Lördagen den 16 Härs

ProtokollRiksdagens protokoll 1867:316

236

Den 16 Mars, f. m.

Lördagen den 16 Härs.

Kl. 10 f. in.

§ I De

vid Kammarens sammanträde den 13 och 14 uti innevarande månad
förda protokoll äfvensom protokollsutdrag rörande de ärenden, som
finnas antecknade i 9—12 §§ af det förra samt i 2 § af det sednare
protokollet, upplästes och godkändes.

§ 2.

På begäran beviljade Kammaren ledighet från deltagande i riksdagsgöromålen
åt Herr Fredricson under 10 dagar och åt Herr Daniel Isaksson
intill denna månads slut, för båda räknadt från den 18 samt åt Herr
Joll. Henriksson under 16 dagar från den 22 dennes; hvarjemte förlängning
af redan erhållen ledighet beviljades Herr Hedengren till och med
den 22 och Herr Eric Olsson till och med den 23 uti innevarande månad.

§ 3.

Företogs ånyo till handläggning Konstitutions-Utskottets Utlåtande
N:o 5, angående väckt motion om ett tillägg till 16 § 1 mom. Riksdagsordningen.

Härvid yttrade:

Herr Hedenberg: Utskottet har hemställt, att den af mig väckta

motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, men jag vågar påstå att
densamma icke varit obefogad, och derföre bort vinna mer afseende, än som
nu kommit den till del. Frågan rörer sig deromkring att, enligt bestämmelserna
i 13 och 16 §§ Riksdagsordningen, sådana dessa för närvarande
lyda, flere eller färre medborgares representationsrätt kan på ett betänkligt
sätt förminskas. Såsom exempel härpå vill jag anföra Hvena socken inom
Calmar län, hvilken kommun består af 48 förmedlade mantal, deraf 5 höra
till Aspelands härad, under det återstoden af kommunen är förlagd under
Sevedes härad. Vid sednaste riksdagsmannavalet blef således, på grund
af felande bestämmelse huru i dylikt iall bör förfaras, ''/a af socknen med
omkring 500 personer ställd utom möjligheten att begagna sin rätt att i
valet af representant deltaga, Utskottet säger visserligen, att Högsta Domstolen
med anledning af anförda besvär öfver riksdagsmannaval dömt i
den rigtning motionen afser, och att således ett prejudikat redan finnes,
men prejudikater åberopas vanligen vid tillämpningen af allmän lag, men
icke i fråga om grundlagen, och ingenting hindrar att Högsta Domstolen
en annan gång dömer annorlunda enligt grundlagens ordalydelse, hvarigenom
komrne att inträffa hvad jag nyss påpekade. Då emellertid de med -

237

Den 16 Mars, f. m.

borgare, som befinna sig i denna belägenhet, äro jemförelsevis få och spridda
långt från hvarandra, hvarigenom den dem tillfogade orättvisa mindre
observeras, hoppas jag att motionen ej måtte helt och hållet afslås, utan
att densamma, för erhållande af ytterligare upplysningar, må till Utskottet
af Kammaren återremitteras.

Herr Nils Larson: Motionären har nog rätt deruti, att grundlagens
ifrågavarande stadganden icke äro fullt så tydliga, att ju icke olika meningar
derom kunna uppstå, men det har egentligen vid första tillämpningen
af dessa grundlagens bud varit af behofvet påkalladt att ega detaljerna
fullt bestämda. Då nu emellertid Högsta Domstolen redan lemnat
ep tolkning af dessa §§, och man allmänt är ense derom att denna tolkning
är den enda , rigtiga, samt således hädanefter icke någon tvist bör
uppstå om tillämpningen af omförmälda grundlagsstadganden för det af
motionären ifrågasatta fall, synes mig icke någon tvingande nödvändighet
nu vara för handen att göra det tillägg motionären påyrkat, hvadan jag
hemställer, det Kammaren måtte godkänna Utskottets ifrågavarande Utlåtande.

Herr Wigardt: Äfven inom mitt kommittentskap förekomma flera
dylika församlingar, af hvilka åtskilliga delar tillhöra Östra härad, och
hvilkas hemmansåboar icke nu kunnat deltaga i riksdagsmannavalen, hvadan
jag yrkar, att innevånarne i dylika delar af socknar böra anses tillhöra
den församling, der de äro kyrkoskrifne, och jag hoppas, att i en icke
långt aflägsen framtid indelningen af våra församlingar skall komma att
blifva något bättre ordnad och mer öfverensstämmande i såväl kyrkligt
som administrativt och juridiskt hänseende, än som nu är händelsen. Visserligen
har Utskottet sagt, att Högsta Domstolen redan, genom afgifne
domar, lemnat erforderlig ledning för tillämpning af nu ifrågasatta grundlagsstadganden,
men då det icke är sagdt, att de, som sålunda möjligen
blifva betagne sin rätt, alltid förstå att, genom anförande af besvär, söka
bevara densamma, så föranlåtes jag yrka återremiss af Utlåtandet, i och
för närmare utredning af ämnet.

Herr Ridd er stad: Såsom vi alla hafva oss bekant, medgifver nu
gällande Riksdagsordning användande af antingen medelbara eller omedelbara
val för utseende af riksdagsman i Andra Kammaren, och likaså
känna vi äfven, att den allmänna meningen hufvudsakligen uttalat sig till
fördel för det direkta valsättet. I samma mån, som detta valsätt blir
mer och mer användt, så försvinner ock olägenheten af den nu öfverklagade
tvetydigheten uti ifrågavarande grundlagsparagrafer, ty hvar och en
egen då aflemna sin röst i den domsaga, der han är bosatt, och i betraktande
häraf ansåg Utskottet sig för närvarande icke böra framställa något
förslag till följd af den ingifnä motionen. Jag anhåller, att nu ifrågavarande
Utlåtande måtte af Kammaren godkännas.

Herr Uhr: De förhållanden motionären omnämnt inträffa litet hvarstädes
i landet, och då han nu både hört och sett, att hvad han åsyftat
redan vunnit tillämpning genom Högsta Domstolens gifna utslag, så hem -

238

Den 16 Mars, f. m.

ställer jag, huruvida vi icke kunde utan vidare diskussion bifalla hvad uti
Utlåtandet finnes föreslaget, helst motionären väl icke kan ega någon förhoppning
att ens här i Kammaren genomdritva sitt förslag.

Herr Heden berg: För min del tror jag att tillsvidare det öfver vägande

antalet af riksdagsmannaval kommer att förrättas genom utsedde
elektorer, och då, på de ställen så nu tillgått, äfven under kommande
fem år samma förfaringssätt kommer att begagnas, anser jag det vara
önskvärdt, att Konstitutions-Utskottet tager ärendet under förnyad handläggning,
för att åstadkomma det förtydligande jag åsyftat. Visserligen
har jag icke mycket hopp att lyckas i mitt bemödande, men detta kan
naturligtvis icke vara tillräckligt skäl för mig att frånträda en åsigt, den
jag anser rigtig för att åstadkomma ett af behofvet påkalladt förtydligande
af våra grundlagar.

Öfverläggningen var afslutad; och Utskottets i förevarande Utlåtande
gjorda hemställan bifölls.

§ 4.

Vid ånyo skedd föredragning af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 8, i anledning af eu inom Andra Kammaren väckt motion om beskattning
af den inhemska hvitbetssockertillverkningen, begärdes ordet af
nedannämnde ledamöter, hvilka yttrade:

Herr Otterström: Vid genomläsandet af Bevillnings-Utskottets förevarande
Betänkande har jag gått till väga, såsom då man läser hebreiska;
jag började nemligen på sista sidan, hvarest jag väntade mig åtskilliga
reservationer, men i stället fann jag densamma alldeles blank, hvarutaf jag
drager den slutsatsen, att Utskottet varit alldeles ense om den hemställan
som blifvit gjord. Denna synes och vid första betraktandet vara
ganska oskyldig, ty hvilken vill väl anse sig så sakkunnig i en dylik fråga,
att han vill motsätta sig en utredning deraf genom sakkunnige män; men
i denna, liksom i hvarje annan fråga, finnes alltid eu princip, som man
kan bedöma utan att behöfva vara sakkunnig. Utskottet har å sidan 4
uttryckt den åsigt, att den begärda beskattningen är till sin grund rigtig,
men det är just detta som förefaller mig besynnerligt, utan att jag derföre
vill anse mig tillhöra de sakkunniges antal. När jag sedermera å sidan
2 läste, att motionen, enligt Utskottets åsigt, “långt ifrån att vilja
ålägga jordbruket eu ny skatt, endast sträfvar att befria detsamma från
en ojemnhet i bördor, och från åtskilliga andra missförhållanden, som af
hvithetssockertillverkningens konstlade uppmuntran måste blifva en följd,
samt att således endast genom dess antagande jordbrukets verkliga fördel
kan på ett billigt och rättvist sätt tillgodoses“; så låter detta visserligen
mycket vackert, och bör på ett verksamt sätt kittla jordbrukarne, hvilkas
gemensamma sträfvanden nu gå ut på att bringa jordbruket till likställighet
med andra näringar; men när Utskottet vidare yttrar, ‘att motionen
icke ifrågasätter någon särskild beskattning af hvitbetssockertillverkningen
utöfver hvad andra likartade näringar bära-, så förstår jag ej denna jemförelse,
ty sockerraffinadörerne förädla sjelfva råvaran, men hvitbetsodlingen
går ut på att producera sjelfva denna råvara. Om desse hvitbets -

239

Den 16 Mars, f. in.

sockerfabrikanter tillika vilja göra sig till raffinadörer, eller på samma
gång de producera råvaran äfven vilja förädla densamma, då komma de i
likhet med raffinadörer; men det är icke sagd t, att de som producera sockret
äfven raffinera detsamma, ty intet hindrar den ena att stadna vid sjelfva
frambringandet af råvaran och öfverlemna förädlingen deraf åt en annan.
1 hvilketdera fallet som helst kommer, om vinst uppstår inom denna liksom
inom alla andra industrigrenar, denna inkomst att beskattas genom
den allmänna bevillningen, så att man icke behöfver befara att densamma
b hr skattefri. När Utskottet derjemte talar derom, att, genom skattefrihet
för tillverkningen af hvitbetssocker, den af naturen redan mest gynnade
jorden skulle erhålla ett stort privilegium, en verklig premie framför och
på bekostnad af det öfriga jordbruket, så tror jag icke att detta håller
fullkomligt streck; ty om man egen eu jordbit, så har man väl ock fullkomlig
frihet att använda densamma för producerandet af hvad som mest
lönar sig. Så ser man t. ex. bär omkring Stockholm och omkring större
städer, der gödningsämnen finnas i större mängd, stora fält planterade
med tobak; denna är ock eu af de s. k. kassaartiklarne likasom socker;
hvarföre då icke med samma skäl lägga accis på odling och fabrikation
utaf tobak? Alldeles enahanda skid böra kunna framdragas härför. När
man nu sett huru jordbrukarnes, snart sagdt, raseri att producera spanmål,
som gått till en beklaglig öfverdrift, och hvarigenom jorden på många
ställen blifvit utsugen i stället tör välskött och förbättrad, föranledt dertill,
att rationele jordbrukare helt och hållet förändrat system och företrädesvis
slagit sig på ladugårdsskötsel medelst producerande af smör, ost
och kött in. in. i stället för hafre till export på utrikes ort, samt man
tillika funnit, att detta lemnar en stor och säker vinst för dem, som på
detta sätt använda sin jord; så förundrar det mig högeligen, att man ännu
icke kommit fram med det förslaget att lägga en särskild skatt på dessa
jordbrukare, som tillåta sig dylika vådliga nyheter.

När Utskottet framhåller de stridigheter, som i Frankrike och Tyskland
under en följd af år förts angående “sockerfråganoch hotar med
dylika stridigheter äfven inom vårt land, i fall vi vilja lemna full frihet åt
eu uppblomstrande näring, så tror jag, att Utskottet dragit förhastade slutsatser
och att vi hafva föga anledning att frukta något dylikt. Exemplen
från frankrike och Tyskland äro här icke tillämpliga. Utskottet säger
att Regeringen i Frankrike, under påtryckning af faran för sina statslnkomstei,
af koloniernas och sockerförbrukarens klagomål samt utledsen
vid do städse återkommande tvisterna, föreslog, att på Statens bekostnad
inköpa alla de inhemska sockerfabrikerna och för framtiden undertrycka
denna industri; men vi böra härvid noga lägga märke dertill, att större
delen af de Franska Kronan underlydande kolonisterna, som producerade
i åsockel, stodo gent emot dem, som i sjelfva hemlandet producerade hvitbetor,
och att de förre således hade anledning till missnöje för den skattefrihet
hvitbetsodlarne åtnjöto, men några dylika konkurrenter finnas icke
här, utan intages deras ställe här åt utländingen, till hvilkens förmån
den inhemska industrien således skulle lida intrång genom en obehörig
och förhatlig beskattning. Hvad Tyskland beträffar, så är det snart sagdt
befnadt från all konkurrens med utlandet i fråga om tillfredsställandet af
den inhemska konsumtionen, ty då man inom landet kan producera 9/10

240

Den 10 Mars, f. m.

af behofvet för förbrukningen, så synes det mig, som man med lugn skulle
kunna motse någon förminskning i statsinkomsterna genom den bortfallande
tullen å råsocker, helst landet derigenom vinner mångfaldigt mer
genom att icke behöfva betala utländingens råvara. Men der finnas
tvenne stridiga intressen, stående gent emot hvarandra, nemligen sockerproducenterne
å ena sidan, och å den andra dessa hungriga jägare efter
statsinkomster af vissa s. k. kassaartiklar.

När nu Utskottet säger sig lifligt instämma deruti, att det nu väckta
förslaget ej får undanskjutas, då ett uppskof numera, sedan denna industri
redan inom landet ej obetydligt bedrifves, och nya förslag om dess vidare
utsträckning nästan dagligen framkomma, ej kan ske utan ganska störa
faror, så för det allmänna som den enskilde, och då Utskottet derjemte
synes vara af den meningen, att den föreslagna skatten å tillverkningen af
livitbetssocker endast småningom bör påläggas och höjas till fulla beloppet,
d. v. s. att nu endast skrifvelse i ämnet skulle till Kongl. Maj:t aflåtas
för att vid nästa riksdag erhålla förslag till en låg beskattning, som kunde
så småningom stiga, förutsatt nemligen att icke hela denna näring under
tiden aftynar och dör, så ser jag i detta förslag en hotelse mot denna
nyvaknade industri af så menlig och vådlig beskaffenhet, att jag måste
deremot på det allvarligaste protestera, och jag tror att ingen kan beräkna
det betryck, hvaruti våra industriela förhållanden kunna råka, i fall eu
dylik grundsats lyckas göra sig gällande. Jag har, under alla de föregående
riksdagar jag bevistat, sett huru man oafiåtligt sträfvat att undanrödja
alla de produktionsskatter, hvilka från förflutna tider tryckt åtskilliga
näringar, och äfven vid denna riksdag har man sett bemödanden
gjorda att borttaga den sista af dessa föråldrade lemningar efter försvunna
tider; hvarföre jag för min del ingalunda kan godkänna antagandet af eu
grundsats, hvarigenom dylika skatter åter skulle påläggas näringarne, och
en grundsats som skulle göra en och hvar obenägen att hädanefter inlåta
sig på dylika för fäderneslandet gagnande företag som denna nyvaknade
industri, hvilken dessutom, för att kunna bedrifvas, erfordrar störa
kapital och högst betydliga arbetskrafter. I hela vår sednare lagstiftning
finnes blott eu enda sådan undantagslag, som man nu tillämnar för livitbetssockerfabrikationen,
och det är den för bränvinsbränningen, men jag
tror att dessa näringar hvarken böra eller kunna jemföras, aldra minst
med afseende på den grund, hvarpå denna undantagslagstiftning är byggd.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag nu afsluta mitt yttrande med
att på det allvarligaste yrka afslag å Utskottets hemställan.

Herr Ola Jönsson: Då denna fråga om accis på den inhemska

hvitbetssockertillverkningen här inom denna Kammare väcktes, trodde jag
och många med mig, att motionen aldrig skulle kunna föranleda till någon
åtgärd; men vi se dock nu, att Utskottet, i likhet med motionären, fruktar
att Staten genom denna fabrikation skall komma att gå miste om en betydlig
statsinkomst, och derför tillstyrkt en utredning i hvad mån och på
hvad sätt tillverkningen af livitbetssocker inom landet lämpligen kan och
bör åläggas särskild beskattning. Jag tror dock för min del, att man,
genom vidtagande af dylika åtgärder, såsom en talare vid remissen af motionen -

Den 16 Mars, f. m.

241

tionen ganska rigtigt anmärkte, låter Staten väl bibehålla räntan men
deremot förlora kapitalet; ty den ledande tanken, som genomgår hela Betänkandet,
synes endast vara att undertrycka hvitbetsodlingen, på det
Staten icke måtte gå miste om den inkomst sockertullen förskaffar densamma.
Jag kan dock försäkra, att det icke behöfves så stora kraftansträngningar
att hämma hvitbetsodlingen, som dessutom ännu blott är
att anse såsom en framtidstanke, och de hittills gjorda försöken äro så
obetydliga, att de böra betaga en och hvar farhågan för någon slags öfverproduktion
i denna väg. Utskottet säger, att endast en mindre del af
Sveriges jord kan för hvitbetsodlingen göras tjenlig; detta må väl vara
möjligt, ehuru jag för min del tror att så icke är förhållandet, utan
att vi hafva rätt mycken härtill duglig jord; men hvad jag med säkerhet
känner, det är att ingen jord kan gifva god skörd af hvitbetor, utan att
vara på det sorgfälligaste sätt dertill beredd. Jag känner personer, som
försökt odlingen af dessa växter, men afstått derifrån till följd åf det otroligt
stora besvär detta medförer, och säkert är, att, får man nu spörja,
det fråga uppstått att belägga denna näring med särskild beskattning,
man heldre afstår från utöfvandet af denna industri, vore den äfven aldrig
så lönande, än underkastar sig ett slikt oförsynt prejeri. Egentliga och
största besväret med hvitbetsodlingen är att hålla fälten rena från ogräs,
men dertill behöfver man dock icke använda fullt arbetsföre personer, utan
kan dervid nyttja barn eller äldre personer, som ej duga till annat, hvarigenom
arbetsförtjenst äfven kan beredas sådane, som annars måste gå
miste om fördelen att erhålla någon sådan.

Såsom jag nyss nämnde, synes grundtanken i Betänkandet leda derhän,
att man för att kunna bibehålla tullinkomsterna oförminskade bör
söka påfinna medel att hämma den inhemska produktionen af råämnen,
eller att göra tullinkomsterna till hufvudsak och produktionen till bisak,
men visheten eller ens fördelen af eu dylik finanslära är för mig omöjlig
att fatta. Här är nu hvarken tid eller stället att ingå i bedömandet af
de olika slag af tullar, som i allmänhet användas, men en annan dag torde
tillfälle gifvas att härom orda. Nu vill jag blott i förbigående nämna om
tullen på dessa artiklar, hvilka man plägar benämna kassaartiklar, och för
hvilka tullar man uppfunnit det ståtliga namnet finanstullar, att jag icke
känner i hvilkens hufvud den tanke upprunnit, att dermed beskatta allmänheten;
men då de varor, som härmed äro belagda, utgöras af sådana,
som för den stora befolkningen äro nödvändighetsartiklar, kan jag icke
gifva honom benämningen af en god fosterlandsvän, åtminstone icke någon
god vän af fosterlandets fattigare befolkning. Tullar vill jag icke försvara,
ty äro de obehöfliga böra de borttagas, och äro de lagda på nödvändighetsvaror
äro de derjemte, enligt min åsigt, orättvisa.

Utskottet har visserligen icke föreslagit annat än aflåtande! af en
skrifvelse i ämnet till Kong]. Maj:t, och denna vore väl icke så farlig att
bifalla, men då jag tager för gifvet, att densamma förr eller sednare leder till
aflåtande af eu Kongl. Proposition antingen vid nästa eller någon snart
derpå följande riksdag, och då jag icke vill bidraga att förleda Regeringen
till ett steg, som skulle innebära en bestämd orättvisa mot en stor del af
landets innebyggare, så kan jag icke medgifva aflåtandet af eu dylik skruf Riksd.

Prof. Ib ti 7. 2 Afd. 2 Band. 10

242 Den 16 Mars, f. ni.

velse, utan måste på det bestämdaste yrka afslag å Utskottets i Betänkandet
gjorda hemställan.

Herr Fredricson jemte flere af Kammarens ledamöter instämde med
Herr Ola Jönsson.

Herr Lindström: Det ligger i sakens natur och var att förutse, att
en sådan fråga som den förevarande skulle, första gången den framlades,
väcka motstånd och detta af det helt naturliga skälet, att man icke hunnit
sätta sig in i densamma eller förutse hvilka följder för denna och
andra näringar, företrädesvis jordbruket, en sådan beskattning å den inhemska
hv-itbetssockertillverkningen, hvarom nu är fråga, skulle kunna
medföra; men ju mera man får tillfälle att tänka på saken, kan man
svårligen undgå att finna, det stora och vigtiga skäl tala för densamma,
så att, om ock frågan nu faller, den dock är af beskaffenhat att i ny
form vid en kommande riksdag åter uppstå. Man har, enligt min tanke,
allt för mycket fäst sig vid benämningen “accis11, ett ord som hos oss
blifvit förhatligt, men hvilken beskattningsform dock varit uti flera fall
nödvändig, såsom förhållandet ännu är med bränvinstillverkningen, hvilken
näring har eu exceptionel karakter. Frågan är nu om icke en sådan
exceptionel casus äfven här inträffar.

De förhållanden, som i allmänhet betinga en dylik beskattning på den
inhemska näringen, äro de stora tullafgifter Staten för sina utgifters skull
ser sig nödsakad pålägga konsumenterne i landet. Väl har det blifvit
sagd!, att den tull, som är lagd på råsocker, som utifrån importeras, icke
skulle verka såsom skydd för den inhemska hvilbetssockertillverkningen,
men det är ju klart att, då priset på det inhemska hvitbetssockret måste
rätta sig efter priset på råsockret, som importeras, och detta sednare har
att draga en betydlig tull, som deremot icke besvärar hvitbetssockret, så
ställes denna sednare industri uti en bättre ställning än den förra, och
befrielsen från erläggande af en råsockertullen motsvarande afgift blir i
sjelfva verket en present åt eller ett skydd för hvitbetssockertillverkningen.
Detta skydd länder icke till fördel för jordbruksnäringen i allmänhet utan
gagnar allenast några få, nemligen dem, hvilka redan förut ega tillräckligt
stora förmåner genom fördelen af god jordmån. Det är nemligen icke
möjligt att öfverallt odla hvitbetor utom i sådana trakter, som utmärka
sig för särdeles stark och god jordmån, och låter detta knappast gorå sig
annorstädes än i närheten af de stora städerna, der god tillgång till gödningsämnen
finnes. En talare yttrade, att om vi nu beträda denna bana,
så ligger det nära till hands att äfven beskatta andra inhemska artiklar,
exempelvis tobak; men jemförelse!! emellan tobaksodlingen och hvitbetssockertillverkningen
är något haltande, ty då af de inhemska hvitbetorna
kan tillverkas socker, som till sin beskaffenhet är lika godt som det socker,
hvilket utifrån införskrifves, så kan deremot den tobak, som här i
riket tillverkas, icke jemföra^ med den utländska tobaken, utan är den i
allmänhet så medelmåttig, att den blott kan betraktas såsom ett slags
surrogat för tobak. Ännu mera halfår jemförelse!! emellan hvitbetssockertillverkningen
och produktionen af våra ladugårdsalster, såsom ost och
smör in. in., enär dessa artiklar icke äro med tull belagda; i annat fall
hade förhållandet varit annorlunda. Samme talare har åberopat exempel

243

Deri 16 Mars, f. m.

från andra länder och påmint om de strider, som der egt ruin i afseende
å beskattningen af denna näringsgren, och tager jag mig i anledning deraf
friheten hemställa,. hvad väl motionären och Utskottet egentligen afsett,
om icke just att för framtiden förebygga dylika strider här inom landet;
varande det lätt att förutse, att, om det skulle lyckas att omhägna denna
industri med ett särskildt skydd, äfven vi hafva att emotse framtida strider
och mägtiga intressens kamp vid våra riksdagar, hvaraf vi under den
fö ingående tiden haft alldeles tillräckligt, och till hvars återupplifvande vi
åtminstone icke höra bidraga. Bemälde talare ansåg vidare såsom önskvärd!,
att allt det socker, som hos oss konsumeras, kunde inom landet tillverkas;
men hvad blefvc väl konseqvensen deraf, jo! att vi måhända finge
utifrån taga den fyllnad i vårt behof af säd, ost och smör, som till följd
af hvitbetsodlingen icke kunde inom landet produceras. För min del anser
jag sädesodlingen och ladugårdsskötsel såsom vida vigtigare näringsgrenar
än hvitbetssockertillverkningen, och tror det icke skulle lända landet
till något gagn, om denna sednare näringsgren så toge öfverhand, att vi
skulle nödgas utifrån köpa våra nödvändigaste lifsförnödenheter. Endast
i den händelse, att denna nya näringsgren fritt och naturligt, utan skydd
eller konstlade medel, utvecklar sig, är den att helsa välkommen. I öfrig!
kan jag icke, i likhet med en föregående talare, i Utskottets Utlåtande
finna något hot emot ifrågavarande nyvaknade industrigren utan på sin
höjd eu varning, hvilken jag anser vara så mycket mera påkallad,
som bearbetningar lära vara å bane att uppdrifva hvitbetssockertillverkningen
i landet, allt i förlitande på att de nu bestående förhållandena
skola fortfara. Men förr eller sednare, när Staten finner sig beröfvad
större delen af sina påräknade tullinkomster, skall eu förändring härutinnan
blifva oundviklig men då svårare att genomföra, när det nya tillskapade
intresset genom Representationen förmått bereda sig ett större, öfvertag.
Den talare, som närmast före mig hade ordet, yttrade, att vid drifvandet
af denna näringsgren kunde användas minderåriga barn, hvilket förhållande
han för sin del tycktes anse särdeles fördelaktigt, och lernnar jag
derhän om denna industri på så sätt kan drif vas; men deremot anser
jag, med ledning af de uppgifter, som mig blifvit lemnade rörande donna
industrigren, samt de kostnader och arbetskrafter, hvilka dertill erfordras,
det icke vara alltför vågadt att påstå, att, om denna industri skulle inom
någon viss, af naturen dertill företrädesvis gynnad provins komma att i
större skala bedrifvas, densamma skall från andra trakter af landet draga
till sig arbetskrafter, som för jordbruket derstädes voro af mera nytta;
och att jordbruksnäringen på det hela derpå skulle vinna anser jagt för
nhn del åtminstone otvifvelaktigt. Då nu Utskottets Betänkande i'' ämnet
allenast afser att vinna rådrum för att under tiden närmare tänka på
saken, äfvensom åvägabringa eu utredning af frågan till eu kommande riksdag,
så kan jag för min del icke fijma annat, än att vigtiga skäl tala för
bifall till detta i sig ganska förtjenstfulla Betänkande, i det skick hvari
det sig nu befinner.

Herr Murén: Jag både icke trott, att det nu föredragna Betänkan det,

hvilket, efter mitt förmenande, är uppstäldt med mycken försigtighet,
samt i öfrigt omfattande och tydligt, skulle här emottagas med sådan ovilja

244

Den IG Mars, f. m.

och så hårda ord, som nu varit fallet, och ej heller hade jag ansett det
möjligt, att ett sådant missförstånd om de grundprinciper, på hvilka Utskottets
räsonnement stöder sig, skulle kunna ega rum hos Kammarens
ledamöter, som nu visat sig vara händelsen. En föregående talare yttrade,
att eu viss princip får finnas för allt, och att man val bör kunna begripa
den, utan att derföre ega sakkännedom eller detaljkunskap. Ketta kan
väl ''i och för sig vara sannt, men jag hade föreställt mig, att den princip,
som ligger till grund för Utskottets nu förevarande Betänkande, ar deri
så tydligt uttalad, att man hade bort kunna förstå den, äfven utan att
ega någon sakkännedom. Derest för framtiden alla de råämnen hvilka för
sockerfabrikationen inom riket erfordras, kunna inom landet ''tillverkas, sa
gå för Staten förlorade de tre millioner R:dr, hvilka nu tillflyta Statsverket
såsom tull å importeradt råsocker, men hvem komma väl dessa tre millioner
R:dr till godo? Åtminstone icke Rikets innebyggare i allmänhet, ty dessa
få i så fall på ett eller annat sätt fylla den brist, som sålunda uppstår i
statsintraderna. Men härom innehåller Betänkandet närmare upplysningar.
En talare yttrade, att finanstullar icke voro i landets intresse, och att de,
som uppfunnit dylika tullar, icke varit sanna fosterlandsvänner, men jag
vågar påstå, att desse älskat sitt fosterland och haft dettas val för ogemen
lika mycket som de, hvilka uppfunnit skyddstullar, enär bada afsett att
öka landets materiela välmåga. Båda dessa system kunna emelierti.
icke trifvas jemte hvarandra, och hafva vi derföre här i Sverige allt melodi
mer öfvergått till finanstullarne, hvarföre det nu icke gar an att
kasta detta system öfver bord och dymedelst beröfva oss frukterna åt detsamma,
utan att derföre beskattningen minskas. Man har vidare sagt, att
genom beskattning å hvitbetsodlingen lägges äfven skatt å jordbruket i
allmänhet, men detta håller icke streck. Derest de talare, som påstå sådant,
vilja i stället för tull å råsocker pålägga landets innebyggare ett par
procent högre bevillning, så skall jag visst icke sätta i fråga att, genom
beskattning å hvitbetsodlingen, hämma produktionen af denna näring, men
vilja de deremot icke sålunda höja bevillningen, så torde det blifva nödvändigt
att beskatta hvitbetsraffineringen. Så enkel ar hela denna sak.
Man bör derföre icke söka blanda bort densamma med påståendet, att den
ifrågasatta beskattningen är till skada för jordbruksnäringen. Utskottet
har äfven klart och tydligt utvecklat detta i sitt Betänkande Åt en prospectus
rörande inbjudning till aktieteckning för anläggning åt en hvithet^
sockerfabrik i Skåne, hvilken jag nu har i mina händer, synes att häri
Sverige ett tunnland jord lemnar i skörd öfver hufvud 32o centner nvitbetor,
och då dessa beräknas gifva 6 tö procent kristalliserad! socker, sä
skulle för produktion af det qvantum raffineradt socker, nemligen 4u millioner
//, som inom Riket konsumeras, erfordras för plantering åt ii vitbetor
21,000 tunnland jord, hvaremot om hvithet orna beraknas gifva b
procent kristalliserad! socker, såsom förhållandet antages vara i tyskland,
och hvilket är ganska troligt, enär vår Lancltbruks-akadenu antager
hvitbetor gifva ända till 9’/2 å 10 procent socker, så skulle or produktion
åt hela vårt konsumtionsförråd af socker erfordras allenast 1/
å 18,000 tunnland. Men om vi också antaga såsom medelareal 20,000
tunnland och tillika beräkna, att odlingen icke återkommer tidigare an
hvart Sate år, så erfordras för denna odling af hvitbetor allenast 100,000

Den 16 Mars, f. m.

245

tunnland jord, hvilket icke utgör mera än något öfver en fjerdedel af allenast
Malmöhus läns åker och odlade jord, som heräknas utgöra 550,659
tunnland, då deremot hela landets odlade jord af sednast nedsatta Finanskommitté
beräknats år 1858 hafva utgjort 4,892,000 tunnland eller, såsom
på ett annat ställe uppgifves, 4,196,354 tunnland åkerjord. Om nu således,
enligt hvad jag sökt visa, allenast 20,000 tunnland jord erfordras för
producering af hvitbetor, tillräckligt för fyllande af vårt sockerbehof, hvem
kan då säga att den ifrågasatta beskattningen skulle komma att tynga
jordbruket i allmänhet? Till denna näring erfordras kapital och arbetskrafter,
och är bristen härpå orsaken hvarföre ifrågavarande industrigren
hos oss ännu icke tagit någon fart; men ju mera vi lyckats tillegna oss
dessa vehiklar för all industri, ju mera har denna näringsgren uppblomstrat
och synes nu vilja mera allvarsamt utveckla sig, enär flera bolag lör
drifvande af denna industri hålla på att bilda sig. Må vi derföre i tid
betänka hvad vår frid tillhörer och icke inlocka dessa bolag i företag,
baserade på ett outhärdeligt premium från Staten. Till de Skånska städerna
infördes under åren 1854—1856 12,546,138 // råsocker, eller per
medium för hvarje år 4,182,046 />'', hvilket motsvarar en tillverkning af
3,345,637 // raffinadsocker, samt under åren 1863—1865 7,869,473 /(
råsocker, således per medium för hvart år 2,623,157 it, som motsvarar en
tillverkning af 2,098,526 // raffinadsocker. Under samma tid utgjorde
tillverkningen vid Landskrona sockerfabrik åren 1854—1856 11,157,970 //,
eller i medeltal för hvarje år 3,719,323 //, samt under åren 1863—1865
11,946,659 U eller i medeltal 3,982,190 //. Vi se således, att, oaktadt
införseln af råsocker minskats till nära hälften, tillverkningen af socker
betydligt stigit, och får detta förhållande tillskrifvas raffineringen af hvitbetor.
Beräkna vi nu hvad Staten genom minskade tullintrader förlorat,
så finna vi, att denna förlust, efter beräkning af nu gällande tull å råsocker,
8 öre per //, uppgått under åren 1854—1856 till 37,369 R:dr och
under åren 1863—1865 till 188,366 R:dr om året. Jag har visserligen
icke någon uppgift sednare än för år 1865, men jag tror mig dock med
fullt skäl kunna antaga, att den inkomst Staten sålunda mistat för innevarande
år, uppgår till 300,000 Rall-, och skulle det icke förundra mig,
om densamma två år härefter ökades till 1 million och sedan vidare höjde
sig i sådan progression. Vi skulle då snart befinna oss i samma ställning
som Franska Staten, hvars Regering, då den såg hela tullintraden på råsocker
försvinna, föreslog Representationen att på Statens bekostnad och
för dess räkning inköpa alla de inhemska hvitbetssockerfabrikerna och för
framtiden undertrycka denna industri. Förslaget vann visserligen icke
framgång, men man antog likväl nu principen om lika beskattning för
inhemskt som för kolonialsocker, och sedan dess har den inhemska tillverkningen
af hvitbetssocker gått betydligt framåt. I Frankrike uppgick
år 1866 Statens inkomst i tull å infördt råsocker till något öfver 56 millioner
samt beskattningen å hvitbetssockertillverkningen till något öfver 53
millioner francs, så att nära hälften af statsintraderna från sockertillverkningen
ingick från hvitbetsodlingen, och det beräknas äfven att hälften af
det socker, som i Frankrike konsumeras, tillverkas af hvitbetor. Enahanda
är förhållandet i Tyskland, der äfven accis finnes å hvitbetssockertillverkningen,
ehuru den icke uppgår till så högt belopp som tullen å råsocker.

246

Den 16 Mars, f. m.

Nu ser man, att detta är en ny näring, som icke bör qväfvas i sin
linda genom särskild beskattning. I likhet med Utskottet helsar jag emellertid
denna näring välkommen och önskar dess framgång, men endast med
vilkor, att densamma utan skydd och privilegium utvecklar sig, ty annars
kan den blifva farlig. Om, för att nu ytterligare göra en kalkyl på dessa
20,000 tunnland jord, hvarom jag redair talat såsom tillräckliga för tillverkning
af hela vårt sockerbehof, planteras hvitbeta'', så går denna jordareal
förlorad för hveteodlingen, och med beräkning att härpå kunde
skördas 200,000 tunnor hvete samt att hvarje tunna kunde säljas till ett
pris af 20 R:dr, så är det en summa af icke mindre än 4 millioner, hvarmed
vår sädesproduktion minskas. Visserligen är det möjligt att genom
hvitbetsodlingen produktionsvärdet å dessa 20,000 tunnland skulle kunna
uppgå till 9 millioner R:dr, men då man tager i betraktande att genom
minskad hvetesodling 4 millioner Rall- gå förlorade och att tullintraderna
minskas med 3 millioner Rall'', samt afseende jemväl fästes derpå, att
arbetskrafter från hela landet komma att, på bekostnad af öfriga jordbruket,
dragas till denna nya industrigren, så tror jag vinsten för landet just
icke vara att rosa. Utskottet har derföre, enligt min tanke, haft fulla skäl
för hvad det i ämnet tillstyrkt. Vidare har man påstått att, med lika
skäl som man beskattar hvitbetsodlingen, kunde man äfven lägga skatt å
ladugårdsprodukter, såsom ost och smör, och skulle detta visserligen vara
sann!, om Staten af dessa produkter uppbar tull, men då nu så icke är
förhållandet, blifver denna jemförelse origtig, hvilket äfven, ehuru icke på
samma skäl, gäller i viss män angående tobak, enär, enligt hvad eu föregående
talare redan upplyst, den tobak, som här inom landet tillverkas,
snarare kan anses allenast såsom ett surrogat för tobak. Tillverkningen
af tobak är också här inom landet ganska inskränkt, men skulle den i en
framtid tilltaga, så blir tid att äfven åsätta denna industri en viss accis.
Icke heller kan det anses såsom något nytt och främmande här i Sverige
att särskildt beskatta den inhemska tillverkningen, såsom exempel hvarpå
jag blott vill anföra bränvin sbränningen. Taga vi nu bort tullen å bränvin,
så kunna vi äfven afskaffa tillverkningsafgiften, men det är icke lika
lätt att afstå denna sednare som tullen å socker, och böra vi derföre se
till, att vi åt Statsverket söka berga hvad detsamma tillkommer. Man har
under diskussionen äfven talat om skyldigheten att hushålla; ja! detta vill
äfven jag, men jag tror att det snarare hör till en god hushållning att
söka taga vara pa Statens medel än att bortslumpa dem, och är det i
förstnämnda hänseende som Utskottet afgifvit sitt ifrågavarande Betänkande.
Af samma skäl som det skulle vara orätt att lägga skatt å produktionen
af hvitbetssocker, emedan denna kommer att betala bevillning på den behållning,
som derå uppkommer, så skulle det å andra sidan kunna sägas,
att det borde vara tillåtet för den enskilde att tillverka poststämplar, enär
äfven denna industri kunde beskattas genom bevillning, men följden häraf
blefve emellertid, att Statsverket ginge i mistning af den inkomst, som
poststämpeltillverkningen nu inbringar. Under j7:de århundradet gjorde
man här i Sverige försök att råd Edelfors eller Ädelfors tillverka guld och
uppbar derföre stora premier af Staten, och man höll ut dermed, oaktadt
värdet af guldproduktionen icke blef större än beloppet af premierna,
medan, såsom dåvarande statsekonomer uttryckte sig, de erhöllo en så

Den 16 Mars, f. m.

247

ädel produkt. I våra dagar har man gjort samma experimenter. För
några år tillbaka upptäckte nemligen en skicklig kemist, att kopparn vid
Falu grufvor innehölle guld. Denna koppar, ehuru icke i och för sig så
ren, vann likväl stark efterfrågan och betaltes högt, hufvudsakligen emedan
den visar sig särdeles lätt att förgylla. Försök anställdes att ur denna
koppar frambringa guld, och det lyckades äfven att per år tillverka ända
till 100 //. guld, som betaltes med 1000 R:dr skålpundet, men då man
gjorde ett öfverslag öfver tillverkningskostnaden, så. befanns att man härpå
gjort en enorm förlust. Emellertid blef kopparn bättre, ty genom den
procedur, den sålunda genomgick, renades den från främmande beståndsdelar;
men fabrikationen måste emellertid nedläggas, emedan den icke bar
sig. Skulle emellertid Staten medelst tull kunna eller vilja lyfta guldpriset
i landet 40 eller 50 procent, såsom bär nu ifrågasattes med hvitbetssockerpriset,
så skulle säkerligen guldmakeriet bära sig mycket väl för producenten.
Enahanda skulle förhållandet blifva, om hvitbetsodlingen skulle
genom särskilda privilegier skyddas och uppmuntras, men för min del tror
jag, att denna industri kan bestå utan något särskildt skydd.

På grund åt hvad jag sålunda haft äran andraga, vågar jag hemställa,
det Kammarens Herrar ledamöter behagade lemna sitt bifall till Bevillnings-Utskottets
nu ifrågavarande Betänkande.

Herr Hörnfeldt: Det kan icke nekas, att den föregående talarens

yttrande var synnerligen sakrikt och utförligt, och det är derföre icke
underligt, om man i och för dess längd icke kan fästa sig vid annat än
en och annan mening. Det kan visst vara sannt, att man genom livitbetsodlingen
och den derpå grundade sockerfabrikationen kan komma att importera
mindre råsocker, men det skulle ju vara en nationalvinst, om man
finge till och med exportera socker. Jag tror derföre, att man icke bör
lägga några onaturliga band på denna industri. Då man skattar för sin
jord, bör man ock få begagna den som man vill. Jag kan icke inse, hvarföre
man nu genom en skrifvelse till Kongl. Maj:t skulle begära beskattning
på en industri, som ännu ligger i sin linda. Jag tror icke att det finnes
någon anledning till att bifalla Utskottets Betänkande, utan yrkar jag afslag
derå.

Häruti förklarade sig Herr Östman instämma.

Herr Sven Hansson: Utskottet inleder sin här gjorda framställ ning

med förklarande, att Utskottet egnat det vigtiga och grannlaga ärendet
sorgfällig granskning, och Utskottet tillägger, att Utskottet -särdeles11
pröfvat de skäl, som ur synpunkten af jordbrukets intresse och behof blifva
deremot anförda, så mycket heldre, som omsorgen för vår förnämsta
näring fordrar att ej tillstyrka någon åtgärd, som med fog kan befaras
ytterligare komma att trycka dess af flerahanda orsaker redan nog svåra
ställning. Häraf kan man se, att Utskottet sökt grundligen pröfva dessa
ämnen. Det har då icke kunnat annat än väcka eu billig förundran hos
mig och mången, huru det varit Utskottet möjligt att komma till det slut,
som Betänkandet gifver vid handen.

För min del kan jag ingalunda lemna detsamma mitt godkännande.
Jag instämmer fullkomligt med den föregående värde talare, som förfäktat

248

Den IG Mars, f. m.

den satsen, att en sådan beskattning, som Utskottet här velat åstadkomma,
är till sjelfva sin grund origtig och till sin verkan försåtlig. Också
tror jag näppeligen, att den i något hänseende kan försvaras med giltiga
skäl. Länge har man hört den jordbrukande klassen i landet högljudt
klaga öfver borttagandet af det skydd för jordbruksnäringen, som hittills
funnits i tullen på dess alster; och hvad skulle de nu säga, om man företoge
sig att på detta, enligt Utskottets eget erkännande, svårt betryckta
jordbruk lägga en särskild skatt, för att denna vår modernäring skulle få
tillgodogöra sig jorden på det sätt, som kunde befinnas vara mest fördelaktigt
?

Man har sökt här jemföra den föreslagna skatten på hvitbetsodlingen
med bränvinstillverkningsskatten. Jag kan dock icke förstå, att dem
emellan tinnes någon likhet. Skälet för beskattningen af bränvinet har
varit, att man velat fördyra varan samt derigenom begränsa förbrukningen
och med detsamma bereda Staten inkomster. Analogt med detta kan
väl icke förhållandet sägas vara med hvitbetssockertillverkningen. För min
del anser jag, att den dag borde vara välkommen för landet, då man
af hvitbetor skulle kunna tillverka allt det råsocker, som under förädlad
form inom landet konsumeras. Och om äfven man vinner detta mål med
en uppoffring i tullinkomst af 3 millioner Rall'', bereder man landet säkerligen
eu besparing af minst dubbla beloppet, och detta är väl icke någon
förlust för Staten utan tvärtom.

Af tvenne föregående talare har den ene grundat sin slutliga mening
på eu uppgift, enligt hvilken kostnaden för odling af hvitbetor skulle
uppgå till 200 R:dr per tunnland. Jag undrar dock, om en Representantkammare
bör fatta beslut i ett så vigtigt ämne på grund åt ett dylikt enskilt
och obestyrkt förebärande. Jag tror, att man behöfver vara fackman
för att kunna rätt bedöma en dylik sak.

Den andre talaren har framlagt eu kalkyl beträffande odlingen af
hvete å ena sidan och hvitbetor å den andra, och han har kommit till ett
ganska klent resultat för hvitbetsodlingen. Jag befarar att icke heller lian
är i besittning af den sakkännedom, som för ett tillförlitligt omdöme äfven
i detta fall tvifvelsutan är af nöden. Detta visar sig också genast deraf,
att han uppställt sin beräkning icke efter utsädet utan för tunnlandet, och
resultatet måste då alltid blifva för högt. Åtminstone hade han väl bort
taga i betraktande, då den årliga skörden åt ett tunnland hvete uppskattas,
att för hvetes odling i vanligaste fall fordras trädad jord, och att afkastningen
således högst kan beräknas till hälften mot hvad ifrågavarande
talare beräknat. Man behöfver icke vara man af facket för att inse det.
I allt fall kan väl det icke förnekas vara obilligt och orättvist, att med
skatt belasta en näring, som lemnar stort affall till jordbrukets förbättrande.

Man har också sökt blicka in i framtiden, och man har framkastat
den förmodan, att, om en gång det skulle inträffa, att odlingen af hvitbetor
hunne till den höjd, att den kunde förse landet med dess sockerbehof,
denna odling borde hafva så inkräktat på jordbruket i öfrigt, att
det skulle blifva nödvändigt att importera smör och ost från utlandet.
Jag är sjelf landtbrukare, och jag har visserligen icke odlat hvitbetor för
tillverkning af socker, men jag har dock odlat detta växtslag. Jag kan
således någorlunda bedöma dess beskaffenhet, åtminstone hvad affallet be -

Den 16 Mars, f. m.

249

träffar, och jag har funnit detta vara så gagneligt för jordens alstringskraft,
att det varit just för att vinna detta affall, som jag odlat hvitbetor.
Om jag nu ställer min landthushållning så, att, på samma gång jag från
min jord anskaffar ett af landets förnämsta behof, som är socker, jag derjemte
bereder mig tillgång till ett foderämne, som för jordens kultur och
förhöjda bärighet visat sig vara i hög grad fördelaktigt, hemställer jag
till Er, mine Herrar, om jag icke handlat klokt för det allmänna likaväl
som för mig sjelf, och om jag icke bör i detta mitt lofvärda sträfvande
af Staten uppmuntras i stället för att hindras i min verksamhet.

Man behagar visserligen invända, att landets jordbrukare i allmänhet
icke skulle hafva gagn af hvitbetsodlingens största möjliga utveckling,
emedan vinsten deraf blott tillfölle en liten del af jordbrukarne. Men
detta är ju hvad som dagligen eger rum inom hvarje gren af produktionen.
Den ene odlar hvete och får större afkomst deraf, än den som sår hafre.
Eu tredje odlar råg o. s. v. Om en dylik åsigt bör läggas till grund fölen
beskattning, lemnar jag derhän.

Mera vore att säga. Ämnet är rikt, men jag vill icke längre uppehålla
diskussionen. Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag.

Herr Friherre Gripenstedt: En värd talare har uttryckt sin förundran
deröfver, att ingen reservant yttrat sig emot det resultat, hvartill
Utskottet kommit. Mig förundrar detta likväl alldeles icke, ty om man
närmare begrundar ämnet och den utredning af frågan, som Utskottet
gjort, så synes det mig vara ganska klart, att så länge (märk väl!) man
belägger sockerförbrukningen med en konsumtionsskatt, hvilken skatt för
kolonial-sockret upptages i form af tull vid införseln, är det också alldeles
nödvändigt, så framt man ej vill komma till de orimligaste resultat i
beskattningsväg, att en motsvarande afgift, eller accis, liigges på det inhemska
hvitbetssockret. Mången anser orätt, att man genom en dylik
art åt beskattning eller genom konsumtionsafgifter upptager skatt af konsumenterna,
utan att dessa sjelfva så noga veta det. Äfven jag medgifver,
att uti ett väl ordnadt skattesystem bör, så vidt utan olägenhet kan ske,
alltid ingå en direkt och öppen beskattning. Dock anser jag att den direkta
beskattningen hvarken kan eller hör uteslutande eller i en alltför
stor utsträckning begagnas, och detta bland annat af det skäl att konsumtionsskatterna
deruti ega företräde, att de nästan alltid, till större eller
mindre del, bero på hvars och ens fria vilja, så framt föremålen för denna
beskattning ti ro rätt valda. Och just derföre brukar man också för sådant
ändamål företrädesvis välja sådana artiklar, som förnämligast falla inom
de mera välmåendes konsumtion. Denna beskattning sönderfaller emellertid,
med hänsyn till formen för dess upptagande, i tvenne hufvudgrupper,
nemligen tull och accis. Man upptager den förra, såsom kändt är, på det
sätt, att den som köper varan utifrån erlägger tullafgiften, hvilken utgift
han sedan vid försäljningen låter konsumenterna återbetala. Den sednare
eller accisen drabbar deremot sådana tillverkningar inom landet, hvilka
äro belagda med konsumtionsafgifter, och om en konsumtions-beskattad
vara är af det slag, att den, såsom t. ex. bränvin, både tillverkas inom
landet och utifrån införes, så blir den underkastad dels accis, dels tull.
Då man nu besinnar, att dessa indirekta skatter i vårt finanssystem uppgå

250

Den 16 Mars, f. in.

till ett sammanlagdt belopp af omkring 23 millioner, torde knappast något
vidare behöfva tilläggas för att bevisa deras nödvändighet. Men frågan
blir då: kvilka äro väl de artiklar, som böra vara föremål för konsumtionsskatter?
Det tinnes dertill enligt min tanke knappast någon artikel lämpligare
än just socker. Den konsumeras i stor qvantitet, och uppfyller
derigenom ändamålet att lemna en betydlig inkomst; den är skrymmande,
så att den icke utan stor svårighet, eller nästan sagdt omöjligt, kan lurendrejas,
och slutligen faller den derpå lagda beskattningen mycket tyngre
på den bemedlade än på den obemedlade klassen. Kan det då vara rätt,
att på sätt som nu sker öppna en bakport, hvarigenom denna beskattning
eluderas? Man har visat, att redan 240,000, ja måhända 300,000 R:dr
årligen frångå Staten genom den skattefrihet hvitbetssockerfabrikationen
åtnjuter. Men, säger man, detta må vara, visserligen uppstår härigenom
en betydlig förlust för Staten, men näringen är också så nyttig för landet,
att det af denna anledning kan vara skäl att göra en sådan uppoffring.
Under dessa omständigheter blir det af vigt att söka utreda, huruvida
nyttan af denna näring verkligen är så stor, som man påstår. För min
del tror jag likväl icke, att man med någon säkerhet kan komma till ett
praktiskt resultat i detta hänseende genom sådana jemförelse!’, som här
blifvit gjorda mellan jordens afkastning af hvitbetsodling och andra växtslag;
ty dertill fordras en speciel kunskap angående åtskilliga detaljer,
som måhända icke här varit till finnandes.

Men jag vill i stället söka att på en annan väg komma till en ganska
bestämd slutsats i ämnet; och jag frågar derföre nu de Herrar, hvilka
yrka en fortfarande skattefrihet för hvitbetssockret, om de tro att hvitbetsodlingen
kan bestå, äfven om all tull på kolonialsocker borttages i Det
finnes väl ingen, som lärer vilja bestrida, att i sådant fall sockerpriset
genast skulle sjunka med ett hell)})]) motsvarande tullen, d. v. s. för raffinad
med 12 öre per skålpund. Men om nu sockerpriset sålunda nedginge
från 45 öre, som det vanligen utgör, till 33 öre per //, så frågar
jag, om desse Herrar tro, att med detta pris hvitbetsodlingen ändock skulle
kunna ega bestånd. Svara de nej, så utmärker detta, att denna rörelse
icke är så nyttig, som man påstått; tv just deras eget medgifvande, att
hvitbetsodlingen ej kan bestå, då produkten eller sockret ej på. ett konstladt
sätt, genom tull, fördyras, utgör det fullständigaste beviset på att
jorden, på sådant sätt använd, i sjelfva verket ej frambringar ett högre
eller ens lika högt värde, som i fall hon begagnades till sädesodling eller
på annat lämpligt sätt. Och då är ju derigenom också bevisadt, att den
ifrågavarande näringen ingalunda förtjenar att på allmän bekostnad underhållas.

Svara desse Herrar åter ja, eller att näringen kan bestå, äfven om
sockret betalas endast med dess naturliga eller verkliga värde, så är det
också klart, att, om den under sådant förhållande kan ega bestånd, så kan
den lika väl bestå med eu accis af 12 öre, så snart priset på dess produktion
eller sockerpriset samtidigt, genom åsatt tull, vinner en motsvarande
förhöjning. Således, ett af de två: antingen_är den så mycket omtalade
och lofordade inhemska sockerproduktionen icke mera än andra arter
af produktion gifvande och nyttig, eller ock kan den producerade varan,
d. v. s. hvitbetssockret, bära en accis, motsvarande tullbeskattningen.

Den 16 Mars, f. in.

251

Man säger, att förhållandet är detsamma med artikeln tobak. Det är redan
af en talare visadt, att den tobak, som här produceras, är af så underhaltig
beskaffenhet, att den icke egentligen kan jemföras med den utländska
tobaken, och då tobaksodlingen äfven i öfrigt här är på en ganska
låg ståndpunkt, så anser jag någon accis på denna vara åtminstone för
närvarande icke böra förekomma, ehuru jag erkänner, att det i viss mån
vore principenligt. Detta vore deremot alldeles icke förhållandet hvad
smör, ost och dylikt beträffar, tv på dessa varor finnes lyckligtvis icke
någon konsumtionsskatt. Vi frihandlare äro just af den åsigten, att sådana
nödvändiga varor icke böra vara betungade med hvarken accis eller tull.
Man har sagt, att de, som uppträda till försvar för den här ifrågavarande
beskattningen, egentligen blott äro “hungrige jägare efter statsinkomster11,
och att anhängare till s. k. finanstullar icke kunna vara “vänner till sitt
land, dess näringar och frihet eller till rättvisan11. Jag tillbakavisar alla
dessa beskyllningar på det bestämdaste. Det vore icke för mycket begärdt,
att man bär ville hysa aktning för hvarandras öfvertygelse, och att man
måtte antaga, att äfven motståndare kunna handla i ädla syften.

Det gäller i detta ögonblick en statsförlust af 300,000 R:dr, hvilken
måhända snart kan öfvergå till förlust af hela sockertullen, eller till mer
än 3 millioner; och då konsumtionsafgiften i allt fäll skulle komma att
utgå till oförminskadt belopp af förbrukaren, så vore detta precis detsamma,
som om Staten först sjelf utkräfde skatt på socker och derefter
öfverlemnade dessa millioner såsom understöd åt en särskild industri, hvilken,
enligt hvad jag sökt visa, icke kan vara för det allmänna mera nyttig
än andra, så framt den ej förmår bära sig sjelf.

Man talar här vid alla tillfällen om sparsamhet, och äfven jag tror
att sparsamheten är en pligt, helst då man hushållar med andras medel;
men jag fordrar att denna grundsats må på ett moget och förståndigt sätt
tillämpas, så att det icke må inträffa såsom ordspråket säger, att man
“silar mygg och sväljer kameler11. Och jag hemställer om ett sådant förfarande
som det nyss antydda kan kallas sparsamhet. Man betalar redan
nu en premie af omkring 300,000 Rall'' åt denna näringsgren, och man
lockar allt flere att deri nedlägga sina kapitaler genom öfverlåtelse af ett
slags privilegium, som man framdeles engång blott med stor svårighet skall
kunna återvinna. Det är endast tre dagar sedan vi här måste med dryg
kostnad inlösa vissa servituter, hvari de s. k. frisocknarne i Nerike stodo till
Hytta svafvelbruk, på den grund att man för ett par århundraden sedan
bortgifvit ett privilegium, som den tiden ansågs nyttigt; men detta var dock
för tillverkning af svafvel, d. v. s. eu för krigsbruk, och således för rikets
försvar nödvändig artikel, och som derföre väl måste vara åtminstone vigtigare
an socker. Jag önskar bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Siljeström: Det är svårt att uppträda efter en talare, hvilken
såsom den föregående förmått anslå Kammarens känslor, desto
mer, då jag finner mig föranlåten försvara eu åsigt, hvilken strider mot
den, han så varmt förfäktat. Jag vill för min del i denna fråga mindre
fästa mig vid frihandelsprincipen i och för sig, hvilken jag gillar och som
hittills icke heller blifvit under debatten ifrågasatt, men desto mera vid
andra omständigheter, som, efter mitt förmenande, äro af en väsendtlig

252

Den 16 Mars, f. in.

vigt att taga i betraktande vid frågans afgörande. Jag har verkligen med
ej obetydlig förundran sett uppkomsten af denna fråga. Såge jag icke
namnet S. A. Hedlund under motionens rubrik och läste jag icke ordförandens
i Bevillnings-Utskottet namn under Betänkandet, skulle jag tro,
att hela denna fråga vore fallen ned från molnen. Jag finner icke det
minsta faktum åberopadt, hvaraf anledning kunnat liemtas till den här
gjorda framställningen. Man framhåller väl en förlust af 3 millioner riksdaler
för Statsverket, men jag finner icke ens, att Regeringen, som dock
borde hafva anledning att i främsta rummet uppmärksamma ett sådant
förhållande, ansett sig befogad att göra någon hemställan med anledning
af en befarad så betydlig minskning i budgeten.

Man klagar ock öfver det skydd, som skulle tillfalla en viss i sig
sjelf loflig näring, men som hotar att dels beröfva Staten betydliga inkomster,
dels äfven en annan redan bestående industri förmåner, hvaraf denne
sednare eger grundade anspråk att förblifva i åtnjutande; men på samma
gång hör man sägas, att den förstnämnda industrien lärer vara så godt
som obefintlig, eller att, om den verkligen finnes till, detta åtminstone är
i en så diminutiv skala, att dess betydelse i sjelfva verket måste, anses
vara nästan ingen. Månne en så beskaffad näring verkligen kan ingifva
sådana farhågor för konkurrens, som man här vill göra troligt? I allt
fall föreställer jag mig, att helst i sådana slags frågor fakta böra föregå
lagstiftningen; åtminstone vill det för mig synas, som detta sätt.att gå
till väga skulle föreskrifvas af en klok statskonst. Att deremot .företaga
lagstiftningsåtgärder blott för att få tillämpa eu generel princip, är något,
som jag, för min del, icke anser lämpligt, och då jag således ser framför
mig ett Utskotts-betänkande, som visserligen kan vara en utmärkt kria i
ämnet, men hvilket, så vidt jag kan fatta, icke innehåller ett enda faktum,
hvarpå man skulle kunna stödja ett omdöme, kan jag från min ståndpunkt
icke finna skäl att derpå vilja se grundadt ett Riksdagens beslut.. Man
har talat om nödvändigheten att undvika en strid mellan importörerna,
som införskrifva det utländska råsockret och raffinadörerna deraf å ena
sidan, samt hvitbetssockertillverkarne å den andra, och att detta icke kunde
ske, med mindre än att dessa sednare hindrades att producera sin vara
under förhållanden, som man anser allför gynnande. Emellertid har jag
icke hört uppgifvas några klagomål från raffinadörerna af utländskt socker
öfver det bestående förhållandet, och jag tror i följd deraf icke att
något skäl är för handen för lagstiftningens mellanträdande, i ändamål
att på förhand medla mellan vissa enskilda intressen. Kommer en gång
strid mellan dessa intressen i fråga, blir tid nog för lagstiftningen att
ingripa; man torde icke befara att de enskilda intressena i detta fall försofva
sig. Man har bland annat äfven varit angelägen att ådagalägga en
synnerlig ömhet om hvitbetsocllingen och hvitbetssockertillverkningen. Het
vore, säger man, att locka kikaren af hvitbetsindustrien i fällan, det vore
att gå försåtligt till väga mot denna näring, om man nu
skattefri, men sedermera måhända af omständigheterna blefve. nödsakad
att belägga den med accis. Hot vore då bättre att genast skrida till en
beskattning, som åtminstone lemnacle producenten den trygghet, att
han åtminstone ej i det fallet uppgjorde några öfverdrifna beräkningar.
Men månne denna säkerhet verkligen skulle vara annat än skenbar? Det

Den IG Mars, f. m.

253

är sannt, att, om icke accis nu lägges på denna näring, producenten
måste göra sig större förhoppningar om vinst. Men hvilken säkerhet
har han väl under det motsatta antagandet, att den accis, som nu anses
skälig, icke kommer att förhöjas, och att ej, fastän den ursprungliga accisen
möjligen kan vara ganska dräglig, den ökade accisen icke blir odräglig?
Jag inser ej, att man i det fallet kan tala om någon garanti, så
vida man icke vill garantera, att den accis, som nu pålägges, skall bestå
för all framtid; och till och med om så vore, skulle garantien icke, när
allt noga öfverväges, kunna anses tillfredsställande.

Man ådagalägger äfven en synnerlig välvilja för jordbrukarne; man
vill icke inlocka dem uti en näring, som förmenas icke bära sig, och man
säger, att förslaget verkligen blifvit väckt “i jordbrukets eget intresse11.

För min del har jag likväl svårt att gilla denna preventivt faderliga omsorg
om vare sig jordbrukare eller andra näringsidkare. Finna jordbrukarne,
att odlingen af hvitbetor är behäftad med så stora kostnader för jordens skötsel
m. in., att afkastningen icke svarar deremot, att, med ett ord, näringen icke
bär sig, så lärer man kunna vara öfvertygad, att de sjelfmant derifrån afstå,
utan att man föreskrifter dem det. Det låter visserligen säga sig, att hvitbetsodlaren
måste förlora på att odla hvitbetor på sin jord, och att han skulle förtjena
mera, om han använde den till sädesproduktion, men det ser ut, som
trodde man att hvitbetsodlaren icke odlade annat än hvitbetor på sin jord,
likasom att hvete år efter år kunde skördas på samma tegar o. s. v. Men
så vidt jag känner, ingår hvitbetsodlingen endast såsom ett ingrediens i
en för ötrigt ordnad jordbrukscirkulation och är såsom sådant nyttig, äfven
om dermed icke alls afses någon sockertillverkning. Om således äfven
hvitbetorna lemna en icke så synnerligt stor direkt behållning, kan jordbrukaren
icke desto mindre vara väl betjent med att odla dem lika väl
som att odla morötter, rofvor och andra rotfrukter; och jag tror följaktligen
icke att man i detta fall behöfver göra sig så stort bekymmer rörande
jordbrukarens förmåga att på bästa sätt sköta sin näring. Men
hvad jag tillåter mig att anmärka är, att jordbrukets utveckling ovilkorligen
förer med sig odlingen af allt värderikare kulturväxter; och detta är
någonting så naturligt, att det säkerligen hvarken kan eller bör hindras.
Samma jord, som ursprungligen burit råg och hafre, skall vid en mera
framskriden kultur frambringa raps och hvete o. s. v. Detta är sakens
naturliga gång och det är derföre fåfängt att i det fallet föreskrifva jordbrukaren
några inskränkningar. Men tills vidare och intill dess saken
mer utvecklat sig, anser jag hela denna fråga för tidigt väckt; det är
en strid om något, som icke finnes och kanhända icke kommer att finnas.

Detta är nu eu sida af saken, men jag kan icke underlåta att fästa
uppmärksamheten jemväl å en annan sida som ej är mindre vigtig: frågan
om beskattningsgrunden. Det kan ej förbises, att, om det är rättvist
och nödvändigt att föreskrifva en viss accis på hvitbetssockertillverkningen,
så måste detsamma gälla äfven för åtskilliga andra fäll. Så borde t. ex.
accis läggas på tobak; och den principiela rigtigheten häraf har äfven
blifvit erkänd af en bland motsatta sidans talare. Eu annan talare har
visserligen yttrat, att Svensk tobak är sämre än den utländska; men så
dålig den är, konsumeras den likväl, och följaktligen måste odlingen af
Svensk tobak minska den påräknade tullinkomsten åt tobak och till följd

254

Den 16 Mars, f. m.

deraf accis påläggas. Ytterligare hafva vi ett föremål för accis uti de ämnen,
som kunna komma att täfla med kafle och cikoria, två af de förnämsta
inkomsttitlarne i tulltaxan, framförallt den förstnämnda. Många förbrukare
begagna cikoria att dermed uppblanda kaffet, och det är kändt,
att inom landet uppstått fabriker för tillverkning af cikoria. Eu annan möjlighet
kunde jemväl bär inträffa. Man vet, att många läkare icke äro
vänner af kaffet. De beklaga tvärtom ur sanitär synpunkt, att Svenska
folket förbrukar alltför mycket af denna vara, och hafva ofta uttalat den
önskan, att något tjenligt surrogat i stället blefve använda i hvilken egenskap
man ock vet att många nyttja s. k. råg- och kornkaffe. Jag föreställer
mig nu, att Svenska folkets smak ginge i samma rigtning, som
Kongl. Sundhetskollegii åsigter, och att råg- och kornkaffe komme i allmänt
bruk. Statsverket måste i sådant fall komma att gå i mistning af
de närmare 2 millioner R:dr, som kaffeimporten för närvarande inbringar i
tull, och någon annan utväg att ersätta bristen skulle då icke finnas än att
belägga råg och korn med accis — en accis, som icke kunde utkräfvas
annat än i hvarje hus och vid hvarje härd.

Det finnes ännu andra artiklar i tulltaxan, som af samma skäl borde
blifva föremål för accis; jag skall t. ex. fästa mig vid eu i sig sjelf temligen
obetydlig, men hvarå jag dock särskild! ville tillåta mig att lasta
motionärens uppmärksamhet. Bland artiklar, som äro belagda med införseltull,
äro äfven skinnvaror för pelsverk. Det är otvifvelaktigt, att
Svenska skinnvaror uppträda i täflan med dessa. I fall nu tullinkomsterna
betraktas endast ur den finansiela synpunkten, borde kanhända, om man ville
vara konseqvent, jagten beläggas med accis, — säkerligen ingen uppmuntran
af den skjutfärdighet, som är så vigtig för den allmänna nationalbeväpningen,
hvarför motionären så varmt intresserar sig. Flera sådana
exempel kunde anföras, för att ådagalägga de konseqvenseiy som skulle
följa af accissystemet, men jag vill icke yttra mig vidare härom, utan om
hela accissystemet i allmänhet. Det är otvifvelaktigt, att, strängt taget, någon
annan rättvis beskattningsgruiid icke gifves, än den som ålägger hvar
och eu bevillning efter inkomst. Alla andra äro mer eller mindre obilliga,
ehuru de må vara ur praktisk synpunkt att föredraga. Orättvisan af fasta
egendomens direkta beskattning ligger t. ex. i öppen dag, då det väl kan
tänkas, att sådana egendomar eventuel! icke gifva någon afkastning, men
denna orättvisa är dock obetydlig mot accisen. Aecisen är eu direkt beskattning
på arbetet; och jag tror icke, att jag behöfver anföra mera än
denna enda omständighet för att visa det obilliga deri, oberäknad! att
samma slags beskattning svårligen kan undgå att verka nedtryckande på
industrien. Detta beskattningssätt är för öfrigt det förhatligaste af allt
hvad förhatligt heter i beskattningsväg genom sjelfva det nödvändiga
praktiska tillämpningssättet, emedan det tvingar Staten, så att säga, att
göra hemgång hos den enskilde.

Det är denna i ett fritt samhälle motbjudande form för accisens
tillämpning, som framför allt gör, att jag för min del icke skulle vilja förorda
införandet af en sådan nyhet. Uppstår brist i Statens inkomster
under den ena eller andra rubriken, så må man söka andra utvägar att
fylla den. Må man ändra tullbeskattningen på det sätt, som kan finnas
lämpligt; må man höja inkomstskatten; må man söka att utfinna ännu

Den 16 Mars, f. m.

255

andra direkta eller indirekta beskattningsutvägar än de hittills begagnade;
men må man blott icke inom våra landamären införa någon beskattning,
som, likt accisen, gör ingrepp i den medborgerliga friheten.

Man invänder, att beskattning genom accis redan är införd här i
landet, och jag måste ur den synpunkt jag anfört beklaga att så skett,
utan att dermed vilja uttala något ogillande af åtgärden i detta fall. Jag
hoppas, att ingen på allvar vill anställa någon jemförelse mellan accis
på eu sådan vara som kafle eller socker och accis på bränvinet. Grunden
till införandet af denna sednare accis har ingalunda varit finansiel —
den har vant socialt sedlig. För att förekomma superiet har man
velat höja priset på bränvin; man har således i detta fall sökt vinna ett
resultat alldeles motsatt det. som man eljest alltid med skäl uppställer
såsom mål, att nemligen hvarje vara må kunna erhållas till lägsta möjliga
pris. Att jemföra tvenne acciser, pålagda under så olika förhållanden,
vore att jemföra saker, livilka icke hafva någon jemförelsepunkt. Och om
nian än i ett enstaka fall nödgats vidtaga viss åtgärd såsom ett nödvändigt
ondt, följer deraf icke, att man bör fortgå på en dylik bana.

På dessa grunder yrkar jag afslag å Betänkandet.

Herr Hedlund: Till en början ber jag att få aflägga min tacksamhet
för den vackra och klara -utredning, som Bevillnings-Utskottet

lemnat i denna fråga. På samma gång som jag känner glädje häröfver,
kan jag ej . undgå att med vemod förnimma, det så upplyste män

som den siste högt aktade talaren icke blifvit öfvertygade om billigheten
och rättvisan af min framställda motion, och jag beklagar, att den af
Utskottet lemnade utredning ej kunnat på den siste talaren i någon mån
inverka. Det är egendomligt, att eu sak, som synes vara alldeles klar,
ljan vara dunkel äfven för en så god uppfattningsförmåga. Något missförstånd
skulle annars omöjligen kunna uppstå. Man har sagt, att det
är obilligt att lägga accis på eu uppblomstrande näringsgren; men jag
ber att få fästa uppmärksamhet derå, att här är ej fråga om någon ny
skatt utan helt enkelt om ett återgäldande till Statsverket af en inkomst,
som . Staten ansett vara för sin välfärds skull nödvändig. Staten har
nemligen funnit nödvändigt att taga tre millioner riksdalers inkomst af
socker och derföre lagt tull på råsocker, som då ej utgjorde föremål för
tillverkning inom landet. Nu hotas Staten att förlora denna inkomst genom
den inhemska hvitbetssockertillverkningen, och frågan blir då, huruvida
fabrikanten af hvitbetssocker skall återgälda Staten den förlust, som
uppkommer genom minskade tullinkomster för import af kolonialsocker,
eller om Staten skall efterskänka eu dylik inkomst. Jag ber att få påminna
derom, att, derest tull ej funnes på råsocker, hvitbetssocker ej
heller skulle beläggas med någon skatt; men då nu sådan tull finnes,
ligger det ju i öppen dag, att den konsumerande allmänheten skall till
Staf en och ej till någon annan betala den skatt, som i detta hänseende
blifvit pålagd konsumtionen. Jag ber att få lägga Kammaren på hjertat,
att Sveriges talrika befolkning skulle förr eller sednare blifva pligtig
att betala tre millioner riksdaler till några få fabrikanter i Skåne eller
någon annan del af landet, äfven om dessa betala jordbrukarne ganska
högt för hvitbetor. Man har härvid talat om jordbrukarnes intresse gent

256

Ben 1C Mars, f. m.

emot de gamla sockerfabrikanternas, men jag tror ej att de sednares intresse
är genom hvitbetssockertillverkningen hotad. De lära nemligen
kunna lätteligen förvandla sina fabriker derhän, att de kunna lika lätt
raffinera hvitbetor som kolonialvaror.

Man har sagt, att detta ämne är alldeles nytt, och att man derföre
borde fundera på saken. Såsom offentlig man har jag redan för fem å
sex år sedan fästat vederbörandes uppmärksamhet på ifrågavarande sak,
som ej är så oskyldig, som den siste talaren låtit förstå. Herr Muren
har visat, att tillverkning af hvitbetssocker bestiger sig redan till ett värde
af 2,000,000 Rall-, och att Staten alltså derpå redan lider en årlig förlust
af 240,000 R:dr, som gå till fabrikanten i stället för Kronan. Det gäller
här alltså ej blott en princip, utan tillika ett konkret fall, med ändamål
tillika att förebygga faror för framtiden eller förskona landet från ett sådant
inbördes krig och en så beklagansvärd korruption, som denna i råga
en gång framkallat i så väl Tyskland som Frankrike. Staten skulle nemligen
genom ett tyst medgifvande af premier åt sockerfabrikanter komma
att snart sagdt ikläda sig en förbindelse att med många millioner få inlösa
ett privilegium, som dessa fabrikanter tacite erhållit.

Om här vore fråga om att upphäfva allt hvad sockertull heter och
fylla den brist, som derigenom i statsinkomsterna uppstode medelst direkt
beskattning, skulle jag måhända dertill lemna mitt bifall; men jag får
fästa Kammarens uppmärksamhet derå, att detta är en ganska allvarsam
sak. Sveriges inkomster genom tullar och aceiser gå till något öfver
20,000,000 Rall-, Vill man taga bort dessa skatter, måste den direkta
beskattningen blifva 10 gånger större än nu. Då en person nu till Staten
skattar 50 R:dr, skulle han komma att efter en sådan förändring i
beskattning påföras en utgift till Staten med 500 Rall’. Äfven den, som
ogillar den indirekta beskattningen såsom försåtlig, måste finna sig deri,
till dess att man på allvar gör eu genomgripande reform i hela skatteväsendet.
Vi hafva åtminstone kommit derhän, att våra städer numera icke
hafva acciser. I den stora staden Paris få innevånarne betala mera för
varor, som dit införas, än om dessa varor köpas eu eller annan aln utom
tullgränsen. Vi hafva deremot afskaffa! dylika acciser, och ehuru kommunalskatterna
derigenom blifvit betydligt ökade, tror jag ej, att någon önskar
återgå till det fordon accissystemet i städerna. Om nu Staten skulle upptaga
inkomsterna för sitt behof genom direkt beskattning, skulle det nog
i en början kännas för de skattdragande mycket svårt; men sedan man
väl hunnit vänja sig vid den direkta beskattningen, skulle man bestämdt
ej vidare vilja återinföra tullbommarne.

Jag hoppas, att man snart skall komma att inse detta; men till dess
torde åtminstone den grundsatsen få anses rigtig, att allmänheten ej skall
betala fabrikanten utan Staten hvad man vill genom indirekt beskattning
upptaga. Man har sagt, att Staten ej förlorar något genom minskade
tullinkomster för råsocker, derest fabrikanten al hvitbetssocker förtjena!''
mycket och i följd deraf blir debiterad högre bevillning.

Detta är ett misstag, som framgår af en enkel kalkyl. Med bibehållande
af nu gällande tull-lagstiftning förtjena!'' eu person på tillverkning
af hvitbetssocker för 10 millioner R:dr efter 10 öre per skålpund en million -

Den 16 Mars, f. m.

257

lion R:dr in netto. Staten tager af fabrikanten en procent genom indirekt
beskattning eller 10,000 R:dr; men hvad har Staten gifvit fabrikanten
i stället? Jo! 8 öre per skålpund eller 800,000 R:dr. Fabrikanten
har således, efter att hafva fått af Staten i ren present 800,000 R:dr, återburit
10,000 R:dr. Här är egentligen fråga om, huruvida hvitbetssockertillverkningen
kan i landet fortgå utan något skydd, och jag tror för min
del, att den kan icke blott utveckla sig utan blomstra, om än skyddet
borttages. Jag stödjer detta mitt yttrande icke på ett Rist hugskott, utan
på en kalkyl, som för anläggning af en hvitbetssockerfabrik i södra orterna
blifvit uppgjord. Denna kalkyl utvisar, att medelskörden af sockerbetor
på ett tunnland stadsjord utgör efter den erfarenhet, som vunnits
i Skåne, 350 centner. Bruttoinkomsten blir efter ett pris af 80 öre
per centner 280 R.-dr. Då från denna inkomst jemte 10 R:dr för blasten
och topparne eller tillsammans 290 R:dr afräknas dels benmjölsgödning
25 R:dr, dels arbete och utsäde samt transport till fabriken 140 R.-dr, så
uppkommer en behållning per tunnland af 125 R:dr. Hvad får fabrikanten
? 350 centner hvitbetor gifva a 62 procent socker — hvilken beräkning
måste anses vara så mycket mera tillförlitlig, som Vetenskapsakademien
förklarat, att hvitbetor gifva i allmänhet 9 procent socker — 2,100 skålpund
socker å 30 öre per skålpund 630 Rall-, 16 procent pressmussla ä 50 öre
23 R:dr, 1 ''j2 procent sirap å 4 R:dr 14 R:dr eller en summa af 667 R:dr.
Härifrån afgå kostnader för hvitbetorna 280 R:dr, hvadan bruttoinkomsten
för fabrikanten är 487 R:dr. Afräknas nu räntor på förlag och arbetskostnaden
med 315 R:dr, utgör nettobehållningen 172 Rall-. Deraf har
dock Staten i present gifvit fabrikanten 8 öre per skålpund eller 168 R:dr.

Herr Muren har anmärkt, att en hvitbetsodling å 20,000 tunnland
jord vore tillräcklig för att producera allt socker, som vi behöfva eller
hvad Sverige importerar. Skulle eu sådan odling verkställas, beröfvas
Staten en inkomst af 3 millioner. Jag vädjar till hvar och en, huruvida
det vore billigt och rättvist, att, om dessa 20,000 tunnland hvitbetor odlades
i Skåne, den öfriga delen af landet skulle derför betala nämnde
skatt ?

Jag skulle kunna framdraga flera argument, men jag vill ej upptaga
Kammarens tid. Innan jag slutar, ber jag dock att få bemöta Iierr
Siljeströms yttrande i några delar. Han säger, att man skulle af samma
skäl, som tala för beskattning af hvitbetssockertillverkning, beskatta inhemska
tobaksfabrikör. Ja! Detta vore mycket rätt, om den inhemska
tobaken kunde ersätta den utländska. Svenskt socker kan deremot till
alla delar ersätta det utländska, och det är endast fråga om beskattning,
då man inom landet kan tillverka varorna, som äro med de utländska
fullt jemtörliga.

Bet har verkligen varit förvånande att höra, hurusom Herr Siljeström
förblandat kaffesurrogat med kaffe. Om jag kokar kaffe på råg eller
korn, måtte väl hvar man kunna finna, att detta är ett helt annat förhållande
än hvad man här diskuterar.

I öfrigt medgifves, att på detta område möta motsägelser, men det
gäller dervid, att ett räknefel måste korrigeras med ett annat. Om man
kunde bortskaffa alla onaturliga utgifter till Staten, vore det nog bäst;

Riksd. Prat. 1867. 2 Afd. 2 Rand. jj

258

Den 16 Mars, f. m.

men då man nu ansett en finanstull å kolonialsocker nödvändig, så måste
äfven tillverkningsskatt läggas å hvitbetssockerfabrikationen, på det att ej
den såsom nödvändig ansedda statsinkomsten skall gå i ett fåtal fabrikanters
fickor.

Jag vet ganska väl och har nog af diskussionen funnit, att grudsatsen
om införande af accis å hvitbetssockertillverkningen icke nu kan i sin helhet
göras gällande, samt att sättet för accisens utgörande erfordrar en utredning,
och jag går derföre med nöje in på det af Bevillnings-Utskottet
uppställda bemedlingsförslag. Jag slutar med det förklarande, att det vore
särdeles kärt, om Riksdagens Andra Kammare, på hvilken beskattningsfrågor
hufvudsakligen bero, ville lemna ett varmt bifall till Utskottets
framställning, för att derigenom gifva Kongl. Maj:t ett godt understöd mot
alla falska intressen och fördomar, som här nog komma att göra sig
gällande.

Herr Med in: Jag hade icke ärnat begära ordet, eftersom diskussio nen

blifvit temligen långvarig, om jag icke i egenskap af ledamot i Bevillnings-Utskottet
ansett mig böra uttala min mening, sedan en föregående
talare yttrat förvåning öfver, att ingen i Utskottet reserverat sig
mot det förevarande Betänkandet. Mig synes den af Herr Hedlund väckta
motionen hafva stora skäl för sig; och då Utskottet icke föreslagit någon
beskattning å ifrågavarande näring utan endast tillstyrkt en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t i syftning att få en utredning af sakkunnige
personer, i hvad mån och på hvad sätt tillverkningen af hvitbetssocker
inom landet lämpligen kan och bör åläggas särskild beskattning, vet jag
icke, hvarför man nu uttalat så mycket klander öfver Utskottets berörda
förslag.

Beträffande sj elfva frågan om en sådan beskattning och då man kommit
in på kapitlet om accis, så är jag visserligen ingen vän af denna
slags beskattning, men jag vill blott erinra, att vi redan hafva en sådan
skatt på en annan rotfrukt af samma natur som hvitbetor, nemligen potates,
som till en betydlig del ingår bland råämnena vid bränvinstillverkningen,
derå beskattningen är så betydlig, att mer än hälften af det tillverkades
värde åtgår till sjelfva skatten. Härmed har jag icke velat såga,
att jag önskar eu så betydlig skatt å hvitbetssockertillverkningen som fallet
är i afseende å bränvin. Nu då fråga icke är om att pålägga skatt å
hvitbetssockertillverkningen, hade jag icke föreställt mig, att man så allmänt
och ifrigt skulle motsätta sig ett förslag om utredning af sakkunnige
personer, huruvida nämnda tillverkning kan och bör åläggas eu särskild
beskattning, för att vid nästa riksdag erhålla en nådig framställning i ämnet,
Jag är af den tanken, att Utskottets berörda förslag bör bifallas,
hvarom jag således anhåller.

Herr Carl liv ars son: Det besynnerligaste af det som under denna

öfverläggning förekommit är påståendet, att Malmöhus län är på väg att
användas till odling af hvitbetor. Odlingen deraf inom detta län är ännu
så obetydlig, att man i allmänhet icke tänkt på inrättandet af fabriker för
hvitbetssockertillverkning i större skala, ännu mindre trott, att skatt derå
skulle ännu kunna ifrågasättas. De som föreslagit eller vilja hafva en

Ben 16 Mars, f. in.

259

sådan beskattning hafva trott eller föreställt sig, att hvitbetssockertillverkningen
kommit till en större utveckling än i verkligheten är fallet. Skulle
det inträffa att hvitbetssocker till någon nämnvärd grad kommer att tillverkas
och alltför stor inkomst genom frihet från beskattningen i den
form här lfragasatts beredas fabrikanterna, saknas väl icke utvägar att
förekomma sådant t. ex. genom nedsättning af tullen å utländskt råsocker.
Den minskning i statsinkomsterna, som häraf blir en följd, kan ju då
motvägas af eu inskränkning i statsutgifterna, exempelvis nedsättning och
indragning al åtskillige högre mer eller mindre öfverflödige embetsmäns
löner. Skulle det ej kunna undvikas att för statsutgifternas betäckande
beskatta våra inhemska näringar, må man då lägga skatt å sådana som
bäst kunna bära en skatt.

Om, såsom motionären antagit, det skulle vara händelsen att för odling
af hvitbetor erfordras mera arbete än för frambringande af andra
jordbruksalster, så tillåter jag mig hänvisa motionären att låta de många
sysslolöse arbetare i Göteborg, hvarom han vid riksdagens början talade,
erhålla sysselsättning vid tillverkandet af hvitbetssocker. När denna näring
hunnit någon större utveckling, kan tiden vara inne att tänka på
dess beskattande. Ej kan det väl anses såsom monopol eller privilegium
för denna näring att förblifva skattefri, då det beror på Riksdagen att
när som helst ändra den gällande tulltaxan? Om fabrikanterna byggt sina
förhoppningar på tullbestämmelsernas oföränderlighet, så må de skylla sig
sjelfva, om de härutinnan svikas. Någon jemförelse med privilegiet å
Bylta svafvelbruk, såsom eu talare påstått, lian således icke alls här vara
tillämplig. Jag yrkar afslag å Betänkandet.

Herr O. B. Olsson: Vi hafva blott en fabrik för hvitbetssockertill verkningen

i Sverige, den i Landskrona, hvilken fabrik visat sig ganska nyttig
för orten. Odlingen al hvitbetor är välgörande lör jordbruket derigenom,
att den jord, derå hvitbetor planteras, rensas och blir än tjenligare för
att bära göda skördar af andra växter. Eu ej obetydlig inkomst uppkommer
härigenom för jordbruket, så mycket mer som till skötsel af livitbetsplantorna
barn och äldre personer, som ej kunna användas vid annat
sträfsammare jordbruksarbete, vanligen nyttjas, och några arbetskrafter af
värde således icke dragas från det egentliga jordbruket. Skulle man nu pålägga
skatt å denna så nyttiga näring, verkade sådant afskräckande lör
andra att drifva samma näring. Jag har hört uppgifvas under denna
öfverläggning, att i Landskrona tillverkas årligen 2 millioner skålpund socker,
som vi sålunda icke behöfva importera från utlandet. Om så är, besparas
åt Svenska folket nära eu million riksdaler, som annars skulle utgifvas
till utlandet, hvilket väl icke kan anses annat än lör en lycka. Den genom
minsaad import af socker Statsverket tillskyndade förlust, som uppgifves af
en talare till 140,000 It:dr, godtgöres således i rikt mått genom den behållning
tran den inhemska hvitbetssockertillverkningen, som stadnar inom landet.
Af en löregående talare har den skattefrihet, ifrågavarande näring njuter,
jemförts med det Bylta svafvelbruk förlänade privilegium, hvilken fråga för
några dagar sedan var föremål för Kammarens öfverläggning. Denna jemförelse
är efter min tanke ej vigtig, ty det åt Bylta gifna privilegium kunde
ej utan dess innehafvares samtycke ändras eller upphäfvas, hvaremot i af -

260

Den \ 6 Mars, f. m.

seende å denna näring Representationen har fria händer att, när den så
finner för godt, pålägga skatt derå. Tiden dertill tror jag ännu icke
vara inne; och jag kan på grund af det ofvan anförda icke annat än hemställa
om afslag å Utskottets Betänkande.

Herr Grafström: En talare, som yttrade sin förvåning öfver saknandet
af reservationer vid ifrågavarande Betänkande, har derför på sätt
och vis fått en tillrättavisning, men icke dess mindre kan jag och många
med mig icke undertrycka vår förundran att ingen i Utskottet reserverat
sig. Dermed vare huru som helst! En tara är för handen att man i vårt
land vill iniöra det förhatliga accissystemet, hvarunder andra länder suckat
och ännu sucka. Detta system tror jag icke ega några anhängare hos oss.
Visserligen finnes sedan lång tid tillbaka en sådan beskattning här, nemligen
å bränvinstillverkning, men en jemförelse mellan denna handtering
och hvitbetssockerfabrikationen kan ej vara allvarsamt menad, såsom en
talare redan anmärkt. Den accis å spelkort, som finnes hos oss, är en
bagatell att man ej gerna dermed kan göra jemförelse. För öfrigt har
Herr Siljeström på ett så klart och förtjenstfull _ sätt utredt grunderna för
beskattningsväsendet, och hans åsigter om accisen delar jag fullkomligt.
Många talare hafva berömt detta Utskottets Betänkande, men icke finner
jag något särdeles berömvärdt deruti. Utskottet har ordat om Statens
intresse, som skulle bero af en accis å hvitbetssockertillverkningen. Nå
väl! ligger det icke just i Statens intresse att lemna alla våra inhemska
näringar full frihet att utveckla sig och derigenom höja den allmänna välmågan?
Icke är det väl då med nationens och Statens sanna fördel förenligt
att å dessa inhemska näringar lägga undan tagsskatter ? Man har
vidare talat om, att den finanstull å socker, vi nu hafva, genom skattefriheten
för hvitbetssockertillverkningen öfvergår till skyddstull. Om denna
ännu obetydliga näring skulle hinna en större utveckling, låt oss då
nedsätta tullen å det utländska sockret och borttaga detta i så mångas
ögon förhatliga skydd. Inkonseqvent anser jag det vara att i vårt land vilja
införa accis. Man jemföre förhållandena i Tyskland och Frankrike, som
lida af det afskyvärdaste accissystem! Motionären har sjelf sagt, att han
ville vara den förste att borttaga indirekt beskattning, om vi på annan
väg kunde utan svårighet bereda Staten nödiga inkomster. Jag går så
långt, att jag anser det för en stor olycka för vårt land om vi beträda
en sådan väg som Utskottet förordat. Låt den skattefrihet denna oskyldiga
näring åtnjuter kallas privilegium! Sådana privilegier skada icke en
nations välstånd utan bidraga tvärtom dertill. Vidare har man sagt, att
det skulle tillskynda Statsverket en minskning i inkomster af 3,200,000
R:dr, om allt socker, som i Sverige förbrukas, tillverkades inom landet och
Herr Muren talade om tillverkning inom landet af 42 millioner skålpund
socker i en framtid. Det vore ju förfärligt om något sådant inträffade!
Men jag tror, att Herr Murén kan lugna sig i detta afseende. Riksdagen
finner då nog utvägar för att bereda Statsverket behöfliga inkomster och
förekomma den befarade stora vinsten för sockerfabrikanterna. Har har
blifvit anmärkt, att det är första gången frågan om införandet åt accis
bär i landet varit å bane inom den Svenska Representationen. Denna
fråga är visst icke ny. Det vore bedröfligt, om ej någon inom denna

Den 16 Mars, f. m.

261

Kammare gjort sig reda för hvad en konsumtionsskatt är. Den tillvitelse
af en föregående talare, att man icke tillräckligt klart uppdragit skilnaden
mellan denna slags skatt och produktionsskatter hade jag icke väntat och
anser den alldeles obefogad.

Det är mycket ledsamt att höra ropen på proposition, men, medan
jag har ordet, vill jag deraf begagna mig för att uttrycka mina åsigter i
denna vigtiga principfråga.

Man har talat om faran af ett blifvande mägtigt intresse i denna
näring, om den fritt får utveckla sig. Månne ej, mine Herrar, dessa raffinadörer
af det utländska råsockret äro vaksamme och skola veta att,
såsom ordspråket lyder, “mota Olle i grind11. Fruktan för minskningen i
tullintraderna är blott ett spöke på ljusa dagen.

Vilja vi vara upprigtiga, så måste vi erkänna, att denna slags beskattning,
som här är ifrågasatt, är högst förhatlig, emedan den är, om jag så
får säga, till sin natur smygande; och det är vår lycka att ej hafva accis
mer än på bränvin. Det ar vida bättre att bibehålla den direkta beskattningen
än införa nya indirekta.

Anmärkningen att konsumtionsskatten ej trycker lika på alla medborgare,
emedan man skulle hafva frihet att undandraga sig densamma,
anser jag vara ogrundad. Hvad socker särskildt beträffar, så har det till
den grad ingått såsom en väsendtlig beståndsdel af den ekonomiska hushållningen,
synnerligen i vårt land, under vårt hårda klimat, att det alldeles
icke, såsom man velat påstå, går för sig att när och hvar som helst
undandraga sig en sådan beskattning. Vetenskapsmän hafva dessutom faktiskt
bevisat af hvilken nytta sockret, såsom smakgifvande och respiratoriskt
medel, är för ett lands befolkning; och det är, enligt min åsigt,
just för denna dess egenskap för oss oumbärligt.

Den starka opposition, Utskottets förslag mött, visar mer än tillräckligt
att nationen ogillar accissystemet. Jag yrkar afslag å Betänkandet.

Herr Per Nilsson i Espö: Anden, som genomgår Bevillnings-Utskottets
Utlåtande, bevisar, att Utskottet vill undertrycka den inhemska
produktionen och återinföra accisen å alla slags produkter, som tillverkas
inom landet, ja kanske till och med å hästar och vagnar. Eu talare från
Göteborg och en talare från Gefle hafva hållit ordentliga föreläsningar i
jordbruket, hvilkas innehåll jag ej rätt förstått; likasom jag och andra
jordbrukare skulle taga oss före att hålla föreläsningar för Herrar importörer
i hvad handeln angår, hvilket jag fruktar ej toge sig rätt väl ut.
Representanten från Göteborg har förespeglat att hvitbetsodlingen kunde
komma att utsträckas till hela landet och vi möjligen nödgas införa säd
från utlandet. Den, som eger någon erfarenhet i jordbruket, vet att för
dess förkofran och för ökandet af jordens bördighet, ombyte med olika
sädesslag och rotfrukter eller den så kallade cirkulationen är bästa sättet.
Beredes nu jordbrukaren lätt afsättning med rotfrukter, t. ex. hvitbetor,
derigenom att fabriker finnas som förädla hans produkter, så är det naturligt,
att en stor ekonomisk vinst genom dessa fabriker tillskyndas jordbruket,
och att produktionen af säd snarare-ökas än minskas genom odlande
af hvitbetor. En representant från Gefle har under diskussionen
uttalat en viss förskräckelse för möjligheten att hvitbetsodlingen skulle

262

Den 16 Mars, f. m.

komma att utsträckas öfver hela landet. Jag tror åter att det vore den
största lycka, som kunde hända oss, om hvitbetsodlingen utbreddes, så att
vi icke vidare behof de taga vårt behof af socker utrikes ifrån. Välmågan
i landet blelve ock större, i samma mån jordbruket genom odling af hvitbetor
och andra rotfrukter förbättrades.

Någon fara att förlora 3,200,000 R:dr i tullinkomster tror jag emellertid
icke är för lianden. Skulle en nämnvärd minskning i dessa statsinkomster
möjligen blifva en följd af denna inhemska produktions frihet från
beskattning, så återstår oss utvägen att fylla bristen genom höjandet af
den allmänna bevillningen. Inför man åter systemet att lägga accis å den
inhemska produktionen, fordrar konseqvensen att lägga accis äfven å tobak
och kaffe, som odlas i landet. Jag vet, att på flera ställen (i Skåne odlas
en sort så kallade kaffebönor, hvilka med fördel blandas med det utländska.
Att omtala detta faktum är kanske väl vågadt af mig, eftersom det
nu lätt kan hända, att någon skyndar föreslå skatt å tillverkning af inhemskt
kaffe, och jag således kan föranleda dem, som odla kaffe, en opåräknad
utgift, hvarom de icke kunnat drömma. En annan inhemsk produktion
hafva vi ock, som ej är så obetydlig, nemligen tillverkning åt
Svenska bärviner. Det är ju förfärligt att man genom förädling af våra
trädgårdsalster föranleder Statsverket en minskning i tullinkomsten! Hvilken
nationalekonomisk förlust att förtära Svenska i stället för utländska
viner! Således är det ju nödvändigt, att till förekommande af denna förlust
lägga accis å vinfabrikationen! Jag känner flere personer, som för
detta ändamål odla växter i sina trädgårdar; men huru förekomma detta?
Jo, genom accis. För min del kan jag icke finna annat än att det är en
ofantligt stor vinst för landet, att vi sjelfva förädla våra produkter och råämnen.
Men hvilka förlora derpå? Jo, Herrar importörer.

Efter hvad jag nu haft äran anföra, instämmer jag med dem, som
yrkat utslag å Utskottets Betänkande.

Herr K e y: Den redan långvariga diskussionen om ifrågavarande ämne,
oaktadt detta icke kan betraktas annorlunda än som ett nyfödt barn, om
hvilket våra omdömen äro för tidiga; alla dessa funderingar på huru stort
och starkt det framdeles skall blifva, och hvad det då skall taga sig till i verlden;
denna diskussion, säger jag, visar huru djup och bestämd meningssöndringen
är, så snart man närmar sig och beträder området för kampen
mellan kosmopolitism och nationalitet. — En ärad talare, Herr Hedlund,
har sökt framhålla, såsom ett spöke, den nationalekonomiska förlust, den
nedsättning i tullinkomster, genom minskad import åt råsocker, som skulle
blifva en följd af att dessa hvitbetssockerfabriker icke beläggas med accis.
Han fruktar värre än allt annat midt hvarje minskning i importen. Men
hafva vi då icke andra näringar i samma belägenhet som hvitbetssockerfabrikationen
? Hafva vi icke t. ex. våra inhemska vinfabriker och våra
tobaksplanteringar sedan? När man talar om orättvisan att gynna Landskrona-slättens
bördiga åkerjord, och huru mycket mera hvitbetsodlingen
lönar sig än hveteodlingen, och att denna sistnämnda skulle derigenom
komma att betänkligt minskas; hvarför har man då glömt tobakslanden
vid Åhus, som betalas med flere tusen Ralr tunnlandet? Jag har aldrig
hört, att dessa tobaksplantörer lidit brist på hvete, och jag, för min del,

Den 16 Mars, f. m.

263

anser för en nationalekonomisk vinst, genom skilnaden mellan det högre
och lägre priset, ju dyrbarare och mera förädlad den vara är, som Svenska
jorden kan producera. Man envisas ensidigt att blott och bart framhålla
Statens förlust på råsockertullen, kalkylerad för närvarande af dessa Herrar
till öfver 200,000 R:dr; men äro då dessa fabriker som uppstå, dessa arbetare
som få sysselsättning, alla de kapitaler som icke blott skapas utan
spridas ut, är icke allt detta en nationalekonomisk vinst?

Friherre Gripenstedt har till de med mig lika tänkande framställt en
fråga, hvarpå han sagt sig bestämdt fordra ett ja eller ett nej: — om
nemligen vi tro att hvitbetssockerfabrikationen kan bestå i landet i fall
råsockertullen borttages? Nej — svarar jag — jag tror icke att ''den skulle
kunna det ännu, och det så mycket mindre, som denna fabrikation knappast
kan sägas vara börjad. Men utsträck frågan — huru många andra
näringar och fabriker af dem, som ännu stå och återstå, skulle kunna
fortfara, om allt skydd blef med ens bortstruket? Är det då meningen
att bryta stafven öfver alla våra porslins- och tobaksfabrikör, våra väfverier
och spinnerier m. fl. företag såsom onaturliga näringar ? — Låtoin oss
beskatta hvitbetssockerfabrikationen för dess verkliga behållning, höj denna
heskattningsgrund om man så vill, helst behållningen alltid bör blifva så
mycket högre som hvad tullen utgör för råsockret. Att här tala om tre
millioners förlust är ren öfverdrift, ty man stöder sig på förutsättningen
att all råsockerimport skall komma att upphöra. Detta anser jag, med
Frankrikes och Preussens exempel för ögonen, der likväl hvitbetssockerfabrikationen
är högt uppdrifven, för orimligt. Men skulle äfven hela det
kapital, som nu utgår ur landet för detta råsocker, stadna qvar inom
landet — vore det något ondt deri? — Det är ingen fara, synes mig, att
det ifrågavarande barnet skall växa upp till någon grym, allt uppslukande
jätte. Man får nog bugt med den i sinom tid, likaväl som man, oaktadt
allt motstånd, kommit till rätta med de.förutvarande sockerbruken i Stockholm,
Göteborg och annorstädes. Men deremot kan det vara fara värdt,
att man genom förhastade och för tidiga åtgärder slagtar hönan som värper
guldägg, förglömmande den gamla satsen, att det är lättare att mura
tvenne spislar än hålla en varm.

Samme snillrike talare här framför mig har äfven fällt stränga ord om de,
i hans tycke, alltför vågade omdömen de med mig lika tänkande i denna
diskussion yttrat, och stämplat dem såsom obehöriga beskyllningar. Det
är dock lyckligt att det är med magtspråken som med de döda språken
nu för tiden, intetdera har samma gehör med sig som fordom. Denna
diskussion är blott en början till striden mellan kosmopolitism och nationalitet,
och den behöfves. Fn Tysk statsman yttrade en gång: “intet fädernesland
utan frihet, men ingen frihet utan ett fädernesland. “ — Friheten
och frihandeln vill ingen åt, men man får icke dervid förglömma,
att man i främsta rummet är Svensk, och att om friheten är outsägligt
dyrbar, är fosterlandet det icke mindre. Det visar sig i samtidens företeelser,
att ju mera vetenskapliga vi blifvit i finanserna, ju sämre har det
gått med dem, och ju lärdare i nationalekonomien vi blifvit, ju mera
opraktiskt hafva dess läror tillämpats. Historien om våra förflutna öden
visar oss visserligen, att Sverige alltid haft ett godt läkhull, men, mine
Herrar! det börjar i sanning blifva på tiden att frälsa det från alla dessa ideo -

264 Den 16 Mars, f. m.

loger, som i bästa välmening äro på väg att taga lifvet af det efter alla
konstens region

Herr Silj eström: I ett föregående anförande har motionären påpekat
angelägenheten af att pålägga skatt på hvitbetssockerfabrikationen,
innan den vuxit upp och blifvit en magt, hvars fruktansvärda inflytande
motionären sökt göra för oss klart. Jag kan ej annat än skänka min
aktning åt en statsmannavishet, som är mägtig att skåda in i framtiden;
men jag tror dock, att det stundom kan vara godt att låta hvar dag hafva
sin omsorg.

Motionären har, lika med en annan talare, föreställt sig, att Staten
genom underlåtenhet att beskatta nyssnämnda tillverkning, gör en årlig
förlust af 240,000 R:dr. Om man likväl genomgår Kommers-kollegii berättelser
för de sednare åren, skall man deraf finna, att inkomsterna af
sockertullen — tagen i sin helhet — väl fluktuerat, men ingalunda visat
ett decideradt aftagande; och man har således, efter hvad mig synes, ingen
grundad anledning att antaga en permanent minskning af denna inkomst,
eller att af den anledningen göra sig någon oro.

En sak måste man vara motionären tacksam för, den nemligen, att
han lemnat ett icke oväsendtligt bidrag till utredningen af frågan om
landtbrukets betryckta ställning. Han har nemligen, om jag ej misstager
mig, meddelat, att ett tunnland jord i Skåne, som användes till hvitbetsodling,
renderar 172 Rall'', men att i denna summa ingår ett belopp åf
168 Rall-, som Staten lemnar såsom premie till följd af den råsockret
åsätta tullsatsen. Värdet af sjelfva hvitbetsproduktionen på ett tunnland
skulle således rätteligen uttryckas genom skilnaden emellan dessa tal eller
4 Rall- per tunnland. År förhållandet sådant, måste det i sanning vara
illa bevändt med jordbruket i Skåne, och man kan då ej heller förundra
sig, om det skulle vara i behof af eu skyddstull. Jag vågar dock tro, att /
antingen motionärens uppgift i detta fall eller min uppfattning af hvad han
yttrat måtte vara felaktig.

Herr Ola Jönsson: Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå,
att jag ingalunda uppträdt ensidigt i jordbrukets intresse, då jag motsatt
mig Utskottets förslag, utan i fäderneslandets och det allmännas intresse.
Den minskade tullinkomst, som af den inhemska sockertillverkningens utveckling
skulle blifva en följd, motsvaras nemligen, efter min tanke, till
fullo af den dymedelst vunna besparing i våra utgifter till utländingen.
Man har här påstått, att denna fråga endast rörer jordbrukaren i Skåne,
enär hvitbetsodlingen endast der skulle kunna med framgång bedrifvas,
men lör min del ser jag intet hinder, hvarföre icke äfven en stor del af
det öfriga Sverige skulle kunna tillgodogöra sig denna fördelaktiga produktion,
hvilken, efter sakkunnige personers omdöme, mycket väl kan bedrifvas
äfven i nordligare och kallare klimat, om landtbrukaren blott vill
underkasta sig de mångfaldiga kostnader och besvär, som dermed äro förenade.
Man har äfven påstått, att konsumtionsskatter voro till sin princip
nyttiga och rigtiga. Ja — om de läggas på varor, hvilka icke kunna betraktas
såsom nödvändighetsartiklar; men jag hemställer, huruvida sockret
kan sägas tillhöra sådana artiklar.

Den 16 Mars, f. m.

265

En högt ärad talare har funnit emot sig rigtade yttranden, som jag i
ett föregående anförande haft om det nn rådande tullsystemet. Jag tilllåter
mig upplysa, att denna hans uppfattning hvital- på ett misstag. Jag
har ej med ett ord eller en tanke åsyftat honom, ty det är ej han, som
kan tillräkna sig äran af att vara uppfinnare till detta konstlade system,
som man kallat frihandelssystemet.

Den fråga har blifvit uppkastad, om den inhemska sockertillverkningen
kan bestå utan skydd, och en talare på motsatta sidan har besvarat frågan
med ja. Jag tror icke, att man ännu, i näringens nuvarande outvecklade
skick är i stånd att med visshet afgöra den saken, men så mycket förefaller
mig klart, att om denna odling ej kan uthärda den ifrågasatta accisen,
så bör man ej genom införande deraf i ett ögonblick förstöra frukten
af de å tillverkningen redan nedlagda betydliga kostnader, utan fortgå på
den bana vi hitintills i frågan inslagit. Och kan deremot den inhemska
tillverkningen täfla med det utländska sockret utan tull, så skall detta
med nödvändighet medföra en prisnedsättning derå, som kommer alla till
godo. Jag tror ej, att Staten har rätt att öfver höfvan fördyra en vara,
som ingår i den störa massans förbrukning. Sockerbitarne äro nu så dyra
egentligen derföre, att den osynliga handen tillgriper hvar tredje eller fjerde
bit, och jag kan ej inse, att någon skada uppstode, om den nöjde sig med
något mindre — tvärtom. Nu invänder man visserligen, att Staten ej kan
undvara den betydliga inkomst, som sockertullen förskaffar oss. Månne
likväl icke en utväg i detta afseende står oss öppen, den nemligen att
något mindre frikostigt hushålla med Statens medel? Och en sådan
hushållning framtvingas genom större aktgifvande på inkomsternas storlek.
Jag tror derföre, att det vore en ren lycka, om sockertullen helt och hållet
försvunne. Så vore det t, ex. ej heller att beklaga, om bränvinsskatten
kunde i någon mån sänkas. Då denna skatt tillkom, skedde det hufvudsakligen
i sedlighetens intresse, mer än i statsinkomstens; man var Gudbevars!
så mån om att minska bränvinssupandet. Men hur har det gått
med detta vackra intresse ? Jo — man skulle vara upprigtigt ledsen, om
folk afhölle sig från att supa, “ty Staten behöfver“ sina tio millioner.

Den ledamot, som så varmt förordat en undersökning af förevarande
fråga och en skrifvelse i sådant syfte till Regeringen, skulle jag slutligen
vilja fråga, hvarföre, då han sjelf för några månader sedan hade frågan i
sin hand, han icke gick i författning om inledande af en sådan undersökning.

Af allt som blifvit yttradt till förmån för Utskottets Betänkande har
jag icke blifvit det minsta rubbad i min åsigt om otjenligheten af skatt å
hvitbetssockertillverkningen, och måste jag derföre förorda utslag å samma
Betänkande.

Herr C. A. Larsson: Då jag redan haft tillfälle att vid remissen

af Herr Hedlunds motion yttra mina tankar i förevarande ämne, så kan
det kanske synas öfverflödigt att jag ånyo tagit till ordet. Men som den
föregående diskussionen har varit särdeles sakrik och uttömmande, och
jag brukar taga skäl, så vida man ger mig goda och öfvertygande, så vill
jag förklara, att jag ej kunnat af allt, som i den syftningen framlagts,
komma till den öfvertygelse, att hvitbetsodlingen, sådan den nu bedrifves,

266

Den 16 Mars, f. m.

innebär någon skada för det närvarande eller någon våda för framtiden.
Den aktade representanten från Gefle har uti kalkyl, hvarpå han stödt
sitt förord till Betänkandet, antagit, att 20,000 tunnland jord, odlade med
hvithetor skulle kunna fylla hela den inhemska sockerkonsumtionens behot.
Produktionen på dessa 20,000 tunnland skulle efter hans beräkning bestiga
sig till 45,000,000 skålpund råsocker, i penningevärde evalveradt med
9,000,000 R:dr. Om man å detta belopp afdrager dels minskningen i
hveteodling å motsvarande jordrymd, hvilken minskning Herr Murén skattat
till 4,000,000 R:dr och dels förlust i statsinkomst på råsockertullen,
eller 3,000,000 R:dr, så skulle vinsten å hvitbetsodlingen utgöra 2,000,000
R:dr. Men den ärade representanten har ur sin beräkning alldeles uteglömt
värdet af det råsocker, som från utlandet hit införes, och derför vi
till utländingen tå erlägga ett belopp af omkring 6,000,000 R:dr, hvilket
alltså, tillsammanlagdt med nyssnämnda 2,000,000, bildar den verkliga nationalvinsten
af inhemsk tillverkning, eller 8,000,000 R:dr.

Nu frågas, om det ej är skäl att omhulda och vårda en näring, som
i en kanske ej aflägsen framtid lemnar en nationalvinst af 8,000,000 R:dr,
äfven om Staten dervid i tullinkomst förlorar 3,000,000 R:dr? Detta synes
mig vara ett så talande skäl, att jag icke ett ögonblick tvekat, på hvilken
sida jag i förevarande fråga borde ställa mig. Min aktade vän från Kronobergs
län, som man så sällan hört ställa sig på frihandlarnes sida, har
dock i denna fråga gifvit dem ett verkligen oväntadt handtag. Jag erinrar
mig att under föregående riksdagar, vid frågan om bränvinsskatten,
någon värre motståndare emot allt hvad accis heter än han svårligen
kunnat framletas. Det förefaller då inkonseqvent, att han nu så villigt
fogar sig i en accis på en annan — åtminstone ej mindre fosterländsk —
tillverkning.

Af dessa skäl, och då jag tillika inhemtat, att värdet af vår sockerimport
slukar hela inkomsten af vår jernutförsel, yrkar jag afslag å Betänkandet.

Herr Grefve Po sse: Under den föregående diskussionen har man,

efter mitt förmenande, fattat ämnet vidsträcktare än för dess bedömande
varit erforderligt och nyttigt. Man har nemligen ledt den in på handelsfrihetens
gebit och ställt den i samband med dess generela satser. Äfven
jag har troget kämpat under handelsfrihetens banér, och jag ämnar fortfarande
göra det, men jag tror icke, att förevarande ämne står i ett direkt
sammanhang med frihandelssystemet. Blott i förbigående vill jag således
i fråga om lämpligheten af de tvenne olika beskattningssätten, det direkta
och det indirekta, åberopa mig på ett yttrande, som i Engelska Underhuset
fälldes af en ryktbar financier: “Den direkta och indirekta beskatt ningen,

sade han, äro skönheter, för hvilka båda man bör göra sin cour.11
Han ville dermed hafva uttalad den åsigt, att man bör vara varsam i
afseende på proportionen emellan direkta och indirekta skatter. I vårt
land har man icke iakttagit en sådan varsamhet, ty under de sednaste
årtiondena hafva de indirekta skatterna vuxit i en alldeles oerhörd proportion.
Jag erinrar mig för tillfället ej till siffran förhållandet dem
emellan; alltnog den indirekta beskattningen uppgår till flera gånger den
direkta eller bevillningen. Detta är en omständighet, som tål att tagas i

Den 16 Mars, f. m.

267

betraktande, äfven då man medger nyttan, ja nödvändigheten af indirekt
beskattning, och jag torde få tillfälle att längre fram under sessionen närmare
belysa hithörande förhållanden.

I dag är frågan helt enkelt denna: Vi ega en indirekt beskattning
och en deraf härflytande statsinkomst i sockertullen; är den hotad eller
icke? Och om svaret skulle utfalla för den förra meningen, hvilka åtgärder
måste vidtagas till återställande af det normala förhållandet?

Man har sagt, att den hvitbetssockerfabrikation, som i landet uppstått,
visserligen uti ifrågavarande afseende ännu icke mediört någon synnerlig
skada, men att den i en framtid skulle antaga storartade dimensioner och
helt och hållet uppsluka tullinkomsten å utländskt råsocker. Man har
öfverbjudit hvarandra i förespeglande af de förfärligaste möjligheter. Till
en början antogs det att statsförlusten redan nu bestege sig till 140,000
Ihdr, den ökades småningom till 180,000 R:dr, 240,000 R:dr, 280,000 R:dr
och aldrasist befanns det att hela råsockertullen 3,200,000 R:dr inom kort
skulle få bortstrykas ur inkomstbudgeten. Detta är verkligen fruktansvärdt;
men man har ej stadnat blott vid siffror. Man har sagt att Kammaren,
eller Svenska folket, som jag tror, att orden folio sig, vore enfaldigt, om
det ej begrepe vådan af den inhemska sockertillverkningen, huruledes den
slutligen skulle bilda en stat i Staten, huru den skulle utöfva ett förnedrande
korruptionssystem o. s. v. Och allt detta, derföre att vi ega en
fabrik i Landskrona för tillverkning af hvitbetssocker!

Äfven en annan omständighet har framhållits, för att uppjaga farhågorna
för den nya fabrikationen. Det har nemligen i Skåne utfärdats
inbjudning till aktieteckning lör anläggande af ytterligare en
hvitbetssockerfabrik. I fråga härom ber jag att få erinra, att för fyra
eller fem år sedan en dylik inbjudning till aktieteckning utfärdades.
Den gången skulle tillverkningen drifvas på Gotland; men af hela företaget
blef intet. Xu anser man planen vådligare och påyrkar raska åtgärder
till det ondas hämmande. Jag vill dock fästa Kammarens uppmärksamhet
derå, att med det förtroende, som Kaiinmaren hyser för den
nuvarande Regeringen, föga skulle rimma sig den föreställning, att Regeringen
— för den händelse saken verkligen befunne sig i den kritiska
och vådliga ställning, som motionären föreställer sig, och verkligen påkallade
de af honom föreslagna åtgärder — att Regeringen, säger jag, i så
fall skulle underlåtit att deruti taga initiativ genom att låta verkställa
nödiga undersökningar. Att nu Riksdagen begärde en undersökning, synes
mig vid detta förhållande innebära en förebråelse emot Regeringen; och
med hänsyn härtill synes mig frågan vara af beskaffenhet, att den icke
lämpligen på en enskild motionärs framställning bör föranleda Statsmagternas
ingripande.

Den siffra, ^ hvarom de fleste synas förenat sig, såsom betecknande
den årliga statsförlusten genom hvitbetssockerfabrikationen eller 180,000
R:dr, är uppenbarligen för högt tilltagen. Detta belopp skulle nemligen
såsom en premie tillfalla den enda fabriken i landet den i Landskrona;
men enligt upplysning, som vid motionens remiss lemnades, har utdelningen
till aktieegarne vid nämnda fabrik aldrig öfverskjutit 9 procent, hvilken
afkastning bestiger sig till knappast hälften af det belopp, 180,000

268

Den 16 Mars, f. m.

R:dr, som, enligt antagande, skulle komma fabriken till godo som ren
skänk af Staten.

I detta sakens skick antager jag att frågan om accis blifvit för tidigt
väckt. Om det skulle visa sig att den inhemska sockertillverkningen skulle
kommå att drifvas i en skala, som i någon märkbar mån förminskar Statens
inkomst af råsockertullen, så torde tiden vara inne att undersöka
hvad åtgärder, som till afhjelpande af denna olägenhet böra vidtagas; men
för närvarande synas inga anledningar dertill vara för handen, hvarföre
jag yrkar afslag å Utlåtandet.

Herr Friherre Alströmer: Efter den sakrika och — man kan säga
det — lysande diskussion, som Kammaren afhört, hade det ej fallit mig
in att begära ordet, hade jag ej såsom ledamot'' af Bevillnings-Utskottet
en viss förbindelse att uttala de skäl, som förmått mig att vid förevarande
Betänkande ej göra några erinringar, om jag än icke i allo delar
de synpunkter, som der vid frågans uppfattning gjort sig gällande.

Jag fäster således mindre vigt vid det inflytande, som hvitbetssockerfabrikationen
kan utöfva på statsinkomsterna, dels emedan detta inflytande
är svårt om ej rakt omöjligt att bestämdt utröna, och dels derföre, att
det alltid står Staten öppet att rätta sina utgifter efter inkomsterna. Det
är ur en annan synpunkt, jag tror, att man bör betrakta frågan. Det
synes mig otvifvelaktigt, att med den höga råsockertull, vi nu ega, och
ännu mera vid en förhöjning af densamma, såsom Regeringen föreslagit,
af 2 öre per skålpund, den inhemska sockertillverkningen kommer att utveckla
sig ganska hastigt. Men olägenheterna af en sådan konstlad utveckling
äro många, kanske likväl synnerligast den, att en mängd kapital,
som eljest kunnat på annat håll finna nyttig användning, strömma till ett
så vinstgifvande och lockande företag. Jag tror, att man har att söka en
af de förnämsta orsakerna till jordbrukets betryck deruti, att, på likartadt
sätt, kapital och ofantliga kapital blifvit engagerade i andra industriela
företag. Då således, enligt min tanke, den ifrågavarande fabrikationen
går eu stark och snabb utveckling till mötes, samt betydliga kapital
komma att i densamma nedläggas, ser jag deri en våda för framtiden,
som lagstiftaren bör söka att i tid förekomma. Erfarenheten visar nemligen
-- man må säga hvad man vill — att sockerraffinadörerna på tulllagstiftningen
utöfvat ett stort och föga helsosamt inflytande. Men blir
detta inflytande förstärkt af stora bolag, som drifva hvitbetssockertillverkningen,
så kan den sista villan blifva värre än den första. Och med hänsyn
härtill skulle jag anse rätta tidpunkten inne att taga frågan om accis
å hvitbetssocker i allvarligt öfvervägande, och tillstyrker derföre den af
Utskottet föreslagna utväg eller att genom en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t påkalla sakens utredning. Riksdagen har ju sedermera alltid
i sin hand att, efter inhemtande af Kongl. Maj:ts förslag, besluta sig för
det ena eller andra.

Jag ber slutligen att få lägga Kammaren på hjertat att noga göra
sig reda för hvad som ligger bakom denna fråga; ty det är fara värdt,
att om hvitbetssockerfabrikerna lemnas utan uppmärksamhet, de i förening
med raffinadörerna slutligen växa oss alla öfver hufvudet, Derföre tror
jag ej såsom en värd talare, att man bör låta hvar dag hafva sin omsorg,

Den 16 Mars, f. m.

269

utan stödjer mig heldre på det gamla ordspråket: “Bättre vara förr var,
än efter snar11.

Såsom en föregående talare hyser jag den åsigt, att vår nuvarande
finanslagstiftning ej alltid utvecklat sig så försigtigt och omtänksamt, som
önskligt varit; men någon ändring derutinnan torde numera svårligen
kunna åvägabringas, om den ens vore önsklig; och då den nu föreslagna
åtgärden blott innefattar en utredning åt ett ämne, hvars vigt hitintills
blifvit alltför mycket undanskjuten, så kan jag ej annat än förena mig
med dem, som önska bifall till Utlåtandet.

Herr Hedlund: Jag får bedja Herrarne hafva litet tålamod, ty saken
är verkligen så vigtig, att man icke får lemna den å sido, och om frågan
nu faller, vill jag icke hafva på mitt samvete att icke hafva anfört de
förnuftsgrunder, på hvilka min motion hvilar. Till en början ber jag få
anmärka, att det icke är på hvitbetsodlingen, utan på tillverkningen af
hvit betssocker jag föreslagit en accis. Man kan således här lika litet tala
om accis på sjelfva hvitbetan, som man, hvilket Herr Medin redan anmärkt,
kan påstå, att det är accis på potates, derföre att det är accis på
bränvinsbränning.

Jag ber äfven att få berigtiga Herr Siljeströms påstående, då han
säger, att enligt min kalkyl ett tunnland, besådt med hvitbetor, skulle
gifva i afkastning 172 R:dr, men då Staten häraf skulle tillsläppa 168
R:dr, följden blefve den, att sjelfva jordens afkastning vore värd endast
4 R:dr. Enligt programmet till den inbjudning till aktieteckning, som
nyligen utgått, uppgifves det, såsom jag redan haft äran anföra, att den
jordbrukare, som odlar hvitbetor, har i nettobehållning på hvarje tunnland
125 R:dr, men fabrikanten har i sådan behållning 172 Rall'' per
tunnland räknadt, hvaraf dock Staten, som derför får vidkännas en förlust
af 168 R:dr, måste anses med sistnämnda summa bidraga.

Herr Grefve Posse har sagt, att Landskrona fabrik ej lemnat större
nettobehållning än 90,000 R:dr om året. I sådant fall vore det verkligen
en fördel för Staten att inlösa hela fabriken och utbetala dessa 90,000
R:dr, för att få igen de 240,000 R:dr om året, som fabriken borttager
genom minskning i tullinkomsterna.

Här har äfven blifvit yttradt, att det skulle vara en vinst, om vi
kunde tillverka vårt socker inom landet, i stället för att hemta det utifrån,
och man har ansett denna accis komma att verka hämmande på sockertillverkningens
utveckling. Men det är då förunderligt, att man icke kan
inse, att, äfven om vi sjelfva icke odla socker, vi med största lätthet
kunna genom kandelsförmedlingen förvandla af kastningen af, ett tunnland
hvete till socker. Hvilketdera är bättre, att odla hvitbetor och erhålla
800 skålpund socker per tunnland, eller att odla hvete och byta sig till
socker, då man i sednare fallet erhölle 1,000 skålpund socker per tunnland
?

Här har äfven talats om att man icke borde fördyra sockret genom
en accis, men vårt hvitbetssocker fördyras genom tullen på kolonialsockret
och skulle icke blifva en skilling dyrare, om den ifrågasatta accisen komme
till stånd. Enda skilnaden vore den, att i ena fallet erhåller Staten
en inkomst, och i det andra stoppar fabrikanten äfven accisen i sina fic -

270

Den 16 Mars, f. m.

kor. För öfrigt kan man,''för att göra varan billigare, nedsätta både tull
och accis, blott det sker i samma grad för båda.

Herr Grefve Posse har yttrat det förtroende för Regeringen, att man
kunde vara viss, att den skulle taga saken om hand när tiden vore inne.
Jag fägnar mig åt detta förtroendevotum för vår Regering uttaladt af
Grefve Posse, men jag tror, att Regeringen haft tillräckligt med obehag
uti sin strid för det fria utbytet, för att man skulle begära, att den nu
skulle uppträda i kamp emot en ny fördom. Det är icke alla, som äro
sådana sjelfspillingar som motionären i fråga. Jag finner för öfrigt saken
ganska pressant, då man hör, att, ehuru den inhemska fabrikationen icke
lemnat mer än 90,000 R:dr i behållning, den likväl kostat Staten 240,000
R:dr. Herr Murén har för öfrigt gifvit klaven till en säkrare beräkning
af Statens förlust i detta fall, då han nyss nämnde huru stor qvantitet
kolonialsocker Landskrona fabrik förut använde för sin fabrikation, under
det att man nu upphört att der vidare begagna kolonialsocker, utan i
sället bereder hvitbetssocker.

Man har slutligen sagt, att den tid är förbi, då man kan vinna någonting
genom magtspråk. Men det finnes dock ett magtspråk, som borde
tillvinna sig gehör, och detta är de goda skälens magtspråk; och jag beklagar
i sanning, om det skulle någongång inträffa, att detta språk blefve
ett dödt språk i denna församling.

Herr Friherre G ripenstedt: Jag ber om ursäkt att jag ånyo tager
Kammarens tid i anspråk, men det är en omständighet, som under
diskussionen blifvit vidrörd, hvilken nödgar mig att ånyo begära ordet.
Man har såsom skäl emot det nu väckta förslaget framhållit, att ingen
klagan försports öfver det nuvarande förhållandet: att Regeringen iakttagit
tystnad i ämnet och att deri läge bästa beviset för den nu ifrågasatta
åtgärdens obehöflighet. Jag ber dock att få upplysa, att denna fråga
ingalunda undfallit Regeringens uppmärksamhet, utan att tvärtom redan
för flere riksdagar sedan Regeringen tagit i allvarligt öfvervägande, huruvida
det icke vore tid att söka förekomma ett växande ondt, nemligen
förminskningen af en för Staten högst vigtig inkomst. Men det förhåller
sig verkligen såsom den siste talaren redan omnämnt, eller att handelsoch
näringslagstiftningen under sednare tider utgjort ett stående tvisteämne,
och att de friare grundsatser, hvilka Regeringen ända från 1840,
med Representationens medverkan, allt mer och mer tillämpat, beständigt
framkallat nya strider och ett ganska starkt motstånd. Vid sådant förhållande
ansågs det icke vara skäl att ytterligare upptaga en ny fråga,
hvarmed man endast skulle hafva liksom kastat nytt bränsle på elden,
helst ifrågavarande produktion ännu icke var af den betydenhet, att den
förminskning i statsinkomster, som deraf blef en följd, ovilkorligen påkallade
en sådan åtgärd. Det måste nemligen medgifvas, att hvitbetssockerproduktionen
hittills icke stigit till så betydlig grad, att man icke kunnat
utan alltför stor olägenhet se genom fingrarne med det origtiga och irrationela
förhållandet med denna näring. Men nu, då man ser den redan
befintliga fabrikationen tillväxa såsom med siffror här blifvit visadt, så att
omkring 2 millioner skålpund raffineradt socker redan inom landet tillverkas,
och då man ser, att i följd af det premium, hvaraf denna näring

Lien 16 Mars, f. ra.

271

kommit i åtnjutande, nya bolag börja stiftas eller gamla i betydligare
män utvidgas; då är det i sanning tid att vidtaga sådana åtgärder, att
Staten skyddar sina egna, vigtiga intressen, och man skall ganska säkert
komma att beklaga följderna om sådant uraktlåtes.

Man har kallat denna näring ett “första försök1'', ett “nyfödt barn" —
ja, man har ansett den såsom en bagatell, med anledning hvaraf man
icke borde vidtaga någon åtgärd; men den är icke vidare någon bagatell,
då genom siffror blifvit visadt, att den tillskyndar Staten en förlust af 2
å 300,000 Rall- årligen; och om detta skall anses blott som ett nyfödt
barn, då må man i sanning rädas för den fullvuxna jätten. Man bör väl
besinna, att denna förlust för Staten är alldeles detsamma som ett anslag,
hvilket Staten beviljar denna näring, och så stor vän af sparsamhet är
jag verkligen att jag icke vill votera ett sådant anslag till förmån
för dessa enskilda bolag.

Man har sagt, att “stränga ord“ blifvit yttrade, men jag hemställer
från hvilken sida de kommit. Jag betraktar såsom stränga ord, när man
säger att förslagets anhängare, eller de som vilja att tullarne skola vara
för statsinkomstens skull, d. v. s. betraktas som finanstullar, icke äro
vänner till friheten, fäderneslandet och rättvisan. I jemförelse dermed
är det i sanning obilligt att tillägga mig och dem, hvilka stå på samma
sida som jag, att hafva yttrat stränga ord. En dylik förebråelse hade
jag så mycket mindre väntat af den talare, som sist framkom dermed, då
man hörde honom sjelf begagna så vågade uttryck som att förslagets anhängare
vore sinnade att “taga lifvet af det gamla Sverige efter alla konstens
region. “

Frågan är sannerligen praktisk, och ej blott teoretisk. Här gäller
redan en minskning i statsinkomsterna af omkring 300,000 R:dr, hvilka
man bortgifver till förmån för en särskild näring. Denna praktiska sida
af saken vill jag lägga Kammaren på hjertat, och jag vill fråga om Kammaren
verkligen är sinnad att bortskänka en så stor summa till förmån
för några enskilda bolag. För de bolag som ytterligare äro på väg att
bilda sig, skulle det vara^ ett nyttigt varningstecken att icke för framtiden
påräkna en sådan uppoffring af Staten, om Representationen bifölle Utskottets
förslag om frågans utredning; och då jag icke hyser något tvifvel
om den synnerliga behöfligheten af en sådan utredning, vidhåller jag mitt
yrkande om bifall till Betänkandet.

Herr Hierta: Jag hade icke ämnat förlänga diskussionen och lät

derföre äfven, sedan jag en gång anmält mig, mitt namn utstrykas, men kan
dock nu icke underlåta att framställa några anmärkningar. Till en början
kan jag icke instämma med min ärade granne till venster deruti, att
här skulle vara fråga om att votera ett anslag till förmån för den inhemska
sockerfabrikationen. Här är endast fråga om att vidtaga åtgärder för
att förekomma den minskning af statsinkomsterna, som man presumerar
blifva en följd af tillväxten i hvitbetssockertillverkningen.

Många skäl, det medgifver jag, kunna i denna sak anföras både för
och emot. Detta är till och med ganska naturligt, ty saken är svår att
afgöra, men jag tror dock, att principen är på deras sida, som vilja, afslå
detta förslag. För dem, som bifalla detsamma, är det deremot egentligen

272

Den IG Mars, f. m.

fråga om en utväg att undvika statsinkomsternas minskande. Deras rasonnement
är ungefär följande: Staten har nu 3 millioner R:dr i inkomst
af sockertullen, denna inkomst kommer att förminskas i samma mån, som
den inhemska produktionen och tillverkningen al socker vinner tillväxt;
för att skydda Staten för eu dylik minskning i dess inkomster måste man
tillgripa den utvägen att med accis belägga fabrikationen af hvitbetssocker.
Nu kan detta räsonnement visserligen vara rigtigt, om ej någon annan utväg
för ändamålets vinnande kan utfinnas, men det är då icke statsekonomi
princip, utan endast en statsräson som man åberopar.

Då här talats så mycket om finanstullar ber jag ock att derom få yttra
några ord. Dessa tullar anses hafva blifvit uppfunna i syftemål att bereda
Staten inkomster och pläga läggas på sådana artiklar, som ej inom
riket kunna produceras eller tillverkas, emedan derigenom hela införseltullen
för desamma får naturen af statsinkomst. Tillförene har man likväl
icke ansett för någon olycka, om en eller annan sådan artikel börjat
tillverkas inom landet; men i stället för finanstull har man då börjat
kalla importafgiften derpå för skyddstull. Detta är den vanliga definitionen
på finanstullar och skyddstullar. Om man emellertid sett, att fabrikanterne
skördat någon oskälig vinst, har man nedsatt tullen på den utländska
varan, och ändamålet dermed har, såsom man alltid sagt, varit
att skaffa konsumenterne varan för bästa möjliga pris, nemligen sedan den
börjat tillverkas inom landet; förut hafva
varit så ömma i detta afseende. Frågar man nu: hvarföre kallas tullen
på socker för finanstull? Svaret är: Jo, derföre att råämnet icke kunnat
inom landet produceras; men då man nu börjar med en dylik produktion,
förvandlas ju i analogi med hvad jag förut omnämnt sockertullen till en
skyddstull. Hvad är väl då att göra? Det naturliga är väl att följa
samma princip som förut och i konsumenternas intresse nedsätta sockertullen,
till dess de inhemska fabrikanterna ej vidare skörda någon oskälig
vinst. Men på ett sådant förslag vill man ingalunda ingå, och detta, emedan
man tror sig icke kunna undvara sockertullen såsom en statsinkomst.
Jag vill, för min del, dock icke a priori antaga, att denna inkomst är
alldeles oumbärlig. Om vi se på vår utgiftsstat, finna vi, att statsutgifterna
under en mansålder ökats från 10 till 30 millioner R:dr, och stegrade
fordringar på anslag hafva under sednare tider allt mer och mer iramträdt,
men ett af ändamålen med den skedda representationsförändringen
var väl att förhindra, det vår utgiftsstat skulle fortgå i ett ständigt crescendo
och att en vändpunkt i dessa förhållanden en gång skulle inträda.
Jag tror också, att det ingalunda vore omöjligt att om några år inbespara
på Statens utgifter 3 millioner, om ett så stort belopp skulle gå förloradt
för Statskassan genom sockertullens försvinnande, hvilket dock lärer dröja
ganska länge.

På dessa skäl anser jag det icke vara någon fara att nu lemna saken
å sido. Man kan ju med fullt skäl hysa det förtroende till Regeringen,
att den, om så erfordras, skall i detta fall vidtaga erforderliga mått och steg,
för att låta verkställa den nu föreslagna utredningen. Dertill eger Regeringen
en tillräcklig anledning i hvad som redan vid Riksdagen förekommit.
Men om Riksdagen låter frågan hvila, har man på en gång undvikit -

Den 16 Mars, e. m.

273

vikit ett obehagligt tvisteämne och tillika kommit ifrån att behöfva uttala
sig till förmån för en princip om en ny beskattning, hvilken efter min
åsigt skulle blifva ganska förhatlig.

Ofverläggningen förklarades vara slutad. Sedan Herr Talmannens proposition
på bifall till Utskottets förslag blifvit med ja och nej besvarad, blef,
då votering begärdes, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet, i anledning af en inom
Andra Kammaren väckt motion om beskattning af den inhemska hvitbetssockertillverkningen,
tillstyrkt i dess Betänkande N:o 8,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren afslagit den af Utskottet i ofvannämnda
Betänkande gjorda hemställan.

Voteringen, som härefter i grundlagsenlig ordning anställdes, utföll
med 67 ja emot 91 nej; i följd hvaraf Kammaren afslagit den af Utskottet
i förevarande Betänkande gjorda hemställan.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/4 3 för att åter sammanträda

Kl. 6 e. m.

§ 5.

Föredrogs ånyo och punktvis Banko-Utskottets Memorial N:o 9, med
förslag till ändringar i 5 artikeln af Bankoreglementet.

Utskottets förslag under punkterna 1 och 2 godkändes.

Punkten 3, med förslag till förändrad lydelse af reglementets 66 §.

Mom. 1.

Härvid yttrade

Herr Friherre Liljencrantz: Det kan visserligen vara en mindre

vigtig anmärkning, som jag har att framställa, men jag skulle vilja hafva
af någon bland Utskottets ledamöter upplyst, hvarföre Utskottet uteslutit
utur sitt förslag den bestämmelsen, att suppleanter, då de skola inträda
i Fullmägtiges ställe, böra ingå i den ordning Riksdagen för dem utstakat.
Eu sådan bestämmelse finnes i gamla Bankoreglementet, och jag skulle
gerna önska att få veta orsaken till den föreslagna förändringen härutinnan.

Herr Kock: Till svar å föregående talarens anmärkning får jag

lemna den upplysning, att Utskottet antagit såsom regel, det suppleanterne,
i händelse af behof, skola ingå i den ordning de blifvit invalde. Något

särskildt stadgande härom har Utskottet icke ansett behöflig!.

%

Herr Uhr: Då jag af förste talarens framställning anser mig vara

uppkallad, vill jag lemna honom svar på den upplysning han begärt. Om
någon af Fullmägtige har tillfälligt förfall, så och då det kan hända, att
den suppleant, som är i tur att ingå, har sin bostad något aflägse, önskade

Piksd. Prot. 1667. 2 Afd. 2 Band. 18

274

Den IS Mars, e. in.

Fullmägtige att få inkalla den suppleant, som vore närmare boende och
lättare kunde anträffas; hvaremot om en ordinarie Fullrnägtig erhåller
tjenstledighet, eller under någon längre tid varder urståndsatt att tjenstgöra,
meningen naturligtvis är, att suppleanterne skola ingå i den ordning
de blifvit invalde. Detta har varit Fullmägtiges och jag förmodar äfven
Utskottets motiver för detta förslag.

Vidare anfördes icke; och Utskottets förslag bifölls.

Mom. 2.

Herr Ribbing: I förut gällande Riksdagsordning 66 och 67 §§

stadgades, att Fullmägtige i Banken och Riksgälds-kontoret skulle väljas
bland medlemmar af hvarje Riks-stånd, och såsom eu repetition deraf bestämdes
i 1 § af Bankoreglementet, att Bankens styrelse skulle bestå af
Fullmägtige, valde tre af hvarje Riks-stånd. Under sådana bestämmelser
var det naturligt, att 2 mom. i 66 § af nämnda reglemente skulle hafva
motsvarande lydelse mot det moment i Bankoreglementet som nu är föreslaget,
eller den som på motsidan af förslaget finnes citerad; nemligen:
“Kommer någon Fullrnägtig i den författning, att han icke kan vara riksdagsman
och ledamot af Utskott, upphör genast hans fullmägtigskap. “ Nu
deremot finnes icke uti 71 § af nu gällande Riksdagsordning, som afser
val af Fullmägtige i Banken och Riksgälds-kontoret, någon bestämmelse
derom, att Fullmägtige skola väljas inom Kamrarne, och under sådana
förhållanden anser jag det stadgande ifrågavarande moment innehåller:
“kommer någon Fullrnägtig i den författning, att han icke kan vara riksdagsman
och ledamot af Utskott, upphör genast hans fullmägtigskap “
olämpligt.

Först och främst anser jag detta stadgande utgöra en onödig inskränkning
i fråga om dem, som kunna till Fullmägtige väljas; (det är
visserligen sannt, att det ej står: “valbar är endast den, som är medlem
af Kammare") men om momentet antages, så kommer aldrig någon att inväljas,
som ej kan vara medlem af Kammare eller Utskott, då han i sådant
fall vore skyldig att genast åter utgå. För det andra synes mig stadgandet
vara olämpligt i afseende på formen. Uti första punkten af förevarande
Memorial, hvilken vi redan godkänt, lörekommer det stadgande, att Fullmägtige
utses enligt 71 § Riksdagsordningen, och nu kommer man med
ett stadgande, som föreskrifver, att de, som äro utsedde, skola vara så
eller så qvalificerade, derest icke deras fullmägtigskap skall upphöra. Fn
sådan indirekt inskränkning i hvad som förut direkte om valbarhet blifvit
i enlighet med Riksdagsordningen eller under hänvisning till densamma
stadgadt, är både oklar och i verkligheten en inkonseqvens, och jag yrkar
derföre, att Kammaren måtte afslå hela detta moment såsom öfverflödigt
och möjligen hinderlig^ för val af lämpligaste personer till Fullmägtige.
Vill åter Kammaren bestämma vissa qvalifikationer för Fullmägtige,
derest de skola qvarstå såsom sådane, så yrkar jag, alternativt
med förra yrkandet, återremiss af momentet i den rigtning, att deruti
uttryckligen må bestämmas hvad som kan verka derhän, att eu Fullmägtig
icke bör såsom sådan qvarstå, och i detta fäll önskar jag, att endast
hvad Riksdags-ordningens 26 § under mom. a, b, c och d innehåller må i
detta moment intagas; hvaremot jag icke anser samma §:s bestämmelse,

Den 10 Mars, c. ni. 275

att riksdagsmannabefattning endast kan utöfvas af Svenske medborgare
som bekänna sig till kristen-protestantisk lära, böra tillämpas i afseende
på rullmagtige samt således icke heller i detta moment inflyta. Likaledes
torde en bestämmelse derom, att Statsråds-ledamot eller Justitieråd icke
kan vara Fullmägtig, böra, såsom 43 § Riksdagsordningen föreskrifver i
momentet inflyta.

Jag yrkar således proposition uppå i första hand afslag å momentet
och om Kammare» icke deruti instämmer, återremiss af detsamma i den
retning jag här ofvan angifvit.

. Herr Lönnberg: Det är just med hänsyn till 26 § Riksdagsordnmgen
som förevarande moment tillkommit. Utskottet tänkte sig, att det
skulle kunna inträffa, att en Fullmägtig komme uti ett sådant predikament,
att lian icke kunde fungera såsom representant. Det är visserligen
svårt att tänka sig, att, om en sådan olycka skulle hända en Fullmägtig,
han icke skulle frivilligt draga sig tillbaka och lemna sin plats, men Utskottet
ansåg likväl ett stadgande derom böra i reglementet finnas. Det
äi ligtigt anmärkt af förste talaren, att momentet, sådant det lyder, gör
en inskränkning i valbarheten derutinnan, att exempelvis Mosaiske trosbekännare
icke kunna inväljas. Jag skulle visserligen för min del icke
vara emot eu ändring af momentet härutinnan, men jag anser det icke
heller vara förenadt med någon synnerlig våda att bifalla momentet sådant
det är.

Herr A u g. Anderson: Jag är af lika tanke med nästföregående
talare. Skall någon bestämmelse i förevarande fall göras, så bör den vara
sådan som detta moment innehåller, hvarföre jag bifaller detsamma.

Herr Bergström: Efter min åsigt lägger grundlagen icke hinder
i vägen för att till k ullmägtige i Riksbanken välja andra Svenske medborgare
än dem, som bekänna sig till kristen-protestantisk lära. Ifrågavarande
moment är dock så redigeradt, att deri föreslagna bestämmelser
skulle kunna leda derhän, att katoiiker och Mosaiske trosbekännare förklarades
icke uti ifrågavarande afseende vara valbare. De kunna nemligen
icke väljas till riksdagsman; och då momentet stadgar, att, om Fullmägtig
kommer i den författning, att han icke kan vara riksdagsman och ledamot
af Utskott, upphör hans fullmägtigskap, synes ock den slutsats deraf kunna
dragas att deri, som är i den författning, att han icke kan vara riksdagsman
och ledamot af Utskott, icke heller får väljas till Fullmägtig. Sådant
vore icke rättvist och öfverensstämmer ej heller efter hvad jag tror mig
känna med Kammarens åsigter. Jag skulle derföre tro, att det föreslagna
momentet kunde alldeles utgå. Möjligen invänder man deremot att åtminstone
den del af momentet, som talar om iråkande af författning att icke
kunna vara ledamot i Utskott, bör qvarstå för att förebygga att Statsrådsledamöter
eller Justitieråd, hvilka ej få i Utskott deltaga, skulle
kunna vara Bankofullmägtige. För min del tror jag stadgandet i 34 §
Regerings-formen utstänga möjligheten deraf, att Statsråds-ledamot eller
Justitieråd väljes till Bankofullmägtig eller att sådan Fullmägtig, som varder
utnämnd till Statsråds-ledamot eller Justitieråd, fortfar med utöf -

276

Den 16 Mars, e. m.

ningen af fullmägtigskapet. Men för den händelse andra disqvalifikationer
skulle behöfva stadgas, torde momentet lämpligen höra återförvisas till
Banko-Utskottet, som vid ärendets förnyade handläggning icke lärer underlåta
tillse, att den förändrade redaktionen icke från fullmägtigskapet
utestänger bekännare af annan kristen lära än den protestantiska eller
Mosaiske trosbekännare.

Herr Björck: Det moment, hvarom här är fråga, innehåller ett
stadgande bland de mest oväsendtliga. Ur ingen synpunkt anser jag det
vara behörigt, alldenstund jag tror, att Fullmägtige nog sjelfmant skola
lemna sin plats, derest de anse sig så qvalificerade, att de icke böra qvarstå.
Då inom Stats-Utskottet reglementet för Riksgälds-kontoret uppgjordes,
var de flestas mening, att ett stadgande i förevarande fall, motsvarande
hvad i föregående reglementen fanns föreskrifvet, borde qvarstå.
Jag var visserligen af annan åsigt, men fann dock, i anseende till ämnets
mindre vigtiga beskaffenhet, icke skäl att länge strida derom samt dymedelst
öda tiden. Det lörhåller sig verkligen så, som föregående talare
anmärkt, att grundlagen ej känner till någon inskränkning uti rättigheten
för olika trosförvandter att inväljas till Fullmägtige. Skulle någon till
Fullmägtig lämplig person, som icke är riksdagsman, finnas, så bör han,
äfven om han icke är protestant, kunna till Fullmägtig väljas. Af alla
redaktioner till text i Bankoreglementet synes mig denna vara den sämsta,
hvadan jag anser, att den kan och bör utgå; men i annat fall torde en
återremiss vara nödvändig, för att få de särskilda §§ i Bankens och Riksgälds-kontorets
reglementen öfverensstämmande med hvarandra.

Herr de Maré:

Herr Lindström: Då man bär yrkat återremiss af momentet, vill

jag icke förlänga diskussionen med något långt yttrande i ämnet, helst
detsamma icke synes förtjena någon vidlyftigare öfverläggning. Momentet,
emot hvars innehåll jag uppträdt i Utskottet, har dock af förbiseende och
i en knapp vändning fått eu form, som Utskottet troligen ej afsett, och
yrkar äfven jag på sådan grund återremiss.

Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannens proposition på
bifall till Utskottets under detta moment afgifna förslag blifvit med nej
besvarad, blef nämnda förslag till Utskottet återförvisadt.

Punkten 4.

Utskottets förslag bifölls.

Punkten 5, rörande reglementets 68 §.

Mom. 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Angående Utskottets hemställan i mom. 2 begärdes ordet af följande
ledamöter, som yttrade:

Herr H ier ta: Jag skall anhålla, att de motiver, som ligga till grund
för Utskottets beslut i förevarande punkt och hvilka finnas upptagna i
Memorialet, måtte uppläsas. Möjligen kan ett sådant uppläsande, med af -

Den 16 Mars, e. m.

277

seende på åtskilliga upplysningar, som deraf inhemtas, verka derhän, att
vi kunna undvika en vidlyftigare diskussion.

Sedan, på sätt Herr Hierta begärt, de af Utskottet anförda motiver
för dess under denna punkt framställda förslag blifvit upplästa, fortsattes
öfverläggningen af

Herr Murén: Jag måste bekänna, att jag icke kunnat göra rätt reda
för mig, hvaruti de fördelar, som den föreslagna ändringen uti 68 §
Bankoreglementet skulle tillskynda oss, verkligen bestå. Enligt mitt förmenande
skulle med antagande af den ifrågasatta ändringen, förhållandet
i allmänhet blifva vida sämre än det är förut. Ju mer man reglementerar
för en så beskaffad styrelse som Bankens, desto sämre ställer man
till för sig. Yi hafva förut haft endast en deputerad för den dagliga förvaltningen
af Bankens handhafvande, och nu vill man utse två, ja till och
med tre. Hittills har det berott på Fullmägtige sjelfve att tillsätta vexeldeputerade
och fördela göromålen. Nu skulle, sedan Fullmägtiges antal
blifvit nedsatt från 12 till 7, man binda 2 å 3 ibland desse fast vid
vissa göromål och med viss aflöning, denna sednare visserligen icke till
beloppet föreslagen uti nu föredragna Memorial men uti ett sednare, som
har sammanhang med detta och kommer straxt efteråt att föredragas. Båda
dessa Memorial borde, med afseende å deras egande sammanhang, föredragas
på en gång. Hittills har endast en deputerad varit utsedd, hvithet
Utskottet också sagt varit till nytta för ärendena, som jag också tror, men
låtom oss derför också stadna vid denne ende. Döt torde icke vara skäl
att redan från början binda flere Fullmägtige vid särskilda göromål.
Förut har så tillgått, att man efter vissa månaders förlopp omändrat eller
ånyo invalt vexeldeputerade. Detta har haft skäl med sig och härleder
sig från den frihet Bankoreglementet lemnat Fullmägtige i sådant afseende.
Nu och med antagande af Utskottets förslag skulle sådant ej ske.
Fullmägtige måste nu göra sitt val till deputerade mellan obekanta kamrater
och detta straxt i början, och sedan valet skett är man bunden vid
detsamma ända till nästa riksdag, de valde må nu vara passande för befattningen
eller icke; sådant tror jag ej kan vara gagneligt. Då Fullmägtige
nu endast skola blifva 7, anser jag dem böra lemnas så mycken frihet
som möjligt. Det står uti den gamla redaktionen: “För den dagliga
tillsynen öfver göromålen i Bankoverket utse Fullmägtige inom sig en deputerad
och en suppleant för denne. “Detta är ganska bra och som sagdt är,
låtom oss stadna dervid. Med föranledande af hvad jag anfört önskar jag,
att Kammaren ville återremittera denna punkt, såsom vi gjort med ett föregående
moment, helst jag tror det torde vara skäl att noga betänka sig,
innan man bifaller Utskottets förslag. Ett skäl till för förkastande af
förslaget är den högre aflöning det skulle medföra. Jag anser visserligen
att de, som få mottaga detta vigtiga uppdrag att vara deputerade, böra
aflönas ordentligt. Men då deputerades göromål hittills bra blifvit handhafda
af en deputerad, torde aflöningen för den nu föreslagne andre deputeraden
gerna kunna indragas. Efter Utskottets förslag skulle till tvenne
deputerade utgifvas 16,000 R:dr eller 8,000 till hvardei’a, då deremot en
deputerad varit aflönad med 8,400 R:dr. Det är äfven föreslaget, att en

278

Den 16 Mars, e. m.

tredje deputerad skall firmas till för vexelärenden. Den förutvarande
vexeldeputeraden har hittills haft en med sig till biträde, och denne borde
det vara lämpligast att Fulhnägtige utse. Man bör ej hafva brådt om med
att lemna föreskrifter, hvilka man inom kort kan komma att anse olämpliga.
Med tå ord sagdt, jag önskar att Fullmägtige framdeles såsom hittills
må få reglera förhållandena uti förevarande fall i öfverensstämmelse
med gamla reglementets föreskrifter och anser att blott olägenheter i stället
för något gagn för Banken skall uppstå, derest Kammaren nu beslutar i
enlighet med hvad Utskottet rörande 6 § af reglementet föreslagit.

Herr de Maré: Hvad detta andra moment innehåller har blifvit af
Bankofullmägtige föreslaget, och Utskottet har icke velat afvika derifrån,
enär Bankens styrelse sannolikt haft skäl för sin åsigt, att, om äfven
de många olikartade åligganden, som tillkomma deputerade, kunde af en
person medhinnas och på önskvärd! sätt utföras, betänklighet mot att lägga
detta uppdrag i en endes hand likväl kan förefinnas bland annat deri, att
en dylik ställning möjligen småningom och i längden kunde lemna åt denne
ende ett alltför öfvervägande inflytande på Riksbankens förvaltning. För
min del är jag äfven af den meningen, att, om Bankens styrelse öfverlemnas
åt endast en Deputerad, denne kan blifva mera mägtig, än som kan
vara helsosamt, och de göromål, som åligga deputerade, skola otvifvelaktigt
blifva bättre behandlade, om tvenne deputerade finnas, ty 4 ögon se alltid
bättre än 2.

Den nästiöregående värde talaren har äfven vidrört den uti ett annat
Betänkande förekommande aflöningen åt deputerade, men jag tyckte mig
af hans anförande finna, att han icke rigtigt satt sig in i förhållandena.
Hittills har utgått till Fullmägtiges deputerad för den dagliga förvaltningen
ett årligt arfvode af 8,400 R:dr och till vexeldeputerade, med afseende
på göromålens omfång, i medeltal under de sednare åren, 8,000 R:dr.
Deremot har Utskottet nu föreslagit arfvoden till två deputerade, å 8,000
R:dr hvardera, 16,000 R:dr samt till eu särskild vexeldeputerad, i händelse
sådan anses behöflig, högst 3,200 Rall''. Det är visserligen sannt, att beloppet
af utgifterna för deputerades aflönande härigenom blifvit höjclt,
men derpå bör man icke fästa så särdeles afseende, helst då i betraktande
tages, att Bankens utgiftsstat varder nedsatt derigenom att Fullmägtiges
antal förminskas från 12 till 7. Jag bifaller förevarande moment, ty jag
anser Utskottet hafva bjudit goda skäl för sitt förslag.

Herr Kolmodin: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr Murén,
med hvilken jag instämmer, och får förklara, att jag icke kan fatta rigtigheten
ai de skäl man framställt för det nya förslagets antagande. Man
synes frukta, att en alltför stor magtfullkomlighet hos en ensam person
skulle uppstå, om man bibehåller gamla §:n oförändrad, men det må nu
vara en eller två eller flere deputerade, så skola de väl stå under reglementets
föreskrifter. Skulle en ensam person vinna i magt, så står han
också ensam i ansvar, och man vet, huru lätt man kommer ifrån sådant
ansvar, då det skall delas mellan flere. Det står i Memorialet, att valen
till r ullmägtige sannolikt aldrig skola kunna fälla på personer, som skulle
kunna eller vilja för en längre eller kortare tid åt deputerade-uppdraget

Den 16 Mars, e. m. 279

offra hela sin tid och öfvergifva den verksamhet, åt hvilken de såsom enskilde
egnat sig.

Till svar derå får jag säga, att man verkligen bör kunna fordra, att en
person, som i lön får åtnjuta 8,000 R:dr och derutöfver årligen, skall egna
hela sin verksamhet åt sin tjenstebefattning. Då jag dessutom anser det
vara olämpligt att på förhand reglementera för Fullmägtige i detta fall
yrkar äfven jag återremiss.

Herr Lönnberg: Sedan Rikets Ständer vid 1862—1863 årens Riksdag
beslutat den förändring i anordningen för Bankens förvaltning, att
den dagliga tillsynen öfver göromålen uppdrogs åt en deputerad, hvilken
Fullmägtige egde inom sig utse, sä har denna förändring varit gällande
tills nu, och efter den kännedom jag eger om Bankens förvaltning, tror
jag icke att Ständerna haft skäl att ångra detta steg såsom förhastadt;
men den deputerade blef så bunden af reglementen och instruktioner, att
hans verksamhet temligen inskränktes, och är det derföre nu meningen
att, enligt Bankofullmägtiges eget förslag, hvilket blifvit af Utskottet tillstyrkt,
hans myndighet skulle till Bankens egen båtnad utvidgas. Emellertid
har man betvifiat, att det skulle blifva möjligt för eu person att i
alla detaljer följa administrationen af detta vidlyftiga verk, och är det af
sådan anledning, som man föreslagit, att vid hans sida ställa ytterligare
en deputerad, hvilken dock hufvudsakligen skulle ombesörja vexelhandel!!
och dithörande ärenden, äfvensom man ifrågasatt att till hans biträde
härutinnan utse en bland Fullmägtige. Jag är öfvertygad, att Bankofullmägtige,
till hvilka jag hyser fullt förtroende, icke utan nogsamt bepröfvande
föreslagit denna förändring, och anser jag någon våda dermed
icke vara förenad, då Fullmägtige sjellve skola uppgöra instruktion för
deputerade och icke lära underlåta att noga öfvervaka deras verksamhet.
Den förste talaren i ämnet drog frågan in på ett annat gebit, då han
talade om aflöningen åt deputerade, hvilket förekommer i Memorialet N;o
10, men på det ingen må taga anstöt af hans yttrande i denna del, vill
jag upplysa, att genom den ifrågsatta förändringen af Bankens styrelse en
besparing uppstår till belopp af 7,500 R:dr. Inom Utskottet har icke
heller någon meningsskiljaktighet förefunnits rörande fördelen af den ifrågasatta
förändringen. Väl har man invändt, att olägenhet möjligen skulle
kunna uppstå, om de två deputerade händelsevis icke droge jemnt, men då,
såsom bekant är, Rom under en längre följd af år med framgång styrdes
af två konsuler, så föreställer jag mig att ett dylikt tvåmannavälde äfven
här inom vår Riksbank skulle kunna försökas. Jag yrkar derföre bifall
till Memorialet i den del, hvarom nu är fråga.

Herr Murén: Den siste värde talaren yttrade, att jag gifvit mig in

på ett främmande gebit, som icke hör till det ämne, hvarom nu är fråga;
men jag vågar erinra, att Banko-Utskottets Memorial N:o 9 och 10 på
visst sätt höra tillsammans, emedan i Memorialet N:o 9 förekommer förslag
derom, att hänföra en del af hvad i nu föredragna §§ af gamla
Bankoreglementet tinnes upptaget till den del af samma reglemente, som
i nästkommande Memorial N:o 10 af handlas. Man kan således icke tala
om det ena utan att äfven vidröra det andra, och för öfrigt har den värde

280

Den 16 Mars, e. m.

talaren sjelf gått utom det egentliga ämnet, då han talat om besparingar
i aflöningsstaten, h vilket först af handlas i Memorialet N:o 10. Så är
äfven förhållandet med en annan föregående talare. Jag yttrade, att
förut uppbar den ene deputerade i aflöning 8,400 R:dr, hvaremot nu två
skulle uppbära hvardera 8,000 R:dr, hvartill kommer arfvodet till biträdet
vid vexelaflarerna, om sådant skulle erfordras. Häri ligger således icke
någon besparing, utan tvärtom en förhöjning, oaktadt att antalet Bankofullmägtige
minskas från 12 till 7 och således med 5 personer. I öfrigt
får jag bekänna, det jag icke förstår räsonnementet i Utskottets Memorial,
ty då på ett ställe förekommer, att den nuvarande deputerade skulle vant
alltför mycket bunden i sin verksamhet, så uttalas på ett annat ställe betänklighet
vid att lägga i en enda persons hand så stor magt, hvarom
nu är fråga; huru hänger väl detta tillsammans? Den ene deputerade
har visserligen hittills haft mycket att göra, men hans tid har dock räckt
till; hvaremot om nu de 2 deputerade, som äro ifrågasatte, skola, jemte
tillsynen öfver de dagliga göromålen och ordningen inom Banken, ombesörja
såväl vexelhandeln i Stockholm som låneärendens föredragning i
Diskontstyrelsen och inseendet öfver Tumba pappersbruk, på sätt blifvit
ifrågasatt, dessa göromål blifva mera än dubbelt emot hvad förut ålåg den
ene deputerade. Det är derföre bäst att deputerades göromål regleras af
Fullmägtige sjelfva, och vore den enda fördelen med Utskottets förevarande
åtgörande att deputerades arfvoden på förhand blefvo bestämda i
stället att förut sådant förtroendefullt öfverlemnades åt Fullmägtige, hvilka
då möjligen kunnat göra en mera rättvis fördelning, lämpad efter göromålens
vigt och mängd, hvilket jag deremot befarar icke nu kunna ske,
om arfvodena af Riksdagen bestämmas; dock är allt detta en sak af mera
underordnad vigt.

Emellertid och då jag har förhoppning att, i händelse Memorialet i
denna del varder till Utskottet återremitterad t, ett annat mera ändamålsenligt
förslag af Utskottet kommer att framläggas, så fortsätter jag mitt
yrkande om återremiss.

Herr Hedlund: Då det i nu gällande Bankoreglemente, § 68, in tagna

stadgandet, i fråga om utseende bland Fullmägtige af en deputerad
för tillsynen öfver Bankoverket, infördes, skedde detta i känslan af behofvet
af större enhet än som förut funnits vid skötandet af vår Riksbank.
Man såg huru på alla håll enskilda banker uppstodo, hvilka utvecklade
stor verksamhet och kraft, skötta merendels af en disponentdirektör,
och man ansåg att Riksbanken icke borde stå efter dessa, sedan
den så lång tid arbetat under antiqverade former. Jag tror icke heller
att jag misstager mig, då jag påstår att denna förändring skedde till
Bankens stora fromma och allmänhetens fördel. Någon egenmägtighet
hos den utsedde har man ej haft kännedom om, och i fall Fullmägtige
funnit hans magt alltför stor, är jag säker derom, att de framställt ett
annat förslag till dess förminskande, än som nu framkommit; ty om skälet
till den nu föreslagna ändringen ligger i fruktan för den ende deputeradens
alltför stora magtfullkomlighet, så är det lättare att förekomma sådan
hos en än hos flere deputerade, och torde bäst botas dermed att
han icke vidare återväljes. Att förvandla denna myndighet till ett

Den 16 Mars, e. m.

281

duumvirat, med mönster af den gamla Romerska republikens tvenne konsuler,
är icke någon lycklig tanke, ty om den kollegiala formen måste
medgifvas vara nyttig och fördelaktig för rådplägning, så leder den dock
nästan alltid till schism och söndring vid administrationen, och vid verkställighetsåtgärder
är enhet i beslut och handling ofantligt mycket att
föredraga. — Om här varit föreslaget, att eu disponentdirektör skulle
bland Fullmägtige väljas och att desse skulle ega att sedermera utom sig
utse en vexeldeputerad, då hade det varit ett annat förhållande; men så
är det icke, ty Utskottet säger: “Genom bestämmelsen att, om så ändamålsenligt
finnes, en särskild ledamot bland Fullmägtige kan utses att
jemte en af deputerade besörja vexelhandeln, beredes möjlighet att tillgodogöra
Banken fördelen af den större erfarenhet i dylika ärendens behandling,
som må finnas hos en Fullmägtig, hvilken för öfrigt antingen icke
är benägen eller måhända saknar lämplighet att utöfva de många öfriga
göromål, som skulle tillhöra deputerade. “ Jag trodde verkligen, att Fullmägtige
utom sig skulle kunna välja vexeldeputerad, men så är det
icke; och jag kan icke komma ifrån den tanken att detta vore nyttigt.
Icke heller kan det väl vara något särdeles svårt värf att sköta Bankens
vexelhandel, ty antagligt är att Bankofullmägtige in pleno bestämma priset
för försäljning och uppköpet af vexlar, hvarefter sjelfva negotiationerna
kunna lemnas åt en mäklare mot vanligt curtage, såsom man länge brukat
i Göteborgs enskilda bank. Detta är enligt min åsigt också det rigtigaste,
ty man bör ej lemna ett dylikt uppdrag åt personer, som möjligen sjelfve
kunna vara intresserade af vexelköpen och i främsta rummet sörja för
tillfredsställandet af sina egna behof, och för Bankens först i andra rummet.
Det vore ganska illa, om sådana personer valdes, men denna farhåga
bör man icke hysa, om gamla stadgandet bibehålies, att Bankofullmägtige
utse en vexeldeputerad för längre eller kortare tid. I likhet med
Herr Murén yrkar jag återremiss af denna del uti Memorialet för bibehållandet
af gamla stadgandet i förevarande fråga.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: De talare, som här upp trädt

för att klandra Utskottets förslag, synas mig icke hafva gjort sig
reda för hvad frågan egentligen gäller. Fn talare har bland annat sagt,
att det nya förslaget skulle göra inskränkning i den frihet Fullmägtige
förut haft, men jag anhåller få fästa uppmärksamheten derpå, att, enligt
gamla reglementet, Fullmägtige utsago bland sig ej allenast en deputerad
för den dagliga tillsynen öfver göromålen inom Banko verket, utan äfven
tvenne deputerade för vexelhandeln och en för tillsynen öfver Bankens
pappersbruk Tumba. Nu är emellertid en högst väsendtlig förändring
föreslagen deruti, att förutom en deputerad, som har ledningen af göromålen
och den dagliga förvaltningen, äfven en andre deputerad skall utses,
som, tillika med skötandet af vexelhandeln, dessutom skall vara sjelfskrifven
föredragande af läneaffärerna inom diskontverket. Den ganska
rigtiga tanken har uppstått, att, när göromålen blifvit i så väsendtlig mån
tillökade, en ende deputerads tid icke skulle räcka till, äfvensom hans
magt och myndighet blifva alltför stor, hvarföre jag anser att man haft
grunder, både för att föreslå utvidgning af göromålen och att gifva den
förut varande ende deputeraden en medhjelpare. Om jag skulle hafva

282

Den 16 Mars, e. m.

något att mot detta förslag anmärka, så är det, att man icke gjort någon
skilnad i myndighet emellan desse deputerade, så att möjligen eu dualism
kan uppstå dem emellan, men detta kan dock rättas derigenom, att Fullmägtige
lemna dem sådana instruktioner, hvarigenom dylika befarade olägenheter
kunna undvikas. Dessutom är det ej sagdt, att blott 2 deputerade
skola utses, utan Fullmägtige hafva ju dessutom rättighet att utse
en särskild sådan för handhafvande af vexelärendena; således ser man att
en ganska väsendtlig förändring i sak är på goda grunder föreslagen.
Hvad nu frågan om aflöningen angår, så vill jag derom nu icke inlåta
mig, då man med rätta kunde få uppbära beskyllningar, att man talade
om ett ärende, som ännu icke blifvit föredraget. För min del kan jag ej
annat än bifalla det framställda förslaget, oaktadt den betänklighet jag
hyser att någon förveckling möjligen kan tänkas uppkomma mellan tvenne
med lika magt och myndighet försedde deputerade.

Herr Lindström: Då Herr Mannerskantz på ett särdeles klart

och tydligt sätt utredt förhållandet, afstår jag från ordet, och förenar
mig med honom.

Herr de Maré: På det af den förra talaren anförda skäl afstår
äfven jag från ordet, under tillkännagifvande det jag yrkar bifall till Utskottets
hemställan.

Herr Murén: Jag anhåller att få uppläsa hvad nu gällande reglemente
innehåller, så lydande: “— — och åligger det Fullmägtige att

hafva noga tillsyn öfver ordningens vidmagthållande inom verkets afdelningar.
Utöfningen af nämnda åliggande må Fullmägtige sig emellan förädla
på sätt dem bäst och lämpligast synes; dock äro de, en för alla och
alla för en, ansvarige för den skada och förlust, som genom en eller
flere Fullmägtiges försummelse härigenom Banken möjligen tillskyndas. “
Vidare föreskrifver samma §, att Fullmägtige skola utse en deputerad, men
nämner aldrig ett ord om någon vexeldeputerad. Det nu framställda förslaget
bestämmer likaledes, att alla Fullmägtige skola vara ansvarige, en
för alla och alla för en, för den skada och förlust, som genom deputerades
försummelse Banken möjligen kan tillskyndas, d. v. s, de öfriga 4
Fullmägtige skola vara ansvarige för de 3 personer, som utplockas för
verkställigheten af alla vigtiga göromål. Härvid är att märka, det utväljandet
af desse deputerade bör ega rum, så snart Herrar Fullmägtige inträda
i tjenstgöring, och då desse Herrar måhända alldeles icke känna
tull hvarandra, anser jag det icke vara försigtigt att föreskrifva val af
flere deputerade. Jag hemställer således huruvida icke det nu gällande
stadgandet är vida bättre, och att Riksdagen fortfarande låter Fullmägtige
få sig emellan fördela handhafvandet af Bankens styrelse, på sätt dem
bäst och lämpligast synes.

Ofverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannens proposition på
bifall till Utskottets nu förevarande hemställan blifvit med ja och nej besvarad,
samt votering begärd, uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den 16 Mars, e. m.

283

Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet i femte punktens andra moment
af Utskottets Memorial N:o 9, angående ändringar i femte artikeln
af Bankoreglementet, hemställt,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat till Banko-Utskottet återförvisa
sagda moment i ofvannämnda punkt.

Omröstningen, i vanlig ordning anställd, utföll med 70 ja emot 40
nej; hvadan förevarande hemställan af Kammaren bifallits.

Mom. 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Herr De Maré erhöll härefter ordet och yttrade: Jag tager mig

friheten hemställa, om icke det vore skäl att tillägga ytterligare ett fjerde
moment, som förut funnits infördt under andra artikeln 9 § och 6 mom.
i nu gällande Bankoreglemente, men icke nu föreslagits att inflyta, så lydande:
“Deputerade, hvilka sig emellan fördela de dem tillhörande göromål,
såsom dem lämpligast synes, skola, vid hvarje tillfälle då Fullmägtige
sammanträda, för de under tiden från föregående sammankomst besörjda
vexelärenden redogöra." Nu kan naturligtvis icke ifrågakomma att i
oförändradt skick intaga detta moment i det nya reglementet, sedan göromålen
blifvit på annat sätt emellan deputerade fördelade, men deremot qvarstår
alltid såsom gällande samma princip, att de deputerade, hvilka fått sig
vexelaflärerna anförtrodda, skola vara pligtige att vid hvarje sammanträde
redogöra för de under tiden sedan föregående sammanträdet besörjda
vexelärenden. Ett dylikt stadgande har icke blifvit af Fullmägtige föreslaget
af det helt naturliga skäl, att man öfverlemnat åt Fullmägtige att
utarbeta instruktion för deputerade, men jag anser emellertid principen
om skyldighet för deputerade att på nu nämnda sätt redogöra, vara så
vigtig, att den äfven i kommande Bankoreglemente bör uttalas, helst det
annars är omöjligt för Fullmägtige att, såsom sig bör, känna och följa
ärendenas gång; och vågar jag derföre föreslå att under femte punkten
ytterligare ett fjerde moment intages, så lydande: “Deputerade skola, vid

hvarje tillfälle då Fullmägtige sammanträda, för de under tiden sedan
sista sammanträdet verkställda vexelärenden redogöra."

Dernäst yttrade

Herr Vice Talmannen Mannerskantz: Jag anhåller få fästa uppmärksamheten
derpå, att det stadgande, Herr de Maré troligen åsyftar,
igenfinnes i andra punkten af nästföljande Banko-Utskotts Memorial N:o
10, motsvarande 95 § mom. 1. Ifrågasättas kan visserligen, huruvida det
bör införas här eller der, och i sak instämmer jag med honom.

Herr Rosenberg: För min del tycker jag, att så ansvarsfulla bestämmelser
redan finnas intagna i tredje momentet, att några ytterligare,
sådana Herr de Maré föreslagit, äro helt och hållet öfverfiödiga. Jag är
viss derom, att Fullmägtige, sin pligt likmätigt, icke underlåta att affordra

284

Den 16 Mars, e. in.

vederbörande deputerade den redovisning, som till deras egen säkerhet
erfordras, och yrkar alltså bifall till Utskottets hemställan i förevarande
ämne.

Vidare anfördes icke; och Herr de Marés nu framställda förslag hlef
af Kammaren afslaget.

Utskottets hemställanden under punkterna 6 och 7 blefvo härefter
bifallna.

Punkten 8, rörande förändrad lydelse af §§ 72 och 74 i reglementet.

Härvid yttrade

Herr Hi er ta: Jag önskar här göra en obetydlig anmärkning mot

ett fel i denna punkt, som troligen insmugit sig under tryckningen af
Memorialet. Första momentet lyder nemligen: “Fullmägtige sammanträda
en gång i hvarje vecka eller oftare, om ärendenas beskaffenhet och oafbrutna
gång sådant fordra“; med ett komma efter ordet “oftare", då jag
likväl anser att kommat borde sättas före ordet “eller11.

Vidare anfördes icke. Utskottets förslag bifölls; dock borde, på sätt
Herr Hierta yrkat, kommateringen i åttonde punktens första afdelning ändras
sålunda, att det komma, som i Utskottets förslag hade sin plats mellan
orden: “oftare11 och “om11 skulle framflyttas och sättas mellan orden:
“vecka11 och “eller11.

Återstående punkter i förevarande Memorial, från och med den nionde
till och med den sjuttonde, blefvo härefter,jpå särskilda propositioner, af
Kammaren bifallne.

§ 6.

Då nu ånyo företogs till handläggning Banko-Utskottets Memorial
N:o 10, med förslag till ändringar i 6:te och 7:de artiklarne af Bankoreglementet,
blef samma Memorial punktvis föredraget; samt dervid allt
hvad Utskottet i detta Memorial yttrat och hemställt, hvart efter annat,
af Kammaren gillad t och godkändt, med undantag af Utskottets förslag
under punkten 10. Börande denna punkt, deri Utskottet afgifvit förslag
till den §, som skulle motsvara 106 § i nu gällande Bankoreglemente,
yttrade

Herr C. A. Larsson: Då Kammaren nyss fastställt den punkt af

detta Memorial, i hvilken Bankens tjensteman förklaras skyldige att tjenstgöra,
der de anses behöflige, befarar jag, att, om de, såsom här blifvit
föreslaget, skulle erhålla fullmagter på sina tjenstår och i dessa icke intages
nämnda förbehåll enligt reglementet, man afkortat rättigheten att
behörigen tillgodogöra sig de befintliga tj ens temannakrafterna. Jag anser
fördenskull, att något fullmagtsväsende icke bör här ifrågakomma, utan
att tjenstemännen höra nämnas endast på förordnande, till dess den åsyftade
reduktionen af antalet tjänster inom Banken hunnit blifva behörigen
och slutligen genomförd; och jag hemställer, att under sådan förutsättning
alla må tillförsäkras samma rätt.

Herr de Maré: Då förut blifvit bestämdt, att inom hvarje tjenste grad

tjenstemännnen skola förrätta den tjenstgöring, som Fullmägtige dem

Den 16 Mars, e. rn.

285

anvisa, faller af sig sjelft, att fullmagterna komma att lyda endast å tjenst
inom viss tjenstegrad, och följaktligen lärer den anmärkning, Herr Larsson
framställt emot den nu föredragna punkten i denna del, icke böra föranleda
till någon påföljd, då det ligger i öppen dag, att tjenstemännen i
hvarje grad äro pligtige att tjenstgöra på den plats inom graden, der de
finnas beliöflige.

Herr Lönnberg: Det torde icke kunna förnekas, att, hvad första

tjenstegraden beträffar, kassaskrifvarne, enligt detta stadgande, skulle
komma i en något ofördelaktig ställning i jemförelse med kontorsskrifvare;
och lika med Herr Larsson tror jag, att rättvisans kraf bäst ses till godo
derigenom, att antingen alla dessa tjenster ställas på förordnande eller
ock alla förses med fullmagt. I sednare fallet skulle i första momentet
punkt sättas vid ordet: “fullmagt11, och de öfriga orden utgå.

Herr Wigardt: Jag har endast velat förklara, att jag för min

del anser, att den rättighet till erhållande af fullmagt å innehafvande
tjenst, som i denna punkt blifvit tillerkänd öfrige tjenstemän inom forsta
lönegraden, äfven hör utsträckas till kassaskrifvarne; och anhåller jag hos
Herr Talmannen om proposition i sådan syftning.

Herr Björck: Jag tager mig friheten fästa uppmärksamheten derå,

att kassörerne efter det äldre Bankoreglementet, hvilket gällde före det
nuvarande, vore ställde i den dåvarande tredje tjenstegraden och således
lika med kamererare. Följden har varit, att endast äldre personer, som
genomgått första och andra tjenstegraderna, befordrats i allmänhet till
kassörer. Då de således tillträdt dessa tjenstebefattningar vid temligen
framskriden ålder och till följd deraf ganska naturligt varit i saknad af den
fermité, om jag så får uttrycka mig, som för utöfvandet af dessa tjenster
är så högt af nöden, hafva flera olägenheter uppstått. Derföre hafva ock
Bankofullmägtige tillstyrkt och Ständerna förordnat, att kassörerne skulle
upptagas i andra tjenstegraden, hvarigenom man hoppats att kunna erhålla
yngre personer till dessa platser. Det fordras dock en ganska lång öfning
för att med skicklighet och tillräcklig skyndsamhet i kassörsgöromålen
betjena allmänheten och det har äfven visat sig mer och mer, att endast
de personer, hvilka såsom kassaskrifvare biträdt kassörerne och sålunda
hunnit blifva med denna sysselsättning fullt hemmastadde, vore lämplige
till kassörsbefattningar. Ännu har man icke kommit derhän, att vid befordringar
till dessa tjenster sådant egt rum, men sannolikt skall det snart
visa sig, om det är Renligt att förflytta kassaskrifvare till kassörer. Om
nu icke kassaskrifvarne i det hänseende, hvarom nu är fråga, ställas
i paritet med Bankens öfrige tjenstemän och särskildt dem i första lönegraden,
så är det naturligt, att det skall blifva svårare för Bankostyrelsen
att till andra graden befordra personer, som stå nedom den första. Ä andra
sidan skulle ock följden blifva den, att vid ledighet inom första graden
kassaskrifvarne af försigtighet och omtanke, för att vinna en mera
betryggad ställning inom verket, sökte sig till kontorsskrifvare och Banken
blefve derigenom blottställd att icke ega tillgång på personer, fullt vuxne
kassörsgöromål. Kassörerne äro dock på det hela Bankens vigtigaste tjen -

280

Den 16 Mars, e. m.

stemän; och derföre anser jag, att det ligger ett misstag i detta BankoUtskottets
förslag. Jag förenar mig fördenskull i det yrkande, som blifvit
af den förste talaren framstäldt.

I öfrigt får jag tillkännagifva, att jag, för min del, är af den mening,
att hela detta fullmagts väsende icke borde finnas i Banken. Vill man
likväl genom en handling tillförsäkra tjenstemännen att under alla omständigheter
qvarsitta, synes det rättast att benämna denna handling konstitutorial,
derföre att Bankens styrelse har disciplinär magt öfver tjenstemännen
och icke behöfver draga dem till domstol för tjenstefel. Det är
vanligtvis i dylika fall man begagna!- ordet konstitutorial, och jag anser fördenskull,
att Bankofullmägtige höra ega att å de på ordinarie stat upptagna
fenster meddela konstitutorial i stället för fullmagt.

Det kan måhända synas litet underligt, att jag upptagit denna del
af saken, men då till min kunskap kommit, att man i Banko-Utskottet
missförstått detta Bankofullmägtiges förslag, har jag velat lemna denna
förklaring till den kraft och verkan den må medföra.

Herr C. A. Larsson: Det af Ständerna vid förra riksdagen fastställda
Bankoreglemente innehåller i 106 § ett stadgande af följande lydelse:
“Fulhnägtige berättigas intill nästa riksdag att, der omständigheterna
dertill föranleda, endast genom förordnande tillsätta ledigblifna
tjenster.“

Man utgick således från den synpunkt, att vår Bank kräfde mera
genomgripande reformer än som redan egt rum, och att, medan dessa
genomfördes, man borde söka att under tiden, så mycket som möjligt vore,
förminska antalet af tjenstemän samt använda sålunda uppkommande besparingar
för att aflöna de öfrige bättre. Vid sådant förhållande och då
Bankofullmägtige icke funnit skäl att härutinnan begära någon förändring,
synes det mig vara klokast att låta paragrafen tills vidare förblifva sådan
den är. I annat fall yrkar jag återremiss, på det Utskottet må komma i
tillfälle att föreslå den förändring af punkten, hvarom jag förut gjort
framställning.

Herr Aug. Anderson: Mig förefaller det ganska besynnerligt, att
kassaskrifvarne icke ansetts böra tillerkännas samma förmån, som Utskottet
här föreslagit för Bankens öfrige i första tjenstegraden uppräknade
tjenstemän.

För öfrigt är jag hufvudsakligen förekommen af Herr Björck. Måhända
är dock, till vinnande af det af honom uppgifna ändamål lämpligast,
att punkten blir till Utskottet återremitterad.

Herr de Maré: Så länge debatten endast gällde frågan, om kassa skrifvarne

skulle erhålla fullmagt eller ej, hade jag icke ämnat begära ordet.
Men sedan Herr Björck uppträdt, har jag funnit mig, såsom ledamot
af Banko-Utskottet, böra uppgifva de skäl, på grund hvaraf Utskottet
icke velat lemna sitt förord till Bankofullmägtiges förslag, att alla tjenster
inom Banken borde förses med konstitutorial. Man har icke ansett det
lämpligt, att en stor tjenstemannapersonal skulle tillsättas på så lösa grunder,
att den blefve helt och hållet beroende af Bankofullmägtiges god -

Den 16 Mars, e. trt. 287

tycke, så mycket mindre, som Riksdagens Fullmägtige i Banken numera
väljas hvarje år och det till följd deraf kunde blifva en alltför stor rörelse
inom verket.

En talare här midtemot har yrkat, att den ifrågavarande 106 §
skulle bibehållas oförändrad, derföre att de reformer inom Banken ännu
icke blifvit till fullo genomförda, hvilka förutsattes böra ega rum, då
nämnda paragraf fick sin lydelse. Jag ber då att få nämna, att, till följd
af Bankofullmägtiges förslag, Utskottet i 4 mom. af 6 art. fastställt den
stat, som utvisar den minskning i tjenstemännens antal, som i närvarande
ögonblick ansetts möjlig att åstadkomma, samt att Kammaren ytterligare
beslutat, att äfven i öfrigt smärre förändringar i instruktionerna må vidtagas
åt Fullmägtige för att under loppet åt nästa riksdag af BankoUtskottet
pröfvas och stadfästas. Således kan det väl antagas, att den
öfvergångsreglering inom Banken, som under flera års lopp förevarit, nu
bör i det närmaste vara undangjord.

Då så är förhållandet och då det, efter hvad jag redan antydt, omöjligen
kan vara helsosamt, att eu mängd tjensteman icke äro beroende af
annat än godtycket, hvarigenom möjligen den föreställningen hos dem
kunde utbilda sig, att de företrädesvis borde söka att ställa sig väl med
de för tillfället magtegande, hade det, efter Utskottets och mitt förmenande,
icke varit klokt att i sådan syftning reglementera.

Då emellertid Bankoreglementet innehåller, att Fullmägtige må utan
dom och ransakning af domstol skilja den försumlige eller felaktige tjenstemannen
från sin befattning — ty följderna af ett begånget tjenstefel äro
af J ullmägtiges pröfning helt och hållet beroende, — har Banko-Utskottet
i denna omständighet funnit ett tillfyllestgörande skäl att icke tillstyrka
bifall till Bankofullmägtiges omförmälda yrkande, att Bankens alla tjenstemän
endast borde tillsättas genom konstitutorial. Hvad slutligen beträffar
det här gjorda undantaget för kassaskrifvare, vill jag icke längre hålla
derpå, då de betänkligheter, som deremot under debatten förut yttrats,
numera funnit understöd af den Kammarens ledamot, som bäst känner
till och kan bedöma förhållandet. Jag anser dock, att någon återremiss
för detta ändamål icke behöfver beslutas, utan att Kammaren genast skulle
kunna utstryka ordet: “kassaskrifvare“, hvarigenom man lika väl kommer
till målet.

Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan Herr C. A. Larsson återtagit
sitt under öfverläggningen gjorda yrkande om förslagets återförvisning
till Utskottet, samt Herr Talmannens proposition på bifall till samma
förslag i oförändradt skick blifvit med nej besvarad, beslöt Kammaren,
med godkännande i öfrigt af punkten, att orden: “med undantag hvad
angår kassaskrifvarebefattningarne, hvilka endast på förordnande tillsättas",
skulle ur den föreslagna paragrafen utgå.

§ 7.

Föredrogs ånyo och punktvis Banko-Utskottets Memorial N:o 11, med
förslag till ändringar i 8:de artikeln af Bankoreglementet, om Diskontoch
Låne-kontoren.

288

Den 16 Mars, e. m.

Utskottets samtliga under punkterna l:o och 2:o gjorda hemställanden
och förslag blefvo, på derom framställda särskilda propositioner, af Kammaren
bifallna.

Punkten 3:o, med förslag till förändrad lydelse af reglementets 130 §.

Mom. 1.

Härvid yttrade:

Herr Kundhäck: I afseende å sednare delen af det nu upplästa

momentet vill jag anmärka, att den åt Utskottet der meddelade förändrade
föreskrift beträffande Styrelseledamöternes åliggande synes mig hafva erhållit
en alltför stor utsträckning. Pröfningen af inkommande låneansökningar
har vid Diskontkontoret i Göteborg hittills egt rum blott tvenne
dagar i veckan, men har här i stället blifvit bestämd till alla söcknedagar.
Jag anser för min del att det varit fullt tillräckligt, att för nämnda kontor,
som i detta hänseende förut varit likstäldt med Lånekontoret i
Malmö, enahanda bestämmelse meddelats, som blifvit för detta sednare
här föreslagen, så att Styrelsen skolat för lånehandlingarnes granskning
sammanträda 3 dagar i veckan eller hvarannan dag. Utskottet har såsom
skäl för sitt förslag anfört, “att affärsmän och näringsidkare annars skulle
nödgas flere dagar vänta på svar och att detta vore för dem Högst olägligt.
“ Visserligen låter det här godt. Men med den erfarenhet, jag varit
i tillfälle att förvärfva inom Diskontkontoret i Göteborg, tror jag mig
känna, att i allmänhet de lånesökande der icke behöft “vänta på svar11
mera än en dag. Om lånehandlingen inlemnats den ena dagen och antagits,
hafva penningar erhållits den andra; och detta kan äfven hädanefter
ske lika väl och lika lätt, om Styrelsen sammanträder Henne dagar i
veckan.

Hvad åter beträffar Utskottets förmenande, att lånesökande heldre
vända sig till de enskilda bankinrättningarne än till Riksbankens Lånekontor,
kan jag upplysa, att åtminstone vid Lånekontoret i Göteborg ännu
icke någon anledning visat sig till något dylikt antagande, då förhållandet
snarare varit det motsatta, eller att de penningar kontoret haft att utlåna
blifvit efterfrågade till och med i högre grad, än tillgångarne medgifvit,
Och att under sådana förhållanden, när medlen sålunda blifvit upptagna
och inga finnas för tillfället att disponera, Styrelsen ändock skulle vara
förpligtad att sammanträda hvarje dag, kan jag icke finna vara hvarken
nödvändigt eller rimligt. En sådan föreskrift, obehöflig för ändamålet, är
dessutom så mycket svårare att efterlefva, som ledamöterne hädanefter
nästan alltid måste vara fulltalige. Vid Diskontkontoret i Stockholm
kunna i vissa fäll 4 ledamöter af 7 afgöra dylika ärenden, men vid Lånekontoret
i Göteborg kan detta icke ske, utan att minst tre ledamöter äro
närvarande; och då nu antalet blifvit minskadt från fem till fyra samt
det icke alltid är sagdt, att, vid förfall för ett par af desse, suppleanter
genast finnas att tillgå, skulle således ärendenas föredragning nödgas
afstadna.

Äfven med mera särskild hänsyn till det arfvode, som dessa styrelseledamöter
ega att uppbära, finner jag stadgandet icke vara rätt väl afvägdt.
Banko-Utskottet har visserligen åt ledamöterne i styrelsen vid

Diskont -

Den 16 Mars, e. m.

289

Diskontkontoret i Stockholm icke anslagit större arfvode än åt dem i
Göteborg; men härvid är dock att märka, det ledamöterne i Stockholms
Diskontkontor tillika äro Bankofullmägtige och i denna egenskap uppbära
en lika summa eller 1,600 R:dr.

Vid Malmö Lånekontor åtnjuta styrelseledamöterne ett arfvode af
1,200 Rall- med tre dagars tjenstgöring i veckan, men i Göteborg utgår
detta blott med 1,600 Rall* med åliggande för dem att tillstädesvara dagligen
eller sex dagar i veckan och desse erhålla således in summa ett
belopp af 400 R:dr för V, år längre tjenstgöring.

På dessa grunder håller jag före, att en förändring i anmärkta hänseendet
bör ske och behöfver göras och föreslår således att sednare delen
af momentet må erhålla följande lydelse:

“Diskontering och utlåning --------- — — vid Diskontkontoret i

Stockholm alla söcknedägar samt vid Lånekontor en i Göteborg och Malmö
minst 3 dagar och vid Lånekontoret i Wisby“ etc,; anhållande jag hos
Herr Talmannen om proposition derå.

Herr Kock: Man klagar öfver de former, hvari Riksbanken och
filialkontoren arbeta; bland annat säger man att de enskilda bankerna
hafva alltför stort inflytande på Riksbanken. Man har emellertid genom
filialkontorens inrättande sökt att utvidga Riksbankens verksamhet. Nu
har den föregående talaren föreslagit, att i eu så betydlig afiarsstad som
Göteborg Riksbankens filialkontor skulle utlemna lån endast trenne dagar
i veckan. På detta sätt skulle en person kunna få gå i Göteborg tvenne
dagar under väntan på svar, om han finge diskonterad en vexel eller icke.
Heldre än denna väntan, än denna ovisshet vänder han sig naturligtvis
till den enskilda bankinrättningen, der genast besked och expedition erhålles.
Såväl för sjelfva affärsrörelsens i Göteborg beqvämlighet som med afseende
på nyttan deraf att Riksbankens filialkontor måtte ständigt kunna
konkurrera med privatbanken, yrkar jag bifall till Utskottets, som mig
synes, välbetänkta förslag.

Herr Sven Nilsson: Den förre talaren yttrade, att man, i hän delse

icke lånehandlingarne pröfvas och lån utlemnas hvarje dag, kan få
gå ett par dagar under väntan på ett lån. Jag tror verkligen icke att
detta, är så farligt, att man icke derföre- bör kunna hjelpa sig med tre
utlåningsdagar i veckan. Att det icke för de lånesökaude brådskar så
mycket som man vill låta påskina, synes deraf, att nästan alla lånetransaktioner
besörjas genom kommissionärer. Vill man hafva mer än tre
utlåningsdagar i veckan, blir följden den, att valet af styrelseledamöter
måste inskränkas till i Göteborg boende personer, hvilket väl icke vore
tjenlig^ Jag röstar derföre för bifall till Herr Rundbäcks förslag och
yrkar afslag på Utskottets.

Herr Carl If vars son: Lika med Herr Sven Nilsson tror jag att
Herr Rundbäcks förslag är bäst. Ingen på landsbygden och på längre
afstånd boende styrelseledamot kan på det arfvode som för hans åliggande
är anslaget åtaga sig att hvarje dag infinna sig i Göteborg. Det synes

Rifad. Prof. 1867. 2 Afd. 2 Band. 19

290

Den 16 Mars, e. m.

derföre nödvändigt, att man nöjer sig med tre utlåningsdagar, ty eljest
måste man vid val till styrelseledamöter inskränka sig till inom Göteborg
boende personer. Om emellertid det med låneinrättningen afsedda ändamålet
skall uppnås, är det nödvändigt att i styrelsen äfven finnas ledamöter,
som ega kännedom om personerna på landet. Jag yrkar derföre
afslag på Utskottets förslag i denna punkt och instämmer med Herr
Rundbäck.

Herr Lindström: Jag instämmer i hvad Herr Kock yttrat och
hemställer huruvida det är lånerörelsen i en så betydlig affärsstad som
Göteborg, som skall lämpa sig efter på landet möjligen boende styrelseledamöters
beqvämlighet, eller om det icke snarare bör vara tvärtom, såvida
ej Lånekontoret skall vara till endast för desse Herrars skull. Jag tror
att Lånekontoret är inrättadt för att betjena den stora allmänheten, och
att det är på dennas intresse man här har att fästa afseende, och icke
på om en eller annan, på landet boende person finner det besvärligt att
vara direktör. Herr Sven Nilsson har yttrat, att det ej vore af så utomordentlig
vigt för den lånesökande, om lånepröfningen ett par dagar fördröjes,
enär lånetransaktionerna vanligtvis besörjas genom kommissionärer.
Jag får med anledning häraf upplysa, att så icke är förhållandet hvad
affärsmännen i Göteborg vidkommer, der det åtminstone hör till undantagen
att man af dylikt ombud betjenar sig. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr A. von Proschwitz: Jag får förklara att jag instämmer

med Herr Lindström. Man har i Uddevalla försökt med endast Henne
utlåningsdagar, men oaktadt detta samhälle är så betydligt mycket mindre
än Göteborg, har man likväl häri måst göra ändring, så att styrelsen för
låneansökningars profvande sammanträder alla söcknedagar. Direktionen
utgöres derföre af stadsboar, och jag har icke hört, att denna omständighet
gifvit anledning till några klagomål från landtboarnes sida. Jag yrkar
derföre bifall till Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Om man betraktar diskontrörelsen såsom till

endast för Göteborgs köpmän, då medger jag att det är obehöfiigt att
hafva andra direktionsledamöter än stadsboar, men skall landsbygden betjenas
af kontoret, då skall den ock vara representerad inom styrelsen.
I Malmö har man observerat följderna deraf, att styrelsen utgjorts endast
af stadsboar eller nära staden boende. Derföre måste landtboar vara med
i direktionen. Vi hafva en privatbank i Christianstad. Den emottager
lånehandlingar hvarje dag, men dess direktion sammanträder blott eu dag''
i veckan. Jag ser derföre icke heller någon nödvändighet i att direktionen
för Lånekontoret i Göteborg är tillsammans hvarje dag, utan vidhåller
jag hvad jag förut yrkat,

Herr Gumselius: En föregående talare har med skäl yttrat, att

banken är till för allmänhetens skull, men illa skulle i sanning denna allmänhet
vara betjenad, särdeles i en stad med så stor affärsrörelse som
Göteborg, i fall man skulle till endast vissa dagar i veckan inskränka

Dea IG Mars, e. m,

291

utlåningen.. Privatbankerna skulle då i detta som i mycket annat kafva
vant läromästare. Som jag emellertid anser att allmänheten har rättighet
att fordra, att Banken skall lemna biträde alla dagar, så får jag förklara
att jag för min del yrkar bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr C. A. Larsson: JDå det icke synes nödvändigt att alla direktörerne
skola behöfva vara närvarande vid hvarje styrelsesammanträde, och
man dessutom anser det anslagna arfvodet vara för lågt, för att ett sådant
anspråk skulle kunna ställas på sådane direktionsledamöter, som vore på
landet boende, så är detta ett förhållande som väl måtte kunna afhjelpas,
utan att en så stor affärsrörelse som den Göteborgska i anledning deraf
skall nödgas underkasta sig någon olägenhet. De, som yrka denna inskränkning
af Riksbankens Lånekontors utlåningsdagar, äro inga vänner af
privatbankerna, Riksbanken och dess afdelningskontor böra vara för allmänheten
lika tillgängliga som privatbankerna. Jag anser derföre att
Lånekontorsdirektionen i Göteborg bör vara skyldig att betjena allmänheten
alla dagar. Jag vill dessutom påpeka en annan omständighet. I handelsoch
näringsdiskonten inflyta penningar dagligen. Om således lån icke
hvarje dag utlemnas, _ komma penningar att somliga dagar ligga räntelösa,
till betydlig förlust för Banken. Köpmän och affärsmän i allmänhet hafva
för öfrigt mera brådtom, hvad deras lånetransaktioner beträffar,''och kunna
icke, såsom landtmannen, utan skada vänta en eller annan dag. Äfven
detta är ett förhållande, som förtjena.]'' afseende. Jag yrkar derföre af
dessa skäl bifall till Utskottets förslag.

Herr Rundbäck: En talare har yttrat, att man måste fästa sig
mera vid allmänhetens behof än vid direktionens beqvämlighet. Denna
anmärkning är visserligen rigtig, men i här förevarande fall är den icke
befogad. Jag anser, att, om Lånekontoret hvar annan dag utlemnar lån,
är detta för de Iånesökandes behof fullt tillräckligt; ty på detta sätt kan
jag ju alltid, om jag inlemnar lånehandlingarne den ena dagen, erhålla
penningar den andra. Direktionen måste ju i alla händelser alltid
hafva någon tid för att pröfva säkerheten och beräkna huru stora tillgångar
den för hvarje utlåningsdag har att disponera. Derföre kan det,
oaktadt den ofantliga vigt man här tyckes fästa vid att man skall kunna
genast bekomma penningar, ändock inträffa att man måste vänta en dag.
Min mening är naturligtvis icke, att kontoret någon söcknedag skall vara
stängda det har icke heller varit det hitintills; jag yrkar endast att styrelsen
icke skall vara skyldig att sammanträda endast för pröfning af
låneansökningar hvar enda dag. och vidhåller således hvad jag förut
yttrat.

Öfverläggningen förklarades vara afslutad. Herr Talmannen framställde
proposition på bifall till Utskottets förslag i oförändradt skick.
Denna proposition besvarades med ja och nej, hvarjemte votering begärdes;
och uppsattes alltså, justerades och anslogs en voteringsproposition
af följande lydelse:

Den, som vill, att den del af lista momentet i 3:dje punkten af
Banko-Ltskottets Memorial N:o 11, som handlar om diskontering och
utlåning från handels- och näringsdiskontfonden i Stockholm och Låne -

292

Den 16 Mars, e. m.

kontoren, skall utan förändring antagas, sådan densamma af Utskottet
föreslagits,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat, att berörda del af ifrågavarande
moment skall hafva följande lydelse: “Diskontering och utlåning från
handels- och näringsdiskontfonden sker vid Diskontkontoret i Stockholm
alla söcknedagar, vid Lånekontor»! i Göteborg och Malmö minst 3 dagar
och vid Lånekontoret i Wisby minst en dag i hvarje vecka.“

Omröstningen försiggick i grundlagsenlig ordning och befanns, efter
voteringssedlarnes öppnande, hafva utfallit med 77 ja emot 30 nej; i följd
hvaraf Kammaren bifallit hvad Utskottet föreslagit.

Utskottets förslag rörande momenten 2 och 3 biföllos.

Härefter föredrogos, hvart efter annat, Utskottets under punkterna
4, 5, 6 och 7 framställda förslag, hvilka, på särskilda propositioner, af
Kammaren biföllos.

Punkten 8, rörande reglementets 137 §.

Vid mom. 1 yttrade

Herr Jöns Pehrsson: För min del anser jag den åt bankoombu den

i landsortens Diskontkontor föreslagna aflöning af 4,800 R:dr vara
alldeles för högt tilltagen, enär den ej står i rigtigt förhållande till hvad
ombuden i Riksbanken här i Stockholm mest uppbära.

Jag yrkar derföre nedsättning med 1,000 R:dr för hvartdera bankoombudet.

Herr Lindström: Jag får upplysa, att Utskottet, som ej funnit

anledning till någon förhöjning af arfvodesbeloppen åt bankoombuden,
desto mindre ansett nedsättning af dessa belopp böra ifrågakomma, som
Bankofullmägtige icke framställt något förslag i sådant hänseende.

Vidare anfördes icke och Utskottets förslag bifölls.

Hvad Utskottet under denna punkt vidare yttrat och hemställt, äfvensom
förslagen under punkterna 9 och 10 blefvo af Kammaren bifallna.

§ 8.

Föredrogos ånyo: Banko-Utskottets Memorial N:o 12, angående föreskrifterna
i 9:de och 10:de artiklarne af Bankoreglementet.

Kammaren biföll punktvis allt hvad Utskottet uti detta Memorial
yttrat och hemställt.

§ 9.

Anmäldes och bordlädes första gången:

Första Kammarens protokollsutdrag N:o 138 med delgifvande af
nämnde Kammares beslut rörande dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 11;

Stats-Utskottets Utlåtanden Näs 33—37 samt 42;

Den 18 Mars.

293

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:is 9 och 10;

Banko-Utskottets Betänkanden N:is 15 och 16 ;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Betänkande N:o 3,
(i samlingen N:o 23).

§ io.

Upplästes och godkändes protokollsutdrag rörande de ärenden, som
finnas antecknade i 3:de och 4:de §§ af detta protokoll.

Sammanträdet afslutades kl. ''/410 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Måndagen den 58 Mars.

Kl. 6 e. m.

§ 1-

Protokollet för den 16 dennes, för- och eftermiddagen, samt protokollsutdrag
angående de ärenden, som finnas antecknade i 5, 6, 7 och 8
§§ af nämnda protokoll, upplästes och godkändes.

§ 2.

Beviljade Kammaren ledighet från deltagande i riksdagsgöromålen åt
Herr Lindström under 8 dagar från och med den 19 samt åt Herr Johannes
Andersson under 10 dagar från och med den 23 uti innevarande
månad.

§ 3.

Vid ånyo skedd föredragning åt Banko-Utskottets Utlåtande N:o 13,
med förslag rörande användandet af den sedan 1865 års början upplupna
bankovinst uppstod öfverläggning, i hvilken nedannämnde Herrar ledamöter
deltogo; och yttrade

Herr Stråle: Jag föreställer mig, att flertalet bland Kammarens

ledamöter icke kunnat undgå att, i likhet med mig, vid genomläsandet af
Banko-Utskottets förevarande Betänkande finna, huru motiveringen pekar