Lördagen den 18 februari. Sid

ProtokollRiksdagens protokoll 1950:7

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 7

18—22 februari.

Debatter m. m.

Lördagen den 18 februari. Sid.

Svar på interpellation av herr Boo ang. inresetillstånd för personer
med politisk belastning . ................................... 4

Remissdebatt rörande Kungl. Maj ds proposition ang. riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling ........................ 17

Onsdagen den 22 februari.

Ersättare för riksdagens ledamöter.............................. 33

Anslag under riksstatens andra huvudtitel:

Skyddskonsulentorganisationen .............................. 36

Övervakning av villkorligt dömda m. m....................... 53

Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m....... 54

Täckande av underskott å Lingiaden .......................... 60

Beskattningen av familjestiftelser .............................. 62

Rörelsekapital för domänverket m. in........................... 67

Förhållandet mellan allmänheten och statsägda företag m. m.....70

Förhindrande av tandsjukdomar hos skolbarn .................. 72

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen don 22 februari.

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet ............ 31

Utseende av representanter för överlämnande av en bokgåva till
Färöiska lagtinget .......................................... 31

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 8 §

2 mom. och 47 § lagen om landsting ........................ 33

— nr 2, ang. införande av ersättare för riksdagens ledamöter att i

deras frånvaro inträda i riksdagen .......................... 33

— nr 3, ang. viss ändring av 10 § lagen om skolstyrelse i vissa kommuner
.................................................... 36

1 Första kammarens jirotokoll 1950. Nr 7.

2

Nr 7.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) ................................ 36

— nr 3, ang. utgifterna under tredje huvudtiteln (utrikesdepartementet)
.................................................. 54

— nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet .... 60

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet .... 60

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: folkhushållningsdeparte mentet

.................................................... 62

— nr 25, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 62

— nr 26, ang. anslag å tilläggsstat II till understöd åt föreningarna

Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg .................... 62

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. beskattningen av s. k.
familjestiftelser ............................................ 62

— nr 11, om ändrad lydelse av 7 § förordningen ang. stämpelavgiften
.................................................... 67

— nr 12, ang. taxering för inkomst under vissa år av ersättning på

grund av försäkring för förlust av fartyg, m. m............... 67

Första lagutskottets utlåtande nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen
om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom,
m. m................................................. 67

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:
jordbruksärenden .......................................... 67

— nr 3, ang. grunderna för avsättning till domänverkets förnyelsefond
för återväxtkostnader m. m............................. 70

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 1, ang.
utredning av förhållandet mellan allmänheten och statsägda respektive
statsunderstödda företag m. m....................... 70

— nr 2, ang. vissa åtgärder för att förhindra tandsjukdomar hos

skolbarn .................................................. 72

x

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

3

Lördagen den 18 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg får jag
anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
under den tid uppgivna hinder
varar.

Östersunds centrallasarett den 15 februari
1950.

Olof Pålsson.

Att riksdagsman Paul Olof Pålsson, f.
1893, från Söre, Lit, sedan den 8 februari
1950 vårdas å med. avd. Östersunds
lasarett och på grund härav är
förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen
intygas.

Östersund den 14 februari 1950.

Anders Fex,
leg. läkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Pålsson
vore av sjukdom hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande rörande frågan om uppdelning
av finansdepartementet m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av 15 kap. 13 och 22 §§ giftermålsbalken,
m. m.;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 29 maj;
1931 (nr 157) om indrivning i Sverige
av underhållsbidrag, fastställda i Danmark,
Finland, Island eller Norge; och
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

4

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

de ändrad lydelse av 11 § 4 mom. lagen
den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3G, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till epidemilagen den 19 juni 1919
(nr 443);

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 och 47 §§ civilförsvarslagen
den 15 juli 1944 (nr 530);

nr 38, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående viss decentralisering
av tillståndsgivningen beträffande
yrkesmässig biltrafik;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
1948 års internationella konvention för
betryggande av säkerheten för människoliv
till sjöss; samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11, 16 och 22 §§ lagen
den 16 oktober 1914 (nr 349) om tillsyn
å fartyg.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. brandstadgan
den 15 juli 1944 (nr 522);

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om upphävande av 14 § 5 mom. folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr
469);

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ lagen den
26 maj 1933 (ur 231) om utrotande av
berberis å viss mark; samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Ang. inresetillstånd för personer med
politisk belastning.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som till
kännagivit att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Boos
interpellation angående inresetillstånd
för personer med politisk belastning, erhöll
ordet och anförde: Herr talman!
Died kammarens tillstånd har herr Boo
frågat mig, om jag ville redogöra för de
principer som ligga till grund för behandlingen
av ansökningar om inresetillslånd
för personer med politisk belastning.

Jag anhåller att nu få lämna den begärda
redogörelsen. I samband därmed
vill jag lämna några uppgifter om det
aktuella fall som föranlett interpellationen
— ett den 1 november 1949 av utlänningskommissionen
meddelat inresetillstånd
för tyske medborgaren Albert
Sontag.

Visering meddelas av utlänningskommissionen
eller efter dess bemyndigande
av vissa svenska myndigheter utomlands
och gäller inresa och uppehåll här i
högst tre månader. Viseringsskyldighet
upprätthålles fortfarande bl. a. gent emot
Tyskland. Vill utlänningen stanna längre,
måste uppehållstillstånd sökas, och
önskar han ta arbete här, måste han vid
sidan av inrese- och uppehållstillstånd
i allmänhet ha arbetstillstånd, som beviljas
i första hand av kommissionen efter
samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.
Utlänningskommissionens beslut i
dessa ärenden äro i regel slutgiltiga. Min
redogörelse kommer alltså att avse kommissionens
praxis.

Frågan om principerna för inresetillstånd
för personer med politisk belastning
är av naturliga skäl särskilt aktuell
då det gäller tyska medborgare, och jag
kan kanske här få begränsa mig till
dessa. Med politisk belastning avses i
detta sammanhang tidigare verksamhet i
det nationalsocialistiska partiet eller eljest
till stöd för nazismen. I regel ha ansökningar
om inresetillstånd från tyskar
av denna kategori avslagits.

I detta hänseende tillämpar ullänningskommissionen
strängare principer, då

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

5

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

det är fråga om inresa för arbetsanställning
eller eljest för längre tid. Prövningen
är i dessa fall mera ingående. Sålunda
måste tysk medborgare för denna
prövning visa upp ett intyg av myndighet
i vederbörande ockupationszon om
sitt förhållande till nazismen. Ett sådant
intyg kan antingen innehålla upplysning
om att han ej tillhört nazistpartiet eller
också utgöra ett bevis av denazifieringsmyndigheterna
om graden av hans belastning.
De belastade indelas i fem kategorier,
av vilka kategorierna I—III,
d. v. s. s. k. huvudskyldiga, skyldiga och
belastade, avse de allvarligaste fallen.
Ingen som hänförts till någon av dessa
kategorier har hittills fått inresetillstånd
till Sverige. Grupp IV avser närmast s. k.
medlöpare och till grupp V — s. k. befriade
— föras personer, som visserligen
varit medlemmar av nazistpartiet men
saknat inflytande och icke bistått nazismen
på annat sätt än genom att betala
medlemsavgift m. m. Personer som betecknats
som medlöpare ha endast undantagsvis
kunnat förebringa sådana
skäl, att de fått visering, över huvud har
utlänningskommissionen tillämpat den
ordningen, att om det av denazifieringsintyget
framgått, att sökanden varit verksam
inom nazistpartiet eller om det eljest
i kommissionens handlingar funnits
upplysningar om att han varit verksam
för nazismen, ha starka skäl fordrats för
att bevilja inresetillstånd som avsett
längre tids vistelse här i landet.

Detta har självfallet i särskilt hög grad
gällt, om den verksamhet som bedömts
såsom politiskt belastande varit förlagd
till Sverige. Vid prövning av viseringsansökningar
från tyskar, som tidigare
varit bosatta i vårt land, har kommissionen
därför ägnat speciell uppmärksamhet
åt de upplysningar som funnits beträffande
vistelsen här. Om det varit
känt för kommissionen, att sökanden i
Sverige deltagit i nazistisk verksamhet,
bär den omständigheten, att han av dcnazifieringsmyndighet
i Tyskland hänförts
till den minst belastade kategorien,
icke tillmätts avgörande betydelse. Annars
ha i allmänhet personer tillhörande
denna kategori icke vägrats inrese -

tillstånd, om deras arbetskraft behövts
i landet.

Helt allmänt kan om kommissionens
prövning av viseringsansökningar från
politiskt belastade tyskar sägas, att den
inneburit en avvägning, där den politiska
belastningen vägts mot de skäl,
som åberopats till stöd för ansökningen.
Bland skäl, som kunna föranleda bifall
till ansökan från personer av typen
medlöpare eller med nazistisk belastning
från verksamhet i Sverige, kan
nämnas, att sökandens hustru varit
svensk medborgare och behövt mannens
hjälp för sitt uppehälle, att sökandens
barn förvärvat svenskt medborgarskap
eller att sökanden genom sina specialkunskaper
enligt arbetsmarknadsstyrelsens
bedömande skulle kunna göra en
för det svenska näringslivet värdefull
arbetsinsats. Ärenden av denna undantagstyp
ha i allmänhet föredragits för
kommissionen in pleno.

Jag kan, herr talman, för min del ansluta
mig till de principer, som utlänningskommissionen
sålunda tillämpat.

Uppenbarligen bör det föreligga mycket
starka skäl för att inresa för längre
uppehåll skall medgivas en tysk, som
under en tidigare vistelse i Sverige mera
aktivt verkat för nationalsocialismens
intressen. Detta synes också vara
utlänningskommissionens uppfattning.
Emellertid kunna dessa personer just på
grund av sin tidigare anknytning till
Sverige ofta åberopa tungt vägande skäl
till stöd för sin ansökan. Avvägningen
blir därför understundom svår, och
några mera preciserade riktlinjer för
denna kunna knappast angivas. Jag
vill endast understryka att då det gäller
inresa för arbetsanställning största
hänsyn bör tagas till vad arbetsmarknadens
myndigheter och vederbörande
organisationer ha för uppfattning.
Detta iakttages också av kommissionen.

Att likväl många fall komma att förbli
tveksamma, illustreras biist av det,
som föranlett denna interpellation —
fallet Sontag. Detta fall skall icke diskuteras
här; jag vill endast på några punkter
komplettera de uppgifter herr Boo

6 Nr 7. Lördagen den 18 februari 19o0.

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

lämnat i motiveringen till sin fråga.
Otvivelaktigt var Sontag, som i 11 år till
1942 var anställd som teknisk ledare hos
ett stort svenskt företag i konfektionsbranschen,
under denna tid aktivt verksam
för nazismen. Emellertid har det
icke framkommit att han bedrivit olovlig
underrättelseverksamhet. Sontag tillhör
enligt intyg från tysk myndighet
den minst belastade kategorien, s. k. befriade.
De skäl som åberopats till stöd
för inreseansökningen ha antytts av herr
Boo. De hänföra sig till Sontags betydande
kapacitet som textilteknisk och
textilorganisatorisk expert, där han betecknats
som den främste som står till
buds. Då hans möjligheter till insatser
på detta område i hög grad måste vara
beroende på att han åtnjuter de anställdas
förtroende, skulle det väl dock
knappast ha kommit i fråga att medge
inresa för en sådan anställning, om
ej vederbörande organisationer tillstyrkt.
Den första framställningen om visering,
som gjordes 1948, återkallades också,
sedan Svenska beklädnadsarbetareförbundets
avdelning på orten uttalat
tveksamhet. Sedan ansökningen på hösten
1949 förnyats, förklarade sig emellertid
avdelningen icke ha något att erinra
mot att den bifölls. Även arbetsmarknadsstyrelsen
tillstyrkte. Den 1 noverber
1949 beviljade utlänningskommissionen
Sontag tillstånd till inresa och
uppehåll här under tre månader jämte
arbetsvisering som teknisk ledare. Han
kom in i landet den 8 januari 1950. Viseringen
utgår den 12 mars 1950. Som
herr Boo påpekat i sin interpellation,
voro meningarna delade i kommissionen.
I den reservation, som avgavs av
tre av de i beslutet deltagande sex ledamöterna,
instämde dessutom de två
närvarande byråcheferna.

Vad som sålunda förekommit synes
mig icke ge anledning till en omprövning
av de förut redovisade principerna
för inresetillstånd åt politiskt belastade
utlänningar.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat herr Boos interpellation.

Herr BOO: Herr talman! Till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
får jag framföra mitt tack för det
lämnade svaret. Jag tackar särskilt för
det sätt, varpå statsrådet tillmötesgått
min anhållan om en redogörelse snarast
möjligt.

Statsrådets redogörelse för inresetillstånd
för personer med politisk belastning
begränsas till tyska medborgare,
och däremot har jag inget att invända,
ehuruväl dylika problem kunna uppstå
även i fråga om medborgare från de
folkdemokratiska staterna eller från
Spanien, Italien in. fl.

Vid bedömningen av frågan om politiskt
belastade personers inresa i landet
är att observera, att vi kanske redan
flyktingvägen fått in åtskilliga sådana.
Den reella kontrollen är ju härvidlag
mycket bristfällig, och däråt är inte
mycket att göra. Däremot kan man nog
säga, att den undersökning som företages,
när medborgare från de krigshärjade
länderna begära inresetillstånd i
vårt land, tillgodoser alla krav på
grundlighet. Både vid enskilda ansökningar
och vid den förflyttning av arbetskraft
till vårt land, som sker med
myndigheternas medverkan, ha enligt
förljudande sådana personer konsekvent
avvisats, som i tidigare politisk verksamhet
i hemlandet verkat för ett samhällskick,
som helt strider mot vår demokratiska
samhällsuppfattning. Det
ståndpunktstagande, våra myndigheter
här tillämpat, har säkerligen djup förankring
i hela vårt folks tankevärld.

Med kännedom härom skulle man vilja
beteckna fallet Sontag som avsteg från
en tillämpad princip. Avsteget är allvarligt
nog. Den praxis, som tidigare
berörts vid avvisning av politiskt belastade,
torde ha tillämpats även vid relativt
enkla fall av politiska brott, begångna
i hemlandet under nazismregimen.
Beträffande Sontag ha de handlingar
han lastats för begåtts i Sverige
under slutet av den 10-årsperiod denne
man haft hemvist och god anställning
här. Det är allmänt känt att Sontag var
den verksammaste och spelade en le -

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

7

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

dande roll bland den samling femtekolonnare,
som samlats i föreningen »Orisgruppe
Borås», samt att han stod i kontakt
med ledande nazister i Stockholm.
Säkerhetspolisen skulle troligen ha en
hel del att säga härom, men dessa handlingar
äro fortfarande icke offentliga.

Just häri ligger, enligt min mening,
det exceptionella i fallet. Utlänningskommissionen
har gett detta tillstånd
för inresa åt en man, vars handlingar
efter åtta år, och fem år efter krigsslutet,
inte äro offentliga. Denne man
skulle bli driftschef vid ett stort industriföretag
och fortsätta dess rationalisering,
samarbeta med arbetare och
tjänstemän samt konfronteras med en
stor grupp utlänningar av olika nationalitet,
bland vilka det finns åtskilliga,
som kommit hit som nazismens offer,
märkta av koncentrationslägrens fasor.
Jag undrar, om de, som handlagt detta
ärende, verkligen ha tänkt sig helt
in i dessa realiteter.

Utlänningskommissionens beslut präglas
ju, som framgår av statsrådets redogörelse,
av de splittrade uppfattningarna
mellan den principiella och den
praktiska ståndpunkten. Beslutet fattades
ju som känt med tre röster mot tre
med ordförandens utslagsröst för beviljandet
av inresetillstånd. Låt mig
här rätta en felaktig uppgift i interpellationsmotiveringen,
där jag anfört, att
en ledamot var frånvarande vid beslutets
fattande. Det var i stället tre ledamöter
som inte voro närvarande vid
beslutet. Utöver de tre, som röstade mot
inresetillståndet, reserverade sig även
två närvarande byråchefer, och bland
de ledamöter, som reserverade sig, voro
representanterna för polisen och militären.
Om beslutet naturligtvis trots detta
är formellt och juridiskt oantastligt,
vilar det dock till synes på en svag
grundval, så svag, att den ger liv åt
ljusa förhoppningar hos de tusenden
i detta land, som med spänning följa
det fortsatta händelseförloppet. Kommunikén
från utlänningskommissionens
sammanträde sistlidna tisdag synes
även antyda, att beslutet om uppehållstillståndets
eventuella förlängning kom -

mer att få ett annat resultat än beslutet
om inresetillstånd.

I sitt ställningstagande är det givet,
att utlänningskommissionen påverkats
av olika institutioners tillstyrkande,
bland vilka vederbörande fackförening
givetvis spelat en betydande roll. Dess
ställningstagande är ett sorgligt kapitel.
Efter att 1948 och flera gånger 1949
ha ställt sig avvisande, svängde man
sedan om och tillstyrkte inresetillståndet
under en forcerad behandling. Medgivandet
kan tagas som ett bevis på att
vi leva i produktionsökningens tidsepok.
I denna händelsernas virvel synes
även en fackförening kunna dragas in
och lockas till kompensationsaffärer
på principernas bekostnad. Utvecklingen
till ett intimare samarbete mellan de
lokala parterna på arbetsmarknaden
synes sålunda inte vara alldeles riskfri.

I min framställning till inrikesministern
har jag berört den starka opinion,
som givit sig till känna i denna sak. Tilllåt
mig, herr talman, att på denna punkt
rätta en missuppfattning. En av de ledande
borgerliga tidningarna har nämligen
i reportage och på ledarspalt karakteriserat
denna opinion som ett verk
av kommunister och syndikalister. Ingenting
kan dock vara felaktigare. Jag
vill säga, att om opinionen endast haft
denna grund, hade den varit som en
storm i ett vattenglas, ty så obetydligt
är nämligen dessa gruppers inflytande
i Borås och Sjuhäradsbygden. Det är i
stället i första hand den fackliga och
socialdemokratiska arbetarrörelsen, som
ha reagerat. Men inte enbart dessa, utan
även i de industri- och borgerliga kretsar,
bär åsyftade organ representerar,
liar man vänt sig mot det beviljade inresetillståndet.
Bortsett från här påtalade
undantag har opinionen varit glädjande
nog enhällig — och jag kan inte med
bästa vilja i världen förstå, vilka demokratiska
ideal här berörda tidning anser
sig tjäna, när man i denna sak givit kommunisterna
den åtrådda äran att vara de
ledande i denna demokratiens renlighetsfråga
— ty att tilldela kommunisterna
denna uppgift blir enligt min mening att

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

praktisera det gamla ordspråket om att
»sätta bocken till trädgårdsmästare».

Avgörande för Sontags inresetillstånd
har varit, att hans kunskaper skulle leda
till produktionshöjning inom konfektionsindustrien.
När företaget betecknar
honom som en av världens främsta arbetspsykologer
och fysiologer inom denna
industri, vill jag uttrycka en stilla
undran vad som styrker ett dylikt påstående.
Därmed är inte sagt, att Sontag
inte kan vara en studerad karl i dessa
ämnen. Men hans sätt alt praktiskt
omsätta sina kunskaper under den tidigare
vistelsen här lär ge mera antydan
om teknologen än psykologen och fysiologen.

Det principiella avsteg, som här skett,
motiveras med ett behov för svensk konfektionsindustri
att få utnyttja Sontags
kapacitet. Detta är ett underkännande av
denna industri, dess arbetsledare och
dess tekniker. Ändå är denna industri
erkänd som eu av världens främsta inom
konfektionsbranschen. Den är tillika en
av landets mest genomrationaliserade.
Den är inte på något sätt i nödläge, utan
tvärtom tyder dess exportförberedelser
på konkurrenskraft och ambition. Man
frågar sig då, med dessa fakta för ögonen,
vad en enda man kan ha för betydelse
för den fortsatta utvecklingen. Enligt
mitt förmenande har Sontags betydelse
för vår konfektionsindustri kraftigt
överdrivits.

Är det för övrigt så, att det föreligger
brist på konfektionstekniker, så låt oss
inom landet utbilda sådana. Borås stad
står färdig att när som helst börja bygga
ut sitt textilinstitut med en konfektionslinje.
Det är bara byggnadstillstånd, som
fattas. Efter affären Sontag hoppas vi
att snart få detta tillstånd, varigenom
import av konfektionstekniker torde bli
överflödig.

Av det anförda framgår väl ganska
tydligt, att jag anser, att inresetillståndet
för Sontag var ett misstag, som bör
rättas till snarast möjligt. Men även därefter
står själva principfrågan kvar, och
det är ju den som är det väsentliga. Därmed
dragés frågan upp om våra förbindelser
med det Tyskland, som väl ännu i

dag består av en övervägande del före
detta nazister. Och då komma frågeställningarna:
vi ha ju handelsförbindelser
med detta land och måste väl låta dess
representanter företaga affärsresor hit?
Skola tyskar, som varit nazister, få komma
hit som turister eller för att besöka
anhöriga i Sverige? Skola våra ungdomar
få studera och praktisera i Tyskland, och
skall dess ungdom få göra samma sak
här? Och skola före detta nazister kunna
få ta anställning i vårt land? Den här
uppräknade skalan skulle väl kunna byggas
ut ytterligare, men kärnfrågan är,
hur långt vi skola gå i umgänget. Det
blir en bedömningsfråga, där jag är
medveten om svårigheten att draga upp
en gränslinje. Blott en sak är jag klar
över: att det i nuvarande situation ej
var nödvändigt eller lämpligt att gå så
långt som i fallet Sontag. Öppnas myndigheternas
ögon för detta, har vad som
skett inte varit alldeles utan mening.
Den folkopinion, som här, framsprungen
ur en sund demokratisk inställning,
givit sig till känna, har då fyllt sitt naturliga
ändamål.

Jag är sålunda tacksam för den relativt
uttömmande redogörelse statsrådet
lämnat som svar på min fråga. Dessutom
är jag klart medveten om, att de spörsmål
vi här behandla måste prövas från
fall till fall och därför inte kunna sorteras
upp gruppvis för likartad behandling.
Ändock är jag inte helt tillfredsställd
med statsrådets svar, och det är
tyvärr på de avgörande punkterna, där
statsrådet anför, att de principer utlänningskommissionen
tillämpat vinna statsrådets
anslutning och att vad som förekommit
i fallet Sontag icke ger anledning
för statsrådet att ompröva principerna
för inresetillstånd åt politiskt belastade
utlänningar.

Jag vänder mig häremot, därför att
dessa nu tillämpade principer gett möjlighet
för en sådan man som Sontag att
komma in i landet som arbetsledare, och
vidare därför att ifrågavarande princip
tycks vara »gränslös» i ordets geografiska
bemärkelse. Det föresvävar mig
nämligen att en princip i detta fall ändå
måste vara någon sorts gränslinje. Utan

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

9

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

en dylik kunna hur belastade personer
som helst få inresetillstånd, bara de fylla
en angelägen uppgift här, en så viktig
praktisk uppgift att den motväger belastningen.
Därför kan jag alltså inte
dela statsrådets uppfattning på denna
väsentliga punkt. Med det nu tillämpade
principiella förfarandet fruktar jag att
det på nytt kommer att inträffa fall, dår
allmänna opinionen kommer att ge sig
till känna, önskvärt vore under alla förhållanden,
och jag ser det i så fall som
en partiell reform, att utlänningskommissionen
vid tveksamma fall ville grunda
sina beslut på ännu mera vidsträckta
opinionsundersökningar. Därmed vore
mycket vunnet. Man finge en barriär
och en säkerhetsventil, så att man kunde
förebygga i stället för att ställas inför ett
fullbordat faktum.

Herr NORLING: Herr talman! Enligt
den nya ordningsstadgan skulle ju interpellationssvaren
i förväg utdelas till
samtliga kammarens ledamöter eller föreligga
på kammarens bord, men så har
hittills inte skett annat än med undantag
för ett par fall. Jag vill därför efterlysa,
varför, speciellt i ett sådant fall
som detta, inte dessa föreskrifter följts,
då fallet i fråga väckt en så allmän uppmärksamhet.

I anslutning till interpellationssvaret
skulle jag vilja säga, att detta — om jag,
när statsrådet Mossberg läste upp sitt
svar, fattade det riktigt — gick ut på att
utliinningskommissionen skulle tillämpa
strängare principer mot tyskar än mot
övriga inresetillståndssökande, således
strängare mot tyska f. <1. nazister än mot
nazister från andra liinder. Inte heller
fattade man beslut utan att inhämta utlåtanden
fråii ockupationsmyndigheterna
beträffande personen i fråga. Vidare
hade man, framgick det av svaret, indelat
dessa personer i fyra olika grupper,
av vilka de, som tillhörde de tre första,
nekades inresetillstånd — det gällde sådana
som hade aktivt deltagit i nazismen.
Men beträffande dem, som hänfördes
till den fjärde gruppen, s. k. medlöpare,
räknade man med alt dessa sak -

nat inflytande och alt man således utan
större betänkligheter kunde bevilja dessa
inresetillstånd.

Man frågar sig nu, hur det kan komma
sig att en sådan omständighet, som
att vederbörande varit ledande nazist i
Sverige, trots allt inte utgjort något större
hinder när det gällt inresetillstånd
till Sverige.

Statsrådet ansåg också, att utlänningskommissionens
bestämmelser inte böra
ändras, utan han fann dem vara tillräckligt
bra sådana de äro. Jag kan tyvärr
inte ha samma uppfattning som stalsrädet,
då detta upprörande fall tydligen
ger belägg för att man bör ändra på bestämmelserna
för utlänningskommissionen.
Inom utlänningskommissionen tar
man hänsyn till den politiska belastningen,
och då väger man, om jag fattat
svaret rätt, den politiska belastningen
mot den fördel landet kan ha av den invandrande,
och i detta fall skulle det
således vara vederbörandes specialutbildning
som skulle ha övervägt den politiska
belastningen. Denna specialutbildning
skulle således tillföra Sverige
någon sorts värdefull arbetsinsats. Ja,
herr Boo uttryckte detta på sitt sätt.
Han sade nämligen, att denne nazist
skulle höja produktionen på den ifrågavarande
stora konfektionsfabriken. Jag
vill beteckna det på ett annat sätt. Jag
vill säga, att han skulle komma dit som
slavdrivare och även lära andra, hur de
skulle uppträda som slavdrivare.

Befolkningen i Borås har tydligen också
en helt annan uppfattning än den
herr statsrådet har gett uttryck för beträffande
beviljandet av inresetillstånd
för denne Sontag. Jag anser att det fall,
som nu har inträffat, är en av de största
skandaler som förekommit i fråga om
flyktingpolitiken. Här ha framträdande
och ledande socialdemokrater i Borås,
bland andra stadsfullmäktiges ordförande,
som samtidigt är ombudsman i beklädnadsarbetareförbundets
avdelning
därstädes, bakom ryggen på sin organisation
medverkat till att denne kände
tyske nazist erhållit inresetillstånd för
alt bli arbetsledare på eu stor fabrik.

Ingen av de ledande socialdemokra -

10

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

terna och fackföreningsmännen, som
medverkat i denna importaffär, kan påstå
att de inte visste att det var en ledande
nazist man importerade. Den socialdemokratiska
tidningen VästgötaDemokraten
hade nämligen redan 1945
en bildserie över Sontags verksamhet i
Borås, varvid han beskrevs som en »Ortsgruppenleiter»
eller »Fiihrer» för den
tyska nazistiska rörelsen i Borås. Denne
person uttryckte sin fullständiga solidaritet
med den tyska nazistregimen,
och han lovade också att ta hand om
arbetarnas representanter, när dagen
var inne. Beklädnadsarbetarnas dåvarande
så energiske ombudsman, som låg
i för att organisera arbetet på arbetsplatsen,
var den förste som han skulle
lägga vantarna på. I Västgöta-Demokraten
betecknades han också som den mest
farlige och verksamme nazist, som under
kriget funnits i Borås. Man kunde livligt
föreställa sig, hur kammen svällde, när
en av de nuvarande ombudsmännen för
beklädnadsarbetarnas avdelning tillsammans
med representanter för företaget
infunno sig i Tyskland och bådo »Fiihrern»
återvända till Sverige och Borås.

Det kanske också bör omnämnas, att
på företaget »Algots» inte mindre än 300
av 800 arbetare äro utlänningar, och
tydligt är att den största delen av dem
har samma politiska belastning som
Fiihrer Sontag. Det kan naturligtvis finnas
motsatser där också — det kan ju
finnas flyktingar där, som flytt undan
nazismen — men desto farligare blir
Sontag på den arbetsplatsen.

Hur denna smutsiga affär har handlagts
från de socialdemokratiska ledarnas
sida, får väl allmänheten aldrig riktigt
reda på. Det framgår dock av vad
som förut offentliggjorts och även av vad
som sagts i interpellationssvaret, att man

1948 inte ansåg, att Sontag borde ha inresetillstånd
till Sverige, men att man

1949 ändrade uppfattning och förklarade,
att om vissa förutsättningar uppfylldes,
skulle man inte motsätta sig hans
inresetillstånd och anställning.

Vilka voro dessa förutsättningar? Man
har inte redovisat dem, men man har
dock redovisat så mycket, att det fram -

går att även personer, som inte hade
med det fackliga att göra, varit med vid
besluten i denna fråga. Detta framgår av
eu dementi, som ombudsmannen och
stadsfullmäktiges ordförande Erlandsson
utsänt och som visar att redaktör Fagerström
bär deltagit i organisationens
överläggningar vid handläggningen av
denna fråga. Tydligen har det pågått någon
sorts kohandel mellan företagsledningen
och fackföreningsstyrelsen.

Vad som gör denna nazistimport ännu
mer allvarlig, är att när Sontags närvaro
på företaget blev känd och en kommunistisk
arbetare på beklädnadsarbetarnas
representantskapsmöte krävde en
förklaring från styrelsen, förklarade de
ansvariga ombudsmännen, att de handlat
efter påtryckning av statsråden Mossberg
och Ericsson, och det kan därför
vara av intresse att få en förklaring av
statsrådet på den punkten.

Det är ju bra att interpellationen
framförts, men man frågar sig, varför inte
interpellanten tidigare upptäckt vad
som var i görningen. Interpellanten är
ju assistent hos länsarbetsnämnden, och
länsarbetsnämnden hade ju på ett tidigare
stadium tillstyrkt och rekommenderat
inresetillståndet för Sontag. Att utlänningskommissionen,
som är den beslutande
myndigheten, haft svårt att bestämma
sig i detta fall, det begriper vi,
då vi veta att avgörandet till favör för
Sontag skedde med tre röster mot tre
genom ordförandens utslagsröst, men
man motiverar ju avgörandet med att
när beklädnadsarbetarförbundets avdelningsstyrelse
hade tillstyrkt ansökningen,
så handlade man i god tro. Att sedan
beslutet förorsakade förbittring och
harm bland arbetarna, är ett bevis för
att klasskänslan ännu lever kvar, oberoende
av partitillhörighet. Vad som
skett är endast frukterna av den politik,
som statsministern proklamerade i sitt
svar till herr Ohlin under remissdebatten
1948 om kampen mot kommunisterna
på arbetsplatserna. Dessa fackliga
ledare och ombudsmän ha tydligen genom
sitt ställningstagande till Fiihrer
Sontag velat skaffa sig förstärkning i
denna kamp. Detta fall är således en

Lördagen den 18 februari 1950. Nr 7. 11

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

frukt av samarbete mellan högern och
socialdemokraterna.

Av statsrådets redogörelse framgick
ju också, att man är särskilt slräng när
det gäller tyskar. I övrigt var man inte
så sträng. Ja, det syns också, när vi se,
hur Sverige börjar bli en uppsamlingsplats
för flyktingar av samma politiska
belastning som Sontag. Sålunda har det
pågått och pågår vid svensk-finska gränsen
i norr en flyktingsström, som ökats
betydligt under januari och februari.
Hur många som kommit över gränsen sedan
den 1 januari, får man inte veta. Utlänningskommissionen
vägrar att ge besked
om antalet, men den bekräftar att
flyktingsströmmen ökats. Beträffande
flyktingspassen anser utlänningskommissionen,
att det inte är uteslutet, att en
och annan nyligen blivit finsk medborgare.
En särskild flyktingsbyrå har upprättats,
som förestås av en ryskspråkig
person. Då ingen politisk regimförändring
skett i Finland, stärkes man i misstanken,
att flyktingsströmmen hör samman
med den ryska noten till Finland
om överlämnande av krigsförbrytare.
Vanliga finska medborgare ha väl ingen
anledning att fly över gränsen.

Regeringen måste här vara ansvarig
för att vårt land håller på att bli ett näste
för nazister och krigsförbrytare. Denna
import av skumma individer är ett
direkt hot mot folkets och landets intressen,
och den starka opposition, som
fallet i Borås framkallat, ger belägg för
att folket nu börjar reagera mot denna
politik och kräver en omläggning av
flyktingspolitiken samt att sådana, som
redan inkommit hit som flyktingar med
denna politiska belastning av nazism,
återsändas dit varifrån de kommit.

Herr statsrådet MOSSBERG: Herr talman!
Herr Norling anmärkte på formen
för mitt interpellationssvar och
hänvisade bland annat till gällande bestämmelser
i ordningsstadgan. Men innan
herr Norling gjorde det, borde han
ha liist vad som står i § 20 i stadgan.
Det står där, att svar på framställd interpellation
må omedelbart före avgi -

vandet i tryckt eller stencilerad form
utdelas till kammarens ledamöter. Det
står inte skall, herr Norling, och därför
föreligger valfrihet i denna del vid besvarandet
av interpellationer. Herr Norling
behöver alltså lära sig att läsa litet
mera exakt innantill.

När jag sedan lyssnade på fortsättningen
av herr Norlings anförande, fick
jag nog en känsla av att herr Norling
behövde träna upp inte endast sitt öga
utan även sitt öra en smula, eftersom
herr Norling inte hade uppfattat, att
jag i mitt svar icke tog någon konkret
ställning till det avgörande, som utlänningskommissionen
har träffat. Jag konstaterade
endast, att eftersom meningarna
voro så delade som de voro, så har
detta fall tydligen av ledamöterna ansetts
tveksamt.

Vad herr Norling i övrigt yttrade, skall
jag inte ingå på. Det var ju den gamla
vanliga visan, som man så ofta hör från
kommunistiskt håll. Kommunisterna här
i vårt land äro ju de som främst ha intagit
en flyktingsfientlig position, ocli jag
tycker inte att det finns någon anledning
till kommentarer, när herr Norling
nu fortsätter på samma vis.

Gent emot vad herr Boo yttrade skulle
jag vilja säga följande. Herr Boo var
visserligen i vissa delar nöjd med mitt
svar, men han var så till vidare missnöjd,
att han inte gillade den ståndpunkt
som jag hade intagit, nämligen att
jag inte fann anledning att göra någon
ändring i de principiella riktlinjer som
ha följts, och herr Boo sade, att med
dessa riktlinjer kunna ju faktiskt hur
belastade personer som helst få inresetillstånd
och komma in i vårt land.

Det skulle vara mycket intressant att
höra, hur herr Boo tänker sig, att man
skall precisera allmänna riktlinjer lör
utlännings- och flyktingspolitiken på annat
sätt än jag angivit här. Jag har gått
igenom de olika principer som kommissionen
liar följt och därvid konstaterat,
att man är speciellt återhållsam beträffande
personer med politisk belastning,
alt personer med svårare politisk
belastning över huvud taget icke vid något
tillfälle ha fält inresetillstånd, att

12

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

man för en lättare prövning av turister
och korttidsbesökare, under det att man
gör en mycket noggrann och ingående
prövning beträffande personer som skola
vistas en längre tid här i landet, att
man tar hänsyn till graden av den belastning
som vederbörande har gjort sig
skyldig till, att man tar hänsyn till om
de varit verksamma i utlandet eller inom
Sverige och att man i senare fallet
stramar åt principerna ytterligare.

När man skall dra upp principer, herr
Boo, måste man röra sig med en hel del
förutsättningar, och jag kan inte tänka
mig, att man kan ange dessa allmänna
förutsättningar på ett snävare sätt än
som skett. Det förhåller sig nämligen
så, att livet självt aldrig upprepar sig
utan varje särskilt problem, som kommer
upp skiljer sig alltid från ett tidigare
problem i några hänseenden, och
det går alltså inte att avgöra frågor om
inresetillstånd till vårt land utan att tilllåta
de personer, som ha ansvaret för
besluten, att tillämpa sitt eget sunda förnuft
så långt det går. I vissa fall når
man efter den principen inte enhet, utan
det blir skiljaktiga meningar inom det
organ som skall fatta besluten, och det
förhållandet kan man aldrig komma
ifrån, vilka principer man än försöker
ställa upp. Det enda man kan göra är
att försöka i de beslutande organen få
in så förnuftiga och omdömesgilla personer
som möjligt, och utliinningskommissionen
är också sammansatt på ett
mycket mångsidigt sätt. Där sitta representanter
för olika politiska meningsriktningar,
där sitta herrar och damer,
där sitta representanter för olika myndigheter,
som ha speciellt intresse för
denna fråga o. s. v.

Man kan icke komma längre, när det
gäller att draga upp de allmänna riktlinjerna.
Det finns enligt min mening
igenting att erinra emot de principer
som kommissionen följt. Det var mitt
slutomdöme, sedan jag hade redogjort
för principerna, och jag vill inte vidtaga
några åtgärder för att ändra dem.

Sedan gick jag över till att referera
ett par data ifrån Sontags fall och konstaterade
då i början, att vilken princip

man än följer, bli vissa fall tveksamma.
Ett sådan fall är fallet Sontag. Så lämnade
jag några data rörande detta fall
och talade om, att det stod tre mot tre
i kommissionen och att om man räknar
med de byråchefer, som inte ha rösträtt,
det faktiskt fanns majoritet emot
hans inresa. Om jag nu ändrar på de
principer som ha följts, blir det vissa
andra fall, som bli lika tveksamma som
Sontags fall var nu.

Jag tycker att vi böra försöka att ge
detta fall dess rätta proportioner. Jag är
mycket väl medveten om den opposition
som seglat upp i Borås, och jag kan
mycket väl förstå, att de anställda och
arbetarna i Borås reagera mot en man
som Sontag, som otvivelaktigt under sin
tidigare vistelse i Borås bär uppträtt på
ett i många hänseenden mycket utmanande
sätt gent emot de svenska intressena
och detta framför allt i en tid som
kännetecknades av stor ömtålighet på
det utrikespolitiska området. Jag kan
förstå detta, men jag vidhåller vad jag
sagt tidigare, att den enda regel man
kan uppställa, när det gäller en belastad
persons inresa, är att ställa mot varandra
å ena sidan hans belastning, som talar
mot lians inresa, och å andra sidan de
skäl som kunna anföras för hans inresa.
Så får man göra en avvägning. Är belastningen
liten eller obetydlig, kunna skälen
för hans inresa väga över, även om
de äro relativt små. Är belastningen stor,
måste det naturligtvis föreligga mycket
stora intressen för att han skall få
komma in. Jag har själv medverkat till
att en politiskt belastad person skulle få
inresetillstånd och visering hit, men han
hade hustru och fyra eller fem barn här
i Sverige, och han kom hit för att do.
Det var också ett skäl, och jag tvekade
inte ett ögonblick om att de humanitära
hänsyn, som talade för hans inresa,
vägde över de belastande skäl som
talade emot. Så blir det under alla förhållanden,
herr Boo! Vi kunna icke
uppställa några principer, så att vi komma
ifrån detta, såvida vi icke skola föra
en sådan onyanserad politik, att vi säga,
att vilka skäl som än må tala för en
persons inresa, så får han inte under

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

13

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

några förhållanden komma in i landet,
om han haft att göra med den tyska
nazismen. Då införa vi en enkel och
lättfattlig regel, men jag tror inte att
den regeln skulle komma att tillfredsställa
det svenska folkets önskan, att vi
skola föra en nyanserad politik.

Nu är det alldeles uppenbart, att i
fallet Sontag var det mycket starka skäl
som talade mot hans inresa. Sontag har
icke tillhört de människor, som voro
solidariska med den svenska politiken
och den svenska uppfattningen under
den tid som han vistades här. Det är
obestridligt; det behöva vi inte resonera
om, och det är kanske också mycket
typiskt för detta fall, att det var representanterna
för polisen och militären
— alltså för de myndigheter som haft
att göra med övervakningen av denne
man — som röstade emot tillståndet.
Men fallet tedde sig uppenbarligen ändå
tveksamt inom utlänningskommissionen.
Det åberopades, att denne man
var ett unicum när det gällde teknisk
skicklighet och att hans fortsatta arbete
här i Sverige skulle ge den svenska
industrien ett gott handtag. Så kom den
där avvägningsfrågan upp. Olika människor
kunna reagera olika även på den
punkten, och jag vill i varje fall inte
stå här och mästra dem som efter bästa
förstånd och samvete på ämbetsmannaansvar
prövat denna sak. Jag kan bara
säga, att till stöd för sin ansökan om inresetillstånd
för Sontag anförde Algot
Johansson aktiebolag, där han skulle
anställas, bland annat: »Vi förmena, enligt
den kännedom vi ha om konfektionsindustrien
i hela världen, att Sontag
är den främsta experten på detta
område, som står till buds. Konfektionsindustrien
är kanske mer än någon
annan industri stadd i utveckling, och
skulle Sontag nu fortsätta där han slutade
1942, då hans insats hos oss vid
sin tidigare anställning icke är av slutgiltig
natur, utan utvecklingen måste
fortsättas, för att vi skola kunna ligga
längst framme på det tekniska området,
och här iskulle Sontag kunna göra oss
verkligt stora tjänster.» Bolaget säger
också, att »Sontag var den förste ar -

betsledaren i världen, som noggrant tidsstuderade
konfekiionsindustrien och
upplade vissa plagg på flytande drift»,
att han utvecklade detta till att omfatta
strängt taget alla områden o. s. v.

Det var alltså dessa skäl som talade
för hans inresa och som skulle vägas
mot hans belastning. Sedan inträffade
det, afl inte bara arbetsgivaren begärde
att han skulle få komma in utan även
fackföreningen förklarade, att den intet
hade att erinra mot bifall till denna
företagets begäran. Jag vill säga herr
Boo att om vi tänka på de mänskliga
skröpligheter, som utmärka oss alla, icke
kunna sätta oss till doms över, om
en ledamot i kommissionen fann skälen
väga över åt den ena sidan och en annan
åt den andra. Jag är däremot alldeles
på det klara med att om inte fackföreningen
i Borås hade lämnat detta
intyg, skulle ingen skiljaktig mening ha
uppkommit inom utlänningskommissionen.

Jag vill alltså säga her Boo, att jag
i interpellationssvaret icke har diskuterat
fallet Sontag och det avgörande som
där har träffats. Jag har diskuterat de
principer som äro uppställda för myndigheternas
prövning, och jag har undersökt,
huruvida det finns någon brist
i den principiella uppläggning, som har
lett till avgörandet i fallet Sontag. Jag
har konstaterat att så icke är fallet, och
därmed har jag besvarat herr Boos interpellation.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
är helt överens med statsrådet Mossberg
i de synpunkter som han lagt på denna
fråga. Jag har begärt ordet för att i någon
mån söka återföra fallet Sontag till
de proportioner som det bör ha.

Herr Boo yttrade, att det var handlingar,
som Sontag beskyllts för. Detta
är icke riktigt. Vad Sontag beskylldes
för var inga av svensk lag såsom brottsliga
betecknade handlingar, ingen olovlig
underrättelseverksamhet. Vad han
var beskylld för var nazistisk inställning
och propaganda för nazismen. Han
återkom till Tyskland 1942. Vi veta

14

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

ingenting om att han under de år han
sedermera levde i Tyskland på något
sätt skulle ha deltagit i några grymheter.

Herr Norling talade om att han var
en slavdrivare i Borås. Jag känner inte
till Sontags verksamhet i Borås. Det är
klart att han var en hård arbetsledare,
men så vitt utlänningskommissionens
kännedom om honom sträcker sig är
det också klart, att han icke kunde betecknas
som slavdrivare. När utlänningskommissionen
för två år sedan behandlade
fallet Sontag, förelåg rörande hans
verksamhet som arbetsledare ett yttrande
av beklädnadsarbetarförbundets
avdelning i Borås. Avdelningen säger
där: »Herr Sontag var som driftschef
vid Aktiebolaget Algot Johansson den
som genomförde den rationalisering av
driften och utformade det arbetssystem
vid företaget, som ännu i dag i stort tilllämpas.
I denna sin rationaliseringsiver
tog Sontag, enligt vår mening, ej alltid
tillräcklig hänsyn till den mänskliga arbetskraften.
I sin egenskap av arbetsledare
var vi givetvis, såsom part för arbetstagareparten,
i kontakt med honom
och fann vi honom vara korrekt i sitt
uppträdande gentemot arbetarna och
oss. Detta uteslöt icke att vi icke, liksom
hos andra företag, hade konflikter
med honom, och ibland av hård art.
Vad som vid en eventuell återanställning
kan befaras, är den reaktion, som
på grund av hans utpräglade politiska
inställning skulle uppstå bland de organiserade
arbetarna.» Jag läser detta uttalande
så, att han var en hård arbetsledare
men att det är ett överord att beteckna
honom som slavdrivare -— det
skulle väl annars beklädnadsarbetarförbundet
ha sagt. Vad förbundet lade tonvikt
vid, var hans politiska inställning.

Första gången som fallet Sontag var
uppe i utlänningskommissionen var, som
vi hört, 1948. Aktiebolaget Algot Johanssons
begäran om inresetillstånd för honom
tillstyrktes då av länsarbetsnämnden
i Älvsborgs län och av konfektionsindustriförbundet.
Beklädnadsarbetarförbundets
avdelning i Borås avgav det
yttrande som jag nyss läst upp. Arbets -

marknadsstyrelsen ville inte motsätta
sig men instämde i de farhågor som yttrats
av beklädnadsarbetarförbundet.
Kriminalpolisintendenten i Stockholm
avstyrkte, och i den situationen var det
fullkomligt klart, att ansökningen skulle
komma att avslås. Den återtogs emellertid,
så att det inte blev något beslut i
utlänningskommissionen.

När ansökningen 1949 kom igen, hade
det inträffat tre förhållanden. För det
första hade Sontag i Tyskland av en denazifieringskanimare
i Diisseldorf den
20 augusti 1947 förklarats »entlastet»,
d. v. s. befriad, avlastad. För det andra
hade beklädnadsarbetarförbundets styrelse
i Borås förklarat, att den för sin
del inte hade något att erinra mot att
företagets begäran om tillstånd för Sontag
att komma till Sverige skulle bifallas,
och för det tredje hade i det nya
läget arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrkt
Sontags inresa till Sverige. Det var i det
läget som utlänningskommissionen beslöt
bevilja visum.

Jag har för min personliga del inte
någon anledning att försvara kommissionen.
Jag var inte med vid beslutet.
Men för att påvisa, att kommissionen i
själva verket har en mycket restriktiv
uppfattning beträffande förutvarande
nazisters inresa i Sverige, får jag kanske
tillåta mig att påpeka, att i ett fall
som Sontags, då både arbetsgivarparten
och arbetarparten tillstyrkt, att han
skulle få komma in i Sverige, halva
kommissionen uttalade sig för avslag på
hans ansökan. Hade inte den inlaga, som
jag nyss har berört, kommit från arbetarparten,
så är det fullkomligt självklart
— jag kan säga det med den kännedom
jag har om utlänningskommissionen
—• att ansökan hade avslagits.

Herr talman! Jag vill inte yttra mera
i denna fråga.

Herr BOO: Herr talman! Herr Holmbäck
har här vänt sig till mig och sagt,
att det inte är några straffbara handlingar,
som Sontag kan lastas för, och
statsrådet Mossberg har varit inne på
samma linje, då han flera gånger både

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

15

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

i interpellationssvaret och i sitt senaste
anförande har talat om, att det inte
var någon olovlig underrättelseverksamhet,
som Sontag kan lastas för. Jag
har sett detta förut och jag är medveten
om det, men vi röra oss kanske här
med olika begrepp. När jag i detta fall
reagerar mot Sontag, är det för hans
allmänna politiska verksamhet under
dessa år, och den anser jag belastande
nog, när det gäller att ge honom ett nytt
tillstånd att komma in i vårt land och
bli driftschef vid ett stort svenskt företag.
Det är för mig avgörande och tillräckligt.
Jag har också konstaterat beträffande
den delen, att de handlingar,
som röra denna politiska verksamhet,
i dag fortfarande inte äro offentliga. Vi
kunna inte ta del av dem. Jag kan därvidlag
säga, att det nog i mindre mån
beror på Sontags person än på de förhållanden,
som dessa handlingar kanske
blotta, genom att han stått i förbindelse
med andra personer, som bedrivit
nazistisk verksamhet i Sverige. Jag
skulle tro, att det är på det sättet. Jag
vet inte. Det är bara en sak jag förutsätter.

Herr Mossberg vände sig till mig och
frågade, om jag är beredd att ange allmänna
riktlinjer för beviljandet av inresetillstånd
för personer med politisk
belastning. Det skulle vara förmätet, om
jag skulle söka göra det. Skillnaden mellan
min uppfattning och den statsrådet
här tidigare förfäktat är väl den, att vad
jag är rädd för, med fallet Sontag som
bakgrund, är att när man vid prövning
av sådana här fall väger å ena sidan
den politiska belastningen och å andra
sidan den nytta, som vederbörande kan
göra t. ex. för vårt produktionsliv här
i Sverige, blir det väl så, att ju större
betydelsen är av den praktiska nyttan,
ju mer väger det upp den politiska belastningen.
Har man ingen principiell
gräns dragen där, kan man väl komma
ut i vad jag betecknat som någonting
gränslöst. Man kan då gå hur långt som
helst. Jag tror, att just denne man har
en ganska liten betydelse -— jag anser
att han är överskattad. Men om vi i
stället tänka oss en mycket framståen -

de kemist, som naturligtvis på vissa poster
skulle ha oerhört mycket större betydelse
för vår kemisk-tekniska industri
i detta land, då skulle den mannen med
sin stora betydelse alltså kunna väga
upp en ännu större politisk belastning.
Det är just där jag ville ha en något
klarare gränsdragning.

Jag har tidigare understrukit, att jag
är fullt på det klara med att det är svårt
att dra en generell gränslinje, och jag
sade till och med, att man inte kan sortera
uppp fallen i grupper ens, utan de
måste bedömas var för sig. Det är jag
medveten om, men någon gräns ville jag
gärna, att man skulle kunna komma
fram till på denna punkt.

Den praktiska frågan skall jag kanske
inte gå in på ytterligare. Jag vill
bara i det aktuella fallet säga, att när
det gäller denne mans kapacitet, har
man fäst stort avseende vid firmans
egen ansökan och de uppgifter den har
lämnat. Men dessa måste vara ganska
subjektiva. Firman har förbindelser
över hela världen, och den anser, att
mannen har stor kapacitet. Jag bestrider
inte, att han är en mycket god tillgång
för firman. Frågan är, om betydelsen
är så stor, alt den uppväger den
principiella betänkligheten. Här har om
hans insatser sagts, att han har lagt upp
vår konfektionsindustri efter nya tillverkningssystem.
Det är sant, att mannen,
då han kom till Sverige, genomförde
bandsystemet, men jag vill bara
peka på att efter Sontags hemresa 1942
har svensk konfektionsindustri gått vidare,
utvecklats på egen hand och genomfört
et nytt system eller en modifiering
av det extrema bandsystemet —
man har gått in för ett »hand-i-handsystem»,
som ger ett ännu högre produktionsresultat.
Jag tror, att vi inom
landet ha ganska stora möjligheter att
gå vidare på den tekniska utvecklingens
väg.

Närmast begärde jag ordet därför att
herr Norling uppfordrade mig till det,
när han med sitt anförande ganska tydligt
strök under vad jag tidigare sade,
att nog ha kommunisterna utnyttjat
den här situationen till brist -

16

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Ang. inresetillstånd för personer med politisk belastning.

ningsgränsen för att få ut vad som
är möjligt ur den. Det bär blivit vad
jag skulle vilja kalla »mycket väsen och
litet ull». När man inte kommit längre
i själva sakfrågan, bar man från kommunistiskt
håll i stället gått den vanliga
vägen och vänt sig mot personer,
som på ett eller annat sätt haft anknytning
till denna fråga, och nu försöker
man skjuta sönder dessa personer. Jag
vänder mig mot den där taktiken.

Det tycks f. ö., som om herr Norling
vore angelägen om att även söka dra in
mig personligen, när han konstaterar,
att länsarbetsnämnden i Borås ju har
gett ett intyg i detta fall och jag råkar
vara anställd på denna institution. Herr
Norling, tänk er, att en anställd i en metallindustri
skulle göras ansvarig för vad
dess chef beslutar eller avger för yttrande!
Tänk er, att t. ex. den lägste
tjänstemannen i inrikesdepartementet
skulle här stå till svars för vad statsrådet
anfört! Det blir precis samma sak
som i mitt fall. Jag är inte mer skyldig
eftersom jag aldrig har varit med om
att handlägga ärendet. Länsarbetsnämnden
är en styrelse, sammansatt av lekmän
från olika områden i länet, i allmänhet
med landshövdingen som ordförande,
och de besluta i dessa frågor.
Vi andra tjänstemän ha ingenting därmed
att göra, i den mån vi inte äro med
som föredragande, och den uppgiften
har jag över huvud taget inte.

Jag skulle bara vilja sluta med att
säga, att herr Norlings hela uppläggning
här tycks vara sådan, att han tänker sig,
när han drar in en del personer i det
här sammanhanget, att de därmed skulle
stå i samma situation som kommunisterna
stodo vid det tyska överfallet
på Danmark och Norge i början av det
senaste kriget, när Ny Dag vände sig
till broderfolken i Norden och uppmanade
dem att ta emot nazisterna som befriare.
Det är inte på det sättet. Ingen
kärlek till nazismen har framträtt, när
man har behandlat denna fråga. Man
har sett saken som en rent praktisk angelägenhet
och bedömt den därefter.
Man har i det här fallet inte ens gjort
så mycket som Sovjet och de östeuro -

peiska staterna, när de ha dragit till sig
hundratals och tusentals av de tyska
experterna.

Herr NORLING: Herr talman! Jag skall
inte uppta någon polemik med statsrådet
Mossberg i fråga om formen för
avgivandet av ett interpellationssvar.
Av mitt anförande i övrigt framgick, att
jag efterlyste, varför man inte speciellt
i detta fall hade kunnat få interpellationssvaret
på bordet i förväg''. Om jag
därvid begagnade ordet »skall», så
framgick det av anförandet i övrigt, att
jag hade reda på att statsråd ha full
frihet att göra, hur d e vilja i det
fallet.

Beträffande skulden till vad som har
hänt förklarade statsrådet Mossberg, att
i detta fall beror det helt på den fackföreningsslyrelse,
som har tillstyrkt
framställningen. Hade styrelsen inte
gjort detta, hade tydligen också framställningen
blivit avslagen. Det konstaterade
också jag i mitt anförande. Styrelsen
handlade bakom arbetarnas rygg
och tillstyrkte en framstiillan, som sedan
avdelningen inte kunde stå för eller
ville befatta sig med.

Jag använde ordet »slavdrivare». Ja,
det kan ju hända, att det är ett starkt
ord, men inom arbetarkretsar brukar
det betyda sådana, som försöka rationalisera
för att driva arbetarna till högre
arbetsintensitet undan för undan. Att
det var fråga om något sådant här, bestyrkte
också statsrådet Mossberg, när
han sade, att Sontag var den förste tidsstuderare
i konfektionsindustrien, som
upplagt den efter nya riktlinjer. Det var
således detsamma som jag sade, fastän
jag kanske använde starka ord.

Herr Boo sade, att jag eller kommunisterna
försöka skjuta sönder vissa personer.
Det är varken jag eller kommunisterna
enskilt, som göra detta, utan
den, som skjutit sönder dessa personer,
är beklädnadsavdelningen i Borås, som
sade till vederbörande: »Ni har fullgjort
ert uppdrag på sådant sätt, att nu får ni
ge er i väg!» Som herr Boo sade, ha
ju inte kommunisterna något större in -

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

17

Kungl. proposition ang. riktlinjer
flytande där. Således måste socialdemokraterna
själva ha gjort rent hus. Åtminstone
har det blivit ett enhälligt och
enhetligt uppträdande av arbetarna i
denna fråga.

Vidare hemställde jag till herr statsrådet
att få en förklaring av den beskyllning,
som framkom på representantskapsmötet
vid handläggningen av
denna fråga. Jag har inte hört någon
sådan förklaring ännu av statsrådet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Upplästes ett från andra kammaren
ankommet protokollsutdrag, nr 114, utvisande
att nämnda kammare förenat sig
med första kammaren i dess beslut om
tillsättande av ett särskilt utskott för behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70 m. m.

Herr förste vice talmannen yttrade, att
han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren
ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 22 innevarande månad företaga
val av ledamöter och suppleanter
i det särskilda utskott, kamrarna nu beslutit
tillsätta.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 57, angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartyg för sillfisket
vid Island.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
propositioner:

nr 65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461); och

nr 66, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

för det svenska skolväsendets utveckling.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 67,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre anslag å sjätte huvudtiteln m. m.

Kungl. proposition ang. riktlinjer för det
svenska skolväsendets utveckling.

Föredrogs Kungl. Maj ds proposition
nr 70, angående riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling.

Herr ANDRÉN: Herr talman, mina
herrar! Jag beklagar livligt, att remissen
av denna omfattande och vittsyftande
proposition skall behöva ske en lördag,
alltså en dag då flertalet av riksdagens
ledamöter äro spridda som agnar
för vinden för att ute i hemorterna
sköta sina lokala uppgifter eller söka
rekreation i sina hem. Det är självklart,
att det under sådana förhållanden knappast
kan bli någon debatt. Jag är rädd
för att riksdagen redan förut icke åtnjuter
något särskilt stort anseende för
kulturella intressen, och jag fruktar att
om denna dag, då propositionen nr 70
remitteras till utskott, hade gått kammaren
förbi utan någon som helst livsyttring
från dess sida, så hade detta dåliga
anseende ytterligare blivit bestyrkt.
Det är bland annat därför, herr talman,
som jag skall be att få säga några ord.

När herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet nu är närvarande
i kammaren, vill jag lyckönska
honom till att ha fått tillfälle att framlägga
denna stora och betydelsefulla
proposition — betydelsefull, även om
dess verkningar först sent komma att
göra sig märkbara i det svenska samhällslivet.
Men mina lyckönskningar ha
en annan och kanske också mera real
innebörd. Vi känna alla till det mycket
vidlyftiga utredningsarbete, som ligger
bakom denna proposition, i 1940 års
skolutredning, i 1946 års skolkommission
och till sist i skolöverstyrelsens
yttrande över alla remisssvaren med anledning
av skolkommissionens betänkande.
Jag vill alldeles särskilt uttrycka
min tillfredsställelse däröver, att skolöverstyrelsen
fått tillfälle att trycka sin

2 Förslå kammarens [jrotokoll 1950. .Vr ~.

18

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Kungl. proposition ang. riktlinjer för det
utomordentligt värdefulla utredning och
på det sättet ställa den till förfogande
för en större allmänhet än den, som eljest
kan få tillfälle att ta del av våra
myndigheters yttranden.

Det är följaktligen ett mycket rikt material
som den nu föreliggande propositionen
kan bygga på. Jag måste ge
herr statsrådet det erkännandet, att herr
statsrådet utförligt och objektivt har redovisat
detta rika material. Därtill kommer,
att propositionen är skriven i en
sällsynt frisk och levande stil. Jag vill
lyckönska herr statsrådet till att ha förvärvat
så skickliga pennor till utarbetandet
av denna betydelsefula proposition.

Därtill kommer, att propositionen är
präglad av ett sunt förnuft, som man
inte alltid möter i kungl. propositioner,
en frihet från de banaliteter, som däremot
ofta misspryda dem, och dessutom
en frihet från de onödiga subtiliteter
man kanske inte så mycket möter i propositioner
men däremot i verk av mera
lärd beskaffenhet. Det finns alltså många
anledningar till tillfredsställelse över
denna proposition. Jag skulle kunna lägga
till ännu en, som närmast ger sig vid
en jämförelse med skolkommissionens
betänkande. Denna proposition har
ingenting av den stundom fladdriga
tankeflykt mellan olika ganska yviga
synpunkter, som utmärkte skolkommissionens
betänkande, utan departementschefen
försöker verkligen att från början
mönstra ut de mera yviga synpunkterna
såsom mindre väsentliga för att
sedan söka försona de väsentliga i en
kompromiss eller ena dem i en syntes.
Även här har herr statsrådet gjort
en betydelsefull tjänst, över huvud taget
präglas propositionen av en konkret
behandling av ett konkret spörsmål, som
jag måste finna högst förtjänstfull.

Över propositionen skulle man kunna
sätta som motto och signnm de ord, varmed
herr statsrådet avslutar denna digra
proposition. Där står nämligen: »Med
abstrakta uppfostringsprinciper och allmänt
hållna uttalanden i undervisningsfrågor
gör man för visso ingen skolreform.
» Det är så sant som det är sagt.

svenska skolväsendets utveckling.

I stort sett präglas alltså denna proposition
av en välgörande realism i uppläggningen
av problemen och även i
motiveringen för de olika förslagen. Det
är därför min livliga förhoppning, att
denna proposition skall kunna bli utgångspunkten
för ett enhälligt beslut av
Sveriges riksdag.

Nu har jag serverat herr statsrådet så
många blommor, att jag är rädd för att
kammarens ledamöter ha fått ett intryck
av födelsedag eller begravning. Jag skall
därför försöka att förtaga detta intryck
något genom att gå in på vissa andra
frågor, inte så mycket med syfte att kritisera
herr statsrådet och den uppläggning,
som här föreligger, utan för att belysa
de svårigheter, som vi stå inför, när
vi skola diskutera en lösning av den
svenska skolfrågan efter de linjer, som
propositionen drar upp.

Inledningsvis vill jag säga, att departementschefen
har visat sig på många
punkter ganska obunden av den 40-talistiska
pedagogiska dogmatik, som i alla
fall präglade skolkommissionens betänkande.
Men herr statsrådet har av naturliga
skäl inte helt kunnat befria sig från
denna dogmatik, och det är ju högst begripligt,
eftersom herr statsrådet själv
har suttit som ordförande i denna skolkommission.
Jag tycker för min del, att
det är ett olämpligt system, att en departementschef
sitter som ordförande i
en kommitté, som skall utreda en fråga,
vilken sedan skall bli slutgiltigt utredd
av departementschefen. Jag vet, att herr
statsrådet inte är den förste, som har
gjort sig skyldig till detta misstag. Herr
statsrådet skulle kunna åberopa betydelsefulla
och intressanta prejudikat. Men
man vill ju gärna av ett föredragande
statsråd vänta den absoluta oväld gentemot
remissinstanserna, som saken kräver,
och för att denna oväld fullt ut
skall kunna göra sig gällande, är det
kanske ändå bäst att vederbörande departementschef
icke bär den bundenhet,
som ansvar för ett kommittébetänkande
i alla fall medför. Jag måste likväl
konstatera, att på väsentliga punkter har
herr statsrådet kunnat befria sig från
sina egna föregåenden i detta kommittéarbete.

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

19

Kung], proposition ang. riktlinjer

Jag tycker också — det vill jag säga
redan nu — att det är riktigt och rimligt,
att vi nu företaga en översyn över
det .svenska skolväsendet och försöka
enas om en plan för dess vidare utveckling.
Det svenska skolväsendet, som ju
länge har varit mycket berömt, är naturligtvis
inte bra i alla stycken. Framför
allt behöver den lägre skolan stärkas.
Andra länder ha gått före oss under
det sista decenniet, och vi ha enligt
min mening inte råd att komma på efterkälken.
Det är väl ändå allmänt erkänt,
att materiell och kulturell standard gärna
följas åt, och det är något, som bör
beaktas både av dem, som ensidigt vilja
driva den materiella utvecklingens synpunkter,
och av dem, som lika ensidigt
vilja verka för den kulturella standardens
höjning. Här består ett sammanhang,
som vi ha all anledning att beakta,
och jag skulle vilja tillägga, att
ett litet folk, som vårt i alla fall är, har
all anledning att försöka kompensera
den bristande kvantiteten med en god
kvalitet. Det gäller inte minst på skolans
område.

När jag nu är inne på det nuvarande
skolväsendet, kan jag inte underlåta att
med några ord beröra den ganska egendomliga
behandling, som den gamla skolan
har mött i skolkommissionens betänkande.
Det stötte mig redan när detta
betänkande kom ut, och nu läser jag i
propositionens objektiva referat följande
om detta skolkommissionens betänkande,
som jag inte kan underlåta att
föredra för kammaren. Följande ord
stå att läsa på s. 54 i den föreliggande
propositionen: »1946 års skolkommission
skildrar i mörkare färger den nutida
skolans beroende av sina föregångare.
Den bär, säger kommissionen, på ett
betungande arv från medeltiden och den
gamla ämbetsmannastatens skola, ett arv
av organisatorisk bundenhet och stelhet,
formalism och bristande verklighetssinne.
» Det är uppenbart, att skolkommissionen
här använder ordet »medeltid» i
pejorativ betydelse. Det är däremot inte
uppenbart, hur mycket skolkommissionen
egentligen vet om medeltiden. Jag
får säga, alt det är något ganska anslöt -

för det svenska skolväsendets utveckling,
ligt i detta. Det är anstötligt att säga
något sådant om den svenska skolan;
det är anstötligt mot de många lärare,
som verka i denna skola, och det är anstötligt
mot de statsmakter, som ha gjort
sitt bästa för att bygga upp en god skola
för det svenska folket.

Departementschefen uttrycker sig ej
på ett liknande sätt. Tvärtom får den
gamla skolan av herr statsrådet ett erkännande
i en sammanfattning. I begynnelsen
på denna säger herr statsrådet på
s. 43: »Den översikt av skolväsendets
nuvarande tillstånd, som i det föregående
lämnats, ger onekligen ett starkt intryck
av skolväsendets livskraft och
snabba utveckling hän mot ökad effektivitet.
» Det är ett helt annat betyg än det,
som skolkommissionen har behagat giva.

När det fattiga Sverige av 1842, ett
Sverige som var fattigt men rikt på stora
barnkullar, fattade beslutet om eu
obligatorisk sexårig skolplikt, tog detta
fattiga Sverige onekligen ett stort och
djärvt steg framåt, och det är djupt ohistoriskt
att inte förstå vidden och betydelsen
av den skola, som har växt fram
ur dessa beslut. När maskiner i växande
utsträckning ha kunnat ersätta människornas
händer och fylla människornas
materiella behov, då först har människan
lått bättre tid över och mera krafter över
för sin personliga utveckling, för sin
personliga bildning och utbildning.

Jag'' kom av en händelse att se en statistik,
som självklart måste vara behäftad
med en viss bristfällighet. .lag råkade på
•ten i går. Den är hämtad ur Economist
från juli månad 1949. Det är eu statistik,
som upplyser om vad människorna, djuren
och maskinerna ha betytt som arbetsinsats.
Det är siffror, som självfallet
inte kunna vara exakta. De gälla närmast
Förenta staterna, men de säga oss
ändå ganska mycket om hur utvecklingen
under de sista hundra åren har gått
i den civiliserade världen. I denna statistik
berättas det, att 1850 fullgjorde
människorna 22 ''/< av det fysiska arbete,
som utfördes, djuren 51 ''/<• och maskinerna
27 ''/fi. År 1900 hade man kommit
fram till att människorna utförde 15 %
av arbetet. I dag utföra människorna en -

•20

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Kungl. proposition ang. riktlinjer för det
ligt denna statistik 4 c/c, djuren 2 9f och
maskinerna 94 %.

Det är självklart, att man måste reservera
sig mot alla sådana försök att i exakta
tal mäta de olika insatserna, men
det ligger ändå ganska mycket bakom
dessa siffror. I stort sett har utvecklingen
varit densamma i Sverige som i Förenta
staterna. Det är med andra ord
självklart, att den moderna människan
kan få tid över för sin bildning och utbildning
i större utsträckning än tidigare
och att vi kunna ha råd att utveckla
ett skolväsen på ett sätt, som tidigare
icke har varit möjligt.

Maskinerna förutsätta bildning och utbildning.
Utan dem komma de icke till
stånd. Men å andra sidan ge oss maskinerna
nya möjligheter till bildning och
utbildning genom att förrätta det manuella
arbete, som annars människan
skulle vara upptagen av.

.lag vill säga detta för att i varje fall
g c en allmän motivering för min syn,
att det nu bör vara ekonomiskt möjligt
att inom en icke alltför avlägsen framtid
taga det steg till den nioåriga skolplikten,
som denna proposition föreslår.
Jag är därför fullständigt ense med
departementschefen om att vi böra fatta
ett principbeslut och att vi böra fatta det
nu. Men jag blundar icke på något sätt
för de svårigheter, som här möta, och
jag skall be att med några ord, herr talman,
få beröra dessa svårigheter.

De ligga först och främst på det ekonomiska
och finansiella området, trots
de perspektiv som jag tidigare har dröjt
vid, och jag skall be att få erinra herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och kammarens ledamöter
om ett uttalande, som finansministern
gjorde i remissdebatten detta år här i
kammaren. Då yttrade finansministern
följande: »För min del kommer jag inte
att vara med om att man fattar beslut
om reformer förrän man har de erforderliga
pengarna. Väl kan man planera,
som många önska, väl kan man göra
översikter, väl kan man arbeta med förslag
utifrån en bedömning av vad man
tror att samhället i framtiden skall kunna
bära, men besluten om att pengarna

svenska skolväsendets utveckling,
skola gå ut bör man inte fatta förrän
man ser att man har pengarna.»

Ja, det är ju denna regel, som ecklesiastikministern
har följt. Riksdagen
skall enligt denna proposition icke binda
sig för några nya utgifter under det närmaste
budgetåret. Den har en mycket
mera vittsyftande innebörd; den siktar
på framtiden. Men jag kan inte neka till
att den ekonomiska och finansiella kalkyl,
som presteras i denna proposition,
är ganska bristfällig. Samtidigt måste
jag ju erkänna, att det är mycket svårt
att på den långa sikt, som denna skolreform
måste läggas upp på, prestera kalkyler
av någon hållbarhet. Jag förstår
därför ganska väl, att ecklesiastikministern
har fått nöja sig med den knapphändiga
statsfinansiella skiss, som presenteras
i denna proposition.

Den andra stora svårigheten ligger i
lärarfrågan. Jag har redan vid ett tidigare
tillfälle varit inne på frågan om
de stora svårigheter, som lärarrekryteringen
för närvarande möter, och jag
vill tillägga, att om vi inte kunna få
ett tillräckligt antal fullgoda lärare, fä
vi inte heller en god skolreform. Redan
nu ha realskolorna och gymnasialskolorna
mycket stora luckor. Vi stå bär inför
ett mycket allvarligt problem, och jag
ser med stort intresse, att herr statsrådet
till fullo har observerat dessa svårigheter.

Över huvud taget frågar man sig: Hur
skall den akademiskt bildade arbetskraften
kunna räcka till i vårt land? Den
behövs ju på ett otal områden. Det behövs
teologer, det behövs jurister, det
behövs lärare, det behövs läkare, och
överallt eller nästan överallt måste man
räkna med allvarliga luckor. Studentantalet
stiger inte så starkt, att man kan
hoppas på en snabb förbättring när det
gäller att fylla dessa luckor. Statskontoret
har med mycken styrka pekat just
på dessa problem. Jag skall be att få citera
vad statskontoret säger — det står
på s. 110 i propositionen. Jag kan tilllägga,
att statskontoret inte alls är ensamt
om sin mening. Den kommer till
uttryck på olika håll — om jag inte
missminner mig även hos länsstyrel -

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

21

Kungl. proposition ang. riktlinjer
sen i Göteborg. Statskontoret skriver
följande: »Håller man samtidigt i minnet,
att övriga aktuella reformer inom
försvarsväsen, kommunikationsväsen,
hälso- och sjukvård, den allmänna socialvården,
jordbruket o. s. v. samtliga
förutsätta väsentligt utökade personalresurser,
för att nu icke tala om det
stegrade arbetskraftsbehov, som erfordras
för ett genomförande av den industriella
upprustning och den utbyggnad
av näringlivet, som utgör själva grundvalen
för ett vidmakthållande och utvecklande
av vårt nationella välstånd,
måste förslaget inge allvarliga farhågor
för att våra befolkningstillgångar icke
skola räcka till för dess realiserande inom
överskådlig framtid.» Det är starka
ord. Jag hoppas de äro för starka, men
liknande varningar möter man från olika
håll.

Den utredning, som presteras i propositionen
på s. 126 och följande, ger
också en ganska pessimistisk bild av
läget. Jag tror, att denna pessimistiska
bild i stort sett är riktig, om förutsättningarna
för utvecklingen skola vara desamma
som de äro i dag. Departementschefen
är ganska försiktigt optimistisk.
Han redogör för vad skolöverstyrelsen
har sagt om saken. Enligt skolöverstyrelsens
uppfattning bör lärartillgången
budgetåret 1970/71 vara sådan, att (ten
nya skolan i sin helhet skall kunna förverkligas.
Statsrådet anknyter till detta
och säger: »Jag vill icke lägga större
vikt vid detta endast skenbart exakta
resultat — det finnes alltför många omständigheter,
som kunna förrycka utgången
— men jag är ense med överstyrelsen
om att genomförandet i det
väsentliga måste förläggas till tider med
nedgående lärjungeantal, och jag har
ingen anledning att tro, att det under
sådana perioder skulle vara omöjligt att
sörja fiir en lärarproduktion av tillräckliga
mått.» .lag hoppas, att herr statsrådet
får rätt. Men jag tror inte, att herr
statsrådet får rätt, om vi inte förbättra
en av de nödvändiga förutsättningarna
för en större rekrytering till våra skolor.
Denna nödvändiga förutsättning iir en
ny lönereglering, en lönereglering som

för det svenska skolväsendets utveckling,
tillåter skolans lärare att komma i paritet
med utövare av andra intellektuella
yrken. Få vi inte en sådan lönereglering,
tror jag icke, att det skall hli möjligt
att genomföra reformen. Det är därför
som jag också med tillfredsställelse
har sett, att skolöverstyrelsen har hegärt
en utredning om denna sak.

Den tredje stora svårigheten ligger
självklart i byggnadsfrågorna. Jag skall
inte gå närmare in på dessa frågor. Jag
vill bara erinra om vad arbetsmarknadsstyrelsen
säger. Det citeras i propositionen
på s. 129. Det är ett yttrande, som
närmast har tillkommit med anledning
av skolkommissionens förslag. Arbetsmarknadsstyrelsen
säger: »I varje fall
bör man knappast räkna med att under
50-talet kunna realisera mer än en del
av det bvggnadsprogram, som skolkommissionen
skisserat.»

Departementschefen beaktar också
dessa svårigheter. Följden av svårigheterna
kan ju knappast bli annat än en:
det skolprogram, som här föreslås, lägges
upp på mycket lång sikt och med en
mycket obestämd tidtabell. Vi stå alltså
i själva verket inför en i tiden fjärrstyrd
reform.

Men själva svårigheterna, framför allt
svårigheterna då det gäller liirarfrågan,
göra det icke desto mindre nödvändigt
att nu fatta ett beslut, tv om man icke
gör det, kan man icke vidta de nödiga
åtgärderna för att få lärarbristen täckt.
Det är inte minst med hänsyn därtill
som jag, alla svårigheter till trots, anser
det vara nödvändigt att fatta ett principbeslut
snarast möjligt.

Men samtidigt skulle jag vilja göra
gällande, att ett sådant principbeslut
inte behöver vara alltför rikt på detaljer;
det behöver inte gå in på alltför
många modaliteter, utan det kan hålla sig
till de stora och väsentliga linjerna. Vad
veta vi egentligen om ekonomiska och
andra förutsättningar på 1960- och 1970-talen? Vad veta vi om de dåtida kulturströmningarna
och de dåtida kulturbehoven?
Därom kunna vi endast göra
vaga gissningar. Kanske tänka pedagogikens
och politikens 60- och 70-talister
litet annorlunda än pedagogikens och

22

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Kungl. proposition ang. riktlinjer för det
politikens 40-talister. Jag menar med
andra ord, att man inte bör fjärrstyra
för mycket.

Departementschefen är också — det
erkännandet måste jag likaledes ge honom
— i stort sett försiktig rörande detaljerna,
även om, i fall jag så får uttrycka
mig, skolkonunissionens dogmatik
spökar här och var. Den långa väntetiden
skall emellertid begagnas till
nya utredningar och nya försök. För
egen del lägger jag tyngdpunkten på de
senare. Vad vi behöva är just en empirisk
forskning på området. Aeronautiska
konststycken i de högsta och tunnaste
luftlagren ger jag i detta sammanhang
mycket litet för. Vi behöva en skola,
som bygger på erfarenheter, som
bygger på praktiska försök ocli inte på
teorier och på mer eller mindre tillfälliga
pedagogiska dagssanningar. Jag
tror för övrigt, att departementschefen
på denna punkt till fullo är av samma
mening som jag. Jag har åtminstone fått
det intrycket vid ett hastigt genomläsande
av denna stora proposition.

När herr statsrådet nu är närvarande,
vill jag begagna tillfället att rikta en
fråga till herr statsrådet. Det är som bekant
så, att skolkommissionen har fäst
ganska stort avseende vid ett mycket
kortfattat utlåtande, som professor Elmgren
i Göteborg har avgivit på grundval
av ett uppdrag han har fått av skolkommissionen.
Jag har inte någonstans sett
en utförligare motivering för hans utlåtande.
Jag vet inte, om det är publicerat
någonting av de forskningar och de
studier och de experiment, varpå detta
utlåtande bygger. Jag skulle gärna se,
att det kommande skolutskottet kunde
få höra något om forskningarna och experimenten,
innan utskottet går att fatta
slutlig ståndpunkt i frågor av den
allra största vikt och betydelse. Jag vet
inte, om herr statsrådet är i tillfälle att
redan i dag lyfta något på slöjan angående
denna utredning.

De försök, som herr statsrådet — enligt
mitt förmenande med all rätt —
ställer i utsikt, skola utföras i skolöverstyrelsens
regi. Det tror jag är riktigt.
På det sättet får man fullgod anledning

svenska skolväsendets utveckling,
att tro, att försöken komma att göras
med full objektivitet och att man får en
noggrann prövning av resultaten, gjord
utan förutfattade skolpolitiska meningar.

Jag skall för övrigt inte ingå på någon
diskussion av propositionens många
detaljer av större eller mindre vikt. Jag
får av allt att döma tillfälle att sedan i
utskottet, säkerligen utförligt, ventilera
alla dessa detaljer.

Men jag vill till sist lägga ännu ett
par rosor för herr statsrådets fotter.
Jag vill ge herr statsrådet min komplimang
för den kloka och mogna, den
välmotiverade och välskrivna framställning
av skolans målsättning, som vi ha
fått i propositionen. Det förslag till linjedelning
på gymnasiet, som herr statsrådet
har skisserat — inte mer än skisserat
— förefaller mig också i hög grad
tilltalande.

Jag skulle slutligen vilja tillägga en
sak. Det är en sak som måhända kunde
föranleda mig till vissa kritiska anmärkningar,
men jag skall inte falla för frestelsen
att framställa dessa nu. Jag anser,
att vi i detta land inte ha råd att pruta
av på de krav på kvalitet, som man hittills
har velat ställa på skolans alla stadier.
Dessa äro inte av mindre vikt på
realskole- och gymnasiestadierna än på
något annat stadium. Om vi icke upprätthålla
dessa krav på kvalitet, få vi eu
dålig skolreform. Jag skulle i det sammanhanget
också vilja säga, att vi inte
ha råd att slösa med våra begåvningar.
Vi måste se till, att de få den bästa möjliga
bildning och utbildning och att de
så snart som möjligt med så god utrustning
som möjligt komma ut i samhällets
tjänst.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
till sist att få yrka på remiss av denna
betydelsefulla proposition till det särskilda
utskott, som kammaren skall tillsätta.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag skulle ju kunna stillatigande
ha åhört herr Andréns anförande, där
han på sitt vanliga eleganta sätt bestod
både rosor och taggar. Jag hade emellertid
en känsla av att rosorna vid detta

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

23

Kungl. proposition ang. riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

tillfälle voro något mindre bemängda
med taggar än de bruka vara, och jag
gläder mig framför allt åt den positiva
inställning till frågan som herr Andrén
gav uttryck åt.

Man har rätt mycket diskuterat, om
man skall ha en plan för framtiden eller
inte. Låt mig vid detta tillfälle säga,
att när dåvarande departementschefen,
professor Bagge, i slutet av år 1940 tillsatte
skolutredningen för att få en bättre
samordning mellan de olika reformerna,
var samordningstanken något som
erfarenheten har visat vara fullständigt
riktigt. Jag har ett livligt minne av att
jag satt här som åhörare någon gång
— det bör ha varit under remissdebatten
1941 — då den tidigare departementschefen
polemiserade mot professor
Bagge och talade om 1940 års skolutredning
sam en de dödas kyrkogård,
varifrån inte skulle ges någon uppståndelse.
Förmodligen menade herr Engberg,
att man måste gå fram med partiella
reformer, under det att herr Bagge
ville ha en allmän översyn över skolväsendet.
Jag skulle vilja säga, att den
proposition, som nu ligger på bordet,
egentligen är en syntes av dessa uppfattningar.
Jag är lika övertygad som en
gång herr Arthur Engberg, att man måste
gå fram med partiella reformer. Men
jag vill inte vara med om partiella reformer
utan sammanhang, utan jag tror,
att man först måste komma överens om
generalplanen något så när, innan man
börjar med de partiella reformerna.
Tanken här är, att riksdagen, som ju i
sista hand har avgörandet, skall säga,
hur den i stort sett vill ha den framtida
skolan, och sedan skall man bygga
upp genom partiella reformer i den
takt som man orkar och i den utsträckning
som utvecklingen gör det lämpligt.

Det är anledningen till att detta är en
reform på lång sikt. Det är också anledningen
till att jag inte här lägger
fram något tidsschema. Jag vill inte
komma med optimistiska förslag beträffande
tidpunkter, om vilka man inte vet
någonting. Men när man är litet förvånad,
och när herr Andrén med sitt vanliga
lyckliga sätt att finna träffande

uttryck talar om en »fjärrstyrd reform»,
så kanske jag ändå får erinra herr Andrén
om att då riksdagen år 1936 beslöt
det sjunde skolåret, vilket ju var en
mycket obetydlig reform i jämförelse
med denna, satte man en övergångstid
på tolv år. Det var ändå under tiden
före det sista världskriget, när man
kunde ha rätt att se mera optimistiskt
på utvecklingen än vi kunna för närvarande.
När man behövde tolv år för att
genomföra det sjunde skolåret allmänt,
tycker jag, att om vi lyckas förverkliga
den här skisserade skolreformen
låt mig säga på ett kvarts sekel, så är
det en betydligt snabbare takt än den
man tänkte sig år 1936.

Sedan skulle jag vilja göra ett par
anmärkningar. Till dem, som inta en
rent negativ ståndpunkt och som anse,
att vi skola vänta, vill jag helt enkelt
säga, att vi inte kunna vänta. Om man
säger, att tiden inte nu är inne för en
stor skolreform, utan att vi skola dröja,
så måste vi naturligtvis — om det skall
vara någon mening med att dröja —
dröja åtminstone fem år, kanske helst
tio år. Men är det någon i denna kammare
som tror, att vi kunna låta bli att
reformera skolan under fem till tio år
och bara dröja? Vi ha redan en tillströmning
till realskolan som gör, att
den håller på att sprängas sönder —
inte sprängas sönder rent lokalt, ty jag
tror man kan ordna lokalfrågan, men
sprängas sönder på grund av att så
stor del av en årsklass kommer över
till realskolan, att realskolan inte passar
för alla. Det är det stora problemet
för närvarande. Samtidigt ha — på
grund av den tidiga anknytningen till
realskolan — de teoretiska utbildningsvägarna
fått ett försteg, som gör, att
man först söker dit och sedan, om man
misslyckas, söker över till praktiska utbildningsvägar.

Följaktligen har jag fått den bestämila
uppfattningen, att valet här inte står
mellan att dra upp riktlinjerna för eu
skolreform eller att vila på hanen, utan
valet står mellan en skolreform, förverkLigad
genom delreformer, eller delreformer
utan plan. Jag vill än en gång

24

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Kungl. proposition ang. riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling.

ge min företrädare år 1940 det största
erkännande för att han så klart gav
uttryck åt dessa synpunkter.

Men härtill komma andra, praktiska
svårigheter. Vi skola genomföra en kommunindelningsreform.
Den kommer att
ge helt andra möjligheter för skolan, ocli
den kommer på många områden att
medföra en omplanering av det kommunala
arbetet. Det är väl ändå inte
för mycket begärt, att de kommunalmän,
som skola ba ansvaret för de nya kommunerna,
få veta något av statsmakterna
om hur man tänker sig den nya
skolan organiserad.

När jag nu anför dessa synpunkter,
är det inte i polemik mot herr Andrén.
Över huvud taget har jag ingen anledning
att polemisera mot herr Andrén,
tv jag tror, att våra uppfattningar i
fråga om de stora linjerna äro så likartade,
att det inte finns någon anledning
till polemik. Däremot kanske jag
får lämna ett par förklaringar.

Herr Andrén talar bär om att propositionen
remitteras på en lördag. Det
var ursprungligen min avsikt — och
den stöd klart angiven i tidningarna
— att propositionen skalle lämnas klockan
halv fyra i onsdags. Hade man
gjort det, så hade remissen i stället
kommit att ske i mitten av nästa vecka.
Anledningen till att propositionen
lämnades en dag tidigare var helt enkelt
— frånsett att den låg färdig och
kunde lämnas — att man i en stockholmstidning
hade på ett sätt, som
skenbart tydde på att man kände till
propositionen, talat om hur den svenska
skolan skulle se ut enligt propositionen.
För att inte dessa delvis vilseledande
upfattningar skulle spridas, ansåg
jag det vara riktigare, att man omedelbart
lämnade propositionen och följaktligen
TT kunde få delge allmänheten
det referat, som TT hade utarbetat
på ett tidigt stadium.

Sedan skall jag ta upp ett par andra
sådana detaljer. Herr Andrén frågar efter
professor Elmgrens utredning. Det
ansågs, att denna utredning, på grund av
att vi här i Sverige ha en rätt liten publik
för en utredning av detta slag, borde

tryckas på engelska och därmed göras
tillgänglig för en större forskarkrets.
Emellertid har det av olika skäl inte
kunnat ske än, men jag förmodar, att
ingenting hindrar, att professor Elmgren
inför utskottet lämnar en redogörelse.
Det som är det väsentliga i hans
utredning och som skolkommissionen
har tagit intryck av rör egentligen fördelningen
av praktisk och teoretisk begåvning.
Därvidlag har han kommit till
resultat, som kanske några anse vara naturliga,
under det att andra tycka att de
inte äro så sannolika.

Vidare talar herr Andrén om att det
är olämpligt med ett statsråd som ordförande
i en kommitté som skall framlägga
förslag. Därom kan man ha olika
principiella uppfattningar. Jag nämnde
nyss, att professor Bagge tillsatte 1940
års skolutredning. Han blev också dess
ordförande. Tidigare hade Värner Rydén
som statsråd varit ordförande i en
skolkommission.

Det kan här anföras skäl både för och
emot. Genom att statsrådet är ordförande,
kan han redan på ett tidigt stadium
ha sin hand över det hela. Men risken
är den, att han är bunden. Nu vågar jag
här kategoriskt bestrida, att jag har känt
mig bunden. Redan år 1948, då jag hade
äran tala inför läroverkslärarnas riksmöte
— eller kanske det var en konferens,
sammankallad just för skolfrågan
—, tillät jag mig att säga att jag komme
att ta det allra starkaste intryck av remisskritiken.

Jag betraktade det helt enkelt så, att
grundläggande för propositionen borde
vara vad som anförts i de föreliggande
betänkandena —• en hel serie betänkanden
från skolutredningen och skolkommissionens
principbetänkande — men
också de synpunkter som kommit fram
under remissen. Jag tror för min del, att
den uppmärksamme läsaren av propositionen
skall finna, att jag har tagit intryck
av kritiken, och det ha många tidningar
också anfört, när de ha uttalat
sin mening om propositionen.

Sedan var herr Andrén en aning kritisk
mot skolkommissionen. Det är klart
att man kan vara. Det var en samling

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

25

Kungl. proposition ang. riktlinjer
av män och kvinnor frän skilda håll, som
tänkte i hög grad olika i vissa stycken,
men som enade sig om ett enhälligt betänkande.
Där fanns och finns en politisk
meningsfrände till herr Andrén, som
denne själv föreslog, om jag inte misstar
mig. Han är professor i Göteborg och
har gjort en utomordentligt god insats i
skolkommissionen. Där fanns en annan
politisk meningsfrände till herr Andrén,
tidigare ledamot av andra kammaren
och, såvitt jag förstår, en man som har
ett ovanligt anseende för gott omdöme
och för praktisk läggning. 1 kommissionen
fanns också folk, som hade mera
optimistisk läggning — låt mig gärna
säga, utan att lägga något förringande i
uttrycket, mera sinne för det ljusblå, för
planering på lång sikt.

Det är med skolkommissionens betänkande
som det är med alla betänkanden,
att där finnas många olika synpunkter
som man har kommit till genom att man
har tagit hänsyn till varandra. Jag tror
emellertid, att skolkommissionens betänkande
på det hela taget har visat sig bedöma
frågorna riktigt, och man kan med
skäl säga, att skolkommissionen både genom
den debatt, som de enskilda ledamöterna
ha deltagit i, och genom sitt betänkande
har fört skoldiskussionen ett
stort steg framåt.

Till sist skall jag, herr talman, fortfarande
utan något polemiskt syfte, ett
ögonblick stanna inför möjligheterna att
förverkliga skolreformen.

•lag vill då rent allmänt säga, att för
mig är det ett mycket större problem,
hur man skall kunna klara de år som
komma närmast, låt mig säga de närmaste
tio åren, då nativitetsstegringen i
så hög grad kommer att sätta sin prägel
på den svenska skolan. Jag vill erinra om
att barnantalet enbart i den obligatoriska
skolan kommer att öka från i runt
tal 000 000 till 800 000, och även i fråga
om den högre skolan får man räkna med
en mycket starkt ökad tillströmning.
Ännu har inte nativitetsstegringen börjat
att återverka på tillströmningen där, det
kommer först senare. Att vi bär möta
mycket svåra problem skall jag vara den
siste att förneka.

för det svenska skolväsendets utveckling.

Men varpå bero svårigheterna? Jo, de
bero helt enkelt på att det föddes så
många barn de sista åren på 1930-talet
och under större delen av 1940-talet. Men
jag har ett livligt minne av hur man i
mitten av 1930-talet här i riksdagen med
pannorna i djupa veck diskuterade de
sjunkande födelsesiffrorna. Vi nådde
åren 1933, 1934 och 1935 botten med ungefär
85 000 födda om året. Det blev eu
ändring. Jag tror inte, att det väsentligen
berodde på de åtgärder som riksdagen
vidtog, i första hand av social natur,
ty ökningen är en internationell företeelse.
Men vi kunna nog vara överens om
att vi inom alla partier voro angelägna
om att vi skulle få stigande lödelsesiffror,
och därför äro de där barnen — om
det tillåtes mig att använda ett något
vårdslöst uttryck — våra gemensamma
barn. När det gäller dem kunna vi hjälpas
åt utan att skylla på varandra att vi
ha dukat under för reformhets eller saknat
verklighetssinne o. s. v. Kunna vi
lösa dessa problem — och dem måste vi
lösa — komma nog förhållandena att
vara sådana, att när skolreformen på
»baksidan» av nativitetsstegringen kan
genomföras mera allmänt, har man fått
mycket till skänks.

Vad jag här menar skall jag bara belysa
med två siffror. När vi under 40-talet hade de högsta födelsesiffrorna här
i Sverige — det var år 1945 — voro vi
uppe i 135 000 födda. Fyra år senare, år
1949, hade siffran sjunkit till 121 000,
alltså med inte mindre än 14 000. Enligt
prognoser, som professor Wahlund
gjort åt skolkommissionen, får man räkna
med en fortgående minskning. Jag
skall inte ingå på orsakerna till att
minskningen har blivit starkare än professor
Wahlund beräknade i de siffror
som redan äro tillgängliga. Jag skall här
inte ett ögonblick uttala mig om huruvida
det är önskligt eller inte med sänkta
födelsesiffror. Jag kan i alla fall säga
så mycket, att starka fluktuationer
vålla oerhörda besvärligheter för skolväsendet
och mycket annat. Men vi ha
att ta hänsyn till verkligheten sådan den
är, och sannolikt komma vi på 1900-talet
att ha betydligt mindre årsklasser i

26

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

Kungl. proposition ang. riktlinjer för det
skolåldern än vad vi ha för närvarande.
Det kan därför hända, att vi få lärare
så att säga till skänks, men i ännu högre
grad lokaler till skänks, lokaler som
man alltså har skapat för att möta den
starka nativitetsstegringen men som sedermera
komma att tjäna skolreformen.

Jag ser därför i det fallet inte så pessimistiskt,
utan jag ser faktiskt mera
pessimistiskt på de närmaste årens uppgifter.
Men om jag skulle använda ett
något pressat uttryck, skulle jag vilja
säga, att de närmaste årens svårigheter
på grund av nativitetsstegringen komma
så långt ifrån att — som folk i allmänhet
tror — vara ett hinder för skolreformen,
att de i stället bereda väg för
reformen genom att man tvingas skaffa
lärare och lokaler för ett så högt barnantal,
som uppstår genom nativitetsstegringen
men som sedermera kommer att
sjunka avsevärt. Vi ha haft liknande
fluktuationer tidigare. Jag skall nämna
ett par siffror. År 1920 hade vi i den
svenska folkskolan 700 000 barn. I början
av 1940-talet hade dessa 700 000
smultit ihop till 525 000. Det vållade
oerhörda svårigheter på många sätt. Jag
önskar för all del inte, att vi skola få
vara med om en sådan utveckling ännu
en gång, men vi få med säkerhet en utveckling
med samma tendens, som jag
hoppas inte skall gå lika långt men som
vi i alla fall inte kunna undgå att ta
hänsyn till.

Jag skall, herr talman, inte fortsätta
längre. Jag ber att få uttala mitt tack
för de vänliga ord, som herr Andrén
riktade till mig, och jag ber att få uttrycka
min uppriktiga glädje över att
högern denna gång kommer att vara
med om att göra en skolreform. Jag
brukar inte använda brösttoner, herr
talman. Men låt mig ändå få säga, att
min allvarliga avsikt under hela arbetet
med skolreformen, från det jag kom
in i skolkommissionen och till nu, har
varit att åstadkomma en samlande lösning,
inte en lösning, där olika partier
skulle stå emot varandra i stridsställning.
Jag har gjort ett försök. Om detta
mitt försök är lyckat i alla delar, skall
jag inte vttra mig om. Det få andra be -

svenska skolväsendets utveckling,
tygsätta. Men jag har gjort ett försök,
och jag hoppas för min del, att det särskilda
utskott, som riksdagen skall välja
om onsdag, kommer att fortsätta arbetet
i samma riktning, så att vi få eu
samlande lösning och sedan undan för
undan söka göra det bästa möjliga av
den svenska skolan.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag har
kanske inte någon speciell anledning att
ingå i något svaromål med anledning av
statsrådets senaste anförande, då han
inte på någon punkt egentligen polemiserade
mot mig. Men då departementschefen
uttalade sin förhoppning om en
samlande lösning, vill jag livligt instämma
i denna förhoppning, och jag vill
tillägga, att jag förutsätter att denna samlande
lösning skall kunna komma till
stånd under ömsesidiga sakliga hänsyn.

När jag ändå har ordet, bör jag kanske
beröra ett par synpunkter. Det skall
inte falla mig in att nu diskutera de
svårigheter, som följt på skolans område
av den betydande nativitetsökning,
som inträdde i slutet på 30-talet och sedan
fortsatte på 40-talet. Jag berörde
dem inte, därför att dessa speciella skolproblem
ju inte på något vis behandlas
i propositionen. Däremot är ju propositionens
problemlösning i viss mån beroende
av denna nativitetsökning. Det är
nämligen meningen att en hel del av de
reformer, som ställas i utsikt, skola ske så
att säga på baksidan av den nativitetstopp,
vars verkningar på skolans område
vi nu ha att räkna med. Men planhushållning
är en mycket svår sak, och det
kan väl tänkas, att vi kunna få en ny
fluktuation och nya toppar. Därom veta
vi ingenting alls. Det är t. o. m. mycket
möjligt att förverkligandet av den proposition,
som nu föreligger, kommer att
dröja så länge, att intet barn, som är fött
i dag, får vara med om att i dess helhet
gå igenom den skola, som här skisseras.

Jag ber vidare att få tacka statsrådet
för det svar jag fått angående den utredning,
som professor Elmgren bär
presterat. Det är ju värdefullt, om den
kommer ut på engelska. Men viktigast
är att den blir tillgänglig för särskilda

Lördagen den 18 februari 1950.

Nr 7.

27

Kungl. proposition ang. riktlinjer
utskottets ledamöter, så att vi kunna få
se på vilka grunder professor Elmgren
gjort sin sortering av de praktiskt och
teoretiskt begåvade barnen. Frågan är
bl. a. av största vikt, då det gäller uppbyggandet
av yrkesbestämda linjer, ocli
därför är det av stort intresse för utskottet
att få en ordentlig inblick i de
forskningar, som professor Elmgren har
gjort.

Herr statsrådet hade några reflexioner
med anledning av mitt uttryck »en
fjärrstyrd reform». Jag vill tillägga, att
mitt uttryck icke hade någon kritisk innebörd.
Jag ansåg mig bara ha anledning
att framhålla, att man inte bör
fjärrstyra för mycket. Jag har emellertid
fått den uppfattningen, när jag har
studerat herr statsrådets proposition, att
även på denna punkt herr statsrådet och
jag äro av lika meningar.

Däremot delar jag kanske inte fullt
den uppfattning, som herr statsrådet gav
uttryck åt, när det gällde lämpligheten
för en departementschef att leda en utredning.
Statsrådet försäkrade, att han
inte var bunden av de ståndpunkter som
hade intagits av skolkommissionen. Jag
vet att herr statsrådet är en god politiker,
och jag har anledning tro att statsrådet
också är en god psykolog. Men
som god psykolog bör statsrådet veta,
att man icke själv har en aning om hur
bunden man egentligen är, och jag, som
kunnat se på problemet litet mera utifrån,
har nog ibland fått den uppfattningen,
att statsrådet Weijne skulle ha
stått mera obunden gent emot skolkommissionen,
om statsrådet icke hade skrivit
under dess yttrande och inte hade
deltagit i dess arbete. Jag kan emellertid
icke utesluta den möjligheten att jag har
orätt; jag skall därför inte påstå någonting
bestämt.

Herr statsrådet och jag synas vara
ganska ense om skolkommissionen. Herr
statsrådet ansåg, att det fanns ljusblå
element i denna kommission och att den
ljusblå färgen lyste på många sidor i
dess betänkande. Man kan vara en mycket
vederhäftig och bra människa och
ändå vara ljusblå, ocli jag bär personligen
ingenting att invända mot medlem -

för det svenska skolväsendets utveckling,
marna i denna kommission. Jag har inte
heller fällt något förklenande omdöme
om dem. Det finns emellertid vissa sidor
i denna kommissions betänkande,
som jag har svårt att smälta och som
jag reagerat emot. Om jag fattat propositionen
rätt har herr statsrådet också
reagerat t. ex. mot den skildring som
kommissionen givit av vår gamla skola.
Jag vill tillägga, att herr statsrådet känner
denna gamla skola mycket bättre än
flertalet av medlemmarna i skolkommissionen.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition
till särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats

dels Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 52, angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), in. m.;

nr 53, angående vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.;

nr 54, angående Sveriges anslutning
till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. m.;

nr 61, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse
angående betalning av vissa
till Finland lämnade svenska krediter; nr

68, angående försäljning av visst
område å Kungl. Djurgården;

nr 69, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6
juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. in.; samt

nr 71, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 72,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 18 maj 1949, nr 262, i anledning
av riksdagens år 1948 församlade
revisorers berättelse.

28

Nr 7.

Lördagen den 18 februari 1950.

De kungi. propositionerna och den
kungi. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 8 § 2 inom. och 47 §
lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om
landsting;

nr 2, i anledning av väckta motioner
om införande av ersättare för riksdagens
ledamöter att i deras frånvaro inträda
i riksdagen; och

nr 3, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 1() § lagen om skolstyrelse
i vissa kommuner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tredje huvudtiteln,
avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 till understöd
åt föreningarna Skyddsvärnet i
Stockholm och Göteborg;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av s. k. familjestiftelser; nr

11, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående
taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg, m. in.;

första lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1945 (nr
520) om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom, m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående grunderna för avsättning
till domänverkets förnyelsefond
för återväxtkostnader in. m.; samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion om
utredning av förhållandet mellan allmänheten
och statsägda respektive
statsunderstödda företag m. m.; och
nr 2, i anledning av väckt motion om
vissa åtgärder för att förhindra tandsjukdomar
hos skolbarn.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.16 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 21 februari 1950.

Nr 7.

29

Tisdagen den 21 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Hermansson, Herbert, anmälde,
att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande månad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 52, angående Sveriges
anslutning till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick anvisande
av anslag under sjunde huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, angående vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 54, angående Sveriges anslutning
till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. m., hänvisades
propositionen, såvitt angick anvisande
av ett anslag under tionde huvudtiteln,
till statsutskottet och i övrigt till utrikesutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 61, angående godkännande av en
mellan Sverige och Finland träffad
överenskommelse angående betalning av
vissa till Finland lämnade svenska krediter;
samt

nr 68, angående försäljning av visst
område å Kungl. Djurgården.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6
juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse
på landet m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts skrivelse nr 72,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivelse
den 18 maj 1949, nr 262, i anledning
av riksdagens år 1948 församlade
revisorers berättelse.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 3, 15, 20,
22, 25 och 26, bevillningsutskottets betänkanden
nr 10—12, första lagutskottets
utlåtande nr 6, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2 och 3 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 1 och 2.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 56, angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser
gentemot borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer att
indragas vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad; och
nr 73, angående anslag till vissa statliga
lånefonder för budgetåret 1950/51.
m. m.

30

Nr 7.

Tisdagen den 21 februari 1950.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 355, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, in. m.;

nr 356, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till fiske,
m. m.;

nr 357, av herr Lundqvist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, m. m.;

nr 358, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till fiske, m. m.;

nr 359, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m.;

nr 360, av herr Arrhén och fru Svenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, m. m.;

nr 361, av herr Arrhén och fru Svenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till
fiske, m. m.;

nr 362, av herr Persson, Karl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till fiske,
m. m.;

nr 363, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till fiske, m. m.;

nr 364, av herr Karlsson, Gustaf, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till
fiske, m. in.;

nr 365, av herr Hällgren och herr Petersson,
Emil, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till fiske, m. m.; samt

nr 366, av herr Mannerskantz m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 59, med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, m. in., och
nr 60, med förslag till lag om rätt till
fiske, in. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

31

Onsdagen den 22 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda
utskottet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! För detta val ber jag att få avlämna
en gemensam lista, vilken godkänts
av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Jag vill
nämna, att en sådan lista kommer att
företes även vid valet av suppleanter.
Vardera listan upptar namn å så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Sandler

Näsström

Andersson, Karl

Persson, Ivar

Andrén

Ohlon

Gillström

fru Sjöström-Bengtsson

Ericson, Johan Eric

Wahlund

Bergh

Englund.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda
till ledamöter i särskilda utskottet.

Anställdes val av tolv suppleanter i
särskilda utskottet.

Herr förste vice talmannen avlämnade
en lista, som under partibeteckning -

en »Den gemensamma listan» upptog
följande namn:

Heiiman

Jonsson, Jon

Sandberg

Andersson, Lars

Eskilsson

Sunne

Thun

fru Lindström
Andersson, Birger
Karlsson, Fritiof
Arrhén
Spetz.

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren
godkänd; och förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till suppleanter i särskilda utskottet.

Upplästes följande till riksdagen inkomna
handling:

Till Sveriges riksdag.

Med bifall till hemställan av bankoutskottet
i utlåtande nr 20 beslöt 1949
års riksdag i anledning av i ämnet väckta
motioner bemyndiga fullmäktige i
riksgäldskontoret att av det under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. in.
uppförda förslagsanslaget till Riksdagen:
Övriga omkostnader disponera ett belopp
av högst 25 000 kronor för anskaffande
av en bokgåva, att såsom en hyllningsgärd
från svenska riksdagen överbringas
till det Färöiska lagtinget.
Grunden för detta riksdagsbeslut var
närmast den förändring av Färöarnas
och färingarnas ställning inom det danska
riket, som skett genom den år 1948
genomförda självstyrelsen på Färöarna.

I enlighet med riksdagens förenämnda
beslut tillsatte fullmäktige en kom -

32

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

mitté för att sammanställa den ifrågavarande
bokgåvan. Kommitténs arbete
har nu fortskridit så långt, att resultatet
därav kan i det närmaste överblickas.
Det framgår sålunda av de uppgifter,
som av kommittén lämnats fullmäktige,
att inom den av riksdagen anvisade
kostnadsramen kunna, mycket
tack vare värdefulla gåvor från universitet
och vetenskapliga institutioner
in. fl. och vid litteraturinköp lämnade
rabatter, sammanbringas en synnerligen
mångsidig och rikhaltig, för svensk andlig
och materiell kultur och kulturutveckling
representativ boksamling. Dessutom
ha fotografiskt reproducerats flera
medeltida handskrifter av särskilt intresse
för Färöarna.

Överlämnandet av bokgåvan till Färöiska
lagtinget beräknas komma att äga
rum i Törshavn i slutet av nästkommande
juli månad på sätt och under
former varom fullmäktige enligt bankoutskottets
förenämnda, av riksdagen
godkända utlåtande ha att närmare besluta.
Kostnaderna i samband med överlämnandet
väntas icke komma att uppgå
till något större belopp på grund av
de särskilda anordningar, som är under
övervägande.

Då fullmäktige utgå från att överlämnandet
av bokgåvan bör ske genom eller
i närvaro av representanter för riksdagen,
få fullmäktige härmed hemställa,
att sådana representanter nu måtte
till lämpligt antal av riksdagen utses.

Stockholm den 16 februari 1950.

Ä fullmäktiges vägnar:

ANDERS ÖRNE.

Torsten Bjerlöw.

Ordet lämnades till herr FÖRSTE VICE
TALMANNEN, som yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren — under
förutsättning att andra kammaren fattar
enahanda beslut — måtte besluta,
att den i riksgäldsfullmäktiges skrivelse
avsedda bokgåvan skall överlämnas av
två representanter för riksdagen, utsedda
en av vardera kammaren. I händelse
av bifall härtill hemställer jag vidare,
att första kammaren måtte låta sig re -

presenteras av sin talman eller, i händelse
av förfall för honom, av den ledamot
av kammaren, som talmannen i
sitt ställe utser.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
56, angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser gentemot
borgmästaren Erik Åke Edvardsson, vilkens
befattning kommer att indragas vid
upphörande av rådhusrätten i samma
stad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 73, angående anslag till vissa
statliga lånefonder för budgetåret 1950/
51, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 355, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, m. m.;

nr 356, av herr Luiidqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om rätt till fiske,
m. m.;

nr 357, av herr Lundqvist in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om gräns mot allmänt
vattenområde, m. m.;

nr 358, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till fiske, m. m.;

nr 359, av herr Spetz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. in.;

nr 360, av herr Arrhén och fru Svenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, in. m.;

nr 361, av herr Arrhén och fru Svenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt till
fiske, m. m.;

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

33

Om införande av ersättare för riksdagens ledamöter.

nr 362, av herr Persson, Karl, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt fiske, m. m.;

nr 363, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till fiske, m. m.;

nr 364, av herr Karlsson, Gustaf,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om rätt till
fiske, m. m.;

nr 365, av herr Hällyren och herr Petersson,
Emfl, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till fiske, m. m.; samt

nr 366, av herr Mannerskantz in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds propositioner
nr 59, med förslag till lag om gräns
mot allmänt vattenområde, in. in., och
nr 60, med förslag till lag om rätt till
fiske, m. in.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 8 § 2 mom. och 47 § lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om införande av ersättare för riksdagens
ledamöter.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om införande av ersättare för
riksdagens ledamöter att i deras frånvaro
inträda i riksdagen.

I två likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motioner, nr 20 i första
kammaren av herr Arrhén in. fl. och
nr 20 i andra kammaren av herr Braconier
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville för sin del besluta sådan ändring
i riksdagsordningen, att vid långvarigt
hinder för ledamot av riksdagen,
som föranledde befrielse från riksdagsarbetet,
ersättare för ledamoten skulle
utses att under dennes frånvaro vara ledamot
av riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

3 Första kammarens protokoll 1950. Nr 7.

att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Arrhén och Braconier, som inom utskottet
yrkat, att utskottet måtte hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla om utredning i motionernas
syfte.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Den motion,
som jag har väckt beträffande möjligheten
att utse ersättare för riksdagsman,
är en gammal bekant för många
av kammarens ledamöter, alldenstund
redan för tjugutvå år sedan av en prominent
ledamot av kammaren väcktes
en motion, som gick ut på samma sak.
Att jag emellertid i dag står här och
talar för ett uppslag av denna art beror
icke på, att jag hade kännedom om
professor Bergmans framstöt år 1928,
utan det grundar sig på vissa erfarenheter
och iakttagelser, som jag kunnat
göra under den — visserligen relativt
korta —■ tid som jag har varit ledamot
av Sveriges riksdag.

Envar av kammarens ledamöter har
sig bekant, att vid flerfaldiga tillfällen
under de senaste åren ledamöter av
denna kammare eller av medkammaren
under mycket långa tider varit frånvarande
från riksdagen på grund av sjukdom
eller därför att vederbörande varit
ute i offentliga angelägenheter på
olika håll i världen, vilket för dem utgjort
ett hinder att deltaga i kamrarnas
förhandlingar. Man frågar sig, vad väljarna
säga om dylika situationer; väljarna
ha ju valt den och den riksdagsledamoten
för att i folkrepresentationen
föra deras talan, deltaga i förekommande
voteringar och i övrigt vara deras
språkrör.

Det är från dylika utgångspunkter,
som man rent logiskt kommer fram till
slutsatser av den art, som i korthet
sammanfattats i den motion, som nu
föreligger till behandling.

Jag erinrar mig också, att i fjol under
en debatt här i kammaren en av
ledamöterna uttalade sitt beklagande

34

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Om införande av ersättare för riksdagens ledamöter.

över att icke ersättarsystemet fanns hos
oss med anledning av att denne talare
själv under den pågående sessionen hade
varit frånvarande från kammarförhandlingarna
under mycket långa tider.
Jag har även av den diskussion, som
förts i pressen om dessa ting, trott mig
märka, att det finns ett ganska stort intresse
för denna fråga, och instämmanden
i motionens syfte ha kommit från
Råll, där man kanske inte precis i första
hand hade väntat sig sådana.

Den motion, som professor Bergman
väckte år 1928, är — jag höll på att
säga underligt nog — den enda utgångspunkt
utskottet haft, när det skrivit sin
kortfattade argumentering gentemot de
synpunkter, som jag tillåtit mig framföra.
Jag vill påpeka för kammarens ledamöter,
att den argumentering, som
utskottet här sammanfört, avtecknar sig
mot 1928 års horisont, och jämförelsen
med landstingen etc. anknyter ju helt
till förhållandena på den tiden.

När man emellertid tvingas att på
bredare front sätta sig in i dessa frågor,
leds man genast över till den diskussion,
som under trettiosju år förts
rörande frågan, huruvida man skulle
införa ersättare i våra fullmäktigeförsamlingar
eller inte. Det var en debatt,
herr talman, som öppnades redan år
1913 och som då gälde frågan om ersättare
i stadsfullmäktige. Till följd av riksdagens
positiva beslut år 1913 föreslogs
i en proposition år 1918 införande
av ersättare i stadsfullmäktige- och
kommunalfullmäktigeförsamlingarna.
Denna proposition föll emellertid på
grund av motstånd i denna kammare.
Det hängde på sju röster, om jag minns
rätt.

Sedan kom frågan emellertid tillbaka
i olika sammanhang. År 1928 kom en ny
motion, 1930 ytterligare en, av herr Hage,
och 1932 kom en tredje, av herr
Hällgren, men det blev avslag alla gånger.
År 1944 väcktes emellertid en motion
i andra kammaren av herr Olof Andersson
i Malmö och en medmotionär,
men då hade riksdagens inställning fullkomligt
svängt, och i skrivelse begärdes,
att Kungl. Maj:t skulle verkställa

utredning angående möjligheterna att
utse ersättare i stads-, kommunal-, inunicipal-
och kyrkofullmäktige.

Konstitutionsutskottet hävdar nu, att
förhållandena, när det gäller riksdagen,
inte äro fullt jämförbara med förhållandena
i dessa fullmäktigeförsamlingar.
Det må vara, men det är slående, att
den argumentering, som under de trettiosju
åren anförts för införande av ersättare
i fullmäktigeförsamlingarna, är i
ordalag och formuleringar helt överensstämmande
med den argumentering, vilken
man har använt och kan använda,
när det gäller önskemålet att få ersättare
för riksdagens ledamöter. Jag skulle
här, men jag vill inte ta upp tiden för
länge, kunna andraga en nästau skrattretande
överensstämmelse i formuleringarna
i dessa avseenden.

Sedan brukar det också sägas från
konstitutionsutskottshåll, när det gäller
att gendriva sådana uppslag som detta,
att det är så många vanskligheter och
så många oprövade detaljer, som man
här har att ta ställning till, att man inte
vill ge sig i kast med frågan. På det
vill jag svara, att det dock på oss näraliggande
platser i världen finns folkförsamlingar,
där alla dessa problem sedan
länge äro lösta och där man sedan mycket
lång tid tillbaka praktiserat ett
system med ersättare för riksdagsmän,
nämligen i Danmark och Norge. De sista
bestämmelserna om detta ersättarsystem
i Danmark, som jag sett, äro intagna i
Knud Berlins kända utgivning av den
danska författningen från år 1918, men
jag har på känn — ehuru jag inte undersökt
saken — att bestämmelserna äro
vida äldre, och detsamma är fallet i
Norge.

På dessa grunder, herr talman, har
jag funnit det vara av värde att väcka
denna motion. Det är möjligt att vi ha
åratal framför oss, innan ett ersättarsystem
av detta slag accepteras, men jag
har liksom på känn, att plötsligt komma
alla att tycka, att det är en självklar
sak, att man skall ha en dylik anordning.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

35

Om införande av ersättare för riksdagens ledamöter.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Den ärade talaren började med
att framhålla, att det är en kortfattad argumentering
som konstitutionsutskottet
gjort sig skyldigt till. Ja, jag må för min
del säga, att jag knappast tror, att det
behövs några långrandigheter för att gendriva
herr Arrhéns uppslag i detta fall.
Denna fråga har ju, såsom han nämnde,
dryftats för tjugutvå år sedan, och de
synpunkter, som då lades på problemet,
äro lika mycket gällande i dag.

Frånvaroprocenten för dem som av en
eller annan anledning under en längre
tidsföljd nödgas vara borta från riksdagens
sammanträden är ju ytterligt låg
och omsluter endast ett ringa fåtal. Fastmer
finns väl det ojämförligt stora flertalet
bland dem som mera sporadiskt av
fullt giltiga skäl äro frånvarande. Och
situationer kunna uppstå, sådana som då
en ledamot en dag under fjolåret strax
före en votering på grund av häftigt illamående
måste avlägsna sig med påföljd
att under tiden tolv voteringar efter
varandra gingo av stapeln och åsamkade
vederbörande — hör och häpna —
tolv belastningspoäng i Expressens sedermera
med buller och bång publicerade
syndaregister över riksdagsmännens
frånvaro i riksdagen! Törs jag nämna,
att min ringhet råkade befinna sig
bland det icke alltför stora antal skinande
ljus, som med sin sundhet och friskhet
och — märk väl — pliktmedvetenhet
alltid lyst med sin närvaro vid voteringsapparaten.
Jo, jag tackar! Tackar
Expressen och eu mild försyn —
kanske mest den senare.

Var broder Arrhén befann sig på detta
schema vet jag ej, men om han till
äventyrs där hade några minuspoäng, är
jag övertygad om att det var av fullt giltig
anledning. Man kan icke begära, att
någon suppleant vid vart tillfälle skulle
som gubben i lådan sticka upp och fylla
hans plats.

Det begär nu herr Arrlun inte heller,
utan det är ju ersättare vid de längre
ledigheterna det är fråga om. Men jag
tycker uppriktigt sagt, herr talman, synd
om dylika suppleanter. Att rycka in helt
plötsligt så diir sporadiskt i en ordina -

ries ställe vore inte lätt. Det är så sant
som en ledamot yttrade vid behandlingen
av denna fråga i utskottet: »Jag skulle
då sannerligen inte vilja vara en sådan
där suppleant!»

Vi ha i riksdagen ett instrument, som
inte är präntat i någon förordning eller
stadga. Jag vill kalla det för kvittningsinstrumentet.
Det är ett instrument, som
begagnas inte minst just vid sådana tillfällen,
som vi här tala om, och jag får
säga, att det fungerar ganska bra och undanröjer
de olägenheter, som kunna vara
förknippade med någon ledamots frånvaro
från riksdagssammanträdena.

I övrigt vill jag, herr talman, när man
här drar fram danska och norska exempel,
sluta med att kort och gott säga, att
jag för min del föredrar att i detta fall
tänka och handla svenskt, i anslutning
till svenska förhållanden.

Som slutord till det sagda ber jag att
få yrka avslag på motionen, vilket är liktydigt
med bifall till utskottets hemställan.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Efter herr
Jones Erik Anderssons anförande och
patetiska slutord känner man sig nästan
befriad från att fortsätta ett sakligt resonemang
om dessa ting, men iag skall i
alla fall göra ett försök.

Herr Jones Erik Andersson säger, att
frånvaroprocenten är så oerhört låg, att
ett arrangemang av denna art skulle vara
onödigt. Jag hävdar att erfarenheten säger
oss, att man inte kan godtaga ett dylikt
resonemang. I denna stund förekomma
både i denna kammare och i medkammaren
sjukledigheter av det slag, jag
här antytt, vilka motivera införandet av
ett ersättarsystem. Jag vill vidare erinra
om att genom Sveriges alltmer ökade
deltagande i det interationella samarbetet
i FN-organisationen och dess otaliga
underavdelningar, vad de nu allt heta,
bli vi nödgade att i allt större utsträckning
skicka ut delegater till olika platser
i världen, och det kommer att betyda
gapande tomrum i de olika kamrarna
under måhända långa tider.

Såsom ett argument i debatten har

3G

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
också anförts, att även om man inför
ett sådant här institut kan man inte rädda
sig från sådana kalamiteter — som
att en riksdagsman på väg från läsrummet
bryter benet av sig i korridoren.
Nej, i sådana situationer kunna vi inte
få in en suppleant för att votera. Men
i alla de fall, som jag här talat om —
längre tids sjukdom o. s. v. —• skulle det
vara av värde med en säkerhetsventil
av detta slag.

Jag har här i min hand ett aktstycke,
som jag har fått från en kollega i det
politiska arbetet i Norge. Han skildrar
där, hur det norska s. k. varamannssystemet
fungerar. Han säger att för
norrmännen är det en självklar sak med
ersättare i samtliga kommunala församlingar
riket över, och de anse, att
logiken kräver, att arrangemanget också
tillämpas beträffande stortinget. Jag
kan inte ge mig in på, hur systemet
fungerar i sina detaljer, fastän det onekligen
vore av stort intresse, men det
innebär, att suppleanter kunna inkallas
för kortare tider liksom för längre. Någon
erfarenhet av att dessa suppleanter
skulle vara mindre skickade för uppgiften
eller mindre omdömesgilla än de
ordinarie ledamöterna har man inte enligt
min sagesman haft i Norge.

Eftersom jag anser, att argumenteringarna
i vårt land äro parallella, när det
gäller striden för ersättare i fullmäktigförsainlingarna
och i riksdagen, kan jag,
herr talman, inte i detta sammanhang
underlåta att läsa upp vad konstitutionsutskottet
skrev år 1944, när utskottet
förordade ersättarinstitutionens inrättande
i de kommunala författningarna
och lagarna hos oss. Utskottet skrev den
gången på följande sätt: »Det måste sålunda
anses vara olämpligt, att suppleant
saknas, för det fall att ledamot
t. ex. på grund av sjukdom, för fullgörande
av offentligt uppdrag under
längre tid eller till följd av jäv i frågor
om ansvarsfrihet är förhindrad deltaga
i fullmäktiges sammanträden. Nackdelarna
med rådande system göra sig särskilt
påininta i de fall, då en ledamots
frånvaro medför att ett annat beslut
fattas än vad som skulle skett, om den

meningsgrupp, den frånvarande tillhör,
varit fulltaligt representerad. Till
stöd för motionens tanke må vidare
framhållas det värdefulla i att vid fullmäktigs
avgång personer finnas att tillgå,
som i anledning av sin tidigare
ställning som suppleanter förvärvat erfarenhet
eller i varje fall haft större
anledning att sätta sig in i det kommunala
arbetet.»

Dessa ord av konstitutionsutskottet år
1944 äro giltiga också när det gäller
riksdagsrepresentationen. Jag ber, herr
talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av väckt motion om viss ändring
av 10 § lagen om skolstyrelse i vissa
kommuner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1950/51 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

37

förordad avlöningsstat för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under
budgetåret 1950/51, dels ock till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar

samt Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för nämnda budgetår anvisa
två förslagsanslag av resp. 313100
kronor och 76 500 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av herr
Edenman m. fl. väckt motion (II: 156),
i vilken hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av andra huvudtiteln måtte
vidtaga sådana ändringar i fördelningen
av föreslagna anslag, att anslagen
till Skyddskonsulentorganisationen
uppräknades med 320 000 kronor och
anslagen i sin helhet disponerades i enlighet
med ett av fångvårdsstyrelsen
framlagt alternativt förslag samt anslagen
till Övervakning av villkorligt dömda
och Tillsyn över villkorligt frigivna
in. fl. nedsattes med 275 000 kronor resp.
45 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Wikhind i Stockholm m. fl. väckt
motion (II: 158), i vilken hemställts, att
riksdagen i syfte att möjliggöra ett genomförande
av fångvårdsstyrelsens alternativa
förslag till förstärkt skyddskonsulentorganisation
ville besluta en
höjning av organisationens avlöningsoch
omkostnadsanslag utöver Kung].
Maj:ts förslag med tillhopa 306 700 kronor
samt bevilja ett anslag å 15 000 kronor
till anordnande av kortare instruktionskurser
för friviliga övervakare och
tillsyningsmän inom kriminalvården.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
11:156, i vad den berörde förevarande
anslag, samt motionen II: 158

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för skyddskonsirlentorganisationen,
att tillämpas under budgetåret
1950/51;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 an -

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
visa ett förslagsanslag av 313100 kronor; c)

til! Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 76 500 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Gränebo och Ohlon, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Ivar Persson, Lundgren,
Skoglund i Doverstorp, Boman i Kieryd,
Svensson i Ljungskile, Ståhl och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Onsjö och
Johansson i Mysinge, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen II: 156, i vad den
berörde förevarande anslag, samt motionen
II: 158

a) fastställa i reservationen införd personalförteckning
för skyddskonsulentorganisationen; b)

fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas under budgetåret
1950/51;

c) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 504 000 kronor;

d) till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för budgetåret 1950/51 anvisa
ett förslagsanslag av 192 300 kronor.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
När frågan om skyddskonsulentorganisationen
den 23 februari förra året diskuterades
i kamrarna voro alla eniga i
sak, nämligen om att organisationen
måste byggas ut, om den alls skulle
kunna fylla sitt ändamål. De invändningar,
som då restes, voro väsentligen,
vågar jag kanske säga, av formell karaktär.
Remisstiden i anledning av fångvårdsstyrelsens
utredning rörande denna
fråga hade nämligen ännu icke gått
ut. Nu föreligga remissutlåtandena klara,
och det föreligger till yttermera
visso en ny utredning, på vilken det
också avgivits remissvar.

Alla äro fortfarande eniga om att det

38

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
måste bli en utbyggnad på detta område.
Remissinstanserna understryka kraftigt,
att det år nödvändigt att förstärka och
intensifiera skyddsarbetet, om det över
huvud taget skall vara möjligt att fortsätta
med vård i frihet i den utsträckning
som hittills varit fallet.

1 justitieombudsmannens ämbetsberättelse
tages också problemet upp, och
det är såvitt jag förstår en högst allvarlig
läsning. Den visar fuller väl att
det blir katastrof på detta område —
det är icke för starkt uttryckt — om
inte organisationen byggs ut så att man
kan tillämpa lagen. Justitieombudsmannen
framhåller nämligen, att den viktigaste
förutsättningen saknas för den
kriminalvård i frihet, som man genom
den kvalificerade villkorliga domen avsåg
att möjliggöra, nämligen en effektivt
fungerande organisation för skyddsarbetet.
Konsekvenserna av den otillräckliga
organisationen skall jag inte gå
närmare in på. Jag gissar att de komma
att bestyrkas från andra håll under
debatten.

Departementschefen understryker också
mycket starkt behovet av en utbyggnad
och säger klart ifrån att organisationen
numera är helt otillräcklig —
det är direkt citat — och fortsätter sedan:
»Därest icke en ändring i rådande
förhållanden snarast kommer till
stånd, föreligga sålunda allvarliga risker
att syftet med kriminalvården i frihet
blir helt förfelat och att denna vårdform
i stället för att gagna strävandena
att återföra den dömde till samhället
leder till fortsatt brottslighet.»

Detta är, mina damer och herrar,
mycket allvarliga ord, som jag tycker
man bör lägga på minnet. Men i fortsättningen
säger departementschefen,
och klyschan känns säkert igen: »I rådande
svåra statsfinansiella läge är jag
emellertid förhindrad att framlägga förslag
om inrättande av nya fasta tjänster.
»

Naturligtvis är det klart att man skall
vara fönsiktig när det gäller att inrätta
nya tjänster på olika håll, men jag tycker
nog att det är motiverat att man
väger det ena mot det andra och fattar

ett avgörande efter angelägenhetsgraden.

Nu har departementschefen stannat
för att föreslå en provisorisk förstärkning
med 80 000 kronor åt de mest arbetsbelastade
distrikten, och den väsentliga
delen av detta belopp avses bli
använd till förbättring av övervakarnas
arvoden. Detta behövs, den saken tillät
jag mig att understryka mycket starkt,
då frågan förra året behandlades av
riksdagen vid ungefär samma tid som i
år. För att inte vara orättvis vill jag
också här tillåta mig att säga, att varje
förbättring måste emotses och mottagas
med tacksamhet. Men hur viktigt
detta än kan vara, så räcker det inte.

Inrättandet av nya tjänster medför
ju automatiska utgiftsstegringar i framtiden,
och därför skall man som sagt
vara försiktig därvidlag. Men jag tilllåter
mig ifrågasätta, om inte exakt
samma resonemang kan föras när det
gäller höjningen av arvodena åt övervakarna.
Det blir där i precis lika hög
grad fråga om en automatisk utgiftsstegring
för framtiden. Nu äro dessa arvoden
otroligt låga och räcka inte alls
för sitt ändamål, men det är en sak för
sig, som kan diskuteras, och jag hoppas
att man i framtiden skall kunna
rätta till detta. Men hur viktigt detta
än är, tror jag att man skulle använda
pengarna bättre genom att utöka antalet
skyddskonsulenter. Jag står dock i utskottets
utlåtande på den linjen, att båda
dessa förslag böra realiseras.

Utskottet framhåller i sitt yttrande
den mycket starka ökningen av antalet
övervakare under senare år och hur
utomordentligt viktigt det är att till
denna verksamhet knyta flera och lämpliga
frivilliga krafter. Detta är bara att
understryka, men jag vill betona att det
krävs flera skyddskonsulenter för att
man skall kunna få fram ett ökat antal
lämpliga övervakare. Om man talar med
representanter för skyddskonsulenterna,
får man mycket snart klart för sig
hur överbelastade med arbete de äro
och hur nära bristningsgränsen man
här har kommit. Hela organisationen
hotar faktiskt att spricka, såsom jag

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

39

förut bär sagt. Det är inte så lätt att få
tåg på frivilliga krafter. Det är ett utomordentligt
ansvarsfullt och ansträngande
och ofta mindre trevligt arbete dessa
övervakare ha att fullgöra, och att det
klickar på många punkter framgår klart
av vissa exempel i JO:s ämbetsberättelse,
om det tillätes mig att än en gång
hänvisa till den. Jag skall inte i onödan
rada upp dessa exempel, men i ett fall
var övervakaren en förut straffad person,
som gav sig i väg ut på stöldturné
med den, som han skulle övervaka. Det
skulle inte vara riktigt att anföra ett
enstaka sådant fall som skäl för en utbyggnad
av organisationen, ty olyckshändelser
kunna säkerligen inträffa,
även om organisationen är aldrig så
väl utbyggd. Men det finns flera exempel
på att övervakningen klickar på
grund av att hela organisationen är
otillräcklig, och det är därför jag anser
det så utomordentligt viktigt, att man
verkligen intar en positiv ståndpunkt i
denna fråga.

Nu veta vi mycket väl, hur nödvändigt
det är att spara, och det är bara
att notera med glädje, att allt flera upptäcka
riktigheten av denna sats. Men
jag skulle tro att sparsamhet inte alltid
är detsamma som att låta bli att göra
utgifter, och jag tror att det även rent
ekonomiskt lönar sig att förbättra kriminalvården
i frihet — jag skall inte gå
in på den mänskliga sidan av saken,
som dock inte är den minst viktiga. Såsom
kanske är bekant för flertalet av
kammarens ledamöter, beräknas kostnaden
för en person, som vårdas i frihet,
till 13G kronor om året. Kostnaden
för anstaltsvård går däremot lös på i runt
tal 5 000 kronor, och till denna summa
måste läggas de negativa långtidsverkningar,
som följa av att de, som vistas
på anstalt, sedan kanske inte alls kunna
inpassas i ett normalt samhällsliv.

Med all tacksamhet för departementschefens
förslag om en provisorisk förstärkning
av organisationen genom höjning
av övervakarnas arvoden, understryker
jag dock, att det enligt min mening
allra viktigaste är att man utökar
konsulentorganisationen. Fångvårdssty -

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

relsens förslag i det hänseendet är enligt
min mening ett minimum, något
som för övrigt också har betonats i olika
instanser.

Med anledning av vad jag nu har
framhållit, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten 36:o)
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Först ber jag att få säga att jag
beklagar, att skiljelinjen i denna fråga
här i riksdagen går mellan socialdemokraterna
och de borgerliga grupperna.
Jag gör detta så mycket mera, som frågan
om skyddskonsulenterna inte på något
sätt har politisk innebörd, utan är
en samhällelig fråga av mycket stor
räckvidd.

Jag vill vidare, i likhet med fröken
Andersson, något erinra om vad som förekom
vid behandlingen av detta ärende
under vårsessionen förra året. Då förelåg
motinonsledes ett förslag om en
partiell utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen
på grundval av den stora
plan, som hade utarbetats genom särskilda
sakkunniga och i fångvårdsstyrelsen.
Förslaget hade mycket vittgående
ekonomiska verkningar och gick ut
på att en mängd människor skulle anställas.

Redan vid utskottsbehandlingen av
detta förslag ställde sig majoriteten inom
statsutskottet ganska betänksam inför
inte bara de stora utgifterna utan
också andra verkningar av en sådan utbyggnad.
Utskottet skrev följande: »Enligt
utskottets mening bör det undersökas,
huruvida möjligheter förefinnas att
på frivillighetens väg åstadkomma eu
effektivare övervakning av de villkorligt
dömda och villkorligt frigivna genom
att i större utsträckning än hittills
som övervakare anlita lärare, ledande
personer inom ungdomsorganisationer,
arbetsgivare, arbetsledare in. fl. Med
hänsyn till vikten av att till ifrågavarande
verksamhet kunna förvärva lämpliga
personer bör det måhända övervägas
om icke grunderna för ersättning
till övervakare böra bliva föremål för

40

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen
ändring. Om en effektivisering av övervakningen
kan komina till stånd enligt
nyss anförda riktlinjer, torde den fasta
konsulentorganisationen kunna givas en
i förhållande till det föreliggande förslaget
betydligt begränsad omfattning.»

Detta statsutskottets uttalande antogs
av riksdagen, visserligen efter voteringar
i båda kamrarna — i första kammaren
med 70 röster mot 44 och i andra
kammaren med 104 röster mot 80 —
men meningsskiljaktigheterna gällde inte
så mycket detta uttalande, utan mera
huruvida man skulle redan då, utan remissförfarande
och utan hörande av olika
myndigheter, anställa ett antal nya
skyddskonsulenter.

Jag har velat åberopa detta statsutskottets
uttalande, därför att det ju innebär
en direkt beställning till Kungl.
Maj:t och justitieministern att närmare
pröva möjligheten att undvika allt för
mycket fast anställd personal och i stället
åstadkomma samma verkningar med
hjälp av frivilliga krafter. Det är detta
uttalande justitieministern har följt i
det förslag, som han nu har presenterat
för riksdagen.

Han har också haft visst stöd i de remissutlåtanden,
som inkommit i anledning
av de i fångvårdsstyrelsen utarbetade
förslagen. Det är — jag får kanske
säga underligt nog — inte så allmän
uppslutning kring fångvårdsstyrelsens
förslag. En hel del organisationer och
myndigheter ha rent av avstyrkt genomförandet
av den stora plan, som
fångvårdsstyrelsen har utarbetat, och
en del ha ställt sig mycket tveksamma.
Jag åberopar landsfiskalernas organisation,
som praktiskt taget har gått på
ett avstyrkande. En del myndigheter ha
befarat, att en utbyggnad efter de av
fångvårdsstyrelsen och de sakkunniga
föreslagna linjerna skulle innebära en
byråkratisering av vården på detta område,
och i stället rekommenderat just
vägen med de frivilliga krafterna.

Justitieministern har alltså, med ytterligt
välvilliga uttalanden om fångvårdsstyrelsens
förslag, följt den andra
linjen. Jag vågar åtminstone gissa, att
om vi inte haft en finansminister här

i landet, så skulle kanske propositionens
förslag om skyddskonsulenterna ha sett
något annorlunda ut. Men nu måste vi
ha, och ha väl i alla tider haft, en finansminister
som vakande håller sin
hand över de olika departementscheferna,
och därför måste de hålla igen
sina anslagsäskanden.

Justitieministern har således inte kunnat
föreslå någon utökning av skyddskonsulentorganisationen,
utan inskränkt
sig till att förorda att riksdagen anslår
ett belopp av 70 000 kronor för att man
skall kunna förstärka arbetskrafterna i
den fria kriminalvården särskilt i de
större städerna — det är egentligen där
man behöver en sådan förstärkning.

Man har motiverat den föreslagna utbyggnaden
av skyddskonsulentorganisationen
med att konsulenterna bland annat
skola utföra förundersökning för
villkorlig dom mot åtalade. I en del remissutlåtanden
bär framhållits, att man
tror att denna förundersökning skall
kunna göras enklare och lika vederhäftigt
och bra till exempel genom domstolarna.
Jag har också genom samtal
med åtminstone en häradshövding, som
är mycket intresserad för frågan om förundersökning,
fått detta bekräftat. Jag
tror alltså inte att den motiveringen
för en utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen
är så hållbar.

För att emellertid underlätta värvningen,
om jag får använda det ordet,
av lämpliga frivilliga krafter till övervakare
av villkorligt dömda och villkorligt
frigivna, har departementschefen
föreslagit att ersättningen, som sedan
år 1933 har varit 8 kronor för
första månaden och 2 kronor för varje
efterföljande månad, skall höjas till It»
kronor för första månaden och 5 kronor
för varje efterföljande månad. Nu
förstår var och en, att detta inte kan
vara någon ersättning för det arbete som
utföres, utan det avser mera att täcka
vederbörande övervakares expenser —
övervakaren kan därigenom få eu viss
ersättning för reskostnader, för sin telefon,
när han står i förbindelse med
rätten eller skyddskonsulenten eller den
övervakade, och för frimärken och dy -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

41

likt, men någon ersättning i övrigt blir
det inte.

Detta förslag har ansetts ligga i linje
med riksdagens rekommendation förra
året, och vi ha i statsutskottets tredje
avdelning efter en mycket ingående
prövning av ärendet kommit fram till
att den föreslagna höjningen ändå är
ett steg, som man bör försöka ta innan
man går vidare med en utbyggnad
av den fasta organisationen.

Den höjda ersättningen till övervakarna
sammanhänger också med en annan
punkt i utskottsutlåtandet, som vi
strax komma till. Skyddsvärnen i de
större städerna, till exempel Stockholm
och Göteborg, få genom denna höjda
ersättning möjlighet till något ökade inkomster.
De ha nämligen personer anställda,
som hjälpa domstolarna och
myndigheterna vid övervakning av såväl
villkorligt frigivna som villkorligt
dömda. När dessa människor, som äro
anställda mot lön, åtaga sig sådana
övervakningsuppdrag, går ersättningen
för övervakningen till föreningarnas
kassor och hlir på det sättpt en hjälp
i ekonomiskt hänseende.

Jag vill för övrigt erinra om att riksdagen
i dag har att ta ställning till en
motion, som föreslår ett särskilt stöd
åt skyddsvärnen i Stockholm och Göteborg.
Avdelningen och statsutskottet
har beslutat att tillstyrka ett anslag på
25 000 kronor för ändamålet, att utgå
på tilläggsstat. Den frågan hänger samman
med spörsmålet om höjda ersättningar
till övervakarna. De, som nu gå
emot det här ifrågavarande förslaget,
riskera möjligheterna för skyddsvärnen
i Göteborg och Stockholm att erhålla
högre inkomster, och jag ville rikta
denna erinran alldeles särskilt till min
vän herr Ohlon, som i den nu förevarande
frågan har gått på den linjen, att
man inte alls skall bry sig om någon
höjning, men ändå har varit med om
att väcka motion om ett extra anslag
till skyddsvärnen i Göteborg och Stockholm.

(Herr Ohlon: Både — och!)

Ja, det där går inte alldeles ihop,
men det får herr Ohlon svara för. Jag

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
bara påpekar hur man här hoppar från
den ena ståndpunkten till den andra,
vilket ju i och för sig inte är så ovanligt.

Emellertid är det här enligt min mening
fråga om att hålla en linje. Riksdagen
har rekommenderat ett försök
att mobilisera de frivilliga krafterna,
och justitieministern har nu framlagt
ett förslag att ta ett första steg i den
riktningen. Då är det väl ändå orimligt
att man skall säga nej och inte ta
det steg, som man förut har begärt skulle
övervägas, allra helst som justitieministern
och Kungl. Maj:t haft visst
stöd i fråga om detta förslag från remissinstanserna.

Det är inte så särskilt mycket mer
att tillägga, herr talman. Fröken Andersson
talade om katastrof, för den händelse
reservanternas förslag inte bifalles
i dag. Jag vet att 15 eller 20 människor
kunna uträtta en hel del, men
jag tror ändå inte att de äro så duktiga
att de skulle kunna avvärja en katastrof
för den fria kriminalvården —
reservationen går ju ut på just att 15
eller 16 människor skulle beredas plats
i en fast organisation. Jag tror faktiskt
— men det är bara, herr talman, en
tro som jag har — att de frivilliga krafterna
här göra mer nytta än dessa 16
anställda människor. Förutsättningen är
att man får lämpligt folk för övervakningen,
och möjligheterna i det fallet
torde bli bättre genom det nu begärda
extra anslaget på 70 000 kronor. Särskilt
i de stora städerna tror jag att man
skall kunna mobilisera några för saken
intresserade, som kunna ägna sig åt
värvning av lämpliga övervakare och
försöka åstadkomma den upprustning
inom den fria kriminalvården, som utan
tvivel vill till.

Jag hemställer således om bifall till
utskottets förslag.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Mag
fäste mig i herr Karlssons i Munkedal
anförande vid den beskrivning han gav
av remissyttrandena över fångvårdsstyrelsens
ursprungliga förslag till utbygg -

42

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,

nåd av konsulentorganisationen. Jag tycker
att den beskrivningen inte är så alldeles
riktig, utan åtminstone i någon
mån bör korrigeras.

Herr Karlsson i Munkedal fäste sig vid
att föreningen Sveriges landsfiskaler
hade avstyrkt förslaget, och det må ju
i och för sig vara riktigt. Men då vill
jag peka på att tillstyrkanden föreligga
från två hovrätter, från överståthållarämbetet
och nitton länsstyrelser, från
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen o. s. v. — jag kan
inte trötta med en uppräkning av alla
de myndigheter, som ha intagit en mycket
positiv ståndpunkt. De myndigheter,
som avstyrkt, ha inte ansett utbyggnaden
av skyddskonsulentorganisationen
onödig, utan de ha haft det ledmotivet
att man kanske borde genomföra den
här utbyggnaden etappvis. Jag tror att
rättvisan kräver, att man redovisar resultatet
av remissmyndigheternas svar på
detta sätt.

Jag vill också, utan att i övrigt ingå på
sakfrågan, säga några ord till herr Karlsson
med anledning av hans reflexioner
om att man med hjälp av frivilliga krafter
borde kunna göra väsentligt mycket
mera än med 10 eller 20 heltidsanställda.
Jag vet ju att herr Karlsson har sina
betänkligheter mot ansvällningen av
statsapparaten, men för min del måste
jag såsom ansvarig speciellt för detta
område säga, att skyddskonsulentorganisationen
har präglats av en mycket stor
personalbrist. Lägg dock märke till att
i detta ögonblick mellan 9 000 och 10 000
människor här i landet vårdas i frihet
till följd av villkorlig dom eller villkorlig
frigivning. Och de som ha hand om
tillsynen av denna väldiga skara människor
— fyra eller fem gånger så många
som de som finnas intagna på fångvårdsanstalterna
— äro 13 skyddskonsulenter
och 0 skyddsassistenter. Det visar att
det inte är fråga om någon överorganisation
utan om en sådan sparsamhet, att
organisationen håller på att brista på
grund av överbelastning. Jag talade i
morse med en av skyddsassistenterna i
Stockholms stad, som berättade hur oerhört
mycket de ha att göra, och jag kan

nog också säga herr Karlsson i Munkedal,
att tränger man litet djupare in i
detta problem, får man klart för sig, att
den personliga insatsen, utförd av en
människa med tillräcklig kompetens, kan
ha oerhört mycket att betyda.

I övrigt önskar jag inte deltaga i denna
debatt.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Den statsverksproposition som jag har
haft äran framlägga har ju av naturliga
skäl måst präglas av stor återhållsamhet
och stor sparsamhet. Naturligtvis
hade jag, när den utarbetades, smått
på känn, att det skulle bli mycken opposition
mot försöken till sparsamhet ifrån
riksdagens ledamöter, och när vi nu i
dag första gången — och det falir säkerligen
inte den sista — stå inför den situationen,
att starka krafter inom riksdagen
vilja försöka öka statsutgifterna och antalet
fasta statliga tjänster, så tycker jag
att det är min skyldighet att säga ett
ord i denna fråga.

Jag vill inte alls förneka, att här ligger
framför oss ett organisationsproblem
av väldiga mått. I själva verket är detta
problem så stort, att när man som lekman
för första gången på allvar försöker
tränga in i det, frågar man sig: Har
man från statsmakternas sida tidigare på
allvar på ett realistiskt sätt bedömt konsekvenserna
av det företag, som man
gav sig in i när man ökade utrymmet för
villkorlig dom och villkorlig frigivning?

Som herr Göransson nyss nämnde,
är det bortåt 10 000 personer, som äro
villkorligt dömda eller villkorligt frigivna
och som stå under övervakning. Tiotusen!
Det säger sig ju självt, att den
övervakningen endast kan utföras av frivilliga
övervakare. Det finns ju ingen
som har tänkt sig något annat, och det
finns inte heller någon möjlighet för
samhället att anställa övervakare för ett
sådant antal.

Jag förstår också mycket väl, att det
är nödvändigt, att staten har en fast organisation
för ledningen av denna väldiga
verksamhet. Men, mina damer och
herrar, när man nu ifrån de intressera -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

43

des sida säger, att bär måste man ha
fasta tjänstemän för att rekrytera övervakare,
för att instruera dem och övervaka
dem, tro kammarens ledamöter att
vi ha råd att skapa den organisation,
som skulle behövas för att genomföra
denna uppgift på ett tillfredsställande
sätt? Jag betvivlar det. Och jag har kommit
till den uppfattningen, att det är
nödvändigt att skjuta in ett mellanled
mellan övervakarna och den statliga organisationen,
ett mellanled, som, även
det, väsentligen bör bestå av frivilliga
krafter.

Jag menar därför, att sista ordet rörande
strukturen av denna övervakarorganisation
icke kan vara sagt. Det finns
enligt mitt sätt att se anledning att än
en gång överväga, hur vi i verkligheten
skola förmå lösa detta problem. Under
sådana omständigheter har jag måst taga
den ståndpunkten, att det viktigaste i
dag är att efter måttet av våra krafter
stärka den frivilliga övervakningen. Det
är detta som regeringens förslag innebär.
Vi ha även gått med på en viss förstärkning
av den administrativa apparaten
genom att ställa ytterligare medel till
förfogande för anställande av extra
tjänstemän, men är det ändå inte mycket
mindre skäl att redan nu, innan man
har närmare övervägt problemets storlek,
ge sig till att utbygga organisationen
med fasta tjänster, innan man — efter
vad jag tycker — vet hur man i det
långa loppet här skall organisera?

Det har nu blivit nödvändigt för att
komma fram till en balans i statsfinanserna
att vara ytterligt återhållsam med
ökning av statens utgifter och med inrättandet
av nya fasta tjänster. Jag måste
då säga mig: Är det verkligen anledning
att gå emot denna allmänna princip
bär i dag på denna punkt? Om vi
skola gör det här, kommer det att finnas
hundratals fall under den kommande
riksdagen, då kammarens ledamöter
stå i samma ställning.

Fröken Andersson hade bär ett uttryck,
som jag icke kan låta bli att fästa
uppmärksamheten på. Hon citerade
vad justitieministern hade sagt, nämligen
att det i år föreligger hinder för

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
att öka antalet fasta statstjänster, och
så sade fröken Andersson: »Klyschan

känns igen!» Det låg någonting av ringaktning
i det uttrycket, och det förvånar
mig, eftersom vi under lång tid från
den meningsriktning som fröken Andersson
tillhör och även från de andra
meningsriktningar, som här vilja vara
frikostiga, fått höra ett ständigt predikande
om nödvändigheten av att nedbringa
statsutgifterna och att iakttaga
stor varsamhet när det gäller att öka antalet
fasta tjänster. Men då vi komma
till den post som vi nu diskutera, då
få vi höra: »Klyschan känns igen!»

Ja, det gör den, fröken Andersson!
Den känns igen från den press och det
parti, som fröken Andersson har bakom
sig. Det är kanske inte så allvarligt
menat, utan det är kanske bara ett talesätt,
som man använder för sina speciella
ändamål. Jag skulle dock i alla
fall vilja ställa den frågan till kammarens
ledamöter, om det inte både med
hänsyn till själva den sak som här diskuteras
och med hänsyn till det statsfinansiella
läget och till allas intresse
av att begränsa statsutgifterna och icke
låta statsapparaten svälla ut, skulle vara
naturligast att följa regeringens förslag
och icke det förslag, som innebär
en ökning av statsutgifterna med omkring
300 000 kronor, eller det förslag
som också här föreligger och som innebär,
att man skall stärka den fasta statliga
organisationen men icke anslå några
pengar till ett effektiviserande av den
frivilliga övervakningen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! Det
är ganska betecknande, att det är fiansministern
som tagit till orda i denna
fråga och inte justitieministern, vilket
man ju i främsta rummet hade väntat.
I och med det har hela problemet
gjorts till ett ekonomiskt problem, .lag
upprepar bara vad jag sade förut: Det
är sant att det är ett ekonomiskt problem,
men det är också ett mänskligt
problem. Och framför allt: det kommer
enligt min mening att löna sig att liigga
ned de pengar här, som det är fråga om.

44

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

Vad beträffar »klyschan» så är det
möjligt, att det uttrycket inte var det
allra bästa. Men i sak kan jag tillägga,
att om herrarna hade tagit hänsyn till
det tal om sparsamhet, som vi fört tidigare,
hade vi inte nu behövt eftersätta
brännande nödvändiga ting.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
.lag tycker inte att fröken Andersson
skall ta till sådana brösttoner. Det är
nämligen mycket lätt att med en allmän
statistik från riksdagsarbetet visa,
att inte ens det parti fröken Andersson
företräder i sak bär företrätt någon utpräglad
sparsamhetslinje.

För övrigt vill jag tillägga, att även
pengar som avses för belijärtansvärda
ändamål skall man försöka använda på
bästa sätt.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Efter det yttrande som finansministern
nu hållit ligger den reflexionen nära
till hands, att man icke tillräckligt beaktar
skillnaden mellan primära och sekundära
statsuppgifter. Till de primära
statsuppgifterna måste höra vårt försvar
mot yttre och inre fiender, upprätthållandet
av en rättsstat, medborgarnas
skydd mot brottslingar inom landet och
allt sådant, som ursprungligen har varit
anledningen till att stater över huvud
taget ha bildats.

Den som hörde finansministern tala
fick ett ganska tydligt erkännande av
att hela den politik, som har förts under
låt oss säga de senaste två decennierna,
har varit felaktig. Den har drivits
utan beaktande av vilka uppgifter
som varit primära och vilka som varit
sekundära. Nu bär det tydligen gått så
långt, att man inte kan tillgodose vare
sig de primära eller de sekundära uppgifterna.
Man har spritt ut för mycket
pengar till direkt löpande konsumtion
bland människorna och därigenom kommit
in i ett läge, som är så låst, att man
inte kan sköta de grundläggande statliga
uppgifterna på ett tillfredsställande
sätt.

Då finansministern i slutet av sitt anförande
sade, att högerns sparsamhet
inte har varit större än de andra partiernas
här i riksdagen, vill jag bestämt
påstå, att det uttalandet icke är riktigt.
.lag tror inte att finansministern i dag
är beredd att belysa sitt påstående med
siffror. Det är inte jag heller när det
gäller mitt påstående, men när jag får
litet bättre tid än nu under debatten
skall jag göra en uträkning och vid något
lämpligt tillfälle ge belägg för mitt
påstående, att högern varit det parti,
som mest tänkt på den finansiella situationen
inte bara för stunden utan även
på längre sikt.

Beträffande den föreliggande frågan
vill jag i detta speciella avseende fästa
finansministerns uppmärksamhet på att
det förslag, till vilket jag är upphovsman
och som innefattas i utlåtandets
båda reservationer tillsammans, är det
billigaste förslaget. Jag har insett finansministerns
situation, sedan de två senaste
decenniernas politik har fört oss
in i ett så låst läge, att det inte går att
bryta sönder ramen för statens utgifter,
och därför är mitt förslag utformat så
att det är det billigaste. Det är några
tusen kronor billigare än justitieministerns
förslag, isom väl är anpassat efter
finansministerns mening.

Vid avvägningen av de olika ändamålen
har den utskottsavdelning, som behandlat
ärendet, gjort sig icke så litet
besvär med att söka införskaffa uppgifter
om på vilket sätt de pengar, som
man är beredd att anslå till detta ändamål,
bäst skulle komma till nytta. De
personer som ha att göra med skötandet
av dessa ting och som vi ha frågat, ha
sagt, att de tycka det är besvärligt åt!
ställas inför ett sådant val men att de
ändå måste anse, att den bästa användningen
vore att få antalet skyddskonsulenter
och assistenter utökat, medan däremot
vad herr Karlsson i Munkedal nyss
kallade för ökningen av »expenserna»
till övervakarna inte kan göra vare sig
till eller från.

Svårigheten att få övervakare beror
mindre på ersättningen än på bristen
på människor, som kunna leta upp per -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

45

soner, som äro lämpliga som övervakare.
Det är ett av de väsentligaste krav, som
man måste ställa på en skyddskonsulent,
att han skall kunna leta rätt på sådana
och uppmuntra dem i deras arbete. Detta
betyder mer än en ökning från 8 till
10 kronor första månaden och från 2
till 5 de följande — observera, inte per
dag, utan per månad! Kan en sådan ökning
ha någon egentlig betydelse? Jag
förstår nog väl, att övervakarnas direkta
kostnader kräva en viss ökning, men
jag tycker, att om man nu skall avstå
från det ena av dessa ändamål, så gör
det minst ohägn att avstå från denna
ökning, och den saken ha vi fått bekräftad
av dem som handha detta arbete
och som vi direkt tillfrågat.

Jag menar därför, att det förslag som
innefattas i reservationerna under punkterna
3G och 37 tillsammans i den olyckliga
situation, som vi befinna oss i, är
det lämpligaste även finansiellt sett. Och
när min ärade vän på bohuslänsbänken
säger, att han tror att frivilliga övervakare
göra mera nytta än ett antal
nya konsulenter, svarar jag: De kunna
väl inte göra någon nytta alls, om de
inte bli uppletade och tagna i anspråk!

Vid föredragningen i utskottet ställdes
den frågan, om det inte vore det
bästa sättet att be organisationer av olika
slag sända in förteckningar över personer
som kunde vara lämpliga som
övervakare. Vi hade en skyddskonsulent
uppe på avdelningen, som vi hörde under
en dryg timmes tid, och han svarade,
att den metoden har visat sig vara
alldeles oduglig. Bland dem som man
får på sådana förteckningar är det nästan
aldrig någon, som hör till de lämpligaste,
utan dem måste man leta upp
på andra vägar. Det är bl. a. därför som
skyddskonsulenter skola finnas.

Herr Gustaf Karlsson nämnde, att det
finns några som ha avstyrkt detta förslag.
Ja, jag kan förstå, att ganska många
skulle vilja avstyrka varje ökning. Dit
höra först och främst alla de, som tycka
att man har gått för långt när man genomfört
en lagstiftning som har möjliggjort,
att så stor del av de dömda få
vistas i frihet. Det finns många som

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
tycka, att det är mycket enklare och
säkrare att ha dem inom läs och bom

— fastän även det börjar bli litet osäkert
här i landet, eftersom vi ha så dåliga
finanser att t. o. in. en framställning
om att få skaffa så pass ordentliga
galler, att inte fångarna kunna rymma
från fängelserna, har måst avslås. Då
tycker man att det har gått långt här i
landet.

Jag menar alltså att om vi skola, som
herr Sköld säger, vara sparsamma just
nu, så är det förslag jag nu talar för det
som bäst tillgodoser denna sida av saken.
Det är också enligt utsago från
dem, som ha hand om arbetet, det som
kommer att göra den bästa nyttan. De
två skälen tillsammans tycker jag, herr
talman, äro så pass tungt vägande, att
jag inte alls generar mig för att yrka
bifall till båda reservationerna.

Herr OHLON: Herr talman! Jag instämmer
med herr Karlsson i Munkedal
om att det här inte finns mycket att
tillägga. Jag kan också instämma med
honom i att denna fråga i själva verket
inte är någon partipolitisk fråga. När
jag emellertid nu har begärt ordet, beror
detta därpå att jag har blivit direkt
uppkallad av herr Karlsson.

Herr Karlsson säger, att en del av de
remissinstanser som yttrat sig över
fångvårdsstyrelsens första förslag —•
märk väl: fångvårdsstyrelsens första

förslag i ärendet — ställde sig skeptiska,
och så nämnde han bland annat
landsfiskalernas yttrande. Jag tror att
man får ta dessa yttranden med en nypa
salt. Det fanns en gång en stadsfiskal

— herr Mannerskantz var inne på den
saken i sitt yttrande nyss — om vilken
det sades, att lian indelade människorna
i två kategorier: häktade och ännu
icke häktade!

•lag kommer härmed in på frågan om
vilkendera vägen som är den billigaste:
att låta människorna i görligaste mån
gå fria och försöka få in dem i produktionslivet
eller att bura in dem. Och
därmed kommer jag också in på vad finansministern
nyss yttrade. Jag har den
allra största respekt för finansministerns

46

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,

uppläggning av statsverkspropositionen,
och i den avdelning av statsutskottet
där jag har varit med och arbetat ha vi
försökt att på alla håll följa hans restriktiva
inställning, vilken är den enda
möjliga i nuvarande situation. Men restriktionerna
få väl ändå användas med
en viss måtta och ett visst omdöme,
och jag reagerade när finansministern
ställde den retoriska frågan: Ha vi råd
att skapa en skyddskonsulentorganisation?
Jag vill i stället ställa den frågan:
Ha vi råd att undvara den organisationen? Denna

fråga debatterades ju mycket
livligt i fjol, och eftersom tydligen en
del av de synpunkter som då kommo
fram ha glömts, tillåter jag mig att taga
fram ett par av dem. Av debatten då
framgick det oemotsagt, att den villkorliga
frigivningen sparar staten 300 000
kronor om året eller lika mycket som
den merutgift som vi, som yrka på förhöjt
anslag under de båda punkterna
36 och 37, vilja ha. Men gå vi sedan till
ilen villkorliga domen, visar det sig, att
den sparar svenska staten årliga belopp,
som få räknas i tiotals miljoner kronor.
Sedan kominer härtill den produktiva
insats, som dessa människor, som få
vistas i frihet och under övervakning,
utföra.

Nu säger finansministern, att uppgiften
är så överväldigande stor, att vi
icke kunna finansiellt och personellt
skapa den organisation som behöves
för att fullfölja den. Vi måste lita till
de frivilliga krafterna. Men, mina damer
och herrar, är det någon i denna
församling som tror, att 13 så gott som
permanent överansträngda skyddskonsulenter
och 6 likaledes hårt ansträngda
assistenter skola kunna förmå få fram
alla de frivilliga krafter, som behövas
för ändamålet?

Inte minst av finansiella skäl — och
då vill jag se saken ekonomiskt i stort
och ta hänsyn till alla hithörande omständigheter
— ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Det vare mig helt fjärran att vilja gå in

något närmare på vilka linjer man skall
följa för att klara den ekonomiska situationen,
men jag nödgas dock säga,
att inte tror jag att utvägen är att tillsätta
fler och fler konsulenter.

I själva sakfrågan ber jag att få understryka,
att Kungl. Maj:ts förslag,
vartill utskottsmajoriteten har anslutit
sig, innebär 70 000 kronor till förstärkning
av skyddskonsulentsverksamheten
jämte 10 000 kronor till omkostnader,
och Kungl Maj:ts förslag innebär också
en höjning av arvodet till övervakarna.
Skulle man följa den av herr
Mannerskantz anvisade linjen — det gäller
närmast ett bifall till den Edenmanska
motionen •— så betyder det, att övervakarna
inte få någon höjning alls, och
det tycker jag skulle vara i hög grad
olyckligt, kanske inte därför att den höjda
ersättningen i och för sig bär någon
större betydelse för dem, men därför
att det skulle innebära en egendomlig
värdesättning av deras arbete från riksdagens
sida. Här har såväl fångvårdsstyrelsen
som Kungl. Maj:t gått in för
en höjning, och så skulle riksdagen underkänna
övervakarnas arbete! Dessa
kunna då resonera så: Jaså, är inte vårt
arbete ens värt denna lilla höjning av
arvodet? Detta skulle vara en psykologisk
verkan, som jag tror skulle vara
högst olycklig.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! De olika åsikterna i denna fråga
ha nu blivit så utförligt framlagda
och motiverade, att jag kan fatta mig
ganska kort, men jag skulle i alla fall
gärna vilja säga några ord för att söka
att klarlägga frågeställningen och möjligen
i någon mån hyfsa ekvationen.

Först vill jag då understryka, att det
inte råder någon som helst meningsskiljaktighet
om önskemålet att vidtaga
förbättringar på detta område. Så långt
äro vi alla ense, och att jag, som har
ansvaret för denna viktiga del av statsförvaltningen,
måste särskilt behjärta
dessa synpunkter, är klart. Jag har ock -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

47

så i propositionen givit uttryck åt detta,
och fröken Andersson har varit nog
artig att referera vad jag sagt härom,
så det behöver jag inte ytterligare understryka.

Nu förhåller det sig emellertid —• som
finansministern redan omtalat ■— på det
sättet, att man inom justitiedepartementet
liksom i alla andra departement -—
kanske i de flesta grenar av hela den
stora statsförvaltningen — är i det läget,
att det finns mycket belijärtansvärda
ting, som i och för sig borde finansieras
så snart som möjligt. Men skulle
var och en av oss departementschefer i
dessa hänseenden följa sina önskemål,
hade det otvivelaktigt sprängt budgeten.
Vi ha därför alla, trots att det naturligtvis
ofta skett med ganska svidande
hjärta, fått intaga en ställning av
allmän solidaritet. Vi ha ansett det vara
vår gemensamma skyldighet att försöka
få den ekonomiska skutan i hamn, och
vi ha därför alla fått ålägga oss ganska
tunga offer. Att detta fall innebär ett
sådant från min sida, är väl ganska självklart.

Emellertid ha vi inom regeringen, trots
det svåra ekonomiska läget, ändock ansett
oss kunna göra något. För min del
har jag sett den här föreliggande frågan
på det viset, att den bör regleras i etapper;
först och främst därför att, som
jag nyss påpekade, det rådande läget förpliktar
till återhållsamhet, men också
därför att det beträffande denna speciella
fråga finns vissa sakliga skäl, som
tala för en successiv utbyggnad. Hade
man haft möjlighet därtill, skulle man
nog enligt min mening ha tagit ett större
steg i år än det som föreslagits i propositionen,
men att över huvud taget
framgå etappvis tror jag är mycket klokt
av olika skäl. Man bör inte på en gång
fördubbla en organisation. Man bör pröva
sig fram med en successiv förstärkning,
bl. a. därför att tillräckligt skicklig
personal inte kan anskaffas vid en mycket
stor ansvällning på en gång.

Även om alltså detta första steg i och
för sig kunde ha tagits litet längre än
vad vi nu av ekonomiska skäl ansett oss
kunna göra, har dock den första etappen

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

i utbyggnaden föreslagits, vilket i dessa
tider inte är alldeles föraktligt.

Förstärkningen har satts in på två områden.
Först har det föreslagits, att arvodena
till de frivilliga övervakarna skola
höjas. Detta är inte bara en gest. Om
man, som jag tror är nödvändigt, från
botten grundar detta arbete på frivilliga
krafters medverkan och därvid skall
försöka igångsätta en stor kampanj för
att rekrytera dessa frivilliga krafter, så
skall man naturligtvis i första hand vädja
till människors idealitet. Vi skola, som
jag framhållit i propositionen, vända oss
till ideella föreningar av olika slag, till
politiska föreningar, till nykterhetsorganisationer,
till religiösa sammanslutningar,
till fackföreningar, till idrottsfolket
o. s. v. och vädja till dem om frivillig
medverkan. Men om man skall begära
detta, måste man väl kunna säga,
att samhället åtminstone kominer att
nödtorftigt ersätta vad som brukar belöpa
på kostnader och utlägg, så att det
inte uppkommer direkta och för fattiga
människor ganska kännbara ekonomiska
förluster av hjälparbetet. Det är huvudsakligen
detta, som avses med den första
av de i propositionen föreslagna anslagsökningarna.
Och fastän denna ökning är
så blygsam, att den egentligen endast
kan avse att täcka de frivilliga krafternas
utgifter, kostar den i alla fall staten
mer än 300 000 kronor.

I den andra delen av frågan, den som
rör själva organisationen, ha vi i regeringen
inte ansett oss kunna ta ett sådant
steg som att nu i är inrätta nya
fasta tjänster, fastän behovet därav säkert
är stort. Detta sammanhänger med
en princip, som genomgår hela årets
budgetarbete — det bär fått bli en riktlinje
för alla departement att icke föreslå
några nya fasta tjänster. Skulle vi
här släppa efter på ett område vore det
omöjligt att hålla igen på andra.

Då emellertid skyddsorganisationen
är mycket hårt ansträngd, särskilt i de
stora städerna, har i propositionen föreslagits
en förstärkning som kan göras
utan att frångå den uppställda principen.
Detta sker på det viset alt två
anslag ställas till förfogande, ett på

48

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen,
70 000 kronor för personal och ett på
10 000 kronor för omkostnader. Med
dessa anslag kan man på de mest utsatta
platserna, framför allt i storstäderna,
få en tillfällig förstärkning av
organisationen. Jag hoppas att vi härigenom,
om också med hårt revade segel,
skola lyckas få skutan förbi skären.
När så tiderna bli bättre, kunna vi ta
en ny etapp på vägen till en bättre organisation.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Efter fröken Anderssons och herr
Mannerskantz’ senaste anföranden börjar
jag förstå den skiljelinje, som i denna
fråga är uppdragen mellan socialdemokraterna
och de borgerliga partierna.
Jag beklagar detta ur sakens synpunkt,
tv denna fråga är ingen politisk fråga.
Men det är tydligen så, att man vill politisera
den — man vill göra gällande,
att den socialdemokratiska regeringen
har misskött sig så till den grad att vi
nu inte ha pengar ens till detta. Jag
frågar, om det ur sakens synpunkt är
lämpligt att längre uppfatta denna fråga
på det sättet. Åtminstone från min synpunkt
kan det omöjligt vara riktigt.

Till herr Göransson ber jag att utan
omsvep få säga, att majoriteten av remissinstanserna
ha tillstyrkt förslaget.
Jag hade faktiskt en anteckning om att
jag borde nämna detta i mitt förra anförande,
men den halkade jag över, och
det beklagar jag. Det är alltså på det
sättet, att majoriteten av remissinstanserna
har tillstyrkt. Av vad talesmännen
för reservanterna sagt både i fjol och i
år måste man emellertid dra den slutsatsen,
att några som helst avvikande
meningar inte ha funnits, och det var
närmast med anledning därav jag avsåg
att påpeka att det verkligen fanns
avvikande meningar bland remissinstanserna
om lämpligheten av det förslag,
som de sakkunniga och fångvårdsstyrelsen
hade lagt fram och som justitieministern
haft att ta ståndpunkt till.
Det var inte så där alldeles självklart,
att detta var den enda och riktiga vägen,
och det var det väsentliga i vad
jag ville säga.

Herr Mannerskantz sade vidare, att
avdelningen hade gjort sig mycket besvär
med att ta reda på hur de pengar
som man här beviljar, bäst skola användas
och att det då hade sagts, att
det nog vore bäst, om de ginge till en
förstärkning av skyddsorganisationen.
Ja, jag förråder väl ingen hemlighet,
herr Mannerskantz, om jag säger, att
vi fingo våra informationer av fångvårdsstyrelsens
chef och av en skyddskonsulent
i Stockholms län. Jag bestrider
inte ett ögonblick deras objektivitet,
och de sade utan tvivel många tänkvärda
ting till oss, de vidgade vår syn
på detta ämne och ökade vårt vetande.
Men efter vad som sagts av fångvårdsstyrelsen
och av skyddskonsulenternas
organisation var det väl tämligen
klart att de kommo fram till att rekommendera
en fast anställning av
skyddskonsulenter framför att förstärka
expenserna •— jag använder fortfarande
uttrycket expenserna — till de frivilliga
övervakarna.

Nu säger herr Mannerskantz, att man
inte kan få dessa frivilliga krafter utan
vidare. Det är sant. Men vi menade i
avdelningen, att med den av Kungl.
Maj:t föreslagna förstärkningen av anslaget
på 70 000 kronor kan möjlighet
beredas att åstadkomma en värvningskampanj,
som självfallet måste ske med
urskillning. Det är alldeles tydligt att
inte vem som helst är vuxen uppgiften
att vara övervakare, men det är ändå
så — och det har nu justitieministern
påpekat här — att det är åtminstone
ur Iekmannasynpunkt klokt och förnuftigt
att ta denna etapp först och att man
sedan får se, hur mycket man kan behöva
utbygga skyddskonsulentorganisationen.

Herr talman! Jag vidhåller således
mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr ENGLUND: Herr talman! Jag är
fullkomligt ense med fröken Andersson
om att det i detta ögonblick är av stor
vikt att bekämpa kriminaliteten. Men innan
man kommer fram till fröken An -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

49

derssons ståndpunkt finns det ytterligare
ett led, och det är att visa, att man
i övervakningsinstitutet har en väsentlig
väg till bekämpandet av kriminaliteten.

Jag har under ett par år som nämndeman
i Stockholm haft anledning att ingående
överväga olika faktorer bakom
kriminaliteten och i vilken mån övervakningsinstitutet
därvid kan ha en avgörande
betydelse. Jag har också ägnat
någon uppmärksamhet åt serierna i vår
offentliga kriminalstatistik. Det senare
studiet har lett mig till den mycket bestämda
övertygelsen, att utformningen
av våra straffbestämmelser i fråga om
inflytande på kriminalitetens svängningar
är av ganska underordnad vikt. Vad
beträffar differensen mellan villkorlig
dom med övervakning och villkorlig
dom utan övervakning, så måste jag beklaga
att man saknar offentliga undersökningar,
som kunna ge någon ledning
om själva övervakningsinstitutets betydelse.
Det finns anglosaxiska undersökningar
om verkningarna av olikheter i
straffbehandlingen. I den festskrift, som
nyligen bär utgivits för presidenten
Schlyter, finnes omnämnt ett mycket intressant
experiment. Man hade gjort ett
eliturval av de engelska brottslingarna
och underkastat dem en elitbehandling.
Sedan jämförde man återfallen i denna
grupp med återfallen hos brottslingsgenomsnittet.
Det visade sig då, att differensen
inte var större än att i elitgruppen
återföllo 15 procent och i genomsnittsgruppen
20 procent. Alla ansträngningar
i fråga om omsorgsfull behandling
skapade således inte större differens, och
man vet för övrigt inte, om inte denna
differens helt enkelt berodde på att den
ena gruppen utgjorde ett eliturval.

Sedan jag har suttit med i nämnden
här i Stockholm och övervägt vad som
skall göras med de unga människor, som
strömma igenom rådhusrätten, och sett
fastheten i mångas ovanor, så betraktar
jag det som mycket litet antagligt, att
ens en mycket omsorgsfull övervakning
skulle kunna bryta dessa fasta ovanor.
Det avgörande i vår villkorliga dom är
således sannolikt inte övervakningen

4 Förslå kammarens protokoll 1950. Nr 7.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.
utan över huvud taget den omständigheten,
att en person fogas in i ett rättsförfarande
och får den verkliga stöt,
som ligger just i att ställas inför domstol.
Vid sidan av detta tror jag att även
en förtjänstfull övervakning, som ändå
bara betyder tillfälliga kontakter med
en övervakare, medan hela miljötrycket
från den brottsliges normala omgivning
finns kvar, kommer att spela en ganska
underordnad roll.

Jag erinrar mig särskilt ett fall, som
jag tror belyser detta förhållande. Det
gällde en ung man. Han verkade synnerligen
sympatisk och ytterst böjlig inför
rätten. En av ledamöterna i nämnden
tyckte att ynglingen verkade så lovande
att han själv tog honom under övervakning.
Vid ett senare tillfälle frågade jag
denne övervakare, hur det hade gått. Det
visade sig, att övervakaren var ganska
besviken. Den unge mannen hade i
själva verket visat sig vara fast i sin
slapphet. Det var inte möjligt att omforma
hans fasta vanemönster ens genom
denne mycket gynnsamt inställde
övervakare.

.lag tror således, att det finns all anledning
för oss att, innan vi göra betydande
statsutgifter på detta område, skaffa
oss en empirisk utredning om vad det
ena och det andra inslaget i vår villkorliga
dom är värt. Med moderna statistiska
metoder tror jag att det finns
möjlighet att planera en sådan undersökning.

Från dessa allmänna synpunkter, herr
talman, är jag inte i dag beredd att rösta
för det här av reservanterna föreslagna
anslaget. Jag tror tvärtom, att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
har mycket goda grunder, när han
påkailar ett övervägande av hela organisationen
av övervakningsinstitutet. Om
vi skola ordna övervakningen med
tjänstemän måste det, eftersom det endast
kan bli fråga om ett begränsat antal
övervakade för varje övervakare, bli
en ytterst dyrbar organisation. Å andra
sidan är det möjligt att man efter de
linjer, som finansministern antydde, eller
efter några andra linjer skall kunna
nu en verklig förbättring i fråga om vårt

50

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag (ill skyddskonsulentorganisationen
övervakningsinstitut, om det över huvud
taget visar sig vid en reell statistisk undersökning,
att differensen mellan villkorlig
dom utan övervakning och villkorlig
dom med övervakning verkligen
har den stora betydelse, som några av
övervakningsinstitutets anhängare mena.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag är mycket ledsen över att höra, att
herr Karlsson i Munkedal tillmäter fröken
Andersson och mig så nesliga avsikter
som att vi ville politisera denna
sak. Ett bevis på att så inte kan ha varit
fallet är, att när vi först behandlade saken
på utskottets avdelning och sedan
i utskottet, där jag själv inte den dagen
hade tillfälle närvara, hade finansministern
inte ännu hållit sitt anförande, som
var hela orsaken till det anförande som
här följde ifrån min sida. Jag tycker
att det skulle vara mycket ledsamt, om
herr Karlsson i Munkedal trodde, att
andra skäl än sakliga kunna vara gällande
i vår »diskussionsklubb» i våningen
däruppe. Så är det faktiskt inte.
Men finansministerns anförande var ju
sådant, att man osökt leddes in på ett
resonemang, som hängde ihop med det
läge vari vi nu kommit.

Beträffande de 70 000 kronor, som
skulle användas för att förstärka personalen,
så blev det också utrönt under
avdelningens behandling av frågan, att
det är ett mycket dåligt sätt att använda
pengarna. De personer, som man här
skulle avlöna, kunna nämligen inte på
grund av bestämmelser i lagen vara
skyddskonsulenter; för att de skola få
en skvddskonsulents befogenhet att avgöra
vissa frågor i sin verksamhet måste
de vara skyddskonsulenter med distrikt,
och det går inte att ordna saken på något
annat sätt. De få alltså ett slags halvmesyr
av konsulentverksamhet, som inte
kan vara särskilt önskvärd och lämplig.
Det var endast detta jag ville säga med
anledning av herr Gustaf Karlssons anförande.

Men med anledning av den senaste
ärade talarens yttrande får jag säga, att
jag har många gånger hört till dem, som

ansett, att man gått för långt med den
lagstiftning vi ha på detta område. Jag
har aldrig riktigt trott, att en så vid
tillämpning av instituten villkorlig dom
och villkorlig frigivning skulle vara
lämplig. Men å andra sidan ha jag och
många med mig inte velat ställa oss på
den linjen att utan vidare motsätta sig
denna utveckling. Ty man måste ju, som
just herr Englund sade, få empirisk kunskap,
innan man kan vara säker på att
man har gissat rätt tidigare.

Nu vill jag för min del inte att det
skall ordnas så, att människor kunna
göra gällande, att vi bara vilja bidraga
till att det hela skall gå så dåligt som
möjligt, så att alla de, som tycka att vi
skola ändra tillbaka de lagar vi stiftat
för några år sedan, skola få vatten på
sin kvarn. Utan jag tycker, att man skall
utreda noga och rättvist — även statistiskt
rättvist — hur dessa saker förhålla
sig. Då menar jag också, att man skall
vara angelägen att sätta medel i händerna
på dem, som skola tillämpa dessa
lagar, så att de inte sedan kunna komma
med invändningen: Hade vi bara
haft tillräckligt med medel till förfogande,
hade det gått!

Jag tycker det skulle vara fel att sätta
sig i ett sådant läge, även om jag tror
att framtiden ändå kommer att utvisa,
att ett system med kriminalvård i frihet
i den utsträckning, som det nu tilllämpas,
kanske är att sträcka sig litet
för långt.

Det är min tro, men jag kan inte vara
säker på den saken, och därför vill jag
medverka till att prövningen blir utan
vank och brist.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet, när herr Karlsson i Munkedal
försökte konstruera upp vissa partipolitiska
motsättningar i denna fråga.
Sedan har herr Englund visat, att det
i varje fall inom hans parti finns olika
åsikter. Jag skall inte fästa mycket avseende
vid detta exempel; men jag vill
erinra om att vi nyss från statsrådsbänken
ha hört ett ord, som i denna fråga
bör vara representativt. Vi hörde herr

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

Öl

justitieministern tala, och det var lätt
att inse, att tvenne själar dvaldes i hans
bröst. Hans primära ståndpunkt, den
ståndpunkt, som han först förfäktade, var
tydligen en uppfattning, som närmast
motsvarade den som är nedlagd här i
reservationerna. Men han hade fått böja
sig för finansministern. Ilan kallade sin
kapitulation för »solidaritet».

Jag tecknade i remissdebatten en bild
av hur jag tänkte mig samarbetet mellan
departementscheferna och finansministern.
Det var en bild som har många
motsvarigheter i alla ministärer. Det är
uppenbart, att finansministern framför
andra måste vara den, som för sparsamhetens
talan, och jag har stor respekt
för finansministerns sätt att sköta denna
viktiga uppgift. Vi äro ställda i ett
sådant läge, att det onekligen måste sparas.
Vi leva under knapphetens kalla
stjärna, och vi kunna inte undgå att observera
detta och dra de slutsatser som
därav följa.

Men å andra sidan: statsutskottet och
riksdagen ha ännu många punkter att
behandla, där sparsamhetens talan kan
föras och sparsamhetens syfte kan
bringas i åtanke. Och jag anser, att det
inte går för sig att på varje särskild
punkt i vår stora utgiftsstat göra gällande,
att »så här långt har regeringen gått,
och ni få inte gå längre».

Vad riksdagen bör sätta upp som en
riktlinje för sig är att över huvud taget
hålla den ram för budgeten, som är given
av regeringen och som denna gång
på goda grunder är ganska knapp. Men
när det gäller de olika detaljerna förefaller
det mig rimligt och riktigt och i
överensstämmelse med den svenska riksdagens
gamla traditioner, att riksdagen
har utrymme för sin egen självständiga
mening.

Här finnas många tillfällen att spara
ännu, och jag tror att vi böra begagna
dem. Men å andra sidan vill jag påstå,
utan att gå in så utförligt på den sakfråga,
som så länge har ventilerats, att
ur den samhälleliga effektivitetens men
också ur humanitetens synpunkt representerar
den här diskuterade reservationen
ett bättre förslag än regeringens.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen.

Och därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

Herr statsrådet SKÖLD: Ä ena sidan lever
herr Andrén under knapphetens
kalla stjärna, å andra sidan vill han öka
statens utgifter i detta speciella fall! Det
lever två själar också i herr Andréns
bröst, liksom i alla deras, som göra till
en modesak att tala om sparsamhet.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Jag
trodde verkligen att hela kammaren inklusive
statsrådsbänken begrep, att min
förutsättning var att man skulle kunna
göra motsvarande besparingar på andra
punkter.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Herr
Englunds inlägg var ju delvis av samma
innebörd som det han gjorde i maj i fjol
i en liknande debatt i kammaren. Han
han hade en något tveksam uppfattning
angående effektiviteten av övervakningen
och personliga kontakter mellan människor.
Han påtalade, alt det inte fanns
någon statistik, som å ena sidan visade
effekten av villkorlig dom med övervakning
och å andra sidan effekten av
villkorlig dom utan övervakning, så att
man kunde jämföra dessa båda institut.
Vi ha en viss statistik beträffande villkorlig
dom med övervakning. Den avser
åren 1944 och 1945 och visar, att
antalet återfall under dessa två år var
11 procent. Men det finns ingen statistik
över den villkorliga domen utan övervakning.
Jag vet inte heller, om det skall
vara nödvändigt att skaffa en sådan.
Jag har kanske inte alldeles samma
starka tro på statistikens effektivitet
som herr Englund har såsom yrkesman.
Det är bär i regel fråga om två skilda
typer av människor. För dem som få
villkorlig dom utan övervakning får man
ju från början presumera ett bättre resultat,
men för dem som ställas under
övervakning är prognosen mera tvivelaktig.

Det finns väl inget land, där man har
bedrivit kriminologisk forskning så in -

52

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till skyddskonsulentorganisationen

tensivt som i Amerika och där det publicerats
så mycket på detta område. I
viss mån har man också i England börjat
därmed, genom att man anställt tre
kriminologer för att intensifiera forskningen.
Men både i England och Amerika
betonar man fortfarande, att övervakningen,
den personliga kontakten
mellan den dömde och en vettig människa,
som han liar tillgång till, är av
utomordentlig betydelse för den dömdes
tillrättaförande. Jag må säga, att nog
finns det tendenser ibland att överskatta
möjligheterna, att liksom förbise de
dåliga anlagen, men det finns otvivelaktigt
också fall, där man upplever den
stora överraskningen att genom en enskild
människas påverkan på en annan
lyckas åstadkomma en förändring.

Vi böra inte så mycket sätta våra förhoppningar
till statistiken, utan i stället
bygga på de erfarenheter vi göra.
Jag vill också säga, att när det gäller
brottets bekämpande ha de sociala åtgärderna
sin stora betydelse, och det
finns en sak, som jag inte kan upphöra
att ständigt peka på, nämligen de mycket
trånga bostäder, som vi ha i detta
land. Det är en yttre brist, som man borde
försöka avlägsna. Vidare finns otvivelaktigt
en inre brist hos vårt folk,
som det också är angeläget att försöka
bota, och det är den villrådighet, som
alltjämt härskar, när det gäller frågan
hur man skall reagera och ställa sig till
brott och lagöverträdare. Ett sunt och
friskt och klart klimat inom samhället
i fråga om inställningen till det som är
otillåtet är en brottsåterhållande faktor
av enorm betydelse.

Herr ENGLUND: Herr talman! Mot bakgrunden
av de komplicerade förhållanden
som här råda — det är ju ett biologiskt
material — måste jag säga att jag
inte kan se någon möjlighet att komma
till klarhet i denna fråga på annat sätt
än genom att använda en statistisk metod
tillförlitligt utformad. Jag skulle således
inte, herr talman, vilja förorda att
man gjorde undersökningen på det sättet,
att man nöjde sig med att skaffa en

kompletterande statistik över dé villkorligt
dömda utan övervakning. Det materialet
skulle, såsom herr Göränssott säger,
redan i förväg vara särpräglat geöt
emot de fall, som ha villkorlig dom med
övervakning.

Jag skall inte trötta kammaren med
att gå in på detaljerna i en sådan statistisk
undersökning. Jag tror emellertid
att det är möjligt att genomföra den,
och först sedan vi fått ett faktiskt material
av den typen ha vi enligt min mening
möjlighet att bedöma värdet av
den villkorliga domen med övervakning.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Eftersom det har varit tal om hur höga
kostnaderna äro enligt de olika förslagen,
vill jag bara för kammaren klargöra
hur det ligger till.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag blir kostnaden
939 C00 kronor och enligt det
förslag som jag har talat för — det gäller
alltså reservationerna — 808 300
kronor, d. v. s. 71 300 kronor mindre än
enligt Kungl. Maj:ts förslag. Bortser man
från en engångskostnad på 58 000 kronor
i vårt förslag, blir vårt förslag ändock
13 300 kronor billigare, och den
summan räcker ju ett långt stycke när
det gäller att klara det anslag på 25 000
kronor till skyddsvärnen, som statsutskottet
har föreslagit i sitt utlåtande nr
26, ett utlåtande som kammaren skall
behandla om en stund.

Då frågar jag herr finansministern:
Vem i statsutskottet är det som mest har
försökt att i kostnadshänseende hålla
samman finansieringen av de frågor,
som vi inom utskottet kunna påverka2

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Med anledning av herr Mannerskantz’ sifferbelysning
ber jag att få erinra om att
skyddsvärnet i Stockholm, om man följer
den Mannerskantzska linjen, inte får
den ökade inkomst, som höjningen av
arvodena till övervakare kommer att innebära.
Men skyddsvärnet avlönar ju i
sin tur folk som sysslar med övervakning.

Jag ber att få erinra om detta faktuih.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

53

Anslag till övervakning av villkorligt dömda m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 69;

Nej — 51.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 37.

Anslag till övervakning av villkorligt
dömda m. m.

Kuogl. Nlaj :t hade föreslagit Riksdagen
att till övervakning av villkorligt dömda
pcb till Tillsyn över villkorligt fri -

givna m. fl. för budgetåret 1950/51 såsom
förslagsanslag anvisa 475 000 kronor
resp. 75 000 kronor.

På sätt under nästföregående punkt
angivits hade i en inom andra kammaren
av herr Edenman m. fl. väckt motion
(II: 156) hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av andra huvudtiteln
måtte vidtaga sådana ändringar i fördelningen
av föreslagna anslag, att anslagen
till Skyddskonsulentorganisationen uppräknades
med 320 000 kronor och anslagen
i sin helhet disponerades i enlighet
med ett av fångvårdsstyrelsen framlagt
alternativt förslag samt anslagen till
Övervakning av villkorligt dömda och
Tillsyn över villkorligt frigivna m. fl.
nedsattes med 275 000 kronor resp.
45 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Majtts förslag samt med avslag å motionen
II: 156, i vad den berörde förevarande
anslag, för budgetåret 1950/51 såsom
förslagsanslag anvisa

a) till Övervakning av villkorligt
dömda 475 000 kronor;

b) till Tillsyn över villkorligt frigivna
m. fl. 75 Ö00 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Gränebo, Ivar Persson,
Lundgren, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Onsjö och Johansson i Mysinge
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Majtts förslag samt med bifall till motionen
II: 156, i vad den berörde förevarande
anslag, för budgetåret 1950/51
såsom förslagsanslag anvisa

a) till Övervakning av villkorligt dömda
200 000 kronor;

b) till Tillsyn över villkorligt frigivna
in. fl. 30 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Eftersom den andra reservationen till
detta utlåtande hade som förutsättning,
afl den första reservationen skulle bli

54

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

bifallen, och detta inte har skett, ber
jag att få återta mitt yrkande om bifall
till reservationen vid denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 38—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten bl.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lb.

Anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1950/51 anvisa
ett anslag av 75 000 kronor.

Förevarande anslag var för innevarande
budgetår uppfört med 60 000 kronor,
vilket av Kungl. Maj:t fördelats sålunda,
att till Utrikespolitiska institutet
anvisats 44 500 kronor, till Föreningen
mellanfolkligt samarbete för fred 8 000
kronor, till Internationella kvinnoförbundet
för fred och frihet, svenska sektionen,
3 000 kronor, till Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen 2 200 kronor,
till Svenska skolornas fredsförening
1 000 kronor, till Nordiska fredsförbundet
500 kronor, till Utrikespolitiska föreningen
i Lund 500 kronor samt till Utrikespolitiska
föreningen i Göteborg
300 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (I: 127) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafsson
i Bogla in. fl. (11:149), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt
samarbete och utrikespolitiska
frågor för budgetåret 1950/51 anvisa ett
anslag av 105 000 kronor.

I motionerna hade föreslagits, att anslaget
skulle höjas med 20 000 kronor
för att möjliggöra höjd bidragstilldelning
till i första hand Föreningen mellanfolkligt
samarbete för fred, Internationella
kvinnoförbundet för fred och
frihet, svenska sektionen, samt Svenska
freds- och skiljedomsföreningen. Vidare
hade yrkats, att anslaget skulle höjas
med ytterligare 10 000 kronor för bidrag
till världsfederationsrörelsen och Europarörelsen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:127 och 11:149, till Upplysningsarbete
rörande mellanfolkligt.
samarbete och utrikespolitiska frågor
för budgetåret 1950/51 anvisa ett anslag
av 75 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Gustaf Karlsson och Sundelin, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Utskottet
har i denna punkt tagit ställning till
en i båda kamrarna väckt motion om
höjt anslag till upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete. Utskottet
konstaterar att det är av stort värde, att
saklig och objektiv upplysning meddelas
rörande det internationella arbetet
för fred och mellanfolkligt samarbete.
Denna upplysningsverksamhet är därför
enligt utskottets mening väl förtjänt av
statsmakternas stöd.

Motionernas förslag om en höjning av
anslaget från 75 000 till 105 000 kronor
motiveras dels med hänvisning till det
försämrade penningvärdet och dels med
att på detta område tilkommit ytterliga -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

55

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

re ett par organisationer, som utföra
förtjänstfullt arbete.

Jag har tillåtit mig att till utskottets
utlåtande anföra en blank reservation.
Detta har jag gjort därför att jag anser,
att det hade varit befogat att bifalla motionen.
Jag tror att det arbete, som
utföres på det här området, är så pass
betydelsefullt att det är väl förtjänt av
statsmakternas stöd, såsom också utskottet
har uttalat.

Å andra sidan har jag funnit, att man
måste ta hänsyn till vad utskottet anför
om att det i nuvarande ekonomiska
läge kanske är betänkligt att tillstyrka
ett förhöjt anslag. Den i motionerna
ifrågasatta höjningen är dock så pass
liten, att den i det stora hela väl inte
skulle betyda så särskilt mycket.

Jag har alltså genom att anföra en
blank reservation velat ge min anslutning
till tanken, att man kunde ha tillmötesgått
den i motionerna framställda
begäran om höjt anslag, men jag vill i
nuvarande läge inte ställa något yrkande.

Häri instämde herr Karlsson, Gustaf,
och fru Sjöström-Bengtsson.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Då
intet yrkande har framställts på denna
punkt, skall jag inte sätta många rader
till protokollet.

Den här ifrågavarande verksamheten
har faktiskt inte blivit missgynnad av
riksdagen under de senare åren. Om jag
tar en tioårsperiod och börjar med år
1941, visar det sig att riksdagen då beviljade
ett anslag av 10 000 kronor till
detta upplysningsarbete. År 1947 hade
anslagsbeloppet ökats till 30 000 kronor,
år 1948 till 45 000 kronor, år 1949 till
60 000 kronor och i år — enligt det förslag
,som vi nu ha att ta ställning till —
till 75 000 kronor. Stegringen är alltså
mycket stark, och om man jämför den
med vad riksdagen har kunnat kosta
på andra liknande verksamhetsgrenar,
tror jag man kan säga att den är anmärkningsvärd.

Det har inte heller förebringats några

skäl för att vi nu skola gå längre än vad
Kungl. Maj:t har begärt.

Jag hemställer därför, herr talman, om
bifall till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
tillåter mig allra först framhålla, att
herr Lindström torde vara väl medveten
om, att det inte bär förekommit någon
höjning av anslagen till de organisationer,
som vi ha talat om i motionerna.
Den höjning av anslaget, som herr
Lindström här talar om, beror helt och
hållet på att bidraget från Rockefeller
Foundation till Utrikespolitiska institutet
har indragits.

Det pågår för närvarande ett intensivt
fredsarbete ute i världen, både nationellt
och internationellt, och det är inte
endast den folkliga fredsrörelsen som
svarar för detta. En hel råd mera officiella
organ, med Förenta Nationerna i
spetsen, arbetar för samma mål. Mycket
av det arbete, som den folkliga fredsrörelsen
bedriver, går ut på att stödja de
officiella organens verksamhet och lämna
nödig information i vidaste kretsar
om det arbete som utföres. Vi anse, att
det är nödvändigt att söka skapa förtroende
hos allmänheten för de åtgärder
som vidtagas. Läget är trots allt så pass
allvarligt, att det kan vara av behovet
påkallat med största möjliga upplysning
om vilka krafter som äro i verksamhet
och hur de arbeta.

Med hänsyn till allt detta anse vi motionärer,
att tiden nu borde vara inne
då man också från statsmakternas sida
ger ett mera påtagligt stöd åt detta arbete
och inte som hittills endast nöjer
sig med vad man skulle kunna kalla för
en liten dricksslant. Utskottet säger ju,
såsom bär redan har anförts, att denna
upplysningsverksamhet är av stort värde
och att den är väl förtjänt av statsmakternas
stöd. Vi äro naturligtvis mycket
tacksamma för de erkännsamma ord,
som utskottet här har uttalat, men tyvärr
kan man ju inte göra mycket med allenast
vackra ord. Nu kräves det handling
och en verklig insats.

Om man exempelvis ser på Svenska

56

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

freds- och skiljedomsföreningen, som jag
personligen representerar, så är det utan
vidare klart att vi inte i dagens läge ha
möjlighet att, med tillgängliga medel och
med de ökade kostnader, som ha uppstått,
ordna ett så stort antal föreläsningar
och kurser som skulle vara önskvärt.
Det belopp vi för närvarande erhålla
är så litet som 2 200 kronor om
året. Egentligen är det endast 1 200 kronor,
ty ca 1 000 kronor gå till vårt internationella
arbete. Vi anse nämligen,
att om ett lands fredsrörelse skall ha
någon verklig effekt utåt, så måste den
vara inordnad i ett internationellt sammanhang.
Så vitt jag har mig bekant, är
förhållandet ungefär likadant med de
flesta av de övriga organisationer, som
fått del av det nu ifrågavarande anslaget.

Från svensk sida har ett mycket omfattande
arbete nedlagts för att på nytt
få i gång verksamheten i olika länder
efter kriget, och jag kan säga att det
har lyckats. Vad kriget raserade i många
länder ha vi fått hjälpa till att bygga
upp igen.

Jag är fullkomligt övertygad om att
det ligger i statens intresse, att ett sådant
aibete bedrives. Men det måste för
närvarande till övervägande del utföras
genom småfolkets samlade bidrag. Vi ha
inga donationer eller kassor att ta ur,
utan få kämpa hårt själva för att kunna
fortsätta och intensifiera arbetet.

Motiveringen till utskottets avstyrkande
av motionerna ha vi redan delvis hört.
Utskottet anser sig »med hänsyn till den
skärpta återhållsamhet, som det nuvarande
ekonomiska läget kräver, förhindrat
tillstyrka en höjning av förevarande
anslag». Ja, mina damer och herrar,
jag undrar verkligen när vi skola komma
i det utomordentligt goda ekonomiska
läge, att vi anse oss ha råd att effektivt
stödja denna verksamhet? Tror någon
verkligen att statens finanser skulle
råka i misär, om den begärda höjningen
med 30 000 kronor beviljades? Jag fruktar
att det närmast är den goda viljan
som i viss mån saknas.

Om jag ser på fredssträvandena i stort,
ter det sig så, att vi gå fram — och en -

ligt min mening måste gå fram — efter
två linjer. Den ena linjen är den mera
officiellt statliga — eller om jag så må
uttrycka det: den parlamentariskt diplomatiska
linjen — exempelvis genom
Förenta Nationerna och andra officiella
organ, och den andra linjen är den folkliga.
Jag tror att båda behövas, ty Förenta
Nationerna står eller faller med den
fredsmentalitet, som finns hos folken.
Låt oss kämpa sida vid sida på de bägge
linjerna. Men om vi skola göra detta,
synes det mig tillbörligt att statsmakterna
inte visa sig alltför njugga då det gäller
att ge ett litet handtag som stöd åt
detta samarbete.

Jag skulle, herr talman, kunna beröra
åtskilliga andra synpunkter i detta sammanhang,
beträffande federationsrörelsen
o. s. v. Jag hoppas emellertid att
också andra talare komma att deltaga i
denna debatt, och jag skall därför inskränka
mig till det nu anförda.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranledes av ett bifall till i
ämnet väckta motioner.

I detta anförande instämde herrar
Svedberg och Nyström.

Herr LINDSTRÖM: Jag skall be, herr
talman, att få säga ytterligare några få
ord.

Största delen av det här anslaget går
till Utrikespolitiska institutet, men detta
innebär inte, att institutet bär fått några
ökade belopp i sin hand för att driva
sin verksamhet. Institutet har nämligen
tidigare erhållit ett bidrag med 45 000
kronor om året från Rockefeller Foundation.
Detta bidrag har sänkts med
15 000 kronor under vart och ett av två
föregående år, och från och med detta
år upphör bidraget alldeles. För varje
gång bidraget minskat har Utrikespolitiska
institutet fått motsvarande belopp
i statsbidrag, och så sker öven denna
gång. Detta betyder alltså att utrikespolitiska
institutet — som är det viktigaste
instrumentet i det här sammanhanget
— får möjlighet att bedriva sin

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

57

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

''verksamhet så som det tidigare har
gjort.

Vidare pekas det i motionerna på —
och den senaste talaren var också inne
på det — att vissa organisationer i det
nuvarande läget ha en alldeles speciell
uppgift att fylla och att de därför böra
ha sin beskärda uppmuntran från statens
sida. I motionerna framhålles dels
Europarörelsen och dels den s. k.
världsfederalistiska rörelsen. Med anledning
därav vill jag upplysa kammaren
om att den förra rörelsen, i vilken jag
på ett blygsamt sätt deltar, för sin de!
var mycket överraskad över motionernas
innehåll i denna del. Själv har denna
rörelse icke gjort någon framställning
eller yttrat någon mening — i varje
fall inte ännu — som går ut på att den
anser sig vara i behov av statsmedel.
Man har alltså från världsfederalisternas
sida — uppenbarligen för att stärka sin
egen ställning — dragit med Europarörelsen
utan att konferera med densamma.

Nu skildrar herr Lindblom i ganska
patetiska ordalag betydelsen av delta
arbete. Jag skall inte förneka denna betydelse,
även om man kan ha sina dubier
rörande vissa organisationer, som
framträda på detta område. Men om det
nu finns ett så djupt och varmt fredsimtresse,
låt oss säga inom Svenska
freds- och skiljedomsföreningen, skulle
det då inte vara möjligt för denna grupp
att inom egna gränser mobilisera upp
vad som behövs för att driva verksamheten
vidare? Vad staten ytterligare
skulle kunna bidraga med är ganska
litet, även om anslaget bleve höjt, och
det torde inte åstadkomma någon revolution
i möjligheterna för de organisationer,
det här är fråga om, att utveckla
en livligare verksamhet.

Jag understryker, herr talman, att
Kungl. Maj:t och utskottet här inte varit
avvisande utan tvärt om. Vi kunna säkert
gå på Kungl. Maj:ts linje utan att
behöva säga oss, att vi därigenom ha
gjort någonting som kan hindra de i
och för sig berömvärda fredssträvandena.

Jag vidhåller mit! yrkande.

Herr LINDBLOM: Herr talman! För
att det inte skall råda något missförstånd
vill jag understryka vad herr
Lindström nyss yttrade, nämligen att
höjningarna i anslagsäskandet detta år
och de närmast föregående åren allenast
avse höjt anslag till Utrikespolitiska institutet
och att det följaktligen icke, sedan
anslaget först beviljades, har skett
någon höjning av anslaget till de organisationer,
som utöver Utrikespolitiska
institutet få del av detsamma.

Vad beträffar frågan om Europarörelsen
är det riktigt, att någon framställning
inte har gjorts från ledande
krafter inom denna rörelse, men representanter
för rörelsen i andra kammaren
gjorde starka propåer om att man
ville vara med i den här motionen. Eljest
skulle en annan motion väckas, sade
man, men man var angelägen om att
Europarörelsen kunde få komma med i
samma motion. Det är orsaken till att
den har tagits med här. Det är möjligt
att detta var ett missgrepp, men det är
ju en enkel sak att korrigera detta, eftersom
det ju alltid är Kungl. Maj:t som
fördelar anslaget. Vilken anslagssumma
vi än komma att fatta beslut om, ha vi
alltså lämnat öppet, om ett anslag till en
bestämd organisation skall utgå eller ej
och hur stort detta anslag skall vara.

Vad slutligen beträffar intresset inom
den organisation, som jag företräder, så
vill jag säga att jag inte kan klaga på
det. Stora uppoffringar ha gjorts, men
jag måste konstatera att det icke är
möjligt att utvidga kurs- och föreläsningsverksamheten
från vår sida så som
man skutle önska och som man begär
ute i landet. Vi ha ökat våra insamlingar
och utvidgat vår verksamhet, men vi
känna, att behovet att ytterligare utvidga
arbetet är mycket starkt. Jag kan
bland annat nämna, att vi ha anordnat
föreläsningar i skolor och läroverk, som
ha uppskattats mycket högt av respektive
rektorer, och vi skulle önska att
få ytterligare utvidga denna verksamhet.
Detta har dock inte varit möjligt
med de resurser, som för närvarande stå
till vårt förfogande. Ty man kan ju inte
begära hur mycket som helst av de rela -

58

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m, m.

tivt enkla, fattiga människor, som stå
bakom detta arbete.

Herr NERMAN: Herr talman! Jag anser
inte, att freden är det högsta av
allting — det finns någonting högre,
och det är friheten — men icke förty
skall jag be att få varmt tillstyrka den
reservation av herrar Karlsson och Sundelin,
som begär ökat anslag till fredsrörelsen.
Jag tror att det i våra dagar
mer än någonsin behövs en saklig och
ärlig upplysning om freden, om dess
förutsättningar i internationella förhållanden
och i en verklig internationalism.
Jag tänker på någonting som rätt
snart kommer här i Stockholm, en s. k.
internationell fredskongress, som skall
äga rum här i mars och som verkligen
är av den typen att man bör mot den
ställa en saklig och ärlig upplysning
om freden. Den kongressen är ju ingenting
annat än ett led i en imperialistisk
politik, ett utnyttjande av själva
fredsidén i det kalla krigets intresse.

Herr FAHLANDER: Herr talman! Varje
år, när detta anslag är uppe till diskussion,
märker man, hur het debatten
blir, trots att det rör sig om så oändligt
små belopp, som begäras av de skilda
organisationerna. Det är, som om vi inte
hade märkt, att tiden löpt fort och
att i dag världssamhället är en realitet.
I en tid med världsmarknad, världscivilisation
och inte minst världskommunikation
är det väl inte underligt.
om allmänheten kräver en helt annan
orientering i dessa problem än tidigare.
Jag tror, att den engelska finansministern
har rätt när han betonar ungefär
följande i ett sammanhang som detta.
Tro ni, säger han, att vi trötta statsmän
ha möjlighet att ensamma lösa ett
så ohyggligt stort problem som det som
gäller världsfreden — nej, vi behöva
också bistånd från en stark folkopinion,
vi behöva vädja till männen och kvinnorna
på verkstäderna, på kontoren och
på fälten. Jag tror, att hans uppfattning
är riktig. Den torde knappast kunna

förnekas av de statsmän, som djupare
begrunda vad det innebär att genomföra
en sinnesändring i den riktning, som
vi väl alla sträva mot.

Jag tror, att det är riktigt, som de!
är sagt, att de förändringar i tingens
värld som vi vilja genomföra först
måste ta form i människornas sinnen.
För att kunna genomföra detta kräves det
dock ett visst arbete av människor. Vad
är det vi politiker underhålla vårt publicum
med, när vi äro ute och tala, inte
minst vid valtillfällena? Jo vi söka överträffa
varandra i beskrivningen av de
materiella förmåner, som vi tänka förpläga
publiken med, om den är vänlig
att rösta på oss. Om man är riktigt lyhörd,
tror jag, att man bakom tacksamheten
för dessa gåvor, som man pläderar
för, kan hos dem, som något tänka
över situationen, förmärka en viss oro
i dag, och denna oro får sin näring
ur de tidningsspalter de läsa. Jag tror
att vi alla bära skuld till att situationen
är sådan den är, då människorna verkligen
varje dag måste bära på denna
oro. De undra väl också vad vi göra för
att på något sätt försöka minska den.
Det är en stor och dryg del av vårt
ansvar det också, och de som vilja resonera
om det komma ju in på internationella
problem. Okunnigheten om
dessa är oerhörd. Så kan det inte få
fortgå.

Man frågar vad som då kan göras.
•lag skall bara nämna ett exempel, som
belyser, hur vi sträva efter att sprida
upplysning om utrikespolitiska frågor.
Vi hade för några veckor sedan en
weekendkurs på I 1 ute på Järvafältet,
där vi höllo till i kasernlokalerna. Initiativet
hade tagits av världsfederalisterna,
och i samråd med Stockholms
läns bildningsförbund ordnades där en
tvådagarskurs. Ni skola inte tro, att vi
lägga snäva synpunkter på problemen.
Jag kan nämna, att i lördagens pro^
gram ingick en utrikespolitisk översikt,
alltså av det dagsaktuella utrikespolitiska
läget, vilken gavs av en väl kvalificerad
kraft. Sedan redogjorde en av
I l:s officerare för vår försvarsfråga.
På söndagen höllos ytterligare föredrag,

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

59

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

ett av dr Arne Björnberg om Förenta
Nationerna, ett om Europarörelsen av
sekreterare Ewerlöf. Jag hade själv äran
att tala om världsfederalismen, och vi
hade magister Holm från Utrikespolitiska
institutet där samt en ung kraft
från de internationella arbetslagen, som
enligt vår mening också borde vara
representerade.

Jag kan nämna, att vi vid det tillfället
gjorde en framställning till magister
Holm, att Utrikespolitiska institutets
verksamhet utåt borde i någon mån
vidgas, men han förklarade helt enkelt,
att man hade gjort försök men inte lyckats
få den kontakt med allmänheten
som hade önskats. Då sade vi, att vi
voro beredda att på liknande sätt som
skett på Järvafältet i samråd med Utrikespolitiska
institutet ordna föreläsningskurser,
ty vi trodde — och det
gick han med på — att vi hade bättre
kontakt med den breda allmänheten.
Det förvånade oss sedan något, när vi
läste en ledare i en av huvudstadens
tidningar, som särskilt vill värna om
Utrikespolitiska institutet och anslagen
dit — vilket vi också vilja göra, ty det
är för oss en gruva att ösa ur. när vi
skola föra våra synpunkter vidare. Den
ledaren framställde utsikterna för Utrikespolitiska
institutets verksamhet i så
gynnsam dager på grund av att institutet
nu beslutat vidga sin verksamhet
bland allmänheten. Detta var vårt förslag,
som institutet godtog. Yi tänka
fortsätta och penetrera det problemet.
Men det verkar kanske litet originellt -—
för att nu tala mycket hövligt — när
man anför detta såsom institutets eget
förslag. Jag tror, att vi kunna grunda
ett gott samarbete. Jag tror, att vi äro
lika nödvändiga som institutet för att
föra dessa kunskaper vidare.

Med övriga organisationer driva vi
ett gott samarbete. Åtminstone förklarade
dr Björnberg, att med den uppläggning
av federalismens strävan, som
jag gav uttryck för vid det tillfället,
ville han ingenting annat än samarbeta
med den i fortsättningen.

Jag skulle tro, att den blygsamma
summa som vi här begära inte kan

komma till bättre användning än om
vi ge den till de organisationer här, soni
redan lyckats få rätt god kontakt med
allmänheten. Om jag till detta lägger,
att vi här i riksdagen ha en grupp
världsfederalister på över 70 ledamöter,
borde väl det i någon mån utgöra en
borgen för att vi söka driva objektiv
kunskap.

Jag beklagar, att majoriteten av statsutskottets
ledamöter ännu inte har den
uppfattning om den breda allmänhetens
intresse för dessa ting, som den borde.
Folk kommer oupphörligt och undrar:
»Göra ni aldrig någonting åt ett så vitalt
problem som världsfreden? Ni diskutera
så många detaljer av de mest skilda
slag och öda timmar och dagar på
dem, men detta problem lämna ni helt
obeaktat.»

Det är, herr talman, för att villfara
allmänhetens önskemål på denna punkt
som jag i dag vädjar till kammaren att
gå dem till mötes med en så blygsam
ökning av anslaget som här är ifrågasatt.

Jag ber att få yrka bifall till motionerna.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
skall fatta mig mycket kort och bara
deklarera, att jag känner det mycket
otillfredsställande att gå emot det yrkande,
som stiillts i motionen. I den
ångestpräglade tid, som vi leva i, tycker
jag det är på något sätt orealistiskt
att inte åtminstone genom en så enkel
åtgärd som denna försöka ge uttryck
åt cn önskan att skapa så mycket upplysning
och kunskap som möjligt om
fredsfrågan och utrikespolitiken. Jag
begriper, att det svenska folkmaterialet
inte är så alldeles lätt att bearbeta i de
utrikespolitiska frågorna. De ha ju i
allmänhet här kommit i skymundan,
men uppenbarligen har den verksamhet,
som bedrives av olika institut och föreningar,
iindå haft den effekten, att frågan
blivit mer och mer skjuten in i
brännpunkten. Av särskild betydelse är
ilen kontakt man söker med de breda
folklagren, där det onekligen finns ett

60

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Ang. täckande av underskott å Lingiaden.
behov och ett önskemål att få veta mera,
få mera exakta kunskaper om dessa
ting.

Med detta vill jag alltså bara ha deklarerat,
att jag för min del anser, att
man med hänsyn till ärendets vikt och
allvar inte bör låta avhålla sig av de
statsfinansiella synpunkterna, för vilka
man eljest måste hysa mycket stor respekt.
Det belopp det här rör sig om
Ör det nästan vår skyldighet att ställa
till förfogande.

Jag yrkar bifall till motionerna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
föklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindblom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — SO;

Nej — 38.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 15—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1949/50, i
vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/50,
i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i.

Ang. täckande av underskott å Lingiaden.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet1
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Avsättning till fonden
för idrottens främjande å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/50
anvisa ett anslag av 400 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Detta anslag är på sätt och vis rätt uppseendeväckande.
Det är sällan det förekommer,
att staten så här behöver
träda in och krafsa kastanjerna ur elden
för dåligt planlagda företag. Nu är

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

61-

det visserligen sant, soni både departementschefen
och utskottet säga, att det
har varit en kombination av oturliga
omständigheter. Framför allt har väderleken
spelat in. Det är väl också så,
att en eller annan pigg morgontidning
och kanske kvällstidning här i Stockholm
ha bidragit till att fördärva resultatet
i synnerhet för den med Lingiaden
kombinerade världssportutställningen.
Men beträffande denna senare får
man nog säga, att det bästa hade varit,
om den aldrig hade kommit till
stånd, ty den hade för litet existensberättigande.
Lingiaden är en sak, den
ligger på ett annat plan, men den därmed
förenade utställningen hade, anser
jag, inte tillräckligt mycket att visa, och
dessutom var den för storvulet upplagd.
Om man hade räknat med att genom
den nöjesavdelning, som var med där,
skaffa gymnastikförbundet större inkomster,
så visade sig ju detta vara en
felspekulation.

Jag menar alltså, att i framtiden bör
man vara mera varsam med att anordna
sådana saker, som det annars tycks
ligga rätt väl till för den svenska nationalkaraktären
att ordna. Jag tror, att
man inte skall alltför mycket falla för
sådana frestelser.

Närmast begärde jag emellertid ordet,
herr talman, därför att dessa pengar nu
skola fördelas mellan Lingiadens fordringsägare.
Det har ju talats rätt mycket
om denna sak, just därför att det
gäller en händelse av så sällsynt slag.
Det har bland annat nämnts, att en av
de största fordringsägarna, Reso, skulle
ha utsikt att få en kanske större andel
av denna summa, som riksdagen hår
står i begrepp att besluta om, än vad
som kunde anses vara rimligt. Det liar
sagts, att en stor del av Resos fordran
baseras på alt Reso har haft hand om
inkvartering av besökare, och sedan ha
inkomsterna av denna inkvartering betalats
till Lingiaden direkt, varpå Reso
fått motsvarande fordran för det inkvarteringsarbete,
som Reso utfört. Man
har också sagt, att man tycker, att denna
fordran är rätt hög. Den rör sig viSSt
om 156 000 kronor. Man har ordnat

Ang. täckande av underskott å Lingiaden.
massförläggningar i stora skolsalar med
madrasser på golvet och för detta tagit
8 kronor om dagen, och det tycker
jag för min del är ett nästan väl högt arvode,
när det gäller en sådan massförläggning.
Nu skulle jag vilja ställa den
frågan till handelsministern, om detta
är riktigt och om Resos fordran alltså
baseras på eu så hög inkvarteringsavgift
som 8 kronor per dygn för eu sådan
förläggning, som jag här nämnde. Även
vill jag fråga, om Reso kommer att få
samma ackordsrecluktion som alla andra
fordringsägare, och om det inte
finns vissa fordringsägare, som äro prioriterade
och alltså skola ha full ersättning.
Det har inte vid utskottsbehandlingen
varit möjligt att få reda på hur
därmed förhåller sig, detta därför att
man sagt, att det ännu inte var klart,
hur fördelningen skulle komma att ske,
men då det har talats mycket om detta
och även skrivits i pressen därom, tycker
jag att det skulle vara lämpligt, om
denna sak kunde klarläggas här i dag
från handelsministerns sida. Skulle det
finnas någon sanning i vad som är sagt,
hoppas jag det blir rättat till på ett sådant
sätt, att ingenting sker, som man
kan säga är otillbörligt. Är det inte riktigt
vad jag sagt, är ju ett klarläggande
och ett beriktigande av det tal, som förs,
av ganska stor betydelse.

Det är mest för att ställa dessa frågor,
som jag har begärt ordet, herr talman.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Till statsutskottet vill jag framföra
ett tack för den behandling, som har
ägnats detta ärende. Jag erkänner nämligen
utan förbehåll, att den framställning,
soin här behandlas, är ovanlig. Jag
har inte för avsikt att säga någonting
om världssportutställ ningen. Jag kan
gott hålla med herr Mannerskantz om
att det nu är lätt att säga, att det hade
varit bättre, om den inte kommit till
stånd. Beträffande Lingiaden återigen
var det ju cn serie ogynnsamma omständigheter,
so in ledde fram till det underskott,
som jag riu hemställer hos riks -

62

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Ang. beskattningen av familjestiftelser,
dagen att få täckning för. Jag har fått
uppgift om att de tillgångar, som finnas,
uppgå till ca 220 000 kr. Lägger man till
dessa det anslag, som nu behandlas, får
man en summa av ungefär 600 000 kr. på
tillgångssidan. Mot detta stå skulder —-fordran från olika firmor — på ungefär
775 000 kr. Man kan kanhända avkorta
den summan, om man utgår från att viss
nöjesskatt kommer att kunna restitueras.
Räknar man bort den, får man ändå en
skillnad på 150 000, 155 000 kr.

Nu frågar herr Mannerskantz, om det
är på det sättet, som många vilja göra
gällande, att ett visst företag har en stor
fordran och att detta företag har fått
den fordran genom att ha tagit ut, som
det förefaller, litet för höga priser. Jag
vill bekräfta, att Reso har en stor fordran,
på ett större belopp än det herr
Mannerskantz nämnde. Jag har fått en
uPPg*ft på att beloppet uppgår till
333 000 kr. Av övriga fordringsägare
bär ett stort antal, 152 stycken, fordringar
på mindre än 100 kr., 132 stycken
ha fordringar på mellan 100 och 500 kr.,
och det är 10 som ha mellan 10 000 och
35 000 kr. att fordra. Resos ersättningar
ha dock inte, efter vad jag kunnat utröna,
framstått i en sådan dager, att
man kan säga, att Reso kommer att förtjäna
mycket pengar på detta. De 8 kronor,
som herr Mannerskantz nämnde
som priset för inackordering, avse inte
bara logi utan även måltid, och då kommer
ju saken i en helt annan dager.

Om nu riksdagen kommer att bevilja
detta anslag — och det är min förhoppning
att så sker — skulle detta möjliggöra
en utdelning till fordringsägarna på
ca 80 procent. Det blir emellertid riksidrottsförbundets
och gymnastikförbundets
uppgift att föra förhandlingar om
fördelningen av dessa tillgångar bland
fordringsägarna. Vad som måste vara
alldeles klart och som är det viktigaste
ur statens synpunkt att bevaka, det är,
att om det blir fråga om en betalningsinställelse,
kan inte staten bidraga med
dessa 400 000 kr. Förutsättningen för att
dessa pengar få användas, herr talman,
är att det kommer att träffas en nöjaktig
uppgörelse mellan å ena sidan riks -

idrottsförbundet och gymnastikförbundet
och å andra sidan fordringsägarna.
Det är under dessa förutsättningar jag
har hemställt till riksdagen om att detta
anslag måtte beviljas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; samt

nr 26, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 till understöd
åt föreningarna Skyddsvärnet i
Stockholm och Göteborg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beskattningen av familjestiftelser.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av s. k.
familjestiftelser.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande motioner,
I: 60 av herr Carl Eric Ericsson
och II: 61 av herr Edström, hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del
beslut sadan ändring av 9 § tredje stycket
förordningen om statlig förmögenhetsskatt
och av 1 § förordningen med
provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, att bestämmelserna
däri bleve tillämpliga även för familjestiftelser.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:60 av
herr Carl Eric Ericsson och 11:61 av

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

63

herr Edström angående beskattningen
av s. k. familjestiftelser icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Velander, Aaby-Ericsson och Hagberg i
Malmö, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
föreliggande utskottsbetänkandet behandlar
beskattningen i visst hänseende
av de s. k. familjestiftelserna. För
det närvarande gäller ju, att familjestiftelse
beträffande inkomst och förmögenhet
beskattas på samma sätt som fysiska
personer och oskifta dödsbon, dock
med det undantaget att den s. k. 80-procentspärren vid inkomstbeskattningen
och den särskilda spärren vid förmögenhetsbeskattningen,
innebärande
att den beskattningsbara förmögenheten
inte får bestämmas till högre belopp än
30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten,
icke gälla för familjestiftelserna.

De till grund för betänkandet liggande
motionerna taga sikte på ett hävande
av denna bristande likställighet. Motionärerna
anföra till stöd därför bland
annat att det vare sig vid förarbetena
till den nu gällande lagstiftningen eller
i annat sammanhang lämnats någon
närmare motivering för att familjestiftelserna
beträffande spärreglerna icke
skulle likställas med fysiska personer
och oskifta dödsbon. Utskottmajorifeten
förnekar icke att visst fog finnes för detta
motionärernas uttalande men anför,
att det icke kan råda någon tvekan om
vad som har varit den egentliga grunden
till denna olikhet. Utskottsmajoriteten
gör därvid ett uttalande, som synes
åtminstone reservanterna synnerligen
dunkelt och icke på något sätt klarläggande.
Det heter sålunda: »En självfallen
förutsättning för tillämpningen av
dessa spärregler måste vara, att den
inkomst, varmed jämförelse sker, verkligen
kan sägas motsvara den skattskyldiges
skattcförinåga. Denna förutsättning
föreligger icke i fråga om familjestiftelserna.
» Utskottet klarlägger inte,
vari denna bristande korrespondens

Ang. beskattningen av familjestiftelser.

med skatteförmågan egentligen består.
Annars är man väl av den meningen, att,
om ett skattesubjekts skatteplikt fastställes
med utgångspunkt från gällande
beskattningsregler, resultatet blir ett uttryck
för vad lagstiftaren har ansett vara
att betrakta som vederbörandes skatteförmåga.
Det skulle vara intressant
att erfara, huruvida utskottsmajoriteten
inte anser att det förhåller sig på det
sättet! — Utskottsmajoriteten fortsätter
emellertid: »För utbetalningar, som dessa
stiftelser i enlighet med sitt ändamål
göra till därtill berättigade personer,
äga stiftelserna åtnjuta avdrag såsom
periodiskt understöd, och mottagarna
bliva i stället skattskyldiga för de av
dem uppburna beloppen. Den inkomst,
som beskattas hos en familjestiftelse, utgör
fördenskull i de flesta fall icke hela
avkastningen av det i stiftelsen nedlagda
kapitalet. Att under sådana förhållanden
förevarande spärrbestämmelser
skulle vinna tillämpning även å familjestiftelser
finner utskottet icke kunna
ifrågakomma.»

Ja, en utbetalning från en familjestiftelse
av en viss del av avkastningen av dess
tillgångar betraktas visserligen såsom
periodiskt understöd och skall såsom
sådant beskattas hos mottagaren, men
utskottsmajoriteten tycks därjämte förmena,
att den del av avkastningen, som
blir kvar hos familjestiftelsen, skall jämföras
med stiftelsens hela förmögenhet
vid tillämpningen av spärreglerna. Detta
är i så fall en fullkomligt felaktig
utgångspunkt. Det skulle betyda, att utskottsmajoriteten
i det sammanhanget
helt har bortsett från stadgandet i 7 § e)
förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
där det heter, att i fråga om skyldighet
att erlägga skatt för förmögenhet
likställes med ägare »den som i enlighet
med stiftelses ändamål att tillgodose
viss familjs eller vissa familjers
ekonomiska intressen under sin livstid
äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet,
vartill äganderätten tillkommer
stiftelsen». Om en viss stiftelse har en
förmögenhet på exempelvis en miljon
kronor, som lämnar en avkastning av
50 000 kronor per år, varav 45 000 kro -

64

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Ang. beskattningen av familjestiftelser,
nor utdelas till dem, som enligt stiftelsens
stadgar äro berättigade därtill, medan
5 000 kronor stanna kvar hos stiftelsen,
är denna skyldig att betala förmögenhetsskatt
endast för 100 000 kronor
och icke för de nio tiondelar av
stiftelsens tillgångar, som korresponderar
mot den avkastning som utdelats.

Från sådan utgångspunkt är det ganska
svårt att förstå, att utskottsmajoriteten
har funnit sig kunna utforma en motivering
för avvisandet av motionerna
på det sätt som här har skett. Inom utskottet
var jag av den meningen, att denna
fråga borde komma upp till övervägande
inom den nu sittande skatteutredningen,
som ju har att ge sig i kast
med det gällande skattesystemet i dess
helhet. Det svarades också på visst håll,
att man mycket väl kunde vara med
därom och att ett sådant övervägande
säkerligen skulle komma att ske, men
de inom utskottet, som väl voro mest
fiskaliskt inställda, ansågo, att man inte
ens skulle göra den koncessionen åt
motionärerna. Utskottsmajoriteten stannade
sålunda för uttalandet, att en tilllämpning
av förevarande spärregler under
förutsättningar, som av mig ha antytts,
icke kan ifrågakomma. .lag förmenar
emellertid, att ett närmare övervägande
av innehållet i de föreliggande
motionerna kommer att ske inom den
sittande skatteutredningen, och för att
understryka angelägenheten därav, herr
talman, ber jag att få hemställa om bifall
till dessa motioner.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Dessa
frågor om spärregler, både när det gäller
inkomstbeskattning och förmögenhetsbeskattning,
höra ju knappast till
de enklare företeelserna inom vårt skattcväsen.
Ilerr Velander ställde vissa frågor
till utskottsmajoriteten, och jag kan
inte underlåta att försöka klarlägga dem.
Han menade liksom motionärerna, att
man mycket väl skulle kunna använda
dessa spärrar vid beskattningen av familjestiftelser
lika väl som vid beskattningen
av fysiska personer. Jag vill erinra
om vad utskottet har skrivit, att

dessa familjestiftelser endast utgöra eu
särskild form för förvaltningen av privata
förmögenheter. Det är detta som
gör att frågan kan bli litet invecklad.

Redan en tillämpning av 80-procentspärren
på familjestiftelserna — den
regel som säger att ingen skall behöva
betala mera i skatt än 80 procent av sin
taxerade inkomst — skulle bli rätt besynnerlig.
Antag att en familjestiftelse
rymmer en förmögenhet på en miljön
kronor och att man räknar med en avkastning
av låt oss säga 60 000 kronor.
Av dessa 60 000 kronor utdelas kanske
50 000 kronor till personer som enligt
stiftelsens stadgar skola ha del av avkastningen.
Stiftelsen gör då i sin deklaration
avdrag såsom för periodiskt understöd
för alla dessa bidrag till enskilda
personer. För stiftelsen återstår
då en taxerad inkomst av blott 10 000
kronor. Det vore ju rätt orimligt om man
på denna inkomst, som genom utbetalningarna
har minskat från 60 000 kronor
till 10 000 kronor, skulle tillämpa
80-procentspärren. Fem sjättedelar av
avkastningen ha ju redan gått ut till enskilda
personer och bli hos dem taxerade
och beskattade.

Beträffande spärren för förmögenhetsbeskattning
är det ju så som herr
Velander upplyste kammaren om och
som utskottet ingalunda har förbisett —
det finns flera inom utskottet och dess
kansli som känna till skattelagarna än
herr Velander — att en person, som för
sin livstid får avkastningen av en viss
del av en familjestiftelses tillgångar, får
betala förmögenhetsskatt för denna del
av stiftelsens förmögenhet. I det fall
som herr Velander anförde, där nio
tiondedelar av stiftelsens tillgångar äro
bundna vid enskilda personer för deras
livstid, betala alltså dessa personer förmögenhetsskatt
för sammanlagt nio tiondedelar
av stiftelsens förmögenhet. Men
herr Velander har kanske inte uppmärksammat,
att om man på denna punkt
skall sätta in spärren skall man inte räkna
med den taxerade inkomsten från
familjestiftelsen, utan i stället med den
sammanräknade nettoinkomsten, och
vid beräkningen av denna har man ännu

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

65

inte gjort dessa allmänna avdrag, till
vilka avdragen för periodiskt understöd
höra. Därför skulle man ha att jämföra
en tiondedel av förmögenheten med hela
den sammanräknade nettoinkomsten.
Därvid skulle givetvis spärren inte komma
att träda i funktion. Alltså visar inte
heller detta herr Velanders exempel att
man skulle kunna få någon vettig användning
för förmögenhetsskattespärren
när det gäller familjestiftelserna.

Jag tror därför, att utskottet har varit
ute på riktiga vägar då det har sagt att
dessa motioner absolut inte kunna föranleda
till den åtgärd som motionärerna
ha avsett. De skattespärrar som tilllämpas
på fysiska personer kunna inte
tillämpas på familjestiftelser.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan om
avslag på motionerna.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
ärade talaren på (. .teborgsbänken gav
mig, såvitt jag kan förstå, rätt i mitt allmänna
resonemang, och vad han därutöver
anförde kan inte leda till något
annat än att mun vid utformandet av
eventuella bestämmelser på detta område
har att följa grundtanken i det av
mig åberopade ''adgandet i 7 § e) förordningen
om statlig förmögenhetsskatt,
nämligen att den, som får till sig utdelad
någon del av avkastningen av en
stiftelses tillgångar, också har att i proportion
därtill i alla hänseenden svara
för förmögenhetsbeskattningen. Vad beträffar
de »inadvertenser» i övrigt, som
den ärade talaren berörde, gäller det
blott att genom mycket enkla regler anpassa
beskattningens begränsning till
vad som med spärreglerna avsetts.

Jag utgår emellertid ifrån att vad som,
åtminstone på vissa håll inom utskottsmajoriteten,
har varit avgörande för
dess negativa inställning är att man har
trott, att de s. k. familjestiftelserna på
grund av sin natur eller sina syften äro
sådana institutioner som helst inte borde
fä existera. På den punkten vill jag
säga, att den dominerande tankegången
bakom stiftandet av juridiska personer

5 Forstu kunanurens protokoll l''JÖ0. ,Yr

Ang. beskattningen av familjestiftelser.
av detta slag ofta är, att man på ett ändamålsenligt
sätt vill sammanhålla ett
av stiftaren upparbetat företag. Detta är
nu, från mina utgångspunkter sett, en
mycket lovvärd handling. Ett annat motiv
för stiftandet kan ha varit, att stiftaren
har velat så långt möjligt skapa
garantier för att personer, som ha stått
honom nära under hans livstid, skola
beredas möjligheter till utkomst och
uppehälle i fortsättningen.

Jag skall tillåta mig anföra ett exempel,
som belyser det nuvarande beskattningsläget
för familjestiftelserna. Det
gäller ett fall som har bragts till min
kännedom vid sidan av utskottsbehandlingen.
Fallet är inte på något sätt enastående,
men konsekvenserna av det
gällande beskattningssystemet i fråga
om familjestiftelserna framträda på ett
ganska drastiskt sätt.

En person har upparbetat ett visst
företag och slutligen satt detta på aktier.
Sedermera har han förordnat, att aktierna
skola förvaltas av en stiftelse till
främjande av hans hustrus och andra
närståendes intressen. Aktiekapitalet är,
kunna vi säga, nominellt 500 000 kronor.
Stitelsen har kassamedel till ett belopp
av 10 000 kronor. Bolagets rörelse har
under de senaste åren medgivit en utdelning
av fem procent på det nominella
aktiekapitalet, alltså 25 000 kronor. Del
är den högsta utdelning, som enligt nu
gällande bestämmelser får förekomma.
Aktiekapitalet har emellertid av beskattningsmyndigheterna
uppskattats till ett
värde av 900 000 kronor, och stiftelsens
förmögenhet blir därmed 910 000 kronor,
d. v. s. aktievärdet plus kassamedIens
belopp. Förmögenhetsskatten blir
då 14 000 kronor, den kommunala inkomstskatten
— efter en utdebitering
till primärkommun och landsting av 10
kronor — 2 500 kronor och den statliga
inkomstskatten (i 070 kronor. Skatternas
sammanlagda belopp blir således 23 170
kronor. De som skulle ha rätt till eller
del av avkastningen från denna stiftelses
betydande förmögenhet få alltså disponera
över 1 830 kronor, för den händelse
detta belopp inte behövt tagas i
anspråk till administrationskostnader.

m

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Ang. beskattningen av familjestiftelser.
Dessa 1 830 kronor svara mot cirka sju
procent av stiftelsens hela avkastning,
under det att i runt tal 93 procent åtgå
till skatt hos denna. Jag tycker nog, att
det skall fordras ett visst mod även hos
en i högsta grad fiskaliskt inställd person
för att han skall kunna intaga den
ståndpunkten, att han över huvud taget
inte vill vara med om någon som helst
ändring av beskattningsreglerna på
detta område.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag tycker
att herr Velanders sista beskyllning
var litet märkvärdig, eftersom jag under
min verksamhet i olika kommittéer har
medverkat till förslag om åtskilliga ändringar
i vår skattelagstiftning, till och
med i kommittéer där herr Velander
själv också har varit närvarande. Jag
tycker att herr Velander skulle undvika
att generalisera som han här har
gjort.

Med anledning av herr Velanders yttrande
vill jag också säga att jag och utskottet
i övrigt ingalunda betrakta familjestiftelserna
som några »mystiska»
företeelser. De kunna ha sitt berättigande
i många fall. Men beskattningen bör
inte vara lägre för att den skattepliktiga
förmögenheten förvaltas av en familjestiftelse
än den skulle vara om de personer,
som erhålla avkastningen av stiftelsen,
skulle ha disponerat kapitalet
själva. En sådan olikhet skulle emellertid
säkerligen i åtskilliga fall göra sig
gällande om man följde motionärernas
linje.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
förstår inte, varför herr Sjödahl skall
finna det så angeläget att betona, att
han under den långa tid, som han har
sysslat med skattefrågor, någon gång
också har varit med om reformer. Det
har ju inte varit min mening att påstå,
att herr Sjödahl inte i något sammanhang
skulle ha varit med om att åstadkomma
regler för fysiska och juridiska
personers skattskyldighet, som haft till
syfte att så att säga renodla skgtteför -

mågan. Jag menade blott, såsom jag uttryckte
det, att man måste vara utomordentligt
starkt fiskaliskt inställd, om
man, såsom i detta fall har skett, inte
ens vill vara med om att i ett utskottsbetänkande
skriva ut att de frågor, som
vi här diskutera, verkligen äro förtjänta
av att övervägas exempelvis av den
sittande skatteutredningen, inom vars
kompetensområde de enligt de meddelade
direktiven alldeles säkert ligga.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
bara erinra om något som herr Velander
mycket väl känner till. När denna fråga
var före inom bevillningsutskottet, var
det statsskatteberedningens egna medlemmar
som inom utskottets andra avdelning
uttalade att de icke önskade
denna fråga remitterad till sig.

Vidare skulle jag vilja säga till herr
Velander, att jag har varit med om en
av de mest genomgripande reformer på
vårt skatteväsens område som någonsin
har åstadkommits, nämligen den som beslutades
vid 1947 års riksdag. Herr Velanders
anförande i dag vittnar om att
han ännu inte har övervunnit efterverkningarna
av denna reform.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
sista konstaterandet från herr Sjödahls
sida är alldeles riktigt. De menliga för
att icke säga destruktiva verkningarna
av 1917 års s. k. skattereform kvarstå
och de komma utt öka i styrka undan
för undan.

Eftersom den ledande mannen inom,
alltså ordföranden i den sittande skatteutredningen
har yttrat inför utskottet,
att den fråga, vi nu diskutera, nog skall
tagas upp till övervägande inom utredningen,
måste det vara ganska olämpligt
att i ett utskottsbetänkande, som är
ämnat att godkännas av riksdagen, fastslå,
att en tillämpning av de nu gällande
spärrbestämmelserna även beträffande
familjestiftelser inte kan ifrågakoinma.
Det blir föga tacksamt för utredningen
att, kanske omedelbart efter det
riksdagen bär fattat ett beslut i överens -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

67

Anslag till rörelsekapital för domänverket m. m.

stämmelse med utskottsmajoritetens förslag,
ge sig i kast med hithörande spörsmål.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Vad utskottet
på denna punkt har skrivit är
ett sakligt konstaterande och ingenting
annat.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna betänkandet
yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr
Velander, att kammaren skulle bifalla de
i ämnet väckta motionerna.

Därefter anförde herr TALMANNEN:
Herr Velanders yrkande avser, att riksdagen
skulle för sin del besluta ändring
i två av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna
förordningar. För att sådan ändring
skall komma till stånd erfordras,
att ändringsförslaget är så utarbetat, att
full klarhet råder om dess innebörd och
angående den författningsändring, som
åsyftas. Då de i motionerna framförda
yrkandena icke uppfylla detta villkor,
anser jag mig förhindrad att framställa
proposition på bifall till herr Velanders
yrkande om bifall till motionerna.

Herr VELANDER erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Jag vill,
om det är möjligt, framställa ett alternativt
yrkande. Eftersom det av diskussionen
har framgått, att utskottsmajoriteten
har förbisett innebörden i den
av mig åberopade sjunde paragrafen i
förordningen om .statlig förmögenhetsskatt,
ber jag att få yrka återremiss till
utskottet.

Herr talmannen yttrade, att enär överläggningen
i förevarande ärende redan
förklarats slutad, proposition på bifall till
herr Velanders nu gjorda yrkande icke
kunde framställas.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i det nu förevarande betänkande!
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr It, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående
taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg, m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land
härrörande egendom, m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Anslag till rörelsekapital för domänverket
m. m.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning liade utskottet
i förevarandc punkt hemställt, att riksdagen
måtte

1) till Rörelsekapital för domänverket
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor;

2) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att, för att bereda domänverket
rörelsekapital, tillhandahålla sagda

68

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950,

Anslag till rörelsekapital för domänverket m. m.

verk en rörlig kredit av ytterligare
30 000 000 kronor eller sålunda tillhopa
högst 50 000 000 kronor.

Herr FORSLUND: Herr talman! Jag
ber om överseende för att jag tar till
orda i ett ärende som har behandlats av
jordbruksutskottet, men då jag finner att
utskottet har med endast tre ord föreslagit
bifall till den framställning som
är gjord, tycker jag att jag bör kunna
få säga några ord.

Kungl. Maj:t har hemställt dels om
ett rörelsekapital för domänverket av
10 miljoner kronor å tilläggsstat II och
dels om en rörlig kredit av ytterligare
30 miljoner kronor, som tillsammans
med tidigare beviljade 20 miljoner kronor
ge en total kredit av 50 miljoner
kronor. Jag förvånar mig över att utskottet
inte ger någon motivering för
sin egen syn på denna sak, utan endast
yttrar: »Utskottet biträder framställ ningen.

» För en som är van vid att det
får lov att skrivas långa motiveringar
är det ganska överraskande att det kan
gå så enkelt i det här fallet, men kanske
det är så att det går lättare när det rör
sig om miljoner. Här rör det sig om 40
miljoner kronor, och då kanske man kan
begränsa sitt yttrande så som utskottet
här har gjort.

Det är av den anledningen, som jag
hyser förvåning över utskottets utlåtande,
men jag är också förvånad över
att framställningen från domänstyrelsen
har kommit portionsvis. I skrivelse i
september 1949 yrkade man 10 miljoner
kronor till rörelsekapital och lika mycket
såsom ökad rörlig kredit, men redan
i december 1949 hemställde domänstyrelsen
om att få ytterligare rörlig
kredit med 20 miljoner kronor. Jag vill
uttala min förvåning över att domänverket
inle på längre sikt kan bedöma
sitt penningbehov och att verket inte
kan äska medlen på en gång och helst
så, att anslagen kunna redovisas i den
ordinarie budgeten.

Kungl. Maj:t har i ingressen till sin
proposition verkligen påpekat olägenheten
av att verken komma och skola
ha anslag på tilläggsstat och vill också

gc en anvisning om att största möjliga
försiktighet borde iakttagas i det avseendet.
Jag måste säga, att det då ur riksdagens
synpunkt skulle ha varit tillfredsställande,
om utskottet i sin motivering
åtminstone velat kraftigt understryka
Kungl. Maj:Is uttalande om att
anslagen såsom regel skola begäras och
beviljas för budgetär. Det system, som
vi för närvarande ha, är ganska olämpligt,
och jag tycker att frågan inte behandlas
med det allvar, som kan krävas
med hänsyn till att det rör sig om så
mycket pengar.

Jag vill inte låta tillfället gå förbi utan
att påpeka ännu en sak. Domänstyrelsens
anslagsäskanden sammanhänga med
att man skall förse ett sidoordnat företag,
nämligen Aktiebolaget Statens
skogsindustrier, med rörelsekapital.
Mot detta har jag ingenting annat att
erinra än att jag tycker, att det vore
rimligt att riksdagen i propositionen
och även i utskottets utlåtande finge eu
redogörelse för hur stor del av de 3(1
miljonerna, som skall överlämnas till
bolaget. Vi få här i riksdagen inte alls
någon vetskap därom. När riksdagen
inte genom sina revisorer har den insyn
i bolagsverksamheten, som den har
när det gäller ämbetsverken, skulle det
sålunda endast vara i samband med beviljandet
av anslag, som riksdagen skulle
kunna få veta, hur stor del av de beviljade
medlen som kommer att användas
av domänverket och hur stor del
som kommer det sidoordnade företaget
till godo.

Jag förstår mycket väl, att ett företag
som domänverket behöver mycket pengar
för köp av skog och skogsmark, men
jag anser likväl att finansieringen bör
kunna ske utan att man äskar anslag
på tilläggsstat.

Det är således detta, herr talman, som
jag här har velat påpeka. Det är inte
alls något klander i detta speciella fall,
utan jag riktar mig mot systemet såsom
såd*ant, vilket håller på att införas. Nu
blir det över en skärm för insyn av medelsanvändningen,
och denna skärm
skulle jag vilja på något sätt få borttagen,
så att det blir möjligt för riksda -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

69

Anslag till rörelsekapital för domänverket m. m.

gen själv och då helt naturligt framför
allt genom de av riksdagen utsedda revisorerna
att få överblick över .statens
hela verksamhet.

Jag har velat passa på att framföra
dessa synpunkter för att det inte, när
ärendet en gång kanske ånyo blir aktuellt,
skall kunna sägas, att man förbisett
att göra detta påpekande, då det borde
ha gjorts.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! De anmärkningar,
som herr Forslund gjorde
mot den kungl. propositionen, finner jag
ingen anledning att bemöta, men eftersom
han också uttryckte sin ledsnad
över att utskottet skrivit för litet och
inte gjort någon utredning, ber jag att
få säga några ord.

Herr Forslund vet nog lika bra som
vi, vilka tillhöra jordbruksutskottet, att
riksdagen har gått in för s. k. rationalisering
av riksdagstrycket. Det ha både
statsutskottet och jordbruksutskottet fått
en erinran om, och det är detta, som
utskottet har ställt sig till efterättelse,
då det i detta fall har skrivit så litet.
Jag kanske får läsa upp, hur denna anvisning
lyder. Det heter där: »Som regel
bör med kortast möjliga motivering
anges utskottets ställningstagande till
Kungl. Maj:ts förslag samt i ämnet väckta
motioner. Då utskottet icke ifrågasätter
ändring i propositionen eller i delar
därav och ej heller motionsvis framställts
yrkanden därom, torde utskottet
i de flesta fall kunna begränsa sig till
att utan särskild motivering konstatera,
att propositionen i dess helhet eller
i angivna delar icke föranlett någon
erinran från utskottets sida». Det är
just vad utskottet har gjort i detta fall.

Om jag sedan skulle yttra några ord
angående herr Forslunds anförande i
övrigt, vill jag säga, att mellanhavandet
mellan domänstyrelsen och Aktiebolaget
.Statens skogsindustrier har jag
ingen anledning att här gå närmare in
på. Men när herr Forslund säger, att
man inte vet någonting om resultatet av
detta aktiebolags rörelse, är det väl i
alla fall så, att bolaget för varje år lämnar
en berättelse över sin verksamhet.

vilken är offentlig. Om herr Forslund
hade läst den berättelsen, tror jag inte
att han skulle ha framställt de anmärkningar,
som han gjort. I propositionen,
som legat till grund för utskottets utlåtande,
finns vidare en motivering på
inte mindre än tre sidor till stöd för
framställningen om anslaget, och jag tror
att om herr Forslund läst även den motiveringen,
skulle han ha fått klarare
inblick i detta ärende än han tycks ha.
Jag vill för övrigt erinra om att både
riksräkenskapsverket och fullmäktige i
riksgäldskontoret ha tillstyrkt beviljande
av anslaget. Därför ansågo vi inom
utskottet, att det inte var anledning att
vare sig remittera denna framställning
— det brukar man för övrigt inte göra
med kungl. propositioner — eller att eljest
åvägabringa närmare utredning, innan
vi fattade vårt beslut.

Det var i huvudsak, vad jag anser mig
böra säga här. Vad herr Forslund i övrigt
anförde närmast såsom kritik mot
den kungl. propositionen och det som
har legat till grund för dess framläggande
har jag som sagt ingen anledning
att besvara.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr FORSLUND: Det är så sant som
det är sagt, att det rationaliseras, och
det har enligt min mening rationaliserats
alldeles på tok för mycket. Men att
det rationaliserats så mycket, att utskottet
skall anse sig bara behöva skriva tre
ord, när det tillstyrker ett så stort penningbelopp
som 10 miljoner kronor,
hade jag aldrig tänkt mig.

När det gäller frågan om insynen i
de statliga bolagens verksamhet, tala
jag och herr Tjällgren skilda språk, änskönt
vi båda tala svenska. Han fattade
tydligen inte vad jag åsyftade med mitt
inlägg. Jag anser att riksdagen skall erhålla
redovisning för hur äskade medel
skola användas, och att det är av desto
större vikt att så sker i de fall, då medlen
inte skola användas av ämbetsverken,
där riksdagen enligt vår grundlag

70

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 1950.

Ang. förhållandet mellan allmänheten och

har insyn, utan av företag, som ha blivit
komplement till ämbetsverken. Detta
synes ordföranden i jordbruksutskottet
inte ha kunnat fatta, och jag skall inte
anstränga mig för att övertyga honom.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 8—-11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för avsättning till domänverkets
förnyelsefond för återväxtkostnader
m. in., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. förhållandet mellan allmänheten och
statsägda företag m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 1,
i anledning av väckt motion om utredning
av förhållandet mellan allmänheten
och statsägda respektive statsunderstödda
företag in. in.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 109, hade herr Sunne
in. fl. hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse uppdraga åt Kungl. Maj:t att
föranstalta om en allsidig utredning av
hur förhållandet mellan allmänhet och
statsägda respektive statsunderstödda företag
skulle kunna förbättras och i samband
härmed hur allmänheten bättre än
nu skulle kunna påverka sådana företags
verksamhet och skötsel.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion nr 109 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Petrén, som likväl ej antytt sin åsikt.

statsägda företag m. m.

Herr PETRÉN: Herr talman! Föreliggande
motion berör de statliga verkens
och företagens förhållande till allmänheten
och den kundkrets, som de ha att
betjäna. Motionärerna framföra den uppfattningen,
att många gånger allmänhetens
berättigade önskemål och krav förbises,
och motionen utmynnar i ett yrkande
om en utredning för att få till
stånd en förbättring.

Utskottsmajoriteten avstyrker motionen
under framhållande av att om det
tidigare funnits anledning till kritik, torde
verken numera vinnlägga sig om att
stå i gott förhållande till allmänheten och
eftersträva att undan för undan förbättra
sin service.

Jag har i utskottet reserverat mig, då
jag inte kan dela den uppfattning om
tingens goda ordning, som direkt kan
utläsas ur utskottets skrivning och enligt
vilken allt av sig självt ordnar sig
till det bästa. Min uppfattning är att
förhållandena inte äro goda. Förbättringar
böra eftersträvas och böra kunna
uppnås, men det kräver ett ganska ingående
studium av förhållandena. Det räcker
nog inte med så enkla åtgärder som
de, vilka antydas i utskottets yttrande.
Det är nog inte tillräckligt att inrätta
samarbetsorgan och ha trafikombud och
pressombud o. d., såsom avses i fråga om
statens trafikföretag. Inte heller tror jag
att en besvärsnämnd skulle ha den betydelse,
som motionärerna vilja göra gällande.
Det behövs en grundligare översyn
av förhållandena.

En god service från de statliga verkens
sida är av väsentlig betydelse för
allmänheten och för vårt produktiva liv
över huvud taget. Hur servicen utfaller
är i hög grad beroende på hur effektivt
arbetet bedrives inom de statliga förvaltningsorganen
och verken. Även om man
liksom jag har den uppfattningen, att
man bör se till, att den statliga verksamheten
inte breder ut sig, så bör man
dock vinnlägga sig om att få förhållandena
så goda som möjligt inom befintlig
verksamhet. När det klickar i olika avseenden,
beror det enligt min mening
inte på någon bristande vilja eller något
godtycke hos befattningshavare på

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

71

Ang. förhållandet mellan allmänheten och statsägda företag m. m.

olika håll, utan det är fastmera att hänföra
till organisationsformerna, som förhindra
ett fullt effektivt arbete. Arbetsformerna
möjliggöra inte en smidig anpassning
till utvecklingen och ett tillfredsställande
av allmänhetens önskemål.

Vår statliga drift är väl långt byråkratiserad.
Tjänstemännen ha inte tillräckligt
utrymme för handlande på eget ansvar.
Jag tror att en decentralisering borde
övervägas. Det är nog skäl att även
i övrigt göra en översyn av organisationsformerna.
När det brister i effektivitet,
anser jag att det i en hel del fall
kan hänföras till de bundna anställningsformer
och den stela befordringsgång,
som gälla för statliga befattningshavare
och som inte ge utrymme för den rörlighet
i fråga om arbetskraften, som behövs
för att få rätt man på rätt plats.
Mycket skulle vara att vinna av lärdomar
från den fria sektorn i näringslivet
och de former, som arbetslivet där har.

1 motsats till utskottsinajoriteten vill
jag hävda, att det finns mycket att göra
för att förbättra arbetets effektivitet inom
de olika områden, där vi ha statsdrift,
och för att få till stånd en bättre service.
I min verksamhet har jag på många
håll kommit i kontakt med statlig verksamhet
och stött på en tröghet och stelhet,
som verkar besvärande för allmänheten
och hämmande för produktionslivet.
Jag vill inte trötta kammareil med
exempel, men eftersom utskottet här pekar
på — om jag förstått rätt -— de föredömliga
förhållandena inom trafikföretagen
och vad som där göres, kan jag
inte underlåta att något beröra godstrafiken
inom SJ. Det är eu allmän uppfattning
bland de befraktare, som anlita SJ,
att man icke handskas rationellt med
godset på stationerna. Vid flertalet av
vära stationer använder man inte vid
lastning och lossning av godset de tekniska
hjälpmedel, som på andra häll ha
kommit till en vidsträckt användning
och som borde komma till nytta även
vid SJ.

Ilerr talman! Jag har velat anföra dessa
synpunkter såsom bakgrund till min
reservation. Såsom frågan liv ligger till

har jag inte något yrkande om bifall till
motionen. Då frågan behandlades i utskottet
var min tanke närmast att få den
sammankopplad med motionen nr 27G,
som berör samma ämne, nämligen effektiviteten
i statsförvaltningen.

Herr NÄSGÄRD: Herr talman! Det
märks att herr Petrén inte är motionär
i den här frågan, tv han har talat om
motionen, som om den hade haft det
innehåll, soin den enligt hans mening
borde ha, och han har inte alls talat om
motionen sådan den föreligger. Han berörde
frågan om decentralisering och
talade till och med i slutet av sitt anförande
om effektivisering inom statsförvaltningen,
medan motionen helt enkelt
går ut på att riksdagen måtte i skrivelse
uppdraga åt Kungl. Maj:t — jag
undrar för resten vad experterna säga
om att riksdagen skulle kunna uppdraga
någonting åt Kungl. Maj:t — att föranstalta
om eu allsidig utredning av hur
förhållandet mellan allmänhet och statsägda
respektive statsunderstödda företag
skall kunna förbättras och i samband
därmed hur allmänheten bättre än nu
skall kunna påverka sådana företags
verksamhet och skötsel.

Herr Petrén yttrade någonting om att
utskottet har talat om kontaktorgan för
de statliga verken, men att detta inte
räcker. Jag vill då bara säga, att vi ha
lämnat en exemplifiering av de nuvarande
förhållandena men inte yttrat oss
om framtiden på annat sätt än att vi ha
sagt, att vi gärna vilja understryka angelägenheten
av att förhållandet mellan
allmänheten och de statsägda företagen
så utvecklas, att minsta möjliga friktion
uppstår.

Jag skulle vilja ställa eu fråga till herr
Petrén eller kanske till motionärerna,
vad de ha haft för syfte med sin motion.
De ha inte uppdragit några som helst
linjer för den tilltänkta utredningen. De
ha sagt i motionen, att vi inte ha funnit
de rätta formerna för att allmänhetens
önskemål i bästa möjliga utsträckning
skola kunna vinna beaktande inom de
statsdirigerade företagen. De ha vidare

72

Nr 7.

Onsdagen den 22 februari 19511.

Om förhindrande av tandsjukdomar hos skolbarn.

anmärkt på att klagomål från enskilda
företag, organisationer och allmänheten
rörande den service, de statliga affärsverken
lämna, behandlas av verkens egna
funktionärer, och motionärerna göra
gällande, att institutionernas skötsel i
regel beror på ämbetsmännens godtycke.
Men motionärerna ha inte givit någon
som helst anvisning på hur de vilja ha
förhållandena ordnade. Är det möjligen
så, att de vilja ha en central klagomur
under Kungl. Maj:t — det blir väl i sä
fall ett nytt ämbetsverk — eller tänka
sig motionärerna något nytt slag av
företagsnämnder, där allmänheten skall
bli representerad för att bevaka sina
intressen?

Trots att reservanten inte framställt
något yrkande, har jag velat anföra dessa
synpunkter, och jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om förhindrande av tandsjukdomar hos
skolbarn.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion om vissa
åtgärder för att förhindra tandsjukdomar
hos skolbarn.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 190, hade herr Isaksson
m. fl. hemställt, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måte
förelägga kungl. skolöverstyrelsen att
vidtaga åtgärder i syfte att förhindra förtäring
av sötsaker under skoltid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört bland annat:

»Då skolmyndigheterna ha sin uppmärksamhet
riktad på det av motionärerna
berörda spörsmålet och utskottet
förutsätter att den inledda propagandan
mot det överdrivna sötsaksätandet icke
kommer att avmattas, får utskottet hemställa,
att motion nr 190 ej måtte till någon
första kammarens- åtgärd föranleda.»

Herr ISAKSSON: Herr talman! Utskottet
har inte velat tillstyrka den motion,
som ligger till grund för utskottets utlåtande.
Motivet till motionen är den
stora omfattning, som tandrötan har i
vårt land. Det beräknas, att 95 procent
av skolbarnen ha defekta tänder. År 1943
—- jag medger att det är rätt lång tid sedan
— företogs det en undersökning på
de då nyinskrivna värnpliktiga, och det
befanns, att endast tre på tusen hade
friska tänder. Tandrötan är också i ständigt
ökande, vilket bl. a. framgår av undersökningar
vid tandvårdsbehandlingen
av barnen vid Stockholms folkskolor.
Enligt uppgifter, som jag har fått,
har trots oförminskad avverkningskapacitet
behandlingstiden per barn vid
Stockholms folkskolor under åren 1942
—1948 ökat med icke mindre än 50 procent.
Läget är för övrigt sådant, att tandläkarkåren
på inga villkor räcker till för
att hjälpa alla dem som behöva få sina
tänder omsedda. Köbildningen hos
tandläkarna är ett alltför väl känt faktum
för att jag här skall behöva orda
därom.

Vad är då orsaken till att tandrötan
har så stor spridning? På detta område
pågår forskningen, och man har inte
ännu kommit till fullt klara resultat,
men i ett avseende tycks tandläkarnas
samlade erfarenhet i alla länder vara
densamma, nämligen att det konsumeras
alldeles för mycket sötsaker o. d., som
i dagligt tal kallas snask.

I vårt land konsumeras sötsaker för
cirka 325 miljoner kronor per år, vilket
blir inemot 50 kronor per individ och
år. Den största delen av denna konsumtion
kommer med all säkerhet på barn
och ungdom, inte minst sådana som äro
i skol- och uppväxtåldern. Denna konsumtion
måste enligt mitt förmenande
hämma förtäringen av bättre och nyttigare
föda.

Utskottet är också för sin del ense
med motionärerna om att skolbarnens
förtäring av sötsaker nu tagit en oroväckande
omfattning. Jag anser att när det
gäller •tandsjukdomarna liksom på
många andra områden måste man för-sbka
.åstadkomma förebyggande åtgär -

Onsdagen den 22 februari 1950.

Nr 7.

73

Om förhindrande av tandsjukdomar hos skolbarn.

der, och då ligger det nära till hands att
försöka stävja konsumtionen av sötsaker.

Emellertid anser utskottet, att skolöverstyrelsen
inte har befogenhet att utfärda
ett förbud mot förtäring av sötsaker
under skoltid, utan gör gällande
att det i stället ankommer på de lokala
skolstyrelserna. Jag vill för min del inte
direkt bestrida detta — det kanske kan
vara på det sätt som utskottet anser —-men det utesluter inte, att det kunde lia
varit nyttigt med en rekommendation i
sådant syfte från skolöverstyrelsen till
skolstyrelserna.

Det har emellertid framgått, att frågan
på olika håll följes med uppmärksamhet
och att forskningar bedrivas, vilket
ju är glädjande. Något måste nämligen
enligt mitt förmenande göras för att
om möjligt få vårt folk att antaga sundare
konsumtionsvanor.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr NÄSGÅRD: Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 7 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med ytterligare bestämmelser angående
taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för
förlust av fartyg, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning, beträffande förslaget nr 45,
att utskottets hemställan i betänkande
nr 11 samt, i fråga om förslaget nr 46,
att utskottets hemställan i betänkande nr
12 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr De
Geer under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 367, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
förvärv av viss tidigare tyskägd
gruvegendom m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

B Första kammarens protokoll 1950. Nr 7.