Lördagen den 19 april. Sid (Riksdagens protokoll 1952:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

19—23 april.

Debatter m. m.

Lördagen den 19 april. Sid.

Interpellation av herr Hagård ang. framläggande för riksdagen av förslag
till lag om socialnämnder m. m......................... 8

Tisdagen den 22 april.

Svar på dels interpellation av herr Ohlin ang. åtgärder för undvikande
av att personer, som äro kända för kommunistisk inställning, placeras
på ur försvarssynpunkt viktiga poster, m. m. dels ock fråga av

herr Adolfsson med anledning av att vissa för spioneri åtalade personer
varit statsanställda och utnyttjat denna sin ställning för att
i främmande makts intresse utlämna upplysningar om den svenska

försvarsmakten ........................................ 10

Svar på fråga av herr Gustafsson i Borås ang. utredningen rörande

vissa bristfälligheter i den gamla jordfästningslagen............ 46

Svar på interpellationer av:

Herr Lindberg ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft
........................................... 48

Herr Christenson i Malmö ang. meddelande av byggnadstillstånd
för uppförande av badhus, m. m......................... 52

Interpellation av herr Svensson i Ljungskile ang. sammansättningen
av arrendenämnderna enligt sociala arrendelagen och boställsnämnderna
samt av värderingsnämnderna enligt 1934 års författning
angående grunderna för förvaltning av viss kronoegendom,
m. m................................................. 55

Onsdagen den 23 april fm.

Svar på fråga av herr Antby ang. rätten att hålla grind över enskild

väg, till vars underhåll statsbidrag utgår .................... 58

1 —Andra kammarens protokoll 1952. Nr H.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Konjunkturskatt.......................................... 59

Prisutjämningsavgift in. m................................... 137

Onsdagen den 23 april em.

Prisutjämningsavgift m. in. (forts.)............................ 137

Ändring i värnpliktslagen m. m............................... 161

Riksdagsmannapensionerna ................................ 164

Arbetsplena under höstsessionerna............................ 165

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen förAmdgetåret

1952/53 169

Bidrag till byggande av enskilda vägar...................... 179

Statliga farledsarbeten.................................... 183

Byggande av fiskehamnar ................................ 188

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp........ 194

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande .. 196

Utrikeshandelns inriktning.................................. 202

Prisregleringslagen ........................................ 205

Skydd för Smålands Taberg (tillika svar på interpellation] av herr

von Seth).............................................. 209

Anslag till hushållningssällskapen ............................ 212

Existensminimum ........................................ 214

Förmåner för sockersjuka .................................. 216

Tillgodoräknande i merithänseende av militärutbildning för civil tjänst 217

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 23 april fin.

Bevillningsutskottets betänkande nr 22, ang. konjunkturskatt för år

1952 m. m............................................. 59

■— nr 23, ang. prisutjämningsavgift m. m....................... 137

Onsdagen den 23 april em.

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, ang. ändring i värnpliktslagen m. m. 161
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. ändrad lydelse av lagen

om församlingsstyrelse i Stockholm........................ 164

— nr 14, ang. riksdagsmannapensionerna...................... 164

— nr 15, ang. arbetsplena under höstsessionerna................ 165

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifter under sjätte huvudtiteln
(kommunikationsdepartementet)...................... 168

— nr 70, ang. anslag å kapitalbudgeten för justitiedepartementet .. 202

— nr 71, ang. d:o (inrikesdepartementet)...................... 202

Innehåll.

Nr 14.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 72, ang. efterskänkande av staten tilldömd

ersättning............................................ 202

—• nr 73, ang. fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta
arbeten.......................................... 202

— nr 74, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 202

— nr 75, ang. betalningsskyldighet till kronan ................ 202

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. priset för snabbprotokollen.... 202

— nr 12, ang. utrikeshandelns framtida inriktning.............. 202

— nr 13, ang. lönegradsplaceringen för vaktmästarpersonalen i riksdagshuset
............................................ 205

—- nr 14, ang. bankväsendets strukturella förhållanden m. m....... 205

Andra lagutskottets utlåtande nr 28, ang. motverkande av spridning

av könssjukdomar...................................... 205

— nr 29, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen............ 205

— nr 30, ang. fortsatt giltighet av utlänningslagen.............. 209

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. skydd för Smålands Taberg 209
Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. anslag till hushållningssällskapen
.............................................. 212

— nr 15, ang. anslag till kontrollföreningsverksamhet............ 214

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 15, ang.

existensminimum ...................................... 214

— nr 16, ang. förmåner åt sockersjuka........................ 216

— nr 17, ang. tillgodoräknande i merithänseende av militärutbildning

för civil tjänst ........................................ 217

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. anslutning till konvention om

samarbete på tullområdet m. m........................... 219

Statsutskottets utlåtande nr 76, ang. anslag å kapitalbudgeten (socialdepartementet)
........................................ 219

— nr 77, ang. anslag till statsverket åliggande ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m. m........................... 220

— nr 78, ang. ersättning för olycksfall i arbete eller yrkessjukdom 220

—- nr 79, ang. avstående av allmänna arvsfondens rätt till arv .... 220

— nr 80, ang. försäljning av en allmänna arvsfonden tillfallen fastighet 220

— nr 81, ang. rätten till tjänstledighet mot B-avdrag för arbete inom

personalsammanslutning ................................ 220

— nr 82, ang. anslutning till konvention för samarbete på tullområdet

m. m................................................. 220

—- nr 83, ang. verksläkarnas anställnings- och arvodesförhållanden.. 220

— nr 84, ang. familjepension åt efterlevande till vissa polismän m. m. 220
Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. ändring i förordningen

den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt m. m................. 220

— nr 29, ang. bemyndigande för överlämnande av vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden, m. m......................... 220

Första lagutskottets utlåtande nr 14, ang. fortsatt giltighet av lagen

om användande av statspolispersonal för vissa särskilda uppgifter 220

.» .1 -ff

Lördagen den 19 april 1952.

Nr 14.

Lördagen den 19 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

167, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda
bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 170, med förslag till sjömanslag,
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 176, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
under senare delen av produktionsåret
1951/52;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

178, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 14 och 30
§§ förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt; och

nr 179, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften; till

bankoutskottet propositionen nr
180, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

181, med förslag till lag om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten; och

nr 182, med förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 183, med förslag till ändrad lydelse
av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen; till

behandling av lagutskott propositionen
nr 184, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 185, med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om in- och
upplåning vid centralkassa för jordbrukskredit;
och

nr 186, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

187, med förslag till strandlag;

nr 188, med förslag till naturskyddslag
m. m.; och

nr 189, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

till statsutskottet propositionerna:

nr 190, angående efterskänkande av
arvsskatt m. m. i vissa fall;

nr 191, angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 192, angående statens övertagande
av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
åvilande förpliktelser i fråga
om underhåll av farled m. m. i Hjälmaren; till

utrikesutskottet propositionen nr

193, angående godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Japan m. m.;

till statsutskottet propositionen nr

194, angående bemyndigande för Kungl.

Nr 14.

Lördagen den 19 april 1952.

Maj:t att i vissa fall eftergiva kronan
tillerkänd förmånsrätt beträffande genom
löneavdrag innehållen skatt till förmån
för anställdas lönefordringar;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

195, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr
96) om understödsföreningar; och

nr 196, angående omreglering av
vissa prästerliga pensioner;

till statsutskottet propositionen nr
197, med förslag till allmänt resereglemente
m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 198, med förslag till ändrad lydelse
av § 53 riksdagsordningen;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

199, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 28 och 38
§§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 200, med förslag till förordning
om tillfällig begränsning av rätten till
fri avskrivning å maskiner och andra
inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.; och

nr 201, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 202, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) och
16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ls regeringsrätt.

Vid härefter skedd föredragning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 203, angående
inrättande och tillsättande av
lärartjänster i folkskolan i vissa särskilda
fall, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick inrättande i vissa fall av
icke-ordinarie folkskollärartjänst i skoldistrikt
med distriktsöverlärare till statsutskottet
och i övrigt till behandling av
lagutskott.

Vidare föredrogos var för sig följan -

de propositioner; och remitterades därvid till

statsutskottet propositionerna:
nr 204, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente,
in. m.; och

nr 205, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.;

till utrikesutskottet propositionen nr
206, angående inrättande av ett nordiskt
råd;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 207, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § 4 mom. samt 59
och 79 §§ lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen ävensom
till lag angående ändrad lydelse av 23
och 25 §§ kommunala vallagen den 6
juni 1930 (nr 253) samt av det i 24 §
samma lag angivna formuläret;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 208, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser angående Aktiebolaget
Vin- & Spritcentralens tullnederlagsrörelse; till

statsutskottet propositionerna:
nr 209, angående eftergift i vissa fall
av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt bistånd
från utlandsmyndighet;

nr 210, angående ersättning för skada
å fiske på grund av militär verksamhet; nr

211, angående ersättning till Rut
Edit Bergström m. fl; och

nr 212, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

213, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; och

nr 214, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillnings -

Lördagen den 19 april 1952.

Nr 14.

avgifter för särskilda förmåner och rättigheter; till

behandling av lagutskott propositionerna: nr

215, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.; och

nr 216, med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

till bevillningsutskottet propositionen
nr 217, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 9 § förordningen
den 17 december 1948 (nr 766) angående
taxering och debitering av skatt
vid ändring i kommunal eller ecklesiastik
indelning, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 218, med förslag till ändring i grunderna
för tilläggsbidrag till vissa statsunderstödda
torrläggningsföretag;

till statsutskottet propositionerna:

nr 219, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 220, angående studiehjälpverksamheten
vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter; och

nr 221, angående vissa ändringar i
gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till enskild väghållning;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

222, med förslag till lag om ändring
i 11 och 13 kap. giftermålsbalken
samt lag om höjning av vissa underhållsbidrag;
och

nr 223, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om påföljd för brott av
underårig, m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 224, med förslag till lag om
särskild skolstyrelse i vissa fall;

till statsutskottet propositionen nr
225, angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan för G. M. Wadner
m. in.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

226, angående inleverans av tobaksskatt;
och

nr 227, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 mom. och 60 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 228, med förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta medel
till skatteregleringsfond åren 1953
och 1954, m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 229,
angående fältflygarnas avlöningsförmåner
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 230, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 § bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382);

till statsutskottet propositionen nr 231,
angående överförande till Sverige av
vissa sjuka flyktingar m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 232, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 9 §§
lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff, m. m.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksbanken om fastställande av ny
avlönings- och pensionsstat för riksbanken.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
å kammarens bord liggande motioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 602 av
herr Hjalmarson;

till bevillningsutskottet motionen nr
603 av herr Sjölin;

till konstitutionsutskottet motionerna: -

8 Nr 14. Lördagen den 19 april 1952.

Interpellation ang. framläggande för riksdagen av förslag till lag om socialnämnder
m. m.

nr 604 av herr Ohlin m. fl.;
nr 605 av herr Håstad m. fl.;
nr 606 av herr Andersson i Malmö;
nr 607 av herr Sjölin m. fl.; och
nr 608 av herr Karlsson i Stuvsta
in. fl.; samt

till jordbruksutskottet motionen nr
609 av herr Lundberg.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 13
-—15, statsutskottet utlåtanden nr 6 och
70—75, bevillningsutskottets betänkanden
nr 22 och 23, bankoutskottets utlåtanden
nr 11-—14, andra lagutskottets
utlåtanden nr 28—30, tredje lagutskottets
utlåtande nr 15, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 14 och 15 samt
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 15 och 17.

§ 5.

Interpellation ang. framläggande för
riksdagen av förslag till lag om socialnämnder
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGÅRD, som anförde: Herr talman!
I den förteckning över propositioner,
avsedda att föreläggas årets riksdag,
som Kungl. Maj:t på ett tidigt stadium
delgav riksdagen, meddelades bl. a., att
en lag om socialnämnder m. m. eventuellt
skulle komma att läggas på riksdagens
bord. Under hand har vid förfrågan i
socialdepartementet sedermera lämnats
det besked, att av allt att döma proposition
i ärendet skulle inom vederbörlig
tid avlämnas. Så har emellertid icke
skett. Detta har skapat besvikelse i de
kretsar, som är intresserade och beroende
av en rationell ordning och effektiv
lagstiftning i fråga om den sociala
hjälpverksamheten i kommunerna.

Frågan om den kommunala organisationen
av socialvården är nu gammal.
Organisationssakkunniga avgav

förslag redan år 1934 och socialvårdskommittén
tog upp den bl. a. i sitt betänkande
nr VI år 1942 (SOU 1942: 56),
liksom i sitt betänkande nr XVII år
1950 (SOU 1950:11) i sitt förslag till
lag om socialhjälp m. m.

Spörsmålet om en modernisering och
effektivisering av primärkommunernas
sociala organisation har i våra grannländer
Danmark och Finland redan fått
sin lösning. Socialvårdskommittén, som
enligt mångas uppfattning hade en av
sina främsta uppgifter i detta avseende,
kunde icke under tiden för sitt arbete
vinna gehör för sina synpunkter i
denna angelägenhet.

Den införda nyindelningen i storkommunerna
har fört med sig viss förändring
i läget genom att även i dessa
hela raden av olika styrelser och nämnder
på det sociala området i allmänhet
blivit tillsatt. Detta har medverkat
till att öka splittringen i organisatoriskt
avseende, liksom det kan försvåra en
önskvärd nyordning.

Detta oaktat framstår nödvändigheten
av en förenkling och samordning i betydelsefulla
delar i lika hög grad som
tidigare. Såsom uttryck härför kan åberopas
den sedan snart 20 år tillbaka
pågående utvecklingen i stadskommunerna
med socialvårdsbyråer och enhetlig
ledning under en kommunalt utsedd
socialnämnd eller delegerade för
den samfällda socialvården. Det är att
märka att denna utveckling, som representeras
i omkring 80 stadskommuner,
saknar varje stöd i gällande lagstiftning.
Att denna ordning kunnat så
allmänt genomföras och att överklaganden
endast kommit till stånd i enstaka
fall visar tydligt hän på att den allmänna
opinionen står bakom en anordning,
som snarast borde erhålla stöd i lagstiftningen.

Nyorganisationen i landskommunerna
med den sociala verksamheten förlagd
till kommunalkontoren och dess tjänstemän
i fråga om vissa arbetsuppgifter,

Lördagen den 19 april 1952.

Nr 14.

som tidigare enbart åvilat valda ledamöter
i sociala styrelser och nämnder,
pekar i samma riktning.

Det kan i detta sammanhang vara av
betydelse att framhålla, att den sålunda
pågående utvecklingen icke inskränkt
det inflytande, som enligt gällande lagstiftning
tillkommer de olika styrelserna
och deras ledamöter.

På grund av de nuvarande bestämmelserna
föreligger svårigheter i fråga
3m tillsättande av tjänstemän, som är
gemensamma för två eller flera olika
styrelser och nämnder. Ofta kan det i
en kommun vara tillräckligt att anställa
blott en gemensam arbetskraft att utföra
vissa uppgifter. Lagstiftningen lägger
formellt hinder i vägen härför.

Då det föreligger ett stort allmänt intresse
att i denna för det sociala arbetet
i kommunerna så betydelsefulla angelägenhet
få ett klarläggande till stånd,
får jag med åberopande av det anförda
anhålla om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor: 1. Vad
är anledningen till att herr statsrådet
frångått sin uppfattning, att proposition
om socialnämnder m. m. borde
framläggas vid nuvarande års riksdag?

2. När kan man vänta att proposition
om kommunernas sociala organisation
kommer att föreläggas riksdagen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
rörande Sveriges anslutning till en konvention
angående upprättandet av ett
råd för samarbete på tullområdet m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i .statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.
jämte i ämnet väckt motion m. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet; nr

81, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för statliga befattningshavare
att åtnjuta tjänstledighet
mot B-avdrag för arbete inom personalsammanslutning
;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande Sveriges anslutning
till en konvention angående upprättande
av ett råd för samarbete på
tullområdet m. m., såvitt propositionen
avser medelsanvisning;

nr 83, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande
verksläkarinstitutionen samt verksläkarnas
anställnings- och arvodesförhållanden;
och

nr 84, i anledning av väckta motioner
om beredande av familjepension åt
efterlevande till vissa polismän m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. in.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majd att överlämna vissa
arbetsuppgifter till riksskattenämnden,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Srar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

första lagutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1946
(nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter;

andra lagutskottets utlåtande nr 31, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 16, över motion
om beredande av vissa förmåner
åt sockersjuka personer.

§ 7.

Anmäldes och godkändes jordbruks -

utskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 134, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Säkerhetsanordningar
till ledning för fiskefartyg
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 135, med anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.09 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 22 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Svar på dels interpellation ang. åtgärder
för undvikande av att personer, som äro
kända för kommunistisk inställning, placeras
på ur försvarssynpunkt viktiga
poster, m. m., dels ock fråga med anledning
av att vissa för spioneri åtalade personer
varit statsanställda och utnyttjat
denna sin ställning för att i främmande
makts intresse utlämna upplysningar om
den svenska försvarsmakten.

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr Ohlin
under hänvisning till den på senaste
tiden avslöjade kommunistiska spionverksamheten
frågat mig:

1. om jag anser, att »allt gjorts som

rimligen kan göras för att undvika att
personer, som är kända för kommunistisk
inställning, placeras på ur försvarssynpunkt
viktiga poster såväl inom
statlig och kommunal förvaltning som
annorstädes», och

2. om jag anser, »att den senaste tidens
händelser har aktualiserat frågan
om ytterligare förstärkning av säkerhetspolisens
organisation.»

Som svar på dessa frågor ber jag att
få anföra följande:

Herr Ohlin och jag diskuterade ungefär
samma tema i en interpellationsdebatt
under vårriksdagen 1950. Meningsutbytet
blev den gången tack vare
inlägg även av en rad andra talare mycket
uttömmande. Vid tillfället torde det
icke ha varit mera att säga vare sig om
kommunisterna i allmänhet eller om
deras eventuella spionverksamhet.

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

Men det har hänt åtskilligt sedan
dess, som kan motivera att kammaren
på nytt tar upp dessa utomordentligt
viktiga frågor till debatt.

I mitt åberopade interpellationssvar
för två år sedan gav jag en karakteristik
av det kommunistiska partiets medlemmar
och medlöpare. Jag räknade då
bl. a. med — jag citerar — »en grupp
som representerar en ideologiskt övertygad,
partidisciplinerad elit, vilken
till det yttersta förhåller sig kompromissfritt
lojal mot de direktiv utifrån,
som bestämmer deras politik. De kommer
icke att tveka att förråda demokratien,
så som komintern en gång rekommenderade
eller så som erfarenheten
från andra länder visar».

Det redan utagerade fallet Andersson
visade, att det fanns ett klart samband
mellan hans politiska hemvist och
hans spionverksamhet. När jag talar om
politiskt hemvist, fäster jag mig mindre
vid de motstridiga uppgifterna, under
vilka perioder Andersson har varit formellt
ansluten till den kommunistiska
rörelsen, och mera vid det ovedersägliga
faktum, att han har varit en starkt
övertygad anhängare av den kommunistiska
ideologin. Även om hans meningsfränder
försökte att fria sig själva från
samhörigheten med honom, kartlade
hans bekännelser likväl den politiska
förbindelseleden mellan honom själv
och hans utländska uppdragsgivare.

Spionhärvan Enbom är under utredning
av säkerhetspolisen. Om motiven
till de inblandades gärningar är därför
ännu icke något definitivt känt och icke
heller om vidden av deras brottsliga
handlingar.

Efter denna allmänna deklaration
skall jag beröra herr Ohlins tvenne
frågor.

Svaret på den första blir beroende på
vad herr Ohlin lägger in i ordet »rimligen».
Jag utgår från att herr Ohlin
icke anser, att vi hör diskriminera de
medborgare, som partianslutna eller
icke har gjort en politisk ytterlighets -

åskådning till sin. Jag utgår också från
att herr Ohlin icke vill ge begreppet
»viktiga poster» en alltför extensiv innebörd.
Vidare kan svarets giltighet
icke gälla för den kommunala sektorn,
där statsmakterna icke ens har formell
möjlighet att ingripa. Om vi är överens
om dessa distinktioner, anser jag mig
kunna besvara den första frågan jakande,
med en viss reservation vartill
jag strax skall komma,

Beträffande försvarsmaktens personal
kan jag nöja mig med att hänvisa till
det svar, som försvarsministern för
några månader sedan gav herr Lundgren
i Umeå i första kammaren. Försvarsministern
konstaterade, att »de
som anställas vid försvaret måste vara
kända för pålitlighet och medborgarsinne».
I anslutning härtill meddelade
han, att »förefintligheten av dessa egenskaper
kontrolleras före anställningen».
Försvarsministern fäste emellertid uppmärksamheten
på att särskilda problem
uppstår i fråga om redan tidigare anställda,
vilkas pålitlighet kan ifrågasättas,
och att hinder kan möta att förflytta
kollektivavtalsanställda befattningshavare
till mindre ömtåliga poster.
Detta förhållande är föremål för regeringens
uppmärksamhet.

Härtill kan fogas, att en liknande kontroll
sker även inom vissa andra ur säkerhetssynpunkt
särskilt sårbara förvaltningsområden
samt —■ som en förutsättning
för auktorisation — vid de
enskilda vaktbolagen. Mera torde icke
vara att säga om detta. Jag vidhåller
den uppfattning, som jag gav uttryck
åt i mitt svar till herr Ohlin för två år
sedan, att det icke kan vara lämpligt
att inför ett offentligt forum alltför utförligt
redovisa vilka åtgärder, som har
vidtagits för att skärpa vår beredskap
på detta område. Sekretessen skall icke
uppfattas som något hemlighetsmakeri.
Om våra dispositioner bleve allmänt
kända av dem, som har anledning att
försöka dra sig undan varje uppmärksamhet
från vederbörande myndighe -

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

ters sida, skulle självfallet åtgärdernas
effekt bli högst illusorisk. Någon sådan
redovisning har interpellanten tydligen
icke heller avsett, vilket jag med tillfredsställelse
konstaterar.

Interpellanten önskar veta, om regeringen
anser de vidtagna åtgärderna
vara »tillfyllest». Det är mycket vanskligt
att göra något definitivt uttalande
på den punkten. Så länge man inte med
bestämdhet vet, var de konspirativa
krafterna finns eller vilken omfattning
deras operationer har, kan man heller
icke ha någon deciderad mening om åtgärdernas
effektivitet. När jag säger att
regeringen anser, att vad som »rimligen»
kan göras också har blivit gjort,
får detta inte uppfattas så, att de vidtagna
åtgärderna innebär någon absolut
garanti för att inte missöden kan inträffa.
Jag känner inte till någon osviklig
metod, om man samtidigt som man
hävdar samhällets säkerhetsintressen
också skall beakta, att man icke förgriper
sig på den enskilde medborgarens
rättssäkerhet. Om vikten av detta senare
är vi överens. Summariska procedurer
och administrativt godtycke låter
sig icke förena med de krav på legalitet,
som vi måste hävda och respektera
även i detta sammanhang.

Interpellationens andra fråga kan jag
också besvara jakande. Jag ber då att
få hänvisa dels till den punkt under
elfte huvudtiteln i årets statsverksproposition,
som avser anslagen till kostnader
för särskild polisverksamhet för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. m. — som är säkerhetstjänstens officiella
titulatur — och dels till den förra
månaden avlämnade propositionen om
ytterligare medelsanvisning på en halv
miljon kronor för samma ändamål. Den
i dessa anslag beräknade personella och
materiella förstärkningen av säkerhetstjänsten
motsvarar i stort sett vad regeringen
anser vara nödvändigt och möjligt
att göra, bl. a. med hänsyn till den
personalrekrytering för denna speciella
verksamhet, som f. n. kan ske.

I ett avsnitt av sin interpellation
framhåller herr Ohlin »vikten av allmänhetens
solidariska medverkan vid
bekämpandet av dessa företeelser»,
d. v. s. spionaget. I denna punkt är jag
oreserverat överens med herr Ohlin.
Jag är fullt medveten om att det i det
enskilda fallet kan innebära en svår
självövervinnelse att polisanmäla någon,
till vilken man har kamratliga, kollegiala,
politiska eller andra relationer
men som man misstänker för sådana
brott, varom vi här talar. Det är emellertid
en medborgerlig plikt att medverka
till att en sådan trafik avslöjas.
Gör man icke detta, kan tystlåtenheten
få de mest ödesdigra följder. Polisen
kan inte räcka till överallt. Den har
varken den tillgång till personal eller
den insyn på olika håll, som skulle behövas
för att hålla sig underrättad om
vad som sker.

Här liksom i fråga om andra brott
gäller, att polisen måste räkna med bistånd
av »den stora detektiven allmänheten».
Att larma myndigheterna, om
man på goda grunder tror sig ha kommit
en stämpling på spåren mot rikets
.säkerhet, är inte något föraktligt angiveri.
Man förringar inte värdet av polisens
skickliga och ambitiösa arbete
om man säger, att fallet Enbom säkerligen
alltjämt skulle ha varit dennes
egen och hans medsammansvurnas
hemlighet, om icke de närmaste i hans
omgivning, som hade fått kännedom
om hans förflutna, hade brutit sekretessen
och givit polisen möjlighet att
koppla på sin spaningsapparat. En sådan
medverkan från allmänheten är en
väsentlig förutsättning för att polisen
och andra myndigheter skall kunna lyckas
i sina ansträngningar att effektivt
bekämpa det spioneri, vars rätta namn
är landsförräderi.

Jag ber slutligen att i anslutning till
detta mitt svar på herr Ohlins interpellation
få besvara en enkel fråga, som
kammarens ledamot herr Adolfsson har
ställt till justitieministern. Herr Adolfs -

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

son vill veta, om justitieministern har
»för avsikt att föreslå sådana lagstiftningsåtgärder,
att för framtiden garantier
skapas för att personer, som visar
sig opålitliga ur landets säkerhetssynpunkt
eller tillhör organisation, som
mot det egna landet arbetar i främmande
makts intressen, icke får inneha
statstjänst».

Jag har redan i anslutning till herr
Ohlins frågor framhållit, att åtgärder
har vidtagits för en viss personalkontroll
inom försvaret och inom andra
förvaltningsområden, där säkerhetssynpunkten
måste tillmätas särskild vikt.
För polismän och åklagare finns sedan
år 1946 bestämmelser om en avgångsstat
för sådana befattningshavare, som
med hänsyn till statens intresse icke
längre anses böra utöva sin tjänst. I
mitt svar till herr Ohlin utgår jag från
att man icke genom en generellt verkande
lagstiftning bör diskriminera de
medborgare, som partianslutna eller ej
bekänner sig till en politisk ytterlighetsriktning.
Om det är en sådan lagstiftning
som herr Adolfsson har avsett,
blir svaret nej.

Härmed finner jag mig, herr talman,
ha besvarat herr Ohlins interpellation
och herr Adolfssons fråga.

Härefter anförde:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber
att till hans excellens herr statsministern
få framföra mitt tack för det nyss
upplästa svaret. Kanske kan jag få göra
det lilla tillägget att det hade varit bra,
om statsministern sörjt för att detta
svar distribuerats i förväg på kammarens
bänkar. Regeringens praxis härvidlag
håller på att bli något ojämn.
Häromdagen, när fru Västberg fick en
enkel fråga besvarad av socialministern,
fanns ett långt svar utdelat på
kammarens bänkar — som sedan icke
fick dryftas i kammaren. Denna gång
gäller det en interpellation i en central
och viktig fråga, och jag förutser att
åtskilliga ledamöter av kammaren skulle

vilja delta i debatten härom, varför det
säkerligen varit bra om svaret delats
ut. En mer enhetlig men gärna generös
praxis härvidlag tror jag skulle vara
motiverad.

Med denna lilla reflexion har jag inte
på minsta sätt velat förta intrycket av
att jag på det hela taget är mycket tillfredsställd
men den belysning, som
statsministern ger av regeringens syn
på detta viktiga spörsmål. Det förefaller
som om den syn, som jag i korthet
antytt i interpellationen och den, som
statsministern här företräder, skulle
vara på alla väsentliga punkter densamma.
Det må väl tillåtas mig att konstatera,
att vi tydligen står långt närmare
varandra härvidlag i dag än vi
gjorde för två år sedan.

Jag vill först betona att vi nu liksom
då är helt ense om att ingenting bör
sägas eller göras, som kan hjälpa de
landets och demokratiens fiender, som
bedriver eller planerar spionage eller
sabotage eller liknande handlingar. För
att minska riskerna för sådana handlingar
är det naturligtvis önskvärt att
opålitliga inte arbetar på ur försvarssynpunkt
ömtåliga poster inom statlig,
kommunal och enskild tjänst. Jag tillåter
mig att i detta sammanhang göra
några reflexioner och börjar då liksom
statsministern med den statliga tjänsten.

Vad först nyanställning av arbetskraft
inom statlig tjänst beträffar svarar
statsministern att regeringen anser,
att vad som rimligen kan göras har blivit
gjort. Han tillägger —- jag skall be
att få citera: »Jag känner inte till någon
osviklig metod, om man samtidigt
som man hävdar samhällets säkerhetsintressen
också skall beakta, att man
icke förgriper sig på den enskilde medborgarens
rättssäkerhet. Om vikten av
detta senare är vi överens. Summariska
procedurer och administrativt godtycke
låter sig icke förenas med de krav på
legalitet, som vi måste hävda och respektera
även i detta sammanhang.»

Jag ber att helt få ansluta mig till

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

detta statsministerns uttalande. Jag noterar
med glädje hans omdöme om redan
vidtagna åtgärder; jag har naturligtvis
inte möjlighet att tillkännage så
bestämda omdömen om dessa ting som
han.

Beträffande sedan frågan om förflyttning
av opålitliga, som redan sitter på
känsliga poster i statlig tjänst, ligger
det tydligen något annorlunda till än
i fråga om nyanställning. Det måste ju
erkännas att detta problem är ännu svårare
och ännu ömtåligare än det andra.
Det innebär därför inte i och för sig
någon kritik om jag säger, att detta problem
tydligen ännu inte är på ett tillfredsställande
sätt löst. Det finns för
tjänstemän möjligheter till förflyttning,
men motsvarande handlingsmöjligheter
för det allmänna i fråga om kollektivanställda
synes inte föreligga, vilket
bl. a. visas av ett för några månader
sedan behandlat rättsfall.

Regeringen har detta spörsmål under
behandling. Försvarsministern har nyligen
upplyst i första kammaren, att
man för försvarets del för förhandlingar
med de anställdas organisationer.
Jag tror att detta är ett klokt tillvägagångssätt
och jag vill endast uttala
min anslutning till försvarsministerns
inställning, att man här bör gå fram
med en viss försiktighet. Å andra sidan
är det klart att det behövs ökade möjligheter
till förflyttning i allvarliga fall.

Jag är glad, herr talman, att regeringen
nu är ense med mig på denna
punkt. För två år sedan verkade statsministern
alldeles obenägen att gå in
på detta spörsmål och från annat håll
inom det socialdemokratiska partiet tog
man här i kammaren bestämd ställning
mot själva tanken. Jag uttalade då och
fasthåller nu vid att personer som är
aktiva kommunister inte kan ha några
vägande krav på att få sitta på just det
mindre antal poster i arbetslivet ■—- det
gäller här främst den statliga tjänsten
— som ger särskilda möjligheter till
spioneri och sabotage. Dessa kommu -

nisters sysselsättningsproblem kan lösas
inom återstående delar av arbetsmarknaden,
som omfattar det överväldigande
antalet arbetstillfällen.

Åtgärderna behöver inte och får inte
ges någon karaktär av kriminalisering
av åsikter. Därom är jag helt och hållet
överens med statsministern, och jag
tror att alla andra inom de demokratiska
partierna här i landet lyckligtvis
är överens om den saken. Men sambandet
mellan den kommunistiska åskådningen
— vilket inte är detsamma som
att vid något tillfälle ha röstat för det
kommunistiska partiet — och benägenheten
att stå främmande makt till
tjänst med åtgärder till skada för det
egna landet, detta sammanhang är så
uppenbart att det måste få konsekvenser
av angivet slag.

Jag övergår nu, herr talman, till den
kommunala och enskilda tjänsten. Vad
den förra beträffar hänvisar statsministern
till att regeringen inte har formell
möjlighet att ingripa, och det gäller
naturligtvis även den enskilda tjänsten.
Enligt min mening befriar emellertid
detta inte regeringen från att intressera
sig för dessa arbetsområden. Det
gäller ju dock här en viktig försvarsfråga.
Men regeringens åtgöranden får
ta formen av vägledning och anvisningar
snarare än av tvång. Jag tror
t. ex. att regeringen kan i offentliga
deklarationer uttala sig för vissa riktlinjer.
Får jag ta ett exempel, vill jag
framhålla att driftvärnen såvitt möjligt
bör hållas fria från aktiva kommunister.

Jag kommer så till frågan om allmänhetens
medverkan när det gäller kontrollen
över opålitliga, som skäligen kan
misstänkas för spionage eller benägenhet
för framtida sabotage. Här vill jag
med särskild tillfredsställelse ta fasta
på statsministerns förklaring. Den utsäger
bestämt, att det är en medborgerlig
plikt för alla att medverka till
avslöjande av spioner eller jämställda
element. Statsministerns förklaring är

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

så viktig, att jag skall be att få läsa upp
ett stycke av den en gång till. Statsministern
säger, att det är »en medborgerlig
plikt att medverka till att en sådan
trafik avslöjas. Gör man icke detta,
kan tystlåtenheten få de mest ödesdigra
följder. Polisen kan inte räcka till överallt.
Den har varken den tillgång till
personal eller den insyn på olika håll,
som skulle behövas för att hålla sig underrättad
om vad som sker. Här liksom
i fråga om andra brott gäller, att polisen
måste räkna med bistånd av ’den
stora detektiven allmänheten’. Att larma
myndigheterna, om man på goda grunder
tror sig ha kommit en stämpling
på spåren mot rikets säkerhet, är inte
något föraktligt angiveri.»

Sedan nämnes fallet Enbom, och
statsministern fortsätter: »En sådan

medverkan från allmänheten är en väsentlig
förutsättning för att polisen och
andra myndigheter skall kunna lyckas
i sina ansträngningar att effektivt bekämpa
det spioneri, vars rätta namn är
landsförräderi.»

Jag vill helt och hållet ansluta mig
till detta väl formulerade, kraftfulla
och helt berättigade uttalande. Det var
en allmän demokratisk samling kring
en sådan vägledning som jag för två
år sedan hoppades skulle bli resultatet
av debatten i kammaren. Riksdagsman
Waldemar Svensson i Ljungskile
hade vid det tillfället det bästa uttrycket
för denna tanke — praktiskt taget
exakt detsamma som statsmininstern
sade i dag. Men det kom tyvärr den
den gången inga instämmanden, varken
åt herr Svensson eller åt mig, som framfört
en liknande tankegång. Statsministern
hänvisar till att debatten 1950
var mycket uttömmande. Jag kan tyvärr
inte instämma i det; det fanns
tvärtom uppenbara luckor i den debatten,
som jag här har något illustrerat.
Den sysslade ju till övervägande delen
med en annan fråga, nämligen det kommunistiska
partiets allmänt odemokratiska
karaktär. Sfi mycket gladare är jag

naturligtvis över att vi nu är helt och
hållet överens på denna viktiga punkt.
Jag får kanske läsa upp ett stycke ur
Ny Tid för den 20 februari, dör det
meddelas följande:

»Det är också nödvändigt att vaksamheten
ökas. De nu infångade spionerna
har haft ett onödigt lätt arbete,
därför att de kunnat profitera på den
svenska godtrogenheten och beskedligheten.
»

Ja, det är nog på det sättet, att om
allmänheten hade fått tillräcklig vägledning
tidigare och därigenom lättare
kunnat övervinna uppenbara psykologiska
hinder, så kunde kanske en del
av de nu för spionage häktade ha avslöjats
på ett tidigare stadium. Det har
i pressen refererats, att en del medborgare
haft allvarliga misstankar men
har dragit sig för en anmälan. Jag kanske
får nämna att det i Norrländska
Socialdemokraten för några veckor sedan
stod följande: »Droskägare Marcus
Larsson förde flera gånger polisanmälan
på tal med handlaren Joel Larsson,
som kände Enbom mycket väl. Men man
beslöt ''vänta och se’.» I varje fall har
nog utvecklingen visat, att läget för två
år sedan inte var tillfredsställande i
dessa avseenden och att regeringen
mycket väl hade haft anledning att på
det sätt som skett i dag med förtroende
vädja till allmänheten om dess medverkan.
En viss offentlighet rörande
huvudtanken i samhällets inställning är
nämligen betydelsefull, dels ur effektivitetssynpunkt,
dels åtminstone därför
att den är ägnad att framkalla förtroende
hos allmänheten för det som samhället
gör och planerar på detta område.
.lag avstår emellertid här från att
diskutera den närmare vägledning, som
enskilda och kommunala företagsledare
kan ha behov av och som jag hoppas i
växande utsträckning kommer dem till

del.

Vad säkerhetspolisens arbete beträffar
vill jag först påpeka, alt jag naturligtvis
har myckel begränsade möjlig -

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

heter att bedöma det. I den mån jag
har något intryck därav är detta gott.
Jag är glad att statsministern anser sig
kunna besvara min fråga så, att ytterligare
anslag behövs och har begärts
och att man därmed uppnår en förstärkning,
som i stort sett motsvarar
vad som är nödvändigt och möjligt. För
två år sedan gav jag uttryck åt den meningen,
att säkerhetspolisen och motsvarande
myndigheter behövde ökade
resurser. Men jag vågade inte göra något
mycket bestämt uttalande. Regeringen
hade då för budgetåret 1950/51
föreslagit ett anslag på 2 725 000 kronor;
nu föreslås för nästa budgetår
5 020 000 kronor. Det är en mycket väsentlig
ökning, även om hänsyn tas till
penningvärdets fall. Det skulle inte förvåna
mig, om fortfarande en viss ökning
av resurserna behövs såväl för
åklagarmyndigheten i dessa sammanhang
som för säkerhetspolisen.

Sammanfattningsvis vill jag uttala,
att ehuru det är ett oppositionspartis
uppgift att kritiskt belysa regeringens
politik, finner jag inte i år anledning
att kritisera den allmänna inställning
till frågan, som regeringen företräder.
Och då finns det inte heller något behov
för mig att mera ingående uppehålla
mig vid det förflutna. Att regeringens
åtgärder ännu lämnar en del
av problemet olöst är vi överens om
liksom, förmodar jag, att arbetet på en
beredskapslagstiftning med tanke på
krig bör fortsätta. Det gäller att gå vidare
på de vägar, som det svenska samhället
har beträtt och som överensstämmer
med dess demokratiska karaktär.
Enigheten mellan de demokratiska
partierna på dessa punkter är, tror jag,
mycket stor och väsentlig både för arbetets
effektivitet och för allmänhetens
förtroende. Att denna enighet, som jag
hoppas, offentligt dokumenteras här i
riksdagen och att regeringen därvid har
gett en viktig vägledning åt alla lojala
medborgare är säkert inte utan betydelse.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Jag
ber att till hans excellens herr statsministern
få framföra mitt tack för det
svar som jag fått på min fråga.

Enligt min uppfattning är det demokratiens
skyldighet att hålla mot demokratien
och samhället fientliga personer
under uppsikt och förhindra att det ges
möjligheter för dem att skada landet.
I fråga om kommunisternas inställning
till demokratien har ju herr statsministern
klart sagt ifrån vad hans uppfattning
är. Han förklarade redan år 1950,
vilket återgavs som citat i dag: »De
komma icke att tveka att förråda demokratien
såsom komintern en gång rekommenderade
eller såsom erfarenheten
från andra länder visar.» Detta är
en mycket klar deklaration, som tydligt
säger ifrån, var kommunisterna hör
hemma. De är beredda att förråda demokratien
då tillfälle bjuds. Det måste
då vara en skyldighet för demokratien
att med varje till buds stående medel
söka förhindra att sådana möjligheter
beredes kommunisterna.

Det var också detta som gav mig anledning
att ställa frågan för att efterhöra,
vilka planer som man från regeringens
sida har för att söka åstadkomma
en bättre beredskap på detta område.

Herr statsministern tycks utgå ifrån
att jag med min fråga menat att man
bör tillgripa speciella lagstiftningsåtgärder.
Detta var egentligen inte direkt
min avsikt, även om jag medger att
min fråga kanske var litet tillspetsad.
Det är inte lagstiftningsåtgärder som
här är det väsentliga, utan vilka andra
medel det allmänna kan använda för
att hålla de samhällsskadliga elementen
under kontroll.

Det har ju redan tidigare i annat sammanhang
klart sagts ifrån — och den
principen tillämpas väl alltjämt — att
personer som t. ex. har bekänt sig till
nazismen icke bör erhålla offentlig
tjänst. Jag har svårt att i detta sammanhang
se någon skillnad mellan kommu -

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

nism och nazism, utan samma princip
bör gälla i båda fallen. Jag kan inte
inse att kommunisterna är mindre opålitliga
än vad nazisterna var. Jag tror
att både kommunister och nazister i
detta avseende är rätt lika.

Om det uttalande som försvarsministern
gjort, vilket jag också citerar ur
statsministerns svar, nämligen att »de
som anställes vid försvaret måste vara
kända för pålitlighet och medborgarsinne»,
finge vara ledstjärna inom hela
vårt allmänna liv, så tror jag att man
utan lagstiftning skulle kunna få till
stånd en kontroll och en spärr, som
förhindrar att samhällsskadliga och
samhällsfarliga element kan komma in
på viktiga poster. Det är inte bara försvaret
som härvidlag är ett utsatt område.
Jag vill peka på att i händelse av
mobilisering eller vid ett krigsfall kan
opålitliga element t. ex. inom transportväsendet,
telegrafväsendet, elkraftförsörjningen
och på många andra områden
åsamka oss mycket stora skador.
Det är därför angeläget att de synpunkter,
som herr försvarsministern har
framhållit i sitt svar till herr Lundgren
i Umeå, blir gällande inte bara inom
försvaret utan över huvud taget inom
hela vår statsförvaltning. Jag hoppas
också att om man inom statsförvaltningen
drar en klar princip och säger
ifrån, att personer som anställas i statstjänst
måste vara kända för pålitlighet
och medborgarsinne, så skall denna
hållning också smitta av sig både på
vår kommunala förvaltning och det enskilda
näringslivet. Jag tror att vi över
hela linjen har anledning att ha uppmärksamheten
på helspänn och att
vara på vakt mot demokratiens fiender.

Till sist vill jag, herr talman, som
min uppfattning framhålla, att om man
på detta område från olika instanser
förklarar att de, som är beredda att förråda
demokratien, också skall betraktas
som demokratiens fiender och som icke
önskvärda element, skulle detta för hela
svenska folket innebära en värdefull

väckelse. Jag har nämligen svårt att tro
att de till något hundratusental uppgående
väljare, som vid val röstar med
kommunisterna, i sitt innersta är medvetna
om vilken handling de begå. De
flesta av dem lägga säkerligen sin röst
i okunnighet om innebörden av vad de
röstar med. Många av dem röstar kanske
som en demonstration av en eller
annan orsak utan tanke på den verkliga
innebörden. Ett klarare ställningstagande
mot de samhällsskadliga individerna
i vårt land skulle säkerligen
också innebära en nyttig utrensning i
så måtto att vi finge till stånd den reduktion
av de kommunistiska väljarskarorna
som motsvarar partiets verkliga
kader. Om vi alla, var och en på sitt
område, är medvetna om den mycket
viktiga uppgift, som vi här ha, att bevara
demokratien intakt, tror jag att vi
har anledning att här uttala ett tack för
svaret och för den vakthållning som
statsmakterna nu visar att de upprätthåller
på detta område.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Interpellanternas
anföranden föranleder mig inte
till någon polemik i egentlig mening.
Jag vill emellertid för att det inte skall
bli några missförstånd säga, att lika litet
som herr Ohlin har anledning att
ta tillbaka något av vad han sade i interpellationsdebatten
för två år sedan,
lika litet har jag anledning att ändra
vad jag då sade. Det hade väl inte varit
svårt, om det hade förelegat en vilja
att nå en samlande deklaration, att redan
då komma fram till en sådan.

Den enda punkt, där jag möjligen
hade missuppfattat herr Ohlin år 1950,
var när jag yttrade mig om den polisiära
övervakningen av arbetsmarknaden.
Det var väl den enda punkt i mitt
interpellationssvar, där det fanns en
annan mening antydd än den jag trodde
att herr Ohlin företrädde. Jag sade, att
jag för min del icke kunde leka med
tanken att kriminalisera en åskådning

2 — Andra kammarens protokoll 1052. Nr lfr.

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

eller förbjuda på densamma grundade
politiska partier. Så tilläde jag — det
är möjligen på denna punkt jag nu
skulle ändra mina uttryck — att för
min del tror jag dessutom, tydligen i
motsats till herr Ohlin, att det ur olika
synpunkter skulle vara ytterst betänkligt
att lägga stora delar av vår arbetsmarknad
under polisiär kontroll på sätt
som interpellanten ifrågasatt. Mot denna
tolkning av interpellationen vände sig
herr Ohlin mycket bestämt och sade
att det var en vantolkning. Han har
aldrig, sade han, ifrågasatt en polisiär
övervakning av arbetsmarknaden. På
den punkten kan jag alltså tänka mig
att ändra på mitt interpellationssvar
pingstaftonen 1950, nämligen att jag
icke vill tillskriva herr Ohlin den uppfattningen
att arbetsmarknaden skall
underkastas polisiär övervakning.

Jag använde huvudparten av mitt anförande
1950 till ett frontalt angrepp
mot det kommunistiska partiet och den
kommunistiska ideologien. Jag ansåg
det nödvändigt att begagna tillfället till
att genom citat ur kommunisternas
skrifter och direktiv samt genom att
tala om för kammaren vad man på kommunistiskt
håll år 1950 ansåg om exempelvis
den regim, som vi har i vårt land,
visa vilken inställning kommunisterna
har. Däri låg tyngdpunkten i mitt anförande.

Jag tror som sagt inte att det skulle ha
mött några större svårigheter, om man
då från oppositionens sida hade velat
nå fram till den enighet som man tydligen
kan nå i dag, att också uppnå en
sådan utan att detta på någon punkt
behövt innebära en ändring av vad jag
då anförde.

Men vi skall väl inte bråka om vad
den ene eller andre sade eller inte sade
år 1950. Det är tämligen oväsentligt i
dagens läge. Vad jag nu vill ta fasta på
är, att vi tycks vara överens om —
även om vi inte sagt så mycket därom
— att kampen mot demokratiens fiender
är en livsfråga för vår demokrati

liksom för alla demokratier. Vi är överens
om att den kampen i första hand
måste föras genom en uppfostringsoch
upplysningsverksamhet som klarlägger
för medborgarna vari skillnaden
ligger mellan demokrati och diktatur.

Vi är väl också alla överens om att
ett viktigt moment i kampen mot ytterlighetsriktningarna
är att samla huvudmassan
av landets befolkning kring
positiva målsättningar och på det sättet
använda samhällsmaskineriet för
att skapa så goda samhällsförhållanden
och levnadsförhållanden som möjligt
för medborgarna. Genom att gå de vägarna
har demokratien i vårt land blivit
fast förankrad.

Vi kunna numera glädja oss åt att
det är obetydliga minoriteter som leker
med tanken att avskaffa demokratien
och införa diktatur i stället. Men tyvärr
har det visat sig att bland dessa numerärt
obetydliga minoriteter insmugit sig
landsförrädiska element, som kan vålla
betydande skadegörelse för just de intressen
som den överväldigande folkmajoriteten
sluter upp kring och anser
vara värda att försvara. Det är detta
förhållande som har gjort att vi med
så mycket allvar fått diskutera polisiära
åtgärder. Det dilemma, som präglar
både mitt och herr Ohlins anförande,
beror på att vi båda är anhängare
av en demokratisk åskådning. Vi vill
icke förfölja någon på grund av vederbörandes
politiska uppfattning. Vi vill
icke heller ha till stånd en polisövervakning
över arbetsmarknaden, men
vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska
element och förhindra dem
att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse.
Här gäller det att försöka finna
en lösning som icke innebär ett hot mot
medborgarnas individuella frihet. Det
är då jag säger, att om det skall lyckas
oss att hävda samhällets intressen samtidigt
med bevarandet av medborgarnas
rörelsefrihet, måste vi ha en kontinuerlig
medverkan och vaksamhet
ifrån den stora folkmajoriteten, vars

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

intressen vi anser oss satta att bevaka.
Det fordras att dessa medborgare hjälper
samhällets myndigheter i deras
ömtåliga uppgift.

Det var, herr talman, ingen polemik,
det var bara en sammanfattning.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Den debatt, som vi har att föra här i
dag, bör bli en manifestation av demokratisk
enighet i kampen emot landsförrädiska
element. Jag skall inte alls
syssla med den snö som föll i fjol utan
skall uppehålla mig vid själva diskussionsämnet
här i dag.

Om man tar hänsyn till olika omständigheter
så får nog statsministerns svar
på de framställda frågorna anses ganska
tillfredsställande. Vad beträffar speciellt
en reservation som statsministern
gjorde, hade jag dock för min del gärna
sett att den blivit något annorlunda uttryckt.
Jag skall strax återkomma härtill.
Först skall jag be att få göra ett
par allmänna reflexioner.

Tydligen hyser de synliga och osynliga
kommunistledare, som också talar
svenska, en viss och stigande respekt
för den svenska säkerhetspolisen. Sedan
denna börjat få de resurser och
den personal som är ofrånkomligen
nödvändiga för kampen mot den organiserade
illojaliteten, har spelet säkerligen
blivit mera spännande men
framför allt farligare. Offentlighetens
klara och kalla ljus är inte välkommet
i de skrymslen där man odlar förräderiets
mögelsvamp. Men de verkliga obehagen
hotar från annat håll. De kommunistledare,
som har sin tjänstgöring
förlagd till vårt land, har varit oförsiktiga.
De riskerar, att bli ställda till ansvar
för tjänstefel.

Den svenska polisen har ovedersägligen
kunnat påvisa förbindelser mellan
avslöjade spioner och kommunistiska
partiinstanser. Detta är något som
ur de kommunistiska ledarnas synpunkt
måste vara bra mycket värre än landsförräderi.
Det är ett brott mot hela or -

ganisationens bärande princip ■—■ att
absolut skilja på dess två huvudlinjer,
den politiskt-ideologiska och spionsabotagelinjen.
Den kommunistiska
världsorganisationens direktion är naturligtvis
inte beredd att satsa ett öre
eller rättare sagt en kopek på sin svenska
filial i dess egenskap av politiskt
revolutionärt kraftcentrum. Man vet
lika bra i Moskva som här, att det
svenska kommunistiska partiet räknar
åtskilliga uppriktiga anhängare — människor
som tror på Lenin, på Stalin,
på Mao-tse-Tung, ja t. o. m. på Ny Dag.
Men ledningen i Moskva vet också att
längre än till apelsinkastning mot
spanska legationen får man inte majoriteten
av dessa människor.

Man vet säkert vem Hilding Hagberg
är, men man inbillar sig inte ett ögonblick,
att det skulle vara möjligt att få
ut honom i något så obekvämt som en
revolution. Av en revolutionär massrörelse
kräver man i Moskva något annat
än studiecirklar i marxism och
klanglösa skällsord om dollarimperialism.
Man nöjer sig inte ens med revolutionära
oljemålningar. På de hängivna
medlemskadrerna och sympatisörerna
ser man alltså säkert med affärsmässigt
lugn.

Sin huvuduppgift har dessa vilseledda
och konsekvent felinformerade
människor som rekryteringsbas. Sveriges
kommunistiska parti är den stora
silen, där ett par hundra tusen godtrogna
kommunister silas igenom tills
en bottensats på ett par tusen pålitliga
moskvaagenter blir kvar, användbara
för det ryska utrikesministeriets syften.

Hur blir dessa agenter omhändertagna,
hur får de sin utbildning? Vi torde väl,
herr talman, här i landet ha fyra till
femhundra kvinnor och män, som har
utbildats vid den internationella kommunismens
revolutionära högskolor i
Sovjet. Här får de inte bara lära sig, att
Trotskij var eu skurk, att alla Amerikas
negrer i själva verket är övertygade
marxister och att det var ryssarna som

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

uppfann tryckkokaren. Bland eleverna
i dessa högskolor väljer man tydligen
ut personer lämpliga för att organisera
den spionage- och sabotageverksamhet,
som ingår som ett led i den kommunistiska
rörelsen i varje enskilt land. Vad
de höga herrarna i Moskva är beredda
att satsa på bär i Sverige är uppenbarligen
sabotage- och spionagelinjen,
kompletterad med defaitistisk propaganda.
Alla tecken tyder på det liksom
på att man med hänsyn till vårt lands
läge är beredd på att göra särskilt betydande
ekonomiska uppoffringar just
nu. Dessa avvägs dock säkerligen efter
kallt affärsmässiga grunder. Man vet
vad en bataljon, ett regemente och en
division kostar i uppsättning och underhåll.
Man kan, visserligen approximativt
men ändå med en viss grad av
säkerhet, räkna ut vad en välorganiserad
spion- och sabotageliga kan vara
värd. Den ekonomiska jämförelsepunkten
ger sig själv.

Naturligtvis skulle det vara utomordentligt
intressant att få två problem
närmare belysta. För det första; på
vilka vägar går pengarna från centralkassören
i Moskva till de slutliga mottagarna
i Stockholm? För det andra:
på vilket sätt utövas kontrollen över
verksamheten? Ingen kan leva i den
tron, att de politiska affärsmännen
skulle låta sin filial i vårt land eller i
andra länder arbeta utan kontroll. Vad
man med säkerhet vet är, att denna går
på två linjer, dels mera reguljärt via en
viss ambassad från Stockholm, där en
representant för den hemliga polisen
är ständigt stationerad, dels med hjälp
av speciella emissarier av olika nationalitet,
vilka utsändes direkt från centralbyråerna
på andra sidan ryska gränsen.
Hur samverkan organiseras är det ingen
som vet, ingen utanför en mycket liten
krets.

Att närmare utreda vägarna för penningleveranserna
är i utpräglad grad en
polisiär angelägenhet. Det är brottsligt
enligt svensk lag att mottaga eller för -

medla pengar av detta slag. Förmodligen
kommer vanliga metoder till användning:
underhandstillskott från diverse
mer eller mindre obskyra importföretag,
direkta leveranser över legationer
och smuggling på vanligt sätt. En
omständighet som också skulle förtjäna
en närmare undersökning är det plötsliga
köpintresse för svenska svartabörskronor,
som då och då dyker upp inte
minst i Schweiz. Det finns tecken som
tyder på att dessa illegala pengar återvänder
till Sverige och där användes
för illojal och illegal verksamhet.

Vad som, herr talman, hänt de senaste
åren på spion- och sabotagefronten
måste emellertid i högsta grad komma
oss att uppmärksamma det sätt varpå
sovjetambassaden och den närstående
institutioner missbrukar den vidsträckta
rörelsefrihet, som deras tjänstemän
åtnjuter i Sverige, i bjärt kontrast till
den kaserntillvaro, som de utländska
diplomaterna i Moskva tvingas föra.
Låt mig erinra om följande.

Det var legationssekreteraren Vinogradov
som efter Ny Dag-redaktören
Rogebys förmedling kontaktade marinspionen
Andersson med för det svenska
östersjöförsvaret så ödesdiger effekt.
Vi ha den ryske diplomaten Slepenkov,
utvisad 1946 för marinspionage, Michailov,
utvisad 1947 för olovliga upptäcktsfärder,
bland annat i Tornedalen, Vassili
Konnov, utvisad 1947 för spionage
i Tornedalen, Alexis Bakourski, avslöjad
som spion vid Tornö och Utö kustförsvarsområde
i Stockholms skärgård,
Karel Cirtek, utvisad 1948 för »studier»
i Stockholms norra skärgård, Leonov
och Brissov, svampplockare på Järvafältet,
när ett militärförband mobiliserade,
Orlov, uppdragsgivare för Hilding
Andersson, Laritjev, hemskickad efter
mystiska segelturer i inloppet till Stockholm.
Vi har också andra: den i radiospionaget
i Midsommarkransen inblandade
Fomenkov, Sidorenko på Intourists
turistbyrå, som organiserade pansarspionaget
osv.

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

i Aten har en omfattande process ägt
rum mot 39 kommunistiska spioner. Deras
organisation har varit perfekt liksom
deras utrustning. Stora summor
har ställts till deras förfogande ur Kominforms
kassor. Verksamheten organiserades
under den tid då den ryske ambassadör
och konteramiral, som nu sitter
i Stockholm, var placerad i Aten.
Denne torde alltså med en viss förvåning
kunna konstatera, att Sovjetunionens
vänner är ovanligt livaktiga både
i söder och norr.

Tillåt mig, herr talman, att sammanfatta
dessa reflexioner i några huvudpunkter.
För det första! F''ör dirigenterna
i Moskva måste det klargöras, att det
svenska folkets överväldigande flertal
just nu ser med utpräglad misstro på
den verksamhet som bedrivits av sovjetrepresentationen
i Sverige. Det är
verkligen inte alls svårt att förstå, att
många människor för närvarande inte
uppfattar dessa sovjetorgan som institutioner
för utvecklande av vänskapliga
och affärsmässiga förbindelser mellan
Sverige och Ryssland utan som redskap
för utforskande av de anordningar vi
vidtagit för att försvara vår nationella
och demokratiska frihet.

För det andra! Det måste nu definitivt
bli slut på godtrogenheten och
omisstänksamheten inför sabotage- och
spioneririskerna. Den upplysningsverksamhet,
som den svenska pressen bedriver
mot dessa risker, är av ovärderlig
betydelse för att hos allmänheten inskärpa
nödvändigheten av vaksamhet
och beredskap, men här måste självfallet
även myndigheterna draga sitt
strå till stacken, framför allt myndigheter
och företag inom alla utsatta områden
har en självklar skyldighet att inom
den demokratiska rättsordningens
ram vidtaga alla de mått och steg, som
kan erfordras för att så långt möjligt
skydda oss emot den kommunistiska
femtekolonnverksamheten.

Frånvaron av uttryckliga och preciserade
instruktioner härom kan aldrig ur -

säkta underlåtenhet att handla medan tid
är. Detta gäller givetvis alldeles oberoende
av om det rör sig om statliga eller
kommunala myndigheter. Finns det bestämmelser
i nuvarande instruktioner,
som hindrar nödvändiga skyddsåtgärder,
måste regeringen eller vederbörande
kommunala ledning varskos härom,
och det är deras sak att tillse att bestämmelserna
blir ändrade. Regeringen
har emellertid på detta område det primära
ansvaret. Den måste naturligtvis
stå i en sådan oavbruten kontakt med
de kommunala myndigheterna, att den
kan förvissa sig om att dessa gör vad
på dem ankommer. Regeringen måste
även i förhållande till enskilda företag
med i detta sammanhang ömtåliga funktioner
vara vägledande och rådgivande.
Över huvud taget måste vi här över
hela fältet eftersträva ett förtroendefullt
samarbete mellan statsledningen å ena
sidan och kommuner och privata företag
å den andra.

Slutligen för det tredje! Det kommunistiska
partiets otvetydigt landsförrädiska
karaktär måste nu vara uppenbar
för alla. När, herr talman, en av krigets
största radiospionagehistorier avslöjades,
fann man bl. a. en rulle koppartråd.
Den ledde polisen så småningom
till ett trådspinneri inne på gården
till det hus, där Sveriges kommunistiska
parti bär sitt högkvarter. Det låg något
djupt symboliskt i detta fynd. Trådarna
från samma högkvarter till Moskva har
under det senaste halvåret undan för
undan nystats upp.

Ingenting kan bevisas mot de svenska
kommunistledarna — säger dessa herrar
själva med darr på stämman och
med den trygghet, som i god tid vidtagna
förberedelser skänker. För en
kommunistledare är den tryggheten säkert
både större och vanligare än den
trygghet det goda samvetet kan ge
vanliga människor. Så mycket har
emellertid kommit fram på olika vägar
och i olika sammanhang, att de
ledande instanserna inom den kommu -

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

nistiska rörelsen redan är svårt komprometterade.
De vanliga enkla medlemmarna
i partiet är varken spioner
eller medvetna om spionaget. De är
inte bedragare utan bedragna. Dessa
människor har fått dela samma öde
som de kommunistiska partimedlemmarna
i alla övriga länder, ett öde,
som fullt tydligt framstår först dagen
efter maktövertagandet. I den stunden
framstår de kommunistiska ledarna i
sitt rätta ljus — som lydiga redskap för
den sovjetryska imperialism, som hotar
världens fred. Stalin säger i sina skrifter,
band 10, s. 5: »Internationalist är
den, som utan förbehåll, utan vankelmod
och obetingat är beredd försvara
Sovjetunionen, ty Sovjetunionen är den
världsrevolutionära rörelsens bas; men
att försvara, att föra denna revolutionära
rörelse framåt är omöjligt utan att
försvara Sovjetunionen».

Tydligare kan inte den kommunistiska
internationalismens verkliga syften
och verkliga mål angivas. Medlen
i vårt land heter i första hand spionage
och förberedelse för sabotage.

Herr talman! Den kommunistiska
oskulden är vit som arsenik. Den är
också farlig som arsenik.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Uppdagandet under den senaste tiden
av omfattande spioneriverksamhet i
vårt land har uppenbarligen verkat som
en chock på allmänheten. Men man har
också samtidigt fått upp ögonen. Den
tämligen diffusa uppfattningen om
vad kommunismen i vårt land innebär
har ersatts av en väsentligt klarare syn
på förhållandena. Många tror ju om
kommunismen, att den i själva verket
är bara en politisk meningsriktning,
som socialt o. s. v. är synnerligen radikal.
Andra med något klarare syn på
saken vet ju, att här är det fråga om
en helt annan ideologi än den vi i västerlandet
bekänner oss till. Man vet att

här är fråga om en samhällsåskådning,
som vi under inga förhållanden kan
acceptera, en samhällsåskådning som i
sig själv inrymmer praktiskt taget all
den ofrihet som man kan tänka sig.

Detta har naturligtvis stått klart för
många redan tidigare, men nu frågar
man sig: Är inte möjligen kommunismen
i vårt land ändå en rörelse, som
är ännu farligare, en rörelse som på sina
håll målmedvetet medverkar till att underminera
vårt försvar? Det må ursäktas
var och en som gör den reflexionen.
Hur det kommunistiska partiet än
bemödar sig att svära sig fritt från
varje beröring med dessa spioneriföretag
och med andra möjligen förekommande
men ännu okända, så kan partiet
aldrig värja sig för anklagelsen att
genom sitt ständiga misstänkliggörande
av den svenska demokratien och sitt
samtidigt kritiklösa glorifierande av
förhållandena bakom järnridån ge fanatiska
bekännare av sin lära den föreställningen,
att det för en klassmedveten
arbetare är en berömvärd gärning
att handla såsom Andersson, Enbom
och co har gjort.

Till detta kommer faktiskt att de personer,
som ingår i denna firma och som
nu alltså ertappats med spioneriverksamhet,
samt och synnerligen på olika
sätt haft kontakt med den kommunistiska
rörelsen i vårt land. En har varit
platsredaktör i Norrskensflamman, en
annan arbetade där som volontär, en
tredje har varit medlem av en kommunistisk
klubb, en fjärde har varit med
om att bilda kommunistiska klubbar,
och en femte har kandiderat på en
kommunistisk valsedel. En sjätte har
varit korrekturläsare och innehaft annan
funktion i en kommunisttidning

o. s. v., o. s. v. Den indignation, som
nu uppenbarligen vänder sig mot de i
spionaget direkt aktiva, drabbar därför
också med rätta det parti, där dessa
hör hemma. Den indignationen tycks
dess bättre ha varit entydig hos alla de
medborgargrupper, som i ett sådant

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

svek mot vår egen säkerhet ser ett det
skändligaste brott av alla.

Nu gäller det alltså att se upp med
en organisation, om vilken man på tämligen
goda grunder kan säga, att många
inom densamma bedriver en verksamhet,
som äventyrar vårt försvar. Det
gäller därför att till varje pris se till,
att försvaret behålls vid sin fulla effekt.
— Jag ber om ursäkt för att jag
kommer att upprepa åtskilligt av vad
som sagts tidigare, men för en viss fullständighets
skull är det nödvändigt. I
detta sammanhang spelar sekretessen
en mycket betydande roll. Man bör inte
tala om saker och ting för vänner och
bekanta, om man har anledning misstänka
att det gäller ömtåliga ting som
bör hemlighållas och ömtåliga ting, beträffande
vilka det skulle kunna leda
till skada om de kommer till illvilliga
människors kännedom.

Jag skall också ta mig friheten att i
detta sammanhang rikta en maning till
pressen att inte i otid blotta pågående
undersökningar rörande olika fall. Det
kan hända, och det har också på senare
tid hänt, att genom sådana meddelanden
vederbörande har fått en varning,
vilket medför att polisens arbete
väsentligt försvårats.

En kontroll av dem som innehar ömtåliga
befattningar har vi redan talat
om här liksom också om en intensifierad
verksamhet för att uppdaga
spionage.

Beträffande en viss detalj finns nu
upprättat ett förslag, syftande till att
försvåra pusselläggandet, försvåra samlandet
av detaljer för att på det sättet
få fram en bild av förhållanden i de
hänseenden, som över huvud taget har
betydelse i fråga om vårt försvar. Det
gäller offentliggörandet av statistik och
andra uppgifter från förvaltning och
näringsliv. Det finns, som jag nämnde,
upprättade förslag till vissa åtgärder
i detta hänseende, närmast gående ut
på att man vädjar till olika företag om
sekretess samtidigt som man ger dem

en utväg att få klart för sig i vad mån
uppgifterna i det hänseende jag här talat
om kan betraktas som känsliga.

Den skärpning av tvångsmedelslagen,
som riksdagen helt nyligen beslutade
om, är säkerligen också av inte ringa
betydelse i detta sammanhang, och detsamma
kommer naturligtvis att bli fallet,
om riksdagen bifaller de krav på
ökade anslag för den s. k. säkerhetstjänsten,
som nu har ställts inför riksdagen.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga, att en organisation, syftande till
att uppdaga och bekämpa spionage,
bygger man ju inte upp på en dag, utan
den är resultatet av flera års ansträngningar.
Det gäller att få fram ur alla
synpunkter lämpliga personer för
denna mycket ömtåliga uppgift. Men
en av de allra viktigaste sakerna i detta
sammanhang är just den, som statsministern
och efter honom andra talare
så starkt har understrukit, nämligen att
allmänheten gör klart för sig att dess
medverkan är en nödvändig förutsättning
för att man över huvud taget skall
nå fram till ett resultat i detta hänseende,
och jag tror att appellen från
statsministerns sida i dag kommer vid
ett psykologiskt synnerligen gynnsamt
tillfälle.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Det som har försiggått nu en
stund bär i kammaren skall väl ge en
liten föraning om hur kommunistiska
partiets motståndare tänker driva sin
valrörelse. Det var ju i och för sig inte
någonting nytt som här framkom. I de
väsentliga dragen var det väl en repetition
av de simplaste utfallen som
gjordes för tio år sedan, medan ännu
Hitlers stjärna stod i zenit och då han
gav herr Hedlund i Rådom de uppgifter
om kommunismens dåligheter, som
herr Hedlund i dag tycks anse särskilt
uppfriskande.

Innan jag går in på att granska en
del av vad som har förekommit här

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

skulle jag emellertid vilja göra några
reflexioner till utgångsläget, för att inte
säga grundvalen för denna märkliga
kampanj.

Det skulle väl i så fall vara ganska
naturligt att knyta an till den nya vitalitet
och kampvilja som herr statsministern
har tillägnat sig under sin vallfärd
i västerled. Herr Erlander fick ju
inte sina armar omvridna när han kom
till Washington. Det skulle ha blivit
fallet tre år tidigare, om man får tro
Washington Post och dess talande beskrivning
av den svenska utrikespolitiken,
att alliansfriheten är en bättre
beskrivning än neutraliteten på den
svenska politiken.

Varför fick inte herr Erlander sina
armar omvridna, för att använda den
amerikanska terminologien? Var det på
grund av vad han sade eller kanske på
grund av vad han inte sade? Var det
på grund av hans redogörelse för det
svenska försvarets tillstånd? Var det för
att han utnämnde de amerikanska dollarfurstarna
till världens ledare, ett
märkligt uttalande i en värld delad i
två läger, där på tredjedelen av detta
århundrade en tredjedel av mänskligheten
slagit in på socialismens väg? Har
det kanske någonting att göra med
den demokratiske senatorn Warren
Magnussons uttalande, han som presenterade
herr Erlander för senaten och
sedan offentligt förklarade, utan att dementeras
av herr statsministern, att
flera diskussioner med herr Erlander
gett honom övertygelsen att — jag citerar
Morgon-Tidningen — »Sveriges
kurs är den att det kommer att inlemmas
i Atlantpakten»? Herr Erlander vill
gärna att vi skall tro hans neutralitetsdeklarationer
samtidigt som han enligt
Morgon-Tidningen på god engelska
och med äkta amerikansk politisk accent
förklarar: »Man kan inte bygga
en tillräckligt stark militär mur mot
aggressionen på bekostnad av den ekonomiska
muren mot en kommunistisk
infiltration. Man måste ha bägge.» Vi

förstår att herr Erlander kunde mottas
som en ärad gäst och jämföra sitt mottagande
med mottagandet av drottning
Juliana.

Jag skulle här vilja göra en erinran
om vad som förekom i riksdagens utrikesdebatt
den 27 februari. Äras den
som äras bör, först högerledaren herr
Hjalmarson, som tidigare förgäves
kämpat med herr Ohlin om rätten att
spela första fiolen i den antikommunistiska
orkestern. Så här hette det:
»Vi har ingen egen linje — vi kan inte
stå neutrala i ett krig mellan västmakterna
och Sovjetunionen... vi bekänner
oss till västerlandet och vi är beredda
att ta konsekvenserna därav.»
Eller herr Ohlin: »Västmakternas upprustning
är enda räddningen ... den
svenska upprustningen är ett stöd åt
västmakternas utrikespolitik .. . Sverige
får inte stå neutralt i Förenta Nationerna
utan måste ta ställning för
västmakterna.» Herr statsministern förklarade
sedan, att regeringen och den
borgerliga oppositionen var överens i
de utrikespolitiska frågorna.

De män som talat på detta sätt ogillar
kommunisterna och med all rätt.
Vi fördömer och bekämpar hela den
politik som uttryckes i de av mig här
angivna satserna. Vi förstår väl att
folk som genomfört en sådan utrikespolitik
har behov av avreageringsmedel.
Det förs ett dubbelspel med Sveriges
fred. Under neutralitetens mask
har vårt land kopplats in i en politisk
ekonomisk blockbildning med Atlantpaktsstaterna.
Att detta har ett samband
med den antikommunistiska
kampanjen är lika naturligt som att
hitleristerna på sin tid förberedde det
andra världskriget under antikommunistiska
paroller.

Den antisovjetkampanj som utvecklats
började redan vid krigsslutet. Den
fördes från början bara av några borgerliga
tidningar. Det som är illavarslande
är särskilt att denna kampanj nu
övertagits av den svenska regeringen,

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

och därför kan vi inte underlåta att
ställa in denna kampanj i dess utrikespolitiska
sammanhang. Jag kan försäkra,
att det inte är av omtanke om
vårt personliga välbefinnande som vi
är oroade över densamma.

Nej, mina damer och herrar, dessa
metoder kan inte skada kommunistiska
partiet. Polisfantasier, även när de
framförs av högsta polischefen, kan
inte kompromettera den kommunistiska
åskådningen, som herr Ohlin i dag
vill sätta på de anklagades bänle. Bara
att försöka att snudda med kriminalitetens
stämpel vid den åskådning, som
accepterats av mer än halva mänskligheten
och som leder folken i en tredjedel
av världen, bl. a. i världens största
stater, är så grönköpingsmässigt småsint
och inskränkt, att det kräver en
självutplåning av upphovsmännens eget
förstånd. Kanhända kan ni göra det
politiska klimatet litet frostigare en tid,
men sådant är tillfälligheter. Med sådana
metoder kan ni bara svetsa ihop
kommunistiska partiet och stärka dess
medlemmar i övertygelsen att de kämpar
för en rättfärdig sak, att deras
sköld är blank, att deras partis avsikter
och metoder är hederliga och fullt
försvarliga. — Det kan hända alt denna
glada uppsyn plötsligt stelnar i en
grimas.

Sveriges kommunistiska parti har
snart verkat i 35 år. Det mötte från
första dagen reaktionens hat. Det har
genomgått förtigandets och förlöjligandets
perioder liksom tider av förtal,
beskyllningar och repressalier av skiftande
slag. Dess medlemmar har ömsevis
framställts som osjälvständiga medlöpare
och som medvetna skadegörare.
Dess ledning har överösts med anklagelser
och gemenheter. En hel armé
av skickliga polismän, av fala angivare,
av tjallare och provokatörer har anställts
av staten för att kompromettera
partiet och dess ledning. Ingen människa
tror väl att det är av brist på
skicklighet, ekonomiska och personel -

la resurser som man hittills förgäves
har ansträngt sig för att få täckning för
anklagelserna om landsförrädisk verksamhet.
Alla vet att det inte saknas
ond vilja. Alla vet också, att våra
fiender inte skulle ha tvekat att slå
till mot vårt parti om de funnit en formell
grund härför. Men, mina damer
och herrar, varför har man inte under
dessa 35 år kunnat ställa en enda av
partiets ledande män eller kvinnor inför
rätta för sådana straffbara landsförrädiska
handlingar som man har
försökt anklaga oss för? Jo, helt enkelt
därför att kommunistiska partiet inte
sysslar med sådan verksamhet.

Den interpellation och den enkla
fråga som statsministern i dag har besvarat
har inte med omsorg om lagen
och rikets säkerhet att göra. Den.
måste i dag ställas in i sambandet med
den utrikespolitiska orientering som
jag redan har talat om. Den har också
ett samband med den ekonomiska politiken,
vars målsättning, för att erinra
om ett statsministerord, är att
dämpa konjunkturen, att framkalla som
han sade »lokal» arbetslöshet, och det
har också med våra medborgerliga frioch
rättigheter att göra, med frågan om
Sverige i den inre politiken skall
strunta i sans, hänsyn och iakttagande
av demokratiska och parlamentariska
former. Så ser jag denna interpellation.

Herr Ohlin har inte ställt sina frågor
därför att han svävar i okunnighet
om regeringens åtgärder eller innebörden
i dess väntade svar. Det finns alltför
många kända fakta om hur regeringspartiet
tagit Enbomshistorien på
entreprenad för att några tvivel skulle
kunna uppstå i den frågan.

Regeringschefen kan med viss tillförsikt
peka tillbaka på den krokiga
väg, som han tillryggalagt sedan 1948,
när krigsårens försök att kriminalisera
den kommunistiska rörelsen återupptogs,
denna gång med Bertil Ohlin som
pådrivande kraft. Det är inte bara en
krokig väg, det är rena kräftgången

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

regeringen vandrat från en viss då deklarerad
vakthållning kring de demokratiska
spelreglerna och anständigheten
vid bedömningen av politiska motståndare
till ett polistänkande av det
mest primitiva och reaktionära slag.
Visst, herr Erlander står stark inför
den amerikanska opinionen nu. Han
har äran av att en politisk åskådning
officiellt svartprickas, att hederliga arbetare
jagas från sitt arbete, berövas
sin försörjning och sitt hederliga rykte
på misstanken att vara kommunister.
Han kan, om han så vill, med beklagande
peka på arbetsdomstolens konservatism,
då den underkänt hans regerings
handlingssätt med hänvisning
till vår grundlagsmässigt garanterade
åsiktsfrihet, till kollektivavtalens bestämmelser,
till föreningsrätten och till
facklig praxis.

När herr Ohlin frågar, om vår politiska
polis har tillräckliga resurser,
kan herr Erlander också peka på kända
fakta av stor slagkraft för det s. k.
västerländska polistänkandet. Hans regering
har gjort en stor konst i Sandlerkommissionens
avslöjande. Han har
uppväckt Gestapo från de döda. Under
tal om att man måste minska tryggheten
för medborgarna för att kunna öka
den för riket, har han återinfört krigsårens
tvångsmedel: rätten till telefonavlyssning,
brev- och telegramspionage,
rätten till husrannsakningar, rätten
att anhålla folk upp till trettio dagar
utan åtal, rätten ... nej, vad säger jag,
herr talman, krigsårens rättslöshet och
polisgodtycke. Under regeringens beskydd
har en ny häxbrännarkampanj
satts i gång i pressen. Försvarsministern
låter fotografera sin trumpna och
trevliga nuna i sällskap med Fantomen
och de nakna flickorna i den pornografiska
Vecko-Revyn och ger indirekt
auktorisation åt de dummaste lögner
och en antikommunistisk propaganda,
vars höjdpunkt och — jag tror jag gott
kan säga — avsikt framgår av följande
citat: »Hade det varit i Finland, skulle

Flamman ha brunnit för länge sen, sa
man.» Man gjorde ju så för tolv år sedan
också, när en liknande förgiftad
och förljugen propaganda marsnatten
1940 förde in mördarbandet i Norrskensflammans
hus i Luleå, varvid fem
oskyldiga människor mördades.

Regeringens partidistrikt i Norrbotten
författar polispamfletter mot kommunismen
och åstadkommer alltid en
välvillig applåd i Radiotjänst, för att
inte tala om det alldeles särskilda utbrott
av Forrestalsjuka, som en kalixbo
drabbades av i samband med den senaste
pamfletten. Man känner sig hågad
att fråga: Kan detta verkligen vara

gamla sansade Sverige? Finns det inga
hämningar, inget sinne för proportioner,
finns det ingen nobless?

Det finns också andra resultat, som
statsministern kunde anföra för att
lugna den Ohlinska oron. Jag har talat
med en partimedlem i Norrbotten. Han
har hållits av polisen i sex dagars förhör,
och han har sedan presenterats i
hela pressen som spion på den obevisade
misstanken, att han skulle ha räknat
de tyska trupptransporttågen på
våra järnvägar under kriget. En annan
häktades mot sitt nekande, därför att
Enbom påstår, att han räknat dessa
tysktåg. Om en av de häktade påstås
det, att han har berättat om Kalixlinjen
för Enbom. Jag kan säga lika bra här
som annorstädes, att i Norrbotten talar
var och varannan människa om Kalixlinjen.
Det var där, brukar man säga,
som de finska och tyska officerarna
sprang ut och in som barn i huset. En
av de häktade påstås till och med ha
berättat om driftvärnet, en organisation,
vars existens ju är fullt öppen.

Och så konstrueras det, medan våra
bästa polishjärnor här i landet arbetar
dag och natt. Vår politiska polis sliter
i allt, som är inom räckhåll, anhåller
och häktar på en misstanke eller Enboms
påstående, allt i skydd av hemligstämpeln.

Det har tydligen skett vissa föränd -

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

ringar beträffande de ursprungliga dispositionerna
för behandlingen av den
s. k. Enbomsaffären. Får man tro det
som skrivits på sistone, har polisen nu
försökt ta upp de tyska trupptransporterna
på våra järnvägar under krigsårens
tidigare skeden för att därigenom
tvinna en snara mot det kommunistiska
partiet.

I ett fall — och det gäller den man
som nyss här har talats om — tycks det
vara fullt klart, att han nu skulle ha
suttit häktad i stället för att vara på fri
fot, därest polisen hade kunnat leda i
bevis, att han för den norska motståndsrörelsen
räknat Hitlers trupptåg på våra
järnvägar.

Var det kanske detta herr Ohlin tänkte
på, när han i sin interpellation talade
om den senaste tidens avslöjanden
om kommunistisk spionverksamhet i
landet? Nej, herr talman, det är inte
möjligt, säger jag, att ens herr Ohlin
skulle vara så omdömeslös, att han inleder
en politisk process i riksdagen på
sådan grundval och att han skulle anse,
att dessa olycksaliga tyska trupptåg
kunde användas som motivering för att
beröva, som han själv säger, »personer,
som äro kända för kommunistisk inställning»
både sitt dagliga bröd och
personliga heder.

När han den 19 februari läste upp sin
interpellation i riksdagen skymtade de
tyska trupptågen i långt avlägset fjärran.
Enbomsliistorien lovade någonting
helt annat. Han hade klätts upp av polisen,
och från samma källa hade det
meddelats, att han var i färd med att
skriva en bok, vari han skulle avslöja,
vilka gruvliga konspiratörer mot rikets
säkerhet som döljer sig i det kommunistiska
partiets ledning. Hans biktfader
in spe hade tillåtits beljuga Bodens
officerare och för hela det svenska
folket presentera dem som oansvariga
människor, vilka utan vidare lät
sig fyllas med alkohol av Enbom medan
densamme tappar dem på militära
hemligheter om fästningen. Man hade

frammanat bilden för folket av Enbom
som eu man, vars karaktär bör motsvara
statsministerns krav, eftersom
han anger sin egen bror. Man har presenterat
honom som en fantomspion,
vilken från Finland fraktar amerikanska
atomhemligheter till ryssarna och
som en ledig stund i den gråtande familjens
åsyn enleverade en finsk spion
från Kemi och fraktade honom till
sovjetgränsen. Det var stora bragder av
en man, som därtill inte skaffat utlandspass.
Det kanske kan förklara de förväntningar
herr Ohlin knöt till denna
historia.

På detta byggde i vart fall pressen
sin förtalskampanj mot det kommunistiska
partiet. Enskilda regeringsmedlemmar
blamerade sig, medan herr Ohlin
hade mage att tala om »den senaste
tidens avslöjanden om kommunistisk
spionverksamhet».

De s. k. tysktågen var samlingsregeringens
värsta belastning, och den vållade
den värsta samvetsnöden hos vårt
folk. Nästan alla svenskar hatade liitlerisinen
och avskydde nazitrupperna.
Ännu mer: nästan alla kände sig solidariska
med norska folkets hiältekamp.
Men redan när kampen om Narvik rasade
våren 1940 och tyskarna en tid
var underlägsna, började dessa trupptransporter.

General Douglas, som då var chef för
övre Norrlands försvar, skriver i sin
bok »Jag blev officer» om »transporten
på svenska järnvägar av tysk s. k. sjukvårdspersonal»:
»Regeringen hade tilllåtit
att sådan personal och material
överfördes till Dietl. Att det rörde sig
om utlärd militärpersonal stod fullt
klart, och det retade mig att se denna
transport passera genom området.» Ja,
det retade många, många flera än Douglas.
När norska folkets hödlar genom
Sverige växlades i olika riktningar
grodde en folkvrede fram, som skulle
ha kunnat resultera i nästan vad som
helst, om inte känslan av disciplin och
osäkerhet hade tyglat förbittringen. Och

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

det blev inte bättre, när våra järnvägar
kopplades in för att mata den tyska
fronten mot Sovjetunionen. Fjorton månader
tidigare, den 15 april 1940, hade
den svenska regeringen framfört vårt
folks tack till sovjetregeringen, därför
att den genom sitt ingripande hade räddat
vårt land från krig och tysk ockupation.
Regeringen påstod om genomfarten
av den s. k. division Engelbrecht,
att detta svek och brott mot neutralitetsrätten
var nödvändigt. Det var den
iskalla egoismens politik, som man sade,
medan dess anhängare teg och led. Jag
tror att vi är ense i en sak, både de
som försvarar och de som bekämpar
denna politik, nämligen att någon heder
vann inte regeringen på densamma.
Den har sedan tröstat sig med att tyskarna
förlorade i alla fall. Ja, det gjorde
de trots regeringens hjälp, trots dess
ansträngningar, trots den politiska polisen,
trots allt.

När Sveriges dåvarande utrikesminister
den 7 maj 1945 i radio framförde
svenska folkets tack till de allierade
för att deras seger även räddat Sverige,
underkände regeringen i verkligheten
sin hjälp åt hitleristerna.

Under denna tid fanns det en del
svenskar, som ville skada hitleristerna
genom att meddela deras fiender vad
som försiggick på de svenska järnvägarna.
Några av dessa svenskar fångades
in av polisen och fick hårda straff.
Hade Sverige varit ett krigförande
eller ockuperat land, skulle de vid
krigsslutet ha belönats som nationalhjältar.
De fick nu i varje fall vara i
fred några efterkrigsår, medan Sandlerkommissionen
tog itu med att tvätta
polisens smutsiga byk.

Nu reser Sveriges konung till Danmark
och hyllar i sköna och riktiga ord
sabotörerna, de kämpande antinazisterna.
Under tiden tar vår politiska polis,
regeringen, dess press och övriga
amerikanska krafter krafttag mot de
danska frihetskämparnas svenska motsvarigheter.

Jag vill göra ytterligare några erinringar
till dessa s. k. spionaffärer. Det
är väl få som vet vad den s. k. marinspionen
kunnat avslöja, eftersom det
viktigaste av rättegången hemligstämplades.
Han hade enligt en stockholmstidning
genom sin verksamhet åsamkat
försvaret skador, som det skulle kosta
en miljard kronor att avhjälpa. Det har
förvånat en del, att regeringen i årets
budget inte begärt ett enda öre för att
reparera dessa påstådda skador. Så
mycket tror jag mig kunna säga till regeringens
försvar som att detta inte
beror på bristande intresse eller ansvarskänsla.
Följaktligen måste det bero
på att påståendet var en bluff. I fråga
om Enbom har propagandan gjort gällande,
att han avbetat och utlämnat resten
av Bodenfästningens hemligheter.
Men hur kan då kommendanten för Bodens
fästning den 14 mars låta genom
T. T. utdistribuera det uttalandet att
inte en enda strategisk hemlighet om
Bodens fästning kommit i otaka händer?
Och hur kan statsministern inför
New York-journalisterna förklara, att
dessa historier skadat kommunisterna
mer än det svenska försvaret? Han utgår
alltså från att propagandan om skadegörelse
mot det svenska försvaret är
en bluff och ingenting annat. Regeringen
uppmuntrar och deltar i denna verksamhet
av helt andra skäl. Och att dessa
skäl bl. a. har att göra med behovet av
att skada den kommunistiska rörelsen
behöver man väl inte betvivla.

Herr Erlander har i mer än två månader
dröjt med svaret på interpellationen.
Varför svarar han nu? Känner
regeringen nu till mer om saken än den
27 februari, då utrikesministern gav sin
förklaring till att inte regeringen ingripit
mot Sovjetambassaden? Efter
detta datum har i vart fall regeringen
vägrat följa det dåliga rådet, som gavs,
att placera Sovjetambassaden i strykklass.

Man tycker förstås, att om en interpellant
åberopar en konkret händelse

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

som motivering för vissa frågor, borde
regeringen finna det angeläget att avvakta
polisutredningen om denna händelse
och noga pröva vad som är fakta
och vad som är förtal. Det går väl inte
gärna att skylla ifrån sig med att ärendet
dragit ut på tiden och att datum
för polisrapporten redan framflyttats
ett halvt dussin gånger.

Nåja, herr statsministern avstår från
att ingå på affären Enbom med hänvisning
till att den ännu inte är utredd.
I stället stöder han sina oerhörda
påståenden och sina rekommendationer
på processen mot den s. k. marinspionen.
Hur litet vi på grund av
hemligstämplandet än känner till om
denna sak, vet vi dock tillräckligt för
att kunna stämpla hans påståenden i
denna fråga som ovederhäftiga. Herr
Erlanders tal om att det råder ett klart
samband mellan marinspionens »politiska
hemvist och hans spionverksamhet»
må jämföras med fakta i målet.
Och faktum är, herr statsminister, att
processen fullt klarlade, att marinspionen
Andersson icke någon gång tillhört
den kommunistiska rörelsen, vare
sig partiet, ungdomsrörelsen eller den
kommunistiska internationalen, såsom
åklagaren i sista stund blamerade sig
med att påstå. Faktum är vidare, att
den s. k. marinspionen motiverade
sina handlingar med amerikanska och
absolut inte med kommunistiska påståenden.
I motsats till marinspionen bestrider
vi tesen om ett tredje världskrigs
oundviklighet, ett bestridande
som icke är en proformasak utan som
utgör själva grunden för vår fredspropaganda,
för den verksamhet som vi i
nuvarande läge anser vara den viktigaste
av all politisk verksamhet, nämligen
försvaret av fredens sak. Och
detta kan ju inte gärna vara någon
hemlighet för herr statsministern. Han
grundar alltså de rekommendationer,
som han tidigare här i dag avgivit,
på ohållbara påståenden.

Herr Erlander erinrar om att han

två år tidigare tröstat herr Ohlin med
påståendet, att »det finns en kommunistiskt
ideologiskt övertygad, partidisciplinerad
elit, som inte tvekar att
förråda demokratien». En osanning
blir inte, herr statsminister, bättre
därför att den upprepas. Det är och
förblir en osanning, att kommunisterna
skulle vilja förråda demokratien. Det
är lika orimligt som de socialdemokratiska
försöken att framställa socialismen
såsom, om inte demokratiens motsats
så dock någonting vilket inte
behöver ha med demokrati att göra. Vi
känner inte till någon socialism utan
demokrati. Socialismens seger kan inte
minska demokratien, än mindre avskaffa
densamma; den kan endast utveckla
demokratien. Socialism betyder
för oss folkstyre i den djupaste demokratiska
mening, men det betyder också,
att de rikas demokrati, penningmaktens
demokrati, utvecklas till en
folkets demokrati.

När statsministern förklarar, att det
kan innebära »en svår självövervinnelse
att polisanmäla någon, till vilken
man har kamratliga, kollegiala, politiska
eller andra relationer», så vet vi
vad som ligger bakom. Det är ett försök
att utnyttja den sunda avskyn mot
spionage för att luckra upp solidariteten
och kamratskapet bland arbetarna,
för att skapa tvedräkt och misstro. Regeringschefen
har tidigare talat om en
åskådning, som kan animera till spioneri.
Nu tycks han vilja göra socialdemokratiska
partiet till en organisation
för spioneri på arbetsplatserna
och den socialdemokratiska åskådningen
till ett tvång till spionage och angiveri.

Ännu så sent som den 27 februari,
när våra motståndare här i riksdagen
— jag undantar inte något av de fyra
partierna — förvandlade utrikesdebatten
till en debatt om kommunistiska
partiet, erkände både statsministern
och herr Ohlin, att detta parti icke bedriver
någon påstådd landsskadlig

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

verksamhet eller kan göras ansvarigt
för enskilda medlemmars handlingar.
Detta var ett avpressat medgivande.
Jag vill därtill säga: Kommunistiska
partiet tar ansvar för sina medlemmar,
i den män dessa följer de förslag och
riktlinjer, som antagits på partiets
kongresser och utformats av dess ledning.
Medlemmar, som icke gör detta,
ställes utanför rörelsen.

Men i stället för att stå fast vid dessa
medgivanden och ingripa mot den
svindelpropaganda, som bedrives av
pressen, försökte både herr Ohlin och
herr statsministern göra gällande, att
framställningen av Sovjetunionen som
ett socialistiskt föregångsland, rekommendation
av dess fredspolitik och socialistisk
propaganda i vårt land kan
animera till landsskadliga handlingar.
Så långt har reaktionen aldrig vågat
gå tidigare, inte ens när den stämplade
Karl Staaff och Hjalmar Branting
som betalda rvssagenter, när den inspärrade
Zeth Höglund och Ivan Oljelund
som landsförrädare eller när den
på tysk order jagade kommunisterna
under det andra världskriget.

Måste våra motståndare verkligen
tillgripa så primitiva metoder för att
kunna övertyga »världens ledare» om
hur litet allvar som ligger i deklarationerna
om neutraliteten?

Kommunistiska partiet behöver inte
freda sig för anklagelser om spionage.
Arbetarklassen och dess kommunistiska
parti sysslar inte med spionage eller
annan landsförrädisk verksamhet,
allra minst sådan som är riktad mot
vårt eget land. Lika litet behöver vi
värja den kommunistiska åskådningen,
som herr Ohlin nu försöker placera
på de anklagades bänk. Den kan inte
komprometteras av »Amerikas röst»,
lika litet som av dess svenska ekon.
Vi tillbakavisar varje försök att koppla
in kommunistiska partiet i några påstådda
landsförrädiska manipulationer,
av vad slag det vara må. Vi känner
inte någon viktigare sak i dagens si -

tuation än försvaret av Sveriges oavhängighet
och fred. Hela vår politiska
åskådning är förankrad i vår solidaritet
med vårt eget folk, vår omsorg
om ett fritt Sverige, både i nutid och
framtid. Vår patriotism tillåter oss
inte att utnämna de amerikanska dollarfurstarna
till världens ledare. Vi
kan inte såsom herr Hjalmarson göra
Atlantblockets väg till Sveriges väg. Vi
kan inte godkänna herr Ohlins huvudtes,
att det svenska försvaret skall vara
ett stöd åt Atlantblockets utrikespolitik.
Det är inte vi som har gjort politiskt
block med Atlantpaktens länder,
inte vi som i Marshallplanens namn
införskrivit amerikanska fogdar till
Sverige, inte vi som bundit den svenska
kronan vid dollarn och på amerikansk
order skrivit ned dess värde
med en tredjedel. Det kommer inte att
lyckas för dem, som bär ansvaret för
en sådan politik, att kamouflera sina
handlingar med patriotiska talesätt.

Det var en ledamot här som nyss
talade om gott samvete. Jag vill sluta
mitt anförande med att säga, att det
kommunistiska partiet och dess medlemmar
i dessa frågor har någonting
som saknas av en hel del av våra motståndare
men som är en stor och värdefull
tillgång, nämligen ett rent och
gott samvete.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! I slutet av
sitt anförande anslog herr Hagberg
starkt nationella tonfall. Jag tycker att
en av de satser som ingick i slutorden
borde ha fastnat honom i halsen. Han
sade att inga patriotiska fraser skall
kunna dölja vårt verkliga handlingssätt.
Det är en replik av herr Hagberg som
han gärna kan begrunda.

Herr Hagberg började sitt anförande
med att göra en del uttalanden om min
amerikaresa. Han åberopade en senator
Magnusson, som enligt uppgift till Morgon-Tidningens
korrespondent skulle
ha sagt att han efter samtal med mig

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

hade kommit till den uppfattningen,
att Sverige förr eller senare skulle ansluta
sig till Atlantpakten. Jag har inte
observerat detta uttalande. Jag är glad
åt att ha fått uppmärksamheten fäst vid
det. Det finns, herr talman, självfallet
icke ett spår av sanning i det. Jag kan
icke erinra mig att jag över huvud taget
diskuterat vare sig Atlantpakten, utrikespolitik
eller militärpolitik med senator
Magnusson då vi talade om Sverige
och svensk hembygd. Det måste föreligga
en komplett missuppfattning av
någon som har förmedlat intrycken.
Jag är som sagt glad, herr talman, att
ha fått min uppmärksamhet riktad på
detta och kan katogoriskt dementera
påståendet.

Herr Hagberg uppehöll sig rätt utförligt
vid vad som skulle ha förekommit
under min amerikaresa. Jag vill säga
till herr Hagberg, att det för mig är
ofattbart att herr Hagbergs uppdragsgivare
kan finna det med sina intressen
förenligt att ge herr Hagberg order
att framställa den svenska utrikespolitiken
som beroende av och knuten
till den ena stormaktsgruppen. Det är
för mig obegripligt, att det kan finnas
något intresse hos den andra stormaktsgruppen
att ge sitt eget folk och andra
den föreställningen.

Vad som har inträffat, herr talman,
är att det har blivit möjligt, inte för
mig, ty mina möjligheter i den vägen
var väl inte så stora, men för representanter
för den svenska utrikespolitiken
att övertyga den amerikanska pressen
och den amerikanska opinionen om att
vi ämnar driva en fri och självständig
utrikespolitik och att vi ämnar försvara
oss mot angrepp mot landets oberoende.
Man har förstått att räkna med detta
som ett faktum, att det bakom denna
regeringens linje inte står bara en hopkrafsad
majoritet utan en folkmening
sfi starkt rotad att man måste ta hänsyn
till dess existens.

Jag tror att herr Hagberg icke skulle
ha någon angelägnare uppgift än att i

stället för att sprida felaktiga föreställningar
om Sveriges utrikespolitik och
innebörden av vårt handlande klarlägga
samma förhållanden för sina uppdragsgivare.
Jag tror det vore en gärning
i fredens tjänst, att båda stormaktsblocken
fick klart för sig hur fast
bestämd den svenska folkmajoriteten
är att fullfölja vår traditionella utrikespolitik.
I stället gör herr Hagberg sitt
yttersta för att lämna skildringar som
måste komma att föranleda missuppfattningar.
Detta är inte någonting som
har inträffat efter min amerikaresa.

Den, 20 maj 1950 skildrade den ryska
radion den svenska regeringen som en
samling små imperialistiska odjur som
samarbetar med den mest aggressiva
staten under den skyddande s. k. neutralitetens
färger. Den 20 maj hördes
följande i den Tyska radion: »Erlanders
namnteckning på Atlantpakten behövs
inte åt USA-bossen. De föredrar Sveriges
formella skenbara neutralitet, denna
prövade metod hos högersocialisterna
att bedra massorna.»

Vid den tidpunkten var min resa
varken diskuterad eller beslutad. Det
eko som den har gett i herr Hagbergs
uppdragsgivares hemland är alltså bara
ett fullföljande av en systematisk felaktig
framställning om vari Sveriges utrikespolitik
består. Jag upprepar än en
gång, att lika många missförstånd om
vår ställning som det varit i väster men
som vi hoppas nu skall vara skingrade,
lika många missförstånd tycks kvarstå
i öster. Det skulle vara en verklig uppgift
för den som har möjlighet att tala
att klarlägga hur det härmed förhåller
sig. Det skulle betyda en ökad respekt
för vår neutralitetspolitik.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
ett karakteristiskt drag i herr Hagbergs
framställning. Han säger: Hur kan man
beskylla kommunismen för kriminalitet,
när den omfattas av så många
hundra miljoner människor? Vi bär
inte beskyllt kommunismen för någon
kriminalitet. Vi har sagt alt det inom

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

det svenska kommunistiska partiet
finns landsförrädiska element, och det
tillåter vi oss att fortfarande säga.
Men det är en intressant reflexion:
makten har rätt; om en åskådning bara
omfattas av tillräckligt många hundra
miljoner, kan man inte beskylla den
för någonting oriktigt. Hitler höll på
att slå under sig hela Europa. Uppenbarligen
var det enligt herr Hagberg
så att för varje landvinning han gjorde
och för varje tiotal miljoner människor
han slog under sig, desto mer rättfärdig
blev hans åskådning, och desto mer
avlägsnade han sig från kriminalitet.
Vi tror inte på det där. Vi tror att det
finns vissa grundläggande principer
som är riktiga och vissa som är felaktiga,
oavsett mängden av anhängare som
dessa principer drar till sig.

Sedan vill jag påpeka herr Hagbergs
dialektiska metod. Herr Hagberg skildrar
inför kammarens ledamöter spionaffärerna
närmast så som om spionerna
vore andliga bundsförvanter till den
danska och norska motståndsrörelsen.
Han skildrar dem som människor, vilkas
huvudsakliga uppgift var att försöka
hindra de tyska trupptransporterna
genom Sverige under krigsåren. Detta
är en ren undanmanöver från herr
Hagbergs sida.

Det kan väl hända att det fanns unga
pojkar som har lämnat uppgifter om
trupptransporterna genom Sverige i
god tro — men det är ju inte det allvarligaste.
Det är ju inte de ting, som
nu huvudsakligast tilldragit sig herr
Hagbergs dialektiska funderingar, som
är avgörande för att dessa människor
sitter häktade.

Jag vill inte föregripa polisrapporten.
Inom parentes vill jag säga, att anledningen
till att vi tagit denna interpellationsdebatt
nu och inte avvaktat polisrapporten,
vilket självfallet hade varit
fördelaktigt ur många synpunkter, är
den, att det, enligt de uppgifter vi har
fått, kommer att dröja ännu några veckor
innan polisrapporten kommer att

vara i vår hand. Jag vill då fråga kammaren,
om det skulle vara klokt att belasta
riksdagens slutspurt med en stor
politisk debatt. Jag tror att det av praktiska
skäl är lämpligt att ta debatten nu,
även om det varit bättre om vi hade
haft polisrapporten i vår hand. Men
utan att föregripa polisrapporten vill
jag säga, att det icke kommer att lyckas
herr Hagberg att genom tal om att
spionaget huvudsakligast rört sig om de
tyska trupptransporterna förringa vad
som här har inträffat. Det är inte för
den skull som dessa människor i dag
sitter häktade utan för andra, mera allvarliga
ting.

Jag skall inte gå in på en allmän diskussion
om de nu aktuella problemen,
men jag vill än en gång göra klart för
kammaren och om möjligt för herr Hagberg
vad det är som gör att vi betraktar
det kommunistiska partiets fostringsverksamhet
som riskabel ur många
synpunkter både för landets säkerhet
och för många av de unga människor
som i god tro ansluter sig till det kommunistiska
partiet.

Jag har, herr talman, aldrig sagt, att
den omständigheten, att man betecknar
Sovjetunionen som socialistiskt, eller
den omständigheten, att man prisar Sovjetunionen
som en fredsfaktor, skulle
innebära några risker, vare sig för landets
säkerhet eller för förförelser. Vad
jag har sagt är följande: »Man har ett
parti, det kommunistiska, som konsekvent
smutskastar det egna landets politiska
ledning, som konsekvent underkänner
vad vi menar med demokrati,
som kallar oss dollarlakejer, som kallar
oss och vårt samhällsskick en penningens
demokrati och begagnar uttryck om
oss, som måste ge den okritiske åhöraren
och läsaren den föreställningen att
vi är en samling lakejer, som kan köpas
med dollar. Samma kommunistiska
parti skildrar ett annat land som ett
land, där ett politiskt misstag aldrig
kan begås, ett land som varken i sin
utrikespolitik eller inrikespolitik kan

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

begå ett fel, ett land som det enda säkra
värnet för freden, som det enda säkra
värnet för socialismen. För det tredje
säger kommunistiska partiet, att de,
som har köpt Sveriges styresmän, förbereder
ett krig emot fredens och socialismens
hemland. Man har inpräntat
detta hos unga människor — icke
ett år utan år efter år. Man har förklarat
»tro icke vad de demokratiska ledarna
säger, ty de ljuger, de är köpta».
Om man då ställer dessa unga inför
följande situation: edra ledare är förrädare,
de är köpta av dollarkapitalismen,
de är köpta för att förbereda ett
krig mot fredens och frihetens enda
stamort på jorden. Vill ni tjäna dessa ledare
eller vill ni tjäna fredens och frihetens
försvarare? Är det då så konstigt
att en del unga människor säger sig: Det
är klart att vi skall ställa oss på fredens
sida, inte skall vi följa dessa ledare,
som går emot massornas intresse, som
går emot arbetarnas väl? När man kan
välja, väljer man det som är bättre. Och
så blir förräderiet mot det egna landet
naturligt.

Jag ställde den frågan till herr Hagberg
i debatten för två år sedan, då han
mycket riktigt svarade: »Det är klart
att man väljer det bättre.» Men om man
nu menar att Sverige är en lumphög,
vad är det i så fall för mening med
patriotismen? Vad ligger det för mening
bakom, när ni säger: »Vi skall försvara
denna skrothög?» Hur skall man begära
att en ung man eller flicka, som tror på
er, skall försvara vårt land om det blir
angripet av ett land, som ni fostrat era
partimedlemmar att tro inom sig rymma
praktiskt taget alla värden?

Däri ligger problemet, herr Hagberg.
Det går det inte att komma förbi. Vad
ni har ansvaret för, det är ansvaret för
en systematisk vilscledning av ett stort
antal unga och gamla partimedlemmar.

Vi vill visst inte bestrida att det inom
varje parti kan finnas brottslingar. Det
är självklart, att inte heller det socialdemokratiska
partiet, bondeförbundet.

folkpartiet eller högern kan stå upp och
säga: Vi har inga brottslingar i våra
led. Det kan mycket väl hända, att här
dyker upp både förskingringshistorier
och spionerihistorier. Därom vet man
ingenting. En sådan garanti kan ingen
partiledare ge. Men vad vi andra partiledare
kan garantera är, att vi aldrig
har försökt bibringa våra partianhängare
och dem, som litar på vårt ord, den
föreställningen, att det egna landet representerar
praktiskt taget höjdpunkten
av all uselhet och att en främmande
makt representerar all godhet, all rättfärdighet
och all vishet i världen. Det
är här, herr talman, kommunismens ansvar
i den nuvarande situationen ligger.

Hem ADOLFSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill endast till herr
Hagberg säga, att när han i slutet av
sitt långa anförande yttrade att kommunisternas
samvete är rent och lugnt, utgör
detta en bekräftelse på vad vi länge
trott, nämligen att kommunisterna inte
har något samvete, när det gäller vårt
land och vår demokrati. Där inget samvete
finns, där kan det inte heller göra
sig påmint.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte spilla många
ord på den kommunistiska argumentationen.
Den har på ett utmärkt sätt nyss
blivit bemött av statsministern. I själva
verket har man ju på kommunistiskt
håll inte något annat försvar att ta till
än det enfaldiga argumentet om provokation
för att komma undan det faktum
att personer, som nu har ertappats som
spioner, har varit goda kommunister
ända fram till avslöjandet. Men varför,
herr Hagberg, skall man vara så generad
för denna samhörighet, som det
ju ändå ideologiskt är så lätt att förklara? Herr

Hagberg erinrar sig säkerligen,
att i kominterns program 1928 hette
det: »Kominterns segerrika kamp för
den proletära diktaturen förutsätter i

3 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 15.

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

varje land tillvaron av ett slutet, i kamp
stålsatt disciplinerat kommunistiskt
parti.» För att nå det målet beslöt man
i samma veva att tillsätta en rad terror-,
sabotage- och spioneriorganisationer.

Tillåt mig bara här att friska upp
herr Hagbergs minne med en liten detalj.
Under kriget avslöjades bl. a. den
s. k. Rohm-Liebersonska ligan i Stockholm,
som tillhörde organisationen
»Kamp mot krig och fascism». Till år
1935 leddes den av Bela Kuhn. Efter
1935 leddes den av herr Gottwald, alltså
mannen som gjorde slut på Tjeckoslovakiens
existens som en fri demokrati.
Det intressanta är att denna organisation
hade kongress här i Stockholm
år 1930. Det var denna organisations
första skandinaviska kongress. I
den deltog bland andra herrar Hugo
Sillén, Sven Linderoth och Robert Samuelsson,
vilken senare som alla vet
var en känd kommunistpamp, järnvägsman
och inblandad i den stora Wollxveberligans
sabotageverksamhet i norra
Sverige. Nej, herr Hagberg, det finns
alltför många fakta att peka på för att
herrarna i kommunistiska partiet skall
kunna undgå den obehagliga verkligheten.

Herr Hagberg sade med stort patos,
att det kommunistiska partiet är ett
svenskt parti och alt ni är solidariska
endast med ert eget land. Ja, herr Hagberg,
jag undrar ändå om inte vad herr
Hagberg sade här i riksdagens andra
kammare den 17 januari 1934 är ett
bättre uttryck för herr Hagbergs inställning.
Han yttrade vid det tillfället:
»Vi förklara att Sovjetunionen är arbetarrörelsens
enda fosterland, som för
en politik som arbetarklassen kan försvara
och offra liv och blod för .. .»

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
fästa uppmärksamheten också på en annan
liten detalj. Herr Hagberg påstod
att jag i utrikesdebatten skulle ha yttrat
att vi inom högern inte har någon
egen linje. Vi skall inte stå neutrala

i ett krig emellan Sovjetunionen och
den övriga världen. Men vad var det,
herr talman, jag yttrade? Det var följande:
»Sverige är ett litet land. Vår
ton är lågmäld. Men det är utomordentligt
viktigt att vår stämma, när den gör
sig hörd, talar det språk, som faller sig
naturligt för de folk, vilka hylla sig till
människovärdets, frihetens och rättens
ideal. Att ärligt och öppet bekänna sig
till västerlandet, det är inte att följa
med strömmen, inte om man är beredd
att ta konsekvenserna. Vi ha ingen egen
linje i dessa ting, därför att det bara
finns två linjer, för eller emot — för
eller emot det, som gör livet värt att
leva för en västerländsk människa.»

När det gäller konsten att förvanska
innebörden av dokument är herr Hagberg
obestridligen en god lärjunge till
sina framstående uppdragsgivare.

Herr HAGBERG i Luleå (kort genmäle)
: Herr talman! I anledning av herr
Hjalmarsons replik vill jag bara erinra
om att den uppläsning, som han gjorde,
täckte innebörden av mitt referat. När
han sedan namngav vissa medlemmar
i en föregiven spionorganisation, borde
han inte ha glömt att nämna att
ingen av dessa namngivna personer har
blivit åtalad eller dömd för något brottsligt.

Vad herr statsministerns anförande
beträffar, som kanske var litet viktigare,
vill jag bara göra några erinringar.
Han passade på tillfället att dementera
den amerikanske senatorn
Magnussons förklaring om hur herr Erlander
hade talat. Jag vet inte om Magnusson
hörde på svenska, men jag iakttager
återigen hur svårt det är för folk,
som intervjuar eller refererar statsminister
Erlander att verkligen riktigt
uppfatta vad herr Erlander har sagt när
herr Erlander kommer i kläm för detsamma.
Hans ord må naturligtvis få
gälla. Han känner alltså inte till ett
meddelande från en så pass framskjuten
ciceron, ett meddelande som distribue -

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

rats genom United Press och som publicerats
i hans egen tidning. Det har varit
fördolt för honom ända till dess Hilding
Hagberg två veckor efteråt talar om det
för honom. Det finns de, som brukar
säga: »Tro aldrig ett rykte förrän det
dementeras.» Jag vill inte vara så oartig,
herr statsminister. Jag vill utgå
från att han vill dementera detta rykte,
som har spritts genom hans egen tidning
och genom United Press. Det kanske
blir flera anledningar längre fram
för herr statsministern att dementera.

Herr statsministern sökte vidare
framställa saken på det sättet, att Hagberg
borde ta till sin uppgift att klargöra
den svenska folkmajoritetens vilja
och beslutsamhet att genomföra en alliansfri
kurs och att i händelse av ett
nytt s*ort krig beträda neutralitetens
linje. Jag har inte ett ögonblick betvivlat
det svenska folkets bestämda mening
i det avseendet. Tvärtom knyter
vi an till det, och herr Erlander skall
förgäves i vår propaganda finna någonting
om att vi ifrågasatt svenska
folkets beslutsamhet i detta avseende.
Däremot har jag sagt, att regeringens
deklaration i fråga om alliansfrihet och
neutralitet är behäftad med den svagheten,
att den inte motsvaras av handlingar.
Jag har inte anklagat den svenska
regeringen för att den skulle ha
kopplat in Sverige i ett militärblock
med atlantpaktsstaterna, men jag har
sagt, och det står jag för, att Sverige är
med i ett politiskt och ekonomiskt block
med dessa stater. Jag står fast vid hela
den kritik, som vi riktat mot den svenska
utrikespolitiken på konkreta punkter
och som visar hur falskt detta tal
om neutralitet är, sett i belysning av sådana
handlingar.

Det var en mycket intressant sak, som
herr Erlander försökte klara ut, nämligen
vad det egentligen är i den kommunistiska
propagandan, som kan uppfostra
våra medlemmar felaktigt och
som kan animera dem till brottsliga
gärningar. Jag skall inte ta upp det. Det

är nästan en mani hos herr statsministern
att påstå, att vi skulle ha använt så
grova ord som att Sverige är en skrothög
och att regeringen består av dollarlakejer,
landsförrädare o. s. v. Jag
vill därom bara säga, att det måste vara
på grund av att ni har sjukt samvete
som ni gång på gång talar om det. Var
god och se igenom den kommunistiska
propagandan under många år, och jag
försäkrar att ni förgäves skall finna
ord, som svarar mot den framställning,
som ni här försöker ge i dessa avseenden.
Därmed uttalar jag mig inte om
huruvida vissa sådana beteckningar kan
vara berättigade i en viss situation. Men
det är en sak för sig. Vi använder oss
inte av desamma.

Nej, det är verkligen inte på det sättet
att man uppfostrar folk till en landsförrädisk
inställning, om man bekämpar
denna regering. Det är klart att vi bekämpar
den. Det gör vi exempelvis på
grund av en massa saker i fråga om den
ekonomiska politiken. Vi anser att åtskilligt
av vad regeringen gör är felaktigt.
Jag måste emellertid säga: Är det
verkligen inte märkligt att påstå, att
varje kritik av regeringens politik på
olika punkter innebär uppmuntran eller
uppfostran till landsförräderi? Statsministern
sitter fast, när han skall försöka
visa det.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Så fast tycker
jag inte, att jag sitter, när jag skall försöka
visa det. Jag vill bara till herr
Hagbergs begrundan framställa följande.
Vilka ord ni använder kanske inte spelar
så stor roll. Bland de adekvata uttryck
kommunisterna om oss använder
är »små imperialistiska odjur» och »dollarlakejer».
Det är alltså sådana saker
som förekommit i den ryska propagandan
mot oss. Men vad som är det avgörande,
herr Hagberg, är inte om kommunisterna
kritiserar vår politik. Vi är
kritiserade för vår ekonomiska politik
av högern och folkpartiet. Det fostrar

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

säkert inga landsförrädare. De önskar
naturligtvis en annan regering än den
som sitter, men de accepterar otvivelaktigt
spelets regler. Skillnaden är, att
kommunisterna konsekvent framställer
den sittande regeringen såsom lögnaktig,
såsom förande en politik som är annan
än den vi uppger att vi för, som en
regering som ingenting menar när den
säger att den vill föra en neutralitetspolitik
och som har helt andra avsikter
för sin politik än dem som den
presenterar för väljarna, avsikter som
bl. a. innebär, att landet skall förvandlas
till uppmarschområde för ett kommande
krig. Det är däri skillnaden består.
Det är en skillnad, som jag föreställer
mig är ganska lätt att förstå, om
bara herr Hagberg gör sig mödan att
försöka tänka efter.

För övrigt föreligger ju fakta. Vi vet
att en massa unga pojkar och flickor
har låtit sig förledas att bedriva spionage
mot Sverige för främmande makts
räkning. Tror herr Hagberg att det
är en tillfällighet? Tror herr Hagberg
inte att det tyder på att denna uppfostran
har luckrat upp motståndskraften
hos dem? Jag tror inte man kan
komma förbi vare sig ideologien eller de
fakta som spirat upp ur denna ideologis
jordmån.

Herr FAST: Herr talman! Jag skall
fatta mig kort. Jag har i samband med
utrikesdebatten i år liksom vid tidigare
tillfällen sagt min mening om det svenska
kommunistiska partiet och dess
verksamhet och vart dess uppfostran av
medlemmar och sympatisörer leder
fram. Jag har ingen anledning att i
detta avseende ändra mening. Jag skulle
bara i anledning av herr Hagbergs i
Luleå anförande i dag vilja säga ett
par ord.

Han ställde frågan: Finns det ingen
nobless kvar i gamla Sverige? Efter att
ha hört herr Hagbergs anföranden, både
det första och det sista, blev för mig
frågetecknet oändligt mycket större än

det som herr Hagberg satte dit. Herr
Hagberg gjorde egentligen ingenting annat
än talade om annat än vad denna interpellationsdebatt
avser. Jag vill säga
herr Hagberg, att jag allra minst skulle
vilja angripa kommunismen som sådan
för dess ideologi eller för dess politiska
verksamhet. Det är inte detta slag av
kommunism vi i dag diskuterar, utan vi
diskuterar den svenska kommunismen,
som inte blivit något annat än ett lydigt
redskap för de direktiv, som ges ifrån
komintern och från andra ledande organ
i ett annat land. Det är det som är
den verkligt stora skillnaden i detta
sammanhang.

Jag skulle vilja säga till herr Hagberg,
såsom statsministern utförligt varit inne
på, att när herr Hagberg här försöker
göra gällande, att de svenska demokratiska
partierna och då givetvis i första
hand socialdemokratiska arbetarpartiet
inte har folkmassorna med sig bakom
sin utrikespolitik och att dessa inte tror
på ärligheten av den deklarerade politiken,
så har herr Hagberg, även sett ur
sitt partis egen synpunkt, därmed agitatoriskt
huggit i sten. Jag erinrar om vilket
utomordentligt grundmurat förtroende
socialdemokratiska partiet erhöll under
kriget för den utrikespolitik, som då
fördes, även under samlingsregeringens
tid. Det är visserligen sant, att vissa avvikelser
måste göras från den strikta
neutralitetens väg, men de svenska medborgarna
förstod varför vi gjorde detta,
nämligen därför att Sverige var ett litet
land och därför att vi ansåg att i det
läget var freden för vårt vidkommande
det första och mest värdefulla.

Herr Hagberg söker i sin propaganda
intala svenska folket, att den deklarerade
utrikespolitiska linjen om konsekvent
alliansfrihet, vilken deklaration
allvarligt givits vid varje tillfälle, inte
kommer att följas. På rysk sida har
man nog en annan uppfattning än herr
Hagberg. Jag tror att vi skall göra klart
för oss att vad det kommunistiska partiet
i Sverige har order att säga och den

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

verksamhet det har order att bedriva
är en sak; en annan sak är den bättre
information som den Tyska statsledningen
besitter, även om den ryska radion
i sina uttalanden många gånger kan låta
ganska hemsk och hotfull. Jag är övertygad
om att man mycket bättre på såväl
östsidan som västsidan vet var den
svenska kursen går. Det är inte tu
tal om den saken. En annan historia är
den roll, som det kommunistiska partiet
spelar i detta land.

Jag skulle vilja tillägga några ord om
dessa frågor. Det är klart att i ett demokratiskt
styrt land är det oerhört
mycket svårare än i en diktaturstat att
komma till rätta med sådan verksamhet,
som vi här har fått bevittna även
i vårt land, nämligen spionage och även
sabotageverksamhet. Anledningen till
våra svårigheter är ju, att vi inte vill
kränka de demokratiska frihetsvärden,
som ligger i hela vårt demokratiska
statsskick. Det innebär en betydande
begränsning, särskilt om man inte vill
gå fram på lagstiftningens väg. Men å
andra sidan skall man göra klart för
sig, att vi har en bestämd fördel i det
demokratiska samhället, nämligen att vi
bör ha och har också oändligt mycket
lättare att få folkmassorna med oss när
en verklig vädjan riktas om att iaktta
varsamhet och försiktighet.

Jag vill stanna vid den saken ett ögonblick.
Jag är fullt medveten om de svårigheter,
som kan torna upp sig både
beträffande den kommunala och den enskilda
verksamheten, men man kan vara
övertygad om att trots alla bortförklaringar
från herr Hagbergs sida har man
observerat vad det gäller och är nog
också beredd att med rimligt hänsynstagande
till alla de demokratiska frihetsvärdena
iaktta varsamhet och aktsamhet.
Att därvidlag också den svenska
fackföreningsrörelsen kan spela en betydande
roll är ganska självklart.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
säga en sak till herr Ohlin med anledning
av att han visserligen inte gjorde

någon anmärkning men i alla fall framhöll,
att det kanske hade varit bättre,
om denna vädjan och denna klara deklaration
kommit vid ett tidigare tillfälle,
då vi diskuterat denna sak. Jag
har för min del den bestämda meningen,
att om man skall göra en sådan deklaration
som gjorts här i dag av statsministern
och om man skall räkna med att
den skall ha någon effekt och vinna
svenska folkets öra, så skall det ha hänt
något, som gör klart för medborgarna,
att det är nödvändigt att iaktta aktsamhet
och varsamhet. Därför tror jag, att
ingenting har blivit försummat i detta
sammanhang. Jag tror emellertid, att
det skulle ha varit en försummelse, om
man i dagens läge inte vågat tala ut och
säga sin mening. Och jag är övertygad
om att svenska folket nog var och en
på sitt håll, där man vill bevara vår
frihet och demokrati, vilken är så att
säga själva livsnerven och utgångsläget
för en fortsatt omvandling av det svenska
samhället, kommer att visa både
den fasthet och den varsamhet som är
erforderlig. Därför tror jag också, att vi
vunnit vad som varit avsett med dagens
debatt.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag har
begärt ordet inte för att ta upp någon
polemik med statsministern utan närmast
för att säga några ord med anledning
av herr Hagbergs i Luleå anförande.
Men innan jag kommer till det
vill jag med anledning av statsministerns
replik bara konstatera en enda
sak.

Det är inte så mycket det som statsministern
sade för två år sedan som
behöver ändras ■— jag fäster mig inte
vid hårda ord och sådant — utan vad
jag påpekade var att åtskilliga viktiga
saker saknade man för två år sedan,
men de fanns glädjande nog med i dag.

Jag konstaterar detta och avstår i
övrigt från att närmare utveckla detta
tema. Det väsentliga resultatet av dagens
debatt efter herrar Hedlunds och

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

Hjalmarsons yttranden är, som herr
Fast nyss underströk, en demokratisk
enighet om att vårt samhälle måste arbeta
vidare på de vägar som det har
beträtt. Jag vill bara göra det tillägget,
att regeringen inte får vila och
tycka att nu är allting bra, utan det
måste innebära att man arbetar vidare.

Till hans excellens statsministern
skulle jag emellertid vilja säga en sak.
Han förvånade mig en liten smula, när
han uppmanade herr Hagberg i Luleå
att resa till Moskva och klargöra den
svenska utrikespolitiken, någon sorts
parallell till vad som antagits, måhända
utan grund, att statsministern har gjort
i Amerika, i varje fall i vissa uttalanden
till pressmännen. Jag vet inte om
herr Hagberg har några kusiner i
Ryssland, men nog är väl ändå ett sådant
uppdrag att överskatta både herr
Hagbergs vilja och förmåga. Som Sveriges
sändebud tror jag inte att han är
vidare lämplig. Det bleve nog, fast i
annan mening än uttrycket nyligen använts
i pressen, ett sändebud »i särklass».

Herr Hjalmarson underströk med
rätta, att pressens verksamhet har varit
betydelsefull för att klargöra för
hela svenska folket hur de behandlade
problemen ligger till. Jag instämmer
till fullo i det. Jag konstaterar också
med glädje, att herr Hjalmarson delar
min uppfattning, att statsmakten bör
ha ett förtroendefullt samarbete med
ledarna för kommunala och enskilda
företag i och för vidtagande av lämpliga
åtgärder.

Efter det statsministern så utförligt
klargjort vad det är i det kommunistiska
partiets verksamhet, i dess sätt
att predika en kommunistisk åskådning,
som gör att man uppfostrar människor
till benägenhet för sådan tjänstaktighet
åt utlandet som t. ex. spioneri,
behöver jag inte säga så många ord om
den saken. Jag vill bara med anledning
av herr Hagbergs replik ytterligare
understryka en sak. Det är inte

bara så, att kommunisterna säger att
den svenska demokratien alltid har fel
och den ryska diktaturen alltid har rätt,
utan man talar ju också ständigt om att
vi måste visa solidaritet med Sovjetunionen,
tydligen även när denna solidaritet
kommer i konflikt med solidariteten
med Sverige. Jag har här ett papper
med en appell, som herr Senander
i Göteborg utfärdade i november 1947.
Där heter det bl. a.: Nu mer än någonsin:
solidaritet med Sovjetunionen.

Alla partikamrater till Mässhallen den
7 november. Reaktionen rasar mot arbetarnas
och böndernas land. Det är
en bjudande plikt för alla kommunister
att manifestera sin solidaritet med
Sovjetunionen. Ingen partikamrat får
utebli. Partiet fordrar att var man gör
sin plikt.

Denna åskådning, denna speciella
solidaritetsförpliktelse med Sovjetryssland
som det enda verkligt socialistiska
landet har naturligtvis vuxit fram
ur den gamla socialistiska marxistiska
åskådningen. Denna iakttagelse bör
kanske inte utelämnas i dagens debatt.
Det är ur detta evangelium »proletärer
i alla länder förenen eder», det är ur
den internationella proletära unionen
som det enda sanna fosterlandet, det
är ur denna idé, som vid sekelskiftet
predikades även på många håll i de
socialdemokratiska partierna, som föreställningen
har vuxit fram om en
större solidaritetsförpliktelse mot den
internationella socialismen än mot det
egna fosterlandet. Det socialdemokratiska
partiet har för länge sedan här
i landet fullständigt frigjort sig från
alla sådana föreställningar. Jag nämner
inte heller synpunkten för att i
minsta mån ge belysning åt den svenska
socialdemokratien här i landet. Men
det kan ha sitt intresse att konstatera,
att det är inte någon lös ur luften uppfångad
solidaritet med Sovjetunionen
som kommunisterna predikar, utan det
är en socialistisk föreställning, som
bottnar i den gamla marxistiska socia -

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

lismen och som kommunisterna har
hållit fast vid. Jag tror att detta konstaterande
är ägnat att påvisa, hur fast
förbindelsen är mellan den kommunistiska
ideologien och denna deras inställning
till solidaritet med Sovjetunionen.
Förbindelsen skulle varit vida
mindre fast, om det vore någonting
som man funnit på under senare år.

När kommunisterna diskuterar Sovjetrysslands
politik finner de ju alltid
att Sovjetryssland har rätt. När Sovjetryssland
lägger under sig de baltiska
länderna, Tjeckoslovakien, Polen och
andra — jag kan ta särskilt de baltiska
länderna som exempel -— då är det alltid
»en befrielse» av dessa länder som
äger rum. Det är kanske också logiskt
att kalla det på det sättet med utgångspunkt
från den kommunistiska ideologien.
Men jag frågar just därför: Vilken
anledning har man att tro att inte
kommunisterna i ett givet läge skulle
precis på samma sätt tala om »befrielse»,
ifall den olyckan inträffade, som
vi alla hoppas inte skall inträffa, att
Sovjetryssland skulle få makt över ytterligare
något demokratiskt land, t. ex.
Sverige? Man har all anledning tro att
de svenska kommunisterna vare sig det
gäller Sverige eller något annat land
skulle kalla det för en verklig befrielse
och skulle kalla den diktatur, som då
skulle införas, för den enda sanna demokratien.
Det är därför som herr
Hagbergs tal här betyder ett slag ut i
tomma luften. När herr Hagberg säger
att det är osanning att kommunisterna
vill förråda demokratien, så vill jag
säga att det kan han påstå därför att
han betecknar den ryska diktaturen
som demokratisk. Men om han med
demokrati menade verklig demokrati,
skulle det vara alldeles omöjligt för
honom att säga detta.

När herr Hagberg sedan bestrider
att det kommunistiska partiet bedriver
någon spionverksamhet och säger, att
man inte har kunnat fastslå att någon
enda ledare av partiet ägnat sig däråt

och att därmed alla beskyllningar borde
falla, så vill jag hänvisa till att denna
hans invändning redan är bemött
med vad som sagts om partiets ansvar
för utbredning av en ideologi, som predestinerar
till spionage för främmande
makt. Herr Hagberg har visligen aktat
sig för att gå in på de förbindelser
med det kommunistiska partiet, som
kunnat konstateras i en lång rad av
fall genom att vederbörande personer
på olika sätt har varit verksamma i
partiet. Att man inte ordnar det på
ett sådant sätt, att de ledande i partiet
övertar även dessa funktioner vid sidan
av alla andra, det kan ju betraktas
såsom en naturlig arbetsfördelning.

När kommunisterna nu försöker i
varje nytt spionfall säga, att detta är
en ny provokation, den och den, som
bedrivit spionage och varit medlem av
partiet är provokatör, så skulle jag
vilja göra en liten fråga. Är det inte
märkvärdigt att när Sovjetryssland tar
förbindelse med och anställer spioner,
träffar de ständigt och jämt på provokatörer?
Det är en nästan enastående
träffsäkerhet. Närhelst de får kontakt
med någon medlem av det kommunistiska
partiet och får honom till spion,
så leder det till provokation. Kunde
inte herr Hagberg, om jag nu skulle ge
honom ett uppdrag, som han är mera
kvalificerad för än att klargöra den
svenska utrikespolitiken i Moskva, tala
om för de bestämmande på detta område
för Sovjetrysslands räkning, att
de skadar det kommunistiska partiet
genom att i så hög grad använda sig av
personer med kommunistisk anslutning
och kommunistiska åsikter! Då skulle
herr Hagberg uppnå något för kommande
debatter.

När man på kommunistiskt håll talar
om »spionfabriker» och säger, att
detta är vad som sker i det demokratiska
Sverige, vill jag säga att det är
tydligen så, att spionfabriksverksamheten
äger till stor del rum inom det
kommunistiska partiet. De människor.

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

som avslöjats såsom bedrivande spioneri
samtidigt som de varit kommunistiskt
verksamma, är ännu betrodda
medlemmar av partiet tills den dag
kommer, då de avslöjas. Det är först
med avslöjandet, som de enligt herr
Hagberg och hans kamraters mening
upphör att vara kommunister och i
stället blir provokatörer.

Jag konstaterar sedan, herr talman,
bara att herr Hagbergs referat från den
utrikespolitiska debatten var mycket
vanställande. Han försökte ge intryck
av att han läste upp ordagrant vad jag
sade, men det gjorde han inte, utan det
var en alldeles hemmagjord framställning.
— Herr Hagberg säger att den
munterhet, som det framkallade i kammaren,
när han gjorde några av sina
mest halsbrytande påståenden, kan
komma att stelna i en grimas. Alla förstår
nog att herr Hagberg därvid inte
tänker på att han och hans parti snart
skall förvärva mer än hälften av rösterna
i det här landet. När han uttalar
denna glada förvissning om att leendet
skall stelna till en grimas, då är det
tydligen ett helt annat slag av »maktövertagande»,
som han har i tankarna
och hoppas på.

Herr Fast har redan kort kommenterat
ett av herr Hagbergs mest putslustiga
yttranden, som skulle varit uteslutande
putslustigt, om det inte samtidigt
hade vittnat om i vilken fantastisk
grad man kan ha färgade glasögon,
även när man är svensk medborgare.
Herr Hagberg sade om kritiken mot
kommunisterna: Kan detta vara det
gamla sansade Sverige? Finns det ingen
nobless här i Sverige längre? Nej,
herr Hagberg, vi har inte det, om man
mäter med kommunistisk måttstock. Vi
har inga slavläger. De som har andra
åsikter än regeringen försvinner inte
ut i det ovissa. Partier som kritiserar
regeringen blir inte förbjudna. Vem
som helst kan ge ut tidningar och verka
för en förändring av statsskicket,
även kommunisterna. Nej, vi har ing -

en kommunistisk nobless här i Sverige,
lyckligtvis. Men vi har, och det gäller
alla svenska medborgare, hundra
gånger mer frihet än som finns i Österns
diktaturer, och det är den friheten
som vi alla, som tillhör de svenska
demokratiska partierna, vill vara med
om att försvara.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Jag kan fatta mig mycket kort, ty
partiledaren, herr inrikesministern, har
ju deklarerat vår uppfattning, och likaså
den ene interpellanten, herr Adolfsson.
Jag var betänkt på att stryka mig
på talarlistan, men jag ändrade mig sedan
jag hade hört herr Hagberg i Luleå.
Jag får säga inte bara som herr statsministern,
att jag tycker, att det borde
stocka sig i halsen på herr Hagberg,
när han här kan lämna denna deklaration,
utan också att det inte kan hjälpas
att denna deklaration tyder på en fullständig
brist på hämningar och att det
förefaller som om herr Hagberg talade
mot bättre vetande. Herr Hagberg säger
här, att inga kommunister, ingen enda
ledande kommunist, har kunnat ställas
inför rätta för att han har handlat oriktigt
i detta avseende. Ja, tillåt mig, herr
Hagberg, att fråga hur det var med
Arthur Karlsson i Halmstad. Det är ju
så, att spioneri bedrives inte bara i
Boden och uppe i de trakterna utan det
är tyvärr så att det också har kommit
ned till våra landamären. Då det gäller
Arthur Karlsson i Halmstad har i varje
fall jag aldrig hört att han tagit avstånd
från det kommunistiska partiet.
Han är fortfarande av det kommunistiska
partiet förtroendevald ledamot i
stadsfullmäktige i Halmstad. Han har
tidigare varit landstingsman men har
nu blivit utslagen. Men det kan väl inte
förnekas att han ändå får anses vara en
av de ledande kommunisterna. Han är
också anställd på Ny Dag i Stockholm.

Det är väl också så, att här kan herr
Hagberg i Luleå lämna vilken deklaration
han vill, men vi har nog i alla fall

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

en annan uppfattning om denna verksamhet
och den spioneriaffär, som nu
har blivit uppklarad. Alla dessa spioneriaffärer
visar väl ändå hur allvarligt
hela detta problem är. Jag satt bara och
väntade att herr Hagberg skulle sluta
med att säga, att här skulle göras en anmälan
mot polisen för att den häktat
oförvitliga medborgare.

För att helt kort återgå till interpellationen
och det svar statsministern har
lämnat, så sade han ju, att man ser till
att åtminstone vid försvaret anställes
endast människor, som är kända för pålitlighet
och medborgaranda. Jag tror
att vi kan vara tillfredsställda med att
man försöker följa denna linje. Men en
sak, som inte berörts i denna debatt, är
frågan om dem som fullgör uppgifter
inom civilförsvaret. Det är ju erkänt att
civilförsvaret och vårt vanliga försvar
är sammanflätade, och i ett kritiskt läge
är det lika allvarligt om ansvarsfulla
poster inom civilförsvaret innehas av
personer, som med all säkerhet är kommunister,
och måhända landsförrädare.
Det gäller alltså inte bara driftvärnet
som här nämnts utan också rent allmänt
om civilförsvaret.

Sedan har det sagts här av herr Ohlin
att det är bra att inte aktiva kommunister
är anställda i försvaret o. s. v. Tyvärr
är det väl så, att man skenbart försöker
att rangera ut dem som har de
flesta och farligaste uppgifterna ur det
kommunistiska partiet, men saken blir
ju ändå allvarligare och farligare därigenom.
Dessa personer har ju tidigare
varit aktiva och nu kanske man på kommunistiskt
håll tror, att kommunistpartiet
inte skall bli misstänkt därför att
de skenbart tagit avstånd från partiet
på ett eller annat sätt.

Jag tror att det iir riktigt som här
sagts, att det är värdefullt att det göres
en enhällig samhällelig manifestation
emot dessa företeelser, och det har väl
också skett i dag i denna debatt.

Jag vill, herr talman, sluta med att
säga, att det parti, som jag företräder,

helt sluter upp kring regeringens skärpta
inställning till dessa ting, och jag vill
till sist framhålla vad jag har sagt en
gång förut, nämligen att för dem som
är saker till dessa spioneribrott kan
straffet säkert inte bli för strängt.

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! När jag lyssnade till debatten
slog det mig: Det här är bara en svag
repris på en misslyckad propagandaföreställning
från år 1940. Det är
nämligen bara 12 år sedan samma
Hestapo jagade en medlem av Sveriges
riksdag över hela landet bara för att
en viss Heinrich Himmler hade sagt
att Sven Linderot motarbetat honom
i vårt land. Det är inte längre sedan
Norrskensflamman sprängdes och sedan
Gustav Möller gjorde sin razzia
med 3 000 poliser i aktion. De nuvarande
Enbom- och marinspionaffärerna
är rätt små, jämförda med den
långa rad av polishistorier, som dukades
upp den gången.

Herr Ohlin stod nyss och talade om,
att vi har inte någon »kommunistisk
nobles», vi har åsiktsfrihet här i landet.
Den ene efter den andre har varit
uppe och vittnat om att här i landet
bestraffar man inte åsikter. Har
herrarna och damerna glömt att man
år 1940 på samlingsregeringens initiativ
hade en beredskapslag klar, antagen
och redo att användas mot vårt
parti för medlemmarnas åsikters skull?
Att den icke kom till användning berodde
uteslutande på att högerpartiet
inte ville ha det största nazistiska partiet
indraget, »Nationella förbundet»,
en organisation, där en viss Jarl Hjalmarson
gjorde sina första politiska
lärospån.

Vi har fria tidningar, sade herr
Ohlin. Ja, men den gången var de tidningar
transportförbjudna, som vågade
företräda kommunistiska åsikter. Och
vad beträffar koncentrationsläger: Har
arrangörerna glömt Storsicn, Sveg och

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

Öxnered? Vi skall nämna sakerna vid
deras rätta namn. Det är inte till skydd
för demokratien ni är ute. Det är helt
andra grunder för denna offentliga
process.

Herr Hjalmarson har demonstrerat
sin beläsenhet i den billigaste politiska
kriminallitteraturen ifrån Amerika och
samtidigt demonstrerat sitt reaktionära
sinnelag genom att applådera det av
Amerika beordrade mordet på en av
de tappraste antifascister som någonsin
funnits, greken Beloyannis, den
man som rev ned hakkorsflaggan från
Akropolis och som dömts och skjutits
utan en skugga av någon bevisföring.
Så är det med herr Hjalmarsons demokratiska
sinnelag. Det är en skillnad
till graden men icke till arten, när
man skjuter Beloyannis för hans antifascistiska
kamp och samtidigt ställer
till en process för att en viss Enbom
har påstått, att några svenskar räknade
Hitlers trupptåg genom Norrbotten.

Förra gången fälldes en serie domar,
som jag gärna skulle gå igenom, men
det behöver jag inte göra, ty jag har
redan infört dem i riksdagens protokoll
vid det tillfälle, då vi sysslade
med dem mest. Jag tvekar inte att beteckna
de flesta av de domar, som under
de åren riktades mot kommunister
och antifascister, som justitieförbrytelser,
som en skam för Sverige. Vissheten
om att så var fallet blev till sist
så klar, att polisen verkligen, herr Pettersson
i Dahl, blev angiven för att
den häktat oskyldiga människor. En
riksdagskommission under herr Sandlers
ledning samlade tre band med bevis
på säkerhetspolisens övergrepp.
Det är tydligt att polisen i dag håller
på att meritera sig på nytt och att samma
män är i farten.

Sedan skall vi bara ställa frågan:
Vad blev det av allt detta? Några år
senare insattes en av de män, som kritiserats
mest, som utsatts för de värsta
hetskampanjerna, såsom medlem av
den svenska försvarskommissionen.

Den man, som jagats land och rike
runt, blev medlem av civilförsvarskommissionen.
Behöver vi ett bättre
vittnesbörd om att ni aldrig ett ögonblick
trodde på er egen propaganda
om att kommunistpartiet var ett
»spionparti»? Ni tror det inte nu heller.
Det var helt enkelt så, att hela
denna politik gjort bankrutt efter Stalingrad
och att kommunisterna, som
utpekats som dåliga fosterlandsförsvarare
och opålitliga, i varje enskilt land
stått i ledningen för kampen mot den
nazistiska ockupationen och för sina
länders frihet. Och detta, herr Erlander,
samtidigt som herrar Tanner och
Fagerholm kämpade på Hitlers sida
och som det franska socialdemokratiska
partiet fick utesluta 115 parlamentsledamöter
av 170 för samarbete
med Hitler. Den gången drevs spionerikampanjen
därför att den svenska
regeringen, för att använda herr Severins
terminologi, hade Hitlers seger
som arbetshypotes. Jag erinrar om hur
man den gången inom den socialdemokratiska
och borgerliga pressen fröjdades
över Hitlers första inledande segrar
på sitt korståg österut, att man den
gången i denna kammare kunde höra
en av herr Erlanders förutvarande regeringskolleger
säga, att om Hitler hade
den ambitionen, att han ville skapa
ett bättre Europa än vad demokratien
kunde göra, så var detta tacknämligt
att konstatera.

Vad är det som gör att man nu börjar
om igen? Är det så, att man plötsligt
upptäckt en viss Enbom? Å nej,
det har nog mera sammanhang med
att de, som efter Hitler förbereder ett
korståg österut, har skapat sig mycket
starka baser i Norge, i Sveriges rygg,
och i Danmark, och att de pressar
hårt på vårt land. Det är i samband
därmed som man söker skapa en psykos
mot det land, som man hetsade
mot förra gången, ett land, som aldrig
hotat Sverige men som den amerikansska
dollarimperialismen har mycket

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

bråttom att få i gång ett anfallskrig
emot.

Herr Erlander skall fåfängt försöka
komma bort från sammanhanget mellan
hans amerikaresa och det faktum
att den socialdemokratiska pressen inledde
och hela tiden har sökt hålla sitt
försprång i denna hetskampanj med
att göra gällande något annat än att
den illustrerar en påtaglig förändring
i Sveriges utrikespolitik, en förändring
där det gäller att skapa en psykos
mot Sovjetunionen och mot de
krafter i Sverige, som motarbetar Amerikas
krigspolitik.

Ett lands alliansfrihet, d. v. s. dess
verkliga neutralitet, kan också avläsas
i bedömningen av de eventuella spionerifall
som dyker upp. Det är ju inte
obekant för någon, varken för regeringsmedlemmarna
eller riksdagsledamöterna,
att uppammandet av en spioneripsykos
alltid har varit ett omtyckt
medel att förbereda krigsstämningar
mot ett visst land. Vi kommer ihåg
när en gång Sven Hedin beskrev, hur
de ryska kosackerna skulle vattna sina
hästar i Kungsträdgården, och i sina
»Varningsord» talade om de ryska sågfilarna,
som utspionerade Sverige, hur
arbetarrörelsen då gemensamt kämpade
emot honom. Det är ganska dystert
att nu, 35—40 år efteråt, finna hur
Tage Erlander, en av den tredje generationens
män, och hela hans press
klampar omkring i Sven Hedins avlagda
stövlar.

Vi skall inte leka kurragömma med
varandra. Vi vet att alla länder, även
Sverige, har sitt underrättelseväsende.
Jag läste häromdagen att statsrådet
Torsten Nilsson hade varit på middag
hos ÖB, sedan han grundligt genomgått
det svenska underrättelseväsendet.
Han hade sålunda inspekterat det
svenska spioneriväsendet, det Petersénska
hemlighusets moderna efterträdare.

Jag behöver inte upprepa vad jag
tidigare sagt om de moträkningar, som

eventuellt kan komma att framställas i
detta fall. Jag vill erinra om att vid
den tidpunkt, då herr Tanners krigsäventyr
vid Hitlers sida slutade, rådde
det kaotiska förhållanden i Finland.
Då passade våra svenska statliga myndigheter
på att köpa in hela det finska
spioneriväsendets arkiv, som huvudsakligen
rörde Sovjetunionen. Det var
en mycket större — hundra gånger
större — affär än Enboms- och marinspionaffärerna
tillsammans. Vi kan ju
passa på att fråga herr Erlander, vad
våra svenska myndigheter skulle använda
det materialet till?

Jag har redan förut i denna kammare
erinrat om den order, som under
andra världskriget utfärdades, när det
gällde den tyska spionageledaren von
Uthmann: »Håll honom för f—n på
gott humör!» Jag skulle inte behövt
upprepa orden nu, om det inte varit
för att jag slogs av herr Hjalmarsons
ord om att vissa av Sovjets diplomater
hade betraktats som persona ingrata,
för att en del av dem hade plockat
svamp på ett ställe, för att några rest
ut till skärgården samt ett par andra
gästat överkalix. Även jag har varit i
överkalix, där jag inte lagt märke till
några militära hemligheter. Dessa
diplomater är inte heller anklagade för
någonting. Men tänk om vi här i kammaren
skulle ställa oss att räkna upp
alla amerikaner och engelsmän, som
farit omkring på sådana orter och som
fullkomligt öppet umgåtts med de allra
högsta cheferna och säkerligen fått
lika goda upplysningar som general
von Uthmann på sin tid fick! Då skulle
vi få ta hela morgondagens plenum
i anspråk. Det är inte minst i denna
dubbla bokföring som den bristande
neutraliteten kommer till synes.

Just Tage Erlanders försök att stämpla
sovjetvänligheten, solidaritet med
Sovjet och försvar för Sovjets fredspolitik
såsom något, vilket ger anledning
till kriminalitet, visar vad man här är
ute på för vägar. Nu har statsminis -

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

tern i dag försökt att rätta till sina
yttranden litet. Han sade, att det inte
var detta som hade påtalats, utan det
var i stället att kommunisterna alltid
hade kritiserat den svenska regeringens
politik men aldrig sett några fel
på den sovjetryska, med vilken de alltid
deklarerat sitt samförstånd. Statsminister
Erlander har fel i samtliga
fall. Vi kritiserar inte alltid den svenska
regeringens politik. Det har funnits
tider, då vi mycket energiskt understött
en rad åtgärder, som Sveriges regering
vidtagit, och vi skulle gärna ha
velat fortsätta med det, om det inte varit
så att det numera så sällan ges tillfälle
att instämma med herr Erlander,
därför att han så sällan driver en politik,
som ligger i linje med det arbetande
folkets intressen. Vi skulle mycket
hellre se att Sverige dreve en verkligt
ärlig och uppriktig alliansfri politik än
det samröre med atlantmakterna som
bedrives i dag.

Det är heller inte sant, herr statsminister,
att vi onyanserat beskriver
vad som sker i Sovjetunionen. Jag har
själv rest omkring både i Sovjet och i
folkdemokratierna i sällskap med framstående
tidningsmän från såväl herr
Erlanders som herr Ohlins partier. Vi
har därvid alla gjort samma iakttagelser,
när det gällt att återge fakta, och
ofta dragit samma slutsatser. Vi hade
exakt samma siffror på vad t. ex. smöret
och chokladen kostade; båda delarna
var dyra. Mina reskamrater såväl
som jag konstaterade, att det var mycket
knappt med maten omedelbart efter
kriget och att det var ganska mycket
sönderskjutet. Varför skulle vi inte
göra det? Det är bara det att vi kommunister
inte glömmer att tala om, att
det strax förut hade rasat ett krig i
landet. Vi gav inte sovjetregimen skulden
för den förstörelse, som kriget
åstadkommit. I den mån brister förekom,
kunde man också läsa om dem i
Ny Dag. Men här i Sverige har man
nu nått fram till en sådan Lappo-be -

dömning, att man betraktar en objektiv
redogörelse från Sovjetunionen
med både ljus- och skuggsidor som
propaganda. Sovjetresenärer blir ofta
trakasserade av sina egna partier, om
de vågar säga någonting, som går den
sovjetfientliga propagandan emot.

Statsministerns påståenden håller
alltså inte. Varken i fråga om den
svenska regeringen eller Sovjetunionen
har vi kommit med några onyanserade
framställningar, och jag bestrider bestämt
att vi sagt att Sovjetunionen är
den enda fredskraften i världen. Så
illa är det gudskelov inte. Dels finns
det många regimer utöver de nämnda,
som står på samma sida, dels finns det
här i Sverige, herr Erlander, och i
Amerika och överallt annorstädes en
verkligt stark fredsvilja bland folket,
vilken herr Erlander nog kommer att
få känning av. Dess existens bevisas
bl. a. av att regeringen tänker uppskjuta
lagförslaget om att svensk ungdom
skall kunna skickas ut i Amerikas
krig till efter valet. Det är just vår
stora förhoppning inför läget i världen
i dag, att fredskrafterna skall visa sig
så starka också i de kapitalistiska länderna,
att det blir svårt för Amerika
att börja krig. Då skapar man denna
spionpsykos i Sverige förgäves.

Så några repliker! Herr Hjalmarson
talade om det »enfaldiga argumentet
om provokation». Den svenska riksdagens
egna organ har ju visat att vår
politiska polis använde provokation
som kampmedel mot kommunisterna.
De mest kända exemplen anförde jag,
när vi behandlade frågan om tvångsinedelslagen,
men jag kan ta ett annat,
som är nytt. Det hände för några månader
sedan att någon stack en ritning
i handen på en kommunistisk arbetare
i Karlskoga, vid Bofors stora vapenfabriker.
Det stod på brevet att det
skulle överlämnas till Stalin eller något
i den stilen. Nämnde arbetare begrep
genast vad det var fråga om, varför
han ögonblickligen anmälde det in -

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

Svar ang. kommunismen och den svenska försvarsmakten.

träffade för verkets polis, överlämnade
brevet och begärde att en undersökning
skulle göras om vem som smusslat
till honom brevet. Denna undersökning
har nu pågått i flera månader
utan resultat. Morgon-Tidningen kom
med den utsökt enfaldiga förklaringen
att någon försökt »skämta» med denne
arbetare. Om det bara var fråga om
ett oskyldigt skämt, varför kan då inte
Morgon-Tidningen uppge namnet på
den eller de personer, som mot
sina arbetskamrater bedriver sådana
»skämt», som kanske kan medföra 10
års straff för de utsatta, om de någon
timme senare påträffas med ritningen
i fickan? Vi har ställt denna fråga till
Morgon-Tidningen upprepade gånger,
men vi har ännu inte fått svar. Jag
ställer den därför på nytt i dag från
riksdagstribunen: Vad heter de människor,
som »skämtar» på detta sätt?

Vi har i stället all anledning hävda,
att det inträffade ligger i linje med den
verksamhet, i vilken denna debatt utgör
ett led, nämligen att få i gång tjallarverksamheten
ordentligt, att främja
samarbetet med Hestapo och att försöka
värva svenska arbetare för denna
smutsiga verksamhet. Vi känner igen
kommissarien Lönns metoder. Vi har
inte glömt att svenska försvarsstaben
hjälpt till att sammanställa dokument,
som skulle smugglas till några kommunister,
för att man sedan skulle
kunna bygga en spionaffär på detta.
När vi talar om provokation, så kan
vi visa att de metoder jag nämnt förekommit
i en lång rad andra fall.

Det skall bli mycket intressant att
höra, om någon vill tala om vem det
var som smusslade med ritningen i
Karlskoga. Förfarandet tillhör hemliga
polisens metoder i detta land, vilket
i dag beskrives som ett land, där
åsiktsfriheten inte naggas i kanterna,
trots att denna debatt tillkommit för
att kriminalisera just åsikterna. Om
det vore fråga om att på arbetsplatser
och annorstädes skapa ett skydd mot

spioneri och sabotage, så vet vi allihop,
att om arbetarna fick se någon figur
som sysslade med sådan verksamhet,
som tänkte spränga maskiner eller
tända eld på hus eller som gick och
samlade in viktiga uppgifter, så skulle
den kommunistiske arbetaren lika väl
som den socialdemokratiske eller den
partilöse anmäla detta för myndigheterna.

Det har lyckligtvis inte förekommit
så många sådana fall. Under hela kriget
förekom just inga sabotagehandlingar
i Sverige. Den största som förbereddes
var den som en engelsk organisation,
Rickman-ligan, planerade,
nämligen att spränga malmkajen i
Oxelösund. Om något sabotage förberedes,
så nog kommer arbetarna att se
upp med det!

Det är emellertid inte den saken det
är fråga om nu. Det är fråga om att
skapa en kunskaparorganisation på
arbetsplatserna, som skall registrera,
förfölja, trakassera och förflytta människor
med misshagliga åsikter — just
det ni försökte förra gången, när järnvägsmän
i Norrbotten förflyttades
hundratals mil från sina hemorter.
Vad blev resultatet då?

Jo, det blev det resultat som jag talat
om: man fick ta tillbaka alltihop.
Det hela var misslyckat. När herr
Hagberg i Luleå framhöll att det inte
lönar sig att stämpla en rörelse, som
på få år vunnit seger bland en tredjedel
av mänskligheten, som kriminell,
sökte statsministern vrida det till att
Hagberg därmed förfäktade tesen: Makt
är rätt. Fn fullkomlig förvanskning av
vad Hagberg yttrade!

Vi kan gärna fortsätta med vad
Hagberg sade. I alla dessa länder var
för några år sedan, i varje fall för nio,
tio, elva år sedan, de kommunistiska
partierna strängt förbjudna. Det kostade
minst sex års tukthus, i de flesta
fall döden, att bli avslöjad som kommunist.
Trots dessa stränga straff är
i dag ett mäktigt folkstyre under kom -

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar på fråga ang. utredningen rörande vissa bristfälligheter i den gamla jordfästningslagen.

munistisk ledning vid makten i alla
dessa länder.

Vad hjälper alla provokationer och
all Gestapos verksamhet och alla Henning
Karlssons cirkulärartiklar till tidningarna,
vad hjälper hela den organisation
som skämmer ut namnet
»Folk och försvar» men som inte har
något med ett folkligt försvar att göra?
Det hjälper inte ett dugg, och det var
det herr Hagberg ville säga.

Innan vi lämnar Henning Karlssons
verksamhet och socialdemokratiens
medverkan som ledande kraft i denna
kampanj, vill jag också återge ett citat
ur just den tidning som skriker värst
om spioneri, men lovsjunger spionage
och sabotage, när det riktas mot socialistiska
länder. Ur Norrländska Socialdemokraten
för den 2 juni 1951
återger jag följande betecknande formulering
•— det gäller Östtyskland:
»Hemliga tidningar smugglas in mitt
framför näsan på ryssarna och hemmakommunisterna.
Mystiska explosioner
skakar fabrikerna. Det kommunistiska
angivarsystemet sätts ur spel. Bakom
detta står den välorganiserade östtyska
socialdemokratiska motståndsrörelsen.»

Här i Sverige har det inte förekommit
några sabotage, men en av den
svenska socialdemokratiens tidningar
erkänner, att socialdemokraterna bedriver
sabotage i ett land, där man börjat
bygga socialismen på hitlerdömets
ruiner.

Förra gången man förde en kampanj
av denna art lyckades man t. o. m.
få arbetare att hetsa mot kommunisterna.
Dessa uteslöts ur fackföreningsstyrelser,
trakasserades, och man gick
även på sina håll till handgripligheter.
Efter några månader skämdes dessa
socialdemokratiska arbetare för vad de
gjort, ty de insåg att de hade blivit lurade.
Nu gör man ett nytt försök under
större motstånd, och nu går man
längre — nu tänker man bygga ut en
stor tjallarorganisation för trakasserier

mot hederliga arbetare för deras åsikters
skull. När socialdemokratien var
ung, när den också hade parollen »proletärer
i alla länder, förenen eder»,
när den kämpade för den soeialistiska
omdaningen, som den i dag sviker
överallt i världen, då gav den ett namn
på sådana figurer som sprang till basen
eller ingenjören eller polisen, och
det namnet har stått sig sedan dess.
De kallades för »limstångsbärare» och
betecknades med rätta som mycket
skumma figurer. Så mycket klassmedvetande
och så mycken heder finns i
Sveriges arbetarklass, att det kommer
att gå likadant nu. Några kanske låter
värva sig, men jag tror att den organisation
ni i dag tänker bygga upp
kommer att få samma dåliga anseende
som borgarnas spioner fick den gången.
Sveriges arbetare räknar alltjämt
hestapotjallaren och bolagsspionen som
en lika skabbig figur som strejkbrytaren.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på fråga ang. utredningen rörande
vissa bristfälligheter i den gamla jordfästningslagen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Herr Gustafsson i Borås har frågat mig,
när den förebådade utredningen angående
en ny jordfästningslag kan väntas
bli tillsatt.

Såsom kammarens ledamöter väl känner
till, förhåller det sig så, att både
riksdagen och kyrkomötet i samband
med behandlingen av religionsfrihetslagen
förra året uttalade sig för att jordfästningslagen
borde omarbetas. Jag anslöt
mig redan då till samma uppfatt -

Tisdagen den 22 april 1952. Nr 14.

Svar på fråga ang. utredningen rörande vissa bristfälligheter i den gamla jordfästningslagen.

ning. Därför har också inom justitiedepartementet
gjorts förberedelser för
att tillsätta en utredning härom. Beslut
i frågan kan väntas inom den närmaste
framtiden.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för justitiedepartementet få frambära
mitt tack för att statsrådet så snabbt
velat svara på min fråga såväl som för
svaret som sådant. Jag skall inte missbruka
frågeinstitutet med att hålla något
längre anförande, men jag ber ändock
att till svaret få foga några enkla
reflexioner.

Paragrafen om kyrkas upplåtande vid
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans har tolkats mycket olika.
De flesta prästmän har lagt i dagen en
tolerans och en vidsyn som är berömvärd.
Man kan även säga att detta gäller
i stort. Andra återigen visar en
snävhet som är häpnadsväckande och
som är tillräcklig för att vålla djup beklämning
och irritation. Jag tror jag
kan säga att ingen frikyrklig församling
torde ett enda ögonblick begära, att en
kyrka skall upplåtas för jordfästning i
andra fall än då särskilda skäl föreligger.
Vi håller hellre till i våra egna,
relativt enkla lokaler. I städer och samhällen,
där gravkapell finns, blir denna
fråga inte alls aktuell.

Emellertid trodde man att den nya
lagen, vars hela andemening på denna
punkt går ut på tolerans och vidsyn,
skulle förstås, om man över huvud taget
vill förstå. Särskilda utskottet ansåg att
det skulle räcka med att säga, att olämplig
väderlek var ett reellt skäl för kyrkans
upplåtande samt att lagens bokstav
skulle tolkas i generös anda. Många
tyckte nog att redan detta var något av
magisterns pekpinne, men det synes
också finnas sådana som endast godtar
det som är satt på pränt.

Departementschefen synes ha velat
göra sig till tolk för den uppfattningen,
att inte endast jordfästning som sker i
evangelisk anda och ritual skall tänkas
få äga rum i kyrka utan även annan
begravningsakt. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 100 säger nämligen departementschefen
på s. 105, som jag tar mig
friheten citera:

»I vissa yttranden har föreslagits att
en särskild, strängare bestämmelse skulle
införas för sådana fall, då den tillämnade
begravningsakten icke skulle följa
någon bestämd religiös ritual. Ett sådant
förslag kan jag emellertid inte biträda.
Att betrakta en sådan begravningsakt
som en kränkning av kyrkorummet
även då den sker på ett värdigt
och allvarligt sätt är uppenbart oriktigt.
» Vad justitieministern här sagt gäller
givetvis medlemmar av svenska kyrkan.

Den 20 februari i år gav justitieministern
en auktoritativ tolkning av lagen
angående klockringning vid begravning
utan jordfästning i svenska kyrkans ordning.
Spörsmålet får väl anses ligga i
linje med det här berörda, men kanske
med en viss skärpning därför att det då
gällde personer som utträtt ur svenska
kyrkan. Justitieministern yttrade då i
sitt svar till herr Ståhl:

»Här bör man märka att den begränsning,
som ligger i lagbestämmelsens formella
tillämplighet, icke är ett uttryck
för något sakligt övervägande. Det synes
mig vara rimligt att man icke vägrar
begravningsringning i något fall då
det begäres, inte heller i det fall, då
den avlidne står utanför kyrkan.»

Det är berömvärt att landets justitieminister
här givit en auktoritativ tolkning
av hur det bör förfaras i fall som
dessa. Men denna generösa vidsyn synes
en del befattningshavare inom kyrkan
vilja hänföra till justitieministerns
lilla privata uppfattning. Jag vet väl att
en ministers ord inte är lag, men söker
man få fram en auktoritativ tolkning,

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Svar på interpellation ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft.

så borde väl i alla fall dessa justitieministerns
ord få vara vägledande.

Så vill man tydligen inte fatta saken.
Hur skall man annars kunna förstå vad
som skett i det nu aktuella fallet i Gällared,
som i viss mån är orsaken till
att jag framställt denna enkla fråga.
Kvinnan som avlidit tillhörde kyrkan
—• jag ber att få poängtera detta. Hon
hade dock uttalat önskemål om frikyrklig
jordfästning. Liksom sin förut avlidne
make tillhörde hon baptistsamfundet.
Skälet till att man begärt att få
använda kyrkan var det stora begravningsföljet,
där bl. a. även mycket gammalt
folk skulle vara med samt att ingen
annan lokal stod att få, och dessutom
riskerade man att få olämpligt väder.
Kyrkoherden sade nej med hänvisning
till att han inte ansåg de särskilda skäl
föreligga som lagen föreskrev. Biskopen
i Göteborgs stift ansåg att kyrkoherden
handlat rätt. Man måste fråga: Skall
man vänta till några minuter före själva
akten och med blicken mot skyn avgöra
om risk för störtregn eller snöbyar
föreligger? Var det meningen?

Första lagutskottet ansåg 1950 att
domkapitlet eller biskopen var den instans,
dit man kunde vända sig för besvär.
Därav blev tydligen intet i de fall,
då pastors och biskopens syn sammanfaller.
Besvärsinstitutet synes därför
vara i hög grad otillfredsställande.
Kyrkorummet är kyrkoförsamlingens
gudstjänstlokal, och att vederbörande
prästman står ansvarig för att där intet
förekommer som stör rummets helgd,
det är som det bör. Men härifrån och
till att handla som ibland sker, då man
vägrar att öppna kyrkan för en kristlig
begravning, där ej präst officierar, är
steget mycket långt. Skäl till avvisande
går ju alltid att få fram, om man vill det.

Inte är det väl så underligt om man
på många håll ute i landet frågar sig:
Var det verkligen statsmaktens mening
att den ökade religionsfriheten skulle i
praktiken verka så, att man med den

nya lagen i sin hand skulle kunna tala
om att man på grundval av »de nya
bestämmelserna» bör veta — som biskopen
i Göteborg säger — att »återhållsamhet
är i hög grad påkallad» när
det gäller kyrkans upplåtande för jordfästning,
som förrättas av annan än
präst i svenska kyrkan? Samtidigt försäkrar
biskopen att »det skall vara svårt
att finna något kyrkosamfund som är
mer tillmötesgående än den svenska
kyrkan».

Herr talman! Vad som skett i Gällared
och på flera andra håll, som jag här
inte skall trötta med, må vara nog skäl
för min fråga och min vädjan till justitieministern
att snarast låta verkställa
den utredning, som aviserats och som
skulle ta sikte på att få till stånd en
bättre tingens ordning i de hänseenden
det kan bli fråga om. Försöket att lappa
på den gamla jordfästningslagen i stället
för att skriva en helt ny har ju statsrådet
själv betraktat som mindre lyckat.

Jag ber att få tacka statsrådet för att
han så snabbt lämnat detta svar liksom
för svaret i dess helhet. Jag är säker på
att detta ärende intresserar många i
vårt land, inte minst beträffande direktiven
för den kommande utredningen.
När nu justitieministern i sitt svar meddelar,
att man i departementet redan
har vidtagit förberedelser för att tillsätta
en utredning i ärendet och att beslut
härom kan väntas inom den närmaste
framtiden, så är detta för mig eti
mycket tillfredsställande svar på min
fråga. Jag ber än en gång att få tacka
för detsamma.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. tillvaratagan
de av inom landet förefintlig reservarbetskraft.

Herr andre vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Tisdagen den 22 april 1952. Nr 14.

Svar på interpellation ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade: Herr
talman! Herr Lindberg har till mig riktat
följande frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat
att det finnes en stor reservarbetskraft,
särskilt äldre, i landet, vilken, reserv
icke till fullo utnyttjas?

2) Är herr statsrådet villig vidtaga
sådana åtgärder att denna reservarbetskraft
kan tillvaratas på ett sätt som är
till fromma för pensionärerna och till
gagn för samhället?

3) Anser herr statsrådet att åtgärder
i berört syfte kan vidtagas utan dröjsmål,
således utan att frågan göres till
föremål för utredning?

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Det torde vara en väsentlig vinning
av den fulla sysselsättningen, att tidigare
outnyttjade arbetskraftsreserver
kommit att utnyttjas. Under de senaste
åren har det visat sig möjligt att placera
ett stort antal partiellt arbetsföra i
produktionen. Bland dessa befinner sig
inte så få äldre personer, vilka i ett annat
arbetsmarknadsläge skulle mött betydligt
större svårigheter att finna sysselsättning.

Viktigare torde emellertid vara, att
de äldre i större utsträckning än tidigare
kvarstanna i sina gamla arbeten.
Enligt 1945 års folkräkning var av männen
i åldern 65—70 år nära 60 procent
förvärvsarbetande och i åldrarna över
70 år ungefär 28 procent. I jämförelsevis
stor utsträckning rör det sig här om
arbetskraft inom jordbruket. Siffrorna
kan nog sägas visa, att den äldre arbetskraften
i ganska betydande utsträckning
tillvaratas i våra dagar. 1945 års
siffror visar också en markant ökning
— nära 11 procent — i jämförelse med
1940. Vissa förhållanden tala för att
lenna ökning fortsatt även efter 1945.

Hur stor arbetskraftsreserven bland
de gamla är torde vara svårt att säga.
1 dagens arbetsmarknadsläge torde

emellertid flertalet helt eller delvis arbetsföra
funnit någon form av sysselsättning.
För några år sedan gjorde arbetsmarknadsmyndigheterna
en undersökning
i ett mellansvenskt län och
kom till det resultatet, att av de icke
förvärvsarbetande överåriga mindre än
5 procent kunde anses utgöra en arbetskraftsreserv.

A andra sidan torde arbetsförmågan
numera kvarstå till högre ålder än tidigare.
Livslängden har undergått en
markant stegring, och framstegen på
det medicinska området samt den högre
levnadsstandarden över huvud har
medfört att de gamlas arbetsförmåga
ökat. Man bör samtidigt komma ihåg,
att större arbetshets och förbättrad ålderdomsekonomi
samverkar till att i
högre grad nu än förr göra en arbetsfri
tid mot levnadens slut angelägen och
möjlig.

Att man från statsmakternas sida varit
angelägen att icke visa bort den
äldre dugliga arbetskraften torde framgå
bl. a. av förra årets beslut om nya
bestämmelser rörande avgångsåldern
för civila statstjänstemän.

Om en positiv inställning vittnar
även den utredning, som verkställts av
1951 års folkpensionsrevision i fråga
om generösare avdragsregler för folkpensionärer
med egen inkomst. En proposition
i anslutning till folkpensionsrevisionens
utredning har framlagts för
årets riksdag.

Interpellanten har uttalat att arbetsförmedlingarna
är ovilliga att anvisa
anställning åt åldringar. Arbetsmarknadsstyrelsen
däremot har uttalat att
någon sådan ovillighet inte förekommer.
Styrelsen har också med anledning
av vad interpellanten anfört meddelat,
att det endast är i mycket få fall som
arbetsförmedlingarna i sina rapporter
ifrågasatt, om äldre arbetslösa kassamedlemmar
är understödsberättigade
och står till arbetsmarknadens förfogande.
Under 1951 avgavs dylika rap -

4 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr Vt.

50 Nr 14. Tisdagen den 22 april 1952.

Svar på interpellation ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbets
kraft.

porter beträffande endast ett 30-tal personer
i åldern över G7 år. Enligt kassornas
egna beslut var ungefär hälften
av dessa att anse som arbetsoförmögna.

Även om det icke finns någon stor
arbetskraftsreserv bland åldringarna är
det helt naturligt ett samhällsintresse,
att de gamlas arbetsförmåga och arbetslust
tillvaratas så långt som möjligt. Det
bör vara arbetsförmedlingen angeläget
att på allt sätt genom att försöka förmedla
vanliga arbeten i öppna marknaden
även åt den åldriga arbetskraften
tillgodose detta samhällsintresse. Särskilt
stora krav kommer härvidlag alt
ställas på förmedlingen, om situationen
på arbetsmarknaden skulle förändras
mot en minskad efterfrågan på arbetskraft.

För den överåriga arbetskraft som
inte kan placeras i den öppna arbetsmarknaden
står arbetsvårdsexpeditionerna
för partiellt arbetsföra till tjänst.
Under år 1951 utgjorde de överåriga
arbetssökande vid dessa expeditioner
5G8. Av dessa anvisades 275 platser, 21
placerades i skyddad sysselsättning, 2
i arbetsträning, varjämte 7 blev föremål
för andra åtgärder. Av de återstående
torde flertalet få anses icke placerbara
på arbetsmarknaden.

Vid de träningsverkstäder, som närmast
landsting och en del större kommuner
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnderna har
inrättat, samt vid de s. k. arbetscentralerna,
där man tar hand om särskilt
svårt arbetshindrade och distribuerar
hemarbete, beredes jämväl arbete för
inte så få överåriga. Av 800 sysselsatta
vid dessa institutioner är ungefär 30
procent över 50 år. I den nyligen avlämnade
propositionen angående anslag
för budgetåret 1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
m. in. föreslås bl. a.
att en särskild arbetsvårdsbyrå skall inrättas
inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Detta innebär en organisatorisk förstärkning,
som bör öka styrelsens möj -

ligheter till insatser på det här berörda
området.

Det är möjligt, att invanda föreställningar
om åldringarnas arbetsförmåga
hindrar att denna förmåga rationellt
utnyttjas. Endast noggranna undersökningar
av kompetenta forskare samt ytterligare
erfarenheter av praktiska försök
att sysselsätta åldringarna kan undanröja
eventuella missuppfattningar
härvidlag. Jag har i ett nyligen avgivet
interpellationssvar i första kammaren
uttalat mitt intresse för dessa problem
och vill även i detta sammanhang understryka
vikten av fortsatta undersökningar
rörande åldringarnas arbetsförmåga.

I den mån samhällsorganen sålunda
inte redan har sin uppmärksamhet riktad
på de frågor herr Lindberg berört
i sin interpellation, tror jag, att problemen
är av den art att de kan komma att
närmare skärskådas av den utredning
rörande vissa frågor inom åldringsvården,
som jag har för avsikt att föranstalta
om.

Iiärpå anförde

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
anhåller att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra ett
tack för svaret på min interpellation.
Jag är så mycket mera tacksam som
svaret andas ett positivt intresse för såväl
åldringarnas som den partiellt arbetsföra
arbetskraftens problem.

Jag vill emellertid i detta sammanhang
beröra ett par saker, som det synes
mig nödvändigt att framföra för
diskussion och eventuellt för undersökning.
När det gäller pensionärerna är
frågan, om man inte dels ser en smula
för ensidigt på förhållandena sådana de
för dagen är, dels gärna vill se dem sådana
de var för ett par tiotal år sedan
eller längre tillbaka i tiden. I och för
sig är detta inte alls märkvärdigt, men
det hjälper oss knappast till en lösning
av problemet för framtiden. I nuvaran -

Tisdagen den 22 april 1952. Nr 14.

Svar på interpellation ang. tillvaratagande av inom landet förefintlig reservarbetskraft.

de situation torde det vara så, att många
pensionärer — kanske rent av de flesta
—- själva kan skaffa sig ett arbete, en
möjlighet som minskar, när strävare tider
inträder på arbetsmarknaden.

Problemet blir allt allvarligare ju
längre fram i tiden vi kommer. För närvarande
torde det vara cirka 56 000
personer om året som blir sextiofem år,
vilket gör något mer än 1 000 personer
per vecka. Statsrådet har i.sitt svar omnämnt
femtioåringar såsom överåriga.
Jag har därför nämnt sextiofemåringarna,
ehuruväl jag anser att överåriga
knappast finns, enär man inte har någon
fastställd gräns för vad som kan
vara överårigt i samband med arbete
utan endast i fråga om pensionering.
Jag har också räknat med 65 år därför
att den amerikanske arbetsministern
Maurice Tobin framfört en del synpunkter
rörande åldringarnas problem,
som jag tänkte tillåta mig att citera. Han
skriver i en artikel, som refererats i
livsmedelsarbetarnas organ Mål och Medel
nr 4 för april 1952:

»Ett av de allvarligaste problemen
för de gamla är att hålla sig kvar i
sitt arbete eller hitta ett nytt. Det problemet
blir ständigt allt svårare. År
1890 tillhörde nära 70 procent av männen.
över 65 år arbetsstyrkan. De hade
antingen arbete eller väntade sig att få
arbete inom en kortare tid. Men i dag
är endast 45 procent av männen över
65 år i arbete eller söker anställning.
Fastän således det ökade antalet pensionärer
i och för sig är ett framsteg,
är det inte alla av de äldre — vilka nu
sitter hemma — som verkligen skulle
vilja det. De skulle vilja ha ett arbete —
om näringslivet blott ville acceptera

dem. Varje dag blir 2 700 amerikaner
65 år. Antalet fortsätter att växa och antalet
personer, som inte arbetar eller
söker efter arbete, växer samtidigt. Om
inte landet snabbt sätter i gång att lösa
problemet kommer bördan av sysslolösa,
improduktiva medborgare att öka.

Och det faktum att livslängden ökar,
kommer även att öka bördan.»

Så långt den amerikanske arbetsministern.
Citatet visar att man i USA har
samma problem att brottas med som vi
här i Sverige.

När det gäller våra pensionärer — de
må vara 67 år eller yngre — så har de,
enligt vad som framkommit vid samtal,
sam jag haft med en del pensionärer
den uppfattningen, att de inte är riktigt
välkomna vare sig till förmedlingen
eller till arbetsplatsen. De har med rätt
eller orätt, en känsla av att de är överflödiga,
och de har också, likaledes
med rätt eller orätt, en känsla av att
förmedlingstjänstemannen känner sig
besvärad, om han skall erbjuda en arbetsgivare
deras arbetskraft. Detta förhållande
skulle måhända kunna ändras
dels genom att de äldre arbetssökande
bibringas den uppfattningen — vartill
vi alla måste medverka — att de är välkomna
såväl till förmedlingen som till
arbetsplatsen, dels genom att förmedlingstjänstemännen
känner att de är i
sin fulla rätt, då de erbjuder arbetsgivarna
den äldre arbetskraften. Den
bestämmelse, som förmedlingstjänstemännen
nu har att följa och som går ut
på att arbetsgivaren skall »erhålla bästa
möjliga arbetskraft», kan inte behöva
tolkas mer extremt än bestämmelsen att
arbetaren skall ha det arbete, för vilket
han bäst lämpar sig. Eftersom arbetaren
inte är någon maskin kanske man skulle
kunna ändra bestämmelsen om lämpligt
arbete därhän, att det blir fråga om
»det arbete, som är det bästa för arbetaren».

Det alltjämt kvarstående betraktelsesättet
rörande pensioner och pensionsåldrar
samt den uppfattningen, att en
pensionerad helst skall avhålla sig från
att uppträda konkurrerande på arbetsmarknaden,
vållar säkerligen de största
bekymren. Dessa bekymmer har
kanske förmedlingstjänstemännen trots
allt att brottas med, och härtill kom -

Nr 14.

Svar på interpellation ang. meddelande

badhus, m. m.

mer inställningen hos arbetsgivarna
och hos arbetskamraterna. Det var
närmast med tanke på dessa problem
som jag i motiveringen för min interpellation
förordade att överenskommelser
skulle träffas mellan arbetsgivarna
och arbetstagarnas organisationer
å ena sidan samt myndigheterna å
den andra, så att man på den vägen
skulle kunna lösa hithörande problem.
Visserligen kan det synas som om dessa
frågor löser sig själva under de förhållanden,
som nu råder på arbetsmarknaden.
Så är emellertid inte förhållandet,
och i vart fall är det endast tillfällighetslösningar.

Den amerikanske arbetsministern vill
i sin förut åberopade artikel i följande
åtta punkter för arbetsgivarna tala om
sanningen rörande de äldre arbetarna:

1. Äldre arbetare är mer stabila, har
större ansvarskänsla och en lugnande
inverkan på sina arbetskamrater;

2. äldre arbetare är mer försiktiga
och mera alctsamma om verktyg och
arbetsmaterial samt har mindre olycksfallsfrekvens; 3.

äldre arbetare uppvisar lägre
frånvarosiffror och mindre rörlighet
på arbetsmarknaden än yngre arbetare; 4.

äldre arbetare kan vara mindre
starka och smidiga än yngre, men deras
fysik är dock sällan sämre än vad
som krävs i de flesta arbeten;

5. äldre arbetare har större tålamod
med långvariga arbeten och distraheras
mindre och deras fasthet och goda
omdöme kompenserar mer än väl en
långsammare arbetstakt;

6. äldre arbetare har bättre bakgrund
och mer yrkeserfarenhet och
kan använda dessa yrkeserfarenheter
i nya situationer mycket senare i livet,
än vad som vanligen förmodas;

7. försäkringsgivare intresserar sig
inte för åldersfördelningen inom arbetsstyrkan
när premierna skall bestämmas; -

22 april 1952.

av byggnadstillstånd för uppförande av

8. vissa arbetare har vid 65 års ålder
större andlig och fysisk kapacitet
än arbetare som är många år yngre.
Därför är åldern inte av betydelse, när
det gäller att fatta beslut om anställning.

Skulle vi icke även här i landet vara
i behov av samma slags upplysning rörande
våra äldre arbetare?

Många av de gamla mötas nu av frågan:
Varför arbetar du som har pension?
Det är nog icke alldeles uteslutet
att det är detta som gjort det svårt
att med fördel kunna höja pensionsåldrarna
för statens civila tjänstemän.
Många av dessa har svårt att begära sig
kvar över pensionsåldern därför att de
därmed känner sig gå i vägen för den
yngre arbetskraften, som helt naturligt
vill ha en förbättrad tjänsteställning.

Det skulle vara önskvärt att de frågor
som jag påtalat, trots att en del av
dem synes ligga något vid sidan av de
problem som skulle komma att tagas
med i den av socialministern bebådade
utredningen, ändock kunde komma
med i denna utredning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. meddelande
av byggnadstillstånd för uppförande av
badhus, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Christenson i Malmö frågat mig
dels om jag vore villig att medverka till
en ökad tillståndsgivning för badhusbyggen
och dels om jag ville lämna närmare
upplysningar, huruvida byggnadstillstånd
för en etappvis utförd badhusanläggning
i Malmö kunde förväntas
under den närmaste tiden.

Med anledning härav vill jag meddela
följande.

Tisdagen den 22 april 1952. Nr 14.

meddelande av byggnadstillstånd för uppförande av

Svar på interpellation ang.

badhus, m. m.

Den av Kungl. Maj:t för innevarande
år fastställda tillståndsbudgeten för
byggnads- och anläggningsarbeten upptager
för badhus och tvätterier samt
idrotts- och andra fritidsanläggningar
en byggnadskvot av 10 miljoner kronor,
vilket i förhållande till 1951 innebär
en ökning med i runt tal 2 miljoner
kronor. Det synes för närvarande
icke föreligga någon anledning att företaga
en omprövning i syfte att öka
årets byggnadskvot för speciellt denna
kategori av anläggningar. Frågan om
möjligheten att nästa år höja denna
kvot kan icke nu bedömas. Den torde
få prövas i samband med upprättandet
av investeringsbudgeten för det kommande
året.

Malmö stad anhöll den 8 april 1946
om byggnadstillstånd för uppförande
av ett badhus med simhall i staden.
Ansökningen avslogs av Kungl. Maj:t
redan den 17 maj samma år. Ärendet
har därefter vid olika tillfällen aktualiserats
hos Kungl. Maj:t genom uppvaktningar
från kommunala myndigheter
och organisationer i Malmö hos de
statsråd, som vid skilda tider fungerat
som ordförande i byggnadsberedningen.
Den senaste uppvaktningen i ärendet
ägde rum den 27 februari detta år.
Med hänsyn till projektets storleksordning
— kostnaderna beräknas i dagens
prisläge till omkring 5,7 miljoner kronor
— har det icke ansetts möjligt att
inrymma det inom den kvot, som anvisats
för dylika investeringar.

Beträffande möjligheten alt bevilja
byggnadstillstånd etappvis för badhusanläggningen
i Malmö vill jag nämna,
att byggnadsberedningen vid behandlingen
av dylika framställningar —•
som inom parentes är ytterst vanligt
förekommande — tvingats till en mycket
stark restriktivitet. Principen mera
allmänt tillämpad innebär, att man förliandsintecknar
ett kommande års
byggnadskvot i eu utsträckning, som
förhindrar den fria disposition av våra

resurser på byggnadsomrädet, vilken
sett ur det helas synpunkt är nödvändig.
Någon byggnadstillståndsgivning
etappvis för ifrågavarande badhusanläggning
kan f. n. icke ställas i utsikt.

Härefter anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Jag får tacka herr statsrådet
för svaret. Det är ett ganska pessimistiskt
meddelande herr statsrådet lämnat.
En ökad allmän tillståndsgivning
för byggande av badhusanläggningar i
landet synes således inte vara möjlig
inom den närmaste tiden. Det är beklagligt
att statsmakterna tvingats till en
mycket stark restriktiv begränsning av
badhuskvoteringen. Man kan ifrågasätta
om inte en omprövning av byggnadskvoten
för dylika anläggningar borde
göras.

Det kan fort inträffa omslag på byggnadsmarknaden.
En avsevärd minskning
av byggnadsinvesteringen kan befaras
med hänsyn till konjunkturomslaget
och införandet av investeringsavgifter.
Det har redan förekommit att
byggnadstillstånd för egnahamsbyggen
och liknande arbeten har återlämnats.
Att det är oro inom byggnadsbranschen
framgår bl. a. av att det här i landet
fanns 5 000 arbetslösa byggnadsarbetare
i mars månad. Vid samma tidpunkt
fanns det 200 arbetslösa byggnadsarbetare
i Malmö. Myndigheterna i Malmö
fick därför i hast ompröva planeringen
och påskynda byggnadsarbetena.

Tendensen till minskad byggnadsintensitet
inom näringslivet och beträffande
egnahemsbyggena har föranlett
mig att ta upp denna fråga. De sökta
byggnadstillstånden från de kommunala
myndigheternas sida bör, då ett omslag
inträffar, vara en god reservtillgång inom
byggnadsbranschen, men det är viktigt
med planering. Man har ifrågasatt
om regeringen inte borde lägga upp en
särskild »depressionskvot» all använ -

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

das vid eventuell arbetslöshet inom
bvggnadsbranschen.

Vad badhusbygget i Malmö beträffar,
utfördes det senaste badhusbygget för
cirka 40 år sedan, och sedan dess har
bad- och bastumöjligheterna i staden
genom olika åtgärder minskats i betydande
omfattning, medan befolkningssiffran
under denna period har ökats
med över hundratusen.

Av de upplysningar som i dag lämnats
synes framgå att bad- och simhallsfrågan
i Malmö knappast kan lösas under
den närmaste framtiden. Badhusbyggandets
genomförande etappvis, som
drätselkammaren i Malmö föreslagit i sin
skrivelse till statsrådet av den 27 februari,
verkar vara en både förnuftig och
praktisk lösning. I interpellationssvaret
omnämner herr statsrådet att kostnaderna
för badhusanläggningen i Malmö
i dagens läge skulle komma att uppgå
till 5,7 miljoner kronor, men det är
tydligen ett misstag. Den ursprungliga
kostnadsberäkningen, som gjordes 1941,
uppgick till 2,42 miljoner kronor, och
med ett index på 80 procent skulle
byggnadskostnaderna uppgå till 4,3 miljoner
kronor enligt dagens penningvärde.

Till sist vill jag framhålla att — vilket
framgår av min interpellation —
Malmö stad sökte byggnadstillstånd redan
den 9 december 1944 och inte den
8 maj 1946 som det sades i interpellationssvaret.

Herr BRACONIER: Herr talman! Jag
skall be att få understryka de synpunkter
som herr Christenson i Malmö framfört.

Jag tror att man utan att göra sig
skyldig till någon lokalpatriotism kan
konstatera att det inte finns någon så
stor stad eller ens betydligt mindre, som
har det så pass illa ställt vad gäller
badmöjligheter som Malmö. Det är inte
för mycket sagt att man inom vida kretsar
är av den uppfattningen, att statsmakterna
här måste gripa in för att tillgodose
en så pass stor stad som Malmö
med badmöjligheter. Gör man jämfö -

relser med andra städer, finner man att
Malmö är mycket illa lottat.

Man förstår visserligen till fullo de
besvärligheter ett statsråd måste ha när
det gäller kvotfördelningen, och det är
klart att läget nu är bekymmersamt. Jag
tror emellertid inte att man tar fel om
man säger, att det i Malmö finns en
mycket stark opinion som skulle anse
det beklagligt, om inte rikets tredje
stad inom en mycket snar framtid får
de möjligheter till bad som ett välordnat
samhälle bör ha.

Härmed förklarades överläggningen
slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 6, statsutskottets
utlåtanden nr 76—84, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28 och
29, första lagutskottets utlåtande nr 14,
andra lagutskottets utlåtande nr 31 och
andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 16.

§ 6.

Föredrogs den av herr Hagärd vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
lierr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående framläggande
för riksdagen av förslag till lag om socialnämnder
m. in.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren, att å morgondagens
föredragningslista bevillningsutskottets
betänkanden nr 22 och nr 23
samt andra lagutskottets utlåtande nr
31 skulle i nu nämnd ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
16 närmast efter samma utskotts utlåtande
nr 15.

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

§ 8.

Interpellation ang. sammansättningen av
arrendenämnderna enligt sociala arrendelagen
och boställsnämnderna samt av
värderingsnämnderna enligt 1934 års författning
angående grunderna för förvaltning
av viss kronoegendom, m. m.

Ordet lämnades på begäran til!

Herr SVENSSON i Ljungskile, som yttrade:
Herr talman! I olika sammanhang
har statsmakterna ingripit i förhållandet
mellan jordägare och arrendatorer i
syfte att stödja de senare mot åtgärder,
vilka ansetts innebära övergrepp eller
varit kränkande för den allmänna rättskänslan.

Sålunda har genom 1943 års arrendelagstiftning
rörande s. k. sociala arrenden
brukaren i vissa fall erhållit optionsrätt
och förköpsrätt samt tillförsäkrats
rättsskydd mot orimligt uppskruvade
arrendevillkor. Sedan den 1 juli 1946
gäller med smärre avvikelser denna sociala
arrendelag även för jordbruk tillhöriga
landskommuner, köpingar, städer,
församlingar, municipalsamhällen,
landsting och andra borgerliga eller
kyrkliga, kommunala förvaltningsenheter.
Däremot gäller (ten icke statens
egna jordbruk. Utarrenderingen av dessa
regleras genom 1934 års författning
angående grunder för förvaltning av
viss kronoegendom. Denna visar åtskilliga
avvikelser från de författningar,
som skyddar övriga arrendatorer, avvikelser
som obestridligt ställer en kronoarrendator
i ett sämre läge än en
arrendator av enskild eller kommunal
jord.

Den sociala arrendelagen tillerkänner
sålunda arrendatorn förnyat arrende
för 5 år på oförändrade villkor, därest
icke senast 8 månader före arrendetidens
utgång endera parten påkallar
ändring. Motsvarande bestämmelser för
kommunala arrenden är 1 år resp. 0
mån. I 1934 års författning, som reglerar
kronoarrendatorernas ställning, synes
motsvarande bestämmelser helt sak
nas.

Vid tvist om arrendevillkoren bestäms
dessa enligt den sociala arrendelagen
av en arrendenämnd, i vilken arrendatorernas
intressen är tillgodosedda
genom att en ledamot skall vara arrendator
av jordbruksfastighet. På samma
sätt skall en ledamot av bostadsnämnd
alltid vara arrendator. Med avseende
på kronoegendomar saknas motsvarande
föreskrift. Uppenbarligen måste
förtroendet för nämndens värderingar
bli lidande härpå.

Man styrkes i denna uppfattning då
man tar del av dessa nämnders värderingar
vid försäljning av kronoegendomar.
I ett antal fall vid 1951 års riksdag
vägrades tillstånd till försäljning
emedan värderingen ansågs alltför uppseendeväckande
låg. Detta torde i själva
verket inte vara så ovanligt då det
gäller en del större välbelägna egendomar.
Men det finnes också exempel av
rakt motsatt innebörd, varav här skall
anföras ett.

Vid 1949 års riksdag behandlades
frågan om försäljning av kronoegendomen
Röinge 2‘ i Snötorps socken
Hallands län. Egendomen i sin helhet
omfattade 30,74 ha åker, 4,74 ha hagmark
och mosskifte samt 0,55 ha impediment,
inklusive tillräckliga och i
gott stånd varande byggnader. Den hade
då värderats till 64 500 kr. Dåvarande
arrendatorn av egendomen hade
vid denna tidpunkt innehaft arrendet
endast tvenne år. I samband med försäljningen
förelåg ansökan från småbrukaren
Kurt Nilsson att som tillskottsjord
få köpa 5,5 ha åker jämte en del
utmark. Detta småbruk utgör ett från
Röinge 2'' avsöndrat torp med registerbeteckningen
21. Torpet arrenderades
av den nuvarande innehavarens morfar,
som odlat, stenröjt och dikat större delen
av dess åkerjord. Huvudgårdens arrendator
höjde arrendet allt efter som
torpet förbättrades. När arrendet på
nytt utgick 1909 krävde kronoarrendatorn
200 kronor i arrende för de 7
tunnland åker, som torpets innehavare
själv odlat, samtidigt som han själv

Nr 14.

Tisdagen den 22 april 1952.

Interpellation ang. sammansättningen av arrendenämnderna enligt sociala arrendelagen
och boställsnämnderna samt av värderingsnämnderna enligt 1934 års författning
angående grunderna för förvaltning av viss kronoegendom, m. m.

för hela gården, torpet inräknat, skulle
betala 600 kronor. Genom domänstyrelsens
tillmötesgående fick emellertid
torparen efter långvariga förhandlingar
år 1912 friköpa stället. Därvid reglerades
gränsen sä att 1,25 ha av torpets
areal delvis odlad återfördes till huvudgärden.

I proposition nr 39 vid 1949 års riksdag
ansåg dåvarande jordbruksministern
att »en utökning av lägenheten Röinge
21 med det öster därom belägna
området av kronoegendomen Röinge 2:i
icke torde vara tillrådlig, då egendomen
därigenom skulle frånhändas sitt enda
betesområde. Ett tillskott åter av kronoegendomens
norr om lägenheten befintliga
åkerareal torde, såsom överlantmätaren
framhållit, verka till försvagning
av kronoegendomen.» Departementschefen
föreslog därför att Röinge 21 skulle
säljas till den högstbjudande för en köpeskilling
icke understigande 64 500
kronor.

Jordbruksutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande
nr 42 att egendomen skulle säljas
i sin helhet på auktion till den högstbjudande,
men att endast arrendatorn
och småbruksägaren skulle äga rätt att
bjuda. Mot detta utlåtande anförde jag
i en reservation bl. a. följande:

»Med hänsyn till storleken av de båda
fastigheternas sammanlagda åkerareal,
de goda avsättningsmöjligheterna i orten
och byggnadsförhållandena på fastigheten
Röinge 24 synes det likväl utskottet
icke uteslutet att av de båda
fastigheterna bilda två bärkraftiga jordbruk
ehuru av olika storlek. Utskottet
finner därför, att ärendet i denna del
bör visas åter till vederbörande myndighet
för förnyad prövning. I avvaktan
på resultatet av denna prövning bör
försäljningen av kronoegendomen anstå.
»

Någon försäljning har icke kommit
till stånd. Vid närmare eftertanke kom
tydligen vederbörande myndigheter un -

derfund med, att om småbrukaren köpte
hela fastigheten, kunde han erhålla
avstyckning av önskad areal och sedan
sälja huvudgården. En uppdelning gick
sålunda icke att hindra.

Efter diverse skriftväxling har nu ny
värdering skett dels av huvudgården
om ca 25 ha åker jämte samtliga åbyggnader,
dels av tillskottsjorden om 5,56
ha. De åsatta värdena äro resp. 50 000
och 24 750 kronor. Värderingsinstrumentet
visar att man av småbrukaren
för odränerad åkerjord utan byggnader
begärt 4 000 kronor pr ha. Detta är
enligt min mening i hög grad uppseendeväckande.

Enligt 1947 års principbeslut om jordbrukspolitiken
skall i fråga om ofullständiga
jordbruk eftersträvas eu rationalisering
bl. a. genom förstärkning
med tillskottsjord. För detta ändamål
har riksdagen beslutat dels en utvidgning
av expropriationslagstiftningen,
dels en lag om kronans förköpsrätt och
dels att lantbruksnämnderna skola bedriva
en aktiv inköpspolitik. Möjlighet
föreligger även för lantbruksnämnderna
att när så anses ändamålsenligt sälja
tillskottsjord för ett lägre pris än det
de själva betalt för att på så sätt främja
de mindre jordbrukens komplettering.
Under de sista åren har riksdagen på
Kungl. Maj:ts förslag beviljat stora belopp
för dessa ändamål. Så mycket
märkligare är det då, att lantbruksnämnden
i Hallands län i uppenbar
strid mot dessa principer söker förhindra
en förstärkning i nu ifrågavarande
fall. Anmärkningsvärt är också,
att statens egna organ, domänstyrelsen
och värderingsnämnden gör gemensam
sak med lantbruksnämnden genom att
åsätta jorden ett orimligt högt pris.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Tisdagen den 22 april 1952.

Nr 14.

1. Har statsrådet observerat olikheten
i sammansättningen av arrendenämnderna
enligt sociala arrendelagen och
boställsnämnderna å ena sidan samt å
andra sidan värderingsnämnderna enligt
1934 års författning?

2. Om så är fallet, ämnar statsrådet
överväga att få till stånd en ändring
härutinnan?

3. Anser statsrådet att frågan om förstärkning
av småbruket Röinge 24 handlagts
i överensstämmelse med de riktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken,
som beslutats av statsmakterna?

4. Om så icke är fallet, ämnar statsrådet
föreslå riksdagen att med ändring
av riksdagens beslut 1949 benjyndiga
Kungl. Maj:t att från kronoegendomen
Röinge 23 försälja föreslagen tillskottsjord
till småbruket Röinge 24 för rimligt
pris?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
136, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar angående
placering i lönegrad av tingsdomartjänsterna
och anslag för budgetåret
1952/53 till Häradsrätterna: Avlö ningar.

§ 10.

Anmäldes, att till herr talmannen un -

der sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 610, av herrar Jacobson i Vilhelmina
och Nilsson i Varuträsk, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
176, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område under
senare delen av produktionsåret
1951/52; och

nr 611, av herr Johansson i Torp
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 187, med förslag till strandlag.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare.

I och för utrikes resa får undertecknad
härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 23 april—
7 maj 1952.

Stockholm den 19 april 1952.

Manne Ståhl.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.15 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fin.

Onsdagen den 23 april.

Kl. 10 fm.

§ I Justerades

protokollet för den 17 innevarande
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Adolv Olsson i Gävle
är på grund av sjukdom (Hypertoni -f
Cardioscleros med misstanke på hjärtinfarkt),
för vilken han vårdas på Södersjukhusets
hjärtklinik, förhindrad
att fullgöra sitt riksdagsmannaskap, såvitt
man nu kan bedöma under minst 2
veckor framåt. Vilket härmed på heder
och samvete intygas.

Stockholm den 22. 4. 1952.

Karl Erik Grewin.

Med. Dr.

Kammaren beviljade herr Olsson i
Gävle ledighet från riksdagsgöromålen
fr. o. m. den 22 innevarande april tills
vidare.

§ 3.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid sammanträdet
onsdagen den 30 innevarande april företaga
val av valmän och suppleanter
för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dessa fullmäktige.

§ 4.

Svar på fråga ang. rätten att hålla grind
över enskild väg, till vars underhåll statsbidrag
utgår.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade: Herr talman! Herr Antby
har till kommunikationsministern, statsrådet
Andersson, ställt följande fråga:
Är statsrådet villig att med anledning
av riksdagens beslut år 1948 snarast vidtaga
åtgärder för att frågan om rätten
att hålla grind över enskild väg, till
vars underhåll statsbidrag utgår, får en
rationell lösning?

Enligt gällande arbetsfördelning mellan
statsrådet Andersson och mig hör
frågor rörande vägar närmast till mitt
ämbetsområde, och det ankommer därför
på mig att besvara den framställda
frågan.

Den 9 juli 1948 förordnade Kungl.
Maj :t en särskild utredningsman att
verkställa ifrågavarande av riksdagen
begärda utredning angående reglering
av rätten att hålla grindar över enskild
väg, till vilken statsbidrag utgår. Under
utredningsarbetet har det, enligt vad
utredningsmannen meddelat, visat sig
att ett förverkligande av syftet med utredningen
nödvändiggör dels en ändring
av bestämmelserna om grindar i
lagen om enskilda vägar och dels införande
av möjlighet att lämna statsbidrag
i vissa fall då stängselskyldig fastighetsägare
betages rätt att hålla grind
över enskild väg. Med hänsyn härtill
har den fortsatta utredningen av föreliggande
fråga på förslag av utredningsmannen
överlämnats till 1948 års vinterväghållningsutredning,
vilken utredning
har att överväga vissa andra frågor
rörande ändringar i lagen om enskilda
vägar, bl. a. ett förslag om revision
av lagbestämmelserna rörande grindar.

Enligt vad jag under hand inhämtat
från vinterväghållningsutredningen har

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

dess arbete framskridit så långt att förslag
till betänkande utarbetats och att
detta kominer att bli föremål för slutligt
ståndpunktstagande under den närmaste
tiden, varför utredningsresultatet kan
förväntas föreligga färdigt i god tid före
nästa års riksdag.

Härpå anförde

Herr ANTBY: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet för svaret
på min fråga. Det kan ju synas som om
frågan är av liten betydelse, men för de
många, som bor avlägset från bygden
och som har att kanske flera gånger
dagligen trafikera en väg med trafikhindrande
grindar, ter sig saken mången
gång ganska slor.

Det är säkerligen många i detta land
som ivrigt väntar på att detta problem
skall få en tillfredsställande lösning. Jag
vill livligt hoppas att regeringen till
nästa års riksdag skall lägga fram ett
förslag som, när det är genomfört, kommer
att ge de många avsides boende
lättnader i deras mången gång besvärliga
trafikförhållanden.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
(ilo av herrar Jacobson i Vilhelmina
och Nilsson i Varuträsk; samt

till behandling av lagutskott motionen
nr 611 av herr Johansson i Torp
m. fl.

‘ § <)•

Föredrogs den av herr Svensson i
I.jungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet angående
sammansättningen av arrende -

Konjunkturskatt.

nämnderna enligt sociala arrendelagen
och boställsnämnderna samt av värderingsnämnderna
enligt 1934 års författning
angående grunderna för förvaltning
av viss kronoegendom, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Konjunkturskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till förordning
om konjunkturskatt för år 1952
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 februari 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 79, hade Kungl. Maj d,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om konjunkturskatt
för år 1952; samt

2) förordning med tillfälliga föreskrifter
om begränsning av skatt i vissa
fall.

Till utskottets behandling hade hänvisats
ett antal i anledning av propositionen
väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande
proposition nr 79 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 med de ändringar
av 4 § 2 inom., 7, 8 och 9 §§
samt anvisningarna till 4 §, som framginge
av utskottets hemställan;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
föreskrifter om begränsning av
skatt i vissa fall;

B) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majd att från skattskyldighet
enligt förordningen om konjunkturskatt

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

för år 1952 undantaga de företag, som
i enlighet med riksdagens skrivelse den
30 juni 1948 (nr 405) erhållit utfästelse
om befrielse från skyldighet att
erlägga krigskonjunkturskatt eller därmed
jämförlig skatt; samt

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:380
av herr Ewerlöf m. fl. och 11:504 av
herr Hjalmarson m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:381
av herr Ivar Nilzon och II: 505 av herr
Johansson i Mysinge,

3) de likalydande motionerna I: 383
av herr Ohlon m. fl. och II: 508 av herr
Ohlin m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:384
av herr Näslund och 11:509 av fru
Sandström,

5) motionen 1:382 av herr Magnusson,

6) motionen 11:501 av herr Fagerholm,

7) motionen II: 502 av herr Edström,

8) motionen II: 503 av herr Ståhl,

9) motionen 11:506 av herr Hagberg
i Luleå m. fl., och

10) motionen II: 507 av herr Nilsson
i Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

I) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka hemställt, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 79;

11) av herrar Velander, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka — därest den
av dem avgivna, med I) betecknade
reservationen icke skulle vinna riksdagens
bifall — hemställt, att riksdagen
-— utöver av utskottet förordade ändringar
i propositionens förslag till förordning
om konjunkturskatt för år
1952 — måtte besluta, att sista stycket
av anvisningarna till 6 § måtte utgå
samt 4 § 2 mom. c) andra stycket, 5 §

1 mom. och 6 § tredje stycket måtte erhålla
av reservanterna angiven lydelse;

III) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Persson i Svensköp och Sjölin,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 79 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1:383 av herr Ohlon m. fl. och 11:508
av herr Ohlin m. fl.,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 med den ändring
av rubriken, att förordningen angåves
gälla konjunkturskatt för år 1953,
samt med de ändringar, att i 1, 13, 16,
21 och 23 §§ angivna tidpunkter skulle
framskjutas ett år, ävensom med de
ändringar, att 3 § tredje stycket, 4 § 2
mom. c), d) och e), 6, 7, 8 och 9 §§
samt anvisningarna till 4 § skulle erhålla
av reservanterna angiven lydelse;

2) anhålla i skrivelse till Kungl.
Maj:t, att Kungl. Maj :t ville, då prisläget
å skogsprodukter under år 1952
kunde överblickas, för riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser enligt
6 § om procentsatser för under år 1952
slutna avtal angående försäljning av
skogsprodukter och upplåtelse av avverkningsrätter; 3)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med tillfälliga
föreskrifter om begränsning av
skatt i vissa fall med de ändringar, att
i förordningen angivna tidpunkter
skulle framskjutas ett år;

B) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att från skattskyldighet
enligt förordningen om konjunkturskatt
för år 1953 undantaga de företag, som
i enlighet med riksdagens skrivelse den
30 juni 1948 (nr 405) erhållit utfästelse
om befrielse från skyldighet att erlägga
krigskonjunkturskatt eller därmed
jämförlig skatt;

C) att följande motioner, nämligen

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

1) de likalydande motionerna 1:380
av herr Ewerlöf ni. fl. och 11:504 av
herr Hjalmarson in. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:381
av herr Ivar Nilzon och II: 505 av herr
Johansson i Mysinge,

3) de likalydande motionerna 1:384
av herr Näslund och 11:509 av fru
Sandström,

4) motionen I: 382 av herr Magnusson,

5) motionen 11:501 av herr Fagerholm,

6) motionen II: 502 av herr Edström,

7) motionen II: 503 av herr Ståhl,

8) motionen 11:506 av herr Hagberg
i Luleå m. fl., och

9) motionen 11:507 av herr Nilsson

1 Svalöv,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd;

IV) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Persson i Svensköp och Sjölin,
vilka ansett — för det fall den med III)
betecknade reservationen icke skulle
antagas av riksdagen — att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, utöver
av utskottet förordade ändringar i förslaget
till förordning om konjunkturskatt
för år 1952, måtte besluta, att 4 §

2 mom. c) andra stycket i förslaget till
förordning om konjunkturskatt för år
1952 skulle erhålla viss ändrad lydelse;

V) av herrar Niklasson, Fritiof Karlsson
och Vigelsbo, vilka ansett, att utskottet
i punkten A) bort hemställa, att
riksdagen måtte, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 79 icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om konjunkturskatt för år 1952 med
vissa av reservanterna angivna ändringar
av 1 §, 4 § 2 mom., 7, 8 och 9
§§ samt anvisningarna till 4 §.

Enligt Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag skulle 1 § förordningen

Konjunkturskatt.

om konjunkturskatt för år 1952 erhålla
följande lydelse:

För inkomstökning, som uppkommit
under det beskattningsår, för vilket
taxering till statlig inkomstskatt verkställes
av beskattningsnämnd i första
instans år 1952 (beskattningsåret),
skall erläggas konjunkturskatt till staten
under förutsättning att den som åtnjutit
inkomstökningen är skattskyldig
år 1952 till statlig inkomstskatt för den
ifrågavarande inkomsten.

Skattskyldig, för vilken i föregående
stycke avsett beskattningsår utgått före
den 1 november 1951, skall, därest han
så påfordrar, i stället erlägga konjunkturskatt
för inkomstökning under beskattningsår,
för vilket taxering till
statlig inkomstskatt i första instans
verkställes år 1953. Såsom förutsättning
härför skall gälla, att sistnämnda beskattningsår
omfattar minst tolv månader
samt att den skattskyldige gjort
anmälan som i 13 § 1 mom. sista stycket
sägs. Beträffande skattskyldig, som
skall erlägga konjunkturskatt för inkomstökning
under beskattningsår, för
vilket taxering till statlig inkomstskatt
i första instans verkställes år 1953,
skall sistnämnda beskattningsår anses
såsom beskattningsår enligt denna förordning.

Från skattskyldighet som i denna
förordning sägs undantagas systembolag,
som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet.

I den av herr Petrén m. fl. avgivna,
med III) betecknade reservationen
hade såsom ovan anförts föreslagits, att
de i paragrafen angivna tidpunkterna
skulle framskjutas ett år.

I den av herr Niklasson m. fl. avgivna,
med V) betecknade reservationen
hade hemställts, att 1 § tredje stycket
skulle avfattas sålunda:

Från skattskyldighet som i denna
förordning sägs undantagas systembo -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

lag, som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker, Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen samt Aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet, ävensom
s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar,
skogsallmänningar och
andra likartade samfälligheter, å vilka
avverkning allenast företagits för att
tillgodose delägarnas behov av husbeliovsvirke
och -bränsle.

2 § hade i Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag erhållit denna lydelse:

Skattepliktig enligt denna förordning
är inkomstökning hänförlig till inkomst
av rörelse eller av skogsbruk.
Sådan skatteplikt föreligger dock ej när
fråga är om inkomst av vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet eller om intäkt genom
avyttring av skog i samband med
avyttring av marken.

I fråga om 3 § hade Kungl. Maj:t och
utskottet föreslagit följande lydelse:

Fråga huruvida inkomstökning föreligger
skall bedömas på grundval av
en jämförelse mellan inkomstförhållandena
under, å ena sidan, beskattningsåret
och, å andra sidan, det beskattningsår
som gått till ända närmast före
den 1 mars 1950 eller, om den skattskyldige
så yrkar, det beskattningsår
som gått till ända närmast före den 1
mars 1949 (jämförelseåret).

För verkställande av sådan jämförelse
skall nettointäkten av rörelse omräknas,
för såväl beskattningsåret som
jämförelseåret, på sätt i 4 § närmare
angives. Efter omräkningen framkommet
belopp utgör omräknad nettointäkt.

För jämförelseåret fastställes jämförelseinkomst.
Denna beräknas på
grundval av den omräknade nettointäkten
för jämförelseåret på så sätt att tilllägg
göres med 25 procent för penningvärdets
försämring och med 15 procent
för normal utveckling o. d. i rörelsen.
Jämförelseinkomsten utgör sålun -

da 140 procent av den omräknade nettointäkten.

Har verksamhet påbörjats efter utgången
av år 1946, må utan hinder av
vad i nästföregående stycke sägs jämförelseinkomsten
fastställas efter vad
som finnes skäligt med hänsyn till
bland annat verksamhetens art och omfattning.
Vad nu sagts skall även gälla,
därest den omräknade nettointäkten
icke för något av de beskattningsår,
som gått till ända närmast före den 1
mars under ett vart av åren 1949 och
1950, utvisar överskott eller — om sådant
framkommit — detsamma uppenbarligen
avsevärt understiger vad som
för rörelsen kan anses normalt.

I motionen II: 506 av herr Hagberg
i Luleå m. fl. hade föreslagits, att 3 g
skulle lyda:

Fråga huruvida---- 1949 {jäm förelseåret).

För verkställande--— omräknad

nettointäkt.

För jämförelseåret fastställes jämförelseinkomst.
Denna beräknas på
grundval av den omräknade nettointäkten
för jämförelseåret på så sätt att
jämförelseinkomsten utgör 100 procent
av den omräknade nettointäkten.

Har verksamhet--— anses nor malt.

I utskottets förslag hade 4 § 2 mom.
c) erhållit denna avfattning:

Har avdrag vid taxeringen till statlig
inkomstskatt medgivits för avsättning
till pensions- eller andra personalstiftelser,
skall det belopp, varmed
avdrag medgivits, upptagas såsom tillkommande
post.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

genhet beräknats med ledning av de i
6 § förordningen angående en tillfällig
skatt i syfte att motverka vissa investeringar
i varulager och inventarier
(investeringsskatt) angivna bestämmelserna.

Med pensionsstiftelse likställes i denna
förordning särskild pensionsfond
hos Svenska personal-pensionskassan.

I motionen II: 506 hade hemställts,
att andra stycket i detta mom. skulle
lyda på följande sätt:

Vad nu sagts---som överstiger

100 procent av — — — angivna bestämmelserna.

I den av herr Velander m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen
ävensom i den av herr Petrén m. fl. avgivna,
med IV) betecknade reservationen
hade alternativt föreslagits följande
lydelse av andra stycket:

Vad nu sagts skall dock, såvitt avser
den del av avsättningen till pensionsstiftelse
under beskattningsåret, som
överstiger 140 procent av avsättningen
under jämförelseåret, gälla endast om
och i den mån stiftelsens förmögenhet
efter den under beskattningsåret gjorda
avsättningen överstiger det belopp,
vartill stiftelsens förmögenhet beräknats
med ledning av de i 6 § förordningen
angående en tillfällig skatt i syfte
att motverka vissa investeringar i
varulager och inventarier (investeringsskatt)
angivna bestämmelserna.

5 § 1 mom. skulle enligt Kungl. Maj :ts
av utskottet tillstyrkta förslag erhålla
följande avfattning:

Det belopp, varmed omräknad nettointäkt
för beskattningsåret överstiger
jämförelseinkomsten, utgör uppskattad
merinkomst av förvärvskällan.

Det belopp, varmed omräknad nettointäkt
för beskattningsåret understiger
jämförelseinkomsten, utgör uppskattad
inkomstminskning av förvärvskällan.

Uppskattad merinkomst eller, om
skattskyldig haft mer än en förvärvskälla,
för vilken uppskattad mcrin -

Konjunkturskatt.

komst fastställts, summan av uppskattade
merinkomster, i förekommande
fall efter avdrag för uppskattad inkomstminskning
i en eller flera förvärvskällor,
skall utgöra taxerad merinkomst
av rörelse, där icke annat följer
av bestämmelserna i fjärde stycket
här nedan.

Har rörelse avsevärt utvidgats genom
utbyggnad av produktionsapparaten eller
utökning av antalet anställda eller
därmed jämförliga åtgärder, må vid
fastställande av taxerad merinkomst
avdrag från uppskattad merinkomst ske
för vad som av den skattskyldige visas
utgöra inkomstökning genom utvidgningen,
i den mån denna inkomstökning
kan anses överstiga den gottgörelse
för naturlig utveckling o. d., som
givits vid fastställande av jämförelseinkomsten.

I den av herr Velander m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen
hade föreslagits denna lydelse av 5 §
1 mom.:

Det belopp, varmed omräknad nettointäkt
för beskattningsåret överstiger
summan av jämförelseinkomsten och
ränta å ökning av eget kapital i rörelsen,
utgör uppskattad merinkomst av
förvärvskällan.

Det belopp, varmed omräknad nettointäkt
för beskattningsåret understiger
summan av jämförelseinkomsten och
ränta å ökning av eget kapital i rörelsen,
utgör uppskattad inkomstminskning
av förvärvskällan.

Vad ovan stadgats om ränta å ökning
av eget kapital i rörelsen äger dock tilllämpning
allenast om tillskott av nytt
kapital skett under tiden från utgången
av jämförelseåret till ingången av beskattningsåret
med minst 50 000 kronor.
Ränta beräknas efter sex procent.

Uppskattad merinkomst eller, om
skattskyldig haft mer än en förvärvskälla,
för vilken uppskattad merinkomst
fastställts, summan av uppskattade
merinkomster, i förekommande
fall efter avdrag för uppskattad in -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

komstminskning i en eller flera förvärvskällor,
skall utgöra taxerad merinkomst
av rörelse, där icke annat följer
av bestämmelserna i femte stycket
här nedan.

Skattskyldig må vid fastställande av
taxerad merinkomst åtnjuta avdrag
från uppskattad merinkomst för vad
som visas hava uppkommit oberoende
av den under beskattningsåret rådande
internationella konjunkturen, i den
mån denna inkomstökning kan anses
överstiga den gottgörelse för naturlig
utveckling o. d., som givits vid fastställande
av jämförelseinkomsten.

Beträffande 6 § hade utskottet i överensstämmelse
med Kungl. Maj :ts förslag
hemställt om följande lydelse:

Beträffande skogsbruk skall såsom
taxerad merinkomst upptagas 40 procent
av köpeskillingen för skog, som
avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
20 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter och 20
procent av saluvärdet av skogsprodukter,
som under beskattningsåret uttagits
för förädling i egen rörelse; dock
att i fråga om köpeskilling, varom avtal
träffats före den 1 juli 1951, eller
uttag, som skett före denna tidpunkt,
procentsatserna skola utgöra allenast
hälften av de nu nämnda. Kan skattskyldig
visa, att köpeskilling härrör
från försäljning, varom avtal träffats
före den 1 september 1950, skall sådan
köpeskilling, under förutsättning att
jämväl försäljningspriset slutgiltigt
fastställts före nämnda dag, icke medtagas
vid beräkning av taxerad merinkomst.

Visar skattskyldig att för honom sådana
förhållanden rått, att, i jämförelse
med det beskattningsår, som gått
till ända närmast före den 1 mars 1950,
eller, om den skattskyldige så yrkar,
det beskattningsår, som gått till ända
närmast före den 1 mars 1949, prisstegringen
utöver omkostnadsökningen å
samtliga under beskattningsåret gjorda

försäljningar eller uttag uppgår till lägre
belopp än vad som föranledes av i
nästföregående stycke angivna bestämmelser,
skall detta lägre belopp utgöra
taxerad merinkomst. Skattskyldig må
därvid erhålla gottgörelse för penningvärdets
försämring med 25 procent å
priser och kostnader under det år, varmed
jämförelse sker.

Kan den skattskyldige visa, att hans
nettointäkt av skogsbruk varit mindre
än det belopp, som erhålles vid tillämpning
av bestämmelserna i första eller
andra stycket här ovan, må den taxerade
merinkomsten icke bestämmas till
högre belopp än det, vartill nettointäkten
uppgått.

I motionen 11:506 hade föreslagits,
att 6 § skulle få denna lydelse:

Beträffande skogsbruk skall såsom
taxerad merinkomst upptagas 50 procent
av köpeskillingen för skog, som
avyttrats genom upplåtelse av avverkningsrätt,
25 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter och 25
procent av saluvärdet av skogsprodukter,
som under beskattningsåret uttagits
för förädling i egen rörelse; dock
att i fråga om köpeskilling, varom avtal
träffats före den 1 juli 1951, eller
uttag, som skett före denna tidpunkt,
procentsatserna skola utgöra allenast
hälften av de nu nämnda. Kan skattskyldig
visa, att köpeskilling härrör
från försäljning, varom avtal träffats
före den 1 september 1950, skall sådan
köpeskilling, under förutsättning att
jämväl försäljningspriset slutgiltigt
fastställts före nämnda dag, icke medtagas
vid beräkning av taxerad merinkomst.

Visar skattskyldig---jämförel se

sker.

Kan den ---- — nettointäkten upp gått.

I den av herr Velander m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen
hade hemställts, att 6 § tredje stycket
skulle få denna lydelse:

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Därest den skattskyldiges nettointäkt
av jordbruksfastighet, varom här är
fråga, varit mindre än det belopp, som
erliålles vid tillämpning av bestämmelserna
i första eller andra stycket här
ovan, må den taxerade merinkomsten
icke bestämmas till högre belopp än
det, vartill nettointäkten uppgått.

Anvisningarna till 6 § hade i Kungl.
Maj:ts och utskottets förslag avfattats
på följande sätt:

Grunder till ledning för skattskyldigs
utredning om prisstegring utöver
omkostnadsökning fastställas av riksskattenämnden.

Då fråga är om uttag av skogsprodukter
till egen rörelse, skall alltid saluvärdet
av dessa produkter läggas till
grund för beräkning av skattepliktig
inkomstökning av skogsbruk, således
även i det fall skattskyldig företer utredning
om prisstegring utöver omkostnadsökning.

Vid beräkning av nettointäkten av
skogsbruk skall från bruttointäkterna
av skogsbruk under beskattningsåret
avdrag göras för därpå belöpande omkostnader.
För beräkningen erfordras
alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet
såvitt angår beskattningsåret
uppdelas mellan skogsbruk
och jordbruk, så att till nettointäkt av
skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk
enligt 21 § c) kommunalskattelagen
med avdrag för därpå belöpande
omkostnader, medan till nettointäkt av
jordbruk hänföras övriga enligt nämnda
paragraf till intäkter av jordbruksfastighet
hänförliga intäkter med avdrag
för därpå belöpande omkostnader.
Avdrag enligt 22 § 1 mom. andra och
tredje styckena kommunalskattelagen
må ej upptagas som omkostnad för
skogsbruket.

I den av herr Velander m. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen
hade som ovan anförts föreslagits, att
sista stycket i anvisningarna till 6 §
skulle utgå.

Konjunkturskatt.

Utskottet hade beträffande 8 § föreslagit
följande lydelse:

För konjunkturskatten fastställes ett
grundbelopp, som skall utgöra 40
procent av den beskattningsbara merinkomsten;
dock att för ägare av för
gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar,
häradsallmänningar och
andra likartade samfälligheter, som förvaltas
självständigt för delägarnas gemensamma
räkning, grundbeloppet
skall utgöra allenast 20 procent av den
beskattningsbara merinkomsten.

Konjunkturskatten skall utgöra
grundbeloppet efter avdrag för det belopp,
varmed statlig inkomstskatt för
den skattskyldige skulle hava minskats,
om konjunkturskattens grundbelopp
avdragits från den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten och det därefter
återstående beloppet utgjort taxerad
inkomst.

Det belopp, varmed grundbeloppet
sålunda skall minskas, må icke understiga
den statliga inkomstskatt, som
skulle hava beräknats för den skattskyldige,
därest den till dylik skatt beskattningsbara
inkomsten motsvarat grundbeloppet.

För skattskyldig, som visar sig vid
beräkning av nettointäkt av rörelse vid
1952 års taxering till statlig inkomstskatt
hava erhållit avdrag för belopp,
som skola inbetalas enligt särskilda
mellan staten, å ena, samt Svenska trävaruexportföreningen,
Svenska pappersbruksföreningen,
Svenska cellulosaföreningen
och Svenska trämasseföreningen,
å andra sidan, träffade avtal
av den 5 och 8 december 1950 samt tillläggsavtal
den 15 november 1951 och
den 1 februari 1952, skall den enligt
ovan uträknade konjunkturskatten nedsättas
med ett belopp, motsvarande 6
procent av nyssnämnda avdrag.

I motionen 11:506 hade hemställts,
att 8 § skulle lyda:

För konjunkturskatten fastställes ett
grundbelopp, som skall utgöra 50 procent
av den beskattningsbara merin -

5 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

komsten; doek att för ägare av för gemensamt
behov avsatta s. k. besparingsskogar,
häradsallmänningar och andra
likartade samfälligheter, som förvaltas
självständigt för delägarnas gemensamma
räkning, grundbeloppet skall utgöra
allenast 20 procent av den beskattningsbara
merinkomsten.

Konjunkturskatten skall — — —
taxerad inkomst.

13 § 1 inom. tredje stycket hade i
Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag erhållit följande lydelse:

Skattskyldig är icke pliktig alt utan
anmaning avlämna deklaration om, såvitt
angår inkomst av rörelse, hans i
deklarationen till statlig inkomstskatt
upptagna sammanlagda belopp av inkomster
från olika förvärvskällor (sammanräknad
inkomst) understiger 10 000
kronor och omsättningen i rörelsen
icke uppgår till 300 000 kronor eller,
såvitt angår inkomst av skogsbruk,
bruttointäkten av skogsbruk icke uppgår
till 25 000 kronor.

I motionen 11:506 hade föreslagits,
att detta författningsrum skulle lyda:

Skattskyldig, för vilken för beskattningsåret
av taxeringsnämnden fastställts
en till statlig inkomstskatt taxerad
inkomst understigande 10 000 kronor,
är icke skyldig att utan anmaning
avlämna deklaration.

Det av Kungl. Maj:t framlagda, av
utskottet tillstyrkta förslaget till förordning
med tillfälliga föreskrifter om begränsning
av skatt i vissa fall var av
följande lydelse:

män kommunalskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel avse det belopp,
varmed nämnda skatter sammanlagt
överstiga 80 procent av den för honom
samma år enligt förordningen om statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten
ökad med det belopp, varmed avdrag
för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda
förordning må hava vid taxeringen
medgivits, men minskad i förekommande
fall med den skattskyldige
för samma år påförd konjunkturskatt,
dock att avkortningen och restitutionen
sammanlagt icke må överstiga den
statliga inkomstskatten.

I motionen 11:507 av herr Nilsson i
Svalöv hade hemställts, att förordningen,
därest icke propositionen avsloges,
skulle få följande lydelse:

Avkortning av påförd skatt och restitution
av erlagd skatt enligt förordningen
den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska
bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall skola — oavsett vad
i 2 § 1 mom. första stycket nämnda förordning
stadgas -— såvitt angår den
skattskyldige på grund av taxering år
1952 eller 1953 påförd statlig inkomstskatt
och förmögenhetsskatt samt allmän
kommunalskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel ävensom konjunkturskatt
avse det belopp, varmed nämnda
skatter sammanlagt överstiga 80 procent
av den för honom samma år enligt
förordningen om statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag för allmänna skatter
jämlikt 4 § sistnämnda förordning
må hava vid taxeringen medgivits, dock
att avkortningen och restitutionen sammanlagt
icke må överstiga det sammanlagda
beloppet av statlig inkomstskatt
och konjunkturskatt.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning begärdes, beträffande
föredragningssättet, ordet av

Herr KRISTENSSON i Osby, som yttrade:
Herr talman! I avseende å före -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

dragningen av bevillningsutskottets betänkande
nr 22 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A) på det
sätt, att först föredragas utskottets däri
förordade författningsförslag, förslaget
till förordning om konjunkturskatt, paragrafvis,
i den mån så erfordras, styckevis
eller momentvis, varvid först föredrages
2 §, därefter 1 § 1 och 2 styckena,
1 § 3 stycket och därefter i tur och
ordning 3 och följande paragrafer samt
slutbestämmelser, ingress och rubrik
sist, varefter utskottets hemställan föredrages; att

vid behandlingen av det författningsrum,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i
dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Denna anhållan bifölls.

I enlighet härmed föredrogs först
punkten .4, 1) utskottets förslag till förordning
om konjnnkturskatt för år 1952,
2 §; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
När man ställs inför detta förslag
om konjunkturskatt, har man, enligt
min mening i varje fall, ganska svårt
att undertrycka den reflexionen, att vi
här erhållit ännu ett ganska märkligt
vittnesbörd om hurusom än-si-än-såhandlandet
numera upphöjts till något
av en princip i vår ekonomiska politik.

Vi har två gånger tidigare haft konjunkturskatter
i vårt land, nämligen
under de båda världskrigen. Även på
högerhåll var vi då med om att genomföra
dessa skatter. Vi ansåg det nämligen
självklart att man under ett världsomfattande
krig kunde vara nödsakad
att vidtaga åtgärder, som under normala
förhållanden fick anses helt uteslutna
-— som vi dä trodde.

Den konjnnkturskatt, vi hade under
senaste världskriget, var, som säkert

Konjunkturskatt.

många av kammarens ledamöter, som
var med på den tiden, kommer ihåg,
ganska ofullkomlig till att börja med.
Det skedde emellertid varje år ändringar
i beskattningsbestämmelserna för att
man på det sättet skulle kunna få skatten
mera likformig. Jag vill gärna erinra
om att bevillningsutskottet den
gången för sin del lade ned ett erkännansvärt
och betydelsefullt arbete för
att få till stånd en sådan ordning att
skatten inte skulle träffa andra inkomster
än dem, som var föranledda av krigskonjunkturen.
En ökning av inkomsten
från ett år till ett annat kan — det är
ju ganska uppenbart — uppstå av många
olika anledningar. Den kan uppstå på
grund av upptagande av ny tillverkning,
bearbetning av nya marknader
o. s. v. Den kan också vara beroende av
att inkomsten under jämförelseåret var
särskilt låg på grund av importrestriktioner.
Den kan vara beroende på konkurrensförhållanden
eller tillfälligheter
av vitt skilda slag, som inte har något
som helst sammanhang med konjunkturen
såsom sådan. Yi gjorde alltså enligt
min mening vissa framsteg under
krigsåren, när det gällde en skattetyp
av denna art, men jag måste tyvärr säga
att dessa framsteg inte i nämnvärd grad
fått komma till sin rätt vid utarbetandet
av det förslag till konjunkturskatt,
som föreligger till avgörande i dag här
i kammaren.

Den skattskyldiges möjligheter att
söka bevisa, att en eventuell merinkomst
under 1951 inte är föranledd av konjunkturen
är, det måste man nog i rättvisans
namn säga, i hög grad beskurna.
Det är därför, menar jag, i själva verket
felaktigt att här över huvud taget tala
om en konjunkturskatl. Terminologien
skulle enligt min uppfattning vara inte
konjnnkturskatt utan mervinstskatt; jag
tror att det är det adekvata uttrycket
för vad det här är fråga om. Det är från
den utgångspunkten man alltså, såvitt
jag förstår, borde bedöma detta förslag.
Allt tal om att det här är fråga om en

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

rättvis åtgärd måste därför falla platt
till marken. Några principiella skäl att
beskatta en under ett visst år framkommen
mervinst hårdare än enligt nu gällande
ordinarie beskattning kräver, såvitt
jag kan se, ingalunda rättvisan. Med
åberopande av rättviseskäl, om man nu
skall driva dem hårt, kommer man snarare
till den uppfattningen, att åtminstone
vad fysiska personer angår progressionen
i sådana fall kan behöva
mildras.

Som vi alla vet är ju beskattningsåret
i detta land slutet. På grund av beskattningsårets
slutenhet blir ju tillfälliga
mervinster i många fall onekligen för
hårt beskattade, och jag måste säga att
detta är en synpunkt som kammaren i
höstas syntes vara väl medveten om och
gärna ville beakta. Vi hade denna fråga
till behandling i höstas, och då antog vi
förslag till förordning angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad
inkomst. Jag antar att kammarens
ledamöter kommer ihåg det beslut
vi då var ense om. Det kan kanske vara
av intresse att i dag mot bakgrunden av
det avgörande, som nu skall träffas, erinra
om att riksdagen i höstas beslöt
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville för riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser angående
beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst vid avyttring av
skog utan samband med avyttring av
mark. I fullt medvetande om att den nuvarande
ordningen kunde leda till för
hård beskattning i samband med avyttring
av skog eller tillgodogörande av
skogsprodukter på annat sätt, ville alltså
riksdagen få till stånd en lindring
av skattebördan i sådana sammanhang.

Allt detta var riksdagen ense om i
höstas, men det var som sagt i höstas.
I dag är situationen den alldeles motsatta.
I dag föreligger ett förslag, som
syftar till en skärpning av skatten för
precis samma personer, som man i höstas
ville lindra skatten för. Man kan
naturligtvis invända, att detta inte gäl -

ler alla, och det är riktigt, men jag vill
gärna påpeka att en hel del av dem som
skulle ha fått skattelättnad, om Kungl.
Maj :t redan i år hunnit, eller kanske
jag skulle säga velat, framlägga ett förslag
i enlighet med 1951 års riksdags
skrivelse, som jag här talat om, får enligt
detta förslag, som kammaren nu
skall anta, en hårdare skatt. Jag skulle
vilja fråga kammarens ledamöter: Var
finns konsekvensen i ett sådant tillvägagångssätt?
För ett par månader sedan
ville man lindra skatten för dessa skattskyldiga,
och i år vill man skärpa skatten
för samma skattskyldiga. År det
någon linje mellan dessa tvenne ståndpunkter?
Jag tycker inte man behöver
säga mer för att visa, att det endast är
svepskäl, när man talar om rättvisa. Det
är, jag tvekar inte att säga det, än-si-änså-politiken
i dess prydno.

Men, herr talman, det finns en viktigare
anmärkning. Det mest betänkliga
i detta förslag är otvivelaktigt att skatten
skall göras retroaktiv. Vi måste dock
erinra oss vad som har hänt i detta
sammanhang. Praktiskt taget hela 1951
hade gått, innan det över huvud taget
blev något som helst tal om att en sådan
konjunkturskatt skulle införas här
i landet. Det kan nog inte vara ur vägen
att påpeka för kammarens ledamöter att
de sakkunniga, som skulle utreda denna
oerhört betydelsefulla fråga, tillkallades
först den 16 november i fjol, och först
den 21 december, alltså blott några dagar
innan inkomståret gått till ända,
offentliggjordes deras promemoria. De
intäkter, som man avser att med skatten
reducera, har självfallet under sådana
omständigheter till stor del hunnit
disponeras.

Så långt promemorian. Men var stod
finansministern? Skulle finansministern
acceptera de sakkunnigas förslag
eller inte? Därom visste man ingenting
förrän långt fram på nyåret 1952. Jag
erinrar mig ett stort s. k. skattemöte
i Malmö, där framstående ämbetsmän
i finansdepartementet höll mycket in -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

tressanta och utredande anföranden
om eu del aktuella skatteproblem. Det
var ju naturligt, att man från näringslivets
sida frågade dessa initierade
personer offentligt, huruvida verkligen
något förslag om konjunkturskatt komme
att föreläggas riksdagen. De svarade,
givetvis alldeles sanningsenligt,
att därom visste de ingenting. Sedan
kom ju så småningom propositionen.
Den är dagtecknad den 22 februari.
Långt in på detta år kommer alltså ett
förslag om en retroaktiv beskattning
av inkomster, som intjänats under

1951.

Nu har vi i riksdagen hunnit så
långt att vi skall fatta beslut, och då
har ungefär en tredjedel av 1952 gått
till ända. Företagen har redan gjort
sina bokslut, och de har även haft att
enligt gällande aktiebolagslag göra erforderliga
avsättningar bl. a. för skatter.
Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt,
att regering och riksdagsmajoritet
anser sig kunna behandla de
skattskyldiga på detta sätt. Jag är ingen
vän av överord, och jag tror inte
heller, att det är något överord, om jag
betecknar det tillvägagångssätt, som
här har tillämpats, såsom ett oskick.

Det borde dock, ärade kammarledamöter,
vara ett oeftergivligt villkor, att
de skattskyldiga skall ha full vetskap
om vilka konsekvenser ur beskattningssynpunkt
deras dispositioner kan leda
till. Det är ju ganska onödigt att utveckla
detta för kammarens ledamöter,
men jag vill säga att resultatet i annat
fall ju inte blir någonting annat än en
rättsosäkerhet, vars följder vi inte kan
överblicka. Jag skulle vilja fråga kammarens
ledamöter följande: Hur skall
den omistliga känslan av rättssäkerhet
kunna vidmakthållas inom näringsliv
och företagsamhet om i efterhand avtal
och dispositioner kullkastas genom
lagstiftningsprojekt, tillkomna genom
politiska vindkast?

Jag skulle i detta sammanhang vilja
erinra om ytterligare något som förc -

Ivonjunkturskatt.

var under höstriksdagen 1951, alltså
för bara några få månader sedan.
Strax efter regeringsombildningen genomfördes,
som kammarens ledamöter
väl kommer ihåg, här i riksdagen på
ett kuppartat sätt — bevillningsutskottets
ledamöter tillkallades ju en söndagseftermiddag
per iltelegram — en
särskild skatt på tillverkning och import
av personbilar m. in. Ett av skälen
för denna anmärkningsvärda snabbbehandling
var enligt regeringens och
riksdagsmajoritetens uttalanden, att
man inte rimligen kunde utsträcka den
retroaktiva verkan av den då föreslagna
skatten med en eller annan vecka
— observera en eller annan vecka —
som hade erfordrats för att medge riksdagsledamöterna
deras hävdvunna motionsrätt.
Rädslan för retroaktiviteten
var så stark, att den ansågs motivera
ett så anmärkningsvärt avsteg från en
gammal praxis här i riksdagen som att
man berövade riksdagens ledamöter
deras motionsrätt. Från riksdagsmajoritetens
sida hävdades då i olika sammanhang
såsom motiv för denna mycket
omtalade blixtoffensiv mot riksdagen,
att skatter inte fick göras retroaktiva.

Ja, det var för några månader sedan.
Då hade riksdagens majoritet denna
oförgripliga mening; i dag har man en
alldeles motsatt uppfattning. För ett
par månader sedan var man rädd för
en retroaktivitet, som på sin höjd kunde
gälla en eller annan vecka; i dag
finner man en skatteretroaktivitet på
mer än ett år vara alldeles i sin ordning,
den reduceras helt enkelt till en
»avvägningsfråga» för att citera ett uttryck
av finansministern i propositionen.

Jag skulle än en gång vilja fråga:
Var finns linjen mellan dessa tvenne
ståndpunkter? T höstas sade man absolut
nej till någonting som hade ens
den avlägsnaste doft av retroaktivitet;
i år, några månader senare, iir man
alldeles övertygad om att denna relro -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

aktivitet inte är någonting att särskilt
förfasa sig över. Än en gång, herr talman:
Detta är ett ytterligare uttryck
för denna nya princip »än si, än så»,
som jag tidigare talat om. Man silar
mygg och sväljer kameler.

Som kammarens ledamöter väl kommer
ihåg, har en stor del av remissinstanserna
antingen kategoriskt uttalat
sig mot denna retroaktivitet eller
uttalat starka betänkligheter, .lag vet,
herr talman, att det kan ha sina risker
att här citera socialdemokratiska länschefer
— det ger ju ofta anledning till
vissa spekulationer — men jag kan
inte underlåta att i alla fall ur dessa
remissyttranden framplocka ett enda,
tv det kommer från en länsstyrelse
vars chef inte bara är en framstående
jurist utan även länge intog en prominent
ställning i den nuvarande regeringen.
Jag syftar på länsstyrelsen i
Kopparbergs län — namnet på dess
chef är ju allmänt känt — som skriver
följande: »Länsstyrelsen i Kopparbergs
län finner det rent principiellt vara ett
avsteg från gällande rättsgrundsatser
att ge lagstiftningen tillbakaverkande
kraft. Den skattskyldige har otvivelaktigt»,
fortsätter länsstyrelsen, »sådant
vårt skattesystem är uppbyggt ansett
sig med fog kunna räkna med att
skattskyldigheten för 1951 års inkomster
redan blivit slutgiltigt bestämd.
Länsstyrelsen är väl medveten om att
invändningarna mot en retroaktiv
skattelagstiftning icke kunna upprätthållas
i alla lägen, men länsstyrelsen
hyser den meningen, att en lagstiftning
med sådan verkan icke bör tillgripas
annat än under mera skärpta
förhållanden än dem som nu föreligga.»

Detta är, ärade kammarledamöter,
en helt annan uppfattning än den som
tar sig uttryck i finansministerns karakteristik
av problemet, då han betecknar
detsamma såsom en avvägningsfråga.

Om jag skulle välja bland remissvaren,
kanske jag skulle ta ett som bär

adress till den andra delen av vår nuvarande
regering. Det är uttalandet av
Riksförbundet Landsbygdens folk i
precis samma angelägenhet. Denna organisation,
vars betydelse väl inte behöver
särskilt understrykas, skriver:
»Det kan icke annat än väcka allvarliga
betänkligheter, att man åsidosätter
en i rättsmedvetandet djupt rotad
princip, att en lagstiftning på skatteområdet
icke får ha tillbakaverkande
kraft. Utan tvekan har i stor utsträckning
de personer och företag, som
skulle bliva berörda av den föreslagna
lagstiftningen, redan disponerat de
medel, som återstår sedan nu utgående
skatter avdragits.» Det är ju en uppfattning
som på ett markant sätt skiljer
sig från den uppfattning som regeringen
har gjort till sin.

Jag skulle också, innan jag lämnar
frågan om retroaktiviteten, mera som
ett pikant inslag i detta ämne vilja
fästa uppmärksamheten vid den nyansskillnad
— den har kanske inte observerats
tidigare -— som föreligger vid
bedömningen av detta problem mellan
å ena sidan departementschefen och å
andra sidan utskottsmajoriteten. Det
har sitt lilla intresse att studera bevillningsutskottets
betänkande i detta speciella
hänseende.

Departementschefen framhåller, att
svensk grundlag icke innehåller förbud
mot att lag gives tillbakaverkande kraft
och att lagstiftning med retroaktiv verkan
icke är någon nyhet för svensk
lagstiftning vare sig det gäller skattelag
eller civillag. Efter detta konstaterande
är alltså departementschefen
redo att presentera sitt förslag.

Bevillningsutskottets majoritet skriver
något annorlunda, och jag kan inte
neka mig nöjet att fästa kammarens
ledamöters uppmärksamhet vid hur utskottsmajoriteten
formulerar sin uppfattning
i denna fundamentala punkt.
Majoriteten säger: »Utskottet är medvetet
om att den omständigheten, att
grundlagen icke innehåller förbud mot

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

retroaktivitet i lagstiftningen, eller att
lagstiftning med retroaktiv verkan ofta
förekommit, i och för sig icke utgör
ett försvar för införande av en
konjunkturskatt med tillbakaverkande
kraft.» Observera nyansskillnaden här
mellan finansministern och utskottsmajoriteten!
Men när majoriteten på detta
sätt, om jag vågar säga så, i någon
mån räddat sin själ, så sjunker man
lättad tillbaka i finansministerns trygga
famn och gör följande uttalande:
»Däremot synes det utskottet, att dessa
omständigheter giva vid handen, att
konjunkturskattens retroaktivitet icke
är en rättsfråga utan en avvägningsfråga.
»

Sedan inträffar det kuriösa, att majoriteten
får ett återfall i vad jag skulle
vilja kalla tvivelsjuka. Majoriteten
fortsätter omedelbart på följande sätt:
»Utskottet, som på det kraftigaste vill
understryka, att utskottet i princip är
av den uppfattningen, att retroaktivitet
icke utan alldeles särskilda skäl bör
tillgripas, anser sig därför låta avgörandet
om konjunkturskatt bör införas
å 1951 års inkomster bero på i vad
mån den speciella situationen påkallar
en sådan åtgärd och om situationen är
sådan att samhällets intresse av beskattningen
överväger de nackdelar,
den kan medföra för den enskilde.»
Och så kommer naturligtvis majoriteten
fram till den uppfattningen, att
situationen är sådan, och så är man
tillbaka på fast mark. Så är ringen
åter sluten, frid och fröjd har återinträtt,
och full samstämmighet råder.

Jag talade för en slund sedan om de
sakkunnigas bekanta promemoria. Om
någon till äventyrs erinrar sig densamma
— den publicerades ju i december
i fjol — finner man där att de sakkunniga
själva har framhållit, att skatten
har erhållit »en i viss mån konfiskatorisk
karaktär», en konfiskation inte
blott av »oförtjänta» konjunkturvinster,
utan också av vinster som hade sin
grund i att företagarna hörsammat

Konjunkturskatt.

statsmakternas propaganda för exportoffensiv
och för ökad produktion. Nu
blir belöningen, som statsmakterna tilldelar
dem för att de hörsammat dessa
anmodanden om en exportdrive, om
uppsökande av nya marknader etc.,
etc., denna nya skattebelastning.

Till slut, herr talman, skulle jag kanske
ha rätt att rikta kammarens ledamöters
uppmärksamhet på ett kanske
för en och annan en smula oväntat utslag
av generositet från finansministerns
sida. Rätt skall vara rätt. Det är
ju som kammarens ledamöter vet så,
att denna skatt är avsedd att träffa 1951
års mervinster. Dessa skall tagas till
taxering i år, och skatten skall betalas
nästa år, alltså 1953. Då som sagt 1951
års vinster redan disponerats, ligger
det i sakens natur att mer än en, kanske
åtskilliga företagare, särskilt om
konjunkturen skulle komma att svänga
nedåt, skulle råka i likviditetssvårigheter
1953, när de skall betala skatten på
1951 års mervinster. De har disponerat
sina medel och har svårt att betala
denna skatt. Hur skall de gå till väga?
Jag vill ge finansministern det erkännandet,
att han har tänkt även på den
sidan av saken. Finansministern har
ordnat det så — och jag skulle gärna
vilja, att kammarens ledamöter observerade
hur finansministern hade
tänkt sig denna anordning för att lätta
bekymren för dem som komma i likviditetssvårigheter
—- att dylika företag
medges rätt att räntefritt efter Kungl.
Maj:ts prövning få låna av sina egna
hos riksgäldskontoret inneståendc räntelösa
medel för att därmed betala skatten.
Denna anordning, herr talman, betecknas
i propositionen med det enligt
min mening i detta sammanhang något
egenartade ordet »gottgörelse» åt de
skattskyldiga.

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag här har anfört hemställer jag om
bifall till den av herr Velander m. fl.
avgivna reservationen nr I, som innefattar
avslag på propositionen.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

Tanken på eu särskild konjunkturskatt
kom fram i något, som jag skulle
vilja kalla en höstlig yra. När man nu
har hunnit sansa sig en smula och sinnena
kanske något mera kommit i balans,
undrar jag, om inte ökad förståelse
skulle kunna vinnas för ett avslagsyrkande.
Därest detta avslagsyrkande
inte kommer att vinna kammarens bifall,
har jag för avsikt att hemställa om
bifall till den av samma ledamöter
framförda alternativa reservationen nr
II. I denna reservation föreslås bland
annat, i likhet med flertalet remissinstanser,
bl. a. TCO och Kooperativa förbundet,
att bestämmelserna rörande avsättning
till pensionsstiftelser inte bör
utformas på ett för de skattskyldiga
ofördelaktigare sätt än vad som gäller
i fråga om investeringsskatten.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Den föregående ärade talaren
vände sig mot konjunkturbeskattning
över huvud i nuvarande läge. Tidigare
har i vårt land rått samling kring konjunkturbeskattning
i krigstider. För mig
är det inte något stötande i tanken på
sådan konjunkturbeskattning i en rustningskonjunktur
av nuvarande omfattning,
en rustningskonjunktur, som har
medfört stora prisstegringar på den internationella
marknaden, en konjunktur,
som är beroende av det kalla krig,
som pågår i världen. De konjunkturvinster,
som under denna rustningskonjunktur
uppstått i vårt land är för
övrigt, enligt mitt förmenande, större
än de konjunkturvinster, som uppstod
under det senaste världskriget.

Jag vill gärna medge, att konjunkturvinsterna
i och för sig är glädjande.
De har till stor del uppkommit genom
bättre bytesförhållanden i vår utrikeshandel.
De har medverkat till att nationalinkomsten
vuxit och valutareserven
stärkts — den var mycket svag för något
år sedan, och en förstärkning var
välbehövlig, och även om läget ännu
inte är tillfredsställande, är förbättring -

en avsevärd. Men samtidigt måste jag
tillägga, att dessa konjunkturvinster har
skapat en del fördelningsproblem.

Beskattning efter bärkraft är en av
principerna för svensk skattelagstiftning.
Dessa konjunkturvinster bör ha
större skattekraft än vinster, som uppstår
mera som resultat av ett hårt arbete,
av sparande och initiativkraft. Jag
har därför svårt att förstå varför man
skall införa konjunkturskatten uteslutande
i krigstider och inte under en
konjunktur sådan som denna. Jag kan
inte finna annat än att kravet på konjunkturbeskattning
är rättvist.

Om man då säger att detta medför
en orättvis särbeskattning på vissa delar
av svenskt näringsliv, skulle jag vilja
svara, att priskontrollen förhindrar konjunkturvinster
inom vissa och stora delar
av svenskt näringsliv, framför allt
inom dem som arbetar på hemmamarknaden.
Det svenska järnet betingar högre
pris på exportmarknaden än på den
svenska marknaden. Är det en orimlig
tanke att lägga konjunkturskatt på konjunkturvinster,
som inte har förhindrats
av priskontrollen? Jag tänker då
framför allt på exportföretag, som arbetar
på marknader, där den svenska
priskontrollen givetvis inte har något
inflytande.

Jag vill understryka, att detta krav
på konjunkturbeskattning är väl förenligt
med kravet på en allmän skattelättnad.
I den mån man får in medel
genom konjunkturbeskattning, underlättas
i viss mån denna skattelättnad.
Men vi knyter inom folkpartiet vårt
krav på allmänna skattelättnader ingalunda
till de medel, som kan komma
in genom konjunkturbeskattning. Vi
menar att det finns plats för allmänna
skattelättnader genom en reducering av
budgetöverskottet. Och dessa skattelättnader
är synnerligen angelägna.

Det har under vinterns lopp i samhällets
intresse riktats en uppmaning
till löntagarna, att de skulle visa återhållsamhet
vid uppgörelserna om löne -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

avtalen för innevarande år. Är det då
inte ganska rimligt, att man från deras
sida kräver uppoffringar från de
företagare, som har haft konjunkturvinster,
alltså vinster utöver vad som
är motiverat genom penningvärdets fall
och naturlig utveckling? Det är svårt
att mäta det inflytande, som planerna
på konjunkturskatt haft på denna återhållsamhet,
men man bör inte underskatta
den psykologiska betydelsen härav.
I den mån dessa planer har inverkat,
har deras verkan varit i rätt riktning.

Då man nu i princip är för konjunkturbeskattning,
bör det inte vara något
märkligt, att vi från folkpartiets sida
anser att den bör utgå på 1952 års inkomster.
Vi anser nämligen, att skatten
inte bör göras retroaktiv, inte bör
drabba 1951 års och motsvarande räkenskapsårs
inkomster. I regel söker
man i svensk skattelagstiftning undvika
retroaktivitet. Som herr Hagberg nyss
erinrade om kom denna fråga före i
riksdagen vid behandlingen av skatten
vid tillverkning och import av personbilar.
Bevillningsutskottets högt ärade
ordförande varnade då för en retroaktivitet,
som dock sträckte sig över bara
ett par veckor. Han sade att det var en
farlig lära, som inte borde få någon
efterföljd. Men här gäller det en retroaktivitet
som avser betydligt längre tid.
Företagen bör under 1951 ha räknat
med skattetrycket som slutgiltigt, alldeles
särskilt sedan i oktober avtal träffats
om konjunkturutjämningsavgifter.
Som herr Hagberg erinrat om, har flertalet
remissinstanser vänt sig emot
retroaktivitet. Kommerskollegium erinrar
därvid om alt företagarna inte haft
anledning räkna med denna skatt och
att det är naturligt alt antaga, att de
skattskyldiga i betydande omfattning
redan hunnit disponera de vinster, som
enligt förslaget skulle utgöra skatteunderlaget.
Sveriges industriförbund bär
flera anmärkningar mot all skatten
skulle avse 1951 års inkomster och sii -

Konjunkturskatt.

ger bl. a. att i aktiebolagslagen föreskrives
att som skuld skall upptagas
även det beräknade beloppet av de skatter,
som därutöver belöper på tiden före
balansdagen och att boksluten genom
denna skatteläggning kan bli missvisande
för 1951. Riksförbundet Landsbygdens
folk har varnat för denna
retroaktiva beskattning och sagt: »Det
kan inte annat än väcka allvarliga betänkligheter,
att man åsidosätter en i
rättsmedvetandet djupt rotad princip,
att lagstiftningen på skatteområdet icke
får ha tillbakaverkande kraft.» Man tilllägger:
»Utan tvekan bar i stor utsträckning
de personer och företag,
som skulle bli berörda av den föreslagna
lagstiftningen, redan disponerat
de medel, som återstår sedan nu utgående
skatt avdragits.» Dessa medel kan
ha disponerats på olika sätt. Det kan
ha skett genom förvärv av tillgångar,
genom skuldbetalning, genom utfästelser
i fråga om pensioner eller också genom
ny kredit.

Jag finner alltså att starka skäl talar
mot denna retroaktivitet. Då man nu i
princip är för en konjunkturskatt under
nuvarande konjunkturförlopp, men
inte vill att den skall drabba 1951 års
inkomster, är det helt naturligt, att man
vill lägga den på de konjunkturvinster,
som uppstår under 1952. Men då möter
invändningen, att en sådan skatteläggning
är verkningslös. Till detta vill jag
svara, att konjunkturutvecklingen under
1952 är oviss. Man gör klokt i att
inte uttala sig för säkert om framtida
konjunkturer. Fortfarande finns det
konjunkturvinster i vårt land i förhållande
till jämförelseåren 1948 och 1949.
Under första kvartalet i år bar konjunkturvinster
uppstått.

För övrigt är det delvis en bokföringsfråga,
om vinsten skall räknas till
1951 eller 1952. Det kan ju i hög grad
vara beroende på de avskrivningar på
lager och kontrakt man gör vid 1951
års bokslut.

Det förhållandet alt vi bar i höggrad

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

en splittrad konjunktur och att konjunkturen
är ganska svag inom vissa
områden av näringslivet, bör inte hindra
att man lägger en konjunkurskatt på
de delar av näringslivet, där konjunkturvinster
av större mått uppträder. Nu
kan det naturligtvis hända att det under
1952 sker en allmän konjunkturförsvagning
av stora mått som sträcker
sig över vida delar av svenskt näringsliv,
men för dagen vet vi ingenting bestämt
därom, och man skall inte med
ens utesluta möjligheten av att det
uppkommer konjunkturvinster också
under detta år. Men skulle en sådan
allmän försvagning ske, kan man ju
minska det administrativa arbetet i
samband med beskattningen därigenom
att höstriksdagen beslutar att fritaga
vissa ytterligare branscher från deklarationsplikt.

Jag erkänner gärna, herr Hagberg, att
en konjunkturbeskattning är förenad
med nackdelar, och dit räknar jag
framför allt det arbete som kommer att
uppstå för enskilda och för taxeringsmyndigheterna.
Men det finns också
andra nackdelar, och det gör att man
bör vara ganska försiktig vid utformandet
av linjerna för denna beskattning,
även om de övervägande synpunkterna
enligt min mening talar för
införandet av en konjunkturskatt.

Som en följd av folkpartiets yrkande,
att 1952 års konjunkturvinster skall bli
föremål för en särskild beskattning, har
partiet hemställt, att jämförelseinkomsten
skall höjas med 30 procent med
hänsyn till naturlig utveckling och 20
procent med hänsyn till penningvärdets
fall. I folkpartiets motion i denna
fråga ingår också ett förslag om att man
vid lagervärdering skail få taga hänsyn
till anskaffningsvärdet, då man brukat
följa denna princip vid boksluten. Detta
gäller ju framför allt handeln, där anskaffningsvärdet
ofta kommer till användning,
och det skulle medföra en
avsevärd förenkling, om denna princip
finge tillämpas vid sidan av prin -

cipen om att återanskaffningsvärdet
skall användas.

Dessutom ingår som en väsentlig del
i folkpartiets motion det förslaget, att
i fråga om pensionsstiftelser skulle reglerna
göras något mer generösa än enligt
Kungl. Maj:ts förslag och att man
i stället skulle följa de regler som i
detta avseende är uppgjorda beträffande
investeringsskatten.

I den folkpartimotion, som jag här
åsyftar, yrkas också att om mot folkpartiets
önskan beskattningen av konjunkturvinsterna
skulle komma att gälla
1951 års inkomster, skulle man företaga
den ändring i fråga om lagervärderingsprincipen,
som vi angivit, och också
följa investeringsskattens regler i
fråga om avsättningar till pensionsstiftelser.
Det är med tillfredsställelse jag
konstaterar, att utskottet för sin del
har anslutit sig till det förslaget, att för
den händelse man använder och under
jämförelseåret har använt anskaffningsvärdet
vid lagervärderingen, skall man
också under beskattningsåret få tilllämpa
denna princip. Det sker därigenom
inte några större lättnader i beskattningshänseende,
men hela deklarationsproceduren
kommer att förenklas,
särskilt för handelns folk.

Däremot måste jag beklaga alt utskottets
majoritet inte velat ändra reglerna
i fråga om pensionsstiftelser. Jag
medger gärna att det därvidlag bör finnas
en schablonregel, då det skulle föra
alltför långt om man i de olika företagen
skulle behöva räkna ut pensionsstiftelsens
förmögenhet med ledning av
de verkliga anställningsåldrarna. Men
denna schablonregel bör vara så generös
att beskattningen inte i något fall
drabbar annat än konjunkturvinster.
Detta skulle kanske kunna bli förhållandet
i ett företag som bland sina pensionsberättigade
har många kroppsarbetare,
vilka vunnit anställning i företaget
redan vid exempelvis tjugo års
ålder.

För en större generositet i detta av -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

-seende än den utskottet och Kungl.
Maj:t har presterat talar också den omständigheten,
att vinstår kan förbytas i
förlustår, då det kan vara omöjligt för
företagen att avsätta medel till sina pensionsstiftelser.
Detta är ju en sak som
är av betydelse inte bara för de anställda
utan också för företagen, ty det
gäller ju för dem att kunna trygga de
anställdas ålderdom. Dessutom kan penningvärdets
fall medföra att det måste
ske en förhöjning av pensionerna, och
detta gör det också befogat med en viss
generositet på detta område. Många remissinstanser
har också uttalat sig för
att man därvidlag bör följa de regler
som gäller beträffande investeringsskatten.

Kungl. Maj:t har nu framlagt en proposition
som går ut på en tillfällig inskränkning
i den fria avskrivningsrätten.
Det är uppenbart att denna fråga
äger samband med frågan om företagsbeskattningens
storlek över huvud taget.
Jag anser för min del att det är mer
rättvist med en konjunkturskatt, som
drabbar de verkliga konjunkturvinsterna,
än med åtgärder i avsikt att tillfälligt
begränsa den fria avskrivningen.
Medan den förra åtgärden drabbar konjunkturvinsterna,
går den andra åtgärden
även ut över företag som behöver
öka sin likviditet eller på annat sätt
konsolidera sin ställning.

T motionen från folkpartihåll har
framhållits att man vill ha eu konjunkturskatt
på 1952 års inkomster hellre
än prisutjämningsavgifter under återstoden
av detta år och även hellre än
en inskränkning av avskrivningsrätten.
•lag finner det inte rimligt att den ena
bördan skall staplas på den andra när
det gäller näringslivet. Om riksdagen
i dag skulle besluta införa eu konjunkturskatt
för 1951 och senare även skulle
besluta om en inskränkning av den fria
avskrivningen, måste jag säga att hela
frågan om konjunkturskatt för 1952
kommer i ett annat och förändrat läge.

.lag vill, herr talman, bestämt vända

Konjunkturskatt.

mig emot en konjunkturskatt för 1951.
Jag anser att konjunkturbeskattningen
bör gälla 1952 års inkomster.

Med stöd av de synpunkter, som jag
sålunda anfört, yrkar jag bifall till den
reservation som är avgiven av herr
Petrén m. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Den
bärande motiveringen för det förslag
om konjunkturskatt, som nu ligger på
riksdagens bord för avgörande, har varit
att förslaget är ett led i en serie av
åtgärder som har vidtagits för bekämpande
av den inflationistiska utvecklingen.
Vad beträffar de reservationer,
som har bifogats utskottets betänkande,
har denna motivering — såsom också
framgick av det anförande herr Hagberg
här nyss hållit — underkänts i högerreservationen.
I folkpartireservationen
erkännes däremot att motivet för en
konjunkturbeskattning just måste vara
att beskattningen utgör ett led i bekämpandet
av en inflationistisk utveckling.
Det heter i reservationen »att en
konjunkturbeskattning bör av såväl samhällsekonomiska
som psykologiska skäl
ingå som ett led i en politik, som åsyftar
att motverka en inflationistisk utveckling».
Herr Kristensson har ju också
här mycket entusiastiskt motiverat
behovet och riktigheten över huvud
taget av en konjunkturbeskattning. Jag
måste säga att hans uttalanden på denna
punkt kom mig att vänta på ett klart
yrkande om bifall till utskottets förslag,
tv, herr Kristensson, om man är så entusiastisk
i fråga om målet, brukar man
också vara det i fråga om medlen, och
det är ju just medel för att träffa konjunkturvinsterna
som utskottet här har
anvisat.

•lag tror att det är en hopplös möda
att i detta avseende försöka överbrygga
klyftan mellan de .ståndpunkter som intagits
av oppositionens båda huvudpartier.
Var och en får väl bli salig på sin
tro beträffande verkningarna av konjunkturskatten.
Det finns inte någon

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

anledning att i detta fall lösa tvisten på
annat sätt än genom att tillgripa den
vanliga utvägen och låta majoriteten bestämma
hur det hela skall ordnas.

Högern står ensam vid sitt underkännande
av vinstkonjunkturens betydelse
för bekämpande av inflationen. Huruvida
den dessutom står stark tror jag
att man på goda grunder kan betvivla.
De betydande, att att inte säga enorma
konjunkturvinster, som uppstod under
1951 och som konjunkturinstitutet har
uppskattat till omkring två miljarder
kronor, måste ovillkorligen ha verkat
inflationsdrivande. Och även om man
har anledning att med en nypa salt ta
de livfulla skildringar, som folkpartiets
ledning har bestått oss med då man har
beskrivit hurusom de miljardbelopp
som har tagits från folkpensionärer,
tjänstemän och arbetare, har hamnat i
ett fåtals fickor, så ligger det obestridligen
någonting i påståendena om att
konjunkturvinsterna har bidragit till att
snedvrida samhällsekonomien.

Folkpartiets framstöt i november 1951
för att medelst en viss konjunkturskatt
vinna rättelse därvidlag är enligt mitt
förmenande värd allt erkännande, även
om det väl var alltför optimistiskt att
tro, att det förslag till vinstkonjunkturskatt,
som motionsledes framfördes av
folkpartiet, skulle kunna sväljas utan
vidare. Det har emellertid, med hänsyn
till de behjärtansvärda insatser som
folkpartiet sålunda tidigare gjort i denna
fråga, åtminstone hos mig väckt
mycket stor undran att folkpartiet nu
motsätter sig en retroaktiv konjunkturskatt.
Det var väl ingen här i riksdagen
som var i tvivelsmål om att när man på
folkpartihåll så livligt skildrade det
ohägn som de, om jag så får säga omkringspringande
stora vinsterna åstadkommit
i samhällsekonomien och när
man så ivrigt yrkade på åtgärder för indragning
av dessa vinster i form av
konjunkturskatt, så var det 1951 års
vinster som man hade i tankarna. Det
kunde omöjligt då ha varit fråga om

konjunkturvinsterna under 1952, ty det
ligger ju ännu i vida fältet om några
sådana kommer att uppstå.

Jag kan därför inte förstå annat än
att folkpartiet borde, om partiet varit
konsekvent i sin politik, ha anslutit sig
till den ståndpunkt utskottsmajoriteten
intagit i fråga om skattens retroaktivitet.
Detta borde man ha kunnat göra.
så mycket mer som det för folkpartiets
räkning inte föreligger samma svårigheter
som för högern. Högern har tillkännagivit,
att den ståndpunkten skulle
innebära ett avsteg från allmänt erkända
rättsprinciper. Folkpartiet har inte
hyst några sådana betänkligheter — i
varje fall inte uttalat dem. Sålunda borde
svårigheterna åtminstone på den
punkten kunnat övervinnas.

Högerns anmärkning — att retroaktiviteten
skulle strida mot allmänt erkända
rättsprinciper — tror jag man
kan ta med ro. Denna verkligt allvarliga
förebråelse tror jag inte har någon
verkligt säker grund. Jag vill erinra
om att det till Industriförbundets yttrande,
som utarbetats av näringslivets
skattedelegation, har fogats ett yttrande
av en verklig expert på detta område,
professor Seve Ljungman. Han
förklarar att den rättsliga sidan av
retroaktiviteten inte är alldeles klarlagd
och att det inte finns några bindande
rättsgrundsatser i det avseendet. Han
refererar en rad experter och kommer
själv till följande slutomdöme: »Om det
sålunda kan påstås att en retroaktivt
verkande skattelagstiftning icke automatiskt
kommer i konflikt med allmänna
rättsprinciper, betyder detta dock
icke att lagstiftaren kan handla helt
obunden i dessa hänseenden.

Detta uttalande är ganska märkligt.
Först klarlägger det att en retroaktivitet
icke behöver strida mot några rättsprinciper
men att man självfallet måste
ta vissa hänsyn. Vilka hänsyn måste
man då ta? Jo, professor Ljungman
kommer till det resultatet, att man i det
enskilda fallet måste väga nackdelar

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

mot fördelar och på det sättet avgöra,
huruvida retroaktiviteten kan vara berättigad.
Han kommer för sin del till
den slutsatsen, att beträffande vinstkonjunkturskatten
är nackdelarna övervägande.
Detta måste dock under alla
omständigheter vara en omdömesfråga.
Utskottet har för sin del kommit till den
slutsatsen, att när man väger alla de i
denna fråga avgörande synpunkterna
mot varandra, då talar de flesta skälen
för den retroaktiva lagstiftningen. Det
är på grund av detta och inte i avsikt
att trampa några rättsprinciper under
fotterna som utskottet kommit till den
slutsatsen, att denna lagstiftning bör
göras retroaktiv.

Nu förstår jag att det är en söt lukt
för herr Hagberg i Malmö att kunna anföra
socialdemokratiska länschefer
som kronvittnen för sina ståndpunkter.
Det yttrande som länsstyrelsen i Kopparbergs
län avgivit stöder sig på den
uppfattningen, att här skulle föreligga
ett avsteg från gällande rättsgrundsatser.
Men även om länsstyrelsen i detta
län företrädes av en framstående jurist,
kan det ju tänkas, att han ändå inte har
penetrerat denna fråga så i botten, att
hans vitsord kan ha verkligt avgörande
betydelse.

Den påstådda skillnaden mellan utskottets
ståndpunkt och statsrådets
ståndpunkt i denna fråga torde vara
fullkomligt mikroskopisk. Jag tror att
man får se utskottets ståndpunkt sammanträngd
till en enda sats, där utskottet
säger, att hela problemet om retroaktiviteten
är en avvägningsfråga. Här
gäller det att göra en avvägning mellan
olika ståndpunkter. Denna avvägning
måste självfallet bli beroende av de enskilda
människornas syn på frågorna.
Jag tror att det är svårt att säga, att
den ena ståndpunkten i detta fall skulle
vara absolut förkastlig men den andra
ståndpunkten absolut riktig. Här gäller
det en avvägning och ett bedömande,
som självfallet måste bli individuellt
betonat.

Konjunkturskatt.

Det skall naturligtvis inte förnekas,
att retroaktiviteten medför vissa olägenheter.
Jag tror dock inte att det med
fog kan göras det påståendet, att man
var alldeles oförberedd på denna fråga
och att alla vinster var disponerade.
Denna fråga hade ändå diskuterats så
pass mycket på senhösten att man i
alla fall hade på känn, att det skulle
komma en konjunkturskatt och att denna
med tämligen stor säkerhet skulle
komma att innefatta 1951 års vinster.

De detaljyrkanden som framförts i
reservationerna är i handlingarna redovisade
på ett sådant sätt, att det är
tämligen obehövligt för mig att gå närmare
in på dessa frågor. Jag vill dock
beröra ett par av dem. Herr Kristensson
i Osby har mycket starkt understrukit
behovet av att ha en högre procentberäkning
för penningvärdeförsämringen
och den naturliga utvecklingen.
Ja, detta är naturligtvis också avvägningsfrågor.
Vi har emellertid sagt oss
i utskottet, att om man skall ha en sådan
här konjunkturbeskattning, då kan
man inte genom alla möjliga uppmjukningar
gå så långt, att hela lagstiftningen
blir mer eller mindre illusorisk eller
t. o. m. verkningslös. Vi har ansett det
vara bättre att säga att det vore lika bra
att låta bli att lagstifta, om man på alla
möjliga sätt skall göra denna lag till ett
sken.

Avsättningsmöjligheterna till pensionsstiftelser
är naturligtvis en känslig
och ömtålig sak. Många goda sociala
skäl kan förvisso anföras för en
kraftig avsättning till pensionsstiftelserna.
Utskottet har inte tagit lätt på
den saken, utan vi har mycket noga
övervägt huruvida de avsättningsmöjligheter,
som propositionen ger, är betryggande.
Jag kan försäkra kammaren
att det inte föreligger någon risk på
den punkten. Försäkringstekniskt sett
ligger avsättningsmöjligheterna för
vinst betydligt över vad som behövs
för att göra pensionsavsättningarna betryggande.
.lag kan sålunda med full

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskalt.

uppskattning av pensionsstiftelsernas
betydelse rekommendera kammaren
att ta den avsättningsprocent som föreslås
av utskottet.

Herr Kristensson i Osby har ansett,
att skatten endast bör komma i fråga
på 1952 års vinster. Jag undrar om
herr Kristensson tror, att vi har så särskilt
stora vinster att beskatta under

1952. Herr Kristensson berörde en
proposition, som ligger på kammarens
bord, där man avser vissa inskränkningar
i den fria avskrivningsrätten för
1952. Det är väl ingen som tar misste
på att denna proposition måste betraktas
såsom en ersättning för den konjunkturbeskattning,
som nu skall ske
för 1951 års vinster. Skulle man få en
konjunkturskatt för 1952, då skulle väl
denna avskrivningsinskränkning bli
överflödig. Jag tror emellertid att det
är lyckligare, att man tar konjunkturvinstskatten
allenast för år 1951 och
söker bemästra de eventuella konjunkturvinster,
som kan uppstå under 1952,
med denna inskränkning i den fria avskrivningsrätten.
Jag tror att denna
metod är fördelaktigare för näringslivets
del och för övriga, som berörs
av denna skattelagstiftning. Jag kan
således inte finna annat än att det är
mera ändamålsenligt och praktiskt att
taga vinstkonjunkturskatten för 1951
och ordna det på annat sätt för 1952.

Alla sådana här tillfälliga skatter är
naturligtvis svåra att utforma så att de
tillfredsställer kravet på millimeterrättvisa.
Detta förslag kan naturligtvis
inte göra anspråk på att hundraprocentigt
fylla ett sådant krav. Å andra
sidan tror jag emellertid att jag med
erfarenheterna från krigskonjunkturskattens
tider vågar säga, att den utformning,
som denna konjunkturskatt
har fått, är förvånansvärt bra. Jag är
förvissad om att den med avseende på
både tillämpningen och själva resultatet
skall visa sig slå ganska bra ut, ja,
så bra som man över huvud taget kan
begära av en dylik lagstiftning.

Det är ju klart att det för näringslivets
del kommer att bli vissa påfrestningar.
Om det emellertid är riktigt,
att det under 1951 uppstått så väldiga
vinster —• de uppskattas till mellan 2
och 2,5 miljarder kronor -— då måste
den vinstkonjunkturskatt, som här föreslås
och som är avsedd att inbringa
endast 150 miljoner kronor, betecknas
som mycket modest. Jag tror inte att
den kommer att få några ödesdigra
verkningar för näringslivet. I varje
fall kominer denna skatt endast att
drabba sådana företag, som måhända
fått fullkomligt oberäknade vinster.
Vinsterna har ramlat ned över dem
utan deras egna ansträngningar, ja.
kanske utan att någon ens drömt om
att de skulle uppstå. Jag tror därför
att det skall vara möjligt att genomföra
denna lagstiftning och ta in dessa
150 miljoner utan att det skall åstadkommas
några allvarligare störningar
inom produktionslivet.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag kommer sedermera att framställa
yrkanden på de olika punkterna.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Jag betonade i
mitt föregående anförande riskerna av
att citera uttalanden av socialdemokratiska
länschefer, då dessa uttalanden
icke korresponderar med den officiella
politiken. Det föregående anförandet
visar, att denna farhåga ingalunda var
oberättigad. Jag har nu fått veta, att
det uttalande, jag uppehöll mig vid,
måste karakteriseras som en söt lukt
för mig och den uppfattning jag företräder.
Detta vill jag, herr talman, ingalunda
neka till.

Men, herr talman, är det dock inte
ganska egendomligt, att man ofta kan
göra följande observation beträffande socialdemokratiska
länschefer, som tidigare
antingen varit statsråd eller beklätt
andra prominenta befattningar här
uppe i Stockholm? När dessa herrar

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

kommer ut i landsorten och såsom länschefer
har att avge remissutlåtanden i
skilda ämnen, visar det sig inte så sällan,
att de i betydelsefulla ting företräder
en uppfattning, som väsentligt skiljer
sig från de uppfattningar som är dominerande
på Helgeandsholmen. Vad
detta kan bero på vet inte jag. Möjligen
är anledningen den, att luften i landsorten
är något mindre bemängd med
politiska baciller än den är i detta hus
eller i den pelarprydda byggnaden på
andra sidan Stallkanalen. Jag vill endast
konstatera, att dessa remissyttranden
ofta skiljer sig från de linjer, som
vi brukar kalla för regeringens politik.
Att detta är en söt lukt för mig, vill jag,
som sagt, inte bestrida.

Herr Sundström framhöll som en antagbar
förklaring till uttalandet från
länsstyrelsen i Kopparbergs län att länschefen,
ehuru en framstående jurist,
måhända inte penetrerat frågan i botten.
Men, herr Sundström, är detta inte
rätt oartigt sagt mot denne framstående
länschef?

Till slut vill jag gärna, för att förhindra
eventuella missförstånd i den
följande debatten, framhålla, att man
beträffande den senaste konjunkturskatten
vid eu mycket tidig tidpunkt
var fullt informerad om att en sådan
skulle träda i kraft. Jag vill erinra om
att riktlinjerna för utformningen av eu
statlig krigsvinstskatt under andra
världskriget offentliggjordes redan den
15 september 1939. Beskattningen fick
retroaktiv verkan fr. o. in. den 1 september
samma år, således 14 dagar. Här
är det fråga om en retroaktivitet, mina
damer och herrar, på över ett år!

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr talman! Herr Sundström
gjorde i sill anförande gällande, att
folkpartiets motion i fjol höst i denna
sak gällde 1951 års inkomster. Jag skulle
vilja nämna, att i denna motion
nämndes ett alternativ angående sterilisering
av skogsvinster. Detta alternativ

Konjunkturskatt.

gällde 1952 års inkomster på det området.
Då ligger det ju nära till hands
att mena att huvudalternativet också
skulle gälla 1952 års inkomster. Jag ber
få understryka, att när frågan sedan, aktualiserades
under debatten, då lämnades
den 11 december ett svar av folkpartiets
ledare. Det förklarades då här
i riksdagen, att folkpartiet icke ville ha
en retroaktiv konjunkturskatt för 1951,
vilket också vid detta tillfälle motiverades
av folkpartiledaren. En av huvudanledningarna
till att jag icke vill ha en
sådan retroaktivitet är den, att den
skapar osäkerhet inom näringslivet. Eu
sådan osäkerhet inom näringslivet uppstår
också genom förslaget om en tillfällig
inskränkning i den fria avskrivningsrätten.
Det finns givetvis också
principiella synpunkter som talar emot
en sådan retroaktivitet.

I fråga om pensionsstiftelserna säger
herr Sundström, att majoritetens linjer
i detta fall ger betydligt mera än vad
som behövs. Men, herr Sundström, om
det gäller ett företag, som anställt
många av sina kroppsarbetare i 20-årsåldern,
är det då säkert att majoritetens
linje är tillräcklig? Jag skulle vilja att
herr Sundström gav svar på den frågan.
Så är emellertid ingalunda fallet.

Jag vill i samband med frågan om
reglerna för pensionsstiftelserna erinra
om att TCO, KF och Sveriges lantbruksförbund,
alla dessa anser, att reglerna
i Kungl. Maj ds förslag, som också blivit
utskottets, inte är tillräckligt generösa.
De vill, att de regler skall tillämpas,
som gäller för investeringsskatten.

Till slut säger herr Sundström, att
1952 ju inte kan ge några konjunkturvinster.
I detta sammanhang ber jag att
få återge vad som står i Kungl. Maj ds
proposition nr 200, som gäller tillfällig
begränsning av rätten till fri avskrivning.
Där skriver departementschefen:
»Det dominerande draget är dock eu
fortsatt och väl hävdad högkonjunktur
inom många områden av företagarsektorn,
som skapar risker för en inflatio -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

nistisk utveckling. De avmattningstendenser
som framträtt ha icke varit av
den styrka och omfattning att de kunna
sägas innebära att överkonjunkturen
inom näringslivet allmänt sett brutits.
Konjunkturbilden är sålunda splittrad.»
Jag vill med stöd av detta endast säga,
att man inte med ens skall utesluta möjligheten
till konjunkturvinster för 1952.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Hagberg i
Malmö vill jag endast säga, att när jag
förmenade att länschefen i Kopparbergs
län inte tillräckligt penetrerat denna
sak, gällde det uteslutande den rättsliga
sidan av densamma. Jag tror förvisso,
att han penetrerat själva skatteförslaget.
Om jag själv skulle ge en
förklaring till de remissvar, som ofta
kommer från socialdemokratiska länschefer,
i vilka anmäles avvikande mening
från vad som föreslås från regeringens
sida, är detta inte någonting i
sig självt onaturligt, utan det är klart att
en länschef skall se på saken från sina
synpunkter och anföra de anmärkningar,
som han anser vara nödvändiga.
Jag måste tillägga, att det ju i viss mån
kan bero på att det i länsstyrelserna
finns några befattningshavare som kallas
för landskamrerare.

Beträffande herr Kristenssons anmärkning
att jag skulle ha gjort gällande
att folkpartiets motion avsåg 1951
års vinster, så vill jag bara säga, att jag
icke har påstått, att det i denna motion
på något sätt framgick att det skulle
gälla 1951. Vad jag velat göra gällande
är att de, som läst motionen, och de, som
hört debatterna här från folkpartihåll
om vinstkonjunkturskatten, måste ha
fått det intrycket, att det var fråga om
1951 års och icke 1952 års vinster.

Vad beträffar påståendet att en sådan
här skatt kunde verka som ett osäkerhetsmoment
måste jag säga, att jag tror
att så är förhållandet även om den är
känd på förhand och om lagstiftningen
varit gällande under åratal, ty under

den tid vi diskuterade krigskonjunkturskatten
framfördes varje år den anmärkningen
mot den, att den skapade
osäkerhet, trots att den hade varit i
funktion under flera år.

Angående otillräckligheten i avsättningarna
till pensionsstiftelser vill jag
säga, att jag icke är någon försäkringsexpert,
som kan avgöra huruvida den
avsättning, som sker i extrema fall, där
det mest är fråga om anställda 20-åringar, kan vara tillräcklig. Men inom
utskottet har det upplysts att den avsättningsprocent
som föreslås försäkringstekniskt
sett är tillfredsställande,
och det är detta vi anfört till vårt stöd.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Jag måste nog säga,
att herr Sundström förvånar mig
allt mer och mer. Han har nu försökt
förklara sitt uttalande om länsstyrelsens
i Kopparbergs län remissvar på
det sättet, att hans påstående att vederbörande
länsstyrelsechef inte penetrerat
frågan i botten avsåg endast den
rättsliga sidan av saken men inte problemet
i övrigt. Jag undrar, herr Sundström,
om detta verkligen är sannolikt.
Är det sannolikt att en länsstyrelsechef,
som samtidigt är hög jurist, fullständigt
skulle ha förbisett den helt dominerande
frågan i detta sammanhang, nämligen
den rättsliga sidan av saken, och
endast yttrat sig om problemets utanverk?
Det tror jag inte på. Ett sådant
påstående skulle förvisso göra vederbörande
en betydande orättvisa.

Nu är det emellertid så, och det är
väl en sak, som kommer att beröras
under den fortsatta debatten, att även
regeringen har en juridisk expert att
åberopa. Denne är ganska utförligt omnämnd
i propositionen; det är numera
professor Knut Rodhe. Jag antar att finansministern
möjligen kommer att referera
till honom.

Jag vill emellertid redan nu påpeka,
att den PM, som här avses, är författad
år 1943 i samband med ett då aktuellt

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

lagförslag, och vid närmare granskning
befinnes denna utredning utgöra en redogörelse
för vissa företeelser inom civilrättens
område, främst angående ingrepp
som kan inverka på fullföljandet
av redan ingångna avtal. Jag måste
säga, att såsom expertstöd för den
ståndpunkt, som departementschefen
ansett sig böra intaga, synes denna utredning
icke vara av alltför övertygande
karaktär.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Att länschefen i Kopparbergs län — om
vi skall diskutera honom i fortsättningen
— inte tillräckligt penetrerat den
rättsliga sidan av saken, anser jag mig
i mitt första anförande ha motiverat genom
att citera vad en person som obestridligen
är expert på detta område,
nämligen professor Ljungnian, anfört.
Jag skall emellertid passa på att använda
tiden att säga till herr Kristensson i
Osby, att 1952 års vinster ännu är ovissa
och att det förslag, som framlagts om avskrivningsbegränsning,
enligt mitt förmenande
är ett bättre sätt att möta de
eventuella vinster, som nu kan uppstå,
än att fortsätta att ha denna konjunkturvinstbeskattning.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Frågan om konjunkturskatt har -vid
olika tillfällen diskuterats i riksdagen,
de olika ståndpunkterna har ventilerats
och klarlagts, och därför är det kanske
inte så mycket nytt att tillägga, när frågan
nu kommer upp till avgörande.

Bakgrunden är alldels klar. Det är
ingen som förnekar att 1951 var ett
onormalt år med mycket betydande
vinster, vilka i den .proposition, som
ligger till grund för utskottets utlåtande,
har uppskattats enbart för exportindustriens
del till mellan 2 och 2,5 miljarder
kronor och för skogsägarnas del till
omkring 500 miljoner kronor. Om man
till dessa siffror lägger de konjunkturvinster
industrien i övrigt haft under

Konjunktnrskatt.

1951, kommer man fram till ännu mer
betydande belopp.

Men det är ju inte bara detta som inträffat
under förra året — det skulle i
och för sig vara tillräckligt skäl för att
införa en konjunkturskatt — utan också
att man fick en inkomstfördelning, som
blev långt ifrån rimlig. Hade man haft
möjlighet att på förhand åstadkomma
en fördelning av de vinster som förra
året uppstod inom industrien, är det
sannolikt, att resultatet skulle blivit helt
annorlunda än vad det nu kommer att
bli. Företagarna har gjort stora vinster,
och skogsägarna har också gjort stora
vinster, medan löntagarna har fått sitta
i klämma. Det är därför naturligt, att
man från de fackliga organisationernas
sida i höstas förde fram tanken, att man
skulle vidta åtgärder av något slag för
att åstadkomma en viss förändring. Att
de åtgärderna skulle gälla 1951 års inkomster
måste ju betraktas som självklart,
eftersom man i samband med de
lönerörelser, som blir aktuella under

1952, hade möjlighet att påverka fördelningen
av de vinster, som kunde uppstå
under 1952. Så långt man kan bedöma,
kommer det detta år att bli en annan
utveckling än den vi hade under 1951.
Jag menar alltså, att frågan om 1952 är
ett betydligt mindre problem än frågan
om 1951.

Emellertid säger man från både högerns
och folkpartiets sida, att man inte
kan vara med om en beskattning som
är retroaktiv. Man hänvisar till principiella
skäl som talar emot det. Det
hänvisas också till uttalanden, som har
gjorts i kammaren bland annat av bevillningsutskottets
ordförande i annat
sammanhang. Slutligen hänvisar man
till yttranden från olika håll, där man
ställt sig avvisande till retroaktivitet.
Men man glömmer tydligen bort att
nämna något om att det bland remissyttranden
också förekommer en positiv
inställning till retroaktiviteten. Bland
de remissinstanser, som uttalat sig för
retroaktiviteten, finns det flera länssty -

6 — Andra kammarens protokoll 1952. Nr l''t.

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

relser. Jag vet inte om det bland dessa
länsstyrelser kan finnas någon som har
en borgerlig landshövding, som inte har
funnit anledning att rikta någon erinran
mot en retroaktivitet av detta slag.
Till sådana remissinstanser hör också
två betydande folkrörelser. De anse, att
om man bör genomföra en konjunkturskatt,
och det har de ansett att man bör
göra, så bör den gälla för 1951. Det är
Kooperativa förbundet och LO som har
givit sin fulla anslutning till förslaget
om retroaktivitet.

Då man säger, att retroaktivitet i
skattelagstiftningen ur principiella synpunkter
inte är önskvärd, vill jag säga,
att man väl i detta fall får göra på samma
sätt som man brukar göra, om de
praktiska skälen talar emot principerna.
Man brukar ju då vid bedömningen
ta hänsyn till båda dessa omständigheter
och välja det som kan anses
lämpligt i det speciella fallet. Och
i denna fråga är det väl uppenbart att
det lämpliga är att låta beskattningen
gälla för 1951.

Vidare anför man också vissa praktiska
invändningar mot att skatten skall
gälla för 1951 års inkomster. Högerns
representanter säger, att företagen redan
har disponerat 1951 års vinster.
Det skulle föra med sig allvarliga olägenheter,
om de skulle göra en omdisposition
med hänsyn till den här skatten.
Detta uttalande stämmer inte överens
med vad högern givit uttryck för i
sin motion. Där har man framställt läget
så, att företagarna visst inte har
gjort av med 1951 års vinster, utan man
säger, att de i stället har sparat dem
och sålunda inte ställt till med några
besvärligheter när det gäller förra årets
inflationistiska utveckling. År det på
det senare sättet, kan det inte gärna
vara förenat med några bekymmer för
företagen, om skatten blir retroaktiv,
särskilt med de i jämförelse med vinsten
ringa belopp, som det här i alla fall
kommer att bli fråga om. Jag tror att
man innerst inne inte har några be -

tänkligheter för att det skulle bli några
svårigheter för företagen att klara den
här saken.

Man har så också diskuterat om den
här skatten över huvud taget kan få någon
betydelse i en inflationsbekämpande
politik. Det är klart att om det
vore en isolerad åtgärd, så komme den
väl att få mycket liten betydelse, men i
samband med de ytterligare åtgärder,
som har vidtagits av regeringen, tror
jag att konjunkturskatten har sin betydelse.
Den har den betydelsen, att företagarna
har fått mindre vinster att
disponera än de skulle ha haft, om man
inte hade skatten. Därutöver har den
obestridligen spelat en psykologisk roll
i samband med årets lönerörelse. Den
har gjort det tillsammans med de övriga
åtgärder, som regeringen vidtagit
för att nå fram till en kraftfull inflationsbekämpande
politik.

Det kan finnas anledning att uttala
förvåning över folkpartiets politik i
den här frågan. Jag har gjort det i
andra sammanhang och kan göra det
ännu en gång. Vi minns alla, hur man
förra hösten slog på stora trumman och
menade, att nu skulle man visa, vilka
åtgärder som borde genomföras för att
få ett slut på de inflationistiska tendenserna.
Det skulle ske genom att man
genomförde en konjunkturskatt av detta
slag. Sedan har man sagt att man redan
då menade, att skatten skulle utgå på
1952 års inkomster. Jag förstår inte hur
herr Kristensson i Osby under sådana
förhållanden kan uttala, att detta skulle
ha någon betydelse för löntagarna eller
för inkomstutvecklingen i de lönerörelser,
som nu förekommit. Det är väl alldeles
uppenbart att löntagarna inte
skulle ha fäst något avseende vid en åtgärd,
om det hade sagts ut att detta
kommer inte alls att ha någon betydelse
för de stora vinster, som gällde 1951,
utan detta är något som vi skall genomföra
men om vars betydelse i praktiska
återverkningar vi, som herr Kristensson
uttalade, egentligen inte vet någon -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

ting. Blir det över huvud taget några
konjunkturvinster under 1952? Herr
Kristensson i Osby säger, att man inte
skall utesluta möjligheten. Det är ju ett
oerhört negativt uttryck. Naturligtvis
kan man inte utesluta möjligheten att
det kan bli övervinster även detta år,
men det är åtskilliga skäl som talar för
att dessa vinster kommer att bli bra
mycket mindre än de 3 miljarder, som
man fick i övervinster 1951. Och varför?
Jo — och det vet herr Kristensson
mycket väl — därför att man inte har
möjlighet att ta ut lika höga priser på
den svenska exporten som under förra
året, därför att företagen har betydligt
högre råvarukostnader i år än 1951 och
därför att lönerna och övriga omkostnader
är högre under 1952 än de var
under 1951. Då är det sannolikt att basen
för en konjunkturskatt under 1952
måste bli bra mycket mindre än om
skatten lägges på 1951 års inkomster.

Därtill kommer att företagen, om de
blir varskodda i så god tid som de
skulle bli nu, om det skulle gälla 1952
har stora möjligheter och även stor
önskan att se till att det inte blir några
mervinster under detta år. Då betyder
det att man i stället riskerar att en konjunkturvinstbeskattning
för 1952 kommer
att verka i motsatt riktning mot det
man önskar, att den kommer att verka
inflationsdrivande i stället för inflationshämmande.

Det har givetvis för kammaren ett
mycket stort intresse att veta, hur mycket
det blir i konjunkturvinstskatt, om
man lägger den på 1952 års inkomster
på det sätt som folkpartiet föreslagit.
Frågan har val ställts någon gång förr,
huruvida man i folkpartiet har gjort
någon beräkning av hur stor inkomsten
för staten skulle bli, om man väljer ett
annat år än det som majoriteten av bevillningsutskottet
förordar. Det bar sitt
intresse därför att man brukar vilja
veta det, innan man genomför en åtgärd
av detta slag. Att det blir mindre
än 1951 håller väl herr Kristensson

Konjunkturskatt.

med om. Det är sannolikt. Men då borde
herr Kristensson tala om, hur mycket
man räknar med att denna skatt kommer
att inbringa enligt folkpartiförslaget.
Det vore bra att veta, ty de pengarna
skulle enligt vad man sagt i folkpartiet
tidigare, inte minst i deras tidningar,
användas till så mycket, bl. a. till
subventioner av olika slag.

Nu säger man i reservationen, att de
pengar som man får in på konjunkturskatten
med 1952 som basår, skall användas
för att sänka den direkta skatten.
Då måste man veta ungefär hur
mycket pengar det blir som kan disponeras
för detta ändamål. Det har inte
sagts någon gång tidigare, hur mycket
det kan bli, och vi väntar att herr Kristensson
eller t. o. m. herr Ohlin skall
tala om, hur mycket det hela skulle
gälla.

Herr talman! Jag skall till detta bara
lägga, att man brukar då och då säga att
man gör en höna av en fjäder. Om man
tar folkpartiets uppträdande ifrån början
i den här frågan och fram till slutet,
kan man säga att vi nu stå i det läget
att av den stora höna, som konjunkturskatten
var för folkpartiet i höstas, har
det blivit en väldigt liten fjäder i den
reservation, som nu folkpartiets representanter
har fogat till utskottsutlåtandet.

Herr talman! Jag tror att en konjunkturvinstbeskattning
på det sätt, som majoriteten
här har förordat, redan har
fyllt och kommer att fylla en uppgift,
och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Det är värdefullt
när herr Henriksson säger, att
planerna på konjunkturvinstbeskattningen
haft betydelse för avtalsrörelserna
under den gångna vintern. Men herr
Henriksson uttalade också förvåning
över folkpartiets ställning.

Jag vilt erinra om att denna lönerörelse
gällde 1952 års inkomster i stort

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

sett. Då är det väl ganska rimligt att
man säger till löntagarna: Om vi nu
lägger konjunkturvinstbeskattningen på
1952 års inkomster, får ni ta hänsyn till
det. Å andra sidan, om jag vänder på
saken är det ganska rimligt att man
från löntagarnas sida vill ha en konjunkturskatt
på 1952 års inkomster, under
vilket år man själv skall vara återhållsam.

Vi lägger alltså skatten på senare delen
av denna konjunktur, därför att vi
av skäl som här redovisats inte vill ha
retroaktivitet.

Jag har nämnt i mitt första anförande,
att det delvis är en bokföringsfråga,
om vinst uppstår 1951 eller 1952, ty en
avskrivning i 1951 års bokslut på lager
och kontrakt kan ha inverkan på 1952
års vinst.

Det är inte möjligt, herr Henriksson,
att göra någon prognos för vad konjunkturskatten
skulle ge för 1952, men
jag vill understryka att om man i princip
går in för en konjunkturskatt — och
det menar jag att man har goda grunder
att göra — och vidare säger att den
inte bör vara retroaktiv — och där menar
jag också att man bygger på goda
grunder —■ blir följden givetvis den, att
när planerna aktualiserats strax före
årsskiftet, bör man lägga skatten på
1952 års inkomster.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Stockholms hamnstyrelse godtog för någon
tid sedan ett tyskt anbud på stålöverbyggnaden
till den nya Liljeholmsbron
i Stockholm. Det tyska anbudet
var lägst. I Amerika, i Turkiet, i Brasilien,
i Indien, i Belgien har möjligheterna
för den svenska bultindustrien
att konkurrera på senare tid allvarligt
försämrats. Vattenfallsstyrelsen såg sig
nyligen tvungen godtaga ett stort utländskt
anbud. Det svenska låg för
högt. Isolerade exempel — säger någon.
Nej, tyvärr. Inte bara isolerade exempel
utan tydliga uttryck för en allmän

tendens till hårdnande konkurrens på
väsentliga svenska exportmarknader.

Den svenska exportindustrien glider
in i ett utomordentligt allvarligt läge
med sin ur konkurrenssynpunkt alltför
höga kostnadsnivå. I praktiken finns
det bara en väg ut ur detta svåra dilemma.
Avkastningen per arbetad timma
måste ökas. Detta förutsätter rationaliseringar
och fortsatt mekanisering.
Den interna kostnadsutvecklingen i
vårt land samt pris- och konkurrensutvecklingen
utomlands har alltså dragit
ett kraftigt rött streck under kravet på
en politik, som så snabbt som möjligt
skapar utrymme för nödvändiga kostnadssänkande
investeringar.

Socialdemokratisk ekonomisk politik
har alltid varit stel och svårrörlig. Den
har sannerligen inte blivit smidigare
sedan bondeförbundet försåg den med
sin borgen. Fortfarande arbetar denna
politik med direkta ingripanden som
huvudbeståndsdel. Fortfarande kännetecknas
den av tvära omkastningar och
en bristande insikt om tidsmomentets
betydelse i en verksam och stimulerande
politik. Den kommer sent och ofta
för sent. Fortfarande utgår den från
vanföreställningen att det skulle gå att
dirigera landets ekonomi med skatter
och avgifter. Fortfarande är den misstänksam
mot de enskilda företagen och
deras förmåga att till fördel för hela
samhället använda sina ekonomiska resurser.

Företagsamheten behöver liksom enskilda
människor en viss trygghet -— en
viss säkerhet mot plötsliga ingripanden
från det allmännas sida, arbetsro, möjlighet
att kalkylera för framtiden, att
lägga upp en plan för utbyggnad och
konsolidering. Vill man ha ett starkt
och expanderande näringsliv får man
avstå från att betrakta det som ett passande
objekt för ekonomisk vivisektion.
Det brukar anses som en stor lycka
att bli upphöjd till statsråd, särskilt för
en politiker. Ingen har väl i dag anledning
att i så hög grad prisa denna lycka

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

som min högt ärade vän, bondeförbundets
ordförande, statsrådet Hedlund,
som jag tyvärr inte för ögonblicket ser
här i kammaren. Det är denna upphöjelse,
som befriat honom från den
samvetsnöd han eljest måste ha råkat
ut för, när han fått höra, hur man inom
hans egen organisation sett på frågan
om konjunkturskatten.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
anför i sitt utlåtande över förslaget
till konjunkturskatt följande: »De
merinkomster, som denna högkonjunktur
tillfört skogsbruket, borde, enligt
riksförbundets mening i första hand
betraktas som en välmotiverad kompensation
för de lågkonjunkturer, som
skogsbruket måst tåla under de sista årtiondena.
Den direkta konfiskering av
högkonjunkturinkomster, som nu föreslås,
borde rättvisligen också motivera
en utfyllnad från statens sida av de
sänkta och otillräckliga inkomster från
skogen, som skogsbruket under eu lågkonjunktur
har att räkna med.»

För sin speciella näring har herr
Hedlunds organisation med dessa ord
givit uttryck åt någonting som är karakteristiskt
för varje näring som arbetar
på världsmarknaden. Alla dessa stå
inför nödvändigheten att ta stora risker,
att göra stora förluster. På ett mera
påtagligt sätt än övriga näringar träffas
de omedelbart av konjunktursvängningar.
Växlingen mellan goda tider
och dåliga tider är snabb, skillnaden är
stor. Därför måste risktagandet ha en
motsvarighet i vinstchanser. Förnekar
man vinstchansernas nödvändighet tar
man också bort grunden för risktagandet
och därmed för exportindustriernas
existens över huvud taget.

Herr talman! Högerpartiet avvisar
hela den politik, för vilken konjunkturskatten,
begränsningarna i den fria avskrivningsrätten
och systemet med exportavgifter
är ett uttryck, därför att
denna politik är farlig och skadlig för
hela vårt samhälle. I dess ställe sätter
vi en sparstimulerande, arbetsbefräm -

Konjunkturskatt.

jande och automatiskt verkande politik,
som skapar förutsättningarna för snabbast
möjliga rationalisering — för den
i dag mer än någonsin nödvändiga konsolideringen
av det svenska välståndet.

Överst på sidan 125 i propositionen
om skattelindringar har en som man
trodde i kanslihuset okänd person -—
Tryckfelsnisse —• sökt överträffa till
och med finansminister Sköld genom
att göra promille till procent och på så
sätt tiodubbla förmögenhetsskatten.
Tryckfelsnisse är alltså tydligen också
anhängare av de höga skatternas politik
och kan väl snart påräkna anbud
om att få vara med och »bredda regeringsunderlaget».
Han försöker ju bidraga
till budgetens överbalansering.

Tydligen i samma syfte uppger sig
finansministern ämna beskatta oförtjänta
vinster — man kan väl i detta
slitna uttryck sammanfatta hans resonemang
om vinstutvecklingen under
1951 och dess oberoende av företagens
åtgärder. Den skatt han föreslår, konjunkturskatten,
drabbar i själva verket
merinkomster under 1951, oavsett hur
dessa uppkommit. Någon objektiv bedömningsgrund
för att klargöra vad
som är oförtjänta vinster eller förtjänta
vinster föreligger inte. Någon sådan
torde ej heller nu kunna konstrueras.

Konjunkturskattens uppgift anges
vara att låta konjunkturvinsterna komma
folkhushållets gemensamma behov
till godo. Skulle alltså inte de medel
som användas för att konsolidera företagen
komma »folkhushållets gemensamma
behov till godo»? Jo naturligtvis.
Hela folkhushållet har fördel av ett
väl konsoliderat företag, inte bara alla
de anställda, inte bara den kommun,
där företaget råkar ligga, utan hela landet.
Det är ingalunda säkert att man
bättre gagnar folkhushållet genom att
förvandla företagssparandet till statsinkomster.
Statsinkomsterna förvandlas
antingen till direkt konsumtionskraft,
eller också användas de för s. k. överbalansering
av budgeten. Den skepsis

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

mot hela överbalanseringstekniken, åt
vilken högern hela tiden givit uttryck,
sammanfattade riksgäldsfullmäktiges
ordförande Anders örne på ett utmärkt
sätt i sitt yttrande till fullmäktiges protokoll
den 6 mars i år, till vilket jag
ber att få hänvisa.

Konjunkturskatten påstås vara nödvändig
för att samhället skulle få del
av vissa företags extraordinära vinster.
Den svenska devalveringen 1949 får väl
anses vara en extraordinär omständighet.
I anledning av denna funderade ett
parti — den gången var det utan tvekan
det kommunistiska som kom först -— på
en devalveringskonjunkturskatt. Herr
Persson i Landafors interpellerade finansministern,
som bl. a. svarade: »Jag
har i stället måst resonera så, att om
det nu blir sådana extravinster komma
de ju i toppen så att säga på företagsvinsten,
och denna topp måste ju under
alla förhållanden bli fullt ut beskattad.
Man kan resonera hur mycket man vill
om avdrag, avskrivningar och allt sådant,
men toppen måste under alla förhållanden
bli fullt ut beskattad. Då veta
vi, att av en sådan extravinst, som ligger
i toppen på ett företags hela samlade
vinst, går först 50 procent till stat
och kommun i skatt. Delar man sedan
ut från bolaget kan man beräkna, att
med hänsyn till aktieägarnas genomsnittliga
inkomst- och förmögenhetsställning
går minst hälften av utdelningen
till skatt. Man kommer alltså
faktiskt att till staten draga in större
delen av denna extravinst. Då menar
jag, att det kan väl icke sedan vara någon
anledning att försöka att fundera
ut några invecklade, svåröverskådliga
och svårgenomförbara system för att införa
en särskild beskattning, när man
ändå ser, att man i praktiken får till
samhället indraget mer än hälften av
vinsten».

Herr finansminister! Var detta uttalande
av den 9 december 1949 som så
många av regeringens olika fullmaktslagar
bara ett provisoriskt uttalande

med tidsbestämd giltighetstid, eller gäller
det fortfarande?

Ur rättvisesynpunkt skulle det vara
speciellt motiverat att beskatta just under
år 1951 uppkomna merinkomster.
Såvitt jag förstås kan det här endast
vara fråga om någon säregen kalenderårsrättvisa
för 1951 eller 1952, som endast
gäller vissa skattskyldiga. Alla får
vi säkert frågor från undrande människor
ute i landet. Jag har fått en från
en innehavare av en mindre importfirma.
1948 och 1949 var hans varor
importreglerade. Han hade 1949 endast
en inkomst på 6 746 kronor; så ljusnade
det, och 1951 kom han upp till en god
omsättning och en vinst på ca 50 000
kronor. Först får han nu betala en skatt
på något mer än 18 000 kronor. Men
därutöver får han nu en konjunkturskatt
på ungefär 7 000 kronor; och nu
frågar han: »Varför skall jag betala
dessa 7 000 när finansministern slipper
bara därför att han redan 1949 hade
ungefär samma inkomst som jag fick
först i fjol?» Är detta rättvist, undrar
interpellanten. Han frågar också om det
inte hade varit naturligare att granska
konjunkturskatten ur rättvisesynpunkt
än inkomsterna ur rättvisesynpunkt.
Vad skall jag svara honom, hr Sköld?

Skogsägareföreningarnas riksorganisation
säger i sitt yttrande över konjunkturskatten:
»Varje retroaktivt verkande
beskattning innebär enligt riksförbundets
uppfattning en för det allmänna
rättsmedvetandet i hög grad stötande
och orättvis belastning så snart
de skattskyldiga helt ovetande därom
redan vidtagit sina ekonomiska dispositioner
av havda inkomster i förlitande
på gällande skattelagars giltighet.» Vad
säger man inom bondeförbundet om ett
sådant principiellt ställningstagande!
Grundlagen innehåller inte något förbud
mot retroaktiv lagstiftning. Lagstiftning
med retroaktiv verkan har ofta
förekommit i vårt land, säger bevillningsutskottet
men tillägger, att i och
för sig utgör icke detta något försvar

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

för en retroaktiv konjunkturskatt. Därpå
följer en upprepning av påståendet
att det hela är en avvägningsfråga. Kan
man på ett tydligare sätt säga: Härtill
är vi nödda och tvungna? Skulle den
principen tillämpas att allt som icke är
i lag uttryckligen förbjudet därmed
skulle få anses vara tillåtet, så vet jag
inte hur samlevnaden människorna
emellan skulle vara möjlig. I alla samhällen
finns det vissa regler, som inte
finns skrivna någonstans men som man
icke för den skull ostraffat överträder:
regler för vårt dagliga liv, för våra förbindelser
med andra människor, enkla
och självklara förpliktelser, som vi
känner med oss att vi inte vill eller kan
bryta. Att även staten måste känna sig
bunden av en dylik oskriven rätt är
åtminstone för mig någonting självklart,
och det förefaller mig också vara
något självklart för en västerländsk
samhällsuppfattning. Jag hävdar med
bestämdhet att det finns ett förbud mot
retroaktiv lag och mot retroaktiv beskattning,
även om det inte finns någon
paragraf därom.

Bevillningsutskottet kan inte uttala
sig om i vad mån planerna på en konjunkturskatt
verkat dämpande på löntagarnas
krav på högre löner men vågar
antaga, att dessa planer icke varit
utan verkan. Folkpartiet å andra sidan
konstaterar t. o. m. i sin vårmotion
kategoriskt, att medvetandet om att företagen
skulle få göra en uppoffring i
form av en konjunkturskatt har utövat
en gynnsam psykologisk inverkan och
därigenom synes ha bidragit till att
kraven på konjunkturvinsternas partiella
utdelning till löntagarna genom
mycket stora lönehöjningar i de av konjunkturen
gynnade näringsgrenarna
dämpats.

Herr Henriksson uttalade sig nyss för
den uppfattningen att konjunkturskatten
har haft en viss inverkan på löneförhandlingarna.
Han förklarade dock,
att det endast var den retroaktiva konjunkturskatten
som kunnat ha denna

Konjunkturskatt.

inverkan. Däremot har folkpartiets förslag
omöjligen kunnat ha någon betydelse
för löntagarnas ställningstagande.
Herr Henriksson aktade sig emellertid
visligen för att i detta sammanhang
göra några som helst preciseringar,
därför att han här i kammaren givetvis
talar som politiker och inte som den
realistiske fackföreningsmän han i
andra sammanhang förvisso är.

Det förefaller mig som om det i
denna situation inte skulle återstå någonting
annat än att konjunkturskattens
vänner i de olika vänsterpartierna bildar
en delegation, som söker kontakt
med dem som aktivt medverkat i årets
löneförhandlingar, för att få reda på
vilken hänsyn man i dessa förhandlingar
har tagit till de lösa planerna på
konjunkturskatt. Gå t. ex. till Svenska
transportarbetareförbundet och fråga,
om dess förhandlare har avstått från
möjliga löneförhöjningar, därför att ett
antal svenska rederier i en framtid
skall betala en särskild straffskatt. Ställ
frågan i två avdelningar, en utskottsavdelning,
där man talar om en skatt som
skall betalas 1953, och en folkpartiavdelning,
där man resonerar om en
skatt, som skall erläggas 1954. Svaret
kommer att bli, att det finns tre faktorer
som påverkar utgången av avtalsförhandlingar:
branschens lönsamhet,
knappheten på arbetskraft och organisationernas
styrka. Att tro att en konjunkturskatt
skulle i nämnvärd grad
kunna inverka på någon av dessa är
att tro på storken.

Härmed är jag inne på folkpartiets
uppträdande i denna skattefråga. Efter
att ha hört de folkpartistiska uttalandena
i debatten, kan jag inte underlåta
att göra en liten reflexion. Tänk så
mycket som hade kunnat vara annorlunda,
om folkpartiet redan för flera
månader sedan hade anfört alla de betänkligheter
i konjunkturskattefrågan,
som har anförts här i dag. Då hade vi
kanske inte alls behövt diskutera denna
olycksaliga skattefråga. Men i stället var

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

man i höstas så het på gröten, att man
krävde att skatten skulle beslutas redan
i december 1951. Det har dröjt ganska
länge med detta skattebeslut, men jag
vill inte lägga lök på laxen, herr talman,
utan jag skall gärna erkänna att
folkpartiet har burit det långa uppskovet
med beundransvärd självbehärskning.
Folkpartiets olika framstötar till
förmån för en extraskatt på vissa svenska
företag och vissa svenska inkomsttagare
har kännetecknats av en tvärsäkerhet
i formuleringen, som står i skarpaste
kontrast till osäkerheten i det sakliga
underlaget. Det är väl också denna
osäkerhet som ligger bakom det förhållandet
att motiveringarna — som också
herr Henriksson var inne på — ständigt
har skiftat. I partiets höstmotion
fanns icke ett enda ord om konjunkturskattens
nödvändighet som förutsättning
för en allmän skattesänkning. I
dag spelar detta huvudrollen. Man för
ett invecklat resonemang, vars sakliga
innehåll helt enkelt är att de subventioner,
som redan utgår, skulle kunna
betalas med hjälp av en konjunkturskatt,
som börjar flyta in på våren 1954,
och att detta på något mystiskt vis
skulle frigöra ett budgetöverskott för en
skattelindring, som skulle träda i kraft
den 1 januari 1953. Det lär ju finnas en
man, som har sålt tomter på en sjö, när
isen låg och var täckt av ett tjockt snötäcke.
Han fick bra betalt, men det enda
tomtköparen fick var rätten att meta
abborre.

En strömlinjeformad konjunkturskatt
av socialliberal modell på exportindustrierna
är berättigad, därför att hemmamarknadsindustrien
har priskontroll,
sägs det i folkpartiets motion. Påståendet
har sedan upprepats i en artikel,
som professor Bertil Ohlin skrivit
i en officiell folkpartipublikation. I
denna artikel illustreras exportindustriens
situation genom en teckning av
en fet man i frack och hög hatt, som
med en rykande cigarr i ena handen lutar
sig mot en säck, i vilken det ligger

100 miljoner kronor. Ett långt större belopp
har enligt artikeln ett begränsat
antal företag kammat in i extraordinära
konjunkturvinster — per månad.

En och annan socialdemokrat i kammaren
skulle säkerligen le ett igenkännande
leende, om han fick se teckningen.
Den sortens bilder brukade
pryda hans ungdoms hetsiga stridsskrifter
mot kapitalismen ■— mot penningpåsen,
som det då hette. Folkpartilinjen
mot exportindustrien är alltså att
man skall ha konjunkturskatt, eftersom
hemmamarknadsindustrien har priskontroll.
Och jag som trodde, herr talman,
att det inte bara var vi, som hade
priskontroll, utan att den också fanns
i flertalet av de länder, dit vi exporterar
våra varor! Får jag ge folkpartiet
ett litet råd. Sök upp de människor, som
just nu är intensivt sysselsatta med att
klara den järnhårda priskontroll, som
konkurrensen håller på att skapa på
världsmarknaden. Säg till dem så här:
»Ni, som slipper svensk priskontroll,
skall ha svensk konjunkturskatt. Ty ni
behöver något annat att göra än att röka
cigarr i hög hatt.» Så många motiveringar
för ett så begränsat förslag som
folkpartiet nu har åstadkommit med
sina konjunkturskatteförslag har jag för
min del aldrig upplevt. Personligen tycker
jag att det är både angenämt och
stimulerande att åka berg- och dalbana
—- men på nöjesfältet. Jag måste dock
vidhålla att en berg- och dalbana är ett
opraktiskt sätt att förflytta sig mellan
två platser. Folkpartiets politiska bergoch
dalbana förefaller mig dessutom
vara en ganska ranglig tillställning. Yrkesinspektionen
skulle bestämt aldrig
godkänna den.

I veckopressen har publicerats en annons
med en vädjan till husmödrarna
att stödja förslaget om konjunkturskatt.
Den husmoder som fick illustrera bilden
var till hälften svart och till hälften
vit. Kanske skulle hon vara en symbol
för det parti som publicerade annonsen.
Vilket detta parti var skall jag inte av -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

slöja. Den saken bör förbli en hemlighet,
liksom också att folkpartiet argumenterar
på två diametralt motsatta
linjer i sitt konjunkturskatteresonemang.
. Allting skall ju, herr talman, valmännen
inte veta.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Hjalmarson frågade,
om konjunkturskatten hade spelat någon
roll i lönerörelserna, och han undrade
som exempel om transportarbetarna
verkligen skulle ha avstått från några
löneförmåner, som de hade möjlighet
att vinna, bara därför att det fanns ett
förslag om beskattningen. Jag tror att
detta är att förenkla frågeställningen
något. När jag har sagt att man inte kan
förneka att konjunkturskatten har spelat
en viss roll i samband med den allmänna
återhållsamhet, som vi ändå haft
i årets lönerörelser, så har jag betonat
att den gjort det dels därför att den nu
fått retroaktiv verkan, och dels därför
att den ingår i ett vidare ekonomiskt
program, där alla andra faktorer har ett
och samma syfte, nämligen att få ett
stopp på den inflationistiska utveckling,
som vi hade under 1951. Man kan alltså
inte säga att den som isolerad företeelse
bär varit av så avgörande betydelse,
utan den har varit betydelsefull tillsammans
med andra åtgärder.

Så vill jag begagna tillfället att också
säga några ord till herr Kristensson i
Osby. Herr Kristensson sade, att frågan
om skatt på 1951 eller 1952 års inkomster
egentligen inte är något annat
än en bokföringsfråga. Det är ju ganska
orimligt att påstå detta, ty om man tar
undan 1951 års inkomster, så har man
tagit undan dem inte bara för det tillfället
utan också för framtiden. Då blir
det aldrig möjligt att komma åt de
vinsterna. Om man däremot lägger
skatt på 1951 års inkomster, så har man
möjlighet — på sätt som vi vet att det
nu föreligger förslag om — att reglera
hur man skall förfara med 1952 års
vinster.

Konjunkturskatt.

Sedan efterlyser jag fortfarande svaret
på min fråga hur mycket folkpartiets
förslag skulle komma att inbringa i inkomster
för staten. Herr Kristensson i
Osby har inte lämnat något sådant svar.
Kanske han håller på att räkna ut den
saken nu, så att vi så småningom under
dagens lopp kan få höra svaret på den
frågan.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Gentemot herr
Henriksson vill jag säga, att det väl ändå
ligger i sakens natur att man, när man
står inför en oviss konjunkturutveckling,
inte kan göra någon prognos på
detta område. Vad beträffar bokföringen
och dess roll vill jag göra gällande,
herr Henriksson, att om man skriver av
på kontrakt och råvaror det ena året,
så kan detta, i den mån avskrivningen
blir mindre året därpå, inverka på bokslutet.
Med andra ord, om 1951 års avskrivningar
har varit stora, och 1952
års blir mindre, så kan detta inverka
på 1952 års bokslut.

Sedan sade herr Hjalmarson att folkpartiet
hyser betänkligheter emot konjunkturskatten.
Men, herr Hjalmarson,
våra betänkligheter riktar sig mot retroaktiviteten,
och när den frågan blev
aktuell, lämnade folkpartiets ledare besked
om partiets ställning. Detta skedde
här i kammaren i debatten den 11 december
1951, vilket jag nyss nämnde.

Vidare gjorde herr Hjalmarson gällande,
att vi inom folkpartiet knyter
det skattelättnadskrav, som vi med skärpa
under flera år drivit, och som vi
var ensamma om i denna kammare under
1950, nu till konjunkturskatten. Så
är ingalunda förhållandet, herr Hjalmarson.
Vi säger, att det som kommer
in genom konjunkturskatten underlättar
att genomföra skattelättnader, men vi
knyter vårt krav på allmänna skattelättnader
till en minskning av budgetöverskottet.

Så sade herr Hjalmarson att folkpartiet
åker berg- och dalbana. Detta om -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

döme är inte riktigt. Men har inte högern
ändrat uppfattning i fjol höst beträffande
subventionerna?

Konjunkturvinsterna har inte, menar
jag, den stora produktiva uppgift eller
det sociala berättigande, som andra
vinster har. Det är därför rent principiellt
riktigt att ta upp frågan om konjunkturvinsterna.
Så skedde i vårt land
under världskriget. Jag vet inte, herr
Hjalmarson, varför man skulle behandla
konjunkturvinsterna i en rustningskonjunktur
annorlunda än vinsterna i
konjunkturerna vid ett världskrig eller
vid ett krig över huvud taget. Jag vill
erinra om att man har konjunkturskatter
i Amerika, och att man hyser planer
på att införa en sådan beskattning även
i det konservativt styrda England. Jag
medger, herr Hjalmarson, att man här
inte kan draga alldeles strikta gränser
emellan konjunkturvinster och andra
vinster, men å andra sidan gör man
klokt i att inte helt utsudda dessa gränser.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Henriksson skulle
jag bara vilja säga: När man nu talar
om konjunkturskattens inverkan på
löntagarna, då menar man alltså att
utan konjunkturskatt skulle svenska
folket inte ha nöjt sig med att i år höja
sina nominella inkomster, sina inkomster
i pengar med åtminstone 12 procent
eller tre gånger så mycket som herr
Sköld bara för några månader sedan betecknade
som gränsen för en återhållsam
lönepolitik. Man skulle inte ha nöjt
sig härmed utan krävt en ytterligare påspädning
— och en ytterligare penningvärdeförsämring.
Å nej, herr talman,
man skall inte underskatta det sunda
förnuftet hos svenska folket och framför
allt inte underskatta sinnet för ekonomiska
realiteter hos de hårdföra män
och kvinnor som sköter avtalsförhandlingarna
här i landet.

Och så ett litet ord till herr Kristensson
i Osby. Han framhöll att folkpar -

tiet inte yttrat sig om retroaktiviteten
förrän den frågan blev aktuell, nämligen
den 12 december 1951. Tänk, herr
talman, jag trodde att det var aktuellt
att redan från början i en så här viktig
rättsfråga klargöra att man inte vill
vara med om en retroaktiv skatt, detta
i synnerhet som man hela tiden talat
om vinsterna 1951.

Slutligen frågade herr Kristensson i
Osby, om inte högerpartiet ändrat inställning
i fråga om subventionspolitiken.
Nej, herr Kristensson, det är ett
minnesfel herr Kristensson råkat ut för.
Det är inte högern som övergivit sin
ståndpunkt i subventionsfrågan från i
höstas. Det var folkpartiet som lät sitt
stora subventionsprogram i höstas hastigt
och lustigt åka under bordet.

Eftersom det talas om de engelska
förhållandena kan jag inte underlåta att
erinra om hur folkpartiet i den ekonomiska
debatten här i kammaren för kort
tid sedan på ett utmärkt sätt klargjorde
skillnaden mellan situationen i England
och i vårt land. Då sade nämligen herr
Gustafson i Göteborg — det var som
svar till finansministern — att man kan
väl inte jämföra vårt nuvarande ekonomiska
läge med Englands, detta land
som befinner sig i en utomordentligt
svår krissituation, i vilken man givetvis
måste tillgripa åtgärder, som äro betydligt
kraftigare än som är nödvändiga
hos oss. Det förefaller mig som om mina
ärade vänner inom folkpartiet skulle
ha anledning att erinra sig även den saken
när man diskuterar den engelska
konjunkturskatten. Jag är övertygad om
att om en Winston Churchill varit i
Sverige och haft att ta ställning till
våra ekonomiska problem så skulle han
inte ett ögonblick ha reflekterat varken
på konjunkturskatt eller på den inkomststerilisering
folkpartiet föreslog
som alternativ.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill bara säga att herr
Hjalmarson förbiser vad jag sade i mitt

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

tidigare anförande, nämligen att konjunkturskatten
ingår i ett samlat ekonomiskt
program, som medverkar till att
vi nu tycks få ett stopp på den inflatoriska
utvecklingen och som därmed
också haft en gynnsam inverkan på de
lönerörelser som nu är slutförda.

Sedan sade herr Kristensson i Osby
att det ligger i sakens natur att man
nu inte kan göra en uppskattning av
hur mycket en konjunkturskatt på 1952
års inkomster kan ge, därför att läget
är så ovisst. Jag förstår att man från
folkpartiets sida har anledning att uttala
sig med litet försiktighet om hur
mycket den kan ge. Det är synd bara
att man inte tidigare hyst samma försiktighet
i fråga om det som dessa
pengar skall användas till: ekonomiska
subventioner och en sänkning av den
direkta beskattningen o. s. v.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag bara med anledning avherr
Hjalmarsons många egendomliga
uttalanden konstatera, att när han säger
att folkpartiet har två diametralt
motsatta linjer men att det inte skall
talas om för väljarna, så bidrar han
med att hålla detta dolt för väljarna
genom att i sitt anförande inte tala om
vari linjerna består. Det är alltså sådana
löst utkastade påståenden som är
herr Hjalmarsons melodi och sakliga
underlag.

Sedan säger herr Hjalmarson att om
Churchill varit här i landet och haft
att ta ställning till denna fråga, skulle
han ha intagit en ställning motsatt den
han gör i England. Tänk, vilket förtjusande
sakligt underlag herr Hjalmarson
har genom sådana påståenden om Churchills
förmenta handlingssätt i Sverige.
Ja, man kan ju inte annat än skratta när
sådant framföres som argument i eu
allvarlig politisk debatt.

Sedan påtalade herr Hjalmarson utan
att kunna påvisa något om det, att folkpartiet
ändrat sin allmänna inställning
i konjunkturskattefrågan. Får jag bara

Konjunkturskatt.

påpeka rörande högern — jag tar bara
i luften några konkreta exempel — att
högerns motion i november varnade bestämt
för subventionspolitiken. Högerpressen
tog detta till utgångspunkt för
kommentarer i mycket varnande syfte.
Redan några dagar därefter förklarade
herr Hjalmarson, att man skulle
vara med om subventioner för den dåliga
skördens skull och sådant. Och för
det andra: i bostadsfrågan, som herr
Kristensson i Osby nämnde, har högern
gjort allehanda uttalanden mot subventioner
men inte vetat på vilket ben man
skulle stå. Sedan har man accepterat
bostadssubventionen. Nu har vi fått
nya sådana exempel. Det står i högerreservationen
om bolagsbeskattningen
att den är principiellt omotiverad. Har
vi sett att högern lagt fram förslag om
att avskaffa bolagsbeskattningen? Det
borde ju ha varit konsekvensen, men
det har vi inte hört ett ord om.

Till sist framhöll herr Hjalmarson
mycket patetiskt: Vi avvisar hela den
politik som tar sig uttryck bl. a. i exportavgifterna.
Men herr Hjalmarson
förklarade lika patetiskt här i kammaren
i december, att indragningen av de
stora skogsvinsterna på tusen miljoner
kronor, eller hur mycket det var fråga
om, godkändes. Jag tror det vore lämpligt
att herr Hjalmarson i sina utsagor
sparade på sitt patos men ökade konsekvensen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Vad herr Ohlin anförde
i fråga om subventionspolitiken blev
fullständigt bemött redan i höstas i den
ekonomiska debatten då, och det är väl
onödigt att ta kammarens tid i anspråk
med en upprepning av vad som då
sades.

Herr Ohlin har känt sig illa berörd av
mitt uttalande om att folkpartiet åkt
berg- och dalbana i konjunkturskattefrågan.
Låt mig bara få göra en liten
sammanfattning. Första fasen, vad var
den? Jo, då förde folkpartiet en hetsig

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

agitation om konjunkturvinstmiljonerna
och ställde i utsikt en omfattande subventionsutdelning
åt löntagarna. Och
alternativet var en omfattande tvångsindragning
till det allmänna av medborgarnas
inkomster i förening med
straffränta på sådana egna sparmedel,
som man under vissa förutsättningar
skulle få använda. Den andra fasen:
folkpartiet blåste upp konjunkturskatten
som ett verksamt medel att underlätta
en efterlängtad sänkning av inkomstskatten.
Tredje fasen: folkpartiet
vill inte ha en retroaktiv skatt utan en
skatt som skall drabba 1952 års inkomst,
men för att få in den i förskott 1953
skall företagen få s. k. favörränta. Här
var det alls inte fråga om någon straffränta.
Fjärde fasen: folkpartiet bevisar
att i och för sig är det samhällsekonomiskt
likgiltigt om konjunkturskatten
inflyter 1953 eller 1954. Och femte fasen:
folkpartiet konstaterar att det kanske
inte alls uppkommer några konjunkturvinster
1952; varför skall då
näringslivet kritisera det stackars misskända
folkpartiet, ty då slipper man ju
ifrån hela konjunkturskatten. Att hela
det program, som man anknutit till konjunkturskatten,
därmed också försvinner,
det talar man inte om. Och nu,
herr talman, väntar vi på nästa ståndpunkt
från detta de tusen ståndpunkternas
parti.

Herr Ohlin frågar mig, varför jag
inte närmare klargjort, vari dubbelheten
i folkpartiets linje består. Ja, herr
talman, man vill ju i det längsta vara
hänsynsfull. Låt mig nu bara i korthet
rekapitulera: Å ena sidan söker man
inom folkpartiet inge människorna föreställningen
att något väsentligt skulle
vara att vinna med folkpartiets konjunkturskatteförslag,
att här finns miljonernas
mångfald att hösta in i skatter;
man skall ta från storkapitalisterna
och de rika företagen och låta oss alla
få fördelar därav. Å andra sidan säger
man, att läget är mycket ovisst,
ingen människa vet om det blir någon

vinst att tala om 1952. Men blir det inga
vinster, blir det inte heller några skatter.
Varför skall man då bråka om folkpartiets
konjunkturskatteförslag. Detta
är ju då alldeles ofarligt.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag bara säga till herr Hjalmarson
en sak, nämligen att hans konstruktioner
av olika faser är i hög grad
en frihandsteckning, då han tar sådant
som folkpartiet framförde redan i början
av debatten och kallar det för fjärde
och femte fasen för att få en sådan där
verklig fiktiv indelning. Men nog förstår
väl ändå herr Hjalmarson, vilket
betonades på ett mycket tidigt stadium,
om jag får använda hans egna ord, att
om man inte vill ha skatten retroaktiv,
så får man bestämma den innan man
vet hur stora vinsterna blir. Vi har betonat
att om det är så, att priserna faller
på svenska produkter, så faller de
sannolikt också på en del utländska produkter,
och att det är därför som det i
det läget blir inte bara mindre möjligheter
utan också mindre behov av att
ta ut en konjunkturskatt. Och det är väl
ingenting egendomligt i det.

Sedan konstaterar jag till sist, att herr
Hjalmarson inte känt sig hågad att i
sin replik ta upp till bemötande vad jag
sade om högerns verkligt imponerande
berg- och dalbana.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! Herr Henriksson
har två gånger riktat en besvärande
fråga till folkpartiet beträffande hur
mycket man väntar sig att en konjunkturbeskattning
av 1952 års vinster skall
kunna komma att ge. Han har inte fått
något svar därpå. Vi har också från vårt
håll inom bevillningsutskottet riktat en
liknande fråga till samma håll, men
icke heller vi har fått något svar på
denna dock ganska väsentliga punkt.

Nu förklarade herr Kristensson i Osby
i sin replik till herr Henriksson, att
det är mycket svårt att göra en prognos.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

t och för sig kan jag vara med om detta,
men dessa svårigheter har ingalunda
avhållit folkpartiet från att göra en
mycket bestämd prognos i den propaganda,
som herr Hjalmarson omnämnde
för en stund sedan, denna propaganda
som av någon anledning är riktad till
landets husmödrar och yrkeskvinnor. I
den omtalade annonsen, som vunnit en
vidsträckt publicitet, krävs att »en tillfällig
skatt tas ut av årets stora konjunkturvinster».
Dessa vinster uppges
»samlas på ett fåtal händer». På så sätt
skulle man kunna »öka möjligheterna
till en allmän skattesänkning».

Är detta icke en prognos från folkpartiets
sida, förstår jag inte vad som
menas men en prognos. Till yttermera
visso uppmanas publikum att med anledning
av all den manna, som sålunda
kan förväntas regna från himlen och användas
på av folkpartiet angivet sätt,
göra »gemensam sak med folkpartiet —
för stabila priser och rimliga skatter».
Varför vill man inte stå för detta i dag
här i kammaren?

Vad sedan den här i debatten tidigare
omnämnda berg- och dalbanan beträffar,
tycker jag det skulle vara onödigt
att erinra kammaren därom att folkpartimotionen
av den 13 november 1951
omöjligen kan tolkas på annat sätt än
att den avsåg en retroaktiv beskattning.
Först den 12 december, alltså efter fyra
veckors betänketid, tog folkpartiets ordförande
och folkpartiet avstånd från retroaktiviteten.
Vad som hände på morgonen
den 12 december här i huset vet
jag inte, men jag har viss anledning
misstänka, att det var först då man fixerade
sin ståndpunkt i denna fråga. Hur
förtjust man var på många håll inom
folkpartiet dagarna kring den 13 november
inför det uppslag, som då lanserats,
framgår till övermått av uttalanden i
folkpartitidningarna från den tiden.
Jag skall bara, herr Ohlin, göra ett citat
ur en enda inflytelserik folkpartistisk
tidning. Den förklarade sin glädje
över detta uppslag från folkpartiets sida

Konjunkturskatt.

på det sättet, att en beskattning av angiven
art är sådan, att den kommer att
»knäcka ryggen på inflationen».

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Efter
den senaste fasen av debatten, som ju
närmast varit en uppgörelse mellan högern
och folkpartiet, kan det kanske
vara lämpligt att jag nu så att säga utifrån
ägnar frågan en smula uppmärksamhet
med hänsyn till dessa båda partiers
inställning. Högern säger i sin reservation
att partiet delar alls icke den
mening rörande konjunkturskattens betydelse
för den ekonomiska politiken,
som regeringen har uttryckt och som
bevillningsutskottets majoritet har ställt
sig bakom.

Jag måste säga att det är alltid väldigt
svårt att över huvud taget komma
till någon klar uppfattning om vad högern
egentligen har för ståndpunkt till
frågan om bekämpande av den inflationsdrivande
överkonjunkturen. Jag
vet inte om vi ens har några gemensamma
utgångspunkter därvidlag. Jag
vill i alla fall försöka finna åtminstone
något varom vi kan vara överens. Högern
går väl ändå med på att den inhemska
inflationsdrivande faktorn
framför allt varit den stora efterfrågan
på arbetskraft.

Vill man vidta åtgärder för att
bromsa en överkonjunktur med sådana
verkningar, får väl dessa vara så beskaffade
att det blir svårare för folk att
efterfråga arbetskraft. Härvidlag får
man gå fram på två vägar. Man får
rikta sig mot dem som lånar pengar för
att skapa ännu fler arbetstillfällen. Så
långt är ju högern med på noterna, att
man skall hålla efter dem som vill låna
pengar för att blåsa under konjunkturen.

I själva verket förhåller det sig så att
alla företagare inte behöver låna pengar.
Somliga, framför allt de som har
de stora konjunkturvinsterna, som är
utomordentligt likvida och har bety -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

dande banktillgodohavanden, kan efterfråga
arbetskraft utan hänsyn till den
kreditpolitik som man vill driva. Man
måste sålunda för det andra ställa den
frågan: Skall man inte sätta någon

broms på den sidan av vinstkonjunkturens
verkningar?

Men, ärade kammarledamöter, vår erfarenhet
säger oss att på den punkten,
att när det gäller att försöka skydda
kapitalägarna för varje inflationsbekämpande
ingrepp, är högern faktiskt
den pålitligt slitstarka gamla högern.
Det är denna tendens vi möter här i
dag, när högern går emot konjunkturskatten
såsom ett inflationsbekämpande
medel: det gäller här en åtgärd som
drabbar kapitalägarna, de som har stora
vinster, och därför skall en sådan åtgärd
icke tillgripas. Men, herr Hjalmarson,
när man har den ståndpunkten är
det rätt onödigt att diskutera så mycket
om konjunkturskattens retroaktivitet
eller ej. Herr Hjalmarson har ju
ändå sina skäl för att säga nej, och dem
ha vi hört här.

Beträffande folkpartiet är det alldeles
tvärtom. Folkpartiet delar vår uppfattning
om konjunkturskattens gynnsamma
inverkan inom den ekonomiska politikens
system, och jag får medge att
det är ju alltid något som utvunnits av
folkpartiets yviga gester på detta område.
Vi upplevde här ett par debattdagar
den 30 och 31 oktober förra året,
då herr Ohlin framträdde. Jag har efteråt
läst vad han sade, men det är mycket
svårt att veta vad han menade. Om
det var någon mening i herr Ohlins tal
den gången var det detta: man måste
dra in skogsägarnas stora vinster till
samhället och använda dessa vinster
för att subventionera livsmedlen. Ja,
herr Ohlin tog inte någon absolut ståndpunkt,
men detta var tendensen i anförandet.

Den 13 november hade herr Ohlin
och hans parti kommit dithän, att man
väckt en motion om konjunkturvinstbeskattning
för att topphugga de stora vin -

sterna och dra in dessa pengar till det
allmänna, där de skulle användas till
en ofantlig rad av viktiga ändamål. Jag
skall inte gå in därpå; herr Hjalmarson
gav ju i höstas en utomordentlig exemplifiering
av hur långt folkpartiet trodde
att dessa konjunkturvinster skulle
kunna beskattas.

I dag kommer det att hända, som Dagens
Nyheter för en tid sedan karakteriserade
så att herr Ohlin i konjunkturskattefrågan
kom att försvinna i kulissen.
Och det gör han och hans parti
därför att dess förhållande till konjunkturskatten
numera är av platonisk natur.
Det föreslår en skatt som är hypotetisk.
Huruvida det kan finnas någonting
att hämta i fråga om statsinkomster
genom ett bifall till folkpartiets förslag
skall jag inte yttra mig om nu. Det
kan råda delade meningar om den saken,
och jag skall be att litet senare få
belysa det spörsmålet.

Här kryper alltså folkpartiet bakom
frågan om konjunkturskattens retroaktivitet.
Därför att skatten blir retroaktiv
kan folkpartiet icke följa oss längre
utan går över på en annan linje. Man
föreslår en konjunkturskatt som skall
falla på konjunkturvinster för 1952, som
vi nu inte vet något om. Jag undrar
emellertid om det är möjligt att använda
konjunkturvinstbeskattningen såsom
ett konjunkturutjämnande medel utan
att göra den retroaktiv. Det är en sak
att införa en krigskonjunkturskatt. Våra
erfarenheter säger att nutida krig blir
långvariga och att nutida krig leder till
en fortsatt, väldig kraftansträngning,
som medför att knappheten på varor
blir bestående och ökar samt att priserna
därför får en tendens att drivas
uppåt.

I en högkonjunktur under fredsförhållanden
framkommer dessa konjunkturtoppar
oförmodat, men därför att de
uppträder plötsligt är det inte säkert
att de blir bestående för lång tid framåt.
Ty så länge världen är i fred och
produktionen utvecklas är alltid utjäm -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

nande krafter i verksamhet, som gör att
topparna kanske bryts. Om man då vill
använda konjunkturskatten som ett konjunkturbekämpande
medel, har man all
anledning tro att man kommer för sent,
om man inte vågar och vill låta skatten
bli i viss mån retroaktiv.

Detta gör att jag ingalunda är den
som anser konjunkturskatten vara ett
idealiskt medel i den ekonomiska politiken.
Det är en skatt som har många
nackdelar. Antingen blir den retroaktiv
på det sätt som vi här i dag diskuterar
eller också, om man gör så som folkpartiet
nu tänker sig, skapar man en
frestelse för företagarna att under det
kommande året minska sina vinster på
alla möjliga sätt för att slippa konjunkturskatten.
Man lockar dem till att företa
åtgärder som ofta är mycket oekonomiska.
Det är därför som vi inom regeringen
under rätt lång tid var mycket
frågande inför tanken att man skulle
tillgripa en konjunkturvinstbeskattning.
Det var inte så att vi icke observerade
konjunturvinsterna.

Alla vet att vi mycket tidigt, redan i
augusti i fjol, tog upp förhandlingar
med skogsindustrierna om prisutjämningsavgifter
och jämsides med de förhandlingar
som där fördes pågick inom
kansliet arbete på att kartlägga de områden,
inom vilka det fanns konjunkturvinster.
Vi fann, att det var framför allt
inom exportnäringarna. Vi satte i gång
ett arbete på att försöka utforma ett
system av prisutjämningsavgifter, som
gick långt utöver skogsindustriernas produkter
och som syftade till att till det
allmänna dra in det väsentligaste av
överkonjunkturens vinster. Det var den
linje, efter vilken vi arbetade, och det
är en linje, om vilken jag fortfarande
säger, att hade vi kunnat fullfölja den
så hade det haft sina fördelar. Men nu
inträffade den omständighet, som vi alla
känner till och som fick herr Ohlin att
hålla sitt tal här den 30 oktober, nämligen
den våldsamma prisstegringen på
virke i skogarna. Den blottade två ting,

Konjunkturskatt.

som jag tidigare har talat om. För det
första visade det sig, att de prisutjämningsavgifter,
som vi hade avtalat med
skogsindustrierna om, inte var tillräckligt
stora för att åstadkomma den topphuggning
av konjunkturvinsterna, som
vi hade räknat med att göra. Och för det
andra gjorde oss denna erfarenhet i sin
tur uppmärksamma på det förhållandet,
att det nu hade skapats en intern fråga,
nämligen den om skogsvinsterna, som
man inte gärna kunde komma åt genom
några prisutjämningsavgifter. Därigenom
ställdes vi i den situationen att
vi måste säga oss: Det går inte att klara
detta problem enbart med prisutjämningsavgifter.
Vi måste, hur ogärna vi
än ser det, komplettera åtgärderna med
en konjunkturskatt. Och det har vi ju
också gjort.

Nu vill jag säga, att konjunkturskatten
framför allt motiveras av de höga
konjunkturvinsterna under 1951. Den
är det enda medel som vi kan använda
för att komma åt dessa toppvinster och
ta bort den del av företagsamhetens
förmåga att efterfråga arbetskraft, som
ligger i dessa toppvinster. Jag vill inte
påstå att det inte kan bli konjunkturvinster
under 1952. Men jag har förelagt
riksdagen ett förslag om att man
för nästa år i stället för beskattning av
konjunkturvinster skulle ta och göra
en bindning av företagens avskrivningsrätt.
Det medför också en indragning
till det allmänna av vinster, men
den beskattningen har den fördelen,
att den lockar företagen till sparsamhet
och inte till slösaktighet. Den ligger
så till att den inte blåser under
deras önskan att expandera, utan den
verkar tvärtom återhållande. Vill man
alltså i den nuvarande överkonjunkturen
dra in toppvinsterna till det allmänna,
såsom regeringspartierna och
folkpartiet i princip vill, så får man
rikta sig mot 1951 års vinster, och då
måste man räkna med att skatten får
en viss grad av retroaktivitet. Men nu
säger man här att det är alldeles orim -

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

ligt att införa en retroaktiv beskattning,
och jag skall kanske säga några ord om
den saken också.

Jag har i propositionen redogjort för
vad som finns eller rättare sagt vad
som inte finns i lagstiftningsväg och
vad som finns i praxis när det gäller
retroaktiv beskattning. Man kan utan
vidare konstatera, att det inte finns
någonting som kan sägas vara en fastslagen
rättsgrundsats. Om man därför
talar om rättsgrundsatser kan man inte
mena någonting annat än detta att man
skall vara försiktig med att använda
en retroaktiv beskattning. Det är en
form av beskattning, som man skall
tillämpa endast när det är oundgängligen
nödvändigt.

Man har i debatten här på nytt gjort
en jämförelse mellan bilaccisen i höstas
och förslaget till konjunkturskatt,
men man vill inte medge att man därvid
rör sig med helt olika ting. Vad
bilaccisen beträffar gällde det en varuskatt,
som om den inte trädde i tilllämpning
ögonblickligen efter det att
förslaget lagts fram skulle leda till att
en stor mängd av de varor, som var
avsedda att beskattas, rann undan och
inkomsten för staten minskades och
att man dessutom skulle skapat en stor
orättvisa. Man fick lov att säga, att
den och den dagen skall det läggas en
särskild accis på bilarna. Men man
kunde ju inte tillämpa bestämmelsen
förrän riksdagen fattat sitt beslut, och
i avvaktan därpå fick man stanna hela
maskineriet. Att man inte kan förstå
att det där förelåg en teknisk nödvändighet
att handla snabbt, det är underligt.

Men det kan ju inte ha någon relevans
till det förhandenvarande fallet,
där vinsterna är intjänade under 1951
och framgår av de uppgjorda boksluten
över 1951 års verksamhet. De finns
där, och ingenting annat händer än att
man kan säga: Ja, men dessa människor
och dessa företag, som skall betala
denna skatt, borde väl vetat vad

de skulle betala i skatt, medan de ännu
hade dessa vinster. Jag tror för min
del att dessa människor och dessa företag
visste vad som skulle ske. Ty vi
skall komma ihåg att företag, som gör
sina bokslut före den 1 november, får
lov att om de så vill flytta över konjunkturskatten
på nästföljande verksamhetsår.
Konjunkturskatten behöver
därför inte drabba några andra än
dem som gjort bokslut före den 1 november
1951. Jag tror inte att det var
några andra företag som hade hunnit
göra bokslut under tiden från den 1
november fram till mitten av månaden.
Men det kan inte gärna vara någon
företagare i Sverige, som inte kunde
så att säga slå sig i backen på att det
skulle komma att bli en konjunkturskatt.
Tänk bara på detta: Den 10 november,
om jag inte minns fel, håller
inrikesministern ett föredrag, där han
säger att en specialbeskattning av
skogsvinster vill han inte veta av men
att man mycket väl kan diskutera
en allmän konjunkturvinstbeskattning.
Nästa dag håller statsministern ett föredrag,
där han säger detsamma. Den
13 november lägger folkpartiet fram en
motion, i vilken det kräver en konjunkturvinstbeskattning.
Den 16 november
tillkallar jag sakkunniga för att
utarbeta förslag. Det kan inte gärna
ha funnits någon företagare, som under
dessa omständigheter kunde vara
okunnig om vad som sålunda var att
vänta, och eftersom ingen bolagsstämma
vid den tidpunkten kunde ha fattat
beslut om vinstens disponering kan
det inte vara så, att ett företag, om det
ville sätta undan pengar till konjunkturskatten,
inte hade möjlighet till det.
Det är för den skull inte säkert att man
gjorde det, utan man menade kanske
att den skatten betalar vi med kommande
års inkomst.

Jag skulle därför vilja säga att de
praktiska olägenheterna av detta förslag
inte är så stora att de på något
sätt borde kunna leda till att man i

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

dag säger: Vi kan inte vara med om
att beskatta de verkliga storkonjunlcturvinster,
som framkom 1951, därför
att det strider mot en princip. Det gäller
dock här en princip av den naturen,
att man i nödfall kan gå ifrån

den. Och har man den uppfattningen,
som regeringspartierna har och som
folkpartiet säger sig ha, att denna konjunkturvinstbeskattning
är ett naturligt
och viktigt led i den ekonomiska
politiken, så betraktar jag det som en
förevändning när man säger, att man
på grund av retroaktiviteten inte kan
stödja förslaget.

Herr Ohlin och hans parti vill som
sagt att beskattningen i stället skall
avse år 1952. Det är klart att man kan
ställa frågan om det finns någon anledning
att räkna med att en sådan beskattning
skulle vara till nytta och att
den skulle vara nödvändig. Jag skall
kanske i all korthet ange min syn på
konjunkturutvecklingen. Den överensstämmer
betydligt mera med den bild,
som herr Kristensson i Osbv gav, än
med den bild, som herr Hjalmarson
tecknade. Tv om man skall tro herr
Hjalmarson — nu vet jag inte vad han
egentligen menade med sin lilla rundmålning
— så får man närmast den
uppfattningen, att vi inte längre har
någon överkonjunktur utan att vi rent
av befinner oss på en svindlande färd
utför depressionens bana. Men han
kanske inte menade det. Läget är väl
i alla fall att Amerikas förenta stater
även under detta år och därefter kommer
att ställa medel till förfogande för
en fortsatt upprustning av stora mått.
Enär denna upprustning har vuxit allteftersom
de tekniska förutsättningarna
skapats, så får man räkna med att
rustningarna i världen under detta och
nästa år kommer att sluka mera material
och mera personal än hittills. Denna
rustningsverksamhet måste mänskligt
att döma komma att utgöra eu fast
grund för cn högkonjunktur. Det kan
man inte se bort ifrån.

7 — Andra kammarens protokoll 1952. N

Konjunkturskatt.

Att det sedan i den högkonjunkturen
inmänger sig depressionsartade företeelser,
såsom den konsumtionsvarukris,
som för närvarande håller på att
gå fram över världen, en tilltagande
konkurrens och allting sådant, det är
sant. Men om grunden för högkonjunkturen
står, så kommer ju dessa tendenser
att steg för steg jämnas ut. Därför
talar väl ändå det mesta för att vi
under resten av innevarande år och
under nästa år kommer att ha en god
konjunktur här i vårt land med hög
sysselsättning. Men det är lika uppenbart
att det säkerligen inte blir samma
konjunkturvinster som under föregående
år, tv dels har priserna redan sjunkit
ganska kraftigt inom de områden,
där konjunkturvinsterna starkast har
framträtt, dels har omkostnaderna sedan
förra året ökat rätt väsentligt. Det
kommer nog att bli goda bokslut för
många företag, men det blir knappast
sådana toppvinster som det var 1951.
Jag tror därför att en viss begränsning
av bolagens avskrivningsrätt kommer
att vara mera rationell och alldeles
tillräcklig för att fylla den uppgift,
som vi för 1951 vill tillägga konjunkturskatten
på detta års vinster.

Jag vill sluta med att säga att det är
rätt intressant att förslagets detaljer
inte rönt mycken kritik. De ändringsförslag
som har framkommit rör ju i
det stora hela oväsentliga punkter och
är ganska få. Det är egentligen bara
en punkt som man talat om i diskussionen
och det är frågan om avsättningen
till pensionsstiftelserna. Där går
regeringsförslaget ut på att man skall
sätta taket 20 procent under det tak,
som har framräknats för investeringsskatten.
För investeringsskatten har
medgivits ett avdrag som motsvarar
100 procent av den avsättning, som behöver
göras för att tillgodose företagens
betalningsskyldigheter, under förutsättning
att pensionen bestämts och
tillförsäkrats redan då den anställde
fyllde 25 år. Det är alldeles uppenbart,
H.

Nr 14.

Onsdageii den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

att det inte i verkligheten förekommer
företag, där dylika förutsättningar finnes
utan medelåldern för anställdas
anslutning till pensioneringen är nog
väsentligt högre. Herr Hagberg talade
något om 20 år, men jag undrar vad
det är för slags företag han i så fall
tänker på. Sådana lär väl inte finnas.
Vi har låtit försäkringsmatematiker se
på dessa problem, och de har kommit
till att 80 procent av det tak som fastställts
för investeringsskatten är ett
liberalt förslag, som icke på något sätt
läderar vare sig företagets eller personalens
intresse av att pensionsfonderna
skall tillföras tillräckliga belopp.

För övrigt har det inte rests några
större invändningar. Jag vill bara sluta
med att säga, att det är klart, att högern
röstar emot detta förslag, eftersom
det inte stämmer med högerns profil
att vara med om en skatt, som på det
sättet drabbar de stora vinsterna. Men
att folkpartiet kan krypa bakom frågan
om retroaktiviteten för att därigenom
komma ut genom kulissen tycker
jag är ganska uppseendeväckande. Det
blir faktiskt inte mycket kvar av de
yviga gester, som vi under det senaste
halvåret fått uppleva från det hållet.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag börjar med att konstatera,
att finansministern icke gav mig
något som helst svar på två konkreta
frågor. Den första gällde hur han ville
förena sitt mycket klara och kategoriska
avståndstagande från en konjunkturbeskattning
hösten 1949 med den
ståndpunkt som finansministern i dag
intar. Jag måste också till min stora
ledsnad säga, att finansministern inte
hade någon som helst vägledning att ge
i fråga om vad man bör svara alla de
människor, som i vårt land undrar vad
det ligger för rättvisa i en beskattning,
som drabbar dem därför att de rent
tillfälligtvis har kommit upp till en inkomst,
som andra människor under
flera år i följd har åtnjutit.

Finansministern var inne på högerns
ekonomiska program. Är det ändå inte
så, att man inom socialdemokratien
måste bestämma sig för vilken linje
man skall fullfölja. Det ena ögonblicket
vill man göra gällande, att vi i själva
verket inte har något effektivt antiinflationsprogram.
Nästa ögonblick säger
man, att om man följer våra intentioner
skulle de visa sig så effektiva, att
de kunde medföra risk för depression
och arbetslöshet. Vi lade fram ett utförligt
ekonomiskt program så sent som
för några månader sedan. Det var i den
ekonomiska debatten den 12 december
1951, och jag ber att få hänvisa till den.

Jag vill med anledning av ett yttrande
av finansministern erinra om att
vi för vår del inte har godkänt den nuvarande
riksbankspolitiken. Det är inte
med oss, som överenskommelse träffats
om hur man skall genomföra kreditåtstramningen.
Vi har anvisat en annan
väg. Vi är överens, herr Sköld, om att
vi måste åstadkomma jämvikt mellan
sparande och investeringar. Finansministerns
linje är den, att man framför
allt skall begränsa investeringarna för
att åstadkomma jämvikt. Vår linje åter
är den, att vi bör lägga en helt annan
kraft i strävandena att öka sparandet,
både det enskilda och det offentliga,
för att skapa balans i samhällsekonomien.

Finansministern sade att det ju är
ganska naturligt, att högerpartiet inte
går med på en konjunkturskatt, som
skulle drabba de stora kapitalägarna.
Om herr finansministern med ordet
»kapitalägare» syftar på enskilda rika
människor, tror jag vi alldeles kan bortse
ifrån dem i detta sammanhang. De
klarar sig nog och kommer inte att beröras
av denna konjunkturskatt i någon
nämnvärd mån.

Det är en annan synpunkt som är
mycket väsentligare, nämligen att denna
skatt kommer att drabba stora och väsentliga
kapitalvärden. Det rör sig här
inte om pengar som man tager från

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

människor, som lever i sus och dus,
utan man tager investeringsmedel, som
skulle kunna användas för att sänka
produktionskostnaderna. Det är väl
ändå, herr finansminister, så att vi alla
tillägnat oss den uppfattningen, att de
bördor som läggas på arbetet i produktionens
tjänst inte bara och kanske inte
ens främst drabbar de s. k. kapitalisterna,
utan de drabbar i sista hand oss
allesammans.

Jag har för min del inte svartmålat
det ekonomiska läget, herr finansminister,
men såvitt jag vet är den uppfattning,
som jag här gav uttryck åt när
det gäller exportindustriens möjligheter
att hävda sig, allmänt omfattad av
representanter för denna industri. Vi
måste få ned kostnaderna, eljest kan vi
inte hävda oss på den internationella
marknaden.

Med herr talmannens tillstånd skulle
jag här vilja begagna ett par minuter
för att ge ett litet svar till herr Ohlin,
som jag inte hann med förra gången.
Jag hoppas, att herr Ohlin överser med
att jag gör det i detta sammanhang.

Herr Ohlin, det är ett gammalt knep
att börja tala om någonting annat när
man har blivit utsatt för kritik. Herr
Ohlins påstående om högerns inkonsekvenser
skall vi taga upp, när de olika
frågorna kommer upp här i riksdagen.
Då skall vi om så erfordras bemöta dem
i den mån detta inte redan har skett.
Men, herr talman, det var sannerligen
inte någon frihandskonstruktion, när
jag här påtalade de olika faserna i folkpartiets
argumentation. I den ekonomiska
debatten den 12 december 1951
var den naturliga kombinationen för
folkpartiet en konjunkturskatt för att
underlätta eu skattesänkning. Denna
omnämndes icke med ett enda ord i
folkpartiets motion i höstas. Där var
den naturliga kombinationen konjunkturskatt
för subventioner, så att löntagarna
skulle få lägre levnadskostnader
och företagen lägre lönekostnader, en
kombination som ganska fort gcnom -

Konjunkturskatt.

skådades både av löntagare och företagare,
vilket jag betraktar som ett
sundhetstecken.

Herr talman! Jag läste i påskas
Bertrand Russells senaste till svenska
översatta bok »Mänskligheten vid skiljevägen».
Där finns ett uttalande — jag
kan inte citera ordagrant —• vars formulering
var ungefär följande: Den
nationalekonomiska vetenskapen har av
sina teoretiska utövare insvepts i så
många slöjor, att menige man rent av
börjat misstänka, att det är något oanständigt
med den i naken gestalt. Jag
skulle, herr talman, vilja säga: Riv bort
slöjorna kring folkpartiets argumentation
i konjunkturskattefrågan! Vad står
kvar? Jo, en häpnadsväckande partitaktisk
spekulation och en rent av oanständig
politisk opportunism.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Jag skulle

vilja göra gällande, att herr Hjalmarsons
häftiga utfall mot folkpartiet i
denna fråga är taktiskt betingat.

Herr Sköld återförde debatten till
vad som hände i denna kammare den
24 oktober i fjol. Det gällde då bilaccisen,
d. v. s. skatt vid tillverkning och
import av personbilar. I debatten angående
den retroaktivitet, som vi hade
önskat gälla ett par veckor, därför att
riksdagsmännen skulle få tillfälle att
motionera och frågan kunna behandlas
på lugnare sätt än vad som skedde,
yttrade herr Adolv Olsson i Gävle följande:
»På det håll, som reservanterna
företräda, har man ju alltid — jag vill
säga lyckligtvis —• hävdat den meningen,
alt skatter icke skola uttagas retroaktivt.
Herrarna i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och bondeförbundets
riksdagsgrupp ha haft precis
samma uppfattning. Jag säger lyckligtvis,
ty vart skulle det bära hän, om vi

100

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

plötsligt knäsatte den princip, som reservanterna
och många med dem i
pressen gjort sig till tolk för, nämligen
att man vid skattebeläggningen kan använda
retroaktiviteten alldeles som det
passar en. Det är en farlig lära, mina
herrar, en lära som jag hoppas inte
skall vinna någon efterföljd i stil med
vad som predikats vid detta tillfälle.»

Jag vill understryka, att om man då
hade gått den väg vi önskat från folkpartiets
och oppositionens sida, hade
det inte öppnats några vägar, herr
statsråd, för skatteflykt. Jag nämnde
i den debatten, att man i fråga om importerade
bilar tog upp denna skatt
för deponering, redan när man lämnade
ut bilarna vid hamnarna. Försäljning
och leveranser behövde alltså inte
avstanna för den skull. När det gällde
företag, som tillverkar bilar och motorcyklar
inom landet, erinrades om
deras bokföringsplikt. Man behövde
sålunda inte befara någon skatteflykt,
om man hade gått den väg vi då anvisade.
Denna retroaktivitet på ett par
veckor är inte jämförbar med den som
här föreslagits ifrån koalitionsregeringens
sida.

Herr statsrådet säger, att när företagen
gjorde bokslut för 1951 visste de
om denna skatt. Men, herr finansminister,
man kan träffa dispositioner
innan man gör bokslut. Förvärv av
tillgångar, lämnande av krediter, återbetalning
av krediter, som man har
fått, är dispositioner, som ju kan vara
träffade långt före november månad,
då planerna på denna skatt blev kända.

Herr statsrådet säger vidare, att de
ändringar som föreslås i regeringens
förslag inte är så stora. För min del
måste jag säga, att när vi yrkar på
generösare regler i fråga om pensionsstiftelserna
är detta en väsentlig sak.
Jag tror att med de regler Kungl. Maj:t
föreslagit kommer en del företag, som
anställt kroppsarbetare i tjugoårsåldern,
i det läget, att avsättningen blir
för liten till dessa pensionsstiftelser.

Vi har stöd av Tjänstemännens centralorganisation,
som säger, att det är angeläget
att dessa regler inte blir ofördelaktiga.
Kooperativa förbundet hänvisar
till reglerna för investeringsskatten
och vill ha dem tillämpade och
Sveriges lantbruksförbund säger, att i
dagens läge torde det inte vara lämpligt
att försämra företagens möjligheter
att ordna pensionsfrågorna för
företagens personal.

Herr talman! Jag anser detta viktigt,
och jag anser, att Kooperativa förbundet
har rätt, då det säger, att man inte
bör ha olika regler för investeringsskatten
och denna skatt utan reglerna
bör vara utformade på samma sätt.
Man bör vara generös när det gäller
avsättning till pensioner. Det gäller ju
ändå att trygga de anställdas ålderdom.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att svara på ett par
frågor, som herr Hjalmarson skulle ha
ställt till mig och som jag inte skulle
ha svarat på.

På den första frågan vill jag svara,
att alla våra uttalanden måste på det
sättet vara tidsbegränsade, att de hänför
sig till den situation, i vilken vi
fäller uttalandena. Om förhållandena
har blivit i väsentlig mån förändrade,
kan man väl inte säga, att det man sade
vid ett visst tillfälle skall vara absolut
bindande för alla tider. Jag tror inte
att någon uppfattade vad jag den gången
yttrade på det sättet, att jag då förklarade,
att man aldrig skulle kunna
ändra den beskattning, som då gällde
för företagen. Det är svaret på den
första frågan.

Den andra frågan är ju litet mera
undersam. Om man har den uppfattningen,
som herr Hjalmarson tydligen
har, att alla slags inkomster är alldeles
likvärdiga och bör beskattas på samma
sätt, om man har den uppfattningen,
att om en person så att säga utan varje
egen förskyllan på grund av konjunk -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14. 101

turutvecklingen har fått en väsentligt
ökad inkomst, så skall den inte kunna
behandlas på annat sätt än annan inkomst,
då är det klart att det kan ligga
någonting i vad herr Hjalmarson säger.
Nu har jag inte den meningen, att man
på det sättet skall göra alla inkomster
likvärdiga. Hade jag haft det, skulle jag
inte kunnat lägga fram förslaget om
konjunkturskatt. Jag skulle dessutom
vilja säga, att den företagare, som för
1951 skulle komma upp till samma inkomst
som en privatperson har —- det
var ju det herr Hjalmarson talade om
— han skulle se ganska underlig ut, om
han skulle få någon konjunkturskatt.
Det skall ligga en hund begraven någonstans
för att det skall kunna bli
någon skatt i det fallet.

Till sist vill jag bara säga: När jag
talade om högerns ekonomiska politik,
fann jag det rätt onödigt att uppehålla
mig mycket vid denna. Den som liksom
jag har varit med i det politiska livet
under lång tid, har inte kunnat undgå
att göra sina reflexioner. Och jag måste
säga, att det är en förfärlig skillnad,
herr Hjalmarson, mellan högerns handlande
och högerns deklarationer.

Herr VIGELSBO: Herr talman! Jag
kan inte ge mig in på alla de högtflygande
teoretiska deklarationer, som har
gjorts i samband med behandlingen av
detta utskottsbetänkande. Nu har emellertid
herr Hjalmarson citerat Bertrand
Russel och av det citat han gjorde
framgick det, att det inte alltid är säkert,
att det är de lärda herrarnas utläggningar
som på alla punkter är det
väsentliga, utan det kan kanske komma
en del värdefullt även ifrån annat
håll. Med hänsyn härtill, herr talman,
har jag också vågat att ta till orda för
att anföra några synpunkter.

När det gäller frågan om den konjunkturskatt,
som vi diskuterar här i
dag och som inom eu stund skall avgöras,
så är det ju inte den första åtgärd
som vidtagits för att åstadkomma

Konjunkturskatt.

stabilisering av det ekonomiska läget.
Vi har tidigare i riksdagen avgjort frågan
om sterilisering av skogsvinsterna.
Vi har behandlat investeringsskatten
och ränteregleringslagen, och vi har
fattat en hel del andra beslut för att
försöka råda bot på en fortsatt ekonomisk
utveckling sådan som den som har
ägt rum under de närmast föregående
åren. Om jag inte är alldeles fel underrättad
har alla partier varit överens om
en sak, nämligen att vi skulle försöka
åstadkomma stabilitet i det ekonomiska
livet. På denna punkt tror jag att samtliga
partier har varit överens, högern,
folkpartiet, bondeförbundet och socialdemokraterna.

Sedan är det fråga om vilka vägar
man skall följa för att åstadkomma den
önskade stabiliseringen. Från regeringens
sida har därvidlag förslag framförts
i olika avseenden. Vi beslöt investeringsskatten,
vi beslöt om sterilisering
av skogsvinster, om ränteregleringslagen
och vi har fattat beslut om en hel
del andra saker. Men jag kan inte komma
ihåg, att vi i något fall kunnat vara
överens om att den och den åtgärden
borde ha vidtagits och skulle såsom sådan
ha varit ett led för att uppnå det
eftersträvade målet, en ekonomisk stabilisering.

Det är ju alldeles uppenbart att samma
diskussion skulle uppstå även omkring
frågan om konjunkturbeskattningen.
Vi har på vårt håll den uppfattningen,
att konjunkturbeskattningen
har sin betydelse då det gäller att skära
av toppvinsterna, som man säger. Varför
vill man nu komma åt dessa toppvinster? Det

är ett par omständigheter som
ofta framhållits och som påståtts ligga
till grund för den ekonomiska utveckling
som har ägt rum, nämligen att det
finns så mycket pengar i landet och en
överfull sysselsättning, som medfört en
stark konkurrens om arbetskraften.
Denna konkurrens bär tagit sig uttryck
i en löneglidning, som man icke bär

102 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

kunnat behärska vare sig ifrån fackföreningarnas
eller ifrån arbetsgivarnas
sida. Det har framhållits — och det sades
också i bevillningsutskottet vid behandlingen
av hithörande frågor —
att denna löneglidning ju är ett resultat
av att man har måst anskaffa arbetare
till de olika företagen. Men en
sak torde vi väl ändå vara överens om,
nämligen att denna löneglidning, dessa
överbud på lönemarknaden, inte har bidragit
till att skapa mera arbetskraft
utan i stället skapat en ständigt alltmer
oreglerad utveckling på lönemarknaden.
Man har sålunda inte kunnat behärska
denna löneglidning.

Man frågar sig då: Hur skall man
komma till rätta med den? Genom de
åtgärder som tidigare har föreslagits
och de åtgärder som nu föreslås har
man tänkt, att man skulle draga in en
del av vinstmedlen till staten, man
skulle beskatta toppvinsterna för att på
det sättet beskära näringslivets möjligheter
att ge denna överbetalning och
på det sättet motverka den löneglidning,
som äger rum och som i hög grad
har bidragit till den utveckling som nu
försiggår.

Sedan är det ytterligare en annan
fråga, som varit föremål för diskussion,
och det är frågan om skatten skall vara
retroaktiv eller inte. Från folkpartiets
sida väcktes ju i fjol i samband med
frågan om sterilisering av skogsvinsterna
en motion om en konjunkturbeskattning,
där man satte frågan om steriliseringen
som ett alternativ. Konjunkturbeskattningen
var likväl det väsentliga;
steriliseringen var alternativet.
Nu hänvisar man i den reservation
från folkpartiets sida, som är fogad till
utskottsbetänkandet, till att gängse
praxis i svensk skattepolitik är att undvika
retroaktiva skatter. Det är följaktligen
en vedertagen rättsuppfattning, på
vilken folkpartiet i dag bygger sin
ståndpunkt att gå emot skattens retroaktivitet.

Om man nu tittar litet på den mo -

tion, som från folkpartiets sida väcktes
i samband med propositionen om sterilisering
av skogsvinsterna, så finner
man i denna motion bland annat följande
uttalande: »Det är beklagligt, att
regeringen inte har utarbetat förslag
om en praktisk metod att indraga en
viss del av de extraordinära konjunkturvinsterna
till det allmänna. Vi anse
oss därför inte kunna räkna med såsom
säkert, att sådana åtgärder komma
till stånd i år eller i början av nästa
år. Dessutom möter det viss betänklighet
att uppskjuta alla ingripanden på
detta område till nästa år.»

Denna motion är daterad den 13 november
i fjol. Man ansåg sig då inte
kunna skjuta på vidtagandet av åtgärder
till nästa år. Under sådana förhållanden
måste jag fråga mig: Vad menar
man egentligen med det, om man inte
då avsåg att göra skatten retroaktiv?

Längre ned på samma sida står följande:
»Skulle detta inte inträffa, bör
man emellertid ha vidtagit åtgärder för
en längre gående sterilisering av själva
skogsvinsterna än propositionen föreslår.
Detta framstår så mycket mera
motiverat som vinsterna på 1951 års
skogsförsäljningar icke drabbats av sterilisering.
» Följaktligen ansåg man, att
man skulle ha konjunkturskatt på 1951
års vinster, då dessa icke drabbades av
sterilisering. Och det resonemanget är
ju riktigt, ty beslutet om sterilisering
avsåg ju att gälla endast för 1952 års
inkomster.

Det är klart att man kan ha betänkligheter
både mot konjunkturskatten
som sådan och även i fråga om skattens
retroaktivitet. Men vi måste väl
ändå -—■ och det är vi väl överens om
allesammans — när nu folkpartiet föreslog
en konjunkturbeskattning att gälla
för år 1951, ursäkta finansministern, om
han i dagens läge med tacksamhet effektuerar
den gjorda beställningen, vilket
han ju också gjort. Och det är ju
den beställningen vi diskuterar här i
dag —- det kan vi väl ändå inte komma

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14. 103

ifrån. Ifrån bondeförbundets sida anser
vi oss böra stödja även denna konjunkturskatt
såsom en av de åtgärder,
som föreslagits för att åstadkomma en
stabilisering av det ekonomiska läget.
Jag ber sålunda att i det fallet få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan har det emellertid även från
vårt håll avgivits en reservation till
utskottets betänkande med anledning av
motionen i denna kammare nr 505, som
är avgiven av herr Johansson i Mysinge
och där han hemställer att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79 måtte besluta att värdet
av skogsprodukter, uttagna för delägarens
behov i häradsallmänningar och
andra likartade samfällighetsskogar,
skola lämnas helt fria från beskattning.
Det är alldeles uppenbart att skäl
kan föreligga att gå med på en undantagsbestämmelse
i det fallet, eftersom
det här endast gäller små uttag, varvid
delägaren ur en allmänning tar ut
vJrke till bränsle och till reparationer
för eget behov. Det blir följaktligen inga
fösäljningssummor i vanlig mening som
uppkommer, då delägarna gemensamt
fördela allmänningens avkastning. Följaktligen
ansåg vi att det låg något berättigat
i denna motion, och vi har därför
reserverat oss på denna punkt. Jag
skall därför be, herr talman, att få
yrka bifall till den av herr Niklasson
m. fl. till utskottsbetänkandet fogade
reservationen.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till
utskottets betänkande i dess helhet.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Vigelsbo
vill jag säga att vi inom folkpartiet aldrig
har beställt någon konjunkturskatt att
gälla 1951 års inkomster. I motionen talades
—• det är riktigt — om det läge,
som då rådde, och det är ju ganska rimligt
att man gör på det sättet, när man
lägger fram en motion. Men, herr Vigelsbo,
observera att denna motion var ett
alternativ till regeringspropositionen,

Konjunkturskatt.

och denna proposition gällde ju 1952.
Det är då också ganska rimligt att man
utgår från att folkpartiets motion gällde
1952. Jag har förut här i debatten erinrat
om att när frågan sedan aktualiserades
genom den allmänna debatten,
lämnades i december månad här i kammaren
besked på den punkten.

Jag har svårt att förstå bondeförbundets
inställning till retroaktivitet på
detta område. Jag tycker nog att man
på det håll, som herr Vigelsbo representerar,
borde lyssna på den betänksamhet
som gör sig gällande i uttalandet
från Riksförbundet Landsbygdens
folk. Jag har citerat det förut, och jag
tycker det är starkt motiverat. Man säger
där, att man från företagens sida
kan ha gjort dispositioner, som gör
retroaktiviteten i hög grad besvärande.
Vill herr Vigelsbo förneka detta?

Jag skulle vidare vilja fråga herr
Vigelsbo, om det inte är så, att retroaktivitet
i skattelagstiftning lätt skapar
mindre respekt för skattelagstiftningen?
Är det inte vidare så, att det skapar
en osäkerhet, som ingalunda är bra?
Jag vore tacksam om herr Vigelsbo i
sin replik ville svara på dessa frågor.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Det är klart att det kan
finnas vissa skäl för den reservation,
som herr Vigelsbo yrkade bifall till.
Jag vill emellertid klargöra utskottets
ställning till denna fråga.

Det gäller här besparingsskogar, häradsallmänningar
och skogsallmänningar,
som är att betrakta som juridiska
personer och som drivs på det sättet,
att delägarna får utdelning från allmänningen,
och då är det svårt att
undantaga dessa juridiska personer när
man inför eu dylik beskattning. Utskottet
har emellertid tillmötesgått önskemålet
att inte onödigtvis belasta dessa
skattedragare genom att i detta fall
sätta skatteprocenten till allenast 20
procent, medan däremot 40 procent
gäller för andra juridiska personer och

104 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

över huvud taget andra skattskyldiga
enligt denna lag.

Omöjligheten att beskatta detta hos
de enskilda delägarna ligger i öppen
dag. Det skulle vara en alltför besvärlig
och tillkrånglad metod. Jag ber,
herr talman, att på den punkten få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Herr Kristensson i Osby försökte
påstå att folkpartiet inte beställt
denna konjunkturskatteproposition, men
i den mån som jag åtminstone kan läsa
svenska kan jag inte komma till något
annat resultat. Där står nämligen upprepat
1951 och 1951 och 1951 på praktiskt
taget varje sida, och 1952 står
endast i det fall då det gällde sterilisering
av övervinsterna, och det sammanföll
ju i så fall med den proposition
som framfördes från regeringens
sida.

Ärendets gång var ju, att motionen
lämnades här den 13 november. Den
behandlades i bevillningsutskottet och
man krävde där att bevillningsutskottet
skulle skriva en lagtext, som skulle
vara färdig att expedieras till riksdagen
för antagande och tillämpning
fr. o. m. den 1 januari 1952. Om man
vill vara elak kan man säga: Under
1952 års första hälft föreligger inte inkomsterna
annat än för 1950, nämligen
de som angivits på 1951 års deklaration.
1951 års inkomster blir kända
först någon gång fram i sommar, då
taxeringsresultaten föreligger färdiga.
Man måste draga den slutsatsen att
folkpartiet i motionen velat sträcka
retroaktiviteten t. o. in. till 1950, därför
att det var så bråttom med att få
motionen och konjunkturskattelagen antagna
redan vid 1951 års riksdag. Man
får väl utgå från att det ändå måste
grunda sig på detta. Jag kan inte finna
annat än att det är 1951 års inkomster
som man har siktat på tidigare, och
man har ändrat uppfattning nu först
senare.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Till herr Vigelsbo
vill jag bara säga en sak. Om man inte
vill ha denna beskattning retroaktiv, är
det naturligtvis värdefullt att kunna antaga
en lagtext redan under 1951 att
gälla 1952. Om man nu skulle följa folkpartiets
linje här i dag, har det ju
ändå varit ett känt förhållande under
de månader som gått på 1952, att en
konjunkturskatt är övervägd, och det
är ju stor skillnad på detta mot att lägga
en konjunkturskatt på 1951, som omfattar
större delen av ett år då inte
dessa planer var kända.

Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan ändå aldrig komma
ifrån att en skattelag, som man antar
vid årsskiftet 1951/52, kan tillämpas
1952, men inte på andra inkomster än
1950 års. Det finns inga andra möjligheter.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Då det gäller högerns allmänna inställning
till en konjunkturskatt framgår
denna klart i den reservation, som
avgivits av högerrepresentanterna i bevillningsutskottet.
Den har också lika
klart framgått av herrar Hjalmarsons
och Hagbergs i Malmö anföranden. Jag
skall därför inte på nytt här framföra
ytterligare argument, som talar mot en
konjunkturskatt, utan jag vill bara med
ett par ord beröra en detalj i det framlagda
lagförslaget om konjunkturskatt.

Den detalj som jag syftar på har anknytning
till 6 § i förordningen. Paragrafen
behandlar inkomst av skogsbruk.
Såsom 6 § har utformats i propositionen
skall förvärvskällan jordbruk
uppdelas på två skilda delar, d. v. s.
man föreslår att intäkterna från skogsbruket
skall renodlas från intäkterna
av den egentliga jordbruksdriften. Detta
kan få till följd att om den samlade
förvärvskällan jordbruk lämnar ett underskott
och följaktligen ingen inkomstskatt
utgår för innehavaren, så

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14. 105

kan denna förvärvskällas innehavare
ändå drabbas av en konjunkturskatt. Ett
sådant förhållande verkar egendomligt.
Jordbrukarna måste fråga sig: Hur kan
man ha en skattelagstiftning, som i ett
visst fall ej ger inkomstskatt men som
ger konjunkturskatt för merinkomster?
Jag kan inte komma ifrån att en sådan
lagstiftning är mindre tilltalande. Jag
har därför också i en motion, nr 507
här i kammaren, framfört, att om förslaget
om konjunkturskatt antas, en
ändring av G § måste komma till stånd,
så att den taxerade merinkomsten av
skogsbruk icke må bestämmas till högre
belopp än det, vartill nettointäkten
av hela jordbruksfastigheten uppgår.

Mången anser kanske att denna fråga
är obetydlig och att det endast blir ett
fåtal jordbrukare som kommer att drabbas
av denna bestämmelse. Ja, även om
det endast skulle vara ett fåtal jordbrukare
som få kriskonjunkturskatt
utan att ha haft någon verklig nettointäkt
av sitt jordbruk så borde väl
ändå denna orättvisa bort ur lagstiftningen.
Antalet jordbrukare som drabbas
av denna bestämmelse kommer
emellertid enligt min uppfattning att bli
större än vad man i allmänhet tror.
Svartrost, mul- och klövsjuka och andra
saker har nämligen medfört, att många
jordbrukare har rena förluster på sin
jordbruksdrift, som de täcker med inkomster
från skogsuttag. Dessa personer
bör fritagas från konjunkturskatt,
och därför yrkar jag, herr talman, i den
händelse kammaren beslutar att konjunkturskatt
skall införas, bifall till
reservation II av herr Velander m. fl.,
vilken reservation också innebär ett
bifallsyrkande till min motion i berörda
avseende.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
När jag avlyssnat den snart fyra
timmar långa debatten, har jag hela tiden
väntat att jag åtminstone skulle få
någon uppfattning om vad som är folkpartiets
linje: dess linje i riksdagen

Konjunkturskatt.

eller dess linje när det gäller att framträda
inför de svenska medborgarna.
Vi skulle mycket väl kunna tala om
den snö som föll i fjol och vad som sades
under höstriksdagen, men det ligger
närmare till hands att titta en liten
smula på vad som sagts och skrivits så
sent som för endast några veckor sedan.

Motionen nr 508 i denna kammare
av herr Ohlin klargör väl tydligt, att
folkpartiet icke vill ha en retroaktiv
beskattning i här ifrågavarande fall.
Men den 26/3, alltså åtta dagar efter
det denna motion framställts, låter
folkpartiet i sin tidningspress införa
en annons, ett upprop, eller vad det nu
kan kallas, där man i den första frågan
säger: »Vad tycker Ni? Inom en
del industrigrenar har kriskonjunkturen
medfört stora vinster, utöver kompensation
för prisstegringen, på sammanlagt
minst 2 000 miljoner kronor.
En stor del av dessa har formen av
betydande extravinster. Anser Ni skatteförmågan
i de senare fallen större än
på vanliga inkomster, så att extra
konjunkturvinstskatt är motiverad?»
Man skall svara antingen ja eller nej
på den frågan. »Folkpartiet har föreslagit
en sådan tillfällig beskattning av
betydande övervinster för att skapa
större möjligheter att hejda en eljest
ofrånkomlig tillfällig höjning av levnadskostnaderna.
. .» Så är det ett par
tre frågor till, men jag skall inte föredraga
dem. För den som är intresserad
går det an att läsa i Svenska Morgonbladet
den 26/3 och kanske även i
flera tidningar. Så slutar man med att
säga: »Sätt ett kryss i den ruta, som
anger Ert svar. Om krysset kommer i
ja-rutan* — om vi alltså skall ha konjunkturskatt
— »då överensstämmer Er
uppfattning med den politik som folkpartiet
hävdar i ovanstående brännande
politiska frågor. Verka då för att
Er uppfattning vinner anslutning i Er
krets, för uppslutning omkring folkpartiets
politik, som innebär vad ovan
sagts.»

106

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

Nu går det inte att komma och säga,
att jag har klippt någon vanlig tidningsnotis,
eller att försöka krypa
bakom vederbörande redaktörs eller
journalists skickliga sätt att skriva, ty
folkpartiet har satt sitt namn under
detta. Jag måste därför i dag ställa
den frågan till herr Ohlin — han är
tyvärr inte nu inne i kammaren — vad
han menar med dessa frågor till det
svenska folket så sent som den 26 mars,
för nästan jämnt en månad sedan.

Nu kanske man vill försöka komma
ifrån det hela genom att säga, att man
inte har avsett 1951 och att man inte
har talat om retroaktivitet, men det går
inte. Man har nämligen angivit, att
den rena konjunkturvinsten skulle utgöra
2 000 miljoner kronor. Man kommer
nu fram till ännu högre belopp,
men de 2 000 miljoner som här har
nämnts måste avse år 1951.

Vad menar man med att säga eller
skriva till det svenska folket, att detta
är folkpartiets politik, när man samtidigt
till den beslutande församlingen,
den svenska riksdagen, har lämnat in
en annan akt om avslag på vad man i
annonsen säger sig vilja?

Debatten har varit lång, och jag skall
inte förlänga den. Jag begär bara ett
svar på min fråga, vad som är folkpartiets
linje. År det den linje som
man visar utåt till människorna i landet,
eller är det den linje som man
företräder här i kammaren? Den frågan
måste jag få besvarad. I annat fall
måste jag säga som herr Hjalmarson, att
folkpartiet åker berg- och dalbana, och
det vore kanske inte så farligt om man
åtminstone åkte åt ett håll. Antag att
en direktör för ett nöjesfält som är ansvarig
för besökarna vid nöjesfältet
släpper ut vagnar från två håll i bergoch
dalbanan, så att passagerarna
uppe i höjden plötsligt finner att det
ovillkorligen måste bli en väldig krasch
där nere i botten. Om jag inte får ett
ordentligt svar, frågar jag om man inte
har rätt att beteckna folkpartiet som

lika ansvarslöst som den nöjesfältschef,
som åstadkommer att det blir en krasch
i bokstavlig mening.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Debatten
här i dag har företrädesvis rört
sig om antingen de samhällsekonomiska
frågorna eller också vissa partitaktiska
eller parlitekniska uppgörelser. Jag avser
emellertid inte att gå in på dessa
saker, utan min avsikt är att mer direkt
behandla den fråga som ligger på riksdagens
bord, nämligen själva det skattelagförslag
som vi nu har att fatta ståndpunkt
till. Jag skall till att börja med
något beröra retroaktivitetsfrågan utifrån
rättsprincipiella synpunkter. Jag
kan inte finna att de andraganden och
synpunkter som hittills har anförts har
trängt till botten i denna fråga.

Herr talman! Man brukar i rättsvetenskapen
och även i det praktiska handlandet
skilja mellan ett begrepp »rättsstat»
och ett annat begrepp »icke-rättsstat».
Det är en hel rad olika omständigheter,
som i den juridiska forskningen
och vetenskapen har anförts som kriterier
på det ena och det andra, men jag
skall inte alls gå in på detaljerna nu;
det är en mycket omfattande fråga.

Jag vill bara nämna, att som ett av
kriterierna för en rättsstat gäller, att
lagstiftning icke bör vara retroaktiv
och att viss typ av lagstiftning icke får
vara retroaktiv. Vad är nu förklaringen
till detta? År förklaringen en rättsfilosofisk
eller rättsvetenskaplig dogm? Nej,
det är den inte alls. Förklaringen till
att retroaktiv lagstiftning som regel inte
tolereras i en rättsstat är, att med den
retroaktiva lagstiftningen åstadkommes
en rättsosäkerhet för den enskilde medborgaren.
Vad som anses vara det väsentliga
i en rättsstat är att medborgaren
i sitt handlande skall vara underkastad
lagar, som är gällande när handlingen
företas.

Det är beklämmande att höra utskottets
talesman herr Sundström försöka
bortförklara eller förklara förre stats -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14. 107

rådet Mossbergs utlåtande i den frågan
med att landshövding Mossberg inte har
tänkt på saken eller inte trängt in i
frågan om vilka krav man kan ställa ur
principiell synpunkt på en lagstiftnings
retroaktivitet. Jag tycker det är närmast
ynkligt, och jag föreställer mig att den
framstående jurist som landshövding
Mossberg ju är, skulle betacka sig för ett
sådant försvar.

För dem som har sysslat med rättsfrågor
såsom domare, eller i andra sammanhang,
framstår det som naturligt att
en retroaktiv lagstiftning icke är önskvärd
eller lämplig och icke bör förekomma
såvida ej alldeles utomordentliga
omständigheter ur samhällets synpunkt
tvingar fram ett annat bedömande.

Gentemot dessa invändningar mot retroaktiviteten
anför nu regeringen ett
försvar, som också tillhör något av det
mera uppseendeväckande. Det byggs i
huvudsak upp på två omständigheter,
nämligen för det första att grundlagen
inte innehåller något förbud mot retroaktiv
lagstiftning och för det andra att
retroaktiv lagstiftning har förekommit
tidigare. Herr Henriksson och herr
Sundström har liksom finansministern
mångordigt förklarat och motiverat sin
ståndpunkt. Jag skulle kunna sammanfatta
deras förklaring i tre ord: »ändamålet
helgar medlen». Det är summan
av deras förklaring till att man här bryter
mot en vedertagen princip inom
rättsstaten, nämligen att undvika retroaktiv
lagstiftning.

Man har i denna debatt om retroaktiviteten
icke berört en fråga, som enligt
min mening är av grundväsentlig
betydelse, nämligen frågan om vilken
karaktär den lag har, som enligt utskottsmajoritetens
önskemål skall få retroaktiv
verkan. Är den lagens karaktär
sådan, att man bör anse det mer eller
mindre naturligt eller förkastligt med
retroaktivitet? Vad innebär lagen rent
reellt? Denna konjunkturskattelag innebär
att medborgare berövas ekonomiska
tillgångar, som de har förvärvat på lag -

Konjunkturskatt.

ligt sätt, genom en lag som inte gällde
när de blev ägare av tillgångarna. Just
detta att lagstiftningen rent tekniskt sett
innebär en avhändelse gör att retroaktiviteten
framstår som desto mer
olämplig.

Det var med stor tillfredsställelse som
jag såg i utskottsutlåtandet, att man där
har underkänt de av Kungl. Maj :t åberopade
motiven, nämligen att det inte
står någonting i grundlagen om förbud
mot retroaktivitet. Man har underkänt
att detta skulle vara ett motiv för att ta
en retroaktiv lagstiftning, och man bär
klart gått på linjen »ändamålet helgar
medlen» — då vet man åtminstone var
man har utskottsmajoriteten.

Detta att säga, att grundlagen inte innehåller
något förbud och att åtgärden
därför är riktig och tillåtlig, innebär att
man fullkomligt har bortsett från grundlagens
tekniska karaktär. Grundlagen är
inte avsedd att vara formulerad så, att
den skall täcka sitt område på samma
sätt som exempelvis aktiebolagslagen.
Grundlagen är en mycket ålderdomlig
lagstiftning, som har kompletterats
med sedvanerättsliga bestämmelser vid
många olika tillfällen. Det må räcka med
att påpeka, att det finns åtgärder som
är tillåtna enligt grundlagen men skulle
betraktas som en revolution om de vidtoges,
och det finns också åtgärder som
icke är förbjudna i grundlagen men som
icke desto mindre enligt stadgad rättsuppfattning
anses otänkbara.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat säga, att jag har funnit de argument
av rättslig karaktär väl tunna som
har åberopats i propositionen för retroaktivitet.
Ingen som vill se realistiskt
på förhållandena kan naturligtvis förneka
att sådana situationer kan föreligga,
att elt brytande mot eu vedertagen
rättsprincip, att lagstiftningen inte
skall vara retroaktiv, kan ske, om ännu
mycket starkare skäl talar för åtgärden,
men, herr talman, jag kan icke finna
att frågan om en skatt som skall ge 150
miljoner eller vad det är man kalkyle -

108

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

rar med är av den arten, att man bör
föra vedertagna rättsformer åt sidan.

Herr talman! Jag är fullkomligt medveten
om att det kommer att anföras en
rad omständigheter mot mitt resonemang.
Jag är också medveten om att
man från majoritetens sida kommer att
eftersträva att inlinda detta avsteg från
en för rättsstaten vedertagen grundsats
i så många motiveringar och förklaringar
som möjligt. Det är helt naturligt,
men det spelar ingen roll om så sker
eller ej. Kvar står nämligen att man har
givit sig in på ett område, enligt min
mening i oträngt mål, som det är mycket
farligt att ge sig in på. Kvar står att
man luckrar upp vedertagna rättsbegrepp,
som gäller icke bara för det eller
det året eller för den eller den staten,
utan som är vedertagna i rättsstaterna
oberoende av de geografiska gränserna.
Mot sådana principer skall man inte
synda, och mot dem syndar man inte
ostraffat i det långa loppet.

Herr talman! Från dessa mycket kortfattade
och kanske alltför summariska
synpunkter på de rättsprincipiella frågorna
skulle jag vilja gå över till några
mera praktiska skattetekniska eller arbetstekniska
frågeställningar.

Vi är ju alla överens om att detta land
lider under ett skattekrångel. Utskottets
ärade ordförande, som på grund av
ohälsa inte kan vara här i dag, vilket
jag djupt beklagar, har vid upprepade
tillfällen sagt ifrån, att allt vad som kan
göras för att förenkla detta skattekrångel
skall göras. Samtidigt eller strax efteråt
lägges det fram förslag till en skattelagstiftning,
som ännu mer betyder ett
»nedramlande» i krångel än vad man
förut hade att räkna med. I själva verket
finns det åtminstone ett dussintal
punkter, där den skattskyldige genom
bevisning och genom att lägga upp sin
skattefråga rätt kan påverka utgången.
Jag vet inte, om utskottets ärade ledamöter
haft anledning att tänka närmare
på dessa olika punkter. Jag skall inte
taga upp tiden med någon sorts detalj -

analys av saken. Men så mycket står
fast, att denna lag icke kan tillämpas av
menige man i hans rörelse. Det är en
skattelag, som fordrar användande av
experter för att kunna tillämpas, såvida
inte den skattskyldige skall löpa mycket
stora risker att betala skatt i en omfattning,
som inte varit avsedd och ur hans
synpunkt inte varit nödvändig.

Det är helt naturligt två parter, som
är berörda av denna lag. Det är taxeringsmyndigheterna
och de skattskyldiga.
Taxeringsmyndigheterna är för
närvarande så överbelastade med arbetsuppgifter,
att man där på ansvarigt
håll knappast ser någon väg ur situationen.
Konsekvensen av denna onormala
arbetsbelastning har blivit, dels
att skattemyndigheterna tvingas begagna
schablonmässiga och slcönsmässiga avgöranden
i mycket större omfattning än
i och för sig vore riktigt, dels att skattemyndigheterna
måste eftersätta den kontroll
av de skattskyldigas uppgifter, som
i och för sig är nödvändig för att tillräcklig
respekt för beskattningen skall
kunna upprätthållas. Denna överbelastning
medför å ena sidan, att på grund
av schablonerna åtskilliga personer betalar
mera skatt än vad som är riktigt
och på grund av att det är så kostbart
att överklaga, att det ofta inte lönar sig.
Men den medför å andra sidan också,
att åtskilliga mindre nogräknade personer
kommer ifrån skatt, kanske ibland
uppgående till mycket stora belopp, därför
att den kontroll som man räknat
med inte kan genomföras. Jag vill alltså
säga, att när man talar om skattemoral,
får man inte glömma bort, att en överbelastning
av taxeringsmyndigheterna
på sätt nu sker kanske är det allvarligaste
hotet just mot skattemoralen. Att
det för de skattskyldiga betyder mycket
mera arbete och andra olägenheter är
onödigt att säga, men dessa frågor har
kanske i detta sammanhang inte någon
större relevans.

Herr Sundström uttalar sig med stor
säkerhet om lagens karaktär och yttrar

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14. 109

bland annat, att lagen är bra hopkommen,
att den är enkel och inte kommer
att bereda några större svårigheter. Denna
absoluta säkerhet kan jag endast förklara
på två sätt. Antingen är utskottets
talesman utomordentligt väl insatt i
näringslivets praktiska taxerings- och
deklarationsfrågor och allting verkar
därför så enkelt för honom, eller också
är han inte alls insatt i dessa frågor och
då verkar saken också enkel. Det skulle
vara frestande att genom några frågor
till utskottets talesmän här utröna, huruvida
det är den perfekta kännedomen
om förhållandena eller den relativa
okunnigheten, som ligger bakom tvärsäkerheten.
Men, herr talman, en sådan
examination bör inte företagas här.

Det är bara några frågor jag skulle
vilja taga upp för att belysa att den
här framlagda lagens konstruktion delvis
är omöjlig. Som bekant skall man
räkna ut ett jämförelselager och förändringarna
i de dolda reserverna under
jämförelseåret och därvid begagna
något som heter återanskaffningspriset
för varulagret vid utgången av jämförelseåret.
Eller konkret uttryckt, när
man skall bedöma reservernas förändringar
under 1948 — vi antar att det
är det året, som man väljer till jämförelseår
— skall man använda det s. k.
återanskaffningspriset vid 1948 års utgång,
alltså en tidpunkt som ligger
långt tillbaka, och på grundval av
detta återanskaffningspris se efter hur
reserven förändrat sig. Herr talman,
begreppet återanskaffningspris i vad
det avser händelser, som ligger flera år
tillbaka i tiden, är ett begrepp, som
möjligtvis kan fabriceras på papperet
men inte har någon reell existens.
Återanskaffningspriset är beroende av
en rad faktorer, som omöjligen kan
fastställas tre—fyra år i efterhand, sedan
varorna inte längre finns. Det
kommer också att visa sig, att förändringar
i kvantitet och kvalitet och allt
sådant gör, att vid tillämpning av återanskaffningspriset
något resultat över

Konjunkturskatt.

huvud taget inte kan nås, såvida man
inte ger sig in på rena fiktioner, och
det är dessa jag är rädd för.

I en motion hade jag föreslagit att
knyta dessa frågor om dolda reserver
till relevanta dokument, nämligen
företagets bokföring. Detta har inte
godkänts av utskottet. Om min motion
genomförts skulle detta ha betytt en
verklig förenkling. Jag väckte motionen
delvis för att se, vilket allvar som
ligger bakom majoritetens ständigt deklarerade
ståndpunkt: »Om ett förenklingsförslag
kommer, skall vi genomföra
det.» Här kommer ett förslag, som
i fråga om förenkling skulle betyda
enormt mycket. Detta förslag avvisas.
Man har gjort vissa jämkningar i övrigt
beträffande lagervärderingen, men
de ligger på en annan bog.

Herr talman, jag skall inte fortsätta
dessa invecklade tekniska lagervärderingsfrågor.
Det skulle föra alltför
långt. Jag skall helt kort peka på en
annan sak.

Enligt lagen uppdrages åt en administrativ
myndighet, nämligen riksskattenämnden,
att avgöra för vilka
områden lagen skall tillämpas. I och
för sig är detta en mycket uppseendeväckande
sak, men låt så vara. Men
man underlåter samtidigt att ge riksskattenämnden
några närmare direktiv
om hur den skall förfara. Jag föreställer
mig att det kommer att uppstå
utomordentligt besvärliga situationer.
Det är så lätt att vid en lagstiftning
säga, att man skall gå på den ena eller
den andra linjen, men när man tittar
på verkligheten, är det annorlunda.
Alla branscher är inte likartade, och
även inom en bransch kan det föreligga
olika strukturella förhållanden.
Att göra generella uttalanden om ett
företags lönsamhet på grundval av
dess tillhörighet till en viss bransch
är en ytterst vansklig fråga.

Också i förenklingssyfte föreslog jag,
att deklarationsskyldigheten skulle bli
mindre omfattande iin enligt proposi -

Ilo Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

tionen. Enligt denna skall nämligen
deklaration avges så snart inkomsten
av rörelsen överstiger 10 000 kronor
och samtidigt omsättningen 300 000
kronor. I min motion hade jag föreslagit
en höjning av dessa gränser. Det
har inte heller föranlett någon åtgärd
från utskottets sida.

En rörelse med en omsättning på
300 000 kronor är i normalfallet, då det
gäller handel en rörelse på ett par, tre
anställda, och då det gäller fabrikation
på fem å 10 anställda. Är det någon
som föreställer sig att det skall vara en
normalt förekommande företeelse beträffande
denna typ av smårörelser, att
det föreligger konjunkturvinster? Hade
det inte varit en rimlig förenkling, som
skulle minska både de skattskyldigas
och taxeringsmyndigheternas arbetsbörda,
att begränsa skyldigheten att
avge deklaration utan anmaning till de
något större företagen. Det funnes alltid
möjlighet för taxeringsmyndigheten
att infordra utredning beträffande de
mindre företagen, om man ansåg deras
inkomstförhållanden »misstänkta».

Herr talman! Slutsatsen av vad jag
anfört blir följande:

Retroaktiviteten innebär, oavsett vad
som här har sagts från majoritetens
sida, ett avsteg från en vedertagen
rättsgrundsats. Den innebär att man
bygger på sentensen »ändamålet helgar
medlen». Det syfte, man anser helga
denna åtgärd, är inte av den art, att
det med en normal värdering i en
rättsstat skulle motivera avsteget från
rättsgrundsatsen mot retroaktiv lagstiftning.

Lagen är utomordentligt tillkrånglad,
innebär stor börda för de skattskyldiga
och överansträngning för taxeringsmyndigheterna,
som på grund därav
nödgas åsidosätta andra väsentliga uppgifter.

Lagstiftningen som sådan är för det
tredje ett återfall i ett skattekrångeltänkande,
som icke är att rekommendera.

Herr talman! Det är därför ganska
naturligt att jag yrkar avslag på utskottets
utlåtande.

Herr SUNDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman! Jag nödgas taga kammarens
tid i anspråk två minuter för att
tillrättalägga herr Fagerholms historieskrivning,
som jag tycker vara gjord
på fri hand.

Retroaktiviteten motiveras varken i
propositionen eller utskottets betänkande
med grundlagsförbud eller några
hänvisningar till att det icke är förbjudet
att använda retroaktiv beskattning
och ej heller uteslutande med att
retroaktivitet har förekommit i andra
fall.

Det är enkelt refererat och konstaterat,
vad som är den egentliga motiveringen
för retroaktiviteten. Det är
helt enkelt samhällsnyttan. Frågan
gäller om det över huvud taget i denna
situation är nödvändigt av penningpolitiska
skäl att tillgripa retroaktivitet
för att dämpa den inflationistiska utvecklingen.
Det är på detta resonemang,
som både utskottet och propositionen
stödjer sig. Även den främste
sakkunnige på området, som jag tidigare
omnämnt, intar denna ståndpunkt,
att det till sist blir den samhällsnytta,
som en retroaktiv beskattning medför,
som blir det avgörande.

I anledning av herr Fagerholms beklagande
av att riksskattenämnden blivit
alltför starkt engagerad i fråga om
lagstiftningens tillämpning vill jag endast
erinra om att det väl väsentligen
är till de skattskyldigas fördel, att
riksskattenämnden på detta sätt har
inkopplats. Det är nämligen utskottets
förhoppning att det genom den objektiva
sakkunskap, som finns hos denna
nämnd, skall skapas garantier för att
enskilda skattskyldiga inte på något
sätt lider men, utan får sin rätt fullt
tillgodosedd. Jag tycker därför att
herr Fagerholm borde ha prisat denna
åtgärd i stället för att klandra den.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag antar att herr Sundström
inte var närvarande under större
delen av mitt anförande — jag kan inte
på annat sätt förklara den fullständiga
missuppfattning vartill han gjorde sig
skyldig. Det är ingen som har påstått att
regeringen skulle ha framlagt sin proposition,
därför att grundlagen inte innehåller
något förbud mot retroaktiv
beskattning. Det är inte alls om något
sådant som vi här har talat.

Vad gäller riksskattenämnden har
jag påvisat det principiellt anmärkningsvärda
i att det uppdrages åt en
administrativ myndighet att avgöra
huruvida lagen skall tillämpas eller
icke. Detta betyder inte att jag beklagar
att riksskattenämnden har fått
denna uppgift. Tvärtom! Om man stiftar
tillräckligt invecklade och ur juridisk-teknisk
synpunkt opåkallade lagar,
måste man skaffa sig instrument
för att klara ut det hela, och riksskattenämnden
är i detta fall ett sådant
instrument.

Herr KÄRRLANDER: Herr talman! Såsom
här tidigare redan sagts är alla
partier utom högern överens om det
skäliga i att samhället tillföres en del
av de konjunkturvinster, som uppstår
eller uppstått på grund av en extremt
uppdriven exportkonjunktur. När herr
Ohlin första gången tog upp frågan här
i kammaren i fjol höst, var det emellertid
endast skogsägarnas vinster som
han riktade sig emot. Men det berodde
väl på att herr Ohlin vid det tillfället
inte hade upptäckt att det även fanns
andra företagarvinster, som borde bli
föremål för en vinstkonjunkturbeskattning.
Detta säger jag bara som en parentes,
eftersom det ju inte förändrar
den ståndpunkt, som sedan intagits av
samtliga partier utom högern.

Högern har nu reservationsvis yrkat
blankt avslag på propositionen. Motivet
härför är, efter vad jag kan förstå, inte

Konjunkturskatt.

så mycket principiella betänkligheter
mot en retroaktiv beskattning, utan det
skäl som i reservationen har utformats
på det sättet, att man säger att det inte
finns någon som helst anledning att beskatta
konjunkturvinster på ett hårdare
sätt än andra vinstmedel och att det här
inte är fråga om en konjunkturvinstbeskattning
utan om en mervinstbeskattning.
Man hyser nämligen den uppfattningen
att de vinster, som företagen gjort
eller kan komma att göra, inte i och för
sig innebär någon fara ur inflationssynpunkt.
I reservationen gör man, i likhet
med vad Industriförbundet har gjort
i sitt remissyttrande, gällande att den
saken blir aktuell först vid användningen
av vinsterna. Högern konstaterar
sålunda att om företagarna sparar sina
konjunkturvinster, alltså steriliserar
dem inom det egna företaget, medför
dessa vinster icke någon fara för en
inflationistisk prisutveckling.

Teoretiskt sett är det, herr talman,
naturligtvis ingenting att anmärka häremot,
men jag tror att hela resonemanget
är något som stannar i teorien.
Dessutom finns det ett annat skäl, som
enligt min mening mycket starkt talar
för införandet av en vinstkonjunkturbeskattning,
nämligen det förhållandet
att det under år 1951 skedde en sådan
snedvridning av samhällsekonomien, att
vinsterna inom företagssektorn uppskattades
till mellan 2,5 och 3 miljarder
samtidigt som löneutvecklingen under
år 1951 gjorde, om man ser saken
välvilligt, på stället marsch — det fanns
tendenser till en viss nedgång av lönerna.
Det är den sidan av saken, som högern
över huvud taget inte vill diskutera.

Herr HjaJmarson sade här för en
stund sedan, att man måste kräva att
samhället uppträder på ett sådant sätt
att näringslivet får arbetsro. Jag skulle
vilja fråga: Är det inte lika berättigat
att kräva att löntagarna får en viss
trygghet i sina förhållanden? Om man
accepterar principen att företagen skall

112

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

ha arbetsro och få bedriva sin verksamhet
under trygga förhållanden för
att näringslivet skall kunna utveckla
sig på ett riktigt sätt, så bör man också
godkänna den principen, att de anställda
inom företagen skall åtnjuta
samma trygghet. Detta medför i sin tur
att samhället måste se till att det inte
sker en sådan ekonomisk snedvridning
som under år 1951.

Herr Fagerholm har här varit inne på
frågan om krångligheten hos den föreslagna
konjunkturvinstbeskattningen och
sagt, att man borde försöka ytterligare
förenkla denna lagstiftning. Ja, men
högern har ju både i motioner och reservationer
yrkat på att det skall, om
skatteförslaget blir godkänt, finnas möjligheter
att få avdrag utöver det 15-procentiga avdraget för rationaliseringar
och andra förbättringar, egna kapitalutlägg
o. s. v., och detta innebär väl
ändå ingen förenkling utan påminner i
rätt hög grad om den gamla formen av
krigskonjunkturskatt.

Vad beträffar herr Fagerholms motion
om att det skall finnas valfrihet att vid
lagervärderingen använda antingen återanskaffningsvärdet
eller de verkliga anskaffningskostnaderna
eller att tillämpa
båda principerna, kan det naturligtvis
sägas att en sådan anordning skulle
innebära en förenkling. Jag tror emellertid
att det här är fråga om en förenkling,
som man över huvud taget
måste vara rädd att ge sig in på.

Vidare har högern i sin reservation
nr II föreslagit, att vinster, som uppstår
inom skogsbruket, skulle kunna,
om jag får uttrycka saken enkelt, kvittas
mot eventuella förluster inom det
jordbruk, som tillhör vederbörande fastighet.
Detta skulle ju göra hela anordningen
med en konjunkturskatt värdelös
i dessa fall och är väl, såsom finansministern
här påpekat, bara ett led
i det försvar för kapitalägarna, som
präglar högerns reservationer och övriga
ställningstaganden i denna fråga.

Herr talman! Med dessa korta re -

flexioner ber jag att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr OHLIN: Herr talman! Innan jag
kommer till det jag egentligen tänkte
säga vill jag rikta några ord till den
siste talaren herr Kärrlander. Han påstod
att jag, när jag under debatten den
31 oktober förra året första gången var
inne på frågan om en konjunkturskatt,
bara hade upptäckt skogsägarnas vinster.
Jag måste med anledning därav
fråga herr Kärrlander: Finns det inga
gränser för hur mycket oriktiga och
felaktiga påståenden som kan framställas
från denna talarstol? Jag hade ju
vid det tillfället en lång diskussion med
statsrådet Hedlund om olika grupper
inom skogsnäringarna, alltså både tillverkare
och skogsägare. Men jag förstår
att de vilseledande påståenden, som
man gör, har till uppgift att draga bort
uppmärksamheten från det faktum, att
regeringen och regeringspartierna då
förde en politik, som bara innefattade
åtgärder mot skogsnäringarna, medan
folkpartiets uppläggning varit — såsom
framgår av den motion som vi avgav
i mitten av november — generell
och tagit sikte på en beskattning under
lika betingelser av näringslivets
olika grenar.

En fråga, som kanske skulle behöva
här ytterligare belysas, är den rent
principiella frågan om en konjunkturvinstbeskattnings
berättigande och plats
i vårt skattesystem. Högerpartiet avvisar
nämligen numera principiellt en
konjunkturvinstbeskattning med ett resonemang,
som såvitt jag förstår är
mycket generellt. Det finns i högerreservationen
en liten passus om världskrig
eller dylikt, som kanske öppnar
ett smyghål, men när det gäller förhållanden
sådana som de nuvarande, med
krig på ett håll i världen och rustningskonjunkturer
på flera håll, säger
högern, att man bestämt avvisar tanken
på en extra vinstbeskattning. Detta
även om vinsterna för en del företag

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

113

och näringsgrenar plötsligt mångdubblas
på grund av omständigheter, över
vilka dessa inte har något inflytande.

Jag vågar hävda att detta är en annan
syn på frågan än den som låg bakom
det förslag om konjunkturvinstbeskattning,
som redan år 1915 framfördes
av en konservativ finansminister,
liksom den som låg bakom tanken
på en konjunkturvinstbeskattning under
förra världskriget. Det avgörande
kan ju inte bara vara storleken av pågående
krig. Avgörande måste väl vara
att det inom näringslivet förekommer
vinster av sådan art, och omfattning,
att de motiverar särskilda åtgärder.

När man frågar om det är rättvist
att i vissa lägen pålägga en konjunkturvinstskatt,
tillåter jag mig också erinra
om den jämförelse med priskontrollen,
som har gjorts från vårt håll
någon gång tidigare. Alla partier, alltså
även högern, har ju varit ense om att
man i vissa bristsituationer inte kan
undvika att ha en priskontroll — en
annan sak är att vi inte är riktigt överens
med regeringen om hur det hela
skall skötas, hur snabbt priskontrollen
kan avvecklas på vissa områden o. s. v.
Vad är syftet med priskontrollen? Jo,
det är att se till, att inte knapphetssituationer
leder till prisstegringar på
hemmamarknaden, som å ena sidan tillför
säljarna vinster som man finner
omotiverade och å andra sidan belastar
förbrukarna alltför mycket. Och denna
priskontroll, som alltså även högern har
accepterat, innebär i många fall en
hundraprocentig indragning av konjunkturvinster
till det allmänna. Men
när det till följd av knapphetssituationer
på världsmarknaden sådan som den
nuvarande uppkommer mycket stora
vinster för exportföretagen — vinster
som i många fall är mycket större i
förhållande till kapitalet än de inhemska
företagarna kunnat få om det inte
funnits en priskontroll — så säger högern
att det är oberättigat att göra något särskilt
intrång alls på dessa vinster,
8 — Andra kammarens protokoll 19.r>2.

Konjunkturskatt.

fastän det inte skulle vara fråga om
ett hundraprocentigt intrång utan om
en skattebelastning med 24 procent.

Det är väldigt svårt att förstå att högern
med sådan glödande iver kan tala
mot att just detta slag av extravinster
särbeskattas. De har uppkommit på
grund av knapphetssituationen på
världsmarknaden, t. ex. i fråga om vissa
råvaror. När det däremot fanns ett liknande
knapphetsläge på den inhemska
marknaden under senare år, då intog
högern ståndpunkten att samhället får
lov att inskrida. Man ville inte bestrida,
att priskontrollen hade en mission
att fylla. Jag har frågat åtskilliga högerinän
under de gångna månaderna,
politiker och icke politiker, men ännu
har jag inte kunnat få någon förklaring
på hur högern kan bedöma dessa problem
så olika. Jag har inte fått det i
dag heller, och jag tror, tyvärr, att jag
kommer att gå från denna kammare,
när debatten är slut, utan att ha fått
någon förklaring.

Jag betonar att vad jag här sagt inte
är något försvar för ett visst slag av
priskontroll, som ofta använts för länge
och på för stora områden, utan det gäller
områden, där alla partier varit överens
om att den inte kunnat undvikas.

Herr Hjalmarson gjorde ett litet försök
till en undanmanöver, när han sade:
»I utlandet där är den utländska konkurrensen
en effektiv priskontroll på
världsmarknaden!» Ja, man kan ju
konstatera vad som har skett med råvarupriserna
på världsmarknaden, t. ex.
vad som skett under den nu gångna
vintern. Det har varit dessa höga priser,
som tillfört stora vinster även under
det första kvartalet 1952. Följaktligen
är hänvisningen till konkurrensen
på världsmarknaden ingenting annat
än en undanflykt. Herr Hjalmarson kan
inte bestrida, att det varit stora konjunkturvinster.
Jag vill redan nu från
början erkänna, att jag i höstas räknade
med möjligheten av att konjunkturvinsterna
skulle fortsätta något
Nr U.

114

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

längre än vad de kanske komma att
göra under 1952. Men i vår partimotion
i november reserverade vi oss uttryckligen
just för att det ju kunde
hända att prisfallet komme i en icke
alltför avlägsen framtid. Vi ansåg,
att man skulle vara beredd både på att
vinsterna kunde fortsätta relativt länge
och ta slut litet snabbare.

Herr Hjalmarson hade också en annan
undanflykt. Det var när han sade
att jämförelsen med andra länder inte
håller, ty om Churchill hade varit här,
hade han varit motståndare till skatten.
Jag lämnar detta strålande försvar för
högerns ståndpunkt med den lilla kommentar
jag gjorde i min förra korta
replik.

Det har varit ett väsentligt led i
högerns propaganda att bestrida att det
för löntagarna kunde framstå som psykologiskt
och sakligt motiverat, att samhället
intoge den inställningen, att när
extraordinära mycket stora vinster
uppkommer, kunde ett särskilt offer
begäras. I stället för att bemöta detta
direkt vill jag göra det indirekt. Jag
skulle gärna ha velat höra herr Hjalmarson
eller någon annan framstående
högerman i december eller januari inför
en grupp av tjänstemän och arbetare,
som under de närmast följande
veckorna hade att ta ställning till avtalsuppgörelserna
för 1952, hålla följande
anförande som en kort sammanfattning
av högerns ståndpunkt: »Löntagarorganisationerna
bör i detta läge
i det allmännas intresse visa återhållsamhet
i fråga om löneanspråk. Högern
har på lång sikt en annan politik, men
i det läge, vari landet kommit, bör löntagarna
vara återhållsamma. De har
intet intresse av att inflationen får ny
kraft.» Då kommer någon bland löntagarna
och säger: »Nå, men de här
stora konjunkturvinsterna, som kanske
mycket väl kan fortsätta en god del av
1952, kanske hela 1952, de väldiga miljonvinster
som tillfaller begränsade
grupper, vad anser högern att man skall

göra åt dem? Skall också de på något
sätt visa återhållsamhet eller göra några
uppoffringar?» Då skulle jag ha velat
vara närvarande — och helst osedd

— för att lyssna till det patos med vilket
herr Hjalmarson skulle förklara:
»Dessa miljonvinster får vi inte göra
något åt. Nej, det är ni löntagare —
tjänstemän och arbetare — som skall
visa återhållsamhet och inte ta ut vad
som i detta forcerade konjunkturläge

— forcerat på grund av regeringens
misstag — möjligen skulle kunna tas ut
av er.» Är det då någon av kammarens
ledamöter som betvivlar att herr Hjalmarson
skulle ha haft väsentligt mindre
patos i den situationen än här i dag?

Nå, kan det sägas, hur är det då med
vetroaktiviteten av skatten? Borde det
inte vara en skatt på 1951 års inkomster
i stället för på 1952 års? Denna sak
har diskuterats så mycket, och jag skall
här begränsa mig till några påpekanden.
Jag får kanske erinra högern om
att TCO, som har en framstående ledamot
i styrelsen som också är en framstående
ledamot av denna kammare, uttalat
sig för konjunkturvinstbeskattning
men däremot ställt sig rätt avböjande
mot tanken på retroaktiviteten och alltså
intog den ståndpunkt som väl närmast
är besläktad med den som folkpartiet
här företräder. Men om högern
då säger: »Ja, men då gör det ingen
nytta ur synpunkten att få löntagarna
att känna att problemet är beaktat», då
vill jag återigen hänvisa till TCO:s yttrande,
där man hänvisar till att det
skulle vara naturligt att samhället krävde
en viss uppoffring i form av skatt
och där man alltså ingalunda skriver
under högerns ståndpunkt att det där
i och för sig är betydelselöst. Att man
sedan å andra sidan kan överdriva
denna saks betydelse för löntagarorganisationerna
är ju en annan sak. Det
betyder inte att den inte haft en viss
betydelse.

Jag kommer därför till den slutsatsen
att det har varit rättvist och nyttigt

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

115

att man tagit upp frågan om en konjunkturvinstbeskattning
men att det naturliga
är att liksom man begärde återhållsamhet
av löntagarna för 1952, man
också skulle ta ut skatten för 1952.

De andra skälen mot retroaktiviteten
är ju uppenbara. Frånsett den princip
som herr Adolv Olsson med sådant patos
här deklarerade och som förut här
redovisats, har vi hänvisat till regeringens
uppgörelse med organisationerna
inom skogsindustrierna, som skapat
en berättigad förväntan att det inte
skulle bli någon sådan retroaktiv skatt.
Nu säger man om och om igen — jag vet
inte varför det skall vara så betydelsefullt:
»Folkpartiet menade från början
att skatten skulle vara retroaktiv!
Egentligen är vi förfärligt smickrade
av detta, att de andra partierna med
förstoringsglas tycks läsa varje ord av
folkpartiets dokument. Om vi skulle
börja läsa de andra partiernas handlingar
med samma noggrannhet, skulle
det kunna leda till lustiga resultat. Men
det skall jag inte taga upp i detta sammanhang,
kanske någon annan gång.

Får jag sedan påpeka vad redan herr
Kristensson här understrukit, nämligen
att folkpartiets motion var ett alternativ
till ett regeringsförslag om vissa åtgärder
som gällde år 1952. Vi har icke
uttalat att det skulle gälla någon annan
period än den regeringen föreslagit,
varför den närmast till hands liggande
tolkningen är att den skall gälla
samma period. Ty om man vill att åtgärderna
skall gälla en annan period
än den regeringen föreslagit, brukar
man sätta ut detta, men om man syftar
till samma period, behövs ingen särskild
markering. När det sedan blev
diskussion sade man: »Detta har ni
inte preciserat, det bör preciseras» —
och då preciserade vi det. Kan det
verkligen vara så mycket mer att säga
om den saken?

Jag vill gärna erkänna att jag i fjol
höst räknade, som jag sade, med möjligheten
att konjunkturen kunde vara

Konjunkturskatt.

något längre än måhända nu kommer
att bli fallet. Å andra sidan är det inte
uteslutet att den på något område tar
upp sig igen. Det vet jag inte. Jag profeterar
inte. Det är möjligt att man kan
finna ett eller annat uttryck i något
dokument som i dag framstår som en
smula överdrivet. Jag kan bara inte
förstå att det är detta som skall vara
det viktiga att koncentrera uppmärksamheten
på, när själva huvudlinjerna
i ståndpunktstagandet är så uppenbara
som de är.

Nu har emellertid det socialdemokratiska
partiet och regeringen — jag vet
inte om det gäller även bondeförbundet
— men det kanske vi kan få höra
herr Hedlund förklara — inte bara intagit
den ståndpunkten att det går an
att införa en retroaktiv skatt, utan man
har i dag till min stora förvåning uttalat
den uppfattningen, att en konjunkturvinstskatt
alltid bör vara retroaktiv
och att den bör, om jag fattat finansministern
rätt, därjämte bara räcka ett
år. Finansministern säger, att om det
skall vara ett konjunkturbekämpningsmedel
måste man tillämpa det retroaktivt,
ty annars vidtar företagen sådana
dispositioner, att man inte får in
några pengar och vinsterna försvinner.
Ja, herr finansminister, men då är det
ju tvunget att alltid göra skatten retroaktiv.
Då kan man ju bara göra det
för ett år, ty eljest räknar företagarna
med att det skall fortsätta. Ty finansministern
menar väl ej, att när nästa år
av fortsatt konjunktur börjar så skall
han säga ifrån att det blir ingen konjunkturvinstskatt,
men därefter, när året
är slut, skall han säga: »Jag har ändrat
mig; nu blir det en konjunkturvinstbeskattning.
» Endast i så fall blir
det möjligt att hans anförande inte tilllåter
den av mig nämnda slutsatsen.
Men detta alternativ anför jag mera
skämtsamt, ty alla förstår ju att ett sådant
förfaringssätt är uteslutet. Följaktligen
har vi nu fått höra att konjunkturvinstskatten
i princip bör vara retro -

116 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

aktiv. Möjligen säger finansministern,
att han kunde tänka sig att använda
konjunkturvinstskatten för andra syften
än som konjunkturbekämpningsmedel.
Det kunde vara intressant att höra
om han tänker söka sin tillflykt på den
vägen, men jag ser att han skakar på
huvudet.

Beträffande retroaktiviteten skulle jag
vilja säga ett ord till herr Vigelsbo, som
ansåg att folkpartiet ville ha beslut om
konjunkturvinstskatten redan före 1951
års slut, ifall det skulle gå att få ett
sådant. Då måste det väl syfta till att
skatten skulle gälla 1951, menade han.
Har herr Vigelsbo personligen inte fattat
något av hela resonemanget? Om
man inte vill ha en retroaktiv skatt, är
det önskvärt att skatten beslutas helst
före årets början men, om detta inte
går, dock så tidigt som möjligt under
det år den skall gälla. Är det någon inkonsekvens
i det? Nej, om man skulle
vara förvånad i detta sammanhang, så
är det snarast över att bondeförbundet
inte blott har gått med på retroaktiv
skatt utan dessutom ej tagit avstånd
från vad herr Sundström och sedan
finansministern uttalat om att skatten
i princip bör vara retroaktiv. Det är
verkligen en ganska stor klyfta som finnes
mellan den förre ordföranden i
Skogsägarnas riksförbund och detta
riksförbund, för att bara ta ett exempel.

Nu säger finansministern: »Det kan
ju inte medföra några praktiska vanskligheter
att skatten gjorts retroaktiv,
därför att i november, då man började
tala om saken, var inte boksluten färdiga
och vinstmedlen inte disponerade.
» Herr Kristensson har redan förut
gjort en reflexion, och jag får tillägga
en. Finansministern tycks tänka sig att
företagen har vinsterna så att säga liggande
på hög till bolagsstämman på
våren, då man beslutar hur pengarna
skall disponeras. Om man då visste
att det skulle bli skatt, så hade det inte
skett någon olycka. Den som har den
minsta kännedom om affärer vet emel -

lertid, att företagens dispositioner är
löpande avgöranden om investeringar
och dylikt som baseras på vinstutsikter
och vinster under årets lopp och att de
vinster, som förelåg under 1951, långt
före november månad kunde ha föranlett
en rad dispositioner. Denna snillrika
tanke att företagen inte disponerar
föregående års vinster förrän året
är slut, den tror jag att finansministern
inte behöver vara så särskilt stolt över.
Så sent som i slutet av oktober hade vi
herr Adolv Olssons principförklaring
mot retroaktiv beskattning, och denna
förklaring var sannerligen inte begränsad
endast till bilskatten. Jag tycker då
att det är naturligt om företagen gjorde
vissa slutsatser beträffande den konjunkturvinstbeskattning,
som man i november
satte i gång att utreda. Man
trodde inte att regeringen hade tänkt
sig att den skulle gälla för 1951. Regeringen
höll denna fråga öppen, och om
man därtill har i minnet herr Adolv
Olssons förklaring är det självklart, vilken
slutsats som var den mest naturliga.

På socialdemokratiskt håll har man
nu sagt, att för år 1952 är en begränsning
av avskrivningsrätten långt bättre
än en konjunkturvinstskatt. Får jag till
detta göra den reflexionen att jag inte
förstår, hur man kan jämföra dessa
båda ting. De verkar ju på helt olika
sätt. En begränsning av avskrivningsrätten
verkar ju på alla företag. Denna
begränsning verkar inte minst hämmande
på de företag, som är unga och stadda
i utveckling och som behöver konsolidera
sig men inte har några extraordinära
vinster. Däremot drabbar en
konjunkturvinstskatt endast de företag,
som har exceptionella vinster och som
i de allra flesta fall är väl konsoliderade.
Därför är det väl alldeles uppenbart,
att dessa båda saker inte på något
sätt kan jämföras. Att det sedan finns
andra åtgärder av olika slag, som i och
för sig verkar konjunkturdämpande, det
är ju ändå inte någon motivering för en

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14. 117

sådan jämförelse som regeringen och
dess parti gör.

Eftersom man här, herr talman, fäst
så stor vikt vid åsiktsbildningen inom
partierna, skall jag be att få säga några
ord även om detta. I slutet av oktober
förklarade statsminister Erlander å regeringens
vägnar, att han inte kunde
förstå, varför jag bragte på tal dessa
stora konjunkturvinster. Skulle orsaken
bara vara önskan om ett teoretiskt
nationalekonomiskt studium? Två veckor
efteråt förklarade regeringen, att
man nu skulle tillsätta en utredning om
konjunkturvinstbeskattningen. Finansministern
säger att detta berodde på att
virkespriserna började stiga mer än
man trott. Det förhöll sig emellertid så
att konjunkturvinsternas storlek för landet
i dess helhet inte steg under denna
period, utan det inträffade i stället en
ändring i fördelningen av konjunkturvinsterna
på de olika grupperna inom
skogsnäringarna. Att denna ändring av
fördelningen när det gällde konjunkturvinsterna
skulle föranleda regeringen
att tillgripa en konjunkturvinstbeskattning,
det är rätt intressant. Skogsägarna
fick en större del av vinsten än
herr Sköld hade hoppats på, och skogsindustrierna
fick en mindre del av
denna vinst. Då sade herr Sköld, att nu
måste vi tillgripa konjunkturvinstbeskattning.
Ja, detta är också en liten
belysning av åsiktsbildningen, vilken
väl särskilt bör intressera bondeförbundet.

Herr Hjalmarson har nu ett par gånger
försökt att göra sig smått lustig över
förmenta åsiktsförändringar inom folkpartiet.
Jag tycker, herr talman, att det
egentligen ligger litet under kammarens
nivå att sysselsätta sig med försök av
den arten. Det må ursäktas mig om jag
nu tycker, alt jag en gång för alla måste
visa upp vad det är, som herr Hjalmarson
försöker göra, och belysa hela ovederhäftigheten
och grundlösheten i hans
konstruktioner. Han talade om de fem
stadierna i folkpartiets åsiktsutveekling.

Konjunkturskatt.

Det första stadiet var det, att folkpartiet
i sin motion talade om att medel
av konjunkturvinstskatten skulle kunna
användas för att hålla nere priserna
på exempelvis livsmedel. Detta var,
inom parentes sagt, samma ståndpunkt
som TCO intagit. Jag tror nu att även
herr Hjalmarson är med på en viss
subventionering, så det kan väl inte
vara något fel på ståndpunkten i och
för sig. Men, säger herr Hjalmarson,
det var först under det andra stadiet,
vid utskottsbehandlingen ett par veckor
senare, som folkpartiet kom underfund
med att pengarna skulle användas till
skattelättnader och inte bara till subventioner.
Jag vill då påpeka att både
högern och de andra partierna är med
om subventionerna. Om staten får en
extraordinär inkomst, som till större
eller mindre del kan finansiera dessa
subventioner, då har man mera pengar
kvar i statskassan för skattesänkning.
Det är därför fullkomligt felaktigt när
herr Hjalmarson säger, att det var en
ny ståndpunkt att folkpartiet nu ville
använda pengarna både till subventioneringar
och skattelättnader. Ett barn
förstår, och denna kammares ledamöter
förstår mer än väl, att denna hans konstruktion
är avsiktligt vilseledande. Någon
motsättning mellan dessa båda —•
enligt herr Hjalmarsons mening helt
olika — ståndpunkter finns uppenbarligen
inte.

Sedan kommer vi till »det tredje stadiet».
Herr Hjalmarson säger, att först
under det tredje stadiet övergick folkpartiet
till att vilja ha beskattningen
retroaktiv. Jag har redan från början
betonat, att vårt förslag i detta fall var
ett alternativ till ett regeringsförslag för
år 1952. Därmed har jag således skjutit
sönder det påståendet, att detta var
någon ny åsikt.

Kanske har herr Hjalmarson bättre
lur med sitt påstående om vårt fjärde
utvecklingsstadium? Enligt herr Hjalmarson
hävdade folkpartiet sedan, att
det ur samhällsekonomisk synpunkt inte

118

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

var så viktigt, om pengarna på konkonjunkturvinstbeskattningen
inflöt förr
eller senare. Huvudsaken var att pengarna
reserverades av företagen under
ett visst år, det år då de eventuellt
skulle användas för skattelättnader eller
subventioner. Herr Hjalmarson försöker
suggerera folk att tro, att detta innebär
en åsiktsförändring hos folkpartiet.
Som kammaren förstår kan det
inte spela någon avgörande roll när
pengarna kommer in, huvudsaken är
att de reserveras. Detta är ett samhällsekonomiskt
faktum. Man kan säga att
jag har fel, men jag påstår att det är
ett samhällsekonomiskt faktum. Om jag
inte tidigare undervisat högern i samhällsekonomiens
ABC och sedan en
sådan redovisning framstår som motiverad
på ett senare stadium, då innebär
ju inte detta någon åsiktsförändring
hos folkpartiet! Alla här i kammaren
förstår -— alla utom möjligen herr
Hjalmarson — hur avsiktligt krystat det
är när han säger, att detta är en ny
åsikt, det fjärde stadiet. Detta nationalekonomiska
faktum var väl lika riktigt
i november och december som tidigare.
Det som man inte kunde förutsäga var,
att det behövde framhållas för att högern
skulle förstå det. Om vi nu inte
kunnat gissa oss till vad vi hade behövt
förklara för högerpartiet, kan vi väl
ändå ta denna beskyllning med lugn.

Det femte stadiet i vår åsiktsförändring
skulle enligt herr Hjalmarson innebära,
att vi nu blivit mera osäkra i
fråga om konjunkturens varaktighet och
utveckling. Skulle det inte bli några
stora konjunkturvinster, då blir det
inte heller någon konjunkturvinstskatt.
Jag vill bara påpeka för kammaren att
detta resonemang, som herr Hjalmarson
påstår vara folkpartiets femte ståndpunkt,
redan finns i det första dokumentet,
nämligen i vår motion i november.
Så var det med den åsiktsförändringen,
herr Hjalmarson.

Kan jag få ett svar från herr Hjalmarson
om han fortfarande håller fast vid

detta om våra åsiktsförändringar? Vi
har redan från början reserverat oss
och gjort det tillägget, att om konjunkturerna
blir sämre och det blir mindre
konjunkturvinster, då blir det också
mindre behov av en extra beskattning.
Levnadskostnaderna går då sannolikt
ned, och även en del importvaror kommer
att falla i pris. Detta är just vad
som inträffat på exempelvis textilområdet.
Med detta har jag inte avsett att
förneka, att ingen kan skåda in i framtiden.
Jag har redan förut berört frågan
om konjunkturbedömningens ovisshet.

Herr talman! Jag anser mig nu ha påvisat,
hur herr Hjalmarsons försök att
bevisa våra fem olika åsiktsförändringar
alltigenom misslyckats och att
det inte finns några motsättningar mellan
folkpartiets principiella inställning
vid olika tidpunkter. Som politisk argumentationsmetod
är dock onekligen
herr Hjalmarsons resonemang — det
måste jag säga — ett försök att draga
ned kammarens debatter på en nivå,
som jag inte trodde att herr Hjalmarson
höll sig på ens när han talade vid
de politiska mötena ute i landet. Jag
förstår nu att vad han sade inte var
något annat än det han repeterat vid
många politiska möten ute i landet.
Jag skulle nu vilja ge herr Hjalmarson
ett råd, då han gav mig ett för en stund
sedan! Sluta upp med dessa metoder,
i varje fall här i kammaren där de kan
kontrolleras!

Herr Hjalmarson svarade inte när jag
påvisade högerns uppenbara åsiktsförändringar.
Han sade, att detta skall vi
ta upp till debatt när dessa saker kommer
till behandling. Här har vi alltså
på kammarens bord i dag en reservation
från högerns betrodda ledamöter i
bevillningsutskottet. Där finns det ett
uttalande om bolagsbeskattningen. När
detta nu bringas till debatt säger herr
•Hjalmarson, att man inte nu vill diskutera
det.

Herr Hjalmarson hade vidare ett ytt -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

119

rande här i kammaren i december, som
högerpartiet ansåg vara så viktigt, att
det skickades ut i en elegant småskrift
på glättat, fint papper i stor upplaga.
Där står det: »Överenskommelse om indragning
av cirka en miljard kronor
från skogsindustrierna godkännes.» Jag
minns väl hur herr Hjalmarson med
patos framhöll detta, och det gick även
ut i radio. Här ser ni, menade han, ett bevis
på att högern är med på indragning
av en miljard kronor. Hur futtig var
då icke folkpartiets ståndpunkt, som
herr Hjalmarson reducerade till 25 öre
i veckan? Nu får vi emellertid höra ett
uttalande av herr Hjalmarson, där han
principiellt tar avstånd från den ena
metoden efter den andra, även uppräknandet
av konjunkturvinstutjämningsavgifterna.
Om inte detta är en åsiktsförändring,
då vet jag inte var vi skall
finna en sådan.

Den här tryckta högerskriften har en
serie illustrationer med en fäktare, som
gör allehanda utfall. Jag konstaterar att
han ser mycket ledsen ut, men han liknar
i alla fall herr Hjalmarson. (Finansministern:
»Är han svart eller vit?»)
Jag tycker att han är förfärligt svart!

Jag har påvisat, att högern gått i allehanda
kringelkrokar när det gällt
subventionspolitiken. Herr Hjalmarson
svarade att det har redan bemötts. Tydligen
har han måst gå ut och fundera
över vad han skulle bemöta det med.
Men, herr Hjalmarson, det går inte att
bemöta det. Det står i högerns motion,
som avlämnades i november, en varning
mot subventionspolitiken. Det
gav upphov till kommentarer på en hel
del håll i högerpressen. Någon vecka
senare hade högern svängt om — jag
minns ännu hur förvånad jag blev, när
jag kom hem från utlandet och fann
det. Jag gjorde kanske ett misstag, när
jag i november i fjol rätt mycket var
i utlandet. Högern kunde nu godkänna
subventionerna men blott i den och
den utsträckningen, sade högerledaren
i ett föredrag. Den som läser högerns

Konjunkturskatt.

varning mot subventionerna — jag
skall gärna komma tillbaka och läsa
upp det — och jämför med herr Hjalmarsons
TT-refcrat, kan inte komma
till annan slutsats än att det skett en
radikal åsiktsförändring på en vecka.
Högern är sålunda t. o. m. mycket
snabbare i vändningarna än vad man
på högerhål! falskeligen påstått om
folkpartiet.

Herr Hjalmarson fällde i dag många
hårda ord. Han kan inte förstå, att
folkpartiets ståndpunkt kan vara annat
än renodlad partitaktisk spekulation.
Det är ett ganska intressant yttrande.
Det förhåller sig helt enkelt så, att vi
inom folkpartiets riksdagsgrupp funnit,
att det vore rättvist, att eftersom
skatterna är för höga och det finns
större skattekraft på visst håll, så borde
en extra börda läggas där, vilket
motiverades av vinstutvecklingen på
den inhemska marknaden. Högern intar
den ståndpunkten, att den i tämligen
generella ordalag avvisar tanken
på att särbeskatta sådana vinster. Man
talar om att om det finns vinstchanser,
så finns det också förlustrisker etc.
Högern tycks, att döma av reservationen,
t. o. m. i princip vilja avskaffa
den vanliga bolagsbeskattningen, sådan
den nu föreligger. Jag vet inte om man
vil! utbyta den mot någonting annat
eller vad man vill göra.

Jag tror att denna högerns oförmåga
att förstå en ståndpunkt, som är rätt
självklar för de andra demokratiska
partierna — hur olika de än kan se på
många ekonomiska problem i övrigt —•
har intresse endast ur en synpunkt,
men ur den synpunkten ett ganska
stort intresse, nämligen som belysning
av högerns psykologi. Jag skall inte
här, herr talman, ge mig in på att bemöta
herr Hjalmarsons många hårda
ord. Jag tror inte man kommer någonstans
mot politiska motståndare med
det vapnet, men jag frågar mig alltid,
vad som ligger bakom, när en motståndare
finner det nödvändigt alt anviin -

120

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

da så många kraftord. Jag har funnit
att det inte sällan sker för att försöka
skyla över vad soin kanske är en viss
inre osäkerhet hos vederbörande själv.
Åtminstone hoppas jag, att detta är fallet
med högern, ty skulle vi döma den
svenska högern efter dess uppträdande
i kammaren i dag i denna fråga, så
tror jag, att vi skulle komma till en
ganska tråkig slutsats.

Aldrig har väl, såvitt jag kan komma
ihåg, herr Hjalmarson talat med sådan
glöd som i dag. Nu gäller det att
se till att det inte blir någon särskild
konjunkturbeskattning! För högern är
det alltså den stora saken i svensk politik
är 1952 att finna en möjlighet att
sätta ett lås för samhällets åtgärder att
i nuvarande konjunkturläge begära en
extra uppoffring på vissa håll, där
bärkraften onekligen är mycket stor.
Det är efter högerpartiets bedömning
en av de stora sakerna inom landets
politik, den fråga, där man startar den
stora striden i kammaren. Denna belysning
av högerns inställning är tyvärr,
herr talman, en ganska skrämmande
bild av ett politiskt parti i det
demokratiska Sverige år 1952.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr KÄRRLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin frågade mig om
det inte finns några gränser för de ovederhäftigheter
som man kunde tillåta sig
att säga från denna plats. Eftersom herr
Ohlin står här mycket oftare än jag
och väl även står här mycket längre,
tycker jag, att herr Ohlin har betydligt
större möjligheter att besvara den frågan
själv. Jag har inte därmed på något
sätt velat ge mig in på en bedömning
av herr Ohlins egna prestationer
i det hänseendet. Jag vill emellertid,
då det gäller mitt påstående, att herr
Ohlin vid den tidpunkten i höstas bara

hade upptäckt skogsvinsterna, citera ur
hans eget anförande den 30 oktober
1951. Där säger herr Ohlin: »Den industri,
som av skogen som råvara
framställer trävaror, massa och papper,
erlägger och torde nästa år erlägga
exportavgifter, som delvis gå till
vissa fonder, medan resten blir ett
cirka tioårigt ränteiöst lån till staten.
Årets exportavgifter äro betydande,
och de för cellulosa under 1952 avtalade
avgifterna ta mer än en tredjedel
av det nuvarande priset i anspråk.
Efter de senaste prisstegringarna på
virke har differensen mellan produktionskostnaden
och priset på massan reducerats
så mycket, att största delen av
fabrikernas överskjutande konjunkturvinst
åtgår för betalning av exportavgiften.
Om de höga priserna bestå,
väntas denna avgift 1952 för enbart
massan uppgå till 800 å 900 miljoner
kronor. Genom dessa avgifter och
prisstegringen på råvaran synes nästa
år den allra största delen av den återstående
konjunkturvinsten komma att
tillfalla skogsägarna.» Litet längre ned
säger herr Ohlin: »Att konjunktur vinsten

hos alla skogsägare kommer att
uppgå till sammanlagt många hundra
miljoner kronor, kanske ett tusental
miljoner kronor, är klart, alltjämt under
den ovissa förutsättningen att priserna
stanna kvar på nuvarande höga
nivå de närmaste tolv månaderna...»
Ännu ett litet stycke längre fram, där
herr Ohlin dragit konsekvenserna av
detta uttalande, säger herr Ohlin: »Man
kan ställa samman denna av prisstegringen
framkallade, oerhörda konjunkturvinst
med den belastning för stora
konsumentgrupper, som prisstegringen
medfört.» Ja, herr Ohlin, det är mitt
lilla bidrag till svar på herr Ohlins påstående
om ovederhäftigheten. Jag
överlämnar till kammaren att bedöma,
vem som brustit i vederhäftighet.

Herr VIGELSBO (kort genmäle): Herr
talman! Allt eftersom debatten pågår,

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

121

kommer man alltmer till den uppfattningen,
att Bertrand Russell har rätt. Sedan
är man också förvånad över med
vilken anspråkslöshet herr Ohlin försöker
behandla den motion, som folkpartiet
avlämnade i steriliseringsfrågan i höstas.
Han sade att den var så oskyldig, att
den bara var ett alternativ till propositionen.
Med anledning därav vill jag
fråga: Vilka motioner, som väcks i
samband med en proposition, är det
som inte är alternativ till propositionen?
Ifrågavarande motion upptar
emellertid två olika alternativ. Dels har
man ett förslag om konjunkturbeskattning,
dels har man också tagit upp regeringens
förslag om sterilisering. .lag
kan inte betrakta denna folkpartiets
motion annat än som en vanlig motion.

Sedan säges det också, att regeringen
och industrien hade träffat överenskommelse
om prisutjämningsavgifterna
så sent som oktober 1951, och följaktligen
kunde det inte vara riktigt att
nu taga ut konjunkturskatt retroaktivt.
Jag vill emellertid framhålla, att den
överenskommelsen har träffats före den
30 november 1951, då folkpartiet avlämnade
sin motion, där man föreslog
konjunkturskatt för 1951. Denna överenskommelse
var alltså ingenting nytt,
utan den var sålunda träffad redan då.

Vidare talar man om gängse praxis
i skattepolitik, och man talar om vad
som är rätt och riktigt. Jag kan emellertid
inte förstå, att vad som var rätt
och riktigt 1951 skall vara rättsvidrigt
1952. Jag kan inte förstå, att rättsförhållandena
har förändrats så väsentligt
under den tiden.

Sedan säger herr Ohlin till herr Hjalmarson,
att herr Hjalmarson inte skall
försöka bestrida en sak, som han har
gjort, därför att det står i högerns motion
i frågan. Jag vill emellertid säga
herr Hjalmarson, att om han saknar
möjlighet att klara sådana saker, tror
jag, att han med framgång skulle kunna
göra det, om han går till herr Ohlin
och får undervisning.

Konjunkturskatt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skyndar mig att göra några repliker till
herr Ohlin. Nästa talare är nämligen
herr Hjalmarson. Då kan ju lämpligen
diskussionen om högerns och folkpartiets
olika ståndpunktsändringar och i
fråga om svart-vita programtryck fortsätta
ostörd.

Herr Ohlin är en mästare att försöka
intolka i andra människors yttranden
någonting som aldrig funnits där. Han
är på något sätt en skolastiker. Han påstår,
att jag skulle ha sagt, att en konjunkturskatt,
som skall medföra en
konjunkturdämpning, alltid måste i
princip vara retroaktiv. Inte har jag
sagt det. Jag har sagt att, eftersom i en
sådan här högkonjunktur som vi nu
upplever toppvinsterna kommer mycket
oförmodat, blir en konjunkturskatt
inte riktigt effektiv, om man inte vågar
låta den bli retroaktiv. Jag har därmed
inte sagt att detta är en princip.

Vidare säger herr Ohlin, att jag skulle
ha sagt, att en konjunkturskatt bara
kan vara ettårig, tv om den göres längre
än ettårig, kan företagen vidta åtgärder
för att minska sina vinster.
Visst kan de göra det, men om man behöver
låta en konjunkturskatt vara mer
än ettårig, får man ta med i beräkningen
den nackdel en konjunkturskatt alltid
har därutinnan, att företagen ha
möjlighet att genom olika åtgärder minska
sina vinster. Därmed har jag inte
sagt att man inte kan göra en koniunkturskatt
tvåårig, om man det vill. Jag
har alltså inte fällt sådana påståenden,
som herr Ohlin viil lägga i min mun.

Herr Ohlin har naturligtvis rätt i att
2n begränsning i företagens avskrivningsrätt
verkar på annat sätt än en
konjunkturskatt. Det bär jag aldrig bestritt.
Vad jag menar är bara, att som
konjunkturen nu synes utveckla sig,
blir en begränsning av avskrivningarna
ett lämpligare medel att bromsa företagens
expansion än en konjunkturskatt,
därför att en konjunkturskatt kan bara

122

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

läggas på de mycket stora toppvinsterna,
och om det inte finns några sådana,
så blir åtgärden fullständigt meningslös.

Vidare har jag blivit underrättad om
att vinsterna inte ligger samlade i ett
kassaskåp när bokslutet kommit till
stånd.

Ja, tänk så märkvärdigt att jag skulle
behöva undervisas om det! Nog vet jag
att ett företags medel alltid är mer eller
mindre i arbete i företaget och finns i
företagets rörelse. Så är det alltid, och
så hade det säkert också varit, om företagen
ett år i förväg vetat att det skulle
bli en konjunkturskatt. Det är klart att
när konjunkturskatten kommer så här i
efterskott, kan det bli större svårigheter
för företagen att lösgöra medel än om
de varit inställda på det, men det finns
inte så stora svårigheter för dem som
herr Ohlin vill göra gällande.

Jag skall inte gå in på den fråga, som
någon i förmiddags drog upp, nämligen
att jag skulle givit räntefria lån åt vissa
företag i form av räntegottgörelse. Den
som kan saken vet att det var en gottgörelse,
men vi skall inte bry oss om
att ha en lektion i saken. Har inte utskottets
ledamöter hunnit lära sig detta
nu, är det meningslöst att försöka lära
dem det långt efteråt.

Herr Ohlin förklarade att statsministern
blev förvånad, när herr Ohlin den
30 oktober förde på tal den stora konjunkturvinststegringen.
Där har vi just
ett sådant försök som herr Ohlin gör
gång på gång att i sina yttranden lägga
in något annat än vad som förekommit,
därför att det inte längre är opportunt
att hålla sig till fakta. Nu har herr Kärrlander
helt nyligen visat, vad det var
herr Ohlin talade om den 30 oktober,
och därpå är riksdagens protokoll ett
ojävigt bevis. Vad herr Ohlin talade
om var skogsvinsterna, och det som
förvånade oss i regeringen var just att
herr Ohlin den gången isolerade skogsvinsterna
från konjunkturvinsterna i
övrigt. Vi var konfunderade varthän
herr Ohlin egentligen ville komma, men

det dröjde inte längre än till den 13
november förrän herr Ohlin tog en annan
kurs i den här saken. Vi var alltså
inte fundersamma därför att herr Ohlin
fört konjunkturvinsterna på tal,
utan det var att han uteslutande höll
sig till de konjunkturvinster som de
ökade priserna på virke och skog innebar,
som gjorde oss fundersamma.

Sedan vill jag bara säga en sak till.
Om herr Ohlin och alla hans partivänner
så enstämmigt här påstår att de
aldrig har menat någonting annat än
att konjunkturskatten skulle gälla 1952
års vinster, då får vi ju godtaga detta,
och samtidigt får vi säga: Konjunkturutvecklingen
har onekligen i så fall spelat
folkpartiet ett glänsande spratt! Ty
vad har det på det sättet blivit av hela
denna stort upplagda kampanj mot konjunkturvinsterna,
som folkpartiet yvs
över? Vad har det blivit? Partiet står
här i ett mellanläge, som inte ger någonting.
Jag vet inte om herr Ohlin
någon gång hört, vad som händer när
man tar ut ett ventilgummi ur en cykelslang.
Jo, herr Ohlin, det blir ett väsande,
ett kort väsande, och det är vad
som har blivit av folkpartiets konjunkturvinstpolitik.

Herr TALMANNEN: Innan jag överlämnar
ordet till herr Hjalmarson, som
begärt förlängd repliktid, skulle jag
med hänsyn till den långa föredragningslistan
vilja fråga kammaren, om
kammaren önskar taga middagsrast vid
ordinarie tid och sedan fortsätta kl.
148 i kväll. Då slipper vi arbetsplenum i
morgon.

Detta förslag bifölls.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr Ohlin framkastade
tanken att han för högerns räkning skulle
hålla ett tal till löntagarna. Det var
nog en tanke som var alldeles för älskvärd
för att vi skulle kunna reflektera
på den. Jag är rädd för att det skulle

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

123

göra bilden av folkpartiet ännu mycket
mera förvirrande än vad den redan är.

När det gäller löntagarna är det inte
så svårt, herr Ohlin, att redovisa för
vår inställning. Vi skulle säga som herr
Sköld gjorde 1949, att vi i vårt land redan
har ett skattetryck, som alltid träffar
topparna även utan någon särskild
extrabeskattning. Vi skulle hänvisa till
kreditåtstramningen och investeringsavgifterna,
och vi skulle slutligen stryka
under att en ekonomisk politik, som
går ut på att vinsterna skall användas
för att konsolidera företagen, är i eminent
mening trygghetsskapande för
personalen.

Herr Ohlin framhöll att högern varit
med om viss statlig priskontroll. Det är
riktigt, men frågan är inte så aktuell
just i dag, när vi något senare på föredragningslistan
har att ta ställning till
ett yrkande från vårt håll om en fullständig
avveckling av priskontrollen.
Och för folkpartiet är det ju en skatt
på 1952 års konjunkturvinster vi diskuterar,
inte en retroaktiv skatt!

Herr talman! Motivförskjutningarna
inom folkpartiet är väl så uppenbara
för alla i denna kammare, att jag tror
det är ganska onödigt att närmare belysa
dem. För att åskådliggöra motsättningarna
i argumentationen ber jag att
endast få påpeka följande. Samtidigt
som folkpartiet uppenbarligen menar,
att vi bör lägga en verklig vikt vid konjunkturskatten
som ett medel att underlätta
en allmän skattesänkning, samtidigt
konstaterar folkpartiet att man inte
har en aning om huruvida det blir någon
konjunkturvinst 1952, som kräver
beskattning. Med andra ord, folkpartiet
menar att vi, då vi har att bedöma utrymmet
för en skattesänkning, skall ta
hänsyn till vad som kan inflyta från en
inkomstkälla, om vars storlek man inte
vet något alls. Det må, herr talman,
ursäktas om vi inom högerpartiet inte
har mycket till övers för en finanspolitik
av detta luftiga slag.

Det finns, herr talman, en liberalism,

Konjunkturskatt.

som är klar och konsekvent — modifierad
av sociala hänsyn — en ekonomisk
liberalism, för vilken jag själv hyser
starka sympatier. Det är något annat
än den hit-och-dit-liberalism, som folkpartiet
företrätt i konjunkturskattedebatten.

Låt oss antaga, eftersom vi var inne
på det, herr Ohlin, att engelsmännen
just nu kunde arbeta utifrån samma
ekonomiska förutsättningar som vi i
Sverige, att de inte stod inför tvånget
att börja genomföra ett av de väldigaste
rustningsprogrammen i sin historia. Jag
för min del är övertygad om attChurchill
aldrig i det läget skulle reflektera på en
konjunkturskatt, men det finns ju i
England ett liberalt parti, som är lika
nyanserat som det svenska folkpartiet
och som kanske kunde komma på den
idén att föreslå en konjunkturskatt eller
en omfattande tvångsindragning av
medborgarnas inkomster till det allmänna
i förening med straffränta på
sparande. Hur skulle man inom den
engelska högerns ledning reagera inför
ett sådant förslag? Herr talman! Av
rent psykologiska skäl är jag övertygad
om att om ett sådant förslag i angivet
läge presenterades i England, skulle bestämt
Ghurchill ta sig för pannan, ta
cigarren ur munnen och med den engelske
författaren Ghesterton utropa:
Länge leve liberalismen men gud bevare
mig för liberalerna!

Jag har också, herr talman, ett litet
ord att säga till herr Sköld. Det är inte
alls, herr Sköld, fråga om att det här
skal! bli någon tvåpartidebatt mellan
högern och folkpartiet, även om socialdemokraterna
och bondeförbundet
tycker att det skulle lämpa sig. Det som
är det väsentliga i dagens läge, herr
talman, är att den ståndpunkt som majoriteten
intar, är en ståndpunkt som
står i klar strid mot vedertagna rättsgrundsatser.

Herr Sköld var inte alls intresserad
av att bli erinrad om sitt uttalande
1949. Herr Sköld sade: Vem kunde

124

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

förutse att så stora vinster skulle uppkomma?
Men, herr Sköld, det uttalande
som herr Sköld då gjorde tog just
sikte på situationen, om sådana vinster
skulle göras. Just med tanke på möjligheten
härav var det som finansministern
på ett så övertygande sätt klargjorde,
hur irrationellt det vore att genom
eu särbeskattning angripa de s. k.
topparna. Just de skulle nämligen bli
beskattade i alla fall. Vad som skett
är alltså att den välmotiverade ståndpunkt,
som herr Sköld då intog, håller
vi fortvarande fast vid, medan herr
Sköld har sprungit ifrån den.

Herr talman! Jag är så rädd att det
skulle vara att sänka debattens nivå
-—■ särskilt efter herr Ohlins admonition
—- men vågar likväl tillägga att när
jag hörde herr Skölds replik till mig
undrade jag, om det inte ändå varit
mycket bättre om herr Sköld svarat
som bondgubben, när han vid husförhöret
tillfrågades: Nå vad säger nu Gud
om alla dessa bud? Ja, svarade gubben,
vad skall han egentligen säga, han har
ju själv skrivit dem.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag konstaterar att herr Hjalmarson
tydligen, när han sist talade,
inte visste vad han skulle säga om vad
jag framfört här. Mitt bemötande och
söndersmulande av herr Hjalmarsons
förmenta fem stadier står alltså alldeles
obemött från hans sida. Det är ju alltid
en behållning av debatten.

Sedan skall jag bara säga till herr
Kärrlander, när han påstod att jag bara
hade upptäckt skogsägarnas inkomster
den 30 oktober. Vi diskuterade då hela
tiden fördelningen av inkomsterna bl.
a. mellan skogsägarna och de andra
inom skogsnäringarna, nämligen tillverkarna.
Jag hade bl. a. följande passus,
som jag skall läsa upp: »Vilka folkgrupper
ha då fått fördel av nationalinkomstens
betydande stegring de senaste
åren? Jo, de som dra nytta av den
väldiga prisstegringen, framför allt på

skogsprodukter men även på malm och
vissa metaller, tillhöra främst skogsnäringarna»
etc. Alltså, jag pekade på
skogsnäringarna i sin helhet, men
nämnde också malm och metaller. Då
är det väl ändå ett fåfängt försök att
göra gällande att jag bara upptäckt
skogsägarna.

Finansministern säger att det som
gjorde regeringen perplex den 30 oktober
var att jag bara talade om skogsägarna.
Det är för det första, som jag
påvisade, alldeles oriktigt. För det andra
ber jag kammaren observera att finansministern
själv motiverat sin omläggning,
när det gällde att sätta i gång
utredning om konjunkturvinstbeskattningen,
med att virkespriserna stigit
mer än man hade väntat, alltså att just
skogsägarna fick en större inkomst än
man hade väntat. Det var det nya under
november. Och nu säger herr Sköld: Felet
med herr Ohlin den 30 oktober var
att han talade om det som vi först
upptäckte i mitten av november. Men,
herr Sköld, jag talade inte bara om detta!
Jag talade som sagt även om de
andra sakerna. Sedan vill jag peka på
att av statsministerns yttrande i samma
debatt framgår fullständigt klart
hela grundlösheten i finansministerns
påstående, att regeringen tolkat mig på
det sättet.

Jag skall läsa upp en passus ur statsministerns
anförande. Den lyder: »Herr
Ohlin har emellertid rätt i att det finns
en fråga kvar: Har inte en förändring
av förmögenhetsförhållandena i samhället
inträffat trots att konjunkturvinsten
kan redovisas på detta sätt? År det
inte så att vissa stora bolag ha blivit
rika, och är det inte så att andra människor
ha fått betala den rikedomen
genom en sänkt standard?»

Ingen kan tolka detta statsministerns
yttrande så, att han menade att jag
blott talat om och tänkt på skogsägarna.
Nej, herr finansminister, det försöket
lyckades absolut inte!

Vad sedan beträffar finansministerns

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

125

replik i övrigt och det han sade om
retroaktiv konjunkturvinstskatt, så har
jag inte sagt att finansministern direkt
uttalat, att skatten i princip borde vara
retroaktiv och bara gälla ett år. Men
jag har sagt, att detta blir väl konsekvensen
av finansministerns ståndpunkt,
om han säger att skatten icke
lämpar sig som konjunkturbekämpande
medel i annat fall än då den är retroaktiv.
Då finansministern genom huvuaskakning
betygar, att han icke tänker
sig skatten använd för andra ändamål,
så måste man väl dra den slutsatsen
att han vill ha den retroaktiv. Hur
finansministern där skall kunna förklara
konsekvensen annars, • kan jag
inte förstå.

Herr talman! Det kunde vara mycket
att tillägga här, men jag anser mig ha
tagit kammarens tid i anspråk alldeles
tillräckligt i polemiken mot herr Hjalmarson,
så jag skall inte orda vidare
om detta. Jag vill bara konstatera, att
det finns ett psykologiskt och sakligt
samband mellan de olika skattepolitiska
åtgärderna. Detta bär de stora löntagarorganisationerna
uttalat. Om detta
samband kvantitativt blir något mindre
än det möjligen föreföll i höstas, så
finns det i alla fall kvar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Endast
en kort replik. Jag skall inte fortsätta
att tvista om vad herr Ohlin sade den
30 oktober i fjol. Det är alldeles onödigt,
ty det kan ju kammarens ledamöter
själva lätt konstatera. Jag vill emellertid
säga, att hela intrycket av herr
Ohlins ifrågavarande anförande var, att
skogsvinsterna har stigit och att de
påkallar uppmärksamhet från regeringens
sida. Det var från herr Ohlins sida
inte alls något tal om att påkalla uppmärksamhet
beträffande andra konjunkturvinster.
Den passus ur statsministerns
anförande, som herr Ohlin alldeles
nyss läste upp, var ett försök av
statsministern att vidga betraktelsesät -

Konjunkturskatt.

tet utöver skogsvinsterna till vad som
låg därutöver. Herr Ohlins replik blev
då, att statsministern alldeles glömde
de enskilda skogsägarna. Och en annan
gång sade herr Ohlin i en replik till inrikesministern:
»Herr inrikesministern
glömde bort de enskilda skogsägarna.»

Det är alldeles meningslöst, herr Ohlin,
att försöka komma ifrån att anförandet
vid ifrågavarande tillfälle bara
hale ett enda syfte, nämligen att fästa
uppmärksamheten på de enskilda
skogsägarnas ökade förtjänster. Varför
herr Ohlin gjorde detta, kan jag inte
förklara. Det kommer väl att för alltid
tillhöra politikens mysterier. Många
människor i detta land har funderat
mycket över vad det var, som fick herr
Ohlin på fotterna den gången. Ingen
har kunnat förklara det, och ingen kommer
sannolikt heller att någonsin kunna
förklara det.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag bara fortsätta där finansministern
slutade. Jag har förut
hänvisat till kammarens protokoll och
påvisat att den gjorda karakteristiken
är alldeles felaktig. Finansministern
gjorde här i kritisk ton gällande, att
jag fäste uppmärksamheten på skogsvinsterna
i mitt anförande i höstas. Men
finansministern har tidigare byggt hela
försvaret för regeringens tidsschema —
och sena tidsschema — när det gällt att
sätta i gång utredning om konjunkturvinstskatten,
på en enda sak: att regeringen
under november månad, veckorna
efter debatten i slutet på oktober,
upptäckte att skogsvinsterna blev
större än man räknat med, och att man
därför måste handla.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Ja, vi
upptäckte att konjunkturvinsterna inte
kunde topphuggas allenast genom prisutjämningsavgifter,
utan att man måste
tillgripa en annan metod.

126 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrädet HEDLUND: Herr talman! I en
replik till mig i oktober i fjol i samband
med remissen av vissa förslag
beskrev herr Ohlin själv sin insats på
det område vi nu diskuterar. Han sade,
att han hade satt strålkastaren på de
stora konjunkturvinsterna i skogen. Det
är alltså herr Ohlins egen uttolkning
av vad han själv sagt. Den belysning
han åstadkom fann vi emellertid tämligen
ensidig. Vid sidan av strålkastarljuset
fanns det nämligen också betydande
vinster, beträffande vilka man
med ungefär lika stort fog skulle ha
kunnat fordra, att en del av dem finge
dragas in skattevägen.

Vi var från vårt håll ingalunda kallsinniga
mot tanken på att i rådande
överkonjunktur tillföra det allmänna en
del av övervinsterna, men vi sade ifrån,
att detta i så fall skulle ske genom en
generell beskattning.

Jag skulle kunna tänka mig, att herr
Ohlins ensidiga inriktande av strålkastaren
just på skogsvinsterna kan ha
haft konsekvenser med sig för den
svenska skogsnäringen över huvud taget.
Det har nämligen förefunnits en
ganska stark opinion från köparna
utomlands mot de relativt höga priser
som uttagits på de färdiga varorna.
När man då — som jag föreställer mig
— utomlands har uppmärksammat det
ståhej kring priserna på skogsprodukter,
som förts från folkpartihåll, så
kan detta ha medverkat till att man
velat få till stånd en sänkning av prisnivån
på massa och trävaror.

Herr Ohlin har spekulerat mycket
över huruvida ipan inte från statsmakternas
sida genom talet om exportavgifter
kan ha bidragit till den sänkning,
som jag nyss talade om. Jag är
djärv nog att ifrågasätta, om inte ståndskallet
på skogspriserna i höstas i stället
kan ha haft en effekt i den riktningen.

Nå, strålkastaren fortsatte att spela
uteslutande på skogssektorn. Orkestern

spelade också. Men efter hand började
djungeltrummornas dån att bli allt dovare
och dovare. Man kunde snart konstatera,
att eftertankens kranka blekhet
hade inträtt. Det första fullt säkra tecknet
i den riktningen var den motion
från folkpartiet, som jag skulle vilja
kalla för kameleonten — alltså den alternativa
motion, i vilken man gick
på både sterilisering och krigskonjunkturskatt.
Det kan ju ha sina fördelar
med en sådan kameleontmotion ibland.
Om man i folkpartiet vill inta den
ståndpunkten, att det är folkpartisterna
som är initiativtagare till vinstkonjunkturskatten
så kan man peka på den ena
linjen i kameleontmotionen, och vill
man säga att den konjunkturskatt som
nu beslutas, den har vi inget ansvar för,
den svär vi oss fria ifrån, tv vi har gått
emot den — vilket framgår av den andra
linjen i motionen — ja, då är det
bra att ha ett sådant dokument som
denna motion!

Att folkpartiet inte alldeles underlåter
att använda sig av den taktiken har
jag fått klart för mig, när jag i dag har
läst en tidningsannons, som överlämnats
till mig. Det är en annons från
folkpartiet, i vilken man uppställt frågor,
som skall besvaras av läsaren; frågor
om huruvida man tycker om eller
ogillar folkpartiets inställning. En av
dessa frågor lyder så här: »Folkpartiet
har föreslagit en sådan tillfällig beskattning
av betydande övervinster för att
skapa större möjligheter att hejda en
eljest ofrånkomlig höjning av levnadskostnaderna,
som förorsakas antingen
av den svaga skörden eller av själva
krigskonjunkturen» — här berömmer
sig alltså folkpartiet av att ha tagit
initiativet — »anser Ni detta riktigt?» Sedan

kommer nästa fråga, i vilken
man svär sig fri från steriliseringen,
som man ju dock gått in för kanske
mera allvarligt än när det gällt vinstkonjunkturskatten.
Jag gör det påståendet
därför, att det villkor man ställ -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

127

de för att stryka ett streck över steriliseringen
och i stället gå över på vinstkonjunkturskatten
var, att regeringen
skulle lägga fram förslag redan inom
mycket kort tid. Nog förefaller det verklighetsfrämmande
att räkna med att det
villkoret skulle kunna uppfyllas, och
alltså läser jag ut ur folkpartimotionen,
att man närmast räknade med den
skärpta sterilisering, som folkpartiet
förordat alternativt.

Jag skulle vilja ställa några frågor
beträffande innebörden av nämnda annons.
Visserligen är det bara någonting
som står i en tidning, men det är
inte tidningens eget påfund, utan det
är en annons, undertecknad av folkpartiet.
Det står i densamma, att den
konjunkturskatt folkpartiet vill ha är
avsedd att kompensera bland annat den
svaga skörden, så att inte levnadskostnaderna
skall behöva stiga. Vad är det
för en svag skörd? Är det den som vi
fick i fjol, eller är det en som folkpartiet
tror att vi kommer att få i år?
Vi skall komma ihåg, att enligt folkpartiets
vinstkonjunkturskatteförslag
skall 1952 gå till ända, innan man över
huvud taget kan sätta i gång med någon
taxering till konjunkturskatt. Man
skall alltså först vara inne i år 1953.
Men det är väl ingen som tror, att man
kan få ut någonting av den skatten tidigare
än 1953? Finansministern har
f. ö. gjort undersökningar, som klarlägger
att det inte ens går att ta ut dessa
pengar 1953 utan först 1954.

Herr Ohlin har varit inne på tanken
att försöka locka näringslivet att betala
i förskott. Jag tror dock, att det fordras
större ansträngningar än vad både folkpartiet
och herr Ohlin kan prestera, för
att nå det resultatet. Under inga förhålladen
kan emellertid dessa pengar
komma in under 1952. Hur är det då
möjligt att dessa pengar skall kunna
användas för att motverka den levnadskostnadsstegring,
som följer av den
svaga skörden sommaren och hösten
1951? Jag kan nämligen inte tänka mig

Konjunkturskatt.

att folkpartiet siar om en svag skörd
1952 eller 1953. Det skulle väl närmast
vara en svag skörd som kunde subventioneras
1953 med folkpartiets vinstskattepengar.

Det är fyra—fem frågor uppställda i
nämnda annons, men jag saknar en.
Jag tycker nämligen, att om man verkligen
vill veta något om allmänhetens
inställning, så borde det vara skäl i att
fråga om allmänheten menar, att den
övervinstbeskattning som det här är
fråga om och som skall tas ut för att
motverka levnadskostnadsstegringarna,
skall läggas på 1951 års inkomster, om
vilka vi verkligen vet någonting, eller
om den skall läggas på de inkomster för
1952, om vilka vi vet bra litet, praktiskt
taget ingenting alls. Jag undrar
just vilken ruta, ja- eller nejrutan, man
då skulle ha streckat för.

Därmed är jag inne på frågan om
retroakliviteten. Det har gjorts mycket
väsen av bilaccisen i detta sammanhang.
När den infördes, låg det så till,
att det av praktiska skäl ansågs synnerligen
olämpligt att låta bilarna komma
in i landet och att en månad i efterhand
ta ut bilaccisen av bilhandlare
och bilköpare. Det ville vi inte vara
med om den gången. Nu är emellertid
situationen en annan, och därför anser
jag att man också har rätt och skyldighet
att bedöma frågan på annat sätt.
Det är för övrigt inte första gången vi
får en retroaktiv skatt. Vi har haft
retroaktivitet förut. När vi hade det
gamla uppbördssystemet var det så, att
fastställandet av uttagsprocenten för
den statliga beskattningen innebar ett
retroaktivt bestämmande av storleken
av den skatt, som skulle utgå. Men för
att nu hålla sig till konjunkturskatten
så vill jag erinra om vad som också
står upptaget i propositionen, nämligen
att under det första världskriget
hade vi retroaktiva konjunkturskatter.
År 1914 på hösten beslutade man om
retroaktiv skatt för 1913 års senare del,
ända från augusti 1913. På den tiden

128 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

satt det väl, om jag inte minns alldeles
fel, en högerregering här i landet. År
1940 fick vi också en retroaktiv konjunkturskatt,
nämligen från 1939. Den
gången stod både herr Hjalmarsons och
herr Ohlins partier i ansvar för just
denna retroaktivitet.

Ja, frågan är den: Efter vilka grunder
skall man taga ställning till denna
fråga om retroaktivitet eller inte? Finansministern
har anlagt praktiska synpunkter
på frågan. Ifrån oppositionen
liar man mer varit inne på principer.
Man har gjort principiella erinringar
emot att skatten skall bli retroaktiv.
Men om detta är det avgörande skälet,
då måste jag verkligen begära ett svar
på frågan: Hur kan folkpartiet stå här
i riksdagen och vid slutet av april månad
1952 föreslå en konjunkturskatt på
1952 års inkomster? Den är ju dock i
viss mån retroaktiv. Skall man hålla på
principen i detta sammanhang, då får
man väl ändå lov att säga, att i dag kan
vi inte tänka oss en konjunkturvinstbeskattning
för tidigare inkomster än dem
som faller på år 1953.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag avstår med hänsyn till tiden
från en polemik mot herr Hedlund,
men jag skall ändå be att få läsa upp
två saker. Herr Hedlund säger att folkpartiet
ville naturligtvis helst ha skogsvinststerilisering
och inte konjunkturvinstskatt.
Får jag då läsa upp vad
som står i motiveringen till motionen.
»Hela anordningen med sterilisering av
skogsinkomsterna kan inhiberas, ifall
ett förslag om konjunkturvinstbeskattning
genomföres i år eller början av
nästa år.» Sedan står det i själva klämmen,
att om man inte hinner genomföra
detta nu utan först någon gång
fram på vårkanten, skall riksdagen uttala,
att bestämmelserna om tvångssterilisering
av skogsinkomster skall upphävas
så snart beslut om konjunkturskatt
fattats och att eventuellt inbetalda
belopp skall restitueras samt att veder -

börande utskott i övrigt beaktar vad i
motionen anförts. Här vill vi alltså, att
det som herr Hedlund säger är vår huvudlinje
skall upphävas och ersättas av
det andra alternativet, ifall tiden inte
tillåter att konjunkturskatten kommer
först. Ingen, herr inrikesminister, som
läser detta kan vara i tvivelsmål om att
vårt huvudalternativ var konjunkturvinstskatten
och att vi ville ha de andra
åtgärderna upphävda om de tillfälligt
behövt tillgripas.

Sedan skall jag bara be att till herr
inrikesministerns uppbyggelse få läsa
upp ett uttalande av herr Rubbestad
den 13 december 1951. Kanske herr
Rubbestad har ändrat mening sedan
dess, det får vi se vid voteringen.
»Skulle det emellertid vara så, att regeringen
på ett eller annat sätt vill
framlägga ett förslag, som skall avse
de allra största skogsägarvinsterna i
nuvarande läge, vill jag hoppas, att
detta förslag icke blir retroaktivt. Det
tycker jag vore orimligt, då de pengar,
som äro intjänta under innevarande år,
kanske i allmänhet redan äro disponerade.
Därför kan det icke vara riktigt
att en eventuell skatt skall drabba
retroaktivt.»

Herr KÄRIiLANDER (kort genmäle):
Herr talman! Vi har alldeles nyss diskuterat
här om herr Ohlins inställning
till skogsindustrierna. Eftersom det
kan synas överflödigt att lämna fler
bidrag i det fallet skulle jag kanske ha
avstått från att yttra mig, men jag tycker
nog ändå att jag kan säga några
ord. I en replik till herr statsministern
säger herr Ohlin: »Här har regeringen
flera år veterligen talat om
vinstkonjunkturen och därmed siktat
på den överkonjunktur vi haft. Men
detta allmänna tal om vinstkonjunktur,
herr statsminister, det är icke tillämpligt
på det nya läget: 1951 ha vi fått
en speciell vinstkonjunktur i skogsindustrien.
» Det är ett alldeles bestämt
uttalande om att herr Ohlin var allde -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

129

les speciellt inriktad på skogsindustrien.

Herr JANSSON i Aspeboda (kort genmäle):
Herr talman! För ungefär två
timmar sedan efterlyste jag ett svar på
en fråga jag ställde till folkpartiet. Nu
har inrikesministern upprepat frågan,
men det tycks som om det ändå skulle
vara omöjligt att få något svar på varför
man handlar så, att när man lämnar
in en motion här i kammaren den
18 mars tar man sig ändå friheten att
annonsera till människorna ute i bygderna
i rakt motsatt riktning emot vad
folkpartiet vill och säger i motionen
åtta dagar tidigare. Hur kan folkpartiet
hålla på med en sådan trafik, att
försöka inbilla medborgarna i vårt
land att de skall vara med om att ta ut
en konjunkturskatt, ifall deras uppfattning
överensstämmer med folkpartiets
mening och politik? Jag vore tacksam
om det ännu inte vore för sent att få
efterlysa ett svar på frågan om denna
dubbelpropaganda och denna dubbelmening.
I annat fall måste vi här säga
oss, att man inom folkpartiet skriver
och säger på ett sätt men förmodligen
står färdig att kanske inom någon timme
i handling visa en inställning, som
är rakt stridande mot vad man försöker
inbilla det svenska folket.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman!

Herr Ohlin läste för mig upp en passus
ur eif anförande, som herr Rubbestad
skulle ha hållit. Herr Rubbestad
får svara för sig själv. Anledningen till
alternativet i folkpartimotionen skulle
enligt herr Ohlin vara att man inte
visste om det komme att bli en konjunkturskatt.
.lag undrar om okunnigheten
verkligen var så stor. Det hade
ju dock ifrån regeringens sida, ifrån
både bondeförbundets representanters
sida och socialdemokratiska representanters
sida med statsministern i spetsen.
gjorts deklarationer i detta hänseende,
så där tror jag inte att okun9
— Andni hammarens protokoll 7.952. Nr

Konjunkturskatt.

niglieten har behövt vara så förfärligt
stor, utan alternativet är antagligen
förestavat av andra liäns37n.

Herr RUBBESTAD (kort genmäle):
Herr talman! För en liten stund sedan
citerade herr Ohlin mitt uttalande i
höstas, då jag sade, att jag inte ville
vara med om retroaktiviteten. Jag har
samma mening ännu. Jag har inte blivit
övertygad om att det är riktigt att
tillämpa en skatt retroaktivt. Nu föreligger
här ingen möjlighet för mig att
biträda något av de föreliggande förslagen
vid voteringen, och därför kommer
jag att avstå vid omröstningen.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Eftersom jag tillsammans med några
partikamrater har väckt en motion i
den här frågan skall jag be att få säga
ett par ord.

Det är ett framsteg att regeringen
har framlagt förslaget om en särskild
konjunkturvinstbeskattning. Det är ett
resultat av det starka missnöjet ute i
landet mot de oerhörda extraprofiter,
som särskilt exportkapitalisterna men
även andra industrier tillgodogjort sig
efter devalveringen. Även inom borgerliga
kretsar har denna vinstutveckling
väckt oro och den föranledde
bland annat folkpartiets demagogiska
yrkande om konjunkturvinstskatt, vilket
emellertid numera i folkpartimotionen
reducerats till vad det tydligen
varit avsett att vara, nämligen valfläsk.
Mervinsterna under fjolåret har
uppskattats till över 3 miljarder kronor.
Dessa pengar har i verkligheten
tagits ifrån den stora massan svenska
konsumenter. De höga exportpriserna
har betalats av dessa konsumenter genom
dyrare priser på importvarorna.
Regeringens prispolitik har möjliggjort
för exportörerna att på den inhemska
marknaden ta ut priser i relation till
de oerhört höga priserna på vissa exportvaror.
Det råder sålunda ingen
tvekan om atl dessa 3 miljarder kro74.

130

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

nor, som de svenska exportörerna i
fjol tillskansade sig i extravinster, tagits
av det svenska folket. Den exceptionella
ökningen av levnadskostnaderna,
som åstadkommit dessa jättevinster,
har skapat många problem. Det är
inte bara de ökade bekymren för tillvaron
i flertalet hem, det minskade
värdet av folkpensioner och barnbidrag
liksom urvattningen av folkets
sparmedel i sparbanker, livförsäkringar
och andra försäkringar. Denna allmänna
försämring av kronvärdet har
alldeles oberoende av tillfälliga konjunkturinflytelser
åsamkat landet stora
förluster. Dessutom har den igångsatt
en prisstegringslavin, som inte visar
någon benägenhet att stanna. Det enda
säkra har sedan lång tid tillbaka varit
och är fortfarande, att priserna stiger,
att det blir dyrare att leva. Avtalsuppgörelserna
har därför inte kunnat ge
någon trygghet åt löntagarna. -De har
inte vid avtalens ingående kunnat göra
sig en bestämd föreställning om vilken
köpkraft och vilken ekonomisk standard,
som dessa avtal skulle tillförsäkra
dem innan avtalstiden utgått. På
så sätt har därför avtalsuppgörelserna
fått ett starkt drag av parodi.

I fjol ökade enligt Landsorganisationens
uppgift penninglönerna bl. a. på
grund av löneglidningen med omkring
20 procent. Samtidigt ökade de officiella
levnadskostnaderna, den reducerade
skatteposten inräknad, med över
26 procent. 1951 var sålunda det första
år efter kriget då en faktisk standardsänkning
genomfördes för det stora
flertalet löneanställda i vårt land.

Enligt ett uttalande av byråchefen
von Hofsten borde barnbidraget höjas
till minst 500 kronor för att återfå den
köpkraft det hade, när reformen beslöts.
Byråchefen von Hofsten har
också beräknat, att dyrtidskompensationen
på folkpensionerna borde fördubblas
jämfört med nu utgående belopp
för att folkpensionernas förutsatta
köpkraft skall kunna upprätthållas.

Miljarder kronor av småspararnas
pengar har i fjol överförts till storfinansens
och statens fickor under denna
vinstkonjunktur för den svenska
kapitalismen.

En starkt bidragande orsak till standardsänkningen
har varit utvecklingen
av de direkta skatterna. Stegringen
av statens inkomster kommer egentligen
från skärpningen av beskattningen
av de små och de medelstora inkomsttagarna
i landet. De direkta skatterna
tog i fjol liksom de gör i år en tredjedel
av löneförbättringen. Sedan krigsslutet
har statens direkta skatteinkomster
fördubblats; jämfört med förkrigstiden
har de fyrdubblats. Den amerikanske
presidenten sägs under sin regeringstid
ha tagit ut mer i skatter än
alla föregående amerikanska presidenter
sammantaget har tagit ut. Den nuvarande
svenska regeringen tar nu på
ett enda år ut lika mycket i skatt som
den tog ut sammanlagt under de år då
den -— det vill säga socialdemokraterna
och en tid bondeförbundarna — regerade
före det andra världskriget.

Den stora frågan för folket har därför
blivit att hejda prislavinen och
sänka levnadskostnaderna. En sida av
detta problem gäller de direkta skatterna.
Den kommer att behandlas senare
i samband med regeringspropositionen
i frågan, varför det i dag inte
är anledning att gå in närmare på den.

Den andra sidan av problemet har
tecknat sig allt klarare för gemene
man. Slutsatsen har blivit, att man genom
statliga subventioner på vissa importvaror
respektive sådana inhemska
varor, vilkas prissättning påverkats av
vinstkonjunkturen, skulle hejda prisstegringen
och åstadkomma en sänkning
av levnadskostnaderna. Till dessa
varor hör bränsle, hudar och skinn,
textilråvaror, vissa slag av livsmedel
in. in. Denna tanke har vunnit stark
resonans. När vi från kommunistiskt
håll redan hösten 1949 påyrkade, att
de väntade exportvinsterna genom de -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

131

valveringen skulle utnyttjas för att
subventionera de importvaror, som
väntades stiga i pris genom samma åtgärd,
stod vi ensamma. Numera står
praktiskt taget samtliga löntagarorganisationer
med LO i spetsen bakom
detta krav. Regeringen har tvingats
att, visserligen bara i ord, ansluta sig
till detsamma och talade under fjolåret
åtskilliga gånger om att denna väg
skulle kunna tillgripas. Men det har
tyvärr i stort sett stannat vid ord.

Man var därför nyfiken på hur den
signalerade konjunkturskatten skulle
utformas. Två huvudinvändningar reser
vi omedelbart mot densamma. För
det första är den otillräcklig och för
det andra är dess syfte inte att hejda
prisstegringen.

Av en beräknad mervinst på 3 000
miljoner kronor skall konjunkturskatten
ge sammanlagt 150 miljoner kronor,
d. v. s. ungefär 5 procent. Där
handlar det inte om att ta en tredjedel
av merinkomsterna så som det skärpta
skattetrycket tar från de vanliga inkomsttagarna.
Man kan visserligen säga
att dessa skatteobjekt, alltså bolag och
liknande, dessutom betalar inkomstskatt,
men det är väl tillräckligt att erinra
om att hela denna inkomstskatt
inte utgår med mer än 2:60 per 100
kronors inkomst.

Sakläget är alltså detta, att medan en
löntagare i genomsnitt får betala 25
kronor i direkt och indirekt skatt för
varje hundralapp, betalar bolagen en
tiondel av denna summa. Om det blir
muntert på bolagsstämmorna inför
detta slags konjunkturskatt, bör det
inte förvåna. Så många gåtfulla ord,
så många storslagna löften till folket
— och ett så magert resultat!

Det finns tyvärr ingenting som tyder
på att regeringen velat koppla in konjunkturskatten
med åtgärder för att
hejda prislavinen. Den utgår från att
prisstegringarna skall fortsätta. Numera
kallas det konsekvensprisstegringar.
Dessa utsträckts till allt vidare områ -

Konjunkturskatt.

den. De utgör en makaber garanti för
att den blygsamma löneförbättring,
som löntagarna erhållit i år jämfört
med fjolårets prisstegringar, kommer
att ätas upp till sista öret. Allt tyder
därför på att 1952 i planerna ingår som
ett nytt exceptionellt vinstår för spekulanterna,
respektive som ett nytt år
av ytterligare sänkt standard för flertalet
inom det svenska folket. Endast
omtanken om de rikas välfärd kan förklara
denna politik.

Jag finner det principiellt riktigt, att
den skatt som i alla fall föreslagits får
en retroaktiv verkan, men varför stanna
vid 1951? Varför inte också göra en
efterbeskattning för 1950, som ju också
var ett år av stora, särskilda vinster
för kapitalisterna? Med hänsyn härtill
har jag och några av mina partikamrater
i motionen nr 506 i andra kammaren
föreslagit en sådan skärpning av
regeringsförslaget. Vi anser inte att
det finns någon anledning att i förväg
minska den beskattningsbara mervinsten
på det sätt regeringen föreslagit,
med 25 procent för penningvärdets försämring
och med 15 procent för utveckling
av rörelsen. Vi anser sålunda
och har föreslagit att hela mervinsten
bör beskattas.

Vi föreslår vidare den förändringen
i § 8 rörande beräkningen av konjunkturskatten,
att grundbeloppet skall utgöra
50 procent i stället för föreslagna
20 procent av den beskattningsbara
merinkomsten. Detta är det viktigaste
av våra ändringsförslag. Det skulle
höja statens inkomster på konjunkturskatten
till - - i stället för regeringsförslagets
150 miljoner kronor -—• omkring
en miljard kronor.

Vi föreslår slutligen att riksdagen,
med understrykande att konjunkturskattemedlen
skall användas för att
sänka priserna på såväl importerade
som inom landet producerade förnödenheter,
i skrivelse till regeringen
skall begära förslag till subventionering
av för livsuppehället nödvändiga varor.

132

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag få yrka bifall till motionen
II: 506.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr talman!
Jag skall inte bli mångordig och
jag skall inte heller låta förleda mig till
något deltagande i den storpolitiska konjunkturskattedebatten.
Dock vill jag rent
allmänt säga, att det är väl ingen vare
sig på oppositionshåll eller på regeringshåll
som är så särskilt glad över att denna
skatt skall behöva införas. Men då
förhållandena är sådana att det är nödvändigt
att införa skatten, har man
ingenting annat att göra, och jag har i
det hänseendet intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag.

På en punkt har jag dock en avvikande
mening. Den gäller häradsallmänningarna.
Jag vänder mig mot att konjunkturskatten
skall omfatta dessa och
jag gör det framför allt i den mån skatten
avses omfatta de rena naturauttagen.
Om dessa kan man ju knappast säga att
de på något sätt är upphov till eller
medverkar till någon över- eller högkonjunktur.
De omfattar ju endast sådant
som användes av delägarna för
husbehov, t. ex. ved och husbehovsvirke,
stängsel och gärdsel.

Jag konstaterar att finansministern
uppmärksammat problemet men att han
anser att praktiska svårigheter skulle
göra det svårt att avskilja allmänningarna
från skattskyldighet. Jag tror dock,
herr talman, att detta hade varit möjligt,
då det givetvis går att i allmänningarnas
bokföring skilja på vad som
lämnas in natura och vad som avgår i
form av försålda produkter.

Finansministern har sänkt uttagningsprocenten
från 40 till 20 procent, vilket
i och för sig är tacknämligt. Men som
jag sade tidigare kan naturauttagen inte
anses på något sätt vara upphov till
eller medverka till konjunkturförändringen.
För häradsallmänningarna som
sådana föranleder de olika beskattnings -

metoderna och åtgärden att inräkna allmänningarna
i den allmänna skatteplikten
i fråga om konjunkturskatten och
andra tillfälliga skatter stora svårigheter
vid planerandet av skogstilldelningen
till delägarna och när det gäller
egna skogsavverkningar. Det kan bli rätt
svårt att klara olika slag av utgifter.
Jag tänker då framför allt på de allmänna
omkostnaderna, den vanliga inkomstoch
förmögenhetsskatten, skogssteriliseringsavgiften,
lagenliga fonderingar och
nu konjunkturskatten. Dessa stora omkostnadsposter
och skatter, som kanske
går upp till 60 å 70 procent av värdet
av en allmänningsomslutning, nödvändiggör
motsvarande egna stora huggningar,
om man inte vill minska utdelningen
till delägarna med det belopp,
som ökningen av de allmänna omkostnaderna
och de olika skatterna utgör.
Men då det ofta rör sig om människor
som inte har någon skog, blir det i så
fall en mycket ofördelaktig utdelning
till delägarna i vissa häradsallmänningar.
Det ligger i öppen dag att detta knappast
kan vara rimligt.

Jag skulle också vilja påpeka önskvärdheten
av att tillämpningsföreskrifter
för tillfälliga skatter och andra inflationshämmande
åtgärder blir utfärdade
i så god tid, att allmänningarna
kan planlägga driften för det kommande
året. Olika tolkningar om skattskyldighet
för naturautsyningar föreligger
eller ej kan också uppstå och därför behöva
klarläggas. Det är önskvärt att så
sker.

Jag tror för min del att det endast är
omständigheternas makt som gjort att
stora delar av häradsallmänningarnas
delägare blivit offer vid det allmänna
inflationsbekämpandet. Man kan beklaga
detta, men jag förstår samtidigt,
herr talman, att det inte finns några
som helst utsikter att få gehör för denna
uppfattning i riksdagen. Jag vill emellertid
ändå yrka bifall till den reservation
som avgivits av herrar Niklasson,
Fritiof Karlsson och Yigelsbo.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

133

Herr OHLIN: Herr talman! Det är
endast för att det ställts upprepade frågor
från bondeförbundets sida om en
‘annons i folkpartitidningar som jag begärt
ordet för ett litet svar, då jag befarar
att tystnaden annars skulle komma
att genljuda i bondeförbundets muntliga
propaganda på ett sätt som inte
vore motiverat.

Med anledning av herr Janssons i
Aspeboda påpekande vill jag beträffande
denna annons och konjunkturvinstskattefrågan
över huvud taget bara i
korthet säga följande. Man måste naturligtvis
alltid motivera en konjunkturvinstskatt
med att det finns iakttagna
vinster. Om det inte finns några sådana,
kan man knappast profetera att de kanske
kan uppkomma i framtiden. Man
måste hänvisa till vinster som är iakttagna,
detta även om skatten inte skall
gälla retroaktivt. De förekommande
vinsterna innebär ju en viss sannolikhet
för att vinster också i fortsättningen
kommer att existera, fastän man inte
vet hur länge.

Storleken av de existerande vinsterna
ger emellertid en viss antydan om behovet
av åtgärder, såvida man inte är
bergsäker på att vinsterna snabbt kommer
att minskas, så att behovet därigenom
skulle bortfalla. Det har vi inte
varit. Vidare vill jag framhålla att vinsterna
inom skogsindustrierna under
första halvåret i år nog blir betydande,
ehuru troligen — särskilt vad hela år
1952 beträffar — mindre än vi trodde i
december månad, när denna annons infördes
i ett antal folkpartitidningar. Den
tycks senare ha återinförts i mars i någon
tidning, och det ligger ju inte något
onaturligt i detta.

Om man inte skulle få utgå ifrån siffran
för de iakttagna vinsterna under
den senast förflutna perioden, hur skulle
man då kunna belysa behovet av särskilda
åtgärder? Det är inte lätt att
svara på den frågan. Man har ingen annan
väg att gå. Om man går den vägen,
innebär detta dock ingen garanti för att

Konjunkturskatt.

vinsterna kommer att fortsätta på den
iakttagna nivån. Det kan ju hända att
de kommer att sjunka. Jag vill gärna
medge att det kanske hade varit bra,
om man i någon mening påpekat detta,
att vinsterna ju kan komma att sjunka.
Nog nu om den saken.

Sedan skall jag bara, herr talman,
konstatera att inrikesministern, statsrådet
Hedlund, inte kunde bestrida att folkpartimotionen
klart angav, att om konjunkturvinstskatt
införes skulle tvångssterilisering
alls inte tillämpas, för den
händelse skatten genomfördes tidigt nog.
Komme den först senare, skall tvångssteriliseringen
upphävas. Detta finns för
övrigt angivet även i annonsen i fråga.

Skillnaden mellan bondeförbundet
och oss är att bondeförbundet vill ha
tvångssteriliseringen kvar, även om man
inför denna konjunkturvinstskatt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av 2 § dels ock på
avslag å såväl Kungl. Maj :ts som utskottets
förslag i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
2 § i bevillningsutskottets föreliggande
förslag till förordning om konjunkturskatt
för år 1952, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
såväl Kungl. Maj:ts som utskottets förslag
i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioncn
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

134

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg i Malmö begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
177 ja och 26 nej, varjämte 12 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 2 g.

i § första och andra styckena föredrogos;
och yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Jag ber
att få yrka bifall till reservation III av
herr Petrén m. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag dels ock på antagande av författningsrummen
i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Petrén m. fl.
avgivna med III) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson i
Osby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
tgl och 2 styckena i bevillningsutskottets
föreliggande förslag till förordning
om konjunkturskatt för år 1952,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i den av herr Petrén
m. fl. avgivna med III betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Kristensson i Osby begärde likväl
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 51 nej, varjämte 29
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till lydelse av 1 § första
och andra styckena.

Efter föredragning av 1 § tredje stycket
anförde:

Herr VIGELSBO: Jag ber att få yrka
bifall till reservation V.

Herr SUNDSTRÖM: Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till avfattning av stycket dels
ock på godkännande av stycket i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Niklasson m. fl. avgivna med Y) betecknade
reservationen; och godkände kammaren
utskottets förslag.

3 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Jag ber alt
under denna paragraf få yrka bifall till
det förslag som framställts i motionen
II: 50G.

Herr SUNDSTRÖM: Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännade av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av paragrafen i

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Kr 14.

135

den lydelse, som föreslagits i motionen
II: 506; och godkände kammaren utskottets
förslag.

Anvisningarna till 3 § samt 4 §
1 mom.

Godkändes.

4 § 2 mom. föredrogs; och anförde
därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Jag ber att
få yrka bifall till reservation II av herr
Velander m. fl., som i fråga om lagtexten
är identisk med reservation IV av herr
Petrén in. fl.

Herr KRISTENSSON i Osby: Jag ber
att få yrka bifall till reservation IV av
herr Petrén m. fl.

Herr HAGBERG i Luleå: Jag yrkar
bifall till motionen nr 506.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) godkännande av utskottets förslag
till lydelse av 4 § 2 mom.; 2:o) godkännande
av författningsrummet i den
lydelse, som föreslagits i de av herr
Velander m. fl. samt av herr Petrén
m. fl. avgivna med II) resp. IV) betecknade
reservationerna; samt 3:o)
godkännande av författningsrummet i
den lydelse, som föreslagits i motionen
II: 506; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
anmärkta propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
4 § 2 mom. i bevillningsutskottets

Konjunkturskatt.

föreliggande förslag till förordning om
konjunkturskatt för år 1952, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda författningsrum i den lydelse,
som föreslagits i de av herr Velander
m. fl. och herr Petrén m. fl. avgivna,
med II respektive IV betecknade reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 135 ja och 75 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till momentets lydelse.

4 § 3 och 4 mom. samt anvisningarna
till 4 §.

Godkändes.

5 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
II av herr Velander m. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av paragrafen i
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Velander m. fl. avgivna, med II)
betecknade reservationen; och godkände
kammaren utskottets förslag till
lydelse av paragrafen.

130

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Konjunkturskatt.

Anvisningarna till 5 §.

Godkändes.

6 § föredrogs. Därvid anförde:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till reservation
II av herr Velander m. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionen
nr 506 i denna kammare.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning; 2:o)
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i motionen II: 506;
samt 3:o) godkännande av den lydelse,
som föreslagits i den av herr Velander
m. fl. avgivna, med II) betecknade reservationen;
och godkände kammaren
utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Anvisningarna till 6 § föredrogos; och
yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag yrkar bifall till reservation II av
herr Velander in. fl.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till anvisningar till 6 § dels ock
på godkännande av det förslag till anvisningar,
som innefattades i den av
herr Velander m. fl. avgivna, med II)
betecknade reservationen; och godkände
kammaren utskottets förslag.

7 §•

Godkändes.

8 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionen
nr 506 i denna kammare.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av den lydelse,
som föreslagits i motionen II: 506; och
godkände kammaren utskottets förslag
till lydelse av paragrafen.

9—12 §§.

Godkändes.

13 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag yrkar bifall till motionen nr 506.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning'' dels
ock på godkännande av den lydelse,
som föreslagits i motionen 11:506; och
godkände kammaren utskottets förslag
till lydelse av paragrafen.

Övriga delar av förordningsförslaget.

Godkändes.

Härefter föredrogs utskottets förslag
till förordning med tillfälliga föreskrifter
om begränsning av skatt i vissa fall;
och anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionen
II: 507 av herr Nilsson i Svalöv.

Nr 14.

137

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Herr SUNDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag i ämnet dels ock på bifall till
motionen II: 507 i motsvarande del;
och godkände kammaren utskottets förslag.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om författningsförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 8 februari 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 78, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t fortsatt
bemyndigande för tiden till och
med den 30 juni 1953 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift, samt att godkänna
vad departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:385
av herrar Ohlon och Petrén samt II: 512
av herrar Ohlin och Kristensson i Osby,

Prisutjämningsavgift m. m.

vari hemställts, »att riksdagen för sin
del måtte uttala att Kungl. Maj :t vid
tillämpningen av i propositionen nr 78
berörda fullmakt att uttaga prisutjämningsavgift
å varor måtte visa stor återhållsamhet
och icke pålägga sådana avgifter
annat än i alldeles speciella lägen
samt att nu utgående prisutjämningsavgifter
å skogsprodukter bör upphöra
den 31 mars 1952 och att i den mån
det är erforderligt överenskommelser
bör träffas som tryggar hemmamarknadens
försörjning med tillräckliga kvantiteter
av dessa varor till priser, som
vid beaktande av samma hänsyn som
hittills anses skäliga»; ävensom

2) motionen 11:511 av herrar Håstad
och Hjalmarson, vari hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 78 måtte

a) uttala att systemet med prisutjämningsavgifter
så fort sig göra låter, dock
senast den 30 juni 1953, bör avvecklas,

b) uttala att det av Kungl. Maj:t begärda
bemyndigandet att uttaga sådana
avgifter intill den under a) angivna tidpunkten
för systemets avveckling må
användas endast under förutsättning att
syftet med avgifterna enbart är utjämnande,
att avgift pålägges endast vid
uppenbar differens mellan inhemsk och
utländsk prisnivå, att överläggningar
med berörda parter föregå beslut om
införande av avgift samt att avgifter
med retroaktiv verkan ej ifrågakomma,

c) uttala att Kungl. Maj:t vid behandling
av frågor om dispens från avgift
enligt SFS 800/1951 måtte förfara så,
att retroaktiv verkan på vid ikraftträdandet
redan ingångna försäljningsavtal
undanröjes.»

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 78,

1) lämna Kungl. Maj :t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med 30 juni
1953 att, med iakttagande av vad i propositionen
anförts, meddela föreskrifter

138

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Prisutjämningsavgift m. m.

om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutj ämningsavgifter;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 385
av herrar Ohlon och Petrén samt II: 512
av herrar Ohlin och Kristensson i Osby,
ävensom

2) motionen II: 511 av herrar Håstad
och Hjalmarson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer, Wehtje och
Hagberg i Malmö, vilka hemställt, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 78 måtte i anledning
av motionen 11:511 av herrar
Håstad och Hjalmarson uttala,

a) att S3''stemet med prisutjämningsavgifter
borde avvecklas snarast möjligt
och senast den 30 juni 1953,

b) att det av Kungl. Maj:t begärda
bemyndigandet att förordna om uttagande
av prisutjämningsavgifter måtte
intill dess systemets avveckling helt genomförts,
användas allenast under förutsättning
att överläggningar med därav
berörda parter föregått beslutet därom
samt att avgifter med retroaktiv verkan
icke skulle få ifrågakomma samt

c) att vid behandling av frågor om
dispens från avgift enligt kungörelsen
nr 800/1951 borde så förfaras, att avgift
icke skulle drabba vid tiden för kungörelsens
ikraftträdande redan ingångna
försäljningsavtal;

II) av herrar Petrén, Kristensson i
Osby, Persson i Svensköp och Sjölin,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 78 och de likalydande motionerna
1: 385 av herrar Ohlon och Petrén samt

II: 512 av herrar Ohlin och Kristensson
i Osby

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1953 att meddela föreskrifter om
uttagande av prisutjämningsavgifter,

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter samt

3) uttala dels att Kungl. Maj:t måtte
visa stor återhållsamhet vid fullmaktens
tillämpning och icke pålägga sådana avgifter
annat än i alldeles speciella lägen
dels att nu utgående pris- och konjunkturutjämningsavgifter
å skogsprodukter
måtte upphöra från och med den 1 april
1952 och dels att i den mån det vore
erforderligt överenskommelser måtte
träffas, som tryggade hemmamarknadens
försörjning med tillräckliga kvantiteter
av här berörda varor till priser,
som vid beaktande av samma hänsyn
som dittills ansetts skäliga;

B) att motionen II: 511 av herrar Håstad
och Hjalmarson måtte, i den mån
den icke kunde anses besvarad genom
vad reservanterna anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd;

III) av herrar Niklasson, Fritiof
Karlsson och Jonsson i Skedsbvgd, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 78,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1953 att, med iakttagande av vad
i propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift
samt uttala, att Kungl. Maj :t
måtte taga under övervägande att snarast
möjligt upphäva prisutjämningsavgifterna
å bjälkar, sparrar, props och
annat rundvirke samt sågade trävaror;
ävensom

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter samt

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

139

föreslå Kungl. Maj:t att, med beaktande
av vad reservanterna anfört, taga under
övervägande i vad mån återbäring borde
ske av redan erlagda prisutjämningsavgifter
å bjälkar, sparrar, props och
annat rundvirke samt sågade trävaror;

B) att följande — — — (= utskottet)
---utan åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Då riksdagen 1945 befullmäktigade
regeringen att uttaga utjämningsavgifter,
framhölls ifrån bevillningsutskottets
sida — och detta blev också
riksdagens beslut — att dessa utgjorde
en övergångsanordning av tillfällig karaktär.
Man framhöll vidare, att man
inte bara fick taga hänsyn till prispolitiska
ting utan att även handelspolitiska
synpunkter måste komma med i
bilden och bli beaktade.

Utskottet underströk vidare, att systemet
inte fick försvåra eller fördröja
en återgång till normala handelspolitiska
metoder. Vidare vore det av vikt,
framhöll man, att de svenska exportörerna
inte ställdes i sämre läge än sina
utländska konkurrenter på världsmarknaden.
Ytterligare skulle systemet med
prisutjämningsavgifter användas restriktivt.

Denna synpunkt, att handelspolitiska
ting behövde beaktas, har vunnit ökad
aktualitet genom de händelser som har
timat för kort tid sedan, då man i
köpareländerna genom politiska åtgärder
tvingat ned priset på svenska skogsprodukter.
Detta förhållande gör, att
vi inom folkpartiet har ansett, att den
tidpunkten nu har kommit då dessa
utjämningsavgifter borde avskaffas. Ett
bibehållande av dem kunde leda till ett
ytterligare prisfall, tv om man väntar
ytterligare ett kvartal kunde detta tagas
till intäkt för ytterligare prissänkningar.
Ett kvarhållande av dessa utjämningsavgifter
kunde i sin tur leda till

Prisutjämningsavgift m. m.

ytterligare ingrepp ifrån köpareländernas
sida.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att det är av stor vikt, att exporten
av dessa skogsprodukter såväl som
av andra ting blir den största möjliga.
Vårt lands valutaförråd är för närvarande
av den storleken, att den utgör
25, högst 30 procent av årsimporten.
Den genomsnittliga siffran bland länderna
i EPU lär ligga vid omkring
25 procent. Före kriget var det ganska
vanligt, att man i dessa länder hade
ett valutaförråd, som gick till ungefär
SO procent av årsimporten. Jag säger
detta för att betona, att det är av
största vikt att man inte lägger hinder i
vägen för exporten. Från trävarubranschens
sida har man nu framhållit, att
affärerna ligger still. Köparna ställer
sig mycket avvaktande. Detta är naturligtvis
en nationalekonomisk nackdel
för vårt land. Det är vidare till
stor nackdel för dem, som arbeta i
denna bransch, det må vara sågverksägare,
ägare av skogsindustrier i övrigt,
eller över huvud taget sådana som
är anställda inom skogsnäringen.

Detta förhållande att trävaruexporten
ligger still, gör att man är försiktig med
råvaruköpen. Om affärerna kom i gång
skulle detta stimulera till nya råvaruköp.
Dessutom framhåller man från
branschens sida, att många sågverksägare
för närvarande gör förluster därför
att de har varit nödsakade att köpa
skog på ett stadium av denna säsong då
priserna var höga i förhållande till de
priser som de nu kan utvinna på export
av sågat virke. I Finland har man,
vad gäller prisutjämningsavgifterna på
trävaror, en fallande skala. Så är inte
förhållandet i vårt land, utan där går
konjunkturutjämningsavgifterna på trävaror
till 65 kronor per standard oavsett
prisläget.

Inom trävarubranschen är man för
närvarande enig om alt man vill ha
denna konjunkturutjämningsavgift på
trävaror avskaffad omedelbart, och man

3 40

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Prisutjämningsavgift m. m.

tillägger att dessa avgifter inte spelar
någon roll för prisläget inom landet,
enär utbudet av trävaror inom landet
för närvarande överstiger efterfrågan.
Dessa prisutjämningsavgifter, som drabbar
skogens produkter, innebär ju en
särbehandling av dessa produkter. Tiden
är nu mogen att avskaffa dessa avgifter.

I propositionen bär departementschefen
uttalat, att den senaste utvecklingen
kan aktualisera frågan om en mera
vidsträckt tillämpning av prisutjämningsavgifter
än som hittills varit fallet.
Detta departementschefens påstående
måste inge allvarliga betänkligheter.
Jag kan inte finna annat än att
om man med sådana avgifter försöker
påverka riktningen av exporten, så att
den mera går över till hårdvalutaländerna,
så kan detta medföra komplikationer,
för våra affärer på den europeiska
marknaden. Det kan i varje fall
efter en sådan omställning yppa sig
svårigheter att återvända till marknaden
i Europa. Man måste därför gå
andra vägar för att söka öka exporten
på hårdvalutaländerna. Jag vill också
erinra om att det givetvis är förenat
med kostnader att göra en omställning
i tillverkningen för export på hårdvalutaländer,
varjämte det ofta är förenat
med dryga kostnader att bygga
upp en utvidgad försäljningsorganisation
på dessa områden.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
framhålla, att den europeiska betalningsunionen
har spelat och fortfarande
spelar en stor roll för förhållandena
i vår världsdel. Det gäller att
stärka EPU. Planer utarbetas för närvarande
i den riktningen, och jag finner
det angeläget att dessa planer krönes
med framgång. Tv ett sönderfall av den
europeiska betalningsunionen skulle leda
handeln tillbaka till bilaterala vägar.
Det skulle betyda ett minskat handelsutbyte.
Det skulle betyda att storleken
av handeln länderna emellan
skulle bestämmas av de länder, som

har det sämst ställt. Hitintills har vårt
land varit positivt inställt till EPU.
Jag finner det ändå angeläget att varna
för en politik av det slag som departementschefen
i det av mig nämnda uttalandet
har velat antyda. Jag kan inte
finna annat än att det skulle leda till
en diskriminering av handeln med Västeuropas
nationer, och något sådant vill
jag för min del varna för. Jag vill också
i detta sammanhang framhålla, att
det valutaförråd vi har i EPU kan visa
sig vara en värdefull tillgång, en värdefull
reserv.

Herr talman! Jag har ingalunda vänt
mig mot den tanken att regeringen får
en fullmakt, som berättigar regeringen
att införa sådana avgifter. Läget är ju
osäkert. Oväntade ting kan komma och
därför har vi inte yrkat på att denna
fullmakt helt skall försvinna, men vi
menar, att den skall användas med stor
återhållsamhet, att dessa avgifter endast
skall tilländas i speciella lägen.
Vi reservanter inom folkpartiet anser,
att tiden nu är mogen att avskaffa de
konjunkturutjämningsavgifter, som vi
för närvarande har på skogsprodukter,
över huvud taget de konjunkturutjämningsavgifter
som vi nu har i vårt land.

Herr talman! Ur dessa synpunkter
ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr
Petrén m. fl.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Till detta utlåtande har fogats
tre reservationer från tre olika partier.
Propositionen tillstyrkes av samtliga
men avvikande meningar har anförts
beträffande vissa detaljspörsmål.

Utskottet har för sin del stannat för
att tillstyrka propositionen. Denna innebär,
att Kungl. Maj :t bemyndigas att intill
den 30 juni 1953 med iakttagande av
vad statsrådet har anfört i propositionen
meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgifter. Det har redan
erinrats om att vi haft dessa avgif -

Onsdagen den 23 april 1952 fm.

Nr 14.

141

ter ända sedan år 1945. Hittills har emellertid
dessa avgifter uttagits endast på
skogsindustriens produkter. Beslut om
sådana avgifter har emellertid alltid
föregåtts av förhandlingar och grundats
på resultaten av dessa. Departementschefen
antyder emellertid nu också i
propositionen, att utvecklingen kan komma
att gå i den riktningen, att systemet
med dessa avgifter kan komma att visa
sig användbart i nya sammanhang.

Det är ju förhållandena på exportmarknaden
som föranlett detta uttalande.
Det är ju känt för kammarens ledamöter,
att vi å ena sidan har ett betalningsöverskott
på vissa håll under det
att vi har svårigheter att på andra håll
komma fram med vår export i tillräcklig
utsträckning. Det är ju närmast detta
uttalande som har oroat reservanterna
ifrån högern och folkpartiet. Emellertid
bör det observeras, att i propositionen
utsäges, att det ligger i sakens natur att
en tillämpning av prisutjämningsavgifterna
i det senast antydda syftet måste
komma att ske med allra största försiktighet
och tillgripas endast efter ett allsidigt
bedömande, varvid förhandlingar
med vederbörande parter förutsattes
obligatoriskt komma till stånd. Under
sådana förhållanden förefaller det vara
en ganska onödig oro reservanterna ger
uttryck åt.

Yad reservanterna i sin reservation
föreslår, folkpartiet, enligt vilket man
skall gå fram med varsamhet och försiktighet,
och högern, enligt vilken förhandlingar
skall äga rum, är ju någonting
som departementschefen själv utgår
ifrån skall bli fallet.

Vad sedan gäller avgifterna på skogsindustriens
produkter, som man nu både
ifrån högerns och folkpartiets sida anser
kunna undvaras, bör det observeras,
att marknadsläget fortfarande är mycket
labilt. Vi har ju också sett hur snabbt
växlingar kan äga rum. Hösten 1951 låg
priset på dessa produkter genomsnittligt
inte mindre än 100 procent högre
än bara ett år tidigare. Nu har ett pris -

Prisutjämningsavgift m. m.

fall ägt rum. ålen vill någon verkligen
garantera att därmed någon sorts stabilitet
uppnåtts?

Fortfarande råder rustningskonjunkturen
ute i världen. Kampen om råvarorna
pågår. Visserligen söker köparna
ute i världen — herr Kristensson erinrade
härom — att få sina marknader
under kontroll, men om de lyckas därmed
är någonting som vi knappast har
möjlighet att på detta stadium yttra oss
om. Under sådana förhållanden tycker
jag att det skulle vara ganska oförsiktigt
av riksdagen att beröva regeringen det
redskap vid följandet av utvecklingen
som denna fullmakt innebär. Högern
föreslår avveckling av avgifterna vid
visst datum nästkommande år, men det
förefaller vara ganska överflödigt att i
dag intaga en så deciderad ståndpunkt,
när riksdagen i alla fall har möjlighet
att nästa år utöva sitt inflytande på detta
område.

De tre reservanterna från bondeförbundet
har vissa önskemål beträffande
avgifterna på vissa trävaror: bjälkar,
sparrar och props och annat rundvirke
och sågade trävaror. Jag förmodar emellertid,
att det är att förvänta, i den mån
det finns saklig grund för den ståndpunkt,
som intagits av reservanterna,
att deras önskemål kommer att beaktas
av regeringen. Men jag ifrågasätter, om
inte reservanterna på den punkten gör
sig skyldiga till en oförsiktighet, när de
ifrågasätter, att man skulle upphäva avgifterna
på exempelvis den props, som
exporteras till utlandet men bibehålla
avgifterna på massaexporten. Det skulle
ju komma att medföra, såvitt jag förstår,
att man gav utländska massatillverkare
en chans att komma fram med
tillhjälp av billigare svenskt råmateriel.
Vår massaexport kommer att försvåras
av ett ensidigt upphävande av avgifterna
på vissa produkter, och det tror jag
knappast att vår skogsindustri i sin helhet
är betjänt av.

.lag tror inte, herr talman, att det är
erforderligt med någon längre debatt.

142

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

och jag skall därför sluta med att yrka
bifall till utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen beträffande
förevarande utlåtande ävensom behand -

lingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em., då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.58 em.

In fidem
Gunnar Britlh.

Onsdagen den 23 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Prisutjämningsavgift m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisutjämningsavgift m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr EDSTRÖM, som yttrade: Herr talman!
Piedan tidigare i år har jag i denna
kammare tagit till orda för att varna för
vissa handelspolitiska medel, som regeringen
på sistone blivit alltmer benägen
att tillgripa. När vi nu går att fatta beslut
om fortsatt bemyndigande för Kungl.
Maj:t att uttaga så kallade prisutjämningsavgifter,
måste jag nog göra det
igen. Såvitt jag kan se håller vi på att
slå in på mycket farliga vägar, när vi
far oss för att börja dirigera vår export
med så vala händer och med så
grova medel som att använda prisut -

jämningsavgifter härtill. Vi skall i varje
fall inte låta förleda oss till att tro att
utlandet inte har uppmärksamheten
riktad på vad vi har för oss, och vi
skall inte heller tro att de utländska
köparna sitter med armarna i kors och
väntar och bara tackar och tar emot
vad vi kommer att besluta.

När man 1945 drog upp riktlinjerna
och angav grunderna för detta system
med prisutjämningsavgifter, så hette det
att avgifterna skulle utgå endast om
exportpriserna kunde befaras utöva ett
stegrat inflytande på den inhemska
marknaden och aldrig skulle få lov att
vara retroaktiva. Det var 1945 det.

Nu har vi 1952 och nu har läget blivit
ett annat. Under tiden har andra
problem kommit i förgrunden och vår
regering, som vill lösa problemen, har
då sett igenom sitt förråd av fullmaktslagar
och hittat en, som tycks vara bra
för ett helt nytt ändamål, fastän riksdagen
1945 sade ifrån vad den lagen
egentligen skulle användas till. Man
måste kanske vara tacksam mot finansministern
för att han inte kommer med
en ny lag, ty7 sådana har vi väl tillräckligt
av och vi vill nog se att de till antalet
inte blir flera. Men nu har det
blivit så, att 1952 är det inte längre
prisutjämningssyftet som är det vik -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 143

tiga utan det är handelspolitiska synpunkter
som skjutes i förgrunden. Herr
Sköld och handelsministern vill främja
en ändrad inriktning av exporten och
flytta över den från EPU-länderna till
hårdvalutaländerna, och de tycker att
prisutjämningsavgifterna är ett lämpligt
handelspolitiskt vapen. Jag skall
inte upprepa vad jag sagt tidigare här i
kammaren. Jag vill emellertid konstatera,
att man löser inte problemen med
exportens inriktning så lätt som herr
Sköld och herr handelsministern tycks
tro. Man får inte en ny exportmarknad
bara därför att man försvårar villkoren
på en annan marknad; åtminstone
kan inte jag finna att det är någon logik
i det. Om vi ser i proposition nr 78,
där det talas om en vidsträcktare tilllämpning
av prisutjämningsavgifter på
export, så måste man väl tyda det så
att det är avsett att försvåra försäljningen
på särskilda marknader. Vi skall
således helt öppet och oblygt diskriminera
vissa av de länder, som vi tidigare
haft affärer med och som vi har haft
gott förhållande till. Om man jämför
detta med den positiva inställning, som
vår regering visat och som Sverige över
huvud taget officiellt visar till det ekonomiska
samarbetet i Västeuropa och
till arbetet på att verkligen få i gång
en friare internationell handel, så kan
man med fog fråga sig: Vad är det för
konsekvens i dessa regeringens olika
åtgärder?

Nej, herr talman, enligt mitt förmenande
råder det bara en mening om
avgifter, som motiveras på det sätt som
regeringen gör. De är både skadliga
och handelspolitiskt diskutabla. Föga
önskvärda motåtgärder kommer säkerligen
att framkallas, och försöken att
bygga ut den svenska exporten kommer
att försvåras. Detta har också med
skärpa framhållits i de motioner, som
väckts både från högern och folkpartiet
i denna fråga. Jag vill beteckna
dessa allmänna exportavgifter som vadande
ett slags bumerang, som kommer

Prisutjämningsavgift m. m.

att slå tillbaka och skada Sveriges hela
utrikeshandel.

Det är naturligtvis svårt att förutse
hur läget på världsmarknaden kommer
att bli. Just nu tycks det mera vara en
köparens marknad, och då måste man
väl säga att det är tid att avveckla systemet
med prisutjämnings- och konjunkturutjämningsavgifter.
Tills en sådan
avveckling definitivt kan äga rum
måste man ju begära eller önska att
dessa avgifter kommer att tillämpas
med den allra största försiktighet. Det
är därför, tycker jag, man måste vara
tacksam mot utskottet, som så starkt
har understrukit denna synpunkt i sitt
utlåtande.

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att också ta upp frågan om trävaruexporten,
som tycks vara i ett betryckt
läge just nu. Genom den kungl. kungörelsen
nr 800/1951 infördes mot hittillsvarande
direktiv, om jag får uttrycka
det så, prisutjämningsavgifter
bland annat på rundvirke, sparrar, master
och sådana saker utan tidigare diskussion
med berörda parter, och de
blev retroaktivt införda. Det blev, som
man har fått påpekat från flera håll,
en verklig exportavgift. Utskottet, som
också tagit upp detta till behandling,
påpekar att dessa åtgöranden kan försvaras
därigenom att man efteråt har
lämnat dispens från betalning av dessa
avgifter helt eller delvis och att denna
dispens givits av handels- och industrikommissionen
för tidigare upprättade
kontrakt. Då frågar man sig: Är det inte
ett högst otympligt och otillfredsställande
sätt att först lägga avgift på vissa
leveranser och sedan dispensvägen befria
vederbörande från dessa avgifter?
Jag tycker för min del att det finns
enklare sätt att handha sina fullmakter,
nämligen att inte införa avgifter
retroaktivt.

Men inte nog därmed. Sedan trävarorna
blivit belagda med fast avgift har
som konsekvens därav köparländerna
infört köpstrejk. Behovet av trävaror

144 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

finns, men man avvaktar ett prisfall.
Några som helst avslut göres inte för
närvarande, och efter vad jag har hört
håller köparländerna också på att samla
sig på samma sätt som vi har fått se
att de gjort i fråga om massaköpen.
Nu tycker man att någonting måste göras
för att man på nytt skall komma
i gång med försäljningarna, nota bene
om vi har intresse av att dessa försäljningar
kommer till stånd. De nya priser,
som måste accepteras, kommer fortfarande
att bli belagda med den fasta
avgiften. Inom parentes kan jag ju säga,
att Finland har inte fasta avgifter, som
vi har, att konkurrera med, utan fallande
avgifter, och detta påpekades av
herr Kristensson i Osby i dag före middagen.
Efteråt, när priserna kommer att
falla ytterligare, blir nog regeringen
tvingad av omständigheterna att gå
ifrån denna fasta avgift, och då kommer
säkerligen köparna att begära att
få största delen av denna avgift sig
gottskriven. Är det inte då klokare att
redan nu sänka avgiften för att få i
gång exporten av trävaror? Jag måste
antaga att det är av viss betydelse för
Sverige att denna export kommer till
stånd.

Jag vill då fråga handelsministern:
Är det inte bättre att slopa avgiften?
Slopa den för trä, men jag vill tillägga
att man skall då inte slopa den enbart
för trävaruexporten, utan också för
massa och papper, så att dessa varor
kommer i samma läge. Beträffande
massa och papper har vi ju en fallande
skala, så att man hoppas att avgiften
kommer att automatiskt falla bort när
priserna sjunker. Jag tror att om vi
fortsätter med att ha exportavgifter i
den form, som vi har talat om här,
så tar vi alltför stora risker, både när
det gäller lokal arbetslöshet och när det
gäller vår valutaställning.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen från
högerhåll, men jag måste specificera den
litet klarare än vad som där direkt står.

Jag anser att utskottets anhållan skulle
ha följande lydelse under A):

att riksdagen måtte lämna Kungl.
Maj :t det i förevarande proposition nr
78 begärda bemyndigandet med iakttagande
av

a) att systemet med prisutjämningsavgifter
bör avvecklas snarast möjligt
och senast den 30 juni 1953,

b) att det av Kungl. Maj:t begärda
bemyndigandet att förordna om uttagande
av prisutjämningsavgifter må, intill
dess systemets avveckling helt genomförts,
användas allenast under förutsättning
att överläggningar med därav
berörda parter föregått beslutet därom
samt att avgifter med retroaktiv
verkan icke får ifrågakomma,

c) att vid behandling av frågor om
dispens från avgift enligt kungörelsen
nr 800/1951 bör så förfaras, att avgift
icke drabbar vid tiden för kungörelsens
ikraftträdande redan ingångna försäljningsavtal
samt

d) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.

Vidare anförde:

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
har inte saknat sitt intresse att höra
på de anföranden, som hållits i denna
fråga. Herr Edström började med att
erinra om att vad som 1945 var motiv
för denna fullmakts beviljande det kan
regeringen inte uppfatta på samma sätt
nu, utan nu är det helt andra motiv
som man anför för att få denna fullmakt
beviljad. Herr Edström fullföljde
resonemanget och sade, att då gällde
det att skydda hemmamarknaden
som nu kommit alldeles i bakgrunden,
och nu är det helt andra motiv som
föresvävar regeringen när man begär
denna fullmakt av riksdagen.

Jag vill då helt allmänt fråga, om
inte läget är sådant att för skogsindustriprodukterna
och för virket i all -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 145

mänhet exportprisnivån ligger högre
än hemmamarknadsprisnivån. Hemmamarknadspriserna
för papper och pappersmassa,
som säljs till pappersbruk
här hemma, fixeras på det sättet att
man har exportpriset minus konjunkturutjämningsavgiften.
Detta leder alltså
fram till ett lägre pris på hemmamarknaden.
När man talar om att vi
har lagt avgift på rundvirkesexporten
och att denna speciella export skulle
befinna sig i svårigheter, så har inte
jag kunnat upptäcka något sådant allmänt
motstånd mot exporten, som herrar
Edström och Kristensson här talat
om. Jag vet bara att vi tyvärr måste
hålla på att kvotera den där exporten
därför att det är så många som vill exportera,
och det till utomordentligt
goda priser. Det finns naturligtvis en
möjlighet att få bort kvoteringen, men
jag kan inte tro att man då kan komma
till den slutsatsen att avgiften måste
sänkas eller borttagas, utan då får man
väl ordna det så att avgifterna höjs.
Det förvånar mig att herr Edström som
representant för den svenska industrien
inte har skäligen beaktat de vidare
synpunkter som man tvingas lägga
på dessa exportaffärer. Det måste
väl ändå vara ett allmänt önskemål att
denna svenska råvara förädlas inom
Sverige, och det måste väl stå klart för
kammarens ledamöter att den avgift
som vi lägger på rundvirkesexporten
är förhållandevis blygsam i jämförelse
med de avgifter som tas ut på den manufakturerade
produkten, d. v. s. pappersmassa
och papper. Vi har en avgift
av 14 kronor per fast-kubikmeter
för rundvirket, och vi har än i dag en
avgift på pappersmassa som ligger över
500 kronor. Det innebär, om vi räknar
i kubikmeter, att vi i det första fallet
får 14 kronor, medan vi, om vi skickar
ut det som förädlad produkt, får
100 kronor per kubikmeter. Hur kan
man då räkna sig fram till att avgiften
är särskilt hård på rundvirke?

Eller låt mig erinra om att avgiften

10 — Andra kammarens protokoll 1952.

Prisutjämningsavgift m. m.

för sågade trävaror uppgick till 50
kronor per standard under 1945, om
jag minns rätt. Den uppgår nu till 65
kronor per standard. Om jag minns
rätt var år 1945 exportpriset 25—30
pund. I den mån vi har lyckats sälja
trävaror i år har vi sålt dem till ungefär
85—90 pund. Att vi inte har kunnat
sälja lika mycket som förra året
beror, som kammarens ledamöter säkerligen
känner till, på vissa hinder
för exporten av trävaror. Inte heller
där kan jag begripa att avgiften är en
sådan väldig belastning för exportören.

Det har erinrats om att man i Finland
har ett system med avgifter som
är rörliga i förhållande till exportpriserna.
Ja, det är riktigt, men det har
vi ju också. Vi har en uppgörelse med
massa- och pappersindustrien som säger
att om priset faller, så sänks avgiften
efter ett visst system. Det innebär
att avgiften nu kommer att falla
från 550 till 200 kronor per ton. Det
visar att det finns en automatiskt verkande
regel.

Det är sant att vi inte har denna regel
för trävarorna, men vad beror det
på? Inte på att regeringen varit ovillig
att diskutera ett sådant system utan
helt enkelt på att man har hävdat, att
man beträffande trävarorna måste ha
reda på avgiften redan tidigt på säsongen
emedan man säljer med leverans
lång tid framöver, och därför
måste avgiften vara fix. Att det inte
har blivit konjunkturutjämningsavgift
på trävaror är inte mitt fel. Jag har
erbjudit trävaruexportörerna att sluta
avtal om konjunkturutjämningsavgifter
men fått nej. De har inte varit intresserade.
Det gäller både stora och
mindre sågverk. Att priserna, enligt
vad som hittills kommit fram, är oförändrade
på en hög nivå kan inte föranleda
mig att föreslå att avgifterna
skall slopas. Men jag vill tillägga, att
om det skulle visa sig att prisutvecklingen
blir en annan och väsentligt
förändras i fallande riktning, anser sig

Nr l''i.

146 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

naturligtvis regeringen obunden att
när som helst ta upp dessa spörsmål
till förnyat övervägande.

Herr Kristensson i Osby och herr
Edström säger att man skall slopa avgifterna,
så kommer affärerna i gång.
Hur kan herrarna säga det? Vad har
man för bevis, och vad finns det för
garantier för att det blir större valutatillförsel
om vi slopar avgifterna? Det
skulle vara intressant att höra vilka
garantier man har för att exporten
kommer att öka t. ex. till England om
vi slopar de här avgifterna.

Eftersom man har åberopat det finska
avgiftssystemet, kan jag hänvisa intresserade
till ett interpellationssvar
som den finska handels- och industriministern
lämnade i finska riksdagen
helt nyligen på en fråga, huruvida det
vore lämpligt att nu och i ett sammanhang
slopa dessa avgifter som man har
även i Finland. Han svarade, om jag
får sammanfatta, att man inte hade något
intresse av att slopa avgifterna. I
den mån som marknaden är fallande
och köparna märker att man inom säljarlandet
anser att priserna kommer
att falla ytterligare, minskar inte köpmotståndet,
utan tvärtom kan man
medverka till att priserna rutschar utför
ytterligare. Han slutade med att
säga, att det ur finska nationella synpunkter
inte var något som helst intresse
att upphäva de avgifter som man
har fastställt där, i nuvarande marknadsläge.
-— Det kan ju ha sitt intresse
att erinra även om dessa ting när
man talar om finska förhållanden.

Dessa avgifter på props och rundvirke
har vållat en hel del rabalder
beroende på att det funnits energiska
herrar runt om i landet som sagt att
de blivit orättvist behandlade. Jag vill
bara tillägga, att saken där ligger så
till, att det fortfarande går att sälja de
här sortimenten med, som jag förstår,
gott utbyte. Att man har iakttagit en
viss återhållsamhet med beviljande av
licenser för dessa sortiment hänger

samman med att vi är angelägna om
råvaruförsörjningen för den svenska
industrien. Det kan inte vara något
större intresse ur handelspolitisk eller
valutapolitisk synpunkt att exportera
en råvara som vi som nation betraktade
får ganska litet betalt för.

Att det går att sälja dessa sortiment
till goda priser på exportmarknaden
har dokumenterats på mångahanda
sätt. Jag behöver inte gå tillbaka till
ansökningshandlingar. Jag kan gå till
pressen, och jag har tillgång till åtskilliga
annonser från uppköpare som
uppmanar skogsägare att avverka nu,
eftersom det alltjämt finns möjligheter
att få goda priser. Jag kan inte tänka
mig att man uttrycker sig på det sättet
om man tror att marknaden är i
gungning och att det inte lönar sig att
sälja.

Jag har förut erkänt att man kan diskutera
om det inte skulle ha varit möjligt
att få ut dessa bestämmelser om
avgift på rundvirke något tidigare än
vi lyckades med. Denna kungörelse
kom ut i senaste laget; jag har erkänt
det tidigare här i kammaren. Jag beklagar
det förhållandet, men när vi har
handlagt ansökningar om licens har vi
försökt skapa rättvisa. Men, mina damer
och herrar, om man för tidigt kungör
att man har dessa avsikter, kommer
ju alla att göra förhandskontrakt
och hela kvantiteten kommer att kontrakteras.
Sedan är det inte någon mening
att lägga på avgifter, tv då finns
det ingenting att ta. Jag trodde den saken
var så självklar att man inte behövde
diskutera den i riksdagens andra
kammare.

Jag vill ytterligare tillägga, att när
priserna nu reduceras i vissa avseenden,
framför allt i fråga om massa och
papper, beror det enligt min bestämda
uppfattning inte på att vi har avgifter
på dessa varor, utan det är helt andra
ting som spelar in. Det finns ingenting
som säger att priserna skulle ha
varit lägre om vi inte haft prisutjäm -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 147

ningsavgifter, men den debatten skall
jag inte ta upp här. Jag vill bara med
tillfredsställelse konstatera, att utskottets
majoritet för sin del har föreslagit
att denna proposition skall godkännas,
och jag tror det är ändamålsenligt ur
landets synpunkt att vi får denna fullmakt
även för nästkommande år.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
handelsministern frågar om det finns
några bevis för att exporten kommer
i gång om avgifterna slopas. Den enda
möjligheten att få i gång exporten är
tydligtvis att hålla lägre priser, eftersom
man för närvarande inte kan sälja
till de priser som råder. Att priserna
faller framgår av ett papper som
jag har framför mig och som visar avslut
från januari jämförda med avslut
från mars. Det är prissänkningar på
15, 23, 16, 12, 20 och 21 procent som
redan har inträtt på de två månaderna.
Vi är alltså i en utförsbacke. Skall
man då tvingas gå ned med priserna
för att eventuellt komma i gång med
en export, så har köparna jämt och
ständigt den lilla baktanken, att kan
de dessutom betala exportavgiften,
finns det flera möjligheter, och då
känner de att de i alla fall har betalt
för mycket. Men om exportavgiften
tas bort och exportören använder en
del av den för att försöka komma i
gång med sin export, då har mycket
vunnits, och då kanske man inte behöver
gå ner så mycket. Jag trodde handelsministern
klart insåg och förstod,
att det är möjligt att på den vägen
komma i gång med exporten.

Jag vill slutligen säga, att om dessa
avgifter är avsedda att helt och hållet
stoppa trävaruexporten för att möjliggöra
för våra massafabrikanter att få
sitt trä, då har dessa avgifter ett helt
nytt och annat ändamål än jag trodde,
men det är tydligtvis så. Jag kan fatta
att vi verkligen har en fördel av att
exportera massa i stället för trä, men
jag trodde det fanns utrymme för bå -

Prisutjämningsavgift m. m.

dadera, att både exportera massa till
England och Amerika och kanske också
exportera trä. Vi har nytta av bådadera.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle)
: Herr statsrådet förde här in i
argumentationen, att man måste ha prisutjämningsavgifter
för att hålla en dubbel
prisnivå med lägre priser vid försäljning
inom landet än vid export.

Vi har från folkpartiets sida sagt, att
man måste kunna räkna med att det
avtal, som på denna punkt har träffats
beträffande massaindustrien bör kunna
upprepas oavsett dessa avgifter. Man
bör alltså kunna trygga den svenska
marknaden och se till att prisläget där
blir rimligt.

I fråga om trävaruexporten säger
man från branschens sida enigt, att
dessa avgifter i viss mån hämmar exporten.
Denna ligger till stor del stilla,
och man menar, att ett avskaffande av
prisutjämningsavgifterna har betydelse
för att underlätta affärerna. Man har
för närvarande på vissa håll förluster,
och avgifterna utgör sten på börda för
de sågvirkesägare, som köpt skog till
högre priser. Man anser, att dessa avgifter
drabbar dem för hårt.

I Finland har man en fallande skala
i fråga om trävaror, och är jag inte fel
underrättad har man där på trävaror
lägre konjunkturavgifter än man för närvarande
har i Sverige. Det betyder, att
de svenska exportörerna får ett sämre
läge än de finska. Och det är väl synnerligen
väsentligt att svenska exportörer
äger konkurrenskraft på världsmarknaden.
Här har, herr statsrådet, kommit
ett prisfall på trävaror, och man
bör taga hänsyn till detta och avskaffa
konjunkturutjämningsavgifterna snarast
möjligt.

Jag vidhåller även, att avgifterna också
i fortsättningen kan vålla missförstånd
på utlandsmarknaden liksom hittills.

Till sist vill jag framhålla, att stats -

148 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

rådet ingenting nämnde om departementschefens
uppfattning, att man skulle
kunna använda dessa avgifter för
att bestämma exportens inriktning,
framför allt då till hårdvalutaländerna.
Det är framför allt på den punkten vi
har velat säga ett varningens ord. Vi
tror inte, att det är någon lämplig politik,
därför att den lätt kan få tråkiga
följdverkningar när det gäller den vanliga
europeiska marknaden. Jag har
också understrukit, och upprepar detta,
att vårt förråd av valutor i EPU kan
visa sig vara en värdefull reserv.

Herr JONSSON i Skedsbvgd: Herr talman!
När jag tillsammans med mina
partikamrater i bevillningsutskottet har
fogat en reservation till detta uttalande,
vill jag först och sist deklarera, att
vi härmed inte har avsett att utan vidare
undersökningar och åtgärder för
övrigt avskaffa dessa nu befintliga exportavgifter
över huvud, utan endast
att vi har vissa erinringar att göra rörande
tillämpningen.

Det skulle väl t. ex. inte kunna vara
en praktisk politik, att när ett avtal är
ingånget mellan massakoncernen och
regeringen — ett avtal, som förut har
varit och jag förmodar också i dag
kommer att godkännas av riksdagen —
utan vidare sätta detta ur kraft och
säga att några exportavgifter inte behövs.
Jag tror man får vara litet försiktig
på den punkten. När riksdagen
år 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t att
under vissa angivna förutsättningar uttaga
dessa prisutjämningsavgifter, underströk
utskottet vikten av att dessa
avgifter om möjligt endast komme till
stånd efter förda underhandlingar med
vederbörande organisationer, samt av
att tvång endast bleve tillgripet, där sådant
vore absolut nödvändigt. Utskottet
underströk också dessa avgifters tillfälliga
karaktär och att de icke skulle
få uttagas med retroaktiv verkan. Vid
den behandling i riksdagen, som ägt
rum flera gånger sedan dess, har i regel

ett sådant avtal förelegat mellan massakoncernen
och regeringen, och detta
avtal har av riksdagen godkänts.

Det förefaller mig emellertid, som om
man under det senaste året — det framskymtar
i propositionen och även i
statsrådets anförande —- velat vidga
fältet. Man kanske kan säga, att man
under helt andra förutsättningar har
velat gå in för dessa avgifter. Avsikten
var ursprungligen, att man genom dessa
avgifter skulle kunna hålla priset på
hemmamarknaden lägre och oberoende
av den inflationistiska utveckling, som
rådde, och som sedan fortsatt ute på
våra huvudsakliga exportmarknader.
Man ville genom sterilisering av en
del av dessa medel också bidraga till
att köpkraftsöverskottet i vårt land
inte blev så stort som det annars skulle
ha blivit. Riksdagen har nog ganska
enhälligt givit Kungl. Maj:t dessa fullmakter,
men man kan fråga sig huruvida
inte i det fall, som jag kommer
att påtala här, Kungl. Maj:t har gått
något över de ursprungliga direktiven
i dessa givna fullmakter.

Genom den utvidgning, som skedde
vid årsskiftet, då vissa nya sortiment
lades under denna fullmaktslag och pålades
avgifter, utvidgade man detta bemyndigande
till att omfatta nya områden,
och man gjorde detta i delvis nya
avsikter. Det skymtar ju fram i propositionen,
att man vill reglera exporten
i en viss riktning. Dessutom har man
vidtagit åtgärder, som fått retroaktiv
verkan med för många företagare ganska
kännbara konsekvenser. Det visade
sig också, att omedelbart efter det att
man hade infört dessa avgifter, fick
man börja att ge restitution. Man gav
restitution i vissa fall med hälften och
i andra med hela det belopp, till vilket
man hade utsatt exportavgiften. Det var
förklarligt att så måste ske. Avgiften
träffade en del partier, som redan var
sålda på kontrakt och till och med under
inlastning. Därtill har ju kommit
att trävarumarknaden har visat en allt

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

149

mera vikande tendens under denna tid.
Det kanske inte märktes så mycket vid
årsskiftet, som det senare har kommit
att göra. Man kan ifrågasätta lämpligheten
av att just under vikande konjunkturer
pålägga nya avgifter på sortiment,
som förut varit fria från dessa.

Men det är inte nog med detta. Även
på sågvirkets område, och sågvirket utgör
i varje fall i södra Sverige huvudparten
av skogsbrukets exportprodukter,
har man kommit i ett läge, där ett
ganska stort köpmotstånd gjort sig gällande,
och svårigheter har uppstått när
det gäller avsättning. Jag frågar mig då
i motsats till handelsministern, huruvida
man i ett sådant läge inte skulle
kunna underlätta försäljningarna om
man tar bort dessa tyngande avgifter,
som för närvarande belastar vår export.

Jag är i tillfälle att med ett litet utdrag
ur en rapport rörande sågvirkesmarknaden
belysa, hur en person ser
på dessa förhållanden efter en affärsresa
i England, där han sökte kontakt
med köparna. Jag skall be att få citera
några brottstycken ur detta, som utgör
summan av de intryck, som vederbörande
rapportör har fått. Han talar om
den beskärning av importen, som England
gått in för, och hur man nu ytterligare
beskurit densamma. Han säger:
»För att skära ned importörernas
nyinköp i största möjliga utsträckning
kommer staten» — engelska staten således
— »dels att återförsälja de av
Timber Control i fjol för leverans under
1952 inköpta varorna, inalles ca
4G0 000 stds, mest från Kanada, USA
och Jugoslavien (av vilka 104 000 stds
redan anlänt till engelska hamnar per
1 mars) samt dels tillgripa en viss del
av statens äldre lager i England (den
s. k. strategic reserve). — — — När
den konservativa regeringen i höstas
fattade beslut om en importbegränsning
för 1952, räknades det med en total
kvantitet av 650 000 stds, en siffra
som snart nog sänkts till 600 000 stds.»

Prisutjämningsavgift m. m.

Sedan har man ytterligare beskurit
detta. Han säger vidare: »Utav ovannämnda
600 000 stds utdelades en första
tranche på 350 000 stds i januari,
då man tog för givet, att resterande
250 000 stds skulle distribueras före
årets slut. Så har emellertid icke visat
sig bliva fallet. Bland alla andra ytterligare
importrestriktioner fann sig regeringen
nämligen föranlåten att till
budgetdagen den 11 mars begränsa kvoten
nr 2 till 100 000 stds.» De brittiska
importörernas egna inköp under 1952
ha härigenom ytterligare minskat. Och
så säger han sedan när han resonera/
om exportmöjligheterna: »Utan att hängiva
sig åt någon överdriven pessimism
skulle det förvåna mig, om Sverige kan
hoppas på att placera mera än ytterligare
50 000 stds för skeppning på England
under 1952.»

Är denna rapport riktig — och jag
har inte anledning betvivla att så ä''’
fallet — betyder det för södra Sveriges
del att avsevärda kvantiteter sågvirke
kommer att förbli osålda och att det
uppstår ett betydande överskott, som
kommer att verka tryckande på hela
den inhemska marknaden.

I motsats till statsrådet anser jag att
man genom att i god tid minska eller
kanske t. o. m. ta bort exportavgifterna
hade bort underlätta exporten, så att
åtminstone en del order kunnat placeras
till de priser, som det nu går att
uppnå och som otvivelaktigt ligger betydligt
lägre än fjolårets. Det måste
nog sägas att impulsen till den rush
på detta område, som förekom i höstas,
utgick från domänverket. Åtminstone
var det så i södra Sverige, att
man prissatte de varor, som man hade
att sälja, med utgångspunkt från de
priser, som kunnat erhållas sommaren
och hösten 1951. Det inträffade att vederbörande
försäljare inte antog anbud
på 60, 70, 80 kronor per kubikmeter,
emedan han ansåg att dessa priser var
för låga.

Vad sedan beträffar rundvirket, som

150 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

regeringen för första gången åsatte exportavgifter
vid årsskiftet, finns det i
södra Sverige ett betydande överskott
av ifrågavarande sortiment. Och om
det nu inte går att placera det sågade
virket, så tycker jag att det borde ligga
i vårt lands intresse att söka sälja
så stora kvantiteter som möjligt av de
sortiment, som fortfarande finner köpare
till någorlunda rimliga priser. Talet
om att man även där måste ha exportavgifter
för att den svenka massaindustrien
skall få sitt råvarubehov
täckt är kanske riktigt för Norrlands
del men inte för södra Sveriges, där
det finns ett så betydande överskott av
dessa sortiment att det räcker inte bara
för att förse den norrut belägna massaindustrien
med råvaror, utan också för
att exportera rätt stora kvantiteter. Jag
erinrar om att den senaste riksskogstaxeringen
visat, att skogstillgångarna
och skogstillväxten i södra Sverige tydligen
har underskattats. Man räknar
nu med en så avsevärt mycket större
tillväxt, att det redan på nuvarande
stadium har haft ett stort inflytande på
taxeringsresulfaten — taxeringsvärdena
på skogsfastigheter har på grund
av de nya beräkningarna stigit med
50, 75, 100 procent och därutöver.

Jag kan också tala om att produktionen
under detta år har avsevärt inskränkts
därför att man sett de svårigheter
som möter på exportmarknaden,
i fråga om licensgivningen och beträffande
en del annat. Under fjolåret
pågick överallt i mina trakter skogsavverkningarna
ända fram mot midsommar,
ja, t. o. m. längre. I år har
avverkningarna i mycket stor utsträckning
redan stoppats upp. Det irrriterade
läget på exportmarknaden har
gjort, att skogsägarna resonera! som så.
att de kanske inte får avsättning för
sina produkter om de fortsätter att
avverka och att det därför är lika bra
att sluta med avverkningarna. Det har
sålunda förekommit att personer, som
förut om våren varit sysselsatta med

skogs- och sågverksarbete långt fram
mot midsommar, redan nu söker sig annat
arbete.

Det kan ju vara bra att det finns ett
återhållande moment på detta område,
men man bör se till att man inte går så
långt, att våra exportmöjligheter skadas
och att vi inte får in de valutor som vi
behöver för att kunna köpa tillräckligt
med varor från utlandet. Det kan så
vara att vi nu har kunnat bygga på vår
valutareserv. Jag vill erinra om att vi
efter kriget hade en ganska betydande
valutareserv, som plötsligt smalt, såsom
man brukar säga, som smör i solsken.
Om vi inte nu kan upprätthålla vår export
av skogsprodukter, kommer det
nog att gå samma väg med den valutareserv
vi för närvarande har, såvida vi
inte i god tid vidtar motsvarande importrestriktioner,
med de följder för
näringslivet som detta har.

Jag noterar med tacksamhet att herr
Nilsson i Kristinehamn anser att de
önskemål, som vi inom bondeförbundet
har i dessa frågor, kommer att tillgodoses
i den utsträckning som är nödvändigt
samt att han underströk att ifrågavarande
avgifter bör uttagas med försiktighet
och efter förhandlingar. Herr
statsrådet har ju också talat om att förhandlingar
sker, men det är kanske litet
skillnad på förhandlingar och förhandlingar.
Herr statsrådet har här redovisat
den överenskommelse, som är träffad
med cellulosaindustrien, och jag förstår
att det är värdefullt att ha sådana överenskommelser,
inte minst därför att de
såsom den senaste överenskommelsen
kan anpassas efter rådande exportförhållanden.
Men när det gäller övriga
exportörer av trävaror har väl vad som
skett närmast haft formen av ett dekret,
såvida inte ett meddelande i vissa fall
om att avgifter skulle införas betraktas
såsom underhandlingar. Jag har emellertid
för min del svårt att jämställa
detta med underhandlingar i ordets vanliga
mening.

Jag tror att jag härmed har bemött

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 151

vad statsrådet sagt om att vår export
inte har stött på något motstånd. Det
faktiska förhållandet är väl att det i utlandet
råder ett visst köpmotstånd. Herr
statsrådet har ju också själv talat om
att beträffande cellulosaindustrien har
man redan fått vidtaga en sänkning av
de avgifter som skall inbetalas.

Så länge massaindustrien har råd att
betala över 500 kronor per ton massa i
prisutjämningsavgift, vilket enligt statsrådets
egen uppgift skulle motsvara ungefär
100 kronor per fastmeter för råvaran,
och trots detta kan bedriva sin
rörelse med utomordentligt goda förtjänster,
kan det väl för övrigt inte, herr
statsråd, finnas något skäl att i omtanke
om industrien pålägga producenterna
av massaved några mer betydande avgifter.

Herr statsrådet gjorde här en jämförelse
mellan de priser, som för närvarande
kan utvinnas, och de priser
som var rådande före de senaste årens
prisstegringar. Ja, visst har priserna på
detta område stigit och visst har konjunkturerna
här varit mycket gynnsamma.
Men vi får inte heller glömma
bort den penningvärdesförsämring som
skett och som bl. a. medfört att de arbetslöner,
som för närvarande utbetalas
till skogsarbetarna, är mycket högre än
de löner som utgingo innan man införde
exportavgifter. Det är ju emellertid bara
bra att det finns möjligheter att betala
skogsarbetarna på ett sådant sätt att de
få en rimlig och god inkomst av sitt
arbete.

Vi på bondeförbundshåll har inte i
vår reservation velat gå så långt som
högern, som ju kräver att exportavgifterna
skall helt borttagas nästa år. Naturligtvis
har vi inte heller kunnat följa
folkpartiet, som vill ta hort dem med
retroaktiv verkan, räknat från dagens
datum. Och allra minst finner vi skäl i
att ta hort exportavgifterna på massa,
papper och sådant, där det nu föreligger
avtal som helt och hållet reglerar
förhållandena. Men vi vill hemställa till

Prisutjämningsavgift m. m.

regeringen att taga under allvarligt övervägande,
huruvida man inte i nuvarande
situation, med den tendens till fallande
priser, som trots allt föreligger på
utlandsmarknaderna, borde genom att
minska eller ta bort exportavgifterna
underlätta exporten i stället för att försvåra
densamma och på detta sätt medverka
till att Sverige kan få in utländska
valutor.

Det är också några andra synpunkter
som jag i detta sammanhang skulle vilja
helt kort beröra. I motsats till vad som
sker enligt avtalet med trämassaindustrien
får ju inte de övriga exportörerna
tillbaka de pengar som de inbetalar i
avgifter, utan regeringen har fullmakt
att använda dem för vissa ändamål. Det
säges i propositionen att man inte finner
det möjligt att företaga en återbäring
till dessa senare exportörer. Detta
är nog riktigt när det gäller enskilda
personer eller bolag som bedriver affärsrörelse.
I dessa fall skulle följden
bli att de återbetalade exportavgifterna
stannade inom företaget som sådant. Ett
annat blir förhållandet, när det är fråga
om skogsägareföreningar och ekonomiska
sammanslutningar.

Ett annat förhållande gäller således
när det är fråga om våra skogsägareföreningar
och ekonomiska sammanslutningar.
Där reglerar man likviderna genom
årliga efterbetalningar. Det möter
inte det minsta hinder och det blir inte
heller något nämnvärt merarbete att,
om dessa avgifter finge återbetalas, dela
ut dem till medlemmarna i samband
med den avräkning, som sker vid årsskiftet.

En del pengar stannar kvar, och departementschefen
redovisar i propositionen
hur dessa medel har fördelats.
Vi skulle önska att dessa medel, vilka
kommer från skogen och vilka betyder
så oerhört mycket när det gäller vårt
lands handelsbalans, i största möjliga
utsträckning återföres till det aktiva
skogsarbetet, arbetet med att föryngra,
bibehålla och förkovra skogen. Här finns

152 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

oanade möjligheter att öka produktionen
från skogarna i vårt land. Det finns
stora områden, som tarvar arbete och
pengar, långt större områden än vi nu
kan göra fullt produktiva. De medel,
som kommer från skogen, bör enligt vår
uppfattning också gå tillbaka till skogen.
Det är ju så beträffande föryngringsarbetet
i skogen, att den person — jag
vågar nästan säga den generation —
som utför detta arbete inte själv får ut
det ekonomiska resultatet av arbetet.
Detta kommer först en senare generation
till godo. Det finns därför skäl att,
när man nu på grund av en exceptionell
högkonjunktur får tillräckliga medel
från skogen, också se till, att dessa medel
i största möjliga utsträckning eller
helt och hållet återföres till skogen i
produktionsbefrämjande syfte.

Ja, herr talman, vi har i vår reservation
ställt ett yrkande, som jag inte här
behöver citera. Det sammanfaller ju i
stort sett med regeringens proposition i
övrigt. Vi har emellertid den uppfattningen,
att man i nuvarande läge med
största uppmärksamhet måste följa utvecklingen
på detta område och vidtaga
sådana åtgärder, som främjar och icke
hämmar exporten. Vi vill också att regeringen
vid eventuellt återkommande
situationer, där man behöver vidtaga
dessa åtgärder, om möjligt samråder
med de exportorganisationer, som kan
komma i fråga — i första hand då Sveriges
Skogsägareföreningars förbund,
som dock omfattar en så pass avsevärd
del av landets skogsproduktion, såväl
när det gäller förädling som försäljning
på utlandet av dessa varor.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr Niklasson
m. fl. avgivna reservationen.

Chefen för handelsdepartementet
herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Av den sammanfattning som
herr Jonsson i Skedsbygd gjorde i en
del av sitt anförande framgick nog, att
det i stort sett råder samstämmighet

mellan våra åsikter, dock med undantag
av den rundvirkes- och trävaruexport,
som han talade om. Jag vill till
herr Jonsson säga, att jag tror att han
uppfattar läget litet för pessimistiskt.
Det finns ingen anledning att från
svensk sida säga, att marknaden är i
gungning och snart kommer att falla
samman. Jag tror inte att det tjänar
något förnuftigt ändamål.

För den export, som ägt rum under
januari och februari i år av trävaror,
har betalts priser som ligger 50 procent
högre än de priser, som erhölls
1950. Sedan dess har det gått två månader,
men jag tror att siffrorna ger
en del att fundera på. Vid det avtal
om export av massaved och props,
som man slöt i höstas, låg priserna två
till tre gånger högre än vad som noterades
hösten 1950. Jag menar alltså,
att det inte finns någon anledning att
försöka åstadkomma panik på detta
område.

Inom handelsdepartementet har vi
fullt klart för oss, att situationen är
något annorlunda beträffande skogstillgångarna
i södra Sverige än den är
i landet i övrigt. Vi har dragit konsekvenserna
av detta i så måtto, att vi
givit större licenskvantiteter fria i år
än tidigare. I den mån det blir fråga
om sulfatved, alltså furusortiment, kan
man överväga huruvida man skall släppa
ytterligare kvantiteter fria. På den
punkten vill jag sålunda utlova en
prövning. Det har vi för övrigt haft i
åtanke åtminstone under innevarande
år.

Herr Jonsson i Skedsbygd kritiserade
oss därför alt vi hade utvidgat prisutjämningsavgifterna.
På denna punkt
kan man ha olika uppfattningar. I
principiellt avseende är det absolut
inte fråga om någon utvidgning. Det
är väl kammaren bekant att jag antytt
i propositionen, att vi har för avsikt
att samråda med näringslivets organisationer,
om vi kommer fram till den
slutsatsen, att man bör utvidga till -

Nr 14. 153

Onsdagen den 23 april 1952 em.

lämpningen av dessa avgifter. Vad vi
gjort beträffande rundvirket är endast
att vi tagit in nya sortiment, vilka varit
så likartade dem vi tidigare haft
avgift på, att det varit svårt att särskilja
dem. Rent praktiska skäl talar
alltså för att man borde lägga avgifter
även på de sortiment, som nu kommit
in.

Herr Kristensson i Osby var angelägen
att betona, att det nog skulle gå
att hålla skäliga priser på hemmamarknaden
även om man avskaffade
dessa avgifter. Jag känner väl till att
herr Kristensson är en duktig karl, och
han kanske förmår att åstadkomma
detta resultat. Jag åtar mig i varje fall
inte den uppgiften. Erfarenheten säger
mig att det inte går så bra att komma
till folk och säga, att nu skall ni vara
hyggliga och ta hänsyn till konsumenternas
intressen så där i största allmänhet.
Som sagt, kanske herr Kristensson
kan åstadkomma detta, men
jag lovar ingenting.

Herr Kristensson sade vidare, att
det blir mycket tråkiga konsekvenser
från våra handelspartner utomlands i
en för oss beträngd situation — och
det är endast en sådan regeringen avser
om det gäller att utvidga avgiftssystemet.
Det låter sig sägas. Jag har
mig bekant att belgiska regeringen sedan
lång tid tillbaka vidtagit åtgärder
för att dirigera sin export, men jag har
mig inte bekant några tråkiga åtgärder,
som drabbat Belgien utifrån. Det
är väl tvärtom så, att det kan vara av
intresse för EPU att om ett land blir
ett typiskt överskottsland man då försöker
att på olika sätt få till stånd en
vridning av exporten till andra områden.

Herr Kristensson i Osby säger vidare,
att det kan vara nyttigt att ha
EPU-valutor. Visst är det det. Detta är
väl en så klar sanning, att man inte
behöver betona den i en debatt. Men
om vår export inriktas allt mer på ett
visst område och därav följer att vi får

Prisutjämningsavgift m. m.

lämna kredit till vissa andra stater
samtidigt som vår export till dollarområdet
och andra betydelsefulla
marknader minskas, då kan vi komma
i den situationen, att vi måste allvarligt
överväga vilka åtgärder vi skall
vidtaga. Regeringen har i detta sammanhang
inget annat intresse än att
åstadkomma bästa möjliga utbyte för
vår export och få största möjliga förmåner.

Om vi skulle komma dithän — vilket
jag hoppas kan undvikas — att
man i ännu högre grad än som hittills
varit fallet får en sådan snedvridning
av vår export, då kanske man tvingas
överväga sådana åtgärder av olika
slag, att det är angeläget att ha redovisat
detta för riksdagen och ha begärt
en fullmakt för detta ändamål.
Jag vill dock samtidigt erinra om den
beskrivning jag gjort i propositionen
och det besked jag lämnat i riksdagen,
att innan vi tar ett sådant steg skall
vi söka kontakt med näringslivet för
att på så sätt överväga hur man skall
utforma dessa åtgärder, om de nu behövs.
Det är klart att blir situationen
den att vi minskar vårt överskott gentemot
EPU och över huvud taget får
svårigheter med exporten, då faller ju
sådana saker i bakgrunden och blir
inaktuella.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle)
: Herr talman! Jag skulle vara
glad om det är riktigt som herr statsrådet
här säger, att jag bedömt läget
alltför pessimistiskt. Vad detta i så fall
beror på vet jag inte. Måhända beror
mitt ställningstagande därpå, att jag
varit med litet längre än herr statsrådet
på detta område och observerat tendenserna
och sett, hur en toppkonjunktur
fort nog går över till sin absoluta
motsats. Det är detta som gör att jag för
min del — när det finns möjligheter att
avsätta varorna till rimliga priser — anser
att man bör vidtaga alla möjliga åtgärder
för att göra detta innan priset

154 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

har sjunkit ännu mera eller det blivit
praktiskt taget stopp i försäljningsmöjligheterna.

Nu vill herr statsrådet göra gällande,
att någon utvidgning av exportavgifterna
knappast ägt rum. Det är väl dock så,
att props är ett sortiment, som jag vågar
kanske säga till inemot 100 procent
är en exportvara. Den kan naturligtvis
även användas i våra massaindustrier,
men det är mest ekonomiskt att exportera
denna.

Jag är glad över att herr statsrådet
utlovar en noggrann omprövning av
dessa ärenden. Jag är ännu mera glad
över om herr statsrådet vill ta den intima
kontakt med våra exportörer i södra
Sverige, som han tycks kunna upprätthålla
när det gäller massaindustrien.

Sedan missuppfattade kanske herr
statsrådet mig i en sak — eller kanske
det var jag som uttalade mig otydligt.
Såsom motiv för mitt ställningstagande
har jag inte sagt att exportavgifterna
skulle medföra några handelspolitiska
konsekvenser gentemot utlandet. Detta
vet jag inte och det vågar jag inte säga
någonting om. Jag har emellertid sagt,
att dessa kan hindra vår valutatillförsel
och att vi kan -—- om priserna på våra
trävaruprodukter fortsätter nedåt —
komma i ett läge, då vi får vara glada
över varje krona vi kunnat få in under
den tid, då våra trävaror stått högt i
pris.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort genmäle):
Herr talman! Jag delar föregående
ärade talares uppfattning, att det
gäller att befrämja exporten av trävaror.
Inom branschen är man överens om
att denna export befrämjas om dessa
prisutjämningsavgifter omedelbart tas
bort, vilket skulle vara av betydelse för
skogsägaren, då avverkningarna kan
ökas, liksom för sågverksägarna och givetvis
också för alla dem, som arbetar i
skogsnäringarna.

Herr statsrådet gör gällande att det
är en mycket märkvärdig tanke att ha

dubbla priser på massaområdet. Men
herr statsrådet vet mycket väl att det
beträffande järn förekommer lägre pris
på den svenska marknaden än på utlandet
utan några prisutjämningsavgifter.
Den tanken är säkerligen inte märkvärdig,
att man kan ha något liknande
beträffande massan.

Jag har här varnat för att med prisutjämningsavgifter
försöka inrikta exporten
på vissa länder. Jag har gjort
det därför alt det kan vara svårt nog
att återvända till den europeiska marknaden,
som man sålunda kan gå miste
om. För övrigt är det väl uppenbart att
en sådan omställning inte sker så lätt.
Den är ofta förenad med kostnader i
samband med tillverkningen och kostnader
i samband med uppbyggnad av
en stark försäljningsorganisation.

Jag har naturligtvis ingenting att invända
emot att andra medel användas
för att försöka åstadkomma ökad export
till dollarområdet. Jag vet att regeringen
har gått andra vägar och underhandlat
med den större industrien.
Den vägen anser jag naturligtvis vara
god. Men jag vill bestämt varna för det
system, som här antydes, nämligen att
diskriminera affärerna på Europa genom
att införa avgifter av detta slag,
olika, beroende på vilket land exporten
gäller.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag är motionär
och skulle gärna kunna framföra
en hel del synpunkter på denna
fråga, men herr Kristensson i Osby har
på ett utmärkt sätt täckt det mesta av
vad jag har på hjärtat och jag kan därför
fatta mig mycket kort.

Jag vill börja med att instämma i
det som han sade om det förbluffande
i att regeringen fasthåller vid den märkvärdiga
tanken på en mera vidsträckt
och generell tillämpning av prisutjämningsavgifter
på exporten än som hittills
varit fallet, tydligen som ett medel
att pressa över exporten från Europa
till dollarmarknaderna. Jag är

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 155

mystifierad över denna regeringens envishet
att vilja tala om detta såsom en
praktisk politik, som eventuellt kan bli
aktuell i morgon. Det måste vara någon
slags lust att värna om sin prestige som
gör, att när regeringen en gång framkastat
tanken skall den minsann inte
backa ut. Man säger till och med, som
också handelsministern gör, att den
senaste utvecklingen kan aktualisera
frågan om en mera vidsträckt tillämpning
av prisutjämningsavgifter på exporten
än som hittills har varit fallet.
Såvitt jag kan se har den senaste utvecklingen
tvärtom visat, att denna
fråga borde vara mindre aktuell än
någonsin. Det prisfall, som har ägt rum
på våra skogsprodukter, har ju bland
annat tillsammans med vissa importrestriktioner
i utlandet påverkat utvecklingen
av vår betalningsbalans
gentemot de europeiska EPU-länderna.
Även utskottet tycks ansluta sig till handelsministerns
egendomliga tolkning av
den senaste utvecklingen.

Vi har förut diskuterat föreställningen
att man skulle kunna pressa över export
till dollarmarknaderna genom att
beröva en hårt kämpande svensk exportindustri
dess ordinarie europeiska
marknad, som nu i alla fall hotas av
en växande konkurrens bl. a. från både
Västtyskland och andra länder. När
man frågar sig vad regeringen egentligen
har för argument finner man att
regeringen inte har några. Vi har inte
fått höra någonting som skulle göra
sannolikt, att man, om man lade exportavgifter
på varor till Västeuropa,
hocus pocus filiocus skulle kunna få
en väsentlig export på Förenta Staterna.

Handelsministern hänvisar i dag till
Belgien. Ja, det är rörande att se vilken
vikt man nu helt plötsligt fäster
vid Belgien, vars politik man vid tidigare
tillfällen inte kunnat nog kritisera.
Får jag då för att spara tid bara säga:
vi har fullt av exempel både från västeuropeiska
stater och andra länder på

Prisutjämningsavgift m. m.

handelspolitiska metoder, som handelsministern
inte ett ögonblick skulle fundera
på att åberopa som exempel, men
i detta fall säger han att det räcker
med en hänvnsning till att det finns ett
annat land, som tycks ha gjort samma
dumhet förut, och då blir det klokt av
oss att överväga att upprepa den!

Tillåt mig framkasta en synpunkt,
som kanske inte varit framme tidigare.
Vi har inte, trots beaktansvärda ansträngningar
från industriens sida, fått
någon större ökning av exporten på
dollarländerna. Exporten till Västeuropa
har emellertid inbringat väsentliga
dollarbelopp, eftersom vi fått betalning
för en del av exporten i dollar.
Det är den exporten, som handelsministern
eventuellt vill strypa mer
eller mindre i den fåfänga tron, att
man därigenom helt plötsligt skall lyckas
få export på Amerika. Det vore
verkligen inte för mycket begärt, att
handelsministern kraftigt upplyste kammaren
och allmänheten om vilka betydande
dollartillgångar vi förvärvat just
genom den export till EPU-länderna,
som både handelsministern och hans
kolleger i regeringen har talat litet
smått överlägset om.

Jag skall nu övergå till att säga några
ord om konjunkturutjämningsavgifterna
på skogsprodukter. Jag skall därvid
börja med att beklaga att regeringen
fasthåller vid denna politik, och jag
fogar därtill också ett beklagande av
att högerpartiet, särskilt efter herr Hjalmarsons
deklaration här i dag, inte har
kunnat förmå sig till ett klart ställningstagande
utan säger, att dessa avgifter
skall försvinna snarast möjligt,
senast den 30 juni 1953, varför man
egentligen inte vet var högern står.
Menar högern att dessa avgifter borde
försvinna nu? Ingen vet det. Vi i folkpartiet
hävdar att de överlevt sig själva.
Det vore värdefullt att få veta, om högern
kommit till denna slutsats, som
partiet inte hade när det avgav sin reservation.
Kanske har högern ändrat

156 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

mening på denna punkt liksom på så
många andra. Det vore i så fall mycket
välkommet. Lyssnade man till herr Edström,
verkade det som om man kunde
ha vissa förhoppningar härom.

Herr Jonsson i Skedsbygd har vältaligt
och utförligt motiverat varför
man bör avskaffa exportavgifterna på
trävaror och andra råvaror i detta sammanhang.
Jag tror att han har alldeles
rätt. Han företräder på den punkten
samma ståndpunkt som folkpartiets reservanter.
Men det var en synpunkt,
som jag inte observerade hos herr Jonsson
— han kanske hade -<len. Det bör
intressera särskilt bondeförbundets kader
att veta, att dessa exportavgifter på
trävaror i särskilt hög grad måste ha
den effekten, att de reducerar virkespriserna
över hela linjen och därigenom
ändrar fördelningen av inkomsterna
mellan massa- och pappersindustrien
och skogsägarna till de senares
nackdel. Det är den politiken, som en
regering med fyra ledamöter från bondeförbundet
för. Herr Jonsson i Skedsbygd
var mycket älskvärd, nästan bugande
i sin kritik. Jag undrar om det
beror på de fyra statsråden från bondeförbundet,
och om inte herr Jonsson
annars skulle litet mera kraftfullt ha
sagt ifrån, att en politik, som har denna
effekt, måste man inom bondeförbundet
stå ganska främmande inför. Ja,
herr Jonsson hade andra argument
emot avgifterna, så jag kritiserar honom
inte i övrigt; jag bara kompletterar
honom.

Handelsministern säger att man inte
skall måla marknadsläget alltför svart.
Naturligtvis inte. Men handelsministern
har inte försökt göra gällande att de
virkespriser, som varit rådande här i
landet under vintern, i förhållande till
de exportpriser på trävaror, som varit
rådande under de sista månaderna, har
lämnat en sådan vinst att det skulle
vara berättigat att uttaga dessa exportavgifter
på trävaror. Här tror jag att
man kan säga, att det inte är fråga om

att topphugga en mindre del av vinsterna,
utan här är det fråga om en
hårdare politik, som naturligtvis kommer
att verka sänkande på virkespriserna.

Handelsministern frågar: »Vad har ni
i oppositionen för bevis för att affärerna
kommer i gång om vi avskaffar
dessa konjunkturutjämningsavgifter?»
Jag ber kammaren observera ordet »bevis»,
ty handelsministern vet ju mycket
väl att man inte kan bevisa någonting
om framtiden. Frågan är inte den,
utan frågan är om det finns någon rimlig
sannolikhet för att dessa avgifter i
dag verkar hämmande på affärerna. Jag
tror att alla, som känner marknadsförhållandena
i Sverige och utlandet, är
överens om att man väntar på en avveckling
av avgifterna. Utlandet säger:
vi vill inte betala priser som täcker
dessa exportavgifter, som de kallar det.
I samma mån som horisonten klarnar
genom att dessa avgifter försvinner,
skulle det psykologiska läget för att få
affärerna i gång säkerligen bli långt
gynnsammare. Men mot denna såvitt
jag vet eniga uppfattning både hos
svenska och utländska sakkunniga, ställer
handelsministern bara detta: det
finns inget bevis. Förmodligen anser
handelsministern sig kunna bedöma
denna marknadsförutsättning bättre än
de som sysslar med affärerna.

Handelsministern säger vidare: »Hur
kan man veta att man skulle få mera
valuta in i landet om man avskaffar
avgifterna.» Ja, det är nästan samma
fråga. Valutan beror på affärernas omfattning
men också på priserna. Det
finns nog tyvärr en betydande risk för
att om man bibehåller dessa avgifter,
kommer utlandets köpare att söka
pressa priserna ända ned till den gräns,
där konjunkturutjämningsavgifterna enligt
avtalet med staten automatiskt försvinner.
Det är fara värt att det inom
industrien växer fram den känslan, att
vi tro inte att marknadsläget i och för
sig kräver en så stor prissänkning, men

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 157

det vore skönt att bli av med detta ytterligt
besvärande argument vid försäljningarna
att dessa avgifter finns,
så ä la bonne heure!

Jag tror faktiskt det är en risk för
att dessa avgifter därför verkar återhållande
på affärerna och i längden prissänkande.
Det svenska valutaläget —
och däri har herr Jonsson i Skedsbygd
alldeles rätt — är kanske om ett antal
månader eller ett år ingalunda så gynnsamt,
att vi kan se med jämnmod, om
våra exportpriser i onödan pressas ned.

Handelsministern säger till sist: man
skall inte annonsera så långt i förväg
att dessa avgifter kanske kommer att
avskaffas. Det skapar ogynnsamma
marknadsförhållanden. Ja, det är riktigt,
men diskussionsläget mellan Sverige
och utlandet och marknadsläget är
nog sådant, att vad man än gör här nu
kommer en vänta-och-se-attityd att finnas,
som gör sig gällande så länge avgifterna
består.

Handelsministern tillägger, att han är
beredd att ta upp hela frågan till förnyat
övervägande, om anledning uppkommer
därtill. Jag vill bara tillfoga
en sak. Fullgiltig anledning att ta upp
frågan till förnyat övervägande finns
redan i dag, men jag skall vara nöjd
om handelsministern tar upp frågan i
morgon.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Herr
Ohlin hade åtskilliga intressanta ting
att framföra. Han ställde frågan till
mig, varför jag hänvisat till Belgien.
Jag har hänvisat till vad herr Kristensson
i Osby sagt, alt det kommer
en massa tråkigheter, om man vidtar
åtgärder av det slag som jag antytt i
propositionen möjligen kunna bli nödvändiga.
Jag ställde frågan till herr
Kristensson: vad har nu Belgien fått

Prisutjämningsavgift m. m.

för olägenheter därför att man där vidtagit
dessa åtgärder? Jag tror inte att
herr Ohlin följde med resonemanget
på den punkten. Jag har aldrig tagit
Belgien som förebild, men jag har försökt
att få herr Kristensson att dokumentera
sina påståenden.

Sedan säger herr Ohlin vidare, att
vi på regeringssidan döljer att vi fått
mycket väsentliga dollarbelopp intjänta
genom EPU. När ha vi försökt att
dölja det? Herr Ohlin säger att det talas
inte mycket om det. Nej, vi kan
inte tala om det helt enkelt därför, att
försiktigheten bjuder att man reserverar
dessa dollarbelopp någon tid
framöver, såvida man inte är absolut
övertygad om att vi även i fortsättningen
få ett överskott på EPU. Herr
Ohlin känner mycket väl till att den
dag vi få ett underskott i våra löpande
affärer, så får vi betala 50 procent av
det belopp som vi har i underskott i
dollar. Det är då helt naturligt att vi
inte betraktar dessa dollar såsom lika
fria som andra dollar, som riksbanken
disponerar över. Jag ser att
bankofullmäkligen Andersson nickar
bifall på denna punkt. Därför finns
det ingen anledning för mig att säga,
att vi fått överskott i EPU och en del
av detta får vi i dollar, sålunda är allting
gott och väl. Jag har inte på något
sätt ensidigt inriktat mig på att
försöka övertyga folk om att exportavgifter
eller vad man vill kalla det
är det enda som kan komma i fråga,
utan jag har funnit det angeläget försöka
vidtaga åtgärder som leder till
ökad export på dollarområdet. Jag
kanske kan få säga att vi har ökat exporten
på dollarområdet inom praktiskt
taget alla varuområden, men denna
ökning är otillräcklig. Det hänger
samman med att våra stora artiklar på
detta område, alltså massa, järn och
stål, fortfarande säljs i otillfredsställande
omfattning.

Nu säger herr Ohlin att han för sin
del hyser den meningen, att konjunk -

158 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

turutjämningsavgifterna skall avskaffas
fortast möjligt, om jag fattade lionom
rätt. Plan är alltså vid det här laget
konungsligare än konungen själv.
Industrien har mig veterligen inte
sagt, att de skall avskaffas omgående.
Industrien håller på sitt avtal, väl vetande
att om priset faller ytterligare
kommer automatiskt avgifterna att reduceras.

Hur var det, herr Ohlin, förra hösten?
Var det inte så då, att skogsägarna
tjänade oskäligt mycket pengar?
Jag tror bestämt jag hörde det från
något håll. Nu säger man, att nu medverkar
bondeförbundet i en politik,
som innebär att man pressar virkespriserna.
Är herr Ohlins åstundan
den, att vi skall få upp virkespriserna
ordentligt? Jag förstår inte herr Ohlins
resonemang på den här punkten. Jag
kan inte finna att den avgift, som varit
gällande till sin storleksordning
praktiskt taget oförändrad sedan 1945,
nu skulle pressa skogsägarna alldeles
speciellt. Som jag tidigare sagt är priset
på exportmarknaden ungefär tre
gången högre än 1945. Avgiften är således
en proportionellt sett mindre del
av priset nu än 1945. Då var alltså
skogsägarna hårdare pressade än nu.
Då fanns det inte fyra bondeförbundare
i regeringen, men det finns det
nu och därför anser väl herr Ohlin att
samma avgift vid högre pris nu pressar
skogsägarna hårdare.

Vidare poängterar herr Ohlin att jag
har begärt bevis för att avgifterna
skulle leda till minskade försäljningar.
Det är klart att man kan framställa
saken så, om man vill hårdra ett yttrande,
men jag gör ingalunda gällande
att kunna förutse en kommande marknadsutveckling.
Jag vägrar emellertid
bestämt att böja mig för den s. k. sakkunskap,
som finns här i landet och
som uppträder i många skepnader. Jag
kan tala om för herr Ohlin, att 1951
begärde vi att få en avgift, och då sade
denna sakkunskap att priset kom -

mer inte att stiga det minsta, vi vet
det och vi känner marknaden. Vi outsiders
vågade hävda en annan mening.
Vi resonnerade om priser på 55 pund
för sågade varor, och priset gick upp
till 80 å 85 pund. Efter sådana erfarenheter,
herr Ohlin, säger man inte
utan vidare att sakkunskapen och kännarna
har rätt, helt enkelt därför att
här är det fråga om intressefrågor. Jag
är inte dummare än att jag begriper
att en exportör av sågade trävaror
helst vill slippa avgifterna, ty de är
en belastning för honom. Det är ingen
konst att räkna ut. Därför tror jag att
man från lekmännens sida har rätt att
hävda sina ståndpunkter.

Jag har sagt att de priser man har
fått ut hittills, när det gällt export av
sågade trävaror, ligger på en mycket
tillfredsställande nivå. Jag har aldrig
förnekat, att det kan bli köpmotstånd
genom politiska åtgärder i andra länder.
Det vet vi är förhållandet redan
nu, men det visar också, att avgifternas
borttagande inte är någon garanti
för att det kommer att säljas mera
virke. Jag är emellertid som sagt beredd
att ompröva dessa ting i den mån
det kommer att ske förändringar på
denna marknad. Däremot kan jag inte
vara med om att säga, att vissa sågverksägare,
därför att de betalat alldeles
särskilt höga priser för sin råvara,
skall förtjäna lika mycket i år
som de gjorde 1951, ett år, när de efter
att ha köpt billig råvara 1950 tog
hem hela potten själva vid försäljningar
1951. Har ibland liört, att man
här i landet talar om återanskaffningsprisprincipen
på företagarsidan. Är
man beredd att erkänna den principen
nu, så skall man inte klaga alltför
bittert, när man inte kan få ut precis
lika goda priser i år, därför att man
köpt för dyrt förra året. Det hade man
till godo 1951, då man fick extra favörer.
Nu är virkespriserna på ungefär
samma nivå som i början av 1951,
innan den stora prisstegringen kom.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

159

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! I sitt anförande nyss sade
herr Ohlin, att han inte alls visste var
högern stod. Det förvånar mig ganska
mycket. Om herr Ohlin läser högerns
reservation, finner han nämligen, att
där står det klart och tydligt: »Vad
särskilt angår avgiftsbelagda trävaror
av olika slag bör ett avskaffande av
avgifterna genomföras utan dröjsmål».
Kan man säga det klarare än så vad
gäller särskilt trävarorna?

Däremot har vi ifråga om avgifterna
på massa och papper inte begärt
att de skulle tas bort omedelbart, därför
att där finns det privata avtal med
staten, som gäller för viss tid och som
man sålunda inte har möjlighet att avskaffa
omedelbart, utan med respekterande
av dessa privata avtal måste
man medge tid för avveckling. Jag
hade trott, att högern och folkpartiet
skulle ha kunnat vara ganska ense på
denna punkt och att herr Ohlin inte
i denna fråga skulle söka sak med högern,
därför att våra tankar åtminstone
här löpa parallellt. Vi har emellertid
nu blivit upplysta om att det i
alla fall finns en skillnad mellan högern
och folkpartiet också på denna
punkt.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort genmäle):
Herr talman! Det var närmast i
anledning av herr Ohlins anförande som
jag begärde ordet. Han ifrågasatte, huruvida
jag intog en så moderat ställning
som jag har gjort av hänsyn till de fyra
statsråden. Jag kan tala om för herr
Ohlin att jag inte har talat med dem
om saken. Jag har tagit min egen
ståndpunkt. Detta har jag gjort därför
att jag inte har velat skjuta alltför
mycket över målet med risk att komma
tillsammans med herr Ohlin.

Herr OHLIN: Herr talman! Får jag
bara säga till herr Edström, att han
erkände nu, att vi inte vet mer om högerns
ståndpunkt i fråga om massa

Prisutjämningsavgift m. m.

och papper än att det finns ett avtal
för 1952 och att avgifterna bör avvecklas
senast den 30 juni 1953. Det
är mycket obestämt. Jag trodde verkligen,
att det vore en naturlig ståndpunkt
att om läget på marknaden utvecklade
sig på det sättet, att avtalet
har överlevat sig självt, borde regeringen
sörja för att detta avtal bringas
ur världen. Jag kan inte förstå, att
man skall vara tvungen att fortsätta
med ett avtal efter den tidpunkt, då
det är uppenbart, att det inte längre
är lämpligt. Att man inom industrien
allmänt har denna mening, vet handelsministern
lika bra som jag, även
om man i viss mån känner sig bunden
av detta avtal, som har ingåtts
under sådana betingelser, att det är
staten, som har övertaget vid dess avslutande.

Handelsministern nämnde Belgien
och frågade: Vad har Belgien haft för
olägenheter av exportavgiftssystemet?
Jag får väl resa ned till Belgien och
studera ett slag. Jag kan inte känna
till detaljerna. Kammaren torde emellertid
observera en egendomlighet:
handelsministern vågar inte påstå, att
Belgien har haft någon nytta av detta
system. Ändå tycker handelsministern,
att Belgien kan vara ett argument att
anföra. Men det är väl klart, att handelsministern
borde visa, att Belgien
har haft någon glädje av det, men det
vågar han som sagt inte påstå. Att
vända om bevisbördan och kräva, att
man skall bevisa skadan är väl ändå
minst sagt märkligt. Jag tror nog att
man kan hävda, att det är en handelspolitisk
belastning för Belgien att ha
gått in för en sådan metod, men en sådan
belastning visar sig först så småningom.
Däremot borde nyttan av metoden
kunna dokumenteras statistiskt
av handelsministern, men därav har
vi selt intet.

Vidare säger handelsministern att
man inte har hemlighållit de dollarbelopp,
som vi har fått för export till

160 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisutjämningsavgift m. m.

Europa. Men han erkänner att man
inte har talat mycket om det, därför
att man velat reservera dem för en viss
tänkbar framtida situation. Jag vill
emellertid påstå, att den skildring,
som har lämnats här i kammaren både
av statsministern och av handelsministern
om hur angeläget det är, att vi
exportera inte till Västeuropa utan till
Amerika för att skaffa oss dollar, har
varit ganska ensidig. Den har nämligen
inte upplyst kammaren och allmänheten
om att vi har erhållit mycket
stora dollarbelopp genom export
till Västeuropa. Om man hade lämnat
den skildringen, så skulle nog kammarens
ledamöter varit ännu mindre benägna
att visa förståelse för att man
skall genom exportavgifter hindra
denna normala svenska export till
Västeuropa.

Beträffande virkespriserna vill jag
bara säga, att det väl är klart, att exportavgifterna
på virke och trävaror
verkar pressande på råvarornas priser.
Nu är ju, herr handelsminister,
råvarornas priser redan mycket starkt
nedpressade från fjolårsnivån. Skulle
vi inte kunna vara överens om att man
inte behöver regeringens hjälp för att
pressa dem ytterligare? Det är denna
enkla ståndpunkt som jag har intagit.
Ut man inom bondeförbundet med
nndantag för bondeförbundsstatsråden
ansluter sig till detta om också med
en något annan motivering är ju ganska
välkommet. Jag tror att det är
många, inte bara skogsägare utan även
andra, som säger: det där att vi kan
undvara regeringens hjälp att pressa
råvarupriserna är ju förnuftigt.

Till sist säger handelsministern, att
man inte skall svära på allt vad sakkunskapen
säger, därför att i intressefrågor
kan sakkunskapen vara påverkad.
Nej, naturligtvis inte, herr statsråd.
Men då det gäller att få i gång
affärerna och bevara en någorlunda
gynnsam prisutveckling, har sakkunskapen
samma intresse som Sveriges

land och folk! Då har man väl all anledning
att fästa stor vikt vid vad sakkunskapen
tycker och säger.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Petrén m. fl.
avgivna med II) betecknade reservationen;
3:o) bifall till reservationen III)
av herr Niklasson m. fl.; samt 4:o) bifall
till det yrkande, som under överläggningen
framställts, av herr Edström;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropropositionen
äskade likväl herr Edström
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontraproposition
i den votering, som sålunda
skulle anställas för utseende av kontraproposition
i huvudvoteringen, ånyo
upptog de båda återstående propositionerna;
och fann herr talmannen nu
den under 3:o) angivna vara med övervägande
ja besvarad. Då emellertid
denna herr talmannens uppfattning bestreds
av herr Edström genom begäran
om votering, blev nu efter given varsel
uppläst och godkänd en så lydande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 23 antager den av herr Niklasson
m. fl. avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 161

det av herr Edström under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
75 ja och 107 nej, varjämte 19 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen antagit det av
herr Edström framställda yrkandet.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 23 antager den av herr Petrén m. fl.
avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Edström under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 62 ja och 115 nej, varjämte 25
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontrapro -

Ändring i värnpliktslagen m. m.

position i huvudvoteringen antagit bifall
till det av herr Edström under
överläggningen framställda yrkandet.

I överensstämmelse härmed blev nu
följande voteringsproposition uppläst
och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 23,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Edström under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
på nytt intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Edström
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
121 ja och 73 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2.

Ändring i värnpliktslagen m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i värnpliktslagen m. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden,

11—Andra kammarens protokoll 1952. Nr 1i.

162 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Ändring i värnpliktslagen m. m.

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967); samt

2) lag om ändring i lagen den 11
maj 1951 (nr 195) om skyldighet för
vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions-
och beredskapsövningar,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande
i anledning av vad föredragande
departementschefen i övrigt i propositionen
anfört och förordat.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen nr 453 i första kammaren
av herr Lundgren samt nr 601 i
andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl.

I motionen 11:601 hade yrkats, att
utbildningstiden för de värnpliktiga
icke skulle såsom i propositionen föreslagits
förlängas.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 453 och II: 601 antaga de
genom förevarande proposition framlagda
förslagen till

1) lag om ändring i värnpliktslagen
den 30 december 1941 (nr 967); samt

2) lag om ändring i lagen den 11
maj 1951 (nr 195) om skyldighet för
vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions-
och beredskapsövningar;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Det
förslag, som riksdagen här har att behandla,
avser en förlängning av utbildningstiden
för värnpliktiga med i
allmänhet 20 dagar. Förslaget grundar
sig på 1949 års gruppschefsutrednings
förslag, vilket — som vi också framhållit
i vår motion — skall genomföras
på bekostnad av utbildningen för

de värnpliktiga i allmänhet, vilken utbildning
kommer att försämras.

Såsom framgår av Kungl. Maj :ts proposition
nr 177, sid. 21, skall underbefälens
antal i de plutoner som består
av värnpliktiga, minskas från tre
till två, och som motivering för detta
anges, att utbildningen av befälselever
skall bedrivas rationellt. Huruvida detta
blir resultatet vet man ingenting
om. En sak bör dock vara ganska säker,
nämligen den att möjligheten att
bedriva en rationell utbildning av de
värnpliktiga kommer att minskas genom
detta förfarande. Följaktligen kan
man med fog anse detta vara en minst
sagt underlig motivering för en förlängning
av värnpliktstiden.

Utredningen har konstaterat, att utbildningen
av de värnpliktiga inte alltid
bedrivits på ett ur pedagogiska och
utbildningsmetodiska synpunkter effektivt
sätt, och som en av orsakerna
till detta förhållande har man angivit
den rådande bristen på befäl. Efter
detta konstaterande borde det vara givet,
att ingen minskning skulle företas
i det nuvarande befälsantalet, men det
förslag som vi nu skall ta ställning
till, innebär som bekant raka motsatsen.

Utredningen konstaterar vidare, att
passivitet och negativism är rådande
bland de värnpliktiga. När man nu är
beredd att förlänga värnpliktstiden, så
blir detta en åtgärd, som enligt vår
mening knappast kan förbättra förhållandena,
utan det måste betyda raka
motsatsen. Varje dag som värnpliktstiden
förlänges kan nämligen inte betyda
något annat än nya försakelser,
större ekonomiska förluster och ökade
bekymmer för dem, som har att göra
med de värnpliktiga.

Vid tidigare tillfällen då riksdagen
haft att ta ställning till denna fråga
— och då det har varit fråga om provisoriska
åtgärder — har vi för vår
del angivit, att motivet för den begärda
förlängningen av värnpliktstiden

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 163

tydligen varit att söka i den allmänna
upprustning, som pågår i hela den kapitalistiska
världen. Vi har vid dessa
tillfällen sagt ifrån, och jag vill upprepa
det nu, att vårt land saknar anledning
att följa med i dessa allmänna
upprustningssträvanden.

Förlängningen av värnpliktstiden
innebär ur samhällets och produktionslivets
synpunkter en förlust på
några tusen årsarbetares insatser. De
går förlorade, och detta sker vid en
tidpunkt, då samhället så ofta talar om
och reser krav på en ökad produktion.
Det sker i en tid, då det arbetande folket
måste ges nästan allt vad det kan
ges i form av övertidsarbete på en hel
rad arbetsområden. Det sker i en tid,
då flera arbetargrupper tvingas av bestämmande
arbetsgivare att ta ut sina
sociala förmåner på det sätt, som arbetsgivarna
anser vara lämpligt. Jag
tänker här närmast på det beslut, som
riksdagen fattade förra året, om en
förlängning av semestern. Det beslutet
blev en besvikelse på det sättet att
riksdagen inte infriade det givna löftet
att ge arbetarna den treveckorssemester
i en följd, som den överväldigande
majoriteten av det arbetande
folket hade uttalat sig för. I den situation
vi nu befinner oss konstaterar vi
också, att arbetarna på en hel rad arbetsplatser
tvingas att ta ut sina semesterdagar
på de tider, som produktionsmedlens
ägare bestämmer. Det är
produktionens intressen som bestämmer
den saken, inte arbetarnas behov
av vila och rekreation.

Jag har velat erinra om detta, därför
att precis samma krafter nu, när
det gäller att ta ställning till frågan
om en förlängd värnpliktstjänstgöring,
är beredda att blunda för samhällets
krav på ökad produktion. Vi finner
också i den kungl. propositionen belägg
för detta, när vi bland de instämmande
remissuttalandena även finner,
att Svenska arbetsgivareföreningen har
givit sin anslutning till förslaget om

Ändring i värnpliktslagen m. m.

förlängning av värnpliktstiden och
förklarat, alt denna förlängning icke
hindras av arbetsmarknadspolitiska
skäl. Vad är det för skäl? Jo, det är
samma skäl som man från det hållet
har anfört varje gång, då det gällt att
förbättra arbetarnas förhållanden. Då
har samma skäl anförts för att hindra
genomförandet av olika reformer, inte
minst då fråga varit om arbetstidens
förkortning.

Det finns enligt vår mening i den
utredning som föreligger inga som
helst bevis för att en ökning av värnpliktstiden
i dag är nödvändig. Vi är
övertygade om att den spilltid, som
utredningen konstaterar föreligga, kan
användas på ett sätt, som är till fromma
inte minst för de värnpliktiga
själva.

Vad beträffar den stimulerande faktor,
som utredningen anser den föreslagna
utryckningspremien för det utbildade
underbefälet vara, vill jag bara
erinra om den motion, som vi har
väckt här i riksdagen och som vi senare
får tillfälle att återkomma till i
annat sammanhang. I den motionen
kräver vi att samtliga värnpliktiga
skall erhålla en utryckningspremie.
Den premie, som man från utredningens
sida talar om som en stimulerande
faktor, blir skäligen obetydlig, jämförd
med den ekonomiska förlust, som
de värnpliktiga kommer att lida på
grund av den förlängning av tjänstgöringstiden,
som riksdagen nu står beredd
att genomföra. Vi har synnerligen
svårt att föreställa oss, att någon värnpliktig
kommer att bli inspirerad av
att få en blygsam premie, om han frivilligt
vill påtaga sig en förlängning
av värnpliktstjänstgöringen i enlighet
med vad som nu föreslås. Detta blir
nämligen följden, om han blir underbefäl.

Den hrist på aktivitet, som enligt utredningen
nu förefinns bland de värnpliktiga
och som man vill befrämja,
kan skapas genom ett rationellt till -

164 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Riksdagsmannapensionerna.

varatagande av spilltiden, kombinerat
med en verklig demokratisering av vår
försvarsmakt. En förlängning av värnpliktstiden
kan inte inspirera till aktivitet,
utan den verkar i stället i motsatt
riktning till den, som man här
säger sig vilja eftersträva.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till vår motion nr
601 i denna kammare.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det tillhör inte vardagligheterna
att andra lagutskottet presenterar
ett enhälligt utlåtande i militära utbildningsfrågor,
allra minst när det
avser en ökad utbildningstid för de
värnpliktiga. Utskottet har emellertid i
detta fall lyckats åstadkomma ett enhälligt
utlåtande med anledning av
Kungl. Majrts proposition. Jag anser
det vara mycket betydelsefullt att vi
både inom landet och utåt har kunnat
manifestera, att de demokratiska partierna
är ense i denna fråga. Från
dessa utgångspunkter anser jag, herr
talman, att det icke kan gagna något
vettigt syfte att ta upp en diskussion
med den kommunistiske opponenten,
och därför ber jag kort och gott att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
konstaterar bara att utskottets talesman
inte på något sätt försökt motivera
varför Sveriges ungdom i fortsättningen
skall behöva ha en längre värnpliktstid
än hittills. Det enda motiv
herr Nilsson i Göteborg här angivit —
eller rättare sagt försökt ange -—■ är,
att vad han kallar de demokratiska
partierna skulle vara eniga om denna
förlängda värnpliktstid. Men den enigheten
har vi ju kunnat konstatera i
många andra frågor, och jag måste ur
arbetarklassens synpunkt tillägga: tyvärr.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Om herr Dahlgren ser sig om -

kring i världen och lägger märke till
huru oroligt läget är och hur ogynnsamt
förhållandena gestaltar sig nationerna
emellan, så skall han finna motiveringen
till både Kungl. Maj:ts förslag
och andra lagutskottets enhälliga
utlåtande.

Häruti instämde herr förste vice talmannen
Skoglund.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
behöver inte se mig omkring i världen
för att få reda på hurudant tillståndet
är. Det känner jag redan till. Jag har
emellertid här försökt att med några
ord framhålla, att den spilltid som
finns i värnpliktstjänstgöringen och
som även utredningen konstaterat, kan
tillvaratagas på ett bättre sätt än vad
som hittills skett när man velat bara
ensidigt ålägga speciellt den svenska
arbetarungdomen en förlängd tjänstgöring,
som inte är nödvändig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen 11:601; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 3.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 63 § 2
mom. lagen den 6 juni 1930 (nr 260)
om församlingsstyrelse i Stockholm.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Riksdagsmannapensionerna.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta
motioner om ändring av grunderna för
vissa riksdagsmannapensioner.

Efter föredragning av utskottets
hemställan anförde:

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

165

Herr DICKSON: Herr talman! Här
förevarande ärende är ehuru inte helt
typiskt ett av dem, i vilket riksdagens
ledamöter utan yttre rådgivning beslutar
i egna angelägenheter om sina egna förmåner.
Då jag principiellt anser ett sådant
förfarande olämpligt och oriktigt,
vilket jag även tidigare deklarerat, ber
jag att till protokollet få antecknat, att
jag inte kommer att delta i detta beslut.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Arbetsplena under höstsessionerna.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
angående riksdagens arbetsplena
under höstsessionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Man är för närvarande runt
om i vårt land sysselsatt med att nominera
kandidater till höstens riksdagsmannaval.
Därunder händer det ofta —
inom alla partier skulle jag tro — att
man träffar på en person, som man anser
skulle vara synnerligen lämplig för
detta uppdrag -— han har en stor erfarenhet
från vida områden — men när
han eller hon tillfrågas blir svaret: nej,
jag kan inte för mitt arbetes skull, nu
när riksdagen är samlad praktiskt taget
hela året. Det är givet att riksdagen
kan reda sig utan just dessa personer
därför att det finns god tillgång på personer,
som i och för sig är kvalificerade
för riksdagsmannauppdraget. Men
alla kan väl hålla med om att det vore
cn olycklig utveckling om det skulle
gå därhän att riksdagen i allt större och
större utsträckning skulle komma att
bestå av politiska specialister, som inte
har någon fast förankring i det praktiska
livet. Det här är inte på något

Arbetsplena under höstsessionerna.

sätt någon ny fråga, den har behandlats
av riksdagen flera gånger. Redan 1917
hade man antytt, att riksdagen skulle
kunna uppdelas i två sessioner, en våroch
en höstsession. Då var det en ledamot
av första kammaren som yttrade
sig så här — alltså i fråga om en förändring,
som innebar en uppdelning i
två sessioner — »att svenska riksdagen
blir något väsentligt annat än vad den
i närvarande stund är. Representationen
levererar nu — om uttrycket tillätes
—• ett politiskt amatörarbete av personer,
vilkas huvudsakliga uppgift ligger
på helt andra plan ute i det vanliga
livet. På den andra vägen kommer
man» —■ alltså den med två sessioner
— »tvivelsutan därhän, att riksdagsarbete
blir ett arbete av professionals,
vilka komma att ägna sig åt detta arbete
såsom deras egentliga eller åtminstone
huvudsysselsättning.»

»Redan denna förändring är allvarlig»
— fortsätter denna riksdagsledamot
— »och bör i det längsta undvikas.
Men innan den framträder, får
man bereda sig på en annan, som kanske
är ännu betänkligare. Det nya systemet
berövar säkerligen riksdagen
åtskilliga element som för närvarande
spela en ledande roll i arbetet. En stor
del av de ämbets- och tjänstemän, som
nu tillföra representationen en värdefull
sakkunskap, torde komma att försvinna,
och dessutom skulle många av
arbetsledarna, av cheferna för stora
privata verk och företag, vilkas deltagande
också synes vara av stor vikt för
riksdagsarbete, helt enkelt bliva förhindrade
att deltaga i detsamma.»

Nu har utvecklingen sedan 1917 gått
därhän att samhällslivet blivit mer och
mer komplicerat, och därför kan vi inte
komma ifrån att det i vårt riksdagsarbete
behövs en del ledamöter, som huvudsakligen
ägnar sig åt politiskt arbete.
Vi får alltså cn grupp av yrkespolitiker,
som är cn nödvändig och
värdefull del av vår riksdag, men å
andra sidan måste man väl säga, att

166 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Arbetsplena under höstsessionerna.

dessa bör kompletteras med folk, som
har kontinuerlig kontakt med förvärvslivet
utanför de politiska cirklarna och
som får en direkt erfarenhet av hur de
beslut verkar ute i livet, som de varit
med om att fatta. Vi skulle väl därför
kunna vara överens om, att allting bör
göras för att tillgodose riksdagsarbetet
på ett sådant sätt att hindren för det
praktiska livets män och kvinnor blir
så små som möjligt att åta sig riksdagsuppdraget.
Nu måste man nog säga
att den nuvarande ordningen är relativt
tillfredsställande för jordbrukare
och utövare av vissa fria yrken. Men
däremot är den nuvarande ordningen
mycket otillfredsställande för näringslivets
folk och folk som arbetar inom
den allmänna förvaltningen. Ty den
enda årstid, som nu är fri från riksdagsarbetet,
är ju sommaren, och den
är tyvärr en död period inom dessa
områden, och därför får dessa riksdagsmän
då de komma hem på sommaren,
huvudsakligen ägna sig åt att vara semestervikarier
på sin egen arbetsplats.

Det som gör hela frågan så besvärlig
är höstriksdagen. Den är i princip reserverad
endast för slutbehandlingen
av sådana ärenden, som inte medhunnits
under våren. Det är därför självklart
att man då får en mycket ojämn
utskottsbelastning, och att många ledamöter
inte skulle behöva vara sysselsatta
med utskottsarbete under hösten.
Men trots detta blir många ledamöter
bundna av riksdagen från mitten av oktober
till mitten av december. Givetvis
kan man ägna sig åt andra saker under
tiden, men man kan aldrig vara säker
på att inte en fråga kan dyka
upp en onsdag, som kräver vederbörandes
närvaro vid en votering,
och därför kan man inte planera sitt
arbete utanför riksdagen under hösten
på ett ordentligt sätt. Jag har själv känt
nackdelarna med det nuvarande systemet.

Nu kan man säga, att en jämförelsevis
ny riksdagsledamot inte har den

erfarenhet som behövs för att kunna
komma fram med lämpliga ändringsförslag
i detta fall. Därför blev jag mycket
glad när jag hittade i 1946 års utredning
ett uppslag, som skulle kunna
rädda åtminstone en månad på hösten
åt riksdagsmännen och deras arbete
utanför riksdagen. 1946 års utredning
bestod av sex ledamöter, av vilka fyra
fortfarande är ledamöter av denna kammare,
bland dem konstitutionsutskottets
värderade ordförande herr Hallén. Man
säger där på s. 30 i sitt betänkande att
man anser, »att det vore förbundet med
avsevärda olägenheter, om hela riksdagen
skulle behöva hållas samlad under
hela höstsessionen, trots att blott en
del av riksdagsledamöterna kunna erhålla
full sysselsättning. Därför anse vi
att höstsessionens arbete bör organiseras
på ett sådant sätt att endast de som
beredas sysselsättning behöva vara närvarande
under hela sessionen. Så skulle
kunna ske, om då riksdagen samlades
till höstsession kammarsammanträden
ägde rum under någon vecka, varvid
det nya arbetsmaterial, som trots spärrregler
måste föreläggas, framlades, motioner
avlämnades, utskottsremisser ägde
rum, interpellationer framställdes
in. in. Därefter skulle de riksdagsmän,
vilka ej äro sysselsatta med utskottsarbete,
partiuppdrag m. m. kunna lämna
riksdagsorten och ej behöva återkomma
förrän mot slutet av sessionen, då
kammarsammanträden skulle äga rum
i två till tre veckor. Vid dessa sammanträden
skulle utskottens utlåtanden
behandlas, beslut fattas, interpellationer
besvaras in. m.»

Jag tycker att detta uppslag är förträffligt,
och jag beklagar bara att det
inte blivit förverkligat. I min motion
bär jag föreslagit att man i riksdagsstadgan
skulle införa en bestämmelse
med det innehåll, som det här uttalandet
från utredningen ger vid handen.
Nu anser utskottet att den vägen inte
är lämplig att gå. Utskottet säger att det
erkänner att syftemålet med förslaget

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 167

är beaktansvärt, och det erinrar om talmannens
och talmanskonferensens uppgift
att bedriva en målmedveten ledning
av riksdagsarbetet. Frågan bär nu
redan fallit i första kammaren, och det
finns därför ingen anledning för mig
att yrka bifall till min motion, men
jag skulle vilja rikta en vädjan till talmanskonferensen
—- och jag hoppas att
konstitutionsutskottets värderade ordförande
är villig att instämma i denna
vädjan ■— en vädjan, som innebär att
man vid början av höstriksdagen tar
upp frågan till behandling i talmanskonferensen
och då tar hänsyn till de
uppslag, som 1946 års utredning kommit
med och som jag här refererat.
Detta löser ju inte hela frågan, men om
man skulle kunna rädda en månads »civilt»
arbete åt en mycket betydande
grupp av riksdagens ledamöter, skulle
det i alla fall ha det goda med sig att
det skulle kunna underlätta för personer
som ha förvärvsarbete att bli riksdagsmän.
Min uppfattning är att om
vi vill undvika en tilltagande professionalism
inom riksdagen måste vi se till
att, när nu höstriksdagen, under nuvarande
omständigheter tycks vara nödvändig,
den blir betraktad som ett nödvändigt
ont, att så få frågor som möjligt
tas upp till behandling och att de
många ledamöter, som normalt äro befriade
från utskottsarhete under hösten,
i så stor utsträckning som möjligt kan
ägna sig åt sitt förvärvsarbete.

Herr talman! Det är med den förhoppningen
att talmanskonferensen
kommer att ta upp detta spörsmål till
behandling som jag avslutar mitt anförande
utan något yrkande.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
ingalunda dölja att jag har stora sympatier
för den tanke motionären givit
uttryck åt här, nämligen att riksdagssessionerna
inte skall behöva sträcka
sig så länge att man utestänger det praktiska
livets människor från riksdagen
och till slut bara får yrkespolitiker.

Arbetsplena under höstsessionerna.

Däremot måste jag ju säga att motionärens
förslag att lösa frågan är alldeles
orimligt. Den ärade motionärens anförande
betecknade en mycket typisk
reträtt när han nämligen citerade vad
man i sakkunnigutredningen sagt men
visligen undvek att tala om att utredningen
avstod från att söka lagfästa
några bestämmelser i hithörande syfte,
vilket är någonting minst sagt opraktiskt.
Däremot har han rätt i att det är
en sak, som skall regleras genom talmanskonferensen.
Jag har ju den uppfattningen,
att talmanskonferensen ännu
inte har riktigt funnit sin rätta form,
för att nu använda ett mycket försynt
uttryck, och inte hunnit bli den vad
Per Albin Hansson kallade direktor för
riksdagsarbetet, som man önskade.
Men det är klart att det ligger i talmanskonferensens
skön att själv försöka
så reglera arbetet, att om möjligt en
viss tid är liksom reserverad för annat
arbete. Det blir dess sak och kan inte
lagfästas på något sätt utan måste lösas
genom praxis.

Sedan vill jag bara sluta med att
säga, att vi får inte vara alltför angelägna
om att liksom förkorta vår vistelse
här under höstriksdagen. Den
stora allmänheten har ju den uppfattningen,
att om riksdagsmännen är avlönade
för årets alla månader, så får
de inte vara alltför angelägna att försvinna
härifrån under höstsessionen.
Det är en sak som får praktiseras med
ganska stor varsamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Vad beträffar det sista argumentet,
som konstitutionsutskottet värderade
ordförande lade fram och som
gick ut på att eftersom riksdagens ledamöter
är avlönade för årets alla månader,
så skulle man inte vara alltför
angelägen om att förkorta vistelsen här
i Stockholm under höstriksdagen, så
måste jag säga att jag finner det ganska

168 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Arbetsplena under höstsessionerna.

underligt. Här är det i alla fall fråga
om att vi på kortast möjliga tid skall
kunna avsluta det arbete, som är oss
förelagt. Det är väl inte meningen att
vi därför att vi har årsarvode skall försöka
utsträcka vår vistelse i Stockholm
så mycket som möjligt. Det argumentet
är åtminstone mig mycket främmande.

Vi har dock varit överens om — och
det är en sak, som herr Hallén genom
att underskriva 1946 års utrednings betänkande
också har instämt i —- att
det vore till fördel, om riksdagsmännen
kunde ägna så mycken tid som
möjligt åt det arbete, som de har utanför
riksdagen.

Vad sedan gäller den metod, som jag
har föreslagit, att man skulle införa en
bestämmelse i riksdagsstadgan, så kom
jag med detta förslag därför att ingenting
såvitt jag vet blivit åtgjort sedan
herr Hallén m. fl. kom med det utmärkta
uppslaget i 1946 års betänkande.
Men när nu konstitutionsutskottet varit
välvilligt nog att anvisa den vägen, att
talmanskonferensen skulle taga upp
frågan på nytt, så äro vi ju överens om
lämpligheten härav, herr Hallén och
jag. I så fall har någonting vunnits
genom denna motion, och det är det
som för mig är huvudsaken.

Herr HALLÉN: Herr talman! Jag vill
bara säga att den ärade motionären
förvränger mitt yttrande då han säger,
att jag har ansett att vi därför att vi
är avlönade under årets alla månader
skall liksom sträcka ut höstvistelsen i
Stockholm så mycket som möjligt. Det
sade jag aldrig, utan jag hävdade att vi
inte får gå för långt i vår iver att
komma hem härifrån så fort som
möjligt.

Jag påpekar ännu en gång för kammaren,
att herr Gustafson är på full
reträtt. Han anser att systemet inte
skall lagfästas genom stelbenta bestämmelser,
utan det är talmanskonferensens
sak att dirigera arbetet så, att även de
önskemål, som motionären framfört i

sin motion och varom vi är ense, blir
tillgodosedda. Att lagstiftningsvägen är
fullkomligt opraktisk och oframkomlig
inser alltså nu vid närmare eftertanke
även motionären.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag ber att få instämma med
konstitutionsutskottets ärade ordförande
i att man inte bör gå alltför långt när
det gäller att förkorta sin vistelse här
under hösten. Det är vi överens om. Men
då är vi också överens om den andra
saken, nämligen att man i möjligaste
mån skall bereda riksdagens ledamöter
möjligheter att utöva sin förvärvsverksamhet
utanför riksdagen.

Sedan säger herr Hallén att jag är på
full reträtt, eftersom jag inte yrkar bifall
till min motion. Men den har ju
redan fallit i första kammaren och kan
alltså formellt inte bifallas av riksdagen.
Jag vill bara upprepa, att har jag
med min motion vunnit, att talmanskonferensen
tar upp denna sak och att vi
har utsikt att få en förbättring, så är
jag mycket nöjd och har inte någon som
helst önskan att på varje punkt få min
motion bifallen.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 6.

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 169

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

Punkten 9.

Allmän översikt över beräkningen av

väganslagen för budgetåret 1952/53.

Före behandlingen av de olika anslagen
till vägunderhåll och vägbyggnader
hade Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln,
punkt 9, lämnat en översikt över beräkningen
av väganslagen för budgetåret
1952/53.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
(I: 337) och den andra inom andra
kammaren av herr Hjalmarson in. fl.
(II: 441).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj.ds förslag
samt motionerna I: 337 och II: 441
såvitt nu vore fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
i punkten anfört.

Reservationer hade avgivits:

a) av fröken Andersson samt herrar
Lundqvist, Skoglund i Doverstorp och
Staxäng, vilka ansett, att utskottets motivering
bort ha annan av reservanterna
angiven lydelse;

b) av herr Ståhl, utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr von SETH: Herr talman! Det är
otvivelaktigt så, att vägarna i dagens
samhälle är av en oerhört stor betydelse.
Det är också tämligen oomtvistat
att vägarna i vårt land i synnerhet efter
kriget inte befunnit sig i det skick,
som de borde. Detta beror på många
omständigheter, men en av omständigheterna
är den, att vägväsendet har varit
satt på en ganska mager svältkost
sedan år 1945 och alltjämt är (let.

Man kan naturligtvis tvista om hur
hårt omdömet skall vara om vägarnas
tillstånd. Jag skall inte tillåta mig att

själv göra en karakteristik av detta,
men jag anser att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i de petita, som den avgav
till regeringen den 3 september 1951,
på ett mycket klargörande sätt talar om,
att den anser att vi i dag har kommit
till ett tillstånd när det gäller anslagen
till vägväsendet, som inte är försvarligt.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
säger i sina petita bl. a. att »med hänsyn
till de konsekvenser nuvarande förhållanden
på landets vägar ha på skilda
områden, kan det enligt styrelsens uppfattning
ej vara försvarligt att underlåta
att av landets samlade resurser avdela
en väsentligt större del än hittills
för att förbättra vägkommunikationerna.
Tillståndet på vägområdet motiverar,
att även i jämförelse med andra
angelägna behov vägväsendets behov
måste få prioritet.» Litet längre fram
säger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att »lägets allvar kräver, att under de
närmaste åren begränsningen genomföres
endast med hänsyn till vilken arbetsvolym,
som är möjligt att uppnå
med anspänning av alla krafter».

Ja, herr talman, man måste nog säga
att landets högsta vägvårdande myndighet
här sagt ifrån och sagt ifrån ordentligt,
att den inte med de knappa
anslag som hitintills har beviljats kan
hålla vägarna i trafikdugligt skick.

Under remissdebatten i januari i år
tog jag i en del av mitt yttrande upp
frågan om vägarnas tillstånd och det
förslag till anslag beträffande investeringsvolymen,
som den nuvarande
vägministern, statsrådet Hjalmar Nilson,
lagt fram i statsverkspropositionen. Jagansåg
mig då på goda grunder kunna
påstå, att de anslag som föreslogs inte
skulle vara tillräckliga för upprustningen
av det svenska vägväsendet. Sedermera
har en motion, på vilken jag
står som en av undertecknarna, väckts
i denna sak från högerhåll. Där för man
fram ungefär samma synpunkter. Denna
motion har nu behandlats av utskottet.
Vi har från högerhåll redan redovisat

170 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

vår uppfattning i denna sak, och med
hänsyn till de många ärenden, som
återstår i kväll, skall jag inte förlänga
debatten genom att gå in på en diskussion
om detta. Dock synes det mig angeläget
att i någon mån beröra det
svar •— jag skulle nästan vilja säga det
tillrättavisande svar — som statsrådet
Nilson lämnade under remissdebattens
andra dag.

Statsrådet Nilson gjorde gällande att
det inte fanns någon grund för uppfattningen,
att de förslag som han lagt
fram kunde betraktas som snåla gentemot
vägväsendet. De anslag på i runt
tal 220 miljoner kronor, som han förordar
och av vilka ca 60 miljoner hänför
sig till andra halvåret 1953 — alltså
inte till det egentliga budgetåret 1952/53
— innebär enligt statsrådet bara att
man angett en ram, som när det gäller
andra halvåret 1953 kan ytterligare förskjutas
bakåt i tiden. Jag vågar därför
säga, sade statsrådet i fortsättningen
av sitt anförande, att det är möjligt
att inom ramen för den budget som är
framlagd göra nära nog så stora investeringar
som vägmyndigheterna kan genomföra
under nämnda budgetår.

Nu vill jag först framhålla, att det
såvitt jag vet inte på något ställe i
statsverkspropositionen framgår vare
sig att siffran för sista halvåret 1953
skulle vara 60 miljoner kronor — jag
vill emellertid särskilt understryka, att
jag inte har någon anledning att betvivla
siffrans riktighet — eller att
statsrådet räknat med att anslaget skulle
kunna disponeras i någon större utsträckning
redan under det egentliga
budgetåret 1952/53.

Det har i år framlagts ett förslag som
innebär att man skall övergå till kalenderårsberäkning.
Detta har utskottet
enhälligt ansett vara fördelaktigt. Jag
framförde själv den åsikten i remissdebatten
och förfarandet har också, såvitt
jag är riktigt underrättad, förordats
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
övergången till kalenderårsberäkning

gör det lättare för styrelsen att på ett
effektivt sätt planlägga arbetet, och ur
styrelsens synpunkt är det uppenbarligen
av vikt att den i god tid har vetskap
om vilka medel den har att röra
sig med under en viss tidrymd. De
synpunkter som uttalats av styrelsen
gäller naturligtvis även för vägförvaltningarna
ute i länen. Men för den mer
långsiktiga planeringen är det av vikt
att styrelsen har ett investeringsprogram,
som sträcker sig åtminstone några
år framåt i tiden. Statsrådet har i statsverkspropositionen
endast lagt fram ett
investeringsprogram för åren 1952/53
samt dessutom angett den beräknade investeringsvolymen
för budgetåret 1952/
53. Jag kan inte finna annat, herr talman,
än att statsrådet Nilsons yttrande
under remissdebatten måste innebära
att han ger avkall på den fördel av
kalenderårsberäkning, som han själv
vitsordat. Detta innebär att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen fortfarande
inte skulle ha möjlighet att ur de officiella
siffrorna klart utläsa hur stora
medelsanslag den kommer att röra sig
med under hela kalenderåret 1953.

Jag skall villigt erkänna att om hela
beloppet, 220 miljoner kronor, får tagas
i anspråk under det egentliga budgetåret
1952/53, då innebär statsrådets
förslag otvivelaktigt en förbättring när
det gäller tillgängliga anslag. Men härom
har inte talats i något annat sammanhang
— åtminstone har jag inte
kunnat finna det — än i statsrådets
eget uttalande i remissdebatten. Jag
vill därför ärligt säga ifrån att därest
så verkligen är meningen, är detta utan
tvivel en förbättring.

När det gäller den beräknade investeringsvolymen
vill jag även framhålla
att den siffra, 156 miljoner, som
statsrådet föreslår för budgetåret 1952/
53, med 9 miljoner understiger den
siffra, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förutsätter skall kunna investeras
under budgetåret 1951/52.
Därtill kommer att regeringen på för -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 171

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

slag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för icke länge sedan utökade anslagssumman
på 125 miljoner till 165
miljoner kronor. Jag tar tillbaka när
jag säger anslagssumma, det gäller i
själva verket regeringens tillstånd att
disponera tillgängliga medel. Det är
således inga nya anslag, utan det är
reserverade medel som tidigare får tagas
i anspråk, och därigenom minskas
givetvis dessa reserverade medel.

Detta innebär såvitt jag kan förstå
inte någon upprustning av det svenska
vägväsendet. Jag vill emellertid
också påpeka att om man bortser från
de 60 miljoner kronor, som statsrådet
anser skall hänföra sig till andra halvåret
1953, är de nu tillgängliga reservationerna
plus de nya anslag som förordats
för 1952/53 icke ens tillräckliga
för att kunna uppnå samma investeringsvolym
som 1951/52. Detta är synnerligen
trassliga siffror. Det är till
ytterlighet svårt att komma till rätta
med dem i statsverkspropositionen och
jag har därför nödgats att i den mån
jag'' kunnat söka reda på dem och lägga
fram dem på detta sätt.

Det är emellertid ännu en sak som
jag i detta sammanhang ytterligare
skulle vilja beröra något. Jag citerade
nyss väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
som ansåg att det blir den arbetsvolym,
som är möjlig att ställa till förfogande
som blir avgörande för hur vi
skall kunna driva vägarbetena. När
statsverkspropositionen skrevs visste
man ingenting om den allmänna sysselsättningsgraden,
och när högermotionen
skrevs och remissdebatten förekom
hade man en känsla av att den
överfulla sysselsättningen alltjämt skulle
bli rådande. Men i dagens läge ha vi
nog kommit därhän, att det rent av
uppstått arbetslöshet på vissa områden.
.Tåg pekar exempelvis på textilfacket
och även många andra industrier
har varslat, att om inte konjunkturen
på vissa områden skulle bättra sig
och förhållandena ändras, föreligger

risk för att arbetskraft på olika områden
måste permitteras.

När jag alltså här vill framhålla att
det under sommaren med säkerhet
kommer att bli eu del arbetskraft tillgänglig,
syftade jag inte ett ögonblick
på att man därför skall exempelvis
konkurrera med jordbruket. Statsrådet
Nilson var inne på den saken under
remissdebatten och jag är fullt ense
med honom därom att man inte bör
konkurrera om jordbrukets arbetskraft.
Men som arbetsgivare inom den
skogliga sektorn och såsom ordförande
i en ganska stor skogsägarförening
i Jönköpings län kan jag vittna
om att det praktiskt taget under hela
eftervintern har varit mycket god tillgång
på skogsarbetare. Detta beror naturligtvis
för de större skogsägarnas
vidkommande på att man inskränkt de
planerade avverkningarna på grund av
den konjunkturskatt som bebådats och
som riksdagen i dag beslutat om. Det
är ett faktum, att när man frågar skogsägarna
svarar de, åtminstone inom de
småländska länen, att tillgången på arbetskraft
inom skogen varit mer än
god under månaderna mars och april
i år.

Jag skulle vilja framhålla att vi nu
säkerligen uppnått ett sådant läge, där
man kan ställa större anslag till vägförvaltningarnas
disposition för att under
den kommande sommaren, därest
det inte sker ett oväntat omslag ifråga
om arbetskraften, kunna sätta igång
ifrågavarande arbeten. Jag skulle också
apropå detta arbetskraftproblem vilja
erinra om att det finns en dold arbetskraftreserv
inom varje bygd när
det gäller att tillgodose bygdens speciella
intressen. Detta har vi stor erfarenhet
av inom Jönköpings län. När
det skall byggas vägar och när det är
förenligt med bygdens intressen skapas
där fram en viss tillgång på arbetskraft,
som inte är registrerad hos länsarbetsnämnderna
och som man därför
inte på papperet kan uppge.

172

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 era.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

Denna fråga har vi diskuterat vid de
interna möten, som hållits mellan intresserade
vägmän och där statsrådet
Nilson vid flera tillfällen — vilket hälsats
med tacksamhet från vägmannens
sida — har ställt sig till förfogande.
Jag tror att läget nu är sådant att man
inom åtminstone flera län kan få sådan
arbetskraft och att man alltså
skulle befinna sig i det stadium att vi
i dag kan konstatera, att om statsrådet
vill förverkliga sin önskan att gagna
vägväsendet, borde man kunna sätta
igång med dessa förbättringar med
större allvar.

Den motion som här har väckts från
högerpartiet inom riksdagen, alltså motionen
i andra kammaren nr 441, är
icke avstyrkt av statsutskottet. Den är
tillstyrkt ehuru med en ganska snäv
motivering. Jag har därför ingen anledning
att yrka något annat än vad
utskottet hemställt. Jag vill dock, herr
talman, ställa det yrkandet att den motivering,
som statsutskottets majoritet
framlägger, inte bifalles av riksdagen.
Jag anhåller i stället att vid punkt 9
få yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av fröken Andersson samt
herrar Lundqvist, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng.

Innan jag slutar mitt anförande
skulle jag vilja tillägga några ord om
vårt svenska vägväsende. Vi har, som
jag sade i början av mitt anförande,
kommit därhän inom vårt samhälle,
att vi alla, envar medborgare, i hög
grad är beroende av vägväsendets tillstånd.
Den svårt missgynnade motorismen,
som vid flerfaldiga tillfällen
har belastats med extra bördor, vilka
inte kommit vägväsendet till godo, kan
nu med fog kräva att de fonder och
anslag som finnes användes för vägarnas
förbättring och för tillgodoseende
av de krav, som man kan ställa på goda
vägar. Jag tror också att man kan
säga att den transportrationalisering,
som är nödvändig för näringslivet, inte

kan genomföras om inte vägarna sättes
i ett bättre skick än nu är fallet.

Den avtappning av landsbygdsbefolkningen
som skett gör att vi som
bor på landsbygden i dag är ändå mer
beroende av motorismen, av personbilstrafiken
men kanske ändå mer av
lastbilstrafiken, och därigenom är vi i
högsta grad beroende av goda och
framkomliga vägar. Detta gäller hela
den svenska landsbygden, även de områden
som vi kan kalla ödemarker.

Till slut är ju en förbättring av vägväsendet
nödvändig för att inte transporterna
skall fördyras för den stora
konsumerande allmänheten. Livsmedlen
kan fördyras på grund av transporternas
fördyring, och det bör vara
ett allmänt intresse för hela svenska
folket och framför allt de stora konsumentgrupperna
att inte transporterna
av livsmedel och andra livsviktiga produkter
fördyras. Under de år som gått
har här skett en nedbrytning av det
mycket stora kapital, som är nedlagt
på motorfordon av olika slag. Denna
nedbrytning måste hejdas och detta
kan göras på ett enda vis, nämligen
genom att vi skapar bättre vägar. Därtill
är det nödvändigt att transporterna
förbilligas.

Jag har, herr talman, med dessa ord
velat fästa uppmärksamheten på den
oerhört stora betydelse, som en upprustning
av vårt vägväsende i dag har.
Jag har endast det yrkande som jag
nyss framställde.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr von Seth berörde inte närmare
de synpunkter som är framställda
i den till utlåtandet fogade reservationen
av fröken Andersson m. fl. Han
yrkade dock bifall till denna reservation
under betonande att den motivering,
som där är anförd, är starkare
än den som anfördes av utskottsmajoriteten.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

173

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

Herr von Seth erinrade om den omläggning
som skett beträffande anslagens
beräkning, alltså övergången från
budgetår till kalenderår. Han underströk
också att genom denna omläggning
har det berett en viss svårighet att
få en reell uppfattning om anslagens
och investeringsmöjligheternas innebörd.
Det vill jag nog ge honom rätt i,
och vi har inom avdelningen ägnat
dessa spörsmål mycket ingående uppmärksamhet.
I den motion på vilken
ifrågavarande reservation bygger har
man med mycken skärpa sökt slå fast,
att regeringens förslag i detta hänseende
inte innebär någon som helst ökning
av väginvesteringarnas realvärde.

Detta har på avdelningen gett oss
anledning att ingående söka penetrera
dessa siffror. Vi har därvid kommit till
det resultatet, att om man räknar rent
anslagsmässigt är den ökning som dock
förefinnes inte av större mått. Vi har
emellertid samtidigt betonat, att sådana
beräkningar mera har teoretiskt intresse.
Vad som är väsentligt är ju
själva investeringsverksamhetens omfattning,
de faktiska investeringsuppgifter
som man kan räkna med. Vi har
härvidlag återgivit de siffror som statsrådet
anfört, nämligen 125 miljoner för
innevarande år och 156 miljoner för
nästa, alltså en reell ökning av omslutningen
med 31 miljoner kronor. Nu
erinrade herr von Seth om vad som anförts
i reservationen, att man numera
räknar med en medelsförbrukning av
1G5 miljoner kronor för innevarande
budgetår i stället för i statsverkspropositionen
beräknade 125 miljoner kronor.
Det sägs också där att då har vi
för innevarande år en omslutning som
med inte mindre än 9 miljoner överstiger
den man räknat med för nästa
budgetår. »

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att man alltid har att räkna med
ganska stora pendelsvängningar när
det gäller anslagsram och medelsförbrukning.
Om jag ser tillbaka på situa -

tionen budgetåret 1950/51, finner jag
att man för detta budgetår angivit en
ram för medelsförbrukningen av 110
miljoner. I själva verket kom man under
detta år inte att nå upp högre än
till 97,4 miljoner. Man underskred alltså
rambeloppet med inte mindre än
12,6 miljoner kronor. Vi har i vårt utlåtande
betonat att vi räknar med en
större medelsförbrukning innevarande
år. Det har ju också föredraganden för
sin del anfört. Det har varit vissa gynnsamma
omständigheter som har möjliggjort
detta, och vi har också i vårt
utlåtande räknat med att vi under kommande
budgetår skall kunna ernå en
större faktisk omslutning än vad som
är angivet i .statsverkspropositionen.
Jag menar, herr talman, att när man
skall bedöma vad som kan beräknas
ske får man utgå från de relationstal,
som är angivna för innevarande budgetår,
jämfört med vad som angivits för
nästa budgetår. Kan man — och det har
vi sett att det går —- för innevarande år
ytterligare vidga ut ramen till 165 miljoner
kronor, så är det bara tacknämligt.
Men vi är så optimistiska att vi
säger, att man kan också räkna med en
ökning för nästa verksamhetsår, och
vi har också i vårt uttalande räknat med
att få de tilläggsanslag som kan bli behövliga
för att möjliggöra denna vidgade
ram.

Vad sedan beträffar de i motionen
framställda yrkandena, till vilka reservationen
ansluter sig, kan jag nog konstatera
att skiljaktigheterna i motiveringen
också är ganska obetydliga. Det
har ju i motionen framförts krav på
att man skulle få flerårsplaner. Nu säges
det i reservationen, mot bakgrunden
av de skäl som är anförda och som
kommer till uttryck i högermotionen,
att investeringsverksamheten bör ytterligare
intensifieras och anslutas till en
mera långsiktig plan. En sådan intensifiering
förordas i anslutning till det
av motionärerna föreslagna investeringsprogrammet.
Utskottsmajoritcten har i

174 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

sitt utlåtande sagt ungefär detsamma.
Det är att märka att det har ju heller
inte i reservationen ställts något annat
anslagskrav. Det kan därför sägas, att
när det gäller kravet på flerårsplaner
finns det ingen skiljaktighet i skrivningen
mellan utskottsutlåtandet och
den föreliggande reservationen.

Beträffande frågan om arbetskraftproblemet,
som betyder så oerhört mycket,
kan man möjligen säga, att det
finns en viss skiljaktighet. I statsverkspropositionen
är det antytt, att man
möjligen kunde pröva att skaffa utländsk
arbetskraft, om det inte går att
rekrytera verksamheten med inländsk
sådan. Vi har för vår del i utlåtandet
ganska bestämt avböjt den tanken under
hänvisning till arbetsmarknadspolitiska
skäl. I reservationen heter det,
att man anser sig inte nu böra ta slutgiltig
ställning till detta problem men
förutsätter att situationen på arbetsmarknaden
noggrant följes och att, om
varaktig brist på för vägarbete lämplig
arbetskraft synes uppstå, kan Kung!.
Maj:t i god tid ta frågan under förnyad
prövning.

En annan punkt, där det kanske kan
sägas föreligga en något mera betonad
skiljaktighet mellan utskottets utlåtande
och reservationen, gäller fördelningen
av anslaget eller rubriceringen om man
vill använda det uttrycket. I det fallet
har man i högermotionen tänkt sig att
man skulle ha en tredelning: Anslag till
allmänna vägar på landsbygden, anslag
till allmänna vägar i städerna och anslag
till enskilda vägar. Utskottsmajoriteten
har för sin del sagt i sitt utlåtande
att den ingenting har att erinra
mot tanken att göra en viss rationalisering,
men å andra sidan menar den att
det inte föreligger något trängande behov
att genomföra en sådan anordning
som exempelvis är föreslagen i högermotionen.
Den menar att det är av
värde, att det är en tillgång för riksdagens
ledamöter, om vi, i det följande
som hittills ganska detaljmässigt, kan

följa fördelningen av anslagen och därigenom
också få möjligheter att påverka
dem.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om att chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på den punkten
helt delar den uppfattning som utskottet
givit uttryck för. Nu heter det i reservationen,
att det synes angeläget att
en sådan förenkling, alltså av anslagsposterna,
kommer till stånd vid framläggandet
av nästa års statsverksproposition.
Vi har, herr talman, som jag har
sagt, inte den uppfattningen, att spörsmålet
att få den antydda lösningen är
av så trängande natur.

Det är emellertid på en punkt där
man kan anse att det föreligger en mera
preciserad skillnad, och det är när det
gäller med automobilskattemedlens specialbudget
sammanhängande spörsmål.
Där har man i högermotionen liksom
också i reservationen givit uttryck för
den uppfattningen, att man vid beräknandet
av anslaget för en viss tidrymd
de under motsvarande tidrymd inflytande
automobilskattemedlen böra medräknas
vid fastställande av de tillgängliga
medlen. Vi har i vårt utlåtande
hänvisat till att enligt nu gällande principer
har man att avräkna reservationsanslaget
mot de automobilskattemedel
som inflyta under året. Jag måste
för min del säga, att jag förstår inte
vad man skulle vinna med en sådan anordning
som här är föreslagen.

Nu bär vi ju vid nuvarande tidpunkt,
när vi övergår från budgetårsberäkning
till kalenderårsberäkning, att räkna med
vissa svårigheter och komplikationer.
De anslag som nu är beviljade skall
gälla inte bara budgetåret 1952/53 utan
också det senare halvåret 1953. Men då
vi kommer fram till nästa budgetår,
1953/54, får vi det läget, att de anslag
som då beslutes kommer att gälla kalenderåret
1954. Och då har vi, såvitt jag
förstår, ingen som helst olägenhet när
det gäller beräkning och översikt av
anslaget.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

175

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

Herr talman! Utskottet har den uppfattningen,
att det på denna punkt
näppeligen är motiverat med någon
omläggning av den art, som är föreslagen
i den reservation, som jag här
har något berört. Jag skall inte uppta
tiden längre på denna punkt utan nöja
mig med att i anslutning till vad jag
har anfört yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag skall inte ta
upp något längre anförande så här sent
på kvällen. Jag vill endast erinra om
att det ifrån vägtrafikanternas sida har
förekommit allvarliga klagomål på det
skick, vari våra vägar befinna sig. Motororganisationerna
har kanske vid ett
och annat tillfälle använt något starka
ord, men det är uppenbart att tillståndet
inte är tillfredsställande. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har i sin petitaskrivelse
för nästa budgetår också
med skärpa understrukit nödvändigheten
av en utvidgning av investeringarna
för vägväsendet. Av skrivningen i propositionen
fick man nog också ett intryck
av att det från Kungl. Maj:ts sida
höll på att hända någonting på detta
område. När man sedan försökte finläsa
den och ta den i litet närmare
övervägande, så fann man att det hela
i varje fall inte var av den storleksordning
som man hade tänkt sig. Jag understryker
vad avdelningens ordförande
här sagt, att vad som stod i propositionen
inte var lättläst och att det var förenat
med vissa svårigheter att få fram
vad statsrådet egentligen menat med
sina uttryck i propositionen.

Den direkta anledningen till att jag
har begärt ordet är egentligen, herr talman,
att få ställa ett par frågor till herr
statsrådet Hjalmar Nilson. Jag förstår
att det stött på vissa svårigheter när det
gällt att få fram tillräckligt med pengar.
Finansministern har kanske inte varit
villig att gå med på några större anslagsökningar,
och statsrådet själv un -

derstryker i olika sammanhang att det
är arbetskraftfrågan som man framför
allt måste ta hänsyn till. Men vad jag
skulle vilja fråga nu är ungefär följande:
Har herr statsrådet på den långa
eriksgata längs de svenska vägarna som
han har företagit under hela denna
höst, uppmuntrad med små hejarop här
och var ifrån motororganisationerna,
också varit i tillfälle att studera, om
planeringen, vad gäller både vägförbättringar
och nyanläggningar av vägar,
har varit tillfredsställande, om vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har arbetsresurser
och möjligheter att sköta denna
angelägenhet på ett förtänksamt sätt?

Har herr statsrådet därnäst varit i tillfälle
att sätta sig in i rationaliseringsproblemet?
Jag tänker då framför allt
på frågan om den arbetskraft som behövs.
Förfogar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
över en så pass utbyggd rationaliseringsavdelning,
att den kan åstadkomma
tillfredsställande resultat? Är
denna i tillfälle att göra efterberäkningar
och arbetsvärderingar sedan arbetena
är utförda? Jag tror det skulle
vara fördelaktigt både för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
chef och för
statsrådet att ha tillgång till sådana
uppgifter.

Därtill kommer frågan om tekniska
och maskinella anordningar, frågan om
moderna maskiner för vägarbetena. Hur
ligger det till i det hänseendet för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen? Har den
tillgång till en någorlunda god maskinpark?
Det har sagts mig och jag har
också personligen vid ett och annat
tillfälle kunnat göra den iakttagelsen,
att man nog ännu så länge på sina håll
måste arbeta efter metoder som en god
entreprenörfirma eller låt oss tänka oss
ett välskött industriellt företag, inte
gärna skulle anse vara rationella, därför
att de kräva för mycket arbetskraft
och för den skull också äro för långsamma
och för dyrbara. Jag tror att vi
här har att göra med ett område där åtskilligt
skulle vara att vinna om herr

17C

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Allmän översikt över beräkningen av vägaraslagen för budgetåret 1952/53.

statsrådet ville ägna det sin uppmärksamhet.
Ett sådant intresse från herr
statsrådets sida skulle säkerligen också
vara till stöd för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och skulle inte annat än
jag kan förstå av denna hälsas med tillfredsställelse.

Beträffande herr Malmborgs jämförelse
mellan utskottsutlåtandet och motionen
skall jag endast säga, att jag
tycker nog att utskottet visat en viss
förståelse för motionärernas syften,
fastän vi har haft litet olika sätt att
uttrycka oss. Jag tycker för min del att
utskottet skulle ha kunnat skriva kraftigare
än vad det gjort. I reservationen
har vi försökt att, som vi tyckte, på ett
något mera tydligt sätt säga ut vad vi
ansåg. Jag tror att det också finns starka
skäl härför. Men jag skall inte ta upp
någon diskussion om den saken just nu.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Främst med anledning
av vad herr von Seth yttrade skall jag
med några ord försöka klargöra, hur
man från departementets sida bär sett
på de problem som vi här diskutera.
Jag vill då först säga, att även anslagsberäkningen
på grund av den partiella
kalenderårsreformen och förskjutningarna
i löne- och prisnivå har blivit
något mera komplicerad i detta års
statsverksproposition än i tidigare
statsverkspropositioner, kan jag icke
finna annat än att propositionen innehåller
ett fullt klarläggande siffermaterial
för bedömande av den investeringsökning
som förordas i densamma.
De spekulationer, som reservanterna
här har givit sig in på, torde behöva
klarläggas. Jag skall försöka att här
relatera hur vi räknat. Utskottsmajoriteten
har redan i sin beskrivning påpekat
vad den anser om reservanternas
argumentering, och jag skall här bara
ge en kort sammanfattning av de fakta,
som har tagits i betraktande och som
bör tagas i betraktande vid bedömningen
av propositionens siffror.

Jag vill då först framhålla, att anslagsberäkningen
bör ses mot bakgrunden
av tre speciella omständigheter.

För det första detta, att i anslutning
till önskemål, som riksdagen uttalat
bland annat år 1951 om ökad kontroll
över utestående anslagsreservationer,
har jag utgått ifrån att även väganslagen
så långt det är möjligt bör avvägas
så, att större behållningar inte skall
kunna uppkomma efter utgången av de
tidsperioder, som beräkningen avser.

För det andra har beräkningen av
investeringsutgifterna för de olika tidsperioder,
som avses i propositionen,
gjorts så, att man räknat med utgångspunkt
från löne- och prisläget hösten
1951. Omfattningen av den kostnadsökning,
som inträtt i år, har det inte
varit möjligt att förutse, när statsverkspropositionen
utarbetades. Men en
mindre reserv för kostnadsstegringar
har inräknats i de begärda anslagen.
Jag har därvid dock utgått ifrån att i
den mån kostnadsökningar av större
omfattning skulle visa sig uppkomma,
dessa skall efter framställning till
riksdagen kunna täckas i efterhand
genom extra anslagsmedel i likhet med
vad som tidigare varit praxis i fråga
om andra investeringar inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

För det tredje bör fästas uppmärksamheten
på att möjligheterna att öka
väginvesteringarna i statsverkspropositionen
bedömdes med utgångspunkt
från det arbetsmarknadsläge som rådde
hösten 1951. Trots att arbetsmarknadsmyndigheternas
prognoser icke gav
anledning till någon större optimism
och trots de mycket försiktigt beräknade
rambelopp för väginvesteringarna,
som Kungl. Maj:t fastställt under de senare
åren, har dessa tidigare i praktiken
icke kunnat uppnås. Men jag anser
mig ändock böra räkna med en väsentlig
ökning av investeringsvolymen. Att
denna ökning på grund av opåräknade
lättnader på arbetsmarknaden nu ser
ut att bli ännu större än vad jag tidi -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

177

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

gare kunnat hoppas på, är en omständighet,
som jag naturligtvis hälsar med
största tillfredsställelse.

Jag vill erinra om att jag i statsverkspropositionen
har uttalat, att en ökning
av väginvesteringarna i enlighet med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens femårsplan
bör uppställas som ett mål. Att
jag inte från början föreslagit en större
medelstilldelning bör ses mot bakgrunden
av de begränsade möjligheter jag
vid tiden för budgetarbetet hade att
förutse den utveckling som nu har inträtt,
och dels kravet på alt begränsa
anslagen på sådant sätt, att några större
outnyttjade anslagsreservationer inte
skulle uppkomma. För den medelstilldelning,
som jag hade anledning att
räkna med, är de begärda anslagen såvitt
jag kan finna fullt tillräckliga. Om
medelsförbrukningen under innevarande
och nästa budgetår blir större än
som avses enligt den ursprungliga medelsberäkningen,
finns ju möjlighet att
för denna tid helt eller delvis taga i
anspråk också de anslagsbelopp, som
närmast avsetts för senare hälften av

1953. Skulle så ske, kan frågan om utfyllnad
av anslagen för denna period
underställas riksdagen i 1953 års statsverksproposition
eller i någon av de blivande
tilläggspropositionerna.

Jag har nämnt, att de i statsverkspropositionen
begärda anslagen måste
anses tillräckliga för den medelsförbrukning
som beräknats i propositionen.
Det framgår också med all tydlighet
av den redogörelse, som lämnats i
propositionen, men med hänsyn till de
svårigheter, som utskottsreservanterna
säger sig ha haft att komma till rätta
med siffermaterialet, skall jag med
några ord beröra hur anslagen beräknats.

Medelsförbrukningen för budgetåret
1952/53 har uppskattats till 150 miljoner
kronor. Av siffermaterialet i propositionen
kan man vidare räkna ut
att medelsförbrukningen för senare
hälften av 1953 beräknats till 98 mil -

joner kronor [170 — (156-—84)].De totala
utgifterna för de tre halvåren
från och med den 1 juli 1952 till utgången
av 1953 skulle alltså uppgå till
156 + 98 eller 254 miljoner kronor.
Härav skall emellertid enligt propositionen
29 miljoner utgöras av sådana
utgifter under andra halvåret 1953,
som skall täckas först genom anslagsanvisning
för budgetåret 1953/54. Kvar
står då ett utgiftsbelopp av 254 — 29
eller 225 miljoner kronor, för vilket
anslagsmedel beräknats erforderliga
redan nu. Häremot svarar en beräknad
anslagsreservation per den 30 juni
1952 av 43,5 miljoner kronor och det
nya anslagsbelopp av 220,5 miljoner
kronor, som äskats i propositionen, eller
sammanlagt 264 miljoner kronor.
Enligt denna beräkning överstiger anslagsmedlen
utgifterna med 39 miljoner
kronor eller med något mer än 17
procent. En annan sak är sedan, som
jag förut framhållit, att vissa vid budgetarbetet
icke bedömbara förändringar
inträffade i arbetsmarknadsläget
och att kostnadsnivån också kommer
att rubba den framlagda utgiftsberäkningen.
Men detta kan ju justeras i
efterhand, sedan bättre överblick över
utvecklingen erhållits.

Jag kan följaktligen inte anse annat
än att möjligheterna att på vägväsendets
område använda alla de resurser
man kan få med hänsyn till arbetsmarknadsläget
också skall kunna utnyttjas.

Med anledning av de frågor herr
förste vice talmannen Skoglund här
ställt kan jag inte svara annat än att
åt både planering och rationalisering
ägnas en ständig uppmärksamhet i
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Frågan
huruvida dessa uppgifter skötes
på ett tillfredsställande sätt beror ju
i hög grad på riksdagens inställning
till en ökning av antalet tjänstemän.
.lag vill erinra om att man här i riksdagen
ofta har talat om ett ökat tjänstemannavälde,
om ökningen av tjäns -

12—■Andra kammarens protokoll 1952. Nr 11.

178

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Allmän översikt över beräkningen av väganslagen för budgetåret 1952/53.

temannens antal o. s. v. I den mån
möjligheterna på dessa områden skall
vidgas, måste man bland andra åtgärder
också räkna med viss ökning av
teknisk och förvaltningspersonal.

Frågan ägnas emellertid all uppmärksamhet
liksom alla andra frågor,
som rör vägväsendet, och det är min
förhoppning, att alla goda krafter i
detta land skall samarbeta för att inom
ramen för vad vi orkar med på
detta område skapa så goda vägar, så
goda möjligheter för trafik och samfärdsel
som det över huvud taget är
möjligt.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Det var ett mycket vänligt uttalande
som herr statsrådet till sist gjorde om
det goda samarbetet. Det kan vara bra
på sitt sätt, men jag tror knappast att
det kan bygga några vägar i större
omfattning. Det gäller först och främst
att det planeras på ett bra sätt och att
det sedan blir en rationell arbetsledning.

När herr statsrådet viker undan med
att tala om den ökning av antalet
tjänstemän som riksdagen får taga
ställning till, vill jag svara, att kan
herr statsrådet framlägga en trovärdig
kalkyl och helst också bevis för att
man genom rationalisering och förståndiga
åtgärder, vilka kräver en ökning
av antalet tjänstemän, kan göra
en avsevärd besparing av manuell arbetskraft
på olika områden, tror jag
säkert, att riksdagen också kommer att
följa herr statsrådet, när han framställer
en begäran härom.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Eftersom jag har haft tillfälle att
i någon mån under senare tid följa
vägväsendet, skall jag be att i allra
största korthet få beröra några av de
frågor, som herr förste vice talmannen
i sitt första anförande var inne på.
Han frågade, huruvida rationaliserings -

avdelningen inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gav och kunde ge ett sådant
resultat, att det kunde utläsas i
ett minskat behov av arbetskraft. Så
långt jag har funnit, har man nått goda
resultat inom denna rationaliseringsavdelning.
Men avdelningen arbetar med
för liten arbetsstyrka. Det behövs också
på den punkten en förstärkning för
att nå resultat i snabbare takt. Det är
klart, att en rationalisering kommer
att minska behovet av arbetskraft, men
här är det fråga om en process på
lång sikt, och det är därför som dessa
frågor inte i det nu aktuella läget kan
ha någon större betydelse.

Nästa fråga gällde maskinparken,
och det är klart att man kan säga att
även anskaffningen av maskiner kan
ingå i rationaliseringssträvandena. För
min del vill jag på det bestämdaste understryka
vikten av att vi har maskiner
som kan utföra arbetet rationellt.
Tillståndet därvidlag tror jag man kan
säga är någorlunda tillfredsställande.
Det har förbättrats undan för undan,
men nog finns det stora behov ännu
att fylla innan man överallt har fått
fram de arbetsmaskiner, som man borde
ha för att komma till de allra bästa
resultaten beträffande vägarbetena.
Samma sak gäller frågan om garage
och verkstäder; där finns det också
mycket att göra.

Det är bara detta jag ville säga. Sedan
skulle det alldeles säkert vara mycket att
säga om den motion som är väckt och
som har gett anledning till den reservation
som är bifogad utskottsutlåtandet.
Det finns i denna motion mångt och
mycket som jag kan skriva under, många
intressanta delar. Ibland har man gått
mycket längre än vad jag har vågat ge
mig in på någon gång, såsom i frågan om
sammanslagning av de olika anslagen,
t. ex. de tre stora huvudposterna. Jag
hade aldrig vågat gå så långt, och det
kommer säkerligen inte riksdagen heller
att våga. Men det är måhända en
framtidstanke. Jag vill emellertid inte

179

Onsdagen den 23 april 1952 em.

alls förlänga debatten här med att ge
mig in på vad motionen därvidlag eller
på andra punkter behandlat, utan
jag har begärt ordet bara för att säga
det jag nu sagt, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten
gjorda hemställan dels ock på bifall
till berörda hemställan med den ändring
beträffande motiveringen, som
föreslagits i den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr von Seth begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
9:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
föreslagits i den av fröken Andersson
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och därvid befanns att
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 10—27.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 14.

Punkten 28.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

Kungl. Maj:t hade i .statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln,
(punkt 28) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 6 500 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svedberg m. fl. (I: 131) och den andra
inom andra kammaren av herr Nilsson
i Varuträsk (II: 190), hade hemställts,
att förevarande anslag måtte för budgetåret
1952/53 anvisas med 12 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 131 och II: 190, till Bidrag till byggande
av enskilda vägar för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 6 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: -

Herr NILSSON i Varuträsk: Herr talman!
Det kan synas litet onödigt att
uppta en diskussion om denna motion,
som ju redan strängt taget är avslagen
av ett enhälligt statsutskott, och kan
väntas möta samma öde i kammaren,
men på grund av den stora aktualitet,
som ligger i motiven till denna motion,
har jag icke kunnat underlåta att
säga några ord.

Det är särskilt en sak i utskottets
motivering för avslag som jag har fäst
mig vid. Utskottet anför bland annat:
»Även om med hänsyn till föreliggande
behov åtskilliga skäl kunna anföras
till stöd för det av motionärerna framställda
yrkandet, torde likväl i dagens
läge förutsättningar saknas för ytterligare
utökning av bidragsverksamhe -

180 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

ten på förevarande område. Härutinnan
synas icke minst böra beaktas de
svårigheter som väg- och vattenbyggnadsverkets
personalorganisation för
den enskilda väghållningen redan nu
har att kämpa med, en fråga som utskottet
i korthet berört under punkten
5:o) i det föregående.»

Under punkten 5 förekommer på
s. 7: Föredraganden har först beträffande
vägförvaltningarnas projekteringspersonal
anfört följande.

»För projektering av vägar och broar
finnes vid vägförvaltningarna dels
viss på avlöningsstaten uppförd personal
och dels viss extra personal.. .
Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
framställning synes nu framgå att den
förstnämnda personalen är för knapp
icke blott för att hinna förnya investeringsreserven
... utan även för att kunna
bemästra de ordinarie projekteringsuppgifterna.
»

Jag finner med anledning av ovanstående
ytterst angeläget påpeka, att
ingen projekteringsverksamhet för enskilda
vägar utföres vid vägförvaltningarna.
Sådana vägförslag uppgöres i
samband med förrättningar enligt lagen
om enskilda vägar av den 3 september
1939. Förrättningsmän vid dessa
förrättningar förordnas av länsstyrelsen
för varje särskilt fall. Förrättningsmännen
utses bland dem som förvärvat
insikt och erfarenhet på vägområdet.
Vägförvaltningens tjänstemän
är givetvis förhindrade att mottaga sådana
uppdrag, deras tjänst tillåter det
icke. Vägförvaltningen såsom ämbetsverk
har nästan ingen befattning med
enskilda vägärenden förrän de är slutförda
och ansökning om statsbidrag
till byggande eller i förekommande fall
underhåll ingivits till länsstyrelsen.
Utskottets utlåtande är härvidlag vilseledande,
men man synes hysa den
uppfattningen att byggnadsverksamheten
icke kan utökas därför att vägförvaltningens
personal är för knapp. Utskottet
är tydligen inne på denna lin -

je, tv det enda skäl som andrages mot
bifall till min motion är att väg- och
vattenbyggnadsverkets personalorganisation
för den enskilda väghållningen
redan nu har att kämpa med svårigheter.
Om svårigheter finns, och jag vet
att så är fallet, kommer det inte an på
projekteringen; detta bör förvisso
framhållas.

Jag får lov att säga, att då jag tittade
i motionen för att se efter den motivering
som låg till grund för densamma,
tyckte jag åtminstone själv att motiveringen
var utomordentligt stark. Särskilt
vi i övre Norrland för att inte säga
hela Norrland är givetvis utomordentligt
intresserade av just den vägtyp som
bär omnämns. Vi vet så innerligt väl
allesammans, att dessa enskilda vägar
har varit satta på viss svältkost. Under
innevarande år fick vi av Kungl Maj:t
4 miljoner kronor, och det kommande
året får vi 6,5 miljoner. Denna summa
är så liten i förhållande till vad som
egentligen behövs, att det knappast är
lönt att tänka på någon större utveckling
på detta vägområde.

Jag har i min motion omnämnt, att
inom Västerbottens län ligger hos länsstyrelsen
ansökningar om byggnadsbidrag
från 353 olika företag med en väglängd
omfattande 805 kilometer och till
en uppskattad byggnadskostnad av 16
miljoner kronor. Dessutom har vi påbörjat
men icke avslutat byggnadsföretag
till ett antal av 78 stycken med en
väglängd av 235 kilometer och av länsstyrelsen
fastställda kostnader på
3 900 000 kronor. Om vi tar dessa 6,5
miljoner och delar ut över hela landet,
så förstår nog var och en av oss mycket
lätt hur ofantligt litet det blir på
varje län.

Det finns en gammal sentens: Väg
bryter bygd. Här kan man verkligen
bestyrka sanningen däri. Det förekommer
ofta att så snart som vägen är påbörjad
för brytning börjar marken vid
sidan av densamma läggas under plogen,
och lika ofta inträffar det att in -

181

Onsdagen den 23 april 1952 em.

nan vägen färdigställts har nya gårdar
vuxit upp intill densamma.

Här föreligger behov av krafttag. Vi
måste se till att denna vägtyp, som i
mycket hög grad lämpar sig för våra
norrländska förhållanden, ges uppmuntran
genom högre anslag. Om vi fördelar
den summa, som Kungl. Maj:t föreslagit
och som sanktionerats av utskottet,
på samtliga våra län blir beloppet så
blygsamt att vi icke kan räkna med att
inom rimlig tid ens fylla den eftersläpning,
som uppstått under årens lopp.

Jag har i min motion åberopat, att vi
fortfarande har nära 3 000 mjölkleverantörer
inom länet, som erhåller kontantbidrag,
till stor del beroende på den
brist på vägar som föreligger. Mjölktransport
är emellertid icke den frakt
från en bondgård som kräver det största
tontalet. Den utgöres i medeltal av endast
2 å 3 ton per kreatur, övrig jordbrukstransport,
spannmål, slaktdjur,
konstgödning, redskap och maskiner
samt drivmedel till dessa ävensom handelsvaror
för dagligt behov torde uppgå
till 7 å 8 ton per kreatur för avlägsnare
byar.

Då skogens värde under senare år
ökat i betydlig omfattning har de enskilda
vägarna ytterligare aktualiserats
såsom en värdefull tillgång vid transporter
av skogsprodukter. Då jag i min
motion föreslog ett bidragsbelopp av 12
miljoner kronor, hade jag den uppfattningen,
att denna summa var blygsam
i förhållande till behovet och vidhåller
denna uppfattning. Jag vill rikta en maning
till riksdagen att icke snåla på bidragsbeloppet
till de enskilda vägarna i
fortsättningen, väl vetande att detta blir
en tillgång av stort värde icke bara
för den enskilde utan för hela nationen.

Brist på arbetskraft, som ofta påtalats
under senare år, tror jag knappast att
vi i detta fall behöver befara. Någon
sådan torde icke föreligga då det gäller
byggandet av denna vägtyp, eftersom
viigens byggande är så efterlängtad, att

Nr 14.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

befolkningen sätter in all sin kraft på
förverkligandet därav.

Här skulle vara mycket att tillägga,
herr talman, men jag skall icke uppehålla
kammaren längre med detta. Jag
skall bara betona, att de ord jag nu sagt
är hämtade ur verkligheten. Detta är
icke en dikt, och jag skulle också särskilt
vilja uttrycka min tillfredsställelse,
om kammaren ville följa mig i
än det vi hemställer om på detta område.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Vi har alla med stort intresse
lyssnat till de synpunkter som herr Nilsson
i Varuträsk anförde på den aktuella
frågan, och jag tror också att vi alla är
ense med honom om att här föreligger
stora behov.

Vi som arbetar på statsutskottets
fjärde avdelning har ju år efter år fått
kontakt med dessa problem. Vi har
mer än en gång sagt oss att det skulle
vara mycket önskvärt att man kunde
bevilja mera pengar och att det funnes
större möjligheter att utbygga det enskilda
vägväsendet, inte minst i de bygder
som herr Nilsson i Varuträsk närmast
företräder, men tyvärr har vi inte
haft några möjligheter till det. Jag vill
emellertid understryka att årets anslag
är vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har föreslagit, och man får väl tro
att vad denna myndighet i detta avseende
föreslår är väl avvägt efter rådande
förhållanden. Det föreslagna anslaget
innebär också, som vi har antytt
i vår skrivning, en höjning med drygt
CO procent.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
resonemanget på denna punkt utan får
nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSON i Vilhelmina: Herr
talman! Jag skall be att få säga några
ord i denna fråga.

Herr Malmborg säger, att lian tyvärr
inte ser någon möjlighet att öka detta

182

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Bidrag till byggande av enskilda vägar.

anslag, men det är väl i alla fall att
gå för långt. Med den statsbudget vi har
tror jag att man skulle kunna öka anslaget
till ett så behjärtansvärt ändamål
som det, varom här är fråga. De ansökningar
som nu ligger inne hos länsstyrelsen
i Västerbottens län uppgår till
353 stycken, omfattande en väglängd
av 805 km. Enligt en uppgift som en
vägingenjör i dagarna har lämnat i en
tidning skulle det ta 32 år att utföra
dessa vägbyggen med nuvarande anslag.
Denne man, som i 25 års tid har
varit anställd som förrättningsman i
Västerbottens län, säger bland annat,
att det ligger inne ansökningar om statsbidrag
i Västerbotten för en beräknad
byggnadskostnad av 16 miljoner kronor.
De vägar som åtnjuter underhållsbidrag
har en mängd dåliga broar. Det
är en lång ko av väntande, och det går
sakta framåt, säger han, och det är riktigt.
Om ingenting behövdes till ombyggnad
av gamla broar, om priserna
stod sig och om kravet på byggnadsstandard
icke steg, skulle det, som sagt,
dröja 32 år innan de ansökningar som
nu ligger hos länsstyrelsen hunnit bifallas.

Sedan påpekar han ett speciellt fall,
som jag tycker att åtminstone jordbrukarna
i statsutskottet skulle kunna tänka
på. Detta står i gårdagstidningen, och
han säger att han i förra veckan hade
ett fall, ett av de bortåt 300 han hunnit
behandla i sin praktik, som gällde en
by i Vilhelmina. Där fanns sex grannar
som hade 2,5 km till landsväg och
var utan väg till byn. Mjölkbilen kunde
inte gå dit, utan mjölken från 35 kor
måste köras på morgonen varje vardag
till mjölkbordet vid allmänna vägen,
och varje kväll måste skummjölken och
krukorna hämtas därifrån.

Jag håller före att man knappast kan
använda pengar på ett förnuftigare sätt
än till detta anslag. Vi skall inte ta så
stora ord i munnen och tala om avflyttningen
från glesbygden. När vi inte
här i riksdagen ser till att sådana up -

penbara olägenheter blir avhjälpta, får
vi också finna oss i den avflyttning som
pågår. I min socken avflyttade under
1950 något över 400 personer, de flesta
till Västmanland, och följden ser vi nu:
Västmanland får ett riksdagsmandat till.

•lag vill på det livligaste instämma i
det yrkande herr Nilsson i Varuträsk
framställde. Jag tror inte riksdagen kan
lämna något anslag av större betydelse
än det vi hemställer om på detta område.

Herr NILSSON i Varuträsk: Herr talman!
Jag tyckte att herr Malmborg i
Skövde anförde mycket tilltalande uttryck
när han yttrade sig i detta ärende.
Det skall inte förnekas att han, som
skall försvara utskottet, har vissa svårigheter
att motivera dess ställningstagande,
och då tillgriper man alltid
svårigheterna med att statens medel
äro otillräckliga.

Herr Jacobson i Vilhelmina nämnde
här, att det skulle ta 32 år att bevilja
de ansökningar om anslag som ligger
inne i Västerbottens län. Jag kan tala
om för kammaren, att det i min hembygd
finns en väg som började stakas
1914 men som man ännu i dag inte har
börjat bygga. Det är en enskild väg som
sannerligen är behövlig så det förslår.
Det finns två byar som så gärna vill
få denna väg, men det ges inga medel
för det, och därför har man inte heller
börjat bygga.

Jag kan inte underlåta att säga till
herr Malmborg, att vilken inställning
man än har så kommer man ganska
långt om viljan är god, och så är det
även när det gäller anslag till denna
vägt vp.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag vill understryka att
jag betraktar anslagen till de enskilda
vägarna som synnerligen angelägna,
och jag är glad över att utskottet har
förordat det anslag som väg- och vattenbyggnadsstvrelsen
har begärt. Det
är dock även på många andra områ -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

183

den än genom anslag det enskilda vägväsendet
kan främjas. Jag vill erinra
om de förbättringar i lagen om enskilda
vägar som riksdagen har tagit tidigare
i år och om de förändringar i bidragsbestämmelserna
som skall komma
och varom proposition är avlämnad.
Men när motionären talar så varmt för
utökningen av byggnadsanslaget vars
värde jag väl förstår, skulle jag dock
vilja påpeka för herr Nilsson i Varuträsk,
att anslaget i år är 6,5 miljoner
och det var 4 miljoner i fjol. Jag har
inte kunnat finna att herr Nilsson i
Varuträsk med ett ord opponerade sig
mot anslaget på 4 miljoner kronor förra
året då det enligt min mening fanns
vida större skäl.

När nu oppositionen är så livlig,
vädjande och intensiv i år, skulle jag
gärna vilja veta från vilket annat väganslag
herr Nilsson skulle vilja ta dessa
pengar. Det skulle vara till en viss
ledning vid övervägande av den budget
som skall komma nästa år, vem
som nu skall upprätta denna i vad det
gäller vägväsendet.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 29—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Statliga farledsarbeten.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
35, föreslagit riksdagen att till Statliga
farledsarbeten för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 100
kronor.

I två likalydande motioner, vackla
den ena inom första kammaren av herr
Karl Andersson m. fl. (I: 59) och den
andra inom andra kammaren av herr
Staxäng in. fl. (11:88), hade hemställts,

Statliga farledsarbeten.

att till förevarande ändamål måtte för
budgetåret 1952/53 anvisas ett anslag
av 800 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 59 och II: 88, till Statliga farledsarbeten
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
reservationsanslag av 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Eric Ericson,
Ragnar Persson, Bergström, Andersson
i Malmö, Lindholm, Åkerström
och Thapper, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:59 och
II: 88, till Statliga farledsarbeten för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
På denna punkt, Statliga farledsarbeten,
har regeringen inte föreslagit
något anslag. Det har emellertid väckts
motioner i båda kamrarna om ett anslag
på 800 000 kronor för påbörjande
av en farled Hamburgsund—Hornö
ränna. Statsutskottet har varit vänligt
att tillstyrka vad motionärerna yrkat
och föreslår för sin del att riksdagen
skall bevilja detta anslag.

Häremot har vi, några ledamöter av
statsutskottet, reserverat oss, och jag
skall be att få vara talesman för dessa
reservanter. Vi har utgått från att det
är nödvändigt att hålla igen med statens
utgifter där man kan det. Om
man, som man har gjort beträffande
kommunikationsverken liksom beträffande
andra områden av den statliga
verksamheten, bestämmer sig för en
viss investeringsram, skall det mycket
starka skäl till för att man skall gå utöver
denna ram. De förberedande myndigheterna
och regeringen har före -

184 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Statliga farledsarbeten.

slagit en viss investeringsram för kommunikationsverket.
Om man vill utöka
denna ram betyder det ju också ökade
investeringsutgifter för staten och detta
i en tid, då vi begär, att det enskilda
näringslivet under ett eller kanske två
år skall göra mycket stora inskränkningar
i sina investeringar, och då
mycket kraftiga åtgärder vidtages från
statsmakternas sida för att förmå det
härtill.

Under sådana förhållanden är det inte
vidare roligt för oss i staten att ge oss in
på en utökning, som inte är absolut nödvändig.
Man kan inte allt det man vill.
Jag vill, liksom vi gjort i vår motion, erinra
om de ökningar av investeringarna
inom kommunikationsverket, som
sker i år: ökningarna för vägväsendet
och för järnvägarnas vidkommande,
vilka vi i nuvarande läge ansåg vara
nödvändiga. Det är klart att man kan
anse detta arbete behjärtansvärt, men
det finns många, många andra arbeten
i vårt land, som vi kan anse vara behjärtansvärda.
Om vi alla var ense om
att en ökning kunde eller borde ske, är
det då säkert, att det i första hand blir
detta arbete där borta i Bohuslän, som
komme i fråga? Jag vill påpeka, att ett
bifall till detta förslag innebär att vi
även nästa år måste anslå medel för
detta ändamål till ett belopp, som alldeles
säkert kommer att överstiga det,
som det gäller denna gång.

Jag är inte övertygad om att det är
dessa farledsarbéten, som för närvarande
är de allra viktigaste i vårt land.
Om det därför skulle ha funnits och
när det finns möjligheter till att utöka
investeringsverksamheten på de statliga
farledernas område, ja, då behöver
man egentligen ha ett slags plan
från vederbörande, om hur läget är, så
att man kan jämföra arbetena med
varandra och få fram, vad som i det
aktuella läget är det nödvändigaste.

Detta är, herr talman, i korthet de
synpunkter, som ha dikterat vår reservation,
och jag ber att få yrka bi -

fall till denna reservation, som är bifogad
utskottets förslag på denna
punkt.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Den föregående ärade talaren
ställde ungefär denna fråga: Kan man
bevisa att just detta arbete är det mest
trängande och mest motiverade i sitt
slag? Jag vill inte åtaga mig att besvara
det spörsmålet. Men jag har såväl
vid den prövning vi haft i år av denna
fråga som vid en tidigare prövning
funnit, att detta är ett mycket angeläget
behov. Det finnes i fråga om farledsarbeten
ingen flerårsplan, som t.
ex. när det gäller byggandet av fiskehamnar.
Men hamnutredningen uttalade
på sin tid, att staten helt borde
bekosta farlederna utanför hamnarna.
Det är uppenbart, att det föreligger ett
verkligen trängande behov att ordna
farleder, inte minst i Bohuslän. Därför
har också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under de senare åren främst tillstyrkt
byggande av inomskärsfarleder
i Bohuslän. Där finns det nämligen goda
förutsättningar för att skapa goda
leder för den mindre sjöfarten. I den
mån farleder kan ordnas, är det av betydelse
inte bara för dessa orter, utan
också för landet i dess helhet i t. ex.
ett krigsläge.

Jag tillåter mig, herr talman, att citera
ett uttalande av chefen för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Han anför
i en promemoria, som avdelningen
fått från honom: »Den som vid stormtillfällen
farit i ett litet fartyg från
Strömstad till Marstrand och därvid
sett den oerhörda skillnaden mellan
att gå utomskärs och att gå i de delar
av leden, som redan nu kunna utnyttjas,
är förvånad över att den skyddade
leden inte genomförts för länge sedan.
»

Det är också att anföra, att t. ex.
kommerskollegium vid skilda tillfällen
uttalat sig om betydelsen av denna liksom
andra farleder av samma slag just

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 185

för handelsflottans mindre och medelstora
fartyg.

Nu har motionärerna, som herr Andersson
erinrade om, begränsat sig till
att yrka ett bidrag på 800 000 kronor,
som alltså skulle möjliggöra, att farleden
Hamburgsund—Hornö ränna
kunde anläggas.

Att denna farled måste vara av stor
betydelse för det samhälle och den bygd
det gäller är alldeles uppenbart. Det
heter i motionen — jag tillåter mig att
citera: »Hamburgsunds samhälle har

förutom industrier av olika slag en
betydande flotta av motorsegelfartyg,
f. n. 34 fartyg om sammanlagt 3 476
registerton. Samhället saknar skyddad
hamn för dessa fartyg, som på grund
av sitt djupgående inte nu kunna anlöpa
Hamburgsund. Den reguljära kusttrafiken
kan inte heller numera betjäna
samhället, vilket utgör svårt hinder för
samhällets utveckling.»

Den föregående ärade talaren underströk
mycket kraftigt, att vi måste
ålägga oss begränsningar när det gäller
investeringar, och det är vi ense
om, och det har vi varit inom utskottet
också. Man kan emellertid knappast
med någon större skärpa säga, att
invändningarna mot detta projekt är
av statsfinansiell natur, och inte heller
föreligger arbetspolitiska hinder
för att förverkliga detta arbete.

Jag bör kanske också till sist, herr
talman, erinra om att detta är ett mycket
gammalt spörsmål. För trettiofyra
år sedan, tror jag, upprättades planer
för att bygga om denna farled, och
ännu har således inte något väsentligt
blivit gjort och befolkningen har under
alla dessa år fått vänta.

Det har enligt vårt sätt att se förebragts
starka skäl för att detta arbete
nu bör igångsättas, och jag ber med
det anförda få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Jag vill
understryka den uppgift, som har liim -

Statliga farledsarbeten.

nats av herr Malmborg, att det var
många år sedan detta arbete fördes på
tal och planerades. Redan 1918 upprättades
ett förslag, som gällde detta arbetsprojekt,
och 1949 års riksdag beslöt
— enligt vad jag kan minnas fullkomligt
enhälligt — om en utredning
just om inomskärsfarleder inom bohuslänska
skärgården. Jag vill också lämna
den upplysningen att vid ett sammanträde
i länsstyrelsen i Göteborg, där
representanter för en hel del intressenter
samlats, inte minst från de kommuner
längs hela kusten, som berördes av
en dylik inomskärsfarled, och dessutom
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
hamnbyrån i Göteborg, lotsstyrelsen
och marinen, var man fullkomligt enig
om att det var nödvändigt att denna
inomskärsfarled byggdes, och då i första
hand den del som detta förslag innefattar.
Det gäller att få en upprensning
av denna s. k. Hornö ränna fram till
Hamburgsund, samtidigt som man också
skulle kunna bereda en hamn åt den
fraktflotta, som finnes i Hamburgsund.
Jag vill nämna för kammarens ledamöter
att på denna plats finnes Sveriges
näst största fraktflotta samlad, och den
äges av de skeppare som bor där. Den
största finnes som bekant i Skärhamn,
men i Hamburgsund är över trettio båtar,
som har behov av att en hamn kommer
till stånd på platsen. Jag har ingen
anledning att här närmare ingå på vad
det betyder just för dessa näringsidkare
att detta samhälle får en hamn. Det
kanske säger tillräckligt om jag nämner,
att under detta år har det inträffat
tre fartygshaverier på grund av att det
inte funnits någon hamn.

Det är alltså två saker, som man
skulle kunna uppnå genom det anslag
som nu föreslagits, nämligen dels en
upprensning av farleden och dels att
Hamburgsund får en hamn för den
fraktflotta som finns där.

Utskottsavdelningens ordförande har
här redan berört de uttalanden som
gjorts av generaldirektören i väg- och

186 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Statliga farledsarbeten.

vattenbyggnadsstyrelsen liksom av kommerskollegium,
och jag skall därför inte
upppehålla mig vid dem.

Det har emellertid också framhållits
att det finns en hel del andra arbeten
som skulle vara lika nödvändiga som
farledsarbetet Hamburgsund—Hornö
ränna, och herr Andersson i Malmö har
här sagt att det behövs mycket starka
skäl för att man skall rubba den ekonomiska
ram som uppdragits från
statsmakternas sida. Jag skulle särskilt
i anledning av detta herr Anderssons
uttalande vilja framhålla att det just i
detta fall föreligger sådana starka skäl
att riksdagen, som väl får förutsättas ha
fri prövningsrätt i dessa frågor, bör
kunna i någon mån rubba den finansiella
ram, som från regeringens sida har
uppdragits, genom att bevilja ett anslag
för här ifrågavarande ändamål, även
om Kungl. Maj:t inte framlagt något förslag
därom. Jag skulle också i likhet
med herr Malmborg vilja påstå, att detta
inte på något sätt medför några större
risker i ekonomiskt avseende.

Det kan inte heller sägas föreligga
några risker ur arbetskraftssynpunkt.
Arbetet skall till allra största delen utföras
maskinellt, och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har meddelat, att om
detsamma inte kommer till stånd, kan
man inte under den närmaste tiden bereda
sysselsättning för personalen vid
mudderverken. Vi bör inte heller förlora
ur sikte att det finns en viss arbetslöshet
på orten. Redan nu är inom Hamburgsunds
samhälle 22 personer hänvisade
till beredskapsarbete. Därutöver
finns det 8 personer som inte har något
arbete alls, och bland finstenhuggarna
har det förekommit permittering
av en del arbetare, som också skulle
kunna sysselsättas med farledsarbetet,
om så är nödvändigt.

Då tiden nu är ganska långt framskriden
har jag sökt begränsa mitt anförande,
och jag vill nu sluta med att
uttala den bestämda uppfattningen, att
det på denna punkt föreligger starka

skäl för att gå utskottet till mötes. Jag
yrkar därför bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr
Carlsson i Bakeröd.

Herr MÅRTENSSON i Uddevalla: Bara
några ord, herr talman! Herr Andersson
i Malmö framhöll bl. a., att vi måste
hålla igen i fråga om anslagen på sådana
punkter där detta är möjligt. Jag
vill gärna understryka riktigheten av
detta uttalande, men jag vill tillägga, att
vi ju också måste se till att vi håller
igen på de rätta punkterna. Jag är inte
alldeles övertygad om att herr Andersson
i Malmö har följt denna princip i
denna fråga.

Herr Andersson i Malmö betonade att
vi måste vara mycket försiktiga när det
gäller att utvidga investeringarna utöver
den ram som Kungl. Maj :t har föreslagit.
Jag brukar för min del, herr
talman, vara ganska försiktig med att
medverka till höjningar av de anslag
regeringen föreslagit, men när det som
i detta fall gäller att försöka hjälpa ett
litet fattigt kustsamhälle till sådana förhållanden
i fråga om hamn och farled,
att den ekonomiska verksamheten i
samhället kan upprätthållas och samhället
inte blir utsatt för ytterligare avfolkning,
anser jag att man kan taga på
sitt ansvar att göra en liten avvikelse
från vad regeringen har föreslagit i
fråga om investeringar.

Vidare sade herr Andersson i Malmö
att om det gjordes en inventering av
olika farledsprojekt, skulle det kanhända
framkomma många förslag om
arbeten som vore lika viktiga och nödvändiga
som här ifrågavarande. Jag
skall inte närmare ingå på den saken,
men jag vill framhålla att det redan
år 1918 har genom en utredning visats
att med hänsyn till trafiken på denna
kuststräcka och den befolkning, som
bor där, det är nödvändigt med en
inomskärsf arled.

Nr 14.

187

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Slutligen vill jag säga alt om det nu
är så, att det finns många arbeten, som
det är nödvändigt att utföra, måste man
väl försöka börja med något av dessa
arbeten. Man kan inte tänka sig att utföra
dem alla på en gång, utan man får
ta litet i sänder. I annat fall finns det
inte någon möjlighet att tillfredsställa
de behov som föreligger på olika orter.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! När regeringen övervägde
vilka arbeten som skulle kunna pressas
in inom ramen för investeringarna under
kommunikationsdepartementets huvudtitel,
kom man till det resultatet att
något anslag till arbetet med farleden
Hamburgsund—Hornö ränna inte kunde
inrymmas i den anslagssumma som
man hade till sitt förfogande. Det finns
ett betydande antal liknande arbeten,
som med stor rätt kan påkalla att komma
till utförande. Jag vill inte åtaga
mig att här göra någon gradering och
säga vilka arbeten som är mest angelägna,
men det är mycket möjligt att
det finns arbeten som är mer angelägna
än farleden Hamburgsund—Hornö
ränna.

Vid propositionens avlämnande har
emellertid det avgörande varit att vi
inte kunnat pressa in något anslag för
det sistnämnda arbetet inom ramen för
de investeringsanslag som stått till förfogande,
och vi ha därför måst låta förslaget
falla. Jag liar under vintern själv
besökt Hamburgsund, och jag kan omvittna
att anläggandet av en hamn där
är en synnerligen angelägen uppgift.
Men särskilt den omständigheten, att på
en mängd andra områden investeringarna
under kommunikationsdepartementets
huvudtitel har utökats, har
gjort att jag inte nu ansett det möjligt
att tillgodose önskemålen i fråga om
farledssträckan Hamburgsund—Hornö
ränna.

Detta är anledningen till att jag nu

Statliga farledsarbeten.

vädjar till kammaren att biträda Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Jag kan mycket väl förstå att bohuslänningarna
med känsla och övertygelse
går in för förslaget om ett anslag
på 800 000 kronor för påbörjande av
farledssträckan Hamburgsund—Hornö
ränna. De är i sin fulla rätt därtill, och
de har också gjort det på ett bra sätt.

Jag begärde nu närmast ordet för att
ge en liten replik till herr Mårtensson
i Uddevalla. Han säger att visserligen
skall man hålla igen i fråga om anslag,
men det är här fråga om ett arbete,
som kanske är det viktigaste av alla
jämförbara arbeten, och man måste ju
i alla fall börja med något arbete. Men,
herr Mårtensson, vi har i år börjat med
järnvägarna, där vi investerar mycket
stora belopp, och vi har även börjat
med vägarna. Då kan vi väl inte börja
med de statliga farlederna också.

Det kan givetvis sägas att i en budget
på några miljarder spelar inte 800 000
kronor någon större roll. Men om vi
tillämpar det resonemanget när det gäller
olika slag av utgifter, vet vi inte
var vi slutligen kommer att hamna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Malmö begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
35:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr G, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

188 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Byggande av fiskehamnar.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 101 ja
och 79 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 36.

Byggande av fiskehamnar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
36, föreslagit riksdagen att till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Spetz m. fl. (I: 27) och den andra
inom andra kammaren av herr Vtbult
m. fl. (II: 39), i vilka hemställts, att till
förevarande ändamål måtte för budgetåret
1952/53 anvisas ett anslag av
3 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herr Nestrup väckt motion (11:69).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 27 och II: 39, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor;

II. att motionen II: 69 icke måtte bifallas
av riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar

Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Pälsson,
Axel Andersson, Söderquist, Malmborg
i Skövde, Mårtensson i Uddevalla,
Svensson i Ljungskile, Rubbestad, Ståhl
och Staxäng, vilka ansett att utskottet i
mom. I. bort hemställa att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:27 och 11:39, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

NESTRUP: Herr talman! I motion
II: 69 har jag hemställt om ett reservationsanslag
på 300 000 kronor för
utbyggnad av fiskehamnen i Bua i Hallands
län. Hamnen i Bua har i stort
sett ett vattendjup av tre meter vid kajen.
Det var fullt tillräckligt under tidigare
perioder fram till 1945, då man
dessförinnan huvudsakligen hade småbåtar
där. Efter 1945 har man emellertid
skaffat sig stora båtar. Nu bedrives
det allra mesta fisket med sexton stora
båtar, som tarvar ett vattendjup av 4,5
meter vid medelvattenstånd. Det är cirka
90 fiskare, som arbetar på dessa båtar
och som därigenom skaffar sig utkomst
för sig och sin familj. Ett tjugotal
fiskare använder smärre båtar. Båtarna
kommer i allmänhet in till hamnen
mellan kl. 5 och 7 på eftermiddagen.
Det uppstår då ofta besvärligheter,
därför att man inte kan komma in till
kajen ordentligt. Kajen är nämligen
bara 145 meter lång och räcker inte
till, och då vattendjupet i allmänhet är
för litet kommer de att få ligga utanför
varandra. Följden härav blir att det
blir mycket svårt att få fisken i land.
Man får langa den över från de yttersta
båtarna och in till kajen. Där väntar
bilar för att taga emot lasten, som omedelbart
föres vidare till stationen VäröBacka,
som ligger ca 7 km därifrån.
Fisken skall där vara färdiglastad till
klocckan 8. Det händer emellertid ofta

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 189

att de inte kan komma in så tidigt att
de hinner få fisken till stationen i tid.
I så fall måste de låta den gå till Göteborgs
fiskehamn, i vilket fall de får
mindre betalt för fisken än vad de
skulle ha fått om den som normalt
hade skickats till Stockholm. Dessa vagnar,
som är färdiglastade klockan 8 på
kvällen, går till Göteborg och kopplas
in på snälltåget mot Stockholm. Lasten
är här i så god tid på morgonen att
husmödrarna i Stockholm kan, när
fiskaffärerna öppnar klockan 9, köpa
färsk västkustfisk -— lika färsk som
den får, som bor i Hallands län en bit
från kusten eller i Västergötland.

Det är för dessa fiskare ett oundgängligt
livsvillkor att de får sin hamn tillräckligt
stor och tillräckligt djup. Det
är, måste man väl säga, många gånger
tragiskt att de skall gå miste om sin
arbetsförtjänst, då de på grund av dimma
eller storm blir försinkade på vägen
in och alltså inte kan utföra de leveranser
till Stockholm, Eskilstuna och
Linköping, som försäljarna där nere
har ordnat.

Jag skall inte längre uppehålla kammaren.
Jag vill bara med dessa ord be
att få yrka bifall till den reservation,
som vid denna punkt har avgivits av
herr Karl Andersson m. fl.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Då jag har anslutit mig till den
reservation, som finns fogad till denna
punkt, skall jag i korthet beröra en del
av de synpunkter som därvid har varit
vägledande för mitt ställningstagande.

Vi känner alla till att det finns en
femårsplan för utbyggnad av fiskehamnar,
men som fallet tyvärr också är på
andra områden har denna plan inte
kunnat fullföljas på det sätt som varit
avsett. Man hade beräknat att det under
åren 1948/52 skulle ha förbrukats
ett belopp av 20,i miljoner kronor för
byggnadsändamål, men det har måst
begränsats till ett belopp av 4,5 miljoner,
eller bara en fjärdedel av det ur -

Byggande av fiskehamnar.

sprungligen beräknade beloppet — detta
på grund av omständigheter som jag
inte närmare skall gå in på. Det har
alltså blivit en väsentlig eftersläpning
i det planerade fiskehamnsbyggandet.
Detta har medfört särskilt för västkustens
del att ett flertal hamnar saknar
tillförlitliga förtöjningsmöjligheter för
fiskebåtarna.

I flera av dessa hamnar är de flesta
bryggorna utförda i träkonstruktion för
15—20 år sedan. Det är givet att de under
årens lopp slitits hårt och är mer
eller mindre fallfärdiga, varför man
inte ansett sig kunna reparera dem.
Detta gäller inte minst senare tider,
särskilt på grund av rådande höga
trävarupriser.

Vi känner också alla till — något som
anförts tidigare i kammaren vid behandlingen
av denna fråga — att fiskarna
numera under hand skaffar sig
större, mera moderna och sjövärdiga
båtar. Situationen har blivit den, att
man i många fall inte kan angöra kajen
utan får placera båtarna ute på öppet
vatten i oskyddat läge. Det är här
fråga om mycket stora värden. En större
fiskebåt kostar omkring 200 000—
300 000 kronor. Det har tyvärr hänt
mycket beklagliga olyckor på grund av
omöjligheten att lägga till vid hamnen
— därför att det över huvud taget inte
finns någon sådan.

Nu har Kungl. Maj:t här begärt ett
anslag på 1,5 miljoner kronor. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen bär i sitt petitum
begärt tre miljoner kronor, och
vi har i vår reservation sålunda yrkat
att detta belopp måtte utanordnas. I
det PM som vi fått i ärendet från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen förklaras,
att inga nya arbeten kan igångsättas
med detta begränsade anslag -— jag undantar
i det fallet Visingsö hamn. Man
har i avvaktan på vidare arbeten här
och var företagit muddringar, som har
gjort det möjligt för fartyg att lägga
till vid kajer som över huvud taget är
användbara. Om anslaget begränsas på

190 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Byggande av fiskehamnar.

det sätt som är föreslaget i Kungl.
Maj:ts proposition, blir följden den att
dessa muddringar praktiskt taget inställes.
Det är, som alla förstår, av
största betydelse att man har tillgång
till den yrkeskår, som väg- och vattenbyggnadsverkets
muddringspersonal utgör,
och det vore därför ur alla synpunkter
beklagligt om dessa muddringsarbeten
ej skulle kunna fortsättas. Jag
vill i detta sammanhang också erinra
om att även utskottsmajoriteten har
uppmärksammat denna synpunkt. Det
heter i utskottets utlåtande, att den specialutbildade
arbetskraft, som det här
är fråga om, bör fortlöpande utnyttjas,
och man har också därvidlag hänvisat
till att man, om så behövs, bör kunna
räkna med tilläggsanslag.

Det finns också en annan synpunkt,
som man bör uppmärksamma i detta
sammanhang. Det är den att det vid
arbeten inom fångdammar — det förekommer,
som alla vet, på västkusten
likaväl som på andra kuster betydande
oväder — kan inträffa den olyckan att
en sådan fångdamm bryts sönder, varigenom
stora värden blir spolierade.

Jag vill, herr talman, till sist erinra
om att statsutskottet vid tre olika tillfällen
under de närmast förflutna åren
understrukit det stora behov, som här
föreligger. Jag erinrar om uttalanden
från 1947 och likaså från 1950, och jag
tillåter mig att citera vad utskottet sade
i fjol: »Utskottet vill emellertid uttala
den förväntan, att förutsättningarna för
ett successivt avhjälpande av nuvarande
eftersläpning i fiskehamnsbyggandet
omsorgsfullt prövas. Om möjligt synas
sålunda förslag om åtgärder av nu angiven
innebörd böra framläggas redan
till nästa års riksdag.»

Herr talman! Jag har för egen del
och som reservant funnit, att det nu är
tid att gå från ord till handling och
söka utverka det anslag, som är nödvändigt
för arbetets rationella bedrivande,
och jag ber att härmed få yrka
bifall till ovan nämnda reservation.

Herr ANDERSSON i Malmö: Herr talman!
Vid denna sena timme skall jag
fatta mig mycket kort. Här föreslår departementschefen
ett reservationsanslag
på 1,5 miljoner kronor. Detta anslag har
höjts med 0,5 miljoner kronor fr. o. in.
innevarande budgetår. Dessutom förelåg,
vilket framgår av handlingarna här, en
behållning av 2,3 miljoner kronor å tidigare
anvisade medel vid utgången av
budgetåret 1950/51. Här finns således
vissa medel, och dessa medel har ökats
genom höjningen av det anslag, som departementschefen
har föreslagit.

Nu vill reservanterna fördubbla detta
anslag från 1,5 miljoner till 3 miljoner.
Av samma skäl som jag förut varit inne
på — nödvändigheten av att även från
det allmännas sida hålla igen utgifterna
beträffande investeringar — har utskottet
inte velat vara med om vad som
yrkats beträffande höjningen, utan utskottet
har stannat för Kungl. Maj:ts
förslag. Utskottet förordar således ett
anslag på 1,5 miljoner kronor.

Med dessa korta ord ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr UTBULT: Herr talman! Man börjar
snart förlora hoppet om att riksdagen
skall vara med och bevilja medel
till att förverkliga det program för
utbyggnad av fiskehamnarna, som
riksdagen 1948 enhälligt beslutade om.
Redan 1943 •—■ vilket sagts här förut —
uttalade sig statsutskottet för önskvärdheten
av att fiskehamnsbyggandet
framdeles måtte bedrivas i snabbare
takt än vad som varit möjligt under de
senaste åren. På grund av detta utskottets
uttalande tillsattes en kunglig utredning
i slutet av år 1943. Denna utredning
avlämnade sitt betänkande år
1947.

Byggnadsarbetena vid fiskehamnarna
har legat nere så gott som hela tiden
sedan slutet av 1930-talet, då kriget
kom. Detta gjorde att det inte blev något
större anslag till fiskehamnarna.
Sedan kom utredningen till stånd, och

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

191

det är ju naturligt att när det motionerades
om större anslag till fiskehamnarna,
så pekade man alltid på denna
utredning. Man skulle således vänta på
att denna utredning lämnade sitt betänkande.
Nu gick fyra år med åtföljande
eftersläpningar.

År 1948 beslutade riksdagen enhälligt
att godkänna det förslag, som utredningen
lagt fram. Sedan har det
emellertid år efter år funnits skäl för
att göra anslagen så små som möjligt.
Man har anfört investeringsbegränsningen
och det rådande ekonomiska
läget. Utskottet har år efter år erkänt
det berättigade i större anslag, och
detta har också framförts i motioner
till riksdagen, men av skäl som jag redan
nämnt har det varje år blivit avslag.

Under de år som gått sedan statsutskottet
1943 uttalade sig för en snabbare
utbyggnad av fiskehamnarna har
fisket rationaliserats och fiskeflottan
byggts ut till en storleksordning, som
man endast för ett tiotal år sedan inte
hade tänkt sig. De hamnar som byggdes
på 20- och 30-talen har dels blivit
för små och dels för grunda, så att kölarna
på båtarna i många fall blivit
kvar i hamnen, då båtarna har måst
dragas loss från den bergiga bottnen.

Jag har här ett strålande exempel på
en fiskebåt i en av statens fiskehamnar
vid ett av våra största fiskelägen.
Man blir beklämd när man får se en
fiskebåt, som är värd nära */» miljon
kronor, ligga som om den hade förlist
inne i en s. k. modern fiskehamn.

Jag skall be att få citera en del av
vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit i sin skrivelse till Kungl.
Maj:t förliden höst: »Den femårsplan
för budgetåren 1948/53, som i huvudsak
på grundval av utav 1944 års fiskehamnsutredning
avgivet principförslag
avsetts att tjäna till ledning vid den
fortsatta utbyggnaden av fiskehamnar,
omslöt för hela perioden ett anslags -

Byggande av fiskehamnar.

belopp av 25,5 milj. kronor, varav 20,1
milj. kronor för budgetåren 1948/52.
På grund av den nödtvungna begränsningen
av investeringsverksamheten
har nämnda byggnadsplan dock ej
kunnat följas. Anslagsanvisningen för
de sistnämnda fyra budgetåren har av
denna anledning begränsats till 4,5
milj. kronor eller ej fullt iIt av det eljest
avsedda beloppet. Denna eftersläpning
i det tidigare planerade fiskehamnsbyggandet
har speciellt på västkusten
medfört, att ett flertal hamnar
snart sakna tillförlitliga förtöjningsmöjligheter
för fiskebåtarna. I några
av dessa hamnar äro samtliga eller
vissa bryggor utförda i träkonstruktioner
för 15 å 20 år sedan. Alla dessa
bryggor äro mer eller mindre fallfärdiga,
och en provisorisk reparation av
desamma är med nu rådande prislägen
på trävaror ur ekonomisk synpunkt
olämplig. På vissa andra platser,
där utredningen förordat anläggning
av nya eller utbyggnad av redan
befintliga hamnar, ha fiskarna under
de senaste åren här som på andra orter
anskaffat större och mera sjövärdiga
båtar. På sådana ställen är läget
för fiskarna synnerligen prekärt, då de
i vissa fall helt sakna skyddade förtöjningsplatser
för sina båtar. Då kostnaden
för en större fiskebåt av den typ
som användes på västkusten uppgår
till 2 å 300 000 kronor, är det mycket
stora värden som stå på spel. I detta
sammanhang vill styrelsen även framhålla
att med de metoder, som tillämpas
vid utförandet av tre större, nu
pågående hamnbyggnader på västkusten,
tilldelning av medel icke kan ske
i småposter, om arbetena skola bedrivas
på ett ur teknisk-ekonomisk synpunkt
tillfredsställande sätt, utan att
härför tarvas förhållandevis betydande
belopp. När det gäller att bedöma behovet
av anslagsmedel för ifrågavarande
ändamål måste även beaktas, att
kostnaderna för nu pågående hamnföretag
komma att ökas med hänsyn

192 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Byggande av fiskehamnar.

till under senaste året inträffade prisstegringar.

För att under de närmaste två åren
kunna tillgodose det mest trängande
behovet av ny- och ombyggnad av
fiskehamnarna, fortsatt utbyggnad av
sådana företag som erhållit statsbidrag
till påbörjande samt ytterligare bidrag
till pågående byggnadsföretag, där de
tidigare beräknade kostnaderna till
följd av det senaste årets prisstegringar
komma att överskridas, beräknar
styrelsen att ett belopp av 4 000 000
kronor kommer att erfordras. Då för
ändamålet ett belopp av 1 000 000 kronor
finnes tillgängligt för innevarande
budgetår, uppgår således behovet av
anslagsmedel för nästkommande budgetår
till 3 000 000 kronor.»

Vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
här anfört kommer till uttryck
gång efter annan från de fiskelägen,
som är mest beträngda när det gäller
raserade hamnar. Vid vissa platser säger
man, att får man inte snar hjälp
måste man flytta från sin hemtrakt.
Andra säger att hamnen är så dålig när
de kommer hem och det är oroligt väder,
att man inte vågar låta båtarna
lägga till i hamnen utan man får ankra
dem på redden med risk att de skall
driva i land och bli skadade.

Det anslag, som i år föreslagits av
departementet, innebär, om man räknar
ifrån de 200 000 kronorna som skall
gå till hamnbyggnaden på Visingsö i
Vättern samt den kostnadsstegring,
som har skett på de hamnbyggen som
är i gång, en sänkning från innevarande
budgetår med cirka 150 000 kronor.
Detta förhållande är mer än beklagligt,
och skulle riksdagen mot förmodan
komma att följa utskottsmajoriteten
kan det betyda, att en del av de hamnbyggen,
som nu är igångsatta, kan
komma att få nedläggas eller minska
arbetskraften på ett sådant sätt, att
kostnaderna kommer att ytterligare öka
kraftigt, till skada för både staten och

hamnintressenterna, d. v. s. i detta fall
fiskarna.

Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har således sagt, att vad man
behöver för att arbetet skall kunna
hållas i gång på ett någorlunda förnuftigt
sätt är 3 miljoner kronor för nästa
budgetår. Enligt Kungl. Maj :ts förslag
skall väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
få hälften av denna summa och man
förstår deras bekymmer, då de har satt
i gång med arbeten på en del ställen
och inte vet, på vad sätt man skall fullfölja
desamma. Dessutom får de påstötningar
och uppvaktningar från det
ena fiskeläget efter det andra om hur
deras hamnar förfaller och raseras.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får
bara avvisa de uppvaktande med det
beskedet, att man inte får några medel
av regering och riksdag.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
skrivelse till Kungl. Maj :t angående
fiskeliamnsanslaget var skälen för en
höjning av anslaget så bärande, att departementet
icke borde ha gått emot
äskandet i denna fråga, och man har
svårt att förstå utskottsmajoritetens
ståndpunkt efter vad som framkommit
till förmån för det större anslaget under
behandlingen av frågan i utskottet.
Jag utgår, herr talman, ifrån att
de utskottsledamöter, som gått emot
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag,
inte har fullt klart för sig vad det
här är fråga om. Det går att komma
med motiveringar för en ståndpunkt
under en viss tid, såsom här skett, men
det går inte hur länge som helst om
man vill undvika att det sker någonting,
som ingen vill vara med om. Talet
om investeringsbegränsning och det
rådande ekonomiska lägét bör inte hur
länge som helst få hindra en sak som
denna.

Med anledning av det anförda tar
jag mig friheten, herr talman, att vädja
till kammarens ledamöter att vid voteringen
rösta för reservationen. Jag ber
att få yrka bifall till den av herr Karl

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

193

Andersson in. fl. till denna punkt fogade
reservationen.

I detta anförande, varunder herr förste
vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Stctxäng.

Herr LEVIN: Herr talman! Under det
sista årtiondet har en väsentlig utbyggnad
och ombyggnad av den svenska
fiskeflottan ägt rum genom att fisket
flyttats till längre avlägsna platser
från hemorten, och genom övergången
till trålfiske i södra Östersjön har man
sett sig nödsakad att skaffa väsentligt
större fiskebåtar än vad som tidigare
varit behövligt. Detta är ingenting speciellt
för en viss kuststräcka. Det gäller
för västkusten och det gäller även
för sydkusten och ostkusten. Vid alla
dessa kuster har utvecklingen under
och efter krigsåren varit densamma.
Utvecklingen har gått mot allt större
och alltmer djupgående fiskebåtar. Utbyggnaden
av våra fiskehamnar har
emellertid inte alls följt med i samma
takt som utbyggnaden av vår fiskeflotta.

Det har tidigare nämnts här, att det
vid byar i Halland växt upp ett stort
fiske, så att fiskehamnarna därstädes
blivit för trånga och för grunda. Man
kan ta många andra sådana exempel.
Vi har t. ex. Skillinge i Kristianstads
län. Där bär på grund av närheten till
lämpliga trålfiskeplatser växt upp ett
betydande fiske framför allt av torsk
och sill. Hamnen bär tidigare varit
trång, och nu har man det förfärligt
trångt och besvärligt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har varit där och
tittat och vill gärna så fort som möjligt
sätta i gång och bygga, men man
har inte medel och anslag till det.

Under en lång följd av år har detta
anslag varit svältfött i allra högsta grad.
Det är inte bara så, att man hållit igen
på byggande av nya fiskehamnar utan
man har även gjort det på reparationer

Byggande av fiskehamnar.

och underhåll av redan befintliga. Det
kan inte vara någon god ekonomi att
låta de befintliga fiskehamnarna sanda
igen och ruttna ned, som de gjort under
en följd av år av brist på anslag.

Jag skall inte längre uppta kammarens
tid utan vädjar till kammaren att
bifalla den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Med hänsyn till den långt
framskridna tiden vill jag bara erinra
om att det här liksom beträffande övriga
anslag gäller, att vi har måst hålla
oss inom den ram, där vi har kunnat
finna täckning för de anslag som medgivits.
Är det så att den ramen spolieras,
finns det inga möjligheter att på
ett förnuftigt sätt kunna planera för
framtiden. Man måste därför nödvändigtvis
hålla på den ram, som gäller för
olika områden.

När man nu i år beträffande åtskilliga
av kommunikationsdepartementets
verksamhetsgrenar högst väsentligt har
vidgat denna ram, så är det så mycket
angelägnare att hålla denna ram över
hela linjen.

Jag kan ju också peka på att frånsett
de ganska betydande reservationer, som
finns på detta anslag, är anslaget ökat
från 1 miljon till l1/, miljon från innevarande
och till nästa budgetår. När
herr Utbult trots detta gör gällande, att
det skett en sänkning jämfört med innevarande
år, så kan jag inte beteckna
det annat än som en lätt överdrift, även
om man som herr Utbult vill räkna
ifrån de 200 000 kronor, som gäller Visingsö.
Såvitt jag kan bedöma finns
ingen möjlighet eller anledning att i
dag antaga, att prisnivån efter den 1
juli skall stiga med 30 procent, vilket
är den procentsats som anslaget ökats
med frånsett Visingsö-beloppet.

Jag tror inte heller att man kan säga
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bara har avvisat alla som kommer och
begär bistånd med motivering att man

13 — Andra kammarens protokoll 1952. AV 1/i.

Nr 14.

194

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

inte fått några medel, när anslaget dock
har icke obetydligt ökat jämfört med
föregående år.

Herr UTBULT: Herr talman! Herr
statsrådet betvivlar att det var riktigt
vad jag sade, att i realiteten har anslaget
minskat.

Jag betraktar inte Visingsö som en
fiskehamn i den mening som fiskehamnsutredningen
avsåg. Den betraktade
inte Visingsö som en fiskehamn,
och därför kom den inte heller med i
utredningens betänkande. Tar jag bort
de 200 000 kronor som avser Visingsö
från D/j miljon, återstår 1 300 000 kronor.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har själv deklarerat, att på de arbeten,
som den har i gång, har kostnadsstegringen
sedan förlidet år blivit 460 000
kronor. Då måste det bli 840 000 kronor
kvar i realiteten.

Det är på detta som jag har byggt
mitt påstående att anslaget minskat.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag vill till detta bara erinra
om att herr Utbult räknar med
andra siffror än budgeten bär och som
jag angivit, när han kommer fram till
detta resultat.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i den vid punkten fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Malmborg
i Skövde begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
36 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter häreftei
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 107
ja och 71 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 37—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten iO.

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
40, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 13 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Axel Andersson m. fl. (I: 83) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Skellefteå m. fl.
(II: 191), i vilka hemställts, att till förevarande
ändamål måtte för budgetåret
1952/53 anvisas ett reservationsanslag
av 17 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av

Onsdagen den 23 april 1952 em. Nr 14. 195

Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp.

herrar Holmberg och Karlsson i Stuvsta
väckt motion (11:448), vari likaledes
hemställts att anslaget till förevarande
ändamål för budgetåret 1952/53 måtte
anvisas med ett belopp av 17 000 000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna 1: 83
och II: 191 samt II: 448, till Bidrag till
anläggningar för vattenförsörjning och
avlopp för budgetåret 1952/53 anvisa
ett reservationsanslag av 13 000 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Axel Andersson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Det
var med mycket stort intresse jag emotsåg,
varmed statsutskottet denna gång
skulle motivera ett avslag på denna enligt
min mening mycket viktiga landsbygdsfråga,
ett avslag som också skulle
komma att rikta sig speciellt emot dem,
som redan förut har det odrägligast.
En sådan inställning från utskottets sida
har nämligen nu börjat bli så vanlig, att
jag faktiskt inte vågat tro på någon
förståelse ens för det mycket blygsamma
förslag, som jag framställt i fråga
om anslag till vattenförsörjning och avlopp.

Det har visserligen aldrig funnits
några bärande skäl för att motsätta sig
ökade anslag på denna punkt, men det
föreföll mig som om det den här gången
inte ens skulle varit möjligt för utskottet
att finna ett formellt skäl för ett avslagsyrkande.

När jag vid flera tillfällen tidigare
har föreslagit ökning av anslaget till
vägar, vatten och avlopp och sådant,
som har speciellt intresse för de nordligaste
landsdelarnas landsbygd, har det
varit vanligt att man avvisat detta under
hänvisning till att det inte fanns
arbetskraft. Jag har i varje fall för Norr -

botten kunnat åberopa yttranden från
länsarbetsnämnden som bevis för mina
påståenden, att det finns mycket gott
om arbetskraft, som med stor fördel
kan användas just för arbeten av denna
typ. Sedan dess har också den »lokala
arbetslöshetspolitiken» fått återverkningar
även på landsbygden, och nu
finns det därför ännu mera arbetskraft
disponibel för att åstadkomma förbättringar
av det slag, som det här handlar
om, och därmed möjlighet att göra det
litet drägligare kanske framför allt för
de kvinnor på landsbygden, som nu balett
omänskligt slit i ladugårdar och
hem, därför att det inte finns vattenledningar
och avlopp.

Nu har för övrigt också arbetsmarknadsstyrelsen
i sitt yttrande anfört, att
det ur arbetsmarknadssynpunkt är angeläget
att det sker en viss utökning av
denna anläggningsverksamhet, men utskottet
vidhåller i alla fall sin totalt
orimliga ståndpunkt att man skall minska
denna verksamhet. Det är som förut
redan sagts vid behandlingen av vägfrågorna
fullständigt verkningslöst att
sedan klaga över att ungdomen lämnar
landsbygden, när man visar en sådan
oginhet mot dem som skall bo där.

Det är emellertid inte nog med att
utskottet anser sig veta bättre än arbetsmarknadsstyrelsen
vad som krävs
ur arbetsmarknadssynpunkt, utan utskottet
tror sig också veta bättre än
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hur
mycket arbete det verket kan utföra.
Utskottet påstår nämligen att det är
tveksamt, om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har reella möjligheter att klara
någon större anslagsgivning än vad
som nu är föreslagen utan att samtidigt
företa en personalförstärkning. Jag tycker
i och för sig inte att det är något
argument, därför att man brukar ju för
andra ändamål kunna tillsätta personal,
om det behövs, även för sådana ändamål
som enligt min mening är betydligt
mindre motiverade än detta. Men
dessutom skulle jag vilja efterlysa nå -

196

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

gon saklig grund för utskottets påstående
på denna punkt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har nämligen föreslagit
samma anslagsbelopp som jag förereslagit
i min motion, och styrelsen har
inte ifrågasatt någon utökning av personalen
av denna anledning.

Vad sedan det statsfinansiella läget
beträffar, som man nu som i så många
andra fall anför som skäl för avslagsyrkandet,
så är det väl knappast någon
som på allvar vill påstå, att det skulle
inträffa något ödesdigert om man skulle
bifalla motionen, som syftar till att förverkliga
ett mycket allmänt önskemål
och en mycket angelägen uppgift ute på
landsbygden.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till min motion.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Herr Holmberg efterlyser de sakliga
grunder, som motiverat utskottets
ställningstagande. Dessa sakliga grunder
är redovisade i utskottets utlåtande,
och med hänvisning till det ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Beträffande
dessa sakliga grunder vill jag
erinra om att just herr Malmborg i
Skövde i ett tidigare anförande — jag
tror att det gällde vägfrågor — motiverat
sin ståndpunkt med att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade föreslagit
precis detsamma som herr Malmborg
yrkade bifall till, vilket han på
grund, därav ansåg vara ett mycket välmotiverat
förslag. Skulle inte samma
betraktelsesätt kunna få anläggas i
detta fall? Här har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
föreslagit 17 miljoner
kronor men herr Malmborg vill
pruta till 13 miljoner kronor.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Jag vill bara erinra om att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har angivit,
att det egentligen skulle behövas

33 miljoner kronor, men att styrelsen
på anförda skäl inte ansett sig kunna
föreslå detta utan stannat vid 17 miljoner
kronor. Sedan bär Kungl. Maj:t gått
ned till 13 miljoner kronor, vilket dock
är 1 miljon kronor mera än för innevarande
år. Jag vill därmed ha sagt, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
alltså innebär en avsevärd begränsning
av vad man ansett vara behövligt.
Man har motiverat denna reducering
med att det, vilket herr Holmberg velat
bestrida, föreligger svårigheter att tillgodose
en sådan omfattande verksamhet
på grund av personalbrist.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den i ämnet väckta motionen
11:448; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 41—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln, punkt
48, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1952/
53 anvisa ett anslag av 200 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundqvist m. fl. (1:52) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nilsson i Göteborg m. fl. (II: 68), i vilka
hemställts att utöver å sjätte huvudtiteln
upptaget belopp ytterligare
200 000 kronor som extra anslag måtte
ställas till nationalföreningens förfogande; -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

197

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

dels oek två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Björck m. fl. (1:260) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gustafsson i Borås m. fl. (II: 369), i vilka
hemställts att till förevarande ändamål
måtte för budgetåret 1952/53 anvisas
ytterligare 250 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:52 och 11:68
samt 1:260 och 11:369, till Bidrag till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 300 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Beservation hade avgivits av herr
Ihibbestad, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:52 och 11:68
samt I: 260 och II: 369, till Bidrag till
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande för budgetåret 1952/53
anvisa ett anslag av 200 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid
:

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
Såsom varande en av motionärerna
i den anslagsfråga det här gäller
vill jag bara uttala min glädje över att
det mäktiga statsutskottet funnit så
mycket förstånd uppenbarat i motionerna,
att en höjning av anslaget har
tillstyrkts. Jag hade givetvis gärna sett,
att utskottet hade varit ändå litet djärvare,
eftersom utskottet i sin skrivning
säger: »Icke minst mot bakgrunden av
den skrämmande omfattning trafikolyckorna
numera fått framstår en intensifiering
av propagandan på förevarande
område, syftande till att
söka förebygga förlusten av människoliv
och förhindra annan skadegörelse,
såsom i hög grad önskvärd.
Visserligen torde icke vara möj -

ligt att statistiskt närmare fastställa
effekten av den verksamhet som bedrives
av nationalföreningen. Att denna
verksamhet utgör ett betydelsefullt led
i kampen mot trafikdöden måste dock
anses ostridigt.» Med hänsyn till denna
skrivning skulle det inte ha förvånat
mig det allra minsta, om utskottet som
logisk följd av detta sitt konstaterande
hade dragit den konklusionen, att utskottet
ansett sig böra tillstyrka bifall
till motionerna I: 260 och II: 369.

Trafikdöden genom bilismen är verkligen
mycket skrämmande. Att olyckor
inträffar kan man väl inte komma ifrån.
Sådant får väl anses höra till vad en
filosof har kallat kulturens offerväsen,
men att en hel del olyckor vållas genom
okunnighet eller bristande ansvar
hos förare är lika obestridligt. Man sitter
ju inte ens säker i en spårvagn numera
för att alludera på ett aktuellt
fall, där föraren av en tankbil lär ha
varit spritpåverkad. över 600 olyckor
med dödlig utgång inträffade 1951, och
sammanlagda antalet olyckor lär ha
varit över 8 000, vilket innebär en ökning
med cirka 25 procent mot föregående
år. Vägarnas kvalitet betyder givetvis
en hel del, men även om statsråden
Andersson och Nilson i Spånstad
får alla bilskattemedel till vägarna beror
det dock till sist på föraren, om vi
skola kunna bemästra det problem, som
inkluderas i begreppet trafiksäkerhet.
De materiella skador, som vållas av trafikolyckorna,
beräknas till ''A miljard
kronor. De lidanden, som olyckorna
tillfogat många människor, kan inte
räknas i pengar.

Det är av särdeles stor betydelse, att
det arbete, som går ut på att propagera
för större säkerhet vid ratten kan bedrivas
kontinuerligt. Nationalföreningens
arbete i form av tidningsartiklar,
upplysningsmöten, diskussionsmöten
och filmer har fått erkännande av utskottet,
även om det säger, att man inte
statistiskt kan fastställa det verkliga
resultatet. Trafikpropaganda är bra,

198

Nr 14.

Onsdagen den 23 apri! 1952 em.

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

och vi har enligt min mening på sista
tiden tagit ett steg framåt på detta område.
Men den mänskliga faktorn är
dock alltfort den viktigaste.

Jag är, herr talman, livligt övertygad
om att den höjning, som utskottet gått
med på, även om utskottet har stannat
vid 300 000 kronor, är utomordentligt
väl motiverad. När man i årets statsverksproposition
finner, att bilskattemedlen
beräknas öka från 3G0 miljoner
kronor till 505 miljoner kronor för budgetåret
1952/53, alltså en ökning med
145 miljoner kronor, måste man likväl
säga, att statsutskottet inte har beträtt
några ekonomiskt villsamma vägar.

Det är ytterst bilföraren som här har
det största ansvaret. Men man kan inte
heller frita allmänheten. Polisens arbete
är väl värt erkännande men kan nog
effektiviseras.

Med dessa korta ord ber jag få yrka
bifall till utskottets förslag i förhoppning
om att kammaren fattar samma
visa beslut, som första kammaren gjort
i dag med stor majoritet.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Vid
denna sena timme skall jag inte säga
mycket. Jag har emellertid på denna
punkt avgivit en reservation som ansluter
sig till Kungl. Maj:ts förslag. Jag
har nämligen den meningen, att även
om det är synnerligen önskvärt med
propaganda i detta hänseende, så skall
man inte tro, att propaganda ensamt
kan hjälpa, tv vi har väl hört närapå
varenda dag i radio, hur man skall förfara
i olika hänseenden. Den propagandan
verkar mycket mer än broschyrer
och tidningsartiklar, som skickas
omkring i landet. De verkar inte alls
så mycket som denna propaganda i
radio. Jag menar att den inte behöver
bli så förfärligt dyr. Jag tror att man
mycket väl kan säga, att när departementschefen
avvisat framställningen
om ökning av beloppet för detta ändamål,
har han stått på mycket säker
grund. Enligt min mening skall man

akta sig för att lägga ut alltför mycket
pengar på sådan propaganda, som inte
får den stora betydelse som mången föreställer
sig. Hur skall vi kunna tro,
att man kan motverka olyckor, om inte
de vägfarande ser upp och är försiktiga.
Ingen skall inbilla sig, att propagandan
kommer att omvända sådana,
som är så gott som omöjliga att omvända
till det bättre. Det hjälper inte med
propaganda i dylika fall. Jag tror att
för 200 000 kronor bör denna förening
kunna klara den propaganda som är
erforderlig utöver vad som sker genom
radion.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som jag avgivit och som ansluter
sig till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Det är givetvis inte lämpligt att
ta upp någon längre debatt i detta
spörsmål vid denna tid på dygnet, men
jag vill på nationalföreningens vägnar
ändå framföra ett tack till statsutskottet
för att det har tillmötesgått den
framställning, som jag jämte några
andra i en motion gjort om ökat anslag.
Vi har visserligen inte fått det som vi
hade behövt med hänsyn till den väldiga
omfattningen av olyckor och skadeverkningar
i samband med trafiken.
Följaktligen kan vi inte fullfölja hela
det verksamhetsprogram, som styrelsen
för nationalföreningen har lagt upp.
men vi har ju fått så pass mycket, att
vi kan utföra ett delprogram.

Låt mig till belysning därav säga till
den ståndaktige tennsoldaten Rubbestad,
att hans tro vad vi behöver och
vad propagandaverksamheten betyder
kan inte vara mer än en tro vare sig
för herr Rubbestad eller för mig. Vi
kan inte bevisa vad den verksamhet
betyder, som vi utövar inom nationalföreningen.
Men om herr Rubbestad
tänker sig, att vi helt skulle upphöra
att göra någon propaganda, undrar jag
ändå, om inte herr Rubbestad skulle få
bekänna, att upplysning och uppfost -

Onsdagen den 2% april 1952 em.

Nr 14.

199

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

rån av trafikanterna för att rädda människoliv
måste göras.

Det finns enligt min mening åtskilligt
mycket mer att säga om detta, men
jag vill inskränka mig till att framhålla,
att jag tror, att den välvilja mot
nationalföreningen som statsutskottet
har visat är värdefull, därför att riksdagen
därmed inför allmänheten visar,
att den inte är helt kallsinnig, i varje
fall inte lika kallsinnig som herr Rubbestad,
inför det väldiga problem, som
trafikolyckorna utgör i vårt samhälle.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
kan försäkra herr Nilsson i Göteborg,
att jag är lika intresserad som han av
att förhindra olyckor. Men vi kan ju
ha olika meningar om den propaganda
som bedrives. Jag har läst vissa av de
broschyrer, som nationalföreningen har
givit ut, och jag har särskilt lagt märke
till en, som lär vara utgiven i flera
hundra tusen exemplar. Den har varit
tillgänglig här i riksdagens korridor,
och jag förmodar att litet var har läst
den. När man studerar den broschyren,
så finner man att den huvudsakligen
riktar sig till bilförare. Allt som står
där är sådant, som varje bilförare får
lära sig, innan han erhåller körkort.
Den broschyren är därför inte av det
stora värde, som man vill göra gällande,
och den kostar säkerligen mycket,
mycket pengar. Jag menar, att sådana
borschyrer är det inte mycket nytta
med att staten slösa pengar på. Sådan
propaganda kan visserligen ge inkomster
åt en del personer med intresse för
att skriva trafikbroschyrer, men nyttan
med den får man inte vänta sig alltför
mycket utav.

Herr talman! Jag tror det är klokast
att riksdagen i denna fråga följer
Kungl. Maj:ts förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag skall inte säga många
ord i denna fråga, och framför allt skall
jag inte gå in på det stora problemet
om betydelsen av propaganda i detta
och andra sammanhang. Men en sak
vill jag gärna ge uttryck åt, och det är
min förvåning över att statsutskottet i
sitt utlåtande bär höjt anslaget med
100 000 kronor utan att nationalföreningen
har begärt detta. Föreningen
har begärt 200 000 kronor för sin verksamhet,
och sedan har statsutskottet
höjt beloppet till 300 000 kronor. Det
är sant att nationalföreningen dessutom
hos Kungl. Maj:t har begärt ett anslag
på en miljon kronor för en speciell trafiksäkerlietspropaganda,
men detta anslag
ansåg jag mig icke kunna ta upp,
alldenstund framställningen i den
frågan inte var så välgrundad, att man
kunde gå till riksdagen med den. För
att kunna tillstyrka en sådan begäran
om en miljon kronor för ifrågavarande
propaganda måste det finnas utarbetade
planer, men det fanns det inte i
detta fall.

Nu har emellertid motionärerna, naturligtvis
med hänvisning till nationalföreningens
framställning, begärt att
särskilda medel skulle utgå till denna
propaganda. Om statsutskottet ansett sig
böra stödja denna begäran, så borde
utskottet väl ändå ha tagit upp beloppet
som ett särskilt anslag och inte bara
höjt det ordinarie anslaget till nationalföreningen.
Detta kan ju nämligen
locka föreningen — eftersom den fritt
förfogar över medlen — att bygga upp
en organisation, som är för stor för
föreningens uppgifter.

Tidigare har riksdagen anslagit medel
för en särskild trafiksäkerhetspropaganda,
men då har pengarna uppförts
på ett särskilt anslag. Jag har velat
göra detta påpekande, eftersom jag
anser att den väg statsutskottet bär valt
är fullständigt felaktig, och jag vill säga
att jag för framtiden inte kommer att

200

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

känna mig bunden av en utökad organisation
av nationalföreningen.

För övrigt delar jag i princip deras
mening, som förfäktar att vi måste
hålla på med en ihållande, successiv
och intensiv upplysningsverksamhet i
dessa frågor. Det kommer vi inte ifrån,
och nationalföreningen uträttar också
därvidlag ett utomordentligt arbete, det
är ingen tvekan om det. Tyngdpunkten
i denna verksamhet ligger emellertid
hos de lokala trafiksäkerhetskommittéerna,
och som alla som känner till dessa
saker vet, arbetar man där inte med
statliga utan med kommunala medel
och med sådana medel som tillskjutas
av bl. a. försäkringsbolagen. Det är
alltså inte alldeles självklart att staten
utan vidare skall bekosta denna upplysningsverksamhet,
och det behöver
den inte heller göra. Verksamheten bedrives
redan nu i mycket stor omfattning
utan statsbidrag ute i landet.

Det som framför allt har förvånat
mig och det som jag här har velat ge
uttryck åt är förfarandet att man i utskottet
har höjt anslaget med 100 000
kronor, som nationalföreningen faktiskt
inte har begärt. Om man ville
stödja en särskild trafiksäkerhetskampanj,
så skulle man ha gått en annan
väg. Därför menar jag, utan att i denna
fråga stödja herr Rubbestads motivering,
att herr Rubbestad i sak har rätt
i det yrkande han framställt.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
I anledning av vad herr statsrådet
här anfört vill jag säga några ord.

Det är riktigt som statsrådet sade, att
nationalföreningen inte direkt har begärt
ett större anslag. Herr statsrådet
har också erinrat om den framställning
som gjorts om ett särskilt anslag på en
miljon kronor, vilken begäran icke har
kunnat tillstyrkas. Nu har emellertid
denna fråga kommit till riksdagens och
statsutskottets prövning motionsvägen,
och vi har på avdelningen haft en föredragning
i ärendet av ordföranden i

nationalföreningen, landshövding Löfgren,
som lämnade en mycket ingående
redogörelse för de skäl, som förelåg för
en höjning av anslaget — och dessa skäl
ansåg vi bärande.

Jag kan inte heller finna det särskilt
uppseendeväckande att man på sätt som
här skett efter framställning i motioner
höjer ett anslag. Detta anslag på 200 000
kronor kan väl nämligen inte vara så
sakrosant, att man inte kan höja det.
Inte måste man väl fördenskull framställa
yrkande om detsamma under en
särskild punkt.

Jag vill i detta sammanhang erinra
därom, att om anslaget tidigare varit
200 000 kronor, så är en viss höjning
nu motiverad, om hänsyn tages till penningvärdeförsämringen.
Därtill kommer
alla övriga skäl som här kan anföras.
Jag vill bara peka på en enda sak
i detta sammanhang, den nämligen att
nationalföreningen bl. a. har till uppgift
att för allmänheten försöka bekantgöra
och klarlägga den nya trafikstadgan.
Det är en sådan direkt officiell
uppgift, som ålagts föreningen. Och om
man på det sättet ålägger föreningen
sådana och liknande uppgifter, så får
man väl också, menar vi, anslå de nödvändiga
medlen härför.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill bara säga till herr
Malmborg, att det finns många anslagsposter,
som vid behandlingen här i kammaren
har måst bli oförändrade. Lägg
dessutom märke till att nationalföreningen
inte har begärt mer än 200 000
kronor för sin allmänna organisation.
Det som statsutskottet här gör är att
lägga 100 000 kronor på den allmänna
verksamheten. Detta kan föranleda nationalföreningen
att med dessa medel
ytterligare bygga ut sin organisation,
medan det är alldeles uppenbart att
motionärerna och utskottet avsett att

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

201

Bidrag till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande.

begränsa användningen av dessa pengar
till en speciell propaganda. Därvidlag
har ju nationalföreningen själv anvisat
vägen, när den för sådant ändamål bär
begärt ett speciellt anslag, som vi visserligen
inte ansett oss kunna ta upp nu.
Om man skall använda dessa pengar
för en särskild trafiksäkerhetspropaganda,
borde man, som sagt, ha skiljt detta
anslag från anslaget till den organisation,
som riksdagen stöder med årliga
anslag. Det var för övrigt inte så länge
sedan detta anslag höjdes med 50 000
kronor.

Jag har bara velat peka på de risker
som uppstår, när man behandlar en organisation
generöst. Organisationen i
fråga kan föranledas att tro, att den
skall få detta högre belopp varje år, och
den bygger kanske ut sin apparat i en
omfattning, som inte alls är nödvändig.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
Vad beträffar kommunikationsministerns
påpekande, att man här i
stället borde ha ett tilläggsanslag, kan
jag inte inse vad en sådan åtgärd skulle
ha för praktisk betydelse, ty riksdagen
prövar ju varje år nationalföreningens
anslagsäskanden.

Det är en missuppfattning av herr
statsrådet, om han tror att detta extra
anslag skulle komma att användas för
utbyggnad av organisationen. Det är
inte alls meningen. Det har i motionen
angivits vartill de äskade 200 000 kronorna
skulle användas. Nu har utskottet
endast gått med på 100 000 kronor, men
vi hade räknat med att pengarna skulle
användas dels till den av herr Rubbestad
föraktade broschyr, som vi gett ut,
dels till att vidtaga åtgärder för att förhindra
olyckshändelser vid järnvägskorsningar.

Den broschyr, som väckt herr Rubbcstads
förakt, har vi gett ut med anledning
av den nya vägtrafiksstadgan. Det
är ganska säreget att även herr Rubbestad
faller för frestelsen alt tro, att den
är skriven endast för bilister, och att

all vår trafiksäkerhetspropaganda avser
bilisterna. Det gäller ju emellertid att
skydda även andra trafikanter. När vi
med våra medel vidtar trafiksäkerlietsfrämjande
åtgärder, tänker vi även på
cyklisterna och gångtrafikanterna.

Vidare förhåller det sig så, att vi inte
är ett pappersverk, som endast skickar
ut cirkulär och broschyrer, utan vi bär
andra uppgifter när det gäller trafiksäkerhetens
främjande. Dessa uppgifter
berör andra områden och bär andra
ändamål än herr Rubbestad tror.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Herr
Nilsson i Göteborg vill göra gällande att
dessa pengar inte kommer att användas
för den allmänna organisationen utan
för propaganda och dylikt. Men vi vet
hur det förhåller sig med sådana saker.
Det anges alltid i samband med anslagsäskandena
hur mycket som anvisats tidigare
år, och man hävdar alltid att om
man fått ett visst anslag en gång, så bör
det utgå även i fortsättningen. Går vi
nu med på dessa 300 000 kronor, så kan
vi vara förvissade om att man även i
fortsättningen kommer att försöka få
detta belopp. En sådan utveckling tycker
jag att vi skall försöka förhindra
genom att bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:
Herr talman! Jag vill bara erinra om att
herr Nilsson i Göteborg i sin motion
inte begärt att det ordinarie anslaget
skulle höjas, utan han har begärt ett
extra anslag. Vad statsutskottet här gjort
är att ge nationalföreningen ett höjt anslag,
som den fritt förfogar över; det
har inte angivits att dessa 100 000 kronor
skall användas för en speciell trafiksäkerhetskampanj.
Risken finns, som
jag tidigare sagt, att nationalföreningen
använder dessa medel för att bygga ut
organisationen. En sådan utveckling kan
man inte förhindra, om man följer utskottets
linje.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen framställde

202

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Utrikeshandelns inriktning.

propositioner dels på bifall till utskottets
i punkten gjorda hemställan dels
ock på bifall till den beträffande denna
punkt avgivna reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubbestad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
48 :o) i utskottets utlåtande nr (i, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
nej-propositionen, vadan kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 49—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 70, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i
vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Punkten i.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 71, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i
vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående efterskänkande
av staten tilldömd ersättning för släckningskostnad
vid skogsbrand;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta
arbeten, för vilka anslag uppförts å
allmän bercdskapsstat för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;
och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
samt

bankoutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om sänkning
av prenumerationspriset för snabbprotokollen
från riksdagsdebatterna.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10.

Utrikeshandelns inriktning.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om utrikeshandelns
framtida inriktning.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

203

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 159 i första kammaren av
herrar Öhmcm och Persson och nr 203
i andra kammaren av herrar Hagberg
i Luleå, Senander och Karlsson i Stuvsta
hade föreslagits,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om tillsättandet av ett
utredningsorgan för att utreda och
befordra möjligheterna till ett väsentligt
vidgat varuutbyte mellan Sverige,
Sovjetunionen och de folkdemokratiska
länderna;

att detta utredningsorgan ges sådan
sammansättning att de breda lagrens
önskemål i fråga om utrikeshandelns
inriktning och uppgifter tillfredsställande
kunna komma till uttryck;

att utredningsorganet erhåller befogenheter
att i respektive länder företaga
erforderliga sonderingar, liksom
att uppgöra förslag till varulistor etc.;

att utredningsarbetet bedrives på sådant
sätt att de resultat, vartill det föranleder,
kunna föreligga vid utformningen
av 1953 års utrikeshandel.»

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:159 och 11:203
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
I den motion, som behandlas i
förevarande utlåtande från bankoutskottet,
framhålles såsom ett betydande
svenskt intresse att utveckla handelsförbindelserna
med öststaterna. I motionen
rekommenderas även åtgärder
för en utvidgning av vår handel i denna
riktning.

I motionen har lämnats en rätt utförlig
motivering för motionärernas synpunkter,
och det torde vara överflödigt
att här upprepa denna motivering, trots
att den i ytterst ringa grad finns refererad
i utskottsutlåtandet. De för sa -

Utrikeshandelns inriktning.

ken intresserade kan givetvis ta del av
motionens motivering. En annan orsak
till att jag här inte går in på motiveringen
för vår motion är, att varken de
hörda remissinstanserna eller utskottet
i och för sig motsatt sig motionens syfte
att befordra utvecklingen av vår handel
i österled.

I flera remissinstanser betonas Sveriges
intresse av vidgad handel med
öststaterna. Kommerskollegium framhåller
bl. a.: »Däremot är det ett betydande
svenskt intresse att vår handel
med främmande länder, däribland Sovjetunionen
och de östeuropeiska länderna,
utvidgas inom ramen för de allmänna
riktlinjerna för handelspolitiken.
Det är därför av vikt att de möjligheter
till ett vidgat varuutbyte med
nyssnämnda länder som kunna förefinnas
bli tillvaratagna.» Även andra remissinstanser
betonar mer eller mindre
denna sak.

Frågan om en utveckling av handeln
mellan öst och väst har som bekant
under hela efterkrigstiden varit en fråga,
som spelat en väsentlig roll särskilt
i den europeiska politiken. FN:s europakommission
har ägnat denna sak ständig
uppmärksamhet, och det har från
de mest skilda håll i Västeuropa betonats,
att det måste betraktas som ett
livsintresse, särskilt för de västeuropeiska
länderna, att handeln mellan öst
och väst kommer i gång och utvecklas.

Den nyligen hållna ekonomiska konferensen
i Moskva sysselsatte sig som
bekant uteslutande med frågan om
världshandelns utveckling genom en
vidgad handel mellan Sovjetunionen
och de folkdemokratiska länderna å
ena sidan och övriga delar av världen
å andra sidan. Konferensens arbete har
tilldragit sig betydande intresse i hela
världen, inte minst i Västeuropa.

Även om de i utlåtandet citerade remissvaren
är positiva i sak, polemiserar
man likväl mot motionärernas konkreta
yrkande. Först vänder man sig
mot vad man tror skulle vara motionä -

204 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Utrikeshandelns inriktning.

rernas syfte, nämligen att dirigera den
svenska utrikeshandeln i en viss bestämd
riktning. En sådan dirigering,
menar man, skulle stå i motsättning till
en fri och allsidig utveckling av vår
utrikeshandel, vilket vårt folk vore bäst
betjänt av. Det är uppenbart, att man
åtminstone i viss mån missförstått motionärernas
syfte. Vi har framhållit vårt
lands behov och intresse för en vidgad
handel med öststaterna. Vi har vidare
förespråkat vissa konkreta mått och
steg för att söka undanröja de hinder,
som förefinns för en dylik utveckling. Att
såvitt möjligt undersöka alla förutsättningar
för en dylik utveckling av vår
handel, granska möjligheterna att avlägsna
föreliggande handelsförhinder
och framlägga konkreta rekommendationer
i hithörande hänseenden kan
inte kallas för att på ett visst sätt dirigera
vår utrikeshandel. Det är snarare
fråga om att på ett naturligt sätt befordra
handelns utveckling.

Vi har inte i motionen, såvitt jag
minns, använt ordet dirigering men väl
uttrycket omdisponering. Vad vi åsyftat
är i alla händelser vad jag nyss
sade. Är det ett svenskt intresse att utveckla
den handel varom här är fråga,
och det tycks i vart fall de flesta remissinstanser
vara eniga om, så bör
man självfallet söka avskaffa de svårigheter
och hinder, som kan förefinnas
för en sådan utveckling av vår handel.

På tal om dirigering så skulle man
av utskottets utlåtande kunna få den
uppfattningen, att de svenska myndigheterna
inte alls skulle syssla med att
vidta några konkreta, medvetna åtgärder
för att utveckla handeln med andra
stater. Alla vet att motsatsen är förhållandet.
Vi har ju senast här i dag diskuterat
frågan om man med hjälp av
exportavgifter skulle försöka dirigera
den svenska handeln i en viss riktning.
Har inte mycket aktiva åtgärder vidtagits
för att utveckla vår handel med
exempelvis Västtyskland? Alla vet att så
är förhållandet, och under sådana om -

ständigheter är det väl rätt meningslöst
att orda om dirigering. Den frågan som
står är kort och gott vad som bör göras
för att realisera ett uppenbart
svenskt handelsintresse.

Vi har i vår motion inte ingått på
arten av de svårigheter och hinder,
som kan förefinnas i fråga om utvecklingen
av vår handel österut. Vi har inte
ingått på spörsmålet om dessa hinder
företrädesvis är att söka å vår sida eller
å vidkommande länder. Det är ett spörsmål
som enligt vår mening borde bli
föremål för den utredning som vi yrkar
på.

Vad denna fråga beträffar synes statens
handels- och industrikommission
anse, att dessa hinder och svårigheter
inte är att söka hos oss utan i öststaternas
handelspolitik. Så tvärsäkra är inte
andra remissinstanser. Det finns väl för
övrigt ingen som på allvar skulle vilja
ifrågasätta att Sovjetunionen och de
folkdemokratiska länderna inte skulle
vilja utveckla handeln med andra länder.
Vad den ekonomiska konferensen
i Moskva nyss givit vid handen är belysande
för strävandena. Som framgått
av vissa meddelanden har denna konferens
redan medfört initiativ till handelsförhandlingar
mellan representanter
för Sovjetunionen och de folkdemokratiska
länderna å ena sidan och andra
länder å andra sidan.

Men bortsett från var svårigheter och
hinder för här berörda handels utveckling
är att finna borde vi, om vi är intresserade
av en sådan handelsutveckling,
ta initiativ för att befordra den.
Behovet av en utredning på hithörande
område bestrides inte i och för sig av
någon av remissinstanserna; tvärtom
vitsordas detta behov. Däremot anses
det inte att denna utredning om vidgat
handelsutbyte österut bör läggas upp
på det sätt motionärerna föreslår. Skånes
handelskammare anser sålunda att
Sveriges allmänna exportförening bör
ha möjlighet att genomföra den begärda
undersökningen. Kommerskollegium an -

Nr 14.

205

Onsdagen den 23 april 1952 em.

ser att handels- och industrikommissionen
bör vara lämpligaste instans, och
denna mening delas också av utskottet.

I och för sig skulle man naturligtvis
kunna anse, att det väsentliga inte är
vem som gör denna utredning utan att
den blir gjord. Inte desto mindre anser
vi att frågan om vem som skall ombesörja
den är en väsentlig fråga. Det är
ingen hemlighet att inflytelserika kretsar
i vårt land även på det ekonomiska
området inte önskar en vidgad handel
österut, och av vissa remissutlåtanden
framgår det att man, även om man i
och för sig uttalar sig för en vidgad östhandel,
inte vill vidta några åtgärder
för att befordra en sådan. Det är med
utgångspunkt från dessa omständigheter
och med tanke på att det här gäller
att komma till rätta med speciella problem
som vi ansett att en speciell utredning
vore befogad. Att en dylik speciell
utredning på något sätt skulle kunna
behöva betyda fara för planeringen
av vår utrikeshandel i dess helhet kan
naturligtvis ingen med fog hävda, särskilt
som motionärerna ju inte har föreslagit
att den praktiska ledningen av
handeln österut skulle uppdras åt andra
organ än dem som sköter handeln
i övrigt.

Herr talman! Detta var några kommentarer
till det föreliggande utskottsutlåtandet.
Jag har inte kunnat finna
att utskottets motivering är hållbar och
inte heller att den rimmar särskilt väl
med det positiva intresse för saken, som
man i och för sig ger uttryck åt. Med
hänsyn till detta ber jag att få yrka
bifall till motionen.

Herr SEVERIN: Herr talman! På

grund av den långt framskridna tiden
skall jag begränsa mig till att med hänvisning
till vad utskottet anfört i sitt
utlåtande yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Prisregleringslagen.

hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart för sig:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering för
vaktmästarpersonalen i riksdagshuset;
och

nr 14, i anledning av väckta motioner
om utredning av det svenska bankväsendets
strukturella förhållanden
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av väckt motion om åtgärder
för motverkande av spridning av könssjukdomar
å utländska fartyg i svenska
hamnar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12.

Prisregleringslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 29 februari 1952 dagtecknad
proposition, nr 82, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

L a g

om forisatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 19M (nr 303):

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken
jämlikt lag den 8 juni 1951 (nr 390)
gäller till och med den 30 juni 1952,

206

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisregleringslagen.

skall äga fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1953.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom förslå kammaren

nr 379 av herr Ewerlöf m. fl. och

nr 386 av herr Petrén samt

inom andra kammaren

nr 510 av herr Hjalmarson in. fl. och

nr 513 av herr Åqvist m. fl.

I motionerna I: 379 och II: 510, vilka
voro likalydande, hade hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj ds proposition nr 82 måtte uttala,
att den statliga priskontrollen bör avvecklas
i sådan takt att någon förlängning
av prisregleringslagen icke behöver
ifrågakomma efter den 30 juni

1953.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:386 och 11:513,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i motiveringen
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C. att motionerna 1:379 och 11:510
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand och Hagdrd, vilka ansett att
utskottet i anledning av motionerna
1:379 och 11:510 bort uttala, att den
statliga priskontrollen borde avvecklas
i sådan takt, att någon förlängning av
prisregleringslagen icke behövde ifrågakomma
efter den 30 juni 1953.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! I anslutning
till Kungl. Maj:ts förslag om prolongering
av prisregleringslagen har det
väckts två motioner av huvudsakligen
samma innehåll. Den ena har dock för -

stärkts med ett yrkande om att den
statliga priskontrollen borde upphöra
vid tidpunkten den 30 juni 1953. I anslutning
till detta yrkande har en reservation
avgivits av herr Wistrand och
mig, och jag ber att få yrka bifall till
denna.

Herr HELLBACKEN: Herr talman!
Med hänvisning till vad utskottet anfört
i denna fråga ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅQVIST: Herr talman! Som en
av motionärerna i frågan om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen skall jag
be att få ta kammarledamöternas tid i
anspråk ett litet ögonblick.

Det är särskilt en reflexion som man
gör när man läser andra lagutskottets
utlåtande, och det är vilken makt som
trögheten har när det gäller statliga
regleringar och framför allt när det gäller
att få dem upphävda. Det står på
något ställe i början av prisregleringslagen
att tillämpningen är beroende av
krig eller krigsfara, vari riket befinner
sig, eller andra utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden. År det
någon som tycker, att den situation vi
nu är i kan betecknas med någon av
dessa termer? Man behöver nog skaffa
sig ett litet bättre underlag för prisregleringslagen
i framtiden, ungefär
som man ansåg sig nödsakad att göra
beträffande förfogandelagens fortsatta
tillämpning.

Jag skall inte på något sätt förneka,
att vi i vissa avseenden har behov av
en fortsatt priskontroll. Men jag vill bestämt
förneka att ett sådant behov
skulle föreligga på det område, som vi
för en tid sedan debatterade här i kammaren,
nämligen beklädnadsområdet.
Jag har i en motion anfört några siffror
angående situationen på skomarknaden
och jag har där framhållit, att
lagren av läderskodon vid årsskiftet utgjorde
ungefär 9,23 miljoner par, under
det att konsumtionen under före -

Onsdagen den 23 april 1952 ein.

Nr 14.

207

gående år var något under 8,5 miljoner
par. Det finns alltså lager, som motsvarar
över ett års förbrukning av denna
vara. Jag kan tala om för kammarens
ärade ledamöter att första kvartalet är
en mycket dålig skoförsäljningsperiod,
under vilken lagren ökar ytterligare.
Nu uttalar sig utskottet som om det inte
hade möjligheter att kontrollera de uppgifter
som lämnats. Men jag kan kanske
då få meddela att de uppgifter som jag
har lämnat är tagna ur den statistik,
som handels- och industrikommissionen
fört, och de är alltså högeligen officiella
och tillgängliga för utskottet. Vidare
var det inte så länge sedan vi behandlade
en proposition om beställning
av yllevaror för försvaret, vilken gav en
bild av situationen på textilområdet.
Där gavs alltså av Kungl. Maj:t konkreta
upplysningar om situationen, och
jag vill minnas, att man räknade med
en minskad konsumtion av 10 procent
under föregående år och att det hade
ägt rum en lagerökning, som bara den
motsvarade tre månaders konsumtion.
Det var alltså inte lagren som motsvarade
tre månaders konsumtion, utan det
var den lagerökning som hade ägt rum.

Det heter ju att människan glömmer
så fort, och det är ju väl vid många tillfällen
att så är förhållandet. Men om
nu inte försvarsministerns påstående
ges några höga vitsord av utskottet, så
borde väl i varje fall finansministerns
uttalanden i finansplanen ha något att
säga. På s. 3 i bil. I framhåller finansministern
i samband med ett uttalande
av nationalbudgetdelegationen att lagren
här i landet har ökat. Själva lagerökningen
har taxerats till omkring en
miljard. Lagren hade framför allt ökat
i fråga om textilvaror.

Det är också denna omständighet som
har utgjort grunden till en hel del av
den ekonomiska lagstiftning, som vi har
sysslat med. Det har framför allt framhållits
att det gäller att se till, att icke
investeringarna i lagren får för stor
omfattning, och det är detta som nr or -

Prisregleringslagen.

saken till att vissa bestämmelser har
antagits angående värdering av varulager.

Man frågar sig: Hur skall egentligen
den situation vara beskaffad, då man
anser sig ha tillräcklig säkerhet för att
kunna avskaffa priskontrollen och prisregleringen?
Man måste i alla fall, även
om man säger att det är en bedömningsfråga,
söka vad jag brukar kalla objektiva
kriterier. Man måste bedöma detta
med hänsyn till uppgifter om produktion,
konsumtion och lager och kanske
inte bara till vad som har varit utan
framför allt till vad man kan vänta sig
i framtiden på de områden det gäller.

Det är ganska märkligt, tycker jag,
att man här i ekonomiska frågor gör eu
sak med ena handen och med den andra
gör någonting annat. Man bekämpar
prishöjningar men man bekämpar också
de medel, varmed prishöjningar bekämpas.
Man bekämpar lagerökningarna
och detta kan i längden naturligtvis
icke vara lämpligt. Detta är emellertid
något vid sidan av det ämne, som vi i
dag har att behandla.

Det heter ju att avvecklingen av priskontrollen
är helt och hållet en bedömningsfråga
och det kan jag också
hålla med om. Därvidlag ligger dock
avgörandet i Kungl. Maj:ts och priskontrollnämndens
hand. Jag tror att det
är lämpligt att vederbörande i regeringen
håller ett öga på priskontrollnämnden,
så att där icke utövas något
slags konst för konstens egen skull. Det
fanns en folkförsörjningsminister här i
landet som var snabb med att avskaffa
en hel del av de statliga regleringarna.
Jag är icke övertygad om att det finns
samma lust att med samma snabbhet
avveckla de återstående. .lag tror dock
att man på åtskilliga områden, framför
allt dem jag nu pekat på, kan göra det
i mycket snabbare takt utan någon
fara för konsumenterna eller folkhushållet
i övrigt.

Herr talman! Jag har inte något yrkande,
men jag har å andra sidan inte

208 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Prisregleringslagen.

heller ansett att detta tillfälle bör gå
förbi utan att det sägs något om priskontrollen
på särskilt de områden, som
jag i dag har berört.

Herr HJALMARSON: Herr talman! En
statlig priskontroll kan vara lämplig i
en krissituation i förening med ransoneringsåtgärder
av olika slag. En statlig
priskontroll kan vara användbar
rent tillfälligtvis för att motverka spekulativa
prisstegringar, men en statlig
priskontroll är inte lämplig som ett
medel för att komma till rätta med monopolistiska
tendenser. En statlig priskontroll
är inte ett effektivt medel att
motverka en penningförsämring och en
statlig priskontroll är inte lämplig som
ett led i en ekonomisk politik på längre
sikt. En statlig priskontroll är skadlig
för konsumenterna därför att den
försvårar produktionens anpassning efter
konsumenternas fritt uttalade önskemål.

En utmärkt sammanfattning av några
principiellt viktiga synpunkter på priskontrollen
har lämnats i tidskriften
»Balans» i ett av de senaste numren
för förra året. Den som har fört pennan
i denna artikel är min ärade
kamrat på stockholmsbänken, herr
Frans Severin. Låt mig bara citera ett
par viktiga punkter:

»Att priskontrollen», säger författaren,
»skulle kunna hålla den totala

prisnivån nere är osannolikt. —---

På den effektivt kontrollerade och billiga
nyttigheten kan uppkomma en i
förhållande till efterfrågan mer eller
mindre kännbar brist. Konsumenterna
kunna icke efterfråga nyttigheten i den
omfattning de inom ramen för sina
totala resurser helst skulle vilja. De ihrikta
i stället sin efterfrågan på andra
områden, där tillgången är såtillvida
obegränsad att endast priset eller i huvudsak
priset utgör hindret för ytterligare
efterfrågan. Människorna få sålunda
ett mindre kvantum av vissa varor
än de eljest skulle ha köpt men till

lägre priser, och ett större kvantum
av andra varor än de helst velat ha,
men till högre priser.» Jag kan för min
del, herr talman, helt och hållet instämma
i dessa synpunkter.

Ursprungligen hade jag tänkt begagna
detta tillfälle att ge en liten översikt
över hur tillgången på varor gestaltar
sig inom de ur konsumenternas
synpunkt väsentliga områdena. Med
hänsyn till den långt framskridna tiden
skall jag inte göra det. En sådan översikt
skulle emellertid ge vid handen,
att tillgången på varor inom dessa områden
nu i stort''sett är så god, att en
statlig priskontroll inte längre bär någon
uppgift att fylla.

Jag beklagar för min del att utskottet
i sitt utlåtande endast anför den gamla
standardfrasen, »att en allmän statlig
priskontroll icke bör bibehållas längre
än vad som med hänsyn till det ekonomiska
läget är nödvändigt». När, herr
talman, skall vi börja en avveckling av
den statliga priskontrollen på allvar,
om man inte nu tar tillfället i akt?

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få ansluta mig till det redan tidigare
framställda yrkandet om bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HELLBACKEN: Herr talman! Jag
hade trott att man vid denna sena
timme skulle ha kunnat slippa debatt i
denna fråga och jag hade också gjort
upp därom med reservanten i denna
kammare och hade därför, som sagt,
hoppats att vi inte skulle behöva ödsla
mera tid än nödvändigt på det spörsmål
som här föreligger.

Jag skulle vilja säga till de båda talarna
Åqvist och Hjalmarson, att deras
anföranden inte på något sätt har jävat
vad som anförts vare sig i den kungi.
propositionen eller i utskottets utlåtande.
Dagligen förekommer det — det
vet den som följer med på området —-att så fort man släpper priskontrollen
på en vara, genast springer priset i höjden.
I vissa fall kan man t. o. m. tala

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

209

om uppskörtning. Vi behöver inte mer
än titta i tidningarna, resonera med
husmödrarna eller över huvud taget
följa med prisutvecklingen för att finna
svaret, om det är så absolut klokt
att, som man här gör gällande, släppa
priskontrollen innan vi får något annat
som kontrollerar priserna.

Kungl. Maj:t har i sin proposition
sagt, att när förhållandena så medger
skall vi släppa priskontrollen. Utskottet
har för sin del understrukit detta, och
vid utskottsbehandlingen har icke något
framkommit, som har ändrat den
uppfattning utskottet samlade sig
kring, ehuru givetvis motionärerna yrkade
bifall till sina motioner. Men jag
vill framhålla för herr Hjalmarson och
andra, att vi kanske rätt snart kommer
underfund med att för att hålla tillbaka
prisökningar på vissa varor, där konkurrensbegränsningen
har gått så långt
att det kan uppkomma en skillnad i
marginal på 30, 40 eller t. o. m. 50 procent,
måste det statliga åtgärder till.
Detta blir, som Kipling sade, en annan
historia, vilket kanske inte berör dagens
ämne.

För närvarande kan jag inte finna att
vad som framhållits här på något sätt
kan föranleda en ändring av det uttalande,
som utskottet föreslagit riksdagen
att godta och till vilket jag, herr
talman, hemställer om bifall.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som följde av bifall till
den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hjalmarson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Skydd för Smålands Taberg.

andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet
av kammarens ledamöter hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av utlänningslagen
den 15 juni 1945 (nr 315).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Skydd för Smålands Taberg.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om utredning angående särskilda
lagstiftningsåtgärder för att tillgodose
de till Smålands Taberg knutna naturskyddsintressena.

Chefen för jordbruksdepartementet
herr statsrådet Norup hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med behandlingen av detta ärende
besvara herr von Seths interpellation
angående gruvbrytningen i Smålands
Taberg.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för jordbruksdepartementet
herr statsrådet NORUP, som anförde:
Herr talman ! I en till chefen för handels -

Den, som vill, att kammaren bifaller
14 — Aiuiva kammarens protokoll 1952. Nr l''t.

210 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Skydd för Smålands Taberg.

departementet ställd interpellation har
herr von Seth frågat, om handelsministern
har sin uppmärksamhet riktad på
riskerna för att Smålands Taberg kommer
att utplånas genom forcerad gruvbrytning
och om han kommer att vidtaga
åtgärder för att för eftervärlden bevara
detta märkliga naturminnesmärke
i de delar som fortfarande finns kvar.

Eftersom ärenden rörande naturminnesmärken
hör under jordbruksdepartementet,
tillkommer det närmast mig
att besvara interpellationen. Det har
förefallit mig lämpligast att svaret lämnas
i samband med överläggningen om
det utlåtande från tredje lagutskottet
som kammaren nu skall behandla.

Hr von Seths interpellation har för
yttrande remitterats till vetenskapsakademien,
kommerskollegium och länsstyrelsen
i Jönköpings län. Vetenskapsakademien
har som eget utlåtande åberopat
ett yttrande av akademiens naturskyddskommitté.
Kommerskollegium
har vid sitt utlåtande fogat yttranden
från vederbörande bergmästare och
från Sveriges geologiska undersökning.
De avgivna yttrandena är i sina väsentliga
delar återgivna i tredje lagutskottets
utlåtande och jag skall därför inte
nu lämna någon närmare redogörelse
för deras innehåll. Ett par kortfattade
upplysningar kan dock kanske vara på
sin plats.

Smålands Taberg, som ligger ungefär
1% mil söder om Jönköping och reser
sig högt över den omgivande bygden,
består så gott som helt och hållet av
järnmalm. Man beräknar att i berget
finns åtminstone 140 miljoner ton
malm. Malmbrytning ägde rum redan
på 1300-talet, och från 1621 pågick
brytning praktiskt taget kontinuerligt
fram till 1892. Ett av de branta stup
som ger berget dess karakteristiska profil
har för övrigt tillkommit just genom
denna äldre brytning. Efter 1892
låg gruvdriften nere rätt länge, främst
beroende på övermäktig konkurrens
från de mellansvenska och norrländska

malmfälten. År 1937 togs emellertid arbetet
upp igen, och sedan dess har
det brutits något mer än 1 100 000 ton.
Det är denna förnyade brytning som
har givit anledning till oro för att berget
kommer att få sin kontur förstörd
och så småningom bli helt utplånat.
Brytningen sker nämligen som dragbrytning''.
Man gör så, att man från
en transportort spränger en stigort upp
till dagytan, och sedan spränger man
lös malmen kring stigorten kraterformigt,
så att den kan tappas ned genom
stigorten till vagnar i transportorten.
När all åtkomlig malm i en krater är
utbruten, tar man upp en ny krater på
omkring 100 meters avstånd från den
gamla.

Tydligt är att en på dylikt sätt anordnad
brytning medför allvarliga risker
för att bergsprofilen förändras och
att bergets högsta delar förintas. Ur naturskyddssynpunkt
vore en sådan utveckling
synnerligen olycklig. Smålands
Tabergs värde som terrängformation
och utsiktspunkt är enligt min mening
så stort, att det måste betraktas
som ett allmänt intresse att bergets viktigaste
partier bevaras orörda. Jag hyser
sålunda full förståelse för de önskemål
som framställts om ett statsingripande
i detta syfte.

Å andra sidan måste naturligtvis naturskyddsintresset
avvägas mot det
ekonomiska intresset av att bergets
malmtillgångar kan utnyttjas. För närvarande
lär den nationalekonomiska betydelsen
av malmbrytningen vara ganska
liten. Järnhalten i malmen är nämligen
relativt låg (ca 30 %), och malmen
är därför ej så begärlig. Rörelsen
har också vissa tider gått med förlust
och visar för de sista åren endast obetydlig
vinst. Saken kan emellertid komma
i ett annat läge, om det visar sig
möjligt att utvinna det titan som också
förekommer i malmen. Om detta lyckas
och om, såsom kan förväntas, metallen
titan blir efterfrågad för industriella
ändamål, låter det tänka sig att

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

211

tabergsmalmens nationalekonomiska
betydelse blir så stor att det är uppenbart
att naturskyddsintresset måste
vika.

Även om man endast tar hänsyn till
nuvarande förhållanden är det i vart fall
klart att skydd för berget eller vissa delar
därav inte kan åstadkommas utan
ekonomiska uppoffringar från statens
sida. Hur stora kostnader ett statsingripande
kan dra med sig är svårt att
säga. Om man inte kan komma fram
till en rimlig uppgörelse med gruvbolaget,
står för närvarande ingen annan
möjlighet till buds än att tillgripa expropriation,
och det skulle säkert bli
mycket dyrbart.

En smidigare utväg än expropriation
erbjuder sig emellertid, om riksdagen
antar det förslag till ny naturskyddslag
som framlagts genom propositionen nr
188. Enligt det förslaget skall område,
som finnes böra särskilt skyddas på
grund av sin betydelse för kännedomen
om landets natur, sin skönhet, egenart
eller eljest märkliga beskaffenhet, kunna
fridlysas som naturminne även mot
ägarens och andra rättsinnehavares vilja.
Fridlysning kan göras mer eller
mindre omfattande, alltefter omständigheterna
i det särskilda fallet. Sakägare
som lider avsevärt men genom fridlysning
skall enligt förslaget vara berättigad
till ersättning av kronan. Det är
tänkt att sådan ersättning i allmänhet
skall utgå som en engångssumma, avseende
gottgörelse för all framtid. Men
ingenting hindrar att fridlysning göres
tidsbegränsad, och då kan ersättningen
bestämmas till årliga belopp med rätt
för sakägaren och kronan att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.
Om överenskommelse inte kan träffas
om ersättningen, kan kronan hänskjuta
frågan till expropriationsdomslol innan
fridlysning definitivt beslutas. Man har
alltså möjlighet att redan på förhand
säkert bedöma vad fridlysningen kommer
att kosta. Skulle statsmakterna finna
kostnaden för hög, står det fria för

Skydd för Smålands Taberg.

kommuner eller enskilda att lämna bidrag
till ersättningen.

Statsverkets kostnader för ett eventuellt
ingripande till skydd för Taberg
blir också beroende på hur långt man
vill gå i frågan om reglering av malmbrytningen.
Utomordentligt dyrbart
skulle naturligtvis bli att helt förbjuda
all brytning. Mot detta talar också det
allmänna intresset av att gruvbolaget
får fortsätta den försöksverksamhet
som nu pågår för att få fram bättre
utvinningsmetoder. En tänkbar lösning
vore, att brytningen i framtiden finge
ske endast som under jordsbrytning. Det
kan beräknas att detta skulle leda till
en tredubbling av brytningskostnaderna.
Kanske kan det därför visa sig
lämpligare att söka lösa frågan så, att
dagbrytning tillåtes även i fortsättningen,
men begränsad till mindre känsliga
områden.

Av det sagda framgår att frågan om
att skydda Smålands Taberg mot förstörelse
är ganska invecklad och inte
lämpligen kan slutligt prövas utan närmare
utredning. Jag är för min del beredd
att medverka till att en sådan utredning
kommer till stånd. Hur man
sedan skall göra, får bli beroende på
utredningens resultat.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ånyo ledningen
av förhandlingarna.

Härefter yttrade

Herr von SETH: Herr talman! .lag anhåller
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret och
jag ber också att få framföra mitt tack
för den åsikt som statsrådet klart har
låtit komma fram, nämligen att statsrådet
hyser full förståelse för möjligheterna
att bevara Smålands Taberg som
naturminnesmärke. Med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag inskränka
mig till ett par mycket korta
reflexioner.

212

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Anslag till hushållningssällskapen.

Statsrådet omnämnde den naturskyddslag
som tredje lagutskottet skall
upptaga till behandling under höstriksdagen.
Jag hyser dock en viss tvekan
om huruvida det är möjligt att på denna
väg komma till rätta med de svåra
problem som föreligger på detta område.
Däremot skulle jag vilja peka på
den möjlighet som tredje lagutskottet i
sitt föreliggande utlåtande framlägger,
nämligen att man skulle försöka att få
till stånd en rimlig uppgörelse med gruvbolaget.
Sedan denna interpellation
framlades har det hänt bara en sak i
den bygd det här gäller, nämligen att
efter tredje lagutskottets besök där har
den allmänna opinionen — det vågar
jag utan överdrift säga — blivit hundraprocentig
i den fasta förvissningen om
att Taberg skall bevaras som naturminnesmärke.
Jag vill endast uttrycka den
förhoppningen, att den utredning som
herr statsrådet talade om snart måtte
tillsättas och att snabba åtgärder vidtagas.
Ty för varje månad som går riskerar
man att bergets profil förändras.

Efter samråd med herr vice ordföranden
i tredje lagutskottet tillåter jag mig,
herr talman, att yrka bifall till utskottets
enhälliga förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Anslag till hushållningssällskapen.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
hushållningssällskapen för budgetåret
1952/53 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JOHNSSON i Kastanjegården:
Herr talman! Jag har tillsammans med
några andra ledamöter av denna kammare
väckt tre motioner med anledning

av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag till hushållningssällskapen, och
jag vill med anledning därav säga några
ord, även om jag inte har möjlighet att
här åstadkomma något ändringsyrkande
lika litet som jag hade möjlighet härtill
i jordbruksutskottet. Nu har emellertid
tiden gått, och jag är närmast generad
över att taga till orda vid denna
sena timma, men jag skall försöka att
göra det så kort som möjligt.

Jag vill först säga det, att frågan om
fördelningen av anslagen till hushållningssällskapen
är icke av den underordnade
betydelse, som utskottet synes
anse, i vad avser hur de olika fördelningsgrunderna,
utöver grundbelopp, avvägs
inbördes. För närvarande fördelas
nämligen enligt gällande bestämmelser
524 000 kronor eller 17,5 procent av
hela omkostnadsanslaget efter annan
folkmängd än den som är sysselsatt
inom jordbruk och fiske inom respektive
hushållningssällskaps område. Bifall
till utskottets förslag innebär, att
nämnda procenttal visserligen stannar
vid 13 procent, men till följd av ökningen
av anslagets totalbelopp kommer
summan praktiskt taget att bli oförändrad
eller 524 000 kronor.

Vad särskilt fördelningsfaktorn »övrig
folkmängd» angår, vidtogs redan för
trettio år sedan en viss begränsning med
avseende på folkmängden i städer med
mer än 10 000 invånare. Detta skedde
för att hushållningssällskap, inom vilkas
område folkrikare städer fanns, icke
skulle tillerkännas ett i förhållande till
andra sällskap oskäligt stort statsanslag.
Om detta var befogat för trettio år sedan,
då endast 1 400 000 av städernas
sammanlagda invånarantal på i runt tal
1 750 000 personer bodde i städer med
mer än 10 000 invånare, så synes detta
i än högre grad påkallat nu, då städernas
sammanlagda folkmängd utgör
3 300 000 invånare, varav 2 950 000 personer
i städer med mer än 10 000 invånare.
Som följd härav har under de
senaste årtiondena en fortlöpande över -

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

213

flyttning av de bidragsbelopp, som utgår
enligt ifrågavarande fördelningsfaktor,
ägt rum till områden med större
städer. Hushållningssällskapen har enligt
sina stadgar att främja jordbruket
och därtill hörande binäringar, ävensom
fiske och hemslöjd. Det är därför
självfallet, att verksamheten måste bedrivas
på landsbygden och i de mindre
tätorterna, ibland med långa resor och
stora kostnader. Den verksamhet, som
hushållningssällskapen bedriver i städerna,
är väl främst trädgårdsodling och
hemslöjd. Det är klart, att detta inte är
av den betydelse, som verksamheten på
landsbygden äger. Dessutom ligger ju
hushållningssällskapens lokaler i de
större städerna och detta minskar resekostnaderna
och traktamentsersättningarna.

Utskottet har i sitt utlåtande framhållit,
att ändring i Kungl. Maj :ts förslag
av det slag, som förordas i motionen
II: 483, syntes kunna medföra mycket
ogynnsamma verkningar för de hushållningssällskap,
inom vilkas områden
de största städerna är belägna. Detta
uttalande synes innebära en betydande
överdrift, då med utgångspunkt från nu
tillämpade folkmängdsuppgifter vid anslagets
fördelning minskning endast
skulle drabba fem hushållningssällskap,
nämligen Stockholms läns och stads,
Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus läns samt Älvsborgs läns södra
hushållningssällskap. I det sistnämnda
fallet understiger dock beloppet 100 kronor.
Östergötlands läns hushållningssällskap,
beträffande vilket minskningen
skulle utgöra omkring 600 kronor, har
i sitt yttrande över det betänkande, som
ligger till grund för propositionen, självt
förordat, att fördelningsfaktorn »övrig
folkmängd» skulle utgå vid anslagets
fördelning. För övriga hushållningssällskap
skulle en minskning av de större
städernas roll vid anslagets fördelning
medföra en reduktion av anslaget med
i runda tal resp. 14 000, 4 000 och 0 500
kronor enligt 1940 års folkmiingdssiff -

Anslag till hushållningssällskapen.

ror, vilka för närvarande gäller för anslagets
fördelning. Till följd av de senaste
årtiondenas befolkningsutveckling
kommer dock nämnda minskning
att bliva något större, så snart omräkning
skett till färskare folkmängdssiffror.
Beloppens storlek kan emellertid ej
ha de av utskottet befarade verkningarna,
då nyssnämnda hushållningssällskap
genom höjningen av omkostnadsanslaget
skulle komma i åtnjutande av betydande
höjningar av omkostnadsanslagen.
För Stockholms läns och stads vidkommande
utgör denna sålunda omkring
36 000 kronor, vilket är en betydligt
större ökning än vad övriga syd- och
mellansvenska län erhålla. Mot bakgrunden
av vad som här anförts rörande
hushållningssällskapens arbetsuppgifter
kan det sålunda icke föreligga någon
fara för att ett bifall till de i motion
II: 483 framförda förslagen skulle medföra
mera påtagliga olägenheter för de
hushållningssällskap, inom vilkas områden
de största städerna är belägna.
Det framstår som ett obestridligt rättvisekrav,
att de hushållningssällskap,
som är verksamma inom sådana områden,
där större städer icke finnes, ej
otillbörligt missgynnas vid omkostnadsanslagets
fördelning, vilket blir fallet
om utskottets utlåtande i detta hänseende
bifalles.

När det sedan, herr talman, gäller frågan
om bestämmelserna rörande ortsbidrag
skulle jag vilja ha något berört
den här, men med anledning av den
sena timmen skall jag bara säga, att när
det gäller fröodling, berberisbekämpning,
nötboskapsavel, kontrollföreningsverksamhet,
svinskötsel och fårskötsel
innebär Kungl. Maj :ts förslag, att bestämmelserna
rörande dessa ortsbidrag
skall upphöra, men när det gäller arbetet
på fiskets och undervisningens
område är förhållandet inle likartat. Jag
vill bara peka på, att det givetvis är
något egendomligt, såvitt jag kan se, att
det här göres skillnad. Det torde vara
precis samma sak som i det förra fallet,

214

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Existensminimum.

och jag tycker nog att vanlig rättvisa
kräver att de behandlas lika.

När det gäller den personal som hushållningssällskapen
har, så har en förstärkning
av hushållningssällskapens
statsbidragsavlönade personal länge
framstått som ett angeläget önskemål.
Redan vid behandlingen av 1947 års
proposition angående omorganisationen
av hushållningssällskapen uppmärksammade
vederbörande utskott förevarande
spörsmål och underströk ett av departementschefen
gjort uttalande om att en
utökning av antalet kontorstjänster borde
upptagas till övervägande, sedan den
nya organisationen varit i verksamhet
någon tid och det möjligen visat sig, att
stadigvarande behov av ytterligare biträdespersonal
förelåge. Utredningen
1950, vars betänkande är grundvalen
för propositionen, har gjort en undersökning
och funnit en utvidgning på
detta område motiverad. Vid undersökningen
visade det sig, att 20 hushållningssällskap
har två eller flera — upp
till sju — kontorsbiträden, som ej innehar
statsbidragsavlönade tjänster. Det
synes mig obestridligt att ett stadigvarande
behov av tjänster föreligger, då
hushållningssällskapen måste anställa
över dubbelt så många som angives i
den av Kungl. Maj :t fastställda personalförteckningen.
Nu föreslås emellertid
en utökning med endast 15 befattningar.
Det blir med detta antal inte möjligt att
tillgodose det föreliggande behovet. Förslaget
i motionen II: 485 om utökning
med 20 stycken skulle ha medfört, att
några hushållningssällskap med tydligt
ådagalagt behov av en utökning skulle
ha fått en välbehövlig förstärkning. Jag
vill i detta sammanhang framhålla, att
jag hoppas att det som nu beslutas endast
är en provisorisk lösning av frågan
om biträdespersonalen, vilken i många
fall icke kunnat lösas tillfredsställande.

Ja, herr talman, jag skall inte ställa
något yrkande, och jag skall inte heller
pröva kammarens tålamod längre med
dessa anmärkningar, ehuru den omstän -

digheten att damerna och herrarna är
oroliga inte inverkar det minsta härpå,
utan jag gör det uteslutande med hänsyn
till den långt framskridna tidpunkten,
en tidpunkt på dygnet som är mycket
olämplig för behandling av en så viktig
fråga. Det förekommer för övrigt inte
sällan att jordbruksutskottsutlåtanden
behandlas vid liknande tidpunkt. Jag
kan vid lämpligare tillfällen återkomma.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
När herr Johnsson i Kastanjegården
inte hade något yrkande kanske
det kunde vara onödigt att replikera
honom. Men jag vill ändå ha sagt att
man här har gjort ett försök att dela
upp dessa grundanslag till hushållningssällskapen
i förhållande till den
verksamhet som sällskapen bedriver.
Det är självklart att de sällskap, som
har haft en liten verksamhet tidigare,
i många fall kanske känna sig missnöjda.

När det sedan gäller biträdespersonalen
kan jag nog intyga att det kunde
behövas en ökning till 20 i stället för
15 som Kungl. Maj:t har förordat. Men
på grund av vissa skäl som vi alla känner
till är detta inte möjligt att genomföra.

Jag tillåter mig, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Utskottets hemställan bifölls.

'' § 16.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan om anslag till Nötboskapsavelns
befrämjande: Understöd åt kontrollföreningsverksamhet
jämte i ämnet
väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Existensminimum.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 15,

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 215

över motion om utredning och förslag
i frågan om vad som skall vara att anse
som existensminimum.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 473, hade herr Senander
in. fl. föreslagit, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag i
frågan om vad som skulle vara att anse
som existensminimum.

Utskottet hemställde, att motionen
11:473 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr HOLMBERG: Herr talman! Under
åtta år har denna fråga om existensminimum
figurerat i ett mycket stort
antal motioner och utskottsutlåtanden.
Och även i år citerar utskottet socialstyrelsens
förklaring, att frågan om
huru mycket som skall anses för existensminimum
är en fråga av fundamental
betydelse för socialvården.
Samma formulering har använts när
det gäller en rättvisare avvägning i
skattefrågor o. s. v.

Det har emellertid skett en påtaglig
förändring i såväl regeringens som utskottets
hållning till denna fråga, sedan
den aktualiserades i samband med
efterkrigsprogrammet och till nu. För
åtta år sedan var också regeringens
medlemmar och utskottsordföranden
anhängare av åtgärder för att snarast
möjligt få fastställt vad som kan betraktas
som en ur hälsovårdssynpunkt
tillfredsställande levnadsstandard. Då
anslöt sig också riksdagen till kravet
på en utredning om den saken. Under
några år hänvisade man till denna
framställning om utredning och ansåg
det därför inte nödvändigt att påyrka
eller genomföra de omedelbara åtgärder
som vi hade förordat i en motion.
Nu däremot vill utskottet inte alls längre
vara med om saken. Vi vidhåller
däremot att frågan fortfarande har den

Existensminimum.

stora betydelse, som riksdagen också
tidigare tillmätte den. Det finns nämligen
inte någon täckning för ett påstående,
som förekommer i årets utskottsutlåtande,
nämligen att man i
själva verket försöker anknyta såväl
socialvården som socialförsäkringens
förmåner till medborgarnas allmänna
levnadsstandard.

För det första är det ju ett fullständigt
kaos i bedömningen av vad som
skall anses vara existensminimum. Det
skiftar från den ena platsen till den
andra, från den ena socialvårdsformen
till den andra. Men för det andra —
och det är enligt min mening det viktigaste
av allt — så ligger alla nuvarande
siffror som anges för existensminimum
långt under vad som kan anses
vara rimligt. Detta leder till att
folk, vilkas inkomster är så små att
de omöjligt kan leva människovärdigt
därpå, i alla fall måste betala betydande
summor av sin knappa inkomst i
skatt.

Bristen på normer för vad en person
oundgängligen behöver för livets
nödtorft leder också till den nuvarande
behandlingen exempelvis av folkpensionärerna.
Jag skulle vilja fråga:
På vilket sätt kan man påstå, att utformningen
av den grenen av socialvården
anknytes till medborgarnas allmänna
levnadsstandard — som det står
i utskottets utlåtande? När den allmänna
folkpensioneringen genomfördes var
det ett betydande framsteg jämfört med
de förhållanden som rådde dessförinnan,
men jag vågar påstå, att folkpensionerna
inte ens från början motsvarade
ett rimligt existensminimum. Sedan
har som bekant den påstådda anknytningen
till den allmänna levnadsstandarden
för folkpensionärernas del
skett på det sättet, att man bara givit
folkpensionärerna kompensation för
hälften av levnadskostnadsökningen,
och på liknande sätt är det för alla,
som helt eller delvis är beroende av
socialhjälp för att kunna leva.

216

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Förmåner för sockersjuka.

För att åstadkomma ett enhetligare
och rättvisare system i detta hänseende
är det alltså inte mindre angeläget
utan mer angeläget än när riksdagen
begärde utredning om denna sak, att
man åstadkommer en sådan utredning.
Behovet gäller som sagt inte bara i
fråga om socialvården, det är lika nödvändigt
för att åstadkomma en rättvisare
skattepolitik. Med hänsyn till
detta, herr talman, ber jag få yrka bifall
till motionen nr 473.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 18.

Förmåner för sockersjuka.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 16, över motion om
beredande av vissa förmåner åt sockersjuka
personer, och till kammaren överlämnat
utdrag, nr 366, av första kammarens
protokoll, innefattande delgivning
av sistnämnda kammares beslut
över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 10, i anledning av väckt
motion om beredande av vissa förmåner
åt sockersjuka personer.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 160, hade herrar Hagård
och Hagberg i Malmö hemställt, att riksdagen
måtte, med beaktande av vad i
motionen anförts om de sockersjukas
problem, i skrivelse till Kungl. Maj :t
föreslå, att möjlighet måtte beredas för
arbetsföra sockersjuka att erhålla fast
anställning i statens tjänst för sådana
arbetsuppgifter, som de kunde sköta
lika bra som personer utan sockersjuka,
att bestämmelserna rörande körkort
för sockersjuka ändrades så, att patienter
som hade förändringar i näthinnan
men ändå fullgod synskärpa

kunde erhålla tidsbegränsat körkort
och möjlighet att få detsamma förlängt
efter omprövning.

Andra kammarens beredningsutskott
hemställde, att andra kammaren för sin
del måtte besluta att riksdagen i anledning
av motionen II: 160 i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle ge till känna vad
utskottet i motiveringen anfört.

Av det från första kammaren överlämnade
protokollsutdraget framgick,
att första kammaren bifallit sitt allmänna
beredningsutskotts hemställan, innefattande
att kammaren i anledning av
motion 1:222 för sin del ville besluta,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte giva till känna vad utskottet
i motiveringen anfört. Denna motivering
var likalydande med andra kammarens
beredningsutskotts motivering
med det undantag, att sista meningen i
andra stycket å s. 11 i andra kammarens
beredningsutskotts tryckta utlåtande,
vilken mening började med orden
»Utskottet förutsätter» och slutade
med orden »frågan uppmärksamhet», ej
återfanns i första kammarens beredningsutskotts
motivering.

Andra kammarens beredningsutskotts
hemställan föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Av formella skäl och med hänsyn
till ett beslut som första kammaren
nyligen träffat skall jag be att få hemställa
att på s. 11 i utskottsutlåtandet,
andra stycket, sista meningen, nämligen:
»Utskottet förutsätter emellertid
att landstingen ägnar frågan uppmärksamhet»,
måtte utgå ur utlåtandet. För
övrigt hemställer jag om bifall till vad
utskottet har anfört.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag förstår
den formella ändring som måste
vidtagas här och ber att få yrka bifall
till densamma. Jag vill i det här sammanhanget
dock säga, att det föreligger

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

217

Tillgodoräknande i merithänseende av militärutbildning för civil tjänst.

skäl att anknyta något till vad utskottet
anfört. Jag hoppas att den ojämnhet,
som för närvarande förekommer
när det gäller tilldelningen av insulin
från landstingen, skall bli jämnare än
för närvarande. Detta kan bli föremål
för en närmare framställning från dem
det vederbör.

Slutligen, herr talman, vill jag uttrycka
motionärernas erkännande av
den vidsynthet varmed utskottet behandlat
denna fråga. Det gäller en så
behjärtansvärd grupp som de sockersjuka.
Jag förstår att man gått så långt
man kunnat i positiv riktning trots den
reserverade hållning, som särskilt medicinalstyrelsen
intagit till denna för
de sockersjuka så viktiga fråga. Jag ber
att få uttrycka min tacksamhet för
detta. Visserligen har slutsatsen inte
blivit en skrivelse till Kungl. Maj :t,
men det uttalande som gjorts går väl
i huvudsak i den riktningen. Jag hoppas
att Kungl. Maj:t tar det på samma
sätt som utskottet har avsett, och då
tror jag att denna fråga, som gäller bistånd
åt denna stora grupp av sjuka
medborgare, föres ett stycke framåt.

Jag ber att i övrigt få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som under överläggningen
föreslagits av herr Svensson i
Alingsås; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den senare
propositionen, vadan kammaren fattat
samma beslut som första kammaren.

§ 19.

Tillgodoräknande i merithänseende av
militärutbildning för civil tjänst.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 17, över motion angående
tillgodoräknande i merithänse -

ende för civil tjänst av tid, under vilken
värnpliktig genomgått officers- eller
underofficersutbildning eller värnpliktstjänstgöring,
och till kammaren
överlämnat utdrag, nr 365, av första
kammarens protokoll, innefattande delgivning
av sistnämnda kammares beslut
över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 9, i anledning av
väckt motion i samma ämne.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 225, hade herrar Braconier
och Anderson i Sundsvall anhållit, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t ville
verkställa utredning angående det meritvärde,
som i civilt anställnings- och
befordringsliänseende kunde tillmätas
den utbildningstid, vilken dels ålades
värnpliktiga, som underginge officerseller
underofficersutbildning, dels värnpliktiga
över huvud taget.

Andra kammarens beredningsutskott
hemställde, att andra kammaren i anledning
av förevarande motion för sin
del ville besluta, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte verkställa utredning
angående det meritvärde, som i
civilt anställnings- och befordringshänseende
kunde tillmätas den utbildningstid,
vilken dels ålades värnpliktiga, som
underginge officers- eller underofficersutbildning,
dels värnpliktiga över huvud
taget, samt vidtaga de åtgärder,
vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Svensson i Alingsås och Forsberg, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
motionen 11:225 ej måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Av det från första kammaren överlämnade
protokollsutdraget framgick,
att kammaren bifallit sitt allmänna beredningsutskotts
hemställan, innefattande
att kammaren i anledning av motion
I: 175 för sin del ville besluta, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

213

Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Tillgodoräknande i merithänseende av militärutbildning för civil tjänst.

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj :t ville
verkställa utredning angående det meritvärde,
som i civilt anställnings- och
befordringshänseende kunde tillmätas
den utbildningstid, vilken dels ålades
värnpliktiga, som underginge officerseller
underofficersutbildning, dels värnpliktiga
över huvud taget.

Andra kammarens beredningsutskotts
hemställan föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Jag hoppas att kammaren håller
mig räkning för att jag inte håller det
tal som jag egentligen tänkt hålla i
detta ärende, ty ärendet är kanske en
smula komplicerat. Jag ber emellertid
att få hänvisa till vad som anförts i
den reservation, som jag jämte herr
Forsberg anfört till utskottets utlåtande.
Jag ber också att få erinra om att
detta ärende, i stort sett samma ärende
åtminstone, var föremål för kammarens
prövning under föregående års
riksdag och att kammaren då beslutade
att avslå en i ämnet väckt motion.

Vi baserar vårt ställningstagande i
reservationen på vad statens lönenämnd
har anfört i detta ärende, nämligen
att den anser att man icke rimligen
kan utfärda dessa bestämmelser som
motionärerna och även utskottets majoritet
velat att riksdagen skall besluta.

.lag ber att få sluta med att hänvisa
till att i statens lönenämnds beslut ingår
representanter för praktiskt taget
alla lönegrupper som har med detta
ärende att göra.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till reservationen.

Häruti instämde herr Forsberg.

Herr ANDERSON i Sundsvall: Herr
talman! När denna fråga var föremål
för behandling i kammaren i fjol, var
det ungefär vid denna tid på dygnet,
och klockslaget tillät tyvärr inte någon
debatt. Situationen är ju i dag den -

samma som den var då, och jag skall
därför bli mycket fåordig.

Vi har tidigare i dag fattat beslut om
viss utökning av militärtjänstgöringen,
särskilt av övningstiden för dem som
undergår befälsutbildning av något
slag. Detta beslut aktualiserar denna
fråga på ett alldeles särskilt sätt, eftersom
det här är fråga om att bereda
just dem som underkastas militärutbildning
av något slag kompensation
för den tidsförlust som militärtjänstgöringen
innebär när det gäller att
skaffa sig meriter för befordran i civil
tjänst. När det här talas om meriter
för civil tjänst, är det alltså inte fråga
om att militärtjänsten i och för sig
skulle skaffa dem betygsmeriter, utan
det gäller den tidsförlust, som militärutbildningen
innebär och som under
viss tid hindrar dem från befordran i
civil tjänst. Denna tidsförlust bör om
möjligt kompenseras.

Det skulle vara åtskilligt att säga i
denna sak, men jag skall inskränka mig
till att erinra om att riksdagen själv i
samband med behandlingen av 1941
års försvarsproposition gav uttryck åt
den tanken, att detta problem skulle
upptas till prövning i hela dess vidd.
Det tillsattes året efteråt en utredning,
och dåvarande försvarsministern, statsrådet
Sköld, hänvisade i direktiven för
utredningen till vad riksdagen hade
sagt och uttalade, att riksdagen i sin
skrivelse hade betonat önskvärdheten
av att åtgärder vidtoges i syfte att fullgjord
värnpliktstjänstgöring över huvud
taget i skälig utsträckning måtte
räknas den värnpliktige till godo i
skilda avseenden.

Även andra utredningar har sysslat
med denna fråga. Jag kan hänvisa till
en utredning av 1947 angående försvarets
organisation, som tog upp samma
spörsmål och uttalade sig i positiv
riktning för en revision av de bestämmelser
som redan fanns och en samordning
av de regler som redan tilllämpades
på detta område.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14.

219

Tillgodoräknande i merithänseende av militärutbildning för civil tjänst.

Reservanterna har byggt sitt avstyrkande
förnämligast på lönenämndens
ställningstagande. Jag vill sluta med
att omtala, att jag i min hand har ett
yttrande av statens lönenämnd från
1949. Lönenämnden yttrade sig då
över en framställning från Sveriges
yngre läroverkslärares förening i en
liknande fråga och slutade med följande:
»Lönenämnden vill slutligen

ifrågasätta, huruvida icke hela problemkomplexet
om värdering i merithänseende
av olika slags militärtjänstgöring
är i behov av en översyn.»

Denna skrivelse är från april 1949.
Det är en sådan översyn som motionärerna
syftar till med sin framställning,
och det är en dylik översyn som utskottets
majoritet har ansett vara önskvärd.

Jag skall med detta, herr talman, be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Det har tyvärr genom ett förbiseende
blivit så, att andra kammarens
allmänna beredningsutskotts hemställan
icke helt överensstämmer med
motsvarande hemställan från första
kammarens allmänna beredningsutskott.
Jag skall därför tillåta mig hemställa
om den ändringen, att det i utskottets
slutkläm sättes punkt efter uttrycket
»över huvud taget», samt att
det som står därefter: »samt vidtaga
de åtgärder, vartill utredningen kan
föranleda», strykes i utskottets kläm,
varigenom denna kommer att överensstämma
med motsvarande förslag i
första kammaren. Jag ber således att
i anslutning till vad utskottet i sitt utlåtande
anfört samt vad jag här andragit
få hemställa om bifall till utskottets
förslag med den ändring däri som
jag nyss har angivit.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan med den ändring, som
under överläggningen föreslagits av
herr Anderson i Sundsvall dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade

reservationen; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Forsberg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 17 med den ändring däri, som under
överläggningen föreslagits av herr Anderson
i Sundsvall, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan med den av herr
Anderson i Sundsvall föreslagna ändringen
och således fattat samma beslut
som första kammaren.

§ 20.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
rörande Sveriges anslutning
till en konvention angående upprättandet
av ett råd för samarbete på tullområdet
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets
utlåtande nr 76 i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i

220 Nr 14.

Onsdagen den 23 april 1952 em.

vad avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner m. m.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
rörande anslag för budgetåret
1952/53 till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m.
jämte i ämnet väckt motion m. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
allmänna arvsfonden tillfallen fastighet; nr

81, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt för statliga befattningshavare
att åtnjuta tjänstledighet mot Ilavdrag
för arbete inom personalsammanslutning; nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande Sveriges anslutning
till en konvention angående upprättande
av ett råd för samarbete på
tullområdet m. m., såvitt propositionen
avser medelsanvisning;

nr 83, i anledning av väckta motioner
om en snabbutredning rörande verksläkarinstitutionen
samt verksläkarnas
anställnings- och arvodesförhållanden;
och

nr 84, i anledning av väckta motioner
om beredande av familjepension åt
efterlevande till vissa polismän m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj :t att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden,
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet; samt

första lagutskottets utlåtande nr 14, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1946 (nr
408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 23.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om konjunkturskatt för år 1952 m. m.;
och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt,
m. m.; och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj d att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet; samt

Onsdagen den 23 april 1952 em.

Nr 14. 221

från andra lagutskottet, nr 137, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i värnpliktslagen
m. m.

§ 24.

Anmäldes, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 234, angående reglering av sockernäringen
i riket m. m., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 25.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen:

nr 612, av herrar Gavelin och Jansson
i Kalix, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 176, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område under senare delen av
produktionsåret 1951/52;

nr 613, av herr Jacobson i Vilhelmina
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 197, med förslag till allmänt
resereglemente m. m.;

nr 614, av herrar TJtbult och Svensson
i Ljungskile, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 200, med förslag
till förordning om tillfällig begränsning
av rätten till fri avskrivning å maskiner
och andra inventarier vid inkomsttaxeringen,
m. m.;

nr 615, av fru Eriksson i Stockholm
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 213, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. in.;

nr 616, av herrar Nilsson i Bästekille
och östlund, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 213;
nr 617, av herr Larsson i Julita,
nr 618, av fru Torbrink m. fl., och
nr 619, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl.,

de tre sistnämnda motionerna i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 215, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.;

nr 620, av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 228, med förslag till lag
angående skyldighet för kommun att
avsätta medel till skatteregleringsfond
åren 1953 och 1954, m. m.;

nr 621, av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 230, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 8 § i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382);
samt

nr 622, av fru Johansson i Skövde
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 230.

Dessa motioner bordlädes.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.58 på natten.

In fidem

Gunnar Britth.