Lördagen den 17 april (Riksdagens protokoll 1948:15)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 15

17—21 april.

Debatter m. m.

Sid.

Lördagen den 17 april.

Svar på interpellationer

av herr Wiberg ang. ändring av 11 kap. 28 § giftermålsbalken 5
av herr Fagerholm ang. sammanfattande flerårsregister till Svensk
författningssamling för tiden efter år 1929 ................ 7

av herr Hansson i Skediga ang. ökat statsbidrag till kristidsnämnderna
för slaktgodemännens verksamhet.............. 8

av herr Henriksson ang. livsmedelskommissionens bestämmelser

om rätt till yrkesmässig slakt .......................... 10

Interpellation av herr andre vice talmannen Carlström ang. stegringen
av byggnadskostnaderna............................ 34

Tisdagen den 20 april.

Svar på interpellationer

av herr Håstad ang. registreringen av baltiska flyktingar...... 38

av herr Larsson i Stockholm ang. förekomsten av organiserade
kommunister inom poliskårerna, m. m................... 46

Onsdagen den 21 april.

Svar på interpellation av herr Sveningsson ang. bensintilldelningen

för bilar hemmahörande å landsbygden .................... 53

Handelsövcrenskommelse med Nederländerna .................. 56

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel .................... 62

Inrättande av nya provinsialläkartjänster .................. 62

Utgifter under riksstatens tolfte huvudtitel.................... 70

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.... 70

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor........ 87

Andra kammarens protokoll 1948. Nr 15.

Nr 15.

Innehåll.

Sid,

Pension åt K. J. Hedén .................................. 98

Disposition av aktiebolags vinstmedel........................ 99

Ändring i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m..... 104

Ärren dators inlösningsrätt.................................. 114

Skogsvårdslag m. m....................................... 117

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Sid.

Onsdagen den 21 april.

Utrikesutskottets utlåtande nr 6, ang. mellan Sverige och Nederländerna
träffad handelsöverenskommelse .................... 56

— nr 7, ang. mellan Sverige och den belgisk-luxemburgiska ekonomiska
unionen träffad handelsöverenskommelse.............. 61

— nr 8, ang. mellan Sverige och Italien ingången handelöverenskommelse
m. m....................................... 61

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifter under elfte huvudtiteln

(inrikesdepartementet) .................................. 62

— nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln (folkhushållnings departementet)

........................................ 70

— nr 50, ang. täckning för viss brist i lotsstyrelsens räkenskaper 86

— nr 51, ang. övergångsersättning till H. E, Ahlström ........ 86

— nr 52, ang. dispositionen av vissa äldre reservationsanslag.... 86

— nr 53, ang. bidrag till Stockholms enskilda bank aktiebolag för

rättegångskostnader .................................... 87

— nr 54, ang. vidgad rätt till flyttningsersättning vid Norrbottens

flygbaskår............................................ 87

— nr 55, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet)
............................................ 87

— nr 56, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)
.............................................. 87

— nr 57, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (inrikesdepartementet)
.............................................. 87

— nr 58, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)
.............................................. 87

— nr 59, ang. landsfogdarnas m. fl. avlöningar .............. 87

— nr 60, ang. eftergift av arvsskatt för Fliseryds fideikommiss.. 87

— nr 61, ang. undersökningar rörande levnadsvillkor och hushålls vanor.

............................................... 87

Bevillningsutskottets betänkande nr 33, ang. ändrade bestämmelser

om avdragsrätt och skattskyldighet för föreningsavgifter .... 98

— nr 34, ang. ändring av anvisningarna till kommunalskattelagen 98

Bankoutskottets utlåtande nr 15, ang. understöd åt Mary Nancy

Viveka Jonasson ...................................... 98

— nr 16, ang. pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst

anställda personer m. fl................................. 98

Innehåll.

Nr 15.

Sid.

Bankoutskottets nr 17, ang. understöd åt efterlevande till vissa i

statens tjänst anställda personer.......................... 99

— nr 18, ang. pensionsförbättring för vissa arbetare vid ammuni tionsfabriken

å Marieberg................................ 99

— nr 19, ang. pensionsrätt för kaptenen E. A. Clementz m. m. 99

— nr 20, ang. pension åt P. G. Bohlins efterlevande m. m..... 99

— nr 21, ang. livränta till Elina Olofsson.................... 99

— nr 23, ang. rätt till uppskjuten livränta för professorer vid enskilda
högskolor........................................ 99

— nr 24, ang. reglering av tjänste- och familjepensioner........ 99

— nr 25, ang. höjd pension åt K. G. Malmgren .............. 99

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av lagen

om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd.................. 99

— nr 28, ang. fortsatt giltighet av lagen ang. olovlig befattning

med spritdrycker och vin, m. m......................... 99

— nr 29, ang. decentraliserings- och förenklingsåtgärder inom handelsdepartementet,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott 99

— nr 30, ang. lag om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, m. in.,

såvitt propositionen hänvisats till lagutskott................ 99

Andra lagutskottets utlåtande nr 18, ang. ändring i lagen om tillstånds tvång

för byggnadsarbete samt fortsatt giltighet av samma lag 104

— nr 19, ang. Internationella arbetsorganisationens beslut ...... 114

— nr 20, ang. rätt för arrendatorer att inlösa av dem arrenderade

jordbruksfastigheter .................................... 114

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. skogsvårdslag m. m..... 117

Lördagen den 17 april 1948.

Nr 15.

Lördagen den 17 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Fru Blenda Vilhelmina Björck, f. 1885,
är sedan den 14/4 intagen på Karol.
Sjukhusets öronklinik för utredning och
behandling av nässjukdom, vilket härmed
intygas.

K. S. 15/4 1948.

Nils O. Kruse,
avd.-läk.

Kammaren beviljade fru Björck ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 14 innevarande
april.

§ 3.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kung], Maj:ts proposition, nr 205, angående
vissa anslag till alkoholistvården.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Svar på interpellation ang. ändring av
11 kap. 28 § giftermålsbalken.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Herr Wiberg har med
kammarens tillstånd frågat mig, om jag
anser skäl föreligga att företaga en utredning
om sådan ändring av giftermålsbalken
11 kap. 28 §, varigenom
frånskild make eller maka tillförsäk -

ras bättre möjligheter att påkalla höjning
av utgående underhåll än enligt
nu gällande lag.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den underhållsskyldighet som åvilar
sammanlevande makar mot varandra
består i det övervägande antalet fall
även efter vunnen äktenskapsskillnad.
Härom stadgas i It kap. 26 § giftermålsbalken
att, om efter skillnaden den
ene maken finnes bli i behov av bidrag
till sitt tillbörliga underhåll, rätten
äger ålägga andra maken att utgiva sådant
bidrag efter vad med avseende å
hans förmåga samt övriga omständigheter
prövas skäligt. Underhållsskyldigheten
kan fullgöras genom utgivande av
visst belopp en gång för alla. Det vanliga
är dock att underhållet utgår i
form av periodiskt bidrag. Yrkande om
underhållsbidrag prövas av rätten i
äktenskapsskillnadsmålet. Ofta förekommer
emellertid att frågan om underhållsskyldighet
ej blir föremål för rättens
bedömande. Det står nämligen
makarna fritt att genom avtal själva
reglera hithörande förhållanden. I de
fall, då underhållsbidrag utgår, är det
som bekant regelmässigt hustrun som
är den bidragsberättigade.

Enligt 11 kap. 28 § kan i vissa fall
periodiskt utgående underhållsbidrag
jämkas. I lagrummet föreskrives sålunda,
att utan hinder av vad genom
rättens beslut eller genom avtal blivit
bestämt om underhållsbidrag, rätten
äger annorledes förordna därom, när
väsentligt ändrade förhållanden påkalla
det. Därjämte stadgas emellertid, att
underhållsbidrag till frånskild make ej
må utdömas, om sådant bidrag icke
tidigare skolat utgå, och ej heller höjas
utöver det högsta belopp till vilket bidraget
tidigare varit bestämt. Medan
alltså jämkning i sänkande riktning

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. ändring av 11 kap. 28 § giftermålsbalken.

alltid kan ske på grund av väsentligt
ändrade förhållanden, står möjligheten
till jämkning uppåt som regel icke till
buds. Endast i det fall att en sänkning
redan skett, kan en höjning senare äga
rum och då till högst det belopp, vartill
bidraget tidigare varit bestämt.

Detta lagrum erhöll sin nuvarande
lydelse år 1935. Dessförinnan voro möjligheterna
att erhålla jämkning av underhållsbidrag
till frånskild make ännu
mera begränsade. Enligt lagrummet i
dess ursprungliga lydelse fick endast
av rätten fastställt bidrag jämkas, medan
i det fall att makarna sinsemellan
träffat avtal om bidrag, jämkning över
huvud icke kunde äga rum på grund
av ändrade förhållanden.

Grunden till att höjning av underhållsbidrag
till frånskild make sålunda
i princip icke tillätes enligt gällande
lag är den, att en frånskild make ansetts
böra åtnöjas med den rätt emot
andra maken som betingas av makarnas
villkor vid tiden för skillnaden. I
lagstiftningens förarbeten framhålles
sålunda, att en frånskild make icke
skäligen kunde begära att bli delaktig
i en efter äktenskapsskillnaden inträdd
förändring till det bättre i sin förra
makes ekonomi. Ej heller vore enligt
motiven skäligt, att den ena maken
skulle kunna åläggas skyldighet att i
form av förhöjd bidragsplikt vidkännas
de motgångar som efter äktenskapets
upplösning drabbade den andra
maken.

Herr Wiberg har nu ifrågasatt, om
de skäl som sålunda tala emot en höjning
av underhållsbidrag till frånskild
make under alla omständigheter äro
bärande. Även enligt min mening kan
det i vissa situationer synas oriktigt, att
den bidragsberättigade skall vara utesluten
från möjligheten att, när väsentligt
ändrade förhållanden inträtt, få en
höjning till stånd. Ett särskilt skäl för
en ändring av lagreglerna på denna
punkt, som interpellanten framhållit,
är att realvärdet av det tidigare be -

stämda underhållsbidraget kan ha nedgått.
Detta skäl gäller emellertid icke
endast underhållsbidrag till frånskild
make utan periodiskt förfallande belopp
över huvud taget, t. ex. livräntor.
Naturligtvis kan jag icke i detta sammanhang
taga slutlig ställning till frågan,
om en lagändring bör genomföras
och hur den bör utformas. Med hänsyn
till spörsmålets betydelse finner jag
emellertid i likhet med herr Wiberg
önskvärt att frågan vid lämpligt tillfälle
göres till föremål för närmare utredning.

Giftermålsbalken har tillkommit efter
nordiskt samarbete. Det är därför angeläget
att ändringar i balken såvitt
möjligt företagas gemensamt. Nyligen
ha särskilda delegerade utsetts i de nordiska
länderna för att främja det fortsatta
samarbetet på lagstiftningens område.
Enligt vad jag inhämtat ha de
delegerade för närvarande sin uppmärksamhet
riktad bl. a. på frågan, om
ändringar i ländernas äktenskapslagstiftningar
böra vidtagas i syfte att utjämna
vissa förefintliga skiljaktigheter
mellan lagstiftningarna. Måhända kan
det visa sig lämpligt att i samband härmed
upptaga frågan om att möjliggöra
höjning av underhållsbidrag till frånskild
make.

Härpå yttrade

Herr WIBERG: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt
tack för det lämnade interpellationssvaret.

Som framgår av svaret har jag ifrågasatt,
om de skäl, som tala emot en
höjning av underhållsbidrag till frånskild
make, under alla omständigheter
äro bärande. Justitieministern nämner
nu, att även enligt hans uppfattning
kan det i vissa situationer synas oriktigt,
att den underhållsberättigade skall
vara utesluten från möjligheten att få
en höjning till stånd, när väsentligt

Nr 15.

Svar på interpellation ang.

samling för tiden efter år 1929.

förändrade förhållanden inträffat.

Justitieministern har också tillagt,
att han delar min uppfattning om önskvärdheten
av att frågan göres till föremål
för närmare utredning.

Jag vill för min del också ansluta
mig till justitieministerns uttalande, att
man på nuvarande stadium inte bör
taga en slutgiltig ställning till frågan.
Den är så omfattande och i viss mån så
komplicerad, att den väl torde tarva
en utredning. Jag ansluter mig också
till justitieministerns mening, att denna
utredning lämpligen bör omhänderhas
av den delegation, som är tillsatt i de
nordiska länderna för en översyn och
samordning av viss civillagstiftning.

Jag vågar uttala den förhoppningen,
att det måhända skall visa sig möjligt
för delegationen att åtminstone på
denna punkt framlägga för Kungl. Maj :t
det resultat, till vilket delegationen kan
komma, utan att avvakta slutförandet
av det ganska omfattande arbete, som
delegationen i övrigt har att utföra.

Justitieministern har också berört
den uppfattningen, att ett särskilt skäl
för en omprövning i detta fall är det
försämrade penningvärdet. Vi ha ju
tyvärr knappast att räkna med någon
förbättring av detta, varav följer, att
behovet av en översyn och en eventuell
lagändring allt mer kan accentueras.

Herr talman! Jag har inte något
ytterligare att tillägga till justitieministerns
svar utom så till vida, att jag till
det tack jag framfört vill foga det uttalandet,
att interpellationssvaret i alla
avseenden är tillfredsställande.

Härmed var överläggningen slutad.

flerårsregister till Svensk författnings gäran

ordet och anförde: Herr talman!
Med tillstånd av kammaren har herr
Fagerholm frågat mig, för det första,
av vilken anledning icke för tiden efter
år 1929 utgivits något sammanfattande
flerårsregister till Svensk författningssamling
och, för det andra, när ett sådant
register kan förväntas bli tillgängligt
och vilken tidsperiod det är avsett
att omfatta.

Till svar på dessa frågor kan jag
meddela att ett register för Svensk författningssamling,
avseende åren 1930—•
1939, i dagarna utkommit från trycket.
Att registret icke utkommit tidigare har
berott dels på svårigheter, som sammanhängt
med kristiden, och dels på
sjukdom hos den person, som närmast
omhänderhaft uppsättandet av registret.

Det är min förhoppning att arbetet
med utarbetandet av det sammanfattande
registret för den nu löpande 10-årsperioden skall kunna påbörjas inom
den närmaste tiden och därefter fullföljas
successivt, så att registret skall
kunna publiceras betydligt snabbare
efter periodens utgång än det förut behandlade.

Vad slutligen angår ett av interpellanten
framhållet önskemål, att det systematiskt
uppställda flerårsregistret
årligen skulle kompletteras och förnyas
med hänsyn till under året inträffade
förändringar, vill jag uttala att tanken
synes beaktansvärd. Jag kan emellertid
icke utan en närmare undersökning bedöma,
om de tekniska och ekonomiska
resurser som stå till buds tillåta önskemålets
realiserande.

Vidare yttrade

Lördagen den 17 april 1948.

sammanfattande

§ 5.

Svar på interpellation ang. sammanfattande
flerårsregister till Svensk författningssamling
för tiden efter år 1929.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på be -

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framföra mitt
tack för det lämnade svaret.

Det är mycket glädjande, att tioårsregistret
till Svensk författningssamling,
avseende åren 1930 1939, utkom -

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. ökat statsbidrag till kristidsnämndernas
slaktgodemännens verksamhet.

kostnader för

mit. Därigenom har ju en stor lucka
blivit fylld. Ännu mer glädjande är, att
statsrådet ställt i utsikt, att man skall
kunna få fram nästa tioårsregister
fortare.

Jag tror, att man inte får undervärdera
denna fråga. Det är ju faktiskt på
det viset, att lagstiftningsmaterialet har
svällt ut i en allt mer ökad omfattning.
Det blir utomordentligt svårt för dem,
som ha att syssla med detta material,’
att orientera sig i det och få visshet
om vad som verkligen gäller vid en viss
tidpunkt.

För den mera centrala delen av lagstiftningen
äro svårigheterna ju i allmänhet
undanröjda genom de successiva
kompletteringarna av Skarstedts
lagedition, men så fort man rör sig på
ett område utanför denna, är man hänvisad
till att gå igenom en rad olika
register för att få fram, vilka bestämmelser
som gälla vid ett visst tillfälle.

Det är ju självklart att för specialisten
på ett visst rättsområde är denna
sak kanske inte så svår. Han för väl
själv automatiskt kompletterande anteckningar
med anledning av utkommande
författningar, men för sådana,
som inte äro specialister — allmänheten,
statstjänstemännen, praktiserande
jurister osv. — är det ju omöjligt att
hålla hela materialet komplett.

Det var delvis med utgångspunkt från
detta, som jag i min interpellation
framfört tanken på att man årligen
skulle komplettera tioårsregistret. Tanken
var med andra ord, att man, om
man ville veta, vilka lagar och författningar
som gällde på ett visst område,
skulle kunna slå upp i tioårsregistret
jämte dess kompletteringar och få
klarhet.

Jag tror, att svårigheterna att lägga
upp ett sådant kompletterande register
egentligen inte kunna vara så stora. Gör
man ett sådant kompletterande register
år efter år, har man ju därigenom tioårsregistret
mer eller mindre till

skänks, när det en gång skall sammanfattas.
Det är alldeles klart, att det fordrar
en omtryckning av registret varje
år, men det möter inte heller, såvitt jag
kan förstå, någon större svårighet.

Jag skulle därför vilja vädja till justitieministern,
att han har uppmärksamheten
riktad på denna fråga. Jag tror
att jag kan försäkra, att det kommer
att fylla ett stort behov hos alla dem,
som på det ena eller andra sättet ha
att syssla med lagar och författningar,
vare sig det gäller jurister eller lekmän,
om man på detta sätt kan få klarhet i
vilka författningar som äro gällande
vid varje särskilt tillfälle. Jag ville
gärna ha framfört denna vädjan till
justitieministern.

Överläggningen var härmed slutad.

§ C.

Svar på interpellation ang. ökat statsbidrag
till kristidsnämndernas kostnader

för slaktgodemännens verksamhet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! I en till mig
riktad interpellation har herr Hansson
i Skediga frågat, huruvida jag vill medverka
till att högre statsbidrag beviljas
till kristidsnämndernas kostnader för
slaktgodemännen än som utgår enligt nu
gällande grunder. Till svar härå får
jag anföra följande.

Såsom interpellanten framhåller, få
kristidsnämndernas kostnader för slaktgodemännen
inräknas bland de utgifter,
för vilka nämnderna enligt gällande
bestämmelser erhålla statsbidrag. Detta
bidrag utgår med 40 % av den del av
kostnaderna, som överstiger 15 men
icke 25 öres utdebitering per skattekrona,
och med 50 % för den del därav,
som överstiger en utdebitering av 25
öre per skattekrona.

Lördagen den 17 april 1948.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. ökat statsbidrag till kristidsnämndernas kostnader för
slaktgodemännens verksamhet.

Som skäl för att kristidsnämnderna
skulle erhålla ett förhöjt statsbidrag för
den del av kostnaderna, som belöper
sig på slaktgodemännens verksamhet,
anför interpellanten, att denna kontroll
är en rent statlig verksamhet, varför
kostnaderna för densamma icke borde
övervältras på kommunerna. Interpellanten
framhåller vidare, att dessa
kostnader variera starkt mellan olika
kristidsnämnder och framför allt endast
drabba landsbygden.

Att slaktgodemännens arbete grundar
sig på av statlig myndighet utfärdade
föreskrifter och i så måtto kan betraktas
som en statlig verksamhet vill
jag icke bestrida. Detsamma lär emellertid
kunna sägas om kristidsnämndernas
samtliga arbetsuppgifter. Några
större skillnader i detta hänseende mellan
olika arbetsuppgifter torde i varje
fall icke föreligga. Man kan exempelvis
fråga sig, varför den av slaktgodemännen
utförda slaktdjurskontrollen skulle
vara av statlig karaktär i högre grad än
den priskontroll, för vilken även kristidsnämnderna
på landsbygden intill
helt nyligen måst anställa och avlöna
s. k. prisombud.

Interpellantens argument, att kostnaderna
för slaktgodemännen drabba
kristidsnämnderna ojämnt, speciellt på
det sättet att de i huvudsak drabba endast
landsbygden, är i och för sig riktigt.
Det kan däremot icke vara riktigt,
att på det sätt som interpellanten
gjort draga fram endast en post på
kristidsnämnderna utgiftskonto och påkalla
särskilda statliga åtgärder, emedan
denna post väger olika tungt i
olika kristidsnämnders budget. Nämnderna
ha även andra kostnader, och
också om vissa av dessa gäller, att de
äro ojämnt fördelade emellan nämnderna.
Jag vill i detta sammanhang
erinra om kostnaderna för prisombuden.
Såsom jag nyss antydde, behöva
landsbygdskommunerna numera icke
avlöna särskilda prisombud, vilken

skyldighet däremot fortfarande åvilar
flertalet städer. Antagligen utjämnar
detta förhållande i ganska hög grad den
olikhet, som föreligger beträffande utgifter
för slaktgodemännen. Även om man
ser enbart till landsbygdskommunerna,
finner man i fråga om vissa kostnadsposter
olikheter mellan nämnderna, som
kunna förmodas verka i annan riktning
än ojämnheterna i kostnaderna för
slaktgodemännen. Sålunda torde kristidsnämnderna
i de bränsleproducerande
kommunerna ha vissa utgifter,
som sakna motsvarighet på annat håll.
Om särskilt statsbidrag skulle beviljas
för slaktgodemännen, skulle detta måhända
föranleda framställningar om sådant
för andra kostnader från sådana
kristidsnämnder, som speciellt drabbas
av dem. Jag är därför icke för närvarande
beredd att framlägga något förslag
om särskilt statsbidrag till kristidsnämnderna
för deras kostnader för
slaktgodemännen.

Detta mitt ställningstagande grundar
sig även på det förhållandet, att man
ännu icke med säkerhet vet, huru stora
kostnaderna för slaktgodemännen bli
inom de särskilda kristidsnämndsområdena.
Enligt vad jag inhämtat förbereder
livsmedelskommissionen en undersökning
härom. Huruvida resultaten av
denna framdeles kunna ge anledning till
förslag om ändrade grunder för statsbidragen
till kristidsnämndernas verksamhet,
kan jag självfallet icke nu uttala
mig om. I varje fall kan något förslag
härom till innevarande års riksdag
icke påräknas.

Härefter yttrade

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Herr statsrådet anförde, att han inte
ville uttala sig om .särskilt statsbidrag
till kristidsnämndernas kostnader för

10 Nr 15. Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

slaktgodemän. Då emellertid, enligt vad
statsrådet meddelade i svaret, livsmedelskommissionen
förbereder en undersökning
av dessa kostnader inom de
särskilda kristidsområdena, kan man ju
förutsätta, att frågan om förhöjt statsbidrag
i det sammanhanget blir föremål
för prövning. Systemet med slaktgodemän
är inte populärt bland jordbrukarna.
Det medför inte blott högre
kostnader för kristidsnämndernas verksamhet
utan även ökade utgifter för
jordbrukarna själva.

Bland de olika arbetsuppgifter, som
kristidsnämnderna ha, märkes på landsbygden
även skördeuppskattningen.
Denna sker dock endast en gång om
året. Slaktdjurskontroll förekommer
däremot en gång varje kvartal, och på
grund av de långa avstånden på landsbygden
bli kostnaderna härför mycket
väsentliga. Yad beträffar de andra kostnader
för kristidsnämndernas verksamhet,
som statsrådet nämnde, nämligen
för prisombud och vedombud, är att
märka, att dessa kostnader drabba så
gott som alla kristidsnämnder i stort
sett lika och att det därvidlag mera är
fråga om expeditionsarbete, medan vid
skördeuppskattningen och slaktdjurskontrollen
vederbörande ha att gå från
gård till gård.

Till slut vill jag med anledning av
statsrådets meddelande, att livsmedelskommissionen
förbereder en omjustering
av statsbidraget till kristidsnämnderna,
varvid kanske bidragen inte
blott till deras kostnader för slaktgodemännen
utan även till deras verksamhet
på andra områden blir föremål för
prövning, uttala den förhoppningen, att
statsrådet, när han tar slutlig ställning
till frågan, kommer till det resultatet,
att staten helt och hållet bör betala
kristidsnämndernas kostnader för slaktgodemännen.
Statsrådet förklarade visserligen,
att slaktgodemännens verksamhet
inte kan anses vara av statlig
karaktär i högre grad än kristidsnämn -

dernas övriga arbetsuppgifter, men han
medgav ju, att slaktdjurskontrollen i
varje fall är en statlig uppgift. Jag vill
i detta sammanhang erinra om att när
det 1946 blev en särskild skördeuppskattning,
fingo kristidsnämnderna ett
särskilt statligt bidrag, som täckte kristidsnämndernas
merkostnader i anledning
av densamma. Vi draga oss inte
för kostnaderna för kristidsnämndernas
arbete, men då systemet med slaktgodemän
mötts med en viss ovilja i
hela landet, är det alldeles klart, att
vi vänta, att staten i detta fall skall
lämna större bidrag. Då statsrådet inte
helt avvisat den tanken, hoppas jag, att
han, när livsmedelskommissionens utredning
blivit färdig och han tagit del
av den, kommer att gå in för den linje
jag förordat.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions
bestämmelser om
rätt till yrkesmässig slakt.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! I en till mig riktad
interpellation har herr Henriksson
upptagit till behandling de skärpta bestämmelser
rörande den yrkesmässiga
slakten, som meddelats i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3012. Herr
Henriksson vänder sig dels mot de bestämmelser
i detta cirkulär som syfta
till en koncentration av slakten till
offentliga slakthus, kontrollslakterier
och andra av livsmedelskommissionen
godkända slakterier, s. k. slaktstationer,
dels mot föreskriften att slakterierna
skola vara skyldiga att bestrida kostnaderna
för avlöning av de kontrollan -

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

Svar på interpellation ang. statens

till yrkesmässig slakt.

ter, som kommissionen förordnar för
att handhava kontrollen över slakterierna.
Interpellanten, som finner de av
kommissionen utfärdade bestämmelserna
ingiva allvarliga betänkligheter ur
rättslig synpunkt, låter sin kritik mot
dem mynna ut i fyra till mig riktade
frågor, nämligen:

1. om jag finner ett genomförande
av dessa bestämmelser vara förenligt
med det rättsskydd varje företagare bör
vara tillförsäkrad vid utövandet av sin
näring;

2. om jag anser en sådan på administrativ
väg genomförd beskattning av
en viss medborgargrupp, som enligt interpellantens
mening åstadkommes genom
cirkulärets bestämmelser om skyldigheten
för slakterierna att betala avlöningskostnaderna
för kontrollanterna,
vara i överensstämmelse med gällande
svensk lag;

3. om jag är beredd att föranstalta
om en sådan revision av bestämmelserna
i ifrågavarande cirkulär, att de
komma i bättre överensstämmelse med
allmän svensk rättsuppfattning, samt

4. om jag i annat fall är villig att vidtaga
åtgärder för att ersättning av statsmedel
skall kunna beredas slakteriidkare,
som genom de nya åtgärderna
berövas sitt företag och sitt näringsfång.

Då jag nu går att besvara herr Henrikssons
frågor, vill jag till att börja
med erinra om att Kungl. Maj :t med
stöd av allmänna förfogandelagen och
sin ekonomiska lagstiftningsrätt efter
krigsutbrottet 1939 genomfört mycket
omfattande krigsregleringar, som berört
praktiskt taget alla delar av näringslivet.
Dessa regleringar ha i olika
fall utformats på olika sätt. I den mån
de avse varumarknaden kan man skilja
mellan produktions- och importregleringar,
handelsregleringar och konsumtionsregleringar.
Om alla dessa former
av regleringar gäller, att de innebära

ingrepp i näringsfriheten, många av
dem till och med mycket kännbara sådana.
Genom handelsregleringarna t. ex.
ha myndigheterna bland annat fått befogenhet
att reglera tilldelningen av
ransonerade varor både till producenter
och handlande. I ett stort antal fall
har man vägrat tilldelning av råvaror
för uppehållande av sådan tillverkning,
som i rådande försörjningsläge ansetts
mindre nödvändig eller lämplig. Myndigheterna
ha också avslagit ansökningar
om tilldelning av ransonerade
råvaror till tillverkare eller handlande,
då erforderlig trygghet icke förelegat
för att varorna skulle komma att användas
eller säljas i enlighet med ransoneringsbestämmelserna.
De ekonomiska
konsekvenserna av dylika avslagsbeslut
kunna uppenbarligen bli
allvarliga för vederbörande. Lagligheten
av den ståndpunkt myndigheterna
intagit i dessa frågor har också ifrågasatts
och åtminstone i ett fall dragits
under justitieombudsmannens prövning.
Klaganden förklarade sig därvid
icke i första hand avse att vinna rättelse
i det speciella fallet utan fastmera
att få ett uttalande i själva principfrågan.
Klagomålen föranledde emellertid
icke någon justitieombudsmannens
åtgärd.

Vad jag nu sagt torde ge vid handen,
att Kungl. Maj :t och, med Kungl. Maj:ts
bemyndigande, krismyndigheterna under
krisåren ansetts äga befogenhet att
vidtaga åtgärder, som måste sägas utgöra
ingrepp i näringsfriheten och som
i ekonomiskt avseende kunna bli mycket
kännbara för vederbörande. Uppenbarligen
måste utövandet av denna befogenhet
ses mot bakgrunden av de
extraordinära förhållanden, som varit
och alltjämt äro rådande.

Detta gäller även om de av herr Henriksson
påtalade inskränkningarna i
rätten att bedriva slaktcrirörelse. Herr
Henriksson säger, att dessa bestämmelser
innebära, att man genom en kris -

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

till yrkesmässig slakt.

kommission på administrativ väg inför

en ny rattsordning med åsidosättande
av den rätt till näringsutövning, som
tillförsäkras medborgarna enligt allmän
lag. Jag kan icke finna, att denna karakteristisk
av den slaktkoncentration,
som nu genomförts, är riktig. Jag kan
visserligen hålla med interpellanten om
att densamma innebär ett ingrepp i näringsfriheten.
Den innebär däremot
icke något principiellt nytt i utformningen
av de krisreglerande åtgärderna.

Tillståndsregleringar inom produktionen
förekomma nämligen beträffande
flera viktiga förnödenheter och grunda
sig på författningar, som tillkommit för
flera år sedan. Såsom exempel kan jag,
utom slakten, nämna förmalning av
spannmål och tillverkning av tvättmedel.
Yrkesmässig förmalning av spannmål
får enligt kungörelserna den 31
augusti 1940, nr 809, och den 10 januari
1941, nr 19, bedrivas endast av
den, som har av livsmedelskommissionen
meddelat kvarntillstånd. Yrkesmässig
tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel
får enligt kungörelsen den
18 juli 1942, nr 718, tills vidare ske endast
efter tillstånd av industrikommissionen.
Angående slakt heter det i kungörelsen
den 28 mars 1941, nr 173, att
man ej får nedslakta eller låta nedslakta
nötkreatur, häst, får, get, ren
eller svin med mindre tillstånd till slakt
av djur av det slag varom fråga är
eller särskilt medgivande till nedslaktningen
lämnats av livsmedelskommissionen
eller å dess vägnar. I samtliga
nu nämnda fall har även stadgats, att
den tillståndsgivande myndigheten
äger föreskriva villkor, under vilka
meddelat tillstånd må tillgodonjutas,
ävensom återkalla tillstånd, när skäl
därtill äro.

Syftet med de bestämmelser, som jag
nu återgivit, är i första hand att bereda
möjligheter till en nödvändig sovring
bland yrkesutövarna inom respek -

tive näringsgren. Erfarenheten har
nämligen visat, att en ransonering icke
kan på ett tillfredsställande sätt upprätthållas
med mindre produktionskällorna
för den ransonerade varan äro
sådana, att en effektiv kontroll över
produktionen kan åstadkommas. Man
måste ur kontrollsynpunkt ställa vissa
bestämda krav på de företag, som skola
handha framställningen av varan, och
det måste finnas möjligheter att från
produktionen utesluta företag, som icke
fylla dessa krav.

Jag kan i detta sammanhang erinra
om att riksdagen åtminstone vid ett tillfälle
direkt tagit ståndpunkt till principen
om dylika tillståndsregleringar.
Livsmedelskommissionen föreslog nämligen
på sin tid, att rätten att tillverka
margarin skulle bli beroende av tillstånd
av Kungi. Maj.''t eller statlig myndighet.
Grunden till detta förslag var,
att enligt kommissionens mening förädlingen
av de begränsade kvantiteter
margarinråvaror, som kunde ställas till
förfogande, var splittrad på alltför
många fabriker. Med anledning av detta
förslag anförde dåvarande jordbruksministern
i 1941 års jordbruksproposition,
att även om den föreslagna regleringen
av margarintillverkningen icke
komme till stånd livsmedelskommissionen
vid fördelningen av råvarorna
borde beakta angelägenheten av att tillverkningen
ägde rum vid fabriker, som
visade sig i stånd att på ett ur kostnadssynpunkt
och i övrigt tillfredsställande
sätt besörja framställningen av
margarin. Jordbruksutskottet uttalade
sitt gillande av detta departementschefens
uttalande, och jordbruksutskottets
utlåtande godkändes av riksdagen. Jag
ber att få understryka, att departementschefens
och riksdagens uttalande
avsåg, att kommissionen borde beakta
inte bara frågan om tillverkningen vid
en viss fabrik kunde ske på ett ur kostnadssynpunkt
tillfredsställande sätt,
utan även frågan om fabriken visat sig

Lördagen den 17 april 1948. Nr 13.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

i stånd att på ett i övrigt tillfredsställande
sätt sköta tillverkningen.

Det exempel, som jag nu senast anfört,
torde visa, att riksdagen utgått
ifrån att en krismyndighet äger befogenhet
att genom fördelningen av ransonerade
råvaror begränsa antalet näringsutövare
på det sätt, som ur ransoneringssynpunkt
kan befinnas erforderligt.

Principiellt föreligger det, såvitt jag
kan se, ingen skillnad mellan en dylik
begränsning av antalet näringsutövare
via råvarutilldelningen och en begränsning,
som direkt grundar sig på tillståndsgivningen.
Herr Henriksson tycks
av ordalagen i interpellationen att döma
ha den uppfattningen, att den hittillsvarande
tillståndsgivningen när det gäller
slakten varit i viss mån av mera
formell natur. Han säger nämligen, att
slakteritillstånd meddelats till företagare,
som bedrivit slakterirörelse såsom
näringsfång, i den utsträckning de
begärt. Detta påstående är felaktigt.
Livsmedelskommissionen har tvärtom,
enligt vad jag inhämtat, alltifrån regleringssystemets
införande ansett sig berättigad
att företaga den gallring bland
näringsidkarna, som kommissionen ansett
erforderlig för att ransoneringen
skolat kunna genomföras på ett tillfredsställande
sätt. För att slakteritillstånd
skolat beviljas har sålunda redan
från början krävts att sökanden under
en angiven basperiod bedrivit slakt av
en viss betydenhet, att han disponerat
en tillfredsställande lokal, att han icke
i sin rörelse gjort sig skyldig till förseelser
och att han över huvud taget
motsvarat skäliga krav på allmän pålitlighet.
Kravet, att rörelsen skulle ha
en viss omfattning, har i enstaka fall
eftergivits, men i övrigt ha fordringarna
hela tiden varit desamma. Att så varit
fallet framgår bland annat av det hittills
gällande cirkuläret om slakteritillståndsinnchavarc
(nr 2085), där det i
kap. 2 punkt 5 beter: »Såsom ovillkor -

liga förutsättningar för erhållande av
slakteritillstånd gäller, att sökanden
ämnar bedriva slakterirörelsen i slakterilokal,
som godkänts av veterinär, samt
att sökanden kan förväntas på ett tillfredsställande
sätt fullgöra slakteritillståndsinnehavare
åliggande skyldighet
att föra anteckningar och avgiva
rapporter angående sin rörelse ävensom
i övrigt ställa sig till efterrättelse
gällande bestämmelser angående
reglering av förbrukningen av köttvaror.
»

Vid de överläggningar rörande slaktregleringen,
som i höstas förekommo
med representanter för olika näringsorganisationer,
underströks från alla
håll, att en stark uppluckring av ransoneringsmoralen
förekommit på köttoch
fläskransoneringens område under
senaste året och att risk förelåge för
ett sammanbrott av ransoneringen, om
denna bibehölles oförändrad. Under
överläggningarnas gång enades man
om att näringsorganisationerna själva
skulle utarbeta ett förslag till de åtgärder,
som i anledning härav kunde anses
erforderliga. Ett dylikt förslag framlades
också av organisationerna i skrivelse
till livsmedelskommissionen den
14 oktober 1947. I denna föreslogo organisationerna,
att ransoneringen av nötoch
kalvkött borde slopas under den tid,
då slakten vore av sådan storleksordning,
att den helt täckte efterfrågan vid fri
försäljning. Ifall tillgången därefter visade
sig otillräcklig, vore organisationerna
villiga att återinföra ransoneringen
i dess helhet. Under den tid, då
nöt- och kalvköttet vore fritt, borde
man vidare enligt organisationernas
åsikt utforma ett skärpt regleringssystem.
Beträffande fläskransoneringen,
som enligt förslaget skulle fortsätta
utan avbrott, borde det skärpta .systemet
enligt organisationernas mening
träda i kraft snarast möjligt, medan det
i fråga om nöt- och kalvkött skulle sättas
i kraft vid den tidpunkt, då det

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar

till yrkesmässig slakt.

bleve nödvändigt att återinföra ransoneringen
av dessa varor.

För att ytterligare belysa näringsorganisationernas
uppfattning om den
skärpning av kontrollen över köttransoneringen,
som enligt deras mening
vore nödvändig, tillåter jag mig att citera
ett avsnitt ur deras skrivelse till
livsmedelskommissionen. Det heter i
denna: »Erfarenheterna, sedan köttransoneringen
infördes, ha otvivelaktigt
visat, att det är nödvändigt med en
koncentration av all slakt till sådana
slaktplatser, som stå under ständig offentlig
kontroll, för att ransoneringen
skall kunna bli effektiv. I princip bör
slakten endast få ske å offentliga slakthus
och kontrollslakterier, dock bör i
särskilda fall gälla, att en slakteritillståndsinnehavare,
som innehar en i
alla avseenden tillfredsställande slaktlokal,
bör ha möjlighet att få verkställa
nedslaktning även i denna lokal (s. k.
slaktstation), ifall rörelsen är underkastad
fortlöpande daglig kontroll av
en av kommissionen utsedd kontrollant.
Förutom det som för närvarande åligger
kontrollant hos innehavare av Aslakteritillstånd
skall gälla, att kontrollanten
under hela den tid, då nedslaktning
äger rum, skall ha skyldighet att
vistas i slakterilokalen för att kunna
kontrollera att någon överträdelse av
livsmedelskommissionens bestämmelser
ej sker. Kontrollanten skall dessutom
veckovis lämna löpande rapporter
till kommissionen.

Till kontrollant bör ej utses sådan
person, som är anställd hos slakteritillståndsinnehavare
eller som står i jävsförhållande
till sådan. Kontrollanten
skall för sitt kontrollarbete uppbära ersättning
enligt grunder, som bestämmas
av livsmedelskommissionen, och
som gäldas av det företag, som innehar
slaktstation.»

De i skrivelsen angivna riktlinjerna
för ransoneringen föreslogos skola gälla
inom Svea- och Götaland utom Da -

om rätt

larna och norra Värmland. Skrivelsen
var undertecknad av Kooperativa förbundet,
Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges grossistförbunds jordbrukssektion,
Sveriges slakteriförbund samt
Sveriges charkuteri- och slakteriidkares
riksförbund. Sistnämnda förbund
representerar de privata slakteriidkare,
som icke äro anslutna till Sveriges grossistförbund.
Riksförbundet anslöt sig
till förslaget med den reservationen,
att utformningen av kontrollen vid
slaktstation borde kunna ordnas på ett
mera praktiskt sätt utan att effektiviteten
eftersattes. Reservationen utvecklades
närmare i en skrivelse till kommissionen,
vari dock ingen erinran
gjordes mot förslaget att slaktstationerna
skulle bestrida kostnaden för kontrollanternas
avlönande.

Då livsmedelskommissionen delade
organisationernas uppfattning om nödvändigheten
av en skärpt kontroll, biträdde
kommissionen förslaget med
vissa modifikationer, som icke i något
fall inneburo skärpningar. Kungl. Maj:t,
som av skäl, som jag i andra sammanhang
utvecklat, fann köttransoneringen
icke böra temporärt slopas, bemyndigade
kommissionen att genomföra de
ändringar i ransoneringssystemet, som
föreslagits av organisationerna, med de
modifikationer, som angivits av kommissionen.

Livsmedelskommissionen upptog härefter
överläggningar med näringsorganisationerna
om den närmare utformningen
av de föreslagna åtgärderna.
De föreskrifter, som nu utfärdats, ha
vid överläggningarna godtagits av slakteriorganisationen,
konsumentkooperationen
och Sveriges grossistförbund.
Sveriges charkuteri- och slakteriidkares
riksförbund och Sveriges köpmannaförbund
ha däremot förklarat sig
icke kunna acceptera vissa av de nya
bestämmelserna, däribland föreskriften
att kontrollanterna skola avlönas av
slakteritillståndsinnehavarna. I sist -

på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

Svar på interpellation ang.

till yrkesmässig slakt.

nämnda hänseende ha dessa båda organisationer
alltså ändrat mening.
Samtliga organisationer ha emellertid
förklarat, att de lojalt skola medverka
till de nya bestämmelsernas genomförande.

De bestämmelser i cirkuläret nr 3012,
som åsyftas med interpellationen, innehålla
hland annat följande. Slakteritillstånd
kan endast beviljas den, som
dels förfogar över lokaler för rörelsens
bedrivande, vilka kunna godkännas av
livsmedelskommissionen och vederbörande
veterinärmyndighet, dels bedriver
sin rörelse under sådana förhållanden
med avseende å slakt, vägning och
redovisning, att en effektiv övervakning
av rörelsen utan svårighet kan anordnas,
dels underkastar sin rörelse
daglig kontroll i den ordning livsmedelskommissionen
föreskriver och dels
förbinder sig att på skäliga villkor och
i den ordning beställningar inkomma
utföra slakt av djur, vilka överlämnas
till honom från person eller företag,
som enligt gällande föreskrifter äger
låta verkställa slakt hos honom. Livsmedelskommissionen
kommer i regel
att föreskriva, att kontroll av slakteri
skall utövas genom av kommissionen
förordnad kontrollant. Sådan kontrollant
avlönas av kommissionen. Det åligger
emellertid slakteritillståndsinnehavaren
att tillhandahålla kommissionen
medel, motsvarande avlöningskostnaderna.

Vad särskilt angår frågan om livsmedelskommissionens
befogenhet att förplikta
slakteritillståndsinnehavare att
gälda kostnader för kontroll över slakterirörelscn
har nämnda förpliktelse
ålagts med stöd av den rätt att uppställa
villkor för tillgodonjutande av
slakteritillstånd, som enligt 2 § kungörelsen
1941:173 tillkommer kommissionen.
Beträffande omfattningen av
denna rätt gäller givetvis, att sådana
villkor icke få uppställas, som äro
främmande för syftet med den ifråga -

varande regleringen. Den omständigheten
att en villkorsbestämmelse belastar
vederbörande rörelse med extra
kostnader kan däremot icke i och för
sig anses medföra att bestämmelsen är
otillåten. I regel torde varje ransonering
i större eller mindre grad föranleda
sådana kostnader. Det förhållandet,
att en villkorsbestämmelse medför
extra kostnader, kan emellertid givetvis
komma att utgöra en anledning
för de priskontrollerande myndigheterna
att överväga, om och i vilken mån
kostnaderna få tagas igen av allmänheten
i form av högre priser.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att liknande villkor i åtskilliga fall
uppställts, vilket kan belysas med några
exempel från Ivungl. Maj :ts ekonomiska
lagstiftning.

1) Enligt 13 § mejeristadgan den 22
maj 1936 (nr 174) äger mejeriinspektör
å mejeri taga erforderliga prov för
undersökning av mjölk, grädde och
mejeriprodukter m. in. De med sådan
provtagning och undersökning förenade
kostnaderna skola bestridas av mejeriet.

2) Enligt 3 § kungörelsen den 18 oktober
1946 (nr 655) med vissa bestämmelser
angående fodertran åligger det
statens institut för folkhälsan att bland
annat hos tillverkare och importör av
fodertran låta taga prov av''varan samt
att undersöka proven. Tillverkare eller
importör, hos vilken prov tagits, är
skyldig att gälda ersättning för undersökning
av provet enligt gällande taxa.
Dylik skyldighet föreligger dock endast
beträffande ett visst antal undersökningar
per år.

3) Enligt 4 § kungörelsen den 30 november
1934 (nr 559) angående kontrollslakterier
skall ersättning till besiktningsveterinär
vid kontrollslakteri under
den tid han bestrider befattningen
eller åtnjuter kostnadsfri ledighet utgå
med belopp, som bestämmes av medi -

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser

till yrkesmässig slakt.

cinalstyrelsen efter hörande av slakteriinrättningens
innehavare och gäldas
av denna.

4) I 23 och 25 §§ förordningen den
30 juni 1938 (nr 355) angående kontroll
å tillverkningen av samt handeln
med margarin, margarinost, fettemulsion
och konstister, m. m. har Kungl.
Maj :t — visserligen efter riksdagens
hörande men dock på grund av sin
ekonomiska lagstiftningsrätt — föreskrivit,
att tillverkning av margarin
m. m. skall, där ej tillverkningen sker
uteslutande till förbrukning i eget hushåll,
stå under tillsyn av en av länsstyrelsen
förordnad tillsyningsman, att
tillsyningsman vid varje fabrik, där
tillverkningen står under hans uppsikt,
åtnjuter arvode, vars belopp länsstyrelsen
med hänsyn till tillverkningens omfattning
och andra omständigheter bestämmer
men som likväl ej får understiga
eller överstiga vissa i förordningen
angivna belopp, samt att detta arvode
skall gäldas av tillverkaren och i
förskott för varje månad av honom inbetalas
till länsstyrelsen. Såsom av det
förut sagda framgår, äro dessa bestämmelser
mycket lika dem, som livsmedelskommissionen
i förevarande fall
meddelat.

Det finnes sålunda åtskilliga exempel
på att det såsom villkor för utövande
av viss näring i administrativ ordning
föreskrivits, att näringsidkaren skall
erlägga de kostnader, som äro förbundna
med kontrollen över rörelsen. Även
beträffande slakteritillstånd har detta
villkor redan tidigare uppställts i betydande
utsträckning. Sådant villkor
har nämligen regelmässigt gällt för de
s. k. A-tillstånden, d. v. s. sådana tillstånd,
som äro förenade med rätt att
fritt uppköpa djur från jordbrukarna,
dock med undantag för kontrollslakterier
och trafikanter å offentliga slakthus
och kontrollslakterier. Såvitt jag
känner till ha några klagomål mot denna
anordning icke tidigare framställts.

om rätt

Rent principiellt förefaller det mig
också svårt att göra några bärande invändningar
mot detta system. Av vad
jag förut anfört har framgått, att livsmedelskommissionen
äger befogenhet
att vägra en person slakteritillstånd av
den anledningen, att kontrollen vid
hans slakteri icke är tillfredsställande,
trots att de ekonomiska konsekvenserna
av ett sådant avslagsbeslut uppenbarligen
kunna bli allvarliga för vederbörande.
Det synes då rimligt, att kommissionen
också skall kunna bevilja en
person slakteritillstånd under villkor,
att han ordnar kontrollen på sätt kommissionen
finner lämpligt och ikläder
sig kostnaderna härför.

I detta sammanhang kan det också
finnas skäl att erinra om ett av regeringsrätten
i mål angående handelsförbud
den 19 februari 1945 meddelat utslag,
där klämmen lyder på följande
sätt: »Enär tillräcklig anledning att

vidhålla det meddelade förbudet icke
kan anses föreligga, därest genom särskilda,
av klaganden bekostade åtgärder
tillförlitlig kontroll kan övas å klagandens
rörelse, samt frågan huruvida
och på vad sätt sådan kontroll lämpligen
kan anordnas bör i första hand
bedömas av livsmedelskommissionen,
finner Kungl. Maj:t skäligt att, med undanröjande
av livsmedelskommissionens
nu ifrågavarande beslut, visa målet
i denna del åter till livsmedelskommissionen
för ny behandling.» Genom
detta utslag har klaganden alltså ställts
inför valet att upphöra med sin rörelse
eller att själv bekosta erforderlig
kontroll över denna. Jag medger gärna,
att detta fall i så måtto avviker från
den nu aktuella principfrågan, som det
här gällde en person, som tidigare
gjort sig skyldig till ransoneringsförseelser.
Det kan dock i viss mån belysa
den ståndpunkt, som intagits till frågan
om möjligheterna att ålägga ett företag
att svara för kostnaderna för erforderlig
kontroll.

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

För att belysa storleken av den ekonomiska
belastning, som kontrollkostnaderna
utgöra för slakterierna, vill jag
nämna följande.

Enligt föreskrifterna i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3012 bestämmes
kontrollanternas ersättning
med hänsyn till arbetets omfattning
och kommer i regel icke att understiga
ett belopp, motsvarande

a) en grundavgift av 10 kronor per
vecka,

b) särskild gottgörelse för varje slaktdag
med 15 kronor,

c) särskild gottgörelse för varje vardag,
då slakt ej äger rum, med 2 kronor
och

d) särskild gottgörelse för slakt med
10 öre per slaktenhet (1 storboskap
= 2 enheter, 1 större kalv = 1 enhet, 1
mindre kalv = l/2 enhet, 1 svin = 1 enhet)
.

Därest slakterilokal stänges och låsen
till ingångarna plomberas de vardagar,
då slakt ej äger rum, skall någon särskild
gottgörelse för dessa dagar ej utgå.
Om samma person kontrollerar två
respektive tre eller flera slakterier, minskas
de angivna minimibeloppen för
varje slakteri med 40 respektive 50 procent.
Ersättningen kan vidare komma
att jämkas nedåt i de fall, då
densamma eljest skulle komma att
överstiga, då fråga är om ett slakteri
G00 kronor per månad, då fråga är
om två slakterier 650 kronor per månad
och då fråga är om tre eller flera
slakterier 700 kronor per månad.

Av bestämmelserna framgår, att en
och samme kontrollant kan tjänstgöra
vid flera slakterier samt att kostnaderna
för varje slakteri i så fall avsevärt
minskas.

Til! jämförelse kan nämnas, att ersättning
till kontrollant hos innehavare
av A-slakteritillstånd hittills utgått
med en grundavgift av 15 kronor per
vecka samt därutöver 2 kronor för
varje slaktat djur av storboskap och 1

krona för varje slaktat djur i övrigt,
dock högst 25 kronor per dag. De nya
bestämmelserna torde i regel innebära
en viss ökning av kontrollkostnaderna.

När det gäller att bedöma de ekonomiska
verkningarna av kontrollen, måste
man emellertid också taga hänsyn
till slaktens fördelning på olika näringsutövare.
Den 1 mars 1948 fanns
det i södra och mellersta Sverige enligt
livsmedelskommissionens statistik
sammanlagt 730 slaktplatser, som utnyttjades
av 961 slakteritillståndsinnehavare.
Av de 730 slaktplatserna voro

7 offentliga slakthus, 65 kontrollslakterier
och 658 andra slaktplatser. Av
den redovisade marknadsförda slakten
i södra och mellersta Sverige år 1947
kom emellertid icke mindre än 92 procent
på de offentliga slakthusen och
kontrollslakterierna, medan de 658 övriga
slaktplatserna svarade för endast

8 procent av den redovisade slakten.
Livsmedelskommissionen har beräknat,
att antalet slaktenheter för slakteritillståndsinnehavare
med annan slaktplats
än offentligt slakthus och kontrollslakteri
år 1947 icke uppgått till
mer än 7,2 per vecka, om man nämligen
utgår ifrån den redovisade slakten.

Den ringa omfattningen av verksamheten
vid dessa slaktplatser belyses ytterligare
av följande siffror. Under år
1946 var antalet slakteritillståndsinnehavare
av här i frågavarande slag i
Götaland och Svealand utom Dalarna
i genomsnitt 492. Av dessa slakteritillståndsinnehavare
hade 266 stycken en
slakt av högst 250 enheter per år, motsvarande
mindre än 5 svin per vecka,
varjämte 119 stycken hade en slakt,
motsvarande högst 10 svin per vecka.
Hos ifrågavarande mindre slakteritillståndsinnehavare
har ett betydande antal
fall av svart slakt konstaterats,
ehuru dessa tillståndsinnehavare på
grund av det hittills tillämpade bristfälliga
kontrollsystemet endast stickprovsvis
kunnat kontrolleras.

2 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 18.

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

till yrkesmässig slakt.

Nya slakteritillstånd ha i södra och
mellersta Sverige hittills meddelats för
7 offentliga slakthus, 65 kontrollslakterier
(därav 48 tillhörande slakteriföreningar
som äro anslutna till Sveriges
slakteriförbund) samt 164 andra slakterier
(s. k. slaktstationer). Trafikanttillstånd
ha hittills meddelats 625 näringsidkare.

Trafikanttillstånd beskrives i cirkuläret
nr 3012 såsom tillstånd för någon
att såsom trafikant få honom tillhöriga
djur nedslaktade på slakteri. Dylikt tillstånd
säges i första hand skola beviljas
näringsidkare, vilka nu inneha slakteritillstånd
men icke erhålla sådant tillstånd
för tiden efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande.

Vad angår omfattningen av den skada,
som en hittillsvarande slakteritillståndsinnehavare
kan anses lida genom
att i fortsättningen endast få trafikanttillstånd,
får jag till en början hänvisa
till de siffror som jag nyss nämnde.
Det kan givetvis icke göras gällande,
att slakteritillståndsinnehavare med så
liten slakt som 5 eller 10 svin per
vecka genom själva slakten kunna erhålla
någon mera betydande del av den
inkomst, som är nödvändig för deras
bärgning. Största delen av nämnda inkomst
förvärva vederbörande säkerligen
genom handel med kött och fläsk
i parti eller minut eller genom tillverkning
av charkuterivaror. De nya bestämmelserna
innebära icke något hinder
att fortsätta med utövandet av sistnämnda
näringsgrenar.

Beträffande trafikanttillstånden har
interpellanten bland annat anfört följande:
»Trafikanttillstånd betyder, att
de (tillståndsinnehavarna) få rätt att
frakta sina djur levande till ett slakteri
och därefter frakta hem de slaktade
djurkropparna. Nu förhåller det
sig emellertid så, att djurkropparna
efter slakten måste svalna. Återtransporten
torde därför i de flesta fall icke
kunna ske förrän följande dag. Dessa

transporter innebära dubbla extrakostnader
för näringsidkaren, ökad åtgång
på bensin och oljor, extra slitage på
transportapparaten etc. Trafikanttillstånden
torde knappast bli av något
värde för näringsidkarna, då de sannolikt
ej kunna bära de stora extrakostnader,
som slaktavgifter och transporter
medföra.»

Jag vill till detta interpellantens uttalande
erinra om att det redan tidigare
funnits ett ganska stort antal trafikanter,
d. v. s. näringsidkare inom köttbranschen
som köpt levande djur och
sålt köttvaror men låtit slakten utföras
av annan. Till belysning härav vill jag
nämna, att enligt livsmedelskommissionens
statistik utnyttjades de sju offentliga
slakthusen den 1 mars 1948 av
icke mindre än 119 slakteritillståndsinnehavare.
För dessa näringsidkare
inträder icke någon förändring genom
de nya bestämmelserna. Då de av allt
att döma hittills ha kunnat bedriva sin
näring på ett tillfredsställande sött, får
man förmoda, att detta kan ske även i
fortsättningen.

Vad därefter angår sådana slakteriidkare,
som hittills haft slakteritillstånd
men i fortsättningen endast få trafikanttillstånd,
så tillhöra dessa den
grupp av näringsidkare, på vilken enligt
den förut lämnade statistiken för
år 1947 belöpa endast cirka 8 procent
av den i södra och mellersta Sverige
totalt redovisade marknadsförda slakten.
Av dessa 8 procent ha cirka 7 procentenheter
besiktigats på köttbesiktningsbyråer.
I det stora flertalet fall ha
alltså vederbörande näringsidkare tidigare
transporterat sina slaktade djur
till och från en sådan byrå. För många
av dem har detta för övrigt icke medfört
några nämnvärda transportkostnader,
enär de drivit sin rörelse på eller
i närheten av den ort, där byrån varit
belägen. Nu förhåller det sig så, att på
de orter, där köttbesiktningsbyråer finnas,
i allmänhet också komma att finnas

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

slakterier, som erhållit nya slakteritillstånd.
Det lär därför för deras vidkommande
i regel knappast kunna bli fråga
om någon särskilt stor ökning av transportkostnaderna.
Jag tror också, att de
trafikmedel, som användas för att föra
levande slaktdjur till offentliga slakthus
och kontrollslakterier, tåla en ytterligare
belastning utan att alltför stora
svårigheter skola behöva uppkomma.

Av vad jag nu anfört torde ha framgått,
att jag icke är benägen att tillmötesgå
de önskemål om en revision av de
nu berörda bestämmelserna, som interpellanten
uttalat. Jag vill gärna medgiva,
att jag finner denna kontroll ur
olika synpunkter olustig, och jag beklagar,
att man nödgats tillgripa den.
Å andra sidan kan jag icke se, hur man
under nuvarande förhållanden skall
komma ifrån den. Så länge ransoneringen
är nödvändig, måste man givetvis
sörja för att bestämmelserna efterlevas.
Vi ha näringsorganisationernas
eget ord på att det tidigare varit dåligt
med den saken, och den skärpning av
kontrollen, som nu genomförts, grundar
sig också på ett förslag från organisationerna,
vilket emellertid på vissa
punkter uppmjukats. Även den grupp
näringsidkare, som herr Henriksson
närmast företräder, var från början med
om detta förslag, ehuru vederbörande
senare ryggat tillbaka från den ståndpunkt
man intog i höstas.

Jag kan alltså, för att sammanfatta,
icke finna, att de av herr Henriksson
kritiserade bestämmelserna stå i en sådan
motsättning till svensk rättsuppfattning,
som herr Henriksson vill göra
gällande, ocli jag är icke heller för närvarande
beredd att föranstalta om någon
revision av bestämmelserna i det
kritiserade cirkuläret. Däremot vill jag
framhålla, att jag finner det angeläget,
all denna kontroll icke bibehålies längre
än nödvändigt. Slopandet av densamma
kan påskyndas genom att alla parter,
producenterna och handeln såväl som

konsumenterna, lojalt följa ransoneringsföreskrifterna.

Vad slutligen angår den principiella
frågan, huruvida någon ersättning av
statsmedel bör lämnas slakteriidkare,
som i fortsättningen icke komma att
inneha slakteritillstånd, vill jag erinra
om att statsmakterna hittills i princip
ställt sig avvisande till krav på gottgörelse
för förluster, som uppkommit
genom den under kriget rådande handelsavspärrningen
eller eljest till följd
av krisläget. Jag tror att det är nödvändigt
att även i fortsättningen uppehålla
de principer, som hittills varit
vägledande för statsmakterna på detta
område. Bland annat låter det sig icke
göra att efter objektiva grunder begränsa
kretsen av de företag, som skulle
kunna ifrågakomma till ersättning.

Härpå yttrade:

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet få
framföra mitt tack för det utförliga
svaret. Jag beklagar emellertid att jag
icke samtidigt kan få framföra ett tack
för en positiv inställning till de av mig
framförda erinringarna mot det beryktade
cirkuläret nr 3012. Det långa svaret
förefaller mig i mycket vara camouflage
för kringgående rörelser förbi
kärnfrågorna.

Herr statsrådet yttrade i slutet av sitt
svar, att han finner kontrollen ur olika
synpunkter olustig och beklaglig, men
olusten är dock icke större än att han
låter allt bero som det är. Herr statsrådet
kan icke finna att de av mig kritiserade
skärpta tvångsreglerna stå i sådan
motsättning till allmän svensk
rättsuppfattning, vilket jag velat göra
gällande. Herr statsrådet måtte ha tillslutit
ögon och öron för den opinion,
som gick över landet, då cirkulär nr
3012 utfärdades. Jag har funnit denna
opinion vara uttryck för en rättsreaktion,
som är fullt naturlig i ett sam -

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

till yrkesmässig slakt.

häile som det svenska, en reaktion, som
visar, att sinnet och omdömet är friskt
irots de långa åtta årens tvång. Det är
alldeles uppenbart, att en sådan reaktion
främst ger sig till känna bland
dem, som direkt drabbas av åtgärderna,
och bland dem, som fråga sig: Är det
vår tur härnäst?; med andra ord bland
företagarna.

Ett sådant förhållande får icke tagas
till intäkt för att reaktionen betecknas
som betydelselös. Man får akta sig för
att lägga kvantitativa synpunkter på
rätten. Om så sker, ge vi upp något av
det mest väsentliga i vår rättsordning.
Det förekommer ett par oroande ansatser
i den riktningen i herr statsrådets
svar, nämligen då han räknar de »utslagna»
slakteriinnehavarna i procent
och konstaterar att procenttalet är lågt.
Förra året förde finansministern ett
kvantitativt rättsresonemang i samband
med beskattningsreformen. Dylika rättsprinciper
tillhöra enligt mitt sätt att se
primitivare samhällsformer och borde
icke ens antydas av ett svenskt statsråd.

Jag skall tillåta mig att göra några
kommentarer till de olika frågeställningarna
i interpellationen och i interpellationssvaret.
Min första fråga löd:
»Anser herr statsrådet att ett genomförande
av bestämmelserna i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3012 vara
förenligt med det rättsskydd varje företagare
bör vara tillförsäkrad vid utövandet
av sin näring?» Herr statsrådet
erinrar inledningsvis i sitt svar, att
Kungl. Maj :t med stöd av allmänna förfogandelagen
efter krigsutbrottet 1939
genomfört omfattande krisregleringar,
som alla inneburit kännbara ingrepp
i näringsfriheten. Ja, detta äger nog
sin riktighet, men jag vill erinra om
att riksdagen lämnat Kungl. Maj :t dessa
fullmakter under en bestämd förutsättning,
nämligen krig eller krigsfara i
vilket riket befinner sig eller eljest av
krig föranledda utomordentliga förhållanden.
Denna förutsättning i fullmakts -

lagens mening är nu icke längre för
handen. Om förfogandelagen, på vilken
hela regleringsapparaten är upphängd,
kan behöva bibehållas under en avvecklingstid,
så är detta en sak, men
om den användes i vidare omfattning
nu än då fullmaktens förutsättning förefanns,
då är det berättigat att, som jag
gjort, tala om en med åsidosättande av
gällande allmän lag på administrativ
väg införd ny rättsordning. Det var som
reaktion mot ett sådant begagnande
av förfogandelagen, som jag vid årets
riksdag biträtt en motion med yrkande
om avslag på lagens förlängning.

Herr statsrådet finner det uppenbart,
att de nu påtalade inskränkningarna i
rätten att bedriva slakterirörelse måste
ses mot bakgrunden av de extraordinära
förhållanden, som alltjämt äro rådande.
Herr statsrådet söker med detta
uttalande komma förbi det faktum, att
dagens förhållanden betingas av andra
omständigheter än krigstidens. Vi få
icke förbise den omständigheten, att
förhållandena i dag i icke ringa grad
betingas av statsmakternas egna gärningar
och politiska intentioner.

Låt mig ge ett par antydningar om
vad jag syftar på. Varför behövs köttransoneringen
i dag? Statsrådet skulle
för sin del sannolikt svara: Ja, därför
att tillgången icke räcker att täcka efterfrågan.
Då vill jag ställa frågan: Vad
är det som under normala förhållanden
balanserar tillgång och efterfrågan?
Svaret blir: Jo, det är priset. Men nu
förhåller det sig så, att statsmakterna
av allmänpolitiska skäl icke vilja tilllåta
en fri prisbildning, och därför
tvingas man att ersätta prisbildningen
med ransonering. Med andra ord: reglering
föder reglering, tvång föder
tvång. Vi måste finna möjligheter att
komma ur denna cirkelgång, och det
kan sannerligen icke ske genom nya
tvångsåtgärder.

En annan fråga: Varför kunna vi ej
öka köttproduktionen genom foderim -

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

port? Jo, därför att vi icke ha valutor
att köpa för. Jag skall nu icke gå in
på frågan om anledningen till att vi nu
icke ha någon valutabehållning, ty den
frågan ha vi ju diskuterat i andra sammanhang.

Interpellationssvaret innehåller en
rätt rikhaltig exemplifiering, med vilken
herr statsrådet försöker stötta under
sin ståndpunkt i rättsfrågan. Stöttorna
förefalla mig dock vara av mycket
bräckligt slag. Jag har nämligen icke
kunnat finna, att den framförda exempelsamlingen
är tillämplig på de frågeställningar
det här gäller. Den första
gruppen av exempel rör tillståndsregleringar
inom produktionen. Samtliga
dessa exempel hänföra sig till de bekymmersamma
krigsåren 1940—1942. Under
den tiden var fullmaktsmotivet i särskild
grad gällande. Min frågeställning
är denna: Är det rättsenligt att regeringen
begagnar fullmakten enligt förfogandelagen
till vidgade tvångsregleringar,
då förutsättningen för fullmakten
icke längre är för handen?

Den andra exempelsamlingen anknytes
till avgiftsfrågan. Samtliga därvidlag
lämnade exempel hänföra sig emellertid
till kostnader för hygienisk kontroll och
äro sålunda icke alls jämförbara med
karaktären hos de kontrollavgifter företagarna
åläggas enligt cirkulär nr 3012.
Jag återkommer senare till den frågan.

Interpellationssvaret har på mig gjort
det intrycket, att folkhushållningsministern
i vart fall känt sig vara ute på osäker
mark, då han vill hävda, att rättsliga
invändningar icke kunna göras mot
hans förfarande alt via en kriskommission
beröva företagare deras rätt till
näringsutövning. Han skjuter därför
näringsorganisationerna framför sig och
siiger, alt dessa varit med om att utforma
de nya bestämmelserna. Det
skulle föra för långt att här beröra allt
som hände under de segdragna förhandlingarna
rörande köttransoneringens
eventuella hävande. Det är emellertid

alldeles klart, att den fragmentariska beskrivningen
i interpellationssvaret icke
kan ge den oinitierade något begrepp
om motiv, förutsättningar och förhandlingsgång.
Men icke heller detta hör till
saken, herr talman. Enligt gällande regeringsform
§ 87 äger riksdagen gemensamt
med Konungen att stifta allmän
lag, ävensom att förändra och upphäva
förut stiftad lag. Kriskommissioner
och näringsorganisationer ha ingen
lagstiftningsmakt, och vi ska be Gud
bevara oss från alt de få det.

Min andra fråga löd: »Anser herr
statsrådet att en på administrativ väg
genomförd beskattning av viss grupp
medborgare på sätt stadgas i cirkulärets
punkt 5 är i överensstämmelse med allmän
svensk rättsuppfattning?» Jag har
redan påpekat, att de exempel statsrådet
anfört som stöd för sin ståndpunkt
icke här äro tillämpliga. Jag har
ingenting att erinra mot att en effektiv
kontroll av gällande författningars efterlevnad
arrangeras. Tvärtom anser jag
sådan kontroll nödvändig. Men ransoneringen
är en samhällets allmänna angelägenhet,
och kostnaderna för kontrollen
bli sålunda också en det allmännas
angelägenhet. Jag är icke statsrättslärd,
herr talman, men vill dock hänvisa till
regeringsformens § 60. Där heter det:
»Ej må några allmänna avgifter, av vad
namn och beskaffenhet som helst, utan
riksdagens samtycke kunna förhöjas»
etc. Jag vill också hänvisa till regeringsformens
§ 73, där det sägs: »Inga
nya pålagor, utskrivningar av manskap,
eller av penningar och varor, må hädanefter,
utan riksdagens fria vilja och
samtycke, i den ordning, förut nämnt
är, påbjudas, uppbäras eller fordras.»
Frågan om möjligheterna att på administrativ
väg uttaga medel av en viss
samhällsgrupp är enligt min mening av
sådan principiell rättslig betydelse, att
jag hoppas att konstitutionsutskottet
tager upp densamma till närmare
granskning. Både denna fråga och den

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar pa interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

till yrkesmässig slakt,
föregående, som jag berört, äro av sådan
beskaffenhet, att jag är intresserad
av att få höra, om de ting, som beröras
i cirkulär nr 3012, ha behandlats i allmän
statsrådsberedning och om de konsultativa
statsråden därvidlag lämnat
sitt bifall.

I interpellationssvaret lämnas en redogörelse
för de fastställda kontrollavgifternas
storlek. Dessa ge dock ett
ofullständigt begrepp om verkningarna,
om man icke tillämpar dem på ett särskilt
fall. Jag sammanträffade för en tid
sedan med en bekymrad lanthandlare
från trakten söder om Stockholm. Denne
hade i över 30 års tid bedrivit slakt
för sin egen affärsrörelse. Han drev
icke någon partirörelse och sålde till
andra handlande, utan det var uteslutande
för hans egen rörelse. Han hade,
vill jag minnas, två affärer. Han slaktade
en gång i veckan, och slakten omfattade
ett par storboskap samt några
kalvar och svin. Vi räknade tillsammans
ihop, att kontrollkostnaderna för
honom skulle uppgå till 1 500 kronor
per år. Sett mot bakgrunden av rörelsens
omfattning och efter alla diskussioner
rörande handelns marginalfrågor
som förevarit borde herr statsrådet förstå,
att detta är en hög extra belastning
på ett företag av denna typ. Herr
statsrådet tröstar sig själv och andra
med att villkorsbestämmelserna givetvis
komma att utgöra en anledning för de
priskontrollerande myndigheterna att
överväga om och i vilken mån kostnaderna
få tagas igen av allmänheten i
form av högre priser. Ja, herr statsråd,
jag tror icke att man skall komma till
handeln och trösta den med priskontrollnämnden,
ty den institutionen har
under sin nuvarande ledning skaffat sig
ett grundmurat anseende för bristande
handlag med sin uppgift. Den har också
inför riksdagen dokumenterat sitt dåliga
omdöme, bl. a. då den förvägrade
bevillningsutskottet erforderliga uppgifter
för en inkomstberäkning.

Mina två sista frågor gällde statsrådets
beredvillighet att revidera bestämmelserna
i cirkulär nr 3012 och frågan
om ersättning till företagare, som berövats
sitt näringsfång. Jag skall icke
närmare ingå på och upptaga tiden med
dessa frågor, men jag vill dock konstatera,
att även på dessa frågor liksom
på de övriga herr statsrådet lämnat avböjande
svar.

Herr statsrådet yttrade i slutet av sitt
anförande, att han finner det angeläget
att denna kontroll icke bibehålies längre
än nödvändigt. Ja, vi ha många gånger
under åren efter kriget från regeringsbänken
hört dessa platoniska uttalanden.
Vore det icke på tiden att man från
regeringens sida visade sig mena allvar
med dessa uttalanden genom att man
beträdde vägen tillbaka mot friheten i
stället för att genomföra allt flera och
allt hårdare tvångsregleringar?

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag har ju varit så pass utförlig
i mitt interpellationssvar, att jag kanske
kan fatta mig relativt kort i debatten.

Herr Henriksson började sitt inlägg
med en förmodan, att jag måtte ha tillslutit
både ögon och öron utomordentligt
effektivt, när jag ej hört den opinion,
som gick över landet i anledning
av dessa bestämmelser. Jag skall villigt
erkänna, att jag hört denna opinion
kanske lika många gånger som herr
Henriksson, eftersom alla sådana missnöjesyttringar
i sista hand kanaliseras
till mig. Men jag vågar å andra sidan
säga, att skola röstresurserna hos de
missnöjda vara avgörande för hur regeringen
skall handla i det ena och det
andra fallet, har jag en mycket bestämd
känsla av att man är ute på utomordentligt
osäkra vägar.

Herr Henriksson hade vidare i interpellationssvaret
utläst, att jag värderat
rätten efter kvantitet. Jag skulle ha gjort

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

en kvantitetsvärdering, vilken icke hade
något med en rättsvärdering att göra,
och han vände sig mot detta. Jag är den
förste att erkänna, att detta är begrepp,
som man ej kan sätta likhetstecken
emellan. Att i mitt interpellationssvar
angivits vissa kvantitetssiffror är ingenting
annat än ett uttryck för strävan
att få denna fråga reducerad till sina
rätta proportioner. Man fick onekligen
av herr Henrikssons interpellation den
allmänna uppfattningen, att frågan även
som rättsfråga var väsentligt större än
den i själva verket är.

Herr Henrikssons och min uppfattning
skär sig i det avseendet, att vi såsom
grund för bedömandet av dessa
problem ha olika utgångspunkter. Det
framgår av herr Henrikssons anförande,
särskilt dess avslutning, att han har den
uppfattningen, att det nu är fredsförhållanden
och så pass lugnt och ogenerat
i alla avseenden, att allt vad reglering
och ransonering angår är en i
långa stycken onödig pålaga. Avslutningssatsen
i herr Henrikssons anförande
var så pass bestämd, att jag vågar
draga den slutsatsen av hans tankegång.

.lag har en rakt motsatt uppfattning.
Jag har den bestämda känslan, att dagens
läge ej inbjuder till någon avveckling
utan att vi få vara utomordentligt
glada, om vi icke framför oss ha en tid
med ytterligare frihetsinskränkningar
— i den mån man sätter ransonering
och reglering såsom liktydiga med frihetsinskränkningar.
Vi ha av krig föranledda
utomordentliga förhållanden
ännu den dag som i dag är. Hela världens
förstörda penningväsende med valutor,
som ej äro konvertibla staterna
emellan, är en följdföreteelse av det
sista världskriget och får återverkningar
på vår försörjning och vår ekonomi.
Vi ha en världsbrist på livsviktiga
födoämnen, som gör att hela försörjningsbilden
är annorlunda i dag än den
är under fredliga och normala förhål -

landen. Den är i dag ungefär likartad
med vad den var under det mest brännande
kriget.

Nu säger herr Henriksson, att dessa
regleringsingripanden äro i långa stycken
icke en följd av objektiva förutsättningar
utan fastmera en följd av att
regeringen på ett ganska valhänt sätt
skött sitt uppdrag på detta område.
Kanske icke uttrycket föll så — det är
jag medveten om — men innebörden
var denna.

Ja, jag kan nog här säga, att vilken
regering det än vara månde har den
intet grepp över väder och vind samt
skördeförhållanden. Vi ha en köttransonering
som följd av en typisk missväxt
i fråga om foderskörd föregående
år. Vi ha ej möjlighet att ute i världen
köpa erforderlig kvantitet foder. Vi ha
slagit ut vårt djurbestånd, så att det till
och med är kvantitativt lägre nu än för
ett år sedan. Allt detta är förhållanden,
som skulle vara gällande oavsett vem
som sutte i regeringen eller som vore
folkhushållningsminister.

Herr Henriksson gav en anvisning om
hur man skulle klara ransoneringsbekvmren
i en bristsituation. Han säger,
att man glömt bort, att det finns något
som heter prissättning och som kan
åstadkomma en naturlig och lämplig balans
mellan tillgång och efterfrågan. Så
föllo herr Henrikssons ord. Nu ha statsmakterna
genom en hård priskontroll
skapat disproportion i balansen mellan
tillgång och efterfrågan. Herr Henriksson
uttalar sitt ogillande av detta.

Jag är glad över eu sådan deklaration
från en så prominent högerman, som
väl ändå herr Henriksson får betraktas
vara. Det är riktigt, att man kan åstadkomma
balans mellan tillgång och efterfrågan,
därest man låter bli att genom
en priskontroll hålla nere priserna. Men
om man icke vill detta, då återstår det
ju ingenting annat — och det är den
andra delen av herr Henrikssons icke
uttalade mening — än att höja priserna

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

till yrkesmässig slakt.

och bibehålla lönerna, så alt den önskvärda
balansen återuppstår. Skulle detta
vara ett i ett hastigt ögonblick fällt
yttrande, som herr Henriksson är benägen
att rygga, så har han ju möjlighet
till det senare i dag. Är det däremot
så, att herr Henriksson fortfarande har
den uppfattningen, att man skall åstadkomma
ekonomisk balans genom att låta
priserna på en sådan viktig vara som
kött och fläsk gå i vädret och se till att
lönerna bli oförändrade, är jag, som
sagt, mycket tacksam för att ha fått en
sådan ärlig deklaration från en prominent
högerman som herr Henriksson.
Jag har emellertid en mycket bestämd
känsla av att herr Henriksson vid mogen
eftertanke icke vågar riktigt stå för denna
deklaration.

Vidare har herr Henriksson i någon
mån vänt sig mot att näringsorganisationerna
och livsmedelskommissionen
träffat en överenskommelse om hur detaljerna
i detta stora problem skola ordnas.
Herr Henriksson säger, att en sådan
överenskommelse kan aldrig ersätta
den lagstiftande församlingens uppfattning
och uttrycka dess intentioner. Det
är självfallet riktigt. Men å andra sidan,
därest vi skola betaga kriskommissionerna
möjligheten att med näringslivets
representativa organ träffa överenskommelser
i sådana och andra liknande
frågor utan göra det förbehållet, att
detta skall vara föremål för andra instansers
prövning, då är jag rädd för
att den första opinionen och mycket
berättigade kritiken kommer just från
näringslivet, bland annat grupper som
herr Henriksson i viss mån anser sig
representera.

Herr Henriksson slutade med att
säga, att jag i mitt interpellationssvar
hade sagt, att därest en sådan kontrollkostnad,
som här är pålagd slakteriinnehavarna,
så kräver, så finns det
vissa möjligheter att få denna synpunkt
beaktad, då priskontrollnämnden har
att avväga prisläget för handeln. Men,

säger herr Henriksson, priskontrollnämnden
har så dokumenterat sin ovanlighet
mot handeln i andra sammanhang,
att detta är en utomordentligt
ringa tröst för handelns män. Det är
klart, att om man har en så pass partsinställd
uppfattning som handeln måste
ha visavi sina intressen, kan man vid
samröret med priskontrollnämnden känna
det, som om man i viss mån skulle
vara misshandlad. Jag försäkrar herr
Henriksson, att ungefär samma uppfattning
ha alla andra. Också konsumentintressena
ha säkerligen i mycket stor
grad den uppfattningen, att priskontrollnämnden
icke tillräckligt kraftigt
och effektivt hävdar konsumenternas
intressen gentemot företagarna och
gentemot handeln. Företagsverksamheten
har samma uppfattning om priskontrollnämnden.
När man från alla de
olika partsintressena får ungefär samma
betyg, brukar det enligt gammal erfarenhet
i verkligheten innebära ett relativt
gott betyg på oväld och objektivitet.

Den kontrollkostnad, som lagts på
slakteriinnehavarna, har, såsom anförts
i interpellationssvaret, sin motsvarighet
på åtskilliga andra områden. Den bygger
på den fullmaktslagstiftning, som
regeringen måste ha i dagens ansträngda
och bekymmersamma läge. På samma
sätt som man säger till en enskild
handlande, att han är tvingad sätta
till arbetskraft, betala lön och anlita
övertid för att klara sin kupongredovisning
och kupongklistring, har man
principiellt möjlighet att säga, att kontrollen
på detta område sker så och så
samt kommer att medföra en del kostnader,
som slakteriinnehavaren får taga.
Det hela är ytterst en fråga om vad man
har för rättigheter enligt fullmaktslagstiftningen,
enligt förfogandelagen och
enligt de fullmaktslagar, som regeringen
i en kristid och under av kris och krig
föranledda förhållanden måste arbeta
med för att över huvud taget kunna

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

möta problemen, så att de ej bli ännu
besvärligare för det stora flertalet människor
än de äro.

Det är här, til syvende og sidst, som
våra uppfattningar skilja sig. Jag hävdar,
att vi ha detta läge i dag och måste
följaktligen så länge betingelserna kvarstå
agera med en fullmaktslagstiftning.
Herr Henriksson menar, att vi ha passerat
den allvarliga tiden och äro inne
i en tid, där signalen borde vara återgång
till, låt mig säga, 1930-talets förhållanden,
en återgång till full frihet
från reglering och ransonering och
myndigheternas ingripanden.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
skall icke gå in på den rättsfråga, som
beröres i interpellationen och som herr
Henriksson klart utvecklade. Jag skall
heller icke gå in på en diskussion om
nödvändigheten av att vidtaga dessa
rigorösa åtgärder. Jag skall på denna
punkt nöja mig'' med att säga, att jag
tror att statsrådet glömt bort en liten
distinktion. I detta fall är frågan, huruvida
man verkligen, när det gäller ransonering
av kött, skall behöva en sträng
begränsning av tillstånden att driva
handel med kött eller idka slakt. Det
är dock icke detsamma som kravet på
inskränkningar och kontroll när det
gäller tillstånd att försälja t. ex. sprängämnen
eller pilsner, inneha skjutvapen
och dylikt. Jag tror, att de exempel,
som statsrådet tog som jämförelse för
att försvara detta cirkulär, lågo något
vid sidan av den nu aktuella frågan.

Herr statsrådet åberopade, att näringsorganisationerna
hade varit med
på de rigorösa åtgärderna. Jag förstår
mycket väl, att det kan vara rätt betänkligt
för en regering att ej anknyta
till överenskommelser med näringsorganisationerna,
men, herr statsråd, där
är jag framme vid vad jag skulle vilja
peka på: man får icke för dessa överenskommelser
glömma, att de bestäm -

melser som utfärdas även måste tillgodose
rimlig rättvisa för de små grupper,
som falla vid sidan av dessa överenskommelser.

Herr statsrådet sade, att han icke
gjort någon kvantitativ bedömning av
rättvisevärdena. Men det förekom dock
i interpellationssvaret en liten redogörelse
för att de små slaktplatserna vore
en så liten procent, att man tydligen
icke behövde räkna med dem vid denna
åtgärd; i varje fali var detta underförstått.

Jag skall be att få förtydliga min
ståndpunkt genom ett litet exempel, som
jag anknyter till herr statsrådets olika
exempel.

Det finns i Dalarna i en socken en
enda slaktare. Hans far har varit slaktare
före honom. Det är det enda slakteriet
i socknen. Socknens djurbestånd
är ungefär 2 000—3 000 djur. I alla tider
ha socknemännen slaktat där. Han
har haft slakteritillstånd och har av
både distriktsveterinären och länsveterinären
fått ett gott betyg. Han säljer
en del av köttet inom socknen, och resten
skickar han norrut till en annan
större slakterifirma.

Denne man sökte nu slakteritillstånd.
Han fick då besked om att hans ansökan
icke togs upp förrän kommissionen
hade ett skriftligt papper på att
han underkastade sig att betala avgift
för kontrollen.

Förfarandet är för mig litet stötande,
därför att det visar en misstro, som
icke kommer fram i andra tillståndsfrågor:
där får man tillstånd under förutsättning
att man betalar avgiften; här
tages icke ansökan upp förrän man
skrivit på ett papper att man betalar.

Sedan togs icke hans ansökan upp,
därför att det krävdes, att han också
skickade in ansökan om trafikanttillstånd.

Han fick sedan endast trafikanttillstånd.
Hans ställning blir nu denna:

Om han fått slakteritillstånd hade det -

26 Nr 15. Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

ta kostat honom en grundavgift på 520
kr. Han får vidare för 52 slaktdagar
— motsvarande en per vecka — betala
780 ler. och för 4401/» enheter 44,or.
kr. Detta blir sammanlagt 1 344: 05 kr.
Han får vidare betala transporter, som
kunna beräknas endast till 20 kr. per
vecka, eftersom minst 50 % av slaktdjuren
föras till slakteriet av djuruppfödarna,
med 1 040 kr. Till avlöning
för slakt åtgå 1 483 kr. Det hela kostar
honom alltså 3 867:05 kr., d. v. s.
eu ökning av 1 344: 05 kr. för år mot
tidigare.

För räkenskapsåret den 1 september
1945—1 september 1946 kunde han redovisa
en behållen nettointäkt av 7 883
kr. med en redovisad vinst av 7 420 kr.
Av de 7 420 kronorna får han i direkta
utlägg betala 1 344: 05 kr.

Nu fick lian emellertid bara trafikanttillstånd.
Det kostar honom mera, nämligen
— siffrorna äro baserade på förra
årets slakt — för 115 stycken storboskap
å 13 kr. 1 495 kr., 72 kalvar å 6 kr.
432 kr., 104 spädkalvar ä 3: 40 kr.
353: 60 kr., 24 svin å 7 kr. 168 kr., 25
hästar å 14 kr. 350 kr., summa 2 798: 60
kr. Därtill kommer den beräknade
fraktkostnaden för 3 resor per vecka
å 20 kr. 3 120 kr. och extra frakt av
hästar 250 kr., summa 3 370 kr. Tillsammans
utgöra kostnaderna i detta fall
6 168: 60 kr.

Denne man, vilkens rörelse bar uppvisat
en vinst av ca 7 000 kr., belastas
om han nu bara får trafikanttillstånd
i stället för slakteritillstånd med en merkostnad
på 2 301: 55 kr., alltså en tredjedel
av hans normala vinst.

Han är inte hjälpt med att man säger,
att priskontrollen kan företaga en jämkning.
Den kan inte hjälpa ett enskilt
fall, ty han är ju beroende av det allmänna
köttpris som får tagas ut. Nu
får han dessutom inte skicka sitt kött
med transporter, som gå norrut, utan
han är ålagd att slakta på en närliggande
plats österut, där han får betala

det pris jag nyss nämnde. På den orten
är man beredd att tillstyrka att han får
behålla sitt slakteritillstånd.

Herr statsrådet konstaterade, att allt
är gott och väl på detta område, och
han ansåg det inte finnas någon anledning
att jämka på bestämmelserna. Nu
vill jag ställa den frågan till herr statsrådet:
Är det verkligen rimligt att bestämmelserna
skola ha sådana konsekvenser
för de mindre slaktplatserna?
Jag kan försäkra, att hela befolkningen
i socknen är oerhört upprörd. Jag har
här en lista, som praktiskt taget alla
hemmansägare i orten med djurbesättningar
ha skrivit under. För dem har
denne mans och tidigare hans fars slakteri
varit av stor betydelse.

Men så verka bestämmelserna, när
man känner sig bunden av överenskommelser
med i detta fall jordbrukskorporationer,
som ha intresse för de centrala
andelsslakterierna men icke mycket
till övers för de mindre slakterierna
och som inte ha ögonen öppna för den
uppenbara orättvisa, som alltför stela
lagbestämmelser kunna medföra.

Jag har begränsat mig till detta, emedan
jag velat hävda ett krav på rimlig
rättvisa och full rättssäkerhet. Jag vill
inte rikta något allmänt klander mot
kristidskommissionernas verksamhet,
men det är tydligt den är betydligt mer
schablonmässigt inriktad än vad som
skulle vara fallet, om det medgavs en
mera fri prövning. Detta ger mig till
slut anledning att fråga: Fanns det
verkligen skäl att i detta fall ingripa så
rigoröst i slakteritillståndsgivningen
som bär har skett? Var faran för ett
missbruk så överhängande? Jag har
svarat nej, ty det kan inte medföra så
stor risk för samhället, om denna kontroll
skulle bli försvårad eller försvagad
på någon punkt. Kontrollen blir naturligtvis
försvårad genom att man får
flera platser att kontrollera, men denna
olägenhet är väl inte av sådan storleksordning,
att en företagare, som drivit

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

Svar på interpellation ang. statens
till yrkesmässig slakt.

sin näring i många år, plötsligt skall
hindras att bedriva en rörelse, som består
uti slakt och försäljning av en så
oskyldig vara som kött. Jag ställer denna
fråga, emedan jag anser, att rimliga
krav på rättvisa och rättsäkerhet inte
äro tillgodosedda.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Det är med beklagande jag konstaterar,
att herr statsrådet i sin replik till mig
så markerat tendentiöst misstolkat en
hel råd av mina uttalanden. På en punkt
äro vi emellertid överens: vi betrakta
dessa problem från skilda utgångspunkter.
Herr statsrådet har en övertro på
regleringar och kontrollåtgärder, som
jag icke kan dela. Jag har i stället den
uppfattningen, att om vi i dagens läge
skola kunna lyfta upp vår produktion
igen — och det är ju det, herr statsråd,
som det är fråga om — så måste vi
höja effektiviteten på alla punkter. Detta
resultat kunna vi enligt min mening
inte nå genom att allt hårdare draga till
alla reglerings- och tvångsskruvar, utan
jag anser i stället, att man skall börja
lätta på skruvarna. Jag har därmed
ingalunda sagt, att vi med ett enda slag
böra slopa alla regleringar, men vi böra
beträda vägen tillbaka för att ge ett
större livsrum och större rörelsefrihet
åt produktionen och företagsamheten,
som kunna föra oss framåt.

Herr statsrådet sade vidare, att jag
tycktes leva i den föreställningen, att
vi nu kommit tillbaka till fullständigt
normala förhållanden. Jag har svårt
att förstå, var i mitt anförande man
skulle kunna lägga in en sådan tolkning.
Vad jag tillät mig säga var att
bekymren i dag inte äro föranledda av
samma förhållanden som bekymren under
kriget. Jag tillät mig vidare säga,
att vi borde ha klart för oss, att de
svårigheter vi stå inför i dag till eu
del äro förorsakade av åtgärder, som
vidtagits på andra håll av, som jag ut -

tryckte mig, allmänpolitiska skäl. Jag
belyste detta med ett par exempel och
nämnde därvid priskontrollen utan att
över huvud taget göra något sådant uttalande,
som statsrådet tillät sig lägga
i min mun.

Jag tror emellertid att man även på
den punkten genom att lätta på skruvarna
kan stimulera produktion och
företagsamhet. Vad ha statsmakterna
sökt göra, när man i alla fall genom
den förda politiken kommit i ett läge,
som utmärkes av bristande balans mellan
tillgång och efterfrågan, uttryckt i
tillåtna priser? Jo, statsmakterna ha
sökt minska denna skillnad med konstlade
utfyllnader såsom indirekta skatter.
Jag kan väl, utan att statsrådet
behöver förmena, att jag rekommenderat
ett slopande av hela priskontrollen,
säga, att det är berättigat och rimligt
att börja betrakta tingen på ett något
annorlunda sätt även på den punkten.

Herr statsrådet sade i samband med
den första frågeställningen angående
mitt uttalande om den kvantitativa rättsuppfattningen,
att de exempel han
nämnde anförts för att reducera frågan
till dess rätta proportioner. Ja, det må
vara — man bör ju se allt som det är —
men när man resonerar om rättsfrågor,
herr statsråd, anser jag inte man kan
säga, att det gäller en så liten grupp
av människor, att man inte behöver bekymra
sig om deras rätt. I så fall är
man inne på farliga vägar, och det var
det jag ville fästa uppmärksamheten på.
Jag sade inte annat än att statsrådet
hade snuddat vid det område, som jag
ville varna för att man skulle beträda.

När herr statsrådet berörde näringsorganisationerna,
gjorde han gällande,
att jag kanske skulle komma att säga
någonting annat än jag gör i dag, om
man skulle följa mina rekommendationer.
.lag tror statsrådet ganska grundligt
misstolkat även detta yttrande. Jag
har självfallet inte förmenat, att de förhandlingar,
som föras emellan närings -

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

till yrkesmässig slakt.

livets organisationer, kristidskommissionerna
och statsmakterna, skulle vara
olämpliga eller obehövliga eller att näringsorganisationerna
inte skulle få föra
fram sina synpunkter. Vad jag sade
var att man inte borde låta dessa vara
utslagsgivande beträffande lagstiftningen,
utan att man borde överlåta denna
åt den enligt min mening mer allmänt
objektiva instans, som riksdagen utgör.

Slutligen var det fråga om handeln
och priskontrollnämnden. Herr statsrådet
vände sig mot mitt uttalande och
sade, att han fattar handelns missnöje
med priskontrollnämnden som ett bevis
för att denna fyllt sin funktion på ett
tillfredsställande sätt. Jag är medveten
om att herr statsrådet har haft tillfälle
att ingående undersöka marginalfrågorna,
och herr statsrådet är väl medveten
om att priskontrollnämnden inte medgivit
kompensation för kostnadsstegringar
annat än efter att ha gjort en
hel del utredningar. Dessa utredningar
ha förhalats och ha många gånger blivit
ofullständiga, och då har handeln fått
vänta. Jag skulle därvidlag vilja fråga:
Hur går det till, när statens affärsdrivande
verk vilja höja sina priser, därför
att lönekontot har gått upp? Statens
järnvägar och postverket och telegrafverket
och hela raden av andra affärsdrivande
verk ha omedelbart fått full
kompensation för de kostnadsökningar,
som ha föranletts av löneökningar. Kan
man uppvisa, att någonting liknande
skett när det gällt distributionen? Så
har icke varit fallet, och jag fann det
därför fullt berättigat att säga, att företrädarna
för handeln inte känna sig
tröstade av herr statsrådets uttalande,
att kostnaderna för kontrollen skola få
regleras genom de priskontrollerande
organens försorg.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag vill till herr Gezelius säga,

att när dessa frågor diskuterades föregående
höst, räknade man allmänt med
att ungefär 25 miljoner kilogram per
år såldes på den svarta marknaden,
d. v. s. 9 å 10 procent av hela den saluförda
kvantiteten beräknades gå illegala
vägar. Alla voro då överens om
att man inte kunde uraktlåta att effektivisera
kontrollverksamheten. Jag ber
att få erinra om att föregående höst,
när diskussionens vågor gingo höga,
begärdes det från jordbrukets, handelns

— både detalj- och grossisthandelns —
och slakterinäringens sida, att köttransoneringen
skulle slopas. Det vanligaste
argumentet var att ransoneringsmoralen
befann sig i en sådan upplösning,
att man måste ha en ransoneringsfri
period för att så att säga
komma in i en ny giv, så att man kunde
bygga upp nya anordningar, som skulle
respekteras bättre. Det var nog en rätt
allmän uppfattning, att man inte kunde
fortsätta på samma sätt som tidigare,
utan att man måste höja kontrollens
effektivitet.

Herr Gezelius har mycket detaljerat
redogjort för ett specialfall från Dalarna,
men jag är inte beredd att gå in
i polemik mot honom om detta fall,
eftersom papperen i ärendet ännu inte
lagts på mitt bord. Hittills har det endast
varit fråga om en diskussion mellan
livsmedelskommissionen och vederbörande
slaktare i Dalarna. Jag vill inskränka
mig till att konstatera, att det
är oriktigt att av herr Gezelius’ resonemang
draga den slutsatsen, att mannen
är rättslös för närvarande. Som alla
andra svenska medborgare har han
möjlighet att besvära sig hos Kungl.
Maj:t, och utredningen finns ju redan

— den har ju herr Gezelius redogjort
för inför kammaren. I långa stycken
verkade den intressant och riktig, och
en hel del av de argument, som anfördes
för att vederbörande företagare
skulle få slakteritillstånd, verkade befogade.
Livsmedelskommissionen är ju

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

inte sista instans i dessa ärenden, och
jag är medveten om att detta ingripande
kommer att föranleda en lång
råd besvärsmål från olika håll, och därför
får man väl vänta med att fälla
något definitivt omdöme, tills Kungl.
Maj:ts avgöranden i besvärsmålen före ligga.

Herr Henrikssons sista anförande
gjorde ett glädjande intryck på mig,
emedan det var så hovsamt både i ton
och i val av uttryck jämfört med hans
första anförande. Jag uppfattar detta
som ett tecken på att herr Henriksson
är medveten om att han skjutit över
målet och varit litet oförsiktig på en
del punkter och därför vill giva uttryck
åt att han innerst inne vill vara
mera moderat. Herr Henriksson säger,
att vi skola lätta på skruvarna och beträda
vägen tillbaka. Allt det där tycka
vi ju alla är riktigt, och det är ju tacknämligt
och populärt att säga det i allmänna
talesätt var som helst. Jag kanske
får fråga herr Henriksson, på vilka
skruvar vi skola lätta just nu —• vi tala
om den kontroll, som är resultatet av
att vi ha bibehållit kött- och fläskransoneringen.
Om herr Henriksson anser,
att vi i nuvarande läge kunna lätta på
kött- och fläskransoneringsskruven, är
jag tacksam att få besked om det. Om
herr Henriksson anser, att vi i fråga
om någon annan reglering ha möjlighet
att lätta på skruvarna, är jag lika tacksam
för besked om det. Vi önska alla
att det skall bli lättnader, men tyvärr
måste vi konstatera, att dagens kalla
verklighet inte inbjuder till att lätta på
några skruvar i detta avseende.

Herr Henriksson sade i sitt första
anförande, att diskrepansen mellan tillgång
och efterfrågan inte kan elimineras
på annat sätt än att man låter de
naturliga ekonomiska lagarna göra sig
gällande, och han upprepade ungefär
samma sak i sitt sista anförande. Jag
har redan tidigare frågat, om han därmed
menar, att den prispolitik, som

förts på det område vi nu diskutera
är felaktig och om han anser det riktigt
att tillåta en prisstegring på för
de breda lagren livsviktiga förnödenheter,
om man därvid — märk väl detta
— utgår från den förutsättningen, att
lönerna skola hållas oförändrade. Om
löntagarna få en mot prisstegringen
svarande löneökning, har det ju inte
åstadkommits någon balans, utan man
är då tillbaka i utgångsläget, och det
enda resultatet är att läget helt allmänt
är sämre. Jag är tacksam att få ett klart
besked, ja eller nej, av herr Henriksson.
Det går inte att klara sig undan
att ge ett sådant besked genom att
säga, att man bör försöka lätta på skruvarna
och beträda vägen mot en fri
marknad. Det är sådana självklara patentsanningar,
som man inte behöver
diskutera, men just nu är läget sådant,
att vi enligt min mening inte kunna
gå de vägarna, och då är det väl rimligt
att jag får ett konkret besked av
herr Henriksson, på vilket område han
menar att vägen mot en friare och normalare
tid just nu står öppen. Redan i
mitt förra anförande begärde jag ett
sådant besked av herr Henriksson, men
jag fick det inte. Jag bör väl kunna få
det beskedet nu, och jag är angelägen
om att få det, emedan det har så utomordentligt
stor betydelse, om det på
visst håll anses, att man bör lindra
priskontrollen på livsmedel och andra
livsviktiga förnödenheter och att man
bör lägga om prispolitiken och acceptera
en genomgående förhöjning av priserna,
allt i syfte att åstadkomma
balans.

Herr GEZELIUS (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill uttrycka min glädje
över herr statsrådets sista anförande.
Jag tog upp detta exempel, emedan det
föreföll mig vara ett fall, där man skulle
kunna bevilja slakteritillstånd, emedan
man kunde ordna en betryggande kon -

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt

till yrkesmässig slakt.

troll. Jag var rädd för att statsrådets
interpellationssvar skulle kunna lämna
rum för en sådan tolkning att det gav
ett visst stöd åt tanken att för ovidkommande
syften centralisera slakten,
vilken tanke synes ligga bakom de
hörda jordbrukskorporationernas yttranden.
Jag finner en sådan tanke
orimlig. Om kontrollen kan ordnas, anser
jag det finnas skäl att giva vederbörande
ett slakteritillstånd.

Eftersom det fall jag refererade åter
förts på tal, kan jag nämna, att kommissionen
icke var enhällig i denna
fråga, utan det förekom reservationer.
Jag ansåg det emellertid vara ett viktigt
typfall. Jag fann nu, att herr statsrådet
inte känner sig alltför bunden
av de principer, som möjligen kunna
återfinnas i kommissionens beslut eller
i interpellationssvaret, och jag är tacksam
för det friare bedömande, som nu
kommer att tillämpas.

Herr HENRIKSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall försöka ge ett
svar på herr statsrådets sista fråga,
men jag vill påpeka, att det är min personliga
uppfattning, som jag här ger
till känna.

Jag ser saken på följande sätt: Vi ha
i dag en viss kvantitet varor och en
viss kvantitet pengar, och dessa kvantiteter
stå inte i ett riktigt förhållande
till varandra. Det finns då flera olika
möjligheter att skapa balans. Vi kunna
draga in pengar, så att kronvärdet stiger,
vi kunna tillåta priserna att stiga,
eller vi kunna, såsom vi gjort i år, genom
beskattning höja varupriserna och
på det sättet försöka skapa balans. Jag
har den uppfattningen, att man på
många punkter bör lätta på prisskruvarna
även ur den synpunkten, herr
statsråd, att man därigenom skulle
få fram en hel del varor, som nu till
och med synas gå ur marknaden. Det
torde vara bekant för statsrådet, att
prissättningen i många fall varit så -

dan, att produktionen inte varit lönande
och att varan därför försvunnit ur
marknaden. Om priskontrollen inriktades
i första hand på att skapa en riktig
avvägning mellan produktionskostnader
och varupriser, så skulle vi komma
en bra bit på väg. Mitt svar är alltså,
att man enligt min uppfattning
skulle kunna stimulera produktionen
genom att lätta litet på många av prisskruvarna.

Herr JONSSON i Skutskär: Herr talman!
När nu herr Henriksson med
känt patos talat å sina uppdragsgivares
vägnar, kan jag inte som representant
för kroppsarbetargruppen i samhället
underlåta att säga några ord. Det
förefaller mig som om herr Henriksson
helt gått ifrån huvudorsaken till den
slaktkoncentration, som myndigheterna
ha genomfört. Orsaken till denna var,
såsom statsrådet har sagt, att svart slakt
förekom i sådan utsträckning, att det
nära nog var omöjligt att bibehålla ransoneringen.
Myndigheterna befunno sig
då i den situationen, att de antingen
måste släppa köttet fritt eller också
skapa en anordning, som kunde hålla
uppe respekten för ransoneringen. Efter
tillstyrkande av bland annat herr
Henrikssons förbund genomfördes då
en koncentration av slakten. När herr
Henriksson säger, att vi skola släppa
på ransoneringen och bara låta de
människor, som ha råd till det, skaffa
sig kött, måste jag nog i likhet med
statsrådet säga, att det var en dyrbar
förklaring. Den ger ju i blixtbelysning
högerns inställning till denna för småfolket
vitala fråga. Arbetarna skulle
inte kunna köpa det kött de behöva,
om vi skulle följa herr Henrikssons
råd. Därför är det nog nödvändigt att
bibehålla ransoneringen, så länge det
råder denna fruktansvärda brist på
köttvaror. Jag förstår, att herr Henriksson
är mindre intresserad av detta, men
småfolket håller regeringen räkning

Lördagen den 17 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. statens livsmedelskommissions bestämmelser om rätt
till yrkesmässig slakt.

för att den fortfarande håller stånd
mot det oerhörda skall den är utsatt
för från herr Henrikssons meningsfränder.
Jag tycker den propaganda man
satt i gång mot köttransoneringen och
den situation vi i dag befinna oss i
borde ha givit herr Henriksson och
med honom liktänkande en erforderlig
tankeställare.

Herr HANSSON i Skediga: Jag vill
bara ställa en fråga till herr Gezelius.
Herr Gezelius sade, att en hel socken
i Dalarna skrivit under den lista han
talade om. Jag hajade till, när jag hörde
detta. De som skrivit under kunna
väl inte vara anslutna till den stora
slakteriorganisation, som vi jordbrukare
ha byggt upp. Det kunde vara intressant
att höra, vilken kommun det
är, där alla jordbrukarna stå utanför
denna organisation. Jag hoppas herr
Gezelius vill svara på den frågan.

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag måste tyvärr säga, att jag
inte är riktigt tillfredsställd med herr
Henrikssons sista svar, men jag förmodar
att herr Henriksson har vissa besvärligheter
att konkretisera sig i sådan
utsträckning, att det kan tillfredsställa
mig i dag. Nu sade han i sitt
sista anförande, att han talade enbart
såsom privatman och inte såsom representant
för sitt politiska parti, när
han deklarerade, att vissa prishöjningar
skulle vara önskvärda. Jag måste
emellertid komma tillbaka till att vi
här diskutera ransoneringen på kött
och fläsk och den kontroll, som blivit
nödvändig på grund av våra svårigheter
på detta område. Vi ha ransoneringar
och regleringar även på andra
viktiga livsmedelsområden, och jag
ställde min fråga till herr Henriksson
närmast från den utgångspunkten, huruvida
han anser det riktigt att på dessa
områden, där vi ha ransoneringar och

regleringar, släppa fram den prishöjning,
som vid oförändrade löneinkomster
skulle göra regleringarna överflödiga.
Detta var den konkretisering jag
gjorde av frågan, men tyvärr har herr
Henriksson inte svarat på den.

Herr HENRIKSSON: Herr talman!
Jag får väl lov att komma igen. Jag
har inte uttalat, att vi böra slopa ransoneringen
i dag. Det enda jag i min
interpellation tagit upp och vänt mig
emot är att man, för att åstadkomma
en enligt livsmedelskommissionen behövlig
skärpning av kontrollen, berövar
människor deras rätt till näringsutövning.
Det var alltså detta frågan
gällde.

Nu har herr statsrådet fört in resonemanget
på ett annat område. Jag
har berört prisfrågan endast för att få
höra, huruvida statsrådet anser, att avgifterna
böra få slå igenom i utförsäljningspriserna.
Nu ställer herr statsrådet
en ny fråga, huruvida jag menar,
att man i dag skall ersätta ransoneringen
med prishöjning, och på den svarar
jag nej. Jag har aldrig sagt, att man
borde höja priserna och slopa ransoneringen.
Man kan emellertid rikta den
frågan till jordbrukarna, huruvida det
finns möjlighet att få till stånd en ökning
av produktionen genom en prishöjning.
Jag har ju tidigare varit inne
på tanken att man genom en del prislättnader
skulle kunna stimulera produktionen,
och så vitt jag förstår vilja
både statsrådet och jag åstadkomma en
produktionsökning för att vi skola komma
ur knapphetsläget.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag skall inskränka mig till att
konstatera, att det var herr Henriksson,
som i sitt första anförande förde in
dessa frågor i diskussionen, vilket föranledde
mig att ställa en fråga till honom,
på vilken han efter stora besvär -

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

ligheter till slut svarade — det skall
jag villigt erkänna — att han inte önskade
någon prishöjning på livsviktiga
förnödenheter. Konsekvensen av hans
svar blir då den, att vi äro överens om
att ransoneringarna och regleringarna
måste bibehållas, då det finns en spänning
mellan tillgång och efterfrågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Nederländerna
träffad handelsöverenskommelse;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgiskluxemburgiska
ekonomiska unionen
träffad handelsöverenskommelse; och
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Italien ingången
handelsöverenskommelse m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
under folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckt motion;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande av
täckning för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts.
proposition angående övergångsersätt -

ning till förre furiren vid flottan 11. E.
Ahlström;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Stockholms
enskilda bank aktiebolag till täckande
av vissa rättegångskostnader;

nr 54, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till flyttningsersättning
för vissa beställningshavare vid
Norrbottens flygbaskår;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde; nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till landsfogdarna m. fl.:
avlöningar;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss;
och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor;

Lördagen den 17 april 1948.

Nr 15.

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 33, i anledning av väckta motioner
om ändring av gällande bestämmelser
rörande avdragsrätt och skattskyldighet
för medlemsavgifter till vissa föreningar;
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 och 3C §§
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om eugångsunderstöd åt städerskan
vid riksdagshuset Mary Nancy Viveka
Jonasson, född Samuelsson;

nr 16, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
in. fl.;

nr 17, i anledning av framställningar
om understöd åt efterlevande till vissa
i statens tjänst anställda personer;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående pensionsförbättring för
vissa arbetare vid ammunitionsfabriken
å Marieberg;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pensionsrätt för
kaptenen i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clementz m. in.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pension åt förre
extra ordinarie folkskolläraren P. G.
Bohlins efterlevande in. in.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgivande av livränta
till T. A. B. Johansson m. fl., såvitt
angår under punkten 4 gjord framställning
om årlig livränta till änkan
Elina Olofsson;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående rätt till uppskjuten
livränta för vissa professorer vid
enskilda högskolor;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner jämte i
ämnet väckta motioner; och

hr 25, i anledning av väckt motion
om förhöjd pension åt fanjunkaren å
frivillig övergångsstat K. G. Malmgren;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj ds lagråd;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, in. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; och

nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete samt fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1947 vid dess trettionde
sammanträde fattade beslut; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående utredning om rätt för arrendatorer
att i vissa fall inlösa av
dem arrenderade jordbruksfastigheter;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 34, med förslag till

3 — Andra kammarens protokoll 1,948. Nr 15.

34 Nr 15. Lördagen den 17 april 1948.

Interpellation ang. stegringen av byggnadskostnaderna.

skogsvårdslag in. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 41, angående lån och
bidrag till vissa skogsförbättringsåtgärder; nr

15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 16 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till fiskredskapsförsäkring; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stöd åt fiskerinäringen,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 180 angående anslag till
åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter; andra

kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, över motion om
bättre tillgodoseende av landsbygdens
intressen och näringar vid arbetstillståndsgivningen;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckt motion angående
vissa åtgärder för befrämjande
av semester- och rekreationsresor;

nr 10, i anledning av väckt motion om
reducering av resekostnaderna för ungdom
vid semesterresor; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om rätt för barn under 14 år att resa
på halv biljett på statens järnvägar.

§ 9.

Interpellation ang. stegringen av byggnadskostnaderna.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! En företeelse på
det samhällsekonomiska området som
är ägnad att verka särskilt oroande är
otvivelaktigt de ständigt stegrade byggnadskostnaderna.
Redan under 1930-

talet hade denna stegring nått en sådan
höjd att, särskilt vad jordbruket beträffar,
en förräntning av byggnadskapitalet
måste anses utesluten med dåvarande
priser på jordbruksprodukterna.
Vid 1939 års riksdag väcktes från
folkpartihåll en motion, vari landsbygdens
byggnadsfråga upptogs till skärskådande
och i vilken hemställdes om
en allsidig utredning såväl i fråga om
arbetslönerna som materialpriserna. Motionen
bifölls av riksdagen, och sedan
Kungl. Maj:t 1940 tillkallat de s. k.
byggnadskostnadssakkunniga för utredning
av byggnadsproblemet i dess helhet
och de sakkunniga avlämnat sitt betänkande,
vari även jordbrukets byggnadskostnader
diskuterades, upptog
Kungl. Maj :t i proposition nr 251 till
1941 års riksdag problemet till behandling.
Några positiva förslag till frågans
lösning framfördes dock icke i propositionen,
utan det hela resulterade i en
diskussion efter vilka linjer frågan borde
angripas. Emellertid konstaterade departementschefen
— liksom byggnadskostnadssakkunniga
även gjort — »att
kostnaderna för jordbrukets byggnader
måste anses stå i dålig proportion till
den avkastning jordbruket kan ge». Vidare
diskuterades orsakerna härtill, och
i fråga om byggnadsarbetarlönerna ansågs
det att jordbruket borde få rätt till
särskilda avtal i fråga om sina byggnader
och ej inrymmas i städernas och
samhällenas byggnadsavtal. Även om
de uttalanden som i propositionen framkommit
i och för sig kunde anses
värdefulla och vittnade om att ingripanden
av ena eller andra slaget från
regeringens sida vore att vänta, väcktes
dock ånyo från folkpartihåll en motion
i anslutning till propositionen, vari
hemställdes om fortsatt utredning efter
de av byggnadskostnadssakkunniga
skisserade linjerna, vilken motion emellertid
efter behandling i statsutskottet
avslogs av riksdagen. Utskottet anslöt
sig dock till vad departementschefen
uttalade, och i fråga om monopoliseringen
av arbetstillfällena »ville utskot -

Lördagen den 17 april 1948.

Nr 15.

Interpellation ang. stegringen av byggnadskostnaderna.

tet jämväl, när det gäller byggen för
jordbrukets behov, ansluta sig till departementschefens
uttalande därom att
jordbrukarnas önskemål att utan hinder
av organisationerna kunna till
byggnadsarbete anlita bygdens folk synes
vara fullt legitimt». I fråga om utredningskravet
uttalade utskottet i fortsättningen
att det icke ansåg förhåldena
påkalla fortsatt utredning av
jordbrukets byggnadskostnader, eftersom
det tydligen förutsatte att frågan
utan vidare utredning komme att bli
föremål för regeringens snara ingripande.
Under debatten i kammaren framkommo
emellertid vissa uttalanden som
vittnade om att allvaret i dessa deklarationer
icke var så synnerligen djupt
rotat, och då under den närmaste tiden
ingenting avhördes i saken från Kungl.
Maj :ts sida, framförde undertecknad
vid 1942 års riksdag en interpellation i
ärendet, vari statsrådet och chefen för
socialdepartementet tillspordes om han
fortfarande ansåg de vägar framkomliga,
som skisserats i propositionen vid
föregående års riksdag, samt om så icke
var förhållandet, huruvida det var hans
avsikt att på andra vägar söka åstadkomma
rimliga förhållanden på området
i fråga. Interpellationen gav upphov
till en ingående debatt i andra kammaren,
varvid spörsmålet utförligt ventilerades
och särskilt arbetslöner och
materialpriser diskuterades. Departementschefen
syntes stå fast vid sin uppfattning
från föregående år, och särskilt
utlovades en objektiv utredning
om »jordbrukets byggnader äro av sådan
beskaffenhet att de avgjort skilja
sig från byggnader som tjäna andra behov».
Undertecknad tackade för beskedet
att det skulle bli eu grundlig utredning,
men tilläde: »Sedan är givetvis
den stora frågan: Vad blir resultatet?»

Denna fråga står fortfarande öppen.
Efter de sex år som gått sedan interpellationen
besvarades har ännu inget
resultat hörts av. Visserligen ha eu del
utredningar satts i gång som kunna sägas
tangera problemet: jordbrukets bygg -

nadsstudiekommitté 1945, byggnadssäsongutredningen
1946, 1947 års byggnadsmaterialutredning,
sakkunniga angående
bostadspolitikens organisation
1947 och 1947 års utredning för byggnadsfrågor,
vadan problemet alltså icke
synes bortglömt. Men vad har nu hänt
under tiden som utredningskvarnarna
malt? Jo, detta, att byggnadskostnaderna
över hela linjen stigit på ett sätt,
som måste komma litet var att fråga sig
vart det hela bär hän. Det är nu inte
bara jordbrukets byggnadskostnader
som verka skrämmande; staten, landstingen
och primärkommunerna såväl
soin enskilda utanför jordbruket torde
ha anledning att ställa samma fråga.
Men jordbrukets folk står ändock i en
särställning så till vida som inkomstförhållandena
för detta — trots avsevärt
ökade priser på produkterna — icke
på långa vägar synas medgiva amortering
och förräntning av de byggnadskostnader
som nu blivit gällande. Om
byggnadskostnaderna för jordbruket redan
vid slutet av 1930-talet kunde betraktas
som oöverkomliga, så måste man
förstå huru de nu måste betraktas. Ty
det är knappast någon överdrift att påstå,
att de f. n. äro i det närmaste dubbelt
så höga som då. En jordbrukare
som för 10 år sedan kunde — ännu med
viss hjälp av bygdens arbetskraft —
uppföra en ladugård på ett 40-tunnlands
jordbruk för låt oss säga 15 000 kronor,
måste i dag räkna med omkring 30 000
kronor i kostnader för en likvärdig
byggnad. Samma förhållande gäller bostadshusen,
låt vara att härvidlag en
något högre standard nu, enligt tidens
krav, ifrågakommer.

Häremot kan det ju invändas, att vad
skall man göra åt detta? Den allmänna
prisförhöjningen måste ju gå ut över
även jordbrukets byggnadskostnader,
och om man för framtiden vill kvarhålla
eu viss del av befolkningen vid
jordbruket, får man tillse, att jordbruksprodukternas
priser bli sådana att de
tillåta en tidsenlig bebyggelse även vid
jordbruket. Men då det gäller denna sak

Nr 15.

3 G

Lördagen den 17 april 1948.

Interpellation ang. stegringen av byggnadskostnaderna.

komma vi in på ett ganska ömtåligt
ämne. Om man tar del av den diskussion
som uppstått i dessa dagar om den
föreslagna höjningen av jordbrukets
livsmedelspriser, så finner man visserligen
att man icke från något vederhäftigt
håll vågar påstå att dessa höjningar
i och för sig äro oberättigade
i förhållande till jordbrukets produktionskostnader
och jämfört med andra
företagares och arbetares skäliga krav
på inkomster. Men å andra sidan framgår
det rätt tydligt, att om dessa prisjusteringar
komma att godkännas av
statsmakterna, så kommer man på skilda
håll att kräva kompensation, och på
så sätt kommer inflationsskruven ytterligare
att vridas om. Man kan inte frigöra
sig från den känslan, att man på dessa
håll har den uppfattningen att jordbruket
bör vara det vacuum där prisförhöjningarna
på andra områden inte få verka,
eftersom livsmedelspriserna alltid
tyckas komma främst då det gäller att
hålla tillbaka den allmänna prisstegringen.
Det torde emellertid icke med
skäl kunna påstås att jordbruksprodukternas
prissättning under krisåren varit
upptakten till den inflationsutveckling
som skett under dessa år, och jordbrukets
folk skulle säkerligen inte ha framkommit
med krav på höjda priser, om
det icke känt sig tvingat av förhållandena
att söka rädda landsbygden från
den alltmer hotande avfolkningen. Ty
vad är det som nu egentligen sker i
stora delar av jordbruksbygderna? Jo,
på grund av de höga arbetslönerna och
omöjligheten av att över huvud taget till
något pris kunna anskaffa nödig arbetskraft
övergår nu den ene jordbrukaren
efter den andre till en extensivare
drift eller kreaturslöst jordbruk,
där inte vederbörande är så tröttkörd
att han säljer jordbruket och övergår
till annan sysselsättning. I det längsta
söker man visserligen hålla ut med hänsyn
till det realvärde ett jordbruk ändock
anses utgöra, men att produktionen
steg för steg kommer att minska
kan ingen som helst rationalisering för -

hindra. En kraftigt medverkande orsak
till denna utveckling är jordbrukets
byggnadskostnader. Ett bondejordbruk
eller mindre jordbruk där byggnaderna
äro i ett sådant skick att de måste genomgripande
repareras eller ombyggas
finns det snart ingen jordbrukare som
vågar sig på att köpa, för så vitt inte
å fastigheten finnes riklig tillgång på
skog, men även om så är förhållandet
blir efter ombyggnaden av gården
skogskapitalet så uppslukat av byggnadskostnaderna,
att det hela blir en
föga lönande affär. Om däremot en
skogsjobbare får hand om fastigheten
blir det en lönande affär och ett ödelagt
jordbruk. Men rekryteringen av
jordbrukets folk med unga människor
som verkligen vilja ägna sig åt jordens
skötsel blir allt svårare i den mån
byggnadskostnaderna ej kunna hållas i
rimlig proportion till jordbrukets lönsamhet.
I grund och botten är icke denna
fråga enbart en jordbruksfråga. Tv
vill vårt folk alltjämt ha en jordbruksbefolkning
i landet, som inte blott i
tider av brist och avspärrning utifrån
är villig att rädda oss från svält och
nöd, utan som även under normalare
tider skall kunna tillhandahålla livsmedel
till rimliga priser, då är denna
fråga eu hela folkets fråga.

Det har redan här ovan påpekats, att
byggnadskostnaderna i detta nu verka
skrämmande inte endast då det gäller
jordbruket utan även på andra områden
och att en undersökning som omspänner
hela byggnadsområdet självfallet
är påkallad, ty på detta område
har en av olika anledningar fortgående,
onormal fördyring ägt rum sedan årtionden
tillbaka. Det är dock uppenbart
att på inget annat avsnitt så ödesdigra
verkningar av denna utveckling kan
spåras som just på jordbrukets. Här
är tydligen ett skyndsamt klarläggande
av denna fråga av nöden, så att jordbrukarna
åtminstone få veta om de ha
något ingripande att vänta från regeringens
sida i denna allvarliga sak.

På grund av vad som sålunda anförts

Nr 15.

Lördagen den 17 april 1948.

får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att den stegring
av byggnadskostnaderna som pågått under
senare åren nått en sådan höjd att
densamma för vårt folk i sin helhet och
i synnerhet för jordbrukets utövare kan
leda till allvarliga svårigheter samt än
ytterligare skärpa den penningvärdesförsämring
som pågår här i landet?

Om så är fallet finner herr statsrådet
att utredningsarbetet i byggnadskostnadsfrågan
nu fortskridit så långt
att ett klarläggande av spörsmålet snarast
kan förväntas och att därvid jordbrukets
byggnadskostnader särskilt bli
föremål för beaktande, så att förslag i
ärendet om möjligt kan föreläggas nästa
års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 122, i anledning av väckt motion
med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen; och

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 104, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 54 § 2, 5
och 7 mom. samt 70 § 1 mom. lagen
den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen, m. m.;

från statsutskottet:

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående disposition av
vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan
samt Stockholms stad angående vissa
för järnvägsändamål avsedda markområden
i Stockholm m. in.;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

114, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1948/49, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som genomgått polisskola;
samt

från första lagutskottet:

nr 116, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för innehavare av
järnväg, som delar fastighets ägor, att
hålla anordningar för övergång av järnvägen; nr

117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till 72 § lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag;

nr 118, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna i
brandstadgan om fastställande av
brandordningar för städerna in. in.; och

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

§ 11.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar Jönsson i Rossbol och
Andersson i Löbbo, båda under 10 dagar
från och med den 19 innevarande
april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.19 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Tisdagen den 20 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13,
den 14 och den 15 innevarande april.

§ 2.

Svar på interpellation ang. registreringen
av baltiska flyktingar i Sverige.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Håstad till mig riktat
följande frågor:

1) På vad sätt och av vilka motiv har
registreringen av baltiska flyktingar i
Sverige som sovjet-medborgare tillkommit? 2)

Innebär åtgärden i något hänseende
en rubbning av den svenska asylrättspolitiken
sådan denna under senare
tid tillämpats?

Frågan om registrering av baltiska
flyktingar med angivande av deras nationalitet
har aktualiserats genom den
av statsmakterna beslutade nya folkbokföringen.

Interpellanten undrar varför statistiska
centralbyrån — vilken myndighet
enligt folkbokföringsförordningen skall
verkställa utredning om här bosatta utlänningars
nationalitet — registrerat en
stor mängd av balterna som sovjetryska
medborgare. För att tillmötesgå interpellanten
har jag låtit göra en efterforskning
i sakens förhistoria, vilken
utspelats under den föregående regeringens
tid.

I en skrivelse den 8 januari 1941 från
utrikesdepartementet till ecklesiastikdepartementet
fästes uppmärksamheten
på önskvärdheten av enhetlig kyrkobokföring
beträffande såväl balterna

som andra kategorier utlänningar. Det
framhölls att medborgare i de baltiska
sovjetrepublikerna, vilka befunno sig
i dessa republiker, genom lagstiftning
den 7 september 1940 erhållit medborgarskap
i Sovjetunionen, medan medborgare
i nämnda republiker, som då
befunno sig utom Sovjetunionens gränser,
förlorat sitt sovjetmedborgarskap,
därest de icke å konsulat eller beskickning
beviljats registrering som sovjetmedborgare.
De balter som varit här
ända sedan nämnda datum och inte
erhållit ryskt pass borde därför betraktas
som .statslösa.

I anslutning till statistiska centralbyråds
remissyttrande upptogs frågan i
konselj den 4 april 1941 på föredragning
av chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Bagge. Därvid anbefallde
Kungl. Maj:t domkapitlen att
bringa till prästerskapets kännedom vad
som förekommit i ärendet.

Härmed var tolkningsfrågan i princip
avgjord. Bakgrunden var, att svenska
regeringen hade erkänt de baltiska ländernas
inkorporering i Sovjetunionen.
Därav följde att nyss anförda lag av den
7 september 1940 ansågs ur svensk synpunkt
giltig. De balter, som varit i Sverige
från den 7 september 1940 eller
tidigare, skulle anses som statslösa, de
som lämnat Sovjetunionen senare skulle
betraktas som sovjetmedborgare.

Utrikesdepartementets rättsavdelning
har enligt gällande instruktion skyldighet
att i äktenskapsfrågor ge intyg om
innehållet i främmande lag. Rättsavdelningen
måste för sådant ändamål ofta
utreda frågan om utlännings medborgarskap.
På grund av talrika förfrågningar
uppgjorde rättsavdelningen en
P M i januari 1945, vari den förut angivna
ståndpunkten ytterligare utvecklades.
Det var alltjämt under samlings -

Tisdagen den 20 april 1948.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar i Sverige.

regeringens tid. Nämnda P M delgavs
statistiska centralbyrån.

Några direktiv eller instruktioner utöver
delgivandet av denna P M ha icke
givits från utrikesdepartementet enligt
vad chefen för rättsavdelningen meddelat
mig.

Mitt svar på interpellantens första
fråga blir alltså en hänvisning till vad
jag nu anfört.

På den andra frågan svarar jag, att
denna registrering icke har något som
helst inflytande på den asylrätt, som
flyktingarna här åtnjuta.

Vidare anförde:

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag ber
att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra mitt vördsamma
tack för svaret och för den skyndsamhet,
med vilken det avgivits. Jag konstaterar
också att jag har fått svar på
båda de frågor, som jag ställt, men
samtidigt konstaterar jag att hans excellens
undvikit att uttala någon annan
mening i kyrkobokföringsfrågan än den
som framgår av en hänvisning till vad
som skett under samlingsregeringens
tid.

Innan jag går närmare in på svaret
skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
på skillnaden i uttryckssätten i hans
excellens’ svar. Det heter först att det
i utrikesdepartementets .skrivelse till
ecklesiastikdepartementet den 8 januari
1941 framhölls, att medborgare i de baltiska
sovjetrepublikerna, vilka befunno
sig i dessa republiker, genom lagstiftning
den 7 september 1940 erhållit medborgarskap
i Sovjetunionen, medan
medborgare i nämnda republiker, som
då befunno sig utom Sovjetunionens
gränser, förlorat sitt sovjetmedborgarskap,
därest de icke å konsulat eller
beskickning beviljats registrering som
sovjetmedborgare. Och sedan heter det
det skall väl vara konklusionen i
tolkningsfrågan — att de balter som
varit hör ända sedan nämnda datum
och inte erhållit ryskt pass därför bor -

de betraktas som statslösa. Där har man
alltså inte tagit med det ganska viktiga
undantaget om anmälningsplikten.
Detta undantag skall nämligen ses mot
bakgrunden av de allmänna grundsatserna
i sovjetlagstiftningen beträffande
flyktingpolitiken, sådana dessa framgå
av ett beslut av högsta sovjet den 15
december 1921, vilket såvitt jag vet
i varje fall vid denna tidpunkt — alltså
år 1940 — icke var upphävt. Detta beslut
lyder i översättning: att »sovjetmedborgare,
som befinna sig i utlandet,
automatiskt förlora sitt medborgarskap,
om de icke inom viss tidpunkt
anmäla sig hos vederbörande sovjetrepresentant».
Detta alltså om principerna
för sovjetlagstiftningen.

Tolkningsfrågan skulle nu enligt hans
excellens i princip vara avgjord i konseljen
den 4 april 1941, och detta avgörande
skulle ha skett på föredragning
av dåvarande ecklesiastikministern. Det
anses så viktigt att framhålla ecklesiastikministerns
roll, att hans namn
utpekas särskilt, det enda namn som
över huvud taget förekommer i detta
interpellationssvar. I verkligheten har
nog statsrådet Bagges roll varit mycket
liten. Tv vad rör det sig om? Jo, ecklesiastikdepartementet
hade för vidarebefordran
till de myndigheter, som höra
under detta departement, fått den i interpellationssvaret
nämnda skrivelsen
från utrikesdepartementet. Vidare förekom
det ett yttrande av statistiska centralbyrån.
Allt detta hade Kungl. Maj:t
på ecklesiastikministerns föredragning
låtit meddela vederbörande myndigheter
för underrättelse; detta skedde efter
ett erkännande av införlivningen av
dessa tre länder med Sovjetunionen,
som — såvitt jag förstått efter samtal
med dåvarande statsrådsledamöter —
tillkom helt och hållet eller så gott som
helt och hållet på utrikesdepartementets
begivande och som enligt andras mening
dessutom var onödigt brådskande.

Om man analyserar innebörden av
beslutet den 4 april 1941, blir resultatet

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar i Sverige.

följande. De som kommit hit före den
7 september 1940 skulle betraktas såsom
statslösa. De som kommit efter
denna dag och som dessutom icke anmält
sig för repatriering före den 1
november 1940 skulle också betraktas
såsom statslösa. Återstoden däremot
skulle betraktas såsom sovjetmedborgare.
Men vilken var denna återstod vid
den tidpunkten? Med visshet var denna
rest då ytterst ringa. Vi veta ju att det
var en mycket begränsad flyktingkontingent
som Sverige fick mottaga österifrån
efter händelserna sommaren 1940.
Den stora flyktingströmmen anlände
inte hit förrän hösten 1944. Den kom
då på ett sätt och i eu mängd, som
man inte kunde i förväg beräkna. För
övrigt avgick hr Bagge ungefär samtidigt
ur regeringen.

Jag har velat beröra detta, då jag icke
kan finna att det funnits några särskilda
skäl att ur glömskan draga fram
en minister och lägga ansvaret på honom.
Han utförde huvudsakligen en expeditionell
åtgärd. Ansvaret bör, menar
jag, läggas på det departement, som
reellt haft att handlägga denna fråga.

Återstår då frågan, om detta tolkningsspörsmål
verkligen i princip var
avgjort år 1941, trots de ytterst skiljaktiga
förhållanden som sedermera inträtt
genom den slora flyktingströmmen år
1944. Såvitt jag kunnat förstå — det
är dock inte möjligt för en enskild person
att göra en tillräcklig utredning på
den punkten — har praxis vid kyrkobokföringen
hos de olika pastorsämbetena
varit mycket skiftande. Om icke
så varit fallet, skulle det inte ha varit
tänkbart att så många tusen personer
behövt ändra kyrkobokföringssätt genom
de åtgärder som statistiska centralbyrån
vidtog år 1947. Vidare har ju
utlänningskommissioncn aldrig registrerat
dessa på passen såsom sovjetmedborgare
utan hela tiden, ända från 1940
till nu, antecknat dem såsom f. d. ester,
letter, litauer eller statslösa. För det
tredje — och det är inte det minst in -

tressanta — har det gjorts ett uttalande
i riksdagen i denna fråga av hans excellens’
företrädare. Det är ett mycket
kort uttalande av dåvarande utrikesminister
Giinther, som måhända gjordes
endast i förbifarten utan att han var
beredd. Det var i den debatt i haltfrågan,
som ägde rum den 13 december
1944 och som närmast hade till utgångspunkt
opinionen mot de besök
som ombud för sovjetlegationen önskat
göra i flyktinglägren. Excellensen Giinther
yttrade där: »Som jag nyss nämnde
ha vi i avseende på baltiska personers
nationalitet . . . betraktat dem såsom
antingen sovjetryska medborgare,
nämligen de som bo kvar och de som
ha anmält sig vilja vara detta, eller
också som statslösa. Det finns inte för
Sveriges del längre något estniskt, lettiskt
eller litauiskt medborgarskap.»
— Om man nu skall draga ut konklusionen
av detta herr Gunthers uttalande
måste detta bli, att ur svensk synpunkt
skulle till sovjetmedborgare räknas
för det första dem som ännu funnos
kvar i dessa länder, som införlivats
med Sovjetunionen, och för det andra
de flyktingar som befunno sig här men
som anmält sig uttryckligen vilja bli
repatrierade. De övriga skulle enligt
excellensen Gunthers uppfattning vara
statslösa. Jag har endast velat fästa
uppmärksamheten på detta uttalande,
ty det uppfattades i kammaren av dem
som voro intresserade av asylrätten —
jag var själv med och deltog i debatten
— såsom en mycket lugnande förklaring.
Uttalandet går stick i stäv mot
beslutet 1941.

Nu har hans excellens i sitt svar här
inte direkt utpekat utrikesdepartementet
såsom ansvarigt för dessa åtgärder
utan nöjt sig med att hänvisa till att
statistiska centralbyrån inte fått direkta
order från utrikesdepartementet.
Statistiska centralbyrån skulle ha handlat
i enlighet med eller kanske efter bedömande
av den promemoria, som lämnats
från utrikesdepartementet till by -

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar i Sverige.

rån. Men det måste vara ganska självklart,
att en så väsentlig och så oerhört
komplicerad fråga som denna om flyktingarnas
medborgarskap inte kan självständigt
avgöras av ett räkneverk. Jag
skulle dock tro — jag återkommer till
det ännu en gång — att tillämpningen
ute i landet av de olika myndigheterna
vid handläggningen av liknande frågor
varit skiftande, helst som myndigheterna,
särskilt domstolarna, enligt svensk
lagstiftning ha sin egen prövningsrätt.

Jag skall till sist beträffande själva
lämplighetsfrågan — en fråga som hans
excellens undvikit att beröra — endast
anföra att detta problem måste ha varit
mycket aktuellt även för regeringen i
olika sammanhang. Så var bland annat
fallet vid den revision av 1904 års lag
om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap,
som på regeringens förslag verkställdes
vid fjolårets riksdag. Utan att
närmare gå in på saken kan jag nämna
att det måste uppstå komplikationer
även när det gäller dödsfall. Hur skall
man förfara med sovjetmedborgare vid
arvskifte? I vilken utsträckning ha
myndigheterna här i Sverige möjlighet
för det första att få kännedom om sovjetlagstiftningen
och för det andra att
tillämpa denna? Likaså är det naturligtvis
ett brännande problem, hur det
förhåller sig med barnen i de fall då
ett giftermål ingåtts mellan en svenska
och en flykting från dessa länder. Såsom
det påvisats i en motion, som
väckts i år och som redan behandlats
av konstitutionsutskottet och riksdagen,
blir, i den mån det gäller statslösa, ett
barn fött utom äktenskapet automatiskt
.svensk medborgare medan ett barn som
är fött i äktenskapet får faderns medborgarskap.
Riksdagen har i anledning
av denna motion nyligen avlåtit en skrivelse
till Kungl. Maj :t med hemställan
att få denna fråga omprövad. Det synes
mig önskligt att vid handläggningen av
denna fråga inom regeringen inte bara
problemet om statslösa utan även be -

träffande flyktingar med annan beteckning
tages upp till övervägande.

I övrigt vill jag endast framhålla —
något som påpekats åtskilliga gånger
förut i riksdagens kamrar — att Sverige
i fråga om Baltikum intagit en annan
ståndpunkt än åtskilliga andra länder,
särskilt västmakterna. Det är intressant
att se, att länder som Frankrike och
Belgien vägrat erkänna sovjetrysk nationalitet
i andra fall än då vederbörande
varit sovjetmedborgare före den
1 september 1939. Enligt de uppgifter
jag erhållit skulle denna ordning ha ernåtts
efter förhandlingar med Sovjetunionen.

Jag vill också erinra om att IRO, den
internationella organisationen för flyktingarna,
uttalat sig för varje flyktings
rätt att vägra återgå till sin gamla nationalitet.
Detta ansluter sig för övrigt till
den optionsrätt som det från regeringen
tidigare talats om i sammanhang med
baltfrågan. Det synes mig vara en egendomlig
form av optionsrätt, om denna
skulle tolkas så, att den som opterat
ändå skulle bibehålla medborgarskapet
i det land vilket han önskat lämna.

Viktigast av allt är dock att asylrättspolitiken
icke på något sätt har undergått
någon rubbning genom kyrkobokföringen.
För den otvetydiga deklaration
i detta hänseende, som hans excellens
nu avgivit och som han även
lämnat i samband med utrikesdepartementets
kommuniké för någon vecka
sedan med anledning av tidningsdiskussionen,
ber jag att få framföra ett tack.
Jag har en bestämd känsla av att detta
kommer att verka lugnande på dessa
människor, som ofta med oro motta
alarmerande meddelanden i tidningspressen.
Och detta att Sverige inte på
något sätt ämnar rubba sin asylrätt är
inte något för oss att tala tyst om, utan
det bör tvärtom sägas ut högt i dessa
humanitetsidéns vargatider.

Hans excellens licrr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar i Sverige.

Herr Håstad både inledde och avslutade
sitt anförande med ett tack för det svar
lian fått. Men jag kan ändå inte undgå
det intrycket att han inte var så belåten.
Först och främst kritiserade han
mig för att jag undvikit att beröra
vissa saker. Jag hade sålunda undvikit
att uttala min personliga ställning till
denna lagtolkning. Men, herr Ilåstad,
jag har hållit mig till de frågor som
herr Håstad ställt i sin interpellation.
Där har inte ställts någon fråga om min
personliga mening. Jag har strikt hållit
mig till interpellationen, och det
tycker jag herr Håstad bör hålla mig
räkning för. Det är ju i alla fall det
man bör göra.

Vidare var herr Håstad en smula
missnöjd med att jag dragit fram det
beslut, som fattades på föredragning av
statsrådet Bagge, och frågade varför
man skall lägga ansvaret på honom.
■Tåg lägger inte något ansvar på någon,
men eftersom herr Håstad frågat på vad
sätt denna registrering tillkommit, har
jag trott att jag gjorde herr Håstad till
viljes genom att låta undersöka ärendets
gång under årens lopp. Det visade
sig vid denna undersökning att ärendet
hade en förhistoria. Det var inte bara
det — som alla visste förut — att svenska
regeringen redan hösten 1940 erkände
inkorporeringen av de baltiska
länderna, utan det gällde även de juridiska
slutsatser som därav drogos av
både svenska regeringen och de olika
myndigheterna. Herr Håstad är angelägen
att framhålla, att det inte var
statsrådet Bagge som var ansvarig, utan
att det var mer en expeditionell åtgärd
som han vidtog, och att det egentligen
var utrikesdepartementet som hade ansvaret.
Det må vara därmed hur som
helst — jag vet inte hur noga statsrådet
Bagge tänkte igenom denna fråga
— men det är ett faktum att beslutet
fattades 1941, alltså långt före den nuvarande
regeringens tid, på det sätt
som jag beskrivit. Om det är någon som
är ansvarig, så är det väl snarare den

regering som då satt än den nuvarande
eller jag personligen, som över
huvud taget inte haft med saken att
göra.

Sedan vill herr Håstad såsom ett moment
i försvaret för beslutet i konseljen
den 4 april 1941 anföra, att det då
var så få balter som kommit hit efter
inkorporeringen. Han menar att ärendet
skulle ha tett sig helt annorlunda
om det varit flera. Men jag tror inte
att utrikesdepartementets rättsavdelning
eller de andra jurister som hade
att pröva denna sak kunde låta sina
slutsatser bestämmas av huruvida det
var många eller få som kommit in i
landet. Man kan inte låta en lagtolkning
vara beroende av hur många balter som
komma att drabbas av de ifrågavarande
reglerna.

Sedan säger herr Håstad, att andra
instanser ha tolkat dessa regler på ett
annat sätt. Ja, det är mycket möjligt.
Varje myndighet, varje domstol, som
får en fråga av detta slag till behandling,
har att tolka den på eget ansvar.
Men jag kan inte ställas till ansvar för
vare sig den ena eller den andra tolkningen,
eftersom det inte är jag som
haft att bestämma vad som skett i
denna angelägenhet. Hem Håstad kanske
vill invända att han inte heller lagt
ansvaret på mig. Det vill jag gärna
medge. Men bakgrunden till hans interpellation
är en ganska omfattande
pressdebatt, i vilken man dels lagt ansvaret
på mig för vad som skett under
samlingsregeringens tid och dels försökt
att pejla vilka motiv jag har haft
för denna lagtolkning. Man anser att
jag antingen är en ovanligt benhård
formalist eller av ovanligt brutal och
inhuman läggning, eller slutligen anklagas
jag för att ha handlat av undfallenhet
mot Sovjetryssland. Det är de
melodier som spelats upp i pressen
under åtskilliga veckors tid. Därför
tyckte jag att det kunde vara tacknämligt
att frågans förhistoria blev belyst.
Jag är för min del odelat tacksam mot

Tisdagen den 20 april 1948.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar i Sverige.

herr Håstad för att han framställt sin
interpellation och därigenom givit anledning
till denna utredning.

Herr Håstad nämnde att statistiska
centralbyrån givetvis följt de riktlinjer,
som voro angivna i utrikesdepartementets
promemoria av januari 1945. Jag
vill med anledning därav säga, att jag
fäste uppmärksamheten på denna promemoria,
därför att även den kom till
långt före min tid som utrikesminister,
nämligen under samlingsregeringens
tid. Vare sig statistiska centralbyrån
tolkade saken på detta sätt efter egen
självständig prövning eller utan vidare
följde utrikesdepartementet, så kan det
i varje fall inte vara mina direktiv som
vid denna tid lågo till grund för denna
lagtolkning.

Herr Håstad nämnde också, att det
med nuvarande tolkning skulle kunna
komma till en hel del komplikationer
i andra rättsliga sammanhang, t. ex.
när det gäller arvsrätten eller möjligheten
att få skilsmässa. Det förhåller
sig otvivelaktigt så. Men ett lands lagstiftning
kan ju inte vara alldeles avpassad
efter de förhållanden, under
vilka de utlänningar leva som av olika
grunder komma dit och slå sig ned där,
det må vara politiska flyktingar eller
andra utlänningar. Många av de svårigheter,
som nu möta balterna när
det gäller privaträttsliga förhållanden,
skulle ha varit för handen, även om
de baltiska länderna aldrig hade inkorporerats
med Sovjetunionen eller
Sverige aldrig erkänt denna inkorporering.
Dessa svårigheter bottna i sådana
förhållanden som att en tidigare
make har försvunnit och inte kommit
till rätta, att man inte kan få till stånd
rättegång om skilsmässa här i landet
o. s. v. Det är klart att man får taga
upp sådana frågor och söka bringa
dem till en lösning. Regeringen har ju
visat sig villig att söka ordna en angelägenhet,
som föreföll särskilt viktig,
nämligen att bereda möjligheter alt
ingå äktenskap. I det fallet lade rege -

ringen ju fram förslag till en särskild
lagstiftning vid förra årets riksdag.
Och skulle andra fall yppa sig som äro
av den omfattning och den betydelse,
att de påkalla lagstiftning, få frågorna
givetvis övervägas inom justitiedepartementet.

Jag vill slutligen ännu en gång understryka
vad jag sade i interpellationssvaret,
att denna registrering inte har
något som helst inflytande på balternas
asylrätt. Jag vågar lugnt säga, att de
åtnjuta en asylrätt, som är mera fullständig
än i flertalet andra länder, där
flyktingar finnas. Jag tror att balterna
på det hela taget trivas mycket bra i
det här landet och anse sig ha blivit
mycket väl behandlade. De ha kommit
in i arbetslivet i vårt land och hållas
inte i några läger o. s. v. Jag tror att
de i stort sett äro mycket nöjda. Men
då och då komma en del tidningsartiklar,
som oroa dem. Plötsligt kunna tidningarna
meddela under stora rubriker,
att nu har det hänt någonting. Det
kan t. ex. heta: 15 000 balter göras till
sovjetryska medborgare. Detta är givetvis
ägnat att verka oroande på balterna.
Om dylika ting behandlades med litet
mera sakligt lugn, skulle balterna nog
inte behöva känna sig oroade tid efter
annan.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
skall tillåta mig att beröra en angelägenhet,
som står i mycket nära samband
med det ämne som bär diskuteras.

Jag var under några år medlem av
den parlamentariska undersökningskommissionen
rörande flyktingsärenden,
och det är möjligen på grund av
denna omständighet som jag genom
telefonsamtal och brev ständigt och
jämt ställes inför frågan: Kunna de
lojala baltiska flyktingar, som finnas
här i landet, verkligen vara trygga för
att de i framtiden bli behandlade här
som flyktingar och få åtnjuta asylrätt?
En enskild riksdagsman varken kan

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar i Sverige.

eller är behörig att svara på en sådan
fråga. Han kan t. ex. inte besvara frågan
i en tidningsdebatt.

Man förundrar sig, Ers Excellens,
mycket däröver, att dessa olyckliga
människor oroas. De ha förlorat sitt
fosterland och konnnit hit som flyktingar.
De veta vad som har övergått
dem som stodo dom nära i livet. Det
kan hända, att de på grund av de erfarenheter
de haft befinna sig i ett
nervtillstånd, som bidrager till denna
skälvande oro. Jag vet många sådana
flyktingar, som gå och undra över var
de skola kunna få de medel som behövas
för att de skola kunna ge sig i
väg till något land, där de kunna anse
sig vara trygga.

Jag ber att på samma gång som jag
uttrycker min tacksamhet för den kommuniké,
som utgått ifrån utrikesdepartementet
rörande dessa flyktingar, få
vädja till utrikesdepartementet att på
förekommen anledning eller på sätt som
departementet finner lämpligt ge dessa
tusentals människor, som ständigt och
jämt jagas av oro, en försäkran om att
de kunna känna sig trygga, om de uppföra
sig lojalt och skötsamt här i vårt
land. Jag hoppas också, att vad utrikesministern
har sagt i denna debatt skall
vidarebefordras genom tidningarna och
verka lugnande på dessa människor,
som ofta inte ens på nätterna kunna
sova lugnt på grund av den oro, som
ständigt trycker dem.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag vill
ännu en gång understryka, att jag inte
framställt denna interpellation för att
utpeka någon viss myndighet eller någon
viss politiker som skyldig utan
endast för att få ett klarläggande i riksdagen
av denna fråga. Jag måste dock
finna det förvånande att hans excellens
utrikesministern ställde sig undrande
till mitt konstaterande, att hans excellens
skulle ha undvikit att uttala sig
om lämpligheten av bestämmelserna.

Ty en regering behöver väl inte taga
allting i arv ifrån en tidigare regering,
helst som förhållandena sedan dess i
avsevärd grad ändrats eller rubbats.
Man har rätt att förutsätta såsom självfallet,
att den nya regeringen omprövar
frågan om ändamålsenligheten och
lämpligheten av dessa bestämmelser
med utgångspunkt ifrån det nya läget.

Hans excellens vill göra gällande, att
avgörandet av tolkningsfrågan den 4
april 1941 skulle ha varit likartat vare
sig det var många eller få som komme
att drabbas av beslutet. Men såsom jag
uppvisade — jag tror med full tydlighet
— i mitt första anförande, innebar
den lösning som träffades 1941, att
praktiskt taget alla då blevo statslösa,
medan den åtgärd, som nu beslutats, i
motsats därtill innebär att ingen däremot
blir statslös men att alla bli sovjetmedborgare.
Detta är en ofantlig
skillnad. Skall man tala om ansvar i
detta fall, kan man inte bortse ifrån
detta fundamentala faktum. Beslutet av
den 4 april 1941 kunde väl näppeligen
avse annat än den situation som då
förelåg. Jag vill ännu en gång understryka
att det är anmärkningsvärt, att
utrikesminister Giinther, sedan den
stora flyktingströmmen kommit, gjorde
ett annat uttalande än vad som stod i
överensstämmelse med beslutet 1941.

Vad själva ändamålsenlighetsfrågan
beträffar förstår jag helt och fullt, att
det är ett ytterst komplicerat problem
som man där möter och att juridiska
svårigheter kunna uppstå vilken lösning
man än stannar för. Men nog förefaller
det ändock mig, som om det vore
värt en undersökning, om inte de praktiska
svårigheterna kunde göras mindre,
därest man förfore på samma sätt som
beträffande många andra flyktingar,
nämligen att de betraktades som statslösa
och alltså inte som något visst
lands medborgare — i detta fall som
sovjetmedborgare. Jag hänvisade i detta
sammanhang till arvsrättsfrågorna. Såvitt
jag är riktigt underrättad ha dom -

Tisdagen den 20 april 1948.

Nr 15.

Svar på interpellation ang. registreringen av baltiska flyktingar i Sverige.

stolarna i allmänhet inte ansett sig
kunna döma annat än efter domicilprincipen,
d. v. s. på ett annat sätt än
som principiellt skulle framgå av beslutet
1941. Dessutom är det ytterst
ömtåliga problem, som uppstått i sammanhang
med flyktingsäktenskap. Det
är litet svårt för den allmänna opinionen
att acceptera att ett barn, fött i
ett äktenskap mellan låt oss säga en
est och en svenska, skall bli sovjetryss.

Nu sade lians excellens utrikesministern
— och däri vill jag fullt instämma
med honom — att det gäller för de
flyktingar som vi ha här i landet —
de må vara balter eller andra — att
inte oroa sig över varje tidningsmeddelande.
Man kan väl ändå säga att
riksdagen har gjort mycket litet för att
skapa oro. Det är ju ytterligt sällan —
om jag tänker på flyktingsproblemets
oerhörda dimensioner — som flyktingsfrågor
tagits upp i denna kammare.
Jag har dock en känsla av att
mycket av den oro, som lätt flammar
upp, åtminstone i vissa kretsar, skulle
ha kunnat dämpas, om utrikesdepartementet
tidigare hade gjort ett auktoritativt
uttalande i denna fråga.

Jag erkänner gärna att problemet är
utomordentligt ömtåligt ur internationell
synpunkt. Men trots detta skulle
jag tro att uttalanden av den art, som
hans excellens utrikesministern gjort i
dag, äro ägnade att skapa det lugn hos
dessa människor, som vi nog alla önska
att även de skola känna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Vad beträffar herr Mosessons yttrande
vill jag understryka, att det många
gånger har framhållits att balterna åtnjuta
asylrätt och att de ingenting ha
att frukta, om de själva inte vilja återvända
till sina gamla länder. Den ståndpunkten
ha ju statsmakterna intagit hela
tiden, varför det inte finns något reellt
skiil för dem att hysa farhågor.

Herr Håstad envisades i sitt sista inlägg
att göra denna angelägenhet till
en lämplighetsfråga. Men är det så, att
Sverige har givit ett erkännande av en
inkorporering, så medför detta vissa
konsekvenser. Och de jurister, som haft
med denna fråga att göra, ha på sin tid
dragit vissa konklusioner av detta faktum.
Nu menar alltså herr Håstad alltjämt,
att då det kom flera balter och
situationen tedde sig litet besvärlig, så
skulle man ha dragit helt andra juridiska
slutsatser. Jag förstår att det för
herr Håstad, som inte är jurist, är mycket
enkelt att säga, att erkännandet ena
gången skall ha en verkan och en annan
gång en annan. Men så kan man
inte gå till väga, och man kan inte heller
genom en lagstiftning utan vidare
förklara, att ett annat lands medborgare
— ty det äro ju dessa balter enligt här
gällande uppfattning — skola förlora
sin medborgarrätt och bli statslösa. En
svensk lagstiftning, som t. ex. skulle
säga, att en viss grupp franska medborgare
skulle förlora sin franska medborgarrätt
och bli statslösa, är icke ur
internationell rättssynpunkt försvarbar.

Man får gå andra vägar, om särskilda
svårigheter uppstå. En naturlig utväg
och den som vanligen praktiseras är ju,
att dessa flyktingar så småningom bli
svenska medborgare sedan de vistats
här i landet en tid. Denna tid har enligt
av justitiedepartementet tidigare
tillämpad praxis varit tio år och har
senare sänkts till nio år. Att liden inte
sänkts mera beror uteslutande på att
departementet inte har arbetskraft för
att avarbeta de många ansökningar om
svenskt medborgarskap, som föreligga.
För en särskild grupp, nämligen estlandssvenskarna,
har tiden från början
satts lägre. Jag tror att justitiedepartementets
praxis har varit att i detta fall
bevilja svenskt medborgarskap efter fem
år, vilket är den lagliga minimitiden.Det
är ju naturligt att dessa flyktingar så
småningom bli svensk medborgare, om
några hinder individuellt sett inte före -

46 Nr 15. Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. förekomsten av organiserade kommunister inom poliskårerna,
m. m.

ligga för deras upptagande som sådana.
Sedan kan man gå andra vägar i särskilda
fall i likhet med vad vi gjorde
när det gällde spörsmålet om äktenskapsliinder.
I överensstämmelse därmed
får man överväga hur man skall
gå fram, om det uppstår något mera
omfattande problem på något annat
område.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Det förefaller
mig alls inte självklart, att i och
med Sveriges erkännande av de baltiska
staternas införlivning med Sovjetunionen
rättsreglerna skola tillämpas
och kyrkobokföringen ske just på det
sätt som här är fråga om. Praxis och
alla de olika uttalanden som förekommit
i denna angelägenhet visa ju, att
olika meningar varit rådande.

Jag vill ännu en gång understryka,
att vad vi här göra strider emot grundsatserna
i sovjetlagstiftningen. Enligt
denna lagstiftning förlorar den som har
lämnat landet sitt medborgarskap, för
så vitt han inte inom viss tid anmäler
sig. Vidare är ju det svenska ställningstagandet
i denna fråga såsom jag
nämnde olika mot vad som förekommit
i åtskilliga andra länder. Och slutligen
har jag visat, att regeringen själv i ett
visst fall nödgats gä till en särskild lagstiftning
för dessa flyktingars del, som
avviker från nationalitetsprinciper och
baserar sig på domicilprincipen. Kan
man lagstifta på det ena området, bör
man kunna göra det även på det andra.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Håstad ville bevisa att tillämpningen
var stridande även mot sovjetrysk
lag. Om herr Håstad är lika stor
expert på Sovjetrysslands lagstiftning
som på vår svenska rätt fruktar jag, att
det kan finnas något fel i hans tolkning
av den ryska rätten. Han anförde också
att andra länder göra på annat sätt. Jag
är dock rädd för att herr Håstad inte

tillräckligt satt sig in i det resonemang
som förekommer i dessa länder och deras
olika ställning till erkännandet av de
baltiska ländernas inkorporering. Eftersom
herr Håstad ideligen gör sig skyldig
till samma misstag och gör detta till
en lämplighetsfråga, vill jag säga, att
sedan en viss tolkning, som i och för
sig förefaller vara logiskt riktig, bär
accepterats och tillämpats under många
år, går det inte att plötsligt komma och
säga: Nu kan väl den här regeringen
ändra praxis och ge en helt annan juridisk
tolkning av erkännandet. Det
resonemanget duger inte. Däremot kan
man komma fram på de vägar som jag
pekat på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. förekomsten
av organiserade kommunister inom poliskårerna,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

. Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Larsson i Stockholm till mig
riktat följande två frågor:

1) I vad omfattning förekomma kommunistiskt
organiserade befattningshavare
inom landets poliskårer?

2) Anser statsrådet åtgärder böra
vidtagas för alt kommunister icke längre
kunna vinna anställning vid polisväsendet
och att redan anställda kommunistiskt
organiserade befattningshavare
överföras å avgångsstat?

Till svar på den första frågan vill jag
inledningsvis erinra om vad 1942 års
poliskommission, den s. k. Hasselrotska
utredningen, i detta hänseende uttalade
i sitt betänkande. Kommissionen tillsattes
för att verkställa utredning rörande
förekomsten inom polisväsendet av polismän,
som vore knutna till, under -

Tisdagen den 20 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. förekomsten av organiserade kommunister inom poliskårerna,
m. m.

stödde eller kunde antagas vara beredda
att understödja politiska ytterlighetsriktningar
och därför icke kunna
väntas under alla förhållanden fullt tillförlitligt
fullgöra sin tjänsteplikt. Utredningen
avsåg således ytterlighetspartier
över huvud taget. Beträffande
frågan om polisens förhållande till de
kommunistiska organisationerna kom
utredningen till det resultatet att, såvitt
man kunnat utröna, ingen då i
tjänst varande polisman var kommunistiskt
organiserad. Beträffande ett fåtal
polismän — i hela landet sammanlagt
ett tiotal — hade från något eller några
håll för utredningen uppgivits, att de
skulle hysa eller tidigare hyst sympatier
för kommunismen. Dessa uppgifter
vore dock mestadels mycket svävande.
Utredningen hade fått den uppfattningen,
att polismännen i allmänhet
vore föga mottagliga för den kommunistiska
agitationen.

Utredningens omdöme grundade sig
på ett ganska omfattande undersökningsmaterial.
Givetvis är det svårt att utan
motsvarande utredning göra något uttalande
om dessa nu fem år gamla uppgifter
hålla streck även i dagens läge.
Med den kännedom jag har om hithörande
förhållanden, anser jag mig dock
kunna påstå, att den allmänna uppfattningen
rörande polismännens inställning
till den kommunistiska rörelsen,
åt vilken utredningen givit uttryck, äger
giltighet även i dagens läge. Antalet
kommunister hland polismännen utgör
en försvinnande liten del av poliskårernas
samlade numerär och uppgår
säkerligen i hela landet endast till ett
eller annat tiotal.

Vad den andra frågan angår vill jag
till en början erinra om att spörsmålet
om införande av ökade möjligheter alt
hålla polisväsendet fritt från inflytande
av politiska ytterlighetsriktningar vid
flera tillfällen under senare år varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Kommittén för utredning angående
åtgärder mot statsfientlig verksamhet
föreslog i ett år 1935 avlämnat betänkande
en lag enligt vilken Kungl. Maj:t
skulle äga utfärda förbud för bl. a. befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet
att deltaga i sammanslutning,
vars verksamhet vore sådan eller vilken
ålade sina medlemmar sådana förpliktelser,
att fara för behörigt fullgörande
av vederbörandes tjänsteplikt kunde
uppkomma. Genom proposition till 1936
års riksdag framlades vissa andra av
kommitténs förslag. Däremot ansåg sig
föredragande departementschefen icke
kunna förorda den ifrågasatta förbudslagstiftningen.
Departementschefen
framhöll bl. a. att man genom ett förbud
för de anställda att ansluta sig till
en sammanslutning endast torde kunna
hindra deras yttre anslutning till denna.
Däremot kunde det med fog betvivlas
att ett sådant förbud skulle avhålla dem
från att i hemlighet gynna sammanslutningarnas
verksamhet.

Frågan om en förbudslagstiftning av
detta slag upptogs sedermera av den
Hasselrotska utredningen, som ansåg
övervägande skäl tala för ett förbud för
polismän att tillhöra eller främja politiska
ytterlighetsriktningar. Utredningen
föreslog därför utfärdande av en lag
om förbud för befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet att tillhöra
vissa sammanslutningar eller att främja
deras verksamhet. Såsom eu ytterligare
skyddsåtgärd föreslog utredningen inrättande
av en särskild avgångsstat för
befattningshavare vid polisväsendet.

I remissyttrandena över den Hasselrotska
utredningens förslag framkommo
mycket delade meningar om behovet
och effekten av den av utredningen förordade
förbudslagstiftningen. Efter
övervägande av frågan fann sig den
dåvarande samlingsregeringen icke böra
för riksdagen framlägga något förslag i
detta hänseende. Man ville — såsom
framgår av ett av framlidne statsminis -

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. förekomsten av

kårerna, m. m.

tern Hansson den 29 juni 1943 i andra
kammaren lämnat svar på en fråga av
herr Håstad — tills vidare söka komma
till rätta med opålitliga element inom
poliskåren genom sträng uppsikt vid
rekryteringen, placering och befordran.

Jag delar den mening åt vilken statsminister
Hansson vid detta tillfälle gav
uttryck.

Med den ställning ordningsmakten intager
i samhället är det ett intresse av
första ordningen att befattningshavarna
vid polisväsendet under alla förhållanden
lojalt fullgöra sina tjänsteåligganden.
Polismännen utgöra en yrkesgrupp, på
vilken det allmänna måste ställa särskilda
krav i fråga om dess pålitlighet och
lämplighet för sin uppgift. Medborgarna
måste kunna hysa ett obetingat förtroende
för samhällets ordningsmakt.
Förutsättning härför är bl. a. att polismännen
i allmänhet omfatta samma demokratiska
rättsprinciper och grundsatser
för samhällslivet som folkets
stora flertal.

Det var bl. a. från dessa utgångspunkter
som på min föredragning i proposition
til! 1946 års höstriksdag framlades
ett förslag angånde inrättande av
avgångsstat för befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet. Genom detta
förslag, som godkändes av riksdagen,
skapades möjligheter att från utövning
av tjänsten avkoppla en polisiär befattningshavare,
som ur lojalitetssynpunkt
är sådan, att hans pålitlighet i tjänsteutövningen
med fog kan sättas i fråga.

Det betonades emellertid vid lagens tillkomst,
att ett sådant överförande endast
skall förekomma, när ett verkligt behov
därav föreligger och såsom en sista åtgärd
då önskat resultat icke kan nås
genom att befattningshavaren flyttas till
annan lämplig befattning eller i vanlig
ordning skiljes från tjänsten.

Jag anser, att denna uppfattning fortfarande
bör äga giltighet. Jag vill emellertid
framhålla, att, därest förutsättningarna
för tillämpning av de av stats -

organiserade kommunister inom polismakterna
år 1946 fastställda reglerna
om skiljande av befattningshavare vid
polisväsendet från utövning av tjänsten
äro för handen, jag också är beredd att
förorda att reglerna vinna tillämpning.

Det är uppenbart, att en person, som
icke uppfyller de fordringar, som enligt
min mening böra uppställas på en polisman,
ej heller bör vinna inträde i ordningsmakten.
I gällande normalinslruktion
för polispersonalen, som ligger till
grund för de nuvarande lokala polisordningarna,
uppställes också såsom
villkor för förordnande som polisman
att vederbörande är känd för pålitlighet.
Därmed menas naturligen också
hans lojalitet mot vårt demokratiska
samhällsskick. Jag vill också i detta
sammanhang erinra om att 1939 års
polisutredning i sitt den 14 november
1944 avlämnade betänkande med förslag
till polisväsendets förstatligande uppmärksammade
detta spörsmål. Polisutredningen
framhöll nämligen beträffande
polisens rekrytering bl. a., att det,
med hänsyn till vikten av att polisorganisationen
rekryterades med personer
mot vilka ur lojalitetssynpunkt anmärkningar
icke kunde framställas, vore
angeläget att undersökning verkställdes
om sökandens allmänna inställning i
medborgerligt hänseende. Under innevarande
år ha vissa överväganden ägt
rum inom inrikesdepartementet rörande
polisens ställning och uppgifter. Dessa
överväganden ha bl. a. resulterat i att
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
genom ämbetsskrivelse av mig
anmodats att ägna den av polisutredningen
berörda sidan av rekryteringsverksamheten
vid de lokala poliskårerna
ökad uppmärksamhet. I skrivelsen
framhålles, att »genom förfrågningar
hos olika kommunala myndigheter och
enskilda förtroendemän eller andra välunderrättade
och omdömesgilla personer
så vederhäftiga uppgifter som möjligt
böra inhämtas rörande de sökandes
pålitlighet i medborgerligt hänseende.

Tisdagen den 20 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. förekomsten av organiserade kommunister inom poliskårerna,
m. m.

Endast sådan personer, som erhållit
goda vitsord om sin allmänna lämplighet
och befunnits ha en sådan inställning
till vår demokratiska samhällsordning,
att de kunna förväntas under alla
förhållanden komma att tillförlitligt
fullgöra sin tjänsteplikt, böra vid nyanställning
godtagas som polismän.
Denna prövning måste ske med största
omsorg.» Jag vill tillägga, att en sådan
kontroll redan nu förekommer i
viss utsträckning. Rätt tillämpad bör
denna åtgärd kunna erbjuda en icke
ringa garanti mot att polisen rekryteras
på ett ur här berörda synpunkter
otillfredsställande sätt.

Med det anförda anser jag mig, herr
talman, ha besvarat interpellantens
frågor.

Härefter anförde:

Herr LARSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag tackar statsrådet för hans
svar, detta desto hellre som de synpunkter
statsrådet anlagt väsentligen
synas mig överensstämma med dem,
som jag utvecklade i min interpellation.

I huvudsak har min interpellation ju
redan blivit besvarad med det cirkulär
till länsstyrelserna som statsrådet nyss
utfärdat. I detta cirkulär har med hänvisning
till nyligen inträffade händelser
ute i Europa anbefallts skärpt uppmärksamhet
vid rekryteringen av polisen,
särskilt, som han nyss nämnde,
med hänsyn till vederbörandes inställning
till vår demokratiska samhällsordning.
Att denna skärpta granskning
måste gälla anhängare av sådana åsikter,
som förneka de värden på vilka
vår demokrati vilar, är ju uppenbart.
Vid inrättandet av 1940 års avgångsstat
för poliser avsågs, av motiven att
döma, främst polismän med nazistisk
anknytning; och det torde vara självfallet,
att denna diskvalifikation alltjämt
hör gälla. Att det icke bör komma
i fråga att exempelvis såsom kriminal 4

— Andra kammarens protokoll 194S.

konstapel återanställa en för olovlig
underrättelseverksamhet i tysk tjänst
och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten
tidigare till avsättning dömd befattningshavare,
synes mig uppenbart. Jag
hade verkligen tidigare trott, att det
var helt uteslutet, men av vederbörande
polisbefäl i Stockholm lär en sådan
återanställning i dagarna ha tillstyrkts,
såvitt jag förstår helt i strid med de
direktiv, som både nu och tidigare i
detta hänseende givits.

Inrikesministerns cirkulär för några
veckor sedan, dess tidssammanhang
med och uttryckliga hänvisning till
händelserna ute i Europa, gör det emellertid
uppenbart, att det skärpta kravet
på pålitlighet i inställningen till vår
demokrati främst gäller kommunistiskt
orienterade rekryter. Den förbehållslösa
hyllning av de metoder som tilllämpats
vid februarirevolutionen i
Tjeckoslovakien är i detta hänseende
talande nog. Vi behöva icke några mera
djupgående analyser av demokratiens
begrepp enligt nordisk och västerländsk
uppfattning, och vi behöva icke några
utförliga studier av samtidshistorien för
att vara på det klara med att den kommunistiska
ledningen av denna omstörtning
i mångahanda måtto kränkt
den medborgerliga friheten och den
allmänna rättssäkerheten, för att icke
tala om folkrepresentationens och folkrepresentanternas
rätt och plikt att
fullgöra sina uppdrag. På detta sätt
förvandlades Tjeckoslovakien på 48
timmar från västerländsk demokrati till
en enkelriktad folkdemokrati i rysk
mening. De som försvara och hylla sådana
medel i den politiska kampen äro
självfallet opålitliga i förhållande till
den demokratiska samhällsordningen.
Man kan om dem icke säga, att de omfatta
samma demokratiska rättsprinciper
och grundsatser i fråga om samhällslivet
som folkets stora flertal. Med
all respekt för den demokratiska samhällsordningens
inre styrka och upp Nr

15.

Nr 15.

Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. förekomsten av organiserade kommunister inom poliskårerna,
m. m.

fostrande verkan bjuder självbevarelsedriften,
att man ej placerar kommunister
som vaktposter i samhällets säkerhetstjänst,
i militär eller polis. Med allt
erkännande av dessa människors subjektivt
sett goda vilja kräver det sunda
förnuftet, att man måste räkna med att
för dem kunna i kritiska situationer
uppkomma kollisioner mellan tjänsteplikten
och lojaliteten mot partiet, som
gör att de icke kunna anses vara tillförlitliga
med hänsyn till landets säkerhet
och den inre ordningen. Jag behöver
icke erinra om de skärpta internationella
sammanhang, i vilka också
kommunistpartierna här i Norden äro
inordnade.

Jag torde icke vidare behöva gå in
på frågan om kommunismens oförenlighet
med vad vi i övriga partier mena
med demokrati, då denna sak — förutom
i går kväll utanför riksdagen —-för några dagar sedan var föremål för
en klargörande debatt i denna kammare.
Vad statsrådet i sitt svar anfört
synes mig utgöra en tillfredsställande
avrundning av denna debatt.

Herr HAGBERG i Luleå: Herr talman!
Jag skulle vilja göra ett par anmärkningar
till denna interpellation.

Herr Larsson i Stockholm har minne
av vad som hände i Stockholms stadsfullmäktige
i går, då hans interpellation
i ett liknande ärende besvarades.
Där talades bl. a. om det fall, som han
nu nämnt, om en polisman som dömts
för olovlig underrättelseverksamhet i
tysk tjänst, vilken nu sökt benådning
och ansökt om att återfå sitt arbete och
fått denna sin ansökan tillstyrkt av
bland andra kriminalpolisintendenten
och polismästaren i Stockholm. Det bevisar,
att det kan vara skäl att påminna
vederbörande myndigheter om det beslut
som riksdagen fattade så sent som
1946. Jag är ganska övertygad om att
det inte är sådana exempel på nazis -

tisk rekrytering och förståelse från
höga polisämbetsmän för att ha sådana
människor i tjänst som polismän som
förespeglat herr Larsson eller motiverat
hans framställning. Det framgick ju
klart av hans anförande liksom av hans
interpellation. Den är ju föranledd av
hans inställning mot kommunisterna,
som på grund av att de ha den uppfattningen,
att Sovjetunionen är ett socialistiskt
land, förmenas i vissa situationer
kunna komma i konflikt med sitt
samvete under sin tjänsteutövning.

Jag har redan sagt, att vi mena, att
vi skola försvara Sveriges självständighet,
oberoende av från vilket håll ett
angrepp må komma. Nu bedrives emellertid
i stora tidningar i vårt land en
propaganda, som öppet syftar till att
utbreda inställningen om ett villkorligt
fosterlandsförsvar. Jag kan ta ett citat
för att illustrera denna propaganda:
»Vill verkligen någon — utanför kommunismen
och halvkommunismen naturligtvis
— bestrida att vår politik
under inga förhållanden får föra oss
till ett krig på Rysslands sida mot västmakterna?
Vill någon hävda att den
svenska försvarsmakten i någon situation
bör kunna användas som ett hjälpmedel
för Ryssland — som ett medel
att krossa Västerlandets och därmed

vår egen frihet?---- Endast den

självuppgivelse som skulle bestå i godtagande
av tanken på ett krig vid Rysslands
sida skulle kunna rädda oss ur
dilemmat.» Jag har tagit detta citat därför
att det återfinnes i den tidning i
vars styrelse herr Larsson är vice ordförande.
Det är en öppen propaganda
för ett villkorligt fosterlandsförsvar,
där man öppet använder sin propagandaapparat
för att hos folket skapa den
föreställningen, att det endast är under
vissa betingelser som vi skola vara
lojala mot landets ledning och dess
politik.

I det resonemang som försvarskommittén
utvecklat om den svenska för -

Tisdagen den 20 april 1948. Nr 15.

Svar på interpellation ang. förekomsten av organiserade kommunister inom polis''
kårerna, m. m.

svarspolitiken säges, att, under förutsättning
att Förenta Nationerna går sönder
och det blir en sammandrabbning
mellan som man säger väst och öst —
man menar mellan Förenta staterna och
Sovjetunionen — så skall Sverige eftersträva
att hålla sig utanför, men om
Sverige skulle bli angripet, skola vi
sätta in alla våra militära resurser mot
den makt som angriper oss, och vi
skola i så fall inte draga oss för att
söka hjälp hos motståndaren till den
makten. Såvitt jag förstår delar också
regeringen detta resonemang. Men vad
är det för propaganda som man nu bedriver?
Det är en helt annan propaganda,
som innebär att om vårt land
blir angripet av Förenta staterna, så
skola inte de militära resurser Sverige
förfogar över komma till användning
för landets försvar. Det passar ganska
bra, att när en sådan propaganda bedrives
på detta målmedvetna sätt i
stora tidningar — det var Dagens Nyheter
jag tog citatet ur — ropa »Tag
fast tjuven» för att camouflera denna
underliga uppfostringsverksamliet med
diverse angrepp mot det kommunistiska
partiet.

Jag har inte mycket att säga om själva
det svar som här givits. Jag är helt
enig med inrikesministern, när han betonar,
att de som skola vara anställda
i polisen skola vara lojala mot demokratien
och att man bör söka skapa de
garantier som äro möjliga att vinna
för att åstadkomma en sådan lojalitet.
Den propaganda som jag här har
exemplifierat bevisar emellertid, att
det verkligen finns anledning till en
mycket skärpt uppmärksamhet mot
vissa kategorier medborgare, som under
tal om att de vilja värna demokratien,
nu undergräva känslan för nödvändigheten
av att i vilket krigsfall som än
må inträffa stå lojala mot landet och
dess ledning. Jag har för min del så
mycken respekt för inrikesminister
Mossbergs balans, att jag tror, att den

möjlighet han har att påverka dessa
frågors handläggning skall utnyttjas
inte på ett sätt som leder till åsiktstvång
utan på ett sätt som verkligen
betyder, att man sörjer för att i polisens
tjänst skola vara människor, som
äro lojala mot landet och mot de demokratiska
fri- och rättigheter vi ha
i detta land.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
vill endast säga, att herr Hagbergs uppfattning
är riktig. Den ämbetsskrivelse,
som jag har utfärdat, har ingenting att
skaffa med åsiktsfriheten i detta land.
Skrivelsen har möjligen så till vida någonting
med åsiktsfriheten att skaffa
som dess syfte är att säkerställa att vi
skola ha polismän, som verkligen vill
vara med att försvara åsiktsfriheten här
i landet. Min ämbetsskrivelse syftar endast
till att vi vid rekryteringen av polismän
skola få fram personer, som äro
så lämpliga som möjligt för denna sin
uppgift. Med lämplighet menar jag då
icke bara fysisk kondition och allmän
skötsamhet. Jag menar, att i polisens
uppgift måste ingå att, om så visar sig
nödvändigt, med de yttersta medel försvara
den fria demokrati, som vi ha
här i Sverige. Det är lojaliteten gentemot
denna uppgift för poliskåren, som
det varit min avsikt att understryka.
Jag menar alltså, att de personer, som
skola anställas i våra poliskårer, skola
ha en sådan uppfattning, att de anse,
att demokratien är ett värde i sig. De
skola ha en så klar uppfattning om
detta värde, att de äro beredda att offra
vad som helst för att vid behov skydda
och värna vårt fria folkstyre.

Herr LARSSON i Stockholm: Herr talman!
Herr Hagberg i Luleå begagnade
tillfället att, som ofta är fallet, då ett
för honom känsligt ämne är föremål
för debatt, tala om något annat. Herr
Hagberg gav sig friskt in på utrikes -

Nr 15.

52 Nr 15. Tisdagen den 20 april 1948.

Svar på interpellation ang. förekomsten av organiserade kommunister inom poliskårerna,
m. m.

politiken. Han frågade mig, hur jag
ställde mina åsikter i förhållande till
de åsikter, som uttalats i en tidning
som står mig nära.

Jag erinrar mig ofta, då jag hör dylika
debattmetoder, den folkdemokratiska
regel, som en gång uttrycktes
av den gamle leninistiske lärofadern
Buckharin på så sätt att ett parti skall
regera, de andra skola sitta i fängelse.
Tillämpningen av denna regel ha vi nyligen
fått bevittna i Tjeckoslovakien, varom
herr Hagberg, vis av erfarenheterna
från förra onsdagen, nu icke yttrade
någonting. I Tjeckoslovakien ha vi kommunistiska
aktionsutskott för olika företag
och för den statliga förvaltningen.
Dessa aktionsutskott äro tillsatta som
lagliga organ enligt den därvarande inrikesministerns
cirkulär. De ha till
uppgift att utrensa tjänstemän, som befinnas
otillförlitliga. Otillförlitliga äro
de ämbetsmän, som där ha uttalat tankar,
vilka strida mot den härskande regimens
åsikter.

Hela denna uppfattning om tankefrihetens,
åsiktsfrihetens och debattens
betydelse är mig fullkomligt främmande.
Jag anser tvärtom, att det är
en mycket stor tillgång för den politiska
kulturen i detta land, att vi ha
olika åsikter även i viktiga ting och att
det pågår en levande och vital debatt
icke bara i de folkpartistiska tidningarna
utan även i tidningar med annan
politisk orientering. Det är icke nödvändigt
att vi allesamman äro likriktade.
Det är icke nödvändigt, att det
t. ex. i Dagens Nyheter uttalas åsikter,
som därmed äro bindande för det parti,
inom vars allmänna ram den tidningen
grupperar sig.

Jag kan i detta hänseende helt kort
hänvisa herr Hagberg till den debatt i
dessa ting, som vi hade här i kammaren
i februari och där jag tillät mig
göra vissa deklarationer. Jag ursäktar
herr Hagberg, om han icke lyssnade
till mig den gången. Min deklaration

innebar emellertid en allmän anslutning
till den inställning, som då proklamerades
av utrikesministern. Jag
underströk för min del likväl angelägenheten
av en militär samverkan i
Norden, något som icke heller lär vara
tillåtet enligt vad vi fått läsa i de ryska
tidningarna.

Vad vi nu här debattera är icke utrikespolitik,
utan det är den inre samhällsordningen
och de uppgifter som
poliskåren har i det hänseendet. Jag
kan helt instämma även i vad inrikesministern
sist sade, att en av polisens
uppgifter är att försvara åsiktsfriheten,
eftersom denna frihet är ett väsentligt
moment i demokratien. Med en sådan
uttolkning av inrikesministerns cirkulär
tror jag, att min tolkning i fråga
om den skärpta vaksamheten mot kommunistiskt
orienterade polisrekryter, i
den mån sådana nu finnas, behåller sin
giltighet.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
vill bara säga några ord i anledning av
herr Larssons många fraser om nyttan
av att det finns eu fri diskussion och
att det råder åsiktsfrihet, vilket allt är
till mycket stor fördel för demokratien.

Jag vill då bara fråga herr Larsson,
hur det kan komma sig att man, så fort
vi kommunister i vår press eller på
annat sätt taga ställning till händelser
utom eller inom landets gränser, är färdig
att åsätta oss stämpeln av landsförrädare
eller opålitliga element. Under
hänvisning härtill ropar man liksom
tidigare på undantagslagar.

Jag finner det icke alls imponerande
vad herr Larsson här anfört om åsiktsfriheten.
Han har ju med sin interpellation
faktiskt syftat till att skapa ett
slags undantagstillstånd för oss kommunister
därför att vi våga hävda en egen
mening i utrikespolitiska och andra
sammanhang.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 21 april 1948 fm. Nr 15.

Svar på interpellation ang. bensintilldelningen för bilar hemmahörande på lands''
bygden.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 205, angående
vissa anslag till alkoholistvården.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 6—8, statsutskottets
utlåtanden nr 11 och 12 samt
nr 50—61, bevillningsutskottets betänkanden
nr 33 och 34, bankoutskottets
utlåtanden nr 15—21 och 23—25, första
lagutskottets utlåtanden nr 27—30,
andra lagutskottets utlåtanden nr 18—
20, jordbruksutskottets utlåtanden nr 10
och 11 samt nr 15—18, andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande

nr 6 samt andra kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtanden nr 9—11.

§ 6.

Föredrogs den av herr andre vice
talmannen Carlström vid kammarens
nästföregående sammanträde gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet, angående
stegringen av bvggnadskostnaderna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 21 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Ericsson avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 214, angående
vissa anslag till skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Svar på interpellation ang. bensintilldelningen
för bilar hemmahörande
på landsbygden.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG, som
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Sveningsson frågat
mig om jag vore villig att inför den
kommande bensinransoneringen förorda
en höjd månatlig standardtilldelning

för bilar hemmahörande på den rena
landsbygden. Till svar härå får jag anföra
följande.

Den kvantitet bensin, varöver landet
tills vidare kan förfoga, är begränsad
till följd av det rådande valutaläget.
Efter bensinransoneringens genomförande
har man för den löpande förbrukningen
blott att räkna med en total
kvantitet, som svarar mot cirka 75 procent
av den under år 1947 förbrukade
bensinkvantiteten.

Den begränsade bensintillgången nödvändiggör,
att alla förbrukare av bensin
för trafikändamål måste vidkännas begränsning
i sin hittillsvarande fria behovstäckning.
I fråga om de privata
personbilarna har bensinransoneringen
utformats så, att de bilar, vilka äro
oundgängligen nödvändiga eller i varje
fall till väsentlig nytta för bilägarens
utövande av tjänst, yrke eller näringsfång,
komma att erhålla en på grundval

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Svar på interpellation ang. bensintilldelningen för bilar hemmahörande på landsbygden.

av körbehovet beräknad behovsranson
jämte, i mån av tillgång, tilläggsranson.
Den begränsade bensintillgången medför
emellertid, att behovs- och tilläggsransonerna
i flertalet fall icke komma
att lämna full behovstäckning. För de
bortåt 100 000 privata personbilar, som
icke tillhöra den nämnda kvalificerade
gruppen, kan endast lämnas en standardranson
om 40—60 liter per månad.
Bensinlagren förslå här icke till någon
tilläggsranson.

En differentiering av standardransonerna
på sådant sätt, att de på landsbygden
hemmahörande privata personbilarna,
som icke nyttjas i kvalificerad
nyttotrafik, skulle lämnas en större
standardranson än de i städerna hemmahörande
bilarna, kan endast genomföras
därigenom, att standardransonerna
för landsbygdsbilarna utdrygas på
bekostnad av andra förbrukningsändamål.
Att nedskära de kvantiteter, som
erfordras för vår försvarsberedskap
eller för jordbrukets och skogsbrukets
behov, kan givetvis icke ifrågakomma.
Att, utöver vad som redan nu måste
ske, nedskära behovsransonerna till den
kvalificerade nyttotrafiken med omnibusar,
lastbilar, droskbilar och privata
personbilar till förmån för mindre
kvalificerad nyttotrafik med privata
personbilar på landsbygden låter sig
heller icke försvara. Yad beträffar motorcyklarnas
och motorbåtarnas ransoner
så lämna dessa icke utrymme för
en reduktion, som skulle kunna användas
för att uppnå det av interpellanten
eftersträvade målet. Det återstår då endast
att minska de i städerna hemmahörande
privata personbilarnas standardransoner
för överförande till landsbygdsbilarna.
Då standardransonerna
redan nu äro mycket blygsamma, skulle
ett dylikt överförande praktiskt taget
omöjliggöra, att de i städerna hemmahörande
bilarna kunde hållas i trafik.
En dylik faktisk utstampning av stadsbilarna
överensstämmer icke med de

för bensinransoneringen uppdragna
riktlinjerna, vilka förutsätta, att alla
bilar skola få hållas i drift.

Härpå yttrade

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet
få uttala ett tack för det svar jag erhållit
på min interpellation. När statsrådet
icke har kunnat finna någon utväg
eller möjlighet att låta personbilägarna
på den rena landsbygden få en
något större bensintilldelning än andra
därmed jämförbara bilägare, kan jag
givetvis inte vara tillfredsställd med det
svar som jag fått.

Jag tror, att statsrådet lika bra som
jag känner till förhållandena på landsbygden,
och jag tänker då särskilt på
de långa avstånden och de besvärliga
kommunikationerna. Om t. ex. en jordbrukare
bor 7 å 8 kilometer eller en mil
från poststationen, järnvägsstationen,
handelsboden eller från närmaste samhälle
eller tätort, där de institutioner
och inrättningar finnas som han behöver
besöka, då tycker jag att det är
alldeles ofrånkomligt, att en sådan jordbrukare,
om han håller sig med personbil,
har behov av en större bensintilldelning
än personbilägare inom vissa
andra yrkesgrupper som äro bosatta i
en stad eller i en tätort, där det finns
nästan alla de inrättningar och institutioner
som man behöver besöka. Om
man t. ex. bor här i Stockholm och inte
har någon rörelse eller yrkesutövning,
så att man av denna orsak behöver
hålla sig med bil, då tycker jag, att när
här finnas så många andra kommunikationsmedel
och det är en sådan trängsel
på gatorna, så är det en lyxkonsumtion
att hålla sig med personbil. Men om en
jordbrukare bor långt borta från någon
tätort och har ekonomiska möjligheter
att hålla sig med bil, så kan detta inte
räknas som lyxkonsumtion.

Onsdagen den 21 april 1948 fm. Nr 15.

Svar på interpellation ang. bensintilldelningen för bilar hemmahörande på lands''
bygden.

Jag har nu dess bättre inte någon
personbil. Jag sökte körtillstånd förra
sommaren men bär icke av länsstyrelsen
erhållit något sådant. Jag kan emellertid
få tala om, att min gård är så
belägen, att om jag hade haft personbil,
så skulle en standardtilldelning av 50
liter i månaden inte räckt till något mer
än till resor mellan bostaden och närmaste
samhälle.

Jag kan väl förstå svårigheten, ja
omöjligheten att genomföra en bensinransonering,
där det skall sparas 25 %
på förbrukningen 1947, på ett sådant
sätt, att de olika grupperna av bilägare
bli belåtna och tillfredsställda. Statsrådet
hoppades ju också i det längsta
att slippa ta till en bensinransonering.
Emellertid tror jag, att besvikelsen är
alldeles särskilt stor bland bilägarna
just över detta förhållande, att standardransonen,
40—60 liter per månad, är
mycket snävt tilltagen. Och besvikelsen
kommer att bli ännu större, när man
genom detta interpellationssvar fått
veta, att cirka 100 000 personbilägare
icke kunna komma i fråga vid någon
extratilldelning i form av behovs- eller
tilläggsransoner. Vad jag befarar är,
att många, många jordbrukare i avlägset
liggande bygder komma att falla inom
ramen för dem som inte kunna få någon
extra tilldelning av bensin. Jag har åtminstone
fått den uppfattningen av trafikkommissionens
kungörelse om bensintilldelningen.

Varken när jag framställde interpellationen
eller nu har jag den uppfattningen,
att här borde ske någon utstampning
av bilar i städer och tätorter.
Inte heller har jag menat, att det
skulle bli fråga om någon nedskärning
av de kvantiteter bensin, som erfordras
för vår försvarsberedskap eller för jordbrukets
ocli skogsbrukets behov, utan
jag trodde verkligen, att det skulle ha
kunnat ordnas så, att dessa bilar i tätorterna
fått den standardtilldelning som
nu är fastställd och att bilarna på den

rena landsbygden fått en något större
tilldelning. Då har jag för min del blicken
riktad mot den tunga lastbilstrafik
som går genom hela vårt land parallellt
med järnvägarna. Det förekommer till
och med, att statens järnvägar har lastbilar
som köra parallellt med järnvägslinjerna.
Helt naturligt blir det även
här inskränkningar, men kanske borde
man, när bensin skall sparas, ha haft
uppmärksamheten starkare riktad just
på denna trafik med långtradare.

Jag vill till sist ge uttryck åt den
uppfattningen, att det hade varit lyckligt
om man gjort ramen större för den
behovsprövning som här skall förekomma.
Det kan kanske i många fall tyckas
vara en lyxbetonad eller, som det hette
i interpellationssvaret, icke kvalificerad
nyttotrafik som förekommer, men för
jordbrukarnas del tror jag, att det i
många, många fall är direkt i yrkesutövningens
tjänst, som personbilarna
användas, och att det således där bör
anses föreligga ett väl kvalificerat behov.
Jag tycker, att det borde ha varit
både berättigat och möjligt att något
differentiera grundtilldelningen efter
den plats där bilägarens bostad är belägen.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen,
att statsrådet Sträng noga
tillser, att bensinransoneringen icke införes
och tillämpas på ett sådant sätt,
att den blir ett instrument och ett underlag
för nya orättvisor mot de människor
som äro bosatta i avlägset liggande
orter ute på den rena landsbygden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Herr statsrådet Vougt avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 206, angående vissa frågor rörande
försvarets organisation;

nr 207, med förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser röran -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.
Handelsöverenskommelse med Nederländerna.

de utbildningstiden för vissa värnpliktiga; nr

208, angående vissa anslag till materielanskaffning
för försvaret för budgetåret
1948/49 m. m.; och

nr 211, angående utgivande av livräntor
till Lilly Holmin, Karin Persson
och B. H. E. Sjölander.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Handelsöverenskommelse med Nederländerna.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige och Nederländerna
träffad handelsöverenskommelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr WIBERG: Herr talman! Jagskall
tillåta mig att göra några kommentarer
till föreliggande utlåtande och samtidigt
beröra några principiella spörsmål.

Det avtal som nu framlägges för riksdagen
är av en helt annan typ än tidigare
avtal. Det är, som vi alla veta,
fråga om ett ramavtal av en ganska
intetsägande och schematisk konstruktion.
När riksdagen väl har godkänt
avtalet, löper avtalstiden 12 månader
framåt men förlänges automatiskt, såframt
överenskommelsen icke uppsäges
med tre månaders uppsägningstid. Att
en uppsägning skulle komma att ske
såsom mer normal företeelse av ett ramavtal
av det slag, som här föreligger, är
väl icke sannolikt, sedan riksdagen slutgiltigt
godkänt principen, vilket senare
det emellertid i detta sammanhang på
grund av utrikesutskottets skrivning
icke är fråga om. Det verkliga innehållet
i ett avtal av den typ som nu
ligger på riksdagens bord utgöres av
varulistorna. Det förslag till överenskommelse
som nu förelägges riksdagen
innehåller icke några varulistor, och i
fortsättningen är det meningen, att varu -

listorna skola upprättas av en blandad
kommission, som alltså i verkligheten
skulle bliva det organ som träffade beslut
om avtalets framtida reella innebörd.

Denna blandade kommission har för
övrigt vad beträffar förhållandet mellan
Sverige och Nederländerna redan
trätt i funktion. De svenska ledamöterna
av denna kommission ha utgjorts av
ett par statstjänstemän.

När jag berör detta avtal, vill jag
understryka, att jag icke alls avser att
rikta någon kritik mot förhandlarna.
Tvärtom har jag vid flera tillfällen här
i kammaren haft anledning understryka,
att utrikesdepartementets traktatförhandlare
utan tvivel göra sitt allra bästa
och att genomsnittsstandarden beträffande
dessa förhandlares personliga
kvalifikationer säkerligen är mycket
hög.

En helt annan sak är emellertid den
principiella frågan. Man kan icke komma
ifrån, att med den nya formen ramavtal
riksdagens granskningsmöjligheter
reduceras i mycket hög grad. Viktiga
handelsavtal skola som bekant till och
med grundlagsenligt framläggas för riksdagen.
Denna regel är också betydelsefull.
En av grundpelarna i vårt demokratiska
samhällsskick är möjligheten
att framföra en offentlig kritik. Det
forum där denna möjlighet i främsta
rummet hör hemma är förvisso riksdagen.
Riksdagen har också ett påtagligt
intresse av att få tillfälle att taga
del av varulistorna och få möjlighet att
utan att en så extraordinär ordning som
interpellationsvägen skall behöva begagnas
giva sin mening till känna. Varulistorna
hava ju också hittills framlagts
för riksdagen utan att för den skull den
ordning skapats, att listorna på något
sätt hava blivit sakrosankta. Det finnes
säkerligen ej heller någon i riksdagen
som skulle vilja förorda en så stelbent
ordning, att listorna icke skulle få ändras.
Tvärtom äro vi nog alla medvetna
om att det är i hög grad nödvändigt,

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Handelsöverenskommelse med Nederländerna.

att de myndigheter som ha hand om
den praktiska tillämpningen hava en
ganska vid rörelsefrihet. Jag är också
alldeles förvissad om att handelsministern
skulle vara den siste som ville
undandraga riksdagen någon möjlighet
till opinionsyttring.

Nu har utrikesutskottet i fjärde stycket
på första sidan framhållit, att enligt
vad utskottet erfarit vore avsikten
att för utskottet eller utrikesnämnden
och i vissa fall för riksdagen lägga fram
vissa varulistor. Jag vågar väl nämna,
att dessa uttalanden inte äro handelsministern
främmande utan tvärtom. Det
ligger nog också mycket nära till hands
att antaga, att det är just på grund av
handelsministerns förstående inställning
som utskottet varit berett att tills vidare
godkänna ett avtal av den typ som här
föreligger. Jag skulle kanske till och
med våga göra ett så långt gående uttalande
som att detta godkännande i
inte ringa grad får betraktas som en
personlig framgång för handelsministern.
Jag tror, att alla i utskottet ha en
stark känsla av att handelsministern är
beredd att på ett praktiskt och välbetänkt
sätt medverka till att riksdagens
möjlighet att framföra kritik skyddas.

Det är sålunda riktigt, att Kungl. Maj :t
avser att för utrikesutskottet respektive
utrikesnämnden framlägga redogörelse
rörande innehållet i kommande varulistor
och att i vissa delar riksdagens
godkännande av listorna skall inhämtas.
Naturligtvis är det bättre, att listorna
läggas fram för utrikesutskottet
och utrikesnämnden, än att ingen redogörelse
alls lämnas inför något av
riksdagens organ. Jag vill emellertid
erinra om att både utrikesnämnd och
utrikesutskott äro att betrakta som sekreta
organ, vilkas medlemmar hava att
avgiva en förklaring om tystnadsplikt,
vilken vad utrikesutskottet beträffar till
och med skall lämnas skriftligen. Jag
vill härmed endast hava fastslaget, alt
det ur riksdagens synpunkt icke kan
betraktas som ett tillfredsställande sub -

stitut, om uppgifter som borde lämnas
till riksdagen i stället lämnas till utrikesutskott
eller utrikesnämnd.

Vad beträffar den nya avtalstyp som
det är fråga om har densamma motiverats
med att man i fråga om handelsavtal
mellan länder där handeln mer
och mer normaliseras vill ha en annan
och kanske smidigare typ än tidigare
avtal. Men faktum är, att denna nya
avtalstyp tydligen kommer att leda till
att endast de minst betydelsefulla avtalen,
t. ex. det bulgariska, komma att
föreläggas riksdagen. — Jag kan icke
underlåta att i detta sammanhang också
komma in på frågan om betalningsavtalen,
vilka, även om de formellt icke
hava karaktären av handelsavtal, dock
stundom böra jämställas med de kanske
mest betydelsefulla handelsavtalen. Jag
vill erinra om det första engelska betalningsavtalet,
vilket icke förelädes
riksdagen. — Utrikesutskottet har säkerligen
också goda skäl att betona, att
frågan om olika typer av handelsavtal
bör prövas i samband med den skyndsamma
översyn av frågan om förberedelserna
till och förandet av Sveriges
handelsavtalsförhandlingar, som riksdagen
nyligen på utrikesutskottets tillstyrkan
beslutat.

Det är ju alldeles uppenbart, att en
fri utrikeshandel måste framstå såsom
ett betydelsefullt önskemål. Det väckte
också allmän tillfredsställelse, när handelsministern
på Exportföreningens årsstämma
i måndags underströk, att en
återgång till friare former för handeln
betraktas som ett gemensamt mål. De
nuvarande restriktionerna, kvoteringssystemet
och regleringarna få betraktas
som ett ont men som ett i nuvarande
läge nödvändigt ont. Det dröjer tydligen
mycket länge, innan man kan stryka
ett streck över all denna dirigering av
handeln. Men så mycket viktigare är
det naturligtvis då också, att man tilllämpar
ett så smidigt system som möjligt
men samtidigt skapar garanti för att
de reella avgörandena träffas på ett rik -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Handelsöverenskommelse med Nederländerna.

tigt sätt, vilket i sin tur förutsätter en
medverkan av de parter som primärt
beröras, t. ex. handel och industri. Utrikesutskottet
har ju även delat denna
uppfattning och givit uttryck häråt genom
att framhålla, att representanter
för näringslivet böra beredas tillfälle
att medverka i de blandade kommissionernas
arbete.

Möjligheten till debatt i riksdagen om
handelsavtal innebär icke endast en säkerhetsventil
mot en snedvridning av
handelspolitiken. Den bör också för
våra förhandlare kunna vara av värde.
Att föra handelsförhandlingar är en allt
annat än lätt uppgift. Man kan tänka sig
åtskilliga tillfällen, då det skulle vara
värdefullt för förhandlarna att ha ett
uttalande av riksdagen bakom sig.

Vi ha under de sista åren träffat en
mångfald handelsavtal, av vilka åtskilliga
säkert varit både nyttiga och nödvändiga.
Jag skall inte här blanda in
frågan om ryssavtalet — det är inte
min avsikt att försöka riva upp någon
debatt på den punkten — men klart är
att våra erfarenheter av de bilaterala
avtalen och tillämpningen av dem icke
varit i alla avseenden goda. Jag behöver
bara erinra om liurudant läget är när
det gäller handelsutbytet med Italien
och Belgien. Utvecklingen har medfört,
att, såsom handelsministern nyligen uttryckte
saken, »exporten icke kunnat
hålla takten med importen». Följden
har blivit att vi varit tvungna att i vissa
fall praktiskt taget införa importstopp
i avvaktan på att balansen i varuutbytet
skulle bli bättre. Varpå beror då
denna bristande balans? Orsakerna äro
naturligtvis flera, men en väsentlig orsak
är onekligen att importlicensgivningen
har skett på ett alltför optimistiskt
sätt. Man kan i det fallet peka på
ytterligare ett typiskt exempel, nämligen
England. Tyvärr stå vi tydligen
snart inför den situationen, att vi inte
ha råd att importera varor från England
i den omfattning och takt som vi
behöva. Man har från svensk sida läm -

nat synnerligen omfattande importlicenser
för manufakturerade varor,
d. v. s. sådana varor som engelsmännen
i första hand vilja exportera, och
man har måhända inte tillräckligt beaktat
nödvändigheten att avväga importlicensgivningen
på sådant sätt att vi
först och främst tillförsäkras andra för
landet livsviktiga varor som likaledes
falla inom ramen för avtalet, nämligen
råvaror, maskiner och liknande. Vi riskera
nu att få en mycket hård press på
oss ait medge tilläggslicenser för manufakturerade
varor, som vi kanske inte i
och för sig skulle vilja köpa i den omfattning
som man i varje fall från
engelsk men också från importörernas
sida anser lämpligt.

Den engelske utrikeshandelsministern
har, enligt ett TT-telegram från London
som i går stod att läsa i tidningarna,
uttalat att Sverige måste räkna med att
importera större kvantiteter umbärliga
varor från Storbritannien än förut.
Jag förstår mycket väl att engelsmännen,
som äro mycket hårda och skickliga
förhandlare, göra allt vad de kunna
för att skydda sina intressen, men jag
tror att det inte skadar, om det här i
riksdagen sägs ifrån att vårt lands
ekonomi inte längre befinner sig i det
tillståndet att vi ha råd med eftergifter.
Vi måste nu på ett helt annat sätt
än förut tänka på vårt eget läge, och vi
kunna inte, när vi inte längre ha tillgång
till hårdvalutor och inte heller
kunna såsom tidigare räkna med att
förfoga över konvertibla pund, göra de
eftergifter som vi förut gjort.

Den snedvridning av handeln, som
valutabristen och tvånget att ingå bilaterala
avtal medföra, drar också med
sig beklagliga prisstegringar. Jag vet
att handelsministern, som naturligtvis
är väl medveten härom, ser på utvecklingen
med stor oro. År det t. ex. inte
så, att vi från England köpt betydande
kvantiteter brasilianskt kaffe till ungefär
30 % högre pris än om vi hade köpt
kaffet direkt från Brasilien? Man kan

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Handelsöverenskommelse med Nederländerna.

räkna upp varor från praktiskt taget
vilken bransch det vara må, som vi
måst köpa från mjukvalutaländer till
betydligt högre pris än vad vi skulle
behövt betala, om vi kunnat köpa varorna
där det varit förmånligast. I och
med att våra valutareserver försvunnit,
ha vi inte kunnat göra något annat än
godtaga dessa priser. Men det skadar
dock inte att man här i Sverige gör
klart för sig, att detta i längden leder
till en standardsänkning och till att den
tidpunkt förskjutes, då vi på nytt kunna
ha uppnått en ur valutasynpunkt
tillfredsställande ställning. Det beror i
mycket hög grad på våra egna åtgöranden
hurudan utvecklingskurvan
skall bliva.

Det är klart att Sverige aldrig kan
räkna med att inte behöva köpa umbärliga
varor från utlandet, och det kommer
alltid att uppstå avvägningsproblem
därvidlag så länge handeln är bunden.
Men det ligger en fara i att vid avtalsförhandlingar
visa benägenhet att medge
ökad import av umbärliga varor för
att härigenom taga hem våra fordringar
i diverse mjukvalutor. Det kan vara nog
så lockande att få hem dessa fordringar,
men fråga är om det inte i längden
är klokare att låta fordringarna
kvarstå än att medge import av t. ex.
avskurna blommor, choklad och diverse
sådana saker, som vi skulle kunna leva
förutan.

Det vore allt annat än lyckligt, om
vi skulle fortsätta på den väg, som den
hittillsvarande politiken följt, och alltså
ovanpå den konsumtion av valutareserver,
som skett, och den lagerförtäring,
som vi nu hålla på med, även
äta upp våra utestående tillgodohavanden,
samtidigt som en snedvridning av
vår egen handel skulle fortsätta och
framtidsmarknader, som det kanske har
tagit decennier att arbeta upp, inte
kunna behållas — jag tänker bl. a. på
Sydamerika. Erfarenheten hör ha lärt
att en dirigering av utrikeshandeln är
en mycket svår sak. Utrikeshandeln är

över huvud taget ett komplicerat och
ömtåligt instrument. Ju förr vi kunna
komma ifrån nödvändigheten av statsingripanden,
desto bättre. Under mellantiden
få vi naturligtvis söka sköta det
hela så gott det går, och jag hoppas att
utrikesministern inom kort effektuerar
riksdagens beslut om en skyndsam utredning
beträffande förberedelserna till
och genomförandet av handelsavtalsförhandlingar.

Vad angår det avtal med Holland,
som vi nu ha att taga ställning till,
skulle jag som ett totalomdöme vilja
säga att det tyvärr icke är ett bra avtal
ur svensk synpunkt, .lag upprepar
att detta inte innebär någon kritik mot
förhandlarna. Men ett faktum är att de
nya listorna i stort sett ha upprättats
på basis av de listor, som lågo till grund
för det tidigare avtalet, vilket träffades
vid en tidpunkt, då vi här i Sverige
hade det betydligt bättre ställt, samtidigt
som holländarna hade det sämre
ställt än nu. Enligt uppgifter som lämnats
utrikesutskottet kan man räkna
med att värdemässigt sett ungefär 60 c/c
av den första periodens import från
Holland komma att bestå av sådana
varor som inte äro av större betydelse
för vårt folkhushåll eller med andra ord
av umbärliga varor. Det går emellertid
inte att komma ifrån att vi befinna oss
i en situation, då vi inte ha råd att importera
en hel del av det som vi tidigare
importerat. Att »inte ha råd» är
kanske ett impopulärt uttryck, men jag
är rädd för att vi under de kommande
åren nog få vänja oss vid att umgås
ganska flitigt med detta begrepp.

Jag skall, herr talman, inte framställa
något annat yrkande än om bifall till
utrikesutskottets hemställan.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet GJÖRES: Herr talman! Det
anförande som herr Wiberg nu hållit
berörde flera inom handelspolitiken aktuella,
för att inte säga brännbara frå -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Handelsöverenskommelse med Nederländerna.

gor, som direkt sammanhänga med den
mycket förvirrade efterkrigssituationen
i Europa och världen i övrigt. Just det
förhållandet att de avtalstyper, som vi
för närvarande operera med, äro både
många och rätt brokiga, är en följd av
det efterkrigsläge, som vi alltjämt befinna
oss i. Och det försök som nu
gjorts att komma tillbaka till en sådan
form för handelsförbindelserna som var
gängse före kriget, sammanhänger med
att vissa av de länder, med vilka vi ha
ett handelsutbyte, ha nått fram till så
pass normala förhållanden att vi ha ansett
oss kunna på visst sätt knyta an till
de arbetsformer som i detta avseende
voro vanliga före kriget. Det är emellertid
tydligt att man här står inför en
rad problem, som måste lösas, och det
är min förhoppning att den utredning
rörande förberedelserna för liandelsavtalsförhandlingarna,
som väl nu snart
kan sättas i gång, även skall kunna, såsom
utrikesutskottet har rekommenderat,
omfatta en översyn av de olika avtalstyperna
och en diskussion av därmed
sammanhängande frågor.

Vad beträffar själva varuutbytet,
sådant det utvecklat sig mellan Sverige
och olika länder, med vilka vi
ha bilaterala överenskommelser eller
överenskommelser av principiellt samma
innebörd, utmärkes ju detta av ganska
snabba och stundom överraskande
förskjutningar. Jag är inte för min del
benägen att utan vidare skriva under på
herr Wibergs omdöme att t. ex. de störningar,
som kommit till uttryck i vår
handel i Belgien, sammanhänga med en
alltför generös importlicensiering på
den svenska sidan. Problemet är nog
dess värre litet mer komplicerat. En omständighet,
som förklarar att det för
ögonblicket inte finns den balans i vårt
varuutbyte med Belgien som önskvärt
vore, är att för innevarande år exporten
av trävaror ännu inte kommit
i gång. Man har ju alltid att
räkna med säsongvariationer i den
svenska exporten, och dessa medföra

givetvis vissa påfrestningar under den
första delen av året. Men detta är inte
hela förklaringen, utan det föreligger
också i fråga om den svenska exporten
en eftersläpning som nog har olika orsaker
men som bland annat har den
orsaken att vissa exportföretag äro alltför
frikostiga när det gäller att begära
exportkontingenter. Man är från exportindustriernas
sida angelägen om att i
handelsavtalen tillförsäkra sig så rymliga
kontingenter som möjligt för den
export som man hoppas få till stånd,
men sedan kanske det av flera anledningar
visar sig omöjligt att åstadkomma
en export av ifrågavarande storleksordning.
Vi stå där inför ett problem
som det inte är så lätt att lösa. Myndigheterna
kunna ju inte garantera att en
riktig avvägning sker, utan det enda
som man kan göra är att vädja till företagarna
och inskärpa hos dem, att det
är deras plikt att vid uppgivandet av
sina exportönskemål inte sträcka sig
längre än att dessa önskemål svara mot
de reella förutsättningarna. Jag tror således
att man inom exportindustrien
har anledning till en självprövning i
detta sammanhang.

Jag skall inte här ta upp någon diskussion
om vårt varuutbyte med England,
vilket också kännetecknas av ganska
stora svängningar — importen från
Storbritannien har hittills blivit större
än vad man räknade med i höstas, när
det nu tillämpade, mycket omfattande
arrangemanget träffades — men när
herr Wiberg tycks vilja göra gällande att
vi från svensk sida även härvidlag varit
för generösa och tillåtit en alltför stor
import av färdigmanufakturerade varor
i stället för att med större kraft försöka
pressa fram råvaror och halvfabrikat,
så vill jag säga att så som det ser ut ute
i världen, både i England och annorstädes,
är det inte gott att pressa fram
endast sådana varor som man vill ha.
Vi ha dock, när det gäller handelsutbytet
med England, lyckats åstadkomma
en import av 1 miljon ton kol under

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Handelsöverenskommelse med Nederländerna.

innevarande år. Det är en vinning som
vi inte i höstas vågade hoppas på, och
vi ha också i många andra avseenden
lyckats få till stånd prestationer från
brittisk sida, som äro av stor betydelse
för det svenska folkhushållet. Men det
är givet, att man när läget är sådant
inte kan ställa sig på den ståndpunkten
att vi icke skola giva något utrymme
för import hit från Storbritannien av
varor, som man från brittisk sida har
stort intresse av att exportera. Här gäller
det verkligen att giva och taga och
i varje situation komma fram till en
avvägning, som med hänsyn till båda
de avtalsslutande ländernas intressen
och möjligheter äro något så när rimliga.
Jag talar här i egen sak men ställer
mig med lugn under domen.

Herr Wiberg tycker, att vi varit för
eftergivna. Jag tror dock att herr Wiberg
själv i min position icke skulle
kunnat åstadkomma något trolleri, utan
resultatet hade väl ungefär blivit detsamma
som det blivit i detta fall.

Vad det holländska avtalet beträffar
är det riktigt, att det innehåller en rad
varor, som vi kalla för umbärliga varor.
Holland befinner sig ju icke i något
särskilt lyckligt tillstånd. Importen
därifrån var tidigare i mycket hög
grad sammansatt av varor från Holländska
Indien. De osäkra förhållandena i
de holländska besittningarna, rubbningarna
i transportväsendet inom kolonierna
och allt vad därmed sammanhänger
ha gjort, att den holländska exporten
till oss under efterkrigstiden ej kunnat
bli densamma som tidigare. Det har hittills
under eftcrkrigsårcn varit i allt väsentligt
moderlandet, det hårt drabbade
moderlandet, som fått svara för
exporten till oss. Ja, man kan ju ställa
sig på den ståndpunkten att vi hellre
än att importera de här varorna, som
man kallar för umbärliga, skulle ha skurit
ner vår export till Holland. Detta
kan man visserligen säga, men det förhåller
sig också så, att vi genom den export
som Holland möjliggör för oss få

åtskilliga värdefulla ting. Från Hollands
sida säger man: Skola vi släppa ifrån
oss varor, som vi kunna sälja på dollarmarknaden,
då få ni på svenskt håll
också bereda er på att taga emot även
varor av mjukvalutakaraktär. Jag tror
man kan säga, att det holländska avtalet
för oss är så bra som det med hänsyn
till Hollands ekonomiska förhållanden
för närvarande varit möjligt
att få.

Vad jag här yttrat är endast en kommentar
till vad utskottet skrivit och
får icke fattas som en polemik mot vad
utskottet uttalat. Utskottet uttalar samma
grundsats som faktiskt ligger till
grund för våra förhandlingar för närvarande
och som vi söka i möjligaste
mån realisera i de avtal vi träffa. Därför
står utskottets skrivning i full överensstämmelse
med de principer som
äro vägledande i vår handelspolitik.

Vad jag sagt är alltså — jag upprepar
det — en kommentar till utskottets uttalande,
avsedd att belysa att situationen
under efterkrigstiden är så pass
komplicerad, att man måsta ta mångahanda
hänsyn och försöka komma fram
till det som utifrån de rådande förutsättningarna
är rimligt och lämpligt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgiskluxemburgiska
ekonomiska unionen
träffad handelsöverenskommelse; och
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Italien ingången
handelsöverenskommelse m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.
§ 6.

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.

Kungl. Maj :t hade i propositionen
nr 1 under elfte huvudtiteln (punkt
17, s. 48—57) föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl.,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49, dels ock till
Förste provinsialläkare och provinsialläkare
m. fl.: Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
7 600 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Löfvander m. fl. (I: 85) och den andra
inom andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl m. fl. (11:135), hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
antalet provinsialläkartjänster skulle
utökas med 25 under budgetåret
1948/49.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hage m. fl. (I: 86) och den andra inom
andra kammaren av herr Gavelin och
fru Ericsson i Luleå (II: 159), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att ytterligare 25 ordinarie provinsialläkare
skulle uppföras i avlöningsstaten
samt att ett med hänsyn härtill
motiverat ytterligare anslag uppfördes
i budgeten.

I sistnämnda fyra motioner hade föreslagits,
att 25 provinsialläkardistrikt
skulle, utöver det antal, varom riksdagen
tidigare fattat beslut, inrättas under
budgetåret 1948/49.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 85
och II: 135 samt I: 86 och II: 159, sistnämnda
två motioner i vad de avsåge
inrättande av nya provinsialläkardistrikt,
besluta ej vidtaga ändring i
gällande personalförteckning för förste
provinsialläkare och provinsialläkare,

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 86
och II: 159, i vad nämnda motioner ej
behandlats under 1),

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för förste provinsialläkare
och provinsialläkare m. fl.,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

b) till förste provinsialläkare och
provinsialläkare m. fl.: Avlöningar för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 7 600 000 kronor.

B. att motionen I: 62 ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

Reservationer hade avgivits

1) av herr Heiding, fru Svenson och
herr Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

1) med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 85 och II: 135 samt I: 86 och II: 159,
sistnämnda två motioner i vad de avsåge
medgivande att inrätta nya provinsialläkardistrikt,
medgiva, att antalet
i gällande personalförteckning för
förste provinsialläkare och provinsial -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

läkare upptagna provinsialläkartjänster
finge utökas från 506 till 531;

2) med bifall--- 7 600 000

kronor;

B. att •— --åtgärd föranleda.

2) av herr Rubbestad, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Till att börja med ber jag få erinra
om att riksdagen alltid visat ett
stort intresse för frågan om provinsialläkarorganisationens
utbyggnad. Flera
gånger har riksdagen i skrivelser till
Kungl. Maj :t hemställt om en utbyggnad
av denna organisation i så hastig takt
som möjligt, och flera gånger har riksdagen
utökat det antal provinsialläkartjänster,
vartill Kungl. Maj:t tidigare
äskat medel. Man kan alltså säga, att
riksdagen i detta fall drivit på Kungl.
Maj :t att forcera denna utbyggnad så
fort som möjligt. Att riksdagen gjort
detta måste ses mot bakgrunden av det
förhållandet att riksdagsmännen från
olika delar av vårt land ha mycket god
kännedom om vilken betydelse denna
verksamhet har ur hälso- och sjukvårdssynpunkt.
Om detta intresse som riksdagen
härutinnan visat har man således
bara att uttala sin tillfredsställelse.

Beträffande innevarande års äskanden
finna vi, att Kungl. Maj:t anser
denna fråga vara av synnerlig vikt och
att en utbyggnad av provinsialläkarorganisationen
är av behovet starkt påkallad
o. s. v. När då medicinalstyrelsen
begär fortsatt utbyggnad, säger
statsrådet, att han delar medicinalstyrelsens
uppfattning i denna målsättning.
På grund av vissa omständigheter
påyrkar emellertid Kungl. Maj :t icke
tillskapandet av nya provinsialläkardistrikt
under innevarande budgetår.
Med anledning härav ha såväl motionsledes
som i reservation till detta utlåtande
anförts i viss mån avvikande meningar.

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.

Man liar konstaterat, att det föreligger
en stor eftersläpning, när det gäller
utbyggnaden av denna organisation,
och att man har det besvärligt med att
inrätta alla dessa provinsialläkardistrikt,
och detta av olika skäl. Då kan
man fråga: Är det riktigt vad som här
föreslås från Kungl. Maj:ts sida och
som tillstyrkes från utskottets sida, att
helt och hållet avklippa utökandet av
provinsialläkardistrikten? Den som haft
aldrig så liten kontakt med denna verksamhet,
alltså tillskapandet av nya provinsialläkardistrikt,
vet att sådant icke
går att ordna omedelbart. Som vi säga
i vår reservation är det ett tidsödande
arbete att organisera upp denna verksamhet.
De lokala organen måste ha intresse
för denna verksamhet. Om de genom
ett riksdagsbeslut i enlighet med
utskottets hemställan äro på det klara
med att de, oavsett om de göra aldrig
så omsorgsfulla förberedelser, icke
inom överskådlig tid kunna bilda nytt
provinsialläkardistrikt, då är det självklart,
att de icke komma att visa så
stort intresse för att förbereda organiserandet
av ett nytt distrikt.

När vi hade denna fråga under behandling
i statsutskottet lämnades av
en ledamot på utskottsmajoritetens sida
ett tydligt och bra exempel på hur förhållandena
kunna vara. Denne ledamot
berättade om vilka svårigheter man i
hans hemort haft när det gällt att tillskapa
ett nytt distrikt, och bl. a. talade
han om svårigheten att bygga tjänstebostad
för provinsialläkaren. Allt detta
skildrade han mycket ingående. Det
hade tagit en tid av över ett år. Man
kan alltså slå fast som vi reservanter
gjort, att liela denna procedur är ganska
tidsödande. Nu säger Kungl. Maj:t
— det har också utskottet åberopat —
att det finns ett 50-tal distrikt, där man
inte kunnat tillsätta provinsialläkare,
och att man i ett 40-tal distrikt måste
ha provinsialläkare, som nödgas tjänstgöra
i två distrikt samtidigt. När det
icke nu finnes läkare till alla distrikt

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.
är det, anser utskottet, alldeles onödigt
att tillskapa nya distrikt. Häremot vill
jag endast säga, att jag tror att det ligger
så till, att vilket beslut som än fattas
bär, komma icke alla distrikten att
kunna inrättas omedelbart, och detta av
olika skäl. Ett av de starkaste skälen
är alldeles säkert det att alla distrikt
icke äro lika begärliga för respektive
tjänsteläkare. Det går ju så till när en
provinsialläkartjänst förklaras ledig, att
aspiranterna undersöka, innan de söka
tjänsten, hur det ligger till i distriktet.
Vad de främst vilja veta är naturligtvis
bostadens beskaffenhet samt distriktets
geografiska belägenhet. Jag upprepar
att jag tror det ligger så till, att
om vare sig Kungl. Maj :t eller reservanternas
förslag bifalles kommer det att
dröja mycket länge innan en hel del
distrikt bli tillskapade. Det framgår
också av vår reservation, att vi anse
att beslut bör fattas om att man skall
ha rättighet att inrätta 25 nya distrikt.
Vi ha i reservationen icke äskat några
medel för denna utökning. Kostnaderna
härför kunna säkert täckas med det anslag
som nu begäres här, detta på grund
av denna eftersläpning, som vi icke
komma ifrån. Jag tillägger ännu en
gång att denna verksamhet är så pass
betydelsefull och så pass angelägen, att
det icke kan vara riktigt att avbryta
den.

Man skulle, kort och gott, kunna formulera
det så, att om det på en ort blir
ordnat med nytt provinsialläkardistrikt,
där man ej förut haft tjänsteläkare,
kommer läkaren i omedelbar kontakt
med patienterna. Detta måste då medföra
stora förmåner för denna bygd.
Detta skäl, herr talman, anser jag vara
så pass starkt, att riksdagen nu bör uttala
sig för att denna verksamhet icke
skall avbrytas som man här synes vilja
göra. Jag ber att i denna punkt få yrka
bifall till reservationen, vilket innebär
att Kungl. Maj:t skulle ha rätt att tillskapa
25 nya provinsialläkardistrikt för
nästa budgetår.

Herr GAVELIN: Herr talman! Jag
hade helt enkelt kunnat instämma i den
föregående talarens anförande, men då
jag väckt en motion tillsammans med
några kamrater, vill jag säga ett par ord.

Att vi fört fram denna fråga beror på
den kännedom vi ha om de stora svårigheter,
som föreligga i Norrland på
grund av de stora provinsialläkardistrikten
där. Jag erkänner till fullo, att läget
är ganska svårt ur ekonomisk synpunkt
och att man icke kan rucka på
vad departementschefen anfört därutinnan,
men å andra sidan kan jag ej
undgå påpeka, att det är absolut nödvändigt,
när det gäller dessa stora områden,
att man får en bättre läkarvård.
Man har i utskottsutlåtandet fastslagit,
att det bör vara en befolkningsmängd
på 4 000—7 000 invånare för varje distrikt.
Denna folkmängd per provinsialläkardistrikt
må vara riktig, när det
gäller tätorter, men när det gäller landsbygdsdistrikt
sådana som i Norrbotten
är det ej tänkbart, att det skall vara tillräckligt
med en läkare på en befolkningssiffra
av den storleksordningen.
Vi ha ju byar, som ligga miltals från
varandra, och det är som sagt ganska
omöjligt för läkarna att sköta så stora
distrikt.

Jag har begärt ordet i huvudsak bara
för att meddela, att jag visserligen ej
kan yrka bifall till vår motion på grund
av att det ekonomiska läget hindrar
genomförandet av vårt förslag, men att
jag anser, att utskottet gott hade kunnat
gå på den reservation, som här avgivits
av herr Pettersson i Dahl m. fl.
Det förslag, som däri innehålles, kan ju
genomföras utan hinder av det ekonomiska
läget. Därmed skulle man dock
fastslå, att det finnes möjlighet att öka
distriktens antal.

Jag vill särskilt understryka — det
är viktigt i detta sammanhang — att
om det skall inrättas nya provinsialläkardistrikt,
tar det alltid flera år, innan
man kan få det ordnat med läkarbostäder
in. in. Det skulle vara en för -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

del, att man i god tid kunde få ett beslut
om att dessa nya distrikt skola inrättas.
Detta skulle möjliggöra för kommunerna
att snabbare behandla frågan
om anskaffandet av läkarbostäder.

Jag har, herr talman, intet ytterligare
att tillägga, utan ber att få yrka bifall
till den av herr Heiding m. fl. avgivna
reservationen.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Om själva sakfrågan, d. v. s.
frågan om utbyggandet av provinsialläkarorganisationen
och inrättandet av
de nya provinsialläkardistrikten, föreligger
väl icke någon meningsskiljaktighet
mellan utskottsmajoriteten och dess
minoritet, lika litet som beträffande den
synpunkt, som dragits fram av den siste
ärade talaren. Riksdagen har vid upprepade
tillfällen, som också framhållits
av den förste talaren i denna debatt, i
handling visat detta intresse. Man har
sålunda, som redan framhållits, utökat
Kungl. Maj :ts förslag rörande antalet
provinsialläkartjänster vid flera tillfällen.
Jag kan således ganska tryggt säga,
att riksdagen haft ett positivt intresse
för att provinsialläkarorganisationen
skall göras än bättre skickad att motsvara
de krav, som befolkningen med
rätta bör ställa på densamma.

Vad som emellertid orsakat en viss
meningsskiljaktighet är en fråga av
praktisk art. På grund av att ett antal
av de av 1946 och 1947 års riksdagar
beslutade nyinrättade provinsialläkardistrikten
inte kunnat besättas med provinsialläkare,
har Kungl. Maj:t ansett,
att man säkerligen behöver det
budgetår, för vilket vi nu behandla
anslagsposter, att utfylla det tomrum
som uppkommit. Ett visst antal av de
redan inrättade tjänsterna äro för övrigt
vakanta, varför det ordnats så, att
vissa provinsialläkare fått förordnande
att jämte den egna tjänsten upprätthålla
tjänsten i ett intilliggande distrikt, där
provinsialläkare icke finnes tillsatt. En -

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.

ligt utskottet förhåller det sig så, att av
det 50-tal nya distrikt, som inrättats genom
beslut av de två föregående årens
riksdagar, finns det inemot ett 40-tal distrikt,
där provinsialläkartjiinsten måste
upprätthållas av provinsialläkaren i intilliggande
distrikt. Så är det faktiska
läget i dag. Ett beslut i enlighet med
reservationen, som sålunda skulle innebära,
att man formellt utökade antalet
provinsialläkare, torde endast medföra,
att antalet sådana inte tillsatta tjänster
skulle ökas, och därmed är ju inte den
läkarhjälpbehövande allmänheten på
något sätt hjälpt.

Vi ha sålunda den uppfattningen, att
man här mycket väl kan följa Kungl.
Maj:ts ståndpunkt att inte nu utöka antalet
provinsialläkartjänster utan låta
medicinalstyrelsen och Kungl. Maj :t
under detta budgetår söka få de befattningar
som redan finnas tillsatta. Jag
tror, att även reservanterna intaga samma
ståndpunkt, eftersom man, såsom
också påpekats här, visserligen yrkar
en utökning av antalet tjänster, men
inte beräknar några medel för ändamålet,
och enligt riksdagspraxis skall
ju ett förslagsanslag, även om det kan
överskridas, i alla fall beräknas så, att
det så nära som möjligt motsvarar det
behov för ändamålet som man kan förutse.
Det är sålunda inte vanligt, att
man yrkar en utökad användning av ett
anslag utan att man också samtidigt
föreslår en höjning av anslagets helopp.
När reservanterna i detta fall nöjt sig
med att liksom utskottsmajoriteten godtaga
Kungl. Maj :ts anslagsberäkning, innebär
detta, att man förväntar att under
det budgetår vi nu behandla kommer
ingen av de föreslagna nya befattningarna
att tillsättas och sålunda inte
heller några medel att behövas för detta
ändamål. Detta styrker mig i min uppfattning,
att riksdagen mycket väl kan
godtaga den ståndpunkt som utskottsmajoriteten
intagit.

Det är egentligen två frågor, som
spela avgörande roll i detta avseende.

5 — Andra kammarens protokoll 19^8. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.

Den ena är antalet sökande, som kan
ifrågakomma vid tjänsternas besättande,
och den andra är, huruvida det finns
ändamålsenliga och tidsenliga bostäder.

I den första frågan framhöll föredragande
departementschefen redan för ett
par år sedan under en liknande debatt
i denna kammare, att han för sin del
var tveksam om huruvida det fanns ett
tillräckligt antal kompetenta sökande,
som motsvarade den då föreslagna utökningen
av antalet distrikt. Vi som då
representerade utskottets ståndpunkt —
en ökning av Kungl. Maj:ts förslag beträffande
antalet tjänster — kunde förlita
oss på ett uttalande från medicinalstyrelsens
chef, i det att han för vederbörande
statsutskottsavdelning hade förklarat,
att det inte fanns någon risk i
det avseendet, utan att antalet kvalificerade
sökande var tillräckligt. I år är
inte vederbörande chef för medicinalstyrelsen
fullt så säker på detta förhållande.
Han liar inte kunnat ge denna
kategoriska förklaring som han tidigare
givit oss, och det är väl antagligen erfarenheterna
från tillsättandet av tjänster
som i detta avseende talat sitt tydliga
språk.

Sedan är ju frågan om bostäderna ett
särskilt kapitel. När det gäller inrättandet
av en provinsialläkartjänst i ett
distrikt, där bostad redan finns, exempelvis
när man gör ett extra provinsialläkardistrikt
till ordinarie, är bostadsfrågan
kanske löst, och jag förmodar
att det i dessa fall inte föreligger några
särskilda svårigheter för vederbörande
ämbetsverk och Kungl. Maj:t att nytillsätta
en ordinarie provinsialläkartjänst.
Men när det gäller uppdelning av ett
distrikt med helt nyinrättande av en
tjänst, och man då måste bygga en ny
tjänlig bostad med den utrustning och
det utrymme, som man kräver av en
bostad av detta slag, ställer sig frågan
väsentligt annorlunda, och jag tror, att
vederbörande distrikt nog behöva andrum
i nuvarande läge, vilket vinnes genom
att man inte i år beslutar en ut -

ökning av antalet distrikt, och att man
i detta avseende mycket väl kan vänta
för att se, hur frågan utvecklar sig.

Reservanterna ställa emellertid frågan
på det sättet: är det klokt att nu
stoppa upp frågan om inrättandet av
nya distrikt med hänsyn till dem som
planera ett sådant inrättande? De behöva
ju så lång tid på sig för förarbeten,
innan distrikten kunna nyinrättas, och
för att ha utsikt till framgång måste
de veta, att ett nytt distrikt kan komma
att införas. Det är meningslöst att
göra förarbeten i hopp om att riksdagen
framdeles skall besluta att inrätta
ett distrikt, utan man vill vara säker
på att ett beslut om det nya distriktet
verkligen kommer att fattas.

Jag förmodar att det hela mycket väl
går att ordna, framför allt med hänsyn
till det stora antal vakanser som redan
finns, och även för det av riksdagen
redan beslutade antalet provinsialläkardistrikt
finns det tillräcklig möjlighet
att bedriva de förarbeten som här antyddes.

Jag kan sålunda inte för min del se
någon fara i att man följer utskottets
förslag och ber att med hänvisning till
vad jag nu sagt få yrka bifall till vad
utskottet i denna punkt hemställt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skall be att med några ord få understryka
en del av de synpunkter som
framfördes av utskottets talesman. Jag
är övertygad om att jag inte ens behöver
påpeka, att i själva den grundläggande
uppfattningen föreligger inte
någon skillnad mellan Kungl. Maj:ts
förslag, utskottsmajoritetens förslag och
reservanternas mening. Vi äro alla på
det klara med att utbyggnaden av provinsialläkarorganisationen
och därigenom
tillförsäkrandet av en bra sjukvård
åt landsbygdens och de små samhällenas
folk är en sjukvårdsangelägenhet
av synnerligen stor vikt.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Men när vi skola taga ställning till
den fråga vi nu debattera, måste vi samtidigt
ha klart för oss, att det centrala
i denna fråga inte är det statsfinansiella
läget. Det är inte detta som gjort
att Kungl. Maj :t tvekat inför en fortsatt
utbyggnad, utan det är den faktiska
brist på läkare som vi ha i vårt
land, en brist, som inte endast gör sig
gällande beträffande provinsialläkarna
utan som även återfinnes på många
andra områden inom vår sjukvårdsverksamhet,
och en brist som efter alla
tecken att döma under de närmaste
åren kommer att ytterligare skärpas.

Man kan konstatera en begynnande
svårighet att rekrytera kroppssjukhusen
med den erforderliga läkarpersonalen.
Landstingen ha mycket långtgående
planer på att bygga ut denna vård under
de närmaste åren. Detta kommer att
kräva ett ytterligare tillskott av läkare.

Inom sinnessjukvården ha vi för närvarande
ett alldeles för litet antal läkare
för att kunna driva sjukvården så
som den borde drivas, men vad värre
är, vi kunna inte besätta ens det ringa
antal läkartjänster, som vi för närvarande
ha vid våra sinnessjukhus med
ordinarie befattningshavare. Om man
konstaterar, att Sverige är ett av de länder
som proportionellt sett har det
minsta antalet läkare, om man konstaterar,
att därest vi vilja komma upp
till låt oss säga Danmarks och Norges
nivå vi behöva öka vårt läkarantal med
flera tusen, om man konstaterar detta,
då måste man säga, att det gäller att se
till att vi inte på ett enskilt område av
sjukvården bygga ut verksamheten och
öka antalet tjänster för att sedan behöva
konstatera, att vi antingen inte
kunna besätta dessa tjänster eller också
få en brist på ett annat område inom
sjukvårdsorganisationen.

Beträffande provinsialläkarna vill jag
erinra om att enligt en undersökning,
som jag gjort, förekom det mellan åren
1931 och 1946 aldrig, att en provinsialläkartjänst
behövde kungöras ledig en

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.

[ andra gång, därför att det inte kom
några sökande första gången. Nu är det
i icke ovanligt, att vi få ledigförklara
provinsialläkartjänster två eller flera
t gånger, och vi märka klart, att denna
tendens ökar. År efter år blir det flera
distrikt, som inte locka några sökande,
t och i ett allt fler antal fall få vi bara
; en sökande till en provinsialläkartjänst.
i Då äro alla valmöjligheter borta, vilket
i är ett i och för sig otillfredsställande
förhållande.

i När det uppstår ett sjukdomsfall eller
: en vakans inom provinsialläkarkåren

eller när någon behöver ha semester, ha
: vi för närvarande praktiskt taget inte

i några eller i varje fall mycket begränsade
möjligheter att få vikarier till
: dessa tjänster. Det finns inte längre

några läkare, som stå till förfogande
t för sådan tjänstgöring. Detta leder till
att vi få dubblera tjänstgöringen, så
att en provinsialläkare får tjänstgöra i
två och ibland flera distrikt. För näri
varande ha vi en sådan dubblering i ett
; 40-tal distrikt.

i Detta visar alltså att tillgången på
läkare är knapp. Om vi då konstatera,
1 att riksdagen nu under ett par år har
i varit mycket generös, när det gällt att
bevilja nya provinsialläkartjänster, om
t vi därjämte konstatera, att av de distrikt
som riksdagen beviljade förra
) året 41 distrikt ännu inte äro inrättade

> och alltså inte kunnat sökas av läkar 1

na, då bör vi enligt min mening säga

, oss: låt oss nu taga en andhämtnings :

paus! Låt oss komma i kapp, och låt

7 oss över huvud taget se till att vi inte

i skynda fortare än att vi verkligen ha

kunniga och utbildade läkare för de
i tjänster som vi inrätta. Jag tror, att

i detta är den enda linje vi kunna följa,
i det må sedan vara hur angeläget som
helst att bygga ut verksamheten.

; Jag skulle vilja säga till herr Gave,
lin, som alldeles speciellt här företriii
der Norrlands intressen, att vi vid inrättandet
av nya distrikt alltid sökt att
tillgodose Norrland före andra delar av

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.

landet. Vi ha alltid låtit norrlandsdistrikten
gå först. Därtill kommer, att
vi inte kräva, att det nödvändigtvis
skall vara 4 000 människor i ett norrländskt
distrikt. Den siffra herr Gavelin
talade om, 4 000—7 000, är ett genomsnitt,
som gäller hela landet i stort,
men vi inrätta distrikt i Norrland, som
ibland kanske bara ha mellan två och
tre tusen invånare. Vi taga alltså hänsyn
till Norrlands speciella intressen,
men jag skulle vilja säga till herr Gavelin,
att jag inte tror att det vore att
tillgodose Norrlands behov, om vi skulle
inrätta för många distrikt och sedan
inte kunna få läkare i distrikten. Om
vi finge, låt oss säga 50 distrikt i hela
landet, som vi inte kunde besätta med
provinsialläkare, var tror herr Gavelin
att bristen skulle uppstå? Jo, läkarna
skulle söka sig norrifrån ned mot de
södra och mellersta delarna av landet.
Här skulle man få läkare, men i övre
Norrland skulle det bli svårt att rekrytera
folk till provinsialläkardistrikten.
Därför tror jag att det är ett direkt
norrlandsintresse att man inte går fortare
fram än personaltillgången tillåter.

Jag vill bara ge herr Gavelin ett enda
litet exempel, som är alldeles dagsfärskt.

Vi ha i år delat Malmbergets distrikt.

Vi hade en läkare där förut, och nu
skulle vi tillsätta ännu en. Vi kungjorde
befattningen. Det kom inte en
enda sökande. Detta är enligt min mening
ett indicium, som bestyrker riktigheten
av min tes att om vi gå för
fort fram, så blir det Norrland som blir
lidande.

Jag tror alltså, herr talman, att hur
beklagligt det nu än är, att vi inte
kunna gå så fort fram som vi skulle
önska, bjuder likväl klokheten, att vi
rätta oss efter de faktiska möjligheter
vi ha genom läkartillgången.

I anslutning till vad herr Pettersson
i Dahl yttrade skulle jag vilja säga, att
vi avse att hålla vissa möjligheter öppna
för inrättande av nya provinsialläkardistrikt
även under det år som kommer.

Därest det i någon del av landet skulle
uppkomma ett oavvisligt behov av att
verkligen dela ett distrikt och få ännu
en provinsialläkare, tror jag alltså, att
det inte skall vara uteslutet att vi skola
kunna tillgodose detta behov, även om
några nya provinsialläkartjänster inte
nu skulle beviljas av riksdagen.

Herr FAST: Herr talman! Det problem
vi diskutera är knappast av någon
praktisk beskaffenhet. Vare sig det blir
bifall till reservanternas förslag eller
till statsutskottets förslag kommer det
att bli på precis samma sätt, detta beroende
på den läkarbrist som för närvarande
råder. Jag erinrar om att för
endast några år sedan räknade man
inom läkarförbundet med att man hade
ett överskott av läkare, och ni minns
nog också den debatt därom som fördes
både i tidningspressen och här i riksdagen.

Nu har detta läkaröverskott plötsligt
inte bara försvunnit utan utbytts mot
ett verkligt underskott, och jag vill
framför allt yttra mig på grund av den
erfarenhet som jag har av att det i det
nuvarande läget ibland är ganska hopplöst
att kunna skaffa vikarier vid sjukdomsfall
och ännu mindre vid semester
t. o. m. vid våra sjukhus. Om vi kunnat
utan hinder av alla restriktioner bygga
ut vårt sjukvårdsväsende på det sätt
som landstingen ha planer på och redan
fattat beslut om, skulle denna brist på
läkare ha varit ännu mera markant än
den är i dagens läge. Under sådana
förhållanden tjänar det ju inte så värst
mycket till att vi genom att här anvisa
pengar för ytterligare 25 provinsialläkare
inge förhoppningar som inte kunna
infrias. Jag vill inte bestrida, att
det på någon plats söderut kanske kan
vara möjligt att skaffa en provinsialläkare
— det har ju erfarenheten för
övrigt givit vid handen — men då får
man gå den vägen att man inrättar en
extra provinsialläkartjänst, eftersom

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

man inte står så att säga i tur hos medicinalstyrelsen.

Jag tog emellertid egentligen till orda
för att framhålla, att vi måste komma
överens om att råda bot på de nuvarande
missförhållandena, om vi skola
kunna nå fram till det läget, att vi
verkligen kunna bygga ut vår sjukvård
ute på landsbygden. Jag tar i detta sammanhang
inte ställning till det förslag
som föreligger från medicinalstyrelsens
sida, men alla äro överens om, att vi
behöva bygga ut sjukvården ute på
landsbygden. Vi behöva också bygga
ut inte minst den kroniska sjukvården
och även speciella delar av sjukvården,
som ännu i mycket stor utsträckning
inte ens äro representerade vid våra
centrallasarett. Hur det skall bli möjligt
att inom rimlig tid skaffa det erforderliga
antalet läkare vet jag inte
nu, men jag har tagit till orda för att
fästa vederbörande statsråds uppmärksamhet
på att detta är för vår sjukvård
en verkligt väsentlig sak, det väsentligaste
av allt på sjukvårdens område,
och därför måste allting göras för att
de utbildningsanstalter, som nu skola
komma till, och framför allt den utbildningsanstalt
som nu först skall byggas,
forceras i det tempo som över huvud
taget är möjligt, ty det är det enda
sätt på vilket vi skola kunna få någon
hjälp till landstingen, vare sig det gäller
sjukvårdsinrättningar eller sjukvården
ute på landsbygden.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det var mycket riktigt som herr
Fast sade i sitt anförande, att om riksdagen
nu beslutar i enlighet med utskottet
eller reservationen blir det precis
lika, men det skiljer ju ändå detta
att om riksdagen fattar beslut i enlighet
med reservationen, stimulerar den
kommunerna till att göra sitt allra bästa
för att få fram läkarbostäder och organisera
på bästa sätt.

När herr statsrådet här säger, att det

Inrättande av nya provinsialläkartjänster.

är den faktiska bristen på läkare, som
hindrar utvecklingen, skulle jag endast
vilja säga till statsrådet precis detsamma
som herr Fast slutade med, nämligen
att det är angeläget att regeringen
ser till att byggandet av den medicinska
högskola i Göteborg som riksdagen beslutat
om blir forcerat, så att denna
läkarbrist blir upphävd.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Eriksson i Stockholm, när han säger
att kommunerna kunna väl planera oavsett
beslutet här. I så fall måste man
bygga på den lilla ljusglimt som statsrådet
förde fram i slutet på sitt anförande,
nämligen det att han kommer att
hålla en möjlighet öppen till att ordna
med nya distrikt. I annat fall, herr
Eriksson, förstår jag ej hur kommunerna
skola kunna arbeta för nya distrikt,
när riksdagen säger att inga nya distrikt
skola inrättas.

När det sedan gäller invändningen,
att enligt riksdagspraxis måste man anvisa
medel för de beslut som fattas,
så skulle ett sådant beslut icke vara
ensamt i sitt slag, herr Eriksson. Herr
Eriksson vet mycket väl, att när det
i andra sammanhang föreligger en stor
eftersläpning, så har man sagt att eftersläpningen
är så stor, att tack vare
detta behöver man icke anvisa nya medel
för ändamålet.

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att vidhålla mitt yrkande.

Herr ÖSTERMAN: Herr talman! De
skäl, som tala för utskottets ståndpunkt,
ha ju mera fullständigt och vägande
redovisats av statsrådet Mossberg samt
herrar Eriksson i Stockholm och Fast.
Jag kan såsom läkare därför inskränka
mig till att hänvisa till den argumentering
som de fört. .lag kanske också kan
komplettera den från mitt eget område.
Statsrådet Mossberg omtalade, att det
blir svårt att få läkartjänsterna vid sinnessjukvården
besatta. Det är så sant
som det är sagt. Jag roade mig för nå -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.
Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

gon tid sedan att göra en enquéte till
olika sinnessjukhus. Det kom därvid
fram, att av läkartjänsterna i underordnad
befattning voro vid de svenska
statliga sinnessjukhusen ca 40 % icke
besatta med ordinarie innehavare, och
av samtliga tjänster i underordnad
ställning uppehöllos ca 25 % av utlänningar.

Jag säger detta för att visa att detta
problem har också andra aspekter, även
om de så att säga mera lokaliserade,
som här berörts av herr Pettersson i
Dahl, ligga närmast till. Med den hrist
som råder på läkarkrafter måste det
ske en avvägning mellan olika sjukvårdsgrenars
behov av läkare. Annat
vore icke rättvist, och det skulle i själva
verket icke heller i längden gagna
allmänheten.

Om man icke vill tillgripa en sådan
ominös lag som vi ha beträffande tandläkarna
—- något som väl icke heller
herr Pettersson i Dahl vill — tror jag
att den enda väg man kan gå är att
öka utbildningsmöjligheterna för att
täcka det gap, som uppstått mellan utbildningsplatsernas
antal och det på
senare tid raskt stegrade antalet tjänster.
Det är nog den väg man får gå.
Medan man väntar på att få de nya
kullarna, får det ske en avvägning mellan
de olika sjukvårdsgrenarnas behov
av läkarkrafter.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på bifall till
den av herr Heiding m. fl. vid punkten
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid votering i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

13:o) i utskottets förevarande utlåtande
nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Heiding m. fl. vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 14—128.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 129.

Lades till handlingarna.

§ 7.

Utgifter under riksstatens tolfte huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen under
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt
motion.

Inledningen.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar
och ransoneringar.

I propositionen nr 1 under tolfte huvudtiteln
(s. 1—4 av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för den 3 januari 1948)
hade inledningsvis erinrats om att —
tvärt emot vad man tidigare hoppats
— verksamheten inom krisförvaltning -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

en under år 1947 på grund av ett flertal
olika faktorer på väsentliga punkter
utvidgats och ökats och att till följd
därav betydande överskridanden av de
för krisförvaltningen för budgetåret
1947/48 anvisade anslagen måste ske.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Norup m. fl. väckt
motion (11:181), vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville hemställa att beträffande utnyttjande
av regleringar och ransoneringar
för uppgifter, som inte vid kristidslagstiftningens
genomförande ursprungligen
avsåges, den största försiktighet
iakttoges samt att de tidigare strävandena
att avveckla krisförvaltning, regleringar
och ransoneringar med all
kraft fullföljdes.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 181 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade beträffande inledningen avgivits 1

:o) av herr Mannerskantz;

2:o) av herr Onsjö.

Sedan utskottets i inledningen gjorda
hemställan föredragits, yttrade:

Herr NORUP: Herr talman! I inledningen
till detta utlåtande har man talat
om den utveckling, som krisregleringarna
och våra kommissioner ha
tagit. Man kan säkerligen konstatera,
att under krigstiden var allmänheten
oerhört lojal mot de olika krisregleringarna
och mot de olika ransoneringarna.
Man var av den uppfattningen,
att i rådande krisläge gällde det att
se till att man hjälptes åt för att få förhållandena
så bra som möjligt.

Denna tanke råder säkerligen bland
majoriteten av vårt folk även efter krigets
slut, men man känner sig på
många håll mycket förvånad över att
man alltjämt bibehåller en så stark

reglering över handeln och över näringslivet,
som i dag är tillfinnandes.
Näringslivet hade alldeles säkert funnit
det naturligt, att man hade åstadkommit
en hastigare avveckling av statstvång
och krisregleringar än vad som
skett. Man resonerade som så, att vårt
land stod i ett särförhållande gentemot
andra länder, som varit indragna i kriget.
Eftersom vi haft förmånen att vara
utanför och hade sluppit undan förödelsens
styggelse i vårt land, hade vi
ett näringsliv, vars produktionsapparat
var väl utvecklad. Vi borde därför
ha haft möjlighet att producera varor,
som vi skulle kunnat utbjuda inom landet
och även delvis föra ut ur landet
som export till andra länder. Därigenom
skulle vi ha fått möjlighet att byta
till oss de förnödenheter och drivmedel,
som äro nödvändiga för vårt näringslivs
utveckling.

Man har därför med en viss förvåning
sett det läge, för vilket från regeringshåll
har redogjorts. Under våren
1946 resonerade man på regeringshåll
och bland folk i allmänhet på samma
optimistiska sätt, och även den dåvarande
folkhushållningsministern var
optimistisk. I 1946 års statsverksproposition
förebådades en avveckling av
krisregleringarna. Förslaget bifölls också
av riksdagen, och man fick av departementschefen
det beskedet, att såväl
industrikommissionen som trafikkommissionen
komme att upphöra med
årsskiftet 1946/47. När det gällde kostnaderna
såg också vederbörande statsråd
den gången oerhört optimistiskt på
läget. Han föreslog, att man i statsverkspropositionen
icke skulle beräkna
kostnaderna på grundval av
tidigare verkliga kostnader, utan man
skulle räkna med en successiv avveckling.
Det dröjde dock ej länge,
förrän den optimistiska syn på läget,
som man på våren 1946 hade hört deklareras
från regeringshåll, förbyttes i
motsatsen. Vid höstriksdagen 1946 redogjorde
den tillförordnade folkhus -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.
Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

hållningsministern för att läget var oerhört
försämrat: man hade fått vidtaga
skärpta ransoneringar, och såväl avlöningarna
till det folk, som behövdes
härför, som omkostnaderna hade stigit
till den grad, att man nödgades begära
mera medel på tilläggsstat.

Riksdagen hade varit av samma mening
som regeringsdeklarationen och
hyst samma förväntningar som allmänheten.
Riksdagen beslöt emellertid
på hösten 1946 att bevilja de av statsrådet
begärda ökade anslagen. Riksdagen
uttalade samtidigt i skrivelse den
26 november 1946 ett beklagande av
att avvecklingen icke skett så snabbt
som ställts i utsikt. Denna skrivelse
understöddes säkerligen av en oerhört
utbredd folkmening, som består än i
dag. Man är nog av den meningen, att
en del av de regleringar, som nu finnas,
utnyttjas för att införskaffa uppgifter,
varigenom man i viss mån får
ett hårdare grepp över näringslivet.
Många skymta nog i det avseendet något
av intrång på den fria företagsamheten.
En sak som vi också vid åtskilliga
tillfällen fått bevittna är, hur man
försöker att genom olika slag av regleringar
och lagstiftningar få ett hårdare
grepp på det fria näringslivet, när staten
som näringsidkare träder till.

Man kan icke komma ifrån, att på
många håll i olika läger är man av den
meningen, att en del av de nuvarande
regleringarna borde kunna avvecklas
och att man borde kunna gå in för ett
friare utbyte, både när det gäller vårt
förseende med varor och när det gäller
vårt näringsliv över huvud taget.

Vad beträffar kostnaderna för dessa
statliga regleringar har man anledning
att göra ett litet påpekande. Det är icke
nog med att man från och med 1946
har återgått till en fast kostnadsram,
utan man har också fått bevittna, att
den ram som uppdragits har överskridits
i icke ringa grad. Sålunda har enligt
de beräkningar, som gjorts för budgetåret
1947/48, riksdagen beviljat

9 815 000 kronor till avlöningar vid
kristidsförvaltningen och 3 246 000 kronor
till omkostnader eller summa
13 061 000 kronor. Emellertid har av
regeringen anvisats betydligt högre belopp
eller till avlöningar 16 964 000
kronor och för omkostnader 7 497 000
kronor eller tillsammans 24 461 000 kronor.
Regeringen har alltså nödgats anvisa
icke mindre än 90 % utöver vad
man räknat med, när man gjorde upp
staten för detta år. Detta visar ju tydligt,
att här har man fått en utvidgning
av apparaten, som kräver icke bara
kostnader utan även mera folk. De
flesta av kommissionerna ha ju också
utökat sin personal.

När det gäller livsmedelskommissionen
är det egendomligt nog en annan
utveckling. Trots ökad arbetsbörda genom
minskad skörd och mindre tillgång
på livsmedel har man där i någon
män kunnat nedbringa de anställdas
antal. För detta har man anledning att
giva kommissionen en särskild eloge.
Det hade varit glädjande, om de andra
kommissionerna kunnat gå samma väg
eller i varje fall visa tendens till någon
avveckling.

Man har från regeringens sida, kanske
med rätta, framhållit att anledningen
till att man fått draga åt på en del
håll har varit försämringen av landets
valutapolitiska läge och likaså fjolårets
dåliga skörd. Det är väl ingen
som sätter i fråga, att det ej är nödvändigt
att man från olika medborgargruppers
sida tar på sig de offer, som
i det fallet erfordras för det allmännas
bästa och den framtida utvecklingen.
Men jag säger ännu en gång, att vissa
av dessa kommissioner, icke minst —
om jag skall nämna någon — handelskommissionen
åstadkommit oerhört stora
svårigheter för näringslivet. Man
kan nog säga, att även industrikommissionen
i någon mån förorsakat sådana.

Man har säkerligen anledning att här
gå fram med den allra största försiktighet.
Jag har i den motion jag fram -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

burit just påpekat dessa saker, nämligen
att såväl när det gäller kommissionernas
och regleringarnas omfattning
som beträffande kostnaderna är det
viktigt att man försöker gå fram med
så stor försiktighet som möjligt. Både
av principiella skäl och av rent praktiska,
icke minst psykologiska orsaker
har man anledning att både gå försiktigt
fram och någon gång visa, att om
det gives ett tillfälle skall man försöka
minska dessa regleringar.

Den motion jag avlåtit har den klämmen,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville hemställa att beträffande
utnyttjande av regleringar och
ransoneringar för uppgifter, som inte
vid kristidslagstiftningens genomförande
ursprungligen avsågos, den största
försiktighet iakttages samt att de tidigare
strävandena att avveckla krisförvaltning,
regleringar och ransoneringar
med all kraft fullföljas».

Följaktligen ansluter jag till saker och
ting, som man tidigare varit enig om.
Man blir då litet betänksam, när man
läser utskottets utlåtande över denna
motion, där utskottet är välvilligt men
enligt min mening mycket negativt i
stället för att understryka och skärpa
riksdagens förut påpekade uttalande,
att man borde försöka få en avveckling
av krisregleringarna.

Själva regleringarna verka oerhört
besvärande och vålla stora svårigheter.
Många av vårt näringslivs representanter
få genom resor och uppvaktningar
i kommissioner sätta bort mycken tid.
.lag skall icke här draga upp några exempel.
Men det finnes otaliga exempel
på hur näringslivets män få lov att
göra resor till Stockholm för vad man
kan beteckna som rena struntsaker, som
borde kunna ordnas upp på ett smidigare
sätt. Jag vill uttala den förhoppningen,
att i den mån det är möjligt
regeringen ger sådana direktiv, att
dessa regleringar, så länge de nödvändigtvis
behöva uppehållas, bli så smidiga
som möjligt och därmed tar bort

en del av de bekymmer, som i dag göra
sig gällande på olika håll.

Det hade varit tacknämligt, om man
från utskottets sida hade fått en upprepning
av tidigare uttalanden. Det
skulle säkerligen också utåt verka lugnande.
Då nu icke så skett, har jag velat
påpeka dessa synpunkter.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till min motion.

Under detta anförande hade herr
förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag kan i allt väsentligt ansluta
mig till de allmänna synpunkter på denna
angelägenhet, som herr Norup har
framfört. Jag föreställer mig att åtskilliga
av kammarens ledamöter ha lagt i
dagen en del förvåning, när de tagit
del av detta utlåtande och de siffror rörande
krisapparatens fortsatta ansvällning,
som där lämnas, siffror som herr
Norup redan anfört. Vi hade väl alla
hoppats att utvecklingen skulle ta den
andra vägen, men så tycks inte bli fallet.
Tvärtom står man redan inför en
konstaterad utökning, och det signaleras,
så vitt jag kan förstå, ytterligare
åtgärder på detta område.

Jag har, herr talman, begärt ordet
närmast för att framföra några reflexioner
rörande ett visst begränsat avsnitt
av det svenska produktionslivet och
dess förhållande till krisregleringsväsendet.
Jag syftar då på vad vi i allmänhet
bruka kalla småföretagsamheten,
d. v. s. hantverk och småindustri.
Denna ganska betydelsefulla sektor
inom produktionen heröres otvivelaktigt
på ett alldeles särskilt sätt av regleringarna
och allt vad de i sig innefatta.
Den väldiga floden av blanketter, mot
vilken utskottet, så vitt jag kan finna,
enhälligt och ganska kraftigt har reagerat,
alla de uppgifter, som skola lämnas
till myndigheter och institutioner,
alla de skyldigheter, som åvila arbets -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

givarna i förhållande till de anställda,
allt detta drabbar den mindre företagaren
förhållandevis avsevärt mycket
mera än storföretagaren, som ju kan avdela
särskild arbetskraft för ändamålet
och som har möjligheter att beställa tillräckligt
med sovplatser åt sina medarbetare
för att de skola kunna fara på
nattågen till och från Stockholm. Samma
möjligheter stå av naturliga skäl
inte de mindre företagarna till buds.

Man har inom hantverk och småindustri
gjort ett par intressanta försök att
räkna ut hur stor del av en hantverkares
tid, som numera åtgår till improduktivt
skrivarbete. En medlem av
Eskilstuna hantverksförening angav nyligen
officiellt den tid, han måste sätta
till för att fylla i blanketter o. d. samt
fullgöra allt annat arbete, som det
växande kommissionsväsendet fordrar,
till minst 3 timmar om dagen. I genomsnitt
räknar man enligt uppgift inom
Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation
med att cirka 20 procent
av arbetstiden åtgår till blankettifyllning,
uppvaktningar och resor in. m.
Det finns alldeles säkert många näringsidkare,
som gjort precis samma erfarenheter
som man gjort inom Sveriges
Hantverks- och Småindustriorganisation
av centraliseringen och blankettväldet.
Inom småföretagen skall ju
företagaren själv vara med i det produktiva
arbetet, och alla de andra uppgifter,
som han nu måste ägna sig åt,
minska ju helt naturligt det produktiva
arbete, som han under andra förhållanden
skulle kunna utföra inom sitt
företag.

Jag är naturligtvis, herr talman, utan
vidare beredd att medge, att vårt ransoneringsväsende
inte kan avskaffas nu
och på en gång, men jag hyser den meningen,
att alla strävanden ovillkorligen
måste inriktas på en återgång till
friare förhållanden, så snart detta blir
möjligt. Så länge detta system, som vi
nu ha, består, måste man, synes det
mig, också böra kräva att det ställs åt -

minstone måttliga anspråk på företagen,
när det gäller att medverka i regleringsmaskineriet.
Att framhålla detta är
som sagt inte alls detsamma som att
påstå, att det exempelvis är möjligt att
i dag avveckla alla krisregleringar. Så
länge vi ha för knapp tillgång på varor
i förhållande till den efterfrågan, som
gör sig gällande, måste regleringsväsendet
upprätthållas. Men frågan är, och
det anser jag vara en ganska central
fråga: behöver detta regleringsväsende
bibehållas i hela sin nuvarande omfattning?
Vore det inte väl motiverat med
en genomgripande översyn, som toge
sikte på en radikal nedskärning och
förenkling av denna, jag tror inte jag
behöver tveka använda uttrycket, kristidsdjungel?
Vore det verkligen inte något
att ena sig om just nu att söka skapa
så pass drägliga förhållanden som möjligt
för den produktiva verksamheten?
Jag vågar vara nog förmäten att ge tillkänna
denna önskan, som nog delas av
många — med undantag naturligtvis
av dem, som äro dogmatiska anhängare
av statsdirigerat näringsliv. Ty läget är
det, att folk helt enkelt är utledset på
kommissioner och byråkrati. Man menar,
och detta med rätta, att vi ha för
många, som reglera, och för få, som
producera.

Hantverk och småindustri ha säkert
i gemen den uppfattningen, att staten
bör inrikta sig på de väsentliga, de
stora och allmänna uppgifterna. När
man resonerar med representanter för
de hundratusentals människor, som äro
sysselsatta i den verksamhet som jag
här närmast talar om, möter man ofta
ett uttryck för en samfälld önskan, som
brukar formuleras på detta sätt: Giv oss
arbetsro! Det är emellertid inte bara en
önskan utan en enträgen vädjan från
mycket betydande medborgargrupper.

I sitt inledningsanförande lämnade
herr Norup några uppgifter om vad
detta ransoneringsväsende kostar oss,
och han påpekade däri, att kostnaderna
i år äro i det närmaste dubbelt så stora

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

som förra året. Jag tror att det kan
vara angeläget att något ytterligare
syssla med den sidan av saken. Om jag
inte missminner mig ha statsrevisorerna
gjort några beräkningar rörande statens
pappersförbrukning vid tryckning
av blanketter, cirkulär och meddelanden
— alla dessa gälla inte krisförvaltningen
men en väsentlig del av dem
göra det — och ha därvid funnit, att för
dylikt tryck måste det reserveras omkring
6 000 ton papper om året. Jag
tror, att siffran är ganska riktig, om
man nämligen jämför den med vad utskottet
självt säger i sitt utlåtande, där
det uppehåller sig vid frågan om trycket
av cirkulär, kort och blanketter och
anger, att för enbart livsmedelskommissionen
uppgår denna kostnad till den
enligt dess mening anmärkningsvärda
siffran 1 030 000 kronor. Med hänsyn
härtill kan man ju förstå, att det rör
sig om mvcket höga siffror.

Vi hade ju en debatt här i lördags, i
vilken folkhushållningsministern frejdigt
tog del. Debatten rörde sig om livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3012.
Tanken går till det myckna arbete, den
möda och de omsorger, som nedlagts på
de föregående 3011 cirkulären. Man kan
väl också ha anledning förmoda, att,
eftersom det redan nu finns över 3 000
cirkulär, en hel del till skall följa, eftersom
verksamheten, så vitt jag kan förstå,
inte skall bara bedrivas i fortsättningen
utan därtill i utökad omfattning.

Det har sagts mig, att statsverkets
hela blankettförråd numera omfattar
inte mindre än 30 000 olika typer. Den
sammanlagda kostnaden uppgår till 10
miljoner kronor om året. Härtill komma
naturligtvis mycket betydande kostnader
för arkivering o. d., en faktor
som blir av allt större betydelse ju mer
det för varje år växande materialet kräver
ökat utrymme. Jag läste för någon
tid sedan i en tidningsartikel, att enbart
överståthållarämbetet vid utgallringen
av deklarationer för fysiska personer
hade att göra med eu kvantitet,

som för åren 1937—1941 uppgick till
32 000 kg. Det betydde att ca 650 hyllmeter
kunde lösgöras genom utgallringen
av enbart självdeklarationer,
alltså en längd motsvarande nära tre
kvarts km. Det anförda gäller visserligen
inte krisförvaltningen, men jag har
velat nämna förhållandet som ett litet
vittnesbörd om hur pass blankettväsendet
och skrivardömet numera utvecklat
sig i vårt land.

På tal om kostnaderna i detta avseende
kan man knappast underlåta att
gå in på olika detaljer och spörja sig,
vad den detaljen kostar och vad den
detaljen kostar. Det är ju naturligtvis
ganska svårt för en enkel riksdagsledamot
att svara på sådana frågor, då han
ju inte kan ha tillgång till det primärmaterial,
som skulle behövas härför,
men man kan dock komma fram till
vissa sannolikhetsberäkningar. Jag såg
nyligen i en tidning några kalkyler rörande
vad det nyss införda systemet
med slaktgodemän kan komma att
kosta. Jag vill inte här uttala mig om
detta systems fördelar och nackdelar,
utan jag uppehåller mig bara vid den
ekonomiska sidan av saken. Man har
gjort en förfrågan hos livsmedelskommissionen
och slakteriorganisationerna
rörande kostnaderna men tycks inte
där ha kunnat få några exakta uppgifter.
Vi kunna emellertid utgå ifrån, att
vi i vårt land ha cirka 300 000 djurbesättningar.
Dessa skola inspekteras
minst fyra gånger om året. Om vi vidare
utgå ifrån att varje inspektion
kommer att ta två timmar och att slaktgodemännen
i regel få 2 kronor per
timme gör detta 4 kronor per besök
eller för hela landet i runt tal 5 miljoner
kronor och det för en angelägenhet,
som, låt vara att den är mycket uppmärksammad,
bara är en detalj i den
stora apparaten. Men naturligtvis stannar
det inte vid dessa siffror. Det tillkommer
nämligen att jordbrukaren under
besöket måste släppa vad han har
för händer, varjämte slaktgodemannen,

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

om han är jordbrukare eller har annan
produktiv sysselsättning, också måste
använda en hel del tid för sin övervakningsuppgift.

Jag föreställer mig, att åtskilliga av
kammarens ledamöter ha observerat
den mycket diskuterade artikel i Kooperativa
förbundets tidskrift Yi, där man
gjort vissa kalkyler över vad regieringsväsendet
kostar vårt land direkt och indirekt.
Man kommer där fram till den
meningen att regleringarna direkt och
indirekt skulle kosta vårt folk en miljard
kronor per år. Siffran är ju utomordentligt
hög, och jag skall inte här
närmare uppehålla mig vid densamma,
men jag kan inte tänka mig, att en sådan
uppgift publiceras i denna såsom
vederhäftig ansedda publikation, om
den inte föregåtts av en ingående utredning.
Är siffran riktig, skulle detta,
mina damer och herrar, betyda, att
regleringsväsendet direkt och indirekt
skulle kosta mer än vårt försvar och
nästan lika mycket som folkpensioner
och barnbidrag tillsammans. Att man
kommit upp till denna väldiga siffra beror
naturligtvis därpå, att man tagit
hänsyn till, vilket är rätt och riktigt,
alla de indirekta kostnader, som uppstå
därigenom att mycket av det arbete,
som nu måste reserveras för en så improduktiv
verksamhet som regleringsväsendet,
på andra områden skulle
kunna läggas ned på produktivt arbete.
Jag vågar, som sagt, inte gå i god för
uppgiften, men jag anser mig böra
nämna den i detta sammanhang. Jag
tycker nämligen, att den passar som ett
bidrag till denna överläggning och att
det är berättigat att nämna den här med
hänsyn till den uppmärksamhet, den
väckt.

Utskottet gör ett enligt min åsikt mycket
bestämt uttalande om att en ändring
bör komma till stånd. Utskottet finner
det sålunda angeläget, att alla möjligheter
tillvaratagas i syfte att förenkla
och förbilliga det administrativa förfarandet
vid ransoneringarna och regle -

ringarna. För min del vill jag gärna understryka
vikten av detta statsutskottets
uttalande, och jag vill hoppas att
det avser inte bara det arbete, som utföres
inom något som kallas 1948 års
blankettkommitté utan hela fältet.

Innan jag slutar, herr talman, skulle
jag bara vilja göra ytterligare ett litet
påpekande. När dessa naturligtvis ganska
kontroversiella ting diskuteras, kan
man inte undgå att konstatera, att från
regeringens sida — ibland i varje fall
— ganska kategoriska uttalanden göras
om önskvärdheten av att vi så snart
som möjligt få till stånd en avsevärd
förenkling och nedskrivning av hela
krisapparaten. Det är kanske främst två
av statsrådets ledamöter, som härvidlag
gjort sig bemärkta. Det ena statsrådet
har ju fått sitt namn knutet till vad man
kallar kampen mot Ivrångel-Sverige, medan
det andra mera sysslar med våra
handelspolitiska angelägenheter. Jag
har med sympati tagit del av deras uttalanden.
Även från andra ledamöter av
statsrådet ha sådana deklarationer kommit
till synes, men tyvärr måste man
säga, att det hittills på det hela taget
stannat vid uttalanden. De ha inte följts
av några mera väsentliga åtgöranden.

Huruvida en hårdare hållning från
regeringens sida gentemot konnnissionsväsendet
kan väntas inträda som
en följd av vad statsutskottet här antytt
eller påpekat, vågar jag inte uttala mig
om, men för egen del skulle jag vilja
uttala en varm vädjan till de statsråd,
som närmast ha hand om dessa ting och
icke minst då folkhushållningsministern,
att beakta vad statsutskottet anfört.
Jag tror nämligen, att statsutskottet
gjort sig till tolk för en uppfattning,
som är utomordentligt allmän i hela
vårt land.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Vid statsutskottets
utlåtande nr 12 har jag fogat
en blank reservation. Anledningen härtill
är, att jag anser att utskottet kraf -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

tigare än som skett bort understryka
önskvärdheten av att krisförvaltningen
begränsas och att ingenting försummas
när det gäller att avveckla den.

1946 och 1947 uttalade både Kungl.
Maj:t och riksdagen ganska bestämda
förhoppningar om att krisapparaten
skulle kunna inskränkas, men så har
ju ingalunda skett. Tvärtom har hoppet
fått fara och vi ha givit oss in på en
ny utbyggnad. Det är en skrämmande
utveckling när man tänker på att det
belopp för krisförvaltningen, som riksdagen
förra året anvisade och som
Kungl. Maj:t då ansåg vara i överkant,
nu nästan fördubblats. Visserligen är
det lätt att kritisera och säga, att så och
så bör det vara. Det är svårt att komma
med några anvisningar, hur det skall
ske. I det läge vi kommit är det otvivelaktigt
så, att regleringarna äro nödvändiga,
men detta hindrar inte att förenklingar
på en hel del områden
kunna vidtagas. Vad som är synnerligen
angeläget är, att man är ytterligt
försiktig innan man bygger ut detta
system. Det har nämligen visat sig, att
regleringar ha en otrolig förmåga att
så att säga föröka sig själva. Den ena
regleringen nödvändiggör den andra,
och regleringarna måste finnas för
regleringarnas egen skull. Då äro vi
inne på en ytterst farlig väg. Jag anser
att vi kommit in i ett system, som ger
anledning till mycket allvarliga bekymmer.

Överallt klagar man över att blankettskrivandet
och kontrollerandet lägger
över näringslivet och medborgarna
en mara, som i många fall är olidlig.
Det är naturligtvis mycket kverulans
och mycket allmänt missnöje, som här
kommer till uttryck, men undersöker
man hur saken ligger till, finner man
exempel på åtgöranden från kristidsmyndigheternas
sida, som nästan äro
groteska.

När denna stora apparat skall byggas
ut, är det givetvis omöjligt åt! få
tillräckligt med kvalificerat folk, som

passar för dessa grannlaga uppgifter.
På ett hithörande område, nämligen
beträffande den så mycket omdebatterade
slaktkontrollen och slaktgodemännen,
där det varit opposition bland
jordbrukarna, har man för att få kontrollanter
för t. ex. den privata slakten
nödgats utse persoenr, som i många
fall inte alls äro pålitliga eller kvalificerade
för denna uppgift. Det blir givetvis
under sådana förhållanden irritation,
och det är att befara att uppgiften
växer våra kommissioner och
myndigheter över huvudet.

Alla riksdagsmän ha ju mer eller
mindre kontakt med dessa kommissioner,
och man får mer och mer den
känslan, att uppgifterna bli så stora
att det med bästa vilja i världen icke
går att bemästra dem. Det har blivit
allt mera vanligt att man personligen
uppvaktar kommissionerna. Jag var
häromdagen i en kommission och
talade om ett ärende. Det var en mycket
förnuftig och klok man jag talade med.
Han nämnde att de personliga sammanträffandena
och telefonsamtalen ökat i
sådan grad, att personalen inte hinner
med stort mera. Handelsminister Gjöres
nämnde en gång, om jag ej minns fel,
att handelskommissionen varje dag
hade c:a 2 500 besök och 15 000 telefonsamtal.
Det är en utveckling som är
skrämmande.

Därmed har jag givetvis inte sagt att
inte detta kanske är nödvändigt i det
läge, vari vi kommit. Fortfarande måste
vi ha regleringar av handelspolitiska
skäl och varför? Jo, därför att vi producera
för litet. Vi kunna inte producera
varor för att tillfredsställa behovet
inom landet eller exportera, så att
vi i vår tur kunna importera de varor
vi behöva. Alltjämt kunna vi inte producera
tillräckligt. Överallt är det brist
på arbetskraft, och att det är brist på
arbetskraft beror på att det är så
många, som sysselsättas med improduktivt
arbete.

Herr Hagberg i Malmö var inne på

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.
Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

detta i sitt anförande beträffande krisregleringskostnaderna.
Det som staten
och kommunerna betala är egentligen
en bagatell. De stora kostnaderna och
uppoffringarna komma på näringslivet
och medborgarna. Jag fäste mig också
vid den citerade artikeln i Kooperativa
förbundets tidskrift »Vi», som jag sett
återgiven i pressen. Jag vet inte hur
man kommit fram till siffran, att krisregleringarna
skulle kosta folkhushållet
1 miljard. Jag förutsätter, att den inte
är gripen ur luften. Men ligger sanningen
där i närheten, måste jag säga
att det är en verkligt skrämmande
siffra, som bör ge anledning till allvarlig
eftertanke. Dessa regleringar bli en
Döbelnmedicin, som kanske hjälper för
dagen men gör det sjufalt värre för
framtiden. Om vi tänka oss att 1 miljard
kronor användes för produktiva
ändamål, kanske vi skulle kunna avhjälpa
en del av den väldiga varubrist,
som gör regleringarna nödvändiga.

Herr talman! Jag har icke något annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan, men jag har velat kraftigt
understryka att allt som kan göras
bör göras för att inskränka den väldiga
regleringsapparaten, så att vi
komma ur det regleringsträsk, som
vi tycks komma djupare och djupare
ned i.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Jag har lyssnat till de föregående
talarnas önskemål, när det gäller den
fråga vi här behandla, men jag har inte
kunnat uppfatta något förslag, som
skulle kunna lösa det problem, som vi
här äro ställda inför.

Det är alldeles uppenbart, att när vi
på avdelningen diskuterade denna fråga
och studerade utvecklingen, så måste
den hos oss väcka en viss olust. Förra
året uttalades från departementschefens
sida en förhoppning om avveckling,
men i år ha vi från statsrådets
sida icke erhållit några sådana för -

hoppningar. Han har i stället uttalat
tvekan, huruvida inte skärpningar på
olika områden av regleringarna behövde
vidtagas. Utskottet har emellertid
understrukit sina synpunkter i den
motivering, som utskottet föreslår riksdagen
att godtaga och som herr Hagberg
i Malmö, såvitt jag kunde förstå,
var ganska tillfredsställd med.

Jag har ingen anledning att närmare
ingå på de olika önskemål, som de
närmast föregående talarna framfört.
De hysas av hela svenska folket, därom
råder ingen tvekan. Jag hoppas att den
känslan finns också i departementet.
Man skulle nog vara glad även där, om
man snarast möjligt kunde bli fri från
ransoneringarna. De skapa nog ingen
särskild njutning på något håll, där
man har med dem att göra. Man kan
naturligtvis ifrågasätta, om det finns
något intresse för en avveckling hos
dem, som ha sin sysselsättning i och
sin avlöning från dessa kristidsorgan.
De måste i varje fall vara i så försvinnande
minoritet, att de inte spela någon
roll i detta sammanhang.

Alltså, med tanke på den nuvarande
situationen sakna vi möjlighet att göra
något annat än att hemställa till Kungl.
Maj:t, vilket utskottet föreslagit, att
följa krisförvaltningen, så att den inte
får större omfattning än omständigheterna
kräva. Utskottet har skrivit att
avvecklingsåtgärder, så snart de kunna
komma i fråga, också böra vidtagas.

När det gäller den andra detaljen,
som herr Hagberg i Malmö tog upp,
nämligen blanketterna, ha vi också understrukit
samma synpunkter. Vi ha
kommit dithän, när det gäller detta,
jag skulle vilja säga blankettraseri, att
det inte bara väcker olust utan man
bar gått så långt att man helt enkelt
vägrar att befatta sig med dem. Då ha
vi kommit till ett tillstånd, som är allvarligt,
och det är med anledning härav
som jag tror det är alldeles nödvändigt
att man vidtager förenklingar och inskränkningar,
så att man har möjlighet

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

att följa de anvisningar, som olika institutioner
och myndigheter giva.

Jag har inget vidare att tillägga, herr
talman. Jag ber att med understrykande
av vad utskottet här skrivit få
hemställa om bifall till utskottets förslag.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Jag tror jag kan begränsa mig
mycket starkt, när jag nu ämnar säga
något, närmast därför att vi ju i denna
kammare vid ett par tidigare tillfällen
haft utomordentligt ingående debatter
om praktiskt taget alla regleringsfrågor.
Jag har inte heller av herr Norups,
herr Hagbergs i Malmö och herr Onsjös
anföranden kunnat hämta något
nytt utöver vad som tidigare har sagts
här i kammaren och som också har
bemötts ifrån olika håll.

Detta allmänna talesätt, att människorna
äro leda på regleringar och ransoneringar,
att man har den uppfattningen
att det borde kunna genomföras
en avveckling, inte helt men i begränsad
omfattning, det är ju sanningar
som serveras myndigheterna praktiskt
taget varje dag. Om någon borde vara
lyhörd för dessa uppfattningar skulle
det väl vara jag, dit alla dessa missnöjesyttringar
i sista hand kanaliseras.

Man talar om blankettraseriet, och
för närvarande pågår det en utredning
om förenkling av de statliga kommissionernas
blankettryck. Den enda tröst
vi kunna ha — om det kan vara en
tröst — är, att när man gjort vissa
jämförelser mellan blankettraseriet i de
.statliga kommissionerna och i vissa privata
näringsföretag, så ha vi kunnat
konstatera att de statliga kommissionerna
ännu ha lång väg att gå innan
de äro uppe i topp med vad som kan
presteras på visst enskilt näringsområde.

Man säger nu, att kostnaderna för kriskommissionerna
ha blivit 90 % högre

än man förutsatt under nu innevarande
budgetår. Men man glömmer väl inte
bort, att under detta år ha vi tvingats
att praktiskt taget in i minsta detalj
reglera hela den svenska utrikeshandeln.
Alla exportfrågor och alla importfrågor
ligga nu inom en statlig planering,
nödvändig för att veta vad vi ha
råd med och vad vi icke ha råd med
i vårt just nu så betryckta valutaläge.
Det går inte att improvisera en sådan
planering, det måste göras ganska omfattande
utredningar, och man gör inte
dessa utredningar med mindre man har
folk som gör dem, och man gör dem
inte med mindre det finns ett statistiskt
material i botten för bedömningarna.

När man säger att näringslivet irriteras
av förfrågningar av statistisk natur
vill jag framhålla, att man många
gånger riktat anmärkningar mot myndigheterna
för att deras åtgöranden
och ingripanden icke varit baserade på
tillräckligt statistiskt underlag. Ibland
har man sagt, att de vidtagits praktiskt
taget utan statistiskt underlag. Jag håller
med om att vi icke hade ett tillfredsställande
statistiskt underlag för
att planera den statliga reglering av
hela den svenska utrikeshandeln, som
blev nödvändig. Vi ha tvingats att göra
det under detta år med de kostnadsfördyringar,
som därav ha följt.

Det är ingen nyhet för myndigheterna
att allmänheten är irriterad över
väntetid i handelskommissionen och
över att man fått resa långa vägar för
att få besked i handelskommissionen.
Här gällde det att praktiskt taget på en
gång centraldirigera en så gott som fri
handel. Att denna åtgärd var nödvändig
voro alla överens om. Det finns
inget parti som har gjort gällande, att
vi i dagens läge skulle kunna slippa
denna importreglering. Tvärtom har
man många gånger från praktiskt taget
alla våra oppositionspartier gjort gällande,
att vi borde ha genomfört importregleringen
mycket tidigare. Vi befinna
oss i ett besvärligt läge, därför

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

att den kom för sent. Jag vill minnas
jag hört herr Norups egen partiledare,
herr Pehrsson-Bramstorp, säga eller i
varje fall har jag läst ett referat av ett
anförande, där han gjort gällande, att
från bondeförbundets sida var man angelägen
att säga ifrån, att importregleringen
skulle kommit mycket tidigare
än vad den i verkligheten gjorde. Att
den inte kom så tidigt var väl kanske
ett uttryck för en optimistisk uppfattning,
att det fanns objektiva förutsättningar
för en snabbare avveckling av
statsdirigeringen på olika områden än
vad som verkligen var fallet. Det går
inte, menar jag, att på en gång resa
anmärkningar mot regeringen därför
att man ingriper för sent, därför att
man inte reglerat tidigare, och samtidigt
ställa anmärkningar därför att
man inte lägger tillräcklig energi i dagen
för att avveckla bestående ransoneringar
och regleringar. Det är en
dualism som man bör observera, när
man tar upp dessa diskussioner.

Nu säger herr Onsjö, att det enligt
hans uppfattning har visat sig mycket
svårt att få kvalificerat folk i krisförvaltningen,
och det är ett problem som
vi brottas med. Jag är emellertid beredd
att säga, att på de viktigaste posterna
i krisförvaltningen ha vi kunnigt och
dugligt folk, mot vilka man icke kan
ställa någon anmärkning, att de icke
äro rustade att fylla dessa uppdrag.
Tvärtom, det är goda, energiska och
ambitiösa medarbetare, som vi ha, och
de äro värda ett öppet erkännande för
sina insatser. Men det är vissa grunder
för att man har svårt att få de verkligt
branschkunniga toppmännen i spetsen
på krisförvaltningen. De statliga myndigheterna
kunna icke taga upp en lönekonkurrens
med det enskilda näringslivet.
I det statliga kommissionsväsendet
få de finna sig i en i förhållande
till det enskilda näringslivet relativt
blygsam lönenivå. Å andra sidan är anställningen
inte heller så attraktiv, när
man — och därom äro vi överens —

ger dem det beskedet, att detta är en
anställning, som ni få nu men som vi
allesammans äro överens om skall taga
slut så fort som möjligt. Vi ha dessa
belastningar att dragas med, när det
gäller att få kunnigt folk i krisförvaltningens
tjänst.

I det allmänna resonemanget, där
man vill uttrycka sin irritation över
regleringarna och där man vill uttrycka
en allmän mening om att det borde väl
ändå finnas möjlighet till en snabbare
avveckling än vad myndigheterna och
regeringen tyckas vara inställda på, har
jag tidigare ställt frågan och jag måste
göra det även i dag, vad man egentligen
vill föreslå. Om man går ifrån allmänna
talesätt till konkreta ting, har jag inte i
något fall kunnat få någon som helst
värdefull upplysning om på vilken
punkt man nu skulle kunna vara färdig
med en avveckling. Det är väl ingen
som tror, såsom vårt valutaläge för närvarande
ter sig, att det är praktisk
politik att diskutera en avveckling av
den statliga regleringen av utrikeshandeln.
Det är väl ingen som tror, såsom
vår försörjningssituation ser ut på livsmedelsfronten,
att det är realistiskt att
i dag omedelbart börja diskutera praktiska
avvecklingsprojekt för det ena
eller andra ransonerade livsmedlet.
När vi inte kunna göra det, ja, då stannar
det hela vid ett uttryck för att man
är irriterad över de statliga ingripandena.
Denna irritation delas av alla
människor, men när läget är sådant,
att man har att välja mellan att ha regleringar
och irritation som det ena alternativet
och icke regleringar men en
situation som rent allmänt för vårt folk
och vårt samhälle och för alla våra
gemensamma intressen är avsevärt värre
och besvärligare som det andra alternativet,
kan jag inte komma fram till
något annat än att vi måste stanna vid
det nuvarande alternativet, det nuvarande
läget.

Jag vet inte om jag behöver försäkra,
att de som sitta på ledande platser i

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

krisförvaltningen inte alls ha något intresse
av att sitta kvar en dag längre
än vad som är nödvändigt. Den som
dagligdags har konferenser med de ledande
funktionärerna, de olika kristidsmyndigheternas
ordförande och ledande
män, vet hur pass irriterade de äro över
att behöva dragas med detta arbete i
fortsättningen. I regel brukar ingen
orka med så mycket längre än maximalt
5 ä 6 år, och sedan går han hur gärna
man än vill att han skall vara kvar.
Man får då ge sig ut att söka en ersättare.
Så ha växlingarna varit under hela
denna tid inom krisförvaltningen, och
det är ett betyg så gott som något, att
det är ingen av dem, som vi ha där,
som lider av någon som helst taburetthäfta,
utan de vilja gärna gå därifrån
så fort som möjligt. Att de inte göra det
är ett utslag av den solidaritet och den
ambition de känna för den uppgift, som
de äro satta att vårda.

När vi komma fram till detta vid en
inventering av de reala synpunkterna i
hela detta problem, då måste jag säga,
att ett rent allmänt resonemang kan inte
vara något annat än ett uttryck för att
man vill giva till känna stämningar,
som röra sig bland allmänheten, men
alt man till syvende og sidst kommer
fram till att läget för dagen inte inbjuder
till att ge sig in på en avveckling
för tidigt.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Det egendomliga
med det regleringssystem, som vi nu
ha, är ju det ofta omvittnade och av
erfarenheten bestyrkta förhållandet, att
den ena regleringen gärna föder den
andra. Man vet ju, hur det går till. En
viss reglering skapar vissa svårigheter,
vissa nya problem. Man försöker komma
till rätta med dem men följer då minsta
motståndets väg och lägger in dem i
regleringssystemet, och på det sättet
har den föregående regleringen fött en
ny och svällt ut över ett nytt område

0 — Andra kammarens protokoll 194-8. 1

o. s. v. Det är mycket mänskligt, att man
inom krisförvaltningen går till väga på
det sättet, men jag tycker att, när apparaten
fått den omfattning som den nu
har, borde man, icke minst efter statsutskottets
påpekande i dag, besluta sig
för ett annat tilvägagångssätt.

Statsrådet tog upp en jämförelse mellan
blankettväsendet inom det enskilda
näringslivet och inom krisförvaltningen
och menade, att därvidlag kom krisförvaltningen
icke att ställas i någon särskilt
ogynnsam dager. Men herr statsrådet
förbisåg, att utvecklingen av biankettväsendet
inom den enskilda företagsamheten
helt enkelt är beroende på
krisförvaltningen och dess blankettväsende.
Flertalet av våra företag måste
numera avdela en hel del folk som inte
har annat att göra än ifylla alla dessa
dussintals blanketter, som ständigt
singla ned på deras bord från den statliga
krisförvaltningen. Detta är anledningen
till att blankettväsendet på enskilt
håll också sväller. I samma mån
som det finns möjlighet att skära ned
det statliga blankettväsendet, kommer
naturligtvis omedelbart en motsvarande
nedskärning att äga rum inom vad jag
skulle vilja kalla det enskilda blankettväsendet.

Statsutskottet har uttryckt önskemål
om viss förenkling och visst förbilligande
av det administrativa förfarandet
kring ransoneringar och regleringar.
Jag tror att här finns en del att göra.
Jag vill erinra statsrådet om att handelskommissionen
tagit vissa initiativ
härvidlag på det sättet att man ute i
landet, såvitt jag vet tills vidare dock
endast i Göteborg och Malmö, anordnar
sammanträden mellan representanter
för handelskommissionen och för företagsamheten
inom berörda distrikt för
att rådgöra i gemensamma angelägenheter.
Härigenom sparar man mycket
tid för näringslivets företrädare, som
slippa resa till Stockholm. Detta initiativ
från handelskommissionens sida är
förtjänt av vidare utveckling, och man

fr /.;.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

borde överväga att tillämpa en sådan
anordning, i den mån det går, även
inom den övriga delen av krisförvaltningen.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Även om man bör taga de uppgifter,
som herr Hagberg i Malmö lämnade
angående krisförvaltningens kostnader,
med en viss försiktighet, står det dock
kvar att vårt samhälle i dag har att
bära så pass stora kostnader för dessa
regleringar, att vår produktion icke kan
stiga i samma omfattning som vore möjligt,
om man kunde sysselsätta denna
arbetskraft i produktivt arbete. Jag tror
det är på det sättet man måste angripa
problemet. Låter man i stället dessa
kommissioner växa undan för undan, så
att det blir allt fler som skola fördela
varorna, blir följden att det blir alltför
få verkligt produktiva krafter.

Statsrådet säger, att man har inte kunnat
visa något enda exempel på var
man skall börja att göra dessa indragningar
och inskränkningar. Ja, det är
kanske svårt, men jag skulle vilja säga,
att som regel skall man försöka återföra
arbetskraften till produktiva ändamål.
Då kanske man rent av skulle komma
därhän, att man så småningom sluppe
ifrån en hel del av regleringarna. Jag
skall för min del försöka bidraga med
ett enda litet exempel. Jag tror det var
statsrådet själv som sade, att för att
undvika bensinransoneringen skulle
man försöka vidtaga de restriktiva åtgärder,
som föreslogos i den kungl.
propositionen. Han räknade med att om
man skulle genomföra en ransonering,
skulle det taga 500 å 600 man i anspråk.
Om man nu i stället flyttade över motsvarande
arbetskraft till skogen — inte
samma personer, men man kunde vidtaga
en allmän förskjutning av arbetskraften,
så att man finge ytterligare 500
man för att hugga massaved — kan
man räkna med att dessa 500 man
hugga 2,5 kubikmeter massaved per

man och dag, vilket inte är något högt
medeltal. Det gör per dag en avverkning
av 1 250 kubikmeter, och på 250
dagar om året — jag räknar då bort
söndagar, semesterdagar och fridagar
på grund av olämpligt väder — blir det
en avverkning av 312 500 kubikmeter
massaved. Enligt uppgift jag har fått
från fabrikanthåll åtgår det till 1 ton
viskosmassa mellan 6 och 7 kubikmeter
massaved. Den avverkade kvantiteten
skulle då ha inneburit, under förutsättning
att transportapparaten kan klara
den ökade belastningen och att våra
massafabriker, som nu delvis köra med
tomgång, också kunna konsumera denna
ökade avverkning, att man fått 48 000
ton viskosmassa eller något däröver. Enligt
uppgift, som jag sökt verifiera, betalas
dylik massa med omkring 600
kronor per ton. Således skulle denna
massa vid export lämnat oss ett valutatillskott
på 28 å 29 miljoner kronor.

Om dessa siffror inte äro fullständigt
riktiga, ligga de i alla fall vid gränsen
av vad som är verklighet. Jag har sökt
kontrollera dem, och man har inte riktat
några invändningar mot siffrorna.
Jag menar, att det är den vägen man
måste gå. Man måste försöka att återföra
folk till produktivt arbete så mycket
som möjligt. Om man i stället går
den andra vägen, att flytta över fler och
fler för att sköta fördelningsproceduren,
får man allt mindre att fördela, och
följden blir att utgifterna för kommissionerna
på denna huvudtitel komma
att växa undan för undan.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr
talman! Herr Hagberg i Malmö bad att
få erinra mig om att man inom handelskommissionen
lyckats genomföra vissa
rationaliseringsåtgärder i fråga om
blankettväsendet. Jag är väl underkunnig
om det, eftersom jag i regeringen
ställt mig bakom denna tanke på en ra -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

tionalisering av blankettväsendet. Det
pågår en utredning, och redan före jul
hade samtliga kommissioner i en beredning
inför mig och andra regeringsledamöter
tillfälle att diskutera rationaliseringsmöjligheterna
i fråga om
blankettväsendet och fingo då också
mycket bestämda regeringsorder att
utnyttja alla de möjligheter, som kunde
föreligga. Det är således inte någon anledning
att speciellt erinra mig om det,
då jag efter fattig förmåga har varit
med och satt i gång detta.

När jag gjorde den jämförelsen, att
vissa privata företag i fråga om blankettväsendet
faktiskt ligga före de statliga
myndigheterna, så gjorde jag det
efter att ha exkluderat de indirekta
följdverkningar, som de privata företagen
kunde räkna med på grund av
myndigheternas blankettcirkulär. Det
finns faktiskt sådana företag — jag har
själv haft möjlighet att konstatera det
— och därför får man kanske litet
bättre balans i diskussionen, om man
har detta klart för sig.

Jag vill till herr Jonsson i Skedsbygd
säga, att det ju i alla fall var ett praktiskt
förslag, som han framförde, även
om jag har litet svårt att tänka mig att
det ger något egentligt praktiskt resultat.
Det är nämligen inte så, att vi först
skaffa en massa folk till kommissionerna
och sedan finna rätt på ransoneringar
för att de skola ha något att
göra, utan först bli vissa ransoneringar
ofrånkomliga, och sedan blir det utomordentligt
svårt att skaffa folk och helst
kvalificerat folk, som skall handha
dessa ransoneringsuppgifter. I många
stycken få vi konstatera, att det är
bland de allra besvärligaste uppgifterna,
och när man därför skall avveckla
det har jag svårt att tänka mig, att
man kan gå den väg som herr Jonsson
i Skedsbygd anvisat såsom en riktig
uppslagsända på problemet, nämligen
att man ser till att folket kommer ifrån
ransoneringsarbetet och över i, som
han uttryckte det, produktiva uppgifter.

Jag tror också det har en ganska liten
praktisk betydelse att försöka evalvera
den i stor utsträckning kvinnliga arbetskraft,
som sitter på länsstyrelserna
och handskas med bensinransoneringen,
till skogsarbetare i Norrland, som
avverka så och så många kubikmeter
massaved.

Å andra sidan måste vi nog konstatera,
att massafabrikerna och pappersbruken
såvitt jag vet hittills inte haft
någon nedgång i sin kapacitet, i sin förmåga
att producera på grund av brist
på råvara. De äro uppmanade av regeringen
att arbeta så mycket de orka, att
producera så mycket de kunna, och det
ha de hittills gjort och kunnat göra med
den råvara, som kommit fram och som
vi haft naturliga möjligheter att skaffa
fram. Huruvida det kan gälla i fortsättningen
är just nu ett problem med
hänsyn till de besvärliga drivningsförhållandena,
men det klarar man inte
med den väg, som herr Jonsson i Skedshygd
har anvisat.

Hur man än vänder och vrider på
detta problem kommer man ändå till
slut fram till, att vill man inte ha det
andra alternativet, vill man inte ha
risken för att det hela blir ur många
synpunkter sämre för samhället, för
medborgarna och i sista hand för näringslivet,
få vi dragas med dessa regleringar
och ingripanden, hur ledsamt
det än är, så länge som de objektiva
förutsättningarna för avveckling saknas.
Där kan det bli diskussion om vad äro
och var sluta de objektiva förutsättningarna,
och den diskussionen har jag
försökt konkretisera genom att säga till
dem, som ha annan uppfattning än jag:
Giv mig en praktisk uppslagsända på
en avlösning av våra ransoneringar!
Herr Jonsson i Skedsbygd har givit mig
en, vilken jag emellertid anser mig förhindrad
att arbeta på, men det behöver
kanske inte lyckas lika dåligt för andra,
som ha andra uppfattningar, och jag är
självfallet mycket lyhörd för alla praktiska
förslag i den vägen.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

Herr JONSSON i Skedsbygd (kort
genmäle): Herr talman! Jag skulle först
vilja säga, att jag i mitt första anförande
inte förutsatte, att de 500 personer,
som äro sysselsatta med bensinransoneringen,
skulle ut i skogen och hugga
ved. Många av dem kunna säkerligen
göra det, men jag sade att det skulle bli
en förskjutning av arbetskraften. Det
fattas arbetskraft i skogarna för närvarande.

Sedan säger statsrådet, att man kan
inte komma fram på det sättet. Man
skall således, så fort det uppstår brist
på ett område, inte försöka avhjälpa
bristen genom större produktion, utan
man skall i stället sätta till folk, som
skali fördela de knappa varumängderna.
Vore det inte skäl i att taga under övervägande
det exempel jag anförde, då
jag sade att denna lilla kvantitet massaved
per dag skulle tillföra oss 28 å 29
miljoner kronor årligen! Då kanske man
rent av hade sluppit bensinransoneringen.
Då hade dessa 500 man gjort
den nyttan, att vi fått pengar att köpa
den kvantitet bensin, som vi nu skola
inbespara.

Jag tror att även om statsrådet underkänner
detta exempel vore det skäl i
att undersöka, om inte vägen ur det tillstånd,
vari vi råkat, är att försöka få i
gång en större produktion, även om det
skulle ske på bekostnad av en del av de
personer, som nu äro sysselsatta i kommissionerna.
Svenska folket kan inte
förstå, att allt flera personer skola bli
sysselssatta med fördelningsproblem,
när det råder brist på arbetskraft och
på varor ute i landet. Bristen tenderar
att bli större och större, och kommissionerna
ha benägenhet att växa av
sig själva och svälla ut över allt vidare
områden.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Statsrådet
säger alldeles riktigt, att när vi opponera
oss, är det ett uttryck för ett allmänt
missnöje bland medborgarna. Jag
kan emellertid inte anse det felaktigt,

om vi fatta vår uppgift som riksdagsmän
så, att vi ge uttryck åt det missnöje,
som rör sig bland de djupa leden.
Med den kontakt jag har med levande
livet och med verkningarna av dessa
regleringar kan jag inte komma ifrån,
att det finns många områden, där man
i varje fall kan åstadkomma förenklingar.
Problemet är för stort för att
man här skall draga fram småsaker om
hur det fungerar, men jag kan anföra
ett exempel, som närmast berör statsrådet
Ericssons verksamhetsområde,
nämligen byggnadstillstånden.

Hemma i min kommun har ungdomen
allt sedan före kriget arbetat på att
bygga en bygdegård. Man har inte fått
tillstånd att bygga, och det får man
givetvis böja sig för. Några företagsamma
ungdomar köpte därför en militärbarack
och körde efter den på lastbil
och satte upp den. De gjorde det på fritid
och på nätterna och använde ingen
ordinarie arbetstid. Det material, som
gick åt, var enligt uppgifter som jag
fått några rullar papp och 400 spik.
Emellertid kommer ett ombud från länsarbetsnämnden
och upptäcker, att här
gjorts ett arbete utan tillstånd. Det blir
skriftväxling och hot om åtal. Nu är
ärendet färdigbehandlat, sedan det växlats
nio skrivelser mellan myndigheterna
och pojkarna, och resultatet har blivit
att arbetsmarknadsstyrelsen låter
vid saken bero och råder dem att nästa
gång inte göra på det sättet. Jag tycker
det hade varit lika naturligt att skriva,
att om det händer om igen, skola de
göra precis på samma sätt.

Vi ha här talat om blankettväsendet.
Jag är vedproducent och har enligt
åläggande gjort avverkningar varje år
ända sedan krigets början. Varje månad
kommer ett konvulut med en blankett,
på vilken man skall deklarera, hur
mycket man avverkat under månaden,
och nästan lika regelbundet lägger jag
den i papperskorgen, ty jag har ingenting
att deklarera. Efter så många år
borde man kunna bedöma, hur mycket

Onsdagen den 21 april 1948 fin.

Nr 15.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

ved som kommer fram, och låta folk
deklarera när de bli färdiga med sin
huggning.

Detta är ett ganska ringa bidrag, det
erkänner jag, men man får nöja sig
med småsaker.

Problemet ligger givetvis djupare än
så. Det bör avvägas, innan man inför
regleringar, vilka olägenheter som följa
och vilka fördelar man vinner. Bensinransoneringen
förefaller bli misslyckad
innan den börjat av den anledningen,
att den inbjuder till sådana möjligheter,
att de mindre lojala säkerligen komma
att köra ganska obehindrat. Detta kommer
att skapa irritation. Dessutom kommer
regleringsapparaten att kräva så
mycket arbete, att det inte uppväger
den valutapolitiska vinsten. Jag känner
givetvis inte till, om det är som
herr statsrådet säger, att vi inte ha
möjlighet att köpa mera bensin, men
den valuta vi spara på bensinransoneringen
blir så ringa, att olägenheterna
med ransoneringen komma att kosta
samhället mycket mera.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle)
: Herr talman! Statsrådet nämnde,
att vi skulle komma med konkreta
förslag. Det är dock inte så lätt för en
enskild riksdagsman att presentera konkreta
förslag, i avsaknad som han är
av möjlighet till insyn i den administrativa
apparaten och till insyn i krisapparaten.
Initiativet borde rimligen komma
ifrån dem, som ha alla dessa möjligheter,
nämligen statsrådet och statsrådets
närmaste medarbetare. Inte minst
statsrådet själv har gjort sig känd som
en kraftfull och målmedveten gestalt,
och jag tycker att statsrådet ur egen
fatabur skulle komma med något litet
uppslag till förenkling. Men det är tyvärr
det rakt motsatta förhållandet som
äger rum. De initiativ, som vi haft att
konstatera från statsrådets sida, gå tyvärr
ut på nya regleringar i stället för
motsatsen.

Ett ganska intressant fenomen, som

man har anledning notera, är den skillnad,
som i detta avseende föreligger
mellan vårt land och andra länder. Det
är ingalunda obekant för vare sig statsrådet
eller kammarens ledamöter, att
ransoneringssystemet ute i världen i
stor utsträckning är statt på avskrivning.
Men i vårt land är ransoneringssystemet,
såvitt man förstår av statsutskottets
uttalande, statt i tillväxt. Vi
lära komma att fira blomstermånaden
majs inträde med en alldeles ny ransonering
till råga på alla de andra, som
vi redan ha.

Vilja vederbörande gå till botten med
allt detta, finns det nog möjligheter till
kraftfulla ingrepp, men det förhåller
sig, som jag tillät mig påpeka i mitt
tidigare anförande, på det sättet, att
man gärna följer minsta motståndets
lag. Det är lättare och bekvämare att
tillgripa en ny ransonering än att söka
andra utvägar för att klara uppkomna
svårigheter.

Herr THORELL: Herr talman! Jag
har hört på debatten med intresse och
hade knappast tänkt ge mig in i den,
men efter herr Jonssons i Skedsbygd
anförande och hans intressanta utredning
om vad de 600 personerna kunde
åstadkomma, om de sysselsattes i skogen
i stället för att syssla med bensinransoneringen,
och det därpå följande
försvaret från statsrådet Strängs sida,
av vilket det framgick att vi äro tvungna
att ha så mycket folk i kommissionerna,
ansåg jag att jag borde vid detta
tillfälle tala om en sak som hör ihop
med allt detta, en sak som visar hur
galet det är ställt och hurusom folk
sysselsättes i onödigt arbete i kommissionerna.

Vid månadsskiftet november—december
1946 erhöll jag en skrivelse från
en av kommissionerna, vari man fords
rade en uppgift om hur mycket timmer
jag skulle försåga under nästa säsong
vid det sågverk jag äger. Vid det tillfället
fanns det givetvis inga möjlighe -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Avveckling av krisförvaltning, regleringar och ransoneringar.

ter att lämna en sådan uppgift. Skogsauktionerna
äro icke slut vid den tiden
av året, och innan dess sälja inga
enskilda något. Stämplingarna äro icke
fullföljda, och man vet icke hur mycket
skog, som är stämplad i trakten.
Följaktligen lät jag bli att lämna någon
uppgift. Någon av de första dagarna
i januari fick jag ett nytt brev, som
var skarpt formulerat och icke saknade
hot om påföljden om jag icke lämnade
den begärda upplysningen. Jag ringde
upp den person, som hade skrivit under
brevet, och sade som det var, att
jag inga som helst möjligheter hade att
ge några säkra uppgifter. Det kunde
bli 50 % mer än under fjolåret, sade
jag honom, men det kunde också bli
50 % mindre. Jag visste icke, om föret
bleve sådant, att vad jag inköpt kunde
forslas fram till sågen, och över huvud
taget kunde jag ingenting beräkna.
»Men jag föreslår en sak», sade jag,
»verkställ det där hotet. Stäm mig
bara! Jag har nämligen börjat samla
material för en interpellation i riksdagen
om Krångel-Sverige, och detta blir
ett utmärkt exempel.» Sedan dess har
jag ingenting hört om saken. Jag lämnade
ingen uppgift, och man vågade
icke stämma. Men hade man haft att
göra med en något mindre resolut herre,
hade man kanske tagit till stämning.
Nu skulle jag naturligtvis icke ha talat
om detta i andra kammaren om saken
bara hade berört mig själv. Men
säkerligen fingo hela landets sågverksägare
och de som över huvud taget
gjorde försågningar samma anmaning,
och lika litet som jag kunde väl de
flesta andra ge några uppgifter. Vi
kunna, herr statsråd, tänka på hur
det varit i år i Norrland. Vem kunde
förutsäga i början av december, att
snöförhållandena skulle bli sådana, att
endast en viss procent av vad man
kunde hugga kunde forslas fram till sågarna?
Nej, de mannar, som äro sysselsatta
i denna kommission, böra fortast
möjligt skickas ut i skogen. Där göra

de nytta i stället för, såsom nu är fallet,
ohägn för företagarna, som ha så
oerhört mycket annat att göra än att
medverka till upprättande av statistik.
Det blev naturligtvis så den gången, att
många av mina yrkesbröder lämnade
uppgifter på en slump. Sedan pillrade
man ihop litet statistik i kommissionen
— till vilken nytta den var avsedd
vet jag icke. Antagligen var det väl meningen
att man skulle få en överblick
över hur mycket som skulle bli försågat,
men uppgifterna voro enligt min
uppfattning av intet som helst värde.

Jag har bara velat understryka herr
Jonssons i Skedsbvgd uttalande, att det
är bättre att sysselsätta dessa människor
i produktivt arbete än att försöka
försvara det hela med att vi måste ha
så och så mycket folk i kommissionerna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
i inledningen gjorda hemställan dels
ock på bifall till motionen 11:181; och
biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Lades till handlingarna.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredande av
täckning för viss i lotsstyrelsens räkenskaper
redovisad brist;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående övergångsersättning
till förre furiren vid flottan H. E.
Ahlström;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

Onsdagen den 21 april 1948 fm. Nr 15. 87

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till Stockholms
enskilda bank aktiebolag till täckande
av vissa rättegångskostnader;

nr 54, i anledning av väckta motioner
om vidgad rätt till flyttningsersättning
för vissa beställningshavare vid
Norrbottens flygbaskår;

56, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde
;

nr 57, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till
avlöningar; och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående eftergift av viss
ogulden arvsskatt för Fliseryds fideikommiss.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Undersökningar rörande levnadsvillkor
och hushållsvanor.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts pro -

position angående anslag för budgetåret
1948/49 till undersökningar rörande
levnadsvillkor och hushållsvanor.

I propositionen nr 88 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 20 februari 1948,
föreslagit riksdagen att till Undersökningar
rörande levnadsvillkor och hushållsvanor
för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 98 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Undersökningar rörande levnadsvillkor
och hushållsvanor för budgetåret
1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 65 000
kronor.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson,
Gränebo, fröken Andersson, herrar
Ivar Persson, Svensson i Grönvik,
Rubbestad, Staxäng och Birke, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition;

2) av herrar Gustaf Karlsson, Eriksson
i Stockholm och Åkerström, utan
angivet yrkande;

3) av herr Lundqvist, likaledes utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! I
det förslag som här föreligger tänker
man sig en helt annan linje, när det
gäller att utreda levnadskostnaderna
och beräkningarna för indextalen, än
den man tidigare varit inne på. Förut
har man alltid, för att få reda på hur
folk lever, låtit ett visst antal personer
under ett år i vissa hushållsböcker föra
noggranna anteckningar om alla inköp
och all förbrukning i hushållet. Detta
material har sedan legat till grund för
bedömandet av människors förbrukning
på de olika orterna. Nu däremot

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

har man tänkt sig en helt annan metod.
Man har avsett att göra en s. k.
gallupundersökning, ett system som
man hämtat från Amerika, där man
tillämpat gallupmetoden. Man har redan
startat eu dylik undersökning i liten
omfattning. Socialstyrelsen har vidtagit
anordningar i fråga om 8 orter i
landet och 300 hushåll. Kungl. Maj:t
har för ändamålet ställt till förfogande
19 000 kronor, som funnos tillgängliga.
Men man har också begärt att utöver
denna provundersökning få göra
en utredning, som skall omfatta ca 30
orter och 1 200 hushåll. Det är den
saken propositionen egentligen syftar
till, och det begäres ett anslag på 98 000
kronor för detta ändamål. För tryckning
av vissa intervjuformulär skulle
åtgå 3 000 kronor, och för utväljandet av
vissa familjer skulle behövas 8 000 kronor.
För 1 200 intervjuer har man beräknat
alt det skulle åtgå 35 kronor
för varje intervju, och för den statistiska
bearbetningen av materialet erfordras
40 000 kronor. Sedan har man
tagit upp en summa av 5 000 kronor för
oförutsedda utgifter. Så kommer man
upp till 98 000 kronor.

Urvalet av intervjuobjekten skall socialstyrelsen
göra. Man skall med ledning
av kyrkoböckerna pricka för den
och den personen, som är kyrkobokförd
på den och den orten. Urvalet
skall alltså ske på slump. Sedan skall
man anskaffa sådana som skola intervjua
de 1 200 personerna. För att intervjuarna
skola kunna sköta sin uppgift,
har socialstyrelsen upprättat vissa
riktlinjer eller, om jag så får säga, arbetsledningar,
som vederbörande skola
ha att gå efter. På icke mindre än tio
sidor visar man på, hur intervjuarna
skola gå till väga. Dessutom skall man
infordra en massa uppgifter av hushållen.
Hushållsföreståndarna skola svara
på ca 400 olika frågor, och så vitt möjligt
skall man försöka få svar på frågorna.
Om någon hushållsföreståndare
skulle svara, att han icke är beredd att

ge svar därför att han icke har anteckningar,
får intervjuaren, heter det i
cirkuläret, icke ge sig utan framhålla
för den intervjuade, att han tänker
komma igen. Då brukar stundom följden
bli, säger socialstyrelsen, att vederbörande
finna det lika bra att svara
på en gång. Socialstyrelsen tröstar alltså
intervjuarna med dylika uttalanden.
Socialstyrelsen är fullt medveten om
alt de uppgifter man på detta sält får
in icke bli fullt exakta. Jag vill inom
parentes nämna, att uppgifterna skola
avse hela år 1947 beträffande kläder,
skodon och allt utom livsmedel, medan
man när det gäller livsmedel skal! utgå
ifrån förhållandena de närmast
föregående sju dagarna. Uppgifterna
beträffande kläder skola avse tre olika
kategorier. Första kategorien omfattar
alla män samt gossar över 4 år. För
dem är det en lång lista som skall ifyllas.
Det gäller: huvudbonad, överrock,
päls, kostymer, smokingkostym, byxor,
skidbyxor, skinnkläder, skjortor av
olika slag, arbetskläder, kalsonger, nattskjortor,
strumpor av bomull, strumpor
av silke, strumpor av nylon, strumpor
av ylle, morgonrockar, slipsar, rosetter,
halsdukar, vantar, lågskor, kängor,
galoscher, bottiner, läderstövlar och
en mängd andra saker. För kvinnornas
vidkommande blir det på samma sätt.
Till kvinnor räknas då också flickor
över 4 år. Även för dem är det en lång
lista, där det skall angivas, hur mycket
som inköpts under år 1947. Sedan är
det en särskild grupp, nämligen barn
under 4 år. För dem skall också göras
upp en lång lista, där allt möjligt skall
medtagas, blöjor, mantlar, navelbindor,
gördlar och en mängd dylika småsaker.
Det vill till åtskilligt för att en person,
när det kommer en intervjuare,
skall komma ihåg alla dessa saker.

I socialstyrelsen säger man, att man
är fullt på det klara med att det är
mycket svårt att få exakta uppgifter,
om det icke föreligger en ordentlig
bokföring. Men, menar man, exakthet

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Undersökningar

är heller icke nödvändig, utan det räcker
med uppskattningar, förutsatt att
dessa äro något så när riktiga. Det
måste emellertid i största utsträckning
undvikas, säger socialstyrelsen, att de
fel som härigenom bli ofrånkomliga gå
i samma riktning. Undersökningen
skulle kanske då icke leda dit man vill
komma. Det är givetvis mycket vanskligt
för intervjuarna att kunna få fram
ett material som är tillförlitligt. Om
man t. ex. träffar på ett par, som under
år 1947 gift sig, så gäller det för
dem att inte bara uppge, hur mycket
de förbrukat, sedan de gift sig, utan för
var och en av makarna skall för den
tid som förflutit från årets början till
äktenskapets ingående deklareras, hur
mycket de köpt under den tiden.

Vad sedan livsmedel beträffar nämnde
jag, att undersökningen bara avser
en tid av sju dagar närmast före intervjun.
För denna del av undersökningen,
har socialstyrelsen genom cirkulär
uppställt den regeln, att uppgifterna
inte skola avse varor tagna ur
det egna skafferiet, vilka inköpts tidigare.
Om man alltså haft förråd av vissa
livsmedel, få de inte inräknas. Inte
heller får sådant som köpts på kredit
inräknas. Det som skall medräknas enligt
detta cirkulär är sådant som betalas
kontant. Jag undrar vad nytta
man egentligen kan ha av dessa uppgifter.
Vi kunna ju tänka oss, att en
familj köpt på kredit allt vad den levat
på under en vecka. Denna familj kan
ju då inte ange något som helst utlägg
utan har levat på luft. Har däremot en
familj köpt ganska mycket kontant och
lagt in detta i reserv, bli utgifterna
för den veckan mycket stora. Följaktligen
kan man enligt min mening inte
alls lita på dessa uppgifter och beteckna
dem som vederhäftiga, vilket är
nödvändigt, när det gäller dylika saker.

Det är nämligen att märka, att avsikten
med denna undersökning iir att
få fram vissa indextal, som skola läggas
Ull grund för uträkning av dyr -

rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

tidstillägg åt personer som ha statstjänst
och även för personer i annan
verksamhet med löner reglerade med
visst indextillägg. Detta är en så viktig
sak, att utgångspunkten enligt min
mening måste vara mycket säker och
hållbar, när det gäller att bedöma index
vid den ena eller andra tidpunkten,
vilket inte kan bli fallet, om det
skall ske på detta slumpartade sätt,
som ovillkorligen måste bli följden av
att index skall beräknas på grundval
av en sådan gallupundersökning. Man
kan inte få det förtroende för en dylik
indexberäkning som är nödvändig.
Det är detta som gör, att jag för min
del anser det meningslöst att gå in för
denna gallupundersökning.

Vi som stå för reservationen ha ingenting
emot, att man gör det försök
med en sådan undersökning, till vilket
Kungl. Maj:t redan utanordnat 19 000
kronor, men vi anse det alldeles onödigt
att slösa ytterligare pengar på dylikt.

Vi diskuterade alldeles nyss KrångelSverige
ur andra synpunkter. Då påstod
man, att det var nyttigare att sysselsätta
folk med produktivt arbete än
med statistik och onödiga utredningar.
Det äger sin tillämpning även på
detta område.

Vid ärendets behandling i statsutskottets
tredje avdelning hade vi där
en föredragande från socialstyrelsen,
en byråchef. Till honom framställde
jag frågan, hur man skulle få folk till
denna statistiska bearbetning. Då meddelade
byråchefen, att man hade vissa
personer, som nu vore lediga och som
man måste avskeda, om man inte hade
något att låta dem göra, och det blev
alltså ett lämpligt tillfälle att bereda
denna övertaliga personal sysselsättning
med detta enligt min mening ganska
värdelösa arbete.

Jag är fullt medveten om att det är
nödvändigt med vissa uppgifter, då det
gäller att bedöma levnadskostnaderna,
men jag tror, att det är lämpligare att

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

man gör det på ett sätt som kan vinna
förtroende ute i bygderna, även om
kostnaderna då bli betydligt större.
1945 fattade vi för resten ett principbeslut
om att det skulle göras en utredning
om levnadskostnaderna, en utredning,
som då beräknades kosta något
över 600 000 kronor. Då var riksdagen
av den meningen, att det var
nödvändigt med en dylik utredning,
och satte sig därför inte emot förslaget
om en sådan, och jag för min del
skall gärna vara med om en fullständig
utredning, bara man kan få ett tillräckligt
tillförlitligt material att bygga
på. Detta blir emellertid enligt min mening
inte fallet, om man använder sig
av en gallupundersökning, då folk skall
lämna sina uppgifter långt i efterhand
och särskilt om uppgifterna skola införskaffas
från sådana familjer, som
inte ha några som helst uppteckningar
om vad utgifterna gått till.

Ja, herr talman, det är dessa av mig
anförda synpunkter som föranlett mig
att yrka avslag på Kungl. Majrts proposition
och bifall till den vid detta
utskottsutlåtande fogade reservationen
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Werner, Larsson i Karlstad,
Östlund, Andersson i Gisselås, Larsson
i Luttra, Carlsson i Bakeröd, Falla, Pettersson
i Norregård, Svensson i Vä,
Birke och Nolin.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Som kammarens ledamöter
finna, har jag jämte andra ledamöter
av statsutskottet antecknat en blank reservation
på denna punkt. Kammaren
frågar sig kanske vad detta innebär,
och jag skall försöka klargöra detta.

När ärendet kom från tredje avdelningen
till statsutskottet förelågo tre
olika yrkanden, nämligen dels om bifall
till Kungl. Majt :s förslag, alltså ett
anslag för detta ändamål av 98 000 kronor,
dels om bifall till den linje, som

sedermera blev statsutskottets majoritets
linje, vilken innebär ett anslag för
ändamålet av 65 000 kronor, dels slutligen
om bifall till den linje som representeras
av herr Johan Bernhard Johanssons
m. fl. reservation, som innebär
avslag på Kungl. Maj:ts proposition.
Jag tillhörde den del av statsutskottets
tredje avdelning som anslöt sig till
Kungl. Maj:ts förslag. Det visade sig
emellertid vid voteringen, att detta yrkande
samlade så få röster, att jag och
två andra utskottsledamöter resignerade
och nöjde oss med att allenast anteckna
denna blanka reservation. Nu har emellertid
det egendomliga förhållandet inträffat
— egendomligt är det ju inte
i och för sig, men det är ju egendomligt
med tanke på den inställning som
rådde vid ärendets behandling i statsutskottet
— att första kammaren har bifallit
Kungl. Maj:ts förslag, alltså gått
på den linje vi representerade inom
statsutskottet men som inte är direkt
utformad i vår reservation. För den
ärade förespråkaren för den första reservationen,
som nyss hade ordet, kan
det ju vara intressant att notera, att
första kammarens beslut lär ha fattats
efter ett verksamt biträde av en av hans
partivänner. Sålunda har ju inte ens
hans parti en enhällig uppfattning i
denna fråga.

Jag skall emellertid, herr talman, be
att få i någon mån ytterligare komplettera
redogörelsen för vad denna fråga
innebär. Den första reservationens lörespråkare
har ju givit en liten orientering,
där han sökt för kammaren klargöra
innebörden av det förslag som nu
förelagts riksdagen. Jag vill först erinra
om att socialstyrelsen redan för ett par
år sedan framlade förslag till Kungl.
Maj :t om att man skulle låta utföra en
ganska vidlyftig utredning rörande levnadsvillkor
och hushållsvanor, vilken
sedan skulle läggas till grund för en statistisk
bearbetning i syfte att få en hållbar
grund för beräkning av levnadskostnadsindex.
På grundval av detta

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

förslag framlade Kungl. Maj:t en proposition,
vari hemställdes om principbeslut
rörande ett anslag av något mer
än en halv miljon kronor för ändamålet.
Propositionen bifölls av riksdagen.
På grund av tidsförhållandena har
emellertid denna vittgående utredning
inte igångsatts utan måst ställas på
framtiden. Utredningen förutsattes skola
baseras på samma slags material som
tidigare använts i vårt land och som
man plägar använda för liknande undersökningar
på Europas fastland; man
lämnar ut s. k. hushållsböcker till ett
antal utvalda hushåll, där hushållsföreståndaren
under en längre tid, ett år,
bokför hushållets utgifter med angivande
tillika av hur stora kvantiteter
av olika varor som inköpts. Det är sålunda
en mycket vidlyftig redogörelse
för ifrågavarande hushålls levnadsvanor
och samtidigt också en uppgift om
prissättningen som lägges till grund för
fastställande av levnadskostnaderna.
Det är denna omfattande metod som
socialstyrelsen då ifrågasatte skulle tilllämpas
och som riksdagen förklarade
sig villig att bevilja medel till.

Nu har man emellertid, som jag förut
sagt, funnit, att tidsförhållandena inte
äro lämpliga att igångsätta denna omfattande
utredning, detta på grund av
prisförhållandena, instabiliteten i priserna
och allt detta. Vidare har man
ansett, att utredningen skulle bli alltför
tidsödande. Först måste ju dessa hushållsböcker
föras under ett år, och bearbetningen
av materialet kan sålunda
inte ta sin början förrän omkring ett år
efter det utredningen igångsatts. Sedan
tar ju själva bearbetningen sin tid, och
följaktligen blir materialet förhållandevis
gammalt, innan man får den statistiska
bearbetningen färdig, så att resultatet
kan publiceras.

Det är med hänsyn härtill som socialstyrelsen
ansett, att man borde använda
sig av den metod som herr Rubbestad
nu här beskrivit och som baserar sig
på intervjuer. Man tar en kortare pe -

riod, och man skickar inte ut materialet
till hushållen, utan man skickar ut personer
som göra förfrågningar hos hushållen
i olika avseenden. Herr Rubbestad
har ju exemplifierat hur dessa frågor
öro utarbetade och den mångfald
av frågor som därvid kunna ställas till
hushållsföreståndarna. Han har väl genom
att uppräkna en hel rad av dessa
velat ge sken av att det är omöjligt att
på grundval av en utredning som är
baserad på dylika intervjuer få fram
ett statistiskt hållbart material. Det är
emellertid självfallet, att när man skall
fråga hushållsföreståndarna om hushållens
levnadsvanor, så måste det bli en
hel massa frågor som skola framställas
och en hel massa uppgifter som måste
sättas på papper för att man över
huvud taget skall ha någonting att
bygga på för att kunna uppnå något
resultat. Det utgör sålunda inte något
som helst skäl mot denna utredning,
att man kunnat konstatera, att utredningen
måste omfatta en stor mängd
frågor. Det ligger helt enkelt i sakens
natur, att det skall vara på det sättet.

Enligt den framställning som vi nu
ha att behandla har socialstyrelsen ansett,
att man borde använda sig av intervjumetoden,
som har den fördelen,
att materialet snabbare kan ställas till
förfogande än med den tidigare använda
metoden, så att man redan detta
år skall kunna ha ett material till bedömande.
Därvid har socialstyrelsen delat
upp denna utredning i två etapper, vilket
också framhölls av herr Rubbestad.
Den första etappen omfattar en mindre
utredning koncentrerad till sex å åtta
orter och närmare 300 hushåll. Denna
utredning är ju redan igångsatt, och
för den behöver det ju inte beviljas
några särskilda medel, eftersom Kungl.
Maj:t redan ställt det belopp av något
mindre än 20 000 kronor som denna
undersökning beräknas kosta till socialstyrelsens
förfogande. Den fråga som
nu närmast iir föremål för övervägande
gäller den s. k. större utredningen, vil -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 19-18 fm.

Undersökningar rörande levnadsvillkor

ket också framhölls av herr Rubbestad.
I denna skulle antalet orter utökas till
30 och antalet hushåll till omkring
1 200. Man har ansett, att för att materialet
skulle bli tillräckligt vägledande,
vore det nödvändigt att låta undersökningen
omfatta detta större antal orter
och hushåll. Socialstyrelsen har ju i sin
framställning till Kungl. Maj:t framhållit,
att det är ett oavvisligt behov att
man för indexberäkningen får ett material
som är hållbart och riktigt och
som ger en verklig bild av levnadskostnaderna.
Levnadskostnadsindex bär ju
en avgörande betydelse för lönesättningen
inte allenast för de i allmän
tjänst anställda, statstjänstemän och
kommunala tjänstemän, utan även för
industriens arbeiare. För de sistnämnda
gäller ju att enligt det s. k. ramavtalet,
som träffats mellan arbetsgivarparten
och de stora arbetargruppernas organisationer,
skall en viss förhöjning av de
avtalseniiga lönerna ske i förhållande
till levnadskostnadsindex. Socialstyrelsen,
som ju närmast har ansvaret för att
uträkna detta levnadskostnadsindex,
vill givetvis för denna beräkning ha ett
material som såvitt möjligt är oantastbart
och hållbart ur olika synpunkter.
Jag tycker, att det är ganska nödvändigt,
att man bifaller det sakkunniga
ämbetsverkets förslag att låta det göra
denna stora utredning.

Nu bär emellertid statsutskottet stannat
för en mellanlinje. Man vill inte
gå med på denna stora utredning, vilken,
som jag förut nämnde, skulle omfatta
cirka 30 orter med omkring 1 200
hushåll, utan man vill begränsa utredningens
omfattning. Den skulle sålunda
gälla ett mindre antal hushåll, och man
skulle även inskränka kostnaderna för
utredningen därigenom, att man skulle,
såvitt jag fattat rätt, minska frågornas
antal vid intervjuarnas undersökningar.
Jag har för min del i utskottet icke
kunnat biträda förslaget om en sådan
nedprutning. Ty en nedprutning till två
tredjedelar av vad socialstyrelsen be -

och hushållsvanor.

gärt måste ju avsevärt reducera hållfastheten
i hela denna statistiska utredning.
Jag har sålunda inom statsutskottet
ansett, att Kungl. Maj :ts förslag borde
tillstyrkas.

Med hänvisning till vad jag nu sagt
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till Kungl. Maj :ts proposition i det föreliggande
ärendet.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Åkerström.

Herr PETTERSON i Degerfors: Herr
talman! Jag vill börja med att säga, att
mellan den linje som herr Eriksson i
Stockholm här har företrätt och utskottsmajoritetens
linje råder principiellt
ingen skillnad. Vi äro överens om
att det material varpå indexberäkningarna
grundats sedan 1933 är för
gammalt och att en ny undersökning bör
göras. Vi äro också överens om det principiellt
riktiga i att man prövar den
nya amerikanska metoden med intervjuform.
Dels blir den billigare, och dels
blir det snabbare resultat, om man nu
kan komma fram till något så när objektiva
siffror.

Vad vi emellertid icke varit överens
om är slutyrkandet i anslagsfrågan. I
utskottets utlåtande äro vi överens med
Kungl. Maj:t i de fyra första styckena.
Vi säga ifrån att det är nödvändigt att
detta nya material insamlas. Men vad
som åstadkommit meningsskiljaktigheter
är detta aktstycke från socialstyrelsen,
som faktiskt är ägnat att inge betänkligheter.
Såsom framgår av herr
Rubbestads redogörelse är det ett formulär
på ett tjugotal sidor, och det är
bortåt 400 frågor som skola besvaras.
Vi ha ansett att en hel del av dessa frågor
knappast ha något värde för denna
hushållsundersökning. Det är tydligt att
intervjuarna icke kunna få några exakta
svar av husmödrarna på alla dessa frågor,
då det gäller inköp som ha gjorts
året förut. De sakkunniga säga visser -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Undersökningar

ligen att det inte spelar så stor roll,
om det inte blir exakt, utan att huvudsaken
är att man får ett genomsnitt.
Men med den uppställning som här har
gjorts är man inte övertygad ens om
att man skall få fram ett genomsnitt.
Det var alltså inte själva anslaget som
gjorde oss betänksamma utan detta aktstycke
från socialstyrelsen. Och vi ha
velat att socialstyrelsen skall skriva ned
frågeformuläret till något så när rimliga
dimensioner. Vi äro övertygade om
att de personer som skola ombesörja
dessa intervjuer komma att bli utsatta
för drift, som inte kan vara så angenäm.
Och det värsta är att även statsmakterna
bli utsatta för drift. Här skall
man lämna uppgift, huruvida det finns
inneboende i familjen, om man haft
gäster och bjudningar och om man själv
varit ute och blivit bjuden på mat. Om
en inneboende deltar i familjens hushåll,
skall han lämna redogörelse för
om han varit ute en kväll och var han
gjort av sina pengar. Alla måste ju förstå
att en ungkarl, som är inneboende,
kanske många gånger är mycket betänksam
att lämna husmodern redogörelse
för vad han haft för sig om kvällarna.
Det skall redogöras för restaurangbesök,
ordinarie restaurangbesök och tillfälliga
sådana. Man skall lämna uppgifter om
ärter, morötter, kaffesurrogat, jäst, bakpulver,
puddingpulver, glödlampor,
proppar, rakblad, raktvål, slipning av
saxar, rosetter, halsdukar, bysthållare,
korsetter, shorts och soldräkter, navelbindor
och blöjor och allt möjligt annat.
Det är en hel del av dessa frågor,
t. ex. om puder, läppstift, nagellack
o. s. v., som jag är övertygad enbart
komma att framkalla löje hos de tillfrågade.

Vi ha alltså ingenting att invända i
sak mot förslaget, men vi vilja ha detta
aktstycke upprensat, så att det blir ändamålsenligt
med hänsyn till undersökningens
syfte. Det är också därför vi
velat sänka anslaget från 98 000 kronor
till 05 000-kronor. Det är ju ingen större

rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

summa, dessa 33 000 kronor, men jag
är övertygad om att herr Wigforss vet
var han skall göra av dem. Vi äro också
inom utskottsmajoriteten övertygade
om att vi skola få fram ett tillförlitligare
material, om man på detta sätt gör undersökningen
mindre omfattande än
som föreslagits i propositionen. Det är
på dessa grunder vi ha lagt fram vårt
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Detta
ärende tillhör i högre grad finansdepartementet
än socialdepartementet, därför
att det huvudsakliga ändamålet med de
intervjuer beträffande hushållsvanorna
som det här är fråga om är att skapa
grundvalen för den index som skall tilllämpas
vid beräkning av dyrtidstilläggen.
Med anledning av vad herr Petterson
i Degerfors nu yttrade vill jag säga,
att vi inom socialdepartementet icke
haft tillfälle att taga del av frågeformuläret.
Det var nämligen inte färdigt, när
propositionen skrevs, och vi ha inte
sysslat med frågan senare och gått igenom
formuläret. Detta skola vi göra,
innan utredningen begynner.

Jag kan emellertid inte underlåta att
något beröra hur index kommit till tidigare
och hur det är meningen att det
skall komma till nu. Jag vill inom parentes
meddela kammaren, att första
kammaren hade en mycket lång debatt
i denna fråga, och denna långa debatt,
som gav en ganska ingående belysning
åt ämnet, resulterade i ett för mig själv
fullständigt oväntat bifall till den kung!,
propositionen, trots att det inte fanns
någon reservation, av vilken man direkt
kunde se att det inom utskottet fanns
de som yrkade bifall till Kungi. Maj ds
förslag. Jag skall komplettera herr
Erikssons i Stockholm upplysning med
att den som faktiskt var huvudmannen
för det yrkandet var en av dem inom

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.
Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

riksdagen som äro verkligt sakkunniga
på detta område, nämligen professorn
i statistik, herr Wahlund i första kammaren.
Han började med att icke ens
vilja yrka bifall till utskottets förslag.
Men han slutade debatten med att tvärtom
taga upp ett yrkande om bifall till
Kungl. Maj :ts förslag, ehuru han ställde
ett villkor, nämligen att man icke skulle
begränsa undersökningen till de 30 tätorterna,
utan att man skulle taga med
även landsbygdens orter i utredningen.
Detta är något som socialstyrelsen även
har räknat med, fastän den skrivit litet
försiktigt, att undersökningen eventuellt
skulle kunna utsträckas till landsbygden.
Finns det nu inom riksdagen
eu önskan att en dylik utsträckning till
landsbygden inte bara skall vara eventuell
utan verkligen bör ske, så är det
klart att så också kommer att bli fallet.
Detta kan emellertid inte rimligtvis ske
inom ramen för det belopp som utskottet
föreslår.

Den sista inventeringen av hushållsvanorna
skedde år 1933, det vill säga
för 15 år sedan. 1933 var ett typiskt
krisår med stor arbetslöshet, som väl
alla minnas. Under dessa 15 år ha vi
genomlevat världskrig, och vi ha genomlevat
massor av statliga regleringar
och ransoneringar. Vi leva fortfarande
kvar i ett ransoneringssamhälle såvitt
angår viktiga livsmedel. Det ligger i
sakens natur — inte minst med hänsyn
till att vi som jag nämnde leva under
ransoneringar och andra begränsningar
•—• att det under dessa 15 år skett en
förskjutning i konsumtionsvanorna
inom familjerna. De ha övergått från
vissa livsmedel till andra. Detta har
man visserligen försökt taga hänsyn till,
det skall jag gärna medge, men man har
inte haft någon säker grund att stå på.
Det är den grunden man skulle försöka
skapa nu. Den undersökning som
skedde år 1933 baserade sig på hushållsböcker
som förts, om jag minns rätt,
av ett tusental familjer under loppet av
ett år. En ytterligare sådan undersök -

ning har riksdagen tidigare, åtminstone
i princip, ansett böra göras, men den
har inte kommit till stånd. Man får
räkna med att innan resultatet av en
dylik undersökning föreligger i form
av nödiga statistiska bearbetningar, tar
det minst två men i regel tre år. Den
förra tog i varje fall inte mindre än tre
budgetår. Socialstyrelsen har flera gånger
yrkat på att man skulle göra en sådan
undersökning, men jag har för min
del sagt nej. Jag har inte velat framlägga
något förslag härom t. ex. vid
1943 och 1944 års riksdagar, därför att
jag sade mig att en sådan undersökning
skulle bli värdelös. Om vi leva i ett samhälle,
pressade av särskilda omständigheter,
som göra att familjernas så att
säga naturliga hushållsvanor inte komma
till uttryck i deras budget, och jag
inte får fram resultatet av en undersökning,
som sker 1944 eller 1945, förrän
1947 eller 1948, kan det ju hända att
pressen då är slut. Vi ha ju väntat och
hoppats att regleringarna och ransoneringarna
skulle försvinna. I så fall blir
ju undersökningen alldeles värdelös.
Metoden är naturligtvis exakt, det är
inte fråga om annat. Den nya intervjumetoden
kan inte tävla med den gamla
metoden i fråga om exakthet, men jag
får fram ett resultat på några få månader
i stället för att det tar flera år.

Men därtill kommer att den är exakt
bara för en typ av familjer, indexfamiljen,
som består av man och hustru och
två barn. När man skall fortsätta med
indexberäkningar år efter år är indexfamiljens
budget icke lämplig för alla
familjer. Vi ha sett ett groteskt exempel
på detta i år. Stockholms stad beräknas,
om tidningarna tala sanning, komma
att spara 5 å 6 miljoner kronor i löneutgifter
till de kommunala tjänstemännen,
därför att index sjunkit —- som det
heter — med 5 enheter. Ja, denna sänkning
beror på att barnbidraget medtagits
vid indexberäkningarna. Men det
är inte alla familjer som ha två barn;
det finns sådana som endast ha ett

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

barn. Det finns vidare i Stockholms
stads tjänst flera hundra ogifta kontorsflickor
som — skola vi hoppas — inte
ha något barn alls, men de skola få sina
löner minskade därför att index är beräknat
på grundval av tvåbarnsfamiljens
utgiftsstat. Jag behöver endast anföra
detta exempel för att man skall
förstå, att den av herr Rubbestad prisade
gamla exakta metoden har sina
avsevärda brister. Intervjumetoden
kommer att skapa ett differentierat material,
i vilket man får med alla typer
av familjer. Det är inte på det sättet,
att socialstyrelsen inbillar sig att varenda
husmoder i det här landet använder
t. ex nagellack eller att ens varje
dotter i en familj gör det. Men jag tror
att inte ens herr Rubbestad vill bestrida
att det finns de som använda denna
vara. Det kan hända att man inte skall
bry sig om dessa och utesluta dem vid
undersökningen — det vill jag inte för
dagen yttra mig om. Men jag anser att
man skall försöka att vara en smula
rättvis och inte bara vara hånfull. Det
har gällt att skapa en synnerligen stor
differentiering mellan olika familjetyper
och försöka få fram hushållsvanorna
hos många olika familjer och inte
bara hos en enda familj.

Det finns även en annan felkälla hos
indexfamiljen, nämligen att indexfamiljen
måste tillhöra de allra skötsammaste
och ordentligaste familjerna i detta
land. Den skall föra hushållsbok, i varje
fall under ett år, där varenda utgift,
som den gör, för varje dag skall antecknas.
Så ordentliga äro inte alla svenska
familjer. Det förhåller sig inte så att
den utomordentligt skötsamma indexfamiljens
hushållsvanor överensstämma
med varje annan svensk familjs hushållsvanor.
I varje fall blir resultatet,
om undersökningen grundas på uppgifter
om indexfamiljens levnadskostnader,
inte någon avspegling av verkligheten
— det kunna väl ändå kammarens
ledamöter medge. Vad man nu vill
uppnå är alltså ett snabbt resultat, bl. a.

därför att hushållsvanorna i den tid vi
nu leva i enligt sakens natur ändras
inom loppet av ett par tre år. Sedan
måste man givetvis göra om denna inventering.
Det är snabbheten i resultaten
som enligt min mening väger tyngre
än den inbillade exakthet, som man får
med den andra metoden.

Jag skall för min del inte uppehålla
kammarens ledamöter längre. Jag beklagar
att det är så få kammarledamöter
närvarande. Ty jag förmodar att
alla de, som nu komma att rusa in till
voteringen, i varje fall komma att rösta
antingen för utskottets förslag eller för
reservationen, emedan de inte varit i
tillfälle att åhöra diskussionen. Men
därest kammarens ledamöter mera allmänt
lyssnat till densamma såsom fallet
var i första kammaren, skulle det inte
ha förvånat mig om andra kammaren i
likhet med första kammaren kommit
att följa Kungl. Maj:t i denna fråga.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Det
var med särskilt nöje jag lyssnade till
herr Pettersons i Degerfors anförande.
Av detsamma framgick väl ganska tydligt,
att inte bara reservanterna, som gå
på rent avslag, äro mycket betänksamma
mot det föreliggande förslaget, utan
alt detta även är fallet med dem som
stå för utskottets utlåtande. Jag skulle
tro att var och en som litet närmare
vill sätta sig in i detta ärende även
skall bli ytterligt betänksam.

Herr Eriksson i Stockholm och även
herr statsrådet uttalade sin glädje över
utgången i första kammaren, och herr
statsrådet sade till och med att han blivit
överraskad av denna utgång. Ja, det
kan man nog bli litet var. Men även
jag var inne och såg hur det gick till
i första kammaren när beslutet fattades
där. Det var nära nog lika tomt eller
kanske ännu tommare där än det nu är
i denna kammare, när man ringde till
votering och kammarledamöterna kommo
rusande in utan att ha hört debat -

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

ten. Vad förslagen beträffar var det
inte alls så, att Kungl. Maj :ts förslag
ställdes mot utskottets förslag, utan det
var professor Wahlunds förslag som var
det andra alternativet. Och naturligtvis
var det många som resonerade som så:
professor Wahlund är bondeförbundare
och har säkerligen kloka och sunda
åsikter. Detta var säkert en av orsakerna
till att utgången blev sådan den blev
i första kammaren.

Vad som föranlett herr Wahlund att
ställa sitt yrkande fick man måhända
en inblick i när man hörde statsrådet
Möller. Statsrådet sade att professor
Wahlund var en sakkunnig statistiker
av stora mått. Ja, det var nog det förhållandet
att han är statistiker som
gjorde, att frestelsen, när han hörde talas
om statistik, blev honom så övermäktig,
att han inte kunde låta bii att
yrka bifall till detta förslag, som går ut
på ytterligare ökad statistik. Detta är
kanske en förklaringsgrund.

Statsrådet Möller sade att detta ärende
framför allt är ett finansdepartementets
ärende. Känner jag statsrådet Wigforss
rätt, så är han inte av den sorten,
att han vill att det skall bli hoppande
indextal på grund av hastiga fluktuationer
i prisnivån från tid till annan,
så att index ena gången hoppar upp
och andra gången går ner. Han vill nog
ha en mera jämn, på verkliga fakta och
stabila förhållanden baserad indexberäkning,
som medför att han ungefärligen
vet hur mycket statsutgifterna belöpa
sig till. Ty vi skola komma ihåg,
att när staten utbetalar löner på 700 å
800 miljoner kronor i fasta belopp, så
kommer en förskjutning uppåt av index
med endast ett par enheter att betyda
en avsevärd ökning i statens utgifter.
Om det vore herr Wigforss som finge
bestämma i denna sak, skulle han nog
tycka, att skola vi ha en indexberäkning,
skall den vila på fasta och tillförlitliga
siffror och inte på ett så löst
hopkommet material som det här är
fråga om.

Det är ju bortåt 400 frågor som skola
ställas till intervjuobjekten. Dessa skola
redogöra för vilka och hur stora utgifter
de haft under föregående år. Var
och en förstår att detta är omöjligt, såvida
man icke har fört anteckningar.
Men det har ju inte flertalet av folket
här i landet, utan man köper och betalar
kontant utan att anteckna någonting.
Då blir det inte lätt att lämna
exakta upplysningar.

När sedan herr statsrådet talade om
den vinst som Stockholms stad skulle
göra genom att de nya barnbidragen
hade blivit inräknade i index, förvånade
det mig verkligen att inte herr statsrådet
hade upptäckt detta sammanhang
tidigare. När vi slopade de rabatter,
som indexfamiijen fått räkna sig til!
godo, så höjdes index betydligt. Detta
innebar alltså en väsentlig förmån för
statstjänare och andra som hade sina
löner indexreglerade. Men när index
gick uppåt hörde man inget knot, men
nu när det går nedåt börjar man tala
om att det inte är rättvist längre och
att barnbidragen inte skola medräknas.
Jag har i dagarna hört önskemål uttalas
om att man vill ha ett rensat index,
från vilket skatteposten skall borttagas.
Men det gick bra att ha skatterna med
i index, när detta kom att medföra en
motsatt verkan mot vad nu är fallet.
På den tid då skatterna medförde att
index höjdes, hade man inga invändningar
att göra, men nu, då det nya
skattesystemet medför lägre index, är
man genast färdig att vilja rensa ut
skatteposten ur indexberäkningen. Jag
tycker att man bör bemöda sig om litet
mera konsekvens i resonemanget, särskilt
med tanke på det ekonomiska resultatet,
och det är väl ändå det som
för oss skall vara det viktigaste.

Statsrådet Möller frågade om det system,
som vi nu ha och som egentligen
härrör från 1933 och baserar sig på de
uppgifter rörande konsumtionen, som
då införskaffades, ger en spegelbild av
verkligheten. Men, herr talman, vi få

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Undersökningar rörande levnadsvillkor och hushållsvanor.

väl dock beakta det faktum, att under
krigsåren då och då en del kortvariga
undersökningar, omfattande exempelvis
fjortondagarsperioder, företagits, varvid
man hos ett mycket stort antal familjer
gjort sig underrättad om deras förbrukning
av än den ena varan än den andra.
Enligt min uppfattning är detta system
mycket tillförlitligt och ger bättre utslag
än de gallupundersökningar som
nu föreslås. Dessa ha inte det ringaste
värde, och man kommer säkerligen ute
i bygderna icke att ha något förtroende
för ett index som är beräknat på detta
sätt.

Herr talman! Jag kan därför inte
komma ifrån att andra kammaren gör
klokast i att följa den reservation, vari
yrkas rent avslag på Kungl. Maj :ts förslag.
Särskilt med anledning av att
första kammaren nu har fattat beslut
enligt Kungl. Maj ds förslag och alltså
anslagit ett belopp på 98 000 kronor för
detta ändamål är det enligt min mening
förståndigast att andra kammaren går
på rent avslag. Då kanske en kompromiss
så småningom kan komma till
stånd, för den händelse det inte blir
gemensam votering. I senare fallet anser
jag att kammaren bör bifalla det
rena avslagsyrkandet.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) bifall till Kungl. Maj ds
förslag i ämnet; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) upptagna
hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äska -

de herr Eriksson i Stockholm votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 61 antager
den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rubbestad begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 87 ja och 98 nej, varjämte 10
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
Kungl. Maj ds förslag i ämnet.

I enlighet härmed blev nu efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr Cl, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
Kungl. Maj ds förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämn -

7 — Andra kammarens protokoll 19''i8. Nr 15.

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Pensioner eller understöd åt vissa statsanställda m. fl.

da voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Eriksson i Stockholm
begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 111
ja och 70 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om ändring av gällande bestämmelser
rörande avdragsrätt och skattskyldighet
för medlemsavgifter till vissa föreningar;
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 och 36 §§
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt

bankoutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret
framställning i fråga om engångsunderstöd
åt städerskan vid riksdagshuset
Mary Nancy Viveka Jonasson,
född Samuelsson.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkanden och utlåtande
hemställt.

§ 11.

Pensioner eller understöd åt vissa statsanställda
m. fl.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av framställningar
angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Pension åt K. J. Hedén.

Efter föredragning av punkten yttrade: Herr

SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
I denna punkt av bankoutskottets
föreliggande utlåtande redovisas en motion,
vari hemställts om pension till en
för detta tillsyningsman vid Göta artilleriregemente.
Denne befattningshavare
har haft en sammanhängande tjänstgöringstid
av 33 år. Anställningsvillkoren
ha emellertid varit sådana att det för
hans egentliga anställning har utgått en
så låg lön, att det med denna som underlag
praktiskt taget icke är möjligt
att skapa några pensionsförmåner åt
befattningshavaren i fråga, trots att han
har tjänstgjort så lång tid. Vid sidan
av sin egentliga anställning har emeller
denne befattningshavare för regementets
räkning utfört en hel del årligen
återkommande arbeten. Dessa arbeten
ha inbringat en så pass stor inkomst
att han kunnat försörja sig och
sin familj på den sammanlagda inkomst
han haft från regementet.

Utskottet hänvisar, i sina tre raders
motivering för avslag, till att man i
detta ärende bör vända sig till statens
pensionsanstalt, där ärendet först bör
prövas. Jag är villig att följa den anvisningen
och tänker inte här i dag
ställa något annat yrkande än utskottet
föreslagit. Men med hänsyn till ärendets
behandling i fortsättningen skulle
det vara till fördel, om man från utskottets
sida skulle kunna göra ett uttalande,
huruvida utskottet anser det i princip
och med hänsyn särskilt till det fall
som här föreligger vara riktigt, att statens
pensionsanstalt, då den handlägger
detta ärende, också tar vederbörlig hänsyn
till samtliga inkomster som befattningshavaren
haft från regementet i
fråga.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

Herr WIBERG: Herr talman! I anledning
av den ärade motionärens anförande
är jag gärna villig att som en kommentar
till utskottets utlåtande göra det
uttalandet, att med hänsyn till i saken
föreliggande omständigheter pension
bör utgå till Hedén och att vid beräknandet
av pensionsbeloppets storlek
hänsyn bör tagas till Hedéns anställning
i Göta artilleriregemente och därjämte
till hans befattning som tillsyningsman
å skjutfältet. Statens pensionsanstalt
bör vara oförhindrad att vid avgörandet
av pensionens storlek fastställa beloppet
på hasis av den princip, vilken
jag nu har angivit. Skulle mot förmodan
statens pensionsanstalt av formella
skäl anse sig förhindrad att tillämpa
denna regel, så är det uppenbart att
hinder icke möter att frågan i annan
ordning underställes vederbörande myndigheters
och då närmast Ivungl. Maj:ts
prövning eller — om man så önskar —
riksdagens prövning genom ny motion.

Häruti instämde herr Paulsen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets i punkten gjorda
hemställan.

Punkterna 7—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av framställningar
om understöd åt efterlevande till vissa
i statens tjänst anställda personer;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående pensionsförbättring för vissa
arbetare vid ammunitionsfabriken å
Marieberg;

nr 19, i anledning av Ivungl. Maj:ts
proposition angående pensionsrätt för
kaptenen i livgrenadjärregementets reserv
E. A. Clemcntz m. m.;

nr 20, i anledning av Ivungl. Maj:ls
proposition angående pension åt förre

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

extra ordinarie folkskolläraren P. G.
Bohlins efterlevande m. in.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rätt till uppskjuten
livränta för vissa professorer vid
enskilda högskolor;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av vissa
tjänste- och familjepensioner jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 25, i anledning av väckt motion
om förhöjd pension åt fanjunkaren å
frivillig övergångsstat K. G. Malmgren;
samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 7) om tjänstgöringen
i Kungl. Maj:ts lagråd;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa decentraliserings-
och förenklingsåtgärder inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel,

100 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 12 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 181, hade
Kungl. Maj :t under åberopande av propositionen
hilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen
att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel,

dels ock till vissa ändamål anvisa anslag
med angivna belopp.

I det i propositionen framlagda lagförslaget
hade upptagits bestämmelser
om begränsning av vinstutdelning från
aktiebolag samt om skyldighet för aktiebolag
att på spärrkonto i riksbanken
insätta vissa medel.

Propositionen hade i anslagsfrågorna
hänvisats till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott samt i
sistnämnda delar behandlats av första
lagutskottet.

I samband med propositionen hade
första lagutskottet till behandling förehaft
tre i anledning av densamma
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 299
och II: 461 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att räkenskapsåret
1945 valdes till basår för utdelningsspärren,
att riksdagen vidare måtte besluta,
att de å spärrkonto insatta medlen
i princip skulle vara att betrakta som
arbetarnas och de anställdas medel,
samt hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag rörande de lämpliga praktiska
anordningarna för medlens fördelning
samt att, om riksdagen av lagtekniska
eller andra skäl ansågc sig förhindrad
att bifalla detta senare yrkande, riksdagen
i varje fall måtte besluta att ränta
icke skulle utgå å de å spärrkonto insatta
medlen. Första lagutskottet hemställde,
att riksdagen — med avslag å
motionerna 1:277 och 299 samt 11:461
ävensom med förklaring att riksdagen

funnit vissa ändringar böra vidtagas i
det genom propositionen framlagda lagförslaget
— för sin del måtte antaga ett
i utskottets hemställan intaget förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Lindblom och
Österman.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KEMPE: Herr talman! I princip
ha vi kommunister intet att invända
mot en sterilisering av en del av bolagsvinsterna.
Det föreliggande förslaget
till lag om disposition av aktiebolags
vinstmedel säges emellertid utgöra
en kompromiss. Ur arbetarnas och
de anställdas synpunkt är det en dålig
kompromiss. Det talas i detta sammanhang
om aktieägarnas offer åt det allmänna.
Detta är väl ändå en överdrift
med hänsyn till de offer, som konsumenterna
få bringa i samband med de
nya konsumtionsskatterna och den
återhållsamma lönepolitiken.

Vad basåret för utdelningsbegränsningen
beträffar anse vi, att år 1945
vore mera lämpligt än 1946, särskilt
med hänsyn till den höjning av utdelningarna,
som ägt rum mellan 1945 och
1946. Landsorganisationen, som meden
man varit representerad i den utredning,
som utarbetat förslaget om utdelningsstopp
och spärrkontoavsättning
för aktiebolagen ■— han biträdde kompromissförslaget
inom kommittén —
har desavouerat sin representant. Jag
citerar vad som står i utskottsutlåtandet:
»I sitt yttrande har Landsorganisationen
— med hänsyn till att bolagsvinsterna
och i mindre utsträckning
även utdelningarna varit exceptionellt
höga 1946 i jämförelse med tidigare
år — ifrågasatt lämpligheten av att utdelningarna
i princip skulle fastlåsas
till 1946 års nivå. Gentemot utredningsmännens
uttalande att, om ett tidigare

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15. 101

år än 194G valdes som basår, lagen
skulle få en viss retroaktiv verkan och
framtvinga utdelningssiinkning för vissa
bolag, kunde invändas, att orättvisor
knappast kunde undvikas i en dylik
provisorisk lag. Ur Landsorganisationens
synpunkter framstode en nedpressning
av utdelningarna till 1945
års nivå icke som en orimlighet. Det
ifrågasattes därför, om icke utdelningarna
för år 1945 borde väljas som bas
vid bestämmandet av den maximala utdelningen.
»

I vår motion, nr 461, ha vi framfört
förslag om att räkenskapsåret 1945 väljes
som basår för utdelningsspärren.
Utskottet har emellertid yrkat avslag.
I detta sammanhang skall jag be att få
yrka ändring i § 1 beträffande basåret,''
så att 1945 väljes i stället för 1946.

En viktig fråga är vem som skall ha
äganderätten till de steriliserade beloppen,
när de efter en viss tid frigöras.
Utredningen har liksom utskottet ansett,
att bolagen äro de rätta ägarna till
dessa pengar. 1 vår motion ha vi föreslagit,
att de å spärrkonto insatta medlen
i princip skola vara att betrakta
som arbetarnas och de anställdas medel.
Motivet härför är den återhållsamma
lönepolitik, som genomförts vid
de senaste avtalsuppgörelserna och för
övrigt under hela kriget. Enligt uppgifter
i fackpressen beräknas den totala
löneökningen för industriens arbetare
vid årsskiftet 1947—48 uppgå till 100
miljoner kronor mot 600 miljoner kronor
vid årsskiftet 1946—47. Om dessa
siffror äro riktiga, vilket jag inte har
någon anledning att betvivla, bör det
knappast råda någon diskussion om
vems de steriliserade beloppen i denna
situation böra anses vara. Om icke den
återhållsamma lönepolitiken praktiserats,
så skulle med all säkerhet arbetarna
och de anstiillda ha tagit ut ett
betydligt större belopp i form av lönehöjningar
än det belopp på 250 miljoner
kronor, som beräknas insättas på
spärrkonto under kommande år.

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

I diskussionen har anförts, att frågan
om fördelningen av produktionens avkastning
skall avgöras genom förhandlingar
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Enbart förslaget om en sterilisering
av en viss del av bolagsvinsterna
är ett avsteg från denna s. k. princip.
Yi anse, att inga principiella eller
lagliga hinder böra finnas för att riksdagen
i princip uttalar sig för att de
insatta medlen skola betraktas som arbetarnas
och de anställdas medel.

Förslaget om en ränta på två procent
att av allmänna medel utgå på
det steriliserade beloppet anse vi i högsta
grad orättmätigt, därest detta belopp
sedan skall återföras till respektive bolag.
Visst kan man anföra sådana synpunkter,
att om bolagen fritt kunde
disponera dessa pengar, skulle de erhålla
en betydligt större utdelning. Det
är sant. Men sant är också, att bolagen
under senare år inhöstat oerhörda profiter.
Detta kapital utövar en press
nedåt på penningvärdet. Kapitalisterna
ha genom sitt penningöverflöd möjlighet
att spekulera på varumarknaden,
vilket de också i stor utsträckning göra.
Det är detta överskottskapital som utgör
faran för en försämring av penningvärdet.
Kapitalisterna, som hittills
under och efter kriget ökat sina rikedomar,
kunna utan svårighet avstå från
ränta på det steriliserade beloppet.
Under inga förhållanden kan det vara
riktigt att den stora allmänheten skall
bidraga med att betala räntan, samtidigt
som den får vidkännas en extra
beskattning av 500 miljoner kronor i
enbart konsumtionsskatter. Dessa skatter
medföra i vissa fall direkta prisstegringar,
varför beskattningen blir
betydligt högre.

Herr talman! Av tekniska skäl kan
jag således inte yrka bifall till motionen.
I stället ber jag, som jag tidigare
sade, att få göra ett yrkande om då
angiven ändring av § 1 vad gäller

själva basåret. Därtill yrkar jag, herr
talman, att § 15 helt strvkes.

102

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
skall endast yttra några få ord. Det
föreliggande lagförslaget är ju en kompromiss,
vilket kraftigt understrykes av
de sakkunniga, som framburit förslaget.
Departementschefen understryker också,
när han framlägger förslaget för
riksdagen, att det är en kompromiss.
Vid utskottets behandling av ärendet
ha vi också tagit hänsyn till detta.
Några ändringar i sak ha ju inte heller
föreslagits av utskottet, utan de
ändringar som äro föreslagna äro av
mera formell natur. Den på kommunisthåll
väckta motionen framför
samma synpunkter som den kommunistiske
representanten i utredningen
givit uttryck åt.

Jag tycker inte det finns någon särskild
anledning att taga upp denna
fråga till diskussion nu, så som hela
ärendet ligger till. Det finns ju knappast
någon anledning att diskutera om
vilkas pengar som nu skola steriliseras
och sättas på spärrkonto. Låt mig dock
uttala min rent personliga mening i
denna fråga utan att fälla något omdöme
om kommunisternas motion, där
det säges att det är de anställdas medel
och icke företagens. Jag har i detta
sammanhang framhållit, att det knappast
kan vara riktigt att bara tala om
de anställdas del i de stora vinstbelopp
det här gäller. Att ett företag lämnar
stor vinst, det är ju beroende på olika
faktorer. En av dessa faktorer är den
prissättning på varorna som sker. När
vi nu konstatera dessa stora vinster för
bolagen, kan man ju fråga sig, om det
inte hade varit riktigt med en annan
prissättning, så att konsumenterna fått
köpa varorna något billigare än som
varit fallet. Jag har bara velat hänvisa
till detta om konsumenterna, för att
dessa inte skola bli fullkomligt bortglömda,
utan att man inser, att även
dessa kunna ha intressen att bevaka på
tal om bolagens stora vinster. Det kan
knappast finnas anledning att nu taga
upp till detaljgranskning de olika pa -

ragrafer, som herr Kempe här föreslagit
ändring i.

Med hänvisning till det jag sade i
början av mitt anförande, nämligen att
en kompromiss här är ingången och
att lagförslaget framlagts på grund av
de rådande svåra ekonomiska förhållandena,
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr OLSON i Göteborg: Herr talman!
Denna lag om utdelningsbegränsning
och insättning på spärrkonto har ju
varit psykologiskt betingad. Det är från
den utgångspunkten den kunnat accepteras
så pass fullständigt av näringslivets
män som varit fallet. Sakligt sett
får man nog säga, att lagstiftningen är
både orättvis och i viss mån ägnad att
motverka de penningpolitiska syften,
som man med den avsett att nå. Genom
steriliseringen skulle bolagens benägenhet
att verkställa investeringar
och, som det säges i det sammanhanget,
»utrymmet för inflationsdrivande
löneökningar» begränsas.

Det är ganska svårt att förstå vad utskottet
menar, när det berör löneutbetalningen
i detta sammanhang. Lönekostnader
äro ju omkostnader som påverka
vinstens storlek. Men då dessa
utbetalningar inte tagas av vinsten, är
det svårt att förstå hur en skyldighet
att avsätta viss del av vinsten på ett
spärrkonto skall begränsa utrymmet
för löneutbetalningar. Snarare borde
väl ett sådant tvång till avsättning av
viss del av vinsten verka i motsatt riktning,
eftersom en ökad kostnad genom
högre lönebelopp medför en minskad
vinst och därmed också ett minskat belopp
att avsätta på spärrkonto. Det är
en ganska underlig sats, som här smugit
sig in i utskottsutlåtandet på tal om
dessa saker.

På annat sätt förhåller det sig måhända
med spärrkontoinsättningens inverkan
på investeringar. Investering är
ju en omflyttning av företagets kapital,

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15. 103

som inte beliöver inverka på vinsten.
Eu tvångsdisposition av vinsten begränsar
sålunda i och för sig ej möjligheterna
att investera, men det är väl
tänkbart, att de stora avsättningarna på
spärrkonto kunna undanrycka för
aktiebolagen de likvida möjligheterna
till större investeringar i anläggningar
av olika slag. På detta sätt kan man sålunda
följa denna tankegång.

Det finns emellertid en annan synpunkt,
som man inte kan bortse från
i detta sammanhang. Investeringsbegränsningen
drar med sig vissa icke
önskvärda verkningar för produktionen
som sådan. En köpkraftsbegränsande
åtgärd, som kan åstadkommas
till exempel genom konsumtionsskatter
och liknande åtgärder, liar utan tvivel
en minskad efterfrågan av konsumtionsvaror
till följd, vilket i sin tur
måste bidraga till att minska den spänning,
som råder mellan efterfrågan och
däremot svarande varor. När det är
fråga om investeringar för industriändamål
har man emellertid att beakta
även den skadliga verkan som ligger
däri, att denna begränsning måste
hämma själva producerandet av efterfrågade
varor, vilket tydligen måste
stegra spänningen mellan köpkraft och
varor i stället för att minska den. Att
strama åt investeringarna för hårt är
att begränsa möjligheterna att upprätthålla
och utvidga de anläggningar, som
äro förutsättning för ett tillskott till
folkhushållet. Det är ungefär detsamma
som att skära av rötterna på det träd,
vars frukter utgöra varutillskottet till
folkhushållet.

Nu har departementschefen menat,
att vissa föreslagna åtgärder tillsammantagna
skola i det väsentliga förtaga
verkningarna av denna lagstiftning och
förhindra en stagnation av produktionen.
Härvid syftar han på en garanterad
rätt till fem procents utdelning på
nytecknat kapital. Såsom företagare
kan man emellertid vara berättigad att
ställa den frågan, om fem procents ut -

Dispositionen av aktiebolags vinstmedel.

delning, när ett företag gått bra, verkligen
är tillfyllestgörande avkastning
för att uppväga risken av ingen utdelning
alls, om det skulle gå dåligt. Man
kan fråga sig: är detta en utdelning,
som kan locka folk att satsa sparade
medel på ett ovisst företag? Och svaret
måste bliva, att det är det icke. Avböjer
kapitalet att engagera sig av det
skälet, att detta inte kan anses vara en
tillfyllestgörande kompensation för förlustriskerna,
då hjälper ju heller inte
något dispensförfarande, som är en
annan åtgärd till förekommande av
skadliga verkningar.

Det enda från näringslivets synpunkt
positiva i denna lagstiftning är, att den
är tidsbegränsad. Detta förhållande bidrar
till den extra kraftanspänning för
att bemästra svårigheterna, som ger utsikt
till att detta skall lyckas. I det
sammanhanget måste man dock göra
den reflexionen, att det vore så mycket
beklagligare och så mycket farligare
med det bakslag som skulle inträffa,
om förutsättningarna för tidsbegränsningen,
av skäl som antytts i utskottsutlåtandet,
inte skulle kunna uppfyllas.

Beträffande sedan verkningarna av
den skärpta utdelningsbegränsningen
kan man icke undgå att med all kraft
konstatera, att en stor orättvisa begås
mot aktieägare. Det finns icke blott
»visst fog» för uttalanden av detta slag,
såsom departementschefen medger,
utan det är utan tvivel så, att en positiv
orätt härskat under dessa år som
utdelningsbegränsningslagen gällt. Departementschefen
säger, att aktieägarna
icke i samma utsträckning äro beroende
av sin utdelning som löntagarna
av sina löner. Det sägs ytterligare, att
alla grupper böra bära sin del av bördan
och de offer, som till samhällets
bästa åläggas medborgarna. Aktieägarna
äro emellertid icke någon enhetlig
grupp. Bland aktieägarna befinna sig
visserligen ägare av stora aktieposter,
som verkställt sina placeringar av finansiella
eller av eljest allmänt kapital -

104 Nr 15. Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ändring i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

placerande motiv. Dessa aktieägare
kunna vi i detta sammanhang lämna
åsido. Men bland aktieägarna befinna
sig dessutom måhända hundratusentalet
ägare av små aktieposter. Dessa aktieägare
äro många gånger äldre människor,
som för sitt uppehälle äro beroende
av den utdelning som aktieinnehavet
kan ge. Dessa aktieägare ha under
alla dessa år måst sänka sin levnadsstandard.
De höra till de små i samhället,
som värre än några andra grupper
fått sitta emellan och bära konsekvenserna
av statsmakternas bristande
förmåga att upprätthålla penningvärdet.
Medan löntagarna fått en kompensation
på kanske 100 procent i förhållande
till förkrigstiden, ha dessa många aktieägare
fått nöja sig med mindre än 50
procent.

Herr talman! Det är ett beklämmande
uttryck för de folkpsykologiska krafterna,
när nu stora grupper löntagare med
en kompensation av 100 procent uppställa
som en förutsättning för att de
skola begränsa sina anspråk på ytterliga
lönehöjningar, att andra, som icke
fått ens 50 procent i kompensation, icke
skola få något alls därutöver. — Jag
har icke något yrkande i denna fråga.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som under överläggningen föreslagits
av herr Kempe; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14.

Avlämnades följande propositioner,
nämligen av

herr statsrådet Zetterberg propositionen
nr 212, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. m., så ock
om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.; och

herr statsrådet Nilsson propositionen
nr 210, angående ombyggnad av Säffle
kanal in. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 15.

Ändring i lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete samt fortsatt giltighet
av samma lag, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag har ingenting att erinra
mot utskottets föreliggande förslag. Jag
är väl medveten om nödvändigheten att
ha korrektiv mot personer, som bygga
utan att inneha erforderligt byggnadstillstånd.
Men å andra sidan kunna gällande
bestämmelser leda till konsekvenser,
som ur flera synpunkter icke kunna
anses vara lämpliga.

Jag vill här särskilt beröra ett fall.
En fotograf i Mölnlycke samhälle i Råda
socken gjorde i november 1946 en
framställning om att få bygga, förutom
bostäder, en affärslokal och en fotoateljé.
Han erhöll avslag på denna ansökan
från arbetsmarknadskommissionen
i januari 1947. Den sökande råddes
att inlämna en ansökan om att enbart
få bygga bostäderna. Denna ansökan beviljades
sedermera av arbetsmarknadskommissionen.
Under den tid, som
detta ärende hade behandlats, hade
emellertid vederbörande byggnadsnämnd
beslutat godkänna sökandens
första ritningar, som alltså innefattade
både affärs- och bostadslokaler. Detta
betydde alltså, att sökanden från byggnadsnämnden
hade erhållit byggnads -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15. 105

Ändring i lagen om

lov för både affärs- och bostadsändamål.
Byggnadstillståndet avsåg emellertid
endast uppförande av bostäder.

Om det var oförstånd eller andra orsaker
som gjorde, att personen i fråga
ändå började med bygget och icke begränsade
det till enbart bostadsändamål
utan även började uppföra affärslokalerna
och fotoateljén, vågar jag icke
yttra mig om. Men sedan sökanden börjat
arbetet och fullföljt det i rätt stor
utsträckning, stoppades arbetet i december
1947. Nu har detta bygge, som
är halvfärdigt, fått stå stilla under närmare
fyra månader utan att man kunnat
göra något därvid på grund av det
byggnadsstopp, som länsarbetsnämnden
utfärdat. Ansökan om att få återupptaga
arbetet har inlämnats till arbetsmarknadsstyrelsen.
Där har man emellertid
förklarat, att något byggnadstillstånd
icke kan beviljas. Målet rörande
det brott mot förordningarna, som här
begåtts, kan icke bli föremål för behandling
inför domstol förrän någon
gång i maj månad. Detta betyder alltså,
att bygget får ligga nere i minst fem
månader. Huruvida sökanden därefter
kan få byggnadstillstånd är dessutom
mycket tveksamt.

Frågan är nu, om det kan anses vara
riktigt, att man handlar på detta sätt,
d. v. s. att icke trots allt låta bygget
fortsätta. Man står här i det läget, att
ett halvfärdigt hus har blivit uppfört
i en tid, då det är ont om material. Det
material, som erfordras för att färdigställa
detta hus, ligger för övrigt redan
på backen intill det halvfärdiga huset.

Jag har velat erinra om detta fall därför
att det visar, att de bestämmelser,
som nu giilla och som nu iiro föreslagna,
kunna leda till förhållanden som
icke äro önskvärda. Vad som här inträffat,
betyder icke blott, att huset icke
blir färdigställt i tid. Det medför även
ökade räntekostnader och slutligen
ökade byggnadskostnader över huvud
för detta hus.

•Tåg vill hemställa till det statsråd.

tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

som är ansvarigt för dessa angelägenheter,
att statsrådet tar upp frågan för
att om möjligt försöka finna en lösning
och komma till rätta med de omständigheter,
som uppstått på grund av det
inträffade. Jag kan icke finna det vara
riktigt att i nuvarande tid med brist
på byggnadsmaterial låta ett hus stå
halvfärdigt under en så lång tid som
fyra eller fem månader och kanske
ännu längre. Det är enligt mitt förmenande
icke rätt att dylikt får inträffa.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag beklagar att jag icke var närvarande,
när herr Andersson i Mölndal
började sitt anförande. Men jag förstod
av den senare delen av hans anförande,
att han berörde ett fall, där ett husbygge
påbörjats i strid mot nu gällande
lag.

Jag erkänner gärna, att vederbörande
här ställt sig i en mycket svår situation.
I regel verkställs ju en noggrann undersökning
i sådana här fall. I den mån
vederbörande förfarit i strid mot gällande
lag, kommer också åtal att anställas.
Det är emellertid självklart att, om
det blir fällande dom, man har kvar
frågan, huruvida de personer, som påbörjat
en byggnation i strid mot lagstiftningen,
skola få förmåner framför
lojala medborgare.

I det speciella av herr Andersson i
Mölndal här berörda fallet förhåller det
sig på det sättet, om jag icke är fel underrättad,
att vederbörande sänt in en
ansökan om byggnadstillstånd efter en
viss ritningstyp, som skulle innebära,
att sökanden skulle få uppföra bl. a.
affärslokaler. Vederbörande fick avslag
på denna ansökan, men sedermera kom
en ny ansökan, som icke innefattade
dessa affärslokaler, vilka ersatts med
bostäder. Denna ansökan beviljades.
Icke förty upptäcka vederbörande myndigheter,
när de granska detta hygge,
att det är uppfört efter den första ritningen
och ingalunda på det sätt, som

106 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ändring i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. in.

angivits i den ansökan som legat till
grund för byggnadstillståndet. Detta
innebär med andra ord att, om man
icke skulle vidtaga några repressalier,
vederbörande i praktiken skulle ges
en förmån, som myndigheterna i första
omgången vägrat honom, liksom man
vägrat andra sökande. Genom den ifrågavarande
byggarens egna åtgärder i
strid mot myndigheternas beslut skulle
han således kunna erhålla en förmån.

Jag antar att herr Andersson i Mölndal
kan vitsorda, att den skildring, jag
här givit av fallet, är riktig. Om vi således
skulle vara överens om beskrivningen
av detta fall, uppkommer frågan,
om ärendet skall fullföljas på det sättet,
att vederbörande sökande skall per omgående,
efter det att han dömts till dagsböter,
få sitt byggnadstillstånd, under
det att andra, som söka tillstånd och
lojalt följa anvisningarna från myndigheterna,
få vänta på sina byggnadstillstånd.
Detta är den frågeställning som
man ställs inför.

Jag erkänner villigt, att vederbörande
sökande genom sitt eget handlingssätt
har råkat i en svår situation, och jag
har själv funderat mycket på hur man
skall kunna lösa uppkomna konflikter
av detta slag.

Vi veta alla, att riksdagen gett Kungl.
Maj:t ganska stora fullmakter genom
denna krislagstiftning. Regeringen har
långtgående fullmakter på detta speciella
område, vilka emellertid icke utnyttjas.
Myndigheterna ha exempelvis
icke i något enda fall lagt beslag på
material, vilket kan ske enligt gällande
lagstiftning. Vi ha i regeringen försökt
att lämpa efter läglighet, så långt detta
över huvud taget varit möjligt. Detta
får emellertid naturligtvis icke ske i
större utsträckning än att medborgarnas
respekt för gällande lag och förordning
upprätthålles. Om nu vederbörande har
handlat mot gällande föreskrifter, förstår
jag mycket väl att man kan säga,
att det i nuvarande läge ändock icke
är riktigt, att bygget i fråga får vänta

tre eller fyra månader. Jag vill gärna
erkänna att det är klart, att man skall
låta vederbörande sökande färdigställa
bygget. Men det besvärliga är, att man
bär måste ge vederbörande en favör
just därför att han brutit mot lagstiftningen.
Det kan icke vara riktigt, att
man förfar på det sättet. Den stora
massan lojala medborgare skulle därigenom
komma i ett sämre läge än de,
som bryta mot förordningen.

Enligt den praxis som tillämpas i fall
av detta slag brukar det dröja en viss
tid efter det att vederbörande fått sin
dom, innan man ger tillstånd att fullfölja
bygget i fråga. Så kommer troligen
att ske även i detta fall.

De svårigheter, som vederbörande
satt sig i, äro icke åsamkade av myndigheterna,
utan de äro självförvållade. Under
sådana förhållanden kan det icke
föreligga någon skyldighet för myndigheterna
att skynda sig ge byggnadstillstånd
omedelbart efter det vederbörande
fått ett som regel ganska lindrigt
straff i form av dagsböter.

Herr ANDERSSON i Mölndal (kort
genmäle): Herr talman! Den redogörelse,
som statsrådet lämnade för det
fall som jag här tagit upp, var ju ungefär
densamma som jag gav.

Nu säger statsrådet, att sedan domen
fällts, kommer man att lämna byggnadstillstånd.
Vad har man då vunnit genom
att under en tid av fyra, fem månader
— målet kommer tydligen upp
någon gång i maj — låta bygget ligga
nere? Sedan domen fallit, kommer ju
bygget i alla fall att sättas i gång. Hade
det då inte varit bättre, att man redan
på ett tidigare skede lämnat tillstånd
till arbetets fullföljande? Detta hade ju
inte behövt inverka på avgörandet beträffande
brottets beskaffenhet och utmätandet
av straffet.

Jag tror att det finns skäl att se litet
närmare på denna sak. Jag vill därmed
inte ha sagt, att de, som begått brott av

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15.

107

Ändring i lagen om

här ifrågavarande beskaffenhet, skola
ha någon förmånsrätt framför lojala
samhällsmedlemmar, men jag tycker att
det är orimligt, att man i tider, då det
råder brist på både byggnadsmaterial
och bostäder, skall låta ett hus stå ofullbordat
under lång tid.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! Jag har alldeles klart för mig,
att när det råder brist på byggnadsmaterial
och det därtill finns penningpolitiska
skäl för att hindra en alltför hastig
utveckling av investeringsverksamheten,
då kan man inte yrka avslag på
ett förslag om fortsatt giltighet av byggnadsregleringen,
utan man måste finna
sig i att denna lag förlänges.

Jag skulle emellertid vilja utnyttja
tillfället att till herr statsrådet framföra
en vädjan, att herr statsrådet måtte försöka
uppfostra sina medhjälpare ute i
länen, så att de tillämpa den här ifrågavarande
lagen på ett förnuftigt sätt.
Jag tror att jag allra enklast gör klart
för statsrådet vad jag menar, om jag
läser upp en skrivelse från en länsarbetsnämnd
till ägaren av en gård —-vi kunna kalla den Schedewi — som begärt
tillstånd att riva vissa byggnader
på gården. Skrivelsen lyder: »Jämlikt
gällande bestämmelser medgiver länsarbetsnämnden
i--— län Eder här med

rätt att nedriva följande byggnader
vilka av Eder uppgivits icke ha varit
använda för sitt ändamål under en
längre tid.

Ett hönshus 25 x 5 X 2,25 ni. Schedewi
gård,---socken.

Ett vagnskjul 33 x 7 X 3 in. Schedewi
gård,---socken.

Arbetet må påbörjas den 23 februari
1918.

Vid arbetet må sysselsättas tre grovarbetare.

Arbetet må bedrivas av hos gården
fast anställda arbetare.

Det vid rivningen utvunna trävirket
skall ovillkorligen användas som

tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

bränsle. Skulle Ni under arbetets gång
finna, att Ni önskar använda det på
annat sätt, har Ni att avbryta arbetet
och ingiva ansökan om tillstånd att utföra
rivningen till Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen,
Stockholm. Ansökan
skall i så fall insändas genom länsarbetsnämnden.

För länsarbetsnämnden i---län.

Wiking Winberg

Erik Slöjdare.»

Ett fall som detta ger mig, herr statsråd,
anledning säga, att om det nu ovillkorligen
måste finnas en byggnadsreglering,
måste vi dock fordra, att den inte
tillämpas på ett sådant sätt, att det av
stora grupper uppfattas som rena trakasserier.
Det får inte bli så, att nödvändiga
arbeten försvåras och att man
gör det hela besvärligare än det behövde
vara. När jag fick se den skrivelse, som
jag här läst upp, trodde jag faktiskt att
det var fråga om ett skämt, tills jag fick
tag på ägaren av gården, som verifierade
det hela och som berättade att det
förekommit mer än vad som framgick
av skrivelsen. Länsarbetsnämnden hade
bl. a. till en början ifrågasatt, om inte
länets museiintendent borde höras, innan
dessa enkla trähus, som voro uppförda
på 1920-talet, revos, men man
hade sedermera avstått från att kräva
detta.

Sedan finns det ju andra svårigheter,
när det gäller uppförande av nya hus.
Det förekommer där arbeten, som inte
kunna utföras av två å tre man — man
får ju vanligen tillstånd i fråga om
mindre bostadshus att använda så
många — och om då inspektören råkar
konstatera, att det vid ett visst tillfälle
begärts handräckning av andra, kan
lian utan vidare stoppa hela bygget.

Min framställning till herr statsrådet
är alltså denna: försök att även i medhjälparna
ute på fältet ingjuta något av
det förnuft och den klokhet, som enligt
min mening brukar prägla statsrådets
eget handlande.

108 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.
Ändring i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Vad
som här redan sagts kunde kanske vara
nog för att belysa den uppfattning, som
vi litet var här i riksdagen ha, när det
gäller byggnadsregleringen, men då jag
tillsammans med några andra ledamöter
har väckt en motion i frågan, skall
jag be att få säga några ord.

I vår motion framhålles, att det synes
lämpligt överväga, huruvida alla de restriktiva
bestämmelser för byggnadsverksamheten,
som äro utfärdade, äro
påkallade och ägnade att främja de syften
som man avser därmed. I de av
arbetsmarknadsstyrelsen senast utfärdade
direktiven bär en uppmjukning
skett i vad gäller schaktnings-, sprängnings-
och planeringsarbeten samt
grundarbeten avseende egnahemsbyggnad
för eget stadigvarande bruk, som
av någon utföres utan anlitande av annan
arbetskraft än hemmavarande familjemedlemmar.
Enligt motionärernas
uppfattning begränsar begreppet hemmavarande
familjemedlemmar möjligheterna
till utförande av dessa arbeten
i högre grad än som kan anses nödvändigt.
Därest andra närstående frivilligt
och utan ersättning vilja hjälpa till med
sådana arbeten, bör det icke vara förbjudet.
Vidare säges i motionen, att
ovannämnda bestämmelse borde utsträckas
att gälla även tvåfamiljshus.
Motionens yrkande går ut på att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
måtte göra ett uttalande i denna
riktning.

Nu har utskottet icke velat förorda,
att riksdagen gör ett sådant uttalande,
då Kungl. Maj:t eller vederbörande tillsyningsmyndighet
har att bestämma detaljerna
vid utformningen av de generella
byggnadstillstånden. Utskottet stöder
sig här på fullmaktslagen, och jag
vill givetvis på intet sätt bestrida den
formella riktigheten i detta ståndpunktstagande.
Utskottet avslutar dock
sitt uttalande med följande ord: »Emellertid
vill utskottet i detta sammanhang

framhålla nödvändigheten av att regleringen
av byggnadsverksamheten sker
med varsamhet. Förbud mot byggnadsverksamhet
bör icke upprätthållas i
större utsträckning än som erfordras
för att nå syftet med byggnadsregleringen.
»

Detta uttalande är synnerligen värdefullt
och ägnat att med tillfredsställelse
antecknas. Den varsamhet i fråga om
regleringens tillämpning, som utskottet
anser nödvändig, har nog, åtminstone
vad gäller vissa detaljförbud, inte alltid
iakttagits. Jag skall ta ett enda exempel.
Även vid ett medelstort jordbruk
händer det någon gång, att boningshuset
måste ombyggas, och vi kunna anta
att byggnadstillstånd liksom även arbetstillstånd
för ett sådant arbete ha i
vederbörlig ordning erhållits. Men om
det vid gården i fråga finns anställda
ett par jordbruksarbetare, så får ägaren
icke, även om det t. ex. är regnväder
och arbetarna icke kunna användas för
några mer angelägna sysslor, ens tillfälligtvis
taga dessa sina arbetare till
hjälp vid förberedande byggnadsarbeten
såsom grundgrävning och dylikt.
För den det gäller måste dylika bestämmelser
verka minst sagt onödiga och
icke ägnade att åstadkomma ett rationellt
utnyttjande av befintlig arbetskraft.
Därjämte göra de det uteslutet
för ägaren att genom användande av
gårdens egen arbetskraft i någon mån
förbilliga företaget, vilket ofta vore välbehövligt.
Även med tanke härpå vore
en uppmjukning av bestämmelserna
synnerligen välkommen.

Om nu riksdagen, såsom sannolikt
är, i dag gör utskottets uttalande till
sitt eget, får man emellertid hoppas att
det så småningom kommer att ske en
ytterligare översyn av detaljbestämmelserna
i anslutning till byggnadstillståndsgivningen.

Jag har, herr talman, givetvis intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15. 109

Ändring i lagen om

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
I anledning av herr Anderssons i
Mölndal sista anförande kan jag inte
underlåta att säga, att om man skulle
tillämpa den av herr Andersson förordade
principen med en rask behandling
av tillståndsfrågan efter det vederbörande
blivit dömd till dagsböter, skulle
det för allmänheten framstå såsom ett
tecken på att det lönar sig bra att bryta
mot gällande förordningar, ty det bleve
ju inte fråga om någon annan påföljd
än dagsböter på några tior eller kanske
några hundralappar.

Jag vill också erinra om att man vid
tillämpningen av annan krislagstiftning
gått betydligt hårdare fram och lagt beslag
på vederbörande materiella ting,
vilka i vissa fall även förklarats förverkade.
Så långt ha vi inte gått när det
gäller bvggnadsregleringen.

För att visa vilka konsekvenserna
skulle bli av den princip, som herr Andersson
i Mölndal rekommenderade,
skall jag ta ett annat exempel — jag gör
det också med hänsyn till herr Anderssons
yttrande om att man inte använder
tillgängligt material på ett förnuftigt
sätt, när man låter husen stå ofullbordade.
På en plats inte långt ifrån den
ort, där herr Andersson hör hemma,
har det i ett fall, som jag känner till,
förekommit att en person startade sitt
byggnadsföretag så att säga i förväg.
Skola vi då, därför att vederbörande
börjat bygga sitt hus och redan hunnit
ta i anspråk en del material, säga till
alla dem på orten, som legat inne en
längre tid med ansökningar om byggnadstillstånd,
att de få vänta ytterligare
ett tag, ty den som börjat bygga måste
komma i första hand? Det är ju ett precis
analogt fall. Det går helt enkelt inte
att som utgångspunkt för hela tillämpningen
av lagstiftningen ta den principen,
att så snart det är fråga om material,
som inte skulle komma till användning,
därest inte byggnadstillstånd
beviljades, så skall ägaren till detta material
få viss förmånsrätt.

tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

I detta sammanhang vill jag passa på
att säga några ord i anledning av ett
yttrande av herr Onsjö för en stund
sedan, där han talade om ett par ynglingar,
som hade köpt en militärbarack,
vilken de på sin fritid gjorde om
till en samlingslokal. En vacker dag
kom en kontrollant från länsarbetsnämnden
och fick se vad de höllo på
med och sade då genast, att de måste
söka tillstånd för arbetet. Resultatet
blev en massa skriverier —• det var visst
nio skrivelser som växlades. Jag tycker
inte heller att det skall behövas så
många skrivelser för en sådan sak, men
jag kan absolut inte inse, att vad herr
Onsjö sade i slutet av sitt anförande är
riktigt, nämligen att vederbörande ungdomar
borde ha låtit bli att söka tillstånd,
detta därför att lagstiftningen redan
från början borde ha varit beskaffad
på ett sådant sätt, att de inte behövt
fråga myndigheterna till råds.

Jag vill fråga kammarens ledamöter,
om det är deras uppfattning att byggnadsregleringen
skall tillämpas på ett
sådant sätt, att vi nå syftemålet med
densamma, eller om denna lagstiftning
bara skall finnas till därför att även
en sådan del av näringslivet som byggnadsverksamheten
skall vara reglerad.
Jag kan ju inte föreställa mig, att det
senare är kammarens mening, ty riksdagen
menade väl allvar, när den sade,
att man med hänsyn till de ekonomiska
förhållandena tyvärr måste ha en lagstiftning
rörande byggnadsverksamheten,
och gav Kungl. Maj :t fullmakt att
bestämma om lagens tillämpande. Syftemålet
med lagen är sålunda, att material
och arbetskraft skola användas på
ett förnuftigt sätt, som bidrager till
upprätthållandet av ett fast penningvärde,
och man måste väl också kunna
utgå ifrån att ledamöter av riksdagen
inte stå och uppmana folk att bryta mot
förordningar som de själva varit med
om att antaga.

Jag förstår alt den skrivelse från en
länsarbetsnämnd, som herr Skoglund

110 Nr 15. Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Ändring i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

här läste upp, var ett tacksamt ämne för
herr Skoglund att raljera över, och jag
vill visst inte försvara vederbörande
länsarbetsnämnds skrivsätt. Men det
kan kanske vara tillåtet för mig att förklara
varför vi över huvud taget ha gått
in för att kräva tillstånd för rivningsarbeten.
För flera år sedan — jag satt
på den tiden i arbetsmarknadskommissionen
— kom man underfund med att
det ofta hände, att byggnader revos därför
att myndigheterna skulle bli tvungna
att lämna tillstånd till uppförande av
uya byggnader för ifrågavarande ändamål.
För att förekomma sådant bestämde
man, att det måste finnas tillstånd
för alla rivningsarbeten, och jag kan
inte inse annat än att detta är en ändamålsenlig
ordning.

Bestämmelsen om att de, som vilja
ha flera än tre arbetare sysselsatta vid
ett bygge, måste inlämna ansökan därom
till kungl. arbetsmarknadsstyrelsen,
har en mycket enkel förklaring. Den utgör
helt enkelt ett försök till en gränsdragning
för att undvika en alltför
stark centralisering. Vederbörande länsarbetsnämnd
skall inte, om det inte går
åt mer än tre man till bygget, behöva
hänvisa till arbetsmarknadsstyrelsen.
Om jag fattade herr Skoglunds uttalande
riktigt, ansåg han också, att de lokala
myndigheterna skulle i så stor utsträckning
som möjligt få fatta beslut
själva. Här ha vi just försökt åstadkomma
en sådan gränsdragning genom att
säga, att när det gäller arbeten, som inte
kräva mer än tre arbetare, får vederbörande
länsarbetsnämnd själv fatta beslut.

Då kanske man säger, såsom herr
Stjärne gjorde nyss med hänvisning till
sin motion, att vi kunna väl utsträcka
bestämmelsen att gälla även tvåfamiljshus
och att vi skola låta lantarbetarna
delta även i schaktnings- och betonggjutningsarbeten,
i den mån de ha tid.
Ja» jag tycker också att det är alldeles
riktigt att man inte skall låta någon ar -

betskraft vara outnyttjad, men frågan
är var vi skola sätta gränsen. Och om
man, såsom det har skett, påstår att vi
ha drivit tillämpningen av byggnadsregleringen
alldeles för långt och att
det måste sökas tillstånd hos myndigheterna
uppe i Stockholm för en massa
olika ting — det var häromdagen en
person, som sade att man får inte ens
slå i en spik utan att ha fyllt i en blankett
så vill jag — för att kammarens
ledamöter skola få den rätta synen på
saken —■ meddela, att i enlighet med
s. k. generella tillstånd, i vilka ju inrymmas
en mängd olika arbetsuppgifter,
under förra året utfördes byggnadsarbeten
för en summa av cirka en miljard
kronor.

Jag har också i många olika sammanhang
hört den kritiken framföras, att
investeringsbegränsningen inte har blivit
effektiv därför att det har lämnats
alldeles för många tillstånd, men nu
komma här ledamöter av riksdagen och
säga, att vi få inte vara småaktiga, utan
vi måste släppa fram litet mer byggnadsföretag.
Jag har i dagens läge mycket
stora bekymmer för hur jag skall
kunna manövrera för att kunna någorlunda
hålla mig inom den investeringsvolym,
som under fjolåret alla partiledare
voro ense om att rekommendera
med hänsyn till nödvändigheten av att
skydda penningvärdet. Vi ha visserligen
nu varit tvungna att ta ett steg
längre därvidlag, men jag kan inte tolka
utskottets utlåtande här på det sättet,
att jag bör släppa efter på den kontroll,
som finns, och låta folk bygga ännu
mer, utan så som jag ser saken kan det
endast bli fråga om en annan avvägning.
Det har ju också flera gånger
framkommit antydningar om att fördelningen
av byggnadstillstånden inte varit
rättvis, utan alt landsbygden blivit
eftersatt o. s. v. Vi söka givetvis att efter
bästa förmåga fördela tillstånden, men
det kan naturligtvis ändå finnas anledningar
till missnöje, helt enkelt därför

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15. 111

Ändring i lagen om

att syftet med denna lagstiftning ju är
att hålla tillbaka en produktion av ting
som äro nyttiga och nödvändiga.

På grund av ett par interpellationer,
som äro framställda i denna kammare,
blir det tillfälle för mig att kanske om
någon vecka lämna en översikt över alla
de frågor som det här gäller, och vi
kunna ju spara den övriga debatten till
dess.

Herr SKOGLUND i Doverstorp (kort
genmäle): Herr talman! Jag kan godtaga
arbetsrådets förklaring till att det
vid ett bygge i regel lämnas arbetstillstånd
för tre arbetare, även om den
låter litet egendomlig i sådana fall, där
det är fråga om gårdens egna arbetare.

Vad jag särskilt fäste mig vid i den
skrivelse, som jag här talat om, var
emellertid uttalandet, att det utvunna
trävirket ovillkorligen skulle användas
som bränsle. Detta kan knappast vara
förnuftigt, när det gäller en gård och
virket där skulle kunna användas för
att ersätta sådant virke, som statsrådet
skulle behöva för vår export. Och
ännu mer omständligt låter det, att vederbörande
jordägare, om han händelsevis
skulle vilja använda virket till
något annat än bränsle, måste avbryta
arbetet och ingå med en skrivelse i saken
till kungl. arbetsmarknadsstyrelsen.

Det var i anledning av sådana saker
som jag kom med min hemställan till
statsrådet — som jag vet inte har någon
lätt uppgift — att försöka inplanta
så mycket sunt förnuft som möjligt i
dem som därute i landet ha att tillse
att lagstiftningen följes.

Herr STJÄRNE (kort genmäle): Herr
talman! Jag har icke heller ifrågasatt
lagens nödvändighet. Tvärtom. Men
jag ifrågasätter, om någon större skada
skulle ske, därest vederbörande finge
litet mera frihet vid arbetets utförande,
när byggnadstillstånd och arbetstillstånd
äro beviljade. Det är detta vi velat
framhålla i vår motion. Vi ha ock -

tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

så särskilt talat om att den uppmjukning
som skett även skulle få gälla för
tvåfamiljshus. Som jag nämnde i mitt
förra anförande, måste det väl ändå
för en lantbrukare, som behöver bygga
om sitt boningshus och fått tillstånd
härtill, vara förfärligt svårt att förstå
varför han inte skall kunna få använda
sitt eget arbetsfolk till att hjälpa till
att bygga om grunden o. s. v. Det måste
man väl ändå erkänna. Jag kan verkligen
inte förstå vilken skada som skulle
ske genom ett sådant medgivande.
Det är klart att det kan föreligga vissa
teoretiska svårigheter härvidlag, men
för den enkle mannen ute på landet är
det nog inte lätt att förstå dem. Det
kan ju vara så, att dessa arbetare någon
dag inte ha något särskilt att göra
på gården, till exempel på grund av
regnväder, och då kan det ligga utomordentligt
väl till för dem att arbeta
med grundläggningsarbete eller dylikt
och därmed åtskilligt förbilliga byggnadskostnaderna
för den det gäller. Jag
får verkligen säga, att man har väldigt
svårt att förstå dessa in i det minsta
detaljerade föreskrifter, som gälla, när
byggnadstillstånd och arbetstillstånd
redan äro beviljade.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Vad jag tänkte på i detta sammanhang
är de svårigheter som kunna uppstå
vid handläggningen av dessa ärenden.
Det är uppenbart, att det måste ta en
viss tid att få byggnadstillstånd, och i
vissa fall kan det leda till att det för
den som tänker bygga blir både ekonomiska
förluster och svårigheter på
annat sätt. Detta ger sig kanske alldeles
särskilt till känna, när det gäller
ekonomibyggnader för jordbruket. Eu
ladugårdsbyggnad måste ju vara färdig
vid den tid, då skörden skall bärgas
in. Det är ju bra, om man kan påbörja
en sådan byggnad så pass tidigt att den
lediga arbetskraften vid jordbruket kan
utnyttjas, innan vårbruket börjar. Nu
känner jag till ett flertal fall, där man

112

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

byggnadsarbete m. m.

Ändring i lagen om tillståndstvång för

ansökt om byggnadstillstånd redan i
höstas och antingen ännu inte fått sådant
tillstånd eller fått det först nu i
dagarna. Det innebär, att man först
nu kunnat lämna ut sina byggen på
entreprenad. Det går nämligen inte att
få någon att åtaga sig att bygga, innan
man fått visshet om att det blir byggnadstillstånd.
Det kommer säkerligen
att leda till att om en sådan jordbrukare
vill ha sin ekonomibyggnad färdig
i så god tid, att han får in årets
gröda, det kommer att kosta honom
mycket mer än det skulle gjort, om
han fått mera tid på sig. Byggmästaren
betingar sig nämligen högre pris,
ty han måste forcera bygget, och dessutom
har jordbrukaren inte möjlighet
att förbilliga bygget på sätt som här
sagts> genom att han kunnat utnyttja
sitt eget arbetsfolk för grundgrävning
och sådant, innan vårbruket tar sin
början. Vad jag ville ha sagt var, att
man, särskilt när det gäller ekonomibyggnader
för jordbruket, borde försöka
ordna det så, att handläggningen
bleve betydligt snabbare.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Statsrådet
Ericsson bemötte ett anförande av mig
tidigare, som gällde anslagen till krisapparaten.
Jag vill säga, att jag argumenterade
inte alls mot investeringskontrollen,
när jag tog upp detta fall
om barackbygget. I varje fall vill jag
bestämt säga, att jag ingalunda vill försvara
att man saboterar gällande föreskrifter
och bygger utan byggnadstillstånd
o. s. v. Vad jag ville säga var,
att sådana frågor måste lösas praktiskt,
så att man inte ställer till mer ohägn
än den nytta som kan vara förenad
med denna investeringskontroll.

I det aktuella fall, som jag talade om,
kanske jag uttryckte mig otydligt. Det
var inte så, att vederbörande inte sökt
arbetstillstånd. Det hade de gjort. Så
pass försiktiga hade de varit. Men de
förstodo inte, att de också skulle ha
tillstånd att sätta i gång, och jag me -

nar, att när det gäller eu sådan sak
som inte kräver material och inte tar
arbetskraft i anspråk, måste de som ha
hand om detta kunna lösa det så praktiskt,
att det inte irriterar mer än som
är ofrånkomligt. Det var det jag ville
ha sagt. Jag ville inte alls göra gällande,
att föreskrifterna skola saboteras.
Jag anser att särskilt när det gäller
förbättringsarbeten på landsbygden,
som inte kräva vare sig material eller
arbetskraft utan som vederbörande
kunna utföra själva på ledig tid, bör
man inte hindra folk att utföra sådant
arbete. Det skapar irritation, och människorna
kunna inte förstå sådant. De
förlora respekten för snart sagt hela
överheten, om sådana bestämmelser
skola gälla.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag
kommer tillbaka igen, men jag vet ungefär,
hur man bedömer dessa saker
från allmänhetens sida, och jag tror
nog, att herr Stjärne givit uttryck för
en mening, som är ganska allmän. Han
säger, att det kan vara rimligt, att vederbörande
få arbeta på bygget. Jag
tror jag kan säga, att om någon begär
att få bygga med fast anställda, så ger
vederbörande myndighet i regel tillstånd
till detta. Man vägrar dem inte
att arbeta på gården i den mån det gäller
ekonomibyggnader och liknande.

Det kan emellertid hända, att när
någon begärt arbetstillstånd och vederbörande
myndighet beviljat detta, har
myndigheten satt in en klausul om att
byggnadsarbetare skola användas. Och
varför har man gjort det? Jo, därför
att vi sedan många år tillbaka hört klagomål
från bl. a. jordbrukets företrädare,
att folk går till byggnadsverksamhet
och andra bättre avlönade yrken,
så att inte jordbruket får någon arbetskraft
kvar. Man har ansett, att det kan
vara riktigt med vissa restriktioner i
syfte att hindra folk att gå över från
annan verksamhet till byggnadsindu -

Onsdagen den 21 april 1948 fm.

Nr 15. 113

Ändring i lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete m. m.

strien. Nu ha vi kommit därhän, att
vi måste begränsa byggnadsarbetarkåren.
Om man går med på att vem som
helst får utföra byggnadsarbete och
mildrar restriktionerna, är det klart,
att resultatet blir, att byggnadsarbetarkåren
växer, byggnadsvolymen sväller,
och det kommer att stå en hel massa
byggnader halvfärdiga.

Nu säger herr Larsson i Luttra, att
regleringen skall handläggas på ett
mera praktiskt sätt. Man skall t. ex.
skynda på att ge tillstånd till ekonomibyggnader
för jordbruket. Jag kan
försäkra herr Larsson i Luttra, att om
det bara gällde att expediera tillstånd,
skulle vi mycket väl kunna åstadkomma
denna prestation på en veckas tid.
Men det är inte bara att ge tillstånd,
utan man får ta hänsyn till en mångfald
faktorer och försöka ordna det
hela så att det någorlunda går i lås.
Rent allmänt kan man säga, att vi icke
annat än i ytterligt enstaka undantagsfall
vägra tillstånd för jordbrukets speciella
behov, när det gäller ekonomibyggnader.
Men det är väl inte okänt,
att man för närvarande från jordbrukarnas
sida begär att få rusta upp sina
bostäder. Jag är medveten om att vi i
sådana fall ligga på ansökningarna.
Anledningen är inte, att vi inte ha tid
att expediera dem, utan vi bordlägga
ansökningarna i många fall helt enkelt
av det skälet att vi ha brist på material,
för närvarande framför allt i fråga
om radiatorer, värmepannor och dylikt.
Om man under sådana förhållanden
skulle bevilja tillstånd att förbättra
boningshus på landsbygden, som inte
äro bra men beboeliga, med centralvärmeanläggningar
och låta vederbörande
riva kakelugnar och andra uppvärmningsanläggningar,
skulle det innebära,
att de nya hus som äro under
uppförande få vänta motsvarande längre
tid på alt få de värmeanordningar
som där äro nödvändiga. Vi ha därför
i många fall tvingats att vägra tillstånd
till sådana upprustningsarbeten i

den mån man kan bebo fastigheterna.
Naturligtvis kan man emellertid alltid
tvista om huruvida en fastighet är beboelig
eller icke.

När herr Onsjö och Herr Larsson i
Luttra uppmana mig att se till att dessa
saker skola handläggas praktiskt,
mena väl herrarna att flera tillstånd
skola lämnas. Det är väl där det kniper.
Herr Larsson i Luttra sade, att
det går för sakta, och herr Onsjö sade,
att vederbörande inte förstått vad det
stått i ett papper, som vederbörande
fått från länsarbetsnämnden. Men det
stod väl att vederbörande hade att vända
sig till länsarbetsnämnden i Skaraborgs
län och där få besked om när
bygget skall få börja, så nog får man
väl förutsätta att vederbörande borde
förstå innebörden i en sådan föreskrift.
Varför ha vi sagt, att länsarbetsnämnden
skall bestämma tiden för igångsättandet?
Jo, helt enkelt därför, att vi
tilltro oss inte ha samma möjlighet som
den lokala myndigheten att bedöma
den lokala arbetsmarknaden. Därför
ha vi sagt, att vederbörande lokala
myndighet skall bestämma. Det var
denna föreskrift som herr Onsjö påtalade.
Jag kan inte tänka mig, att man
formulerat denna bestämmelse så otydligt,
att den skulle kunna missuppfattas.
Men det kanske var så, att vederbörande
ville skynda på med arbetet,
och så tänkte man, att det kanske kunde
gå ändå, och så gjorde man ett försök
men blev upptäckt av den tjänsteman,
som är anställd för att se till att
lagens bestämmelser efterlevas. Även
om inte herr Onsjö använde uttrycket
spion, får man ofta i pressen höra talas
om buskspioner. Det är emellertid
fråga om lojala tjänstemän, som fått ett
uppdrag, och att ge dem en sådan
kliché som spion, när de äro ute i
tjänsteärenden, tycker jag inte är riktigt.

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
När, vilket statsrådet här bekräftat,

8 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 15.

114

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Rätt för arrendator att inlösa arrenderad jordbruksfastighet.

byggnadstillstånd i allmänhet beviljas
för jordbrukets ekonomibyggnader, tycker
jag, att man borde kunna ordna
en snabbare handläggning av dessa
ärenden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

§ 16.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1947 vid dess trettionde
sammanträde fattade beslut.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsätta.

§ 17.

Fröken Nygren avlämnade en av henne
m. fl. undertecknad motion, nr 511,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 203, angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.53 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 21 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
förste vice talmannen.

§ I Rätt

för arrendator att inlösa arrenderad
jordbruksfastighet.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta motioner
angående utredning om rätt för
arrendatorer att i vissa fall inlösa av
dem arrenderade jordbruksfastigheter.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen motionen i
första kammaren nr 125 av herr
Andersson, Karl, och herr Mattsson
samt motionerna i andra kammaren nr

210 av herr Nilson i Spånstad och nr
213 av herr Svensson i Alingsås m. fl.

I motionerna I: 125 och II: 213, som
voro likalydande, hade föreslagits, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående rätt för arrendatorer å mark
tillhörande donationer och stiftelser att
inlösa av desamma innehavda jordbruksfastigheter
samt framläggande av
de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hemställde.

A. att motionen II: 210 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

B. att motionerna I: 125 och II: 213
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 115

Rätt för arrendator att inlösa arrenderad jordbruksfastighet.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
I motion nr 213 i denna kammare
liar jag tillsammans med några andra
ledamöter av kammaren hemställt, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
angående arrendatorers friköpsrätt å
donationsjord och stiftelsejord.

Andra lagutskottet, som nu behandlat
ärendet, har inte ansett sig kunna
tillstyrka motionärernas önskemål om
denna utredning. Härvid har man, så
vitt jag förstår, byggt sin uppfattning
på ett remissyttrande av 1947 års lantbrukskommitté,
som åberopar 1943 års
arrendelagstiftning, vilken ju medger
förköpsrätt även på de brukningsdelar
jag här åsyftar.

Det är klart att en sådan bestämmelse
som infördes i 1943 års arrendelagstiftning
kan anses vara god, men i praktiken
förhåller det sig väl på det sättet,
att när det gäller stiftelse- och donationsjord
kommer inte denna lagstiftning
till sin rätt. Vederbörande arrendatorer
kunna inte utnyttja den, emedan
dessa jordegendomar som lyda under
stiftelser och donationer icke försäljas
utan förbli i stiftelsens ägo. När
det gäller stiftelse- och donationsjord
ha också ofta enskilda personer ett
visst intresse av att stiftelsen även i
fortsättningen äger bestånd. Man vill
framför allt inte låta avyttra några arrendegårdar,
därför att dessa enskilda
personers ekonomiska intressen då
skulle elimineras i större eller mindre
utsträckning. Särskilt torde detta vara
fallet när det gäller en stiftelse, som lyder
under, som det så högtidligt heter,
Kungliga Vasaorderns kapitels beskydd,
såsom fallet är beträffande en stiftelse
nere i Västergötland. Det torde under
sådana förhållanden — exempel härpå
finns — inte vara möjligt för arrendatorerna
att komma till tals med vederbörande
stiftelses ledning för att över
huvud taget kunna resonera om ett friköpsförfarande.

Jag vill gärna i detta sammanhang

understryka, att vi med vår motion inte
haft för avsikt att man skulle stifta en
lag, som generellt skulle medgiva ett
friköpsförfarande utan någon som helst
föregående prövning. Jag menar att
man i stället skulle vinna synnerligen
mycket, om en arrendator, vilkens arrendegård
kanske brukats av släktled
efter släktled, kunde få framlägga sitt
ärende för ett organ, som stode mera
fritt och oberoende och som kunde bedöma
huruvida verkliga skäl förelåge
för att vederbörande arrendator skulle
kunna få förvärva sin arrendegård och
driva den såsom eget jordbruk.

Bland de fall jag känner till finns
det arrendegårdar, där praktiskt taget
hela jordbrukskapaciteten framskapats
av arrendatorerna själva. De ha brutit
mark och undan för undan av den jord
som kunnat odlas upp skapat ny jord
till arrendegården. De ha praktiskt taget
själva uppfört såväl ekonomibyggnader
som bostadshus. Det enda jordägarna
bidragit med är, att de lämnat
arrendatorerna rätt att taga virke på
rot i skogen för att de skulle kunna
uppföra byggnaderna. Genom detta förfaringssätt
har jordägaren — i det fall
jag tänker på: stiftelsen — fått juridisk
rätt att stå som ägare till dessa byggnader,
och på så sätt har heller inte ensittarlagen
kunnat tillämpas. I praktiken
är det emellertid arrendatorerna
som skapat de värden som finnas på de
flesta av dessa arrendegårdar. Arrendatorer
ha i hundratals år, i åtskilliga fall
i 200 å 300 år, släktled efter släktled
brukat dessa arrendegårdar. Man har
kommit till det läget, att man i regel
betraktar dessa gårdar som verkliga fädernegårdar.
Då är det inte underligt
om man frågar sig, huruvida det inte
i sådana fall skulle kunna föreligga skäl
för dessa arrendatorer att få förvärva
dessa fädernegårdar såsom egna jordbruk.

Jag tror att det här föreligger skäl
för en lagstiftning, som skulle möjliggöra
för dessa arrendatorer att få sina

116 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Rätt för arrendator att inlösa arrenderad jordbruksfastighet.

önskemål i berörda avseende prövade,
och att man, i de fall där det verkligen
är motiverat med en sådan inköpsrätt,
skulle få sina problem lösta på ett tillfredsställande
sätt. Som det nu är har
man faktiskt ingen möjlighet att få sin
friköpsfråga prövad. Stiftelserna i de
olika fallen neka att över huvud taget
resonera om sådana frågor, och något
organ existerar för närvarande inte,
där man kan få dessa frågor behandlade.
Jag tror att man både ur arrendatorernas
och jordbrukets synpunkt
skulle vinna på att man löste dessa problem
så, att denna irritationsanledning
bland en hel del arrendatorer skulle
försvinna.

Det är av dessa skäl och av de skäl
vi åberopat i vår motion som jag, herr
talman, hemställer om bifall till motionen
nr 213 i denna kammare.

Häruti instämde herrar Olsson i Mellerud,
Lundqvist, Andersson i Hyssna
och Odhe.

Herr HERMANSSON: Herr talman!
Det framgick av herr Svenssons i
Alingsås anförande, att han observerat,
att den s. k. sociala arrendelagstiftningen
gäller även för jordbruk, som
tillhöra stiftelser, och att den s. k. förköpsrätten,
arrendatorernas förköpsrätt,
även gäller för gårdar som tillhöra
stiftelser, under förutsättning att vederbörande
fastighet är av den storleksordning,
att den faller under den sociala
arrendelagens bestämmelser. Jag
har sålunda ingen anledning att särskilt
understryka detta förhållande, eftersom
ju även motionärerna observerat detta.
Detta betyder emellertid, att om en
jordbruksfastighet som tillhör en stiftelse
blir till salu, och om fastigheten
är av den storleksordning det här är
fråga om, så har arrendatorn samma
förköpsrätt som andra arrendatorer i
samma läge där jordägaren är en annan.
Nu är det ju riktigt, att de gårdar
som tillhöra stiftelser mycket sällan

säljas, och det blir således mycket sällan
som förköpsrätten kan komma till någon
användning. Sådant händer emellertid
emellanåt. Det förekommer att
stiftelser sälja jordbruksfastigheter —
med Kungl. Maj:ts tillstånd naturligtvis
— och i sådant fall har arrendatorn
också förköpsrätt.

Det förefaller emellertid, som om motionärerna
avse att skapa en särlagstiftning
för de jordbruk, som ägas av
stiftelser. Herr Svensson i Alingsås sade,
att man önskar inte något generellt
åläggande för stiftelserna att sälja sina
fastigheter till arrendatorerna, man önskar
bara en utredning. Men det måste
väl ändå vara någon mening med en
sådan utredning. Och meningen kan väl
knappast vara någon annan än att stiftelserna,
i varje fall vissa stiftelser,
skola kunna tvingas att mot sin vilja
sälja sina egendomar till arrendatorerna.
En stiftelse är nu inte något
självändamål. En sådan bildas ju, åtminstone
i allmänhet, för vissa särskilda
uppgifter. Ofta är det så att en
stiftelse handhar förvaltningen av jordegendomar,
som en gång i tiden donerats
för vissa ändamål, och avkastningen
av jordegendomarna användes också
för dessa ändamål. En sak som också
är ganska självklar är, att det ansetts
förmånligt att placera en stiftelses
kapital på sådant sätt, att kapitalet
kan behålla sitt värde även under tider,
när penningvärdet i allmänhet
sjunker. Man vill alltså göra det förvaltade
kapitalet värdebeständigt, och därför
har man ofta placerat det i jordegendomar.
Utskottet har för sin del
inte kunnat finna att det är något galet
i ett sådant handlingssätt.

Det kan heller inte visas eller har i
varje fall inte bevisats, att arrendatorer
under stiftelser ha det sämre ställt
än arrendatorer i allmänhet. Den av
herr Svensson i Alingsås åberopade
omständigheten att dessa jordbruksgårdar
ofta brukats i många släktled av arrendatorer
visar väl ändå, att de åsyf -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

117

tade arrendatorerna inte ha haft det
svårare ställt än arrendatorer i allmänhet.
I annat fall skulle de inte ha stannat
kvar på dessa gårdar. Det är ju möjligt
att det i något fall som herr Svensson
i Alingsås tänker på har hänt, att
arrendatorerna fått utföra mycket betydande
förbättringsarbeten på sina arrendegårdar.
Jag känner inte till detta,
men jag vill inte bestrida detta. I detta
fall befinna sig väl dessa arrendatorer
i samma läge som en hel del andra arrendatorer,
som också många gånger
utfört ganska betydande förbättringsarbeten
på de gårdar de arrendera.

För utskottet har frågan varit den:
Skall man hindra en stiftelse att placera
sitt kapital i jordbruksfastigheter?
Och skall man ålägga en stiftelse, som
har placerat sitt kapital i jordbruksfastigheter,
att upphöra med en sådan
placering och ålägga den att mot sin
vilja sälja den fastighet som anskaffats
för att skapa avkastning för ett visst
ändamål, som det är stiftelsens uppgift
att främja? Dessa frågor har utskottet
ställt och velat besvara så, att
utskottet inte anser sig kunna vara med
om något sådant. Detta är i korthet anledningen
till att utskottet ställt sig avvisande
mot motionärernas önskemål.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till de i ämnet
väckta motionerna 1:125 och 11:213;
och biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 2.

Skogsvårdslag m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 34, med förslag
till skogsvårdslag m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Skogsvårdslag m. m.

I proposition den 16 januari 1948,
nr 34, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden den 31 oktober
1947 och den 16 januari 1948 samt lagrådets
protokoll den 7 januari 1948,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) skogsvårdslag; samt

2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2
mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle
7 och 36 § § skogsvårdslagen hava följande
avfattning:

7 §.

Avverkning av icke utvecklingsbar
skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd så företagas,
att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar
skog så bedrivas, att skogens
återväxt avsevärt försvåras.

36 §.

1 mom. Företager den som äger förfoga
över skog avverkning därå i uppenbar
strid mot vad i 6 §, 7 §, 26 §
första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas,
straffes med dagsböter. Kan avverkningen
antagas hava skett av oförstånd,
må dock ej till straff dömas.

2 mom. Där den som äger förfoga
över skog företager avverkning därå i
strid mot föreskrift eller avverkningsförbud,
som meddelats enligt denna lag,
eller mot sådan av honom med skogsvårdsstyrelsen
ingången överenskommelse
som i 12 § sägs, straffes med
dagsböter.

3 mom. Lika med avverkare som i 1
och 2 mom. sägs skall anses markägare,
med vars samtycke annan företagit avverkning
å marken.

118 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft ett flertal inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade
motioner.

I motionen 1:240 av herr Mannerskantz
m. fl., likalydande med II: 387
av herr Hseggblom in. fl., hade hemställt,

att riksdagen ville avslå förslaget till
skogsvårdslag samt

att riksdagen av Kungl. Maj:t måtte
begära tilläggsförslag till gällande skogsvårdslag,
avseende bidrag till vissa
skogsvårdsåtgärder.

I motionen II: 384 hade herr Hedlund
i Rådom m. fl. hemställt att riksdagen
icke måtte antaga stadgandena i
7 § första stycket och 36 § 1 mom. förslaget
till skogsvårdslag ävensom beträffande
20 § vidtaga den ändringen, att
däri omförmälda prövning skulle verkställas
av domstol.

I motionerna II: 382 av herr Dickson,
11:386 av herr Rubbestad in. fl. och
II: 388 av herr Persson i Svensköp m. fl.
hade hemställts att riksdagen måtte
avslå propositionen.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
proposition måtte

1) med förklarande att Kungl. Maj:ts
förslag till skogsvårdslag icke kunnat
oförändrat antagas, för sin del antaga
ett förslag till lag i ämnet, som skilde
sig från Kungl. Maj:ts förslag allenast
därutinnan, att 20, 21, 22, 32 och 33 §§
samt övergångsbestämmelserna erhölle
annan, av utskottet angiven lydelse;

2) antaga Kungl. Maj:ts förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom.
lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om
rätt till jakt;

B. att motionerna I: 238, 239 och 240
samt II: 382, 384, 385, 386, 387 och 388
i den mån de ej blivit besvarade genom
utskottets utlåtande icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
dels av herr Tjällgren;
dels ock av herrar Carl Sundberg,
Nils Olsson, Hjalmar Nilsson, Gustafson
i Vimmerby, Carlström och Stattin,
vilka ansett utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 240 samt II: 382, 386, 387 och
388, avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
34 med förslag till skogsvårdslag m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Då jag hör till
undertecknarna av den reservation, som
i detta ärende avgivits av herr Carl
Sundberg med flera, anser jag mig böra
säga några ord här i kammaren för att
ytterligare motivera vårt ställningstagande
i denna fråga.

Det kan ju ligga nära till hands att
hysa den uppfattningen, att reservanterna
ha lust att kverulera mot en ny
lagstiftning, som måhända i vissa avseenden
har mera tvingande bestämmelser
än den nu gällande 1923 års
skogsvårdslag har. Jag vill emellertid
från början säga, att vi reservanter —
jag tror vi kunna påstå det — ha lika
varmt intresse för skogsvården här i
landet som någonsin departementschefen
och utskottsmajoriteten. Att detta
icke alls är någon partifråga framgår
ju av att bland reservanterna finnas representanter
för alla politiska partier
i riksdagen utom kommunisterna, vilka
inte varit med i utskottet.

Om man frågar sig vad som egentligen
är anledningen till att förslag till
ny skogsvårdslag framlagts, så blir väl
svaret främst det, att det för några år
sedan väcktes motioner och framfördes
uttalanden om att allt inte var så bra
som det borde vara i fråga om 1923
års skogsvårdslag, och så blev 1942 en
utredning tillsatt, vars förslag skogsstyrelsen
sedan tagit hand om.

Sedan jag studerat propositionen och
remissyttrandena i denna fråga, måste

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 119

jag emellertid säga, att jag aldrig sett
en proposition som man på sätt som
här skett från remissinstansernas sida
trasat sönder, kan man säga, eller där
man framlagt sådana skäl för att den
i propositionen föreslagna lagen är, om
inte onödig så i varje fall till sina verkningar
inte bättre än nu gällande lag,
alltså 1923 års skogsvårdslag.

Det är ju tråkigt att här i kammaren
upptaga tiden med att citera yttranden,
men jag ber, herr talman, om ursäkt,
om jag i alla fall måste dra några
av dem.

Då det gäller principen har förslaget
avstyrkts av bland andra kammarkollegium,
lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs
och Gävleborgs län, flertalet
skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten
hos åtskilliga hushållningssällskap,
norrlandskommittén, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund
och länsjägmästareföreningen.
Det är ju en ganska respektabel samling,
tycker jag, som i princip har ansett,
att förslagets riktlinjer inte leda
till vad man kanske tänkt sig från deras
sida som utarbetat och framlagt förslaget.

Om jag så går över till s. 51 i propositionen,
så heter det där: »De länsstyrelser
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
som uttalat sig i avstyrkande
riktning, ha i allmänhet ifrågasatt
behovet och lämpligheten av en
generell skogsvårdslagstiftning av restriktiv
karaktär, under framhållande
av att goda resultat nåtts på frivillighetens
väg, samt betonat faran av en
långt driven centralisering och byråkratisering
av skogsvårdsvcrksamheten.

De synpunkter, som anförts av de
skogsvårdsstyrelser, vilka framställt
principiella invändningar mot förslaget,
kunna i huvudsak sammanfattas sålunda.

De brister, som finnas på skogsvår -

Skogsvårdslag m. m.

dens område, äro icke förorsakade så
mycket av svagheter i gällande skogsvårdslag
utan bero mera på otillräcklig
personal för lagens övervakande samt
brist på penningmedel och arbetskraft
för erforderliga förbättringsåtgärder.
Den omständigheten, att under samma
lag skola hänföras skogar från de kargaste
bygderna längt i norr ned till mellersta
och södra Sveriges mera gynnade
skogsmarker, innebär en svaghet i
förslaget och medför svårighet att utforma
bestämmelserna på ett sätt, som
lämpar sig för skiljaktiga förhållanden
i olika landsdelar. I åtskilliga delar
innebär lagförslaget en skärpning, som
kanske behöves i vissa delar av Norrland
men som för övriga delar av landet
är onödig och till och med olämplig.
» Detta är alltså en del skogsvårdsstyrelsers
uttalanden om ifrågavarande
lag.

I reservationen ha vi också framhållit,
att 1923 års skogsvårdslag bär verkat
på det sättet, att skogsägarna och
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän ha
kommit ganska bra överens, och det är
uppenbart, att om man har en lagstiftning,
där de som ha att övervaka lagen
och de som skola övervakas, i detta fall
skogsägarna, kunna på frivillighetens
väg åstadkomma ett så att säga kordialt
samarbete, så är det naturligtvis en
sak att ta vara på. Det kan föreligga
risk för att den skärpning som här
är föreslagen på vissa punkter kommer
att leda till att å ena sidan skogsägarna
känna sig en smula över hövan bundna
och å andra sidan skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän finna det hopplöst att
försöka tillämpa lagen enligt paragraferna.

Jag måste också säga, att jag inte
tidigare sett något lagförslag, där paragraferna
varit utformade på sätt som
här är fallet men där departementschefen
sedermera på punkt efter punkt
i motiveringen sökt sprätta upp tvångströjan
och göra det så mjukt som möjligt
trots bestämmelserna. Detta är ingen

120 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. nt.

entydig lag, ty här har man i själva
verket lagt tolkningen i händerna på
skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän, och
man måste här, liksom redan nu är förhållandet,
lita till sunda förnuftet. Får
det inte göra sig gällande, är det uppenbart,
att denna lag kommer att leda
till ganska stora besvärligheter. När
man är i färd med att så att säga avlägga
en arbetsdräkt, som inte är så
sliten, att den inte kan användas, och
skall skaffa sig en ny uniform, är det
fara värt, att uniformen blir av den
karaktären att vederbörande, i detta
fall såväl skogsvårdsstyrelserna som
skogsägarna, inte komma att trivas
i den.

Jag skall först yttra några ord om
uniformeringen, förslaget att ta in hela
landets skogar under samma lagbestämmelser.
Det är uppenbart, att förhållandena
i vissa delar av Norrland, där man
nu har den s. k. lappmarkslagstiftningen,
ju inte kunna jämföras med förhållandena
i Mellansverige och söderöver
i fråga om klimat och skogens
föryngring och tillväxt. Om jag tar den
bygd, där jag själv är hemma, på småländska
höglandet, vågar jag säga, att
omloppstiden för avverkning av skogen
där inte ens är hälften så lång som
i Norrland. Jag kan kanske en smula
skämtsamt säga, att såsom skogarna
växa där nere har man det intrycket,
att det inte finns någon möjlighet att
förgöra dem.

Jag kan peka på ett fall, där jag
för resten själv är part i målet. Jag
köpte ett jordbruk 1916. Det var inte
så mycket skog där. Det var 170 tunnland
skogsmark, och man sade, att jag
hade betalt alldeles för mycket. Den
stora skogen hade nämligen grosshandlare
den och den köpt för 25 år sedan,
och sedan hade den man som jag köpt
av byggt ladugård och boningshus. Man
sade, att det naturligtvis inte funnes
ens vedbrand kvar. Jag hade inte mycket
pengar, när jag köpte denna gård,
och jag måste be en skogstjänsteman

följa med mig, innan jag flyttade dit,
och titta efter om det fanns några möjligheter
att sälja skog från fastigheten.
Han följde med mig och vi räknade upp
600 m3. Det var under den tiden med
dåvarande priser inte någon väldigt
stor tillgång, men det var i alla fall en
god hjälp för klarande av köpesumman.
Sedan kom jag av någon anledning att
sälja denna gård ett år efteråt, och naturligtvis
var den fortfarande »skoglös»,
sade man. Jag kan nämna, att under de
år som gått sedan 1917, så har på denna
gård avverkats skog för ungefär 1 000
kronor om året, och gården är ännu
inte alls skoglös. Detta visar, hur förhållandena
kunna vara söderöver, då
det gäller skogens tillväxt. Det är naturligtvis
inte på samma sätt i vissa delar
av Norrland. De klimatiska förhållandena
där äro ju inte sådana, och därför
är det uppenbart, att man där inte
på lång tid kan ta ut så mycket av
skogen, utan där får man fara varliga
fram. Jag kan därför inte förstå, att
det kan vara rimligt att inrangera hela
den del av Norrland, där det nu är så
att säga ganska långsam skogsväxt, i en
allmän lag för hela landet.

Jag har i dag fått i min hand ett
uttalande av en jägmästare, som heter
Mauritz Carlgren. Han säger, att professor
Manfred Näslund i ett föredrag
vid årets skogsvecka i Stockholm har
omtalat, att skogsavverkningarna norröver
måste minskas med 30 procent i
jämförelse med perioden 1936—1939.
Han säger vidare, att denna minskning
i uttagningen gäller inte bara några
år, utan den får man räkna med under
en ganska lång tid framåt. Med hänsyn
härtill förefaller det mig uppenbart,
att där förhållandena äro sådana,
kan det nog vara lämpligt med en lagstiftning,
som gör det möjligt att anpassa
sig efter dessa förhållanden. Jägmästare
Carlgren säger vidare, att det
är ett ganska dyrt pris man får betala
genom att inordna hela landet under
en som han säger uppmjukad — och

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

121

försämrad — lappmarkslag, vilket blir
förhållandet, om detta lagförslag genomföres.
Jag menar sålunda, att det
inte kan vara rimligt att i samma uniform
ta in hela landets skogsområden,
då betingelserna för skogens omlopp
och föryngring äro så olika. Nu synes
det vara så, att man norröver har den
uppfattningen, att man inte vill ha någon
undantagsställning i förhållande till
skogsvårdslagen, utan man vill, att
samma lag skall gälla för hela landet,
och jag kan ju förstå, att det kan ligga
något i detta resonemang. Men å andra
sidan kan jag inte förstå, att man kan
få större möjligheter till uttag i Norrland
eller större möjligheter till återväxt
där uppe genom att man får en
lag för hela landet.

Om man sedan går över till de olika
paragraferna i detta lagförslag, finner
man, att i 1 § heter det, att »skogsmark
med därå växande skog bör genom utnyttjande
på lämpligt sätt av markens
virkesalstrande förmåga skötas så, att
tillfredsställande ekonomiskt utbyte
vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak
jämn avkastning erhålles». Detta krav
finner jag alldeles riktigt, och jag frågar
mig bara, om Sveriges skogsägare
inte hitintills ha försökt få ut det mesta
möjliga ur skogen och även, numera i
varje fall, ha en särdeles stor lust att
se till, inte bara att utbytet blir ekonomiskt,
utan också att avkastningen
blir så jämn som möjligt. När det gäller
ett mindre skogsbruk, ett småbruk eller
ett bondejordbruk, kan man emellertid
kanske inte tala så mycket om den
jämna avkastningen. I fråga om de stora
skogsägarna och bolagen är det uppenbart,
att man kan ha rätt att kräva,
att uttagen ur skogen bli sådana, att
om möjligt en jämn avkastning kan erhållas.
Om jag inte är fel underrättad,
har man nog redan i fråga om stora
skogsområden genomfört avverkningsplaner
som sikta till en sådan utveckling
som 1 § talar om.

Vad sedan beträffar 6, 7 och 8 SS.

Skogsvårdslag m. m.

uppkommer ju frågan om hur dessa
paragrafer skola omsättas i det levande
livet. Man har ju bytt ut beteckningen
»ungskog» emot beteckningen »utvecklingsbar
skog», och i fråga om utvecklingsbar
skog stadgas i G §, att den icke
må »utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
avverkas annorledes än genom gallring,
som är för skogens utveckling
ändamålsenlig. Skog är att anse såsom
utvecklingsbar, så länge det under förutsättning
av lämplig skötsel måste antagas
bliva mera lönande att låta skogen
kvarstå än att omedelbart avverka
den.» Jag har ingenting emot denna
nya definition. I grund och botten innehåller
den ju vad man nu betecknar
med ungskog. Men då det nu är fråga
om att skogsvårdsstyrelsens tillstånd
skall ges, tycker jag att det nog är bra,
då det gäller att avverka sådan skog
för försäljning. Om man studerar motiveringen
närmare, finner man emellertid,
att även då det är fråga om husbehovsvirke
och vedbrand får vederbörande
skogsägare inte avverka utan
skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Jag tror,
att om vi skola kunna föra ut denna
bestämmelse i levande livet, måste det
bli en betydlig ökning av skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän.

Bestämmelserna i 7 § kanske äro de
som äro mest besvärliga att tillämpa i
levande livet. Där heter det, att »avverkning
av icke utvecklingsbar skog»
— det är alltså skog, som vi tidigare
kallat för mogen skog — »må ej å någon
fastighet utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
så företagas, att större rubbningar
i avkastningens jämnhet uppkomma.
Ej heller må avverkning av
icke utvecklingsbar skog så bedrivas,
att skogens återväxt avsevärt försvåras.
» Det sista kan jag instämma i. Däremot
är det uppenbart, att man vid
tillämpning av bestämmelsen, att man
även i fråga om äldre skog skall ha
skogsvårdsstyrelsens tillstånd för att
avverka, och att det skall tillses att
inte större rubbningar i avkastningens

122

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

jämnhet uppkomma, kan stöta på rätt
stora svårigheter. Vi ha i reservationen
pekat på det fallet, att det kan vara
en skogsägare som i många år skött
skogen väl och varit rädd om den, därför
att han ansett den som en sparbössa
som vore bra att ha, när han en
gång bleve gammal och inte ville ha
gården längre. Då skulle barnen få ta
hand om fastigheten. Om det då är
flera barn, kommer naturligtvis varje
barn att kräva sin »arvslott». Då kan
det bli ganska besvärligt för den som
skall överta gården att kunna klara sig.
Han måste då kunna lita till denna
sparbössa och på en gång göra ett kanske
ganska stort uttag för att kunna
klara sin ekonomi. Det är sålunda
uppenbart, att det inte gärna kan gå
att strikt följa lagens bestämmelser i
detta avseende.

Jag kan i det sammanhanget hänvisa
till att departementschefen i motiveringen
på s. 87—95 i propositionen på
punkt efter punkt, som jag sade, har
försökt att mjuka upp bestämmelserna
i de olika. paragraferna, så att de
skulle kunna tillämpas med mera smidighet.
Man frågar sig emellertid under
sådana förhållanden vad som blir kvar
av denna lags egentliga bestämmelser.
Jag tror, att om man skulle strikt tilllämpa
desamma i de olika paragraferna,
så skulle skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän komma i ett mycket besvärligt
läge. Man har också i ett flertal
av yttrandena pekat på att det kan bli
vissa svårigheter att tolka dessa bestämmelser.

Jag tror därför att det hade varit
lyckligare, om man hade vilat en smula
på hanen, då det gällt att åstadkomma
en ny skogsvårdslag. Man tycks inom
utredningen, som sysslat med denna
lag, ha tagit alldeles för litet hänsyn
till de förhållanden, som nu råda norröver,
då det gäller överavverkningen.
Därför har man också kommit till det
resultatet, att man föreslagit, att hela
landets skogsmark skall läggas under

en och samma lag. Det är i känslan av
att den nuvarande skogsvårdslagen i
allra största utsträckning ger möjlighet
till användning av det sunda förnuftet
och härigenom leder till bästa möjliga
resultat som reservanterna avstyrka
denna uniformerade lag, vilken kan
åstadkomma mer skada än nytta för
landets skogsvård.

Det är ytterligare en sak, som jag i
detta sammanhang skall be att få omnämna
och som man varit rätt intresserad
av, nämligen om man i detta lagförslag
skulle finna några bestämmelser,
varigenom jobberi med skogsfastigheter
skulle kunna förhindras. Som
vi veta finns det ju en förbudslag, när
det gäller att förvärva jordbruk. Jag
har i egenskap av jordbrukskommissionens
ordförande i mitt hemlän fått
syssla rätt mycket med ansökningar hos
Kungi. Maj:t om tillstånd till sådana
förvärv. Jag har för tre år sedan röstat
för lagen, när den först genomfördes,
och jag kommer nog att rösta för den
i år också. Jag hade emellertid hoppats,
att man i förslaget till ny skogsvårdslag
skulle kunnat komma fram till
några bestämmelser som bättre än 1923
års skogsvårdslag kunnat motverka den
skövling som skett på vissa skogsmarker,
och att man sedan kunnat slippa
denna förbudslag. Departementschefen
har emellertid inte funnit anledning att
slå in på den linjen. Han anser tydligen
att man inte behöver ta med sådana
bestämmelser i en allmän skogsvårdslag,
när man har den förbudslag,
som avses att tillämpas även i fortsättningen.
Jag är också medveten om att
det är svårt att i skogsvårdslagen få
med bestämmelser, som äro tillräckligt
effektiva för att utestänga just den
kategori, som åtminstone söderut varit
den farligaste för Sveriges skogar.

De som anse förbudslagen vara ett
ohägn — och det kan man göra, om
man inte blickat in i förhållandena —•
ha menat, att det måste finnas möjligheter
att i en allmän skogsvårdslag för -

Nr 15. 123

Onsdagen den 21 april 1948 em.

hindra jobberi och att man därigenom
skulle kunna undgå att ha en särskild
förbudslag. Jag vill bara konstatera, att
departementschefen inte har kunnat
skapa några sådana möjligheter, och
jag finner detta olyckligt med tanke
på att man därför för framtiden får
dragas med en förbudslag, som är ganska
enerverande för handeln med jordbruksfastigheter.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre, jag kanske får tillfälle att återkomma.
Jag har bara velat understryka,
att den skogsvårdslag vi för närvarande
ha har medverkat till att Sveriges
skogsägare under de år som gått sedan
lagens tillkomst ha lärt sig att sköta
om sina skogar på ett utomordentligt
sätt. Jag tror det hade varit lyckligt om
man hade uppskjutit denna lagstiftning
till dess man kunnat närmare undersöka
förhållandena norröver och förutsättningarna
att åstadkomma en särskild
lag för de områdena.

Jag vill tillägga, att det i inte mindre
än fem eller sex motioner från skilda
jiartier har yrkats avslag på lagen. Man
har uppenbarligen en känsla av att vi
måhända här stå inför en ny reglering,
som kan bli besvärlig längre fram, och
det är av detta skäl som dessa motionärer
och reservanterna ha gått emot
förslaget.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som
avgivits av herr Carl Sundberg in. fl.

Herr DICKSON: Herr talman! Den
närmast föregående talarens nu avslutade
föredrag innehöll så mycket av
värde, att det är med beklagande jag
måste konstatera, att kammarens uppmärksamhet
var så bristande. Den av
mig refererade omständigheten gör
emellertid att jag kan bespara kammaren
mycken tidsutdräkt. Detta gör jag
så mycket hellre som jag senare i kväll
torde behöva på nytt ta till orda i en
annan fråga.

Skogsvårdslag m. m.

Jag kan helt och hållet instämma i
vad herr andre vice talmannen poängterade.
Det föreliggande lagförslaget
saknar ingalunda förtjänster och berättigade
synpunkter. Det är mycket som
återstår att göra i de svenska skogarna.
Det är ju så på de flesta områden,
att det inte finns någonting, som
är så bra, att det inte kan bli bättre.
Frågan är nu, liur man på ett snabbt
och smärtfritt sätt skall förbättra skogsvården.
Departementschefen har tydligen
trott, därtill rådd av skogsstyrelsen,
att den riktiga vägen är en ny och
strängare lagstiftning. Syftet är sålunda
gott, men frågan är bara, om det vinnes
på detta sätt eller om det kan vinnas
på ett mindre strängt sätt än som
föreslås i denna lag.

Det har här antytts, att det i hög
grad kommer an på tillämpningen av
en lag, hur den mottas av allmänheten,
och det har omvittnats, att skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän ha nått en god
kontakt med allmänheten och att förbättringarna
ha fortgått under den tid
som den nu gällande lagen har varit i
kraft. Det finns ingen anledning att
tro, att detta lyckliga förhållande löper
fara att brytas, utan sannolikt blir folk
mer och mer intresserade av skogen
och får större och större insikter i hur
den skall skötas. Av denna anledning,
herr talman, anse många här i kammaren,
i synnerhet jordbrukare och
skogsägare, i likhet med mig att detta
lagförslag har tillkommit i oträngt mål.
Att man får en mängd förslag från regeringen
i brydsamma tider kanske inte
är så märkvärdigt, och vi se ju varje
dag våra bord fulla med papper, men
jag tycker nästan vi borde ha sluppit
det i detta fall. Man skulle vilja be regeringen
att få vara i fred en liten
stund för att kunna tänka över, vart
vi kommit och försöka smälta och omsätta
i verkligheten de förslag, som
redan kommit.

Jag anser att denna lag visserligen
har förtjänster i vissa delar, men att

124

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag'' m. m.

den i andra delar har så stora skavanker,
att den i varje fall inte ännu bör
omsättas i verkligheten. Med anledning
av detta instämmer jag i den föregående
talarens yrkande om bifall till den av
herr Carl Sundberg in. fl. avgivna reservationen.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr förste
vice talman! Den förste ärade talaren,
herr Carlström, började sitt anförande
med att framhålla, att reservanterna
och de övriga, som inte gilla detta förslag,
voro lika ansvarskännande som
utskottsmajoriteten. Jag tror för min
del att alla som deltagit i behandlingen
av detta ärende ha varit fullt ansvarskännande.
Det sades visserligen
vid överläggningarna inom utskottet,
att förslaget hade avstyrkts från ansvarsfullt
håll, men jag tyckte ändå det
lät litet egendomligt. Det lät som om
de som tillstyrkt lagen inte skulle vara
riktigt ansvarskännande. Jag hoppas
emellertid vi kunna komma överens om
att alla, vilken ställning de än intaga
till förslaget, skola betraktas som fullt
ansvarskännande.

Det föreliggande förslaget innehåller
en del nyheter. Jag skall till en början
för några ögonblick uppehålla mig vid
utvidgningen av den allmänna skogsvårdslagens
tillämpningsområde. Det
är ju meningen att lagen skall utsträckas
till att omfatta jämväl andra skogar
inom landet, och främst bland de
skogar, som komma att lyda under denna
lagstiftning, befinna sig de enskilda
skogar, som tidigare sorterat under den
s. k. lappmarkslagstiftningen. För egen
del vill jag med tillfredsställelse hälsa
utvidgningen i vad den gäller de skogar,
som innefattades i 1932 års lappmarkslag,
som även gäller för enskilda
skogar i Särna och Idre socknar i Kopparbergs
län. Jag kan så mycket hellre
ge min anslutning härtill som jag själv
för åtskillig tid sedan i riksdagen har
påyrkat skogsvårdslagens tillämpning
på det sätt, som här blivit föreslaget.

Man har sagt, att de skogsbiologiska
förhållandena äro olika i olika trakter
inom landet. Det är alldeles riktigt, att
vårt avlånga land erbjuder åtskilliga
skogsbiologiska olikheter. Det är därför
alldeles givet att man inte kan vidta
ensartade skogsvårdande åtgärder
över hela landet. Den skogsvårdslag vi
nu enligt vad jag tror komma att antaga
lämnar emellertid tillräckligt utrymme
för tillgodoseende av de olika
behoven på skogsvårdens område. Det
blir i fortsättningen liksom nu skogsvårdsstyrelserna
som få bedöma, vilka
åtgärder som skola vidtagas i de olika
landsdelarna. Denna lag lägger intet
som helst hinder i vägen för ett sådant
förfarande. Det torde framgå av
föreliggande utlåtande, att utskottet
funnit det lämpligt att utvidga skogsvårdslagens
tillämpningsområde i den
utsträckning, som departementschefen
har föreslagit. Jag är för min del övertygad
om att denna utvidgning inte
kommer att medföra några som helst
olägenheter. Jag betraktar den som en
rationalisering och en samordning av
vissa skogslagar. Om man utan olägenhet
kan samla ett antal lagar under
samma hatt, då bör man enligt mitt förmenande
göra det.

Herr Carlström uppehöll sig visserligen
ganska länge vid utvidgningen av
lagens tillämpningsområde, men det är
inte den frågan, som föranlett de mera
avgörande meningsskiljaktigheterna inom
utskottet. Det är framför allt beträffande
bestämmelserna i 7, 36—

38 §§ som enighet icke kunnat åvägabringas
inom utskottet. Jag vill emellertid
påpeka, ehuru det kanske kunde
vara rätt onödigt, att icke heller reservanterna
äro eniga. Medan herr Tjällgren
ej yrkar avslag på lagen, utan nöjer
sig med en detaljändring, så befinna
sig herr Sundberg och hans medreservanter
helt och hållet på avslagslinjen.

I 7 § första stycket stadgas, att avverkning
av icke utvecklingsbar skog

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

125

må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd så företagas,
att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma. Det kan förefalla
som om denna bestämmelse, åtminstone
rent formellt, vore alltför sträng,
särskilt beträffande de mindre fastigheterna
med stödskog. Man får emellertid
i detta sammanhang inte bortse
från att skogsvårdsstyrelsen har rätt
att medge tillstånd till avverkning, om
behov härav föreligger och det prövas
nyttigt i sådan mån, att avsevärd rubbning
i avkastningens jämnhet kan ifrågakomma.
Personligen har jag nog den
uppfattningen, och den var nog också
allmänt företrädd inom utskottet, att
det är omöjligt att exempelvis på de
mindre fastigheterna företaga en jämn
årlig uttagning av virke, om man skall
lägga ekonomiska synpunkter på handlandet.
Tar man ut virket på det sättet,
kommer man säkerligen ganska
långt på sidan av vad man menar med
ekonomiskt handlande. Omkostnaderna
för uttagande av en liten kvantitet
virke årligen bli nämligen på en liten
fastighet förhållandevis större än om
man på en gång tar ut flera års avkastning.

En annan sak är att om man skall
sälja på rot är det svårare att få till
stånd konkurrens mellan virkesköparna
om ett litet parti än om ett större,
som består av flera års avkastning. Jag
kan emellertid inte finna, att departementschefens
syften härvidlag strida
mot de synpunkter, som framförts i
motionerna 1:239 och 11:385, där man
yrkar att riksdagen måtte besluta sådan
ändring av 7 § i förslaget till
skogsvårdslag, att avverkning å fastigheter
med husbehovs- eller stödskog
icke göres beroende av industriens virkesbehov
eller andra fastigheternas
bärighet ovidkommande skäl.

Jag skall även tillåta mig citera vad
departementschefen uttalat om denna
sak — det finns återgivet på s. 35 i utskottets
utlåtande. Man säger där föl -

Skogsvårdslag m. m.

jande: »En absolut jämnhet i avverkningarna
å varje fastighet är icke vare
sig genomförbar eller önskvärd. Hänsyn
måste ju bland annat tagas till konjunkturväxlingar
och till angelägenheten
av att avverkningarna företagas på
ett för fastigheten ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Ett sådant stadgande om
begränsning i rätten att avverka icke
utvecklingsbar skog, som jag nyss förklarat
mig anse motiverat, bör därför
endast ha till syfte att förhindra avverkningar,
som skulle medföra en
större rubbning i virkesavkastningens
jämnhet, få äga rum utan att lämpligheten
av avverkningsåtgärden prövats
av de skogsvårdande myndigheterna.»

Det har i utskottet förts ingående
överläggningar om denna paragraf. Utskottet
har ansett det angeläget att söka
undanröja missuppfattningar om innebörden
av paragrafens första stycke,
och det har därför på sidan 43 anfört
följande, som jag skall be att få citera:
»Avfattningen av 7 § första stycket
medför ej hinder att, då så anses fördelaktigt
ur ekonomisk synpunkt, företaga
avverkningar med vissa års mellanrum,
t. ex. vart femte eller tionde
år eller, om fastigheten är ogynnsamt
belägen, ännu mera sällan. Därest i sådant
fall ej uttages mera skog än som
motsvarar tillväxten sedan föregående
avverkning, erfordras icke något tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen. Endast
när fråga är om större avvikelser från
den uthålliga avverkningen, måste tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen inhämtas.
Har skogsägaren ett berättigat intresse,
att avverkning å hans fastighet vid
något tillfälle företages i sådan omfattning,
att den kommer i strid med
jämnhetsregeln, t. ex. vid nybyggnad
eller omfattande ombyggnad å fastigheten,
torde skogsvårdsstyrelsen icke
böra vägra tillstånd till sådan avverkning.
»

Jag hade hoppats, att de som väckt
de motioner jag nyss talade om skulle
anse, att denna motivering är tillfreds -

126 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

ställande och att förslaget tillgodoser
deras syften. Jag beklagar livligt om
så inte skulle vara förhållandet. Om
man bortser från de mindre skogsfastigheterna,
så kan man ej komma ifrån
att en jämn uttagning av avkastningen
är av utomordentlig nytta, sett ur det
helas synpunkt. En jämn uttagning av
virke har tillämpats på många ställen
i landet förut och kan naturligtvis tilllämpas
oberoende av den här föreslagna
lagstiftningen.

I norra Dalarna finns det i många
kommuner s. k. allmänningsskogar. Vid
tiden för storskiftet släppte de enskilda
skogsägarna till en tredjedel av den
skog, som de hade rätt att få, och av
dessa lotter bildades en allmänning.
Det finns, som jag sade, sådana allmänningar
i ett flertal kommuner i norra
Dalarna, och det finns också sådana
på andra ställen inom landet, i synnerhet
i Västerbotten och Norrbotten. För
dessa allmänningsskogar ha skogshushållningsplaner
upprättats. Dessa hushållningsplaner
gälla för en tid av 20
år. Åtminstone där uppe i Dalarna tar
man under vart och ett av de 20 åren
ut en tjugondedel av den virkeskvantitet,
som man beräknat taga ut under
de 20 åren. Man tar icke ut mera.
Skulle man taga ut mera på en gång,
komine ganska besvärliga förhållanden
att inträda. Det skulle betyda, att man
under det ena året finge ganska mycket
arbete och kanske nödgades taga
in folk från andra håll i icke så liten
utsträckning, medan man under det
andra året finge dragas med arbetslöshet.
Det är ju klart, att detta vore ganska
besvärligt för både huggare och
körare. Man tillämpar därför en sådan
jämn uttagning eller ransonering
av uttagningen. Jag tror för min del,
att det är angeläget att man försöker
se den fråga vi nu behandla i stort,
d. s. v. såsom en fråga som sammanhänger
med våra skogstillgångars, vår
skogslagstiftnings och vår skogsnärings

stora betydelse för vårt svenska folkhushåll.

De reservanter, som yrkat helt avslag
på propositionen, grunda sitt ställningstagande
på dels den enligt deras
mening olämpliga utvidgningen av
skogsvårdslagens tillämpningsområde
— vilket avsnitt jag redan berört —
dels den i 7 § upptagna bestämmelsen
om skydd för utvecklingsbar skog, dels
också 36, 37 och 38 §§, som innefatta
en skärpning av ansvarsbestämmelserna
i så måtto, att direkt straffpåföljd
kan åläggas i vissa fall, där avverkaren
uppsåtligen handlat i strid mot lagens
föreskrifter. Reservanterna liksom vissa
motionärer argumentera tydligen på
det viset, att dessa något strängare bestämmelser
med direkt straffpåföljd
skulle verka i hög grad irriterande och
leda till att det tidigare rådande goda
och förtroendefulla samarbetet mellan
de enskilda skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna
bär i landet skulle
komma att i hög grad spolieras. Därför
menar man, att det är nödvändigt
att en sådan olycka förhindras. Den
kan enligt deras mening avvärjas genom
att man avslår denna proposition.

Detta är icke något annat än antaganden
om den kommande utvecklingen.
För min del måste jag säga, att
jag finner dessa antaganden ganska
verklighetsfrämmande. Jag tvekar för
min del icke att säga, att man här gör
sig skyldig till sådana överdrifter i spådomarna,
att man säkerligen efter ett
antal år, när den nya skogsvårdslagstiftningen
varit föremål för praktisk
tillämpning, kommer att fråga sig själv,
varför man egentligen var så skeptisk
och misstänksam vid det tillfälle då
lagstiftningen antogs. Jag förutsätter
givetvis — det förstå allesammans —
att denna lagstiftning kommer att antagas
i dag.

Jag vill erinra om hur det förhöll sig
när man antog 1923 års skogsvårdslagstiftning.
Det fanns ju värderade leda -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

127

möter av denna kammare, som när
1923 års skogsvårdslag behandlades här
i kammaren voro uppe och sade, att det
skulle icke finnas några möjligheter för
de enskilda skogsägarna att få någon
nytta av skogen på grund av denna enligt
deras mening alltför stränga skogsvårdslagstiftning.
Det finnes väl ingen
i dag, och knappast någon under hela
den tid 1923 års skogsvårdslagstiftning
verkat, som kunnat finna, att denna
lagstiftning åstadkommit annat än
nytta. Jag tror för min del, att detsamma
kommer att bii förhållandet även
med de ändringar i skogsvårdslagstiftningen
som nu föreslås och som väl
riksdagen kommer att acceptera.

Vidare säger man här, att lagförslaget
har fått en karaktär av famlande oklarhet
samt att motiveringar och lagtext
strida mot varandra. Jag vill säga, att
skulle man försöka reda ut denna sak
litet grundligare skulle man nog finna,
att man kunde göra ungefär likadana
anmärkningar mot åtskilliga av de lagar
som genomförts här i riksdagen. Det
är ju icke alltid så, att man kan få fram
allting i en direkt lagtext. Åtminstone
i vad gäller skogsvårdslagen slår man
fast de principella riktlinjerna för vad
man önskar få fram; sedan blir det ju
en tillämpningsfråga. Jag är för min
del övertygad om att det sunda förnuftet
kommer att få göra sig gällande i
fortsättningen, när det gäller skogsvården,
liksom det kunnat göra sig gällande
tidigare. Herr Carlström var också
inne på detta, ehuru han måhända
betvivlade det.

Utskottet har i likhet med utredningen,
ett flertal av de avgivna yttrandena
samt departementschefen ansett, att ett
starkare skydd mot avverkning av icke
utvecklingsbar skog än vad den nuvarande
lagstiftningen medger är av behovet
synnerligen påkallat. Det är ganska
uppenbart, att under en lång följd
av år har skog, som befunnit sig i god
växtkraft, blivit föremål för avverkning
i alltför stor utsträckning. Framför allt

Skogsvårdslag m. m.

har ju detta förekommit i de nordliga
delarna av landet. Där har det också
funnits mycken övermogen skog, som
naturligtvis också följt med. Detta har
lett till att framför allt i den norra delen
av landet föreligger för närvarande
en betänklig bristsituation i så måtto att
man i nu rådande läge ej kan i full utsträckning
förse industrien med det
virke den behöver för sin försörjning.

Det förefaller åtminstone mig uppenbart,
att dylika med tanke på framtiden
skadliga avverkningar i längden ej kunna
få fortgå, utan att åtgärder böra i
tid vidtagas, innan ännu större skada
åstadkommits.

Om man ser saken på detta sätt måste
man ju välkomna det nya förslaget till
skogsvårdslag, som är avsett att skapa
förutsättningar för en förbättrad skogsvård
dels därigenom att redan skogbärande
mark göres mera produktionskraftig
än förut och dels genom utvinnande
av ytterligare mark för skogsproduktion.
Jag tror för min del ej, att
jag gör mig skyldig till någon som helst
överdrift, om jag säger, att man här har
en av de för framtiden viktigaste uppgifterna,
som vårt svenska folkhushåll
måste syssla med. För ett dylikt programs
förverkligande erfordras säkerligen
mycket stora insatser från samhällets
sida. Jag utgår från såsom sannolikt,
att det måste ske en utökning av
de arbetskrafter, som skola biträda
skogsägarna i skogsvårdsarbetet, ävensom
lämnas bidrag i större omfattning
än förut till skogsvårdande åtgärder
av olika slag. Det är givetvis också angeläget,
att det goda samarbetet mellan
skogsvårdsstyrelserna och de enskilda
skogsägarna får göra sig gällande även
i fortsättningen. För min del tvivlar jag
cj därpå, då ju de enskilda skogsägarna,
om man ser det på lång sikt, måste ha
ett stort ekonomiskt intresse av en förbättrad
skogsvård, varigenom deras
kapitaltillgångar komma att ökas. Då de
enskilda skogsägarna komma att bli underkunniga
om detta — något vartill

128 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

även vi riksdagsmän var på sitt håll
böra söka medverka — tror jag nog,
att den lagstiftning, som det är fråga
om, icke kommer att bli annat än till
tillfredsställelse både för enskilda
skogsägare och ur det helas synpunkt.

Jag skall till slut nämna något om de
straffbestämmelser som här föreslås.
Det är alltså fråga om utvidgade straffbestämmelser,
som medföra direkt
straffpåföljd. Utskottet anser för sin del,
alt kritiken mot skärpningen av straffbestämmelserna
ej kan vara befogad.
Det beror därpå att knappast någon lojal
skogsägare kan drabbas av direkt
straffpåföljd. Enär man måste utgå ifrån
— vilket torde vara alldeles riktigt —
att illojalitet endast i undantagsfall
förekommer bland de enskilda skogsägarna,
kan det i alla händelser ej bli
så många som drabbas av den direkta
straffpåföljden. Som utskottet här framhåller
bör ju en förutsättning för straffbarhet
vara, att avverkaren handlat
uppsåtligen. Har avverkaren handlat i
oförstånd blir det intet straff. Man kanske
säger, att det kan vara svårt för avverkaren
att styrka, att han handlat i
oförstånd. Detta kan ju i och för sig
vara riktigt. Men då avverkaren enligt
förslaget ej är skyldig att bevisa, att
han handlat i oförstånd, utan det åligger
antingen skogsvårdsstyrelsen eller
åklagaren att taga hand om bevisbördan,
så kan, såvitt jag förstår, det bara
bli i undantagsfall som någon kan drabbas
av de skärpta straffbestämmelserna.

Utskottet anser sig här böra framhålla,
att den illojala medborgaren
knappast kan vara förtjänt av någon
hänsyn härvidlag från samhällets sida.

Utskottet har företagit en ändring i
förslaget till skogsvårdslag. Vi ha nämligen
vid behandling av förslagit kommit
till den uppfattningen, att avgörandet
av frågor, som röra skyldighet att
vidtaga åtgärder för erhållande av nöjaktigt
skogsbestånd, bör anförtros en
myndighet, vilken i skogsägarnas ögon
kan framstå som fullt opartisk. Enligt

förslaget var det meningen att skogsstyrelsen
skulle få uppgiften att vara
dömande instans. Vi ha funnit, att det
kunde vara olämpligt att lägga dömandets
kall i skogsstyrelsens hand. Det kan
nämligen tänkas, att skogsägarna komma
att hysa misstroende mot skogsstyrelsen
i dess egenskap av dömande instans.
Med anledning härav ha vi ansett
det vara klokast, att avgörandet av de
frågor det här rör sig om skall tillkomma
domstol.

Jag har icke något mera att tillägga,
herr förste vice talman. Med detta ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM
(kort genmäle): Herr talman!
Jag begärde ordet för replik, när herr
Ericsson i Sörsjön talade om att jag
skulle ha menat, att de som ginge in för
lagen icke vore ansvarskännande. Det
har jag, herr Ericsson, icke alls menat.
Jag citerade en hel del av de myndigheter
som gått emot lagen och sade, att
de också voro ansvarskännande. Man
kan vara ansvarskännande på vilken
sida man än står i fråga om denna lag,
vare sig för eller emot.

När herr Ericsson i Sörsjön sedan talade
så varmt om att lappmarkslagen
nu icke behövdes längre och att man
mycket väl kan inrymma det hela under
en lag, skulle jag bara vilja fråga
herr Ericsson i Sörsjön: Vad vinner
lappmarken på den nya lagen? När det
redan är överavverkning förut är det
ingen utsikt, att man skall få avverka i
snabbare takt än redan skett. Därför
finner jag icke, att den nya lagen i
detta avseende är bättre än den nuvarande.

Sedan var herr Ericsson inne på frågan
om hushållningsplaner och den
jämna avverkningen. Herr Ericsson,
det är att slå in öppna dörrar. Det sker
redan nu. Jag har i mitt anförande pekat
på att det försiggår en jämn av -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

129

verkning på de stora skogsområden där
den kan tillämpas. På den punkten kunna
vi gärna vara överens. Men att det
icke lyckas på de mindre fastigheterna
är alldeles uppenbart.

Sedan sade herr Ericsson, att reservanterna
äro verklighetsfrämmande. Ja,
herr Ericsson kan ha den uppfattningen.
Men jag tycker, att det är verklighetsfrämmande
att stifta en lag, om vilken
man sedan får säga, att den kunna
vi på åtskilliga punkter icke i praktiken
tillämpa; den måste hyfsas efter
det sunda förnuftet.

Nu sade herr Ericsson också, att det
fanns en del personer, som när 1923
års lag antogs hade mottagit den med
tveksamhet, men det hade lyckats bra.
Ja visst, tack vare att man från skogsvårdsstyrelsernas
sida använt det sunda
förnuftet på sätt som skett; därför har
denna lag blivit så bra.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Enligt sin rubrik är ju den lag,
som vi nu stå i begrepp att anta, eii
skogsvårdslag. I själva verket är det
väl fråga om en kombinerad skogsvårds-
och skogsliushållningslagstiftning.
Nyttan och nödvändigheten av
en god skogsvård kan ju inte i någon
mån ställas i tvivelsmål. Det är klart
att på den mark i vårt land, som är
lämplig att bära skog, bör man se till
att det verkligen kommer att finnas ett
skogsbestånd.

Det föreliggande lagförslaget innehåller
vissa förbättringar i förhållande till
nu gällande lagstiftning, men det innehåller
också en del bestämmelser, om
vilkas lämplighet man kan vara synnerligen
tveksam, för att inte säga att
de egentligen äro mera till ohägn än
till nytta. Förbättringarna ligga bland
annat däri, att man under begreppet
skogsmark för in eu del områden, som
tidigare inte ha, i skogsvårdslagens mening,
haft namn av skogsmark och

9 — Andra kammarens protokoll 1948.

Skogsvårdslag m. m.

alltså inte fallit under denna lagstiftning.
Detta är bland annat förhållandet
med vissa kalmarker. Som ett framsteg
måste man nog också betrakta den
i lagen stadgade skyldigheten för en
skogsägare att sörja för ett nöjaktigt
skogsbestånd, detta oavsett om skogsägaren
har företagit en avverkning på
området i fråga eller inte. Det är ju
nämligen i förslaget föreskrivet, att en
skogsägare är skyldig se till att det
växer skog på skogsmark, även om han
inte vidtagit avverkning på densamma,
men detta bara försåvitt han kan räkna
med ett skäligt bidrag av allmänna medel
eller att de träd, som finnas att avverka,
lämna medel till åtgärderna i
fråga. Som ett framsteg måste man också
betrakta lagens föreskrifter för bekämpande
av insektsangrepp på skogen,
och jag skulle slutligen tro, att
den nya gränsdragningen mellan äldre
och yngre skog, eller som det nu heter
utvecklingsbar och icke utvecklingsbar
skog, där man vidtagit en viss förskjutning
i gränsen på det sättet, att den
utvecklingsbara skogen innefattar mer
än begreppet yngre skog, närmast är
att betrakta som ett framsteg.

Bland nackdelarna i förslaget vill
jag först nämna bestämmelserna om att
vissa besvärsärenden från skogsvårdsstyrelserna
rörande skyldigheten att
vidta vissa åtgärder i skogen skola gå
till skogsstyrelsen, detta i stället för,
som enligt nuvarande lag, till domstol.
Det finns emellertid ingen anledning
att närmare dröja vid den frågan, eftersom
ju utskottet har rättat till vad som
kunde anses olämpligt på den punkten.

Vidare är enligt min mening den bestämmelse,
enligt vilken straffs ådömande
göres oberoende av om något
avverkningsförbud meddelats, inte heller
lämplig, och slutligen är bestämmelsen
i 7 § första stycket om avverkning
av icke utvecklingsbar skog inte
heller sådan, att jag ansett mig kunna
rösta för bifall till densamma. I fråga

Nr lä.

130 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

om straffbestämmelserna gäller ju, som
jag nyss antydde, i nuvarande lagstiftning
att straff kan ådömas eu skogsägare
endast om han överträtt ett av
skogsvårdsstyrelse meddelat beslut. Nu
ändrar man på denna sak på det sättet,
att en skogsägare kan straffas försåvitt
han avverkat i strid mot skogsvårdslagens
bestämmelser. I strid mot
skogsvårdslagen kan han anses ha avverkat,
om han har gallrat alltför hårt
i en utvecklingsbar skog, alltså gallrat
på sådant sätt, att man inte kan säga
att vad han företagit sig varit ändamålsenligt.
Samma sak gäller om han
felbedömt skogens karaktär av utvecklingsbar
eller icke utvecklingsbar och
han alltså räknat med att skogen inte
var att hänföra till utvecklingsbar sådan;
då kan det också vara anledning
att anse att avverkningen stritt mot
lagen. Det sägs visserligen, att det skall
vara fråga om uppenbara överträdelser
av gällande bestämmelser.

Avverkning i strid mot 7 § första
stycket kan också bli straffbar enligt
denna bestämmelse, nämligen försåvitt
skogsägaren avverkar på sådant sätt,
att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppstå. Även här gäller ju, att
det skall vara fråga om en avverkning,
som uppenbarligen strider emot lagen,
men vi få komma ihåg att även om vad
som kan anses uppenbart i detta avseende
kunna meningarna gå isär. Nu
finns det en liten säkerhetsventil. Den
har åtminstone i förarbetena och i den
offentliga debatten kallats så, och det
är att det skall vara fråga om en uppsåtlig
förbrytelse. Oförstånd straffas
inte, men så snart det föreligger avverkning
i uppenbar strid mot bestämmelserna,
lärer man väl ändå få anse,
att det finns risk för att jordägaren dras
inför rätta. Huruvida det då blir straff
eller inte, beror närmast på om han
kan få domstolen att tro på invändningen,
att han handlat av oförstånd.
Denna paragraf är, så vitt jag kan förstå,
tämligen överflödig. Det är nog

ytterligt sällan en skogsägare med berått
mod avverkar i strid mot en god
skogsvård, och allteftersom insikten i
fråga om skogens skötsel växer, lär det
väl bli ännu mera sällan något sådant
kommer att inträffa. Men paragrafen
kommer otvivelaktigt att lämna ett
visst utrymme för godtycke.

Den andra punkt, som jag inte anser
vara tillfredsställande, är det stadgande
i 7 §, som återfinnes i första stycket,
som säger, att avverkning inte får företagas
i gammal, icke utvecklingsbar
skog i så stor omfattning, att större
rubbningar i avkastningens jämnhet
kunna antagas uppkomma. I förarbeten
till lagen anges, att man vill ha jämnhet
i avkastningen för att säkerställa
sysselsättningsmöjligheterna och industriens
råvarubehov. Tanken är onekligen
synnerligen god, och den bör realiseras
så långt det är möjligt utan att
man träder andra berättigade och kanske
viktigare intressen för nära. Att
börja med lär det väl vara rätt så svårt
att tänka sig jämna virkesuttag i ett
land, som i så stor utsträckning som
vårt är hänvisat till att sälja sina träförädlingsprodukter
utomlands. Vi veta
ju att efterfrågan varierar kolossalt.
Under vissa perioder ropar man efter
våra varor, under andra tider är det
stora svårigheter att över huvud taget
bli kvitt dem. Det är klart att under en
period, då efterfrågan är ringa, måste
vi anpassa vår produktion efter just
det behov av varor, som verkligen föreligger.
Om vi under en depression
skulle köra på som om ingenting hänt
och alltså försöka producera i vanlig
omfattning, bleve väl resultatet bara
det, att varorna kastades ut och pressade
marknaden ytterligare, och att det
åstadkoms en prissänkning, som gjorde
att vi kanske finge sälja våra varor för
praktiskt taget ingenting. Såvitt jag kan
förstå är det ofrånkomligt, att man anpassar
den industriella produktionen
efter konjunkturerna utomlands. Därmed
måste man också vara på det klara

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 131

med, att det är nödvändigt att vi rätta
avverkningarna efter efterfrågan utifrån.

Det är naturligtvis en ganska penibel
situation för dem, som ha sin utkomst
av denna näring, att det förhåller
sig på det sättet, men jag tror att
det finns åtskilliga möjligheter att
komma tillrätta med saken. Skogen behöver
ju nämligen ansas och skötas,
och vi behöva vägar för att kunna rationalisera
utdrivningsförhållandena.
Ingenting är väl mera lämpligt än att
man just under sådana perioder, då avsättningssvårigheter
råda, ser till att
man vidgar ramen för skogsvårdsarbeten,
för väganläggningar o. s. v.

Man kan väl vidare på allvar sätta
i fråga, om det är nationalekonomiskt
fullt försvarbart att föreskriva, att en
mogen skog, en skog alltså, som är i
det skicket att den egentligen inte bör
få stå kvar och uppta mark och därmed
stå räntelös, skall få stå kvar. I
det sammanhanget brukar man ofta
peka på förhållandena i vårt lands
norra delar och då särskilt på skogsbeståndet
i Västerbotten; vi veta ju, att
där är skogsbeståndet långt ifrån tillfredsställande.
Jag har emellertid den
uppfattningen, att saken skulle ha varit
icke bättre utan tvärtom sämre, om vi
för 20 å 30 år sedan hade haft en bestämmelse,
som inneburit att man i
högre grad varit skyldig att kvarhålla
äldre skog. Att man nu har en lucka i
skogstillgången där uppe beror väl närmast
därpå, att den gamla urskogen
kommit att avverkas på ett relativt sent
stadium och att vi efter denna avverkning
inte kunnat få upp ett nytt bestånd.
Jag vill emellertid erkänna, att
man kanske inte gjort allt vad som
rimligen bort göras på dessa marker
för att de verkligen skulle kunna ge ny
skogsbörd. Att så inte skett beror naturligtvis
i många fall på bristande tillgång
på medel och vissa andra omständigheter.
Jag tror, att om den gamla
skogen avverkats hundra år tidigare,

Skogsvårdslag m. m.

det nu skulle ha funnits ett betydande
skogsbestånd däruppe, så att vi nu kunnat
bedriva rationell skogsvård och avverkning.
Med dessa ord har jag velat
säga, att jag inte tror, att det är någon
fördel över huvud taget med att man
kvarhåller icke utvecklingsbar skog,
utan att det är bättre att låta den försvinna
och bereda plats åt ett nytt bestånd.

I en punkt har statsrådet Sköld i
fråga om avverkningen gått emot de
sakkunniga. Det gäller den utvecklingsbara
yngre skogen. Enligt sakkunnigförslaget
skulle avverkning i sådan
skog icke kunna företagas i form av
gallring som vore ändamålsenlig, för så
vitt man trädde stödskogsbehovet eller
husbehovet för nära. När statsrådet
gått emot de sakkunniga i detta avseende,
har det varit med den motiveringen,
att ändamålsenligheten kan
kräva, att man verkligen får gallra upp
i en yngre skog. Jag är fullt ense med
jordbruksministern på den punkten,
men jag tycker att om man drar ut
konsekvenserna av det betraktelsesättet
skulle man sagt sig, att det inte heller
är ändamålsenligt att kräva att en
skog, som av ena eller andra skälet
egentligen slutat växa, skall få stå kvar.
I den intressekollision, som kan uppstå
mellan å ena sidan skogsvårdsintresset
och å andra sidan skogshushållningsintresset,
föreställer jag mig,
att det i det långa loppet är till fördel
för alla berörda parter, vare sig det är
skogsägare, skogsarbetare eller hela
vårt land, att man låter skogsvårdshänsynen
få företräde. Jag skulle vilja
fråga: Hur skall man egentligen förfara,
om denna lag antages, med avverkning
på ett skogsskifte, där det finns bara
gammal skog? Och i vilket tempo skall
skogsvårdsstyrelsen medge avverkningsrätt?
Skall man uppdela denna
rätt på 25 år eller 50 år, eller vilken
grund skall man över huvud taget tilllämpa,
när tillstånd lämnas till avverkning? -

132 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka avslag på 7 § första stycket
och 3G § 1 mom. Jag yrkar bifall till
lagförslaget i övrigt men med den ändring
i 20 §, som föreslagits av vederbörande
utskott.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr H/EGGBLOM: Herr talman! Det
är naturligtvis ett gammalt slitet ord
att ta på tungan, att gamla lagar äro
goda lagar, men när det gäller den
situation, som nu föreligger, då vi skola
byta ut en nu gällande lag, om vilken
ingen, såvitt jag vet, kunnat säga att
den inte verkat gott, är det ju ganska
nära till hands liggande att peka på
att den lag, som det nu är fråga om att
byta ut, har varit en god lag. Jag skulle
kanske inte vilja vara med om att sätta
det betyget på lagens alla paragrafer.
Där finns i fråga om de straffsatser,
som drabba den som avverkar, när avverkningsförbud
föreligger, nog en
hårdhet, som är omotiverad, en hårdhet,
som tyvärr flyttas över i den nya
lagen. Jag har, herr talman, från mitt
eget härad erfarenhet av att nu gällande
lag kunnat utnyttjas så, att en person,
som kom som ny ägare till en gård
med avverkningsförbud och som råkade
avverka några stycken träd utan tillstånd,
dömdes till drygare straff för
det brottet än en person, som samtidigt
från kronans skogar stulit träd av lika
stort värde. Detta är ju en skärpa i
straffsatserna, som inte är tilltalande.

I den gamla lagen fanns dock en godhet
i det avseendet, att var och en var
absolut underrättad om när han befann
sig utanför lagens råmärken. Det var
när avverkningsförbud förelåg. När nu
dessa straffbestämmelser flyttas över i
den nya lagen, sker en påtaglig försämring
i och med att straffpåföljd kan
föreligga, även om avverkningsförbud
inte är utfärdat. Jag tycker att en god
lag skall vara sådan, att den är till
skräck för den illojale men betyder

trygghet för den lojale. Och det kan den
nuvarande lagen anses göra. Men den
nya lagen har ett osäkerhetsmoment i
fråga om vad som är straffbart eller
inte, och dettta skapar inte trygghet för
den lojale, att han inte kan komma att
drabbas av dessa hårda straffsatser.
Detta anser jag vara en sak, som bör
anföras för att visa, att den nya lagen
i fråga om godhet inte går upp emot
den gamla.

Men vad som framför allt gör det
möjligt att om den nu gällande lagen
säga, att den varit god, är dess verkningar
i fråga om skogsbeståndet i
Sverige. I viss mån tycker jag nog, att
den debatt, som här förts beträffande
uppfattningarna om den skogliga situationen
och därmed också intresset för
denna nya lag, alltför mycket kommit
att påverkas av norrländska svårigheter
i fråga om virkestillgången. I södra Sverige
ligger ju situationen så till, att enligt
riksskogstaxeringens av skogsforskningsinstitutet
bearbetade siffror ha vi
där ett tillväxtöverskott av ganska betydande
storlek i förhållande till det
behov, som där lokaliserad industri har
av råvara, och då skola vi komma
ihåg, att för södra Sveriges del ha icke
rått de olika slag av skärpningar av
skogsvårdslagarna, som ha varit gällande
för Norrland. Nu skola vi naturligtvis
inte draga några felaktiga slutsatser
av detta och säga, alt alltså blir
det dåligt om lagen skärpes och bra om
den är mindre skarp, utan den slutsats
man kan draga av detta förhållande är,
att det är inte bevisat att en skärpning
av lagen utöver de nuvarande bestämmelserna
skapar några bättre förhållanden.
Det har varken lappmarkslagen
eller de för Norrland speciella skogslagarna
mäktat göra.

I den situationen, att man alltså tydligen
utan gensaga kan peka på att den
nuvarande lagen är en god lag, bör man
väl ha rätt att fordra, när en ny lag
skall antagas, dels att behovet av denna
nya lag med dess verkningar är väl

Nr 15. 133

Onsdagen den 21

dokumenterat, dels att den nya lagen
är väl utformad. I annat fall byter man
tydligen ned sig utan några som helst
tvingade skäl.

Att behovet av lagskärpning icke är
tillräckligt dokumenterat har herr andre
vice talmannen mycket tydligt klarlagt
genom citat från de betydande och representativa
remissinstanser, som gått
emot förslaget till ny lagstiftning.
Länsjägmästarnas förening befinner sig
däribland, och när länsjägmästarna
voro samlade till kongress här i Stockholm
i vår framfördes ju formliga böner
om att de måtte befrias från att få
denna lag i nuvarande läge. Man bad
om uppskov åtminstone i åtskilliga år.
Men skogsstyrelsen, som ställt sig bakom
lagen, ser saken från sin synpunkt
litet grand från ovan, och därmed har
lagen från deras sida först fram, trots
att behovet från representativa instanser
är mycket dåligt vitsordat.

Framför allt är det lagens oklara formulering,
som man vänder sig emot.
Den möter oss redan i 1 §, där jag misstänker
att man nästan liksom ansträngt
sig för att i denna paragraf med tre
hela rader få med så mycket av mångtydiga
ord som möjligt. Det talas om
utnyttjande »på lämpligt sätt» av markens
virkesalstrande förmåga, om »tillfredsställande»
ekonomiskt utbyte och
»såvitt möjligt i huvudsak» jämn avkastning.
Det är ord som äro reservationer,
om de tolkas på ett sätt, men
som, om de tolkas precis efter svenskt
språkbruk, ingalunda äro några reservationer.

Jag fäste mig särskilt vid detta sista,
att utskottet har tyckt, att när det är
skrivet att det skall krävas såvitt möjligt
jämn avkastning, så innebär detta
en möjlighet för dem, som ha med lagen
att göra, att vara rundhänta, men
skall man tolka »såvitt möjligt» efter
ordalydelsen betyder det, att såvitt det
är möjligt att genomföra eu jämn avkastning
skall den genomföras och därmed
punkt. Det skall inte tagas hänsyn

april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

till annat än om det är möjligt att genomföra.

Statsrådet runkar på huvudet, och jag
vore glad om gester kunde införas i
kammarens protokoll, men det ha vi ju
papper på att det inte går, så det går
inte att få den saken redovisad på det
sättet. Men vi ha här en ordalydelse,
som visserligen utskottet tolkat på sitt
sätt och departementschefen på sitt sätt
men som man ändå någon gång i framtiden
kanske kommer att tolka efter
orden, och då står man där. Det står
mycket bra skrivet i detta utskottsutlåtande,
det står t. o. m. hur paragrafer
skola tolkas och att skogsvårdsstyrelsen
skall göra så och så, men man
har inte direkt belägg för att det skall
vara så. Men, mitt herrskap, sådana utskottsuttalanden
är ingenting som förpliktar
i framtiden, det finns inte, om
jag får taga bilden från Fänrik Ståls
sägner, där landshövdingen säger om
svenska lagboken att där är vår vapenlösa
trygghet, något som man kan lägga
handen på och lita till, utan det enda
man har att lita till är bokstaven i lagarna,
och den är inte tillräckligt klart
formulerad i detta fall.

Jag är naturligtvis från min ståndpunkt
tacksam för allt, som kan sägas
i ord eller skrift för att mildra alla
dessa vaga formuleringar och därmed
oklara risker, men det lockar en inte
till att godkänna en lag med en sådan
utformning.

Vad som gör att jag tycker att lagen
icke är väl ipformad, är framför allt
den sak, som har kommit fram i motion
nr 210 här i kammaren, men som herr
Ericsson i Sörsjön tydligen icke har
observerat bland de argument, som
framförts mot lagen, och det är att lagen
kan användas så, att den förhindrar
en enskild skogsägare att utnyttja
det ekonomiska sambandet mellan odlad
jord och skog på en och samma fastighet.
Det är för många jordbrukare ett
många gånger synnerligen lyckligt samband
mellan jord och skog. Kapital,

134 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

som skall skaffas för förvärv av båda,
kan inte skiljas åt, och när det gäller
kravet på förräntning måste man också
etablera samverkan. I den mån denna
lag nu åstadkommer att avverkningar
av såväl utvecklingsbar som icke utvecklingsbar
skog bli i mycket hög grad
beroende av skogsvårdsstyrelsernas
medgivande, kan man riskera att en enskild
skogsägare icke får utnyttja sambandet
mellan jord och skog såsom han
behöver göra det.

Jag har redan deklarerat, att den lag
som vi nu ha, har verkat gott, men jag
minns, herr talman, från min barndoms
resor med hästskjuts från bardomshemmet
in till hamnstaden, där läroverket
låg, hur vi mot 90-talets slut och sekelskiftets
början fingo köra förbi propslass
efter propslass, vilkas avverkare
försökte rädda sig genom sådan avverkning
från den misär, som jordbruket
råkat i mot 1800-talets slut. De voro
fullt på det klara med att det var nog
ingen god skogsvård, men det var väl
att dessa människor hade möjlighet att
tack vare skogen rädda sig ur en annars
oundviklig misär med konkurs och
dylikt. Det kan komma sådana tider i
framtiden, och då är det visserligen bra
att utskottet skrivit litet vänligt, men
lagtexten medger inte någon trygghet
därvidlag. Det kan komma tider, då sådant
kan vara behövligt.

Det förefaller, som om man vid lagens
utformning också förbisett, hur
kort tid en bonde sitter vid sin jord
och sin skog. Det är 30—40 år, knappast
som medeltal men som maximum,
och under denna tid kan han, om han
bär utvecklingsbar skog, någon gång behöva
göra avverkningar, som svara mot
mera än gallring ur beståndsvårdande
synpunkt. Om han har icke utvecklingsbar
skog kan han också behöva göra
avverkningar, som äro större än som
svara mot jämn avverkning. Det förefaller
som om särskilt departementschefen
hade förbisett, hur kort ett bondeliv
är. Han skriver nämligen i propo -

sitionen, att han är övertygad om att
det icke inverkar skadande på skogen,
om en mogen skog får stå kvar på växtplatsen
ett eller annat tiotal år. Jag
tror att det gäller för skogen, men jag
tycker det är synd om ägaren av den
mogna skogen, som ett eller annat tiotal
år med denna lags hjälp skall kunna
hindras från att göra en avverkning,
av vilken han ekonomiskt är beroende.

Så tycker jag också att lagen andas
helt och hållet en övertro på institutionerna.
Jag vill inte säga på tjänstemännen,
tv jag misstänker att det icke kommer
att finnas tillräckligt med tjänstemän
inom överskådlig tid för att klara
av vad denna lag nu lägger i skogsvårdsstyrelsernas
hand, utan man litar
tydligen på att man har institutioner i
de olika länen eller skogsvårdsstyrelseområdena.
Vi ha ju haft litet grand besvär
tidigare här i riksdagen från det
skogsintresserade hållet att få tillräckligt
med anslag för att dessa institutioner
skola förses med tjänstemän, men
nu litar man tydligen på att dessa institutioner
skola klara av alla dessa svårigheter
även med en klen utrustning.
Det kan inte hjälpas att man börjar
tänka på hur det var, när folktandvården
skulle sättas i gång. Den sattes i
gång i förlitande på institutioner utan
tjänstemän, och det kanske nu blir något
slags folkskogsvård utan tillräckligt
med människor, som äro utrustade för
alt taga denna väldiga sak om hand.
Detta är inte heller något som gör, att
man tycker att detta är en lagstiftning,
som man är intresserad av att den skall
komma till.

Jag tycker det skulle vara roligt om
det bleve så, som herr Ericsson i Sörsjön
trodde, att om 20 eller 30 år skulle vi,
som nu äro emot denna lag, vara övertygade
om att den varit till nytta. Kloka
människor komma säkert att kunna
åstadkomma en del nytta med denna
lag. Icke fullt kompetenta personer
kunna komma att ställa till en förfärlig
massa skada med denna oklart men

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

135

synnerligen vidlyftigt formulerade lag.
Sedan vill jag ju säga, att därför att den
och den lagen verkat gott, så har man
väl ändå inga bevis för att om man
ökar gränserna för lagens omfattning
och skärper bestämmelserna undan för
undan, den också kommer att verka
gott i all framtid. Det var den argumenteringen,
som herr Ericsson i Sörsjön
slutade med, men jag tycker den säger
inte så förfärligt mycket.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
i enlighet med den reservation,
som har avlämnats av herr Sundberg
in. fl.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det har sagts om här föreliggande lagförslag,
att det är obehövligt. Det finns
inte någon anledning att nu göra en
reformering av skogsvårdslagen.

När man säger detta, tycks man inte
taga någon hänsyn till frågans förhistoria.
1 verkligheten är det ju på det
sättet, att det för snart tio år sedan började
framföras ganska starka krav från
de skogsvårdande myndigheternas sida
och från skogsvårdssammanslutningar
på utredning och förslag om en ny
skogsvårdslag. Det var alla dessa framställningar,
som ledde till att min företrädare
i ämbetet satte i gång den utredning,
vars resultat nu föreligger för
kammaren. Uppdraget gavs åt skogsstyrelsen,
men skogsstyrelsen har ju inte
suttit instängd på sina rum och utarbetat
denna lag, utan skogsstyrelsen har
haft hjälp av ett stort antal sakkunniga
personer av olika kategorier. De sakkunniga
voro ledamoten av riksdagens
första kammare 13. Näsgård, ledamoten
av samma kammare lantbrukaren O. L.
Tjällgren, båda två innehavare av bondeskogsbruk
i Norrland, friherre BeckFriis
på Harg, själv stor skogsägare, ledamoten
av första kammaren P. J. Näslund,
som är skogsägare i Lappmarken,
redaktören II. Sten, som representerade

Skogsvårdslag m. m.

skogsarbetarna, ledamoten av denna
kammare greve von Seth, som också
lär vara skogsbrukare, professorn C. H.
Petterson vid skogsvårdsinstitutet, länsjägmästaren
C. G. Chöler, skogschefen
vid Björkå bruk G. I. Ekman och jägmästaren
A. Jansson, som representerade
skogsvårdsstyrelserna. Alltså, det
är dessa män med stor erfarenhet från
olika sidor av svensk skogsvård, som
lagt fram det förslag, som skogsstyrelsen
sedan i sin tur överlämnat till
Kungl. Maj:t. Det fanns bland de sakkunniga
icke någon delad mening utom
på en punkt. Skogsstyrelsen och några
av de sakkunniga hade föreslagit, att
vissa besvärsmål skulle gå till skogsstyrelsen
och sedan till Kungl. Maj :t i
jordbruksdepartementet. Flertalet av de
sakkunniga förordade i stället, att de
skulle gå till domstol. Det var den enda
punkt, på vilken det rådde delade meningar.

Som kammarens ledamöter finna var
jag icke på något sätt inblandad i denna
utredning. Jag var fullständigt obunden,
när förslaget kom fram till mig.
Jag fick förslaget redan 1946. Jag skulle,
om jag hade varit ivrig, ha kunnat lägga
fram det till 1947 års riksdag. När jag
fick denna utredning, ställde jag emellertid
den fråga, som åtskilliga kammarledamöter
här i dag ha ställt: År
den nya lagen behövlig? Jag tog god tid
på mig. Jag granskade med hjälp av
sakkunnigt folk detta förslag. Jag fann
därvid att förslaget på sina punkter var
onödigt långtgående och onödigt stelt,
och det verkställdes en omarbetning.
Men jag fann också, att denna lag betydde
ett sådant betydelsefullt framsteg
för svenskt skogsvårdsarbete, att det
icke var riktigt att hålla tillbaka förslaget,
utan jag ansåg att det borde läggas
fram.

Man säger nu, att myndigheterna varit
emot det. Går man igenom detta förslags
förhistoria skall man finna, att
meningarna i själva verket varit ganska
delade och att det varit lika många för

136 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

som emot. Det har sagts — det sades i
första kammaren — att det varit tämligen
god anslutning till detta förslag
intill dess de sakkunniga hade fastnat
för det, som nu utgör lagens 7 §, d. v. s.
jämnheten i avkastningen, men sedan
blev det liv i de stora skogsägarna, som
försökte skjuta de mindre framför sig.
Det är väl detta som gjort att det blivit
en allt hetsigare opposition, men
jag tror den oppositionen icke vilar på
saklig grund.

På den punkt, där det rådde delade
meningar bland de sakkunniga, följde
jag skogsstyrelsen. Jordbruksutskottet
har nu i stället följt de sakkunnigas majoritet,
d. v. s. det vill icke låta besvären
gå till skogsstyrelsen och Kungl.
Maj:t i departementet, utan det vill låta
dem gå domstolsvägen. Jag skall inte
försöka rida spärr mot denna inställning,
som så enhälligt omfattats av utskottet,
men jag vill dock säga att det
icke är självklart, att det ur skogsägarnas
synpunkt är riktigt att välja den
väg, som utskottet valt. Det finns två
ting att anföra mot denna väg. Det ena
är att det blir en betydligt mer byråkratisk
och utdragen ordning, om besvären
skola behandlas av domstolarna
med de svårigheter dessa måste ha att
behärska dessa invecklade frågor.
Skogsägarna komma att få vänta längre
på besked, om man väljer den vägen.

Sedan kan det göras ytterligare en
invändning. Det kan naturligtvis vara
fördelaktigt för skogsbolag och stora
skogsägare att processa vid domstolar.
De ha råd att kosta på sig hur stora belopp
som helst för att skaffa sig skogsteknisk
expertis och framstående jurister,
men ha de små skogsägarna
samma möjligheter att på sin sida engagera
den sakkunskap, som behövs för
att vid en domstol kunna gendriva
skogsvårdsstyrelsens sakkunskap ? Är
man alldeles säker på att de små skogsägarna
vinna på den ordning, som här
föreslås? Jag vill bara ställa frågorna,
därför att de skola vara ställda även i

denna kammare, och sedan får utvecklingen
visa, vilken ståndpunkt som varit
den riktigaste.

De av riksdagens ledamöter, som opponera
mot det föreliggande lagförslaget,
uttala farhågor för att denna lag
skall åstadkomma ett avbrott i den goda
kontakt, som för närvarande finns mellan
skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna.
Mina vänner! Det sjöngs precis
samma visa i riksdagen, när 1923 års
skogsvårdslag skulle beslutas. Även då
hördes varningar för att det icke skulle
vara möjligt att få till stånd ett förtroendefullt
samarbete mellan skogsägarna
och skogsvårdsstyrelserna, om den lagen
godtogs. Nu säger herr Haeggblom,
att gamla lagar äro goda lagar och att
1923 års skogsvårdslag är en god lag.
Man skall då inte förvåna sig om herr
Ericsson i Sörsjön i belysning av vad
som hänt tidigare säger, att om 20 år
personer av herr Haeggbloms typ kanske
komma att säga, att gamla lagar äro
goda lagar och att 1948 års skogsvårdslag
är en god lag.

Det finns inte någon sådan skillnad
mellan den föreslagna lagen och den nu
gällande, som kan ge anledning till de
farhågor, som man här fört fram. Vad
är det egentligen som man opponerar
emot? Jo, det är den bestämmelse i
första stycket av 7 §, som det här talats
så mycket om och som säger, att avverkning
av icke utvecklingsbar skog
ej må å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens
tillstånd så företagas,
att större rubbningar i avkastningens
jämnhet uppkomma.

Låt oss för elt ögonblick fråga: Är
det någon fördel med att genomföra en
sådan bestämmelse? Ja, det har ju anförts
två skäl. Det ena tar i huvudsak
sikte på de större skogsfastigheterna
och det andra på de mindre. Det första
är följande: I våra skogsbygder är en
arbetarbefolkning beroende av skogsbruket.
Om dessa människor ha skogsarbete
så bo de kvar där, men i annat
fall avfolkas bygden, när det icke finns

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 137

någon skog att avverka. På samma sätt
är det med industrierna. Om det inom
vissa trakter sker en sådan avverkning,
att det inte finns virke att ta ut, så lamslås
fabrikerna, och den industriella
verksamheten i orten kommer att minskas.
Jag tror inte det kan bestridas, att
virket utefter vissa floddalar i Norrland
nu blivit så uttunnat, att den ena
fabriken efter den andra måste lägga
ner sin verksamhet. Jag tror representanterna
för Västerbotten kunna intyga
att Örviken, Robertsfors och åtskilliga
andra anläggningar äro i farozonen.
När man av riksskogstaxeringens siffror
för t. ex. Västerbotten finner, att
det trots all reklam för bolagsskogsbruket
icke finns mer virke per hektar än
på samma slags mark i bondeskogsbruket,
som varit så förtalat, förstå vi, att
det icke tagits den hänsyn till det ekonomiska
livets jämna gång, som vi ha
rätt att kräva. Det är väl ändå ett socialt
krav, att skogsvårdslagen skall
medverka till en något så när jämn sysselsättning.
Det gäller ju inte bara att
människorna skola få arbete, utan det
gäller även att se till att bygden inte
avfolkas. Ingen kan väl bestrida, att
detta är ett stort intresse.

Det jag här anfört har inte någon
större betydelse för det mindre skogsbruket.
Det gör ju inte så mycket om
man på ett hemman avverkar litet mer
ett år, ty det finns kanske någon annan
i bygden, som just då avverkar litet
mindre. Det gäller de stora talens
lag och det jämnar ut sig. För det mindre
skogsbruket måste man ta hänsyn
till en annan synpunkt, nämligen sambandet
mellan jord och skog. I våra
skogsbygder kan jordbruket icke existera
utan stöd av skogsbruket. Det
värsta som kan hända ett jordbruk är,
alt en generation rakar rent på skog,
tv då får nästa generation inte något
stöd av skogsbruket, och då lönar det
sig inte med jordbruket. Man kan då
fråga sig, om det kan vara rätt att lämna
folk alldeles fria händer, så att de

Skogsvårdslag m. m.

vid ett ägoskifte eller ett arvsskifte helt
enkelt kunna slå ned all den icke utvecklingsbara
skogen. Det kan ju vara
så, att större delen av skogen på ett
hemman är icke utvecklingsbar och det
kan då dröja mer än en generation, innan
man åter får skog till stöd för jordbruket.
Det är väl en synpunkt, som
man inte heller kan komma ifrån, och
det är ju det man avser att råda bot för
genom denna 7 §. Jag har ingalunda någon
övertro på denna paragraf, men jag
tror, att den kan ha en uppfostrande betydelse
och att den kan leda till att man
får större förståelse för både de stora
skogsägarnas sociala ansvar och de
mindre skogsägarnas ansvar för kommande
generationer.

Denna 7 § är emellertid behövlig
även ur rent teknisk synpunkt. Om
lappmarkslagen nu skall försvinna,
måste det ju komma någonting i dess
ställe. Nu säger visserligen herr andre
vice talmannen, att det är naturligt att
man har en särskild lappmarkslag, och
han talar om hur väl skogen växer i
Småland och hur litet det växer i Lappland,
men de som resonera på det sättet
ha icke deltagit, det förstår jag, i
den generationslånga diskussion, som
förts i vårt land rörande skogsvårdslagstiftningens
enhetlighet. Nu ha vi
kommit dithän, att vi kunna ha samma
lag för Skåne som för Norrbottens kustland,
och, herr Carlström, i Skåne har
jag granar som slå skott på en meter
om året, medan man i Norrbottens
kustland får räkna toppskotten i centimeter.
Jag vill fråga herr Carlström,
om han anser det mer naturligt, att
man har samma skogsvårdslag för Skåne
som för Norrbottens kustland än att
man har samma skogsvårdslag för
Norrbottens kustland som för Norrbottens
lappmark. Ma vi kommit så långt,
att vi flyttat gränsen för den gemensamma
skogsvårdslagens tillämpningsområde
ända till lappmarkens gräns, då
bör det väl vara ett intresse att fortsätta,
och varför skulle man inte göra

138 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

det? Den nu gällande lappmarkslagen
av år 1932 innehåller i skogsvårdsavseende
samma bestämmelser som den allmänna
skogsvårdslagen. Skillnaden är
blott den, att lappmarkslagen föreskriver,
att det skall finnas hushållningsplan
och ^stämpling från skogsvårdsstyrelsens
sida för varje avverkning.

Någon har frågat, vad man kan vinna
med att ta bort lappmarkslagen. Jo, man
vinner att dessa skogsägare och skogsvårdsstyrelsen
icke bli skyldiga att ha
utarbetade avverkningsplaner även för
de små fastigheterna och att de icke bli
skyldiga att utstämpla alla avverkningar
som skola ske, och att även ägarna
av lappmarksskogar få rätt att stämpla
för en ändamålsenlig gallring utan att
gå till skogsvårdsstyrelsen. Därigenom
minskas ju i hög grad skogsvårdsstyrelsens
befattning med lappmarksskogarna.

Emellertid är det kanske inte alldeles
säkert, att man utan vidare kan
släppa dessa skogar alldels fria, men
det finns två remedier i lagen. Å ena
sidan kan man hänföra lappmarken till
de svårföryngrade områdena och flytta
gränsen allt längre upp allteftersom
man får erfarenhet beträffande föryngringen,
och å andra sidan har man bestämmelsen
i 7 § om jämn avverkning.
På grund av detta kan man hindra, att
det återstående urskogsbeståndet skövlas
på en gång. Bönderna i lappmarken
skulle komma i en svår situation om
ett tiotal år, om man nu på en gång
hugger ned all icke utvecklingsbar
skog.

Ett andra tekniskt skäl för införande
av bestämmelserna i 7 § är, att vi i
1923 års skogsvårdslag i andra momentet
av 5 §, som är en kristidsprodukt,
ha en bestämmelse mot spekulation.
Där föreskrives, att en ny ägare icke
får utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd
företa avverkning under de närmaste
fem åren efter förvärvet. Bestämmelsen
har tillkommit för att hindra spekulanter
att skövla egendomar. Den har

emellertid inte varit så lämplig, ty den
har inte kunnat hindra en skogsägare
att först skövla skogen och sedan sälja
hemmanet. Resultatet blir ju då detsamma,
som om den nye ägaren skövlat
skogen.

Nu vilja vi att denna otympliga bestämmelse
skall vika för en bättre, och
därför ha vi föreslagit denna bestämmelse
i 7 §, som jag redogjort för. Efter
den redogörelse jag lämnat för sammanhanget
kan man väl inte förneka,
att det finns starka skäl för införandet
av denna bestämmelse. Herr Hedlund
i Rådom säger, att stadgandet inte är
ändamålsenligt ur skogsvårdssynpunkt,
därför att det hindrar skogsägaren att
göra det, som ur extrem skogsvårdssynpunkt
är det naturligaste, nämligen att
han slår ned och skapar nytt. Herr
Haeggblom säger, att man hindrar jordbrukaren
att få den inkomst av skogen,
som är möjlig och som han kan behöva.
Herr Hedlund och herr Hmggblom
ha ställt frågor om tillämpningen. Det
kan naturligtvis inte ges någon entydig
regel, men om ett hemman har icke utvecklingsbar
skog i mindre omfattning,
kommer det aldrig att förvägras, att
den skogen tas bort. Lika säkert är det,
att om det på något ställe finns utvecklingsbar
skog i stor omfattning, får
man fördela uttagningen på kanske
både 10 och 20 år. Om man förfar på
detta sätt, komma åtminstone herr
Hseggbloms synpunkter att bli tillgodosedda,
och vad herr Hedlund angår få
vi väl väga den extrema skogsvårdssynpunkten
mot de sociala synpunkter
jag tillåtit mig framföra. Jag anser därför,
att denna 7 § låter sig väl försvara.

Den andra punkt, som väckt stark
opposition, är frågan om straffbestämmelserna.
Reservanterna ha ju opponerat
sig emot 36 t. o. m. 38 §§, och de
ha med sin reservation givit det intrycket,
att dessa straffbestämmelser äro
nya. I verkligheten äro bestämmelserna
i 2 och 3 mom. 30 §, i 37 § och i
38 § nästan ordagrant hämtade ur den

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 139

nu gällande skogsvårdslagen, och, herr
Hseggblom, om 1923 års skogsvårdslag
är en god lag, så äro väl inte dessa bestämmelser
alldeles på tok. Men det är
sant att vi i 36 § 1 mom. ha infört
några nya straffbestämmelser. Det har
där sagts, att om någon företar en avverkning
i uppenbar strid mot lagens
bestämmelser och detta icke sker genom
oförstånd, skall han kunna dömas
till dagsböter. Bestämmelserna i 6 och
7 § § och några andra, som jag inte närmare
skall gå in på, ange tillräckligt
vad det är fråga om. Nu har herr
Hseggblom gjort gällande, att den föreslagna
lagen genom denna bestämmelse
blir hårdare mot skogsägarna än den
gamla lagen, och han har t. o. m. velat
påskina, att den blir hård mot den lojale.
Till den ändan har han uttalat
en apoteos om avverkningsförbudet,
som han här framställt som någonting
trevligt och bra, som man inte bör förskingra.

Ärade kammarledamöter! För närvarande
är det så, att om en person i uppenbar
strid mot gällande lag och med
vetskap om lagens föreskrifter företar
en avverkning, så har skogsvårdsstyrelsen
ingenting annat att göra än att utfärda
ett avverkningsförbud. Men, ärade
kammarledamöter, när avverkningsförbudet
kommer, då är skogen nedhuggen
och virket sålt, den som gjort
brottet har flyttat, och på fastigheten
sitter nu den nye ägaren, som icke företagit
någon avverkning i strid mot
gällande lag. Det är han, som får bära
bördan av avverkningsförbudet och det
är över honom skogsvårdsstyrelsen
skall utöva en särskild kontroll. Jag
känner till detta, ty jag har själv varit
i den situationen. Jag har under mer
än 10 år haft ett avverkningsförbud på
en egendom, där jag verkligen nu har
lyckats få skog. Det bekommer inte
mig, jag känner mig inte kränkt, men
jag vet hur det är. Man har nu velat
åstadkomma större rättvisa. Man försöker
i denna lag undgå avverknings -

Skogsvårdslag m. m.

förbudet så långt som möjligt och ersätta
det med överenskommelser mellan
skogsägaren och skogsvårdsstyrelsen.
Man tillgriper inte avverkningsförbud,
men om man träffar på någon,
som i uppenbar strid mot lagen och
trots vetskap om dess innebörd företalen
olaglig avverkning, då skall man
inte straffa med ett avverkningsförbud,
som kan träffa tredje man, utan man
bör straffa direkt den som har syndat.
Den som syndat på detta sätt, herr
Hseggblom, är icke en lojal medborgare.
Den som vet vad lagen säger och
ändå handlar i uppenbar strid mot
densamma, han är icke lojal. Om herr
Hseggblom nu säger, att det är svårt
att bevisa, att en man handlat i uppenbar
strid mot lagen och att det skett
av oförstånd, skola vi alla komma ihåg,
att bevisbördan vilar på skogsvårdsstyrelsen.
Det är den som skall bevisa,
att avverkningen skett i uppenbar strid
mot lagen och att vederbörande har
handlat med full vetskap om lagens bestämmelser.
Vi kunna därför säga, att
straffbestämmelserna endast kunna tilllämpas
i flagranta fall gentemot illojala,
och i själva verket äro dessa bestämmelser
en framgång för skogsägarna
och icke tvärtom. Enligt min mening
är det därför icke någon resonlig
kritik, som på denna punkt riktats
mot lagen.

Herr Hedlund har här sagt som sanningen
är, att denna lag har många
stora förtjänster. Han betraktar det
som en förtjänst att den har satt en
skyddsgräns, som omfattar utvecklingsbar
skog i stället för den gamla lagens
bestämmelser om yngre skog. Han har
påpekat, att denna lag öppnar möjligheter
för ett mera systematiskt förbättrande
av vanvårdade skogsmarker och
att den öppnar helt andra möjligheter
för bekämpande av skadeinsekter än
den nuvarande lagen. Hans opposition
gäller de två punkter jag bär talat om.
Jag tror kammaren med största tillförsikt
kan bifalla detta lagförslag icke

140

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

bara i de delar, som herr Hedlund finner
bra, utan även i de delar, vari han
yrkat avslag.

Herr Hseggblom och herr andre vice
talmannen ha ju även framfört andra
anmärkningar. De säga, att denna lag
är svåröverskådlig, att den har en oklar
formulering. Det är inte jag, som har
skrivit lagen. Det är jag inte kompetent
till. Men jag har dock under ett
helt liv läst lagar, så att jag åtminstone
kan ha någon mening om hur en lag
är skriven, och jag vill säga, att den
som objektivt ser på det arbete, som
juristerna utfört för att utforma denna
nya lag, måste i rättvisans namn säga,
att denna lag är mera överskådlig,
mera pregnant formulerad och mindre
oklar än 1923 års skogsvårdslag. Jag
vill bestrida, att det är riktigt att fälla
något annat omdöme om detta nya lagförslag.

Herr Hseggblom anför 1 § som ett
exempel. Man kan naturligtvis tvista
om huruvida 1 § skall vara med. Den
är inte en lagparagraf i vanlig bemärkelse.
Den är ett program, och den är
inte av tvingande natur. Den skall bara
säga till skogsägare och skogsvårdsmyndigheter
vad det är för mål vi sträva
mot, och jag har tyckt, att vi kunna
kosta på oss den lilla dekoren att ha
en sådan bestämmelse i början av lagen.
Den är som sagt inte av tvingande
natur utan det blir 6 och 7 §§, som
bli avgörande, och dessa paragrafer
äro formulerade på sådant sätt, att de
inte stå i strid mot de motiveringar,
som ha anförts.

Det är ju nämligen så, att både den
nuvarande skogsvårdslagen och den
som nu föreligger till behandling äro
uppfostringslagar. Det är inte lagar
som ta sikte på att på en gång åstadkomma
ett bestämt resultat, utan lagarna
säga endast vad vi skola sträva till.
De tala om för skogsägarna hur de
böra sträva för att sköta sina skogar,
och de tala om för de skogsvårdande
myndigheterna hur de skola lägga sitt

arbete, och de skogsvårdande myndigheterna
ha i alla tider försökt övertyga
skogsägarna om alt göra framsteg. De
ha inte trott och de komma inte att
tro, att man kan gå från vanvård till
någonting fullkomligt på en gång. Liksom
förr kommer man nu att arbeta
steg för steg, och det ger lagen utrymme
åt. Därför kan man intressera den,
som har en mycket vanskött skog, att
göra framsteg, som äro mindre långtgående
i fråga om skogsvården än de,
som man söker vinna för den, som har
kommit längre i fråga om skogens skötsel.
Därför står inte den motivering
till de olika paragraferna, som återfinnes
i utskottets utlåtande och i propositionen,
i strid mot lagen, utan därmed
understrykes endast det som hela
tiden är meningen, nämligen att man
skall vinna resultat steg för steg.

När herr Hseggblom säger, att det
inte är denna motivering, som vi skola
bygga på, utan på lagen liksom landshövdingen
i Fänrik Ståhls sägner, vill
jag bara säga, att det i vårt land råder
den praxis, att när Kungl. Maj:t och
riksdagen ha sagt hur de anse, att lagen
skall tolkas, så komma också domstolarna
att ta hänsyn till det, ty domstolarna
ta hänsyn till deras mening
som lagen gjorde.

Jag vill sluta med att säga, att denna
skogsvårdslag är liksom 1923 års
skogsvårdslag ett steg framåt. Den betyder,
att under vår strävan till en
bättre skogsvård ha vi gjort våra framsteg,
vi ha gjort våra erövringar, vi ha
kommit närmare en idealisk skogsvård,
och därför kunna vi flytta våra positioner
framåt. Vi kunna ställa målet
högre. Vi kunna sträva vidare, och det
är det denna lag innebär. Jag säger,
att jag har den största förtröstan till att
denna nya lag kommer att vidmakthålla
det goda förhållande, som nu råder
mellan skogsvårdsmyndigheterna
och skogsägarna, och kommer att leda
till en god utveckling för den svenska
skogen. Den kommer som herr Erics -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

141

son i Sörsjön påpekade med all sannolikhet
att ay nästa generation betraktas
som en god lag.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM
(kort genmäle): Herr talman!
Jag vill först poängtera, att departementschefen
i början av sitt anförande
liksom sökte undandra sig ansvaret för
lagförslagets tillkomst genom att säga,
att han för sin del inte satt i gång den
utredning, som ligger till grund för
förslaget. Han säger visserligen, att på
den tiden för tio år sedan var det
många, som ville ha en ny skogsvårdslag
och rekommenderar en utredning
härom, men jag vill bara konstatera,
att det är många, som nu inte vilja ha
den, kanhända av dem som då voro
med på saken. Departementschefen
sade också, att meningarna voro delade.
Ja, i tvistiga fall skall man inte
handla.

Vidare gjorde statsrådet gällande, att
denna lag är klarare än den hittillsvarande,
detta efter det att han förut
sagt, att han inte skrivit lagen; det
hade juristerna gjort. Hur vågar herr
statsrådet då plocka bort så mycket av
vad juristerna skrivit? Man kan inte
komma ifrån att i motiveringen på
punkt efter punkt skett en uppmjukning
på grund av statsrådets goda vilja,
som jag gärna respekterar.

Vad sedan beträffar lagens giltighetsområde,
att den skall gälla hela landet
och att lappmarkslagen i samband därmed
skall upphöra att gälla, behöver
jag kanske inte yttra mig bara om lappmarken,
ty av statsrådets anförande
fick jag den uppfattningen, att hela
Västerbotten behövde eu särskild lagstiftning,
eftersom man där gått fram
med avverkningar på ett sätt som man
inte kan gilla. Att man sedan skall ha
samma lag för den skog, som växer
så utomordentligt på statsrådets gård
i Skåne, tycker jag är verklighetsfrämmande.
Vi som opponerat mot lagen

Skogsvårdslag m. m.

äro rädda för den, säger statsrådet,
men, säger han, det finns inte någon
anledning till det, därför att i allt väsentligt
är det inte någon skillnad mellan
den nya lagen och 1923 års skogsvårdslag,
som i stort sett ha samma
syfte. Vidare säger han, att de stora
skogsägarna ha skjutit de små framför
sig. Med anledning därav vill jag säga,
att jag har naturligtvis respekt för de
stora skogsägarna, men det är inte dem,
som vi i vår reservation ömmat för,
utan vad vi ha reagerat mot är, att de
små skola undergå samma behandling.
De kunna inte behandlas på samma
sätt, säger statsrådet, ty de kunna inte
lia några hushållsplaner. Det skall man
befria t. o. m. dem som bo i lappmarken
från. Jag ifrågasätter emellertid,
om den nya lagen verkligen kommer
att ge bättre resultat än den gamla —•
nu lever dock varken statsrådet eller
jag så länge, att vi få se resultaten av
denna lags tillämpning i lappmarkerna.

Vad sedan beträffar den som bär
ansvaret för att detta lagförslag kommit
till, måste jag säga, att när herr
statsrådet sade, att han följt skogsstyrelsen,
så är det detta som gjort mig
mest betänksam mot lagen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag kan uppriktigt sagt inte förstå, att
herr andre vice talmannen tvekat om
vem som bär ansvaret för att detta lagförslag
lagts fram. Det veta väl alla,
att det är jag, och jag har väl i mitt anförande
tydligt bevisat, att jag också
är beredd att bära det ansvaret. Sedan
vill jag till herr andre vice talmannen
säga, att även den i motiveringen utformade
uppmjukningen av paragraferna
har skrivits av juristerna och
inte av mig.

Till slut en sak, som jag kanske skulle
sagt i mitt förra anförande. Hur kunna
herrarna, om ni mena allvar, yrka bifall
till den reservation, som om den

142 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

bifölles av denna kammare skulle leda
till att det inte kommer att finnas någon
skogsvårdslag för lappmarken efter
den 1 januari 1949, ty då går den nuvarande
lagens giltighetstid ut?

Herr HJEGGRLOM (kort genmäle):
Herr talman! Det sista bör väl kunna
bemötas med att det finns möjligheter
att få den lagen förlängd så länge inte
riksdagen är upplöst.

När herr statsrådet räknade upp för
oss vilka sakkunniga som varit med
om lagen kändes det som om han därmed
velat bilda en kvarnsten, med vars
tyngd oppositionen skulle sänkas i havets
djup, och jag tyckte det lät litet
illa. Men statsrådet talade ju sedan
själv om, att han vid närmare beskådande
av dessa oerhört sakkunnigas
verk funnit, att de hittat på åtskilliga
dumheter, och vi få vara statsrådet
tacksam för, att han inte tagit med
dessa i lagen.

När man kan visa att av de remissinstanser,
som yttrat sig, över hälften
ha gått emot lagförslaget, tycker jag
det är litet hårt att säga, att vi, som
äro representanter för denna hälft, inte
stå på saklig grund, såsom här har
sagts. Det kan inte undgås, att uppfattningar,
som göra sig gällande bland så
många remissinstanser, också få representanter
i riksdagen, och det kan mot
den bakgrunden knappast vara riktigt
att säga, att de inte stå på saklig grund.

Jag skulle vilja tillägga till vad jag
förut sagt, att denna lags hårdhet gentemot
den enskilde skogsägaren illustreras
på ett alldeles utmärkt sätt av det
förhållandet, att man efter lagens antagande
anser sig kunna slopa åtskilliga
särlagar som förut gällt, bland annat
den bestämmelse som hindrat en
som nyköpt en gård från att avverka
under den första tiden. Den kan man
slopa, helt enkelt därför att alla enskilda
skogsägare komma under precis
samma hårda lag som nu gäller för

dem som nyköpt, och det säger rätt
mycket om hur sträng lagen är mot de
enskilda skogsägarna.

Vidare har statsrådet pekat på bristsituationen
i Norrland. Man kan ställa
frågan: Beror den på dålig skogsvård
eller beror den på hög avverkning genom
överdimensionerade industrier,
och i vilken grad argumenterar man
för denna skärpning av skogsvårdslagen
på grund av de hårda avverkningar,
som fått göras nu under kristiden?
När man bedömer 1923 års lag
och anser den bristfällig, tycker jag,
att man är litet orättvis, när man inte
också tar hänsyn till att kristiden skapat
rätt onormala förhållanden i skogarna.

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle)
: Herr talman! Eftersom jag tillhör
de motionärer, som ha yrkat på
att vissa besvärsärenden skola gå till
domstol i stället för till skogsstyrelsen,
tycker jag, att jag bör lämna ett svar
på hur jag ser på den av statsrådet
ställda frågan, nämligen om det egentligen
är någon fördel för skogsägaren
att få gå till domstol. För min del har
jag nog den uppfattningen, att i domstolsförfarandet
ligga betydligt större
garantier för säkerhet än i förfarandet
hos administrativ myndighet, och
till det kommer att skogsstyrelsen i viss
mån kan betraktas som part i målet,
eftersom skogsvårdsstyrelserna i åtskilliga
hänseenden äro underställda
skogsstyrelsen. Vad beträffar de ekonomiska
möjligheterna att få sin rätt
prövad, är det väl ändå på det sättet,
att mindre bemedlade skogsägare
kunna, i den mån behov därav föreligger,
få fri rättegång, om de vända sig
till domstol, vilket däremot inte är fallet,
om de gå till skogsstyrelsen.

Statsrådet Sköld säger, att man i vissa
delar av Norrland i betänklig omfattning
tunnat ut skogsbeståndet, och det
är ju riktigt. Man har avverkat för hårt

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

143

i den yngre skogen. Den nuvarande
skogsvårdslagen är i det hänseendet
inte tillfredsställande, men jag tror, att
ändringen här kommer att råda bot på
vad som brister härvidlag. Jag kan däremot
inte medgiva, att det är ett fel,
att man i så snabb takt som skett tagit
ut den gamla skogen, som slutat växa.
.lag sade i mitt tidigare anförande, att
om man hade gjort det för femtio år
sedan, hade vi nu haft ett ganska bra
bestånd på väg. Ju fortare gammal
skog kommer bort, desto bättre är det.
Sambandet mellan jord och skog måste
man ju upprätthålla, såsom statsrådet
Sköld sade, men det skall ske genom uthålligt
skogsbruk, där man har skog
av alla åldrar, och inte genom att man
skapar möjlighet för myndigheterna att
förhindra avverkning av skog, som slutat
växa. Man skall väga skogsvårdssynpunkter
mot sociala synpunkter,
sade statsrådet Sköld, och det bör man
väl göra, men jag vill säga att tron på
möjligheten att få en jämn arbetstillgång
på detta sätt är en chimär, detta
beroende på exportmöjligheterna. Jag
får återkomma senare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det är nog riktigt, att det skall finnas
skog av alla åldrar, men hur skall man
göra, om det inte finns det? Jag kan
ta exempel från den del av landet jag
bäst känner till. Där hände under förra
världskriget, att man rakade bort praktiskt
taget all skog, som fanns på åtskilliga
hemman, och så ingrep skogsvårdsstyrelsen
och framtvingade plantering.
Det finns många hemman, där
man därför nu har jämnåldriga kulturskogar,
och en vacker dag kommer man
fram till att hela skogen på ett hemman
består av ett inte utvecklingsbart
bestånd. Skall då den, som sitter på
hemmanet vid den tid då detta inträffar,
få ta bort hela beståndet och väl
sedan åläggas alt plantera, så kommer

Skogsvårdslag m. m.

den efterkommande i nästa generation
att få titta på en plantskog av vilken
hans enda glädje är, att han där kan
hämta sig en julgran.

Herr Hedlund i Rådom tröstade sig
med att de, som råka i process med
skogsvårdsstyrelserna, kunna få fri rättegång.
Om herr Hedlund tycker att
det är en tröst att bära ut till de mindre
skogsägarna, skall jag inte ta ifrån honom
det glädjeämnet. Men jag vill bara
fästa uppmärksamheten på, att den
andra processen, den, som förs genom
besvär hos skogsstyrelsen, respektive
Kungl. Maj:t, är fri. Den kostar inte
ett öre. Nu kan herr Hedlund säga, att
även i det fallet sakkunskap får anlitas.
De beslutande myndigheterna ha
dock en helt annan möjlighet att själva
skaffa sig en inblick i ärendet än vad
en domstol i allmänhet har.

Till herr Haeggblom vill jag till sist
bara säga, att om jag här skulle låtit
undfalla mig, att reservanterna inte stå
på saklig grund, kan det vara en smula
överord från min sida. Men jag vill
samtidigt påpeka, att herr Haeggblom
efter min långa — kanske alltför långa
— argumentation angående 7 § svarar
med någonting så sakligt som att man
måtte väl ändå förstå, hur tvångsmässigt
lagen verkar, när man måste låta
bestämmelser, som varit gällande bara
för ett litet fåtal, bli tillämpliga för alla.
Det kan, herr Haeggblom, under alla
omständigheter endast gälla dem, som
ha icke utvecklingsbar skog.

Herr H7EGGBLOM (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber att i fråga om
mängden av skogsägare som ha utvecklingsbar
eller icke utvecklingsbar skog
få påpeka, att det mycket tydligt säges
i propositionen, att de flesta skogar
äro utvecklingsbara. Dit höra såväl
stödskogarna som husbehovsskogarna
och större delen av s. k. överloppsskogar.
För min del har jag icke minst
fäst mig vid § C, och jag höll mig i min

144

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

argumentation till stor del till denna
paragraf. Men vad jag i det avseendet
anförde har icke på något sätt berörts.
För övrigt äro en replikants möjligheter
att argumentera rätt beskurna på grund
av tidsbegränsningen.

Herr statsrådet sade i sitt första anförande,
att hänsyn alltid kommer att
tagas till den enskilde skogsägarens behov
att avverka, eller någonting i den
stilen. Ja, vilket statsråd kan gå i god
för alla dessa tusen framtida tillämpare
av denna lag? Det finns tyvärr icke något
sådant statsråd för närvarande och
kommer aldrig att finnas. Jag är övertygad
om att denna lag med goda jägmästare
och goda andra tjänstemän
kan bli till mycken nytta. Men jag kan
framför mig se tjänstemän i skogsvårdsstyrelser,
som jag känner från min verksamhet
och i vilkas händer jag minst
av allt skulle vilja sätta en sådan här
lag.

Jag yttrade mig vidare litet grand om
den otrygghet som skapas genom att lagen
gäller även där avverkningsförbud
icke föreligger. Att jag anser en sådan
otrygghet vara för handen beror, herr
statsråd, i mycket hög grad på ett svar,
som jag för två år sedan fick på en
fråga till herr statsrådet när vi resonerade
om skogsvårdsstvrelserna. Herr
statsrådet lämnade mig då det egendomliga
svaret att en sådan som jag inte
hade rätt att begagna mig av skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän — de
skulle stå andra människor till tjänst.
Jag betraktade detta statsrådets uttalande
som kungsord. Jag känner mig
sålunda rätt otrygg, då jag skall vara
tvungen att sköta min skog utan rätt
att anlita skogsvårdsstyrelsens tjänstemän
och utan att något avverkningsförbud
föreligger. En vacker dag har jag
kanske snaran om halsen på grund av
den lag, som herrarna nu komma att
genomföra. Detta medför en känsla av
otrygghet. Nu misstänker jag emellertid
att herr statsrådet kan ha anledning att
tillerkänna mig en mera gynnad ställ -

ning gentemot skogsvårdsstyrelsen än
som skedde vid nyssnämnda tillfälle,
då striden gällde en annan fråga än
den som föreligger i dag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har endast tänkt påpeka en omständighet.
När man talar om det fruktansvärda
tyranniet från skogsvårdsstyrelsernas
och deras tjänstemäns sida, skall
man inte glömma att skogsvårdsstyrelserna
utgöras av ortens eget folk. I dem
sitta en av Konungen utsedd ordförande,
som bor på orten, jämte en av landstinget
och en av hushållningssällskapet
tillsatt ledamot. Det är ju dessa som stå
i spetsen för skogsvårdsstvrelserna och
äro länsjägmästarnas och tjänstemännens
förmän. Det är de som i sista
hand bestämma skogsvårdsstyrelsernas
praxis. Vad finns det för anledning att
tro, att denna i orten förankrade styrelse,
som ju i allmänhet består av
skogsägarna själva, skall utöva något
tvångsregemente?

Herr HEDLUND i Rådom (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber ännu en
gång att få fästa uppmärksamheten på
möjligheten för skogsägaren att erhålla
fri rättegång vid våra domstolar. Om
skogsägaren tror att han själv kan klara
upp besvärsmålet torde han ha lika
stora eller ännu större utsikter att få
sin rätt om han går till domstol som
om han går till skogsstyrelsen. Men är
det så att han behöver hjälp och råkar
vara mindre bemedlad — det var
ju särskilt för dessa mindre bemedlade
skogsägare som herr statsrådet ömmade
och för vilka han ansåg att en rättegång
skulle bli ekonomiskt betungande
— så finns ju den säkerhetsventilen att
han kan begära fri rättegång. Jag tror
för min del inte att många skogsägare
komma att göra detta. Men eftersom nu
herr statsrådet berört den ekonomiska
sidan av saken, kan jag inte underlåta
att påpeka denna omständighet.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 145

Den väsentliga erinran, som kan göras
mot att ärenden av detta slag skola
gå till skogsstyrelsen, är emellertid att
det är olämpligt med samma organ som
åklagare och domare eller rättare sagt
med ett underordnat organ som åklagare
och det överordnade organet som
domare. Om man tror att man på detta
sätt skall kunna väga de ekonomiska
synpunkterna, närmare bestämt skogsvårdssynpunkterna,
mot de sociala synpunkterna
och därigenom tror sig kunna
bereda jämnare arbetstillgång, så är
det som att söka gripa tag i en såpbubbla.
Det är en fullständig chimär.
Jämnhet i fråga om arbetstillfällena är
som jag sagt tidigare inte möjlig att
åstadkomma på detta sätt just därför
att skogsnäringen i så stor utsträckning
är inriktad på export. En sådan jämnhet
får man försöka skapa på annat sätt,
t. ex. genom att anordna skogsvårdsarbeten
i stor omfattning just under tider,
då avsättningsmöjligheterna för
skogsnäringens produkter äro små, genom
att bygga skogsvägar o. s. v.

Statsrådet Sköld sade vidare, att när
avverkningsförbudet kommer är virket
avverkat och de som avverkat det ha
redan flyttat ifrån fastigheten. Det kan
väl hända att det funnits något sådant
fall. Men jag tror inte att våra skogsvårdsmvndigheter
äro så slöa, att de
inte veta, om en olaglig avverkning —
åtminstone en större sådan — äger rum,
och kunna sätta stopp för densamma i
någorlunda god tid. Min erfarenhet i
detta avseende går i rakt motsatt riktning
mot den uppfattning statsrådet
Sköld här framlade.

Herr STATTIN: Herr talman! Då jag
tillsammans med övriga reservanter har
yrkat avslag på det föreliggande förslaget
till skogsvårdslag, vill jag med några
ord motivera detta mitt ställningstagande.
Eftersom tiden är långt framskriden
skall jag inte hålla något långt anförande.
.Tåg vill emellertid fästa upp 10

— Andra kammarens protokoll 1!)^i8.

Skogsvårdslag m. m.

märksamheten på ett par synpunkter,
som jag tror inte blivit tillräckligt beaktade
i den diskussion, som förts här
i kväll.

Det första villkoret för att uppnå en
god skogsvård är väl att få skogsägarna
så intresserade som möjligt för skogsvården.
Ty utan skogsägarnas intresse
och medverkan kan aldrig en god
skogsvård genomföras. Att detta är huvudvillkoret
har vid ett flertal tillfällen
framhållits av skogsmännen själva. Då
frågar man sig: Kan man genom denna
nya skogsvårdslag få skogsägarna mera
intresserade för skogsvården än vad
fallet varit med den nu gällande skogsvårdslagen?
Det har omvittnats, att
samarbetet mellan å ena sidan skogsvårdsstvrelsernas
tjänstemän och å
andra sidan de enskilda skogsägarna
avsevärt förbättrats. Man kan säga att
samarbetet varit utomordentligt gott
och att intresset för skogsvården och
dess förbättrande har ökat varje år. Det
är alltså på detta område vi framför allt
skola sikta för att åstadkomma den
bästa produktionen på våra skogsmarker.
Herr statsrådet såväl som utskottsmajoriteten
menar, att man genom den
nya skogsvårdslagen skulle ytterligare
stimulera intresset. Vi reservanter anse
att detta är otänkbart. Vi tro att det
goda samarbete, som åstadkommits genom
den nu gällande skogsvårdslagens
bestämmelser, är en god grund att bygga
vidare på. Det är en beprövad väg, och
därför anse vi att den är framkomlig
även i framtiden.

Herr statsrådet anförde under sitt
långa meningsutbyte med motståndarna
till detta förslag en del saker, som man
inte kan låta stå alldeles oemotsagda.
.Tåg vet inte vilken erfarenhet herr statsrådet
har att bygga på när herr statsrådet
säger, att ett avverkningsförbud
kommer så långt efteråt, att skogen redan
är avverkad. Enligt de erfarenheter
vi ha i Norrland är faktiska förhållandet
det, att skogsvårdsstvrelserna ha rapportörer
i varje liten kommun. En olag Nr

15.

146 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

lig skogsavverkning kan därför inte pågå
mer än ett par dagar förrän vederbörande
tjänstemän i skogsvårdsstyrelsen
få rapport om saken, och redan dagen
därpå är en tjänsteman på platsen
och undersöker om avverkningen är
olaglig eller inte. Befinnes avverkningen
vara olaglig kan redan samma dag genom
telegrafiskt meddelande avverkningsförbud
utfärdas. Hur kan man under
sådana förhållanden påstå, att skogen
redan är avverkad innan ett avverkningsförbud
kan utverkas? Det är
möjligt att sådant kunnat hända längre
tillbaka i tiden, låt mig säga för 15—20
är sedan. Men jag vågar säga att något
dylikt aldrig hänt i Norrland under de
senaste 5—10 åren.

Det är framför allt 7, 36 och 38 §§ i
lagförslaget, som vi reservanter ha vänt
oss mot. Men så mycket har redan sagts
i detta stycke, att det är onödigt att
upprepa det. Herr statsrådet säger emellertid,
att största delen av skogsexperterna
ha varit med om det nya förslaget
till skogsvårdslag och ansett att detta
förslag till alla delar skulle vara bättre
och förnämligare än den tidigare skogsvårdslagen.
Jag får med anledning därav
be herr statsrådet att ta del av några
yttranden, som dels i form av föredrag
och dels i form av diskussionsinlägg
gjordes vid Svenska skogsvårdsföreningens
årsmöte under skogsveckan
föregående månad. Jag vill därvid framför
allt rekommendera ett inlägg av
länsjägmästare Hedemann-Gade, en erfaren
och praktisk skogsman, som under
lång tid sysslat med skogsarbeten
och skogsvård och har ett välklingande
namn bland skogsvårdens män.

Jag skall inskränka mig till vad jag
nu anfört och i likhet med andra reservanter
be att få yrka bifall till den av
herr Carl Sundberg m. fl. avgivna reservationen.

Herr GUSTAFSON i Vimmerby: Herr
talman! Vid denna sena timme skulle

jag måhända helst avstått från ordet.
Jag skulle så mycket hellre ha kunnat
göra detta som jag i likhet med herr
Dickson helt kan instämma i vad herr
andre vice talmannen har anfört i fråga
om motiveringen för den reservation,
som jag har varit med om att underteckna.

Jag skall gärna för min del medge,
att det föreliggande lagförslaget inrymmer
många ting, som otvivelaktigt kunna
vara förträffliga med hänsyn till
önskvärdheten att få till stånd en så
god skogsvård som möjligt. När man
t. ex. i den nya lagen vill bereda ett
utsträckt skydd för utvecklingsbar skog
har jag för min del ingen erinran att
framföra däremot. Jag skulle emellertid
vilja framhålla, att skogsvårdsstyrelserna
åtminstone enligt min erfarenhet
vid tillämpningen av nuvarande
skogsvårdslag, såsom vid stämplingar
och vid lämnandet av råd till skogsägarna,
tagit sikte på att den utvecklingsbara
skogen skall skyddas och
inte skall bli föremål för avverkning i
annan mån än som erfordras för att
åstadkomma en ändamålsenlig gallring.
De ledamöter av denna kammare

— och det torde vara ganska många

— som i likhet med de många tusen
intresserade skogsägare, som finnas i
detta land, varit i tillfälle att deltaga
i skogsexkursioner och skogsdagar veta
ju, att tillväxtborren spelar en avgörande
roll vid den undervisning som
där meddelas. Man söker där att åskådliggöra
och visa upp för de av skogsskötsel
intresserade, hur det kan komma
sig att i ena fallet tillväxten på en
viss skogsmark är så god, att skogen
bör sparas, och hur i det andra fallet
skogen utvecklats på ett sådant sätt, att
det inte längre är förenligt med räntabilitetssynpunkter
att låta skogen stå
kvar längre.

Det har under den hittillsvarande
skogsvårdslagens giltighetstid rått ett
mycket gott samarbete mellan skogsvårdsstyrelsernas
befattningshavare och

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

147

skogsägarna ute i riket. Jag tror att
detta är någonting som vi ha anledning
att ta fasta på även då det gäller skogsvården
i framtiden. En sak som man
inte bör släppa ur sikte är att varje
intensifiering av skogsvården ytterst
blir beroende av det intresse som
skogsägarna själva kunna mobilisera
för vården av sin skog. Jag vågar påstå
att i det stora hela bar ett sådant
intresse från skogsägarnas sida förefunnits
här i landet under det sista tiotalet
år. Jag nämnde nyss dessa skogsdagar,
och jag skulle vilja anknyta därtill
ännu en gång. Skogsägarna äro
mycket intresserade av en god skogsvård,
därtill vägledda av skogsvårdsstvrelsernas
verksamhet och den nuvarande
skogsvårdslagen. Härjämte visa
emellertid också våra ungdomsorganisationer
ute på landsbygden ett mycket
glädjande intresse för skogsdagarna
och skogsexkursionerna. Med tanke
på den utveckling som i berörda hänseende
ägt rum under de senare tiotal
åren, en utveckling för vilken skogsvårdsstyrelserna
— det vill jag säga
ut — haft en utomordentligt stor
betydelse, vågar jag tro, att det även
för dem som ha det allra största intresse
för en god skogsvård skulle te sig
lämpligare att man bibehölle nuvarande
skogsvårdslag. Denna lag har tillvunnit
sig stort förtroende hos skogsägarna
här i landet, och jag tror att
dess fortvaro är en bättre garanti för
god skogsvård än vad en ny och strängare
lag skall visa sig vara.

Det är framför allt i fråga om 7 §
som meningsskiljaktigheterna varit stora.
När man nu hör statsrådet Sköld
utveckla sin mening beträffande lagförj
slaget och då särskilt 7 §, får man närmast
den uppfattningen att alla de avstyrkande
yttranden som kommit in
från olika myndigheter och organisationer
endast äro så att säga slag i tomma
luften, som på intet sätt kunna rubba
tilltron till de goda verkningarna
av lagförslaget. Detta tror jag emeller -

Skogsvårdslag m. m.

tid är inte så litet oriktigt. Här har
diskuterats huruvida det är utskottsmajoriteten
eller reservanterna som ha
den starkaste känslan av ansvar inför
detta problem. Jag skall inte gå in på
den saken. Jag skulle emellertid tro att
de myndigheter och organisationer,
vilkas yttranden gått i avstyrkande
riktning, handlat under lika stor känsla
av ansvar som de som ansett sig böra
i huvudsak förorda lagförslaget. Man
har på många håll särskilt vänt sig mot
7 §, och detta har, vill jag säga, haft
sin orsak i en icke oberättigad oro för
hur denna paragraf skulle komma att
tillämpas. Om man tar del av yttrandena,
kan man inte undgå att lägga
märke till att ett betydande antal, måhända
flertalet, av skogsvårdsstvrelserna
ställt sig avvisande mot denna lag.
Det är naturligt att man frågar sig vad
anledningen därtill kan vara. Såvitt
jag kan förstå har detta sin grund däri
att man även på detta håll, alltså från
deras sida som ha att i landets skilda
delar tillämpa denna lag, hyst betydande
oro för lagens tillämpning. I åtskilliga
av skogsvårdsstyrelsernas yttranden
har också mycket tydligt framkommit
att man befarar, att det goda
samarbetet mellan skogsägarna, å ena
sidan, och skogsvårdsstyrelserna och
deras tjänstemän, å andra sidan, skulle
störas och sålunda bli sämre än det
varit då man levat efter 1923 års skogsvårdslag.
Och det ligger säkerligen en
hel del i detta.

Jag skall inte här gå in på frågan
huruvida det skall vara domstolsprövning
eller besvär hos skogsstyrelsen. I
det senare fallet skulle skogsstyrelsen
i viss mån få döma i egen sak. Jag
vill med anledning av vad statsrådet
Sköld yttrade i denna sak endast säga,
att ingen naturligtvis vill misstänka, att
eu administrativ myndighet, i detta
fall skogsstyrelsen, inte skulle söka
pröva varje sak ur sakliga synpunkter
och döma därefter. Men bortsett från
detta kan jag inte gilla den tendens

148 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

som gör sig gällande att överlåta åt en
administrativ myndighet att i viss mån
döma i egen sak. Herr statsrådet framhöll,
att det för de mindre skogsägarna
måste te sig fördelaktigt att få sin
sak prövad av skogsstyrelsen, då de
inte alltid ha möjlighet att använda sig
av de bästa advokaterna och den förnämsta
skogssakkunskapen, som de
skulle behöva göra om de skulle föra
sin talan inför domstol. Även om det
skulle förhålla sig så — något som inte
bör tillmätas avgörande betydelse i
detta sammanhang — finns det ju, såsom
herr Hedlund i Rådom påpekat,
möjlighet för dessa mindre skogsägare
att använda det fria rättegångsförfarandet.
Jag tror att det med hänsyn
till rättssäkerheten i landet är en försvarlig
ståndpunkt, att den dömande
verksamheten skall vara förbehållen
våra domstolar.

Jag skall nu inte upptaga tiden längre.
Jag vill sluta med en deklaration
beträffande den ståndpunkt jag intagit
inom utskottet i denna fråga. Under
principdebatten inom utskottet framförde
jag mina erinringar särskilt beträffande
7 §. Jag förklarade emellertid
att ehuru man kunde ha vissa erinringar
mot en del avsnitt i lagförslaget,
vore jag för min del beredd att
intaga en positiv ståndpunkt till det
väsentliga i lagförslaget, därest det under
utskottsbehandlingen visade sig
möjligt att få till stånd sådana jämkningar,
som i huvudsak tillgodosåge
önskemålen i de från mitt parti väckta
motionerna. Om däremot sådana jämkningar
inte kunde under utskottsbehandlingen
åvägabringas, komme jag
att överväga att gå på avslag på propositionen.
Sådana jämkningar, som jag
sålunda ställde såsom förutsättning för
min medverkan, kunde emellertid inte
åstadkommas på mer än en punkt —
det gällde just frågan om domstolsprövningen
— och vid det förhållandet har
jag för min del funnit lämpligt att ansluta
mig till reservationen, som går

ut på att avstyrka bifall till den föreliggande
propositionen.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr Carl
Sundberg m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Rubbestad, Werner, Pettersson i Rosta
och Svensson i Vä.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Egentligen hade jag för min del ännu
större anledning än den närmast föregående
talaren att avstå från ordet och
i stället instämma med någon av de föregående
talarna. Men när nu detta
omfattande förslag vållat så mycken irritation
och så många bekymmer hos
de enskilda skogsägarna kan det väl
också vara tillåtet med en rätt lång debatt.

Jag vill för min del endast ytterligare
understryka vad som här sagts om
att detta är ett lagförslag som skogsägarna,
åtminstone de mindre skogsägarna,
under inga förhållanden vilja
ha genomfört. Hade man kunnat få till
stånd någon slags omröstning bland
landets alla skogsägare, tror jag att det
skulle ha varit ett mycket litet antal
som givit sitt bifall till förslaget. Jag
har för min del inte någon känsla av
att det är så, som herr statsrådet
Sköld ville göra gällande, att det är de
större skogsägarna som skjuta de mindre
framför sig.

Jag tycker man borde förstå de bekymmer
som de mindre skogsägarna
hysa inför detta lagförslag. De se saken
på det sättet, att de äro ägare av
sin skog och då också borde ha någon
rätt i fråga om förvaltningen och förfoganderätten
av densamma. Om denna
lag blir antagen, tror jag att en
mindre skogsägare knappast kommer
att våga gå ut i sin egen skog och hugga
ned några träd ens till husbehov
utan att först ha fått tillstånd av skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän. Att på
ett så hänsynslöst sätt beskära skogs -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

149

ägarnas rättigheter kan inte vara lämpligt.
De kunna inte göra något på egen
band utan att gå och vara rädda för
åtal med därav följande ekonomiska
konsekvenser. Detta måste framkalla
mycket starka olustkänslor hos skogsägarna.

Det har i denna debatt givits många
erkännanden åt det arbete som utförts
med stöd av den nu gällande skogsvårdslagen.
Dessa erkännanden äro berättigade,
och samarbetet mellan skogsägarna
och skogsvårdsstvrelsernas
tjänstemän är i allmänhet som det bör
vara. Men jag vill även framhålla, att
de befogenheter som skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän nu ha mer än väl
räcka till, och redan nu förekommer
det att dessa tjänstemän ta sig fasoner
som icke äro tilltalande. Jag har varit
i tillfälle att på mycket nära håll
iakttaga detta. I min hemort är det
ingen svårighet att finna skogar, som
av skogsvårdsstvrelsernas tjänstemän
behandlats rätt illa. Om nu denna lag
skall antagas, är det därför enligt min
uppfattning av vikt att bestämmelsen
om att man skall gå försiktigt fram
med utvecklingsbar skog också får gälla
för skogsvårdsstvrelsernas tjänstemän.
Det har hemma i min allra närmaste
omgivning under den gångna
vintern förekommit något mycket anmärkningsvärt,
och jag kan inte underlåta
att tynga kammarens protokoll
med en redogörelse för detta. Det kan
vara på sin plats att relatera denna
händelse, eftersom statsrådet här har
talat så mycket om hur smidigt den
nya lagen skall kunna tillämpas. Jag
delar herr Haeggbloms uppfattning, att
det finns tjänstemän hos skogsvårdsstyrelserna,
som man inte önskar skola
få denna lag att handskas med. -— Den
händelse jag syftade på var följande.
En person, som ägde fast egendom med
en areal av 90 hektar produktiv skogsmark
med mycket god skogstillgång
av skogsvårdsstyrelsens tjänstemän
uppskattad till betydligt mer än 100 in3

Skogsvårdslag m. m.

per hektar och alltså uppgående till
minst 10 000—12 000 m‘ — gick själv
till skogen i vintras och stämplade ut
100 m3 massaved per lösmeter räknat.
Han stämplade ut huvudsakligen risgranar
och annat som skulle ha varit
borta för länge sedan. Men det gick
inte för sig, trots att skogstillgången
var så riklig och skogsägaren själv
gjorde denna utstämpling — jag kan
nämna att tidigare hade alltid skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän anlitats för
utstämpling å denna fastighet. Länsskogvaktaren
i distriktet kom på inspektion.
Men han sökte inte kontakt
med ägaren, utan han vände sig i stället
till länsjägmästaren. Och efter några
dagar blev det en ny inspektion,
denna gång av länsskogvaktaren och
biträdande länsjägmästaren. Men inte
heller denna gång sökte man kontakt
med ägaren, vare sig per telefon, per
brev eller genom besök på gården. De
båda tjänstemännen sökte i stället kontakt
med de av skogsägaren anställda
skogsarbetarna och inläto sig med dem i
ett resonemang och gjorde sådana framställningar,
som resulterade i att samtliga
tre skogsarbetare omedelbart slutade
sitt arbete och skaffade sig annan sysselsättning.
Där ligger nu massaveden
halvfärdig i skogen. Nu är att märka
att något avverkningsförbud inte kunde
komma i fråga och var säkert inte
heller påtänkt. Det misstag som skedde
i detta fall var att tjänstemännen underläto
att i första hand söka kontakt
med ägaren utan i stället sökte kontakt
med de av honom anställda arbetarna.
Det är kanske ett undantagsfall. Men
när den nuvarande skogsvårdslagen
kan medge något sådant — tv det är
att märka att länsjägmästaren i distriktet
har försvarat detta handlingssätt —
är den tillräckligt hård och sträng. Och
vi ha inget behov av en ännu strängare
och hårdare skogsvårdslag.

Eu annan fråga som också har berörts
här är skogsvårdsstvrelsernas bekymmer
med att skaffa tillräcklig ar -

150

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

betskraft för dessa nya arbetsuppgifter,
och där komma säkert som redan
framhållits att uppstå mycket stora
svårigheter. Här har talats så mycket
om utvecklingsbar och icke utvecklingsbar
skog. Det är ju här fråga om
rena bedömningssaker, och det kommer
säkerligen att bedömas mycket,
mycket olika av dessa många, många
tjänstemän i den frågan vad som är
utvecklingsbar och icke utvecklingsbar
skog.

Ja, herr talman, jag skall inte uppehålla
tiden längre. Jag vill sluta med
att framhålla, att även jag inser värdet
av en god skogsvård. Men då jag
har den uppfattningen att de enskilda
mindre skogsägarnas intresse vid behandlingen
av detta lagstiftningsärende
inte tillräckligt blivit beaktat, ber
även jag att få biträda yrkandet om avslag
på den kungl. propositionen.

Herr ERICSSON i Sörsjön (kort genmäle):
Herr talman! Om jag rätt uppfattade
herr Sveningsson, så menade
han att om man kunde verkställa en omröstning
bland de mindre skogsägarna,
skulle säkerligen större delen av dem
gå emot det föreliggande lagförslaget.
Ja, om så verkligen skulle vara fallet,
måste det väl bero på att de fått en felaktig
uppfattning om vad förslaget innehåller.
Jag tänker då på den propaganda
som förts särskilt i tidningspressen
mot detta förslag.

I övrigt påminner herr Sveningssons
uttalanden här om vad som sades
i denna kammare av en värderad ledamot,
tillhörande herr Sveningssons
parti, när 1923 års skogsvårdslag antogs.
Han yttrade följande: »Det finns
ingen mindre jordbrukare av den nu
levande generationen, som kommer att
få nytta av sin skog, om denna lag antages.
» Denne ledamot kunde inte ta
på sitt ansvar att medverka till en lag
av denna farliga beskaffenhet, och därför
nödgades han yrka avslag på förslaget.

Herr SVENINGSSON (kort genmäle):
Herr talman! När det finns reservanter
mot detta förslag från samtliga partier
som ha ordinarie ledamöter i utskottet,
är väl detta ett bevis för att meningarna
ha varit mycket starkt delade. Beträffande
förtroendet för 1923 års skogsvårdslag
vill jag även passa på att säga,
att det dröjde ganska länge, innan det
blev något gott samarbete mellan skogsägarna
och skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän. Man borde nu inte störa
detta goda samarbete.

Herr GUSTAFSON i Dädesjö: Herr
talman! Såsom de föregående talarna
framhållit har i denna debatt redan i
huvudsak sagts vad som bör sägas. Men
det är ett par synpunkter som i detta
meningsbyte inte kommit fram, varför
jag inte kan avstå från ordet trots den
sena timmen.

Det gäller först behovet av och motiveringen
för denna nya skogsvårdslagstiftning.
Bland dem som bestritt behovet
befinner sig herr Dickson. Han
liar kort och klart formulerat sin mening
och sagt att ifrågavarande lagförslag
har tillkommit i oträngt mål. Men.
herr Dickson, vad har inträffat sedan vi
antogo den förra skogsvårdslagen år
1923? Jo, helt enkelt det att de gamla
kulturskogarna ha försvunnit. I stället
ha skogstillgångarna i Norrland tunnats
ut och skogsskötselns tyngdpunkt mer
och mer förskjutits söder ut. Dagens
skogar äro kulturskogar, som i lika hög
grad som den odlade jorden kräva
skötsel och vård för att kunna ge ökad
avkastning. Och skogarnas skötsel måste
ske efter ett program, byggt på resultat,
som vunnits genom både ärftlighetsforskning
och växtförädling. Det krävs
fackmässig vård av beståndet, och uttagning
och avverkning måste ske efter
ekonomiska principer.

Träet har som råvara för industrien
fått ökad betydelse på såväl hemmasom
exportmarknaden. Den kemiska

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

151

forskningen på detta område har gått
framåt, och träet har fått många nya
användningsområden. Inte bara massa
och papper utan också kemiska och
tekniska produkter av olika slag spela
nu en mycket stor roll i vår folkförsörjning.
Detta gör att träet i dag intar en
nyckelställning i vårt näringsliv. Såsom
här redan påpekats, spelar skogen nu
också en utomordentligt stor roll som
komplement till de ofullständiga jordbruken.
Denna växelverkan mellan jordoeh
skogsbruk är en viktig faktor i den
framtida jordbrukspolitiken. Alla dessa
omständigheter, som i stort sett tillkommit
efter 1923, göra det motiverat
med en översyn av bestämmelserna i
vår skogsvårdslagstiftning i enlighet
med här föreliggande förslag.

Om t. ex. växtförädlingen på skogsbrukets
område skall få en mening,
måste väl just den detaljen ha stöd i
gällande lagstiftning, så att inte en på
traditionellt men oriktigt sätt bedriven
avverkning på ett tidigt stadium spolierar
värdet av vidtagna kulturåtgärder.
Jag finner därför, att det som föreskrives
i här föreliggande lagförslag är mycket
starkt betingat av de aktuella tekniska
och samhällsekonomiska kraven.

Den starkaste kritiken har riktat
sig mot förslagets 7 §. Reservanterna
ha beträffande talet om avkastningens
jämnhet i sin reservation sagt, att den
saken blir svår att ordna för de mindre
skogsägare, som låtit den utvecklingsbara
skogen kvarstå som en »sparbössa»
för att möjliggöra att det av barnen,
som en gång skall övertaga gården, skall
kunna utlösa en eventuell syskonskara.
Reservanterna ha tagit upp det fallet
som exempel. Ja, om en skogsägare vill
använda skogen som eu »sparbössa»,
avsedd att tagas till när han överlämnar
gården, så medger jag att det kan vara
ledsamt att han inte får tillgodogöra sig
det kapital som skogen utgör, innan han
lämnar gården ifrån sig. Men nog hör
väl också den synpunkten läggas på
saken att det är synd om den som över -

Skogsvårdslag m. m.

tar gården, om den utvecklingsbara skogen
vid övertagandet är skövlad! Det bör
väl i rimlighetens namn finnas bestämmelser
i vår lagstiftning som säga, att
den son, som övertar gården efter sin
fader och som skall lösa ut sina syskon,
också skall ha möjlighet att tillgodogöra
sig den inkomst som skogen
kan ge.

Vidare sägs det i reservationen att
industrien har favoriserats och att dess
behov av råvaror och arbetskraft tillgodosetts
på bondeskogens bekostnad.
Men jag vill då säga, att även bondeskogarna
numera äro inordnade i ett
ekonomiskt kollektiv, i skogsägarföreningar,
med mycket starkt industriell
expansion. Denna expansion är för övrigt
ibland så stark, att man vill be till
Gud om att utvecklingen inte skall gå
för långt på den vägen. Den nuvarande
skogsindustrien, som byggs upp successivt,
har ungefär samma råvaruproblem
som den gamla skogsindustrien hade,
och den har i mycket stor utsträckning
också samma arbetskraftsproblem. Även
ur den synpunkten är det alltså skäl i
att också de sociala kraven tillgodoses
på detta område.

Så har man på reservanthåll gjort sig
en smula lustigt över att utskottets
skrivning enligt reservanterna har
mjukat upp vad departementschefen utvecklat
i anslutning till lagtexten. Men
när man säger att tillämpningen av ifrågavarande
lag beror på hur man använder
det sunda förnuftet, så kan jag
inte förstå att det sunda förnuftet hos
de ansvariga i skogsvårdsstyrelserna
och på andra håll behöver avkopplas
och läggas på hyllan, därför att utskottets
skrivning medger ett utökat utrymme
för detsamma. Det kommer naturligtvis
att inom skogsvårdsstyrelserna
utbildas en praxis för hur man
skall handla i olika fall. I likhet med
herr Ericsson i Sörsjön och andra talare
är jag övertygad om atl här ifrågavarande
lag, när den fält verka en tid,
kominer att få sannna goda betyg som

152 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

man nu på reservanthåll är villig att ge
1923 års lag.

Herr talman! Jag ber att få yrxa bifall
till utskottets förslag.

Herr DICKSON (kort genmäle): Herr
talman! Mot den lilla lektion, som herr
Gustafson i Dädesjö riktade tydligen
närmast till mig, beträffande utvecklingen
under de senaste 25 åren på
skogshanteringens område, har jag
ingenting att invända. Jag tror nog, att
herr Gustafson och jag ha samma syfte,
nämligen att vi här i landet skola få
en så god skogsvård som möjligt och
att våra skogar skola ge så mycket som
möjligt, till landets bästa. Det är bara
om vägarna för att uppnå detta mål,
som vi tvista.

Jag är för min del icke så säker på
att det är lyckligt att nu komma med
ett ingrepp i ett skeende, som ändå i
stort sett är ganska tillfredsställande. Vi
äro på väg att här i landet få en skogsägarkår,
som är både intresserad och
kunnig i fråga om skogsskötsel. Inom
denna kår har det emellertid nu uppstått
en mycket stark oro inför hotet av den
nya skogsvårdslagen. Det är alltid bättre,
om man kan få folk att frivilligt göra
vad de böra göra, så att man slipper att
taga till tvång och tumskruvar.

När 1923 års skogsvårdslag genomfördes,
var man mycket tveksam, om
denna lag skulle bli bra i tillämpningen.
Det tog lång tid, innan folk vande sig
vid den lagen. Lagen har emellertid visat
sig vara bra. Enligt min mening bör
man därför icke taga risken att bryta
den hittillsvarande gynnsamma utvecklingen
genom att nu införa helt nya bestämmelser,
som kanske komma att
irritera och medföra, att folk sätter sig
på tvären. Och sätta sig svenska bönder
på tvären så är det sedan inte så
lätt att komma någon vart.

Herr BRÄNHOLM: Herr talman! Jag
gillar de skäl herr andre vice talmannen
anfört för sin reservation. Jag in -

skränker mig till att med några ord
söka påvisa några svårigheter, som jag
som skogsman anser skulle komma att
uppstå för de länsjägmästare eller länsskogvaktare,
som komma att få tillämpa
lagen i praktiken.

I 1 § stadgas, att skogsmarken skall
skötas så, »att tillfredsställande ekonomiskt
utbyte vinnes och, såvitt möjligt,
i huvudsak jämn avkastning erhålles».
Självfallet skall skogsbruket liksom
andra näringsgrenar byggas på sund
ekonomisk grundval. Men enligt min
mening skulle det underlätta för skogsvårdsstyrelsetjänstemännen,
om ordet
»ekonomisk» icke stod i lagtexten. Detta
ord kan medföra tolkningssvårigheter
vid lagens tillämpning. Stadgandet kommer,
anser jag, ofta i motsatsställning
till bestämmelserna i 7 §, som säger, att
större rubbningar i avkastningens jämnhet
ej få uppkomma vid avverkningen.

Såväl departementschefens som utskottets
uttalanden i denna punkt synas
visserligen ge förrättningsmannen rätt
fria händer. Utskottet har exempelvis
i sin motivering uteslutit ordet »ekonomisk»
och talar om vikten av att »avverkningen
av skog bedrives på ett ur
skogsvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt». Denna formulering har också i
remissyttranden föreslagits av flera
skogsvårdsstyrelser och länsjägmästarföreningen.
Det torde dock bli svårt fölen
stämplingsförrättare att med stöd
av departementschefens och utskottets
uttalanden övertyga en skogsägare, som
håller på orden »ekonomiskt tillfredsställande»
enligt 1 §, att han icke får
göra en avverkning, som för honom kan
vara av stor ekonomisk betydelse, även
om den strider mot bestämmelsen om
jämnhet i avkastningen. Det kan t. ex.
gälla ett sortiment, som tillfälligtvis har
högkonjunktur men som ur skogsbiologisk
synpunkt icke bör avverkas.

Å andra sidan kan sägas, att med nuvarande
ränteläge finns det i mellersta
och södra Sverige och även i södra
Norrland många skogsbestånd, som bio -

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15.

153

logiskt sett äro avverkningsmogna men
som med hänsyn till förräntningen icke
böra avverkas. Även i dessa fall uppstår
svårighet att tillfredsställa kravet
på jämnhet i avkastningen, om man
håller hårt på termen »tillfredsställande
ekonomiskt utbyte». Jag bortser då helt
från både fallande penningvärde och
stigande rotpris och håller mig helt till
massatillväxten. Vad Norrland angår,
måste, enligt min åsikt, vid sidan av
kravet på jämnhet i avkastningen under
de närmaste årtiondena även sättas
som mål virkesförrådets ökning.

Jag delar fullkomligt reservanternas
hetänksamhet inför skogsvårdsstyrelsetjänstemännens
grannlaga uppgift att i
dylika fall tolka lagen. Jag befarar en
försämring i det nu goda samarbetet
mellan de skogsvårdande myndigheterna
i länen och skogsägarna.

Införandet av begreppet »utvecklingsbar
skog» i stället för »yngre skog»
enligt 1923 års lag finner jag vara en
förbättring. Jag har dock vid samtal
med skogsvårdsstyrelsetjänstemän från
olika delar av landet fått den uppfattningen
att även med nu gällande skogslag
har sedan flera år tillbaka begreppet
»utvecklingsbar skog» tillämpats i
praktiken eftersom »yngre skog» är ett
mycket vagt begrepp, som är växlande
efter läge och bonitet. Något behov av
en ny skogslag för tillgodoseende av
skogsvårdens krav i detta avseende
föreligger enligt min mening icke.

Ansvarsbestämmelserna i 36—38 §§
linner jag alltför stränga, och det torde
komma att bereda liinsjägmästare och
länsskogvaktare stora svårigheter att
avgöra, om en avverkning skett av oförstånd
eller icke.

Enligt nu gällande lag skall det virke
vara förverkat, som avverkats mot utfärdat
avverkningsförbud. Enligt 39 §
synes allt virke vara förverkat, om det
avverkats i strid mot 6 och 7 SS. Detta
måste vara en alltför sträng bestämmelse.
En skogsägare kan exempelvis

Skogsvårdslag m. m.

på en större avverkningstrakt ha råkat
bryta mot lagen endast på en mindre
del av trakten. Skall då enligt lagen allt
det avverkade virket förklaras förverkat,
såvida skogsägaren ej vill få dom
på att han varit oförståndig? Han har
säkert enligt egen åsikt icke alls handlat
oförståndigt.

Intresset för skogsvård är numera
glädjande stort hos de flesta skogsägare.
Det är dock att befara, att med de
stränga straffbestämmelserna i 36—
39 §§ vågar ingen skogsägare företaga
någon avverkning utan att rådfråga
skogsvårdsstyrelsen. Huru skogsvårdsstyrelserna
då skola få någon tid över
för andra skogsvårdande uppgifter, kan
jag icke fatta. Detta måste kräva en
ökning av personalen i såväl högre som
lägre grader, en ökning, som det icke
är möjligt åstadkomma med nuvarande
tillgång på utbildade skogstjänstemän.
Det skulle fordras en utökning av elevantalet
vid både skogshögskolan och
skogsskolorna.

Jag tillåter mig i detta sammanhang
citera ett uttalande ur professor Lindquists
installationsföreläsning vid skogshögskolan
i oktober 1947. Professor
Lindquist sade då: »Skogsskötseln

måste här fordra, att de, som skola
representera sakkunskapen och den
övervakande myndigheten i fråga om
skogsskötselfrågor, i varje fall böra ha
minst skogsskoleutbildning. Jag förstår
f. ö. icke hur man skall kunna med den
redan nu till bristningsgränsen belastade
personalen och med tillfällig oskolad
hjälp i praktiken klara de betydligt
ökade arbets- och övervakningsuppgifter,
som en eventuell ny skogslag ser ut
att medföra.»

Professor Lindquist framhöll vidare:
»Skogsvårdsstvrelsernas personal måste
utbyggas så. att en saklig övervakning
av skogsvårdslagen kan ske i full utsträckning
och att en saklig rådgivning
i skogsvårdsfrågor kan lämnas alla
skogsägare.» — En så utökad personal
kan befaras bli delvis överflödig vid

11 -Andra kammarens prolnkoll .Yr /.»

154

Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

en lågkonjunktur med minskade avverkningar.

Herr talman! När 1923 års lag tillkom,
voro skogsmannen och de ansvarskännande
skogsägarna ense om
behovet och utformningen av den nya
lagen. Detta kan icke sägas om det nu
föreliggande förslaget, som avstyrkts av
så många remissinstanser. — Med vad
jag nu anfört ber jag att få yrka bifall
till den av herr Carl Sundberg m. fl.
avgivna reservationen.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Då denna
fråga nu torde vara slutdebatterad
vad beträffar skälen såväl för som
emot, skall jag be att få tillägga endast
ett par ord. Jag avstår från att ingå
på repliker gentemot vad den siste ärade
talaren här framhållit och hänvisar
till det som tidigare anförts på de punkter,
som han uppehöll sig vid.

Det som i 1 § i föreliggande lagförslag
uppställes som mål för skogsvården
och som sedan närmare utformas
i 6 och 7 §§ är ju i själva verket ingenting
annat än vad som nu är praxis
för alla skogsägare, som äro intresserade
för skogsvården, och som är vägledande
för den undervisning och handledning
som skogsvårdsstyrelserna meddela
ute i sina distrikt. Här gäller det
alltså endast att få rådande praxis stadfäst
i gällande lag. Det kan då invändas,
att om bestämmelsen i 1 § redan
är praxis, så behövs det ju ingen lagstiftning.
Nej, det behövs ingen lagstiftning
för alla lojala skogsägare, men det
finns ju också illojala sådana, mot vilka
man måste tillgripa vissa tvångsmedel
— liksom det också nu finns skogsägare,
mot vilka vi med nuvarande lag
måste tillgripa tvångsmedel.

Jag ber att få ta ett konkret exempel
när det gäller att belysa innebörden
av 7 §, om vilken diskussionen varit
livligast och där olika synpunkter
stått emot varandra.

Till ett bondejordbruk i min hem -

trakt hör ett skifte mogen, alltså icke
utvecklingsbar, skog. Tillsammans med
några andra personer var jag och tittade
på detta skifte för en tid sedan,
varvid vi diskuterade hur man skulle
förfara med detsamma. Här finns alltså
möjlighet att, om så kräves, helt avverka
skogsskiftet, men det skulle innebära
att hemmanet bleve skoglöst och
de närmaste 100 åren knappast ge någon
avkastning. Vi kunna t. ex. tänka oss
att ett av barnen skall övertaga hemmanet
och lösa ut syskonen och att dessa
yrka på att hela skogsuttaget skall göras.
Resultatet blir då att jordbrukets
bärighet undermineras för lång tid
framåt. Om vi diskuterade saken med
en skogsman, så skulle han säga, att
det icke vore lämpligt med en fullständig
avverkning. Det är lämpligare att
taga ett stycke åt gången och på det
sättet få en jämnare avverkning. På så
sätt kan denna mogna skog genom gallring
t. o. m. bli utvecklingsbar och
därigenom ge någon ränteavkastning.
En skogsman kan som sagt ge det rådet
nu, men det är inte säkert att det
följs. Han har i dag ingen möjlighet att
skydda jordbruket från förödelse.

Detta enstaka exempel är just ett sådant
fall, där 7 § i föreliggande lagförslag
skulle ge skogsvårdsstyrelsen befogenhet
att ingripa.

Till sist vill jag bara tillägga, att när
den praxis som föreliggande lagförslag
avser att lagfästa redan nu tillämpas av
intresserade skogsägare och förordas
vid undervisningen, har man då skäl
att befara att lagen, om den antages,
skall ge anledning till misstroende mellan
skogsvårdsmyndigheterna och
skogsägarna? Jag tror knappast att man
behöver befara detta.

Det har sagts redan förut här i kammaren
att 1923 års skogsvårdslag möttes
av motstånd när den kom till, men
att den lagen nu fått ett gott eftermäle.
Jag vill instämma häri och göra det
tillägget: Antag att vi nu stode inför ett
förslag av samma innebörd som det

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Nr 15. 155

1923 antagna. Då tror jag att vi hade
fått lyssna till en ungefär likadan diskussion
som den vi haft här i dag —
och detta om en lag, som reservanterna
nu anse vara så utmärkt!

Den nuvarande skogsvårdslagen uppfattas
icke av de lojala skogsägarna som
en tvångslag utan snarare som ett stöd,
och jag är ganska övertygad om att
när lagen har tillämpats några år, skall
det med samma rätt om den som om
1923 års lag kunna sägas att den inte
är någon tvångslag. Tvärtom! Den ger
genom sitt syfte att skydda skogskapitalet
det ekonomiska stöd åt jordbruket
som är nödvändigt, framför allt i
Norrland. Lagen ger också skydd och
stöd åt den skogsproduktion och den
utveckling av skogstillgångarna, som ur
hela folkhushållets synpunkt är nödvändig.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Jag ber att få komplettera mitt tidigare
yrkande. Jag yrkar nu bifall till
utskottets hemställan med följande undantag: Första

stycket i 7 § utgår, så att paragrafen
i fråga erhåller följande lydelse: »Ej

må avverkning av icke utvecklingsbar
skog så bedrivas, att skogens
återväxt avsevärt försvåras.»

I fråga om 36 § yrkar jag, att 1 mom.
måtte erhålla den lydelse som 2 mom.
bär i utskottsförslaget samt att 2 mom.
måtte erhålla följande avfattning:

»Lika med avverkare som i 1 mom.
sägs skall anses markägare, med vars
samtycke annan företagit avverkning å
marken.»

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Carl Sundberg
in. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen; samt 3:o) bifall till

Skogsvårdslag m. m.

det av herr Hedlund i Rådom under
överläggningen framställda yrkandet;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedlund i
Rådom begärde emellertid votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna hava flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde herr Hedlund
i Rådom votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets utlåtande
nr 10 antager den av herr Carl Sundberg
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
det av herr Hedlund i Rådom under
överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
antagit bifall till den av herr Carl Sundberg
m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.
I enlighet härmed blev nu efter
given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 10,
röstar

156 Nr 15.

Onsdagen den 21 april 1948 em.

Skogsvårdslag m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Carl Sundberg m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Hseggblom begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
95 ja och 57 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 3.

Herr Andersson i Dunker avlämnade
en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 512, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 203, angående
anslag för budgetåret 1948/49 till universitetssjukhusen.

Denna motion bordlädes.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

en mellan Sverige och Nederländerna
träffad handelsöverenskommelse;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och den belgiskluxemburgiska
ekonomiska unionen
träffad handelsöverenskommelse; och
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Italien ingången
handelsöverenskommelse m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring av anvisningarna till 29 och
36 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

från första lagutskottet:
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel, m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;
samt

från andra lagutskottet:
nr 127 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete
samt fortsatt giltighet av
samma lag.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.51 em.

In fidem
Gunnar Britth.

''duns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948

817644