Lördagen den 14 inars. Sid (Riksdagens protokoll 1953:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 10

14—18 mars.

Debatter m. m.

Lördagen den 14 inars. Sid.

Interpellation av lierr Lundqvist ang. intagningen av lärjungar i
realskolan ................................................ 5

Onsdagen den 18 mars.

Svar på interpellationer:

av herr Sten ang. de religiösa radioprogrammen.............. 9

av herr Bengtson om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning
.................................................. 12

Svar på fråga av herr Norling ang. sjukdomstid såsom kvalifikationstid
för semester ...................................... 24

Anslag under femte huvudtiteln:

Socialstyrelsen ............................................ 26

Tillsynen över förskolor och förskoleseminarier ............ 30

Ferieresor för barn........................................ 37

Stipendier för underlättande av husmoderssemester .......... 39

Bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m............. 43

Bostadsstyrelsens avlöningsanslag .......................... 51

Bostadsstyrelsens omkostnadsanslag ...................... 57

Länsbostadsnämnderna .................................... 58

Social upplysningsfilm .................................... 59

Översyn av nöjesskatteförordningen m. m....................... 60

Restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer ............ 72

Beskattningen av skytteföreningar.............................. 79

Höjning av moderskapspenningen och moderskapshjälpen........ 81

Ändrade bestämmelser rörande blindtillägg .................... 83

Anslag under nionde huvudtiteln:

Lanthushållningsseminariet å Rimforsa...................... 85

Veterinärhögskolan ........................................ 86

Bekämpande av juverinflammationer hos kor ................ 88

Verksamheten å Weibullsholms växtförädlingsanstalt.......... 96

Återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond ........ 102

Inrättande av en skogsskola i Älvsbyn ...................... 103

Ökning av Statens skogsindustriers aktiekapital ................ 105

Rabatt för skolelever å statens järnvägars busslinjer.............. 110

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 18 mars. Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, ang. ändrad lydelse av § 12
regeringsformen .......................................... 25

— nr 3, ang. inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement ...... 25

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) ................................ 26

— nr 30, ang. bestridande av vissa haverikostnader.............. 60

— nr 31, ang. fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag 60

— nr 32, ang. ersättning til V. G. G. Andersson m. fl............. 60

— nr 33, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag.......... 60

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändring
i bidragsförskottslagen m. m........................... 60

•— nr 5, ang. ändring i lagen om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn .................................. 60

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. ändring i förordningen
om utskiftningsskatt in. in................................. 60

— nr 19, ang. översyn av nöjesskatteförordningen m. m......... 60

— nr 20, ang. restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer 72

— nr 23, ang. ändring av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
.................................................... 79

— nr 25, ang. skattelättnader i syfte att stimulera försöksfiske .... 81

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om ändringar i förordningen
ang. patent .............................................. 81

Andra lagutskottets utlåtande nr 9, ang. höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen.............................. 81

— nr 10, ang. ändrade bestämmelser rörande blindtillägg........ 83

— nr 11, ang. befogenhet för hälsovårdsnämnd att utöva tillsyn

över skogsförläggningar .................................. 84

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under nionde
huvudtiteln (jordbruksdepartementet) ...................... 85

— nr 3, ang. anslag till kapitalinvesteringar (jordbruksärenden) . . 105

— nr 5, ang. befrielse i vissa fall från betalningsskyldighet till

kronan .................................................. 110

■— nr 6, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 110

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 2, ang.
rabatt för skolelever å statens järnvägars busslinjer .......... 110

Lördagen den 14 mars 1953.

Nr 10.

Lördagen den 14 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 83, i anledning av Kungl. Majtts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 65, till
Konungen angående val av ombud i Europarådets
rådgivande församling med
suppleanter;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 66, för herr Bengt Elmgren att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

67, för herr Karl Wistrand att vara
ombud i Europarådets rådgivande församling; nr

68, för herr Adolf Valentin Wallentheim
att vara ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 69, för herr Otto Bertil von Friesen
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 70, för herr Bernhard Näsgård att
vara ombud i Euoparådets rådgivande
församling;

nr 71, för herr Nils Walter Sundström
att vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 72, för herr Gustaf Ragnar Fahlander
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 73, för herr James Dickson att vara
suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 74, för herr Tore Bengtsson att
vara suppleant för ombud i Eroparådets
rådgivande församling;

nr 75, för herr Bertil Gotthard Ohlin
att vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling;

nr 76, för herr Gunnar Hedlund att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling; och

nr 77, för fröken Gunnel Olsson att
vara suppleant för ombud i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och andra lagutskottets förslag
til! riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om
mödrahjälp, in. m.; samt

nr 81, i anledning av § 11 i riksdagens
år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 80, till Konungen i anledning av
väckta motioner om utredning angående
åtgärder till trafiksäkerhetens främjande
m. m.

Nr 10.

Lördagen den 14 mars 1953.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 88,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 365, av herr Anderberg m. fl.,
nr 366, av herr Bergvall m. fl., samt
nr 367, av herr Andersson, Axel, och
herr Spelz,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

368, av herr Pålsson m. fl., och
nr 369, av herr Pålsson m. fl.,
båda i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Huss motion,
nr 370, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående
bidrag från landsting och städer,
som ej deltaga i landsting, till bestridande
av kostnaderna för vård i vissa
fall å karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 80, angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 83, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
m. m.;

nr 87, angående försäljning av en Vad -

stena krigsmanshuskassa tillhörig fastighet; nr

89, angående anslag till bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt m. m.;

nr 90, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Göteborg
framtida ställning m. in.;

nr 91, angående utbildningskurser för
viss lantmäteripersonal m. fl.;

nr 92, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr
225) med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

nr 93, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni
1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän;

nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 95, angående särskilda åtgärder till
stöd åt de icke statliga alkoholistanstalterna; nr

96, angående vissa anslag ur kju-kofonden
m. m.; och

nr 97, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse av § 12
regeringsformen; samt

nr 3, i anledning av väckt motion angående
inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement; statsutskottets

utlåtanden:

nr . 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1953/54 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

Lördagen den 14 mars 1953.

Nr 10.

Interpellation ang. intagningen av lärjungar i realskolan.

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till V.
G. G. Andersson m. fl.; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i bidragsförskottslagen den 11 juni
1943 (nr 382), m. in.; samt

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr
530) om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn, dels ock
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, m. in.;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående översyn av nöjesskatteförordningen
m. m.;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna
om restitution i vissa fall av skatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 23, i anledning av väckta motioner
med förslag till lag om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen;
samt

nr 25, i anledning av väckt motion
angående skattelättnader för fiskare i
syfte att stimulera försöksfiske på avlägsna
fiskevatten;

första lagutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 § 3 mom. samt 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckta motioner
om höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande s. k.
blindtillägg; samt

nr 11, i anledning av väckt motion
om befogenhet för hälsovårdsnämnd att
utöva tillsyn över skogsförläggningar;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 1, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 3, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden;

nr 5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
samt

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. in.; ävensom
första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 2, över motion
om rätt för vissa elever vid landets
läroanstalter att åtnjuta rabatt å statens
järnvägars busslinjer.

Interpellation ang. intagningen av lärjungar
i realskolan.

Herr LUNDQVIST (h) erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! På
grund av den tilltagande efterfrågan på
platser i realskolorna i Stockholm har
Stockholms folkskoledirektion i skrivelse
till kungl. skolöverstyrelsen den 17 december
1952 anhållit, »att kungl. skolöverstyrelsen
måtte medgiva en sådan
tolkning av § 45 i stadgan för rikets allmänna
läroverk, att 5-årig realskola och
4-årig realskola måtte anses meddela undervisning
av samma art och att som
en följd därav lärjunge i realskolan måtte
kunnat hänvisas till den ur kommunikationssynpunkt
mest tillgängliga skolan,
vare sig den är 4-årig eller 5-årig».

Nr 10.

Lördagen den 14 mars 1953.

Interpellation ang. intagningen av lärjungar i realskolan.

Syftet med denna framställning synes
vara att alla barn från sådana förortskommuner
till Stockholm, som endast
är utrustade med 4-årig realskola, skulle
utestängas från möjligheten att utnyttja
Stockholms 5-åriga realskolor och att
samma förhållande skulle gälla beträffande
barn från kommuner utan egen
realskola, vilka ur kommunikationssynpunkt
ligger minst lika fördelaktigt i
förhållande till annan kommuns realskola
som till huvudstadens, alldeles oavsett
vilken realskoletyp som finnes i den ifrågakommande
förortskommunen.

Utan att här ingå på eu principiell diskussion
av skillnaden mellan 5-årig och
4-årig realskola vill jag dock erinra om
att den 5-åriga realskolan under hela
den tid, då de två realskolelinjerna existerat
parallellt, såvitt jag kunnat finna,
haft allmänhetens större förtroende och
att därför antalet sökande till denna skola
städse varit större än till den 4-åriga
realskolan. Då emellertid statliga myndigheter
varit mycket återhållsamma
med inrättandet av 5-åriga realskolor,
har endast vissa tätorter kunnat få sådana.
Stockholm har sålunda för närvarande
en 5-årig linje per ca 11 000 invånare,
under det att förorter som Lidingö, Nacka,
Sundbyberg och Sollentuna på vardera
mellan 16 000 och 24 000 invånare ej
försetts med någon enda 5-årig linje. Under
decennier har Stockholms stad varit
privilegierad i detta hänseende på andra
kommuners bekostnad, och det är omvittnat,
att Stockholms län blivit särskilt
illa lottat. I viss utsträckning har Stockholms
stad vid utbyggandet av sitt skolsystem
fått tillgodogöra sig skolavdelningar,
som enligt vad det förefaller rätteligen
borde ha fördelats inom Storstockholm.

Stockholms folkskoledirektions framställning
synes syfta till en omorganisation
av hela det nuvarande systemet för
intagning i läroverk. Föräldrar, även inom
Stockholm, skulle sålunda kunna
tvingas att sända sina barn till en viss
skola inom vederbörandes bostadsområde,
oavsett om skolan är 5-årig, 4-årig
eller inbyggd i folkskolan, och den fri -

het vid val av skola, som tidigare förelegat,
skulle helt försvinna.

Oavsett hur därmed förhåller sig, är
det ofrånkomligt att, om den gjorda framställningen
skulle bifallas, det för kommuner
utanför Stockholm kan komma
att medföra vittgående konsekvenser av
såväl ekonomisk som annan art. Att plötsligt
avstänga ett flertal förortskommuner
från Stockholms 5-åriga realskolor
skulle med säkerhet vålla ännu större
svårigheter för dessa kommuner än dem
huvudstaden och dess befolkning nu har
att brottas med. Flera förortskommuner
har i lika stor och proportionellt sett i
vissa fall i större omfattning än Stockholm
samma problem, som de ej skulle
kunna lösa med en liknande åtgärd som
Stockholms stad nu ifrågasatt, då de
utanför liggande grannsocknarna helt
saknar realskolor. Redan nu är t. ex. mer
än 1 /3 av samrealskolan i Sollentuna och
praktiska realskolan i Nacka befolkad av
barn, bosatta utanför resp. kommun.

På grund av vad ovan framhållits och
då vidare en åtgärd enligt folkskoledirektionens
förslag icke synes stå i god överensstämmelse
med de krav på intim
samverkan och samordning, som de senare
årens hastiga utveckling inom storstockholmsområdet
aktualiserat och vilka
ej minst från Stockholms stads egen sida
starkt hävdats gentemot förortskommunerna
när det gällt andra verksamhetsgrenar,
anser jag att ett bifall till folkskoledirektionens
framställning skulle
vara olyckligt.

Skulle emellertid av särskilda skäl någon
inskränkning behöva vidtagas i lärjungarnas
nuvarande rättighet att välja
skola, bör detta icke ske i den formen
att skolöverstyrelsen genom en omtolkning
av § 45 i stadgan för rikets allmänna
läroverk upphäver skillnaden mellan den
4-åriga och den 5-åriga realskolan. En
ändring i sådan riktning synes mig vara
av så djupt ingripande natur att statsmakterna
bör få taga ställning härtill.

I anslutning till vad jag här anfört
och med hänsyn till den oro som det
framförda förslaget framkallat i berörda
förortskommuner anhåller jag om kam -

Tisdagen den 17 mars 1953.

Nr 10.

Interpellation ang.
marens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet kungl. skolöverstyrelsen
behörig tolka § 45 i stadgan
för rikets allmänna läroverk så, att
undervisning som meddelas i den 5-åriga
realskolan och den 4-åriga realskolan i
fortsättningen skall betraktas vara av
samma art?

2. Om så icke är fallet, anser sig herr
statsrådet böra medverka till att den
ifrågavarande ändringen icke kommer
till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

intagningen av lärjungar i realskolan.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Söderquist under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 371, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 4 §§ förordningen den 30
juni 1937 (nr 655) angående bidrag från
landsting och städer, som ej deltaga i
landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettel.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 17 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannan.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

80, angående prisutjämningsavgift
m. in.; samt

nr 83, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 3 maj 1929 (nr 62) om särskild
skatt å bensin och motorsprit,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, angående försäljning av en Vadstena
krigsmanshuskassa tillhörig fastighet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 89, angående anslag till bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt m. m.; och
nr 90, angående godkännande av avtal
rörande handelshögskolans i Göteborg
framtida ställning m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 91, angående utbildningskurser för
viss lantmäteripersonal m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutstkott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 92, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.;

nr 93, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni

Nr 10.

Tisdagen den 17 mars 1953.

1948 (nr 449) om disciplinstraff för
krigsmän; och

nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 95,
angående särskilda åtgärder till stöd åt
de icke statliga alkoholistanstalterna.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
propositioner:

nr 96, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.; och

nr 97, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17 juni
1948 (nr 329) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Söderquist
m. fl. väckta motionen, nr 371, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 2 och

3, statsutskottets utlåtanden nr 5 och 30
—33, sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 4 och 5, bevillningsutskottets
betänkanden nr 14, 19,
20, 23 och 25, första lagutskottets utlåtande
nr 15, andra lagutskottets utlåtanden
nr 9—11, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 1, 3, 5 och 6 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 2.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 85, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
oktober 1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar
m. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning;

nr 101, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.;

nr 104, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna; samt

nr 106, med förslag angående tilldelning
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herrar Herlitz och Boo anmälde, att
de åter infunnit sig vid riksdagen, herr
Herlitz under gårdagen och herr Boo
denna dag.

Ang. de religiösa radioprogrammen.

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som tillkännagivit att
han hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Stens interpellation
angående de religiösa radioprogrammen
och nu anförde: Herr talman!
I en interpellation har herr Sten till behandling
upptagit vissa spörsmål rörande
de religiösa programmen i den svenska
rundradion. Han framhåller bl. a.
att de religiösa programmen på söndagsoch
torsdagseftermiddagarna varit föremål
för vissa, enligt hans mening onödiga
ändringar samt att rykten och experiment
förekommit, som förebådar en
»radiomässig» rationalisering och inskränkning
även i fråga om högmässotiden,
vilket väckt en stax-k oro. Interpellationen
avslutas med en fråga till
mig om jag kan göra — eller förmedla
—• något uttalande i syfte att lämna »de
stilla i landet» lugnande försäkringar
om att de religiösa programmen i radio
lämnas oantastade, vad sändningstid och
karaktär angår.

Med anledning härav bär jag från radioledningen
införskaffat en redogörelse
i frågan, som jag nu ber att få återge.

Radiotjänst sänder traditionellt tre
gudstjänstprogram varje vecka, två på
söndagarna (en förmiddags- och en aftongudstjänst)
och en veckogudstjänst
(numera på onsdagarna). Sedan länge
har vidare den principen rått, att söndagens
aftongudstjänst eller veckoguds -

tjänsten kan ersättas med andra program
av religiöst innehåll, t. ex. bibelsamtal,
musikgudstjänst eller orientering om
skilda kristna problem.

Tidigare har Radiotjänst begränsat sig
till att ställa tid till förfogande för de
offentliga gudstjänster, som blivit radierade.
Såväl Radiotjänsts styrelse som radioledningen
har emellertid ansett, att
ansvaret för dessa program liksom för
alla övriga bör vila på Radiotjänst, helst
som anmärkningar och kritik mot gudstjänstprogrammen
automatiskt handlägges
av de organ, främst radionämnden,
vilka tillkommit för behandling av dylika
frågor. På radioledningens förslag
har Radiotjänsts styrelse beslutat, att tidigare
religiösa kommittéer skulle ersättas
av en ny kommitté, sammansatt av
representanter för skilda kristna samfund,
och att Radiotjänst självt därmed
skulle påtaga sig ett ökat ansvar för de
religiösa programmens innehåll.

För närvarande är dessa program anordnade
på följande sätt. Alla förmiddagsgudstjänster
på söndagarna och ungefär
hälften av alla söndagliga eftermiddagsgudstjänster
är direkta utsändningar
från offentliga gudstjänster efter
sedvanlig fördelningspraxis mellan de
olika samfunden. Tiden mellan kl. 11
och 12.30 står till förfogande för förmiddagsgudstjänsterna.
Detta innebär,
att någon annan fast programpunkt av
seriekaraktär icke blir insatt före kl.
12.30. Vanligen räcker inte kyrkornas
offentliga förmiddagsgudstjänster ända
till kl. 12.30. Många frikyrkliga gudstjänster
slutar kl. 12, och svenska kyrkans
högmässor brukar räcka 70—75
minuter. Tidigare fick Radiotjänst söka
passa in ett improviserat musikprogram
på den tid, som blev över. Numera anpassas
längden på dessa gudstjänster för
var gång efter överenskommelse med officianterna.
För Radiotjänst är det nämligen
av vikt, att den tid, som återstår
mellan kl. 12 och 12.30 blir ändamåls -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. de religiösa radioprogrammen,
enligt utnyttjad med ett program, som
i vanlig ordning kan publiceras i förväg.

De gamla torsdagsandakterna har flyttats
till onsdagarna enbart av den anledningen,
att den nya placeringen ger
möjlighet till att anslå 20 minuter för
denna sändning. Torsdagsandakterna
hade fått inskränka sig till 15 minuter.
Med hänsyn till önskemål från lyssnare
blev onsdagsandakten dessutom placerad
något senare, än vad fallet varit med
torsdagsandakterna. Som vanligt består
denna andakt i regel av bibelbetraktelse
och psalmsång. En gång i månaden utbytes
den mot ett religiöst föredrag av
kristendomsundervisande karaktär eller
av en orientering om vad som tilldragit
sig på kristet håll.

Söndagseftermiddagens gudstjänster
har som nämnts inte alltid karaktär av
direktutsändningar från offentliga gudstjänstlokaler.
När så icke sker, har de i
regel form av studiegudstjänster. Dessa
har tillkommit för att tillvarataga de
möjligheter till religiös förkunnelse som
radion bär men som de direkta gudstjänstutsändningarna
inte kan erbjuda.
Studiegudstjänsterna har en intimare karaktär,
som närmar sig husandaktens
typ. Det förtjänar f. ö. nämnas, att kyrkorna
själva på olika sätt söker finna ersättningar
för den traditionella aftonsången.

Om alla de förändringar, som gjorts i
fråga om radions religiösa program, kan
det enligt Radiotjänsts åsikt sägas, att de
tillkommit i intet annat syfte än att göra
så kvalitativt goda program som möjligt.

Såvitt jag kan finna bör den redogörelse
jag här lämnat vara ägnad att i allt
väsentligt undanröja den oro beträffande
de religiösa radioprogrammens omfattning
och innehåll, som interpellanten
berört.

Herr STEN (s): Herr talman! Det är
med verklig glädje som jag tackar statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för interpellationssvaret.
Det är, för att begagna hans slutord, i
allt väsentligt ägnat att undanröja den
oro, som funnits på senaste tiden på
detta område, tydligen främst beroende

på bristande kommunikation mellan radioledningen
och det stora flertal bland
radiolyssnarna, som det här är fråga om.

Det har betraktats som nonchalans att
något meddelande t. ex. icke lämnats om
torsdagsprogrammets överflyttning till
onsdagarna. Man har först genom interpellationssvaret
fått klart för sig att
tiden mellan kl. 11 och 12.30 på söndagarna
i själva verket står till förfogande
för direktutsändning från offentliga
gudstjänster. Interpellationens syfte har
alltså härutinnan uppnåtts. Även i
frågan om att »låta lyssnarnas önskemål
att få vara med om en vanlig gudstjänst
väga tyngre än den tekniska radiomässighetens
krav», är svaret mycket
tillfredsställande. Man kan anlägga olika
synpunkter på den frågan, men efter interpellationssvaret
finns det ingen anledning
att fördjupa sig häri. Vill radioledningen
bära ansvar för programmen
på detta område i stället för att enbart
ställa tid till förfogande, har den rätt
att bli positivt bedömd.

Som en allmän princip torde det väl
vara riktigt att i ett anförande här i kammaren
hålla sig till vad som här förekommer,
i detta mitt fall innehållet i
interpellationssvaret. Med anledning av
vad som i övrigt förekommit må det endast
tillåtas mig att erinra om vad min
interpellation innehöll, även i dess motivering.

Inledningsvis uttalades där som ett allmänt
omdöme att den svenska radioverksamheten
står på ett högt plan. Åtskilliga
av såväl de anställda som de anlitade
krafterna är geniala eller konstnärliga
på sina områden, och de övriga torde
i allmänhet fylla måttet som goda
yrkesmän. Jag vill upprepa detta här
dels därför att uttalandet hade sin udd
riktad mot den kritik, som radion ofta
är utsatt för, och dels därför att det
såvitt jag vet icke återgivits någonstädes
i den livliga pressdiskussionen, märkligt
nog inte heller i Radiotjänsts eget
organ.

I nästa stycke hette det i min interpellation,
att om man tar hänsyn till
svårigheterna att tillgodose skilda intressen
och smakriktningar, kan man kon -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

statera att den svenska radion i stort
sett funnit sin form med avseende på
sändningstidens fördelning. Endast mycket
starka skäl kan efter så lång tids
erfarenhet föranleda mindre jämkningar
härutinnan. Jag erinrar om detta för att
det skall stå klart att utgångspunkten för
interpellationen var en välvillig bedömning
av radioverksamheten. Detta framgår
även av fortsättningen. Jag var även
inne på de önskemål beträffande arbetslivet,
arbetsmarknaden och organisationsväsendet,
som tillgodosetts sedan ett
år tillbaka. Min interpellation var i själva
verket skriven innan Sven Jerstedt
anställdes, men inhiberades då dess syfte
i den delen tillgodosågs.

I densamma står uttryckligen att »radioverksamheten
i vårt land har sin
självstyrelse i enlighet med överenskommelser
och att någon ändring därutinnan
icke torde vara önskvärd». Min
vetskap om den konstitutionella sidan
av saken framgick även av själva frågans
formulering.

Av det svar jag nu erhållit framgår
att jag var ute i fullt legitima ärenden,
till alla berörda parters gagn, ävensom
att formen varit oantastlig.

Herr NERMAN (s): Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i statskyrkans och
frikyrkornas inbördes förhållanden och
anspråk. Jag vill heller inte förmena olika
religiösa samfund deras andaktsstunder
i radio. Att sådana förekommer är
naturligt i ett land med statskyrka av
moderat och human karaktär och är något
som inte stöter en anhängare av
verklig religionsfrihet. Men jag ville bara
efterlysa litet mer av opartiskhet och
tolerans gentemot »de stilla i landet»
som står utanför alla samfund, de må
vara fritänkare eller konfessionslöst religiösa.
Det är sant att radion varje morgon
ägnar några minuter åt en programpunkt
Vardagsmorgon, som ibland är
bra, iibland mindre bra och som ofta
består av rent religiös underhållning.
Men det profana inslaget är över huvud
inte på långa vägar lika mycket tillgodosett
som det religiösa.

Ang. de religiösa radioprogrammen.

Förbundet för religionsfrihet har utan
framgång hos Radiotjänst anhållit om en
programpunkt per vecka på god radiotid
för en andaktsstund i vad jag kan
kalla den fria tankens tecken. Där funnes
möjligheter att med stora tänkares
och diktares ord som utgångspunkt ge
människorna verklig, stärkande, positiv
uppbyggelse i en tid då människorna
mer än någonsin behöver en tro på förnuftet
och de ljusa och starka makterna
i livet och då det gäller att inskärpa
känslan av mänsklig solidaritet i det liv
som vi ändå har att leva som människoi
på denna jord.

Herr STEN (s): Herr talman! Jag var
beredd på detta inlägg från herr Nermans
sida, om vilket jag inte har annat
att säga än att det nog förekommer dagar
då man får lika stor uppbyggelse av
programpunkten Vardagsmorgon eller
Dagens dikt som av morgonandakterna.
Men när man har läst den Sävströmska
radioutredningen och i övrigt tänker sig
in i denna fråga, bör det väl vara berättigat
att säga detsamma om kristendomen
i radion som vad som har sagts
i tidningsdebatten om demokratien och
folkstyrets principer, nämligen att den
intar en särställning i vårt land, oavsett
om vi formellt har en statskyrka eller
en statsreligion. Om herr Nerman hade
läst Alf Ahlbergs understreckare i Svenska
Dagbladet för ett par dagar sedan,
skulle herr Nerman helt säkert vara på
samma linje som Alf Ahlberg, nämligen
att kristendomskunskap och bibelkunskap
betyder så oerhört mycket för den
svenska kulturen och nya släktleds tillägnelse
av svensk kultur, att det skulle
innebära en oersättlig förlust om denna
kunskap skulle makas åt sidan.

Jag hade för min del ingen anledning
att ingå på dessa principiella betraktelser,
då radioledningen och kommunikationsministern
icke gjort det utan ansett
det som en naturlig och självfallen sak
att de principiella synpunkter, från vilka
jag utgick, fortfarande som hittills
skulle tillgodoses i den svenska radioverksamheten.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som meddelat att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Bengtsons
interpellation om förhindrande av
ovederhäftig radioutsändning, erhöll
ånyo ordet och yttrade: Herr talman!
I en interpellation har herr T. Bengtson
fäst uppmärksamhet på ett i serien »Människor
och meningar» under januari i år
utsänt radioprogram om rattfylleriet.
Enligt interpellanten var uppläggningen
av programmet sådan, att väsentliga frågeställningar
helt förbigicks eller endast
knapphändigt berördes, vilket medförde
att programmet inte kom att ge en korrekt
bild av problemet i dess helhet.
Framställningen var därjämte, jag citerar
vidare, bemängd med ett stort antal direkta
felaktigheter, vilka utan svårighet
skulle ha kunnat undvikas, om sakkunniga
personer hade rådfrågats. Herr
Bengtson har frågat mig, om jag är villig
att medverka till att åtgärder företas
för att förhindra att program av den antydda
ovederhäftiga karaktären sändes i
radio.

I går besvarade jag i andra kammaren
en av herr Gustafsson i Borås framställd
interpellation, i vilken också ifrågasattes
ingripanden i anledning av ett
visst såsom olämpligt ansett radioprogram.
I det svar jag nu skall lämna kommer
jag att i huvudsak begränsa mig till
att återge vad jag anförde i gårdagens
interpellationssvar.

De allmänna riktlinjerna för AB Radiotjänsts
programverksamhet är uppdragna
i en överenskommelse den 14 juni 1947
mellan Kungl. Maj :t och bolaget. I överenskommelsen
stadgas bl. a. att radioprogrammen
skall vara präglade av vederhäftighet,
saklighet och opartiskhet.
Programverksamheten skall så bedrivas,
att folkupplysningen och folkbildningsarbetet
därigenom främjas. Någon för -

handsgranskning av att de här uppställda
kraven iakttages i det löpande programarbetet
förekommer givetvis inte,
utan Radiotjänst och dess programledning
arbetar i detta hänseende under full
frihet men under ansvar, vilket jag vill
understryka. Det är enligt min mening
en av bolagsledningens viktigaste uppgifter
att tillse att programledningen får
en sådan sammansättning samt att i mån
av behov fastställa sådana särskilda bestämmelser
för dess arbete, att garantier
skapas för att villkoren i nyssnämnda
överenskommelse fylles.

För övervakningen av programverksamheten
är därjämte sörjt genom den
av Kungl. Maj:t tillsatta radionämnden.
Denna nämnd, som utgöres av 24 ledamöter,
äger enligt sin instruktion befogenhet
»att taga del av radioprogrammen
samt de anmärkningar mot desamma,
som kan inkomma till bolagets styrelse,
ävensom att från bolaget i övrigt infordra
de handlingar eller uppgifter, som erfordras
för nämndens granskningsuppgift».
Däremot skall nämnden inte taga
direkt befattning med det löpande arbetet
för programmens anordnande och
sammansättning.

De anmärkningar, som förekommit under
radionämndens verksamhet, har, enligt
vad jag inhämtat, i allmänhet framställts
på två sätt, nämligen dels i form
av skriftliga anmälningar från lyssnare,
ställda till radioledningen eller till radionämnden,
och i vissa fall anmärkningar
framförda i dagspressens radiokritik,
dels därigenom att nämndens egna ledamöter
till sekreteraren eller eljest vid
sammanträdena framfört anmärkningar.

En dylik anmälan behandlas i regel
först av nämndens arbetsutskott, som
framlägger ärendet med förslag till beslut.
Vid de överläggningar, som äger
rum i nämnden, deltar radiochefen och
representanter för den avdelning, som
är ansvarig för programpunkten. Även i
sådana fall, då anmärkningen icke föranleder
någon nämndens åtgärd, kan
vid denna överläggning förekomma att
programledningen uttalar att den för
framtiden kommer att beakta synpunkter,
som framförts under överläggningen. I

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

vissa fall har anmälningen föranlett protokollförda
anmärkningar från nämndens
sida.

En annan typ av ärenden, som förekommer
vid nämndens sammanträden,
är överläggningar rörande de allmänna
riktlinjerna för vissa programpunkter.
Härvid lämnas i regel först en redogörelse
av vederbörande avdelningschef,
varefter nämndens ledamöter har tillfälle
framlägga sina synpunkter.

Med den organisatoriska utformning,
som radioverksamheten här i landet sålunda
fått, torde åtgärder från Kungl.
Maj ds sida i anledning av anmärkningar
mot radioprogrammen i princip kunna
komma i fråga endast sedan anledning
givits till sådana erinringar mot programverksamheten,
att förtroendet till
bolagets styrelse kan anses rubbat.

Jag betraktar den självständighet, som
radion inom ramen för gällande ordning
äger, såsom välavvägd och riktig, och
jag vill inte medverka till att rubba eller
kringskära den. De av interpellanten
gjorda anmärkningarna mot programmet
om rattfylleriet har överlämnats till radionämnden
för prövning och som bekant
också föranlett ett ställningstagande
från nämndens sida. Någon ytterligare
åtgärd i frågan finner jag mig inte ha
anledning till.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ber jag att få
framföra ett tack för svaret på min interpellation.
I princip anser jag svaret
tillfredsställande, och jag får kanske tilllägga
att de resultat, som på annat sätt
framkommit dels på grund av interpellationen
och dels på grund av likasyftande
åtgärder, ytterligare understryker
tillfredsställelse med vad som förevarit.

Interpellationen föranleddes som bekant
av ett program i radio om rattfylleriet
den 12 januari i år. .lag har
riktat kritik mot det programmet inte
på grund av de personliga uppfattningar
som där framfördes, utan på grund av
att vissa delar av programmet enligt

min uppfattning inte präglades av vederhäftighet
och saklighet och inte gagnade
folkupplysningen.

Kommunikationsministern erinrade nu
i sitt svar om att de allmänna riktlinjerna
för AB Radiotjänsts programverksamhet
är uppdragna i en överenskommelse
den 14 juni 1947 mellan Kungl.
Maj:t och bolaget. I denna överenskommelse
stadgas, att radioprogrammen skall
vara präglade av vederhäftighet, saklighet
och opartiskhet. Programverksamheten
skall så bedrivas, att folkupplysningen
och folkbildningsarbetet därigenom
främjas. Kommunikationsministern
säger vidare: »Radiotjänst och dess programledning
arbetar i detta hänseende
under full frihet men under ansvar, vilket
jag vill understryka.»

Denna erinran från kommunikationsministerns
sida innebär enligt min mening
faktiskt, om radioledningen förstår
sin uppgift, en tillräcklig åtgärd för att
förhindra utsändning i radio av program
av sådan kvalitet som det ifrågavarande.
Den som tolkar interpellationer syfte
på annat sätt har inte uppfattat den riktigt.

Jag skall inte för ögonblicket säga
någonting beträffande själva radioprogrammet
om rattfylleriet; blir det anledning
kan jag återkomma till saken under
debatten.

Jag nämnde i början av detta anförande,
att interpellationen och likasyftande
åtgärder hade givit avsett resultat.
Därmed syftade jag på den omfattande
presskampanj som uppkommit och som
fäst uppmärksamheten vid den betydelsefulla
frågan om spritförtäring i
samband med förande av motorfordon,
alltså inte vid »motorföraralkoholismen»
som nämndes vid ett tillfälle i radioprogrammet.
Radionämndens ordförande
höll i lördags kväll ett anförande, där
han bland annat meddelade att flera
program om rattfylleriet torde följa. Detta
kan man hälsa med största tillfredsställelse,
och man får hoppas att programledningen
då har överenskommelsen
med Kungl. Maj:t —• där det talas om
vederhäftighet, saklighet och folkupplysning
— i friskt minne.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

I samma anförande yttrades, att radionämnden
nog har arbetat för mycket
bakom fördragna gardiner och att
en kommitté nu tillsatts för att utreda
möjligheterna att eventuellt ge mera
publicitet åt radionämndens arbete. Det
är mig inte bekant, om interpellationen
medverkat till att radionämnden nu ämnar
framträda, så att radiolyssnarna åtminstone
kommer att veta att det finns
en radionämnd, men om så är fallet har
ju interpellationen också i det avseendet
varit till gagn.

I samband med interpellationerna om
radioprogrammen har det uppkommit en
vidlyftig debatt om radions frihet, om
det över huvud taget är riktigt att i riksdagen
interpellera om radioprogrammen.
Jag vill på den punkten citera några ord
ur kommunikationsministerns svar:
»Med den organisatoriska utformning,
som radioverksamheten här i landet sålunda
fått, torde åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida i anledning av anmärkningar
mot radioprogrammen i princip kunna
komma i fråga endast sedan anledning
givits till sådana erinringar mot
programverksamheten, att förtroendet
till bolagets styrelse kan anses rubbat.
Jag betraktar den självständighet, som
radion inom ramen för gällande ordning
äger, såsom välavvägd och riktig och
jag vill inte medverka till att rubba eller
kringskära den.»

Till detta citat vill jag foga ytterligare
ett, som jag hämtar ur interpellationen,
där jag talat just om denna princip. Först
behandlas den kritik, som har förts
fram, men sedan står det: »I den mån
denna riktar sig mot radiodebattens principiella
frihet eller vill inkräkta på radions
rätt att behandla också kontroversiella
spörsmål bör denna kritik med
bestämdhet avvisas.»

Jag har velat anföra detta för att understryka,
att det inte föreligger skiljaktiga
uppfattningar mellan vad kommunikationsministern
anfört och vad jag
sagt i min interpellation i fråga om radions
frihet och även i fråga om dess
rätt att behandla kontroversiella spörsmål.

I debatten har det också — inte här

men tidigare — insinuerats att vi nykterister
skulle velat ha programmet tendentiöst
så, att det skulle ha blivit en
viss propaganda för de uppfattningar,
som vi företräder. Jag vill dock påpeka
att detta inte har begärts från vår sida,
utan vad som här sagts är att programmet
borde vara så utformat att det uppfyllde
kravet på vederhäftighet och saklighet.

Vad sedan gäller frågan om interpellationerna
rörande radioprogrammet är
det väl ganska klart, att de inte kan
föranleda till några direkta resultat, men
å andra sidan anser jag att man inte bör
förvägra riksdagen att diskutera sådana
frågor, när det förekommit något anmärkningsvärt
fall. Det blir på det sättet
en opinionsbilding, som säkerligen
fyller sitt syfte. Om radionämnden i
fortsättningen visar större aktivitet, är
det ju möjligt att sådana här debatter kan
undvikas.

Med vad jag anfört har jag, herr talman,
velat göra några reflexioner med
anledning av interpellationssvaret, och
jag vill ännu en gång framföra ett tack
till kommunikationsministern för svaret.

Herr ÅMAN (s): Herr talman! Jag ber
först att få tacka herr Sten för hans inlägg.
Jag tror att det är rätt välgörande
att det från kretsar, som ligger utanför
dem som har med Radiotjänst att göra,
någon gång sägs ett uppskattande ord
om den verksamhet som där bedrives.

Jag har under några år suttit i radionämnden
och haft tillfälle att följa dess
verksamhet, och jag kan inte dela deras
uppfattning, som menar att radionämnden
har etablerat sig som något slags
tandlöst organ, som inte velat hugga in
när det gäller att rättställa vad som borde
rättställas. I själva verket kommer
man väl här in på frågan om hur tolerant
man skall vara. Om radionämnden
skulle dela alla de anmärkningar, som
eventuellt kommer fram, skulle resultatet
bli ett uttryck, fruktar jag, för en
ganska stor intolerans. Det skulle inte ha
en välgörande inverkan på radions sätt
att fungera, om där fanns ett kontroll

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

organ som så att säga satte som sitt främsta
mål och sin väsentligaste uppgift att
prestera ett visst antal anmärkningar.
Det är ju i stället så att vi gentemot olika
intressen måste hävda, att man får iaktta
en viss tolerans.

Jag är också tacksam mot kommunikationsministern
för hans bestämda deklaration.
Det skulle ju bli ganska otrevligt
för oss lyssnare, om det skulle bli en
statsdirigerad radio och om man skulle
ha den känslan att man inte av folk, som
anmodas att medverka i radio, kan vänta
några personliga nyanser eller några
personligt färgade uttalanden utan endast
få sig till livs korrekta, men utomordentligt
tråkiga och för lyssnarna ingalunda
attraktiva framställningar.

Den, som vill ha en levande framställning
i radio, får ju räkna med att den
för att bli levande måste återspegla de
nyanser och den färgrikedom, som finns
inom det svenska folket. Det är då också
ganska uppenbart, att man inte alltid kan
skapa garantier för att var och en av
dem, som framträder i radio, gör det med
all den korrekthet, som den i saken mest
initierade skulle kunna kräva. Jag tror
att vi litet var får säga oss, att vi, som
vi någon gång träffar på uttalanden som
vi inte vill acceptera och som ur våra
synpunkter kanske inte är alldeles korrekta,
får ta med dem på köpet med allt
det — såsom herr Sten uttryckte det —
utomordentligt goda som radion ändå
presterar.

Antag här, att man anmodar folk att
tala i radio! När det gäller det senaste
programmet, som herr Bengtson anmärkt
på, har jag inte något att anföra mot anmärkningarna,
men jag anser att man
inte heller kan rikta något klander mot
radioledningen för urvalet av medverkande.
Det är för vederhäftighet kända
män, som här anlitats. Det förhåller sig
nog så — och i detta avseende bär jag
delvis samma uppfattning som herr
Bengtson, trots att jag inte tillhör de
organiserade nykteristerna — att det
när man talar om rattfylleri ändå måste
komma med en smula ren propaganda
mot detsamma. Även om man i programmet
tar med objektiva ting, väntar sig

folk av ett program av den karaktären
att det har en bestämd syftning, nämligen
att vara en predikan mot alkoholism
i samband med förande av motorfordon,
att det skall vara tendentiöst. Jag
tror alltså på den punkten att de som
anmärkt inte behöver ta tillbaka någonting,
ty det är säkerligen en sådan uppläggning
av programmet som folk i allmänhet
väntar sig.

Nu kan man diskutera, huruvida detta
program innehållit propaganda i tillräcklig
grad, men därvidlag har radionämnden
enligt min mening rekommenderat
en synnerligen god linje när den säger:
»Låt den, som anmärkt på programmet,
diskutera detta med dem, som gjorde
den första framställningen!» På det sättet
får man inte bara en attraktiv programpunkt
i radio, utan också ett tillfälle
att själv konstatera av vilken art
och halt den påstådda ovederhäftigheten
varit, när vederbörande får komma till
tals och ge uttryck åt sin mening på den
punkten.

Jag tror alltså, herr talman, att man
i dessa sammanhang inte bör avlysa
några debatter i riksdagen om radion.
Jag tror att den tål att kritiseras, ty den
sköts i allmänhet så bra, att man inte
behöver vara rädd för att saken diskuteras
också inför detta forum. Däremot
tillhör jag dem, som bestämt vill varna
för tendenser att stimulera radionämnden
till att anlägga allt snävare synpunkter
på hur radion skall fungera. Ty om
nämnden skulle låta sig påverkas av dem,
som kommer med anmärkningar, i syfte
att skapa den föreställningen, att radionämnden
verkligen är en ingripande
institution, skulle kanske följden därav
bli att vi fick en större intolerans och
torrare — men kanske korrektare —
programpunkter i vissa fall.

Jag vill också peka på att det i radioprogrammen
finns punkter, som ju inte
är avsedda att vara något annat än eu
form för personliga framträdanden, uttalanden
och meningar. I sådana fall är
det klart, att det beror på den man anlitar,
om vederbörande är så korrekt som
alla skulle önska. Jag tror att det i sådana
fall finns ett ganska säkert korrek -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

tiv, som består däri att, om någon uppträder
i radio och stöter god ton eller
gör sig skyldig till grov ovederhäftighet,
som dessutom kan vara skadlig, man inte
anlitar sådana personer i fortsättningen.
Att skapa garantier för att ingenting av
ovederhäftighet när det gäller dessa personliga
meningar kan förekomma, är uteslutet.

Radion kan i vissa avseenden enligt
min mening, ehuru inte helt, likställas
med pressen. Om en tidning anmodar
en person att skriva en artikel och den
artikeln inte är vederhäftig, blir den föremål
för uttalanden i andra tidningar,
där man kritiserar artikelskribenten.
Men inte förekommer det väl, att vederbörande
tidning låter göra en undersökning
i vad mån artikeln varit ovederhäftig
och sedan intar sin mening om
skribentens vederhäftighet i sin egen tidning.
Om man skulle förfara på det sättet
skulle det säkerligen bli mera tunnsått
med sådana medarbetare.

Jag menar alltså att en person, som
anmodas av Radiotjänst att medverka för
att exempelvis ge uttryck åt sin kunskap
eller sina meningar i en viss fråga,
också måste ha en relativ frihet. Han får
inte utsättas för det tryck, som innebär
att han skulle göra sina uttalanden så
utomordentligt korrekta, att han inte riskerar
att ådra sig en anmärkning härför.
Han bör naturligtvis bemöda sig om
att vara vederhäftig — det gör väl alla —
men man får inte begära att man skall
låta det korrekta ta död på alla de nyanser,
som han kanske förfogar över.

Herr talman! Til! sist skulle jag vilja
erinra om ytterligare en sak. Såsom
kommunikationsministern också här tydligt
har understrukit är radion icke en
statsinstitution; det är ett monopolföretag,
som har en överenskommelse med
staten. Låt oss inte behandla Radiotjänst
på samma sätt som det framkommit tendenser
till att behandla vissa statliga
institutioner — man kanske inte frågar
så mycket efter effektiviteten utan sätter
korrektheten i första rummet!

Herr OHLON (fp): Herr talman! Man
skulle kunna sätta i fråga vad de här in -

terpellationerna skall tjäna till. Av det
svar, som herr Sten fick, framgick att
han råkat ut för ett missförstånd, och
det förefaller som om han kunde ha fått
det lättare skingrat än genom en interpellation.

Vad beträffar herr Bengtsons interpellation
ligger den annorlunda till. Jag
hörde inte det program, som han klandrade,
och det är väl sannolikt, att någon
av de uppträdande den gången hade varit
ovederhäftig. Men sådant får vi räkna
med. Radion skall, såsom herr Åman
nyss sade, återspegla livet med allt vad
det innebär av dumt och kvickt, vederhäftigt
och ovederhäftigt i en obegriplig
blandning. Vad den ena människan
tycker är klokt, tycker den andra är enfaldigt
och vice versa. Jag upphörde
en tid med att lyssna på de pedagogiska
programmen i radio därför att jag tyckte
att de var så obeskrivligt enfaldiga, men
inte skulle det för den skull falla mig
in att väcka en interpellation av innehåll,
att det här skall kommunikationsministern
eller ecklesiastikministern i
den allmänna upplysningens intresse so
upp med. Jag tror att det är en mycket
farlig väg som man då är inne på.

Radioverksamheten är en form av andlig
verksamhet, och ingen sådan kan
fungera annat än under full och obeskuren
frihet. Därför ber jag att få tacka
kommunikationsministern för det
svar han gav herr Bengtson. Jag är överraskad
över att också herr Bengtson
är belåten med kommunikationsministern.
Han frågade i sin interpellation,
om inte kommunikationsministern ansåg
det vara skäligt att ingripa, och när
statsrådet Andersson svarar, att det har
han alls ingen anledning till, är herr
Bengtson fortfarande nöjd. Det är en rörande
anspråkslöshet!

På ett helt annat plan låg den interpellation,
som i går behandlades i andra
kammaren. Där begärde interpellanten
att få en upplysning om, inte hur
kommunikationsministern ställde sig till
problemet utan hur radionämnden fungerar
—• och det kan vi väl kanske fråga
litet var.

Den svenska radion är, tycker jag.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

bra organiserad. Styrelsen utser funktionärerna
och har naturligtvis då att tillse,
att man får det bästa möjliga folk,
som finns att tillgå, och man måste nog
säga att Radiotjänsts styrelse har lyckats
med denna sin uppgift. Styrelsen
kontrollerade tidigare på förhand programmen.
Vi vet att radion då tidvis
var ganska tråkig. Det blev en ändring
— styrelsen blandar sig numera inte i
programmen. Det är möjligt att den ger
vissa allmänna direktiv för programmens
utförande, men den kontroll som förekommer
är en kontroll i efterhand genom
radionämnden. Detta är en typisk
svensk institution, och jag tror en lyckad
institution.

1 andra länder — vi kan gå till andra
sidan Öresund — har man gått fram
med en annan metod. Man har kopplat
in lyssnarna och lyssnarorganisationerna
i stället för en radionämnd, och efter
vad några danska vänner meddelade mig
vid Nordiska rådets sammanträde i Köpenhamn
blir det allt vanligare att danskarna
lyssnar på de svenska programmen.
De tycker att dessa program är så
mycket mera givande. Och mina danska
vänner varnade för att vi skulle följa
exemplet att låta den heterogena lyssnaropinionen
komma för mycket till
tals.

Sedan kan man resonera om radionämnden.
Man skulle i första hand vilja
uttala det önskemålet, att radionämndens
ledamöter själva borde lyssna på radio.
Nämndens ledamöter behöver inte vara
personer, som är så strängt upptagna
att de praktiskt taget aldrig hinner höra
på radioprogrammen. Vidare tycks det,
som om radionämnden skulle ha sprungit
och gömt sig. Det har framkommit att
stora delar av svenska folket inte vet,
att denna nämnd existerar, och det är
väl ändå ett fel, ty radionämnden var
ju avsedd såsom ett komplement till den
i övrigt fritt verkande radioverksamheten,
såsom en klagomur för mer eller
mindre kverulantiska lyssnare. Skulle
man vilja uttala något önskemål här i
dag, vore det att den specifika svenska
uppfinning, som radionämnden är, måt 2

Första kammarens protokoll 1953. Nr 10.

te fungera med litet större effekt även
gentemot allmänheten.

Herr ENGLUND (fp): Herr talman! I
motsats till herr Bengtson är jag inte
alldeles nöjd med kommunikationsministerns
svar. Detta svar bygger på en
sammanställning av interpellationen i
andra kammaren i går och interpellationen
här i dag. Den ena rörde frågan
om radions goda smak och tillbörliga
hänsyn till enskilda personer i det
svenska samhällslivet, den andra rör en
fråga om saklig vederhäftighet, och jag
tror det finns anledning för de svenska
statsmakterna, i den mån de har inflytande
på dessa spörsmål, att ge dem en
i någon mån differentierad behandling.

I fråga om vår insikt finns det ju ett
stoff som är obestridligt. Vi låter inte
någon träda upp i radion och kämpa för
satsen att två gånger två är fem. I den
fråga beträffande rattfylleri, som är utgångspunkten
för interpellationen i dag,
finns det numera tack vare vetenskaplig
forskning ett stoff som är alldeles
obestridligt. Det är kanske inte likvärdigt
med den matematiska satsen, men
det hör till det stoff som står utom diskussion.
Å andra sidan finns det områden,
där vetenskapen ännu inte hunnit
så långt, att den kan ge bestämda svar,
och där även framskjutna vetenskapsmän
har motsatta meningar.

Det förefaller mig, herr statsråd, som
om det skulle vara en naturlig arbetsnorm
för radion, att den ser till att
stoff av det första slaget i olika framträdanden
icke behöver konkurrera med
ovederhäftiga meningar, som ännu kvarbliver
hos befolkningen i vissa kretsar,
men att radion på den andra punkten,
frågor som ligger i horisonten av den
vetenskapliga insikten men dit man ännu
inte hunnit, låter sakkunniga företrädare
för olika meningar komma till
tals.

Detta har icke skett beträffande det
ifrågavarande radioprogrammet. Jag
skulle vilja säga, att det inte, som herr
Ohlon antydde, ligger så till, att man

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

här skulle ha ett område, där man kan
ha en lämplig blandning av vederhäftighet
och ovederhäftighet. Utan detta program
visar sig, när man studerar det,
visserligen innehålla en massa i och för
sig riktigt gods. Det mesta hörde dock
inte hemma i detta sammanhang. De satser,
som fyller det dubbla villkoret, att
vara riktiga och sakligt relevanta, är
till antalet så begränsade, att man antagligen
kan räkna dem på ena handens
fingrar.

Och en av frågeställningarna här är,
om det är en rimlig tolerans att låta
framställningar av detta slag komma
fram i radion. Jag skulle tro att ingen
meningsriktning här i landet skulle vilja
hävda den meningen, att osakligheten
skall tillerkännas en så stor bredd.
Gentemot herr Åman måste jag säga, att
det finns väl ändå ingen sådan positiv
korrelation mellan saklig ovederhäftighet
och friskhet i radions framställning,
att det ur den sista synpunkten är nödvändigt
att bibehålla ovederhäftigheten.
Jag tror tvärtom, att vi kan tillgodose
kravet på vederhäftigheten i radio utan
att därför eftersätta kravet på tillbörlig
friskhet i framställningen.

Jag skulle också vilja säga, att när
radion skall välja medarbetare i sådana
särskilda punkter räcker det naturligtvis
inte med att man övertygar sig om
att man har en man, som har en ansedd
position, exempelvis som utredare av
svenskt levnadskostnadsindex, och utgår
från att denna ansedda position i fråga
om utredning av svenskt levnadskostnadsindex
innebär trygghet för saklig
vederhäftighet på vilket område som
helst.

Jag tror således att det hade varit ändamålsenligt,
om herr statsrådet hade
gjort denna distinktion och hävdat, att
på sådana områden, där sakläget i vissa
hänseenden är oomstritt, måste den normen
absolut upprätthållas, att det är
denna insikt och ingenting annat som
skall komma till uttryck i radio.

Sedan kommer jag, herr talman, till
frågeställningen om handläggningen på
andra områden, där värdeföreställningarna
hos folket är omstridda och där

tillräckliga insikter ännu inte föreligger.
Herr statsrådet och andra har här
hävdat, att den frågan kan lösas, om
man får en effektiv radionämnd och
en effektiv radiostyrelse. Men har man
trygghet för att därmed det svenska folkets
värden blir tillbörligt företrädda i
radio? Jag tror att alla föreställningar
om att vi över radiostyrelsen eller radionämnden
kan få en tillfredsställande
kontroll över radion är illusoriska. På
denna punkt liksom i andra administrationer
blir det de verkställande tjänstemännen,
som kommer att bestämma utvecklingen,
och den avgörande frågeställningen
blir därför, i vilken mån
dessa verkställande tjänstemän företräder
de intressen av radioverksamheten
som är det svenska folkets.

Det vore mycket intressant, om riksdagen
finge en studie över hur det urval
har skötts, som har lett fram till den nuvarande
radioledningen. Jag skall inte
försöka mig på det, men jag skulle vilja
säga, herr talman, att jag inte tror att
de värden, som behärskar den nuvarande
uppsättningen av radiotjänstemän, är
karakteristik för det svenska folkets
värden i stort. Den frihet, som vi har
diskuterat så mycket i detta sammanhang,
är inte en frihet in abstrakto utan
en frihet till något och en frihet för någon.
Det är en frihet att kämpa för
vissa värden och en frihet för människor
med vissa värden att kämpa för
dem. Det är ur denna synpunkt som
detta problem bör bedömas.

Herr Ohlon är tillfredsställd och en
råd tidningar är tillfredsställda, men
värdeföreställningar, som jag tror är i
majoritet inom det svenska folket, har
inte någon anledning till tillfredsställelse.
Ty Radiotjänst har blivit en grupp
av funktionärer med från genomsnittet
avvikande värdeföreställningar, och dessa
funktionärer kämpar naturligtvis för
sina värdeföreställningar, och vi, som
har motsatta värdeföreställningar, har
anledning att hävda, att våra värdeföreställningar
bär rätt att påkalla en åtminstone
likvärdig möjlighet till framträdande
i radio.

Jag tror alltså, herr statsråd, att det

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

problem, som bär diskuterats i detta
sammanhang, har mycket vidare aspekter
än som framgår av interpellationssvaret,
och det finnes all anledning för
kommunikationsministern att ägna tillbörlig
uppmärksamhet åt de organisatoriska
problem beträffande radioledningen,
åt vilka jag här har givit ett uttryck.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Det är med anledning av herr Englunds
anförande som jag begärt ordet.
Det övriga som här sagts behöver inte
föranleda till några kommentarer från
min sida, då vi tycks vara fullständigt
eniga om den viktiga princip, som jag
har hävdat, nämligen att radion fortfarande
skall vara fri och oberoende från
statsmakterna, både riksdagen och regeringen.

Herr Englund har väl i princip samma
mening, men jag måste fatta honom
så att han ändå anser, att statsmakterna
här har att tillvarataga intressen,
som nu inte blir tillvaratagna. Om man
skulle följa herr Englund, föreställer jag
mig att man skulle tvingas att rubba
på de nu gällande principerna. Vi kan
ha mycket delade meningar om programtjänstemännen
och om programmen, och
sådana delade meningar har ju kommit
till uttryck här och kommer ständigt till
uttryck. Men det väsentliga är ju, såsom
här betonats från olika håll, att radion
har frihet, att man från statsmakternas
sida inte försöker komma med direktiv
eller påtryckningar eller försök med censur.

Dock är det, som jag har försökt betona,
en frihet under ansvar. Det är där
frågan kommer in, om den nuvarande
radioledningen — styrelsen och programledningen
— inte uppfyller de anspråk,
som vi naturligtvis måste ställa
på den med hänsyn till denna frihet.
Därvidlag har, det måste jag framhålla,
med undantag för den kritik, som har
framkommit i fråga om enstaka program,
inte gjorts sådana generella försök till
anmärkningar, som herr Englund här
har gjort. Kan det möjligen vara med
utgångspunkt från det tydligen mycket

misslyckade programmet om trafiksäkerheten,
som herr Englund nu skjuter så
betydligt över målet i övrigt?

En kritik eller diskussion om enstaka
program får inte skymma undan att
den svenska radion väl ändå har mycket
goda egenskaper jämfört med radion i
många andra länder. Det har sagts här
att det är ganska naturligt att oenighet
kan uppkomma om många radioprogram.
På samma sätt som vi ofta i kammaren
är oeniga i skilda frågor, reagerar
vi naturligtvis olika när vi hör på ett
program i radio, ett Dagens eko, ett
underhållningsprogram eller ett föredrag.
Och jag sade i går i andrakammardebatten,
att vi väl ändå får vänja oss
att lyssna på radio med något av den
kritik och skepsis, som vi anlägger när
vi läser en tidning eller en bok. Vi har
dessbättre inte någon radio, där pro-;
grammen i förväg är kontrollerade och
varje ord vägt på guldvåg.

De enskilda programtjänstemännen
har här ganska stor frihet, och det är
klart att, så olika som vi är, reagerar vi
också olika mot radioprogrammen. Det
är ju så vi vill ha det, och jag skulle
tro att radion skulle bli mycket tråkig,
om det inte vore på det sättet. Det väsentliga
här är enligt min mening att
man inom radioledningen försöker att
efter bästa förmåga se till att de anspråk
som vi har rätt att ställa på radioprogrammen
i fråga om vederhäftighet,
opartiskhet och saklighet, uppfylls. Eljest
riskerar vi självfallet, att diskussionen
om radions ställning kommer att
fortsätta och att det kommer alt resas
krav på att statsmakterna skall ingripa.
Skulle Radiotjänst missbruka sin frihet,
då kommer kraven på att statsmakterna
skall ingripa och först då kommer hotet
mot radions frihet. Så långt jag kan
förstå kan det inte talas om något sådant
missbruk, och det är väl också därför
som vi här i riksdagen är så eniga
om att inte fingra på radions frihet.

Jag vill med anledning av gårdagens
debatt säga ytterligare ett ord som ett
klarläggande. Detta gäller den fråga som
kom upp om det juridiska ansvaret för
programverksamheten, alltså frågan om

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

vem som skall ställas till ansvar i en
domstolsprocess i exempelvis ett ärekränkningsmål.
Det har sitt intresse att
också den frågan blir klarlagd, och enligt
min mening måste det i första hand
ankomma på Radiotjänst att utreda den
saken och eventuellt, om så är nödvändigt,
ta ett initiativ.

Men det är inte det juridiska ansvaret
som är det centrala i detta sammanhang.
Man får väl nämligen utgå ifrån att det
inte skall behöva förekomma några processer
med anledning av radioprogram.
Det viktiga är i stället, att Radiotjänsts
styrelse är positivt inställd när det gäller
att rätta till missförhållanden, som
kan uppkomma inom programverksamheten,
och att beivra eventuella missgreppp
från programledningen, allt inom ramen
för sin personalpolitik och sina övriga
befogenheter.

Jag vill slutligen säga angående radionämndens
verksamhet, att jag naturligtvis
inte vill lägga mig i det sätt, varpå
radionämnden sköter sin viktiga granskningsuppgift.
Jag har tittat på radionämndens
årsberättelser och har i varje fall
funnit, att det är åtskilliga program som
radionämnden under årens lopp haft anledning
att granska. Herr Ohlon säger,
att de som sitter i nämnden — jag bär ju
ansvaret för vilka som gör det — borde
ha mera tid att lyssna på radioprogrammen.
Jag måste medge, att när vi väljer
ledamöter i radionämnden, har vi verkligen
inte i första hand låtit det vara
huvudkvalifikationen, om vederbörande
har tid att lyssna på radioprogrammen.
I så fall skulle radionämnden ha haft
en helt annan sammansättning, det medger
jag. Vi har försökt att få fram personer
som representerar olika åsiktsläger
och meningsriktningar, personer
som vi menar skall kunna ge ett samlat
omdöme, när de tillsammans får tillfälle
att i efterhand lyssna på program som
man spelar upp för dem eller som de
får läsa igenom efteråt. Det förhållandet,
att vederbörande här verkligen representerar
så olika åsikter och grupper
inom befolkningen och tvingas, så långt
jag förstår, att försöka finna en gemensam
nämnare vid bedömningen av ett

program, är det som gör att radionämndens
uttalanden är så värdefulla. Jag
tycker att det ligger en garanti i detta,
och när vi nu i fortsättningen skall utse
ledamöter i radionämnden, kommer vi
nog att även då i första hand försöka ta
hänsyn till vederbörandes kvalifikationer
att i stort bedöma de programinslag
som nämnden skall ta ställning till.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:
Det är inte alls så, herr statsråd, att det
är enbart radioprogrammet om rattfylleriet
som betingat mitt inlägg här. Jag
har faktiskt något vidare kulturintressen,
även om de mera är anglosachsiskt
färgade än präglade av den aktuella
svenska kultursynen. Det var med utgångspunkt
från denna kultursyn och
det sätt, på vilket den företrädes i radion,
som jag gjorde mina allmänna
kommentarer om radions nuvarande ledning.
Jag har heller ingen anledning —
det är kanske angeläget att understryka
det, för att det inte skall bli något missförstånd
— att underkänna en enda av
de grundsatser som är återgivna i statsrådets
uttalande. Det är bara fråga om
tillämpningen. Jag vill ge radioledningen
full frihet att handla under ansvar under
en förutsättning, herr statsråd — och
det är den saken vi skall diskutera —
att den i sin allmänna värdeskala är
representativ för det svenska folket.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Radionämnden är inte något tandlöst organ,
enligt vad herr Åman anförde här.
Det föreföll mig, som om han var nöjd
med dess hittillsvarande verksamhet. Jag
skulle tro att han inte har så många anhängare,
utan flertalet anser nog att det
finns någonting att göra åt den. Nämnden
själv är inte av den uppfattningen
att arbetet är helt tillfredsställande; det
framgår dels av vad vi hörde i går i andra
kammaren, dels av vad som sades i
lördags kväll av radionämndens ordförande.
Jag vill inte på något sätt motsätta
mig att olika uppfattningar framförs
i radio, men det brukar vara så vid

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

dylika tillfällen att en del personer diskuterar
frågan, och dessutom finns det
någon som kan lämna statistiska och
andra upplysningar. Det är i detta avseende
som vi anser att programmet inte
var tillfredsställande ordnat vid det tillfälle
som här förts på tal.

Till svar på herr Ohlons anförande
skulle jag vilja säga, att när jag betecknar
kommunikationsministerns svar som
tillfredsställande, så bör man observera
vad jag har velat få fram med interpellationen.
Jag ansåg alltså att vederhäftigheten
och sakligheten i viss mån saknades
i det program som det talas om
här. Kommunikationsministern understryker
då att i överenskommelsen med
Kungl. Maj :t talas om vederhäftighet och
saklighet, och han säger också att radion
arbetar under ansvar. Det var just den
principen jag ville ha fram här.

Herr Ohlon talade vidare om vad som
förekommer i radio och sade bl. a. att
han också skulle kunna vara med på att
ovederhäftigheter förekommer. Jag vet
inte riktigt vilken herr Ohlons personliga
uppfattning som politiker är om hur
ovederhäftighet bör behandlas. Jag har
för min del den meningen att man så
långt som möjligt bör sträva efter vederhäftighet
på livets olika områden. Jag
medger att det kan inträffa att det i radio
kommer fram saker som inte är vederhäftiga,
men jag vill bestämt bestrida
att man skall förutsätta att man råkar
ut för sådana saker. Det bör tvärtom
alltid vara radioledningens plikt att försöka
välja personer och ordna program
på ett sådant sätt att man undviker ovederhäftigheter.

Herr OHLON (fp) kort genmäle: Herr
talman! Herr Bengtson menade, att jag
skulle ha avsett, att medveten ovederhäftighet
borde tolereras i radio. Jag trodde
att herr Bengtson förstod av mitt anförande,
att detta inte var min uppfattning.
Men om man lämnar människorna
full frihet att verka, kan det inte hjälpas
att i livets olika situationer även en del
ovederhäftighet slinker med, ty sådana
är människorna.

Till herr statsrådet skulle jag med ett
citat från Grönköpings Veckoblad vilja
säga, att i hans anförande »ligger en beklaglig
anka, fullständigt gripen ur luften,
begraven». Statsrådet Andersson
förmenade, att jag skulle ha sagt, att radionämndens
ledamöter borde utväljas
med hänsyn till den större frekvens,
med vilken de lyssnade på radio. Det
var ju inte alls min mening, utan jag sade
bara, att man bör välja sådana ledamöter,
som en och annan gång lyssnar på
radio. Det är någonting helt annat. Det
har visat sig, att på grund av den pressdiskussion,
som nu har förekommit, så
har det blivit litet större fart på denna
av svenska folket bortglömda radionämnd.

Herr ÅMAN (s): Herr talman! Mitt uttalande
om radion syftade inte på radionämnden.
Jag har ingenting emot att
man kritiserar den i dess funktioner,
men jag tror att det är oriktigt, om man
drar den slutsatsen att den omständigheten,
att dess verksamhet inte varit förenad
med någon större publicitet, innebär
att nämnden har slumrat till. Vi
inom radionämnden har nog samma
uppfattning som herr Ohlon, att det är
ganka värdefullt att få publicitet omkring
radionämnden. Jag tillhör dem
som menar, att man skall försöka att i
möjligaste mån driva dess verksamhet
offentligt, men det går ju inte — det
är jag medveten om — att helt göra
detta. Då skulle man ställa Radiotjänsts
enskilda tjänstemän så att säga inför
offentligheten, när man diskuterar vissa
problem med dem. Men det bör dock
vara en vällovlig strävan att söka åstadkomma
största möjliga mått av offentlighet.

När det sedan gäller frågan om radioprogrammen
blev jag litet förskräckt, då
jag hörde herr Englund. Jag förstår precis
vad det är för slags radio vi skulle
få, om han fick bestämma. Vi skulle få
en radio som säkerligen vore högklassig
i kulturellt avseende, men lidande av
det för en radio inte oväsentliga felet
att inte ha några lyssnare. Jag tror allt -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

så, att man i det avseendet måste vara
på det klara med att Radiotjänst inte
arbetar i ett lufttomt rum. Radiochefen
sitter ju inte i en isolerad skrivkammare,
utan det görs tid efter annan, om
inte fortlöpande, lyssnarundersökningar.
Man konstaterar, att lyssnarfrekvensen
är större för de och de programmen, för
de och de inslagen. På det sättet skaffar
sig Radiotjänst en faktisk kunskap om
vad som intresserar svenska folket mest,
och det är kanske förklaringen till att,
som herr Ohlon sade, den svenska radion
är mera omtyckt än exempelvis en
radio som vägleds av väsentligen andra
motiv än att tillfredsställa lyssnarnas
intresse. Herr Ohlon och jag har precis
samma uppfattning. Inte heller jag menar
att radion skall eftersträva att spegla
svenska folkets kynne i så hög grad,
att man målmedvetet skall söka ovederhäftigheten.
Den behöver inte sökas,
den letar sig fram till och med i denna
kammare utan att man ber den komma.
Jag tror att det väsentliga är — och
där vill jag knyta an till kommunikationsministerns
uttryck — att vi har
en gemensam nämnare. Om vi i radionämnden
har folk med olika politiska
meningar, nykterister och icke nykterister,
folk med olika ekonomiska intresseriktningar,
folk från olika socialskikt,
är det klart att om vi vill ha en
gemensam linje måste den linjen komma
att utesluta de små nyanserna, om jag
får uttrycka det så, medan man enas
om de stora linjerna, och de är väl ändå
det väsentliga. Radionämndens uppgift
är ju inte att vara ett organ, som i detalj
talar om för Radiotjänst vad den
skall ha för sig. Dess uppgift är att kontrollera
att grova ting inte förekommer,
vare sig det gäller ovederhäftighet eller
uttrycksformer.

Herr Englund talade om att här ligger,
som i många andra fall, det avgörande
inflytandet hos radions tjänstemän.
Jag måste säga, att detta skall vi
inte vara ledsna för. Jag tror att det
skulle vara betydligt farligare, om man
flyttade över avgörandet till något slags
kulturell nämnd som hade herr Englund
och mig som ledamöter och som

skulle bestämma hur programmen skulle
utformas. Jag tror att i det nuvarande
förhållandet ligger en viss garanti. Jag
har haft kontakt med radion också på
annat sätt än genom radionämnden, och
i den mån jag känner människorna där
måste jag säga, att det är en utomordentligt
väl utvald samling. Hur den skulle
väljas ut för att, som herr Englund uttryckte
det, svara mot svenska folkets
sammansättning, det begriper troligen
bara herr Englund själv. Jag begriper
inte hur ett sådant urval skulle ske. Jag
har hört anmärkningar av detta allmänna
slag förut, men det har varit från
personer som jag vet mera notoriskt är
inriktade på att så att säga skära av den
liberala linjen och stoppa den fria
åsiktsförkunnelsen. Jag är mycket förvånad
över att herr Englund faktiskt
råkat komma i armkrok med dem.

Jag tror att om vi vill ha en viss frihet,
får vi finna oss i att det kan förekomma
en de! saker, som inte är alldeles
vederhäftiga. Det program, herr talman,
som herr Bengtson har fotat sin
interpellation på, heter »Orientering —
Människor och meningar». Det är alltså
inte ett program där vederbörande
framträder med anspråk på att förkunna
den enda givna sanningen i frågan.
Man har givit det rubriken »Människor
och meningar», och på grund därav får
man också räkna med en tolerans när
det gäller de framträdandes rätt att yttra
sig inför radiopubliken. Jag anser att
vi skall ha som måttstock på alla områden
att eftersträva vederhäftighet,
men även från de håll där man normalt
räknar med vederhäftighet, kan det ju
en och annan gång komma något ovederhäftigt.
Det har hänt i denna kammare,
och det har hänt här i dag.

Herr ENGLUND (fp) kort genmäle:
Herr Åman har litet svårt att förstå. Jag
har inte ett ögonblick velat rubba på
radions underhållningsprogram, på musiken
och allt det där som ju tar upp
största delen av radions tid och som huvudsakligen
intresserar lyssnarna. Radion
kommer således fortfarande att bli

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om förhindrande av ovederhäftig radioutsändning.

föremål för starkt lyssnande om mitt program
skulle realiseras. Jag har bara velat
skapa trygghet för att den lilla del av
radions arbete, som är ägnad upplysning,
skall bli en vederhäftig upplysning, där
sakkunskapen är enig, och lämna plats
för företrädare av motsatta meningar
när den verkliga sakkunskapen är
delad.

Jag har, herr talman, inte ett ögonblick
ifrågasatt att Radiotjänst i sin tjänstemannaslab
skall vara en avspegling av
svenska folkets massa. Vad jag sade i
mitt förra anförande var — jag upprepar
det — att vi bör ha trygghet för att radioledningen
företräder de värderingar
som svenska folket anser väsentliga. Vi
saknar för närvarande denna trygghet.

Herr STEN (s): Min respekt för den
parlamentariska ordningen är något större
än herr Ohlons. Jag anser mig därför
förhindrad att ingå på hans karakteristik
av min interpellation sedan överläggningen
om densamma för länge sedan
har förklarats avslutad.

Herr Ohlon ställde den interpellation,
som hade framställts i andra kammaren,
i något slags särklass. Ja, tacka för det!
Den var ju framställd av en partivän till
herr Ohlon. Jag tillåter mig nu, då jag
är övertygad om att herr Ohlon håller
måttet i fråga om bibelkunskap, att både
karakterisera detta förhållande och att
illustrera bibelkunskapens användbarhet
i sådana här sammanhang genom att
citera det gamla ordet, till och med enligt
den gamla översättningen: »Them renom
är allting rent.»

Herr ARRHÉN (h): Herr talman! Jag
begärde ordet med anledning av den
parallell, som drogs upp i herr Åmans
första anförande. Herr Åman gjorde parallellen
radio—press. Den kan man ju
använda sig av, ehuru, efter vad jag tror
mig förstå, endast inom vissa gränser.
Ty om jag vill företräda en mening i
pressen, har jag möjligheter att spela på
ett betydligt mera mångsträngat instrument
än när det gäller radion. Blir en

viss mening företrädd i radio har jag
inte möjlighet att gå till ett annat radiobolag
för att där framföra andra synpunkter.
Det är radions egenskap av att
vara ett monopol, som skapar de situationer,
vilka har föranlett de interpellationer,
riksdagen har behandlat i dessa
dagar.

Jag vill därför ifrågasätta, huruvida
det inte skulle kunna tänkas vara en
utväg, att radion själv tog upp kritik
och gav den plats i sina program. Man
kunde anordna något, som skulle kunna
kallas för »veckans klagostund» eller
något i den stilen, en radions Hyde Park
Corner, som förekom en gång i veckan,
eventuellt en gång i månaden. De som
hade klagomål att anföra borde då enligt
mitt förmenande få anmäla sig. De skulle
personligen få stå för sina synpunkter.
För några år sedan gjorde herr Dymling
— jag minns inte i vilket sammanhang —
sammandrag i radion av diverse kritik,
som hade framförts från allmänheten till
radiostyrelsen. Det tror jag för min del
inte är modellen, ty dessa sammanfattningar
var, trots att de gjordes av en
så prominent förmåga som herr Dymling,
rätt ensidiga. De blev också slopade.

Jag menar alltså, att Radiotjänst på
detta sätt skulle ha möjlighet att avväpna
eller fånga upp den eventuella diskussionslust,
som under veckan eller låt mig
säga månaden hade väckts till liv ute
i landet. Men de kritiska synpunkterna
skulle, som sagt, företrädas individuellt
eller av en representant för en organisation.

Vad sedan radionämndens verksamhet
beträffar har jag inte stort andra synpunkter
på den saken än som här tidigare
framförts. Men när man får reda
på att radionämnden består av 24 personer,
blir man förstås litet orolig, ty
ett organ med så stort antal ledamöter
verkar mindre arbetsfört. Jag vill emellertid
hävda, liksom herr Englund nyss
gjorde, att om radionämnden skall finnas,
så bör den vara representativt sammansatt,
och den bör göra tjänst som en
inspiratör till —• för att anföra ett citat
från Carl Cederblad — vett och vetande,

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. sjukdomstid såsom kvalifikationstid för semester.

hut och hyfsning. Det kravet måste man
absolut ställa. Jag tror, att radionämnden
bör eftersträva auktoritet i det avseendet
i sitt förhållande till dem, som
i Radiotjänsts vanliga programverksamhet
skall levandegöra dylika intentioner.

I övrigt vill jag i likhet med herr statsrådet,
herr Åman och andra, som här yttrat
sig, ge min anslutning till den organisationsform
med avseende på förhållandet
till statsmakterna, i vilken Radiotjänsts
verksamhet för närvarande
bedrives. Därvidlag bör absolut ingen
ändring ske.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. sjukdomstid såsom kvalifikationstid
för semester.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Norling till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
framställt följande fråga: »När kan
det förväntas att riksdagen förelägges
proposition med förslag i anslutning till
riksdagens skrivelse den 7 maj 1948 angående
sådana ändrade bestämmelser i
semesterlagen att styrkt sjukdomstid inräknas
som kvalifikationstid för semester.
»

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga, erhöll
ordet och anförde: Herr talman!
Herr Norling har frågat, när det kan
förväntas att riksdagen förelägges proposition
med förslag i anslutning till
riksdagens skrivelse den 7 maj 1948 angående
sådana ändrade bestämmelser i
semesterlagen, att styrkt sjukdomstid inräknas
som kvalifikationstid för semester.

Den fråga det här gäller togs upp i
motioner till 1951 års riksdag. Riksdagen,
som då behandlade frågan om tre
veckors semester, fann inte skäl föreligga
att vidta någon åtgärd i anledning
av motionernas yrkanden i denna del. I

utskottsutlåtandet hänvisades till dåvarande
departementschefens uttalande,
att han i sinom tid torde få återkomma
till en del specialspörsmål inom semesterlagstiftningen.

I ett interpellationssvar till herr Gustafson
i Göteborg den 13 maj 1952 i
detta ämne gav jag den meningen till
känna, att någon fristående sakkunnigutredning
i frågan inte kunde anses påkallad
och att spörsmålet i sinom tid
får tas upp tillsammans med andra frågor
rörande semesterlagen. Jag framhöll
vidare i kammaren, att de senaste ändringarna
i semesterlagen ännu inte hunnit
bli fullt tillämpliga och att det inte
kunde anses rationellt att alltför ofta
göra justeringar i lagen.

Jag har för dagen ingen annan uppfattning
än den jag deklarerade för
knappt ett år sedan.

Herr NORLING (k): Herr talman! Jag
får tacka socialministern för att jag erhållit
svar på min fråga.

Yad sedan svarets innehåll beträffar
kan jag inte känna mig tillfredsställd
över detsamma på grund av dess negativa
innebörd. Det förhåller sig ändock
så, att riksdagen för omkring fem år sedan
hemställde om en utredning om det
spörsmål som min fråga gäller. Nu hänvisar
socialministern till ett interpellationssvar
i andra kammaren förra året
där han har behandlat samma problem.
Jag har läst det interpellationssvaret.
Socialministern hänvisade där till ett
interpellationssvar av förre socialminister
Möller, där denne behandlade vissa
spörsmål i samband med semesterlagen.
Jag kan emellertid inte finna att förre
socialminister Möllers svar på något sätt
ingick just på den fråga som jag här har
ställt till socialministern. Den halkades
över ganska lätt, och så skedde även när
socialministern förra året besvarade interpellationen
i andra kammaren.

Yad det här gäller kan måhända synas
vara ett litet problem. För dem, som
berörs av det, har saken emellertid en
ganska stor betydelse. Jag skall anföra
ett exempel för att visa hur en semester -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. sjukdomstid såsom kvalifikationstid för semester.

tagare ser på problemet. Vi kan såsom
exempel ta en arbetare på en verkstad,
varv e. d. Den ena timmen får han kanske
stå i ganska stark värme och utföra
sitt arbete, medan han den andra timmen
kanske skickas ut i kyla och blåst.
Det är ganska naturligt att med sådana
temperaturväxlingar arbetaren kan bli
förkyld och ådraga sig ganska svåra förkylningssjukdomar.
En arbetare som
ådrager sig en förkylningssjukdom anser
det ganska naturligt att den sjukdom,
som han får på grund av det arbete
han utför, också skall medräknas
som kvalifikationstid för semester, vilket
inte sker för närvarande. Om däremot
samme arbetare skadar en kroppsdel,
och därvid inte ådrager sig en svårare
sjukdom än den han fick på grund
av sin förkylning, medräknas sjukdomstiden.

Dessutom liar i och med treveckorssemesterns
införande förhållandena försämrats
för dem som måste sjukskriva
sig. Om en arbetare genom sjukdom icke
kan uppfylla semesterlagens bestämmelser
om sexton arbetsdagar i månaden,
förlorar han i semesterhänseende inte
bara en utan en och en halv dag. Det är
alltså inte nog med att han på grund av
sin sjukdom får sin ekonomi försämrad,
utan han förlorar också betalningen under
vissa av semesterdagarna.

Det är klart att frågan är komplicerad,
men den är dock inte mer komplicerad
än att den kan lösas. På arbetsplatserna
ställer man allmänt frågan, om
det inte finns möjlighet att lösa problemet
på det sättet, att åtminstone alla
de sjukdomar, som en arbetare bevisligen
ådragit sig i arbetet, skall betraktas
lika, när det gäller kvalifikationstid
för semester.

Jag vill, herr talman, hemställa till socialministern
att han, även om detta
problem är kanske svårlöst, ägnar en
tanke åt detsamma för att försöka få det
löst så fort som möjligt, så att de semestertagare,
som nu blir utsatta för denna
orättvisa behandling, verkligen får medräkna
styrkt sjukdomstid för semester.
Som det nu är utnyttjas arbetarnas solidaritet
på arbetsplatserna många gånger

alltför mycket. Arbetarna vill inte se att
en kamrat, som i arbetet ådragit sig en
sjukdom, på grund därav inte får full
semester, utan de samlar ihop av sina
egna semesterpengar för att han skall
kunna få någon kompensation för den
förlorade semesterrätten. Ett sådant system
är inte rättvist. Har riksdagen en
gång beslutat om lagstadgad semester,
d. v. s. om semestertidens längd och den
betalning som därunder skall utgå, borde
man också se till att sjukdomstiden
inräknas i kvalifikationstiden för semester.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 85, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24 oktober
1951 (nr 660) om skatt vid tillverkning
och import av personbilar
m. m. samt om fortsatt giltighet av samma
förordning.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 101, angående anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till vissa skogsbrukskurser
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 104, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna; samt

nr 106, med förslag angående tilldelningen
av statsbidrag till den utomprocessuella
rättshjälpsverksamheten.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner
med förslag till ändrad lydelse av § 12
regeringsformen; och

nr 3, i anledning av väckt motion angående
inrättande av ett arbetsmarknadsdepartement.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Anslag till socialstyrelsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande utlåtande skulle
förtagas till avgörande punktvis och,
där så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Anslag till socialstyrelsen.

T denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag till Socialstyrelsen:
Omkostnader för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 483 000
kronor.

Utskottets förslag innebar bland annat,
att anslagsposten till reseersättningar
skulle med hänsyn till de ökade reseoch
traktamentskostnaderna höjas med
8 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och
Birke ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:

»I sitt yttrande över socialstyrelsens
medelsframställning har statskontoret
anfört, att det bör vara möjligt att utan
besvärande återverkningar inskränka
omfattningen av tjänsteresorna och att
posten till reseersättningar — oaktat
stegrade biljettpriser och traktamentsersättningar
— bör upptagas med oförändrat
belopp. Utskottet, som i tidigare
sammanhang uttalat att frågan om en
begränsning av socialstyrelsens reseverksamhet
bör ägnas fortsatt uppmärk -

samhet av Kungl. Maj:t, delar statskontorets
uppfattning beträffande möjligheterna
att begränsa resornas omfattning.
Härvid bör även tagas i betraktande att
den genomförda kommunsammanslagningen,
som minskat antalet kommuner
med 1 461, bör kunna medföra ett minskat
antal resor för konsultation och inspektion.
Utskottet kan sålunda icke
tillstyrka att posten till reseersättningar,
såsom departementschefen föreslagit,
uppräknas med 8 000 kronor. Mot
medelsberäkningen i övrigt har utskottet
icke funnit anledning till erinran.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet alltså att riksdagen
må i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till Socialstyrelsen: Omkostnader för

budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 475 000 kronor.»

Herr BERGH (h): Herr talman! Trots
att interpellationsdebatten angående Radiotjänsts
verksamhet tog så pass lång
tid, måste jag tyvärr besvära kammaren
med en del inlägg under förmiddagen,
somliga för att motivera högerreservationer,
där mitt namn förekommer, och sannolikt
andra inlägg för att försvara utskottet
emot andra reservationer. I båda
fallen kommer jag emellertid att ha samma
tendens i mina anföranden, nämligen
att försöka att utan eftersättande av
angelägna uppgifter iaktta största möjliga
sparsamhet med statens medel.

Den nu föreliggande punkten är ju i
kostnadshänseende inte mycket att tala
om. Det är endast 8 000 kronor som tvisten
gäller. Men frågan är principiellt av
ganska stor innebörd.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen
beträffande socialstyrelsens resekostnader
uttryckt den meningen, att socialstyrelsen
borde begränsa sina resor. Det
är svårt att finna att socialstyrelsen har
efterkommit denna riksdagens önskan.
För budgetåret 1950/51 fick styrelsen ett
reseanslag på 70 000 kronor och för efterföljande
budgetår ett reseanslag på
75 000 kronor. För innevarande budgetår
har anslaget höjts till 92 000 kronor. I
sin framställning till Kungl. Maj:t i år
begärde socialstyrelsen 107 000 kronor.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Departementschefen har för sin del tillstyrkt
ett anslag av 100 000 kronor. Det
betyder att anslaget från 1950/51 till
1953/54 höjts med inte mindre än 30 000
kronor. Jag anser emellertid att riksdagen
bör tillse, att om den en gång uttalat
ett önskemål, denna önskan också
sedan efterkommes.

Vi bör även se denna fråga mot bakgrunden
av den statsuppsikt som utövas
inom socialvården. I höstas förekom
här i kammaren en debatt, varvid fröken
Ebon Andersson lämnade några uppgifter
om hur det kan ställa sig i extrema
fall. Hon tog som exempel tillsynen av
barnhemmen. Där kan inte mindre än 15
olika myndigheter och befattningshavare
inkopplas, nämligen socialvårdsbyrån,
barnavårdskonsulenten, barnavårdsassistenten,
familjesociala nämnden, barnhemsstyrelsen,
barnpsykiatern, kuratorn,
psykologassistenten, förmedlingsombudet
för barnhemsplatser, barnavårdsombudet
för fosterhemsanskaffning, barnavårdsnämnden
i den kommun där barnhemmet
är beläget, förste provinsialläkaren,
barnhemmets läkare, den barnavårdsnämnd
barnet tillhör och barnets
barnavårdsman eller anhöriga som har
vårdnaden om barnet. Mot bakgrunden
av ett dylikt exempel tror jag att det,
såsom statskontoret anser, bör vara möjligt
för socialstyrelsen att utan besvärande
verkningar kunna såsom riksdagen
har begärt begränsa sin verksamhet i
denna del.

I detta sammanhang bör man också
beakta den nyligen skedda kommunsammanslagningen,
som fr. o. m. 1952 minskat
antalet kommuner med 1 461. Det
vore egendomligt om inte kommunsammanslagningen
skulle ha vissa konsekvenser
då det gäller statsuppsikten. När
kommunsammanslagningen genomfördes,
motiverades den inte bara med önskvärdheten
av att skapa större ekonomiska
kommunala enheter, utan också med
att man genom densamma ville få till
stånd större administrativa enheter. Den
verksamhet som socialstyrelsen har haft
att ägna sig åt då det gäller socialvården
har ju varit betingad bl. a. av småkommunernas
inte alltid men ofta jämförelse -

Anslag till socialstyrelsen,
vis begränsade personella resurser. Jag
menar inte att antalet institutioner blivit
färre, men antalet kommunala organ,
som socialstyrelsen har att göra med,
måste väl ändå ha blivit mindre, när
1 461 kommuner försvunnit. Den omständigheten
bör också inverka på socialstyrelsens
resekostnader.

Det är visserligen sant att taxorna
höjts, men om man, såsom vi reservanter
önskar, låter socialstyrelsen få samma
reseanslag som för innevarande budgetår,
bör detta räcka. Reservanterna vill
i varje fall icke vara med om någon höjning
av anslaget.

Det är dessa motiv, herr talman, som
jag anser tala för bifall till reservationen,
till vilken jag alltså ber att få yrka
bifall.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Såsom kammarens ledamöter
finner, har högerns fyra ledamöter i
statsutskottet reserverat sig med yrkande
om ett mindre anslag till socialstyrelsens
omkostnader än vad departementschefen
förordat. Tvisten gäller ett
belopp av 8 000 kronor för socialstyrelsens
resekostnader. Socialstyrelsen har
själv begärt att anslaget skall höjas med
15 000 kronor, med motivering att trafiktaxorna
och traktamentsersättningarna
böjts. Socialstyrelsen förklarar att
denna förstärkning av anslaget är nödvändig
för att tjänstemännen skall kunna
företa erforderliga resor. Departementschefen
har sagt att han inte kan
vara med om det utan anser att en höjning
med 8 000 kronor är tillräcklig,
och det har utskottets majoritet ansett
vara välmotiverat.

Vi kan således inte godtaga den motivering,
som reservanterna anför för att
man skulle vägra den höjning av reseanslaget
till socialstyrelsen, som departementschefen
här förordat. Vi anser
nämligen att den kommunsammanslagning,
som ägt rum och som ostridigt har
minskat kommunernas antal med över
1 400, medför extra utgifter för socialstyrelsen
under övergångstiden. Det är
många ting som behöver redas ut. Kom -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Anslag till socialstyrelsen,
munerna påkallar socialstyrelsens medverkan
i fråga om nedläggning av ålderdomshem,
planering av sådana och
en hel del andra saker. Vi anser inte att
det finns tillräckligt starka skäl för en
sådan nedskrivning av reseanslaget som
reservanterna önskar, ty i själva verket
blir det en nedskrivning, eftersom det
belopp departementschefen förordar endast
innebär en täckning av de merkostnader
som skett.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Det är klart att det kan vara svårt
för utskottet att på tusenlappen räkna
ut vad som här behövs i ökning, men
när det gäller verkningarna av kommunsammanslagningen
har man ju dock hela
tiden talat om att det skulle bli så mycket
billigare. Även om det är riktigt som
herr Karlsson i Munkedal nyss sade, att
det under övergångstiden kan bli en viss
ökning av kostnaderna på vissa punkter,
är jag övertygad om att man kan ta
igen dessa ökningar på andra punkter.
Utskottet har ju redan prutat ned en del
i förhållande till vad socialstyrelsen har
begärt, och vi reservanter har blivit
övertygade om att man på denna punkt
skulle kunna gå på statskontorets linje,
alltså att man, som det heter, utan besvärande
verkningar skulle kunna avstå
från denna höjning.

Yi vet allesammans i denna kammare,
att om en höjning kommer till stånd så
är det sannerligen sedan inte så lätt att
komma ifrån den, och så vitt jag kan se
har utskottsmajoriteten inte någon som
helst motivering för denna höjning. Det
finns i propositionen, det vet jag, en
hänvisning till vissa ökade kostnader,
men jag tror att statskontoret här har
gått på den riktiga linjen.

Herr Bergh har redan nämnt den debatt,
som fördes i höstas i denna fråga,
och jag tror inte att det i längden går
att bara tala om att det blir automatiskt
ökade kostnader utan att man samtidigt
tar under omprövning frågan om alla

dessa inspektioner och konsulenthistorier.
Här har redan nämnts det exempel,
som jag var inne på i höstas. Det är så
mycket mer nödvändigt att spara på
alla punkter, där man kan spara, även
om det inte här rör sig om några stora
summor. I andra sammanhang sparar
man på några tiotusental kronor, där
det kan ifrågasättas om det verkligen rör
sig om sparsamhet. Jag tänker, som alltid
höll jag på att säga, på skyddskonsulentverksamheten,
som är svältfödd,
såsom alla v.et, trots att det har blivit
en liten ökning i år.

Det är alltså inte så, herr talman, att
vi reservanter anser att det inte behövs
en inspektion — ty det är alldeles klart
— men man kan inte frigöra sig från en
mycket stark känsla av att en närmare
omprövning av hela inspektionsverksamheten
nog skulle leda till resultat, som
går i sparsamhetens riktning. Jag är
övertygad om att de tjänstemän i socialstyrelsen,
som inspekterar och som konsulterar,
gör sitt yttersta och att det inte
här finns mycket som man kan inskränka
på, utan det är hela organisationen
över huvud taget som behöver en ingående
översyn, vilken bör ske så snart
som möjligt.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Fröken Andersson framhöll nu
senast, att det gäller att pressa tillsammans
hela organisationen. Det är ju en
helt annan sak än att bevilja ett anslag
till omkostnader för den organisation,
varom här är fråga. Fröken Andersson
får väl föra fram sitt önskemål i något
annat sammanhang. När vi har en organisation,
är det väl ändå nödvändigt
att ''ge den tillräckliga anslag, så att
tjänstemännen verkligen kan komma ut
i landet och göra någon nytta; annars
blir de ju tvingade att sitta på sin
stjärt vid skrivbordet här uppe i Stockholm.
Fördenskull är detta anslag nödvändigt.

Fröken Andersson sade, att det inte
anförts någon motivering för höjningen.
Jo, socialstyrelsens petita innehåller motiveringen,
som åberopas av departe -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

mentschefen och därefter av utskottet.
Det är ju den ordningen vi alltid följer
här i riksdagen. Jag nämnde i mitt
första anförande de bägge huvudskälen:
de höjda trafiktaxorna och de höjda
traktamentena.

Departementschefen har visat en i
högsta grad lovvärd sparsamhetsvilja, då
han ansett att socialstyrelsen får reda
sig med ett mindre anslag än som begärts.

Meningarna blir väl alltid delade om
på vilka punkter man skall spara. Från
debatterna i denna kammare har vi
mångårig erfarenhet av att några vill
spara på ett område och andra på ett
annat, och så kommer det ganska säkert
att bli även i fortsättningen.

Man har här dragit in hela denna inspektionsverksamhet
och sagt, att den
är mycket betungande. Jag vill inte ta
upp det spörsmålet i detta sammanhang;
vi bör väl försöka begränsa debatten till
den fråga det verkligen gäller. Jag vill
dock fästa kammarens uppmärksamhet
på att de allra flesta i den långa rad av
myndigheter, som nämndes, inte alls
beröres av detta anslag. Därför tycker
jag att detta bra litet hör till det ämne
vi diskuterar.

Jag finner alltså ingen anledning att
frångå mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH (h): Herr talman! Reseanslaget
har på några få år stigit med
över 40 procent trots att riksdagen, som
jag sade, bär önskat en begränsning av
reseverksamheten. När så är fallet, kan
man knappast tala om att någon större
sparsamhet iakttagits vare sig från socialstyrelsens
eller från socialdepartementets
sida. Frågan kvarstår alltså,
huruvida inte riksdagen bör sätta makt
bakom önskemålet att sparsamhet bör
iakttagas i detta fall.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Det var intressant att hem Karlsson
i Munkedal tog upp resonemanget,
att vi här har en organisation och att
den skall fungera. Den invändningen
får man jämt och ständigt höra när det

Anslag till socialstyrelsen,
gäller förslag om besparingar i ena eller
andra avseendet.

Vår mening är ingalunda, att organisationen
inte skall kunna fungera, utan
vi anser att en rationalisering bör ske
inom den nuvarande anslagsramen.

Sedan är det delvis riktigt som herr
Karlsson säger, att det inte är socialstyrelsen
som skickar ut alla de femton
olika inspektörerna. Nej, tacka för det
— det vore ju minst sagt sorgligt om
den ensam skulle göra det. Men jag tror
att en samordning och koncentration
av inspektionsverksamheten skulle kunna
ske även när det gäller de inspektörer
som socialstyrelsen skickar ut. Det
talas i andra sammanhang mycket om
planhushållning, men nog får man på
vissa områden intrycket att det bedrives
en politik utan både plan och hushållning.

Herr ANDERSON, IWAR (s): Hem

talman! Jag måste gentemot fröken Andersson,
när hon talar om en omprövning
av organisationsformen, säga att
jag inte kan hitta ett ord i reservationen
om den saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde hem talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av fröken Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. tillsynen över förskolor och förskoleseminarier.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 6—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27.

Ang. tillsynen över förskolor och förskoleseminarier.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 2 750 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bergh och Sunne (I: 215) samt den andra
inom andra kammaren av fröken
Ager m. fl. (II: 315) hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att skolöverstyrelsen
skulle vara tillsynsmyndighet
för förskolor och förskoleseminarier,
och att framställning skulle göras hos
Kungl. Maj:t om framläggande inför
riksdagen av därav betingade förslag
till avlöningsstater in. m.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård
för budgetåret1 1953/54 anvisa
ett reservationsanslag av 2 750 000 kronor; b)

att motionerna I: 215 och II: 315
icke måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»I motsats till förslaget i motionerna
1:215 och 11:315 om en överflyttning
till skolöverstyrelsen i den omfattning,
som styrelsen f. n. ansett möjlig, kan

utskottet icke finna det lämpligt, att tillsynen
över institutionerna på den halvöppna
barnavårdens område delas mellan
tvenne centralmyndigheter. Utskottet
ansluter sig därför till departementschefens
uppfattning att den centrala tillsynen
tills vidare bör kvarligga hos socialstyrelsen.
Härvid har utskottet förutsatt,
att erforderligt samråd beträffande
de pedagogiska synpunkterna på
verksamheten upprätthålles mellan socialstyrelsen
och skolöverstyrelsen.

Reservation har avgivits av herr Berghy
som ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under b
hemställa att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 215 och II: 315
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna
vad i reservationen anförts.

I den av reservanten förordade motiveringen
hade det nyss återgivna stycket
utbytts mot ett uttalande av följande
lydelse:

»I likhet med motionärerna anser utskottet
övervägande skäl tala för att
tillsynen över förskoleverksamheten och
förskoleseminarierna överflyttas till
skolöverstyrelsen. Inom den halvöppna
barnavården har särskilt förskoleverksamheten
ökat i omfattning under senare
år samtidigt som de pedagogiska
synpunkterna kommit alltmer i förgrunden.
Utskottet hänvisar i detta sammanhang
till skolkommissionens och skolöverstyrelsesakkunnigas
uppfattning,
liksom också till förskoleseminariernas;
lärarsällskaps remissyttrande. Verksamhetens
anknytning till skolan skulle ickeblott
gagna barnen utan även vara till
fördel för skolväsendets utveckling i övrigt.
Det måste därför betraktas som angeläget,
att tillsynen utövas av en pedagogiskt
sakkunnig myndighet. För den
centrala tillsynen av övriga institutioner,
daghem av olika slag, synes socialstyrelsen
tills vidare böra svara. Då den
föreslagna gränsdragningen mellan berörda
myndigheter liksom det erforderliga
personalbehovet å resp. håll torde
förutsätta en närmare utredning, förordar
utskottet, att riksdagen hos Kungl.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. tillsynen över förskolor och förskoleseminarier.

Maj :t hemställer att förslag i frågan
framlägges för nästa års riksdag.»

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr BERGH (h): Herr talman! Visserligen
står jag såsom ensam reservant
under den här punkten och är följaktligen
medveten om att det är tämligen
utsiktslöst att försöka vinna kammarens
flertal för förevarande reservation, men
jag måste ändå erkänna, att jag skulle
känna mig ganska generad såsom yrkesman,
om jag inte in i det sista försökte
medverka till att undvika en, såsom jag
anser, olämplig lösning av det problem,
som nu är på tal. Det gäller frågan, om
skolöverstyrelsen eller socialstyrelsen
skall vara tillsynsmyndighet för förskolor
och förskoleseminarier.

När man för en hel del år sedan diskuterade
frågan om den halvöppna barnavården,
betraktades det allmänt som
rätt självklart, att en pedagogiskt sakkunnig
myndighet skulle ha överinseende
över en verksamhet, där pedagogiska
och barnpsykologiska orienteringar var
särskilt nödvändiga, och när på sin tid
statsbidrag till dessa skolor för första
gången skulle beslutas, var det en allmän
mening bland remissmyndigheterna
att så skulle bli fallet. Socialstyrelsen
hörde till de få myndigheter, som hade
en annan mening, men eftersom frågan
på sätt och vis tagits upp inom socialdepartementet,
kom verksamheten tills
vidare att hamna under socialstyrelsen,
och så har det gått år efter år. Men det
har undan för undan också sagts att detta
skulle vara ett provisorium och att
man inte skulle ta definitiv ställning till
tillsynsfrågan, förrän spörsmålet om
verksamhetens definitiva organisation
bleve aktuell. Så sker nu i år, då det
betänkande, som rör den halvöppna barnavården,
har föranlett vissa uttalanden
i årets statsverksproposition. Departementschefen
har nu velat förlänga detta
provisorium och anser att socialstyrelsen
fortfarande bör vara tillsynsmyndig -

het, även om det skrives att det skall
vara »tills vidare».

Jag måste nog erkänna, att jag är en
smula överraskad över det sätt, varpå
man inom socialdepartementet har bedömt
remissvaren. Jag finner det ganska
naturligt att man inom socialdepartementet
inte gärna har kunnat bedöma
denna fråga i verkligt självständig mening,
utan att departementet här som
annorstädes fått lov att ta bestämda intryck
av remissvaren. Men nog hade det
varit önskvärt, om man inom socialdepartementet
hade vägt de här remissyttrandena
i stället för att räkna dem. Vi
finner i propositionen att till förmån
för socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet
har uttalat sig arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen o. s. v.
Det innebär icke något som helst ifrågasättande
av dessa myndigheters kompetens
på deras egentliga arbetsområden,
om jag stillsamt frågar mig, vad man
inom dessa ämbetsverk har för sakkunskap
just i tillsynsmyndighetsfrågan,
som skulle föranleda socialdepartementet
att betrakta dessa myndigheter som
auktoriteter i detta sammanhang. Har
man aldrig så litet sysslat med dessa
spörsmål och vet, att det här framför
allt inte är fråga om en vårdform utan
om en tillämpning av barnpsykologi och
om barnuppfostran, måste man, även om
man medger att de sociala vårdsynpunkterna
och de pedagogiska synpunkterna
också på detta lågstadium måste tillgodoses
vid sidan av varandra, komma till
den uppfattningen, att den pedagogiska
sidan måste träda i förgrunden även när
det gäller förskolorna och förskoleseminarierna.

Det är mycket intressant att läsa det
yttrande från stadsfullmäktige i Stockholm,
som har återgetts i propositionen.
Enligt reciten till propositionen säger
Stockholms stadsfullmäktige, att den
speciella lekpedagogik, som vuxit fram
och tagit form inom ifrågavarande verksamhet
— och för vilken framför allt
den barnpsykologiska forskningen varit
vägledande — till sin karaktär är skild
från den egentliga skolpedagogiken.

Detta är fel, mina damer och herrar.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. tillsynen över förskolor och förskoleseminarier.

Hade den, som är ansvarig för detta yttrande
från Stockholms stadsfullmäktige,
besökt en modern småskola och sett, hur
den arbetar, skulle han inte funnit någon
principiell åtskillnad mellan förskolan
och småskolan. I bägge fallen är det
fråga om en spontan och skapande verksamhet,
visserligen planerad, vartill sedermera
kommer schemabundenheten
i småskolan, men att det i förskolorna
skulle vara någon speciell form av pedagogik
är en missuppfattning.

Ändock är denna syn på förskolornas
uppgift dess bättre väsentligen skild från
den, som socialstyrelsen företräder. Socialstyrelsen
har i ett av remissyttrandena
år 1948 kallat förskolorna för en
kollektiv vårdform, — redan den formuleringen
säger åtskilligt — och en
kollektiv vårdform, som framstår alltmer
såsom önskvärd endast för sådana
barn, som på grund av fysiska eller psykiska
sjukdomar icke lämpligen kan
vårdas i hemmen. Det säges, att framför
allt daghemmen bör ses ur den synpunkten,
men omdömet är generaliserat
till att gälla den halvöppna barnavården
över huvud.

Såsom jag ser det, hade det nog bidragit
till en bättre avvägning, om man
inom socialdepartementet hade fäst störer
avseende vid de myndigheter som
på detta område kan anses vara sakkunniga,
till vilka jag varken räknar socialstyrelsen
eller andra apostroferade myndigheter.
De organisationer och myndigheter,
som uttalar sig för att skolöverstyrelsen
bör vara tillsynsmyndighet är
bl. a. förskoleseminarierna själva — vilka
ju bör veta något om den sak det bär
gäller — Sveriges barnträdgårdslärarinnors
riksförbund, Svenska barnavårdslärarinnors
riksförening, förskoleseminariernas
lärarsällskap, 1946 års skolkommission,
skolöverstyrelsen samt skolöverstyrelsesakkunniga.
Jag menar att
det sålunda hade varit värdefullare, om
man vägt yttrandena i stället för att räkna
dem.

Nu har man från utskottets sida vänt
sig mot en uppdelning av tillsynen över
den halvöppna barnavården. Reservationen
liksom den till grund härför liggan -

de motionen går ut på att förskoleseminarierna
och förskolorna skall ligga under
skolöverstyrelsen, medan daghemmen
och naturligtvis framför allt familjedaghemmen
— där det ju är fråga om
vård i hemmen liksom för andra barn
— skulle ligga under socialstyrelsen. Det
ligger åtskilligt i utskottets invändning
att man inte bör göra en sådan uppdelning,
men här får man liksom annars
försöka göra det bästa möjliga. När nu
skolöverstyrelsen har förklarat, att den
på grund av sina andra uppgifter för
ögonblicket inte kan åtaga sig tillsynen
för mer än förskoleseminarierna och
förskolorna, anser jag att detta är en
god början. På det sättet skulle man få
förmånen att utnyttja skolöverstyrelsens
administrativa apparat, till vilken, när
det gäller dessa ting, socialstyrelsen inte
har någon motsvarighet. Vidare skulle
man kunna utnyttja skolöverstyrelsens
allmänna pedagogiska sakkunskap och
sedan förstärka den med den speciella
sakkunskap som rör småbarnspsykologien
och småbarnspedagogiken.

Jag anser sålunda, att det finns goda
skäl som talar för ett bifall till reservationen,
även om jag råkar stå ensam för
den. När det nu säges i utskottets utlåtande
och propositionen, att man räknar
med att socialstyrelsen endast »tills
vidare» skall vara tillsynsmyndighet, vill
jag uttrycka den livliga förhoppningen,
att om riksdagen går på utskottets förslag,
detta »tills vidare» måtte bli av
ytterst kort varaktighet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ELMGREN (s): Herr talman! Såsom
herr Bergh nyss påpekade, har frågan
om den halvöppna barnavårdens
ställning och utveckling i vårt svenska
samhälle nu kommit på riksdagens bord
i och med att statsrådet och chefen för
socialdepartementet redovisat det betänkande,
som sommaren 1951 framlades
om barnstugor och barntillsyn. Låt mig
på en gång säga ifrån, att jag till fullo
förstår, att det statsfinansiella läget för
närvarande är sådant, att det inte ter

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. tillsynen över förskolor och förskoleseminarier.

sig möjligt att framlägga en särskild proposition
med utförlig redovisning av betänkandet
och remissyttrandena samt
förslag om väsentligt vidgat statligt stöd
åt här ifrågavarande verksamhet. Jag
kan alltså mycket väl förstå, att de aktuella
besparingssträvandena får ta sig
uttryck även på detta område, men jag
förutsätter bestämt att denna fråga inte
härmed får anses utagerad för socialdepartementets
räkning. Vi kommer nämligen,
herr talman, inte ifrån att ta upp
denna fråga här i riksdagen till en diskussion,
vilken blott kan grundas på en
utförlig redovisning av det material som
finns i denna fråga, så att våra kommuner
äntligen får besked om hur de skall
förfara med verksamheten kring barnhem
och lekskolor. Det är nämligen så
att denna fråga stötts och blötts i den
ena utredningen efter den andra alltsedan
befolkningskommissionens dagar i
slutet av 1930-talet. Redan 1938 förelåg
det första betänkandet i denna fråga,
och befolkningsutredningen kom igen
1943 med ett nytt betänkande, som riksdagen
fick på sitt bord redan samma år
i form av en kunglig proposition. Därmed
lades grunden för det nuvarande
statsbidraget. Man betonade emellertid
att allt vad som då skedde var ett provisorium
i avvaktan på ett slutgiltigt statligt
ställningstagande till de många principfrågorna
på detta område. I kommun
efter kommun uppstod på 1940-talet en
intensiv debatt om daghem, lekskolor
och andra institutioner för barntillsyn.
Gång på gång sades därvid av statsmakterna,
att kommunerna skulle få klart
besked från statens sida vid en senare
tidpunkt, när den 1946 tillsatta kommitténs
arbete var avslutat. På så sätt, herr
talman, har det i över 15 år bollats med
ansvaret fram och tillbaka mellan staten
och kommunerna. 1951 kom betänkandet
om daghem och lekskolor, och därmed
lades fram ett betänkande som, för
att använda ordalydelsen i en ledare i
Morgon-Tidningen, var »digert som en
tegelstensroman men lättläst som en
deckare».

Herr talman! Det är onekligen litet
3 Första kammarens protokoll 1953. Nr 10.

svårt att av det korta referat ur betänkandet,
som givits i femte huvudtiteln,
få en bild av de många problem, som
tagits upp i detta betänkande. Jag hemställer
därför, att när riksdagen i sinom
tid får ett förslag om ökat statligt stöd
åt denna verksamhet, en utförligare redovisning
av betänkandets olika principiella
diskussioner förelägges kamrarna.
Kommittén framlade ju själv på hösten
1948 ett mycket kortfattat och provisoriskt
förslag, som föranledde en särskild
proposition till 1949 års riksdag. Vid behandlingen
av denna kom det till principiella
diskussioner i båda kamrarna,
och man yrkade från olika håll i denna
kammare på kompletterande undersökningar
om t. ex. daghemmens samhällsekonomiska
och privatekonomiska lönsamhet,
de förvärvsarbetande kvinnornas
problem etc. Kommittén tillmötesgick
dessa önskemål och verkställde en
rad undersökningar, som nu finns redoviade
i betänkandet. Jag vill endast erinra
kammaren om att här föreligger ett
utförligt material, lämpat för en diskussion
om de hem- och förvärvsarbetande
kvinnornas problem med barntillsynen
och de möjligheter vi har att gå deras
önskemål till mötes.

Jag konstaterar emellertid, herr talman,
med tillfredsställelse, att statsutskottet
denna gång i år, i motsats till vad
som skedde 1949, accepterat och instämt
i herr statsrådets yttrande om att behovet
av daghemsplatser bör bli föremål
för särskilt beaktande. Jag vill endast
erinra om att man på flera håll år 1949,
såväl i denna kammare som i andra kammaren,
intog en ganska negativ inställning
till de förvärvsarbetande mödrarna
och deras behov av hjälp med barntillsynen.
Den uppmjukning som skett i
denna fråga är, tror jag, herr talman,
inte minst ett resultat av det utförliga
material, som kommittén lade fram i sitt
betänkande om just de förvärvsarbetande
mödrarnas situation och daghemmens
betydelse. Vi kommer nämligen aldrig
ifrån daghemmen, och vi måste inte
blott slå vakt om dem utan även bygga
ut dem, och jag kan icke tolka herr

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. tillsynen över förskolor och förskoleseminarier.

statsrådets anförande och utskottets utlåtande
på annat sätt än att denna uppfattning
numera accepterats.

Men som jag redan tidigare i denna
kammare betonat, har daghemmen aldrig
varit det primära för oss. För kommittén
och även för mig var det lekskolorna
eller barnträdgårdarna som var
det väsentligaste, och jag kan icke annat
än beklaga, att hela den principiella
diskussionen om målsättningen för dessa
institutioner och den syn på behovet
av gemensam förskolefostran, som lyser
fram i kommitténs resonemang på denna
punkt, icke alls redovisats för riksdagen.
Målsättningen var dock icke
blott ett visst fixerat antal institutioner
inom en viss tidrymd, utan något
betydligt mera, nämligen ett visst handlingsprogram,
en syn på förskolebarnens
plats i samhället. Jag kan, herr
talman, inte heller ansluta mig till åsikten,
alt frågan om en generalplan för
den fortsatta verksamheten saknar
aktualitet. Jag kan inte förstå, varför
man icke skulle kunna arbeta efter en
generalplan, ett handlingsprogram på
lång sikt även på detta område liksom
på så många andra områden, t. ex. i fråga
om sinnessjukvården, folktandvården,
för att inte tala om vår stora generalplan
för den framtida skolan. Nog
hade det varit naturligt att ta upp den
diskussionen i anslutning till en kommande
utförlig redovisning av kommitténs
resonemang om anknytningen till
skolan och behovet av en förskoleuppfostran
som inträdesport till den blivande
nya skolan. Jag tror nämligen att det
erbjuder stora svårigheter att rycka ut
den centrala organisationsfrågan så där
ur sitt sammanhang och så här i förväg
diskutera, om denna verksamhet
skall läggas här eller där. Det väsentligaste
är och borde ha varit ett klart
och tydligt ställningstagande från statsmakternas
sida att lekskolorna är av så
utomordentlig vikt för hemmen och barnen
och för den framtida skolan, att
vi bör satsa betydligt mera på dem än
tidigare och verkligen lägga en fast
grund för kommunernas fortsatta hand -

lande på detta område. Att det finnes ett
verkligt behov av sådana institutioner
är ju klarlagt genom kommitténs många
undersökningar, och helt nyligen har
ju i Malmö gjorts en undersökning, som
visar att praktiskt taget alla familjer i
ett nybyggt bostadsområde ville utnyttja
lekskolan och sätter värde på dess
välutbildade personal. Det går inte att
blunda för det faktum att vi här har
att göra med ett problem, som växer år
från år och som är de unga familjernas
problem och kommer att skärpas i takt
med den fortsatta tillväxten av våra städer
och samhällen.

Runt om i vårt land väntar kommunerna
i dag på att staten skall ta ställning
till de många principiella frågorna
rörande den halvöppna barnavården,
men, herr talman, man kan inte med
hästa vilja säga, att vi gör det i dag med
denna redovisning av kommittébetänkandet
från 1951, som lagts fram.

Jag måste därför förutsätta, att herr
statsrådet i varje fall ger vederbörande
tillsynsorgan klara direktiv i en rad frågor,
där även detta tillsynsorgan väntar
på besked från högre ort. Det är ju
många kommuner, som tröttnat på dödläget
i denna fråga och som tagit saken
i egna händer och formulerar egna målsättningar.
Särskilt glädjande är det att
se den friskhet och entusiasm, med vilken
Stockholms stad tagit sig an denna
uppgift och nu i december i denna sak
antagit en generalplan för hela denna
verksamhets fortsatta utbyggnad, en utbyggnad
som går helt i linje med kommitténs
förslag och intentioner, ja, på
vissa punkter går vida utöver dem.

Men det enda klara besked, som vi i
dag ger kommunerna, är, att den centrala
tillsynen tills vidare bör kvarligga
hos socialstyrelsen. För mitt sätt att
se är emellertid frågan om den centrala
organisationen av relativt underordnad
betydelse. Det mänskliga är dock
det högsta i historien, och til syvende
og sidst bör det väl vara så, att denna
verksamhet bäst främjas av att få ligga
i det ämbetsverk, där den möter den
största entusiasmen, de mest intresse -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. tillsynen över förskolor och förskoleseminarier.

rade människorna och dem som är mest
villiga att satsa på och gå i bräschen
för förskolefostran i vårt land.

Jag kan därför, herr talman, icke dela
den uppfattningen, att verksamheten
bör delas mellan socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen. Daghem och förskolor
är i grund och botten samma institutioner,
det är blott tiden för öppethållandet
som skiljer dem åt. De tjänar
bägge samma pedagogiska syfte och
strävar bägge efter att göra det bästa
för barnen och deras föräldrar. De är
ett odelat helt, och den dag vi skulle slå
in på en linje som innebär att vi delade
upp dessa institutioner på olika ämbetsverk,
skulle verkan bli, antar jag att
personalen på daghemmen allmänt bleve
ansedd blott och bart som något slags
vårdpersonal, vilket den alldeles bestämt
icke är. Daghemmen skulle också
med en sådan utveckling få nödhjälpsoch
fattigvårdskaraktär, vilket vi strävat
efter att de i stället skulle bli befriade
ifrån.

Detta om den centrala organisationen
är alltså, herr talman, ingen hjärteangelägenhet,
och det finns ingen anledning
att låta denna sak bli den enda som
riksdagen får ta ställning till då det gäller
den halvöppna barnavårdens framtid.
Personligen anser jag dock att denna
verksamhet i framtiden måste höra
hemma under skolväsendet, men den
bör överflyttas dit först när lekskolorna
blivit så allmänna i våra städer och
tätorter att de överallt betraktas som
det allmänna underlaget för skolväsendet,
och jag tror också, herr talman, att
man ganska snart kommer att finna att
den nya skola vi nu håller på att timra,
måste få en komplettering neråt, måste
få sina rötter fast förankrade i våra pedagogoska,
välskötta lekskolor. Vår enhetsskola
kommer att sakna en av sina
bärande pelare, så länge förskolorna
icke inordnats i dess stora system.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Herr Elmgren med sina stora
specialkunskaper på detta område har

kanske lättare att begripa saken än vi
vanliga lekmän. Vi har på tredje avdelningen
haft mycket stora bekymmer för
denna fråga. Vi har hört åtskilliga dubbelföreläsningar
och försökt insupa så
mycket kunskap och vetande som vi
har förmått i detta läge. Vi har varit på
besök i en del lekskolor och haft uppvaktningar,
som har uppehållit avdelningen
halva dagar, för att ordentligt informera
oss om hur det kan ligga till,
och likväl känner jag mig för min del
ganska osäker i detta ämne.

Nu vill jag emellertid, herr talman, begränsa
diskussionen till den punkt, där
det nu råder delade meningar; jag varken
vill eller kan i denna fråga sväva
ut som den föregående ärade talaren
gjorde. Detta skulle nog vara mycket
trevligt, ty betänkandet är 650 sidor
tjockt och innehåller många vackra bilder,
och det är säkert också mycket
tänkvärt att läsa, bara man har tid till
sådant. Jag tänker emellertid inte åberopa
detta betänkande, utan jag får hålla
mig till departementschefens uttalande
i femte huvudtiteln. Detta begränsar
sig till nio sidor. Jag hörde att herr
Elmgren tyckte att detta var litet för
knappt, och det är flera som givit uttryck
för den meningen, att socialministern
borde ha varit litet generösare med
trycksvärtan än han har varit, men jag
tror att det är mycket goda skäl för att
socialministern i nuvarande läge inte
har skrivit mer. Jag tror att kammaren
och riksdagen i sin helhet har fått mycket
stor erfarenhet av risken i att skriva
för mycket, att anta generalplaner
och fatta principbeslut, när sådana växlar
en gång skall lösas in. Jag tror det
är klokt att skriva med tämligen små
bokstäver, då läget för dagen är bekymmersamt,
och departementschefen har på
sidan 56 i propositionen sagt något som
jag för min del anser vara väsentligt i
denna fråga för dagen och, jag skulle
tro, herr talman, för ganska avsevärd tid
framåt. Kammarens ledamöter får ursäkta
mig, om jag vågar tro, att en och annan
inte har läst uttalandet. Han säger:
»Liksom hittills torde lekskolorna och

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. tillsynen över förskolor och forskoleseminarier.

daghemmen komma att stå i förgrunden
för utbyggnadsverksamheten; i vad mån
den ena eller andra av dessa båda institutionsformer
bör ges företräde är givetvis
från ort till annan en fråga om avvägning
mellan de lokala behoven. Jag
förutsätter härvid, att behovet av daghemsplatser
för de förvärvsarbetande
mödrarnas barn blir föremål för särskilt
beaktande. Här vill jag också tillfoga, att
det ur olika synpunkter synes vara värdefullt,
att man ute i kommunerna vid
sidan av de kollektiva vårdformerna
prövar möjligheterna att främja barntillsynen
genom sådana former av organiserad
familjevård, som kommit till uttryck
i det redan nu i viss utsträckning
tillämpade systemet med familjedaghem.
»

Jag tror att det sista är alldeles särskilt
värt att beakta. Utvecklingen tyder på
att anstaltsväsendet blir allt dyrare och
att vi får inskränka detta anstaltsväsen
så långt det är möjligt. Jag skulle tro att
detta också gäller daghemmen och lekskolorna,
men där de kommunala intressena
eller sammanslutningar kunna
bidraga eller där enskilda initiativ tas,
där bör man kunna taga upp frågan,
utan att staten precis pekar ut i detalj
hur det skall vara. Här tror jag det är
nyttigt med en viss frihet, och man bör
därför vara försiktig, när man rekommenderar
staten att gripa in på detta
område, ökade statsbidrag medför ökad
tillsyn och ökade regleringar, och jag är
tämligen övertygad om att verksamheten
i och för sig mår bättre av att få leva
tämligen fritt.

Nu begär herr Bergh att kammaren
skall beställa ett förslag av Kungl. Maj:t,
innebärande att skolöverstyrelsen nästa
år skall överta denna tillsyn — det är
ju socialstyrelsen som nu har den tillsynen.
Jag har, åtminstone under den
tid vi behandlat detta ärende i tredje
avdelningen — och det har vi gjort
grundligt, det vill jag försäkra — inte
hört någon säga att verksamheten är
felaktigt inriktad eller att det har lämnats
oriktiga pedagogiska direktiv för
den. Det har inte ens herr Bergh vågat
påstå, och då tycker jag att det allra

väsentligaste i argumentationen för en
förändring är borta. Ty vill man ha en
förändring, måste man ju ovillkorligen
kunna peka på olägenheter, men så vitt
jag har förstått bar man inte kunnat
göra detta. Inte ens barnträdgårdslärarinnorna
själva har, på fråga därom,
gjort gällande att sådana föreligger, utan
de menar att det nog går bra, och de
har t. o. m. sagt att de får gott stöd i
socialstyrelsen. Man bär ändå för sig
att här skall nu en omändring ske.

Skolöverstyrelsen själv bär sagt att
den inte i nuvarande läge och med de
väldiga uppgifter den har för genomförandet
av den nioåriga enhetsskolan
kan ta emot detta uppdrag. Det enda
den skulle kunna ta, säger skolöverstyrelsen,
är ledningen över de 3, 4 seminarier
som finns i landet. Dem skulle
skolöverstyrelsen kunna ta hand om.

Då kommer vi in på ett kapitel som
kammarens ledamöter kanske får tillfälle
att diskutera framdeles. Det är
frågan om hur man skall dela upp arbetsuppgifter
mellan olika styrelser och
verk. Det finns en tendens till sådan
uppdelning, men den måste vi motarbeta.
Det är nödvändigt att i stället försöka
sammanföra uppgifterna till ett
och -samma verk som känner sig ha ansvaret.
Vi bär på skilda områden delat
uppgifterna, och det visar sig inte lämpligt
att ha det så. Då kan det inte vara
riktigt att här följa herr Berghs förslag
och av Kungl. Maj:t beställa en ny uppdelning.

Herr talman! Jag vill inskränka mig
till detta och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
har bara ett par korta repliker att ge
min högt ärade vän herr Karlsson i
Munkedal.

Han varnade för en uppdelning av
tillsynen över denna verksamhet. Det
ligger en hel del i detta. Framför allt
ligger imotiveringen däri, att daghemmens
pedagogiska uppgifter förvisso till
fullo sammanfaller med förskolornas.
Men, som jag sade i mitt första anfö -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

rande, man får ju söka göra det bästa
möjliga i varje situation. När överstyrelsen
inte är beredd att ta på sig mera
än förskoleseminarierna och förskolorna,
får man finna sig i detta.

Nu anförde emellertid herr Karlsson
som sitt väsentliga argument mot en sådan
temporär uppdelning — som jag
har betraktat den — att man inte borde
ha två myndigheter för samma arbetsuppgift.
Det är detta, herr talman, som
jag har velat motverka. Om socialstyrelsen
fortfarande skall ha de i huvudsak
pedagogiska uppgifterna, så kommer vi
att få två organ för samma arbetsuppgifter:
skolöverstyrelsen och socialst3''-relsen. Skall denna verksamhet utvecklas
och ledas på ett i allo tillfredsställande
sätt, så måste det bli en dubbelorganisation.
Det är den, herr Karlsson,
som jag har velat undvika. Att man inte
kan undvika den med detsamma är ju
en olägenhet, men en större olägenhet
är det, om man kopplar in denna verksamhet
så att man permanentar denna
nackdel.

Herr ANDERSON, IWAR (s): Herr talman!
Herr Bergh har här talat varmt
för de pedagogiska synpunkterna. Tilllåt
en lekman att fråga: Riskerar man
inte att få litet för mycket pedagogik
och för mycket pekpinnar bland de grejor,
som dessa småttingar sysslar med?
Jag förbiser ingalunda de pedagogiska
synpunkterna, men jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att utskottet
förutsätter att ett visst samarbete skall
ske mellan skolöverstyrelsen och socialstyrelsen,
och då bör ju pedagogiken
kunna få den plats som behövs.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och för -

Anslag till ferieresor för barn.
klarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 2S.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29.

Anslag till ferieresor för barn.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för barn för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 2 900 000 kronor.

Berörda anslag hade för innevarande
budgetår anvisats med 2 700 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Sjöström-Benglsson
och fru Carlqvist (I:
115) samt den andra inom andra kammaren
av fru Ericsson i Luleå m. fl.
(II: 173), hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen ville dels besluta,
att bestämmelserna om att den enskilde
skulle lämna ersättning med 5 kronor
för ferieresor till enskilt ordnad ferieeller
semestervistelse skulle slopas, dels
under femte huvudtiteln till Ferieresor
för barn för budgtåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag om 3 100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 115 och II: 173, i vad de berörde
förevarande anslag, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor.

Reservation hade anförts av, utom
annan, fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 115 och II: 173, i vad de berörde
förevarande anslag, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 2 700 000 kronor.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Anslag till ferieresor för barn.

Herr BERGH (h): Herr talman! Vi är
några reservanter även på denna punkt.
Den rör ferieresor för barn. Reservationen
avser icke på något sätt att .minska
möjligheterna till sådana ferieresor. Här
är fråga om ett förslagsanslag, och reservationen
går ut på ett annat bedömande
av anslagsbehovet än vad socialdepartementet
har kommit till. Budgetåret
1951/52 gick det i runt tal åt 2,5
miljoner kronor för detta ändamål. Socialstyrelsen,
som, så vitt jag vet, inte
är känd för någon större återhållsamhet
då det gäller anslagsäskanden, säger nu
att verksamheten har visat en nedåtgående
tendens under 1952. Det är på
denna grund, herr talman, som reservationen
är uppbyggd.

Om jag utgår från att verksamheten
icke skulle ha visat en nedåtgående tendens
utan under 1953/54 får samma omfattning
som den hade 1951/52, då skulle
här behövas cirka 2,7 miljoner kronor,
om man tar hänsyn till att järnvägstaxorna
har höjts med cirka fem procent,
och när emellertid enligt socialstyrelsens
uppgift en nedåtgående tendens
har framträtt, bör 2,7 miljoner
mycket väl räcka till. Detta är motiveringen,
herr talman, för att man efter
vår mening inte, såsom utskottsmajoriteten
anser och propositionen föreslår,
bör ta upp beloppet till begärda 2,9
miljoner kronor.

Nu kan det sägas att detta är ett förslagsanslag
och grunderna för bidragsgivningen
är bestämda. De pengar, som
inte går åt, blir kvar. Men det finns väl
inget skäl i världen att ta upp mera
pengar på ett förslagsanslag än vad man
anser kunna gå åt.

Detta är, herr talman, den korta motiveringen
för vår hemställan på denna
punkt. Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under punkt 29.

Herr ANDERSON, IWAR (s): Herr talman!
Själva huvudfrågan har ju debatterats
så ingående vid tidigare riksdagar,
att där kan knappast något nytt
komma fram. Jag skall därför bara säga

ett par ord beträffande reservanternas
förslag.

Det är, som herr Bergh mycket riktigt
medgav, frågan om ett förslagsanslag,
och det betyder ju att i den mån
det beräknade antalet resor inte ökar
blir det överskott på anslaget. Jag tycker
att det är fullkomligt meningslöst
att i detta fall fingra på förslagsanslaget,
när man är bunden av föreskrifter
och inte vet hur många som kommer att
söka bidrag.

Det är alltså den synpunkten, herr
talman, som har varit vägledande för
utskottsmajoriteten. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson in.
fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 30 och 31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Anslag till stipendier för underlättande av husmoderssemester.

Punkten 32.

Anslag till stipendier för underlättande
av husmoderssemester.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Stipendier för underlättande av
husmoderssemester för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
1 100 000 kronor.

Med erinran att utskottet under punkten
31 förordat, att anslaget till Bidrag
till driften av semesterhem skulle höjas
med 130 000 kronor utöver vad departementschefen
föreslagit, hade utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Näsgård, fröken Andersson, herrar Pålsson,
Sundelin, Axel Andersson och Malmborg
i Skövde, fröken Elmén, herrar Onsjö
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 1 100 000 kronor.

Fröken ANDERSSON (h): Herr talman!
Under denna punkt, som rör stipendier
för underlättande av husmoderssemester,
har det avgivits en reservation
av tio av utskottets ledamöter. Kungl.
Maj:t har här föreslagit ett anslag på
1 100 000 kronor. Utskottsmajoriteten
har överflyttat 100 000 kronor därav till
bidrag till semesterhem för husmödrar.

Jag vill understryka att det är tacknämligt
att semesterhemmen får ett högre
anslag. De har ju som så många andra
fått bära tungan av inflationens verkningar.
Det har också visat sig vara litet
besvärligt att få semesterhemmen belagda,
till stor del beroende på att det inte
finns tillräckligt med stipendier. Det

har sagts — jag tror att det även står
i handlingarna — att semesterhemmen
är belagda endast till 70 procent.

Nu är det ju så, att stipendierna ofta
är en förutsättning för att husmödrarna
över huvud taget skall kunna komma
ifrån. De måste skaffa sig ställföreträdare
i hemmet för att kunna vara borta
i lugn och ro — kan de inte ordna den
saken, är det ganska meningslöst med
semestervistelse. Stipendierna är emellertid
av betydelse inte bara för dem
som skall resa till semesterhem. Många
ordnar ju själva sin semester — de reser
till vänner och bekanta eller annorstädes
— och även de är i hög grad beroende
av stipendierna.

Det är som sagt av vikt att så många
som möjligt kan få stipendier, och det
är därför reservanterna inte har velat
gå med på den nedprutning, som har
skett på denna punkt, eller rättare sagt
den överflyttning som företagits från
den punkten till en annan. Socialstyrelsen
ville ju höja stipendiebeloppen, och
jag tror det finns mycket fog för det
önskemålet. Departementschefen har
emellertid valt en annan väg och i stället
gått på ökning av antalet stipendier.
Jag tror att också detta behövs, men jag
vill parentetiskt i förbifarten anmärka
att man får hoppas att det i framtiden
kan bli en höjning även av själva stipendiebeloppen.

Stipendier är, som jag redan sagt, för
många en förutsättning för att de skall
kunna resa bort. Vi talar så ofta i olika
sammanhang om utsläpade husmödrar,
inte minst om dem på landsbygden. Våra
provinsialläkare kan bära vittnesbörd
om att sådana finns i stor utsträckning.
Det är kanske därför ingen tillfällighet
att flera landsbygdsrepresentanter står
under reservationen.

Nu kan man naturligtvis diskutera
summornas storlek, och man kan helt
kallt fråga sig: Gör nu dessa 100 000 kronor
så mycket till eller ifrån? Ja, det är
klart att det blir ett ganska stort antal
stipendier mer, om man följer Kungl.
Maj:ts linje. Jag tycker att det är så
mycket mer motiverat att göra det som
inom andra yrken allt fler får allt läng -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Anslag till stipendier för underlättande av husmoderssemester.

re semester. Det är, menar jag, av vikt
att den största av alla yrkesgrupper, husmödrarna,
också får sina förhållanden
på detta område förbättrade i möjligaste
mån.

Mot denna bakgrund ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen
under denna punkt som överensstämmer
med Kungl. Maj :ts förslag.

Herr BERGH (h): Det är nog riktigt,
herr talman, att, såsom fröken Andersson
nyss gjorde, ställa diskussionen av
denna punkt i samband med den punkt
som avgjordes näst dessförinnan. Där
hade departementschefen, som det redan
upplysts, föreslagit bibehållande av det
nuvarande statsbidraget till semesterhem.
Avdelningen föreslog emellertid en
höjning av statsbidraget från 2 kronor
per dag och gäst till 2 kronor 50 öre. Yi
tog intryck av den uppgift, som lämnats,
att när statsbidraget år 194G utgick första
gången, var dagskostnaderna beräknade
till omkring 3 kronor, medan de nu
uppgå till omkring 9 kronor. Vi fann då
att om semesterhemmen skulle kunna
fylla sin uppgift och över huvud taget
kunna fungera, måste man se till, att avgifterna
inte behöver åka alltför mycket
i höjden. Detta var motiveringen till
utskottets förslag att höja statsbidraget
från 2 kronor till 2 kronor 50 öre. Men
detta kostade 130 000 kronor. Det är ju
en honnett ambition inom statsutskottet
att inte öka utgifterna annat än i nödfall,
och vi fann att det på den punkt, som
nu diskuteras, faktiskt föreligger en
prutningsmöjlighet.

Det är att märka att höjningen av anslaget
till husmodersstipendier enligt departementschefens
uttalande icke skall
användas till att höja själva stipendiebeloppen,
utan avsikten är att öka stipendiernas
antal. Räknar man då ut vad den
höjning av anslaget med 200 000 kronor,
som avdelningen och statsutskottets majoritet
föreslår, betyder i form av ökat
antal stipendier, så finner man, om man
utgår ifrån att stipendierna, såsom rätt
vanligt är, uppgår till 50 kronor, att ma -

joritetens förslag ger 4 000 nya stipendier.

Om man vill ha en uppfattning om
vad dessa 4 000 nya stipendier betyder,
kan det vara av värde att veta, att 1951
reste 24 450 husmödrar till enskilda hem,
7 280 husmödrar till semesterhem, sammanlagt
alltså i runt tal 32 000. Också
för 1953/54 räknar socialstyrelsen med
cirka 32 000. 4 000 nya stipendier betyder
alltså, att ytterligare ca 13 % av de
resande kan få stipendium. När vi genom
att minska det här begärda beloppet
l,i miljon ändock höjer fjolårets stipendieanslag
med 200 000 kronor, har vi
menat oss därmed åstadkomma en avsevärd
ökning av antalet stipendiater.

Det är dessa avväganden, herr talman,
som ligger bakom majoritetens förslag,
och jag vågar ge uttryck åt den meningen,
att det är en god avvägning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SVENSON (bf): Herr talman! År
1937 tillsatte Kungl. Maj:t en utredning,
som tog sig namnet statens fritidsutredning.
Utredningens direktiv avsåg också
frågan om semester åt arbetstyngda husmödrar.
Denna utredning gjorde en omfattande
försöksverksamhet. Man anordnade
semesterverksamhet på olika folkhögskolor,
mest efter ett mönster ifrån
Katrinebergs folkhögskola i Halland,
där Svenska landsbygdens kvinnoförbund
tidigare hade anordnat semester
för landsbygdens husmödrar.

Denna försöksverksamhet, som bedrevs
på olika håll i vårt land efter olika
program, slog mycket väl ut. Men det
stod ganska snart klart för utredningen,
att man inte bara hade den vägen att gå
för att kunna ge husmödrarna en tillfredsställande
semester, utan man måste
även gå andra vägar. Redan före den tiden
hade en del kvinnoorganisationer
skapat sig egna semesterhem, och den
formen har vi ju än i dag funnit tillfredsställande.
Semesterhemmens antal
har vuxit, och husmödrarnas lovord över
sin vistelse där har varit stora.

Det var emellertid också klart för ut -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Anslag till stipendier
redningen, att det fanns husmödrar som
ville resa på semester som de ordnade
på annat sätt. Vi konstaterade genom
brev, skrivelser och andra kontakter som
vi fick, att det fanns många som bildat
eget hem långt borta från sina föräldrahem
och av ekonomiska skäl aldrig hade
kunnat besöka föräldrarna, och det
fanns många mödrar som aldrig kunnat
resa och hälsa på sina barn som flyttat
ifrån dem. Av den anledningen ansåg utredningen,
att staten borde kunna gripa
in och ge stipendier för dylika ändamål.
Så skedde också, ocli i alla de ansökningar,
som kom in till oss och som
vi granskade, skildrades människoöden
som grep oss starkt. Vi förstod att det
var en utväg, som måste anlitas.

Vad som gläder mig i dag är, att jag
kan konstatera att statsrådet också har
insett nödvändigheten av att utöka stipendierna
just för husmoderssemester.
Det är ingen tvekan om att de medel,
som står till förfogande för dessa stipendier,
är alltför knappt tilltagna. Man
skulle önska, att man hade möjlighet att
ge större stipendier. Men när man under
årens lopp har suttit i en semesterhemsnämnd
och fördelat dessa stipendier,
har man i alla fall varit glad att
kunna ge så många som möjligt, om man
än fått ge en mindre summa. Därför vill
jag uttala min tillfredsställelse över att
Kungl. Maj:t föreslagit en utökning av
stipendiernas antal, och jag vill därför
också yrka bifall till den reservation som
till utskottsutlåtandet avgivits av herr
Näsgård m. fl.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
skail be att få lämna en kompletterande
uppgift, för att kammaren skall få ett bättre
begrepp om vad den av utskottets maporitet
föreslagna ökningen innebär.

I mitt föregående anförande ställde jag
ökningen i relation till antalet resenärer.
Man kan också räkna på ett annat sätt,
som ger en mera pregnant bild. Om jag
räknar med att anslaget var 800 000 kronor
och det nu föreslås av majoriteten
till 1 000 000 kronor, innebär det en höjning
med 200 000 kronor. Om vi använ -

för underlättande av husmoderssemester.
der 50 kronor i genomsnitt på varje stipendium,
betyder det att 20 000 husmödrar
får stipendier mot 16 000 under innevarande
år under i övrigt lika förhållanden.
Detta innebär en ökning av antalet
stipendier med 4 000 eller med 25 procent.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
har tillåtit mig att reservera mig, trots
att det innebär en anslagshöjning. Jag
hade tänkt att vi skulle kunna undgå det,
men när statsutskottets tredje avdelninggjorde
en omjustering av dessa båda anslag,
ansåg jag mig inte kunna godta det
utan vidare.

Departementschefen har efter noggrann
utredning föreslagit en höjning
med 300 000 kronor för dessa stipendier.
Tredje avdelningen i statsutskottet tog
— litet lättvindigt, tycker jag — och flyttade
över 100 000 kronor från stipendieanslaget
till ett annat anslag, som vi nyss
har behandlat, nämligen till anslaget för
semesterhem, för att det anslaget skulle
kunna höjas med 130 000 kronor. Jagförstår
mycket väl att man varit angelägen
att slippa tillstyrka en så stor höjning
som 130 000 kronor, men jag tycker
i alla fall att det hade varit det riktigaste.
När nu kammaren redan bifallit
utskottets yrkande om en höjning av anslaget
till semesterhem, så står vi inför
den situationen att om vi under anslaget
för husmoderssemester skall få samma
belopp som Kungl. Maj :t föreslagit, måste
vi gå med på den höjning som föreslås
i reservationen.

För min del anser jag dessa stipendier
så viktiga ur landsbygdssynpunkt, att jag
inte tvekar att förorda Kungl. Maj:ts förslag,
trots att det genom utskottets omredigering
kommer att innebära en höjning
av budgeten.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Herr Näsgård ansåg att utskottet
hade »lättvindigt» överfört medel från det

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Anslag till stipendier för underlättande
ena anslaget till det andra. Jag kan försäkra
både herr Näsgård och kammarens
övriga ledamöter, att detta inte alls skedde
på ett lättvindigt sätt. Vi har grundligt
behandlat både den föregående punkten
och den punkt, soin nu är före.

I fråga om den förra punkten var det
inom avdelningen mycket starka krafter
i rörelse för att man skulle gå till mötes
de önskemål, som framförts om en
förstärkning av statsbidraget till semesterliem.
Inom avdelningen var man medveten
om att det behövs ett högre statsbidrag
till semesterhem. Till dessa hem
kommer många kvinnor, som inte har
några anhöriga att resa till. De frivilliga
krafter, som arbetar vid dessa semesterhem,
har många bekymmer för att klara
debet och kredit. Vi blev därför ense
om att höja detta anslag, men vi sade oss
att då denna höjning kräver 130 000 kronor,
enligt de beräkningar som socialstyrelsen
gjort och departementschefen
godtagit, måste vi på annat håll söka
täckning för åtminstone den största delen
av beloppet.

När vi granskade punkten om stipendier
för husmoderssemester fann vi, såsom
herr Bergh tidigare har anfört, att
socialstyrelsen förordat en höjning av
anslaget med 200 000 kronor, medan departementschefen
velat uppräkna anslaget
med 300 000 kronor. Departementschefen
har som motivering för den av
honom förordade anslagshöjningen pekat
på den av arbetsmarknadsstyrelsen
företagna undersökningen av möjligheterna
att utvidga denna semesterbidragsverksamhet
till att omfatta husmödrar,
som sällan eller aldrig får någon
semester, d. v. s. framför allt landsbygdens
husmödrar. Utredningen har
varit enig om att om något skall kunna
uträttas på detta område, kan det inte
ske genom en statsorganisation, utan
man får i stället vädja till föreningslivet
ute i bygderna att inrikta sina krafter
på att få fram lämpliga personer som
kan träda i husmors ställe ett par veckor.
För att få till stånd denna utveckling
är det, framhåller departementschefen,
nödvändigt med upplysningsverksamhet.

av husmoderssemester.

Jag är övertygad om att flertalet av
kammarens ledamöter liksom jag har
den erfarenheten att om man skall
kunna driva fram intresset på denna väg
— som är den enda framkomliga — tar
det ändå ganska lång tid innan man kan
nå människorna och komma i sådan
kontakt med dem att man verkligen kan
förmå dem att gripa in. Vi sade oss att
med hänsyn till detta faktum kan man
kanske i praktiken inte för innevarande
år nå fram till den utvidgning av verksamheten,
som varit förutsättning för
departementschefens höjning av anslaget.
Vi har därför resonerat som så, att
man då kanske kan ta 100 000 kronor
från detta anslag, utan att det behöver
medföra några större svårigheter. Det
gäller ju här att nå nya grupper av behövande
husmödrar. Vi skall naturligtvis
sträva efter att få till stånd denna
utvidgning av verksamheten, men jag
tror inte att den kan åstadkommas så
snabbt som departementschefen förutsätter.

Inom avdelningen och utskottet har vi
alltså kompromissat oss fram till det
förslag som vi stannat för. Vi tog alltså
100 000 kronor från detta anslag. Av
återstoden får 30 000 kronor bli ett
överskrivande, varjämte vi överskridit
anslaget med 10 000 kronor på en annan
punkt som vi längre fram kommer till.

Jag har, herr talman, under flera år
varit ordförande i en liusmoderssemesternämnd,
och jag känner väl till denna
välsignelsebringande verksamhet. Jag
skulle därför nästan kunna rösta för hur
mycket pengar som helst för detta ändamål.
Men vi måste ju ändå hålla oss
inom den ekonomiska ram som är uppdragen.
Vid riksdagens början framfördes
från olika håll, inte minst ifrån fröken
Anderssons meningsfränder, maningar
om att iakttaga ökad försiktighet
när det gäller statens utgifter. Det
är ganska roligt att se, hur fröken Andersson
själv söker förverkliga dessa
maningar. Det är inte första gången som
man på det hållet i sitt handlande uppträder
på ett diametralt motsatt sätt mot
vad man tidigare predikat som det enda
rätta.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem m, m.

Då kammarens ledamöter utan vidare
varit med om att höja anslaget under
föregående punkt och där godkänt utskottets
utlåtande, bör man lugnt kunna
bifalla utskottets hemställan under
nu förevarande punkt. Ett bifall till utskottets
förslag medför i alla fall en höjning
av anslaget till denna verksamhet
med 200 000 kronor, vilket inte är dåligt
i dessa tider. Även om man siktar
på att utvidga verksamheten till nya
grupper, tror vi, som sagt, inte att man
så snabbt som man räknat med kan nå
så många som man hoppats.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få instämma i det yrkande som tidigare
framställts om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statstskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering me -

delst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 61.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 33—37.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till inrättande av inackorderingshem
m. m. för budgetåret 1953/
54 anvisa ett reservationsanslag av
15 600 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim m. fl. (1:218) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Öberg m. fl. (II: 296), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte, utöver
det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet
av 15 600 kronor till ett inackorderingshem
i Östersund, anvisa ytterligare
31 000 kronor i reservationsanslag för
inrättande av två nya inackorderingshem
under budgetåret 1953/54,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hammar m. fl. väckt motion (II:
164), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att medel skulle anvisas för
inrättande av ytterligare sju inackorderingshem.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 218 och II: 296 ävensom
motionen II: 164 till Bidrag till inrättande
av inackorderingshem m. m. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 15 600 kronor.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

Reservation hade anmälts av herrar
Sundelin, Axel Andersson, Malmborg i
Skövde och Lindholm, fröken Elmén,
herrar Åkerström och Gustafsson i Skellefteå,
fru Ericsson i Luleå samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
11:164 samt med bifall till motionerna
1:218 och 11:296 till Bidrag till inrättande
av inackorderingshem in. m. för
budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 46 600 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL (fp): Herr
talman! På denna punkt föreligger en
reservation, i vilken nio reservanter
från olika partier yrkat att utöver vad
Kungl. Maj:t föreslagit skall beviljas
medel till inrättande av ytterligare två
inackorderingshem. Socialstyrelsen hade
för sin del begärt, att det skulle komma
till stånd sju nya inackorderingshem.
Den tanken har också upptagits i
eu motion, medan det i en annan motion
föreslagits att det skulle bli ytterligare
två sådana hem, och det är på
den linjen som också reservanterna har
slagit in.

Herr Gustaf Karlsson sade nyligen under
debatten, att vi här i kammaren
ofta har olika meningar om på vilka
punkter man skall spara, och det är
naturligtvis alldeles riktigt konstaterat.
Men tyvärr är det också så, att vi inte
alla gånger är överens om vad man
menar med sparsamhet. Det är inte alltid
säkert att man sparar genom att
snåla in såsom skett i detta fall.

Jag skall inte gå närmare in på hela
det stora problem, ungdomsvårdsproblemet,
som det egentligen här är fråga
om. Jag misstänker att någon av motionärerna
också kommer att säga en
del i denna fråga, och jag nöjer mig
därför med att erinra om att i de ungdomsvårdsskolor,
som vi har, kostar eleverna
staten 24 kronor om dagen, medan
i de inackorderingshem, där man
tar om hand försöksutskrivna elever
från ungdomsvårdsskolorna, kostar ele -

verna staten 1 krona 91 öre om dagen,
alltså inte ens en tolftedel av kostnaderna
för samma pojkar och flickor när
de vistas på ungdomsvårdsskolorna. Dessa
inackorderingshem behöver alltså inte
i så många fall lyckas med sin uppgift,
nämligen att sörja för dessa ungdomar
på det sättet, att de inte behöver återsändas
till ungdomsvårdsskolorna, för
att man skall ha tjänat in den merutgift
som reservanterna här föreslår. Härtill
kommer naturligtvis också att de
unga, som man på detta sätt hjälper till
en ordentlig start i livet igen och till att
bli nyttiga samhällsmedlemmar, i fortsättningen,
i stället för att vara tärande,
kommer att bli givande samhällsmedlemmar.

Det sägs i utskottsutlåtandet från majoritetens
sida, att det här är fråga om
en försöksverksamhet, som man ännu
inte har tillräcklig erfarenhet av. Vi
tror inte att det är riktigt. Man har redan
så pass goda erfarenheter från dessa
inackorderingshem, att vi anser det
vara värt att man vid detta tillfälle bestämmer
sig för att skapa åtminstone
ytterligare två möjligheter för dessa ungdomar,
som så väl behöver ett stöd när
de kommer ut från ungdomsvårdsskolorna
och som annars har så svårt att
finna sig till rätta i samhället.

Jag vågar, herr talman, vädja till kammarens
ledamöter att tänka på att det
i detta fall nog är det riktigaste sättet
att spara att följa reservanternas linje
och att tänka på att riksdagen sällan
har möjlighet att med så liten uppoffring
göra så mycket för så många människor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Tacksamt har jag läst den positiva
skrivning i sak, som föregår utskottets
avstyrkande av vår motion.

I samband med debatten förra året
om förbud att döma ungdom under 18
år till ovillkorligt frihetsstraff underströks
de olyckliga arvsbetingelser, i

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

många fall sociala eller andra nedbrytande
miljöförhållanden, som många
ungdomar allt fortfarande lever under i
vårt land. Detta faktum, liksom den
psykiska skörhet, debilitet och kanske
dröjande mognad som ofta utmärker
missanpassade ungdomar, vågar jag
frammana ännu en gång som en bakgrund
till motionens yrkande.

Flertalet ungdomar, som kommit utför,
har inte bara saknat ett riktigt hem.
De äro utarmade på känsloupplevelser,
som förmedlat någonting av trygghet,
förståelse och värme. Likgiltighet inför
deras svårigheter, behov och längtan, ja,
inför deras existens över huvud taget
har många gånger visats dem från föräldrarnas
eller andra vårdhavares sida.
Efter hand har dessa ungdomar sedan
kvalificerat sig för att tagas in på en
ungdomsvårdsskola. På skolan har man

— i varje fall på senare år — efter fattig
förmåga och med utnyttjande av
personalens yttersta kraftresurser försökt
att kompensera dessa ungdomar för
vad de har gått miste om, att ge dem
trivsel och hemkänsla, att få dem att
fatta och tro på att det verkligen finns
någon enda människa som bryr sig om
dem trots deras dumheter, för att på
det sättet genom en växande förtroendekontakt
försöka bygga upp först och
främst en social anpassningsvilja och
så småningom, så gott det går, en motståndskraft
som är tillräckligt stark för
att hjälpa dem när de skall försöka stå
på egna ben igen. Låt oss erkänna att vi
kräver mycket mera av dessa ungdomar

— sett från deras utgångsläge — i fråga
om självdisciplin och motståndskraft,
än vi kräver av vanliga, normala, av
föräldraomsorg skyddade ungdomar.
Minnen, känsloreaktioner och den uppladdade
aggressiviteten —- inte minst
naturligtvis inför frihetsberövandet i
och med intagningen på ungdomsvårdsskola
— gör att det tar lång tid innan
eleven accepterar skolan som någonting
gott. Inte förrän tiden för försöksutskrivningen
närmar sig har man kanske
lyckats framkalla några uttryck för solidaritetskänsla
och positiv inställning,
några uttryck för att den unga inför sko -

lan och människorna där har en känsla
av att s. a. s. vara hemma.

Så skall den unga på nytt få sin chans.
Alla måste förstå, att det är en verkligt
svår uppgift att arbetsplacera en sådan
här ungdom. Några sakupplysningar om
de ungas beteende och förutsättningar
måste man rimligen i förtroende ge arbetsbefälet,
till alla vädjanden om tålamod
och överseende. En dålig bostad,
en trist eller mindre lyckad inackorderingsmiljö
— i de allra flesta fall utan
varje möjlighet till personlig omvårdnad
och tillsyn, som dessa ungdomar så väl
behöver — är vad som finns att tillgå
vid utskrivningen. Resultatet blir helt
naturligt ofta så att de unga trivs inte,
de missköter jobbet, sin fritid, slarvar
med maten och med sin ekonomi. Undan
för undan sjunker de djupare nedåt,
får kontakt med sitt gamla gäng eller
kommer in i nya. Därmed har vi den
trista utvecklingen; trots många gånger
ärliga och goda föresatser vid utskrivningen
är dessa unga snart färdiga för
återintagning. Historien upprepas kanske
flera gånger för en och samma elev,
med följd att skadan djupnar och anpassningsbarheten
blir allt mindre.

Omställningen från en skyddad anstaltsmiljö,
då en sådan här ungdom med
begränsade psykiska och andra resurser
genom försöksutskrivningen ställes inför
uppgiften att klara sig i det närmaste på
egen hand, i en hård tillvaro utamör
anstalten, är alltför brysk och riskfylld.
Bristen på lämpliga slussningsmöjligheter
— exempelvis via sådana inackorderingshem
som de här ifrågavarande —
innebär att en begynnande och lovande
förbättringsprocess, som börjat på skolan,
inte stimuleras och underbygges så
som önskligt vore. Det är visserligen
sant att ungdomsvårdsskolorna håller
kontakt med sina elever, att vi har eftervårdskonsulenter
och att varje utskriven
elev får en övervakare. Men tyvärr är
det så, att långt ifrån alla av dessa övervakningsuppdrag
skötes på det sätt man
skulle önska. Övervakaren har inte tid
eller kan inte engagera sig så mycket som
varje enskild individ verkligen skulle behöva.
Eftervårdskonsulenterna är för få,

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

deras huvudsakligaste uppgift är att ingripa
när det trasslar till sig, och de
kommer ofta alldeles för sent. Skolans
möjligheter att genom brev och personlig
kontakt hålla de unga under armarna
är begränsade med hänsyn till såväl tid
som krafter. Ingendera vägen erbjuder
heller tillnärmelsevis en likvärdig möjlighet
att ge den unga pojken eller flickan
vad de bäst och åtminstone under
en övergångstid så innerligt väl behöver:
en personlig omvårdnad och tillsyn, en
familjetillhörighet.

1942 års skyddshemsutredning föreslog
som ett komplement till ungdomsvårdsskolereformen
ett 40-tal inackorderingshem
i socialstyrelsens regi men
drivna av ideella organisationer. Utan
att förfalla till någon övertro på inackorderingshemmens
betydelse torde man,
med hänsyn till vad jag här förut sagt,
ha fog för ett påpekande att den kritik,
som ofta riktas mot ungdomsvårdsskolorna
och deras arbetsresultat, också borde
beakta att den stödjande eftervårdsorganisationen
ännu i denna dag inte
till mer än 1/i är i verksamhet.

Utskottets majoritet framhåller, att ett
bifall till departementschefens begäran
om en förstärkning av årets anslag för
att — utöver de två hem som sattes i
gång i höstas —- säkerställa det nu påbörjade
hemmet i Östersund, som för
övrigt blir det första för flickor, innebär
en betydlig och snabb förbättring.
Jag vill visst inte bestrida detta, men vi
skulle, herr talman, ändå inte komma
upp till mer än 11 hem av de 14 hem,
vartill medel anvisades åren 1946—48,
och vi skulle inte ha mer än 55 platser
tillgängliga för villkorligt utskrivna ungdomsvårdsskoleelever,
eftersom hälften
av platserna avses för vanlig normal, bostadslös
ungdom.

Socialstyrelsen har med bekymmer inför
den avstannande utbyggnadstakten
begärt att få inrätta ytterligare sju hem.
Departementschefens avstyrkande motivering,
att eftervårdsverksamheten är
föremål för översyn av ungdomsvårdsskoleutredningen
och att inackorderingsverksamheten
fortfarande är av försöksnatur,
har jämväl utskottsmajoriteten

upptagit som sin. I likhet med reservanten
måste jag säga, att när inackorderingshemmen
varit under utbyggnad och
i gång under sju år och socialstyrelsen
anför att erfarenheterna varit synnerligen
goda, tränger sig den frågan på hur
lång tid man verkligen kan anse vara
behövlig, innan ett försöksstadium liar
passerats.

Det synes med hänsyn till de vunna
erfarenheterna mindre troligt, att ungdomsvårdsskoleutredningen
skulle vara
betänkt på eller kunna anvisa andra och
bättre slussningsmöjligheter än vad dessa
av I. O. G. T. drivna hem erbjuder.
Även om det glädjande nog skulle vara
möjligt att komma fram med sådana uppslag,
kommer det väl ändå, herr talman,
att ta en hel del tid, innan man hinner
realisera dem. Kan man under tiden hjälpa
några av våra ungdomsvårdsskoleelever
till rätta med hjälp av de 31 000
kronor, som vi begär, är det enligt min
mening en utgift som är fullt försvarlig.

Jag förstår innerligt väl departementschefens
svåra och maktpåliggande
uppgift att göra den tvungna avvägningen
av tillgängliga medel mellan de
många nödvändiga och behjärtansvärda
anspråk, som reses från alla håll. I beaktande
av detta har vi, även om vi naturligtvis
anser att det föreligger behov
av många fler inackorderingshem, i vår
motion stannat för att begära pengar för
ytterligare två hem. Vi motionärer befinner
oss i den lyckliga positionen att
som argument också kunna påvisa, att
ett bifall till motionen inrymmer möjligheter
till betydande besparingar på andra
områden inom verksamheten. Såsom
den ärade reservanten anfört, kostar ju
nu vistelsen på ungdomsvårdsskola 24
kronor 51 öre för elev och dag. Varje
gång en försöksutskriven misslyckas,
måste han tas tillbaka till ungdomsvårdsskolan,
och detta innebär en avsevärd
kostnadsbelastning. Ställer man mot
denna tvingande merkostnad det lilla
bidrag, som staten betalar för driften av
inackorderingshemmen, framgår därav
tydligt, att ett större satsande på denna
stödverksamhet är statsfinansiellt förmånligt.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

Ungdomsvårdsskoleväsendet drar oerhörda
kostnader. Dessa har riksdagen
påtagit sig i medvetande om att vi inte
kan komma ifrån att ta hand om den
ungdom, som spårat ur, och att en sådan
underlåtenhet skulle för samhället
i stort medföra en oändligt mycket större
kostnadsbelastning till allt annat elände.
Men trots de väldiga statsutgifterna
på detta avsnitt av femte huvudtiteln går
vi ändå inte, om man ser till målsättning
och resultat, mer än låt oss säga två
tredjedelar av vägen. När man av sparsamhetsskäl
är tveksam att gå den återstående
biten, är det enligt mitt sätt afl
se en sparsamhet som är mer än diskutabel.
Först med en verklig utbyggnad
av en effektiv eftervårdsverksamhet
skulle, därom är jag helt övertygad, räntabiliteten
av de tidigare nedlagda pengarna
bli vida större, först och främst på
denna anslagstitel men även i många
andra sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den under punkt 38 avgivna reservationen,
vilket innebär bifall till motionen
nr 218 i denna kammare.

Herr BERGH (h): Herr talman! Med
anledning av den ärade talarinnans inlägg
erinrar jag mig det gamla men inte
alldeles innehållslösa ordstävet, att
det bästa är det godas fiende.

Den mycket vidlyftiga exposé, som
den ärade talarinnan har lämnat, ger ju
närmast vid handen att framgången i bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten
skulle vara avhängig av ett bifall eller
avslag på reservanternas yrkande. Man
frestas också till den föreställningen, att
den eftervård, som det på detta område
är fråga om, endast koncentreras till
dessa inackorderingshem. Om reservanterna
litet närmare velat studera propositionen
i vad den avser anslaget till omkostnader
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, skulle de ha
funnit att för eftervård och utackordering
i årets riksdag anvisats ett belopp
av 245 000 kronor. Det är tillstyrkt av

utskottet och redan beslutat av kammaren
för en liten stund sedan. Det förhåller
sig alltså på det sättet, att den verksamhet,
varom här är fråga, intar en
mindre del av den eftervårdsverksamhet
som det över huvud taget gäller.

Det kan mycket väl vara riktigt, som
herr Andersson i egenskap av reservant
sade, att erfarenheterna av denna verksamhet
är så goda, att man redan nu
borde kunna finna tillräckliga motiv för
att bifalla reservationen. Det är mycket
möjligt att så är fallet. Men när man
skall bedöma den detaljen får man väl
ändå observera att det anslag, det här
gäller, första gången uppfördes 1946 och
att antalet inackorderingshem sedan har
ökat undan för undan. I fjol anvisades
medel till åtta hem, men nu räknar vi
med att det skall bli elva hem. Det är
inte någon stagnation, som de senaste
åren har visat sig på detta område, utan
det har varit en fortgående utveckling.
Att utskottet nu inte tillstyrker en utökning
av hemmens antal med ytterligare
två eller med sju, såsom en folkpartistisk
motionär och socialstyrelsen har begärt,
hänger naturligtvis samman med att vi
avvaktar det förslag i detta avseende,
som kommer att framläggas av ungdomsvårdsskoleutredningen.

Efter vad som sagts mig, beräknar
man, att utredningens förslag skall bli
färdigt 1953 —- jag hoppas i så god tid,
att det kan föranleda en omprövning i
kanslihuset och att förslag om en eventuell
utökning kan föreläggas nästa års
riksdag.

När alltså, herr talman, här är tal endast
om ett litet avsnitt av eftervården,
när vi vidare satsar ganska mycket
pengar på dennas övriga områden och
när vi finner det i och för sig önskvärt,
att även denna del utvecklas, men vi
först vill avvakta ungdomsvårdsskoleutredningens
förslag, tycker jag att de
övervägande skälen talar för ett bifall
till Kungl. Mai :ts förslag på denna punkt,
vilket även utskottsmajoriteten tillstyrkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 10.

Onsdagen den 18 inars 1953 fm.

Ang. bidrag till inrättande av inackordermgshem m. m.

'' Herr MOGÅRD (s): Vi liar under den
sista timmen hunnit med att bevilja omkring
10 miljoner kronor Ull ungdomsvårdsskolorna
i landet. Däri innefattas
även anslagshöjningen på närmare en
miljon kronor för löner till personalen
vid dessa skolor.

Jag tror inte att herr Bergh behöver
vara orolig för att inte vi vanliga enkla
ledamöter av denna kammare, utan att
tillhöra statsutskottet, observerat detta
och även känt ett visst medlidande med
dem som har att göra upp inkomst- och
utgiftsstaten för socialvården här i landet.
Men när vi lägger ner så stora belopp
på denna detalj av vår offentliga
socialverksamhet, är det naturligt, att
man frågar sig, om dessa belopp fyller
sitt ändamål och i vad mån vi kan göra
besparingar genom att omplacera dem
på lämpligt sätt.

Det stora betänkande angående vården
av det klientel, som sedan kom att
befolka ungdomsvårdsskolorna, vilket
lades fram år 1942, var ganska systematiskt.
Det sökte gå igenom denna vårdform
från så att säga begynnelsen till
änden. Man hade dystra erfarenheter av
våra skyddshem och av vården av de
missanpassade och asociala ungdomar,
som fanns där. Utredningen kom till att
ett av felen med den gamla skyddshemsorganisationen
var att eleverna släpptes
ut, när de hade gått igenom anstalterna,
utan att någon tänkte på hur deras framtid
skulle gestalta sig. Var och en som
under årens lopp deltagit i sådant arbete
vet också, att det är först efter
skyddshems- och ungdomsvårdsskolevistelsen
som de verkligt stora och farliga
problemen uppstår för denna art av
ungdom. Detta gäller även sedan den
nya organisationen tagit form. Det har
visat sig även nu, att det ofta är just under
tiden efter utskrivningen från ungdomsvårdsskolorna
som de stora och
kritiska stunderna inträder. Det ser vi
inte minst här i Stockholm, där vi har
att göra med en mängd av pojkar, och
ibland även några flickor, från ungdomsvårdsskolorna.
Jag vet mycket väl, att
det allmänna därvidlag försöker göra sitt
bästa: rektorerna och styrelserna för

ungdomsvårdsskolorna försöker sätta sig
i förbindelse med hemorterna för att få
tillsyn över de unga. Jag vet, att exempelvis
Stockholms stad har upprättat
en mängd ungdomshem eller fritidshem,
hur man nu skall kalla dem, dit utskrivna
elever får söka sin tillflykt. Detta är
också alldeles som det bör vara.

När vi nu inrättat en sådan här organisation
och lagt ned stora pengar på
den, så är det självklart, att vi måste
tillse att den fungerar även efter utskrivningen.
Jag tror, att det är där vi har
att se kärnpunkten i det relativt lilla
problem, som vi har framför oss i dag.
Det gäller ett anslagsbelopp på 31 000
kronor. Man skulle kunna tänka sig att
gå på socialstyrelsens förslag, som en
motionär i andra kammaren gör, och
acceptera alla de äskade inackorderingshemmen,
men reservanterna har varit
blygsamma och nöjt sig med endast två.
Jag tror inte, att Kung!. Maj:t förlorar i
prestige eller ens har något att invända,
om riksdagen beviljar detta lilla belopp.
Det framgår inte heller av statsverkspropositionen,
att Kungl. Maj:t på detta
område hyser några större betänkligheter.
Men däremot är jag övertygad om
att många av de frivilliga organisationer,
som strävar efter att upprätta sådana här
inackorderingshem, skulle känna en viss
besvikelse, om man nu ryggar de, som
jag förmodar, såsom löften upptagna förespeglingar
de tidigare fått.

Ty här är det ju en relativt ny och
god princip, man söker föra igenom. Jag
har förstått av diskussionen förut i dag
här i kammaren, att man börjat i viss
mån tvivla på anstaltsväsendets förmåga
att vara perfekt, och man har talat om
familjedaghem, som skulle ersätta anstaltsvården.
Yi hörde nyss herr Karlssons
i Munkedal mycket vältaliga framhållande
av nödvändigheten av upplysningsverksamhet
när det gäller att finna
en ny form på hemhjälpsverksamhet baserad
på frivilliga insatser. På detta område
är det precis samma sak som kommer
igen: man söker komplettera det
allmännas insatser med vad frivilliga
ideella organisationer kan och vill göra
på området.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

Jag är övertygad om att det just är
här vi skall finna, om inte en väg till
att ersätta de anstalter, som det allmänna
nödgats inrätta, så dock en viss komplettering
av vården. De som tillhör en
ideell organisation har ofta ett starkt
verksamhetsbegär och en varm medkänsla
för sina medmänniskor, icke
minst de pojkar och flickor, som har
råkat ut för äventyr i livet och vistats
på dessa skolanstalter. De som tillhör
en sådan ideell organisation har vanligen
möjligheter att nalkas dem på ett
sätt, som det är svårt för vanliga tjänstemän
eller byråkrater att göra. Därför
är det även på detta område av stor betydelse
att man inte dekuragearar de ideella
organisationerna i deras strävan att
härvidlag komplettera vad det allmänna
gör.

Det är ur denna synpunkt som det synes
mig att kammaren just inte begår
någon särskild försyndelse vare sig
emot sparsamhetens eller lojalitetens
principer, om den formerar anslagsbeloppet
av 10 miljoner kronor till ungdomsvårdsskolornas
verksamhet med ytterligare
31 000 kronor. Och därför ber
jag för min del att få hänvisa till vad
jag här anfört som motivering till att jag
nu ansluter mig till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle: Herr talman! Det var herr
Bergh, som gav mig anledning att begära
ordet till en kort replik. Herr
Bergh tycks ha den uppfattningen, att
det bara är han och utskottets majoritet,
som sitter inne med kunskap om
att det även på andra områden göres
åtskilligt numera för eftervården av de
ungdomar, som kommer ut från ungdomsvårdsskolorna.
Det har nog också
reservanterna kännedom om.

Vad däremot utskottets majoritet inte
tycks ha haft riktigt klart för sig är att
det knappast på annat sätt lämnas ungdomarna
en så god hjälp som just vid
dessa inackorderingshem, och framför
allt att det inte sker så billigt för staten
som genom att dessa frivilliga krafter
utnyttjas.

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 10.

Vidare menade herr Bergh, att reservanterna
tog litet lättvindigt på detta
och att de inte erkände att det var fråga
om en försöksverksamhet. Men vi kan
ju hänvisa till att socialstyrelsen, som
ju bör vara sakkunnig på detta område,
hade begärt sju stycken nya inackorderingshem,
medan vi nöjt oss med att
begära två.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! lag vill bara komma med några
få synpunkter på denna fråga med anledning
av att fru Wallentheim talade
om den lag, som vi fått och som förbjuder
urbota straff för ungdom under
18 år.

Jag menar att denna lag kommer att
ställa stora krav på socialvården och
kommer också att medföra ännu större
krav på kvalificerade möjligheter för
övergången till det fria arbetslivet i
samhället, vilket ju ändå är målet för
den uppfostran som socialvården vill ge.
Jag tror att de inackorderingshem, som
det här är fråga om, kommer att få sin
stora betydelse just när det gäller denna
övergång från anstaltsliv till ett fritt
liv ute i samhället. Jag tror också att
antalet av dem, som borde få förmånen
av att vistas på ett inackorderingshem,
blir allt högre och högre.

Det är därför ovedersägligt att behovet
av allt flera sådana inackorderingshem
är stort, och om man genom denna
form av socialvård, som dock är oerhört
billig, kan återinpassa de unga i
samhället, så att de där kunna — som
herr Andersson påpekat — göra sin arbetsinsats
till gagn både för sig själva
och för arbetslivet, så anser vi motionärer
de för detta ändamål anslagna
medlen vara väl använda pengar. Det
vore önskvärt, att kammaren i motsats
till statsutskottets majoritet hade samma
syn på den saken.

Vad motionärerna begärt är en höjning
av anslaget för detta ändamål från
av departementschefen föreslagna 15 600
till 46 600 kronor. Detta innebär alltså
en ökning av statsutgifterna med 31 000
kronor. Med hjälp av dessa 31 000 kro -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. bidrag till inrättande av inackorderingshem m. m.

nor skulle det bli möjligt att upprätta
ytterligare två inackorderingshem. Borde
det inte vara angeläget för riksdagen
att genom att anslå den enligt min mening
ringa summan av 31 000 kronor
medverka till att ett större antal ungdomar
än nu kan få förmånen att åtnjuta
det stöd och det inflytande i god
riktning, som ges dem på dessa inackorderingshem?
Att de uträttar ett gott arbete
har några av oss varit i tillfälle
att konstatera genom besök på sådana
hem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGH (h): Herr talman! Jag
vill bara i korthet konstatera, att det
inte bara är fråga om dessa inackorderingshem
utan att det också finns andra
hjälpmedel, och jag vill vidare upprepa,
att vi har att före årets slut vänta
resultatet av en utredning, som tar upp
hela frågan om eftervården. Att under
sådana förhållanden gå reservanternas
väg måste väl ändå vara ganska orimligt.

Herr GÖRANSSON (fp): Herr talman!
Jag vill i korthet deklarera, att jag är
för reservanternas förslag i denna del.
Detta innebär naturligtvis ingen förebråelse
mot statsutskottets majoritet eller
mot dem isom förordat den försiktiga
linjen. Mitt ståndpunktstagande bestäms
av att jag tror att dessa inackorderinghem
inte bara bedriver försöksverksamhet
utan hunnit så långt att man
redan känner till vad det slutliga resultatet
hlir. Jag vågar det påståendet, att
man med inrättandet av dessa inackorderingshem
har beträtt en linje, som
verkligen kommer att visa sig vara tilllämplig
i framtiden. Den kommer att
användas i ännu större utsträckning än
nu, för det första därför att dessa ungdomar
kommer bort från de större anstalterna
och det onormala livet där, för
det andra därför att de på inackorderingshemmen
kommer tillsammans med
ungdomar av vanlig normal beskaffenhet,
för det tredje därför alt det är frå -

ga om små hem och för det fjärde därför
att man här har engagerat frivilliga
krafter ifrån ideella organisationer och
dessutom från kommunernas sida rönt
ett intresse som bör uppmuntras.

Jag vågar alltså det påståendet, att
det inte föreligger den minsta risk för
att ungdomsvårdsskolutredningen inte
skulle komma till det resultatet, att denna
linje i fortsättningen skall följas i
ännu större omfattning än nu sker.

Det är fråga om en verksamhet som
behöver stimuleras, och denna stimulering
bör markeras genom att vi nu är
något generösare än statsutskottets majoritet.
Därtill kommer att inackorderingshemmen
är mycket billiga. Även
om staten skulle betala hela vårdkostnaden
där, 8 kronor om dagen, uppgår
den bara till en tredjedel av vårdkostnaden
på ungdomsvårdsskolorna. Jag
tror också att tillkomsten av nya inackorderingshem
skulle kunna föranleda
att man kunde våga sig på tidigare
utskrivning av vissa elever från ungdomsvårdsskolorna;
man visste att man
hade en karantän att skicka eleverna
till, varifrån de så småningom kunde
slussas ut i friheten.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Det var mycket generöst av herr
Göransson att inte döma statsutskottets
majoritet som mindre intresserad av
denna angelägenhet än han själv ocli reservanterna.
För denna generositet är
jag för min del mycket tacksam och
säkerligen även utskottets övriga ledamöter.
Jag vill försäkra, att vi är lika intresserade
av denna fråga som han.

Men när det pågår en utredning, vill
man ju avvakta den, och när jag nu har
begärt ordet för att rekommendera kammaren
att följa utskottets förslag, vill jag
samtidigt rikta en hemställan till socialministern
att medverka till att ungdomsvårdsskolutredningen
så snart som möjligt
kommer fram med ett förslag som
ger riktlinjer för verksamheten på detta
område. Men intill dess att så skett tror

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

jag ändå att det är nödvändigt, att vi inte
går längre än departementschefen förordat.

Jag yrkar således bifall till utskottets
hemställan.

Fru WALLENTHEIM (s): Herr talman!
Det är alldeles riktigt, när herr Bergh
påpekar att det på en annan punkt beviljas
245 000 kronor för eftervård, men
jag vill erinra om att i detta belopp ingår
t. ex. kostnader för utbildning, för
sjukvård och för hyror, som vi får betala
för ungdomar som placeras ut privat
på annat håll, vilket, som jag förut
försökt säga, innebär risker för vederbörande.
Det är min uppfattning, att
man av de pengar som ges till inackorderingsliemmen
får ut en vida större effekt
i fråga om möjligheterna att kunna
återinpassa de unga i samhället.

.lag tycker nog också, att tanken på
ungdomsvårdsskoleleverna inte är det
enda motivet för att stödja inackorderingshemmen.
Vi har ju också att tänka
på den bostadslösa ungdomen i övrigt,
som får en tillflykt i dessa hem, kanske
ungdomar som måst skiljas från en alkoholiserad
miljö o. s. v. Det är alla skäl
i att beakta även de värden som står
att vinna på det området genom att i
möjligaste mån förhindra att denna ungdom
råkar i svårigheter.

Herr Möller sade här i förra veckan
någonting om att pågående utredningar
alltid är en anledning att uppskjuta saker,
och jag förstår att det argumentet
är väldigt bestickande. Men om man å
andra sidan genom att avvakta den utredning
som pågår riskerar att bara en
enda ungdom misslyckas, så tycker jag
inte att det är ett bärande skäl. Jag anser
att de pengar som vi här begär är
väl motiverade, även om de skulle ge
möjlighet att rädda endast en eller par
unga människor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande

Ang. bostadsstyrelsens avlöningsanslag.
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, aniages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 53.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 39—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Ang. bostadsstyrelsens ajvlöningsanslag.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. bostadsstyrelsens avlöningsanslag.

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen skulle dels uppföras
en tjänst som förste kansliskrivare
i lönegrad Ca 17 i utbyte mot en å övergångsstat
upptagen tjänst som kansliskrivare
i lönegrad Ca 15 och dels antalet
kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
ökas med sex;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1953/54;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar

för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 3 595 000 kronor.

Reservationer hade anförts

1) av fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Onsjö och Birke, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under b och
c hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för bostadsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1953/54;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 3 326 100 kronor;

2) av herr Karl Andersson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b och c.

Herr BERGH (h): Herr talman! På
denna punkt har några av oss en reservation
som avser en besparing.

Vi har den meningen att bostadsstyrelsens
avlöningsanslag har ökat på ett
sätt som icke står i rimligt förhållande
till verkets arbetsuppgifter.

Det kan vara av värde för bedömandet
att se tillbaka en liten smula. 1951
var organisationsnämnden inkopplad
här, och resultatet av dess verksamhet
blev att riksdagen samma år drog in 24

tjänster i bostadsstyrelsen. Så fick styrelsen
ett avvecklingsanslag på cirka
60 000 kronor, och höstriksdagen samma
år gav den ytterligare ett tillägg på avlöningsanslaget
med 50 000 kronor för
några utökade uppgifter. När vi sedan
kom till 1952 års riksdag frapperade det
åtskilliga av oss i denna kammare att de
som tillfälliga betraktade anslagen kom
tillbaka och hade vuxit från respektive
60 000 och 50 000 kronor till 130 000 eller
140 000 kronor, om jag inte minns
fel.

När departementschefen i fjol anmälde
bostadsstyrelsens avlöningsfråga, anmälde
han också att man planerade en
decentralisering från bostadsstyrelsen
ut till länsbostadsnämnderna och kommunerna.
Departementschefen skrev
emellertid att några mera betydande
minskningar på grund av denna decentralisering
trodde han inte skulle uppkomma
under budgetåret 1952/53. Det
var inga mera betydande minskningar,
men den formuleringen innebar ju i varje
fall att han räknade med några minskningar.

Till min förvåning finner jag nu i
årets statsverksproposition, att bostadsstyrelsen
icke desto mindre begärt inrättande
av 21 nya tjänster och ändrad
lönegradsplacering av 30 tjänster. Departementschefen
går delvis med på
dessa önskemål. Han föreslår inrättande
av grovt räknat ett tiotal nya tjänster i
stället för 21 begärda. Men jag finner
också till min förvåning att trots den
minskning som efter vad han räknat
med skulle inträda redan under innevarande
budgetår bibehålies det tillfälliga
anslaget från 1951 och 1952. Den tillfälliga
förstärkningen har nu växt från
155 000 kronor till 180 000 kronor. Därtill
kommer som sagt inrättandet av nya
tjänster för sammanlagt, grovt räknat,
90 000 kronor.

Då frågar man sig: Hur har den bebådade
decentraliseringen ut till länsbostadsnämnderna
och kommunerna
verkat? Och hur kommer den att verka
på personalbehovet inom bostadsstyrelsen
under budgetåret 1953/54? På den
punkten säger departementschefen, att

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

försiktigheten bjuder att under budgetåret
1953/54 icke räkna med några påtagliga
inskränkningar. Den minskning
som man hade räknat med skulle inträda
redan detta budgetår skjutes alltså
nu undan till en oviss framtid. Man säger
att så småningom kommer denna
decentralisering att medföra mindre behov
av personal.

Jag har svårt att finna, att det är rimligt
att begära mera personal, när man
avlastar styrelsen en del av dess arbetsmängd.
Det är fullständigt orimligt, att
inte denna decentralisering skulle inverka
på personalbehovet.

För att ge en liten föreställning om
vad det här är fråga om bör jag kanske
säga, att det inte är några obetydliga
ting som avlastas bostadsstyrelsen. Styrelsen
skickar en hel del ärenden till
länsbostadsnämnderna. Dit hör låneärenden
som rör flerfamiljshus i kommuner,
där i vanliga fall lägenhetsmaximum
inte överstiger 16 per hus,
men länsbostadsnämnder kommer att få
ocli har delvis redan fått även lånehehandling
av större fastigheter, ehuru
papperen då får gå fram och tillbaka
mellan nämnden och Stockholm. Nämnderna
har även fått egnahemslånen, de
har fått alla gamla lån, för vilka de bär
hand om pantvården, och till ett flertal
kommuner har skjutits frågorna om
familjebostadsbidrag och bränslebidrag.
Det är alltså ingen obetydlig del av
bostadsstyrelsens arbetsbörda som på
detta sätt avlastas.

Så kan man fråga sig: Vad ligger bakom
departementschefens uttalande, att
man icke kan räkna med några mera
påtagliga inskränkningar i personalorganisationen
under budgetåret 1953/54?
Hur har decentraliseringen genomförts?
År det bara på en och annan punkt, till
en och annan länsbostadsnämnd, som
man har decentraliserat, eller har en
allmän decentralisation redan skett?

Jag vill nämna följande data. Det var
den 19 mars i fjol som riksdagen för
sin del godkände tanken på denna utflyttning
av ärenden. Jag måste erkänna,
att man i kanslihuset tog grundlig
tid på sig, innan man gav bostadssty -

Ang. bostadsstyrelsens avlöningsanslag.
relsen detta bemyndigande. Det skedde
först den 29 augusti, ehuruväl frågan
måste varit förberedd redan innan propositionen
för budgetåret 1952/53
skrevs. I bostadsstyrelsen gjorde man
sig heller inte någon brådska, men den
6 december föreligger ett cirkulär från
styrelsen till länsbostadsnämnderna, i
vilket man sätter upp ett tidsschema för
decentraliseringen och säger, att den
skall vara fullständigt genomförd den
1 maj 1953, alltså före ingången av
budgetåret 1953/54.

När denna decentralisering efter bostadsstyrelsens
egen anvisning skall vara
genomförd den 1 maj 1953, kan man
ju fråga hur det kommer sig att det
begäres mera pengar till personal under
budgetåret 1953/54. Man kan säga,
att under tiden närmast efter denna utflyttning
kan det behövas livligare kontakter,
men detta kan omöjligt motivera
bibehållande av det tillfälliga förstärkningsanslaget
och än mindre ytterligare
utökning av personal.

Det är dylika överväganden, herr talman,
som har föranlett oss att yrka avslag
på framställningen om förnyande
av detta tillfälliga anslag på 180 000 kronor
och likaledes att yrka avslag på förslaget
om en ytterligare förstärkning
av personaluppsättningen, och jag vågar
tro, att detta yrkande är väl motiverat.

Jag skulle också vilja uttrycka en
önskan om att den översyn av bostadsstyrelsens
organisation, som ånyo ifrågasättes,
skall bli rätt grundlig. Det är
mycket möjligt att jag under ett senare
avsnitt av denna debatt lämnar några
exempel på de problem som uppställer
sig, när man finner den rikliga flora
blanketter, som uppenbarligen frodas i
det verket, men jag skall för ögonblicket
inskränka mig till att yrka bifall
till reservanternas hemställan.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! De tomma bänkarna talar ju
ett sådant språk, att det manar oss, som
nu i fortsättningen skall begära ordet,
att fatta oss så kort som möjligt. Det

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. bostadsstyrelsens avlöningsanslag.
är tydligt att kammarens ledamöter har
tröttnat på detta resonemang på de olika
punkterna under femte huvudtiteln. Jag
skall bara i korthet ange skälet för att
utskottsmajoriteten har funnit sig böra
biträda departementschefens förslag.

För det första har decentraliseringen
av ärendena från styrelsen till nämnderna
inte kunnat förverkligas i den
hastiga takt som man ursprungligen räknat
med. Jag vill tillägga att på grund
av denna överföring av ärenden från
styrelsen till nämnderna har det uppstått
ett visst merarbete i styrelsen av
övergångsnatur, i det styrelsen måste
ge vissa anvisningar o. s. v.

För det andra har det nu skett en
starkare tillströmning av ärenden på
grund av det ökade bostadsbyggandet,
och på detta område finns i styrelsen
en betydande arbetsbalans som vållar
kommunerna och de enskilda ganska
stora kostnader i form av ränteutgifter.

För det tredje har departementschefen,
som herr Bergh antydde, förklarat
att han skall låta verkställa en översyn
av styrelsens organisation i de delar
som beröres av denna decentralisering.
Härvidlag vill jag gärna instämma med
reservanternas talesman att denna översyn
bör bli relativt grundlig, då man
har ett intryck av att den organisationsundersökning
som utfördes för ett par
år sedan inte var så lyckad.

Detta är huvudskälen, herr talman,
för utskottsmajoriteten, och jag ber således
att få yrka bifall til! utskottets
hemställan.

Herr BERGH (h): När min vän herr
Gustaf Karlsson nu var så välgörande
kortfattad, anser jag att det finns tid för
mig att lämna några exempel på hur arbetet
inom bostadsstyrelsen är lagt.

Jag gick för någon tid sedan upp på
en länsbostadsnämnd för att ta litet reda
på hur den arbetade. Jag sade att
det skulle vara intressant att få en omgång
av nämndens blanketter, varpå någon
där svarade att det skulle bli en
halv klädkorg. Jag nöjde mig då med att

plocka ut ett förhållandevis ringa antal
blanketter. Jag skal! tillåta mig att i
korthet referera vad som står på några
av dem.

Det finns en till formatet liten blankett
som avser rapport om nybyggda,
ombyggda eller förbättrade samt rivna
hus. Denna blankett skall skickas in vare
sig det byggs eller rivs något hus eller
det inte byggs eller rivs något hus.
Den omständigheten att rapport uteblir
kan tydligen icke fattas såsom ett besked
om att ingenting har hänt, utan
blanketten skall insändas under alla förhållanden.
Om ett hus har byggts, skall
användas en blankett som kallas »Husblankett,
nybyggnad». Där skall ges besked,
om det är staten eller landsting,
kommun eller allmännyttigt företag, kooperativt
företag, arbetsgivare, cgnahemsbyggare
eller annan som är byggherre.
Det skall anges, om för området,
där fastigheten är belägen, gäller stadsplan,
byggnadsplan, utomplansbestäminelser,
avstyckningsplan eller intetdera.
Det skall anges, om huset byggs av
trä, tegel, lättbetong eller annat material.
Det skall talas om när arbetet påbörjades,
om fastigheten är belägen på
jordbruksfastighet eller annan fastighet,
om det är ett enfamiljshus, tvåfamiljslius
eller flerfamiljshus. Det skall uppges antalet
lägenheter fördelade efter storlek
och utrustning: ett rum med eller utan
kokskåp, två och flera rum med eller
utan kokskåp, ett rum med kokvrå, två
rum med kokvrå, ett rum och kök, två
rum och kök, tre rum och kök, fyra rum
och kök, fem rum och kök o. s. v. Det
skall meddelas, om det ges kommunalt
stöd, kontant bidrag, tomtrabatt, borgen
å byggnadskreditiv o. s. v. Det skall
uppges, om vattenledning är ansluten
till samhällets ledningsnät, till annat gemensamt
ledningsnät, till egen brunn
med hydrofor eller om vattenledning
saknas; om avloppsledning är ansluten
till samhällets ledningsnät, till annat gemensamt
ledningsnät, till egen reningsbrunn
eller saknas; om det finns WC till
varje lägenhet, om det finns gemensamt
WC, om WC finns i samma rum som
badrum o. s. v.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Detta avser nybyggnad, och motsvarande
gäller för ombyggnad. Vidare
finns eu tredje liusblaiikett som behandlar
rivning. Där skall ges besked, om det
är staten eller landsting, kommun eller
allmännyttigt företag, kooperativt företag,
arbetsgivare, egnahemsägare eller
annan som äger det. I övrigt infordras i
huvudsak samma uppgifter som i fråga
om nybyggnad.

Nu vill jag inte gå så långt, att jag sätter
i fråga att det behövs statistik. Men
man kan inte gärna få annat intryck än
att det skulle vara värdefullt att någon
del av den redan överflödiga arbetskraften
inriktades på att göra ännu flera
överflödiga genom en begränsning av
blankettraseriet. Jag finner här till exempel
att en länsbostadsnämnd varje
månad måste skicka in en redovisning
för vad den haft för sig under månaden
i fråga om handläggning av ansökningar,
slutliga ansökningar o. s. v. Bara för
detta skall ifyllas en mycket lång och
krånglig blankett. Men det räcker ändå
inte — det måste utarbetas en bilaga till
den också. Meningen är tydligen att bostadsstyrelsen
skall sitta som spindeln
i nätet och inte bara hålla reda på alla
fastigheter som finns och som har ändrats
i landet, utan den skall också gå in
i alla små detaljer. Undra på att det går
åt folk, när arbetet är organiserat på
det sättet.

En hälsning som jag skulle vilja skicka
med via protokollet är alltså att den
översyn som kommer att företas bör bli
ganska grundlig, och att man minskar
statistikarbetet både inom bostadsstyrelsen
och i förbindelserna mellan länsbostadsnämnderna
och bostadsstyrelsen.

Jag har nu inte nämnt ett ord om alla
de blanketter som de stackars byggarna
måste fylla i, utan har endast talat om
en del av dem som ämbetsverket svarar
för.

Jag tror som sagt, herr talman, att det
finns goda skäl att begränsa bostadsstyrelsens
medelstillgångar, ty när vi år
efter år har framfört klander mot den
ansvällning, som har skett, utan att detta
hjälpt, måste man minska tilldelning -

Ang. bostadsstyrelsens avlöningsanslag.
en av medel för att tvinga styrelsen att
begränsa sin verksamhet.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Herr Bergh lönar ganska illa
min strävan efter korthet. Han läsle upp
en del blanketter som efter vad jag förstår
inte alls har med denna fråga att
göra. Om han därmed ville bevisa, att
det inte skulle behövas så högt löneanslag
tror jag att han bevisade litet för
mycket, ty den som uppmärksamt lyssnade
på honom — och det var väl alltid
någon — fick erfara att de flesta av
de infordrade uppgifter som han räknade
upp är nödvändiga vid en bedömning,
om man skall lämna lån till en
fastighet eller inte. Det kan väl ändå inte
vara meningen, att staten skall lämna
lån emot risker, som i många avseenden
alls inte är bankmässiga, utan att veta
en smula vad den gör. Jag tror att herr
Berghs demonstration av blanketterna
just i detta (sammanhang var ganska malplacerad.
Herr Bergh får väl överlämna
blanketterna till den utredning som skall
företagas så småningom, så kan den få
titta på dem. Jag vill nämna att organisationsutredningen
för ett par år sedan
också sysslade med en del blanketter
och genomförde förenklingar och en
uppläggning, mera praktisk än den som
fanns och att man kanske därför i stort
sett inte har mycket mer att vinna på
detta område.

Det är ju så modernt att visa upp
blanketter när man vill framställa en
sak i låt mig säga osympatisk dager.
Men vi känner också till att när det fattas
blanketter, då ropar våra kommuner
och enskilda efter sådana: »Ge oss en
blankett i stället, så att vi får en klar
och redig uppställning och kan fylla i
uppgifterna i kolumnerna!» Sådant förekommer;
det har förekommit också på
bostadsstvrelsen och på länsbostadsnämnderna.

När nu herr Bergh var så generös med
tiden, tillåter jag mig, herr talman, att
avsluta med en liten historia i anknytning
till herr Berghs uppläsning av
blanketterna.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. bostadsstyrelsens avlöningsanslag.

Under den tid då vi hade den sista
högerregeringen i detta land, kom en
landsfiskal till mig och visade en blankett,
som han fyllt i under fyrtio års tid.
Det rörde ett gammalt sockenhäkte. Han
skulle varje månad skicka in en blankett
med uppgift på hur många som under
månaden funnits i detta sockenhäkte.
Han hade skrivit en gång för många
år sedan: »Det har inte varit någon i
detta häkte, tv den siste som var där
gick ut genom taket, och sedan har ingen
varit där.» Jag tror att denna historia
är ungefär lika värdefull, när det gäller
att belysa det ämne vi behandlar, som
de blanketter herr Bergh tidigare uppvisat.

Herr BERGH (h) kort genmäle: Herr
Karlsson motiverade den noggranna redovisningen
på blanketter med att dessa
uppgifter skall vara nödvändiga för
att bostadsstyrelsen skulle kunna bedöma
långivningen som den förmedlar. Det
är mig obekant, herr Karlsson, att långivning
är särskilt vanlig i samband med
rivning av hus. Men även när det gällde
rivning skulle samma uppgifter lämnas.

Till slut vill jag bara göra den korta
reflexionen att den misslyckade blankettskrivare
från högerregimens tid som
herr Karlsson talade om sannolikt är att
återfinna — eller i varje fall hans anda
— inom bostadsstyrelsen.

Herr ERIKSSON, EINAR (s): Herr talman
! lag är en av dem som faktiskt lyssnade
på herr Bergh. Jag känner mycket
väl igen det mesta av innehållet i de
blanketter han presenterade, och då jag
tror att jag i någon män är representativ
för dem som har att lämna dessa
uppgifter, vill jag bekräfta vad herr
Gustaf Karlsson bär framhöll, nämligen
att de flesta uppgifterna är sådana som
låntagarna behöver lämna till den lånebeviljande
myndigheten. Jag tror inte att
någon av de bostadsbyggare som söker
statliga lån reagerar mot dessa blanketter,
då man är fullt medveten om
att uppgifterna är absolut nödvändiga

för att det lånebeviljande organet på
dem skall kunna basera en riktig värdering.
Om staten skall lämna lån upp
till en riskgräns av 85—100 procent,
måste man väl ändå i statens eget intresse
kräva att sådana uppgifter lämnas,
att staten inte lämnar ut lån på objekt,
som inte ligger inom den tillräckliga säkerhetsmarginalen.

Herr talman! Jag har velat säga detta
för att i någon mån reducera den skrämmande
bild, som herr Bergh i Luleå lämnade
i denna del av sitt anförande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i de nu föredragna
momenten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
53 mom. b och c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson m.
fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering me -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

delsi omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 98;

Nej — 34.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Panklen 54.

Ang. bostadsstyrelsens omkostnadsanslag.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 545 000 kronor.

Ifrågavarande anslag var för innevarande
budgetår uppfört med 452 000 kronor.
Av den föreslagna anslagsökningen
hade 8 000 kronor avsetts till reseersättningar,
80 000 kronor till expenser för
eget behov och 5 000 kronor till bearbetning
av statistiskt material.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Rubbestad,
Onsjö och Birke ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort
hava följande lydelse:

»I likhet med statskontoret anser utskottet
att den begärda ökningen av anslagsposten
till reseersättningar bör begränsas
till 5 000 kronor samt att anslagsposten
till bearbetning av statistiskt
material bör upptagas till oförändrat belopp.
Till expenser för eget behov har departementschefen
räknat med ett ökat
medelsbehov av 80 000 kronor. Med hänsyn
till att den föreslagna utflyttningen
av ärenden från bostadsstyrelsen bör
kunna minska behovet av inköp och underhåll
av möbler m. m. förordar utskottet
att expensposten höjes med endast
20 000 kronor. Anslaget bör sålunda uppföras
med 477 000 kronor.

Under åberopande av det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag till

Ang. bdstadsstyrelsens omkostnadsanslag.
Bostadsstyrelsen: Omkostnader för budgetåret
1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 477 000 kronor.»

Herr BERGH (h): Herr valman! Reservationen
vid denna punkt innebär att
reservanterna vill höja bostadsstyrelsens
anslag för expenser med 20 000 kronor i
stället för av departementschefen och
utskottsmajoriteten föreslagna 80 000
kronor. Vi finner det befogat, att eftersom
kostnaderna för städning och
bränsle bär ökat, en däremot svarande
förhöjning av anslaget göres. Men vi kan
icke finna det rimligt, att ett verk, som
enligt departementschefen skall minska,
skall behöva utvidga sitt förråd av möbler
och diverse andra dylika ting.

Detta är, herr talman, i korthet bakgrunden
till vår reservation, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Statsutskottets majoritet har tillstyrkt
departementschefens förslag, då
vi inte haft någon erinran att göra. Departementschefen
är så försiktig att han
begär, att dessa medel skall ställas till
Kungl. Maj :ts förfogande för att efter
prövning kunna användas där behov föreligger.
Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Anslag till länsbostadsnämnderna.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-proposilionen.

Punkten 55.

Anslag till länsbostadsnämnderna.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag a)

besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med 5;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1953/54;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 2 622 000 kronor.

Reservation hade anmälts av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Birke, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag a)

besluta, att i personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med fem;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för länsbostadsnämnder -

na, att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1953/54;

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa
ett förslagsanslag av 2 534 400 kronor.

Herr BERGH (h): Herr talman! Den
nu föreliggande punkten avser avlöningsanslaget
till länsbostadsnämnderna.
Departementschefen beräknade i fjol i
statsverkspropositionen, hur stor personalförstärkning
som skulle behövas hos
länsbostadsnämnderna, om den då signalerade
decentraliseringen genomfördes.
Detta anslag upptogs då till 75 000
kronor, men på grund av löneförhöjningar
och dylikt har det sedermera
uppräknats till 87 600 kronor. Nu föreligger
förslag om att detta anslag, som
alltså avsåg att täcka de merkostnader,
som uppstode i samband med decentraliseringen,
skall fördubblas.

Vi som står bakom reservationen kan
inte finna att man, när man beräknat ett
anslag med sikte på en planerad decentralisering,
skall behöva fördubbla anslaget
innan denna decentralisering är
genomförd och erfarenheter därav vunnits.
Det är alltså mot denna fördubbling
i förhållande till fjolårets anslag
som vi har vänt oss i vår reservation,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Departementschefen har funnit
att det här begärda beloppet på drygt
175 000 kronor är befogat, när ärendena
väl kommit ut på nämnderna, vilket de
nu i stort sett har gjort. Det finns sålunda
enligt utskottsmajoritetens mening
fullgoda skäl för att bevilja det anslag,
som det här är fråga om.

Jag vill säga som ett allmänt intryck
av departementets behandling av de anspråk,
som inkommit från de verk och
inrättningar, vilka departementet har
att granska, att man varit ganska sparsam.
Jag tror i varje fall att man kan ge
det betyget i stort sett. Med hänsyn till
delta allmänna intryck är jag övertygad
om att man inte kommer att missbruka

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

det anslag, som nu ges och som jag för
min del tror är ofrånkomligt, om länsbostadsnämnderna
skall kunna fullgöra
sina uppgifter.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5, punkten
55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 56—S4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 85.

Anslag till social upplysningsfilm.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Social upplysningsfilm
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Anslag till social upplysningsfilm.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Bubbestad, Onsjö och Birke,
vilka ansett att utskottets yttrande
och hemställan bort hava följande lydelse
:

»Enligt utskottets uppfattning utgör
filmverksamheten ett sådant ändamål,
där möjlighet till tillfällig begränsning
av statsutgifterna föreligger. Under hänvisning
härtill kan utskottet icke tillstyrka,
att medel för verksamheten anvisas
för nästa budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer
utskottet, att riksdagen må med
avslag å Kungl. Maj:ts förslag besluta
att reservationsanslaget till Social upplysningsfilm
icke skall uppföras å riksstaten
för budgetåret 1953/54.»

Herr BERGH (h): Detta är, herr talman,
den sista reservation som jag tänker
besvära kammaren med i dag.

Såsom statskontoret sagt under ett par
års tid är det bär ett tillfälle där man
kan spara. Att framställa social upplysningsfilm
är förvisso ett lovvärt ändamål,
men kammarens ledamöter vet ju
att det i remissdebatten inte minst från
regeringens sida framhölls hur nödvändigt
det är att begränsa statsutgifterna,
både när det är fråga om små och stora
poster, för att åstadkomma vad regeringen
kallar en ekonomisk stabilisering.

Detta är en litet för vidlyftig motivering,
när det är fråga om ett anslag på
30 000 kronor, men jag vill, herr talman,
såsom en sammanfattning av dagens reservationsargumenterande
säga, att om
kammaren velat spara i dag hade den
kunnat följa reservationerna. Det hade
givit till resultat en minskning av anslagssummorna
på riksstaten på mellan
650 000 och 700 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF (s): Herr
talman! Detta är ju en gammal fråga,
som har diskuterats under flera år och
där högerns representanter i statsutskottet
haft en avvikande mening.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen

Anslaget för ifrågavarande ändamål
har under de senare åren varit nere i
30 000 kronor, och vi tycker att det inte
är någonting att slåss om. Vi anser att
det kan vara motiverat med upplysning
genom film, och enligt vår mening skall
man följaktligen inte behöva tvista om
detta.

Jag inskränker mig till dessa få ord
och yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5, punkten
85, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Punkterna 86—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 89 och 90.

Lädes till handlingarna.

m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till V.
G. G. Andersson m. fl.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i bidragsförskottslagen den It juni 1943
(nr 382), m. m.; samt
nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947
(nr 530) om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders m. fl. barn, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar, m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen
m. in.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående översyn av nöjesskatteförordningen
in. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 164
av herr Hansson m. fl. och 11:204 av
herr Gezelius m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att Kungl. Maj:t, efter
erforderlig utredning, till 1954 års riksdag
måtte framlägga förslag om sådan
ändring av nöjesskatteförordningen, att
tävlingar och uppvisningar i idrott eller
gymnastik, som anordnades av förening,
vars ändamål vore att främja icke professionell
idrott eller gymnastik, fritoges
från nöjesskatt för dessa tävlingar och
uppvisningar; samt

2) motionen 1:294 av herr Bengtson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en allmän översyn av nöjesskatteförordningen
och andra för ifrågavarande
område gällande förordningar i enlighet
med motionens syfte.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
164 av herr Hansson m. fl. och 11:204
av herr Gezelius m. fl. om viss ändring
av nöjesskatteförordningen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen I: 294 av herr Bengtson
om en allmän översyn av nöjesskatteförordningen
m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Söderquist, Magnusson, Allard och
Strandh, som ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte — med bifall
till de likalydande motionerna I: 164 av
herr Hansson in. fl. och 11:204 av herr
Gezelius m. fl. — i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t, efter
erforderlig utredning, till 1954 års riksdag
måtte framlägga förslag om sådan
ändring av nöjesskatteförordningen, att
tävlingar och uppvisningar i idrott eller

gymnastik, som anordnades av förening,
vars ändamål vore att främja icke professionell
idrott eller gymnastik, fritoges
från nöjesskatt för dessa tävlingar
och uppvisningar; samt

2) att motionen 1:294 av herr Bengtson
om en allmän översyn av nöjesskatteförordningen
m. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SÖDERQUIST (fp): Herr talman!
De nu här behandlade motionerna och
den debatt omkring dem, som ägt rum
i bevillningsutskottet, i pressen o. s. v.,
har befäst min tidigare mening, att den
nuvarande förordningen om nöjesskatt
inte är särskilt tillfredsställande. Säkerligen
kunde den behöva förändras, eller
åtminstone i vissa fall tillämpas på annat
sätt.

Motionerna nr 164 i denna kammare
och nr 204 i andra kammaren pekar på
ett område, där man väl utan vidare
känner sig åtminstone tveksam, huruvida
nöjesskatt lämpligen bör utgå. Författningen
torde vara otvetydig, och jag
ifrågasätter därför inte tillämpningens
riktighet. Jag tänker på bestämmelsen
som sådan, en besiämmelse som gör det
möjligt och riktigt att utkräva nöjesskatt
i sådana fall, varom här är fråga
— alltså vid tävlingar och uppvisningar
i amatörmässig idrott och gymnastik.
Denna bestämmelse förefaller inte tilltalande
eller — låt mig säga — riktig.
Jag har för min del mycket svårt att
finna likhet mellan de nöjen, som man
i allmänhet anser böra beskattas, och
de av amatörer bedrivna idrottstävlingarna,
som ju ingår såsom ett led i själva
den ideella verksamhet, idrottsföreningarna
företräder.

Det är sant, att man i en del fall skaffar
sig inkomster genom tävlingarna.
Men dels är dessa inkomster i genomsnitt
och i regel synnerligen små, dels
är de avsedda till stöd för den, såvitt
jag vet, från alla håll uppskattade ideella
verksamhet, det här är fråga om.
Därför tror jag, att man tämligen oreserverat
kan godkänna systemet med inträdesavgifter
till tävlingarna.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen

Naturligtvis låter det säga sig, att man
kan tävla t. o. m. inför publik utan att
avkräva publiken avgift och därmed,
som det nu är ordnat, i många fall också
nöjesskatt. Då kunde man ju bedriva
tävlingsverksamheten utan konflikt med
nöjesskatteförordningen. Ja, detta är naturligtvis
riktigt, men man får komma
ihåg, att t. o. m. anordningarna vid själva
tävlingarna drar med sig avsevärda
utgifter, liksom idrottsföreningarnas
verksamhet i övrigt. Vidare är det så,
att inkomsterna, inklusive anslagen från
stat och kommun, långt ifrån alltid förslår
till att täcka ens ganska rimliga behov.
Att man under sådana förhållanden
och då det, som tidigare sagts, gäller
en av alla uppskattad ideell verksamhet,
finner det vara rätt rimligt med
inträdesavgifter vid tävlingarna men
mindre motiverat med nöjesskatt, det
väcker nog inte förvåning. Då det vidare
gäller en verksamhet, som avser
ungdomens fostran, främst fysiskt, blir
väl detta än mera förståeligt.

Den reservation, som bifogats utskottsbetänkandet,
innehåller förslag
om skrivelse till Kungl. Maj :t rörande
erforderlig utredning och därefter förslag
till nöjesskatteförordningens förändring
så, att tävlingar och uppvisningar
i idrott och gymnastik, som anordnas
av förening'', vars ändamål är att
främja icke professionell idrott eller
gymnastik, fritages från nöjesskatt.

Jag understryker att det är fråga om
amatöridrott, och jag framhåller att det
endast gäller tävlingar men däremot
inte nöjestillställningar i vanlig mening,
inte ens om de har till syfte att inbringa
pengar till idrottsverksamhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av mig tm. fl. vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Idrottsrörelsen har såväl i vårt land som
snart sagt i hela världen kommit att
spela en mycket stor roll för samhällslivet.
Den har med andra ord kommit
att få en mycket central plats i utveck -

m. m.

lingen. Anledningen härtill är den stora
betydelse, som idrottsrörelsen har haft
för fostran av vår ungdom och därmed
för hela vårt uppfostringsproblem. Utövandet
av idrott har inte endast kommit
att fysiskt stärka vårt folk till ett
sunt släkte. Den har också på ett markant
sätt kommit att öva en stor inverkan
på karaktärsdaningen. Allmänt bekräftas
det också, att idrotten har haft
denna stora betydelse för ungdomens
fostran till goda samhällsmedborgare.
Här har svensk ungdom fått ett intresse,
som har avhållit den från att ägna sig
åt sådana saker som ur samhällets synpunkt
kan anses mindre lämpliga.

Idrotten synes emellertid även när det
gäller våra internationella förhållanden
utgöra en viktig faktor, som på många
olika sätt har tjänat vårt land. Det samförstånd
och det utbyte, som har kunnat
ske genom idrottsrörelsen, har visat sig
kunna skapa värdefulla kontakter.

Inte minst genom en skicklig ledning
av vår idrott har den också rent propagandamässigt
varit till stort gagn för
vårt land, som genom idrottens höga
klass har blivit välkänt ute i världen.
Idrotten har skapat respekt för vårt land
på skilda områden, även utanför den
egentliga idrotten.

Det har varit mycket värdefullt, att
vår idrott alltid har varit fullständigt
fri från varje politisk inblandning och
att den genom sitt kamratskap har kunnat
bli en tillgång för vårt demokratiska
samhälle. Här har skapats förståelse
för olika gruppers berättigade intressen,
vilket icke torde kunna överskattas.
När vi nästan ständigt får bevittna, hurusom
diktaturländerna genom sin statliga
makt har kommit att använda idrotten
på ett mindre lämpligt sätt, har vi
inom vårt land all anledning att känna
oss lyckliga över att vår idrottsrörelse
är fri och självständig.

Hela vår idrottsrörelse har byggts upp
uteslutande genom frivilligt och uppoffrande
arbete, som vi i dag har all anledning
att vara tacksamma för mot våra
idrottsledare. Denna idealitet bör emellertid
genom statens försorg stödjas på
bästa sätt. Så har också varit förhål -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang.

landet, även om det lämnade stödet kunde
ha varit något mera effektivt.

För närvarande bär idrottsrörelsen ett
anslag på 6,5 miljoner kronor, och det
föreslås i år bliva höjt till 7,5 miljoner.
Men när vi bedömer dessa siffror, får vi
inte glömma att år 1938/39 utgick ett
anslag på 7,a miljoner kronor, och budgetåret
dessförinnan var anslaget 11,o
miljoner. Med hänsyn till penningvärdets
fall torde det anslag, som nu lämnas,
inte motsvara mer än ungefär hälften
av vad som tidigare utgått. Härav
framgår, att idrottsrörelsen i dag inte
erhåller mera än cirka halva det stöd
som utgick före kriget.

När vi emellertid genom vår motion
om nöjesskattens avskaffande för idrottstävlingar
har velat giva denna verksamhet
ett stöd, så ligger även bakom detta
förslag, att vi anser det vara mycket orationellt,
att man beviljar anslag och därmed
subventionerar idrotten men sedan
genom nöjesskatten tar tillbaka en väsentlig
del av det anslagna beloppet, och
detta i all synnerhet när skatten tages
ut genom en ur administrativ synpunkt
så tungrodd och tidskrävande anordning
som denna nöjesskatt. Det är inte endast
idrottsfolkets tid som här förspilles, utan
även myndigheterna får extra kostnader
på grund härav. Ansökningar om befrielse
från utgivande av nöjesskatt vid vissa
tävlingar föranleder utfärdande av resolutioner,
som tynger den allmänna administrationsapparaten.

Den inflation, som under de senaste
åren gått hårt fram över vårt land, har
givetvis också för idrottsrörelsen blivit
mycket besvärlig. Svårigheterna att få
medel till de mest nödvändiga utgifterna
har under dessa tider tvingat våra
idrottsledare att anslå mycken tid för
detta ändamål, varigenom de inte i samma
utsträckning kunnat ägna sig åt sin
egentliga uppgift att leda denna organisation
för vår ungdoms fostran.

Det centrala vid bedömandet av denna
fråga är att idrottsrörelsen står i en
särställning. Själva utövandet av idrotten
innebär ju en tävlan, och då är det
ganska egendomligt, att statsmakterna
genom denna beskattning vill försvåra

översyn av nöjesskatteförordningen m. m.
utövandet av denna verksamhet. Utskottets
bristande förståelse på denna punkt
är obegriplig. Vi måste göra klart för oss
att det är omöjligt att bedriva idrott
utan tävlan, som skapar intresse för
idrottsrörelsen.

På denna punkt skulle jag vilja återgiva
ett yttrande av 1944 års skattelagssakkunniga,
som beträffande idrottens
särställning säger på följande sätt:

»Idrottssammanslutningarna intaga en
särställning bland de ideella föreningarna
så till vida att deras åtgöranden för
att befrämja idrottsrörelsens ideella syften
även förskaffa dem intäkter, som
äro av skattepliktig natur. Anordnandet
av idrottstävlingar har i och för sig ett
rent ideellt syfte. Åskådarna stimuleras
genom dessa att ägna sig åt idrott, och
de enskilda idrottsmännen sporras att
förkovra sig i idrottsligt kunnande av sin
önskan att få deltaga i tävlingar. Tävlingar
främja sålunda direkt det mål, för vilket
idrottsrörelsen arbetar, nämligen
största möjliga antal aktiva idrottsmän
med bästa möjliga färdigheter i olika
idrotter.» Detta betänkande är undertecknat
av bevillningsutskottets tidigare
ordförande, A. J. Bärg.

Det förtjänar också att påpeka, att
Sverige är det enda land i Norden, där
en sådan här beskattning på idrottstävlingar
förekommer. I anslutning härtill
skulle jag vilja framhålla, att anledningen
till att den landskamp, som för några
år sedan hölls mellan Norden och Amerika,
förlädes till Oslo var just förekomsten
av den beskattning vi har här
i vårt land. Man beräknade nämligen att
dessa tävlingar skulle komma att belastas
med utgift på cirka 50 000 ä 75 000
kronor på grund av nöjesskatten.

Herr talman! Det är med hänsyn till
denna särställning som vi anser att
idrotten bör bliva befriad från nöjesskatt.
Vi tror att detta är ett handtag i
vällovligt syfte för att underlätta denna
verksamhet, och vår hemställan går ut
på att riksdagen måtte besluta om en
skrivelse till Kungl. Maj:t om att förslagskulle
framläggas till nästa års riksdag
om borttagande av nöjesskatt vid idrottstävlingar.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen
Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PERSSON, OLA (k): Herr talman!
Frågan om att befria amatöridrotten
från nöjesskatt för tävlingar och
uppvisningar i idrott eller gymnastik är
sedan många år tillbaka lika aktuell. Redan
år 1945 ställde den kommunistiska
gruppen i en motion i andra kammaren
ett yrkande i denna riktning. Yissa förhoppningar
ställdes på den nya nöjesskatteförordningen,
som antogs av riksdagen
på hösten år 1945, att amatöridrotten
skulle få betydande lättnader, då departementschefen
föreslog att intäkter
under 2 000 kronor skulle befrias från
nöjesskatt. Det blev bara intäkter under
500 kronor som befriades från skatt liksom
för andra ideella föreningar och
under vissa förutsättningar, sedan utskottet
och riksdagen fattat sina beslut.

Vi har senare också här i riksdagen
varit inne på frågan om idrotten och
nöjesskatten. Nu upprepas kravet att befria
amatöridrotten från nöjesskatt vid
tävlingar och uppvisningar i idrott eller
gymnastik. Utskottet avstyrker denna
framställning, men till utlåtandet har fogats
en reservation, som ansluter sig till
yrkandet i motionerna.

Utskottet har ansett, att gränsdragningen
mellan skattepliktiga och icke
skattepliktiga tillställningar skulle komma
att medföra stora svårigheter, och
vidare anser utskottet att det icke funnit
saklig motivering föreligga för motionärernas
krav, varför motionerna avstyrkes.

År 1939 beslutade riksdagen i princip
att av idrottens tipsmedel skulle 30 procent
användas för allmänna budgetära
ändamål och 70 procent skulle gå tillbaka
för främjande av idrotten och friluftslivet.
Det är, synes det mig, anledning
att erinra om detta, då utskottet inte
funnit någon saklig motivering föreligga
för lättnad i nöjesbeskattningen av
amatöridrotten.

För budgetåret 1953/54 beräknas inkomsterna
av tipsmedel i statsverkspro -

i. m.

positionen till 60 miljoner kronor. En
tilldelning av 70 procent till idrott och
friluftsliv skulle belöpa sig till 42 miljoner
kronor. Under tionde huvudtiteln
begär riksidrottsförbundet statsbidrag
med 8,0 miljoner kronor och regeringen
går med på 7,5 miljoner kronor. Här rör
det sig om små belopp i förhållande till
vad man ansåg vara rimligt i 1939 års
utfästelser. I samma statsverksproposition
beräknar finansministern att nöjesskatten
skall tillföra statskassan 55
miljoner kronor under det kommande
budgetåret.

Idrottsföreningar åtnjuter liksom andra
ideella föreningar befrielse från nöjesskatt
för skattebelopp, som icke överstiger
75 kronor. Detta gäller då idrottsföreningar
har tävlingar och upvisningar
i idrott och gymnastik. Med den aktivitet,
som idrottsrörelsen har och om
man tar saklig hänsyn till att de 500
kronor i biljettintäkter som bildar underlaget
för befrielsen av nöjesskatt intill
75 kronor är med nu gällande penningvärde
alltför lågt, torde man utan
överdrift våga det påståendet, att idrottsrörelsen
här i landet betalar stora belopp
i nöjesskatt. Fråga är, om inte
idrotten brandskattas på de 7,5 miljoner
kronor och kanske mer i form av nöjesskatt,
som idrottsrörelsen nu skall få
tillbaka i form av statsbidrag på 7,5 miljoner
kronor för det kommande budgetåret.
Under sådana förhållanden borde
det vid en närmare undersökning
från bevillningsutskottets sida ganska
snart kunna fastställas, att det finns en
saklig motivering för kravet på lättnader
i nöjesbeskattningen för idrottsrörelsen.
Bristen på penningmedel och
ekonomiska resurser för praktiskt taget
alla idrottsorganisationer bör väl också
ge anledning till att överväga de begärda
lättnaderna i nöjesbeskattningen.

Då därtill Sverige är det enda land i
Skandinavien som tar ut nöjesskatt på
amatöridrottens tävlingar och uppvisningar
i gymnastik, borde väl även detta
ställa frågan i förgrunden om att visa
den svenska amatöridrotten bättre förståelse
och ge den bättre ekonomiskt
stöd och rättvisa.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

Å kommunistiska riksdagsgruppens
vägnar ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen av herr Söderquist
m. fl.

Herr RAMBERG (s): Herr talman!
Sedan nu reservanterna inom utskottet
kommit till tals i detta ärende, kanske
det kan vara lämpligt, att en enkel röst
från utskottsmajoriteten får tillfälle att
säga några ord. Jag hoppas att kammaren
skall tillgiva mig, om jag inte här
går in på hela den mängd av detaljer
som har skisserats upp i de avgivna motionerna
och de anföranden som redan
har hållits. Jag skall endast med några
korta ord försöka redovisa de synpunkter
som har förelegat inom utskottet.

Beträffande först motionen nummer
294 i denna kammare av herr Bengtson
låg saken till på det sättet, att den enligt
mitt förmenande — det får herr
Bengtson överse med — svävade ut över
hela nöjesskatteförordningen på sådant
sätt, att utskottet inte har funnit anledning
att upptaga den till närmare saklig
omprövning. Dessutom innehåller motionen
ett par yrkanden, som icke är preciserade
på sådant sätt, att man därav
kan finna vad motionären egentligen
syftar till. Men utöver dessa formella
skäl finns det ett viktigt sakligt skäl till
att utskottet har gått emot denna motion,
och det skälet är att Kungl. Maj:t
i maj månad förra året har tillsatt en
särskild skatteutredning, som skall undersöka
möjligheterna till en indirekt
beskattning. I de direktiv som departementschefen
givit denna utredning, lämnar
han obetaget för utredningen att genomgå
hela fältet av de indirekta skatterna,
och det föreligger enligt utskottets
förmenande all anledning att tro,
att den utredningen kommer att taga
upp nöjesskattefrågan i hela dess vidd
och även kommer att söka efter objekt
som kan säkerställa ett fortsatt utbyggande
av våra sociala anordningar. Jag
tror att jag med dessa ord har sagt alldeles
tillräckligt för att belysa, att den
av vederbörande motionär föreslagna

o Första kammarens protokoll 1953. Nr 10.

skrivelsen till Kungl. Maj:t är opåkallad
under de förhållanden, vari vi nu befinner
oss.

Jag skall sedan med några ord försöka
motivera utskottets ställningstagande till
motionerna nummer 164 i denna kammare
och 204 i andra kammaren. Här
framträder några prominenta företrädare
för vår svenska idrottsrörelse och gör
en framställning om att riksdagen skall
ändra 15 § i nöjesskatteförordningen så
att de ideella idrottsorganisationerna
skall slippa skatt och för sina uppvisningar
bliva förmånligare ställda än andra
ideella organisationer. .Tåg tror att
det över huvud taget är omöjligt för utskottet
att särskilja de ideella organisationerna.
Skulle man här gå in på en
ändring av 15 §, så skulle man för att
tillgodose idrottens intresse tillfoga de
övriga ideella organisationerna en orättvisa
som vi absolut inte kan vara med
om.

Jag vill för övrigt erinra om att när
idrottens målsmän här gör sig till så
starka förespråkare för sin sak, borde
de kanske inte alldeles glömma bort, att
departementschefen på tionde huvudtiteln
i årets statsverksproposition har varit
så generös, att han tillstyrkt en ökning
av anslaget till idrottsrörelsen för
nästkommande år på icke mindre än en
miljon kronor. Jag undrar vilken ideell
organisation av något slag som kan tillnärmelsevis
påräkna en proportionsvis
så stor välvilja från Kungl. Maj :t.

Men jag vill påpeka ytterligare en sak.
Nöjesskattefrågan har ju i alldeles särskild
grad tagit riksdagens arbete i anspråk
under de senaste tio åren. Knappast
någon riksdag har gått förbi utan
att vi haft nöjesskattefrågan på dagordningen.
1952 begärde riksdagen på bevillningsutskottets
förslag i skrivelse till
Kungl. Maj:t en översyn av vissa bestämmelser
i 15 § nöjeskatteförordningen,
alltså just den som vi nu håller på
att resonera om. .Tåg kan inte finna annat
än att utskottet haft utomordentligt
goda skäl för att i överensstämmelse
med sina tidigare arbetsformer och traditioner
icke föregripa en pågående utredning.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen

Med dessa enkia ord, herr talman, anhåller
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Det är givetvis ganska svårt att definiera
vad som menas med nöje. Det, som
några betraktar som nöje, anser andra
vara något helt annat, och vi talar också
om goda och dåliga nöjen, över huvud
taget råder på detta område högst
skiftande uppfattningar, och det förefaller
inte heller som om lagstiftaren
skulle ha förmått utföra den definitionen.
Man har lagt skatt på vissa s. k.
nöjen, men det måste sägas att de resultat,
som man kommit till med ledning
av nöjesskatteförordningen, i vissa fall
verkar rätt förvånande. Det är svårt att
säga på förhand, hur tolkningen skall
bli, men man kan anföra en del fall,
då det utdömts nöjesskatt på ett rätt
förvånansvärt sätt. Vid ett tillfälle anordnade
till exempel en baptistförsamling
en andlig konsert, vid vilken det
även förekom predikan; den blev belagd
med nöjesskatt. Vid ett annat tillfälle
anordnades en aftonunderhållning,
varvid förekom uppläsning och sång
och musik av skolbarn och lärare. Den
hölls till förmån för en studieresa för
skolbarn. Även den blev skattebelagd.
Det har förekommit att hembygdsföreningar
anordnat vissa sommarfester
med hälsningstal, prisutdelningar, musikunderhållning,
spelmanstävlan och
tävlingar i folklekar. De har blivit nöjesskattebelagda.
Det har förekommit
tillställningar t. ex. av Svenska landsbygdens
ungdomsförbunds riksorganisation
anordnade riksting, varvid förekommit
musik, sång och uppträdanden
av historieberättare samt allmogemusik,
som blivit nöjesskattebelagda. Däremot
förekom vid ett annat riksting i Östergötland
också föredrag, musik, sång och
folkdanser. Men vid det tillfället blev
tillställningen icke skattebelagd.

Detta var några exempel på hur nöjesskatteförordningen
kan verka, och jag

m. m.

vill ytterligare erinra om en del andra
faktorer, som talar för önskvärdheten
av den allmänna översyn av denna förordning,
som jag bär motionerat om.

Det har skett en snabb utveckling på
vissa områden, och detta gäller kanske
framför allt i fråga om bildframställningen.
År 1919, när nöjesskatteförordningen
tillkom, fanns det inte många
bilder i tidningarna, och filmen var då
både tekniskt och i andra avseenden
ganska ofullkomlig. Nu har bildframställningen
nått mycket långt i utveckling.
Men när det nu gäller att belägga
olika ting med nöjesskatt går man olika
vägar och bilder, som tryckes, beskattas
inte, de må vara av vilken kvalitet
som helst. Vårt land översvämmas nu
av dessa kolorerade seriemagasin, Stålmannen,
Fantomen och Knockout Charlie
eller allt vad de heter. Trots att
dessa seriemagasin har blivit en allvarlig
fara för i synnerhet barnen, förekommer
ingen skatt på dessa bilder.
Men om bilden i stället kopieras på en
filmremsa och visas på en duk, blir det
genast nöjesskattebelagt. Jag tror att det
finnes anledning till en omprövning av
hur man egentligen skall betrakta dessa
olika meddelelsemedel — om jag får
kalla dem så — det är ett besvärligt ord,
men var och en förstår vad jag menar.

Jag har också i motionen påpekat att
vi faktiskt är så »kulturvänliga», att vi
beskattar klassisk musik. Jag skall inte
nu uppehålla mig vidare vid det utan
vill bara påvisa det egendomliga förhållandet,
att man även får betala skatt
när man köper någon av Beethovens
symfonier på grammofonskiva.

Detta är några exempel på hur skattelagstiftningen
i detta avseende verkar.
Jag har i en motion yrkat på en allmän
översyn av nöjesskatteförordningen. Bevillningsutskottet
har inte velat vara
med om att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en sådan översyn, och det hänvisades
nu här från herr Rambergs sida
till § 15 i nöjesskatteförordningen
och till den utredning som pågår på
denna punkt. Det är ju riktigt vad gäller
idrotten och det som bär talats om
i det sammanhanget — där kommer

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen m. ni.

möjligen § 15 att kunna lösa problemet,
men det löser inte frågan beträffande
de andra erinringar jag framfört mot
nöjesskatteförordningen.

Jag skall inte citera hela § 15, fastän
jag bar den här framför mig, men den
handlar ju om »organisation, som har
till huvudsakligt syfte att främja religiösa,
välgörande, sociala, politiska,
konstnärliga, idrottsliga eller andra
därmed jämförliga kulturella eller eljest
allmännyttiga ändamål» etc. Om dessa
saker handlar § 15 men inte om en del
av de avsnitt, som jag har berört bär.

Vad för övrigt gäller utskottets motivering
för en hel del punkter jag uppställt
i min motion, finns en del av
dessa icke behandlade i utskottets betänkande.
Jag kan t. ex. inte se att det
där skrivits något om vad jag anfört
om teatern, och jag får som herr Magnusson
säga, när han omnämnde idrotten,
att vi ger stöd från statens sida åt
teaterverksamheten genom lotterimedel,
inte bara till Kungl. Dramatiska teatern
och Kungl. Operan utan även till annan
teaterverksamhet. Men sedan tar vi tillbaka
vad vi ger på detta sätt genom nöjesskatt.
Om Kungl. Dramatiska teatern
spelar här i Stockholm, är föreställningen
befriad från erläggandet av nöjesskatt,
men uppträder teatern och spelar
på annan plats, blir den ålagd att betala
nöjesskatt.

Vad sedan gäller filmen, avfärdas motionen
i den delen med att frågan varit
föremål för behandling förra året,
och det därför inte är anledning att
tala om den nu.

Enligt tidningsuppgifter har det emellertid
förekommit mycken diskussion
om huruvida en film, som hade titeln
»Under södra korset» skulle kunna bli
befriad från nöjesskatts erläggande. Det
skulle nämligen föreligga något formellt
hinder därför. Jag hoppas att den blir
befriad, men i varje fall finns det vissa
svårigheter att enligt nuvarande bestämmelser
kunna få dess framförande befriat
från nöjesskatt.

Utskottet anför vidare i fråga om den
fördelning, som jag har kritiserat, att jag
därvid använt allmänna ordalag och inte

kommit med några konkreta förslag. Ja,
det fanns motioner för några år sedan,
som innehöll konkreta förslag om att
nöjesskatten skulle bli statlig, så att fördelningen
skulle bli rättvisare än den
för närvarande är.

Slutligen kan jag inte precis säga, hur
stort intresse de ärade ledamöterna av
bevillningsutskottet har för musik. De
har i det fallet hänvisat till den kommitté,
som utreder frågan om de indirekta
skatterna och som möjligen också
kommer att beakta denna sak. Jag hoppas
att kommittén kommer att göra det.
I annat fall får jag väl göra mig påmind
igen, och då kan jag kanske räkna
med att bevillningsutskottet observerar
det, så att vi kan komma till rätta
med den felaktighet som jag anser föreligga,
när vi beskattar den klassiska
musiken.

Vad gäller gymnastik- och idrottstillställningar
har jag inte anledning att
säga någonting ytterligare, utan jag vill
instämma med vad herr Magnusson har
sagt. Med detta, herr talman, vill jag
också deklarera, att om jag inte har
möjlighet att nå bifall till min motion,
kommer jag att rösta för reservationen.

Jag skall emellertid be att få yrka
bifall till motion nr 294 i första kammaren.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! När
man här har framfört vissa yrkanden
om borttagandet av nöjesskatten vid
idrottstillställningar, så har man samtidigt
kommit in på att diskutera de anslag
som över budgeten tillförs idrotten,
de inkomster som man får genom
tipsbeskattningen o. s. v. Men jag tycker
ändå att det är rätt märkvärdigt att
inte de medlemmar av bevillningsutskottet,
som har yttrat sig här i dag,
har kunnat på ett område som de särskilt
intresserar sig för tillämpa den
princip som bevillningsutskottet alltid
föreslår riksdagen att tillämpa och som
dessa medlemmar av utskottet antagligen
i andra avseenden varit ense om,
nämligen att skall man hjälpa den ena

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen
eller den andra saken, skall det inte ske
genom skattelindringar utan genom anslag
över budgeten. Det tycks emellertid
vara så, särskilt för de yngre medlemmarna
av bevillningsutskottet, att
när det gäller en sak som speciellt intresserar
dem, så glömmer de alldeles de
principer som de mycket ofta, jag höll
på att säga dagligen och stundligen, anslutit
sig till. Då förvisas principerna
fullständigt till skamvrån, och dessa
medlemmar följer den regeln att »här
passar inte principerna, ty det här är vi
speciellt intresserade av». Då skall man
inte bara hjälpa över budgeten utan också
genom skattelindringar.

Vi får väl anse det vara tillbörligt att
detta, som för många är kärt, nämligen
idrotten och gymnastiken — det är kärt
även för mig, och då kanske gymnastiken
mer än idrotten — får hjälpas på
samma sätt som allt annat som är oss
kärt och som vi anser bör understödjas.
Men det skall icke hjälpas genom skattelindring.

Vidare skulle jag vilja erinra dessa,
som här har talat för ett undantag i beskattningsavseende
beträffande idrotten,
om att i nöjesskatteförordningen talas
om organisationer som har till huvudsakligt
syfte att främja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga
ändamål. Nu vill man alltså från detta
speciella håll ställa sådana organisationer,
som har till huvudsakligt syfte
att främja idrott, i ett alldeles särskilt
läge, men man vill under den nöjesbeskattning
som nu existerar behålla sådana
organisationer som har till huvudsakligt
syfte att befrämja religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga
eller andra därmed jämförliga ändamål.
Det kan inte vara rimligt att göra
ett sådant undantag för de idrottsliga
organisationerna och placera religiösa,
välgörande, sociala, politiska och konstnärliga
ändamål lägre. Det röjer en
skevhet i blicken på olika sidor av vårt
kulturella liv, som kanske kan finnas
hos enstaka medlemmar, men det skulle
mycket förvåna mig, om den fanns all -

m. in.

mänt i denna kammare eller i riksdagen.
Vi får nog se till, att kulturella ting
behandlas lika även i beskattningsavseende.

Vidare skulle jag vilja säga några ord
med anledning av herr Bengtsons anförande.
Jag delar den mening, som
herr Ramberg redan givit uttryck åt, att
herr Bengtsons motion knappast är av
den art som man har anledning vänta
av en medlem i denna kammare, vilken
har allt skäl att i nuvarande situation
försvara allt det anseende som den
har. Motionen är inte heller av den art
som jag hade väntat mig av herr Bengtson
— det erkännandet vill jag ge herr
Bengtson. Men nu har herr Bengtson
överraskat mig, och det har han gjort
väsentligen genom att han har dragit
in allt möjligt här, inte bara sådant som
rör nöjesbeskattningen utan även vissa
delar av vår varubeskattning — när det
gäller grammofoner och en del andra
ting. Han har överraskat mig också genom
att säga att han tror att man på
dessa olika kulturella områden skall
kunna sätta sig ned och genomföra en
värdering, varigenom man från beskattningen
fritager vad man ur sina subjektiva
synpunkter — kom ihåg att när
det gäller kultur har vi ändå mycket
subjektiva synpunkter — anser vara
värdefullt, medan det man inte anser
vara värdefullt skall beskattas. Jag vill
inte vara så elak mot herr Bengtson att
jag vill rekommendera honom att bli
medlem av den institution som skulle
sitta och bestämma vilka filmer som
skall fritas från beskattning och vilka
som inte skall det, vilken musik som
skall slippa beskattning och vilken som
inte skall det o. s. v. Kom ihåg att steget
är långt från Beethoven till — vad
skall jag säga — »haderian». Jag vet
inte, hur herr Bengtson reagerar. Beethoven
vill han frita, men jag vet inte,
om den populäre skogsarbetaren där
uppe i Norrland skulle fritas eller beskattas
ur herr Bengtsons synpunkter.
Men hur skall man kunna genomföra en
sådan sak?

Vi ha stått inför samma problem när
det gällt beskattning av veckotidskrif -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

terna — antingen måste man beskatta
över hela linjen eller också inte beskatta
alls. F ör närvarande ha vi ingen skatt.
Man bar velat, att de kulturellt värdefulla
tidskrifterna skulle fritas och de
andra beskattas, men hur skall man
kunna genomföra detta? Jag tror inte
på förmågan att i fråga om teater, musik,
film och mycket annat å hela svenska
folkets vägnar vraka och ta ut vad
som skall helönas genom befrielse från
skatt och vad som skall beskattas. Herr
Bengtson tilltror sig själv tydligen denna
förmåga, men det är väl rätt få i
denna kammare som tror att någon enskild
eller någon institution kan lösa
den uppgiften. Inför denna omöjliga situation
har riksdagen gång på gång vägrat
att gå med på en beskattning av
veckotidskrifterna. Kunde man därvidlag
hitta någon form, skulle den saken
kunna ordnas, men den formen är ännu
inte funnen. Jag är inte riktigt säker
på om herr Bengtson skall bli den
Columbus som vi väntar.

Av dessa anledningar, herr talman,
kan jag inte finna något skäl till att herr
Bengtsons motion — i all sin kulturella
välvilja, i all sin obestämbara kärlek till
kultur, som i och för sig är högst värdefull
— behandlas på annat sätt än utskottet
behandlat den, då utskottet
med åtskilliga vänliga blickar på motionären
har lagt den på dess rätta plats,
nämligen under bordet, och uppmanat
riksdagen att göra likadant. Motionen
är alltför obestämd för att kunna läggas
till grund för någonting. Den är i
sin överflödande välvilja åt olika håll
icke förenad med den konkretion som
jag för min del — jag är kanske ensam
inom utskottet — hade väntat mig att
finna hos herr Bengtson.

Med hänsyn till idrotten kräves nog
i rättvisans intresse, att man inte flyttar
upp idrotten och lämnar religionen och
politiken och musiken och konstnärligheten
på marken, utan man borde göra
en uppflyttning över hela fältet, och
den möjligheten har vi inte för närvarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
När herr Sjödahl här talar om att dels
skulle idrotten få ett anslag, dels skulle
man genom en skaltelindring komma att
ge idrotten extra fördelar, skulle jag vilja
åberopa — i anslutning till det anförande
jag tidigare hållit här — att det
ingalunda är fråga om att ge idrotten
någon särskild förmånsställning, utan
här är det fråga om att ta bort en enligt
vårt förmenande orättmätig beskattning
av idrotten. När vi säger, att idrotten
står i särställning gentemot de andra
ideella rörelserna, syftar vi på att man
beskattar själva utövandet av idrotten.
Jag tror aldrig att någon skulle komma
på den idén, att man skulle börja beskatta
utövandet av den verksamhet som
bedrives av de religiösa samfunden och
andra ideella organisationer. Det är där
skillnaden ligger mellan idrottsrörelsen
och de ideella organisationerna.

Jag skall be att få betyga, herr Sjödahl,
att såväl jag som de andra som
talat för idrotten också har mycket stora
kulturella intressen, som vi gärna vill
slå vakt omkring. Vi har ingenting emot
att man ger även de ideella organisationerna
denna skattelättnad, men där betyder
det inte så mycket, eftersom de
inte har stor publik vid sina sammankomster.
De ideella organisationerna
kommer ofta att slippa skatt genom att
de kommer under det tak på 500 kronor
som för närvarande gäller och som det
ju också finns förutsättningar att kunna
ytterligare höja.

När det här påpekats att idrotten skulle
ha ett anslag på 7,5 miljoner kronor
och man har ansett att detta är utomordentligt
stort, skulle jag vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på det förhållandet
att den idrottsrörelse, som skall
dela på dessa pengar, omfattar över en
miljon medlemmar. Med hänsyn till att
idrottsrörelsen har denna omfattning,
kan man näppeligen påstå att beloppet
är så oerhört stort. Vi får också komma
ihåg, att .statens inkomster av tippningen
nästkommande budgetår beräknas till
icke mindre än 60 miljoner kronor.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång
få yrka bifall till min reservation.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:
Herr Magnusson menade, att det var att
betrakta som ett undantagsfall, när man
här beskattade utövandet av idrotten.
Jag vet inte att man beskattar de män,
som löper 100 eller 1 500 meter eller
vad det må vara. Man beskattar den
publik som tittar på dem. Det är ju
den som beskattas, d. v. s. genom de avgifter
publiken betalar för att få se tävlingarna.
Beskattningen är väl alltså inte
av något speciellt slag när det gäller
idrotten till skillnad från andra offentliga
tillställningar.

Man bör för övrigt inte underskatta
betydelsen av det »tak» på 500 kronor,
under vilket inkomsten inte beskattas.
Det vittnas på många håll ute i landet
om hur detta »tak» praktiskt taget fritar
idrottsföreningarna från nöjesbeskattning.
Men de mycket stora idrottsföreningarna,
de vilkas tävlingar drar tusentals
åskådare, drabbas givetvis av beskattningen.
Även därvidlag vill jag
emellertid erinra om att man ju, när det
gäller rörelseinkomsten för idrotten, har
en lagstiftning, som idrotten själv begärde
och som för några år sedan genomfördes
till dess gagn.

Till slut skulle jag bara vilja erinra
om att de 55 miljoner kronor, som vi
får in på denna beskattning, inte går
bara till staten, utan att en del också går
till kommunerna. Vi måste använda vartenda
öre för att över huvud taget kunna
uppehålla vår sociala standard och ytterligare
utveckla den.

När det gäller tippningen vill jag
blott framhålla, att vad som i det sammanhanget
beskattas i grund och botten
inte är idrotten, utan helt enkelt den
potentat som man skulle kunna kalla för
speldjävulen.

Herr SÖDERQUIST (fp): Herr talman!
Jag vill i likhet med herr Magnusson
gärna framhålla, att det, i varje fall så
vitt jag förstått, aldrig har varit reservanternas
mening att på något sätt nedklassera
konstutövandet ■— musiken, teatern
o. s. v. Vi har helt enkelt ansett, att beskattningen
drabbar själva den ideella
verksamhet, det här är fråga om.

m. in.

Herr Sjödahl menar nu, att man inte
kan säga så, eftersom det ju är biljettbetalarna,
man beskattar. Ja, givetvis gör
man det. Men inkomsterna av biljetterna
går ju till den verksamhet, det hela
rör sig om. Vi har i varje fall sett saken
så.

Jag är inte själv aktiv idrottsman, åtminstone
inte i så hög grad, att jag kan
yttra mig särskilt sakkunnigt. Men jag
tror, att det är riktigt, som det sagts, att
det är omöjligt att bedriva idrottslig
verksamhet på det sätt, som sker i detta
land, utan tävling. Tävlingarna är alltså
en verkligt central del av själva denna
verksamhet, och det är dessa tävlingar,
som man beskattar, även om det går via
biljettavgi.fterna.

Det är alltså, herr Sjödahl, inte på
något sätt fråga om att nedvärdera konsten
och litteraturen, teatern och musiken,
utan det gäller endast, såsom tidigare
framhållits, att på ett enkelt sätt
något öka det allmännas understöd åt
den av alla högt värdesatta verksamhet,
som idrottsrörelsen utgör.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Det var inte herr Sjödalils pekpinne mot
mig för motionen, som jag mest fäste
mig vid i hans anförande, utan det som
verkligen imponerade på mig var, när
herr Sjödahl sade att det finns någonting
av objektivitet i den nuvarande nöjesskatteförordningen
och att jag skulle
företräda några subjektiva synpunkter.
Det vore mycket intressant, om herr Sjödahl
ville ytterligare klargöra, om han
verkligen menar att den nuvarande nöjesskatteförordningen
är byggd på objektiva
grunder och inte på subjektiva.

Vad sedan beträffar den värdering,
som herr Sjödahl påstår att jag skulle
vilja gå in för, vill jag säga att jag inte
direkt har talat om någon sådan värdering.
Jag kan bara erinra om att
riksdagen förra året skrev på ett sådant
sätt, att den i det närmaste biföll
— det blev inte bifall, men skrivningen
var ytterligt välvillig — förslaget
om stöd åt konstnärlig svensk filmproduktion.
Men om ett sådant skulle kun -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang. översyn av nöjesskatteförordningen m. m.

na genomföras, blev man ju nödsakad att
företa en värdering. Jag är emellertid
inte säker på att en sådan är möjlig att
göra. I fråga om exempelvis veckotidningarna,
som jag tror att de flesta här
nog gärna skulle vilja beskatta, har man
sagt att vi inte kan genomföra en beskattning
av dem, eftersom det blir litet
svårt att draga en gräns mellan nyhetspressen
och annan press. Därför kan
vi inte beskatta veckopressen. Man kan
säga likadant om de grammofonskivor
vi här diskuterat. Om det, såsom herr
Sjödahl säger, är fel att beskatta Beethoven,
så får vi väl ordna det så, att också
Snoddasskivorna slipper ifrån skatt.
Skall man vara konsekvent, får man
handla på samma sätt på det ena området
som på det andra.

Jag tror att herr Sjödahl, och jag
har så olika syn på nöjesskatteförordningen,
att våra ståndpunkter i det avseendet
knappast går att förena. Jag menar
att förordningen har varit i kraft
så länge utan att ha blivit föremål för
någon genomgripande förändring, att
den verkligen nu bör tas upp och granskas
från litet friskare synpunkter, om
jag får använda det uttrycket. Man måste
nog beteckna lagstiftningen på detta område
som ett lappverk, och det är därför
jag har tillåtit mig att väcka denna
motion om översyn av nöjesskatteförordningen.

Herr SJÖDAHL (s): Herrr Bengtson
undrade, om jag verkligen ville påstå att
nöjesskatten var objektiv. Vi är tydligen
inte riktigt ense om begreppen. Men det
är ju just objektivitet då man undviker
att ge sig in på någon egentlig värdering
utan skär allt över en kam; all teater,
från den förnämsta teatern på de bästa
scenerna till den enklaste buskteater, beskattas
ju. Man vågar sig där inte in på
någon subjektiv värdering.

När det gäller musiken tror jag herr
Bengtson och jag skulle kunna enas, men
jag är inte säker på att vår närmaste
omgivning här i kammaren skulle kunna
enas med oss. Vare sig det gäller en

konsert med Beethoven på programmet
eller ett uppträdande av någon som
sjunger haderia, blir det beskattat. Det
är en rätt objektiv princip.

Herr Bengtson tycks vilja säga, att
inte alla nöjen blir beskattade. Han nämner
i sin motion spritrestaurangerna och
tycker, att nöjet, som består i att gå dit,
inte blir tillräckligt beskattat. Jag vet
inte vad det är för större nöje att gå
på en spritrestaurang än på en annan
restaurang, men jag vill erinra herr
Bengtson — om nu herr Bengtson lever
i en fullständig okunnighet om den art
av »nöjesbeskattning» som finns på restaurangerna
— att en snaps för närvarande
lär kosta 1: 50. Hur mycket tror
herr Bengtson är skatt av dessa 1: 50 per
snaps? Det är så pass mycket att jag
misstänker, att det till fullo motsvarar
den skatt som man får betala för att besöka
en biograf eller dylikt.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Herr Sjödahl säger, att jag drar in allting
under nöjesskatten. I så fall har jag
gott sällskap av herr Sjödahl själv, ty
han drar också in spritbeskattningen i
nöjesskatten och betraktar den som tillhörande
samma ämne.

Jag fick väl inte något riktigt direkt besked
av herr Sjödahl i frågan huruvida
nöjesskatteförordningen var objektivt utformad
eller ej. Herr Sjödahl tycktes ändå
vilja ge sken av att det fanns något
slag av objektivitet däri, men vill inte
herr Sjödahl ge ett direkt besked om
att den är objektiv, då är den väl subjektiv.
Och är den subjektiv, då är mina
värderingar av nöjesskatten lika värdefulla
som de, som har dikterat den nuvarande
nöjesskatteförordningen.

Herr SJÖDAHL (s): Jag vill bara säga
en sak till herr Bengtson. Herr Bengtson
vill i sin motion beskatta det nöje som
består i att gå på en spritrestaurang. Jag
påpekade då för herr Bengtson i hans
tydligen mycket oskuldsfulla umgänge
med spriten, att man på en spritrestaurang
indirekt betalar mycket betydande

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer.

skatter genom priset på spriten, naturligtvis
under förutsättning att man använder
sprit. Det var bara det jag tilllät
mig upplysa om. Alltså: herr Bengtson
lockade mig själv till denna utsvävning,
men efteråt beklagar han att jag
följde honom. Jag lovar dyrt, herr talman,
att jag skall aldrig göra så mer.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i motsvarande
del av den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 19
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 24.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande punkten 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. restitution av skatt å bensin för
jordbrukstraktorer.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med hemställan om
bemyndigande för Kungl. Maj:t att förordna
om restitution i vissa fall av skatt
å bensin, som användes vid jordbrukets
drift, jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 december 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 20, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t
att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som angivits i propositionen
— förordna om restitution av
skatt för sådan bensin, som under åren

1953 och 1954 förbrukades vid jordbruket
till bensindrivna traktorer. Restitutionen
skulle avse ett belopp om 275 kronor
för år 1953 och 300 kronor för år

1954 samt utgå till ägare av bensindriven
gummihjulstraktor under förutsättning,
att traktorn till väsentlig del använts
vid jordbruksdrift.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:357
av herrar Velander och Ebbe Ohlsson
samt II: 437 av herr Dickson; ävensom

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang restitution

2) motionen I: 358 av herr Falk.

T motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att
— i huvudsaklig överensstämmelse med
de i respektive motioner angivna grunderna
— förordna om restitution av
skatt för sådan bensin, som under åren

1953 och 1954 förbrukades vid jordbruket
till bensindrivna traktorer.

I de båda förstnämnda motionerna,
som gingo ut på att återbetalningen i
princip skulle avse hela bensinskatten,
hade föreslagits, att restitution skulle beviljas
för ett visst maximianlal liter bensin
med hänsyn till storleken av för vissa
ändamål bearbetad jordbruksareal
och vissa transporter in. m. dylikt, d. v.
s. i huvudsaklig överensstämmelse med
det schematiska normsystem, som tilllämpats
under år 1950 med avseende å
restitution av tilläggsskatten å bensin. I
motionen I: 358 hade förordats, att restitution
skulle utgå efter en antagen förbrukning
av 60 liter bensin per hektar
åker inberäknat vall, dock högst 2 400
liter per år; för maskinstationer och
andra maskinhållare skulle restitutionen
beräknas efter en besinförbrukning av
sex liter per timme effektiv körtid.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 20, bemyndiga Kungl. Maj :t att — i
huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen angivna grunder — förordna
om restitution av skatt för sådan
bensin, som under åren 1953 och

1954 förbrukades vid jordbruket till bensindrivna
traktorer;

2) att de likalydande motionerna
I: 357 av herrar Velander och Ebbe Ohlsson
samt II: 437 av herr Dickson icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom

3) att motionen I: 358 av herr Falk
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

av skatt å bensin för jordbrukstraktorer.

I) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 20 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning av
de likalydande motionerna I: 357 av herrar
Velander och Ebbe Ohlsson samt
II: 437 av herr Dickson, bemyndiga
Kungl. Maj :t att — i huvudsaklig överensstämmelse
med de i åberopade motioner
angivna grunderna — förordna
om restitution av den enligt 1929 års förordning
utgående skatten å bensin, som
under åren 1953 och 1954 förbrukades
vid jordbruket till bensindrivna traktorer;
samt

B) att motionen 1:358 av herr Falk
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II) av herr Falk, som ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 20 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning av
motionen I: 358 av herr Falk, bemyndiga
Kungl. Maj:t att — i huvudsaklig
överensstämmele med i motionen angivna
grunder — förordna om restitution
av skatt för sådan bensin, som under
åren 1953 och 1954 förbrukades vid
jordbruket till bensindrivna traktorer;
samt

b) att de likalydande motionerna
I: 357 av herrar Velander och Ebbe Ohlsson
samt 11:437 av herr Dickson icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr OHLSSON, EBBE (h): Herr talman!
Då vår reservant i utskottet är förhindrad
att närvara, skall jag som motionär
anföra några synpunkter.

Det är med stor tillfredsställelse som
vi ser att förslag om bensinskatterestitution
för jordbrukets del nu har framlagts.
Vi har emellertid inte kunnat dela
den uppfattning som kommit till uttryck

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer.

i den kungl. propositionen och som nu
blivit utskottsmajoritetens linje.

Ett bifall till utskottsförslaget kommer
att få synnerligen ojämna verkningar.
För de minsta brukningsdelarna ligger
restitutionsbeloppet icke obetydligt
över den verkliga bensinskatten, eller 34
öre, medan restitutionen till de större
brukningsdelarna blir omkring 10 öre
per liter. Jag har för min del svårt att
tro alt en sådan beräkningsgrund kommer
att stimulera brukarna av de något
större jordbruksfastigheterna till att
övergå från fotogendrivna till bensindrivna
traktorer, vilket enligt fackkunskapen
är en ur nationalekonomisk synpunkt
synnerligen förmånlig affär. Enligt
en i bevillningsutskottets betänkande
nr 59/1952 refererad promemoria
från statens maskinprovningar kan man
för en kostnad som är inemot 10 miljoner
kronor lägre anskaffa den motoreffekt
som motsvarar en import av inte
mindre än 8 000 traktorer, för den händelse
bensintraktorer kan väljas. Här
bör måhända också valutasynpunkten,
som ju i dagens läge icke saknar betydelse,
komma med i bilden.

Det har anförts att besvärligheter
skulle uppstå beträffande kontrollen
över ansökningarna. Jag tror att farhågorna
är överdrivna. I bevillningsutskottets
betänkande nr 66 vid 1950 års
riksdag anfördes, att det då tillämpade
systemet för individuell restitution fungerade
tillfredsställande, och administrationskostnaderna
syntes inte heller ha
uppgått till några större belopp. Vid tillfället
stödde sig utskottet på uppgifter
från den tjänsteman inom statens jordbruksnämnd
som handhaft överinseendet
av restitutionsförfarandet. Under sådana
förhållanden anser vi oss kunna
förorda, att metoden utformas med hänsyn
till jordbruksdriftens omfattning i
det enskilda fallet. Endast då kan man
nå ett rimligt resultat även beträffande
maskinhåjlare och maskinstationer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I) av herrar Velander och
Nilsson i Svalöv. För den händelse detta
yrkande inte skulle vinna kammarens

bifall, kommer jag att rösta för herr
Falks reservation.

Herr FALK (s): Herr talman! Var och
en av kammarens ledamöter som något
har satt sig in i denna fråga, dess nationalekonomiska
betydelse över huvud
taget och framför allt dess oerhörda betydelse
för jordbruket, måste beklaga, att
det positiva intresse, som bevillningsutskottet
och riksdagen lade i dagen under
höstsessionen, icke har utmynnat annat
än i detta ganska urvattnade förslag till
restitution av bensinskatt.

Kungl. Maj:t har benhårt hållit fast
vid att man skall ha ett system, som
blir så enkelt som möjligt och medför
de lägsta förvaltningskostnaderna. För
att bringa ned förvaltningskostnaderna
till ett minimum föreslår Kungl. Maj:t
att för varje bensindriven traktor, som
till väsentlig del används vid jordbruksdrift,
skall utgå ett belopp av 275—300
kronor per år. Detta förslag måste givetvis
sägas vara mycket enkelt. Det
förvånar mig bara att det tog två år
för den särskilde utredningsmannen att
komma fram till ett så enkelt förslag.
Först efter två års arbete och möda födde
han detta förslag, vilket Kungl. Maj:t
sedan accepterade.

I praktiken kommer Kungl. Majrts förslag
att innebära, att man för traktorer
på de små brukningsdelarna, som ju
används mycket litet på grund av den
ringa arealen, erhåller en skatterestitution
som blir vida större än skatten på
den förbrukade bensinen. Vid större
jordbruk däremot, där traktordrift ur
ekonomiska och andra synpunkter är
försvarlig, får man så liten restitution
att det inte lönar sig att använda bensindrivna
traktorer.

I praktiken kommer detta att medföra,
att man underlättar för försäljarna av
traktorer att övertala de små jordbrukarna
att köpa en egen traktor, hur oekonomiskt
det än kan ställa sig för den
enskilde jordbrukaren. Försäljarna kommer
att säga: »Det blir visserligen ganska
dyrt att köpa en traktor, men du får

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer.

275 kronor av skattepengar för att du
kör med traktorn några timmar.» Det
är med traktorköp som med bilköp, att
människorna faller så lätt, även om de
inte har ekonomisk användning för fordonet.

■lag har denna gång böjt mig för Kungl.
Maj:ts strävan att förenkla administrationen,
men jag hemställer, att i stället
för en viss summa pengar på varje
traktor skulle jordbrukarna få en skatterestitution,
beräknad på 60 liter förbrukad
bensin per hektar åker. Det är ju
också en mycket förenklad och grov
schablon, som verkar orättvist i de särskilda
fallen; det blir för mycket i Norrland
och för litet i Skåne, och det blir
för mycket där man har lätt jord och
för litet där man har tung jord. Den
svagheten delar emellertid mitt förslag
med Kungl. Maj:ts förslag, där det för
övrigt är ännu värre i det avseendet.

Kontrollen över ett sådant system skulle
inte kosta statsverket ett öre. Den som
söker restitution skulle kunna få sin uppgift
om arealen bestyrkt av en kommunal
förtroendeman, lantbruksombudet
eller någon kommunalman. Vi anlitar i
många andra fall kommunalnämnden för
att bestyrka uppgifter i ekonomiska
sammanhang. Vi har exempelvis bostadsförmedlingsverksamheten,
där de kommunala
myndigheterna skall granska vederbörandes
ekonomiska förhållanden
och avge yttrande däröver. På grundval
av en dylik granskning beslutar myndigheterna
om lån och bidrag i många olika
avseenden. I fråga om skördeskadorna i
höstas var det lantbruksombuden, som
fick bestyrka sökandens uppgifter angående
liden skada på skörden. I det här
fallet blir kontrollen så pass förenklad,
att den som skall kontrollera uppgiften
bara har att gå till fastighetstaxeringslängden,
där varje halv hektar åker som
tillhör brukningsdelen är upptagen.

Det har sagts att Kungl. Maj :ts proposition
har blivit egendomligt utformad
även i ett annat avseende. Riksdagen har
sedan många år tillbaka anslagit stora
belopp till jordbruket för gemensam maskinanvändning.
Den verksamheten

handlägges inom hushållningssällskapen
och går ut på att förmå de mindre jordbrukarna
att inte ensamma köpa dyra
traktorer utan göra det tillsammans med
andra jordbrukare för att få traktorerna
bättre utnyttjade. Kungl. Maj :ts föreliggande
förslag innebär, såsom jag redan
har sagt, en direkt uppmuntran till mindre
jordbrukare att i stället för att gå
till den gemensamma maskinanvändningen
köpa en egen traktor. Den ena handen
vet tydligen inte vad den andra gör
många gånger inom statsförvaltningen.

Till bevillningsutskottets betänkande
är såsom bilaga fogat ett yttrande från
jordbruksnämnden. Yttrandet innehåller
en hel del mycket intressanta saker. Det
utgör mest en polemik mot motionerna.
Angående min motion, vari jag påstår
att de större jordbruken och maskinstationerna
icke använder bensindrivna
traktorer, säger jordbruksnämnden, att
det förekommer i icke oväsentlig utsträckning
att traktorer trots bensinskatten
anskaffats till de större jordbruken.
I det yttrande över utredningsmannens
förslag, som finns i den kungliga propositionen,
säger emellertid jordbruksnämnden,
att den icke bär sig bekant
huruvida maskinstationerna använder
bensindrivna traktorer. Man kan fråga
vad som är sanning. Eller har jordbruksnämnden
kanske kommit till klarhet efter
sedan den avgivit sitt yttrande över
utredningsmannens förslag?

Nämnden säger också att de av mig
beräknade grunderna för restitution till
maskinstationer är alldeles för höga och
hänvisar till en tabell, som finns intagen
på utskottsbetänkandets sista sida.
Innan jag går in närmare på den tabellen
skulle jag vilja lämna en redogörelse
för den gemensamma maskinanvändningen
i Östergötland och som
finns intagen i min motion. Jag har där
redogjort för antalet maskinstationer
samt antalet effektiva körtimmar, som
dessa stationer har, och jag kan i dag
tillägga att drivmedelskostnaderna för
dessa maskinstationer har uppgått till 2
kronor 25 öre per timme effektiv körtid.
Endast denna siffra visar att jag, när

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer.

jag föreslagit restitution för en beräknad
bensinförbrukning av sex liter i timmen
per effektiv körtid, träffat mycket rätt.

Sedan några ord också om själva tabellen.
Jordbruksnämnden säger att enligt
dess undersökningar skulle på jordbruk
i storleksgruppen 2—10 hektar åtgå
30 traktortimmar per hektar. .lag undrar
om det är någon av kammarens ledamöter,
som har någon erfarenhet av
jordbruk, som ett ögonblick kan tro att
en småbrukare på 10 hektar har möjlighet
eller ens råd att köra med sin traktor
30 timmar på varje hektar. Traktorn
med redskap, utan kostnader för förare,
kan inte fås under 7 kronor i timmen,
och det skulle göra 210 kronor per
hektar bara för att få jorden brukad. Är
det sådana beräkningsgrunder, som jordbruksnämnden
lägger till grund för kalkylen,
förstår man att driftskostnaderna
är höga.

Det föreligger på detta område inte
mindre än tre offentliga utredningar,
som har sysslat med denna fråga och
som under kontroll utfört olika arbeten
på olika stora jordbruk. Att de kommit
till väsentligt lägre siffror är en sak,
men vad som är mest frapperande är
att det inte blir någon större skillnad
i fråga om antalet traktortimmar vare
sig jordbruket är stort eller litet. Vad
som härvidlag skapar skillnader är om
jorden är hård eller lätt, om man får
köra på tvåan eller ettan eller om man
får sitta och rycka fram traktorn. Det
är sådant som gör att skillnaderna blir
stora. Men om det är en gård, som omfattar
10 eller 100 tunnland, kör man
därför inte mer per hektar.

Jag förstår fuller väl, att läget i dag
liksom alltid väl är att vi skall följa
Kungl. Maj:t, även om Kung]. Maj:t råkar
ha fel. Innan jag lämnar ämnet,
skulle jag i alla fall vilja beröra den
ekonomiska sidan av saken. Jag bär i
min reservation antytt en del om den
saken.

Utskottet säger att denna fråga skall
bedömas med hänsyn till dess samband
med jordbrukskalkylen, men utskottsmajoriteten
säger bara, att det här gäller
om det skall vara kollektiv eller in -

dividuell restitution. Sambandet med
jordbrukskalkylen är emellertid ofrånkomligt.
I denna beräknas att en fotogendriven
traktor förbrukar 3 liter mera
drivmedel per timme än en bensindriven
traktor. Det blir på 34,7 miljoner
traktortimmar vackra slantar, som på
detta sätt onödigtvis måste tillföras jordbruket.
Det köpes i regel i medeltal mellan
8 000 och 14 000 traktorer per år.
1953 års pris på en bensintraktor om 30
hästkrafter ligger 2 000 kronor under
priset på en fotogentraktor. 2 000 kronor
gånger 12 000 traktorer blir också
en vacker slant, som onödigtvis på detta
sätt investeras i jordbruket och via kalkylen
skall avskrivas och förräntas.

Finns det något exempel på hur statsmakterna
genom felaktiga åtgärder kan
driva utvecklingen av produktionen in
på felaktiga banor, så är det på detta
område, och det är inte bara jordbruket
utan också samhället som sådant
som får ta konsekvenserna. Det är så
mycket mer beklagligt i dagens läge, då
flertalet jordbruksprodukter ligger 15
procent över världsmarknadspriserna
och det inte finns någon möjlighet att
exportera det ganska stora överskott
som finns och som ökar för varje år. I
det läget skulle vi behöva göra allt för
att bringa ned produktionskostnaderna.
Här är det ett område, där de kan
bringas ned, men Kungl. Maj.-t och riksdagen
säger nej: den här vägen skall
man inte gå, utan jordbruket får gärna
fortsätta med en felaktig maskinpark.
Jag kan inte vara med och dela det ansvaret,
och det är därför som jag avgivit
min reservation.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL (s): Herr talman! Debatterna
i denna fråga har ju återkommit
år efter år, men nu tycks man ha
kommit fram till en viss lösning av
spörsmålet. Jag vill erinra om att det
fortfarande endast rör sig om ett provisorium,
men den föreslagna lösningen
är ändå sådan att utskottets överväldi -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Ang restitution

gande majoritet — reservanterna är endast
tre — kunnat ansluta sig till den.

Hittills har restitution skett kollektivt
över jordbrukskalkylen, och vi vet alla
att detta är en rätt ofullkomlig form. Nu
har man, för den tid utredningen om beskattningen
pågår, föreslagit ett provisorium
med en individuell restitution
efter en mycket enkel schablon. Den av
herr Falk rekommenderade vägen är enligt
jordbruksnämndens yttrande utomordentligt
svår att genomföra, och kontrollen
blir även vansklig, om man jämför
med det av utskottet förordade provisoriet.
Kontrollen blir där mycket enkel,
därför att traktorerna numera skall
registreras och det hela får gå efter en
schablonregel: så och så mycket för

respektive år. Visserligen skapas inte
full rättvisa över hela linjen genom restitutionen
med 275 respektive 300 kronor,
men enligt vad jordbruksnämnden upplyst,
lär det föreslagna systemet när det
gäller jordbruken till och med storlcksgruppen
20—30 hektar lämna kompensation
åtminstone för den del av bensinskatten,
som faller på traktoranvändningen
inom den egentliga jordbruksdriften.
Och brukningsdelarna till och
med 20—30 hektar utgör ju ändå 95 procent
av alla brukningsdelar i landet. Det
blir alltså den återstående delen, som enligt
detta förslag inte fullt skulle kompenseras.
Men jordbruksnämnden menar,
att dessa stora jordbruk i avsevärd
utsträckning har skaffat bensindrivna
traktorer, trots att de inte fått någon
kompensation alls; man påpekar att antalet
bensindrivna traktorer på ett par
år ungefärligen fördubblats.

Under sådana förhållanden och då
alla de sakkunniga institutionerna på
jordbrukets område tillstyrker — utom
jordbruksnämnden har Lantbruksförbundet
och RLF m. fl. yttrat sig — har
utskottet ansett sig kunna rekommendera
riksdagen att bifalla den föreliggande
propositionens förslag, som innebär
ett provisorium för åren 1953 och
1954. Herr Falks förslag skulle enligt
jordbruksnämndens yttrande inte kunna
genomföras nu, utan måste i hög grad
omarbetas; det skulle därjämte leda till

av skatt å bensin för jordbrukstraktorer.
orättvisor för ett mycket stort antal brukare
här i landet, om man jämför det
med utskottets förslag.

Utskottet anser sig därför tryggt kunna
rekommendera det föreslagna provisoriet,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LANGE (s): Herr talman! Jag
har begärt ordet närmast för att understryka
vad utskottsmajoritetens talesman
bär anfört. Frågan är inte stor,
och det gäller dessutom endast en anordning
av provisorisk art. Under sådana
omständigheter vore det knappast
rimligt att inte följa enkla och schablonmässiga
grunder för restitutionsförfarandet.

Jag får kanske tillfoga, att när jag
lyssnade till herr Falk kunde jag inte
undvika reflexionen att det knappast
var jordbrukarnas intressen han här
företrädde. Vi vet ju att Lantbruksförbundet
har ansett sig kunna tillstyrka
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.

Slutligen vill jag tillägga, herr talman,
att man när kammaren nu går att besluta
i frågan kanske även bör tänka
på att det föreliggande förslaget innebär
en höjning av restitutionsbeloppet
till 300 kronor från de av utredningen
förordade 250 kronorna. Härvid utgick
man från förutsättningen, att bensinskatten
skulle komma att höjas med 5
öre. Höjningen kommer nu att stanna
vid 3 öre, varför jordbruket vid bifall
till utskottsmajoritetens förslag i själva
verket får en kompensation, som till och
med är större än vad utskottsmajoriteten
ursprungligen hade tänkt sig.

Herr FALK (s): Herr talman! Även
om det här gäller en provisorisk åtgärd
och reglerna bör vara enkla, ställer jag
frågan: Hur mycket skulle mitt förslag
försvåra administrationen? Jag kan inte
tänka mig att det skulle vålla något
merarbete alls, vare sig på länsstyrelserna
eller i jordbruksnämnden. Visserligen
måste antalet hektar multipliceras

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. restitution av skatt å bensin för jordbrukstraktorer.

med 60, men om man lägger upp en
»lathund» går det väl ganska fort.

Sedan undrar jag vad herr Lange menar,
när han säger att jag inte talar i
jordbrukarnas intresse. Jag har i diskussionerna
under de två senaste åren fått
höra, att jag talar i eget intresse och går
något visst bolags ärenden.

Att Lantbruksförbundet och en hel
del andra organisationer tillstyrkt
Kungl. Maj:ts förslag beror helt enkelt
på att det inte fanns något annat förslag
att tillstyrka. Hade ett bättre förslag förelegat,
skulle man naturligtvis ha gjort
ett övervägande.

Jag skall tala om för herr Lange och
andra, som tror att jag är en agent för
några särskilda intressen, att jag inte
tillhör något maskinbolag, som säljer
jordbruksredskap. Jag har inte ens för
5 kronor aktier på något håll. Jag är inte
längre jordbrukare, ty jag avvecklade
hela min rörelse 1945. Jag har inte ens
ett eget hem utan hyr min lägenhet.

Jag står sålunda så fri som någon
människa kan göra, och det är därför
ganska obilligt att komma med sådana
insinuationer som här gjorts. Jag talar
ur jordbruks- och samhällsekonomisk
synpunkt, när jag ser på dessa problem,
och jag anser att dessa synpunkter är
tillräckligt bärkraftiga.

Herr LANGE (s): När jag sade, att jag
var övertygad om att herr Falk inte företrädde
jordbrukarnas intressen i denna
fråga, sade jag vad jag menade. Men
jag ber att herr Falk inte ur det skall
utläsa någonting som jag inte sade. Jag
föreställer mig att herr Falk i varje fall
företräder sina egna intressen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Ohlsson, Ebbe, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i herrar Veländers
och Nilssons i Svalöv vid betänkandet
avgivna reservation; samt 3:o), av

herr Falk, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den av
honom vid betänkandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, och herr Falk begärde
votering, i anledning varav herr
talmannen upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Ebbe
Ohlssons yrkande.

Herr Falk äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 20 antager bifall
till herr Ebbe Ohlssons under överläggningen
gjorda yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Falks under överläggningen framställda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Falk vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. beskattningen av skytteföreningar.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 23, i anledning av väckta
motioner med förslag till lag om ändring
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

I två inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motioner, I: 270 av herr Magnusson och
herr Ebbe Ohlsson samt II: 351 av herrar
Gezelius och Severin i Stockholm,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till lag
om ändring av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I motionerna hade anförts, att det förefölle
motionärerna uppenbart, att pistolskytte
liksom gevärsskytte vore att
hänföra till idrott samt att de i punkten
13 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
upptagna bestämmelserna
rörande idrottssammanslutningars
inkomsttaxering förty vore tillämpliga
på skytteföreningar. Då tveksamhet härom
emellertid kunde råda bland dem
som icke väl kände verksamheten inom
skyttesammanslutningar, yrkade motionärerna,
att i nämnda punkt måtte införas
ett särskilt stadgande av innebörd,
att till ideell organisation, som hade till
uppgift att främja icke professionell
idrott eller gymnastik, också skulle hänföras
organisation, som hade till upp -

Ang. beskattningen av skytteföreningar.

gift att främja färdighet i pistol- eller
gevärsskytte.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna I: 270 av
herr Magnusson och herr Ebbe Ohlsson
samt II: 351 av herrar Gezelius och Severin
i Stockholm med förslag till lag
av ändring'' av anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Magnusson och Anderson i Sundsvall,
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 270 av herr Magnusson och
herr Ebbe Ohlsson samt II: 351 av herrar
Gezelius och Severin i Stockholm,
för sin del antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändring av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Herr MAGNUSSON (h): herr talman!
Den reservation, som jag och herr Andersson
i Sundsvall avlämnat till bevillningsutskottets
betänkande nr 23, utgör
ett instämmande i de motioner som föreligger
i denna fråga. I motionerna har
påyrkats att skytteförbunden i beskattningshänseende
skulle jämställas med
idrottsorganisationerna.

Enligt gällande bestämmelser äger
idrottsorganisationerna för närvarande
från sin skattepliktiga inkomst göra avdrag
för omkostnader, som kan hänföras
till deras ideella verksamhet, såsom
utgifter för idrottsmateriel, träningsverksamhet
och propaganda. Skattemyndigheterna
synes emellertid ha tolkat
29 | i kommunalskattelagen på sådant
sätt, att denna rättighet icke skulle
tillkomma skytteförbunden. I anvisningarna
till denna paragraf stadgas,
att ideell organisation, som har till huvudsaklig
uppgift att främja icke professionell
idrott eller gymnastik, från
sin bruttointäkt av inkomster, som är
att hänföra till beskattningsbara, har
rätt att göra avdrag för sådana kostnader
som jag nyss angivit.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Ang. beskattningen av skytteföreningar.

I 1944 års skattesakkunnigas betänkande,
del II, har de sakkunniga gjort
vissa begreppsbestämningar i avsikt att
åstadkomma en gränsdragning mellan
vad som är att hänföra till idrott och
gymnastik och vad som är att hänföra
till sport. Man säger där: »Med idrott
torde i allmänhet förstås utförandet av
kroppsövningar inriktade på att nå vissa
mätbara resultat. Denna verksamhet
kan utövas såväl utan redskap, t. ex. vid
löpning, simning och brottning, som
med användande av redskap, t. ex. vid
stavhopp, skidåkning och tennis.»

Att skytterörelsen mycket väl kan
jämföras med idrottsorganisationerna
torde väl stå ganska klart. Denna rörelses
deltagande i olympiska spelen borgar
väl tillräckligt för att det här inte
är fråga om någon professionell verksamhet.
Utövandet av skyttet ställer
även utomordentligt stora krav på de
personer, som skall nå goda resultat.
Ingen torde väl vilja påstå, att man vid
pistol- eller gevärsskytte kan nå goda
resultat bara man har ett lämpligt vapen,
utan det fordras givetvis en utomordentligt
stor skicklighet hos den som
skall handha vapnet. Ur försvarssynpunkt
är det också en angelägen uppgift,
att statsmakterna inte försvårar
denna ideella verksamhet, som byggts
upp på frivillighetens väg.

Utskottet synes nu intaga den ståndpunkten,
att det förhållandet, att regeringsrätten
ännu inte prövat frågan,
skulle utgöra ett hinder för riksdagen
att redan nu besluta om det föreslagna
tillägget till ifrågavarande paragraf i
kommunalskattelagen. Kammarrätten
har emellertid redan avgjort två mål till
skytterörelsens nackdel.

Ingen torde väl anse annat än att
skytterörelsen bör komma i åtnjutande
av denna förmån, och det finns icke
heller något som tyder på att man inte
vid utformningen av anvisningarna avsett
att medge skytterörelsen förmånen
i fråga, ehuru det inte tillräckligt tydligt
framgår av lagtexten. Oberoende av
hur ett framtida ställningstagande från
regeringsrättens sida kan komma att
bli, borde man redan nu kunna göra

tillägget till anvisningarna. Jag kan inte
förstå vad som kan vara att vinna
med att av formalistiska skäl under
lång tid förhala en fråga, som är så klar
för ett avgörande, genom att hänvisa
till att regeringsrätten ännu inte tagit
ställning.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till min reservation.

Herr HEuMAN (s): Herr talman! Det
förvånar mig inte så mycket att man har
väckt en motion på detta område som
det förvånar mig att man till utskottets
betänkande fogat en reservation, som ansluter
sig till yrkandet i motionen. Det
förhåller sig nämligen på det sättet, som
herr Magnusson själv sade, att det ännu
inte är avgjort i skatteinstanserna, huruvida
skytteföreningarna är att hänföra
till idrottsorganisationer och således
falla under bestämmelserna i punkt 13
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.

Enligt vad som upplysts under utskottsbehandlingen
lär frågan ligga i regeringsrätten
för prövning, och det är
ju så att riksdagen aldrig brukar fatta
beslut i frågor som ligger under prövning
vare sig av utredning eller av domstol.
Då detta upplystes inom utskottet,
hade man anledning förvänta att någon
reservation icke skulle avges utan att
man hade nöjt sig med att bida tiden till
dess att regeringsrätten fällt sitt utslag
för att sedan pröva, huruvida det kunde
anses vara av behovet påkallat att återkomma
med en framstöt i frågan vid
senare tillfälle.

Herr talman! Med stöd av vad som
här anförts ber jag bara att få yrka till
utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Jag vill bara till herr Heumans anförande
göra det tillägget, att riksdagen inte
har att pröva denna bestämmelse nu.
Utan här är det fråga om att för framtiden
fastställa, att skytterörelsen bör
jämställas med idrottsorganisationerna.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om höjning av moderskapspenningen och moderskapshjälpen.

Herr HEtiMAN (s): Herr talman! Med
anledning av herr Magnussons anförande
vill jag säga, att vad frågan gäller är
tolkningen av en lagbestämmelse, som
redan finns. Och det är en tolkning, som
skall göras av respektive skattemyndigheter,
men inte av riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
geno-m uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning
av väckt motion angående skattelättnader
för fiskare i syfte att stimulera
försöksfiske på avlägsna fiskevatten,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

(i Första kammarens protokoll 1953. Nr 10.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 4 §
3 mom. samt 7 och 11 §§ förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 9, om höjning av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskottet hänvisade motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 303 av fru Sjöström-Bengtsson
samt

inom andra kammaren:

nr 64 av fru Nilsson och

nr 393 av fru Johansson i Norrköping
m. fl.

I motionerna 1:303 och 11:393, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta om sådan ändring
av gällande författningar, att moderskapspenningens
belopp höjdes till
150 kronor och moderskapshjälpens till
250 kronor.

I motionen II: 64 hade föreslagits, att
riksdagen måtte besluta, att moderskapspenningen,
som nu utginge med 75 kronor,
skulle höjas till 150 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att motionerna I: 303 och II: 393,
såvitt motionerna avsåge moderskapspenning,
och motionen II: 64 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna 1:303 och 11:393,
såvitt motionerna avsåge moderskapshjälp,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om höjning av moderskapspenningen och

Reservation hade avgivits av fru
Johansson i Norrköping, som ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förevarande motioner
1:303 och 11:393 samt 11:64 måtte besluta
att för sin del antaga i reservationen
införda förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 32 § förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 11 juni 1937
(nr 338) om moderskapspenning.

De i reservationen införda förordningsförslagen
inneburo höjning av moderskapshjälpen
från 110 kronor till
250 kronor samt av moderskapspenningen
från 75 kronor till 150 kronor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s): Herr
talman! Jag måste beklaga, att utskottet
inte kunnat tillstyrka den höjning av
moderskapspenningen och moderskapshjälpen,
som föreslagits i motionen nr
303 i denna kammare.

Moderskapspenningen utgör, som vi
väl alla vet och som framgår av utskottets
utlåtande, 75 kronor för dem, som
inte är medlemmar i erkänd sjukkassa
och vilkas beskattningsbara inkomst icke
överstiger 4 000 kronor. Moderskapshjälpen
utgår till varje mor, som är medlem
av sjukkassa, med 110 eller 125 kronor.
Dessa belopp har inte undergått någon
förändring sedan denna hjälpform
infördes år 1937. Men vad som däremot
väsentligen har förändrats sedan den tiden
är, som vi alla vet, levnadskostnaderna.
Detta har också riksdagen i en
hel del andra sammanhang tagit hänsyn
till — nu senast genom höjning av maximibeloppet
för mödrahjälpen. Höjningen
av denna hjälpform till 600 respektive
800 kronor vid flerbarnsbörd kommer
helt säkert att bli ett rejält handtag för
dem, som kan få det högsta beloppet.
Men jag har anledning förmoda, att maximibeloppet
kommer att utgå endast till
de i ekonomiskt hänseende allra sämst

moderskapshjälpen.

ställda familjerna och kanske främst till
ensamma, nödställda mödrar.

Såväl moderskapspenningen som moderskapshjälpen
utgår däremot till så
gott som alla mödrar. Därmed nås också
den grupp, vars inkomster är sådana
att mödrahjälp inte kan komma i fråga,
men vars ekonomi dock är sådan, att utgifter,
som vidlåder ett barns födelse,
blir högst betungande för familjens
budget. För dem har denna hjälpform
varit till god hjälp. Men nyttan av dessa
bidrag har, och det behöver jag väl
egentligen inte påpeka, betydligt reducerats
sedan 1937.

Motionärerna har därför ansett, att det
är högst angeläget att de hjälpformer,
som berörts i motionen, i likhet med vad
som skett på andra områden inom socialvården
återställes till sitt realvärde,
till gagn framför allt för de mödrar, vilkas
enda möjlighet att erhålla bidrag till
de ökade utgifter, som föranledes av ett
barns tillkomst, utgöres av moderskapspenningen
och moderskapshjälpen.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Det
är nog otänkbart att andra lagutskottet
skulle våga sig på att förorda ett bifall
till dessa motioner. Hade frågan legat
så till att vi allvarligt hade måst överväga,
i vad mån vi skulle stödja motionerna
eller icke, hade vi givetvis försökt
få frågan handlagd av ett sammansatt
stats- och andra lagutskott.

Yi såg på det spörsmålet så, att denna
fråga är föremål för uppmärksamhet
hos Kungl. Maj:t eller närmast hos den
kommitté, som sysslar med denna och
likartade frågor och som enligt sina direktiv
har till uppgift att överväga en
hel del spörsmål beträffande samhällets
hjälp vid havandeskap och barnsbörd.
Under sådana förhållanden var det ganska
självklart att utskottet skulle inta den
negativa ståndpunkt som det här har
gjort.

Jag kan väl nästan säga, att även kammaren
har gjort det genom sitt beslut ti -

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Nr 10.

Om ändrade bestämmelser rörande blindtillägg.

digare i dag. I statsutskottets utlåtande
nr 5 finnes bland annat anslag till dessa
ändamål, nämligen under punkterna 75
och 76. Hur mycket av bidraget till sjukkassor,
som faller på moderskapshjälpen*
vet jag inte, men under punkten 76 har
Kungl. Maj:t äskat ett förslagsanslag till
moderskapspenning av 1 100 000 kronor,
och det har kammaren förut i dag bifallit
på statsutskottets förslag.

Motionärens förslag skulle innebära,
att detta anslag skulle fördubblas. Det
är visserligen ett förslagsanslag, men en
variation, varigenom man kan riskera
ett överskridande med över miljonen, är
väl knappast tänkbar.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om ändrade bestämmelser rörande
blindtillägg.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser rörande
s. k. blindtillägg.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 147 i
första kammaren av herr Bror Nilsson
m. fl. samt nr 239 i andra kammaren av
fru Sjöstrand och herr Thapper.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
uttala, att blindtillägg och jämte
detta utgående grundpension icke skulle
frånräknas från av statsmedel utgående
utbildningsbidrag till blinda samt att
blindtillägget även i övrigt som regel
skulle få ograverat disponeras av den
blinde.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motioner 1:147 och 11:239
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NILSSON, BROR (bf): Herr talman!
Utskottet yrkar visserligen avslag
på denna motion, men utskottets uttalande
är ändå så positivt att jag känner mig
tacksam.

Vid motionens utskrivande kände jag
inte till den utredning, som den 6 februari
1953 anbefallts pensionsstyrelsen.
Utskottet synes emellertid inte vara säkert
på att denna utredning kommer att
omfatta det spörsmål som motionen avhandlar.
Utskottet säger nämligen, att
utredningen torde komma att upptagg
frågor om blindtilläggets förhållande till
de behovs- och inkomstprövade sociala
förmånerna till prövning. Jag ville gärna
med detta anförande fästa denna utrednings
uppmärksamhet vid de uttalanden
som utskottet här gjort och som
jag tyder därhän, att utskottet anser,
att denna blindhetsersättning bör få disponeras
av de blinda själva och icke tagas
i betraktande då de söker sig till utbildningsanstalter
eller anhåller om förmåner
av visst slag. Blindhetsersättningen
är en speciell förmån, som samhället
vill ge de blinda och som de behöver
till sina kostnader för ledare eller eljest
för att kunna röra sig ute bland andra
människor, men också som en liten uppmuntran
i den beklagliga situation, vari
de på grund av sin blindhet befinner
sig.

Jag vill här till protokollet deklarera,
att jag känner mig upprörd över att jag
i vissa fall iakttagit, att man velat lägga
embargo på denna särskilda ersättning
till de blinda. Jag hoppas att vi så småningom
skall komma därhän, att man
icke på något sätt berövar dem rätten
att själva få disponera över denna ersättning
fullkomligt efter sitt eget gottfinnande.

I detta anförande instämde fru Svenson
(bf).

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 fm.

Om ändrade bestämmelser rörande blindtillägg.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Det
är två spörsmål, som utskottet haft anledning
att diskutera i anledning av denna
motion.

Det ena gäller bestämmelsen i folkpensionslagen
om avdragsreglerna beträffande
den behovsprövade invalidpensionen,
och där låg nog frågan ganska
klar för oss, ty där hade vi inte möjlighet
att göra någonting, när nu en utredning
hade i uppdrag att syssla med bland
annat blindhetsersättningen och kan
förväntas komma in på detta spörsmål.
Men för den andra saken var vi bekymrade,
emedan den egentligen inte gällde
ett lagutskottsärende utan mera ett statsutskottsärende.
Det var frågan om huru
det skulle förfaras med blindtillägget,
när den blinde får ett bidrag till sin utbildning.

Åtminstone en hel del av oss inom utskottet
ansåg att vissa synpunkter i motionen
förtjänade att beaktas. Jag fäste
mig särskilt vid ett påpekande, att om
bägge makarna är blinda och den ene
får ett sådant undervisningsbidrag,
minskas detta med bägge makarnas
blindhetsersättning. Jag för min del
tyckte, att detta var en mycket hårdragen
tillämpning av de gällande reglerna,
och jag tror att även andra ledamöter
av utskottet hade den uppfattningen. Vi
skulle faktiskt ha velat göra något mera
åt denna motion, om inte frågan hade
legat till så som den gör, men vi har i
alla fall vågat oss på en liten antydan,
att det kanske kan vara lämpligt att undersöka,
huruvida praxis beträffande
detta avdrag är så alldeles lämplig.

Motionären har ju påpekat en del synpunkter
i detta avseende, som nog kunnat
förtjäna att begrundas, och jag för
min del hoppas att utskottets lilla påpekande
möjligen skall verka som en stöt
framåt för att rätta till saken, där det
eventuellt föreligger om inte missförhållanden
så i alla fall inte lämpliga bestämmelser,
som inte tar tillräcklig hänsyn
till den enskilde individens behov.

Nu bär jag ingenting annat att göra
än att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
väckt motion om befogenhet för hälsovårdsnämnd
att utöva tillsyn över skogsförläggningar,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts
att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags tillgångar, m. m.; och
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att förordna
om restitution i vissa fall av skatt å
bensin, som användes vid jordbrukets
drift.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 100, med förslag till vissa ändringar
i uppbördsförfarandet m. m.;

nr 105, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlösning av avgälder
från de till skatte försålda s. k. halländska
kyrkohemmanen;

nr 107, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

Anslag till lanthushållningsseminariet å Rimforsa.

nr 108, angående bestridande av kostnader
för å kryssaren Gotland vattenskadad
ammunition;

nr 109, angående vissa anslag till
barnmorskeläroanstalterna;

nr 111, angående anslag till uppförande
av byggnader för Institutet för konserveringsfor
skning;

nr 112, angående statsbidrag till åtgärder
för krigsförsörjningen;

nr 115, angående depåverksamheten
till stöd för blinda hantverkare; samt
nr 116, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Nilsson, Hjalmar, för tiden
från och med den 24 innevarande månad
till och med den 1 nästkommande
april för utrikes resa.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, med anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—33.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34.

Anslag till lanthushållningsseminariet å
Rimforsa.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionerna I:
324 och II: 422, till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 158 300 kronor.

I de likalydande motionerna I: 324 av
herrar Sunne och Eskilsson samt II: 422
av fru Ewerlöf m. fl. hade hemställts,

att riksdagen måtte bevilja dels att
statsbidraget till avlönings- och pensionskostnaderna
för lärarpersonalen
skulle utgå med 100 procent i stället för
90'' procent, dels att grundbidraget till
driftkostnaderna skulle höjas från 24 till
30 kronor för undervisningsdag och tillläggsbidraget
från 1 krona 20 öre till
2 kronor för elev och dag, dels ock att
bestämmelsen om bidragets maximering
till ett belopp motsvarande tre fjärdedelar
av de utav lantbruks styreisen godkända
driftkostnaderna skulle upphävas.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Kungl. Maj:t föreslår under denna punkt
ett anslag till lanthushållningsseminariet
i Rimforsa på 158 300 kronor, och förslaget
är tillstyrkt av utskottet. För detta
lanthushållningsseminarium är Fredrika
Bremerförbundet huvudman. Förbundet
anhöll i en skrivelse den 1 november
1952 hos Kungl. Maj:t att anslaget
skulle ökas, då förbundet inte
längre anser sig kunna bedriva verksamheten,
som under de senaste åren har
medfört stora förluster. Man riskerade
därför att undervisningsanstalten skulle

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till veterinärhögskolan,
få nedläggas. Vid riksdagens början
väcktes motioner med samma yrkande
som förbundet gjort, i andra kammaren
av fru Ewerlöf in. fl. och i första kammaren
av herr Sunne och mig. Departementschefen
hade avvisat Fredrika Bremerförbundets
framställning, bland annat
med den motiveringen att frågan
om utbildning av lanthushål lslärarinnor
skulle bli föremål för en utredning.
I avbidan på resultatet av denna
utredning har departementschefen ansett
sig förhindrad att tillstyrka några
ändringar i de grunder för bidraget till
seminariet, varpå propositionens förslag
bygger. Utskottet bar också avstyrkt de
motioner som väckts i anslutning till
Fredrika Bremerförbundets framställning.

När ärendet behandlades i jordbruksutskottet
anmälde jag tillsammans med
herr Eliasson i andra kammaren en reservation,
där vi yrkade bifall till motionerna.
Emellertid fick jag, innan utskottsutlåtandet
hade tryckts, meddelande
om att Kungl. Maj:t i annan ordning
kommer att bevilja de medel som erfordras
för seminariets fortsatta verksamhet,
och med anledning av denna
upplysning tog jag tillbaka den reservation
som redan var anmäld.

Jag har, herr talman, för denna gång
intet annat yrkande än om bifall till det
förslag som utskottet har framställt. Jag
vill med mitt anförande endast markera
att jag inte har frånträtt den mening om
behovet av ökat stöd till Rimforsaseminariet,
som har framförts i de väckta
motionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 35—54.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 55.

Anslag till veterinärhögskolan.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att

a) fastställa av departementschefen

förordad avlöningsstat för veterinärhögskolan,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1953/54;

b) till Veterinärhögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 2 254 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat Ivå inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 325 av herr Nilsson,
Alfred m. fl. och II: 425 av herr Nihlfors
in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att föreståndaren
för veterinärhögskolans avdelning
för hovsjukdomar samt hovbeslags- och
anspannslära professorn E. Åkerblom
skulle erhålla samma löneställning som
övriga avdelningsföreståndare vid högskolan.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna I: 325 och II: 425,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för veterinärhögskolan, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1953/54;

b) till Veterinärhögskolan: Avlöningar
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 2 254 000 kronor.

Herr NILSSON, ALFRED (fp): Herr
talman! Vi är tre ledamöter av denna
kammare — herrar Åman, Sundelin och
jag — som har trott oss genom en motion
kunna rätta till en orättvisa som är
begången mot en lärare vid veterinärhögskolan.

Det förhåller sig så, att riksdagen år
1946 beslöt att denne lärare, doktor
Åkerblom, skulle få professors titel och
ha samma tjänsteställning som de andra
professorerna vid veterinärhögskolan.
Hans lön sattes dock två lönegrader lägre
än de andras, och därom är kanske
inte så mycket att säga. Men när en ny
lönereglering för något år sedan genomfördes,
höjdes de andra professorernas
löner tre å fyra lönegrader, och det blev
en skillnad på fem eller sex lönegrader

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

mellan professor Åkerbloms lön och de
andras. Man har mycket svårt att förstå
varför han inte skulle följa med de andra
när det gällde löneförbättring och få
en placering motsvarande den som han
hade tidigare, så mycket hellre som laboratorieföreståndarna,
som tidigare var
placerade två lönegrader lägre än professor
Åkerblom, nu fick samma löneförmån
som han. Han stod med andra
ord stilla, medan alla de andra placerades
i högre grader. Det är ungefär som
om en del av riksdagsmännen skulle få
en löneförhöjning men en del inte.

Nu har detta missförhållande påpekats
för jordbruksministern, och det är ganska
förvånansvärt vad han svarar. Han
skriver på följande sätt i propositionen:
»Jag torde till en början få erinra om
att frågan om löneställningen för läraren
i hovbeslag in. in. — — — redan
prövats och avgjorts av riksdagen.» Ja,
men om det nu är så, att det har begåtts
ett misstag, tycker man att det
skulle vara av stort intresse för jordbruksministern
att rätta till det; ty ett
misstag måste det ju vara, att alla andra
får löneförhöjning, men en lämnas utanför.
Det blir väl inte bättre genom att
missförhållandet fortgår år efter år. Alla
kan ju begå misstag, men man rättar till
dem om man kan och vill. Jag vill inte
göra någon jämförelse i övrigt, men jag
tycker att jordbruksministerns svar liknar
den romerske diktatorns, när han
svarade en folkopinion som ville ha en
viss beteckning ändrad: »Vad jag haver
skrivit, det haver jag skrivit.»

Nå, vad har utskottet gjort? Det refererar
samma uttalande. Saken är redan
avgjord en gång, och inte heller utskottet
vill göra någon ändring. Men utskottet
skriver ändå någonting, som gör att
det verkar som om man hade — skall vi
kalla det för bondånger? Det heter i utlåtandet:
»Utskottet får slutligen framhålla,
att frågan om löneställningen för
ifrågavarande lärare senast prövats i
samband med de allmänna löneregleringarna
åren 1951 och 1952. Därvid placerades
befattningen i samma lönegrad
som tjänsterna såsom laborator med undervisningsskyldighet.
I jämförelse med

Anslag till veterinärhögskolan,
att ifrågavarande befattning tidigare legat
två lönegrader högre än laboratorstjänsterna
synes nämnda placering otvivelaktigt
vara något låg.»

Det är ju ändå ett erkännande. Det ger
ju inte professorn i fråga så mycket,
men jag vågar hysa den förhoppningen,
att om utskottet får fundera på saken ett
år till, kominer antingen utskottet eller
jordbruksministern att inse att det inte
är vidare sympatiskt att man höjer lönerna
för alla andra men låter en stå
kvar. För min del är jag ganska upprörd
över att man har gjort så, och jag vill
varmt vädja till jordbruksministern, att
han i nästa års proposition rättar till
detta missgrepp. Jag vore mycket tacksam,
om jag ifrån både jordbruksministern
och jordbruksutskottet kunde få
höra något som kunde tyda på att en
ändring till det bättre och rättvisare
kunde ske.

Herr SUNDELIN (fp): Herr talman!
Det är givetvis riktigt, såsom jordbruksutskottet
här har anfört, att denna tjänst
var prövad vid förra årets riksdag, men
jag måste säga, att åtminstone jag för
min del var mycket tveksam om det
kunde vara rätt med den lönegradsplacering
som då föreslogs för denna professorstjänst.
Jag fick också den uppfattningen,
att man på civildepartementet
närstående håll inte var så alldeles
övertygad om att denna placering var
riktig.

Jag instämmer med herr Nilsson i det
han här har anfört, och jag måste säga
att jag tror rättvisan fordrar i detta fall,
att professor Åkerblom, som ju uppehåller
denna professorstjänst, också får avlöning
såsom professor och alltså inte
blir satt i den särställning med en lägre
lön som han nu har. Jag ber att få uttrycka
förhoppningen att denna sak för
professor Åkerbloms del skall på något
sätt kunna rättas till.

Herr ANDERBERG (s): Herr talman!
Jordbruksutskottet har redovisat handläggningen
av denna motion på sätt som

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

motionärerna bär redogjort för. Frågan
har i utskottet varit föremål för en noggrann
prövning. Det är inte första gången,
som vi möter frågan om professor
Åkerbloms lönegradsplacering bär i riksdagen,
utan den har tidigare varit uppe
vid olika tillfällen. Han har fått denna
personliga professur för avdelningen för
hovbeslagslära, anspannslära och hovsjukdomar.
Professor Åkerbloms professur
kommer vid dennes avgång att sammanslås
med professuren i kirurgi. Det
har varit anledningen till att tjänsteförteckningssakkunniga,
när de i fjol tog
ställning till lönegradsplaceringen, inte
placerade professor Åkerblom på det
sätt, som han i annat fall skulle ha blivit
placerad. Yi känner emellertid alla
till att när det gäller lönefrågor är det
mycket svårt för oss i riksdagen att göra
någon ändring i ett framlagt förslag.
Tjänsteförteckningssakkunniga har framlagt
sitt förslag, och efter lönenämndens
hörande har Kungl. Maj:t kommit fram
till den placering, som professor Åkerblom
nu har. Vi har tillstyrkt förslaget
i utskottet, men vi var nog, såsom motionären
framhöll, litet förvånade över
den föreslagna placeringen. Professor
Åkerblom har tidigare varit placerad två
lönegrader högre än laboratorstjänsterna.
Nu kommer han att få samma lönegradsplacering
som laboratorerna. Det
är klart att det kan vålla besvikelse och
att han tycker att det inte är rättvist.
Utskottet kan emellertid inte nu ta upp
denna sak och ändra den, utan det är
Kungl. Maj:t, som efter lönenämndens
hörande bör på nytt ta upp frågan om
professor Åkerbloms lönegradsplacering.
Det var också utskottets mening att man
skulle gå till väga på det sättet. Vi ansåg,
att vi av de principiella skäl, som
man alltid måste ta hänsyn till i sådana
här lönefrågor, inte kunde föreslå en
höjning.

Det säges också i motionen, att professor
Åkerblom bör erhålla samma löneställning
som övriga avdelningsföreståndare
vid högskolan. Myndigheterna
får väl uttala sig om huruvida detta är
den rätta placeringen. Vi har från utskottets
sida sagt ifrån, att vi anser att

denna fråga bör tagas under övervägande
av Kungl. Maj:t för att få till stånd
en ny prövning av denna lönefråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, ALFRED (fp): Herr
talman! Jag är mycket tacksam över att
höra att jordbruksutskottets talesmanherr
Anderberg också anser att det inte står
rätt till i denna fråga, och därför önskar
ändring. Jag anser att den kränker
våra rättsbegrepp.

Jag vill vidare andraga att lärarkollegiet
vid högskolan för sin del föreslagit,
att det med hänsyn till Åkerbloms
vetenskapliga meriter skulle inrättas
en personlig professur åt honom
i ämnena hovsjukdomar samt hovbeslags-
och anspannslära med lönegradsplacering
som övriga professorer vid
högskolan. Därmed har kollegiet förklarat
sig fullt berett att tillhandahålla det
utlåtande angående professor Åkerbloms
vetenskapliga meriter, som vore erforderligt
för förslagets genomförande. Det
behöver kanske inte sägas, men för min
del tycker jag att jordbruksutskottet gärna
kunde ha hört sig för hos högskolan.
Vi har ju ännu ett par månader av riksdagen.
Hade man fått en föredragning från
veterinärhögskolan, så hade utskottet
kanske kommit på andra tankar och löst
frågan direkt. Jag är dock, som sagt,
tacksam för vad vi fått höra och tror
att jordbruksministern kommer att rätta
till detta missgrepp; därmed är vi nöjda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 56—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 72.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer
hos kor.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar:

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

Övriga utgifter för budgetåret 1953/54
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000
kronor.

Av det sålunda äskade anslaget var
ett belopp av 40 000 kronor avsett att
användas till fortsatt försöksverksamhet
för bekämpande av smittsamma juverinflammationer
hos kor.

I detta sammanhang liade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen 1)

I: 90 av herr Björnberg och II: 122
av herr Hseggblom m. fl., likalydande, i
vilka motioner hemställts, att av ifrågavarande
anslag högst 100 000 kronor
måtte efter Kungl. Maj :ts prövning få användas
till fortsatt, försöksvis anordnat
bekämpande av de smittsamma juverinflammationerna
hos kor;

2) I: 328 av herr Nilsson, Bror, m. fl.
och II: 407 av herr Pettersson i Dahl
in. fl., likalydande, i vilka motioner hemställts,
att av medel under förevarande
anslag minst 100 000 kronor måtte efter
Kungl. Maj :ts prövning få användas för
bekämpandet av nämnda sjukdom.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 90 och II: 122 samt I: 328
och II: 407, till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar:
Övriga utgifter för budgetåret 1953/
54 anvisat ett förslagsanslag av 1 000 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Näslund, Eskilsson, Bror Nilsson, Nord,
Hseggblom, Lindström, Mårtensson i
Smedstorp, Widén, Adolfsson och Stenberg,
vilka ansett, att utskottet bort med
anledning av motionerna I: 90 och II:
122 samt 1:328 och 11:407 tillstyrka en
höjning av det för bekämpandet av smittsamma
juverinflammationer avsedda beloppet
från 40 000 till 100 000 kronor. I
enlighet härmed hade reservanterna ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,

samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:90 och 11:122 samt 1:328
och II: 407, till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar:
övriga utgifter för budgetåret 1953/
54 anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000
kronor.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Vid denna punkt har avgivits en reservation,
vari föreslås att det anslag, som
skall ställas till förfogande för bekämpande
av smittsamma juverinflammationer
skall höjas till 100 000 kronor. För
detta ändamål anslog 1952 års riksdag
ett belopp av 40 000 kronor som har använts
för ett försöksvis anordnat bekämpande
av de smittsamma juverinflammationerna.
De pengarna har använts för
försöksverksamhet inom sex län under
det nu löpande budgetåret. Veterinärstyrelsen
har i år begärt att anslaget
skall höjas till högst 100 000 kronor och
som motiv härför anfört, att detta belopp
behövs för att man skall kunna
igångsätta försöksverksamhet vid samtliga
de tio hushållningssällskap i södra
och mellersta Sverige där man har veterinärbakteriologiska
laboratorier.

Sedan flera år tillbaka bär det pågått
ett mycket intensivt bekämpande av tuberkulos
och kastsjuka. Denna verksamhet
har inom stora delar av landet medfört
så goda resultat att man inte längre
behöver hålla på härmed. Därför finns
det nu tillgänglig arbetskraft som kan ta
itu med nya arbetsuppgifter. Då har
tanken på en utvidgad kampanj mot
de smittsamma juverinflammationerna
osökt trätt i förgrunden. Dessa sjukdomar
förorsaka nämligen mycket stora
förluster inom de besättningar, där de
förekommer.

Med hjälp av det anslag, som beviljades
förra året, har som sagt denna verksamhet
bedrivits inom sex län under nu
löpande budgetår. Den har emellertid
redan tidigare pågått inom en del områden
i landeit. Bland annat har hushållningsällskapets
veterinäravdelning i
Linköping tagit upp denna verksamhet

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

redan år 1949 och hållit på därmed alltsedan
dess. Där står f. n. ungefär 8 500
kor under fortlöpande kontroll. Man anser
sig nu ha passerat själva försöksstadiet
och har i stort sett riktlinjerna för
det fortsatta arbetet klara. Kontrollen
utövas dels genom undersökning av
insända mjölkprov, dels genom besök
och rådgivning på ort och ställe
hos de anslutna jordbrukarna. Det säger
sig självt att denna fortlöpande kontroll
har stor betydelse både för hälsotillståndet
hos djuren och för mjölkhygienen
i allmänhet därigenom att inträffade
sjukdomsfall snabbt kan lokaliseras
och behandlas.

Liksom när det gällde kampen mot
tuberkulos och kastsjuka bär mejeriorganisationerna
tillskjutit avsevärda belopp
för den hittills bedrivna verksamheten.
Hushållningssällskapets verksamhet
inskränker sig till undersökning och
diagnosticering av eventuella sjukdomsfall,
och härför får vederbörande lantbrukare
betala en avgift av ungefär fyra
å fem kronor per djur och år. Avgiften
kan inte sättas avsevärt högre, om den
inte skall bli alltför betungande och avskräcka
från anslutning. Förutom denna
avgift bär nämligen jordbrukarna
också att svara för kostnaderna för behandlingen
av de sjuka djuren, som utföres
av de vanliga veterinärerna.

Veterinärstyr elsen har nu beräknat
att ett anslag av i medeltal 10 000 kronor
behövs inom varje hushållningssällskaps
område, där verksamheten bör bedrivas
under nästa år. Eftersom detta
är möjligt inom tio områden, nämligen
vid laboratorierna i Nyköping, Linköping,
Jönköping, Kalmar, Kristianstad,
Malmö, Falkenberg, Skara, Örebro och
Västerås, erfordras ett anslag av 100 000
kronor för ändamålet.

Det gäller här en fråga som har stor
ekonomisk betydelse för jordbrukarna
men också stor hygienisk betydelse för
allmänheten. Den reservation, som är fogad
till utskottets utlåtande och som är
undertecknad av tio av utskottets tjugo
ledamöter, innebär ingen anslagshöjning
utan endast ett medgivande för veterinärstyrelsen
att av ett oförändrat an -

slag på 1 miljon kronor få använda
högst 100 000 kronor för fortsatta försök
med behandling av de smittsamma
juverinflammationerna hos kor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation vid denna punkt
som är avlämnad av herr Näslund m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Werner (bf) och Näslund (fp).

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Herr
talman! De s. k. stallsjukdomarna, tuberkulos,
smittsam kastning och mastiter,
har länge varit ett gissel i våra ladugårdar.
Nu har det lyckats lantbrukarna
att genom en saneringskampanj,
skickligt ledd av veterinärerna och delvis
understödd med statsmedel, praktiskt
taget likvidera tuberkulosen och
den smittsamma kastningen. Beträffande
dessa två sjukdomar är det ju för närvarande
så att man endast har att med
hjälp av epizootilagen uppspåra och utmönstra
de nya fall som kan uppträda.
Det allmännas omkostnader har tack
vare den lyckade saneringskampanjen
mot dessa sjukdomar sjunkit avsevärt.
Såsom herr Eskilsson nämnde, har dessutom
laboratoriepersonal friställts för
andra uppgifter. Tidpunkten bör därför
nu vara lämplig att angripa den
tredje stallsjukdomen, mastiterna eller
juverinflammationerna.

Med hjälp av de anslag, som tidigare
erhållits, har man redan börjat denna
verksamhet, vilket ju herr Eskilsson
också omnämnde i sitt anförande. Detta
försöksbekämpande har enligt upplysningar
som jag erhållit från veterinärhåll
varit mycket löftesrikt. Därtill
torde ha bidragit att veterinärerna numera
förfogar över olika antibiotica,
penicillin o. dyl., som visat sig vara
värdefulla i kampen mot juverinflammationerna.
Vad det nu närmast gäller är
att få utformat ett lämpligt system för
diagnosticering av de olika slagen av
mastiter. Här är det fråga om flera hunra
tusen undersökningar per år, och
därför måste man utarbeta rutinmetoder,
som är snabba och tillförlitliga. Det
finns ju flera olika orsaker till juver -

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

inflammationer, och förhållandena är
olika i olika delar av landet. Därför vill
veterinärstyrelsen, att man nu skall sätta
i gång med denna försöksverksamhet
inom alla landets hushållningssällskap.
Man får då parallellförsök med de olika
metoderna, och det är ju troligt att när
man hållit på med det någon tid bör
veterinärerna efter de erfarenheter man
då vunnit kunna skapa den arsenal av
vapen som de behöver för en offensiv
på bred front mot mastiterna för att
kunna få dessa under kontroll precis
som man nu har den smittsamma kastningen
och tuberkulosen under kontroll.
Vilka fördelar detta skulle innebära ligger
i öppen dag. Det har herr Eskilsson
också varit inne på. Vi får friskare djur,
vi får en bättre avkastning, och vi får
inte minst en bättre mjölkkvalitet. Det
är nämligen så med mastiterna att de
ofta har ett smygande förlopp. På ett
tidigt stadium märks det varken på kon
eller på mjölken alt kon är sjuk. Det
har till följd att lantbrukaren inte kan
sortera ifrån mjölken från smittade djur.
Han vet inte om att kon är sjuk, och
så kommer den med den andra mjölken.
Direkt hälsovådligt är det väl inte,
tack vare att vi har pastöriseringsförfarande,
men det är givetvis en sämre
kvalitet på mjölken.

Motionärerna yrkar inte på någon
ökning av denna anslagspost. Det enda
vi begär är att av den miljon, som begärs
och som tillstyrkes av utskottet,
högst 100 000 kronor i stället för såsom
Kungl. Maj:t föreslår högst 40 000
kronor skall få användas för detta försöksbekämpande
av mastiterna. Det synes
mig vara en god affär att offra pengarna
nu, när arbetet har börjat så löftesrikt
och då arbetskraft står till förfogande.
Det blir sannolikt bättre och
billigare än att lämna mindre summor
under ett flertal år. Man kommer fortare
ifrån försöksbekämpandet, och man kan
övergå till ett planmässigt bekämpande
på bred front.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de tio reservanternas yrkande, vilket
innebär att av de 1 000 000 kronor, som
utskottet föreslår under punkten 72,

högst 100 000 kronor skall få användas
för bekämpandet av juversjukdomarna.

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
När man tar del av jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande kan man
konstatera, att det i år har lyckats att
inom utskottet uppnå enighet på de flesta
punkter beträffande de förslag som
framlagts under nionde huvudtiteln.
Dock kan man tyvärr även finna att det
på några punkter inte har lyckats uppnå
enighet. Eftersom detta är den första
punkt av de föredragna, där det föreligger
en reservation, har jag, herr talman,
begärt ordet för att deklarera de
synpunkter, som majoriteten inom utskottet
har anfört såsom motivering för
de förslag som här föreligger från utskottets
sida.

Den fråga, som det här närmast gäller,
är ju relativt ny, när man ser den
utifrån den försöksverksamhet, som har
pågått med hjälp av ett särskilt av riksdagen
beviljat anslag. När vi inom jordbruksutskottet
i fjol tog ställning till de
motioner, som låg till grund för denna
verksamhet, uttalades från jordbruksutskottets
sida att dessa medel ställdes till
förfogande men att man emotsåg ett resultat
i framtiden, som skulle giva vägledning
vid en ytterligare utvidgning av
försöksverksamheten inom hushållningssällskapen.
Verksamheten har således
endast pågått under innevarande budgetår,
och följaktligen kan man icke i
dag notera några resultat, som motiverar
att verksamhetens omfattning ytterligare
utökas.

Utskottsmajoriteten har ett starkt stöd
för sitt ståndpunktstagande inte minst i
den föredragning som förekom i utskottet
från veterinärstyrelsens sida. Vid
denna anmärktes bland annat att man
borde avvakta och se resultatet av de
erfarenheter som kunde vinnas på detta
område. Det ansågs att det skulle ta en
tid av minst tre år, innan man skulle
bli klar inom veterinärstyrelsen till att
ge en direkt rekommendation till en
vidgad försöksverksamhet.

Det har ingalunda bland majoriteten

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

i utskottet förekommit någon som helst
avoghet mot denna forskning, utan majoritetens
ståndpunkt grundar sig mer
på att man bär avvakta och se det resultat,
till vilket denna laboratorieverksamhet
och denna forskningsverksamhet
kan komma inom de län där den för
närvarande pågår. Det är nämligen inom
sju hushållningssällskap som verksamheten
har kommit i gång, och man kan
därför vänta resultat ett kommande år,
som motiverar att verksamheten bedrives
i större omfattning.

Jag skall icke längre taga tiden i anspråk
utan ber kort att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Denna fråga om hur långt man kommit
eller inte kommit har vi diskuterat inom
jordbruksutskottet, och vi har där
mött samma tolkning av föredragningen
från veterinärstyrelsens sida som den
herr Svedberg nu givit uttryck för, nämligen
att också veterinärstyrelsen ville
avvakta resultaten av den pågående
verksamheten, innan man utvidgar densamma.

Det förhåller sig emellertid inte riktigt
så. Det framgår nämligen av statsverkspropositionen
att veterinärstyrelsen
i denna punkt just anför, att den
med stöd av de 40 000 kronorna påbörjade
försöksverksamheten kan beräknas
under budgetåret 1953/54 vara igångsatt
vid samtliga hushållningssällskap,
vid vilka den är avsedd att förekomma.
»Anslutningen torde emellertid bli större
än från början beräknats. Medelsanvisningen
för ändamålet måste därför
höjas till angivna belopp av 100 000 kronor
för nästa budgetår.» Veterinärstyrelsen
förmenar alltså, att man för att
kunna fullfölja de igångsatta försöken
i beräknad omfattning behöver ett anslag
på 100 000 kronor; det gäller verksamhet
vid de tio hushållningssällskapens
laboratorier.

Herr Svedberg ifrågasatte, om det var
lönt att utvidga verksamheten till nya
områden, innan man fått säkrare resultat
av den verksamhet som redan be -

drives. Jag nämnde i mitt tidigare anförande,
att man på veterinärhåll exempelvis
hemma i mitt län, där denna
verksamhet pågått sedan 1949, anser att
det rena försöksstadiet nu är passerat,
och att riktlinjerna för verksamheten
nu klarnat så långt, att man vill och kan
genomföra bekämpningsåtgärderna i den
omfattning veterinärstyrelsen här har
föreslagit.

Ur försöksteknisk synpunkt föreligger
alltså inget hinder för att utvidga
denna verksamhet till flera områden,
och det är såvitt jag förstår mycket
lämpligt att den personal, som finns
knuten till laboratorierna och som inte
längre behöver utnyttjas för bekämpande
av kastning och tuberkulos, nu kopplas
in på denna verksamhet. Därigenom
vinner man en samlad insats, som kan
leda till snabba och påtagliga resultat.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Jag
talade i dag med den veterinär som så
framgångsrikt lett kampen mot den
smittsamma kastningen — den blir ju
klar på mycket kortare tid än man kunnat
tro —• och han framhöll just hur angeläget
det är att denna försöksbekämpning
får större omfattning. Han hoppades
att vi på relativt kort tid skall få
fram metoder, som sedan kan användas
i den mera organiserade bekämpningen.

Till herr Svedberg vill jag säga, att
den föredragande byråchefen från veterinärstyrelsen
föreföll mig vara ganska
optimistisk. Veterinärstyrelsen har ju
inte föreslagit 40 000, utan 100 000 kronor.

Herr SVEDBERG LAGE (s): Herr talman!
Jag vill bara för herrar Eskilsson
och Larsson återge ett yttrande av byråchefen
Bengtson, som ger tillräckligt belägg
för den ståndpunkt utskottsmajoriteten
har intagit. Byråchefen Bengtson
säger i en skrivelse, som jag här har:
»I P. M. till hushållningssällskapen har
veterinärstyrelsen givit vissa direktiv
för att sedermera kunna sammanställa
och avläsa uppnådda resultat men i öv -

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

rigt lämnat vederbörande frihet att utforma
uppläggningen. Den tid som förflutit
är för kort för att några slutsatser skall
kunna dragas av vad som hittills gjorts.
Man får räkna med minst tre års arbete
innan resultaten stabiliserats och några
mera bestämda riktlinjer kan utstakas.»

När byråchefen i veterinärstyrelsen
har denna uppfattning, finns det tydligen
ganska starka skäl för den ståndpunkt
utskottsmajoriteten intagit.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
Jag tror för min del inte att detta är något
särskilt stort problem. Resultatet
blir nog ungefär detsamma, vare sig
man tar utskottets förslag eller reservanternas.

Det gäller här att pröva sig fram till
en metodik, som man sedan kan använda
vid bekämpningen av juverinflammationerna.
Herr Svedberg har redan
påpekat, att anslaget till försöksverksamhet
på detta område var nytt i fjol.
Verksamheten har således bara hunnit
börja, och man kan då inte gärna begära
att den rätta metodiken redan
skall vara utexperimenterad, så att bekämpningsåtgärder
i större skala nu
kan sättas i gång.

Vid den föredragning, som vi hade i
utskottet, påpekades det att man kunde
räkna med att på tre år komma fram
till den metodik, som lämpligen kan användas
vid bekämpandet av de smittsamma
juverinflammationerna. Försöksverksamheten
innebär alltså försök
i syfte att utröna lämpliga metoder för
sjukdomens bekämpande.

Även vi inom utskottet som tillhör
majoriteten är mycket intresserade av
bekämpningen av denna sjukdom, som
bär stor betydelse för jordbruket. Jag
tror att vi skall kunna lösa problemet
även med det förslag, som framlagts av
Ivungl. Maj:t och jordbruksdepartementets
chef, vilken enligt vad jag föreställer
mig också är mycket intresserad för
problemet. Visar det sig, att man här
kommer fram till den rätta metodiken
och därigenom får möjlighet att med
framgång bekämpa sjukdomen, är jag

övertygad om att vi alla skall vara beredda
att lämna erforderliga medel till
själva bekämpandet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Den här frågan har säkert en mycket
stor betydelse för jordbruket, och det är
inte tal om annat än att man bör se till
att man bekämpar de olika juversjukdomarna
så fort och effektivt som möjligt.
Men det gäller också att, då man
går till detta verk, man tillämpar den
rätta metoden.

Jag tycker nog att herrar reservanter
försöker ge den här frågan alldeles för
stora proportioner. Är det någon som
tror att dessa 60 000 kronor kommer att
ha så oerhört stor inverkan på resultatet
av juversjukdomarnas bekämpande?

Det var någon av de tidigare ärade
talarna, som sade, att när det gällde de
båda andra stora husdjurssjukdomarna,
tuberkulosen och den smittsamma kastningen,
hade det från statsmakternas
sida inte gjorts så stora ansträngningar
för dessa sjukdomars bekämpande. Enligt
min mening har dessa ansträngningar
varit relativt stora, men det var
först när jordbrukets ekonomiska föreningar
— mejeriföreningarna och
slakteriföreningarna — satte in sina
stödjande åtgärder, som det egentligen
blev fart på bekämpandet av såväl tuberkulosen
som den smittsamma kastningen.
Glädjande nog har kampen mot
dessa båda sjukdomar lavinartat snabbt
blivit framgångsrik, och snart är så gott
som alla län fria från dessa sjukdomar.

När det gäller det för bekämpandet
av smittsamma juverinflammationer avsedda
beloppet på 40 000 kronor avsåg
väl ändå riksdagen, då beslutet fattades
i fjol, att beloppet skulle användas för
vissa försök, och meningen var att man
skulle gå vidare, när försöksresultaten
föreligger färdiga. När propositionen
skrevs, hade inte halva det budgetår,
för vilket de av riksdagen anvisade
medlen var avsedda, förflutit. Det län, i
vilket jag bor, hörde till dem som fick

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

del av fjolårets anslag. Där satte man i
gång försöksverksamheten under hösten.
Följaktligen härrör de hittills vunna
erfarenheterna från en så pass kort
tidrymd, att man väl näppeligen kan
säga, att försöken hunnit bli utslagsgivande
för valet av metod att bekämpa
sjukdomen. Jag har följaktligen varit av
den meningen, att först när man kan
bygga på en längre tids erfarenhet och
denna går i en bestämd riktning, blir
det anledning för statsmakterna att i
större utsträckning än hittills göra sin
insats.

När man är framme vid den tidpunkt,
då insatsen kan göras större, är det min
förhoppning, att man skall kunna ge bekämpandet
av juversjukdomarna ett relativt
sett bättre stöd än som har givits
bekämpningen av turberkulos och
smittsam kastning. Jag är följaktligen
personligen mycket positivt inställd till
att statsmakterna såväl som de enskilda
jordbrukarna med intresse skall gå in
för bekämpningen av de smittsamma
juversjukdomarna.

Såsom ett motiv för att öka beloppet
för bekämpning av smittsamma juverinflammationer
från 40 000 till 100 000
kronor har bland annat anförts att det
högre beloppet inte ökar anslagssumman.
Det är visserligen riktigt, ty anslaget
till förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar
är ett förslagsanslag på en miljon kronor,
och med medel från anslaget skall
bland annat bestridas kostnaderna för
eventuellt bekämpande av mul- och
klövsjuka. Man räknar följaktligen inte
alls med att hela anslagsbeloppet skall
gå åt, men en höjning av beloppet för
bekämpning av smittsamma juverinflammationer
med 60 000 kronor medför
en ökning av de fasta kostnader
som skall bestridas med anslaget.

Nu har det på ett sätt inte så stor betydelse,
vilket beslut som fattas, eftersom
60 000 kronor inte är så mycket
pengar. Men jag menar att såsom en
konsekvens av riksdagens uttalande i
fjol bör man nu hålla sig till det förslag,
som angivits i propositionen och
först sedan man vunnit sådana erfaren -

heter, att man kan bestämma metodiken
för bekämpandet, bör man sätta i gång
mera omfattande åtgärder. Yi är nog i
princip överens, majoriteten i utskottet,
reservanterna och jag. Skiljaktigheten
rör endast frågan hur snabbt vi skall gå
fram. Därvidlag anser jag att vi bör avvakta
erfarenheterna av försöksverksamheten
och först därefter handla.

Herr LARSSON, SIGFRID (bf): Herr
talman! Även jag har den uppfattningen,
att det praktiskt taget inte råder någon
meningsskiljaktighet mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Både utskottsmajoriteten,
reservanterna och
herr statsrådet Norup är alla överens
om att man här bör gå den lämpligaste
vägen för att bekämpa dessa besvärliga
sjukdomar. Nu är det fråga om ett försöksbekämpande,
och då kunde det ju
tyckas, att man kunde ta itu med det i
ett eller annat län och hålla på med det
tills man blev på det klara med metodiken.
Men nu säges det från veterinärhåll
— och jag tror att veterinärerna
har klart för sig hur det skall ske — att
man just beträffande mastiterna vid ett
försöksbekämpande inte kan gå den vägen,
därför att vi har flera olika anledningar
till juversjukdomar i olika delar
av landet, och om man kommer fram till
vissa metoder i ett län, är man inte
övertygad om att dessa metoder passa
lika bra i ett annat län. Av den anledningen
vill man ha kontroll över de
metoder — parallellförsök eller vad man
vill kalla det — som användes i olika
delar av landet, och det är därför, såvitt
jag förstår, som veterinärerna menar
att man skall ha ett försöksbekämpande
inte bara i några utvalda hushållningssällskap
utan på en gång'' i hela
landet. Först då kan man komma fram
till generella metoder, som kan användas.

Det är som sagt den uppfattning jag
har fått av veterinärerna. Det kostar
givetvis mer pengar, om man skall lägga
upp försöksverksamheten på det sätt,
jag antytt.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

Anslag till bekämpande av juverinflammationer hos kor.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
Utöver den sista motiveringen, som herr
Larsson här angivit för en utvidgad försöksverksamhet,
och till vilken jag kan
ansluta mig, vill jag knyta några reflexioner
till herr statsrådets anförande.

När herr statsrådet så kraftigt stryker
under, att det är nödvändigt med ett
ökat intresse från de enskilda jordbrukarnas
sida och från de ekonomiska organisationernas
sida, är jag den förste
att instämma i denna uppfattning. Jag
vill belysa, hur kraftigt intresset har
ökat från jordbrukarnas sida med några
siffror, som jag fått från chefsveterinären
vid laboratoriet i Linköping, där
man, som jag sade i mitt första anförande,
hållit på med detta försöksbekämpande
sedan 1949. Under år 1952 var
1 500 djur anslutna till verksamheten.
Under 1953 hade antalet stigit till 8 500
djur, alltså en betydande ökning i jämförelse
med anslutningen under föregående
år. Detta visar, att verksamheten
motsvarar ett behov och ett önskemål
från de enskilda jordbrukarnas sida,
som lätt kan mobiliseras, om man har en
man som är intresserad för uppgiften
och kan sätta sig i spetsen för densamma.

Till verksamheten i Östergötlands län
beviljas innevarande budgetår ett anslag
från staten på 6 000 kronor; från mejeriorganisationen,
d. v. s. Mjölkcentralen
i detta fall, beviljas ett anslag på 8 000
kronor till samma verksamhet. Man har
alltså fått ett gensvar från den ekonomiska
organisationen, som visar, hur
angelägen denna uppgift anses vara. .lag
skulle tro, att man kan få samma intresse
och vinna samma anslutning både
från de enskilda jordbrukarnas sida och
mejeriorganisationerna, om man med
stöd av ett ökat statsbidrag kan sätta
i gång verksamheten inom de områden,
som jag angav i mitt första anförande.

Frågan har inte fått för stora proportioner,
ty detta är en arbetsuppgift för
forskning och för veterinärverksamhet,
som är av mycket stor betydelse, först
och främst naturligtvis för de jordbrukare,
som beröres därav, men även ■—
som jag tidigare sagt — ur allmän hy -

gienisk synpunkt. Det är viktigt att få
bort juverinflammationerna och på så
sätt kunna framställa en mjölk, som ur
hygienisk synpunkt är fullgod.

Innan jag slutar vill jag fästa uppmärksamheten
på en sak. Det gäller inte
statsrådets anförande utan det gäller det
senaste anförande, som herr Svedberg
höll. Herr Svedberg läste upp ett utlåtande,
som var avgivet till utskottet av
ett veterinärråd från veterinärstyrelsen.
Jag måste uttala min förvåning över detta
utlåtande, ty de motioner, det här är
fråga om, har inte varit remitterade till
veterinärstyrelsen. De har varit föremål
för en muntlig föredragning av en
representant för veterinärstyrelsen, men
för mig såsom ledamot i jordbruksutskottet,
var den framställning, som här
citerades i debatten, en fullkomlig nyhet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr tal -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till verksamheten å Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

mannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 75;

Nej — 46.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 73—85.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 86.

Anslag till verksamheten å Weibullsholms
växtförädlingsanstalt.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Befrämjande av fröodlingen
in. m.: Understödjande av den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
för budgetåret 1953/54 anvisa ett
anslag av 210 000 kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:330
av herr Nord och II: 429 av herrar Antby
och Widén, vari hemställts, att riksdagen
måtte till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm för budgetåret 1953/54
anvisa ett anslag av 300 000 kronor;
samt

2) de likalydande motionerna I: 331
av herr Osvald m. fl. och II: 416 av herr
Hansson i önnarp m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att anslaget till den praktiskt
vetenskapliga verksamheten å Weibullsholm
måtte utgå med 300 000 kronor,
dels att i samband därmed anslaget till
Förenta Nationernas livsmedels- och
jordbruksorganisation (FAO) skulle nedsättas
med 90 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt med avslag å
motionerna I: 330 och II: 429 samt I: 331
och 11:416, till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Understödjande av den
praktiskt vetenskapliga verksamheten å
Weibullsholm för budgetåret 1953/54
anvisa ett anslag av 210 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Näslund, Eskilsson, Antby, Ahlsten, Mårtensson
i Smedstorp och Eliasson, vilka
ansett, att utskottet yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:330 och 11:429
samt I: 331 och II: 416, till Befrämjande
av fröodlingen m. m.: Understödjande
av den praktiskt vetenskapliga verksamheten
å Weibullsholm för budgetåret
1953/54 anvisa ett anslag av 300 000 kronor.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! I sitt
utlåtande under denna punkt erinrar
jordbruksutskottet om den mycket gagnande
verksamhet, som bedrives vid
Weibullsholms växtförädlingsanstalt,
och utskottet säger, att anstalten är väl
förtjänt av statsmakternas intresse och
bistånd. I likhet med departementschefen
anser emellertid utskottet att i detta
fall sträng sparsamhet måste iakttagas,
och resultatet blir därför, att utskottet
endast kan tillstyrka den mycket
obetydliga anslagsökning, som departementschefen
föreslagit, nämligen
med 10 000 kronor. Jag förmodar emellertid
att även då det gäller övriga punkter,
t. ex. den som avser Sveriges utsädesförening,
utskottet ansett sig böra
iaktta en sträng sparsamhet, fastän det
i alla fall kunnat medföra att anslaget
till utsädesföreningen höjts med 85 500
kronor, en höjning som enligt min mening
är mycket väl befogad.

En av anledningarna till att utskottet
nu inte har velat följa de motionsvis
framlagda förslagen om en höjning i

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

Anslag till verksamheten å Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

fråga om anslaget till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt är, att riksdagen
år 1951 begärde en översyn av gällande
grunder för stöd åt växtförädlingen.
Det är därför svårt, menar utskottet, att
nu klart bedöma frågan, om stödet till
växtförädlingen är riktigt avpassat. Situationen
är emellertid den, att statsmakternas
stöd åt växtförädlingen vid
Weibullsholm under de senaste åren bär
utgjort 25—30 % av kostnaderna för
hela växtförädlingsverksamheten, medan
samtidigt stödet åt verksamheten
vid Svalöv uppgått till 70—80 %.

Enligt min mening hade det mycket
väl varit möjligt att höja anslaget till
Weibullsholm betydligt mer utan att
man därför nämnvärt hade behövt föregripa
resultatet av den översyn, som
riksdagen en gång'' har begärt skulle utföras.
Det ligger nämligen i detta fall
fara i ett dröjsmål. Den obetydliga höjning,
som här föreslås i motionerna, är
i själva verket med hänsyn till de stora
kostnadsökningarna likvärdig med en
minskning i fråga om den relation, som
man tidigare har tillämpat i fråga om
dessa statsstöd. Situationen är nämligen
den, att kostnaderna för förädlingsverksamheten
vid Weibullsholm för budgetåret
1953/54 beräknas till 780 000 kronor.
Enligt 1931 års växtförädlingsutredning
skulle statsmakterna stödja verksamheten
med 50 % av kostnaden, och om den
principen skulle tillämpas — den blev
emellertid aldrig föremål för något riksdagsbeslut
— skulle anslaget vara uppe
i 390 000 kronor. Styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
har mycket kraftigt understrukit,
att anslaget borde sättas till minst
300 000 kronor. Styrelsen har nämligen
sagt, att i själva verket borde man här
tillämpa den principen att ge statligt
stöd, motsvarande 50 % av kostnaderna,
men i varje fall menar styrelsen, att man
för närvarande bör ge ett anslag på
300 000 kronor. Detta anslag på 300 000
kronor skulle motsvara en höjning utöver
det nuvarande anslaget med 50 °/c
av den kostnadsökning, som inträtt under
de senare åren. Denna kostnadsökning
beräknas nämligen till 200 000 kro 7

Första kammarens protokoll 1953. Nr 10.

nor, och man skulle alltså genom att bidraga
med 50 9o av den, komma upp
till en ökning med 100 000 kronor, d. v.
s. sammanlagt det belopp som även lantbrukshögskolans
och statens lantbruksförsöks
styrelse har föreslagit, nämligen
300 000 kronor.

Verksamheten vid Weibullsholm är ju
i själva verket som bekant mycket omfattande.
Där bedrives en mycket betydelsefull
grundforskning. Där bedrives
växtförädling både med alla våra jordbruksväxter
och med ett mycket stort
antal av våra trädgårdsväxter. Den inskränkning
i verksamheten, som kan befaras
genom den obetydliga höjning axstatsanslaget
som nu föreslås, kan komma
att bli mycket menlig. Om verksamheten
inte kan upprätthållas i samma
omfattning som tidigare, förlorar man
nämligen ett värdefullt växtförädlingsmaterial,
och man förlorar också tid och
mycket av det som man kanske inom
kort skulle kunnat få ut i praktiskt arbete.
För jordbrukets fortsatta utveckling
är växtförädling för att få fram
sorter, som bättre lämpar sig för våra
nuvarande skördemetoder, och sorter
som är mera motståndskraftiga mot sjukdom
o. s. v., av omistligt värde, och i
det fallet är också arbetet vid Weibullsholm
synnerligen betydelsefullt.

Enligt min mening bör man emellertid
i detta sammanhang också ta hänsyn til!
de vid växtförädlingsanstalten anställda
tjänstemännen. För svalövsinstitutionen
har man räknat med en ökning av avlöningskontot
med 52 700 kronor, med en
ökning av lönerna till arbetare på 56 100
kronor och för löneklassändringar, rörliga
tillägg och pensionsavgifter en ökning
på 120 800 kronor. Dessa löneökningar
har ansetts vara självklara och
måste sägas vara självklara, liksom tjänstemännen
vid andra jordbruksforskningsanstalter
har fått löneökningar under
de senaste åren. Saken borde, förefaller
det, vara lika självklar när det
gäller tjänstemännen vid Weibullsholm.
Dessa tjänstemän har nämligen under
senare år haft samma löneställning som
tjänstemännen vid Svalöv, de är även
numera inrangerade i de statliga lönegra -

Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till verksamheten å Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

derna, de är anslutna till statens pensionskassa,
de har samma kompetens som
tjänstemännen vid Svalöv och deras kompetens
prövas av kungl. lantbruksstyrelsen.
Anslagsökningen till Weibullsholm
borde därför enligt min och reservanternas
mening upptagas till sådant belopp,
att det givit företaget möjlighet att
ge sina tjänstemän den löneförbättring
som rätteligen bör tillkomma dem och
som också skulle göra det möjligt för
företaget att täcka övriga kostnadsökningar
för växtförädlingen. Jag vill i
detta sammanhang särskilt fästa uppmärksamheten
på att tjänstemännen vid
en anstalt som denna måste kunna känna
trygghet i arbetet. Det måste nämligen
finnas möjligheter att planera arbetet på
lång sikt, och inte minst ur den synpunkten
är det nödvändigt, att tjänstemännen
känner att de kan lägga upp sina
arbeten på lång sikt och på det sättet
komma fram till värdefulla resultat.

Det som i första rummet äventyras
genom att anslagsökningen nu inskränkes
till 10 000 kronor är nämligen det
på lång sikt inställda forskningsarbetet.
Jag skall tillåta mig att ta ett exempel.
En utomordentligt viktig uppgift för
växtförädlingen beträffande brödsäden
är att förbättra kvaliteten, men skall
man nå värdefulla resultat i det avseendet,
så är det också nödvändigt att genom
grundforskning försöka klarlägga
de faktorer som är bestämmande för
kvaliteten. Endast genom ett sådant
forskningsarbete rörande dessa grundläggande
faktorer kan man skapa möjligheter
att angripa kvalitetsproblemet
från helt nya utgångspunkter. Det är
detta arbete som äventyras genom att
anslaget till Weibullsholms växtförädlingsanstalt
nu tillmätts så knappt.

Jag vill i detta sammanhang, herr
talman, också erinra om den utomordentligt
stora betydelse som arbetet vid
Weibullsholm haft och alltjämt har för
svenskt jordbruk. Av det vete, som för
närvarande odlas i vårt land, torde ungefär
tre fjärdedelar utgöras av sorter,
som är resultat av förädlingsverksamlieten
vid Weibullsholm — enligt brödsädesinventeringen
1951 var det inte

mindre än 787= procent. För vårvete är
situationen ungefär densamma, d. v. s.
cirka tre fjärdedelar av det vårvete, som
nu odlas i Sverige, kommer från Weibullsholm.
Vidare torde weibullsholmssorterna
för närvarande svara för ungefär
55 procent av det tvåradskorn som
odlas i vårt land. Räknar vi med det
korn, som går till malttillverkning, finner
vi att två weibullsholmssorter, nämligen
Herta och Rika, svarar för inte
mindre än 85 procent. I dessa fall, då
det gäller stråsäden, har således sorterna
från Weibullsholm haft utomordentligt
stor betydelse, och i fråga om många
andra kulturväxter är situationen likartad.

Före kriget täckte anslaget till Weibullsholms
växtförädlingsanstalt mellan
40 och 45 procent av kostnaderna för
hela förädlingsverksamheten, och som
jag nyss framhöll, menade 1931 års
växtförädlingsutredning, att statsmakterna
borde svara för 50 procent av
kostnaderna. Nu är statsbidraget, såsom
jag också redan framhållit, nere i 25 å
30 procent av kostnaderna. Att underlåta
att höja anslaget till denna utomordentligt
viktiga verksamhet är i själva verket
att göra det svenska jordbruket en björntjänst.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid denna punkt av
herr Näslund in. fl. avgivna reservationen.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Den här frågan om en rättvis avvägning
av statsbidraget till svalövsanstalten och
Weibullsholm har ju varit föremål för
diskussion under en ganska lång följd
av år här i riksdagen. Herr Osvald har
nu framhållit Weibullsholms förtjänster
och den nytta som denna anstalt onekligen
gör, men ingen har bestritt denna
verksamhets gagnande natur. Tvärtom
har ju utskottet sagt: »Med hänsyn till
den gagnande verksamhet, som bedrives
vid Weibullsholms växtförädlingsanstalt,
är anstalten väl förtjänt av statsmakternas
intresse och bistånd.» Jag tror att
det var ganska överflödigt av herr Os -

Onsdagen den 18 mars 1953 era.

Nr 10.

Anslag till verksamheten å Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

vald att just framhålla denna gagnande
verksamhet.

Varför utskottet inte har tillstyrkt de
föreliggande motionerna, framgår naturligtvis
av utskottets utlåtande, men jag
skall be att få upprepa vad som står där.
Utskottet erinrar bl. a. om »att 1951 års
riksdag, på förslag av utskottet, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhållit om en
översyn av gällande grunder för statligt
stöd åt växt- och fruktförädlingen jämte
därmed sammanhängande frågor» och
fortsätter: »Såsom utskottet i samband
därmed framhöll föreligger svårigheter
att klart bedöma frågan, huruvida statens
stöd på förädlingsverksamhetens
område för närvarande är avpassat på
ett fullt tillfredsställande sätt. Vid 1952
års riksdag underströk utskottet detta
sitt uttalande, därvid utskottet tillika anförde,
att nämnda översyn borde med
det snaraste komma till stånd.»

Riksdagen — som godkänt dessa uttalanden
— har alltså två år å rad hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om en utredning just i detta syfte. Enligt
vad jag har hört under hand — jag
törs inte säga att jag är hundraprocentigt
säker på det — lär nu denna utredning
komma att igångsättas. Då det alltså
förväntas en utredning här, har ritskottet
inte ansett lämpligt att nu i år,
innan resultatet av denna eventuella utredning
föreligger, höja bidraget till
Weibullsholm i enlighet med motionärernas
yrkande.

Jag tror att utskottet har handlat riktigt
och alltså är på den säkra sidan, och
jag ber att med dessa ord, herr talman,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
Såsom redan har framgått av den förda
debatten, finns det — vid sidan av några
mindre — två stora institutioner, som
sysslar med växtförädling i vårt land.
Jag tror att det är av betydelse, att det
finns två och att de är organiserade på
något olika sätt. Om man har följt utvecklingen
inom dessa institutioner —■
alltså Utsädesföreningen i Svalöv och
Weibullsholms växtförädlingsanstalt —

skall man nämligen finna, att de kompletterar
varandra i ganska stor utsträckning.
Jag roade mig för några dagar sedan
med att gå igenom de frökataloger
som de skickat ut till våren. Om man
lägger svalövsinstitutionens och Weibullsholms
bredvid varandra, ser man —
vilket också professor Osvald var inne
på — att de gjort goda insatser på olika
områden inom växtförädlingen. På grund
av att det finns två institutioner blir det
konkurrens och en stimulans för båda
dessa att söka göra det bästa möjliga, och
därför är det av stor betydelse för det
svenska jordbruket att båda finns.

Såsom redan påpekats, behandlas ju
institutionerna olika när det gäller bidrag
från statens sida. Svalövsföreningen
har statsbidrag med 75 procent, och förädlingsverksamheten
vid Weibullsholm
har bara omkring 25 procent.

Vi har ju också sett att Svalövsföreningen
under de sista åren har fått väsentliga
höjningar i sina anslag. Jämför
vi budgetåret 1951/52 med budgetåret
1953/54, kommer vi fram till en höjning
av anslaget till Svalövsföreningen med
290 000 kronor. Denna höjning har föranletts
av löneförbättringar åt tjänstemännen
där, som fått samma löneförmåner
som motsvarande tjänstemän hos
staten. Men Weibullsholm har fått lov
att göra motsvarande löneförhöjningar.
Man får också göra klart för sig att dessa
höjningar är nödvändiga, ty om växtförädlingsföretagen
skall lyckas fullfölja
sitt program, måste de väl sörja för att
de kan besätta de främsta befattningarna
med de främsta experterna på det området
i landet.

Såsom redan har påpekats av utskottets
värderade ordförande har det ju under
flera år förekommit motioner i riksdagen
om ökat anslag till Weibullsholm.
Det är nog svårt för jordbruksutskottet
att göra en avvägning här och säga vad
som är det riktiga. Anslaget har ju höjts
undan för undan, och nu föreslås en ökning
från 200 000 kronor till 210 000 för
nästkommande budgetår. Jag skulle tro
att denna höjning är i lägsta laget, när
man tänker på den betydelse för växtförädlingen
i vårt land som Weibulls -

100 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till verksamheten å Weibullsholms
liolm har, och jag tror också att den är
i lägsta laget, om man jämför å ena sidan
resultaten från dessa båda anstalter
och å andra sidan de statsbidrag som de
får. Jag vill för att förhindra missuppfattning
säga att det inte är min mening
att på något sätt försöka komma Svalövsanstalten
till livs. Jag tror att det är betydelsefullt
att staten på det sätt den
gjort lämnar anslag för att Svalövsanstalten
skall ha möjlighet att genomföra
sin verksamhet, men jag tror också att
om vi går in för den principen att vi
skall understödja det vetenskapliga förädlingsarbetet
och forskningen på detta
område, så är det nödvändigt att öka
anslaget till Weibullsholm.

Jag vill liksom ordföranden i jordbruksutskottet
herr Tjällgren understryka
att det är nödvändigt att vi får en utredning
på detta område, i annat fall
står vi nästa år i precis samma situation
som nu: det kommer att föreligga motioner
om höjning av anslaget, till Weibullsholm
men man har inga direka
grunder att gå efter, och det blir svårt
att göra en avvägning. Riksdagen skrev
1951 till Kungl. Majt och begärde en utredning.
Vi underströk detta 1952, och
vi understryker det ytterligare 1953.
Därför är det att hoppas att tredje gången
blir det gillt och att sålunda en utredning
nu kommer till stånd på detta område.
Vi får då fastare grunder att bygga
på när det gäller att avväga det anslag
som skall gå till Weibullsholm och
det som skall gå till Svalöv.

Jag tror, som herr utskottsordföranden
förut påpekade, att det är riktigast
att man i år följer Kungl. Maj:ts förslag
i detta hänseende men utgår från att vi,
när vi nästa år ungefär vid samma tidpunkt
skall behandla samma sak, har
andra och mera fasta grunder att bygga
på vid bedömningen av dessa frågor.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Det
är naturligtvis mycket tacknämligt, som
jordbruksutskottets ärade ordförande
framhöll, att utskottet har uttalat sig

växtförädlingsanstalt.

mycket välvilligt om den verksamhet
som bedrives vid Weibullsholm och likaledes
uttalat sig för en sådan översyn
att man kanske ett kommande år skulle
kunna få en höjning av anslaget. Men
man bedriver inte någon växtförädling
uteslutande på grundval av välvilliga
uttalanden. Det behövs också att dessa
välvilliga känslor tar sig uttryck i ett
anslag, så att inte verksamheten måste
inskränkas. Det är detta som man för
närvarande kan befara. Man har i alla
fall funnit det möjligt att öka anslaget
till Svalöv med 85 500 kronor, och detta
är, som jag tidigare sade, synnerligen
befogat, .lag vill inte på något sätt komma
Svalöv till livs — dess anslag är synnerligen
välmotiverat — men det hade
varit bra, om det varit möjligt att också
höja anslaget till Weibullsholm, detta
med tanke på de mycket stora arbetsuppgifter
som där föreligger och de
mycket värdefulla resultat som nåtts
där.

Om en sådan anslagsökning, som reservanterna
föreslagit, inte är möjlig i
år, hoppas jag emelltid i likhet med
jordbruksutskottets ärade ordförande att
Kungl. Maj:t ser till, att vi nästa år får
säkrare grunder att bygga på för att på
ett verkligt effektivt sätt kunna stödja
denna verksamhet som dock spelar en
så oerhört stor roll för det svenska jordbruket.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Ett par talare har frågat efter resultatet
av två tidigare riksdagars beslut angående
utredning i denna fråga. Jag kan
meddela att jordbruksdepartementet nu
utarbetat direktiv till en dylik utredning,
vilka kommer att tas upp i statsrådsberedningen
den närmaste tiden, och
därefter kommer jag att lägga fram de
slutgiltiga direktiven. Jag hoppas att vi
före nästa års riksdag kan få denna
fråga utredd.

Jag skall sedan inte göra något vidare
uttalande i denna fråga, men jag vill tilllägga
ännu ett par ord om Weibullsholm.
Jag tror att både Svalöv och Weibullsholm
fyller en mycket stor uppgift,

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 101

Anslag till verksamheten å Weibullsholms växtförädlingsanstalt.

och jag har inte annat än de bästa önskningar
för Weibullsholm. Men ändå tror
jag vid en jämförelse mellan tiden före
kriget, med de högre statsanslagen och
de lägre priser man då hade på utsädet,
och i dag med det lägre anslag man har
men med möjligheten att ta ut högre
pris för utsädet, att det nog i nuvarande
läge räcker till en smula förädling även
för Weibullsholm.

Det är dock stor skillnad på hur dessa
olika institutioner är konstruerade. Den
ena är ett växtförädlingsföretag, kombinerad
med merkantil verksamhet, och
den andra är uteslutande en institution,
där man arbetar med förädling. Båda
har eu stor uppgift att fylla, och båda
har enligt min mening gjort Sveriges
namn internationellt känt och verkat till
gagn, inte enbart för Sveriges jordbruk
utan för stora delar av världens.

Herr FALK (s): Herr talman! .lag har
under debatten gjort en del reflexioner.
Samstämmiga uttalanden går ju ut på att
växtförädlingsarbetet är av en oerhörd
betydelse för det svenska jordbruket.
Naturligtvis innebär dessa uttalanden,
att det också ger mycket goda resultat.

Själv är jag nog av samma uppfattning.
Jag har trott, att växtförädlingsarbetet,
genom att man får fram bättre,
härdigare och mera givande sorter, ger
ökade skördar till resultat. Jag har emellertid
blivit litet tveksam. Vi har under
det senaste decenniet ökat vår konstgödselförbrukning
till det dubbla. En ökning
av konstgödselgivan ger alltid ökade
skördar, och detta i samband med
växtförädlingen skulle enligt min mening
ge mycket goda resultat.

När man tittar i statistiken finner man
emellertid, att skördarna ökar mycket
litet. Jag har den nu godkända jordbrukskalkylen
framför mig, och den visar att
hektarskörden av höstvete inte har ökat
mer än med 140 kg på tretton år. En
del andra skördar har minskat. Havreskörden
har minskat med 40 och biandsädesskörden
med 65 kg per hektar.

Inför detta resultat frågar jag mig:
Vad är sanningen i detta sammanhang?

År förädlingsarbetet utan någon egentlig
betydelse, eller är det av värde för
det svenska jordbruket, eller är statistiken
fullkomligt felaktig? Jag måste göra
mig den frågan, ty ett av alternativen
måste vara det riktiga. Är växtförädlingsarbetet
av betydelse för det svenska
jordbruket och är en ökad konstgödselgiva
ekonomisk, då måste det kunna
avläsas i betydligt högre hektarskördar
än vad här är fallet.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Jag
ber att först få säga ett par ord i anledning
av vad jordbruksministern nyss
yttrade om olikheten i konstruktion hos
Weibullsholm och hos Svalöv. Det är
sant att Svalöv är en förening, under det
att Weibullsholm är ett affärsföretag,
men jag vill erinra om att alla de utsäden,
som framställts vid utsädesföreningen
i Svalöv, försäljs av ett bolag som
har rätten till dess försäljningsprodukter.
Det gör, menar jag, att skillnaden i själva
verket inte är så stor som herr statsrådet
ville låta påskina. Då man på Weibullsholm
inte bara kan syssla med sådana
sorter som direkt ger pengar, utan
måste arbeta med grundforskning och
arbeten på längre sikt, kan inte Weibullsholm,
även om det är ett affärsföretag,
i längden klara sig utan ett stöd till
själva den grundläggande växtförädlingsverksamheten.

Vad sedan beträffar det som herr Falk
sade, vill jag framhålla att man inte mäter
resultatet av växtförädlingsverksamheten
enbart med ledning av skördeutfallet
per hektar. Det finns så många
andra egenskaper som vi måste tänka
på. Om vi inte hade haft stråstyvare sorter
nu än vi hade för, låt oss säga 10, 20
år sedan, skulle vi inte ha kunnat använda
de stora konstgödselgivorna, framför
allt inte med allt kväve. Vi hade inte
kunnat använda skördetröskor och över
huvud taget övergå till det mekaniserade
skördearbetet. Växtförädlingen måste
dessutom inrikta sig på att få fram
sorter som är motståndskraftiga mot
sjukdomar, som är vinterhärdiga o. s. v.

102 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Anslag till återbetalning av lån från jordbrukets maskinlånefond.

— allt egenskaper som inte alltid kan utläsas
direkt i statistikens siffror men
som ändå har sin stora betydelse.

Att det sedan också inträffar, som herr
Falk yttrade, att skördarna under en viss
period — jag minns inte vilket år det
var fråga om — varit lägre än de var
tidigare, kan i vissa fall bero på att somliga
kulturväxter har blivit så att säga
tillbakaskjutna till sämre jordar, under
det att man tack vare växtförädlingens
resultat kunnat odla andra sorter, som
ger bättre avkastning, på de bördigare
jordarna. Detta är saker och ting som
man också måste ta hänsyn till. Jag vill
till exempel i fråga om veteförädlingen
bara nämna att de vetesorter, som vi
odlar i dag, ger åtminstone 50 procents
högre avkastning än de sorter som vi
hade vid århundradets början, och dessutom
är de nya sorterna av högre kvalitet,
de är vinterhärdigare, har större
stråstyrka och är över huvud taget betydligt
lämligare än de äldre.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1, punkten
86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intaigit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89
Nej — 32.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 87—106.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 107.

Anslag till återbetalning av lån från
jordbrukets maskinlånefond.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till återbetalning av lån
från jordbrukets maskinlånefond för
budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 1 050 000 kronor. I samband
härmed hade föreslagits sådan ändring
i bestämmelserna rörande amorteringstiden
för lån från nämnda fond, att möjlighet
öppnades att fastställa kortare
amorteringstid än åtta år beträffande lån
till maskiner, som vore utsatta för särskilt
snabb förslitning, dock att kortare
sådan tid än fem år icke borde ifrågakomma.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat en inom riksdagen väckt, till
utskottet hänvisad motion, 1:335, av
herr Persson, Helmer, in. fl., vari hemställts
dels att till Bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefond
för budgetåret 1953/54 måtte anvisas
ett förslagsanslag av 1 600 000 kronor,
dels ock att Kungl. Maj:ts framställning,
att lån från jordbrukets maskinlånefond
skulle få amorteras på fem år i
stället för tidigare åtta år, måtte avslås.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 103

Om inrättande av en skogsskola i Älvsbyn.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom med
avslag å motionen I: 335, såvitt nu vore
i fråga, till Bidrag till återbetalning av
lån från jordbrukets maskinlånefond
för budgetåret 1953/54 anvisa ett förslagsanslag
av 1 050 000 kronor;

2) att motionen 1:335, såvitt anginge
yrkandet i fråga om amorteringsbestämmelserna,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER (k): Herr
talman! Frågan om bidrag till återbetalning
av lån från jordbrukets maskinlånefond
är rätt väsentlig för de svenska
jordbrukarna. Syftet med dessa bidrag
har ju varit att skapa bättre betingelser
för främst det mindre jordbrukets mekanisering.
Man kan nog påstå att bidragen
har gjort sitt till för att ytterligare påskynda
den raska mekaniseringsprocess
som varit mycket markant inom svenskt
jordbruk under efterkrigsåren.

Jag måste säga att det ter sig högst
förvånansvärt att man nu medvetet går
in för en radikal försämring. 1945 års
jordbruksmaskinutredning var av den
bestämda uppfattningen att bidragsprocenten
borde vara 25. Så blev det ju också,
men nu har detta tidigare beslut uppluckrats
så, att bidragsprocenten kan
understiga 25. Den 1 juli 1951 ändrades
ju också bestämmelserna beträffande bidragsprocenten
i den riktningen. Samtidigt
minskades bidragsramen med 15
procent. Det förslag, som departementschefen
nu har presenterat för budgetåret
1953/54, innebär en ytterligare minskning
av bidragsramen.

Genom alla dessa åtgärder kommer
hushållningssällskapen utan tvivel att
ställas inför mycket obehagliga problem.
Lantbruksstyrelsen framhåller bl. a.:
»Den stora disproportionen mellan erforderliga
och tillgängliga medel för ändamålet
har i hög grad försvårat hushållningssällskapens
handläggning av bidragsärendena
och synes även ha skapat
en viss irritation bland bidragssö -

kandena, vilka givetvis alla anser sig vara
och i de flesta fall också är berättigade
till bidrag.»

Bidragsramen för budgetåren 1948/49
och 1950/51 var fastställd till 1,5 miljoner
kronor. Nu är beloppet sänkt till
1 050 000 kronor. Hushållningssällskapens
dilemma är därför fullt förståeligt.

Jag har förgäves spanat efter en verklig
motivering till att man nu försämrat
denna reform. Den påfallande kapitaliseringen
inom jordbruket under efterkrigsåren
motiverar en förbättring av
reformen i stället för en försämring. Jag
tror att den närmaste framtiden kommer
att framtvinga en grundlig omprövning
av denna och andra frågor, som har
aktualiserats i samband med den snabba
förändringsprocess som ägt rum inom
det svenska jordbruket under senare år.

Med dessa korta motiveringar ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till motion
nr 335.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Under hänvisning till vad utskottet
har anfört i sin motivering ber jag att
helt kort få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 108—159.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 160.

Om inrättande av en skogsskola i Älvsbyn.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggnads- och underhållsarbeten
vid statens skogsskolor för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag av
320 000 kronor.

104 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Om inrättande av en skogsskola i Älvsbyn.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

1:21 av herr Grym m. fl. samt II:
31, likalydande, av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
en ny skogsskola skulle inrättas i Älvsbyn
samt att till Byggnads- och underhållsarbeten
vid statens skogsskolor för
budgetåret 1953/54 skulle anvisas ett anslag
av 1 190 000 kronor;

b) I: 346 av herr Persson, Helmer, in.
fl., i vilken motion hemställts, att till
Byggnads- och underhållsarbeten vid
statens skogsskolor för budgetåret 1953/
54 måtte anvisas ett anslag av 1 462 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds framställning ävensom med avslag
å motionerna 1:21 och 11:31 samt
I: 346, till Byggnads- och underhållsarbeten
vid statens skogsskolor för budgetåret
1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 320 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Grym, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr GRYM (s): Herr talman! Då jag
vid denna punkt har avlämnat en reservation,
tillåter jag mig att ett par minuter
ta kammarens tid i anspråk. Jag
skall dock fatta mig kort.

Den nu föredragna punkten gäller
byggnads- och underhållsarbeten vid statens
skogsskolor. Jag skall inte närmare
ingå på dessa spörsmål, utan vill här
uppehålla mig vid förslaget om inrättande
av en ny skogsskola i Älvsbyn. Domänstyrelsen
har hemställt att 880 000
kronor måtte beviljas för detta ändamål.
Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har för sin del föreslagit endast
10 000 kronor. Med anledning härav
har jag tillsammans med några andra
av kammarens ledamöter väckt en motion
med begäran att riksdagen skall följa
domänstyrelsens förslag när det gäl -

ler anslag för en ny skogsskola i Älvsbyn.
En motsvarande motion har även
väckts i andra kammaren.

Det är ett stort svalg, som är befäst
mellan å ena sidan jordbruksministerns
framställning om anslag och motionärernas
förslag. Det är alldeles uppenbart att
vi inte utan vidare kunde godtaga statsrådets
ståndpunkt, framför allt med tanke
på vad förra årets riksdag skrev på
jordbruksutskottets förslag i anledning
av framför allt en motion, där jag var
huvudmotionär. Vi fick ju jordbruksutskottet
att skriva mycket välvilligt. Jag
skall inte citera — det tar bara tid i
onödan — men utskottets skrivning finns
återgiven på s. 104 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1. Det kan inte bestridas
på något sätt att riksdagen gjorde en beställning
hos Kungl. Maj:t att anhålla
om medel till denna skogsskola. Det har,
såsom jag redan omnämnt, inte jordbruksministern
gjort, utan han har endast
begärt 10 000 kronor till inköp av
en tomt. Det är ju, kan man säga, praktiskt
taget detsamma som ingenting.
Jordbruksministern skriver visserligen
mycket vackert och välvilligt i sitt yttrande
och erkänner att denna skogsskola
i Älvsbyn har en stor uppgift att fylla.
Efter en del resonemang kommer han
emellertid till det resultatet, att denna
skolfråga ändå kan skjutas på framtiden.

Det kan inte bestridas att utskottet
även i år skrivit utomordentligt välvilligt.
Jag har för resten själv suttit med
vid ärendets behandling och har inte
på något sätt reserverat mig mot utskottets
skrivning. Vad jag framför allt velat
reagera mot är Kungl. Maj :ts ställningstagande
till frågan.

Vi får hoppas, att när det nu blir en
ny beställning från riksdagen, Kungl.
Maj :t begär ett anslag för ändamålet av
nästa års riksdag, såvida nu inte pengar
kan dessförinnan göras disponibla på
annat sätt, exempelvis genom att upptagas
på allmän beredskapsstat. Riksdagen
är ju ofta lojal mot Kungl. Maj:t, och jag
har alltid varit det. Jag hoppas att
Kungl. Maj:t också visar sin lojalitet mot
riksdagen. Lojaliteten hör alltså vara om -

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 105

Ang. ökning av Statens skogsindustriers aktiekapital.

sesidig. Jag hoppas därför, som sagt, att
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
kommer med anhållan om
medel till nästkommande års riksdag.

För att ytterligare visa min lojalitet,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna 161—209.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 210.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 3, med anledning av Kungl.
Maj:s i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Ang. ökning av Statens skogsindustriers
aktiekapital.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
dels att till Rörelsekapital för domänverket
för budgetåret 1953/54 anvisa ett investeringsanslag
av 22 000 000 kronor till
utökning av Aktiebolaget Statens skogsindustriers
aktiekapital, dels att bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att,
för att bereda domänverket rörelsekapital,
tillhandahålla sagda verk en rörlig
kredit av ytterligare 30 000 000 kronor
eller tillhopa med tidigare beviljade krediter
högst 80 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
en i riksdagens andra kammare
av fru Sandström m. fl. väckt, till utskottet
hänvisad motion, nr 420, vari
hemställts dels att en utredning måtte
komma till stånd beträffande Statens
skogsindustriers ekonomiska ställning,

hittills företagna dispositioner och planerad
expension, dels att riksdagen måtte
avslå vad som under förevarande anslagspunkt
begärts för budgetåret 1953/
54 i form av anslag till utökning av Statens
skogsindustriers aktiekapital.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 420, såvitt
nu vore i fråga, till Rörelsekapital
för domänverket för budgetåret 1953/54
anvisa ett investeringsanslag'' av
22 000 000 kronor;

2) avslå det i motionen II: 420 framställda
yrkandet om en utredning beträffande
Statens skogsindustriers ekonomiska
ställning, hittills företagna dispositioner
och planerad expansion; samt

3) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret
att, för att bereda domänverket
rörelsekapital, tillhandahålla sagda verk
en rörlig kredit av ytterligare 30 000 000
kronor eller sålunda tillhopa högst
80 000 000 kronor.

Herr WEHTJE (li): Herr talman! I
denna punkt hemställer utskottet om bifall
till Kungl. Maj:ts förslag, som går ut
på att Statens skogsindustrier skall få
ett ökat rörelsekapital genom fördubbling
av aktiekapitalet, som nu är 22 miljoner
kronor. Dessutom skall ett visst
belopp ställas till förfogande genom domänverket
för att samma bolag skall få
ytterligare rörelsekapital.

Jag har gjort vissa reflexioner med anledning
av dessa förslag och vad som säges
dels av departementschefen och dels
av utskottet. Den första rör varför man
väljer denna väg för finansieringen av
en verksamhet, när det ansetts lämpligt
att bedriva rörelsen i bolagsform. När
Statens skogsindustrier bildades år 1941,
var man här i riksdagen på det klara
med att det skulle vara lämpligt att driva
detta rent affärsmäsiga företag som
ett aktiebolag. Man underströk att bolaget
borde ha en självständig ställning i
förhållande till domänverket. Ledningen

106 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Ang. ökning av Statens skogsindustriers aktiekapital.

borde utses så att Kungl. Maj:t skulle
välja vissa styrelseledamöter och någon
revisor i bolaget. När man lägger upp
verksamheten på detta sätt skulle jag
vilja fråga: Varför går man då inte in
för att ordna finansieringen på samma
sätt som när det gäller enskilda företag?

Departementschefen är i någon mån
inne på frågan, men han för resonemanget
på det sättet, att domänverket
skall ställa ett fast grundbelopp på 20
miljoner till förfogande, och i den mån
bolaget sedan behöver anlita ytterligare
kredit bör den, säges det, göras kortfristig
och löpa med så mycket högre
ränta, att bolaget därigenom stimuleras
att även undersöka möjligheterna på den
allmänna lånemarken. Varför går man
inte in för att söka skaffa grundbeloppet
på den allmänna lånemarknaden?

Bolagets verkställande direktör, som
tydligen hörts av utskottet, har varit inne
på sådana tankegångar. Han har
nämligen sagt att bolaget, utöver den
medelsförstärkning som skall ske genom
ökning av aktiekapitalet, borde ta upp
ett långfristigt bank- eller obligationslån
till belopp, som styrelsen skulle bestämma,
och mot säkerhet i bolagets industriella
fastigheter. Varför fullföljes inte
den linjen?

Blir det inte en ganska egendomlig
redovisningsform, att riksdagen först
skall bevilja rörelsemedel till domänverket,
som sedan överlämnar dem till
ett statligt bolag för dess verksamhet
och rörelse? Skulle man inte för översiktlighetens
skull och för att dra ut
konsekvenserna helt, när man nu har
valt bolagsformen, kunna tänka sig den
lösningen att finansieringen sker öppet,
så att krediterna skaffas på den allmänna
lånemarknaden i den mån detta är
möjligt men att därutöver det behövliga
rörelsekapitalet lämnas direkt från riksgäldskontoret
till bolaget? Då fick man
en viss likställighet och även den överblick,
som är önskvärd.

I anslutning härtill skulle jag vilja
ställa en fråga om aktiernas placering.
Varför skall dessa aktier, när man väljer
bolagsformen, ligga hos domänverket
i stället för direkt i statens hand?

Riksdagen har visserligen prövat denna
fråga en gång, år 1941, men när det nu
gäller en fördubbling av aktiekapitalet
tycker jag att det är skäl att överväga
den på nytt. Också här vore det enligt
min mening klarare och redigare, om
detta företag även med avseende på aktieplaceringen
redovisades helt fristående
från domänverket.

Jag har inget yrkande, herr talman,
men det skulle vara av stort intresse om
dessa punkter bleve belysta, och därför
vore jag tacksam om statsrådet eller någon
ledamot av utskottet kunde ge mig
förklaringar rörande de angivna förhållandena.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Det är en ganska intressant frågeställning
herr Wehtje här tar upp.

Det torde vara känt för oss alla, att
Statens skogsindustrier då företaget bildades
fick överta en hel del företag,
som inte precis hade den bästa ställningen
och förutsättningen. Man ansåg
att det var statsmakternas skyldighet
inte minst att trygga sysselsättningen
för de arbetare, som var sysselsatta i
de olika företagen, och att statens skogsindustrier
därför borde övertaga dessa
företag.

Jag skulle tro att det var en av huvudanledningarna
till att man från riksdagens
sida den gången fattade det beslutet,
att riksdagen skulle ställa vissa
grundmedel till förfogande, och om mera
kapital behövdes, skulle företaget gå
ut i den allmänna marknaden. Statens
skogsindustrier har ju expanderat ganska
kraftigt och medel har vid olika
tillfällen anslagits, visserligen via domänverket,
för att göra det möjligt för
bolaget att kunna fortsätta och utvidga
den verksamhet, som jag tror har varit
till gagn för ganska stora intressen här
i landet.

I mitt yttrande med anledning av domänstyrelsens
framställning erinrar jag
om att riksdagen vid bildandet av Statens
skogsindustrier förutsatte, att domänverket
skulle förse bolaget med erforderliga
rörelsemedel. Detta har fort -

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

107

Ang. ökning

gått under ganska många år, och jag
har inte någon anledning att nu ta upp
frågan huruvida man möjligen helt
skulle finansiera bolagets rörelsekapital
med medel från den öppna penningmarknaden.
Anser emellertid herr Wehtje
såsom företrädare för det fria näringslivet,
att det nu finns ett så stort
överskott av lånemedel, att man kan
göra detta, skall vi väl inom regeringen
kanske överväga att låta Statens skogsindustrier
gå ut och konkurrera på den
lånemarknad, som annars — och det
görs inte minst gällande från de intressens
sida, som herr Wehtje företräder
— har svårt att kunna tillgodose de lånebehov
som gör sig gällande.

Det är verkligen en intressant fråga
som är väckt, och det är klart att man
får ta den här saken under övervägande.
Herr Wehtjes synpunkter kanske sammanfaller
med principerna för aktiebolagsformen,
men å andra sidan är det
ju här fråga om vem som är långivaren
till grundkapitalet, och då kan jag inte
tro att det på något sätt svär emot, även
om det gäller ett aktiebolag, att det är
staten som anvisar medel. Anledningen
till att dessa går via domänverket är att
Statens skogsindustrier redan från början
av riksdagen varit anvisad denna
form.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Jag
vill först till undanröjande av allt missförstånd
säga, att jag är alldeles på det
klara med att företaget har varit till
stort gagn för bygden och att verksamheten
helt visst lagts upp på ett sådant
sätt att det inte finns någon anledning
till klander. Tvärtom tror jag att man
kan säga att företaget har skötts mycket
väl. Det är det första jag ville säga.

Det andra är att min syn på dessa
ting är grundad på ett önskemål att här
få till stånd ett rent principiellt klarläggande.
Jag är medveten om att när
bolaget bildades var det för att övertaga
en del företag, som behövde en upprustning.
Det var också fråga om att
sörja för sysselsättningen i landsändar,
där sysselsättningsfrågan var ett mvc -

av Statens skogsindustriers aktiekapital,
ket stort problem. Jag tror således att
det har varit ett riktigt grepp som här
gjorts. Men jag håller före att vi i riksdagen
har rätt att kräva att redovisningen
skall göras på ett sådant sätt att inte
den skogsindustriella verksamhet, som
här har satts i gång, skall så vävas samman
med domänverkets rörelse, att man
inte vet vad den ena ger och den andra
får och vice versa. Det är för att få
denna klarhet till stånd, som jag anser
det vore önskvärt att en uppdelning av
intressena genomfördes.

Sedan vill jag med anledning av statsrådets
yttrande säga, att det ju inte är
den dagsaktuella situationen på penningmarknaden
som gör att jag menar att
man skall vidtaga den ena eller andra
åtgärden. Det är en rent principiell och
klar inställning som jag här vill förfäkta:
om man skall driva ett statligt verk
i bolagsform bör också rimligen finansieringen
skötas efter samma linjer som
beträffande de enskilda företagen. Det
kan väl vara sant, att på kapitalmarknaden
för närvarande råder sådana förhållanden,
att det kanske inte skulle
vara tacknämligt att detta kapiltalbehov
nu utan vidare fördes ut att konkurrera
med de helt enskilda företagen om de
knappa medel, som tilldelas den industriella
företagsamheten. Men det bortser jag
från. Även om man för dagen inte går
in för den lösning, som jag tycker rent
principiellt borde vara den riktiga, anser
jag att man vid ett annat tillfälle bör
gå in för en sådan lösning.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Wehtje tycks ha den meningen, att
man från början har handlat klokt, och
han ger ett erkännande åt Statens skogsindustrier.
Men, herr Wehtje, det är väl
ändå så att Statens skogsindustrier på
grund av den utveckling, som skett, inte
har kommit längre än till början av sin
verksamhet. Det behövs alltjämt kapitaltillskott,
och eftersom staten är aktieägare
har företaget inte möjlighet att
skaffa kapital på ett för bolag vanligt
sätt.

Man kan som herr Wehtje göra den

108 Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Ang. ökning av Statens skogsindustriers aktiekapital.

frågan: Varför skall man skaffa kapital
via domänverket? Det är detta som är
herr Wehtjes principiella invändning på
denna punkt. Men här redovisas dock
den ekonomiska verksamheten för Statens
skogsindustrier och domänverket
på ett sätt, så att man får full klarhet i
att deras verksamhetsgrenar är skilda åt.

Jag kan säga till herr Wehtje, att det
från ett enskilt företag i Norrland inom
Statens skogsindustriers område i dag
föreligger en hemställan, som säger att
företaget inte kan fortsätta verksamheten
längre. Där har kring denna industri
vuxit upp ett samhälle, där många människor
bor och har sina hem. Vad innebär
det, om ett företag skulle läggas
ned och kanske 70 eller 80 familjer inte
skulle ha möjlighet att bo kvar i sina egna
hem därför att det inte finns arbetstillfällen?
Det kan hända att vi får ta under
övervägande att låta staten övertaga
ett dylikt företag via Statens skogsindustrier,
ty jag skulle tro att den synpunkt,
som från början var vägledande
för riksdagen när man planerade denna
verksamhet, även gör sig gällande i dag.
När vi har kommit därhän, att Statens
skogsindustrier inte behöver ta hand om
företag, som inte har tillräckligt ekonomiskt
underlag för driften men som det
ändå är nödvändigt ur samhällssynpunkt
att driva — ja, då kan man ta upp den
diskussion som herr Wehtje tagit upp
här i dag.

Såvitt jag förstod herr Wehtjes sista
anförande rätt, ville herr Wehtje inte
att Statens skogsindustrier just nu skulle
gå ut och konkurrera på dagens knappa
lånemarknad. Det tror jag att vi kan
vara överens om. Men å andra sidan är
det klart att om detta är näringslivets
önskan så får regeringen överväga möjligheterna
att tillgodose det önskemålet.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Ytterligare
ett par ord!

Jag tror att herr statsrådet har missförstått
mig. Mitt syfte är bara att man
skall få en öppen och klar redovisning
för domänverkets verksamhet för sig och
Statens skogsindustriers verksamhet för

sig, och att domänverket och Statens
skogsindustrier skall sörja för sin rörelse
var för sig. Riksdagen skall inte bevilja
klumpsummor, som användes än
för det ena och än för det andra företagets
verksamhet utan att vi vet vart
pengarna går.

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
Utskottet var i tillfälle att ta del
av en mycket intressant redogörelse dels
från generaldirektören i domänstyrelsen
och dels från överdirektören i Statens
skogsindustrier. Jag tror att samtliga
inom utskottet fick ett mycket gott intryck
av denna föredragning över den
verksamhet, som bedrives från Statens
skogsindustriers sida.

När Statens skogsindustrier kom till —■
om jag minns rätt — fick företaget ta
emot en del industrier, som hade ett värde
av drygt 20 miljoner kronor. Det förelåg
ett värde i halvfabrikat och råvaror
på omkring 9 miljoner kronor, vilket
senare belopp närmast utgjorde driftkapitalet.
Efter Statens skogsindustriers
tillkomst har arbetarbostäderna upprustats
med en kapitalinsats på över 23 miljoner
kronor. Första året förelåg en omsättning
på omkring 13 miljoner kronor;
men att döma av en redogörelse,
som nu avlämnats, för sista årets verksamhet
är det en årsomsättning på drygt
90 miljoner kronor, överdirektören i
Statens skogsindustrier nämnde bland
annat, att om Statens skogsindustrier
skulle ha haft ett driftkapital i förhållande
till företagets omsättning, skulle
företaget i dag, om det ställdes i paritet
med andra industrier med samma storlek
på omfattningen, behöva ett driftkapital
på 70 miljoner kronor.

Jag tycker nog att riksdagen och samhället
i sin helhet har anledning att rikta
ett tack till Statens skogsindustrier för
vad det har uträttat på den korta tid
som det varit i verksamhet.

Herr GRYM (s): Herr talman! Jag kan
till alla delar instämma i de synpunk -

■ Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10.

109

Ang. ökning

ter, som herr Svedberg här har framfört.
Det är som han sade alldeles riktigt,
att läget i många hänseenden skulle
ha varit oerhört besvärligt, om inte Statens
skogsindustrier på ett så förtjänstfullt
sätt omhänderhaft sin verksamhet.

Statens skogsindustrier har sina industrier
framför allt i Norrbottens län,
men verksamheten omspänner ganska
stora delar av landet. Jag har i min hand
en tioårsberättelse över företagets verksamhet,
och av den berättelsen framgår,
att den nordligast belägna industrien
finns på Seskarö i Nedertorneå kommun
och den sydligaste i Grankullaviken på
Öland. I Bergslagen finns en hel del industrier.
Det är en intressant redogörelse,
som jag skulle vilja rekommendera
riksdagens ledamöter att studera.

Jag skall inte alls gå in på vad herr
Wethje här sagt, ty jag är inte så väl
insatt i ekonomiska ting som han. Jag
tycker ändå att det är underligt att herr
Wehtje, som är en klok man och kan
sina ekonomiska saker, vill växla in på
samma spår som motionären i andra
kammaren fru Sandström har kommit in
på. Hon sysslade med den här frågan i
höstas, och hon har interpellerat jordbruksministern
angående vissa förhållanden
rörande Statens skogsindustrier.
Hon fick av jordbruksministern ett svar,
som var utomordentligt uttömande. Om
hon också var nöjd, vågar jag inte uttala
mig om, men den överväldigande
delen av de människor i Norrbottens
län, som satte sig in i det svar som jordbruksministern
gav fru Sandström, var
till alla delar nöjda och belåtna. Vi får
hoppas att det blir slut med detta tjatande
på Statens skogsindustrier och att
det inte väckes flera motioner som går
i stil med fru Sandströms.

Jag har, herr talman, gått litet vid sidan
om själva ämnet, men jag har velat
göra det framför allt för att uttala, att
Norrbottens läns befolkning är skyldig
statsmakterna stort tack för att de har
inrättat dessa statliga industrier. Vi förväntar
också, att det inte blir någon
stagnation i deras verksamhet, utan att
den ytterligare förbättras och utvidgas
i den mån det finns möjlighet därtill.

av Statens skogsindustriers aktiekapital.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Jag vill bara erinra om att utskottet efter
en ganska ingående och inte så kort överläggning
har kommit fram till det enhälliga
beslut, som föreligger i detta utlåtande,
och eftersom ingen har yrkat bifall
till det skall jag be att få göra det nu.

När jag ändå har ordet, skulle jag
vilja till herr Wehtje säga, att jag inte
tror att det föreligger något ekonomiskt
samröre mellan å ena sidan domänverket
och å andra sidan Statens skogsindustrier
på annat sätt än att, om utskottsutlåtandet
antages, man från det
ena statliga verket till det andra överför
ett visst belopp. Det tycker jag måste
vara ett lämpligt sätt att gå till väga,
eftersom både domänverket och Statens
skogsindustrier ägs av staten. Det kan
inte vara något olämpligt samröre.

Vi får tänka på att Statens skogsindustrier
inte som ett enskilt företag
kan gå och låna pengar genom att ta inteckningar
i sina fastigheter. Det här
föreslagna sättet är väl — höll jag på
att säga — nästan den enda möjligheten
för detta bolag att skaffa sig pengar
på. Men för en sådan åtgärd fordras
statsmakternas tillstånd, och det är det
man nu begär.

Jag vill som sagt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WEHTJE (h): Herr talman! Den
beskrivning av Statens skogsindustriers
verksamhet under den första tioårsperioden,
som herr Grym talade om, har funnits
tillgänglig för riksdagens ledamöter
under en lång tid. Den har jag tagit
del av, och jag behöver för min del inte
några sådana ytterligare upplysningar,
som väl till eu del har begärts av en
motionär i andra kammaren, fru Sandström.
Jag har också studerat bolagets
förvaltningsberättelse och därav fått tillfredsställande
upplysningar.

Med de reflexioner, som jag har framfört,
har jag velat framhålla, att det i
det långa loppet är önskvärt, att man,
när man för den statliga verksamheten
väljer samma företagsformer som man
har inom den enskilda näringsverksam -

Ilo Nr 10.

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Om rabatt för skolelever å statens järnvägars busslinjer.

heten, också försöker följa samma regler
som man anser vara önskvärda för
de enskilda företagen. När det gäller de
senare vill man undvika det som kallas
för »ask-i-asksystemet». Men i det här fallet
har man använt just det systemet.
Här går pengarna efter vad jag kan förstå
alldeles i onödan genom domänverket
in i ett statligt bolag, och den fråga
jag har ställt är: Varför skiljer man inte
på dessa och låter domänverket sköta
sina affärer och Statens skogsindustrier
sina?

Jag hoppas också att de ärade representanterna
från Norrland inte förblandar
mig med fru Sandström. Jag är inte
fru Sandström!

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu föredragna pukten hemställt.

Punkterna 4—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo och förtogos punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtanden: nr

5, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 6, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rabatt för skolelever å statens järnvägars
busslinjer.

Föredrogs ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 2, över motion om rätt för vissa elever
vid landets läroanstalter att åtnjuta
rabatt å statens järnvägars busslinjer.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 16, hade herr Weiland m. fl.

föreslagit, att riksdagen skulle hos
Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder syftande
till att samma bestämmelser som
gällde för statens järnvägar (utformade i
SJ:s författningssamling, särtryck 87 a)
även måtte gälla av SJ ägda busslinjer.

De åsyftade bestämmelserna avsågo
rätt för skolungdom att vid resa mellan
skolorten och hemorten åtnjuta nedsättning
av biljettavgifterna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion I: 16 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Weiland,
som dock ej antytt sin mening.

Herr WEILAND (fp): Herr talman!
När man läser motiveringen till utskottets
utlåtande med anledning av denna
motion, kan man närmast komma till
den uppfattningen att den lika väl kunde
ha resulterat i ett tillstyrkande av
motionen som ett avstyrkande. Det har
emellertid inte blivit något tillstyrkande
utan i stället en hemställan om avslag.
Annars heter det i första kammarens beredningsutskotts
utlåtande, att »utskottet
delar motionärernas uppfattning om det
önskvärda i att samma nedsättning av
biljettpriset för skolungdom kunde tilllämpas
vid resa såväl med buss som
med järnväg». I andra kammarens motsvarande
utskotts utlåtande återfinnes
ungefär samma uttryck. Emellertid har
detta senare utlåtande blivit så välvilligt
med hänsyn till motionen, att det där
finns reservanter emot denna välvilliga
skrivning. Man har sålunda ansett, att
andra kammarens utskott har motiverat
saken på ett sådant sätt, att det hade
varit bättre att tillstyrka bifall till motionen.

Hur ligger det då till med denna fråga?
Jag har här i min hand postverkets
taxa för dess bussar. Denna postdiligenstaxa
gäller från och med den 1 januari
1953. Slår jag upp s. 4 finner
jag, att postverket tillämpar helt andra
principer än vad statens järnvägar gör.
Där står nämligen: »Elever och studerande
vid offentliga läroanstalter i Sve -

Onsdagen den 18 mars 1953 em.

Nr 10. 111

Om rabatt för skolelever å statens järnvägars busslinjer.

rige, vilka under pågående lästermin
företaga resor med postdiligens från vederbörande
inackorderingsort till hemmet
och åter till inackorderingsorten
inom loppet av tjugo dagar samt under
jul- och nyårsferierna inom en månad,
må företaga återresan utan erläggande
av särskild avgift.»

Detta är inte en fråga som intresserar
storstädernas folk så mycket och inte
heller de små samhällenas. Det är i mycket
stor utsträckning en landsbygdsfråga.
För närvarande tillämpar man helt
andra priser på statens järnvägars hussar
än på statens järnvägar, och när staten
har övertagit vissa busslinjer, där
man tidigare tillämpat de principer som
postverket följer, har statens järnvägar
frångått denna princip, så att allmänheten
som bott utmed dessa busslinjer har
fått sina förhållanden försämrade. Detta
har på många ställen åstadkommit en
ganska stor irritation, och jag tycker att
detta har varit onödigt, då saken inte
har så stor ekonomisk betydelse för .statens
järnvägar.

Jag skall inte ställa något yrkande nu.
Jag hoppas att järnvägsstyrelsen tar
hänsyn särskilt till vad andra kamma -

rens utskott har uttalat i denna fråga;
det är egentligen en maning till statens
järnvägar att gå in för den i motionen
föreslagna principen.

Herr SANDBERG (s): Herr talman!
Herr Weiland har ju lagt ned en viss
energi på att kritisera utskottets utlåtande,
men han har dock inte ställt något
yrkande. I den situationen har jag
kanske inte anledning att gå in i någon
polemik emot honom, utan jag ber, herr
talman, att kort och gott få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutade kl. 10.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren