Lördagen den 19 April (Riksdagens protokoll 1873:419)

Lördagen den 19 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Uti ett till Herr Talmannen ankommet och nu uppläst telegram af
gårdagen hade Herr P. Staaff, som med begagnande af honom beviljad
ledighet från riksdagsgöromålen nu vistades i sin hemort Hudiksvall, framställt
anhållan, att berörda ledighet, hvilken ginge till ända med morgondagen,
måtte varda förlängd med åtta dagar, inom hvilken tids förlopp
ångbåtsförbindelsen mellan nämnde stad och Stockholm förmodades kunna
taga sin början.

Herr Staaffs sålunda framförda begäran blef af Kammaren bifallen.

§ 2-

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

§ 3.

Herr Talmannen tillkännagaf, att Herr Brolin, enligt till Kammaren
insändt läkarebetyg, vore af sjukdom tills vidare förhindrad att deltaga i
Riksdagens förhandlingar.

Föredrogs ånyo .''och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts till
Riksdagen atiåtna nådiga proposition, angående anslag till bestridande af
kostnader, förenade med emottagandet och ordnandet af framlidne Hans
Maj:t Konung Carl XV:s till svenska staten testamenterade konstsamlingar
m. m. och till inlösen af Hans efterlemnade boksamling.

§ 5.

Efter föredragning af Stats-Utskottets memorial N:o 61, om anvisande
af de i Regeringsformens 68 § föreskrifna kreditivsummor, blef detta memorial,
på begäran, för andra gången bordlagdt.

Den 19 April, f. m.

§ 6.

Till afgörande förekom Sammansatta Banko- ock Lag-Utskottets betänkande
N:o 1, angående antagandet af en för Sverige, Norge och Danmark
afslutad myntkonvention samt dermed sammanhängande lagar.

Efter uppläsning af Utskottets första hemställan (sid. 24) om antagande
af den utaf Kongl. Maj:t med Norge och Danmark afslutade myntkonventionen,
och sedan Kammaren, på framställning af Herr Talmannen,
beslutit, att den öfverläggning, som af denna hemställan kunde föranledas,
skulle omfatta nämnda konvention i dess helhet, begärdes ordet af

Herr Key, som anförde: Då jag nu går att yttra några betänklig heter

mot här föreliggande utlåtande, torde jag få förutskicka den förklaringen,
att få ledamöter om ens någon i denna Kammare äro äldre och
varmare anhängare af skandinavismens idé än jag, och jag ber såsom
bevis härpå, att få nämna en sak, som troligen numera af mig ensam är
ihågkommen, att jag redan för 25 år sedan i skrift offentligen förordade
ett gemensamt mynt-, mått-, mål- och vigtsystem för de tre nordiska
rikena. Jag bör således icke skäligen misstänkas för någon afvoghet mot
frågan ur skandinavisk synpunkt, och derföre gälla mina betänkligheter
icke heller saken, utan sättet.

Att vi böra antaga guldmyntfot är också alldeles gifvet, men huruvida
vi icke borde vid införandet deraf ansluta oss till ett större myntsamfund,
om jag så får säga, än den föga talrika skandinaviska nationen
ensam kan utgöra, kunde väl i första hand ifrågasättas. Då emellertid
de sednaste årens stora politiska händelser gjort möjligheten af en sådan
anslutnings förverkligande vida mer aflägsen än den för några få år sedan
syntes vara, vill jag för min del icke hålla mig vid den sidan af saken.
Således, jag upprepar det, gälla mina betänkligheter icke saken, utan
sättet.

För det första kan jag då icke neka, att det förefaller mig något
eget, att vi skola hafva ett myntsystem utan någon egentlig myntenhet;
vi skola få ett myntstycke å 20 kronor, ett annat å 10 kronor, med
sinsemellan olika beräknad slagskatt. Enligt 12:te artikeln myntkonventionen
skall nemligen “i alla tre rikena beredas tillfälle för hvar och en
att erhålla hufvudmynt utmyntade för inlemnadt guld emot erläggande
för 20-kronestycket af \ procent och för 10-kronestycket af | procent af
det utmyntade beloppets värde*; detta gör för den förra myntsorten 2),
för den andra 3J per mille. För karolinen har utmyntningsafgiften varit
bestämd till endast 2 per mille, med uttryckligt tillkännagifvande att man
icke afsåg att göra någon behållning på utmyntningen. Nu höjer man
afgiften till respektive 2f å 3| per mille, och ändock säger man vidare i
samma 12:te artikel: “för öfrigt erlägges ingen slagskatt". Klart är väl,
oaktadt uttrycket “ingen slagskatt", att höjningen, äfven utan afseende
på den olika proportionen de båda myntstyckena emellan, innebär en
förtjenst för staten, men sådant tror jag icke vara ändamålsenligt. Dessutom,
genom att höja slagskatten minskar man utmyntningen, och följakt -

Den 19 April, f. m. 5

ligen äfven cirkulationen af guldmynt och främjar i stället sedelcirkulationen.

Vidare finner jag betänkligheter vid en annan sak. När man gör
liqvid i guldtackor, och det bör ju kunna tänkas framdeles, så får den
som mottager liqviden ett tillägg för betäckande af slagskatten, men då
det icke finnes någon myntenhet, säger han att han ämnar utmynta tiokronstycken
och får då 3j per mille, men låter sedan utmynta tjugo-kronstycken,
som han får utmyntade för 2| per mille, och vinner alltså TRff
per mille.

Jag vet mycket väl, att jag här står och talar för en förlorad sak,
men det skall icke hindra mig från att göra hvad jag anser vara min
skyldighet, och framtiden må sedan visa hvem som haft rätt. Hvad är
väl förnämsta anledningen till att detta förslag väckt så mycket sympatier?
Jo, utan tvifvel det trassel och de olägenheter man i gränsprovinserna
haft af det danska skiljemyntet, hvilka olägenheter man hoppas
skola afhjelpas genom myntkonventionen, hvarföre ock många, som annars
skulle tvekat, nu fogat sig i att bifalla densamma. Med anledning
häraf skall jag först be att, hvad bestämmelsen om gemensamt skiljemynt
beträffar, få åberopa en ansedd auktoritet, Statsrådet Professor Broch i
Norge, som i sin förtjenstfulla broschyr “Sirligt Votum i Myntsagen“
uttalar sig på följande sätt:

“Mine Tvivl om Hensigtsmessigheden af åt give Skillemynten en internationel
Karakter er sserlig blevne bestyrkede ved hvad jeg i höst har
seet i Frankrig og Belgien af Oversvömmelse af italiensk Skillemynt, og
ved hvad jeg sammesteds har hört og senere seet fremstillet af de mest
sagkyndige Personer i den afvigte Sommer udkomme Enquéte sur la
question monetaire.“

Jag vill icke upptaga Herrarnes tid med att uppläsa den ganska vidlyftiga
fortsättningen af resonnementet, men af det anförda finna Herrarne
tillräckligt, att Broch anser skiljemynten icke böra ingå uti en internationel
myntkonvention.

Lemnar man nu äfven denna åsigt å sido, så förekommer det i alla
fall ganska eget att, då allt vårt silfverskiljemynt hittills varit legeradt
med 25 procent koppar, en del af det nya skall legeras med 20 procent,
en annan del med 40 procent och en tredje med 60 procent. Det blir
således på det hela taget ett sämre silfvermynt man inför i stället för
det bättre, som förut finnes. Enligt latinska myntkonventionen utgör
lageringen endast 16^ procent och i Nord-Amerikas Förenta stater utgör
den 10 procent, om jag icke bedrager mig. Således skola vi gå längre
än andra nationer i detta hänseende.

En annan olägenhet af konventionen torde uppstå på grund af bestämmelsen
i femte artikeln, enligt hvilken Danmark och Norge skola
hafva rätt att prägla 40-örestycken och få dem med tvångskurs gående
hos oss. Nu säger man måhända att detta ingenting betyder, ty vi kunna
skicka enahanda myntsort till dem. Nej, mine Herrar! det kunna vi icke,
ty den konventionen bifogade myntlagens 6:te § visar, att nämnda myntsort
är för oss utesluten. Således kommer i gränsprovinsen dylikt danskt
och norskt skiljemynt att gå fritt och obehindradt med sin tvångskurs,
och huruvida detta kan vara fördelaktigt för oss lemnar jag åt större

Den 19 April, f. m.

financierer än jag är att bedöma, men jag kan icke underlåta att uttala
mina betänkligheter mot att sålunda lemna brödrafolken större fördelar
än man sjelf vill åtnjuta.

Äfven en annan betänklighet har jag med afseende på skiljemyntet.
Hvad har man vidtagit för åtgärder att befria sig från närmaste anledningen
å vår sida att önska denna konvention, jag menar det bos oss nu
cirkulerande främmande skiljemyntet? 1 pag, 21 i betänkandet står alldeles
tydligt nederst å sidan: “I hänseende till frågan om skiljemyntet
och särskilt vårt förhållande till grannländernas skiljemynt, anser Utskottet
sig vidare böra isynnerhet lägga vigt derå, att hvad i konventionen
är stadgadt om norskt och danskt mynts egenskap af betalningsmedel
i vårt land — alldeles icke (kursiveringen af Utskottet sjelft) gäller
det nuvarande eller efter nu gällande myntlagar präglade danska och
norska myntet.“ Konventionen bereder oss således “alldeles icke" någon
utväg att blifva qvitt det gamla danska och norska skiljemyntet. Nu har
jag hört den invändningen göras, att i 16:de art. mom. 4 stadgas, “att
de hittills använda silfver-, koppar- och bronsmynt skola hafva upphört
att vara lagligt betalningsmedel i vederbörande riken, silfvermynt af J:dels
speciedalers värde eller deröfver före utgången afår 1878, och de öfriga mynten
före utgången af 1881“. Ja, att det gamla danska skiljemyntet icke i Danmark
är lagligt betalningsmedel efter den tiden, eller det norska icke längre
blir det i Norge, är en omständighet, som alldeles icke förbättrar den massa
sådana skiljemynt vi antagligen då äfven hafva qvar här i landet, när
konventionen icke tillika stadgat huru, när och hvar “vederbörande stat"
skall vara skyldig att återtaga desamma. Således kommer man att hafva
dessa garnla mynt qvar här i landet; och när man vet, huruledes i dagliga
lifvet man ännu får se hundraårigt mynt som går i kurs, eller huruledes
sedlar, som man längesedan trott vara försvunna, ännu alltjemt
presenteras till inlösning i våra banker, hvilket kommer sig dels af den
stora spridningen, dels deraf, att en del skrinlägges, så ligger nära till
hands att antaga, det samma förhållande skall inträffa med de nämnda
danska och norska mynten.

Den latinska myntkonventionen, som gäller mellan Belgien, Schweiz,
Frankrike och Italien m. fl. länder stadgar, att de respektive länderna
icke få utprägla skiljemynt till högre belopp än som motsvarar 6 francs
å hvarje innevånare. Här har man icke gjort något sådant förbehåll.
Danmark kan få prägla huru mycket det behagar och skicka på oss samt
förtjena derpå, utan att något korrektiv deremot finnes stadgadt. Till
och med oaktadt nämnda försigtighetsmått visar det sig, såsom Statsrådet
Broch i sin förut nämnda broschyr säger, att Frankrike är öfversvämmadt
af italienskt skiljemynt, och, när så är der, hemställer jag till Herrarne
huru det skall blifva hos oss, då intet stadgande i den vägen finnes.

I utskottsbetänkandet bar blifvit påpekadt, att riksdaler och krona
är detsamma, och att man således icke behöfver hafva mycket besvär till
följd af förändringen. Men om så är, så frågar jag hvarföre utbyter man
det gamla namnet mot ett nytt? För oss, den ojemförligt största nationen
af de tre, hade det varit bättre om benämningen riksdaler bibehållits,
så mycket mer som Herrarne kunna vara öfvertygade att under hela
den tid, konventionen gäller, komma de gamla riksmyntssedlarne att

Den 19 April, f. m.

fortfarande cirkulera bland vår allmänhet, och då skall tillvaron ad tvänne
olika myntbenämningar ingifva denna allmänhet diverse funderingar, ty
den är verkligen så enfaldig, att om man säger till den: “en krona galler
lika mycket som en riksdaler", så frågar den: “hvarföre hafva de då
icke samma benämning ?“ Enligt folkets uppfattning ligger adet intet
sundt förnuft i att hafva olika benämningar å mynt af en och samma

ValÖrVidare har jag betänkligheter med afseende på alla dessa obligationer
och skuldförbindelser, som dels svenska staten har till utlandet, dels
svenska jordbrukare till hypoteksföreningarne till ett belopp af minst
200 millioner. Jag tror man borde se litet mera på dessa icke obetydliga
förhållanden, och icke lagstifta ensamt till kreditorernas fördel, utan äfven
något till debitorernas. “Det är fullkomligt sannt“, säger Utskottet på
slutet af ll:te sidan, “att Riksbankens nuvarande silfverforråd, omkring
16 millioner R:dr R:mt, under tiden Januari 1872—Januari 1873 förlorat
omkring 2 procent af sitt värde i guld, och att ett ytterligare fall i
silfrets pris ännu skulle med en eller annan procent kunna öka denna
förlust''1. Om nu silfret fortfarande faller, såsom Utskottet uppgitver,
hemställer jag om Sveriges jordbrukare, utan att betänka sig två gånger,
böra ingå på en så beskaffad konvertering, hvarigenom dessa förbindelser,
utgifna å silfver, komma att blifva betydligt fördyrade för gäldenaren,
då denne skall inlösa dem efter guldmyntfoten, ty 2 procent på 200
millioner göra dock icke mindre än 4 millioner. Jag tror visserligen, jag
upprepar det, att man icke bör se ensamt gäldenaren till godo, men lika
litet tror jag att man bör se endast på borgenärens bästa, utan rattast
vore väl att “ställa kyrkan midt i byn“, som ordspråket lyder, hvilket
här icke alls blifvit gjordt.

Jag har jnu sökt framhålla hvad jag anser vara de störa olägenheterna
af den föreslagna reformen. Mången skall deremot i dag komma
att försvara Utskottets betänkande och anfalla mig, derpå ar jag beredd.
Jag upprepar hvad jag yttrat förut, det är en förlorad sak jag stridei
för; denna reform har blifvit så bra och så bredt förspänd, att nog går
den igenom med pukor och trumpeter, men frågan är sa vigtig och sä
djupt ingripande i hela vårt finansiela och industriela lif, att visshet011
om att öfverflyglas icke skall hindra mig från att hafva uttalat åtminstone
ett varningsord. .. .

Innan jag slutar kan jag icke undgå att tillägga ännu en sak. Antingen
faller silfret, eller också faller det icke. Faller det, så gorå
obligationsutgifvarne ovilkorligen en stor förlust på reformen, likasom oc
innehafvarne af det nu cirkulerande danska silfvermyntet . 5 aller silfret

deremot icke, så vet jag verkligen ej hvarföre vi skulle brådska så ofantligt
med konventionen, och hvarföre vi icke kunna med lugn uppskjuta
reformen tills vi verkligen hunnit genomtänka saken. Att för en tid åt
tio år binda oss vid en konvention, som bevisligen och uppenbarligen _ ar
så störa brister som denna, tror jag vara ganska vådligt. Men dä_ jag,
som sagdt, icke vill motsätta mig sjelfva saken utan blott sattet, sä hemställer
jag. om det icke åtminstone vore skäl anmoda Utskottet att taga
frågan under förnyad behandling och då möjligen rätta hvad som kan
finnas behöfva rättelse, samt sedan framlägga förslaget behörigen om -

Den 19 April, f. m.

arbetad^ Häremot torde man säga, att vi icke kunna ändra konventionen
med Danmark, utan antingen antaga den hel och hållen eller också
förkasta densamma; men jag tror icke vi stå i ett sådant förhållande till
Danmark, att detta, om vi ville göra några jemkningar, skulle saga: “allt
eder intet- utan att det ganska väl torde låta tala vid sig. Om vi då
skulle saga: “med de och de ändringarne vilja vi antaga konventionen"
så blefve det sedan Danmarks sak att säga om det ville på dessa vilkor
vara med om densamma eller icke. Men att vi just nu skulle vara
tvungne att bums säga ja och amen till hvarje jota i konventionen, såsom
den nu föreligger, det tror jag icke.

På dessa grunder och i öfvertygelse att mitt förslag förtjenar att
kandet138’ aD lä 6r Jag Yordsamt om proposition å återremiss af betän -

Herr Boman:

I Herr Bomans yttrande instämde Herr Granlund.

,-o I?iC.rr Nl1,® La f/S0lj.:. 0m jaS hade råkat gifva mig litet mera tålamod
från början att afhora förste talarens yttrande till slut, innan jag begärt
ordet, ar det mycket sannolikt att jag icke kommit att besvära Kammaren
med något yttrande i denna fråga, enär jag sedermera fann att jag icke
både synnerligen mycket att besvara, Men då jag på förhand visste att
denne talare var mycket emot föreliggande förslag, antog jag såsom lika
omöjligt att han skulle kunna för sin motståndsmening hafva, att anföra
skal och grunder, som åtminstone kunde hafva skenet af att vara verkliga
grunder, och det var denna föreställning som gaf mig anledning att
då genast begära ordet, för att i min män upptaga hans invändningar
till besvarande Emellertid, sedan jag nu en gång begärt ordet, skall jag
be att i korthet få yttra något i anledning af nämnde talares anmärkningar.
ag anser mig dervid icke behöfva afgifva någon förklaring om mina vare
sig sympatier eller antipatier för den skandinaviska idéen, enär jag förese1-
mig, att jag i allt fall skall blifva ansedd för att helt enkelt och
ratt tram saga hvad jag menar, äfven om det icke skulle komma att stå
1 öfverensstämmelse med den enes eller andres politiska tänkesätt med
afseende pa skandinavismen.

Jag gläder mig öfver, att den ärade talaren redan från början förklarade,
dels att ban visste med sig att han uppträdde för en förlorad sak,
dels också att han icke vände sig mot det hufvudsakliga af förslaget, utan
endast mot det oriktiga satt, hvarpå konventionen enligt hans förmenande
både blifvit afslutad. Hvad beträffar det förra, eller erkännandet att
han uppträdde för en förlorad sak, så innebar detta på samma gång ett
erkännande att han uppträdde till försvar för en sak, som han sjelf ansåg
icke vara synnerligen hållbar. ö

Han vände sig först mot den i konventionen bestämda afgift, som
hvarje enskild mlemnare af guld till myntning skulle erlägga, och om jag
y teiligare horde rätt, så ansåg han algiften vara för högt satt. Jag må

Den 19 April, f. m.

Öppet bekänna att jag icke har tillräcklig kännedom om hvad den verkliga
kostnaden för utmyntning af guld belöper sig till, för att på egen
erfarenhet stödja något omdöme, huruvida den bestämda myntningskostnadsafgilten
är för hög eller för låg, utan vill jag i detta hänseende endast erinra
att frågan varit ganska omständligt behandlad, nemligen först af den förliden
sommar i Köpenhamn samlade myntkommissionen, mot hvars förslag
i ämnet anmärkningar dock af Statskontoret gjordes med den påföljd, att
ändring vidtogs innan konventionen afslutades. Jag tror derföre att denna
sak blifvit så grundligt pröfvad som behörigt varit, och att man kommit
till ett resultat som åtminstone icke särdeles mycket kan afvika från hvad
som är det riktiga och rätta. Emellertid kunde jag icke finna att den
värde talaren anförde något skäl för sin åsigt, att myntningskostnadsafgiften
skulle behöfva anses för högt tilltagen, och således har jag deraf
ytterligare anledning att anse den ganska lämpligt satt.

Talaren fästade sig sedan och, som det tycktes, hufvudsakligen vid
att man i konventionen äfven upptagit bestämmelser angående skiljemyntet,
samt anförde hurusom norska Statsrådet Professor Broek skulle i en
broschyr hafva yttrat, att det icke vore riktigt i en myntkonvention inbegripa
överenskommelser angående skiljemyntet, Öppet får jag bekänna
att jag icke läst denna broschyr, ehuru jag hört den mycket omtalas och
äfven sett densamma omnämnd i skrift. Hade jag läst den, så är det
möjligt, att de skäl Professor Brack deri anfört till stöd för sin mening,
skulle hafva synts mig vara af beskaffenhet att kunna inverka äfven på
min åsigt i saken; men som jag nu icke läst den, så är det klart att jag
icke heller kunnat taga något intryck af dess innehåll. När dessutom
den förste talaren, som åberopade Professor Brochs auktoritet, icke vårdade
sig om att anföra hans skäl, har jag icke heller af detta åberopande
funnit mig på något sätt rubbad i min mening, att det kan vara godt
hafva gemensamma bestämmelser icke endast om hufvudmyntet utan jemväl
om skiljemyntet intagna i konventionen.

Hvad anmärkningen om eller mot den föreslagna legeringen af skiljemyntet
beträffar, får jag säga detsamma som jag sagt i fråga om myntkostnadsafgiften,
att nemligen saken är mycket omständligt afhandlad dels
af myntkommissionen, dels af Statskontoret, dels slutligen vid konventionens
afsilande, hvarvid Statskontorets anmärkningar tyckas hafva blifvit
behörigen tagna i öfvervägande. Jag lugnar mig således äfven här vid
lag och anser, att man kommit det rätta så nära man möjligen kunnat,
sedan så olika meningar varit föremål för pröfning.

Vidare yttrade sig talaren om 40-öresstyckena och sade, att det skulle
ligga något oriktigt uti att, när konventionen medgifver Danmark och
Norge rätt att prägla dessa myntstycken och skicka dem på oss med
tvångskurs, vi icke förbehållit oss samma rätt tillbaka. Jag ber då få
fästa talarens uppmärksamhet derpå, att han härvid gick något ifrån
ämnet, enär han åberopade en föreslagen bestämmelse i det ännu icke
föredragna förslaget till lag om rikets mynt, der, såsom sannt är, intet
förekommer om att äfven vi skola prägla 40-öresstycken. Tills vidare
hafva vi dock endast att göra med konventionen, och om den värde talaren
behagar titta närmare på femte artikelen, så heter det der, att “af
silfvermynt kunna utmyntas nedanstående stycken “, och sedan uppräknas

Den 19 April, f. ra.

bland andra äfven 40-öresstycket; men i hela konventionen finnes icke
något undantagsstadgande, som skulle hindra Sverige att prägla denna
myntsort, om det funne sådant vara för sig fördelaktigt. Det beror således
helt och hållet på oss sjelfva hvad vi i den saken vilja göra, när vi
komma att afhandla förslaget till myntlag för riket, öfver hvilken lag de
andra rikena icke hafva någon bestämmanderätt, för så vidt den icke strider
mot konventionen.

En annan anmärkning, som af den värde talaren gjordes, hade jag
lika litet väntat mig få höra från det hållet, ja, den syntes mig verkligen
vara af beskaffenhet att icke böra framkomma i en Riksdagens Kammare.
Han sade att hvad man hittills öfverklagat och trott sig kunna få afhjelpt
genom en myntkonvention, olägenheten nemligen deraf att man, synnerligast
i södra Sverige, öfversvämmats af danskt silfvermynt, som har litet
mindre silfvervärde än det nuvarande svenska, icke skulle blifva afhjelpt,
emedan konventionens bestämmelse, att ett och samma mynt skall vara
lagligt betalningsmedel i alla tre rikena, “alldeles icke*1, såsom han ur
utskottsbetänkandet citerade, gäller i afseende på det gamla myntet utan
endast afser det enligt konventionen blifvande nya myntet. I detta hänseende
ber jag få fästa uppmärksamheten derå, att den värde talaren såsom
stöd för sin mening åberopade ett yttrande af Utskottet, hvilket icke
har afseende på den sak anmärkningen gällde. Beträffande det gamla
myntet stadgas ju i konventionens 16:de artikel, att

“Hvart och ett rikes statsmakt förbehålles det att träffa de nödiga
bestämmelserna om tiden när, och sättet hvarpå öfvergången till det nya

myntsystemet skall ega rum, dock så: — — — — —_— —--—

att från och med den 1 Januari 1875 ingen utmyntning efter de nu i
hvarje rike gällande myntlagar må ega rum; och

att de hittills använda silfver-, koppar- och bronsmynt skola hafva
upphört att vara lagligt betalningsmedel i vederbörande riken, silfvermynt
af en femtedels speciedalers värde eller deröfver före utgången af år 1878,
och de öfriga mynten före utgången af 1881“. Det öfverenskommes således
mellan de Henne rikena, att hvardera riket skall inom de utsatta terminerna
hafva aflyst de mynt, som äro präglade enligt de äldre myntlagarne.
Nu förmodar jag den värde talaren menade, att, fastän i konventionen
säges att de särskilda rikenas äldre mynt icke efter de nämnda
terminerna skola vara gällande som lagligt betalningsmedel, dermed dock
icke är sagd!, att hvarje rike är skyldigt inlösa sina äldre mynt med motsvarande
belopp i det nya myntet; jag kan åtminstone icke förstå att
han menade något annat. Men mot en sådan invändning behöfver jag
säkerligen icke anföra särdeles mycket. Det är ju alldeles klart, att om
en stat, som utgifvit vissa myntsorter, påbjuder att det eller det myntet
efter den eller den terminen icke vidare skall få gälla såsom lagligt betalningsmedel,
samma stat också är skyldig att föranstalta om detta mynts
inlösande eller invexling. Åtminstone låter det sig icke tänka, att en civiliserad
stat skulle våldföra sig mot den enskilde på ett sådant sätt, att
den vägrade fullgöra sina förbindelser till honom i detta hänseende. Således
tror jag, att man icke heller synnerligen bör fästa sig vid denna
anmärkning.

Den 19 April, f. m

Den ärade talaren yttrade vidare något derom, att det lätt kunde
kända att vi hädanefter finge samma olägenhet af det nya danska silfvermyntet,
som vi hittills haft utaf det gamla; han förutsade nemligen möjligheten
deraf, att det skulle kunna fälla danskarne in att prägla en stor
massa skiljemynt och söka utprångla dem i de tvänne länder, med hvilka de
ingått myntkonvention. Först och främst har konventionen redan anvisat
en utväg att förekomma denna olägenhet, då den medgifver hvardera af
de kontraherande rikena rätt att skicka tillbaka sådana mynt, ifall man
af dem blir för mycket besvärad. För det andra vill jag fästa uppmärksamheten
på en annan omständighet, lika vigtig och lika verksam till förekommande
af den befarade olägenheten som nyssnämnda stadgande i
konventionen, nemligen att undervärdet i skiljemynten, åtminstone i dem
hvilka skulle kunna komma i fråga att spridas till något större belopp,
icke är så synnerligen stort; det brister nemligen i dem icke mera än 5 p,
procent af silfver i det värde som präglen utvisar. Men den stat som
präglar dessa mynt, har derpå icke så stor vinst som de 5 T!; procenten
utvisa, emedan enligt bestämmelserna i myntkonventionen angående legeringen
en ganska betydlig qvantitet koppar måste tillsättas. Räknar man
vidare sjelfva myntningskostnaden, så torde det vara temligen antagligt,
att vinsten på präglingen af skiljemynten icke blifver så särdeles stor, utan
att det kanske snarare, noga räknadt, är en fördel att prägla så litet af
dem som möjligt. Ty om också med beräkning af koppartillsatsen och
präglingskostnaden någon skilnad skulle visa sig emellan myntets produktionskostnad
och det värde detsamma enligt präglen representerar, så, enär
staten i alla fall till slut måste inlösa det med guld till fulla beloppet
enligt prägeln, så kan vinsten icke blifva större än på sin höjd räntan
under den tid myntet varit i omlopp på den der lilla skilnaden mellan
kostnaden för myntets frambringande och myntets namnvärde. Men då
skilnaden mellan dessa värden är så obetydlig, är räntan också obetydlig
och motsvaras fullkomligt af den minskning i värdet, som uppstår genom
myntets nötning under den tid det är ute i rörelsen, och det är derföre
fara värdt att den stat, som släpper ut eu större mängd skiljemynt, än
behofvet kräfver, slutligen skall finna sig på den affären hafva gjort en
förlust i stället för en vinst. Den saken förefaller mig så klar, att jag
för min de! icke kan hysa någon farhåga i detta afseende, äfven om,
hvilket är en omöjlighet, jag skulle kunna antaga, att någon af de tre
staterna skulle hafva för afsigt att bära sig så illa åt, som den ärade
talaren tycktes förutsätta.

Den ärade talaren kom slutligen efter alla dessa anmärkningar fram
med den, jag vill erkänna det, aldra vigtigaste och som kanske just derföre
sparades till sist, nemligen anmärkningen mot sjelfva konverteringsgruuden,
huru man vid öfvergången rätteligen borde gå till väga, om det
kan vara rätt att för alla uppgörelser fasthålla en fix konverteringskurs
eller att låta densamma, i fråga om liqvider som äro utfästade i riksdaler,
bero af det vexlande värdeförhållandet mellan de tvänne ädla metallerna,
guld och silfver. Bestridas kan icke, att vid öfvergången från den ena
metallen såsom grund för myntväsendet till en annan man alltid blottställer
sig för en liten rubbning i de förhållanden som bero af äldre förbindelser,
något som naturligtvis är desto mera gifvet, som det är ett kändt

Den 19 April, f. m.

faktum, att värdeförhållandet mellan silfver och guld icke är konstant,
utan tid efter annan till följd af olika konjunkturer förändras. Ville man
försöka betrakta frågan rent vetenskapligt eller teoretiskt, så skulle man
kanske kunna, åtminstone vid ett ytligt betraktande af förhållandet, vilja
säga, att det vore riktigare att icke i fråga om de äldre förbindelserna grunda
öfvergången på eu fix kurs mellan silfver och guld, utan låta liqviderna
efter öfvergångstiden bero på värdet af dessa metaller sinsemellan vid den
tid, då liqviden sker. Men att i verkligheten komma derhän, att hvarje
liqvid uppgöres på grund af värdeförhållandet mellan de begge metallerna
vid sjelfva tidpunkten för liqvideu, är alldeles omöjligt. I vårt lands aflägsna
bygder, då en liqvid skall uppgöras, har man nemligen icke reda
på hurudant värdeförhållandet mellan dessa metaller är på den stora
marknaden, och man skulle derföre, om man ville bestämma eu rörlig
kurs, blifva nödsakad att, såsom myntkomitéen för ett par år sedan föreslog,
bestämma medeltalet af värdeförhållandena mellan de tvänne metallerna
under det nästförflutna året såsom den grund, hvarpå alla liqvider
af äldre förbindelser under det löpande året skulle verkställas. Men det
skulle då mycket lätt kunna hända, att man, i stället för att träffa det
teoretiskt rätta, komme att skilja sig derifrån måhända mycket mera än
som vid bestämmaudet af en fix kurs är förhållandet. Ty med de vexlingar
dessa värdeförhållanden från uråldriga tider varit och äro underkastade,
är det alldeles klart, att medeltalet af dem under det förflutna året kan
hafva varit helt annorlunda än det som existerar under det löpande och
specielt den dag då liqviden skall ske. Jag tror således, att äfven vetenskapsmännen,
om de tänka litet på den vigtiga omständigheten, att det
är många icke-vetenskapsmän, som beröras af denna förändring, måste
frångå sin teori och godkänna det, som i praktiken kan vara nyttigast
och bäst. Och detta iir ovilkorligen, att en fast kurs mellan gamla och
nya myntet en gång för alla blir bestämd. Man slipper derigenom allt
det trassel och den oreda, som den rörliga kursen skulle komma att föranleda.
Att man genom antagande af den konverteringskurs, som i myntkonventionen
föreslås, skulle, såsom den ärade talaren yttrade, på något sätt ensidigt
lagstifta till förmån för fordringsegarne och till skada för gäldenärerne
kan jag för min del alldeles icke erkänna. Ser man förhållandena sådana
de nu äro och sådana de varit under den förflutna tiden, så skulle man
tvärtom kunna säga, att den föreslagna konverteringen skall lända icke fordringsegaren
utan gäldenären till fördel; men denna fördel för den sednare
och nackdel för den förre är så obetydlig, att jag hoppas, att hvarje
fordringsegare, som skulle kunna känna sig i någon mån lidande genom
konverteringsbestämmelserna, i allt fall för den goda sakens skull går in
på att vidkännas skadan.

Den ärade talaren tycktes, då han framställde sistnämnda påstående,
utgå från den åsigten att silfret skulle hädanefter komma att falla i pris.
Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet säger sig vara af samma tanke,
men har dervid likväl, något hvarpå den ärade talaren icke lika mycket
fäst sin uppmärksamhet — inlagt en reservation, då Utskottet säger, att den
förmodan man nu hyser om att silfret framdeles skulle komma att falla
ännu mera än det gjort under de sednaste månaderna — alldeles icke är grundad
på några bestämda och osvikliga faktorer. Mycket kan ju under tiden

Den 19 April, f. m.

inträffa, som gör att resultatet blir ett annat än det vi nu antaga såsom
sannolikt, det måste hvar och eu medgifva. Värdeförhållandet mellan
silfver och guld beror på så ofantligt många omständigheter, och det är
rent af omöjligt för någon att med någon grad af sannolikhet förutsäga,
huru saken för framtiden skall komma att gestalta sig.

Den ärade talarens yttrande om den svenska skulden till utlandet
och den ifrågavarande myntförändringens inflytande derpå vill jag icke
upptaga till bemötande; den nästföregående talaren på malmöbänken har
så fullständigt tillintetgjort den ärade talarens anmärkningar i det
afseendet, att intet vidare dervid är att åtgöra. Klart är, att hvad vi
här kunna komma att besluta angående vårt myntväsen alldeles icke kan inverka
på liqviderna till Tyskland af förbindelser, ställda på betalning i
preussiska thaler eller på betalningen till England af skulder lydande på
pund sterling. Antingen vi behålla det gamla silfvermyntet eller öfvergå
till guldmynt, måste dessa obligationer, ställda i utländskt mynt, betalas
på samma sätt, fullkomligt oberoende af alla åtgöranden från vår sida
i fråga om myntet, nemligen i den myntsort, hvarå de lyda.

Att till förord för sjelfva saken i öfrigt anföra något, torde icke vara

nödigt; jag kan i detta afseendet helt enkelt inskränka mig till åbero pande

af hvad som derom är anfördt dels i Kongl. Majrts proposition, dels
vidare i det sammansatta Utskottets betänkande.

Jag slutar med att hemställa om bifall till det föredragna konventionsförslaget.

Herr Carl Ifvarsson: Sedan jag begärde ordet, hafva de tvänne

talare, hvilka yrkat bifall till förslaget, mer än tillräckligt vederlagt den
talare, som begärt återremiss, och jag gjorde för den skull måhända

bäst uti att icke yttra mig; men då jag nu en gång blifvit uppropad,

anser jag mig böra uttala den mening som grundat mitt eget beslut och
vill derföre i korthet angifva skälen derför. Jag anser mig då böra i första
rummet nämna, att då jag antager att tvisten om huruvida tiden är
inne att öfvergå från silfver till guld, såsom en annan talare redan erinrat,
under de föregående riksdagarne blifvit undangjord och hvar och en
således tager för gifvet att öfvergången måste ske, ju förr desto heldre,
så blir första frågan den, på hvad sätt öfvergången lämpligast skall verkställas,
på hvad sätt reformen lämpligast kan genomföras utan att för oss
medföra alltför stora olägenheter. Under nuvarande förhållande skulle,
vågar jag påstå, svårligen något lämpligare förslag än det nu föreliggande
kunna framläggas. En konvention med Tyskland eller Frankrike skulle
genom olikheten mellan dessa länders myntsystem och vårt nuvarande
medfört så stora olägenheter vid öfvergången, att mången knappast torde
kunna föreställa sig, hvilket trassel som deraf skulle hafva uppstått. Man
hade derigenom visserligen vunnit likställighet med en större stat än dem,
med hvilka traktaten nu blifvit aftalad, men den vinsten hade, efter mitt
förmenande, icke uppvägt de besvär och det trassel som å andra sidan
blifvit en följd af en dylik konvention. Innebure förslaget eu framställning
om antagande af det ena eller det andra af nyssnämnda myntsystem,
vare sig Tysklands eller Frankrikes, vore det således, från den synpunkten
sedt, skäl att förkasta det, helst som, såvidt jag kan finna, någon ut -

Den 19 April, 1''. m.

sigt icke tinnes att dessa stater i framtiden skola förena sig om ett ge"
mensamt system. Och något annat af de större staternas myntsystem
har ej heller, åtminstone för det närvarande, någon utsigt för sig att
blifva allmänt antaget. Återstår således endast den frågan till afgörande,
huruvida det är lämpligt att förena sig om ett gemensamt mynt med de
tvänne närmast oss liggande länder, med hvilka vi stå i daglig beröring.
Detta mål har regeringen nu sökt vinna derigenom att hon föreslagit en
öfverenskommelse med Norge och Danmark om likställighet i afsende på
såväl myntets innehåll och beskaffenhet som myntenheten, och, såvidt jag
kan förstå, hafva vi icke något skäl att vara missnöjda med förslaget,
då det bibehåller den gamla myntenheten, fastän under ett nytt namn.
Benämningarne “krona11 och “riksdaler11 betyda nemligen, icke annat än
jag kan finna, endast, den förra enheten för det nya myntet, guldet, och
den sednare enheten för det gamla, silfret, men begge enheterna äro lika
stora. Då vi således enligt konventionen få behålla samma myntenhet
som förr, både beträffande riksdalern och dess indelning i öre, så ligger
häri för oss en stor fördel, som vi säkerligen icke i någon konvention med
en större, främmande makt skulle kunnat tillförsäkra oss. Då nu härtill
kommer, att de besvärligheter, hvilka åtminstone i gränsorterna förnummits
uppstå af de olikheter mellan de tre nordiska länderna i afseende
både på myntenheten och myntens silfverhalt, som för närvarande finnas,
genom konventionen upphöra, då jag tager i betraktande vinsten häraf
för hela landet, finner jag häri ytterligare ett skäl för förslagets antagande.

Under dessa omständigheter och då de olägenheter, som alltid under
hvilka förhållanden som helst måste medfölja en öfvergång från silfver till
guld, icke kunna undvikas, olägenheter som dock kunna vara större än de
som äro en följd af detta förslag, så kan jag icke inse att man i detta
afseende har någon anledning att klandra förslaget.

Jag skall icke upptaga Kammarens tid med något längre yttrande i
ämnet, då, som jag hoppas, hvar och eu redan tänkt sig så mycket in i
saken, att han vet, hur lian ämnar rösta, i fall omröstning kommer att
ega rum. Jag anser för min del de motiv, som blifvit af Utskottet anförda
för förslaget, goda och yrkar således bifall till detsamma.

Herr Uhr förenade sig med Herr Carl Ifvarsson.

Vidare anförde:

Herr Petter Olsson: Då det icke lär kunna förnekas att en fråga

af den beskaffenhet som denna är af en särdeles stor vigt för vårt land,
så torde det tillåtas äfven mig att för en stund upptaga Kammarens tid
med att i densamma yttra några ord.

Det har, såvidt jag kunnat förstå, icke egentligen varit mer än en
mening derom att en öfvergång från silfver till guld i vårt land varit
önskvärd och efterlängtad; jag tror att i detta afseende man val kan
säga, att meningarne varit temligen ense. Vid sådant förhållande uppstår
helt naturligt den frågan, under hvilka omständigheter en sådan
öfvergång bör företagas. Det torde vidare vara klart, att vid denna öfver -

Den 19 April, f. m.

gång olägenheter måste uppstå, hvilka kunna anses vara utaf en ganska
ingripande beskaffenhet, likasom också att man å andra sidan beräknar
fördelarne af densamma så högt, att de böra uppväga dessa olägenheter.
Att äfven vid den nu ifrågasatta öfvergången olägenheter måste uppstå,
lärer ingen kunna förneka, och skulle man få höra röster som fästa sig
så mycket vid dessa olägenheter, att de mera se på dem än på fördelarne,
så tror jag icke heller att man bör så mycket förundra sig deröfver.
Jag tror att dessa farhågor kunna vara välgrundade, beroende på de olika
synpunkter, från hvilka frågan betraktas, men jag tror å andra sidan att
fördelarne, om man rätt ser på frågan, skola befinnas vara af ändå större
betydelse än olägenheterna.

Den första, och man skulle väl också kunna säga den största, olägenheten
torde vara den s. k. konverteringen, eller det beslut Riksdagen
skulle fatta i afseende på värdeförhållandet, eller silfrets förhållande till
guldet och guldets förhållande till silfret, med andra ord bestämmandet
af huru de liqvider skola komma att ske, hvilka till följd af ingångna
kontrakt och obligationer framdeles skola verkställas. Det var denna
punkt som den förste talaren fäste sig vid, såsom synnerligen vigtig, och
den är också, som jag tror, den vigtigtste i hela frågan. Att fixerandet
för en längre tid af guldets värde i förhållande till silfret kan komma
att djupt ingripa i eganderätten, kan icke bestridas, ty enligt förskrifningen
är gäldenären ju endast förpligtad att betala sin skuld och fordringsegaren
berättigad att fä sin fordran liqviderad med silfver, men genom
konverteringen förändras detta förhållande derhän, att gäldenären förpligtas
att lemna och fordringsegaren att mottaga guld i stället för silfver.
Man kan icke, det är klart, undgå att fästa uppmärksamheten härvid;
och det torde derföre vara skäl att se till, huru förhållandet i verkligheten
kommer att gestalta sig.

Jag ber då först och främst att få anmärka, att påståendet att guldet
skall komma att stiga och silfret att falla i värde eller det motsatta,
att guldet kommer att falla och silfret att stiga, faller inom ett område,
der man icke med någon som helst säkerhet kan göra sina beräkningar,
gissningarnes. Den frågan är, såvidt jag kan förstå, ingenting annat än
en konjunkturfråga. Det förhåller sig med priset på guld och silfver
alldeles på samma sätt, som med priset på en mängd andra varor, hvilka
icke finnas i obegränsad qvantitet, t. ex. spanmål, kaffe m. m., det beror
på omständigheter, på tillgång och efterfrågan, hvilka kunna vara olika
i olika länder och på olika tider, men omöjligen på förhand beräknas. Om
vi t. ex. försöka beräkna värdet af silfret i framtiden, så måste vi söka beräkna
huru stor exporten af silfver från Europa kommer att blifva; men för
att kunna beräkna detta, måste vi undersöka huru skördarne komma att utfalla
i de länder, dit silfret kommer att exporteras. Men kan väl någon
bland oss säga, huru stor t. ex. bomullsskörden i Nord-Amerika kan blifva
eller huru mycket bomull vi komma att taga från Orienten. En sådan
beräkning ligger utom hvarje mensklig förmåga, och måste alltid blifva
mer eller mindre otillförlitlig. Vill man lägga en dylik beräkning till grund
för det kloka och riktiga i den förändring, som här föreslås, så bygger
man, i min tanke, på eu alltför vansklig och osäker grund. Att lägga en
konjunkturberäkning till grund för ett så vigtigt beslut som det, hvarom

Den 19 April, f. m.

nu är fråga, anser jag högst oriktigt och det är detta jag ansett mig böra
uttala. Att på grund af dylika beräkningar säga, att silfret kommer att
falla och att vi derföre skola öfvergå till guld, eller att guldet kommer att
falla och att vi derföre icke böra påskynda förändringen, anser jag för ett
ganska vanskligt resonnement. Derföre tror jag man måste hafva andra
giltigare skäl för en så vigtig förändring, hvilka jag straxt skall taga mig
friheten i all korthet antyda. Vill man se något närmare på saken —
jag tog mig friheten anmärka att förändringen verkligen medför åtskilliga
olägenheter — så bör man se till huruvida dessa olägenheter under närvarande
förhållanden och i framtiden kunna öfvervinnas. Konverteringen
eller betalningen af de skulder, för hvilka den enskilde, eller landet i dess
helhet, eller större korporationer häfta antingen till utlandet eller inom
lands, är en fråga af ganska stor vigt.

Beträffande liqviden af skulderna till utlandet, så tror jag att denna
kan ske på trenne sätt, Det första är att, såsom vanligen sker, köpa vexlar
på det land, der man skall verkställa liqviden, och vid inköpet lägga
det landets mynt, der köpet sker, till grund för kursberäkningen. Om
t. ex. en vexel skall betalas i thaler i Hamburg, så köper man tyska mark,
och den kurs som då är gällande mellan det svenska myntet och det tyska
kommer att beräknas vid vexelköpet. Att eu fordringsegare i Hamburg
eller i Tyskland skulle vägra att mottaga en betalning i sitt lands
gångbara mynt, kan jag icke föreställa mig, enär, såvidt jag förstår, han
icke kan erhålla liqvid på något fördelaktigare sätt än i det lands mynt,
der han i öfrigt drifver sin affär.

Men man kan också tänka sig ett annat förhållande. Betalningen
kan erläggas i silfverplantsar. Fordringsegaren har fått en förskrifning,
lydande på silfver, och vill hafva silfver i liqvid. Man går då till väga på
det sätt, att man, om myntadt silfver ej finnes att tillgå, köper silfverplantsar
och dessutom betalar den myntskatt, som för utmyntningen af
silfret på betalningsorten är föreskrifven. Skulle fordringsegaren begära
betalning i silfver, kan han, skulle jag tro, icke rimligen begära denna
betalning på annat sätt än så, att han får plantsar plus den skatt eller
den afgift, som erfordras för utmyntningen; ty man kan ju tänka sig att
silfret står högre i kurs i utlandet än i det land, hvarifrån liqviden kommer,
och att det derföre är fördelaktigt för fordringsegaren att sälja detta
silfver på silfvermarknaden och derpå göra en vinst.

Det tredje sättet är, såsom talaren från Malmö yttrade, genom
öfverenskommelse eller kompromiss mellan kontrahenterne.

Olägenheterna af liqvideringssättet äro i intetdera fallet så betydande,
att man för deras skull behöfver afvisa ett så vigtigt förslag som
detta.

Samme ärade talare framställde åtskilliga andra anmärkningar, som
dock redan blifvit af andre talare bemötte; och jag vill derföre blott
nämna några ord om sjelfva skiljemyntet.

Det har blifvit sagdt, att en del af det gamla skiljemyntet, som nu icke
är skiljemynt, utan verkligt mynt, fortfarande skulle komma att cirkulera
i den allmänna rörelsen, att det skulle fortfarande komma att. fungera
som sådant och konventionen således i det afseendet icke medföra någon

fördel.

Den 19 April, f. ra, 17

fördel. Men man förbiser då det klara och tydliga stadgandet i konventionen,
hvilket redan en föregående talare påpekat, angående tiden inom
hvilken utmyntningen af det gamla myntet skall upphöra, samt tiden, då
dessa mynt ej vidare få anses som lagligt betalningsmedel. Har man5någon
erfarenhet af huru det i verkligheten går till, så inser man nog, att,
då nya skiljemynt utsläppas, så uttränga de så småningom de gamla, ersätta
dem; det gamla myntet emottages då icke längre af allmänheten,
cirkulationen förminskas mer och mer, till dess den slutligen alldeles afstannar.

Starka farhågor hafva uttalats från flera håll för en Översvämning
af danskt skiljemynt. Jag kan icke fatta orsaken till denna fruktan, tv;
såsom Herrarne veta, är skyldigheten att mottaga detta skiljemynt ej
obegränsad; ingen är förpligtad enligt konventionsförslaget att af detta
mynt emottaga större qvantitet än 20 kronor eller mera än 1 krona af
kopparmyntet, och man eger dessutom rätt att få detsamma inlöst med
motsvarande qvantitet guldmynt. Eli hvar, som innehafver en större
qvantitet af detta skiljemynt, är berättigad att vända sig till det lands
styrelse, som utgifvit myntet och få det inlöst med ett motsvarande qvantum
guld. Jag kan således ej fatta, att någon olägenhet skulle kunna
uppstå för den allmänna rörelsen genom det nya skiljemyntet, äfven om,
hvilket ej gerna kan antagas, Danmark skulle försöka att före oss utmynta
detta mynt. Större liqvider verkställas dessutom icke, så är åtminstone
i allmänhet förhållandet, med klingande mynt, utan med vexlar;
har man t. ex. att liqvidera eu skuld i Köpenhamn, så skickar man icke
dit vare sig silfver eller guld, man köper vexlar och betalar med dem;
och förhållandet är alldeles detsamma, om en Köpenhamnare har en skuld
att betala till en svensk, han lärer nog ej vara så barnslig att gå till
väga på annat sätt än vi.

Fördelarne af konventionen anser jag deremot ganska stora. Erfarenheten
visar, det torde ej kunna förnekas, att det just är vid de små
transaktionerna, som förluster uppstå till följd af de olika värdena i de
särskilda ländernas mynt. Man säger, att den svenska riksdaler!! nu står
i ett högre värde än den danska. Det är sannt, att så är förhållandet,
men man behöfver ej gå så särdeles långt tillbaka i tiden, för att finna
att den danska riksdalern stått högre än den svenska. Då var det den
svenska _ riksdalern, som skickades till Danmark, nu är det den danska,
som skickas till Sverige. Men dylika transaktioner skola förlora sin anledning,
skola upphöra, så snart konventionen träder i kraft; ingen
skall då längre kunna göra vare sig vinst eller förlust på att betala med
det ena eller det andra landets mynt. Och icke nog med denna fördel;
försäljningar och inköp i grannrikena blifva då mycket lättare än nu att
verkställa. Myntets likhet eller receptabilitet i de tre länderna är, enligt
mm tanke, en af de största fördelarne af konventionen.

Det har talats om skandinavismen. Önskar man framgång åt dess
sträfvanden, vill man en förening mellan de tre nordiska länderna, så
tror _ jag icke att något kan kraftigare bidraga till det målets vinnande
an just sådana åtgärder som denna, hvilka underlätta samfärdseln och
bidraga till uppkomsten af ett godt förhållande de olika ländernas inne Riksd.

Prof. 1873. 2 Afd. 4 Band. 2

Den 19 April, f. m.

lånare emellan. Jag tror att det är på den vägen man säkrast når den
förening man önskar, bäst realiserar den praktiska skandinavismen; för
mig är det ändamålet äfven ett vigtigt skäl att bifalla hvad Utskottet
här föreslagit.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid. Mycket har redan
förut här blifvit i frågan yttradt; och den som haft tillfälle taga kännedom
om de skrifter och uppsatser i tidningarne, som behandlat detta
ämne, torde genom dem hafva bättre kunnat sätta sig in i saken, än som
kan ske genom en diskussion här i Kammaren. Resultatet af hvad jag
sagt är att, efter min öfvertygelse, äfven om en eller annan olägenhet
skulle uppstå genom öfvergången till det nya systemet, dessa dock i jemförelse
med fördelarne äro så små och obetydliga, att jag icke ett ögonblick
tvekar att tillstyrka bifall till den nu föredragna delen af betänkandet.

Herr Gumselius: Då jag i början af denna diskussion hörde en
talare, framstående lika mycket genom sin ställning här i Kammaren som
genom sina insigters omfång och lättheten att uttala sina åsigter, med
synnerlig ifver angripa det Sammansatta Utskottet, af hvilket jag haft
äran vara ledamot, så ansåg jag det för min skyldighet, då i öfrigt ingen
af Utskottets ledamöter ännu begärt ordet, att söka besvara hans anförande.
Sedan dess hafva emellertid snart nog ett par timmar förflutit
och fyra talare yttrat sig, alla till försvar för Utskottet. Af det kortfattade
referat jag funnit mig böra till stöd för mitt minne gorå af den
förste talarens anförande, finner jag nu vid en blick på anteckningarne
icke synnerligen mycket för mig återstå att besvara.

Egentligen vill jag sysselsätta mig något litet med tvänne saker af
dem, som den ärade talaren, anhängare af decimalsystemet, om än icke
af den reform, om hvilken det nu är fråga, företrädesvis framhöll, nemligen
å ena sidan små fyratio-ören och å den andra det stora talet
4,000,000.

Fyratio-örena af hvilka han ville göra någonting . betydligt, hafva
redan af föregående talare blifvit nedbringade till sina rätta dimensioner,
men jag ber dock att om dem få tillägga några ord. — Representanten
på smålandsbänken motsåg med förskräckelse, att Norge och Danmark
skulle komma att öfversvämma Sverige med fyratio-ören och betonade
särskildt, att öfversvämningen från Danmark torde blifva ganska stor.
Nu är det dock förhållandet, att Danmark icke ämnar slå några fyratioören;
den delen af den ärade talarens betänkligheter emot förslaget
torde således få anses förfallen. Då man skulle öfvergå till ett för de
skandinaviska länderna gemensamt decimalsystem i afseende på myntet,
var nemligen meningen helt naturligt till en början att, utom två- och
ett-kronorna, endast prägla mindre mynt af sådan valör, som anstår ett
decimalsystem: 50-, 20- och 10 ören samt 5-, 2- och 1-ören. Man önskade
också företrädesvis och varmast från dansk sida, att värdet af de nya
silfvermynten på öretal skulle blifva 10, 20 och 50 öre, men då från
norsk sida yrkades utmyntning af 40-ören, såsom ett för norrmännen
beqvämt skiljemynt, motsvarande 12 norska skilling, och från svensk sida
af 25-ören, gingo danskarne in på att i stället för 20-öret antaga

Den 19 April, f. m.

25-öret och emellan denna och 50-öret medgifva inskjutande af det
norska 40-öret. Huruvida sjelfva systemet härigenom i någon mån förryckts,
derpå vill jag ej inlåta mig. Emellertid ämnar man nu tillämpa
konventionen så, att i Sverige och Danmark präglas 10-, 25- och 50-ören, men i Norge 10- och 40-ören. Eu öfversvämning af danska
40-ören torde således, åtminstone under den närmaste framtiden, icke
vara att motse. Någon säkerhet för att förhållandet alltid skall förblifva
sådant finnes visserligen icke, ty Danmark har samma rätt som Sverige
och Norge att när som helst prägla skiljemynt af ifrågavarande valör;
men vi skulle ju kunna emot den fast otroliga öfversvämningen sätta en
annan lika stark. För öfrigt tillåter jag mig erinra, att det knappast
torde vara oss värdigt eller lämpligt att i det ögonblick vi stå i begrepp
att ingå en så vigtig öfverenskommelse med våra grannar förgäta, att en
sådan öfverenskommelse bör vara bygd på förtroende, ej på motsatsen.

På tal om skiljemyntet förklarade den ärade talaren vidare, att han
skulle hafva önskat att i konventionen hade intagits en liknande bestämmelse
med den som finnes i den latinska myntkonventionen, att nemligen
skiljemynt endast skulle utgifvas till ett visst begränsadt belopp, beräknadt
efter en viss qvantitet på hvarje innevånare, och tilläde, att icke ens detta
skydd vore verksamt nog, ty Frankrike hade, sade han, ehuru detta stadgande
intogs i konventionen, ändock blifvit öfversvämmadt af dåligt italienskt
skiljemynt. Hvad beträffar det sednare påståendet, så undrar jag om det
icke i en viss grad åtminstone var romerskt skiljemynt, som talaren åsyftade,
hvarvid han förbisåg, att detta mynt, som sökte sig och lyckades i
mängd finna väg till Frankrike, förskref sig från en stat, som icke hade
biträdt konventionen. Det exemplet lär alltså icke här vara tillämpligt.
För öfrigt ligger det i sakens natur, att, då ett land har skiljemynt af
ungefär samma godhet och alldeles samma valörer som ett grannland,
detta mynt skall vinna spridning i grannlandet. Det är då vigtigt, att
bestämmelser rörande skiljemyntet och dess invexling genom aftal regleras
till skydd mot olägenheter; men heldre än att söka detta skydd
uti den begränsning, att blott en viss silfverqvantitet per hufvud får utmyntas,
hvilken mängd kan tagas för stor eller för liten, men svårligen
lär kunna träffa den alldeles riktiga siffran, — skulle jag vilja förorda
skandinaviska myntkonventionens bestämmelser i detta fall, hvilka låta
skiljemynt komma rörelsen allt efter dess behof till godo och genom invexlingsstadganden
af ganska verksam art uppställa ett naturligt medel
moa spekulation på “öfversvämning“.

Angående de fyra millionerna, som Sverige skulle genom öfvergången
till det nya myntet förlora till utlandet, hafva trenne talare redan yttrat
sig. Jag skulle icke alls sysselsätta mig med dem, såvida icke den ärade
talaren på smålandsbänken hade yttrat sig om dem i en mycket allvarlig
ton och placerat dem i slutet af sitt anförande, såsom den egentliga
klämmen deri. Annars skulle jag nästan velat tro, att dessa millioner i
hans anförande spelat samma rol, som de tre millionerna i den antagligen
för honom bekanta uppsluppna operetten, “Frihetsbröderna“; när allt
kommer omkring, existera de kanhända i verkligheten lika litet, som
“Frihetsbrödernas“ millioner. Men — om vi nu skola tala om de 4 millionerna
— kunde det kanske först vara skäl att se till, om vi hafva

Den 19 April, f. m.

någonting att väga upp dem med? Jo, de motsvaras först till någon del
af den förlust Riksbanken, såsom Utskottet sid. 11 säger, lidit derigenom
att silfverförrådet under förra året sjunkit i värde med 300,000 R:dr
eller omkring 2 procent af den metalliska fondens 15 millioner, en förlust
som rätteligen borde beräknas efter hela beloppet af bankens silfverfordringar
och då uppgår till helt andra, långt större summor. ”Vidare
hafva vi, exempelvis att nämna, de förluster af likaledes 2 procent, som
sparbankernas delegare fått vidkännas å sina kapital, som öfverstiga 50
millioner; ytterligare förlusterna på de hos bankerna insatta depositionerna,
mer än 100 millioner o. s. v. Dessa här nämnda belopp, å hvilka
2 procent sålunda förlorats genom att vi dröjt antaga guldfot och genom
att silfret fallit, uppgå redan till vid pass 170 millioner och äro i sjelfva
verket ofantligt mycket större. Herr Keys millioner torde dermed vara
qvittade. Dertill kommer, att, såsom andre talare ådagalagt, vi ej kunna
undgå att i guld betala våra i silfver upptagna stora utländska lån, hvadan
de af Herr Key åberopade förlusterna drabba oss utan afseende på, om
vi för vår del antaga guldsystem eller icke. Och för öfrigt torde äfven
af den förste talaren medgifvas, att förluster af någon betydenhet hota
oss, om vi icke antaga guldmynt, som europeiska handelsförbindelser nu
allmänt fordra. Så liflig är ju vår handel med det i guld allmänt räknande
utlandet, att tullinkomsterna för importerade tullpliktiga varor förlidet
år uppgingo till nära fem gånger fyra millioner!

Jag tror således, att jag skall lemna de fyra millionerna i sitt värde,
såväl som fyratioörena Jag vill tillägga, att, då väl knappast någon
numera, torde ifrågasätta att ju icke en öfvergång till guldet förr eller
sednare måste ske, och detta till och med helt snart — den ärade talaren
medgaf ju detta sjelf — måste alltså en beräkning af de begge metallernas
värdeförhållande anställas, och när helst detta sker, stå vi inför likartade
betänkligheter, som de här framhållna. Dessa slags svårigheter
äro helt enkelt oundvikliga. — Och nu blir den sista och vigtigaste frågan:
skall man med denna öfvergång förknippa antagandet af ett alldeles
nytt myntsystem, som vållar en total omkastning i alla värden, en rubbning
i alla räkenskaper, eller skall man antaga ett system, som väl eger
fördelarne af guldsystemet, men icke den större rubbningens olägenheter?
Jag skulle för min del, oaktadt jag inser de ganska stora svårigheterna
vid att antaga ett för oss helt och hållet nytt myntsystem, förorda
det af alla krafter, om det funnes något sådant, som vore eller hade
utsigt för sig att blifva det allmänt gällande; men knappast lär för närvarande
någon sakkunnig hysa den tron om det franska systemet, som i
sjelfva verket för närvarande icke är något guldsystem, eller det engelska
med dess erkändt underhaltiga och i flera afseenden olämpliga guldmynt,
eller det tyska, som af tyskarne sjelfva erkännes såsom ett öfvergångssystem;
— det amerikanska är alltför långt ifrån oss, för att behöfva
tagas i betraktande. Man har visserligen på sednare tiden hört talas om
ett helt annat system, ett mera vetenskapligt, gramsystemet , på nationalekonomiska
mötet i somras i Köpenhamn förordades det af två eller
tre danska vetenskapsmän med mycket nit och vältalighet, och äfven en
svensk deltagare yttrade sig för detsamma och framlade ett förslag till
dess införande, enligt hvilket hufvudmyntet skulle blifva fem gram

Den 19 April, f. m.

och grammen delas i 100 cent; men ett mynt om 5 gram, nio tiondedelar
tint, är värdt ungefär 11 till 12 It:dr och sålunda nog stort; än
värre är, att minsta valören, en cent, blefve större än 2 öre. Förslaget,
ehuru rätt vackert, var således temligen opraktiskt, och vann ej heller
framgång.

Då vi således icke torde kunna på giltiga skäl sluta oss till något
af ett större land antaget system eller hafva tillräcklig anledning antaga
det nyssnämnda, så att säga, mera ideela systemet, men likväl måste
öfvergå till guld, så återstår oss väl ingenting annat än att söka jemka
vårt nuvarande system öfver till guld, utan vidare ändring af vårt myntsystem;
och kunna vi derom träffa öfverenskommelse med våra grannar
och med dem sluta ett försvarsförbund emot de olägenheter, som med
öfvergången kunna vara förknippade, så ligger väl deri en fördel.

Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.

Herr Jöns Pehr sson: I likhet med den förste talaren, som i
denna fråga hade ordet, inser äfven jag, att det torde vara, så att säga,
att tala för döfva öron, då jag nu måste förklara, det jag för min del
ej gerna vill antaga det Sammansatta Utskottets förslag angående den nya
myntkonventionen mellan de tre skandinaviska rikena. Men det kan icke
hjelpas, jag anser mig böra uttala min åsigt, den må gälla hvad den kan,
ehuru jag visserligen icke hyser någon förhoppning att för närvarande få
denna fråga på någon tid uppskjuten, då Utskottet så enstämmigt förordat
det föreliggande förslaget. A ena sidan har här, såsom mig synes,
på ett ganska klart sätt blifvit uppvisadt de olägenheter, som skola uppkomma,
derest förslaget antages, och å andra sidan har man äfven med
många ord och fraser sökt framhålla de fördelar, som den föreslagna nya
lagen skulle ega framför den gamla. Jag är dock öfvertygad derom, att,
derest man, utan förut fattade föreställningar, oväldigt och opartiskt vill
öfverväga verkningarne af den nya konventionen, man icke gerna kan
göra sig blind för den omständigheten, att de så mycket omordade fördelarne
af denna lag egentligen skulle träffa den större rörelsen och köpmansverlden
i allmänhet, men att deremot olägenheterna af densamma
skulle så mycket bjertare visa sig och framträda i det dagliga lifvet och
samfärdseln man och man emellan, samt att man följaktligen icke annat
än i högsta nödfall bör besluta sig för att antaga den nya myntlagen.
Fn talare från Helsingborg har i visst afseende, såsom mig synes, på ett
ganska riktigt sätt uttryckt, att det icke endast är skilnaden mellan det
gamla och nya silfvermyntet, som gör att kursen på danskt mynt blir
högre eller lägre, utan att detta helt enkelt beror på den större eller
mindre handelsrörelsen från det ena eller andra landet. Jag vet, att
man många gånger genom vexling af det danska silfvermyntet mot svenska
sedlar kunnat förtjena ända till 2 procent, och dessa missförhållanden
tror jag aldrig någonsin kunna fullt regleras antingen den ena eller
andra myntkonventionen antages, utan det är aflärsverlden sjelf, som här
vid lag skall reglera dessa förhållanden. Nu säger man visserligen, att
dylika olägenheter, genom förslagets antagande, skulle komma att förebyggas;
men härvid är att märka, att det gamla myntet dock ännu
länge kommer att qvarstanna i allmänna rörelsen; och erfarenheten har

Den 19 April, f. m.

äfven visat, att mynt, som redan är 60 till 70 år gammalt, icke ännu
helt och hållet försvunnit ur allmänna rörelsen. Härmed må dock vara
huru som helst; men det finnes äfven ett annat förhållande, som synes
mig mycket märkvärdigt. I B mom. af ll:te artikeln af den nya
konventionen förekommer nemligen en bestämmelse derom, att hvarje
rikes finansförvaltning skall in- och utvexla allt gångbart mynt från de
andra rikenas finansförvaltningar. Det förefaller mig som detta åliggande
rätteligen borde förflyttas på bankinrättningarne i de respektive länderna.
Hvad blir nemligen följden af denna bestämmelse om den antoges? Jo,
utan tvifvel den, att en särskild förvaltningsgren med ty åtföljande embetsman
inom de särskilda finans-departementen måste tillsättas för att ombestyra
denna in- och utvexling, derest en sådan skulle i större skala
ifrågakomma. Jag anser det derföre i praktiskt hänseende vara bäst att
detta bestyr öfverflyttas på de olika ländernas nationalbanker. Ensamt
denna besynnerliga bestämmelse vore för mig tillräcklig att icke antaga
förslaget, oberäknadt alla andra olägenheter, som komma att uppstå till
följd af detsamma. Ehuru jag icke tror mig hafva någon utsigt att vinna
hvad jag i denna sak åstundar, kan jag dock icke annat än instämma i
den förste talarens yrkande om återremiss af detta betänkande; helst
skulle jag hafva önskat rent afslag, men då troligtvis något sådant icke
står att vinna, vill jag ej yrka derpå. Jag kan icke inse, att någon
absolut nödvändighet förefinnes att nu öfvergå från silfver till guldstandard,
och dessutom, huru skandinaviskt sinnad man än må vara,
torde man dock nödgas medgifva, att det icke kan vara alldeles omöjligt,
att i framtiden förvecklingar kunna uppstå, hvilka kunna blifva svåra att
bilägga, samt att det måste vara lyckligt för en mindre stat såsom vår
att få lefva i frid och endrägt inbördes och icke vara bunden af sina
grannstater. Vill man rätt läsa historien skall man finna, att ingen
verklig lycka ligger deruti, att många stater af skilda intressen sammanslås
under samma förvaltning. Vi se ju redan här hemma hos oss, att
de olika orterna hafva särskilda lokalintressen, som skilja sig från de
öfrigas, och jag kan derföre icke inse fördelen deraf, att det ena landet
i lagstiftningsväg skulle vara beroende af det andra. Jag vill dock ej
närmare vidröra denna sak, som egentligen icke hörer till det ämne,
hvarom nu är fråga.

Jag inskränker mig sålunda till att yrka återremiss å betänkandet
för att få ändring i det af mig antydda syfte, ty, såsom jag redan sagt,
anser jag att det lika litet kan ligga uti den danska eller norska som i
den svenska regeringens intresse, att särskilda vexelkontor skola uppstå
inom de särskilda finans-departementen, då ju hvarje land har sin särskilda
Riksbank, som kan öfvertaga detta bestyr.

Herr Kolmodin: När jag begärde ordet, höll den förste talaren
ännu på med sitt anförande och framkastade dervid mot den nya myntkonventionen
en hel svärm af anmärkningar. Det var en jägarekedja af
i allmänhet mycket lätta trupper, och jag var från första stund tveksam
om deras stridsduglighet. Mina farhågor i detta hänseende hafva
verkligen till fullo slagit in; ty sedan dess hafva tre eller fyra af
de närmast efterföljande talarne så fullständigt förkrossat hela truppstyr -

Den 19 April, f. m.

kali, att det numera icke finnes en enda man qvar af densamma. Jag
måste äfven bekänna, att jag ej kan finna, det den siste värde talaren
verkligen lyckats komma fram med någon förstärkning; ty lian har visserligen
talat om att ‘-''olägenheter möjligen skulle kunna uppstå till följd
af denna konvention,“ men han har på samma gång äfven uttryckt den
förmodan, “att de nuvarande olägenheterna i detta hänseende skulle
kunna komma att försvinna just genom konventionens antagande" Han
yttrade till sist, “att han ville låta det vara huru som helst med den
saken." Deremot visade han en stor ömhet om att få Finans-departementets
mödor med invexlingen af det nya myntet öfverflyttade till de
särskilda ländernas nationalbanker. Denna hans önskan har man ju redan
härstädes tillmötesgått, ty uti förslaget till lag om rikets mynt heter det
i 16 §, att hvar och en eger “ätt få hvilket som helst belopp af sådana
mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, utvexladt
mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock att
fä hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt utvexladt
mot guldmynt i Riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor
i Göteborg och Malmö. Att deremot icke de andra ländernas
regeringar för denna invexling skola behöfva vända sig direkte till Riksbanken
eller dess lånekontor, utan dervid få anlita Finans-departementet,
synes mig vara alldeles i sin ordning. Hvad åter beträffar de farhågor,
som han sökte §tödja på historiska bevis, så äro icke heller de mycket
värda; ty här är icke fråga om någon politisk sammanslutning utan endast
om en öfverenskommelse i afseende på ett gemensamt myntsystem
för de tre skandinaviska länderna. Samme värde talare framdrog äfven såsom
en anledning till farhågor vid den nu föreslagna anordningen, att
lokalintressena inom vårt eget land vore hvarandra ganska olika. Då
jag hörde detta hans yttrande, föresväfvade mig den tanken, att det var
likasom en skymt af norsk bygdepolitik, som framträdde i dessa hans
ord; emellertid tror jag mig icke ännu behöfva vederlägga åsigter af dylik
art. Det kan således icke vara min mening att, då inga motståndare
finnas, den goda saken till ära hugga i vädret, utan jag får väl vänta
till dess möjligen någon verklig hjelpkorps framrycker, eller åtminstone
några marodörer af den förskingrade arméen visa sig på slagfältet, i
hvilket fall jag ej skall underlåta att upptaga striden med dem efter
omständigheterna.

Jag yrkar bifall till det Sammansatta Utskottets betänkande.

Herr Lundström: Då jag begärde ordet, hade jag tänkt yttra
mig något om de fördelar, som skulle uppkomma, i händelse Utskottets
förslag blefve af Riksdagen antaget. Dessa fördelar hafva dock sedermera,
först af den ärade representanten från Malmö och derefter af
många andra talare, blifvit så bjert framhållna och tillika på ett så öfvertygande
sätt, att jag tillstår, att jag ej kan hafva mycket att dertill
lägga. Jag har icke hört mer än tvänne talare yttra sig mot Utskottets
föreliggande förslag. Den förste af dem var den ärade representanten
från Calmar län, hvilken öppnade debatten i denna fråga med det
naiva tillkännagifvandet, att han på förhand visste, det han talade för
en förlorad sak. Jag må säga att jag tror det han har fullt rätt uti

Den 19 April, f. in.

denna sin uppfattning, och så snart man för öfrigt fått höra hans, enligt
min tanke, ganska svaga skäl för afslag å betänkandet, så måste äfven
hvar och eu inse, att hans sak var förlorad, så framt nemligen de af
honom anförda skälen skulle vara de enda, som vore afsedda att öfvertyga
hans motståndare. Ehuru jag sålunda medgifver, att hans sak redan
på förhand var förlorad, hade jag dock icke från honom väntat att
få höra så egendomliga uppgifter, som dem hvarmed han nu framträda
Jag vill härvid icke mycket fästa mig vid hvad han anförde i afseende
å 2:dra punkten af art. 12 i den föreslagna myntkonventionen, hvars bestämmelser
om utmyntningskostnaden för inlemnadt guld till ett belopp
af V4 proc. för 20-kronestycket och ''/3 proc. för 10-kronestycket, af honom
reducerades till 2>/2 å 3va pr mille, ehuru hvar och en inser, att detta
sednare utgör 3>/;) pr mille. Lika litet vill jag uppehålla mig vid hvad
han talat om afgiften för slagskatt, hvilken han kallade för ersättning
åt dem, som låta slå nytt guldmynt. Jag antager, att den ärade talaren
härvid begått ett oafsigtligt misstag, ehuru jag bekänner att jag icke är
fullt säker derpå. Men då samme talare upprepade gånger kallar de tre
nordiska ländernas nya mynt för skiljemynt, så visar detta å hans sida
temligen dunkla begrepp i frågan. För min del tror jag, att alla andra
utom denne talare väl veta, att det silfvermynt, som vi nu hafva, är ett
verkligt mynt, och att det föreslagna nya silfvermyntet endast är ett
skiljemynt. Genom detta sitt påstående kommer han derhän, att han
anser en förlust komma att uppstå för den, som har något qvar af det
nuvarande silfvermyntet, sedan preskriptionstiden för dess kurserande
har upphört. Hvad nu först beträffar den förlust som härigenom förmodas
uppkomma, så vet jag icke, huru denna skall kunna undvikas genom
något som helst annat myntförslag. Men oafsedt den omständigheten, att
en preskriptionstid formligen är förbehållen i det nya förslaget till myntlag,
och hvarigenom man torde blifva betryggad för en sådan förlust, så
torde det val böra blifva hvars och ens ensak, om han efter prescriptionstidens
slut gömmer dessa gamla halfva riksbanksdaler eller speciel'' på kistbottnen.
Men, om äfven i enstaka fall sådant skulle inträffa, så blir dock
förlusten icke stor, just derföre att dessa gamla silfvermynt äro verkligt
mynt och icke, såsom det nya skiljemyntet, endast ett slags mynttecken
eller myntrepresentativ, och förlusten kan härvid icke blifva annat
än högst obetydlig genom ett möjligen fortfarande successivt prisfall å
silfver.

Samme ärade talare anförde äfven såsom en svårare olägenhet af den
nya myntlagen, att det nya silfvermyntet skulle legeras med allt för stor procent
koppar, och anförde dervid såsom exempel, att Frankrike endast legerade
sitt silfvermynt med 16 procent koppar. Men det är ett helt annat förhållande
i Frankrike, som gör ett sådant förfaringssätt ganska naturligt,
ty der finnes en dubbel myntfot, baserad på både silfver och guld, då
deremot det nya silfvermynt, som i de tre nordiska länderna hädanefter
skulle utfärdas, endast blefve myntrepresentativ. Hvad vidare vidkommer
de der 40-öreslantarne, hvarom samme och flere andra talare mycket ordat,
tror jag man kunde, utan vidare ordande derom, lemna dem åt sitt öde;
men besynnerligt förefaller mig dock det påståendet, att dessa skulle
komma att löpa med en vådlig tvångskurs. Elfte artikeln i konventionen

Den 19 April, f. m. 25

förbehåller dock hvarje rikes finansförvaltning uttrycklig rättighet att,
nar sådant eller annat skiljemynt inkommer från något af de tvänne andra
landerna, åter skicka, det, om så anses behöfligt, tillbaka till det
land, hvarifrån det kommit. Samme ärade talare trodde äfven att en
stor olägenhet läge uti utbytet af namnet “riksdaler" mot benämningen
krona*; han visste icke hvartill en sådan namnförändring skulle tjena,
men ansåg att den komme att förvilla allmänheten. Representanten från
Malmö har redan upplyst om, att detta namnutbyte tillkommit just för
att förebygga tvetydighet ; och jag tror mig ännu mer kunna betona
detta, om jag. rättar hans uppgift derhän, att en half dansk specie numera
icke benämnes Riksbanksdaler, utan endast Riksdaler, likasom den
nuvarande enheten i vårt myntsystem. På samma gång det sålunda för
Danmark vore en fördel att all tvetydighet i detta hänseende försvunne,
vore det äfven för.. oss en fördel t. ex. att i fråga om danska
vexlai, då deri endast skrifves ordet Riksdaler, ingen tvetydighet eller
ovisshet skulle kunna uppstå, om det är danska eller svenska riksdaler
som menas. Jag har sjelf i detta hänseende haft erfarenhet af eu tvist,
som grundat sig på, huruvida det var svenska eller danska riksdaler,
som skulle., betalas, och. ovisshet i sådant hänseende föreföll flera gånger
under utställningstiden i Köpenhamn nästlidne sommar.

Kärnpunkten i. den ärade talarens argumentation skulle väl dock
egentligen bestå uti påståendet om de stora vådor, olägenheter och förluster,
som vi skulle komma att lida genom de obligationer, som af oss
skulle betalas uti preussiska thaler eller hamburger b:ko, och vi hvilka
transaktioner vi, såsom han sade, skulle komma att förlora många millioner.
För mig synes det dock alldeles omöjligt, att, sedan vid konverterat
vårt silfver till guld utan förlust, vi sedan skulle kunna förlora på
att betala våra skulder i guld i stället för i silfver. Det skulle måhända
har bakom kunna ligga eu tanke, att vi vore tvungne anskaffa silfverthaler
föi att dermed betala annuiteterna af den del åt" statens skuld,
som är utfästad att betalas i silfverthaler; men sådant behöfves ju icke
sedan guld blifvit i Tyskland erkändt såsom fullgiltigt betalningsmedel
i stallet for silfver. Jag medgifver att man härvidlag till någon vinst för
staten skulle kunna göra en spekulation, om man skulle kunna betala
annuiteterna i silfverthaler, men sådant blir dock en omöjlighet när det
gamla thalermyntet i silfver blifvit draget utur allmänna rörelsen.

Den ärade representanten från Sunnerbo har också i denna fråga
haft ett anförande, uti hvithet egentligen blott tvänne skäl mot antagandet
af förslaget .förekomma. Han yttrade nemligen först, att förslaget
till sina följder val skulle bereda fördelar för de större köpmännen, men
deremot flera olägenheter för allmänheten. Om, såsom torde få antagas,
myntet äi gjordt för att underlätta handel och rörelse, så kunna väl fördelarne,
som genom myntet uppstå, vara större ju större den handelsrörelse
är, i hvilken detta bytesmedel användes. Men äfven för en hvar
ibland den stora allmänheten måste uppstå fördelar, om än i mindre grad
för hvar och en, men icke tvärtom. Fördelarne, då sådana finnas för
den ene, måste komma äfven den andre tillgodo, om också i större eller
mindre grad, allt efter rörelsens olika storlek. Det andra skälet, som
samme talare anförde mot reformen, bestod deruti, att det skulle möta

Den 19 April, f. m.

störa svårigheter eller åtminstone olägenheter för finans-förvaltningen, att
ständigt stå till reds att invexla det nya myntet från de andra rikenas
finans-förvaltningar, hvilket bättre skulle passa de olika ländernas nationalbanker.
Det har redan af en föregående talare blifvit upplyst, att
16 § i den nya myntlagen stadgar att det skall tillkomma Riksbankens
bufvudkontor äfvensom ett par af dess afdelningskontor att verkställa
denna operation, och sålunda kommer det att i detta fall blifva såsom
representanten från Sunnerbo önskade. Men olägenheten — såvida det
är en olägenhet — att invexla det nu kurserande silfvermyntet, finnes
ju redan, och lärer väl icke hädanefter blifva större än nu, ty det är ju
i sj elfva verket icke något annat än en rent praktisk åtgärd, som är
lätt ordnad.

Då jag för min del tror att förslaget, sådant det nu är, kommer
att antagas antingen man härefter talar mot eller för detsamma, så skall
jag icke längre uppehålla Kammarens tid, utan inskränker mig till att
yrka bifall å Utskottets hemställan.

Herr Gustaf Jonsson: Vid föredragningen af detta Sammansatta
Utskottets betänkande tyckte jag mig vid Herr Talmannens framställning
om bifall till detsamma finna ja-ropen vara så många och starka, att
segern redan syntes mig gifven; och sedan nu diskussionen flera timmar
fortgått kan man på grund af densamma redan på förhand vara förvissad
om en lycklig utgång af den föreliggande frågan. Till försvar för
Utskottets betänkande anser jag mig icke behöfva uppträda, ehuru jag
såsom ledamot af Utskottet deltagit i dess handläggning och beslut, sedan
de föregående talarne så kraftigt förordat hvad Utskottet tillstyrkt. Jag
hade icke heller ämnat i denna fråga begära ordet, men anser mig nu i
största korthet böra bemöta slutet af min ärade läskamrat, Herr Keys
yttrande. Han har nemligen försökt att på önskningarnes väg lösa detta
problem, men han har dervid ingalunda lyckats, och för öfrigt har han
vid sin egendomliga bevisföring sväfvat så vidt ut, att det varit ganska
svårt att riktigt följa med honom i afseende å hans beräkning af den
der förlusten å 4,000,000 R:dr, som skulle utgöra en af de menliga följderna
af förslagets antagande. Jag tror att han näppeligen skulle hafva
kommit till samma resultat, om han uppmärksamt genomläst betänkandet,
hvarest tydligt och klart vederläggas alla de farhågor eller betänkligheter,
som mot detsamma kunde uppstå; ty den, som icke åtnöjer sig
med Utskottets motivering i detta fall, tror jag verkligen icke heller på
något annat sätt skall anse sig till fullo öfvertygad. Jag medgifver dock,
att det fordrades mod å hans sida att, oaktadt de temiigen enhälliga
ja-ropen, uppträda mot förslaget; men derigenom har ock frågan vunnit
i närmare belysning, ty en sakrik diskussion har på detta sätt kommit
i gång, och jag anser det knappt skulle hafva varit riktigt, att en så vigtig
fråga som denna skulle hafva aflupit under tystnadens vältalighet.
Nu har emellertid redan så mycket i frågan blifvit yttradt, att det knappast
återstår något mera att derom såga, till följd hvaraf ock diskussionen
nu synes blifva allt mattare, och jag skall derföre ej bjuda till att
uttänja densamma. Jag vill blott framhålla en sak, och det är, att jag
anser den förste talarens yrkande om återremiss vara i högsta måtto

Len 19 April, f. m.

opraktiskt, ty, äfven om detta, mot förmodan, skulle blifva Kammarens
beslut, så vunnes dermed alldeles ingenting, enär vi genom konventionen
så till vida redan äro bundne, att ingen ändring i densamma kan vidtagas,
utan den måste i oförändradt skick antingen bifallas eller afslås.
Vida bättre hade det derföre, enligt min åsigt, varit, om Herr Key sagt
sin hjertans mening rent ut och yrkat afslag, ty att detta var hans egentliga
mening framgick nogsamt af hela hans argumentation. Emellertid
hemställer jag till Kammarens ledamöter att icke biträda Herr Keys yrkande
om återremiss, ty detta är nättopp det mest opraktiska beslut vi
i frågan kunna fatta, och hvilket för öfrigt alldeles icke leder till något
resultat.

Jag slutar med att yrka bifall till Utskottets hemställan om antagandet
af den för Sverige, Norge och Danmark afslutade myntkonventionen
samt dermed sammanhängande lagar.

Med Herr Gustaf Jonsson instämde Herr Wigrdt.

Herr Philip sson: I likhet med den siste ärade talaren har äfven

jag, som deltagit i Utskottets behandling af föreliggande fråga, ansett mig
böra, innan densamma företages till slutligt afgörande, deröfver framställa
några betraktelser. Väl är sannt, att jag icke af hvad de talare, som
uppträdt mot Utskottets betänkande, andragit kan hemta särdeles betydande
anledning att taga till orda, ty dels hafva deras argumenter redan
under diskussionen blifvit hufvudsakligen bemötta och dels hafva deras
anmärkningar gått ut på sådana smådetaljer, att något synnerligt ordande
derom icke borde ifrågakomma. Jäg kunde således väl afstå från ordet,
men älven med de mest ljusa utsigter till framgång för mina önskningar
om en för fosterlandet vigtig och gagnelig reform och utan att för den
skull anledning till strid för frågans lyckliga lösning förefinnes, synes mig
ej skada, att man på eu sak sådan som denna, innan den afgöres, kastar
en blick från mera allmän synpunkt, än hittills skett. Jag vill påminna
om, huru denna fråga förut blifvit af Riksdagen behandlad och i hvad
mån Kongl. Maj: t nu sökt lösa den i öfverensstämmelse med Riksdagens
år 18(59 uttalade åsigter. I anledning af enskild motionärs förslag om införande
af ett nytt myntsystem grundadt på guld afgaf 1869 års Sammansatta
Banko- och Lag-Utskotts betänkande och hemställde deri, att
Riksdagen vide, uti underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med tillkännagifvande,
det Riksdagen för sin del funne en förändring af landets nuvarande
myntsystem vara önskvärd och behöflig, anhålla att Kongl. Maj:t
måtte låta, på sätt lämpligast funnes, anställa utredning huruvida ett nytt
myntsystem, grundadt på guld och för öfrigt ordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af Utskottet angifna grunder eller möjligen andra
vore för landet ändamålsenligt, samt att Kongl. Maj:t derefter ville till
Riksdagen afgifva nådigt förslag till ny myntordning och de öfriga af
Konungens och Riksdagens gemensamma beslut beroende stadganden, som
i sammanhang dermed kunde finnas behöfliga. De grunder, Utskottet
angifvit för myntsystemets ordnande, afsågo jemte systemets byggande
på guld såsom värdemätare en anslutning till det franska myntsystemet,
emedan en till visshet gränsande sannolikhet ansågs vara derför, att detta

Den 19 April, f. m,

skulle blifva kosmopolitiskt. Men Utskottet nämner dock att “möjligen
andra grunder“ borde följas, och då Riksdagen i anledning af Utskottets
hemställan beslöt skrifvelse till Kongl. Maj:t ändrade Riksdagen de af Utskottet
föreslagna ordalag. Riksdagen ville nemligen icke företrädesvis
utpeka det franska systemet såsom det lämpligaste, utan öfverlemnade åt
Kongl. Maj:t att taga frågan under den mest vidsträckta pröfning. Riksdagen
angaf blott tre önskningsmål, som borde vinnas: l:o) upphörande
af de olägenheter, hvilka skilnaden mellan Sveriges och grannländernas
myntsystem medförde; 2:o) antagande af guld såsom värdemätare; och
3:o) gemensamhet med öfriga civiliserade länder. Förhållandena i Europa
hafva numera gestaltat sig derhän, att det sista önskningsmålet för närmaste
framtiden icke kan vinnas. Det har derföre måst lemnas å sido,
men i båda de öfriga punkterna har Kongl. Maj:t sökt uppfyllande af
Riksdagens uttalade önskningar. Då dertill kominer, att Danmark redan
bifallit den föreslagna konventionen, och underrättelser i dessa dagar från
Norge gifva hopp om förslagets framgång äfven der, finnes väl då något
skäl för svenska Riksdagen att nu sätta sig emot reformen? Ja, har man
sagt, vi böra vänta, ty det ligger icke utom all möjlighet, att silfret, som
nu är stadt i fallande, ånyo kan stiga i värde. Men jag vågar hemställa,
huruvida det icke är lämpligast att begagna den nuvarande konjunkturen,
då alla sannolikheter gifva vid handen, att silfret icke skall stiga utan
tvärtom ytterligare falla. "Vore man förvissad derom, att ökadt fallande
icke kommer att inträffa, så medgifver jag, att man kunde hafva anledning
till tveksamhet, men om det är klart, att sannolikheten är för motsatsen,
så synes mig staten härvidlag stå i samma ställning, som en enskild affärsman,
hvilken har ett stort lager af en vara, som han för ögonblicket utan
betydlig förlust kan afyttra till ungefär det pris, den kostat i inköp, men
hvars värde är stadt i fallande. Det kan ju vara en möjlighet, att värdet
åter komme att stiga, och han kan således hafva någon ringa chance att
göra vinst, men uå chancen till förlust är den vida öfvervägande, skulle
man val med rätta anse honom handla obetänksamt, derest han icke begagnade
konjunkturen att sälja al pari eller åtminstone nära derintill.

Men den vigtigaste synpunkten för frågan om öfvergång till guldmyntfot
synes mig ligga i den omständighet, att silfver icke vidare kommer
att användas till mynt af tyska riket. Derigenom blifver en stor
qvantitet silfver ledig till att utbjudas på verldsmarknaden och silfret får
egenskapen af en vanlig handelsvara, underkastad alla de på ständigt vexlande
förhållanden beroende fluktuationer i pris, som träffa andra varor.
Men fasthet i värde för det värdemätande bytesmedlet är den förnämsta
egenskap, som bör komma i betraktande, då frågan gäller att bestämma,
hvilken metall ett land bör använda till sådant bytesmedel. Och det är
den största olycka för landet, att till sitt hufvudmynt använda eu metall,
som är underkastad betydande prisförändringar. Vid penningekriser skulle
detta i hög grad visa sig. Om jag antager, att, sedan silfret blifvit en
vara på verldsmarknaden i afseende på värde underkastad de vexlande
konjunkturernas inflytande, Sverige ensamt bland Europas länder bibehölle
silfvermyntfot, och att så en kris, sådan som den år 1857, åter inträffade,
hvad blefve följden? Jo, att på verldsmarknaden i allmänhet
efterfrågan efter silfver minskades och att på grund deraf priset derå folie.

Ben 19 April, f. m.

Härigenom skulle inträffa, att varuprisen i Sverige skulle stiga, under
det samtidigt i följd af den minskade efterfrågan, som kriser i allmänhet
medföra, varuprisen i andra länder sjönko; d. v. s. vi finge här hemma
betala våra varor högt, men vid export deraf finge vi dem lågt betalda.
Jag tror, att dessa häftiga prisfluktuationer, som bytesmetallen är underkastad,
äro den största fara, för hvilken ett land kan utsätta sig, och, då
konjunkturen för ögonblicket är gynsam, anser jag derföre, att vi ju förr
dess heldre böra öfvergå till guldfot.

Man har sagt, att vi icke borde binda oss vid denna myntkonvention
för så lång tid som tio år. Jag vill härpå svara, att, om denna myntreform
nu genomföres, så är föga anledning att antaga, det ny reform
skulle finnas önskvärd inom tio år. Men äfven om chancen för ett allmänt
europeiskt myntsystems antagande vore större, än nu synes, skulle
icke fördelen deraf för grannländerna vara lika stor som för oss? Skulle
icke efter all sannolikhet Danmark och Norge vara lika angelägna som
Sverige att öfvergå till ett sådant system? Och funne Danmark och
Norge skäl att vänta dermed, läge deri säkert ett bevis, att öfvergången
icke heller för oss vore så fördelaktig, att några års dröjsmål skulle vara
till särdeles skada.

Bland de betänkligheter, som blifvit framställda mot reformen, äro
ett par, som, såvidt jag hört, icke blifvit vederlagda och vid Indika jag
derföre ber att några ögonblick få uppehålla mig. Man har sagt, att, då
konventionen icke begränsade beloppet af skiljemynt, som finge präglas,
Danmark skulle kunna slå skiljemynt till sådan myckenhet, att vi deraf
blefve ofversvämmade. Jag kan icke inse hvad det skulle betyda för någondera
af. staterna, om en af de andra präglade öfverflödigt skiljemynt,
då konventionen stadgar, att hvarje rikes finansförvaltning skall i förhållande
till de andra rikenas finansförvaltningar vara förpligtigad att från
dessa mottaga allt det med rikets prägel försedda skiljemynt, som af dem
kan blifva msändt och att utbyta det mot guldmynt. Det öfverflödiga
skiljemyntet skulle härigenom hastigt återvända till den stats kassa, hvilken
låtit prägla det. Hvari skulle för öfrigt det rikes vinst bestå, som
utmyntade för mycket skiljemynt? Naturligtvis i ränta på billoneringsprocenten
eller differensen mellan myntets verkliga silfverhalt och det
värde myntet representerar. Man bör inlåta sig något närmare på frågan,
huru ett försök att härpå vinna skulle gestalta sig. Som vi veta bestämmer
den latinska konventionen, att en hvar af de deri deltagande
stater icke eger utmynta skiljemynt till större belopp än G francs por
hufvud åt befolkningen. Jag vill antaga, att rörelsen i Sverige fordrar 5
riksdaler i skiljemynt för person, således ett belopp af 20 millioner riksdaler,
och att Danmark tillegnade sig tillverkningen t. ex. af en fjerdedel
af detta belopp eller af 5 millioner riksdaler, hvilket är ganska högt tilltaget.
Sverige skulle i så fall vara inskränkt till att tillverka 15 millioner
riksdaler i skiljemynt. _ Hvad skulle Danmark härpå förtjena? Jo, som
sagdt är,^ ränta på. billoneringsprocenten. Skiljemyntet skulle billoneras
med 5,8 å 9 proc., jag vill i medeltal beräkna 8 proc. Det vill säga billoneringsprocenten
å de 5 millioner riksdaler i skiljemynt, hvaraf Danmark
antagits tillegna sig tillverkningen, skulle uppgå till 400,000 riksdaler.
Kanta härå skulle utgöra Danmarks förtjenst, och beräknad efter 5 proc.,

Den 19 April, f. m.

uppginge denna ränta till 20,000 riksdaler. Men man må icke tro, att
detta belopp utgjorde en förtjenst. För att finna den verkliga förtjensten
måste man derifrån subtrahera först och främst värdet af den koppar,
som ingår i skiljemyntet, vidare myntningskostnaden och derjemte den
ganska vigtiga slitningsprocenten. Ty Hamna -k är ju, enligt konventionen,
skyldigt att återtaga slitet mynt och lemna j. ångbart i utbyte. Allt hvad
jag nu nämnt måste subtraheras från den ant. gna bruttoförtjensten 20,000
riksdaler. Hvad blefve månne resultatet af e. sådan subtraktion? Möjligen
något plus, men möjligen också ett minus och, efter min förmodan,
kan resultatet snarare blifva minus än plus. Ja, för min del tror jag
att det för oss vore en ren fördel, om Danmark ville åtaga sig tillverkningen
af allt det skiljemynt, vi behöfva.

Från en annan synpunkt framställer sig den fråga, huru det danska
skiljemyntet skulle inkomma i Sverige, för att den fruktade öfversvämningen
skulle ske. Naturligtvis måste det inflyta mot valuta, d. v. s. dess
inkommande innebure detsamma som att Sverige finge sälja sina produkter
till Danmark eller att allmänna låneinrättningar i Danmark konkurrerade,
i afseende å billiga vilkor, med dylika inrättningar här i landet; men ingendera
af dessa eventualiteter får väl antagas utgöra en nackdel för den
svenska allmänheten.

Hvad förste talaren anmärkte mot bestämmelsen i 12:te artikeln derom,
att den, som vill hafva inlemnadt guld utmyntadt, för myntnmgen
skall erlägga l/4 procent för 20-kronestycke, men % procent för 10-kronestycke
af det utmyntade beloppets värde, begriper jag icke. Den arade
talaren tycktes taga till utgångspunkt* att Riksbanken understundom, då
den finner sådant fördelaktigt, af enskild person köper silfver i plants,
samt dervid godtgör säljaren ett belopp, motsvarande den stadgade slagskatten
af tre fjerdedels procent. Men detta är en affär mellan banken
och den som säljer silfver. Här talas deremot endast om den afgift, som
de personer skola erlägga, hvilka vid myntverket vilja hafva guld utmyntadt.
Jag förstår derföre icke. huru ett sådant arrangement, som
den förste talaren antydde, skulle kunna ske, så att af denna differens
mellan V och v8 procent kunde skördas vinst för inlemnaren.

I 11 § af den föreslagna lagen om rikets mynt förbehåller sig
Kong! Maj:t rätt att särskildt förordna om vilkoren för inlemnande af
guld till förmyntning, och man kan vara fullt förvissad, att dessa vilkor
blifva sådana, att det slags affär, den förste talaren fruktade, äfven om,
hvilket jag likväl betviflar, densamma läge inom möjlighetens område, icke

skulle kunna göras. _ .

En annan opponent mot reformen har gjort anmärkning deremot, att
i ll:te art. 3 mom. bestämmes, att finansförvaltningen i _ hvarje rike
skall från finansförvaltningarne i de andra rikena mottaga slitet mynt till
utvexling mot gångbart, och att detta åliggande icke blifvit uppdraget
omedelbart åt rikenas bankinrättningar. Men denna anmärkning förfaller
ju helt och hållet i följd af bestämmelsen i 16 § af förslaget till lag
om rikets mynt, att utvexlingen till enskilde skall ombesörjas i Riksbankens
hufvudkontor samt i dess afdelningskontor uti Göteborg och Malmö,
äfvensom å andra ställen, hvarom särskildt förordnas. I sammanhang härmed
kan jag upplysa derom, att uti det motsvarande danska lagförslaget

Den 19 April, f. m.

ar stadgadt, att tillfälle till ifrågavarande utvexling skall beredas om möjligt
i alla köpstäder. •''

Jag kunde kafva åtskilligt att tillägga, men vill ej längre upptaga
Kammarens tid, utan slutar med en vördsam hemställan, att Kammaren
mätte skänka bifall till den förslagna konventionen.

Herr Carl Anders Larsson: Uti föreliggande fråga hafva redan
inånga talare upptradt och de fleste yrkat bifall till förslaget. En talare
bär till och med såsom “marodörer" stämplat dem, som våga uppträda
mot detsamma. Det oaktadt, och då jag icke obetingadt kan underskrifva
ålit hvad Utskottet uti föreliggande betänkande uttalat, vågar jag likväl
mot förslaget framställa en och annan anmärkning, som jag anser förtjent
åt Kammarens uppmärksamhet. Äfven jag tyckte till en början att förslaget
berörde en reform, som var både nyttig och nödvändig för fosterlandet,
men sedan jag last det Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
betänkande i frågan, har jag uti den långa motiveringen funnit motsägelse?.
’ afv6nso™ en uppfattning af frågan i allmänhet, som synes mig ganska
sväfvande, hvarföre jag hyser betänkligheter och icke kan godkänna förslaget,
ehuru jag ar varm vän af en reform i den föreslagna riktningen
såvida den icke på våldsamt sätt ingriper uti landets bestående finansiela
förhållanden. Jag måste derför anhålla om en kort stunds uppmärksamhet
for att granska motiveringen till Utskottets förslag, hvaruti — enligt
mitt omdöme ■— flera svaga punkter förefinnas.

På 8:de sidan anföres af Utskottet:

“Betydelsen af Tysklands öfvergång till ett på guld grundadt myntsystem
framträder naturligtvis i första rummet deri, .att detta land för
närvarande måste ega ett betydande förråd af silfver i mynt, förutom de
,.e j pungar i omyntadt silfver, som bankinstitutionerna antagas hafva som
fond för utelöpande sedlar. Af denna qvantitet skall naturligtvis en del
aldrahogst dock till värde af 350 millioner Kali-, och troligen vida mindre’,
blifva qvarhållen for landets behof af skiljemynt. Det öfriga måste, i samma
mån som guldmyntssystemet blifver genomfördt, komma att realiseras
såsom en för staten obehöflig vara.

Af de europeiska staterna har nu, utom de tre nordiska konungarikena,
äfven Holland sitt myntsystem grundadt endast på silfver; man
antager, att Holland i Europa eger för ungefär 125 millioner gulden eller
18/ /2 millioner riksdaler silfver i myntad form och derutöfver naturligtvis
mycket omyntadt silfver i offentliga kassors och bankers förvar Efter
hvad af officiel a handlingar framgår, är det knappt något tvifvel om, att
detta land inom kort kommer att utbyta sitt silfvermyntsystem mot guldmyntsystem,
och så torde äfven der, efter afdrag af 20 till 30 millioner
riksdaler för skiljemynt, ett förråd af minst 160 millioner riksdaler i
silfver blifva ledigt för verldsmarknadens behof.

r n1'' klarL att ett dylikt förhållande är fullt jemförlig! med ett
sådant fall, som att inom loppet af några få år verldens silfverproduktion
ni- 1 i an skattas till 250 millioner riksdaler årligen — högst betydligt
förökades. Verldsmarlmaden får i det öfverflödiga och från myntcirkulationen
utbrutna silfverförrådet ett nytt anbud af silfver, hvilket
naturligtvis bör leda till ett fäll i silfrets pris — under förutsättning att

Den 19 April, f. m.

metallprisets öfriga faktorer, deri årliga produktionen och den årliga efterfrågan
icke väsendtligen förändras. “ Detta skulle nu vara en olycka för
vårt land, hvilket påstående jag för min del icke kan godkänna Vore
vårt land kapitalstarkt, skulle vi helt naturligt förlora på silfrets fall, men
nu äro vi skyldiga långt utöfver vår klingande valuta. Vi behöfva således
för liqvidationen anskaffa mera metall och det måtte väl för hvar
och en vara tydligt att det är fördelaktigare att dervid använda det billigare,
sjunkande silfret, än det dyrare, stigande guldet. Reformen, genomförd
så strängt som nu är föreslaget, skulle således lända våra utländska
fordringsegare och våra stora kapitalister till obestridlig fördel - -jag nämner i förbigående, att jag känner en rik man, hvilken skulle förtjena
40,000 å 50,000 R:dr, endast på de 2 procent, som silfret för närvarande
står under guldet — men hvem skall betala denna skilnad.'''' Jo,
låntagarne.

Utskottet fortsätter: __

“Härtill kommer vidare, att samma dessa länder, Tyskland och Holland,
på samma gång som de utbjuda silfver, skola efterfråga guld till utmyntning
och för bankinstitutionernas behof, hvarvid också är att märka,
det en penningecirkulation grundad på guld efter all erfarenhet kräfver
mycket mera mynt än en cirkulation grundad på silfver.11 Huru skulle
väl vi kunna mäta oss med dessa stora produktiva länder, om vi icke
begagna vårt silfver? Jag hemställer om det Sammansatta Utskottet kan
lemna ett tillfredsställande svar på denna fråga.

Längre fram fortsätter Utskottet: “Hvad Holland be tränar, har en i
slutet af 1872 nedsatt kommission visserligen ej nu genast vågat tillstyrka
antagandet af guld som ensam värdemätare, emedan man i September
1872 ännu icke visste något om innehållet af det förslag, som nu i Mars
framlades för tyska riksdagen, och i ovisshet härom ej trodde sig kunna
afgöra, huruvida Tyskland skulle fasthålla guld som ensam väidemätare
eller möjligen antaga dubbel värdemätare. “ Hvarföre skulle icke Sverige
iakttaga samma försigtighet som det kloka, beräknande Holland och bibehålla
silfver såsom lagligt betalningsmedel, åtminstone för de skulder,
vi hitintills åsamkat oss. Det kan omöjligen vara rätt att gifva de nya
lagbestämmelserna om gemensamt guldmynt retroaktiv verkan med afseende
å gamla skuldförbindelser, utställda att betalas i silfver. Det gäller
en hel samhällsklass’ — de skuldsattas — intressen, ty det är på dem en
ny börda derigenom skulle läggas.

Jag går vidare till ll:te sidan, der det heter: “Om det sålunda, etter
Utskottets åsigt, råder all sannolikhet lör, att silfret i den närmaste fiamtiden
skall upphöra att användas som verkligt mynt inom den vesterländska
civilisationens område, att i anledning deraf metallen skall för en längre
eller kortare tid förlora några procent af sitt värde, och att således de
nationer, som bibehålla densamma såsom grund för myntväsendet, skola
lida förlust genom en rubbning, som de hvar för sig omöjligen kunna förekomma
eller hejda — så vill dock Utskottet icke på denna sannolikhet
för silfrets prisfall allena grunda sin öfvertygelse derom,, att Sverige så
snart som möjligt och ju förr dess heldre hör tillegna sig fördelarne åt
ett guldmyntsystem. Det är fullkomligt sannt, att Riksbankens nuvarande

silfverförråd,

Den 19 April, f. m.

silfverförråd, omkring 16 millioner R:dr R:mt under tiden Januari 1872__

Januari 1873 förlorat omkring 2 procent af sitt värde i guld, ock att ett
ytterligare fall i silfrets pris ännu skulle med en eller annan procent
kunna öka denna förlust. Men dels är den summa vi sålunda förlora,
300,000 R:dr eller mera, i och för sig ej tillräckligt stor, för att göra en
myntreform till en tvingande nödvändighet, dels förminskas dessa rent
finansiella, farhågor i någon mån deraf, att en ej ringa del af detta silfverförråd,
äfven efter antagande af guldmyntsystem, kommer att erfordras
till skiljemynt och sålunda ej behöfver direkt afyttras.“ Månne dessa
300,000 R:dr böra anses som en förlust? Jo, i händelse beloppet icke
erfordras för att inlösa utelöpande sedlar. Men Utskottet har — såsom
jag nyss uppläste — tillkännagifvit att Riksbanken egen endast omkring
16 millioner riksdaler i silfvervaluta uti sina kassahvalf, och den utelöpande
sedelstocken är — såsom bekant - vida större. De der 300,000
riksdalerna torde derföre behöfvas mycket väl till betalningsmedel för
utelöpande banksedlar och då så är fallet, kan man icke säga, att beloppet
är cn förlust, förorsakad af silfrets prisfall. Utskottets motivering
i denna del synes mig verkligen ohållbar. Riksbankens silfverförråd
bär förlorat 2 procent af sitt värde i guld, säger Utskottet. Men hvad
gör det, då hela förrådet behöfves att inlösa sedlar, utställda i silfver.
Uet blir ingen förlust — såsom Utskottet antager — utan tvärtom en
vinst, då man tager hänsyn till att många millioner utöfver den klingande
valuta, Riksbanken eger, utelöpa i form af sedlar, ställda till inlösen med
silfver. Silfver måste således anskaffas för ändamålet, och då det nu kan
göras för 2 procent billigare än för ett år sedan, vinner ju Riksbanken 2
procent, ehuru Utskottet älskar att benämna vinsten såsom förlust, hvilket
blir förhållandet endast i fall vi bestämma oss för att betala bankens förbindelser,
som äro ställda i silfver, med den dyrare varan guld. Utskottet
fortsätter sedermera: “Det är också sann t, att alle de, som ega fordringar
utfästade i silfver, ovilkorligen måste vara intresserade af att dessa fordringars
verkliga värde så fort som möjligt fastställes i någon värdemätare,
som lemnar större garanti för oföränderlighet, än silfret nu tyckes
bereda, och att farhågorna för ytterligare fortgående förlust på dessä fordringar
måste föranleda alla dessa att påyrka en snar och afgörande reform.
Deremot kunde dock möjligen invändas, att i landet finnas äfven
andra intressen än deras, som ega fordringar, och att för dessa icke skulle
i dylika förhållanden finnas något motiv för en reform, afsedd att stadga
fordringars värde

Eger man stora kapital utestående, då är det gifvet att man riskerar
att förlora en del, enär silfver numera icke är värdi mera än 98 procent
af hvad det gällt. Men låtom oss å andra sidan se efter hvem som vinner.
Det är låntagarne, och jag undrar just hvem som bäst behöfver denna
fordel —- i fall det verkligen är någon sådan af större betydelse — antingen
kapitalisten eller den syndare som är skuldsatt. Det är således
på kapitalisternas och de stora penningeinstitutionernas sida de talare
ställt sig, hvilka förorda det sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
förslag. De hafva gjort det genom att säga, det vi måste gå den väg.
Utskottet utstakat, för att bereda så stor inkomst som möjligt utaf utestående
fordringar.

Riksd. Prof. 1873. 2 Afd. 4 Band.

i/en 19 April, f. m.

Längre fram, pa sidan 15, läses följande: “Utskottet kar velat särskild!
framhålla denna för en hvar ögonsynliga olägenhet" — nemligen sdfrets
fall och derpå beroende osäkerhet i vexelkursen — “af att bibehålla som
värdemätare och bytesmedel en metall, hvars värde inom kort måste komma
att bestämmas af ett mindre tillförlitligt förhållande mellan anbud och
efterfrågan; det anser häruti ligga ett skäl för antagande af guldmyntsystem,
som är ännu mera talande och vida säkrare än farhågan för
silfrets fortgående prisfall, hvarom ju meningarne dock kunna vara delade,
utan att den ene kan med säkra bevis öfvertyga den andre". Ja, utaf
hela motiveringen framstår tydligen, att Utskottet velat framhålla farhågan
för silfrets fall i värde såsom kufvudskäl för reformen.

Utskottet fortsätter: "Då det sålunda måste anses nödvändigt tor
Sverige att utbyta silfver mot guld såsom grund för myntväsendet, och då
det, efter de förändringar som inträda mer än någonsin är klart, att silfrets
bibehållande som bytesmedel och värdemätare endast kommer att vålla oss
olägenhet och förlust utan att bringa oss någon förmån, ligger det närmast
till hands att påyrka, det den nödvändiga öfvergången måtte ju förr dess
heldre verkställas". Jag upprepar härvid hvad jag förut sagt, nemligen
att vi hafva en betydlig obligationsskuld uti silfver, som, i händelse Utskottets
förslag blir lag, skall inlösas med guld, hvilket jag anser orättvist.

Sedan Utskottet ytterligare framställt en mängd skål, som jag icke
vill trötta Herrarne med att närmare skärskåda, ehuru jag skulle kunna
framställa åtskilliga anmärkningar dervid, förekommer i slutet af 20:de sidan

följa,n för eu ajlt gtark inströmning af danskt _ skiljemynt i

Sveriges gränsprovinser är berättigad, just under förutsättning att staten
ej bereder en lätt och säker utväg till detta mynts aflägsnande ur rörelsen,
cl. v. s. om ej konvention om dem afslutas".

Denna farhåga har möjligen någon del uti den ifver, hvarmed representanterna
från Skåne förorda reformen, men enligt mitt förmenande
kunde olägenheten härutinnan mycket väl förebyggas genom en öfverenskommelse
på diplomatisk väg, utan någon konvention, som binder vår
frihet

Sedan jag nu vidrört några af de punkter uti Utskottets motivering,
hvilka förefallit mig besynnerliga, öfvergår jag till de yttranden, som under
diskussionen blifvit fällda. Eu talare sade att öfvergången ar gynsam för
alla gäldenärer. Tvärtom — att de få betala hvad de äro skyldige,
derom äro alla ense, men då silfret, hvaruti de äro skyldige, faller och
guldet, hvaruti man vill att de skola betala, . stiger,, så få de i sjenva
verket betala mera. Reformen kan således icke sägas gynna galdenärerne.
Samme talare ordade om “den goda saken", men kan väl
en gah _ den må vara huru nyttig eller god som helst minska
den skada, som tillskyndas alla skuldsatta personer, derigenom att de
få betala 2 procent och måhända mera utöfver hvad de verkligen aro
skyldige. Att man fäster stor vigt vid reformen, det framgår af den agitation,
som en tid bortåt fortgått till förmån för regeringens af Utskottet
accepterade förslag. Det är likväl ej svårt att genomskåda hvad som utgör
bottensatsen i hela denna rörelse. Det är farhågan att alla faxapenningelöner
skola sjunka genom ett qvarhållande af nuvarande myntsystem

Dt.ii

med silfverstandarcl, då lönerna deremot genom en öfvergång till guldstandard
skulle erhålla ökadt värde. Att bifalla Utskottets förslag är detsamma
som att gifva samtlige tjensteman eu lönetillökning af 10 procent,
fekilnaden beräknas visserligen för närvarande icke till mera än 2 procent
men då skilnaden i värdeförhållandet mellan guld och silfver fortfarande
kommer att okas, aro vi troligen snart uppe till 10 procent. Detta har
vant maktigt nog att sätta agitationen i gång. Tidningsartiklar hafva
otversvammat oss och broschyrformen har äfven anlitats. Jag har t. ex.
Tf 1 ™en en afhandling, som utdelats bland Kammarens ledamöter. Der
står bland annat: ‘-Och nu, — hvad kunna vi förlora på att vänta, hvad
kan det kosta oss detta nöje att mynta karoliner och att få hoppas och
n-o på deras framtid bär i Norden? Det kan kosta oss oupphörligt ökade
förluster på vart silfverförråd, oupphörligen minskadt värde å alla i silfver
utlastade fordringar och eu ständigt fortgående osäkerhet i den allmänna
rörelsen till mljd af värdemätarens — silfrets — oupphörliga förändringar".
Hetta kan man kalla att tala i fordringsegarnes, kapitalisternas och löntagarnes
intresse! En olägenhet för dem förefinnes verkligen, jagmedgifver
fj.'' t-iir611 V1 icke medverka till att afhjelpa denna olägenhet genom

att tillfoga en annan del af befolkningen, de skuldsatta, en uppenbar
orättvisa. En talare yttrade att vi snart måste öfvergå till guld och att

. ar iamphgast att genast göra det, ty ingen annan olägenhet medföljer
o närgången au eu rubbning i alla värden af 2 procent; en annan
talare har forsakrat att det icke kan skada någon att taga guld i stället
ior silfver Jag har — som jag hoppas — tydligen ådagalagt, att ett
bifall till föreliggande förslag måste medföra skada för eu stor del af
landets befolkning.

Herr Gustaf Jonsson sade att eu återremiss vore opraktisk, emedan vi
aro bundna af konventionen. År det då nödvändigt att tillägga denna
lag retroaktiv verkan. Skulle man icke kunna genom eu återremiss erMila
en förändring i sådan riktning att alla hittills ingångna förbindelser,
utlastade att betalas i silfver, fortfarande skola bibehålla kraft och verkan
År ett dyhkt förfaringssätt orätt, då vet jag icke hur representationen
skall behandla en vigtig fråga. Det har ju ofta inträffat att författningar
utkommit i hvilka uttryckligen föreskrifves att bestämmelserna deruti icke
skola verka retroaktivt. Detaljerna i förslaget fäster jag mig icke vid
utaij ^ora’ djupt ingripande frågan att med ett penndrag rubba alla
vai defor nå Ilanden i landet och med några procent öka vår statsskuld,
vara hypotekslan och alla enskilda skuldebelopp. Den af de skandinaviska
ländernas regeringar ingångna konventionen kan ej utgöra hinder för att
utjemna en sådan orättvisa.

r.^‘j af hvad jag haft äran anföra yrkar jag återremiss, för att

fa forslaget andradt, åtminstone i af mig angifvet syfte.

Ileir friherre Gripenstedt: Då detta ämne eller åtminstone det
™ il?01'' uufVudpunkten i detsamma, nemligen frågan huruvida guld i
stallet tor silfver i framtiden skulle blifva vår värdemätare, här på detta
ställe förevarit, har det nästan alltid ställts i sammanhang med en annan
reform, hvartill förslag om ändring i samma grundlagsparagraf, eller den
/2:dra af Regeringsformen, gifvit anledning, nemligen frågan om att bort -

gg Den 19 April, f. in.

taga den s. k. tvångskursen. Vid dessa tillfällen har också den sistnämnda
frågan om tvångskursen nästan alltid varit den som tillvunnit sig den stöista
uppmärksamheten, hvarigenom den fråga, som nu föreligger, icke bil -vit så grundligt behandlad som den väl förtjena!’. Denna omständighet
har siort att jag hade tänkt mig, det icke vara ur vägen att denna gång
något närmare än förut skett ingå i de väsendtligaste punkter, som -efter mitt omdöme — tala för bifall till den emellan de Henne skandinaviska
ländernas regeringar afslutade myntkonventionen. Men då jag
funnit att nästan alla talare, som i dag uppträdt, med få undantag hafva
förordat ifrågavarande konvention och att således ärendets utgång torde
vara så godt som på förhand gifven, vill jag, som i allmänhet anser, att
den enskilde representanten icke bör upptaga riksförsamlingens tid genom
att utveckla en mängd skäl, då sådant efter all sannolikhet icke kan utöfva
något inflytande på beslutet i det ärende, som förehafves, sålunda
afstå från den afsigt, jag hade att närmare ingå i ämnet, och i stallet
inskränka mig till att endast upptaga några af de anmärkningar, den siste
ärade talaren riktat mot förslaget.

Han tycktes egentligen lägga vigt på hvem som skulle komma att vinna
eller förlora genom detta prisfall å silfver, hvilket vi alla förutse såsom
sannolikt förestående, äfvensom hvem som skulle hafva bäst råd att kannas
vid en sådan förlust. Jag får bekänna att ett sådant kalkylerande
enligt mitt förmenande icke är den rätta utgångspunkten vid bedömandet
af en lagstiftningsfråga, ty lagen är väl och bör väl vara gjord i syftemål
att rätt sker alla, och lagstiftaren får dervid icke beräkna om den ene eller
den andre har bättre råd att förlora eller vinna vid den förändring som
kan blifva eu följd af reformen. Då det lyckliga förhållande inträffat, att just
vid denna tidpunkt priset mellan guld och silfver ställt sig så att vi kunna
öfvergå från silfver till guld, utan att behöfva anlita den högst besvärliga
åtgärden att betala en mellangift, vare sig som uppgäld eller afgäld, så
synes mig detta innebära en förmån, hvilken det vore högst orätt att icke
begagna. Dessutom är det alldeles icke — såsom talaren förmenade —
frågan om att bereda den ene eller andre någon fördel, utan frågan är
helt enkelt den att på samma gång man öfvergår till guld, få likhet mellan
grannländerna i deras myntsystem i stället för den olikhet, som hitintills
förefunnits och som vi ju äro ense om har ådragit oss svenskar,
hvilka egt det bättre myntet, stora olägenheter, emedan vi icke kunnat
taga oss till vara för de visserligen obetydliga, men ofta upprepade förluster,
hvilka vid smärre liqvider uppstått, derigenom att vi nödgats taga
sämre mynt i liqvid i stället för ett bättre. Att icke förevarande konvention
för ändamålets vinnande skulle vara behöflig, är ett misstag; ty
Utskottet har tydligen visat att, om icke staterna i det fallet bindas af en
konvention, så är det mycket troligt, att, då vi nu konvertera vårt silfvermynt
efter den för oss beqväma grunden af att en Riksdaler Riksmynt
motsvarar jemt en krona och det derjemte är för grannländerna förenadt
med olägenheter att saldera skilnaden mellan den nya kronan och deras
nuvarande mynt, så skulle de måhända bestämma sig för ett annat guldmynt,
än vårt, som stode i samma förhållande till deras silfvermynt, som
hos oss det nya guldmyntet till vårt nuvarande mynt, nemligen att det
vore alldeles lika med 10 nya räkneenheter: och då blefve följden den, att,

ilen 19 April, f. iu.

fortfarande som hittills, grannstaternas guldmynt skulle med nio tiondedel
procent i värde komma att understiga vårt guldmynt och följaktligen verka
precist på samma sätt som silfvermyntet hittills, dock med den skilnaden att
— såsom Utskottet äfven mycket riktigt anmärkt — verkniugarne sannolikt
komme att sträcka sig vida längre omkring. Ty det är klart att
guldmyntet har större portée och sprides hastigare samt öfver större områden
än silfvermyntet. Främmande guldmynt skulle således med lätthet
kunna uttränga våra bättre guldmynt och till en viss grad öfversvämma
hela landet, då deremot för närvarande det främmande sämre silfvermyntet
uppträder hufvudsakligen blott i gränsprovinserna.

Det är af denna orsak konventionen är nödvändig och som jag för
min del tror, att representationen skulle handla mycket oklokt, om den
icke begagnade det gynsamma tillfälle som nu tinnes att, utan rubbning i
våra egna myntförhållanden, vinna likhet med grannländernas. Här har
frågats: “hvarföre brådskar man“. Jo, det är just af nyssnämnda skäl,
nemligen att vi för närvarande stå på den ståndpunkten, att vi vid öfvergången
slippa någon som helst förändring med tillägg eller afdrag från
nuvarande silfvermynt, och att en krona kommer att alldeles jemnt motsvara
Fm R:dr R:mt, en beräkning som stämmer alldeles öfverens med det
nu gällande priset å guld och silfver uti London, verldsmarknaden för
ädla metaller.

Den ärade talaren höll äfven till behjertande fram den stora fördelen
för oss att i framtiden få betala med silfver, dels våra statslån, förskrifna
i silfver, och dels hypotekslånen. Jag vill likväl erinra talaren derom,
att dessa förskrifningar icke äro utställda i svenskt silfvermynt, utan i
thaler. Dessa lån skola således betalas i preussiska thaler och ingenting
uti dessa äldre transaktioner förhindrar oss, att här i landet ingå i konvention
med våra grannländer om ett nytt gemensamt mynt. Kunna de
Skandinaviska länderna komma öfverens om en ny utmyntningsgrund, så
förändrar detta icke den förbindelse och å andra sidan den rättighet, vi
hafva att liqvidera i Preussiska thaler, eller det mynt, hvaruti våra lån
äro förskrifna. Jag anser — som sagdt — mindre nödigt att nu upptaga
tiden, då utgången tyckes vara gifven, och jag är synnerligen glad deröfver,
att denna fråga, som för landet är af stor vigt och för hvarje dag
blir mera påträngande, efter mitt bedömande står temligen nära sin lösning,
så att Sverige utan ringaste olägenhet, vare sig för den höge eller
läge, rike eller fattige, i afseende å förändringen i myntvärdet eller myntenheten,
kan genomföra reformen på ett så enkelt sätt, att allt hvad som
sker är en ringa namnförändring. En ‘•Riksdaler-1 skall kallas en “Krona11;
Detta är allt. Jag må tillstå att jag för min del kanske heldre sett, att
äfven denna bestämmelse om namnförändring icke funnits i konventionen.
Der står uti 2:dra Artikeln, att af de två gemensamma hufvudmynten
tiondedelen af det ena eller tjugondedelen af det andra “skall vara den
gemensamma räkneenheten och kallas en Krona “. Enligt min tanke kunde
utan skada i stället för slutorden “och kallas en Krona11 stått: “och få
den benämning, som de respektive staterna sjeifva bestämma". Då beskaffenheten
af guldhufvudmyntet är absolut bestämd, äfvensom att tiondedelen
deraf utgör räkneenhet, så måste det vara för den ena eller den
andra staten alldeles likgiltigt, hvad benämning de öfriga länderna gifva

Deri 19 April, f. in.

åt denna enhet, och att således Sverige gerna kunnat få bibehålla benämningen
Riksdaler liksom hittills, hvilken dock, jag medgifver det, icke
lämpar sig rätt väl för Danmark och kanske icke heller för Norge. En
dylik olikhet med afseende å benämningen af enahanda myntstycke inom
olika länder, är dessutom icke ovanlig i konventioner. Exempelvis vill jag
anföra att uti konventionen mellan Italien och Frankrike det gemensamma
myntet uti Frankrike benämnes “franc11, men uti Italien “lira11. Saken
är emellertid en sådan obetydlighet, att jag icke fäster minsta vigt dervid.
I dagligt tal kommer det kanske fortfarande att heta Riksdaler, till dess
allmänheten hunnit vänja sig vid den nya benämningen, och då det är
sjelfva hufvudsaken, man bör se till, så vill jag för min del, oaktadt den
lilla betänklighet jag nu framställt, på det varmaste tillstyrka, att representationen
godkänner den ingångna konventionen.

Herr Nils Pettersson: Jag hade icke tänkt begära ordet, men
en granne till höger har uttalat betänkligheter mot förslaget och det
är hufvudsakligen för att i min mån söka vederlägga de argument,
han framdragit, som jag för eu kort stund tillåter mig upptaga Kammarens
tid. Han framhöll, bland annat, att fördelen af ifrågavarande
reform skulle vara på affärsmännens sida och att de mindre bemedlade
jordbrukarnes klass derpå skulle förlora. Till ledning för omdömet i
detta hänseende torde man böra taga hänsyn till nuvarande förhållanden.
Och jag finner då, att just den af talaren framhållna olägenheten utaf
det ifrågasatta nya gemensamma systemet för närvarande existerar. Vid
alla större penningetransaktioner tages alltid i beräkning skilnadeu i
mynt, men den stora allmänheten, som uti den dagliga rörelsen omsätter
de små beloppen, denna allmänhet blir lidande genom de sämre nu gångbara
främmande silfvermynt, som i våra gränsprovinser uttränga våra
bättre. Det är således tydligt att de nu rådande olika myntsystemen
lända allmänheten till stor olägenhet och att en reform i syfte att få ett
gemensamt myntsystem icke kan vara annat än välkommen.

Talaren framhöll äfven att det skulle blifva, till stort besvär för
Finans-departementet att ombesörja den vexling, som föreskrifves, och
hvarigenom man enligt hans förmenande tillskapar nya tjenster eller åtminstone
ytterligare befäster den gamla organisationen af våra embetsverk.
Jag tror för min del att, om man betraktar saken sådan den verkligen
föreligger, så synes det tydligen framgå både af Kongl. Maj:ts proposition
och Utskottets förslag, att invexling i detalj bör ske i Riksbanken
och dess lånekontor i landsorten och att endast vid större operationer
mellan de olika länderna Finans-departementet behöfver anlitas,
hufvudsakligen då det är fråga om utnött och förslitet mynt. Denna
vexling kan således icke blifva i någon betydligare mån betungande eller
hinderlig för Finans-departementet.

Vidare har äfven af en annan talare blifvit yttradt, det Kongl.
Maj:ts proposition skulle hafva en brist derutinnan, att konventionen icke
innehåller närmare bestämmelser om blifvande skiljemynt, i sammanhang
hvarmed han framhöll, att Italienskt skiljemynt inströmmar i Frankrike.
Det bevisar efter mitt förmenande alldeles motsatsen af hvad han ville
bevisa, En fördel ligger just uti den bestämmelsen i konventionen, som

Don 19 April, f. m.

tillåter att, i händelse ett ställe blir öfversvämraadt af grannländernas
skiljemynt, missförhållandet rättas genom att vederbörande Finans-förvaltning
inlöser skiljemynten.

Jag skulle äfven vilja yttra mig om många andra detaljer, men flera
föregående talare hafva tillräckligt framhållit äfven dessa sidor af saken,
och jag vill endast tillägga, att jag finner just denna tidpunkt särdeles
lämplig för en öfvergång från silfver till en tryggare värdemätare, en
reform som förr eller sednare måste ske. Jag kan derföre icke annat än
tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets förslag.

Herr Kolm o din: Det första, jag har att göra med anledning af
Herr Carl Anders Larssons anförande, är att förklara, det jag med uttrycket
“marodörer** icke syftat på de ledamöter inom Kammaren, som uppträdt
såsom motståndare till konventionen, utan helt enkelt på de anmärkningar,
som här blifvit framburna mot densamma. Jag vände mig
nemligen i mitt förra anförande mot opponenten på calmar-bänken och
liknade hans argumentation vid en jägarekedja åt mycket lätt och rörlig
beskaffenhet, vid en trupp, som syntes mig till fullo vara nedskjuten
eller skingrad af de talare, som före mig tagit konventionen i försvar.
Jag tilläde, att marodörer möjligen skulle kunna framkomma, uti hvilken
förmodan jag ej heller bedragit mig. Jag vill icke fästa mig vid den
rättsuppfattning den värde ledamoten af Lag-Utskottet hyser med afseende
på alla äldre förbindelser, utställda i silfver, och gäldenärernas skyldighet
att fullgöra hvad de åtagit sig, tv hans yttrande har i denna
punkt redan tillräckligt blifvit besvaradt; och jag tror att den grundliga
kritik från en högt värderad talare från stockholmsbänken, han framkallat
genom sina anmärkningar angående den hittills gällande lagstiftningen,
som säger att hvar och en bör betala hvad han är skyldig, har varit
fullt vederläggande, så att icke Kammaren behöfver befara från opponentens
på östgöta-bänken sida, att han med sin vid denna riksdag vunna
erfarenhet skall vid en kommande riksdag framlägga motion angående
lindring i gäldenärers skyldighet att betala hvad de förskrifvit. Jag
kan således saklöst gå förbi denna del af hans betraktelse och fästa
mig uteslutande vid sjelfva hufvudsyftet deri. som gick derpå ut, att vi
i förhållande till utlandet skulle förlora, om vi öfverginge från nuvarande
myntsystem, grundadt på silfver, till ett guldmyntsystem, men deremot
vinna, om vi hölle oss qvar vid silfret; och detta ej blott med afseende
på statens samt många enskilda medborgares, gäldenärernas, behof utaf
afprutning i deras ingångna förbindelser, utan ock med hänsyn till fördelen
af embets- och tjenstemännens genom den nuvarande myntfotens
bibehållande städse sjunkande löner. Det är enligt mitt förmenande en
argumentation, som icke berör eller talar allenast mot konventionen,
utan öfver hufvud mot hvarje öfvergång till ett nytt myntsystem, baseradt
på guld. Vid sådant förhållande tillåter jag mig att mot den stora
auktoriteten på östgöta-bänken åberopa en annan stor auktoritet från
1869 års riksdag. Under diskussionen i Andra Kammaren rörande eu
ifrågasatt underdånig skrifvelse om öfvergång till ett guldmyntsystem,
afgafs ett yttrande, som jag nu vill uppläsa ur det tryckta protokollet.
“Herr Carl Anders Larsson: Jag beklagar, att den motionär, som kom -

Den 19 April, f. m.

mit allt detta å stad, icke varit 110g förslagen att tala vid en medelmåtta,
som kunnat frambära motionen, ty i så fall är jag säker på, att
mina vänner Jöns Pehrson och Jöns Rundbäck icke skulle hafva framdragit
sina grafva batterier för att skjuta ihjäl den. Jag har nu varit
med på sex riksdagar, och hittills har jag alltid hört klagas öfver, att
man haft för litet pengar. Vårt system är sådant, att Riksbanken icke
kan fylla landets nuvarande behof af mynt; och nu fruktar man, att, i
fall vi finge guldstandard, vårt arma land skulle alldeles öfversvämmas
af guld. Tänk blott, att då vore hela vårt myntsystem om intet! Antingen
är Riksbankens närvarande silfvervaluta otillräcklig, eller också är
den så svår att qvarhålla i banken, att man icke kan med full säkerhet
bygga på, att denna bank skall förmå tillhandahålla våra näringar det
ökade rörelsekapital, hvaraf de till följd af sin storartade utveckling på
sednare tider kommit i behof; och vid sådant förhållande kunde det väl
icke gerna anses såsom någon olycka för vårt land, om äfven vi kunde
komma i åtnjutande af de fördelar, som de stora nationerna skördat af
att basera sitt myntsystem på guld.''1 Det var på dessa grunder Herr
Larsson vid 18Ö9 års riksdag biträdde förslaget om en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t för att få frågan utredd och pröfvad. Han var
således den tiden stor vän utaf en öfvergång till guldsystemet och jag
må säga, att jag icke vet huru Herr Carl Anders Larsson af år 1873
vill reda det förhållande, uti hvilket han står till Herr Carl Anders Larsson
af år 1869; huruvida han vill göra på samma sätt som en annan
stor riksdagsauktoritet, hvilken trädde upp och tackade Gud för att han
blef klokare för hvarje dag, eller om han nu vill med fullt allvar gå tillbaka
till Herr Carl Anders Larsson af år 1869, med hvilken sednare
representant jag för min del i denna stund förenar mig och yrkar bifall
till föreliggande betänkande, som afser Sveriges öfvergång till ett nytt
myntsystem, baseradt på guld.

Herr Carl Anders Larsson: Den föregående talaren har behagat
göra en jemförelse mellan min ställning till guldmyntfrågan vid 1869
och 1873 årens riksdagar och dervid förmenat, att jag skulle hafva gjort
mig skyldig till en omsadling. Den värde talaren borde dock, innan lian
gjort sin konklusion, hafva läst igenom det betänkande, som dä förelåg
och det, som nu föreligger. År 1869 kunde man icke anskaffa silfver,
1873 deremot befarar man en öfversvämning af samma ädla metall. De
båda förslagen hafva sålunda framträdt under helt olika omständigheter,
hvilket representanten på gotlandsbänken i hastigheten icke tagit i beräkning,
på samma gång lian missuppfattat åtskilligt af hvad jag nyss
yttrade. Jag har icke påstått eller föreslagit att gäldenärernas skulder
skola minskas, utan endast framhållit det rättvisa och billiga uti, att
den skuldsatta delen af Sveriges befolkning får betala sina skulder med
det mynt, hvaruti lånen äro förskrifna. Det var lika litet min mening
under 1869 års riksdag att lånetransaktioner, före reformens införande
ingångna uti silfver, skulle betalas i guld, ty det ansåg jag då på samma
sätt som nu för olagligt och obilligt. Jag ville då som nu att hvar och
en, som uppgör en affär, har rättighet att liqvidera på sätt aftaladt är,
utan att lagstiftaren får träda emellan med nya bestämmelser. Uti denna

Den 19 April, f. m.

min åsigt ligger orsaken hvarföre jag icke kan biträda det sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet, då det säger, att man hädanefter skall betala
med guld icke med silfver, ehuru guldet är 5 å 6 gånger dyrare än silfret
och har en afgjord böjelse att ytterligare stiga. Vid 1869 års riksdag
var det alldeles icke fråga om att ingå någon konvention med främmande
riken, utan frågan gällde då att för vårt land antaga ett myntsystem,
som hade utsigt att efter hand blifva infördt uti alla länder, således
ett universal-myntsystem. Meningen kunde naturligtvis icke dervid
vara att uti ett enda penndrag utplåna verkningarne af de äldre myntsystemen,
utan meningen var säkerligen den, att de stater, som hade
silfver, skulle betala alla förbindelser, afslutade efter detta äldre system,
uti silfver. Hvad vidare angår tjenstemännens sjunkande löner, vidrörde
talaren försigtigtvis denna punkt af min argumentation med mycken varsamhet
— den är också den ömtåligaste. Ty — jag upprepar det —
farhågan att tjenstemännens löner med bibehållande af nu gällande silfverstandard
skola mer och mer sjunka, det anser jag till stor del vara
orsaken till den agitation, som föregått dagens öfverläggning i myntfrågan.

Sålunda är jag precist samma Larsson 1878 som 1869, och det är
icke värdt, att man söker slå mig på fingrarne med gamla luntor. Jag
vill att svenska folket med afseende å sitt myntväsende skall begagna
sig af de gynsammaste konjunkturerna. Derföre anförde jag också såsom
ett mönster för oss en stat, hvilken i finansiela frågor städse haft namn
om sig att handla klokt och välbetänkt, nemligen Holland, som, hvad föreliggande
fråga om öfvergång till ett gyldmyntsystem beträffar, ännu icke
tagit det afgörande steget, utan fortfarande bibehåller en afvaktande ställning.
Jag tror icke att vi svenskar kunna mästra holländarne i detta
afseende. Det vore måhända bättre för oss att vara lika försigtiga.

Den aktade talaren på stockholmsbänken, som visat mig den stora
äran att till vederläggning upptaga mitt anförande, har icke gjort det
fullständigt, åtminstone icke med afseende å den del, som afsåg vårt
obligationsväsende. Han talade endast om pund sterling, men icke om
Hamburger banko, i hvilket sednare liqvidationsmedel — enligt hvad jag
har mig bekant — många bland våra liypoteksföreningar hafva utestående
skuldförbindelser. Mig förefaller det alldeles klart, att, om dessa
institutioner förskrifvit lån i silfver och här på platsen finnes god tillgång
på dylik valuta, de obestridligen hafva rättighet att liqvidera i silfver.
Skulle man nu ålägga dem att betala med guld, blefve detta onekligen
för dem ett svårt onus. Jag ser t. ex. att ensamt Östergötlands
hypoteksförening har en skuld af tio millioner i silfver och åtskilliga
andra dylika föreningar äfvenledes betydliga lån, ställda i silfvervaluta.
Jag har yrkat återremiss just för att få ett undantagsstadgande, i ändamål
att beröfva den nya lagen retroaktiv verkan. Detta mitt sträfvande
är någonting helt annat, än att — såsom man velat angifva min ställning
— jag skulle hafva för afsigt att motsätta mig hela reformen.
Tvärtom, jag är varm vän af förslaget om införande af guldmyntsystemet,
nu som 1869, men jag vill icke att statsmakterna störande ingripa
i den enskilda eganderätten.

Den 19 April, f. in.

Herr Gumse Hus: Jag önskar blott tillägga några ord med anledning
af talarens på östgötabänken första och andra uppträdanden. Då
han vidrörde Hollands myntväsende förbisåg han hvad som i detta afseende
på sednaste tiden blifvit offentliggjordt, nemligen att Hollands båda
statsmakter helt nyss beslutat inskränka silfvermyntningen och sålunda
tagit ett afgörande steg i ändamål att bereda sig på en öfvergång till
ett nytt myntsystem, grundadt på guld, äfvensom att vederbörande myntkommission
derstädes ganska bestämdt uttalat sig för nödvändigheten af
hastig öfvergång till ett guldmyntsystem. Och då han ordade om Hamburg,
föreföll det, som hade han ej bemärkt, att Hamburg redan fullständigt
öfvergått till myntfot af guld.

Herr Ola Jönsson: Då vi ännu icke fått uti den svenska representantförsamlingen
införd öppen omröstning, ehuru vi måhända äro på
god väg dertill, så beder jag i ändamål att angifva min ställning till
frågan — få tillkännagifva för Kammaren, att jag afgifver min röst för
bifall till föreliggande förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som derunder förekommit, och sedan i enlighet med samma yrkanden
propositioner blifvit framställda å dels bifall och dels återremiss, förklarade
Herr Talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra meningen. Votering begärdes emellertid; hvadan uppsättning och justering
skedde af en så lydande omröstningsproposition.

Den som vill, att Riksdagen, med bifall till hvad Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet hemställt å 24:de sidan af dess betänkande
N:o 1, skall, för sin del, antaga den af Kongl. Maj:t, med Norge och
Danmark afslutade myntkonvention,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren till Utskottet återförvisat ifrågavarande del
af betänkandet.

Röstsedlarne sammanräknades efter slutad votering och visade 128
ja mot 44 nej; i följd hvaraf Kammaren, med bifall till Utskottets ifrågavarande
hemställan, besluta, att Riksdagen skulle, för sin del, antaga
den af Kongl. Maj:t med Norge och Danmark afslutade myntkonventionen.

Utskottets 2:dra och 3:dje hemställanden (sidd. 88 och 52), om antagande
af de utaf Kongl. Maj:t framlagda förslag dels till Lag om rikets
mynt och dels till Lag om öfvergången till det nya myntsystemet, blefvo
derefter, hvar efter annan, föredragna samt af Kammaren bifallna; och

Den 19 April, f. m.

hade Kammaren alltså, för sin del, beslutit antaga dessa lagar, med de
ändringar deri, som af Utskottet föreslagits.

§ 7.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 9 (i samlingen N:o 23), angående Herr C. F. Bergstedts inom Första
Kammaren väckta motion om underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t, att
den teologico-filosofiska examen måtte förklaras obligatorisk för alla teologie
studerande, som ej aflagt filosofie-kandidatexamen.

Beträffande denna fråga yttrade:

Herr Grefve Björnstjerna: Herr Talman! Mine Herrar! Det är

eller tyckes åtminstone vara alldeles obestridligt, att ett folk, som saknar
religiös känsla, är ett förloradt folk. Att sträfva för bibehållande af det
andliga elementet hos folket är presterskapets heligaste pligt. För min
del vet jag väl att man i katolska länder anser sig kunna åstadkomma
detta genom en viss yttre glans utan att den presterliga bildningen behöfver
någon djupare vetenskaplig grund. Helt annorlunda är deremot
förhållandet i protestantiska länder; der kan icke, så är min tro, presterskapet
bibehålla det inflytande det bör ega, så framt det i bildning står
mindre högt än nationens öfriga upplysta klasser. Jag frågar nu om
svenska kyrkans presterskap verkligen eger denna bildning? Jag frågar
om det nu har samma andliga inflytande på folket som i början af detta
sekel? Jag fruktar att frågan icke kommer att besvaras med ja. Nästa
fråga blir då, hvad är orsaken härtill? Icke kan man säga att den andliga
känslan hos nationen är mindre lefvande nu än förr. Tvärtom den
är lyckligtvis varmare än för 50 år sedan. Om en viss vidskepelse under
denna tid bortfallit, är detta ju rätt väl, blott kärnan står qvar.
Nej, orsaken till det andliga ståndets minskade anseende ligger deri, att,
under det nationens bildning i allmänhet gått framåt, står presterskapets
qvar på samma punkt, som för årtionden sedan. Denna åsigt hav 1868
års Kyrkomöte ganska tydligt uttalat, då det i skrifvelse till Kong!. Maj:t
anhållit det Kongl. Maj:t ville för inträde i prestembete bestämma en
större humanistisk examen. För min del anser jag detta Kyrkomötets
uttalande vara afgörande i saken. Men, invänder man, prestbristen är så
stor, att skärpta fordringar för inträde i prestembetet icke böra uppställas.
Jag vet äfven att Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet
i Första Kammaren yttrat att prestbristen nu är större någonsin.
Men, om denna prestbrist, hvarom vi hört talas i 40 år, verkligen
förefinnes, icke kan den vara framkallad af för höga fordringar på presternas
kunskaper, dessa ställas i sanning icke särdeles högt. De äro ju
erkändt mindre, än för någon annan statens embetsman. Under sådana
förhållanden har det förefallit mig, som om Första Kammarens åsigt i
ämnet vore fullt riktig, eller att prestbristen ökas genom det minskade
anseende lägre examensprof medföra och att man derföre borde höja
fordringarne på prestkandidaterne, hvilket åter i sin mån skall förmå
flera rikare begåfvade ynglingar att egna sig åt kyrkans tjenst. När

Den 19 April, f. m.

man betänker att intet annat yrke så snart förskaffar dess utöfvare ett
dagligt bröd, eller tillåter dem att sätta eget bo, då man dertill lägger
att i sjelfva embetet ligger något så ädelt och upphöjdt, förenadt
med en välsignelsebringande verksamhet, måste något grundfel finnas,
som afhåller ungdomen från att beträda denna bana, månne ej detta just
återfinnes i det ringa anseende ringa bildning skänker. Jag kan derföre
endast instämma i det yttrande som af Kyrkomötet, Akademiernas kansler
och konsistorier blifvit uttaladt, det, att kunskapsfordringarne på
pimsten äro för låga, samt att den öfverklagade prestbristen bäst afhjelpes
genom att höja dem. På dessa skäl anser jag Utskottet hafva bort
instämma i Första Kammarens beslut; hvartill jag nu yrkar bifall.

Herr Alb. Staaff: Herr Talman, mine Herrar! 1 likhet med den
föregående talaren anhåller jag att få på det varmaste tillråda Kammaren,
att i stället för att “icke biträda", understödja Första Kammarens
beslut i denna fråga. Jag kan icke inse annat, än att det är af största
vigt både för presterskapet och åhörarne, att prestbildningen böjes, och
om denna åsigt är jag icke ensam. Många dela densamma med mig.
Vid diskussionen af denna sak i Första Kammaren för omkring en månad
sedan yttrade Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet;
“beträffande den förra frågan, om prestbilclningens höjande,
tror jag, att alla äro temligen ense derom, att det icke allenast är högst
önskligt, utan till och med nödvändigt att något göres för densammas
lösning." Vidare erinrar Herr Statsrådet i samma anförande derom, att
såväl föregående Riksdagar som Akademiernas teologiska fakulteter och
Allmänna Kyrkomötet uttalat sina önskningar att en skärpning af fordringarne
i de humanistiska ämnena för prestexamen måtte åstadkommas.
Då jag är öfvertygad, att Kammarens ledamöter gjort sig reda för denna
sak förut och dervid begagnat det material, som finnes att tillgå, så
borde jag icke behöfva vidare utveckla detta ämne och dermed upptaga
tiden. Men jag ber ändock att få hänvisa till ett par yttranden af framstående
män, som dela min åsigt. Då man är ense om, att något behöfver
göras, och icke har något annat sätt att åstadkomma detta än
genom att införa skärpta fordringar i de humanistiska examensämneua,
så framställer sig enligt min åsigt endast en betänklighet, nemligen, om
prestbristen härigenom skulle kunna ökas. Deremot talar den omständighet,
att såväl på det teologiska, som andra områden visat sig, att
skärpta fordringar för inträde medfört förhöjd aktning för kallet och
derigenom ökaclt antal af inträdessökande, om ock bristen för ögonblicket
och till en början synts stor. Men det finnes ett sätt att förekomma
denna olägenhet af den nya stadgan, och det är att utsätta eu viss tidsgräns,
efter hvars utgång examen först skulle blifva obligatorisk för alla,
Fn sådan åtgärd visar sig alltid vid likartade tillfällen hafva den följd,
att de, som ämnat egna sig åt det ifrågavarande kallet, skyndat att aflägga
sin examen före nämnda tids utgång, och derigenom hafva olägenheterna
vid öfvergången blifvit utjemnade.

I denna syftning yttrade sig ock under diskussionen i Första Kammaren
Herr Grefve Henning Hamilton, som sjelf varit Ecklesiastik-minister
och således, likasom den nuvarande Chefen för Ecklesiastik-departe -

Den It» April, f. m.

mentet, bör känna och behjerta prestbristen, likavisst som han, i likhet
med den sistnämnde, varmt ifrar för prestbildningens höjande.

Samhället har numera stora anspråk på att bildningen hos presterna
icke står jemförelsevis lågt, ty i samma mån, som bildningen i allmänhet
gått framåt, i samma mån har icke prestens kunskaper ökats. Han står
således nu, vid bildningens jemnare spridande, icke så framför folket
i allmän bildning, som han för 100 år sedan gjorde, då lian efter regeln
var sina åhörare betydligt öfverlägsen.

Det torde tillåtas mig att såsom skäl för min åsigt anföra några
ord, som blifvit yttrade af en lärare vid Upsala Universitet, en teologie
professor, hvars värde jag icke på annat sätt behöfver eller vill vitsorda,
än genom att särskildt omnämna att han är känd för sin klara praktiska
blick, nemligen professoren Cornelius. Han säger i en vid Kyrkomötet
år 1868 afgifven motion:

“Någon torde tänka, att en stegring af fordringarne på prestbildningen,
så beskaffad som den af mig förordade, om ock i och för sig
god och önskvärd, dock skulle afskräcka allt för många från att gå
estvägen och sålunda blott förvärra den redan länge så allmänt öfverklagade
prestbristen. För min del hyser jag ingalunda denna farhåga.
Jag kan nemligen icke föreställa mig, att en yngling med öppet sinne
för allt varmt och godt, om han eljest eger lust och kallelse för ett visst
vit® genus, någonsin afskräckes derifrån genom tillbörligen skärpta
examensfordringar. Yäl må medgifvas, att unge män finnas, som dels
äro så klent utrustade på hufvudets vägnar, att de svårligen kunna bestå
i en något allvarligare och mera omfattande examenspröfning, dels ega
så liten energi och arbetslust, att de helst välja ett lefnadsyrke, som,
på samma gång det tarfvar mindre ansträngade förberedelser, tillika
förespeglar dem för framtiden eu mer eller mindre ostörd njutning af
ett visst “otium cum dignitate“. Men det kan väl icke falla någon in, att
med något allvar påstå, det så beskaffade unga män vore lämpliga subbjekter
för prestembetet. Icke heller borde väl någon med hopp om
allmännare bifall kunna förorda, att i brist på lämpliga subjekter olämliga
borde tagas till godo, eller att prestbristen borde afhjelpas äfven
medelst användande af huru beskaffade personer som helst, endast de
vore sedligt oförvitliga/1

Vår tid fordrar, jag vågar säga det, mer än någon annan af presten,
att denne har en förberedande humanistisk bildning, särskildt derföre,
att i densamma starka andliga rörelser finnas, hvilka sätta presten i en
ganska svår ställning, om han ej besitter äfven goda humanistiska kunskaper.
Öfver de andliga rörelserna bör man icke beklaga sig, ty, der
rörelse finnes, der finnes äfven lif. Men dessa rörelser behöfva bedömas
med en oförvillad och klar blick. Har jag då icke sett mig om på de
humanistiska vetenskapernas område, så står jag på en alltför ensidig ståndpunkt
för att vara allom allt. Jag har då svårt att med afseende på de
olika rörelserna bedöma olika förhållanden och skilja ensidiga riktningar
från hvad som är ett sannt religiöst lif. Jag ber härvid att få reservera
mig mot den tron, att jag skulle anse en examen kunna i detta fall göra
allt; men vi veta att något i denna riktning måste följa deraf, att så -

46 Den 19 April, f. m.

dana fordringar uppställas, att presten vid sitt inträde i embetet har en
humanistisk bildning.

Det vore att beklaga, om icke denna Kammare ville lyssna till de
uttalanden, som såväl 1868 års Kyrkomöte, som de teologiska fakulteterna
afgifvit, och således instämma i Första Kammarens beslut i ämnet. Om
något af Kamrarne gemensamt göres för att uttala den åsigt, att prestbildningen
inom landet bör höjas, så tror jag förvisso, att välsignelse
deraf skall skördas.

Jag anhåller således om bifall till motionen samt att Kammaren
måtte biträda Första Kammarens beslut i frågan.

Med Herr Staaff instämde Herrar Grenander, Biesert, Malmberg och
Ekman.

Vidare anförde:

Herr Linné: Jag är till största delen förekommen af de två föregående
talarne och anhåller derföre att med afseende å hvad de yttrat
Kammaren måtte afstå Utskottets betänkande samt bifalla den inom
Första Kammaren i ämnet framställda motion.

Herr Jöns Pehr sson: Det tyckes som om ingen af Utskottets
ledamöter ville kännas vid sitt arbete, och derföre anser jag mig skyldig
att tillkännagifva att jag biträdt Utskottets beslut. Detta har jag gjort,
icke derföre att jag anser det vara obehöflig! för presten att hafva bildning,
utan emedan jag vet att 1867 års Riksdag ingått till Kongl. Maj:t
med en skrifvelse i ifrågavarande syfte, samt att Kyrkomötet år 1868
deri instämt, men att regeringen likväl icke gjort något vid frågan, ehuru
jag tror att regeringen, äfven utan att Riksdagen yttrat sin åsigt, skulle
varit berättigad att föreskrifva det den s. k. teologiskt-filosofiska examen
skulle vara obligatorisk för alla som inträdde i prestembetet. Om också
regeringen icke ensam kan besluta i detta ämne, så är ju ingenting som
hindrar regeringen, om hon finner det nyttigt, att inkomma till Riksdagen
med en proposition i ämnet.

Hvad sjelfva saken beträffar, så lärer det väl vara en erfarenhet,
som jag gjort och som jag tror flera hafva, att icke alltid den högsta
lärdom medför den största bildning, eller med andra ord, att man är
ense om, att icke alltid våra mest lärda prester äro de bäste. Det torde
derföre icke vara stort skäl att höja fordringarne på deras lärdom, som
efter 12 års studier borde vara magistrar. Är det nödvändigt, hvilket
jag ej förstår, så tycker jag att regeringen väl kan föreslå detta, om den
icke kan på eget bevåg stadga detsamma. Dessutom har jag inhemtat
af officiela uppgifter, att omkring 38 procent af dem, som studera till
prestexamen, först aflägga denna examen, och om de finge beräkna 2 tjensteår
för densamma, så tror jag allt, att densamma allmänt skulle af
de studerande afläggas. Men då man vet att prestbristen i många stift
är så stor, så tror jag att det, från denna synpunkt sedt, icke är klokt
att med ens skärpa fordringarne för inträde i prestestånd^;, och anser

Den 19 April, it in. 47

jag att den ifrågasatta förändringen icke är så nödvändig som vissa talare
påstått.

År det så att Utskottets förslag skall afslås, så må det ske gerna
för mig, men icke kan någon derigenom öfvertyga mig, att förändringen
derföre är nödig eller nyttig. Man kan tänka sig, att innersta tanken i
detta förslag är att presten, som för omkring 100 år sedan var såsom
ett orakel bland sina församlingsbor, skulle genom förhöjda fordringar för
inträde i presteståndet få igen samma inflytande; men så är icke förhållandet,
ty eu god prest har mycket anseende och inflytande, men en dålig
prest den mindre aktning som han rättvisligen förtjena!’. Min erfarenhet
är att de prester, som hafva de högsta lärdomsgrader och betyg icke äro
de bästa kyrkans tjenare. På dessa skäl vill jag för min del tillstyrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr Törn felt: Jag anhåller att få kasta en blick på tillståndet

i detta fall i vår kyrka, och att få angifva den erfarenhet jag i detta
afseende har. När jag 1830 prestvigdes och först kom såsom adjunkt till
en höglärd pastor, så lärde denne man mig att vidskepelsens bibehållande
hos folket skulle vara det bästa band på detsamma. För några år sedan
träffade jag en höglärd prestman, en teologie doktor och ifrig läsare,
som sade, “att, om man tager bort mera af vidskepelsen än som redan
är borttaget, så blir ingenting qvar af Gud.“ För några år sedan sade
en annan teologie doktor och framstående medlem af evangeliska fosterlandsstiftelsen
till mig “att man icke behöfver bry sig om något försvarsverk,
ty om man blott troget beder Herren, så försvarar han nog landet
då krig kommer.® En annan höglärd prestman, äfvenså teologie doktor,
har förklarat sig missnöjd med inrättande i landet af elektriska telegrafer,
emedan man derigenom gjorde folket förtroget med eu hittills obekant
naturkraft, som kunde göra detsamma fallet för materialism. Fn annan
höglärd prest och såsom Utskottet uttrycker sig, “inom kyrkan högt uppsatt
man,11 har ju, såsom vi alla veta och minnas, för några år sedan
förklarat att “frost är ett syndastraff11. Allt detta är ju riktigt katolskt!
Hvad bevisar detta annat, än att kunskaper och förstånd äro ganska
klena på vissa håll, och när det är så bestäldt med de höglärde, huru
skall det då vara med de låglärde? Reflexionerna göra sig deröfver sjelfmant.

Huruvida den nu föreslagna examen är lämplig, derom kan man
hafva delade åsigter. Först och främst skulle jag från densamma vilja
utmönstra latinet, ty studiet af detta språks talande och skrifvande är
endast charlataneri. Den s. k. heliga grekiskan deremot och hebreiskan
anser jag böra bibehållas, ty det är godt för eu prest att sjelf kunna
förstå de heliga skrifterna på urspråket, utan att behöfva blindt lita på
andras uttolkning, som stundom möjligen kan laborera med fromma svek.
Men jag vill dock icke hålla mycket på de döda språkens bibehållande
bland examensfordringarne. Men hvad som är alldeles nödvändigt att
införa i examen är filosofi och naturkunnighet. Ty utan denna del af
allmän humanistisk bildning löper presten fara att i sin religionsundervisning
låta hänföra sig af sitt hjerta. Och, hvart kommer han då? Jo,
till svärmeri, ty ett tomt hufvud och ett fullt hjerta är just de båda

Den 19 April, C. m.

faktorerne till religiöst svärmeri, och svärmeri är raka vägen till villfarelser,
det vet psykologien. Utskottet säger, att vi ega goda religionslärare,
hvilka icke ega någon större verldslig kunskap, och att en olärd
man kan åstadkomma ett gagn för Guds rike, som den lärde icke mäktar.
Betrakta då våra kolportörer och våra vinkelpredikanter och se till hvad
deras religionsundervisning går ut på, om icke på svärmeri! Säkerligen
skola vi alla medgifva att det just är religiöst svärmeri som leder så
många till villfarelser i afseende på religionen. Jag kan derföre icke tillstyrka
annat än att Kammaren måtte bifalla den vid Utskottets betänkande
fogade reservation.

Hvad beträffar den så mycket öfverklagade prestbristen, så är ju
klart att, när så många tillfällen till utkomst och bergning uppkommit,
som på sednare tider genom anläggande af jernvägar och elektriska telegrafer,
många skola strömma dit och derigenom antalet af dem som egna
sig åt prestembetet minskas. Detta är tydligt och klart, Emellertid har
ett återfall i detta afseende inträffat, ty många studera nu till prestexamen
vid universiteten och ännu flera skola egna sig deråt, så snart
man såsom en fordran för inträde i presteståndet uppställer en högre grad
af humanistisk bildning, hvarigenom presten, då han är i samqväm med
sina församlingsbor kan visa sig vara om icke öfverlägsen dock jemngod
med dem i bildning. Nu står, såsom vi alla veta, allmogens bildning
relativt på en ganska hög ståndpunkt och derföre är nödigt att de unga
presternas bildning håller jemna steg med samhällets i allmänhet.

När jag studerade till min prestexamen, så uppmanade . man mig. att
söka förvärfva mig kunskaper i alla ämnen; nu deremot vill man lägga
vigt på att sakna insigter i humanistiska ämnen; månne för att, ohejdad
af förnuft och vetenskap, så mycket bättre svärma ut i pietismens rymder?
Jag instämmer på det varmaste i Herr Grefve Björnstjernas, vid
betänkandet fogade, enligt min åsigt, förträffliga reservation och önskar
af allt hjerta att Kammaren måtte bifalla densamma samt afslå Utskottets
obskura utlåtande.

Herr Gum messon: Man klagar öfver prestbristen, presternas låga

bildning och deras dåliga anseende, och detta allt tror man sig kunna hjelpa
genom en examen. Yore så förhållandet, skulle jag gerna rösta för att
denna examen blefve obligatorisk, men jag tror icke att det onda botas
dermed. Vill man läka ett sår, så måste man val i första rummet undersöka
hvarifrån det onda härleder sig. Hvad hjelper det om jag skaffar
mig en god arbetare och hinder honom till händer och fotter ? På samma
sätt, om en stor förmåga kommer in i presteståndet, hvad gagnar det, då
han genom den stränga presteden hindras från att fritt uttala sina åsigter,
utan måste förklara och försvara en mängd onaturliga saker, hvarpå han
sjelf icke kan tro? Låt presten hafva mera frihet, mera oberoende af
regler, som på förhand binda hans tunga, så skall man snart få se goda
förmågor framstå. Men så länge presten har skyldighet att. från. predikstolen
traktera sina åhörare med tal om underverk, som äro högst besynnerliga
och otroliga, och annan vidskepelse, så står det illa till med
själavården.

Såsom

Den 19 April, f. in.

Såsom saken nu står kan jag för min del icke bifalla förslaget.
Kong!. Maj:t är i öfrigt oförhindrad att, när han finner tidpunkten dertill
lämplig, föreskrifva den förändring som nu blifvit ifrågasatt.

Herr Grefve Sparre: Det har utaf två ledamöter af Utskottet blifvit
sagdt, att Kongl. Maj:t är oförhindrad att utan Riksdagens medgifvande
vidtaga den åtgärd, som här blifvit ifrågasatt. Härmed må nu vara huru
som helst, men, mine Herrar, det är nu icke fråga om detta, utan det
gäller, huruvida Andra Kammaren skall förklara att den icke erkänner
något behof af eller hyser någon önskan om högre bildning hos våra
själasörjare. Jag kan icke föreställa mig att ett sådant uttalande skall
kunna komma från denna Kammare och, om det sker, befarar jag att
Kongl. Maj:t, med kännedom om en sådan åsigt, skall komma att hysa
någon tvekan om landets opinion i denna fråga. Om det är Riksdagens
bestämmelse att meddela Kongl. Maj:t upplysning om allmänna meningen
i landet, vaktorn oss då att vidtaga en åtgärd, som skulle gifva Kongl.
Maj:t en föreställning, som förvisso icke öfverensstämde med allmänna
åsigten i landet!

Då vi önska en allt högre bildning inom alla klasser, vore det besynnerligt
om man skulle vilja att prestera ensamt qvarstode på samma
ståndpunkt som fordom. Tvärtom, mine Herrar, desses bildning bör framför
andras höjas.

Ännu sämre är det skälet, att prestbristen skulle utgöra hinder för
förslagets antagande. Det skulle således vara likgiltigt hurudana prester
vi hafva blott vi hafva några! Detta kan icke vara meningen; förhållandet
är, såsom någon redan anmärkt, att, långt ifrån att skärpta examensfordringar
minska deras antal som egna sig åt ett kall, ökas det tvärtom
så småningom. Jag har många gånger talat härom med studerande och
af dessa samtal kommit till visshet derom att orsaken dertill att icke tillräckligt
många egna sig åt det presterliga kallet ligger deri, att detta
kall icke ar tillräckligt uppskattadt. Laga blott så att det blir värderadt —
och många unga män skola säkerligen egna sig deråt.

Dessutom, har icke den nu så allmänt öfverklagade prestbristen inträffat
just på en tid då fordringarne på bildning hos pimsten är låga?
Det är således icke de skärpta kunskapsfordringarne som våliat prestbristen ?
Under fordna tider då en stor del af skolans lärare vid mognare år, för
att undgå tvånget af skolundervisningen, sökte sig plats såsom kyrkans
tjenare, och då tjenstgöring i skolan medförde dubbla tjenstår, då blef
kyrkan rekryterad med åtskilliga lärda män, men numera är det icke så,
och vi måste derföre vara betänkta att ersätta detta genom högre kunskapsfordringar.

Jag tvekar att längre upptaga Kammarens tid, helst vid denna sena
timme, men jag gör mig viss om utgången af frågan och skulle ganska mycket
beklaga om Andra Kammaren skulle skänka sitt bifall till Utskottets
hemställan, hvarå jag följaktligen för min del yrkar afslag.

Herrar Vhr och Englander förenade sig med Herr Grefve Sparre.

Rikscl. Prof. 1873. 2 Afä. 4 Band. 4

Don 19 April, f. m.

Herr Statsrådet VVennerberg: Jag tror att Andra Kammaren har
allt skäl att instämma med den Första i afseende å önskvärdheten deraf
att prestbildningen i vårt land måtte höjas; och jag kan knappast tänka
mig att en enda i denna Kammare finnes, som skulle vilja förklara att
ett höjande af presternas allmänna humanistiska bildning vore onödigt.
Då jag säger detta, menar jag det icke såsom en allmän sats, hvarigenom
det skulle kunna så öfversättas, att presten, liksom hvarje stånd, hvarje
klass hade behof af en högre bildning, då väl icke någon enskild, icke
heller någon samhällsklass skulle kunna om sig påstå, att den icke tarfvade
någon högre bildning. Nej, jag hyser verkligen den åsigten, att
framför andra är presten i behof af denna högre humanistiska bildning,
just för att verksamt och tidsenligt kunna utöfva sitt höga kall. Jag är
glad att hafva uttalat denna min åsigt i Första Kammaren och glad att
en aktad talare inom denna Kammare nyss påmint härom, och ber alltså
att blifva fritagen från hvarje misstanke att vilja motsätta mig ett höjande
af prestbildningen genom något åtgörande eller uraktlåtande från
regeringens sida.

Detta är den ena, mera teoretiska sidan af saken, och om denna
torde vi alla vara ense; men, mine Herrar, det finnes äfven en annan
sida, en praktisk, som bör tagas i betraktande. Man kan nemligen äfven
se denna sak från församlingarnes behof af prester och från stiftsstyrelsernas
förmåga att tillfredsställa detta — och då får saken en annan
färg. Att vid denna andra sida fästats ett tillbörligt afseende förr, det
visar 1867 års Lag-Utskott, som ansåg att den teologiskt-filosofiska examen
icke borde blifva obligatorisk, och i denna åsigt instämde då äfven
Riksdagen.

I Första Kammaren, då för en månad sedan denna fråga der förekom,
ansåg jag för min skyldighet att, enär jag nyss hade fått mig tillställda
berättelser beträffande prestbristen inom åtskilliga stift, der meddela
desamma. Jag vill nu icke trötta Kammaren med ett återupprepande
af dessa — de finnas redan i protokollet för samma tid anförda — men som
då ännu icke sådana berättelser inkommit från fyra stift, och jag nu har
dessa i min hand anser jag mig ur dem böra komplettera mina förra
uppgifter. Från Carlstacls stift heter det, att prestbrist inom stiftet fortfarande
finnes, men att antalet af samtliga tjenstgörande prester är större
nu än år 1869 samt att, då unga krafter trädt i de afgångnas ställe, man
har anledning hoppas att prestbristen skall minskas, hvilket ock redan i
någon mån inträffat. Från Lunds stift—jag finner mig föranlåten nämna
att denna inlaga inkom tre dagar efter den, då frågan var före i Första
Kammaren — uppgifves att man vid flera tillfällen haft svårighet att
tillbörligen uppehålla embetsförvaltningen samt att under de sednaste fem
åren antalet af inom stiftet tjenstgörande prestmän minskats med 21,
men att detta oaktadt någon egentlig prestbrist icke kan anses der förefinnas.
I Westerås stift hafva under de sist förflutna tio åren mot 77
afgångna prester tillkommit 88, och prestmännens antal har således under
dessa år minskats med 39, hvadan behofvet af prester följaktligen är
stort och äfven torde blifva det, om ock en något rikligare tillströmning
från universiteten för framtiden synes vara att förvänta. Slutligen säges
det från Strengnäs stift att endast 15 extra ordinarie prestmän finnas

Den 19 April, f. ra.

Öl

att tillfredsställa behofvet på 39 ställen, att inom stiftet finnas 11 församlingar,
hvilka icke ega själasörjare boende inom sitt område, samt att
det vant och fortfarande är med synnerlig svårighet förenadt att nödtorfteligen
uppehålla själavården inom stiftet.

Af samtliga berättelserna framgår således, att prestbristen minskats
inom erkestift^, att den i Lunds stift icke är synnerligen känbar, att
den likaså pa de aldra sista åren aftagit i Carlstads stift, att den ytterligare
inom ett par stift är någorlunda dräglig, men inom de flesta är i
bog grad tryckande och betänklig.

Frågorna om prestbildningens höjande och prestbristens afhjelpande
hänga nära tillsammans och hafva gjort det i flera år. Om nu, sedan
vi sålunda kunna anses vara alldeles ense derom att prestbildningens höjande
ar ett önskemål, en skrifvelse från Riksdagen afgår till Rond Mai-t
af den lydelse, som formulerats af Första Kammaren äfvensom af reservanterne
i denna Kammares Utskott, så lärer man väl med eu sådan
skrifvelse åsyfta, att Kong! Maj:t icke blott skall taga kännedom af den,
utan äfven fasta onskadt afseende vid densamma, alltså, göra den teologisktfilosonska
examen obligatorisk. Hvad sker då? Påtagligen följande: de
vid universiteten studerande ynglingar, hvilka ämnat egna sig åt det presterliga
kallet, men icke finna sig hafva råd att qvarstanna för att taga
denna examen eller ock hoppas att densamma, förutan kunna få anställning
i kyrkans tjenst, begära hos Kong! Maj:t dispens. Kongl. Maj:t ref1;1™''
ansöknmgarne till vederbörande konsistorier, som under sådana
förhållanden, som jag nämnt, icke allenast komma att tillstyrka, utan på
det kraftigaste förorda dem, på det församlingarne icke måtte sakna personer,
som skota själavården och de kyrkliga angelägenheterna. Denna
sida åt saken skall troligen hvarje praktisk bedömare tillägga den vigt
och betydelse, densamma med rätta förtjena!’. Med den ifrågasätta skrifvelsen
torde man således icke vinna annat än att för Kongl Maj-t anmäla
en sak, som icke är för Kong!. Maj:t obekant, hvilken Kongl.
Maj:t helt visst på det varmaste behjerta!-, men som i följd af påtryckningen
från stiftsstyrelserna och församlingarne Kongl. Maj:t icke för det
närvarande kan ställa annat än i andra rummet.

Näi ^så ar förhållandet, skulle man väl kunna ifrågasätta, om icke
denna fråga blifvit vackt vid en olämplig tidpunkt, och om icke Utskottet
har fullkomligt ratt, då det förordar att tillsvidare ställa frågan öppen,
i förhoppning a A Kong! Maj:t, när omständigheterna medgifva den teologiskt•nf-v
oxamens mförande såsom obligatorisk utan fara för själavårdens
tillbörliga upprätthållande, skall för prestbildningens höjande vidtaga nödiga
åtgärder. °

Jag kunde härmed sluta. Kammaren inser alltför väl att frågan ■—
jag menar den nu ifrågasatta delen deraf: skrifvelsen till Kongl. Maj:t —
icke är af den stora vigt att derpå behöfver offras mycken tid. Ett par
inkast vill jag dock bemöta. Det ena rörer prestbristens tillvaro, det
andra prestbildningens beskaffenhet nu och förr. Man får, hvad det förra
beträffar, icke taga för gifvet, att prestbristen varit allmän under flera
mansåldrai. Det är tvärtom bevislig^ att den är af ett mycket yngre
datum, och att densamma varit beroende af många förhållanden, som fordom
icke funnos till. Likaså är det i afseende på det sednare inkastet,

Den 19 April, e. m.

oriktigt att påstå, att presterna nu äro i bildning underlägsna förra tiders.
Desse hade ingalunda vidsträcktare studium än vår tids, och det
var egentligan rekryteringen från skolorna, som förr gaf ett slags anseende
af allmännare lärdom åt presterskapet. Att de unga prestman, som
nu för tiden gå ut i församlingarnes tjenst, i något väsendtligt afseende
stå efter förgångna tiders, vågar jag på det bestämdaste bestrida.

I anseende till den långt framskridna tiden, och då ytterligare flere
ledamöter anmält sig att tala i föreliggande fråga, afbröts nu öfverläggningen,
men skulle i aftonsammanträdet fortsättas.

§ 8.

Då den, enligt Kammarens protokoll för den 17 dennes, anmälda
uppvisning af Kongl. skärgårdsartilleriets exercisskolas öfverkorporals-, korporal
och rekrytafdelningar försiggått å tid, då Kamrarne haft sammanträden,
och följaktligen icke kunnat af Kammarens ledamöter bevistas,
tillkännagaf Herr Talmannen, att på Hans Maj:t Konungens befallning
och för att bereda Kammarens ledamöter tillfälle att taga kännedom om
det undervisningsresultat, som ifrågavarande exercisskola lemnat, förnyad
uppvisning med skolans nämnde afdelningar komme att ega rum nästa
Tisdag den 22 dennes klockan half tio förmiddagen.

Kammarens ledamöter åtskiljdes nu kl. 3 e. m., men sammanträdde

åter

Kl. 7 e. m.

då, för det återstående af detta sammanträde, Herr vice Talmannen ledde
Kammarens förhandlingar.

§ 9-

Fortsattes öfverläggningen angående Andra Kammarens Andra Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 9 (i samlingen N:o 23).

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, åt:

Herr Lyth, som yttrade: Jag har begärt ordet hufvudsakligen af

den anledning, att jag ansett det vara min pligt att i denna fråga uttala
mina åsigter. Jag ber att dervid till en början få nämna, att jag till
alla delar instämmer uti den af Herr Grefve Björnstjerna vid nu föreliggande
betänkande fogade reservation. De skäl, hvarpå jag grundat min
åsigt i frågan, hafva redan under förmiddagens diskussion blifvit till största
delen angifna; några af dem vill jag nu i största korthet upprepa och
skall såsom vanligt icke blifva mångordig.

Jag tror, att den protestantiske presten i vår tid och i vårt land

Den 19 April, e. m.

icke kan komma i åtnjutande af det anseende och inflytande, som han
borde ega för att kunna med välsignelse och framgång utöfva sitt vigtiga
kall, om han icke i humanistisk bildning står åtminstone i jemnbredd
med öfriga samhällsklasser. Att för närvarande mycket fattas härutinnan,
derom äro alla ense, och det är af denna anledning jag hoppas, att motionen
skall bifallas äfven af denna Kammare. Man tänke sig till exempel
en ung prestman, som nyligen tillträdt embetet och erhållit förordnande
såsom vice pastor i en församling, men måste i församlingens skollärare
snart sagdt se sin förman i afseende på kunskaper och insigter i ett eller
annat af de ämnen, uti hvilka undervisning i folkskolan meddelas. Att
ett sådant förhållande icke kan bidraga till att stärka den unge prestens
anseende och göra hans arbete för folkundervisningens höjande fruktbärande,
ligger för öppen dag; och sådant kan lätt hända i våra dagar,
om man besinnar, huru betydligt skärpta fordringarne för absolverande!;
af folkskolelärare-examen blifvit vid våra seminarier, der en i allo utmärkt
undervisning bibringas eleverna, men att man, å andra sidan, någon
gång icke förfarit så strängt vid den s. k. maturitetsexamen, när det gäller
en ung man, som bestämt sig för det presterliga kallet. Min ärade
granne här rätt framför mig yttrade, att högsta lärdom icke alltid är
högsta visdom, och detta är en sanning, ehuru beklaglig; men sådant är
icke kunskapens egen skuld, utan beror deraf att kunskapen icke brukas
rätt, ty det är visst, att kunskapen i en uppriktig, rättskaffens och nitisk
mans hand är ett godt svärd, som han kan med framgång nyttja i
striden mot mörker, lögn och fördomar. Jag tror mig icke behöfva till
vederläggning upptaga Herr Jöns Pelirssons inkast, som gick ut på att
visa att presterna snart sagdt skulle vara bättre och dugligare i samma
mån som deras kunskaper äro ringa.

Jag ber nu att få nämna en annan omständighet, som i denna fråga
haft på mig ett stort inflytande, den nemligen, att motionen eller de deruti
uttalade åsigter vunnit understöd icke blott af Första Kammaren utan
äfven af Kyrkomötet, som med stor pluralitet godkänt densamma, då frågan
derom der förevar. Jag tror, att Andra Kammaren, som alltid förut
gjort sig så väl känd för att hysa ett varmt intresse för alla åtgärder,
som bidraga att höja kunskaperna hos vårt folk, icke skulle handla konseqvent
och stadga sitt goda anseende i denna väg, om Kammaren nu, då
det gäller att gifva understöd dertill att prestbildningen i vårt land höjes,
icke skulle gifva sitt votum derför.

Ett annat skäl, som jag icke hört förut anföras, för denna åsigt är
det, att erfarenheten icke blott i enstaka fall utan temligen ofta gifvit vid
handen, att ynglingar, som i och med maturitetsexamens absolverande uteslutande
egnat sig åt rent teologiska studier, derigenom mången gång
råkat in i ensidighet i så måtto, att de ej blott med liknöjdhet utan till
och med förakt ansett andra kunskaper än de teologiska, och att denna
ensidighet haft ett skadligt inflytande på prestembetets utöfning, hvilken
derigenom utmärkt sig för allt annat än fördragsamhet och verklig vishet.

Men Utskottet säger, att prestbristen är stor, och att densamma skulle
komma att ökas, om den teologiskt-filosofiska examen blefve obligatorisk.
Om detta resonnement är riktigt, hvilket jag dock icke tror, skall jag likväl
icke deraf låta förhindra mig från att med min röst bidraga till mo -

Den 19 April, e. m.

tionens framgång, emedan det ovilkorligen måste vara bättre att hafva
ett mindre antal men bildade prestman, än ett större antal okunniga och
omogna. Men i likhet med den ärade reservanten och flere talare både
i denna Kammare och i den Första, anser äfven jag, att bestämmelsen,
att ifrågavarande examen vore obligatorisk, ingalunda skulle hafva ett dylikt
inflytande i afseende på unga mäns dragande till eller ifrån de teologiska
studierna. Jag tror nemligen, att det ligger mycken sanning i reservationen,
deri det i detta afseende heter, “att en stegring i de kunskapsfordringar,
hvilka nu äro vilkor för inträde i predikoståndet, skulle långt
ifrån att öka prestbristen snarare minska den, emedan det högre anseende,
som genom ökade kunskaper skulle vinnas åt presteståndet, otvifvelaktigt
måste till detsamma draga mången begåfvad yngling. För ungdomssinnet
ligger nemligen alltid något anslående i det högre vetandet, liksom något
motbjudande i eu bana, der kunskapsfordringarne ställas så lågt, att den
anses vara en räddningsplanka för oförmågan. “ Jag instämmer fullkomligt
i detta uttalande och tror för min del, att den befarade minskningen
i antalet af ynglingar på den teologiska banan genom föreskriften, att
ifrågavarande examen skall blifva obligatorisk, icke skall blifva så farlig.
I detta fall har såväl Utskottet som Herr Statsrådet och Chefen för
Ecklesiastik-departementet, såsom mig synes, blifvit oss skyldiga beviset
för riktigheten af deras åsigt. Jag erinrar mig från min egen studietid
den så kallade kameralexamen, som då stod i dåligt rop för de små fordringarne
för denna examens absolverande, och jag minnes tydligt, att
icke drogos flere ynglingar till studiet af de ämnen, som då ingingo i denna
examen, derföre att fordringarne voro så små, likaväl som jag vet, att
hvarje begåfvad yngling icke föredrager att studera ett ämne för en mindre
utmärkt professor, derföre att dennes fordringar äro mindre än andra,
mera utmärkta lärares.

Hvad prestbristen angår, så hafva vi, efter hvad Herr Ecklesiastikministern
benäget meddelade oss, fått veta, att densamma är känbar och
svår i flera stift, men att ett bättre förhållande redan inträdt i ett och
annat. Jag ber att få nämna, att en fullt tillförlitlig person lemnat mig
den upplysning, att antalet af teologie studerande vid Upsala universitet
under de sednare åren betydligt öfverstigit sådane studerandes antal under
föregående åren. Detta utgör för oss ett godt löfte derom att prestbristen,
som nu på flera ställen i landet kännes så svår, skall i en snar
framtid få någon lättnad.

Herr Statsrådet har äfven i dag behagat nämna att, på samma gång
han fullkomligt gillade saken, nemligen prestbildningens höjande, han likväl
ansåg, att Riksdagen borde dröja så länge med afiåtandet af den utaf
motionären föreslagna skrifvelsen, synnerligast som Herr Statsrådet, om
jag icke oriktigt uppfattade hans yttrande, förklarade, att Kongl. Maj:t,
äfven om ifrågavarande examen blefve obligatorisk, ändock, i händelse
prestbristen fortfarande blefve alltför svår, kunde finna sig nödsakad att
från denna examen medgifva dispens, då till en ansökning derom lemnades
Domkapitlets förord, hvilket under sådana förhållanden sannolikt icke skulle
uteblifva. Jag ber att i afseende härå få göra den anmärkning, att huru
Kongl. Maj:t ämnar begagna den dispensrätt, Kongl. Maj:t i detta fall eger,
det är en sak, som, enligt mitt förmenande, icke egentligen vidkommer

Den 19 April. e. m.

Riksdagen. Jag anser nemligen, att Riksdagen och särdeles denna Kammare
bör i denna fråga göra hvad på densamma ankommer. Finner Riksdagen,
att prestbildningen måste höjas, då bör ock Riksdagen dertill medverka.
Jag tror, att äfven en annan sak talar för den ifrågasatta förändringen,
nemligen möjligheten deraf att härigenom i en icke aflägsen
framtid pastoralexamen, denna besynnerliga, odiösa och otjenliga examen,
skulle kunna försvinna.

På dessa och flera af föregående talare angifna skäl och synnerligast
derföre att jag önskar, att vårt land måtte erhålla kunniga och bildade
prester, samt tror, att ifrågavarande examen skall blifva en god och nyttig
slipsten, på hvilken tankeförmågan kan skärpas och utvecklas till gagn icke
blott för de teologie studerandena sjelfve utan äfven för församlingarne,
är det, som jag anhåller, att Kammaren måtte bifalla motionen eller Herr
Grefve Björnstjernas reservation.

Herr Ivar Månsson: Då förevarande förslag skulle åsyfta att höja
presternas vetenskapliga bildning, men jag, detta oaktadt, yrkar bifall till
Utskottets hemställan, må Kammaren icke tänka att jag är fiendtligt sinnad
mot den vetenskapliga bildningen. Tvärtom är jag en varm vän af all
bildning och vill i alla hänseenden, så vidt min ringa förmåga sträcker
sig, söka medverka till kunskapers spridande och bildningens framgång i
alla riktningar.

Man har sagt att vårt presterskap för närvarande skulle stå efter
andra bildade klasser i anseende och vetenskaplig bildning, och att denna
brist skulle afhjelpas genom en obligatorisk skyldighet för teologie studerande
att taga en högre klassisk examen. För min del tror jag att det
åsyftade ändamålet endast till någon ringa del, men icke helt och hållet
genom en sådan examen skulle vinnas. Eu talare på förmiddagen, Herr
Törnfelt, yttrade, att teologie doktorer funnos, hvilka försvarade sådana
satser, som talaren ansåg oriktiga, nemligen sådana, som gingo ut på att
hos folket underhålla och befordra vidskepelse. Han anförde sådana skäl
att jag blef särdeles förundrad öfver det slut, hvartill han kom. Om han
varit konseqvent borde han hafva yrkat bifall till Utskottets hemställan och
icke, såsom han gjorde, afslag å detsamma.

Det har blifvit sagdt, att denna humanistiska bildning, som nu fattas
presterna, skulle befordras derigenom, att den teologiskt-filosofiska examen
blefve obligatorisk, men jag tror icke, att detta skulle blifva förhållandet,
ty jag vet af egen erfarenhet, att prester, som tagit en högre teologisk
examen, genom det sätt, hvarpå de för sina åhörare tolkat bibelns ord,
visat sig icke besitta högre humanistisk bildning än flertalet af deras embetsbroder,
som tagit endast de lägre examina. Tvärtom hafva de ofta
visat sig mindre bildade, enär de vanligen tolka bibelns ord efter den
döda bokstafven, i stället för att låta förnuftet göra sig gällande.

Genom de större fordringar, som numera stadgats för både maturitetsexamen
och prestexamen, tror jag att anspråken på de blifvande presternas
kunskaper betydligt ökats. Visserligen påstår man att presternas
bildning icke går framåt i jemförelse med öfriga studerandes, men jag anser
detta vara förhållandet just genom de på sednare tider ökade examensfordringarne
äfven för blifvande prester.

Den 19 April, e. m.

Naturligtvis har det icke varit Utskottets mening, att presternas bildning
borde på något sätt tillbakahållas. Tvärtom har Utskottet ansett
det vara önskvärdt, att blifvande prester, så vidt möjligt vore, aflade teologiskt-filosofisk
examen, hvarföre Utskottet också förklarat sig till alla
delar instämma uti 1867 års Riksdags uttalade åsigt i denna fråga äfvensom
deri, att ifrågavarande examen må berättiga till beräknande af två
tjenstår, och för min del skulle jag vilja vara med om att ytterligare uppmuntra
till afläggande af denna examen, men, lika med Utskottet, vill jag
icke att den skall blifva obligatorisk. Genom att pålägga alla prestkandidater
en så svår examen, hvilken dessutom icke skulle leda till det åsyftade
ändamålet, skulle man hindra mången medellös yngling att beträda
en bana, för hvilken han hade lust och anlag och der han möjligen en
gång skulle kunna intaga ett aktadt rum.

Hvad den högre klassiska bildningen beträffar, så anser jag att den
icke i något hänseende bör ökas, utan borde presterna snarare erhålla en
grundligare insigt i de rent humanistiska ämnena.

För att emellertid komma till det mål, motionären åsyftat, tror jag
att presterskapet bör ställas på en friare ståndpunkt och att först och
främst den ed, som presterna måste aflägga, innan de inträda i sitt vigtiga
embete, bör betydligt modifieras och förändras. Skola presterna
hålla denna ed, så måste de — hvilken examen man än för dem må föreskrifva
— hålla sig till en bokstaflig, all fri forskning dödande bibel tolkning.

På grund af hvad jag anfört yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Hen- A.br. Rundbäck: Det är visserligen en obestridlig sanning,
att konsten är läng, men det gifves en annan lika obestridlig, som äfven
den mest långlifvade icke kan jäfva, nemligen att lifvet är kort. Den

sednare sanningen tyckes man likväl förgäta, när fråga är om att be stämma

lärokursen för d.em som skola inträda i statens och kyrkans tjenst.
Då synes man nemligen aldrig få lärokursen nog lång — man skulle väl
annars kunna tycka, att det kunde vara nog för att blifva extra ordinarie
i kyrkans tjenst, då man tillbringat 9 hela år vid elementarläroverket
och derifrån tagit en afgångsexamen, hvari kunskapsfordringare numera
torde få anses jemförliga med dem, som för icke länge sedan gällde för den
filosofiska kandidatexamen vid akademien, och då man derefter vid pass
tre år idkat akademiska studier såsom förberedelse för embetet. Denna
åsigt har äfven Riksdagen helt nyligen delat. För tre år sedan uttalade
nemligen Riksförsamlingen i den skrifvelse, som då afläts till Kongl. Maj:t
angående revision af nu gällande skolstadga, sina bekymmer öfver att
ynglingar^ allt för länge höllos vid boken och allt för sent utträdde i
lifvet. Dessa klagomål har äfven Kongl. Maj:t funnit behjertansvärda, och
derför hafva tvänne förslag framställts för att afhjelpa anledningen till
dessa klagomål. Det ena är, att barnen skola börja sin skolgång ett år
tidigare än nu, hvilket förslag för det åsyftade ändamålet visserligen är
ganska lämpligt, ehuru det å andra sidan torde vara betänkligt nog att
så tidigt rycka de små piltarne från föräldrahemmet och syskonkretsen,
d. v. s. ifrån den jordmån, der deras moraliska och sedliga väsen lättast

Den 19 April, e. m.

knyter sina rötter: det andra förslaget är att förlänga läsåret vid elementarläroverken
med några veckor, hvarigenom den närvarande nioåriga
kursen sväller ut till en nära tioårig. Frukten af dessa åtgärder vill man
nu emellertid tillintetgöra genom att i toppen förlänga studiekursen med
ett par år. Är sådant verkligen behöflig!? Eller är prestbildningen för
närvarande verkligen så eländig och usel, som åtskilliga här påstå, för att
presten, såsom eu talare från Gotland sade, till och med i folkskoleläraren
kan se sin förman i bildning och kunskaper? Detta måste jag på det
bestämdaste bestrida. Och nog bör hvar och en finna öfverdriften i sistnämnda
påstående, då skolläraren genomgår blott en treårig, men presten
deremot en tolfårig kurs före tillträdet till embetet. Yi känna tillika, att
undervisningen vid läroverken numera är betydligt bättre och meddelas
efter vida ändamålsenligare metoder och således äfven med bättre resultat
än förr, äfvensom att kontrollen öfver dem är verksammare och kunskapsfordringarne
vida större än tillförne, och deraf måste man ega rätt att
draga den slutsats, att den blifvande presten nu får en grundligare och
mera omfattande elementarbildning än förr; att han i afgångsexamen
skulle slippa igenom lättare än andra, är för öfrigt ett fullkomligt
misstag, ty när denna examen tages, veta hvarken examinatorer eller censorer,
hvilken bana ynglingarne tänka välja, och således är det äfven för
dem omöjligt att visa de blifvande presterna några konsiderationer. Vidare
vill jag erinra derom, att studiekursen vid akademien för presten numera
är fullt ut ett år drygare än för 20 år sedan, då jag idkade akademiska
studier. Jag anser följaktligen, att det icke finnes skäl att klandra den
nuvarande prestbildningen, såsom här skett, eller att ur dess dåliga beskaffenhet
hemta bevis för nödvändigheten att förlänga presternas studiekurs.

Förlänger man nu emellertid denna, så rycker man ytterligare bort
ett stycke af det korta lifvet från den praktiska verksamheten, så pumpar
man ur ynglingarne ytterligare en god portion ungdomskraft och lefnadslust,
som de väl behöfde ega qvar för att bestå lifvets pröfningar och
strider, och så tvingar man dem att ytterligare skuldsätta sig. Denna
skuldsättning är särskild! en sida af saken, som sannerligen icke får förbises
såsom en småsak. Ty hvilka äro väl de, som företrädesvis välja
den presterliga banan? Är det kanske bördens och rikedomens barn, för
hvilka ett par tusen riksdalers större kostnad ingenting betyder? Nej,
visserligen icke! De föredraga nog andra banor än försakelsens och ödmjukhetens,
som vanligen är karakteren på den presterliga. Nej! det är
fattigmans barn, som vanligen med yttersta nöd kämpa sig igenom sin
kurs, och som, när de slutat den, gemenligen under flera år ha i utsigt
att få i lön ett par tre hundra riksdaler för att dermed kläda sig och
betala sina skulder m. m. Kan det då vara skäl att ytterligare förlänga,
försvåra och fördyra deras redan nu nog dryga och kostsamma lärokurs?

Men, säger man, hvad de förlora i tid och penningar, det få de rikligen
ersatt genom ett större anseende. Detta påstående låter vackert,
och om förhållandet verkligen vore sådant, att prestens anseende berodde
af ifrågavarande examen, så skulle jag visserligen icke vilja motsätta mig,
att den blefve obligatorisk. Men påståendet håller icke streck. Jag vill
nemligen här erinra om, hvad jag nyss nämnde, att det i allmänhet är

Den 19 April, e. m.

fattigmans barn, som välja den presterliga vägen. Dessa kunna under sin
studietid vanligen icke i den finare verldens cirklar inhemta hvad man
kallar goda tonen eller förvärfva någon större säkerhet i umgängeslifvet,
och sedan de blifvit piaster, sakna de i allmänhet både råd och tillfälle att
uppträda och spela en rol i den tongifvande verlden, och detta är ett
tillräckligt skäl för mången att ringakta pimsten, hvilka lärdomsgrader
han än tagit. Men inför den fördomsfritt dömande allmänheten är prestens
anseende beroende hvarken på en examen eller några kunskapsbetyg mer
eller mindre och icke heller på hans goda ton i sällskapslikt, utan i
stället derpå, att han med klart hufvud och tillräckliga kunskaper — och
detta kan han ega äfven utan att aflägga ifrågavarande examen — förenar
praktisk duglighet, varmt nit och en ren vandel.

Vore för öfrigt anseendet här i verlden beroende på mängden af aflagda
examina, så borde väl presten redan nu stå ganska högt på rangordningens
skala. Han är nemligen redan under nuvarande förhållanden
skyldig att utom maturitetsexamen taga teoretisk och praktisk prestexamen
vid akademien, derpå presterlig och profan examen inför sitt domkapitel
och slutligen, ofta vid 50 å 60 år, pastoralexamen med åtföljande disputationsprof,
en pröfning, hvartill motstycke icke finnes inom någon annan
klass. Jemför nu med presterskapet en annan embetsmannaklass, nemligen
militären. Denna klass eger anseende och förtjenar onekligen att ega det,
men icke kan det komma sig af deras examina, ty de aflägga ingen enda
akademisk examen. Och dermed torde det få anses vara bevisadt, att
anseendet alldeles icke, såsom här påstås, är beroende af en examen mer
eller mindre, utan af helt andra faktorer.

Hvad ytterligare angår det anseende, som påstås härflyta af ifrågavarande
examen, så vill jag förklara, att jag visserligen så högt som någon
annan skattar värdet af teoretiska kunskaper och teoretiska studier. Men
för den blifvande embetsmannen finnes det dock en annan lika vigtig, om
icke vigtigare kunskap, som hvarken lärdomsskolan eller högskolan kan
meddela honom, det är erfarenhetens kunskap, som blott kan inhemtas i
lifvets praktiska skola. Utan denna kunskap blifver äfven den i bokligt
hänseende lärdaste i mina ögon blott halfbildad. Och derföre vill jag
äfven, att man icke af för mycken vördnad för den teoretiska lärdomen
— som ofta blott är minneskunskap — må försena ynglingarnes inträde
i lifvets tillämpningsskola, der de dock hafva det vigtigaste qvar att lära.

Slutligen har man sagt, att till följd af det ökade anseende presteståndet
vinner genom denna examens afläggande skola äfven flera arbetskrafter
tillflyta kyrkan, eller med andra ord att prestbristen skall minskas.
Att prestbrist finnes är ett faktum, som är ganska oförklarligt, då på
öfriga embetsmannabanor trängsel råder af unga embetsaspiranter. Att
nu undersöka orsakerna til! denna prestbrist anser jag icke lämpligt.
Men det vågar jag djerft påstå, att anledningen till prestbristen icke,
såsom här påstås, ligger deri, att examensfordringarne äro för låga. Jag
har alltid ansett det såsom ett axiom, att ju lättare man gör tillträdet
till en lönande bana, desto flera skola finnas vilja och kunna inträda på
densamma, och tvärtom ju svårare man gör detta tillträde, desto färre
skola ega lust och förmåga att dit inträda. Detta fortfar jag ock att betrakta
såsom en axiomatisk sanning, hvad man än må invända deremot.

Den 19 April, g. m.

Om emellertid bevis för satsen beköfves, så kan jag meddela från Preussen,
der antalet af teologie studerande på de sista 10 åren minskats med 41
procent, att man der visserligen icke trott sig hjelpa saken genom att
ytterligare stegra de redan förut högt uppdrifna examensfordringarne, utan
funnit sig tvungen att vidtaga den motsatta åtgärden, nemligen nedsätta
fordringarne. Der bär man sålunda icke samma åsigt, som flere inom
denna Kammare, att om man blott försvårar inträdet på en bana, så
skall man locka in så många fler på densamma.

Om för öfrigt ingenting annat hindrar en student att besluta sig för
den presterliga banan, än att den icke bar tillräckligt många examina, så
eger han ju rätt att taga just nu ifrågavarande examen. Ja! staten till
och med uppmuntrar honom dertill genom att till belöning medgifva honom
ett tjenstår. Derjemte eger han rätt, ifall han vill förvärfva ännu
större anseende, att taga filosofie kandidatexamen och filosofiska doktorsgraden
samt teologie kandidat- och licentiatexamina, med ett ord, han har
hela det akademiska fältet med alla dess examina öppet för sig. Skilnaden
är blott den lilla eller, i mina ögon, den stora, att han nu får fritt bestämma
sig för hvilken examen som helst och icke är ovilkorligen tvungen
att binda sina studier vid vissa ämnen för en viss examen.

Detta leder mig öfver till ett annat skäl mot motionärens förslag,
hvdket skäl ensamt är nog för mig att biträda Utskottets hemställan.
Detta skäl hemtar jag från sjelfva arten och beskaffenheten af den examen
som nu är i fråga. Den skulle nemligen blifva en tvångsexamen, för
hvilken prcstkandidaten skulle tvingas att studera några vissa discipliner
med uteslutande af öfriga. Nu hatar _ jag af hela min själ detta studietvång,
som pa sednare tider kommit i sådant flor vid våra universitet,
och hvilket der, enligt min åsigt, leder till obotlig skada ej mindre för
det vetenskapliga lifvet än för individens fria och naturliga utveckling.
Alla. skola läsa precis ett och detsamma; alla skola blifva lika kunniga i
somligt och precis lika okunniga i det öfriga; alla skola skäras efter samma
hvardagsmönster, alla skola aflevereras likformiga såsom dessa stockar,
hvilka måste hålla så många tum i storäudan och så många tum i lilländan,
för att de i handeln skola duga och icke kasseras.

Man har afskaffat skråtvånget på alla andra områden, men vid akademierna
har det deremot fått eu ny tillflyktsort. Alla medicine studerande
skola der läsa precis detsamma, alla juris studerande detsamma, alla
teologie studerande detsamma. Att man vid elementarläroverket i embetsexamen
fordrar detsamma, det är naturligt. Men att man icke skall medgifva
någon valfrihet i fråga om de mellanliggande humanistiska studierna
vid akademien, det är onaturligt. När ynglingarne börja denna humanistiska
kurs vid universitetet, äro de vanligen 20 år. Deras anlag äro då så
utvecklade, att de sjelfva någorlunda veta, hvad de hafva lust för. Men
det oaktadt skola de icke i något afseende få bestämma sina studier sjelfva;
allt regleras och bestämmes af lag och författningar; anlagen, friheten
och individualiteten skola dödas.

Huru mycket bättre skulle det icke vara, om de studerande hade
mera valfrihet i sina studier. Då skulle hvar och en läsa hvad som mest
roade honom; hans studier skulle bedrifvas med lust och hans kunskaper
skulle blifva fruktbärande. Då skulle den ene lära naturvetenskap, den

* 1)en 19 April, e. m.

andre modern lingvistik, den tredje estetik o. s. v. Om de teologie studerande
finge studera på detta sätt, så skulle helt visst mera vetande
strömma in i kyrkan, än om alla skulle tvingas att läsa blott några vissa
ämnen.

Och hvilka äro dessa ämnen, som man nu vill tvinga den teologie
studerande att läsa? Jo, det är förnämligast de, som representera en två,
tre å fyra tusen år gammal bildning, nemligen romerska, grekiska och hebreiska
språken.

Mine Herrar! Jag vill erinra er derom, att hittills hafva presterna
varit fria från att examineras i latin vid universitetet. Detta är en förmån,
som de ensamme åtnjutit, äfven under latinets gyllene ålder. Är det då
skäl att just nu, när en omfattande reform af vårt undervisningsväsende
förestår och man står i begrepp att skjuta undan den romerska bildningen,
att vid akademien utsträcka dess herravälde längre än förut? De som
äro latinets varma vänner skulle naturligtvis se detta med nöje, och kanske
har man dem att tacka för att denna krok just nu blifvit i rätter tid
utlagd; men jag förmodar, att denna Kammare icke skall nappa på densamma.
Eu varning i detta afseende må emellertid icke anses alldeles
öfverflödig.

Är det för öfrigt något rimligt skäl att tvinga den blifvande presten
att vid akademien offra en lång tid på den framtida profana bildningen?
De få der göra bekantskap med en helt och hållet hednisk verldsåskådning
och med en högst invecklad afgudalära. Men hvad nytta hafva de
väl häraf, de som skola förkunna den enkla kristna sanningen ? Jag hemställer
om det finnes sundt förnuft i att göra studiet af dylika bildningsämnen
obligatoriskt för presten.

På dessa grunder tror jag, att man bäst tillgodoser både kyrkans,
presteståndets och bildningens intressen genom att bifalla Utskottets
förslag.

I Herr Rundbäcks anförande hördes flere af Kammarens ledamöter
instämma

Herr Ola Jönsson i Kungshult: Jag ber blott att med några ord

få tillkännagifva, att jag gillar hvarken Utskottets ifrågavarande hemställan
eller motiven derför. Utskottet citerar ett yttrande af en_ ledamot af
1868 års Kyrkomöte, ur hvilket yttrande jag ber att få uppläsa några
rader. De lyda sålunda: “Vi se ju ofta olärde i stånd att åstadkomma

ett gagn för Guds rike, som den lärde icke mäktar. Gåfvorna äro olika
fördelade; och man kan hafva rika gåfvor och verklig kallelse till en
evangelisk predikares verk utan att ega gåfvan af en grundligare vetenskaplig
bildning*1. Detta är en sats, hvars riktighet i vissa fall jag icke
vågar bestrida; men jag anser det högst vådligt, om man skulle upphöja densamma
till en allmän regel, ty då kunde man derur draga den konseqvensen,
att den protestantiske presten för att rätt utöfva sitt kall alldeles icke
behöfde ega någon humanistisk bildning, att det vore nog, om han kunde
hjelpligt läsa i bok. Det vill synas såsom om de ledamöter af Kammaren,
som uppträdt till försvar för Utskottets hemställan, befarade, att, om våra
prester erhölle en större bildning, de skulle blifva mindre göda menniskor,

Den 19 April, e. m.

än eljest. Om de hysa en sådan uppfattning, är densamma dock beroende
på ett misstag. Bildningen måste nemligen otvifvelaktigt göra hvarje dess
innehafvare mera human i umgänget med dem, med Vivi lira han kommer
i beröring, mera tillgänglig för dem, som stå under honom, men äfven
mera sjelfständig i sitt förhållande till dem, som stå öfver honom.

Man har vidare trott, att om ifrågavarande examen blefve obligatorisk,
detta skulle afskräcka mindre bemedlade unga män att beträda den presterliga
banan. Jag är af en annan tanke. Den yngling, som har lust
och fallenhet för studier, skall icke låta afskräcka sig af någon examen,
huru svår den än kan vara; och i detta fäll lärer ingen fara för minskning
af de teologie studerandes antal uppstå genom att göra ifrågavarande
examen obligatorisk, helst kursen ändock icke på långt när blir så
svår, som den som fordras af t. ex. den blifvande läkaren eller juristen.
Jag tror, att det är en sanning, att den yngling, som har lust och fallenhet
för ett visst yrke, icke låter derifrån afskräcka sig af de mödor, som
kunna vara dermed förenade. Derpå finnas talrika exempel i våra konstnärer.
Jag frågar, om det finnes någon yngling, som behöfver arbeta så
mycket som den, hvilken vill blifva eu konstnär i detta ords sanna bemärkelse,
och huru mången meddellös yngling har icke just på den banan
genom eget arbete förvärfvat sig ett namn och en europeisk ryktbarhet?
Det ligger således enligt min tanke ingen våda deri att höja fordringarne
på den presterliga bildningen eller någon verklig grund för
farhågan att mindre bemedlade ynglingar derigenom skulle utestängas från
denna bana; finnes fallenhet och lust för predikoståndet, nog öfvervinnas
svårigheterna för inträdet deri.

Jag tror, att det äfven af en annan anledning är ganska angeläget,
att man ställer presten i afseende på bildning och kunskaper på samma
linie med statens öfriga tjenare eller, med andra ord, gör fordringarne
för prestexamen lika stora som för embetsexamina, emedan det låter tänka
sig, att under nuvarande förhållanden kan inom det samhälle, der den
unge presten är satt att verka, finnas en eller annan person, som i bildning
och kunskaper står öfver honom och derutaf begagnar sig för att
leda honom efter sina åsigter, hvilka lätteligen kunna stå i strid med det
allmänna intresset. Man bör således se till, att presten göres sjelfständig
gent emot dem, som stå öfver honom, och detta kan ske genom prestbildningens
höjande, enär det icke är något tvifvel derom, att icke kunskapen
gör sin rätt gällande, hos hvem den än må finnas.

Den siste ärade talaren uttalade några satser, som väl tarfva någon
justering. Han yttrade, att man genom att försvåra prestexamina skulle
tvinga unga obemedlade män, som ville egna sig åt det presterliga kallet,
att skuldsätta sig. Ja, det är ganska tydligt att, om den unge prestkandidaten
är obemedlad, måste han för att vinna sitt mål finna sig uti
nödvändigheten att skuldsätta sig. Men så förhåller det sig ock med hvarje
obemedlad yngling: den som egnar sig åt tjenstemannabanan likaväl som
den, hvilken köper eller arrenderar en jordbruksfastighet, ingen får räkna
på att få sitt för intet här i verlden.

Den ärade talaren yttrade vidare, att genom den nu föreslagna förändringen
den teologiskt-filosofiska examen skulle blifva en tvångsexamen.
Ja, det är visst ganska tråkigt med en tvångsexamen; men alla examina

ilen 19 April, e. m.

äro ju tvångsexamina, ty de, som äro föreskrift^, måste väl i allmänhet
anses såsom obligatoriska, och då är det väl icke värre med den ena
examen än med den andra.

Ytterligare sade samme ärade talare, att man genom att göra den
teologiskt-filosofiska examen obligatorisk skulle göra alla prester lika stora
i afseende ä bildning och kunskaper, att presterna skulle blifva liksom
stöpta i en och samma form o. s. v. Jag tar mig dock fribeten fråga:
hvarföre skulle icke alla prester behöfva lika stor bildning? Då Kongl.
Maj:t eger att utan församlingarnes hörande bortgifva regala pastorat,
hvarföre skulle församlingarne i ett sådant pastorat vara skyldiga att
emottaga en prest med mindre bildning än den, som väljes i ett annat
pastorat? Har icke den ena församlingen lika stora anspråk på en bildad
själasörjare som den andra församlingen?

Han yttrade vidare, att presterna förut varit befriade från att läsa
latin, och att det vore orimligt att nu ålägga dem en sådan skyldighet.
Jag tror för min del, att, om presten får denna skyldighet, han måhända
skall hjelpa till att helt och hållet borttaga latinet från elementarundervisningen,
hvilket jag ingalunda skulle anse såsom en olycka.

Det har högeligen förvånat mig, att två ledamöter af Utskottet här
uppträdt och talat emot motionen, fastän desse ledamöter, såsom jag väl
känner, äro vänner af verklig upplysning. Är man detta, då bör man
ock finna det vara angeläget att se till, att presterna erhålla så stor bildning
och upplysning som möjligt. Presterna äro ju skolornas och den
allmänna bildningens målsmän. Tron I då, mine Herrar, att presterna
skola blifva mera måne om undervisningens befrämjande, om de ega mindre
kunskaper och bildning, eller, rättare sagdt, att intresse hos dem för den
allmänna upplysningens stigande och utbredning skall minskas i samma
mån som prestbildningen ökas? Jag vågar tro motsatsen; ty det gifves
ofantligt många exempel derpå, att en person, som sjelf icke erhållit någon
undervisning, finner det likgiltigt om hans barn erhålla någon sådan eller
ej. Det är icke sällan man träffar sådane personer hvilka tänka sålunda:
jag har icke fått någon undervisning men hulpit mig fram i verlden
ändock, hvarföre skulle icke mina barn kunna göra detsamma? Man kan
invända att detta icke är tillämpligt på presterna, och i så måtto är denna
invändning riktig, att man icke bör tala om okunniga prester, ty okunniga
äro de icke med den bildning de nu besitta, men här är fråga om ett
större och mindre mått af kunskap, och hvad hindrar att prester kunna
finnas, som skatta det större och mindre behofvet af kunskap för allmänheten
efter den högre eller ringare grad af vetande de sjelfva ega.

Emellertid hafva åtskillige talare här framkommit med den förmodan
— och Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet har
äfven yttrat sig i samma riktning — nemligen att högre fordringar på
prestbildningen skulle bidraga till att öka prestbristen i vårt land. Jag
vågar hysa en annan uppfattning. Jag tror, att det ingalunda är någon
slags examen, som kan föranleda till ökande af prestbristen. Orsakerna
dertill äro helt andra och ligga vida djupare än i eu sådan oskyldig
examen. Det är icke lämpligt att nu undersöka, hvilka dessa orsaker
äro. För att dock angifva några af dem, tillåter jag mig erinra derom,
att våra elementarläroverk nu för tiden taga flera och större krafter i

Den 19 April, e. m.

anspråk än förut, ock just från detta håll rekryterades fordom presteståndet;
men då unga män numera hafva större utsigter till en snar utkomst
inom lärarekallet, än på den presterliga banan, är det helt naturligt
att de draga sig till elementarläroverken. Till orsakerna till prestbristen
torde äfven kunna räknas det nuvarande sättet för presternas
aflöning och befordran. Hvad aflöningssättet beträffar, så lärer det icke
kunna förnekas, att en del befordrade prester ega större löneförmåner,
än de borde hafva eller, rättare sagdt, än de behöfva, under det att så
många obefordrade icke hafva hvad de behöfva eller borde hafva. Det
är tydligt, att många unga män med vetskap om detta missförhållande
draga sig för att ingå på en bana, der de blott med de största svårigheter
kunna få sin utkomst. Detta missförhållande kan dock icke, tack
vare de välsignade privilegierna, för närvarande afhjelpas, och det är således
icke värdt att längre tala derom. Beträffande befordringssättet, så
är detta visst ett intressant men dock högst grannlaga ämne, och af
denna anledning vill jag icke nu vidröra detsamma, så vida jag icke under
diskussionens lopp blir särskild! uppfordrad dertill.

Hvad angår den nu närmast föreliggande frågan, så hafva vi vid så
många tillfällen förut i afseende på andra frågor hört yttras: det vore
icke “Kammaren värdigt“ att motsätta sig det eller det. Jag ber nu att
^ begagna detta uttryck. Jag frågar: är det Kammaren värdigt att
afstå ifrågavarande af Första Kammaren biträdda förslag? Detta tillfälle
är ett af de få, då det är så lyckligt, att denna Kammare lian instämma
i Första Kammarens beslut. Skola vi då låta detta tillfälle gå oss ur
händerna? Jag vill för min del icke vara med derom, utan yrkar, att
Kammaren måtte, med afslag å Utskottets hemställan, biträda Första
Kammarens beslut i ämnet.

Heir Ehrenborg: Då Herr Statsrådet oeh Chefen för Ecklesiastikdepartementet
i den sednare delen af sitt anförande på förmiddagen betraktade
denna fråga ur synpunkten af stiftsstyrelsernas och församlingarnes
behof, så uttalade han den åsigten, att genom höjda kunskapsfordringår
prestbristen skulle ökas, emedan teologie studerande skulle blifva
obenägna att underkasta sig dessa större fordringar. Det var under det
nedslående intrycket af att Herr Statsrådet sålunda kom till ett annat
slut, an man fått skäl hoppas genom anförandets förra del, hvari han
vitsordade behöfligheten af en grundligare humanistisk bildning för presterna
i allmänhet, som jag begärde ordet för att i min mån söka bidraga
till bevisningen deraf, att man genom höjda kunskapsfordringar just tillgodoser
församlingarnes behof. Men då förut så mycket blifvit i ämnet
yttradt, och då jag vågar taga för alldeles gifvet, att Kammarens majoritet
skall vid det blifvande beslutet taga mera hänsigt till den förra än
till den sednare delen af Herr Statsrådets anförande, så vill jag, för att
icke upprepa hvad andra talare redan sagt, för min del framhålla endast
pM, nemligen att då Riksdagen, såsom svenska kyrkans ena lagstiftningsmakt,
måste anses erkänna den grundval, på hvilken denna kyrka hvilar,
och dä denna grundval i våra dagar är ganska starkt bekämpad från den
s. k. fria forskningens sida, ett bekämpande, hvars berättigande jag så
mycket mindre bestrider, som jag är öfvertygad att en inskränkning i

Den 19 April, e. m.

detsamma icke skulle vara till kyrkans eget sanna bästa, så är det äfven
Riksdagens pligt att se till, det kyrkans målsmän blifva så utrustade, att
de icke endast såsom församlingslärare pryda sin plats, utan äfven med
de medel och den skärpa, som en större vetenskaplig och humanistisk
bildning skänka, kunna bjuda vedersakarne spetsen. Såsom ett minimum
för ernående af detta mål anser jag fordningarna i den teologisktfilosofiska
examen. Skulle man åter befara att en sitt blifvande kall
hängifven teologie studerande, genom att tränga så pass djupt in i bildningens
och vetandets schakter, komme att svigta i sin tro på kyrkans
lära, så vore förlusten på honom såsom lärare desto bättre för kyrkan.
Den qvantitativa bristen på prestmän är nemligen ej på långt när så betänklig,
som om under en tid, då alla andra vägar försvåras, här skulle uppstå
öfverflöd på personer, som utan lefvande och stadgad öfvertygelse om
sin sak eller utan en mot deras vigtiga kall svarande bildning, inginge i
embetet hufvudsakligen för att komma i åtnjutande af statskyrkans
brödkaka.

På detta jemte flera af andre talare anförda skäl yrkar jag afsteg
å utskottsbetänkandet och bifall till reservationen.

Herr Törnebladh: Frågan synes mig hafva antagit större dimen sioner

än den före middagen hade, då nu i afton af de tre delar, som
den innefattar, nemligen ömkligheten af höjda kunskapsfordringar å dem,
som vilja egna sig åt det presterliga kallet, sättet för detta måls vinnande
och rätta tidpunkten för sakens förverkligande, icke endast de
tvänne sednare blifvit föremål för tvifvel, utan äfven den första underkastats
tvist. Väl hafva vi hört, att Chefen för Ecklesiastik-departementet
förklarat sig vara benägen för prestbildningens höjande och till
och med fått anledning hoppas, att Kongl. Maj:t hyser benägenhet derför,
men nyss hafva häremot betänkligheter uttalats och inskränkningar blifvit
gjorda, hvilka böra till besvarande upptagas. För min del vill jag, på
samma gång jag obetingadt ställer mig på deras sida, som uttalat sig för
önskligheten af saken, förklara att jag dels anser frågan redan nu böra
lösas, dels ock finner det af motionären föreslagna sättet vara i det hela
ändamålsenligt.

Man har sagt, att prestbildningen icke är sämre nu, än den varit
tillförene, och jag skall villigt medgifva detta, men jag tror att anspråken
på församlingslärarnes förmåga betydligt höjts, och att man derföre bör
söka att möta dessa anspråk så vidt möjligt är. Det har visserligen
ytterligare erinrats, att “lifvet är kort och konsten lång11, och i sammanhang
dermed har man gifvit sig in på en fråga, som vi framdeles komma
att behandla, nemligen läroverksfrågan. Hvad den sednare beträffar torde
det icke vara skäl att nu inlåta sig på densamma, det torde nog blifva
tillfälle att på ett allvarligare sätt behandla densamma längre fram, utan
vill jag endast fästa mig vid det åberopade ordspråket. Man har i
konseqvens dermed ansett, att den teologiska kursen redan nu är för
lång, och att den följaktligen icke bör ytterligare förlängas, hvarjemte
man erinrat, att Riksdagen uttalat sig för önskligheten deraf, att ynglingarne
må tidigare, än nu sker, utgå från läroverken, för att komma ut i

lifvet,

Doi 10 April, o. m.

lifvet, hvadan det icke vore i öfverensstämmelse med Riksdagens önskan,
om nu i afseende på den teologiska kursen en tillökning skedde vid universitet.
Men om också det antydda målet nu kan uppnås, så att ynglingarne
genomgå sin afgångsexamen vid tidigare ålder, så bör det ihågkommas,
att ingen kan blifva prest förr än vid fyllda 23 års ålder, och
jag inser icke att det kan vara förspilld tid om den unge prestkandidaten,
efter att t. ex. vid 19 års ålder hafva lemnat elementarläroverket,
använder de fyra åren, som måste tilländagå före prestvigningen,
för att studera vid universitetet. Skulle han åter före 23 års ålder
få inträda i prestembetet, så fruktar jag att han gjorde det med alltför
liten erfarenhet af lifvet. Äfven jag erkänner att erfarenhetens skola är
den bästa. Men å andra sidan fordras här en förberedande teoretisk
underbyggnad, som måste taga sin behöfliga tid, och vidare torde det
böra erkännas att den erfarenhetens skola, som skulle börja vid alltför
tidiga år, och för ett så vigtigt kall som en själasörjares, kunde blifva
rätt vådlig icke endast för den sig utbildande läraren, utan ännu mer
för hans församligsbor och åhörare.

Om det vidare också är en sanning, att den unge mannen måste
skuldsätta sig mera genom ett längre vistande vid akademien, så tror jag
dock, . att man icke bär rättighet att alltför mycket behjerta den saken,
som är af enskild natur, om man för öfrigt anser det vara önskligt att
han får högre bildning och kunskaper, för att sålunda gifva större garantier
om duglighet för sitt blifvande kall. Man har talat om att när allt
skråtvång för öfrigt är upphäfdt, dock ett sådant qvarstår vid akademien
i och genom vissa tvångsexamina, men jag vill deremot anmärka, att jemförelsen
härutinnan icke synes vara riktig. Ty det lär väl icke kunna
vara ett skråtvång, om staten fordrar särskilda kunskapsprof, för att
härigenom i någon mån kunna förvissa sig om personer ega den bildning
och förmåga, som för vissa befattningars utöfvande kunna anses erforderliga.
Hvad de “lefvande stackarne“ angår, som af en talare blifvit
omnämnda, så vill jag icke inlåta mig på dem — skogsfrågan är alltid

farlig att behandla ...... utan inskränker mig till att bemöta ett och annat,

som från samma håll yttrades, närmare berörande ämnet. Det sades t. ex.
att latinet icke numera skulle vara behörigt för presterna att kunna; att
det, likasom grekiskan, endast tjenade till att lära dem hedendom. Yttrandet
är mycket kändt och ofta upprepadt, men jag tror icke man kan
saga, att Augsburgiska bekännelsen och andra på nämnda språk skrifna
urkunder för vår lära äro idel hedendom. Ej heller kan det sägas vara
onödigt att presterna hafva förmåga att läsa dessa och andra kyrkliga
läroskrifter på originalspråket, hvilket de dock icke skulle kunna göra med
verklig forskning, om de icke förut studerat profana skrifter på samma
språk. Vidare sades att det nu är blott för presterna, som latinet ansetts
icke behöfva studeras till akademisk examen, men jag vill i detta
hänseende erinra min värde motståndare, som sjelf är domkapitelsledarnot,
att han helt säkert många gånger hört betyg i latin afgifvas vid den prestexamen,
som försiggår inför domkapitlet.

1 sak torde väl litet hvar medgifva önskligheten af att presten i afseende
på bildning är en af de främste i sin församling, så att han efter

Riksd. Prof.. 1873. 2 A/d. 4 Band. 5

Den 19 April, e. ni.

förmåga kan gifva upplysningar och råd åt hvar och en som frågar honom.
Nu erkänner jag gerna, att den här ifrågavarande förberedande
examen, sådan den nu är, visst icke i allo motsvarar anspråken i detta
hänseende, men det ligger i sjelfva förslaget antydt att den kan ändras,
och huru detta skall ske till förmån för ett verkligt grundläggande vetenskapligt
studium, kan Kongl. Maj:t, som känner till förhållandena, aldra
bäst säga. Således tror jag att man gerna kan bifalla det föreslagna
sättet för målets vinnande och anhålla hos regeringen att förslaget måtte
sättas i verket, utan att man derföre må anse sig hafva bundit den förberedande
prestbildningen vid det ena eller andra ämnet. Derigenom
antyder man emellertid redan nu för dem, som vilja blifva prester, att
man anser det vara nyttigt att de vid universitet studera äfven annat,
än som hör till den teologiska bildningen i strängare mening, och sålunda
i samband med andra vetenskapsidkare söka få den vidgade blick, som
kan förekomma ensidighet i åsigter och tänkesätt. Jag skall dock villigt
erkänna, att examen i och för sig har föga betydelse, men desto större
betydelse hafva de kunskaper, som studierna till densamma skola gifva
och hvillka få sitt rätta värde derigenom, att de väcka hågen och grundlägga
förmågan till sjelfständigt kunskapssökande och fortsatt utveckling.
Detta bör kunna åstadkommas genom en utsträckt studieverksamhet vid
universitetet, hvilken naturligtvis bör vara egnad att meddela den bildningssökande
unge mannen en väckelse och en kraft, som sätta honom i
stånd att under tungan af den dagliga verksamheten, som ofta utöfvas i
en aflägsen landsbygd, och pröfningen af näringsbekymren bibehålla sitt
ideela intresse och sin själs lyftning.

Såsom bevis på att tidpunkten icke vore lämplig för att vidtaga den
föreslagna åtgärden har man anfört den nu rådande prestbristen, och
Utskottet har i detta hänseende åberopat hvad Chefen för Ecklesiastikdepartementet,
vid ärendets behandling inom Första Kammaren, bland
annat anfört, att “Erkestiftet troligen är det enda stift, inom hvilket
prestbristen på sednare tider minskats11, äfvensom att för närvarande
“prestbristen är svårare än någonsin.“ När detta yttrades, voro dock,
såsom uttryckligen tillkännagafs, utlåtanden icke inkomna från alla stift,
och enligt de upplysningar från samme departementschef, hvilka vi här i
Kammaren haft tillfälle inhemta, har på sednare tiden prestbristen minskats
i två af de största stiften. Vidare uppehålla sig för närvarande
öfver 300 teologie studerande vid Upsala universitet, således ett större
antal än någonsin förut, och af dessa väntas icke mindre än 50 å 60
komma att under innevarande termin aflägga dimissionsexamen. Under
sådana förhållanden frågar jag, om icke tidpunkten nu kan anses lämplig
för att vidtaga den ifrågasatta förändringen, isynnerhet om man vill ställa
sig på samma ståndpunkt som universitetens kansler, hvilken i Första
Kammaren uttryckt sin förmodan derom, att, om reformen vidtages, eu
tid t. ex. af några år skall utsättas, inom hvilken de gamla fordringarne
äro gällande. Utskottet har åberopat hurusom 1867 års Lag-Utskott
ansåg det mindre lämpligt att, innan ännu någon längre tids erfarenhet
vunnits beträffande den verkan, inrättandet af den icke obligatoriska
preliminärexamen kan komma att utöfva på prestbildningen, tillstyrka
samma examens förklarande för obligatorisk, helst som det kunde, åtmin -

Den 19 April, e. in.

stolle under öfvergångstiden, inträffa att prestbristen ökades etc., och
hurusom 1867 års Riksdag på grund häraf i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t förklarade sig ännu icke anse tiden inne för utfärdande af
ett sådant obligatoriskt stadgande. Detta är sannt. Men sedan dess har
dels Kyrkomötet uttalat sig för den ifrågasatta reformen, och dels hafva
sex år förflutit, under hvilka prestbristen icke tilltagit i någon betänklig
grad, utan snarare minskats, och det synes mig i följd häraf icke vara
skäl att längre fördröja reformen, helst om, såsom nyss antyddes, regeringen
bestämmer en lämplig öfvergångstid och med öfvervägande af förhållandena
träffar sådana må it och steg, hvarigenom faran för några menliga
följder för den närmaste framtiden kan förebyggas.

Det har nämnts, att dispensansökningar ofta inkomma till Kong!.
Maj:t,_ och att, om fordringarne skärpas, undantagsförmånen måste, i följd
af bristen på personer som kunna uppehålla tjensten i församlingarne,
beviljas åt flere. . Men huruvida dispensen bör afse befrielse från en förberedande
teoretisk examen torde vara tvifvel underkastadt; åtminstone
strider det mot vanligheten vid universiteten. Deremot kan det lättare
hända, att dispens bör lcinnas från den praktiska examen, såsom äfven i
Första Kammaren anmärkts; men jag tror att man genom ett ändamålsenligare
ordnande af denna examen, som för närvarande synes lemna åtskilligt
(ifrigt att önska, skulle kunna något förkorta den för densamma
erforderliga tiden, på samma gång man gjorde studierna i de humanistiska
ämnena något vidsträcktare.

Det är sagdt, att om man nu ingår med en skrifvelse till Kongl.
Maj:t i öfverensstämmelse med hvad Första Kammaren för sin de! beslutat,
så gör man egentligen intet annat än nämner en sak, som icke är
för regeringen obekant. Jo, man gör mera, man framhåller nödvändigheten
af att icke längre uppskjuta införandet af ifrågavarande obligatoriska
föreskrift, och uttrycker sin åsigt att det nu är lämplig tidpunkt att
sätta densamma i^ verket, naturligtvis med regeringen förbehållen rätt att,
efter skedd pröfning af alla omständigheter, göra de ändringar och i allmänhet
fatta de beslut, som den kan finna med landets sanna nytta bäst
öfverensstämmande.

Jag slutar med att yrka bifall till Grefve Björnstjernas reservation.

Herr Nyblceus förenade sig med Herr Törnebladh.

Ilerr Fröberg: Denna fråga har redan biff vit så vidlyftigt diskuterad,
att jag icke bär mycket att i densamma tillägga. Jag anhåller
endast få tillkännagifva, att jag instämmer i den af Grefve Björnstjerna
afgifna reservationen, och detta på följande skäl.

Det har uppgifvits att prestbristen, som länge egt rum, numera blifva
större än någonsin. Denna omständighet synes mig kraftigt mana till
vidtagande af åtgärder, lämpliga att afhjelpa den öfverklagade olägenheten,
hvadan det icke torde gå an att lägga armarna i kors och göra
ingenting, ty då är det klart, att det onda skall fortfara att blifva allt
mer och mer känbart. Till afhjelpande af nämnda brist har man, bland
annat, föreslagit dels att teologico-filosofiska examen måtte göras obligatorisk,
dels att fordringarne i densamma måtte undergå en sådan för -

Den 19 April, e. m.

ändring att en fastare vetenskaplig grund och ett mera utsträckt humanistiskt
underlag för de blifvande embetsstudierna beredas, än som genom
denna examen i dess nuvarande skick lär kunna åstadkommas. I denna
syftning har icke blott 1868 års Kyrkomöte, utan äfven teologiska fakulteterna
vid universiteten, äfvensom universitetens kansler uttalat sig. Då
dessa myndigheter, som måste företrädesvis anses ega de största insigterna
i frågan, så yttrat sig, och då Första Kammaren i öfverensstämmelse dermed
fattat sitt beslut, synes det mig som denna Kammare icke heller
borde komma till ett annat resultat. För att inträda i utöfning af prestembetet
fordras för närvarande, förutomexamen inom stiftsstyrelsen, endast
att hafva fullständigt genomgått elementarläroverk samt derefter afiagt
teoretisk och praktisk dimissionsexamen vid universitetet. Att den grundläggande
bildning, som vid elementarläroverken nu erliålles, ej är för
presten tillräcklig, derom äro meningarne icke delade. Och denna bildning
måste blifva ännu mindre tillräcklig, om de nu föreskrifna lordringarne
i de humanistiska ämnena vid elementarläroverken komma att,
på sätt i nåder föreslagits, än ytterligare inskränkas. Det är emellertid
icke blott handhafvande af själavården, som presten har att ombesörja,
utan han har sig äfven många andra olikartade åligganden anförtrodda.
Han står lika mycket, om ej mera, än andra tjensteman i beröring med
allmänheten. De fordringar, som på honom ställas, äro ej heller obetydliga.
För att kunna nöjaktigt uppfylla dem, behöfver han såväl fackstudier,
som ock en allmännare vetenskaplig humanistisk bildning. Han
synes i detta afseende ej böra stå efter de öfriga uppfostrade klasserna
inom samhället.

Under diskussionen inom denna Kammare vid 1867 års riksdag
yttrade en representant, som tillika är universitetslärare, att vid universiteten
den åsigt vore bland de studerande rådande, att den, som icke eger
kunskap eller förmåga till något annat, dugde åtminstone till att fullgöra
de prof, som behöfvas för inträde i prestembetet. 1 denna åsigt ligger
icke något uppmuntrande eller lockande för ynglingar att inträda på den
presterliga banan; snarare motsatsen, huru stora än utsigtcrna till ekonomiskt
oberoende måtte vara. Derföre måste presteståndets anseende höjas;
och att vidsträcktare vetande hos dess medlemmar är härtill en väsendtligen
bidragande orsak, synes mig vara obestridligt.

Utskottet har hufvudsakligen grundat sitt afstyrkande på hvad eu
inom kyrkan högt aktad och uppsatt man vid 1868 års kyrkomöte
yttrade, att nemligen -evangelii predikan och själavården m. fl. funktioner
kunna med välsignelse utföras af personer, hvilka icke stå högt i
verldslig lärdom*'', men Utskottet har likväl glömt angifva hvad samme
man vidare yttrade, eller att kyrkan i våra dagar icke förmådde att uppfylla
sin bestämmelse, med mindre inom henne förefunnes älven det vetande,
som benämnes verldslig vetenskap. Och denne högt aktade och
uppsatte man var så långt ifrån att ringakta verldslig lärdom, att han
fastmer ansåg att afläggandet af den teologico-filosofiska examen borde
föreskrifvas såsom vilkor för erhållande af befordran till alla kyrkoherdebeställningar.

Mot bifall till reservationen har åtskilligt blifvit anfördt, och bland
annat har det yttrandet blifvit fäldt af en man, från hvilken, såsom sjelf

Den 19 April, e. m.

varande en vetenskapligt bildad man, jag icke skulle hafva väntat få höra
något sådant, att nemligen studerandet af de klassiska språken skulle
kunna vara skadligt för den blifvande presten, emedan denne derigenom
kunde komma att lära sig hedendom; men ett sådant yttrande torde icke
vara af beskaffenhet att böra vidare bemötas än med en erinran om
dess ohållbarhet, oaktadt den, som framställde detsamma, jemväl borde i
viss mån anses som målsman för prestbildningen.

Jag slutar med hvad jag började, nemligen att yrka bifall till Grefve
Björnstjernas reservation.

Herr Jöns Rundbäck: Hade icke denna fråga redan i förmiddags
kommit på sned, skulle jag icke hafva begärt ordet för att yttra mig
i densamma.

Vid 1868 års kyrkomöte bragtes frågan först till lifs af en man med
stor praktisk blick och vidsträckt bildning, och hvilken, såsom sjelf varande
teologie professor, icke kunde misstänkas för att vilja motarbeta
prestbildningen. Hans motion vid tillfället har här blifvit af en aktad
talare citerad, men, som det synes, med ensidigt utryckande åt en enstaka
punkt, ty hans förslag lydde i dess helhet, som följer:

Hen teologico-filosofiska examen skulle blifva obligatorisk för alla,
mot det de sålunda bildade presterna skulle befrias från såväl prest- som
pastora 1-examen inför vederbörande domkapitel, och än vidare förordade
han ett slags prester, som hvarken skulle taga den ena eller andra af
dessa examina. Detta förslag är således himmelsvidt skildt från motionärens
i Första Kammaren, ty han åstundan endast att än mera öka de
i alla fall alltför många examina som finnas; hvaremot Professor Cornelius,
som väl billigtvis bör tillerkännas sakkunskap i detta fall, ville inskränka
en del af dessa examina; och om så sker, d. v. s. om Professor
Gornelii förslag i sin helhet kunna nu genomföras, så skulle jag vara den
förste, som dertill skulle yrka bifall, nu åter måste jag yrka afslag å det
föreliggande förslaget likasom Andra Kammarens Utskott på. goda skäl
gjort.

Huruvida den här så mycket omtalade prestbristen härleder sig derifrån,
att fordringarne på prestbildningen äro för små, och huruvida denna
brist skulle afhjelpas om fordringarne ställdes högre, derom hafva olika
åsigter här blifvit uttalade. För min del vill jag för besvarande af dessa
frågor hålla mig till historiens vittnesbörd. Den från 1593 års kyrkomöte
bekante Hicolaus Olai Bothniensis sade vid ett tillfälle, att det då
för tiden var så godt om prester att, när man slog på en buske, så kommo tio
prester fram. Månne väl detta öfverflöd på prester den tiden härledde
sig från att prestbildningen då var så stor? Jag tror det icke, ty, om
Herrarue vilja studera 1686 års kyrkolag, så klagas der i inledningen
mycket öfver att presterna voro för mycket okunnige. Samma klagan
har jag sett framställas af en mycket värderad svensk prestman, som
lefde i slutet af förra århundradet, biskop Wallqvist i Wexiö, som säger
om prestbrist, att den är bättre att hafva än öfverflöd på prester, då
öfverliödet måste verka derhän, att många blifva obefordrade och än
flera liknöjda för att idka studier.

Den 19 April. e. iu.

Denne man kunde nog bedöma denna fråga, och man bör icke tro
att han yttrade sig partiskt. Detsamma kunna Herrarne äfven läsa uti
en annan stor teologs, Professor Samuel Ödmans, skrifter, som väl äfven får
anses som en auktoritet bär vid lag.

Hvad frågan i öfrigt vidkommer, har den blifvit så fullständigt skärskådad
af personer, som böra känna till den bättre än jag, att jag icke
har något synnerligt att tillägga. Hvad vi alla känna är emellertid att
den teologico-filosofiska examen finnes och att det står hvar och en, som
vill bekosta sig en högre vetenskaplig bildning, fritt att taga den; men
jag tror icke att man bör göra den obligatorisk. Och hvarföre skulle
man i sådant fall just stanna vid denna examen? Kunde man icke lika
gerna fordra teologie licentiatexamen? Nej, låt den unge presten komma
ut i god tid från akademien och sedan utbilda sig vidare i erfarenhetens
skola, der ingenting hindrar honom att med de förstudier han äfven nu
inhemta^ än vidare utbilda sitt vetande.

På dessa skäl och för öfrigt på do i utlåtandet anförda, anhåller
jag att Första Kammarens beslut måtte förkastas och Utskottets hemställan
bifallas.

Herr Carl Isak Bengtsson: Då jag icke tror att prestens dug lighet

beror af hans större eller mindre kunskaper, utan deraf, att han
med nit sköter sitt kall samt af själ och hjerta verkar för tillfredsställandet
af sin församlings andliga behof, så kan jag icke annat än yrka
bifall till Utskottets hemställan.

Herr Dickson: Jag skulle visserligen hafva önskat att något ut förligare

framställa mina tankar och åsigter i denna fråga, men, då så
många ytterligare anmält sig till erhållande af ordet, afstår jag från detsamma
och vill blott tillkännagifva, att äfven jag röstar för bifall till
reservantens förslag.

Herr Åstrand: Herr Talman, mine Herrar! Det är eu vansklig

sak att uti denna Kammare begagna sig af ordets frihet i en fråga, som
redan förut blifvit från olika håll och med så mycken sakkunskap behandlad,
då man icke kan hafva mycket att tillägga, som ytterligare
skulle tjena att belysa densamma. Men icke dess mindre tillåter jag mig,
i strid med den siste talaren, begagna denna frihet för att bemöta ett
och annat, som under diskussionen blifvit yttradt.

Hvad jag i denna sak anser vara bäst och lämpligast, är det beslut,
hvartill Första Kammaren redan kommit och med hvilket reservantens i
Andra Kammarens Tillfälliga Utskott hemställan öfverensstämmer. Mot
detta har hufvudsakligen blifvit framhållet, att de stegrade fordringarne
på vetenskaplig bildning hos de unge män, hvilka egna sig åt kyrkans
tjenst, icke skulle lemna någon garanti för att desse, såsom prester, på
ett skickligare och med församlingarnes anspråk mera öfverensstämmande
sätt fullgjorde sina förpligtelser. Man har erinrat icke en utan flere gånger,
att det i allmänhet är de fattigare klassernas barn, som välja den
presterliga banan, och att man, genom utsträckta anspråk på studiekursen
med deraf följande nödvändighet för de studerande att längre tid vistas

Den 19 April, e. m.

vid akademien, skulle betaga dem möjligheten att följa den kallelse, som
bör utgöra första och hufvudsakligaste vilkoret, när den unge mannen går
att bestämma sin lefnadsbana. Men mot detta påstående ber jag få fästa
uppmärksamheten å ett faktum, lika giltigt i bevisningsväg, att nemligen
en stor del af de personer, som intagit framstående rum inom kyrkan,
och detta emedan de icke stannat på de lägsta bildningstrappstegen utan
trängt ända till spetsen af vetenskapliga studier, just tillhört de fattigaste
klasserna. Jag behöfver icke, för att konstatera detta, upprepa namnen
å en mängd personer, som varit kyrkans prydnad under den svunna tiden
och numera gått bort, utan endast fästa uppmärksamheten å den bild,
som finnes uppsatt midt framför oss här. Mannen, som denna bild föreställer,
har också utgått från ett fattigt hem och icke egt annat kapital
än sin viljekraft och sin energi för att komma till den höga plats han
nu bekläder såsom svenska kyrkans primas. Hvarken honom eller andra
med honom likställda liar det fattats medel att vistas vid universitetet
och idka grundliga studier, och lika litet tror jag man behöfver befara
att medel dertill hädanefter skola fattas dem, hvilkas kallelse stödjer sig
på en kraftig vilja och på verkliga snillegåfvor.

Jag skall för fiffigt icke gå längre tillbaka än till min ungdom, eller
snart ett hälft sekel. Vid den tidpunkt, till hvilken mitt minne återför
mig, fanns det godt om s. k. sockenadjunkter, och hurudana voro då fordringarne
på prestbildningen? Jo, en lätt studentexamen, en i förhållande
dertill lika billig prestexamen, och dito pastoralexamen! Med all aktning
för de herrar, hvilka ännu i denna stund ega att i domkapitlen pröfva
de präster, som anmäla sig till sistnämnda examens undergående, får jag
säga att efter hvad de, som aflagt densamma, sjelfve vitsordat, sker den
mera pro forma än för någon verklig kunskapspröfning; ty när man vid
fyllda 40 ä 50 år kommer och anmäler sig till dess undergående och får
examinator^-, som äro vida yngre, så faller det af sig sjelft att fordringarne
på examinanden icke skola blifva så stora som de enligt regeln
borde vara.

Men fordringarne på vetande och kunskaper hos presten hafva småningom
stigit, icke derföre, som Herr Jöns Kundbäck yttrade, att man
ställer såsom kraf på hvar och en, som egnar sig åt prestembetet, att
han om möjligt skall aflägga teologie licentiatexamen — den tid kan
komma då man det gör, men vi kunna icke gå framom vår tid — utan
derföre, att man nu för tiden ställer ökade anspråk på embetsmannabildning
i alla riktningar; och derföre kan man icke heller stå .stilla i
fråga om prestbildningen. Det är sannt, att det står hvar och en, som
vill egna sig åt den presterliga banan, fritt att taga den teologico-filosofiska
examen; men härmed har man icke sagt allt hvad som bör sägas
om denna examen. Det är, enligt min tanke, icke blott en rättighet för
hvar och en att taga den, utan den utgör äfven en sporre för dem, som
vilja egna sig åt prestkallet, ty utan denna examen skulle icke så många
studerande vid våra universitet hafva egnat sig åt detta kall. Jag minnes
mycket väl för 25 år sedan huru allmänna jargonen i Upsala var,
beträffande de s. k. prestkandidaterna. Erfarenheten visade att högst få,
om ens någon, ensidigt tog prestexamen utan att vara på förståndets
vägnar särdeles njuggt utrustad af naturen, och jag hörde sjelf mången

Den 19 April, c m.

yngling säga: vore anspråken större och jag egde förhoppning att efter
slutad kurs blifva ansedd för att endast hafva följt min kallelse, så skulle
jag icke tveka att blifva prest, men nu kan jag icke underkasta mig den
förödmjukelsen att höra sägas, det detta var min enda ressurs\ Följden
af denna jargon biel i allmänhet den, att den unge mannen föredrog
filosofiska graden och, sedan kandidatexamen tagits, ingick i något läroverks
tjenst, der han hade större utsigter till inkomster och befordran.
Så är det icke nu. Läroverken äro i allmänhet redan försedda med unga
friska lärarekrafter, således lockar graden nu icke så mycket som förr.
Men _ är det då skäl, säger man, att öka fordringarne på våra prestera
bildning och göra den teologico-filosofiska examen obligatorisk? Skall
icke prestbristen derigenom blifva större än förr? På den sednare frågan
svarar jag nej. I samma ögonblick denna examen blir obligatorisk
skall den närvarande prestbristen icke ökas, utan minskas. Och icke tror
jag det vore skadligt för församlingarne att få mera upplyste själasörjare,
mera kunnige och, på grund af sitt djupare inträngande i vetenskapens
schakter, jemväl för folkskolans utveckling mera intresserade religionslärare.

Fn ledamot af Utskottet har sagt, att det icke är den högre bildningen,
som gifver den större skickligheten att tolka bibelns ord. Deruti
kan han på visst sätt hafva rätt. Äfven jag tror det icke vara bildningen,
som gifver den större förmågan att i det ena eller andra ämnet
uttrycka sina åsigter och göra sina åhörare varma om hjertat för hvad
man sjelf känner, utan dertill fordras ännu något annat, nemligen snillets
gåfva, som är medfödd och icke kan förvärfvas. Men å andra sidan
kunna Herrarne äfven vara öfvertygade, att den som är af naturen väl
utrustad i detta hänseende, skall, om han derjemte eger större bildning,
kunna gifva långt kraftigare och mera anslående uttryck åt sina tankar
och känslor än en annan, som är hans jemlike i snillegåfvor, men underlägsen
i bildning.

Att anspråken i student- eller maturitetsexamen äro höjda, är en
sanning, men deraf följer icke att de, som egna sig åt den presterliga
banan, nu hafva att aflägga större prof än förut. Deremot äro de akademiska
examina för alla andra tjenstemannahanor höjda, och hvarföre då
icke höja anspråken äfven för den presterliga? Det vore väl rättvist att
icke så förbise prestkallet såsom det minsta och obetydligaste, utan
tvärtom anse detsamma såsom det högsta och vigtigaste.

Fn talare, som fann många skäl för bifall till Utskottets förslag och
som jag beklagar att jag icke nu kan instämma med, oaktadt den stora
aktning jag hyser för hans kunskaper, bildning och omdöme, sade bland
annat att man, genom att göra ifrågavarande examen obligatorisk, skulle
likasom “skära alla teologie studerande öfver en kam eller åsätta dem
ett visst tumtal i bil- och i storändan". Ja, det är möjligt att hos de personer,
som för något längre tid tillbaka gingo ut från universitet, kunde
finnas så mycket trä, att de borde mätas såsom trästockar, men här tror
jag dock att det är fråga om förståndets dimensioner, hvilka icke kunna
mätas med tumstock, utan måste bedömas efter helt andra grunder. Saken
gäller att få våra prestera andliga förmögenheter så odlade, att de
kunna tänka redigt och bedöma förhållandena i lifvet med oförvillad

Den 19 April, e. rn.

blick, så att de vid uppkommande svårigheter, och med hänsyn till den
nu mera allmänt framskridna bildningen, icke måtte synas intaga det
lägsta trappsteget inom sin församling.

Jag förbigår de invändningar, som för öfrigt blifvit framställda, och
jag gör detta isynnerhet af grannlagenhet mot Kammaren, hvars uppmärksamhet
kanske redan blifvit satt allt för mycket på prof genom flera
gånger återkommet upprepande af hvad som förut blifvit sagd!, samt
slutar med att på det varmaste förena mig i tillstyrkande af bifall till
reservantens i öfverensstämmelse med Första Kammarens beslut gjorda
förslag: och jag tror det skall hedra Andra Kammaren, om den i detta
fall är fullt enig med den Första.

Herr Clairfelt: Under den långa, att icke säga långdragna diskussion,
som uttänjt sig i detta ämne har jag icke hört mer än ett tungt
skäl kastas i vågskålen mot reservantens af Första Kammaren biträdda
förslag, och det är det af Herr Ecklesiastik-ministern anförda, att prestbristen
skulle ökas, om sådana fordringar, som i förevarande motion föreslagits,
skulle ställas på prestkandidater. Jag vågar dock emot denna
auktoritet hysa en motsatt åsigt. Sedan den vid akademierna förut varande
lägsta examen, kameralexamen, denna om jag så får uttrycka mig
examinatoriska åsnebrygga, afskaffats, har den åsigt gjort sig gällande vid
akademierna, att den, som icke kan taga någon annan examen, han skall
blifva prest. Prestexamen har således kommit i misskredit och jag tror
att ynglingasinnet är så känsligt för det hån, som ligger deri, att den som
ämnar taga denna examen stämplas såsom oförmögen att aflägga andra
examina, att unge, begåfvade män i följd deraf rygga tillbaka för att
egna sig åt den presterliga banan. Om man nu, såsom här föreslagits,
skulle sätta fordringarne på prestkandidaterne högre än nu är fallet, så
skulle äfven denna examen blifva mera hedrad, hvaraf följden skulle blifva,
att i stället för den befarade prestbristen skulle uppstå motsatsen, i det
många skulle deraf finna sig böjde att egna sig åt kyrkans tjenst.

Med antydan om dessa mina åsigter och utan att vilja längre uppehålla
Kammarens tid yrkar jag på det varmaste, att Kammaren måtte,
med afslag å Utskottets hemställan, bifalla hvad reservanten i ämnet föreslagit.

Herr Al b. Staaff: Fn talare, Herr Jöns Rundbäck, har anmärkt

såsom en uraktlåtenhet af mig, att jag, då jag i förmiddags omnämnde
hvad motionären vid kyrkomötet, Professor Cornelius, anfört, icke utförligt
omtalade allt hvad i hans motion vidrördes, såsom frågan om borttagande
af pastoralexamen m. m. Anledningen, hvarför jag uraktlät detta, var
emellertid endast den, att jag ville strängt hålla mig vid det ämne, som
nu till behandling föreligger, nemligen teologie studerandes ifrågasatta
skyldighet att aflägga den teologico-filosofiska examen. Jag vill nu blott,
eftersom frågan om pastoralexamen en gång blifvit omnämnd, säga, att
Kyrkomötet visserligen icke gick in på Professor Cornelii förslag i detta
ämne, men biföll likväl en ganska betydlig modifikation af fordringarne i
pastoralexamen, och af de åsigter som dervid yttrades drager jag den

Den 10 April, e. m.

slutsats, att denna examen skall försvinna, men på samma gång är jag
öfvertygad, att dess fortfarande befintlighet icke bör eller kan lägga något
hinder i vägen för genomförande af den åtgärd här föreslagits. Dessutom
tror jag mig veta, att Professor Cornelius, då han väckte sin nämnda
motion, icke betraktade de olika momenten deri såsom ovilkorligen sammanhängande
med hvarandra, så att ett bifall eller afslag å den ena delen
skulle utöfva ett bestämmande inflytande på afgörandet af en annan
del. Jag talade nemligen med honom för icke längesedan och inhemtade
dervid, att han högt önskar, att förevarande motion af Riksdagen bifälles.

För öfrigt vill jag endast i största korthet tillägga några ord till
hvad jag på förmiddagen i ämnet yttrade. Jag har med mycken glädje
hört, att många yttrat sig i samma syfte, som motionen angifver, och vågar
jag i följd deraf hoppas framgång för densamma. Särskilt ber jag
att få instämma uti de yttranden, som afgifvits af Herrar Törnebladh,
Ehrenborg och Ola Jönsson. Bland de invändningar, som försports emot
ett bifall till motionen, fastade jag mig vid hvad en talare här midt öfver,
Herr Jöns Pehrsson, yttrade, nemligen, att lärdom icke vore så önskvärd
för ett rätt utöfvande af det presterliga kallet. Detta hans påstående
har redan rönt vederläggning, och jag vill derföre icke uppehålla mig
mycket vid detsamma, i synnerhet som jag märker, att han nu begär ordet,
och jag således snart får upplysning om hans verkliga mening. Jag
får emellertid saga, att lärdomen ingalunda är af underordnad vigt för en
prestman, samt att den mycket väl kan stå tillsammans med nit och
skarpsinnighet, med tro och värme, hvithet allt är nödvändiga faktorer,
för att bilda en god prest. Jag vill dock dermed ingalunda bestrida, att
en mindre lärd prest kan uträtta mycket godt och gagneligt och verka
med stor välsignelse i sitt kall; men den förhoppning, att högre lärdom,
än nu fordras, skall komma att bibringas alla prester, måtte väl icke i sig
innefatta något förkastligt. Det är här icke fråga om, mine Herrar! att
bilda professorer eller teologie doktorer af alla dem, som ämna blifva prester,
utan endast att iios dem grundlägga den för dex-as kall nödvändiga
allmänna bildning.

Man har här talat om, att presteden skulle vara ett bland hindren,
för unga studerande att egna sig åt det presterliga kallet, Det är visserligen
nu icke fråga härom, men i förbigående vill jag nämna, att detta
ämne behandlades vid kyrkomötet, och att ett förslag om en förändring i
denna ed derinom rönte ganska många sympatier, så att det är ganska
sannolikt, att vid det nu snart förestående kyrkomötet denna fråga återupptages
och presteden förändras.

Herr Ivar Månsson nämnde, att den bildning, som för prosten hufvudsakligen
erfordrades, vore en sådan kännedom i de gamla, företrädesvis
grekiska och hebreiska språken, att han sjelf kunde läsa och förstå urtexten
till vår heliga lära och ej vore utestängd från källforskning. Detta
är vissserligen ett ytterst vigtigt moment i den presterliga bildningen och
som också afses i detta förslag. Men meningen med den förevarande motionen
är derjemte att pimsten skall med afseende på det praktiska lifvet,
de religiösa stridsfrågorna och äfven andra samhällets större frågor ega
nödvändig allmän bildning, och då tillkomma andra läroämnen, än de

Den 19 April, e. m.

förut näirmda, såsom teoretisk och praktisk filosofi, etik, historia in. m.,
och jag frågar, om det ej är nödvändigt, att den unge presten bibringas
kännedom om dessa vetandets grenar? Jag betonar ytterligare hvad jag
nämnde i förmiddags, att jag icke kan tänka mig annat, än att regeringen,
på samma sätt som den gått till väga vid fråga om andra nya examensfordringar,
skall äfven i detta fall, i händelse motionen bifalles, stadga en
temligen lång öfvergångstid af kanske 4 å 5 år, inom hvilken de, som
vilja taga prestexamen utan den teologico-filosofiska, skola vara dertill
berättigade; och deraf skola de svårigheter och olägenheter, hvilka man
befarar af öfvergången, betydligt lättas och förminskas.

Hvad beträffar den af Herr Abraham Rundbäck framställda anmärkningen,
att afläggandet af den nu föreslagna nya examen skulle blifva
alltför känbart för en del fattiga ynglingar, i anseende till den uppoffring
af tid och penningar, som dermed skulle vara förenad, så förstår jag
ganska väl denna anmärkning, men jag hyser likväl den fasta förtröstan,
att i vårt land fortfarande som hittills icke skola saknas lofvande ynglingar,
hvilka till följd af inneboende kraft, varm vilja och ihärdig flit skola,
oberoende af större eller mindre tillgångar, kunna gå fram på den bana
de valt, likasom att ej heller understöd och hjelp skola fattas de redligt
sträfvande.

Herr Abraham Rundbäck yttrade vidare, att om vi icke skärpa fordringarne
till prestexamen, så skall prestbristeu lättare minskas. Ja! det
är visst möjligt, att om fordringame i prestexamen ställas lågt, en mängd
skola “strömma till" för att aflägga densamma, men detta hindrar icke
att en långt betänkligare "brist" det oaktadt kan uppstå, än om ett färre
antal, men dessa väl underbyggde och kunskapsrike, aflägga denna examen.

Jag har endast ett par ord att tillägga. Jag föreställer mig att regeringen
icke kommer att afgöra denna fråga, utan att först höra sig för
hos vederbörande om förslagets lämplighet, och då detsamma således antagligen
kommer att cirkulera mellan vederbörande stiftsstyrelser, så blifver
derigenom tillfälle att erfara, huruvida prestbristen må vara ett hinder
för förslagets antagande.

I alla händelser qvarstår jag vid den åsigt jag förut i ämnet uttalat,
och ställer ännu eu gång till Kammaren en varm uppmaning att bifalla
förevarande motion. Flertalet, af Kammarens ledamöter består ju af
representanter för svenska allmogen, och förhållandet mellan denna allmoge
och dess prester har från äldre tider varit sådant, att allmogen i
ina prester gerna velat se män, utmärkta såväl genom nit och gudsfruktan
som genom goda kunskaper. Ett så riktigt och lyckligt förhållande
skall säkert också nu och framgent visa sig ega rum.

Herr Grefve Björnstjerna: Om jag icke afgifvit den reservation,

som nu är under diskussion, skulle jag icke hafva upptagit Kammarens
tid med något nytt yttrande, men under nuvarande förhållanden må det
tillåtas mig, att ännu under några ögonblick taga Herrarnes uppmärksamhet
i anspråk.

Det är verkligen för mig särdeles påkostande att höra eu utmärkt
ledamot af Kammaren och på samma gång prest uppträda emot min reservation,
men jag tröstar mig med, att 4 andra ledamöter af Kammaren,

Den 19 April, e. m.

h vilka jemväl äro prester stå på min sida. Jag liar således en betydlig
majoritet för mig. livad nu angår den ärade konsistorieledamotens anförande,
så hafva de flesta och vigtigaste punkterna i detsamma redan blifvit
besvarade; det återstår för mig således högst obetydligt att tillägga.
Hans påstående att, genom ett bifall till min reservation, fattiga ynglingar
skulle utestängas från afläggande af prestexamen genom de förökade kostnader
och den större skuldsättning eu sådan examen medför, detta påstående
har redan på ett slående sätt visats sakna grund. Hans uppgift,
att den mindre aktning, som presten i allmänhet skulle åtnjuta i vårt land
icke härfiöt af hans bristande bildning utan af hans i ekonomiskt afseende
mindre lyckliga omständigheter, denna hans uppgift, vågar jag påstå, grundar
sig på ett misstag. Så långt hafva vi dock kommit, att det icke är
penningen, utan kunskap och skicklighet, som skänker anseende.

Herr Rundbäck anmärkte vidare, att det vore olämpligt stadga examen
för prestkandidater, då det finnes andra embetsklasser i Sverige, af hvilka
man icke fordrar någon sådan; han framdrog dervid såsom exempel militärer.
Jag tror likväl, att detta hans exempel ej håller streck. Militärer
aflägga visserligen icke någon akademisk examen, men då de genomgå
krigsskolan, efter att förut hafva genomgått studentexamen, kan
man tryggt påstå, att de aflägga fullt ut lika stora kunskapsprof, som
presten, och kanske litet till, hvilket likväl icke hindrar, att det vore
önskligt, om den militära bildningen ytterligare höjdes; derom är dock
nu icke fråga.

Vidare har blifvit anmärkt, att det redan nu, ehuru den teologicofilosofiska
examen icke är obligatorisk, skulle förefinnas ett slags uppmuntran
för prestkandidater att aflägga nämnde examen, enär den berättigar
till beräknande af ett extra tjensteår. Men då en yngling måste
studera på denna examen i minst 1 ''/2 år är det klart att, äfven om han
i följd deraf får beräkna sig ett extra tjensteår, blir examens afläggande
i alla fall en förlust i tid och omkostnader. Ingen uppmuntran kan således
sägas ligga i nämnda förhållande. Förhöjda fordringar i prestexamen
anser jag fortfarande vara det säkraste sättet att minska prestbristen
och tror icke, att man skall lyckas visa att jag deri har orätt.
Hvar och en som känner ynglingasinnet, vet hvilken högre dragningskraft
utöfvas af en examen, som skänker anseende, än af en som anses vara
underhaltig.

Herr Rundbäck säger, att den föreslagna examen skulle döda yuglingarnes
individualitet. Jag ber då att få fästa uppmärksamhet på, att
man ingalunda har för afsigt att nämnde examen fortfarande skall förblifva
sådan den nu är; tvärtom, meningen är, såsom jemväl af Första
Kammarens beslut framgår, att den bör undergå en sådan förändring, att,
jemte lämplig fackbildning, praktisk filosofi och framför allt naturvetenskap
deri ingår. Orätt är således att kalla den uteslutande klassisk.

Hvad Herr Ivar Månssons påstående angår, eller att förökad kunskap
skulle hos presterna föranleda till uteslutande bokstafslära, måste jag
bekänna, det jag svårligen kan förstå huru man kan komma till en sådan
slutsats.

Man har här slutligen framhållit, att det vore fördelaktigt, om presteden
förändrades, och att. genom vidtagande af en sådan förändring, till -

Den 19 April, e. m.

räckligt många prestkandidater skulle uppstå. Derom är dock ingen motion
väckt; således torde det icke vara möjligt att nu få någon ändring
deri. Ehuru jag icke tror, att nämnde ed inbegriper skyldighet att försvara
befintligheten af tomtegubbar, hvarom den värde talaren ordade,
medgifver jag likväl gerna, att eden iir olämplig, och att den således bör
försvinna, men icke får man resonnera så, att, derföre att man icke kan
taga bort alla missbruk, man icke skall afskaffa något enda.

Den vigtigaste invändning mot Första Kammarens beslut är och förblir
likväl den befarade prestbristen, men, mine Herrar, jag hemställer om
icke Svenska Kyrkomötet hade reda på denna brist, och likväl blef resultatet
der sådant, att Kyrkomötet både underkände Professor Cornelii motion
och med stor majoritet förordade införande af just den examen,
hvarom nu är fråga. Det har icke kunnat annat än smärta mig att höra
Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastik-departementet, under det att
han så skarpt framhöll prestbristen, tala icke i sitt eget namn utan upprepade
gånger i Kongl. Maj.-ts. Det är således regeringen, som ej vill höra
talas om den föreslagna reformen. Ja Herr Statsrådet yttrade till och
med att regeringen ämnade fortgå på samma bana som den redan börjat
beträda, den nemligen att gifva dispens äfven från den nuvarande obetydliga
examen, med andra ord att regeringen skulle skicka ut såsom själasörjare
i församlingarne personer med alldeles underhaltiga kunskaper.
Skulle detta vara förhållandet, då tror jag verkligen det är hög tid att
Andra Kammaren låter regeringen veta att representationen icke hyllar
sådana åsigter, utan att den tvärtom fordrar att svenska presterskapet
ställes på eu sådan ståndpunkt af bildning att det kan upprätthålla den
värdighet och det anseende ståndet bör ega.

På dessa skäl vågar jag fortfarande yrka att Kammaren, med afslag
å Utskottets hemställan, måtte bifalla den reservation jag emot Utskottets
betänkande afgifvit.

Herr fluss: Herr vice Talman! mine Herrar! Kammaren börjar
blifva otålig — jag medgifver, ej utan skäl — derföre endast några
ord. Ämnet är dessutom uttömdt, och den som kommer för sent får finna
sig uti att bordet är afdukadt. Jag hade ämnat att till närmare belysning
upptaga några uppgifter uti det anförande, som Herr Statsrådet och
Chefen för Ecklesiastik-departementet under förmiddagens sammanträde
här behagade afgifva, men då Herr Statsrådet nu ej är i Kammaren närvarande,
anser jag en dylik belysning mindre lämplig och afstår derföre
derifrån. Eu anmärkning må det dock tillåtas mig framställa, den nemligen,
att jag vågar draga i tvifvelsmål, huruvida Herr Statsrådets åtskilliga
gånger under anförandet repeterade uttalanden af Kongl. Maj:ts åsigter
uti det afhandlade ärendet är med parlamentarisk sed fullt öfverensstämmande.

I sjelfva saken, hvarom fråga är, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr Törnfel t: Jag har ett ord otaldt med Herrar Ivar Månsson

och Abraham Rundbäck. Den förre talade om klassiska språk och Herr
Rundbäck om latin, grekiska och hebreiska språken såsom obehöfliga för
prester att känna. Jag vill då påminna dessa herrar, om hvad som står

Den 19 April, e, m.

i Första Kammarens beslut och jemväl i reservationen, att den teologicofilosofiska
examen bör undergå en sådan förändring, att en fastare vetenskaplig
grund och ett mera utsträckt humanistiskt underlag för de blifvande
embetsstudierna beredas, än som genom denna examen i dess nuvarande
skick lär kunna åstadkommas. Det är således icke fråga om att
antaga denna examen, sådan den nu är, utan sådan den lämpligen kan
och bör blifva, och det kan hända, att man vid denna förändrings vidtagande
icke lägger vigt på klassiska språk, som man här synes frukta
för, utan fäster sig vid andra ämnen, som äro nödvändiga för presten,
såsom filosofi, naturvetenskap, historia o. d., och dä falla de yttrade betänkligheterna.

Herr Ivar Månsson tycktes vilja om icke för egen del — hvilket
dock icke vore omöjligt, så ung som han är — så åtminstone för de
lägre klasserna i allmänhet, bereda tillfälle att få blott ett kort steg fram
till de egyptiska köttgrytorna. Herr Ivar Månsson må likväl besinna,
hvad äfven flera gånger här yttrats, att en prest nu är att tala vid alldeles
som att "tala vid en bonde", hvarpå allmänheten sätter stort värde.
Kanske han föreställer sig, att, om presten får högre bildning, så skall
han blifva stoltare och mera högdragen och följaktligen svårare att tala
med. Men hyser han denna uppfattning, så bedrager han sig, ty det är
just den högre bildningen, som gör menniskan ödmjuk, ty den lär henne,
huru litet hon i sjelfva verket vet. Snarare kan man frukta för högmod
hos den olärde presten, som ofta i följd af sin okunnighet är hemfallen
åt pietismens och läseriets villfarelser, ty han känner sig “väckt" såsom
det heter, och, med stora inbillningar om sitt barnaskap hos Gud, hemfaller
han åt det andliga högmodet, tron på sin egen rättfärdighet och
ofelbarhet, hvilket högmod är det värsta, ty den på detta sätt högmodige
ser alla andra öfver axeln.

Herr Abraham Kundbäck uttalade en fruktan för, att jemlikhet mellan
prester skulle uppstå deraf att de blefvo lika lärde. Ja, der sticker
fram den der hierarkien, som vill hafva så stäldt, som jemväl Utskottets
betänkande angifver, att det skall finnas en del riktigt höglärde prester,
men att resten, den stora massan af dem, icke skall behöfva besitta så
hög grad af bildning. Och hvarföre vill man hafva på detta sätt ordnadt?
Jo, funnes det icke låglärde prester så funnes icke heller några höglärde,
ty de måste ses i förhållande till hvarandra, och för att en stjerna skall
lysa, måste hon vara omgifven af mörker. När det blott är några få,
som äro i besittning af högre kunskaper, under det andra blott äro i
bästa fallet medelmåttige i bildning, då frodas hierarkien. På det sättet
vill man bilda de lägre presterne, att i följd af deras låga bildningsgrad
hierarkien skall lysa som en stjerna, och kanske ligger till grund för detta
ett bemödande hos hierarkien att, om folkmassan genom de obildade
presterna kunde äfven blifva väckt och invefvad i mörker och pietism,
ännu en gång återvinna den sjelfskrifna, kanske uteslutande makt, som
förut varit den tillerkänd.

För min del kan jag icke annat än fortfarande yrka bifall till Grefve
Björnstjernas reservation och afslag å Utskottets betänkande.

Herr Abr. Rundbäck: Jag vill blott säga ett par ord. En talare

Hen 19 April, e. m.

har nyss beklagat, att han bland sina motståndare hade en prest, och dermed
menade han antagligen mig, men bland hans många misstag var detta
ett, ehuru det minst vigtiga. Jag hvarken är, eller ämnar att någonsin
blifva prest och dermed har jag också besvarat den näst föregående talarens
insinuationer om hierarkiska tänkesätt. För öfrigt lägger jag i denna
fråga mesta vigten på att teologie studerande enligt förslaget skola i en
förberedande examen fortfarande vara bundna vid den gamla klassiska
bildningen. Derigenom att de hufvudsakligen sysselsätta sig med den,
blifva de ingalunda mera bildade, än de gamla presterna före dem, ty
dessa kände mycket väl till både latin och grekiska. Nej, jag vill att
denna examen skall förändras så, att presten får en allmänt medborgerlig
bildning, och derföre böra vi icke genom ett förliastadt beslut nu, då en
reform i afseende på öfriga preliminärexamina inom kort torde förestå,
binda latinet vid en sådan examen, der latinet hittills icke förekommit.
De som af ålder varit befriade från att studera latin vid akademierna
böra icke tvingas att idka detta studium derstädes, då de vid elementarläroverket
kunna i detta ämne lära allt hvad de behöfva.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Granlund: Jag inskränker mig till att yrka bifall till den af

Grefve Björnstjerna afgifna reservation och jag gör det af den öfvertygelse,
att just denna tidpunkt är måhända den lämpligaste för en fordran
att presterna i landet till deras egen fördel må förvärfva sig en högre
bildningsgrad. De i vårt land pågående svärmiska rörelserna hafva vunnit
allt större och större terräng och hafva beklagligen å liera ställen urartat
till snart sagdt förakt för statskyrkan. Hvarifrån kominer detta?
Jo, beklagligtvis deraf att mången af de lärare, som skola vara religionens
tolkare, hos folket förlorat det förtroende, som bör vara rådande mellan
presten och församlingen. Min öfvertygelse är att eu högre bildningsgrad
hos presterna skall hos folket ingjuta större aktning och mera förtroende
till dem, icke endast i deras egenskap af religionslära^, ty prestens verksamhet
bör icke endast vara religionslärarens, han bör ock kunna blicka
in i folkets förhållanden och med ledning af sin humanistiska bildning vara
deras rådgifvare m. m. Ett högre vetande hos presterna skall således
verka fördelaktigt älven för det egentliga folket, hvilket genom en förökad
aktning för sina lärare skall förmås att mera rätta sig efter deras lärdomar.
Jag yrkar, såsom jag redan nämnt, bifall till Grefve Björnstjernas
reservation.

Herr Anders Johansson: Som jag hör de starka ropen på proposition,
så skall jag afstå från ordet och endast yrka bifall till Utskottets
förslag, så mycket heldre, som mina åsigter kunna inhemtas af Utskottets
motivering.

Herr Jöns Pehr sson: Jag skulle sannolikt icke hafva besvärat

Herrarne med flera ord i denna fråga, då jag redan en gång låtit utstryka
mitt namn på listan öfver anmälde talare, men jag har blifvit nödgad att
taga till ordet i anledning af det sätt, hvarpå en talare behagat återgifva
det yttrande jag förut i frågan haft. Jag vet icke, om detta hans sätt

Den 19 April, e. in.

att uppfatta härrörde af uppsåt eller berodde på ett misstag. Han antydde,
det jag skulle hafva satt mig emot all bildning såsom obehöflig,
och att det icke erfordrades någon lärdom för att vara en god prest. Jag
vädjar till eder, mine Herrar, om jag yttrade något sådant. Jag sade endast,
att det icke alltid inträflar, att den högsta lärdom skapar den bäste
presten och att undantag visserligen finnas, men att de icke böra betraktas
såsom regel. Det var åtminstone icke möjligt att sluta af mitt anförande,
att jag skulle vara emot all bildning. Det låter så vackert då
man hör dem, som uppträda till försvar för Första Kammarens beslut,
gifva sig sken af att vara bildningens målsmän, under det de påstå, att
deras motståndare äro fiender till all bildning. Men vid detta myckna
tal om bildning kan jag ej annat än undra, huru det skulle gå med flertalet
af denna Kammares ledamöter, om det nödvändigt skulle fordras
hög lärdom, för att vara en praktisk, duglig man, som egde förmåga att
uttrycka sina tankar, och för att vara en sann medborgare. Jag tror
icke, att en hög lärdom härför är något oeftergitiigt vilkor, lika litet som
jag tror, att ett sannt religiöst lif och religiös bildning hvila blott på
stora kunskaper. Den talare på stockholmsbänken, hvilken, såsom jag
redan nämnt, behagade sysselsätta sig med mitt förra anförande, påstod,
att bildning är nödvändig för att vara en sann prest. Då han nu sjelf
är en kyrkans tjenare, så beder jag att få hänvisa honom till ett i den
heliga skrift, hvars läror han ju skall förkunna, förekommande uttryck:
bokstafven dödar men anden gör lefvande. Skulle nu en välsignelsebringande
utöfning af det presterliga kallet uteslutande bero på stora kunskaper,
såsom den ärade talaren påstod, så skulle nämnda bibelspråk ej innebära
en sanning och ej kunna vinna tillämpning.

Jag anser för min del, att, efter den förklaring vi hafva bort från
Ecklesiastik-ministern, dessa varma kämpar för bildningens utspridande åtminstone
de bland dem, som ej kunna skryta med alltför bög bildning,
gerna kunde gifva sig till tåls och förhålla sig lugna, tilldess man får se
hvad resultatet kan blifva af den från Kyrkomötet i ämnet aflåtna skrifvelse.

Då man nu talar om nyttan af att presterna skola vara så lärde,
så ber jag att få återföra minnet till förra tider, då vi hade vår

gamla ståndsrepresentation. Jag antager, att presteståndet då bestod af
kärnan af all den presterliga lärdom, som fanns i vårt land, men hvad
lärer oss historien om detta stånds verksamhet? Jo, att detsamma ej
allenast tydligen var påverkadt af religiös ofördragsamhet, utan äfven i
andra än religiösa ämnen städse, äfven i fråga om nyttiga reformer, visade
sig tillbakahållande. Man bör icke skryta alltför mycket med den mänskliga
lärdomen, ty det finns något, som är bättre än denna lärdom, och det
är ett varmt och uppriktigt bemödande att rätt utföra det värf man har

sig ålagdt, och finnes detta bemödande hos presten, så skattar jag det

högre, än om lian skulle kunna framvisa många examensbetyg.

Det enda skäl, som skulle kunna ändra min öfvertygelse i detta fall
vore, om den komminister, som talat i denna fråga, både rätt i sitt påstående,
att den som hade tillräcklig andel bildning vore ödmjuk, men
att deremot den mindre lärde vore den mest högfärdige. För min de

får

Den 19 April, e. m.

får jag likväl säga, att jag sett mycken stolthet hos dem, som åtminstone
göra anspråk på att vara bildade.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr Ivar Månsson: Jag skall icke länge upptaga Kammarens
tid. Het har aldrig varit min mening att på något sätt onödigt uppträda
i någon fråga och derför hade jag ej heller ämnat att ännu en gång begära
ordet i detta ämne, men då en föregående talare försökt att efter
yttersta förmåga förlöjliga de tankar jag i detta ämne uttryckt, så ansåg
jag mig böra till mitt försvar yttra några ord.

Den ärade talaren antydde, det jag skulle vara rädd för, att presterna
skulle förvärfva sig en så hög bildningsgrad, att de komme att stå
öfver allmogen i bildning. Något sådant har jag emellertid aldrig tänkt,
ännu mindre uttalat. Han ordade vidare något, som jag ej rätt kunde
fatta, men hvaraf tycktes framgå, att jag skulle hafva för afsigt att för
unga prestman, kanske ock för mig sjelf, minska vägen fram till de egyptiska
köttgrytorna. Jag måste tillstå, att det förvånade mig mycket att
höra ett sådant yttrande fällas inom eu af Riksdagens Kamrar. Och hvad
som gaf den ärade prestmannen anledning till detta yttrande, eller hvad
han dermed menade är omöjligt för mig att inse.

Jag vill, såsom jag nämnde, ej uppehålla tiden utan inskränker mig
endast att till Kammarens bepröfvande hemställa, huruvida mitt förra
yttrande varit sådant det af nämnde talare återgifvits, och om detsamma
varit förtjent af att, på sätt som skett, misstydas?

Herr T örnfe It: Jag får upplysa Herr Jöns Pehrsson, att det icke
står i bibeln, att kunskapen dödar, utan det står att “bokstafven“ (den
i stenar ingrafda, döda bokstafven) “dödar“. För öfrigt så tycker jag
att, sedan numera de skarpa konturerna mellan de olika samhällsklasserna
börja mer och mer afslipas, man icke nu bör söka att åter skilja dem åt,
så att en viss klass skall anses behöfva bondkaplaner. Alla prester borde
väl vara så bildade, att de kunna vinna aktning af alla folkklasser.

Öfverläggningen förklarades slutad. Under densamma hade yrkats
dels bifall till Utskottets hemställan och dels att, med afslag å berörda
hemställan, Första Kammarens beslut i förevarande fråga måtte af denna
Kammare biträdas. Herr Talmannen upptog dessa yrkanden och afgaf, i
öfverensstämmelse med dem,- propositioner, af livilka den på bifall till Utskottets
förslag förklarades vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
emellertid begärd, med anledning hvaraf eu omröstningsproposition af följande
lydelse nu uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller livad Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
hemställt i dess utlåtande N:o 9,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Rifcsd. Prot. 1873. 2 Afd. 4 Band.

Den 19 April, e. in.

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, biträd
t Första Kammarens beslut i den fråga, hvarom nämnde utlåtande
handlar.

Omröstningen företogs och utföll med 80 ja mot 69 nej; och hade
Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.

Sedan utgången af omröstningen blifvit Kammaren meddelad anförde:

Herr Friherre von Schulzenheim: Ehuru jag icke på ringaste vis

vill sätta i fråga, att en reservation kan hafva någon särdeles betydelse,
anser jag mig likväl i anseende till det nu afgjorda ämnets vigt böra inlägga
min smärtsamma protest mot det beslut, hvartill Kammaren kommit.

Mot det nyss fattade beslutet reserverade sig vidare: Friherre Lagerfelt,
Herrar Petter Carl Andersson, Biesert, Ekman, Edström, Lars Andersson
och Dofsén.

§ io.

Efter föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 53, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, angående upphörande af vederbörandes
skyldighet att iståndsätta och för framtiden underhålla den med statsbidrag
anlagda s. k. Beyershamn på Öland, blef detta utlåtande af Kammaren
bifallet.

§ 11.

Förekom till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o 54, i anledning
af väckt motion om förbättring i beväringsmanskapets utredning och
underhåll.

Herr Grefve Björnstjerna anförde: Jemte det jag får uttala min

tacksamhet mot Utskottet, för det Utskottet tillstyrkt bifall till ifrågavarande
motion, måste jag påyrka någon förändring i ordalagen af den
skrifvelse till Kongl. Maj:t, som Utskottet föreslagit. I sin motivering
säger Utskottet sjelf, att hvarje förbättring i utredning och underhåll,
som kan vara beväringsmanskapet förunnad, jemväl måste i afseende å
stamtruppen tillämpas, men i klämmen har detta icke blifvit uttryckt,
utan der talas tvärtom endast om förbättring för beväringsmanskapet.
Då emellertid beväringen exercerar tillsamman med stammen, och andra
klassens beväringsmanskap till och med sammanslås i kompanier med
stamsoldaterna, är påtagligt, att man icke i samma gryta kan laga bättre
mat åt beväringskarlen än åt soldaten. Det skulle dessutom i sanning
vara ganska besynnerligt, om Riksdagen förklarade den förre böra hafva
bättre förplägning än den sednare. Jag vet att sådant icke kan vara
Utskottets mening och förmodar att det ej heller vinner Kammarens bifall.
I Utskottets motivering antydes dock, att beväringskarlen på grund
af sina lefnadsvanor skulle i högre grad än stamsoldaten behöfva en för -

Den 19 April, e. m.

battrad portion Deri anser jag ligga ett stort misstag. Säkerligen har
större delen af beväringsmanskapet icke andra vanor än soldaten Således,
då man tillstyrker en förbättring för beväringen, bör man tillstyrka
densamma äfven för stamtruppen. Jag får derföre hemställa, att Kammaren för
sm del, med ändring af Utskottets förslag måtte besluta att, “Riksdagen
må, med uthalande af den åsigt, att en förbättring af stamtruppens och
beväringsmanskapets underhåll under öfningstiden är af behofvet nåkallad
uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla o. s. v.“ i detta förslag anhålle;
jag om proposition. 6

, Gr,(.ifve l oiss^:1 Een anmärkning, som den förre ärade talaren

framställt, after det förhållande, att Utskottet i sjelfva klämmen icke
omtalat nödvändigheten deraf att stamtruppens likaväl som beväringens
utredning och prov,agering förbättras, men då, Utskottet i motiveringen
framhållit denna nödvändighet, och då en af Riksdagen beslutad skrifvelse
tiil Kongl. Maj:t a tid upptager jemväl motiveringen, är uppenbart, att,
händelse af bifall till Utskottets förslag, de i motiveringen uttalade
asigter blifva till Kongl. Maj:t framburna. Häraf torde otvetydigt följa

skettf°tillfyllestUPPfattlimg’ HCIT Grefve EJörnstjema så riktigt framställt,

Herr Adler spår re: I fall Utskottet här begått ett fel, så måste
jag naturligtvis bara mm beskärda del i ansvaret derför, ty jag har i
mm motion, hvaröfver Utskottet nu haft att utlåta sig, endast talat om
bevarmgsmanskapet men icke om stamtruppen. Orsaken dertill är icke
likgiltighet hos mig för att äfven stamsoldaten skall få, hvad honom
skäligen och billigtvis tillkommer, och ej heller okunnighet derom, att äfven
han för närvarande erhåller för knapp förplägning under mötena. Men
jag ansåg mig dock hafva två skäl att icke särskildt tala om eller beröra
stamsoldaten. Först och främst har jag, likasom jag förmodar hvar
ocn en åt Herrarne, mitt särskilda ämne ibland riksdagsgöromålen som
företrädesvis ligger mig om hjertat. Det ämne som intresserar mig’ mer
an något annat är allt hvad som rörer nationaluppfostran och höjandet
åt nationalkarakteren. . Endast inom detta område har jag som motionär
tagit initiativet. Derföre intresserar jag mig företrädesvis för beväringsinstitutionens
tidsenliga utveckling. I detta syfte väckte jag vid förra
riksdagen motion om fnköpningsrättens afskaffande, och af samma skäl
har jag i mm föreliggande motion framhållit nödvändigheten afen bättre
lagerutredning och förplägning för beväringsmanskapet.

Fö1 det andra var jag förvissad, att bifall till min ifrågavarande
motion skulle medföra, att äfven indelta arméens kost och underhåll skulle
tagas i nådigt öfvervägande samtidigt med förbättringarne för beväringsmanskapet
Vi böra i detta hänseende ihågkomma det faktum, att Rike,
ts,„,btanders år 1866 församlade revisorer gjort framställning derom,
att förbättring af indelta soldatens förplägning vore af högsta behof påkallad.
De nämnde ej ett ord om beväringsmanskapet. Men Kongl Maj:t
som af revisorernes framställning tog sig anledning för 1867 års Riksdag
..£5mia®>a1 proposition i ämnet, föreslog förbättrad provianteringsstat såväl
for beväringsmanskapet som för indelta arméen. För den skull är

84.

Den 19 April, e. in.

jag öfvertygad, att Kongl. Maj:t vid nu framställd fråga om förbättring i
den enas vilkor äfven sörjer för den andras fördel. Jag ai mycket villig
att understödja förslag till all skälig och billig förbättring af utredning
och underhåll för indelta arméen, om det väcktes, vare sig af enskild

motionär eller Kongl. Maj:t. I den frågan må dock hvem s0“rSdesv5
initiativet- för min del är beväringsinstitutionen hvad som företrädesvis
ligger mig om hjertat. Nu tror jag det vara öfverflödigt, att rörande
stamtruppen Riksdagen särskildt derom gör hemställan hos Kongl. Maj:t,
hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets betänkande oforandradt.

Herr Liss Olof Larsson: Jag har icke velat motsätta mig detta för slag

om skrifvelse till Kongl. Maj:t, utan har inom Utskottet_ instämt med
pluraliteten. Jag tror dock icke, att en sådan skrifvelse ar så alldeles
nödig som man här velat påstå. Visserligen kan ej nekas, att en förbättring
af beväringsmanskapets utredning är behöflig, inen hvad provianteringen
beträffar, så tror jag icke att så synnerligt talande skal förefinnes.
Om vid nästa riksdag för åstadkommande af denna ifrågasätta
förbättringen ett anslag på några hundra tusen riksdaler begares, torde
man måhända finna det hafva varit rätt obetänksamt att gifva anledning
dertill, hvadan det torde vara nödigt att betänka följderna, innan man
beslutar sig för skrifvelsen, och ehuru jag icke yrkar afsteg, bär jag velat
uttala mina betänkligheter, på det jag må vara oforhmdrad att nästa
riksdag då frågan återkommer kunna opponera mig emot framställningen,
ifall de anslag som begäras äro alltför höga. _ Men i allt fall har jag
alldeles icke kunnat godkänna Utskottets motivering. Då Kongl. Maj:t är
1867 framlade förslag till förbättrad provianteringsstat sa val för indelta
arméen som för beväringsmanskapet, blefvo de i sådant hänseende askade
anslagsförhöjningar, såvidt frågan rörde proviantenngen under de artiga
vapenöfningarne, af Riksdagen afslagne, emedan såsom då uppgafs man
icke hört någon allmännare klagan öfver proviantenngen och utredningen
för öfrigt. Nu kommer Utskottet och säger, att förändrade forhållanden
inträffat, genom den nu mera än förr tillämpade värnepligten d. v. s.,
sedan köpningsrätten upphört, och icke blott de fattige utan äfven de
mera förmögne äro underkastade värnepligtens fullgörande, så ar det skal
att tillstyrka eu skrifvelse med begäran om alldeles detsamma som Riksdagen
förut afslagit under den tid, de förmögne kunde friköpa sig. Utskottet
säger vidare, att man måste tillse, det proviantenngen icke allt
för mycket må afsticka mot beväringsynglingens lefnadsvanor Men vill
man verkligen eftersträfva detta mål, likhet med beväringsynglingens lefnadsvana-,
då komma kostnaderna icke att stanna vid några hundratusen
riksdaler, ty då man vet, huru beqvämt enskilda personel- kunna vara
vane att lefva i sina hem, kan man lätt finna, huru oerhördt mycket det
skulle kosta att bereda dem samma lefnadsvilkor under bevärmgsmotena.
Jag har derföre velat uttala mitt ogillande af Utskottets motivering, men
gör, som jag redan sagt, intet vidare yrkande.

Herr Ny b l;eus: Jag antager, att motionärens afsigt är, att stam truppen

måtte få samma förmåner, som skulle beredas beväringen men
rättast hade varit att tydligt uttala detta. Emellertid synes Utskottet

Den 19 April, e. ni.

i sin motivering hafva gjort ett slags skilnad mellan beväringen och stamtruppen,
då Utskottet laggt så synnerligt mycken vigt på de beväringen
särskildt rörande förhållanden, som ansetts tala för ifrågavarande förbättring.
Utskottet säger nemligen, att det måste vara “af synnerlig vigt
att tillse, det ej värnepligtens fullgörande må kännas mera tryckande
derigenom, att manskapets underhåll under öfningstiden är allt för knappt
tilltaget eller af sämre beskaffenhet än som för flertalet af de värnepligtige
med deras lefnadsvanor öfverensstämmer.“ Här talas alldeles icke
om stamtruppen, ehuru, efter hvad jag antager, meningen måste vara,
att denna skall komma i åtnjutande af samma förmåner som beväringen.
Ty annat kan icke ske. Kongl. Maj:t kan icke gifva beväringen en fördel
framför stamtruppen, huru än Riksdagens skrifvelse må affattas. Men
det synes mig icke passande att i klämmen af beslutet ej låtsa om stamsoldaten,
då han har likberättigadt anspråk på Riksdagens omtanka som
beväringen. Jag önskar således en förändring af Utskottets förslag derhän
att bestämdt måtte uttalas, det Riksdagens anhållan äfven gäller
stamtruppen.

Herr Adlersparre: Jag har ånyo begärt ordet med anledning af

Herr Liss Olof Larssons yttrande. Han antydde, att det skulle vara
underligt, om Riksdagen, som 1867 afslog Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet, nu skulle taga initiativ i samma syfte, som Kongl. Maj:t då afsåg.
Jag ber att få lugna den ärade talaren med påminnelse derom, att det
statsutskotts-betänkande, som då afstyrkte bifall till Kongl. Maj:ts proposition
icke vann medhåll i denna Kammare, som med ogillande återremitterade
ärendet till Utskottet, hvaremot Första Kammaren gillade Utskottets
hemställan och snart sagdt utan diskussion afslog Kongl. Maj:ts
proposition. Jag hoppas derföre, att denna Kammare nu skall vidhålla
samma åsigter och fortfarande erkänna behofvet af förbättring i utredning
och underhåll så väl för stamtrupp som beväring.

Sedan jag sist hade ordet, har en ärad talare på stockholmsbänken,
Herr Kyblmus, yttrat, att jag i min motion bort omfatta äfven förbättring
för stamtruppen. Jag ber att få åter upprepa hvad jag nyss nämnde,
att föremålet för mitt särskilda intresse är beväringsinstitutionen, och att jag
endast inom detta område sökt att taga initiativer. För öfrigt har det
ju stått en hvar öppet, och Herr Nybkeus ibland dem, att komplettera
min, som han tyckte, ofullständiga motion. Min motion har S:o 3 bland
de i Kammaren under denna riksdag väckta motioner. Det hade således
varit god tid för honom eller för hvilken som helst, som ansåg den ofullständig,
att väcka särskildt förslag i samma syfte med afseende å stamtruppen.
Åtminstone hade det varit skäl för den otillfredsställde att
uttala sina anmärkningar vid remissen af min motion. Intetdera skedde.

Herr Fredricson: Förste talaren sade, att beväringen icke mera

än stamtruppen kunde vara i behof af denna förbättring. Men det är
ett helt annat förhållande med beväringskarlen än med stamsoldaten.
Den sednare har lön och torp, men beväringskarlen har icke två styfvers
lön för den tid han upptages af mötena. Detta är särdeles känbart för
den fattigare delen af beväringen, ty det är väl bekant, att tjenstedrängar

Den 19 April, e. m.

erhålla mindre lön under de år, de exercera. Jag anser derföre Utskottet
och motionären hafva fullt rätt uti att inskränka sina förslager till beväringen;
och jag får yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr Grefve Björnstjerna: Jag kunde icke rätt fatta den siste
ärade talaren. Han måtte icke hafva reda på, att manskapets proviant
utgå in natura, och att andra årets beväring exercerar sammanblandad
med stamtruppen. Maten lagas åt hela truppen på en gång. Skulle man
då i en gryta koka mera ärter åt beväringen i en annan mindre åt stamtruppen?
Alla äta i gemensamma tältlag. Skulle då portioner af två
olika slag serveras? Jag kan ej inse, hvad det i afseende på provianteringen
har att betyda, att stamtruppen har torp och beväringen inga.
Manskapet af båda slagen behöfver väl i allt fall äta lika mycket. Statsutskottet
har också mycket riktigt i motivering påpekat nödvändigheten
af likställighet häri mellan trupp och beväring, men besynnerligt nog i
slutet af sitt betänkande endast talat om beväringens högre lefnadsvanor
och i klämmen endast nämnt beväringens behof af bättre kost.

Jag vidblifver mitt förra yrkande.

Herr Fredricson: Jag får säga Herr Grefve Björnstjerna, att jag
har fullt reda på, att manskapets proviant utgår in natura, och att stamtrupp
och beväring exercera tillsamman. Jag trodde, att jag uttryckt
mig nog tydligt, för att Herr Grefven skulle kunna fatta min mening.
Jag ville blott gifva Utskottet och motionären rätt, emedan beväringen
icke har torp och aflöning, såsom soldaten. Det är den stora skilnaden.
Jag vidhåller hvad jag redan yrkat.

Herr Friherre Ericson: Jag tror, att, om den ärade talaren på

stockholmsbänken, som öppnat diskussionen i denna fråga, behagade först
och främst fasthålla, hvarom förslag här är af motionären väckt, och för
det andra, se efter, hvad Utskottet sagt, hans betänkligheter skulle lugnas.
Motionären har väckt förslag om förbättrade vilkor för beväringen under
mötena men icke för stamtruppen. Stats-Utskottet har icke motionsrätt
och har alltså icke kunnat i sin hemställan gå längre än motionen. Utskottet
har gjort allt hvad Utskottet kunnat gorå, då det i motiveringen
sagt: “då under sednare åren andra klassens beväringsmanskap öfvas gemensamt
med stamtruppen, måste hvarje förbättring i utredning och underhåll,
som kan vara beväringsmanskapet förunnad, jemväl i afseende å
indelta arméen tillämpas.'' Detta måste väl vara tillräckligen tydligt för
att visa meningen med den föreslagna anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
taga denna fråga i nådigt öfvervägande samt, efter utredning af hithörande
förhållanden, till Riksdagen aflåta den nådiga framställning,
hvartill förhållandena hunna föranleda.11 Utskottet har visst icke förbisett,
att beväringens och stamtruppens mat lagas i samma gryta, men
i saknad af motionsrätt har Utskottet icke kunnat göra mera än det gjort.
Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Jan Andersson i Jönvik instämde med Herr Friherre Ericson.

Den 19 April, e. m.

Herr Carl Ifvarsson: Jag vill blott tillägga till hvad förut yttrats,
att i händelse Utskottet begått något fel, så skulle det ligga deri,
att Utskottet i motiveringen inryckt en sats om nödvändigheten att utsträcka
den ifrågasatta förbättringen äfven till indelta arméen, ehuru
motionen endast handlar om beväringen. Skulle man intagit något sådant
i sjelfva klämmen, hade man svarat på mera än hvad motionen innehåller,
hvilket tydligen varit att gå allt för långt. Det bör emellertid
falla af sig sjelf, att om förbättring skall tillkomma beväringen, den måste
utsträckas till stamtruppen.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Hjelm: Då en liknande fråga för några år sedan förevar,
yrkade jag liksom många andra på förbättradt kosthåll för arméen och
beväringen. Jag gjorde det derföre att jag hört så många svåra klagomål
af beväringsynglingar i min hemort, att jag måste tro, det förbättring
behöfdes. Men under de två sista somrarne har jag af många beväringsynglingar
från flere skilda håll hört sägas, att de äro fullt belåtna
med den proviant, de fått. Jag har också frågat soldater och rekryter
och de hafva svarat på samma sätt. Jag känner icke orsaken
till detta förhållande, ty proviantstaten är ju nu densamma som förr.
Under sådana förhållanden ser jag intet egentligt skäl till den åtgärd,
som Utskottet föreslagit, och tror att sålunda icke anledning är gå längre
än hvad Utskottet tillstyrkt.

Herr Åstrand: Det är blott med afseende på ett i Utskottets
motivering befintligt yttrande jag vill göra eu anmärkning. Stats-Utskottet
har här för andra gången i ett betänkande dristat sig fram med det
obevista påstående, att inom landet den mening alltmera stadgat sig, att
vårt försvar bör grundas på allmän värnepligt. Jag känner ej de vägar,
på hvilka Utskottet vunnit den kunskap, som uttalas i detta deciderade
omdöme, och Utskottet har icke i någon män gifvit besked om sina källor.
Det ligger bestämdt utom Utskottets rätt och befogenhet att så der
utan alla omständigheter proklamera dylika satser. Jag upprepar, hvad
jag förut eu gång yttrat, att jag icke kan påstå, att åsigterna i landet
utvecklat sig i motsatt riktning, men efter de upplysningar, jag från flere
håll inhemtat, har jag stora skäl att betvifla, det de gått i den riktning,
Utskottet upprepade gånger behagat utpeka såsom den enda
riktiga.

Herr Grefve Posse: Stats-Utskottets åsigt i de frågor, som blir
föremål för dess behandling, är det väl Utskottets pligt att uttala. I detta
fall har det lyckliga förhållande inträffat, att alla Utskottets ledamöter
varit ense om der klandrade åsigter. Någon förpligtelse för Utskottet
att redogöra,, för sättet, huru det fått sina åsigter, tror jag icke man,
såsom Herr Åstrand synes finna, kan billigtvis ålägga Utskottet.

Herr Friherre af Schmidt: Jag kan väl icke misstänkas att vilja
motsätta mig förbättring af förplägning och utredning vare sig för beväringen
eller gamla stammen, men jag kan icke neka, att den represen -

Den i9 -April, e. m.

tant från Dalarne har rätt, som sagt, att motionen synes vara föranledd
deraf, att bevärningspligten blifvit på det sätt utvidgad, att de, som förut
kunnat friköpa sig från vapenöfning, icke längre äro dertill berättigade,
hvadan det är just med afseende å dessa mera bemedlades lefnadsvanor,
som man synes hafva funnit den ifrågasatta förbättringen behöflig. Då
jag emellertid önskar eu sådan förbättring icke blott för beväringen utan
jemväl för gamla stammen, yrkar jag bifall till Utskottets betänkande,
fullt öfvertygad, att, om Riksdagen till Kongl. Maj:t atlåter den föreslagna
skrifvelsen, Kongl. Maj:t skall proponera Riksdagen förhöjning af anslagen
såväl för stamtruppen, som beväringens utredning och förplägning, och
Riksdagen blifva i tilliälle att genom beviljande af sådan förhöjning utsträcka
den ifrågasatta förbättringen jemväl till stamtruppen.

Herr Astrand: Om förhållandet vore sådant, som Stats-Utskottets
ordförande sade, att Utskottet angifvit sin åsigt eller yttrat, att det synes
Utskottet så och så, då hade Utskottet varit i sin goda rätt. Men
på det sättet förhåller det sig icke, utan Utskottet har talat om åsigterna
i hela landet. Då Utskottet förklarat dessa hafva utvecklat sig
i en bestämd riktning, har Utskottet talat om något, som Utskottet icke
vet, och det är mot detta sätt att gå tillväga, jag velat inlägga min
protest.

Herr Jöns Rundbäck: Ehuru jag, i likhet med Stats-Utskottets
ordförande, är af den åsigt att Utskottet icke är skyldigt att angifva de
källor, hvarifrån det hemtat sina uppgifter, så vill jag dock i detta fall
gå representantens från Östergötland önskan till mötes.

Öm han hade behagat genomläsa motionen, så skulle han hafva
funnit, att densamma allt från början är baserad på en bestämd och
tydligt uttryckt grundsats, beväringsinrättningens förbättring, och när
nu Utskottet för sin del har tillstyrkt bifall till motionen, så faller det
af sig sjelft, att Utskottet äfven gillat den motivering, hvarpå motionärens
förslag är bygdt. Jag hoppas alltså att detta skall blifva klart för Herr
Astrand, så framt han, hvilket jag ber honom om, besluter sig för att
taga litet närmare notis om den föreliggande motionen.

Herr Jan Andersson i Jönvik: Ehuru jag redan instämt i Friherre
Ericssons yttrande i denna fråga, och ehuru, jag sålunda är fullkomligt ense
med Utskottet, ber jag dock nu få säga, att det förefaller mig såsom om
under denna diskussion sjelfva frågan blifvit något litet förvrängd, ty här
är ju icke fråga om indelta arméen, utan endast om att förbättra beväringens
ställning och vilkor under mötestiden. Såsom man vet, nödgas
dessa beväringsynglingar ofta redan under Maj månad, då snödrifvor
icke sällan ännu ligga på marken, infinna sig på lägerplatsen, der de inlogeras
omkring 20 man i hvarje tält utan annan bädd än frusna marken
och litet halm att hvila uppå. Det är dessa brister som motionären
sökt få afbjelpta, och Utskottet har för sin del tillstyrkt bifall till motionen.
Här är nemligen icke, såsom eu föregående talare tycktes antaga,
endast fråga om mat, ty finare mat kunna nog åtminstone de förmögnare
beväringsynglingarne förskaffa sig, om de ej åtnöja sig med den

-Den 19 April, e. va.

kost Kronan består, utan kär gäller i främsta rummet att tillse det icke
beväringens helsa vid och genom dessa öfningsmöten blifver i förtid
bruten eller förstörd.

.lag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, gaf Herr Talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkanden, propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan i oförändradt skick och dels på det af Herr
Grefve Björnstjerna framställda ändringsförslag. Den förra propositionen
blef med öfvervägande ja besvarad; och hade Kammaren alltså bifallit
Utskottets hemställan utan förändring.

§ 12.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 55, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition rörande förvaltningen af statens till bergshandtteringens
understöd anslagna skogar.

Ordet begärdes af:

Herr Casparsson: Till en början och endast i förbigående vill

jag fästa mig vid den förberedande behandling, som denna fråga inom
Utskottet blifvit underkastad. Det vanliga förhållandet är, att frågor angående
statens egendomar behandlas inom Stats-Utskottets inkomstafdelning;
förevarande fråga har dock, såsom af utlåtandet inhemtas, blifvit
handlagd af Andra utgiftsafdelningen. Detta är naturligtvis blott en händelse,
men en händelse, som ser ut som en tanke; ty om denna Kongl.
Maj :ts framställning blifver af Riksdagen bifallen, skulle det verkligen kunna
hända, att frågan antager beskaffenhet af en utgiftsfråga. Den anledning,
som närmast föranledt framläggandet af denna Kongl. proposition, synes
ligga deruti, att de ifrågavarande skogarne äro att hänföra till de Kronans
egendomar, om hvilka det i 77 § Regeringsformen stadgas, att de
skola förvaltas efter de grunder Riksdagen derom fÖreskrifver. Såvidt
jag kan fatta, är dock i den afgifna Kongl. propositionen icke fråga om
annat, än rent administrativa åtgärder, hvilka Kongl. Maj:t ensam och
utan Riksdagens pröfning eger att vidtaga, hvaremot de egentliga grunderna
för skogarnes förvaltning finnas angifna i det statsråds-protokoll,
som åtföljer den Kongl. propositionen, och hvilka grunder således icke ansetts
behöfva underställas Riksdagens pröfning.

Den ena af de till Riksdagens godkännande framställda grunder är,
att “ifrågavarande slcogar, hvilka fortfarande komma att oförryckt bibehållas
för de ändamål, hvartill de blifvit anslagne, skola under öfverinseende
af Skogsstyrelsen förvaltas efter hushällsningsplaner, grundade på
vetenskapliga regler och fastställda af bemälda Styrelse“. Hvilken myndighet,
som skall förvalta dessa skogar, derom eger väl Kongl. Maj:t sjelf
att bestämma; han kan ju efter sitt godtfinnande lemna detta uppdrag
antingen åt Bergs-öfverstyrelsen eller åt Skogs-styrelsen, och jag tror följaktligen
att Riksdagen icke egentligen har att befatta sig med den saken.
Att för öfrigt dessa hushållningsplaner, för att vara rationela, äfven böra

Den 19 April, e. m.

vara grundade på vetenskapliga regler, faller ju af sig sjelft, ty att icke grunda
dem på vetenskapliga regler kan väl ej ifrågasättas. Den andra af dessa
grunder är, att usjelfva förvaltningen i de fall, do nyttjanderätts-innehafvante-
antingen sådant sjelf ve begära eller ock icke råtta sig efter den
fastställda hushallningsplanen jemte ofri ga föreskrifter, som Kong!-. Maj-.t
eller Skogsstyrelsen i afseende pa skogens begagnande meddelar, skall, i
sistnämnda fall, efter pröfning och beslut af vederbörande länsstyrelse, öfvertaga
af statens skogstjenstenuin “. Jag föreställer mig att, äfven i detta
fall, nemligen om någon nyttjanderätts-innekafvare sjelf begär, att få slippa
från förvaltningen eller ock icke ‘■■rättar sig efter de föreskrifter, som Kongl.
Maj:t eller Skogs-styrelsen meddelar," det torde falla af sig sjelft, att denna förvaltningsrätt
skall honom fråntagas och öfverflyttas på någon annan, hvilken
öfverflyttning synes mig kunna ske på vanlig administrativ väg. När nu emellertid
Kongl. Maj :t behagat och ansett nödigt att till Riksdagens pröfning framlägga
detta, sä skulle jag icke hafva något väsendtligt att mot dess antagande
invända, så framt icke Utskottet såsom grund för sitt tillstyrkande af bifall till
förslaget åberopat “hvad till stöd för denna nådiga framställning finnes anfördt
uti dervid fogade statsråds-protokoll“. Häraf följer nemligen, att på samma
gång Riksdagen antager den Kongl. propositionen, så har den äfven godkänt
de åsigter, hvilka i statsråds-protokollet blifvit anförda.

Jag beder derföre att i korthet få skärskåda och fästa Kammarens
uppmärksamhet vid några af dessa i statsråds-protokollet förekommande
uttalanden, hvilka, enligt min tanke, bevisa sjelfva grunderna för förvaltningen.
Herr Departements-chefen yttrar, bland annat, på sidan 21: “Beträffande
de specielare bestämmelser, hvilka i sammanhang med en sådan
förändring, torde böra meddelas till närmare reglerande och begränsande af
berörda tillsyn, anser jag mig kunna i allmänhet instämma uti hvad embetsverken
i afseende härå föreslagit, likväl med några icke oväsendtliga
jemkningar“. Ja, dessa jemkningar äro verkligen icke oväsendtliga. De
påminna mig om ett yttrande af en afliden upsalaprofessor, hvilken på
en af sina föreläsningar företog sig att granska sin företrädares grundsatser
i statslära, om hvilka han yttrade, att de voro mycket bra och väl
genomtänkta, men att de behöfde en närmare förklaring, hvilken
förklaring utföll så, att vid föreläsningens slut “grundsatserna" i
det aldra närmaste voro bortförklarade. Så är det äfven i förevarande
fäll, enär så väsendtliga jemkningar af Departements-chefen blifvit
vidtagna, i hvad embetsverken i detta fall föreslagit, att dess framställningar
i just de vigtigaste punkterna blifvit lemnade utan afseende. Vidare
säger på samma sida Departements-chefen, att han genom dessa jemkningar
“hufvudsakligen velat förekomma, att genom ett från det allmännas
sida för långt sträckt, ingripande i förvaltningens detaljer, hågen och intresset
hos de särskilda skogsinneliafvarne att äfven å sin sida bemöda
sig om befrämjande af en rationelare skogsvård skulle förlamas". Har
det då visat sig att ett lifligare intresse för en rationelare skogsvård uppstått
hos dessa skogsinnehafvare, der man från det allmännas sida uraktlåtit
att ingripa i förvaltningens detaljer? Icke, så vidt man får döma
af den föreliggande propositionen. Sjelfva orsaken och främsta anledningen
till den nu aflåtna Kongl. propositionen, är en till Kommerskollegium

Den 19 April, c. m.

åt'' en enskild bruksegare ingifven skrift, hvaruti nämnes, att en till understöd
för bergshandteringen upplåten allmänningsskog, om 10,938 tunnland
i Tkorsåkers och Ofvansjö socknar af Gefleborgs län, "för närvarande
sköttes sö, att, om samma behandling af skogen äfven hädanefter
finge fortfara, densamma leomme att förstöras-. Häraf finner man, att det
är en ganska stor skilnad mellan sjelfva utgångspunkten för denna framställning
och det resultat, hvartill Herr Departements-chefen i förevarande
fall kommit. På sidan 22 af samma statsråds-protokoll heter det vidare:
•‘I sådant afseende har jag först och främst fastat mig vid den af em betsverken
föreslagna bestämmelsen att hushållningsplan, der den icke redan
finnes upprättad och af vederbörande pröfvas nöjaktig, skall uppgöras efter
förordnande af Skogs-styrelsen. Denna bestämmelse, jemförd med § 3
i 1869 års instruktion för Skogs-styrelsen och skogsstaten skulle i tillämpningen
leda derhän att för alla de bergverksskogar, der icke åtminstone
vid tidpunkten för förändringens trädande i verket hushållningsplaner redan
finnas upprättade, sådana planer icke skulle kunna uppgöras genom
andra än af Skogs-styrelsen dertill förordnade tjenstemän vid skogsstaten
eller skogsläroverken**. Ja, detta är fullkomligt i sin ordning och så bör
det äfven vara. Om vi slå upp nu gällande skogsstadga af år 1866, så
finna vi att i 1 § stadgas om kronoparker, att det tillkommer Skogsstyrelsen
att fastställa hushållningsplaner samt att meddela de särskilda
föreskrifter, som i afseende på hushållningen med dessa skogar kunna finnas
nödiga. Likaså stadgas i 15 § af samma Kong!, förordning, att å
kungsgårdar, kungsladugårdar, till statsverket indragna boställen m. m.
skall en regelbunden skogshushållning införas, och der Skogs-styrelsen
med afseende på skogens omfång och beskaffenhet, pröfvar sådant tjenlig^
indelning till trakthuggning ega rum. Enahanda stadgande förekommer
äfven i 19 § om skogar å kyrko-, äkademie-, hospitals-, krigsmans-hus,
samt andra allmänna inrättningars hemman.. och lägenheter, äfvensom i
22 och 30 §§ af samma förordning i afseende å boställsskogar samt skogar
å kronohemman och-, lägenheter, som under stadgad åborätt innehafvas.
Öfverallt är samma princip stadgad och tillämpad, men för dessa skogar,
som ovedersägligen äro statens egendom och till och med i egentligare mening
än t. ex. de, som tillhöra allmänna inrättningar, skall ett undantagsforhållande
ega rum. Och på hvilka skäl? Jo. emedan, såsom det heter vidare
i samma statsråds-protokoll, “vid icke få bland ifrågavarande skogar finnas
anstälde för hushållningsplaners uppgörande fullt kompetente enskilde
skogsförvaltare, åt hvilka skogsinnehafvarne måhända helst skulle vilja uppdraga
detta arbete-*. Jag är fullkomligt öfvertygad att dessa enskilde
skogsinnehafvare “måhända** helst skulle önska eu dylik anordning, men
huruvida den är fullt betryggande för statens rätt och öfverensstämmande
med de i detta afseende af lagstiftningen äskade garantier, anser jag vara
mer än tvifvelaktigt. Ytterligare heter det på följande sida: “en annan
bland de af embetsverken föreslagna bestämmelser, som i afseende å de
bergverksskogar, hvilka vårdas och förvaltas af innehafvarne sjelfva, kan
anses innebära ett mindre lämpligt intrång i denna förvaltning, är föreskriften,
att äfven å dylika skogar ingen afverkning må ega rum utan efter
föregången utsyning af skogstjensteman**. Ja, hvad det beträffar att
det anses vara ett mindre lämpligt intrång i denna förvaltning, så må jag

Den 19 April, e. m.

blott anmärka att hvarje intrång väl kan kallas “mindre lämpligt1''. Men
att kalla eu utsyning på statens skogar af skogstjensteman för ett intrång,
anser jag, å min sida, för mindre lämpligt, ty denna bestämning om utsyning
genomgår, så vidt jag känner, hela vår skogslagstiftning. Den återfinnes
öfverallt i 1734 års skogsordning; och jag kan i detta hänseende
åberopa en Kongl. resolution på allmogens besvär den 17 December samma år,
hvarigenom åtskillige bergsmän förmenas att till och med på egna, från
kronan skatteköpte, skogar få utan, af bergsfogden med tillhjelp af någon
af bergsnämnden verkstäld, föregången utsyning afverka till hyttebyggnad
behörigt timmer.

Litet längre ned på samma sida förekommer det uttrycket, “att berörda
bestämmelse ofta skulle medföra obehag" samt att tillföljd deraf
samma bestämmelse må ur förslaget utgå. Det är naturligt att hvarje
kontroll kan medföra obehag, men den som åtnjuter vissa förmåner måste
väl underkasta sig de dermed förbundna obehag, och jag är öfvertygad
derom, att fördelarne i detta fall i rikt mått uppväga olägenheterna. I
slutet på samma sida förekommer, -att för närvarande bestridas kostnaderna
för skogsvården, såsom en del af grufveförvaltningen, från grufvekassan,
hvartill bolagsmännen bidraga med sammanskott efter hvars och
ens andel i bolaget11. Om så är, så förmodar jag att vederbörande myndighet
förordnar åtal mot bergmästaren, som tillåter något sådant, ty det
är uppenbart stridande mot 1855 års grufvestadga, i hvars 61 § stadgas,
att grufve- eller malmöreskassor skola äfven framgent till grufverörelsens
understöd oförryckta bibehållas. Så länge nämnde Kongl. förordning icke
blifvit upphäfd och således egen gällande kraft, lärer derföre grufvekassan
svårligen utan ansvarspåföljd kunna förryckas till bestridande af kostnaderna
för skogsvården, hvartill så mycket mindre tinnes skäl, som grufvekassan
tillhör hela bergslagen, men skogarna åter disponeras af de enskilda
grufveegarne eller bolagen. Deremot omnämnas uti embetsverkens utlåtande
(sidan 13) “skogskassor11 eller “grufveskogskassor11, livilkas bildande
och användande synes helt och hållet sammanfalla med det åt Herr
Departements-chefen åsyftade ändamål. Jag har velat fästa uppmärksamheten
på detta förhållande, på det, om förslaget vinner Riksdagens godkännande,
denna begreppsförvexling icke utan protest må på samma gång vinna
sanktion.

På sidan 25 heter det vidare: “Slutligen hafva em betsverken för de tall,
då skogsinnehafvare skulle öfverträda den honom eller dem behörigen medgifna
rättigheten till skogens begagnande, föreslagit att, vid sådan öfverträdelse, ansvar
såsom för åverkanskall varafästadt. Detta förslag har hosmig föranledt åtskilliga
betänkligheter, synnerligen med afseende derpå att, sedan den ovilkorliga
föreskriften om att ingen utverkning må ske utan föregången utsyning af
jägmästare blifvit utesluten, det är förenadt med stor svårighet att för
hvarje fall med erforderlig noggrannhet bestämma när en sådan öfverträdelse
skall anses hafva egt rum. DS för öfrigt i afseende å skogar, som
af nyttjanderätts-innehafvarne sjelfve förvaltas, der dylika öfverträdelser
väl egentligen kunna förmodas förekomma, en sådan öfverträdelse, om den
är af ostridig beskaffenhet, alltid skulle medföra äfventyret af förvaltningsrättens
förlust, tror jag det föreslagna ansvarsstadgandet kunna utan

Den 19 April, e. in.

våda utelemnas, åtminstone tilldess någon erfarenhet visat, att detsamma
verkligen behöfves, och hemta!'' jag ett ytterligare stöd för denna åsigt
från den omständigheten, att något motsvarande stadgande ej finnes meddeladt
i afseende på härads-allmänningarne, med hvilka nu ifrågavarande
skogar äro i liera hänseenden jemförliga“.

Hvad nu först beträffar svårigheten att utan föregången utsyning
bestämma, när en öfverträdelse skall anses hafva egt rum, så synes
mig just denna svårighet bäst ådagalägga olämpligheten af att borttaga
stadgandet om utsyning, ty der ingen kontroll finnes, der kan naturligtvis
ej heller någon ansvarspåföljd inträffa. Vill man deremot
ej utkräfva något ansvar, då är det följdriktigt att först borttaga kontrollen.
Och om intet annat ansvar finnes än förvaltningsrättens förlust,
hvad betyder denna förlust, när skogen redan är sköflad och således ingenting
mera finnes att förvalta? Det kan ju inträffa, att det icke längre
lönar sig att drifva en grufva, utan egaren beslutar att nedlägga den,
men dessförinnan sköflar han skogen under det sista året, och i sådant
fäll är visserligen öfverträdelsen af ostridig beskaffenhet, men staten har
icke vidare något att bekomma, då inga andra ansvarsbestämmelser i detta
hänseende äro föreskrifna än “förvaltningsrättens förlust“. Beträffande
vidare påståendet att ansvarsstadgandet. skulle kunna utan våda utelemnas,
åtminstone till dess någon erfarenhet visat, att det verkligen behölves,^ så,
ehuru jag icke är mycket hemma i juridik, har jag dock vissa juridiska
instinkter och att vänta med att stadga ansvarsbestämmelser, till dess
öfverträdelsen redan inträffat, stöter dessa mina instinkter; och jag tror
dessutom verkligen att öfverträdelser i detta fäll redan inträffat, ty utgångspunkten
för den nådiga framställningen är ju, såsom förut är nämndt,
att anmälan af enskild person inkommit derom, att eu till understöd för
bergshandteringen upplåten allmänningsskog i Gefleborgs län blifvit till
den grad vanskött, att skogens framtida bestånd derigenom äfventyras.
Beträffande slutligen jemnförelsen mellan dessa skogar och häradsallmänningarne,
så finner jag densamma olämplig. Enligt 18G6 års förordning
§ 6 äro hemmansegarne inom häradet delegare i allmänningen efter oförmedladt
mantal, hvaremot staten uteslutande eger dessa skogar och rätten
att nyttja, dem helt och hållet är beroende af att grufvan bearbetas. Nedläges
denna, skall skogen äfven afundas.

Hvad jag nu anfört innehåller väsendtligen de principer, hvilka i
statsråds-protokollet förekomma, och hvilka förefallit mig så betänkliga
att jag icke kunnat underlåta att mot dem uttala ett: gif akt. Går man
slutligen öfver till tillämpningen af dessa principer, så förekomma äfven
härvid åtskilliga oegentligheter, af hvilka jag nu endast vill nämna följande,
som läses på sidan 28: “att, der i följd al olycksfall eller annan
dylik orsak oundgängligen erfordras, att utverkning sker i annan ordning
än nu är sagdt, och omständigheterna icke medgifva att bergmästarens
samtycke dertill inhemtas, den nödiga afverkningen då må derförutan
ega rum, dock att bergmästaren derom ofördröjligen underrättas;11 hvarföre
skall ej äfven jägmästaren härom underrättas? Denne är skyldig
att hos Konungens Befallningshafvande anmäla, att öfverafverkning egt
rum, och Konungens Befallningshafvande förordnar på grund af denna
anmälan att förvaltningsrätten skall fråntagas skogsinnehafvaren. Men

Ben 19 April, e. m.

denne har genom sin anmälan till bergmästaren fullgjort, hvad han i detta
hänseende författningsenligt eger att iakttaga. Här förekommer vidare
andra oegentligheter, med hvilkas omnämnande jag, då det är så långt
lidet på aftonen, icke vill upptaga Kammarens tid. Jag tror mig dock med
hvad jag redan yttrat, hafva visat, att de principer, som i statsrådsprotokollet
äro uttalade, äro af den beskaffenhet, att det torde vara
skäl för Riksdagen, att väl betänka sig, innan den åt desamma gifver sitt
godkännande. Yore icke riksdagen redan så långt framskriden, skulle
jag derföre hafva yrkat återremiss å detta utlåtande; men då vi nu redan
hunnit förbi den 15 April, och sålunda knappast en månad af Riksdagens
sammanvaro återstår, anser jag det vara lämpligast att yrka rent
afslag å Utskottets utlåtande och till följd deraf äfven å den Kongl. propositionen,
på det frågan måtte återkomma i ett fullständigare skick, och
Riksdagen sättas i tillfälle att besluta, ej om administrativa åtgärder, utan
om de verkliga grunderna för dessa skogars förvaltning.

Herr Carl Hvars son: Jag får till en början nämna, att jag ej

fullkomligt kunnat höra den siste talarens anförande, och jag är icke ens
rätt säker på, huruvida han yrkade återremiss eller afslag å det föredragna
utlåtandet.

Jag ber honom derföre om ursäkt, om jag, mot min vilja, oriktigt
uppfattat hans ord; så mycket kunde jag likväl höra att jag märkte att
han klandrade Utskottets förslag. Att han uppmärksammat att här är
fråga om en Kongl. proposition, tager jag för gifvet liksom ock att Statsutskottet,
på de skäl som uti samma proposition finnas anförda, tillstyrkt
bifall till Kongl. Maj:ts framställning, hvaraf torde följa, att det egentligen är
den Kongl. propositionen, han klandrar, om ock Utskottet får sin andel
deri, då det icke behandlat densamma efter bemälde talares mening. Till
ursäkt för detta Utskottets förfarande, torde dock få i någon mån gälla
den omständigheten, att Utskottet har sig ganska väl bekant, att det fordras
synnerligen starka skäl, för att Utskottet skulle våga inlåta sig på det
företaget att afstyrka bifall till en Kongl. proposition, ty i annat fall kan
Utskottet nästan vara säkert på att utsätta sig för ett nederlag vid ärendets
behandling inom Kamrarne. Detta gör att Utskottet i dylika fäll noga
besinnar sig, äfven om Utskottet derigenom äfventyrar att inom Kamrarne
få uppbära förebråelser för att alltför knapphändigt hafva behandlat ett
till dess ompröfning hänskjutet ärende. År det nu så, att den siste talarens
mening var att utlåtandet borde till Utskottet återremitteras, så
vill jag för min del bestämdt motsätta mig en sådan åtgärd; gick åter
hans yrkande ut på afslag, så har jag deremot intet att anmärka, enär
jag antager, att han icke utan särdeles starka skäl gjort detta, och jag
dessutom anser att icke någonting vore förloradt om frågan finge falla.
Enär jag sålunda funnit det ovanliga förhållandet att från den siste talarens
sida höra talas om yrkande på återremiss, eller, hvad mera är, på
afslag å eu Kongl. proposition — förutsatt ätt denna sednaste uppfattning
är den rätta — så vill jag, under fasthållande vid den förklaring öfver
Utskottets handlingssätt i detta fäll, hvilken jag nyss afgifvet, instämma
med dem som yrka afslag å det föredragna utlåtandet.

Den 19 April, e. m.

Herr Sjöberg: Med synnerlig uppmärksamhet och tillfredsställelse
har jag åhört den förste talarens anförande i denna fråga. Jag instämmer
i detsamma till alla delar och sålunda äfven i det slut, hvartill han
korn och hvaraf framgick, att han var af den meningen, att det föreliggande
utlåtandet, och till följd deraf äfven den Kongl. proposition, som
ligger till grund för detsamma, borde afslås. Äfven mig synes i detta
tall mer än en ytterst betänklig omständighet förekomma och vara af den
beskattenhet, att Utskottets utlåtande icke bör godkännas, hvarigenom äfven
skulle kunna vinnas en sådan ärendets behandling, som, efter min
uppfattning, skulle närmare öfverensstämma med § 77 i Regeringsformen
eller det grundlagsstadgande, som föranledt regeringens framställning, men
hvars innehåll torde i förevarande fall vara tolkadt eller taget i en alltför
inskränkt mening. Af den Kongl. propositionen inhemtas — hvilket deremot
icke synes af Utskottets utlåtande — att den första början eller anledningen
till den nu föreliggande frågan är att söka uti en enskild bruksegares
till Kommers-kollegium framställda begäran, att, genom dess försorg,
en till understöd för bergshanclteringen upplåten allmänningsskog inom
Gefieborgs län måtte varda ställd under vård af Skogs-styrelsen och skogsstaten,
enär densamma vore utsatt för en sådan sköfling att. derest samma behandling
af skogen finge fortfara, skogens bestånd komme att äfventyras. Till
ytterligare stöd för denua sin anhållan hade samme man åberopat en af Bergskollegium
den 21 April 1706 utfärdad resolution, på grund hvaraf, såsom jag
nyss antydde, den omnämnda allmänningsskogen upplåtits till bergshandteringens
befrämjande och i strid hvarmed innehafvarne af nyttjanderätten till
denna skogstrakt ansåges förfara. Denna skrifvelse föranledde från Kollegii
sida eu underdånig framställning till Kongl. Maj:t om åtgärders vidta-ande i
det af bruksegaren framställda syfte. Med anledning häraf anbefallde
Kong! Maj:t Kommers-kollegium och Skogs-styrelsen att inkomma med gemensamt
utlåtande, i hvad mån den Bergs-öfverstyrelsen och bergsstaten
nu tillkommande befattning äfven med andra allmänna skogar, lämpligen
borde å Skogs-styrelsen och skogsstaten öfverfiyttas; och det är vidare med
anledning'' af det utlåtande som dessa embetsverk sålunda afgifvit, som den
nu föreliggande Kongl, propositionen tillkommit.

Det förefaller mig, såsom äfven den förste talaren anmärkte, högst
besynnerligt, att den ärade Departements-chefen har ansett detta ämne,
i afseende å sjelfva grunderna för skogsförvaltningen, böra, på sätt som
skett, eller med den begränsning, som dervid egt rum, underställas Riksdagens
pröfning. De delar af förslaget, i hvilka den ärade Departementschefen
ansett eu sådan medverkan från Riksdagens sida erforderlig, äro
icke några andra, än de allmänna stadgandena eller förklaringarne, dels
att ifrågavarande skogar, hvilka fortfarande skulle komma att oförryckta
bibehållas för de ändamål, hvartill de blifvit anslagna, skola under öfverinseende
åt Skogs-styrelsen förvaltas efter hushållningsplaner, grundade på
vetenskapliga regler och fastställda af bemälda Styrelse, dels ock, att sjelfva
förvaltningen i de fall, då nyttjanderätts-innehafvarne antingen sådant sjelfve
begära eller ock icke rätta sig efter den fastställda hushållningsplanen
jemte öfriga föreskrifter, som Kongl. Maj:t eller Skogs-styrelsen i afseende
på skogens begagnande meddelar, skall, i sistnämnda fall, efter pröfning
och beslut af vederbörande länsstyrelse, öfvertagas af statens skogstjenste -

Uen 19 April. o. ni.

män. Går man nu åter till de uti särskilda punkter framställda förslag
till stadganden, hvilka af de båda förut nämnda embetsverken angifvits
såsom nödiga att i förevarande fall bestämma, derest man ville eller skulle
vinna syftemålet i fråga, nemligen skogens bestånd, och dermed jemnför
det resultat, hvartill den ärade Departements-chefen i sitt anförande till
statsråds-protokollet kommit, så förefaller det mig obegripligt, att den
Kongl. propositionen erhållit den af mig redan antydda begränsning eller
inskränkning, ty det, som den ärade Departements-chefen i detta fall har
ansett ensamt och uteslutande tillhöra Kongl. Maj:ts pröfning, synes mig
vara i flere och ganska väsendtliga delar af större betydenhet än de två
allmänna satser eller bestämningar, hvilka i det vid den Kongl. propositionen
bilagda statsråds-protokollet blifvit framhållna såsom utgörande
föremål för Riksdagens medverkan och ompröfning. Jag kan för min del
icke finna annat, än att den värde Departements-chefen ådagalagt synnerlig
liberalitet mot innehafvarne af de nu ifrågavarande skogar ne, eller
med allt för stort förtroende till dem, velat lemna dem en temligen obegränsad
frihet att med skogen förfara såsom dem bäst synes, samt att
sålunda detta förslag går ut på att göra tillsynen och kontrollen öfver
skogens vård och skötsel så lena som möjligt. Härigenom torde det dock,
enligt min föreställning, blifva ogörligt, att vinna något nyttigt ändamål,
ty heldre än att försöka med dessa palliativåtgärder, hvilka icke äro af
någon väsendtlig betydelse, kunde man ju i detta hänseende lemna skogsinnehafvarne
fullkomligt fria händer. Med skärpa och grundlighet har den
talare, som först yttrade sig i ämnet, framhållit åtskilliga, högst anmärkningsvärda
omständigheter i förevarande fall, hvilka jag icke anser nödigt
att ånyo upprepa, och den sednaste talaren har instämt i den förres yrkande.
Derföre, och då aftonen redan är temligen långt framskriden,
skall jag icke längre besvära Kammaren med vidare ordande i denna fråga;
men likasom den förste och — om jag ej misstager mig — äfven den
andre talaren i ämnet, och i betraktande af den tidpunkt af Riksdagens
sammanvaro, hvaruti vi nu befinna oss, synes mig, att det förnuftigaste
och klokaste, vi nu kunna göra, är att helt enkelt afslå detta betänkande;
i hvilket fall ju nästa Riksdag möjligen kan komma i tillfälle, att från
då blifvande Stats-Utskotts sida emottaga en fullständigare utredning af
ämnet, än den, som det nuvarande Stats-Utskottet, hvilket icke synes
hafva haft rätt mycken tid att egna åt frågan, deråt kunnat gifva.

Jag yrkar sålunda afslag å det föredragna utlåtandet.

Herr Statsrådet Wsern: Herr Talman, mine Herrar! Af ännu angelägnare
ärendens behandling i Första Kammaren hindrad att vara närvarande
i denna Kammare under den föregående diskussionen, har jag
endast haft tillfälle att höra den siste talaren. _ Frågan gäller i främsta
rummet att de ifrågavarande skogarne, af hvilka de flesta tillhöra de
stora grufbolagen, som i allmänhet mycket väl vårda dem, för framtiden
måtte blifva skötta efter bestämda på vetenskapliga regler grundade och
af Skogs-styrelsen gillade hushållsplaner, samt huruvida den af Kongl.
Maj:t i detta afseende föreslagna kontrollen är fullt tillräcklig eller om
man, såsom embetsverken föreslagit, genast skall fråntaga dessa bolag

förvaltningen

Den 19 April, e. m.

förvaltningen af deras skogar i fall dylika planer icke redan blifvit uppgjorda.
Vidare gäller frågan, huruvida dessa bolag skola betala stubbören
för det virkesfång som de hemta från de åt dem upplåtna grufallmanmngarne
samt huruvida de skola vara skyldiga att låta utsyna och
stämpla allt virice som är för grufvornas behof behöflig!, hvarigenom de
skufle komma att vidkännas en alldeles ny kostnad. Kongl. Makt har i
detta afseende ansett skogens användande för grufvans behof vara likl.
a ^oens rättighet att använda den åt honom upplåtna skogen

tor sitt hemman. Dessa skogar stå för närvarande under en förvaltning
som erkannes icke kunna vara i tillfälle att egna dem erforderlig tillsyn''
lvaiaf ock följden blifvit, att åtskilliga af skogarne skötas särdeles illa
ehuru såsom sagdt, flertalet af dem, som tillhöra grufvorna, äro väl och
på ett fullt planmessigt sätt vårdade. Jag hemställer då huruvida
det icke å ena sidan ar nödvändigt att fordra fastställande af ordentliga
vetenskapliga hushållsplaner, efter hvilka skogarnes handhafvande skall
ega rum, men på samma gång å andra sidan tillräckligt att föreskrifva
att om vid någon skog dessa planer icke följas, skogen genast skall
stailas under skogstjenstemännens förvaltning. Att åter tvinga bolagen
som redan hafva sina grufvekassor, att nu skjuta till nya sådana, anser
jag både obilligt och af intet behof påkalladt, likasom jag ej heller finnei
någon utsyning och stämpling af det för grufvedriften erforderliga virket
vara nödvändig, derest den af Kongl. Maj:t nu föreslagna kontrollen
öfver skogarne blifver fastställd.

,, . har här nästan förebrående uttalat sig deröfver, att Kongl
Maj:t framlagt detta förslag inför Riksdagen. Detta Kongl. Maj:ts beslut
gru ioooS1f pä.,ett 110gSrannt studium af behandlingen af samma fråga
vid 1823 års riksdag. Embetsverk^! hafva visserligen icke ifrågaställt
att Kongl. Maj:t skulle draga donna sak under Riksdagens pröfning; men
ongt Maj:t har ansett Riksdagen böra tillfrågas så snart den ringaste
tveksamhet kunde uppstå om Riksdagens befogenhet att pröfva ärendet

en åsigt, som har sin grund i eu känsla af samvetsgrannhet vid iakttagande
af båda statsmakternas rättigheter, som jag icke tror vara förklander.
Hvad åter angår mindre bestämmelser, så måste de
tillhöra Kongl. Magt att ensam handlägga.

Det vore emellertid särdeles att beklaga om Kongl. Maj:ts framstänka
afslagei1) ty jag befarar att deraf ganska mycket ondt skulle

b™,iolJden'' Det törsta uppslaget i denna fråga är, att eu till understöd
för bergshand teringen upplåten skogsallmänning i Gestrikland sköttes
sa dåligt, att skogens tillvaro äfventyrades. Efter föranledning af en
bruksegaie, som var delaktig i nyttjanderätten i denna allmänning, uppgjorde
visserligen en skicklig skogstjensteman planer för skogens vård,
men _ som bergmästaren omöjligen kunde egna skogen erforderlig tillsyn,
blefvo dessa planer icke heller följda. Nämnde bruksegare fann
sig deiföie nödsakad att anmäla förhållandet inför Kommers-kollegium,
och sedan dess har skriftvexling egt rum mellan bemälde embetsverk, å
ena sidan, samt vederbörande länsstyrelse, bruksegaren och åboer, å den
“i ra’ Sålunda har frågan fortgått i nära tio år utan att blifva löst.
Både Kommers-kollegium och Skogs-styrelsen hafva emellertid ansett,

Riksd, Prot. 1873. 2 A/d. 4 Band. 7

Den 19 April, e. m.

att skogen bör ställas under vården af det sistnämnda embetsverket,
hvilket är i tillfälle att bedöma dylika saker och hvilket nu så småningom
fått sig uppdraget tillsynen öfver samtliga landets allmänna skogar; och
Skogs-styrelsen skall säkert icke försumma, att, om något fel i skogsförvaltningen
eger rum, derom gorå anmärkning, hvarefter rättelse af missförhållandet
icke lärer uteblifva. Så står saken nu, och jag kan icke se
annat än att de öfverklagade förhållandena beträffande vissa skogars vanvård
måste förblifva desamma, ända tills dessa ‘bergs-allmänningsskogar
ställas under skogsstatens vård. Jag upprepar derföre ännu en gång,
att jag anser det vara föga välbetänkt att afslå Kongl. Maj:ts ifrågavavarande
proposition, hvadan jag hoppas på Kammarens bifall till densamma.

Herr Carl Anders Larsson: Herr Talman! Den förste talaren
yttrade sig mycket i sak, men likvisst kunde jag ej komma underfund
med hvad han egentligen ville. Sedermera har en annan talare, en ledamot
af Stats-Utskottet, uppträdt och förklarat sig icke hafva något emot
om förslaget folie igenom. Men slutligen har en tredje talare framkommit
och kastat sig öfver Herr Chefen för Finans-departementet, samt
yrkat rent afslag å den Kongl. propositionen. En och annan torde erinra
sig de missbruk, som egde rum med vissa skogar, hvilka för några år
sedan upplätos till svafvelbruk, hurusom eu mängd hemman blefvo ditlagda
för att köra fram skog, samt hurusom slutligen staten fick skänka
bort eganderätten till ett stort antal tunnland, och derförutan måste betala
SO å 100,000 R:dr för att få tillbaka några tusen tunnland af de
ifrågavarande skogarne. Mig synes som förhållandet här vore enahanda.
Då nu Kongl. Maj:t föreslår att dessa skogar, hvilka fortfarande skola
bibehållas för sitt ursprungliga ändamål, nemligen bergshandteringens
befrämjande, skola ställas under öfverinseende af Skogs-styrelsen samt
förvaltas efter vissa hushållningsplaner, men att, derest vederbörande nyttjanderättsinnehafvare
icke rätta sig efter de fastställda planerna, Skogsstyrelsen
då skall öfvertaga den omedelbara vården öfver dessa skogar,
så frågar jag om detta förslag icke må anses såsom särdeles välbetänkt.
Jag åtminstone kan icke fatta huru man eljest skulle bära sig åt för att
taga vara på statens skogar. Icke kan man väl begå den våldsamheten,
att helt simpelt fråntaga bergsbruksidkarne vården af de skogar, som nu
äro dem upplåtna, ty då stöter man på det enskilda intresset, hvilket,
såsom vi alla veta, är särdeles ömtåligt att vidröra. Jag upprepar derföre,
att jag icke alls kan finna Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag så
betydelselöst, som man här sökt göra det, och yrkar bifall till utlåtandet,
det vill säga godkännande af hvad Kongl. Maj:t i sin proposition
hemställt.

Herr Grefve Pos se: Herr Talman, mine Herrar! Den mängd ärenden,
som det åligger Stats-Utskottet att behandla, må gälla såsom en
ursäkt i fall Stats-Utskottet icke egnat föreliggande fråga all den uppmärksamhet
den otvifvelaktigt förtjenar. Jag säger ifall; ty det är ju
möjligt att så är förhållandet. De anmärkningar, som af den förste talaren
äfvensom af en talare på stockholmsbänken här blifvit framställda

i*en 19 April, e. m„

varda — eu ^iiltsats^Jn-arti]? jagS Emmff & ätmin''Stoil/i särdeles beaktansdesse
Herrar med mera skarpsinnighet hetraktVf? tyckt mi§ finna> att
tet varit i tillfälle att S hf LÄ Ef än Stats-Utskot Chefen

för Finans-departementet skulle vederlägga1 de7,''Ef att I?e,rr

nmgarne, men har i hans anförare ; i aerUgga de gjorda anmarkUt
på att i detalj be™“ denXI-i“t6.''k“‘-ägot »om gått
Maj:t med sitt förelag *"*

skogarne under skogsbetieningens förvaltning s o d lfrä8avarande
enligt mitt förmenande, för Et icke hS hl " , ftgärd som>

talarne. Som emellertid saken nu stål- skolk k!”drad af de förenämnde

Kammaren .felog Stats-UtSelT Älta Ä/mÄ
tion, hvarmed lag icke heller tror att „s '' q rvongi. Maj.ts proposi skulle

inträffa, emedan ett sådant afslag då icke fynf rllSen stor olycka
lunda, an såsom ett ogillande af dehnWn -C p6 km-lde uPpfattas annorKammaren
godkänner® hufvudsyftet den Vinsf g6nnf föl''aIag’ fastän
emellertid att man vid eu kommande a ^ med ett afslag Mefve

af frågan, kunde lycka» erhålla eu IämpIigaSöLh.g6 af demammå^”8

länge uppehilla eder, mine Herrar^Men .dr, .temli.?eD sent märksamheten

på nåma omständigheter ailser nil8 hora fästa upp anföranden

icke blifvit tillräckligt
anmärkning mot den allmänna frasen att å W , ltke frä8a om någon

Skogs-styrelsens öfverinseende, utan här är heT eEfff Stä7llas under
öfverinseende skall egarum eller om färs In Jf \ 1 fräg,a °m mru detta

af Kong], Maj:ts egen framställnin.r i .a''’ot’ ibäsom ,Jag ock trött mig finna
skränka sig till eTtomoÄvdXlkT^T1 Sjelfva verket Mott insom
blifvit af Herr Chefen för ir fs'' ^ 8en°m de inskränkningar,
Kongl. Maj:t godkLdaEn deT flagna och af

blifva annat än ganska knappt ’ med Sr .m.m uPPfaitniEg åtminstone, icke
utöfva vården öfRöSt1 E S^-^olsen att

jag icke kan godkänna Kongl Marts föi?W E™ £“yo framllåIlai att
förslag, som innefattas i DepSeS^cheÄn^ ^ utt/yckt’ det
propositionen bilagda scatsråds-nrotnknll • *. 10rande till det, den Kongl.
inser behofvet af en verklig och HllfvIliE dori''ore; att Jag mycket väl
skogar, för bvilket ändamål&äfvpTi till y S ailde, kontroll öfver dessa
varande tillhör bergmästarne''tv k*!JT Ef ff hviIken för närtillsyn,
bör öfverflyttas til1 Sko^s st l 016 Ska lcke kunna utöfva denna
räcldigt antal SÄnade^

etånd att utföra ett sådant uppdrag Ilo iai? vara i

kunna således icke gälla färs!niet i rf,'';,,,.- tramstallda anmarknmgarne

vara fullkomligt riktig såvidt nemliEi JPen’- E Eu JU måste erkännas

gar påstå vara eu ren omöjlighet. Och jag må bekänna, att af hvad

100

Deu 19 April, e. m.

Herr Departements-chefen nyss yttrat mina betänkligheter, för att ej säga
mera, icke blifvit i ringaste mån rubbade.

Den förste talaren har i sådant afseende framhållit åtskilliga punkter
i det redan åberopade anförandet till statsråds-protokollet. Att börja med
t. ex. sjelfva hushållningsplanerna; så har, beträffande dessa, embetsverken
ansett ovilkorligen nödigt att Skogs-styrelsen skulle uppgöra dem, hvaremot
Kongl. Maj:t har funnit det tillfyllest att öfverlemna åt de enskilda skogsbi
rvaltarne att inkomma med sådana, samt att, derest före 1874 års utgång
detta åliggande icke är fullgjordt, Skogs-styrelsen då först bör ingripa.
Så är förhållandet äfven, såsom Herr Casparsson anmärkt, med
frågan om sättet eller vilkoren för vårdandet och förvaltandet af dessa
skogar samt särskildt kontrollen öfver afverkningen å de samma. Samma
frihet är lemnad der.

På detta sätt blir emellertid, åtminstone såvidt jag kan finna,
den tillsyn, som Skogs-styrelsen eller den samma styrelse underlydande
tjenstemannapersonal skall utöfva öfver skogarne, i sjelfva verket alldeles
ingen. Jag ansåg mig icke böra i mitt förra anförande närmare angifva
dessa omständigheter, hvilka förut af Herr Casparsson klart och tydligt
framhållits. Men jag påstod, att de båda principer eller grunder, som
omförmälas i den Kongl. propositionen, och som ansetts böra underställas
Riksdagens pröfning, äro af underordnad vigt mot flera andra, till ämnet
hörande, den i fråga varande hushållningen med en statens egendom nära
rörande frågor, hvilka Kongl. Maj:t ansett vara af rent administrativ natur.
De af Stats-Utskottets ledamöter, som här haft ordet, hafva sjelfve medgift,
att, i följd af bristande tid, inom Utskottet åt denna ganska vigtiga
sak icke egnats all den uppmärksamhet, den onekligen förtjenar; och
något annat har icke heller jag för närvarande sökt vindicera åt denna
fråga, än att den är förtjent af synnerlig uppmärksamhet. Men jag tror,
att vi beginge ett misstag om vi godkände förslaget, sådant det nu föreligger.
Det är bättre att vänta till en kommande riksdag, då förhållandena
kunna vara närmare utredda, än att nu i en hastig vändning antaga
ett förslag, som enligt min uppfattning lider af stora brister. Det är på
detta jag velat fästa uppmärksamheten, och jag skulle hafva gjort det
närmare, om jag icke fruktat att Herrarnes otålighet att komma härifrån
är alltför stor för att I icke skullen förtröttas af ett vidlyftigare anförande.

Herr Statsrådet Wsern: Herr Talman, mine Herrar! Det är mycket

svårt att kunna fatta samt besvara anmärkningar, sådana de här blifvit
framställda, eller att “här har blifvit förut sagdt,“ “jag skulle kunna hafva
mycket mer att såga11 o. s. v. En anmärkning tycktes mig likväl vara
bestämdt uttalad, och den utgick derpå, att ingenting vore vunnet med
Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning, emedan i stället för att, såsom
embetsverken föreslagit, Skogs-styrelsen skulle uppgöra hushållningsplanerna,
så har Kongl. Maj:t tillåtit de enskilda jordegarne att sjelfve upprätta
dem, dock med föreskrift att, om sådant inom 1874 års utgång icke fullgöres,
Skogs-styrelsen då skall åtaga sig detta åliggande. Jag beder att
härvid få framhålla att Skogs-styrelsen ju i alla händelse!'' skall granska
de från skogsegarne inkomna hushållningsplanerna samt att denna gransk -

101

Den 19 April, e. m.

ning blir fullkomligt lika noggrann, som om planerna blifva uppgjorda af
skogsstateus tjensteman. Man bar äfven sagt, att ingenting förloras genom
ett utslag, emedan saken ju kan förekomma nästa riksdag. Men då man
nyss förut klandrat att med planernas uppgörande kan få anstå till utgången
af år 1874, så måste man väl hafva ansett angeläget att de dessförinnan
blifva färdiga, och då bör väl ock det beslut, som dertill skall
gifva anledning, fattas nu och ej uppskjutas till nästa riksdag. Att ett
uppskof med frågan sålunda innebär en stor olägenhet, torde vara tydligt.
Beträffande granskningen åt dessa planer, skola Skogs-styrelsen och dess
tjenstemän helt säkert icke se genom fingrarne dervid, samt ej heller underlåta
att hafva tillsyn öfver att de blifva ordentligt efterföljda. I motsatt
fall, om planerna icke tillämpas och skogarne således icke skötas väl,
så skall Skogs-styrelsen inträda och taga omedelbar vård om desamma.
Men, vårda åter skogsinnehafvarne sin skog efter gillade planer, kan det
då vara rättvist eller billigt att beröfva dem deras dispositionsrätt öfver
skogen? Härpå har, åtminstone efter hvad jag kunnat finna, något svar
icke blifvit lemnadt. En annan anmärkning som framställts är, att åtskilliga
administrativa saker, som tillhöra denna fråga, icke blifvit af
Kongl. Maj:t Riksdagen förelagda. Men dertill har frågans egen natur
icke gifvit anledning; ej heller hafva embetsverken ifrågaställt behofvet af
en sådan åtgärd. Är förhållandet så, som Stats-Utskottets ordförande antyda
eller att Utskottet icke gifvit sig tillräcklig tid att behandla frågan, då
synes mig allt skäl vara förhanden, att Utskottet tager ärendet tillbaka.
Att deremot af sådan anledning nu helt lättvindigt afstå frågan förefaller
mig, som man endast gjorde det för sitt nöje; men om ett sådant nöje
kan här vara på sin plats, det lemnar jag derhän.

Herr Johan Johansson i Ringshyttan: flen- vice Talman, mine

Herrar! Det torde måhända ursäktas mig om jag, såsom representant för
en ort, der omkring en sjettedel af de skogar äro belägna, hvarom nu är
fråga, vågar taga Kammarens tid och uppmärksamhet i anspråk för att i
någon ringa mån söka belysa åtskilligt af hvad derom förekommit. Man
har här yrkat afslag å Kongl. Maj:ts proposition hufvudsakligen derföre,
att man trott en och annan af de detalj bestämmelser, som deri förekomma,
vara af beskaffenhet att medföra åtskilliga vådor och svårigheter. Jag
får för min del öppet förklara, att jag icke finner den Kongl. propositionen
innehålla hvarken det ena eller det andra. Jag önskar visserligen
helst att densamma blir bifallen. Men vill man afslå den, så har jag
intet heller något synnerligt deremot; i så fall blir förhållandet endast
detsamma som det hittills varit, nemligen att de grufvebolag, som nu innehafva
dessa skogar, komma att öfver dem bibehålla fullkomligt samma
rätt, som de hittills egt i följd af det Kongl. brefvet af år 1824. Detta
bref, som endast knapphändigt finnes omnämndt i den Kongl. propositionen,
har jag nu för tillfället icke tillhands, men tror det innehålla åtskilliga
bestämmelser, som äro af den beskaffenhet, att man icke kan så
godtyckligt förfara beträffande dispositionen öfver dessa skogar, som man
här synes föreställa sig. Bifalles åter den Kongl. propositionen och Utskottets
tillstyrkan deraf, så beder jag få fästa uppmärksamheten derpå,
att detta fullkomligt skulle öfverensstämma med hvad nära nog samtlige

102

-fren 19 April, e rrv

5ifran ^^innehafvare sjdfVa önskat i detta afseende. De hafva alla haft
tillfälle att yttra sig öfver det förslag, som embetsverken framställt rörande
dispositionen af namnda skogar, och det har icke varit mer än två, som förklarat
sig icke anse någon annan lagstiftning derutinnan vara nödig, än den
som redan hnnes Detta visar ju tydligt, att nuvarande skogsinnehafvare

tillämpa ^ de )eStamine Ser’ Som nu är0 1 fråga att för framtiden

Hvad speciel skogarne i min hemort angår, så beder jag få nämna,
att de flesta af dessa skogar redan i många år varit indelade och under
forstmessig skötsel af skogstjenstemän, hvilka, enligt hvad jag tror mig
veta under längre eller kortare tider varit och äro anställde såsom jägmästare
dels i Örebro och dels i angränsande län.

Det vissa är, att dessa skogar skötas mer exemplariskt än många
andra i orten och att de således kunna tjena de kringliggande såsom
föredöme i fråga om en god skogshushållning. Här är nyss gjorts en
antydan om att dessa skogsinnehafvare af vinningslystnad endast skulle
näfva begär att sköfla skogarne. Jag vill protestera mot ett dylikt påstående,
och heder att i detta afseende få erinra, att oaktadt ingen af

de skogar, som jag för min del känner till, varit under statens omedel bara

vård, eller vant föremål för annan kontroll än den ytterst obetydliga
som af bergmästarne skolat utöfvas, så finnes ändock icke en enda

skogsinnehafvare som med fog kan beskyllas för skogssköfiing. Det är

visserligen sannt, att staten af ifrågavarande grufveskogar icke dragit annan
inkomst an särskild bevillning samt den rekognitionsafgift, hvartill de
blnvit taxerade i förhållande till den utverkning, som, med fästadt afseende
ä skogens bestånd, kunnat ega rum, men det bör äfven ihågkomma8
att staten aldrig haft någon befattning med dessa skogar eller kunnat
draga någon annan inkomst deraf, emedan före den tid skogarne upplätos
åt nuvarande innehafvare, lågo de helt och hållet för fäfot eller begagnades
af den förstkommande. De flesta af de skogar, som nu finnas grufvorna
tillslagna, upplätos första gången, som jag tror, år 1689 — eller
rättare, den första officiela handling, som finnes om deras upplåtande, är
daterad detta år. Skogarne hafva således under hela denna långa tid
vant under grufvebolagens vård, och staten har icke haft mer med dem att
nsi? ^ uPPb?,ra skogsören och bevillningen deraf. Under sådana förällanden
frågar jag, hvari denna de nuvarande skogsinnehafvarnes vinningsystnad
skulle bestå, då staten icke haft eller kunnat få någon annan inkomst
af skogarne än nämnda skogsören och skogarne innehafvas af grufvebolagen
med en rätt. som är närmast motsvarig en skattehemmansinnehafvares.
Nar ungefär för ett hälft sekel sedan de flesta hammarskogarne
upplätos till bruksegarne under skattemannarätt och det sålunda medgafs
att skatteköp^ rekognitionsskogarne, gjordes, märkvärdigt nog, undantag
a lenast tor dessa grufveskogar, hvilka icke ansågos kunna skatteköpas derföre
att man befarade att de grufvor, till hvilka de voro upplåtna, efteråt
möjligen skulle blifva ödelagda; d. v. s. att grufvebrytningen der icke vidare
skulle fortsättas; och att skogarne derföre skulle under samma vilkor
kunna upplåtas åt andra med arbete belagda grufvor. Detta vill jas
minnas ar den bestämda lydelsen af 1824 års Kongl. bref, som är den
sednast upprattade handling om denna sak. Nu är förhållandet så, att

Den 19 April, e. m.

103

de flesta grufvor, som från början fått sig dessa skogar upplåtna, sedermera
förenat sig till större bolag, och man kan således icke behöfva befara,
att grufvedriften icke vidare skall fortsättas, då man uppställt fortsatt
grufdrift såsom vilkor eller förutsättning för skogarnes bibehållande för
grufvors räkning. Jag skulle till och med vilja gå så långt, att, på
samma skäl som det tillåtits hammar- och hruksegare att skatteköpa sina
rekognitionsskogar, man borde tillåta äfven grufveegarne att skatteköpa sina,
då staten ju i alla fall icke kan få större vinst af dem än hittills. Detta
är visserligen en sak som egentligen icke hör hit, men det torde måhända
icke varit oriktigt att här hafva påpekat densamma.

Jag vill icke vidare inlåta mig på frågan. Men då, såsom sagd t, de
flesta af de ifrågavarande skogsinnehafvarne haft tillfälle att yttra sig i
saken och förklarat sig vilja ingå på det af regeringen nu framställda förslaget
samt jag för min del icke finner någon fara i att antaga detsamma
sådant det nu föreligger, så vågar jag anhålla om bifall till Utskottets
ifrågavarande hemställan.

Herr Statsrådet Bergström: Deri förste talaren har anmärkt såsom

oegentligt, att detta förslag af Kongl. Maj:t blifvit framstäldt till Riksdagens
pröfning. Men den siste talaren, som visat sig vara särdeles hemmastadd
i ämnet, har fullkomligt riktigt angifvit åtskilliga förhållanden, som
nödvändigt betingat frågans öfverlemnande till Riksdagen. Det förhåller
sig icke så, såsom man här tyckes antaga, att dessa skogar äro likställda
med andra allmänna skogar, utan i följd af de resolutioner, hvarigenom
de upplåtits till understöd åt vissa grufvor, innehafvas de under en qvasiprivaträttslig
titel, och jag väntar och hoppas, att man icke må finna
det så alldeles olämpligt, att Kongl. Maj:t, då det gällt inskränkande af
den frihet, hvarmed ifrågavarande skogar hittills af vederbörande grufveegare
innehafts och förvaltats, hänvisat frågan till Riksdagen. Jag beder
att få anföra två bevis derför, att förhållandet är sådant jag uppgifvit detsamma
Kongl. Maj:t har nemligen genom en dom förklarat att, i händelse
på en skog af ifrågavarande beskaffenhet malmanledningar skulle
finnas och inmutningar derå tagas, så tillhör jordegande andelen den, som
disponerar skogen, men ingalunda inmutaren.

Hvad deremot angår de vanliga kronomarkerna och allmänningarne
så får, då inmutning egt rum å dem, inmutaren tillgodonjuta hela eganderätten
till grufvan; ty kronan har eftergifvit sin jordegande andel. Det
kan icke med fog fordras, att Herr Sjöberg skulle haft kännedom om
denna dom. Men deremot borde han hafva sig bekant, hvad som blifvit
utredt i ett af Kommers-kollegium afgifvet utlåtande angående Nora—
Carlskoga jern vägsaktiebolags begäran att af en grufveskog få fri upplåtelse
af så mycken mark, som erfordrades för banans utmål inom samma
skog, hvilken, om jag ej missminner mig, kallas Nora—Gyltorps allmänning.
Genom detta utlåtande utreddes, att grufveegaren innehade skogen
med sådan rätt, att Kongl. Maj:t icke kunde begagna sig af den frihet,
som Riksdagen förunnat honom att af kronans mark få till jernvägsbolag
öfverlåta mark utan ersättning, utan grufveinneliafvaren ansågs äfven innehafva
grufvans skog samt endast behöfva afstå den mot ersättning såsom
vid vanlig expropriation. Detta borde hafva varit Herr Sjöberg bekant,

104

Den 19 April, e. m

emedan han deltagit i afgifvandet af berörda utlåtande. Hade lian då
reflekterat öfver detta, så borde lian hafva kommit till insigt derom, att
grufveallmänningar verkligen iunehafvas under en qvasi-privaträttslig titel.
Detta jemte en tillbakablick på 1823 års riksdagsbeslut har föranled!
Kongl. Maj;t att tramlägga ärendet till Riksdagens pröfning. Nu är frågan
den: aro de åt Kongl. Maj:t föreslagna bestämmelserna olämpliga eller
innebära de icke snarare på samma gång aktning för bestående rättigheter,
som, i fall dessa missbrukas, garanti för att statens bästa blir tillgodosedd
Efter den utredning, som lemnas i den Kongl. propositionen, anser
jag denna fråga icke kunna på flera än ett sätt besvaras, och det så, att
propositionen till fromma för saken bör bifallas.

För öfrigt kan jag icke undertrycka min förvåning öfver den lättvindighet,
hvarmed Stats-Utskottets egna ledamöter skyndat att kasta sitt
eget betänkande öfver bord. Men är det så, att ärendet fordrar ytterligare
utredning, så yrkar jag återremiss derå, på det att sanningen måtte
komma fram, samt att man icke på så lösa grunder, som här äro angifna,
måtte afstå ett väl motiveradt, nyttigt och lämpligt förslag. Jag
anhåller emellertid om bifall till utlåtandet, men subsidiariter om dess
återförvisande till Utskottet.

Herr Casparsson: Då jag förra gången hade ordet, yttrade jag,
att jag icke skulle haft några egentliga betänkligheter vid att bifalla
Kongl. Maj:ts proposition i och för sig, då Kongl. Maj:t ansett det nödigt
att framlägga densamma inför Riksdagen. Men kufvudmotivet hvarföre
jag yrkade afslag å den Kongl. propositionen var, att Stats-Utskottet til!
grund för sitt tillstyrkande deraf har åberopat, hvad till stöd för denna
nådiga framställning finnes uti dervid fogade statsråds-protokoll anfördt.

Dessa skäl och åsigter har jag ansett vara af den beskaffenhet, att
det icke vore välbetänkt af Riksdagen att på dem grunda ett bifall till
den gjorda framställningen; och detta var, som jag nämnt, hvufvudorsaken
till mitt yrkande om afslag, hvilket jag så mycket heldre ansåg mig böra
framställa, som jag mycket väl insåg, att en återremiss vid denna sena
tidpunkt af riksdagen till ingenting skulle tjena. Beträffande de af Herr
Chefen för Finans-departementet yttrade farhågor i händelse frågan
genom ett afslag blefve uppskjuten, så kan jag icke dela dem, ty frågan
har legat oafgjord ända sedan 1865, d. v. s. öfver sju. år, och någon va sendtlig

olägenhet kan således icke uppstå om den blefve upjiskjuteu

ännu ett år, utan fastheldre anser jag detta vara en fördel, emedan den

då under tiden kunde erhålla den ytterligare mognad, hvaraf jag tror den

vara i behof, för hvilken åsigt jag äfven sökt anföra skäl. Fn talare på
ostgotabänken har visserligen sagt sig ej kunna uppfattat dessa, hvilket
jag beklagar, och antager orsaken dertill ligga hos mig, men jag hoppas
att de skål, som af en annan talare blifvit fullständigare framställda, lyckats
göra sig mera gällande i hans uppfattning. Jag fortfar derföre i
mitt yrkande om afslag.

Herr öven Nilsson i Österslöf: Jag får bekänna, att jag icke kun nat

blifva riktigt klok på hvarom här egentligen är fråga, men på samma
gång tdlkännagifva, att, med anledning af det yttrande Herr Chelen för

Dra 19 April, e. m. IO5

Civil-departementet nyss fällt, jag finner mig föranlåten att yrka utslag å
flen Kongl. propositionen. Här skulle vara, såsom han sade. fråga om att
inskränka en qvasi-privaträtt, och derföre har Kongl. Maj:t ansett nödigt
att underställa frågan Riksdagens pröfning. Jag tror att Riksdagen icke
bor taga någon slags befattning med att inskränka något slags privaträtt.
Hvarje sådan ratt är helig och bör bedömas af laga domstol och således
1 e k<3i’oencle yare sig åt Kongl. Maj:ts eller Riksdagens beslut. Jag
kan följaktligen icke bifalla detta betänkande. Det vore illa om våra
riksdagsarbeten skulle komma derhän, att Kongl. Maj:t med hopp om
framgång kunde för Riksdagen framlägga förslag till inskränkning i den
enskilda rätten. Derifrån må Gud oss bevara!

Herr Statsrådet Bergström: Herr Talman! Jag hade knappt trott
mig behöfva fästa den siste talarens uppmärksamhet derpå, att jag sagt
dessa skogar innehafvas icke under privaträttslig utan under qvasi-privatrattslig.
Kronan har nemligen aldrig afhändt sig sin höghetsrätt
öfver dessa skogar, ehuru den rätt, hvarmed de äro upplåtna åt grufveegarne,
är så omfångsrik, att regeringen ansett det angeläget att saken
icke måtte blifva ensidigt afgjord. För öfrigt tror jag det ligga inom
båda statsmakternas gemensamma befogenhet att begränsa enskildes rätt
ujm <^sI)ont''I''a'' öfver sina skogar. Jag vill i detta afseende endast framnälla,
att Riksdagen för icke fä år sedan beslutat eu ganska inskränkande
^l agstiftning för Gotland; och jag inser ingen omöjlighet, att vi komma
att fortgå an vidare i denna riktning. Det är detta jag menat, när jag
påstått att statsmakterna böra handla i förening då det gäller att inskränka
den enskildes rätt öfver sina skogar; och jag kan således icke
finna att hvad den siste talaren yttrat bör utgöra grunden för afslag å
det nu föredragna utlåtandet.

Herr Carl Anders Larsson: Vore det, såsom Herr Sven Nilsson
sagt, fråga om att kränka den enskildes rätt, så skulle jag visserligen icke
vara med derom. Men jag föreställer mig att så icke är förhållandet,
utan att det är kronan, som egentligen rår om marken, men upplåtit
skogen för bergshandteringens befrämjande i de trakter, der man ansett
sådant med fördel kunna åstadkommas. Kronan är således egare till
dessa skogar, hvaremot grufveegarne endast hafva nyttjanderätten öfver
dem, med vilkor att använda dem för grufvedriften. Det har förut
förekommit en sådan fråga, då det bevisades, att skogen användes
till allt annat utom det hvartill den var upplåten. Finge jag höra
någon kunna uppgifva ett annat medel att skydda de ifrågavarande
skogarne, än det regeringen föreslagit, skulle jag icke vara emot att afslå
betänkandet. Men såvida nu meningen icke är att gynna dessa skogsegare,
så tycker^ jag för min del att Kongl, Maj:ts förslag bör antagas,
emedan det åtminstone innefattar någon kontroll öfver huru dessa skogar
blifva för iramtiden använda. Att uppskjuta ett år vore så mycket mindre
välbetänkt, som grufveegarne, sedan frågan nu en gång varit föremål för
statsmakternas pröfning, säkert icke skulle försumma att på bästa sätt
använda den dyrbara konjunkturen. Men huruvida detta blefve så fördelaktigt
för skogarne, det lemnar jag derhän.

106

Deu 19 April, e. m.

Herr Sjöberg: En talare har nyss fäst sig vid ett af mig fäldt

yttrande eller rättare ett par ord, som jag tror mig närmare böra förklara,
och med hvilka min afsigt ingalunda varit att förolämpa någon.
Jag bär begagnat orden vinningslystnad och egennytta, men har dermed
hvarken kunnat eller velat säga, att dessa egenskaper i allmänhet karakteriserade
nyttjanderätts-innehafvarne af i fråga varande skogar. Hvad jag
deremot vågar påstå — och det torde den ärade talaren sjelf medgifva —
är att det finnes mer än ett exempel på, att dessa begge uttryck med
fog kunna tillämpas. Jag beder att härvid få ytterligare fästa uppmärksamheten
på, att det just är en bruksegare, som gifvit första uppslaget
till denna fråga samt densammas vidare behandling. Nämnde bruksegare
talar just om och anför såsom skäl för sin framställning, att en ganska
betydlig skogstrakt i Geheborgs län är nära att förstöras. Detta ådagalägger
ett förfärande af vederbörande nyttjanderätts-innehafvare af dessa skogar,
som väl med skäl torde kunna karakteriseras på det sätt. jag nyss gjort.

Herr Chefen för Finans-departementet anmärker, att embetsverken i
sitt utlåtande icke framhållit nödvändigheten af, att vissa af Kongl. Maj:t
såsom administrativa ansedda mål borde till någon del underställas Riksdagens
pröfning. Jag bekänner, att denna två gånger gjorda anmärkning
förefaller mig något besynnerlig. Icke må det väl anses tillkomma embetsverken
att påpeka hvad Kongl. Maj:t bör göra i fråga om tillämpning af
grundlagens föreskrifter. Det är således en helt naturlig försynthet af
embetsverken att antaga det Kongl. Maj:t ställer sig grundlagen till efterrättelse
utan någon antydan derom från deras sida. Herr Chefen för
Civil-departementet åter har erinrat, att de ifrågavarande skogarne egas
eller befinna sig under ett qvasi-privaträttsligt förhållande. Detta vill jag
hvarken medgifva eller förneka. Det beror nemligen på, huru man fattar
denna qvasi-privaträtt. I detta afseende har, enligt min tanke, Herr
Carl Anders Larsson i sitt sista anförande ganska riktigt angifvit denna
eganderätt eller, kanske riktigare uttryckt, nyttjanderätt. Ty, såsom Herr
Statsrådet Bergström också mycket riktigt anmärkt, kronan har aldrig afstått
från sin höghetsrätt öfver dessa skogar, ja, jag går ännu längre,
kronan har endast upplåtit dem till grufvedriftens befrämjande. Men hvad
jag tagit mig friheten ur grundlagsenlig synpunkt anmärka är, att de två
särskilda delar, som blifvit framhållna i Kong!. Majits proposition och
hvilka förut blifvit af mig påpekade, ensamt äro af beskaffenhet, att behöfva
af Riksdagen godkännas, hvaremot åtskilliga af de punkter, som innefattas
i Herr Departements-chefens ofta vidrörda yttrande till statsrådsprotokollet,
synas mig vara af den art, att de bort underställas Riksdagens
pröfning. Hvad jag i öfrigt tagit mig friheten anmärka och hvartill
jag särskildt blifvit uppkallad af Herr Carl Anders Larssons yttrande, har
alldeles icke gått ut på att i någon mån inskränka den rätt, hvilken vederbörande
nyttjanderätts-innehafvare öfver dessa skogar ega, utan min
mening har varit, att, just för dessa skogars bestånd och för bevarande
af allas rätt, man bör söka göra eu blifvande kontroll öfver dem verksam
och icke endast skenbar, hvilket den måste blifva genom de förändringar
i embetsverkens förslag, hvilka Herr Departementschefen funnit nyttiga
och nödiga. Som jag icke deltagit uti afgifvandet af Kommers kollegii
och Skogs-styrelsens ifrågavarande utlåtande, så har jag icke någon an -

107

Den 19 April, e. m.

ledning att ur denna synpunkt försvara detsamma. Men tåg föreställer
mig, att Skogs-styrelsen åtminstone bör vara en sakkunnig fyndighet

nS hvilkl KTd^T dfn har “ vL kontrotr

ocliga, b vilka Herr Departements-cbefen deremot ansett öfverllöditra Jas?

rätt ochlåu orätf nke Sag\at\ej Herr Bepartements-ehefen har fullkomligt
ratt och jag matt men jag bar trott det vara min pligt såsom representant

hans Mlg V°rdnad f0n den hö8re auktoriteten, framhålla min från

vilt skiljaktig!! mening, isynnerhet som jag anser denna fråga vara af högsta

vigt emedan den ror en statsegendom, som enligt min tanke är af ganska
stolt värde äfvensom jag tror tiden vara inne att man bör göra allt
hvad man kan för skogens här i landet vård och bestånd. Det är ur

mot KondUnM ft ^ ^ ^ ,frjheten Omställa mina anmärkningar
mot Kongl. Maj.-ts förslag, om också med äfventyr, att de skulle väcka

missnöje synnerligast som de komma från eu person, af hvilken man må

''“tat, «tt tan icke stuL, göra S skrid^U

ett d,l,kt iorfarand» Men, som sagd!, jag tor endast ansett m a pl 1
såsom representant bjuda, att ,ag uttalade min mening, utan att jag de?-före velat såra någon, hvarken hög eller låg. '' 8

Det ar på dessa skäl, och ytterligare styrkt i min mening af Herr
it— yttrande som jag anser det vara rättast och klokast att afslå
ifrågavarande framställningen. Befunne vi oss icke i en så långt

med fti sållÄ 1 r;ksdag,en- /kulle jag naturligtvis icke framkomma
™ rd t ®ädant Utalj yrka äterreims-s. men en sådan anser jag för

närvarande vara alldeles ändamålslös. J 8

Herr Hörnfeldt: Herr Talman! Som jag deltagit i ärendets beändlmg
inom Utskottet, såväl i afdelningen som i plenum, anser ja" mig

ä7den d kannaglfva’ at* det förefaller mig som man gjorde saken vigtigare
stäldt än ntf r m /I6" K0ngf imopositionen är ju ingenting annat ifrågafmVrlat
fo1rvaIt"“g®? af de omhandjade skogarne skulle öfverflyttas
, ni yre Sei! td Skogs-styrelsen. År det så. att man icke ha/förV
o td den sistnanmda myndigheten, då är det visserligen bättre att

behålla (W,7f'' ock läta Bergs-styrelsen fortfarande bi behålla

denna förvaltning. Hafva vi dermot förtroende för Skogs-styrelsen
så anser jag allt skal vara att bifalla den Kongl. propositionen 7

“r S"eS °m prof"sition pä ’biM

Öfverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de meningar

UtTkottetflr brfnlt framstäl.lda’ gäfvos propositioner såväl på bifall^ill
2 hemställan som på yrkandet att, med afslag å nämnda hem afslås

’HerTT lK°ng '' Wf 1 ;umjet afgifna nådiga proposition måtte
blifva .Si "? ? förklarade den förra af dessa propositioner hafva

bhfvit med öfvervägande ja besvarad; men då votering begärdes företogs

position™21 eD lgt 6n Sä lydande’ af Kammarei) godkänd omröstningspro -

108

Den 19 April, e, m.

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemställt i dess utlåtande
N:o 55,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Dtskottets hemställan, jemväl
afslagit Kongl. Maj:ts nådiga proposition i det ämne, hvarom ifrågavarande
utlåtande handlar.

Omröstningen visade 61 ja mot 57 nej, hvadan Utskottets hemställan
af Kammaren bifallits.

§ 13.

Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga
skrifvelselser:

N:o 21, angående inedgifvet tillstånd för vederbörande låntagare att
få bibehålla och i stadgad ordning återgälda beviljadt statslån för uttappning
af sjön Wesan i Blekinge län;

N:o 22, angående indragning af åtskilliga till utgående från manufakturmedlen
anvisade anslag;

N:o 23, angående förändring i föreskrifterna rörande premier för inom
Wester-Norrlands län tillverkade lärfter;

N:o 24, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; N:o

25, angående beviljadt anstånd med erläggande af ränta och
kapitalafbetalning å ett till sänkning af sjöarne Kalfven och Fegen i Elfsborgs
län från Riksgälds-kontoret utbetaldt låneunderstöd;

N:o 26, angående beviljadt statsunderstöd för iståndsättande af staden
Ystads genom storm skadade hamn; samt

N:o 27, angående beviljadt anslag för åstadkommande af ny farled
från Uddevalla stads hamn ut till Kattegat genom Björnsund och Malösund.

§ 14.

Anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 62, i anledning af väckt motion om förmedling till ett åttondedels
mantal af nyhemmanet Österskog, ett och tre åttondedel mantal kronoskatte
i Högsrums socken Runstens härad af Calmar län; och

N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition, om pension
för förre häradsskrifvaren H. Larsson;

109

Den 19 April, e. rn.

Samma Utskotts memorial N:o 64, i anledning af erhållen återremiss
å en del af 12:te punkten utaf Stats-Utskottets utlåtande N:o 10;

Samma Utskotts utlåtande N:o 65, i anledning af Kongl. Mai:ts nådiga
förslag om höjande af afiöningen för åtskilliga vaktbetjente;

Lag-Utskottets memorial N:o 28, i anledning af Andra Kammarens
återremiss i vissa delar af första punkten i Utskottets utlåtande N:o 17
innefattande förslag till förordningar angående dels ändring i vissa delar
af kyrkolagen med dertill hörande författningar, dels främmande trosbekännare
och deras religionsöfning; och

Samma Utskotts betänkande N:o 29, i anledning af återremiss af andra
punkten i Utskottets utlåtande N:o 15, rörande ett til Hägg till 52 8 i gällande
legostadga.

Dessa ärenden, som nu blefvo för första gången bordlagda, skulle
sättas främst till föredragning vid Kammarens nästa sammanträde.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Hcegermarck under
8 dagar från och med den 26 i denna månad.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 12 på natten.

In fidem
H. Rusberg.