Lördagen den 18 april (Riksdagens protokoll 1953:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

18—22 april.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 18 april.

Interpellation av herr Jacobson i Vilhelmina ang. förbättrad trafikservice
på inlandsbanan .................................. 5

Tisdagen den 21 april.

Svar på fråga av herr von Seth ang. exkorporering av Hovslätts samhälle
från Barnarps kommun.............................. 10

Svar på interpellationer av:

Herrar Gustafsson i Stockholm och Gustafsson i Skellefteå ang.

vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.................. 11

Herr Braconier ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddsper sonal.

............................................... 30

Herr Swedberg ang. handläggningen av frågan om ordnandet av

den andliga vården vid sjukhusen........................ 35

Herr Helén ang. undervisning i medicinsk psykologi för blivande

läkare, m. m......................................... 40

Herr Braconier ang. normerna för avskrivning av akademikerlån

på grund av låntagarens frånfälle .................... 41

Interpellation av herr Vigelsbo ang. beredskapslagring av fodersäd. . 44

Onsdagen den 22 april.

Utgifter under riksstatens sjätte huvudtitel:

Byggande av fiskehamnar ................................ 46

Anslag till statens bosättningslånefond m. m................... 58

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för

förlust av fartyg, m. m................................... 60

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten .............. 68

Skyndsam översyn av norrlandskommitténs olika förslag m. m..... 77

Lagstiftning rörande skyldigheten för enskild att i vissa fall bekosta
upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.............. 78

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 14.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Förkortning av arbetstiden.................................. 79

Översyn av författningarna om den kyrkliga jorden.............. 89

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet ............ 93

Obligatorisk kontroll av elektriska mätare...................... 120

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 22 april.

Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifter under sjätte huvudtiteln

(kommunikationsdepartementet) .......................... 46

— nr 61, ang. särskilda åtgärder till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna
................................. 58

— nr 62, ang. tilldelningen av statsbidrag till den utomprocessuella

rättshjälpsverksamheten ................................ 58

— nr 63, ang. anslag till statens bosättningslånefond m. m....... 58

— nr 64, ang. särskild ersättning till löneplansanställd personal vid

utförande av särskilt förorenande arbete.................... 59

— nr 65, ang. ändring i reservbefälskungörelsen för armén........ 59

—- nr 66, ang. ersättning till linfabriksarbetaren J. A. Söderlund för

olycksfall i arbete...................................... 60

— nr 67, ang. anslag till uppförande av byggnader för Institutet för

konserveringsforskning.................................. 60

— nr 68, ang. Sveriges övergång till ett på engelsk mätningsmetod

byggt skeppsmätningssystem m. m......................... 60

— nr 69, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet) .... 60

— nr 70, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)...... 60

— nr 71, ang. utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet) .... 60

— nr 72, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag. 60

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. vissa skattelättnader för

rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartyg,
m. m................................................. 60

— nr 32, ang. rätt att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för kost nad

för anskaffande av för beredskapslagring av drivmedel för
traktorer avsedd bränsletank ............................ 68

Bankoutskottets utlåtande nr 12, ang. upphävande av regleringen av

rundvirkesexporten .................................... 68

— nr 13, ang. en skyndsam översyn av norrlandskommitténs olika

förslag m. m........................................... 77

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. spärrning av rätten till inteckning
i fastighet som är föremål för byggnation med kommunal
borgen............................................ 78

— nr 31, ang. lagstiftning rörande skyldigheten för enskild att i vissa

fall bekosta upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. . 78

— nr 32, ang. viss ändring i lagen om införsel i avlöning, pension

eller livränta.......................................... 79

— nr 33, om viss ändring av 42 § sinnessjuklagen .............. 79

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. förkortning av arbetstiden. 79

Innehåll.

Nr 14.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14, ang. översyn av författningarna
om den kyrkliga jorden.................................. 89

— nr 15, ang. vissa anslag ur kyrkofonden in. in............... 92

— nr 16, ang. fortsatt giltighet av lagen den 17 juni 1948 om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet .......... 93

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. anslag till vissa naturskydds ändamål.

............................................. 120

—- nr 12, ang. Sveriges anslutning till Europeiska växtskyddsorgani sationen

in. m......................................... 120

— nr 13, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag

för budgetåret 1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska
laboratorier .......................... 120

— nr 14, om anslag till lån för anskaffande av grästorksanläggningar 120

— nr 15, ang. försäljning av en Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet .......................................... 120

— nr 16, ang. utbildningskurser för viss lantmäteripersonal m. fl. . . 120

— nr 17, ang. anslag för budgetåret 1953/54 till bidrag till vissa

skogsbrukskurser m. m................................... 120

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 9, ang.

obligatorisk kontroll av elektriska mätare.................. 120

—• nr 12, ang. kvarstående olösta norrlandsfrågor .............. 122

Lördagen den 18 april 1953.

Nr 14.

Lördagen den 18 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Karlskoga den 16/4 1953.

Riksdagsman Göran Petterson är på
grund av sjukdom den 16/4 intagen på
Karlskoga lasarett och torde inte förrän
tidigast om 8—10 dagar kunna återtaga
sitt riksdagsmannaarbete, betygar

Karlskoga lasarett som ovan

S. Lindgren.

Lasarettsläkare.

Herr Petterson i Degerfors beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 16 innevarande april tills
vidare.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
563 av herr Andersson i Löbbo m. fl.;
och

till statsutskottet motionen nr 564 av
herr Skoglund i Umeå m. fl.

§ 4.

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utfärdande av
bestämmelser till förhindrande av kollektiv
bestraffning inom skolväsendet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5-

Föredrogs den av herr Boija vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan, att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående åstadkommande av
erforderlig kontakt mellan militära och
civila myndigheter vid lösandet av föreliggande
intressekonflikter, in. m.

Denna anhållan bifölls.

§ 6.

Föredrogs den av herr Gustafson i
Göteborg vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående redogörelse
för de åtgärder, som av regeringen
vidtagits för att förmå de turkiska
myndigheterna att upphäva beslutet
om arrestering av befälhavaren
på m/s Naboland, kaptenen O. F. Lorentzon.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. förbättrad trafikservice
på inlandsbanan.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr JACOBSON i Vilhelmina (s), som
anförde: Herr talman! Rälsbussdriften
vid statens järnvägar måste sägas ha
utvecklats mycket snabbt trots den
stagnation, som under kriget föranleddes
av bensin- och oljerestriktioner och
därmed sammanhängande arbeten med
montering av gasaggregat.

Den första rälsbussen levererades, om
jag inte är fel underrättad, av Hilding

Nr 14.

Lördagen den 18 april 1953.

Interpellation ang. förbättrad trafikservice på inlandsbanan.

Carlssons Mekaniska Verkstad i Umeå
1934, och redan 1936 hade vi 34 rälsbussar
och sju släpvagnar, som körde
nära två miljoner tågkilometer. Rälsbussarnas
antal har sedan dess avsevärt
ökat och nu torde det finnas inemot
400 rälsbussar och 200 släpvagnar.

Nya beställningar och leveranser sker
oavbrutet. För budgetåren 1950/51—
1959/60 räknar man med ett investeringsbehov
av sammanlagt 82 miljoner
kronor. Detta innebär dock icke att
rälsbussparken kommer att öka i motsvarande
utsträckning enär man givetvis
under samma tid måste räkna med
en ganska stor nedskrotning av de
äldre förslitna rälsbussarna, enär dessa
endast synes komma till användning å
inlandsbanan och framför allt å dess
del inom lappmarken.

»Rullande skrot» stod för en tid sedan
som rubrik i en ledare i Norrlands
näst största tidning, varvid man bl. a.
framhöll, att statens järnvägars trafikservice
på inlandsbanan inte var av det
slag som borde tjäna som mönster. Med
jämna mellanrum kom allvarliga klagomål
mot både tidtabellen och de antika
fordon, som tillåtas rulla på banan.

De rälsbussar, som används på sträckan
Jörn—Arvidsjaur—Sorsele—Storuman,
påstods vara så bristfälliga, att
föraren ibland tvekar om han skall våga
fortsätta resan. I en insändare i samma
tidning för den 10 februari i år erinras
om att det nu indragna rälsbusståget
29484/29254 Storuman—Sorsele—Storuman
på sin tid insattes i stället för en
direktförbindelse Sorsele—Umeå. Indragning
företogs, men ej nog härmed
utan vad värre var även »den något
så när ordentliga personvagn», som
tidigare gått med tåg 8542. »När nu
rälsbussen blev indragen — fortsätter
insändaren — och resande hänvisats
att åka med sistnämnda tåg, blev den
bättre personvagnen borttagen. I stället
har vi fått färdas i en personvagn, troligen
från SJ:s barndom. Den uppvärmes
med kaminer.»

Samma tendens som gör sig gällande
i nyssnämnda fall tillämpas även å
landets längsta rälsbusslinje Östersund
—Gällivare—Östersund, vilken sträcka
uppgår till 150 mil — 747 kilometer i
vardera riktningen — med en åktid av
respektive 29 och 14,5 timmar.

Var borde eu av de nya moderna rälsbussarna
placeras om inte just på denna
handel, landets, som redan nämnts,
längsta rälsbusslinje? Med den relativt
goda tillgång på nya moderna rälsbussar
som numera finns, går det inte
längre att skylla på bristande tillgång.

Nej, vad det brister i är intresset från
järnvägsstyrelsens och distriktsförvaltningarnas
sida, när det gäller berättigade
krav från lappmarksbefolkningens
sida i fråga om trafiken på inlandsbanan.

Det mest slående beviset för hurusom
SJ delar upp resenärerna i tvenne
olika kategorier, en sämre och en bättre
— den bofasta befolkningen å ena
sidan och turisterna å den andra —
är det sätt, på vilket turisttrafiken ombesörjes.
När den tar sin början i juni
har SJ sedan fyra somrar tillbaka insatt
dagliga moderna bekväma rälsbussar,
försedda med lysrör, radio
m. m. SJ sörjer även för dessa resenärers
utspisning under färden. Skulle
en ortsbo söka komma med i en dylik
buss avkräves av honom en extra snälltågsavgift.
Turisterna däremot, som anlänt
med snälltåg till Östersund, behöver
inte erlägga någon extra avgift.
Detta järnvägens tillmötesgående och
dess utomordentliga service får icke
under några omständigheter tolkas från
min sida såsom klander utan tvärtom,
enär jag hyser den uppfattningen att
SJ:s sätt att sköta turisttrafiken på inlandsbanan
på ett ytterst kraftigt sätt
bidrar till en blomstring av turistlivet
i lappmarken, vilket är av stort ekonomiskt
intresse för bygdens befolkning.
Vad jag klandrar är den deklassering
av ortsbefolkningen som SJ gör sig
skyldig till. Borde man åtminstone inte

Lördagen den 18 april 1953.

Nr 14.

Interpellation ang. förbättrad trafikservice på inlandsbanan.

kunna begära, att de s. k. turistbussarna
ställdes till den resande allmänhetens
förfogande under de nio månader
av året som de båda turistbussarna stå
som reserv på Östersunds bangård?

Men en dylik åtgärd synes vara utesluten.
Under det man låter de båda
turistbussarna stå så gott som obegagnade,
fortsätter man att frakta resenärerna
mellan Östersund och Gällivare
i omoderna och skakiga rälsbussar med
en längd av endast 8,65 meter och med
samma ljus- och toilette-anordningar
som kom till utförande i de rälsbussar
som tillverkades år 1934.

Nu bär ju, som framgått av meddelanden
i vissa tidningar, SJ under de
senaste åren tillförts ett rätt stort antal
moderna och bekväma rälsbussar. Leverans
synes ha skett dels från AB
Märstaverken, AB Hägglund & Söner,
Järnvägsverkstäderna i Linköping och
Hilding Carlsson i Umeå.

Skulle det under sådana förhållanden
kunna anses vara förmätet kräva, att
tvenne nya moderna och bekväma rälsbussar
insättes på den rålsbusslinje,
som före någon annan borde komma
i åtanke? Jag syftar därvid på bandelen
Östersund—Gällivare.

Jag hyser den uppfattningen att det
måste allvarligt sägas ifrån, att järnvägstrafiken
på inlandsbanan inte får
skötas på sätt som nu sker. Lappmarkens
innevånare har rätt att få lika
moderna och bekväma vagnar och rälsbussar
som SJ sätter in på andra håll.

Då jag icke hyser någon förhoppning
om att järnvägsstyrelsen av eget intresse
skall gå i författning om att med det
snaraste ordna en mera tidsenlig och
människovärdig trafikservice i lappmarken,
nödgas jag hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande spörsmål: År

herr statsrådet villig lämna kungl.
järnvägsstyrelsen sådana direktiv, att
den nuvarande undermåliga trafikser -

vicen å inlandsbanan inom den allra
närmaste tiden blir förbättrad, i första
hand omedelbart genom insättandet av
bekväma rälsbussar å linjen Östersund
—Gällivare—Östersund ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
| 21 riksdagsstadgan anmält att till
utskottet inkommit framställning från
fullmäktige i riksbanken om pension åt
städerskan vid riksbankens avdelningskontor
i Jönköping fru Sofia Wiborg.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. in.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1953/54;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
statens borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag;

Nr 14.

Lördagen den 18 april 1953.

nr 136, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Sveriges
geologiska undersökning;

nr 137, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till odontologisk försöksverksamhet
vid Vipeholms sjukhus i
Lund; och

nr 138, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anordnande av
medicinsk undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus; samt

från första lagutskottet:
nr 139, i anledning av väckt motion
om utredning av redogöraransvaret;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. in.; och

nr 141, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30
juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående särskilda åtgärder
till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna; nr

62, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 64, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet till särskild
ersättning till löneplansanställd personal
vid utförande av särskilt förorenande
arbete;

nr 65, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i reservbefälskungörelsen
för armén;

nr 66, i anledning av väckt motion
om ersättning till linfabriksarbetaren
J. A. Söderlund för olycksfall i arbete;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till uppförande av byggnader
för Institutet för konserveringsforskning; nr

68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod
byggt slceppsmätningssystem m. in.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

bevillningsutskottets betänkande!!:

nr 18, i anledning av väckta motioner
om vissa skattelättnader för rederier beträffande
försäkringsersättning för förlust
av fartyg, m. m.; och

nr 32, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering till skatt
åtnjuta avdrag för kostnad för anskaffande
av för beredskapslagring av driv -

Lördagen den 18 april 1953.

Nr 14.

medel för traktorer avsedd bränsletank; bankoutskottets

utlåtanden:
nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av regleringen av
rundvirkesexporten; och

nr 13, i anledning av väckt motion
om en skyndsam översyn av norrlandskommitténs
olika förslag m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 30, i anledning av väckt motion angående
spärrning av rätten till inteckning
i fastighet som är föremål för
byggnation med kommunal borgen;

nr 31, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande skyldigheten
för enskild att i vissa fall bekosta upprätthållandet
av allmän ordning och
säkerhet;

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta;
och

nr 33, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 42 § sinnessjuklagen; andra

lagutskottets utlåtande nr 22,
i anledning av väckta motioner om förkortning
av arbetstiden;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående översyn, av författningarna
om den kyrkliga jorden;

nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. in., dels ock en
i ämnet väckt motion; och

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
dels ock i ämnet väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 11, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål; nr

12, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
m. m.;

nr 13, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier;

nr 14, med anledning av väckta motioner
om anslag till lån för anskaffande
av grästorksanläggningar;

nr 15, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet;

nr 16, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal in. fl.; och
nr 17, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa
skogsbrukskurser m. in.; samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 9, över motion angående obligatorisk
kontroll av elektriska mätare;
och

nr 12, över motion angående kvarstående
olösta norrlandsfrågor.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.07 em.

In fidem
Gunnar Britih.

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Tisdagen den 21 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14
och den 15 innevarande april.

§ 2.

Svar på fråga ang. exkorporering av Hovslätts
samhälle från Barnarps kommun.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som yttrade: Herr talman! Herr von
Seth har till mig ställt följande fråga:
»Vad är anledningen till att Kungl.
Maj:t i sitt beslut den 27 mars i år
angående exkorporering av Hovslätts
samhälle från Barnarps kommun frångått
de förslag som framlagts av länsstyrelsen
och kammarkollegium?»

Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut
innebär att den s. k. Barnarpsdelen av
Hovslätts samhälle, eller närmare bestämt
fastigheten Hökhult nr 2 i Barnarps
socken, Tenhults kommun, skall
införlivas med Norrahammars köping.
I övrigt angår ärendet icke Barnarp.
Beslutet i förevarande avseende överensstämmer
med de förslag som framlagts
av länsstyrelsen och kammarkollegiet.
Då herr von Seth nu frågar varför
Kungl. Maj:t frångått myndigheternas
förslag härvidlag torde frågan därför
bero på ett missförstånd.

Jag vill emellertid tillägga, att Kungl.
Maj:ts beslut i övrigt bl. a. innebär, att
den s. k. Jönköpingsdelen av Hovslätts
samhälle fortfarande skall ligga kvar
i Jönköpings stad. I detta avseende —
men ej i fråga om den s. k. Barnarpsdelen
— har Kungl. Maj :t gått ifrån de
angivna myndigheternas förslag. Anledningen
härtill har givetvis varit, att
Kungl. Maj:t vid sitt bedömande av
samtliga i ärendet redovisade omständigheter
funnit övervägande skäl tala

för en lösning i enlighet med Kungl.
Maj:ts beslut.

Härpå anförde

Herr von SETH (h): Herr talman! Jag
vill till herr statsrådet Nilson framföra
mitt tack för svaret på min fråga. Detta
är ju en fråga som gäller Kungl. Maj:ts
dom, och därför är jag särskilt tacksam
över att herr statsrådet Nilson har
lämnat ett svar. Herr statsrådet hade
ju kunnat underlåta detta.

Vid utskrivandet av min fråga hade
det emellertid blivit en felaktighet. Därom
skulle jag vilja säga, att statsrådet
skickligt begagnat sig av detta trumfäss
och beträffande svaret på denna punkt
tagit hem spelet i första omgången.
Men när det sedan gäller Kungl. Maj :ts
dom är jag inte säker på att Kungl.
Maj :t har tagit hem spelet.

Detta är en mycket svår fråga. Den
kan diskuteras från olika synpunkter
och jag vill betona för kammaren, att
det inte är någon politisk fråga utan
att åsikterna här skär igenom alla partier.

Den del av Hovslätts samhälle, som
enligt Kungl. Maj :ts dom skall ligga i
Jönköping, hade man nog från Norrahammars
sida velat ha placerad inom
sin köping. Yttranden från såväl kammarkollegium
som länsstyrelsen bär givit
alternativa förslag. Man har ansett
att den ifrågavarande delen kunde tillhöra
antingen Jönköpings stad eller
Norrahammars köping.

Nu har Kungl. Maj :t ansett att —
om jag så får uttrycka mig — sakskälen
talade för att man borde söka sig
fram till en kompromisslösning. Många
gånger kan kompromisser vara bra och
ibland nödvändiga, men i vissa fall kan
sådana lösningar förorsaka missbelåtenhet
på alla håll. Nu har denna
kompromisslösning framkallat det

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

resultatet, att man måste åka igenom
Jönköpings stad för att kunna
komma från den ena delen av köpingen
till den andra. Det är kanske
inte så mycket att säga om detta,
ty det är ju alldeles självklart att
gränsen måste gå någonstans. Man får
då alltid riskera irritation från något
håll. I detta fall har det irritationsmomentet
uppstått, att gränsen mellan
Jönköpings stad och angränsande bygd
går efter huvudvägen. Då uppstår genast
en kinkig dyrortsgrupperingsfråga.
Den som bor på vänster sida om vägen
tillhör den högre dyrortsgrupp som
Jönköping tillhör men hans kollega —
antingen det nu är fråga om en anställd
vid bruket eller en folkskollärare
- - tillhör den lägre dyrortsgruppen.
Sådant har förekommit även på andra
håll, men det har då i viss mån rättats
till.

Jag ställde min fråga, emedan man
inom köpingen, som är det mindre
samhället, frågat sig vad Kungl. Maj:t
haft för sakskäl för sin dom.

Jag skall utöver det sagda endast nu
tillägga, att Norrahammars köping, som
är ett framåtsträvande samhälle och
som ännu inte hunnit konsolidera sig,
genom denna dom vållats en del svårigheter
t. ex. vid ordnandet av skolfrågan.
Jag vill inte på något sätt insinuera
att man skulle ha kunnat fatta
ett beslut som tillfredsställer alla, ty
något sådant står inte i mänsklig makt.
Men Kungl. Majtts dom har såsom den
utformats — detta framgår med all
önskvärd tydlighet — hos många oberoende
av partipolitisk tillhörighet —jag
använder det uttrycket för att inte riva
upp någon debatt — väckt eu viss besvikelse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden
rörande arbetarskyddet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, erhöll på begäran

ordet för att i ett sammanhang besvara
herr Gustafssons i Stockholm interpellation
ang. förhållandena inom arhetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen,
in. m., samt herr Gustafssons i Skellefteå
interpellation ang. en redogörelse för
tillståndet inom arbetarskyddet, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i stencilerad
form tillställts kammarens ledamöter,
och herr statsrådet Sträng lämnade
nu endast en kort sammanfattning
av huvudpunkterna i svaret.

Det inom kammaren utdelade svaret
var av följande lydelse:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har till mig riktat följande frågor: Har

herr statsrådet uppmärksammat,
att förhållandena inom arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen icke
är tillfredsställande? Om så är fallet:
Har herr statsrådet för avsikt att snarast
vidta åtgärder för åstadkommande
av rättelse? Kan förslag förväntas om
att den av de sakkunniga år 1950 föreslagna
partsrepresentationen inom yrkesinspektionens
distrikt kommer att
föreläggas riksdagen?

Herr Gustafsson i Skellefteå har ställt
denna fråga:

Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för tillståndet inom arbetarskyddet
och för de åtgärder som planeras
för att rätta till rådande missförhållanden? Till

svar på båda dessa interpellationer
vill jag till en början lämna en kortfattad
redogörelse för arbetarskyddets
organisation samt de arbetsuppgifter
som tillkommer arbetarskyddets båda
organ, arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.

Arbetarskyddet fick sin nuvarande
organisation genom riksdagens beslut
den 19 juni 1948. I enlighet med detta
inrättades från den 1 januari 1949 arbetarskyddsstyrelsen
såsom centralmyndighet
för arbetarskyddsfrågor,
med undantag för frågor angående

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

arbetarskyddet ombord å fartyg. Genom
lag den 21 juli 1948 överflyttades
på arbetarskyddsstyrelsen
de uppgifter och befogenheter, som
tillkom det dåvarande arbetsrådet.
Enligt sin instruktion har arbetarskyddsstyrelsen,
bland annat, att verka
för främjandet av arbetarskyddet
och vidtaga de åtgärder, som finns
påkallade i skyddstekniskt, yrkeshygieniskt,
yrkesmedicinskt och socialt hänseende
för att utveckla och förbättra
detta skydd; att handlägga ärenden,
som rör arbetstid, raster samt vila från
arbetet; att meddela erforderliga föreskrifter,
råd och anvisningar rörande
arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens
tillämpning; att leda och övervaka
de styrelsen underställda tillsynsorganens
verksamhet och tillhandagå
dem med råd och anvisningar för tillsynens
utövande och tjänstens fullgörande
i övrigt; att följa arbetsförhållandena
inom hemindustrielit arbete
och genom råd och anvisningar främja
arbetarskyddet på detta arbetsområde;
att tillhandagå med råd och upplysningar
i arbetarskyddsangelägenheter
samt bedriva erforderlig upplysningsoch
undervisningsverksamhet på arbetarskyddets
område.

I arbetarskyddsstyrelsens handläggning
av vissa ärenden deltager av
Kungl. Maj :t för två år i sänder särskilt
förordnade ledamöter (partsrepresentanter).
De ordinarie partsrepresentanterna
är till antalet 12, till hälften
representerande arbetsgivarna och
till hälften arbetstagarna. Inom styrelsen
finns tre byråer, vilka var och en
förestås av en byråchef, nämligen arbetstidsbyrån,
tekniska byrån och kanslibyrån,
samt tre avdelningar, vilka
var och en förestås av en byrådirektör,
nämligen skogsavdelningen, trafikavdelningen
och sociala avdelningen.
Därjämte finns tillgång till viss läkarexpertis.

Tillsyn rörande efterlevnaden av arbetarskyddslagen
och med stöd av den -

samma meddelade föreskrifter utövas,
under arbetarskyddsstyrelsens överinseende
och ledning, av yrkesinspektionen
genom följande tillsynsorgan, nämligen
befattningshavare vid den allmänna
yrkesinspektionen, kommunala tillsy
nsmän samt specialinspektörer.

Landet är indelat i elva yrkesinspektionsdistrikt,
vilka står under ledning
av yrkesinspektörer. De olika distrikten
omfattar vartdera två eller tre län.
Inom distrikten tjänstgör i övrigt, beroende
på dessas omfattning och storlek,
förste distriktsingenjörer, distriktsingenjörer
och yrkesunderinspektörer
till varierande antal samt socialinspektörer.
Vid yrkesinspektionen finns också
anställd viss läkarpersonal. Specialinspektörerna
utgöres av bergmästarna,
skogsyrkesinspektörerna, chefen för arbetarskyddsstyrelsens
trafikavdelning,
luftfartsinspektören, sprängämnesinspektören,
tillsyningsmännen över elektriska
starkströmsanläggningar samt
chefen för kommerskollegii sjöfartssociala
avdelning.

Enligt instruktionen för yrkesinspektionen
skall tillsynsorgan förskaffa sig
noggrann kännedom om arbetsförhåldena
inom sitt verksamhetsområde
samt med uppmärksamhet följa arbetarskyddets
utveckling inom området
Tillsynsorgan skall vinnlägga sig om
att genom upplysningsverksamhet främja
strävandena att förekomma ohälsa
och olycksfall i arbetet, tillhandagå
med upplysningar, råd och anvisningar
i frågor, som rör arbetets sundhet och
säkerhet, samt verka för samarbete i
sådana frågor. Tillsynsorganen skall
vidare enligt instruktionen inta en
opartisk ställning såvitt angår förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Tyngdpunkten i den allmänna yrkesinspektionens
verksamhet ligger på den
allmänna tillsynen inom industri, hantverk
och annan rörelse beträffande efterlevnaden
av arbetarskyddslagstiftningen.
Detta sker främst genom in -

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

spektionsbesök på arbetsplatserna. Härjämte
bedriver yrkesinspektionen en
omfattande konsultativ verksamhet med
kostnadsfri förhandsgranskning av förslag
till ny-, om- eller tillbyggnad av
arbetslokal eller personalrum, förslag
till ny eller ändrad anordning för arbetets
bedrivande eller omläggning av
arbetsmetoden.

Hos den allmänna yrkesinspektionen
var vid 1951 års slut registrerade cirka
77 000 arbetsställen med omkring
1 243 000 arbetstagare. Totalt fanns vid
samma tidpunkt inom yrkesinspektionen
registrerade närmare 168 000 arbetsställen
med omkring 1 574 000 arbetstagare.

I detta sammanhang torde böra nämnas,
att också arbetstagarna har sin
skyddsorganisation. Vid ett stort antal
arbetsställen — 1951 18 632 eller cirka
23 procent av hos allmänna yrkesinspektionen
anmälda arbetsställen —
finns skyddsombud utsedda att tillvarataga
arbetarnas intressen på här ifrågavarande
område. Vid vissa arbetsställen
har man utsett skyddskommittéer
för samma ändamål. Sådana kommittéer
fanns vid 1951 års slut vid 1 719
arbetsställen. En möjlighet att utse regionala
skyddsombud har utnyttjats i
72 fall.

Då den nya arbetarskyddslagen trädde
i kraft den 1 juli 1949, möttes den
av stora förväntningar från arbetstagarnas
sida. Förhoppningar uppstod
om radikala förändringar på arbetsplatserna
i skyddstekniskt, yrkeshygieniskt
och socialt hänseende. Det vore
oriktigt att påstå, att inte de gångna
årens praktiska tillämpning av arbetarskyddslagen
givit en del mycket
goda resultat, även om verksamheten
inte motsvarat förväntningarna.

Sedan jag låtit arbetarskyddsstyrelsens
chef ta del av innehållet i de båda
interpellationerna, vill jag nu samtidigt
som jag återger några av de mest
kritiska anmärkningarna och därav
föranledda frågor framlägga arbetar -

skyddsstyrelsens syn på ifrågavarande
spörsmål. I det yttrande, som avlåtits,
framhålles till en början, att man är
väl medveten om att vissa missförhållanden
råder inom arbetarskyddet, men
det betonas samtidigt med skärpa, att
dessa missförhållanden inte motiverar
ett allmänt uttalande om att det svenska
arbetarskyddet är underhaltigt eller
misskött. Det torde enligt arbetarskyddsstyrelsens
ledning förhålla sig
så, att den framförda kritiken huvudsakligen
är ett tecken på ett mera målmedvetet
intresse och positiv aktivitet
från fackförbunden och arbetstagarnas
övriga organ och representanter. Sett
mot bakgrunden av det stora antalet
arbetsställen inom den allmänna yrkesinspektionen,
cirka 77 000, finner man
inom arbetarskyddsstyrelsen det ganska
naturligt, att arbetstagarnas minst
30 000 skyddsombud och förtroendemän
kunnat påträffa bristfälligheter
och missförhållanden.

Vad härefter beträffar båda interpellanternas
uttalande, att skyddsombuden
inte efterfrågas vid inspektioner
på arbetsplatserna, hänvisar arbetarskyddsstyrelsens
chef till en utredning,
som verkställts beträffande antalet besök
under åren 1949—1952 vid registrerade
arbetsställen och hur många av
dessa besök som avsett arbetsställen
med skyddsombud samt vid huru många
av sistnämnda besök ombuden anträffats.
Enligt denna undersökning var
anträffbarhetsprocenten för de fyra
åren i medeltal 84,5, en siffra som arbetarskyddsstyrelsen
finner hög och
mycket tillfredsställande. Att skyddsombuden
inte alltid anträffas vid besöken
beror av flera anledningar. Ombuden
kan ha semester, permission eller
annan ledighet, vara sjuka, inkallade i
militärtjänst o. s. v. Vid skiftarbete förekommer
att ombud ej valts för alla
skiften. Vissa firmors skyddsombud befinner
sig inte sällan på annan plats än
den som är föremål för inspektionsbesök.
Styrelsens chef framhåller slut -

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

ligen beträffande kontakten mellan yrkesinspektörerna
och skyddsombuden,
att något medvetet åsidosättande av
skyddsombuden — styrelsen veterligt
— inte förekommer. Yrkesinspektörerna
kan i praktiskt taget varje särskilt
fall redovisa orsaken till att skyddsombud
ej anträffats eller kunnat kontaktas.

Beträffande herr Gustafssons i Skellefteå
uttalande, att skyddsombuden
inte erhåller erforderligt stöd i sitt arbete,
framhåller styrelsens chef, att om
därmed åsyftas, att besök på en arbetsplats
i allmänhet måste uppskjutas någon
tid efter anmälan till distriktsexpeditionen
om rådande missförhållanden
på arbetsplatsen, så måste medges, att
sådan brist på stöd kan förekomma.
Beroende på den knappa resemedelstillgången
och den otillräckliga arbetskraften,
vilket medför att yrkesinspektionens
befattningshavare måste planera
sina resor på ett ur tillsynssynpunkt
effektivt sätt, är det i allmänhet ganska
sällsynt, att yrkesinspektionens befattningshavare
omedelbart kan infinna sig
på berörda arbetsplats, såvida inte förhållandena
nödvändiggör ett omedelbart
ingripande. Göres däremot anmälan
om missförhållande i samband med
inspektionsförrättarens besök på arbetsplatsen
i fråga, lämnas inga anmälningar
obeaktade av inspektionsförrättaren.
Alla skyddsombudets framställningar
upptas till diskussion antingen
enskilt med ombudet eller, såsom fallet
är vid de flesta tillfällen, i närvaro
av arbetsgivaren eller hans representant.
Graden av stöd åt skyddsombuden
är enligt styrelsen också beroende
på karaktären av ombudens anmälningar.
Som allmänt omdöme anför arbetarskyddsstyrelsens
chef, att ombuden
alltid eller nästan alltid erhåller
stöd av yrkesinspektionen i sina framställningar
om mekaniska skydd vid
maskiner, redskap eller andra tekniska
anordningar, medan deras framställningar
i sanitära och yrkeshygieniska

spörsmål, vilka medför ekonomiska
konsekvenser av annan storleksordning
än anbringandet av mekaniska skydd,
underkastas mer ingående prövning,
varigenom dröjsmål ofta uppstår.

Herr Gustafsson i Skellefteå ställer
i sin interpellation den frågan, om
partsrepresentationen i arbetarskyddsstyrelsen
enligt författningen och i
praktiken får tillfälle att behandla viktiga
problem av principiell räckvidd,
som uppstår i den praktiska verksamheten.
Härtill genmäler arbetarskyddsstyrelsens
chef, att partsrepresentanterna
själva aldrig anmärkt på att de
ärenden, som på annat sätt kommit till
deras kännedom, inte handlagts såsom
partsärende.

Enligt instruktionen för styrelsen
skall såsom partsärenden handläggas

a) ärenden rörande lagen om arbetstidens
begränsning, lantarbetstidslagen,
arbetstidslagen för detaljhandeln
samt arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer,

b) ärenden rörande arbetstid, raster,
arbetspauser, natt- och veckovila,
varom stadgas i arbetarskyddslagen,

c) ärenden, som avser tillämpningen
av lagen om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av
bageri- och konditoriarbete och lagen
om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete,

d) ärenden, som enligt butikstängningslagen
och förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik m. m. ankommer
på arbetarskyddsstyrelsen,

e) skyddstekniska, yrkeshygieniska, yrkesmedicinska
och sociala ärenden
av principiell betydelse eller större
vikt,

f) ärenden angående utfärdande, ändring
eller upphävande av allmän
författning, anvisningar och andra
särskilda föreskrifter, såvitt icke
ärendet är av huvudsakligen formell
natur eller av mindre vikt,

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar pa interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

g) frågor som avse bidrag till upplysnings-
och utbildningsverksamhet
på arbetarskyddets område, samt

h) övriga ärenden, som generaldirektören
med hänsyn till deras intresse
för arbetsmarknadens partsorganisationer
eller eljest anser böra handläggas
såsom partsärenden.

Arbetarskyddsstyrelsen anser partsrepresentanternas
medverkan i styrelsen
mycket värdefull och inga sådana
ärenden, som ovillkorligen skall handläggas
under medverkan av parterna,
undandras dessa.

Vad angår samarbetet mellan arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen
samt arbetstagarnas representanter
och deras organ i övrigt, en fråga som
herr Gustafsson i Skellefteå också tar
upp i sin interpellation, framhåller styrelsens
chef, att styrelsen ofta tar kontakt
med såväl arbetstagarnas som arbetsgivarnas
representanter och organ
i Stockholm, om så anses behövligt. Vid
styrelsens utarbetande av anvisningar
till förebyggande av ohälsa och olycksfall
i arbete sökes i regel kontakt med
de organisationer, som kan tänkas bli
berörda av anvisningarnas bestämmelser.

I anledning av den av herr Gustafsson
i Stockholm väckta frågan om införande
av partsrepresentation inom yrkesinspektionens
distrikt uttalar arbetarskyddsstyrelsens
chef, att de för utredning
av denna fråga tillkallade sakkunniga
funnit skälen för införande av
partsrepresentation inom yrkesinspektionsdistrikten
tillräckligt starka och
förordat, att dessa representationer gåves
formen av rådgivande organ, samt
att frågan berörts i 1951 års statsverksproposition,
varvid departementschefen
anförde, att han med hänsyn till
rådande föhållanden inte hade för avsikt
att föreslå att frågan då upptoges
till avgörande. Arbetarskyddsstyrelsen
anser, att för frågans fullständiga utredande
kunde vara lämpligt att rådgi -

vande partsorgan inrättades på prov i
ett eller ett par distrikt.

Herr Gustafsson i Stockholm uttalar
i sin interpellation bland annat: »Utan
att hemfalla till någon övertro på
tvångsåtgärder — tvärtom, den frivilliga
överenskommelsen ''om regler för
den lokala arbetarskyddsverksamheten’,
som träffats mellan Landsorganisationen
i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen,
har tvivelsutan betytt avgjort
mera — tycks ändock en del yrkesinspektörer
hysa en närmast panisk förskräckelse
mot att tillämpa lagens bestämmelser
i berörda avseende.» I arbetarskyddsstyrelsens
yttrande medges,
att yrkesinspektörernas möjligheter att
tillgripa lagens bestämmelse om tvångsåtgärder
mot tredskande arbetsgivare
inte utnyttjats i särskilt stor omfattning.
1949, 1950 och 1951 utfärdades av
yrkesinspektörerna således 25, 31 resp.
28 förbud. Antalet förelägganden under
motsvarande år var något mindre.
Anledningen till att förbud och föreläggande
inte utfärdats i större omfattning
sammanhänger, framhålles i yttrandet,
med den allmänna inställningen,
att övertygelsens väg är den riktiga
i yrkesinspektörernas verksamhet.
Att genom upplysningsverksamhet och
propaganda främja strävandena att förekomma
ohälsa och olycksfall i arbete
samt mellan parterna åstadkomma
samarbete i frågor rörande arbetets
sundhet och säkerhet måste vara huvudregeln
för yrkesinspektionens verksamhet.
Härtill kommer att den ringa
storleken av de bötesbelopp, som i förekommande
fall kan utdömas, gör ett
föreläggande eller förbud mindre effektivt
och inte lämpligt att använda. Styrelsen
anser liksom yrkesinspektörerna
att om möjlighet till vitesföreläggande
infördes, skulle påföljden bättre
kunna anpassas till graden av föreliggande
förseelse, varvid större utsikt till
rättelse vore att vinna. Att det emellertid
inom yrkesinspektionens verksamhet
förekommit och förekommer fall,

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

där tvångsåtgärder borde ha tillgripits,
är styrelsen väl medveten om. De fall
som avses är sådana, då så svåra missförhållanden
och yrkesrisker föreligger,
att snabba åtgärder behöver vidtagas
eller då arbetsgivaren utan giltiga
skäl ideligen uppskjuter genomförandet
av givna anvisningar.

I detta sammanhang framhåller arbetarskyddsstyrelsens
chef de svårigheter,
som föreligger för yrkesinspektionens
befattningshavare att personligen vid
besök kontrollera lämnade anvisningars
genomförande. Sådan kontroll kan på
grund av brist på arbetskraft och resemedel
inte åstadkommas förrän efter
cirka 2 år eller mera. Under sådana förhållanden
har andra möjligheter måst
tillgripas för en kontroll av anvisningarnas
genomförande. Sålunda förekommer
i viss utsträckning att yrkesinspektörerna
preciserar en tid, inom vilken
anvisningarna skall vara genomförda,
och begär skriftligt meddelande från
arbetsgivaren, när anvisningarna är beaktade.
Många yrkesinspektörer för ett
s. k. »förfalloregister», i vilket anteckningar
göres om förhållandena på arbetsplatsen.
Givet är att ingendera av
dessa vägar är tillfredsställande, vilket
också har resulterat i att tiden för anvisningarnas
genomförande i många fall
onödigtvis utsträckts. I sammanhanget
erinras om de möjligheter, som enligt
arbetarskyddskungörelsen föreligger för
skyddsombud att beträffande behovet
av skyddsåtgärder och deras beaktande
uppehålla kontakten med yrkesinspektören
liksom även att påkalla dennes
ingripande. Denna möjlighet och uppgift
för skyddsombuden, vilken utgör en
del av den lokala skyddsverksamheten,
är av stor betydelse för yrkesinspektionen
och underlättar och effektiviserar
yrkesinspektionens arbete till båtnad
för samtliga parter.

Beträffande personalrumsfrågan vid
arbetsplatserna erinrar herr Gustafsson
i Skellefteå i sin interpellation om att
på en informationskonferens hållen av

LO:s arbetarskyddskommitté i maj 1952
gjordes gällande att yrkesinspektionen
ägnade föga intresse åt personalrummen.
Härom uttalar arbetarskyddsstyrelsens
chef, att yrkesinspektionen sedan
lång tid tillbaka ägnat frågan ett
mycket stort intresse. Yrkesinspektionens
arbete för anordnandet av erforderliga
personalrum bedrives i huvudsak
på två vägar. Dels kan erforderliga
anvisningar om personalrum lämnas vid
inspektion av ett arbetsställe och dels
kan anordnandet av personalrum påfordras
i samband med ny-, om- och
tillbyggnader. Antalet av den allmänna
yrkesinspektionen granskade eller uppgjorda
förslag till ny-, om- och tillbyggnader
uppgick år 1952 till 4 149, varav
minst 80 procent också berörde personalrumsfrågor.
Härmed vill arbetarskyddsstyrelsens
chef emellertid inte
ha sagt, att förhållandena i detta avseende
ute på arbetsplatserna är tillfredsställande.
Det största hindret är
byggnadsregleringen, vilken gjort det
nödvändigt att i vissa fall söka företa
en angelägenhetsprövning av personalrumsbehovet
vid företag av olika slag.
Sålunda har överenskommelse träffats
mellan arbetarskyddsstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens
chefer om att
framställningar till arbetsmarknadsstyrelsen
om byggnadstillstånd för personalrumsbyggen
skall översändas till arbetarskyddsstyrelsen
för prövning av
angelägenhetsgraden. Denna prövning
har i första hand tillgodosett personalrumsbelioven
för de mest smutsande
och svettdrivande arbetena inom produktionslivet,
medan däremot de mindre
smutsande, såsom t. ex. träindustrien,
fått komma i efterhand. Arbetarskyddsstyrelsen
är av den uppfattningen att
personalrumsfrågan tack vare yrkesinspektionens
stora intresse för detta problem
trots byggnadsregleringen gått stadigt
framåt och utvecklats i rätt riktning,
ehuru åtskilligt ännu finns att
göra. Styrelsens chef erinrar om att
även andra svårigheter föreligger på

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

detta område och tänker därvid särskilt
på de mindre företagare, som har sina
verkstäder inrymda i förhyrda lokaler.

Herr Gustafsson i Skellefteå erinrar
härefter i sin interpellation om de klagomål,
som vid LO:s arbetarskyddskommittés
informationskonferens framfördes
beträffande ärendenas långsamma
handläggning inom arbetarskyddsstyrelsen
samt över att inga anvisningar till
stöd för skyddsarbetet utfärdades. Herr
Gustafsson ifrågasätter i anledning av
dessa anmärkningar huruvida styrelsens
organisation är ändamålsenlig.

Beträffande detta avsnitt i interpellationen
framhåller arbetarskyddsstyrelsens
chef, att anmärkningen rörande
ärendenas långsamma handläggning i
viss mån är berättigad, särskilt vad det
gäller tekniska byrån. Beträffande kanslibyrån
kan berättigade anmärkningar
göras endast i fråga om vissa ärenden.
Vad beträffar den andra anmärkningen,
att inga anvisningar till stöd för arbetet
utfärdats, medger styrelsens chef,
att arbetet härmed inte bedrivits med
önskvärd intensitet. Vissa anvisningar,
skyddsbilder och promemorior hade
dock utgivits och vidare hade utgivits
och fastställts tjänstgöringsföreskrifter
för befattningshavarna inom yrkesinspektionen.
För närvarande var också
ett stort antal anvisningar under utarbetande.

Orsaken till de angivna missförhållandena
anges i chefens för arbetarskyddsstyrelsen
yttrande huvudsakligen
vara personalbrist, en brist som på tekniska
byrån blir särskilt markant därigenom
att de där förekommande ärendena
huvudsakligen är av principiell
natur och i övrigt mycket komplicerade.
Härtill kommer att arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen till följd av
den ökade industriella utvecklingen i
landet oupphörligt ställs inför nya
skyddsproblem, vilka ofta kräver omfattande
undersökningar, utredningar
och överläggningar.

Herr Gustafsson i Stockholm har frå -

gat om förhållandet mellan arbetarskyddsstyrelsens
högsta ledning och de
underordnade tjänstemännen är vad det
borde vara. Herr Gustafsson framhåller
bl. a., att styrelsens handläggning av
vissa utnämningsfrågor ger anledning
till misstanken att så inte är fallet. Styrelsens
chef erinrar i detta avseende om
att styrelsen under åren 1949—1952 tillsatt
eller avgivit förord till 73 tjänster
inom styrelsen och yrkesinspektionen.
Beträffande endast 10 av dessa tjänster
har besvär anförts och i ett fall har
Kungl. Maj :t bifallit besvären. Beträffande
vissa genom tjänsteförteckningsrevisionen
till 29 lönegraden uppflyttade
förste distriktsingenjörstjänster har
styrelsens förord, vilka varit föremål
för delade meningar bland verkets
tjänstemän, i samtliga fall följts av
Kungl. Maj:t.

Beträffande herr Gustafssons ifrågasättande
om samarbetet mellan chefsmyndigheten
och yrkesinspektionens
befattningshavare är tillfredsställande
och om de senare alltid har det stöd
från styrelsens sida, som borde vara ett
alla parters intresse, erinrar arbetarskyddsstyrelsens
chef om att yrkesinspektörerna
vid ett sammanträde inför
styrelsen den 30—31 januari innevarande
år framhållit, att meningsskiljaktigheter
funnits och alltjämt kunde uppstå
mellan dem och styrelsen i olika avseenden
men att dessa meningsskiljaktigheter
inte var av sådan storleksordning
att de för sin lösning påkallade ingripande
utifrån.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen
är anmärkningarna mot arbetarskyddet
många och allvarliga. För
egen del kan jag inte gå in på någon
detaljgranskning i fråga om bärkraften
i de gjorda anmärkningarna. Det kan
vara tillräckligt att påpeka, att man
från arbetarskyddsstyrelsens sida medgivit,
att vissa brister förefinns. I flera
avseenden har styrelsen enligt min mening
kunnat avvisa den framkomna kritiken.
Man måste också betänka, att det

2 —Andra kammarens protokoll 1953. Nr It.

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

verk det här är fråga om är relativt
nytt. Anmärkningen om ärendenas långsamma
handläggning får sålunda sin
förklaring därav, att verksamheten av
naturliga skäl måste vara ganska tungrodd
innan verket ännu hunnit finna
sin egen stil och form. I fråga om de
brister, som kan ha föranletts av att
personal och anslag varit otillräckliga,
vill jag erinra om att arbetarskyddsstyrelsen
hör till de verk, som tillkommit
under en tid, då den största återhållsamhet
med statens medel varit av nöden.
Redan vid verkets tillkomst stod
det klart, att den då föreslagna organisationen
inte kunde betraktas som slutgiltig.
Min företrädare i ämbetet uttalade
nämligen i proposition 148 till 1948
års riksdag, att han vore övertygad om
att yrkesinspektionen vore i behov av
en icke obetydlig förstärkning men att
under dåvarande förhållanden endast
en begränsad utbyggnad kunde komma
i fråga. Han fann det också i och för sig
lämpligt, att utbyggnaden skedde etappvis
bl. a. med hänsyn till vikten av att
organisationen rekryterades med väl
kvalificerad personal.

Det är uppenbart, att de rådande förhållandena
inom arbetarskyddet påkallar
en översyn av verksamheten. Frågan
har sedan länge varit aktuell inom socialdepartementet,
och förberedande diskussioner
har förekommit för att klarlägga
under vilka former och inom vilka
gränser en sådan översyn lämpligast bör
ske. Det lagförslag rörande samordningen
av sjuk- och yrkesskadeförsäkringen,
som nyligen framlagts för riksdagen,
kan också medföra ett visst behov av en
anpassning av arbetarskyddet till den
nya lagstiftningen. Emellertid har den
rådande arbetsbelastningen inom departementet
icke medgivit ett samtidigt
aktualiserande av arbetarskyddsfrågorna.
Jag vill dock framhålla, att det är
min avsikt att låta verkställa en översyn
av med arbetarskyddsverksamheten
sammanhängande frågor och i första

hand den praktiska tillämpningen av
arbetarskyddslagen.

Vid den sålunda tilltänkta översynen
kommer att upptagas till övervägande
bl. a. frågan om partsrepresentation
inom yrkesinspektionens distrikt. Vidare
kommer frågan om ändamålsenligheten
av nu uppställda krav på utbildning
och kvalifikationer hos innehavarna
av tjänster inom verket att prövas.
Frågan om en förstärkning av specialinspektionen
kommer alt undersökas i
samband med övriga organisationsproblem.
Vad slutligen beträffar möjligheten
av att skapa ett så intimt samarbete
med fackföreningarnas skyddsombud i
fråga om framför allt kontroll av att
givna anvisningar följs, att yrkesinspektionens
effektivitet ökas utan att den
statsanställda kåren av inspektörer behöver
utbyggas, har jag för avsikt att
utan att avvakta den planerade vidare
översynen aktualisera denna fråga.

Härefter anförde:

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag ber först att till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation. Jag noterar
med tillfredsställelse, att statsrådet anser
förhållandena inom arbetarskyddet
påkalla en översyn och att det också
är statsrådets avsikt att i första hand
taga upp frågan om den praktiska tilllämpningen
av arbetarskyddslagen. Jag
är också tillfredsställd över att statsrådet
vid den översynen har för avsikt
att även taga upp den gamla frågan om
partsrepresentation inom yrkesinspektionens
distrikt liksom frågan om
tjänstinnehavarnas kvalifikationer och
utbildning. För möjligheterna att skapa
ett intimt samarbete med de av fackföreningarna
anställda skyddsombuden
uttalar statsrådet sitt positiva intresse,
och jag tror också, att ett sådant samarbete
kommer att medföra den åsyftade
effektiviteten vad gäller yrkesin -

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

spektionens arbete och att det blir till
gagn för arbetarskyddet i fortsättningen.

Om jag alltså i stort sett är nöjd med
svaret på den fråga jag aktualiserat, vill
jag ändå begagna tillfället att göra en
del kommentarer till det av socialministern
refererade yttrande som avgivits
av arbetarskyddsstyrelsens chef.
Det är tacknämligt, att styrelsens chef
är medveten om att det råder vissa
missförhållanden inom arbetarskyddet.
Om det därpå följande uttalandet att
detta — som man säger — ändock inte
motiverar det allmänna omdömet att
arbetarskyddet är underhaltigt eller
misskött torde det dock råda ganska
delade meningar.

Jag har framhållit i min interpellation,
att man från arbetarnas sida betraktar
arbetarskyddsstyrelsens och
yrkesinspektionens verksamhet med en
ökad skepsis. Detta är inte tomt prat
i luften, det är — utan att generalisera
— ett faktum, att förhållandena inom
vissa — långt ifrån alla — inspektionsdistrikt
är sådana, att därest det inte
sker en förändring ganska snart kommer
vederbörande att förlora även det
lilla förtroende man nu eventuellt har
kvar.

När man sedan i arbetarskyddsstyrelsens
promemoria söker bemöta kritiken
mot att yrkesinspektörer i vissa
fall inte kontaktat skyddsombuden, gör
man det med en procentuträkning angående
anträffbarheten. Det är ju ändå
inte det saken gäller, utan frågan är
huruvida man sökt få kontakt med
skyddsombuden. Jag kan i det fallet
hänvisa till en utredning, som företagits
inom Träindustriarbetarförbundet,
där man med klara siffror bevisar att
man i ganska många fall helt enkelt
underlåtit att söka denna kontakt med
skyddsombuden. Detta har ganska naturligt
skapat en mycket stark irritation
bland arbetarna.

Det är på samma sätt med påståendet
i arbetarskyddsstyrelsens yttrande, att
ombuden som man säger »alltid eller

nästan alltid erhåller stöd av yrkesinspektionen
i sina framställningar om
mekaniska skydd vid maskiner, redskap
eller andra tekniska anordningar».

Ute på många arbetsplatser har man
en känsla av att om ett skyddsombud
gör ett påpekande till yrkesinspektören,
upptas det i vissa fall ganska onådigt.
Det verkar nästan som om vederbörande
skulle ta detta påpekande som en
förolämpning mot hans kompetens,
även om den kompetensen sedan i vissa
fall har visat sig inte vara så särdeles
högtstående. Jag skall bara hänvisa till
c-tt enda fall. Jag har i min hand en
skriftväxling, som gäller en skyddsfråga
vid Domnarvets Jernverk. Det gällde
dragning av ledningar för gas i golvet
i trummor, som täcktes med plåt. Redan
när detta igångsattes framhöll
skyddsombudet vid Domnarvet den
stora fara som förelåg här och den
stora risk för olycksfall, som kunde
följa av denna anordning. Järnverket
svarade, att man hade yrkesinspektionens
stöd för denna anordning och att
det var i linje med dess anvisningar.
Skyddsombudet protesterade vid olika
tillfällen mot detta och vidhöll att denna
stora fara förelåg. Så inträffade två
explosioner. Vid det ena tillfället lyftes
dessa luckor i kanalerna och slungades
upp i taket, en höjd på tolv meter, och
damp därifrån ner i golvet igen. Först
efter detta blev man på yrkesinspektionen
färdig att vidta åtgärder för att
dra upp anslutningsställena till dessa
gasledningar över golvytan för att utesluta
dylik explosionsrisk. Man kan ju
fråga sig var sakkunskapen i det fallet
fanns.

Arbetarskyddsstyrelsen medger vidare
i den promemoria, som statsrådet
refererade, att bestämmelsen om tvångsåtgärder
mot tredskande arbetsgivare
inte utnyttjas i särskild stor omfattning,
men att styrelsen samtidigt är medveten
om att det förekommit och förekommer
fall där tvångsåtgärder borde
ha tillgripits. Man kan ju fråga sig:

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

Varför har man inte gjort det? Det
finns fortfarande arbetsplatser i detta
land, där det närmast skulle vara en
välgärning ur alla synpunkter, ur såväl
samhällets som de anställdas, om
man helt enkelt stoppade verksamheten.
Det är under sådana förhållanden inte
så förvånansvärt, om man från många
arbetares sida frågar sig, om det är
med hänsyn till arbetsgivarens intressen,
som man inte tillgriper de möjligheter
lagen ger. Jag är personligen -—
det har jag också framhållit i min interpellation
•— inte någon större entusiast
för tvångsmedel. Men det är lika
uppenbart att det finns och kan anföras
exempel på att man bort tillgripa
tvångsmedel, där underlåtenhet att
göra det inte har varit försvarlig.

Jag skall villigt erkänna, att yrkesinspektionen
speciellt kanske i här sist
berörda avseende har en mycket svår
ställning. Det är många gånger besvärliga
avvägningsproblem man har att ta
hänsyn till, och vi är också medvetna
om att många av yrkesinspektionens
befattningshavare gör vad som är möjligt
att göra på detta område. Det finns
tyvärr ändå en hel del brister kvar.
Men även om vi konstaterar det, kan
det inte få innebära att man avstår
från kraftåtgärder, där de verkligen
behövs. Det är ett intresse, menar jag,
inte bara för de anställda utan i lika
hög grad för alla de för ett effektivt
skyddsarbete positivt inställda arbetsgivarna,
som vi ändå glädjande nog har
så många av inom vårt lands näringsliv.

Men det är ändå här som på alla
andra områden: det finns — det är vi
medvetna om — rötägg bland de anställda,
och det finns också rötägg
bland arbetsgivarna. Det är i dessa fall
som vi från fackföreningsrörelsens sida
begär ett effektivt stöd i våra strävanden
från arbetarskyddsstyrelsen. Det
finns arbetsgivare som direkt motarbetar
skyddsarbete och totalt nonchalerar
såväl skyddsombudens som yr -

kesinspektionens anvisningar. Låt mig
för att belysa detta bara citera några
rader ur en artikel i tidningen Metallarbetaren
för en tid sedan. Artikeln
har en ganska talande rubrik: »Kris i
arbetarskyddet?». Artikelförfattaren säger
där bl. a.: »Vid företaget i fråga
saknas praktiskt taget alla arbetarskydds-
och bekvämlighetsanordningar.
Skyddsombuden har gjort upprepade
framställningar till arbetsgivaren men
utan resultat. Förhållandena har påtalats
bos yrkesinspektionen, som besökt
företaget. Icke mindre än 25 anmärkningar
på de mest framträdande
bristfälligheterna har gjorts. Från arbetsgivarens
sida har inga åtgärder vidtagits.
Ett föreläggande vid ett tillfälle
att följa arbetarskyddslagen bortförklarades.
Som exempel på arbetsgivarens
mentalitet kan nämnas, att han lämnade
följande svar, då han gjordes uppmärksam
på ett så trivialt förhållande
som att toalettpapper borde finnas på
avträdet: -— Våra förfäder har fått lära
sig använda en sten, mossa eller en
pinne. Nu har vi förmånen att ha tidningspapper
och det får duga!» Det
är den mentaliteten — jag vill inte påstå
att den är allmän men tyvärr finns
den hos en del arbetsgivare — som är
till skada för skyddsarbetet och det
yrkesliygieniska arbetet.

Det hör kanske till saken att ifrågavarande
arbetsgivare är, eller i varje
fall vid tidpunkten i fråga var, ordförande
i en av vårt lands största arbetsgivarsammanslutningar.

I slutet på sitt yttrande kommer sedan
arbetarskyddsstyrelsen in på frågan
om samarbetet mellan chefsmyndigheten
och yrkesinspektionens befattningshavare.
Jag är övertygad om
att statsrådet är väl medveten om var
det finns värdefulla upplysningar att
inhämta i denna sak.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka socialministern för svaret på
min interpellation. Statsrådets positiva
inställning till hithörande frågor kom -

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

mer säkerligen att hälsas med den djupaste
tillfredsställelse av Sveriges industriarbetare.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Jag ber även jag att få
säga ett tack till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet för det
synnerligen utförliga svar, som han har
givit på min interpellation.

Jag vill instämma med herr Gustafsson
i Stockholm när han säger, att
svaret vad beträffar de åtgärder som
statsrådet ställer i utsikt är mycket tillfredsställande.
Socialministern har sagt
att enligt hans mening arbetarskyddsstyrelsen
i flera avseenden har kunnat
tillbakavisa den framförda kritiken.
Jag skulle tro att statsrådet därvid inte
precis menar den försiktiga kritik, som
framförts i min interpellation, utan närmast
en del av de exempel, som anförts
i den allmänna kritiken i pressen och
på annat håll. Detta kan jag nog instämma
i. Om man närmare börjar
granska dessa exempel, kommer man
troligen i flera fall att finna, att de
grundar sig på missförstånd eller är
överdrivna. Det är heller inte dessa
exempel, som har gjort att jag framställde
min interpellation, utan det är
den allmänna misstro mot arbetarskyddet
ifrån arbetstagarpartens sida,
vilket den ihållande kritiken är ett
tecken på.

Det är utomordentligt viktigt att
denna verksamhet skapar förtroende
hos bägge parter på arbetsmarknaden.
Hur den i detta avseende lyckats beträffande
arbetsgivarna skall jag inte
uttala mig om. Det har i varje fall varit
rätt tyst från det hållet. Men alt man
misslyckats beträffande arbetstagarna
kan man fastslå utan att göra sig skyldig
till någon överdrift. Det är enligt
mitt förmenande rätt anmärkningsvärt
att arbetarskyddsstyrelsen inte har
gjort allvarliga försök att komma till
rätta med dessa missförhållanden genom
att kontakta arbetstagarnas orga -

nisationer för att reda upp de missförstånd
som förelegat och försöka
bättra på där det visat sig finnas faktiska
brister. Om detta hade skett
skulle interpellationen kanske varit
överflödig.

När det gäller att skapa förtroende
för arbetarskyddet bland arbetarna har
naturligtvis i första hand det faktiska
resultat som uppnås vid arbetarskyddsarbetet
betydelse. Denna verksamhet
måste visserligen bedrivas försiktigt.
Man får inte köra fast i stelbenta föreskrifter.
Det är självklart bäst då yrkesinspektionen
kan åstadkomma resultat
genom frivilliga överenskommelser och
genom samarbete. Men denna i och för
sig riktiga princip får inte drivas så
långt, att man åsidosätter viktiga
skyddsåtgärder och äventyrar arbetarpartens
förtroende.

Men arbetarnas inställning till arbetarskyddet
beror inte endast på de
faktiska resultat som detta uppnår
utan även på psykologiska förhållanden.
I min interpellation frågade jag
om inte utbildningen av yrkesinspektörer
alltför ensidigt inriktades på tekniskt
kunnande. Det är en fråga som
just i detta sammanhang utan vidare
tränger sig på. Det är självklart att tekniskt
kunnande är nödvändigt, men
jag tror att det måste kompletteras
exempelvis genom utbildning i psykologi
och sociologi. Just yrkesinspektörernas
tekniska utbildning orsakar
eller förstärker i varje fall ibland misstron
mot arbetarskyddet. Här kommer
det till en arbetsplats en civilingenjör
från yrkesinspektionen. Arbetarparten
representeras också av en civilingenjör.
Det är rätt naturligt om arbetarna
då får föreställningen att dessa båda
herrar liksom befinner sig på samma
våglängd, men att arbetarna står utanför.
Man får inte lägga alltför stor vikt
vid detta men om det leder till misstro
måste det motverkas genom ett klokt
och försiktigt uppträdande från yrkesinspektörernas
sida. Jag är inte alls

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

övertygad om att civilingenjörsutbildningen
sådan den nu är lämnar någon
säker garanti för att detta skall lyckas
eller ens försökas.

Det har vid flera tillfällen gjorts gällande,
att skyddsombuden inte efterfrågas
vid inspektionerna på arbetsplatsen.
Herr Gustafsson i Stockholm har
varit inne på denna sak, men jag vill
tillägga ytterligare några ord. Arbetarskyddsstyrelsen
hänvisar till en utredning
beträffande antalet besök under
åren 1949—52, som visar att i medeltal
har skyddsombuden anträffats i

84,5 procent fall. Här skulle det dock
vara av intresse att veta, om dessa
siffror är resultat av en noggrant och
kontinuerligt förd statistik, eller om de
möjligen är resultat av svaren vid en
rundfråga med anledning av interpellationerna.
Om det senare är fallet är det
kanske försiktigt att här räkna med en
viss felmarginal. Jag skulle dock för
min del vilja säga att den utredning,
som i dagarna företagits av Träindustriarbetarförbundet,
enligt min mening
inte vederlagt dessa siffror, men
jag instämmer med herr Gustafsson i
Stockholm att den i och för sig inte
säger så mycket, därför att kontakten
kan ske på så många olika sätt. Vad
jag tycker är viktigt är att den i varje
fall sker på sådant sätt, att arbetstagarparten
själv känner att det blivit kontakt.

Jag erinrar om att arbetarskyddsstyrelsen
på min fråga, om partsrepresentationen
får tillfälle att behandla viktiga
frågor av principiell räckvidd, som
uppstår i den praktiska verksamheten,
bland annat hänvisar till att representanterna
själva aldrig anmärkt på att
frågor inte har handlagts som partsärenden.
Jag tycker nog att om det
föliållandet, att det inte klagas på ett
område, kan gälla som bevis för att
allt är bra, så bör nog det förhållandet
att det är ihållande klagomål på ett
annat område åtminstone ge anledning
till oro.

I min interpellation påtalade jag
också att ärendena behandlas långsamt
i arbetarskyddsstyrelsen. Arbetarslcyddsstyrelsens
chef erkänner, att
denna anmärkning i viss mån är befogad.
Socialministern säger till detta,
att orsaken kan vara att verksamheten
av naturliga skäl måste vara ganska
tungrodd, innan verket ännu hunnit
finna sin egen stil och form. Det skall
gärna erkännas, att det ligger en del
i detta påpekande. Men den irritation
som uppstår på grund av den långa
väntetiden är mycket förklarlig, och
det får nog anses synnerligen angeläget
att det sker en snar förbättring
även på detta område.

Beträffande min fråga, om partsrepresentationen
fick tillfälle att behandla
viktiga problem i den praktiska
verksamheten, så har i svaret från arbetarskyddsstyrelsen
angivits, vilka
frågor som enligt instruktionen för
styrelsen skall handläggas som partsärenden.
Man har anfört en rad punkter,
och det är just den punkt som förekommer
under e) som jag åsyftade,
när jag framställde min fråga. Där
heter det att skyddstekniska, yrkeshygieniska,
yrkesmedicinska och sociala
ärenden av principiell betydelse
eller större vikt skall handläggas såsom
partsärenden. Det var just på den
punkten jag var tveksam, hur praxis
har utvecklats. Även på detta onlråde
bör nog en översyn ske.

Arbetarskyddsstyrelsen chef har givit
ett utförligt svar på en fråga av
mig, om skyddsombuden erhåller erforderligt
stöd i sitt arbete. Jag medger
att svaret är intressant — jag har tagit
del av det med stort intresse — men
jag kan inte finna att jag framställt
någon sådan fråga i min interpellation.
Däremot frågade jag, om yrkesinspektörerna
kunde påräkna erforderligt
stöd i sitt arbete från arbetarskyddsstyrelsens
sida. Jag menade då
om de vid eventuell konflikt exempelvis
med arbetsgivarna kunde känna

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

sig ha chefsmyndighetens stöd. Det är
kanske närmast yrkesinspektörerna
som skulle svara på detta. Jag medger
att frågan är litet påträngande, men
den är ingalunda utan intresse.

Till sist har vi frågan, om arbetarskyddet
har tillräckliga resurser för
sin verksamhet. Jag har fått ett bestämt
intryck av den diskussion som
förts i denna fråga och de exempel
som givits, att resurserna varit otillräckliga.
Socialministern erinrar om
att arbetarskyddsstyrelsen hör till de
verk som tillkommit under en tid, då
den största återhållsamhet med statens
medel varit av nöden. Jag förmodar
att detta innebär att arbetarskyddsstyrelsen
på grund av att den är ny har
fått bära en större del av sparsamheten
än vad som egentligen sakligt sett borde
ha skett.

Vi torde nog inte komma ifrån att
arbetarskyddsstyrelsen måste få ökade
resurser. Sedan samordningen med
sjukförsäkringen genomförts kommer
ju arbetsgivarnas premier inte att variera
efter olycksfallsrisken i företaget,
och detta är ytterligare en anledning
att ge arbetarskyddsstyrelsen större resurser.
I stället får staten ett visst intresse
av att olycksfallen hålls tillbaka.
Statsbidraget till grundsjukpenningen
måste ju minska, om olycksfallen minskar
under samordningstiden. Huruvida
detta argument kan vara statsrådet
Sträng till någon nytta i hans
mellanhavande med finansministern
skall jag inte uttala mig om.

Jag vill än en gång tacka socialministern
för svaret och sluta med den
förhoppningen, att arbetsbelastningen
i socialdepartementet inte måtte leda
till att den utlovade undersökningen
dröjer allför länge.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman! Jag
har haft tillfälle att på nära håll följa
arbetarskyddets utveckling i vårt land,
och jag vågar nog påstå att jag ganska
väl känner till just de förhållanden,

som har påtalats av herrar Gustafsson
i Stockholm och Gustafsson i Skellefteå
i deras interpellationer till socialministern.
Det kan därför kanske vara
motiverat, att jag här framför några
synpunkter i ämnet, i synnerhet som
jag vill poängtera, att det är ett primärt
intresse från arbetsgivarnas sida
att arbetarskyddet blir utbyggt på bästa
möjliga sätt. Det finns inte heller någon
tveksamhet hos arbetsgivarna om att
allt skall göras som kan göras för att
skydda arbetarna.

Jag vill emellertid ta upp samma
punkt som herr Gustafsson i Stockholm
drog fram och som finns angiven
i den sammanställning, som vi har fått
här i dag och i vilken socialministern
meddelar, att arbetarskyddsstyrelsen
har sagt, att den är medveten om att
vissa missförhållanden är rådande, men
samtidigt med skärpa betonar, att dessa
missförhållanden inte motiverar något
allmänt uttalande om att det svenska
arbetarskyddet är underhaltigt eller
misskött. Det tycker jag — i motsats
till herr Gustafsson i Stockholm — att
man måste understryka, ty om man
jämför arbetarskyddet i Sverige och
utomlands, så skulle jag vilja säga, att
arbetarskyddet i Sverige inte på något
sätt kan anses vara efterblivet. Därvidlag
har vi mycket litet att lära av utlandet.
Det har verkligen från arbetarskyddsstyrelsens
sida redan gjorts mycket.
Mera skulle naturligtvis kunna göras.
Det är klart att vissa missförhållanden
ännu existerar, men hur länge
har vi hållit på med detta? 1948 års
lag har bara varit gällande i fem år,
och under den tiden har, som påpekats,
de ekonomiska resurserna inte varit
särskilt stora. Jag har tidigare i riksdagen
påtalat, att arbetarskyddsstyrelsen
och dess personal har satts på ekonomisk
svältkost, vilket vi nu ser frukterna
av. Jag tror emellertid inte, att
förhållandena är så mörka, som det
görs gällande i de båda interpellanternas
skildring i dag.

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

Jag utgår ifrån att herr Gustafsson i
Stockholm och jag är fullständigt överens
om att tvångsmedel inte är det rätta.
överenskommelser träffade på arbetsplatsen
är ett betydligt mycket
bättre medel att uppnå goda resultat än
att genom påtryckningar med lagstiftningens
hjälp försöka få igenom någonting,
som kanske arbetsgivaren har
funnit inte går att genomföra i praktiken.
Annars skulle han nämligen antagligen
inte ha ställt sig avvisande.
Då är det naturligtvis nyttigare, att saken
först diskuteras mellan skyddsombuden
på platsen och arbetsgivaren
för att se om det går att på den vägen
nå resultat. Det finns naturligtvis också
rötägg bland arbetsgivarna, men då
så visar sig vara fallet, finns det möjlighet
att påkalla centrala förhandlingar.

Har det då varit några centrala förhandlingar
under dessa år? Jag känner
bara till förhandlingarna inom Verkstadsföreningen.
Under alla dessa år
från 1944 till 1952 har det varit 2 288
förhandlingar och av dessa har endast
63 rört arbetarskyddet i vidsträckt bemärkelse.
Då har det emellertid alltid
rört sig om småsaker såsom handdukar,
skyddskläder, skyddshandskar eller
något sådant. Endast i undantagsfall
har sanitära olägenheter och dyligt
påtalats men aldrig några riktigt
allvarliga skyddsfrågor. Sådana saker
har nämligen åtminstone inom Verkstadsföreningen
snart blivit ordnade,
vanligtvis genom förhandlingar på platsen.
Jag kan inte bedöma i vad mån
det finns arbetsgivare, som direkt vägrar
att göra något, när yrkesinspektören
kommer med ett påpekande. Här
har emellertid sagts, att det skulle ha
inträffat upprepade gånger. Då skulle
en anmälan till arbetsgivarens kolleger
säkerligen ha haft lika stor nytta med
sig som en anmälan till yrkesinspektören.
Jag tror mera på nyttan av frivilliga
uppgörelser än tvångsåtgärder
genom lagstiftning.

Jag är mycket tacksam mot socialministern
och noterar med tillfredsställelse,
att frågan om en revision
av hela arbetarskyddet kommer att tas
upp. Att den översynen kommer att göras
ganska snart ställde ju statsrådet
i utsikt. Jag måste emellertid ställa en
liten fråga till statsrådet Sträng om vad
som avses med den sista delen av hans
interpellationssvar, där han säger:
»Vad slutligen beträffar möjligheten av
att skapa ett så intimt samarbete med
fackföreningarnas skyddsombud i fråga
om framför allt kontroll av att givna
anvisningar följs, att yrkesinspektionens
effektivitet ökas utan att den statsanställda
kåren av inspektörer behöver
utbyggas, har jag för avsikt att utan
att avvakta den planerade vidare översynen
aktualisera denna fråga.»

Jag skulle vilja fråga socialministern
hur han tänker sig kunna ordna ett sådant
samarbete på som man får hoppas
det psykologiskt riktigaste sättet. Det
iir ju så, att skyddsombuden på de
flesta håll är medlemmar av en skyddskommitté.
I denna skyddskommitté sitter
arbetarrepresentanter och diskuterar
gemensamt de skyddsåtgärder som
skall vidtas. Och skulle skyddskommittén
inte komma till resultat brukar den
efter vad jag känner till appellera till
företagsnämnden, som i så fall tar upp
frågan. Där finns vanligen någon representant
för arbetsgivarsidan närvarande,
som man kan diskutera saken
med. Detta samarbete är det viktigaste.
Om nu, vilket jag dock hoppas att
statsrådet Sträng inte tänker sig, dessa
skyddsombud skall vara något slags
ombud för yrkesinspektören eller någon
mer eller mindre —- jag söker efter
ordet — laglig angivare av förhållandena,
tror jag det skulle vara att skapa
olyckliga förhållanden på arbetsplatserna,
ty då skulle det genast bli ett
motsatsförhållande mellan skyddsombuden
och arbetsgivaren som gör samarbetet
betydligt svårare. Jag vädjar
till statsrådet att ta just den psykolo -

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

giska sidan av saken, i betraktande, när
åtgärder nu skall vidtas i fråga om samarbetet
mellan skyddsombuden och yrkesinspektörerna.

Till sist vill jag bara nämna att i arbetsskyddsnämnden,
som ju i alla fall
är ett samarbetsorgan mellan LO och
Arbetsgivareföreningen, har man sedan
kort tid tillbaka diskuterat nya riktlinjer
för utvecklingen av nämndens
verksamhet och det samarbete den representerar.
Det finns anledning fästa
stort avseende även vid detta frivilliga
arbete för arbetarskyddet, när man nu
från myndigheternas sida skall ingripa
för att rätta till de missförhållanden
som finns.

Herr talman! Det anförda är ungefär
vad jag skulle vilja framhålla i denna
debatt, och jag tror att vi — det är
min konklusion — inte skall ta alltför
starkt intryck av den svartmålning som
kommit till synes i interpellationerna,
ty förhållandena är bättre än som angivits
under dagens debatt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle: Herr talman! Herr Edström
började sitt anförande med att
säga, att han känner till arbetarskyddet
och själv varit med i det sedan
det började uppbyggas. Jag har visserligen
inte varit med så lång tid,
men jag vågar ändå påstå, att jag känner
till en hel del i denna fråga.

Det är ändå så att — även om jag
kan vara enig med herr Edström om
att det i vissa avseenden är bra ställt
kanske vid flertalet verkstäder — finns
det dock en hel del, som inte gör skäl
för det betyget. Jag skall inte trötta
kammaren med flera exempel, men jag
kan försäkra kammarens ärade ledamöter,
att jag har gått runt i denna stad
till verkstäder i källarvåningar både en
och två trappor ner, som ser ut på
ett sätt, som jag är övertygad om att
mycket få av er kan göra er en föreställning
om. Man kan inte komma med
generella påståenden och säga att allt

är bra; det är lika felaktigt som att
påstå att allt skulle vara underhaltigt.

I anslutning härtill försökte herr Edström
göra gällande, att jag skulle ha
en på något sätt diametralt motsatt
uppfattning till det uttalande, som gjorts
i arbetarskyddsstyrelsens PM, där det
sägs att man inte kan göra det allmänna
uttalandet, att arbetarskyddet är underhaltigt
eller misskött. Jag sade att
det kan råda delade meningar i det avseendet
och att det råder delade meningar
därom hos folk som sysslar med
dessa frågor ute på arbetsplatserna, i
fackförbunden och i fackföreningarna.
Emellertid är jag fullständigt överens
med herr Edström om att det är bättre
om man kan komma fram på överenskommelsens
väg än att tillgripa tvångsmedel.
Vad jag sagt i det avseendet vidhåller
jag, och det tycktes även herr
Edström vara överens med mig om, ty
han erkände ju att det tyvärr finns rötägg
på arbetsgivarsidan.

Sedan säger herr Edström att man
kan ju påtala dessa saker vid centrala
förhandlingar. Ja, det är ju klart att
man kan göra det, men jag tror att det
ligger till på det sättet, att det inte har
gått in i det allmänna medvetandet, att
man skall driva dylika saker till centrala
förhandlingar, utan därvidlag gäller
det helt andra frågor. Och det är
ju ganska tveksamt hur man skall kunna
klara av en sådan central förhandling
i det fall jag belyste med ett citat
ur Metallarbetaren.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Det är kanske egentligen inte så stor
anledning att fortsätta debatten, eftersom
socialministern utlovat en översyn
av arbetarskyddet, men då jag själv arbetar
ute på fältet med dessa frågor, så
skulle jag i detta sammanhang vilja ta
upp och klarlägga vissa saker.

När det gäller ett arbete som arbetarskyddet
och yrkesinspektionens arbete
kan det inte undgås att det blir
kritik. Herr Edström sade att Sverige

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

i jämförelse med andra länder i detta
avseende står högt, och det tror jag vi
alla kan konstatera. Men man kan också
konstatera att det är många arbetsplatser
och arbetsförhållanden, som inte
är i överensstämmelse med arbetarskyddslagens
bestämmelser och de berättigade
krav som därvidlag kan framställas.
Mycken kritik är naturligtvis
också oberättigad.

När man har kritiserat yrkesinspektionen
har det framför allt varit för
den bristande kontakten med skyddsombuden
ute på arbetsplatserna. Jag
vet att det här i många fall föreligger
rena missförstånd. Det förekommer
många olika slags inspektioner på arbetsplatserna,
och det är långt ifrån
alltid fråga om yrkesinspektion. Det
kan gälla hissar och ångpannor och
allt möjligt. Men när man hör talas om
att det varit inspektion på en plats, så
förutsätter man genast, att det varit fråga
om yrkesinspektion, och så påpekar
man med detsamma, att skyddsombudet
inte blivit efterfrågat. Arbetarskyddsstyrelsen
har emellertid påvisat, att
i omkring 85 procent av besöken har
man kontaktat skyddsombudet på platsen,
och det tycker jag för min del är
en mycket hög procentsiffra. I de övriga
fallen efterfrågas naturligtvis
skyddsombudet, men i många fall har
vederbörande inte varit tillstädes och
man har därför inte fått kontakt med
honom.

Vidare är det ju skillnad på kontakt
och kontakt. Man kan ha haft formell
kontakt med ett skyddsombud, men när
man kommit ut från arbetsplatsen, har
man kanske ändå kunnat konstatera,
att den rätta kontakten icke kommit till
stånd. Ombuden har kanske inte dragits
in i diskussionen på det sätt som
varit önskvärt — men detta kan naturligtvis
ha berott på den inspekterande
själv. Likaså kan arbetsgivaren ha visat
motvilja mot att ta upp någon diskussion,
och ibland kan den bristande
kontakten ha berott på skyddsombudet,

som kanske inte varit en sådan människa,
som man får omedelbar kontakt
med. Många gånger händer det också,
när man har inspekterat en arbetsplats,
att skyddsombudet ringer dagen därpå
och talar om en hel del saker, som
skulle ha förts fram i diskussionen på
arbetsplatsen men som då framkommer
efteråt, därför att ombudet inte
varit med i diskussionen som han bort.
Jag menar därför, att frågan om huruvida
man skall lyckas få skyddsombudet
med i diskussionen i olika frågor
till stor del beror på hur man drar honom
med i diskussionen och tar hänsyn
till hans sakkunskap.

Sedan har det sagts, att man inte haft
tillräcklig kontakt med arbetarorganisationerna.
Där ligger naturligtvis också
ett fel. Men om kontakten varit bristfällig
därvidlag, så kan skulden härför
kanske vara ömsesidig, likaväl som den
kan ha berott på en paris underlåtenhet
att söka kontakt. Jag vill inte därvidlag
fritaga yrkesinspektionen — den
har sina fel — men det kan också bero
på den andra parten.

Vad sedan gäller förhållandena ute
på arbetsplatserna och frågan om att
tillgripa tvångsmedel, så är det naturligtvis
alldeles riktigt vad som redan
sagts, att det lyckligaste är, om
uppgörelse kan träffas på överenskommelsens
väg, ty med tvångsåtgärder får
man undan för undan arbetsgivarna
emot sig, och då är det svårt att komma
någonstans. Vi måste alltid försöka att
få arbetsgivarna att inta en positiv
hållning. Men om förhållandena är besvärliga
och under all kritik, måste
dock tvångsåtgärder tillgripas.

Det åligger partsrepresentanterna i
arbetarskyddsstyrelsen att också ta del
av yrkeshygieniska och skyddstekniska
frågor av principiell natur, och därför
anser jag, att de borde resa ut någon
gång och ta del av förhållandena på de
besvärliga arbetsplatserna och ta ställning
till frågorna där. Jag anser att
det vore riktigt, om arbetstagar- och

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

arbetsgivarrepresentanterna i arbetarskyddsstyrelsen
personligen tog ställning
till dessa spörsmål. Det står i instruktionen,
att de skall ta upp även
dessa frågor, men när man läser arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens
årsberättelser, där det redogöres
för vilka som handlägger olika frågor,
så finns där bara upptaget ärenden,
beträffande arbetstidsfrågor. Jag
undrar därför, om det inte blivit så, att
verksamheten i stor utsträckning har
kommit att röra sig endast om arbetstidsfrågorna.
Ett besvärligt problem i
det sammanhanget har givetvis varit
nattarbetsförbudet och tillämpningen
av bestämmelserna om nattarbete.

Sedan har interpellanterna ifrågasatt,
om den nuvarande utbildningen av yrkesinspektionens
personal är den lämpligaste
och om den kanske inte för mycket
är lagd på det tekniska kunnandet.
Jag vill säga, att utvecklingen på arbetslivets
område går så snabbt och
medför så snabba förändringar, att det
säkert behövs också annan expertis i
yrkesinspektionen. Jag vill också understryka
vad herr Gustafsson i Skellefteå
framhållit, nämligen att den tekniska
kunnigheten behöver kompletteras
med annan kunnighet, och jag vill
därför poängtera behovet och nödvändigheten
av att anordna kurser för yrkesinspektionens
personal, så att den
ständigt kan hållas å jour med utvecklingen
inom arbetslivet. Det finns nämligen
ingenting som förändras så snabbt
som förhållandena på arbetslivets område.
Arbetarskyddsstyrelsen har också
i olika sammanhang begärt, att medel
skall ställas till förfogande för sådana
kurser och att resemedel skall anslås
för personalen att deltaga i olika kurser,
men dessa anslag har tyvärr icke
beviljats.

Vad sedan angår efterkontrollen ute
på fältet är det riktigt vad som påtalats
i olika sammanhang, att man lämnar
anvisningar om en mängd saker,
men man kontrollerar inte att anvis -

ningarna efterleves. Detta har emellertid
också berott på bristen på resemedel.
Jag vet att det i vissa distrikt, där
man haft för avsikt att bedriva en effektiv
kontroll på detta område, har
blivit för dyrbart att göra det med hänsyn
till de reseanslag som beviljats yrkesinspektionen.

Herr talman! Detta var endast några
synpunkter ytterligare till det förut
sagda.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG: Herr talman! Jag
skulle kanske inte behöva säga någonting
mera med hänsyn till att de båda
interpellanternas kommentarer till svaret
ju har gått i den riktningen, att det
just inte finns någon anledning att ta
upp en diskussion. Men herr Edström
ställde en direkt fråga till mig, och jag
skall försöka ge honom ett svar.

Frågan gällde avslutningen på mitt
interpellationssvar, där jag annonserar,
att man bör kunna ta upp spörsmålet
om kontroll av givna förelägganden
utan att avvakta en mera allmän översyn
av hela problemet om arbetarskyddet.
Herr Edström var, som jag fattade
det, rädd för att jag där hade skisserat
någonting som — han hade inte själv
det adekvata uttrycket för det — skulle
kunna leda till en kontrollbetonad verksamhet
inom fackföreningarna, som
kunde slå över i vissa sammanhang och
därmed kanske göra mera skada än
nytta. Nu kan jag inte här på rak arm
dra upp riktlinjerna för hur denna
fråga skall lösas, men jag hade tänkt
mig att det skulle kunna komma fram
ett acceptabelt förslag efter en trepartsdiskussion,
där arbetarskyddsstyrelsen
med arbetsmarknadens huvudorganisationer
finge ventilera problemet.

Det har i denna debatt använts ett
så pass starkt uttryck som »rötägg».
Det är klart att om man modererar det
litet grand och säger, att det finns vissa
företagare, som inte rättar sig efter
givna föreskrifter, så är vi väl alle -

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellationer ang'', vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

sammans överens om att man inte kan
tåla en uraktlåtenhet i dessa stycken
hur länge som helst. Det framgår av
interpellationssvaret, att det är fråga
om 168 000 registrerade arbetsställen
med ett antal anställda på i runt tal

1,5 miljon. Detta betyder att den mera
regelbundet betonade inspektionen i
bästa fall kan komma tillbaka till samma
arbetsställe ungefär varannat år.
Men om det är en uppenbart bristfällig
skyddsanordning inom en industri och
vederbörande företagare får ett föreläggande,
så är det inte tillfredsställande
att bara resa ifrån honom och säga,
att man skall se efter om två år, när
man kommer tillbaka, om saken är avklarad.
Det kan hända många olyckor
under den tiden. Det finns klara specialfall,
som har inberättats till mig,
där uraktlåtenhet att följa ett föreläggande
har resulterat i ytterst besvärande
olyckshändelser med ödeläggande av
människoliv som följd.

Om vi då är överens om att denna
kontrollverksamhet skall rikta sig just
mot de företagare, som är inställda på att
nonchalera myndigheternas föreskrifter
och förelägganden, så tror jag att
vi också skall kunna finna lösningar,
som inte skall behöva betraktas såsom
en orimlig kontroll, vilken på något
sätt skulle gå det rena företagarintresset
för nära. Man har försökt med att
föra liggare, och man har försökt med
att telefonera efteråt. Men det är klart
att man måste ha kontakt med representanter
för just dem på arbetsplatsen,
som riskerar att bli de lidande, för att
få besked om att ett föreläggande efterföljes.
För att arrangemangen skall kunna
åstadkommas på ett vettigt sätt måste
man självfallet koppla in även företagarsidan,
och min, tanke var, att man
via en diskussion skulle försöka komma
fram till en lösning av detta rent
praktiska problem.

Det har ställts under debatt, huruvida
vårt nuvarande arbetarskydd och vår
yrkesinspektionsverksamhet kan kriti -

seras med fog eller inte —■ huruvida
den har misskött sitt ämbete eller inte.
Verket arbetar inom ett område som är
ömtåligt och intrikat och där man har
klara partsintressen på båda sidor. Arbetarens
intresse av att ha ett fullgott
skydd innebär ekonomiska offer för
företagaren; man har att räkna med
en omedelbar motsatsställning, där det
gäller att ta sig fram mellan partsintressena.
Om man skall bedöma arbetarskyddet,
så gör man det självfallet
utifrån det partsengagemang man mera
direkt eller indirekt har. Jag tycker
nog att jag fick en belysning av detta,
när jag ställde herrar interpellanters
anföranden mot herr Edströms yttrande.
Jag har emellertid ett behov av att
meddela, att i den mån frågorna avgöres
i arbetarskyddsstyrelsens topp, med en
partsrepresentation inkopplad, så kan
man som ett allmänt omdöme säga, att
besluten präglas av samförstånd och stor
enighet. Det är i rätt få fall som reservationer
redovisas vid besluten, och
detta är ju ett uttryck för att motsättningarna
kanske inte är så hårda, när
alla de med ärendet sammanhängande
faktorerna får belysas, som ju alltid
skf>r vid topporganisationens handläggning.

Jag vill också ha sagt, att arbetarskyddsstyrelsen
är ett verk, som har
haft att arbeta under kanske mera
ogynnsamma auspicier vid sin start än
de flesta övriga verk. Från 1948 och
fram till 1952 har vi haft en exceptionell
högkonjunktur, som präglats av
en stark expansion inom näringslivet
och den industriella världen med nya
arbetsställen som har varit relativt svårkontrollerbara.
Just de företag i källarlokaler,
som herr Gustafsson i Stockholm
omnämnde, är rätt typiska rörelser
som har blomstrat upp under den
något drivhusbetonade konjunktur vi
haft under de senaste åren. Det är både
mänskligt och förklarligt, om man där
inte hinner med kontrollen på det sätt
som man skulle önska.

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellationer ang. vissa förhållanden rörande arbetarskyddet.

Jag vill säga ytterligare en sak. Anmärkningarna
på sanitetsanläggningarna
och omklädningsutrymmena har varit
befogade men förklaras i långa stycken
av den hårda begränsning visavi
byggnadsregleringens möjligheter som
vi har haft under de allra sista åren.
I fjol genomförde vi en lättnad och
avdelade ett visst antal miljoner för att
klara av de mest trängande fallen på
detta speciella område, och jag tror att
det var någonting som märktes inom
industrien. Nu är det dess bättre så,
att byggnadsregleringen inte har behövt
drivas efter samma hårda linjer innevarande
år — och jag hoppas att det
inte heller skall bli nödvändigt i fortsättningen
•— som låt oss säga 1949
och 1950. Det måste väl också innebära,
att inom de reguljära företagen skall
man nu inte stöta på den omöjlighet
att gå arbetarna till mötes, som har
legat i att man helt enkelt inte har fått
byggnadstillstånd för erforderliga sanitetsanläggningar.

Jag kanske också, herr talman, skulle
ha sagt, att jag under de senaste åren
fått ett intryck av att man inom arbetarskyddsstyrelsen
haft ett behov av
att få till stånd kontaktkonferenser med
de berörda intressena. Det har under
fjolåret centralt i Stockholm hållits en
konferens, där samtliga fackförbunds
arbetarskyddsföreträdare fick diskutera
frågorna med arbetarskyddsstyrelsens
tjänstemän och där man sannerligen
inte sparade på krutet vid kritiken
utan där de enskilda fallen togs
upp till en ordentlig ventilering. Denna
konferens är inte någon enstaka historia.
Jag har fattat det på det sättet att
flera sådana konferenser avses följa i
fortsättningen. Här har man ett instrument
för kontakt och för belysning av
vissa missförhållanden, som bör vara
till fromma för det hela.

Det har sagts här, att arbetarskyddet
är en fråga om övertygelse i första hand
och påbud i andra hand, och jag tror
inte det råder några delade meningar

därom. Detta är emellertid också en
förklaring till att den enskilde arbetaren
i vissa fall kan säga sig, att toleransen
i fråga om övertygelsetiden är
för lång; det borde ha kommit påbud
snabbare än vad som har skett. Men
vad som är det objektivt riktiga är
ytterst svårt att uttala sig om. Det blir,
som jag förut sade, ofta beroende på
från vilken parts sida man ser frågorna.

Jag tror, herr talman, att jag kan
sluta med detta. Jag vill emellertid säga
att de svaga punkter, som ändå kan påvisas
och har påvisats, får vi ta under
övervägande i den utredning, som jag
här har ställt i utsikt. De båda interpellationerna
och det ganska utförliga
svaret jämte den rätt belysande debatt,
som har förts här i kammaren i dag,
bör ge vissa goda vägledningar i det
arbete, som jag hoppas inom en relativt
snar framtid skall kunna påbörjas.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman! Jag
vill börja med att ge mig själv en inkompetensförklaring.
De företag som
finns i källarlokaler här i Stockholm
känner jag inte till, och jag kan således
inte uttala mig om dem. Jag talade om
de mera ordnade förhållandena inom
de industrier jag känner till, och där
tror jag det är helt annorlunda än vad
som beskrivits i fråga om dessa källarindustrier.

Det som jag närmast tänkte på, herr
statsråd, var: Vore det inte lämpligt
och riktigt att, åtminstone där det finns
mer än 50 arbetare, i stället för att
koppla in skyddsombuden, anlita de
skyddskommittéer man där har? I dem
ingår representanter för både arbetstagare
och arbetsgivare, och jag tror de
skulle bättre kunna fungera som kontrollanter
av att de givna anvisningarna
efterföljs. Tv detta är ju i alla fall ett
ömsesidigt intresse, och vi skall inte
försöka få fram några som helst motsatsintressen.

Det var bara den tanken jag fick,
när herr statsrådet talade om sin idé,

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellation ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal.

och jag är tacksam för att jag fick svar
på min fråga.

Fröken ELMÉN (fp): Herr talman!
Herr statsrådet nämnde någonting om
att parternas representanter i arbetarskyddsstyrelsen
mycket ofta var överens,
då de tog del av olika frågor. Men
vad jag ville komma till var, att de inte
skall behandla bara arbetstidsärenden
utan att i deras instruktion även ingår
att behandla yrkeshygieniska och
skvddstekniska frågor av principiell art.
Det är därför jag tycker att man någon
gång, när det är svåra förhållanden ute
på fältet, borde resa ut och ta ställning
till frågorna där.

Sedan sade herr Edström, att han inte
känner till de företag som håller till i
källarlokaler i Stockholm. Men herr Edström
känner kanske till källarlokalföretagen
i Göteborg, ty de finns tyvärr
också där. Man har ju haft stora svårigheter
att kämpa med på grund av den
begränsade byggnadstillståndsgivningen,
som också statsrådet nämnde.

Vad jag funnit verkligt sorgligt är den
misstänksamhet som vuxit upp omkring
yrkesinspektionen. Kan man genom en
översyn och omorganisation förstärka
kontaktmöjligheterna och få bort misstänksamheten
är ju kolossalt mycket
vunnet för att nå ett större förtroende
för arbetarskyddet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. kostnaderna
för utbildning av verkskyddspersonal.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, som yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Braconier frågat mig, om jag vill
upplysa kammaren om bakgrunden till
bestämmelserna att verkskydden i nuvarande
utsträckning belastas med utbildningskostnader.
Vidare har inter -

pellanten frågat om någon ändring kommer
att ske på denna punkt.

I motiveringen till sin interpellation
gör herr Braconier gällande, att den allmänna
civilförsvarsutbildningen är gemensam
för all personal oavsett i vilken
tjänstegren vederbörande ingår eller
i vilket företag han är anställd, medan
tjänste- och befälsutbildningen däremot
i regel avser en speciell utbildning inom
tjänstegrenens område och därför skall
bekostas och organiseras av verkskydden.
Herr Braconier ifrågasätter om den
allmänna civilförsvarsutbildningen bör
åläggas företagens verkskydd.

Som svar på interpellantens frågor
vill jag anföra följande.

Civilförsvarslagen stadgar i 53 och
54 §§ skyldighet för ägare eller innehavare
av vissa anläggningar att bl. a.
sörja för utbildningen av verkskyddspersonalen
enligt bestämmelser, som
Kungl. Maj :t utfärdar.

Ett stadgande av denna innebörd föreslogs
både av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
och 1943 års civilförsvarsutredning
i de betänkanden, som ligger
till grund för civilförsvarslagen. Hemortsförsvarssakkunniga
uttalade, att
ifrågavarande utbildning vore av sådan
direkt betydelse för skyddet av den
anläggning eller byggnad, för vilken
verkskyddet var organiserat, att de med
utbildningen förenade kostnaderna skäligen
syntes böra åläggas anläggningens
eller byggnadens ägare eller innehavare.
Härför talade enligt de sakkunniga även
den omständigheten, att denna utbildning
i många fall lämpligen borde bedrivas
inom berörda anläggning eller
byggnad.

Det föreslagna stadgandet om skyldighet
för anläggningarnas ägare och innehavare
att sörja för verkskyddsutbildningen
mötte i allmänhet icke några
erinringar i remissyttrandena. Endast
Sveriges fastighetsägareförbund och
Svenska arbetsgivareföreningen intog
den prinicipiella ståndpunkten, att kostnaderna
för åtgärder till skydd mot

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar pa interpellation ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal.

fientlig verksamhet huvudsakligen borde
bäras av det allmänna. Arbetsgivareföreningen
betonade därvid, att skyddet
av krigsviktig eller ur samhällelig synpunkt
i övrigt viktig produktion i första
hand vore ett samhällsintresse. I propositionen
nr 268 till 1944 års riksdag
med förslag till civilförsvarslag m. m.
uttalade också föredragande statsrådet
i fråga om åtgärder för skyddet av personer
och egendom vid särskilda skyddsobjekt,
att det syntes naturligt att som
princip knyta skyldigheten att svara för
sådana åtgärder till ägare av respektive
anläggningar och byggnader. Föredraganden
fann därför, att den av hemortsförsvarssakkunniga
och civilförsvarsutredningen
föreslagna principen, att ägare
av anläggningar och byggnader skulle
vara skyldiga att svara för bl. a. uppehållandet
av verkskydd och hemskydd,
borde vara vägledande vid bestämmandet
i särskilda fall av ansvaret för olika
åtgärders vidtagande. I proposition nr
270/1944 om anslag till civilförsvaret för
budgetåret 1944/45 uttalade samma statsråd,
att han förutsatte, alt den skyldighet,
som enligt lagförslaget åvilade ägare
av anläggning eller byggnad med avseende
på utbildningen, av Kungl. Maj:t
skulle föreskrivas omfatta all utbildning
av verkskyddspersonal utöver den
grundläggande utbildningen med därtill
hörande repetitionsutbildning. Riksdagen
hade intet att erinra mot dessa
uttalanden i de båda propositionerna
om civilförsvaret.

Det är att märka, att den grundläggande
utbildning, som föredragande
statsrådet här talade om, var en utbildning,
som var avsedd att på tätorterna
meddelas så stor del av den vuxna icke
värnpliktiga befolkningen som möjligt
och alltså icke endast dem, som var
engagerade i det allmänna civilförsvaret
och verkskyddet. Denna grundläggande
utbildning har alltså ingenting
att göra med den allmänna civilförsvarsutbildning,
som interpellanten syftar på.
Efter krigsslutet 1945 inskränktes för

övrigt den grundläggande utbildningen
och omfattade åren 1946—1948 i stort
sett endast en tiotimmars utbildning för
16-åringar, vartill kom sjukvårdsutbildning
för 18-åriga kvinnor. Då frågan om
civilförsvarets fortsatta bestånd och utformning
underställdes 1948 års riksdag
förordades, att den grundläggande utbildningen
för 16-åringar skulle ersättas
med en till folkskolans sista klass
eller motsvarande förlagd utbildning i
olycksfallsvård och brandskydd, likaledes
omfattande tio timmar. Vad beträffar
verkskydden redovisades bl. a.
ett uttalande av 1945 års civilförsvarsutredning
om att ansvaret för verkskyddsutbildningen
borde såsom dittills
åligga ägare eller innehavare av
byggnad, för vilken verkskydd skulle
vara organiserat. Föredragande departementschefen
anförde härom, att han
icke hade något att erinra mot vad utredningen
uttalat beträffande frågan om
ansvaret för utbildningen inom verkskyddet.
Någon ändring i de ifrågavarande
bestämmelserna i 53 och 54 §§
civilförsvarslagen föreslogs ej. Riksdagen
gjorde ingen erinran mot förslagen
i propositionen i dessa delar.

Föreskrifter om verkskyddsutbildningen
jämlikt de åberopade bestämmelserna
i civilförsvarslagen har av Kungl.
Maj:t meddelats i kungörelsen den 18
september 1948 angående skyldighet för
ägare eller innehavare av anläggning
att sörja för utbildning av verkskyddspersonal.
Enligt denna kungörelse skall
skyldigheten innefatta att bestrida kostnaderna
för dels sådan utbildning i
verkskyddet, som föreskrives i utbildningskungörelsen,
och dels deltagande
i utbildning vid central utbildningskurs
av viss vid verkskyddet inskriven personal.
I utbildningskungörelsen skiljer
man på första utbildning och repetitionsutbildning.
För personal, som är
inskriven i verkskyddet, får den första
utbildningen årligen omfatta högst 40
timmar för befälspersonal och högst 30
timmar för övrig personal; för personal,

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellation ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal.

som icke är inskriven men som namneligen.
är upptagen i verkskyddsplan, får
den första utbildningen omfatta högst 12
timmar. Repetitionsutbildningens omfattning
är bestämd till högst 12 timmar
per år för alla kategorier verkskyddspersonal.

Någon uppdelning av verkskyddsutbildningen
på allmän utbildning, tjänsteutbilding
och befälsutbildning förekommer
icke i de nämnda civilförsvarsförfattningarna.
Men självfallet bör en viss
allmän utbildning ingå som ett led i
verkskyddspersonalens utbildning. I civilförsvarsstyrelsens
anvisningar för utbildning
och övning i civilförsvar stjänst
har sålunda föreskrivits, att första utbildning
skall omfatta allmän utbildning
och tjänsteutbildning samt därjämte
för den, som uttagits till befälsbefattning,
befälsutbildning. Den omständigheten,
att den allmänna utbildningen
inom verkskyddet har samma
syfte och innehåll som den allmänna utbildningen
för det allmänna civilförsvarets
personal och i viss begränsad utsträckning
även bedrives gemensamt
med den sistnämnda, har icke ansetts
böra föranleda någon uppdelning av
kostnadsansvaret för verkskyddsutbildning.
I detta sammanhang vill jag framhålla,
att det för varje särskilt företag
icke torde komma att röra sig om några
större årliga kostnader för den här avsedda
delen av utbildningen, sedan den
nu föreliggande eftersläpningen inhämtats.
För hela landet har dessa kostnader
beräknats till sammanlagt högst ca
300 000 kronor.

Den principiella frågan om skyldighet
för anläggnings ägare eller innehavare
att bestrida kostnaderna för verkskyddsutbildningen
och för övriga åtgärder,
som sammanhänger med skyddet
av anläggningen och därvarande
personer och egendom, har som förut
nämnts prövats vid både 1944 och 1948
års riksdagar. Jag kan ej finna att sedan
dess inträffat några omständigheter som

motiverar att denna fråga tages upp till
omprövning från statsmakternas sida.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

På grund av förfall för sekreteraren
övertogs protokollföringen nu, jämlikt
herr talmannens förordnande, av tjänstemannen
hos kammaren Per Bergsten.

In fidem
Gunnar Britth.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag skall be att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få framföra
mitt vördsamma tack för det delvis
utförliga svar — det gäller ju framför
allt den historiska delen — som jag
har fått.

När man ser den siffra som i slutet
av svaret anföres av departementschefen
får man ju det intrycket att industrien
bara belastas med en summa av
300 000 kronor. Det är ju inte på det
viset, ty det tillkommer ju också en
efterutbildning.

Man får vidare av svaret inte klart
för sig hur stor del av kontingenten
som statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
räknar med skall få utbildning
varje år.

Det talas i interpellationssvaret om
utbildningskostnaderna »sedan den nu
föreliggande eftersläpningen inhämtats».
Jag vet inte hur stor procent som
nu är utbildad, men jag skulle tro att
det inte kan röra sig om mycket mer
än 15 procent. Räknar man då med
alla kostnader som industrien har för
detta verkskydd —- materialkostnader,
kostnader för förlorad arbetstid o. s. v.
— är ju siffran 300 000 kronor mycket
liten. Jag tror att de sakkunniga, som
har räknat på detta, räknat med att
kostnaden för industrien under de
närmaste tio åren med normal utbildningstid
och normal utbildningstakt

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal.

kanske skulle bli 25 miljoner kronor.
Den siffra 300 000 kronor, som här
nämnes, är alltså inte ett svar på den
fråga, som jag har ställt i interpellationen
och som gäller hela den belastning
som åvilar verkskyddet. Jag medger
att det naturligtvis är mycket svårt att
ge några direkta kostnadsuppgifter. Inrikesministern
sade i ett interpellationssvar
förra året — jag tror det var
till herr Petrén i första kammaren —
att det bara gällde en utbildning av 15
procent. Räknar man med en så låg
takt i utbildningen skulle vi naturligtvis
över huvud taget inte få en tillfredsställande
utbildning förrän om tio
—tolv år, och det kan man ju inte säga
ger något vidare starkt civilförsvar.

Räknar man med en sådan måttlig
takt är det klart att också bördorna för
industrien blir relativt ringa. Men räknar
man med den takt som man bör
hålla om man skall ha ett starkt och
effektivt civilförsvar, blir kostnaderna
helt andra. Då kan kan man i varje
fall ställa den frågan — det gjordes ju
tidigare i remissyttrandena av flera
instanser — om det utan vidare är så
riktigt att företag, som betalar skatt till
det allmänna — av vilken skatt alltså
utgår medel till civilförsvaret — skall
åläggas ytterligare en belastning, särskilt
om man tänker på att en hel del
av den personal, som har fått civilförsvarsutbildning
av företagen, kanske
flyttar efter en kort tid. Vi har under
de gångna åren haft någonting som
kallas för överrörlighet. Detta innebär
att dessa företag belastas med utbildning
av personal, som de inte har direkt
nytta av.

Jag har inte velat utan vidare ifrågasätta
att staten skulle betala hela kostnaden,
men civilförsvaret är ju dock
en angelägenhet för alla medborgare.
Om en fabrik blir bestående eller inte
är ett intresse inte bara för den fabriken
utan det är ett intresse för hela det
samhälle, som har nytta av denna fabriks
produktion. Ser man det ur denna

principiella synpunkt talar i varje fall
inga vägande skäl för att man utan vidare
skall belasta de företag det här
gäller med dessa kostnader.

Med all respekt för den långa historiska
redogörelse för gällande författningsbestämmelser
som vi fick — härtill
kommer också någonting som heter
anvisningar och, som också är förpliktande
och normerande i viss utsträckning
— hade det varit önskvärt om vi
i kostnadsfrågan, som här är det centrala,
inte hade fått denna siffra på
300 000 kronor. Jag medger att man kan
komma till olika siffror. Jag är likväl
säker på att den verkliga kostnaden är
minst tio gånger så stor. Under sådana
förhållanden får ju problemet en helt
annan räckvidd än den, som framgår
av detta interpellationssvar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! Jag
medger att interpellationssvaret kom
att bli rätt vidlyftigt i fråga om historiken,
men det var föranlett av en önskan
att på ett bindande sätt försöka
klargöra att de anvisningar, varom interpellanten
har talat i slutet av sitt
anförande, verkligen står i överensstämmelse
med de uttalanden, som i
skilda sammanhang har gjorts av utredningar,
departementschefer, utskott
o. s. v.

Jag måste nog också säga att jag har
fattat interpellationen på det sättet, att
herr Braconier ifrågasätter det berättigade
i att kostnaderna för den allmänna
delen av utbildningen åvilar
företagen. Däremot har jag inte fattal
interpellationen så, att herr Braconier
skulle vilja taga upp frågan om kost
naderna över huvud till behandling.

Visserligen är herr Braconiers första
fråga så pass vidsträckt formulerad ati
man skulle kunna inrymma båda dessa
saker under den. Men motiveringen har
enligt min mening givit vid handen
att herr Braconier endast syftade på
den allmänna utbildningen.

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 14.

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellation ang. kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal.

Och här menar jag är kostnadssummorna
så pass blygsamma att det knappast
finns skäl för en uppdelning på så
sätt att företagen erhåller gottgörelse av
staten för den allmänna delen men svarar
för den övriga utbildningen själva.
Jag har tagit reda på vilka kostnader
det skulle röra sig om för ett företag
med låt oss säga 1 000 arbetare. Maximalt
skulle man då behöva utbilda omkring
250 personer. Den allmänna delen
av utbildningen kan inte anses belöpa
sig till mer än, ungefär tio kronor per
person, alltså sammanlagt 2 500 kronor.
Kan sedan företaget, såsom jag föreställer
mig, uppföra detta belopp på allmänna
omkostnadskontot, kommer det
ju att bli ett skatteavdrag, varför det
allmänna kan anses bidra den vägen
med cirka 50 procent av utgiften. Kvar
skulle alltså stå ungefär 1 200 kronor
för ett relativt stort företag —• ett företag
med 1 000 anställda hör ju ingalunda
till de mindre. Om man började
ersätta företagen för denna del av kostnaderna
så skulle det bli mera väsen
än ull; det bleve mest plock med småbelopp.
Säkerligen därför har man vid
utarbetandet av de nuvarande bestämmelserna
skurit kostnaderna över en
kam.

Om emellertid herr Braconier syftar
inte bara på kostnaderna för den allmänna
utbildningen utan för utbildningen
i dess helhet, vill jag bara säga
att riksdagen för mycket kort tid sedan
klart och tydligt har sagt ifrån att sådana
kostnader skall åvila företagen.
Ingenting har förekommit som kan ge
mig anledning att be riksdagen ompröva
den frågan.

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag skall gärna medge att den motivering
som jag givit min interpellation
berättigar till ett sådant svar som statsrådet
Hedlund här lämnat. Men själva
den fråga som jag ställt tar ju sikte på
hela kostnaderna för verkskyddet.

Jag har emellertid inte kunnat ställa

frågan på annat sätt än som skett, då
man inte vet hur lång eftersläpningen
blir — statsrådet Hedlund har inte
heller kunnat säga det — och den saken
ju är avgörande för beräknandet
av de kostnader som åvilar industrien.
Vi får tänka på att industrien också
betalar materialtransporterna, ersättning
för förlorad arbetstid och i stor
utsträckning även den material som
användes. Vidare betalar industrien
själv repetitionsutbildningen liksom den
särskilda tjänsteutbildningen, och om
man räknar med dessa kostnader, kommer
man till helt andra siffror än som
angivits. Såsom jag framhöll, kan man
inte heller inom verkskyddet, med
den sakkunskap som man där har, säga
vilka siffror som är riktiga, då vi ju
kan räkna med olika kontingenter för
varje år. Men även om det alltså är
fråga om siffror av en helt annan storleksordning,
så måste för ett företag
med 50 anställda eller mindre ju 500
kronor innebära en belastning, om
skattebördan i övrigt är stor.

Den omständigheten att det vid ett
visst tillfälle från en del organisationer
inte framförts någon avvikande
mening i fråga om kostnadsfördelningen
hindrar väl inte att riksdagen
tar upp saken till omprövning med
hänsyn till de nya förhållanden som
har tillkommit.

Om utbildningen skall forceras, vilket
jag anser vara en förutsättning för
ett starkt civilförsvar, blir det genast
fråga om helt andra och större kostnader
än nu. Skall däremot takten i
utbildningen vara lika dålig som hittills,
vilket innebär — det måste vi
alla medge —- att det inte finns något
effektivt civilförsvar här i landet, är
det klart att problemet inte har samma
betydelse. Jag har emellertid för
min del utgått ifrån att vi skall ha ett
effektivt civilförsvar.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND: Herr talman! På

Tisdagen den 21 april 1953. Nr 14.

Svar på interpellation ang. handläggningen av frågan om ordnandet av den andliga
vården vid sjukhusen.

sista punkten är jag fullt ense med
den ärade interpellanten. Vi bör försöka
göra civilförsvaret så effektivt som
möjligt och forcera verkskyddsutbildningen
så långt det över huvud taget
går. Inom departementet inriktar vi
oss just på detta.

Ju flera företag som under ett visst
år omfattas av verkskyddsutbildningen,
desto större blir naturligtvis de totala
kostnaderna. Men var och en betalar väl
ändå för sig själv. För ett företag som
har verkskyddsutbildning under ett år
spelar det ur kostnadssynpunkt bra liten
roll, hur många andra företag som
kommer med under samma år.

Jag nämnde utbildningskostnaderna
för ett företag av en viss storlek. Jag
talade då bara om den allmänna utbildningen.
Jag tar f. ö. fasta på att herr
Braconier medger att hans motivering
var så avfattad att det var berättigat
att tro att han bara syftade på den allmänna
utbildningen. Jag är inte beredd
att lämna några exakta siffror över utbildningskostnaderna
i deras helhet.
Men om de siffror jag nämnde multipliceras
med fem, skulle jag tro att man
kommer fram till ett belopp som är
fullt tillräckligt att täcka kostnaderna
för hela verkskyddsutbildningen. Man
kommer då för ett så pass stort företag,
som jag tidigare nämnt, upp till cirka
12 000 kronor, varav ungefär hälften
kommer företaget till godo genom
skatteavdrag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. handläggningen
av frågan om ordnandet av den andliga
vården vid sjukhusen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd har herr
Swedberg frågat mig vad anledningen
vore till dröjsmålet inom ecklesiastik -

departementet med handläggningen av
frågan om ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen, samt om jag vore
i tillfälle att meddela, när förslag i detta
ärende kunde väntas bli förelagt riksdagen.

Interpellanten har bland annat erinrat
därom, att chefen för ecklesiastikdepartementet,
efter Kungl. Maj:ts vederbörliga
bemyndigande, den 22 december
1943 tillkallat sakkunniga för
att utreda och avgiva förslag rörande
förbättrade betingelser för den andliga
vården å sjukvårdsinrättningar
jämte därmed sammanhängande frågor.
Vidare har interpellanten uppgivit, att
nämnda sakkunniga den 29 oktober
1949 till ecklesiastikdepartementet överlämnat
sitt betänkande i ämnet samt att
såvitt interpellanten kunnat utröna betänkandet
först under hösten 1952 utsänts
på remiss till skilda instanser.

Interpellantens nu nämnda uppgifter
rörande tiden för betänkandets överlämnande
och utremittering är helt felaktiga.
Rätta förhållandet är, att betänkandet
(SOU 1949:53), som är dagtecknat
den 31 oktober 1949, inkom till
departementet den 10 december 1949
och utremitterades den 24 februari
1950. Därefter verkställdes intill hösten
1950 ytterligare några remisser.
Med anledning av vad som anförts i
vissa av de inkomna remissvaren remitterades
betänkandet den 26 april
1952 även till pastoratsindelningssakkunniga,
som den 17 oktober 1952 inkom
med yttrande i ämnet.

För närvarande ombesörjes i regel
den andliga vården vid sjukhusen av
vissa präster såsom bisyssla vid sidan
av annan prästerlig tjänst och mot arvode,
som betalas av sjukhusets huvudman.
De sakkunniga anse denna ordning
behäftad med många brister. Jag
skall icke nu närmare ingå på de sakkunnigas
förslag till bristernas avhjälpande
men vill erinra om vissa huvudpunkter
i förslaget. De sakkunniga före -

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellation ang. handläggningen av frågan om ordnandet av den andliga

vården vid sjukhusen.

slår som huvudregel, att den andliga
vården vid sjukhusen skall ombesörjas
av prästerskapet i det territoriella pastorat,
inom vilket sjukhuset är beläget.
Emellertid skulle vid större sjukhus,
där den andliga vården kan antagas
bereda vederbörande präst full sysselsättning
— vilket enligt de sakkunnigas
mening är fallet, då antalet vårdplatser
å sjukhuset uppgår till omkring
1 200 eller åtminstone överstiger 1 000
— anställas särskild sjukhuspräst. Heltidsanställning
av präst skulle också
kunna ske genom samordning av den
andliga vården vid två eller flera sjukhus
under en präst. Enligt av de sakkunniga
gjorda approximativ beräkning
skulle 34 heltidstjänster som sjukhuspräst
behövas. Tjänsterna skulle placeras
i lönegraden Ca 28. Kostnaderna
för de heltidsanställda sjukhusprästernas
avlöning, resor och pensionering
skulle bestridas ur kyrkofonden. Bidrag
ur kyrkofonden skulle också kunna utgå
till pastorat för dess präster åliggande
tjänstgöring å sjukhus; dock endast i
sådana fall, då sjukhustjänstgöringen
kommer att påverka den prästerliga organisationen
i pastoratet så, att organisationen
måste ökas eller en eljest möjlig
indragning av prästerlig tjänst i pastoratet
förhindrades. Den totala kostnaden
för genomförande av förslaget har
de sakkunniga beräknat till 843 000 kronor,
varav 645 000 kronor skulle drabba
kyrkofonden och 198 000 kronor pastoraten.
Dessa siffror måste emellertid
numera uppräknas åtskilligt. Vid betänkandets
avgivande uppgick huvudmännens
kostnader för arvoden åt sjukhuspredikanter
till omkring 230 000
kronor. Även i fråga om den frikyrkliga
insatsen i den andliga vården vid sjukhusen
har de sakkunniga avgivit vissa
förslag. Till befrämjande av denna insats
skulle sålunda en särskild assistent
kunna anställas vid sjukhuset vid sidan
av sjukhusprästen. Förutsättningen härför
skulle dock vara, att huvudman -

nen för sjukhuset eller annan ställer
medel till förfogande för ändamålet.

Av remissyttrandena över sakkunnigförslaget
att döma föreligger betydande
meningsomsättningar i frågan om lämpligheten
av att överhuvud genomföra så
vittgående och kostnadskrävande åtgärder
som den de sakkunniga föreslagit.
Detta har givetvis varit en anledning till
att förslag i ämnet icke föreslagits riksdagen.

Härtill kommer ytterligare att de sakkunniga
grundat sitt utbyggnadsprogram
på nu gällande kyrkliga indelning.
Frågan om revision av nuvarande pastoratsindelning
och församlingsprästerliga
organisation är emellertid aktuell.
För ändamålet tillkallade sakkunniga
(pastoratsindelningssakkunniga) har
för kort tid sedan avgivit sitt betänkande.
Frågan om den framtida organisationen
av den andliga vården vid
sjukhusen hänger enligt min uppfattning
så intimt samman med frågan
om pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen, att
ställning till dessa frågor om möjligt
bör tagas samtidigt. Det är min förhoppning,
att förslag rörande den kyrkliga
indelningen skall kunna föreläggas nästa
års riksdag, och i samband därmed
ämnar jag även upptaga frågan om den
andliga vården vid sjukhuset till prövning.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Vidare anförde:

Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
för svaret på min interpellation. Jag
beklagar att jag i interpellationen gjort
mig skyldig till några felaktiga tidsuppgifter
beträffande remissen och ärendets
handläggning för övrigt, men i sak
ändrar detta knappast något i det av
mig påtalade förhållandet. Kvar står
det faktum att detta ärende har i ecklesiastikdepartementet
handlagts i en

Tisdagen den 21 april 1953. Nr 14.

Svar på interpellation ang. handläggningen av frågan om ordnandet av den andliga
vården vid sjukhusen.

takt som efter min uppfattning knappast
överensstämmer med ärendets art.
Det är för mig utomordentligt betydelsefullt
att det här är fråga om en verksamhet
som avser sjuka och döende
människor.

Vad först gäller remisstiden har jag
i dag både i departementet och på annat
håll inhämtat upplysningar därom
och därvid fått veta att ärendet alltfort
befinner sig på remiss. Statsrådet
kan naturligtvis göra den invändningen,
att Kungl. Maj:t ju inte kan hjälpa,
om remissinstanserna dröjer med att
svara. Jag förstår väl detta, men jag
undrar om man inte från början borde
ha angivit en rimlig tidsbegränsning
för remissvaren. Huruvida det har varit
möjligt att på ett senare stadium åstadkomma
en sådan begränsning vågar jag
inte ha någon bestämd uppfattning om.

I själva verket är jag ganska övertygad
om att statsrådet delar de sakkunnigas
uppfattning rörande detta
ärendes vikt och betydelse. De sakkunniga
har nämligen i sitt betänkande
uttalat: »Den andliga vård, som för
närvarande meddelas vid sjukhusen, synes
efter vad från flera håll omvittnats
icke tillfredsställande fylla de anspråk,
som man bör kunna ställa på
sådan vård». Vidare säger de sakkunniga
i betänkandet: »Av den av de
sakkunniga företagna utredningen framgår,
att den andliga vården vid sjukhusen
blivit i hög grad eftersatt vid
jämförelse med andra insatser och arbetsuppgifter
på det andliga området
i samhället. Orsaken härtill synes vara
att söka i otillräckliga föreskrifter och
framför allt i otillräcklig arbetskraft.»
Jag förutsätter, som jag sade, att herr
statsrådet i sak delar denna de sakkunnigas
uppfattning.

Nu åberopar statsrådet dels sakens
finansiella sida, dels ärendets samband
med frågan om pastoratsindelningen.
Ja, det är ju naturligt, och
däremot är det inte mycket att invända.

Det förefaller mig emellertid som om
det i de sakkunnigas förslag finns detaljer,
som med god vilja skulle kunna
lösas utan hinder av dessa skäl. Jag
skall tillåta mig att peka på ett par
exempel.

De sakkunniga säger bl. a. i det uttalande,
som jag nyss citerade, att orsaken
till att den andliga vården vid
sjukhusen är eftersatt synes vara att
söka bl. a. i otillräckliga föreskrifter.
Jag vill gärna tillåta mig fråga herr
statsrådet om han undersökt den saken
eller om han inte skulle vara benägen
att göra detta tidigare än han antyder
i svaret här i dag.

De sakkunniga framhåller vidare i
betänkandet att patient, tillhörande
frikyrkosamfund eller som eljest önskar
andlig vård av representant för
frikyrkligt samfund bör, liksom övriga
patienter, vid enskilda samtal få disponera
enskilt och fredat samtalsrum
där sådant kan ställas till förfogande.
Jag vill här tillåta mig fråga statsrådet
om det inte skulle finnas anledning
att beträffande denna detalj ta kontakt
med t. ex. inrikesdepartementet i avsikt
att förebygga att möjligheterna till
erhållande av sådana viktiga utrymmen
vid sjukhus minskas eller äventyras
genom ett långt dröjsmål.

Över huvud har ju de sakkunniga
föreslagit större utnyttjande av det frikyrkliga
inslaget i den andliga vården
vid sjukhusen — ett större utnyttjande
än vad som nu är vanligt och på
vissa håll möjligt. Jag vill gärna fästa
uppmärksamheten på att detta är en
sak, som under alla omständigheter
inte torde behöva bli särskilt kostnadskrävande.
Arbetskraft av ifrågavarande
art är möjlig att erhålla, det tror
jag mig kunna försäkra, i betydande
utsträckning praktiskt taget utan någon,
i varje fall någon nämnvärd, kostnad.
Det är ju ett faktum, att det folk
det här är fråga om, nämligen frilcyrkofolket
i detta land, har vant sig vid

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellation ang. handläggningen av frågan om ordnandet av den andliga

vården vid sjukhusen.

att arbeta utan några ersättningar från
det allmänna. Jag tror, att dess prästerskap
också nu är villigt att göra en för
samhället gagnande insats om det får
tillfälle till det utan något särskilt
ekonomiskt vederlag; i varje fall, det är
jag övertygad om, skall det kunna
ske, som jag nyss sade, i betydande
utsträckning.

På det hela taget är den långsamma
takten vid handläggningen av detta
ärende beklagligt, som jag ser det,
bland annat därför att det binder andra
organ som eljest skulle kunna
tänkas vidtaga åtgärder just av den
art som föreslagits i sakkunnigbetänkandet.
Faktum är, att det inom vissa
landsting har gjorts framstötar i denna
riktning, vilka dock avvisats. Det är
ju i och för sig ganska naturligt, i
varje fall mycket förklarligt, att man
gjort detta under hänvisning till att
ärendet vilar hos Kungl. Maj:t. Nu
ställer herr statsrådet i utsikt att tidigast
någon gång under nästa år uppta
denna fråga till prövning. Jag menar
väl, att man bör vara tacksam för detta
löfte. Jag måste emellertid för min del
anse det beklagligt, att ett ärende av
denna art i så fall först fem år efter
det de sakkunniga avlämnat sitt förslag
till Kungl. Maj:t skall kunna upptas
till prövning. Jag vill därför, herr
talman, gärna vädja till lierr statsrådet
att överväga om man inte i väntan på
behandlingen av förslaget i dess helhet
möjligen skulle kunna genomföra
vissa mindre delar av förslaget, till exempel
på de områden som jag här
hastigt har berört.

Med dessa korta ord ber jag, herr
talman, att än en gång få tacka herr
statsrådet för svaret på interpellationen.

Herr JONSSON i Järvsand (s): Herr
talman! Jag har begärt ordet, emedan
jag tycker, att de synpunkter, som den
ärade interpellanten framfört, inte bör

vara de enda som framförs ifrån den
svenska riksdagens sida i denna fråga.
Jag skulle först vilja säga, att vi nog
allesammans är av den uppfattningen
att de vid sjukhusen intagna bör ha
rätt att få sin så kallade andliga vård
och få den religiösa förkunnelse som
de önskar, oavsett om de tillhör statskyrka
eller frikyrka. Jag har dock
svårt att tänka mig, att man för den
sakens skull skall behöva göra en stor
apparat med 34 nyanställda präster
med allt vad detta innebär i fråga om
utgifter för det allmänna. Jag tror
säkert, att det är möjligt för frikyrkans
folk att, som herr Swedberg säger,
utan någon nämnvärd ersättning svara
för förkunnelsen för sina anhängare
som intagits på sjukhus, och jag förutsätter,
att statskyrkans prästerskap
också skall kunna göra det på ungefär
samma sätt som nu är fallet.

Om jag alltså säger, att de som
önskar en religiös förkunnelse vid sjukhusen
bör ha rätt till det, vill jag göra
det tillägget, att det där även finns
andra människor som inte har behov
av någon förkunnelse och att de också
bör ha rätt att slippa den. Den religiösa
förkunnelsen vid sjukhusen bör enligt
min mening läggas så att den blir en
frivillig sak för de intagna. De korridorgudstjänster
som emellanåt förekommer
med uppslagna dörrar till de
allmänna salarna medför ett tvångslyssnande,
vilket väl ändå är ett resultat
som vi inte anser förenligt med
full frihet på det religiösa området.

Tillståndet i övrigt vid våra sjukhus
är — även om det är rätt tillfredsställande
—• dock sådant att det återstår
en hel del att önska. Det finns många
sjukhus som inte har social kurator
eller arbetsterapeuter. Jag tror därför,
att det finns frågor, som är betydligt
angelägnare att lösa för de sjuka än
just denna. Inom kommittén har man
även varit medveten om att fler arbetsuppgifter
kanske behövde läggas på de

Tisdagen den 21 april 1953. Nr 14.

Svar på interpellation ang. handläggningen av frågan om ordnandet av den andliga
vården vid sjukhusen.

påtänkta sjukhusprästerna. Man har för
vissa fall tänkt sig en kombination av
sjukhuspräst, socialkurator och bibliotekarie.
Det ligger väl ändå i sakens
natur, att den kombinationen inte med
säkerhet är tillfredsställande. Den prästerliga
utbildningen är väl inte sådan,
att man kan taga för givet att vederbörande
skall kunna ge en god social
rådgivning eller bli en god bibliotekarie
som kan göra ett allsidigt bokurval
för sjukhusbiblioteken.

Jag skulle nog vilja säga en sak till,
även om den inte berörts i debatten.
Utredningen gjorde vissa undersökningar
vid sjukhusen angående behovet
av dessa sjukhuspräster. Jag vill inte
polemisera i någon nämnvärd grad
mot tillvägagångssättet därvidlag. Jag
tror inte, att det var utredningens avsikt
att man skulle gå till väga på sätt
som skedde. Utredningen poängterade,
att undersökningen skulle ske under
full anonymitet. I många fall var det
emellertid avdelningssköterskorna som
inhämtade de sjukas svar. Det rådde
sålunda inte någon anonymitet på den
punkt där den kanske allra helst skulle
ha förelegat, nämligen mellan avdelningssköterskan
och den sjuke. Man
får således inte fästa alltför stort avseende
vid just den undersökningen.

Jag får sålunda framhålla, att det
är många av landets sjuka som delar
min uppfattning att det finns viktigare
uppgifter för närvarande att lösa vid
våra sjukhus och att de medel som vi
eventuellt kan ha till vårt förfogande
kan användas på ett bättre sätt. Därför
är det enligt min åsikt inte något fel
med den takt med vilken handläggningen
av detta ärende har bedrivits.
Den behöver inte gå nämnvärt fortare.

Häruti instämde herr Lindström (s).

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON: Herr talman!
Som interpellanten förmodade, vill jag
bekräfta, att jag för min del visst anser,

att det är av betydelse att den andliga
vården vid våra sjukhus ordnas på ett
tillfredsställande sätt. Frågans beroende
av den församlingsprästerliga organisationen
är emellertid ostridig. Under
hela den tid, under vilken vi inom
ecklesiastikdepartementet enligt interpellantens
mening inte med tillräcklig
energi drivit på frågans lösning, har
det varit fullt klart att pastoratsindelningssakkunnigas
förslag, som i dagarna
framlagts, skulle komma. Jag
menar därför, att vi handlat rätt genom
att inte söka lösa frågan annat
än — såsom jag påpekade i slutet av
interpellationssvaret -— i samband med
förslaget om ny indelning av församlingarna
i pastorat.

Det är därför otvivelaktigt så, att
frågan bör aktualiseras snart nog, men
därest det då skulle visa sig svårt att
få fram ett större omorganisationsförslag,
träder naturligtvis de av interpellanten
påpekade möjligheterna till
vissa dellösningar i förgrunden. Att det
kan bli rätt delade meningar om denna
fråga visar sig ju inte minst av de senaste
inläggen i debatten. Först bör
man väl ändå försöka pröva huruvida
frågan kan lösas i ett sammanhang,
och först därefter kan man se om man
skall behöva gå delreformernas väg.
Men det kan som sagt hända att man
måste det, och under sådana förhållanden
är jag bara tacksam för de påpekanden
och utfästelser — så vågar
jag väl uppfatta dem — som den ärade
interpellanten har gjort.

Herr SWEDBERG (fp): Herr talman!
Jag har inte anledning att yttra något
vidare i anledning av det från mina
synpunkter mycket sympatiska anförande,
som herr statsrådet nu senast
höll. Jag skall inte heller invända något
väsentligt mot en av de synpunkter,
som framfördes av herr Jonsson i Järvsand.
Snarare kan jag säga att jag, vad
gäller den, är helt på samma linje. Men

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellation ang. undervisning i medicinsk psykologi för blivande
läkare, m. m.

jag har behov av att här i kammaren
deklarera, att jag inte är säker på —
därvid skiljer jag mig avgjort från herr
Jonsson — huruvida det över huvud
taget för närvarande finns viktigare
angelägenheter än ifrågavarande andliga
vård när det gäller sjukhusen. Jag
är inte övertygad om det i varje fall,
och jag lutar snarast åt den motsatta
uppfattningen.

Vad som från min synpunkt är angeläget
just nu är, att det skapas möjlighet
för dem som önskar det att under vistelse
å sjukhus erhålla den andliga
vård, som de anser sig ha behov av,
av andliga ledare, kristna förkunnare,
som står vederbörande patient nära.
Jag delar helt herr Jonssons synpunkt,
att denna andliga vård bör vara frivillig
i största möjliga utsträckning,
och jag hoppas också, att det framgick
av mitt tidigare anförande, men då är
det som jag sade angeläget, att det verkligen
skapas möjlighet för envar att på
sjukhus erhålla just den andliga vård,
som passar honom bäst och som han
menar sig ha behov av.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. undervisning

i medicinsk psykologi för blivande
läkare, m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Helén till mig riktat
följande fråga:

Anser herr statsrådet att i avvaktan
på läkarutbildningssakkunnigas förslag
möjlighet till grundläggande undervisning
i medicinsk psykologi bör beredas
alla dem som utbildar sig till läkare
och

kommer herr statsrådet av den anledningen
att vidta åtgärder för att
poliklinikföreläsningarna och den medicinskt
psykologiska utbildningen vid
karolinska institutet snarast återupptages
åtminstone i förutvarande omfattning? Som

svar härpå vill jag anföra följande.
Undervisning i medicinsk psykologi
är icke obligatorisk vid våra
medicinska utbildningsanstalter. Läkarutbildningssakkunniga
har däremot i
sitt för en tid sedan avgivna betänkande
föreslagit obligatorisk undervisning i
detta ämne. Detta betänkande är för
närvarande under remissbehandling,
och jag anser mig därför icke nu böra
yttra mig om speciella ämnens ställning
i en reformerad läkarutbildning.

Vid undervisningen i psykiatri vid
karolinska institutet har hittills i samband
med varje kurs givits dels polikliniska
demonstrationer och föreläsningar,
dels ock en kurs i medicinsk
psykologi, vilken undervisning bestritts
med medel ur docentstipendiefonden
eller kursanslag. Vid psykiatrikursen
under januari—februari månader 1953
hölls emellertid icke sistnämnda undervisning,
enär det icke med säkerhet
kunde avgöras huruvida medel för densammas
bekostande vore att påräkna
på grund av bland annat att undervisningen
i patologisk anatomi kommit
att belasta det fr. o. m. 1 juli 1952 till
förfogande stående kursanslaget mer än
beräknat. Sedan universitetskanslern
numera fördelat kursanslaget för innevarande
budgetår, står medel till förfogande
för bestridande av kostnaderna
för undervisning i medicinsk psykologi
vid nu pågående psykiatrikurs. I
samband med denna kurs kommer även
polikliniska föreläsningar och demonstrationer
att äga rum. Jag utgår från
att även under nästa läsår motsvarande
undervisning skall kunna komma till
stånd.

Härpå anförde

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Svar på interpellation ang. normerna för

av låntagarens frånfälle.

Herr HELÉN (fp): Herr talman! Till
det tack, som jag har att rikta till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för att han velat besvara
min interpellation om utbildningen i
psykiatri vid karolinska institutet, vill
jag foga ett uttryck för en spontan tillfredsställelse
över att anslagsfrågan nu
har lösts för innevarande budgetårs
ordinarie kurser och att tillräckliga anslag
tydligen också kommer att beviljas
för nästa budgetår. Den skada som inträffat
genom att en kull på cirka trettio
medicine kandidater i vinter berövats
möjligheten att tillgodogöra sig den
undervisning i medicinsk psykologi
och de poliklinikföreläsningar, som utgör
en så viktig grund för deras fortsatta
utbildning, är redan den allvarlig.
Bristen på specialutbildade psykiatrer
hotar som bekant inte bara sinnessjuk-,
alkoholist- och fångvården utan ser ut
att för tillfället omöjliggöra den upprustning
av den förebyggande barnaoch
ungdomsvården, som för framtiden
är det allra viktigaste av samtliga sociala
vårdområden, både ur ekonomiska
och allmänt mänskliga synpunkter.

Jag är tacksam för att statsrådet inte
har fäst någon överdriven vikt vid att
den avsedda undervisningen formellt
är att betrakta som hittills ej obligatorisk.
Om en formellt »frivillig» undervisning
genom åren omfattas av nära
100 procent av hårt arbetstyngda studerande,
torde det vara ett tillräckligt
bevis för att just denna utbildning är
så värdefull, att åt den bör ägnas samma
omsorg som den formellt obligatoriska.
Läkarutbildningens förskjutning
mot sociala och psykologiska kunskaper
är ju så allmänt accepterad att en
återgång till äldre avvägningsnormer
nu vore fullkomligt otänkbar.

Av statsrådets svar drar jag den slutsatsen,
att i avvaktan på det beslut
riksdagen kan komma att fatta med
anledning av läkarutbildningssakkunnigas
efter interpellationens framställan -

avskrivning av akademikerlån på grund

de avgivna betänkande ingen motsvarande
lapsus kommer att ske som den
i vintras inträffade. Jag vill emellertid
understryka att de 2 800 kronor, som
beviljats under väntetiden på interpellationssvaret,
inte är tillräckliga för den
händelse under återstoden av innevarande
budgetår tillfälle beredes en
extra omgång medicine kandidater att
fullgöra sin utbildning i psykiatri. Då
det kommit till min kännedom att en
sådan kurs planeras, vågar jag utgå
ifrån att statsrådet också liar denna i
åtanke. Jag har nämligen svårt att tänka
mig att statsrådet — mot bakgrunden
av det givna svaret — här skulle deklarera
att medel inte kan ställas till förfogande
för utbildning enligt hittillsvarande
normer för denna extra omgång
av blivande läkare.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. normerna för
avskrivning av akademikerlån på grund
av låntagarens frånfälle.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet PERSSON, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Braconier frågat mig,
om jag är villig att ge en redogörelse
för de normer, som tillämpas vid behandlingen
av avskrivning av akademikerlån
på grund av låntagarens frånfälle.
Som svar härpå vill jag anföra
följande.

Lån med statlig kreditgaranti beviljas
sedan år 1946 till underlättande av
en planmässig amortering av ådragna
studieskulder för dem som avlagt akademisk
eller jämförlig examen, däribland
folkskollärarexamen. Sedan år
1948 beviljas liknande lån åt dem som
genomgått polisutbildning.

Intill utgången av år 1952 hade garantilån
beviljats å sammanlagt 52,5

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Svar på interpellation ang. normerna för

av låntagarens frånfälle.

milj. kronor, varav 0,5 milj. kronor utgjorde
polislån. Under samma tid hade

11,5 milj. kronor av denna summa
återbetalats i amorteringar.

Om låntagare avlider, kan Kungl.
Maj:t, såvida skäl härtill föreligger, besluta
om avskrivning helt eller delvis
av vid dödsfallet kvarstående skuld.
Kostnaden härför bestrides från särskilt
anslag å åttonde huvudtiteln.

Avskrivning kommer sålunda icke till
stånd automatiskt utan sker först efter
en prövning av omständigheterna i
varje enskilt fall. Då dödsboet uppvisar
tillgångar, som helt eller delvis täcker
garantilånet, sker bedömningen med all
tillbörlig hänsyn till de efterlevandes
intressen i full överensstämmelse med
det av interpellanten åberopade uttalandet
av föredragande departementschefen
i propositionen 1946: 190. Samma
förfaringssätt har för övrigt tillämpats
i fråga om de sedan år 1919 existerande
statliga räntefria studielånen.

De erfarenheter, som hittills vunnits
beträffande garantilånen, gäller regleringen
av lån till sexton avlidna låntagare
med en kvarstående skuldsumma
av 136 000 kronor. Av dessa har två
lån om tillsammans 18 000 kronor helt
gäldats av dödsboet. Sju lån om tillsammans
50 000 kronor har helt avskrivits.
Återstående sju lån har endast delvis
avskrivits med tillsammans 41 000
kronor, medan 27 000 kronor inbetalats
av vederbörande dödsbon. Totalt
har alltså 91 000 kronor avskrivits, medan
45 000 kronor gäldats ur dödsboens
tillgångar, vilka i övrigt nästan helt
åtgått till täckande av prioriterade
fordringar.

Jag har genom att anföra dessa siffror
velat korrigera interpellantens uppfattning,
att lånen i så gott som samtliga
fall avskrivits.

Ett för någon tid sedan avgjort ärende,
vid vilket endast hälften av det
kvarstående beloppet avskrevs, har
föranlett interpellanten att fråga mig,

avskrivning av akademikerlån på grund

huruvida detta innebär en ny praxis.
Interpellanten hävdar att dödsbodelägarnas
ekonomiska och personliga
omständigheter i detta fall icke nämnvärt
avvikit från vad som tidigare ansetts
konstituera full befrielse från all
vidare betalning.

Verkliga förhållandet är emellertid,
att detta ärende är det enda, där bouppteckningen
uppvisat en nettobehållning.
De efterlevande erhöll dessutom
med förmånsrätt en livförsäkring på ca
11 000 kronor samt en årlig pension på
5 625 kronor.

Det har således här icke varit fråga
om något frångående av den praxis,
som tidigare tillämpats.

Interpellanten nämner att den årligen
beviljade kreditgarantiens summa
numera stabiliserat sig på en avsevärt
högre nivå, än man hade anledning
räkna med, när denna stödverksamhet
inrättades. För närvarande beviljas kreditgaranti
för omkring 7,5 milj. kronor
årligen, vilket om ett par år kommer
att motsvaras av lika stora årliga amorteringar.
Hittills har avskrivningarna
för såväl garantilån som räntefria studielån
uppgått till mindre än en procent
av det amorterade beloppet, vilket
på längre sikt skulle innebära årliga
avskrivningar å garantilånen med omkring
75 000 kronor. Ännu har dock avskrivningarna
intet budgetår överstigit
27 000 kronor.

Att garantilåneverksamheten fått här
angivna omfattning måste tillskrivas —
förutom det sedan år 1946 avsevärt
förändrade penningvärdet — även den
omständigheten, alt de kategorier av
studerande det här är fråga om alltjämt
främst varit hänvisade till studielån
för att täcka de studiekostnader,
som icke täckts av anhöriga. Det statsfinansiella
läget har icke medgivit en
tillräcklig utbyggnad av det system av
statliga stipendier för dessa kategorier,
som i princip godkändes av 1950 års
riksdag. Däremot har staten efter be -

Tisdagen den 21 april 1953. Nr 14.

Svar på interpellation ang. normerna för avskrivning av akademikerlån på grund
av låntagarens frånfälle.

slut vid samma riksdag underlättat möjligheterna
att låna genom att skapa en
ny form av lån med statlig kreditgaranti,
som gives redan under studietiden.

Storleken av den utgift, som årligen
förorsakas statsverket för avskrivning
av garantilån till avlidna låntagare, bör
alltså ses i sammanhang med den statsfinansiellt
betingade återhållsamheten
med stipendieringen och de ökade
möjligheter till studielån, som skapats
av statsmakterna.

Härefter anförde

Herr BRACONIER (h): Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt varma tack för svaret
på interpellationen. Frågan kan ju synas
ganska obetydlig med tanke på de
miljonbelopp som vi annars ofta rör
oss med i riksdagen. Men för de anhöriga,
som drabbas av inte bara en personlig
förlust utan också svårigheten
att betala in ett lån, ställer det sig givetvis
annorlunda. Även om det statsfinansiella
läget kan sägas vara beträngt,
är det givetvis en stor förlust
för samhället att inte få tillräckligt antal
studerande på viktiga områden. När
vi vet hur stor bristen är inom viktiga
fält, har naturligtvis denna fråga stor
principiell betydelse.

Det framgår av ecklesiastikministerns
svar, att antalet stipendier inte
är tillräckligt. Hade det varit flera,
skulle inte så många behövt upptaga
lån. Men den humanitära frågan får
inte ses enbart mot bakgrunden av det
finansiella intresset, den får inte ses
mot det faktum, att riksdagen inte beviljar
medel till så mycket stipendier
som det vore skäl att bevilja.

Nu framgår av svaret, att det av mig
åberopade fallet varit det enda, där
bouppteckningen visat en nettobehållning.
Om jag inte är fel underrättad

fanns i boet en bil, och det var den
som utgjorde nettobehållningen. De efterlevande
utgjordes av maka och två
barn. Det kan visserligen synas mycket
att de får en pension på 5 625 kronor,
men det är inte så mycket för vederbörande.
Behållningen är såvitt jag
vet praktiskt taget lika med noll.

Om nu medellösa studerande, som
det här särskilt gäller — det är ju de
som behöver lån —■ vet med sig, att de
efterlevande kanske får betala pengar
i en svår situation, kan det hända, att
de inte väljer en påtänkt bana, därför
att de tycker att statsmakterna illa lönar
dem. De är väl ganska beklagligt,
att i en tid som den nuvarande, när
det är uppenbart, att samhället behöver
akademiker på en rad poster, detta
inte kan ge stipendier i tillräcklig utsträckning
och att det över huvud taget
i så många ömtåliga fall ens diskuteras,
om avskrivning skall ske eller inte. Det
är klart att Kungl. Maj :t inte alltid kan
ge dispens, men nog tycker jag, att humaniteten
kräver ett visst skydd för de
efterlevande.

Man har diskuterat införande av försäkringsskydd.
Det är givet att försäkringsskydd
för många skulle medföra
ganska stora kostnader. Jag tror
att man från studentorganisationernas
sida betraktar en sådan utväg med
skepsis. Det är möjligt att denna fråga
kommer upp i studentriksdagen i Lund
i maj. Om man kunde få ned avgifterna
för försäkringsskyddet, skulle det
möjligen kunna vara en utväg, men det
bästa vore väl i alla fall, att så vitt
möjligt ett tillräckligt antal stipendier
ställdes till förfogande. Jag tycker också
att det vore värdefullt, att man toge
hänsyn till de efterlevandes situation.
Jag skall inte vid denna sena timme
gå in på någon detaljgranskning av de
fall, varom här är fråga, men så vitt
jag kan förstå borde nog i detta enda
fall, då boet visade en nettobehållning,
avskrivning kunnat ske utan att det

Nr 14.

Tisdagen den 21 april 1953.

Interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

skulle kunnat sägas, att man därmed
visat slöseri med statens medel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt § 21
riksdagsstadgan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i
riksbanken om pension åt städerskan,
vid riksbankens avdelningskontor i Jönköping
fru Sofia Wiborg.

§ 9.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 6 och 61—72,
bevillningsutskottets betänkanden nr 18
och 32, bankoutskottets utlåtanden nr 12
och 13, första lagutskottets utlåtanden
nr 30—33, andra lagutskottets utlåtande
nr 22, tredje lagutskottets utlåtanden nr
14—16, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 11—17 samt andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtanden nr
9 och 12.

§ 10.

Föredrogs den av herr Jacobson i
Vilhelmina vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
ang. förbättrad trafikservice på inlandsbanan.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Interpellation ang. beredskapslagring av
fodersäd.

Herr VIGELSBO (bf) erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman! Enligt
en uppgift, som varit tillgänglig vid
de mellansvenska centralföreningarnas
årsstämmor, avses att avtal skall träffas
om beredskapslagring av majs upp till
25 000 ton, ett lager som, enligt samma

källa, sedan skall hållas konstant i
nämnda omfattning.

Det är med en viss förvåning man
tar del av detta besked. Den inhemska
fodersädsmarknaden ligger med stora
lager, som inte kan omsättas. Handeln,
vilken hade stora ingångslager redan
när fjolårets skörd skulle magasineras,
befinner sig nu i ett mycket svårartat
läge. Handelns utrymmen är till för
stor del tagna i anspråk för lagring av
foderspannmål. För dagen är man ute
för att hyra lediga uthusbyggnader hos
jordbrukarna för att där bereda möjlighet
för ytterligare lagring. Då sådan
brist på lagringsutrymmen föreligger,
att man nödgas ute på bondgårdarna
förhyra lagerlokaler, kan man allvarligt
misstänka att en hel del av dessa
lokaler är olämpliga för sitt ändamål
samt att med anledning därav spannmålen
kommer att skadas och kanske
i vissa fall helt förstöres. Att under tiden
samtidigt importera stora mängder
av utländska fodermedel, vilket sannolikt
i en motsvarande situation aldrig
tidigare förekommit, förefaller ur samhällsekonomisk
synpunkt vara minst
sagt mycket tveksamt.

De lager som ligger inne enbart hos
centralföreningar har redovisats vara
för Västmanlands, Örebro, Uppsala,
Stockholms, Södermanlands och Östergötlands
län 68 870 ton. Till denna lagersiffra
kommer därjämte hos privathandeln
och enskilda jordbrukare befintliga
lager. Lagren hos jordbrukare
torde, med hänsyn till senaste tidens
svårigheter för handeln att köpa, vara
rätt betydande. Även lagren i andra
delar av landet torde vara stora.

Majsen kommer närmast till användning
för hönsfoder och fläskproduktion.
Nu torde det emellertid vara bekant,
att den inhemska fläskproduktionen
är väsentligt större än den inhemska
konsumtionen, varför betydande
överskott måste avsättas på export.
Vid denna export har subvention
måst tillgripas, då de utlandspriser

Tisdagen den 21 april 1953.

Nr 14.

Interpellation ang. beredskapslagring av fodersäd.

som kunnat erhållas varit väsentligt
lägre än inlandspriserna. Tidigare har
även majsimporten måst subventioneras,
vilket inneburit, att man måst tillgripa
subvention av både in- och utgående
gods. En representant för LO uttalade
sig en gång om denna politik på
följande sätt: »En subventionerad export
baserad på subventionerade fodermedel
blir en ganska dyrbar historia
för landet.» Detta LO-representantens
antagande synes vara värt beaktande
när det gäller planläggandet av den
importpolitik som nu förberedes från
jordbruksnämndens sida.

Jag tillåter mig, herr talman, att på
grund av angivna förhållanden anhålla
om andra kammarens tillstånd att få
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
framställa följande interpellation: Har

herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga samt ämnar
herr statsrådet medverka till att åtgärder
vidtagas för att planerade beredskapslagring
av 25 000 ton fodersäd må
ske med svensk fodersäd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 142, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner; nr

143, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Jordbru -

kets lagerhusfond jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 144, med anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 13.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 565, av herr von Selh in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 184, angående rörligt tillägg under
år 1953 på tjänste- och familjepensioner
för statstjänstemän m. m.;

nr 566, av herr Nelander m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 184;

nr 567, av herr Swedberg in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 185, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 6 juni
1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i
stad, m. m.; samt

nr 568, av herr Hallén, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition, nr 205, angående
nya bestämmelser om medlemskap
av finska församlingen i Stockholm
samt tyska församlingarna i Stockholm
och Göteborg m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.25 em.

In fidem
Per Bergsten.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Onsdagen den 22 april.

Kl. 10 fm.

§ 1.

Hans excellens herr statsministern
Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse
till riksdagen, nr 225, angående
förordnande för statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev till
riksdagen angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs,
inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr statsministern Tage Fritiof Erlander
att i riksdagens andra kammare
uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev
i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr
talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern Erlander, som uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen,
nr 226, angående vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2.

Föredrogs följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Gunnar Larsson,
Luttra, på grund av sjukdom (influensa)
är oförmögen till arbete fr. o. m. d.
21/4 53 tills vidare 1 vecka framåt intygas
att företes inför andra kammarens
talman.

Falköping den 21/4 1953.

J. Rödjer,
leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Larsson i
Luttra ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 21 april tills
vidare.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 565 av herr von Seth m. fl.; och
nr 566 av herr Nelander m. fl.;
till konstitutionsutskottet motionen
nr 567 av herr Swedberg m. fl.; samt
till behandling av lagutskott motionen
nr 568 av herr Hallén.

§ 4.

Föredrogs den av herr Vigelsbo vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående beredskapslagring
av fodersäd.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Utgifter under riksstatens sjätte
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Byggande av fiskehamnar.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln,
punkt 35, föreslagit riksdagen att till
Byggande av fiskehamnar för budgetiret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hällgren m. fl. (1:29) och den
andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Torp in. fl. (II: 68), i vilka
hemställts att riksdagen till byggande
av fiskehamnar för budgetåret 1953/54
måtte anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Spetz och Hansson (I: 30) och
den andra inom andra kammaren av
herr Utbult m. fl. (II: 42), i vilka likaledes
hemställts att riksdagen måtte
besluta att till förenämnda ändamål
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

dels en inom första kammaren av
herrar Karl Persson och Gustaf Elofsson
väckt motion (1:225), vari hemställts
att riksdagen måtte för byggande
av fiskehamnar under förevarande
punkt anslå ett reservationsanslag av
5 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Staxång och Carlsson i Bakeröd
väckt motion (II: 334), vari hemställts
att riksdagen måtte för budgetåret
1953/54 under förevarande punkt
besluta anslå ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:29
och 11:68, 1:30 och 11:42, 1:225 samt
II: 334, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Pålsson, Sundelin, Arrhén, Malmborg
i Skövde, Svensson i Ljungskile
och Staxång, fröken Elmén samt herrar
Onsjö, Jansson i Kalix och Svensson
i Stenkyrka, vilka ansett att utskottet
bort hemställa att riksdagen

Byggande av fiskehamnar.

måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen I: 225 samt med
bifall till motionerna I: 29 och II: 68,
1:30 och 11:42 samt 11:334, till Byggande
av fiskehamnar för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MALMBORG i Skövde (fp): Herr
talman! Under denna punkt behandlas
frågan om anslag till fiskehamnar. Detta
anslag är för innevarande år uppfört
med 1% miljon kronor. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i sin petitaskrivelse
med ingående och omfattande
motivering föreslagit ett anslag på fem
miljoner kronor för nästa budgetår. I
anslutning till propositionen har det
vidare avgivits motioner, i vilka det
föreslagits dels ett anslag på tre miljoner
kronor och dels ett på fem miljoner
kronor. Nu har Kungl. Maj:t föreslagit,
att anslaget skall höjas med en halv
miljon kronor till två miljoner kronor.
En grupp reservanter inom statsutskottet,
i vilken jag befinner mig, har emellertid
ansett en höjning därutöver motiverad,
men vi har begränsat oss till
att föreslå tre miljoner kronor, alltså eu
miljon kronor mer än vad Kungl. Maj:t
har begärt.

Vi har under flera år i följd haft skiljaktiga
meningar inom utskottet, när det
gällt detta anslag, och vi har därför här
i kammaren haft tillfälle att ingående
dryfta detta spörsmål. Kammarens ärade
ledamöter torde därför ganska väl känna
till denna fråga, men jag tillåter mig
ändå att här med några ord utöver vad
som är anfört i anslutning till utskottets
utlåtande motivera reservationen.

För åtskilliga år sedan fattades på
grundval av en utredning ett principbeslut
om att det för här ifrågavarande
ändamål under en femårsperiod skulle
utgå ca 25 miljoner kronor. Denna period
är nu utgången, och vi kan därför
överblicka, i vilken omfattning förslaget
har förverkligats. Jag kan då konstatera,

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Byggande av fiskehamnar.

att det hittills endast har beviljats sex
miljoner kronor. Jag undantar då ett
anslag på beredskapsstat på 800 000 kronor.
Om jag därtill erinrar om att kostnaderna
under den förflutna tiden stigit
med en tredjedel, så förstår envar, att
detta projekt tyvärr i mycket liten utsträckning
har kunnat genomföras. Följden
har blivit att situationen är mycket
besvärlig för fiskarna vid deras utövning
av sitt näringsfång. För 15—20 år
sedan byggde man nya fiskehamnar eller
upprustade dem som fanns, och därvid
försåg man hamnarna med bryggor i
träkonstruktion. Dessa bryggor är nu
förslitna, och man har ingen möjlighet
att på ett tillförlitligt sätt förtöja fartygen.
Fiskehamnsutredningen föreslog
på sin tid vissa arbetsprojekt såsom ombyggnader
eller nybyggnader. Man har
inte kunnat genomföra dessa arbeten,
och resultatet har blivit att man i stor
utsträckning saknar möjligheter till förtöjning.
Samtidigt som denna eftersläpning
skett i upprustningen av fiskehamnarna
har behovet stegrats genom utvecklingen
av fisket. Dels har ju fiskeflottan
blivit större — det har blivit
flera båtar — och dels bygger man nu
också större och dyrbarare fartyg. Även
vi lekmän förstår att detta erbjuder nya
svårigheter och att det medför mycket
betydande risker beträffande dessa nya
fartyg.

Jag tillät mig i debatten förra året att
belysa rena katastroffall som inträffat
på detta område. Jag har här i min
hand, herr talman, en tidning som heter
Svenska Västkustfiskaren. I den finns
en liten notis med rubriken »Dålig hamn
tvingar fiskare att flytta».

Jag tycker att artikeln är så belysande
för denna frågas läge, att jag kan ta
tiden i anspråk för att citera innehållet,
så att det kommer in i kammarens protokoll.
»Hur oerhört beroende fiskare
är av goda hamnförhållanden har vid
åtskilliga tillfällen framhållits i denna
tidnings spalter. Ett av de sämst lottade
samhällena i detta avseende är utan tvekan
Stensvik, Högdal, i nordligaste Bo -

huslän. Fiskarna där, som äger ett antal
räktrålare, har länge hoppats på att
förhållandena för deras del skulle bli
något bättre. De har nämligen båtarna
liggande vid en brygga, där hela fjorden
står på vid sydvästlig storm. Många
gånger har det hänt att stensviksfiskarna
fått gå vakt både natt och dag vid
båtarna eller ligga med motorerna i
gång, då andra fiskare kunnat vara
hemma i lugn och ro.»

Så heter det i fortsättningen: »Nu
tycks man emellertid anse att läget blivit
ohållbart, och en del av fiskarna har
börjat se sig om efter möjlighet att slå
sig ned i Strömstad. Vid senaste sammanträdet
med drätselkammaren i
Strömstad förelåg ansökningar från 6—7
stensviks- och kongbäcksbor, vilka önskade
köpa tomtmark. Om planerna kommer
att förverkligas blir det i första
hand åtta fiskarfamiljer som kommer
att flytta på sig och försöka få sålt de
nuvarande husen i de trevliga fiskelägena
till sommargäster.» Och så tilllägger
artikelförfattaren: »I sanning en
beklagansvärd utveckling.» Det kan man
väl utan vidare instämma i.

Nu vill jag poängtera, herr talman, att
också utskottsmajoriteten givit uttryck
för sin uppfattning att det här föreligger
ett väsentligt behov, så på den punkten
är vi ense med varandra, men vi
har dragit skiljaktiga slutsatser av dessa
premisser. Vi har i reservationen tilllåtit
oss säga, att även om man i likhet
med utskottsmajoriteten anlägger statsfinansiella
synpunkter på denna fråga,
borde man komma till samma slutsats
som reservanterna. Enligt inhämtade
uppgifter förhåller det sig nämligen så,
att vi på en hel del håll i landet har
påbörjade och i gång varande utbyggnads-
och nybyggnadsarbeten. På grund
av den restriktiva bidragspolitiken kan
man inte genomföra dessa företag på
ett ur byggnadssynpunkt rationellt sätt.
Detta medför således i det långa loppet
väsentliga kostnadsökningar, och det
kan ju knappast sägas vara tillfredsställande
ur statsfinansiell synpunkt.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Man får väl också förutsätta, herr talman,
att det program, som fiskehamnsutredningen
på sin tid lade fram, verkligen
är motiverat ur behovssynpunkt.
Det måste alltså, synes det mig, förr
eller senare genomföras, om våra fiskare
skall kunna på ett tillfredsställande och
rationellt sätt utöva sin näring. Om anslagen
nu, som hittills skett, begränsas
alltför hårt, skjuter man på byggnationen
undan för undan, och det finns anledning
att befara att det medför ökade
kostnader, vilket ju heller inte är försvarligt
ur statsfinansiell synpunkt.

Herr talman! Med denna korta motivering
tillåter jag mig att yrka bifall till
den reservation, som vid denna punkt
avgivits av herr Karl Andersson m. fl.

Herr UTBULT (fp): Herr talman! Frågan
om större anslag till byggande av
fiskehamnar har blivit mer aktuell för
varje år. Att så är fallet behöver inte
ordas mycket om, alldenstund just detta
år efter år blivit belyst här i kammaren.
Vad som i högsta grad har aktualiserat
frågan är den rationalisering, som skett
och fortfarande sker på fiskets område
liksom på många andra områden, inte
minst inom jordbruket. Den fråga vi
nu behandlar, nämligen om anslag till
byggande av fiskehamnar, utgör en del
av denna rationalisering av fisket. Utbyggandet
av fiskehamnarna har inte
på långt när skett i samma utsträckning
som utbyggandet av fiskeflottan. Den
eftersläpning i det tidigare planerade
utbyggandet av fiskehamnarna, som sålunda
kommit till uttryck, har blivit
ganska bekymmersam och allvarsam
för fiskarkåren. I ett flertal fiskelägen
har båtstorleken ökat på ett sätt, som
inte kunnat förutses tidigare, och detta
har också kraftigt understrukits av
kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i dess äskanden till Kungl. Maj:t.

Det har här i kammaren vid flera tillfällen
och av flera talare kraftigt understrukits,
att om eftersläpningen fortsätter
som hittills kan man befara, att
4 ■— Andra kammarens protokoll 1953. 1

Byggande av fiskehamnar.

det blir rena katastrofen vid flera fiskesamhällen
efter kusten. Den förre talaren
berörde en plats i norra Bohuslän,
nämligen ''Stensvik. De fiskare, som där
bygger och bor och som haft sina fäder
boende där i alla tider, har på grund av
eftersläpningen inte kunnat få en fiskehamn
och måste nu lämna sina hem och
flytta från det lilla vackra fiskesamhället
till en stad, kanske för att utbjuda
sina hus till förmögna personer uppifrån
landet. Det har blivit resultatet av
eftersläpningen i fiskehamnsbyggandet
på ett ställe efter kusten. Det kommer
säkert att bli likadant på många ställen,
om det skall fortgå på samma sätt som
hittills. På denna plats gäller det en
fiskehamn som inte kostade mer än
120 000 kronor då fiskehamnsutredningen
lade fram sitt betänkande.

Statsutskottet har varje år varit ovanligt
välvilligt i sin skrivning, och det
är det också i år. Utskottet skriver, att
det är »för sin del väl medvetet om att
det med hänsyn till föreliggande behov
kunde vara motiverat med en starkare
intensifiering av pågående upprustningsarbete
i fråga om landets fiskehamnar
än Kungl. Maj ds förslag medger»
men framhåller samtidigt, att detta
dock icke torde vara möjligt av statsfinansiella
skäl.

Om vi jämför rationaliseringen inom
jordbruket och inom fisket skall vi finna,
att för jordbrukets del har statsfinansiella
skäl inte åberopats ens när
det gällt miljonanslag till rationaliseringen,
men då det varit fråga om anslag
till den del av fiskets rationalisering,
som består i byggandet av fiskehamnar,
har dessa skäl alltid stått hindrande
i vägen. Detta har framhållits
även när budgeten var överbalanserad
med flera hundra miljoner kronor.

Men intresset för större anslag till
fiskehamnar har inte minskat här i
kammaren, utan tvärtom synes det ha
ökat. I år föreligger fyra motioner, underskrivna
av en hel del av kammarens
ledamöter ur de fyra största partierna,
44.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Byggande av fiskehamnar.

och inte mindre än tretton ledamöter
av utskottet har reserverat sig för större
anslag. Jag tycker, herr talman, att
andra kammaren utan alltför stora betänkligheter
kan gå med på reservanternas
yrkande om ett anslag av tre
miljoner kronor, och jag ber för egen
del att få yrka bifall till den vid punkten
avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Malmö (s): Herr
talman! Reservanterna har åberopat
eftersläpningen i fiskehamnsbyggandet
för ökat anslag. Man har utgått från beräkningar
som fiskehamnsutredningen
på sin tid gjorde och i starka färger
målat det behov, som uppstått på grund
av eftersläpningen. Man stöder sig också
på det förslag, som avgivits av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen.

Jag skall inte gå in på frågan om behovet.
Vi har från statsutskottets majoritet
sagt vår mening, att behov av
ökad upprustning av fiskehamnarna föreligger,
men det är framför allt samhällsekonomiska
synpunkter som har
legat till grund för vårt ställningstagande.
Och då vi åberopat de statsfinansiella
skälen mot höjt anslag vill
jag säga till den föregående talaren, att
det är inte endast på detta område som
de skälen har gjort sig gällande, när
riksdagen tagit ställning till anslagsökningar,
utan även på många, många
andra områden har just de samhällsekonomiska
och de statsfinansiella omständigheterna
tvingat oss att vara
strängt återhållsamma. Det finns många
andra områden, där det föreligger sakligt
starka skäl för höjningar men där
inga höjningar har ägt rum. Jag vill
också erinra de sista talarna om att
här föreslås dock en höjning av det belopp
som utgår under innevarande års
budget med en halv miljon kronor.
Skulle alla önskemål tillgodoses så kommer
budgeten med all säkerhet att öka
med en mångfald miljoner kronor. Då
kan man ju fråga sig hur det går med

den återhållsamhet med statens utgifter
som vi i år vill iaktta.

Om vi skall hålla igen på statens
utgifter måste det bli inskränkningar
i de krav och de önskemål som vi uppställer.
Varje ökning av budgeten kommer
att betyda att staten också ökar
sitt förut stora lånebehov. Detta kommer
att å sin sida medföra ökade påfrestningar
på kapitalmarknaden; vi är
alla medvetna om att den är ansträngd
redan förut.

Jag tror också att vi kan vara medvetna
om att det är mycket svårt att på
andra punkter kunna göra inskränkningar
i anslagen. Vi måste därför strama
åt på alla punkter där det är möjligt.
Jag vill ännu en gång erinra om
att här föreligger dock en höjning.

Vi för nu i vårt land en restriktiv
kreditpolitik, baserad på en överenskommelse
med kreditinstituten. I det
läget, också med hänsyn till denna
överenskommelse, är det inte klokt av
staten att öka sina investeringar utan
att det därför finnes mycket starka
skäl.

Nu tror jag, herr talman, att alla de
synpunkter i fråga om behoven, som
de föregående talarna här anfört och
som även förekommer i reservationen,
säkerligen är bedömda i departementet
samt att det där har skett en avvägning
av anslagskraven inom ramen
för vad som är lämpligt i nuvarande
läge.

Det är dessa synpunkter, herr talman,
som har varit avgörande för utskottets
ställningstagande i denna fråga,
och jag ber att med hänvisning till
vad jag nu har sagt få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ARWESON (s): Herr talman!
Efter herr Malmborgs och Utbults anföranden
kan jag här fatta mig mycket
kort.

När man läser utskottets utlåtande
finner man att utskottet för sin del är

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

väl medvetet om behovet av en starkare
intensifiering av pågående upprustningsarbete
i fråga om landets fiskehamnar
än vad Kungl. Maj:t har föreslagit.
Men utskottet motiverar sitt yrkande
om avslag på motionerna med
att peka på statsfinansiella skäl. Jag
har fullt klart för mig att det är nödvändigt
att iakttaga sparsamhet med
statens utgifter. Men jag vill ändå framhålla,
att om riksdagen i det här fallet
skulle följa motionärerna och bevilja
ett till tre miljoner kronor ökat anslag
till fiskehamnsbyggande så har ändå
riksdagen iakttagit mycket stor sparsamhet.

1944 års fiskehamnsutredning hade
framlagt en femårsplan för byggande av
fiskehamnar, som sedan i princip godkändes
av riksdagen. Enligt denna plan
beräknades kostnaden till 25,5 miljoner
kronor. Nu har dessa fem år gått sedan
riksdagen fattade sitt principbeslut. Av
de beräknade 25,5 miljoner kronorna
har endast 6 miljoner kronor beviljats
i anslag, vilket inte är fullt en fjärdedel
av vad som då beräknades. Om man
även tar hänsyn till de kostnadsstegringar
som under tiden inträffat kommer
man fram till det resultatet, att
här har man iakttagit mycket stor sparsamhet
med statens pengar.

Det är inte främmande för riksdagens
ledamöter att man inom de flesta
yrken håller på med att rationalisera
för att skapa bättre förhållanden för de
människor, som där är sysselsatta. Jag
vill påstå att en rationalisering är alldeles
särskilt nödvändig och av behovet
påkallad när det gäller fisket. Det
är inget tomt prat när man påstår att
fiskarkåren är den grupp människor
som har fått minst av den standardhöjning,
som ändock har förekommit i det
här landet under de sista åren. Min bestämda
uppfattning är den, att det behövs
en rationalisering även inom fisket
om det skall bli möjligt för dessa
människor att hävda sig och följa med
i utvecklingen.

Byggande av fiskehamnar.

Men hur skall denna rationalisering
gå till? Det är klart att det finns många
åtgärder som kan förbättra fisket. Men
skall man nå någon verklig förbättring
måste man enligt mitt förmenande ge
fiskarna möjlighet att skaffa sig större,
bättre och kraftigare båtar, ty i annat
fall kan denna rationalisering inte verkställas.
Denna möjlighet kan man endast
ge fiskarna om man skaffar dem
goda och väl skyddade fiskehamnar.
Det är orimligt att begära att den enskilde
fiskaren skall investera så mycket
pengar i en dyrbar båt om han inte
har hamn att gå in i som ger skydd när
så behövs.

Det händer nu att fiskarna måste lägga
sina dyra båtar vid öppna kusten
utan något skydd, och när då stormarna
kommer har dessa fiskare inget annat
val än att fortast möjligt söka sig ut till
båtarna och köra därifrån för att ute
i sjön rida ut stormarna, om de inte
kan söka lä under någon holme eller
dylikt. Så kan det inte få fortsätta. Vi
har ett skriande behov av fiskehamnar,
och det anslag på tre miljoner kronor,
som nu påyrkas i reservationen, är det
minsta tänkbara.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen.

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Då
herr Malmborg i sitt anförande så utförligt
gav synpunkter till stöd för reservationen
kan jag beträffande de delar
som han berörde helt enkelt bara
instämma med honom. Jag skall därför
försöka att avkorta mitt anförande
så mycket som möjligt, men det är ett
par punkter där jag dock måste framföra
vissa saker.

Herr Malmborg nämnde om den ursprungliga
utbyggnadsplanen för dessa
hamnar, där man hade beräknat en
kostnad på omkring 25 miljoner kronor.
Med den fördyring som sedermera har
inträtt när det gäller material och utbyggnadskostnader
i övrigt kan man väl
i själva verket snarare räkna med att

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Byggande av fiskehamnar.

35 miljoner kronor skulle erfordras än
dessa 25 miljoner som man då räknade
med. Som herr Malmborg också nämnde
har till nu endast sex miljoner kronor
anslagits, och nu är den tid, för
vilken denna plan har beräknats skola
realiseras, utlupen.

Jag vid därför framföra en synpunkt
som har framförts gång på gång att
man har nödgats så att säga lägga om
planen, alltså att göra dels en viss revidering
när det gäller ordningsföljden
och dels även en annan sak, som givetvis
är betänklig ur rent rationell synpunkt,
nämligen att uppdela utbyggnadsplanerna
i och för sig. Jag tror att
detta är nödvändigt som en nödåtgärd.
Jag har själv yrkat på att så borde ske,
och det har man också nu sökt tilllämpa.

När det gäller årets anslag är det alldeles
riktigt som utskottets talesman
här sade, att Kungl. Maj:t har begärt
en ökning med en halv miljon kronor,
men den ökningen är inte till fyllest.
Jag medger också villigt att detta är en
avvägningsfråga, såsom även herr Andersson
i Malmö sade. Här har man
nödgats pruta på en hel rad andra anslag
för mycket viktiga ändamål, och
man kan fråga sig om man skall bryta
ut just detta och här ge fullt ut. Men,
herr talman, det gäller inte här att ge
fullt ut. Det är att märka att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har begärt fem
miljoner kronor för detta ändamål.
Statsrådet har icke ansett sig kunna gå
med på att äska mer än två miljoner
kronor, och motionärerna har icke heller
kunnat ta upp väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag om fem miljoner
kronor, utan de har på grund av det
ekonomiska läget måst stanna vid tre
miljoner kronor. Här finns det alltså
en strävan från motionärernas och reservanternas
sida att se läget klart och
begränsa anslagsäskandet.

En sak till måste jag beröra. Vi var
mycket glada över att statsrådet förra
året gjorde ett besök på västkusten och

på ort och ställe såg på en del fiskehamnar.
Det var särskilt på två ställen,
nämligen Åstol och Klädesholmen,
där det var alldeles klart, jag skulle förmoda
både från statsrådets sida och
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
representanters sida, att där måste en
snar utbyggnad möjliggöras dels genom
en omläggning av planen när det gäller
ordningsföljden — dessa hamnar
måste alltså få en viss förtursrätt — och
dels genom en uppdelning av byggnadsplanerna
för dessa hamnar. När man
nu har stannat vid en så begränsad ökning
av anslagsbeloppet, kan det med
skäl befaras att denna utbyggnad, som,
efter vad man var fullkomligt enig om,
snarast borde ske, icke nu kan realiseras.
Det anslag som utskottet här
föreslår kommer sannolikt att disponeras
för en del större hamnar. När det
gäller arbetena i dessa mindre hamnar,
som tillstyrkts i alla instanser och beträffande
vilka Kungl. Maj :t nu bara har
att fatta avgörande, finns det, enligt de
meddelanden som jag fått inte minst
från vederbörande myndigheter, ganska
stor risk för att arbetena icke skall
kunna komma till utförande på grund
av att medlen kommer att gå till vissa
andra hamnar. Med den ökning av anslaget
som reservanterna föreslagit
skulle däremot rörelsefriheten bli större
och därmed också möjligheterna att tillgodose
även de mindre hamnarna.

Beklagligtvis har kanske inte alla
kammarens ledamöter klart för sig vad
det här egentligen gäller. I går ställde
en av kammarens ledamöter till mig den
blåögda frågan, om det verkligen finns
fiskebåtar i alla dessa hamnar. Jag vill
nu bara nämna att det bland dessa
hamnar finns sådana som har 60 fiskebåtar,
med ett värde av från 75 000
kronor till över 300 000 kronor och
alltså representerande ett sammanlagt
kapital på 8—10 miljoner kronor. Jag
vill göra det påståendet att ingen företagare
inom någon annan näringsgren
i vårt land har hela sitt driftkapital

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14,

placerat på ett så utsatt sätt som just
är fallet inom fiskerinäringen. Jag anser
att detta är ett förhållande som ställer
frågan om fiskehamnarna i en särställning.

Jag har lovat i början av mitt inlägg
att begränsa mitt anförande, då det ju
redan av föregående talare framförts så
många vägande synpunkter, och jag
vill därför nu sluta med att yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr LEVIN (s): Herr talman! Jag
skall inte med många ord förlänga debatten,
men det är några synpunkter
som jag vill framhålla.

Till en början vill jag, trots att andra
talare redan har gjort det, påminna om
att riksdagen ändå har ett förflutet
härvidlag, då riksdagen ju tidigare antagit
en femårsplan för utbyggande av
fiskehamnarna. Denna femårsplan skulle
vara genomförd med utgången av
innevarande budgetår, men den har
knappast ens börjat sättas i verket. I
stället för de något över 25 miljoner
kronor, som man år 1944 räknade med
att femårsplanen skulle kosta, har hittills
anslagits summa 6 miljoner kronor.
Det betyder emellertid inte att man
fullgjort arbeten, motsvarande något
över ett år av utbyggnadsplanen, ty under
tiden har materialkostnader och
arbetslöner stigit så väsentligt, att de
sex miljonerna knappast motsvarar mer
än ett halvt års arbeten enligt den antagna
planen.

Till stegringen av materialkostnaderna
och arbetslönerna kommer nämligen
också att fiskebåtarna i allmänhet har
blivit allt större och mer djupgående.
Man har därför i de fall, där man satt
i gång med hamnarbeten, varit nödsakad
att bygga ut hamnarna till större
djup än som planerats av fiskehamnsutredningen,
vilket i sin tur gör att
hamnarna blivit dyrare än beräknat.
Men det har ju i många sammanhang
och vid många tillfällen för våra fiskare
påpekats önskvärdheten av att ra -

Byggande av fiskehamnar.

tionalisera fisket. En rationalisering
av fisket kan endast ske genom att man
bygger ut tonnaget genom att skaffa
större fartyg och kraftigare maskiner,
och detta innebär som sagt att det behövs
större djup i fiskehamnarna.

Under en följd av år har nu anslagsgivningen
till fiskehamnarnas utbyggnad
bromsats upp med hänvisning bl. a.
till den begränsade tillgången på arbetskraft.
Nu är ju inte detta problem lika
aktuellt som det varit tidigare. Ur den
synpunkten kunde det därför mycket
väl försvaras att man nu tog till ett
större anslag för ändamålet än man på
den senaste tiden ansett sig kunna göra.
Det kan väl ändå inte vara god ekonomi
att låta en del av dessa hamnanläggningar,
vilkas upprustning ingick i
femårsplanen, ruttna ner och sandas
igen. Det kan väl inte heller vara god
ekonomi att låta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
resurser, framför allt
maskiner, mudderverk och annat sådant
som behövs för hamnbyggandet,
vara outnyttjade. Detta är faktiskt för
närvarande förhållandet. Jag skall ta
ett enda exempel. Vid Skillinge, som
ligger borta vid Sandhammaren i Kristianstads
lön, har under efterkrigsåren
växt ut ett stort fiske. Man har i Skillinge
fått en stor fiskeflotta, och det
sker där en stor ilandföring av fisk,
och det har även förlagts ett par filéfabriker
till platsen. Skillinge finns
upptaget i femårsplanen. När väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för ett par år
sedan hade utfört några reparationsarbeten
i trakten lät man en del maskiner
stå kvar, då man räknade med att
med det snaraste kunna börja bygga
ut hamnen i Skillinge. Maskinerna står
fortfarande kvar, därför att man inte
har fått något anslag till utbyggnaden.

Samtidigt är situationen sådan i Skillinge
hamn att man under nätter när
vinden står på får skifta med att gå
nere vid hamnen och passa båtarna.
Skillingeborna har varit i god tro när
de skaffade sig nya och större fiskebå -

Nr 14,

Onsdagen den 22 april 1953.

Byggande av fiskehamnar.

tar och byggde upp sin fiskeflotta. Då
riksdagen hade antagit en plan där Skillinge
kom med för fiskehamnarnas utbyggnad,
räknade skillingeborna liksom
andra svenska fiskare med att inom en
inte alltför avlägsen framtid få fiskehamnen
utbyggd. I precis samma läge
är många andra svenska fiskehamnar
runt om på våra kuster.

Det kan, som jag har sagt tidigare,
inte vara god ekonomi att även i fortsättningen
låta våra fiskehamnar förfalla
som de nu gör och stoppa eller i
det närmaste stoppa byggandet av nya
fiskehamnar, samtidigt med att man
uppmanar fiskarna att rationalisera genom
att anskaffa större båtar och större
maskiner.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Johansson i
Torp (s) och Andersson i Ronneby
(s).

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Det är främst på tre anslagsområden
där jag har att svara för
utgifterna på kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. Det är
väganslagen, anslagen till vatten och
avlopp och anslagen till hamnbyggnader
och vad därtill hör.

Alla vet ju att väganslagen under de
två sista åren har ökat med i runt tal
300 miljoner kronor. Vi har varit tämligen
ense om att väganslagen skulle ha
en viss förtursrätt när det gällde anslagsökningar.
Jag kan ju till herr
Malmborg, som citerar en liten tidningsnotis
från norra Bohuslän, säga att trots
denna väldiga anslagsökning får jag
varje vecka de mest gripande böner
från väglösa bygder i detta land, som
inte ser någon möjlighet att inom rimlig
tid få utfört dömda allmänna vägar
till sina byar. Det finns trakter där by
efter by avfolkas utan att man har möjlighet
att göra någonting. Jag tycker
som herr Malmborg att det är tråkigt

att fiskelägena avfolkas. Men avfolkningen
är inte någon till detta speciella
område isolerad företeelse.

I fråga om anslagen till vatten och
avlopp hoppas jag att kammaren i dag
kommer att bifalla en framställning som
innebär att anslagen på detta område
i år skall höjas från 13 miljoner till 20
miljoner kronor. Denna höjning kommer
nog också till en del indirekt fiskets
folk till godo genom att den skapar
bättre förhållanden och större trivsel
i själva fiskelägena. Lika väl som
dessa anslag ger också väganslagen fisket
ett visst stöd, då fisket i hög grad
är beroende av kommunikationernas
förbättring för att kunna saluföra sin
vara i färskt och för konsumenterna
tilltalande skick.

Om man jämför med dessa två anslag
är anslagen till fiskehamnarna blygsamma.
Men inom den totala investeringsram
man har att röra sig med kan
man inte på samma gång forcera vägbyggandet
såsom skett, öka anslagen till
vatten och avlopp, som jag hoppas riksdagen
skall godkänna, och därtill ännu
kraftigare än vad som är föreslaget öka
anslagen till fiskehamnarna. Jag vill
erinra om att anslagsökningen till fiskehamnarna
de bägge senaste åren dock
varit en halv miljon kronor om året.
Anslaget 1950 var en miljon kronor.
Då föreslog besparingsutredningen att
anslagen till fiskehamnarna skulle sänkas
till en halv miljon kronor. Det finns
alltså här i landet de som ser helt annorlunda
på fisket än vad fiskets företrädare
och jag själv gör. I stället för
den sänkning till hälften, som besparingsutredningen
föreslog 1950, blir det
anslag som nu kommer att anvisas om
propositionen bifalles dubbelt så stort
som 1950. Om riksdagen skulle gå reservanterna
till mötes, kan det komma
att innebära, att man i fortsättningen
måste göra begränsningar på andra områden
inom den totala anslagsramen
under ett kommande år. De begränsningarna
skulle i så fall drabba andra

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

anslag, som många människor anser
utomordentligt angelägna, ja kanske
drabba anslag så angelägna att inte ens
dagens reservanter skulle vara beredda
att helhjärtat stödja en anslagsbegränsning,
även om man i lag är beredd att
indirekt medverka till den.

Det finns ytterligare ett skäl som talar
för att riksdagen i dag bör stanna
vid vad propositionen föreslagit. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har fått
Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en
översyn över 1944 års fiskehamnsutrednings
resultat både vad gäller angelägenhetsgraderingen
av de olika fiskehamnarna
och kostnadsberäkningarna.
Genom denna översyn, som jag hoppas
skall bli klar till nästa år, kommer vi
att ha både dagsaktuella siffror och
bättre möjligheter att bedöma huruvida
de hamnbyggnadsföretag, som ifrågasattes
1944, alltjämt är aktuella liksom
att bedöma de företag som därefter
föreslagits. Då finns kanske möjlighet
att bedöma frågan om anslagsökning
från litet säkrare utgångspunkter än
man kan göra i dag.

Jag fäste mig vid, om jag nu hörde
rätt, att man inte ens inom fiskarkretsar
är alldeles överens om hur man
skall uppskatta kostnaderna i dag. 1944
års fiskehamnsutredning beräknade
dem till 25 miljoner kronor. Herr Staxäng
angav, att detta i dag skulle motsvara
ungefär 35 miljoner kronor. Det
förefaller som om den siffran skulle ha
åtskilligt fog för sig, även om man naturligen
inte kan fastslå hur pass riktig
den är. Herr Levin sade, om jag fattade
honom rätt, att de sex miljoner
kronor, som hitintills blivit anvisade, i
dag bara skulle motsvara kostnaderna
för att under ett halvt år fullfölja den
antagna planen. Man skulle då komma
till att planen skulle kosta 60 miljoner
kronor att genomföra. Om det nu råder
så delade meningar bland fiskarna,
finns väl så mycket större anledning
att söka få fram ett säkrare siffermaterial,
innan man ökar de anslag

Byggande av fiskehamnar.

som på grund av bundenheten vid den
totala anslagsramen måste medföra
minskningar på andra viktiga områden.

Ja, herr talman, det nu sagda utgör
blott en kortfattad motivering till att
Kungl. Maj:t i sin proposition inte kunnat
gå längre än som skett.

Herr MALMBORG i Skövde (fp) kort
genmäle: Herr talman: I anledning av
herr statsrådets yttrande ber jag att få
framföra ett par synpunkter. Herr
statsrådet erinrade om att väganslagen
numera är betydligt större än tidigare,
men trots detta får statsrådet ideligen
påminnelser från skilda bygder om
mycket stora behov som ännu inte är
tillgodosedda. Jag känner väl till dessa
förhållanden från mitt arbete i statsutskottets
fjärde avdelning. Men jag kan
inte undgå att göra en liten reflexion
i det sammanhanget. I fråga om fiskehamnarna
är ju anslagstilldelningen
synnerligen restriktiv, och det är ju inte
underligt om man från det hållet framför
ännu starkare krav på en förbättring.

Herr statsrådet nämnde sedan, att ramen
för anslagen över huvud taget är
begränsad. När man nu låtit väganslagen
expandera, kan man inte komma
längre när det gäller anslagen till fiskehamnarna.
Men, herr talman, vi har
under flera år tidigare fått finna oss
i mycket hårt beskurna anslag till vägarna
och samtidigt också i denna
restriktiva anslagspolitik till hamnarna.
Jag tycker att man härvidlag inte
iakttagit någon hundraprocentig konsekvens.

Sedan nämnde statsrådet, att det kan
komma dagar då vi, om vi nu går på
det högre anslaget, får finna oss i att
reducera anslag som är om möjligt
ännu viktigare. Ja, herr talman, den
dagen, den sorgen! Det är väl ändå til
syvende og sidst så att dessa anslagsfrågor
är omdömesfrågor. Kommer vi
i en sådan situation, att vi finner, att
vi inte kan fullfölja den linje som re -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Byggande av fiskehamnar.

servanterna här är inne på, emedan
andra anslag är så trängande, får vi
väl ta frågan under omprövning och
handla efter förnuftsmässiga och väl
motiverade grunder.

Herr LEVIN (s) kort genmäle: Herr
talman! Herr statsrådet säger att det
tycks vara en väsentlig skillnad i uppfattningen
bland fiskarnas företrädare
om kostnaderna för utbyggandet av
fiskehamnarna. Det är riktigt att jag
sade, att man med de sex miljoner kronor,
som hittills blivit anvisade, inte på
långt när skulle kunna täcka ens ett års
behov. Jag sade ju att man måste komma
fram till dessa siffror om man tar
hänsyn till de stegrade arbetslönerna
och materialkostnaderna samt härjämte
beaktar den väsentliga utbyggnad av
fiskebåtstonnaget, som ägt rum och
medfört att de fiskehamnar, som nu
bygges eller ombygges, måste göras betydligt
djupare än man tidigare planerat.

När så statsrådet förefaller lägga den
halva miljon kronor, vartill besparingsutredningen
föreslog att fiskehamnsanslaget
skulle skäras ned, i botten vid en
jämförelse med de två miljoner kronor,
som i år föreslagits, så kan jag inte förstå,
varför man skall använda den mallen.
Vore det inte riktigare att vid jämförelsen
använda den mall riksdagen
själv fastslagit, i och med att man i
princip antog fiskehamnsutredningens
förslag om ett årligt anslag på något
över fem miljoner kronor och jämföra
detta belopp med de två miljoner som
nu föreslagits?

Herr SVENSSON i Stenkyrka (bf):
Herr talman! Jag är en av reservanterna
i utskottet, och följaktligen skulle jag
kunna nöja mig med att instämma i de
synpunkter, som tidigare framförts i
debatten från de andra reservanternas
sida. När jag emellertid uppmärksamt
lyssnade på statsrådets inlägg här fick
jag den känslan, att även statsrådet

själv hade haft en viss önskan att begära
ett något högre anslag än vad som
här föreslagits. Jag vill inom parentes
ge statsrådet ett erkännande för den
förhöjning av anslaget, som statsrådet
förordat.

Det har ju tidigare talats om den
eftersläpning vi haft på detta område,
och med hänsyn därtill vill jag ytterligare
understryka vad reservanterna
säger. Det torde vara en rätt dålig
samhällsekonomi att på framtiden skjuta
sådana anslag som ändå ofrånkomligen
måste anvisas. Utskottets talesman,
herr Andersson i Malmö, har framhållit
att de statsfinansiella synpunkterna
måste vara avgörande. Jag förstår
även detta. Men skall man göra en avvägning
av vad som är oundgängligen
nödvändigt så vågar jag påstå, att vad
reservanterna här äskat, en miljon kronor
mer än propositionen, är ett oeftergivligt
villkor för att vi så småningom
skall kunna komma ifatt på detta område.

Det har sagts från herr Anderssons
i Malmö sida att det är många andra
uppgifter, som tränger på. Det är sant,
men jag tror att utbyggandet av fiskehamnarna
är en mycket angelägen uppgift
inte blott med hänsyn till fiskenäringen
utan också med hänsyn till
yrkesutövarna, fiskarna. Man måste
väl räkna med att statsmakterna, så
långt det är möjligt, medverkar till att
skapa någorlunda drägliga förhållanden
för dem i deras vanskliga yrke.

Jag ber följaktligen, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen, och jag
vädjar till kammarens ledamöter att
följa den.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:
Herr talman! Jag vill bara säga, att såsom
herr Levin nu har motiverat de
förut nämnda 60 miljoner kronorna,
kan jag förstå, att man möjligen kan
komma fram till en sådan siffra. Eftersom
jag hoppas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skall vara klar med

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

sin översyn till nästa år och då lägga
fram de riktiga siffrorna, menar jag
emellertid att det finns ytterligare ett
starkt skäl för att dröja till dess och då
avväga anslagen utöver den ram som
Kungl. Maj:t nu har föreslagit.

Till herr Levin vill jag sedan säga,
att jag inte lagt besparingsutredningens
föreslagna halva miljon i botten, utan
där har jag lagt det anslag som utgick
året innan jag trädde till mitt ämbete.
Om man lägger det anslaget i botten,
så är — även om herr Malmborg inte
kan finna konsekvensen i mitt ställningstagande
hundraprocentigt riktig
— dock det nu begärda anslaget 100
procent större. Det betyder väl ändå
någonting vid avvägningen.

Herr STAXÄNG (h): Herr talman! Jag
kan inte underlåta att göra ett par erinringar
emot den argumentering, som
herr statsrådet hade. Statsrådet gjorde
en jämförelse mellan väganslagen och
detta anslag och tog även med anslagen
för vatten och avlopp. Här föreligger
ju i alla fall en klar skillnad när
det gäller det nuvarande tillgodoseendet
av dessa behov. Beträffande väganslagen
är det ju allmänt känt, att dessa
arbeten kunnat tillföras ett betydligt
större anslag i annan ordning på grund
av den friställda arbetskraften. När det
gäller fiskehamnarna kan detta förfaringssätt
användas endast i mycket begränsad
omfattning, eftersom man här
vill undvika hänvisningsförfarande. Det
finns alltså mycket mindre möjligheter
att tillgodose dessa ändamål vid sidan
av förevarande anslag i jämförelse med
vad som gäller vägarna.

Jag häpnade vidare över att statsrådet
nu använder den översyn, som han
anbefallt skall göras, som ett motiv för
att hålla sig kvar på ett lägre anslag.
Jag vet varifrån initiativet till denna
översyn har kommit, och jag skulle
tro att initiativtagaren skulle bli ganska
förvånad över att finna, att den

Byggande av fiskehamnar.

kommer att verka på det sättet, att man
gör en andhämtningspaus i anslagsbeviljandet.
En sådan översyn kan mycket
väl göras samtidigt med att man
tillgodoser dessa utbyggnader med ett
ordentligt anslag. Här ligger hamnar
färdigberäknade med nupriser, hamnar
beträffande vilka det inte alls råder
någon diskussion om i vilken ordning
de skall komma, och för att tillgodose
dessa hamnars utbyggnad räcker inte
nuvarande anslag.

Sedan är det en annan sak om man
beträffande hela denna plan, som omfattar
50—60 hamnbyggnader, gör en
översyn, där man till och med kan diskutera
att centralisera hamnbyggnaderna
till vissa platser. Även på den punkten
har man ju begärt en översyn. Jag
är alldeles övertygad, herr talman, att
denna översyn inte på något sätt kan
utgöra ett hinder för att man i år går
med på en höjning av detta anslag utöver
vad Kungl. Maj:t begärt.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h): Herr talman! Då jag hör till
dem som står för utskottets utlåtande,
vill jag helt kortfattat deklarera, att jag
inte har någon annan uppfattning än
den som kommer till synes i utlåtandet,
nämligen att det är ett angeläget önskemål
att i större utsträckning ställa pengar
till förfogande för fiskehamnar.
Men det är fråga om huru stora belopp
som står till förfogande. Jag gör inga
undanflykter utan vill öppet redovisa
att detta är en bedömningsfråga, där
man har att fördela begränsade medel
mellan angelägna uppgifter, och jag har
för min del kommit fram till att det
finns lika angelägna uppgifter på många
andra områden som den det här gäller.
Då jag inte vill vara med om att gå
över budgetens ram, anser jag mig inte
kunna sträcka mig längre än till att
yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Anslag till statens bosättningslånefond m. m.

på bifall till utskottets i punkten gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Malmborg i Skövde begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
35 :o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning''. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 105
ja och 105 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Då följaktligen de avgivna rösterna
befunnits vara lika delade, nedlade herr
talmannen i rösturnan en ja-sedel och
en nej-sedel, varefter på herr talmannens
anmodan fru Eriksson i Stockholm
ur urnan upptog den ena av
dessa båda sedlar, vilken befanns vara
ja-sedeln.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 36—S4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående särskilda åtgärder
till stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anslag till statens bosättningslånefond
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1953/54 till statens bosättningslånefond
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade

Herr NILSSON i Östersund (s): Herr
talman! I egenskap av motionär i denna
fråga vill jag passa på tillfället att
säga ett par ord. Jag behöver emellertid
inte ta tiden i anspråk så länge, då
jag inte tänker våga försöket att fälla
ett enigt statsutskott.

Jag vill till att börja med rent allmänt
uttala min tillfredsställelse över
att departementschefen i förevarande
proposition föreslagit, dels att maximibeloppet
för bosättningslånen skall höjas
och dels att denna låneform skall
utsträckas även till ogifta mödrar.

Motionärerna har framställt två krav
rörande bosättningslåneverksamheten:
för det första har vi krävt en räntesänkning
från nuvarande 4 procent till

2,5 procent, och för det andra önskar
vi en ändring av principerna för lånegivningen.

Vad först beträffar räntan på bosättningslånen
har utskottet anmärkt, att

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Anslag till statens bosättningslånefond m. m.

om man skulle följa förslaget om räntesänkning,
skulle detta innebära införande
av ett subventionsmoment i denna
lånerörelse.

Jag vill bara på den punkten säga,
att det finns ju subventioner på så
många olika områden av samhällslivet,
att det vore väl intet direkt brott, om
man i fråga om bosättningslånen genomförde
en sänkning av räntan.

Vidare förebär man det skälet mot en
räntesänkning, att inkomsten skulle
vara störst just vid det tillfälle, då man
gifter sig och strax efter. Av de statistiska
uppgifter, som finns i propositionen
och i socialstyrelsens yttrande,
framgår bland annat att inte mindre än
45 procent av dem som söker bosättningslån
bär eller väntar barn vid det
tillfället. Det måste innebära att köpkraften
för deras vidkommande inte
förstärks efter giftermålet utan tvärtom.

Sedan säger man ofta som argument
emot en räntesänkning, att det betyder
så oerhört litet för låntagarna, om man
sänker räntan med l1/2 procent. Jag
tror att alla som försökt att amortera
av ett bosättningslån är fullt ense om,
att det är ganska kännbart. Det kanske
inte rör sig om så stora summor rent
penningmässigt sett, men det är i alla
fall ganska kännbart att komma ut med
amorteringarna tillsammans med alla
andra utgifter som tillkommer efter ett
äktenskaps bildande.

Vad sedan gäller principerna för
lånegivningen säger man från socialstyrelsens
sida följande: »Enligt socialstyrelsens
uppfattning ligger bosättningslånens
värde lika mycket på det
allmänt sociala planet som på det befolkningspolitiska.
Statsrevisorerna anförde,
att tyngdpunkten i fråga om lånens
betydelse syntes ha förskjutits
varigenom rent sociala motiv hade kommit
att mer träda i förgrunden.»

Om man bedömer själva principerna
vid'' beviljande av bosättningslån, kommer
man fram till den slutsatsen, att
man från riksbankens sida på ett myc -

ket hårt sätt tar i betraktande vederbörandes
möjlighet att återbetala lånet.
Visserligen är det riktigt att bosättningslånen
skall betalas tillbaka av låntagaren,
men när man här av socialstyrelsens
yttrande ser, att lånens so
ciala karaktär alltmer har trätt i förgrunden,
gör man den reflexionen att
man bör i fortsättningen lägga vidare
sociala synpunkter även på denna fråga.
Det brukar vara på det sättet att
en som har statstjänst eller som är
kommunalt anställd har mycket lätt att
erhålla maximibeloppet, när han söker
bosättningslån. För en arbetare däremot,
som kanske inte har fast inkomst,
får man i regel räkna med att han erhåller
ett lägre belopp, när han söker
sådant lån. Det är dessa principer, som
motionärerna vänder sig emot. Vi tycker
för vårt vidkommande, att det bör
ske en uppmjukning av direktiven i
fråga om lånegivningen på ett sätt som
leder fram till att man kan gripa djupare
ner i befolkningsskikten. Sammanfattningsvis
skulle det betyda, att
man försöker komma fram till ett tillstånd,
där man litet mer bortser från
de bankmässiga hänsynen och lägger
litet mer av behovsprincipen till grund
för lånegivningen.

Ja, det var, herr talman, i korthet vad
jag hade att säga. Jag tänker inte försöka
mig på uppgiften att fälla ett enigt
statsutskott i den här frågan, och därför
har jag intet yrkande. Jag vill bara avslutningsvis
säga, att vi får väl komma
igen på den här punkten.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 64, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet till särskild
ersättning till löneplansanställd personal
vid utförande av särskilt förorenande
arbete;

nr 65, i anledning av väckta motio -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av far tyg

m. m.

ner om viss ändring i reservbefälskungörelsen
för armén;

nr 66, i anledning av väckt motion
om ersättning till linfabriksarbetaren
J. A. Söderlund för olycksfall i arbete;

nr 67, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition angående anslag å tiiläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53 till uppförande av byggnader
för Institutet för konserveringsforskning; nr

68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges övergång
till ett på engelsk mätningsmetod
byggt skeppmätningssystem m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat IT till riksstaten för
hudgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Skattelättnader för rederier beträffande
försäkringsersättning för förlust av fartyg
in. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner om vissa skattelättnader för
rederier beträffande försäkringsersättning
för förlust av fartyg m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 274 av herrar Svärd
och Ohlon samt II: 352 av herrar Edström
och Schmidt hade hemställts,
»att riksdagen måtte antaga bestämmelser
om rätt för rederier att i beskattningsavseende
dels fördela ersättning
på grund av försäkring för förlust av
fartyg, som förlorats under åren 1952—
1954, på fem år, dels ock fördela köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under
åren 1952—1954, likaledes på fem
år, samt att vederbörande utskott ville
utarbeta de härför erforderliga författningsbestämmelserna».

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 274 av'' herrar
Svärd och Ohlon samt II: 352 av herrar
Edström och Schmidt om vissa skattelättnader
för rederier beträffande försäkringsersättning
för förlust av fartyg,
m. m., måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i
motiveringen anföri, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer och Hagberg i Malmö, som
ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med anledning
av de likalydande motionerna I:
274 av herrar Svärd och Ohlon samt
II: 352 av herrar Edström och Schmidt,
i vad motionerna avsåge rätt för rederier
att i beskattningshänseende på
fem år fördela köpeskilling för fartyg,
som avyttrats under åren 1952—1954,
för sin del antaga följande

F beslag

till

förordning med särskilda bestämmelser
beträffande taxering för inkomst under
vissa år av köpeskilling vid avyttring
av fartyg.

Härigenom förordnas, att köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under något
av de beskattningsår, för vilka taxe -

Onsdagen den 22 april 1953. Nr 14.

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av far''
tyg m. m.

ring skall äga rum något av åren 1953
•—1955, må vid taxering enligt såväl
kommunalskattelagen som förordningen
om statlig inkomstskatt fördelas på fem
år eller upptagas såsom intäkt under
ett eller flera år inom femårsperioden,
dock må köpeskilling, i den mån den
använts för anskaffande av annat eller
andra fartyg, icke upptagas såsom intäkt
för senare beskattningsår än det,
varunder den sålunda använts. Vad
ovan sägs skall dock ej gälla där avyttringen
skett till någon med vilken säljaren
varit i intressegemenskap och det
kan antagas, att avyttringen ägt rum i
syfte att ernå särskild förmån i beskattningsavseende
antingen för säljaren eller
för köparen.

Denna förordning träder i kraft dagen
efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

2) att förenämnda motioner, i den
mån de icke blivit besvarade genom
vad reservanterna under punkten 1)
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Dessa bägge motioner och den
reservation, som är knuten till bevillningsutskottets
betänkande, avser en
viss omläggning av rederinäringens beskattning,
en provisorisk reform bl. a.
innebärande att köpeskilling för fartyg,
som avyttrats under åren 1952—1954,
bör få fördelas på fem år. När kammarens
ledamöter hör denna formulering,
föreställer jag mig, att de rent instinktivt
skjuter frågan ifrån sig, förmenande
att detta är en teknisk angelägenhet
av intresse endast för skatteexperter
och andra tråkiga specialister. Det förhåller
sig emellertid inte alls på detta
sätt. Bakom denna formulering döljer

sig nämligen en för hela vår rederinäring
väsentlig angelägenhet, ett stort
bekymmer, som alltså berör en betydande
del av det svenska näringslivet.
Det är ju så, som kammarens ledamöter
måhända har observerat, att det
svenska tramptonnaget sedan ett antal
år tillbaka befinner sig i en permanent
kris. På kammarens bord lades
för ett par dagar sedan en proposition
från handelsministern, nr 191. Det kan
inte komma i fråga, att jag vid detta
tillfälle skall beröra denna proposition,
den får vi behandla i annat sammanhang.
Men jag kan ändå inte underlåta
att fästa kammarens ledamöters uppmärksamhet
på den beskrivning av den
aktuella situationen för tramptonnaget,
som lämnas av handelsministern i
nämnda proposition. Statsrådet konstaterar
följande: »Läget för det mindre
och medelstora svenska tramptonnaget
har den senaste tiden blivit alltmer
ogynnsamt. Detta sammanhänger med
den hårda konkurrensen mellan olika
länders tonnage i östersjö- och nordsjöfart,
särskilt från tysk och nederländsk
sida. Flera samverkande omständigheter
har bidragit till att det
svenska tonnaget har svårt att hävda
sig i denna konkurrens. Den väsentligaste
orsaken är att de svenska fartygen
har högre driftkostnader.» »Den
sämre lönsamhet», säger statsrådet vidare,
»som ifrågavarande svenska tonnage
uppvisar, beror icke blott på den
särskilt vid jämförelse med visst utländskt
tonnage bättre sociala standarden
ombord å de svenska fartygen utan
även på att de svenska fartygen i stor
utsträckning är mycket gamla och till
följd därav oekonomiska i drift. Även
andra faktorer spelar givetvis in.»

Jag har för min del inga erinringar
att framställa mot den beskrivning av
den aktuella situationen, som handelsministern
här lämnar. Den är enligt
min uppfattning riktig. Jag skulle emellertid
gärna vilja komplettera statsrå -

Nr 14.

Skattelättnader för rederier beträffande

tyg m. m.

dets framställning på ett par punkter,
eftersom jag har den bestämda uppfattningen,
att det bär gäller en viktig angelägenhet,
som av någon anledning
kommit att skjutas en smula i bakgrunden
för riksdagens uppmärksamhet. Jag
är tacksam för att handelsministern påpekat
denna sak, och jag vill ytterligare
understryka hans beskrivning med följande
meddelande:

Det visar sig efter en i dagarna gjord
undersökning, att det svenska tramptonnaget
i storleksklassen 500—2 000
bruttoton, vilket tonnage 1932 utgjorde
cirka 500 000 ton, år 1952 nedgått till
något över 200 000 ton. Jag föreställer
mig, att dessa siffror överraskar kammarens
ledamöter. Av hela den svenska
handelsflottans tonnage var vidare den
1 april i år 165 fartyg om 376 889 dwton
upplagda. Man var alltså inte i
stånd att hålla dessa fartyg i trafik på
grund av de stora driftkostnaderna
och det försämrade konkurrensläget.

Härutöver tror jag man har anledning
beakta, att tramptonnagets genomsnittsålder
under denna tidsperiod undergått
en betydande höjning. Omkring
90 procent av det nuvarande tramptonnaget
har sålunda en ålder av 20 år
eller mera, och en inte obetydlig del av
dessa fartyg är mer än 50 år gamla.
Man kan ju utan att vara särskilt insatt
i dessa sammanhang förstå, att fartyg
med denna ålder har svårt att hävda
sig i konkurrensen, särskilt gentemot
tyskar och holländare, som beträffande
detta tonnage möter upp med splitter
nya fartyg, försedda med den modernaste
utrustning och vilkas driftkostnader
är väsentligt lägre än vad vi
måste räkna med. Vi vill inte, antar jag,
medverka till en sänkning av den sociala
standarden på våra svenska fartyg,
och då finns det, så vitt jag förstår,
ingen annan väg att gå än att i
möjligaste mån rationalisera den svenska
trampflottan, att bygga nya fartyg

22 april 1953.

försäkringsersättning för förlust av far och

därigenom göra dem konkurrensdugliga.

Därest kammarens ledamöter är intresserade,
kan jag lämna ytterligare
uppgifter. Det måste vara ett allmänt
önskemål att vidmakthålla och utbygga
det svenska tramptonnaget. Detta är
bland annat ett önskemål ur försvarssynpunkt.
Jag skall emellertid inte här
uppehålla mig vid den saken. I stället
vill jag understryka den betydelse
tramptonnaget även i fredstid spelar
såsom distributör av gods, som befordras
till vårt land med det större linjetonnaget,
vilket som alla vet internationellt
sett befinner sig i ett bättre läge
än tramptonnaget. Åtskilliga kategorier
av tyngre gods kan inte bära de fraktkostnader,
som är oundgängligen förbundna
med transporterna till lands,
och härtill kommer att vi har en del
mindre hamnar och lastageplatser, som
icke är lämpliga för det större tonnaget.

Herr talman! Jag skulle vilja sammanfatta
min mening i dessa frågor
ungefär så, att situationen nu är den,
att man måste pröva varje möjlighet
att nedbringa kostnaderna för denna
tonnagekategori, samtidigt som man
skapar underlag för en förnyelse och
en effektivisering av tonnaget. Jag menar
nämligen, att det knappast kan vara
rationellt eller förenligt, med god samhällsekonomi,
att svenskt tonnage skall
ligga outnyttjat i den utsträckning jag
här påpekar, medan för vårt land nödvändiga
varor fraktas hit på utländska
kölar, och frakterna för dessa transporter
går till utlandet på grund av att det
svenska tonnaget inte iir tillräckligt
konkurrenskraftigt.

Det är också uppenbart — den reflexionen
har väl åtskilliga av kammarens
ledamöter redan gjort — att det
förhållandet att så stort tonnage ligger
oanvänt också i viss utsträckning betyder
arbetslöshet för svenskt sjöfolk.

Jag vill för kammarens ledamöter
framhålla att, såvitt jag vet, begär icke

Onsdagen den 22 april 1953. Nr 14.

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartyg
m. m.

de svenska rederierna att få några
statssubventioner, detta till skillnad
från vad förhållandet är nästan överallt
i utlandet. De svenska rederierna
begär endast att de inte genom statliga
åtgärder skall försättas i sämre läge än
sina utländska konkurrenter.

Med de beskattningsregler vi nu har
i fråga om köpeskillingen för avyttrat
tonnage riskerar redarna att få skatta
för minst 50 procent av vinsten på det
försålda tonnaget, och härigenom berövas
de en stor del av de medel, som
skulle kunna användas för ersättningsanskaffning.
Detta i sin tur medför
behov av lån för anskaffning av ersättningstonnage.
Hur lånemarknaden för
närvarande gestaltar sig och hur det
förhåller sig med lånerestriktionerna
och dylikt skall jag inte ingå på i detta
sammanhang; det är en sak som kammarens
ledamöter väl känner till.

Nu har bevillningsutskottet inte ansett
sig ha anledning ingå på någon
saklig granskning av de här omnämnda
motionerna. Förhållandet är nämligen
det, att Sveriges redareförening skrivit
direkt till Kungl. Maj :t i ärendet och
anhållit om en proposition till årets
riksdag ungefärligen av det innehåll,
som anges i motionerna och som är
ytterligare understruket i reservationen.
Kungl. Maj:t har emellertid inte gjort
något annat åt saken än att Kungl. Maj :t
överlämnat denna starkt dokumenterade
skrivelse från föreningen till den
sittande företagsbeskattningskommittén.
Bevillningsutskottets majoritet har tagit
fasta på den omständigheten och
förmenar, att, eftersom ärendet nu ligger
hos denna kommitté, har utskottet
ingen anledning att göra något direkt
uttalande i frågan. Det är ju ett tillvägagångssätt,
som man ofta brukar använda
— det vill jag gärna medge. Men
å andra sidan, herr talman, vågar jag
påstå, att situationen för trampfarten
av skäl, som jag nyss antytt, för närvarande
är så pass prekär, att man är

berättigad att göra ett avsteg från de
regler, man annars brukar använda i
sådana här sammanhang.

Jag vill också understryka, herr talman,
att här endast är fråga om en provisorisk
reform, som inte behöver föregripa
de eventuella förslag som kan
komma från företagsbeskattningssakkunniga.

Herr talman! Med dessa allmänna anmärkningar
skall jag be att få hemställa
om bifall till den reservation, som är
fogad till utskottsbetänkandet av herr
Velander och mig.

I detta anförande instämde herr
Schmidt (fp).

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
Det skulle från min sida knappast behövas
mer än ett instämmande i herr
Hagbergs i Malmö anförande, men jag
tycker att det inte skadar att ytterligare
belysa denna fråga, som jag anser
vara av mycket stor vikt för rederinäringen.

Den motion som herr Schmidt och
jag lämnat in syftar närmast till att
möjliggöra för redarna att förnya sitt
tonnage och att ersätta det gamla såsom
herr Hagberg i Malmö nyss framhållit.
Vi är väl alla överens om att
det är ett intresse för hela folkhushållet
att sjöfarten hålles på så god nivå
som möjligt och att den svenska sjöfartsnäringen
kan förbli konkurrenskraftig
gentemot de utländska redarna.
Som det nu är blir vinsten på de köpeskillingar
redarna erhåller vid försäljning
av äldre fartyg så hårt beskattad
att de inte får pengar till nyanskaffning.
Det är med tanke på den svenska
sjöfartens allvarliga konkurrensläge,
vilket herr Hagberg i Malmö nyss så
väl beskrivit, som förslaget kommit
fram att man skulle tillåta en fördelning
på en femårsperiod av inkomsterna
på fartygsförsäljningar. De avstyrkande
remissyttrandena på redareför -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av far tyg

m. m.

eningens förslag i denna fråga har mest
berott på principiella skäl. Man har
menat att ett genomförande av detta
förslag skulle sätta rederinäringen i en
särställning. Men står inte denna näring
redan i särställning? Den har sitt
arbete direkt i utlandet, och den konkurrens
den möter ligger på ett helt
annat plan än den som drabbar andra
näringsgrenar, även exportnäringen
men särskilt de inhemska näringarna.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
på det mycket varma tillstyrkande som
gjorts av kommerskollegium och även
länsstyrelserna i Göteborg och Malmö
har varit positiva. Man kan faktiskt
säga att det är de remissinstanser, som
har god kännedom om de verkliga förhållandena
och som av naturliga skäl
kommit i intim kontakt med de problem
som sammanhänger med det förslag
som det här rör sig om som tillstyrkt
förslaget. Det belyser just, tycker
jag, att frågan är av stor saklig
vikt. Med tanke på detta och då det
är ett allmänsvenskt behov att vi har
en rederinäring som står på toppen, hör
vi akta oss för att på grund av formella
hinder dra ner Sverige till en andraplans
sjöfartsnation.

Bevillningsutskottet tar ingen ställning
till frågan utan kryper bakom den
av utskottet så omhuldade principen att
man under pågående utredning inte
skall vidta några åtgärder. Nu har det
slumpat sig så att den 27 februari i år
överlämnades denna fråga till företagsbeskattningssakkunniga,
och där kommer
den väl att ligga begravd i den
stora högen av uppgifter som denna
kommitté har att handlägga ännu en
god tid framåt. Denna gång gäller det
bara en motion. Må det vara mig tilllåtet
att uttala den förhoppningen, att
nyssnämnda princip hos bevillningsutskottet
att inte göra någon lagändring
under pågående utredning även skall
gälla kungl. propositioner.

Herr talman! Jag finner att frågan

om en ändring i föreliggande beskattningsfråga
är så betydelsefull för vår
sjöfart att den omedelbart bör avgöras,
och jag yrkar därför bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Jag kan inte förstå att såväl herr
Hagberg i Malmö som herr Edström
behöver tala med så stora bokstäver, ty
detta är ju ingen ny fråga, mina herrar;
riksdagen är fullkomligt på det
klara med vad det gäller. Vi tillämpade
ju en sådan anordning som nu har
föreslagits under kriget.

Sedan skulle jag vilja säga: Jag trotsar
herr Hagberg att påstå, att det råder
någon fientlighet i bevillningsutskottet
i detta avseende. Det är ingen
som vill sätta rederinäringen i ett sämre
läge, även om det må förlåtas utskottet,
att det inte är färdigt att falla
i den beundran för rederiintressena,
som herr Hagberg tydligen är beredd
till. Vi har ju upplevat både det ena
och det andra i fråga om rederinäringen
under låt oss säga de sista tio åren.

Till herr Edström vill jag säga, att
bevillningsutskottet kryper inte bakom
vare sig den ena eller den andra ■— bevillningsutskottet
ställer sig på den
linjen, att den av utskottet för två år
sedan begärda utredningen skall slutföras.
Så enkel är saken, herr Edström.
Den gången var det några folkpartister
som motionerade och riksdagen skrev
och begärde eu undersökning. Det är
märkvärdigt att de herrar, som stod
som motionärer den gången, i dag finns
i bevillningsutskottets majoritet. De
anser tydligen det vara rimligt att denna
fråga, som inte är så enkel i normala
tider, måste omprövas.

Här har nu åberopats olika remisssvar.
Jag är inte övertygad om att herr
Edström, ifall han kostar på sig att
läsa länsstyrelsens i Göteborg yttrande,
skall få fram den absoluta tillstyrkan,
som han ville påskina. Länsstyrelsen i

Onsdagen den 22 april 1953. Nr 14.

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartyg
m. m.

Göteborg talar om att ett återupplivande
av de under kriget gällande bestämmelserna
är ett beaktansvärt intresse
för de minsta rederierna och går alltså
på ungefär samma linje som de folkpartistiska
motionärerna gjorde 1951,
när de tog upp detta ärende. Det gällde
framför allt den mindre sjöfarten.

Det skall inte lyckas att här göra gällande,
att detta ärende kommer att försvinna
i den utredning som nu pågår.
Man har ju tvärtom flyttat ärendet från
skattelagssakkunniga till företagsbeskattningskommittén
och utskottet förutsätter,
att i överensstämmelse med de
direktiv, som Kungl. Maj:t har utfärdat
för denna kommitté, ett förslag skall
kunna framläggas. Och utskottet gör en
sak till, herr Edström; utskottet säger
att det förutsätter, att »därest behov
kan anses föreligga av omedelbara åtgärder
i ärendet, detta beaktas av kommittén».
Vi säger således inte bara att
vi vill ha detta ärende utrett. Vi vill
därtill ha det utrett snabbt, om det
skulle visa sig att åtgärder är erforderliga.

Jag tycker att var och en, när han
ser på frågan, skulle försöka komma
ihåg, att vi lever ju ändå inte som förut
under brinnande krig, då vi gjorde sådana
anordningar som hastverk. Att
rederinäringen kan vara i ett svårt läge
tvivlar jag ingalunda på, men det skulle
ju vara möjligt att den kunde klara sig
till dess att man åtminstone fick ta
reda på vad det framlagda förslaget
innebär.

Det är lätt för reservanterna att göra
som de bär gjort. De har helt enkelt
tagit krigslagstiftningen och sagt att det
är det vi hade, och det duger bra. Ja,
men det är på den punkten vi inte är
överens, och det är därför utskottet vill
ha saken omprövad. Det tycker jag,
herr talman, är en rimlig ståndpunkt,
och jag ber att få hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag hade väntat, att bevillningsutskottets
aktade ordförande skulle
framföra några erinringar mot den beskrivning
av den aktuella situationen
för vårt tramptonnage, som jag lämnade.
Det har inte skett, och därav drar
jag den slutsatsen, att bevillningsutskottets
ordförande ger mig rätt i min teckning
av läget. Den sammanfaller ju
också helt med den teckning som handelsministern
gjort i proposition nr
191. Då emellertid kammaren förefaller
intresserad av denna fråga, må det
kanske tillåtas mig att göra ytterligare
ett par påpekanden, avsedda att understryka
den prekära situation, i vilken
det mindre och det medelstora tonnaget
för närvarande befinner sig.

Som handelsministern i proposition
nr 191 påpekar, har ju det svenska
mindre och medelstora tonnaget väsentligt
högre driftkostnader än motsvarande
tyska och holländska tonnage.
I följd därav är det utsatt för mycket
hård konkurrens från tyska och holländska
rederiers sida. Jag uppehöll
mig något litet vid den sidan av saken
i mitt förra anförande men skall be att
få återkomma på ett par punkter.

Det förhåller sig på det sättet, mina
damer och herrar, att efter kriget har
den tyska handelsflottan uppbyggts
utomordentligt snabbt. Denna återuppbyggnad
har skett så hastigt, att jag
tror att den överraskat hela den seglande
världen. Det tonnage, som tyskarna
nu möter upp med, står på toppen
av vad den moderna tekniken kan
åstadkomma.

Denna snabba uppbyggnad av den
tyska handelsflottan har underlättats
genom vissa speciella åtgärder inom
skattelagstiftningens ram. De tyska rederierna
åtnjuter en alldeles speciell
förmån genom de s. k. 7-D-Gelder. Det
förhåller sig nämligen så, att enligt den
tyska lagstiftningen äger varje rörelseidkare
att såsom utgift i rörelsen av -

Andra kammarens protokoll 1953. Nr 14.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av far tyg

m. m.

draga alla de belopp, som lian tillskjuter
eller räntelöst utlånar i och för
finansiering av tyska fartygsbyggen.
Det intressanta i denna skattelagstiftning,
som herr Olsson i Gävle säkert
redan själv har observerat, är att avdragsrätten
tillkommer även företag
inom helt andra branscher, särskilt då
utövarna av industriell verksamhet.
Denna avdragsrätt har kommit att utnyttjas
i betydande omfattning i Tyskland.
Under år 1951 — det senaste år
jag har exakta uppgifter om — uppgick
dessa 7-D-Gelder till — i svenskt
mynt — ca 250 miljoner kronor.

Det är ju ganska uppenbart att under
sådana omständigheter goda möjligheter
måste föreligga för de tyska redarna
att modernisera sitt tonnage, under
det att motsvarande möjligheter knappast
står till buds för de svenska rederier,
som äger små eller medelstora fartyg.
Härtill kommer, att denna konkurrens,
som nu sätter in från Tyskland,
kompletteras — om jag får använda det
uttrycket — av en konkurrens från ett
flertal länder, som tidigare inte har
haft någon handelsflotta eller i varje
fall en mycket liten sådan. Även dessa
länders handelsflottor har betydligt
lägre driftkostnader än den svenska
och åtnjuter dessutom stora statssubventioner,
som medverkar till en ökning
av konkurrensen.

Jag har redan tidigare understrukit,
att de svenska redarna icke önskar
några statssubventioner, och det är,
tycker jag, en position som bör vinna
förståelse här i riksdagen.

Bevillningsutskottets ordförande gjorde
gällande, att detta inte är någon ny
fråga. Vi hade en sådan lagstiftning
under kriget. Så avskaffade vi den, och
nu vill man återinföra den under en
begränsad tid. Jag undrar, om man inte
kan säga i alla fall, att det är en ny
fråga, ty, herr Olsson i Gävle, och jag
riktar mig direkt till bevillningsutskottets
aktade ordförande, det är väl dock

ett faktum, som vi inte kan komma förbi,
att det svenska tramptonnaget, som
år 1932 utgjorde 500 000 ton, i dag har
sjunkit till 200 000 ton. Ett annat faktum
är, att av hela den svenska handelsflottan
— jag har sagt det en gång
tidigare och jag vill understryka det —
var den 1 april i år 165 fartyg om sammanlagt
376 889 d. w. ton upplagda.
Jag tycker för min del, att inte minst
detta senaste faktum med allt vad det
i sig innebär är av sådan beskaffenhet,
att man mycket väl med hänvisning
därtill är berättigad att kräva den provisoriska
anordning, som här ifrågasattes.

Bevillningsutskottets ordförande menar,
att rederierna väl kan ge sig till
tåls till dess företagsbeskattningskommittén
är färdig med sitt betänkande.
Ta, herr talman, det låter ju säga sig
att de kan ge sig till tåls, men minskningen
av tramptonnaget går så svindlande
fort, att det kan ifrågasättas, om
det är så mycket kvar av detta tonnage
den dag någon gång i framtiden, då
företagsbeskattningskommittén blir färdig
med sitt utredningsarbete.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Det skulle inte ett ögonblick falla
mig in att förneka de uppgifter herr
Hagberg i Malmö har lämnat. Det har
jag ingen anledning till. Jag står på
intet sätt fientlig till den skildring herr
Hagberg i Malmö gav av de svårigheter,
som kan föreligga, och då finns
det ju ingen anledning för mig att förneka
den. Men, herr Hagberg i Malmö,
jag har inte en så tröstlös syn på företagsbeskattningskommittén.
Efter den
skildring herr Hagberg här har givit
får man närmast den uppfattningen, att
det måste vara en kommitté, som skulle
komma med sitt förslag någon gång i
nästa århundrade. Jag tror nog inte att
det förhåller sig på det sättet. Och om

Onsdagen den 22 april 1953. Nr 14.

Skattelättnader för rederier beträffande försäkringsersättning för förlust av fartyg
m. m.

det skulle vara så, att det är något fel
på företagsbeskattningskommittén, synes
det mig som om bevillningsutskottets
erinran, att det inte är nödvändigt
att vänta med behandlingen av denna
fråga till dess hela utredningen är klar,
skulle kunna utgöra en liten påstötning
på kommittén.

Jag skulle till herr Hagberg i Malmö
också vilja säga: Om saken är så klar,
som de två högermännen förutsätter,
är det då inte litet underligt, att ingen
enda av de — jag vill minnas fyra eller
fem — folkpartister, som slogs för denna
sak och fick till stånd utredningen
år 1951, har biträtt högerreservationen?
Jag tror tvärtom att det är på det sättet,
att de anser att denna sak inte är
så enkel som den görs, och det kanske
bäst framgår om jag återger ett par
rader ur länsstyrelsens i Göteborg yttrande.
Länsstyrelsen säger att detta,
såsom jag nämnde förut, är en betydelsefull
sak för de mindre rederierna och
fortsätter, att det synes lämpligt att bestämmelserna
kompletteras med någon
föreskrift, som kan förhindra uppskovsrättens
utnyttjande i icke avsedda
fall. Man tycks alltså även i länsstyrelsen
i Göteborg inte ha glömt hort
åtskilliga företeelser på detta område,
som har inträffat och som vi kanske
inte behöver tala om i dag men som vi
då och då har nödgats tala om i denna
kammare.

Jag tror, herr talman, att vill man
betrakta problemet såsom en praktisk
fråga, då skall man inte som de två
högermännen här propsa på att i dag
få eu lagstiftning till stånd, utan då
skall man ställa sig på den linjen, att
man påskyndar företagsbeskattningskommitténs
arbete och ser till att man
får fram ett förslag, som är prövat ur
de synpunkter som det bör vara prövat
för att kunna genomföras.

Herr HAGBERG i Malmö (h): Herr
talman! Jag har ingen anledning att

här knyta någon kommentar till
herr Olssons i Gävle påpekande av
att de folkpartistiska ledamöterna av
bevillningsutskottet inte har biträtt reservationen.
De må ju svara för sig
själva. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på att i varje fall en folkpartist
instämde med mig i mitt första anförande.
Hur folkpartiet i övrigt kommer
att reagera, herr Olsson i Gävle,
vet inte jag, men det kommer väl att
visa sig i den förestående omröstningen.

Herr SJÖLIN (fp): Herr talman! Då
folkpartiets representanter i bevillningsutskottet
har blivit särskilt apostroferade
i detta fall anser jag mig
med några ord böra klargöra vår
ställning.

Intresse från vår sida för denna sak
saknas ingalunda; det har vi visat redan
genom den motion, som väcktes
år 1951 och som föranledde en skrivelse,
vilken i sin tur har resulterat i
den utredning som nu pågår.

Under sådana förhållanden har vi
inte ansett saken så aktuell, att vi har
velat föregripa denna utredning genom
att på en gång göra ett lagförslag och
begära att riksdagen skall anta detta,
utan vi har ansett det tillräckligt att,
såsom utskottet har gjort, förutsätta att
utredningen, om det finns anledning till
det, snarast möjligt kommer med förslag
i motionens syfte.

Jag vill sålunda ännu en gång deklarera,
att det från vår sida ingalunda
saknas intresse för själva saken men
att vi har ansett att saken bäst tjänas
genom att utredningen får pågå ostörd
utan att vi försöker få någon lag genomförd
i förväg här i riksdagen.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Efter herr Sjölins anförande vill
jag bara gentemot herr Hagberg konstatera,
att den skildring jag gav av den

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

klokskap, som folkpartiet har använt
vid behandlingen av denna motion, var
riktig.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för japropositionen.
Herr Hagberg i Malmö
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 169 ja och
35 nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering till.
skatt åtnjuta avdrag för kostnad för anskaffande
av för beredskapslagring av

drivmedel för traktorer avsedd bränsletank.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om upphävande av regleringen av
rundvirkesexporten.

I två inom riksdagen väckta, till
bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 296 i första kammaren av
herr Ohlsson, Ebbe, och herr Eskilsson
samt nr 113 i andra kammaren av herr
von Seth m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte uttala att regleringen
av rundvirkesexporten snarast borde
upphävas.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i
anledning av likalydande motionerna
I: 296 och II: 113, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i sin motivering anfört.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr von SETH (h): Herr talman! Det
sägs ju att 13 är ett olyckstal, och den
motion, som jag här har fört fram
angående rundvirkesexporten, har nummer
113. Den där extra ettan gör att
motionen inte har fallit under bordet
helt och hållet vid den behandling, som
bankoutskottet har givit den. Dessutom
har en annan glädjande omständighet
inträffat sedan motionen inlämnades,
nämligen att Kungl. Maj:t den 23 januari
i år upphävde en bestämmelse
som förut var ganska restriktiv för
rundvirkesexporten — jag skulle vilja
säga ytterligt restriktiv, nämligen att
exporterade partier icke fick innehålla
mera än 25 procent gran. Denna bestämmelse
har alltså blivit borttagen.

Sedan beror resultatet av min motion
ju på hur man vill tolka utskottets

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

utlåtande. Jag skall komina till det
senare. Med hänsyn till den vikt som
frågan har för skogsägarna i hela vårt
land och kanske alldeles särskilt för
dem som bor på ostkusten vill jag
dock säga ytterligare några ord.

Vi har, och det kan säkerligen inte
motsägas, ett överskott på rundvirke
inom landet. Jag vill redan från början
förutskicka, att till rundvirke räknar
jag i detta fall inte sågtimmer, ty
någon export av sågtimmer har ju
praktiskt taget aldrig förekommit. Vi
har ett överskott, som ingalunda är
obetydligt. På grund av de förbättrade
skogsvårdsförhållandena — den skogsvård
som började redan för ett trettiotal
år sedan — ökar detta överskott
framför allt av klenvirke.

Detta överskott har i de södra och
sydöstra delarna av landet ökat så
mycket, att skogsägarna har fått vidtaga
exceptionella åtgärder för att kunna
ta hand om det. En åtgärd har
varit att försöka exportera det, men
det har inte gått att få avsättning för
det då regeringens restriktiva politik
lagt hinder i vägen. En annan har varit
att försöka skapa nya industrier som
tar hand om detta överskott — jag
syftar på den teckning av aktier från
skogsägarnas sida som har ägt rum i
det nya cellulosabolaget, varvid inte
mindre än 52 miljoner kronor har tecknats
av större och mindre skogsägare
i hela vårt land, där de mindre skogsägarna
utan tvivel är huvudparten.

På grund av de restriktioner, som
regeringen har lagt på rundvirkeshandeln,
har våra exportförsäljningar även
under ett mycket gott år som 1952 inte
kunnat ta hand om mera än ungefär
en tredjedel av överskottet.

Man kan då fråga sig: Vad skall man
göra för att skogsägarna skall bli av
med detta överskott? Framför allt har
vi pekat på möjligheten att få en rundvirkesexport
i gång, när det bevisligen
icke förefinns någon brist på sådant

virke för den svenska industriens vidkommande.

Vi motionärer och, det är jag övertygad
om, de flesta skogsägare har
därför ganska svårt att förstå, att man
alltjämt vill inta en så restriktiv hållning
häremot som man har gjort från
regeringens sida. Det kan knappast
vara försörjningsskäl, som har dikterat
denna inställning.

För min del vill jag särskilt trycka
på att man över huvud taget inte bör
ta till regleringar annat än under
exceptionella förhållanden. Denna lag
kom till under exceptionella förhållanden,
och då må det vara motiverat att
denna reglering fanns. Men att i dessa
tider ha kvar denna reglering är till
förfång för det enskilda skogsbruket.
Jag har alltså den principiella inställningen,
att man inte skall hålla på
dessa statliga regleringar en enda dag
mer än som är nödvändigt.

Jag skall inte draga upp någon strid
om vad denna reglering har kostat
skogsägarna. Det kan hända att frågan
kommer upp vid ett annat tillfälle.
Men det är säkert ganska många miljoner
som på grund av denna reglering
undandragits skogsägarna.

Någon kanske undrar: »Varför håller
herr von Seth detta anförande om sin
motion, när utskottet har skrivit så
välvilligt?» Utlåtandet kan naturligtvis
tydas olika. Utskottet har fått till stånd
ett enhälligt utlåtande. Motionen har
ingalunda fallit under bordet direkt,
men det står dock i slutklämmen på
utskottsutlåtandet: »Utskottet, som i

princip anser att regleringar av denna
art bör avvecklas så snart det utan
påtaglig olägenhet kan ske, vill understryka
angelägenheten av att licenstvånget
för rundvirkesexporten liksom
annan reglering på utrikeshandelns
område icke bibehålies längre än som
måste anses oundgängligen påkallat.
Kungl. Maj:t synes därför när så befinnes
lämpligt böra taga den av motionärerna
berörda licensgivningen för

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

rundvirkesexporten under förhyat
övervägande.» Hade de fyra orden »när
så befinnes lämpligt» inte funnits i
utskottsutlåtandet hade jag, om jag
yttrat mig alls, vänt mig direkt till
herr Severin och tackat utskottet för
den välvilliga behandlingen. Jag förstår
att herr Severin trots dessa ord
välvilligt behandlat motionen, och jag
är tacksam över att motionen har fått
den behandlingen. Men skogsägarna
har i dag stora svårigheter att bli av
med sitt virke. Cellulosaindustrien
köper ju inte massaved till antagbara
priser. Här har dock inte lämnats någon
garanti för att handelsministern
»när så befinnes lämpligt» upphäver
licenstvånget liksom man upphävde
bestämmelsen om graninblandning den
23 januari.

Därför tillåter jag mig, herr talman,
att yrka bifall till de båda motionerna
nr I: 296 av herrar Ebbe Olsson och
herr Eskilsson och II: 113 av herr von
Seth m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar,
instämde herrar Edström (h), Staxäng
(h), Strandh (fp), Jansson i Benestad
(bf), Hseggblom (h) och Svensson i
Krokstorp (h).

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Eftersom jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av denna fråga vill jag
med några ord klargöra för kammaren
mitt ställningstagande i utskottet.

Jag vill dock först erinra om betydelsen
för skogsägarna av att få avsättning
för klenvirkesdimensionerna,
enär ju eljest skogsvården lätt kan
bli eftersatt. Det är redan ur denna
synpunkt viktigt, att statsmakterna inte
på något sätt försvårar avsättningsförhållandena
för dessa skogsprodukter,
till vilka i huvudsak även rundvirket
är att räkna.

Den s. k. granregeln har slopats se -

dan motionen avlämnades. Motionen
har alltså, vilket utskottet också har
framhållit, i denna del blivit tillgodosedd,
men licenstvånget kvarstår alltjämt,
vilket jag anser vara onödigt
särskilt som möjligheterna att sälja
rundvirket till utlandet är tämligen
små. Vid sådant förhållande förfaller
även argumentet att exportörerna får
exportera vad de begär.

När ärendet behandlades i utskottet
yrkade herr Wehtje och jag på bifall
till motionen, och jag är fortfarande
av den meningen, att utskottet bort
följa denna linje. Men sedan det framgått
att det inte fanns möjlighet att få
majoritet för densamma och majoriteten
vid den fortsatta utskottsbehandlingen
förklarade sig villig att
godtaga ett utlåtande i enlighet med
det som nu ligger på riksdagens bord
ansåg jag mig gagna saken bättre genom
att biträda detta utlåtande än
genom att inte kompromissa och riskera
ett blankt avslag. Som det nu ligger
till kommer ju, därest riksdagen beslutar
i enlighet med bankoutskottets
hemställan, en skrivelse att avlåtas till
Kungl. Maj:t. Jag förutsätter också, att
handelsministern efter denna skrivelse
är villig att tillmötesgå denna skogsägarnas
rimliga begäran genom att snarast
ta initiativ till slopande av ifrågavarande
licenstvång. Men, herr talman,
skulle regeringen mot min förmodan
alltjämt låta licenstvånget kvarstå,
kommer jag fortast möjligt att ånyo
ta upp frågan i riksdagen.

Herr SEVERIN i Stockholm (s): Herr
talman! Såsom av herr Magnussons
yttrande framgick, är utskottets utlåtande
och förslag produkten av en sammanjämkning
mellan olika meningar
och ståndpunkter i utskottet. Det fanns
i utskottet principiell enighet beträffande
regleringar i allmänhet, men utskottet
måste konstatera att i fråga om
licenstvånget för rundvirkesexporten
gick de av utskottet infordrade utlå -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

tandena i olika riktningar. Enligt vad
en del sakkunniginstanser förklarade
för utskottet, var tillgången på rundvirke
för närvarande så god, att det
inte fanns några försörjningspolitiska
skäl för att vidare upprätthålla licenstvånget.
Andra åter påpekade att även
om tillgången på rundvirke var god,
fanns det betydande handelspolitiska
skäl som man i detta sammanhang
måste ta hänsyn till. Bland dem, som
fäste avseende vid dessa handelspolitiska
faktorer, var handels- och industrikommissionen
och kommerskollegium.
Även sådana icke statliga instanser
som Exportföreningen och Industriförbundet
ansåg inte heller skäl
föreligga för att nu upphäva licenstvånget.

På grund därav ville icke utskottet,
även om utskottet är, såsom det är
skrivet i utlåtandet, mycket intresserat
av att regleringar av denna art upphäves
så snart det kan ske utan att
olägenheter därav uppkommer, göra ett
speciellt uttalande i föreliggande fråga.
Utskottets motivering härför var dels
att ett av motionens krav, nämligen
kravet på granregelns avskaffande —
det framställdes visserligen inte något
direkt krav därom, men hela motionen
gick ju ut på att denna regel var särskilt
besvärande — redan hade blivit
tillmötesgått genom att regeln hade
upphävts, dels att utskottet beträffande
licenstvånget hade fått den upplysningen
att detta inte medförde några
svårigheter, utan att alla som ville
exportera också erhöll licens utan
egentlig tidsutdräkt — det kunde möjligen
bli fråga om ett dröjsmål på ett
par dagar. Under sådana förhållanden
ansåg utskottet att licenstvånget inte
utgjorde något så svårt hinder för exporten,
att utskottet med hänsyn till
de handelspolitiska betänkligheter som
kunde föreligga ville framföra ett förslag
om skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan om att licenstvånget omedelbart
skulle upphävas, utan utskottet

fann det tillräckligt att riksdagen gav
till känna sin principiella mening i
saken men överlät åt Kungl. Maj :t att
välja tidpunkten för licenstvångets
upphävande.

Nu kan man naturligtvis säga att
den omständigheten, att en reglering
som denna inte medför någon skada,
i och för sig inte är något motiv för
regleringens bibehållande. Friheten
från regleringar behöver egentligen
ingen motivering — den motiverar sig
själv — utan det är alltid tvånget som
skall legitimera sig, om det skall tillgripas.
Men nu har vi ju redan länge
haft detta licenstvång, och enligt utskottets
mening utgör de handelspolitiska
omständigheterna legitima skäl
för att bibehålla regleringen. Det var
därför som utskottets skrivelseförslag
fick den utformning som det nu har.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! Jag har begärt ordet enbart
för att framhålla att skillnaden mellan
motionerna och utskottets förslag är
tämligen liten.

Min granne till vänster — som för
tillfället flyttat några trappsteg längre
fram — trodde att den omständigheten
att hans motion har nummer 113 liade
medverkat till att motionen visserligen
icke blivit kastad under bordet men
dock inte behandlats i riktigt den tillmötesgående
anda som han själv hade
väntat. När jag studerar utskottets utlåtande
och motionärernas hemställan
kan jag inte finna annat än att motionärerna
har i så hög grad vunnit utskottets
principiella anslutning till sin
tankegång, att jag själv, om jag varit
motionär, nog skulle trots de fyra ord
som herr von Seth påtalade ha tegat
och tacksamt biträtt utskottets förslag.

Vid det förhållandet att jag som sagt
endast begärt ordet för att understryka
att det närmast kan anses vara hugget
som stucket, om man bifaller motionen

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

eller utskottets förslag, har jag, herr
talman, inte anledning att framställa
något yrkande.

Herr von SETH (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som min högt ärade vän herr Abel
Andersson säger, att det är mycket
liten skillnad mellan motionerna och
utskottets förslag. Men vad kan inte
ett enda ord många gånger betyda?
Vi är båda gifta och vet vilken betydelse
det hade, om vi fick ett ja
eller nej den gången vi friade. Nu
gäller det, dessa fyra ord som jag har
berört, och det är ett frieri till herr
handelsministern att göra slag i denna
sak och yttra vad han tänker om den.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle: Herr talman! Jag ber bara
att få påpeka, att det föreligger en
väsentlig skillnad emellan det här förevarande
ärendet och de situationer som
herr von Seth och jag en gång befunnit
oss i då vi framförde vårt
frieri. Då var det fråga om ja eller
nej. Men i utskottets utlåtande föreligger
ett principiellt ställningstagande
i ungefär den riktning som motionärerna
hemställt om.

Herr von SETH (h) kort genmäle:
Herr talman! Tänk, om vi hade fått ett
»jaså» till svar, herr Andersson, då
hade vi känt oss förfärligt osäkra. Det
är en liknande osäkerhet inför handelsministerns
åtgärder som gör, att jag
vidhåller min ståndpunkt.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle: Herr talman! Det var ju så
att varken herr von Seth eller jag fick
ett »jaså» till svar då vi friade. Jag
tror, att vi kan utgå ifrån att vad utskottet
anfört inte kan anses som ett
»jaså» på vad herr von Seth eller andra
har motionerat om utan som någonting
helt annat, nämligen ett principiellt
ståndpunktstagande i motionernas
anda.

Herr JANSSON i Benestad (bf): Herr
talman! Jag kan inte, då jag hört herrar
von Seth och Magnusson tala i så förnöjsamma
ordalag, underlåta att säga,
att detta alldeles särskilt kontrasterar
mot det sätt, varpå denna fråga
drevs under den gångna höstens valrörelse.
Då gjordes från högerns sida
gällande, att frågan om rundvirkesexporten
var av så oerhörd betydelse,
att man fick den uppfattningen att det
svenska småskogsbrukets väl och ve
faktiskt hängde på hur denna fråga
löstes.

Jag vill för egen del i korthet säga,
att jag inte kan förstå att det föreligger
några vare sig handelspolitiska
eller försörjningspolitiska skäl för att
bibehålla denna reglering. Jag fotar
denna min uppfattning på ett studium
av utskottsutlåtandet. Det är faktiskt
på det sättet, att det i vårt land finns
ett betydande överskott ■—• såsom herr
von Seth tidigare har framhållit —• på
det virkesförråd som användes till
massaved. Man har beräknat att tillväxten
under mellankrigsåren varit så
stor, att man skulle ha ett överskott
på lågt räknat 5 miljoner fast kubikmeter
eller 20 % utöver industriens
behov. Av detta överskott kan man inte
placera så värst mycket på export
under ett år. Det finns sålunda inga
försörjningspolitiska hinder.

Ser man på de handelspolitiska
hindren så har jag enligt vad jag informerats
om från vederhäftigt håll
erfarit, att de länder som är de förnämsta
importörerna av vårt rundvirke,
nämligen Tyskland och England,
icke har utnyttjat och under löpande
avtal icke kommer att tillnärmelsevis
utnyttja de kvoter som finns. Det föreligger
således inte heller några handelspolitiska
skäl för att bibehålla denna
reglering.

Man måste då fråga sig vilka skälen
egentligen är. Jag har en bestämd
känsla av att det ligger så till, att
det är de karteller och sammanslut -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

ningar som finns i vårt land för skogsindustrien
som är orsaken till den
reträtt, som faktiskt har ägt rum från
högerns sida och som mycket nära
sammanhänger med att Skogsindustriernas
samarbetsutskott har avstyrkt
motionen i ett gemensamt yttrande
från Svenska cellulosaföreningen, Svenska
pappersbruksföreningen, Svenska
trämasseföreningen och Svenska trävaruexportföreningen.
Det är väl tydligt,
att de kretsar inom högern som
står denna industri nära i någon mån
har tagit detta i beaktande.

Jag vill säga, eftersom vi har chefen
för handelsdepartementet här i kammaren,
att vi med litet god vilja ändå
borde kunna ge en fullständig frilistning
på detta område. För närvarande
är situationen den, att det inte går att
sälja rundvirke, det är jag medveten
om. Faktum är ju att det för småskogsbruket
i sydsvenska höglandet
ligger så till, att småskogsägarna där
när de avverkar rundtimmer eller annat
har att räkna med att en del av
vad som avverkas måste gå som massaved.
När de inte kan sälja massaved
hämmar det försäljningen också av
rundtimmer, och därigenom får man
faktiskt ingen avverkning alls till
stånd. Faktum är, att massavedhuggningen
under den gångna vintern
strängt taget legat helt och hållet nere.
Det innebär ett betydande inkomstbortfall
för skogsägarna, vilket alldeles
särskilt gäller de mindre skogsägarna.

.lag har alltså den uppfattningen och
vill ge uttryck för den, att man här
med litet god vilja utan vidare skulle
kunna avskaffa denna reglering, och
med anledning härav yrkar jag bifall
till herr von Setlis motion.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Av
debatten att döma förefaller det, som
om man gjort denna fråga till en
större sak än den i verkligheten är.
Vi har ju haft en debatt tidigare, och
då har man från skogsägarhåll sagt,

att det är den så kallade granregeln
som kommer att hindra oss att exportera
den ved, som det eljest skulle vara
möjligt att exportera. Jag bestred vid
det tillfället att så skulle vara fallet.
Jag sade, att vi skulle tillämpa denna
författning med förstånd. Vi har i det
nya läget också avskaffat denna inblandningsregel.

Nu sägs det från företrädare för
skogsägarna, att det är ett rimligt krav
att också slippa ifrån licensgivningen.
Jag utgår ifrån att talesmännen för
skogsbruket följer med debatten i övrigt
på handelspolitikens område. Man
är då säkerligen inte främmande för
att det finns starka krav på att vi skall
tillvarata våra möjligheter att hävda
svenska exportintressen. Jag uppmärksammade
med visst intresse, att herr
Edström instämde i yrkandet om att
man skulle släppa denna export fri.
Jag noterar att man tidigare från
många håll sagt, att den svenska exportens
intressen också skall hävdas
med all möjlig styrka.

Nu föreligger det förhållandet, att
ingen blir nekad licenser när det gäller
att utföra rundvirke i den mån det
är fråga om att exportera till sådana
länder, som har handelsavtal med oss,
eller då man i övrigt kan bedöma läget
så, att en export är gynnsam för vårt
land. Det är kanske riktigt att de kontingenter,
som är inskrivna i vissa
handelsavtal, inte ännu är utnyttjade
och att man kan ta detta som bevis
för att vi inte behöver denna licensiering.
Det är emellertid också alldeles
uppenbart att den dag vi släpper
denna vara fri, så har den också förlorat
allt handelspolitiskt värde; därom
råder ingen tvekan. Vi försöker
ju att hävda oss i bilaterala förhandlingar
och försöker få ut det mesta
möjliga i det sammanhanget.

Nu har det sagts att det skulle inte
skada svenska intressen om vi exporterar
när vi har ett överskott på rundvirke.
Jag vill inte stryka under dessa

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

uttalanden. Det är klart att vi har
överskott på virke just no när industrien
bringar ner sina tager, och
vi har säkerligen också överskott på
rundvirke i södra Sverige. Men det
förhållandet att den svenska massaindustrien
inte har utvecklats i fråga
om kvantitet under de senaste 10—15
åren har en del att säga oss alla. Vi
befinner oss alltså nu i det läget, att
vi har ett visst överskott på vissa håll
i landet, och jag liar sagt tidigare —
och det kan jag upprepa nu — att vi
skall försöka få avsättning för detta
så snart som möjligt.

Det är emellertid också klart att vi
bär anledning att tänka på den andra
sidan av saken, nämligen att vi exporterar
en råvara, som används i utländsk
industri, för att nedbringa vederbörande
lands importbehov av motsvarande
vara t. ex. från Sverige. Det
finns ingenting att invända mot denna
försäljning, om vi kan konkurrera på
vederbörande lands marknad på lika
villkor. Men damerna och herrarna i
kammaren vet, att så tyvärr inte är
fallet. Man har omgärdat sig med en
massa handelspolitiska hinder i form
av tullar och liknande åtgärder.

Ser man frågan ur dessa synpunkter
kanske man inte blir lika självsäker
som en del av talarna har varit här
när de omgående vill avskaffa denna
licensgivning. Det är klart att jag personligen
— liksom regeringen — inte
har någonting emot att avskaffa dessa
hinder för exporten, tvärtom. Vi har
redan i mycket stor utsträckning avskaffat
sådana hinder — i så stor utsträckning,
påstår många, att det blir
till skada för oss om man ser det i
stort. Jag delar inte den meningen.
.Tåg tror nog att vi hitintills följt med
i strävandena mot en friare handel på
ett sätt, som i stort har gagnat svenska
intressen, och detta kommer att bli
vår linje även i fortsättningen.

Beträffande denna speciella licensgivning
vill jag ha sagt, att det finns

åtskilliga andra varor där det också
krävs licens när det gäller export.
Skogsägarna är ingalunda ställda i någon
undantagsklass. Det har talats mycket
om dessa ting och att vi har förhindrat
exporten. De som vill studera
fakta finner att rundvirkesexporten har
ökat i mycket stor utsträckning under
den tid denna licensgivning har pågått.
Exporten har nått en volym, som
vi tidigare inte har haft. Det är det
bästa beviset för att regeringen inte
har något intresse av att hålla tillbaka
denna export. Vi vill emellertid gärna
tillvarata alla de möjligheter som finns
för att hävda svenska exportintressen
i detta sammanhang.

Jag tycker att skogsägarna och även
andra skulle kunna se dessa ting i ett
något större sammanhang och inte bara
så där isolerat, som när man här säger
att man inte längre vill ha denna
licensgivning, eftersom den är till hinder.
Det är klart att det är ett besvär
för den enskilde att söka en licens.
Så långt jag känner förhållandena kommer
emellertid dessa licenser per omgående
i den mån det inte föreligger
några handelspolitiska betänkligheter.
Då kommer frågan i ett annat och
större sammanhang.

Jag vill påpeka, herr talman, att jag
helt naturligt inte har några möjligheter
att ge något klart besked om vid
vilken tidpunkt denna licensiering
kommer att avskaffas. Jag tror inte
detta vore till någon fördel, varken
för skogsägarna eller för riket i dess
helhet.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Herr Jansson i Benestad
var inte nöjd med det sätt varpå utskottet
behandlat dessa motioner. Herr
Jansson vet väl lika väl som varje
annan ledamot av denna kammare, att
man i det parlamentariska arbetet kan
råka i den situationen, att man gärna
skulle vilja ta två steg framåt men ej
finner detta möjligt och att man därför

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

har att välja mellan att stå och stampa
på samma fläck och hålla ett propagandatal
eller att ta ett steg framåt.
Det är i detta läge som utskottet har
befunnit sig. Vi fann, som herr
Magnusson också nämnde, ingen möjlighe
att samla majoritet för ett bifall
till motionen. Det hade givetvis då
varit möjligt att intaga en klart negativ
hållning, vilken kanske kunnat bli en
plattform för glödande anföranden i
riksdagens kamrar. Å andra sidan fann
vi emellertid att det här fanns möjlighet
att nå en kompromiss, som skulle
resultera i en skrivelse till Kungl.
Maj:t, där vi fäste regeringens uppmärksamhet
på läget. Vi tyckte det
var värdefullt i detta sammanhang.

En hel del av de argument, som har
åberopats till förmån för denna reglering,
har man tagit avstånd ifrån i utskottets
utlåtande, och det enda som
man här fäst något avseende vid är
de handelspolitiska skälen.

Nu säger herr Jansson i Benestad,
att utskottet givetvis har tagit intryck
av de karteller som finns inom industrien.
.lag vill då påpeka för herr
Jansson i Benestad, att det remissyttrande
som mest har påverkat utskottet
kommer från kommerskollegium,
alltså den instans som har till uppgift
att övervaka kartellerna i detta land,
och att göra gällande att kommerskollegium
skulle vara speciellt lyhört för
kartellernas önskemål är ändå en betydande
överdrift. Vid den upplysningsverksamhet
som herr Jansson och
andra säkert kommer att bedriva i
denna fråga anser jag det vara viktigt
att det klart säges ifrån, att om herr
Janssons och herr von Seths partikamrater
i utskottet hade följt herr Janssons
rekommendationer, hade vi över
huvud taget inte fått någon skrivelse
till Kungl. Maj :t i denna angelägenhet,
utan riksdagens beslut hade sannolikt
blivit ett rent avslag.

Jag vill begagna tillfället att vädja
till herr handelsministern, som helt

naturligt inte kan göra något uttalande
i dag, att ta denna sak under allvarlig
prövning när skrivelsen kommer
till herr handelsministern. Det är visserligen
sant att det nu ganska omgående
lämnas licenser för export till
traditionella marknader, men bara det
förhållandet, att man vid ett avslut
inte med säkerhet vet om det kan
inträffa någonting under mellantiden
som förhindrar licens, försvårar givetvis
uppgörandet av en affär. Det måste
vara en klar fördel när en affär skall
göras upp att man slipper den risken.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr von SETH (h): Herr talman! Jag
ber att få tacka handelsministern för
det anförande han har hållit, och jag
förstår mycket väl att statsrådet inte
vill ge något bestämt löfte. Med anledning
av de ord statsrådet fällde om
att skogsägarna inte får vara ensidiga,
vill jag dock säga, att jag inte tror det
framskymtade någon ensidighet i mitt
första anförande. Jag måste ju som
ledamot av riksdagen slå vakt om hela
vårt näringsliv.

Nu säger handelsministern, att man
har varit frikostig och beviljat praktiskt
taget varje ansökan om licens och
att man den 23 januari 1953 har upphävt
granregeln. Då måste jag emellertid
dra den slutsatsen, att det under
sådana förhållanden inte finns några
särskilda handelspolitiska skäl att bibehålla
regleringen, och jag har inte
heller i dag funnit att det föreligger
några sådana skäl. Den hårda storm
som har gått fram över Nordsjön och
härjat Holland har vräkt ned stora
massor av skog i Skottland. Engelsmännen
behöver därför inte köpa
props och kanske inte under två år
framåt denna sorts rundvirke. När det
gäller Västtyskland har det inte framkommit
något skäl som talar för att
rundvirkesregleringen är ett sådant påtryckningsmedel
som handelsministern

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Upphävande av regleringen av rundvirkesexporten.

vid svåra förhandlingar många gånger
behöver. Jag kommer därför till det
resultatet, att vi i dagens läge inte
har någon anledning att behålla regleringen.
När dessutom bankoutskottets
ärade ordförande herr Severin har sagt,
att han inte är vän av regleringar, och
utskottet i så hög grad har närmat
sig motionens syfte, hoppas jag den
dag inte är avlägsen när denna rundvirkesreglering
avskaffas.

Herr JANSSON i Benestad (bf): Herr
talman! Jag vill bara ge en kort replik
till herr Gustafson i Göteborg. Han
sade att det föreligger handelspolitiska
skäl. Jag vill säga som jag sade förut,
att de stora importländerna England
och Tyskland inte utnyttjar den kvot
som enligt handelsavtalen finns.

Sedan vill jag erinra om att handelsoch
industrikommissionen i ett yttrande
den 16 september 1952 i anledning
av Sveriges skogsägareföreningars riksförbunds
framställning om frilistning
skrev följande: »Sålunda torde rundvirke
numera sakna större betydelse
som bytesvärde i handelspolitiskt avseende.
» Jag bara konstaterar det, och
av vilken anledning har kommissionen
nu, när frågan blivit aktuell, ändrat
mening? Jag vill ställa den frågan:
Sammanhänger inte detta, som jag
redovisat i annat sammanhang, med
att industrien vill ha ett dominerande
grepp över prissättningen på hemmamarknaden? Herr

GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag sade i mitt tidigare
anförande att det enbart var handelspolitiska
skäl som motiverat att man
inte genast tagit itu med denna sak.
Nu säger herr Jansson i Benestad, att
handelskommissionen förra året har
gjort ett annat uttalande när det gällde
rundvirkesexporten. Herr Jansson vet
ju, att det gjordes i ett helt annat
sammanhang och avsåg en helt annan

sak. Det vi har att hålla oss till nu
är det remissyttrande vi fått i år från
handelskommissionen i samband med
denna fråga.

När det gäller den stora frågan huruvida
här kan föreligga några handelspolitiska
skäl, har jag för mitt bedömande
två instanser att välja emellan.
Den ena är herr Jansson i Benestad,
och den andra är kommerskollegium.
Jag föredrar alt hålla mig till
kommerskollegium på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till de i
ämnet väckta motionerna; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr von Seth begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 296 och II: 113.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Herr Jansson
i Benestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 147 ja och 54 nej, varjämte
fem av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

§ 12.

Skyndsam översyn av norrlandskommitténs
olika förslag m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckt motion om
en skyndsam översyn av norrlandskommitténs
olika förslag in. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr LARSSON i Hedenäset (bf): Herr
talman! Jag tillåter mig, trots att jag
inte avser att ställa något yrkande,
att som en av motionärerna göra en
kommentar i denna fråga. Av utskottets
utlåtande framgår att de hörda remissinstanserna
enstämmigt förklarat, att
det råder speciella förhållanden i de
övre delarna i landet, som gör att norrlandsfrågorna
påkallar uppmärksamhet
från statsmakternas sida.

För att belysa detta, inte blott hemfalla
åt allmänna talesätt, kanske det
tillåtes mig att lämna en del sifferuppgifter
ur Statistisk årsbok 1952,
som synes mig rätt belysande. Den
beskattningsbara inkomsten per invånare
i olika landsdelar visar för
Norrbotten, om man bortser från öretalen,
966 kronor per invånare, för
Västerbottens län 924, för Jämtland 976
och för Västernorrland 879, medan
medeltalet för riket var 1 705 kronor,
d. v. s. nära dubbelt så mycket. Om
företrädarna för Stockholm tillåter att
jag anger beloppet för deras stad,
var det 3 589 kronor, d. v. s. 3 å 4
gånger den beskattningsbara inkomst,
som vi får nöja oss med i norrlandslänen.
Under samma år, 1951, var den
kommunala utdebiteringen 3 kronor
68 öre högre i norrlandslänen än genomsnittligt
i landet i övrigt, och i de
övre delarna av Norrland är det inte
ovanligt med kommunala utdebiteringar
på 17 å 18 kronor. Och allt detta
sker samtidigt som hälften av skogen
i landet finns uppe i Norrland, samtidigt
som omkring 80 procent av den

malm som bryts och den elektriska
energi som utvinnes i Sverige kommer
därifrån. Dessutom får vi ju även svara
för en icke oväsentlig export av unga,
friska armar varje år.

Det är mot bakgrunden av dessa förhållanden
som vi motionärer har velat
ge frågan en knuff framåt. Utskottet
förutsätter i sin skrivning, att Kungl.
Maj:t i samråd med de speciella norrlandsorganen
företar en inventering av
ännu olösta norrlandsfrågor. Jag vill
förutskicka att detta är helt i linje
med motionärernas önskemål. Vi har
inte tänkt oss en ny mammututredning
utan i stället ansett, att problemen på
lämpligt sätt katalogiseras och sedan
var för sig, i den utsträckning som
kan finnas påkallat, blir föremål för
åtgärder.

Det kanske tillåtes mig att i detta
sammanhang även uttala en vädjan,
som ligger litet vid sidan av den fråga
som här behandlas. Det utskott, bankoutskottet,
som i denna fråga har presterat
en så välvillig skrivning, har även
efter vad som försports att ta ställning
till en annan norrlandsfråga,
riksdagsresan till Norr- och Västerbotten.
Jag begagnar tillfället att uttala
den förhoppningen, att den välvilliga
inställning till en pejling av
våra problem, som i utskottets utlåtande
kommer till uttryck, även skall
resultera i en handling när denna fråga
så småningom blir föremål för utskottets
handläggning.

I vår motion har vi även pekat på
angelägenheten av att stimulera ernåendet
av ett mera differentierat näringsliv
i Norrland. Näringslivet i våra
bygder är två och en halv gånger så
exportbetonat som det i övriga Sverige,
och det gör att vi alldeles särskilt får
känna konjunkturvindarnas kastningar.
Då statsmakterna, av skäl som jag i
detta sammanhang inte har anledning
att närmare beröra, vidtagit åtgärder
för att dämpa överkonjunkturen under
goda år, synes konsekvensen fordra att
det vidtas åtgärder för att hålla till -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Lagstiftning rörande skyldigheten för enskild att i vissa fall bekosta upprätthål landet

av allmän ordning och säkerhet.

baka lågkonjunkturens verkningar under
dåliga år.

Även om detta i och för sig kan
vara fullgod anledning för ett samhälleligt
intresse kring de här spörsmålen,
tillkommer ytterligare ett som
det synes mig väsentligt moment: en
stor del av norrländska naturtillgångarna
äges av staten, d. v. s. det
svenska folket. En naturtillgång som
inte kan exploateras är bra litet värd.
Skall de norrländska naturtillgångarna
komma folkhushållet till godo, erfordras
det en befolkning som kan, när konjunkturerna
så påfordrar, både hryta
malm och hugga timmer i de milsvida
skogarna. Det erfordras därför en hejd
på den fortgående befolkningsuttunning,
som den sista tiden alltför
mycket kännetecknat utvecklingen i
våra hygder. En väg för att nå detta
mål är en rikare differentiering av
näringslivet.

I utskottets utlåtande har — det vill
jag ärligt erkänna — dessa frågor rönt
en välvillig behandling. Då första kammaren
redan i samband med en annan
motion fattat ett beslut i dessa frågor,
som går i linje med motionens förslag,
och då detta beslut senare i dag även
blir föremål för denna kammares behandling,
förstår jag att något utöver
vad utskottet skrivit och föreslagit inte
just nu är att begära. Jag tillåter mig
dock uttala den förhoppningen, att
dessa frågor blir föremål för Kungl.
Maj :ts åtgärder så fort sig göra låter.
Det framstår som synnerligen angeläget,
att vad som kan göras blir gjort
innan det kärva ekonomiska klimat,
som väl allmänt fruktas vänta oss, hinner
få ett alltför hårt tag om Norrlands
näringsliv och befolkning.

Med detta, herr talman, har jag velat
ge till känna, att jag för dagen låter
mig nöja med det utskottsutlåtande
som föreligger.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 13.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av väckt motion
angående spärrning av rätten till
inteckning i fastighet som är föremål
för byggnation med kommunal borgen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Lagstiftning rörande skyldigheten för enskild
att i vissa fall bekosta upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande skyldigheten
för enskild att i vissa fall bekosta
upprätthållandet av allmän ordning
och säkerhet.

Efter föredragning av utskottets hemställan
yttrade

Herr STENBERG (fp): Herr talman!
Som motionär i den fråga, som nu
föreligger och som gäller bekostande
av polisbevakning vid offentliga tillställningar,
känner jag mig föranlåten
att göra en liten erinran.

Frågan är gammal. Riksdagens revisorer
tog upp den i sin berättelse
till 1938 års riksdag. Med anledning av
detta uppdrog Kungl. Maj:t åt statspolisintendenten
att verkställa en utredning.
Det förslag som då framlades
jämte remissyttranden överlämnades
till 1939 års polisutredning. Utredningens
förslag i denna fråga blev icke
föremål för någon åtgärd från statsmakternas
sida. Sedan har 1938 och
1943 års ordningsstadgeutredning haft
frågan till behandling. Ordningsstadgeutredningens
förslag har också remissbehandlats,
men sedermera har ingenting
hänt på området. Det pågår nu en
utredning, som Kungl. Maj :t tillsatte
den 22 september 1949 och som heter
»sakkunniga för översyn av ordningsstadgan
för rikets städer», och den har

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

nu hand om denna fråga. Riksdagens
revisorer fäste 1938 uppmärksamheten
vid denna fråga av den anledningen,
att de fann stor osäkerhet råda i praxis
på förevarande område. Jag kan vittna
om att den osäkerhet, som riksdagens
revisorer hade anledning att uppmärksamma
1938, fortfarande råder, alltså
15 år senare. Ett offentligt arrangemang
i våra dagar, som kräver polisbevakning,
kostar, om man skall använda
statspolis, 3 600 kronor i ett län.
Ett arrangemang av samma slag kostar
i ett annat län 1 200 kronor, för att
i ett tredje län inte kosta någonting
utan helt och hållet bekostas av det
allmänna. Jag tycker det är anmärkningsvärt
att man inte på detta område
kan skapa rättsregler om hur det
skall förfaras i de enskilda fallen.

Det nuvarande rättsläget måste anses
otillfredsställande. Upprätthållandet av
allmän ordning och säkerhet är ju en
så viktig sak i vårt samhälle, att det
bör finnas regler om hur det skall bekostas,
om det skall vara det allmänna
eller enskilda som skall stå för kostnaderna.
Därför har vi väckt en motion,
vari vi hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att Kungl. Maj :t, efter den ytterligare
utredning som kan befinnas erforderlig,
ville för riksdagen framlägga
förslag till lagregler, angivande de undantagsfall,
i vilka det skall ankomma
på enskild att bekosta upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet. Utskottet
har nöjt sig med att hänvisa
till den pågående utredningen, alltså
den som tillsattes år 1949.

Jag skall, herr talman, inte göra något
yrkande. Jag vill endast passa på
tillfället att konstatera, att en så viktig
fråga som den om ordningens upprätthållande
i samhället varit föremål för
utredning under 15 år av fem olika
utredningar. Om Kungl. Maj:t och
riksdagen har lust, kan man kanske
det sextonde året fatta beslut i frågan.
Jag vill uttala den förhoppningen, att

Förkortning av arbetstiden.

man verkligen vid 1954 års riksdag får
ta ställning till denna fråga och får
den avgjord.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
införsel i avlöning, pension eller livränta;
och

nr 33, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 42 § sinnessjuklagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 16.

Förkortning av arbetstiden.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om förkortning av arbetstiden.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen inom första kammaren nr
46 av herr Norling och herr Persson,
Ola, nr 188 av herr Damström, samt
inom andra kammaren nr 225 av
herrar Gustafsson i Stockholm och Henriksson.

I motionen I: 46 hade hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till sådan ändring
av arbetstidslagen som innebär
att arbetsveckan förkortas till fem arbetsdagar».

I motionerna 1:188 och 11:225, vilka
voro likalydande, hade hemställts,
»att riksdagen i framställning till Kungl.
Maj :t anhåller om föranstaltande av
en skyndsam utredning rörande frågan
om en generell förkortning av arbetstiden».

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Förkortning av arbetstiden.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner: 1:46, 1:188 och 11:225, ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Norman och Sten, fru Johansson i
Norrköping och fru Västberg samt herrar
Andersson i Alfredshem och Johansson
i Södertälje, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner,
1:46, 1:188 och 11:225, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad reservanterna i sin
motivering anfört.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Den framställning, som
motionsledes har gjorts om en utredning
om en generell arbetstidsförkortning
och som behandlats av andra lagutskottet,
berör ingen ny fråga. Den
frågan har framförts vid olika tillfällen
och i olika sammanhang. Det framförda
önskemålet är heller inte något
som endast ett litet fåtal har, utan det
är nog i stället så, att det råder en
allmän önskan inom den stora arbetarkåren,
att man kan komma fram till
en arbetstidsförkortning. Att inte denna
fråga har aktualiserats under de senare
åren har mest berott på att vi har haft
en stor arbetskraftsbrist och att man
därför inte har kunnat tänka på att
begära en generell arbetstidsförkortning.

Nu har utskottet behandlat denna
fråga, och därvid har meningarna varit
delade. Utskottets majoritet har ju yrkat
avslag på en hemställan om en utredning
om en generell arbetstidsförkortning.
Reservanterna har gått en
medelväg. De har inte helt och hållet
gått med på motionen, där man yrkar
på en snar utredning, utan varit litet
mer försiktiga och önskat, att vad motionärerna
framhållit i sin motivering

måtte beaktas av Kungl. Maj:t och att
således en utredning borde komma till
stånd, när Kungl. Maj:t ansåge att tiden
vore mogen för en sådan.

Arbetstidsutredningen har ju i sitt
utlåtande givit en ganska positiv anslutning
till vad motionärerna här har
begärt. Reservanterna i utskottet har
ju också liksom utskottets majoritet påpekat,
att det kan finnas en del saker,
som gör det svårt att nu genomföra en
allmän arbetstidsförkortning. Man har
sagt att det skulle kunna bli en produktionsminskning
och vid oförändrade
löner också en ökning av produktionskostnaderna.
Men när det sagts att
dessa svårigheter finns, har man inte
kommit till samma slutsatser som utskottet
i övrigt, ty man säger att det
är just de omständigheterna som talar
för att det bör bli en utredning för
att man skall få se vilka ekonomiska
och produktionstekniska konsekvenser
som kan uppstå vid en allmän arbetstidsförkortning.

När arbetstidsutredningen fick sitt
uppdrag 1947 rådde ju i stort sett
andra förhållanden än i dag. Då var
det en stor arbetskraftsbrist, och det
var också ont om allmänna konsumtionsvaror.
Detta gjorde att de direktiv
som utredningen fick var ganska snäva.
Det har också visat sig under den
tid utredningen suttit, att det är ganska
svårt att komma fram med förslag om
en arbetstidsförkortning av någon större
omfattning. I fråga om sådana särskilda
grupper som treskiftarbetarna,
nattarbetarna och gruvarbetarna var
det ingen svårighet att föreslå en arbetstidsförkortning,
men när man i utredningen
kommer längre in, till de
direktiv som säger att hänsyn också
skall tagas till att arbetet är hälsovådligt
och särskilt tungt, har det visat
sig att det är svårare att kunna föreslå
arbetstidsförkortning, detta därför att
det många gånger visat sig att arbetet
för de grupper, som man skulle vilja
föreslå arbetstidsförkortning för, går

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

in i den allmänna arbetsproceduren,
vilket gör att det är omöjligt att särskilja
dessa grupper. Det är också därför
som arbetstidsutredningen sagt, att
här behövs en vidare ram för en utredning,
om man skall kunna komma
fram till en arbetstidsförkortning för
sådana grupper som verkligen behöver
den.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja peka på att det är inte bara
fackförbunden som föreslagit utredning
rörande en del grupper, som skulle
behöva en arbetstidsförkortning,
utan även yrkesinspektörerna har räknat
upp en hel mängd sådana grupper
inom industrien. Ja, till och med nu
1953 har det kommit en kompletteringsskrivelse
från yrkesinspektörerna
i vilken det pekas på ytterligare grupper,
som skulle kunna hänföras till
dem som har ett mycket hälsovådligt
eller mycket tungt och krävande arbete.
Det är av dessa skäl man tycker
att en utredning, som får en litet vidare
ram och syftar till en generell arbetstidsförkortning,
är nästan nödvändig,
om man skall kunna få någon rätsida
på hela problemet.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat förklara varför reservanterna
vänt sig mot utskottsutlåtandet. Vi tycker
nämligen att utskottet tagit alldeles
för lätt på denna sak och att man
verkligen behöver gå till Kungl. Maj:t
med en begäran om en vidare utredning
på hela detta fält. Jag ber att
med det anförda få yrka bifall till den
reservation som är fogad till andra
lagutskottets föreliggande utlåtande.

Under detta anförande återtog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Fru Johansson i Norrköping
har på ett så skickligt sätt
framfört en hel del av de synpunkter

Förkortning av arbetstiden.

jag också har på denna fråga, och jag
skulle därför kunna nöja mig med att
i stort sett instämma i vad hon här
sagt. Jag vill dock knyta an ett par
ytterligare reflexioner till det föreliggande
utskottsutlåtandet.

Jag vill då understryka att det är
riktigt som här framhållits, nämligen
att kravet på arbetstidsförkortning
varit aktuellt under en längre tid. Det
har pressats på hårdare och hårdare
från de kroppsarbetandes sida, att man
måste ta hänsyn till de faktorer, påverkande
arbetets utförande o. s. v.,
som tillkommit sedan vi fick vår nuvarande
åttatimmarsdag''. På varje facklig
konferens och kongress under senare
år har frågan om arbetstidens
förkortning varit uppe, och jag tror
inte att man skall, som utskottsmajoriteten
här tycks göra, sväva i den tron,
att man i längden kan avvisa detta
krav utan att göra något åt det. Vi
som står för motionen har emellertid
inte velat påstå, att det skulle finnas
möjligheter att nu på en gång genomföra
en betydande förkortning av arbetstiden;
vi tror att frågan är alltför
komplicerad för att man skall kunna
lösa den under en kafferast. Vi tror
också att det är nödvändigt att vi fålen
utredning till stånd, och vi ser på
saken från fackföreningsrörelsens sida
på det sättet, att vi måste ha en säkrare
grundval för vårt bedömande, då
det gäller att i olika avtalssammanhang
avväga hur vi skall ta ut de möjligheter
till förbättringar som finns, om
dessa skall tas ut på det ena eller andra
sättet. Jag vill erinra om att den ar
betstidsförkortning som väl de flesta
har i åtanke, alltså en nedgång för
kroppsarbetarnas till fyrtio timmars arbetsvecka,
innebär väl något sådant
som 7 procents förkortning av den i
näringslivet totalt använda arbetstiden.
Detta är dock inte mer än vad man
räknar med att den totala stegringen
i produktivitetsutvecklingen betyder i
vårt land på två å tre år.

6—■Andra kammarens protokoll 1953. Nr lb.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Förkortning av arbetstiden.

Nu vill jag inte påstå, att vi i första
omgången skall syfta till att nå dithän.
Jag tror man kan gå fram i etapper på
detta område och i första omgången
stanna för någon annan siffra än 40
timmar, och sedan kan man, allt eftersom
möjligheter därtill ges, ytterligare
förkorta arbetstiden.

Vidare har det i utskottets utlåtande
framhållits, att man måste ta hänsyn
till de internationella aspekterna, när
man går att bedöma denna fråga. Ja,
det är alldeles klart att vi måste göra
det, men jag tycker att utskottet överdriver
dessa aspekter en smula. Det
förhåller sig nämligen så, att man såväl
i Amerika som i England — och
kanske också i andra länder — har
kortare arbetstid än vi har här i Sverige,
men trots detta har inte nämnda
länder ett sämre läge på världsmarknaden.
Man kan inte, menar jag, se så
ensidigt på arbetstidens längd och säga,
att den är allena avgörande för våra
möjligheter att hävda oss på världsmarknaden.
Det är en hel mängd andra
faktorer som också spelar in därvidlag.
Jag tror också jag vågar påstå, att
propåen om en utredning så småningom
kommer att göra sig gällande med
sådan styrka, att den icke i längden
kan avvisas.

Sedan vill jag, i anslutning till utskottsmajoritetens
skrivning, att man
inte kan tillstyrka en utredning, därför
att man inte vet vilka konsekvenser
detta skulle kunna få på vår levnadsstandard
och på våra sociala förmåners
bibehållande och ytterligare förbättrande,
ställa en enkel fråga till den ärade
utskottsmajoriteten: Är det er mening,
att det i detta land är kroppsarbetarna
ensamma, som skall garantera såväl
levnadsstandarden som socialförmånerna?
Har inte också andra grupper vissa
skyldigheter i det avseendet?

Trots att den till utskottets utlåtande
fogade reservationen är försiktigare än
vad vi varit i vår motion, skall jag
ändå inte ställa något annat yrkande,

utan jag nöjer mig med att helt och
fullt instämma i vad som där anförts.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp): Herr
talman! Frågan om en generell förkortning
av arbetstiden har varit uppe
till debatt vid flera riksdagar under
de senaste åren. Den är därför ingen
nyhet. I den mån frågan har behandlats
av andra lagutskottet, har utskottet
därvid avstyrkt utredningskravet med
ungefär samma motivering som den utskottet
åberopat denna gång för avslag
på motionerna.

Det är sant som sagts av de ärade
reservanterna och motionärerna, att
förhållandena nu icke är exakt likadana
som för några år sedan. Vi har
inte nu den överfulla sysselsättning,
som vi hade då. Men vi har inom utskottet
ändå inte ansett oss kunna tillstyrka
förslaget om en utredning och
därmed så att säga ge på hand, att tidpunkten
för ett genomförande av en
förkortning av arbetstiden nu skulle
vara inne. Jag erinrar också om vad
fru Johansson i Norrköping nyss framhöll
rörande arbetstidsutredningens arbete,
hurusom man där haft att ta
ställning till frågan, i vad gäller vissa
grupper med särskilt tungt arbete, och
de svårigheter utredningen i det sammanhanget
har stött på. Det har av
arbetstekniska skäl varit mycket svårt
att ordna kortare arbetstid för dem,
som särskilt behöver det. Vi har inom
utskottet sett saken på det sättet, att
vi med hänsyn till statsmakternas åtaganden
på det sociala området och i
fråga om den ekonomiska politiken
över huvud taget icke kunnat så att
säga ge på hand, att tiden nu skulle
vara inne för en förkortning av arbetstiden.

Nu är det sant att reservationen är
mycket försiktigt utformad. Det är där
endast föreslaget, att man skulle skriva

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

till Kungl. Maj:t och ge till känna, vad
utskottet, d. v. s. reservanterna, anfört
och att Kungl. Maj:t, när tiden härför
kunde anses vara inne, skulle sätta
igång den föreslagna utredningen. Jag
förutsätter emellertid att Kungl. Maj :t,
när Kungl. Maj:t finner förutsättningarna
härför föreligga, självmant sätter
i gång en sådan utredning.

Jag erinrade nyss om de åtaganden,
som statsmakterna gjort på olika områden.
I det sammanhanget får man
naturligtvis också ta hänsyn till de svårigheter
som skulle uppstå t. ex. på
exportmarknaden, om våra priser plötsligt
steg kraftigt. Lönerna bör ju nämligen
även efter en förkortning av arbetstiden
vara desamma som nu, om
vi inte i realiteten skall få en lönesänkning.
Såvitt jag kunnat finna har
också LO framhållit som sin uppfattning,
att först sedan arbetstidsutredningen
lagt fram eventuella förslag om
arbetstidsförkortning — med beaktande
av bl. a. de svårigheter, som fru
Johansson i Norrköping nyss anförde
— skulle frågan om en utredning tagas
upp.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NILSSON (k): Herr talman! En
av de frågor, som arbetarna för närvarande
är mest intresserade av, är frågan
om arbetstidens förkortning. Skälen
därtill är flera och välgrundade.
Ett av de främsta är att genom tidsstudierna
och ackordsystemet arbetsintensiteten
ökats.

Produktiviteten per arbetare har under
kort tid ökat med 30 procent, vilket
uttrycker den intensitet och den
hets på arbetsmarknaden, som också
tar sig uttryck i ökad olycksfallsfrekvens
med yrkessjukdomar och ett
stort antal invalider. Olycksfallen har
under de senaste tio åren ökat med 60
procent och antalet sjukdagar med 150

Förkortning av arbetstiden.

procent, allt detta därför att arbetaren
på grund av för hårt arbete blir uttröttad
och fortare utsliten.

Det är i medvetande om detta som
kommunisterna en följd av år motionerat
om en förkortning av arbetsveckan
till fem dagar. Den största och värdefullaste
tillgången ett land äger är arbetaren,
och därför bör alla åtgärder
vidtagas för att underlätta arbetet och
skydda den mänskliga arbetskraften.
Det är i den andan vi motionerat tidigare
och även nu i år.

Det argument som i allmänhet anförs
mot en förkortning av arbetstiden
är att ekonomiska resurser saknas. Den
invändningen är inte hållbar, ty bolagsvinsterna
visar att de ekonomiska
betingelserna är mycket goda, och tiden
är därför inne att förkorta arbetsveckan.
Enligt räkenskapsverkets uppgifter
steg bolagsvinsterna med 107 procent
från 1945 till 1951, och 1952 års
bolagsredovisningar talar också sitt
språk. Man kan tillika se detta mot den
bakgrunden, att arbetsproduktiviteten
per arbetare ökat med 30 procent men
att under samma tid en arbetare kan
påvisa, att hans reallön inte ökat tillnärmelsevis
i samma takt.

En annan viktig omständighet, som
talar för att en förkortning av arbetsveckan
är påkallad och som man inte
får bortse från, är de depressionstendenser
som under den senaste tiden
framträtt. Om man införde fem dagars
arbetsvecka skulle permitteringar och
avskedanden i hög grad kunna undvikas
och sysselsättningen tryggas för de
anställda.

Mycket starka sociala skäl talar sålunda
för ett bifall till motionerna, och
de argument som rests emot dem anser
jag vara sådana, att de inte är godtagbara,
eftersom utvecklingen själv har
slagit ihjäl dessa argument.

Jag vill med dessa ord yrka bifall
till den reservation som fogats till utskottets
utlåtande.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Förkortning av arbetstiden.

Herr HENRIKSSON (s): Herr talman!
Att arbetstidens längd under senare år
i olika sammanhang kommit upp till
behandling får väl ses mot den bakgrunden,
att vi har samma längd på
arbetstiden nu som vi hade för mer än
trettio år sedan, när åttatimmarslagen
kom till. Under samma period har vårt
samhälle på olika områden undergått
en utveckling, som gjort att vi kommit
fram till en mycket kraftigt förbättrad
levnadsstandard.

Detta har varit möjligt på grund av
att produktionen under denna tid starkt
ökat. Men den ökade produktionen har
även, som det också sagts här förut,
haft den negativa sidan, att de som har
att svara för produktionen nu ofta får
göra det i en hårdare takt och med en
intensitet, som är större än vad fallet
var när man spikade fast arbetstiden
till den omfattning som den för närvarande
har. Det har därför rests många
krav på en förkortning av arbetstiden.
Jag skall bara erinra om ett som är alldeles
färskt. Byggnadsarbetarna har i
årets avtalsrörelse såsom ett av sina
krav yrkat, att man omedelbart borde
genomföra en sådan förändring, att de
kunde få fria sommarlördagar. Det är
ett yrkande som har förekommit också
på andra områden inom fackföreningsrörelsen
och som jag tror kommer att
växa sig starkare undan för undan.

Man kan därför inte, såsom utskottsmajoriteten
nu har gjort under en tid,
bara skjuta denna fråga ifrån sig med
kända argument och säga, att man inte
vill vara med om ens en klargörande
utredning av dessa frågor. En sådan
skulle eljest vara av väsentlig betydelse
vid bedömningen av vilket val man
skall träffa, när man skall ta ställning
till det fortsatta framstegsarbetet.

Jag är för min del inte alls övertygad
om att utskottsmajoriteten har rätt, då
den anser sig böra skjuta på utredningen
till dess att förutsättningar finns för
arbetstidsförkortningens genomförande.
Och kanske jag, liksom herr Gustafsson

i Stockholm gjorde, får lov att ställa
en fråga till utskottets ordförande: När
kommer egentligen förutsättningarna
för en arbetstidsförkortning att vara
för handen? Om vi inte ställer in oss
på arbetstidsförkortningen som en möjlighet,
utan varje år konsumerar de tillskott
som produktionsökningen ger oss,
så kommer vi, såvitt jag förstår, aldrig
i det läget, att det finns ett överskott
som kan räcka till för att åstadkomma
en förkortning av arbetstiden.

I stället måste man väl inrikta sig på
att välja på vilka områden man vill använda
det produktionsöverskott som vi
räknat med skall komma att inträda
också under de kommande åren. Om vi
betraktar arbetstidsförkortningen såsom
i första hand ett alternativ till ökade
inkomster, så är det ju angeläget —
såsom här tidigare framhållits — att vi
får möjligheter att göra ett val.

Sedan vill jag för min del inte förneka
riktigheten av något som av utskottsmajoriteten
betraktats som självklart,
nämligen att en arbetstidsförkortning
medför en produktionsminskning —
några bevis för motsatsen är givetvis
omöjliga att anföra. Men även när det
gäller den saken kan det vara fråga
om grader. Om vi ser på den förändring
i den samlade årsarbetstiden, som
har inträtt genom förbättringen av semestern
dels under slutet av 1930-talet,
dels under de allra senaste åren, kan
det väl inte sägas att den medfört en
produktionsminskning. Uttrycket för
återverkningarna skulle väl närmast
ligga däri, att produktionsökningen under
denna tid inte varit lika stor som
den eljest skulle ha varit. Det är emellertid
mycket svårt att göra några bestämda
bedömningar om vad som under
andra förhållanden kunde ha inträffat.

En successivt genomförd arbetstidsförkortning
behöver därför inte nödvändigtvis
få annan följd än att produktionsökningen
blir mindre än den
annars skulle ha blivit. Vad arbetstids -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

förkortningen sedan kan föra med sig
i form av minskad sjuklighet, olycksfall
o. s. v. bör man också ha i minnet. Ett
successivt genomförande är väl också
det som man i första hand skall sträva
efter, och man skall väl inte omedelbart
ställa kravet på ett snabbt genomförande
av en 40-timmarsvecka, eftersom en
sådan skulle innebära tämligen långtgående
förändringar.

Det finns emellertid ännu en sak som
jag tycker det är på sin plats att erinra
om i detta sammanhang och som kanske
kan ge oss anledning att se på arbetstidsfrågorna
på ett något annat sätt
än tidigare, då det gäller deras samband
med produktiviteten. Vi har inte
längre en arbetsmarknad, där alla som
är sysselsatta har en arbetstid på 48
timmar. Det finns en mycket stor grupp
av anställda och en grupp som är stadd
i ständig ökning, som har en kortare
arbetstid; jag tänker närmast på tjänstemännen.
Enligt 1950 års folkräkning
skulle antalet tjänstemän nu uppgå till
850 000. De skulle då utgöra en tredjedel
av alla anställda i vårt land. Sakkunnigt
folk räknar vidare med att man
på detta område får en ökning med 4
procent om året. Om detta är riktigt
betyder det att denna grupp fortfarande
kommer att öka i snabb takt.

Nu kan det visserligen sägas att inte
alla som har tjänstemannaanställning har
kortare arbetstid än den normala arbetstid
som för närvarande gäller, men
det är uppenbarligen en mycket stor
grupp som har kortare arbetstid, 42
timmar per vecka eller så omkring. När
man då skall bedöma de konsekvenser
som en arbetstidsförkortning kan föra
med sig, måste man utelämna kanske
bortåt en tredjedel av alla de anställda.
Det blir inte någon lagstiftad arbetstidsförkortning
för dem och ej heller någon
direkt återverkan på våra produktiva
resurser, utan en sådan begränsar sig
till de grupper som nu har den längre
arbetstiden.

Härtill kommer att vi väl svårligen

Förkortning av arbetstiden.

för lång tid framåt kan bibehålla den
ordning som gäller för närvarande, enligt
vilken en stor del av löntagarna
har en kortare arbetstid — och det är
soni sagt en grupp i tillväxt — men
sedan inte gör någonting för den andra
och största gruppen, som är sysselsatt
inom vårt näringsliv.

Med hänsyn till dessa synpunkter anser
jag att det är ett angeläget önskemål
att få i gång en klargörande utredning
om verkningarna av en allmän arbetstidsförkortning.
För denna talar också
mycket starkt, såsom fru Johansson i
Norrköping framhållit, de resultat som
arbetstidsutredningen nu synes komma
till. Man har ju haft stora svårigheter
att komma fram enligt det program,
som ursprungligen var uppgjort för
denna utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag försummade
visst i mitt förra anförande att svara på
herr Gustafssons i Stockholm fråga,
huruvida vi inom utskottsmajoriteten
ansåg, att det endast var kroppsarbetarna
som skulle bära tungan, så att säga.
Detta har givetvis aldrig varit ifrågasatt
och det är inte heller utsagt i utskottsutlåtandet.

Herr Henriksson har frågat: När kommer
det att finnas förutsättningar för
en arbetstidsförkortning? Ja, det blir
så vitt jag förstår beroende på en avvägning
mellan hur pass mycket vi vill
offra för exempelvis sociala reformer
och sådant samt hur mycket vi vill
korta av arbetstiden. Det måste bli en
bedömning av dessa förhållanden. Herr
Henriksson snuddade vid åttatimmarslagen
och erinrade om att det var så
länge sedan den genomfördes. Men jag
skulle rent bedömningsvis vilja ifrågasätta,
huruvida inte marginalen då var
större och om det inte fanns större
möjligheter då än i dagens situation att
genomföra en arbetstidsförkortning.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Förkortning av arbetstiden.

Det är endast dessa synpunkter, herr
talman, som gjort att vi har ställt oss
tveksamma när det gällt att tillstyrka
förslaget om en utredning.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! På min fråga, när
förutsättningarna kommer att finnas
för en arbetstidsförkortning, svarade
herr Jacobsson att det blir en avvägningsfråga.
Ja, det har jag aldrig förnekat,
och det var inte det jag frågade
om, utan vad jag frågade om var när
förutsättningar kommer att finnas, om
man lägger upp saken så som utskottsmajoriteten
har gjort och utgår från
att man år för år genom ökade inkomster
eller förbättrade sociala förmåner
skall konsumera det som produktionsökningen
ger oss. Ty på det
sättet blir det så vitt jag förstår aldrig
några förutsättningar för arbetstidsförkortningar.

Det är uppenbart att det är en avvägningsfråga
vad vi skall använda
våra framtida resurser till, inkomstökning,
sociala förmåner eller -— till någon
del — en arbetstidsförkortning.
För att det skall finnas möjligheter att
göra ett val är det som reservanterna
och motionärerna har framhållit angeläget
att man får se vilka konsekvenser
som arbetstidsförkortningen enligt olika
alternativ kommer att föra med sig,
och det är därför som jag tycker att det
är riktigt att man nu får till stånd den
bär utredningen.

Herr JACOBSSON i Igelsbo (fp) kort
genmäle: Herr talman! Jag behöver
kanske bara erinra herr Henriksson
om att vi i fråga om en stor social reform
som finns på riksdagens bord,
nämligen sjukförsäkringen, icke är i
stånd att anvisa medel för närvarande,
utan får så att säga skjuta frågan om
finansieringen på framtiden. I den
situationen har alltså andra lagutskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka de
framlagda förslagen.

Herr HENRIKSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Får jag till det sista bara
säga att det väl inte är någon, vare sig
av motionärerna eller av reservanterna,
som har tänkt sig att en arbetstidsförkortning
skulle genomföras inom så
kort tid att den skulle bli en allvarlig
konkurrent till den obligatoriska sjukförsäkring
som vi snart kommer att besluta
om.

Jag kanske får erinra herr Jacobsson
om att arbetstidsutredningen har varit
i verksamhet i fem år med de frågor
den nu håller på med. Sannolikt kommer
också en utredning om en generell
förkortning av arbetstiden att ta en betydande
tid. Det är bara det att man,
med den inställning som utskottet nu
har, skjuter den tiden undan för undan
längre framför sig och därmed förhindrar
den avvägning som herr Jacobsson
själv var inne på.

Herr WEDÉN (fp): Herr talman! När
jag studerat utskottsutlåtandet och reservationen
i den här frågan har jag
inte kunnat undgå att ställa mig det
spörsmålet, om det inte hade förelegat
stora möjligheter för utskottet att bli
enigt och på det viset kanske bespara
kammaren någon debatt. Jag tycker
nämligen att skiljaktigheterna i motiveringarna
för det ena ställningstagandet
och för det andra är så utomordentligt
små, att utsikter att uppnå ett enigt utskottsutlåtande
borde ha förelegat.

Att meningsskiljaktigheter na också i
sak är mycket små om när möjligheter
för en arbetstidsförkortning kan föreligga
framgår ju inte minst av det sista
replikskiftet mellan herr Jacobsson och
herr Henriksson, då ju båda konstaterade
att denna fråga inte ligger inom det
aktuella perspektivet.

Jag anser att det starkaste av de skäl
som har förebragts mot ett yrkande av
det slag som reservanterna gör är det
som tidigare har framhållits ifrån LOsidan.
LO har menat, att om man gör
en utredning, som avser att klarlägga

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

läget under ett visst skede och man sedan
så småningom, avsevärt längre
fram, vill aktualisera tanken på en reform
av ett eller annat slag i det här
avseendet, så finner man att det utredningsmaterial
som föreligger från det
tidigare skedet inte har något större
värde därför att utvecklingen har lupit
ifrån det. Även inom LO är man ju tydligen
tveksam om huruvida de senare
åren i det avseendet har medfört någon
förändring som skulle kunna motivera
att man nu tar en annan ställning till
denna fråga än tidigare.

Då jag känt mig tveksam om ställningstagandet
har det emellertid även
haft ett par andra skäl. Man har t. ex.
inte i reservationen framhållit en synpunkt
som jag tycker är av väsentligt
intresse. När man diskuterar arbetstidsfrågorna
på längre sikt — och det är ju
det som det i detta sammanhang måste
gälla — bör man göra det utifrån förutsättningen,
att en arbetstidsförkortning
inte skall vara något krav av mer eller
mindre doktrinär natur, utan bör vara
ett krav som ses ur synpunkten av vilka
önskningar de arbetande själva har.
Jag menar alltså att en utredning på
detta område, om och när den företas,
även tydligt från början bör ha till syfte
att klarlägga vilket val det är som de
arbetande människorna själva vill göra.
Frågan om man skall ta ut framstegen
i form av en arbetstidsförkortning eller,
vilket ju ligger minst lika nära till
liands, i form av en bättre tjänstepension
eller — ett tredje alternativ — i
form av en högre kontantlön, det är det
avvägningsspörsmål som tidigare har
berörts i debatten och som naturligtvis
är av vitalt intresse. Men det är enligt
min mening ett avvägningsspörsmål inte
bara för de beslutande statsmakterna
utan framför allt för de människor som
det gäller och vilkas mening i frågan
måste komma tydligt fram.

I ett annat avseende skulle det enligt
min mening inte på något sätt ha varit
obefogat utan tvärtom, om man i sam -

Förkortning av arbetstiden.

band med utredningskravet hade sagt
någonting. Jag syftar på det förhållandet,
att det inom en del, om än begränsade
avsnitt av arbetsmarknaden kanske
skulle vara möjligt att uppnå en väsentlig
höjning av produktionseffektiviteten
genom en arbetstidsförkortning.
Det är givet att det skulle vara av intresse
att få en utredning inriktad
också på sådana områden.

Med den mycket försiktiga skrivning,
som även reservationen har erhållit,
finns det emellertid såvitt jag'' förstår
intet hinder för Kungl. Maj:t att framhålla
synpunkter sådana som jag här
försökt uttrycka och liknande i förändrade
direktiv för arbetstidsutredningen
eller direktiv för någon annan utred
ning.

Allt tillsammantaget: När jag ställts
inför detta val, herr talman, har jag
kommit till det resultatet, att även om
reservationen enligt min mening således
innehåller vissa brister, har jag funnit
övervägande skäl för mig — även
om det, som jag sade från början, i
viss mån är en smaksak hur rösten här
faller — att rösta på reservationen.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle: Herr talman! Jag skulle
vilja säga till herr Wedén, när han talar
om att reservationen är så försiktigt
skriven att det borde ha kunnat
bli ett enhälligt utskott omkring den,
att den har tillkommit just i det syftet.
Man skrev i utskottet denna reservation
på ett sådant sätt att man hade förhoppning
om att få ett enhälligt utskott. Men
de flesta av utskottsledamöterna var så
försiktiga att de inte ens kunde gå med
på denna skrivning.

Herr Wedén framhåller också att han
saknar en del saker i motiveringen som
han tycker att en utredning borde ta
upp. Det gäller först och främst vad arbetarna
helst skulle vilja ha, förkortning
av arbetstiden eller bättre och
ökade sociala förmåner o. s. v. Jag kan
inte tänka annat än att en utredning

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Förkortning av arbetstiden.

absolut måste komma in på dessa frågor.
Jag tror också att en utredning
inte kommer fram med förslag utan att
från de olika fackförbunden ha inhämtat
deras mening om vilket de helst
skulle önska i det avseendet. Det är väl
helt naturligt att dessa frågor kommer
att tas upp.

Vad gäller de övriga aspekter på en
utredning, som herr Wedén framhöll,
är jag också övertygad om att det är
lika nödvändigt att de tas upp. Jag kan
inte förstå vad en utredning skall göra
om den inte behandlar även denna
fråga.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag vill bara säga till fru Johansson
i Norrköping, att när det gäller
graden av försiktighet tycker jag
att skillnaden mellan reservanterna och
utskottsmajoriteten är så utomordentligt
liten att verkligt goda förutsättningar
borde ha funnits för att komma
överens.

Därmed har jag icke sagt att jag betecknar
denna grad av försiktighet som
på något vis olämplig, utan tvärtom i
detta sammanhang som i hög grad
lämplig.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman! Vad
är egentligen skillnaden mellan utskottets
utlåtande och reservationen? Den
är att reservationen här helt och hållet
kastar ansvaret över på Kungl.
Maj:t och pekar på någonting som
Kungl. Maj:t alltid har att göra, nämligen
att pröva om en utredning i detta
fall om generell förkortning av arbetstiden
skall ske eller ej. Nu säger utskottet
inte att utredningen skall ske,
utan att Kungl. Maj:t skall göra en omprövning,
vilket väl Kungl. Maj :t i
varje fall torde komma att göra. Det
är sådana pekfingrar, som man inte
tycker är av något värde.

Jag finner i likhet med dem som i
övrigt har talat, att vi — utskottet och
reservationen — har mycket lika åsik -

ter och att vad som har framkommit i
kamrarna i dag och vad som framkom i
utskottet just gick ut på det att man
långt ifrån kände sig säker på att en
generell arbetstidsförkortning var möjlig
att genomföra nu. Då är frågan den:
Skall man inbilla allmänheten att här
blir något av; vi skall göra en undersökning
om generell arbetstidsförkortning.
Det är klart att om man sätter
i gång med en sådan utredning, så ligger
det också ett halvt löfte bakom
detta att en generell arbetstidsförkortning
nu är möjlig.

Här har sagts att det är önskvärt
med en generell arbetstidsförkortning,
bl. a. på grund av den ökade intensiteten
i arbetet.

Om det nu beror på det är väl en
produktionsminskning trolig. Nu vill
man ha fram huruvida en sådan kommer
att ske eller inte innan man kan
ta ställning till frågan. Men trots detta
är det tydligt — i synnerhet när här
talas om att man tänker sig att genomföra
det endast successivt och mycket
försiktigt — att man inte har några
som helst förhoppningar att få fram ett
sådant resultat att utredningen kan
hinna leda till resultat innan den blir
förlegad.

Vad kan man då skada med en utredning?
Jo, den arbetstidsutredning,
som nu håller på och som enligt mitt
förmenande är av mycket stort värde
för de arbetande; den syftar till att
införa arbetstidsförkortning för dem
som har det svåraste arbetet. Jag kan
inte riktigt förstå, det som arbetstidsutredningen
säger i sitt yttrande, nämligen
att det är önskvärt att vissa grupper
får arbetstidsförkortning, men att
om man skulle föreslå denna förkortning,
skulle det medföra att arbetsgivarna
av produktionstekniska skäl
skulle tvingas att tillämpa kortare arbetstid
också för andra grupper som
inte skulle behöva arbetstidsförkortning.
Man borde kunna hitta på något
sätt att hindra att de som inte har det

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Översyn av

tunga arbetet inte nödvändigtvis följer
med. Jag är säker på att det är en
organisationsfråga som skulle kunna
lösas. Jag tror alltså att det här vinkandet
med att det skall ske en utredning
om en generell arbetstidsförkortning
gör att arbetstidsutredningen
inte kan lägga fram förslag beträffande
de grupper som verkligen mycket snart
skulle behöva en arbetstidsförkortning.
Just för att arbetstidsutredningen skall
kunna lägga fram förslag beträffande
alla de grupper som den anser bör ha
arbetstidsförkortning och för att de
skall få denna förkortning genomförd
inom en snar framtid har jag röstat
med utskottet.

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Jag vill bara svara fröken
Höjer när hon säger att ett förslag om
en utredning nu skulle fördröja arbetstidsutredningens
arbete. Men reservanterna
har skrivit att arbetstidsutredningen
skall få fullfölja sitt arbete och
att man sedan skall ge kompletterande
direktiv eller på annat sätt låta
den fortsätta sitt arbete. Arbetstidsutredningen
har själv skrivit att den hoppas
få slutföra sitt arbete innan en ny
utredning sättes i gång. I det hänseendet
finns det alltså intet man behöver
vara rädd för.

Fröken Höjer säger sedan att arbetstidsutredningen
borde kunna genomföra
en arbetstidsförkortning för alla
dessa grupper trots att deras arbete ingår
i den allmänna arbetsprocessen och
att det därför blir svårt att skilja ut dem.
Hon menade att den saken nog skulle
kunna ordnas organisationsmässigt. Om
fröken Höjer kan göra det är hon
skickligare än vad vi varit inom arbetstidsutredningen.
Där har vi inte kunnat
komma till det resultatet.

Fröken HÖJER (fp): Herr talman! Om
man väntar sig en mycket snar fortsättning
av arbetstidsutredningen, kan
man naturligtvis inte lägga ned samma

författningarna om den kyrkliga jorden.

energi på att lösa problemet för de svårare
grupperna.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Johansson
i Norrköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan råda angående
omröstningens resultat, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 88 ja och
105 nej, varjämte 12 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

i 17.

Översyn av författningarna om den kyrkliga
jorden.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående översyn av författningarna
om den kyrkliga jorden.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väck -

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Översyn av författningarna om den kyrkliga jorden.

ta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 313 i första kammaren av herr Näsström
m. fl. och nr 389 i andra kammaren
av herr Andersson i Alfredsliem
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, »att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att författningarna om den kyrkliga
jorden överses i syfte att bringa föråldrade
och oklara bestämmelser i samklang
med den moderna lagstiftningen
på området».

Utskottet hemställde att förevarande
motioner, I: 313 och II: 389, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Johansson i
Torp.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr JOHANSSON i Torp (s): Herr
talman! Vid behandlingen i utskottet av
den här föreliggande motionen var jag
mest benägen för att biträda motionens
yrkande, men då utskottsmajoriteten
ryggade tillbaka inför det vittomfattande
komplex av frågor, som därigenom
skulle rulla upp sig, nöjde jag mig med
att till utlåtandet foga en blank reservation
för att få tillfälle att inför kammaren
utveckla mina synpunkter på
saken.

Det nödrop, som motionen i själva
verket innebär, kommer inte på något
sätt överraskande för den som ute i
församlingarna haft tillfälle att följa
händelsernas gång. Man kan snarare
förvåna sig över att denna utveckling
inte har avsatt flera spår i riksdagens
arbete, eller i varje fall i dess debatter,
än vad som hittills har skett. Då
den nya ecklesiastika boställsordningen
år 1952 antogs, levde man ute i pastoraten
i lycklig okunnighet om de
problem som förvaltningen av dessa
fastigheter innebär. Förvaltningsupp -

draget hade ju tidigare åvilat de statliga
och kyrkliga myndigheterna, och
fastigheterna var ju ändamålsbestämda.
Äganderätten var inte heller något problem
som kommunalmännen behövde
syssla med. I och med att man fick den
nya boställsordningen förvandlades
emellertid situationen fullständigt för
pastoratens vidkommande.

Vid antagandet av denna boställsordning
inbillade man pastoraten att
dessa skulle få en stor och viktig uppgift
att fylla, och förvisso fanns det
också förutsättningar härför. Men det
är betecknande att den då sittande regeringen
inte var enhällig i sitt beslut
att framlägga proposition i ärendet. Det
fanns ett statsråd som hade avvikande
mening, och det är ganska intressant
att nu efteråt läsa hans inlägg i riksdagsdebatten.
Såvitt jag kan finna har
han blivit till fullo sannspådd av den
utveckling som skett under de tjugo år
som nu gått till ända. När det talades
om den stora och viktiga uppgift som
pastoraten skulle få genom att ta på
sig detta uppdrag, är det tämligen klart
att man i någon mån vädjade till känslotänkandet.
Detta att församlingarna
själva skulle få förvalta sina prästgårdar
och sin kyrkliga jord borde ju vara
eggande för känslan för de andliga
värdena. Men uppgiften fick snart i
stället för denna känslomättade betoning
enbart materialistisk och ekonomisk
karaktär.

Den ecklesiastika boställsordningen
har vid den praktiska tillämpningen
visat sig leda till de mest orimliga konsekvenser.
De myndigheter som tidigare
förvaltade fastigheterna kom ifrån
uppgiften i lagom tid för att slippa dra
konsekvenserna av de försummelser
som begåtts under årens lopp. Underhållet
av byggnadsbeståndet var i stor
utsträckning försummat. Det behövdes
en upprustning av ganska stora mått,
och församlingarna fick sig ålagt att
göra en sådan. Men man fick rakt inte
någon äganderätt, och man kom i än -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Översyn av författningarna om den kyrkliga jorden.

nu sämre ställning än en enskild ägare
i fråga om skyldigheter, då ju den senare
dock har vissa möjligheter att
själv avgöra vilka ekonomiska åtaganden
han skall ge sig in på. Pastoraten
fick däremot vid sin förvaltning bl. a.
skyldighet att se till att bostadsbeståndet
upprustades. Om avkastningen
räckte till för att finansiera denna upprustning
lämnade myndigheterna fullkomligt
oberörda. I annat fall fick och
får fortfarande pastoratet fylla ut bristen
med skattemedel. Man får en teoretisk
fordringsrätt som man har löfte
att få uppfylld så småningom. Om denna
fordran som skall fyllas genom boställets
avkastning aldrig räcker till,
blir det för pastoratet en i allra högsta
grad osäker fordran. Det har tagit sig
så underliga uttryck att pastoratet exempelvis
i ett fall, som jag känner till,
där det gällde en fastighet om 30 hektar
åkerjord, ålades att bygga en ladugård,
vilket gick till åtskilligt över
100 000 kronor. Men om pastoratet
skulle råka i diskussion med telegrafverket
om hur mycket verket skulle
betala för att få sätta några telefonstolpar
över samma fastighets ägoområde,
kan det hända att pastoratet och
dess kyrkoråd plötsligt avkopplas och
en myndighet som heter stiftsnämnden
träder in och bestämmer om dessa tiotal
kronor som bostället, men inte pastoratet
i juridisk bemärkelse, skall få
i ersättning för uppsättandet av telefonstolparna.

Skulle pastoratet dra konsekvenserna
av dessa olidliga förhållanden, att
ideligen behöva täcka utgifterna skattevägen,
och vilja avyttra fastigheterna,
får det ske endast med vederbörande
myndigheters medgivande, vilket
lämnas i ett oändligt litet antal
fall. Som regel, säger myndigheten, går
det att med en förståndig förvaltning
finansiera det hela, varför ansökan om
rätt att försälja fastigheten blir avslagen,
och pastoratet står där med
sina gamla skyldigheter. Jag har ingen

anledning att i detta sammanhang direkt
yrka på att en allmän försäljning
av dessa fastigheter skall äga rum. Jag
hyser inte ens någon allt överskuggande
önskan att få äganderätten
till dessa fastigheter ändrad. Så länge
dessa fastigheter är ändamålsbestämda
spelar den juridiska äganderätten kanske
inte så stor roll. Men jag har den
bestämda uppfattningen att rättskänslan
kräver, att om pastoraten inte skall
ha rätt att bestämma över fastigheterna,
inte ha rätt att försälja dem om förvaltningen
av dem inte går ekonomiskt
ihop, så bör också pastoraten befrias
ifrån skyldigheten att svara för brister
som uppkommer genom förvaltningen.
Det har sagts i detta sammanhang,
att det inte går att skilja mellan
äganderätten och förvaltningsrätten,
att man alltså inte kan lämna äganderätten
åsido och lagstifta särskilt om
förvaltningen. Men det är ju denna
princip som tillämpas ända sedan år
1932. Man vet i de allra flesta fall inte
vem som skall uppträda som ägare till
dessa fastigheter, vilket för övrigt har
påpekats i kammarkollegiets remissyttrande
över motionen. Däremot har man,
som sagt, ansett sig mycket väl kunna
bestämma att pastoraten skall stå för
utgifterna.

Jag har den bestämda känslan att
man förr eller senare måste taga upp
dessa problem till närmare skärskådande.
Det är möjligt, att den nu föreliggande
motionen inte är rätta upptakten till
denna översyn, men jag vill redan nu
signalera, att det lär bli anledning att
så småningom återkomma med ett yrkande
i den riktning som denna motion
syftar till, även om detta yrkande då
kanske ges en annan utformning. Det
är för att på detta sätt deklarera att
vissa framstötar kommer att göras i
framtiden som jag har velat begagna
tillfället att i någon mån ge uttryck för
en viss avvikelse ifrån den motivering,
som utskottet här har lagt till grund
för sin hemställan.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Översyn av författningarna om den kyrkliga jorden.

Jag har, herr talman, i detta sammanhang
intet yrkande.

Herr KÄRRLANDER (s): Herr talman!
Herr Johansson i Torp har här
ganska vältaligt skildrat förhållandena
på detta område. Hans inlägg ger endast
ytterligare stöd åt den motion, som
är väckt i denna fråga.

Jag tror att det också kan vara klokt
att rikta kammarens uppmärksamhet
på det förhållandet, att utskottet som
grund för sitt avslagsyrkande inte kunnat
framlägga motiv där man gör gällande,
att en översyn av detta rättsförhållande
skulle vara onödig. Såväl yttrandet
från kammarkollegiet som utskottets
utlåtande ger tvärtom besked
om att det skulle vara nödvändigt med
att göra någonting för att få bättre förhållanden
just inom detta område. Motivet
till utskottets avslagsyrkande går
ut på att man måste väga angelägenheten
av att skapa klarare rättsförhållanden
när det gäller den kyrkliga
jorden mot de svårigheter, som kommer
att föreligga för en utredning. Det
är alltså ett direkt upprepande av kammarkollegiets
huvudmotiv.

Kammarkollegiet säger också bland
annat följande i sitt yttrande: »I den
mån med motionerna kan åsyftas en
formell översyn av lagstiftningen på
förevarande områden får kollegiet erinra
om de avsevärda svårigheter, som
alltid visat sig föreligga vid mera omfattande
sådana företag inom den kyrkliga
lagstiftningen.» Jag tycker, herr
talman, att ett sådant motiv egentligen
inte är så starkt. Här är man överens
om att det föreligger förhållanden, som
borde rättas till, och att man borde
komma fram till mera enhetliga bedömningsgrunder.
Man väjer emellertid undan
därför att det är besvärligt att
utreda dessa förhållanden. Jag tror inte
att man kan fortsätta så särskilt länge
på det sättet. Det föreligger här samma
motivering som fanns i ett utlåtande
från ett annat lagutskott, som vi all -

deles nyss behandlade och där reservationen
bifölls. Även där hade utskottsmajoriteten
sagt att det var en besvärlig
fråga att utreda och att den dessutom
var kostnadskrävande varför man
borde avslå kravet på en utredning.
Jag tror, herr talman, att det vore
klokt att besluta på samma sätt när det
gäller detta ärende.

Jag vill slutligen bara framhålla en
enda sak till. Utskottet säger att där
kronan kan uppträda som både köpare
och säljare vid försäljning av kyrklig
jord är det inte nödvändigt med någon
utredning. Ja, herr talman, motionärerna
har nog aldrig tänkt sig att det
skulle vara nödvändigt med någon utredning
i dessa fall. Vårt påpekande i
det hänseendet gäller endast att det
vore nödvändigt att få ett annat förhållande,
så att inte kronan uppträder
som både köpare och säljare.

Med denna motivering ävensom med
hänvisning till vad som sagts här av
den föregående talaren ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr ÅHMAN (fp): Herr talman! Detta
ärende är av komplicerad natur och
har därför varit föremål för grundliga
överväganden inom utskottet. Utskottet
har också presterat en fyllig motivering
för sittt avslagsyrkande. Då dessa
överväganden lett till ett praktiskt taget
enhälligt utlåtande skall jag, herr talman,
inskränka mig till att med hänvisning
till motiveringen yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och fattade kammaren beslut
i enlighet med innehållet i den
förra propositionen.

1 18.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av dels Kungl.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Maj ds proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m. dels ock
en i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 97, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

L a g

angående fortsatt giltighet av lagen den
11 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Härigenom förordnas, att lagen den
17 juni 1948 om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet, vilken
lag gäller till och med den 30 juni
1953, skall äga fortsatt giltighet till och
med den 30 juni 1955.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft sju
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 379 av herr Eskilsson m. fl.,
nr 380 av herr Näsgård m. fl. samt
nr 381 av herr Sundelin

ävensom inom andra kammaren
nr 460 av herrar Vigelsbo och Svensson
i Va,

nr 471 av herr Widén m. fl.,
nr 472 av herr Hxggblom m. fl. samt

nr 473 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.

Tillika hade utskottet i anslutning
till behandlingen av sagda proposition
och motioner till behandling förehaft
ytterligare en motion, nämligen den
inom första kammaren väckta motionen
nr 182 av herr Bergh.

I motionerna I: 381 och II: 471, vilka
voro likalydande, hade hemställts att
riksdagen måtte avslå propositionen angående
förlängd giltighet för jordförvärvslagen.

I de likalydande motionerna I: 379
och 11:472 hade hemställts, »att riksdagen
måtte vidtaga sådan ändring i
lagen den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet,
att den ej skall äga tilllämpning
för jordbrukare som redan
äger jordbruksfastighet, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderliga författningsändringar».

I de likalydande motionerna I: 380
och II: 473 hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om sådan ändring i tilllämpningskungörelsen
till jordförvärvslagen,
att lantbruksnämnd erhölle rätt
att avgöra vilken eller vilka personer
inom nämndens verksamhetsområde
som skulle avgiva sådana intyg som det
enligt gällande bestämmelser tillkomme
landsfiskalerna att utfärda.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna 1:381 och 11:471 antaga
det genom propositionen framlagda
lagförslaget;

B. att motionen I: 182 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 379 och II: 472
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

D. att motionerna I: 380 och II: 473
samt II: 460 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Nr 14,

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Reservationer hade avgivits:

1) (avseende utskottets hemställan
under A.) av herr Ebbe Ohlsson och
fru Boman, utan angivet yrkande;

2) (avseende utskottets hemställan
under A.) av herrar Osvald, Åhman och
Kilsmo, vilka ansett att utskottet bort
under A. hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 381 och
II: 471 avslå förevarande proposition;

3) (avseende utskottets hemställan
under C.) av herr Ebbe Ohlsson och
fru Boman, utan angivet yrkande; samt

4) (avseende utskottets hemställan
under D.) av herr Georg Carlsson, likaledes
utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fru BOMAN (h): Herr talman! Vi har
här att behandla en lag, som vi inte är
främmande för men om vilken det finns
åtskilligt delade meningar, såväl i detta
hus som utanför och kanske inte minst
hos de människor, bland vilka lagen
skall tillämpas. Vad vi i dag har att ta
ställning till är en förlängning av gällande
lag. Det kallas visserligen ett provisoriskt
förlängande av lagen, eftersom
vi har något som kallas rationaliseringsutredningen,
som sysslar med denna
lags vara eller inte vara och åtskilliga
detaljer i samband med dessa frågor,
när det alltså gäller jordförvärv. Lagen
upphör att gälla den 30 juni, och eftersom
rationaliseringsutredningen inte
har slutfört sitt arbete och inte kan
göra det så att förslag kan läggas fram
till riksdagen i vederbörlig tid, har
Kungl. Maj:t ansett sig böra förlänga
lagen intill den 30 juni 1955.

Det är inte obekant för någon vilken
ståndpunkt vi har intagit till denna
lag allt ifrån första stund den diskuterades
i denna kammare 1945. Vår
principiella inställning till den har varit
att den aldrig borde ha kommit till
och att den inte borde ha fått tillgripas
emot just den befolkningsgrupp det här
gäller. Jag kanske bör tillägga att vår

principiella inställning till lagen är
oförändrad; där finns ingen förändring
i vårt tänkande.

Men även om det enligt vår mening
finns starka skäl för att jordförvärvslagen
redan nu borde upphävas, var vi
beredda att i väntan på utredningsresultatet
godta den provisoriska förlängningen,
dock med en ändring som
jag skall försöka motivera här. Vi har
starka betänkligheter mot att den föreslagna
förlängningen av lagens utformning
skapar hinder och svårigheter för
jordbrukarnas förvärv eller tillköp av
jord till tidigare, innehav. Vi tror att
det skulle vara av större betydelse och
att man skulle komma fram till samma
goda resultat, kanske t. o. m. bättre,
om man överläte åt jordbrukarna själva
att avgöra när, var och hur de bör förvärva
jord i syfte att sammanslå den
med deras tidigare innehav. Under nuvarande
förhållanden kan jag inte fatta
varför inte jordbrukarna skulle kunna
bevisas detta förtroende, att man skulle
räkna med att de själva kan avgöra i
i vilken mån de bör få skaffa sig jord.
Nu säger lagen i alla fall att just detta
att man tidigare har jord diskvalificerar
för möjlighet att ytterligare skaffa
sig jord. Om man i rationaliseringssyfte
tänker sig att man inte bör utvidga
jordbruket, når man ju absolut inte
fram till något sådant resultat med
denna lagstiftning. Den som förvärvar
jord och lägger till det han tidigare
har, utökar visserligen sin areal, men
det sker ju på bekostnad av någon annan,
som i sin tur uppger sin areal.
När det är fråga om ett jordförvärv,
är det ju alltid två parter det gäller,
en köpande och en säljande. Den som
anser sig ha behov av att köpa jord
och har vilja att förvärva den, kan ju
dock aldrig få köpa en enda meter om
inte den, från vilken han skall förvärva
jorden, är villig att sälja. Denne
måste ju först höras, och är han inte
beredd att sälja sin jord kommer heller
inte något jordförvärv till stånd.

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Hela lagen är ett irritationsmoment
mot jordbrukarna själva. »Anser man
det erforderligt att genom lagstiftning
förhindra vissa icke önskvärda jordförvärv,
kan det inte vara rimligt att sådana
förvärv skulle godtas bara därför
att förvärvaren tillhör en viss befolkningskategori»,
säger utskottet. Man vill
alltså inte ge jordbrukarna denna särställning
bland andra. Men då vill jag
säga, att i konsekvens därmed skulle
man inte heller avgränsa människor
som inte direkt tillhör denna kategori.
Denna lag skall ju sätta spärr mot spekulationsköp
och möjligheter att placera
pengar för dem som har behov av
att göra det. Om man inte med lagen
vill göra något undantag för någon kategori
av människor, tycker jag att lagen
brister i konsekvens. För jordbrukarna
gör man dock särbestämmelser.

Frihet för den enskilde jordbrukaren
kommer säkerligen inte att lägga hinder
i vägen för det statliga rationaliseringsarbetet.
Däremot kommer det med all
sannolikhet att medföra en för hela
jordbruksnäringen naturlig och rationell
utveckling. Så uttrycker motionärerna
det, och jag skulle vilja instämma
i detta deras uttalande. På andra områden
vill man fostra människor till
ansvar genom att visa dem förtroende.
Det är en praxis som vi försöker tilllämpa
på åtskilliga områden, inte minst
bland dem som har svårt att iaktta lag
och förordning. Vi tror att den har sin
stora betydelse. Denna lag däremot, som
den användes gentemot jordbrukarna,
är ett klart misstroende mot dem, och
både denna lag och andra regleringsåtgärder
får kanske just den verkan
som man avser att undvika med lagstiftningen.

Till detta vill jag foga ett citat ur ett
uttalande av statsrådet Sträng här i
kammaren vid debatten den 12 april
1951. Han redovisade där först alla de
tillfällen han hade kännedom om då
lagen hade överträtts — han ansåg att
lagen behövdes som en spärr mot miss -

bruk — och sade följande om dem som
missbrukat lagen: »De visa något av en
fördomsfrihet, och jag skulle vilja kalla
det illojalitet mot lagstiftningen, mot
myndigheternas beslut, som ha vidare
aspekter än vad som kan redovisas bara
i de 20, 25 eller 30 fall av överträdelser,
som här i dag cirkulerat i debatten.
Man går så pass långt att man i pressen
annonserar, att spekulanter emot betalning
få köpa de råd, som ge dem möjlighet
att sätta koncessionslagstiftningen
offside och köpa skogsfastigheter
med bortseende från Kungl. Maj ds och
riksdagens beslut. Det är en ren och
skär drift med samhället, som har vidare
verkningar än vad det rent matematiska
utslaget ger vid handen. Det
är ytterst en fråga om förtroende och
respekt för lag och rätt.»

Så motiverade statsrådet Sträng år
1951 lagens behövlighet. Jag är av motsatt
uppfattning. Gör vi en överblick
över förhållandena på detta speciella
område då det gäller jordförvärv eller
på andra områden i livet, skall vi snart
se att regleringsverksamheten och
kringgärdandet av den enskilde individen
med bestämmelser faktiskt uppmuntrar
till lagöverträdelser. Ett tilllämpande
av den andra princip jag har
talat om, att fostra till ansvar och visa
förtroende genom att överlåta åt den
vuxna människan att handla och tänka
i frihet, tror jag däremot uppmuntrar
till en annan utveckling.

Som jag ser saken motverkar alltså
denna lag det syfte man skulle slå vakt
om. Regleringsverksamheten som den
uppenbaras här och på andra områden
utgör faktiskt en sporre till lagöverträdelser
medan man borde slå vakt
om lag och rätt.

Jag har tidigare här förklarat vår
inställning. Vi var beredda att då utredningen
inte har slutfört sitt arbete
godtaga den provisoriska förlängningen
av lagen, men då propositionsordningen
är sådan, att vi först under
punkt A har att ta ställning till lagens

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

vara eller icke vara, kommer jag att på
denna punkt ansluta mig till avslagsyrkandet.
Skulle lagen, trots vårt önskemål
om dess avskaffande, ändå förlängas
genom beslut här i dag, kommer
jag att under punkt C yrka bifall till
motionerna 1:379 och 11:472, vilket
innebär att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, nr 1:379 och
II: 472, måtte för sin del antaga förslag
till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet.
Ändringarna innebär följande:

1 §, första stycket, erhåller följande
tillägg: »Jordbruksfastighet må dock
utan lantbruksnämndens tillstånd förvärvas
av jordbrukare, som redan äger
jordbruksfastighet.»

Ur 3 §, andra stycket, utgår orden
»eller äger sökanden redan jordbruksfastighet».

Ur 6 §, andra stycket, utgår orden
»och icke är ägare av annan fastighet
med jordbruk».

Herr talman! Med dessa ord har jag
yrkat dels avslag på lagen, dels, därest
detta inte vinner beaktande, bifall till
de föreslagna lagändringarna.

Herr VIGELSBO (bf): Herr talman!
Om detta utskottsbetänkande måste jag
till en början säga, att vi jordbrukare
kan åtminstone inte i denna vår egenskap
ha något att erinra mot betänkandet,
i den mån däri föreslås ett förlängande
av giltighetstiden för den
jordförvärvslag som vi har. Man måste
nämligen medge, att under de år, som
jordförvärvslagen har varit gällande,
har den haft den allra största betydelse
när det gällt att värna och vidmakthålla
vår självägande bondestam. Under
sådana förhållanden anser jag mig
för min del inte kunna instämma i den
föregående talarens yrkande. Jag tycker
också, att kännedomen om de norrländska
bygderna, som bär vittne om
den skogsskövling som där ägt rum,
borde avhålla vederbörande från att

inta en sådan ställning till den föreliggande
förvärvslagen som man i detta
fall har gjort.

Det är emellertid en detaljfråga, i vilken
jag och en medmotionär inte kan
dela majoritetens uppfattning. Vi anser
att jordförvärvslagen har haft ett gott
anseende bland människor som berörs
av den, och vi vill, att den skall bibehålla
detta goda anseende. Det visar sig
emellertid, att de landsfiskalsintyg som
man har haft har missbrukats. Jag vill
inte säga att jag har någon erfarenhet
av att så har skett, men lantbruksstyrelsens
yttrande och även en del saker
som redovisats i utskottet ger vid handen,
att intygsgivningen har missbrukats
i vissa fall.

Vi har därför föreslagit, att landsfiskalsintygen
skall avskaffas och att
förvärvsprövningen helt skall förläggas
till lantbruksnämnderna. Vi får
komma ihåg att landsfiskalsintygen tillkom
i och med att riksdagen beslöt
införande av jordförvärvslagen. Sedan
den dagen har emellertid ytterligare en
reform tillkommit, nämligen förköpslagen.
När man beslöt införande av
dessa landsfiskalsintyg, så skedde det
på grund av att man ansåg att ärendenas
anhopning hos lantbruksnämnderna
skulle medföra en alltför stor arbetsbelastning.
Förköpslagen, som senare
antogs, medförde emellertid, att
lantbruksnämnderna numera är tvungna
att pröva samtliga förvärvsärenden,
vare sig det föreligger landsfiskalsintyg
eller ej. Följaktligen måste man numera
anse, att landsfiskalsintygen är helt
överflödiga i ett förvärvsärende.

I motion nr 460 och för övrigt också
i en annan motion har ifrån vårt håll
föreslagits att landsfiskalsintygen skulle
avskaffas. Vi anser att detta innebär en
så pass begränsad reform av jordförvärvslagen
att den inte skulle behöva
inverka på förvärvslagens övriga avsnitt.

Om man nu ser på vilken motivering
utskottet har anfört för att avstyrka

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

motionen, så finner man, att utskottet
först och främst sagt, att frågan är
under utredning och på grund därav
bör inte riksdagen ta upp frågan. Vidare
har utskottet kommit till det resultatet,
att det föreligger två motioner
i samma syfte men med olika yrkanden.
Jag kan inte förstå att dessa synpunkter,
som utskottet anfört till stöd
för sitt ställningstagande, kan utgöra
ett bärande motiv för avslag på yrkandet
om landsfiskalsintygens avskaffande.

Det kan kanske ha sitt intresse att
här beröra gången av ett jordförvärvsärende.
Vi säger att det är fråga om
en småbrukare. Det kan vara en lantbrukarson,
som köper en fastighet. Här
kommer det att röra sig om små fastigheter,
då man kommer in på frågan
om förköpsrätten. Han köper alltså en
fastighet, och på grund av att han tidigare
är jordbrukare eller att man är
övertygad om att han i fortsättningen
ämnar bli det, är landsfiskalen i sin
fulla rätt att utfärda förvärvsintyg. Man
skulle kunna skärpa detta påstående
därhän, att landsfiskalen säkerligen å
tjänstens vägnar är skyldig att utfärda
förvärvsintyg. Sedan kanske jordbrukaren
inte omedelbart efter förvärvet
söker lagfart. Han har enligt författningen
sex månader på sig för att söka
lagfart. När han sedan på grund av
landsfiskalsintyget sökt och erhållit
lagfart, har lantbruksnämnden ytterligare
tre månader på sig för att göra
sin förköpsrätt gällande. Här kan således
inte mindre än nio månader förflyta
mellan förvärvet och att lantbruksnämnden
gör sin förköpsrätt gällande.
Då frågar man sig: vad kan hända
under tiden? En jordbrukare som
har köpt en gård och har verkligt intresse
av att behålla förvärvet lägger
i regel omedelbart ned pengar på att
reparera och iordningställa sin egendom.
Han lägger kanske ned många
med hårt arbete förvärvade pengar på
sitt nya hemman för att sedan med be -

svikelse nödgas konstatera, att alltsammans
på grund av lantbruksnämndens
ingripande avhändes honom. Jag tillåter
mig att fråga: kan riksdagen anse
en sådan tingens ordning vara riktig?
Jag kan förstå dem som i utskottet yrkat
på hela förvärvslagens avskaffande,
men jag har mycket svårt att förstå dem
som suttit i utskottet men som ändå
anser att vi måste ha förvärvslagen
kvar i oförändrat skick.

Avskaffas landsfiskalsintygen, vilket
jag som sagt anser som en isolerad detaljreform,
så kan man på sätt föreslås
i den motion som föreligger utse
personal på lantbruksnämnderna att
handlägga de löpande ärenden, där utan
vidare förvärvet kan medgivas. Att
landsfiskalsintygen även i fortsättningen
skulle vara nödvändiga har jag mycket
liten förståelse för.

För en tid sedan diskuterades frågan
om landsfiskalsintygen, och då var det
en befattningshavare i en lantbruksnämnd
som sade, att vi måste ha landsfiskalsintygen
kvar av den anledningen,
att om vi avskaffar dem får vi ingen
värdering av den fastighet som lantbruksnämnden
önskar förvärva. När
det blir en fastighet till salu och köparen
och säljaren kommit överens om
priset, upprättar man ett köpekontrakt.
Sedan använder sig lantbruksnämnden
av det värde, som man fått fram i detta
köpekontrakt, vid förköpsrättens tilllämpning.
Jag frågar mig: är det rättvist
och kan det vara riktigt att när en
småbrukare köpt en liten gård och i
god tro att få behålla den som eget
hem lagt ned en massa pengar på gården,
så kommer lantbruksnämnden efter
nio månader och förköper den? Är
det riktigt att handla på det sättet? Jag
måste i småbrukets namn reagera mot
ett sådant handläggningssätt.

Jag hemställer, herr talman, i enlighet
med ett yrkande som sannolikt senare
kommer att framställas, att landsfiskalsintygen
i småbrukets intresse avskaffas,
så att inte småbrukarna ge -

7 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr li.

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

nom dessa landsfiskalsintyg luras ut på
sådana äventyr, som verkligen har
skett. I och med att vi avskaffar landsfiskalsintygen
kommer lantbruksnämnderna
att tidigare få ta ställning till
förvärvsärendena, och därigenom kan
man förhindra de olägenheter som hittills
ägt rum. Därför anser jag att det
är nödvändigt att landsfiskalsintygen
i jordbrukets intresse avskaffas. Jag har
emellertid som sagt ännu så länge inget
yrkande, herr talman!

Herr KILSMO (fp): Jag ber, herr talman,
att få säga några ord i anslutning
till den reservation, som avgivits i detta
ärende.

Det är bekant för var och en, att när
lagen tillkom 1945 hade den föregåtts
av en utredning, som skulle visa behovet
av en sådan lagstiftning. Denna
utredning hade ett mycket svagt statistiskt
underlag. Man har i debatten
om behovet av denna lag sökt att bättra
upp detta svaga statistiska material genom
en serie exempel på olämpliga
köp av jordbruksfastigheter. Till dessa
exempel har man sedan fogat en moralisk
indignation, som ytterligare befäster
och förstärker intrycket av att vi
behöver en jordförvärvslag. Det sämsta
med dessa exempel är givetvis att de
kan kompletteras med exempel av motsatt
beskaffenhet. För den skull kan
man inte draga några säkra slutsatser
från exemplen på huru personer som
inte varit jordbrukare köpt gårdar och
misskött dem, ty det är lika bekant att
det är många jordbrukare, som har köpt
gårdar och misskött dem.

Jag vill säga ett par ord om det trefaldiga
syfte, som lagen avser att förverkliga.
Först och främst gäller det
att hindra spekulationsköp. Om man
tar ordet »spekulationsköp» i den mening
som lagen synes avse och sådant
det användes i debatterna om jordförvärvslagen,
måste man sympatisera helt
och fullt med detta syfte. Spekulationsköp
är ett tvåfaldigt bedrägeri. Dels

försöker man att köpa objektet, en lantegendom,
så billigt som möjligt, och dels
försöker man att sälja den så dyrt som
möjligt och så snart som möjligt utan
att ha lagt ned någon möda på gården
i fråga. Det får väl anses självklart att
ett sådant tillvägagångssätt är förkastligt.
Men så som lagen nu är utformad
är den inte objektiv på det sättet att
den träffar alla, utan det finns möjlighet
för en jordbrukare att gripas av
detta spekulationssyfte och köpa en
gård så billigt som möjligt och sälja den
så dyrt som möjligt, om han nu kan
lyckas få en lämplig köpare. Häremot
kan invändas att skattelagarna dämpa
spekulationsköpen. Men de är ju också
tillämpliga på dem som står utanför
jordbrukarnas krets och köper spekulationsegendomar.

Lagens andra syfte är att hindra
kapitalplacering. Det syftet måste man
säga är mera tvivelaktigt. Det är svårt
att skilja ett kapitalplaceringsköp från
ett icke speciellt kapitalplaceringsköp.
Dessutom måste man säga, att där en
icke jordbrukare köpt en lantbruksegendom
för att placera tillgängligt kapital,
har det i de flesta fall såvitt man
kunnat se inte varit till skada för jordbruket.
Om det är en människa som
genom sparsamhet eller arbetsamhet,
arv eller tur har fått ett litet kapital,
bör hon placera detta på ett eller annat
sätt. Hon kan visserligen placera det
i byrålådan, men det är ju ingen större
förtjänst för samhället. Hon kan köpa
aktier, lotter eller något annat, men
hon skall inte få köpa en lantegendom
om hon det vill.

Man frågar sig varför detta specialområde
skall vara undantaget. Härpå
kan man givetvis ge många svar, men
jag vill fästa uppmärksamheten på en
sak och det är att denna önskan hos
den icke jordbrukande befolkningen
att köpa lantegendomar ofta emanerar
från känslan av att det penningvärde,
som finns för ögonblicket, är mycket
labilt; har man en besparing vill man

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

placera den i en lantegendom för att
bevara realvärdet. Det skulle ju egentligen
vara de penningvårdande myndigheterna,
som genom sin penningpolitik
skulle försöka förhindra olämpliga köp
i detta stycke.

Lagens verkliga och avgörande syftemål
är dock konkurrensbegränsningen.
Den avser att hindra icke jordbrukare
från att konkurrera med jordbrukare
vid köp av lantegendomar. Det är
väl iögonenfallande att vi står i begrepp
att prolongera en lag för konkurrensbegränsningens
befrämjande, och inom
kort kommer vi säkert att bestämma
oss för en lag mot konkurrensbegränsning
i annat sammanhang. Konkurrensbegränsning
vid köp av lantegendomar
anser jag vara omotiverad av det skälet
att den är partisk mot den ena av de
två parter, som alltid måste talas vid
om försäljning och köp. Man frågar sig
vad det finns för särskild anledning
att gynna en köpare på en säljares bekostnad.
Man må göra klart för sig att
även säljaren bör ha sin rätt. Jag vet
att härtill kommer att svaras, att man
måste tänka på den skuldbörda den
nytillträdande köparen ådrager sig om
han måste betala dyrt för den egendom
ban skaffar sig. Genom en lag vill man
nu tvinga säljaren att sälja relativt billigt
åt den nytillträdande köparen. Här
har säljaren kanske genom ett långt
livs arbete och mödor, omtänksamhet
och besparingar skaffat sig ett litet kapital
i sin jordbruksfastighet. Sedan
stiftar vi en lag, som skall hindra honom
att ta ut fullt pris för sina mödor,
med den motiveringen bland annat, att
den nytillträdande skall få så små skulder
som möjligt. Man måste nog säga
att det är tvivelaktigt om det alltid är
så värdefullt att kunna starta med så
små skulder som möjligt. Det har visat
sig vara bra understundom att en människa
i början av sitt liv haft en tung
börda att bära. Den kan anstränga och
sporra vederbörande så att han verkligen
lägger ned ett fruktbärande ar -

bete. Vi ha också sett huru de, som
fått sina lantegendomar gratis, fördärvat
dem och slutat utan några som helst
besparingar och bara haft skulder.

Men denna konkurrensbegränsning
har en annan sida, som är till skada
för jordbrukarna. Den hindrar nämligen
många icke jordbrukare, som dock
enligt egen utsago är experter på jordbrukets
problem, att köpa lantegendomar.
Om dessa jordbruksexperter, som
ständigt undervisar jordbrukarna om
hur de skall få fram billiga livsmedel,
bleve i tillfälle att köpa en jordbruksegendom,
så kunde de visa oss andra
hur man skall bära sig åt för att få
fram den kvalitetspotatis, som man så
gärna vill ha, till billigt pris.

För var gång som jag läser vissa
stockholmstidningar, tänker jag: Det är
synd att dessa skribenter inte får köpa
jordbruksfastigheter! Vi vet också, att
det finns stora korporationer som skulle
behöva köpa jordbruksfastigheter och
verkligen få insyn i jordbrukets lönsamhet.
Det skulle vara väl motiverat.
Jag tycker att t. ex. lantarbetarförbundet
skulle ha rätt att inköpa jordbruksfastigheter
och låta dessa konkurrera
med oss andra jordbrukare och kanske
visa oss, hur vi skall kunna klara vårt
arbete bättre än hittills. Om jordbruksexperterna
fick tillfälle att köpa jordbruksfastigheter,
skulle detta kanske
vara till gagn för vårt samhälle i stort.
.lag anser sålunda, att det är till skada
för både jordbruket och samhället att
ha en så ensidig lagstiftning, som jordförvärvslagen
i själva verket är och
som hindrar den fria handeln med jordbruksfastigheter.

Herr talman! Utifrån dessa synpunkter
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s): Herr
talman! När jordförvärvslagen på sin
tid infördes, var en av de grundläggande
principerna, att man i möjligaste
mån ville hålla den jordbrukande befolkningen
kvar vid jorden. Det rådde

100 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

vid det tillfället mycket delade meningar
om lämpligheten av att införa en
lagstiftning på detta område. För att
möjligen bespara någon av oppositionens
ledamöter att ta reda på vad jag
yttrade i debatten då, kan jag tala om,
att jag ansåg mig böra såväl tala som
rösta för lagens antagande, men jag
uttalade samtidigt den förhoppningen,
att lagen inte skulle behöva bli gällande
under alltför lång tid. Principiellt har
jag följaktligen härvidlag samma uppfattning
som reservanterna.

Sedan har emellertid någonting tillkommit
under årens lopp, nämligen
att penningvärdet har förändrats i hög
grad. Jag undrar hur herrar reservanter
tror att det skulle ha sett ut på
hösten 1951, om det då hade varit möjligt
för vilken kapitalstark man som
helst att förvärva jordbruk. Jag är fullständigt
övertygad om att vi då skulle
ha fått köp på löpande band till stånd
och att det skulle bjudits sådana summor
för framför allt skogsfastigheterna,
att många ägare inte skulle kunnat motstå
frestelsen att sälja. Nu är det möjligt,
att en del av köparna i en sådan
situation skulle ha »bitit sig i tummen»,
ty förhållandena har ju efter hand förändrats
något, det medger jag. Jag tror
emellertid inte, att förutsättningarna för
lagens upphävande ännu är tillfinnandes.
Det behöver bli lugnare och mera
stabila förhållanden i världen innan
frågan om jordförvärvslagens vara eller
inte vara avgöres.

Till dessa rent principiella reflexioner
ber jag att få påpeka att det redan
finns en utredning, 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
som bland
annat har till uppgift att pröva huruvida
lagen bör förlänas fortsatt giltighet
och i så fall om den behöver omarbetas.
Det är inte sannolikt att förslaget
från denna utredning kan komma
på riksdagens bord förrän tidigast
1954, och under sådana förhållanden
tror jag inte det finns några starkare
motiv för att i dagens läge upphäva

jordförvärvslagen. Vi har ännu inte
kommit in i riktigt lugna förhållanden
och i det stabila ekonomiska läge, som
bör råda för att vi skall våga göra det.
Jag finner det därför i dagens situation
vara mycket angeläget, att riksdagen
förnyar lagens giltighetstid under
de två år, som Kungl. Maj:t här föreslagit.

Vad de väckta motionerna med olika
ändringsförslag beträffar, så kan jag
fatta mig mycket kort. Då utskottet inte
har kunnat gå med på att upphäva lagen
i dess helhet utan hänvisar till den
pågående utredningen och rekommenderar
riksdagen att avvakta dess resultat,
är det ju tämligen självklart, att alla
avgivna motioner med ändringsyrkanden
i ett eller annat avseende också har
rönt samma öde. Det finns inte något
sakligt starkare skäl för att vidta smärre
ändringar nu, eftersom alla ändringsförslagen
kommer att prövas av
den pågående utredningen.

När fru Boman höll sitt anförande
— jag tror att hon anslöt sig till avslagsyrkandet
— nämnde hon någonting
om behovet av fostran. Ja, är det
så att fru Boman avser att söka åstadkomma
en fostran av fastighetsspekulanterna,
då tror jag att fru Boman
står inför en tämligen hopplös uppgift.

När herr Vigelsbo apropå sin motion
talade i småbrukets namn, så tror jag
visst alt det ligger något i hans resonemang
att en förändring beträffande
intygsgivningen kan övervägas. Den
förändringen övervägs också, den är
under behandling av den förut angivna
utredningen. Men jag kan inte underlåta
att säga att, även om man överflyttar
intygsgivningen från landsfiskalerna
till lantbruksnämnderna, är det
inte säkert att lantbruksnämnderna alltid
är hundraprocentigt felfria. Att gå
så långt, som i en annan, liknande motion
föreslås, att ge lantbruksnämnderna
rättighet att delegera beslutanderätten
till vissa kommunala förtroendemän,
tror jag inte man vinner något

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14. 101

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

på. Hur det ska bli med den saken får
utredningen överväga. Jag tror i varje
fall inte att några större olyckor hittills
har skett —• det är nog enbart
enstaka exempel som herr Vigelsbo kan
peka på i den vägen.

Slutligen kan jag inte underlåta att
säga några ord även till herr Kilsmo.
Jag kan i det fallet nöja mig med att
bara ge en replik till ett yttrande han
fällde och som, om jag fattade rätt,
gick ut därpå att det för en företagare,
i detta fall en jordbrukare, skulle vara
en fördel att starta med en stor skuldbörda.
Jag tror inte att företagare i
allmänhet och inte heller Sveriges bönder
har den uppfattningen, att det är
en fördel att starta med en stor skuldbörda.
Hade vi inte haft jordförvärvslagen
under den tid den varit gällande,
skulle vi tvivelsutan fått bevittna att
jordpriser och skogspriser ytterligare
trissats i höjden och på ett sådant sätt,
att det för legitima jordbrukare mången
gång varit hart när omöjligt att kunna
förvärva fastigheter för rimligt pris.

Herr talman! Jag har beslutat mig
för att inte hålla något längre tal; det
är möjligt att jag får anledning återkomma
senare. Jag inskränker mig till
att med vad jag nu anfört få hemställa
om bifall till utskottets förslag i dess
helhet.

Fru BOMAN (h) kort genmäle: Herr
talman! Tredje lagutskottets vice ordförande
frågade hur det skulle ha sett
ut år 1951, om man inte haft denna jordförvärvslag,
detta med tanke på den
spekulationstendens som då gjorde sig
gällande. Men, herr vice ordförande vi
har ju en vanhävdslag, som, därest den
tillämpas, gör det omöjligt att skövla
skog och lämna jorden åt sitt öde. Vårdar
man sig inte om jordbruket har man
vanhävdslagen över sig. Dessutom har
vi en skogsvårdslag, som är nog så sträng
till och med mot skogsägarna. Om inte
dessa båda lagar garanterar skydd för
sådana övergrepp bör, så vitt jag kan

förstå, dessa lagar också ses över, så att
de fyller sin uppgift. Har vi en vanhävdslag
skall den värja mot vanhävd.
Har vi en skogsvårdslag skall den tillgodose
skogsvårdsintressena.

Så, herr vice ordförande, några ord
om fostran. Jag ville med vad jag på
den punkten sade i någon mån föra in
resonemanget på nödvändigheten att
vara konsekvent i fråga om sättet att
behandla människor. Om man å ena
sidan vill säga: »Vi hjälper människorna
fram till ett ansvarsfullt handlande
genom att bevisa dem förtroende», skall
man kosta på sig att göra det även vid
andra tillfällen, så att det blir något av
samspel i det hela.

Vad herr Kilsmo sade om fastighetsspekulanterna
och den ekonomiska politiken
ger utskottets vice ordförande svar
på hans undran, ty konjunkturerna rättar
nog till problemen även när det gäller
fastighetsspekulanter.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle: Herr talman! Fru Boman hänvisade
till skogsvårdslagen och till vanhävdslagen.
Vad den förra beträffar
finns det ingen möjlighet att hindra avverkning
av mogen skog, oavsett i vems
ägo den befinner sig. Skogsvårdslagen
är följaktligen inte ett tillräckligt instrument
i detta avseende. Vad vanhävdslagen
beträffar tycks fru Boman
inte ha observerat, att denna lag är ett
tämligen ofullständigt och valhänt instrument
för ett sådant ändamål.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag skulle bara vilja säga ett
par ord till herr Andersson i Löbbo.
Det gladde mig att också han ansåg att
jordförvärvslagen var av tvivelaktigt
värde. Men när han påbördade mig ett
uttalande att det skulle vara en fördel
att jordbrukarna startade med stor skuldbörda,
så är detta verkligen mer än jag
i varje fall avsett att säga. Något sådant
anser jag givetvis inte, även om uttalandet
i fråga möjligen var dunkelt. Jag

102 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

sade att det inte är säkert att det alltid
är bäst, att man kan köpa en egendom
så billigt som möjligt och ha så litet
ekonomiska bekymmer som möjligt. Det
visar sig att det för människor som har
det så ställt understundom kan sluta
med katastrof.

Låt mig sedan endast säga ett par ord
om den upptrissning av priserna, som
herr Andersson i Löbho talade om. Han
ansåg att denna upptrissning skulle bero
på, att kapitalägarna, därest lagen slopades,
skulle kasta sig över objekten och
betala höga priser för dem. Jag tror inte
att den risken är så stor, men det rör
sig ju i båda fallen om en rent profetisk
tro, vars riktighet är omöjlig att
bevisa. Däremot kan jag nämna att upptrissningen
av priserna på jordbruksfastigheter
hänger samman med den
dyra byggnation, som måste nedläggas
på jordbruksfastighet efter jordbruksfastighet.
Man måste ju rimligtvis, när
man säljer en jordbruksfastighet, ha betalt
för vad man lagt ned på de dyrbara
byggnaderna.

Herr ANDERSSON i Löbbo (s) kort
genmäle: Herr talman! Eftersom herr
Kilsmo numera förklarat att hans yttrande
var av så dunkel karaktär att det
kunde missförstås finns det ingen anledning
för mig att längre polemisera
mot honom, utan jag utgår från att herr
Kilsmo övergivit den ståndpunkt som
jag verkligen trodde att han hade, när
han stod i kammarens talarstol. Av hans
anförande då fick jag den bestämda
uppfattningen, att han tyckte det var
lika bra, om inte bättre, att en jordbrukare
startade med en stor skuldbörda.

Herr VIGELSBO (bf) kort genmäle:
Herr talman! Herr Andersson i Löbbo
sade att det inte var någon mening med
en ändring av lagen, därför att den ligger
under utredning. Men det görs dock
en ändring i det förslag som föreligger,
ty förut har landsfiskalerna bara utfär -

dat ett intyg, men nu måste de utfärda
en dublett. Samma dag de utfärdar ett
intyg till förvärvaren skall de nämligen
lämna en avskrift till lantbruksnämnden,
så där blir det en ändring.

Sedan kan jag inte finna att den omständigheten,
att Kungl. Maj :t, lantbruksstyrelsen
och utskottet samtliga är övertygade
om att det är olämpligt med
landsfiskalsintygen, utgör ett bärande
skäl för att lagen skall förlängas på
två år.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Ilerr talman!
Det är ganska märkligt att man, när det
är fråga om prolongering av en lag som
varit gällande under ett antal år, tar
upp en diskussion om grundprinciperna
för denna lag. Jag är av den meningen
att när delar av lagen är under utredning,
så bör man vänta med att fälla
ett slutomdöme till dess att utredningsresultatet
föreligger.

Det tycks ju dock råda ett starkt intresse
kring denna lag. Jag har själv
hört till dem, som inte trott att lagen
var nödvändig, och jag har vid något
tillfälle röstat emot den. Men förhållandena
har ändrats, och under de senaste
sex, sju åren har en hel del inträffat
som gjort att man, även om man
vid lagens skapande var av den meningen
att den var obehövlig, har fått
lov att erkänna att den fyllt en mycket
stor uppgift. Jag vet flera personer
som tidigare varit motståndare till denna
lag men som nu erkänner, att den
på grund av den ekonomiska utvecklingen
fyllt en viktig uppgift.

Jag har mycket svårt att förstå dem
som i dag säger att denna lag i jordbrukets
intresse bör försvinna. Fru Boman
säger att det inte kan vara lyckligt
att det inte råder fria möjligheter
för dem som tidigare äger jord att komplettera
denna med nyinköp. Jag inser
mycket väl att det finns fall, där det
skulle vara helt naturligt att en jordbrukare,
även om han har ett bärkraftigt

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

103

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

jordbruk, fick möjlighet att i någon mån
komplettera sin jord. Men å andra sidan
får vi inte förglömma, vad en frihet
på detta område skulle kunna medföra.
Det fanns innan denna lag kom
till vissa platser, där en privat ägare
kunde köpa in flera egendomar, så att
till och med liela byar avfolkades genom
dylika köp. Kan sådana förhållanden
vara till gagn för en landsbygd, där
man söker efter möjligheter att hålla
befolkningen kvar?

Jag tror nog att man, när man yrkar
på att den nuvarande lagen skall avskaffas,
företräder de intressen, som
herr Kilsmo ville göra sig till talesman
för. Om inte lagen funnits till skulle
nog de kapitalägare, hos vilka kapitalplaceringsintressen
eller spekulationsintressen
gör sig breda, med den ekonomiska
utveckling som ägt rum ha företagit
åtgärder, som inte skulle ha varit
till gagn för jordbruket.

När vi ser på möjligheten att skaffa
sig realvärden under de tider som har
gått, vad ligger då närmare till hands
än att en man, t. ex. en företagare som
disponerar ganska mycket fritt kapital,
köper den ena egendomen efter den
andra för att därmed skaffa sig s. k.
realvärden? Under de år som har gått
har frestelsen att göra dylika köp varit
så stark, inte minst på det skogliga området,
att om inte lagen hade funnits
kanske en del ganska tråkiga händelser
skulle ha inträffat. I det hänseendet
har säkerligen lagen fyllt sin plats.

Nu försöker man här att svänga sig
och säga att en vanhävdslag skulle ha
kunnat sörja för att jordbruken bleve
väl skötta. Ja, jag tror ingalunda att det
alltid är så säkert, att en person, som
köper en egendom i spekulationssyfte
och som inte är jordbrukare — men
som kan skaffa sig sakkunnigt folk
att sköta gården — kommer att misssköta
gården så att vanhävdslagen kan
träda i funktion. Det är individuellt.
Det framhölls även här av någon talare
att det också kan vara jordbrukare som

inte alltid sköter sina gårdar så bra
som de borde göra. Följaktligen är vanliävdslagens
tillämpning inte beroende
av om vederbörande tillhör spekulationsköparnas
klass eller ej.

När man nu har gått att förlänga denna
lag har lantbruksstyrelsen kommit
fram med ett förslag om att de s. k.
landsfiskalsintygen skulle tas bort. Ja,
det rådde delade meningar om landsfiskalsintygen
när lagen kom till. Det
är klart att man där kan framföra olika
meningar, och det kan finnas ett berättigande
i den kritik enligt vilken
landsfiskalsintygen inte alla gånger har
varit till gagn. Men det är en sak. En
annan sak är att i dessa ting överdriva
så som herr Vigelsbo nyss gjorde sig
skyldig till.

När det gäller landsfiskalsintygen har
jag tillåtit mig att i departementschefsyttrandet
i propositionen säga, att det
dock icke har förekommit så stora olägenheter
med dessa landsfiskalsintyg att
man inte, när nu denna lag är hänvisad
till att i viss mån överarbetas av en utredning
som sitter, kan vänta tills den
kommer fram med sitt förslag. Det är
väl inte vanligt att man ger sig in på
att i riksdagen fatta beslut om saker och
ting som är under utredning.

Nu säger herr Vigelsbo att man ju
ändå har gått och företagit en ändring.
Ja, det har man gjort, men på en punkt
där man egentligen inte ändrar något
i princip utan bara föreskriver en skyldighet
att omedelbart avge rapport.

Herr Vigelsbo nämnde ett fall som
jag mycket väl känner till. Där är det
ingalunda landsfiskalsintyget som har
gjort att vederbörande köpare företar
en del åtgärder och investerar pengar
som han sedan kan få bekymmer med.
I det fallet —• jag förmodar nämligen
att herr Vigelsbo syftar på ett fall i sitt
hemlän — var vederbörande köpare
redan innan han hade företagit någonting
väl underkunnig om att det kunde
bli fråga om förköpsrätt för lantbruksnämnden.
Huruvida lantbruksnämnden

104

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

skall begagna sig av sin förköpsrätt eller
ej, den saken bär ju Kungl. Maj:t
att ta ställning till, och det har man inte
gjort än. Men det hade väl inte förrän
på våren 1953 företagits någonting vid
den gården av sådan art att det kommer
att förorsaka vederbörande några
utgifter som han kan få anledning att
ångra. Jag tror inte att man gagnar sin
sak genom att tillspetsa en fråga när
man inte har talat om precis hur det
egentligen ligger till.

Sedan är det klart att landsfiskalsintygen
kanske kommer att avskaffas när
utredningen har undersökt frågorna.
Huruvida det sedan skall vara lantbruksnämnden
enbart eller ortsombuden
eller någon annan myndighet eller
organisation som man skall ha till rapportmyndighet
åt lantbruksnämnderna,
det får ju utredningen föra fram förslag
om. Jag tycker att man bör ta
ställning till den frågan först när utredningen
har sagt sitt.

När det nu gäller att prolongera denna
lag två år menar jag att man vid
detta tillfälle bör göra så liten förändring
som möjligt i lagen.

Det kan ju, som det är sagt tidigare,
med säkerhet fastläggas att en hel del
köp, som ingalunda skulle ha varit till
gagn för jordbruket, skulle ha företagits
under dessa år, om inte lagen hade
funnits. Nu säger man att det beror på
den ekonomiska politik som har förts.
Ja, det är ju inte första gången, som den
ekonomiska politiken klandras från oppositionens
sida. Jag anser dock att
även en ekonomisk politik enligt de
riktlinjer som oppositionen avser säkerligen
skulle ha medfört spekulationsmoment
när det gäller egendomar,
och därför tror jag för min del att lagen
i varje fall under nuvarande förhållanden
fyller en viss uppgift och att
den bör förlängas för ett par år till.

Herr PERSSON i Appuna (s): Herr
talman! Det kanske inte vore så mycket
att tillägga utöver vad som har

sagts. Herr Andersson i Löbbo, vice ordföranden
i tredje lagutskottet, har ju
givit en uttömmande motivering för en
förlängning av denna lag.

Jordförvärvslagen visar sig ju, om
man tittar tillbaka litet grand, ha varit
en fråga som har satt vågorna i svallning.
Om man läser protokollet från
1948 års debatt i denna fråga ser man
att då uppträdde högerns jordbrukspolitiske
expert, herr Haeggblom, och
betraktade denna lag som ett arv från
den tyska nazismen; sådana överord
har alltså förekommit.

Jag tror att jag vågar säga att denna
lag har haft mycket stor betydelse för
det svenska jordbruket. Jag är alldeles
övertygad om att om denna lag inte
hade funnits skulle det ha sett helt
annorlunda ut nu.

Fru Boman har varit uppe och hållit
ett anförande, som jag nog tyckte var
litet väl känslomässigt och kanske hade
bättre hört hemma på något valmöte
än i en debatt i denna kammare. Det är
ju ändå inte så, fru Boman, att det
skulle vara förbjudet för en direktör att
enligt den nuvarande lagen förvärva en
jordbruksfastighet. Han har rätt att göra
ett förvärv om han själv brukar egendomen.
Men om man skulle följa högerns
motion från i år skulle det innebära
att om han ägde jordbruksfastighet
skulle han därigenom kvalificera sig
för ytterligare förvärv av fastigheter.
Det är klart att det inte kan vara rimligt
att gå till väga på det sättet att man
gör ett undantag på detta område.

Jag tror att denna lag har fyllt en
uppgift, och det skulle väl se ganska
egendomligt ut om riksdagen nu fattade
ett beslut om att den skulle upphävas,
när vi vet att det sitter en utredning
som sysslar med dessa problem. Jag
vet inte vad den kommer till för resultat.
Men det är ju bekant att den tidigare
utredning, som sysslade med dessa
saker 1948, om jag inte minns fel, hade
ett förslag att denna lag skulle bli permanent.
Det kan ju tänkas att även den

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14. 105

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

nu sittande jordbruksrationaliseringsutredningen
kominer till samma resultat.
Under sådana förhållanden skulle det
vara ganska egendomligt om man här
lämnade ett vakum på ett par år.

Jag skall inte säga mycket mera om
den saken, utan jag skall gå över till
att säga några ord till herr Kilsmo,
som här mycket varmt från talarstolen
har sagt att han är emot spekulationsköp.
Han vill under inga förhållanden
att det skall förekomma några spekulationer
med jorden. Samtidigt förnekar
han att det instrument som vi bär har
skapat, alltså jordförvärvslagen, har något
berättigande. Men då måste det väl
ändå vara på det sättet, herr Kilsmo,
att man i det fallet får se till att komma
med något annat förslag att sätta
i stället.

Folkpartiet har i sin motion, i vilken
det har yrkat avslag på denna lag,
sagt att det finns andra möjligheter att
tillgripa än jordförvärvslagen. Man har
pekat på skogsvårdslagen och vanhävdslagen
o. s. v. Men är det riktigt logiskt
att göra det? Kan man tillämpa t. ex.
skogsvårdslagen? Om herr Åhman är
direktör kan han ju köpa en fastighet
med skog, han kan köpa två fastigheter
med skog, och så kan han arrendera ut
jorden och själv bli skogsägare. Men
arrendatorn, som skall arrendera jorden
av herr Åhman, får ju inte så mycket
glädje av skogen.

När frågan 1948 diskuterades deltog
i debatten folkpartiets expert på dylika
frågor, herr Svensson i Ljungskile.
Han har anmält sig även i dag, men
jag vet inte vad han kommer att avge
för deklaration. År 1948 sade emellertid
herr Svensson i Ljungskile, att han
i princip varit motståndare till lagen.
Han hade röstat emot den 1945 men
för dagen ville han inte ta på sig ansvaret
att denna lag avskaffades. Han
säger: »Jag tror att lagen bör bibehållas
ännu någon tid, till dess vi kommit
in i mer normala ekonomiska förhållanden
än de nuvarande.»

Det är möjligt att detta har skett,
men det vet vi ingenting om. Jag tycker
nog att man bör avvakta det resultat
som utredningen kommer fram till.

Jag ber, herr talman, att med dessa
korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (bf): Herr
talman! Jag måste säga att jag reagerade,
när herr Vigelsbo sade att han inte
förstod dem, som i utskottet hade velat
vara med om ett bibehållande av landsfiskalsintygen.
Utskottet har inte skrivit
på det sättet, utan utskottet säger
bara att innan utredningen har prövat
saken vill man inte göra någon annan
ändring än den som föreslås i propositionen.
Det är ingen i utskottet som
har ansett att anordningen med landsfiskalsintyg
skall bli permanent. Såsom
framgår av utskottsutlåtandet, remitterade
vi motionerna till rationaliseringsutredningen
och denna framhöll, att
man hade observerat frågan och skulle
ta upp den till prövning. Och även om
jag alltså tillhör dem som herr Yigelsbo
åsyftade, vill jag för min del säga att
jag inte tror att systemet med landsfiskalsintyg
är det bästa. Jag anser
tvärtom att det finns anledning att
pröva, huruvida man inte kan få till
stånd en annan ordning. I vissa fall har
dessa landsfiskalsintyg t. o. in. varit till
direkt nackdel för lantbruksnämnderna,
och jag undrar, om man inte skulle
kunna komma fram till en ordning, som
möjliggör ett bättre samspel mellan
lantbruksnämnderna och dem som köper
egendomar.

Därtill kommer att det vanliga väl
är, att när det redan finns en utredning,
som inom relativt kort tid kommer
att framlägga sitt resultat, gör man
inte gärna några ändringar i det bestående.
Utskottet har ju också därför
ansett, att man bör avvakta utredningens
resultat.

Herr Kilsmo sade i sitt anförande här
bl. a. — uttalandet har redan delvis

106 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

bemötts av herr Persson i Appuna —
att den som har sparat pengar inte får
lov att placera dem i jordbruksfastigheter.
Såsom herr Persson har klargjort,
har man visst lov att göra detta.
Men ännu finns ju kvar den tendensen
att folk vill komma över jordbruksfastigheter
under den huvudsakliga motiveringen
att placera pengar där. Vid
våra lantbruksnämnders sammanträden
förekommer nästan jämt ärenden, om
vilka man klart kan säga att det är
fråga om kapitalplaceringsköp. Skulle
vi nu följa den linje, som här förfäktas
av herr Kilsmo, och slopa lagen, är jag
rädd för att vi snart åter skulle vara
framme vid missförhållanden av det
slag, som en gång gjorde lagen nödvändig.

Det är alldeles riktigt vad som här
sagts om att de sista årens konjunkturer,
penningvärdeförsämringen och
osäkerheten under efterkrigstiden alldeles
särskilt har motiverat en kontroll
över förvärven av jordbruksfastigheter.
Men även om vi, såsom väl alla hoppas,
åter kommer in i mer normala konjunkturer,
kommer det i alla fall att finnas
folk, som vill köpa egendomar uteslutande
som kapitalplaceringsobjekt.
Jag tror inte att vi ännu befinner oss i
det läget, att vi kan ta ställning till frågan
om lagen skall bibehållas eller icke.
Jag tror att strävandena att göra kapitalplaceringar
i jordbruksegendomar
kommer att vara permanenta och att
vi fördenskull får räkna med att lagen
kommer att bli ganska långvarig.

Vidare vill jag säga några ord i anledning
av fru Märta Bomans anförande.
Den väg som högern har utstakat i denna
fråga är verkligen ganska egendomlig.
Man har här motionerat om en ändring
av lagen, men man säger i motionen,
att man kan acceptera en förlängning
av lagen. Såvitt jag fattade fru
Boman riktigt, kommer man emellertid
nu att rösta för lagens avskaffande.

När högern nu rekommenderar en sådan
uppluckring av lagen, att denna

inte skulle gälla beträffande den, som
tidigare äger ett jordbruk, blir man
mycket betänksam. En sådan uppluckring
skulle ju innebära att alla de spekulationsköpare,
som genom sitt uppträdande
gjorde lagen nödvändig, skulle
släppas lösa igen för nya härjningar på
egendomsmarknaden. Om man vill söka
i gammalt riksdagstryck, är det ganska
lätt att få fram exempel, som gör att
man måste bestämt reagera mot det
sätt, varpå dessa herrar for fram på
den tiden.

En sådan ändring som högern rekommenderar
skulle ju också innebära att
det övertag, som vissa jordbrukare har
gentemot andra vid ett egendomsköp,
ytterligare skulle accentueras. Vad herr
Kilsmo här sagt om att lagen syftar till
konkurrensbegränsning är naturligsvis
alldeles riktigt om man följer högerns
förslag. Redan nu är det på det sättet,
att när en egendom utbjudes till försäljning,
har i regel den som bor på
granngården större möjligheter att betala
ett högt pris än den som vill köpa
egendomen för att bruka den självständigt.
Detta beror många gånger på att
man vill förvärva en intilliggande egendom
för att kunna använda framför allt
bostadshuset som lantarbetarbostad och
därigenom spara vad det kostar att uppföra
en sådan och så få jorden på köpet.
I sådana fall har denne köpare
ett övertag gentemot den unge jordbrukare,
som vill köpa egendomen för
att bruka den självständigt.

Jag förstår inte hur man ena gången
kan, framställa sig såsom en speciell beskyddare
av dessa unga jordbrukares
intressen och andra gången gå direkt
emot deras intressen. Under remissdebatten
i år i denna kammare framhölls
av herr Haeggblom, som ju är motionär
i denna fråga, att om vi höjde räntan
skulle man därmed sänka egendomspriserna
och det skulle bli lättare för
de unga jordbrukarna att överta egendomarna.
Men i dag företräder man en
linje, som i hög grad skulle försvåra

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

107

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

för dessa unga jordbrukare att komma
åt gårdarna just därför att den, som
tidigare äger en egendom, skulle få
ännu större övertag än han, nu har.

Fru Boman sade att man skall vara
konsekvent, och herr Hjalmarson sade
också i förra veckans debatt, att högern
strävade efter att vara konsekvent i
sin politik. Men i dessa två ståndpunkter
beträffande omsorgen om de unga
jordbrukarna kan jag inte finna någon
konsekvens.

Det är självklart att denna lag betraktas
som ett förargligt hinder av
alla, som vill komma över jord och
skog i spekulationssyfte, och kanske
också vissa jordägare ser den som ett
hinder för ett fritt disponerande av
egendomen vid försäljningen. Men om
man mot dessa nackdelar sätter de fördelar
den innebär framför allt för de
unga jordbrukarsönerna och lantarbetarna
som vill skaffa sig en egendom,
väger skälen för bibehållande över.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr ÅHMAN (fp): Herr talman! Med
anledning av att jag har undertecknat
reservation nr 2 i förevarande ärende
vill jag med några ord motivera mitt
ställningstagande. .lag tror att om man
studerar denna reservation finner man
där tillräckliga skäl för den ståndpunkt
vi har intagit i denna fråga.

■lag skall be att få helt kort beröra
en del synpunkter som framförts i debatten.
Herr Andersson i Löbbo, utskottets
vice ordförande, frågar hur det
skulle ha gått hösten 1951, om vi inte
haft denna jordförvärvslag. Ja, herr
Andersson i Löbbo, vi befinner oss inte
där nu, och förhållandena när det gäller
spekulationsköp är i dag avsevärt förändrade
gentemot 1951. Jag skulle heller
inte ha velat vara med om att upphäva
lagen då, men i dag finns det inga
eller i varje fall inte tillräckliga skäl
för att förlänga den — jordbruksministern
sade att det finns vissa skäl som

talar för en förlängning av lagen och
det kanske man kan hålla med om. Om
man emellertid principiellt är motståndare
till lagen kan man under nuvarande
förhållanden inte gå med på en förlängning.

Herr Andersson i Löbbo säger att
jordpriserna skulle bli så höga, att
ingen jordbrukare kunde köpa en gård.
Vad skulle det innebära? Herr Persson
i Appuna sätter själv fingret på den
ömma punkten när han säger: »Om en
person själv vill bruka en fastighet får
han köpa den.» År det då farligare ur
jordbrukets och samhällets synpunkt,
att han förvärvar jordbruket och arrenderar
ut jorden som i många fall sker?
Det finns många exempel på att friskt
kapital från annat håll kommit svenska
jordbruket till godo i form av upprustning
av jordbruksfastigheter m. m. Ägaren
har inte alltid behållit fastigheten,
utan denna har så småningom åter
sålts till en jordbrukare.

När jag förra gången åkte in till riksdagsarbetet
hade jag sällskap med en
jordbrukare från vår bygd. Han meddelade
att han tidigare hade arrenderat
en gård av en stockholmare. Nu hade
vederbörande dött, och stärbliuset vill
sälja fastigheten. Han skulle nu in till
lantbruksnämnden för att få medel att
köpa denna gård.

Enligt min mening är det i det långa
loppet inte så farligt som man här vill
göra gällande att upphäva denna lag.
Det finns olika motiveringar för att avskaffa
jordförvärvslagen men jag tror,
att en av de synpunkter man bör ta i
beaktande, när man är motståndare till
denna lag, är, att den i visst avseende
vill införa regleringar i samhället som
förhindrar en sund cirkulation mellan
olika befolkningsgrupper. Jag kan inte
finna det mer motiverat att hindra en
låt oss säga präst- eller folkskollärarson
att bli jordbrukare än att hindra en
jordbrukarson att bli präst eller skollärare.
Jag tror, att ingripanden av
denna art i samhällsangelägenheterna

108 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

inte i längden är gynnsamma och kloka.
Det finns för övrigt andra spekulationsobjekt.
När man talar om att jorden
blir föremål för spekulationsköp är att
märka, att det finns andra fastigheter,
nämligen bostadsfastigheterna, som är
fria för spekulationsköp. Är det mindre
ömtåligt att låta dem vara föremål för
spekulationsköp? Man kan ställa den
frågan.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
alt få yrka bifall till den av herr
Osvald m. fl. avgivna reservationen.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill bara säga
till herr Åhman, när han gör gällande
att det väl inte är någon större fara
att låta en skollärarpojke eller en prästson
bli jordbrukare än att låta en jordbrukarson
bli präst, lärare o. s. v., att
detta är tillåtet redan i dag under förutsättning
att han förvärvar fastigheten
för att bruka den själv. Om jag fattat
den nuvarande lagen rätt, lägger
den inte hinder i vägen för sådant förvärv
vare sig man är präst, klockare
eller direktör.

Herr ÅHMAN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Om man drar ut konsekvensen
av de herr Persson i Appuna nu
anfört, tror jag inte, att det finns någon
anledning att över huvud taget behålla
jordförvärvslagen.

Herr HÄEGGBLOM (h): Herr talman!
Debatten om förlängningen av den provisoriska
lagen är väl inte annat än en
förpostfäktning som vi kan hänge oss
åt. Vi drabbar väl samman igen när
den definitiva lagen kommer. Jag skall
därför inte gå in på några djupare funderingar
kring lagens principer. Den
som tre gånger har tyngt riksdagens
protokoll alldeles tillräckligt mycket
bör inte återigen komma med samma
sak. Jag är emellertid givetvis mycket
tacksam för att herr Persson i Appuna
genom att citera mig åter fört in i

riksdagsprotokollet en erinran om den
ofrånkomliga likheten mellan Hitlers
jordlagar och utformningen av denna
jordförvärvslag. Jag tackar herr Persson
för denna lilla vänlighet.

Olikheten mellan dem som strider
här i dag beror på att vi är antingen
regleringsvänner eller vänner av ett
annat samhälle. Jag tror inte, att våra
argument på något sätt kan flytta oss
över från den ena sidan till den andra.
Det enda som kan flytta över en människa
från en sida till en annan är, om
han som jordbruksministern blir utsatt
för en lätt miljöskada och på det sättet
närmar sig människor, som han tidigare
inte hörde lika nära samman
med. Något sådant kan vi väl inte
åstadkomma med den debatt som förts
här i dag.

Jag skall bara understryka några
principiella saker. Det är riktigt som
herr Andersson i Löbbo säger, att penningvärdets
fall naturligtvis ökar människors
önskan att köpa jord för att
därmed placera pengar. Det är klart
att detta ökar behovet av en jordförvärvslag.
Men penningvärdets fall
måste också ha en inverkan på de människor,
som är i den lyckliga ställning
att de är innehavare av ett sådant
sakvärde, som ett jordbruk, så att de
nekar att sälja sin fastighet. Jag kan
bland mina grannar konstatera hur
starkt en sådan uppfattning gjort sig
gällande. Gamla människor, som faktiskt
borde lämna sina gårdar ifrån
sig, säljer dem inte så länge penningvärdet
inte är stabilt. Den ena verkan
torde väl därför väga upp den andra.
Så förfärligt mycket förändrad är väl
inte situationen.

Ifrån högerns sida har vi påpekat
när vi har fört detta på tal — jag
har själv skrivit härom i en reservation
till den utredning som låg före 1948
års beslut — att man inte utan vidare
kan låta förvärvsintressena härja. Men
vi har sedan dess fått en ny skogsvårdslag,
som har flyttat skogsvårds -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14. 109

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

styrelsernas tillsyn över skogen från
det som vi förr kallade ungskog till det
som numera benämns utvecklingsbar
skog, vilket innebär en väsentlig skillnad
när det gäller möjligheterna att
hindra skogsskövling.

Vi har alltid pekat på att vad som
ligger bakom icke önskvärda jordförvärv
i mycket hög grad är den möjlighet
till skattelättnader, som ligger i
att den som köper ett jordbruk och
härför betalat mycket pengar sedan
inte behöver redovisa jordbrukets värde
i sin förmögenhet annat än till taxeringsvärdet.
Särskilt innan taxeringsvärdena
höjdes måste detta ha varit
en kraftigt verkande faktor. Nu har
taxeringsvärdena höjts, och denna verkan
är väl inte nu lika kraftig som förr.
Vi hade pekat på i den reservation som
jag skrev till i utredningen, att man
borde kunna förebygga detta genom
att inte tillåta en sådan förmögenhetsredovisning,
att man kan köpa ett
jordbruk för ett högt belopp och sedan
redovisa det till taxeringsvärdet.

Sedan gjorde jordbruksminister Norup
gällande, att denna jordförvärvslag
hade en mycket stor betydelse
när det gällde att hindra flykten
från landsbygden. Han talade om att
hela byar i annat fall skulle bli öde.
Så vitt jag förstår måste vi väl nu
konstatera — åtta år efter jordförvärvslagens
tillkomst — att flykten från
landsbygden inte har hindrats. Såvitt
jag förstår pågår den fortfarande med
mycket kraftig fart. Jag har sett att
herr Norup själv i föredrag på senaste
tiden talat om något som för mig var
en obehaglig överraskning, nämligen
att 5 000 företagare inom jordbruket
försvinner varje år. En sådan utveckling
har således icke jordförvärvslagen
lyckats förhindra. Vi kan vara på det
klara med att ingen lag i världen — i
varje fall ingen lag av samma gestaltning
som jordförvärvslagen — kan
tvinga några människor att stanna kvar
i jordbruket. Det skall till andra me -

del, om man skall få människorna att
stanna kvar. Då får det inte kännas
som något tvång, utan då får man skapa
förutsättningar för att folk trivs bättre.
Så som utvecklingen nu är tycker jag
alltså inte att den fundering, som herr
Norup hade, är mycket värd.

Herr Hansson i Skegrie undrade sedan
hur jordförvärvslagen skulle kunna
vara till hinder för unga jordbrukare
att förvärva jordbruk. Han undrade hur
vi under sådana förhållanden kan föreslå,
att förutvarande jordägare utan
hinder av jordförvärvslagen skall ha
rätt att köpa mera jord. När vi har föreslagit
detta har vi framför allt tänkt
på den situation som uppstår för jordbrukande
föräldrar, som har flera söner
vilka önskar stanna kvar vid jorden
och alltså så småningom behöver
bli ägare till var sitt jordbruk. Att nu
med denna lags hjälp kunna hindra en
sådan far att under sin livstid ordna
upp inköpet av de gårdar, som efter
hans död kan delas upp på sönerna,
det måste väl vara ett mycket stort hinder
för att bereda ungdomarna i jordbruket
möjlighet att träda till. Denna
synpunkt har förefallit åtminstone mig
vara den vanligast förekommande invändningen
mot jordförvärvslagen inom
jordbrukarkretsar. Man har pekat
på hur tokigt denna lag verkar, när
inte en jordbrukare under sin livstid
skall ha möjlighet att fritt få ordna för
sina efterkommande genom att köpa
samman vad som kan behövas för att
dela upp på barnen.

När jag skrev motionen hade vi från
högerns sida i detta fall inte tänkt ta
upp något större bråk om jordförvärvslagens
principer, även om det skulle
finnas anledning till att göra det, vilket
jag här låtit skymta fram. Vi har
i stället stannat vid just den punkt i
jordförvärvslagen, som försvårar eller
i varje fall inte gör det möjligt för en
jordbrukare att efter fritt val inköpa
mera jord. På detta område menar jag
nog att det hänt åtskilligt sedan lagen

Ilo Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

första gången skrevs, som utgör tillräckligt
skäl för att ta just denna punkt
i lagen under förnyad prövning.

Denna sak hör ju egentligen inte
samman med lagens syfte. När denna
fråga kom upp 1945 hade man för ögonen
den rationaliseringspolitik, som
skymtade fram i utredningar och som
vi knäsatte 1947. Då ville man inte att
rätten för jordbrukare att köpa till
mera jord skulle lägga hinder i vägen
för den kommande rationaliseringsverksamheten.
Man ville disponera över
tillräckligt med jord för att kunna fördela
den bland sådana, som hade små
brukningsdelar och behövde få sina
arealer ökade. Jag minns att detta anfördes
som ett tydligt skäl till förmån
för att denna bestämmelse skulle in i
lagen till dess vi fått en rationaliseringslag.
Sedan fick vi förköpslagen,
och den torde väl i betydande grad ha
gjort det möjligt för staten att disponera
över tillräckligt med jord.

Sedan denna tid har emellertid hela
bakgrunden till 1947 års beslut om rationalisering
ändrats därigenom, att
jordbruket inte endast producerar de
92—94 procent av vad man ur beredskapssvnpunkt
ansåg vara nödvändigt
för att uppnå självförsörjning, utan
jordbruket producerar nu väsentligt
mer än svenska folket konsumerar. Man
förde ju det resonemanget, att vi hade
en begränsad tillgång på arbetskraft
inom jordbruket; vi behövde hålla
kvar så mycket av den arbetskraften,
att produktionen hölls uppe, så att vi
ur beredskapssynpunkt skulle vara
tryggade. För att vi inte skulle misslyckas
med detta och för att kvarhållandet
av denna arbetskraft inte skulle
bli för dyrbar skulle vi rationalisera
jordbruket, så att arbetskraften kunde
användas mera effektivt.

Ja, så förde vi resonemanget då. Nu
är vi emellertid i den situationen att
den arbetskraft, som finns kvar, har
reducerats väsentligt mer än man förut
trodde skulle ske. Denna arbetskraft

kan dock, tack vare mekaniseringen,
skaffa oss så mycket livsmedel att vi
för kommande år, om skörden blir normal,
får avsevärda överskott till export.
Jag menar då att vi inte längre
ur beredskapssynpunkt bar kvar detta
tvång att staten skall gripa in och genom
rationalisering av jordbruket efter
en viss norm trygga möjligheten att
skapa tillräckligt med livsmedel för oss
med den arbetskraft som finns kvar.

När nu det svenska jordbruket gjort
en sådan strålande prestation i fråga
om livsmedelsproduktion, tycker jag
att staten kan vara så generös mot
jordbrukarna, att de kan få köpa gårdar
av vilken storlek som helst. Vill
de ha ett litet jordbruk under fem hektar
och driva en specialodling, som kan
göra det möjligt för dem att existera,
så skall vi inte sitta med lantbruksnämndernas
mall och säga: Nej, det
där är inte ett normalt småjordbruk,
utan det måste förstoras. Likaså om
en jordbrukare är i den situationen att
han skaffat sig en traktor på en liten
gård och det blir ett jordbruk till salu
i närheten, skall lian inte då kunna
få på eget ansvar öka ut sin areal? Vi
har ju framför oss, herr talman, den
situationen på grund av åldersfördelningen
bland landets småbrukare, att
det under det närmaste tiotalet år kommer
att finnas en mängd mindre jordbruk,
där ägarna är så gamla att de
måste ge upp och där de inte bar
några söner som träder till. Vore det
inte enklast att den jord, som de brukar,
får tas om hand av grannar, som
vågar risken att köpa jorden på eget
ansvar och sedan bruka den? Lantbruksnämnderna
kan hjälpa till med
ekonomiseringen men inte med en
sådan planläggning.

Detta bär gjort att denna bestämmelse
i lagen om att jordägare inte
skall få köpa mera jord, önskar vi nu
liksom 1948, då vi ställde särskilt yrkande
i denna fråga, få bort även un -

Onsdauen den 22 anril 1953.

Nr 14.

111

Inskränkning

der de två år som återstår av provisoriet.

Nu är emellertid utskottsutlåtandet
inte utformat med den vanliga formuleringen,
att riksdagen med godkännande
av propositionen och med avslag
på motionerna skall godkänna det och
det. Då skulle vi kunna få en vanlig
kontraproposition på vårt förslag, och
så skulle vi veta om den blev godtagen
eller inte innan vi sedan skulle gå till
huvudvoteringen. Men det har inte blivit
så, utan vårt förslag kommer inte
upp förrän vid punkten C. För att förebygga
vad man kan räkna ut kommer
att hända, när man ser hur utskottet
bär behandlat denna fråga, har jag för
min del bestämt mig för att vid den
omröstning, som förekommer först i
dag, rösta på avslag.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ånyo ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle: Herr talman! Herr Haeggblom
sade i en replik till mig att en
jordbrukare med många söner inte kan
skaffa jordbruk till dessa. Det är ju
alldeles felaktigt att tolka lagen på det
sättet, ty det förhindrar lagen inte alls.
Efter hand som pojkarna blir färdiga
att träda ut som jordbrukare, behöver
de endast med landsfiskalsintyg styrka
att de är kompetenta som jordbrukare,
och de får då köpa vilken gård de vill.
Det argumentet, herr Haeggblom, duger
alltså inte att försvara den inkonsekvens,
som jag påvisat i herr Hseggbloms
ställningstaganden nu och i remissdebatten
i våras.

Sedan säger herr Haeggblom att man
inte får köpa ytterligare jord till ett
redan befintligt jordbruk. Det får man
visst göra. Det inträffar t. o. m. att
lantbruksnämnder själva tar initiativ
för att lägga samman gårdar i de fall
man anser detta vara riktigt. Då det
t. ex. finns dåliga byggnader på en fas -

i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

tighet, säger man inte nej till att den
läggs till en annan, när detta är riktigt
ur jordbrukssynpunkt.

Om jag fattade herr Haeggblom rätt
beträffande vad han sade i början, ville
han göra gällande, att de som vill
ha ett annat samhälle vill ha denna
lag kvar. Herr Haeggblom menar väl
då ett samhälle i motsats till det vi
lever i, ett socialistiskt samhälle eller
någonting sådant. Det är väl tvärtom
så, att den som håller på denna lag
söker bevara äganderätten hos dem
som brukar jorden. Om man skulle
följa herr Haeggblom, skulle man ju
tillåta att jorden köptes ihop i stora
kollektiv, och det skulle ha betydligt
mera släktskap med ett annat samhälle.

Herr HAEGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Mycket skall man höra
innan öronen faller av. När herr Hansson
i Skegrie talar om att denna lag
värnar äganderätten, rör han sig på ett
plan där jag absolut inte kan följa honom.
Detta är väl ändå en inskränkning
i äganderätten; det må vi väl vara
överens om, även om vi kan ha olika
uppfattningar om motiveringen för det.

Jag sade att situationen är den, att
en person som har barn inte utan tillstånd
kan köpa. Nu säger herr Hansson
att det kan han visst, han kan få
ett landsfiskalsintyg. Han kan väl i alla
fall inte få landsfiskalsintyg under andra
förhållanden än att barnen är så
stora att de gått igenom lantmannaskola
och kan dokumentera sig som
kapabla att överta ett jordbruk, men
tyvärr är det inte alltid man lever så
länge att man får uppleva att barnen
kommer upp i den åldern. Jag har
för resten på nära håll i Kalmar sett
en person, som ordnat det på detta
sätt men sedan kom underfund med
att den gård, han givit det av sina
barn som var tillräckligt gammalt för
att med landsfiskalsintyg köpa den,
blev så dyr att hans andra barn inte
kunde få motsvarande del. Med myc -

112 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

ket besvär lyckades han av Kungl. Maj:t
få rätt att köpa tillbaka gården för att
få ett rimligt arvskifte. Vad tjänar sådana
bär tillkrånglade förhållanden till
i det svenska jordbruket?

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle: Herr talman! Jag vill säga till
herr Hseggblom, att möjligheterna att
bevara äganderätten till jorden hos dem
som brukar den väl ändå främjas av
denna lag, det kommer man inte ifrån.
Skulle man avskaffa den, kommer vi
återigen i den situationen, att många
jordägare inte kan räknas in bland
brukarna av den svenska jorden. Det
går alltså inte att vifta bort det argumentet.

Herr Hseggblom svarade inte heller
nu på min fråga om inkonsekvenserna
i hans resonemang. Herr Hseggblom
röstar nu för lagens avskaffande, och
i remissdebatten sade han sig vilja
medverka till att sänka egendomspriserna.
Konsekvensen måste väl bli,
såvitt jag kan tolka den, att han nu
vill låta spekulationsköparna förvärva
jorden till det låga priset han rekommenderade
i remissdebatten. Det är en
konsekvens det också, men jag för min
del gillar den inte.

Herr HSEGGBLOM (h) kort genmäle:
Herr talman! Anledningen till att jag
inte svarade på berr Hanssons i Skegrie
tal om inkonsekvenser är, att de för
mig inte tycks existera annat än i herr
Hanssons fantasi, .lag känner inte till
dem och kan alltså inte redovisa dem.

Vad jag säger i fråga om äganderätten
är rakt motsatt det herr Hansson
i Skegrie säger. Här står vi på var sin
sida om en mur, och det tjänar inte
mycket till att försöka jämka ihop
våra åsikter. Det som blir avgörande
för jordbrukarnas möjlighet att bevara
äganderätten till sin jord, herr Hansson
i Skegrie, är inte sådana tvångslagar
som denna, utan det är om sådana ekonomiska
möjligheter bereds det svenska

jordbruket, att människor kan driva
sin näring inom det. Det är det absolut
avgörande. Denna lag gäller en liten
struntsak beträffande jordbrukets förhållanden,
men den vållar otrevnad för
dem som lever nu och onödiga svårigheter
för en rationalisering som
ändå kommer att bryta sig fram. Två
år hoppas jag dock inte skall kunna
åstadkomma så mycket olycka, att vi
inte sedan, när vi om två år får bort
lagen, kan rätta till vad som gjorts
galet.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! När denna lag infördes
år 1945 var motiveringen, att man ville
hindra spekulation med jord. Jag talade
den gången emot lagen. Visserligen kan
syftet i och för sig godkännas, men jag
ville inte vara med om att införa en
lag av denna karaktär, utan jag ansåg
att man skulle använda de andra instrument
som finns för att i viss mån
hindra spekulationsköp.

När sedan frågan om en förlängning
av lagen var uppe 1948, intog jag den
ståndpunkten, som herr Persson i Appuna
har varit nog vänlig att redan referera.
Jag sade att jag i den situation
som förelåg 1948 inte ville vara med
om att avskaffa denna lag när den nu
en gång var införd. Det var alldeles uppenbart,
att den ekonomiska situationen
då var sådan, att ett upphävande
av lagen skulle ha kunnat utlösa en
häftig spekulation i fast egendom. Jag
tror också att utvecklingen under åren
närmast efter 1948 har bekräftat, att
den ståndpunkten var ganska berättigad.
Men jag har inte ändrat min principiella
uppfattning. Till skillnad från
jordbruksministern bibehåller jag den
principiella uppfattningen.

Om jag försöker bedöma den ekonomiska
situationen sådan den nu är,
måste jag säga mig att det inte finns
så gott om pengar, att människor kan
väntas ge sig ut för att i större skala
köpa jord i spekulativt syfte. Framtids -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14. 113

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

perspektiven är nog inte heller sådana,
att man torde ha lust att ägna sig åt en
sådan spekulation. Naturligtvis finns
det alltid enstaka undantag från en allmän
regel, men dem kan man inte
bygga på. Vi har ju för övrigt i många
sammanhang fått veta att problemet om
penningvärdets stabilitet nu är bemästrat.
Att herr Norup sitter i regeringen
tillsammans med sina tre kamrater är
ju garantien för att penningvärdet skall
vara stabilt, och då bör väl herr Norup
själv tro på det.

Nå, alldeles oavsett hur det är med
de politiska garantierna bedömer jag
det allmänna ekonomiska läget så, att
det inte finns samma skäl som 1948 att
förlänga lagen.

Jag skulle vidare vilja anföra en allmän
synpunkt. Det är ju så att alla
våra mer eller mindre krisbetonade lagar,
som reglerar än det ena och än det
andra, inte bara var för sig har sin speciella
inverkan utan också tillsammantagna
har något slags total- eller massverkan,
som präglar samhällsbilden,
som påverkar människors uppfattning
och handlande och påverkar hela det
ekonomiska livet. Jag tror att denna
kristidslagstiftnings sammanlagda verkan
är i många avseenden ohälsosam
och skadlig. Därför är det i och för sig
en fördel varhelst man kan plocka bort
någon av dessa lagar.

Det bör alltså enligt min uppfattning
finnas tungt vägande skäl för att man inte
skall ta bort en lag av denna karaktär.
Några så tungt vägande skäl finns enligt
min mening inte i dag. Naturligtvis
kan man alltid hitta på någonting.
Det kan man göra i vilken situation
som helst och beträffande nästan vilken
lag som helst. Alltid kan man hitta på
någonting att skyla sig med, ifall man
vill att lagen skall vara kvar.

Jordbruksministern säger, att det är
ganska märkligt att man tar upp en debatt
om principen, när det pågår en
utredning. Från den utgångspunkt som
jag har och hela tiden haft är det inte

något märkligt. Jag har inte behov av
någon utredning för att bedöma, huruvida
jag vill ha denna lag kvar eller
inte. Utredningen är väl mest till för att
undersöka, hurudan lagen i fortsättningen
skall vara, alltså till för deras
del som vill ha lagen kvar. Jag hör inte
till dessa, och då tycker jag att det inte
är något märkligt, ifall man upprätthåller
sin principiella ståndpunkt.

Jag skall bara säga ett par ord beträffande
högerns ståndpunkt. Jag tycker
nog att förslaget att upphäva lagen
för jordbrukarna men behålla den
i övrigt är från principiell synpunkt att
göra den oerhört mycket osmakligare
än den redan är. Jag har svårt att förstå
att man med den utgångspunkt, som
man från högerhåll affischerar, skulle
vilja förvandla lagen till ett ännu större
missfoster än den redan är, ty det är
såvitt jag förstår vad man är i färd
med att göra.

Här finns lantarbetare, som vill köpa
jord, här finns människor som haft
kontakt med jordbruket förr och som
kan vilja köpa jord. Det finns ingen anledning
att skapa en kategoriklyvning,
som ger de nuvarande jordägarna en
speciell ställning. Ifall man nu inte har
gått in för något slags nytt skråsamhälle,
finns det inte någon anledning
att gå den vägen. Det må nu vara vederbörandes
egen sak, men vi brukar
ibland här kommentera varandras
ståndpunkter, och jag har svårt att förstå
konsekvensen i detta.

Vad som behövs är ju en ekonomisk
politik, som upprätthåller någorlunda
balans i det ekonomiska systemet, och
detta gäller även beträffande jordbrukspolitiken.
För man en jordbrukspolitik
av det slag, som framför allt tar sikte
på att gynna den stora massan av familjejordbruk
i detta land, är det inte
så stor fara för att här blir någon våldsam
spekulation, ty det är inte det folket
som spekulerar. Att i vissa sydsvenska
bygder den jordbrukspolitik
som förts har utlöst en jordspekulation,

8 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 15.

Nr 14.

114

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

som är i hög grad ohälsosam, skall inte
förnekas, men den saken tycker jag
man skall rätta till med en förnuftigare
jordbrukspolitik.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation, som
har avgivits av herr Osvald m. fl.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Svensson i
Ljungskile konstaterade, att han 1945
talat emot denna lag men 1948 ansåg att
den borde vara kvar. Samtidigt erkände
herr Svensson att denna lag otvivelaktigt
har fyllt en ganska stor uppgift.
Jag tycker att detta är ett ganska viktigt
konstaterande, därför att de ärade
kammarledamöter, som hade tillfälle att
höra partivännen till herr Svensson i
Ljungskile, herr Kilsmo, från talarstolen,
otvivelaktigt fick en helt annan
uppfattning. Men det är kanske inte så
egendomligt när man betänker, att
partitillhörigheten är folkpartiet.

När vi behandlade denna fråga i tredje
lagutskottet var det ju så, att herr
Widén skrivit en motion och yrkat avslag.
Samtidigt hade herr Widén skrivit
på en annan motion och yrkat bifall
till propositionen men ville ha en
ändring till stånd när det gällde intygsgivningen.
Man ser hur svävande man
är inom folkpartiet just i dessa frågor.

Jag tycker att herr Svenssons i
Ljungskile konstaterande, att denna lag
har haft vissa uppgifter att fylla, skulle
kunna innebära, att vi nu kan nöja oss
i två år och vänta och se vad utredningen
kommer till för resultat. Kommer
den till att lagen är obehövlig, ja,
låt oss då avskaffa lagen, men låt oss i
vart fall nu avvakta den situationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle: Herr talman! Det är alldeles
riktigt att jag har konstaterat, att i eu
sådan onormal situation som tidigare

förelegat har lagen fyllt en viss uppgift.
När den en gång hade införts,
fanns det ingen anledning att avskaffa
den just då. Man kan nämligen föra en
ekonomisk politik så illa, att till och
med en sådan lag i vissa situationer
kan vara befogad.

När det sedan gäller talet om de olika
nyanserna inom folkpartiet, så vill jag
säga, all vi inte är utrustade med några
partihjärnor utan envisas att tänka själva,
och det tänker vi fortsätta med.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle:
Herr talman! Att tänka själv gör
även jag, herr Svensson i Ljungskile.
Det är väl inte förbehållet ett visst
parti.

Nu säger herr Svensson i Ljungskile,
att man fört en så dålig ekonomisk politik,
att lagen i den situationen varit
befogad. Emellertid har ju den ekonomiska
politik, som har förts i detta land
ändå fört oss dithän, att man i dag är
beredd att från det partis sida som
klandrat denna lag avskaffa den. Det
tycker jag är ett gott betyg åt regeringens
politik och ett tecken på att den
har lyckats.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (hf):
Herr talman! Jag har inte för avsikt att
blanda mig i den diskussion som har
förts om denna lags prolongering. Jag
har utgått ifrån att lagens giltighetstid
kommer att förlängas, och av det skälet
har jag jämte några andra av kammarens
ledamöter väckt en motion, där vi
har yrkat, att landsfiskalsintygen skall
ersättas med intyg av lantbruksnämnden
eller den som lantbruksnämnden
finner gott utse. Jag vill framhålla att
samma motion framfördes även 1951.
Vid behandling av den motionen hänvisade
man till utredningen, och det gör
man också i dag.

Jag är emellertid tacksam för att utskottet
i motiveringen har sagt, att »intyg
ibland utfärdas, trots att förutsättningarna
härför icke förelegat» och att

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14. 115

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

»lantbruksstyrelsens påstående, att dylika
stötande missbruk inträffat, vinner
stöd av vad ledamöter inom utskottet
bar personlig kännedom om». Trots denna
personliga kännedom hänvisar utskottet
alltfort till den pågående utredningen.
Det gör också departementschefen.
Jag vill emellertid anknyta till
vad lantbruksstyrelsen här har anfört,
nämligen att man skulle vara mogen för
att avskaffa denna ordning med landsfiskalsintygen.
Jag förstår att man, när
vi antog denna lag, inte hade tillräcklig
erfarenhet och därför kunde anse, att
landsfiskalerna kanske vore den lämpligaste
institutionen, om man får använda
det uttrycket. Nu när en viss erfarenhet
vunnits på detta område, så kan
man nog konstatera, att den praktiska
tillämpningen faktiskt har visat, att vissa
olägenheter har varit förenade med
att landsfiskalerna och inte lantbruksnämnderna
har ansvaret för denna intygsgivning.
Det har redan i början av
denna debatt påpekats av herr Vigelsbo,
som också har väckt en motion i ämnet.

Nu säger statsrådet Norup och även
utskottet, att landsfiskalerna kan samtidigt
som intyg utfärdas lämna ett meddelande
till lantbruksnämnden. Jag skulle
vilja fråga: Yad skall lantbruksnämnden
göra, när den får ett sådant brev
från landsfiskalen? Enligt gällande författning
har vederbörande köpare möjlighet
att med landsfiskalsintyget i handen
begära lagfart och även få lagfart.
Däremot har vederbörande myndighet
att därefter underställa lantbruksnämnden
denna lagfart, och då kommer man
till detta irritationsmoment, att lantbruksnämnden
ibland kan vara nödsakad
att göra sin förköpsrätt gällande,
vilket i så många fall irriterar. Det är
närmast avlägsnandet av denna irritation,
som vi motionärer har tänkt på.
Det är vad jag skulle vilja kalla en praktisk
tillämpning av lagen som vi syftar
till.

Med hänsyn till vad utskottet här
självt har sagt i motiveringen och till

vad lantbruksstyrelsen har anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan med de tillägg under
D, som innefattas i motion nr 473.

Herr JANSSON i Hällefors (s): Herr
talman! Det var närmast herr Vigelsbo
som uppkallade mig i debatten. Innan
jag emellertid går in på en förklaring
med anledning av den anmärkning han
gjorde mot de utskottets ledamöter, som
har delat den uppfattning som framförts
i hans motion liksom i eu annan
motion här i kammaren men som ändå
har biträtt utskottets yrkande, så kanske
jag skulle säga några ord med anledning
av den reservation, som här
har avlämnats av högern och folkpartiet
och som går ut på avslag på Kungl.
Maj ds proposition beträffande förlängning
av giltighetstiden för jordförvärvslagen.

Till de synpunkter som tidigare har
framförts här skulle jag vilja lägga eu
rent personlig synpunkt. Jag kan nämligen
inte komma ifrån den uppfattningen,
att jordförvärvslagen, även om
den inte direkt får användas i rationaliseringssyfte,
ändå är ett viktigt instrument
i den jordbrukspolitik, som vi har
gått in för här i landet. Jag menar att
det är väl ändå inte rimligt att mot bakgrunden
av de ekonomiska insatser, som
görs från statens sida i olika avseenden
för att stödja det svenska jordbruket,
tänka sig att samtidigt upphäva denna
lag och släppa ut dessa jordbruksdelar
i den allmänna spekulationsmarknaden
utan någon som helst statlig kontroll.
Det är en synpunkt som inte har berörts
här, och min uppfattning är, att
detta inte är lämpligt och möjligt. Jag
framförde denna min uppfattning i utskottet
när vi där behandlade frågan.
Man behöver bara tänka sig vad det
skulle ha inneburit om vi, som framhållits
här förut av flera talare, inte haft
denna jordförvärvslag under de båda
senaste åren med den prisutveckling
som skedde 1951 beträffande våra skogs -

116 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

produkter, en prisutveckling som jag
inte kan förstå att herr Svensson i
Ljungskile kan betrakta som resultat av
den allmänna ekonomiska politiken i
vårt land; det kan ju tänkas att vi återigen
kan komma i en sådan situation.

Jag avser med mitt anförande här att
framhålla, att när man talar om friheten
på det sätt som många gjort som
talat för jordförvärvslagens upphävande,
skall man komma ihåg, att om man
vill att det allmänna skall ha de möjligheter
som vi här syftar till, nämligen att
skapa goda ekonomiska förutsättningar
för brukarna av den svenska jorden,
och det härför i många avseenden skall
utgå anslag av statens allmänna medel,
får man också finna sig i en viss inskränkning
i friheten i fråga om rätten
att sälja och köpa olika fastigheter.

Herr Allmän ville göra den jämförelsen
härvidlag, att man inte har begränsat
möjligheten att spekulera i exempelvis
bostadsfastigheter på det sätt man
gjort beträffande jordbruksfastigheter.
Jag vill säga till herr Allmän — jag vet
inte om han är inne i kammaren just
nu —• att i den mån staten satsat pengar
i lån och subventioner för att skaffa
fram bostadsfastigheter får dessa inte
säljas i den allmänna marknaden till
vilka spekulationspriser som helst; det
finns också där en viss begränsning. Jag
tror alltså att jämförelsen därvidlag är
olycklig. Efter att ha framhållit dessa
mina synpunkter på frågan skall jag
lämna detta ämne.

Herr Vigelsbo framhöll i fråga om
landsfiskalsintygen, att han inte kunde
förstå afl de ledamöter av idskottet som
har den uppfattningen, att landsfiskalsintygen
omedelbart borde avskaffas,
ändå kunnat ansluta sig till utskottets uttalande.
Jag är en av dem som har den
uppfattningen, att det vore lyckilgast om
man nu i den föreliggande situationen
avskaffade landsfiskalsintygen med den
motivering som lantbruksstyrelsen anfört
och som anförts i olika motioner.
Jag hävdade denna mening i utskottet

in i det sista och röstade där för etl
sådant förslag, men när den stora majoriteten
av utskottet hade en annan mening
och det här inte var fråga om mer
än en förlängning på två år av jordförvärvslagen,
ansåg jag inte frågan i och
för sig ha så avgörande betydelse, att
jag borde reservera mig på denna punkt.
Jag kanske också skulle kunna tillägga,
att jag på grund av särskilda omständigheter
ofrivilligt var förhindrad att närvara
i utskottet vid justeringen av dess
utlåtande i ärendet och således inte hade
möjlighet att avge en reservation. Men
jag skulle inte heller ha gjort det om
jag varit närvarande, och därför kan
jag inte nu rösta för det yrkande som
herr Svensson i Stenkyrka här framställt,
även om jag har sympatier för
detsamma.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att uttrycka den förhoppningen,
att vi, sedan den utredning, som
pågår och som jag vet är inställd på att
rätten för landsfiskalerna att avge dessa
intyg skall upphöra, framlagt sitt förslag,
nästa gång vi får tillfälle att behandla
jordförvärvslagen, skall få rättelse
på denna punkt. De förhållanden
som är rådande beträffande intygsgivningen
är inte tillfredsställande, och
jag vill understryka vad som redan är
sagt här, nämligen att de i många avseenden
och vid många tillfällen skapar
en mycket stark irritation och eu onödig
motsättning mellan lantbruksnämnderna
och jordbrukarna.

Jag har, herr talman, intet särskilt
yrkande utan har bara velat framföra
dessa mina synpunkter på frågan.

Herr AVIDÉN (fp): Herr talman! Jag
begärde ordet närmast för att ställa en
fråga till statsrådet Norup. Han hade
svårt att förstå dem som vill ha bort
denna lag och undrade vad det kunde
vara för motiv där bakom. Det föreföll
som om han menade, att det fanns
vissa dunkla motiv, eventuellt ett intresse
att stödja spekulationsköp eller

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

117

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

dem som vill placera kapital i jordbruksfastigheter.

Eftersom jag står som huvudmotionär
vill jag deklarera, att det som varit
det väsentliga för mig i denna punkt
har varit min rent principiella inställning
i frågan. Jag kan inte finna det
rimligt, att vi här skall ha en speciallagstiftning,
ja, vi kan till och med
säga klasslagstiftning. Jag har aldrig
förstått att den skulle vara nödvändig;
detta är huvudmotivet för mig. Jag
skall inte gå in på de andra motiven,
de har deklarerats här i olika sammanhang.
I fråga om spekulationsköpen är
det givet att vi alla är ense om att de
är någonting olyckligt, om den saken
råder ingen tvekan. Men samtidigt kan
vi konstatera, att vi inte under några
förhållanden kommer åt dem med denna
lagstiftning. Det förekommer spekulationsköp
trots denna lag. Dessutom
är det så, att efterhand som vi — som
regeringen lovar att vi skall göra och
vi alla hoppas på — kommer in i mera
stabila ekonomiska förhållanden, föreligger
det mindre risk för dylika spekulationsköp.
Härtill kommer även en
annan omständighet, som gör att risken
för sådana köp efterhand blir allt mindre.
Jag tror nämligen att vi bönder har
lärt oss en del av utvecklingen. Många
av dem som sålt sina egendomar, ångrar
sig nu bittert, när de ser den penningvärdesförsämring
som uppstått. De
har kommit underfund med att det hade
varit mycket bättre att ha jordbruket
kvar än att utnyttja en viss konjunktur.
Vad skogen beträffar blir det väl också
allt mera vanligt, att skogsägarna låter
räkna och värdera skogen, så att de
någorlunda vet vad de har, när de säljer,
och då är inte risken för spekulationsköp
så stor. Då har man verksamma
medel att möta sådana tendenser
med. Detta är, synes det mig, den
riktiga utvecklingen, och det är den
vägen vi skall gå.

Sedan har det i debatten talats om
att de som vill bruka jorden själva icke

varit hindrade att köpa en egendom.
Detta är riktigt. Men vad är det som
hindrar att jag köper en egendom och
brukar jorden ett par år och sedan arrenderar
ut egendomen? Jag frågar: Vad
är det då för reellt värde med den motiveringen,
när man ser hurudana förhållandena
är i verkligheten?

Sedan frågade herr Persson i Appuna,
varför jag skrivit på två motioner.
Ja, det beror kanske närmast på att
vi inom oppositionen är ganska vana
vid att våra förslag inte antages av
riksdagen. Jag vill i första hand ha bort
denna lag, men skall den vara kvar,
anser jag att det förslag, som framställts
i motionen av herr Svensson i
Stenkyrka, är väl motiverat, och jag
vill därför gärna stödja detsamma. Jag
kommer därför att rösta på det yrkande,
som herr Svensson i Stenkyrka
framställt i denna debatt.

Vidare var herr Persson i Appuna
inne på frågan om stabiliseringen och
sade därvid, att vi erkänner att vi nu
nått stabilisering. Han menade tydligen,
att vi därmed gav regeringen ett erkännande.
Men man kan väl fråga sig, vad
det är som skapar stabilisering. När
inflationsvågen kom, berodde den på
Koreakriget, och när vi nu har fått
lugnare ekonomiska förhållanden, sägs
det vara tack vare regeringens åtgöranden.
Detta är, förstår jag, herr Perssons
i Appuna inställning. Vi är vana
vid att höra det. Men det kan ju hända
att vi inom oppositionen har en något
annan uppfattning på denna punkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall i första hand till reservationen
av herr Osvald, och, om densamma icke
vinner bifall, till det yrkande som bär
ställts av herr Svensson i Stenkyrka.

Herr PERSSON i Appuna (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hade inte tänkt
att ta till orda mera i denna debatt,
men eftersom jag blivit uppkallad av
herr Widén ber jag att få säga några
ord.

118 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

Herr Widén sade på tal om stabiliseringen,
att när vi hade inflation, så
sade de som tillhör regeringens trogna,
att den berodde på Koreakriget, och
att jag nu ger regeringen ett erkännande
för att den lyckats åstadkomma stabilisering.
Nej, herr Widén, det är fullständigt
fel! Jag drog endast den slutsatsen,
att det var herr Svensson i
Ljungskile, som gav regeringen detta
betyg. Herr Svensson sade nämligen:
»1945 var jag emot lagen, 1948 godtog
jag den, därför att regeringen hade
skapat sådana ekonomiska förhållanden
att vi behövde den, och nu är jag beredd
att gå emot lagen.»

Detta måste väl bara innebära, att det
i dag är oppositionen och inte jag, som
ger regeringen ett högt betyg för att
ha åstadkommit stabilisering.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Jag begärde ordet när jag lyssnade
på polemiken mellan herrar
Ilseggblom och Hansson i Skegrie om
vem som starkast ville slå vakt om
äganderätten, d. v. s. medverka till att
Sveriges jord förbehålles bönderna här
i landet. Herr Haeggblom menade tydligen,
att om vi bibehåller jordförvärvslagen,
så medverkar vi till ett socialistiskt
samhälle. Det må vara tillåtet
att här anföra, att vi år 1906 hade en
statsminister, som hette Lindman, och
eu jordbruksminister, som hette Petersson
i Påboda. Då stiftades det en lag,
som förbjöd bolag och ekonomiska föreningar
att förvärva fast egendom. Varför
gjorde man detta och varför medverkade
herr Lindman till det, som
kände väl till förhållandena i Norrland?
Det berodde säkerligen på att bolagen
köpte jordarna och skogarna från de
enskilda jordbrukarna för praktiskt
taget ingenting.

Jag reste en gång ostkustbanan upp,
och då vai'' det en herre i kupén som
mellan Sundsvall och Härnösand visade
utåt över bygden och sade: »I slutet

på 1800-talet såldes här 18 000 tunnland
för 300 kronor.» Det var intet enastående
att jorden på detta sätt såldes
för så gott som ingenting. Jordägarna
fick pengar till en amerikabiljett och så
reste de dit och slet ont. De blev,
om jag får använda det uttrycket,
lusfattiga. Men de som köpte jordarna
och skogarna har samlat miljonförmögenheter.

Vill vi att det tillståndet skall komma
tillbaka? Denna förbudslag tog riksdagen,
som jag sade, år 1906. Den skärptes
1911 för att ytterligare skärpas 1925,
och nu är vi i färd med att omigen
utreda om lagen skall skärpas.

Det har hållit på att ske någonting
liknande med de svenska jordarna
också i södra Sverige. Jag kan erinra
om att en högerman, som hette Gabrielsson
i Teg, interpellerade dåvarande
jordbruksminister Pelirsson-Bramstorp
i första kammaren 1937 eller 1938 om
behovet av en förhudslag för att förhindra,
att enskilda och bolag skulle
förvärva stora byar och jordkomplex
och på så vis minska den bofasta befolkningens
möjligheter att skaffa sig
eget jordbruk.

Jag är själv gammal motionär i detta
ärende. Jag var motionär innan förbudslagen
kom till och innan Gabrielsson
i Teg interpellerade i första kammaren.
Och varför var jag det? Jo,
därför att jag på nära håll sett att
jorden försvann från den jordbrukande
befolkningen och köptes upp av
andra. I en socken, Knäred, i södra
Halland gick 10 procent av jorden till
icke jordbrukare genom köp. I en annan
socken, Fagered, var tendensen
ungefär densamma. På ett ställe fanns
eu trivsam by om sex jordbruk. De
hade, kan man säga, sitt gemensamt. De
hade gemensamt körlag — vi kallade
det mjölkalag på den tiden — och de
hade gemensamma skjutsar till skolan
o. s. v. Det var en liten värld för sig.
Den har möjlighet att leva vidare, och

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14. 119

Inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

man förde en ganska hygglig gemensam
tillvaro där. Det var en naturskön plats,
och en dag kom en malmöbo dit och
köpte tre av hemmanen. En arrendator
tillsattes då för dessa hemman, så det
blev fyra familjer i stället för sex — de
två flyttade därifrån. Det är självfallet
att dylika förhållanden medverkar till
att göra det otrivsamt ute på vår landsbygd,
och det medverkar också till att
människorna flyttar från landet till
städerna.

Nu har herr Allmän sagt att genom
denna lag förhindrar man en sund cirkulation
mellan befolkningsgrupperna.
Det är möjligt att man gör så. Men kan
det vara för samhället värdefullt att
man köper upp jorden från den bofasta
befolkningen, att man plockar bort denna
jordbrukande befolkning, som kan
sitt arbete och har kännedom om bygden
och dess liv? Vad skall dessa människor
göra då? Ja, de flyttar in i städerna
eller industriområden, om det
finns något arbete att få där, och så
flyttar vi ut andra grupper i stället. Kan
detta vara någonting som vi skall medverka
till? Man vill visserligen, som
herr Svensson i Ljungskile sade, så
snart som möjligt avskaffa regleringarna,
men vill samhället verkligen släppa
lös detta system? Vill kammaren ta på
sitt ansvar att vi slopar denna förbudslag
och låter en ohejdad spekulation
sätta in? Tror inte ni, som särskilt driver
den linjen, att ni en gång också kan
komma i samma läge som Lindman och
Petersson i Påboda var 1906, och vill
ni verkligen ha den tiden tillbaka igen?

Jag tror att denna lag med alla dess
bristfälligheter — den kanske kan tilllämpas
både bättre och sämre — behövs
och fyller sitt ändamål, om den
tillämpas som den bör tillämpas, med
måtta och förstånd. Jag ställer mig förstående
till den tanke som herr Hansson
i Skegrie förde fram, att vi inte vågar
släppa denna lag. Jag hoppas därför
att riksdagen förnyar lagen i dag. Jag
tror också att vi, när frågan blir ak -

tuell, än en gång blir nödsakade att
förnya den.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att framföra dessa synpunkter,
och jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i
punkten A, nämligen dels på bifall till
utskottets berörda hemställan dels ock
på bifall till den av herr Osvald in. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen med
övervägande ja besvarad. Herr Allmän
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Osvald in. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Allmän begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 119 ja och 77 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

På därå av herr talmannen framställd
proposition biföll kammaren utskottets
hemställan i punkten B.

120 Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Obligatorisk kontroll av elektriska mätare.

Härefter gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten C, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till det av fru Boman under överläggningen
framställda yrkandet; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Boman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
C i utskottets utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
det av fru Boman under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Fru Boman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
133 ja och 30 nej, varjämte 44 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten C.

Slutligen gav herr talmannen propositioner
beträffande punkten D, nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna punkt dels ock på bifall
till utskottets berörda hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionen 11:473 av herr
Svensson i Stenkyrka m. fl.; och blev
utskottets berörda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till vissa naturskyddsändamål; nr

12, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande Sveriges anslutning
till Europeiska växtskyddsorganisationen
m. in.;

nr 13, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till hushållningssällskapens
veterinärbakteriologiska
laboratorier;

nr 14, med anledning av väckta motioner
om anslag till lån för anskaffande
av grästorksanläggningar;

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
Vadstena krigsmanshuskassa tillhörig
fastighet;

nr 16, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbildningskurser
för viss lantmäteripersonal m. fl.; och

nr 17, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa
skogsbrukskurser ni. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 21.

Obligatorisk kontroll av elektriska
mätare.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 9,
över motion angående obligatorisk kontroll
av elektriska mätare.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr PETTERSSON i Dahl (bf): Herr
talman! Vi är några motionärer som har
yrkat på att det skulle bli obligatorisk
kontroll över mätare till försäljning av
elektrisk energi. Denna motion har bli -

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14.

121

vit hänvisad till beredningsutskottet, och
beredningsutskottet har i sin tur begärt
yttrande från några remissmyndigheter.

Statens provningsanstalt tillstyrker i
princip införande av obligatorisk kontroll.
Utredning begärs om lämplig organisation
med förslag till förordning.
RLF bar också i viss mån tillstyrkt denna
kontroll. Svenska elverksföreningen
anför vissa svårigheter med detta och
säger att det väl skulle bli ganska dyrbart
med obligatorisk kontroll varje år.
IlEL, en förening av elkonsumenter, instämmer
i motionen och begär också
en utredning om detta. Utskottet erkänner,
att motionärerna har rätt i att
kvantiteten levererad elektrisk kraft bör
mätas och att denna mätning bör vara
något så när rättvisande. Men så säger
utskottet att det tror, att de stora kraftbolagen
har en tillfredsställande kontroll
ordnad. Det erkänner emellertid
att ute på landsbygden brister det kanske
och att de mindre leverantörerna
där icke har möjlighet, av ekonomiska
eller andra skäl, att utöva en tillräckligt
noggrann och fortlöpande kontroll.

Utskottet säger att kontrollen föranleder
vissa kostnader. När vi från REL
bar yttrat oss. har vi sagt, att kontroll
borde ske åtminstone vart tionde år,
men utskottet invänder att en årlig kontroll
skulle bli ganska dyrbar och säger
att mätarna i regel ger ett rättvisande
utslag. Som stöd härför hänvisar
det till att inga klagomål har kommit
fram till kommerskollegium, som har en
elektrisk byrå som har möjligheter att
prova detta.

Nu är det nämligen så som alla torde
veta, att fastän det är mycket som är
oriktigt i detta samhälle är nog de svenska
medborgarna i allmänhet mycket
lojala; med andra ord, de bråkar inte
i onödan om de än själva tror att det
är en viss fara för att de får betala
för mycket. Jag tror nog att det ligger
så till i detta fall, när kommerskollegium
säger att inga klagomål har
kommit.

Obligatorisk kontroll av elektriska mätare.

i Det är ganska egendomligt, och det
t har vi pekat på i motionen, att när det
gäller andra försäljningar, när det gäl;
ler mått och vikt t. ex., finns det en lag
som stadgar att det måste vara kontroll.
Det står i handelsbalken kap. 8 att andra
mätnings- och vägningsredskap icke
får nyttjas än sådana som här i riket
, blivit vederbörligen justerade för an,
vändning varom fråga är. Det talas också
om att det skall vara omjustering.
Längdmått skall omjusteras vart sjätte
år, och övriga redskap skall omjusteras
t vart tredje år, utom vågar, som skall
omjusteras vid anfordran. Här har utt
skottet tydligen den meningen, att när
det gäller köp av elektrisk energi spet
lar sådan kontroll ingen roll. Man kan
tro att det är något så när riktigt som
det är. Man vet inte säkert, men man
vill i alla fall inte gå med på att det
[ verkställs någon utredning om detta.

Jag tycker nog att konsekvensen av des,
sa remissyttranden borde ha varit att
( utskottet hade sagt, att det kunde finnas
anledning att ompröva detta och
undersöka möjligheten att få en kontroll
åtminstone någon gång, i stället
för att måla hin på väggen och säga
I att en obligatorisk kontroll vartenda år
skulle bli dyrbar. Det förstår jag myc’
ket väl att den skulle bli, och någonting
sådant kan heller aldrig vara riktigt,
men däremot tycker jag inte alls att det
är för mycket begärt, om man vill ha
t en mätarkontroll någon gång, åtminl
stone, som vi här säger, vart tionde år.

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att det är meningslöst att ställa ett yrkande.
Det skall jag heller inte göra,
men jag har inte kunnat underlåta att
anföra dessa kritiska synpunkter till utskottet.
Jag anser med andra ord att utskottet
inte har tagit tillräckligt allvarligt
på detta problem.

Herr SVENSSON i Alingsås (s): Herr
talman! Det är inte förvånansvärt att
en motionär är missnöjd över att ett utskott
avstyrker en motion som han har

9 —Andra kammarens protokoll 1953, nr 14.

122

Nr 14.

Onsdagen den 22 april 1953.

Obligatorisk kontroll av elektriska mätare.

väckt, i synnerhet om utskottet är fullkomligt
enhälligt och motionärens egna
partivänner också har biträtt ett avstyrkande
inom utskottet.

Jag vill emellertid säga ifrån till den
föregående ärade talaren, att utskottet
har tagit fullt allvarligt på motionen.

Vi har gjort de undersökningar som vi
har ansett vara möjliga för att få fram
de skäl som kunde tala för och emot ett
bifall till motionen. Vi har kommit till
det resultatet inom utskottet, att det,
så som frågan ligger till, åtminstone
icke för närvarande finns någon anledning
att tillstyrka denna motion.

Den föregående talaren nämnde kommerskollegii
elektriska byrå. Denna
byrå har ju möjligheter och är villig
att ingripa för så vitt det påvisas att
skäl föreligger för ett ingripande på
detta område. Det har emellertid icke
anförts några som helst klagomål till
denna instans, och om det skulle råda
så stora missförhållanden på detta område
vore det ju underligt om inte detta
hade kommit till vederbörande organs
kännedom.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 22.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 12,
över motion angående kvarstående
olösta norrlandsfrågor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
145, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1952/53, i vad propositionen
avser justitiedepartementets
verksamhetsområde.

§ 24.

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 178, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. in., motionerna:

nr 569 av herr Persson i Tandö;
nr 570 av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby;

nr 571 av fröken Liljedahl m. fl.; och
nr 572 av herr Lindström m. fl.;
nr 573, av herrar Svensson i Ljungskile
och Jacobson i Vilhelmina, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
188, angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. in.;

nr 574, av herr Nyberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition,
nr 191, angående vissa frågor om det
mindre och medelstora handelstonnaget; nr

575, av herr Hjalmarson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 192, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 576, av herr Ohlin m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 192;

nr 577, av herr Andersson i Dunker
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 195, angående det fortsatta
stödet åt hampodlingen in. m.;

nr 578, av herr Larsson i Julita in. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 195;

nr 579, av herr Skoglund i Umeå
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 197, angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret
1953/54, in. m.;

nr 580, av herr Cassel m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
205, angående nya bestämmelser om
medlemskap av finska församlingen i
Stockholm samt tyska församlingarna i
Stockholm och Göteborg in. in.;

Onsdagen den 22 april 1953.

Nr 14. 123

nr 581, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
219, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 7 december
1951 (nr 767) om räntereglering m. m.;
samt

nr 582, av herr Hjalmarson m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 219.

Dessa motioner bordlädes.

§ 25.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare.

Jag får härmed anhålla om kammarens
medgivande att för utlandsresa erhålla
ledighet från riksdagsarbetet under
tiden 25 april—2 maj.

Stockholm den 21 april 1953.

Sture Henriksson.

Riksdagens andra kammare.
Undertecknad hemställer härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under en
månad från 22 april 1953 för studieresa

1 utlandet.

Stockholm den 24 april 1953.

Helmer Holmberg.

Med bifall till dessa ansökningar beviljade
kammaren herrar Henriksson
och Holmberg ledighet från riksdagsgöromålen,
herr Henriksson från och
med den 25 april till och med den

2 maj och herr Holmberg från och med
den 23 april till och med den 22 maj.

§ 26.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.40 em.

In fidem
Gunnar Britth.