Lördagen den 2 december (Riksdagens protokoll 1950:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 32

2—6 december.

Debatter in. m.

Sid.

Lördagen den 2 december.

Interpellation av herr Karlsson i Stuvsta ang. vissa spörsmål rörande
värnpliktsutbildningen .................................. 3

Tisdagen den 5 december.

Svar på fråga av fröken Vinge ang. möjligheterna att från Brasilien

importera kaffe mot betalning i annan valuta än dollar ........ 5

Svar på interpellation av herr Edström ang. inrättande av professurer

i geoteknik vid de tekniska högskolorna .................... 8

Interpellation av herr Mårtensson i Smedstorp ang. livräddningsväsendets
effektivitet...................................... 9

Onsdagen den 6 december fm.

Kostnader för vissa hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen 10
Motioner om översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och

vägförvaltningarnas organisation m. m....................... 11

Motion om utredning och förslag rörande ökade befogenheter för statens
affärsdrivande verk.................................. 11

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor........ 15

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets
drift.................................................. 51

Onsdagen den 6 december em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets

drift (Forts.) .......................................... 69

Snabbare publicering av riksdagens protokoll .................. 92

Förslag till ordnande av riksdagshusplanen m. m............... 101

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden...... 103

Motioner om utredning rörande inrättandet av en professur i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan i Ultuna .............. 147

1—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Nr 32.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 6 december fm.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 217, ang. tvätt- och smörjhall för stridsvagnar
.............................................. 10

— nr 218, ang. ersättning åt M. T. Arrhén .................... 10

—- nr 219, ang. hjälp efter Surtekatastrofen.................... 10

— nr 220, ang. överlåtelse till Salabygdens fornminnesförening av

områden vid Väsby kungsgård............................ 11

— nr 221, ang. hjälp till landets glest bebodda nordliga trakter. ... 11

— nr 222, ang. utgifter å tilläggsstat I (kommunikationsdepartementet)
.............................................. 11

— nr 223, ang. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och vägförvalt ningarnas

organisation m. m............................. 11

— nr 224, ang. ökade befogenheter för de affärsdrivande verken. . 11

— nr 225, ang. lönereglering för statsunderstödda privatläroverk m. m. 15

— nr 226, ang. lönereglering för statsunderstödda folkhögskolor.... 15

Bevillningsutskottets betänkande nr 66, ang. restitution av tilläggsskatt
å bensin i jordbrukets drift.......................... 51

Onsdagen den 6 december em.

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. snabbare publicering av riksdagens
protokoll ...................................... 92

— nr 27, ang. utbyggnad av pappersmaskinen vid Tumba bruk .... 101

— nr 28, ang. ordnande av riksdagshusplanen m. m............. 101

— nr 29, ang. utsmyckning och belysning i första kammarens plenisal 103

— memorial nr 30, ang. instruktion för nästkommande riksdags

bankoutskott.......................................... 103

Första lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändrad lydelse av lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt .............................. 103

— nr 32, ang. fortsatt tillämpning i viss del av lagen med särskilda
bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel in. m. 103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29, ang. lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden.......................... 103

Jordbruksutskottets utlåtande nr 60, ang. professur i landsbygds sociologi

i Ultuna...................................... 147

Lördagen den 2 december 1950.

Nr 32.

Lördagen den 2 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 25
nästlidna november.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den på kammarens bord
liggande motionen nr 646 av herrar
Sjölin och Åqvisi.

§ 3.

Interpellation ang. vissa spörsmål rörande
värnpliktsutbildningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr KARLSSON i Stuvsta, som anförde:
Herr talman! Det har väckt stor
uppmärksamhet att man i värnpliktsutbildningen
börjat införa metoder som
stå i strid mot folkrätten och måste
syfta till att utplåna mänskliga känslor
hos de värnpliktiga och utbilda dem i
en rent sadistisk anda. Enligt uppgifter
av värnpliktiga utläres bl. a. en
halskoppling bakifrån för att knäcka
halskotan, en metod att med händerna
om offrets axlar och ett knä i korsryggen
med en hastig knyck bryta av ryggen,
metoden att med pianotråd skära
av halsen så effektivt att, enligt officersuttalanden,
huvudet skäres av som
en ostbit. Särskild uppmärksamhet
har den ursprungligen av japanerna
praktiserade metoden åstadkommit att
koppla fångars ben runt träd, varvid
efter en stund ryggen brytes, en metod
som utläres som lämplig för att oskadliggöra
en fånge. Att den står i strid
mot folkrättsreglerna om fångars behandling
råder det knappast delade meningar
om.

I anledning av uppgifter om alt benkoppling
praktiseras i utbildningen har

militieombudsmannen begärt upplysningar
av chefen för armén. Denna åtgärd
är nödvändig, men den är alltför
begränsad. Enligt min mening bör ett
omedelbart förbud utfärdas mot att
värnpliktsutbildningen överskrider de
gränser som uppdragits av folkrätten.
Värnpliktsutbildningen får inte heller
uppväcka eller utveckla sadistiska tendenser
eller syfta till att beröva ungdomen
känslan av humanitet och
respekt för människovärdet.

Jag hemställer med hänvisning härtill
om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
spörsmål:

Har herr statsrådet observerat, att
metoder i strid med folkrätten och tidigare
praxis börjat tillämpas i den
svenska värnpliktsutbildningen?

Överväger statsrådet några åtgärder
och i så fall vilka för att göra slut på
detta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 217, i anledning av väckt motion
om uppförande vid ett av pansarregementena
av en tidsenlig tvätt- och
smörjhall för stridsvagnar, m. m.;

nr 218, i anledning av väckt motion
om beredande av viss ersättning åt
överstelöjtnanten M. T. Arrhén;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående kostnader för
vissa hjälpåtgärder i anledning av
Surtekatastrofen;

nr 220, i anledning av väckt motion
angående överlåtelse till Salabygdens
fornminnesförening av vissa Salberga

Nr 32.

Lördagen den 2 december 1950.

sjukhus tillhöriga områden vid Väsby
kungsgård;

nr 221, i anledning av väckta motioner
angående ytterligare åtgärder för
att i fall av behov bispringa befolkningen
i landets glest bebodda nordliga
trakter;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde; nr

223, i anledning av väckta motioner
om översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas
organisation m. in.;

nr 224, i anledning av väckt motion
om utredning och förslag rörande ökade
befogenheter för statens affärsdrivande
verk;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärarna vid de statsunderstödda privatläroverken
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för
lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
m. m., såvitt propositionen avser
folkhögskolorna, jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av tilläggsskatt
å bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtanden och memorial: nr

26, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om snabbare publicering av riksdagens
protokoll;

nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbygg -

nad av pappersmaskinen vid Tumba
bruk;

nr 28, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i anledning
av 1945 års helgeandsholmskommittés
betänkande med förslag till
ordnande av riksdagshusplanen m. in.;

nr 29, i anledning av väckt motion
angående dels åtgärder för konstnärlig
utsmyckning av första kammarens
plenisal, dels ock en översyn av belysningsanordningarna
därstädes;

nr 30, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § ll:o), 15:o),
17 :o) och 19 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
och

nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning i viss del av
lagen den 23 april 1948 (nr 175) med
särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 29,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden,
dels ock i ämnet väckta motioner; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 60, med anledning av väckta motioner
om utredning rörande inrättandet
av en professur i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan i Ultuna;
och

nr 61, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående lönereglering
för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. — i den del den
hänskjutits till jordbruksutskottet —
jämte i ämnet väckta motioner; samt

Tisdagen den 5 december 1950. Nr 32.

Svar på fråga ang. möjligheterna att från Brasilien importera kaffe mot betalning i
annan valuta än dollar.

särskilda utskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa riktlinjer
för enhetsskolans ledning och lokala
organisation jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:
nr 391, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen angående
godkännandet av en överenskommelse
angående varuutbytet mellan Sverige
och Schweiz; samt

från statsutskottet:
nr 395, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrad disposi -

tion av vissa fastigheter, som anslagits
såsom avlöningstillgång vid allmänna
läroverk;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa åtgärder
för arbetsvärd åt partiellt arbetsföra;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss förstärkning
av civilförsvaret, sjukvårdsberedskapen
samt den särskilda polisverksamheten
för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m.; och

nr 398, i anledning av väckt motion
om verkställande av en analys av riksstaten
för budgetåret 1938/39 jämförd
med statförslaget för budgetåret 1950/51
i syfte att klarlägga förvaltningskostnadernas
ökning m. m.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 5 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 27
och den 28 nästlidna november.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: Härmed

intygas att borgmästare O.
Rylander, Västerås, på grund av luftvägsinfektion
icke kan uppehålla sin
tjänst eller närvara i riksdagen fr. o. m.
4/12 1950 cirka 1 vecka framåt.

4/12 50.

Fritsch.

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Göteborg, som vid kammarens
sammanträde den 8 nästlidna november
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats
i kammaren.

§ 3.

Svar på fråga ang. möjligheterna att från
Brasilien importera kaffe mot betalning
i annan valuta än dollar.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

6 Nr 32. Tisdagen den 5 december 1950.

Svar på fråga ang. möjligheterna att från Brasilien importera kaffe mot betalning i
annan valuta än dollar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som yttrade: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd
har fröken Vinge frågat, om jag kan
lämna upplysningar om våra möjligheter
att mot betalning i annan valuta
än dollar från Brasilien importera icke
endast s. k. minaskaffe av hittillsvarande
slag utan även kaffe av högre
kvalitet för att på så sätt åstadkomma
en förbättring av den svenska kaffeförsörjningen.
I anledning härav vill jag
meddela följande.

Enligt den betalningsöverenskommelse,
som träffats mellan Sverige och
Brasilien, skola likvider mellan de båda
länderna ske över ett kronkonto i Sveriges
riksbank. Meningen är att betalningarna
skola balansera, och om någondera
partens skuld på kontot överstiger
72 miljoner kronor, kan krav
uppstå, att det överskjutande beloppet
skall betalas i dollar. Förutsatt att betalning
sker över kronkontot, reses från
brasiliansk sida icke något hinder för
export till Sverige av kaffe av vad slag
det vara må. Som framgick av det interpellationssvar
angående kafferansoneringen,
som jordbruksministern för
kort tid sedan lämnade i denna kammare,
äro emellertid våra inkomster på
kronkontot icke tillräckliga för att betala
allt det brasilianska kaffe, som vi
i och för sig skulle vilja köpa. Möjligheterna
att köpa kaffe med betalning i
annan valuta äro — bortsett från rena
dollarköp — begränsade. Från brasiliansk
sida ha visserligen lämnats vissa
medgivanden till export av varor mot
betalning i engelska pund. Därvid har
emellertid åtminstone för Sveriges vidkommande
tills vidare undantagits allt
santoskaffe ävensom bomullsköp av
någon betydelse. Vad angår kaffe är
det sålunda i princip endast minaskaffe,
s. k. riokaffe och andra liknande
kaffesorter, som skulle kunna importeras
mot pund. Vad angår minaskaffe
»av högre kvalitet» kan jag meddela att

åtminstone ett parti av det slag, som
fröken Vinge torde åsyfta, av jordbruksnämnden
genom beslut i dag befunnits
falla under ransoneringen.

Rörande kaffesituationen i allmänhet
vill jag erinra om att kafferansonen nyligen
höjdes med 15 procent. Naturligtvis
är det ett önskemål att kunna gå vidare
på denna väg, men här är man,
som jag förut antytt, beroende av utvecklingen
av brasilienhandeln i stort.
Självfallet kommer regeringen, även om
den av fröken Vinge närmast berörda
utvägen ej torde vara framkomlig, att
noga bevaka möjligheterna att förbättra
kaffeförsörjningen.

Härpå anförde:

Fröken VINGE: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet för svaret, som
jag fick i min hand alldeles nyss —
det är bara en halv timme sedan — och
som tydligen inte var av precis samma
version som det statsrådet har föredragit
här i kammaren. Jag har således
inte haft möjlighet att ägna det ett så
omsorgsfullt studium, som jag hade
velat och som svaret säkerligen hade
varit värt.

När jag i morse stod vid busshållplatsen,
lade jag märke till en stor rubrik
på Dagens Nyheters löpsedel: »Jätteparti
av kaffe under beslag.» Den rubriken
gällde tydligen det parti av s. k.
minaskaffe, som statsrådet här berörde,
d. v. s. samma parti kaffe av bättre
kvalitet än det vanliga minaskaffet, som
var på väg över Atlanten för någon
vecka sedan och som det stod en del att
läsa i tidningarna om. När jag framställde
min fråga, var man ju oviss om
vilket öde detta kaffeparti skulle få,
när det kom till svensk hamn, och det
ha vi nu fått veta. Det har också framgått
av tidningarna, att det är flera
kaffelaster på väg, vilka man förmodar
vara av samma kvalitet.

Jag observerar, att statsrådet i sitt

Tisdagen den 5 december 1950. Nr 32.

Svar på fråga ang. möjligheterna att från Brasilien importera kaffe mot betalning i
annan valuta än dollar.

svar särskilt trycker på belastningen
av kronkontot, men statsrådet säger inte
hur stor denna belastning är, och under
sådana förhållanden är det faktiskt
omöjligt för mig att debattera den saken
här i dag. Jag vill dock säga, att
det på kronkontot givetvis också finns
inkomster av vår export på Brasilien,
och jag undrar om statsrådet bedömer
våra möjligheter att öka den exporten
som varande så små, att vi icke på det
sättet skulle kunna få ökat utrymme
för en större kaffeimport.

Den enda ljuspunkt jag kan finna i
statsrådets svar är egentligen de två
små orden »tills vidare» i svarets senare
del, där statsrådet talar om möjligheterna
att importera kaffe mot betalning
i annan valuta, närmast pund.
Den möjligheten har jag hört mycket
talas om och hoppats rätt mycket på.
Nu säger statsrådet emellertid, att åtminstone
för Sveriges vidkommande har
tills vidare undantagits allt santoskaffe
ävensom bomullsköp av någon betydelse.
Jag hoppas att detta »tills vidare»
är ett uttryck, som betecknar eu företeelse
av kort varaktighet, och jag vill
vädja till statsrådet att göra allt som
göras kan för att vi ändå skola kunna
importera detta kaffe mot betalning i
pund.

När jag tog upp denna fråga, var det
mycket därför att jag observerade, att
statsrådet Sträng i sitt svar på fru Bomans
interpellation sade, att en förutsättning
för kafferansoneringens slopande
var, att vi hade tillräckliga buffertlager.
Nu menar jag, att om vi
kunna importera kaffe i tillräckliga
kvantiteter från Brasilien mot betalning
i mjukvaluta, så kanske våra lager snart
bli så stora, att ransoneringen kan slopas.
Det kaffeparti som togs i beslag
i går var visserligen inte så stort
tidningarna använda ju gärna i dubbel
mening stora bokstäver på sina löpsedlar
-— men det ser ju ut att komma
fler båtlaster med kaffe.

Det är givet, att varken handelsministern
eller någon annan person i ansvarig
ställning vill avslöja något om den
tidpunkt, då man anser att kafferansoneringen
skall kunna hävas. Gjorde man
det; skulle man därigenom säkerligen
äventyra hela ransoneringens effektivitet.
Men jag hoppas ändå att svenska
folket kan lita på att handelsministern,
i likhet med vad statsrådet Sträng för
sin del lovade i svaret till fru Boman,
gör allt vad som göras kan för att bringa
kafferansoneringen ur världen. Det är
inte bara konsumenterna som hoppas
på det.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! I
anledning av fröken Vinges fråga skall
jag be att få upplysa kammaren om att
från den 20 till den 27 november i år
ha vi ökat våra skulder till Brasilien
från 15,4 till 22,o miljoner kronor. Det
är klart att detta belopp är mindre än
det belopp vi kunna utnyttja utan att
behöva omedelbart riskera dollarbetalning,
men det är uppenbart, att vi
måste med tanke på framtiden disponera
våra köp på sådant sätt, att vi inte
slå igenom det s. k. taket för dollarutgifterna.
När jag säger, att brasilianarna,
åtminstone tills vidare, inte
sälja kaffe till oss i pund, sammanhänger
det med den situation, som
föreligger mellan Sverige och Brasilien.
Brasilianarna räkna nämligen på
ett sätt, när det gäller betalning till
Sverige, och vi räkna på ett annat sätt
när det gäller betalning till Brasilien.
Det är olika beräkningssätt. Jag vet
emellertid, att brasilianarna resonera
som så, att de ha stora betalningsskyldigheter
mot Sverige och därför måste
kräva betalning i svenska kronor. Vi å
vår sida säga, att vi skola köpa kaffe i
all den utsträckning vi kunna få betalt
för exporten till Brasilien. Det är sålunda
en bedömningsfråga vad vi kunna

Nr 32.

Tisdagen den 5 december 1950.

Svar på interpellation ang. inrättande av professurer i geoteknik vid de tekniska
högskolorna.

åstadkomma för framtiden. Vi kunna
allmänt säga, att vi äro tillfredsställda
med utvecklingen av exporten till Brasilien
under innevarande år. Det är
vår förhoppning att kunna förbättra
resultatet ännu mera nästa år, och i
denna förhoppning ser jag också möjligheten
att få en bättre försörjning i
fråga om kaffe.

Fröken VINGE: Herr talman! Jag vill
bara i korthet till min glädje konstatera,
att statsrådet är ganska optimistisk.
Bland annat är det ganska stort
utrymme mellan 22,9 och 72 miljoner
kronor, som statsrådet nämnde, och
jag vill hoppas, att statsrådets optimism
skall visa sig hålla.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. inrättande av
professurer i geoteknik vid de tekniska
högskolorna.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Edström frågat mig,
om jag har för avsikt att äska medel
för professurer i geoteknik vid de tekniska
högskolorna.

Jag har avsiktligt dröjt att besvara
denna interpellation för att om möjligt
kunna lämna ett besked i den ena eller
andra riktningen. Anslagsberäkningen
för de tekniska högskolorna är emellertid
ännu ej avslutad och icke heller
vissa andra erforderliga undersökningar.
Med hänsyn härtill kan jag
för närvarande icke taga ställning till
ifrågavarande spörsmål.

Vidare anförde

Herr DICKSON: Herr talman! Då herr
Edström har kallats utomlands i ett

viktigt ärende, har jag blivit anmodad
att framföra hans tack till statsrådet,
vilket jag härmed ber att få göra.

Det framgår ju av svaret, att vi få
lugna oss, att allmänheten, som ganska
brett är intresserad av denna fråga,
får lugna sig någon månad, då vi i statsverkspropositionen
få se, till vilket resultat
statsrådet där har kommit. Jag
tycker mig kunna utläsa ur svaret,
att han kommer att överväga saken med
välvilja. Å andra sidan förstår man ju,
att herr Sköld kommer att lägga hinder
i vägen för ecklesiastikministern att
sväva ut för långt.

Det är ju Surtekatastrofen, som har
inspirerat interpellanten. I morgon
skall kammaren ta ställning till ett statsutskottsutlåtande,
som föreslår en utgift
på 372 miljoner kronor för de skador
som inträffat i samband med denna
katastrof. Det är ju tänkbart, att en
sådan katastrof hade kunnat förutses
och kanske t. o. m. avstyras, om man
hade haft mera kunskap i de ting,
som denna professur är avsedd att betjäna.
Det är en sak som man inte vet
men som är möjlig. Jag tillhör inte dem
som tro, att det är så lyckligt att begagna
sig av professorer i alla sammanhang,
men just i en sådan här
kombination är det icke otänkbart, att
en ökad kunskap, en vetenskapligt lagd
kunskap skulle kunna onödiggöra sådana
sorgliga saker, som vi nu flera
gånger varit med om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 217—226, bevillningsutskottets
betänkande nr 66,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 26—30, första lagutskottets utlåtanden
nr 31 och 32, tredje lagutskottets
utlåtande nr 29, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 60 och 61 samt särskilda
utskottets utlåtanden nr 3 och 4.

Tisdagen den 5 december 1950.

Nr 32.

Interpellation ang. livräddningsväsendets effektivitet.

§ 6.

Föredrogs den av herr Karlsson i
Stuvsta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående vissa
spörsmål rörande värnpliktsutbildningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. livräddningsväsendets
effektivitet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MÅRTENSSON i Smedstorp, som
yttrade: Herr talman! Under de våldsamma
stormar, som de senaste dagarna
härjat över södra Östersjön, har en
dansk lastångare »I. P. Suhr» förlist
utanför Skånes sydkust, varvid ett tjugotal
människoliv gått till spillo.

Omständigheterna kring denna fartygsförlisning
äro av sådan art, att
befolkningen i dessa kustbygder med
oro frågar sig, huruvida inte allvarliga
brister föreligga beträffande vår beredskap
att effektivt bistå fartygsbesättningar,
vilka råkat i sjönöd vid våra
kuster. Man finner det sålunda egendomligt,
att ångarens nödsignaler inte
uppfattats av närliggande kustradiostationer,
utan att meddelandet om ångarens
nödläge förmedlades till Malmö
via Farsund i Norge. Då varken Karlskrona,
Malmö eller de danska radiostationerna
uppfattat nödsignalerna,
aktualiserar olyckan de besvärliga radiotrafikförhållandena
i där berörda
farvatten. Enligt uppgifter i ortspressen
alarmerades livräddningsstationen
i Kåseberga klockan 20.40 på fredagskvällen,
men först två timmar senare
begav sig livräddningsbåten — som lär
sakna radio -— ut för att söka kontakt
med haveristen. Det har vidare uppgivits,
att svårighet förelegat alt samla

livräddningsbåtens besättning, eftersom
en del av männen lågo på sina fisketrålare
i Ystads hamn, vilken är belägen
på ca en mils avstånd från Kåseberga.
Samtidigt lågo sju högsjötrålare
försedda med kraftiga strålkastare i
Skillinge hamn, vilken ligger på kort
avstånd från olycksplatsen, utan att
dessa larmades om olycksbåtens belägenhet.
Det förefaller annars sannolikt,
att dessa kraftigt byggda båtar kunnat
lämna ett värdefullt bistånd till räddandet
av det nödställda fartygets besättning.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd, att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet få
rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet att den beredskap
på livräddningsväsendets område som
för närvarande föreligger, såväl beträffande
livräddningsstationerna som tänkbara
åtgärders vidtagande i övrigt, fungerar
på ett fullt tillfredsställande sätt?

2. Om statsrådet anser detta ej vara
fallet, är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
för en snar effektivisering av
denna beredskap, främst genom att
söka komma till rätta med de besvärliga
radiotrafikförhållandena i här berörda
områden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets
betänkande nr 67, i anledning
av Kungi. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om tillfälligt
upphävande av skatten å motorsprit,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

§ 9-

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 401, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän bered -

10 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Kostnader för vissa hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen.

skapsstat för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1950/51, såvitt propositionen avserjord -

bruksärenden, jämte i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 6 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas på begäran att riksdagsman
John Lundberg, Uppsala, sedan
den 29 november på grund av sjukdom
vårdas å Öronkliniken, Akademiska
sjukhuset, Uppsala.

Uppsala den 5 december 1950.

På heder och samvete
Jan Stahle,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Lundberg
ledighet från riksdagsgöromålen fr. o. in.
den 29 nästlidna november tills vidare.

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Bästekille, som vid kammarens
sammanträde den 28 nästlidna november
med läkarintyg styrkt sig tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkande nr 67.

§ 3.

Föredrogs den av herr Mårtensson i
Smedstorp vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bord -

lagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet angående livräddningsväsendets
effektivitet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 217, i anledning av väckt motion
om uppförande vid ett av pansarregementena
av en tidsenlig tvätt- och
smörjhall för stridsvagnar, m. m.; och

nr 218, i anledning av väckt motion
om beredande av viss ersättning åt
överstelöjtnanten M. T. Arrhén.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Kostnader för vissa hjälpåtgärder i anledning
av Surtekatastrofen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående kostnader för vissa
hjälpåtgärder i anledning av Surtekatastrofen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Som representant för den bygd,

Onsdagen den (5 december 1950 fm.

Nr 32.

Motioner om översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och vägförvaltningarnas
organisation m. m.

som det här gäller, har jag funnit det
lämpligt att även här i riksdagen uttala
ett varmt tack för det initiativ, som
statsmakterna tagit när det gällt att
bistå den av katastrofen så hårt drabbade
befolkningen. Det är med en känsla
av stolthet vi ha sett detta raska och
helhjärtade ingripande från regeringens
sida, och åtgärden är värd all erkänsla.

Vi ha också varit i tillfälle att konstatera
det utomordentliga arbete, som
utförts av länsstyrelsen och de krafter,
som länsstyrelsen i detta fall haft tillfälle
att anlita. Detta arbete har utförts
med en betydande praktisk kunnighet
och med gott handlag. Arbetet har varit
en källa till tillfredsställelse och ingjutit
en smula självförtroende hos den av
katastrofen drabbade befolkningen, vilket
varit nödvändigt och av synnerligen
stort värde.

.lag har, som sagt, endast velat uttala
vår varma erkänsla och vår tacksamhet
dels för ingripandet, dels för det goda
handlag man lagt i dagen vid utförandet
av denna behjärtade gärning.

Häruti instämde herrar Svensson i
Alingsås, Dickson, Antby och Andersson
i Hyssna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ <5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 220, i anledning av väckt motion
angående överlåtelse till Salabygdens
fornminnesförening av vissa Salberga
sjukhus tillhöriga områden vid Väsby
kungsgård;

nr 221, i anledning av väckta motioner
angående ytterligare åtgärder för
att i fall av behov bispringa befolkningen
i landets glest bebodda nordliga
trakter; och

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilliiggs -

stat I till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Motioner om översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas
organisation m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

223, i anledning av väckta motioner om
översyn av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och vägförvaltningarnas organisation
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde

Herr DICKSON: Herr talman! De motioner,
vilka här åsyftas, ha haft till
ändamål att försöka få till stånd ett förbilligande
och en effektivisering av vägförvaltningens
angelägenheter. Nu är
det emellertid så, vilket utskottet också
antyder, att en del har gjorts på delta
område, och jag hänvisar på nytt — jag
tror att det är tredje gången här i
kammaren — till det arbete, som utföres
av herr Wärn i besparingssyfte.
Då jag vidare har ett visst förtroende
för finansministerns strävanden att förbilliga
och skära ned, så skall jag
vänta till dess jag får se vad statsverkspropositionen
säger på denna punkt.
Jag framställer därför inte något yrkande
i dag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Motion om utredning och förslag rörande
ökade befogenheter för statens affärsdrivande
verk.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

224, i anledning av väckt motion om

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Motion om utredning'' och förslag rörande ökade befogenheter för statens affärs
drivande verk.

utredning och förslag rörande ökade
befogenheter för statens affärsdrivande
verk.

I en inom första kammaren av herr
Lundqvist m. fl. väckt motion (I: 311)
hade hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande ökade befogenheter
för statens affärsdrivande verk.

Utskottet hemställde, att motionen
T: 311 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Lundqvist, Lundgren
och Staxäng, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionen I: 311 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag rörande ökade befogenheter för
■statens affärsdrivande verk;

2) av herr Skoglund i Doverstorp,
utan angivet yrkande; samt

3) av herr Ståhl, likaledes utan angivet
yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna motionen syftar ju
till — såsom jag uppfattat det — att
göra statens affärsdrivande verk — jag
tänker på posten, järnvägarna och vattenfallsverket
— så arbetsdugliga och
effektiva som möjligt, till fördel för
såväl den stora allmänheten de skola
betjäna som för skattebetalarna.

Den nuvarande organisationen är i
flera hänseenden både tungrodd och
tidsödande, och av utskottets skrivning
förefaller det mig som om utskottet
inte är främmande för motionärernas
synpunkter. Man vill dock inte för närvarande
vara med om en utredning.
.lag har till utskottets utlåtande fogat
en blank reservation, och jag skall med
några ord be att få motivera vad jag
lägger bakom denna.

Jag kan i stora delar instämma i herr
Lundqvists in. fl. reservation. Jag har
dock önskat att om en utredning skulle
komma till stånd, så skulle den få gå
längre än motionärerna syftade till och
även taga upp frågan om en aktiebolagsform
för vissa affärsdrivande verk.
Detta är anledningen till min blanka
reservation. Jag tillhör styrelsen för ett
av de affärsdrivande verken och har
varit med och avgivit ett yttrande, där
vi just påvisat denna möjlighet.

Frågan om aktiebolagsformen bär ju
inte varit alldeles främmande för tidigare
utredningar. Om jag minns rätt
pekade bl. a. den stora socialiseringsutredningen
på denna möjlighet. Jag
skall inte här räkna upp, vilka fördelar
jag anser borde medfölja ett friare förfaringssätt.
Jag skall endast på en enda
punkt erinra om hur man från vattenfallsverkets
sida understrukit vissa
förefintliga besvärligheter. Med den
konkurrens, som för närvarande råder,
gälla svårigheterna inte minst att få
befattningshavare i ledande ställningar.
Vattenfallsverket ligger i detta fall så
pass illa till, att man ansett det nödvändigt
att skriva till Kungl. Maj:t
och rikta uppmärksamheten på vad
som här håller på att ske. Verket står
faktiskt inför en utarmning på högskoleingenjörer
och ledande tekniker,
ett förhållande som nästan tagit en katastrofal
vändning under de sista åren.
Detta behöver ju inte i och för sig nödvändiggöra
några revolutionerande löneförändringar.
Det är snarare fråga
om att finna ett lättare befordringsförfarande,
som bättre än det många
gånger schematiska statliga lönesystemet
anpassas efter vederbörandes personliga
kvalifikationer.

För min del har jag alltså, herr talman,
kommit fram till att utskottet borde
ha hemställt om en utredning, vilket
inneburit ett bifall till motionärernas
framställning. Även om jag icke är helt
nöjd med motionens avfattning yrkar

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

rörande ökade befogenheter för statens affärs''

Motion om utredning och förslag

drivande verk.

jag dock bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationefi.

I detta anförande instämde herr
Staxäng.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman
! Utskottet är ense med herr förste
vice talmannen om att det är önskvärt,
att statens affärsdrivande verk få ökade
befogenheter och mera effektiva arbetsformer.
Däremot har utskottet inte
kunnat finna, att de nu framställda utredningskraven
i detta sammanhang
böra bifallas.

Som herr Skoglund anförde tänker
han sig för sin del en utredning med
mycket längre gående krav än de, som
framförts i den motion, som ligger till
grund för utskottets utlåtande. 1 motionen
berör man bl. a. frågan om investeringsverksamheten,
om taxorna och
personalförhållandena.

Vad investeringsverksamheten beträffar
så har riksräkenskapsverket erinrat
om, att man vid 1945 års riksdag fastställde
en ordning efter samråd med de
olika affärsverken. Därefter ha vissa
jämkningar företagits, som bättre tillgodose
affärsverkens önskemål. Riksräkenskapsverket
anför, att det för sin del
inte kan tillstyrka att man går så långt,
som motionärerna anse motiverat, och
slutar med att säga, att i fråga om investeringsverksamheten
böra inte ökade
befogenheter ordnas för de affärsdrivande
verken.

Vad gäller taxepolitiken säger telegrafstyrelsen
i sitt yttrande, alt de önskemål
som äro framförda i motionen
till stor del äro tillgodosedda i vad rör
telegrafverket. Man finner inte heller
att någon ytterligare utökning av styrelsens
befogenheter på detta område
är påkallad.

Det är av intresse att taga del av vattenfallsstyrelsens
yttrande. Där säges,
att en tillämpning av de förslag, som
motionärerna kommit med, för detta

verks vidkommande skulle medföra en
begränsning av den nu gällande rörelsefriheten.
I detta yttrande pekar man
vidare på, att en radikal omläggning
borde eftersträvas, syftande till verksamhetens
drivande i bolagsform. Om
jag fattade herr förste vice talmannen
rätt, så var han också inne på samma
tankegång. Då vill jag emellertid erinra
om, att man i dessa motioner rätt
väsentligt begränsat sina krav. Man har
även direkt sagt ifrån, att man vill bibehålla
ämbetsmannaorganisationen och
således inte tänka sig verksamhetens
drivande i bolagsform.

Vid motionens behandling i utskottet
ha vi utgått ifrån vad som står i den
och de krav, som där ställas. I vårt utlåtande
hänvisa vi också till bl. a. avgivna
yttranden och säga, att förändringar
kunna tänkas i affärsverkens
verksamhet för att den skall bli mera
effektiv. Beträffande bolagsformen, som
vattenfallsstyrelsen aktualiserat, säga vi
emellertid, att vi i detta sammanhang
inte ha någon anledning att gå in på
den frågan. Det är ett större problem,
som får tagas upp till prövning, om det
blir aktuellt vid ett annat tillfälle.

Den avlämnade motionen bygger även
i stor utsträckning på 1947 års järnvägsutrednings
förslag. Detta förslag
är, som vi känna till, numera föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Riksdagen
brukar ju inte begära en ny utredning
i ett ärende, som redan ligger under
behandling. Vi bruka avvakta Kungl.
Maj:ts prövning, och vi mena att så
även nu bör ske.

Herr talman! Med dessa motiveringar
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Det var med stort intresse jag
åhörde herr förste vice talmannens anförande.
Om jag uppfattade honom rikligt
ansåg han, att en utredning på

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Motion om utredning och förslag rörande ökade befogenheter för statens affärs drivande

verk.

detta område borde ha en väsentligt
större räckvidd än vad som föreslås i
den motion, som här behandlas. Om
detta var hans mening, så ber jag att
till alla delar få instämma i detta. Jag
hade egentligen begärt ordet för att få
säga det. Jag anser att det finns skäl
för att statsmakterna taga olika företagsformer
under övervägande, när det
gäller bedrivande av statlig verksamhet.
I vissa fall kan en slags företagsform
vara lämplig, i ett annat fall kan en
annan form passa.

Jag vill slutligen, herr talman, endast
erinra om, att även utskottet i sin
sista sats i utlåtandet är inne på samma
sak. Det heter här: »Utskottet vill slutligen
framhålla att, därest frågan om
affärsverkens organisation skall få en
mera allsidig belysning, en utredning
härom knappast kan undgå att behandla
jämväl det större problemet rörande
de statliga företagsformerna över
huvud, vilket spörsmål utskottet dock
i detta begränsade sammanhang icke
anser sig nu ha anledning att närmare
ingå på.»

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte tillägga många ord till det utskottets
talesmän här ha anfört. Särskilt den
sista meningen i utskottsutlåtandet är
ju, som herr Andersson i Malmö påpekade,
en anvisning om att man inom
utskottet inte på något sätt vill garantera,
att allting är så bra på detta område.
Man menar att frågan, om de statliga
affärsdrivande verken skola omorganiseras,
är ett mycket omfattande spörsmål.
Jag vill naturligtvis instämma i
detta. Jag vill emellertid göra ett litet
tillägg.

Jag tror att det inte bör gå alltför
lång tid innan frågan om de lämpliga
och efter förhållandena i varje särskilt

fall anpassade organisationsformerna
för den statliga affärsverksamheten tages
upp till en mera allmän utredning.
För min del vill jag inte påyrka, att
detta skall ske just nu; det är ju så
många utredningar i gång, och man får
taga dem i tur och ordning. Denna uppgift
hör emellertid till dem, som inan
bör ägna uppmärksamhet åt. Jag får
kanske erinra om en utredning, som
nära nog står i särklass med tanke på
den tidsperiod den arbetade och de
stora kostnader, som den åsamkade staten,
men där resultatet blev till så ringa
nytta. Det var den s. k. socialiseringsutredningen,
som arbetade från 1920 till
1935 eller något i den vägen. Den ägnade
ju en anmärkningsvärd uppmärksamhet
åt detta problem, och jag är
fjärran från att kritisera allt vad utredningen
åstadkom, även om det inte
lett till något nyttigt resultat. Jag skulle
vilja fråga, om det möjligen inte hos
denna utredning finns synpunkter, som
äro värda att taga vara på, och om inte
— när denna fråga inom en som jag
hoppas inte alltför avlägsen framtid tas
upp i det större sammanhang, som utskottet
här påpekar att den bör tagas
upp i — socialiseringsutredningens tankar
äro förtjänta av att på vissa punkter
åter tagas fram och övervägas.

Med dessa ord ville jag alltså, herr
talman, endast uttala den uppfattningen,
att det inte bör få dröja alltför länge
innan vi aktualisera detta stora problem
och göra det till föremål för en —
om jag nu får använda ett understundom
missbrukat uttryck — förutsättningslös
utredning, en i ordets egentliga
mening förutsättningslös utredning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den av herr Lundqvist
m. fl. avgivna reservationen; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den G december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för lärarna
vid de statsunderstödda privatläroverken
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter
m. m., såvitt propositionen avser folkhögskolorna,
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 235 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 31 mars 1950, föreslagit
riksdagen att godkänna i propositionen
framlagda grunder för en lönereglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
folkhögskolorna och lantbruksundervisningsanstalterna,
avsedd
att om möjligt träda i tillämpning den
1 juli 1951.

Det förslag till lönereglering för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda
folkhögskolorna, som framlagts i propositionen,
byggde i sina huvuddrag på
ett av 1941 års lärarlönesakkunniga avgivet
förslag i ämnet. Förslaget innebar
att det statliga lönesystemet skulle göras
tillämpligt å ifrågavarande lärare. 1
propositionen hade endast upptagits
frågorna om anställningsformer, tjänstgöringsskyldighet
och löneställning för
ordinarie, extra ordinarie och extra lärare.
I förhållande till lärarlönesakkunnigas
förslag hade i Kungl. Maj ds förslag
gjorts vissa avvikelser bl. a. beträf -

fande löneställningen för vissa lärare
samt beträffande sättet för bestämmande
av lärarnas fulla tjänstgöringsskyldighet
och den därmed sammanhängande
frågan om grunderna för lönereducering
vid mindre än full tjänstgöring.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet, i vad den avsåg lönereglering
för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor, och i övrigt till jordbruksutskottet.

I detta sammanhang hade statsutskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Sandler in. fl.
(I: 483) och den andra inom andra
kammaren av herr Kyling m. fl. (II:
574), i vilka motioner hemställts att
riksdagen för sin del ville besluta, att
en lönereglering för folkhögskolans lärarpersonal
skulle genomföras i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av
1941 års lärarlönesakkunniga framlagt
förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, i vad densamma
angick de statsunderstödda folkhögskolorna,
samt motionerna 1:483 och
II: 574 godkänna av utskottet förordade
grunder för en lönereglering för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda
folkhögskolorna.

I utskottets förslag hade det av Kungl.
Maj:t framlagda förslaget frångåtts i
vissa avseenden, huvudsakligen berörande
frågan om folkhögskollärarnas
tjänstgöringsskyldighet och grunderna
för lönereducering vid mindre än full
tjänstgöring.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr O hlon, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Lundqvist, Malmborg i
Skövde, Boman i Kieryd, Svensson i
Ljungskile, Staxäng och Nihlfors, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förevarande proposition, i vad
densamma angick de statsunderstödda
folkhögskolorna, samt med bifall till
motionerna 1:483 och 11:574 besluta,
att en lönereglering för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda folkhögskolorna
skulle genomföras i huvudsaklig
överensstämmelse med det av 1941 års
lärarlönesakkunniga framlagda förslaget; 2)

av herrar Ivar Persson, Pålsson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att
utskottet i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna I: 483 och
II: 574 bort i motiveringen göra vissa
närmare angivna uttalanden i särskilda,
i reservationen under a)—d) upptagna
frågor berörande den föreslagna löneregleringen; 3)

av herr Skoglund i Doverstorp,
utan angivet yrkande; samt

4) av herr Rubbestad, likaledes utan
angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr STAXÄNG: Herr talman ! Lönefrågan
för den svenska folkhögskolans
lärare, som i dag är föremål för kamrarnas
behandling, står i vissa avseenden
i särklass i förhållande till andra
lärares lönefrågor. Man kan därvid
framhålla följande, och det skrevs nyligen
i en tidning: »Den svenska folkhögskolan
har utan tvekan under en
längre tid befunnit sig i en svår krissituation
när det gäller rekryteringen
av lärarkrafter. Till denna har framför
allt ett dåligt läge i fråga om löner och
pensioner bidragit. I fråga om löneläget
dras folkhögskolans lärare med en eftersläpning,
som ytterst få andra löntagarkategorier
varit utsatta för. Personalförhållandena
te sig ännu mera bedrövliga.
Det är därför naturligt, att en för
folkhögskolans lugna utveckling besvärande
oro gjort sig gällande bland de
nuvarande lärarna och försvårat rekryteringen
till vakanta och nya tjänster.»

Till detta kommer emellertid, herr
talman, en annan sak. Denna fråga får
inte behandlas rätt och slätt som eu
lönefråga. Vår folkhögskolas möjligheter
att i framtiden på samma sätt som hitintills
verka i folkuppfostrans tjänst äro
i hög grad beroende på den utformning,
som denna lönefråga i dagens riksdagsbeslut
får.

Att dessa skolors lönefråga i vanlig
ordning måste passera en lönekommitté
var ju nödvändigt och naturligt. I så
måtto var det en ljuspunkt, eftersom
det visade statsmakternas allvarliga
vilja att få fram ett förslag till riksdagen.
När ifrågavarande lönekommitté
blev färdig med sitt betänkande i denna
fråga kunde man också med tillfredsställelse
konstatera, att folkhögskolans
löneproblem i samklang med folkhögskolans
djupa intentioner hade lyckats
passera lönekommitténs grottekvarn
med livet i behåll. Det låg ju nära till
hands att berörda kommitté skulle behandla
även denna fråga rent lönemässigt
— inom detta utredningsväsende
har ju den moderna dogmatismen sin
blomstringstid — och farhågorna voro
inte helt obefogade i detta fall. Det har
nämligen kommit fram, att lönesakkunniga
under ett tidigare skede diskuterat
arbetsförhållandena med berörda lärareförening
och därvid givit uttryck åt en
syn på folkhögskollärarnas arbete, som
är främmande för folkhögskolan. Sedan
lönesakkunniga emellertid gjorts uppmärksamma
på detta togo de frågan under
förnyat övervägande och gjorde sig
då på ett föredömligt sätt förtrogna med
folkhögskolans speciella arbetsförhållanden.

Det har även framhållits att även om
många inom folkhögskolan ansågo, att
de sakkunnigas slutliga förslag alltför
matematiskt fixerat folkhögskollärarnas
arbetsuppgifter, så fann man det dock
vara en antagbar kompromiss, då ju
folkhögskolans hittillsvarande karaktär
genom förslaget icke skulle undergrävas.

Att de sakkunniga således under sitt

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

arbete lärde om och togo hänsyn till
det särpräglade i folkhögskolans arbetssätt
— vilket i hög grad varit utslagsgivande
vid folkhögskolans utomordentliga
insats i vårt samhällsliv — utlöste
en spontan glädje helt naturligt bland
folkhögskolans lärare, men därtill inte
minst bland de många folkhögskolans
vänner, som finnas ute i vårt land.

När denna mycket viktiga lönefråga
genom Kungl. Maj:ts proposition kom
på kamrarnas bord, väckte det en allmän
förstämning att detta förslag innehöll
så många genomgripande förändringar
av de sakkunnigas förslag, att
folkhögskolans speciella struktur i mycket
hög grad skulle äventyras. När man
tog del av Kungl. Maj:ts förslag och
fann, att man där inte fullt förstått att
folkhögskollärarnas lönefråga inte kan
lösas på samma schematiska sätt som
andra lönefrågor, då kom jag att tänka
på en gammal historia, som jag tror är
amerikansk. Den går ut på att man funnit
upp en utomordentlig rakmaskin.
När någon därvid helt stillsamt erinrade
berättaren om att människornas ansiktsformer
voro ganska olika, då fick
han bara det enkla svaret, att detta nog
var riktigt, men efter rakningen med
denna underbara maskin skulle alla bli
lika.

Om det så skulle visa sig nödvändigt
är jag beredd på att närmare precisera,
vad som skiljer folkhögskolans arbetsförhållanden
från andra skolors. Jag
vill bara tills vidare fastslå, att om
Kungl. Maj:ts förslag vinner riksdagens
bifall, då blir folkhögskolan helt enkelt
inte längre vad den förut varit. Om man
emellertid tar del av utskottets förslag,
finner man att Kungl. Maj:ts förslag
kanske inte längre är aktuellt i dagens
förhandlingar. Att reservanterna det
oaktat så mycket måste sysselsätta sig
med propositionen är ju självklart, dä
ju detta för utskottet är den officiella
handling, som genom kamrarnas beslut
remitterats till utskottet för behandling.

Vad beträffar det jag nu sist anfört,

2 — Andni kammarens protokoll 1950. N

så har utskottsmajoriteten inte heller
helt kunnat acceptera Kungl. Maj ds förslag.
Jag skall inte uppehålla mig vid
utskottets prestation härvidlag, huruvida
det djärvt gått med egna vågor
genom havet vid utformandet av sitt
förslag eller om det endast tjänstgjort
som en lydig expedit. Jag vill dock här
framhålla vissa viktiga avsnitt i denna
lönefråga, där vi reservanter icke kunnat
acceptera utskottets förslag.

Det skall villigt erkännas, att utskottsförslaget
på ett par viktiga punkter rättat
till Kungl. Maj ds förslag. Den viktigaste
förändringen gäller Kungl. Maj ds
nettoberäkning när det gäller timantalet.
Utskottet har i stället föreslagit en
bruttoberäkning. Givetvis innebär det
också en förbättring, att den undre
gränsen för undervisningsskyldigheten
för lärare med full sysselsättning fastställes
till 910 timmar. Vidare har ett
generösare beräkningssätt införts beträffande
antalet veckotimmar för full
tjänstgöring för ordinarie lärare under
vinterkurserna. Jag skulle här kunna
taga fram vissa exempel, men jag skali
icke göra det. Jag förmodar att utskottets
talesman kommer att göra det.

De första punkterna i utskottets förslag,
som jag nu berört, äro naturligtvis
av stort värde, men när utskottet kommer
fram till frågan om lärarnas undervisningsskyldighet,
då blir utskottsförslaget
faktiskt i hög grad endast ett
styckeverk. Visserligen är det smidigare
beräkningssättet av undervisningstimmarna
i fråga om vinterkurser av stort
värde, men det får inte övervärderas.
Den allvarliga bristen i utskottsförslaget
ligger däri, alt denna generositet när
det gäller vinterkurserna, uteblir när
man kommer till de för folkhögskolan
mycket viktiga sommarkurserna. Här
ställas våra folkhögskolor i en ganska
brydsam ställning. Om timantalet vid
vinterkurserna beräknas till 572 timmar,
så måste lärarna för att erhålla full
lön även tjänstgöra under minst 333
timmar vid sommarkurserna. I detta

r 32.

Xr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fin.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

fall blir antalet veckotimmar så högt,
att undervisningen i de praktiska ämnena
i hög grad äventyras. Om man då
önskar medtaga även de praktiska läroämnena
måste de lärare, som tjänstgöra
även under sommarkurserna, vidkännas
en ganska stor lönereduktion. Detta
kommer att innebära, att det blir stora
svårigheter att behålla goda lärare vid
folkhögskolorna, om inte ett smidigare
förfaringssätt beträffande sommarkurserna
införes.

Detta system, som utskottet nu föreslagit,
skulle även kunna medföra, att
sådana praktiska läroämnen som hushållsundervisning,
slöjd etc. — vilka
ämnen i allra högsta grad äro av intresse
för landsbygdens befolkning — skulle
bli lidande. Detta skulle i hög grad kunna
rubba den förankring folkhögskolan
har i landsbygden. Jag är förvånad över
att landsbygdens representanter inte
stått tillräckligt fasta på denna punkt
under utskottsbehandlingen. Lärarlönesakkunniga
fäste ju mycken vikt vid
detta och begärde också här en större
frihet för folkhögskolorna, då de i stadgan
intogo en dispensmöjlighet, som jag
här skall be att få läsa upp. Jag skall
läsa moment 2 i 23 §, där det heter:
»Under sommarkurs skall rektor undervisa
195 undervisningstimmar och ordinarie
ämneslärare, vars tjänst omfattar
både vinter- och sommarkurs, 270
undervisningstimmar. Nämnda undervisning
må helt eller delvis i stället fullgöras
vid statsunderstödd fortsättningskurs
eller folkbildningskurs vid skolan.
Där undervisning av den omfattning,
som nu sagts, ej lämpligen kan beredas
vederbörande, äger skolöverstyrelsen på
framställning av styrelsen medgiva nedsättning
av nämnda timtal.»

Bland lärarlönesakkunniga var man
således fullt medveten om att denna bestämmelse
var nödvändig för att folkhögskolan
skulle få den frihet den behöver
för att kunna ordna sina sommarkurser
på bästa sätt.

Jag vill, herr talman, på denna punkt

framhålla en sak. Jag har reserverat
mig för den motion som här har
väckts. Men jag lägger så stor vikt vid
denna punkt, som i hög grad berör
sommarkurserna och folkhögskolans
struktur, att om vi inom utskottet kunnat
få igenom vad lärarlönesakkunniga
på denna punkt begärt, hade jag varit
beredd att i enighetens tecken acceptera
utskottets förslag. Men jag fann
inte förståelse på denna punkt, och därför
har jag helt gått in för reservationen,
som ansluter sig helt till den väckta
motionen och som också är i hög grad
berättigad, då de övriga förslagen där
ha mycket stort värde för vår folkhögskola.

Det är en annan punkt som jag också
här vill beröra och som jag anser vara
ganska viktig för folkhögskollärarna
och för folkhögskolan över huvud taget.
Det gäller befordringsgången för
de icke ordinarie lärarna. Där har i
motionen anförts följande: »Vidare

böra av skolöverstyrelsen kompetensförklarade
lärare efter två års tjänstgöring
uppflyttas i lönegrad Ce 24. Såsom
de sakkunniga framhållit (propositionen
s. 42) få de extra ordinarie
ämneslärarna på grund av de korta
kurstiderna vidkännas en betydande
reduktion av löneklasslönen. Med hänsyn
härtill är det befogat, att de tidigare
än lärare vid andra skolformer
uppflyttas i lönegrad Ce 24. Ett förslag,
som innebär en försämring av de ickeordinarie
lärarnas löneställning, vilka
skola garantera folkhögskolans framtid,
måste anses som en allvarlig fara.
Den förbättrade lärarrekrvtering, som
väntats följa av löneregleringen, kan
säkerligen icke beräknas komma till
stånd, om lärarna skulle tjänstgöra i
en betydligt lägre lönegrad än Ce 24
under 4 år.» Jag anser att när man i
utskottets förslag håller på dessa fyra
år, så ställer man faktiskt folkhögskolans
lärarkår i en sämre ställning än
de andra skolornas lärare. Man säger
att en överarbetning skall ske av dessa

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

bestämmelser, men då är det inte riktigt
att fastslå ett högre antal år för
folkhögskolans lärare, innan en dylik
överarbetning skett. Det är därför vi i
reservationen yrkat på en kortare tidsintervall
än den utskottet angivit i sitt
förslag.

Det är också eu annan punkt i reservationen
som jag vill beröra. Jag
förmodar att den kommer att senare i
debatten tagas upp i en mera konkret
form. Det gäller lärarlönernas storlek.
Det är ostridigt att utskottets förslag
ställer folkhögskolans lärare i ett sämre
läge än vad reservanterna i sitt förslag
förorda. Det har av ledande män
på folkhögskolans område framhållits
två saker som äro ytterst viktiga för
folkhögskolans framtid. Det är — och
jag återkommer till vad jag nyss framhållit
på olika punkter — att folkhögskolans
rörelsefrihet bibehålies så att
dess struktur inte äventyras samt att
också dess lärarkår får en sådan löneställning
att denna skola kan få en
fullgod rekrytering av lärare och på
det sättet hålla en standard som är
nödvändig för denna skolform.

Jag har, herr talman, tagit upp dessa
punkter, som jag ansett vara de viktigaste.
Detta utesluter inte att när det
gäller deltidstjänstgöring och vissa
lönegradsplaceringar reservanterna ha
en annan mening än utskottet. Detta
har också en mycket stor betydelse, men
de punkter som jag här har stannat
vid anser jag vara de allra viktigaste.

Jag vill nu till slut, herr talman,
framhålla, att när riksdagen i dag tar
ställning till folkhögskolans lärarlönefråga,
berör detta också i hög grad, såsom
jag inledningsvis nämnde i mitt
anförande, folkhögskolans framtid. När
denna fråga befann sig på utredningsstadiet
hos lärarlönesakkunniga, hade
man där tagit djupa intryck av folkhögskolans
— jag tror jag vågar använda
ordet — oerhörda insats i
svenskt samhällsliv. Det paradoxala är
bär att många kanske tro att det inte

är första årskursen utan de andra årskursernas
specialkurser som gjort den
största insatsen i folkhögskolans arbete.
Naturligtvis äro de av stor vikt för
den anpassning efter nutida förhållanden
som folkhögskolan måste arbeta
efter. Men den viktigaste kursen är den
första årskursen, tv vad jag här vill
komma till är att just i den första årskursen
är i högsta grad den traditionella,
gamla folkhögskoleandan djupt
förankrad. Den har i mindre grad inriktat
sig på utbildning och mera på
att skapa lust och intresse för fortsatt
utbildning eller, med andra ord sagt,
den har väckt kunskapstörst och har
därmed kunnat skapa dugliga medborgare.
Det finns inga skolor som i så
hög grad ha befruktat arbetet i den
kommunala självstyrelsens anda som
just folkhögskolan. Jag har, herr talman,
i anknytning till detta gjort den
reflexionen, att när vi söka bedöma det
demokratiska samhällsskicket ute i
världen, så kunna vi inte komma ifrån
att det demokratiska samhällsskicket i
norden står i särklass och bygger på
en annan och säkrare grund än många
andra länder i världen. Jag frågar mig
om inte detta i hög grad beror på att i
norden folkhögskolan fyllt en stor uppgift
och har kunnat göra en verklig insats.
Det är detta som gör, att när vi
i dag skola så att säga göra upp en
mall i löneregleringsavseende för folkhögskolans
lärarkår och jämställa denna
med andra lärarkårer, så måste vi
ta hänsyn till att den arbetsinsats den
kunnat göra har skett vid en skoltyp av
sådan form, att den haft en ganska stor
rörelsefrihet. Vi få inte glömma bort
riksdagsbeslutet i den stora skolreformen,
som måste i mycket hög grad påverka
folkhögskolans framtid och måste
utsätta folkhögskolan för mycket stora
påfrestningar när det gäller att anpassa
sig.

Det är med detta för ögonen, herr
talman, som vi reservanter, när vi tagit
ställning til! denna fråga, inte ha

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

kunnat komma förbi det förslag, som
lärarlönesakkunniga efter mycket ingående
förhandlingar med folkhögskolans
män framlagt, och detta måste därför
betraktas som resultatet av en kompromiss,
där man måst göra eftergifter
på bägge hållen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som är knuten
till detta utskottsbetänkande av herr
Ohlon m. fl.

Häruti instämde herrar Mosesson, Hagård
och Hxggblom, fru Ewerlöj och
herr Molin.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Herr
Staxäng har i sin motivering för reservanternas
yrkande i denna fråga framfört
vissa synpunkter som skulle kunna
leda fram till den uppfattningen, att
folkhögskolans verksamhet i framtiden
skulle helt bero på huruvida man godkänner
reservanternas förslag i stället
för statsutskottets. Man kan därtill få
ett intryck av att ett bifall till statsutskottets
förslag skulle bidraga till att
rubba någon av grundpelarna för det
demokratiska statsskicket i norden.
Jag undrar om man inte går litet för
långt i sin kritik av det förslag som här
föreligger och som i vissa avseenden
avviker från den proposition som
framlagts i ärendet. Jag skulle därför
vilja framföra några synpunkter, som
jag ansåg att man inte kunde undgå att
ta hänsyn till när propositionen utarbetades.

Det är väl inte främmande för någon
som sysslat med lönefrågor, att det är
mycket vanskligt att ta ut en särskild
grupp och bedöma denna fristående
från andra. Skall man ge sig in på en
bedömning, måste man försöka göra
den så, att man har en överblick över
återverkningarna för de närgränsande
grupper som kunna beröras av just den
speciella grupp som man då sysslar
med. När det nu var fråga om en löne -

reglering för folkhögskolans lärare var
det angeläget att genomföra denna lönereglering
på det sättet, att man inpassade
deras löner i det statliga
lönereglementet, utan att riva sönder
den tillämpning man hade i övrigt av
lönesättningen enligt den statliga löneplanen.
Det finnes många och stora
grupper statsanställda som sedan flera
år ha varit missnöjda med sin löneställning
och begärt förändringar. Ibland
lia dessa förändringar genomförts, men
så snart man har gjort sådana förändringar
för en grupp, har det visat sig
att de omedelbart återverkat på andra
grupper, både inom det statliga och
det kommunala området. Det har visat
svårigheterna att göra någonting i detta
avseende helt isolerat. Inom grupper
som på så sätt ha tillkännagivit sitt
missnöje har man i regel pekat på
andra enligt deras mening jämförbara
grupper och bedömt sin inplacering i
löneskalan i förhållande till dessa grupper,
och det är ju naturligt och mänskligt
att sådana jämförelser göras.

De ojämnheter som ha kunnat uppstå
i lönesättningen ha inte bara varit
en olägenhet för de anställda utan även
för staten som arbetsgivare och medfört
svårigheter att överblicka och hålla
ihop det hela. För att försöka undvika
sådana olägenheter och få en överblick
över vad som bör göras vid justering
av löneläget för olika grupper tillsattes
1949 den s. k. tjänsteförteckningskommittén.
Denna kommitté har även utrustats
med fullmakt att förhandla med
berörda personalorganisationer. Innan
denna kommitté tillsattes, hade en hel
del specialutredningar fungerat inom
olika områden. Dessa utredningar hade
kommit olika långt i sitt arbete, men
faran förelåg under första halvåret i
år att de olika utredningarna skulle
kollidera med varandra så att man inte
skulle ha möjlighet att hålla ihop arbetet.
Jag tog då en överläggning med
berörda organisationer, och vi respnerade
oss fram till en linje som inne -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

bar, att dessa specialutredningar skulle
fortsätta att arbeta men sammanföra
det hela i en enhetlig bedömning så
långt det nu var möjligt hos tjänsteförteckningskommittén.
Därvid gjordes
undantag för vissa utredningar, som
hade så gott som slutfört sitt arbete.
Men i det läget var det klart, att icke
ens de sistnämnda kunde helt frikopplas
från denna sammanbindning av bedömanden
som man ville ha hos tjänsteförteekningskommittén.
Detta gäller
statsförvaltningen i stort sett.

Om vi då betrakta den sektor som
omfattar undervisningsväsendet, finna
vi därinom olika grupper, som var för
sig kräva en översyn av gruppens lönesättning
och önska jämföra sig med
andra gruppers. För att underlätta
tjänsteförteckningskommitténs arbete
har det därför tillsatts en del specialutredningar,
som skulle arbeta igenom en
del material, som tjänsteförteckningskommittén
skulle ha nytta av vid sitt
bedömande. Detta gäller rektorer, läroverkslärare
samt assistenter och amanuenser
vid universitet och högskolor.
Det var meningen, att man skulle försöka
få det gemensamma bedömandet
så lagt, att man inte skulle skjuta en
grupp före och lämna andra efter utan
väga deras ställningar mera direkt mot
varandra.

Om vi då lämna det statliga området
och flytta över till det statsunderstödda,
så finna vi den meningen framföras, att
de synpunkter, som sålunda varit vägledande
för lönearbetet inom den statliga
sektorn, skulle frångås för att i stället
ta upp dessa grupper till en mera fristående
bedömning. Men då undrar jag
vad de statsanställda komma att säga.
Jag tror inte att de i det långa loppet
skulle vara nöjda med ett sådant ställningstagande.
.lag har haft inånga överläggningar
med deras organisationer
och vet därför att de inte komma att
vara tillfredsställda.

När betänkandet kom från de sakkunniga,
som hade sysslat med lönereg -

leringen för folkhögskollärarna, uppstod
frågan hur långt detta kunde följas utan
risk att riva upp lönefronten i övrigt.
Jag vill framhålla att lärarlönesakkunniga
ha utfört ett mycket gott arbete.
De ha klarlagt fältet och anvisat vägar
hur man skall kunna få det hela löst.
Man fick emellertid en känsla av att
deras bedömning hade begränsats till
folkhögskolans ställning, men om man
skulle sätta in denna fråga i det större
sammanhanget i lönesystemet, kunde
man inte undgå att lägga även andra
synpunkter på den.

En av de svåra principfrågor som
kommo upp var, huruvida det var lämpligt
över huvud taget att tillämpa det
statliga lönesystemet för dessa lärare.
Jag var själv mycket tveksam, huruvida
det statliga lönesystemet var lämpligt
för detta område, men då de sakkunniga
hade konstruerat hela sitt förslag
på en tillämpning av detta lönesystem,
så byggdes även propositionen på samma
grunder, även om den i vissa detaljer
kom att avvika från de sakkunnigas
förslag. Om nu det statliga lönesystemet
kan liknas vid den där rakmaskinen
som var så olämplig därför att inte
alla hakor voro lika, så skulle man kanske
kunna gå vidare i tankegången och
fråga sig, om det inte vore tänkbart med
olika maskiner som passade för olika
hakor. Det bör inte vara nödvändigt att
anpassa hakorna för maskinerna, utan
man kan kanske få fram olika maskiner
för olika hakor. Jag hade också övervägt
huruvida det skulle vara möjligt
att finna ett annat lönesystem som vore
bättre anpassat till folkhögskolans arbetsformer.
Detta skulle emellertid ha
föranlett ytterligare dröjsmål med frågans
behandling. Då här ifrågavarande
lärargrupper hade fått löfte om att proposition
om en lönereglering för dem
skulle framläggas till årets riksdag, så
hade det varit mycket obehagligt att
skjuta saken så långt på framtiden som
varit erforderligt för att arbeta fram
ett nytt lönesystem. Vi fingo därför för -

Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

söka hålla oss inom ramen av de möjligheter
som det statliga lönesystemet
ger.

Att man därvid stöter på vissa svårigheter
sammanhänger bl. a. med att
det vid folkhögskolorna nu tillämpas ett
lönesystem, som icke är dyrortsgrupperat,
medan en tillämpning av det statliga
lönesystemet innebär övergång till
dyrortsgrupperade löner. Detta medför
givetvis ojämna resultat för berörda lärarkategorier,
beroende på i vilken dyrortsgrupp
skolan är placerad.

Vid bedömningen av frågan om lönegradsplaceringen
har jag ansett det vara
riktigt, att i detta läge göra jämförelse
mellan å ena sidan folkhögskolans lärare
och å andra sidan lärarna vid läroverken,
även om det generellt inte kräves
samma formella kompetens av lärarna
vid folkhögskolor som vid läroverken.
Jag kan dock inte gå i borgen för
— och jag vet inte om någon enskild
över huvud taget kan göra det — att
detta är riktigt eller om det måhända
varit riktigare, att folkhögskolans lärare
legat över läroverkens lärare eller tvärtom.
Detta är en sak som måste få bedömas
vid det tillfälle, då man har möjlighet
att väga de olika grupperna mot
varandra. Det är först då man kan träffa
överenskommelse om relationen mellan
olika grupper.

Men om man alltså via lönegradsplaceringen
kunde komma fram till en
lönesättning för de heltidsanställda, så
kvarstod ändå problemet hur lönen
skulle beräknas för lärare som icke
komma att betraktas som heltidsanställda.
Det var dock klart att det måste
sättas ett visst minimum i fråga om antalet
undervisningstimmar för vad som
skall anses vara heltidsanställning. Att
denna gräns i propositionen har satts
vid visst timantal bryter inte i och för
sig mot den princip, varefter de sakkunniga
ha arbetat. De sakkunniga ha
varit medvetna om att en viss timgräns
måste fastställas för att man skall få

fram vad som menas med heltidsanställning.

Det är klart att man kan diskutera
var denna gräns bör gå. När vi efter
användande av en viss beräkningsgrund
kommo fram till den gräns som i propositionen
föreslagits, så voro vi medvetna
om att den arbetstid, som därigenom
vid folkhögskolorna komme att krävas
av lärarna i en viss lönegrad, ligger
väsentligt under den arbetstid, som
inom förvaltningen tages ut av en
tjänsteman med motsvarande kvalifikationer
och löneställning. Det kan emellertid
— och det med skäl — sägas att
arbetstiden för dessa lärare inte kan
mätas enbart i antalet undervisningstimmar,
då de ha arbetsuppgifter soni
inte komma fram i timtalet, och vi ha
även ansett oss böra taga hänsyn härtill.

När det sedan gällde att bestämma
metoden för fastställande av lönen vid
kortare undervisningstid än som fixerats
som heltid, så måste man försöka
finna en annan form än den som använts
inom statsförvaltningen eller övriga
områden, där det statliga lönesystemet
tillämpas. Där har vid kortare
tjänstgöring än full tid lönen reducerats
i proportion till tjänstgöringstidens avkortning.
Om en sådan proportionell
nedsättning tillämpats, skulle naturligtvis
resultatet för folkhögskolans lärare
blivit ännu oförmånligare än det föreliggande
förslaget. I propositionen föreslås
emellertid en reduceringsregel, som
är betydligt gynnsammare än den proportionella
nedsättningen men som
dock är något ogynnsammare än vad
de sakkunniga ha föreslagit.

Jag vill inte alls bestrida vad som här
i diskussionen sagts om att folkhögskolan
är ett mycket viktigt område inom
vårt samhällsliv och att det därför är
nödvändigt att få goda krafter som
sköta undervisningen där. Men det är
väl statsmakternas mening att även övriga
grenar av undervisningen äro viktiga
och nödvändiga, eftersom man un -

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering'' för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

dan för undan fattat beslut om rätt betydande
utgifter för en utbyggnad av
undervisningen på olika områden. Och
om man skulle göra en gradering och
säga, att den ena grenen är viktigare än
den andra, så skulle man kanske komma
in på en rätt besvärlig avvägning. Vi ha
emellertid så långt det varit möjligt försökt
likställa undervisningen vid folkhögskolan
och undervisningen vid övriga
likvärdiga undervisningsanstalter.

Att det kan anföras olika meningar
och anläggas olika värderingsgrunder
beträffande dessa frågor är inte något
att förvåna sig över, tv allt som
berör lönefrågor är ju intressebetonat.
Jag tror inte att man skall bortse ifrån
att det även i denna fråga ingår ett
rätt starkt intressemoment och en strävan
att skapa så gynnsamma anställningsförhållanden
som möjligt. Jag har
ingenting emot detta i och för sig, men
frågan är bara hur långt man kan gå
när det gäller att skapa förmåner på ett
område utan att det drar med sig motsvarande
konsekvenser på andra områden.

Då det talas om den speciella arbetsform,
som man har vid folkhögskolan,
vill jag bara hänvisa till att hänsyn tagits
därtill. Det är emellertid även här
fråga om hur långt man skall gå.

Det utskottsutlåtande, som nu föreligger.
företer ju vissa skiljaktigheter i förhållande
till propositionen, men jag kan
för min del godtaga utskottets uppläggning.
Utskottet har strävat efter att
brygga över på eu del punkter, där man
kanske ansett att det skett en väl hård
nedskärning i förhållande till de sakkunnigas
förslag. Utskottet har velat gå
motionärerna till mötes, och efter den
undersökning som gjorts och med de
modifieringar, som ligga i utskottets förslag,
är jag beredd att godtaga det. Jag
tror inte att man därigenom skall behöva
befara följder, som äro alltför besvärliga
med hänsyn till andra områden,
men helt saknas inte den risken —

därpå vill jag redan nu göra kammaren
uppmärksam.

Beräkningen för den fulla tjänstgöringen
skall nu enligt utskottets förslag
grundas på en genomsnittlig lästid
av 26 timmar per vecka under 22 veckors
vinterkurs med därav följande viss
utsträckning för sommarkursen. Däri
ligger också en möjlighet att även vid
en nedsättning av antalet undervisningsveckor
till 21 likväl få räkna 26
timmar under 22 veckor för att komma
upp till den gräns, som är fastställd
för full tjänstgöring. Det gives även
möjligheter för skolstyrelsen att nedsätta
undervisningstiden från 26 timmar
till ett lägre antal timmar per
vecka. Det är visserligen en viss begränsning
gjord i fråga om skolstyrelsens
befogenheter därvidlag, men finnes
skäl för större nedsättning, kan
också detta låta sig göra. Frågan skall
emellertid i sådant fall prövas av skolöverstyrelsen.

Det är under sådana förhållanden väl
hårt att säga, att man begränsat folkhögskolans
rörelsefrihet så kraftigt, att
undervisningen äventyras. Möjligheter
finnas ju att via en nedsättning av timantalet
anpassa undervisningen efter
de speciella förhållanden som råda vid
skolorna, varvid hänsyn även kan tagas
till den form av studieverksamhet som
bedrives genom olika slag av studiecirklar.

Vid ett allmänt bedömande av frågan
om löneställningen kan man inte underlåta
att taga hänsyn till att om det
statliga lönesystemet skall tillämpas på
icke statliga områden — det brukar ju
anföras kritiska meningar om det statliga
systemet — så bör väl ändå den
försiktigheten iakttagas, att man inte
ger lönesystemet en sådan konstruktion,
att man medvetet skapar ett konkurrensförhållande
till det statliga området.

Det kanske också finns anledning att
betrakta det hela något mot bakgrunden
av det allmänna läge, vari vi nu

24 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

befinna oss. De löner, soni det här gäller,
äro ju beräknade på löneplanens
belopp med utgående rörligt tillägg. Vi
äro nu inom regeringen i färd med att
förhandla med statstjänarnas organisationer
om förändring av detta lönetillägg,
en förändring som måste gå i
riktning uppåt, och det är klart att
detta automatiskt kommer att inverka
även på lönerna för de grupper, som
det här gäller.

Man kan alltså inte bedöma frågan
om folkhögskollärarnas löner helt fristående
från vad som kommer att ske
på andra områden och bara utgå så att
säga från nuläget, utan man måste taga
någon hänsyn till vad ett statligt lönesystem
kommer att föra med sig i fråga
om förmåner av olika slag.

Vidare skulle jag vilja säga ett par
ord om en reservation, avgiven av herrar
Persson, Pålsson och Pettersson i
Dahl, där det förutsattes, att man skall
skydda nyanställda lärare vid folkhögskolorna
från löneminskningar genom
att inte ge dem den lönesättning som
enligt det föreliggande förslaget skulle
gälla för ortsgrupperna 1 och 2. Det
skulle i sak innebära att man så att
säga ginge ifrån dvrortsgrupperingen,
när det gäller skolor belägna inom ortsgrupperna
1 och 2, men anslöte till den
när det gäller högre ortsgrupper. Man
skulle därigenom få fram dels ett icke
dyrortsgrupperat lönesystem, dels ett
dyrortsgrupperat lönesystem; skillnaden
skulle bara vara den, att man toge
med de förmåner som de högre dyrortsgrupperna
ge. I det avseendet bör
det dock iakttagas försiktighet, innan
vi fått närmare överblick över hurudant
dyrortssystemet kommer att bli, sedan
den utredning, varifrån vi nu ganska
snart vänta ett förslag, har avslutat sitt
arbete. Som det nu är måste man väl
göra ett val och bestämma sig för om
man skall ha ett dyrortsgrupperat lönesystem
eller icke. Föredrager man ha
ett icke dyrortsgrupperat, så passar

icke det nuvarande statliga lönesystemet.

I en annan punkt av reservationen,
som också har berörts här i dag och
som gäller villkoren för uppflyttning i
extra ordinarie och ordinarie lönegrad,
önska reservanterna att antalet år
skall sänkas från av utskottet angivna
fyra till tre. Det kan verka ganska
oskyldigt att göra en sådan justering,
men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
vid att det inte är någon oskyldig
lek, som man här ger sig in på.
Det är här fråga om något som berör
så stora delar av statsförvaltningen, att
det är svårt att säga vilka följder en
sådan ändring skulle dra med sig. Det
är detta som är anledningen till att det
inte är tillrådligt att gå lägre än till fyra
år. Men även detta är en fråga, som
tjänsteförteekningskommittén skall pröva
och varom man skall upptaga förhandlingar
med personalorganisationerna.
Detta är en fråga som berör lärarna
vid såväl läroverken som övriga
delar av undervisningsväsendet, men
det kommer också att beröra civilförvaltningen.
Om det nu för folkhögskollärarna
skulle ske en nedsättning från
fyra till tre år, är det klart att tjänstemän
med motsvarande utbildning inom
förvaltningen, där det ofta fordras sju
år för att komma upp i ifrågavarande
lönegrad, skulle efterlysa konsekvenserna
för sin egen del av detta ståndpunktstagande
beträffande folkhögskollärarna.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat i stort sett redogöra för de synpunkter,
som ha varit vägledande vid
propositionens utformning. Jag kan inte
frigöra mig från det intrycket, att när
man har kritiserat propositionen, har
man skjutit något över målet. Är det så
att propositionen eller utskottets förslag,
mot vilket jag inte har något att
erinra utan vilket får anses vara ett väl
avvägt försök att komma över de motsättningar
som funnits, inte kan god -

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

tagas därför att det skulle äventyra
fcdkhögskolans framtid, så kan ju ifrågasättas,
om det över huvud taget är
lämpligt att använda det statliga lönesystemet
på detta område. Då vore det
mera konsekvent att säga, att resultatet
blir alldeles felaktigt, om man går fram
efter denna linje, och att frågan därför
måste tagas upp till helt ny prövning.
Men jag tror inte att man är beredd
att dra ut konsekvenserna av sitt resonemang
så långt, och om man inte gör
det, skall man vid en närmare bedömning
finna att utskottets förslag och de
möjligheter, som det anvisar, medföra
en löneställning för här berörda lärarkategorier,
som ligger i nivå med löneställningen
för motsvarande befattningshavare
inom den statliga sektorn
av undervisningsväsendet, och att det,
i den mån det framdeles visar sig nödvändigt
med förändringar inom den
statliga sektorn, kommer att ske motsvarande
förändringar även inom folkhögskolans
område.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Statsrådets anförande gav mig
egentligen inte någon anledning att begagna
replikrätten, alldenstund statsrådet
ju mest uppehöll sig vid en del
huvudsakligen principiella uttalanden
och frågan om det bedömande som ur
avvägningssynpunkt måste ske, men det
fanns dock där ett par punkter, där jag
måste anföra en annan åsikt.

Statsrådet säger att lärarlönesakkunniga
ha måhända alltför mycket bedömt
frågan för folkhögskolans lärare
under hänsynstagande till folkhögskolans
ställning. Såsom jag nämnde i mitt
första anförande, voro lönesakkunniga
under utredningens första skede ett tag
inne på den linjen, att frågan skulle
bedömas strikt ur lönemässig synpunkt,
alltså i stil med vad statsrådet tyvärr
alltför mycket poängterade i början av
sitt anförande, när han talade om att
det måste ske ett avvägande efter rent

lönemässiga linjer och under hänsynstagande
till andra lärargrupper. Men
när lärarlönesakkunniga sedan fingo
kontakt med folkhögskolans lärarkår,
funno de, att hänsyn måste tagas till
folkhögskolans särpräglade arbetsförhållanden.
Och härvidlag bör beaktas,
att sammansättningen av lönekommittén
var sådan, att där funnos personer, som
kunde bedöma dessa frågor även ur
lönemässig synpunkt och som under
ganska lång tid deltagit i dylikt utredningsarbete
beträffande andra grupper.

Men det var, herr talman, särskilt på
en punkt som jag ville anknyta till
statsrådets uttalande, och det var när
statsrådet talade om den jämkning, som
inte minst utskottets förslag innebär, i
det att timantalet får beräknas till 26,
även om man inte har använt mer än
20 timmar, och att en ytterligare nedsättning
kan erhållas efter hemställan
hos skolöverstyrelsen. Ja, detta gäller
ju vinterkurserna, alltså den tid då det
kanske är lättare för folkhögskolan att
kunna klara timfrågan. Men det är beträffande
sommarkurserna som svårigheterna
i hög grad kvarstå, och det var
också därvidlag lärarlönesakkunniga
hade föreslagit en uppmjukning genom
den bestämmelse som de medtagit i sitt
förslag.

Herr HAMMAR: Herr talman! Om den
fråga, som föreligger, är det mesta redan
sagt. när nu först oppositionen genom
herr Staxäng kommit till tals och
sedan statsrådet utvecklat de skäl, som
tala för utskottet. Att tillföra debatten
någon väsentligt ny synpunkt är kanske
inte så lätt, men min uppgift är att söka
stryka under, vad som sagts från båda
sidor. Sedan — det vill jag redan nu ha
sagt — kommer jag att yrka bifall till
den av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen.

Följande ting synas mig vara ostridiga.
Det är till att börja med ostridigt,
att den svenska folkhögskolan för när -

Nr 32.

Onsdagen den C december 1950 fm

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

varande upplever en högkonjunktur.
Tillströmningen av inträdessökande torde
kunna kallas rekordartad. Trots sina
begränsade resurser har den svenska
folkhögskolan tagit emot tusentals ungdomar,
och då är ändå siffran på dem,
som till följd av platsbrist måst avvisas,
föga mindre.

Vid 71 statsunderstödda folkhögskolor
ha vi 2 912 manliga och 3 114 kvinnliga
elever, tillsamman 6 826. De avvisade
elevernas antal är 5 220. Redan här
vill jag bemöta en invändning, som jag
vet kommer att göras, nämligen att
många söka till flera skolor. Antalet sökande
visar i alla fall, hur angelägna
eleverna äro att komma till folkhögskolorna,
och många som skulle ha sökt —
så långt jag känner inom mitt erfarenhetsområde
— ha bevisligen avstått,
därför att de hört, att elevantalet varit
fullt. För övrigt har under de ''senaste
månaderna använts ett clearingförfarande,
som innebär, att en folkhögskola,
som fått platser lediga, anmäler detta
till arbetsförmedlingen eller till andra
skolor.

Årligen förvägras således tusentals
unga män och kvinnor inträde i våra
folkhögskolor. Och härvidlag är det ju
inte fråga om pojkar och flickor, för
vilka ett förlorat år inte betyder så
mycket, utan om ungdomar, vilka ofta
under stora personliga, ekonomiska
uppoffringar frivilligt avskilt ett år eller
ett par mitt under sitt förvärvsarbete
för att skaffa sig de kunskaper, de anse
sig behöva. Med rätta ha statsmakterna
visat stort intresse för det frivilliga
folkbildningsarbetet. Här ha vi ett sådant
arbete i dess mest renodlade form!
Att det är av vikt, att den undervisning
som meddelas hålles på en så hög nivå
som möjligt, att med andra ord standarden
på dess lärarkår hålles så hög
som möjligt, därom torde icke råda någon
tvekan. Detta nödvändiggör ekonomiska
förhållanden, som inte tvinga
vederbörande att så snart som möjligt
söka sig över till en annan lärarbefatt -

ning. Får nämligen arbetet som lärare
vid våra folkhögskolor karaktären av
att blott och bart vara en genomgångssysselsättning,
ett led i karriären, kan
givetvis standarden på dess befattningshavare
inte hållas uppe. Unga lärare på
väg till andra tjänster och gamla lärare,
som inte lyckats så väl, komma då att
till stor del rekrytera lärarkollegierna
vid våra folkhögskolor.

Frågan om de icke ordinarie lärarnas
befordringsgång har redan vidrörts av
både herr statsrådet och herr Staxäng.
Vid läroverken är befordringsgången
för att vinna ordinarie tjänst två års
tjänstgöring och provår. Provåret skall
nu minskas till en termin under vilken
vederbörande lärare erhåller viss lön.
I många, många fall har på grund av
lärarbristen redan denna åtgärd vidtagits.
I propositionen är föreslaget, att
befordringsgången för ordinarie tjänst
för folkhögskollärare skall vara minst
fyra års tjänstgöring. Dessa villkor förefalla
mig inte rimma riktigt med varandra,
trots det inlägg herr statsrådet
gjorde på den punkten. För närvarande
fordras två års tjänstgöring, varav minst
ett vid folkhögskola. Även detta kommer
att försvåra rekryteringen av lärare
vid folkhögskolorna.

Det är vidare ostridigt att lärartjänsten
vid en foikhögskola i många avseenden
skiljer sig från en lärares arbete
vid realskolan — det är ju denna form
av skola, som folkhögskolan jämförts
med; den kan givetvis inte få jämföras
med andra former av statstjänst. Folkhögskolans
elever äro för det första i
genomsnitt äldre än eleverna i gymnasiets
högsta ringar. Jag kan nämna, att
i den skola, där jag har äran arbeta, är
genomsnittsåldern för både manliga och
kvinnliga elever i första årskursen mellan
20 och 21 år. I andra årskursen är
genomsnittsåldern icke obetydligt högre.
Var och en bör väl kunna förstå, att
det är minst lika krävande att handleda
en sådan grupp som att undervisa i de
högsta ringarna i gymnasiet. Eleverna

Onsdagen den C

Lönereglering för

ha vidare olika skolunderbyggnad och
komma från olika verksamhetsområden.
Arbetet måste för lärarens vidkommande
ofta vara av mycket individuell art,
och en inte ringa tid tages i anspråk
för elevernas handledning utanför schematimmarna.
Internattjänstgöringen
medför dessutom en hel del extrauppgifter.
Det kanske bör påpekas att en
lärare, som bor på ett elevhem, praktiskt
taget ständigt måste ha »jour» och
stå till tjänst med rådgivning och hjälp
i fråga om vidare yrkesutbildning. Och
yrkesrådgivningen vid en folkhögskola
är av en mer ingående, mer aktuell och
påtaglig art än vad den är i en skola,
där eleverna äro yngre. Lärarna vid en
internatskola — det vet jag sedan 26 år
tillbaka — äro praktiskt taget aldrig
helt avkopplade från skolan. Det är intressant
att lägga märke till att skolöverstyrelsen,
som besitter den största
pedagogiska erfarenheten bland de instanser,
som yttrat sig i lönefrågan, snarare
visar sig benägen att inskränka än
utöka den nuvarande undervisningsskyldigheten.

Det är likaså ostridigt, synes det mig,
att den ursprungliga kungl. propositionen
åtminstone har snudd på att äventyra
folkhögskolans ursprungliga struktur.
Förbundsordföranden Frans Nilsson
skrev i tidningen Frihet: »Därför
unnar vi också av glatt hjärta nederlag
för regeringspropositionen när avgörandets
stund är inne. Riksdagen handlar
klokt om den beslutar en lönereglering
för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
folkhögskolorna som står i huvudsaklig
överensstämmelse med det av
1941 års lärarlönesakkunniga framlagda
förslaget.»

Vid ett tillfälle medgav också statsrådet,
att vissa avsnitt av propositionen
icke korresponderade med varandra,
varför propositionen måste rättas till.
Detta gjordes också, och resultatet är
det s. k. jämkningsförslaget, det som
statsutskottet gått in för. Det innebär
en lycklig lösning av vinterkursernas

december 1950 fm. N''r 32. 27

lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

problem, men det försvårar sommarkursernas.
Resultatet av detta förslag
blir att en ordinarie lärare måste tjänstgöra
338 timmar under sommarkursen
för att få full lönegradslön. Lärarlönesakkunniga,
som fingo ett mycket gott
betyg av herr statsrådet, hade föreslagit
270 timmar. Med full tjänstgöring under
vinterkursen och 270 timmar under en
sommarkurs skulle en lärare erhålla 97
procent av lönegradslönen. Enligt jämkningsförslaget
skulle han erhålla 94 procent
av lönegradslönen, alltså en försämring
med 3 procent.

Det allvarliga är emellertid — såsom
här också påpekats — att det är omöjligt
att placera in så många teoretiska
timmar vid en sommarkurs för varje ordinarie
lärare. Detta innebär att dessa
få reducerade löner på grund av att
schemat inte tillåter full tjänstgöring.
En lika allvarlig historia är att de e. o.
lärarna inte, såsom hittills varit möjligt,
kunna beredas tjänstgöring vid
sommarkurserna, vilket gör att dessa
lärare dels bli främmande för sommarkurserna,
dels få så liten lön genom sin
e. o. anställning vid folkhögskola, att
knappast några meriterade lärare komma
att söka sådana tjänster. En annan
följd måste bli att undervisningen i
slöjd och skolkök kommer att slopas,
vilket skulle vara till skada, då denna
undervisning har en hävdvunnen ställning
vid folkhögskolorna och en i viss
mån annan karaktär än vid yrkesskolorna.
Sömnaden och vävningen ha
t. ex. haft till huvudsyfte inte att skapa
yrkesutbildat folk utan utbilda ett konstnärligt
intresse hos landsbygdens ungdom.
Resultatet av en sådan uppläggning
av timantalet för sommarkurserna
blir alltså ödesdigert för denna undervisning.

I regeringens jämkningsförslag, d. v. s.
det som nu blivit statsutskottets hemställan.
kunna vi ta ett exempel. Enligt
detta skall läraren tjänstgöra 22 veckor
under vinterkursen. Dessutom beräknas
han erhålla 9 veckotimmars tjänstgöring

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

under en 16 veckors sommarkurs, d. v. s.
144 timmar, eller 11 veckotimmar under
en 13 veckors sommarkurs. Han erhåller
då 15 procents lönereducering.
Samtidigt är han emellertid skyldig att
vara vid skolan under 38 veckor. Om
veckan mellan sommar- och vinterkursen
räknas, är han t. o. in. bunden till
skolan 39 veckor, d. v. s. samma tid
som en ordinarie adjunkt vid ett läroverk.
Reduceringen å lönen gör, att han
naturligtvis i valet mellan en folkhögskola
och ett läroverk föredrar läroverket.
I samma exempel står för övrigt,
att han för att erhålla full lön skall
tjänstgöra ytterligare 194 timmar. Det
kan hända att han kan få sitt timantal
ökat, men det kan också hända, att möjligheter
därtill icke finnas. Hur skall
man då förfara?

Lärarföreningen hade på ett tidigt
stadium förhandlat med lärarlönesakkunniga.
Dessa förhandlingar hade inom
parentes sagt en ganska hård karaktär,
enär folkhögskolan bland dessa sakkunniga
inte var representerad med någon
expert på folkhögskolans arbetsform.
Lärarlönesakkunniga insågo emellertid
svårigheterna, satte sig på ett föredömligt
sätt in i folkhögskolans speciella
arbetsformer och sökte anpassa löneregleringen
på ett sådant sätt, att folkhögskolans
särprägel inte äventyrades.
Lärarsakkunnigas förslag är alltså redan
det för folkhögskollärarna en kompromiss.
Lärarföreningen har hållit fast
vid detta. Det bästa som framförts för
att inpassa folkhögskolan i ett avlöningssystem
finns i § 23 i de sakkunnigas
förslag till folkhögskolestadga.
Men detta har redan med eftertryck
poängterats av herr Staxäng.

Med allt vad jag här sagt kan jag
därför inte finna annat än att Frans
Nilssons ord i Frihet alltjämt äga sin
tillämpning: »Riksdagen handlar klokt,
om den beslutar en lönereglering för
lärarpersonalen vid de statsunderstödda
folkhögskolorna, som står i huvudsak -

lig överensstämmelse med det av 1941
års lärarlönesakkunniga framlagda förslaget.
» Härtill kan jag foga organisationssekreteraren
Hilding Färms uttalande
i Tiden, där han säger: »Folkhögskolans
vänner i den svenska riksdagen
har all anledning att ställa sig bakom
det motionsledes framförda kravet om
''att en lönereglering för folkhögskolans
lärarpersonal genomföres i huvudsaklig
överensstämmelse med det av 1941 års
lärarlönesakkunniga framlagda förslaget’.
Då säkras en god utveckling för
den svenska folkhögskolans medborgarfostrande
gärning. Kraven på uniformitet
i lönereglementeringen får icke drivas
så långt att folkhögskolans ställning
som en fri skola äventyras och dess livsbetingelser
undergrävas.»

Herr talman! Folkhögskollärarkårcn
är, jämförd med andra organisationer,
inte någon stor kår. Men icke desto
mindre är den fråga, som i dag föreligger,
av mycket stor räckvidd. Om
folkhögskolans betydelse torde i varje
fall ingen större åsiktsbrytning finnas.
Vad man ute i landet anser om folkhögskolan
är den stora elevtillströmningen
ett vittnesbörd om så gott som något. Det
är inte obekant, att både landsting och
folkrörelser av olika slag redan så att
säga ligga i startgroparna, när det blir
fråga om att skapa nya skolor för att i
någon mån åtminstone söka möta det
folkbildningsintresse, som i så stor omfattning
söker sig till folkhögskolorna.
Vilka verkningar kommer riksdagens
beslut att medföra? frågade herr statsrådet
alldeles nyss. På folkhögskolehåll
är man inte tvehågsen om svaret. Ett
beslut i utskottets anda kommer att avsevärt
försvåra arbetet vid redan verksamma
skolor, och det kommer likaledes
att försvåra tillkomsten av nya skolor.

Under hänvisning till vad jag här anfört,
yrkar jag därför, herr talman, bifall
till den reservation, som har undertecknats
av bl. a. herrar Ohlon och
Staxäng.

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

1 detta anförande instämde herrar
Löfroth, Sandberg, Pettersson i Ersbaeken
och Widén, fröken Elmén, herr Ahlsten
och fru Sjöstrand, herrar Bergstrand,
Nordkvist, Wirtén och Wiklund
i Stockholm, fröken Ager samt herrar
Ounnarsson oclt Andersson i Långviksmon.

Herr GUSTAFSSON i Boras: Herr talman!
Inledningsvis vill jag säga, att det
är en stor glädje för en gammal folkhögskoleelev
att kunna konstatera, att
den svenska folkhögskolan aldrig tillförne
haft ett sådant grepp över svensk
ungdom som den har i dag. Man har väl
all anledning att tro, att även de statliga
myndigheterna uppskatta och värdesätta
denna skola efter förtjänst och
att man därför också är villig att göra
allt, som ligger inom det möjligas ram,
för att underlätta arbetet för lärare och
elever. Detta vill jag gärna ha i blickfältet
i debatten.

Folkhögskolans idé har visat sig äga
livskraft nog att växa fram till en verklig
medborgarskola till ovärderligt gagn
för det svenska samhället. För den som
levat skolan nära har detta inte kommit
som någon direkt överraskning.
Skolformen har fått ett starkt grepp i
ungdomsvärlden både genom själva sin
idé och genom de stora stipendier, som
numera givas i sådan storleksordning,
att de ofta täcka de totala studieutgifterna
och alltså göra det möjligt även för
obemedlade att genomgå kurserna. Det
bär här redan förut påpekats, att nya
skolor komma att startas, och därför
förbigår jag detta.

Från folkhögskolan ha många gått
vidare till seminarier, sjuksköterskeskolor
o. s. v. under det att andra — och
det kanske är det allra viktigaste och
mest i stil med folkhögskolans grundidé
— gått tillbaka till näringarna. Just genom
den medborgarfostran, som skolan
givit, ha de kunnat och velat axla uppgifter
i sin bygd, uppgifter av det mest

skiftande slag på det samhälleliga området.
Frågan om folkhögskolans framtid
möts därför med utomordentligt
stort intresse över hela landet.

Folkhögskolan i vårt land är inte
bunden till vissa befolkningsgrupper,
den är vid det här laget en hela landets
skola. Alla torde vara överens om folkhögskolans
värde, och det vore gott om
man även kunde samsas om vägarna
och medlen för att trygga skolans framtid.
Detta torde knappast ske, om man
följer statsutskottet i dess uttalande.
Utskottet tillstyrker med vissa jämkningar
regeringens förslag till lönereglering
för lärarpersonalen i anslutning
till det statliga lönesystemet. Minimigränsen
för full tjänstgöring för ordinarie
lärare föreslås till 910 timmar och
maximum 988 för arbetsår. Utskottet
gör vidare ändringar i reduktionsregeln.
Lön för ordinarie lärare skall vid
mindre än full tjänstgöring reduceras
med 1 procent för varje 13-tal timmar i
stället för varje 10-tal enligt propositionen.
Utskottet säger även, att de speciella
förhållanden som råda vid folkhögskolorna
synas böra motivera, att
full tjänstgöring kan anses föreligga
även om timantalet stannar vid 910.
Det är ofrånkomligt att folkhögskolan,
även om man väljer utskottets modifierade
väg, kommer in i en farozon, där
skolans vara eller icke vara kan stå på
spel.

När det gäller fastställandet av lärarnas
undervisningstimmar är det ofrånkomligt,
att man icke tagit nödig hänsyn
till lärarnas internatuppgifter, vilka
ju göra arbetet vid en folkhögskola avsevärt
mer krävande än vid andra skolformer.
.lag tror inte det är lyckligt
att jämföra timprestationer per år för
t. ex. en adjunkt i realskolan med motsvarande
prestation av en folkhögskollärare.
De båda lärargrupperna böra
inte jämföras, emedan ett skevt perspektiv
då kommer in. Det är inte fråga
om att sätta den enes gärning framför

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

den andres, det är bara det att lärargärningen
på en folkhögskola är annorlunda.

Utan att drunkna i en massa detaljer
bör det likväl erinras om att till
folkhögskolan kommer ungdom av inre
drift och av hunger efter kunskap för
att återigen, efter 5—10 års bortovaro,
sätta sig på skolbänken. Det är eu ganska
kritisk och ibland rätt livserfaren
ungdom. Genomsnittsåldern kanske inte
är så lätt att exakt fastställa, men man
anser den ligga mellan 20 och 25 år,
men även äldre komma till denna skola.
Undervisningen måste rätta sig därefter
och kan inte följa läxboksplugget
med enkla förhör utom när det gäller
språk, matematik och kanske något mer
ämne. En rektor säger mera på skämt,
att han behövde ha kung], biblioteket
om knuten om han skulle tillfredsställande
kunna undervisa i modern historia
i folkhögskolan. Kritiska frågor
formligen hagla ibland. Jag tror att det
är viktigt, att man inte glömmer detta
då man diskuterar timantal.

Skulle man mäta upp lärarens gärning
allenast i effektiva undervisningstimmar,
då är det fara värt att skolan
skulle förlora sin — jag skulle vilja
kalla det — själ. De som drogo upp linjerna
för folkhögskolan frainhöllo som
något högst nödvändigt, att skolans
lärare helt voro inne i elevens situation.
En anordning som gjorde detta
omöjligt för läraren skulle göra intrång
på skolans grundidé.

Folkhögskolan är — som redan påpekats
—- en internatskola, som kräver
sina speciella tjänster. Läraren skall
vara närvarande i skolan på ett annat
sätt än i andra skolor. Han skall skapa
gemenskap, ge god personlig handledning
och utöva tillsyn. Allt detta kan
nog vara mycket berikande. Men det
är understundom också en mycket tröttande
gemenskap. Det gäller att vara
tillsammans med människor i den mest
krävande och formbara åldern. Ungdom
upplever ofta de politiska, sociala och

religiösa problemen med en intensitet,
som kräver mycken hjälp och mycket
arbete.

Det finns adjunkter, som prövat på
folkhögskolan men som lämnat den,
inte bara på grund av att man i första
rummet tyckt att lönerna voro för låga,
utan helt enkelt därför att man inte
orkade med allt arbete utanför schemat.
Det var skönare att gå hem kl. 2.35
eller 3.35 och veta, att man på visst
sätt lämnade skolan bakom sig. Detta
kan aldrig en folkhögskollärare göra.
Och han vill det inte heller. Han har
ständigt eleverna inpå sig och vet rätt
litet, vad privatliv i andra lärares mening
vill säga. Är han en verklig folkhögskollärare
så vill han ha det på detta
sätt därför att det är tjusningen i hans
arbete. Å andra sidan är det emellertid
berättigat att detta tas med i beräkningen
vid redovisningen av vad han
uträttar.

Om man — som propositionen i alltför
hög grad gör — beräknar lärarens
gärning blott efter de timmar, som han
står i katedern, så räknar man fel. Omvårdnaden
av eleverna, paterskap för
elevhem, jourtjänst vid måltider hör
till lärarens tjänstgöringsskyldigheter.
Likaså skall läraren vara med på alla
kamrataftnarna, vilka på somliga skolor
äro flera per vecka. Detta ingår i
lärarens obligatoriska skyldigheter, och
vid dessa kamrataftnar skall läraren bidraga
med föredrag och inövandet av
ibland ganska omfångsrika program,
som framföras av eleverna. Man kan
fråga sig om någon annan lärare varje
lördagskväll regelbundet i tre timmar
sitter tillsammans med sina elever utan
ett öres betalning. Detta innebär förberedelser
och övningar i det oändliga,
vilket alltsammans kommer utanför
schemat. Allt detta räknas ej med
vid beräknandet av antalet tjänstetimmar.
Jag menar ej att så borde ske, men
det är rättvist att erinra om saken, då
man bedömer lärarens gärning efter antalet
timmar.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Lönereglering för

Skall undervisningen på en folkhögskola
bli personlig, skall läraren få tid
med eleverna utom schemat, ja då
krävs det att den rena timprestationen
icke blir för betungande. Detta har, synes
det mig, icke i så hög grad som
önskvärt vore beaktats i Kungl. Maj:ts
proposition och utskottsbetänkandet.
Folkhögskolans egenskap av internatskola
och skola för vuxen ungdom äro
realiteter, som inte få lämnas- åsido, då
riksdagen beslutar om lönevillkoren.
Den väg, som lärarlönesakkunniga anvisa,
lämnar större utrymme för folkhögskolans
hävdvunna arbetsformer.
Det vore olyckligt om skolan skulle nödgas
plocka fram så många undervisningstimmar
som möjligt för lärarna
på bekostnad av kvalitetsinnehållet i
undervisningen.

Den tjänstgöringsskyldighet, som
skall åläggas lärarna, bör ses mot bakgrunden
av arten av deras tjänstgöring
i stort. Rektorerna ha ju sina undervisningstimmar
men dessutom ansvaret
för skolan och då inte minst bekymmer
för ekonomien, rumsanskaffning
och inackordering, stipendieansökningar,
årsredogörelser och statistik, skolans
organisation samt en synnerligen tidskrävande
korrespondens med myndigheterna.

Man kan även erinra om hur i nuvarande
situation och med det väldiga
elevantalet klasserna bli betungande
stora. Nog måste det vara rätt krävande
att på en gång undervisa en klass på
110 elever i litteraturhistoria, vilket jag
hört har hänt i en skola. Detta sammanhänger
emellertid med lokalfrågan, och
det hör egentligen inte hit.

1941 års lönesakkunnigas förslag till
reglering av folkhögskollärarnas löner
har i allt väsentligt tillstyrkts av instanser,
som böra tillmätas den allra
största tilltro. Dit hör skolöverstyrelsen,
som förklarar att de föreslagna lönebeloppen
måste anses som ett minimum.
Svenska folkhögskolans lärarförening,
statens lönenämnd och Svenska

lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

landstingsförbundet tillstyrka. Alla dessa
remissinstanser representera ju pedagogisk
sakkunskap och ha levande
kontakt med skolan. — Statskontoret
har ju, som vi känna till, gått en annan
väg.

Till sist vill jag säga, herr talman, att
folkhögskolan hör samman med det fria
bildningsarbetet. Skali folkhögskolan
kunna tjäna vårt samhälle som en skola
för medborgarbildning'' med tonvikten
på historia, samhällslära och psykologi
— på många håll sociologi och ekonomiska
studier — då måste den få arbeta
efter de gamla beprövade linjerna. Hittills
har den fått arbeta under mycket
stor frihet från statsmakternas sida. Jag
tror inte att man kan säga, att folkhögskolan
missbrukat denna generositet i
fråga om frihet. Folkhögskollärarna ha,
vid sidan av en krävande lärargärning,
funnit tid till en insats i bygdens liv
och i bildningsarbetet i de många folkliga
organisationerna.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till den reservation, som
framförts av herr Ohlon m. fl.

Häruti instämde herrar Bark och
Stjärne.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag skall börja som den förste talaren,
herr Staxäng. Han påpekade, att
folkhögskolan står i en särklass. Vidare
framhöll han, att folkhögskolan
gjort en utomordentlig insats i vårt
samhällsliv, ja, han skärpte uttrycket
och sade, att denna insats var oerhörd.
Jag kan helt instämma i detta. Utan
någon folkhögskola hade vi säkerligen
inte varit där vi nu äro i kulturellt
hänseende. Det är intet tvivel om att
genom folkhögskolorna många slumrande
förmågor blivit väckta, förmågor,
som senare blivit dugliga människor i
kommun och stat och varit en oerhörd
tillgång för vårt samhällsliv.

Det är emellertid inte detta vi här
diskutera, utan det är möjligheten att

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

få folkhögskollärarna inpassade i det
statliga lönesystemet. Herr Staxäng
nämnde här, att dessa lärares löner och
pensioner nu äro låga. Jag kan helt
instämma i detta. Jag tror att det
behöver göras någonting och att det
måste ordnas så, att folkhögskolan tillföres
lärarkrafter, som äro fullt jämbördiga
med andra skolors.

Jag kan instämma med den siste talaren
när han säger, att folkhögskolan
inte missbrukat den fria ställning, som
den hittills haft. Jag kan även instämma
i vad här tidigare sagts om att det finns
mycket arbete inom en folkhögskola,
som det är mycket svårt att spalta upp
på ett tidsschema. Det är vid internaten
mycket arbete vid sidan om lektionstimmarna
— arbete med samkväm
och med det stora elevhushållet vid eu
sådan skola.

Nu är det väl ändå inte — om vi
skola vara sakliga — propositionen,
som vi här diskutera. Herr Staxäng
nämnde visserligen, att det är propositionen
som är det officiella här och att
det utskottsutlåtande, som nu ligger på
kammarens bord, knappast är något
diskussionsunderlag. Jag tycker inte att
detta är riktigt, tv man måste ändå
medge, att den kungl. propositionen
under utskottsbehandlingen blivit ganska
väsentligt ändrad.

Jag är en av de ledamöter som skrevo
på den motion, som avlämnades i anledning
av propositionen, och jag ansåg
att mycket väsentliga förändringar
borde företagas i propositionen. Motionens
yrkande gick ut på att man i huvudsak
skulle följa de sakkunnigas förslag.
Jag tycker att man kan säga, att
även det utskottsutlåtande, som vi nu
behandla, med vissa jämkningar i huvudsak
följer de sakkunnigas förslag.

Det är ganska anmärkningsvärt att
man i denna debatt mycket litet berör
själva löneställningen. Herr Staxäng
nämnde i slutet av sitt anförande, att
det är nödvändigt att anpassa lönerna
vid folkhögskolan på sådant sätt, att

man kan få en behövlig rekrytering
av lärarkrafter. Det är alldeles klart,
att detta är nödvändigt. Det förslag,
som vi nu diskutera, gäller en nedsättning
av löner med tre procent i jämförelse
med de sakkunnigas förslag. Man
kan mycket väl säga, att detta är en
väsentlig lönenedsättning, men det är,
såvitt jag fattat debatten rätt, inte lönesättningen
utan helt andra frågor,
som man här diskuterar, när det gäller
detta stora och viktiga problem. Man
diskuterar undervisningsmetoderna, timantalet,
de fria formerna, som folkhögskolan
nu har och i fortsättningen
bör ha, o. s. v.

Jag är i utskottets utlåtande reservant
på fyra punkter. Jag skall börja
med att behandla den första punkten,
som gäller själva dyrortssystemet. Herr
statsrådet Lingman säger, att det är farligt
att rucka på dyrortssystemet. Han
diskuterar om det rent principiellt är
möjligt att inplacera folkhögskolans
lärare i det statliga lönesystemet. Det
är givet, att skall man hålla på helt fria
former, så att folkhögskolans lärare inte
ha möjlighet att något så när anpassa
sig efter ett tidsschema, då är det nog
vanskligt att infoga deras löner i ett
statligt lönesystem. Om det nu är så
att ett statligt lönesystem medför så
stora förmåner, förstår jag knappast
hur man skall kunna undgå att få ett
tidsschema, som man kan arbeta något
så när efter. När det gäller vinterkurserna
har man gått med på en nedsättning
av timantalet. I utskottet nämndes
det av en av reservanterna, att man
nästan till överdrift gått folkhögskolekravet
till mötes, då man räknar med
26 timmar fastän det kanske inte undervisas
fullt 20. Det kan man nog
säga, och det har sagts också av talare
här i dag.

Så kommer man till den olägenhet
som anpassningen i ett dyrortssystem
med alla dess konsekvenser innebär.
Det redovisas i slutet av utskottsutlåtandet.
Därvidlag är det helt naturligt,

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

att detta kommer att inverka så att lärarna
i ortsgrupperna 1 och 2 bli särskilt
illa utsatta. I ortsgrupp 1 finns
det tre skolor. I ortsgrupp 2 ha vi summa
29, alltså de flesta, och det är där
löneminskningen sätter in. Förhållandet
är nu det, att om en lärare flyttas
in i det statliga lönesystemet, blir han
inte utsatt för någon löneminskning
utan får behålla sin lön ograverad. Men
när det gäller nyrekrytering av lärare
som skola in i dyrortssystemet blir det
något annat, och om vi en längre tid
skola vara begåvade med detta underbara
system med fem olika ortsgrupper,
är det självklart, att rekryteringen till
skolorna i ortsgrupperna 1 och 2 kommer
att alldeles omöjliggöras. Jag hade
därför först ett yrkande, som gick ut
på att i fråga om nytillsättning av tjänster
i dessa ortsgrupper skulle vederbörande
få lön icke efter ortsgrupp 1 eller

2 utan efter ortsgrupp 3. Nu förstår
jag mycket väl, att ett sådant yrkande
inte var möjligt att ställa i kammaren
då jag inte skulle kunna få proposition
på det. I det fallet har jag måst vända
på yrkandet, och det är detta som skett
i den föreliggande reservationen.

Jag återkommer emellertid ännu en
gång till frågan, om man skall ta dessa
olägenheter, som äro förenade med ett
statligt lönesystem, och inplacera lärarna
i detta dyrortssystem. Såvitt
jag kunnat förstå lärarrepresentanterna,
sätta de ett oerhört stort värde på att
bli placerade i det statliga lönesystemet,
och de hysa väl som vi alla andra
dödliga även en förhoppning om att
systemet inom en tämligen snar framtid
skall försvinna, så att man slipper
de olägenheter som äro förenade med
detsamma. Jag kan emellertid i detta
avseende inte instämma med statsrådet
Ungman. Han framhöll, låt vara på ett
mycket mjukt sätt, att man i detta fall
får vara försiktig. Men vi reservanter
ha dock kommit med ett preciserat yrkande
i vilket det heter: »En lösning
enligt de av utskottet bär ovan skisse 3

— Andra kammarens protokoll 1950. Ni

rade linjerna kommer för nytillträdande
lärare vid skolor belägna å orter tillhörande
de lägsta ortsgrupperna att
medföra ej obetydliga löneminskningar
i jämförelse med nuvarande förmåner,
i varje fall såvitt angår slutlönen. Av
rekryteringsskäl synes det utskottet angeläget,
att dylika löneminskningar undvikas.
Utskottet förutsätter, att Kungl.
Maj :t för riksdagen framlägger förslag
i sådant syfte i samband med att frågan
om slutlig lönereglering för folkhögskolornas
lärare förelägges riksdagen.
» Denna motivering skulle alltså,
herr talman, passas in i utskottsutlåtandet
i stället för de tre sista meningarna
i det stycke, som på s. 39 börjar med
orden: »Här angivna», och på s. 40 slutar
med orden: »högre dyrorterna».

Herr talman, jag tillåter mig alltså yrka
bifall till den motivering, som i detta
avseende föreslagits av reservanterna
Ivar Persson, Pålsson och undertecknad.

Vad undervisningsskyldigheten beträffar
säger utskottet i sitt utlåtande,
att om vinterkurs efter särskilt medgivande
förkortas till 21 veckor, synes
lärare vid en sådan kurs tills vidare
ändock böra få räkna sig till godo 22
veckors tjänstgöring. Utskottet kommer
också till att man skall få beräknas
ha haft ett veckotimantal av 26 timmar,
fastän man bara undervisat 20 timmar
och i vissa fall ännu mindre antal timmar.
Därvidlag tror jag nog att reservanterna
äro tämligen överens med utskottsmajoriteten
om att det för vinterkursen
är bra ordnat. Vid sommarkurserna
däremot skall inte finnas någon
sådan minskning. I det senare fallet
gäller således inte samma frihet som i
fråga om vinterkurserna. Vi ha ju också
att räkna med olika former av skolor.
För min del tror jag att de landstingsägda
skolorna i stor utsträckning
ha ordnat med sommarkurser. En del
av dessa skolor ha ordnat med 13-veckorskurser, medan andra ha 16-veckorskurser. 1 det förra fallet är det

32.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

fråga om 13 skolor och i det senare om
27. Nu sägs det på en del håll, att det
är besvärligt, ja, nästan ogörligt att
ordna 16-veckors sommarkurser, då
man inte får några elever. Jag skall
inte yttra mig om hur det i det avseendet
förhåller sig i andra delar av landet,
men där jag bäst känner till det,
nämligen i mitt eget län och min egen
folkhögskola, är det nu på sjunde året
man har en 16-veckors sommarkurs.
Jag har aldrig märkt, att det varit svårt
att få elever till en sådan kurs, utan
tvärtom har det varit så, att fler elever
anmält sig än som kunnat tagas in. Jag
hyser sedan gammalt den uppfattningen
som kanske är förlegad att undervisningstiden
är nyttig för eleverna, om
tiden blir väl använd, och jag har svårt
att kunna tänka mig annat än att eleverna
få lära sig mera under en 16-veckors kurs än under en 13-veckors.
Detta är min principiella inställning.
Men man måste ju ta skäl, och det är
möjligt att det ligger så till, att det är
besvärligt att ordna en 16-veckors kurs
ibland. Då måste man emellertid kunna
ordna undervisning i en fortsättningskurs
eller i någon form av folkbildningsverksamhet
som åtnjuter statsbidrag.
Dessa folkbildningskurser måste
enligt nuvarande bestämmelser ordnas
i omedelbar anslutning till vintereller
sommarkurser. Det har i det avseendet
sagts från lärarhåll, att det
innebär en olägenhet med en sommarkurs,
som slutar i juli månad, eftersom
man då inga elever får, men att om man
hade frihet att ordna med sådana kurser
på annan tid än i omedelbar anslutning
till en vinter- eller sommarkurs,
det inte skulle bli några svårigheter.
Jag ställde i utskottet i det avseendet
ett yrkande som även föreligger
i samma reservation och som skulle
passas in i utskottsutlåtandet på sid.
40. Vi reservanter ha därför föreslagit,
att efter det stycke som slutar med orden
»eller folkbildningskurs» införes
följande: »Skulle oöverstigliga hinder

möta att anordna sommarkurs om 16
veckors längd, för vilket fall läraren
får förutsättas utfylla tjänstgöringen
vid statsunderstödd fortsättnings- eller
folkbildningskurs, förutsätter utskottet
att sistnämnda kurs må efter skolöverstyrelsens
medgivande förläggas till
annan tid än i omedelbar anslutning
till vinter- eller sommarkurs.» I så fall
tror jag inte att svårigheter att ordna
en sommarkurs skola behöva föreligga
eller vara omöjliga att övervinna.

Vad sedan beträffar den s. k. befordringsgången
eller frågan om kompetensen
har det sagts, att folkhögskollärarna
för att bli jämställda med läroverkslärarna
och andra inte skola behöva
åläggas denna hårda befordringsgång,
som kräver fyra års tjänstgöring,
utan att det borde vara såsom hittills,
nämligen två år. Jag har i det avseendet
ansett att man skulle kunna gå en
medelväg och godta tre år. Enligt statsrådet
Lingmans mening skulle detta
vara ogörligt. Jag kan medge, att statsrådet
i mycket hade fog för vad han
sade, nämligen att den ena lönefrågan
hänger samman med den andra och att
de olika grupperna ha så lätt för att
vilja jämföra sig med andra; man vill
gärna knuffa på så att man kommer
i samma läge —■ det är med andra ord
den eviga korkskruven som vi väl aldrig
kan komma ifrån. Men i fråga om
befordringsgången tycker jag nog, att
statsrådets farhågor äro överdrivna och
att man borde kunna godta en kompromiss,
alltså ett läge mitt emellan vad
som föreslås i vår reservation och av
utskottet. Jag tillåter mig alltså, herr
talman, att yrka bifall till punkten c),
som skall ersätta fjärde stycket i utskottets
motivering på s. 40.

Till slut kommer jag till frågan om
undervisningsskyldigheten för övningslärarna
vid folkhögskolorna. Jag måste
göra den bekännelsen, att jag har väldigt
svårt att begripa metodiken i att
man skall ha olika undervisningstid för
ämneslärare och övningslärare. Den

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

som känner till arbetet vid en folkhögskola
aldrig så litet och undervisningen
där tror jag inte med någon rätt kan
göra gällande, att när det gäller det extra
arbete, som det härvidlag är fråga
om och som inte kan spaltas upp på
visst tidsschema, övningslärarna äro undantagna
i förhållande till ämneslärarna.
Vid den uppvaktning, som från
lärarhåll gjordes inför utskottets femte
avdelning, fingo vi också höra att denna
arbetstid, som man vet att lärarna ha så
att säga i det fördolda och som alltså
inte finns redovisad på skolschemat, är
ojämnt fördelad på olika lärare. Jag
tror knappast att man kan komma dithän
att detta extraarbete kan absolut
jämnt fördelas. Vad jag emellertid bestämt
hävdar är, att övningslärarna i
detta avseende inte stå i mera gynnad
ställning än ämneslärarna utan att båda
ha samma förmåner eller nackdelar, hur
man nu ser saken, med extra arbete, vid
samkväm och dylikt i internaten. Under
sådana förhållanden har jag mycket
svårt att begripa att man när det gäller
ämneslärarna skall godtaga 910 timmar
per år, medan övningslärarna skola ha
1 000, alltså jämnt tiondelen mera. Det
tycker jag för min del är fullständigt
oriktigt. I det hänseendet föreligger ett
yrkande under punkt d) i reservationen
som skulle ersätta vad som föreslagits
på s. 41 i utskottsutlåtandet, där
det fastslås att övningslärarna skola ha
1 000 timmars undervisningsskyldighet.
Jag yrkar alltså bifall till reservationen
i denna del.

Allra sist skulle jag vilja säga, att jag
tror att man i denna diskussion liksom
överallt annars gärna gjort sig skyldig
till överdrifter. Jag undrar emellertid
om man inte med litet mera lugn och
saklighet skulle ha kunnat vinna ut litet
mera. Jag har här i min hand ett meddelande,
nr 4, från Svenska folkhögskolans
lärarförening med en slutmaning
till medlemmarna att använda söndagen
och måndagen till att söka påverka
riksdagsmännen till förmån för motio -

nerna. Jag måste säga, att en sådan agitation
är alldeles onödig, och att föreningen
inte skulle ha gett sig in på den.
Vidare säger man, att man inte kan förstå
att landsbygdens representanter
kunna godta utskottets förslag i fråga
om sommarkursernas skoltid och inte
beaktat de svårigheter, som härvidlag
erbjuda sig för landsbygdens vidkommande.
Jag skulle vilja säga att även
därvidlag har lärarföreningen gjort sig
skyldig till en överdrift. Vill man en reform
och vill man ordna en så bra undervisning
som möjligt vid en folkhögskola,
bör detta också vara möjligt.

Allra sist vill jag framhålla, att enligt
min tro det för folkhögskollärarna, trots
de nackdelar, som vidlåda det statliga
lönesystemet, är en stor förmån att
komma in i detsamma. Man får därmed
ordnade pensionsförhållanden, ordnad
sjukledighet och allt annat som det för
med sig. Man skall inte försöka driva
en sak längre än som är möjligt, utan
när förslag kommer skall man försöka
göra det bästa möjliga av det.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan, med de ändringar
i motiveringen, som framgå av
den reservation i fyra punkter, vilken
som första namn har herr Ivar Persson.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Under den tidigare debatten här
i dag har erinrats om den högkonjunktur
som folkhögskolans verksamhet kan
visa upp. Nya skolor komma till, och
till alla är det en mycket god tillströmning
av elever. Vi ha också hört att man
i år måste avvisa flera tusen elever, som
inte kunna beredas plats. Man kan då
fråga sig vilken förklaringen är till
denna uppskattning från elevklientclets
sida. Jag vill bär bara understryka att
den medborgerliga bildning, som dessa
skolor meddela, liksom allmän kulturell

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

orientering och personlig fostran, tydligen
är i hög grad uppskattad, och
man kan säga, att dessa skolor genom
sin särart och särprägel fylla ett verkligt
behov på undervisningens och bildningens
område. Under debatten här
har — av samtliga talare skulle jag tro
— understrukits just denna folkhögskolans
särprägel. Vi äro också alla ense
om att den om möjligt bör bibehållas.

Vad som nu aktualiserat detta spörsmål
är frågan om överförande av denna
skolas lärarkår in i det statliga lönesystemet.
Vi ha tidigare haft förslag i samma
syfte, men dessa förslag ha inte föranlett
någon åtgärd. Det sakkunnigförslag
på vilket propositionen bygger har,
så vitt jag kunnat bedöma saken, löst
folkhögskolans speciella problem i fråga
om tillämpningen av det statliga lönesystemet
på ett bättre och mera tillfredsställande
sätt än tidigare förslag
och man kan också säga att om detta
förslag hade kommit fram i en proposition
och blivit tillämpat och praktiserat
skulle det ha kunnat lösa denna fråga
på ett sätt, som inneburit att folkhögskolans
särart verkligen hade tryggats
för framtiden. Beträffande tillämpningen
av den nu föreliggande kungl.
propositionen kan det däremot inte sägas
att den skulle erbjudit denna trygghet;
därom råder nog allmän enighet.
Liksom tidigare talare här vill jag understryka,
att utskottsförslaget innebär
betydande framsteg jämfört med propositionen.
Jag syftar då på den bruttoberäkning
av timmar, som har föreslagits
i jämförelse med propositionens
nettoberäkning, och vidare på den mera
liberala reduktionsregel som förordas.
Jag vill understryka vad flera talare tidigare
sagt, nämligen att härigenom har
man på väsentliga punkter löst problemet
i vad angår vinterkurserna.

Men för sommarkursernas del är tyvärr
inte detta förslag en tillfredsställande
lösning av problemet. Vi ha folkhögskolor
av flera olika kategorier. Vid
de s. k. landstingsskolorna förekomma,

åtminstone i de allra flesta fall, sommarkurser,
och det är nog ofrånkomligt
att med den utformning utskottet givit
bestämmelserna beträffande tjänsteunderlaget
det blir mycket stora svårigheter
med att kunna upprätthålla verksamheten
vid dessa sommarkurser.

Jag skall icke här ingå på någon redogörelse
för de sakkunnigas förslag i
detta avseende; vi ha tidigare hört det
relateras. Jag vill bara erinra om att
såväl skolöverstyrelsen som statens lönenämnd
tillstyrkt en sådan anordning.
De representera både den pedagogiska
och den lönemässiga sakkunskapen.
Därför menar jag att man får tillmäta
dessa uttalanden stort värde och stor
betydelse. Reservationen nr 1, som är
fogad till utskottets utlåtande, anknyter
också på denna punkt till de sakkunnigas
linje.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
understryka, att sommarkurserna ha
stor betydelse icke bara i och för sig
utan även därför att det råder trängsel
vid folkhögskolorna i fråga om vinterkurserna.
Det kan därför vara av värde
att man vid sommarkurserna försöker
taga emot elever, som ej kunna erhålla
plats vid vinterkurserna. Dessa sommarkurser
ha således en stor betydelse
även i detta sammanhang.

I de tidigare anförandena har man
icke så mycket berört övningslärarnas
ställning och övningsämnenas betydelse.
Men min närmaste företrädare i talarstolen,
herr Pettersson i Dahl, var inne
på den saken. Som vi alla känna till, ha
vi numera genomfört en lönereglering
för övningslärarna. Den bygger i stort
sett på den förutsättningen, att antalet
heltidstjänster för övningslärare skall
kunna väsentligt ökas genom att en
tjänst vid en viss skola skall kunna förenas
med tjänstgöring vid en eller flera
andra skolor. Ett undantag härifrån är
fortsättningsskolan. På grund av de i
denna skolform rådande speciella förhållandena
har man där bestämt tjänsteunderlaget
till ett fixerat timantal, 1 080

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

timmar. De sakkunniga föreslå, att man
beträffande övningslärarna vid folkhögskolan
skall tillämpa det system, som vi
nu ha i fortsättningsskolorna. Med hänsyn
till de vid folkhögskolan rådande
särskilda förhållandena ha de sakkunniga
stannat för att fixera det antal timmar,
som skall utgöra tjänsteunderlaget
för heltidstjänst, till i första hand 960
för helt år. Därtill komma de med ett
förslag, som är mycket liberalt till sitt
syfte och sin utformning: de föreslå
nämligen att ordinarie tjänster inrättas
på underlag av halvtidstjänstgöring med
en undervisningstid av 480 timmar per
år. På denna punkt har såväl Kungl.
Maj :t i propositionen som utskottets majoritet
intagit en annan ställning. Jag
har sett en uppgift — jag vet icke om
den är hundraprocentigt riktig — om
att antalet ordinarie övningslärartjänster
skulle reduceras högst avsevärt genom
en tillämpning av det förslag, som
propositionen och utskottet framlagt
och som går ut på 1 000 undervisningstimmar
per år för ordinarie tjänst. Det
heter i den uppgift jag fått, att medan
vi för närvarande ha ett femtiotal ordinarie
tjänster för övningslärare skulle
vid en tillämpning av det förslag, som
framlagts från utskottets sida, antalet
reduceras till ett tiotal. Det är väl uppenbart,
att en sådan begränsning av
antalet ordinarie tjänster måste ha en
ogynnsam återverkan på rekryteringen
till övningslärartjänsterna. Alla äro väl
ense om att övningsämnena betyda så
oerhört mycket vid våra folkhögskolor.
De äro i huvudsak anknutna till undervisningen
i hushållsgöromål, slöjd och
vävning. Vad det betytt och betyder särskilt
för landsbygdens del, att vi ha
denna undervisning, ligger väl i öppen
dag.

Så, herr talman, ett par ord om den
skärpning, som utskottsförslagct innebär
i fråga om kompetenskravet. Här
har tidigare skolöverstyrelsen haft att
säga det avgörande ordet, .lag har för
min del icke från något halI hört någon

kritik mot det sätt, varpå överstyrelsen
utövat denna sin behörighet, vilken inneburit
möjligheter till en mera liberal
politik på detta område.

Då man, såvitt jag förstår, icke har
kunnat framföra några verkligt vägande
skäl mot det system, som nu tillämpas,
tycker jag knappast att det kan vara
motiverat att så hårt som skett skärpa
kraven i fråga om kompetens och behörighet.
Jag skulle nog tro, att en tillämpning
av detta kommer att bereda våra
folkhögskolor ganska stora svårigheter
att rekrytera sin lärarkår.

Utskottet anför på ett ställe, att man
måste ha klart för sig, att en tillämpning
av de bestämmelser, som de sakkunniga
föreslagit, måste innebära konsekvenser
även när det gäller andra
motsvarande lärargrupper. Jag vill icke
bestrida att det ligger åtskilligt i detta.
Men å andra sidan kommer jag icke
ifrån, att folkhögskolorna ha en alldeles
bestämd särprägel och att för
dessa skolor betyder möjligheten att
kunna fullgöra sitt arbete som hittills
så mycket, att man måste taga stor hänsyn
härtill.

Det är klart, att när det gäller den
effektiva tjänstgöringen är det enkelt att
beräkna och kontrollera den tjänstgöring,
som är schemabunden. Men den
som ligger utanför schemat är icke så
lätt att mäta eller väga. Jag har den
uppfattningen, som grundas på åtskilliga
års erfarenheter från arbetet i en
styrelse för en folkhögskola, att den
samlade effektiva tjänstgöringen, såväl
den schemabundna som den utanför
schemat liggande, ger ett tjänsteunderlag,
som motiverar den löneställning
och den utformning av tjänstgöringen,
som de sakkunniga föreslagit.

I reservationen nr 1) av herr Ohlon
m. fl. har man också upptagit andra
punkter, som jag icke här berört. Jag
vill, herr talman, bara här tillfoga, att
jag ansluter mig till den uppfattning,
som där är framförd även i dessa punkter.
.lag vill i anslutning härtill yrka bi -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

fall till reservationen nr 1) av herr Ohlon
m. fl.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Under
den diskussion, som här har förts, har
från samtliga håll vitsordats den stora
betydelse, som den svenska folkhögskolan
äger, och man har ganska genomgående
velat värna den svenska
folkhögskolans fortbestånd även för
framtiden. Jag tror icke att det är nödnödvändigt
att vi i denna församling
taga upp någon diskussion på den
punkten. Det råder nämligen inga
som helst delade meningar mellan å
ena sidan utskottets majoritet och å
andra sidan reservanterna om folkhögskolans
betydelse eller om dess värdefulla
insats i svenskt samhällsliv.

Vad man nu har att diskutera är
spörsmålet, huruvida den svenska
folkhögskolans lärarkår skall inplaceras
i det statliga lönereglementet eller
ej. Vid varje tillfälle, då vi haft att taga
ställning till huruvida en kår skulle inplaceras
i lönereglementet eller icke,
har det ju varit så, att hos denna kår
framkommit en viss oroskänsla. Man
har varit van vid det gamla lönesystemet
och man har icke känt till detaljerna
i och verkningarna av det nya.
Det är den konservatism som finnes
hos varje människa, som vid sådana
tillfällen tagit sig ett slags kollektivt
uttryck.

I den diskussion, som förts här i
kammaren och som i någon mån återspeglar
vad som förekommit ute i landet,
både i tidningspressen och på annat
sätt, är det precis samma företeelse
man möter. Jag tror att diskussionen
skulle vinna i klarhet, om man
icke uppehölle sig så särdeles mycket
vid den kungl. propositionen utan i
stället begränsade diskussionen till ett
resonemang om skiljaktigheterna mellan
utskottets förslag och de yrkanden,
som framförts av reservanterna. Ty
bilden blir icke fullt korrekt, om man

med en viss pondus för fram reservanternas
yrkanden om bifall till de sakkunnigas
förslag, gör en artig bugning
för utskottet och anmärker på den
kungl. propositionen. Det är nämligen
så, att utskottet i sitt utlåtande och förslag
har gjort synnerligen stora medgivanden.
Herr Staxäng frågade, om utskottet
gick fram med egna vågor eller
om det var en vänlig expedit. Jag vågar
försäkra herr Staxäng, att utskottet
icke varit enbart en vänlig expedit.
Det ligger så till, att vi i fullt samförstånd
med civildepartementet fört fram
detta förslag såsom ett kompromissbud
i den diskussion som förts. Vi ansågo,
att den kungl. propositionen icke kunde
godtagas i oförändrat skick; den innehöll
en hel del element, som man
borde taga bort. I den diskussion som
förts har man sedan sökt få fram en
kompromisslinje som skulle ligga vid
maximum av vad man kunde göra
inom ramen för det statliga lönesystemet.
Men innan man så helt och fullt
som skett i dag kastar bort den kungl.
propositionen, bör man i alla fall komma
ihåg, att den ytterst ingenting annat
är än ett uttryck för vad det egentligen
skulle bli, om man gör en kall
översättning till det statliga lönereglementet.
Sedan har det tagits mycket
stor hänsyn till folkhögskolans egenart.
Jag skall gärna erkänna, att den
har sin speciella karaktär. Jag vill icke
på något sätt medverka till att den berövas
denna karaktär. Det sades visst
av herr Hammar, att vi få icke ha alltför
stor uniformitet. Men det är något
som man kanske får taga upp till diskussion
från en helt annan utgångspunkt.
Ty om man gör en jämförelse
mellan å ena sidan utskottets förslag
och å andra sidan de sakkunnigas,
skall man finna, att det icke är så mycket
som skiljer dem åt och som skulle
kunna motivera, att man i alltför djupa
brösttoner talar om att folkhögskolans
frihet skulle äventyras. Är det så att
utskottets förslag skulle utgöra en fara

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

för den svenska folkhögskolan, så finnes
denna fara i samma utsträckning i
de sakkunnigas förslag. Då ligger den
i att man för in den svenska folkhögskolan
i det statliga lönesystemet, som
alla gånger måste medföra en viss uniformitet.
Det är detta som man icke
kommer förbi.

Om man har den bestämda uppfattningen,
borde man egentligen ha ställt
ett annat yrkande, nämligen ett yrkande
om avslag å det framlagda förslaget
med begäran om ett nytt förslag
om ett från det statliga avlöningsreglementet
skilt, för folkhögskolan avpassat
lönereglemente. Det hade varit en
riktigare och hållbarare linje. Ty om
man studerar den tabell, som upprättats
inom utskottet och återfinnes på
sista sidan i utskottets utlåtande, skall
man där finna, att det är icke så mycket
som skiljer de sakkunniga och utskottet
åt.

Det finns en punkt som man särskilt
har uppehållit sig vid. Någon av talarna
sade, att utskottet borde ha visat
samma generositet, när det gällde sommarkurserna,
som utskottet har visat
beträffande vinterkurserna. Det är
med tacksamhet jag noterar, att man
åtminstone på någon punkt anser, att
utskottet har varit generöst. Men det
är en sak som är ganska oklar, när det
gäller att visa denna större generositet
gentemot sommarkurserna. Det är ju
så att i 23 av landets folkhögskolor
förekomma inga sommarkurser alls.
Vid 27 skolor förekomma 16-veckors
sommarkurser och vid 13 skolor förekomma
13-veckors sommarkurser. Vid
en skola förekommer en 14-veckors
sommarkurs. I de skolor, där 10-veckors
sommarkurser pågå, torde det
icke längre vara något problem. I de
skolor, som ha 13-veckors sommarkurser,
skulle det behövas en utökning
med tre veckor för att lärarna där också
skulle komma i åtnjutande av den
fulla lönen. Men när det gäller de 23
skolor, där man saknar sommarkurser,

är det månne reservanternas mening,
att man skall vara så generös, att man
räknar med att trots att de inga sommarkurser
ha lärarna i alla fall skola
få samma lönesättning som om det
vore sommarkurser där? Det verkliga
problemet uppstår i fråga om de skolor
som icke ha några sommarkurser.

Detta avsnitt har icke alls berörts av
oppositionen i denna debatt. Jag tror
att det är skäl i att oppositionen klargör
denna problemställning icke bara
för sig själv utan också för oss andra.

I övrigt innehåller utskottets utlåtande
betydelsefulla uppmjukningar. Jag
vill nämna, att t. ex. i de skolor, där
man av särskilda skäl icke kan ha
mera än 21 veckors vinterkurser, skall
man i alla fall få räkna det som om
man hade 22 veckor. Därtill komma
praktiskt taget alla de övriga med ett
statligt avlöningsreglemente förenade
favörerna. Jag tror att om kammaren
godtager utskottets förslag och det hela
får verka litet grand i det levande livet,
skall man säkerligen i de svenska
folkhögskolorna komma underfund
med, att det kanske ej var så illa beställt
med förslaget som man vid första
påseendet tänkte sig.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr STAXÄNG (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall endast beröra ett
enda uttalande som den ärade talaren
nyss gjorde, när han berörde utskottets
förslag rörande sommarkurserna och
därvid kom in också på reservanternas
förslag. Han framhöll, att när det gällde
t. ex. de skolor, där man hade 1Gveckors
sommarkurser, skulle det i
stort sett icke bli något problem alls.
Jovisst, även där kommer det i vissa
fall att bli ett problem. Ty trots de IG
veckorna måste man hålla det högsta
veckotimantalet för att icke lönen skall
bli för hårt reducerad. I andra fall,

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

när det gäller 13-veckorskurser, blir,
såsom han erkände, problemet betydligt
svårare. Det är också meningen
att man icke skall beröva folkhögskolorna
den frihet de böra ha att ha kvar
den för dem lämpligaste tidslängden
för sommarkurserna, och den tiden kan
ju i särskilda fall vara tretton veckor.

Vidare tycker jag, att talaren alltför
mycket tillspetsade frågan. Han sade:
Är det reservanternas mening, att lärarna
vid de folkhögskolor, som ej ha
några sommarkurser alls, också skola
erhålla full lön? Visst icke! Tvärtom
har jag i det anförande jag höll anfört,
att man bör beakta den möjlighet, som
de lönesakkunniga anvisat, att man
efter hörande av skolöverstyrelsen
skall kunna göra en del jämkningar i
vissa speciella fall.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att det måste förekomma någon undervisningsskyldighet
också. Jag vill erinra
om att de befattningshavare, som
sitta i 26 lönegraden på andra fält, i
regel ha motsvarande kompetens. Där
finnas högskoleingenjörer och jurister,
och de ha genomgående drygt 2 000
timmars tjänstgöring per år. Jag tror
det är skäl att man ser litet på den
gruppen också, när man nu talar om
att vi snöra åt så hårt. Skillnaden mellan
drygt 2 000 timmar och 910 timmar
kan ju nyttjas till internatverksamhet.

Det var intressant att höra herr Staxäng
klart och tydligt deklarera, att de
skolor som inte ha sommarkurser inte
heller skulle komma med i en eventuell
beräkning. Det är 23 skolor som sakna
sommarkurser, medan 13 skolor endast
ha 13 veckors sommarundervisning. Om
man med styrka vill göra gällande, att
dessa 13 skolor på grund av systemets
natur äventyra skolornas existens, tror
jag inte man utan vidare kan offra de
23 med samma argumentering.

Herr NIHLFORS: Herr förste vice talman!
Debatten har ju fortgått flera
timmar, och ämnet har i det närmaste
uttömts. Det finns emellertid en hel del
saker som skulle vara värda att inpräntas
än en gång, men jag skall utom på
ett par punkter inte närmare uppehålla
mig vid vad som har sagts.

Herr Lindholm betonade, att det
egentligen inte finns anledning att orda
om folkhögskolans särart, ty där finns
ingen skiljaktighet i uppfattningen mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna.
Men herr Lindholm glömmer
bort, att utskottets förslag på åtskilliga
områden innebär åtstramningar av friheten
hos denna skolform, och man har
därför verkligen anledning att betona
dess särprägel, speciellt internatkaraktären,
som ju eljest inte finns inom skolväsendet
i detta land. Denna internatkaraktär
måste sätta sin prägel på lönesättningen,
och man måste ta hänsyn
till den vid bestämmandet av lönerna
och formerna för dessas beräkning.

Det har gjorts jämförelser mellan
folkhögskolelärarna och realskolans lärare
och sagts, att en lönereglering i
enlighet med de sakkunnigas förslag
skulle kunna medföra ett konkurrensförhållande
mellan dessa lärarkategorier,
men det är väl mycket tveksamt
om läroverkslärarna skulle överge sina
skolor för att gå över till folkhögskolorna.

Det är intressant även för den, som
inte själv har gått i en folkhögskola, att
ta del av det material som har kommit
fram under utredningen och även under
debatten i denna lönefråga alltsedan
den aktualiserades i våras. Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
nämnde, att propositionen utom i vissa
detaljer stöder sig på de sakkunnigas
förslag. Det är dock egendomligt att
dessa detaljer ha vållat en sådan uppståndelse
och en sådan proteststorm
över hela landet, som har tagit sig uttryck
i en hel del broschyrer och skrifter,
vilka tillställts samtliga ledamöter

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

i riksdagen och även spritts över landet
genom tidningarna. I dessa skrifter
ha vi kunnat läsa vägande synpunkter
på folkhögskolan och dess speciella
karaktär och på de speciella omständigheter
man bör lägga vikt vid när man
bedömer lönefrågan för denna skolforms
lärare. Jag har hland annat läst
organisationssekreterare Hilding Färms
artikel i Tiden, där han säger följande:
»Folkhögskolans vänner i den svenska
riksdagen ha anledning att ställa sig
bakom det motionsledes framförda kravet
om ’att en lönereglering för folkhögskolans
lärarpersonal genomföres i
huvudsaklig överensstämmelse med det
av 1941 års lärarlönesakkunniga framlagda
förslaget’. Då säkras en god utveckling
för den svenska folkhögskolans
medborgarfostrande gärning. Kraven
på uniformitet i lönereglementeringen
få icke drivas så långt att folkhögskolans
ställning som en fri skola
äventyras och dess livsbetingelser undergrävas.
» Herr Färm har vid ett senare
tillfälle förklarat, att han inte heller
anser utskottets jämkningsförslag
särskilt generöst.

Herr Lindholm har utan att egentligen
lägga korten på bordet gjort gällande,
att det har förekommit samröre
mellan utskottet och civildepartementet.
Han sade, att utskottet i fullt samförstånd
med civildepartementet har
kommit med dessa jämkningar. Det låter
närmast som om utskottet hade lagt
ner stor möda på att få fram ett sådant
jämkningsförslag, men i verkligheten är
det väl snarare så, att sammanjämkningsförslaget
kom från departementet
och att man egentligen hade en ny proposition
att behandla. Någon möjlighet
till kompromiss mellan denna nya proposition
och den ståndpunkt, som motionärerna
hade intagit, fanns inte.

Herr Lindholm förklarade också i sitt
anförande, åt! det skulle kunna bli åtskillig
oro i andra läger inom statsförvaltningen
där det sitter befattningshavare
i 2G lönegraden men som ha

mycket större tjänstgöringsskyldighet.
Han sade, att det sitter jurister och
ingenjörer i dessa lönegrader. Jag har
tyvärr inte hunnit kontrollera om det
verkligen förhåller sig så, men jag har
en känsla av att denna lönegrad är vikt
speciellt för läroverkslärare och med
dem jämställda. Mig veterligt har det
inte kunnat spåras någon tendens hos
de statliga befattningshavare, som sitta
i 26 lönegraden och ha lång tjänstgöringsskyldighet,
att komma över till
läroverken i den mån de ha erforderlig
kompetens. Snarare är det så, att vi
inte kunna få läroverkslärare i tillräcklig
utsträckning, emedan de som äro
kompetenta härför många gånger söka
sig till andra områden inom statsförvaltningen,
där befordringsmöjligheterna
äro bättre. Man anser alltså, att den
kortare sommarledigheten jämfört med
läroverkslärarnas kompenseras av möjligheterna
till befordringar. Det tyder
ju på att dessa grupper av statstjänstemän
inte anse, att undervisningsskyldigheten
är så lättsam, som det här har
gjorts gällande. Man kommer då återigen
in på folkhögskolornas internatkaraktär,
som gör att lärarna i många
fall inte ha någon fritid under den tid
kurserna pågå. De ha ju också elever,
som äro vuxna och som ställa verkliga
krav på lärarkrafterna och deras förmåga
att ge en god utbildning i ämnen,
som inte äro av riktigt samma natur och
som inte läggas upp på samma sätt som
i låt oss säga realskolorna. I folkhögskolorna
har man ju mera föreläsningar,
studiecirklar och diskussioner,
som inte precis göra lärarnas verksamhet
lättare.

Det har sagts här, att man bör göra
jämförelser mellan olika grupper med
ledning av den tabell, som finns på utlåtandets
sista sida. Man kan då lämpligen
stryka alternativ II, eftersom det
inte alls har varit föremål för någon
debatt. Man finner i alla händelser, att
det är åtskilliga minustecken i de lägre
ortsgrupperna, vilket gör att det kom -

42 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

mer att bli mycket besvärligare i framtiden
att behålla lärare vid dessa skolor.
Trots detta är det väl klart att man
inte, som herr Pettersson i Dahl m. fl.
tänka sig, kan låta de lärare, som skola
nyrekryteras på orter som tillhöra ortsgrupp
1 och 2, få samma lön som lärare
i ortsgrupp 3. Trots alla invändningar
mot dyrortssystemet kan man knappast
under pågående utredning bryta sönder
det på detta relativt lilla avsnitt.

Det finns en speciell omständighet
som gör, att minustecknen kanske skulle
ha blivit fler än de äro i tabellen. Man
räknar nämligen inte längre med att lärarna
skola få speciella arvoden vid
undervisning i fortsättningskurser. Det
uppstår alltså här en löneminskning,
som man borde ha tagit hänsyn till i
tabellerna.

Från civildepartementets sida är man
tydligen angelägen att binda folkhögskolelärarna
vid det statliga lönesystemet
i alla dess detaljer och därmed
alltså utvidga det lönekineseri, som man
i andra sammanhang så kraftigt motsätter
sig. Det är väl tveksamt, om man
kan fortsätta på vägen att uniformera
lönevillkoren över hela den statliga arbetsmarknaden,
så att man inte någonstans
kan rucka på något utan att
det skrias vilt i skyn att allt kommer i
gungning. Det var kanske många av
kammarens ledamöter, som i en föregående
punkt på dagordningen intresserade
sig för den utveckling av den
statliga förvaltningen, som skisserats på
sina håll, nämligen en utveckling hän
mot bolagsformen. Den skulle bland
annat innebära, att lönefrågor kunde
behandlas på ett smidigare sätt än som
nu kan ske. I sista hand skulle det
innebära en effektivare statsförvaltning
och större möjlighet till konkurrens
med den privata arbetsmarknaden. Denna
tendens går stick i stäv mot tendensen
att inrangera folkhögskolelärarna
i det statliga lönesystemet.

Det skulle finnas mycket att tillägga
i denna stora fråga, men det är risk

att man upprepar vad tidigare talare
ha anfört. Jag såg i en tidning härförleden,
att åtskilliga tusentals ansökningar
till folkhögskolornas kurser
måste avvisas därför att det inte finns
platser. Det är otvivelaktigt ett skriande
behov att utvidga folkhögskoleväsendet,
men där lägger byggnadsregleringen
hinder i vägen. Vi få å andra
sidan räkna med att byggnadsregleringen
på detta område inte kan vara
hur länge som helst. När man i sinom
tid bygger nya skolor uppstår frågan,
var man skall få tag på lärare. Expertisen
på detta område förklarar, att rekryteringen
är det stora problemet,
och man anser på det hållet, såvitt jag
förstår, att problemet inte blir löst om
utskottsmajoritetens förslag bifalles. Det
är alltså enligt min uppfattning ingen
risk att följa reservationen av herr
Ohlon m. fl., vari förordas en lösning
efter de sakkunnigas linjer. Dessa sakkunniga
voro inte några sakkunniga
vilka som helst utan verkliga löneexperter,
som nog hade god blick för vad
som går an även för en lönekines att
föreslå.

Herr KYLING: Herr talman! Denna
fråga har ju redan debatterats ganska
länge, och jag lovar att inte bli alltför
långrandig. Jag har ändå velat ta till
orda, inte minst av den anledningen,
att jag står som huvudmotionär för den
motion, som reservationen helt bygger
på. Jag skall inte gå in på några petitesser
i lönekineseriet utan se frågan
från en mera allmän synvinkel.

För det första måste jag säga, herr
talman, att det är ytterst få frågor, som
ha diskuterats så ingående både inom
riksdagskretsar och utanför. Det är inte
bara för folkhögskollärarna denna fråga
framstår som viktig, utan när man reser
ute i landet och träffar folk, som har
gått i en folkhögskola en gång eller som
har barn som skola gå i en folkhögskola,
så tas denna fråga upp. Ifrån

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

den synpunkten vågar jag säga, att vi
ha anledning att räkna denna till de
stora frågorna.

Det har sagts här i dag både av utskottsmajoritetens
talesmän och civildepartementets
chef, att utskottets förslag
är en kompromiss mellan propositionen
och lärarlönesakkunnigas utlåtande,
varpå motionen bygger. Jag tror det är
riktigt att utskottet står någonstans mitt
emellan, men å andra sidan vill jag med
bestämdhet hävda, att lärarlönesakkunnigas
förslag redan det var en kompromiss,
som man inte gärna kan gå utanför,
om man verkligen vill göra någonting
för den svenska folkhögskolan.

Det är rätt ovanligt, herr talman, att
en kungl. proposition går emot remissinstansernas
yttranden. Samtliga remissinstanser
så när som på statskontoret
äro positivt inställda till lärarlönesakkunnigas
förslag, och bland dessa remissinstanser
återfinnas sådana som
kungl. skolöverstyrelsen och statens
lönenämnd. Att vårt undervisningsväsendes
högsta myndighet, kungl. skolöverstyrelsen,
så helt har stött lärarlönesakkunnigas
förslag utgör en borgen för
att detta förslag väl sörjer för de undervisningstekniska
synpunkterna. Om
vi sedan gå till den andra remissinstansen,
statens lönenämnd, tror jag mig
våga säga, att alla som sitta i denna
kammare äro väl underkunniga om att
den noggrant prövar löneärendena och
gör alla nödvändiga jämförelser för att
det inte skall komma kritik efteråt. Här
i riksdagen är man ofta ängslig för att,
om man lönereglerar för en part, det
skall sedan komma en annan part och
åberopa denna lönereglering, men, herr
talman, när statens lönenämnd enhälligt
har tillstyrkt ett förslag, anser jag
det vara tillräcklig borgen för att förslaget
har prövats med utgångspunkt
från en jämförelse mellan olika grupper.

Herr Nililfors åberopade eu del tidningsuttalanden,
som ha framkommit
under diskussionen ute i landet. Han
åberopade bland annat en artikel i lid -

skriften Tiden. Detta är kanske en av
de få gånger då jag har tillfälle att helhjärtat
instämma i en socialdemokratisk
tidningsartikel. Jag skall för min
del be att få citera förbundsordföranden
i den socialdemokratiska ungdomsorganisationen,
Frans Nilsson, som slutar en
artiklar i ungdomsorganisationens egen
tidning Frihet med följande ord: »Därför
unna vi också av glatt hjärta nederlag
för regeringspropositionen när avgörandets
stund är inne.» Herr talman!
Avgörandets stund är inne. Jag unnar
också med glatt hjärta regeringspropositionen
det ödet.

Jag skulle till sist vilja ta upp några
andra frågor i sammanhanget. Jag tror
det är tillräckligt omvittnat från många
olika håll, att folkhögskolan har en
oerhört stor uppgift att fylla. För varje
år som går blir tillströmningen av elever
till våra folkhögskolor allt större.
Kapaciteten är för närvarande för liten
för att de skola kunna ta emot hela det
klientel, som önskar komma i åtnjutande
av undervisningen. Samtidigt inträffar
emellertid ingenting mer eller
mindre än att den ene efter den andre
av lärarna vid våra folkhögskolor börjar
se sig om efter andra platser. Det
var med detta för ögonen, som jag undertecknade
motionen och vill söka förmå
kammarens ledamöter att i den slutliga
omgången ge sin röst för ett förslag,
som har accepterats från de olika
hållen och som skulle medföra en
lugnare utveckling på detta område. Jag
vet inte om det är känt för kammarens
ledamöter, att under föregående år inte
mindre än 80 folkhögskolelärare togo
sig platser inom andra delar av undervisningsväsendet.
Jag har en stark
känsla av att om riksdagen i dag fattar
ett beslut i enlighet med utskottets förslag,
kommer strömmen av lärare från
våra folkhögskolor att tilltaga. Samtidigt
kommer de inträdessökandes antal att
stiga, och så stå vi i en situation, som
snart nog kan bli katastrofal.

När vi i dag gå att fatta det slutliga

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

avgörandet få vi inte medverka till att
rasera en gammal skola, som har blivit
kär för många. Av dem, som ha haft tillfälle
att själva besöka en folkhögskola,
har den omfattats med så stora sympatier
som tänkas kan. Ett beslut i dag i
enlighet med den reservation, som jag
här har talat för och som har underskrivits
av herr Ohlon m. fl., skulle skapa
förutsättningar för folkhögskolornas bevarande
i deras nuvarande arbetsformer,
som värdesättas så högt i vida
kretsar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation av herr Ohlon m. fl., som
har fogats till detta utlåtande.

I detta yttrande instämde herr Nilsson
i Svalöv, fru Boman samt herrar
Östlund och Nilsson i Bästekille.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Herr Kyling citerade i sitt anförande
med stor förtjusning ett uttalande av
socialdemokratiska ungdomsförbundets
ordförande Frans Nilsson, att han, när
avgörandets stund kom, unnade propositionen
ett nederlag. Jag tror att både
Frans Nilssons och herr Kylings förhoppningar
på den punkten komma att
infrias, eftersom det ju inte är någon,
som har yrkat bifall till propositionen.
Det som debatteras här är frågan om
man skall bifalla ufskottsmajoritetens
förslag eller det förslag som reservanterna
ha lagt fram.

Jag vill understryka vad utskottets
talesman tidigare sade, att utskottsmajoriteten
är precis lika intresserad av
folkhögskolans bestånd som reservanterna
äro. I vår prövning ha vi utgått
från att folkhögskolorna skola bestå i
så fri form som möjligt. Att vi gjort
detta och vidtagit ändringar i den ursprungliga
propositionen innebär också,
att vi hysa förståelse för de synpunkter,
som ha kommit till uttryck
från folkhögskolelärarnas sida och i
olika tidskrifter. Vi förstå, att man där
har haft behov av att protestera mot

det som ursprungligen fördes fram. För
lärarna är det väl två skäl som ha gjort
detta, dels att man är mån om folkhögskolorna
och dels att man är intresserad
av att få så god lön som möjligt.

Om vi ha kunnat hysa förståelse för
dessa synpunkter så har det varit betydligt
svårare att förstå reservanternas
inställning i dag, ty nu är såsom tidigare
har sagts läget annorlunda. Det har
vid utskottsbehandlingen skett förbättringar
av sådant slag, att man inte gärna
längre kan göra gällande, att folkhögskolornas
fria former skulle komma
att äventyras, och nog förefaller det
mig, som om det låg ett annat syfte än
att slå vakt om folkhögskolornas frihet
bakom vad reservanterna här ha sagt,
nämligen att de till varje pris skola
framstå som de enda förkämparna för
bevarandet av folkhögskolornas frihet.
Jag kan som sagt inte förstå, att det
skall vara nödvändigt att uppträda på
det sättet när det gäller ett förslag, som
ändå tydligen är sådant, att det inte
äventyrar de värden vi alla vilja bevara.

Sedan är det två frågor som speciellt
ha kommit i förgrunden. Den ena är
frågan om tjänstgöringstidens längd.
Den andra lönereduktionen. Det kan
finnas anledning att erinra om att den
tid, som här anges såsom minimitid för
full lön, ändå inte är längre än 910
timmar per år. Det är ju en relativt liten
tid i förhållande till den tjänstgöring
andra grupper ha, även om man tar
hänsyn till att det tillkommer mycket
förberedelsearbete o. d. Å andra sidan
är det emellertid en bruttoberäkning, i
vilken man också räknar in den tid,
som eljest skulle gå bort vid helger. Det
har alltså skett en omläggning på den
punkten i förhållande till propositionens
ursprungliga lydelse.

Det har från flera håll sagts, att utskottets
skrivning innebär en tillfredsställande
lösning när det gäller vinterkurserna.
Det som man har gjort erinringar
mot är sommarkurserna. Det är
väl riktigast att se dessa frågor samman -

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

tagna och betrakta verkningarna i sin
helhet. Det är ju tydligt att det finns
möjlighet för folkhögskolorna att till en
del göra sådana anpassningar, att man
får ett större timantal än man har nu.
Jag föreställer mig att det är möjligt
genom att öka ut sommarkurserna —
där dessa äro 13 veckor — eller ordna
folkbildningskurser, fortsättningskurser
o. s. v. Då blir det endast i ett begränsat
antal fall som lönerna reduceras när
det förekommer sommarkurser, och i
den mån man inte kommer upp till det
fastställda timantalet bli de reduceringar
som kunna uppkomma ganska
måttliga. Regeln är, att man skall dra
en procent av lönerna för varje fullt
13-tal timmar som fattas i 910, och det
kan inte få några katastrofala verkningar.
Det är i varje fall uppenbart
orimligt att göra gällande, att detta
skulle få sådana verkningar, att folkhögskolorna
därför inte skulle kunna
fungera.

Det har vidare tagits upp en rad detaljer,
som jag skall stanna vid ytligt.
Herr Nihlfors anmärker på att man vill
uniformera och införa det statliga lönesystemet
på nya områden. Jag vill säga
att det väl inte är någon ensidig önskan
från departementets sida. I detta fall är
det ju lärarlönesakkunniga, som ha
kommit fram till att man bör införa
denna grupp i det statliga avlöningssystemet,
och det har skett med den berörda
gruppens stöd. Om herr Nihlfors
har en annan uppfattning än denna
borde det leda till att han yrkar på att
det förslag som nu föreligger skall avslås
och att en ny utredning genomföres
för att åstadkomma ett lönesystem,
som kunde bättre tillfredsställa
hans uppfattning.

Herr Pettersson i Dahl var inne på
frågan om dyrortsgrupperingen, och
jag vill på denna punkt bara säga, att
man må ha vilken mening man vill om
det nuvarande dyrortssystemet, så är
det väl ändå orimligt att man för en
speciell grupp skall göra avsteg från

den nuvarande grupperingen. Det är så
mycket mindre motiverat som det ju
pågår en undersökning om dyrortssystemet
och man inom kort kan vänta
vissa resultat av denna.

Härmed faller väl också det bort, som
herr Nihlfors anförde på denna punkt,
nämligen att det skulle bli svårt att behålla
lärare på grund av lönesänkningarna
i vissa fall. Det faller bort så
mycket mer som lönesänkningar inte
inträda för dem som för närvarande
äro anställda.

Jag vill med dessa korta ord ansluta
mig till utskottets förslag. Jag gör det i
förvissningen, att det föreliggande förslaget
icke kommer att innebära någon
revolutionerande omläggning för folkhögskolornas
del utan att de i stor utsträckning
ha möjlighet att anpassa sin
verksamhet efter de förändringar, som
inträda i de anställda lärarnas lönesystem.
Om det i vissa detaljer i lönesystemet
kan tarvas förändringar sedan man
har vunnit erfarenheter, har man dessutom
alltid möjlighet att ta upp det till
prövning.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Denna debatt har redan pågått
länge, men jag ber ändå att få säga ett
par ord.

Statsrådet erinrade om att folkhögskolelärarna
sedan flera år tillbaka ha
löfte om lönereglering men att denna
av olika anledningar har blivit fördröjd
flera gånger. När man ser på tabellen
i slutet av utskottsutlåtandet finner
man genast, att löneregleringen
kommer att innebära en löneminskning
för en hel del av dessa lärare vid
nyanställning. Visserligen ser denna
tabell rätt vacker ut i de övre raderna,
för ortsgrupperna 5 och 4, men de flesta
folkhögskolorna äro, såsom redan
har påpekats, placerade i ortsgrupperna
3, 2 och 1, och där medför förslaget
i flera fall lönesänkningar.

När det gäller de högre ortsgrupper -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

na bör man också komma ihåg, att jämförelsen
mellan de här föreslagna lönerna
och de som nu utgå bygger på
en bostadsförmån som är värderad till
1 500 kronor, och det är ju en alltför
låg värdering av de nuvarande förmånerna
i ortsgrupperna 4 och 5. Hade
man satt in en värdering av bostadsförmånerna,
som mera motsvarar verkligheten,
hade tabellen sett annorlunda ut
även för dessa ortsgrupper.

Ordföranden i den avdelning av statsutskottet,
som har behandlat denna fråga,
hävdade med skärpa, att det i själva
verket inte är så stor skillnad på utskottets
förslag och den reservation,
som bygger på lärarlönesakkunnigas
förslag. Om skillnaden inte är sä stor
innebär det emellertid också, att motiven
att gå ifrån de sakkunnigas förslag
inte kunna vara särskilt bärande. En
som herr Lindholm tycks mena ganska
oväsentlig skillnad kan ju inte vara något
skäl att gå ifrån de sakkunnigas
förslag.

Nu är det emellertid inte bara fråga
om vad lärarna skola ha för lön. Det är,
såsom har framhållits i flera sammanhang,
också fråga om hur detta förslag
skulle påverka folkhögskolornas organisation
och arbetsformer. Utskottets förslag,
som onekligen är bättre än Kungl.
Maj:ts proposition, behandlar vinterkurserna
ganska generöst. Det torde
inte möta några svårigheter att ordna
undervisningen i vinterkurserna med
den reduktion, som där medges. Men
under vintern pågår folkhögskolornas
verksamhet för fullt. Då utnyttjar man
lärarna till det yttersta, och då är det,
utom kanske i något fall för mindre
skolor, ingen svårighet att ta ut tillräckligt
många undervisningstimmar av lärarna.
Men när sedan en skola, som
har ordinarie lärare anställda, skall bedriva
kurser på sommaren i mindre
omfattning och i dessa kurser sätta in
övningsämnen såsom slöjd och skolköksgöromål,
blir det i många fall omöjligt
att placera tillräckligt många un -

dervisningstimmar för de ordinarie lärarna.
Det inträffar alltså att en lärare,
som måste vara kvar vid skolan, på
grund av skolans organisation inte kan
få tillräckligt timantal även om han
själv vill ha det.

Folkhögskolornas organisation växlar
från bygd till bygd beroende på arbetsliv
och traditioner. Det har sagts från
olika håll, att man inte får beröva skolorna
deras frihet. Såsom förut har
framhållits innebär lärarlönesakkunnigas
förslag och den reservation som
bygger på detta möjlighet för skolöverstyrelsen
att när så är nödvändigt bevilja
dispens från kravet på undervisning
i sommarkurs. Det är ju inte här
fråga om att en skolstyrelse själv får
göra som den behagar, utan det är den
högsta tillsyningsmyndigheten över
skolväsendet, som skall ha denna dispensrätt.
Jag tycker att riksdagen med
stort förtroende kan ge skolöverstyrelsen
den befogenheten. Då har skolöverstyrelsen
möjlighet att försöka få fram
den omfattning av undervisningen, som
i varje särskilt fall är möjlig med hänsyn
till skolornas lärarkår och organisation
och till bygdens förhållanden.

Avdelningens ärade ordförande frågar
hur man skall göra med de skolor,
som bara ha vinterkurs, och om det är
meningen att man skall begära full lön
för hela den sommarkurs som inte
finns. Sådana frågor behöver man väl
knappast svara på. Vid en skola, som
är organiserad endast för vinterkurs,
äro ju lärarna anställda just för vinterkurserna.
Både skolorna och lärarna
ha inriktat sig på detta, och lärarna äro
inte bundna under sommarhalvåret.
Jag tycker knappast det bidrar till detta
spörsmåls belysning att man ställer frågor
av det slaget.

Här har gjorts åtskilliga jämförelser
mellan arbetsprestationerna vid folkhögskolor
och andra skolor. Jag skall
inte säga mycket om den saken. Folkhögskolan
känner jag väl, andra skolor
känner jag inte så mycket, men lärar -

Onsdagen den 6 december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

lönesakkunniga ha försökt komma till
en lösning av detta problem, och den
lösningen ha samtliga sakkunniga myndigheter
gått med på — statskontoret
räkna vi väl inte som sakkunnig myndighet
när det gäller den detaljen. När
frågan på det sättet har penetrerats av
de sakkunniga och man har kommit
överens med dem det vederbör om den
kompromiss, som sakkunnigförslaget
innebär, då tycker jag man skulle kunna
gå med på detta. Det har också en
mängd personer tyckt även inom det
socialdemokratiska partiet. Här har pekats
på artiklarna i Tiden och Frihet.
Jag kan erinra om en artikel i ett av
de senaste numren av Fackföreningsrörelsen,
där det står saker som jag naturligtvis
inte vill säga, men att läsa
Fackföreningsrörelsen kanske är förlåtligt
i alla fall. »Författarna av propositionen
synas äga mycket liten kännedom
om folkhögskolans arbetsformer
och särart», heter det i denna artikel,
men det får som sagt vederbörande författare
stå för.

Även när det gäller kompetenskraven
har man gått ifrån de sakkunnigas
förslag och höjt kravet från två till
fyra år. Jag vet att övergången från
folkhögskolor till andra skolor för närvarande
är mycket stor. Jag tror helt
enkelt inte det går att upprätthålla sådana
krav, som ha uppställts i utskottets
förslag, om man vill ha några lärare.
När man nu omvittnar, att det
icke är meningen att vare sig skada
folkhögskolan i allmänhet eller beröva
den dess frihet på något sätt, blir det
i alla fall till sist nödvändigt att taga
hänsyn till huruvida det går att få lärare
eller inte. För närvarande är ju
den allmänna tendensen sådan, att man
säkerligen får godtaga en ganska fri
prövning, ifall man vill ha lärare, och
i många fall kan en fri prövning vid
anställandet av lärare vid folkhögskolan
vara lika bra som att uppställa hårda
formella krav. Lärargärningen vid
folkhögskolan är nämligen av så pass

säregen art och elevmaterialet av en
så mångsidig sammansättning, att en
folkhögskollärare många gånger kan ha
väsentliga kvalifikationer, som inte inrymmas
och aldrig kunna inrymmas
inom formella kompetenskrav men som
kunna vara värda att taga hänsyn till.

Nu har ju första kammaren för sin
del redan avgjort denna fråga. Där tog
man reservationen och därmed lärarlönesakkunnigas
förslag utan rösträkning.
Under sådana förhållanden tycker
jag det skulle vara verkligt ledsamt, om
andra kammarens majoritet skulle ta
en annan ståndpunkt. Jag tycker att
det i olika läger i denna kammare bör
finnas många, som sedan gammalt känna
till folkhögskolan, dess betydelse
och dess arbetsformer, och att de i nuvarande
läge skulle kunna stödja den
reservation, som avgivits av herr Ohlon
in. fl. Jag skulle i det fallet vilja vädja
till hondeförbundet. Jag kan förstå herr
Petterssons i Dahl reservation med motiveringen
att det är bättre att få något
än intet, men jag kan inte förstå, att
herr Pettersson i Dahl har någon anledning
att gå ifrån den motion han själv
har skrivit under, om det finns utsikter
att få den godkänd. Jag tror inte
att någon människa ute på svensk landsbygd
heller skulle kunna förstå en sådan
taktik.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten —- har här sagts kanske mycket
nog — utan jag vill ansluta mig till
yrkandet om bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Ohlon in. fl.

Häruti instämde herr Häckner.

Herr NORUP: Herr talman! Under senare
år ha vi i riksdagen diskuterat
ganska mycket om vårt folks utbildning.
När vi tagit upp debatten om en förbättrad
folkskola, har det enligt min
övertygelse varit för att bereda möjligheter
för alla medborgare alt få en
bättre utbildning och därmed också
bättre start i livet. Den utbildning ung -

48 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

domen fått vid vår folkskola har kanske
inte gett allt vad vi ha velat. För
landsbygdens ungdom har folkhögskolan
fått bli en utfyllnad. Den gärning,
som har utförts vid den svenska folkhögskolan,
kan säkerligen in le överskattas.

På s. 6 i utskottets utlåtande finner
man rubriken »Folkhögskolans uppgift,
organisation m. m.». I några få
ord sammanfattas där folkhögskolans
uppgift, och jag tycker att vad där står
bör komma till protokollet. Det heter,
att folkhögskolan skall »avse att åt
vuxen ungdom meddela allmän medborgerlig
bildning, varvid väsentlig vikt
skall läggas vid en väckande, till personligt
tankeliv och sedlig styrka fostrande
undervisning och särskild hänsyn
tagas till att eleverna lära känna
sin bygd och sitt land, dess historiska
utveckling och nuvarande samhällsförhållanden,
dess andliga och materiella
hjälpkällor. Så långt med dessa syften
är förenligt, bör undervisningen därjämte
ha till uppgift att bibringa eleverna
sådana praktiska kunskaper och
färdigheter, som kunna giva dem ökad
duglighet för deras levnadsyrke.» Dessa
ord ge ett ganska koncentrerat uttryck
för vad folkhögskolan vill och ge anledning
att ännu en gång påpeka, att
folkhögskolan har betytt oerhört mycket
för svensk landsbygd. Den har säkerligen
under de sista årtiondena också
haft en oerhörd betydelse för hela
vårt samhällslivs utveckling. Under sådana
förhållanden är det ganska naturligt,
att vi som bo på landsbygden ha
intresse av att slå vakt om lärarkrafterna
vid folkhögskolorna så att de bli
de allra bästa.

Jag har en känsla av att det förslag,
som utskottet har gjort till sitt, inte inspirerar
de unga män som välja lärarkallet
att bli folkhögskollärare, utan att
de i stället söka sig till andra områden.
Det kan inte tillräckligt understrykas
att vi måste se till, att vi till landsbygdens
ungdomsskolor få de allra bästa

lärarkrafterna. Det är sannerligen inte
små krav man ställer på vad folkhögskolan
skall uträtta. Det måste säkerligen
för folkhögskolelärarna innebära
en trygghetskänsla att bli inlemmade i
det statliga lönesystemet. Men jag förstår
också, att vissa folkhögskolelärare,
då hela deras undervisning, hela deras
personliga läggning är präglad av en
viss frihet, ha svårt att inordna sig i
ett system, som de måhända betrakta
som en tvångströja. Man bör dock enligt
min mening hälsa med tillfredsställelse
att folkhögskolelärarna komma in
under det statliga lönesystemet.

Jag har svårt att förstå talesmännen
för propositionen och utskottsmajoritetens
förslag, då de göra gällande, att
det inte är så stor skillnad mellan utskottets
förslag och reservationen. Det
är i alla fall uppenbart att utskottets utlåtande
syftar till att hålla dessa lärares
anspråk tillbaka. I synnerhet gäller detta
de yngre lärarna just då de skola
välja vilken väg de skola gå. Frågan
har ju varit föremål för behandling av
sakkunniga, och vi ha väl ändå rätt att
tro, att de sakkunniga företräda för det
allmänna acceptabla linjer och att deras
förslag är ägnat att ge en rättvis
ersättning för arbetsinsatsen.

Jag skall i detta sammanhang inte gå
in på de olika lönesättningarna. Herr
statsrådet Lingman anförde, att han
var rädd för att låta en lön slå igenom
efter tre år och jag spårade i hans uttalande
även en viss rädsla för att låta
den göra det efter fyra år. Herr statsrådet
gjorde en jämförelse med andra
statstjänargrupper, som få underkasta
sig en tjänstetid på sju år, innan de
komma upp i den lönegrad det här gäller.
Ja, om man vill ha ett likartat system
utan hänsyn till vad den anställde
får prestera, ligger det något i detta
resonemang. Men vi som haft förmånen
att vara elever vid den svenska
folkhögskolan känna väl till, att många
av denna skolas lärare i sin verksamhet
ha givit någonting av sig själva. Att ha

Onsdagen den (i december 1950 fm. Nr 32.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

sådana lärare är en av de allra högsta
förmåner en folkhögskola kan bjuda.

Jag beklagar att man i denna fråga
inte har kunnat åstadkomma en kompromiss.
Frågan är av största betydelse
för vårt folks utbildning, och det är
tråkigt, att den skall behöva avgöras i
en stämning, då partierna inta olika
ståndpunkter eller kanske rent av äro
splittrade inom sig själva. Men när det
nu inte har gått att åstadkomma en
kompromiss, måste jag för min del deklarera,
att en god rekrytering av folkhögskolelärarna
har så stor betydelse
för den svenska landsbygden, att jag
måste lägga min röst för det förslag,
som avser att skapa de bästa förutsättningar
för folkhögskolans lärarkrafter.
Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till reservation nr 1, som
är avgiven av herr Ohlon in. fl.

Härhti instämde herrar Vigelsbo, Johansson
i Mysinge, Boman i Stafsund,
Andersson i Dunker, Jonsson i Skedsbygd,
Ericsson i Näs, Svensson i Stenkyrka,
Johnsson i Skoglösa, Hansson i
Önnarp, Carlsson i Bakeröd, Byberg
och Jönsson i Rossbol.

Herr LINDHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Den föregående talaren
anförde, att den omständigheten, att
man icke skulle ha kunnat åstadkomma
en kompromiss, var anledningen
till att han yrkade bifall till reservation
nr 1. Ja, det beror på vad man
menar med kompromiss. Hittills har
jag föreställt mig, att man med en
kompromiss avsåg, att båda parterna
skulle ge någonting. I det fall som här
föreligger har den ena parten givit
ganska mycket, under det att den
andra parten, som företräder de s. k.
lärarlönesakkunnigas förslag, icke har
rubbat en millimeter på sin ståndpunkt,
ocli det har samband med den omständigheten
att man icke vill kompromissa.
Jag tror inte det kan vara riktigt
alt man låter det uttalandet stå oemot -

sagt i protokollet, att man icke har
kompromissat från vårt håll. Var och
eu som studerar propositionen och det
utskottsutlåtande, som i dag ligger på
kammarens bord, måste erkänna, att vi
ha gjort en långtgående kompromiss.

Herr SEVERIN: Herr talman! När jag
tillsammans med en del andra kammarledamöter
väckte den motion, till vilken
det yrkas bifall i reservation nr 1,
var det närmast motiverat av en fruktan
för att folkhögskolans bättre lärarkrafter
skulle skudda stoftet av sina
fötter, därest folkhögskolelärarnas
löne- och arbetsvillkor skulle bli för
oförmånliga. Folkhögskolan skulle med
andra ord riskera att bli hänvisad till
sämre lärarkrafter, som inte ha förutsättningar
att på andra områden inom
näringslivet skaffa sig en utkomst som
vore bättre än vad de kunde få vid
folkhögskolan. Med hänsyn till folkhögskolans
säregna uppgift i vårt samhälls-
och kulturliv ansåg jag detta
vara en mycket stor fara. Jag skall för
övrigt inte uttala mig om dessa folkhögskolans
uppgifter — de ha tillräckligt
omvittnats tidigare under debatten.

Vid utskottets behandling av frågan
har utskottsmajoriteten framlagt ett
kompromissförslag, och jag skall omedelbart
erkänna, att detta förslag utgör
en rätt väsentlig förbättring. Därest
Kungl. Maj:ts proposition hade innehållit
ett förslag av ungefär samma
innebörd är det mycket möjligt, att jag
inte hade varit med om att väcka denna
motion. Emellertid tror jag man kan
säga som herr Kyling tidigare i debatten
har sagt: En kompromiss har egentligen
triiffats redan i lärarlönesakkunnigas
förslag, och vid denna kompromiss,
som sålunda kan antagas ha träffats,
ha lönevillkor och andra arbetsvillkor
ställts på eu sådan nivå, att de
just inte tåla någon ytterligare reduktion.
På grund härav och med hänsyn
lill önskvärdheten av att få de

4 Andra kammarens protokoll 1950. Nr .‘12.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Lönereglering för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor.

bästa lärarkrafter till folkhögskolan
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Ohlon in. fl. avgivna
reservationen.

Herr ST AXÄNG: Herr talman! Jag förmodar,
att debatten snart kan vara slut.
Jag måste dock säga, att jag blev mycket
förvånad, när min högt värderade
utskottskamrat herr Lindholm nästan
som ett nödargument kommer fram
och meddelar, att utskottsmajoriteten
har velat kompromissa men att reservanterna
ha vägrat detta och bara sterilt
inställt sig på de sakkunnigas förslag
och motionen.

Jag vet inte hur mycket jag vågar
säga beträffande utskottets behandling
av frågan, men så mycket kan jag säga,
att utskottsmajoriteten i detta fall är
en lydig expedit av Kungl. Maj:ts förändrade
vilja. Det kom ett nytt förslag
på utskottets bord, och vi ha från vår
sida sagt, att vi voro villiga att få till
stånd en kompromiss emellan detta förslag
och motionen men att vi på en
punkt absolut inte kunde offra vår
ståndpunkt. Men detta vägrades. Jag
tror inte att herr Lindholm berikar debatten
med det påstående han gjorde.

När första kammaren så spontant har
slutit upp kring motionen, skulle jag
vilja vädja till andra kammaren att —
med de intentioner många av oss säkerligen
ha rörande den svenska folkhögskolans
utveckling •— följa den väg,
som första kammaren har gått.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Med
anledning av vad herr Severin yttrade
vill jag framhålla att lärarlönesakkunniga,
som här verkställt utredning, icke
hade något förhandlingsuppdrag. Om
man skall tala om en kompromiss,
måste man väl därför jämföra den proposition,
som förelädes riksdagen, och
lärarlönesakkunnigas förslag. I det avseendet
har det gjorts en kompromiss,
som resulterat i utskottsmajoritetens
förslag.

När herr Staxäng säger att vi bara
varit lydiga expediter av Kungl. Maj:ts
vilja, är ju det att överdriva i formuleringen,
ty det faktiska förhållandet är
att det rått fullt samförstånd mellan å
ena sidan civildepartementet och å
andra sidan de socialdemokrater som
suttit i femte avdelningen av utskottet,
att en kompromiss borde göras. Kompromissbudet
ha vi gjort i fullt samförstånd
med departementet. Men då
vi lagt vårt kompromissbud på bordet,
krävde man att vi skulle frångå det på
väsentliga punkter. Och vad fanns sedan
kvar, herr Staxäng? Jo, praktiskt
taget ingenting.

Om andra kammaren nu i likhet med
första kammaren skulle bifalla reservationen,
få kammarens ledamöter göra
klart för sig att de måste taga konsekvenserna
härav när det gäller övriga
statstjänargrupper.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
har inte tidigare begärt ordet i denna
debatt, trots att jag avgivit en blank
reservation till utskottets utlåtande.
Jag kan emellertid inte underlåta att
säga, att jag finner det ganska underligt
att sådana här känslostämningar
taga sig uttryck i kammaren, såsom
skett från visst håll i dag när det gäller
en lönefråga för en viss grupp av
statstjänare. Man vill göra gällande att
denna grupp är så betydelsefull ur
samhällets synpunkt, att man måste
vara med om snart sagt vilken löneställning
som helst. Jag har mycket
noga satt mig in i denna lönefråga, och
enligt min mening skulle propositionen
i stort sett ha givit det resultat som
egentligen varit det riktiga, om man
vill åstadkomma jämställdhet med andra
grupper i samhället med motsvarande
utbildning och tjänsteåligganden.
När eftergifter nu ha gjorts från Kungl.
Maj :ts sida, skall man kanske inte
ställa allt på sin spets, och därför har
jag inte heller inom utskottet yrkat bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, ehuru jag

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

ansett detta förslag vara riktigare med
hänsyn till en rättvis avvägning av lönerna
mellan olika grupper. Jag ämnar
inte heller nu ställa något yrkande
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag, men
jag menar att den kompromisslösning,
som föreslås av utskottet i samförstånd
med Kungl. Maj:t, innebär så långt gående
medgivanden, att ytterligare medgivanden
därutöver icke böra göras,
om man inte vill rucka på skalan för
allt vad tjänstemannalöner heter.

Det är ganska egendomligt att man
vid bestämmande av lönerna inte vill
taga hänsyn till det samband som råder
mellan olika grupper. Det är farligt
detta, att man är så känslig för anspråken
från en viss grupp. Vi ha här
hlivit uppvaktade på alla möjliga sätt
med förklaringar om att det är nödvändigt
med höjd lön för denna grupp.
Man bör inte i alltför stor utsträckning
taga hänsyn till detta, ty det kan få
följder med sig som vi nu inte kunna
överblicka. Jag tror därför att kammaren
gör riktigast i att följa utskottets
förslag, till vilket jag för min del
yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen meddelade att han med
hänsyn till de under överläggningen
framställda yrkandena först komme
att framställa propositioner beträffande
utskottets hemställan och därefter, om
så erfordrades, beträffande utskottets
motivering.

I enlighet härmed gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Staxäng begärde
likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 226, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Lindholm begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
91 ja och 117 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den av
herr Ohlon m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr talmannen förklarade, att vid
denna utgång det under överläggningen
framställda yrkandet om bifall till den
av herr Ivar Persson in. fl. avgivna reservationen
förfallit.

§ 11.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som
användes vid jordbrukets drift.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 66, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t alt förordna
om restitution i vissa fall av tillläggsskatt
å bensin, som användes vid
jordbrukets drift, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 3 mars 1950 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att

Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

— i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder som tillämpats vid restitution
av tilläggsskatten å bensin, som
förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under år 1949 — förordna
om restitution av tilläggsskatt å
sådan bensin, som konime att förbrukas
vid jordbruket till bensindrivna traktorer
under tiden den 1 juli 1950—den 30
juni 1951.

I samband härmed hade utskottet behandlat
ett antal motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande
proposition nr 178 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas, bemyndiga
Kungl. Majd att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som tilllämpats
vid restitution av tilläggsskatten
å bensin, som förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under
första halvåret 1950 — förordna om restitution
av tilläggsskatt å sådan bensin,
som förbrukats vid jordbruket till bensindrivna
traktorer under andra halvåret
1950;

B) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj d att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som tilllämpats
vid restitution av tilläggsskatten
å bensin, som förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer under
första halvåret 1950 — förordna om
restitution av den enligt 1929 års förordning
utgående skatten å bensin, som
från och med den 1 januari 1951 och
tills vidare koinme att förbrukas vid
jordbruket till bensindrivna traktorer,
ävensom i skrivelse till Kungl. Majd
anhålla, att Kungl. Maj d måtte, med beaktande
av vad i betänkandet anförts,
skyndsamt föranstalta om en allsidig
och förutsättningslös utredning angående
rätten till restitution av skatt å
bensin samt för riksdagen framlägga de
förslag vartill utredningen föranledde;

C) att riksdagen måtte i anledning av
de likalvdande motionerna I: 45G (av

herrar Hällgren och Spetz) samt II: 551
(av herr Utbult m. fl.) ävensom de likalydande
motionerna I: 457 (av herr Karl
Persson m. fl.) och II: 550 (av herr
Hansson i Skegrie in. fl.) uppdraga åt
Kungl. Majd att vidtaga erforderliga åtgärder
för genomförande av kollektiv
restitution av tilläggsskatten å bensin,
som använts vid yrkesmässigt bedrivet
fiske under tiden den 1 april 1948—den
31 december 1950; samt

D) att följande motioner, nämligen:
de likalvdande motionerna 1:164 av
herrar Wehtje och Carl Eric Ericsson
samt II: 198 av herr Edström,

de likalvdande motionerna I: 456 av
herrar Hällgren och Spetz samt II: 551
av herr Utbult m. fl.,

de likalydande motionerna 1: 457 av
herr Karl Persson in. fl. och II: 550 av
herr Hansson i Skegrie in. fl., samt
motionen 1:458 av herr Falk,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Olsson i Gävle, Heiiman, Franzon, Ramberg,
Rosander, Orgård, Sundström,
Rrandt och Kärrlander, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen---(= utskottet)
----andra halvåret 1950;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte skyndsamt föranstalta om en allmän
översyn av bestämmelserna om
rätt till restitution av skatt å bensin som
förbrukas för andra ändamål än för
trafik på allmän väg — därvid i första
hand restitutionsrätten i fråga om vid
jordbruket använd bensin borde omprövas
— samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill denna översyn kunde
föranleda;

C) att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande — — — (= utskottet)
---den 31 december 1950; samt

Onsdagen (lön G december 1950 fm. Nr 32. 53

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

av tilläggsskatten till utgången av år

D) att följande motioner — — —
(= utskottet) — — — riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När riksdagen på våren 1948 beslöt
höja bensinskatten med 27 öre, framkom
också tanken att man skulle för
jordbrukets del på något sätt söka sig
fram efter en restitutionslinje. Det har
alltid varit oerhört svårt att tillskapa
en organisation för restitution av skatter
av detta slag, genom vilken man
haft i sin hand ej blott att tillmötesgå
alla rättvisa anspråk utan även att utöva
kontroll över att inte missbruk
sker. Efter mycket diskuterande kommo
vi vid den tiden i bevillningsutskottet
fram till att man skulle ge Kungl.
Maj :t ett bemyndigande, på grundval
varav Kungl. Maj :t — byggande på
bensinransoneringen, som då ännu
gällde — skulle söka finna ut ett
system, som skulle kunna åstadkomma
en restitution av tilläggsskatten för de i
jordbruket använda bensindrivna traktorerna.
Kungl. Maj:t utfärdade också
så småningom bestämmelser i detta avseende,
och under tiden fram till och
med första halvåret 1950 ha dessa bestämmelser
varit i tillämpning.

Vi hade vid samma tillfälle uppe
frågan om restitution åt det yrkesmässiga
fisket. Denna fråga ansåg riksdagen
sig inte kunna lösa idan utredning.
Man kunde alltså inte då vidtaga
några åtgärder, men bevillningsutskottet
uttalade den gången att det måste
anses riktigt och rättvist att fisket fick
denna restitution. För min personliga
del uttalade jag i kammaren — såviil
vid det tillfället som också, vill jag
minnas, år 1949 — att jag hade den
bestämda uppfattningen att fisket borde
få denna restitution. Utskottet har
nu framlagt förslag härom.

Utskottets förslag är enhälligt på de
punkter som gälla fortsatt restitution

1950, det vill säga den tid under vilken
tilläggsskatten finns kvar. Förslaget är
också enhälligt i fråga om restitutionen
till det yrkesmässiga fisket, avseende
tiden från den 1 april 1948 till utgången
av innevarande år. Där utskottet
icke kunnat följa motionärer och andra,
som ställt sig på den individuella
restitutionens grund, har utskottet enhälligt
förordat den kollektiva restitutionen.
Men i samband med våra diskussioner
för två och ett halvt år sedan
framhölls nödvändigheten av att
dessa problem undersöktes, kanske
inte minst för fiskets del. Den utredningen
sattes i gång, och den föreligger
färdig sedan ungefär ett år. Utredningen
hade emellertid fått ett vidgat
uppdrag, i det den skulle undersöka
hela frågan om bensinskatten. Den
baserade sitt förslag på att även grundskatten
på bensin skulle restitueras för
jordbrukets drift liksom för det yrkesmässiga
fisket.

Jag kan, herr talman, i detta sammanhang
gärna medgiva att den motivering
för en sådan åtgärd som anfördes
kan diskuteras. Jag tror att det är
omöjligt att, som någon har gjort, påstå
att det inte finnes några skäl för en
restitution av grundskatten på bensin.
För min personliga del vill jag deklarera,
att om man kan finna ett system
som möjliggör en dylik restitution •—
inte i dagens läge utan i det läge som
inträder när vi inkasserat den utveckling
som skall följa på restitutionen —
skall jag vara den förste att medverka
i detta avseende. Men jag erinrar om
en sak, som man alltför lätt glömmer.
Det förslag som framlades av utredningen
sändes ut på remiss, och den
av utredningen föreslagna organisationen
gick tämligen skamfilad igenom
detta remissförfarande — så skamfilad
att såväl utskottets majoritet som dess
reservanter förklara alt de icke biträda
utredningens förslag till organisation.
Såvitt vi kunnat finna i utskottet skulle

Nr 32.

Onsdagen den C december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

detta betyda att man byggde upp en
organisation, som fick så mycket papper
att syssla med, att de krisorganisationer
som vi haft skulle bli små bagateller
i jämförelse med den papperskvarnen.
Utskottets majoritet liksom
dess minoritet avböjer därför att man
skall följa de sakkunniga i det avseendet.

När man går att besluta i dessa ting,
bör man ju erinra sig den motivering
som anfördes för att taga detta stora
steg, om vilket man förut aldrig bar
talat. När bensinskatten var i sitt ursprungliga
skick, 18 öre per liter, talade
man inte om någon restitution
vare sig i det ena eller andra avseendet.
När man nu står beredd att taga
ett så viktigt steg som ett beslut i denna
riktning måste innebära, måste man
ju ha klart för sig vad det är man syftar
till. Först måste man ha klart för
sig, att när remissen kom tillbaka till
departementet, voro meningarna om
förslaget så delade, att finansministern
i den proposition som vi nu behandla
förklarade, att han icke ansåg sig kunna
utan överarbetning förelägga riksdagen
detta förslag. Man kan ju förstå
att om Kungl. Maj:t gemensamt med
riksdagen skall bära ansvaret för vad
som sker i detta sammanhang, måste
det bli tillfälle till överarbetning, när
ett förslag efter remiss kommer tillbaka
till departementet. Finansministern
har icke tagit ställning i sak. Han
har bara ansett sig böra säga, att förslaget
icke var i det skick att han ansåg
sig kunna förelägga riksdagen detsamma.

Vad det nu gäller är att bedöma de
ansökningar som hittills lia inkommit.
De räknas för jordbrukets del till
7 500 å 8 000. Det gäller också i detta
sammanhang att bedöma vad det är
som anhängarna av det omedelbara
restitutionsförfarandet vilja åstadkomma.
Det är en utvecklingslinje, som
möjliggör en övergång från de fotogendrivna
traktorerna till de bensindrivna.

Jag bar för min del ingen som helst anledning
att söka polemisera mot utskottsmajoriteten
och den motivering
den framför i detta sammanhang. Jag
har heller ingen anledning, herr talman,
att taga upp någon polemik mot
dem, som förebåda en utveckling på
lång sikt fram till ett läge som är helt
annorlunda än i dag. Men vad som är
nödvändigt att göra klart för sig är vad
som inträffar i det ögonblick som dessa
herrar få rätt — om de nu få rätt.
Då skulle de 5 000 traktorer, som vi nu
ha i jordbruket och som drivas med
bensin, icke vara 5 000 utan kanske sju
eller åtta, ja kanske tio gånger så
många. Då blir den apparat som man
måste ha en apparat av helt annan karaktär
än den man har i dag för de
5 000 traktorer som nu finnas. Om
man såsom i utskottet uppgavs tillämpar
det förfarandet —- som också krävdes
av de sakkunniga -— att varje restitutionsansökan
skall åtföljas av köpnotor,
körnotor och allt detta som hör till
maskinhållningen ute på landsbygden,
beräknar man att det blir mellan 20
och 30 kvitton som åtfölja varje ansökan.
Var och en kan ju tänka sig hur
det blir om man tiodubblar antalet traktorer
och även tiodubblar detta antal
kvitton.

Det kan alltså sägas, att man här är
inne på att skapa en organisation, som
visserligen så småningom kommer att
växa fram och som med nödvändighet
kommer att växa fram, men som vi i
dag inte kunna säga ett enda ord om.
Vi veta att om utvecklingen går såsom
man i detta avseende önskar, så blir det
inte 5 000 traktorer — det kan bli
50 000, och det kan kanske bli ännu
fler — i det svenska jordbruket, och
då måste man ju förstå, att den pappersapparat,
som de sakkunniga ha kopplat
till hela detta system, blir något,
som ingen människa kommer att bli
tillfredsställd med.

Emellertid har det, herr talman, inträffat
något ytterligare i detta sam -

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

manhang, nämligen att man, sedan man
från jordbrukets sida krävt restitution,
även från andra håll krävt restitution.
Man har motionerat om restitution för
de traktorer som användas i skogsbruket,
och man har velat ha restitution
för de traktorer som användas i industrien,
och på olika håll har man rest
krav, som göra, att denna fråga, som
kanske för mången i dag ter sig såsom
en liten fråga, har alla utsikter att växa
så pass, att vi en vacker dag stå ej
blott inför en stor fråga utan inför eu
stor statlig organisation på detta område.
I dag gäller det en bagatell —
det är jag den förste att erkänna —
det restitutionsförfarande, som skulle
komma att gälla jordbrukets traktorer,
tror jag att man mycket väl kan klara.
Det tror jag man kan göra utan alltför
stora svårigheter, men vi få ju i detta
sammanhang inte glömma bort vad herrarna
vilja åstadkomma.

Utskottet erkänner ju i sitt utlåtande
att dessa problem existera, men utskottet
skiljer sig från den uppgiften på
det sättet, att utskottet säger, att det har
gått bra under dessa år med tilläggsskatten,
och då måste det gå bra också
när det gäller grundskatten, och så
föreslår utskottet, att riksdagen skall
fatta ett sakbeslut omedelbart. Utskottet
föreslår att man skall fatta sakbeslut
i dag om att restitution skall äga rum
och att man sedan skall utreda, hur
det skall gå till i fortsättningen, såväl
för jordbruket som för skogsbruket,
industrien m. m. Det är enligt min uppfattning
ett sätt att lösa frågor, som vi
ha varit inne på en och annan gång
i detta hus, men som vi efteråt ha bett
gud bevara oss ifrån. Jag skulle, herr
talman, vilja fråga: Ha vi inte bränt
fingrarna tillräckligt inånga gånger,
när vi ha fattat principbeslut utan att
ha organisationen färdig, utan att ha
klart för oss, hur den apparatur över
huvud taget skulle se ut, som skulle la
hand om det hela?

■lag vill erinra om att 1949 års skatte -

utredning i våras skrev till Kungl.
Maj:t och påtalade just sådana beslut.
Den framhöll sålunda, att åtskilligt av
det som hade gjort, att vi befunne oss
i det läge, där vi nu befinna oss, hade
sin grund just i att riksdagen fattade
sakbeslut och sedan beslöt utredning
om följderna. Mina herrar! Jag vill
också erinra om att för ungefär tre veckor
sedan hade riksdagen att ta ställning
till ett bevillningsutskottsbetänkande,
som avhandlade de nya skatter,
som vi beslöto vid höstriksdagen. I
detta utlåtande tillät sig utskottet att
uttala bestämda varningar mot att i
fortsättningen gå på dessa vägar, och det
framhölls också från alla sidor i debatten
då. Jag utgår ifrån, herr talman,
att denna kammares ledamöter inte ha
glömt vad som har förevarit och vad
som då förevar. Utskottsmajoriteten
darrar också en liten smula på handen,
då den säger, att mot en sådan ordning,
som utskottet föreslår, »kan måhända
göras gällande, att, om statsmakterna
skulle anse det lämpligt med en
utvidgning av nu gällande bestämmelser
om rätt till restitution av den ordinarie
bensinskatten, detta spörsmål bör
upptagas till omprövning i hela sin
vidd och icke genomföras på ett begränsat
område». Herr talman! Det ligger
mycket nära till hands att göra den
reflexionen.

Ett beslut i dag är ett beslut, som
måste fattas på riksdagens eget ansvar.
Kungl. Maj:t har sagt: Vi överarbeta
det förslag som föreligger. Riksdagen
säger: Vi fästa oss inte vid någon överarbetning.
Vi fatta sakbeslut i dag, och
sedan uppdraga vi åt Kungl. Maj:t att
utreda frågan. Låt oss anta, att detta
blir verklighet. Om utredningen då
skulle komma att föreslå, att man för
att spara på utgifterna för en statlig
organisation för att handha detta problems
lösning inte skulle restituera hela
den 25-öring, som blir kvar efter den
1 januari, utan exempelvis skulle låta
dem, som skulle få restitution, betala

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

kostnaderna för restitutionslörfarandet
och för apparaturen med två eller tre
öre per liter, är det väl inte någon av
herrarna som inbillar sig, att det är
möjligt, att riksdagen skulle kunna göra
en sådan ruckning och säga: Vi ta tillbaka
det beslut vi fattade på hösten
1950 och ordna upp frågan så som vi
anse vara önskligt. Jag har sysslat med
skattefrågor så mycket i detta hus, att
ingen ett ögonblick skall kunna inbilla
mig, att den vägen är möjlig. Jag tror
tvärtom, att om vi fatta sakbeslut och
sedan kräva utredning, så blir det statens
sak att ensam bära kostnaderna
för hela den apparatur, som kan bli
resultatet av utredningen. Jag har, herr
talman, de senare åren hållit på åtskilligt
med dessa ting. Jag har i 1949 års
skatteutredning varit med om framställningar
till Kungl. Maj:t i olika avseenden.
Alla voro vi ju eniga om att den
besparingsaktion, till vilken 1949 års
skatteutredning tog initiativet och som
sedermera sattes i gång med direktör
Wärn som den drivande kraften, var
nödvändig och nyttig. Men i allt detta
mitt arbete har jag aldrig kunnat drömma
om att man skulle kunna följa en
sådan linje som den bevillningsutskottets
majoritet i dag föreslår riksdagen
att fatta beslut om.

Jag har, herr talman, tillsammans
med åtta kamrater i bevillningsutskottet
avböjt att följa denna linje. Vi ha
inte avböjt den på grund av bristande
intresse. Om herrarna studera punkt B
i utskottets och reservanternas förslag,
så skola herrarna se, att ingenting annat
skiljer i detta avseende än att vi
reservanter inte vilja fatta ett sakbeslut,
förrän utredningen föreligger. Utskottsmajoriteten
vill fatta sakbeslutet och
sedan låta företa utredning om hur det
hela skall gå till. Det går inte, mina
herrar, att i detta sammanhang säga, att
det har gått bra under ransoneringen
och att det har gått bra under det senaste
året. Det går inte med hänsyn till
alt herrarna ju vilja åstadkomma detta

för att främja en utveckling, som vi
alla mer eller mindre anse lämplig. Det
är således inte dagens situation man
här skall se på, inte de befintliga 5 000
traktorerna utan de traktorer, som finnas
ute i landet i det ögonblick, när vi
ha inkasserat resultatet av denna utveckling.

Jag vill påpeka, för att inga missförstånd
skola uppstå, att även i reservationen
sägs det klart och tydligt ifrån,
att utredningen skall ske med det snaraste.
Vi reservanter tänka oss, att den
i första hand, således som en första
etapp, skall avse jordbruket. Det skall
således inte bli på det sättet, att man
skall blanda ihop alla dessa frågor och
sedan kanske få vänta på deras lösning
i åratal. Vi ha tillräckligt realistiskt
sinne för att förstå, att denna sak
kan ha betydelse för jordbruket, .lag
har inte ett ögonblick stuckit under stol
med min uppfattning i detta avseende,
men jag vill — och den meningen dela
mina medreservanter — att man inte
skall utnyttja en situation som kan anses
lämplig för att inkassera ett resultat,
innan man klarlagt spörsmålet om
organisationen. Jag önskar ju att jordbruket
skall få sin restitution, men att
det skall få den på det sätt, som vi
äro vana vid, när det gäller att fatta
beslut i detta hus, och inte genom alt
gå en väg, som man en eller annan
gång försöker att gå, men som är olämplig
att gå.

Jag tror ju, att de som stå för utskottets
betänkande äro allvarligt övertygade
om att de ha rätt. Jag fick emellertid
här på morgonen i min hand
någonting, som för mig gör saken ännu
mer tveksam. Vad finns det för intresse
för en enskild importörfirma att
lägga sig i denna sak? Den kan ha sin
uppfattning, men att söka påverka riksdagen
i det ena eller andra avseendet
bör väl i alla fall stå utanför den diskussion
vi här föra.

Såvitt jag kan bedöma saken, bör det
vara möjligt att få i gång denna över -

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

,)/

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

syn över de sakkunnigas förslag så pass
tidigt, att något egentligt dröjsmål för
jordbrukets del icke behöver komma i
fråga. Låt mig till sist bara säga, att
det i dag gäller ett spörsmål, där man
vill gå en genväg, och om vilket vi
kunna säga, att det är ett litet spörsmål.
Men, mina herrar, det är farligt
att skapa prejudikat i fråga om fattande
av ett riksdagens beslut, som
man i dag skapar men som man kanske
en annan gång absolut inte vill erkänna
som ett föreliggande prejudikat.
I dag är det fråga om en enkel sak, eu
liten sak, det erkänner jag uppriktigt.
Nästa gång kan det vara någonting,
som berör oss mycket, mycket mera intimt
och i fråga om vilket vi absolut
måste hålla på att om ett förslag överarbetas
i departementet efter en remiss,
så bör detta förslag läggas fram
och ett beslut fattas på Kungl. Maj:ts
och riksdagens gemensamma ansvar och
icke så, att man sätter den ena parten
ur spelet och att riksdagen över Kungl.
Maj:ts huvud fattar ett beslut i en sak,
som ligger under Kungl. Maj ds prövning.

Herr talman! Med anförande av dessa
synpunkter hemställer jag om bifall till
den vid utskottets förslag fogade reservationen.

Häruti instämde herr Bladh.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Av bevillningsutskottets förevarande betänkande
och av vad vi nyss ha hört av
utskottets värderade ordförande framgår
att bevillningsutskottets ledamöter
icke varit fullt ense, då det gällt behandlingen
av vissa saker, som betänkandet
berör. De frågor, som vi ha varit
ense om, nämligen restitutionen av
tilläggsskatten å sådan bensin, som förbrukats
i jordbruket till bensindrivna
traktorer under sista halvåret 1950, och
kollektiv restitution av tilläggsskatten å
sådan bensin, som använts vid yrkesmässigt
bedrivet fiske under tiden 1

april 1948—31 december 1950, skall jag
inte här beröra, utan jag vill endast uttala,
att jag till fullo gillar vad utskottet
i dessa frågor framfört i betänkandet.

Den fråga, där utskottsledamöterna
icke ha kunnat gå fram på en enad
linje, gäller det motionsledes framförda
kravet på restitution av såväl tilläggsskatten
som den ordinarie skatten å den
traktorbensin, som användes för jordbrukets
interna drift — alltså icke för
körslor på allmänna vägar. I denna fråga
föreslår utskottsmajoriteten, som jag
tillhör'', att restitution även bör ske av
den ordinarie skatten från och med den
1 januari 1951. De skäl vi haft för denna
vår uppfattning ha vi klart redovisat i
betänkandet. Det är därför onödigt att
här i detalj åter ange dessa skäl, och jag
skall fatta mig kort, när det gäller denna
del av betänkandet.

Jag vill först påpeka, att alla tekniker
äro fullt överens om att de traktorer,
som drivas med bensin, äro mycket
överlägsna de traktorer, som drivas med
fotogen. Motoreffektförlusten vid fotogendrift
anges av dessa tekniker till ca
15—20 procent jämfört med bensindrift.
Detta medför att de arealer, som
på samma tid och med samma traktorförare
kunna bearbetas, bli betydligt
större om en bensindriven traktor användes
i jordbruket i stället för en fotogendriven.
Detta förhållande gör. att
alla jordbruksekonomer också äro överens
om att bensindrivna traktorer äro
att förorda, under förutsättning att bensinen
kan erhållas till ett pris, som är
konkurrenskraftigt med priset på fotogen.
Detta blir ej fallet om bensinen belägges
med en skatt, som efter den 1 januari
1951 blir icke mindre än 25 öre
per liter. Jordbruksekonomen och den
kalkylerande jordbrukaren måste då, i
de flesta fall åtminstone, komma till den
slutsatsen att de måste förorda bibehållande
eller anskaffande av en fotogentraktor.
Varför då inte gå in för fotogentraktor?
Varför strida för införandet

Nr 32.

Onsdagen den C december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

av något nytt? Jo, därför att en allmän
övergång till bensindrivna traktorer är
en rationaliseringsåtgärd, som är av allmän
och nationalekonomisk betydelse,
och dessutom har en sådan övergång
en viss social betydelse för våra mindre
jordbrukare, vilket jag senare skall återkomma
till.

Att problemet är av nationalekonomisk
betydelse framgår bl. a. därav, att
vid en beräknad nyanskaffning av
10 000 traktorer per år blir den årliga
investeringskostnaden omkring 12 miljoner
kronor lägre, om bensindrivna
traktorer anskaffas i stället för fotogendrivna.
De bensindrivna traktorerna
iiro nämligen ca 1 200 kronor billigare
per styck i inköp än de fotogendrivna
traktorerna, om hänsyn tages till traktorernas
effekt. Avskrivningskostnaderna,
vilka belasta de produkter som
framställas vid jordbruket, bli genom
denna högre investering ca 4 miljoner
kronor större per år om fotogendrivna
traktorer skola användas i stället för
bensindrivna. De årliga räntekostnaderna
bli också högre. Härtill kommer,
att vid nuvarande traktorantal vid jordbruket,
ca 60 000 stycken, är den årliga
kostnaden för smörjoljor ca 5,4 miljoner
kronor större vid fotogen- än vid
bensindrift. Kostnaderna för själva
bränslet beräknas — dels genom det
högre energivärdet i bensinen och dels
genom direkt minskad bränsleåtgång
hos bensindrivna traktorer, tack vare
att de med lätthet kunna stannas och
startas igen — bli omkring 2,3 miljoner
kronor lägre per år vid bensin- än vid
fotogendrift. Även kostnaderna för reservdelar
och reparationer bli, enligt
vad praktiska jordbrukare och verkstadsmän
framhållit, lägre vid bensindrift
än vid fotogendrift. Läggas härtill
de besparingar, som kunna göras i arbetslöner
genom att större arealer kunna
bearbetas på samma tid och med
samma personal med en bensin- än med
en fotogentraktor, bli de årliga totala
besparingarna väsentliga. Därmed ned -

bringas jordbrukets produktionskostnader,
vilket är av betydelse icke bara för
jordbrukarna själva utan för hela vårt
folkhushåll.

Då jag nu något har talat om vilka
besparingar som kunna göras vid bensindrift,
vill jag också erinra om att de
väsentligaste besparingarna träffa sådana
saker som importeras och för vilka
betalning i stor utsträckning erlägges
i främmande valutor. Problemet
»bensintraktor eller fotogentraktor» berör
därför också våra valutaproblem.

Jag framhöll nyss, att frågan rörande
restitutionen på den ordinarie bensinskatten
för jordbrukets traktorer även
kunde sägas ha en social sida. Härvid
tänker jag på alla våra småbrukare, som
när det gäller antalet dominera svenskt
jordbruk. Vi veta alla, att deras arbete
är tungt och besvärligt. Deras fritid är
liten. Mekaniseringen, som för dem
skulle vara en ytterst önskvärd rationaliseringsåtgärd,
är för närvarande svår
att genomföra. Den fordrar nämligen
oftast att man anskaffar traktor. De nuvarande
fotogentraktorerna äro för
dyra, för osmidiga och för svårskötta
för småbrukaren. Bensintraktorerna äro
å andra sidan med nuvarande beskattning
av bensinen för dyra i drift. Mekaniseringen
och rationaliseringen gå
därför sakta vid våra småbruk. Om vi
däremot slopade bensinskatten på traktorbensinen,
så skulle vi därmed bereda
möjligheter för de mindre jordbrukarna
att skaffa sig små, smidiga bensintraktorer.
Småbrukarens tunga kroppsarbete
skulle därigenom i hög grad underlättas
och bli intressantare. Deras mången
gång långa arbetsdag skulle förkortas
och fritiden ökas. De skulle på en rimligt
lång arbetsdag kunna få tid över
till en mängd viktiga produktiva småsysslor,
som kunde öka deras inkomster.
Åtgärder som vidtagas för att underlätta
mekaniseringen vid våra småbruk
äro därför ett led i strävan att
höja småbrukarnas såväl ekonomiska
som sociala standard. Enligt min mening

Onsdagen den G december 195(1 fm.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

är därför restitutionen av den ordinarie
bensinskatten en ytterst viktig sak ur
småbrukarens synpunkt.

Hur ha nu reservanterna i utskottet
ställt sig till den fråga, jag här berört?
Om jag läser reservationen tycker jag
mig finna — och även utskottets ärade
ordförande tycktes ha samma uppfattning
— att de i stort sett äro ense med
majoriteten, då det rör själva sakfrågan.
De säga i reservationen, att de äro mycket
positivt inställda till en lösning av
restitutionsfrågan. Från behandlingen i
bevillningsutskottet vet jag också att
huvudparten av reservanterna har denna
inställning. De anse emellertid att tiden
ännu inte är inne, då en lösning av
frågan bör ske. Detta huvudsakligast
beroende därpå, att de äro av den uppfattningen,
att restitutionsförfarandet
skulle medföra stora svårigheter när det
gäller att kontrollera att den skattefria
bensinen användes för sitt rätta ändamål.
Jag medger att kontrollen — liksom
fallet är i allmänhet, då det är fråga
om kontrollåtgärder — kräver ett visst
arbete och att den i vissa fall kanske
icke kan bli fullt tillfredsställande. Men
jag kan inte förstå att kontrollen skulle
vara så svår att genomföra som reservanterna
ha låtit påskina i sin reservation.
Vi ha ju alltsedan 1948 haft ett
restitutionsförfarande beträffande tillliiggsskatten.
Visserligen anknöt kontrollen
på restitutionen under första tiden
till då gällande ransoneringssystem
på bensinen, men sedan ransoneringen
upphört har kontrollen grundats på ett
schematiskt normsystem, som tillkom
under ransoneringstiden, och enligt
uppgift från dem, som handhaft kontrollen
under denna sista tid, bär den
icke varit så svår att genomföra som
reservanterna låta påskina. Detta framgår
bl. a. av den PM, som är fogad till
utskottsbetänkandet. .lag vill också i
detta sammanhang erinra om att den
restitution som hitintills skett giillt 27
öre per liter, och i fortsättningen skall
den endast giilla 25 öre per liter. Det

torde väl inte bli svårare med kontrollen
därför att beloppet blir mindre?

Reservanterna anföra också som skäl
för ett uppskov med beslut om en restitution
att jordbruket kommer i en gynnad
ställning, om restitution skall ske
på jordbruksbensin men icke på bensin,
som användes t. ex. för industriellt
ändamål. Detta framliålles på s. 23 i utskottets
betänkande. Men om man läser
vad reservanterna skriva på s. 21 i betänkandet,
så finner man, att reservanterna
mycket väl kunna tänka sig en
översyn av restitutionsförfarandet, så
att restitutionen genomföres i olika
etapper och i första hand beviljas jordbruket.
Jag tycker, att vad som står att
läsa på s. 21 och 23 är av motsägande
natur.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
ha alltså en något så när samstämmig
uppfattning, när det gäller frågan om
att restitutionen även bör omfatta andra
områden. Utskottets majoritet förordar
nämligen också en utredning rörande
restitution för bensin, som användes
vid t. ex. industri och skogsbruk, men
anser det viktigast för jordbrukets del
och vill därför redan nu som ett provisorium
införa restitution av den ordinarie
skatten på traktorbensinen vid
jordbruket.

Jag skall inte här närmare nagelfara
den avgivna reservationen, enär jag
antar att andra personer, som äro mera
hemmastadda i detta hus än jag, komma
att göra detta. Jag kan dock inte underlåta
att påpeka hur reservanterna försöka
bagatellisera den ökning av den
ordinarie bensinskatten, som skall ske
den 1 januari 1951. De säga nämligen
på s. 22:

»Dessutom är att märka att den ordinarie
bensinskatten hela tiden utgått
för bensin som anviints till bensindrivna
traktorer. Då på förevarande område
hittills icke förekommit annat än
alt tilläggsskatten borttagits, räknat från
och med 1951 års ingång, föreligger i
sjiilva verket icke någon anledning att

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

nu upptaga till behandling frågan om
eventuell restitution av den ordinarie
bensinskatten.»

Sedan tillägger man dock följande:

»Utskottet bortser härvid från att
sistnämnda skatt den 1 januari 1951
kommer att höjas med 7 öre för liter;
utskottet anser nämligen att denna höjning
— även om den betyder en ökad
skillnad i driftkostnaderna för bensinoch
fotogendrivna traktorer — i allt
fall innebär i huvudsak endast en anpassning
av skattens nominella belopp
efter den liögre allmänna prisnivå som
uppkommit efter År 1945 då den nu gällande
skattesatsen fastställdes.»

I anslutning härtill vill jag framhålla
alt ökningen av den ordinarie bensinskatten
innebär att bensinpriset kommer
att öka med 7 öre — från 47 till
54 öre — per liter, medan fotogenpriset
blir kvar vid 24 öre per liter. Bensinen
blir med andra ord 125 procent dyrare
än fotogenen. Detta kommer säkerligen
att i hög grad påskynda omställningen
av nu befintliga bensintraktorer till fotogendrift,
vilket är en utveckling i
rakt motsatt riktning mot den önskvärda.

Reservanterna säga sig vidare vilja
framhålla, att det inte har skett någon
minskning av antalet bensindrivna traktorer
sedan den 1 april 1948, då tilläggsskatten
på bensin — med undantag avbensin
till nyssnämnda traktorer —
infördes. Ja, det är alldeles riktigt att
antalet bensintraktorer icke minskat
sedan dess; men vad är orsaken härtill?
Jo, orsaken är den, att importen
av bensindrivna traktorer påbörjades
hösten 1947 och kom i full gång först
under 1948. Det fanns därför endast ett
ringa antal bensindrivna traktorer vid
ifrågavarande tidpunkt. Att sedan en
utökning skett beror på riksdagens beslut
1948, då restitutionen på tilläggsskatten
infördes och då riksdagen dessutom
fattade beslut om en förutsättningslös
utredning rörande restitution
på jordbruksbensin. Detta ingav jord -

brukarna vissa förhoppningar om att
de skulle kunna övergå till den mera
rationella bensintraktorn. Men om reservanterna
skulle segra här i kammaren
i dag, så är jag i motsats till dem
övertygad om att bensintraktorernas antal
kommer att minska i framtiden, speciellt
som det på flera ställen i betänkandet
talas om att en tidsödande översyn
måste till, innan förslag om ett restitutionsförfarande
kan framläggas. Utskottets
ärade ordförande har visserligen
framhållit i dag — och det står
också på något ställe i reservationen —
att denna översyn skall verkställas
snabbt, men på andra ställen i betänkandet
står det att en tidskrävande
översyn måste till. Detta sistnämnda
gör naturligtvis att jordbrukarna börja
bli pessimistiska. De komma nog inte
att vänta med den omställning från
bensin- till fotogentraktorer, som de sedan
lång tid tillbaka ha planerat. De
komma att finna läget alltför ovisst, om
reservanterna segra här i dag.

Sedan vill jag också kommentera reservanternas
uttalande om att återverkningarna
på jordbrukskalkylen bli
ringa det första året, även om restitution
nu införes, därför att omställningen
av fotogentraktorer kommer att
ske successivt. Ja, det är nog riktigt att
det under första året endast blir ett fåtal
omställningar och en ringa påverkan
på jordbrukskalkylen, men det är väl
ändå så, att ju förr vi börja, desto
fortare komma vi fram till full verkan
på jordbrukskalkylen.

Slutligen säga reservanterna, att restitutionens
genomförande åsamkar staten
en utgift på omkring 1,5 miljoner
kronor för år räknat. Det var väl också
detta, som utskottets ordförande syftade
på, när han kom in på de besparingar,
som man strävar efter att få till
stånd. Denna summa, 1,5 miljoner kronor,
synes mig vara alltför hög. Reservanterna
ha nog inte här tagit hänsyn
till att bensintraktorbeståndet troligen
kommer att minska, om icke restitu -

Onsdagen den 0 december 1950 fm.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

tionen genomföres. Vidare torde man
kunna räkna med att om restitution
genomföres så kommer användningen
av icke restituerad bensin, om jag får
använda det uttrycket, att i större utsträckning
än nu användas för jordbrukets
vägtransporter. Som det nu är
köras de flesta traktorer, som gå på vägarna,
med skattefri fotogen. Om vi få
en omställning av traktorerna till stånd,
så komma de att köras med skattelagd
bensin. Frågan är då, om inte reservanternas
framräknade minus på 1,5
miljoner kronor kommer att utbytas
mot ett plus på några hundra tusen
kronor.

Herr talman! I anslutning till vad
jag nu bär anfört ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga ett par
ord till den siste ärade talaren. Herr
Nilsson i Svalöv var mycket angelägen
om att betona, att bönderna omedelbart
efter ett riksdagsbeslut komma att ställa
om sina traktorer från bensin- till fotogendrift,
om vi följa reservationen, medan
han däremot fullständigt underkände
min uppfattning. Men om vi nu
icke avvisa föreliggande förslag utan i
stället söka skapa en organisation för
restitutionsförfarandet och framlägga
förslag härom snarast möjligt, är det
då inte tänkbart att den praktiske jordbrukaren
står så pass fast på marken
och ser på problemet på sådant sätt, att
han inte gör någon ombyggnad av sin
traktor, förrän han är säker på hur
förhållandena bli? Om det hela går så
smärtfritt som jag tänker mig, skall
det nog inte behöva dröja alltför länge
innan detta är möjligt.

Sedan sade herr Nilsson i Svalöv, att
vi reservanter mycket starkt ha understrukit
kontrollens betydelse, men att
han inte kunde tänka sig att det skulle
bli svårare att kontrollera 25 än 27 öre.
Nej, herr Nilsson i Svalöv, så dum skul -

le jag aldrig för ett ögonblick kunna
vara, att jag inbillade mig det. Men svårigheten
härvidlag är ju, att i det fallet
där det gällde 27 öre var det fråga om
5 000 traktorer, och i det andra fallet
kan det komma att gälla 50 000 ansökningar.
Såvitt jag förstår, är 30 x 5 000
väsentligt mindre än 30 x 50 000.

Sedan talade herr Nilsson i Svalöv
om att detta skulle gälla som ett provisorium.
Ja, om det nu blir en sådant
provisorium, tror då någon av utskottets
majoritet, att riksdagen skulle rucka
på ett sådant provisorium, d. v. s.
om vi i dag fatta ett sådant beslut och
utredningen sedan skulle ge till resultat
att man bör rucka på riksdagsbeslutet?
Nej, mina herrar, vi ha upplevt
detta alltför många gånger för att det
skall vara möjligt att få någon att tro
att det som beslutas i dag är ett provisorium.
Det som beslutas i dag, om nu
utskottsmajoriteten får sin vilja igenom,
är ett definitivt beslut.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Olsson i
Gävle tror, att bönderna stå stadigt och
på fast mark. Detta anser även jag att
de göra. Herr Olsson i Gävle menar med
sitt uttalande att bönderna skulle tro
på vad som står uttalat i reservanternas
yttrande, nämligen att det skulle bli en
skyndsam utredning. Ja, jag undrar,
om bönderna i detta fall verkligen tro
på detta. Även 1948 fanns ett sådant
uttalande om att det skulle komma till
eu utredning och att det snabbt skulle
bli en ändring på bensinbeskattningens
område. Jordbrukarna ha gett sig till
tåls under 1949 och 1950. Nu befara de
emellertid, att de få vänta ytterligare
ett par år. Därför är jag av den uppfattningen,
att de jordbrukare som ha
bensindrivna traktorer och som redan
i våras voro inne på tanken att
omställa dem till fotogendrift komma
att verkställa denna omställning under
vintern, så att deras traktorer till våren
stå färdiga för fotogendrift.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

Herr Olsson i Gävle sade ocksä, att
svårigheterna med kontrollen bli mycket
stora därför att antalet ansökningshandlingar
med inköpsnotor o. d. kommer
att utökas väsentligt. Jag hade väntat
mig att herr Olsson skulle framföra
detta. Men jag ifrågasätter, om inte herr
Olsson här misstar sig något då det gäller
inköpsnotornas antal. Ty som vi
nyss hörde av hans första anförande
hade ett tjugotal avräkningsnotor i medeltal
bifogats för var och en av de
restitutionssökande under förra året.
Detta tror jag är riktigt. Men hur skulle
det bliva om vi finge en allmän skattefrihet
för traktorbensinen? Jo, då blev
det nog på det sättet, att jordbrukarna
vidtogo åtgärder för att anskaffa mer
bensin på en gång än vad de nu göra.
Jordbrukarna komma då att, liksom nu
när det gäller fotogenen, verkställa inköpen
en, två eller tre gånger om året.
Antalet inköpsnotor kommer i så fall
att nedbringas högst väsentligt.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Det förhåller sig på det
sättet, att vi under utskottsbehandlingen
hörde en expert, som sysslat praktiskt
med dessa frågor. Vi hade nog alla
— bönder och icke bönder — den uppfattningen
att bönderna i allmänhet
köpte åtminstone ett fat i taget. Det
visade sig emellertid klart och tydligt,
att bönderna inte gjorde på det sättet,
utan man körde till bensinpumpen med
traktorn och fick bensintanken påfylld,
när det behövdes. Här är således en
uppgift, som står fullständigt i strid
med vad herr Nilsson i Svalöv sökt
göra gällande.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag måste nog konstatera, att vår
ärade utskottsordförande tycks ha
glömt, att vi många gånger tidigare haft
anledning att inom utskottet diskutera
frågan om restitution av skatt på bensin,
som förbrukas i jordbruk; detta således
även innan den nuvarande höga

bensinskatten kom till. Vi ha då inom
utskottet konstaterat de föreliggande
svårigheterna åt! åstadkomma något
restitutionsförfarande. Själv vet jag inte
hur många gånger vi diskuterat den
saken. Men jag minns, att utskottet vid
samtliga tillfällen har deklarerat och
klart sagt ifrån att man anser det riktigt,
att för den bensin som icke förbrukas
på vägarna skall inte någon skatt
erläggas.

Bensinskatten infördes ju ursprungligen
för att man därmed skulle täcka
kostnader för vägbyggnader och vägunderhåll.
När skattesatsen var så låg
som 10—12 öre per liter, spelade skatten
inte så stor roll. Skattetrycket blev
inte så hårt och ansträngningarna inte
heller så stora för att åstadkomma någon
restitution. När man höjde skatten,
först till 18 öre och sedan till hela 45
öre, ändrades emellertid läget. För fiskets
utövare hade man redan tidigare
åstadkommit ett restitutionsförfarande,
varigenom man restituerade skatten kollektivt.
Jag tror man kan säga, att fiskerinäringens
utövare i stort sett varit belåtna
med denna form av restitution.
Vad man från det hållet mest vänt sig
emot har kanske varit, att man inte fått
tillbaka hela skatten, utan att en del
därav hållits kvar och införlivats med
den ordinarie bilskatten och således bidragit
till att täcka kostnaderna för vägnätet.
Man accepterade emellertid detta
kollektiva sätt att restituera bensinskatten.

Helt annorlunda blevo naturligtvis
förhållandena, när man 1948 gjorde avsevärda
höjningar av bensinskatten med
inte mindre än 150 %, nämligen från
18 till 45 öre per liter. Det hade enligt
vårt förmenande varit riktigt att man,
när man nu införde denna högre skatt
av helt andra skäl än att få medel til!
vägväsendet, då också samtidigt hade
infört ett restitutionsförfarande, som
möjliggjort en återbäring av den skatt,
som inte skulle användas till vägväsendet.
Något förslag till dylikt restitutions -

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

förfarande lades emellertid inte fram.
Utskottet ville inte ens taga ställning
till den frågan vid det tillfället. Utskottet
skrev till Kungl. Maj:t, att man förväntade
att Kungl. Maj:t snarast möjligt
skulle komma med ett förslag. Så
skedde emellertid inte. Det blev först i
efterskott som man kom fram till det
provisorium, som gällt och gäller alltjämt,
nämligen från den 1 juli i år och
t. o. m. den 31 december, då tilläggsskatten
upphör.

När det däremot gällde skatten å den
bensin, som förbrukas av jordbrukets
utövare, kostade utskottet på sig ett uttalande,
som jag skall be att få citera:
»För egen del är utskottet i princip av
den uppfattningen att, då de genom
bensinbeskattningen inflytande medlen
äro avsedda att bidraga till täckande av
kostnaderna för vägväsendet, kompensation
bör lämnas jordbruket för de särskilda
kostnader som uppkomma till
följd av beskattningen av bensin, som
användes såsom drivmedel för jordbrukets
maskiner.» Sedan fortsätter utskottet:
»Huruvida kompensationen bör

avse endast tilläggsskatten å bensin eller
göras mera omfattande vill utskottet
lämna öppet.» Efter att ha resonerat om
olika sätt att lösa denna fråga om restitution
av bensinskatt till jordbruket,
förklarade utskottet slutligen: »I enlighet
med det nu anförda tillstyrker utskottet,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
och förutsättningslös utredning
rörande frågan om rätt till restitution
av skatt för bensin, som användes för
jordbrukets drift.» Här talades således
inte bara om tilläggsskatten utan om
skatt å bensin över huvud taget.

•lag har velat citera dessa uttalanden
från utskottets sida 1948 för att visa, att
utskottsmajoriteten då inte var främmande
för tanken att all bensinskatt i
jordbrukets drift skulle restitueras,
även om man nu i skrivelsen till Kungl.
Maj:t i första hand uppehöll sig vid tillliiggsskatten.

Den av Kungl. Maj:t tillsatta utredningskommittén
har också kommit fram
med förslag, där man förordar restitution
av hela skatten såväl för jordbrukets
som för fiskets utövare. Jag kan
inte anse det vara riktigt att i dessa
fall verkställa en uppdelning och således
låta exempelvis jordbrukarna betala
ungefär halva skatten, under det
att andra hälften skall restitueras. Detta
är den ungefärliga innebörden av det
nu föreliggande förslaget från reservanternas
sida. Jag kan i varje fall inte
finna någon saklig grund för en sådan
uppdelning av restitutionen. Är det så
att jordbrukarna inte skola betala denna
skatt, så skola de inte göra det. Skola
jordbrukarna däremot betala denna
skatt, ja, då kan man inte skilja ifrån
en viss del, som de skola befrias ifrån.

När utskottet nu förordar bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, då det gäller restitution
av tilläggsskatten för sista halvåret,
så är utskottet i denna punkt enigt.
Majoriteten har ju därutöver velat gå
längre och framställt yrkande om att
även den kvarvarande skatten, d. v. s.
den ordinarie skatten, som fr. o. m. den
1 januari höjs med 7 öre, skall restitueras.
Jag finner, att det föreligger särskilda
skäl, som tala för en sådan ståndpunkt.

I nuvarande läge är man ju i färd
med att avskaffa de subventioner, som
utgått på vissa jordbruksprodukter.
Dessa subventioner ha i vissa fall betecknats
som jordbruksstöd, ehuruväl
de mestadels varit att betrakta som konsumentstöd.
När man nu under alla förhållanden
är i färd med att avskaffa
dessa subventioner, åstadkommer man
en fördyring av jordbrukets produkter.
Denna fördyring kommer ovillkorligen
att drabba konsumenterna. Om man
därjämte genom fördyrade driftkostnader
påverkar jordbrukets priser ytterligare
i uppåtgående riktning, så tror
jag att man tar ett steg, som man säkert
kommer att ångra. Jag föreställer mig
nämligen, att det inte finns någon i

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

denna kammare, som vill frångå den
överenskommelse, som är träffad om
att jordbrukarna skola ha betalt för sina
produkter efter de kostnader man har
för att frambringa dessa produkter.
Även om den post, som på detta sätt
skulle komma att belasta utgiftssidan i
jordbrukskalkylen, inte kommer att
vara så särskilt stor, betyder den dock
en hel del för vissa produkter.

Ett annat skäl för vårt ställningstagande
är att den ordinarie skatten, som
jag nyss nämnde, höjs från 18 till 25
öre. Man får således inom jordbruket
en tyngre skattebörda än man tidigare
haft. Det rör sig här om en höjning
med inte mindre än noga räknat 38,s
procent. Det är ju självklart, att en
sådan höjning måste få en viss inverkan.

Jordbruket har på grund av utvecklingen
under de senaste åren — jag tänker
då i första hand på bristen på arbetskraft
— nödgats övergå till maskindrift
i långt större utsträckning än tidigare.
Det är naturligtvis önskvärt, att
man, när man genomför en sådan rationalisering
av driften, inte på grund av
olämpligt avvägda skatter tvingas att
tillämpa en driftform, som inte är ekonomisk.
Men detta är just vad man har
gjort under de senaste åren på grund
av bensinskatten.

Det är ju så att vi importera den
största delen av vårt traktorbestånd.
Man räknar med att vi anskaffa ungefär
It) 000—12 000 nya traktorer om
året. När man fördyrat bensinpriset så
pass mycket som man gjort, måste bönderna
räkna ekonomiskt. De räknade ut
att fotogendriften skulle bli avsevärt
billigare även med hänsyn till att traktorerna
blevo dyrare i inköp och att
effekten av de fotogendrivna traktorerna
var något mindre än effekten av de
bensindrivna. Lantbrukshögskolans maskintekniska
institution har räknat ut
att en bensintraktor med ungefärligen
samma dragförmåga som en fotogentraktor
är ungefär 1 200 kronor billi -

gare i inköp än en fotogentraktor. Därtill
kommer att det med en fotogentraktor
inte blir samma effekt och resultat.
På de större gårdarna kan man kanske
lämpligen använda fotogenmotorer i
traktorerna för vissa ändamål. Men när
det blir fråga om kortare körsträckor,
är det förenat med ganska stora besvärligheter
att använda de fotogendrivna
traktorerna. Man har räknat med att en
övergång i samtliga fall till bensindrivna
traktorer i nuvarande läge skulle
medföra en besparing på omkring 10,5
miljoner kronor i importvaluta. Man
har räknat med att ungefär hälften av
förnyelsen av vårt traktorbestånd äger
rum genom import utifrån.

Det kommer under nuvarande förhållanden
att ske och har i stor utsträckning
redan skett en fullständigt felaktig
investering på detta område. Denna felinvestering
kommer att draga med sig
konsekvenser för många år framöver.
Jag har med vad jag här anfört velat
framlägga de synpunkter, som utskottsinajoriteten
haft i denna fråga.

Utskottsordföranden påpekade här
svårigheterna att genomföra denna restitution
på det sätt som utskottsmajoriteten
föreslagit. Jag fick emellertid
den uppfattningen, att min gode vän
herr Olsson i Gävle lindrigt sagt något
överdrev, när han sökte försvara reservanternas
ståndpunkt i denna fråga. Det
är i verkligheten så att vi redan nu ha
ett system, som vi tillämpa på tilläggsskatten.
Det gäller således bara att flytta
över denna tillämpning på den ordinarie
bensinskatten. Herr Olsson påpekade,
att man i så fall skulle tiodubbla
antalet ansökningar och att man således
i stället för 5 000 å 6 000 sådana ansökningar
skulle få att behandla kanske
60 000 ansökningar. Herr Olsson framhöll,
att detta skulle avsevärt inverka på
arbetet med behandlingen av dessa
ärenden. I anslutning härtill vill jag påpeka
att det, även om man syftar till en
allmän bensindrift, som under nuvarande
förhållanden är fördelaktig eko -

Onsdagen den G december 1950 fm.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

nomiskt sett, kommer att taga många
år, innan man hinner omställa hela det
nuvarande traktorbeståndet till bensindrift.
Ökningen av antalet ansökningar
om restitution kommer således att ske
så småningom och kommer inte på en
gång. Herr Olsson i Gävle tycktes hysa
ganska liten tilltro till Kungl. Maj :ts
möjligheter att inom rimlig tid åstadkomma
det förslag, varom såväl reservanterna
som utskottsmajoriteten voro
eniga, nämligen ett förslag om hur restitutionen
i framtiden skulle ske. Det
kommer som sagt att dröja många år,
innan vi komma upp i det antal ansökningar
— 60 000 — som han förutsatte.

Herr Olsson i Gävle talade också om
den stora apparat och det blankettraseri,
som här skulle komma i fråga. Jag
har här i min hand den blankett, som
en jordbrukare behöver fylla i för detta
ändamål. Denna blankett är inte särskilt
stor. Man behöver fylla i endast sju
eller åtta olika uppgifter: namn, hemvist,
förbrukning under viss tid, antalet
traktorer och antalet hästar m. m. Om
man jämför detta med exempelvis ifyllandet
av mantalsblanketten rör det sig
här om en liten bagatell. Det har också
visat sig att detta system hittills fungerat
relativt tillfredsställande. Man har
med full avsikt satt den normala gräns,
efter vilken tilldelningen sker, under
den verkliga förbrukningen. Därigenom
har man kunnat hålla sig inom en viss
ram för att begränsa möjligheterna till
»fuffens» på detta område.

.lag tror därför, att man betydligt
överdrivit, när man talat om de stora
svårigheter, som ett sådant här förslag
skulle medföra. Det behöver, som sagt.
inte tillskapas något nytt system. Systemet
finns redan, och det har fungerat
relativt bra. Man behöver således bara
låta systemet fungera i fortsättningen
till dess Kungl. Maj:t kan komma med
ett annat och bättre förslag. Om det
kommande förslaget skulle innebära att
jordbrukarna själva fingo stå för 2—3

öre per liter bensin i skatt för att täcka
kostnaderna för själva restitutionsförfarandet,
så skulle — det är jag övertygad
om — ingen jordbrukare i denna
kammare resa invändningar mot ett
sådant arrangemang. Jag tror således,
att den synpunkt, som herr Olsson i
Gävle här anlade, är betydligt överdriven.

Ja, det var även på några andra
punkter som jag inte vill underlåta att
polemisera något mot utskottets ärade
ordförande. Herr Olsson talade om utredningens
förslag på ett sådant sätt,
att man fick det intrycket, att det skulle
ligga till grund för utskottets ställningstagande.
Så är emellertid icke fallet.
Utredningens förslag har icke kunnat
av Kungl. Maj:t godtagas i den form
det förelegat. Inte heller vi inom utskottsmajoriteten
ha ansett oss vilja gå
händelserna i förväg på något sätt genom
att antaga något av de preliminära
förslag, som här förelegat. Vi ha i stället
tänkt oss att man skulle fortsätta
med det system, som redan finns och
som visat sig fungera relativt tillfredsställande.
Vi ha ansett, att man mycket
väl kan använda detta system till dess
man får ett nytt förslag från Kungl.
Maj :t.

Herr Olsson i Gävle berörde även
faran av att vi här i riksdagen fatta
beslut, innan vi kunna överblicka konsekvenserna
därav. Jag kan inte inse,
alt det i detta fall föreligger någon sådan
fara, eftersom det endast rör sig
om att fortsättningsvis tillämpa ett system,
som vi redan nu ha. Vi skapa således
icke något nytt system. Enligt
siffror, som inför utskottet framlades av
en tjänsteman som haft hand om tilllämpningen
av detta system, har den
hittillsvarande tillämpningen visat sig
vara ganska tillfredsställande. Jag tror
för egen del inte att riksdagen på något
sätt skall behöva känna sig bunden vid
sill framtida ställningstagande genom
att antaga detta förslag att gälla som

Andra kammarens protokoll 1950. Nr 32.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

ett provisorium, till dess Kungl. Maj:t
kan framkomma med ett definitivt förslag.

Herr Olsson i Gävle påpekade, som
sagt, att utskottet i våras varnade för
att man skulle vidtaga åtgärder, som
man inte kunde överblicka. Det gällde
den gången en helt annan sak. Man
syftade där på det förhållandet att riksdagen
gång efter annan beslöt utgifter
utan att man kunde överblicka konsekvenserna
därav. Så är emellertid
inte alls förhållandet med det ärende
vi behandla i dag.

Herr talman! Jag har här med några
få ord sökt klargöra utskottets ställningstagande
i denna fråga. Jag vill
sammanfatta vad jag här anfört i två
huvudsynpunkter. För det första gäller
det enligt mitt förmenande nu mer än
någonsin att vidtaga åtgärder, som
inte onödigtvis fördyra jordbruksproduktionen
och som inte onödigtvis belasta
jordbrukskalkylen med högre utgifter.
Detta anser jag vara mycket viktigt,
inte endast i dagens läge utan även
för framtiden. Det gäller också att förhindra
en felaktig investering genom
att jordbrukarna på grund av bensinskatten
tvingas att inköpa traktorer, som
inte äro ekonomiskt fördelaktiga i jämförelse
med bensindrivna traktorer.
För det andra skulle jag vilja trycka på
att det i detta fall inte gäller att skapa
något nytt system. Det restitutionssystem,
som vi hittills tillämpat, har visat
sig fungera i stort sett tillfredsställande.
Man kan nu utan vidare svårigheter
överflytta detta restitutionssystem till
att omfatta även den ordinarie bensinskatten,
till dess Kungl. Maj:t hinner
framlägga det förslag, som såväl utskottsmajoriteten
som reservanterna begärt.
— Av dessa skäl tillåter jag mig
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
När man följer denna fråga tillbaka
i tiden, får man det intrycket, att

man varje gång, då det varit tal om att
höja bensinskatten, slagits av samvetets
röst och menat att denna höjning inte
borde få gälla den bensin, som används
inom jordbruk och fiske. Det har emellertid
gått till på det sättet, att man,
sedan man väl vant sig vid denna höjda
beskattning, fallit tillbaka i en behaglig
glömska av vad man tidigare framhållit.
Man har inte längre velat lyssna
på kravet om ersättning för erlagd bensinskatt
inom jordbruk och fiske.

Den mest välvilliga behandling, som
man hittills velat kosta på jordbruket
och fisket, skedde 1948, då man t. o. m.
verkställde en utredning i frågan. Nu
förklarar emellertid departementschefen,
att denna utredning inte duger att
bygga på. Departementschefen vill i
stället ha en överarbetning, men han
tillägger, att en sådan överarbetning
måste bli lidskrävande. Det är ganska
anmärkningsvärt, alt departementschefen
använder detta ord »tidskrävande».
Hur kan man på förhand veta, att denna
överarbetning måste bli tidskrävande?
Den av mig nyss omnämnda utredningen
från 1948 tog ingalunda någon
lång tid i anspråk. Jag tror därför inte,
att en överarbetning av detta förslag
skall behöva vara så tidskrävande.

Reservanterna ha här sagt, att de
vilja ha en skyndsam utredning. Det
skulle emellertid vara intressant att få
närmare besked om vad som ligger i
uttrycket »skyndsam utredning». Menar
man därmed att utredningen skall
tillsättas omedelbart, eller skall man få
lov att dröja någon längre tid, innan
utredningen kommer i gång?

Herr Olsson i Gävle var alldeles särskilt
kritisk mot den organisation, som
han befarar skulle växa fram i detta
fall. Herr Olsson menade, att den organisationen
skulle bli så stor och vidlyftig,
att det knappast blev möjligt att
bemästra den. Jag vill då först säga, att
den apparat, som vi skulle komma att
behöva, kommer ju inte att ökas i samma
takt som antalet bensindrivna trak -

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

torer. Detta framhålles av byråchefen
Palmi, som säger, att man får räkna
med en mindre utveckling av den administrativa
apparaten än den ökning,
som kommer att ske av antalet traktorer.
Jag tror därför att utskottets ärade
ordförande här ganska väsentligt överdrev
farhågorna för denna apparat. För
egen del menar jag, att den nuvarande
apparaten mycket bra duger att bygga
på. Jag har svårt att finna på vad sätt
man skulle kunna komma fram till en
bättre apparat än den som redan skisserats.

I vissa andra länder, både i Danmark,
Irland och vissa amerikanska delstater,
har man en sådan organisation. Där har
man genomfört ett system liknande det
som vi redan ha här i landet. Såvitt jag
förstår, har man inte så många fler alternativ
att välja emellan, när man vill
bygga upp en restitutionsapparat. Jag
tror för övrigt, att det är väldigt svårt
att vid skrivbordet utforma en administrativ
apparat, som är bättre än den
vi redan ha att bygga på. Jag har den
uppfattningen, att man så småningom
genom praktiska erfarenheter skall
kunna komma till en önskvärd förbättring
av de administrativa formerna för
handläggningen av dessa ärenden. Först
då kommer den överarbetning, som
skall komma till stånd, att ha någonting
att bygga på. Jag tror inte, att
denna övergång till bensindrivna traktorer
kommer att ske i hastig takt. Jag
tror tvärtom, att det här rör sig om en
procedur på relativt lång sikt.

Den fråga vi här behandla rör inte
endast jordbruket och fisket. Det ifrågavarande
ärendet är, såsom här tidigare
sagts, även en allmän samhällelig
fråga. Vi ha ju under senare år tvingats
att på grund av valutaskäl importera en
hel mängd småtraktorer för bensindrift.
Den traktor det i första hand gäller i
detta fall är den engelska traktorn av
märket Ferguson, av vilken importerats
ungefärligen 5 000. Jag vill emellertid
understryka, att denna bensindrivna

traktor sannolikt inte hade importerats
hit i den utsträckning som nu skett om
vi inte av valutaskäl varit förhindrade
afl köpa de mindre amerikanska traktorerna.

När det emellertid nu blivit på det
sättet, att jordbrukarna inte haft något
val, då det gällt att skaffa en mindre
traktor, så är det knappast riktigt att
man nu förvägrar jordbrukarna en billigare
drift av denna traktor. Det är ju
framför allt till det mindre jordbruket,
som denna engelska traktor har gått.
Den kommer emellertid där att bli alldeles
för dyr i drift. Som här tidigare
framhållits, blir driften av denna traktor
ungefär 125 procent dyrare än då
det gäller en fotogentraktor. Om man
emellertid övergår till fotogendrift av
denna traktor, så sker, som här påtalats,
en så pass kraftig nedsättning av
traktorns effektivitet, att den inte alls
kan användas i samma utsträckning som
tidigare. Jag tror därför för egen del,
att de jordbrukare, som köpt denna bensindrivna
traktor, inte komma att ha
så bråttom att bygga om den till fotogendrift.
Man mister nämligen därigenom
så pass mycket av traktorns kraft,
att man kan ifrågasätta, om en sådan
ombyggnad är riktig. Därest nu restitution
icke skulle komma i fråga, bli
dessa jordbrukare under sådana förhållanden
hänvisade till att driva sina
traktorer med detta alldeles för dyrbara
bränsle.

Man sätter, enligt min mening, med
detta höga bensinpris en spärr mot en
sund rationalisering. Om vi mer allmänt
hade kunnat övergå till bensindrivna
traktorer, skulle vi ha sparat många
miljoner i inköpskostnader för traktorer.
Vi skulle nämligen ha kunnat köpa
mindre bensindrivna traktorer men av
dessa erhållit en effekt lika stor som
den vi nu få ut av större fotogendrivna
traktorer, som emellertid kosta åtskilliga
tusenlappar mer i inköp än de
mindre bensindrivna traktorerna.

Det har sagts, att en fotogendriven

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 fm.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

traktor kostar ungefär 1 200 kronor mer
i inköp än en bensindriven traktor.
Detta är således rena inköpspriset.
Men om man vill jämföra bruksvärdet
hos en liten bensindriven traktor med
en fotogendriven traktor, blir prisskillnaden
betydligt större. Den kan i vissa
fall t. o. m. uppskattas till ett tredubbelt
belopp.

Från England ha vi i viss utsträckning
måst inköpa även en del medelstora
traktorer såsom ersättning för
den uteblivna amerikanska importen.
Dessa medelstora traktorer utveckla ungefär
mellan 20 och 30 hästkrafter, när
de drivas på fotogen. Hade man kunnat
bygga om dessa traktorer till bensindrift,
skulle man ha fått en effekt, som
är ungefärligen jämförlig med den som
utvecklas av de amerikanska traktorer,
som jag här ett par gånger omnämnt.
Man skulle i så fall ha kommit upp till
ungefär 30 hästkrafter. En sådan motorstyrka
är mycket lämplig för jordbruksdriften
inom stora områden av vårt
land. Nu förhåller det sig emellertid så
att de engelska traktorer, som importerats,
äro något för små för dessa jordbruk.
Jag vill emellertid än en gång påpeka
att vi inom jordbruket icke haft
något val, då det gällt alt köpa traktorer
under senare år, utan vi ha tvingats
att välja dessa engelska traktorer. Dessa
äro ju i nuvarande stund avsevärt billigare
än de amerikanska. Men om vi
finge byta ut dessa traktorer mot bensindrivna,
så att de skulle få ungefär
samma motoreffekt som de amerikanska
men ändock betinga ett mindre inköpspris
på åtskilliga tusen kronor —
kanske 4 000—6 000 kronor per styck
— då kunde man i dagens prisläge
räkna med ganska stora besparingar i
fråga om importvalutor.

Det är enligt min mening icke motiverat
att ställa jordbruket i en sådan
situation som den föreliggande, då det
gäller den för jordbruket så viktiga
traktorn. Jordbrukets produktionskost -

nader skulle minska i en jämförelsevis
stor utsträckning, om man fick tillfälle
att övergå till bensindrift. Detta skulle
i sin tur återverka på livsmedelskostnaderna.
Jag finner det för min del
absurt, att man medvetet söker fördyra
produktionen genom att fördyra driftkostnaderna
för vissa livsviktiga maskiner.

Det kanske tillätes mig att här göra
en liknelse. Vi skulle säkerligen allesamman
anse det vara felaktigt att i nuvarande
läge, när vi skola spara på investeringarna,
bygga hus men samtidigt
glömma bort att hyra ut eller använda
den övre våningen i ett sådant hus.
Man kan draga en parallell mellan detta
exempel och användningen av traktorer.
Nu köpa vi ganska dyra traktorer.
Vi investera mycket kapital i dessa
maskiner, men vi taga inte ut den kraft
som finns i dem, utan den låta vi stå
obegagnad i viss utsträckning. Kan det
kallas hushållning att på det sättet underlåta
att använda det investerade kapitalet
fullt ut?

Herr talman! Jag skall inte här upprepa
alla de andra fördelar, som äro
förknippade med bensindrivna traktorer.
Jag syftar på billigare reparationskostnader,
lättare skötsel m. in. Detta
känna vi alla till. Jag ber i stället att
med vad jag nu anfört få hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen rörande förevarande
betänkande ävensom behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta sammanträde
kommc att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.57 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den C december 1950 em.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet, och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som
användes vid jordbrukets drift. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 66, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
hemställan om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin,
som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid enligt förut gjord anteckning
ordet till

Herr SUNDSTRÖM, som yttrade: Herr
talman! Jag kan helt instämma med
herr Nilsson i Svalöv, när han konstaterar
att vad debatten här rör sig om
är väsentligen huruvida den ordinarie
skatten på bensin skall helt och hållet
restitueras för den bensin, som användes
inom jordbruksdriften och trädgårdsskötseln.
De skäl, som anföras för
en sådan ordning, ha ju också redan
klarlagts här i debatten. Det huvudsakliga
skälet är, att man anser det vara
önskvärt att stimulera en övergång
från fotogendrivna traktorer till bensindrivna
på grund av de stora fördelar,
som en bensindriven traktor anses
iiga. Jag skall inte på något siitt bestrida,
att en sådan övergång kan vara
önskvärd, även om jag kanske tycker
att man bär i debatten tagit till litet i
överkant när det gäller lovprisandet av
bensintraktorns överlägsenhet över fotogentraktorn.
Jag har emellertid under

detta resonemang gjort en reflexion,
som jag skall be att få framföra.

Om bensintraktorn har alla de stora
fördelar, som man här talat om: den är
billigare i inköp, dess driftkostnader,
framför allt smörjoljekostnader, äromycket
lägre, den har större effekt
och är smidigare i användning — då
måste det väl ändå vara så, att bensintraktorn
tål ett högre bränslepris än
vad fotogentraktorn gör. Följaktligen
skulle det inte för att uppnå det syfte,
som man här vill vinna, vara nödvändigt
att restituera hela skatten. Det kan
mycket väl tänkas att alla dessa fördelar
äro så stora, att man vinner detta
syfte även om man restituerar t. ex. endast
halva skatten. Och skulle det förhålla
sig så, att en sådan restitution är
tillräcklig, skulle ju följden av en total
avskrivning av bensinskatten helt enkelt
vara den, att ägaren av en bensindriven
traktor skulle få en betydande
förmån framför den, som av en eller
annan anledning tvingas använda en
fotogendriven traktor.

Allt detta är saker, som inte på något
sätt ha blivit klarlagda, och det vore
väl ganska märkligt, om vi här skulle
fatta ett beslut i frågan, när så pass
fundamentala ting icke ha blivit övervägda.
.lag tycker att detta är ett ganska
tungt vägande skiil för att man här
icke går att fatta beslut på grundval av
allenast en motion och utan att frågan
över huvud taget har varit föremål för
prövning.

Vidare skall jag be att få göra några
korta repliker till några talare som haft
ordet före mig. Den första gäller det
kontrollsystem, som nu tillämpas och
som skulle tillämpas även i fortsättningen,
därest riksdagen fattar beslut enligt
utskottets förslag. Herr Nilsson i Svalöv
erkänner själv alt detta kontrollsystem

Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

är besvärligt och tar mycken arbetskraft
i anspråk, och han säger också att
kontrollen inte blir fullt tillfredsställande.
Efter vad jag antecknat yttrade
sig herr Nilsson ungefär på det sättet;
jag hoppas det är riktigt. Herr Hansson
i Skegrie är mera optimistisk på denna
punkt och anser, att systemet är bra
som det är.

Jag vill helt och hållet ansluta mig
till herr Nilssons i Svalöv mening. Utskottet
har ju också givit uttryck åt
den uppfattningen, att systemet inte är
tillfredsställande. Om utskottet hade varit
av samma mening som herr Hansson
i Skegrie, skulle man naturligtvis inte
ha begärt utredning och förslag till ett
nytt system, utan ha nöjt sig med det
gamla. Jag har av den ställning, som
utskottet intagit på denna punkt, dragit
den slutsatsen, att utskottets anhängare
iiro medvetna om att det restitutionssystem
och de kontrollanordningar, som
nu finnas, inte äro tillfredsställande.
Man kan då också fråga sig, om den
föreslagna utsträckningen av restitutionsförfarandet
är en angelägenhet av
så överhängande natur, att saken måste
ordnas innan man hunnit få till stånd
ett bättre, mera enkelt och mindre arbetskrävande
system.

Det är dessutom en ganska egendomlig
motivering för att fortsätta med restitutionsförfarandet,
som utskottet ger,
när det på s. IG i utskottets utlåtande
heter: »Vid ett dröjsmål med restitutionsrättens
genomförande skulle även
den nu upptränade personalen vid länsstyrelserna
och statens jordbruksnämnd
komma att inriktas på andra uppgifter
samt fullständigandet och effektiviseringen
av de hittills uppbyggda kortregistren
avbrytas.» Detta är verkligen
en av de underligaste motiveringar som
anförts för att behålla en sådan anordning
som den det här gäller. Att
man skall bevara arbetet åt personalen
är ju ett argument, som annars har varit
föremål för mycken kritik. Det har
ju bl. a. gjorts gällande att de ransone -

ringar och regleringar, som vi på senare
tid haft, ha blivit ett självändamål; man
har velat hålla personalen i arbete.
Samma personer, som nu uppbära utskottets
betänkande, ha ofta företrätt
den meningen, att det är orimligt att
intaga en sådan ståndpunkt, men i det
fall som det här gäller är man själv benägen
att acceptera den. Jag hoppas att
åtminstone herr Dickson, som nu inte
är närvarande här, och kanske också
min vän herr Rubbestad skola ge mig
rätt i att önskemålet att behålla personalen
i arbete väl ändå inte är något
bärande skäl, utan att det under alla
omständigheter är önskvärt, att man
avvecklar all improduktiv personal och
framför allt söker uppbygga ett system
som gör att personalen kan i största
möjliga utsträckning avvaras.

Vad beträffar möjligheterna att i stor
skala övergå till bensindrivna traktorer,
råder det tydligen delade meningar därom
bland de talare som tidigare haft
ordet. Vad herr Nilsson i Svalöv sade
gav ett allmänt intryck av att en sådan
övergång skulle komma att ske mycket
snabbt; det skulle bara vara en tidsfråga
när alla fotogendrivna traktorer
äro omställda eller nya bensindrivna
traktorer ha inköpts i stället för dem.
Jag vill gentemot detta bara säga, att
herr Jonsson i Skedsbygd nog förde ett
mera realistiskt resonemang, när han
gjorde gällande, att det inte var så
farligt att gå med på den utsträckta
restitutionsrätten, då en övergång från
fotogentraktorer till bensintraktorer
skulle komma att ta mycket lång tid.
Och om herr Jonssons i Skedsbygd resonemang
på denna punkt är riktigt —
vilket jag tror att det är, då det kommer
att bli mycket svårt att finna rum
för de stora investeringar, som det innebär
att förvandla, låt oss säga, 45 000
fotogendrivna traktorer till bensintraktorer;
det kommer kanske att dröja tio
år innan denna procedur är fullt genomförd
— så är väl även detta ett skäl
för att man nu inte skall förhasta sig.

Onsdagen den G december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

Man kan tryggt, utan att det sker någonting,
vila på frågan ännu ett år och
medgiva att under tiden en översyn företages
över hela det område som det
här gäller.

Jag kommer så till en mycket betydelsefull
fråga i detta sammanhang. Om
man hårdrager den satsen, att all bensin,
som icke användes på vägarna, icke
skall beskattas, blir naturligtvis först
och främst följden, att bensinskatten
för den bensin, som användes till bensintraktorer,
skall restitueras. Men fältet
står också öppet för ett mycket stort
antal andra restitutionskrav, som med
precis samma rätt kunna framställas.
Det finns ju också både i utskottets
utlåtande och i reservationen ett förslag
om att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skall begära undersökning om huruvida
ett restitutionsförfarande kan utformas
för t. ex. bensinförbrukningen inom industrien
och vid annan stationär drift.
Men det kommer säkerligen att framställas
krav på restitution även i en hel
del andra fall. Jag tänker bara på en
sådan sak som de olika maskiner som
användas av kommunerna. Jag har dristat
mig att som exempel peka på de
gräsklippningsmaskiner som kommunerna
ha. Med den mani att göra parker
överallt, som stadsbyggarna nu ha, så
är kortklippning av gräs numera en
mycket stor produktion, så att säga,
inom kommunerna, och den bensin,
som behövs för detta ändamål, utgör
inte några små kvantiteter. Och om all
bensin, som icke förbrukas på vägarna,
skall vara skattefri, måste självklart
däri inräknas även den bensin, som användes
för dessa gräsklippningsmaskiner,
ty man måste väl erkänna att griisklippningsmaskinerna
sällan belamra
vägarna.

Det fall, som jag här senast pekat på,
kan ju betraktas som ett kuriosum, men
exemplet visar i alla fall, att''det finns
eu lång sammanhängande härva av delfrågor
som icke ha blivit klarlagda.
Men man är ändå beredd att just för de

5 000 brukningsdelar, där det finns en
bensintraktor, knäsätta ett restitutionssystem,
vars konsekvenser vi på intet
sätt kunna överblicka.

Jag skulle också vilja något beröra
frågan om sambandet mellan jordbrukskalkylen
och den restitution det
här gäller. Jag kan inte frigöra mig
från den uppfattningen, att för jordbrukarnas
del betyder inte denna restitution
i verkligheten så myckel, ty
alla utgifter för den bensin, som användes
för produktiva ändamål, alltså
även bensinskatten, uppföras ju på omkostnadssidan
i jordbrukskalkylen, och
därmed har jordbruket som helhet faktiskt
erhållit ersättning för bensinskatten.
Jäg är fullt på det klara med att
detta är en kollektiv ersättning, som
inte avser det individuella fallet. Men
å andra sidan kan väl ingen bär föreställa
sig, att därför att 5 000 ägare av
bensintraktorer få sina omkostnader
minskade, skulle det för alla de 300 000
brukningsdelar, där man icke har någon
bensintraktor, kunna ske en sänkning
av produktpriserna. Det resonemang
om att det skulle bli lägre produktpriser,
som herr Jonsson i Skedsbygd
här fört, är således fullkomligt
verklighetsfrämmande. Det kommer
aldrig att ske någon sänkning av produktpriserna
på grund av det skäl herr
Jonsson pekat på.

Jag kommer så till frågan om huruvida
det kan vara skäligt att bryta ut
spörsmålet om restitution för den bensin,
som användes till traktorer, ur sitt
sammanhang. Jag vill nämligen erinra
kammaren om att därest vi nu följa
utskottet, är det bara en del av den
restitution, som jordbruket (inskar, som
kommer till stånd. Det sakkunnigeförslag,
som blivit underkänt såsom grundval
för restitutionens genomförande, innefattar
även restitution av bensinskatten
för t. ex. startbensin till fologendrivna
motorer. Och har man väl sagt
A, får man nog säga B, och har man
sagt B, kanske man även får säga C,

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

och så kommer man undan för undan
alltmer ut på oprövade vägar.

Summan av vad jag sålunda velat säga
är, att aldrig har väl ett vittutseende
förslag varit så nära att godkännas av
riksdagen i ett så otillfredsställande utrett
och genomtänkt skick som det av
utskottet här framlagda. Utskottets ordförande
har sagt, att han är öppen för
argumentation när det gäller en blivande
restitution av bensinskatt. Jag
har för min egen del samma inställning,
ehuru jag i ärlighetens namn måste
säga, att jag tror att den väg, på vilken
vi hittills gått fram, är svårframkomlig
och att det skulle vara mycket
angeläget att finna tydligare och enklare
regler, när det gäller att skapa sådana
anordningar att jordbruket kan
använda bästa möjliga redskap. Därmed
har jag inte sagt att inte de bensindrivna
traktorerna höra till detta slag av
redskap.

Jag har alltså ingenting att invända
mot att man ordnar skattefrågor och
annat på ett sådant sätt, att högsta möjliga
rationalisering kan komma till
stånd inom jordbruket, men jag kan
inte trots min positiva inställning därvidlag
finna, att vi i dag böra följa
utskottet, när det gäller dess förslag
om restitution av bensinskatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Vidare anförde:

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundström
säger här att det kan tänkas, att utvecklingen
inom jordbruket kommer, även
om en del av bensinskatten skulle bibehållas,
att gå i riktning mot ett större
användande av bensintraktorer, beroende
på att dessa ha så många fördelar.
Men utvecklingen har ju tvärtom visat
att bensintraktorerna kommit i minoritet.
Det finns för närvarande ungefär
5 000 sådana, medan det finns bortåt
45 000 fotogendrivna traktorer. Jag kän -

ner inte till i vilken utsträckning bensindrivna
motorer ändras om till fotogendrivna,
men faktum är att det är dålig
ekonomi att göra en sådan omställning,
ty dels kostar själva omändringen
pengar, och dels bli driftkostnaderna
högre.

Vidare säger herr Sundström att utskottets
medlemmar ha varit medvetna
om bristerna i det nuvarande kontrollsystemet.
Men det har ju inför utskottet
skett en föredragning, som klart visat
att i stort sett fungerar systemet tillfredsställande
och att några större anmärkningar
inte kunna riktas däremot.
Och vad det nu gäller är ju bara att
bibehålla samma system som hittills, till
dess Kungl. Maj :t har hunnit utarbeta
ett nytt förslag.

Herr Sundström ironiserar över utskottets
uttalande om att den personal,
som är sysselsatt med uträkning av restitutionerna,
bör bibehållas i arbete.
Ja, jag tror inte att man skulle kunna
avskeda en enda av dem, som äro sysselsatta
med denna uträkning, och det
vore säkerligen värdefullt, om de kunde
få fortsätta sitt arbete på samma sätt
som hittills, tills frågan blir löst på det
sätt som vi alla önska, d. v. s. att det
blir en tämligen fullständig restitution
av bensinskatten när det gäller bensin
som förbrukas för produktiva ändamål.

Herr Sundström säger också att jag
ser mera realistiskt på saken än t. ex.
herr Nilsson i Svalöv, när jag beräknar
att en omställning till bensindrivna
traktorer skulle ta ett tiotal år. Ja, jag
anser att även om man i dag går in för
en restitution i enlighet med utskottets
förslag, så komma inte verkningarna
därav att omedelbart göra sig gällande.
Det tar tid, innan de fotogendrivna
traktorerna ha blivit omställda och innan
de nya bensindrivna traktorerna
undan för undan ha blivit inkörda. Det
blir därför säkerligen inte fråga om någon
ögonblicklig övergång — det är jag
för min del i varje fall inte beredd på.
Däremot är jag fullt beredd på att gå

Onsdagen den G december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

med på åtgärder, som medföra att för
all bensin, som inte användes för vägtransporter,
skall en skattcrestitntion
ske.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Herr Sundström
säger, att om man resonerar så som herr
.lonsson i Skedsbygd, jag och flera andra
ha gjort kommer man fram till att
bensintraktorn torde kunna tåla ett bensinpris,
som är högre än priset på fotogen,
och ändå bli ekonomisk. Ja, herr
Sundström, rent privatekonomiskt sett
tål bensinen ett något högre pris än fotogenen,
men här är det inte fråga om
jordbrukarnas privatekonomi utan om
att för det svenska folkhushållet producera
våra jordbruksprodukter så billigt
som möjligt. Det föreföll av herr
Sundströms resonemang som om han
ville komma fram till att vi kunna restituera
exempelvis bara halva den ordinarie
bensinskatten och behålla den
andra hälften som ett slags nöjesskatt
för jordbrukaren för att få ha en bensindriven
traktor.

Vidare sade herr Sundström, att jag
erkänner att kontrollen kräver mycket
arbetskraft och ej är tillfredsställande.
Jag har sagt att jag medger, att kontrollen
kräver ett visst arbete och i vissa
fall inte kan bli fullt tillfredsställande,
vilket i allmänhet är fallet när det är
fråga om kontrollåtgärder, men att den
skall vara så svår att genomföra som
vad reservanterna vilja låta påskina, kan
jag inte förstå.

Herr Sundström sade sedan, att jag i
mitt anförande skulle ha påstått, att omställningen
skulle gå mycket snabbt. Jag
förstår inte, hur han kan*ha fattat det
så. Jag sade: »Till sist vill jag bara vända
mig mot reservanternas uttalande att
återverkningarna av jordbrukskalkylen
bli ringa det första året, även om restitutionen
nu införes, detta därför att omställningen
av fotogentraktorerna kommer
att ske successivt.» Jag tilläde:

»Detta är riktigt, men ju förr vi börja
omställningen, desto fortare komina vi
fram till full verkan på jordbrukskalkylen.
»

Till sist sade herr Sundström, att han
inte kunde tro, att det kommer att påverka
produktpriserna, om 5 000 svenska
jordbrukare få billigare bensin. Jo,
såsom totalkalkylen är uppbyggd kommer
detta att ske. På samma sätt kommer
totalkalkylens debetsida att ökas,
varmed också följer ett högre pris på
jordbruksprodukterna, om bensinskatten
höjes ytterligare.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Herr Jonsson i Skedsbygd
sade, att det var en allmän omställning
av bensintraktorer till fotogentraktorer.
Jag kan inte gendriva detta, men min
frågeställning var inte den, utan det
gällde — som herr Nilsson nu uttryckte
det — om det kan tänkas, att man inte
behöver restituera hela skatten för att
bensintraktorn ändå skall vara överlägsen
och slå ut fotogentraktorn. Det
var min hypotes, och den står ännu
oemotsagd.

Vidare säger herr Jonsson i Skedsbvgd,
att man kommer att övergå till
fotogentraktorer, om inte denna restitution
kommer till stånd. Gentemot detta
vill jag bara anföra vad herr Hansson
i Skegrie sade i sitt anförande. Han förklarade,
att man inte kommer att övergå
till fotogentraktorer, ty bensintraktorerna
ha trots skatten sådana fördelar att
de ändå komma att stå sig i konkurrensen.
Mening står sålunda mot mening
bland utskottets anhängare.

Vad personalen beträffar vill jag bara
hänvisa till vad jag har sagt förut. Det
är alldeles överflödigt att använda någon
personal som inte behövs.

Beträffande övergången vill jag bara
säga att den tar tid. Herr Jonsson i
Skedsbygd sade, att den tar tid. Det har
jag också sagt, men vi böra använda
denna tid. Det är ingen ko på isen nu,

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

utan vi kunna använda tiden till att
försöka finna och utarbeta ett bättre
system än det som nu tillämpas.

Herr Nilsson i Svalöv säger, att mitt
resonemang är riktigt ur privatekonomisk
synpunkt men felaktigt ur nationalekonomiska
och produktionsfrämjande
synpunkter. Jag vill inte bestrida, att
ett fullt genomförande av bensindrift för
jordbruket kan nedbringa kostnaderna
för detsamma i dess helhet, men med
de 5 000 bensindrivna traktorer, som
nu finnas och komma att finnas nästa
år, är det fråga om så relativt små belopp
i jämförelse med hela den stora
jordbrukskalkylen på 3 000 miljoner
kronor, att jag vidhåller, att denna fråga
är av övervägande privatekonomisk
natur och måste betraktas såsom en
sådan.

Herr Nilsson i Svalöv gav nu en mera
nyanserad framställning av sitt uttalande
om huruvida det nuvarande restitutionssystemets
utformning är tillfredsställande
eller inte. Det kan ju få gälla
för vad det kan, men även i denna mera
nyanserade form är det ett erkännande
av att det system som nu tillämpas inte
är fullt tillfredsställande. Till yttermera
visso innebär utredningskravet även
från utskottets sida på denna punkt ett
erkännande av att vi äro i behov av en
revision. Innan denna har företagits
kunna vi alldeles säkert utan vådor vila
på hanen.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Sundström
sade i sitt första anförande — och upprepade
det nu — att detta inte betyder
så mycket för jordbrukarna. För dem
som använda bensindrivna traktorer betyder
det bara, att de få igen det i kalkylen,
under det att största delen av
jordbrukarna inte använder bensintraktorer
och således inte får någon som
helst nytta av det här.

Min syn på saken är, att det i nuvarande
läge gäller att vidtaga alla möjliga

åtgärder för att hålla produktionskostnaderna
nere. Vi få enligt mitt förmenande
ändå tillräckligt stora svårigheter
med att försöka få jordbrukskalkylens
debet- och kreditsidor att gå ihop. Jag
är glad om herr Sundström vill medverka
till att vi även i fortsättningen
kunna hålla fast vid det mål som vi ha
strävat efter, nämligen att se till att
jordbruket blir fullt bärigt. Då kan även
denna post betyda någonting. Man får
bär inte bara räkna med de 5 000 bensindrivna
traktorer som finnas i dag
utan även med att det i fortsättningen
kommer att bli allt fler och fler sådana.
Det är enligt mitt förmenande en lycklig
utveckling om man kan komma fram
till ett billigare driftmedel än man för
närvarande har.

Enligt de uträkningar som ha framlagts
i utskottet skulle det betyda minskade
kostnader för importen av traktorer
och bränsle med inte mindre än
10,5 miljoner kronor. Jag vet inte hur
långt detta skulle räcka, men det kunde
kanske räcka till en god del av det fria
kaffe, som man nu förmenar det svenska
folket.

Herr Sundström sade också, att aldrig
har någon fråga varit så föga utredd
och så illa förberedd som denna. Det
är högst egendomligt. Det är ju Kungl.
Maj :t som har lagt fram detta förslag i
fråga om tilläggsskatten. Man bygger på
precis samma system som Kungl. Maj:t
och riksdagen en gång ha antagit. Det
är inte något nytt, och vi se i detta bara
ett provisorium, som inte på något vis
förrycker det slutliga resultatet utan
kan inpassas i sitt sammanhang, när
Kungl. Maj :t en gång kommer med ett
definitivt förslag i den här frågan.

Herr Sundström talade om att man
skulle söka nya, enklare vägar. Jag har
i utskottet talat litet om möjligheterna
att åstadkomma färgning av bensin. Jag
vet inte om det är möjligt att genomföra,
men om det är en framkomlig linje
vore det eu ny, enkel väg, där man enligt
mitt förmenande kanske inte utan

Onsdagen den (5 december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

svårigheter men dock i stort sett tillfredsställande
kunde lösa denna fråga.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det kan
väl inte bestridas av någon — och det
har inte heller skett i den föregående
debatten — att utskottsmajoritetens föreliggande
förslag om restitution av grundskatten
på bensin till jordbrukstraktorer
innebär någonting alldeles nytt. Hittills
har någon sådan restitution inte
skett. Ett beslut i den riktningen i (lag
innebär alltså en nyhet, en utvidgning
av restitutionsverksamheten. Man frågar
då givetvis: Vad är argumentet för
att nu med sådan styrka försöka driva
fram detta? Det kan ju inte gärna vara,
att traktorförsäljarna sälja något mindre
antal bensindrivna traktorer än förut;
det är en ovidkommande sak. Det kan
inte heller vara en fråga om jordbrukets
ekonomi, ty även om det skulle vara
sant — och det vill jag inte diskutera
— att en bensindrift kan medföra fördelar
och att ett användande av fotogentraktorer
betyder ökade kostnader,
gå dessa likväl, som här har sagts, in
på utgiftssidan i jordbrukskalkylen. Det
blir inte någon belastning för jordbrukarna,
om de bibehålla sina fotogentraktorer
och eventuellt köpa nya sådana.
En sådan kan alltså endast inträda
för ägarna av det lilla antal traktorer,
''ho av alla, som redan i dag drivas
med bensin.

Herr Nilsson i Svalöv sade också alldeles
nyss, att detta inte är något privatekonomiskt
intresse utan ett nationalekonomiskt.
Detta ter sig på det sättet,
att man säger, som jag nämnde nyss,
att bensindriften iir mera ekonomisk;
jordbruket blir därigenom rationellare,
produktionskostnaderna bli lägre. Det
iir klart, att detta är en nationalekonomisk
fördel som jag inte vill bestrida,
men jag vill mot detta siitta någonting
annat.

Om nu ett bifall till majoritetens för -

slag skulle innebära en mycket snabb
och genomgripande övergång från fotogendrift
till bensindrift, betyder det ju
att här plötsligt skulle bli en mycket
stor ny investering i jordbruket. Traktorer
skola utklassas och andra köpas
i stället, traktorer skola byggas om o.s.v.
Det blir en affär på många miljoner,
som skulle sättas i gång just nu när vi
iiro nödsakade att med hjälp av alla
möjligheter försöka hälla tillbaka investeringsverksamheten.
Detta är ett
nationalekonomiskt moment, visserligen
av mera kortsiktig natur, som vi måste
lägga i den andra vågskålen. Om man
gör det, krymper kanske det stora talet
om nationalekonomien, och, ärade kammarledamöter,
det krymper ändå, eftersom
herr Jonsson i Skedsbvgd sagt, att
han tror, att det är en process på mycket
lång sikt. De nationalekonomiska
fördelarna inträda först efter åtskilliga
år.

Med anledning av herr Jonssons i
Skedsbygd uttalande har sedan herr
Nilsson i Svalöv modifierat sin uppfattning
om det revolutionära i den bär
inställningen, men om detta sista är sant
får ju inte heller den nationalekonomiska
aspekten så stor betydelse. Då är
det väl faktiskt så, att vi kunna ge oss
tid att vänta för att utreda frågan och
försöka komma fram till rationella lösningar.

Vad nu föreslås från majoritetens
sida är ju att man skall fortsätta med
att restituera bensinskatt enligt de grunder
som vi under två års tid ha använt
för att restituera tilläggsskatt på bensin.
Det systemet skola vi enligt förslaget
överföra till restitution av grundskatt
på bensin. Men när denna restitution
av tilläggsskatten kom till gällde
det en restitution under ett par år. Det
iir klart att man inte då kunde ställa så
höga krav på säkerheten i återbäringssystemet.
Det är klart att man kunde se
bort från kontrollsvårigheterna, det är
klart att man för en så kort tid kunde
medge, att eu del skattepengar runno

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

vid sidan om och inte konmio till rätt
användning. Det är ett bristfälligt system
ur kontrollsynpunkt. Jag vet visserligen
att man inom utskottet har pressat
en byråchef i jordbruksnämnden. Hans
svar har ju dock, enligt vad som refererats
mig, varit flertydigt. I vissa avseenden
har han ansett kontrollen god,
i andra har han inte vågat svara för
den. Jag vill dessutom säga, att man får
inte pressa ett uttalande för mycket, i
synnerhet inte om man tar det ifrån
personer som själva äro ansvariga för
systemets hållfasthet.

Som säkert många här i kammaren
känna till går det nu många rykten ute
i landet om att restitution har medgivits
för bensin som använts för annat än
jordbruksändamål, för transporter på
vägar med både traktorer och bilar.
Man kan nog våga säga: Ingen rök utan
eld. Även om det inte är så många fall,
är bara det faktum, att det förekommer,
en omständighet som förgiftar opinionen.
Man bör draga sig för att i onölan
prolongera ett system med sådana
verkningar.

Jag skulle, herr talman, också vilja
ställa den frågan till majoriteten: På
vad sätt garanteras med detta system,
att den återbäring, som en maskinhållare
får, tillföres den jordbrukare för
vilken han kör? Nej, ärade kammarledamöter,
låt oss inte upphöja detta kontrollsystem
till något mästerverk, ty det
är det inte. Det är ganska bekymmersamt
att tänka sig en fortsatt användning
av det.

Man ser här ett ganska intressant faktum.
Här ha vi ett högerparti och ett
bondeförbund, som inte försumma
några tillfällen att skria högt om det
ökade antalet tjänstemän i statens tjänst
och det tilltagande blankettrascriet och
om den ökade byråkratismen. Så heter
det i teorien, men man börjar snart fråga
sig, om dessa partier låta något tillfälle
gå sig förbi utan att försöka utöka antalet
tjänstemän och blanketter.

Här ha vi nu ett system, som för allt

i världen inte kräver så förfärligt mycket
folk, och man lägger inte ned så
mycket energi på det, tv det är ett krisverk,
som man hade tänkt sig snart
skulle försvinna. I jordbruksnämnden
är det i alla fall en högre manlig tjänsteman
och fyra kvinnliga tjänstemän som
arheta med detta. Jag har hört sägas att
detta inte skulle kosta mer än 5: 50 per
restituerad traktor. Men bara lönerna
till dessa personer böra rimligen uppgå
till 30 000 kronor per år, och därtill
kommer allt det arbete, som måste läggas
ned i 24 länsstyrelser. Detta alltså
redan nu, när vi bara ha ett litet antal
traktorer, men de sangviniska här mena
ju att hensintraktorernas antal snart
skall öka, och då måste ju också denna
apparat öka, så att det blir mer och
mer tjänstemän och mer och mer blanketter.

Nu säger man från utskottsmajoritetens
sida: Det är väl orätt att lägga ned
denna verksamhet, att inte fortsätta att
utnyttja den och hålla den i trim, när
vi kanske ändå skola införa en restitution,
då den kan behövas. Ärade kammarledamöter!
Som det ser ut i världen
nu kanske vi inte äro alldeles främmande
för den tanken, att det kan komma
dagar när vi få ransonera litet av varje.
Men vi ha ändå avvecklat livsmedelskommissionen,
vi ha ändå skurit ned
bränslekommissionen till ett rudiment.
Jag tror inte att herrarna på den borgerliga
sidan med någon framgång skola
kunna använda detta argument, ty ingen
har varit ivrigare att yrka på att dessa
krisinstitutioner skulle upphöra utan
att man då fäst något större avseende
vid den tanken, att en vacker dag kanske
vi behöva motsvarande organ igen.
Det är självklart att vi måste avveckla
krisorgan, och skulle vi behöva dem
igen eller skulle vi, som i detta fall,
kanske behöva ett ordinarie organ, så
få vi upprätta det när vi behöva det.
Säger man t. ex. att här ha vi ett sådant
utmärkt kortsystem att det är svnd
att förspilla det, skall man inte för -

Onsdagen den 0 december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

glömma att kortsystemet grundar sig på
bensinransoneringen, och ju längre bort
man kommer ifrån bensinransoneringen
desto dödare blir detta kortsystem.

Det tvistas här om huruvida det kan
dröja en längre eller kortare tid, innan
vi genom en utredning komma fram till
ett mera effektivt resultat. För min del
skulle jag föreställa mig, att det kommer
att ta åtskillig tid. Jag menar inte
att det skall dröja vare sig fem eller tio
år, men nog kommer det att ta några
år. Vi skola inte glömma att 1948 satte
regeringen på riksdagens uppdrag i
gång med en utredning i detta spörsmål,
och det kom ett betänkande på
bordet. Detta betänkande blev nedsablat
på grund av sin tekniska bristfällighet
så att det blev ingenting kvar. Kom
ihåg: Kommittén funderade inte ett

ögonblick på att använda det nuvarande
systemet, den fann det alldeles för
bristfälligt. Man gjorde ett nytt och det
kasserades, först av remissinstanserna,
sedan av mig och nu av utskottet. Även
majoriteten har ju skrivit att detta förslag
icke kan genomföras. Detta säger
något om att det här föreligger icke så
små svårigheter för att nå fram till ett
resultat.

Samtidigt skulle man i avvaktan på
detta nu bestämma sig för att utvidga
bensinrestitutionen till att gälla även
grundskatten. Man skall bibehålla och
bygga ut denna apparat, man skall bibehålla
ett system som håller på att bli
en visa bland allmänheten. Jag kan inte
se att det finns något skäl härför. De
nationalekonomiska skäl som anförts
visa sig vid närmare granskning inte
vara så betydelsefulla. Privatekonomiskt
är det klart att det kan betyda
något för de 5 000 jordbrukare, som ha
bensintraktorer, att de få betala sju öre
mer i skatt än förut. Men om bensindriften
iir så oerhört mycket mera effektiv
än fotogendriften, så tror jag att man
kommer att klara de där sju örena. Om
det iir sant vad ni säga här om bensin -

driftens företräden, så tror jag ändå
den kommer att vinna terräng, fastän
kanske betydligt långsammare än om
man befriade den från all skatt.

Med detta har jag icke velat säga, att
vi inte skola göra vad som kan göras
för att komma fram till ett läge, där
jordbruket icke blir nödsakat bära den
börda som bensinskatten utgör. Ty det
är rätt som man säger här: Bensinskatten
är avsedd att tillföra pengar för
vägarnas uppbyggnad och underhåll,
och det är de som använda vägarna som
skola betala denna skatt. Det är rätt
när man säger att man bör försöka
komma fram till ett läge, där man kan
låta jordbruket slippa denna börda.
Men då står man inför frågan: Hur skall
detta ske?

Enligt mitt sätt att se får man försöka
efter mycket olika linjer. Jag tror att
var och en som vill tänka och som har
tittat på det förslag de sakkunniga framlagt
måste säga, att det är förenat med
oerhört stora svårigheter att genomföra
en strikt individuell återbäring av bensinskatten.
Det kommer att leda till
mycket stora svårigheter. Jag vet att
man brukar jämföra med Danmark. Nu
skall man dock komma ihåg att i Danmark
traktorbeståndet vid jordbruket
iir proportionsvis mycket mindre än
det svenska. Mekaniseringen har icke
gått så långt i Danmark som i Sverige.
Dessutom äro danskarna inte lika benägna
för att fordra rättvisa och en
stark kontroll. De tåla i detta avseende
mycket mer lösliga former än vi här i
Sverige kunna göra. Jag har härmed
inte velat säga, att vi ändå inte skola
försöka komma fram på den individuella
återbäringens väg, men det kan
hända att vi stöta på så stora svårigheter
att det inte går.

Då ha vi ett annat system, det som
herr Jonsson i Skedsbygd talade om,
som går ut på användande av olikfärgad
bensin för olika ändamål. Det råder
mycket delade meningar om möjlig -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som

heten att komma fram till ett dylikt
system med tillräcklig hållfasthet. Vi ha
även en annan möjlighet, som enligt
min mening också måste undersökas,
och det är om man kan lägga om bilbeskattningen
på sådant sätt, att bensinskatten
sjunker, varigenom man på den
vägen kan komma fram till en mindre
belastning.

Skulle man inte kunna det heller återstår
frågan om den kollektiva återbäringen.
Jag vet att det är många som
säga, att den vilja vi inte höra talas om.
Men jag vill fästa uppmärksamheten vid
att bevillningsutskottet gång på gång
skrivit och begärt, att fiskarena skola
få tilläggsskatten på bensin återburen
individuellt. I det betänkande vi nu behandla
har bevillningsutskottet, även
dess majoritet, förklarat, att det går icke
att återbära denna tilläggsskatt för
fiskarena individuellt, utan man har
där måst stanna för att ta den kollektiva
återbäringen.

Nu menar jag att om man bifaller utskottets
förslag och utvidgar rätten till
återbäring av bensinen, skapar man ett
tvångsläge. Det betyder, att man ger ett
antal enskilda människor i detta land
en förmån. De få den förmånen att i
sin hand få en summa pengar varje år
i återbäring av bensinskatt. Om vi sedan
tvingas gå över till exempelvis ett
system med sänkt bensinskatt i stället,
om vi tvingas gå över till en form av
kollektiv återbäring, skulle det betyda
att vi från ett visst bestämt antal enskilda
personer toge tillbaka en förmån,
som vi ha givit dem. Och det veta alla
hur svårt det är att göra. Det är därför
jag vill med styrka hävda att ett bifall
till utskottsmajoritetens förslag innebär,
att man begränsar möjligheterna att på
ett tillfredsställande sätt lösa denna
fråga. Ha vi kunnat låta bli att restituera
grundskatten på bensin intill nu,
kunna vi väl vänta några år till för att
därigenom bli i tillfälle att grundligt
och från alla sidor undersöka, hur vi
skola kunna lösa denna fråga.

användes vid jordbrukets drift.

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall först be
att få vända mig till herr Sundström,
som ville göra gällande att jag sagt, att
jag inte trodde på någon omställning
av bensindrivna traktorer till fotogendrift
därför att bensindriften var så fördelaktig.
Jag sade inte så utan att jagtrodde,
att man får tänka sig för mer
än en gång, innan man byter bort bensindrivna
traktorer mot fotogendrivna.
Man får därigenom en så avsevärd
kraftnedsättning, att man verkligen
måste överväga om det är klokt med
en sådan övergång.

Jag kan upplysa herr Sundström om
— för den händelse han inte själv känner
till det — att för närvarande kan
den lilla Ferguson-traktorn dra två stycken
12-tumsplogar. Man får alltså en
tiltbredd av 24 tum varje gång man kör
med den. Om man bygger om den till
fotogendrift kan den inte dra mer än
högst en 14-tumsplog, vilket innebär en
minskning med 10 tum tiltbredd var
gång man kör. En praktisk jordbrukare
måste därför tänka sig för, innan han
ställer om driften på detta sätt.

De jordbrukare, som varit eller bliva
nödsakade att köpa den lilla Fergusontraktorn,
få nog dras med det höga bensinpriset,
om inte någon restitution blir
beslutad. Det finns visserligen möjlighet
för dem att i stället anskaffa den
lilla Volvo-traktorn, som är en utomordentligt
god traktor. Den drives med
fotogen och utvecklar något över 18
hästkrafter. Blir den ombyggd för bensindrift
skulle den utan vidare dra två
stycken plogar även den. Jag frågar: Är
det inte riktigt att så hushålla med ett
investerat kapital, att man kan utvinna
största möjliga arbetsmängd ur en
maskin?

Finansministern ville göra gällande
att fotogentraktorerna skulle bli utklassade,
och det komme att inköpas
nya, bensindrivna, och det skulle bli en
väldig investering i dessa. Det blir det
inte. Vad man härvid syftar till är att

Onsdagen den G december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

bättre använda det kapital, som nu är
nedlagt i traktorerna. Jag kan ju nämna
som exempel, att vi under de senaste
åren varit nödsakade att köpa de engelska
traktorerna, framför allt av två
märken: Fordson Major-traktorn och
David Brown-traktorn. David Browntraktorn
utvecklar med fotogen ungeför
25 hästkrafter men skulle med bensindrift
ge omkring 30 eller något mera
och skulle då bli mycket användbarare.
Fordson-traktorn, som utgör en tredjedel
av hela det svenska traktorbeståndet,
är på 28 hästkrafter med fotogendrift.
Den skulle med bensin ge en
effekt av 33—34. Båda dessa traktorer
skulle ju, om de ombyggdes till bensindrift,
bli en god ersättning för de kraftigare
amerikanska traktorer vilka på
grund av dollarbristen nu ej stå att
köpa. De skulle dessutom vara några
tusen kronor billigare per exemplar.

Som jag nämnde kunna vi nu knappast
få in några amerikanska traktorer
på grund av dollarvalutabristen. Och
jag frågar: När kommer den tid, då vi
åter kunna köpa in dessa? Sannolikt
måste vi under lång tid framåt köpa de
engelska som ge mindre kraft än vi
skulle kunna ta ut, om vi finge driva
dem med bensin. Här gäller det inte
bara frågan om hur mycket pengar vi
skola investera, utan det gäller tvärtom
att bättre tillvarataga de investeringar
vi över huvud taget göra i traktorer.

Finansministern sade vidare att här
skulle vi ge vissa människor en förmån.
Detta är ingen förmån, ty även om bensinskatten
restitueras, kommer bensinen
att kosta mera än fotogenen kostar. För
övrigt kan man fråga: Väger inte orättvisan
emot dem, som köpt bensintraktorer,
upp den s. k. förmån, som finansministern
ville göra gällande att vissa
andra traktorägare skulle komma i åtnjutande
av?

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle)
: Herr talman! Finansministern

medgav inledningsvis att frågan var av
ett visst nationalekonomiskt intresse.
Han uttalade emellertid, att om restitutionen
skulle genomföras måste en hel
del traktorer utklassas. Nya skulle skaffas
i stället, och detta medförde nyinvesteringar,
vilket vi borde undvika,
och frågan kunde ur nationalekonomisk
synpunkt ses på olika sätt. Till
detta vill jag anföra, att en restitution
betyder inte att vi behöva klassa ut en
del befintliga traktorer, såvida de inte
redan äro utslitna, ty fotogentraktorerna
kunna omställas till bensindrift.
Detta drar en kostnad, enligt lantbrukshögskolans
maskintekniska institut, på
mellan 300 och 400 kronor för varje
traktor. Det blir denna investering som
får göras rörande de nu befintliga traktorerna.
Denna nyinvestering kommer
till stor del att uppvägas av den minskade
investeringen i nyanskaffade traktorer.

Jag har tidigare i dag i en replik till
herr Olsson i Gävle sagt att jag tror, att
om man inte medger restitution, kommer
jordbruket att omställa sina traktorer.
Efter finansministerns yttrande är
jag ändå mer säker härpå. Herr Olsson
i Gävle uttalade sig mycket försiktigt
och sade att det skulle bli en mycket
snabb utredning, men finansministern
frågade: Vad betyder det om det går
några år till, innan vi få denna eventuella
restitution? Vem skola jordbrukarna
tro på?

Herr SANDBERG: Herr talman! Finansministern
betonade i sitt anförande
nyss med styrka, att om riksdagen
nu skulle fatta ett beslut om restitution
av bensinskatt till jordbruket i
enlighet med bevillningsutskottets förslag,
skulle man* i viss mån därmed
binda sig för framtiden. Det är nämligen
så, att man då sannolikt vore förhindrad,
sade han, att övergå till exempelvis
ett system med kollektiv återbäring.

Nr 32.

Onsdagen den 0 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

Jag kan medge att detta kan vara riktigt,
men jag måste samtidigt säga att
jag har mycket svårt att tänka mig, att
om man vill kompensera jordbruket
för de ökade kostnaderna genom bensinskatten
— och om den saken finns
det väl ändå inte någon meningsskiljaktighet
— så har jag svårt att förstå
hur det skulle vara möjligt att gå annat
än den individuella restitutionens väg,
eftersom det nog är uppenbart att en
kollektiv restitution, som tillför jordbruket
viss klumpsumma, inte kan tänkas
fördelad på sådant sätt, att den
träffar de enskilda jordbrukarna någorlunda
rättvist i förhållande till deras
ökade omkostnader. Och med hänsyn
till de olikheter, som förekomma i vårt
land mellan olika landsdelar och brukningsdelar,
kommer säkert en sådan
anordning icke att kunna godtagas från
jordbrukets sida.

Som redan tidigare under debatten
har påpekats råder det ju enighet inom
utskottet i vissa ganska betydelsefulla
punkter, såsom när det gäller frågan om
restitution för senare halvåret i år, om
den kollektiva restitutionen till fiskarena
och om en fortsatt utredning av hela
restitutionsproblemet. Vad som nu diskuteras
gäller alltså frågan om huruvida
restitution av skatt på bensin, som
användes för traktorer i jordbruket,
skall ske redan från den 1 januari 1950
eller om en sådan restitution skall göras
beroende av resultatet av en utredning,
som enligt finansministerns nyss gjorda
uttalande kan beräknas dra ut över åtskilliga
år och sålunda möjligen komma
till stånd i en mer eller mindre oviss
framtid. Det är alltså detta som saken
nu gäller: om restitution skall ske

fr. o. in. ingången av nästa år, eller om
frågan skall ställas på framtiden.

Jag vill gärna understryka, att det
är med tillfredsställelse vi konstatera,
att även utskottsreservanterna uttalat
sig mycket bestämt och positivt i saken
om restitutionen till jordbruket.
Jag skall inte upptaga tiden med att

återgiva vad utskottet säger på s. 21 i
detta hänseende. Utskottets ordförande
har också betonat, att han anser att
detta är en viktig sak för jordbruket
och att han hyser stort intresse för en
lämplig lösning. Alltså erkänna även reservanterna
värdet och fördelen av att
man kan i större utsträckning än nu
inom jordbruket övergå till bensindrivna
traktorer. Det är ju den saken
som restitutionsanordningen skall
främja.

Jag behöver ej här närmare uppehålla
mig vid de fördelar som kunna vinnas
genom en sådan omläggning av driften,
de stora vinsterna i form av minskade
driftkostnader, minskade kapitalinvesteringar,
besparingar i importvaluta
o. s. v.; allt detta betyder icke små summor.
Även om de icke komma på en
gång rör det sig dock om ting som tillsammans
måste ha en ganska stor nationalekonomisk
betydelse. Till detta kommer
ju den större användbarheten och
bekvämligheten för den enskilde jordbrukaren,
när det gäller skötseln och
användningen av den bensindrivna
traktorn. Allt detta har ju utförligt behandlats
i olika anföranden. Jag skall
därför ej vidare gå in på detaljerna.

Jag vill i detta sammanhang betona,
att det förhållandet att man nu ställs
inför kravet att fatta ett beslut om en
ny restitutionsanordning beror på att
den här frågan under senare år aktualiserats
på ett starkare sätt än tidigare.
Genom auktoritativa myndigheters utredningar
har man sålunda fått en belysning
av denna frågas ekonomiska
betydelse. För den enskilde jordbrukaren
har det framstått såsom mer och
mer önskvärt att kunna få använda ett
drivmedel, som gör det möjligt att
bättre och smidigare utnyttja den alltmera
tekniskt fullkomnade traktorn i en
mångfald arbeten. Det är dessa ting som
gjort att denna fråga kommit mera i förgrunden
än tidigare. Fördelarna med
bensindriften kunna ju dock icke utnyttjas
om bensinen är alltför dyr i för -

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

hållande till fotogenen. Herr Sundström
trodde, att bensintraktorn ändå skulle
kunna tåla en viss prisskillnad, ett visst
högre pris på bensinen än på fotogenen.
Ja, det kan man naturligtvis säga, men
då läget är som det är för närvarande

— fotogenen kostar 24 öre per liter, medan
bensinen kostar 29 öre plus skatt
på 25 öre, d. v. s. 54 öre per liter —-måste den enskilde jordbrukaren som
har att välja trots allt stanna för att
använda det billigare men ur andra
synpunkter mindre lämpliga fotogenbränslet.
En så stor prisskillnad kan
ändå inte uppvägas av fördelarna med
bensindriften.

Om man icke fattar något beslut nu,
kommer denna nyttiga rationalisering

— övergång i större utsträckning till
bensindrift — att hindras för avsevärd
tid, hur lång tid veta vi icke. Man nödgas
fortsätta på en väg, som är mindre
lämplig både för den enskilde och för
landet, om man ser det hela ur nationalekonomisk
synpunkt. Här står man
sålunda faktiskt inför ett viktigt val.
En utebliven restitution och en alltför
dyr bensin komma säkert att snart
leda till en stark minskning i antalet
bensindrivna traktorer. Att det ej skett
någon större minskning sedan 4948 beror
på förhållanden som bl. a. berörts
av herr Nilsson i Svalöv och som jag
ej nu skall gå in på. Jag tycker att det
är naturligt att man har dröjt med att
göra erforderliga förändringar av traktorerna
i förväntan på vad som skulle
komma att ske beträffande denna fråga.
Man har ställt sig avbidande. Jag tror
emellertid icke, att man kommer att
göra det i fortsättningen.

Herr Olsson i Gävle ansåg dock att
när man väntat de här åren, skulle
man också kunna vänta något år till.
Ställer man detta uttalande i den belysning
som finansministern givit frågan
om tiden för en kommande utredning
— han sade ju att en utredning
kan väl iindå inte göras så fort — förstår
man, att resultatet måste bli alt

jordbrukarna i fortsättningen måste ta
sitt parti och hädanefter köpa, i den
mån det gäller nyinköp, fotogentraktorer
och så fort det är möjligt ändra de
gamla traktorerna från bensindrivna
traktorer till fotogendrivna traktorer.

Försäljningsstatistiken visar också att
man är inställd på en sådan utveckling.
Under juni—december 1950, alltså sedan
propositionen blev känd, och den
går ju på uppskov av frågan, har det
sålts endast 97 bensintraktorer, men
1 030 fotogentraktorer av samma märke.
Om man nu vill förhindra en icke önskvärd
utveckling, mena vi därför inom
utskottsmajoriteten, att ett sakbeslut
redau nu bör fattas.

Utskottets ärade ordförande, herr
Olsson i Gävle, har tidigare i dag med
stor styrka framhållit att man, innan
man fattar beslut i sak på sätt här är
fråga om, verkligen bör veta vad man
gör. Jag har den största respekt för
herr Olssons i Gävle realistiska syn.
Jag delar fullständigt hans uppfattning
om riktigheten av den principen att
man, då man tar ett nytt steg, bör åtminstone
i allt väsentligt veta vad man
gör. Jag kan dock inte anse, att vi i
det här fallet äro så ovetande eller
bryta mot den riktiga principen på något
farligt eller avgörande sätt. Den här
punkten har ju tidigare berörts av olika
talare, och det har betonats att vi redan
ha en organisation och en form för
restitutionen, som, fastän den kanske
inte är fullkomlig — när blir något fullkomligt
i denna ofullkomliga värld,
herr finansminister — väl ändå är
någorlunda tillfredsställande. Den är
utformad så, att den håller tilldelningen
i underkant. Den är verkligen ganska
snålt utformad. Systemet förefaller därför
kunna giva någorlunda goda garantier
mot missbruk. Att sådana ändå
kunna ha förekommit, kan jag naturligtvis
inte bestrida. I den mån man får
fortsätta att lära känna klientelet och
vederbörandcs jordbruksförhållanden,
skulle jag tro, alt man i stor utsträck -

6 — Andni kammarenit protokoll 1950. Nr 32.

Nr 32.

Onsdagen den 0 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

ning kan komma till rätta med eventuella
brister.

Jag har också ganska svårt att tänka
mig att icke jordbrukarna skulle kunna
bli delaktiga av den fördel som maskinhållaren
erhåller, om han får restitution
på bensin som användes i jordbruket.
Finansministern förklarade, att
man icke har någon säkerhet för att
jordbrukarna få någon del av denna
restitution. Men det vore väl ändå litet
egendomligt om inte konkurrensen och
kännedomen om de billigare omkostnaderna
skulle leda till billigare taxor.
Om man sedan kan komma fram till att
beställaren får utnyttja de billigare
kostnaderna till sista öret, är en annan
sak.

Herr Olsson i Gävle betonade även
de ekonomiska konsekvenserna. Jag
tror inte att de behöva bli alltför överväldigande.
Administrationskostnaderna
uppgingo år 1949, enligt uppgifter
som lämnats i utskottet, till omkring
40 000 kronor, och däri inkluderades
både jordbruksnämndens och länsstyrelsernas
kostnader. Det är klart att
dessa kostnader komma att stiga, då antalet
ansökningar om restitution ökar,
de kunna komma att mångdubblas även
om de icke komma att tiodubblas, som
ordföranden uppgav. Det har sagts att
kostnaderna dock inte behöva stiga i
direkt proportion till det ökade antalet
behandlade ansökningar. Det är väl i
alla händelser icke fråga om några
kostnadsbelopp, som allvarligt äventyra
statens finanser.

Herr Olsson i Gävle framhöll i detta
sammanhang, att om man skulle komma
på den tanken att låta jordbrukarna
betala administrationskostnaderna,
vore man förhindrad att i en framtid
genomföra en sådan ordning, om man
nu beslutar i enlighet med utskottets
förslag. Jag skall inte göra något bestämt
uttalande på denna punkt. Jag
vill bara säga, att om man vid en prövning
av denna sak skulle finna, att det
i jämförelse med vad som annars är

gällande, vore riktigt att maskinägaren
fick betala administrationskostnaderna,
borde det ej vara uteslutet, att man prövade
den frågan. Jag vill som sagt
framhålla att frågan måste bedömas
mot bakgrunden av vad som i jämförliga
fall gäller. På en punkt vill jag
hålla med herr Olsson i Gävle, nämligen
när han säger, att om vi nu genomföra
denna bensinrestitution och kalla
det för ett provisorium i väntan på
eventuellt bättre former, betyder det
icke, att vi kunna ta bort hela anordningen
och återgå till full beskattning
igen. Ha vi beträtt restitutionens väg,
tycker jag att vi både kunna och böra
gå den även i fortsättningen.

Beträffande den förlust staten skulle
lida genom restitution av bensinskatten,
vill jag erinra om att för den händelse
intet beslut nu skulle komma till
stånd i restitutionsfrågan, går utvecklingen
i den riktningen, att man kommer
att praktiskt taget helt och hållet
övergå till fotogendrift. Därigenom
skulle staten ändå icke få någon skatt
för bensin från jordbruket.

Herr Olsson i Gävle skildrade också
i mycket livliga ordalag den väldiga
papperskvarn som skulle tillskapas, om
den ifrågavarande restitutionsrätten infördes
och blev mera allmänt använd.
Finansministern var inne på samma
område, när han talade om att det nog
ändå skulle bli en ganska vidlyftig apparat
och att stora kostnader skulle
åsamkas staten. Mot detta vill jag säga,
att jag förmodar att man, hur man än
bär sig åt, kommer att drabbas av vissa
besvärligheter och vissa kostnader i administrativt
hänseende. Om man över
huvud taget vill göra något, bör man
även enligt reservanternas mening så
fort som möjligt söka efter en framkomlig
väg för restitution av bensinskatt
till jordbrukarna. Då måste man
ha en organisation, och då måste även
den medföra kostnader. Då man så
hårt trycker på olägenheterna av pappersexercisen
och de befarade stora

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

administrationskostnaderna, så är ju
dock detta en sak som man aldrig helt
kan komma ifrån om man över huvud
taget vill göra någonting. Det skulle
emellertid förenkla saken i mycket hög
grad om man kunde finna ut något sätt
att tillhandahålla skattefri bensin i färgad
form. Utskottet skriver att man
önskar en fortsatt utredning på den
punkten. För övrigt gör sig även från
utskottets sida gällande den meningen
att man måste söka komma fram till
enklast möjliga form för restitutionen
av bensinskatten.

Jag skall inte hålla på längre. Det
har ju sagts så mycket i den här frågan.
Jag vill dock till sist än en gång
betona att det icke är rationellt att genom
olika pris på drivmedel binda och
snedvrida utvecklingen och hindra en
fri tävlan mellan olika driftformer.
Detta är vad som nu sker, om man bibehåller
den höga bensinskatten för
j ordbr ukstraktorer.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Tillåt
mig göra några korta repliker. Herr
Sandberg -försökte icke i sitt anförande
att motbevisa vad jag anfört om det nuvarande
restitutionssystemets brister.
Han tog fram svampen och sökte sudda
ut litet och frågade om det fanns något
i den här världen som är fullkomligt.
Nej, det finns det inte, herr Sandberg,
men det kan vara mer eller mindre
fullkomligt, mer eller mindre bristfälligt.
Ocli det går icke att trösta sig med
att allt mänskligt är bristfälligt. Vi
måste sträva efter att komma fram till
någonting för vilket vi kunna biira ansvaret.

Sedan sade herr Sandberg att det
skulle bli bättre, om man så småningom
lärde känna alla dessa som skola
ha restitution. Ja, herr Sandberg. Det

sitter en man i länsstyrelsen som söker
få in uppgifterna på telefon. Herr
Sandberg vet, att när det gäller inkomsttaxering,
ha vi taxeringsnämnder
i socknarna och ändå få vi icke riktigt
reda på vad som sker. Herr Sandberg
tror nu att en person på länsstyrelsen
telefonledes skall komma fram
till klarhet. Herr Sandberg, skall man
lära känna dem, som skola ha pengar
tillbaka, kommer det att kosta mycket
pengar för staten, och man kommer
att få ta i anspråk mycken tid för att
nå resultat.

Det var ett par talare här, herr Hansson
i Skegrie och herr Nilsson i Svalöv,
som resonerade mycket om nationalekonomi
och investeringar. De försökte
göra gällande, att det här är fråga
om en förfärligt liten sak. Det blir
inga traktorer utklassade, utan det blir
närmast fråga om omändringar, förklarade
de. Men det tro ej herrarna
själva på. Sådant strider mot naturens
ordning. Om jag har en fotogentraktor
som drar en plog och har så och så
många hästkrafter över och jag, om jag
ändrar om den till bensindrift, kan få
den att dra en tvåskärig plog, då vinner
jag något. Men om jag har en fotogendriven
traktor som drar en tvåskärig
plog, är det då så säkert att jag vinner
något genom att bygga om den till
bensindrift? Skall jag dra nytta av bensindriftens
effektivitet, är det bättre att
sälja traktorn och köpa en ny. Jag vill
ej att man skall säga att det helt enkelt
är så. Men även om man vill ta herrarnas
uppgifter för gott, betyder det
hela, att en omläggning skulle kosta tio
miljoner kronor. Det tycka ni är en
struntsumma. Ja, det är det kanske,
men det är icke så många minuter sedan
herr Jonsson i Skedsbygd talade
om, vilket välgörande inflytande det
skulle ha på jordbrukskalkylen, om
man fick billigare bensin. Ja, det gör
väl en halv till en promille på jordbrukskalkylen,
icke mera. Men här
skulle icke tio miljoner innebära nå -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

gonting. Man kan ju värdera allting
efter som man tycker att sakerna passa.

Sedan vill jag också säga ett ord i
fråga om den där förmånen, herr Hansson
i Skegrie. Det är så underligt: när
man diskuterar jordbruk blir det alltid
för bondeförbundarna så, att de söka
att inlägga något moraliskt i varje uttryck.
Herr Hansson menade, att när
jag använde ordet »förmån» avsåg jag
därmed, att dessa jordbrukare finge
något slags bidrag eller välgörenhet
från statens sida. Jag menade bara helt
enkelt, att om man inför en ordning,
som ger enskilda människor en viss
summa pengar, är det mycket svårt att
gå över till ett annat system, som medför
att de i fortsättningen icke få denna
summa pengar. De betrakta detta
såsom att någon orätt sker dem. Därför
menar jag, att utskottsförslaget lägger
hinder i vägen för en allsidig och fördomsfri
prövning av denna fråga.

Till slut skulle jag vilja säga, att jag
kan icke veta vad herr Olsson i Gävle
har sagt om denna frågas snabbutredning.
Jag hade icke tillfälle att åhöra
hans anförande. Så mycket kan jag
emellertid säga, att jag skall gärna effektuera
riksdagens önskan att snabbt
få i gång en utredning, men jag menar,
att det är realistiskt att bedöma, att
denna svåra fråga kommer att taga åtskillig
tid att genomtränga. Med utredningen,
med remissförfarandet, med
propositionsskrivningen få vi nog räkna
med att det kommer att gå ett par,
tre år. Någon annan uppfattning tror
jag icke stämmer med verkligheten.
Därför är det så farligt att köra fast en
provisorisk ordning, som rotar in sig
och som det sedan blir oerhört svårt
— hur starka skälen än äro — att förändra
till någonting mera rationellt.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SANDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Då vi i utskottet resone -

rade om sättet för restitutionens genomförande,
upplystes det, att under den
tid som den nuvarande ordningen gällt,
d. v. s. under den tid, då man först
grundade tilldelningen på ransoneringsbestämmelserna
och sedan då man övergått
till ett mera schablonmässigt system,
hade man kommit till allt bättre
resultat i den mån man haft tillfälle att
behandla vederbörandes ansökningar
mera än en gång och fått göra sina jämförelser.
Vårt intryck av de uppgifter vi
fingo om det nuvarande sättet att sköta
denna sak var, att detta måste betraktas
som jämförelsevis tillfredsställande.
Det tror jag att alla i utskottsmajoriteten
äro eniga om.

Herr NILSSON i Svalöv (kort genmäle):
Herr talman! Finansministern

betvivlade det påstående som jag och
herr Hansson i Skegrie gjort, då vi sagt,
att traktorerna komma att bli omställda.
Han trodde att det endast skulle bli fallet,
om traktorn var av den storleksordningen,
att den ej orkade med det arbete,
som man ville att den skulle utföra.
Men det är icke bara effekten av
traktorn som det är fråga om. Bensintraktorn
är mycket mera lättskött, lättare
att stanna och starta. Den minskar
också vissa andra driftkostnader såsom
oljeförbrukning och underhållskostnader.
Jag tror därför, att även en traktor,
som med fotogen kan draga en tvåskärig
plog, kommer att bli omställd
om bensinen blir skattefri.

Sedan bar också finansministern sagt,
att högern ständigt och jämt skrikit om
krisorganens avskaffande, men nu vilja
vi vara med om en åtgärd som fordrar
ett extra kontrollorgan. Det är rätt att
vi ha sagt, att krisorganen skulle bort
så fort som möjligt. Men jag anser, att
det är skillnad på ett krisorgan, som
icke gynnar produktionen, och ett organ,
som finnes till för produktionsfrämjande
syfte. Jag vill dock ha sagt,
att om vi kunde komma ifrån det kon -

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

trollorgan, som det här kommer att bli
fråga om, vore det bra. Därför anser
jag, att man bör göra allt som göras kan
för att få färgningsproblemet av bensinen
löst så fort som möjligt. Löses detta
problem behöver icke kontrollorganet
bli så stort.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
sista som herr Nilsson här yttrade påminner
mig om det som man ofta möter
ute i det dagliga livet: människorna äro
principiellt motståndare till en sak — i
allmänhet alltså — men i det speciella
fallet intaga de en annan ståndpunkt.
När man säger till dem: »Hur stämmer
detta?» får man alltid till svar: »Ja, men
det är en helt annan sak.»

Herr HANSSON i Skegrie (kort genmäle)
: Herr talman! Jag ber om ursäkt,
om jag måste rätta till finansministern
litet grand. Han sade, att han förstod
mycket väl, att om man kunde bygga
om en traktor, så att den droge två plogar
i stället för en, var det riktigt. Men
om traktorn redan droge två plogar,
varför skulle man då bygga om den?
Nu, herr finansminister, är det så att
alla tvåskäriga plogar äro icke lika
breda. Om man med fotogendrift endast
kunnat använda två tolvtumsplogar kan
man efter övergång till bensindrift, med
samma traktor, sannolikt köra med två
fjortontumsplogar, eller om det är en
större traktor, kanske två sextontums.
Med en bensintraktor kanske man kan
köra en sexfots skördetröska i stället
för tidigare en fyrafots på fotogendrift.
Jag tycker det verkar, som om finansministern,
som tidigare i ett annat ämbete
varit synnerligen företagsam i fråga
om rationalisering av jordbruket, nu
bar kommit ifrån denna roll och alls
icke vill vara med om en så enkel och i
varje fall så effektiv rationalisering som
den man kan åstadkomma genom bensindrift.

Sedan säger finansministern, att vi

bondeförbundare vilja lägga in litet moraliskt
i vad vi säga. Om jag skall säga
något moraliskt, tycker jag att vi från
samhällets sida ha moralisk skyldighet
mot alla småbrukare, som varit eller äro
tvungna att köpa bensintraktorer, att
giva dem billigare bensin till dessa i
stället för att giva dem ett bränsle, som
är 125 procent dyrare än fotogenbränslet.

När finansministern säger, att det
dröjer i tre års tid — om jag ej missuppfattade
honom — innan man blir
klar med utredningen om ett nytt system,
så är det ett ytterligare skäl att gå
in för bensindrift för att hjälpa dem,
som ha bensintraktorer eller under de
närmaste åren tvingas att köpa traktorer,
som äro byggda för bensin men som
måste byggas om, när de komma hit,
med förminskad effekt som resultat.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Ett bifall till reservanternas
förslag skulle enligt mitt förmenande
medföra, att vi fortfarande
finge ha det mycket oekonomiska traktorbestånd,
som vi nu ha i vårt land. Enligt
Jordbrukets utredningsinstituts beräkningar
skulle det under detta budgetår
här i landet finnas 5 000 bensindrivna
traktorer, 10 500 sådana för
brännolja samt 44 800 drivna med fotogen.
Det betyder att denna utveckling
mot mera oekonomiska traktorer skall
bibehållas i fortsättningen för en lång
tid framåt.

När finansministern nu säger, att en
utredning icke kan leda till någon proposition
förrän tidigast om ett par år,
så svarar jag att det är ännu större skäl
att nu taga upp majoritetens förslag som
ett provisorium för att få en inställning
i rätt riktning, när det gäller jordbrukets
rationalisering på detta område.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
bara säga, att herr Hansson i Skegrie
skall icke överdriva sin sakkunskap

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

beträffande tolv-, fjorton- och sextontumsplogar.
Vad jag ville säga var
bara en fullt naturlig reflexion, att i
fråga om sådana mekaniska omändringar
kommer man alltid in i vissa
gränszoner, där man icke vinner någonting
genom att bygga om en traktor
utan där man för att få den fördel
av bensindriften, som man anser vara
så stor, måste vidtaga mera rationella
saker.

Sedan, herr Jonsson i Skedsbygd, är
det klart, att man kan få ha vilken
ståndpunkt man vill. Om man till varje
pris vill ha ett byråkratiskt system, där
vi med stor möda skola bygga upp en
apparat för att dela ut 150 kronor dit,
100 kronor dit och 25 kronor dit samt
hålla det under sträng kontroll, är det
klart att man i dag skall rösta för utskottsmajoriteten.
Men vill man ha denna
fråga prövad fördomsfritt, skall man
rösta med reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag hade icke tänkt fortsätta
denna debatt, då jag har en känsla
av att hela fältet är avbetat för mycket
lång tid sedan. Men när herr Jonsson
i Skedsbvgd försöker att här finna en
klyfta mellan reservanterna och finansministern,
så tror jag att det är
orimligt. Herr Jonsson bör läsa vad reservanterna
i detta avseende sagt i sin
kläm, nämligen att som en första etapp
i det utredningsarbete som skall påbörjas
bör man ägna sig åt restitutionen
för jordbruksdriften. Det är möjligt, att
en utredning, som spänner över skilda
områden, såsom här avsetts, kan bli väsentligt
långvarig. Men det bör, såvitt
jag kan förstå, icke hindra, att man ägnar
intresse i första hand åt restitutionen
på jordbrukets område.

Jag tycker nog, att man här har kommit
in i ett läge, där argumentationen
blir en smula underlig, när man till och
med anser, att vad som här skall ske
kan medverka till lösande av frågan om
att vi skola få kaffet fritt i detta land.

Herr JONSSON i Skedsbvgd (kort genmäle):
Herr talman! Jag vet icke till
vem jag skall sätta mest tilltro, finansministern
eller herr Olsson i Gävle. Finansministern
förklarade, att det tar
minst ett par år innan man kan konuna
fram till en proposition, under det att
herr Olsson i Gävle säger, att man kan
taga en första etapp och medtaga jordbrukets
restitutionsfråga i denna etapp.
Ja, efter de erfarenheter vi ha på detta
område tror jag nästan, att jag ställer
mig på finansministerns linje och antar,
att det tar några år innan frågan blir
klar.

Sedan frågade finansministern, om vi
ville gå in för att bibehålla det system
som man för närvarande har. Ja, herr
finansminister, det är Kungl. Maj:t själv
som utformat detta system. Jag får säga
att enligt den erfarenhet jag har och
efter vad jag hört ute i bygderna så få,
tack vare den maximigräns som man
satt, jordbrukarna själva betala en del
bensin dyrare, även om den helt och
hållet användes till traktorn. Jag tror
icke att det finns så stor anledning till
att försöka fiffla på detta område.

Jag anser därför att alla skäl tala för
att såsom ett provisorium ha detta system,
som icke kommer att bli särskilt
kostnadskrävande. Man har byggt upp
det färdigt; det är bara att tillämpa det
på hela skatten i stället för, såsom förut
varit fallet, på tilläggsskatten.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman!
Bevillningsutskottets ordförande sade
alldeles nyss, att han ansåg, att frågan
var så mycket debatterad, att fältet i
det närmaste var avbetat. Det är riktigt.
Jag skall därför inskränka mig till
några korta synpunkter.

Under den debatt, som förts här i
kammaren, och även i utskottets utlåtande,
har man ju framför allt tryckt
på den tekniska sidan. Man har talat
om bensindriftens överlägsenhet över
fotogendriften, de ekonomiska fördelar

Onsdagen den C december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt

den medför o. s. v. Jag vill i detta fall
bara erinra om att det ju icke råder
någon meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna på
den punkten. Jag har icke hört någon
som sagt, att den uppfattningen skulle
vara felaktig, att bensindriften är överlägsen
fotogendriften. Det är ju helt
enkelt när det gäller själva restitutionsförfarandet
som det råder delade meningar.
Det är ju på det sättet, att här
vill utskottsmajoriteten fatta ett beslut
i dag i sakfrågan. Men den säger själv
i utskottets utlåtande, att det är så
många brister med det system som vi
nu använda, att det är nödvändigt att
vi utreda frågan. Reservanterna vilja gå
den andra vägen; de säga att det är
nödvändigt att vi först utreda detta och
sedan se, vilka konsekvenser det medför,
innan vi fatta ett beslut.

Herr talman! När det gäller en snabbutredning
så ha ju reservanterna haft
den uppfattningen, att man skall kunna
utreda frågan ganska fort. Finansministern
har en annan uppfattning. Han
säger, att det kanske kommer att dröja
åtminstone ett par år. Men varför har
finansministern den uppfattningen? Såvitt
jag förstår tycker finansministern,
att frågan är så svårlöst, att det icke går
att klara det fortare. Då inträffar det
märkliga, herr talman, att detta tar majoriteten
som ett argument för att vi
skola genomföra beslutet om bensinrestitution
i dag. Alltså, ju mera svårlöst
frågan är, när det gäller att komma
fram till ett riktigt beslut, desto fortare
menar majoriteten, att man skall besluta
utan att veta, vad det egentligen
medför för konsekvenser.

Jag är alldeles överens med herr
Sandberg, när han säger, att man bör
följa principen att man skall veta vad
man beslutar. Det tycker herr Sandberg,
att man gör, om man beslutar i
överensstämmelse med vad majoriteten
föreslagit. Men trots detta vill man ha
en utredning. .lag tycker ju, herr Sandberg,
att om man inom majoriteten vore

å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

riktigt övertygad, att man handlar klokt
i att besluta i denna fråga i dag, då
skulle det icke behövas någon utredning.

Jag skulle dessutom vilja säga, att
jag tror att den ståndpunkt som reservanterna
här företräda, nämligen att
man skall titta på denna fråga för att
få en lösning på problemet, är den klokare
i detta fall. Jag kan instämma i
vad herr Nilsson i Svalöv sade. Han
sade i sitt första anförande, att reservanterna
och majoriteten äro överens
i sakfrågan. Där äro majoriteten och
minoriteten överens, när det gäller att
komma fram till en riktig lösning av
detta problem. Det är naturligtvis riktigt.
Men meningsskiljaktigheten gäller
själva förfarandet samt vissa ekonomiska
konsekvenser. Jag tror, herr talman,
att även om man icke överskattar
dessa ekonomiska konsekvenser, äro
de dock så pass stora, att det i dagens
ekonomiska läge finns orsak att taga
hänsyn till dem.

Med dessa korta synpunkter ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Det är riktigt som herr Kärrlander
gjorde gällande, att i princip är
man överens om att restitution av bensinskatten
skall ske till motordriften,
då det ej är fråga om vägtrafik. Men
sedan gå meningarna isär, när det gäller
praktiskt handlande. Man har från
reservanternas sida och nu också från
finansministerns sida framhållit, att det
gäller att avvakta den översyn, som alla
vilja ha. Finansministern tillägger, att
om vi nu genomföra en restitution av
grundskatten för bensindrivna traktorer
i jordbruket, knnna vi icke gärna
återvända från en sådan linje.

Jag tror att denna invändning är riktig.
Jag tror att det ligger något i talet
om att man skall avvakta en översyn.
Det måste med andra ord vara tungt

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

vägande skäl för att intaga en annan
ståndpunkt. Men här vill jag understryka,
att sådana tungt vägande skäl
finnas. De ha framförts av talare från
utskottsmajoriteten. De finnas också redovisade
i utskottets betänkande. Det
gäller dessa fördelar för jordbruket,
icke minst det mindre jordbruket, och
över huvud taget för folkhushållet i
stort. Det gäller mindre kostnader för
drivmedel, för smörjolja och för kapitalutgifter.
År 1948 fattade bevillningsutskottet
beslut om att man skulle restituera
tilläggsskatten. Man gjorde det av
praktiska hänsyn. Man avvaktade inte
den slutliga utredningen utan gick händelserna
i förväg och gjorde detta med
tanke på den import av traktorer, som
då ägde rum från England. Jag menar
att man även i detta läge bör lägga
praktiska synpunkter på detta problem,
och detta leder närmast till ett ställningstagande,
som står i överensstämmelse
med majoritetens linje.

Här har finansministern talat om svårigheterna
med kontrollen. Byråchefen
Palmi har i sin skrivelse sagt, att restitutionssystemet
under 1949 i stort sett
torde ha fungerat tillfredsställande, och
i utskottet sade han, att han för sin del
inte trodde, att det varit något större
missbruk på detta område. Men vad det
bär framför allt gäller är att man håller
en snäv norm för denna restitution,
ty håller man en snäv norm för
densamma innebär det att jordbrukarna
få betala bensinskatt i någon mån för
den bensin, som också går till traktordrift
i jordbruket. Detta innebär att
med en snäv norm få jordbrukarna betala
en del av kostnaden för restitutionen
eller kanske hela kostnaden genom
den bensinskatt de erlägga. Denna kostnad
uppgår till knappt 3 procent av
det återbetalade beloppet. Man måste
säga att kostnaderna äro jämförelsevis
ringa, och ringa då framför allt i förhållande
till den nationalekonomiska
vinst som man gör om man följer majoriteten
i utskottet.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhöll särskilt de investeringar,
som komma att ske vid
övergången från fotogendrift till bensindrift.
Det är klart att dessa investeringar
spela en viss roll, men jag tror
inte att man, om man räknar med hela
traktorbeståndet, kommer upp i en kostnad
på netto 10 miljoner kronor därför
att många av dessa traktorer komma
inte att ombyggas annat än i samband
med stora reparationer, och då medför
denna ombyggnad inte så stora omkostnader,
efter vad jag hört av fackmän
på området. Och även om finansministerns
siffra skulle vara riktig — 10
miljoner kronor för denna totala ombyggnad
— innebär dock detta att, enligt
lantbrukshögskolans maskintekniska
instituts beräkningar i fråga om besparingar
på drivmedel och smörjolja,
sker en sådan besparing, som motsvarar
detta belopp på ett och ett halvt år.
Nu bör man ta hänsyn till att det steg,
som tages för att stimulera till inköp
av nya bensindrivna traktorer, omedelbart
är till fördel för folkhushållet. Det
kan väl inte förnekas av någon, att då
det är fråga om traktorbeståndet ha vi
i vårt land för närvarande en felaktig
investering, och medger man detta menar
jag, att slutsatsen bör bli den, att
denna felaktiga investering bör rättas
till snarast möjligt.

Det är, herr talman, ur dessa synpunkter
som jag för min del ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag får lov att säga, att finansminister
Sköld desillusionerat de kammarledamöter
som litat på herr Olssons i Gävle
påstående att det skulle gå mycket
snabbt med den utredning som förutsattes.
Herr finansministern har här
sagt, att det kommer att dröja två till
tre år om det över huvud taget skall bli
fråga om någon individuell restitution
av skatten. Det är uppenbart att vad

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

finansministern här sagt kommer att
medföra att åtskilliga bensintraklorer
komma att byggas om till fotogendrift,
såvida jordbrukarna anse sig kunna
göra detta med hänsyn till de redskap
som de ha skaffat för dessa traktorer.

Sedan sade finansministern också,
att det går rykten om att denna »restitutionsbensin»
användes till annat än
drift av traktorer i jordbruket. Jag har
för min del aldrig hört talas härom
tidigare; det är ju i stället så, att emedan
dessa tilldelningar äro så snäva
måste praktiskt taget varenda traktorägare
köpa större eller mindre kvantiteter
bensin, som han måste betala full
bensinskatt för. Under sådana förhållanden
är det ju uppenbart, att det
inte finns någon nämnvärd möjlighet
att fuska på detta område. Och nu förutsätter
man ju, att samma snäva normer
skola användas även vid detta provisorium.

Sedan var utskottets ordförande inne
på att man inte kunde anta provisoriet
därför att det ju kunde tänkas, att när
man kom fram till ett annat system
detta skulle ge mindre restitution. Han
menade, att det kanske inte var nödvändigt
att restituera hela skatten och
att man, därest man i provisorisk form
hade genomfört en restitution av hela
skatten, sedan inte kunde ta ett system,
som gav mindre tillbaka. Det är ju som
jag redan sagt så, att man även med
detta system, som är avsett att användas
under ett provisorium, får betala
en större eller mindre skatt, beroende
på att kvantiteterna äro för små. Det
händer kanske att man skulle få betala
skatt med både fem och tio öre litern
för denna bensin därför att man måste
köpa så mycket utöver det man får
återbäring på. Det skulle därför inte
möta några som helst svårigheter ifall
man kunde ta ett system, som restituerade
bara en viss del av skatten, låt
vara att ett sådant system naturligtvis
är oantagbart därför att det innebär

att man betalar vägskatt till ett område
där det inte bör utgå någon vägskatt.

Vidare lämnade utskottets ordförande
här en uppgift om att det blir så många
kvitton. Han påstod till och med, att
jordbrukarna tanka sina traktorer på
bensinstationerna. Jag för min del har
aldrig gjort det, och inte heller har
jag hört talas om någon som gjort det,
utan det går så till i praktiken att man
köper hem större eller mindre partier
på en gång. Och utvecklingen går alltmera
i den riktningen att man köper
hela årsbehovet i egna tankar, ja, det
händer till och med att man i vissa
fall köper bensin och brännolja för
flera års förbrukning på en gång. Det
finns alltså, såvitt jag förstår, inga som
helst hinder för en tillämpning av det
provisorium som här är skisserat. Detta
motiveras ytterligare av vad finansministern
här sagt om att det kommer
att dröja ganska länge innan man kan
genomföra ett definitivt system. Av utskottsordförandens
anförande fick man
närmast den uppfattningen, att man
kunde bli färdig så tidigt att till och
med den mest förhoppningsfulle kunde
tro, att det kunde tillämpas retroaktivt
från nyåret, när nu gällande bestämmelser
upphöra. Nu förstå vi att det
inte ligger till på det sättet, och detta
måste beklagas ur jordbrukets synpunkt.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill från början betona, att denna fråga
inte är någon särdeles stor fråga ur
jordbrukets synpunkt, ty det rör sig ju
inte om mer än på sin höjd mellan 5
och 10 miljoner kronor, som skulle komma
vissa jordbrukare till del, men det
är klart alt även denna summa spelar
en betydande roll i vissa avseenden.

Jag är en av dem bland de borgerliga,
som kritiserats av statsrådet därför
att vi nu vilja föra in en organisation
med pappersexercis och dylikt. Jag

Nr 32.

Onsdagen den G december 1950 em.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

vill i det avseendet säga, att jag hör till
dem som vilja ha bort allt bråk och
krångel och har också på många områden
försökt göra det. Jag skulle önska,
att regeringen även i andra frågor utvecklat
lika stort nit som det som kommit
till ultryck här nu från statsrådsbänken,
ty då skulle vi ha fått åtskilligt
upprensat. Jag är övertygad om att
det system, som här är tänkt och som
i viss grad redan tillämpats, kommer
att medföra vissa pappersexercisbestämmelser
och att det kräver vissa
tjänstemän, men jag tror dock att statsrådet
överdriver omfattningen härav i
mycket stor utsträckning. Jag har ju
själv tillhört de sakkunniga, som utrett
denna fråga. Vi gjorde en mycket noggrann
utredning om hur stor personal
som behövdes för att effektuera det
system, som de sakkunniga föreslagit.
Det system som nu finns är dock betydligt
mindre invecklat än det system
vi föreslogo. Men inte heller det av de
sakkunniga förordade systemet fordrade
särskilt stor personal. Jag tror nog
också, att herr statsrådet i viss grad
skjuter över målet när han säger, att
samtliga myndigheter avstyrkte vårt
förslag. Tvärtom var det en hel del
myndigheter, som tillstyrkte det, men
jag medger, att vissa avstyrkte detsamma.
Jag tror emellertid att det skall
bli mycket svårt för en blivande kommitté
att kunna presentera ett mera enkelt
system, ty det har sina stora svårigheter
att kunna hålla kontroll över
en sådan här tilldelning.

Bensinskatten har man ju tänkt sig
skulle gå till vägväsendet i den mån
bensinen förbrukades på vägarna, medan
all annan bensin skulle vara fri
från skatt. Därför få ju också alla stora
företag, som förbruka bensin i sin industri,
restitution av den därpå belöpande
bensinskatten. Man kan ju då
fråga sig, om det är riktigt att jordbrukarna
skola behöva betala dylik skatt.
Det är helt andra toner från den nuvarande
finansministern än de som för

något år sedan ljödo från den föregående
finansministern, som nästan lovade
jordbrukarna restitution och som
också för det ändamålet tillsatte en utredningskommitté
med uppdrag att
framlägga grunder för en sådan restitution.
Vi fingo liksom ett halvt löfte om
att regeringen skulle biträda ett förslag
i den riktningen; men som sagt, de tongångar,
som vi i dag höra från finansministern,
äro litet annorlunda än de
som kommo från herr Wigforss för ett
par år sedan. Jag skulle därför vilja
fråga finansministern, om man i regeringen
nu intagit en annan ställning till
frågan om restitution av bensinskatt till
jordbrukarna än den man tidigare haft.
Jag tror att om man vill hålla den gamla
linjen bör det vara en ganska enkel sak
att klara upp denna fråga. De personella
resurserna för en sådan här anordning
kunna säkerligen ordnas ganska
bra. Av utskottet förordas samma metod
som nu tillämpas beträffande tilläggsskatten
på bensin, och självklart är att
det inte behöver kosta mera arbete att
restituera 25 öre än 27 öre. När det hela
kunnat klaras både av det centrala verket
och av länsstyrelserna under år 1949
för 42 000 kronor, kan man inte gärna
komma och säga att det behövs en så
stor apparat, då någon stor ändring i
själva systemet inte är ifrågasatt.

Jag tror sålunda, herr talman, att
andra kammaren med stor tillförsikt
kan ta utskottets förslag; det medför
inga revolutionerande förändringar vare
sig i fråga om förvaltningspersonal eller
kostnader.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Herr
Rubbestad frågade mig om regeringen
ändrat ståndpunkt. Jag svarar nej. Jag
fäster uppmärksamheten på att 1948 års
bevillningsutskott skrev och begärde en
förutsättningslös utredning rörande frågan
om grundskatten på bensin skulle
restitueras eller ej. Regeringen tillsatte
en utredning för att försöka finna en

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Restitution av tilläggsskatt å bensin, som användes vid jordbrukets drift.

väg härför. Utredningen fann inte någon
väg. Jag fäster uppmärksamheten
på att när herr Rubbestad här skildrar
de utmärkta ting, som utredningen
åstadkom, det bara är att konstatera, att
utredningens resultat underkändes. Det
förhåller sig inte så, att jag sagt, att alla
som yttrade sig över förslaget avstyrkt
detsamma. Jag har bara sagt, att i remissyttrandena
utsattes detta förslag för
en mycket stark kritik rörande de tekniska
anordningarna. Jag tog intryck av
denna kritik och förklarade mig inte
kunna lägga utredningen till grund för
ett förslag till riksdagen. Riksdagens
bevillningsutskott i år, både majoritet
och minoritet, har enhälligt ställt sig på
samma ståndpunkt och underkänt det
arbete herr Rubbestad var med om att
utföra.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag skall inte bli mångordig. Till
en början vill jag instämma med herr
Rubbestad därutinnan, att detta inte är
någon särdeles stor fråga för jordbruket.
Men jag vill göra den preciseringen,
att jag därmed menar jordbruket i dess
helhet. För den enskilde jordbrukaren,
som råkar använda en bensindriven
traktor, är det ofta en inte så liten fråga;
den kan betyda rätt mycket.

Det är väl knappast anledning att
närmare gå in på frågan huruvida det
är befogat med en sådan här restitution
av bensinskatt eller inte. Jag säger detta
nu sedan finansministern för eu stund
sedan höll ett anförande, varav jag drog
den slutsatsen att även han för sin del
numera hyser den meningen att en sådan
här restitution bör ifrågakomma.
Jag är inte fullt övertygad om att han
så förfärligt länge haft den uppfattningen.
I utskottsutlåtandet, där man redogjort
för departementschefens uttalande,
står det på detta sätt på ett ställe: »Även
för egen del har jag — utan att nu taga
ställning till frågan om det principiellt
berättigade i kravet på restitution av

bensinskatt för de här ifrågavarande
ändamålen —.» Det är alltså vad departementschefen
sade vid propositionens
avfattande, då han inte var på det
klara med om det var principiellt berättigat
eller inte med en sådan här
restitution. Jag har ytterligt svårt att
förstå en sådan ståndpunkt. Vi måste
för det första utgå ifrån att om bensinskatten
skall användas för vägändamål
ur rättvisesynpunkt restitution måste
ske. Men härtill komma också starka
ekonomiska skäl. I Utskottsutlåtandet
har man redovisat ett flertal yttranden,
av vilka det framgår hur pass stor nationalekonomisk
förlust det egentligen
är om man skall driva en traktor i jordbruket
med fotogen även i fortsättningen.
Efter det uttalande, som finansministern
gjort om sin principiella inställning
till saken, äro ju de invändningar
som gjorts i ämnet uteslutande av vad
man skulle kunna kalla teknisk art i
fråga om uppbörden av restitutionen.

Utskottets ordförande säger, att visserligen
går det bra med restitutionen i
dag när man har 5 000 traktorer, som
det skall restitueras för, men, säger han,
det kan man inte nöja sig med, utan
man syftar ju till att tiodubbla summan,
och då går det inte alls i lås. Finansministern
tycks inte vara lika övertygad
om att det går någorlunda hyggligt i
dag, eftersbm han gör gällande, att det
är en visa landet över hur sådana här
traktorer användas för andra ändamål.
Jag har roat mig med att fråga en del
kolleger från olika landsändar, om de ha
hört den visan sjungas. Det tycks ingen
ha gjort. Återstår att be finansministern
verifiera varifrån han har hämtat texten
och melodien till den där visan.

Utskottets ordförande sade, att man
inte märkte något särskilt intresse för
en restitution av detta slag när bensinen
kostade 18 öre, men nu är man alldeles
förfärligt angelägen om det. Det är väl
inte så märkvärdigt om det förhåller
sig så, ty för det första är ju 25 öre åtskilligt
mer än 18, och för det andra ha

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

vi nu under några år provat ett system
med restitution som, åtminstone såvitt
man kan fatta det ute i bygderna, har
slagit någorlunda väl ut. Alla dessa erinringar
av teknisk natur som man har
fallit tillbaka på tidigare göra alltså inte
längre något särdeles starkt intryck i
jordbrukarleden, och därför tycker man
sig kunna framhärda i kravet på en
restitution även av grundskattebeloppet.

Utskottets ordförande ställde också
frågan, om det verkligen är klokt att
först besluta om en restitution och sedan
utreda frågan. För egen del ser jag
inte alls saken på det sättet utan menar
att man bör fortsätta på ungefär samma
sätt som tidigare och utreda saken under
tiden. Kan man då hitta på någonting
som är bättre bör man övergå till
det.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olsson i Gävle begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 66,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående om -

röstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.

Därvid avgåvos 100 ja och 99 nej,
varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

§ 2.

Snabbare publicering av riksdagens
protokoll.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om snabbare publicering av riksdagens
protokoll.

Sedan 1947 års riksdag uppdragit åt
riksgäldsfullmäktige att undersöka möjligheterna
att ernå en snabbare publicering
av riksdagens protokoll, hade
fullmäktige med skrivelse den 19 oktober
1950 till bankoutskottet överlämnat
en promemoria i ämnet.

Riksgäldsfullmäktige hade i sin skrivelse
hemställt, att bankoutskottet måtte
föreslå riksdagen uppdraga åt fullmäktige
att vidtaga erforderliga anordningar
för utgivning under 1951 års
riksdag av tryckta debattprotokoll i
huvudsaklig överensstämmelse med av
fullmäktige förordade riktlinjer ävensom
bemyndiga fullmäktige att för ändamålet
taga i anspråk ett belopp av
förslagsvis 85 000 kronor av det under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. in. uppförda förslagsanslaget till
kostnader för riksdagstrycket.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i
anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande framställning,
måtte uppdraga åt fullmäktige att, med
beaktande av vad utskottet i utlåtandet
anfört, föranstalta om fortsatt utredning
av frågan om snabbare publicering av
riksdagens protokoll.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

Herr BRACONIER: Herr talman! Alla
instanser äro överens om att det är av
vikt för den politiska debatten att man
får snabbare protokoll. Ingen av dem
som ha yttrat sig i denna fråga har uttryckt
en annan mening.

Den svenska riksdagen har haft denna
fråga under debatt sedan 1937, då
konstitutionsutskottet och bankoutskottet
gemensamt yttrade sig. Sedan har
man diskuterat saken men icke lyckats
åstadkomma vad man åstadkommit i
praktiskt taget alla andra parlament.
Om man gick upp på riksdagsbiblioteket
den 1 december kunde man där få
läsa referatet av den engelska underhusdebatten
den 23 november. Det dröjde
alltså inte mer än 7—8 dagar innan man
kunde läsa den debatten in extenso. I
Sverige tar det tre veckor innan man
kan få ett utförligt referat av riksdagsdebatterna.
Det är utomordentligt beklagligt
att det skall förhålla sig på det
viset.

Banko- och konstitutionsutskotten yttrade
i sitt utlåtande i denna fråga 1937,
att man hoppades kunna uppteckna debatterna
direkt genom mekanisk återgivning.
Även herr Sandberg, som nu
har varit sakkunnig i denna fråga, fäster
stora förhoppningar vid att detta
skall kunna ske på mekaniskt sätt, men
de erfarenheter man hittills har vunnit
i denna fråga ge vid handen, att det är
mycket svårt att åstadkomma någonting
sådant. Det har gjorts försök i den danska
riksdagen, och där har resultatet hlivit
ganska nedslående.

När det nu i alla fall förelåg ett förslag
som hade sina stora brister, frågar
man sig, varför inte bankoutskottet utnyttjade
möjligheten att få till stånd en
viss träning, så att man etappvis kunde
lösa denna fråga. Nu säger utskottet endast,
att det hoppas att man så småningom
skall kunna lösa detta problem.
Men just ur den synpunkten hade det
varit skäl att göra det försök, som den
sakkunnige, herr Sandberg, hade varit
inne på. Annars måste man fråga sig,

hur man över huvud taget skall kunna
lösa detta problem om man inte hyser
den naiva förhoppningen, att det skall
kunna lösas genom mekanisk återgivning.

Jag tror det är nödvändigt för den
politiska debatten i vårt land att riksdagsprotokollen
publiceras snabbare.
Det måste ju ligga i demokratiens eget
väsen att de problem som diskuteras
här i riksdagen också diskuteras inom
väljarkåren. De skola diskuteras när
man har den aktuella debatten i riksdagen,
så att det finns möjlighet att anknyta
till vad som sägs här. De referat
som Tidningarnas Telegrambyrå utsänder
äro ganska utförliga i många frågor,
men i andra frågor äro de så knapphändiga
att det inte finns någon möjlighet
för pressmännen på andra orter
att med utgångspunkt från referaten ge
en riktig föreställning om de argument,
som bära upp ett riksdagsbeslut. I längden
måste den svenska demokratien lösa
denna fråga, och den bör lösas med det
snaraste. Ur den synpunkten är det ytterst
beklagligt att man nu inte har kommit
till en lösning. Med hänsyn till att
utskottet är enhälligt i denna fråga vill
jag inte ställa något yrkande. Jag uttalar
emellertid den förhoppningen, att det
genomföres en utredning med det snaraste,
som kan lägga fram ett förslag
till nästa års riksdag, så att denna fråga
äntligen löses, som för längesedan borde
ha varit löst.

Herr EDBERG: Herr talman! När man
betraktar bankoutskottets utlåtande nr
26 kan man inte underlåta att beklaga,
att så mycken vällovlig möda givit så
ringa resultat. Man slås ofta av hur lätt
vi i detta hus ha att reformera för andra
men hur svårt vi ha att reformera för
oss själva. Ibland är man frestad att om
riksdagen säga: Andra haver hon hulpit,
men sig själv kan hon inte hjälpa.

Allvarligt talat ha vi nog alla en
känsla av att vårt system för riksdags -

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

protokollens publicering för länge sedan
har överlevat sig självt. Det passade
kanske i en tid när allting slog
med mycket långsammare puls och tidender
av skilda slag endast långsamt
letade sig ut till environgerna. Men med
de moderna kommunikations- och meddelelsemedlens
utveckling har den ordning
som gäller för vårt tryck blivit
hopplöst ålderstigen. Att en reform är
nödvändig har ju också stått klart för
bankoutskottet, som redan 1947 underströk,
att debatterna i riksdagens kamrar
med minsta möjliga tidsutdräkt böra
bli tillgängliga i tryck för pressen. Veterligt
finns det heller intet annat jämförligt
parlament som nöjer sig med att
låta tre veckor förflyta från en debatt
till dess referatet blir tillgängligt i
tryck. I de flesta parlament föreligger
snabbprotokoll redan dagen efter. Så är
fallet exempelvis i Danmark, där Fortryket
över tingens förhandlingar föreligger
i tryck redan dagen efter förhandlingarna.

Behovet av en snabbare publicering
är en fråga som har två sidor, varav den
ena riktar sig mot pressen och den andra
mot riksdagen själv.

Vi pläga i denna kammare — inte alldeles
utan rätt — kritisera pressreferaten,
emedan vi finna dem alldeles för
otillräckliga och svanshuggna. Ärligt talat
finns det väl ingen talare som finner
att det väsentliga som han velat säga
ges full rättvisa i pressreferaten. Men
riksdagen måste då också lika ärligt
säga sig, att den gör föga eller intet för
att underlätta för pressen att till allmänheten
förmedla de djupa tankar,
som ta mandom i denna sal. Pressens
arbetsförhållanden bär i riksdagen äro
utan tvekan miserabla. Jag tänker då
inte i första hand på hur pressläktarna
bågna vid de stora debatterna. Redan
under våra rutinmässiga plena är det
ofta svårt för referenterna uppe på de
två läktarna att uppfatta visdomsorden
nere från salen. Det gör att referaten
med naturnödvändighet måste bli inte

bara ofullständiga utan stundom också
missvisande. Men på basis av just dessa
referat skola sedan kommentatorer i
olika organ bygga upp sina betraktelser.

Och här kommer jag in på den andra
sidan av frågan, där riksdagens eget intresse
kommer in i bilden. Om riksdagen
vill vara ett centrum för den politiska
debatten i landet — och de ambitionerna
ha vi onekligen — måste man
nog bättre än hittills sörja för vad man
skulle kunna kalla public relations. Det
sker främst och bäst genom att riksdagens
debatter så snabbt som över huvud
taget är möjligt föreligga in extenso i
tryck för allmänheten. Vilket helt annat
underlag skulle inte ett sådant fullständigt
debattprotokoll bilda för den politiska
debatten än dessa korta och otillräckliga
referat som pressen nu kan
offentliggöra. En debatt förs ju också i
landet medan en fråga kommer så att
säga frisch vom Fass, omedelbart efter
det beslut har träffats i riksdagen, När
riksdagsprotokollet kommer ut sedan
tre veckor ha förflutit är frågan inte
längre aktuell. Det tillhör sällsyntheterna
att det tryckta protokollet kan få
en debatt att blossa upp på nytt. Men då
har debatten ofta haft ett alltför magert
stoff att röra sig med, varigenom den
törhända förlorat i djup, kanske också
i saklighet och i intensitet. Riksdagen
har med andra ord tillhandahållit alltför
knappt material av sitt eget arbete.
Att riksdagen på så sätt löper risken
att stundom komma vid sidan är ju alldeles
uppenbart.

Vi hade nyss här i kammaren en stor
debatt. I den utvecklades en utomordentlig
vältalighet och rika fonder av
sakkunskap i frågan om restitution av
tilläggsskatten på bensin som förbrukats
inom jordbruket av bensindrivna
traktorer. All denna vältalighet och all
denna sakkunskap syftade väl knappast
till att övertyga någon i denna kammare,
ty här voro nog ståndpunkterna
intagna redan i förväg, utan de syftade

Onsdagen den G december 1950 em.

Nr 32.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

väl till att bilda ett incitament för
den fortsatta politiska debatten kring
detta problem. Det skulle de säkerligen
också ha kunnat göra om protokollet förelegat
tryckt i morgon eller, om man
vill vara anspråkslös, senast i övermorgon.
Men när vi närma oss julaftonen
förmodar jag att det är helt andra problem
som komma att uppta allmänhetens
intresse.

Om alltså både andra och tredje statsmakterna
ha sammanfallande intresse
av att få en bättre tingens ordning, borde
det också finnas möjlighet att få en
sådan till stånd. Svårigheterna skola
förvisso inte förnekas. Svårigheter möter
man över huvud taget överallt, och jag
tillåter mig tro, att man även i Danmark
ställdes inför vissa påtagliga svårigheter
innan man där genomförde den
nya ordning, som nu fungerar smidigt
och perfekt och som man inte kan tänka
sig att avvara.

Den specielle utredningsman, som
riksgäldsfullmäktige ha anlitat, har
staplat upp ett helt batteri av flaskhalsar.
Sådana möta när det gäller stenografernas
pass och anställningsförhållanden,
när det gäller riksdagens bristande
tekniska utrustning, när det gäller
tryckeriernas hårt ansträngda kapacitet
o. s. v. Allt detta är givetvis realiteter.
Den som själv i all anspråkslöshet
och efter fattig förmåga fuskar litet
med att försöka åstadkomma en tidning
kan inte frigöra sig från intrycket att
om pressens folk på samma sätt skulle
ha backat inför alla svårigheter, skulle
vi knappast ha några dagliga tidningar
i detta land utan bara månadsmagasin.

Den av den specielle utredningsmannen
föreslagna ordningen skulle vara
klart otillfredsställande, i det stycket
vill jag odelat ge utskottet rätt. Men det
kan ifrågasättas om det inte hade varit
bättre att pröva eu sådan ordning än
att alltjämt fortsätta i treveckorslunken.
•lag hyser respekt för utskottets linje,
som kanske skulle kunna definieras,
om man hårdrar den, som ett allt eller

intet, men när allt nu tycks stöta på så
många svårigheter som ju utskottet har
hjälpt utredningsmannen att stapla i reformens
väg, ifrågasätter man om det
kanske inte hade varit fördelaktigare
att ta något för att slippa riskera att vi
alltjämt skola få nöja oss med intet.
Jag skall likväl inte gå på riksgäldsfullmäktiges
förslag, men det förefaller mig
som om klämmen i utskottsutlåtandet
är så till litet förpliktande, att det kunde
vara värt att riksdagen starkare underströk
sitt önskemål att få en snabbare
publicering av protokollen. Jag
skulle därför vilja föreslå, att kammaren
samlade sig kring en annan och
mera positiv kläm som jag skulle vilja
formulera så här: »att riksdagen, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande framställning, må
uppdraga åt fullmäktige att, med beaktande
av vad utskottet ovan anfört, föranstalta
om skyndsam fortsatt utredning
av frågan om snabbare publicering
av riksdagens protokoll, så att förslag
om möjligt må kunna förelägggas 1951
års riksdag.»

Bara ytterligare ett par ord. I bankoutskottets
utlåtande har också kostnadsfrågan
något berörts. En tidning tog
för några dagar sedan fasta på det och
skrev, att utskottet är charmfullt omedvetet
om att dagsfärska riksdagsprotokoll
skulle bli en best-seller. Det är vänligt
sagt, jag tror alltför vänligt. Jag
tror uppriktigt talat att vi inte ha någon
möjlighet att som best-sellerförfattare
konkurrera med förre finansministern,
men otvivelaktigt skulle dagsfärska
riksdagsprotokoll, om de tillhandahölles
inte bara för abonnemang utan
varför inte också i lösnummerexemplar,
exempelvis genom Pressbyrån, mötas
av betydande intresse, inte bara från
pressens utan också från den politiskt
intresserade allmänhetens sida. Det är
alltså här fråga om en bättre service
från riksdagens sida gentemot pressen
och över huvud taget gentemot den politiskt
intresserade allmänheten. Jag

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

tror att de merkostnader, som en sådan
bättre service skulle komma att dra,
skulle vara tämligen väl använda
pengar.

Herr HALLBERG: Herr talman! Det
råder inte mer än en mening i denna
fråga i kammaren, föreställer jag mig,
nämligen att man bör söka lösa problemet
om snabbare publicering av protokollen.
Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att bankoutskottet mycket
grundligt har penetrerat detta problem
och stannat vid att föreslå fortsatt utredning,
eller ny utredning om man så
vill, på grund av de oöverstigliga praktiska
svårigheter som uppkomma.

Herr Edberg åberopade nyss att han
är fackman vid ett tidningstryckeri, och
jag kan, fastän i ringare mån, åberopa
detsamma. Jag har haft tillfälle att uppmärksamt
lyssna till debatten i bankoutskottet,
inte minst om dessa praktiska
svårigheter av tryckeriteknisk art, som
ha hopat sig i vägen för en åtgärd redan
nu. Jag anser, att de exempel som
både herr Braconier och herr Edberg
åberopade från utlandet, bland annat
England och Danmark, säga ganska litet,
ty om man skall fästa något större
avseende vid de jämförelserna, måste
man också veta vilka tryckeritekniska
möjligheter man där har att lösa frågan.
Kanske inte kammarens ledamöter i allmänhet
ha lagt märke till att man för
de ordinarie riksdagsprotokollen måst
övergå till tryckning vid två olika tryckerier
här i Stockholm, medan riksdagens
protokoll och handlingar tidigare
trycktes på ett enda tryckeri. Det beror
på tryckeriernas ökade svårigheter att
leverera beställningar från riksdagen.
När man nu har undersökt frågan, huruvida
det ena eller andra tryckeriet
skulle kunna utfästa sig att trycka ett
snabbprotokoll som vore tillgängligt redan
dagen efter debatten, har det visat
sig att intet tryckeri kan åta sig att utföra
arbetet. Det är kanske framför allt

detta som har gjort att bankoutskottet
har yrkat på fortsatt utredning av denna
sak.

Kostnadsfrågan, som herr Edberg var
inne på, är ju inte heller oviktig. Man
räknar med att det föreslagna provisoriet
skulle kosta omkring 85 000 kronor,
och i dessa tider bör man väl fästa
avseende även vid det.

Jag vill också påpeka, att det inte är
alla tidningar i landet, inte ens här i
Stockholm, som tillmäta dessa snabbprotokoll
en sådan oerhörd betydelse
som herr Braconier och herr Edberg
göra. För att inte bli missförstådd vill
jag tala om, att jag själv är mycket intresserad
av att snabbprotokoll komma
till stånd. Om jag inte minns alldeles
fel hade Dagens Nyheter härom dagen
en ledare som utmynnade i ett uttalande,
att man hellre än att ta den halvmesyr
som förre riksgäldsdirektörens
förslag innebar borde vila på hanen och
inte ta någonting alls. Därmed hade inte
Dagens Nyheter sagt, att den inte vill
ha snabbprotokoll. Aftonbladet gick ännu
längre och framförde en mening som
jag inte delar, då den i förrgår på ledaravdelningen
uttalade, att denna fråga
har blåsts upp till oriktiga proportioner.
Jag refererar bara uttalandet och
lämnar det därhän. Däremot har jag av
andra tidningar fått veta, inte bara vilken
konservativ och efterbliven församling
den svenska riksdagen är — det
har herr Edberg i viss mån strukit under
— utan det har också talats om de
obotfärdigas förhinder, så att man som
östgöten skrev inte vet om man skall
skratta eller gråta åt bankoutskottet.
Det kanske kan ha ett visst intresse för
kammarens ledamöter att höra ett citat
ur högertidningen Umebladet. Den skriver
som om det här gällde ett världsproblem:
»Det är ju allmänt känt och
erkänt att riksdagen är en synnerligen
konservativ institution. Riksdagsmännen
vilja ogärna frångå gamla vanor
och en av dessa är möjligheten att justera
yttrandena. Det är beklagligt att

Onsdagen den G december 1950 cm.

Nr 32.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

denna konservatism skall hindra en så
enkel reform som snabbpublicering av
riksdagsprotokollen onekligen utgör.»

Båda de föregående talarna ha bekräftat,
att bankoutskottet har en positiv
inställning. De praktiska skäl som
utskottet redovisar ha emellertid gjort
att utskottet ansett sig böra föreslå, att
riksdagen måtte besluta uppdraga åt
riksgäldsfullmäktige att verkställa en ny
utredning. Med anledning av herr Edbergs
yrkande om ändring i klämmen vill jag
påpeka, att bankoutskottet säger, att utskottet
förutsätter, att den utredningen
skall ske snabbt. Beträffande frågan om
det är möjligt att verkställa utredningen
så snabbt, att förslag kan komma
fram till nästa års riksdag, är jag i tillfälle
att tala om, att riksgäldsfullmäktige
under hand ha meddelat, att det
inte är möjligt att få fram ett förslag till
1951 års riksdag. Om riksdagen bifaller
utskottets förslag skola riksgäldsfullmäktige
göra allt de kunna för att förslag
skall komma fram så fort som möjligt,
men de kunna inte lova det till
1951 års riksdag. Jag tycker, att också
detta är ett skäl för kammaren att i likhet
med första kammaren gå på utskottets
linje, och jag hemställer om bifall
till utskottets förslag oförändrat.

Herr RUBBESTAI) (kort genmäle):
Herr talman! Det Ur klart att det skulle
vara till fördel för riksdagen om tidningarna
genom ett tidigare publicerande
av riksdagsprotokollen kunde
förmås att ägna litet mer uppmärksamhet
åt debatterna här än vad de
ha gjort under den senaste tiden. Jag
kommer ihåg att det under mina första
år här i riksdagen var ganska långa
och bra referat över riksdagsförhandlingarna,
men protokollen konnno lika
sent då som nu. Det gick på den tiden
bra att klara den saken för tidningarna,
och varför kunna inte tidningarna med
litet god vilja klara det även nu? Tid -

sköta refereringen litet bättre än de ha
gjort, och i så fall behöva vi inte tidigare
protokoll. Vi riksdagsmän klara
oss bra med den tid som nu går åt för
protokollens publicering.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Denna fråga har länge varit
aktuell och har diskuterats i flera omgångar.
Nu ha riksgäldsfullmäktige fått
i uppdrag att göra en utredning, och
den har gjorts av förre riksgäldsdirektören
Sandberg. Han har i sitt arbete
givetvis inte kunnat göra någonting
annat än försöka att på varje punkt
fastställa vad som i nuvarande läge är
möjligt. Det har varit nödvändigt att ta
hänsyn till vad stenograferna kunna
åstadkomma, och hänsyn måste också
tas till vilka överenskommelser som
just i nuvarande läge kunna träffas med
tryckerierna. Han kom så fram till det
förslag, som bankoutskottet nu har tagit
ställning till. Det stod klart för riksgäldsfullmäktige
att man möjligen kunde
nå en större effekt med mekaniska
hjälpmedel, men det är en sak som
knappast kan ordnas på kort tid.

Jag måste för min del beklaga, att
bankoutskottet har skjutit undan denna
fråga igen. Man hade ju tänkt sig ett
försök under nästa år, och skall man
fortsätta utredningsarbetet, hade det
naturligtvis varit av stort värde att ha
detta fortlöpande praktiska försök under
nästa år som vägledning och utgångspunkt
för den fortsatta utredningen.
Det hade väl varit bra mycket
värdefullare än de reflexioner, som
bankoutskottet nu skickar med och som
i sak inte innebära någonting nytt. Jag
•förmodar alt utredningsmannen har
gjort de reflexionerna både fram och
tillbaka många gånger om.

Herr Rubbestad sade här, att riksdagsmännen
inte ha något behov av
snabbare protokoll och särskilt inte,
menade han, om pressen gjorde litet
fylligare referat. Jag har för min del

ningarna böra enligt min mening kunna
7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 92.

Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

en annan mening. Jag tycker det händer
ofta att man sitter här och lyssnar
till en debatt och antecknar en eller
annan passus som man tycker är värdefull
eller intressant, och det har stort
intresse att någorlunda snart kunna verifiera
anteckningarna. Passar man på
kan man göra någon anteckning i justeringsrummet
— dock inte av statsrådsanföranden,
vilka ingalunda äro det
oviktigaste i detta sammanhang. Dem
får man aldrig se i justeringsrummet
utan de tas undan för justering, var det
nu sker, och man kan i varje fall inte
utan rätt mycket besvär få se dem
förrän de komma i tryck efter ett par,
tre veckor.

Jag tycker nog, att man kunde ha
gjort det försök, som utredningsmannen
rekommenderar. Det hade visat en smula
god vilja att komma till rätta med
detta problem eller åtminstone föra det
ett stycke framåt. Jag skulle gärna ha
velat yrka bifall till riksgäldsfullmäktiges
förslag till bankoutskottet. Det lär
vara tveksamt huruvida ett sådant yrkande
över huvud taget kan ställas, eftersom
det här inte föreligger vare sig
någon proposition eller någon motion
utan en skrivelse från riksgäldsfullmäktige,
och när det ligger till på det sättet
skall jag inte ställa det yrkandet. Jag
nöjer mig med att ansluta mig till det
yrkande som ställdes av herr Edberg
och som innebär en viss skärpning av
klämmen i bankoutskottets utlåtande.
Det är uppenbarligen knappast möjligt
att i en hastig vändning få fram ett förslag
av den fullständiga karaktär som
bankoutskottet nu efterlyser, ett förslag
som i ett sammanhang skulle lösa problemet
restlöst och tillfredsställande,
men det skadar ju inte om riksdagen
stryker under önskvärdheten av alt utredningen
må ske så fort som möjligt,
när nu bankoutskottet inte vill vara
med om det förslag som förelåg.

Herr SCHMIDT: Herr talman! Jag vill
erinra om att riksgäldsfullmäktige själ -

va ha påpekat, att detta förslag har en
begränsad räckvidd. En sak som inte
står i handlingarna är att stenograferna
ha rätt delade meningar om denna sak.
Därmed vill jag inte ha sagt, att de
inte ha lovat att lojalt ställa sig till förfogande
för genomförandet av förslaget;
det ha de nämligen gjort. Jag ber
emellertid kammarens ledamöter uppmärksamma,
att för det första förmiddagspasset
skulle det ställas utbildade
diktamensmaskinskriverskor till stenografernas
förfogande, så att de verkligen
kunde få ut sina protokoll i tid.
Så skulle emellertid inte vara förhållandet
för de följande passen, och det
skulle innebära att stenograferna finge
ordna med utskrift på kvällar och nätter.
Till detta arbete finns ingen annan
arbetskraft än den hos de privata maskinskrivningsbyråerna.
Riksgäldsfullmäktige
ha inskränkt sig till att säga,
att stenograferna få ordna utskrifterna
från de övriga passen på lämplig tid,
och det tycker jag under sådana förhållanden
är väl mycket begärt.

Här har talats om den tekniska metoden
för återgivande av anförandena. Om
den kan man diskutera, och man vet
inte vad resultatet skulle bli av ett prov.
Det har emellertid inte nämnts att det
finns stenografimaskiner som användas
vid stora kongresser och som lära ha
använts även i FN. Jag kan tala om att
sådana maskiner ända sedan 1949 ha
använts på Påhlmans handelsinstitut,
där eleverna ha fått lära sig att använda
dem. Det är mycket möjligt att man
med sådana maskiner kan komma en
bra bit på väg mot avkortning av utskrivningstiden.

Sedan finns det även enklare förfaringssätt,
om man vill nedsätta sina
pretentioner på det första protokollet,
t. ex. ett korrekturförfarande liknande
det som användes i det engelska parlamentet.
Jag vill framhålla, att det föreliggande
förslaget är baserat på att man
i någon mån skall korta ned stenografpassen
från i denna kammare 45 minu -

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

ter till en lialv timme. I utländska parlament
har man betydligt kortare tider,
högst 15 minuter och ända ned till 2
minuter för varje stenografpass. Nu säger
utredningsmannen själv, att »det
första villkoret för att kunna åstadkomma
en snabbare publicering av
riksdagens protokoll är att stenografpassen
förkortas och att stenogrammen
regelmässigt utskrivas omedelbart efter
passets slut». Han säger också i ett
annat sammanhang: »Längre än till nu
anförda förslag torde man för närvarande
icke kunna komma. För eu omedelbar
utskrift efter varje pass skulle
fordras att riksdagen hade en stenografkår,
som kunde ägna sig uteslutande
åt stenografarbetet under plenidagar.
En dylik stenografkår går det emellertid
icke att omedelbart få till stånd. Antalet
stenografer, som skulle kunna ägna
sig åt och som äro lämpliga för detta
mycket kvalificerade arbete, är alltför
litet här i landet.»

Vi ha i utskottet ansett, att man borde
pröva sig fram på andra vägar på
ett mera omfattande sätt än vad man
hittills har gjort. Endast ett försök med
mekanisk upptagning har förekommit i
våras, och man har inte prövat de av
mig omnämnda andra metoderna, varken
stenografimaskiner eller ett korrekturförfarande.
Utskottet anser det vara
ett ganska betänkligt företag att försöka
pressa in den föreslagna anordningen i
en redan hårt ianspråktagen kapacitet
med ej heltidsanställda stenografer och
med tryckerierna hårt belastade i fråga
om de speciella maskiner det här gäller
och att endast basera det hela på
ett manuellt förfarande.

Utskottet har vidare gjort ett uttalande,
som berörts i debatten, nämligen
att vi anse den föreslagna anordningen
icke vara tillfredsställande ens som ett
provisorium. Det är den nämligen inte,
framför allt därför att detta provisorium
inte leder till någon tillfredsställande
lösning. Vi kunna ju inte tänka
oss att i framtiden arbeta på detta sätt,

utan vi måste komma fram till någonting
annat. .lag skulle vilja gå så långt
att jag säger, att vi inte behöva göra
några försök för att genomföra den föreslagna
anordningen. Den kommer att
fungera bra när det gäller vissa anföranden,
framför allt dem, som skrivas
under stenografernas första pass, men
det kommer att bli svårare i fråga om
eftermiddags- och kvällspassen. Det
hela är bara en fråga om stenografer,
maskinskriverskor, övertid och skiftkörning
i tryckerierna. Men det kostar
pengar.

Vi ha i utskottet den uppfattningen,
att det skulle finnas utsikt att begränsa
den kostnadsökning som snabbprotokoll
medföra genom införande av olika
tekniska hjälpmedel, ett eller flera, och
kanske också därigenom minska kostnaderna
för det definitiva protokollet.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till vad jag anfört och skulle vilja sluta
med att understryka vad någon av de
föregående talarna i debatten sade,
nämligen att vi nog i denna fråga äro
överens om målet. Jag kan för min del
omvittna, att allesamman i bankoutskottet
voro positivt inställda till denna fråga
och ville medverka till en god lösning
av densamma. Det kan emellertid
finnas olika meningar om hur en sådan
skall uppnås. Vi äro inom utskottet
övertygade om att ett dröjsmål av förhållandevis
kort natur skulle befordra
ett bättre resultat, och för min del
hoppas jag att det skall medföra att man
får bättre valuta för pengarna.

Under sådana omständigheter har
jag, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr STÄHL: Herr talman! Jag har
begärt ordet endast för att fästa uppmärksamheten
på ett par synpunkter utöver
vad som hittills anförts i diskussionen.
Först skulle jag emellertid vilja
säga till herr Rubbestad, att en snabbare
publicering av riksdagens proto -

100 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Snabbare publicering av riksdagens protokoll.

koll inte i första hand är ett intresse
vart* sig för riksdagens ledamöter, som
sitta i kamrarna och följa debatterna,
eller för pressen utan framför allt ett
intresse för den stora allmänheten. Frågan
gäller huruvida riksdagen skall kunna
och vilja reformera de nuvarande
förhållandena, så att man kan gå allmänhetens
önskemål till mötes.

Herr Hallberg sade, att det råder delade
meningar bland tidningarna, huruvida
denna reform är önskvärd eller
inte. Jag vill fästa uppmärksamheten på
att det i utskottsutlåtandet har påpekats,
att bland dem, som gjort framställning
om att en snabbare publicering av riksdagens
protokoll skulle komma till
stånd, befinna sig Sveriges vänsterpress1''örening,
som representerar hela den
liberala pressen, och Bondeförbundets
pressförening. Det är alltså tydligt, att
kravet på en förändring stödes av en
mycket stark opinion.

Det oaktat får man förstå de praktiska
invändningar, som i detta sammanhang
resas. Jag tycker inte att man
skall negligera de praktiska svårigheter,
som herr Hallberg och Schmidt pekat
på. Det är i det läget, herr talman, som
jag undrar, om man inte skulle kunna
taga under övervägande att komma fram
på en något enklare väg, när frågan i
alla fall skall underkastas fortsatt utredning.

Om man ser saken ur allmänhetens
synpunkt, måste man väl ändå säga, att
det är — jag skall inte använda ett så
hårt ord som litet grönköpingsmässigt
men i varje fall eu smula förlegat, att
allmänheten skall få vänta upp till tre
veckor på att få taga del av ett kanske
viktigt statsrådsuttalande, som gjorts
exempelvis i denna kammare, därför att
sådana anföranden, som herr Waldemar
Svensson påpekade, ofta inte finnas i
justeringsrummet, där pressen för övrigt
inte söker dem. Det kan många
gånger vara av vikt och betydelse, att
möjlighet beredes allmänheten att taga
del av partiledaruttalanden och andra

yttranden dagen efter det de hållits —
inte tre veckor eller en vecka efteråt.
Men däremot, herr talman, måste vi väl
alla erkänna, att i riksdagens protokoll
förekommer mycket, som inte behöver
göras tillgängligt på det sättet utan där
TT-referatet är fullt tillfredsställande.
Skulle man inte ur sådana rent praktiska
synpunkter kunna göra en sortering
mellan det material, som behöver
skickas ut och det som kan anstå? En
sådan sortering göres t. ex. av Radiotjänst.
Vissa anföranden radieras, andra
radieras inte, och jag tror att vi alla
gärna finna oss i det. Om det på detta
område skulle yppa sig tryckeritekniska
svårigheter, skulle jag vilja föreslå —
jag vet att detta förslag har diskuterats
bland tidningsfolk och att många instämma
däri — att man skulle nöja sig
med en stencilerad upplaga av detta
tryck, så länge man prövar sig fram och
till dess man kan komma till ett mera
bestående resultat. Man måste väl försöka
att komma till rätta med det mest
groteska och avvita i nu rådande förhållanden,
nämligen att det skall draga
ut två till tre veckor, innan stora och
viktiga ting kunna publiceras. Det finns
intet annat parlament, åtminstone inte
i Europa, som är så senfärdigt som vårt
i detta avseende.

I detta sammanhang skulle jag, herr
talman, också vilja peka på ett par omständigheter
när det gäller servicen för
tidningarna här i riksdagen. Jag tror
herr Edberg snuddade vid denna fråga
— jag syftar på förhållandena för de
på kamrarnas pressläktare arbetande
pressmännen, speciellt vid större debatter.
Alla som sitta i denna sal ha ju
kunnat konstatera, hur fullkomligt omöjliga
förhållandena äro på pressläktaren
under remissdebatten. Jag undrar om
man inte skulle kunna angripa detta
problem litet mera fördomsfritt och
praktiskt än som hittills skett. Det vore
väl ändå rimligt att man toge en del av
de övriga läktarna i anspråk för att där
bereda plats i varje fall åt aktivt ar -

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32. 101

Förslag till ordnande av riksdagshusplanen m. m.

betande pressmän. Trots att kontrollen
på pressläktaren är ytterst rigorös, är
det nästan omöjligt för en landsortstidning
att driva upp en plats på pressläktaren
under en remissdebatt, och det
kan ju inte sägas vara riktigt.

Vidare skulle, lierr talman, en del
små praktiska anordningar behöva vidtagas.
Tidningsmännen uppe på pressläktaren
skulle t. ex. behöva ha tillgång
till en talarlista och ett rapportsystem,
så att de, när de sutte på andra kammarens
läktare, kunde veta vem som
talar i första kammaren och vice versa
för att på det sättet kunna följa
debatterna i båda kamrarna på ett effektivare
sätt än nu. De förbättringar
jag nu givit anvisning på, skulle gå att
ordna för några futtiga kronor. Det
skulle inte bli någon stor apparat, men
det skulle betyda mycket för förbättrandet
av publiciteten här i riksdagen
och medföra, att riksdagen blir det politiska
debattforum, som herr Edberg
med all rätt sade att riksdagen borde
vara.

Eftersom något positivt beslut i detta
ärende inte kan fattas i kväll utan frågan
går till fortsatt utredning, har jag
velat kasta fram dessa synpunkter —
det finns flera, herr talman, men dem
skall jag i detta sammanhang inte besvära
med — till övervägande från deras
sida, som i fortsättningen skola utreda
denna fråga. Jag hoppas att man
på olika sätt skall kunna främja pressens
arbetsförhållanden, så att allmänheten
får en så god bild av riksdagens
arbete som möjligt, ty det är ju det som
är meningen med det hela.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till det av herr Edberg
under överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Edberg begärde
emellertid votering, i anledning

varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Edberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 114 ja och 74
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken framställning om utbyggnad
av pappersmaskinen vid Tumba
bruk.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Förslag till ordnande av riksdagshusplanen
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i anledning
av 1945 års helgeandsholmskommittés
betänkande med förslag till ordnande
av riksdagshusplanen m. in.

Sedan 1938 års riksdag uppdragit åt
fullmäktige i riksgäldskontoret att efter

102 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Förslag till ordnande av riksdagshusplanen m. m.

utredning inkomma med förslag till
ordnande av riksdagshusplanen, hade
fullmäktige med skrivelse den 16 mars
1950 till bankoutskottet överlämnat en
framställning i ämnet, grundad på ett
av 1945 års lielgeandsholmskommitté
framlagt förslag.

Utskottet hemställde, att fullmäktiges
i riksgäldskontoret förevarande framställning
icke för närvarande måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
det föreliggande utskottsutlåtandet yrkas
ju rent avslag på den framställning
det här gäller, men i motiveringen finns
dock ett uttalande som ger till känna,
att man ändå har för avsikt att, kanske
till och med inom en rätt snar framtid,
vidtaga åtgärder för sänkande av
planen utanför riksdagshuset, en sänkning
med en och en kvarts meter. Allt
detta beräknas för närvarande kosta
1 300 000 kronor, varav dock Stockholms
stad förklarat sig villig att betala hälften.
Utskottet rekommenderar sålunda
att förslaget förverkligas inom den närmaste
framtiden.

Jag måste för min del säga, att jag
tycker det är meningslöst att man skall
diskutera denna fråga i bankoutskottet
och göra ett uttalande av detta slag. Det
borde vara alldeles onödigt att kasta
ut pengar på en dylik sak och att denna
fråga på nytt skall behöva komma tillbaka
till riksdagen. Jag tror man kan
använda pengar på ett bra mycket bättre
sätt än till att sänka planen utanför
riksdagshuset. Därför skall jag, herr talman,
be att få yrka, att utskottets motivering
strykes och att i utskottets kläm
orden »för närvarande» strykas, så att
utskottet i klämmen hemställer »att fullmäktiges
i riksgäldskontoret förevarande
framställning icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda».

Herr ANDERSSON i Munkaljungby:
Herr talman! När vi behandlat denna
fråga i bankoutskottet, ha vi utgått från
att riksdagen givit vissa direktiv för den
utredning, som bär verkställts och som
nu ligger till grund för utskottets utlåtande.
Frågan om riksdagshusets omgivning
har ju alltsedan huset kom till
varit aktuell gång efter annan. Man kan
inte hålla på i det oändliga och diskutera
denna fråga och göra nya utredningar
undan för undan. Denna kommitté
har nu kommit fram till ett förslag, som
enligt utskottets mening kunde accepteras
eller i varje fall hade vissa utsikter
att vinna riksdagens godkännande.
Stockholms stad har även givit sin anslutning
till förslaget och förbundit sig
att bidraga med hälften av kostnaderna.

Utskottet är enigt i sitt förordande
av förslaget. Utskottet är emellertid
även enigt om att det inte är lämpligt
att för närvarande sätta i gång arbetena,
utan att de böra skjutas på framtiden.
Vi ha också i utlåtandet sagt ifrån, att
det bör ankomma på riksgäldsfullmäktige
att, om så skulle anses erforderligt,
vidtaga ändringar i det förslag, som
kommittén framlagt och som riksgäldsfullmäktige
här ha givit sin anslutning
till.

Under dessa förhållanden tycker jag
inte att detta är så värst mycket att
orda om. Frågan kommer tydligen igen.
Om förslaget återkommer i samma skick
som det föreliggande eller om det blir
ett nytt förslag i nära anslutning därtill,
det får framtiden utvisa. I varje fall
har utskottet varit enigt om att rekommendera
det nu framlagda förslaget till
utförande någon gång i framtiden.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed
avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
det yrkande, som under överläggningen
framställts av herr Rubbestad; och

103

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
det av herr Rubbestad under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rubbestad begärde likväl rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
113 ja och 71 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

29, i anledning av väckt motion
angående dels åtgärder för konstnärlig
utsmyckning av första kammarens
plenisal, dels ock en översyn av belysningsanordningarna
därstädes; och

nr 30, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

ende ändrad lydelse av 2 § 11 :o),
15: o), 17:o) och 19:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt; och

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 6.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom
vissa strandområden.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa
strandområden, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 223, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om tillfälligt byggnadsförbud inom
vissa strandområden.

I nämnda lagförslag var 1 § så lydande: 1

§•

För att åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag
äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde byggnad icke
må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket
skall avse mark och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som

Nr 32.

104

Onsdagen den 0 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

prövas erforderligt med hänsyn till
omständigheterna i varje särskilt fall,
dock högst 300 meter från nämnda
linje vid normalt medelvattenstånd.
Området skall å karta eller annorledes
till sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall
icke gälla beträffande område som ingår
i fastställd stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller beträffande område
som ingår i godkänd avstyckningsplan
med mindre förbud mot tätbebyggelse
utfärdats för området. Byggnadsförbud
som meddelats med stöd av denna lag
skall icke utgöra hinder för uppförande
av byggnad som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns
eller den allmänna samfärdselns
behov.

2—5 § § i förslaget inneliöllo bestämmelser
om kungörelse av meddelat
byggnadsförbud, om talan mot länsstyrelses
beslut, om ansvar för överträdelse
av förbud samt om handräckning.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
lagen gälla till och med den 31 december
1952.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft åtta i
anledning av densamma väckta motioner,
i första kammaren nr 489 av herr
Nilzon, Ivar, m. fl., nr 490 av herr Gränebo
m. fl., nr 491 av herrar Lindblom
och Bergvall och nr 492 av herr Lundqvist
m. fl. samt i andra kammaren nr

592 av herr Hedlund i Rådom m. fl., nr

593 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,
nr 594 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl. och nr 595 av herr Fagerholm
m. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 223; samt

B. att motionerna I: 489, 490, 491 och
492 samt II: 592, 593, 594 och 595 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits:

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och
Allmän, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen, med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, måtte för sin del
antaga av reservanterna framlagt förslag
till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden;

B. att motionerna I: 489 och 491 samt
II: 593 och 594 måtte anses besvarade
genom vad reservanterna hemställt under
A. ovan, samt

C. att motionerna I: 490 och 492 samt
II: 592 och 595 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

2) av herrar Werner, Pålsson, Cassel,
Andersson i Dunker och Larsson i Karlstad,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande Kungl. Maj:ts
proposition icke måtte av riksdagen bifallas.

Det lagförslag, som framlagts i den
under 1) anmärkta reservationen, skilde
sig från Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag därutinnan, att

dels i 1 § andra stycket orden »högst
300 meter» utbyttes mot »högst 100
meter»;

dels till lagen fogats ytterligare en
paragraf, betecknad 6 §, av följande lydelse
:

6 §.

För men, som tillskyndas strandägare
genom byggnadsförbud enligt denna lag.
skall ersättning givas i enlighet med vad
därom framdeles kommer att i lag bestämmas; dels

ock lagens giltighetstid skulle
begränsas till den 30 juni 1952.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes ordet av

Herr ANDERSSON i Löbbo, som yttrade:
Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 29 får jag hemställa,

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32. 105

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj:ts
av utskottet tillstyrkta lagförslag paragrafvis
med slutstadganden, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed upptogs till en början
till behandling punkten A.

Förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Jag kan inte annat än beklaga
att detta enligt min mening mycket viktiga
och för många människor mycket
ingripande lagförslag måste komma till
behandling så här sent på kvällen.

Det föreliggande lagförslaget om tillfälligt
förbud mot bebyggelse inom vissa
strandområden kallas väl i allmänhet
för strandlagen, men vi ha också i tidningarna
sett ett annat inte så vackert
namn, som kanske ändå är rätt betecknande
för vad lagen avser, nämligen
»strandrövarlagen». Det är beklagligt
att justitieminister Zetterberg, som
främste tillskyndare och upphovsman
till förslaget, skall få sitt namn knutet
till en lag med ett sådant namn.

I propositionen angives lagens främsta
syfte vara »att åt allmänheten trygga
tillgång till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag».
För det ändamålet skola länsstyrelserna
bemyndigas att förbjuda
uppförande av byggnad på sådana områden
utan länsstyrelsens tillstånd. Det
blir alltså en ny förbudslag. Visserligen

heter det att den föreslagna lagen är av
provisorisk karaktär, men det har klart
sagts ifrån, att provisoriet skall ersättas
med en permanent lag. Det råder intet
tvivel om att det på vissa platser i vårt
land har uppstått en strandbebyggelse,
som inte är önskvärd. Detta få vi nog
litet var medge. Men hur stor omfattning
denna icke önskvärda bebyggelse
har, därom finnes ingen utredning. I
varje fall har det icke förebragts någon
sådan inom tredje lagutskottet. Om det
förekommer sådan olämplig bebyggelse
på en procent eller på en tiondels procent
eller på en hundradels procent av
våra strandområden, därom vet man
tydligen ingenting. Inte heller vet man
något om utsträckningen av de strandområden,
som man nu tänker taga i anspråk
för fritidsändamål och för vilka
förbud mot bebyggelse skall utfärdas.
Blir det 10 mil eller 50 mil eller 100 mil?
Man vet ingenting därom. Inom utskottet
gjordes i sista stund ett litet försök
att komma till någon klarhet om den
saken, men det lyckades inte. Det är
därför uppenbart, att vi här av justitieministern
fått ett lagförslag, om vilket vi
skola diskutera och fatta beslut ehuru
utredningen skall ske i efterhand. Vi
kunna nu endast göra antaganden beträffande
omfattningen av de skador
som redan uppstått, och vi ha inte ens
antaganden alt bygga på beträffande
den blivande lagens omfattning. Jag
måste för min del säga att jag finner
detta vara ett ganska anmärkningsvärt
förhållande.

Vad vi däremot veta, det är att de
som drabbas av denna förbudslag, nämligen
ägarna av strandområden, för vilka
förbud kommer att utfärdas, icke
äro tillförsäkrade någon ersättning för
det intrång och den skada, som de kunna
komma att lida genom förbudet eller
i övrigt. Däremot hotas de med böter
och fängelsestraff upp till sex månader,
om de skulle våga sig på att bygga en
stuga på sill egen mark, när förbud är
utfärdat.

106 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Vilka äro nu dessa markägare? Är det
som några påstå godsägare, bolagsdirektörer
och grosshandlare? Eller är det
som andra påstå alldeles övervägande
fattiga småbönder och fiskare? Visst
finns det väl en del av det förra slaget,
men jag är för min del alldeles förvissad
om att den senare gruppen representerar
oändligt många flera. Inte heller
om den saken finns det någon utredning.
Men jag har en uppgift, som
lämnades för Stockholms län vid en
uppvaktning inför utskottet. Det är en
uppgift som är ganska belysande. Det
finns bara inom detta län inte mindre
än cirka 5 600 s. k. binäringsfiskare, av
vilka de allra flesta äro småbönder med
fiske såsom binäring. Dessa torde nästan
samtliga vara strandägare och riskera
såsom sådana att drabbas av denna
förbudslag. Hur många småbrukare
och bönder, som därutöver finnas inom
Stockholms län och som inte äro fiskare
men ändå strandägare, därom vet
man intet. Säkert är det dock ett betydande
antal. Och självklart vet man
ännu mindre hur många av samma
grupper det finns inom hela vårt land.

Till dessa stora befolkningsgrupper
tar man i det föreliggande förslaget icke
någon hänsyn. Men man tar så mycket
mera hänsyn till alla dem i städer och
samhällen, som ha sin lagstadgade semester
och sina fria söndagar och andra
fridagar, som ge tillfälle till friluftsliv
av olika slag. Jag förnekar på intet
sätt att dessa, som leva i städernas och
industriernas grottekvarn, ha behov av
friluftsliv. Det ha de alldeles säkert.
Men vad jag reagerar mot, det är, att
tillfredsställandet av detta behov skall
ske på bekostnad av dem, som i regel
ha det betydligt sämre i olika avseenden
än de som få komma i åtnjutande
av dessa förmåner.

Vad är det i verkligheten man gör genom
denna lag? Jo, man tar ifrån dessa
strandägare en del av deras i många
fall värdefullaste egendom, ty när man
förhindrar dem att utnyttja egendomen

på det sätt, som för dem är naturligt
och fördelaktigt, är ju detta detsamma
som att beröva dem en del av denna
egendom. Och detta utan att någon ersättning
lämnas. Enligt min mening är
det här fråga om ett nytt och ytterst
betänkligt ingrepp i den enskilda äganderätten.
Men det är väl ett övertänkt
led i de socialistiska strävandena att i
etapper göra ett slut på den enskilda
äganderätten i vårt land.

Justitieministern har skjutit framför
sig två skäl för detta ingripande. Det
ena är behovet av friluftsområden och
badplatser, och det andra är skyddet
för naturen. Men jag skulle vilja fråga
justitieministern och även utskottsmajoriteten,
som helt följer statsrådet, hur
man tror att det kommer att se ut i naturen,
sedan den någon tid varit upplåten
till ohämmat begagnande av campare
och friluftsfolk, särskilt av yngre
årgångar. Man behöver inte ha sett så
mycket av detta förrän man betackar
sig för sällskapet. Det var rätt betecknande
för inställningen bland strandägarna,
när den deputation från skärgården
i Stockholms län som uppvaktade
utskottet förklarade, att man gärna
hade sportstugefolket på sina marker.
Det var hyggliga människor, som kommo
igen år efter år, som liöllo snyggt
kring sina stugor och som köpte befolkningens
produkter. Dessa människor
hade man som regel bara trevnad av.
Men de tillfälliga besökarna, som redan
nu med stöd av den blivande lagen ansågo
sig ha tämligen obegränsad rätt att
utnyttja enskilt område, de förde oljud
och de grisade ned. Vem skulle göra
rent efter dem? Skulle markägarna göra
det bara för nöjet att få hysa dem?
Detta var frågor som man ställde från
deputationens sida.

Ytterligare en märklig sak vill jag
påpeka. Trots det hårda ingrepp i enskilda
markägares rätt att disponera
över sin egendom, som ett byggnadsförbud
av detta slag utgör, ha dessa inte
beretts tillfälle att yttra sig över vilka

107

Onsdagen den 0 december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

områden som skulle tagas i anspråk,
förrän saken för deras del kan sägas ha
blivit definitivt avgjord. Om så hade
skett, hade säkerligen i många fall lika
goda områden kunnat anvisas med
mindre olägenhet för strandägarna.
Det verkar som om man ansåg att
strandägarna icke ha någon talan, när
det gäller deras egen mark. De ha endast
att finna sig i vad de höga myndigheterna
behaga besluta. Ett sådant
förfarande tycker jag verkar alldeles
onödigt stötande.

Det är ganska intressant att studera
de yttranden, som ha avgivits över förslaget
till strandlag. En del utdrag återfinnas
i propositionen och vissa referat
även i utskottets utlåtande. Som framhållits
i propositionen ha flertalet av de
hörda myndigheterna uttalat sig i tillstyrkande
riktning, men en hel del av
dessa ha ställt ett mycket bestämt krav
att lagförslaget också skall innehålla bestämmelser
om att ersättning skall utgå
till strandägarna för de förluster och
skadeverkningar, som de kunna bli utsatta
för. Det skulle vara intressant att
här återge en del av de uttalanden, som
hörda myndigheter, organisationer och
enskilda ha gjort, men vid denna sena
tidpunkt skall jag begränsa mig till endast
några korta citat.

Vad beträffar själva principen om
denna lags behövlighet eller inte ha,
som också framhållits här, de flesta uttalat
sig för densamma, men det finns
också en del andra, som ha gått bestämt
emot den. Detta gäller alldeles
särskilt de stora jordbrukarorganisationerna
Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet landsbygdens folk. Dessutom
ha i Landskommunernas förbunds
styrelse åtminstone tre av ledamöterna
ställt sig bestämt avvisande till det föreliggande
lagförslaget.

I vissa län har man tydligen ansett,
att man med de hittills gällande bestämmelserna
kan förhindra att en
olämplig bebyggelse kommer till stånd.
Detta är fallet i Gotlands län och inom

vissa delar av Stockholms län och
Malmöhus län. Sistnämnda länsstyrelse
har i sitt yttrande räknat upp ett stort
antal platser, där folk har tillgång till
bad och möjligheter att idka friluftsliv,
och man tillägger att för dem, som vilja
bada i öppna sjön, torde det inte föreligga
några som helst hinder för att
göra detta utmed praktiskt taget hela
länets kust. Man anser därför i Malmöhus
län att frågan för deras del redan
är löst, varför man icke där behöver
några ytterligare bestämmelser.

Sedan är det ganska intressant att se
hur man på olika håll har ansett, att
tillgång till fritidsområden borde vara
ett kommunalt intresse. Man anser att
kommunerna borde kunna arrendera
eller köpa lämpliga områden för detta
ändamål. Så har i viss utsträckning
skett på en del håll, men det skulle uppenbarligen
kunna ske i ännu större utsträckning.
Sålunda säger exempelvis
länsstyrelsen i Jönköpings län, att det
inte kan förnekas att vissa större tätorters
befolkning saknar tillgång till allmänna
områden för bad och friluftsliv,
men att detta borde kunna ordnas genom
att kommunerna arrenderade eller
köpte lämpliga fritidsområden. Liknande
uttalanden göras även i en del andra
länsstyrelsers yttranden. I Gävleborgs
län säger man t. ex., att det över huvud
taget synts länsstyrelsen böra betonas,
att saken skulle kunna gagnas om kommunerna
i möjligaste mån anskaffade
lämpliga platser för ändamålet. Man kan
också fråga sig, om man inte, innan
man tillgriper enskilda människors
markområden, skulle se till att de mycket
stora områden, som ägas av staten
och kommunerna, i första hand togos
i anspråk. Man kan exempelvis för
Stockholms vidkommande peka på de
väldiga områden, som finnas ute på Bogesund.
Jag har inte sett eller hört, att
staten där ämnar avstå några områden
för ifrågavarande ändamål. Det vore
väl mycket lämpligt att man där tog sådana
områden i anspråk, innan man

108 Nr 32. Onsdagen den G december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

med lagens hjälp tvingar enskilda personer
att avstå mark för dessa ändamål.

Vad sedan beträffar frågan om det
verkligen behövs en provisorisk lagstiftning
på detta område, har ju en hel
del uttalat sig för förslaget, men det
finns också de, som ställt sig mycket
tveksamma till detsamma. Framför allt
har man ansett att även den provisoriska
lagen bör ge sådana mark- och
strandägare, som drabbas av lagen, rätt
att erhålla ersättning. Länsstyrelsen i
Södermanlands län skriver t. ex.:

»Uppenbarligen är det ett invecklat
och mångsidigt problem att åstadkomma
en strandlagstiftning, som tillgodoser
alla betydelsefulla synpunkter utan
att kränka andras, framför allt markägarnas,
berättigade intressen. Bland de
frågor, som sålunda måste lösas, är den
om ersättning till ägaren för ett bestående
byggnadsförbud samt om skyldigheten
för dem, vilka medgivits exploateringsrätt,
att bidraga till ersättning
- - -.»

Även andra myndigheter ha uttalat
sig i samma riktning. De ha ansett att
redan gällande lagstiftning, åtminstone
i allt väsentligt, är tillräcklig för att
förhindra eventuellt olämplig bebyggelse.
Jag har särskilt fäst mig vid att
överlantmätarna i Stockholms län och i
Göteborgs och Bohus län äro av den
uppfattningen, att vi med gällande lagar »i
lämplig kombination», som överlantmätaren
i Göteborg säger, kunna förhindra
olämplig bebyggelse. Dessa båda överlantmätare
äro kanske de, som ha den
allra största erfarenheten av detta, eftersom
de i sina områden ha de båda
största städerna Stockholm och Göteborg
med deras väldiga befolkning och
det stora behov av platser för rekreation,
bad och friluftsliv, som där förefinnes.
De äro av den meningen, att man
kan klara sig utan den föreslagna provisoriska
lagens bestämmelser. De ha
båda resonerat igenom problemen, och
överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län har kommit fram till den slutsatsen,
att han anser att det föreliggande lagförslaget
bör avstyrkas. Även överlantmätaren
i Stockholms län har kommit
till samma resultat.

I remissyttrandena är det en sak som
ganska ingående har diskuterats, nämligen
avvägningen mellan olika strandintressen.
Å ena sidan står deras intressen,
som önska bygga sig en liten sommarstuga
i närheten av vatten, och å
andra sidan stå de, som mera tillfälligt
dra sig till stränderna för att söka
rekreation. Särskilt länsstyrelsen i Örebro
län har kraftigt understrukit att
man bör göra en avvägning. Men föreliggande
lagförslag gynnar uppenbarligen
framför allt de mera tillfälliga besökarna,
under det att sportstugebyggarnas
intressen skjutas åt sidan. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län framhåller
särskilt att det framför allt är industriarbetarfamiljerna,
som sträva efter att
få en sportstuga som tillflyktsort under
fritiden, medan de mera välsituerade
ofta skaffa sig bil för resor i såväl insom
utlandet. Såvitt jag har kunnat förstå
har det i propositionen icke tagits
vederbörlig hänsyn till dessa båda intressen.
Att sedan strandägarintresset
har skjutits helt åt sidan — som jag redan
har påpekat — är en sak för sig.

Vad så ersättningsfrågan beträffar
har den berörts i de yttranden som jag
här citerat. Där vill jag än en gång understryka
vad länsstyrelsen i Södermanlands
län skriver, nämligen att det
är uppenbart att principen om att ersättning
skall utgå icke får eftersättas.
Den saken har man kraftigt framhållit.
Länsarkitekten i samma län skriver till
och med: »Spörsmålet ''om’ gottgörelse
skall lämnas kan ej ifrågasättas. Allmänna
platser i en stadsplan skola som
huvudregel lösas.»

Där är en väldig skillnad mellan de
bestämmelser, som gälla för markägare
inom städerna, och ägare av mark utanför
städerna, som tas i anspråk av det
allmänna. De förstnämnda få visserli -

109

Onsdagen den 0 december 195(1 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

gen finna sig i att deras områden tagas
ifrån dem, men de äro tillförsäkrade
full ersättning för den skada de lida.
Däremot har man inte alls velat lämna
någon garanti för att strandägarna skola
få någon ersättning.

Jag vill här ytterligare understryka,
att ett stort antal remissinstanser kraftigt
ha framhållit, att ersättning skall
utgå även när det gäller den skada som
kan uppstå genom tillämpningen av
denna provisoriska lag. Det är emellertid
ganska märkligt att justitieministern
inte tycks ha tagit något som helst intryck
av dessa bestämda krav på att i
lagen också skall inryckas bestämmelser
om sådan ersättning. Inte heller har
statsrådet tagit någon som helst hänsyn
till vad lagrådet har sagt. Där ha icke
mindre än tre justitieråd och ett regeringsråd
— visserligen i två olika yttranden
men med praktiskt taget samma
kläm — framhållit: »Enligt vår mening
föreligger ingen godtagbar anledning att
i de med förslaget avsedda fallen bedöma
rätten till ersättning för skada,
som inträffat under provisoriet, på ett
annat sätt än då fråga kan bli om skada,
som åsamkas genom en mera permanent
lagstiftning.» Sedan tillägga de, att
det »synes ägnat att ingiva starka betänkligheter,
om lagstiftningsfrågan i
förevarande sammanhang på detta sätt
skulle lösas blott till sin ena hälft, nämligen
beträffande själva förbudet, men
tills vidare lämnas helt öppen i vad angår
den ersättning som betingas av samma
förbud. Att förbudet icke utan atl
våld göres å vedertagna rättsgrundsatser
kan genomföras, med mindre ersättning
lämnas dem som genom detsamma
lida avsevärt men, torde ingen vilja på
allvar förneka.»

Men det tycks ändå finnas de, som
förneka detta, och till dem hör uppenbarligen
justitieminister Zetterberg och
ulskottsmajoriteten, som härvidlag följer
justitieministern. Det uttalande som
justitieministern gjorde i statsrådsprotokollet
den 31 mars 1950, sedan han

tydligen hade läst remissinstansernas
yttranden och lagrådets uttalande, tyder
nämligen inte på att justitieministern
kommit till någon annan uppfattning.
Visserligen säger departementschefen
på s. 103 i propositionen, att
han också för egen del vill »vitsorda,
att i vissa fall då dispens vägras ett
ersättningskrav måste anses berättigat»,
och det låter ju ganska förhoppningsfullt,
men ett litet stycke längre ned på
samma sida säger han: »Jag finner mig
därför böra intaga den ståndpunkten
att vid den kommande utredningen får
närmare prövas i vad mån ersättning
skall utgå för det men, markägaren kan
ha lidit genom ett byggnadsförbud som
meddelats med stöd av den provisoriska
lagen.» Jag måste säga att detta
inte är mycket att hålla i, ty det förpliktar
praktiskt taget inte till någonting.

Herr talman! Såsom framgår av förevarande
utskottsutlåtande har jag anslutit
mig till res. 2) utav herr Werner
m. fl. Vi ha i denna reservation framhållit,
att vi icke kunna finna, i varje
fall inte för närvarande, att det föreligger
något behov av en lagstiftning
av här ifrågavarande slag, då risken för
sådan bebyggelse, som skulle kunna
leda till olyckliga konsekvenser och bli
till skada, måste vara obefintlig eller i
varje fall ytterst ringa.

När detta lagförslag skickades ut på
remiss för ungefär ett år sedan, var
läget något annorlunda än nu. Då väntade
man vissa modifikationer i de gällande
byggnadsrestriktionerna och
eventuellt ett upphävande av dem, t. ex.
när det gällde sportstugor. Sedan dess
har det emellertid inträffat åtskilligt,
som torde ha gjort klart för alla, att
någon risk för att byggnadsrestriktionerna
skola slopas inom den närmast
överskådliga framtiden med säkerhet
icke föreligger. Det har ju också från
regeringsbänken under denna riksdag
samt i föredrag gjorts uttalanden, som
bestämt peka i den riktningen, alt frågan
om byggnadsförbudets upphävande

110 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

är skjuten långt in i framtiden. Vi ha
i vår reservation framhållit just dessa
synpunkter och sagt, att i den mån
några ytterligare restriktioner kunna
hehövas, kan man uppenbarligen genom
de lagbestämmelser, som redan finnas,
förhindra en icke önskvärd bebyggelse.
Vi ha både byggnadslagen och jorddelningslagen,
vilka tillsammans äro ett
instrument, som på ett effektivt sätt
kan förhindra olämplig byggnation.

Som jag nyss sade ha också överlantmätarna
i Stockholms län och i Göteborgs
och Bohus län alldeles särskilt
understrukit detta.

En förutsättning för bebyggelse, även
för ett enstaka husbygge, är ju i de
allra flesta fall att tomtmark avstyckas
för ändamålet. Men enligt 19 kap. 13 §
3 mom. i jorddelningslagen har länsstyrelsen
möjlighet att vaka över att sådana
avstyckningar icke ske, där det
ur allmän synpunkt kan visa sig vara
olämpligt. Som tidigare framhållits ha
också vissa länsstyrelser redan utfärdat
sådana avstyckningsförbud och meddelat
de myndigheter, som handha
dessa saker, instruktioner härför. Länsstyrelserna
känna sig därför fullt trygga
för att några risker här icke föreligga.

Enligt vår mening är det sålunda icke
nödvändigt att nu anta en provisorisk
lagstiftning av här ifrågavarande slag.
Framför allt reagera vi emot att man,
när en sådan lag som denna framlägges,
och när man uppenbarligen också driver
igenom den, inte på något sätt vill
garantera att den skada, som markägarna
lida, blir ersatt. Vi ha därför slutat
vår reservation med ett yrkande, vari
vi hemställa att propositionen icke
måtte av riksdagen bifallas, vilket självfallet
innebär att vi yrka avslag på
föreliggande lagförslag. .lag ber alltså,
herr talman, att få ställa detta yrkande.

I detta yttrande, under vilket herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar
Larsson i Karlstad och Boman i Stafsund.

Herr ERICSSON i Sörsjön (kort genmäle):
Herr talman! Om jag fattade
herr Andersson i Dunker rätt, så måste
jag säga, att det var ganska egendomliga
yttranden han fällde. Han sade.
att om vi nu anta Kungl. Maj:ts proposition
i detta ärende, så kan ingen av
densamma utläsa, huruvida det blir
fråga om ett område på 50 meter eller
en mil eller 50 mil, som kan komma
att beläggas med byggnadsförbud. Visserligen
kan detta teoretiskt sett inträffa,
men i praktiken kommer det ju
inte att röra sig om så långa avstånd
utmed våra stränder som exempelvis
50 mil, det förstår nog också herr
Andersson i Dunker.

Jag tyckte nog också, att herr Andersson
i Dunker visade ganska stor
misstro mot våra länsstyrelser, vilka det
åligger att bestämma huruvida det skall
bli byggnadsförbud på ett strandområde
eller inte.

Herr Andersson i Dunker tog också
upp en annan sak till behandling. Han
gjorde gällande, att här hotar man
strandägarna med straff, om de icke
foga sig i bestämmelserna. Jag vill då
säga, att här är det inte fråga om något
annat än sådana bestämmelser, som
också gälla för ett ganska stort antal
andra lagar, där det också föreskrives
vissa påföljder för dem, som bryta mot
föreskrifterna. Något annat är det inte
fråga om, herr Andersson i Dunker!

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Jag sade, att
det inte finns någon som helst utredning
om hur pass omfattande ifrågavarande
lag och dess verkningar komma
att bli. Ingen människa vet i dag —
om jag tar hela landet — huruvida det
blir 50 eller 100 mil, som komma att
tas i anspråk. Herr Ericsson i Sörsjön
trodde att jag överdrev, men vi ha ju
redan sett hur länsstyrelsen i Gotlands
län, med de bestämmelser vi nu ha, har
utfärdat byggnadsförbud för hela Got -

Onsdagen den 6 december 1950 cm. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

lands kust, och länsstyrelsen i Stockholms
län har gjort sammalunda för
hela yttre skärgården. Om herr Ericsson
i Sörsjön vill räkna ut hur långa stränder
vi ha här i landet, både vid havet
och vid insjöar och floder, så tror jag
han skall finna, att jag inte överdrivit
—■ om han plockar ut områden litet
här och litet där.

Så vände sig herr Ericsson i Sörsjön
mot vad jag sade om straffet för överträdelse
av bestämmelserna. Det står i
lagens 4 § att den, som i strid med utfärdat
förbud uppför byggnad, kan
straffas med dagsböter eller med fängelse
i högst sex månader. Om alltså en
strandägare, som med lagfaren rätt äger
ett markområde, råkar ut för att hans
mark drabbas av länsstyrelsens byggnadsförbud,
och om han ändå går åstad
och bygger en sportstuga på sin mark
för att bo i under sommaren, så riskerar
han att bli straffad med fängelse i
sex månader. Jag kan inte hjälpa att
jag tycker det är ganska orimliga bestämmelser
man här har infört.

Herr ÅHMAN: Herr talman! Detta lagförslag
synes vara ett av de mest betydelsefulla
vid årets riksdag — ur
principiell synpunkt — fastän det måhända
inte får så stor praktisk betydelse.

Jag skall icke närmare gå in på frågans
tidigare behandling. Att frågan
icke är ny framgår av propositionen
och motionerna samt av de officiella
utredningarna nr 26 år 1935 om det
svenska naturskyddets organisation och
statliga förvaltning av professor Rutger
Sernander, nr 12 år 1940 om inrättande
av fritidsreservat och nr 45 år 1938
om reglering av strandbebyggelsen, de
båda senare av fritidsutredningen.

Vad det gäller behovet av att bereda
allmänheten möjligheter till rekreation,
bad och friluftsliv vid våra stränder
synes man inom alla partier vara villig
att — åtminstone i princip — erkänna

skäligheten av att detsamma blir tillgodosett.

Sålunda heter det bl. a. i högermotionen:
»Det är, såsom även framhålles i
hälsovårdsstadgan, under sådana förhållanden
både naturligt och riktigt, att
det allmänna medverkar till att skapa
goda förutsättningar både för friluftsliv
och för fritidens utnyttjande i övrigt.
Vi dela sålunda i detta avseende helt den
målsättning, som kommer till uttryck i
propositionen.» Man sysslar emellertid
i denna motion huvudsakligen med
tätortsbefolkningens och strandägarnas
problem och synes icke ha intresse för
den stora icke strandägande landsbygdsbefolkningen,
som även har behov
av att komma ned till stränderna.

I de båda bondeförbundsmotionerna
understrykes ännu kraftigare behovet
av att trygga tillgång för allmänheten
till stränderna. I partimotionen heter
det bl. a.: »Det torde inte kunna förnekas,
att på vissa håll tomter avstyckats
och bebyggts vid stränderna i så
stor utsträckning, att allmänhetens tillgång
till friluftsbad blivit alltför kringskuren.
Detta gäller särskilt i närheten
av större städer eller i kustområden,
som i omfattande utsträckning frekventerats
av sommargäster. Tillgången på
badplatser har förminskats inte bara
för den stadsbefolkning, som söker sig
ut till stränderna, utan också för ortens
egen befolkning. Att det på sina håll
förekommit jobberi med strandtomter
torde också vara ett faktum. Vidare kan
man peka på att den planlösa bebyggelsen
med sportstugor och liknande
byggnader ibland varit till ekonomisk
skada för markägarna själva. Om de
närmast stranden belägna områdena
icke blivit bebyggda skulle marken innanför
dessa ha blivit värdefullare än
vad den nu är.» Alltså anser bondeförbundet
en strandlag vara till fördel för
strandägarna själva.

I den andra bondeförbundsmotionen
heter det bl. a.: »Det torde enligt vår
mening knappast kunna förnekas, att

Nr 32.

112

Onsdagen den G december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

det föreligger ett behov av skydd för
stora strandområden för planlös bebyggelse.
Frågan är om detta kan ske med
hjälp av redan befintliga bestämmelser
i byggnadslagen och jorddelningslagen.
Såsom framgår av departementspromemorian
liksom av flertalet remissyttranden
synes detta vara tveksamt. I varje
fall torde dessa bestämmelser icke vara
tillräckliga för att i längden kunna
hindra en icke önskvärd bebyggelse av
våra stränder. Vi anse oss därför böra
godtaga den i propositionen föreslagna
provisoriska strandlagen.»

Detta står ju fullständigt i strid mot
det resonemang i detta avseende, som
föres av bondeförbundsrepresentanterna
i utskottet, som anslutit sig till högerns
och bondeförbundets reservation.

I den sist omnämnda motionen föreslår
man, att lagen endast skall äga tilllämpning
å strandområdena vid havet
samt vid de fyra största sjöarna. Med anledning
därav vill jag säga, att jag inte
kan finna, att denna begränsning medför
någon som helst fördel, ty det finns
säkerligen samma behov vid de mindre
sjöarna, kanske rent av ett större behov.
Man godkänner i denna motion
även 300-metersregeln.

I motionen yrkas även ersättning för
skada, som tillfogas markägaren genom
den provisoriska lagens tillämpning.
Emellertid yrka bondeförbundsrepresentanterna
i utskottet — med sin vanliga
logik — avslag på lagen i dess helhet
utan att yrka ersättning vid en eventuell
lag. Man borde enligt min mening
i detta sammanhang ha gjort klart för
sig vilka konsekvenser ett ställningstagande
här har, om man vill söka tillgodose
markägarnas intressen. Det är
nämligen ganska klart, att socialdemokraterna,
med den politiska styrkefördelning
vi ha, kunna genomföra utskottets
förslag och propositionen i oförändrad
form. Det hade med hänsyn
härtill enligt min mening varit värdefullt,
om bondeförbundet och högern
hade anslutit sig till vår reservation,

som vill tillgodose såväl allmänhetens
intressen som markägarnas berättigade
intressen på ersättning för den mark,
som kan komma att tas i anspråk. Det
kunde nämligen enligt min mening
vara möjligt, att en del socialdemokratiska
ledamöter, som ha större respekt
för vad som är rätt och riktigt än för
regeringens vilja, kunde ha gått med på
ett dylikt yrkande, så att möjligen majoritet
för ett beslut i den riktningen
hade kunnat vinnas. Enligt min mening
hade man gagnat inte bara allmänhetens
utan även strandägarnas rätt på ett
betydligt bättre sätt, om man lyckats
ernå en sådan majoritet.

I folkpartimotionen erinras om att
de över lagförslaget avgivna remissyttrandena
i stor utsträckning äro mycket
kritiska mot olika avsnitt av detsamma
och i fortsättningen framhålles bl. a.:
»Den starkaste invändningen — utom
beträffande den rent principiella sidan
av saken — göres mot att utsträcka
byggnadsförbudet att gälla så stora områden
som intill 300 meter från strand
eller vattendrag samt att man icke synes
vilja tillförsäkra markägarna ersättning
i samband med att man undantager
marken från ägarnas rätt att fritt
disponera densamma. I förstnämnda avseende
ha starka sakliga invändningar
gjorts bl. a. av länsstyrelsen i Stockholms
län, som anser att omkring 100
meter bör vara tillräckligt... Vad beträffar
frågan om ersättning till markägarna
torde man icke kunna undgå
att taga hänsyn till Kungl. Maj:ts lagråds
yttrande av den 30 mars 1950 i
detta avseende, om man vill vidmakthålla
urgamla svenska rättsregler. I detta
yttrande förordas, att strandägarnas
rätt till ersättning redan nu skulle inskrivas
i lagen. Den föreslagna lagen,
i vilken strandägarna icke tillerkänts
sådan rätt, har hos berörda markägare
kommit att te sig som ett allvarligt ingrepp
i den enskildes rätt att förfoga
över sin egendom. Frånvaron av bestämmelser
om ersättning för liden

113

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

skada eller intrång kan ge dem en känsla
av övergrepp av det allmänna gent
emot de enskilda markägarna.»

Men då vi anse nödigt att det vidtages
åtgärder för att säkerställa allmänhetens
och icke minst den icke
strandägande landsbygdsbefolkningens
behov av tillgång till badstränder, anse
vi, att man skall så långt som möjligt
söka förverkliga detta önskemål utan
att någons rätt i oträngt mål trädes för
nära. De möjligheter, som nuvarande
lagstiftning kan medgiva att lösa denna
fråga, äro icke tillfredsställande. Om
man med stöd av denna skall kunna
uppnå avsett resultat, torde det knappast
kunna undgås, att åtgärder emellanåt
måste vidtagas, som få anses ännu
mindre tilltalande än en provisorisk
lagstiftning i ämnet.

Höger- och bondeförbundsrepresentanternas
åberopande av byggnadslagen
§ 122, den s. k. naturskvddsparagrafen,
och av jorddelningslagen synes mig inte
vara tillfredsställande i detta avseende.
Och när det i deras reservation säges,
att nämnda paragraf i byggnadslagen
använts för att utfärda utomplansbestämmelser
för den gotländska kusten
och för hela den yttre skärgården i
Stockholms län, så ställer man sig osökt
den frågan, om man ifrån dessa reservanters
sida anser, att detta är mera
tilltalande än en provisorisk lagstiftning,
enligt vilken det allmänna undantar
vissa smärre områden. Man frågar
sig med hänsyn till den argumentering,
som föres i denna reservation, om höger-
och bondeförbundsrepresentunterna
anse, att länsstyrelsen i Stockholms
län skall fortsätta i detta avseende och
ersätta en provisorisk strandlag exempelvis
genom att utfärda utomplansbestämmelser
för den övriga delen av
Stockholms läns skärgård. Om man söker
utläsa logiken i resonemanget kommer
man till detta resultat. Och om
man läser jorddelningslagen kaj). 19
si 13 mom. 3, så finner man jo. alt i de

båda första styckena talas om det fall,
att det kan tänkas uppstå tätbebyggelse
eller finns tätbebyggelse eller naturminnesmärken,
som måste skyddas genom
allmänna områden, och i tredje stycket
säges, att »anvisningar och förbud,
varom förmäles i detta moment, skola
lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan». Är det denna punkt man
menar skall vara så lämplig?

Vi anse, att om man vill tillgodose
de rättvisekrav, som olika folkgrupper
ha rätt att ställa, bör riksdagen besluta
i enlighet med vår reservation, vari
kräves, att de begränsade områden, som
kunna bli föremål för provisoriskt
byggnadsförbud, icke få utsträckas till
mera än högst 100 meter från strandlinjen
— vi förutsätta att avsevärt mindre
avstånd i allmänhet kommer i fråga
— samt att berörda markägare redan
i den provisoriska lagen garanteras ersättning
för av lagen orsakat men samt
att dess giltighet begränsas till så kort
tid som möjligt.

Om man ser på förhållandena på
olika håll vid våra kuster, såväl vid havet
som vid insjöarna, kan man konstatera,
att det finns intet som helst
behov av att sträcka sig längre än högst
100 meter från stränderna. Jag har varit
på olika håll vid havsstränderna. Sålunda
hade man vid Herta fiskeläge på
Gotland ungefär 75 meter från stranden
en sommarstugubebyggelse, och varken
stugornas innehavare eller de badande
ansågo, att man behövde någon
annan sakernas ordning. Likadana har
jag tyckt förhållandena vara på andra
håll, där jag varit i tillfälle att se, hur
det är ordnat. Och i vår kommun har
kommunalnämnden, när den med anledning
av länsstyrelsens åläggande hall
att avgiva förslag i förevarande hänseende
beträffande vissa områden vid
våra sjöstränder och undersökt vad som
i praktiken erfordras och måste anses
lämpligt och befogat, begränsat sig till
ett avstånd av 25, 50 och högst 75 me -

X Andra kammarens protokoll IHäll. Nr

Nr 32.

114

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

ter från stranden, och enligt min mening
finns det intet behov av att sträcka
sig längre.

Vad beträffar avståndet framhåller
även utskottet — den socialdemokratiska
hälften av ledamöterna — att det
är av vikt, att man, då det gäller att
genomföra en lagstiftning av ifrågavarande
slag, går fram med varsamhet.
Men »utskottet» anser ändå, att den föreslagna
300-metersregeln utgör den
lämpligaste lösningen. Jag vill inom parentes
sagt säga, att man kan undra, om
de socialdemokratiska ledamöterna av
utskottet veta — eller gjort klart för
sig — hur långt 300 meter i verkligheten
är, om man mäter ut från stranden.
Det förefaller som om man nöjt
sig med att se med regeringens ögon.
Om man sitter i departementet och mäter
ut med millimetermått på karta, blir
det inte så stora områden, men går man
ut i naturen skall man kunna konstatera,
att det blir väldiga områden det
gäller. Det understrykes visserligen, att
300 meter är maximiavstånd. Enligt vår
mening får man emellertid inte lämna
alltför stort utrymme för administrativa
myndigheters godtycke. Jag vet,
att man i ett län, där arbetet för det
preliminära förslaget fortskridit ganska
långt, icke ansett nödigt att gå
längre än 50—75 meter från strandlinjen.
Men jag vet också, att man i
förberedande instans i ett annat län
ämnar föreslå stora sammanhängande
områden av 300 meters bredd — »rubb
och stubb», såväl mark som är lämplig
för fritidsändamål som kanske ännu
mera sådan, som är fullständigt olämplig
härför. Det gör enligt min mening,
att man inte bör ge administrativa myndigheter
alltför stora möjligheter till
godtyckliga bedömanden.

Visst kan man gå med på att det å
vissa sandstränder i närheten av större
tätorter och invid badorter kan behövas
så stora områden för ett mera intensivt
utnyttjande. Men jag måste fråga: Är
det herrarnas mening, att enskilda —

kanske ägare av små marker — skola
gratis tillhandahålla dessa områden och
dessutom svara för renhållningen å sådana
platser efter de — som det förefaller
— allt mer ouppfostrade element,
som från tätorterna ge sig ut till friluftsliv
och svina ner med papper och
skräp i vår vackra natur? Vi anse att
dylika större områden, för mera intensivt
utnyttjande för fritidsändamål,
böra förvärvas av berörda samhällen
med ägande- och nyttjanderätt och av
dem drivas och vårdas, om berättigade
anspråk på trivsel skola kunna tillgodoses
för såväl ortsbefolkningen som dem
från nämnda samhällen, som vilja idka
ett sunt och trivsamt frilufts- och badliv.
Om man utgår från dessa synpunkter,
är ett maximiavstånd av 100 meter
fullt tillräckligt. Åtskilliga större
städer och tätorter ha också gått in för
att skaffa sig dylika områden. Sålunda
har jag hört, att Eskilstuna stad har
köpt hela gårdar vid Mälaren och att
Stockholms stad har köpt en del. Riksdagen
bör därför säga ifrån, att när
det gäller sådana områden, skola tätorterna
själva förskaffa sig dylika, och
de skola inte tas genom en lagstiftning
i enlighet med här föreslagna regler.

Vad beträffar frågan om ersättning
för men, som kan komma att förorsakas
markägare genom den föreslagna lagen,
förefaller det mig uppseendeväckande,
att justitieministern kunnat framlägga
ett dylikt lagförslag utan att taga någon
hänsyn till lagrådets yttrande beträffande
rättssynpunkterna. Där framliålles
bl. a.: »Hela frågan om ersättning
— beträffande såväl den provisoriska
lagens tid som tiden därefter —
är enligt förslaget ställd på framtiden,
i det att den gjorts i allo beroende axen
helt och hållet förutsättningslös utredning.
Enligt den ståndpunkt, som
sålunda formellt intagits, skulle det alltså
icke vara uteslutet ens att samtliga
markägare, både nu och framdeles,
finge finna sig i förbudet utan att erhålla
någon ersättning för därigenom

115

Onsdagen den 0 december 1950 cm. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

åsamkad skada. Även om det naturligtvis
kan och måhända får underförstås,
att meningen icke är denna, synes det
ägnat att ingiva starka betänkligheter,
om lagstiftningsfrågan i förevarande
sammanhang på detta sätt skulle lösas
blott till sin ena hälft, nämligen beträffande
själva förbudet, men tills vidare
lämnas helt öppen i vad angår
den ersättning som betingas av samma
förbud. Att förbudet icke utan att våld
göres å vedertagna rättsgrundsatser kan
genomföras med mindre ersättning lämnas
dem som genom detsamma lida avsevärt
men, torde ingen vilja på allvar
förneka.

Vad beträffar vårt partis ställningstagande
till denna fråga förhåller det
sig så att vi anse, att frågan om rättsskyddet
är det starkast avgörande argumentet
för vårt ställningstagande. Vi
vilja icke under några omständigheter
gå med på att man ruckar på vad som
gäller enligt gammal svensk rättsuppfattning.

Vad angår tiden för lagens giltighet,
anse vi att en eventuell provisorisk lagstiftning
bör bli av kort varaktighet.
Om, såsom förebådats, förslag om en
definitiv lagstiftning skall föreläggas
vårriksdagen 1952, torde det icke vara
nödvändigt att den provisoriska lagen
blir gällande längre än till den 30
juni 1952.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda anhåller jag att få yrka bifall
till den av herr Holmbäck m. fl. avgivna
reservationen. Jag hoppas att tillräckligt
många av kammarens ledamöter
skola finna att det förslaget bäst
tillgodoser alla berättigade anspråk och
därför komma att giva det sin anslutning.
Skulle vid omröstningen reservationen
icke vinna tillräcklig anslutning,
anser jag mig nödsakad att rösta för
avslag, då ett avslag å propositionen
icke innebär så vådliga konsekvenser
ur rättssynpunkt som ett bifall till densamma
i oförändrat skick. Av två dåliga
förslag tager man givetvis det som

man anser minst dåligt. Man kan nämligen
konstatera, att det finns vissa skäl
att antaga, att det försämrade ekonomiska
läge, som regeringens ekonomiska
politik fört oss in i, med ytterligare
skärpta byggnadsrestriktioner
som en följd, gör att risken för bebyggelse
av strandområden för den närmaste
framtiden är mindre än som
kunde förutses då propositionen och
motionen avlämnades till vårriksdagen.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Jag vill säga,
att jag under den första delen av herr
Åhmans anförande kände mig smickrad
av hans intresse för bondeförbundet.
Det verkade som om han då helt
och hållet hade lämnat den socialdemokratiska
propositionen åsido och i stället
fäst sig vid vad ett par enskilda motionärer
tillhörande bondeförbundet
hade uttalat i frågan. Det hade tydligen
gått honom alldeles förbi, att vi i en
stor partimotion, framlämnad av vår
ordförande, yrkat avslag å den kungl.
propositionen.

Jag måste särskilt framhålla att man
av första delen av herr Åhmans anförande
fick det intrycket att han helt
ställde sig på den socialistiska ståndpunkten.
I slutet av sitt anförande förklarade
han emellertid, att han, beroende
på hur voteringen skulle utfalla,
till och med skulle kunna vara med på
avslagslinjen. Den som lyssnade till
hans anförande från början till slut fann
nog hans olika ståndpunkter litet underliga.

Herr Åhman slutade sitt anförande
med att tala om rättsprincipen. Ja, herr
Åhman, det tyckte jag lät riitt bra. Men
jag tycker att de slutsatser han drog av
sin uppfattning voro rätt besynnerliga.
Jag vet inte om herr Åhman har sett
vad hans partiorgan, Svenska Morgonbladet,
i dag har skrivit om den folkpart
istiska reservationen, som ju faktiskt
i allt väsentligt går på samma linje

116 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

som den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
i detta fall. Under rubriken
»När en rättsprincip kränkes» skriver
tidningen i en ledare i dag bl. a. följande:
»En rättsprincip står där den
står, alldeles oberoende av stor eller
liten praktisk betydelse. Det är detta
som är det betydelsefulla i denna fråga,
och därför hade det också enligt vårt
förmenande varit önskvärt, att folkpartiet
i utskottet hade förenat sig med
högern och bondeförbundet i ett avslagsyrkande
för att på detta sätt starkast
möjligt markera förkastelsedomen
över att en rättsprincip här blivit
kränkt.»

Ja, herr talman, detta tycker jag är
ett utomordentligt klokt och riktigt uttalande.
Men herr Åhman har tydligen
icke samma uppfattning i detta hänseende
som hans partiorgan, och det må
väl vara honom tillåtet. Men icke ger
hans argumentation stöd för att man
från högern och bondeförbundet ansluter
sig till folkpartiets reservation.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! När herr Andersson i Dunker
säger, att jag har ägnat så stor uppmärksamhet
åt vissa bondeförbundsmotionärer,
ber jag få erinra honom
om, att jag citerade tre gånger så mycket
ur partimotionen som ur den andra
bondeförbundsmotionen, även om tankegångarna
i desamma äro ensartade.

Med anledning av herr Anderssons i
Dunker replik, att Svenska Morgonbladet
hade skrivit att vi borde gå på avslagslinjcn,
vill jag säga, att om herr
Andersson i Dunker hade gjort sig litet
besvär med att läsa hela ledaren, skulle
han kanske ha kommit underfund med
att den går på samma linje som folkpartiets
reservation och ger ett mycket
starkt erkännande åt vårt ställningstagande,
speciellt när det gäller rättssynpunkterna.
Ur rent praktiska synpunkter
kan jag icke komma ifrån, att det
för markägarna vore värdefullare, om

man hade kunnat komma fram till ett
beslut i enlighet med folkpartiets linje,
som garanterar ersättning till vederbörande,
än om man i brist på samarbetsvilja
får igenom det socialistiska förslaget.
Så hänger det ihop med de socialistiska
principerna.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Huvudsyftet med det föreliggande
lagförslaget om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden är, att
man vill åt allmänheten trygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv.
Behovet av en sådan tillgång är
obestridligen mycket stort. Detta har
också framhållits från vida kretsar och
skilda befolkningsgrupper. De förvärv
som redan skett inom stora strandområden
i skärgården med eller utan bebyggelse
ha i åtskilliga trakter medfört,
att avsevärda hinder för bad och
friluftsliv redan uppstått.

Om man gör en färd i Stockholms
skärgård, behöver man icke resa långt,
innan man får läsa en del plakat med
olika text. Det är förbudsskyltar, där det
heter: »Privat område», »Enskilt område»,
»Tillträde förbjudet» eller »Landstigning
förbjuden». Även om det är
så — och så är det tvivelsutan — att
dessa plakat icke alltid ha rättsligt stöd,
verka de dock så, att den lojale medborgaren
drar sig för att beträda även
en obebyggd strand, där en dylik förbudstavla
finns. Å en del strandområden
har bebyggelse skett i sådan utsträckning
och på sådant sätt, att icke bara
allmänhetens friluftsintressen i betydande
grad beskurits utan även naturen
blivit vandaliserad.

Enligt föreliggande lagförslag skall
länsstyrelsen få rätt att för visst bestämt
strandområde förhindra att byggnad
får uppföras utan särskilt tillstånd.
Länsstyrelsen skall i varje fall pröva
behovet av byggnadsförbud, och om den
finner det erforderligt skall länsstyrelsen
utfärda förordnande härom. För -

117

Onsdagen den li december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

budet får ej giilla en större utsträckning
än 300 meter från stranden. Utan hinder
av dylikt byggnadsförbud få byggnader
som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller
den allmänna samfärdselns behov fritt
uppföras. Nämnda byggnadsändamål
äro alltså helt undantagna från lagens
bestämmelser. Lagen har provisorisk
karaktär och föreslås skola gälla till den
31 december 1952.

Majoriteten i tredje lagutskottet har
tillstyrkt propositionen i oförändrat
skick. Vid utskottets utlåtande äro fogade
två reservationer, och vi ha nyss
hört representanter för båda dessa reservationer
framlägga sina synpunkter
i saken. Jag skall nu med några ord beröra
vad vardera av dessa reservationer
innebär.

Jag börjar med nummer 1, vilken reservation
är avgiven av herrar Holmbäck
in. fl. Det var den som herr Åhman
nyss talade för. Den ansluter sig till
uppfattningen om att allmänheten bör
äga tillträde till sådana strandområden,
som äro erforderliga för bad och friluftsliv.
Reservanterna ha därför ansett
sig i princip böra tillstyrka lagen, men
föreslå två ändringar och ett betydelsefullt
tillägg. Av slutet av herr Åhmans
anförande framgick, att om icke herr
Åhman får sin vilja ovillkorligen igenom
i de delar där han biträtt reservationen,
kommer även herr Allmän att
sälla sig till dem som yrka avslag å
hela förslaget. Den slutledning som han
drog står i dålig överensstämmelse med
den principiellt positiva inställning
som dessa reservanter tidigare intagit i
motiveringen och yrkandena i sin reservation.

Reservanterna ha som sagt ansett sig
böra i princip tillstyrka lagen men föreslå
två ändringar och ett tillägg. Den
första ändringen innebär att gränsen
i fråga om byggnadsförbudet skall minskas,
d. v. s. bredden från vattnet och
inåt land skall minskas från föreslagna
300 meter till 100 meter från strand -

linjen. För att vinna tid, herr talman,
skall jag beträffande den saken inskränka
mig till att läsa några rader av vad
utskottsmajoriteten anför i saken. Utskottet
anför på s. 24: »Enligt utskottets
uppfattning är det av vikt, att man, då
det gäller att genomföra en lagstiftning
av ifrågavarande slag, går fram med
varsamhet, så att icke enskildas intressen
i onödan skadas. Å andra sidan få
möjligheterna att reglera strandbebyggelsen
icke så kringskäras att syftet
med lagstiftningen blir förfelat. Vid avvägningen
mellan de intressen, som här
stå mot varandra, finner utskottet att
den föreslagna 300-metersregeln utgör
den lämpligaste lösningen. Särskilt på
flacka, obevuxna stränder skulle ett
mindre avstånd mångenstädes icke vara
tillfyllest. Utskottet finner dock angeläget
att understryka vad departementschefen
framhållit, nämligen att 300-metersgränsen icke är avsedd att vara
en schablonmässig norm utan en maximiregel.
Bestämmandet av skyddsområdenas
utsträckning, såväl på längden
som på bredden, bör föregås av en så
noggrann prövning som möjligt av vad
omständigheterna i det enskilda fallet
verkligen kräva.»

Herr Andersson i Dunkcr och likaledes
herr Åhman omnämnde, att remissinstanserna
ha haft delade meningar
om lämpligheten av denna gräns. Flertalet
av remissinstanserna ha dock förordat
300-mctersgränsen och ansett att
den är lämpligt avvägd. Närmare ett
tiotal remissinstanser ha ansett att minimiavståndet
bör minskas, men det är
också ett par som ansett att avståndet
300 meter varit allt för knappt tilltaget
och yrkat på ännu större avstånd än
vad justitieministern i sin proposition
bär föreslagit.

Ja, herr talman, inför så delade meningar
och med understrykande av ail
det icke är eu schablonmässig norm
utan ett maximiavstånd som föreslagits
och som givetvis icke bör komma till
tillämpning därest mindre avstånd kan

118 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

anses vara tillräckligt, tror jag att kammaren
med största förtroende kan förlita
sig på länsstyrelsernas goda omdöme
och i detta fall följa utskottets
förslag.

Den andra av reservanterna föreslagna
ändringen innebär att tiden för
lagens giltighet skall minskas med ett
halvt år och att lagen alltså skall gälla
till och med den 30 juni 1952. Reservanterna
äro övertygade om att beslut om
en definitiv lagstiftning skall kunna
fattas vid 1952 års riksdag. Ja, oavsett
huruvida reservanterna ha rätt i denna
sin uppfattning, är saken i och för sig
av rätt ringa betydelse, då det ju alltid
är så att en provisoriskt antagen lag
kan förlängas, om så anses vara behövligt.
Då det i alla fall tydligen är klart
att någon definitiv lagstiftning icke kan
beräknas bli föremål för 1951 års riksdags
behandling, har utskottsmajoriteten
icke ansett tillräckliga skäl föreligga
för en ändring av den föreslagna
tiden beträffande lagens giltighet.

Av betydligt större räckvidd är det
tillägg som föreslås i ersättningsfrågan
i den av reservanterna föreslagna nya
§ G. En så kategoriskt utformad ersättningsregel
skulle kunna få verkningar
som svårligen kunna överskådas. Utskottet
har för sin del visst icke ställt
sig avvisande till att ersättning i vissa
fall bör kunna utgå, men har funnit det
fullt tillräckligt att angiva detta i motiveringen
i stället för att — som folkpartiet
vill — skriva in det direkt i lagtexten.
Då de närmare reglerna för bedömandet
av ersättningskravets berättigande
och även av dess storlek också
enligt folkpartireservanternas förslag
skulle utformas först sedan en definitiv
lag blivit antagen förefaller mig det av
utskottet i motiveringen gjorda uttalandet
fullt tillräckligt. Dessutom är den
linjen enligt min uppfattning den för
tillfället mest lämpliga och ändamålsenliga
lösningen av ersättningsfrågan.

.lag övergår sedan till att säga några

ord om reservationen nr 2 som herr
Andersson i Dunker har talat för. Det
är högerns och bondeförbundets reservation.
Däri yrkas helt avslag å propositionen.
Som motiv för avslagsyrkandet
anföra reservanterna att Kungl.
Maj:t efter propositionens avlämnande
har tillsatt sakkunniga för att utreda
frågan om en definitiv reglering av
strandbebyggelsen. Herr talman, detta
är ingen nyhet. Detta signalerade departementschefen
redan i propositionen.
Han meddelade där, att han hade
för avsikt att tillkalla sakkunniga för
att utreda bl. a. ersättningsfrågan.

Avslagsreservanterna anföra vidare,
att nu gällande byggnadsrestriktioner
samt stadgandena i byggnadslagen och
jorddelningslagen kunna antagas giva
tillräckligt skydd mot att tätbebyggelse
kommer till stånd utan myndigheternas
tillstånd. Jag tror för min del
att reservanterna väsentligt överskatta
räckvidden av de faktorer som enligt
deras mening göra det föreliggande lagförslaget
obehövligt. I det sammanhanget
är det särskilt en sak som förtjänar
understrykas, och det är risken
för uppkomsten av spekulation i strandfastigheter
under den tid som måste
förflyta innan en definitiv lagstiftning
kan komma att bli antagen. Det förhållandet
måste enligt min mening vara
ett starkt skäl för att redan nu antaga
den enligt vad jag kan se måttfullt utformade
provisoriska lag, som justitieministern
förelagt riksdagen.

Då jag hörde herr Andersson i Dunker
tala, kunde jag inte värja mig från
det intrycket, att hans anförande var
mycket konservativt. Det var präglat
av en sådan konservatism, att det nästan
överraskade mig, att en representant
för bondeförbundet kunde göra
sig till tolk för en dylik tankegång.
Herr Andersson i Dunker använde
mycket starka ord i sitt anförande. Han
sade bl. a., att den s. k. strandlagen av
många människor kallats för strandrö -

119

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

varlagen, och han beklagade, att justitieministern
hade velat framlägga en
sådan lag.

Herr Andersson i Dunker förklarade
vidare enligt de anteckningar jag gjorde
under hans anförande, att man tar
ifrån strandägarna deras värdefulla
egendom utan att lämna någon ersättning
härför. Ja, men herr Andersson
i Dunker, nu förhåller det sig inte på
det sättet, att man tar ifrån dem deras
egendom. Man bara inskränker deras
dispositionsrätt. I hur många fall är
det inte som dispositionsrätten till viss
egendom är begränsad? Både herr Andersson
i Dunker och jag äro ju skogsägare.
Han har kanske en många gånger
större skogsareal än jag, men det
ändrar ingenting i sak. Vi äro skogsägare
båda två. Vi veta, att enligt gällande
skogsvårdslagar ha vi inte möjlighet
att avverka vår växande skog i
vilken utsträckning som helst. Jag utgår
ifrån att vi båda två äro medvetna
om att skogen bör skötas efter skogsvårdande
principer, men det är inte
alla skogsägare, som ha en sådan uppfattning.
Vi måste underkasta oss en
väsentlig inskränkning i dispositionsrätten
av skogen. När det gäller t. ex.
uppförande av byggnader i städer,
stadsliknande samhällen eller tätorter
får man finna sig i att det ofta föreligger
ett provisoriskt byggnadsförbud,
vilket kan vara under många år. Sådana
förbud kunna räcka inte bara under
2—4 år, utan jag vet fall, då provisoriska
byggnadsförbud legat hämmande
för utvecklingen under kanske ända
upp till tio år beroende på skilda omständigheter,
exempelvis sådana som
att de kommunala myndigheterna icke
gjort upp stads- eller byggnadsplaner
eller att avloppsledningar o. d. icke utlagts
i den utsträckning, som hälsovårdsmyndigheterna
funnit skälig.

Jag förmodar att herr Andersson i
Dunker kommer ihåg, att olika åsikter
gjorde sig gällande vid den uppvaktning,
som ägde rum inför utskottet i

denna fråga. Man skulle nästan kunna
kalla denna uppvaktning för en folkvandring.
Minst ett 40-tal personer
uppvaktade ju utskottet vid det tillfället.
Herr Andersson i Dunker kanske
erinrar sig att en representant i denna
uppvaktning kategoriskt förklarade att
han inte var beredd att sälja en enda
kvadratmeter av den mark han ägde.
Ja, men det behöver han ju inte göra.
Lagen lägger inga som helst hinder i
vägen för denne medborgare. Han får
behålla sin mark och disponera den
som förut. Han kan således känna sig
fullt tillfredsställd. Nu tror jag inte, att
den åsyftade talesmannen är representativ
för uppfattningen i allmänhet.
Hans exempel visar dock vilka förvirrade
åsikter, som ofta komma till uttryck
i den allmänna diskussionen.

Slutligen vill jag säga några ord till
herr Allmän. Han var mycket djärv i
slutet av sitt anförande. Han utgick
bestämt ifrån att det ekonomiska läge,
vari vi nu befinna oss, är orsakat av
regeringen. Herr Allmän befinner sig
tydligen i den — jag vet inte om jag
skall säga lyckliga eller olyckliga —
belägenheten, att han inte observerat
och inte är medveten om att förhållandena
ute i världen på ett fullständigt
avgörande sätt inverka även på vårt
lands ekonomiska politik.

Herr talman! Med vad jag nu anfört
och med hänvisning i övrigt till vad
utskottet framhållit i sin motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker (kort
genmäle): Herr talman! Herr Andersson
i Löbbo uttalade sin förvåning
över min konservatism. Jag är glad att
vara så konservativ att jag alltjämt
hävdar hittills vedertagna rättsprinciper
i detta land. Jag hoppas, att jag
alltjämt kommer att vara så konservativ,
att jag fortsätter alt omfatta dessa
principer.

120 Nr 32. Onsdagen den G december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle här
kunna upptaga en lång debatt med
herr Andersson i Dunker, om han i
detta fall förfäktar någon verklig rättsprincip.
Det finns också en rättsprincip,
då det gäller allmänhetens intressen.
Det är inte alls skrivet i stjärnorna,
att en strandägare skall vara oförhindrad
att uppföra en kåkstad nära
stranden. Det är för övrigt inte alls
säkert, att en strandägare skall behöva
lida någon förlust, om han nödgas att
draga bebyggelsen något längre in från
stranden räknat. Det råder visserligen
ingen tvekan om att förhållandena i
vissa fall kunna vara sådana, men det
förekommer också fall, då strandägaren
tjänar på att bebyggelsen läggs
litet längre från strandkanten.

Herr Andersson i Dunker förklarade,
att han var glad över att han var konservativ.
Jag skall inte försöka taga
ifrån honom den glädjen. Den kan han
mycket väl få behålla för sig själv. Jag
vill bara omnämna att vid utskottets
behandling av denna fråga gav en ledamot
av det parti herr Andersson i
Dunker tillhör uttryck åt den uppfattningen,
att det för den del av landsbygdsbefolkningen,
som inte ägde någon
strand, var ett mycket vitalt och
viktigt villkor att få tillgång till allmänna
bad- och friluftsplatser.

Herr BIRKE: Herr talman! Det är inte
första gången som frågan om en strandlag
behandlas. Den frågan var aktuell
redan 1936, alltså för 14 år sedan, då
det för första gången diskuterades införandet
av en särskild strandlag. Det
uppstod emellertid en allmän opinion
mot en sådan lagstiftning, och man
fick då klart för sig, att det inte fanns
någon möjlighet att i det läget få en
strandlag genomförd.

Jag vill inledningsvis säga, att jag
delar den uppfattningen, att det är angeläget
att befrämja möjligheterna till

friluftsliv för befolkningen i städer och
tätorter. Det är också naturligt, att det
allmänna medverkar till att skapa goda
förutsättningar för friluftsliv och utnyttjande
av fritiden på ett ändamålsenligt
sätt. Flertalet städer och tätorter
ha också försökt lösa detta problem
på egen hand. Det finns många
bestämmelser i gällande lagstiftning —
bl. a. i byggnadslagen och jorddelningslagen,
vilka här förut omnämnts — som
reglera förhållandena på detta område.

Jag måste säga, att det är ingenstans
bevisat att städerna och tätorterna sakna
möjlighet eller förmåga att lösa dessa
problem på egen hand antingen genom
att köpa mark på vanligt sätt eller
också genom att arrendera mark för
sina fritidsområden.

Nu kommer man i stället till att man
bara konstaterar detta faktum, och sedan
föreslås en provisorisk lagstiftning
som skall gälla två år. Vi som varit
med något här i riksdagen veta emellertid
att alla dessa s. k. provisoriska
lagar ha en ganska stark benägenhet
att bli permanenta.

Vår huvudinvändning från liögerhåll
mot denna lagstiftning är av rättsprincipiell
karaktär. I åtskilliga fall kommer
den nu föreslagna lagen att läggas
till grund för rena konfiskationsåtgärder.
Beslut härom kan fattas av förvaltningsmyndigheterna,
främst länsstyrelserna,
som kunna komma att avhända
medborgarna deras egendom
utan att det lämnas någon som helst
ersättning härför. Att lagstiftningen sedan
är provisorisk eller att departementschefen
i allmänna ordalag har
sagt, att man skall återkomma till ersättningsfrågan,
ändrar inte i sak någonting
i vår uppfattning.

I utskottsutlåtandet har på s. 19 återgivits
vad departementschefen sagt i
detta avseende. Departementschefen
har förklarat, att det synes »knappast
kunna betecknas såsom något anmärkningsvärt,
om markägaren icke erhåller
någon ersättning för det men han

121

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

kan lida genom ett byggnadsförbud
som meddelats med stöd av den nu
planerade provisoriska lagstiftningen,
helst som denna lagstiftning är avsedd
att gälla endast ett par år». .Tåg beklagar,
att departementschefen, som ju i
detta land skall vårda rättssäkerheten,
kan göra ett sådant uttalande.

Man ställer äganderätten åt sidan
och någon ersättning vill man inte tala
om. Lagrådet har emellertid en annan
uppfattning. Lagrådet hävdar, att det
i samband med lagens tillkomst ovillkorligen
skall sägas någonting om ersättningen.
Det framgår också av lagrådets
yttrande, att det tycks ha varit
en sådan brådska i departementet i
samband med lagens tillkomst, att man
inte haft tid att utforma de bestämmelser,
som skulle ligga till grund för ersättningsfrågan.
Även detta tycker jag
är minst sagt anmärkningsvärt.

Det kan inte vara någon nytta med
att man i detta land får ett flertal lagar,
som bli sämre och sämre. Jag tycker
att mottot i stället skall vara att vi
skola ha färre lagar men goda.

Lagförslaget innebär, såvitt jag förstår,
en ren socialisering av stränderna.
Denna socialisering drabbar också
den befolkning som är ekonomiskt
svag. Det är fiskarebefolkningen och
skärgårdsbefolkningen, som bli lidande.
.lag kan inte förstå att det skall
vara någon rättvisa i att skärgårdens
strandägare skola avstå mark utan ersättning
till städernas befolkning, som
ju i regel har det bättre ställt än dessa
skärgårdsbor.

Innan jag slutar, vill jag även säga
ett par ord till herr Allmän. Han beklagade,
att högern inte hade anslutit
sig till den reservation, som folkpartiets
representanter hade skrivit. .lag
måste säga, att ingen enda högerman
skulle kunna gå på en sådan linje som
herr Allmän och folkpartiet här företräda.
Deras linje är ju precis densamma
som socialdemokraternas lagförslag.
Det är bara den lilla skillna -

den, att folkpartireservationen ställt
under debatt frågan om det skall vara
100 eller 300 meters gräns från strandlinjen.
Herr Andersson i Löbbo bär
ju för övrigt sagt att 300 meter är den
övre gränsen men att man sedan kan
laga efter lägligheten. Det enda tillägg
man konuner med från folkpartiets
sida är att det vill ha en § 6 i lagen.
I denna paragraf sägs endast följande:
»För men, som tillskyndas strandägare
genom byggnadsförbud enligt denna
lag, skall ersättning givas i enlighet
med vad därom framdeles kommer att
i lag bestämmas.» Detta skulle således
vara någonting att hålla i hand, när
man skall få ersättning! Folkpartiets
förslag är betydligt sämre än vad som
föreslagits från lagrådets sida.

Herr Andersson i Dunker citerade
här vad Svenska Morgonbladet hade
för ståndpunkt i denna fråga. I anslutning
därtill vill jag påpeka att
Stockholms-Tidningen, som ju också
är en folkpartitidning, den 28 november
förklarade att det inte finns något
skäl att nu komma med en onödig förbudslag.
Stockholms-Tidningen anslöt
sig således till avslagslinjen. Man vet
därför inte var folkpartiets linje egentligen
går. Skall man rätta sig efter vad
deras tidningar skriva eller vad herr
Allmän här pläderar för?

Herr talman! .Tåg har i denna kammare
väckt en motion om avslag på
den förevarande propositionen. Jag ber
att i anslutning till den motionen få
yrka bifall till reservationen nr 2) under
detta utskottsutlåtande.

Herr ÄHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Birke frågade, om man
för fastställande av folkpartiets linje
skulle rätta sig efter vad tidningarna
skriva eller de yrkanden, som vi ställa
här i riksdagen. .Tåg trodde verkligen,
att åtminstone riksdagsledamöterna
själva borde ha klart för sig att det iir
respektive riksdagsgruppers uttalanden

Nr 32.

122

Onsdagen den (3 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

som få betecknas som tongivande för
partiernas ståndpunktstagande och inte
vad enskilda tidningar skriva i olika
sammanhang.

Herr Birke förklarade vidare, att den
i folkpartireservationen föreslagna § 6
inte hjälpte något i detta fall. Jag vill
då fråga herr Birke om han på detta
stadium kan komma med något uttalande
eller förslag, som skulle kunna
säga ifrån tydligare och klarare att ersättning
skall utgå. Enligt folkpartiets
förslag har man otvetydigt slagit fast
att ersättning skall utgå men att utformningen
av ersättningsreglerna må
inflyta i den definitiva lagstiftningen.
Man kan knappast tänka sig att man
redan nu skulle ha möjlighet att få en
helt uttömmande lagbestämmelse i
detta avseende. Jag tycker emellertid,
att det borde vara klart även för herr
Birke, att man i folkpartiets reservation
klart säger ifrån att det skall utgå
ersättning i här ifrågavarande fall.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr talman!
Min klara linje är avslag på förslaget.

Herr ÅHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Inom folkpartiet tro vi emellertid,
att det syfte, som herr Birke vill
uppnå, mindre tillgodoses med ett rent
avslag på propositionen. Man riskerar
att utskottets förslag går igenom, när
man från högerns och bondeförbundets
sida tydligen inte vill stödja folkpartiets
förslag.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Det förslag, som här föreligger,
avser ingen ny fråga. Detta har ju
omvittnats redan förut i denna debatt.
Frågan har så småningom aktualiserats,
och det kan nog sägas att i dagens läge
omfattas den sak det här gäller av en
mycket stor majoritet av svenska folket.
Även inom den svenska riksdagen
hör man i dag endast enstaka röster,
som göra gällande att det inte skulle

finnas något behov av en lagstiftning
på detta område.

Det är ju så att ungdomar och även
äldre personer numera i allt större utsträckning
söka avspänning och vila
ute i naturen. Den ökade fritiden, den
förbättrade levnadsstandarden och den
verksamhet som olika ungdomsorganisationer
bedriva inom sport och idrott
ha medfört, att det inom det svenska
folkets bredare lager har kommit att
uppstå ett mycket större behov av fritidsområden
som ge möjlighet till vistelse
i naturen än vad man tidigare
hade. Att förslaget avser att tillgodose
ett behov som är trängande framgår ju
bl. a. av de yttranden, som avlämnats
från myndigheternas sida över det
föreliggande lagförslaget. Det torde vara
rätt sällsynt, att en lagstiftning inom
ett område som det varom nu är fråga
omfattas av en så pass enhällig mening
inom de myndigheter, som haft att yttra
sig. Jag vill här erinra om att inte
mindre än tjugo av landets länsstyrelser
tillstyrkt förslaget. Överståthållarämbetet
och flertalet av överlantmätarna och
länsarkitekterna med undantag av en
samt en rad andra myndigheter ha likaledes
tillstyrkt förslaget.

För den som på nära håll varit i tillfälle
att se den utveckling, som ägt rum
exempelvis i Stockholms skärgård, kring
Mälaren och vid de insjöar, som finnas
inom en mycket vid räjong runt omkring
huvudstaden, framstår det som
fullt klart, att det är hög tid att någonting
göres på detta område.

Det bör i detta sammanhang särskilt
betonas, att det här gäller en angelägenhet,
som inte enbart angår städernas
och de större tätorternas befolkning.
Landsbygdens befolkning och invånarna
i de många och små tätorterna bli
ofta t. o. m. mer vanlottade i fråga om
tillgång till bad och vatten än de större
tätorternas befolkning''. Framför allt de
större städerna ha ju resurser att genom
egna fritidsområden i någon mån
tillfredsställa sina invånares behov av

123

Onsdagen den (i december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

badstränder och vatten. För några tiotal
år sedan, medan bönderna ännu i
stor utsträckning hade kvar sina strandområden,
var det inte alls något besvär
för landsbygdsbefolkningen att finna
badplatser och andra områden vid vatten,
där man kunde vistas under fritiden.
Vem som ville kunde under sommarmånaderna
gå ned till stränderna
och vistas där utan att bli ofredad. Förhållandena
äro emellertid nu helt annorlunda.
Den skildring, som länsarkitekten
i Stockholms län i sitt yttrande
lämnar av den utveckling, som ägt rum
.särskilt i Stockholms omgivningar, är
mycket talande. Länsarkitekten säger
bl. a., att skärgården tidigare var rymlig
och att det fanns gott om utrymme
för såväl skärgårdsbefolkningen som för
samhällenas befolkning. På 30-talet började
det emellertid se ut på ett annat
sätt. Då började man taga i anspråk
även områdena vid de större fjärdarna
och de andra vattnen som lågo närmast
omkring den tidigare sommarbebyggelsen,
och efter det genombrott, som sålunda
skedde på trettiotalet, ha stora
områden längre ut i skärgården tagits
i anspråk. På 40-talet har, fortsätter
länsarkitekten, »planläggningen kastats
ut ännu längre mot havet. Sålunda ha
planer lagts ut på Nåtarö, Utö, Ornö,
Runmarö, yttre Djurö in. fl. platser.»
Och länsarkitekten slutar med att säga:
»De inre områdena och mellanskärgården
ha alltså till väsentliga delar konsumerats;
nu har turen kommit till vad
som är kvar av dessa områden och av
den yttre och yttersta skärgården.
Detta innebär, att fara föreligger att
återstående strandområden komma att
reduceras i snabb takt om icke lämpliga
åtgärder vidtagas.»

Lifter ett sådant vittnesbörd av eu
som mycket väl känner till förhållandena
är det jo ganska underligt, att det
från reservanternas sida — jag tänker
då på höger- och bondeförbundsreservanterna
— kan sägas, att något trängande
behov av en lagstiftning på om -

rådet inte föreligger. För att ett badoch
friluftsområde skall ha något värde
för dem som det skall betjäna, bör det
vara beläget i närheten av samhället i
fråga. Området bör inte ligga på större
avstånd därifrån än att det kan utan
alltför stora kostnader och besvär nås
under veckohelgen av arbetare och deras
familjer. Men allt eftersom de någorlunda
välbelägna områdena i Stockholms
skärgård tagas i anspråk av enskilda
personer och styckningsbolag,
kommer det ju inte att finnas några
friluftsområden inom lämpligt räckhåll
för huvudstadens befolkning och befolkningen
inom förortsområdena.

Det är en sak, som i detta sammanhang
bör uppmärksammas, och det är
den spekulation som under de senaste
åren har ägt rum i fråga om strandfastigheter.
Något mera lukrativt spekulationsobjekt
torde inte ha funnits
här i landet. Innan jordförvärvslagen,
som i viss mån satte stopp för trafiken,
kom till, foro ute i skärgården omkring
personer med späckade plånböcker och
köpte upp praktiskt taget allt vad de
kunde få köpa av fastigheter. De köpte
hemman och mindre ställen, och allra
helst ville de givetvis köpa större gårdar,
om det fanns några sådana att
köpa. Detta har medfört att mycket
stora strand- och vattenområden i såväl
den inre som den yttre skärgården nu
ägas av enskilda personer, som inte äro
bosatta ute i skärgården. Vad denna
spekulation har betytt för skärgårdsbefolkningen
skildrade en skärgårdsbo
en gång vid en sammankomst, där dessa
frågor diskuterades. Han sade: »Bläcket
hinner inte torka på köpehandlingarna,
förrän det på de områden, som ha förvärvats,
kommer upp anslag på vilka
det står: ''Enskilt område’, ''Landning
förbjuden’, ''Badning förbjuden’ etc.»

Priset på fastigheter med stränder
och vatten har undergått en fullkomligt
rekordartad stegring. .lag skulle kunna
anföra en mängd exempel, men jag skall
nöja mig med att ta ett enda som kam -

Nr 32.

124

Onsdagen den (i december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

marens ärade ledamöter själva kunna
kontrollera. Riksdagen beslöt under vårsessionen
att för marinens räkning inköpa
ett gods, beläget på en ö i södra
delen av Stockholms skärgård, omkring
40 km från staden. Vid den senast förrättade
allmänna fastighetstaxeringen
värderade den lokala värderingsnämnden
denna fastighet till omkring 400 000
kronor. Ägaren ansåg emellertid att
detta värde var för högt och anförde
besvär med den motiveringen, att det
värde som på detta sätt åsattes egendomen
var högre än en förståndig köpare
skulle kunna tänkas betala för densamma.
Efter välbeställd värdering träffade
marinförvaltningen preliminärt avtal
om inköp av godset i fråga för en köpesumma
av 2 800 000 kronor, och riksdagen
godkände detta förslag.

Den utveckling, som jag sökt att i
någon mån skildra, bör brytas, innan
den åstadkommit ännu större skada än
som redan skett.

Reservanterna ha vänt sig mot det
förhållandet att ersättningsfrågan ännu
inte är klarlagd. Ja, om det inte hände
någonting i fråga om stränderna under
den tid, som en sådan utredning får beräknas
taga i anspråk, vore inte så
mycket att säga om reservanternas
ståndpunkt. Men det finns all anledning
att antaga, att under denna tid eu uppstyckning
och försäljning av strandområden
skulle äga rum och en spekulation
fortsätta som skulle medföra
mycket stora faror för att läget bleve
sämre än det redan är beträffande vissa
strandområden. Den som vill den sak
det här gäller har därför skäl att antaga
det förslag till strandlag som nu
föreligger, och jag föreställer mig att
andra kammaren kommer i likhet med
första kammaren att göra detta.

Frågan om 300-metersgränsen bör bedömas
ur praktiska synpunkter. Länsstyrelsen
i Stockholms län har ju framhållit,
att för Stockholms läns vidkommande
torde det vara tillräckligt med
100 meter fri strand. Detta kan nog i

stort sett vara riktigt, men den som
kiinner till hurudana stränderna äro
här i Stockholms län vet, att det även
finns flacka stränder, där det säkerligen
kan behövas ett större område än 100-metersgränsen ger för att tillgodose det
behov som det här gäller. Lagen är ju
inte heller avsedd att gälla endast i
Stockholms län. I andra delar av landet
äro stränderna mångenstädes mycket
flacka, och det kan där säkerligen i
vissa fall finnas behov av att den mark,
som tages i anspråk såsom allmänt
strandområde, sträcker sig något längre
in mot land än 100 eller t. o. m. 200
meter. Härvidlag bör givetvis vara avgörande
vad som är praktiskt behövligt,
och jag kan inte tänka mig, att
länsstyrelserna ha någon anledning eller
önskan att sträcka sina krav därutöver.

Det har från motståndarna till strandlagen
både ute i landet och nu senast
bär i kammaren gjorts gällande, att det
är den fattiga fiskar- och jordbrukarbefolkningen
som kommer att få sitta
emellan. Ja, det är ju inte ovanligt att
man för fram just dessa befolkningsgrupper.
Jag tror nu inte att dessa
komma att bli lidande på strandlagen.
Det iir ju redan sagt att det skall utgå
ersättning i den mån det är berättigat
att sådan ersättning lämnas, och jag är
av den meningen att jordbruks- och
fiskarbefolkningen ute i skärgården
inte skola komma att lida skada. Jag
tror att det även för skärgårdsbefolkningen
är av allra största intresse, att
det finns fria stränder. Inte ens flertalet
av dem som bo ute i skärgården
bar egna stränder, och det torde ur
trevnadssynpunkt och andra synpunkter
vara av stort värde, att det finns eu
fri strand som alla ha tillgång till.

Nu är det klart att med de mycket
höga priser, som kunna erhållas för
strandtomter, är det utomordentligt
frestande för dem, som äga strandområden,
att sälja dessa och kanske få åtskilliga
tusen kronor för dem. Men om
den nuvarande generationen gör på

125

Onsdagen den (i december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

detta sätt, hur ställer det sig då för
den generation som kominer efter? Jo,
den får se sig avstängd från stränder
och vatten, därför att förfäderna för
att komma i åtnjutande av en penningsumma
sålt ifrån strandområdena.
Pengar försvinna emellertid lätt, och
nästa generation kanske inte har någon
glädje av vad man fick när man sålde
dessa områden. Men stranden ligger där
den ligger, och om den är fri, är det
till gagn och glädje inte bara för dem
som nu leva, utan även för dem som i
framtiden komma att bebo skärgården.

Den inskränkning i förfoganderätten
över vissa strandområden, som nu föreslås,
innebär ju inte att vederbörande
ägare berövas möjligheten att använda
sådana områden för ändamål, som sammanhänga
med den näring han utövar,
vare sig det är jordbruk, fiske eller
något annat. Förslaget innebär endast
att dessa strandområden inte få bebyggas
på ett sätt som man från länsstyrelsens
sida kan anse nödigt att förbjuda.

Jag ber, herr talman, att med anförande
av dessa synpunkter få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta yttrande, varunder herr andre
vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Wallentheim.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Jag har
inte några nya synpunkter att berika
debatten med. Herr Åhman har mycket
ingående motiverat vårt ståndpunktstagande
i denna fråga. Jag vill
dock ytterligare understryka den påfallande
brist på hänsyn till och förståelse
för den strandägande parten
som utmärker såväl propositionen som
utskottets utlåtande.

I den på s. 5 i den kungl. propositionen
refererade skrivelsen från riksdagen
till Kungl. Maj:t med anhållan
om utredning och förslag syftande till
att åt den icke jordägande befolkningen
underlätta och trygga möjligheterna

att kunna idka friluftsliv heter det till
sist: »varvid jordägarnas och lantbefolkningens
i övrigt berättigade intressen
borde ägnas särskilt beaktande». I
det sedermera av fritidsutredningen
avgivna förslaget ingick visserligen inte
någon regel om ersättning till markägarna,
men det är dock att märka att
förbudsbelagt strandområde inte skulle
få omfatta mer än högst 30 procent av
markägarnas inom strandområdet belägna,
för bebyggelse användbara
mark. I den nu föreslagna lagen, som
utskottsmajoriteten har biträtt, nämnes
ingenting om ersättning och inte heller
sägs ett ord om begränsning av det
förbudsbelagda området i förhållande
till markägarens hela inom strandområdet
belägna markinnehav. Det kan i
praktiken bli fråga om avsevärda områden.
Om t. ex. den föreslagna största
bredden på strandlinjen, 300 meter,
förbudsbelägges på en sträcka av 500
meters längd, innebär det att en areal
av 15 har är belagd med förbud. Om
nu markägarens hela innehav utgör låt
oss säga 30 har — många, kanske de
flesta, har betydligt mindre — ligger
det då någon rimlighet i att ägaren av
marken skall finna sig i ett sådant intrång
utan ersättning, även om det endast
gäller ett provisorium?

Enligt mångas mening innebär lagen
en kränkning av vårt rättsmedvetande
i en grad som vi förut väl knappast ha
sett maken till. Det är inte fallet med
de nyligen antagna fiskerilagarna, men
här har man lämnat så gott som alla
hänsyn till den ena parten åsido för
att tillgodose den andra parten. Även
om en ersättningsregel kanske inte får
någon större ekonomisk betydelse under
den provisoriska lagens giltighetstid
på grund av byggnadsrestriktionerna,
skulle eu ersiittningsparagraf i lagtexten
ur psykologisk synpunkt verka
så mycket kraftigare. Därom heter det
i reservation nr 1: »I psykologiskt hänseende
iir det åter av ett utomordentligt
viirde att den provisoriska lagen

Nr 32.

120

Onsdagen den (i december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

innehåller en regel om ersättning åt
strandägarne. En dylik regel står i enlighet
med det allmänna rättsmedvetandet
och förhindrar att strandägarna
få den uppfattningen att i framtiden
full rättvisa icke skall tillerkännas dem
för de inskränkningar i deras rättigheter,
den blivande definitiva lagstiftningen
kan komma att medföra. Om
den provisoriska lagen icke får en ersättningsregel,
åstadkommer man en
mycket dålig start för de strävanden
lagen vill främja. Utskottet anser därför,
i likhet med lagrådet, att den nya
lagen bör innehålla ett stadgande om
ersättning.»

Vi ha, herr talman, inte yrkat avslag
på det föreliggande lagförslaget. En
viss reglering av strandbebyggelsen är
säkerligen behövlig på vissa håll. Att
lämna länsstyrelserna fria händer att
stadga byggnadsförbud å en räjong av
300 meter anse vi dock alldeles olämpligt.
Vi anse, att 100 meter är fullt tillräckligt
som längsta avstånd från
strandlinjen. I många fall räcker kanske
ett betydligt mindre avstånd. Dessutom
är en absolut förutsättning för
vårt stöd till förslaget, att en klar ersättningsparagraf
införes i lagtexten i
enlighet med § 6 i reservationen nr 1.
Formuleringen av denna paragraf ansluter
sig nära till lagrådets och innebär
i första hand, att allt men skall ersättas,
i andra hand att frågan, huruvida
expropriationsdomstol eller vanlig
domstol skall bestämma ersättningen
och om staten eller kommunen skall
betala, kommer att avgöras i en kommande
definitiv lagstiftning.

Herr talman! Jag ber härmed att få
yrka bifall till den reservation som är
avgiven av herr Holmbäck m. fl.

Fröken VINGE: Herr talman! Vad som
gör frågan om en strandlag så svår och
kanske just därför så intressant är ju,
att här ställas emot varandra ståndpunkter,
som i många fall verka att

vara diametralt motsatta men som dock
var för sig äro berättigade. Storstadsborna
behöva konmia ut i naturen.
Skärgårds- och landsbefolkningen har
anledning att bli bekymrad, ifall denna
invasion tar alltför stor omfattning.
Storstadsborna kunna på grund av
oaktsamhet eller på grund av att de
inte förstå förhållandena ställa till
mycket ohägn. De trampa ned växande
gröda, de förstöra inhägnader och
glömma att stänga grindar, så att kreaturen
slippa ut, de skräpa ned i naturen,
de kanske äro högljudda och skapa
på det sättet otrevnad för omgivningen.

Men har då detta med strandlagen
att göra? Jag tror för min del att det
framlagda strandlagsförslaget har aktualiserat
en oro som länge varit latent
hos skärgårdsbefolkningen, en oro för
att skärgården skall förvandlas till ett
semesterlandskap, där den ursprungliga
befolkningen har svårt att bedriva
sin näring och att känna sig hemma.
Det är denna oro, som fick så många
uttryck under de uppvaktningar, som
representanter för Stockholms läns befolkning
gjorde inför utskottet och länets
riksdagsmän. Det framhölls av
dessa representanter att man visst förstod
att storstadsborna behövde komma
ut på landet och att man inte missunnade
dem detta; man sade tvärtom,
att storstadsborna voro välkomna ut på
landet. Man var dock betänksam inför
det framlagda förslaget till strandlag.
Man ansåg att en byggnadsreglering i
många fall kunde vara berättigad och
också vara till gagn, men man ville att
denna byggnadsreglering skulle ske
med stöd av byggnadslagen.

Jag frågade några av dem, som deltogo
i uppvaktningarna, varför man
hade denna inställning, när man ändå
var villig att gå med på en byggnadsreglering.
Vad gjorde det för skillnad
om denna skedde enligt byggnadslagen
eller strandlagen? Jag fick det svar jag
väntade att få: »Om regleringen sker

127

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

på grund av byggnadslagen äro vi garanterade
ersättning.» Jag frågade då
vederbörande: »Men om vi kunde få
riksdagen att gå med på en sådan modifikation
av propositionen, att det
från början stode fullt klart att ersättning
skall utgå i sådana fall, ba ni då
egentligen någonting emot strandlagen?»
— »Ja», sade man, »vi vilja inte
ha en strandlag ändå.» Och när jag
ännu en gång frågade efter orsaken,
glimmade det till i ögonen på dem och
så sade de: »Jo, se då bli stockholmarna
så uppkäftiga. Då uppträda de som
om de ägde hela skärgården.» Och så
kommo dessa bekymmer som jag här
förut talat om. Det är ju också en allvarlig
sak, att så många storstadsbor
sakna naturvett. Vi måste förstå att
detta vållar skärgårdsborna bekymmer.

Nu har det ju här som ett alternativ
till strandlagsförslaget framförts den
tanken att man i stället skulle försöka
åstadkomma, jag vill inte gärna använda
uttrycket naturreservat men något
liknande. Man skulle söka få tätortskommunerna
att inköpa eller arrendera
bestämda strandområden, som skulle
upplåtas för bad och sådant, och sedan
skulle man inte bry sig om någon
lagstiftning i fråga om stränderna.

Jag tror för min del inte att dessa
båda tankar kunna ställas mot varandra
som två motsatta alternativ. Det
är fråga om två olika linjer, som båda
böra prövas, och jag hoppas att den
kommande utredningen skall förbehållsfritt
göra detta. Om storstäder och
andra tätortskommuner köpa eller arrendera
vissa områden och där anordna
badplatser och sörja för renhållning,
ordningens upprätthållande och
allt vad man kan önska sig i fråga om
sådana åtgärder, är det ju troligt, att
en mycket stor del av storstads- och
tätortsbefolkningen söker sig dit, nämligen
de som huvudsakligen ge sig ut
för att bada. Men jag kan inte säga att
man genom tillkomsten av dylika områden
tillfredsställer allt behov av fri -

luftsliv. En naturvän, som söker sig ut
till skärgården för att njuta av tallbarr
och sälta, finner det vara ett dåligt surrogat
att bara få ligga på en trång plage
och känna lukten av sololja och cigarretter.
Och den som ger sig ut för att
lyssna till vågornas brus vill inte gärna
sitta och höra på slamret från en reseradio.

Det är för naturvännernas skull man
också behöver någonting annat. Det är
med tanke på dem — det gäller inte
bara de naturvänner, som finnas bland
storstadens invånare, utan också och
lika mycket dem som bo ute i skärgården,
och inte heller är det endast fråga
om dem som nu leva utan också om
kommande släkten — som det kan vara
nödvändigt med en reglering av strandbebyggelsen,
som tvingar upp villor
och sportstugor en bit från strandlinjen.
Man kan anlägga estetiska synpunkter
på denna sak, men man kan
också tala om hembygdsvård, och jag
tror i varje fall att det är fråga om
någonting som på lång sikt skall vara
till båtnad också för skärgården.

Men vi få inte glömma, att även om
detta i stort sett är fallet, så kan en
reglering medföra ekonomiska förluster
för den enskilde markägaren. Det
är därför mycket rimligt att man, när
det ju här gäller att försöka göra en
riktig avvägning mellan olika intressen,
kräver att det samtidigt med beslutet
om bebyggelsereglering fattas ett
sådant beslut, att det står fullt klart för
markägarna, att de skola få ersättning
i de fall de lida ekonomisk förlust.

Utskottets ärade vice ordförande ironiserade
litet över denna ståndpunkt
och gjorde bl. a. en jämförelse med
den inskränkning i dispositionsrätten,
som en skogsägare får vidkännas, när
lian inte får kalbugga sin skog, och den
inskränkning i dispositionsrätten till
marken som finns i tätorterna. Men
detta är inte samma sak. Om eu skogsägare
ägnar sig åt en förnuftig skogsvård,
stiger hans egendom i värde,

Nr 32.

128

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

men en markägare ute i skärgården,
som får sin dispositionsrätt till marken
inskränkt, kan komma att lida ekonomisk
förlust. Därmed vill jag inte
ha sagt, att markägaren i skärgården
alltid kommer att lida en sådan förlust,
och det är givetvis bara i de fall, där
det är fråga om en förlust, som han
skall ha ersättning. Något annat har
inte ifrågasatts i folkpartimotionen.
Det talas där endast om sådana fall,
där vederbörande vållats men genom
inskränkning i dispositionsrätten.

Vad som också inger betänkligheter,
när det i dag gäller att fatta ståndpunkt
till det föreliggande lagförslaget, är att
man inte vet vilka markområden det
är fråga om. Jag utgår därför ifrån
att vi i varje fall den (lag, när frågan
om en eventuell definitiv strandlag
kommer upp här i riksdagen, skola ha
fått klarhet om hur stora områden det
gäller, så att vi känna den verkliga
innebörden av det beslut som vi då
skola fatta.

Jag skulle vidare vilja uttala den förhoppningen,
att det inte bara blir länsstyrelserna,
som skola avgöra vilka områden
som skola reserveras. Detta är inte
en fråga som endast angår storstäderna
och deras befolkning å ena sidan och
markägarna å andra sidan. Den angår
också de olika skärgårdskommunerna.
Detta gäller vare sig man tänker sig
alternativet med en bebyggelsereglering
eller man tänker sig alternativet att
storstaden skulle köpa vissa områden
av skärgårdskommunerna för att upplåta
dem för bad. Där är det viktigt att
värdkommunen får ha ett ord med i laget.
Det betyder mycket för den enstaka
lilla kommunen, hur ett stort
markområde inom dess gränser kommer
att disponeras. Det har stor betydelse
även när det gäller t. ex. frågan
hur kommunikationerna till de olika
områdena skola ordnas. Detta bör ske
så, att de betjäna även den bofasta
skärgårdsbefolkningen.

I trakten av Stockholm och Göteborg

ligger ett särskilt problem däri att tätortsbefolkningen
där är splittrad på flera
olika primärkommuner. Jag tror, att
det är alldeles nödvändigt att hela frågan
blir föremål för överläggning inom det
regionplaneförbund som vi hoppas få
till stånd inom Stockholms län. Jag
hoppas, att vi kunna lita på att detta
finns, innan vi få taga ställning till ett
eventuellt definitivt förslag i fråga om
strandlagen.

Så komma vi till frågan om vi i framtiden
över huvud taget behöva eu
strandlag. Jag anser, att man inte kan
taga ställning till detta förrän man ser
resultaten av den nu sittande utredningen
liksom naturskyddsutredningens
arbete. Vårt ställningstagande i dag innebär
alltså inte att vi binda oss för
framtiden. Det är givet att man måste
pröva om frågan då.

Behöva vi då en provisorisk lag? På
den punkten är jag nog av den uppfattningen
att behovet är mindre nu än
i våras. Det finns ett visst behov, men
det är inte så stort att man kan gå med
på ett förslag som har propositionens
form, ett förslag som inte stadgar någonting
om ersättning till markägarna
i de fall då de lida men på grund av
lagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är avgiven
av herr Holmbäck in. fl.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Det
är väl onödigt att jag instämmer i de
allmänna talesätten om nödvändigheten
av rekreation genom vistelse i naturen.
Det är ju så självklart, att varje förnuftig
människa anser en sådan rekreation
nödvändig, att det är onödigt att
uppehålla sig längre vid den saken.

När man hörde herr Andersson i
Tungelsta, fick man närmast det intrycket,
att områdena kring vissa orter
hota att nära nog fullständigt gå
förlorade för den rekreationssökande
allmänheten. Jag har en känsla av att

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 129

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

det i viss mån har spritt sig en psykos,
att våra naturtillgångar i detta avseende
hålla på att taga slut. Jag vill då säga
till herr Andersson i Tungelsta, att det
finns en liten hok av jägmästare Folke
Thörn, som heter »Hundra vandringar
i Stockholmstrakten». Har man gjort en
del av de vandringarna eller läst litet
om dem kan man konstatera, att det
inpå storstaden Stockholm finns mycket
stora och orörda områden.

Gå vi till andra områden i Sörmland,
åtar jag mig att på en timmes avstånd
från Stockholm visa platser, där större
delen av utskottets ledamöter skulle gä
vilse om inte för alltid dock för en
väsentlig tid. Gå vi längre söderut, låt
oss säga till Malmö, är det riktigt att
det är ont om områden för friluftsliv.
Där är landskapet så flackt, att det
inte finns något lämpligt område för
utövapde av friluftsliv inom rimligt avstånd
från staden. Men detta kan man
ju inte göra någonting åt genom lagstiftning.
Jag tror alltså, att det inte är
rätt att sprida den uppfattningen att
våra naturtillgångar i form av sjöstränder,
skogar och insjöar hålla på att
snabbt förflyktigas.

Är för övrigt någon verklig fara aktuell
för ögonblicket? Vi ha i dag talat
så mycket om hur överdrivna farhågorna
för vad som skall hända äro, att jag
inte behöver gå in på det nu. Jag vill
endast nämna, att byggnadsrestriktionerna
tämligen effektivt förhindra en
mera omfattande bebyggelse och att
jorddelningslagstiftningen sörjer för att
man inte exploaterar stränderna hur
som helst.

Det är emellertid inte dessa saker jag
i första hand vill tala om, utan jag vill
närmast beröra frågan ur vissa rättsliga
eller får jag kalla det rättsprincipiella
synpunkter. Då inställer sig först frågan:
Vad innebär lagen? Reellt sett innebär
den en egendomsavhändelsc. Jag
kan inte vara ense med de talare, som
säga, att ingen blir av med någonting
genom denna strandlag. Om jag skulle

säga till herr Andersson i Tungelsta,
att han mycket väl kan få ha kvar sin
vinterrock men att han inte får begagna
den, då är rocken kvar hos honom och
äges fortfarande av honom men nyttjanderätten,
möjligheten att utnyttja
den för sitt syfte, är borta. Ett förbud
att i enlighet med en ordning, som hittills
har varit godkänd i lag, utnyttja
ett område innebär en egendomsavhändelse.
Det är ju klart att denna i vissa
fall kan vara av mindre ekonomisk betydelse,
men i andra fall är den av
mycket stor betydelse ur principiell
synpunkt.

Det har här sagts, att man skulle
komma åt de stora tomtexploatörerna
och tomtjobbarna genom lagen. Såvitt
jag kan förstå, förhåller det sig inte
alls på det sättet. Om en tomtexploatör
förvärvar ett stort område för att sälja
tomter och förtjäna pengar — pengar
som kanske till största delen gå till
skatter — kommer han naturligtvis att
lämna stranden fri för att få tillfälle att
taga ut desto mera för tomterna längre
upp på land. En tomtexploatör som
förfar på annat sätt förfar inte vettigt
ur tomtexploateringssynpunkt.

Vilka är det så som drabbas av denna
lagstiftning? Jag ser det inte ur känslosynpunkt,
men det är faktiskt de
smärre jord- och tomtägarna som drabbas;
lagen drabbar dem vilkas områden
äro så små att de inte möjliggöra
en tomtexploatering i egentlig bemärkelse.
Den drabbar dem som ha förvärvat
en viss tomt men inte få utnyttja
den. Egendomsavhändelsen tar sig uttryck
i en nedgång av markvärdena, en
nedgång som kan vara större eller
mindre men som dock är eu realitet.
Med detta vill jag ha påvisat, att det rör
sig om egendomsavhändelse.

Vad har då lagen för allmänna aspekter?
Först och främst kunna vi konstatera,
att det inte är en .social skyddslag,
om man med en sådan menar att man
skall skydda den ekonomiskt svagare
parten mot den ekonomiskt starkares

9 ■— Andra kammarens protokoll 1950. Nr 32.

130 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

övermakt. De som bli berättigade genom
denna lag äro ofta ur ekonomisk
synpunkt starkare än de som bli förpliktade.
Om man skulle göra en jämförelse
mellan genomsnittsinkomsten för
de stadsbor som bli berättigade och låt
oss säga fiskarbefolkningens i Stockholms
yttre skärgård genomsnittsinkomst,
skulle det visa sig, att det är de
bättre situerade, som få en förmån på
de ekonomiskt sämre ställdas bekostnad.
Det är en ny aspekt i lagstiftningen,
att man så att säga folkgrupper
emellan — i detta fall tätortsbefolkningen
och skärgårdsbefolkningen — till
den enas förmån stiftar lagar som gå
ut över den andre. Om detta föres till
sin spets kan det leda till orimliga konsekvenser.

Detta gällde den rent principiella
synpunkten. Vilka svagheter visar lagen
vid en närmare granskning ur lagteknisk
synpunkt? Det första som faller i
ögonen är att ändamålet för lagstiftningen
är så utomordentligt vagt. Det
är att trygga tillgången på badplatser
och områden för friluftsliv. Man ger således
vissa myndigheter — vilka kommer
jag till sedan — en fullmakt att för
ett så diffust begrepp inskrida i bestående,
hittills lagligen gällande rättigheter.
Detta innebär ju, att lagens tilllämpning
i det konkreta fallet kommer
att bero på uppfattningen hos dem som
skola tillämpa den. I ett län anser kanske
länsarkitekten att sandstränder äro
de bästa friluftsområdena, och då beläggas
sådana med byggnadsförbud. I
ett annat län tycker länsarkitekten bättre
om klippstränder, varför dessa bli
belagda med förbud mot bebyggelse.

En så allmänt och vagt beskriven
grund för ett inskridande mot annans
egendomsrätt är något ur lagstiftningssynpunkt
betänkligt. Jämför man detta
med bestämmelserna i expropriationslagen,
ser man en skillnad. I denna uppräknas
noggrant de olika ändamål, för
vilka egendomsavhändelse får ske —
jag tror att det nu är 19 punkter. Egen -

domsavhändelsen sker där dessutom
mot ersättning.

Lagen medför vidare den konsekvensen,
att man släpper efter på vad jag
skulle vilja kalla en grundläggande
rättsprincip, nämligen olika medborgares
likhet inför lagen. Låt oss taga ett
praktiskt exempel. Antag att det finns
ett strandområde med två uddar, som
ha olika ägare. Om nu länsstyrelsen belägger
den ena udden med byggnadsförbud
utan att någon ersättningsskyldighet
utfästes, betyder det att detta område
förlorar i värde. Samtidigt stiger
den andra udden i värde, därför att
den förstnämnda har blivit belagd med
byggnadsförbud. Det blir således i viss
mån ett bollande med medborgarnas
rätt. Man skulle — om man karikerade
det hela litet — kunna måla ut för sig
hur landsortsbefolkningen ginge i en
viss skräck när inventeringen började
och sökte göra sin strand så litet tilltalande
som möjligt för att därigenom
kunna göra så stor förtjänst som möjligt.

Egendomsavhändelsen genom denna
lag skall ske genom administrativa myndigheter.
Det kommer att vara länsstyrelserna
eller skola vi säga en viss
tjänsteman vid dessa, eller i vissa fall
den högsta administrativa myndigheten
som avgör vad medborgaren skall
avstå. Redan detta är någonting som
är anmärkningsvärt. Även om det är
administrativa myndigheter som taga
initiativet i expropriationsfrågor äro
dock domstolarna i en eller annan form
inkopplade. Så är det inte i detta fall.

Den mest väsentliga erinringen mot
denna lag är emellertid, att avhändelsen
inte korresponderar med en ersättningsrätt.
Principen för varje sund rättsordning
måste vara att om en person på
grund av lagbestämmelser förlorar sin
egendom, skall det samtidigt vara i lag
bestämt på vilket sätt och efter vilka
grunder ersättning skall utgå. Detta är
själva grundmomentet i det expropriationsinstitut,
som finns i väl alla länder,

131

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32.

Lag- om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

i varje fall länder med hög rättskultur,
alltså det korresponderande sammanhanget
mellan avhändelsen och ersättningen.
Upplöses detta sammanhang
har man enligt min uppfattning passerat
råmärket för den enskilde medborgarens
skydd gent emot staten. Om
detta sammanhang upplöses är man
inne på vad man skulle kunna kalla för
konfiskation, något som inte blir mindre
allvarligt genom att det är en administrativ
myndighet som genomför åtgärden.
Jag för min del har den uppfattningen,
att ett sådant förfarande inte
kan stå i samklang med regeringsformens
bestämmelser om den enskilde
medborgarens skydd gent emot den
administrativa myndigheten.

Skall man sätta saken på sin spets
kan man tänka sig följande fall. Under
nuvarande byggnadsrestriktionstid har
en person inköpt en strandtomt. Han
har köpt den antingen på avbetalning
av ett tomtförsäljningsbolag eller han
har den intecknad. I och med att detta
område beläggs med byggnadsförbud
förlorar tomten i värde. Han har alltså
att räkna med att han får fortsätta att
göra avbetalningar på ett område, som
icke längre har något marknadsmässigt
värde, eller också får han räkna med
att han får inteckningen uppsagd.

Exempel skulle också kunna tagas för
det fall att tomten gällde ett småbruk,
som egentligen inte hade annat värde
än speciellt värdefulla tomter. Detta är
speciella fall som jag har tagit upp för
att påvisa, hur ett förfarande innebär
ett intrång i en enskild medborgares
ekonomiska rätt, avhändelse av en ekonomisk
rättighet utan ersättning. Även
om dessa fall äro mycket få så finnas
de, och även om fallen äro få blir inte
lagstiftningen därför mera motiverad.
Grundtanken i varje utvecklad rättskultur
är, att vare sig det är en person
eller hundra eller tusen personer som
utsättas för ett rättsövergrepp är övergreppet
lika förkastligt.

I utskottsutlåtandet och även i pro -

positionen har man försökt att förbättra
saken genom att i motiveringen säga
ifrån att det är meningen att ersättning
skall utgå. Därmed dövar — om jag får
uttrycka det en smula drastiskt — utskottsmajoriteten
sitt samvete; man påpekar
att man i alla fall har sagt ifrån
att ersättning skall utgå. Jag vill på det
bestämdaste bestrida att utlåtandet eller
denna lag, om den antages, innebär någon
som helst utfästelse om att ersättning
skall utgå. Den omständigheten att
ett utskott i en motivering säger, att
man utgår ifrån att i en kommande lagstiftning,
om vars tidpunkt man inte
kan säga något närmare, skall även ersättningsfrågan
i vissa fall kunna fastställas
— ett sådant uttalande är ur juridisk
och ur statsrättsliga synpunkter
fullkomligt oförbindande. Det är icke
tillräckligt för att genomföra korrespondensen
mellan egendomsavhändelsen
och ersättningen, denna korrespondens
som jag betraktar som en grundpelare
i en rättskultur.

Det är med ett visst intresse jag har
tagit del av folkpartireservationen till
utskottsutlåtandet. Jag vill konstatera
att det finns ingen egentlig skillnad
mellan utskottsmajoritetens och folkpartiets
ståndpunkt, om vi bortse från
frågan om de 300 eller de 100 meterna.
Om det skrives i en lag, att ersättning
skall utgå i enlighet med vad därom
framdeles kommer att i lag bestämmas,
är därmed icke heller någon ersättning
garanterad, tv ingenting hindrar att
man i lagen bestämmer, att ersättning
bara skall utgå i några ytterst få fall.
Om delta står i motiveringen eller i
själva lagtexten är en gradskillnad, som
inte berör frågans rättsliga, principiella
aspekt. .Tåg måste därför säga att jag
har svårt att förstå det patos, varmed
man från folkpartihåll här vill göra sig
till talesmän för rättssäkerheten.

I utlåtandet säges i annat sammanhang
att man bör ta hänsyn till hur det
står i byggnadslagen. Enligt denna kan
folk bli underkastat tillfälligt byggnads -

Nr 32.

132

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

förbud utan ersättning. Det är emellertid
en mycket stor skillnad mellan ett
tillfälligt byggnadsförbud enligt byggnads!
agen och ett tillfälligt byggnadsförbud
enligt strandlagen. Det tillfälliga
byggnadsförbudet enligt byggnadslagen
är tillfälligt i den bemärkelsen, att det
gäller i avvaktan på att byggnadsplanen
eller stadsplanen blir fastställd. Om sedan
den blivit fastställd byggnadsförbudet
upprätthålles, får markens ägare
i allmänhet ersättning i den mån inte
nyttan med åtgärden uppväger skadan.
I strandlagsfallet är ersättningen beroende
av en politisk akt, en politisk lagstiftningsåtgärd,
om vars inträffande
man ingenting vet. Det går icke att förneka
denna väsentliga skillnad. Därtill
kommer att vad gäller byggnadsförhållanden
och tomtförhållanden inom tätorter,
det sedan evärdliga tider varit
så, att de som leva i stadsliknande, tättbebyggda
samhällen fått underkasta sig
viss begränsning i fråga om utnyttjandet
av sin mark. Beträffande landsbygden
har det icke förekommit några
generella inskränkningar av denna typ.

Jag skulle i förbigående kunna säga
att frånvaron av en ersättningsbestämmelse
är farlig ur en annan synpunkt.
Det finns bara en enda verklig hämsko
på statsmakternas eller olika administrativa
myndigheters åtgärder i en
angelägenhet som denna, och det är:
Vad kosta våra åtgärder? Vad få vi betala?
Enligt vad jag har förstått kommer
den praxis länsstyrelserna tilllämpa
att vara mycket olika. Jag fick
vid ett tillfälle upplysning om att en
länsstyrelse, eller i varje fall en länsarkitekt,
avsåg att belägga ett sammanhängande
strandområde på sju mil med
sådant byggnadsförbud! Det säger sig
självt att när det inte finns en återhållande
faktor, nämligen: Vad kostar det?
så kan man sväva ut hur mycket som
helst när det gäller att använda lagens
regel.

Om man tittar litet närmare på utskottsmajoritetens
skrivning, får man

en känsla av att den är en viss nödmotivering
för att hjälpligt rädda den prestige,
som strandlagsfrågan har inneburit.
Utskottet börjar mycket poetiskt
med att man måste njuta vila och vederkvickelse
och talar sedan om nya semesterlagen
— om man där möjligtvis
menar den semesterlagstiftning, som
vi nu varit utlovade sedan 1948 års valrörelse.
Därefter konstaterar utskottet
att någon lag beträffande tätbebyggelse
föreligger icke, utan de fall där lagen
kan få betydelse gälla glesbebyggelse.
Sedan säger utskottet att den omständigheten,
att glesbebyggelse inte kan
hindras, är allvarligt, enär man även
med de nuvarande byggnadsrestriktionerna
har att räkna med ett visst byggande
vid stränderna. Således avser utskottet
att förhindra glesbebyggelse vid
stränder, i den mån de nuvarande byggnadsrestriktionerna
medge byggande av
sportstugor. Hur många sådana fall räknar
utskottets ärade vice ordförande
med kunna bli aktuella? Såvitt jag känner
till är det utomordentligt begränsade
möjligheter att nu bygga några
sportstugor. Om det dessutom skulle inträffa
något så olyckligt, att det blir
glesbebyggelse, är detta naturligtvis en
sällsynthet, eftersom i allmänhet dylik
bebyggelse förekommer under tätbebyggelsens
former.

Om det tillätes mig att skämta något
med den ärade utskottsmajoriteten, så
ber jag få citera, att utskottet finner
»med hänsyn till frågans allmänna vikt
att det icke är tillrådligt att utan vidare
åtgärder avvakta utredningens resultat».
Betyder detta ett härnadståg mot utredningar,
att man först beslutar och sedan
utreder eller i varje fall att man gör så
i viktiga frågor? I själva verket måste
det ju framstå som ytterligt anmärkningsvärt
att man, trots alla de principiella
invändningar mot denna lag som
gjorts, trots att man vet att den icke
kan få något större skyddsvärde —
eftersom byggandet i alla fall är stoppat
— trots att man vet att när det gäller

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32. 133

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

avstyckning av tomter inom tätbebyggelse
så avsättas fritidsområden — det
måste framstå som ytterligt anmärkningsvärt,
säger jag, att man trots detta
genomför en provisorisk lagstiftning av
så ingripande principiell natur och så
stridande mot vad vi hittills varit vana
vid på detta område. Jag tycker från
dessa utgångspunkter att det hade varit
helt naturligt, att man avvaktat den utredning
som skall göras och att lösningen
av frågan åstadkommits i samband
med att man också hade den principiellt
mycket viktiga frågan om ersättningen
klar.

Det är inte den olycka, som det möjligen
ur utskottsmajoritetens synpunkt
kunde te sig, om ett eller annat hundratal
sportstugor — eller skola vi vara
generösa och säga tusental — komma
att byggas vid våra sjöstränder, som
säkerligen äro minst flera tusen mil
långa.

.lag vill, herr talman, med utgångspunkt
från detta yrka avslag på utskottets
förslag. Jag gör det inte så mycket
med tanke på den allmänna debatten
om inskränkningen av dens eller
dens rätt och vad det kan betyda för
nedskräpningen av stränderna, utan jag
yrkar detta avslag därför att jag anser,
att vi inte skola frångå den princip vi
hållit på i lagstiftningen, den nämligen,
att avhändes en enskild medborgare en
rätt till förmån för det allmänna, då
skall det allmänna ersätta denna avhändelse.
Avhändelsen skall icke göras
utan att ersättningsfrågan också är löst.

Herr ANDERSSON i Tungelsta (kort
genmäle): Herr talman! Den senaste
ärade talaren gjorde gällande att min
skildring av förhållandena i Stockholms
skärgård var överdriven och att det
verkade, som om man sökte sprida någon
sorts psykos på området. Jag skulle
önska att jag i sällskap med herr Fagcrholm
kunde få färdas några mil längs
stränderna söder om Stockholm. Då

skulle herr Fagerholm få peka ut för
mig, vilka platser utefter fyra, fem mil
som där äro tillgängliga för allmänheten
för bad eller friluftsliv. Jag försäkrar
att herr Fagerholm skulle få mycket
svårt att hitta några sådana platser
med undantag för dem som ägas av
Stockholms stad.

Herr Fagerholm framställde en liknelse
som jag inte förstod riktigt. Han
sade att om jag hade en rock men inte
fick använda den, så hade jag ingen
glädje av äganderätten till den. Denna
liknelse kan inte gärna vara tillämplig
i detta avseende, ty här är det inte fråga
om att vederbörande inte får använda
sina ägor. Han får använda dem. Om
han är jordbrukare får han använda
dem för de byggnader han vill uppföra
för jordbrukets behov. Om det är eu
åker får han bruka den, och om det är
fiskevatten får han också använda vattnet
för det behov som fisket utgör. Denna
liknelse kan alltså inte passa in på
detta område.

Herr Fagerholm ansåg att det i många
fall blir de små jordägarna, som köpt
en tomt för att framdeles bebygga den
med en sommarstuga, som här komma
att få sitta emellan. Om det är avstyckade
tomter som köpts för detta ändamål,
så skola ■— det är uttryckligen
framhållet i motiveringen till denna lag
— sådana områden icke drabbas av beslag
eller byggnadsförbud. Detta påstående
var alltså inte heller särskilt träffande.

Det var även ett antagande herr Fagerholm
gjorde, som jag skulle vilja säga
ett ord om; det gäller de båda uddarna.
Han sade att om det är två uddar med
vackra stränder och länsstyrelsen lägger
beslag på den ena, kommer värdet
på den andra alt stiga — den ena förlorar
och den andra förtjänar på saken.
Rent praktiskt tror jag inte det blir på
det sättet, lierr Fagerbolm, utan när den
ena udden blir fri komma de, som vilja
bosätta sig diir ute, att skaffa sig tomter
längre inåt land, där tomterna äro bil -

134 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

ligare, men ändå använda den fria
stranden, tv det kunna de göra. De komma
då billigare undan och få det lika
bra. Den som ägde den andra udden
kanske får svårare än tidigare att sälja
tomterna dvrt.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till att börja med
säga att jag med glädje accepterar herr
Anderssons i Tungelsta inbjudan till en
söndagspromenad. Jag är övertygad om
att den kommer att bli mycket lärorik
och förflyta under angenämt samtal.
Men kunna vi inte komma överens om,
herr Andersson, att ena gången bestämmer
herr Andersson vart vi skola gå,
och andra gången jag? Så kanske det visar
sig att jag har lika rätt som herr
Andersson. Mycket beror på vilka områden
man väljer. Det finns vissa stränder
som äro bebyggda och vissa som
inte äro det. Det är mera bebyggt vid
Saltsjön och mindre vid sötvattenssjöarna,
det är riktigt.

Så till den där liknelsen om rocken.
Om jag får spetsa till det en smula skulle
jag vilja säga, att en ägare av en sportstugetomt,
som inte får bygga på den,
är precis jämställd med herr Andersson
i Tungelsta, som har en rock men
inte får sätta den på sig. Ägaren av
sportstugetomten är oförhindrad att
plocka smultron på tomten lika väl som
herr Andersson i rockfallet skulle vara
oförhindrad att damma pianot med rocken.
Felet i båda fallen är att föremålen
icke kunna användas för det ändamål,
vartill de äro avsedda. Det är detta
jag syftar på, jag har aldrig ansett att
byggnadsförbudet förhindrar användande
av tomten t. ex. för jordbruksändamål.

Det är riktigt att det i utskottsutlåtandet
finns en viss hänsyftning till att
man inte skall belägga små tomter med
byggnadsförbud. Detta ingår i motiveringen,
men den är ju på intet sätt bindande
för själva lagen, även om den har

stor betydelse. Jag ifrågasätter emellertid
om det inte kommer att bli på det
sättet i stället, att man belägger hela området
med byggnadsförbud, och sedan få
ägarna av de små tomterna söka dispens.
Sedan blir det en annan fråga, om
de trots att byggnadsrestriktionerna
hindra byggandet, ha rätt att söka dispens
för själva strandbyggnadsförbudet.
Med en sådan här lag uppstå ju problem
som man kan hänge sig åt långa hårklyverier
om.

Herr talman! Beträffande uttalandena
om den försäljningspsykologiska effekten
av åtgärder i detta sammanhang, så
komma vi där in på sådana subtiliteter,
herr Andersson i Tungelsta, att det kanske
är bäst att vi resonera därom under
våra, som jag hoppas, mycket angenäma
söndagspromenader.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Herr talman! Utskottet har gjort
ett uttalande i motiveringen, vilket uttalande
herr Fagerholm dock frånkände
någon nämnvärd betydelse. När det gäller
småtomter som tidigare inköpts, är
det, skulle jag tro, möjligt att det i vissa
fall kan bli berättigat med ersättning
från det allmänna. Där ligger saken icke
till på samma sätt som när det gäller
stora strandområden, som exempelvis
•ha inköpts i exploaterings- eller spekulationssyfte.

Det är icke möjligt att inom ramen
för en kort replik svara så utförligt som
man borde göra. Jag skall därför i fortsättningen
inskränka mig till att säga
något om den intressanta diskussion
som herr Fagerholm upptog om överrocken,
som, enligt vad herr Fagerholm
utgick ifrån, skulle tillhöra herr Andersson
i Tungelsta. Det exemplet är i
hög grad missvisande. Ty det var ju
riktigt som herr Andersson i Tungelsta
påpekade, att man utnyttjar jorden för
det ändamål den är avsedd till, såsom
till jordbruk o. s. v. Det är inte förbjudet
i den föreslagna lagen.

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32. 135

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

När det gäller småtomter har herr Fagerholm
redan medgivit att de befinna
sig i annat läge, och den saken behöva
vi icke diskutera längre. Det är möjligt
att herr Fagerholm skall ha kunnat göra
en jämförelse mellan å ena sidan fastighetsägarens
inskränkta dispositionsrätt
och å andra sidan en konstruerad inskränkning
i överrocksägarens möjligheter
att sätta fula lappar på en ny och
fin överrock.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Vi kunna vara överens
om att ett syfte med välbelägen mark
också är, att marken skall kunna bebyggas.
Om icke detta syfte kan fullföljas,
har markens användbarhet i ägarens
hand minskats. Det torde väl vara fullkomligt
klart, att ägaren icke, som jag
sagt förut, förlorar rätten att plocka bär
eller fiska och jaga på området. Det
hindrar väl dock inte att han blivit av
med en så väsentlig rätt som att bygga
på området.

Jag vill konstatera, att det är förklarligt
med hänsyn till den korta repliktiden,
att utskottets ärade talesman icke
gick in på vad som i detta sammanhang
är det väsentliga, nämligen att det icke
finnes korrespondens mellan avhändandet
och ersättningen. Det är den speciella
frågan i detta sammanhang och en
principfråga som man aldrig kan bortförklara.
Vi kunna väl icke, herr talman,
komma därhän att vi avhända
folk egendom men ge dem som tröst allmänt
hållna utskottsmotiveringar som
till intet förplikta och vilkas framtida
öde man icke vet någonting om.. Detta
är ur mina synpunkter kärnfrågan i saksammanhanget.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Herr Fagerholms
påstående, att det icke skulle finnas någon
korrespondens mellan ersättningen
och, som han uttryckte det, frånhändandet
av en äganderätt, tycker jag är
synnerligen långsökt. Det gäller icke

här ett frånhändande av enskild äganderätt
utan endast frånhändande av viss
dispositionsrätt. Det förefaller som om
herr Fagerholm och jag kommit överens
när det gäller de små tomterna. Vi
kunna kanske därför upphöra med diskussionen
därom. Det gäller alltså de
större områdena. Men när det gäller
detta är hans jämförelse med bärplockning
och jakt etc. icke alls riktig. Ty
gäller det större strandområden, är det
mycket möjligt att den som äger ett sådant
område i vissa fall kan finna det
vara med större ekonomisk fördel förenligt
att sälja tomter och låta dem bebyggas
100, 200 eller 300 meter från
stranden, så att strandlinjen fortfarande
blir fri. Det kan hända, säger jag, att
det bleve en större ekonomisk fördel
för honom än om själva strandlinjen
skulle belamras med tätbebyggelse.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! När man lyssnat till debatten
här, har man fått det intrycket, att landet
består av Stockholm och dess omgivningar
närmast däromkring. Det är oriktigt
att begränsa problemet till de större
städerna och deras möjligheter att få fritidsområden.
Det är alldeles klart att
den saken måste tillgodoses, men problemet
gäller ju inte bara detta. Det kan
vara i lika hög grad ett intresse för
landsbygdens befolkning, att det finnes
strandområden som passa som fritidsområden.
Det ingår i varje fall i mina
förhoppningar, att den svenska landsbygdens
befolkning i fortsättningen
skall få mera fritid och bli mera rörlig
än vad den kunnat vara långa tider. Om
samhällsutvecklingen går i den riktningen,
kommer praktiskt taget varje
strandområde att ha ett uppland med
landsbygdsbefolkning, som då har intresse
av att detta problem på ett eller
annat sätt blir ordnat.

Även när det gäller de närmaste områdena
kring stränderna, jag menar inte
själva stranden utan områdena närmast

Nr 32.

136

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

ovanför strandområdet, kan det i många
fall för landsbygdens folk vara ett betydande
intresse att strandområdet blir
disponerat på ett riktigt sätt. Traktens
möjligheter som badortsområde påverka
hyresvärdena i de fastigheter som
finnas, och befolkningen runt om har
för egen del intresse av att det finnes
fritidsområden. Att allt detta är problem
som på ett eller annat sätt måste lösas
på litet längre sikt, tror jag är ofrånkomligt.

Jag tror icke att man kan göra saken
så enkel som herr Fagerholm sökte göra
den, när han påstod att detta icke är någon
social skyddslag, utan att det är
den svaga parten som får offra rättigheter
medan, den starka parten tillgodoses.
Det kan givetvis vara så ibland,
men det är visst icke säkert att så alltid
blir fallet. Jag skall ej här ifrågasätta
om lagen kan karakteriseras såsom en
social skyddslag. Jag tror i varje fall
icke att man kan schematisera på sätt
som herr Fagerholm gjorde. Däremot är
jag överens med herr Fagerholm och
andra när det gäller rättsprincipen.
Äganderätten är ett resultat av lagstiftningen.
Den kan endast i laga ordning
ändras, och om ingrepp sker, måste ersättning
lämnas. Jag tyckte emellertid
att skarpsinnet tog slut för herr Fagerholm,
när han inte kunde se någon skillnad
i detta avseende mellan folkpartiets
reservation och utskottsmajoritetens förslag.
På samma sätt förhöll det sig med
herr Birke. Jag tyckte att han hade
svårt att se fakta sådana de äro.

Herr Birke förklarade för sin del att
folkpartiets förslag var sämre än lagrådets,
eftersom det endast förutsatte att
ersättningsfrågan skulle lösas i framtiden.
Vad är det som skiljer förslaget i
folkpartiets reservation och lagrådets
förslag? Lagrådet har ju också tagit den
ståndpunkten, att man borde kunna inskriva
en principdeklaration, att ersättningsfrågan
i fortsättningen skall beaktas.
Skillnaden mellan vad lagrådet här
krävt och vad som står i folkpartiets re -

servation är den, att lagrådet säger att
ersättning skall givas för »avsevärt
men» medan i reservationen står, att
ersättning skall givas för »men». Alltså,
herr Birke, det är en tydlig och klar
skärpning till jordägarens förmån i
folkpartiets skrivsätt i förhållande till
lagrådets skrivsätt, och — jag vill säga
det till herr Fagerholm — även om jag
tror att han är en stor jurist, borde det
väl ändå vara tillåtet att fästa något avseende
vid lagrådets uttalande i ett sådant
här fall. Jag beklagar att det inte
har gått att direkt skriva in någon ersättningsregel,
men det är ingen som
har kunnat, vare sig lagrådet eller någon
annan, i föreliggande situation prestera
ett förslag därtill utan vidare utredning.
Under sådana förhållanden har
det icke funnits någon annan möjlighet
än den som reservanterna här ha begagnat
sig av.

Man kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om den här saken. Men det
bör inte hindra att man låter fakta beträffande
olika ståndpunkter komma
till sin rätt.

Jag tror att det föreligger en mycket
viktig skillnad när det gäller utskottsmajoritetens
ståndpunkt och den reservation
som avgivits av herr Holmbäck
m. fl. Den är så viktig, att jag för min
del icke vill rösta för någon provisorisk
lag, som icke innehåller denna klara
principdeklaration i ersättningsfrågan.
Jag tycker det är beklagligt, att man
från utskottsmajoritetens sida icke har
velat låta tala vid sig i detta avseende,
men jag förmodar det beror på att man
ej haft lust därtill.

Beträffande avståndet från stranden,
som det här är fråga om, är det också
en väsentlig skillnad mellan folkpartiets
reservation och utskottsmajoritetens
300 meter från strandlinjen och
inåt land. Det är ett mycket stort område,
och jag är övertygad om att det
genomgående är onödigt stort. Det bör
vara alldeles onödigt att i en provisorisk
lag införa bestämmelser om så

137

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

stora områden. Jag tror därför att man
sakligt sett skulle ha fullt tillgodosett de
behov, som här föreligga av en provisorisk
lag, med det förslag som finnes
i herr Holmbäcks in. fl. reservation. Jag
kan också gott erkänna, att den skärpning
av den ekonomiska situation som
här skett sedan propositionen lämnades
och sedan de motioner skrevos, som jag
varit med om att underteckna, väl snarast
verkar i den riktningen, att behovet
av en provisorisk lag är mindre än
man kunde tro i våras.

Med hänsyn till detta ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr
Holmbäck m. fl. avgivna reservationen.
Skulle den reservationen bli utslagen,
vill jag för min del, framför allt med
hänsyn till att det icke finnes någon
klar utfästelse beträffande ersättningen
i majoritetsförslaget, gå på avslag.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag
kan i stort sett instämma med den siste
ärade talaren. Jag vill särskilt påpeka,
att herr Fagerholm icke gjorde den
skillnad man bör göra mellan vad som
står i motiveringen i ett utskottsutlåtande
och vad som står i ett stadgande
om ersättning, som inryckts i lagtexten.
Det är en oerhörd skillnad i fråga om
säkerheten för den enskilde. Det kunna
vi alla vara överens om.

I anslutning till ett uttalande av utskottets
ärade vice ordförande vill jag
göra ett par erinringar. Han talade om
att det fanns en massa plakat i skärgården
av olika innehåll, såsom »Landstigning
förbjuden» etc., och han tycktes
mena, att det var bevis för att här
gjorts stora inskränkningar i den enskildes
riitt. .lag vill erinra om att dessa
plakat nästan genomgående icke ge uttryck
för någon jordägares rätt. Man
kan bortse från plakatens innehåll därför
att de stå i strid med den allemansrätt
som vi ha. Just förekomsten av
dessa plakat giver paradoxalt nog vid
handen att olägenheterna för närva -

rande icke äro så stora som från vissa
håll har gjorts gällande.

Sedan har man talat om möjligheten
att i byggnadslagstiftningen göra inskränkningar
i den enskildes förfoganderätt
till en fastighet utan att ersättning
gives därför. Detta har emellertid herr
Fagerholm redan i viss mån bemött.
Jag vill tillägga att det torde vara en
viktig princip, att man icke utvidgar
intrången i den enskildes rättssfär utan
att ersättning gives. Jag tror att det är
farligt att gå in på den vägen att göra
större och större intrång och göra den
enskilde större och större skada utan
att denne får ersättning. Man kan göra
intrång i den enskildes rätt, om det gäller
att tillgodose det allmänna. Det kan
vice ordföranden i utskottet ha rätt i,
men detta bör ej göras så, att man gör
inskränkningar utan att giva ersättning
till den enskilde som lider men därav.
Det är denna princip att i dylika fall
giva ersättning som jag anser vara så
viktig, att den bör klart inskrivas i lagtexten.
Jag kan därför ej vara med om
att godtaga ett förslag som icke innehåller
en sådan garanti för den enskilde.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle vilja säga, att
jag ingalunda har förbisett skillnaden
mellan utskottsmajoritetens motivering
för ersättningsutfästelse och motiveringen
i folkpartiets reservation, där det
står inskrivet i lagen, att ersättning skall
utgå i enlighet med vad därom framdeles
kommer att i lag bestämmas. Det står
på ett ställe i folkpartiets motivering: »I
psykologiskt hänseende är det åter av
ett utomordentligt värde att den provisoriska
lagen innehåller en regel om
ersättning åt strandägarne.» .Tåg tror
att det täcker vad jag har sagt. Folkpartiets
yttrande går ut på att skapa en
psykologisk trygghet eller hur man nu
vill kalla detta.

Jag vill ställa en fråga till herr Häck -

Nr 32.

138

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

ner. Om det står att ersättning skall
utgå i enlighet med vad framdeles kommer
att i lag bestämmas och det icke
kommer någon lag som stadgar ersättning
eller en lag som stadgar mycket
begränsad ersättning, hur gör herr
Häckner då? Kommer han att stämma
Kungl. Maj:t och kronan för att de ej
fullföljt sin utfästelse till de enskilda
strandägarna? Vilken trygghet innebär
detta?

Herr HÄCKNER (kort genmäle): Herr
talman! Om man skall uttrycka ett sådant
misstroende mot lagstiftaren som
herr Fagerholm gör, tror jag nog, att
man över huvud taget kan säga sig, att
all lagstiftning är ganska värdelös därför
att lagstiftaren kan när som helst
upphäva den. Men vi få väl ha så mycken
tilltro till lagstiftarens goda vilja,
att om det i lagen sagts, att det skall bli
ersättning, man också får räkna med att
det blir ersättning.

I övrigt måste jag säga, att herr Fagerholm
läste motiveringen för reservationen
på samma sätt som en viss potentat
läser bibeln. När i motiveringen talas
om att denna ersättningsregel framför
allt har betydelse i psykologiskt avseende,
är det därför, att man tidigare
talat om att det, på grund av att det redan
nu finnes byggnadsrestriktioner i
skärgården, blir ett ytterst ringa antal
fall, där man kan tänka sig att ersättningsfrågan
blir aktuell. Därför menar
man, att det är av stor betydelse att,
trots att det är ett fåtal fall, allmänheten
får klart för sig att det blir ersättning.
Det är en klar rättsprincip, som
ligger bakom detta uttalande.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag litar lika mycket eller
lika litet på lagstiftaren, på riksdagen,
på herr Andersson i Löbbo, vare sig
skydd för ersättning skrivits i motiveringen
eller i lagen, så länge ersättningen
icke är bindande utfäst. Jag vill
säga, att i detta sammanhang är det

vår skyldighet att vara misstänksamma
mot de administrativa myndigheterna
och mot den kommande utvecklingen.
Lagstiftningen är ju till för att skydda
de enskilda medborgarna. Jag kan säga,
att det ur principiell rättslig synpunkt
ytterst gäller, att dessa regler i fråga
om egendoms avhändande icke korrespondera
med ersättningsregler. Det
är icke fråga om att säga, att man tror,
att utskottsmajoriteten och riksdagsmajoriteten
komma att uppträda på visst
sätt, utan det väsentliga är att garantier
finnas. Det är endast detta jag vill ha
sagt.

Herr HÄCKNER: Herr Fagerholm

tycks anse, att lagrådet intagit en mycket
naiv ställning i detta fall. Jag vill
bara konstatera detta.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Om man reser utefter de bägge stränderna
vid Öresund, är det intressant att
se, hur olika bebyggelsen är ordnad. På
den danska sidan gå strandtomterna
ända ner till vattnet. Villorna ligga tätt.
Man kan resa kilometer efter kilometer
utan att kunna komma ned till vattnet.
Den stora stråkvägen får gå inne i landet
utan att det ens finnes utsikt över
vattnet. Allmänheten har mycket dåliga
möjligheter till bad och friluftsliv,
trots att en lång kust ligger alldeles i
närheten. Det behöves icke många
hundra tomter för att monopolisera en
väldig strandremsa, och så har det
gjorts där. Stranden är på de flesta ställen
spärrad både för miljonstadens invånare
och för den stora lantbefolkning,
som har sina gårdar bakom
strandvillornas staket.

På den svenska sidan av Öresund ser
det annorlunda ut. Där har man sedan
gammalt brukat hålla själva strandremsan
fri. Tomtgränserna sluta med andra
ord en bit högre upp. Det kan ha berott
på olika faktiska och juridiska förhållanden,
men resultatet är att stran -

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32. 139

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

den i stor utsträckning är fri. Den användes
också både av dem, som ha sina
sommarstugor litet längre upp på land,
av den fasta befolkningen i orten och
av besökande från närbelägna städer
och andra samhällen.

Grundtanken i föreliggande lagförslag
är helt enkelt den, att strandbebyggelsen
skall kunna ordnas just på det
viset som den redan är det på många
ställen i Skåne. Det skall enligt förslaget
kunna ske, som bekant, icke överallt
utan på sådana ställen, där det efter
prövning visar sig behövligt. Där
skall man alltså ordna det så, att den
framtida bebyggelsen av villor och
sportstugor blir förlagd en bit uppåt
land, så att en större eller mindre
strandremsa allt efter förhållandena
blir bevarad. Enligt förslaget är det
tydligen meningen, att man skall göra
en avvägning mellan olika intressen.
Det skall ankomma på länsstyrelserna
att göra denna avvägning.

Vid denna sena timme skall jag icke
gå ytterligare in på detaljerna i förslaget;
de öro säkerligen ändå bekanta
för kammarens ledamöter. Det gäller,
hur det kan bestämmas en mer eller
mindre bred strandremsa allt efter förhållandena,
hurusom icke alla byggnader
träffas av förbudet, i det jordbrukets
och fiskets byggnader alltid äro
undantagna, samt hurusom länsstyrelsen
kan giva dispens också för sådana
byggnader, som annars i princip omfattas
av förbudet.

I stora drag förutsätter jag naturligtvis,
att förslaget är bekant. Det har också
här utvecklats av olika talare. När
nu detta förslag mött kritik, liar man
visst i allmänhet brukat börja med att
säga, att nog är syftet med förslaget
gott: ingen vill ju gärna försvara, att
tillgången till bad och friluftsliv skall
monopoliseras för ett litet fåtal. Men,
säger man, lagen är onödig. Mot detta
påstående skall jag till att börja med
be att få omtala vad de mest sakkunniga
myndigheterna runt om i landet anse.

Vid remissbehandlingen av departementsförslaget
visade det sig, att förslaget
att göra en lagstiftning i detta
ämne hade godtagits av alla länsstyrelser
utom en enda, som för resten icke
företräder något kustlän i egentlig mening,
vidare av de flesta överlantmätare
och samtliga länsarkitekter. Det är visserligen
sant och har här påpekats, att
Sverige har mycket vidsträckta stränder.
Men åtskilliga av dessa äro genom
sin belägenhet och beskaffenhet ej lämpade
för friluftsliv. Det blir också de
bästa bitarna som först bli exploaterade.
De särskilt sakkunniga myndigheter,
som jag nyss nämnde, ha med utomordentligt
stor enhällighet tillstyrkt
förslaget. De ha också i sina yttranden
lämnat exempel var och en från
sin bygd på behovet, som de nästan
alla ansett vara konstaterat.

Sedan har det visserligen gjorts andra
invändningar för att möta det sålunda
konstaterade behovet. Man har
t. ex. sagt också här i kväll, att behovet
av friluftsområden och badmöjligheter
borde tillgodoses på så vis, att
stat och kommun, kanske båda två, borde
köpa eller arrendera särskilda fritidsreservat.
Det är klart att det är angeläget,
att sådana fritidsområden komma
till stånd i största möjliga utsträckning.
Men lika uppenbart är, att sådana
fritidsreservat icke ens tillnärmelsevis
kunna täcka behovet av rekreationsplatser.

Det har mot förslaget vidare invänts,
att den gällande lagstiftningen skulle
giva tillräckliga möjligheter att skydda
stränderna. 1 den saken tar det lång
tid att gå närmare in. Jag vill nu, åtminstone
till att börja med, bara relatera,
att vi ha självfallet i justitiedepartementet,
innan vi satte i gång med lagstiftningen,
gått noga igenom de möjligheter,
som den redan nu gällande
lagstiftningen erbjuder, niir det gäller
att skapa ett sådant här skydd. Itesultatet
av denna undersökning iir noga redovisat
i departementspromemorian,

140 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

som skickades ut på remiss. Vi kommo
till det resultatet, att den gällande byggnads-
och jordlagstiftningen ej räcker
till. Denna uppfattning biträddes av
praktiskt taget alla remissinstanser,
däribland en lång rad sakkunniga myndigheter.

Till slut har det i fråga om behovet
av lagstiftningen sagts, att om det också
så småningom kan behövas, att strandbebyggelsen
regleras, är det ingen
brådska; i varje fall behövs ingen provisorisk
lag. Vad det för närvarande
gäller är ju frågan, om en provisorisk
lag skall komma till stånd i avbidan på
den utredning, som redan tillsatts och
som arbetar med en definitiv lagstiftning.

När man sålunda gjort gällande, att
det icke behövs något sådant här provisorium,
har man på sista tiden och upprepade
gånger i kväll särskilt sagt, att
det kan hända, att i våras, när propositionen
lades fram, det fanns ett behov
av en provisorisk lag. Då hade man
hoppats att de ekonomiska tiderna skulle
bli bättre och att man skulle kunna
släppa lös byggnadsverksamheten. Det
skulle komma en väldig mängd sportstugor
till stånd, som skulle kunna belägga
en hel del stränder under den tid
som åtgår medan den sittande kommittén
utreder. Nu däremot, har man sagt,
är det ekonomiska läget förvärrat, och
bvggnadsrestriktionerna ha stramats åt;
alltså ha de bärande skälen bortfallit.

På detta skall jag svara, att man väl
icke kan vänta sig ett lössläppande av
sportstugebebyggelsen, men man skall
icke underskatta den byggnadsverksamhet,
som trots alla svårigheter bedrives
och kommer att bedrivas. Jag har hört
mig för i bvggnadsberedningen om
denna sak och fått beskedet, att man i
år lämnat byggnadstillstånd i sådan
myckenhet, att mellan 2 000 och 2 500
sportstugor och liknande småvillor beräknas
komma till stånd. Det är ju klart,
att om dessa, såsom väl är troligt, i stor
utsträckning komma att ligga utmed

strand eller kanske på en liten bits avstånd,
finns det med ett par tusen sportstugor
utomordentligt stora möjligheter
att så att säga sabotera den blivande
utredningen genom att belägga långa
sträckor med sportstugor framför allt
i de bästa och känsligaste kustområdena.

Vad framtiden beträffar har jag också
från byggnadsberedningen hört, att man
hyser förhoppningar om att kunna i
nästan samma utsträckning giva tillstånd
till sportstugebebyggelse nästa år.

Det är icke nog med detta skäl för
den provisoriska lagen. Det finns också
ett annat som redovisats i förslaget,
fastän det icke under den sista tiden
brukat tagas fram. Det gäller spekulationsrisken.
Om man genom att tillsätta
en utredning, såsom redan skett, signalerar,
att så småningom kommer antagligen
en definitiv lagstiftning, som på
vissa områden omöjliggör bebyggelse
alldeles intill stranden, är det en utomordentligt
stark lockelse för folk, som
tänkt sig kunna bedriva spekulation genom
försäljning av strandtomter. Sådana
personer förekomma tyvärr, tror
jag, i icke så ringa utsträckning. Man vill
försöka bevaka och taga noga vara på
den sista tid som finns för att bedriva
denna spekulation genom att åtminstone
sälja tomter. Även om man icke finge
bygga, skulle man få sälja. Och om det
icke finnes någon provisorisk lag, tror
jag att riksdagen icke skulle gå med på
att i framtiden göra en retroaktiv lagstiftning,
som så att säga toge tillbaka
de vinster, som redan förut vore gjorda,
och de tomtvärden, som redan upptrissats
under hotet om att detta vore de
sista tomter man kunde få. Nog komma
många tomtspekulanter att köpa sådana
tomter i förhoppning om att man skulle
kunna få del av byggnadskvoten på
sportstugor och i förvissningen, att man
i varje fall skulle kunna få tillbaka även
ett alltför högt värde som man fått betala
för tomten.

Av dessa skäl tror jag, att man måste

141

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

draga den slutsatsen, att det ligger fara
i dröjsmål och att det är nödvändigt,
att denna risk för att den framtida lagstiftningen
saboteras eller delvis omöjliggöres
bromsas genom att vi få till
stånd en provisorisk lag.

Om alltså behovet av lagstiftningen
är den ena huvudfrågan, där oppositionen
mot förslaget har koncentrerat sig,
så är väl den andra av huvudfrågorna
den som gäller ersättningen, alltså frågan
om ersättning till de markägare,
som bli berörda av byggnadsförbudet.
Till att börja med vill jag erinra om vad
jag nyss sade, att det är icke så, att om
ett byggnadsförbud lägges på en lång
kuststräcka det därmed är sagt, att
markägaren icke under några förhållanden
får bebygga området. Som jag
redan sagt kan markägaren söka dispens
från förbudet. Det är ej heller säkert,
att han lider ekonomisk förlust genom
att bebyggelsen tvingas upp från strandlinjen.
Därigenom få de bakomliggande
tomterna ofta större värde. Men i vissa
fall kan det uppstå ekonomisk förlust,
som under vissa förutsättningar bör ersättas.
Jag har också den uppfattningen,
att det har kommit till uttryck både i
propositionen och i de direktiv, som
jag skrivit för den sittande utredningen.
Eftersom jag är av den meningen, att
det finns vissa fall, då ersättning bör
utgå, är det också ganska klart, att jag
hade själv helst önskat, att man i den
provisoriska lagen skulle få in en ersättningsregel.
Vi ha i justitiedepartementet
gjort rätt aktningsvärda försök
att snickra ihop en sådan regel. Men
under den begränsade tid vi hade till
förfogande, när det gällde att få fram
en provisorisk lagstiftning, har det icke
lyckats oss att få fram en ersättningsregel,
som vi tyckte att vi kunde godtaga.
Vi ha icke hunnit genomtränga de
svåra och invecklade problem ■—- det
vill jag understryka — som äro förenade
med sådana ersättningsbestämmelser.
Jag tillåter mig påstå, att de andra för -

slag, som framkommit under tiden, ha
högst betänkliga konsekvenser.

I det läget, när man alltså icke kunnat
få fram ett tillfredsställande förslag
till ersättningsregel under den tid som
stått till buds, har jag för min del ansett
riktigt, att vi i motiven angåve, att
förberedelser för frågans lösning påginge,
och uppdroge åt de sakkunniga
att i lugn och ro undersöka frågans lösning.
Kommittén är redan tillsatt. Ett
av dess viktigaste problem är just att
pröva ersättningsfrågan. Kommittén har
i sina direktiv fått det uttryckliga uppdraget
att också beakta frågan om ersättning
under provisoriet.

Jag skall icke nu gå närmare in på
de svårigheter som verkligen finnas —
det vill jag försäkra kammaren — när
det gäller att åstadkomma en ersättningsregel.
Jag vill bara i korthet erinra
om att enligt justitiedepartementets
uppfattning är det nödvändigt, att man
försöker hena upp problemet, att man
söker differentiera mellan olika fall och
undersöka, huruvida man icke måste
skilja mellan olika fall i fråga om ersättningen.
Jag kan bara taga en sådan
norm som den, huruvida man verkligen
skall på samma sätt i ersättningshänseende
behandla den, som begär ersättning
för utebliven spekulationsvinst,
och den, som begär ersättning för verkligen
liden förlust.

Dessutom är det fråga om vem som
skall betala ersättningen, staten, kommunen
eller kanske båda. Denna fråga
är över huvud taget icke utredd, liksom
icke heller frågan i vilken ordning ersättningsärendena
skola prövas.

Inför alla dessa svårigheter har propositionen
liksom utskottsmajoriteten
funnit det vara den riktiga utvägen att
ange problem och önskemål i motiven
och lämna åt utredningen att försöka
åstadkomma en bra lagtext. I folkpartiets
reservation har man däremot käckt
gått en annan väg och föreslagit en ersättningsregel.
Att döma av det uttalan -

Nr 32.

142

Onsdagen den (i december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

de, som här gjorts från folkpartiets
sida, fäster man stort avseende vid
denna regel och anser den vara en
central punkt kring vilken förslagets
vara eller icke vara skall vrida sig. Denna
av folkpartiet föreslagna ersättningsregel
lyder så här: »För men, som tillskyndas
strandägare genom byggnadsförbud
enligt denna lag, skall ersättning
givas i enlighet med vad därom framdeles
kommer att i lag bestämmas.»

Jag har funderat en del över vad
denna lagregel egentligen betyder; det
är verkligen inte så lätt att säga. Klar
och principiell, sade visst herr Svensson
i Ljungskile, men så är det nog
inte. Såvitt jag kan förstå har man, om
man skall tolka denna lagregel, att
välja mellan i huvudsak två vägar, som
ge ganska diametralt motsatta resultat.
Vilken väg man skall välja beror på hur
man skall tolka den sista satsen i regeln,
där det heter att: »Ersättning skall givas
i enlighet med vad därom framdeles
kommer att i lag bestämmas.» Vad
betyder det? Den ena möjligheten är att
det skulle betyda, att enligt denna folkpartiets
lagtext den framtida lagstiftaren
och lagtolkaren ha fått fria händer,
att man alltså skulle kunna göra
sådana sakliga differentieringar mellan
olika ersättningsfall som jag nyss berört.
Men om det är på det sättet, ja, då
betyder folkpartiets lagtext i själva verket
ingenting. Den säger ju ingenting
annat än att vi någon gång skola lagstifta
om någonting som vi inte bestämt.
Sådana önskemål höra enligt all vanlig
lagskrivningsteknik till motiven och
inte till lagtexten, och så har ju också
saken behandlats i propositionen och i
utskottsmajoritetens utlåtande.

Men det finns också ett annat alternativ,
nämligen det att folkpartiets ersättningsregel
verkligen innehåller något
i sak. Då skulle dessa sista ord: »i
enlighet med vad därom framdeles kommer
att i lag bestämmas» enligt denna
tolkning bara betyda en hänvisning till
förfarandet och formaliteter o. s. v.,

men då skulle man ha en verklig ersättningsregel
i vanligt lagsnitt. Är detta
meningen måste folkpartiets lagregel
tolkas så, att ersättning alltid skall givas
för de men, som ett byggnadsförbud
kan medföra för markägaren. Det är en
mycket långtgående regel, och jag undrar
om verkligen folkpartiet avsett
detta, det stämmer åtminstone inte med
motiveringen. Det skulle betyda att ersättning
också måste givas för ett
ofantligt obetydligt men, sådant som en
markägare är tvungen tåla enligt annan
liknande lagstiftning, t. ex. byggnadslagen
och vattenlagen. Här skulle alltså
vara en mera sträng och långtgående
ersättningsregel, och vidare skulle regeln
innebära, att ersättning måste givas
för alla oförtjänta jobbar- och spekulationsvinster.
Det är den andra lagtolkningsmöjligheten.
Jag vet inte vilketdera
av dessa alternativ som avsetts,
men jag vill gärna veta vilket alternativ
folkpartiets reservation åsyftar.

Jag har för min del som sagt ansett
det vara riktigare att hänskjuta hela
detta problem till utredning, och utskottets
majoritet har delat denna uppfattning.
Jag måste säga, att jag inte kan
förstå att man finner detta så märkvärdigt.
Här ha sagts förfärliga överord
om den saken. Det är verkligen inte
rimligt att tala om kränkning av heliga
rättsprinciper därför att man på detta
sätt håller en ersättningsfråga svävande
under en kort provisorietid. Det är utan
tvivel så, om man nu skall tala om rättsregler
och rättssamhälle, att de rättsregler
på vilka vårt nuvarande samhälle
är uppbyggt ha i flera fall och
utan att någon känt sig upprörd häröver
gjort mycket svårare ingripanden
och givet mycket mindre ersättningsmöjligheter
än denna. Jag kan som
exempel bara erinra om de lagregler i
byggnadslagen som redan varit under
debatt. Det är ju så att enligt gällande
byggnadslag kan man t. ex. lägga stadsplan
över ett område. I avbidan på att
planen kommer till stånd görs ett pro -

143

Onsdagen den 6 december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

visoriskt förbud att bygga på området,
alltså ett förbud liknande detta; det
skiljer sig visserligen i några hänseenden
från det. Detta är riktigt, och det
har påpekats, men likheterna äro stora.
En skillnad, som någon, jag tror det
var herr Fagerholm, ansåg vara så
märkvärdig, är den, att enligt byggnadslagen
gäller ett sådant där provisoriskt
förbud i avbidan på att en plan kommer
till stånd, och sedan kanske markägaren
får ersättning på det viset, att han enligt
planen får bygga ett tiovåningshus.
Det finns inga garantier för att det provisoriska
byggnadsförbudet slutar med
någon vinst för därav berörda parter.
Men det finns också andra olikheter,
som jag skulle vilja nämna och som
inte tala till förmån för den nuvarande
byggnadslagen. Ett sådant där provisoriskt
förbud enligt byggnadslagen gäller
ofta längre tider, kanske ett tiotal år
eller mera än den kortare provisorietid
det här är fråga om, och den inskränkning
som markägaren är tvungen till
enligt byggnadslagen får han aldrig någon
ersättning för. Här är frågan satt
under utredning, och man har angivit
de normer och motiv efter vilka man
tycker att det är skäl att ersättning
skall utgå. Men en markägare, som drabbats
av det provisoriska byggnadsförbudet
enligt byggnadslagen, får aldrig
någon ersättning för de men han lidit.
Och ändå har rättssamhället inte gått
under.

Såvitt jag förstår menar dessutom
herr Fagerholm, att det skulle vara någon
skillnad därför att det här gällde
städerna, men nu var det fråga om
landsortsområden. Visserligen funnos
här i landet en stadslag och en landslag,
men inte trodde jag att det fortfarande
var så att de, som levde under
landslagen, levde i ett rättssamhälle,
medan de, som levde i en stad, voro
rättslösa.

Till slut vill jag, herr talman, ännu
en gång understryka, att det verkligen
föreligger ett allvarligt behov av denna

provisoriska lagstiftning för att inte
det nu pågående utredningsarbetet
skall bli saboterat av tomtjobbare och
spekulanter. Det finns liknande lagar
i flera andra länder, och det finns
också exempel på att sådana kommit
för sent; de ha kommit till när alla de
bäst belägna stränderna redan blivit
exploaterade för ett litet fåtal. Hos oss
har utvecklingen redan gått långt i den
riktningen, och nu gäller det om vi
skola sätta en broms för detta. Vi ha
ansvar för hur utvecklingen kommer
att gå och för att också kommande generationer
skola få tillfälle att hämta
hälsa och krafter vid våra stränder. Faran
för stränderna har för några år sedan
inspirerat en skärgårdsskald, Einar
Malm. Han skrev en dikt, som han
kallade »Gravskrift över Stockholms
omgivningar». Där står:

»Se’n man börjat återvända
till naturen, som det heter,
tog naturen själv en ända
mellan villor och staketer.»

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Med
anledning av statsrådet Zetterbergs anförande
skulle jag bara vilja göra ett
par påpekanden. Jag vill då erinra om
att det lagstadgande om ersättning, som
folkpartiet föreslagit, är exakt lika med
vad lagrådet föreslagit med undantag
av att ordet avsevärt utgått. Nu anser
statsrådet, att man bör göra en differentiering,
så att en del skola kunna få
ersättning och andra inte, och han tar
då särskild hänsyn till att det kan finnas
en del jobbare. Emellertid är det
problemet inte så förfärligt viktigt i
detta fall, ty jobbaren får vid ändå inte
under denna provisorietid någon del
av byggnadskvoten, och får han inte
det kan han heller inte få någon ersättning.
Rätt till ersättning bör endast
finnas om hinder föreligger för bebyg -

144 Nr 32. Onsdagen den 6 december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

gelse på grund av själva denna provisoriska
lagstiftning, men inte om hindret
uppkommit genom byggnadsrestriktionerna
som sådana. Jag tror alltså att
hela jobbarfallet är uppkonstruerat.
Det kommer inte att existera i verkligheten
därför att jobbaren inte får någon
del i byggnadskvoten under denna
tid, och därför är det ingen risk att
man ger en generell ersättningsregel.

Jag förstår mycket väl att statsrådet
inte är så särskilt positivt inställd till
saken, ty från början var det ju så, att
statsrådet vid remissen till lagrådet
gjorde ett uttalande, som gav vid handen
att statsrådet i själva verket inte
räknade med att man skulle behöva ge
någon ersättning alls, därför att detta
bara var en provisorisk lagstiftning,
och att endast i den mån förbudet
skulle kvarstå i en definitiv lagstiftning
man skulle kunna tänka sig att ge
ersättning för den tid, som avsågs med
den provisoriska lagstiftningen. Därvidlag
har ju statsrådet ändrat sig, och
därför är jag tacksam, men jag konstaterar
att statsrådet från början varit
synnerligen negativt inställd i ersättningsfrågan.
Jag finner det emellertid
angeläget att få själva rätten till ersättning
för men i princip fastställd snarast
möjligt i lagtexten.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Hem talman! Jag vill först påpeka att
justitieministern avslöjade, att man
hade att räkna med att cirka 2 000
sportstugor skulle byggas per år under
de närmaste åren. Redan en uppskattningsberäkning
säger, att om vi ta ett
enda sportstugeområde som Höllviken
vid Malmö så innehåller bara detta
lilla område tusentals sportstugor, och
sålunda äro justitieministerns ett par
tusen sportstugor om året för hela landet
bara en droppe i havet. Det skall
väl ändå vara otur, herr justitieminister,
om något större antal av dessa
byggen skulle ske i glesbebyggelse och

vid strand. Jag tror alltså att den uppkonstruerade
faran är ganska liten.

Sedan, herr talman, kan man tvista
i det oändliga om huruvida byggnadsförbud
av detta slag är jämförbart med
byggnadsförbud enligt byggnadslagen.
Jag tror inte att en diskussion på den
punkten tjänar mycket till. Men vad
jag skulle vilja fråga justitieministern
om är detta: Är det inte ändå en vedertagen
uppfattning i ett rättssamhälle,
att egendomsavhändelse till förmån
för det allmänna skall ersättas av
det allmänna och att ersättningsregeln
skall korrespondera med avhändelsen?
Ty varför har man annars tagit upp
denna regel i vår nuvarande expropriationslag?
Något annat och något mera
har jag icke velat lägga i denna uppfattning.
Justitieministern säger, att det
inte är så noga med att det korresponderar;
det är bara en provisorisk lag,
det kommer snart en definitiv lag, och
då klaras saken upp. Justitieministern
vet lika litet som någon annan hur
länge denna provisoriska lag kommer
att gälla. Det sägs att den skall gälla
i två år, men provisoriska lagar kunna
förlängas, vilket vi ha erfarenhet av
från många andra områden. Det måste
väl ändå justitieministern medge, att
det är önskvärt ur rättsordningens synpunkt
att dessa frågor om ersättning
och avhändelse lösas samtidigt i lagstiftningen.
Mitt påpekande av att förhållandena
lågo annorlunda till i städerna
var givetvis inte betingat av att
jag skulle tro att det gällde en särskild
stadslag. Jag menade att för själva
markförvärvet i ett tättbebyggt samhälle
eller i samhällen, som kunna väntas
bli tättbebyggda, är byggandet huvudsaken
och att man därvid räknar
med att stadsplanelagstiftning och liknande
åtgärder kunna medföra temporära
uppskov. För dem som ägt eller
förvärvat vanliga landsfastigheter har
det däremot icke varit naturligt att
räkna med dylika händelser. Detta är
en omständighet, som jag velat åberopa

145

Onsdagen den G december 1950 em. Nr 32.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

som indicium och inte för att göra någon
skillnad i rättsligt hänseende mellan
stad och land.

Herr talman! Jag skall inte säga
mera på tal om förhållandena på danska
kusten än att om justitieministern
ger sig ut på en cykeltur längs kusten
i Köpenliamnstrakten skall han kunna
konstatera, att den ständigt och jämt
är avbruten av badplatser, åtminstone
var det så på den tiden då jag gjorde
den turen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Herr Fagerholm frågade om det inte
var en rättsprincip att egendomsavliändelse
måste åtföljas av ersättning. Om
jag fattade herr Fagerliolms tidigare
utläggning av begreppet egendomsavhändelse
riktigt, avsåg han också sådana
fall som provisoriska byggnadsförbud
enligt byggnadslagen, men där
finns det ju, som jag sade, ingen ersättning.

Vad herr Häckners uttalande angår
skulle jag bara vilja säga, att det är
riktigt soin han påpekade, nämligen att
folkpartiets lagtext i ersättningsfrågan
är lik den som lagrådet förordar. Men
det är ju också så, att regeringen inte
ansåg sig kunna anta den av lagrådet
förordade texten av sådana skäl, som
jag nyss omtalat, och skillnaden är då
enligt min mening den, att folkpartiets
lagtext är ännu sämre.

Herr HÅCKNER: Herr talman! Jag vill
bara framhålla, att när justitieministern
säger, att folkpartiets lagtext är
sämre än lagrådets, så kan det inte
vara något annat justitieministern syftar
på än att vi strukit ordet »avsevärt»
framför ordet »men» och att vi alltså
utvidga möjligheterna till ersättning för
många. Men meningen i övrigt är alldeles
densamma. De ord vi ha i reservationen
»i enlighet med vad därom
framdeles kommer att i lag bestämmas»
iiro precis samma ord som lagrådet an -

vänt, och försämringen innebär sålunda
att rätten till ersättning skall utbyggas.
Det är ganska intressant att få
höra, att detta skulle vara en försämring.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag tog upp saken ur folkpartiets egen
synpunkt. Det står nämligen i folkpartiets
egen motivering, att ersättning
inte bör givas för alltför obetydliga
men. Men var gränsen i detta fall skall
sättas kan med trygghet lämnas åt lagtolkarna.
Folkpartiet har alltså inte
velat att ersättning skall utgå för obetydliga
men, men detta har inte kommit
till uttryck i lagtexten, och det anser
jag vara dålig lagskrivning.

Herr HÄCKNER: Herr talman! Jag vill
bara framhålla att rena bagateller, som
inte kunna värderas, inte skola ersättas;
det ligger i sakens natur.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) godkännande av Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag till
lydelse av 1 §; 2:o) godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Holmbäck m. fl. avgivna
reservationen; samt 3:o) avslag å
paragrafen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Dunker begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka licrr talmannen
nu fann den under 2:o) anmärkta
hava flertalets mening för sig.
Herr Andersson i Dunker begärde emellertid
votering jämväl beträffande kontrapropositionen,
i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angå -

10 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 32.

146 Nr 32. Onsdagen den (i december 1950 em.

Lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

ende 1 § i Kungl. Maj :ts av tredje lagutskottet
tillstyrka förslag till Lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa
strandområden antager den lydelse av
nämnda paragraf, som föreslagits i den
av herr Holmbäck m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet om avslag å paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen
antagit yrkandet om avslag å paragrafen.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i Kungl. Maj ds av tredje lagutskottet
tillstyrkta förslag till Lag om
tillfälligt byggnadsförbud inom vissa
strandområden, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
ifrågavarande paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos

101 ja och 87 nej, varjämte 5 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt Kungl.
Maj ds av utskottet tillstyrkta förslag till
lydelse av 1 §.

2—5 §§.

Godkändes.

Härefter föredrogs det förslag, som i
den av herr Holmbäck m. fl. avgivna
reservationen framlagts om komplettering
av lagen med ytterligare en paragraf,
betecknad 6 §; och yttrade därvid:

Herr ÅHMAN: Herr talman! Jag yrkar
bifall till reservationen av herr Holmbäck
in. fl. om införande av en 6 §
angående ersättning enligt den ordalydelse,
som finnes införd i reservanternas
förslag till lag.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag yrkar avslag på herr Åhmans
förslag om införande av denna nya 6 §.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till den av herr Holmbäck
m. fl. avgivna reservationen i denna del
dels ock på avslag därå; och fann herr
talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Åhman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren avslår
det i herr Holmbäcks m. fl. reservation
framförda förslaget om införande av
en sjätte paragraf i lagen om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
berörda förslag.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32.

147

Motioner om utredning rörande inrättandet av en professur i landsbygdssociologi

vid lantbrukshögskolan i Ultuna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Åhman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
101 ja och 72 nej, varjämte 18 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit den
av herr Holmbäck in. fl. avgivna reservationen
i nu ifrågavarande del.

Slutstadgandet föredrogs; och anförde
därvid:

Herr ÅHMAN: Herr talman! .lag hemställer
om bifall till det yrkande beträffande
tiden för lagens giltighet som
framförts i den av herr Holmbäck
in. fl. avgivna reservationen av innebörd,
att lagen skall gälla till den 30
juni 1952.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag,
som sammanfaller med Kungl.
Maj:ts förslag.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av slutstadgandet
enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag dels ock på godkännande
av slutstadgandet i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Holmbäck
in. fl. avgivna reservationen; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

Lagens ingress och rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Motioner om utredning rörande inrättandet
av en professur i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan i Ultuna.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 60, med anledning av väckta
motioner om utredning rörande inrättandet
av en professur i landsbygdssociologi
vid lantbrukshögskolan i Ultuna.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 256 av herr Persson,
Ivar, och II: 315 av herr Ericsson i
Näs m. fl., hade lyemställts att riksdagen
måtte besluta om en utredning, syftande
till att vid lantbrukshögskolan i Ultuna
skulle inrättas en professur i landsbygdssociologi.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:256 och 11:315 icke måtte föranleda
någon riksdagens vidare åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Tjätlgren utan angivet yrkande;
samt

2) av herrar Bror Nilsson och Norup,
vilka hemställt, att riksdagen måtte bifalla
de likalydande motionerna I: 256
och II: 315.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr NOItUF: Herr talman! Jag anser
att denna fråga bär så stor betydelse,
att jag trots den tidiga timmen
måste säga ett par ord. Den reservation,
som har avgivits till utskottets utlåtande,
bygger på en motion, vari man
yrkat på inrättande vid lantbrukshögskolan
i Ultuna av cn professur i
landsbygdssociologi.

Även om man i dessa tider bör vara
försiktig med att inrätta nya professurer
är det dock av vikt att landsbyg -

148 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Motioner om utredning rörande inrättandet av en professur i landsbygdssociologi

vid lantbrukshögskolan i Ultuna.

dens problem studeras närmare. Förhållandena
på landsbygden ha ändrat
sig mycket under de senare årtiondena.
Avflyttningen från landsbygden till
våra städer ökar årligen i oroväckande
grad. Man måste förhindra att trivseln
hos dem som stanna kvar på landsbygden
blir allt mindre, och dessa problem
behöva säkerligen tas upp till
undersökning. På grund av detta förhållande
uppstår det många speciella
svårigheter som kräva sin lösning, och
om vi inte vidta åtgärder nu, komma
vi säkerligen i framtiden att kunna
konstatera, att det är för sent att rätta
till en hel del som kanske kan rättas
till nu.

Det finns en del länder, t. ex. Förenta
staterna, där man har tagit upp
landsbygdens sociologiska problem till
vetenskaplig undersökning. Det är
märkligt att se, att alla de instanser,
till vilka denna motion har blivit remitterad,
ha haft full förståelse för
motionens syfte, överinspektören för
lantbrukets försöksväsen, lantbrukshögskolans
styrelse, humanistiska sektionen
vid Uppsala universitet, lantbruksstyrelsen,
alla ha tillstyrkt motionens
förslag. Även utskottet har i viss
mån haft förståelse för de synpunkter,
som föras fram i motionen, men utskottet
har dock enligt min mening varit
alltför negativt. Hade utskottet bara
velat göra det tillägget, att riksdagen
förväntar, att sociologiska institutionen
vid Uppsala universitet skall göra
eu utredning och komma fram med
förslag, hade mycket varit vunnet, men
när utskottet inte vill gå med på det
tillägget, har jag ansett det nödvändigt
att frambära en reservation.

•Tåg anser för min del, att vi som representera
landsbygden ha all anledning
att stödja detta förslag. Jag är
förvånad över att så många av landsbygdens
representanter ha visat sig
sakna förståelse för dessa synpunkter.
Frågan är allvarlig och bör utredas.

Med anledning härav ber jag att få
yrka bifall till den reservation, som
framlämnats av herr Bror Nilsson och
mig själv.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
I denna tid, när både Sköld och Wärn
bekämpa vad som kan anses som slöseri
med statens medel, är det svårt att
få igenom en motion, om bifall till den
medför någon som helst utgift. Det har
inte sagts i utskottsutlåtandet, att det
är sådana betänkligheter som givit anledning
till avslagsyrkandet, men det
ligger som en bakgrund till detta, tycker
man.

Här gäller det ingen stor utgift, det
är bara fråga om en undersökning. Vi
bevilja nu mycket pengar till sociala
ändamål och försvarsändamål. Det är
visserligen nödvändiga utgifter, men
de äro mycket stora, och det blir ofta
nog kulturbudgeten som blir lidande
när det skall prutas.

När vi härom dagen behandlade ett
förslag att enskilda skulle beredas möjlighet
att förvärva skog från det allmännas
och bolagens skogar, sökte
man i remissvaren få fram motiveringar
för avslag. Det kan man inte i
denna fråga, ty alla remissinstanserna
ha tillstyrkt förslaget. Det är bara utskottet
som har skjutit frågan ifrån sig
och diskuterar sociologiforskningen i
Uppsala och i Ultuna. För min del anser
jag att en utredning borde kunna
ge svar på frågan, om en professur
skulle förläggas till Uppsala eller Ultuna,
och för övrigt är det ju inte större
avstånd mellan de båda orterna än
att saken bör kunna ordnas ur teknisk
synpunkt.

Det som gjorde att denna fråga aktualiserades
var författaren Gösta Carlbergs
bok »Svensk landsbygd som kulturmiljö»,
som fick ett välvilligt mottagande
överallt. Vid lantbruksveckans
öppnande i mars i år höll landshöv -

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32. 149

Motioner om utredning rörande inrättandet av en professur i landsbygdssociologi

vid lantbrukshögskolan i Ultuna.

ding Malte Jacobsson öppningsanförandet
och berörde därvid de problem,
som dryftas i boken. Den sociologiska
vetenskapen kom så att ställas i rampljuset.
I våras kunde man läsa i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning och
Göteborgs-Posten, att Göteborgs högskola
ville ha en professur i sociologi.
Handelstidningen skrev då: »Eckle siastikminister

Weijne förklarade sig
personligen mycket intresserad av att
en professur i sociologi inrättas vid
Göteborgs högskola och lovade vid den
uppvaktning, som professor Ingemar
Diiring och överlärare Ernst Jungen på
fredagen gjorde, att önskemålet skulle
tas under allvarligt övervägande.» Jag
började då hoppas, att det skulle vara
möjligt att få denna fråga löst genom
min motion.

I motionen framhöll jag vikten av
att verksamheten vid en blivande
landsbygdssociologisk institution skulle
ha god anknytning till den allmänna
sociologiska forskningen men att landsbygdssociologien
har sin egen karaktär
och sina speciella problem att lösa.
Landsbygdens kultur och beteendemönster
äro annorlunda än städernas
—- landshövding Jacobsson berörde
också den saken. Landsbygdssociologien
och den allmänna sociologien torde
förhålla sig till varandra som oorganisk
till organisk kemi — det är olika
sidor av samma sak. Språkstudium
kan också sägas vara ett ämne, men
man preparerar sig inte för en amerikaresa
genom att läsa tyska.

Landsbygdssociologien är sålunda ett
speciellt ämne. Det kan definieras som
en vetenskaplig beskrivning av formerna
för sammanlevnaden hos landsbygdens
folk, den studerar och analyserar
de faktorer som bestämma formernas
ursprung och funktioner. Eu sådan fråga
som flykten från landsbygden, vilken
berördes av föregående talare, har
inte studerats vetenskapligt, och vi ha
alltså inte möjlighet att noggrant ange

vad som är orsaken och hur detta problem,
enligt min mening ett av våra
största problem, skall kunna botas.

I Amerika har man kommit litet
längre än hos oss. Det studeras landsbygdssociologi
bland annat vid Harwardinstitutet.
I våras var en professor
i landsbygdssociologi här, och han
gav mig en del upplysningar. Vid 34
lantbrukshögskolor finns det 56 professorer
i landsbygdssociologi, och vid 33
högskolor som inte äro agrikulturellt
präglade finns det 35 professorer —
då äro endast de medräknade som äro
filosofie doktorer i landsbygdssociologi.
Av 48 lantbruksinstitut i USA är
det bara sju som inte ha någon professur
i landsbygdssociologi — sådan
vikt lägger man där vid ämnet.

Den 19 april i år beslutade denna
kammare utan debatt inrättande av en
ny professur i egyptologi. Jag var med
om beslutet och har ingenting att erinra
mot att vi vetenskapligt studera
egypternas kultur och liv. Jag hoppas
dock, att riksdagens intresse för människorna
som nu leva i vårt land är
lika levande som det intresse riksdagen
då visade för ett folk som levde i en
annan världsdel för flera tusen år
sedan.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till den av herrar Bror Nilsson
och Norup avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Det är ett omfattande komplex
av problem som beröres i den motion
vi här behandla. Det är ju ingen som
förnekar värdet av att kartlägga förändringarna
i de ekonomiska, sociala
och psykologiska faktorerna hos den
process, som försiggår på landsbygden.
Därifrån och till att begära, att riksdagen
skall ta initiativ till cn utredning
om en professur i landsbygdssociologi
vid Ultuna, är dock ett långt stycke,
och förslaget om utredning väcker betänkligheter.

150 Nr 32.

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Motioner om utredning rörande inrättandet av en professur i landsbygdssociologi

vid lantbrukshögskolan i Ultuna.

Det förefaller som om huvudmotionären
herr Ericsson i Näs funnit Gösta
Carlbergs bok »Svensk landsbygd som
kulturmiljö» så uppseendeväckande, att
han ansett, att en professur i landsbygdssociologi
borde inrättas vid Ultuna.
Jag vill medge, att Gösta Carlbergs
bok är en stimulerande läsning,
och visst är det sant att författaren där
tar upp till debatt en hel råd problem
som pocka på att bli klarlagda, men
man har ändå ett intryck av att hans
arbete är en hybrid mellan journalistik
och vetenskap och att detsamma
näppeligen bör kunna förmå riksdagen
att på sätt som här föreslås räcka motionärerna
ett finger.

Herr Ericsson har pekat på att remissinstanserna
ha tillstyrkt en utredning.
Ja, det skulle vara mycket underligt
om exempelvis sociologiens företrädare
i Uppsala skulle försumma
att gripa denna opåräknade chans till
förstärkning av sin arbetskraft. Jag vill
emellertid fästa uppmärksamheten på
att man är skeptisk mot lämpligheten
att gå motionärerna till mötes. Man ger
uttryck åt detta, när det gäller motionärernas
krav att den föreslagna professuren
skall knytas till Ultuna — förläggningen
till Ultuna är ju huvudpunkten
i motionärernas yrkande om
utredning. Av allt att döma har det
föresvävat herr Ericsson i Näs och
hans medmotionärer att det borde skapas
en alldeles ny linje för utbildning
av vad jag skulle vilja kalla landsbygdssociologie
agronomer. Vi ha ju
en representant för lärarkollegiet i Ultuna
i utskottet, och därifrån förnams
det sannerligen ingen entusiasm för att
en eventuell professur i detta ämne
skulle förläggas till Ultuna. I.andsbygdssociologien
är väl ändå ett rätt
diffust begrepp och bör väl som forskningsgren
inte amputeras från den allmänna
sociologien och innan den fått
klarare konturer göras till en tillämpad
vetenskap, vari man skall utbilda sär -

skilda kulturmissionärer som skola utbreda
sitt frälsningsevangelium över
en glesnande landsbygdsbefolkning. Är
det inte så, att herr Ericssons impulsivitet
eller rättare sagt hans konstnärstemperament
har skenat i väg med honom
litet för fort. Vi ha i utskottet
många gånger med svidande hjärta
måst avvisa krav, t. ex. på nya professurer
eller på förstärkning av arbetskraft
när behovet varit väl utrett och
motiverat. Vi måste ju ta hänsyn till
kostnaderna, och det har förefallit utskottet
som om den rätta vägen i detta
fall inte är att skriva om en utredning.
Den förstärkning av den sociologiska
forskningen som eventuellt behövs bör
i vanlig ordning prövas av Kungl.
Maj:t på framställning från vederbörande
fakultet. Detta är den reella anledningen
till utskottets ställningstagande,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Den föregående talaren sade, att lantbrukssociologien
är ett diffust ämne.
Hans anförande gav vid handen, att
det är alldeles riktigt.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den av herrar Bror Nilsson
och Norup avgivna reservationen; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående forcering av vissa
materielanskaffningar för försvaret
m. in. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 228, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers särskilda berättelse
angående tull- och skattefrihet

Onsdagen den 6 december 1950 em.

Nr 32. 151

för vissa varor i samband med proviantering
av flottans fartyg.

§ 9.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 399, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § ll:o), 15:o),
17 :o) och 19 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt;
och

nr 400, i anledning av dels Kungl.

Maj ds proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning i viss del av lagen
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel in. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.29 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.