Lördagen den 14 februari (Riksdagens protokoll 1948:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 7

INNEHÅLL.

Sid.

Lördagen den 14 februari.

Svar på interpellation av herr Edberg ang. prispolitiken betr.

sågade trävaror.................................... 3

Svar på interpellation av herr Lundqvist ang. AB Osram Elektraverken

.................................... 12

Interpellation av herr Henriksson ang. slakteritillstånden .. 22

Tisdagen den 17 februari.

Onsdagen den 18 februari.

Svar på interpellation av herr Skantze om sänkningar av kemisk
krigsmateriel i Östersjön........................

Svar på interpellation av herr Ljungqvist rörande ekonomiskt

nordiskt samarbete ................................

Svar på interpellation av herr Adolfsson ang. de utomäkten skapliga

barnens arvsrätt............................

Det svensk-isländska varuutbytet ......................

Handelsöverenskommelse med Bulgariska Folkrepubliken ....

Varuutbytet med Tjeckoslovakien ......................

Valkretsindelningen vid stadsfullmäktigeval ..............

Valkretsindelningen vid landstingsmannaval ..............

Tid för landstingsmöte m. m...........................

Statsrådens bekännelse till den rena evangeliska läran......

Förvärvande av svenskt medborgarskap i vissa fall........

Utgifter å tilläggsstat II: utrikes-, försvars- och handelsdepartementen
..........................................

Propriebalans och kursförlust för försvarets civilförvaltning..

1—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Ökat statsbidrag till fjärdingsmans avlönande ............ 56

Sammanjämkning av beslut rör. lagfaren domares ålder .... 56

Fastighetsbildning inom vissa områden i stad, m. m....... 56

Taxereducerade tiden för telefonsamtal.................. 56

Interpellationer av:

fru Möller, ang. byggnadstillstånd till hem för kroniskt sjuka 59
•herr Persson i Landafors, ang. frågan om återförande i
kronans hand av vederbörande nyttjanderättshavares rätt

till de s. k. gruvskogarna............................ 61

herr Hansson i Skegrie, ang. prissättningen på jordbrukets
produkter, m. m................................... 62

Lördagen den 14 februari 1948.

Nr 7.

Lördagen den 14 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
februari.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr statsrådet ERICSSON, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Edberg till
mig riktat följande frågor:

1) Har statsrådet observerat, att småsågarna
genom den förda prispolitiken
kommit i sådan situation, att de nu i
stor utsträckning och inom en snar
framtid tvingas nedlägga verksamheten?

2) Kunna måhända småsågarna räkna
på att under kommande säsong få en
större kvot av den totala exporten för
att därigenom kunna fortsätta sin verksamhet,
som under normala tider är av
så stor betydelse för det inhemska behovet
av trävaror?

3) Vilka andra arbetstillfällen kunna
eljest beredas dessa tusentals arbetare
för att trygga deras familjers existensmöjligheter? Interpellanten

berör i sin första fråga
den av myndigheterna förda prispolitiken
beträffande trävaror. Till klarläggande
av sammanhanget härvidlag må
erinras, att myndigheterna år 1945 införde
eu prisutjämningsavgift, avsedd
att förhindra världsmarknadspriserna
på trävaror att slå igenom på hemmamarknaden.
Man sökte avpassa denna
avgift så, att den i det närmaste skulle

motsvara skillnaden mellan exportpriset
och hemmamarknadspriset.

Den införda prisutjämningsavgiften
ansågs tillräcklig för att motverka den
dragning uppåt på hemmamarknadspriserna,
som världsmarknadspriserna
kunde utöva, och under intryck härav
upphävdes i maj 1946 normalpriserna
på sågtimmer av furu och gran. Med
hänsyn till svårigheten att skilja sågtimmer
och massavedssortimenten åt
befanns ofrånkomligt att fr. o. in. den
1 juli 1946 upphäva jämväl normalpriserna
å massaved. Den logiska konsekvensen
härav hade varit att införa
prisutjämningsavgift även på pappersmassa.
Så skedde emellertid icke, främst
med hänsyn till att Svenska cellulosaföreningen
bestämt tog avstånd härifrån.
I stället infördes exportriktpriser
i överensstämmelse med en av Cellulosaföreningen
upprättad lista över de priser,
som skäligen borde uttagas på export.

I samband med upphävandet av normalpriserna
på sågtimmer och massaved
visade prisutvecklingen på rundvirkesmarknaden
en stark ökning, isynnerhet
beträffande massaveden. Prisstegringen
på massaveden inverkade
även på prisbildningen på sågtimmer,
eftersom gränserna mellan de båda sortimenten
icke äro skarpt bestämda. Till
prisstegringen på sågtimmer kan även
ha medverkat den ökade efterfrågan,
som orsakades av en viss spekulation,
att upphävandet av prisregleringen beträffande
sågtimmer komme att följas
av ett frisläppande av priserna på såga -

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående prispolitiken

de trävaror, trots att jag å regeringens
vägnar i olika sammanhang klart deklarerade,
att så icke skulle ske.

Interpellanten påstår, att myndigheternas
prispolitik lockat till en ökning
av småsågarnas antal med icke mindre
än 700 sågar under 1946, och åberopar
till stöd härför vissa uppgifter från en
av bränslekommissionen verkställd inventering
av sågverksrörelsen under
efterkrigsåren. Jag vill emellertid ifrågasätta,
om icke denna starka ökning av
småsågarnas antal snarare kan tagas till
stöd för att sågningen — oaktat prisregleringen
på sågade trävaror — trots
allt varit lönande. De ökade råvarupriserna
ha också i viss mån kunnat
kompenseras genom dels möjligheten
att taga ut högre normalpriser vid försäljning
av virke i småposter, dels ock
medgivandet för småsågar inom vissa
delar av landet att vid direkt försäljning
till konsumenter tillämpa detaljhandelspriser.

Beträffande lönsamheten kan väl medgivas,
att sågtimmerpriset ökat och att
orsaken härtill i första hand är inflytandet
från massavedspriserna. Årets försäljningar
av sågtimmer ha skett under
mera stabila förhållanden än närmast
föregående års. Inom 5:e prisområdet
(de 17 södra länen) synes sålunda ingen
nämnvärd stegring ha skett, utan snarare
en viss tendens till sänkning, fastän
massaveden samtidigt stigit kraftigt i
pris.

Ett slopande av normalpriserna på
sågade trävaror skulle med all sannolikhet
föranleda en höjning av trävarupriserna
på hemmamarknaden upp till
en nivå strax under exportpriserna.
Enbart ur småsågarnas synpunkt är det
givet, att en sådan utveckling vore förmånlig
för den enskilde företagaren,
under förutsättning dock att ingen ytterligare
höjning av råvarupriset komme
att inträffa. Ur samhällets synpunkt
vore en sådan prisutveckling enbart att
beklaga med hänsyn till dess återverkningar
på många olika områden.

beträffande sågade trävaror.

En annan fråga är däremot, huruvida
relationen mellan de olika normalpriserna
på sågade trävaror är riktigt avvägd
eller om det kan bli nödvändigt
att vidtaga vissa justeringar för att få
bort den snedvridning i vissa avseenden
av produktionen, som nu lär förekomma.

I sin andra fråga berör interpellanten
trävaruexporten under 1948. Jag finner
i detta sammanhang lämpligt att något
redogöra för exporipolitiken beträffande
trävaror under fjolåret. Den 8 maj
1947 träffades en överenskommelse mellan
bränslekommissionen och Svenska
trävaruexportföreningen om avsättning
av visst belopp per standard exporterad
vara till stiftelsen Trävaruindustriens
konjunkturutjämningsfond. Fonderingsavgiften
var avsedd att träda i stället
för den tidigare utgående prisutjämningsavgiften.
De trävaruexportörer,
som icke voro anslutna till nyssnämnda
avtal, fingo jämlikt ett Kungi. Maj:ts
beslut den 9 maj 1947 erlägga prisutjämningsavgifter
med 100 kr. per noin.
standard. Dessa belopp ha bokförts
särskilt inom diversemedelsfonden för
prisutjämningsavgifter, och avsikten har
varit att framdeles använda de sålunda
inbetalade medlen i konjunkturutjämnande
syfte, varigenom paritet skulle
erhållas med Trävaruexportföreningens
fondering''.

För export under år 1947 reserverades
till en början 360 000 standards,
varav 18 % eller cirka 65 000 standards
för företag, som ej anslutit sig till överenskommelsen
mellan bränslekommissionen
och Trävaruexportföreningen.
Sedermera frigjordes ytterligare 70 000
standards för export, ursprungligen
mot betalning endast i hårdvaluta, vartill
då även räknades pundvalutan. När
sedermera pundets konvertibilitet upphörde,
tilläts likväl viss fortsatt export
mot pundvaluta att avräknas mot den
nyssnämnda tilläggsexportkvoten. Hälften
av tilläggskvantiteten eller 35 000
standards reserverades för de mindre

Lördagen den 14 februari 1948.

Nr 7.

Svar på interpellation angående prispolitiken beträffande sågade trävaror.

sågverken. Den möjliga exporten för
hithörande sågar skulle sålunda motsvarat
högst 100 000 standards.

Exportlicenser för de mindre sågverken
ha utfärdats till en kvantitet av
80 000 standards, vilket innebär, att de
häremot svarande prisutjämningsavgifterna
kunna beräknas uppgå till ca 8
milj. kr. På förslag av bränslekommissionen
har Kungi. Maj:t den 6 februari
i år beslutat angående dispositionen av
dessa prisutjämningsavgifter och därvid
fastställt, att de i likhet med medlen i
Trävaruindustriens konjunkturutjämningsfond
skola kunna användas dels
för forsknings- och andra ändamål, som
äro av samfällt intresse för trävaruindustrien,
dels ock för utbetalning under
åren 1951—1953 till dem, som tillverkat
de exporterade trävaror, för vilka
ifrågavarande prisutjämningsavgifter
erlagts, eller dessförinnan om ändrade
konjunkturförhållanden därtill föranleda.
För utarbetande av grunder till
den slutliga fördelningen av dessa medel
har Kungl. Maj:t i sistnämnda beslut
vidare tillsatt en nämnd, bestående
av sex ledamöter, varav Kungl. Maj :t
utser två, nämligen ordförande och vice
ordförande. Övriga ledamöter utses av
envar av följande sammanslutningar,
nämligen Södra Sveriges trävaruexportförening,
Svenska inlands-sågverkens
centralförening eller nybildad organisation,
vari denna kan komma att uppgå,
Sveriges mindre sågverksägares riksförbund
och Svenska trävaruengrossistföreningen.

För närvarande pågå förhandlingar
mellan bränslekommissionen och Trävaruexportföreningen
ävensom representanter
för övriga sågar om exporten
under 1948 och villkoren härför. Vad
resultatet kan bli av dessa förhandlingar,
är ännu okänt. Myndigheternas
avsikt är emellertid att få klarhet snarast
möjligt i dessa frågor.

I sin Iredje fråga berör interpellanten
spörsmålet, vilka arbetstillfällen som
kunna beredas småsågarnas arbetskraft,

därest nedläggning i någon utsträckning
av deras verksamhet skulle komma alt
ske. Härtill kan jag endast svara, att
jag icke finner detta problem påkalla
några speciella åtgärder, och ett ingripande
mot en eventuell arbetslöshet
inom denna bransch torde få ankomma
på de statliga arbetsmarknadsmyndigheternas
bedömande av situationen.

Härefter yttrade:

Herr EDBERG: Herr talman! Jag ber
att till herr statsrådet få framföra mitt
tack för svaret.

Tyvärr kan jag inte vara alldeles belåten
med svarets innehåll. Jag har ju
rätt många riksdagsår bakom mig, och
alltifrån min första tid här i riksdagen
har det i motioner från alla olika partiers
sida, inte minst från regeringspartiets,
framhållits att man måste
värna om småindustrien och hantverket
på landsbygden. Jag måste säga, att den
uppfattningen har åtminstone inte fått
göra sig gällande vid behandlingen av
småsågarna ute på landsbygden, så som
jag senare här skall visa. Jag vill också
konstatera, att statsrådets svar mest
gällde vad som varit och inte vad som
skall komma.

Herr statsrådet säger: »Ett slopande
av normalpriserna på sågade trävaror
skulle med all sannolikhet föranleda en
höjning av trävarupriserna på hemmamarknaden
upp till en nivå strax under
exportpriserna. Enbart ur småsågarnas
synpunkt är det givet, att en sådan utveckling
vore förmånlig för den enskilde
företagaren, under förutsättning
dock att ingen ytterligare höjning av
råvarupriset komme att inträffa. Ur
samhällets synpunkt vore en sådan prisutveckling
enbart att beklaga med hänsyn
lill dess återverkningar på många
olika områden.» .lag kan inte av detta
läsa ut något annat än att småsågarna
när det gäller trävaror skola så att säga
subventionera byggnadsmarknaden och
miljonföretagen där. Och om man går
lill den kvot, som är reserverad för

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående prispolitiken beträffande sågade trävaror.

export, så finner man att Trävaruexportföreningens
medlemmar ombesörja
80 % av exporten, medan Graningeverken
endast bär 3 % och inlandssågverken,
d. v. s. småsågarna,
och de mindre exportörerna 17 %. Det
är alltså en ganska liten kvot, som småsågarna
fått sig tilldelad, och därtill får
man betänka, att småsågarna fått åläggande
av regeringen att ta 20 % mindre
för varan än de företag göra som arbeta
på export. Det är alldeles klart att
småsågarna under sådana förhållanden
måste föra en tynande tillvaro.

Därtill kommer något som kanske är
det avgörande härvidlag. Även arbetarna
vid småsågarna äro ju organiserade
i repektive fackliga organisationer,
och detta medför att ägarna till dessa
småindustrier givetvis måste betala sina
anställda lika mycket som man gör
inom de stora företagen, som äro inriktade
på export till utlandet. Det är
alldeles givet, att dessa senare företag
ha större möjligheter att betala sina
arbetare, och det blir nog förr eller
senare så, att de, som ha småsågar,
måste lägga ned sina företag.

Herr statsrådet säger vidare: »Jag

vill emellertid ifrågasätta, om icke
denna starka ökning av småsågarnas
antal snarare kan tagas till stöd för att
sågningen — oaktat prisregleringen på
sågade trävaror — trots allt varit lönande.
» Här ser man alltså, att statsrådet
tror att småsågarnas avkastning
och priser varit sådana, att verksamheten
varit lönande. Jag känner i flera
fall till hur det ligger till med den
saken, men jag skall hålla mig till ett
fall från min hemkommun. Det finns
där en såg som är ganska gammal. Den
bär under senare år haft 40 stycken
fasta arbetare och dessutom ett 40-tal
tillfälliga arbetare. Dessa arbetare ha
skaffat sig familjer och egnahem, naturligtvis
i den tron att de skulle kunna
fortsätta att arbeta vid sågen. Nu har
emellertid sågen kommit i den situationen,
att driften måste läggas ned, trots

att man förra året hade en omsättning
på cirka 1,5 milj. kr. Arbetarna ha blivit
erbjudna att köpa sågen till ett pris,
som ligger åtskilliga tusental kronor
under det värde som man skulle kunna
få ut om sågen skrotades ned och såldes
som skrot. Kommunen har också
varit erbjuden att köpa sågen, men det
är klart att vi lika litet som arbetarna
vilja övertaga driften, när inte de nuvarande
ägarna anse sig kunna fortsätta
därmed. Det ser således ganska
mörkt ut, inte minst för arbetarna.

Mot slutet av interpellationssvaret
säger herr statsrådet: »För närvarande
pågå förhandlingar mellan bränslekommissionen
och Trävaruexportföreningen
ävensom representanter för övriga sågar
om exporten under 1948 och villkoren
härför. Vad resultatet kan bli av
dessa förhandlingar, är ännu oklart.
Myndigheternas avsikt är emellertid att
få klarhet snarast möjligt i dessa frågor.
» Jag skall villigt erkänna, att detta
uttalande är ljuspunkten i interpellationssvaret,
men jag måste säga att man
handlar väl sent. Det är nämligen likadant
när det gäller sågade trävaror
som exporten, att planerna måste göras
upp redan på hösten, så att man kan
ordna med körningar och annat. Även
om småsågarna någon av de närmaste
dagarna skulle få ett gynnsamt svar,
är det alltså nog för sent, tv de ha
redan inställt sig på att i många fall inskränka
driften men i en hel del fall också
nedlägga den. Enligt mitt förmenande
borde ett besked ha kommit redan
i höstas, om det skulle ha varit till
någon nytta för småsågarna, som naturligtvis
inte önska annat än att de kunde
fortsätta med sin verksamhet.

Jag läste för några dagar sedan i tidskriften
»Från departement och nämnder»,
som ju utges av statens upplvsningsbyrå,
en artikel som berörde småsågarnas
förhållanden. Där stod bl. a.
att småsågarna kunde givetvis inte ta
ut så mycket av virket som exportsågarna
kunde göra och att mycket avfall

Lördagen den 14 februari 1948.

Nr 7.

Svar på interpellation angående prispolitiken beträffande sågade trävaror.

förekom från dessa sågar. Bakom hela
resonemanget skymtade — även om det
inte sades ut — den uppfattningen, att
småsågarna inte voro behövliga. Jag
skall gärna medge, att småsågarna kanske
inte kunna ta ut så mycket av virket
som t. ex. exportsågarna med sina
moderna maskiner o. s. v. kunna göra.
Men det blir vid sågningen i småsågarna
en hel del ved som kommer allmänheten
till godo, och i våra dagar är
ju veden guld värd, skulle man kunna
säga. Det är alltså åtskilligt som talar
för att det inte är någon förlust att lämna
virket till småsågarna.

Det är också en annan sak som vi
inte få glömma. Under de senaste åren
har man — och det blir väl likadant i
år — sågat upp en hel del utmärkt
sulfitvirke och sulfatvirke till bränsle.
Det är enligt mitt förmenande mer slöseri
än som uppstår genom att småsågarna
inte kunna ta ut så mycket av
sitt virke, och jag tycker att man åtminstone
inte i tidskriften »Från departement
och nämnder» i detta fall skulle
kasta sten, när man själv sitter i
glashus.

Jag skall försöka följa den s. k. sulfit-
och sulfatveden från skogarna ned
till kusten för att visa hur mycket arbete
och kostnader som egentligen ligger
bakom. Först avverkas ju virket i
skogen och märkes med huggyxmärken.
Sedan transporteras det ned till
något vattendrag, och man hugger in
vattenstämplar på det. Därefter flottas
veden ned till kusten, och där sorteras
och buntas den för att sedan bogseras
upp till upplagsplatserna och läggas
upp i vältar. Sedan rullas den ned igen
och transporteras till kapvcrken för att
sågas till ved, lastas på pråmar och
forslas till kaj och lastas därefter på
järnvägsvagnar. Det är alltså inte småsmulor
av arbete och kostnader, som
ligga bakom den massaved, som man
tar och sågar upp till bränsle, men
framför allt förstör man därigenom eu
hel del varor, för vilka vi skulle ha

kunnat få s. k. hårdvaluta. Jag kan
inte förstå, att det kan vara ekonomiskt
att handla på detta sätt.

Nu har jag just i dagarna sett en
notis i tidningarna om att man från
myndigheternas sida ämnar sätta i
gång med vedhuggning i skogarna för
att skaffa fram mer ved och slippa använda
sulfit- och sulfatveden som
bränsle, och man kommer väl därvid
liksom tidigare att begagna sig av s. k.
fritidshuggare. Detta är naturligtvis
inte i och för sig något förkastligt, tv
för att få fram mera ved måste alla
armar sättas i gång. Men det sätt, varpå
man gått till väga, när man till dessa
fritidshuggare utdelat guld-, silver- och
bronsyxor, märken förstås, och vidare
lovat bjuda dem på olympiaresor, har
inte kunnat undgå att förarga en hel
del av våra duktiga skogsarbetare. Jag
vet att många bittra ord ha fällts just
mot att fritidshuggarna på detta sätt
skola gynnas i förhållande till dem som
ha skogsarbetet som sitt yrke. Jag är
inte säker på vad den ved, som huggits
av fritidshuggare, kostar, men jag har
hört siffror på mellan 7 och 8 kronor
per in3. Kanske statsrådet Ericsson kan
upplysa om hur det ligger till med den
saken.

Statsrådet avslutar interpellationssvaret
med att säga: »I sin tredje fråga
berör interpellanten spörsmålet, vilka
arbetstillfällen som kunna beredas småsågarnas
arbetskraft, därest nedläggning
i någon utsträckning av deras
verksamhet skulle komma att ske. Härtill
kan jag endast svara, att jag icke
finner detta problem påkalla några speciella
åtgärder, och ett ingripande mot
en eventuell arbetslöshet inom denna
bransch torde få ankomma på de statliga
arbetsmarknadsmyndigheternas bedömande
av situationen.» Det är naturligtvis
gotl och väl, att dessa arbetare
få hjälp, om de bli arbetslösa, men jag
undrar i alla fall, om det inte skulle
vara bättre att lämna småindustrien på
landsbygden ell sådant stöd, eller rät -

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående prispolitiken beträffande sågade trävaror.

tare sagt rättvisa, att man slapp hänvisa
deras anställda till nödhjälpsarbete.
Jag har studerat den saken på
ganska nära håll. I min hemkommun
fanns det på sin tid en hd mängd industriarbetare,
som gingo arbetslösa, och
detta medförde för kommunen ganska
stora utgifter och ganska mycket obehag,
inte minst för arbetarna. Jag tror
att det vore klokt, om man i tid försökte
ordna det så, att de näringar, som
finnas på landsbygden, och då inte
minst småindustrier, kunde bedrivas
även i fortsättningen.

Jag vet också att arbetarna själva äro
mycket förundrade över den inställning
som man visat gentemot småsågarna.
För någon tid sedan träffade jag
en arbetare från en av småsågarna. Han
kom och hälsade på mig och så frågade
han mig, om jag kunde förstå vad statsmakterna
menade, när de så att säga
avsiktligt pressade ned priserna så mycket,
att småsågarna inte kunde fortsätta
med sin verksamhet. Jag svarade naturligtvis,
att det var ju svårt att begripa.
Men arbetaren, som jag talade med,
tycktes ha reda på hur man ville ha
det. Såsom vi veta, har i pressen kungjorts,
att sågverksdriften i första hand
skall förstatligas. Det är klart, menade
då denne sågverksarbetare, att det är
industrisågarna, exportsågarna, som
detta gäller, och med förstatligandet
skulle naturligtvis också följa ett förstatligande
av bolagsskogarna. I andra
hand skulle sedan hondeskogarna komma;
om den saken vet man ju inte någonting
bestämt, men att sågverken
skola förstatligas, är ju offentligt känt,
eftersom det kungjorts i pressen. Således
en ny skördetid. Det blir alltså
antagligen så, utvecklade sågverksarbetaren
sin tankegång, att arbetarna vid
de större sågarna bli statsanställda och
på det sättet få en tryggad ställning.
Men oss, som arbeta på småsågarna, vill
man operera bort och anvisa oss nödhjälpsarbete,
för att man inte skall behöva
ta hand om oss och göra oss till

något slags statstjänare; man anser att
vi eventuellt kunna klara oss själva.

Det var ju ett ganska intressant perspektiv,
och det var bara synd att mitt
tåg gick så snart, att jag inte kunde
fortsätta samtalet och höra hans vidare
uppläggning av saken.

Jag tror för min personliga del, att
det skulle vara mycket klokt om man
omedelbart gick i författning om att försöka
finna en sådan lösning, att småsågarna
ute på landsbygden kunde fortsätta
sin verksamhet. Det har mycket
stor betydelse både för de tusentals
arbetare ute i kommunerna, som äro
sysselsatta vid dessa företag, och för
kommunerna som sådana. Inom Västernorrlands
län ha vi försökt göra allt
som göras kan för att få ut industrier
på landsbygden, och vi ha också med
länsstyrelsens och även med länsarbetsnämndens
hjälp lyckats rätt bra därmed
i vår kommun. Nu se vi naturligtvis
med ett visst bekymmer om småsågarna,
som ju dock inte äro så obetydliga
företag — den såg, som jag här
talat om, hade ju förra året en omsättning
på cirka 1,5 milj. kr. — skola
behöva läggas ned och arbetarna bli
tvingade att söka sig till andra arbetsplatser.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag har förstått att herr Edberg
är missnöjd med interpellationssvaret,
men jag har däremot inte kunnat komma
underfund med vad han egentligen vill.

Herr Edberg klagar över att de s. k.
småsågarna få för liten exportkvot. Men
herr Edberg, som säger sig känna dessa
småsågars situation, har väl också tagit
reda på liurudant läget i exportavseende
var för dem t. ex. under förkrigstiden.
Hur stor andel av Sveriges trävaruexport
föll då på dessa s. k. småsågar?
Jo, jag kan tala om för herr Edberg att
det var ungefär 12 %. Nu har däremot
ifrågavarande grupp av sågverk fått sig
tilldelad en exportkvot, som uppgår till

Lördagen den 14 februari 1948.

Nr 7.

Svar på interpellation angående prispolitiken beträffande sågade trävaror.

20 % av den totala kvantiteten, och det
är väl inte vare sig statsmakternas eller
storsågverkens fel, att man inte utnyttjat
denna möjlighet. Under föregående
år ställde vi i utsikt licenser för 100 000
standards, men man tog inte från småsågverkens
sida ut licenser för mer än
82 000 standards. Efter vad jag kan förstå,
sammanhänger detta med det förhållandet,
att de mindre sågverken inte
äro inriktade på att exportera sina
varor. De ha alltså svårigheter med att
finna avsättning och ha inte heller den
sortering, som de större sågverken kunna
erbjuda. Däri ligger väl en orsak till att
de inte kunnat sälja mer på export än
vad som skett. Jag bär personligen vid
ett par tillfällen försökt undersöka möjligheterna
att sälja större kvantiteter,
men det har inte förelegat något intresse
för saken.

Jag vill sålunda slå fast, att det hade
varit möjligt erhålla flera licenser för
de s. k. småsågarna att exportera ytterligare
kvantiteter men att det inte slutits
några kontrakt därom.

Jag konstaterar vidare att herr Edberg
inte fäste något avseende vid en
punkt i mitt interpellationssvar, som
jag trodde att han skulle vara alldeles
speciellt intresserad av, nämligen det
beslut som Kungl. Maj:t fattat om att
de prisutjämningsavgifter, som erlagts
av de mindre sågverken, skola överföras
till dessa företag såsom deras egendom
på samma sätt som fallet varit inom
trävaruindustrien i övrigt. I detta avseende
har det alltså blivit full paritet
mellan de s. k. småsågarna och de
större sågverken, och jag förstår inte
vad det nu är som skiljer dessa båda
kategorier av företag mer än den olikhet
i själva strukturen som förefinns:
å ena sidan har man de stora exportsågverken
med deras speciella belägenhet
vid kusten, å andra sidan de mindre
sågverken, som till stort antal ligga
inne i landet. Men sågverksindustriens
allmänna struktur kunna vi ju inte
åtaga oss att förändra.

Är det nu så att herr Edbergs avsikt
egentligen var — även om han inte
sade det — att få till stånd en ganska
ordentlig höjning av normalpriserna på
sågade trävaror, så vore det intressant
att få besked om detta. Anser herr Edberg
att vi snarast möjligt böra gå i författning
om att ytterligare fördyra trävarorna
på den svenska marknaden?
Jag vill erinra om att virkespriserna ha,
trots att vi försökt hålla igen, stigit
kraftigt, och med hänsyn till de ökade
råvarukostnaderna ha vi gång efter
gång måst justera normalpriserna på
sågade trävaror. Är det nu herr Edbergs
åsikt att dessa normalpriser böra ytterligare
höjas — helst vill han naturligtvis
att de skola slopas alldeles — så bör
han säga ifrån detta, så att vi veta var
vi har varandra.

När herr Edberg här talar om den
arbetslöshet, som kan komma att uppstå
bland de arbetare som äro anställda
vid de s. k. småsågarna, så vill jag
fråga: I vilken omfattning har det verkligen
förekommit att sådana sågar lagts
ned? De uppgifter, som vi fått, tyda på
att antalet sågverk har ökat, och det är
väl knappast möjligt, att näringen arbetar
under så tryckta förhållanden, som
man här vill göra gällande, när det blir
allt flera företag som slå sig på verksamheten.
Det måste i stället vara så,
att företagarna bedöma läget såsom
relativt gynnsamt och därför sätta i
gång med den ena sågen efter den
andra. Om det sedan skulle hända att
någon såg lägger ned sin verksamhet,
är viil inte detta i och för sig så konstigt.
I detta liksom i andra fall kan det
vara t. ex. råvarubrist eller liknande
ting, som göra att verksamheten måste
inskränkas eller nedläggas.

Herr Edberg var inne på en annan
sak, som jag inte kan underlåta att säga
några ord om. Han talade om det slöseri
som skulle ligga i att vi tagit den
värdefulla massaveden — sulfat- och
sulfitveden, såsom han uttryckte det
och använt den som bränsle. Hade herr

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående prispolitiken beträffande sågade trävaror.

Edberg uttalat en varning i det avseendet
för ett par år sedan, skulle jag ha
förstått honom, men nu är det fullständigt
obefogat att komma med en sådan
varning. Vi ha under åren 1942 t. o. m.
1947 disponerat sammanlagt 12 milj.
m:l massaved för bränsleändamål. De
stora posterna av denna kvantitet togos
i anspråk under vintrarna 1944 och
1945, och då fanns inte den nuvarande
regeringen. Under 1946 disponerades
för bränsleändamål 2,3 milj. nr massaved.
Det var emellertid inte den nuvarande
regeringen, som lade upp bränsleanskaffningsprogrammet
för 1946, tv
regeringen trädde till på hösten 1945.
Under föregående år disponerades för
bränsleändamål sammanlagt 42 000 in3
massaved och 36 000 m3 props. Det är
inte alltför imponerande siffror i detta
sammanhang och låt mig tillägga, att
denna kvantitet mer än väl uppvägdes
av den kvantitet långved, som industrien
fick förfoga över och som egentligen
skulle ha använts för bränsleändamål.

Det kan alltså inte med något som
helst fog sägas, att den politik, som under
de senaste åren förts på detta område,
har inneburit att värdefull råvara
bränts upp, utan vi ha tvärtom på allt
möjligt sätt sökt hjälpa industrien att
skaffa den råvara, som är så nödvändig
både för industrien som sådan och för
landet i dess helhet.

Herr EDBERG: Herr talman! Herr
statsrådet frågade vad jag egentligen
ville. Ja, det har jag ju talat om här
i riksdagen många gånger: jag vill att
statsmakterna skola föra en sådan ekonomisk
politik när det gäller skogarna,
att vedavverkningarna komma i gång i
en omfattning som är fullt tillräcklig.
Jlen det är på den punkten som det suttit
så kolossalt hårt åt att få till stånd
en ändring. Jag är inte ensam, när jag
hävdar — det är många framstående
trävarumän i vårt land som uttalat sig
på samma sätt — att hade man från

början gått in för en förnuftig prispolitik,
så skulle vi ha kunnat få fram ved
i sådana mängder, att vi inte alls behövt
bränna upp någon massaved, utan
i stället kunnat exportera massaveden
och tillförsäkrat oss hårdvaluta, vilket
ju är mycket önskvärt.

Vidare undrade herr statsrådet, om
det verkligen var så illa ställt, att småsågarna
skulle komma att läggas ned.
Jag har visserligen bara hänvisat till
ett sådant fall — och det gäller ändå en
såg, som inte är så liten — men jag
kan garantera att fortsättning följer,
därest inte regeringen finner på något
sätt att hjälpa småsågarna. Om så inte
sker, skulle det vara mycket intressant
att nästa år få se en statistik över de
småsågar, som äro i gång. Skall det
vara som nu, d. v. s. att småsågarna få
betala ett visst pris för råvaran och sedan
måste sälja den sågade produkten
under detta pris, blir följden bara,
att man resonerar på samma sätt som
en disponent för en av dessa småsågar
gjorde, när jag för någon tid sedan
talade med honom. »Det är klart att jag
har tjänat några tusen kronor under
dessa år», sade han, »men du tror väl
inte att jag är så dum, att jag nu fortsätter
med driften och förlorar dessa
pengar, utan jag slutar naturligtvis för
att på det sättet få behålla åtminstone
dem.» Det är väl inte heller mer än
mänskligt att resonera på det sättet —
jag tror inte att det finns någon i denna
kammare som inte skulle göra det. Man
skulle inte fortsätta att driva ett företag,
som man insåg vara förlustbringande
och som man bara skulle få satsa ytterligare
pengar i.

Den enda ljuspunkten i interpellationssvaret
är, som sagt, statsrådets uttalande
om att det pågår underhandlingar
om exporten under 1948.

Men när man här säger, att det är så
små kvantiteter av den prima veden,
alltså sulfit- och sulfatveden, som bränts
upp, så vill jag påstå, att även om det
inte är mer än några tiotals kubikmeter,

Lördagen den 14 februari 1948.

Nr 7.

Svar på interpellation angående prispolitiken beträffande sågade trävaror.

som använts för bränsleändamål, så är
detta för mycket. Vi skulle behöva förädla
eller exportera även dem i stället
för att använda dem till bränsle, tv av
bränsleved finns det mer än tillräckligt
i skogarna; problemet är att ordna det
så att man kan få fram den. Och därmed
snuddar jag vid en fråga, som jag
emellertid inte nu skall ingå på — den
kommer upp senare i annat sammanhang
— nämligen om anläggandet av
flera vägar i skogarna för att på ett
bättre sätt få fram råvaran. Jag vill
bara erinra om att det t. o. m. är en
beredskapsåtgärd att ordna det så, att
vi i större utsträckning kunna ta ut
virke ur skogarna.

Statsrådet säger att jag skulle ha varnat
tidigare. Ja, det har jag också gjort,
och det har inte bara varit en, utan
många gånger och det har gått alldeles
som jag sagt. Vad de nuvarande vedavverkningarna
beträffar, så tror jag att
det kommer att bli svårt för statsrådet
att få fram den ved som behövs till
nästa år, tv det hela har inte planlagts
i tid. Det är så med framför allt vedavverkningar
men också med skogsbruk
över huvud, att det måste ske en planläggning
i mycket god tid, om man skall
uppnå det resultat som man önskar. Som
det nu är, måste det alldeles oavsett att
det kommit sådana mängder av snö,
vilket alltid innebär en extra svårighet,
bli mycket besvärligt att till våren få
fram den kvantitet ved som man räknat
med. Så som jag ser sakerna, kommer
det nog även i fortsättningen att användas
massaved för bränsleändamål, något
som jag och många med mig beklaga.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
.lag konstaterar att herr Edberg
föredrog att gå över til! att diskutera
frågan om vår bränsleförsörjning i stället
för att ge mig besked om vad han
anser att vi böra göra för att hjälpa upp
förhållandena för den mindre sågverksindustrien.
Jag frågar herr Edberg
ånyo: Skola vi höja trävarupriserna på

hemmamarknaden så väsentligt, att herr
Edberg och andra bli nöjda, d. v. s. så
att alla småsågar, oavsett hur stora
deras omkostnader äro, skola kunna
hållas i full drift?

Jag hade ju inte, herr talman, haft för
avsikt att diskutera frågan om vår
bränsleförsörjning, som är en helt annan
historia. Men jag vill säga, att jag
hoppas att det skall gå att klara bränsleförsörjningen
även nästa vinter. Det har
också tidigare funnits många, som varnat
och sagt, att det skulle bli en katastrof
i fråga om vår bränsleförsöjning.
Jag för min del har vågat hävda, att
om alla göra sin insats, blir det inte
någon katastrof, och jag tror mig även
nu kunna säga, att vi skola kunna klara
det hela också för vintern 1947—1948.

Herr Edberg klandrar regeringen för
att den inte vidtagit kraftåtgärder för
att få till stånd ökade avverkningar.
Men herr Edberg vet lika bra som jag,
att det är de privata företagarna, som
bestämma löner och priser, och inte
regeringen. Och i den mån som regeringen
sökt påverka utvecklingen genom
att lämna premier eller subventioner,
så klandrar herr Edberg det
också. Vi böra tydligen ställa oss utanför
det hela, ty enligt de upplysningar,
som herr Edberg lämnade i sitt första
anförande, ha de åtgärder, som vi vidtagit,
inte varit välkomna.

Herr EDBERG: Herr talman! Jagskall
villigt erkänna, att jag kanske gick litet
utanför ämnet, när jag kom in på frågan
om vår bränsleförsörjning. Men det
var just uppgifterna i »Från departement
och nämnder», som gav mig anledning
att ta upp frågan i detta sammanhang
— denna tidskrift står väl
ändå regeringen ganska nära.

Herr statsrådet frågade mig, om jag
ville att vi skulle slopa prisregleringen
för sågade trävaror och låta priserna
gå i höjden. Det har jag aldrig sagt,
utan vi ha från vårt håll framfört den
tanken, att man inte bör gå för långt

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

i det avseendet. Vad vi önska är, att
få till stånd en sådan kvotering, om jag
så får säga, mellan exporten och försäljningen
på hemmamarknaden, att även
de sågar, som arbeta för hemmamarknaden,
kunna fortsätta sin verksamhet.
Och efter vad jag kunnat läsa ut, ger
också interpellationssvaret glädjande
nog ett löfte om att vi skola få besked
på den punkten under den närmaste
tiden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Statsrådet fru KOCK erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I en med andra kammarens tillstånd till
mig riktad interpellation har herr Lundqvist
framställt följande fråga:

Kan det anses säkerställt, att AB
Osram-Elektraverken nu är och i framtiden
kommer att vara placerat hos
ägare, som icke företräda vare sig tyska
intressen eller in- och utländska monopolintressen
på här ifrågavarande
marknad?

Innan jag besvarar denna fråga, torde
det vara lämpligt att jag först lämnar
en kort redovisning av de viktigare
problem, som möta vid avvecklingen av
tyska intressen i vissa företag, och av
sättet för handläggningen av hithörande
frågor, särskilt vad gäller det av interpellanten
åberopade företaget.

Genom det s. k. Washingtonavtalet
mellan Sverige å ena samt Nordamerikas
Förenta Stater, Frankrike, Storbritannien
och Norra Irland å andra sidan,
rörande tyska tillgångar i Sverige m. in.,
vilket avtal sattes i kraft genom beslut
av Kungl. Maj:t den 28 mars 1947, åtog
sig Sverige att fullständigt eliminera
alla former av tysk kontroll och ekonomiskt
inflytande över tysk egendom
i Sverige. Härvid skulle hänsyn tagas
till intresset av framtida fred och säkerhet,
särskilt till nödvändigheten att fullständigt
utesluta alla former av tysk
kontroll och ekonomiskt inflytande,

ävensom till svenska nationella ekonomiska
intressen samt till önskvärdheten
att erhålla högsta möjliga priser.

För handläggning av ärenden angående
avvecklingen av de tyska tillgångarna
i Sverige har inrättats ett speciellt
organ, flyktkapitalbyrån. Med hänsyn
till den avsevärda näringspolitiska betydelsen
av vissa tyska företag, bl. a.
Osram-Elektraverken, har frågan om
dispositionen av dessa undantagits från
flyktkapitalbyråns direkta handläggning
och överförts till handelsdepartementet.

Efter förberedande undersökningar
av advokaten Alf Lindahl uppdrog chefen
för handelsdepartementet den 16
december 1946 åt dåvarande byråchefen
Alvar Lindencrona att med biträde av
experter överväga, vilken lösning som
i det särskilda fallet ur allmänt näringspolitiska
synpunkter kunde vara mest
gagnelig för det svenska folkhushållet.
Uppdraget bekräftades av Kungl. Maj :t
den 10 januari 1947. Lindencronas utredning
borde enligt direktiven utmynna
i konkreta förslag till disposition av
de tyska företag, som ur nämnda synpunkter
finge anses ha avsevärd betydelse.

Lindencrona framlade i en promemoria
den 10 april 1947 de huvudsynpunkter,
som borde anläggas vid den
tilltänkta dispositionen av de företag,
som omfattades av hans utredning. I
denna promemoria, som tillställts spekulanterna,
utvecklades närmare grunderna
för bedömningen av olika spekulanter
och de anbud dessa kunde komma
att avgiva. Dessa grunder, vilka
godkänts av regeringen, gå i huvudsak
ut på följande.

Överenskommelsen med de allierade
gåve möjlighet att bedöma avvecklingen
främst ur näringspolitisk synvinkel.
Den köpare som erbjöde det högsta priset
skulle sålunda icke a priori kunna
förvärva visst företag, utan särskilda
kvalifikationer skulle kunna få avgörande
betydelse. Detta innebure dock
icke att man skulle bortse från pris -

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-EIektraverken.

frågan. Enär de av utredningen berörda
företagen hade betydelse för det
svenska folkhushållet, borde spekulanter
som önskade förvärva ett företag i
avsikt att nedlägga driften för att endast
tillgodogöra sig maskinpark, fastighet,
tomt eller arbetskraft redan från början
utgallras. Detsamma gällde dem som
endast hade intresse av att placera kapital.
Riskerna för att en köpare överläte
ett förvärvat bolag inom viss tid,
kunde nämligen anses vara större om
endast ett kapitalplaceringsintresse varit
avgörande för förvärvet. Med hänsyn
till önskvärdheten att företagen skulle
drivas vidare, borde den spekulant som
erhölle förord vara kapitalstark och ha
möjlighet att utveckla företaget samt,
om så erfordrades, rationalisera och effektivisera
detsamma. Konkurrenter till
företagen kunde ur näringspolitisk synpunkt
icke i och för sig anses olämpliga
som köpare annat än om man hade
grundad anledning befara, att en sådan
fusion skulle komma att medföra en
monopolistisk prisbildning.

I fråga om utländska spekulanter
framhöll utredningsmannen att, så länge
svenskt kapital hade möjligheter till investeringar
i utländska företag, måste
det vara ett nationellt intresse att motsvarande
förmåner skulle erbjudas utländskt
kapital här i landet. Om garantier
förelåge att det utländska kapitalintresset
stode fritt från tyskt inflytande
och svenska krav och önskemål i
övrigt kunde tillgodoses, skulle svenska
och utländska spekulanter därför bedömas
från samma utgångspunkter.

Dessa synpunkter hava varit vägledande
för bedömningen av spekulanter
och anbudsgivare vid de försäljningar
av tyskkontrollerade företag som
förekommit. Omfattande utredningar
hava verkställts rörande företagen i
fråga och deras framtidsutsikter, varvid
särskilt beaktats dels önskemålet att
företagen skulle komma på fasta händer
och dels de olika spekulanternas förutsättningar
att framgångsrikt driva ve -

derbörande företag ur de allmänt näringspolitiska
synpunkter som här anlagts.
Någon förbindelse att icke avyttra
aktierna i företaget, helt eller delvis,
har icke avkrävts köparna.

I en promemoria den 31 maj 1947
redogjorde Lindencrona för de spekulanter,
som anmält intresse för OsramEIektraverken,
ävensom för deras synpunkter
på bolagets framtid efter förvärv
av företaget. Bland spekulanterna
voro åtskilliga glödlampstillverkare i
in- och utlandet, däribland även Kooperativa
förbundet såsom ägare av AB
Lumalampan. Vidare hade intresse anmälts
av ett konsortium, innefattande
Inköpscentralernas AB ICA, åtskilliga
el-installatörer och handlande inom elbranschen
samt tjänstemän och arbetare
vid Osram-EIektraverken.

Lindencrona diskuterade ingående de
olika spekulanternas lämplighet från
näringspolitisk synpunkt och anförde
bl. a. om Kooperativa förbundet, att
Lumalampan hade sitt naturliga avsättningsområde
hos konsumtionsföreningarna
och icke i nämnvärd grad torde
kunna öka detta. En sammanslagning
mellan Osram-EIektraverken och Lumalampan
skulle därför troligen medföra,
att Osram-Elektraverkens gamla kunder
i stor utsträckning skulle söka sig till en
tredje — utländsk — lamptillverkare
med avsevärd leveranskapacitet i Sverige.
Promemorian slutade med tillstyrkande
av att ICA-konsortiet i första
hand skulle få rätt att avgiva anbud på
aktierna i Osram-EIektraverken. Konsortiet
skulle enligt Lindencronas förslag
äga rätt att i sin tur på annan, som
ägde tillgång till de senaste forskningsrönen
på området, överlåta lämplig
aktieminoritet, dock högst 20 % av
aktiestocken. Sistberörda möjlighet avsåg
ICA-konsortiets intresse att få överlåta
lämplig minoritet till International
General Electric Comp.

Kooperativa förbundet hade under
förhandlingarna framfört att om förbundet
finge förvärva Osram-Elektra -

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

verken, skulle det vara möjligt att genomföra
en betydande rationalisering
av lamptillverkningen, varigenom utförsäljningspriserna
skulle kunna sänkas.
Bl. a. skulle det vara möjligt att maskinellt
tillverka behövliga glaskolvar, något
som hittills ej lönat sig i Sverige.
De olika lampfabrikerna hade nämligen
var för sig haft för liten kapacitet för
att kunna utnyttja automatiska maskiner
för ändamålet. Av I.umalampan
framställda förslag om samgående i sistnämnda
avseende hade avvisats av dess
konkurrenter. Farhågorna för att OsramElektraverkens
kunder efter företagets
övergång till kooperativ regi skulle flytta
sina inköp till andra tillverkare betecknades
som ogrundade eller i varje fall
mycket överdrivna.

Vid remissbehandlingen av ärendet
förordade flyktkapitalbyrån att både
ICA-konsortiet och Kooperativa förbundet
skulle få bjuda på företaget, medan
kommerskollegium föreslog, att Kooperativa
förbundet i första hand skulle få
tillfälle att avge anbud. Härefter anbefallde
Kungl. Maj :t genom beslut den
20 juni 1947, att försäljningsförhandlingar
skulle upptagas med ICA-konsortiet
och Kooperativa förbundet.

I anbud, som inkommit den 15 augusti
1947 och enligt sin ordalydelse avsågo
Osram-Elektraverkens värde för fortsatt
drift, bjödo Kooperativa förbundet och
ICA-konsortiet så gott som lika höga
belopp. Efter erforderliga justeringar,
för att anbuden skulle bli jämförliga,
uppgick Kooperativa förbundets anbud
till 7 700 000 kr. och IGA:s bud till
7 611 000 kr. Kooperativa förbundets
anbud var alltså det högsta.

Genom beslut den 3 oktober 1947
uppdrog Kungl. Maj :t åt den för OsramElektraverken
förordnade administratorn,
advokaten Otto Lagerström, att
upprätta avtal med Kooperativa förbundet
om försäljning av aktierna i OsramElektraverken.

Efter ingående förhandlingar, vilka
avsågo hl. a. Osram-Elektraverkens

fordringar och skulder i utlandet, rätten
till vissa betydelsefulla patent och tillvaratagandet
av personalens intressen
i samband med försäljningen, träffades
avtal om försäljning av aktierna i Osram-Elektraverken
den 27 januari 1948.
Från försäljningen undantogs av vissa
skäl en fordran å 1 241 000 kr. Efter
ytterligare avdrag för en mindre aktiepost
å 46 000 kr., som icke ingick i försäljningen,
fastställdes köpeskillingen
till cirka 6 400 000 kr. Flyktkapitalbyrån
hemställde om avtalets godkännande,
och den 30 januari 1948 godkändes
detta av Kungl. Maj:t i konselj.

Den 31 januari erhöll regeringen underrättelse
om att Kooperativa förbundet
hade för avsikt att omedelbart försälja
Osram-Elektraverken till ett enskilt
konsortium.

Herr Lundqvist har uttalat farhågor
för att de nya ägarna till Osram-Elektraverken
skulle representera monopolintressen.
Härmed torde närmast åsyftas
de i konsortiet ingående installationsfirmorna,
vilka utan tvivel tillhöra en
starkt kartelliserad näringsgren. Härtill
kan jag endast foga den anmärkningen,
att vad glödlampsmarknaden beträffar
installationsfirmorna närmast representera
ett konsumentintresse i konkurrens
med andra konsumenter.

Interpellanten har även frågat mig
om Osram-Elektraverken nu fått en
fast placering eller om nya försäljningar
kunna tänkas till intressenter
som icke motsvara de uppställda kraven.
I avtalet mellan administratorn
och Kooperativa förbundet har intagits
sedvanlig försäkran att köparen icke
företräder tyska intressen och att han,
om han i sin tur komme att överlåta
aktierna, dels skulle tillse att desamma
icke såldes till något tyskt intresse och
dels på motsvarande sätt förpliktade
den till vilken överlåtelse skedde. Denna
förpliktelse gäller enligt avtalet på
trettio år. Vid överlåtelsen till det nya
konsortiet har Kooperativa förbundet
i enlighet härmed avkrävt konsortiet

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

motsvarande förpliktelse. Något ytterligare
villkor för en eventuell försäljning''
brukar icke införas i försäljningsavtalen,
och så har icke heller skett i föreliggande
fall. Kooperativa förbundet har
meddelat att dess avtal med konsortiet
innehåller dels garanti mot försäljning
till utländska intressen och dels avtal
om långvarigt samarbete på vissa områden
mellan Lumalampan och OsramElektraverken.

Som jag redan nämnt i min redogörelse
för försälj ningsproceduren, fästes
största avseende vid att företagen genom
försäljningen bli placerade på fasta
händer. Tillfälle att avgiva anbud lämnas
därför icke andra spekulanter
än sådana, om vilka man genom deras
egen redogörelse för sina planer anser
sig ha grundad anledning antaga, att
de skola respektera denna förutsättning.
Det skulle nämligen föreligga risk för
att de näringspolitiska synpunkter, som
från regeringens sida äro avgörande
för valet av köpare, icke skulle bli tillgodosedda,
om företagen omedelbart
överfördes till nya ägare, till vilkas
lämplighet ur dessa synpunkter regeringen
icke kunnat taga ståndpunkt.
Förhandlingarna med Kooperativa förbundet
upptogos också under den förutsättningen
att Osram-Elektraverken i rationaliseringssyfte
skulle sammanslås
med Luma. Något meddelande om att
förbundet frångått sina ursprungliga
planer för dispositionen av OsramElektraverken
har under förhandlingarnas
gång icke lämnats vare sig flyktkapitalbyrån
eller regeringen.

Härmed tror jag mig ha besvarat interpellantens
frågor.

Vidare yttrade:

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet fru Kock få framföra
mitt tack för det utförliga svar
jag har erhållit på min interpellation.
Härav framgår att man från regeringens
sida varit bunden av det s. k. Washing -

tonavtalet, då det gällde att försälja
detta och liknande företag. Det framgår
också att man har haft anledning
sovra bland de spekulanter, som skulle
kunna anmäla sig, och så har ju också
skett. Vidare framgår det att det varit
två spekulanter som kommit i fråga, å
ena sidan ICA-konsortiet och å andra
sidan Kooperativa förbundet, vilket
som den högstbjudande fått övertaga
företaget.

Vad som mest förvånar i detta hänseende
är att Kooperativa förbundet så
snart efter förvärvet av företaget är
redo att sälja detsamma. Av interpellationssvaret
framgår också klart och tydligt,
att denna försäljning skett utan att
regeringen haft vetskap om att planer
funnos från Kooperativa förbundets
sida på en sådan försäljning. Om man
tar del av dagspressens behandling av
denna fråga efter försäljningen, framgår
bl. a. av en notis i Dagens Nyheter
för den 4 februari, att statsrådet Kock
även där meddelat att KF icke hade
med regeringen diskuterat någon sådan
försäljning. Tidningen har också frågat
direktör Albin Johansson i Kooperativa
förbundet som svarar följande:

»Direktör Johansson vill inte närmare
kommentera överlåtelsen men framhåller
att det nya företaget har möjligheter
att igångsätta och till fördel
för folkhushållet driva en inhemsk produktion
av halvfabrikat, framför allt
glasrör och kolvar för glödlampstillverkningen,
vilka tidigare till övervägande
del importerades från utlandet.
Glasrör importeras sålunda helt och
hållet. Underhandlingar om överlåtelsen
har förts länge, berättar direktör Johansson.
»

Av denna notis framgår, att samtidigt
som underhandlingar förts med regeringen,
har det — helt naturligt när
det gäller en sådan här stor affär —
förts underhandlingar med den koncern,
som numera har förvärvat Osram-Elektraverken.
Det är klart att man
känner sig förvånad då man ser detta.

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

Vad jag i dag emellertid är glad över
är att man kan konstatera, att regeringen
står helt utom denna affär. Jag
utgår dock ifrån att den nya affären
inte skall besanna farhågorna, att företaget
kan komma i händerna på vissa
monopolintressen. .lag hoppas och tror
att det ligger något i vad RF förklarat,
nämligen att man tidigare försökt få
förbindelse med andra konkurrenter
vid försäljningen och att, då det gällde
inköp av detta företag, man icke kunde
få något samarbete beträffande viss rationalisering
av tillverkningen. Enligt
vad som framgår av interpellationssvaret
har man nu kunnat träffa en sådan
överenskommelse.

Vad jag som sagt närmast varit intresserad
av är att detta företag icke
skulle komma i händerna på monopolintressenter.
Statsrådet svarar härvidlag,
att i det fallet kan man icke anse
att installationsfirmorna representera
något monopolintresse, även om statsrådet
erkänner att denna näringsgren
är starkt kartelliserad. Jag framförde
som min mening vid föregående års
debatt, då vi behandlade motion nr 51
i denna kammare, beträffande utredning
om den elektriska industriens kapacitet
och framtida utveckling, att jag
ansåg att det icke var någon garanti för
att det skulle bli mer konkurrens, om
en materielleverantör tillhör en kartell,
och det är fortfarande min uppfattning.
Jag hyser emellertid också den uppfattningen,
att om Kooperativa förbundet
fullföljer sin gamla tradition då det
gäller kamp emot den internationella
glödlampskartellen, skall man genom
de förbindelser man knöt genom förvärvet
av det nya företaget också kunna
rationalisera tillverkningen så som man
bär tänkt. Även i de borgerliga tidningarna
är man belåten med överenskommelsen
och anser att det föreligger
möjligheter till konkurrens, och i den
tron få vi leva i fortsättningen. Utvecklingen
får väl visa hur det går med
företaget i övrigt.

Jag litar alltså på att Kooperativa
förbundet, även om det icke har förhandlat
med regeringen, har handlat i
bästa syfte. Jag har den uppfattningen
att man torde kunna emotse en rationellare
tillverkning av den materiel som
här avses, varför resultatet ändå till
sist skall bli till gagn för konsumenterna.
Vad jag i dag till sist vill ha klart
konstaterat, det är, att regeringen icke
har medverkat till denna affär, som
uteslutande är en uppgörelse mellan
Kooperativa förbundet och det nya
företaget. Herr talman! Jag ber än en
gång att få tacka för svaret.

Herr HENRIKSSON: Herr talman! Vi
ha ända sedan i höstas i anslutning till
Osramaffären fått bevittna en hel rad
uppseendeväckande händelser, som man
tillsammans nästan skulle vara benägen
att rubricera som skandal. Det är därför
fullt förståeligt att regeringen ville beredas
tillfälle att inför riksdagen lämna
en redogörelse för händelseutvecklingen.
Jag anser dock att det i viss
mån är beklagligt, att statsrådet Kock
valt en stilla lördagseftermiddag för
denna redogörelse, tv jag tror den
skulle ha kunnat väcka ett större intresse
hos kammaren, om den lämnats
en annan dag.

Jag har emellertid med rätt stort intresse
lyssnat till redogörelsen. Den
skildrade bakgrunden, Washingtonavtalet,
flyktkapitalbyråns verksamhet,
byråchefen Lindencronas uppdrag fram
till tidpunkten då förhandlingarna
skulle upptagas. Det var ju så — vilket
statsrådet också påpekade — att man
vid prövningen av denna affär likaväl
som av andra affärer rörande dessa
tyskägda företag ville skjuta allmänt
näringspolitiska synpunkter i förgrunden:
man borde handla så att det
skulle vara mest gagneligt för det
svenska folkhushållet. När man närmare
granskar en del av dessa affärer får
man faktiskt ett visst intryck av — jag

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 194S.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

bar ju haft anledning att tidigare syssla
med en annan detalj i detta komplex
— att de näringspolitiska synpunkterna
baft en viss benägenhet att bli tolkade
på varierande sätt, men att tolkningen
lett i samma riktning i fråga om köparen.

Nå, vad som nu i första hand enligt
min uppfattning är anmärkningsvärt i
nu förevarande fall är det sätt, varpå
regeringen började inleda förhandlingar.
Man följde inte då Washingtonavtalets
princip, att försäljningen skulle
äga rum offentligt och att man skulle
sträva efter att få högsta pris, utan man
anlade som sagt främst allmänt näringspolitiska
synpunkter på frågan. Man
sade sig vilja placera företaget på sådant
sätt, att det skulle gagna bäst. Man
tog kontakt med ICA — jag behöver
kanske inte här närmare redogöra för
vad ICA är; det är ju en sammanslutning
av ett betydande antal detaljhandlare
i landet och som sådana stora avnämare
av glödlampor. Emellertid föres
även Kooperativa förbundet in i diskussionen
såsom den andra utvalda
part, som skulle få lämna anbud.

Det gällde så att ta ställning till spekulanterna.
Först var det alltså det konsortium,
där ICA ingick och diir även
de som nu blivit slutliga köpare ingingo.
De voro beredda att utveckla fabriken
och driva den i konkurrens med Kooperativa
förbundets fabrik och det utländska
företag, som är stor säljare på
den svenska marknaden, nämligen Philips.
Det förefaller mig, som om det
skulle ha varit en utmärkt lösning ur
allmänt näringspolitiska synpunkter.
Man skulle därmed ha bevarat fabriken,
man hade bevarat de anställda och den
tekniska apparatur som fanns och man
hade tillgodosett ett stort köpbehov,
som skulle ha kunnat tillgodoses från
den svenska fabrik, där köparna själva
voro intressenter.

Regeringen valde inte den vägen
utan liit KF bli den favoriserade. Detta
2 — Andra kammarens protokoll

innebar att eu fabrik blev ensam tillverkare
— eller skulle ha blivit det, om
saken fullföljts — av glödlampor i Sverige.
Statsrådet Kock gjorde det påpekandet,
att man redan på ett förberedande
stadium hade fäst uppmärksamheten
på att Kooperativa förbundets
fabrik hade sitt naturliga avsättningsområde
inom konsumtionsföreningarna
och att man på förhand kunde beräkna,
att de stora grupper köpare, som hade
velat förvärva fabriken, inte skulle fortsätta
att vara kunder hos Kooperativa
förbundet. Det blev också så, att dessa
glödlampsköpare upphörde att vara
Osram-kunder och vände sig till andra
glödlampsförsäljare på den svenska
marknaden. Jag skulle tro att detta
ganska markant kunde avläsas i Osrams
försäljningssiffror ifrån tidpunkten för
regeringens första beslut i frågan och
till tidpunkten för det senaste bytet av
ägare.

För min del anser jag, till skillnad
från den ärade interpellanten, att det
första som gjordes var, att man från
regeringens sida inte fullföljde saken
med den andra spekulanten, när alla
garantier som man ville ha voro till
finnandes. När affärens första skede var
avslutat betonades det, inte minst från
Kooperativa förbundets ledning, att KF
var den högsta anbudsgivaren; statsrådet
Kock nämnde också något om att
Kooperativa förbundets anbud var högst.
Det gällde dock en skillnad i anbuden
av endast omkring 100 000 kronor, och
eftersom det sedan gjordes många justeringar
— försäljningen avslutades på en
summa som låg miljonen under KF:s
bud — kan man ju tänka sig att det
fanns diskussionsmarginaler. Uppläggningen
av försäljningen är i varje fall
gjord efter en sådan linje, att man helt
enkelt inte kunde få in det högsta möjliga
anbudet, om nu en sådan princip
skulle ha varit utgångspunkten. Om man
bjudit ut fabriken till vem som velat
köpa, är jag alldeles övertygad om atl
man skulle ha fått se siffror, som legat
Nr 7.

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

högst väsentligt över den som affären
nu från regeringens sida avslutades på.

Det är också ett par andra omständigheter
som äro anmärkningsvärda
om man utgår från de allmänt näringspolitiska
synpunkterna. Kooperativa
förbundet meddelade, omedelbart efter
köpet, att man ämnade lägga ned
Osramfabriken och koncentrera driften
till Luma. Detta väckte mycket stor oro
hos de anställda, vilket tog sig ett för
regeringen ganska synbart uttryck. Det
är rätt märkligt att konstatera, att när
den första fasen var till ända i och med
att regeringen utvalde KF till köpare
inleddes nästan omedelbart förhandlingskontakter
från Kooperativa förbundets
sida. Man ställer sig därför frågan:
Vad låg bakom detta? Vad har avsikten
varit med att Kooperativa förbundet
såsom anbudsgivare ville få tillfälle
att gå igenom denna dåvarande
konkurrentfabriks alla handlingar?
Omedelbart därpå tog man upp kontakter
med dem som tidigare varit intresserade,
och såvitt jag känner till ha
dessa fortsatt hela tiden ända tills det
nya avtalet kom till stånd.

Nu har regeringen beslutat att köpet
skulle gå till Kooperativa förbundet —
och så kommer knallen: Kooperativa
förbundet säljer omedelbart företaget
vidare! Till den spekulant som regeringen
ratat! När man ifrån Kooperativa
förbundets sida skall förklara, varför
man gjort denna transaktion, är det
två omständigheter man främst pekar
på. Detta framgår av en artikel i den
kooperativa tidskriften Vi. Som ett
första försvar säger man att »man ville
förhindra att den svenska Osramfabriken
kom under inflytande av en utländsk
trust; risk förelåg nämligen, att
det amerikanska General Electric skulle
få ett i realiteten avgörande grepp över
företaget». Det uttalandet har ju statsrådet
redan dementerat med påpekande
av att det intresse, som skulle komma
i fråga och som ju sammanhänger med
General Electrics intresse i Osramföre -

taget och i dess moderföretag, skulle
begränsas — det skulle gälla högst 20 %
av aktiestocken, men det var bara fråga
om 10 %. Man kan möjligen fråga efter
anledningen till att denna andel av
aktiestocken skulle överlåtas. Det har
uppgivits, att det skulle vara av betydelse
för företaget att ha kontakt med
den tekniska forskningen i Amerika.
Det kan icke anses anmärkningsvärt,
att man ville ha en sådan internationell
kontakt. Även AB Lumalampan har haft
det behovet. När AB Lumalampan startade,
talade KF om att man brutit den
internationella glödlampstrusten. Emellertid
lyckades det icke särskilt bra med
tillverkningen av Luma-lampan. Efter
något år återfanns Luma-fabriken som
välbeställd medlem i denna trust, därför
att bolaget därigenom fick tillfälle
att utnyttja patent, som det icke på
andra vis kunde komma över.

Vidare har man från Kooperativa
förbundet anfört, att man ville möjliggöra
en rationalisering genom maskinell
produktion av vissa halvfabrikat, framför
allt av glödlampskolvar och glasrör.
Statsrådet var i sitt svar inne på den
frågan och sade, om jag fattade saken
rätt, att under de tidigare diskussionerna
skulle den grupp, som då företräddes
av ICA, ha avböjt ett samarbete
på den punkten. Jag kanske missuppfattade
statsrådet, men i varje fall har
KF i sitt framträdande utåt gjort gällande,
att ett sådant förslag skulle ha
avböjts. Saken ligger så till att glaskolvarna
till glödlamporna tillverkas av ett
glasbruk. KF har sagt sig vilja möjliggöra
en rationalisering och en utökning
av tillverkningen. Under de diskussioner
mellan KF och ICA, som ägt rum,
har detta om glaskolvtillverkningcn
mera i förbigående framkastats från
KF:s sida, men det har icke ställts direkta
förslag. Från ICA:s sida har icke
svarats vare sig ja eller nej utan endast
att man vore beredd att diskutera den
frågan. Nu anför KF, att detta skulle
vara det avgörande skälet till att KF

Nr 7.

1!)

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

först behövde överta Osramverken och
sedan sälja dem vidare. Den argumenteringen
är krystad.

Det förefaller mig, herr talman, som
om man efter att ha hört statsrådet
Kocks redogörelse nog sknlle kunna
säga att KF faktiskt har handlat bakom
regeringens rygg. Men även om man
gör det konstaterandet, vill jag framhålla,
att det är upptakten, som är felaktig.
Hade man nämligen riktigt bedömt
de allmänna näringspolitiska synpunkter,
som förelågo, och följt utredningsmannens
rekommendation, nämligen
att göra affären med ICA, hade
man aldrig behövt komma i denna
situation.

Man kan också fråga sig vad KF velat
nå med denna mycket underliga transaktion.
Icke tror jag, att KF gjort dubbeltransaktionen
bara för att man tyckte
det var roligt, utan KF har naturligtvis
haft ett bestämt syftemål. Jag vågar
icke bestämt säga, vilket detta syftemål
varit, eftersom jag icke känner till villkoren
närmare, men jag skulle vilja
peka på en så viktig sak som patentfrågan.
Är det något sådant man velat
komma över? En sak vet jag i varje
fall, nämligen att fastigheten icke följde
med vid den senare överlåtelsen. Fastigheten
är ett objekt, som har haft många
olika värden i räkneoperationerna, men
jag är ganska övertygad om att KF på
den punkten gjort en god affär. Hela
denna historia är beklaglig och beklämmande.
Utan tvivel skulle det varit
möjligt att få en god lösning utan bekymmer
och irritationer för deltagande
parter och icke minst för de anställda,
om regeringen från början följt utredningsmannens
rekommendation och
icke sin egen politiska känsloinriktning.

Statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Jag vill beröra några av de punkter herr
Henriksson tog upp i sitt anförande.

Det var ju icke så, att underhandlarna
först togo upp förhandlingar med
ICA och att KF kom med på ett senare

stadium, utan spekulanterna fingo anmäla
sig, och därefter tog utredningsmannen
upp förhandlingar med dessa.
KF anmälde sitt intresse på ett mycket
tidigt stadium, redan under den förberedande
diskussion, som advokaten Lindahl
hade med olika intressenter. Sedan
en del av spekulanterna utgallrats, emedan
de över huvud taget icke ansågos
kunna komma i fråga, kvarstodo ICA
och KF. Det gällde då att företaga en
avvägning mellan dessa två. Det är
klart, att det förslag som ICA framlagt
hade sina fördelar, liksom IvF:s förslag
hade sina fördelar, och det gällde att
välja mellan dessa förslag. Utredningsmannen
förordade, att ICA skulle få
bjuda i första hand, men det innebar
icke, att KF var definitivt utslaget. Om
en uppgörelse icke kunnat träffas med
ICA, exempelvis om dess anbud hade
varit för lågt med hänsyn till värdet,
skulle förhandlingar kunna ha upptagits
med KF. Vid remissbehandlingen framförde
flyktkapitalbyrån skäl för att KF
skulle få vara med och bjuda, och kommerskollegium
ansåg de skäl som talade
till förmån för KF så starka, att KF i
första hand borde få bjuda. Kommerskollegium
framhöll särskilt vad KF:s
verksamhet på detta område hade betytt
för prisbildningen i fråga om glödlampor
och framhöll även, att en del av
de farhågor, som anförts för att marknaden
icke skulle kunna absorbera osramlampor,
tillverkade i KF:s regi, voro
överdrivna. Det var nämligen endast
50 <7o av lumalamporna, som exporterades
eller försåldes till kooperativa köpare.
Således var det stora avnämare,
som köpte denna lampa utan att tillhöra
KF:s intresseområde. När regeringen
hade att överväga frågan om
Osram-verken skulle försäljas till ICA
eller KF och anbuden från båda lågo så
nära varandra — för övrigt låg KF:s
anbud högst — ansåg regeringen, att
man genom försäljning till KF, som
tidigare haft ett gynnsamt inflytande på
marknaden, skulle skapa garantier för

20 Nr 7. Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

att konsumenternas intressen skulle bli
tillvaratagna, vilket bland annat kommerskollegium
framhållit som motiv för
en sådan lösning.

Herr Henriksson antydde, att det vid
fastställande av det slutliga försäljningspriset
gjorts justeringar och att man
kanske skulle ha kunnat komma till
justeringar även i fråga om ICA:s anbud.
Det är givet, att sådana justeringar
skulle fått göras. De gällde nämligen
vissa av Osram-bolagets aktieintressen
och förpliktelser gentemot moderbolaget
och gentemot vissa andra utländska
företag. I samband med försäljningen
skedde en avräkning. Det är justeringar
som skulle skett vilken köpare man än
slutit avtal med.

Förhållandet till de anställda har också
dragits upp av herr Henriksson. På
den punkten kan jag endast säga, att
förhandlingar togos upp med de anställda
omedelbart efter det att det blivit
bestämt, att RF skulle få köpa företaget.
Dessa förhandlingar mellan RF
och de anställdas organisationer ha enligt
uppgifter, som jag erhållit, gått
smärtfritt. Vissa avtal med tjänstemännen
ha träffats, och för arbetarnas vidkommande
fanns det kollektivavtal, som
reglerade deras förhållanden även under
ny ägare.

När jag nämnde, att RF hade anfört,
att förslaget om ett samarbete i fråga
om halvfabrikatfabrikationen avböjts av
dess konkurrenter, gällde det förhållandena
före försäljningen. Mitt yttrande
avsåg icke några eventuella förhandlingar
med ICA-koncernen, utan de förhandlingar,
som förts med Osram och
Philips på ett tidigare stadium.

I fråga om de näringspolitiska synpunkterna,
som herr Henriksson anser
icke ha blivit tillgodosedda, har jag redan
framhållit, att man kunde anlägga
olika synpunkter på de båda förslagen,
men att man fick väga dem mot varandra,
och att regeringen funnit, att en försäljning
till RF bäst svarade mot de
anspråk man därvidlag kunde ställa.

Herr HENKIRSSON: Herr talman!

Med anledning av statsrådet Rocks sista
påpekande skulle jag vilja säga, att
det väl icke finnes någon garanti för
att ett kollektivt monopol tillgodoser
prisutvecklingen på ett tillfredsställande
sätt. Det skulle enligt min mening
finnas större garantier för en prisutveckling
i konsumenternas intresse, om
man hade konkurrerande stora företag.
Det anser jag vara en ganska viktig synpunkt,
när man diskuterar prisutvecklingen
beträffande lampor. Vi skola icke
alltför mycket låta blända oss av RF :s
på sin tid stora kampanj omkring trustbryteriet,
eftersom förbundet sedermera
träffat avtal med den stora trusten
både beträffande kvotering och beträffande
priser. Av den anledningen
finner jag, alt de bästa skälen icke talade
för att man skulle lösa frågan i deii
riktning som skedde.

Slutligen skulle jag vilja ställa en
fråga, som jag anser vara av stort intresse.
.lag har anledning förmoda, att
man från RF'':s sida hade kommit överens
med ifrågavarande köpare redan
innan regeringen fattade sitt beslut. Jag
är intresserad av att få veta, om statsrådet
har kännedom om huruvida så är
fallet. År min förmodan riktig anser jag
RF:s handlingssätt vara ännu mera
uppseendeväckande.

Statsrådet fru ROCIv: Herr talman! I
fråga om RF:s monopolställning på den
svenska marknaden skulle förbundet
icke blivit ensamt, även om det övertagit
Osramverkens rörelse. Vi ha ju
Skandinaviska glödlampsfabriken. Jag
kan icke erinra mig siffran för dess avsättning,
men den representerar en icke
obetydlig del av marknaden.

På den sista fråga, som direkt ställdes
till mig av herr Henriksson, vill jag
svara, att regeringens beslut fattades
fredagen den 30 januari. Lördagen den
31 januari fick regeringen meddelande
om att RF hade för avsikt att omedelbart
underskriva kontrakt om försälj -

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Svar på interpellation angående AB Osram-Elektraverken.

ning av företaget. Något meddelande
härom hade dessförinnan icke kommit
regeringen till handa.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 65, angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
överstyrelsen för yrkesutbildning.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionen
nr 383 av herrar Gustafsson i Lekåsa
och Onsjö; samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 384 av herr Hedlund i Rådom
in. fl.,

nr 385 av herr Persson i Norrby,
nr 386 av herr Rubbestad in. fl.,
nr 387 av herr Hseggblom in. fl. och
nr 388 av herr Persson i Svensköp
in. fl.

§ 6.

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Bogla vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående den andliga
vården vid fångvårdsanstalterna.

Kammaren biföll denna anhållan.

S 7.

Föredrogs den av herr Kempe vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående den stigande arbetslösheten
bland byggnadsarbetarna,m. m.
Kammaren biföll denna anhållan.

$ 8.

Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående rätt till avdrag vid
beskattningen för onormal förbrukning
av arbetskläder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9.

Föredrogs den av herr östlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartemetet
angående viss ändring
av gällande bestämmelser om yrkesmässig
slakt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll angående det svensk-isländska
varuutbytet;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Bulgariska Folkrepubliken
ingången handelsöverenskommelse
m. m.; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelsen om
stads indelning i valkretsar vid stadsfullmäktigeval
;

nr 2, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen
vid landstingsmannaval; -

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Interpellation angående slakteritillstånden.

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående ändrad tid för lagtima landstingsmöte
m. m.;

nr 4, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 4 regeringsformen;
och

nr 5, i anledning av väckt motion
med förslag till lag om förvärvande av
svenskt medborgarskap j vissa fall;

statsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av viss
genom valutakursförändring uppkommen
medelsbrist;

första lagutskottets utlåtande och
memorial:

nr 6, i anledning av väckt motion om
ökat statsbidrag till avlönande av fjärdingsmän;
och

nr 7, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 3 i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 kap. 1 §
rättegångsbalken;

andra lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom
vissa områden av stad, m. m.; samt
tredje tillfälliga utskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion om
inskränkning av den s. k. taxereducerade
tiden för telefonsamtal.

§ 11.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HENRIKSSON, som anförde:
Herr talman! Statens livsmedelskommission
har enligt bemyndigande av Kungl.
Maj :t beslutat skärpa bestämmelserna
angående yrkesmässig slakt i hela landet
med vissa geografiskt betingade
undantag. De nya föreskrifterna, som
meddelats i kommissionens cirkulär nr
3012 den 23 december 1947, innebära
bl. a. i korthet följande.

Hittillsvarande slakteritillstånd upphöra
att gälla den 15 februari 1948, vilken
frist emellertid i dagarna genom
särskilt beslut utsträckts till februari
månads utgång.

För att efter denna tidpunkt få bedriva
yrkesmässig slakt kräves —• med
visst undantag för t. ex. hushållsgrisar
—- nytt slakteritillstånd. Dylikt tillstånd
kommer att beviljas endast den som
dels förfogar över lokaler, som kunna
godkännas av livsmedelskommissionen
och vederbörande veterinärmyndighet,
dels bedriver rörelsen så, att övervakning
i vissa avseenden lätt kan anordnas,
och underkastar sin rörelse daglig
kontroll och dels förbinder sig utföra
slakt åt annan, som själv icke äger dylik
rätt men erhållit s. k. trafikanttillstånd.
Trafikanttillstånd innebär, att
vederbörande icke själv äger företaga
slakt, men efter särskild ansökan och
mot avgivande av inköpsbevis för köttvaror
medgives få honom tillhöriga nötkreatur
och svin nedslaktade å slakteri,
som i enlighet med de nya bestämmelserna
beviljas slakteritillstånd, övervakningen
över de nya bestämmelser -

Lördagen den 14 februari 1948.

Nr 7.

Interpellation angående slakteritillstånden.

nas efterlevnad handhaves av kontrollanter,
vilka avlönas av kommissionen.

Det åligger emellertid slakteritillståndsinnehavarna
att tillhandahålla kommissionen
medel, motsvarande avlöningskostnaderna.
Dessa kostnader regleras
närmare i ifrågavarande cirkulär, vederbörande

taget att föreslå högre gottgörelse.

För närvarande finnas i fråga om
rätten att idka slakterirörelse inga andra
i allmän lag föreskrivna särinskränkningar
än sådana, som sammanhänga
med hälsovårdslagstiftningen, vartill
komma kommunala ordningsföreskrifter
för tillgodoseende av hygien och
ordning. Slakteribranschen är sålunda
i princip ett fritt näringsområde öppet
för varje svensk medborgare på samma
sätt som de flesta andra näringsområden.

Vid tiden för köttransoneringens tillkomst
infördes föreskrifter om slakteritillstånd
såsom ett led i samhällets
kontroll över den ransonerade varan.
Dylika tillstånd ha dock meddelats till
företagare, som bedrivit slakterirörelse
såsom näringsfång, i den utsträckning
de begärts. Rätten att bedriva denna
näring har sålunda i praktiken icke
beskurits, även om yrkesutövaren självfallet
fått finna sig i de genom ransoneringen
erforderliga kontrollåtgärderna.

Genom livsmedelskommissionens cirkulär
nr 3012 avse myndigheterna att
på administrativ väg införa en ny rättsordning
på detta område. Såsom motiv
för den nya ordningen angives i cirkuläret
att man vill »förbättra efterlevnaden
av ransoneringsbestämmelserna beträffande
köttvaror». Den nya ordningen
innebär, att slakten skall koncentreras
till offentliga slakthus, kontrollslakterier
och s. k. slaktstationer, d. v. s.
av livsmedelskommissionen godkända
slakterier. Koncentrationen torde icke
kunna uppnås på annat siitt än att ett
stort antal nu gällande slakteritillstånd
indragas, med andra ord alt rätten till
näringsutövning berövas företagarna.

För en del av de »utslagna» slaktarna
öppnas en särskild väg genom s. k.
trafikanttillstånd. De tilldelas av kommissionen
ett slags halverat medborgerligt
förtroende. Trafikanttillståndsinnehavarna
få visserligen fortsätta att
handla med kött, men de få icke slakta
själva. För slakten måste de anlita ett
av kommissionen tillåtet slakteri. Trafikanttillstånd
betyder, att de få rätt att
frakta sina djur levande till ett slakteri
och därefter frakta hem de slaktadedjurkropparna.
Nu förhåller det sig
emellertid så, att djurkropparna efter
slakten måste svalna. Återtransporten
torde därför i de flesta fall icke kunna
ske förrän följande dag. Dessa transporter
innebära dubbla extrakostnader för
näringsidkaren, ökad åtgång på bensin
och oljor, extra slitage på transportapparaten
etc. Trafikanttillstånden torde
knappast bli av något värde för näringsidkarna,
då de sannolikt ej kunna
bära de stora extrakostnader, som slaktavgifter
och transporter medföra.

Såsom tidigare påpekats, står man
nu i begrepp att genom en kristidskommission
på administrativ väg införa en
ny rättsordning med åsidosättande av
den rätt till näringsutövning, som tillförsäkras
medborgarna enligt allmän
lag. Detta är ägnat att väcka allvarliga
betänkligheter. Företagare inom andra
näringsområden måste onekligen fråga
sig, om de nu kunna riskera, att kommissioner
och andra statliga myndigheter
utan stöd av i vanlig ordning tillkommen
lag kunna beröva dem deras
rätt till näringsutövning, varigenom deras
företag och däri investerat kapital
gå till spillo. En sådan rättsosäkerhet
kan förvisso icke bli främjande för produktionslivet.

Ett annat avsnitt av bestämmelserna
i cirkulär nr 3012 är också anmärkningsvärt
ur rättslig synpunkt. I cirkulärets
punkt 5 heter det: »Livsmedelskommissionen
kommer i regel att föreskriva,
att kontroll av slakteri skall ut -

Nr 7.

Lördagen den 14 februari 1948.

Interpellation angående slakteritillstånden.

övas genom av kommissionen förordnad
kontrollant. Sådan kontrollant avlönas
av kommissionen. Det åligger
emellertid slakteritillståndsinnehavaren
att tillhandahålla kommissionen medel,
motsvarande avlöningskostnaden.»

Det finns ingenting att invända mot
att en effektiv kontroll genomföres i
detta sammanhang, såvida icke åtgärderna
härför göra intrång på personlig
frihet och rätt att bedriva enskild näring.
Kontrollen är emellertid en samhällets
angelägenhet och bör bekostas
av allmänna medel. Den citerade bestämmelsen
innebär, att kommissionen
beskattar en viss grupp medborgare för
att med intäkterna bestrida utgifter för
det allmänna. Jag vill ifrågasätta, huruvida
ett sådant förfarande har någon
rättslig grund. Beskattningen blir därtill,
vilket framgår av cirkuläret, så
kraftig att den riskerar mindre rörelsers
bärkraft.

I detta sammanhang kan jag icke underlåta
att fästa uppmärksamheten på
den skillnad, som förefinnes i bestämmelserna
om kontrollkostnader för å
ena sidan slakteriidkarna och å andra
sidan producenterna. Kostnaderna för
kontrollen över slakterihanteringen läggas,
som nämnts, helt på de övervakade
själva, medan slaktgodemännens avlöningar
bestridas med allmänna medel.

Jag har tillåtit mig att här framföra
allvarliga betänkligheter ur allmän
rättslig synpunkt på de anmärkningsvärda
bestämmelser, som livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3012 innehåller.
Jag har givetvis gjort det i den
förhoppningen att regeringen ville föranstalta
om sådan ändring av bestämmelserna
att de komnie i bättre överensstämmelse
med svensk rättsuppfattning.
Skulle emellertid denna förhoppning
icke infrias utan de planerade åtgärderna
genomföras, vill jag ifrågasätta,
om icke rätt och billighet då kräva,
att staten lämnar ersättning för förlust
av kapital och inkomstmöjligheter
till de slakteriidkare, som direkt eller

indirekt berövas sitt näringsfång genom
de nya bestämmelserna.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet ett genomförande
av bestämmelserna i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3012 vara
förenligt med det rättsskydd varje företagare
bör vara tillförsäkrad vid utövandet
av sin näring?

2. Anser herr statsrådet att en på administrativ
väg genomförd beskattning
av viss grupp medborgare på sätt stadgas
i cirkulärets punkt 5 vara i överensstämmelse
med gällande svensk lag?

3. Är herr statsrådet beredd att föranstalta
om sådan revision av bestämmelserna
i nämnda cirkulär, att de
komma i bättre överensstämmelse med
allmän svensk rättsuppfattning?

4. Om sådan revision till äventyrs avböjes,
är herr statsrådet då villig att
vidtaga åtgärder för att ersättning av
statsmedel skall kunna lämnas slakteriidkare,
som genom de nya åtgärderna
berövas sitt företag och sitt näringsfång? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; -

Tisdagen den 17 februari 1948.

Nr 7.

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; från

första lagutskottet:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om
upphävande av 17 § förordningen den
16 juni 1875 (nr 42) angående lagfart
å fång till fast egendom; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om upphävande
av kap. 5 kyrkolagen in. m.;
samt

från andra lagutskottet:
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 17 § lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom; och

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt
för arrendator att bortföra stråfoder.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 17 februari.

KI. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 10
och den 11 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsmannen
Waldemar Svensson på grund av bukåkomma,
för vilken han den 17 februari
1948 inlägges på Sabbatsbergs
sjukhus, är till arbete oförmögen tillsvidare
och minst 2 veckor framåt.

Stockholm den 16 februari 1948.

C. Crafoord,
överläkare.

Kammaren beviljade herr Svensson
i I.jungskile ledighet från riksdags -

göromålen från och med denna dag
tills vidare.

§ 3.

Herr statsrådet Sköld avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 66, angående
tillämpningen av bestämmelserna
om rätt till statsbidrag för djursjukvård.

Denna proposition bordlädes.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—3,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 1
—5, statsutskottets utlåtanden nr 15,
16, 22, 25 och 26, första lagutskottets
utlåtande och memorial nr 6 och 7,
andra lagutskottets utlåtande nr 5 samt

Onsdagen den 18 februari 1948.

26 Nr 7.

tredje tillfälliga utskottets utlåtande
nr 1.

§ 5.

Föredrogs den av herr Henriksson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet angående
vissa av statens livsmedelskommission
meddelade bestämmelser i fråga
om rätt till yrkesmässig slakt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Herr Rylander avlämnade en av honom
och herr Hallen undertecknad
motion, nr 389, om beredande av traktamentsbidrag
åt vissa hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän, som
icke äro bosatta i Stockholm eller dess
förorter.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 54, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293),
nämligen:

nr 390 av herrar Ohlin och Moses son;

nr 391 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl.; och

nr 392 av herr Hjalmarson m. fl.

Slutligen avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition, nr 49, angående inrättande
av en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
m. m., nämligen:

nr 393 av herr Sefve;

nr 394 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.; och

nr 395 av herr Lundberg.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs en från fullmäktige i
riksgäldskontoret inkommen skrivelse
till riksdagen med överlämnande av ett
av 1947 års revisionsutredning den 29
januari 1948 avgivet betänkande rörande
riksdagens revisorers verksamhet;
och beslöt kammaren hänvisa
detta betänkande, i vad det avsåg förslag
till ändrad lydelse av § 72 riksdagsordningen,
till konstitutionsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

§ 8.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.08 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 18 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 25 innevarande februari förrätta
val av 24 valmän för utseende av
riksdagens justitieombudsman och hans
ställföreträdare ävensom av 6 suppleanter
för dessa valmän.

§ 2.

Herr statsrådet Zetterberg avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition, nr 68, med

förslag till lag angående utsträckt tilllämpning
av lagen den 4 juni 1943 (nr
274) om förlängd giltighetstid för ränteoch
utdelningskuponger, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Skantze till mig riktat följande

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Svar på interpellation angående sänkning av kemisk krigsmateriel i Östersjön.

frågor rörande de av sovjetryska myndigheter
företagna sänkningarna av
krigsmateriel i Östersjön.

1. I vad mån ha hittills gjorda framställningar
från svensk sida till de sovjetryska
myndigheterna lett till åsyftat
resultat i denna fråga?

2. Komma nya framställningar av liknande
art att göras, om de hittills gjorda
ej leda till avsett resultat?

Jag ber få svara följande:

I medio av juli 1947 ingick till utrikesdepartementet
rapporter, att fartyg,
som sedermera visade sig stå under
rysk kontroll, vid Christiansö nära
Bornholm sänkt lådor innehållande
ammunition och bomber bl. a. med senapsgas.
Sänkningarna ägde rum på
internationellt vatten, men då svenska
och danska fiskare av ålder på platsen
bedrivit ett givande trålfiske instruerades
beskickningen i Moskva att hos
ryska vederbörande hemställa att sänkningarna
helt upphörde eller att de åtminstone
tills vidare avbrötes i avvaktan
på undersökning av inom vilka områden
de skulle kunna äga rum utan
att skada fisket. Jag vill, herr talman,
särskilt framhålla det förhållandet, att
sänkningarna ägde rum på internationellt
vatten, något som icke möjliggjort
för oss att framställa en protest eller
resa några krav. Vad vi sökt uppnå är
alltså endast ett iakttagande av den
hänsyn, som i liknande fall plägar visas
stater emellan. En framställning i samma
anda som den svenska riktades till
de ryska zonmyndigheterna i Berlin av
den hos det allierade kontrollrådet där
ackrediterade danska militärmissionen.
Svenske konsuln i Berlin instruerades
också att framlägga .svenska regeringens
synpunkter på sänkningarna. Vid den
svenska démarchcns framförande i
Moskva förklarades muntligen, att de
ryska myndigheterna komme att upptaga
saken med det allierade kontrollrådet
i Berlin, i enlighet med vars beslut
sänkningarna av tysk krigsmateriel
sades ha ägt rum.

Som svar å démarclien meddelades
beskickningen i Moskva den C oktober
av ryska vederbörande, att sänkningarna
ägde rum på den lämpligaste plats
man kunde finna, nära tyska kusten
och avlägsen från den svenska samt på
djupt vatten. Det förklarades också, att
säkerhetsåtgärder vidtogos vid sänkningarna.
Vari dessa bestodo var dock
icke möjligt erhålla upplysning om.

Efter samråd med svenska utrikesdepartementet
beordrades danska militärmissionen
i november av danska regeringen
att göra ytterligare en démarche
hos de ryska myndigheterna i Berlin.
Däri föreslogs, att sänkningarna måtte
flyttas till vissa angivna områden längre
österut i Östersjön, där fiske icke bedrevs.
Vår beskickning i Moskva beordrades
att stödja den danska framställningen.
Enligt vad jag erfarit har
danska militärmissionen nyligen av de
ryska zonmyndigheterna i Berlin underrättats
att »sänkningarna av kemisk
krigsmateriel nu vore slutförda».

Svenska regeringen kommer att även
i fortsättningen noggrant följa frågans
utveckling.

Härefter yttrade:

Herr SKANTZE: Herr talman! Jag ber
att till hans excellens herr utrikesministern
få framföra mitt vördsamma tack
för svaret på mina frågor.

Att tacksamheten något grumlas av
svarets föga tillfredsställande innehåll,
förmodar jag att hans excellens finner
helt naturligt. Den förhoppningsfulla
tilltro till vår utrikeslednings förmåga
att skydda legitima svenska intressen,
som sydkustfiskarna givit uttryck åt i
sina framställningar till hans excellens
i juli och december i fjol, har fått en
svår knäck. Vad är det då som inträffat?
Betydande områden av de bästa
fiskevattnen söder om Blekingekusten,
där av ålder svenska fiskare bedrivit
sin näring, iiro nu förstörda. Havsbottnen
är belamrad med ammunitionslådor
och bomber, varigenom trålfiske på

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Svar på interpellation angående sänkning av kemisk krigsmateriel i Östersjön.

dessa ställen är omöjliggjort. Redan när
sänkningarna började för trekvarts år
sedan, framhölls från fiskarhåll, att det
finns gott om platser i Östersjön med
tillräckligt vattendjup, där bottenlagret
består av sten och där trålfiske ej kan
förekomma, som skulle vara lämpliga
för ifrågavarande sänkningar. För dessa
synpunkter har man icke vunnit gehör.

Jag är naturligtvis medveten om att
det är omöjligt att göra en formell protest.
Att det rör sig om internationellt
vatten är emellertid i detta sammanhang
sakligt sett av underordnad betydelse.
Det är icke den formella sidan
av saken det gäller. Den svenska ståndpunkten
innebär en begäran om hänsyn
till hårt arbetande människors billiga
krav på säkerhet under sin yrkesutövning
i regelmässiga och internationellt
erkända former. Jag har svårt att tro,
att sprängämnen och ammunition nödvändigtvis
måste sänkas just på detta
område med sandbotten, där trålfiske
bedrives.

Därtill kommer en annan sak, som
av interpellationssvaret att döma den
svenska utrikesledningen uppenbarligen
icke funnit lämpligt att taga upp med
ryska vederbörande. Sänkningarna ha
utförts på ett i tekniskt hänseende otillfredsställande
sätt. Detta har medfört,
att i dessa farvatten flyta omkring en
mängd lådor med vidhäftande senapsgas
eller innehållande bomber med
gas- eller sprängladdningar, även sådana
med tändrör, och på sistone även
behållare med cyanvätegas. Vad detta
innebär av vådor för sjöfarten och
fisket för kustbefolkningen behöver
jag icke taga kammarens tid i anspråk
för att närmare utveckla. Att
så få olyckor hittills inträffat får tillskrivas
den utomordentligt effektivt arbetande
organisation för inrapportering,
tillvaratagande samt oskadliggörande
av dylikt, som chefen för sydkustens
marindistrikt etablerade redan tidigt
i höstas. Men kusten är lång, och
skärgården erbjuder många skrymslen,

där gas- och sprängladdningar kunna
ligga oupptäckta.

Hans excellens herr utrikesministern
säger sig ha erfarit, att sänkningarna nu
skulle vara slutförda. Jag kan bara hoppas,
att hans sagesman skall visa sig ha
varit riktigt underrättad. De senaste
veckornas talrika fynd tyda eljest snarare
på motsatsen.

Jag nödgas slutligen, herr talman,
konstatera att démarcherna i detta
ärende icke lett till åsyftat resultat, och
jag kan icke frigöra mig från den känslan,
att en något frimodigare attityd österut
måhända skulle ha varit ändamålsenlig
för åvägabringande av sådan hänsyn,
som, för att använda hans excellens
egna ord, plägar visas stater
emellan.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vet icke vad interpellanten menade
med de sista orden om en frimodigare
hållning österut. Här ha den danska och
den svenska regeringen i samråd vidtagit
de åtgärder som stå till buds enligt
vanlig internationell sedvänja. Jag kan
därför icke förstå vad det är interpelianten
åsyftar, när han använder detta
uttryck.

Herr SKANTZE: Herr talman! När
beskickningen i Moskva den 6 oktober
av ryska vederbörande fick svaret, att
sänkningarna ägde rum på lämpligast
möjliga plats nära den tyska kusten,
medan den visste, att de icke skedde på
sådana platser där de kunde företagas
utan skada för fisket, att platserna ligga
närmare den svenska än den tyska kusten
och att redan ett otal exempel funnos
på ilandflutna fynd, som gåvo vid
handen att sänkningarna i tekniskt hänseende
icke voro utförda på lämpligt
sätt, hade det, förefaller det mig, varit
rimligt att man fortsatt diskussionen
och påpekat dessa saker för att försöka
få rättelse till stånd.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Svar på interpellation angående ekonomiskt nordiskt samarbete.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Det är självfallet, att den svenska ambassadören
i Moskva har framfört alla
dessa synpunkter och att han icke på
något sätt eftergivit de yrkanden, som
han hade instruktion att framföra. Vad
interpellanten menar är alltså, att den
svenske ambassadören skulle ha fortsatt
diskussionen. Det är klart, att han
gjort det, att han framfört alla argument
och icke eftergivit sina framställningar.
Vad är det därutöver, som interpellanten
åsyftar i fråga om frimodig
hållning?

Herr SKANTZE: Herr talman! Att
dessa synpunkter skulle ha framförts
efter svaret den 6 oktober framgick
icke av interpellationssvaret. Är det så
att det gjorts utan resultat, återstår det
bara att beklaga, att ett resultat icke
uppnåtts.

Härmed var överläggningen slutad.

S 4.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet GJÖRES, som anförde:
Herr talman! Herr Ljungqvist har i en
till mig den 3 februari 1948 framställd
interpellation frågat, vilka åtgärder som
hittills vidtagits och vilka ytterligare
åtgärder jag inom den närmaste framtiden
ämnade vidtaga för att söka åstadkomma
positiva resultat i frågan om
ett närmare ekonomiskt nordiskt samarbete.

Till svar härå vill jag i huvudsak
hänvisa till vad i detta sammanhang
sades i mitt handelspolitiska anförande
i riksdagen den 4 februari 1948.

Jag framhöll där, att frågan om det
ekonomiska samarbetet dryftats vid utrikesministermötet
i Köpenhamn den
27—28 augusti 1947. Därvid beslöts att
utrikesministrarna skulle föreslå sina
respektive regeringar att utse delegater

med uppgift att gemensamt undersöka
möjligheterna för en utvidgning av det
ekonomiska samarbetet mellan respektive
länder. Delegaterna borde i första
hand överväga frågan om ömsesidigt
stöd under den nuvarande efterkrigsperioden
men även undersöka möjligheterna
till ett samarbete på längre
sikt, bland annat frågan om ett fullständigt
eller partiellt upphävande av
tullgränserna mellan de fyra länderna.
Förslag till instruktioner för de delegerade
behandlas för närvarande inom
de fyra nordiska länderna. De nämnda
frågorna komma att närmare dryftas
vid det utrikesministermöte, som planeras
äga rum i Oslo den 23—24 februari.
Vid mötet skola även handelsministrarna
närvara just med hänsyn
till att vid mötet jämväl skall behandlas
det ekonomiska samarbetet mellan
de berörda länderna.

Slutligen vill jag omnämna, att från
svensk sida till delegater för det nordiska
ekonomiska samarbetet utsetts
kanslirådet Knut von Horn, handelsdepartementet,
samt professor Ingvar
Svennilson, Industriens utredningsinstitut.
Från dansk sida ha utsetts nationalbanksdirektören
C. V. Bramsna;s och
departementschefen E. Sveinbjprnsson.
Norska och isländska representanter i
samarbetsorganet ha såvitt bekant ännu
icke utsetts.

Härefter yttrade

Herr LJUNGQVIST: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framföra mitt
vördsamma tack för interpellationssvaret.
Detta var kortfattat och koncist,
och jag har full förståelse för den omständigheten.
Statsrådet kan med rätta
hänvisa till sina uttalanden under utrikesdebatten,
då han ganska utförligt
kom in också på frågan om det nordiska
samarbetet. Jag hade redan då
för min personliga del tillfälle att uttala
min tillfredsställelse med de uttalanden,
som gjorts från regeringens och

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Svar på interpellation angående ekonomiskt nordiskt samarbete.

statsrådet Gjöres’ sida i fråga om det
nordiska samarbetet, icke minst samarbetet
på det ekonomiska området.

Jag vill bara tillägga några korta
kommentarer i dag. Jag vill understryka
min tillfredsställelse över att
regeringen utsett delegater -— herrarna
von Horn och Svennilson — med uppgift
att undersöka möjligheterna för ett
vidgat ekonomiskt samarbete. Jag fattar
det som ett glädjande vittnesbörd
om ett allvarligt uppsåt hos regeringen
i denna sak och att man för Sveriges
del vill göra vad göras kan för alt
gripa sig an med de konkreta samarbetsuppgifterna.

Uttryckligen har i interpellationssvaret
också sagts ifrån, att utredningsarbetet
icke bara gäller det aktuella
läget under efterkrigsperioden utan
också samarbete på längre sikt. Det är
naturligt att här, liksom när det är
fråga om de s. k. Beneluxländerna, frågan
om partiell eller total tullfrihet träder
i förgrunden. Säkerligen komma
många svårigheter att yppa sig och
många åtgärder av kompromissnatur att
visa sig vara nödvändiga för att göra
en övergång till en förtätad nordisk
gemenskap så friktionsfri som möjligt.
Många äro de försök som gjorts under
gången tid att närma de nordiska länderna
till varandra i olika avseenden.
Ofta har det skett med framgång, men
ofta ha de icke åtföljts av tillräcklig
insikt eller förmåga att fullfölja avsikterna.
Behovet av allt intimare gemenskap
mellan våra nordiska folk finnes
alltjämt och pockar på att bli bättre
tillgodosett. Om någonsin någon tanke
varit naturlig i vår ekonomiska politik,
är det väl den nordiska enhetstanken.
Yttre omständigheter kunna ju,
som vi veta, från tid till annan för
det ena eller det andra av länderna försvära
denna tankes förverkligande, men
den kommer icke att do utan leva ett
allt starkare liv.

Jag vill bara upprepa här vad jag
för min ringa del sade under utrikes -

debatten: Kunna icke de nordiska länderna,
som i så många avseenden stå
varandra så nära, komma varandra
ännu närmare och åstadkomma vad jag
nyss kallade en förtätad gemenskap, har
man svårt att fatta, hur det skall vara
möjligt att med tillräcklig optimism och
tillräcklig effektivitet verka för en intimare
internationell sammanhållning
mellan folken. Därför är den nordiska
samarbetstanken icke utopisk, såsom
kanske en eller annan vill göra gällande.
Den är praktisk politik och borde
i högre grad än hittills varit fallet vara
praktisk politik.

I interpellationen har jag tillåtit mig
peka på värdet av en vidgad, friare
marknad inom de nordiska gränserna.
Jag skall icke här uppehålla mig närmare
vid detta, då det framgått av interpellationssvaret
och även av andra
uttalanden från regeringshåll och från
statsrådet Gjöres under utrikesdebatten,
att regeringen har en positiv inställning
i denna fråga. Fördelar på lång
sikt stå att vinna både när det gäller
den ekonomiska utvecklingen inom ett
samarbetande Norden och när det gäller
ett effektivt utnyttjande av handelspolitiska
möjligheter gentemot omvärlden.
I Beneluxländerna väntar man liknande
fördelar, och i de nordiska samarbetssträvandena
före kriget ingick
också, såsom påpekas i interpellationen.
ett gemensamt uppträdande vid handelsförhandlingar
med länder utanför
Norden.

Det synes mig alldeles uppenbart, att
tendenserna ute i världen, visserligen
i en kaotisk och förvirrad efterkrigsvärld,
peka hän på skapandet av allt
större ekonomiska enheter. Detta bör
vara, som jag ser saken, en ytterligare
sporre för oss att alltmer gå från tanke
och ord till handling, när det gäller att
samverka med och öva inverkan på
våra frändefolk i riktning mot nordisk
gemenskap. Det förefaller mig också
klart, att nordiskt samgående skulle
kunna bli av måhända icke ringa he -

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Svar på interpellation angående de utomäktenskapliga barnens arvsratt.

tydclse även för internationella utvecklingstendenser.

Det är klart, att ekonomisk samverkan
rullar upp många andra problem
än tullfrågan, såsom frågan om rörelsefrihet
för företagsamhet och utvidgade
arbetsmarknader, frågan om gemensam
valuta o. s. v. Det är säkert ett mödosamt
arbete, som måste uträttas på detta
område, ofta bara steg för steg, men det
avskräcker dock icke den som tror, att
historien icke sagt sitt sista ord i och
med den nuvarande situationen i Norden,
utan fastmer är övertygad om att
nordisk gemenskap för oss är en naturlig
väg även till en intensivare och förtroendefull
internationell samverkan.
Därför kan icke heller nordisk gemenskap
hota någon och borde därför icke
heller motarbetas av någon. Tvärtom
borde en sådan samverkan kunna lämna
effektivare bidrag till en stabil internationell
utveckling än om de nordiska
länderna gå var för sig, och var och en,
som känner nordiskt kynne, vet att vi
endast ha fred och framåtskridande för
ögonen.

Herr talman, herr statsråd! Jag har
icke kunnat underlåta att säga dessa
korta ord. Mig synes nämligen denna
fråga långt viktigare än de flesta av
de inrikespolitiska spörsmål, som i
våra dagar vålla motsättning och strid
mellan partierna. Det är väl så, att vi
i lugna tider med stabila förhållanden
ha svårt att komma ett tillräckligt stycke
på väg i ett ärende som detta. Man
slår sig så lätt till ro med konstaterandet,
att allt är gott och väl och bör
förbli som det är. Men något gott bör
väl kunna komma även ur detta orons
och stridens tidevarv, och det goda jag
väntar på är framför allt en ökad insikt
om det naturliga och berättigade i en
nordisk gemenskap och kraftigare tag
för att förverkliga den.

Jag dristar mig till sist hysa den förhoppningen,
att de instruktioner för
delegaterna, som enligt interpellationssvaret
äro under utarbetande, skola

vara upplagda på ett så pass vittsyftande
sätt, att de möjligen kunna föra
enhetstanken ett gott stycke framåt.
Handelsministrarnas bebådade närvaro
vid utrikesministermötet i Oslo den 23
och 24 februari styrker förhoppningarna,
att man tar itu med konkreta ekonomiska
samarbetsproblem. Med stor sympati
har jag både tidigare och i dag
hört regeringens och statsrådet Gjöres
synpunkter på denna för vårt folk och
Norden livsviktiga angelägenhet. Väl
vet jag att svårigheter möta, men regeringens
ansträngningar att nå positiva
resultat komma att mötas med intresse,
uppmärksamhet och önskningar om god
framgång i arbetet, önskningar, som
säkert komma från de vidaste kretsar,
oavsett partitillhörighet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
Herr Adolfsson har frågat mig, om
1941 års sakkunniga för kodifiering av
ärvdabalken i enlighet med uttalat
önskemål av 1945 års lagutskott så forcerat
sitt arbete, att förslag om de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt
hunnit framläggas, samt huruvida regeringsförslag
i ämnet under alla förhållanden
kunde förväntas till innevarande
års riksdag.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Som bekant har barn utom äktenskap,
som icke är trolovningsbarn eller
vars fader ej avgivit särskild arvsrättsförklaring,
endast rätt till arv efter moder
och mödernefränder. Efter fader
och fädernefränder har barnet däremot
icke någon arvsrätt. På sätt herr
Adolfsson framhållit har frågan om en
förbättrad ställning i arvsrättsligt hänseende
för barn utom äktenskap under
senare tid vid upprepade tillfällen va -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Svar pa interpellation angående de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.

rit föremål för riksdagens behandling.
I skrivelse den 18 februari 1936 anhöll
riksdagen, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa eu allsidig, förutsättningslös
utredning angående de utomäktenskapliga
barnens rättsliga ställning
samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I anledning av denna skrivelse
har åt de sakkunniga, som år 1941 tillkallats
för kodifiering av ärvdabalken,
uppdragits att närmare överväga, i vad
mån nu förefintliga olikheter mellan
de bestämmelser som gälla barn i äktenskap
och dem som gälla barn utom
äktenskap kunna minskas. Vid 1938,
1943 och 1945 års riksdagar väckta
motioner om utvidgning av utomäktenskapliga
barns arvsrätt ha avvisats
av riksdagen under hänvisning till den
redan begärda utredningen.

De sakkunnigas uppdrag omfattar en
kodifiering av alla de äldre och nyare
lagar, som motsvara ärvdabalken i
1734 års lag. Detta komplex skall enligt
de sakkunnigas avsikt sammanföras
till två balkar, en föräldrabalk och
en ärvdabalk. I juni 1946 framlade de
sakkunniga den första huvuddelen,
nämligen förslag till föräldrabalk
(SOU 1946:49). Däri upptagas rättsregler
om föräldrar och barn samt om
förmvnderskap. Bl. a. behandlas reglerna
om fastställande av faderskapet
till barn utom äktenskap. Denna fråga
är av grundläggande betydelse för
spörsmålet om de utomäktenskapliga
barnens rättsställning, icke minst i
arvsrättsligt hänseende. De nu gällande
bestämmelserna om fastställande av
faderskap motsvara icke vetenskapens
senaste landvinningar på detta område
och kunna stundom leda till resultat,
som te sig mindre tillfredsställande.
De sakkunniga ha därför föreslagit
ändringar på denna punkt i syfte att
skapa ökade möjligheter att faderskapet
till barn utom äktenskap skall bli
fastställt i enlighet med verkliga förhållandet.

Den andra huvuddelen av de sakkunnigas
arbete, nämligen ett förslag
till ärvdabalk, som skall motsvara de
nuvarande lagarna om arv, testamente
och boutredning, har ännu ej hunnit
slutföras av de sakkunniga på grund
av andra dem åvilande arbetsuppgifter.
Enligt vad jag inhämtat torde kommittéarbetet
i denna del — vilket bl. a.
omfattar frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt — såvitt nu kan
bedömas bli färdigt under innevarande
år.

Det var ursprungligen min avsikt
att proposition på grundval av de sakkunnigas
förslag till föräldrabalk
skulle framläggas för riksdagen denna
vår. Vid den närmare planläggningen
av propositionsarbetet visade det sig
emellertid tyvärr, att detta inte var
möjligt, bl. a. emedan lagrådet på
grund av andra synnerligen omfattande
lagförslag, som skola framläggas i
år, icke kunde tänkas i tid medhinna
granskningen. Jag utgår emellertid
från att förslag till föräldrabalk förelägges
nästa års riksdag och att, så
snart som möjligt efter det utredningsarbetet
rörande en ny ärvdabalk avslutats,
även proposition härom, och
alltså bl. a. om nya arvsregler för barn
utom äktenskap, kommer att framläggas
för riksdagen. Det är min varma
förhoppning, att lagstiftningsarbetet i
denna socialt så betydelsefulla fråga
skall leda till en utvidgad arvsrätt för
barn utom äktenskap och sålunda tilllika
med andra åtgärder bidraga till
att förverkliga rättvisekravet på en förbättrad
ställning för dessa barn.

Vidare yttrade:

Herr ADOLFSSON: Herr talman! Även
om jag naturligtvis måste beklaga, att
justitieministern icke har kunnat svara
ja på min fråga om proposition om de
utomäktenskapliga barnens arvsrätt
skulle kunna föreläggas innevarande
års riksdag, finns det starka skäl för

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

utomäktenskapliga barnens arvsrätt.

Svar på interpellation angående de

mig att uttala glädje över innehållet i
det svar jag nu erhållit. När jag nu
alltså ber att få tacka justitieministern
för det svar han här avgivit, så gäller
detta tack alldeles särskilt den syn på
denna viktiga sociala fråga, varav svaret
uppbäres.

Jag har alltid för min egen del funnit
det i hög grad orättvist och jämväl
kränkande, att barn skola berövas sin
arvsrätt av den anledningen, att deras
fader och moder icke ha ingått äktenskap
med varandra. Av det svar justitieministern
nu avgivit framgår eller
synes i vart fall framgå, att han i stort
sett delar den uppfattning, som jag nu
givit uttryck åt.

Den nuvarande lagstiftningen på detta
område är till sina verkningar inhuman,
och den kan i viss mån betecknas
som en klasskranka, som snarast
möjligt bör rivas ned. Jag kan av svaret
finna, att detta är även justitiemh
nisterns mening. När justitieministern
nu uttrycker en varm förhoppning, att
denna fråga skall komma att lösas
inom kort, vågar jag för min del uttrycka
den förhoppningen, att det i så
måtto synnerligen positiva i svaret
skall leda till en stark forcering av det
förberedelsearbete, som måste till, vilket
arbete enligt min mening pågått
alltför länge. Från den riksdagsgrupp
jag tillhör har frågan vid flera tillfällen
tagits upp i riksdagen, och varje
gång har det blivit avslag under hänvisning
till att utredning pågår i ärendet.
När nu tolv år förflutit och väl
tretton år komma att förflyta, sedan
utredning ursprungligen beslöts, och
då det av 1945 års riksdag gjorda uttalandet,
att riksdagen förutsatte, att
frågan skulle avgöras vid 1947 års riksdag,
icke kommit att infrias, var det
naturligt, att jag för min del i någon
mån hyste den misstanken, att det kunde
vara ett principiellt motstånd mot
en sådan lagstiftning, som medverkade
till den enligt min mening oerhörda
förseningen av frågans lösning.

3 — Andra kammarens protokoll I9WS.

Det brukar ju ofta vara så, att framstegstankar
mogna alldeles för sakta,
och de ha mognat synnerligen sakta
särskilt beträffande detta problem. Det
är därför, som sagt, naturligt att jag
hyste den misstanke jag nu givit uttryck
åt, när det dröjt så länge, innan
ifrågavarande utredning blir slutförd.
Jag vill bara tillägga, att jag efter justitieministerns
nu avgivna svar på de
frågor jag framställt i interpellationen
vågar hysa den förvissningen, att saken
inom en icke alltför lång framtid
skall komma upp till avgörande, och
att lagstiftningen också skall komma
att få ett sådant innehåll, att barn icke
längre skola kunna även i arvsrättsavseende
bestraffas för att deras föräldrar
icke ingått äktenskap med varandra.

Herr PAULSEN: Herr talman! Jag vill
bara uttrycka min stora glädje över det
svar justitieministern här avgivit, att
denna fråga kommer att lösas vid nästkommande
års riksdag. Det är en
skamfläck och en skamfläck av värsta
slag, som därmed försvinner från den
svenska lagstiftningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 66,
angående tillämpningen av bestämmelserna
om rätt till statsbidrag för djursjukvård.

§ 7.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 389
av herrar Rijlander och Italien'',

till behandling av lagutskott motionerna: nr

390 av herrar Ohlin och Mosesson,

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings mannaval.

nr 391 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl.,

nr 392 av herr Hjalmarson m. fl.;
samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 393 av herr Sefve,
nr 394 av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl. och

nr 395 av herr Lundberg.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat utrikesutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll angående det svensk-isländska
varuutbytet;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Bulgariska Folkrepubliken
ingången handelsöverenskommelse
m. m.; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande varuutbytet mellan
Sverige och Tjeckoslovakien.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta
motioner angående ändring av bestämmelsen
om stads indelning i valkretsar
vid stadsfullmäktigeval.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande
valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 216

i första kammaren av herr Mannerskantz,
och nr 349 i andra kammaren
av herr Nilsson i Göingegården m. fl.
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte verkställa utredning
rörande en sådan valkretsindelning vid
landstingsmannaval att hela landstingsområdet
vid sammanräkning komme att
behandlas som en eller eventuellt två
valkretsar samt därefter till riksdagen
inkomma med förslag i ämnet».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Björck, Gustavson, Arrhén, Thorell, von
Friesen, Nolin och Dickson, som inom
utskottet yrkat, att utskottet måtte tillstyrka
de föreliggande motionerna.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NOLIN: Herr talman! Som kammarens
ledamöter behagade finna, är
det flera av utskottets ledamöter, som
undertecknat en reservation, där det
yrkas bifall till motionerna.

Det är ju på det sättet, att allt flera
kommit till den uppfattningen, att
landstingsvalkretsarna i allmänhet äro
för små. Att dessa valkretsar äro så
små leder till att de mindre partierna
i många fall behöva ett synnerligen
högt röstetal för att vinna ett mandat,
medan de större partigrupperna få
sina mandat relativt billigt. Frågan om
att komma fram till en annan ordning
på detta område och få större valkretsar
har ju gång efter annan varit uppe
till diskussion. Av motståndarna till
en sådan ändring påvisas det visserligen,
att landstingen hitintills icke utnyttjat
de möjligheter, som landstingsvallagen
ger att göra valkretsarna
större. Denna möjlighet är emellertid
starkt begränsad, då det ju heter, att
valkretsarna skola beräknas på det sät -

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

tet, att det kan väljas minst fem och
högst nio ledamöter inom desamma.
Och om man försöker att inom dessa
gränser få till stånd ett bättre tillstånd
stöter man på ganska stora svårigheter.
Det mest naturliga vore nog, om
man kunde få till stånd en sådan ordning,
att alla mindre landstingsområden
utgjorde en enda valkrets och att
de större uppdelades i två valkretsar.

Det är icke tu tal om annat än att
det ligger en ganska stor orättvisa i det
nuvarande systemet. Hela det proportionella
valsystemet är ju avsett att ge
största möjliga rättvisa åt olika partiriktningar,
så att de kunna få in representanter
i proportion till sin storlek.
Det är med anledning av detta som vi
ansett, att en utredning, som icke alls
behöver vara vittomfattande, bör komma
till stånd på detta område, så att
det kan bli en bättre tingens ordning
i detta avseende.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionerna I: 216
och II: 349.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Det är ju en gammal fråga,
som jag i min motion tillsammans med
några medmotionärer har tillåtit mig
föra på tal.

Redan i en utredning under 1920-talet, 1927 vill jag minnas — det var
1927 års vallagstiftningssakkunniga —
var man inne på att på något sätt rätta
till det missförhållande, som man redan
då ansåg vidlåda detta system i fråga
om valkretsindelningen för landstingen
inom resp. län. Efter denna utredning
ha vid flera tillfällen motionsledes
framförts förslag om förändringar, men
riksdagen har vid samtliga dessa tillfällen
avslagit framställningarna. Under
åren 1935, 1936, 1937 och jag tror även
1938 väcktes motioner från olika partier
såväl från socialdemokratiskt håll
som ifrån folkpartihåll med begäran
om förändring av landstingsvalkretsar -

na. Då riksdagen och även konstitutionsutskottet
vid dessa tillfällen avvisat
framställningarna, har jag för min del
icke kunnat utläsa några verkliga sakskäl
för denna ståndpunkt. Man har
hänvisat till att samma grundlagsnormer,
som gälla för val till andra kammaren,
där ju bostadsbandet är utslagsgivande,
också borde gälla i fråga om
landstingsvalkretsarna. Jag tror för min
del, att man överskattar detta skäl. De
orättvisor, som för närvarande återfinnas
i fråga om representationen av
olika partier, äro enligt min mening
avsevärda.

Om jag ser på landstingsrepresentationen
i mitt eget län måste jag säga,
att det där råder stora orättvisor i fråga
om mandatfördelningen. Högern har
med ett röstetal på 12 088 4 mandat,
socialdemokraterna med 29 000 och något
hundratal röster 14 mandat, bondeförbundet
med 26 900 röster 15 mandat,
folkpartiet med 5 500 röster 2 mandat
och kommunisterna med 4 755 röster
endast 1 mandat. Det råder väl intet
tvivel om att denna mandatfördelning
inte är någon rättvis representation för
väljarna. Det är precis vad man tidigare,
särskilt i mitten på 1930-talet, inte
minst från socialdemokratiskt håll har
förfäktat i denna kammare. Jag vill erinra
om att den ärade ledamoten av
denna kammare herr Spångberg både
1935 och 1936 motionsledes framställde
förslag om ändringar i valkretsindelningen
i likhet med vad motionärerna
vid årets riksdag tillåtit sig göra. Vi
åberopa samma sakskäl som då framfördes,
nämligen att vi vilja ha rättvisa.
Jag är medveten om att det inte går att
åstadkomma hundraprocentig rättvisa.
Men vilja vi ha den rättvisa som anstår
ett demokratiskt samhälle, måste det
ske eu förändring på detta område. De
siffror, som jag återgav rörande sammansättningen
av landstinget i det län
jag sjiilv representerar, uppvisa klart
och tydligt, vilka orättvisor som för

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser
mannaval.

närvarande finnas. Minoritetspartierna
ha ingen möjlighet att med nuvarande
ordning få den representation som deras
röstetal berättigar till.

Förhållandena ha under årens lopp
ändrat sig betydligt, framför allt när
det gäller kommunikationer och de röstberättigades
kännedom om länet och
landstingsområdet i dess helhet. Det
går betydligt lättare nu för tiden att
komma i kontakt med andra länsdelar.
Det medför därför ingen större olägenhet,
om den som blir vald inte bor på
samma ort som hans väljare. Förhållandena
i detta avseende äro betydligt olika
mot vad de voro låt mig säga i början
av detta århundrade. Detta är ett av
skälen till att man numera icke behöver
vara betänksam mot att låta valkretsarna
sammanfalla med landstingsområdena.

Jag tillåter mig ännu en gång, herr
talman, att upprepa, att om man håller
på att rättvisa skall vara rådande i ett
demokratiskt samhälle, då skall man gå
in för en förändring på denna punkt
och låta valkretsarna sammanfalla med
landstingsområdena.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som har avgivits av herrar Björck,
Gustavson m. fl.

Herr PETTERSSON iNorregård: Herr
talman! Jag skall be att få yttra några
ord med anledning av utskottets ställningstagande
till dessa motioner. Utskottet
har icke ansett det behövligt att
någon utredning kommer till stånd i
denna fråga, då utskottet under årens
lopp flera gånger haft samma motioner
till behandling och avstyrkt desamma.
Därför ha vi även i år avstyrkt en utredning.
Inga nya sakskäl ha heller tillkommit,
som göra en utredning erforderlig.
Från olika håll har dessutom
den uppfattningen uttalats, att vi inte
skola sätta till utredningar i onödan.

rörande valkretsindelningen vid landstings Så

har icke minst varit fallet från det
håll, där man nu gör gällande, att en
utredning om denna fråga skall igångsättas.

Det har också visat sig att landstingen
själva ha den åsikten, att landstingsområdet
skall vara uppdelat i små valkretsar.
Knappast något landsting har
begagnat sin rätt att bilda valkretsar
med maximiantalet 9 mandat utan de
hålla sig i regel till valkretsar med minimiantalet
5 mandat. Landstingen i
landet ha till och med från 1942 till
1946 års landstingsmannaval ökat antalet
valkretsar med 4. Det visar dock
att landstingen föredraga mindre valkretsar,
som avspegla meningen i länets
olika delar. Jag tror för min del att
detta är ett riktigt förfarande. Det heter
också i landstingslagen, att valkretsar
skola bestå av länets landsbygd samt av
de städer i länet som tillhöra landstingsområdet.
Det torde sålunda inte
ha inträffat någonting, som skulle motivera
en utredning i detta avseende.

Det är helt naturligt att de allra minsta
partierna och de små grupper, som
kunna uppstå, skulle ha nytta av att
länet bleve en gemensam valkrets. Jag
tror emellertid inte att det är önskvärt
att frammana en massa småpartier, inte
ens i ett demokratiskt samhälle. Vi ha
nu 5 partier och det kanske är tillräckligt.

Man kan framdraga många synpunkter,
som tala emot att städerna skulle
slås ihop med landsbygden till en hela
länet omfattande valkrets. Motionärerna
ha visserligen varit försiktiga och
talat om 2 valkretsar. Men om deras
förslag bleve realiserat är det ingenting
som hindrar, att landsbygden i länet
skulle kunna sammanslås med en stad,
där vissa speciella intressen skulle kunna
göra sig gällande med sådan styrka,
att landsbygden bleve nästan utan representation,
trots att partibanden äro
starka. I de län, där en sådan utveckling
kunnat befaras, har ingen önskan

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

om att valkretsarna skola bli större
yppats.

Riksdagen har ju ständigt i största
möjliga utsträckning hållit på den kommunala
självbestämmanderätten. Det
skulle därför vara underligt om riksdagen
toge ett steg, som ginge rakt emot
vad landstingen själva anse. För den
skull finns det enligt utskottets mening
ingen anledning att gå in för en utredning
på detta område.

Konstitutionsutskottet föreslog så sent
som 1945 den ändringen i landstingslagen,
att om synnerliga skäl därtill
föreligga, skulle även stad kunna få ingå
i valkrets. En liten stad, som är omgiven
av ett landsbygdsområde, kan
därigenom inrangeras i en valkrets.
Härigenom har det argumentet bortfallit,
att det är olämpligt att sammanföra
städer, som ligga långt ifrån varandra,
till en valkrets. Den omständigheten att
vi för så kort tid sedan lättat på bestämmelserna
talar ytterligare mot att
en utredning nu skulle vara erforderlig.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLIN: Herr talman! Det utmärkande
för utskottets argumentering
liksom för den siste ärade talarens anförande
är ju, att man skjuter över hela
frågan till landstingen och säger, att
denna sak kunna väl landstingen själva
få bestämma. Riksdagen skulle alltså i
detta fall träda åt sidan. Gentemot detta
vill jag säga, att frågan om tryggandet
av en någorlunda rättvis representation
i de beslutande politiska församlingarna
är ett demokratiskt spörsmål av betydande
räckvidd. Det kan knappast
vara lämpligt att riksdagen underlåter att
själv försöka bedöma, om det är några
olägenheter med det nuvarande systemet,
varvid man naturligtvis bör beakta
de erfarenheter, som ha gjorts inom
landstingen.

Den första fråga som uppställer sig
är väl om det kan påvisas att repre -

sentationen blir snedvriden, mandaten
illa fördelade, genom nuvarande system.
Jag skall inte trötta kammaren med
många siffror. Jag vill endast påpeka
att vid 1946 års landstingsmannaval erhöll
bondeförbundet 242 landstingsmän,
medan en proportionell fördelning efter
antalet röster i landet skulle — om jag
icke räknat fel — givit till resultat 205
landstingsmän. Rondeförbundet erhöll
alltså 37 mandat mer än vad det skulle
ha fått vid en jämn fördelning. I Kalmar
län t. ex. erhöll folkpartiet vid
samma val inte en enda landstingsman,
trots att det samlade 7 115 röster, medan
däremot exempelvis högerpartiet
med tre gånger så många röster, 21 428,
fick 12 landstingsmän. Man skulle vidare
kunna peka på Gotland, där folkpartiet
fick en representant på 3 366
röster, medan bondeförbundet fick 9
landstingsledamöter på 9 355 röster och
högern 4 på 4 610 röster.

Sådana exempel torde visa, att det
på åtskilliga håll finns mycket väsentliga
ojämnheter i den faktiska fördelningen
av landstingsmandaten jämfört
med röststvrkan vid landstingsvalet. Nu
har det från utskottets sida vid detta
liksom vid föregående tillfällen invänts,
att dessa olägenheter minskats genom
en valteknisk samverkan. Det är alldeles
klart att så är fallet. Socialdemokratiska
partiet har därför för närvarande
ingen väsentlig överrepresentation. En
valteknisk samverkan är dock icke i
och för sig önskvärd. Vi veta ju alla
att dessa karteller användas såsom underlag
för en politisk propaganda mot
de partier, som använda sådana valkarteller,
varvid man försöker stämpla
dem såsom varande mer eller mindre
likartade. Det är knappast i och för
sig önskvärt med ett valsystem, som
tvingar fram sådan valteknisk samverkan
och därigenom ger underlag fiir
en osaklig propaganda av denna art.
Man behöver ju inte dölja att det särskilt
är från det socialdemokratiska par -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings^

mannaval.

tiet, som inte självt använder valkarteller,
som man riktar denna propaganda
mot oppositionspartierna.

När utskottet nu hänvisar till att
landstingen själva inte vilja ha de större
valkretsarna, så måste jag med hänvisning
till vad jag nyss har sagt påpeka,
att landstingen därvidlag äro detsamma
som majoriteten i landstingen. Jag vågar
väl säga, att vi alla äro mänskliga
och i någon mån påverkas av hur systemet
verkar för vårt eget parti. Om
bondeförbundets landstingsledamöter
därför i något fall taga hänsyn till att
de nuvarande förhållandena gynna dem
och detta minskar deras intresse att
åstadkomma en förändring, så finner
jag detta i och för sig mänskligt. Jag
bara konstaterar alt det kanske förhåller
sig på det sättet.

Att man på socialdemokratiskt håll
inte visat något större intresse för reformen
kan sammanhänga med många
olika omständigheter. Det finns säkert
vissa sakliga skäl även för en sådan
ståndpunkt. Men å andra sidan kunna
socialdemokraterna säga sig, att det är
rätt bra att de mindre partierna tvingas
till en valteknisk samverkan, som för
dem själva inte känns alldeles lämplig.
Landstingsmajoritetens ståndpunktstagande
kan alltså inte anses vara baserat
utslutande på hänsyn till lämpligheten
av många valkretsar i och för
sig utan påverkas kanske också i någon
mån av hänsyn av nu antydd art.

Naturligtvis ha de grupper inom
landstinget, som anse sig ha en eller
annan fördel av den nuvarande ordningen,
litet svårare att förstå, att den
orättvisa fördelningen är en väsentlig
nackdel. Det har rapporterats till mig
från folkpartiledamöter i landstingen, att
när de vid diskussioner i denna fråga
i landstingen fört fram kravet på en
ändrad valkretsindelning, så svaras det
från de andra partierna, särskilt från
bondeförbundet och socialdemokratien:
Ja, men ni se ju, att frågan har varit

uppe i riksdagen gång efter annan, och
riksdagen vill inte ha någon förändring.
I riksdagen hänvisar man sålunda
till landstingen och i landstingen hänvisar
man till riksdagen.

Frågan är då huruvida vi här ha att
göra med ett demokratiskt representationsspörsmål
av den betydelse, att
riksdagen har skyldighet att på grundval
av en utredning försöka bilda sig
en mening om de faktiska förhållandena.
De tidigare verkställda utredningarna
äro så pass gamla, att det skulle vara
anledning att nu åter ta hela frågan
under förnyat övervägande. Mig förefaller
det, herr talman, som om detta
sätt att skjuta landstingen framför sig
och endast hänvisa till dem har någon
liten smak av de obotfärdigas förhinder.

Jag vill gärna erkänna, att den utredning
som motionärerna föreslå kanske
är väl begränsad, när de bara tala
om en eller två valkretsar. Om en sådan
utredning kommer till stånd utgör
den naturligtvis intet hinder för att
frågan om valkretsarnas storlek kommer
att tagas upp i hela sitt sammanhang
utan någon direkt inskränkning till tanken
på endast en eller två valkretsar.

Med hänsyn härtill, herr talman, hyser
jag ingen tvekan att yrka bifall till
reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård erhöll
på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag tycker
inte att professor Ohlins uttalande, att
det med den nuvarande valkretsindelningen
inte skulle kunna bli en ur demokratisk
synpunkt rättvis fördelning
av mandaten, är så värst vägande. Jag
vill påstå, att det i valkretsar med upp
till 9 mandat med de föreliggande möjligheterna
till kartellbildning kan bli
en något så när rättvis mandatfördelning.

Jag kan vidare anföra, att det i utskottet
upplystes, att man i Stockholms
län — jag tror det var så sent som i

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

fjol — gjort en ny valkretsindelning och
därvid i alla fall stannat vid valkretsar
med endast 5 mandat. Man gick inte upp
till maximiantalet 9, trots att det därigenom
fanns möjlighet att få en jämnare
fördelning av mandaten.

Jag vill vidare vända mig mot professor
Ohlins yttrande, alt vi inte borde
taga hänsyn till vad landstingen vilja
utan borde fatta beslut oavsett den
uppfattning som landstingen själva ha.
.lag håller för min del på den kommunala
självbestämmanderätten. Det är
kommunala val det här gäller. Det har
inte heller framkommit några förslag
från landstingsförbundet eller det organ
som för dess talan om en ändring av
valkretsindelningen.

Man kan vidare fråga sig, varför inte
folkpartiet, när det hade en dominerande
maktställning i samhället, ändrade
på den valkretsindelning, som nu är
gällande. Men det gjorde det inte, utan
först sedan dess maktställning var bruten,
började attackerna mot denna valkretsindelning.
Här besannar sig talesättet,
att när jag sitter i orubbat bo är
allting bra som det är. Sedan började
man emellertid bli orolig.

Jag tycker som sagt inte att det finns
anledning att företaga någon utredning.
Och mot bakgrunden av de särskilt av
professor Ohlin gjorda uttalandena, att
det göres alldeles för mycket utredningar,
finner jag en utredning av
denna fråga för närvarande ännu mera
överflödig.

Härpå anförde

Herr FALLA: Herr talman! I den politiska
diskussionen föras nu till dags de
demokratiska talesätten ofta till torgs
med mycket stor iver. Man tycker sig
dock mycket ofta finna, att det egentligen
mest är en läpparnas bekännelse
och att det demokratiska tänkesättet
inte har slagit rot så värst djupt. Ett
vittnesbörd härom får man när man

nu har att behandla konstitutionsutskottets
utlåtande i förevarande fråga. Till
det demokratiska styrelsesättet hör ju,
att olika åskådningar och meningsriktningar
hos medborgarna skola få göra
sig hörda i de beslutande församlingarna
och även i den mån det är möjligt
inverka på besluten. Men det är
uppenbart att demokratien inte är satt
i högsätet, när valkretsindelningen är
sådan, att stora minoriteter bli utestängda
från deltagande, som förhållandet
faktiskt är beträffande landstingen.
Det är denna vrångbild av demokrati,
som vi nu i stor utsträckning
ha vid landstingsvalen, som motionärerna
önska att få tillrättad.

Det är högst anmärkningsvärt, att
man å det håll, där man oftast talar
om demokrati och demokratisk rättvisa,
nu inte har något gehör för kraven
på en sådan demokratisk ordning.
Det är uppenbarligen så, att man vill
ha demokrati för sin egen räkning. Man
vill ha denna rättvisa för egen del men
man vill inte ge den åt andra, åt dem
som äro färre till antalet och som följaktligen
behöva denna demokratiska
rättvisa.

Nu yttrade herr Pettersson i Norregård,
som försvarade konstitutionsutskottets
ståndpunktstagande, att man
inte skall sätta igång utredningar i
onödan. Detta är naturligtvis riktigt.
Men att ge en rättvis representation i
landstingen åt de olika meningsgrupperna
ute i landet är inte någon onödig
och likgiltig sak, herr Pettersson i
Norregård. Vad det här gäller är att
göra en teknisk utredning, och den kan
inte bli så förfärligt långvarig eller
dyrbar. Såvitt jag förstår måste det bli
en till tiden och även till omfånget
ganska begränsad utredning. Jag tror
inte att herr Pettersson i Norregård
behöver hysa någon fruktan för att
detta skall bli alltför vidlyftigt i något
avseende.

Det var mycket angenämt att höra

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings mannaval.

herr Petterssons i Norregård omtanke
om den kommunala självstyrelsen som
princip betraktad. Jag tycker bara att
detta uttalande skulle ha varit anbringat
på ett något lämpligare ställe,
ty när landstingen själva i den mån
som det nu är möjligt inte vilja reformera
sin egen valkretsindelning, beror
det uppenbarligen på samma mänskliga
svaghet ■— eller skola vi för att
komma saken riktigt nära in på livet
säga partipolitiska svaghet ■— som gör
sig gällande när konstitutionsutskottet
nu avstyrker de föreliggande motionerna.
Det är majoriteten som har dikterat
det konstitutionsutskottsutlåtande som
i dag föreligger. Majoriteten förtjänar
på en orättvis valkretsindelning med för
små valkretsar och vill följaktligen inte
vara med om någon förändring. Precis
på samma sätt är det ute i landstingen.
Även där drar majoriteten fördel av de
små valkretsarna, varigenom den kan
undertrycka minoriteten, och är följaktligen
inte heller där intresserad av
att söka få någon ändring till stånd.
Detta är ett sorgligt vittnesbörd om demokratiens
förfall, i varje fall om den
demokratiska tankens förfall, när den
skall omsättas i praktiskt handlande.

Herr Pettersson i Norregård tycker
att det är bra som det nu är och menar
att man genom att använda möjligheten
att bilda karteller kan åstadkomma en
viss rättvisa. Ja, vi ha ju en del erfarenheter
av kartellernas verkningar. De
äro en nödfallsutväg, som man får tillgripa
för att korrigera de svåraste orättvisorna.
Men de kunna även missbrukas.
Från mitt eget län har jag erfarenhet
av hur just herr Petterssons i Norregård
parti och ett annat borgerligt
parti slå sig tillsammans för att slå
ett tredje och på det viset sätta de demokratiska
principerna ur spel så långt
det är möjligt att göra det. Jag förmodar
att det är ett sådant som herr
Pettersson i Norregård känner till och
som han tycker är så praktiskt och bra.

Nej, det är inte bra! Jag tycker verkligen
att vi borde vara mogna för att
helt och fullt acceptera demokratien,
inte bara när den gagnar oss själva,
utan vi borde acceptera den så att alla
meningsriktningar tillgodoses, så att
alla intressegrupper få den rättvisa representation,
som kan ge det bästa resultatet
av de meningsbrytningar, vilka
ju höra samman med det politiska livet.

Herr Pettersson i Norregård framhöll
att landsbygden skulle akta sig väldigt
noga för detta förslag, därför att
den kunde få sin representation försvagad
genom att städerna kapade åt sig
för mycket. Detta är ju att ställa saken
precis på huvudet. Genom den nuvarande
ordningen bli landsbygdsintressena
ofta skjutna åt sidan till förmån för de
mera koncentrerade samhällsbildningarna.
Det praktiska resultatet av det nu
tillämpade systemet blir sålunda i stort
sett, att landsbygdens intresse får vika
för städernas. Men det förekommer ju
— och det är väl närmast det som har
dikterat herr Petterssons i Norregård
ståndpunktstagande — att man i vissa
trakter av landet har en så homogen
befolkning med så homogena intressen,
att ett visst parti kan behärska valkrets
efter valkrets inom en del områden. Så
förhåller det sig nog med bondeförbundet
på sina håll nere i Småland. Det är
tydligen detta som gör det nuvarande
oefterrättliga förhållandet så smakligt
för herr Pettersson i Norregård.

På samma sätt förhåller det sig med
andra grupper, som ha en majoritetsställning
i större delen av landet och
som återfinnas i konstitutionsutskottets
majoritet. Genom sin majoritet behärska
de många valkretsar och undertrycka
genom den nuvarande valordningen
de minoriteter, som finnas, och
få en större representation än de rättvisligen
skulle ha. Detta ha de uppenbarligen
ingenting emot, utan de vilja
tvärtom slå vakt om den ordningen så
länge som möjligt.

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

Herr Pettersson i Norregård yttrade
några vänliga ord till herr Ohlin och
folkpartiet om att de borde ha ändrat
på detta medan de hade möjlighet till
det. Ja, så där kan man ju kasta med
knivarna, men det är ju inte något argument
i en verklig sakdebatt. Och det
kanske kan gå likadant med herr Petterssons
i Norregård parti. Efter ett
antal år, då herr Pettersson i Norregård
vill ha en bättre ordning på detta område,
kan man fråga honom, varför inte
han och hans parti hjälpte till att skapa
rättvisa, då de kunde göra det. I dag
äro de inte benägna att göra det. I dag
passar inte en rättvis valordning för
herr Pettersson i Norregård och hans
parti. Det kan hända att det passar dem
en annan gång. Jag hoppas emellertid
att det skall passa riksdagen att göra
en ändring, innan herr Pettersson i
Norregård och hans parti bli färdiga
med sin omvändelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON i Norregård erhöll
på begäran ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Med anledning
av herr Fallas anförande vill jag
framhålla, att vi väl inte gärna kunna
ändra på landstingslagen allt eftersom
vissa mandat bli hotade. Vi få väl vänta
tills tiden blir mogen för en utredning
om ändrade bestämmelser. Det låter
nästan som om herr Falla uppgivit tanken
på att kartellbildningar skulle vara
möjliga i framtiden. Jag vet inte vad
han har för inställning till den frågan,
men de kunna ju bli behövliga en gång,
och det finns ju inte anledning att fara
ut så kraftigt mot dem som herr Falla
gjorde.

Jag förstår inte riktigt vad herr Falla
menar, när han säger att det är bondeförbundet
som dikterat ställningstagandet
i denna fråga. I Stockholms län, där
man gjorde ny valkretsindelning i fjol,
tror jag inte bondeförbundet har så

mycket att säga till om. Men där blev
det ändå valkretsar med bara fem mandat.
Och varför? Jo, det är ju så, att
länsstyrelsen gör upp förslag just för
att man skall ha garanti mot majoritetsförtryck,
och så skall landstinget fastställa
vad länsstyrelsen har föreslagit.
Det finns sedan möjlighet att klaga hos
Kungl. Maj :t. Det går alltså inte så lätt
för en majoritet att göra valkretsindelningen
hur som helst, utan länsstyrelserna
ha ganska mycket att säga till om
och utgöra en säkerhetsventil i detta
avseende.

Vidare anförde:

Herr THORELL: Herr talman! I sitt
första anförande framhöll herr Pettersson
i Norregård som riktigt är att denna
fråga varit uppe många gånger
förut. Samma sak påpekades för övrigt
av herr Nilsson i Göingegården.
Herr Pettersson i Norregård sade också
att det inte framkommit några nya
skäl för en ändring. Det är förresten
utskottsmajoritetens argument, ty något
annat bärande argument för utskottets
avslagsyrkande har ju knappast kommit
fram.

Men, herr Pettersson i Norregård,
den omständigheten att frågan gång på
gång kommer upp tyder väl på att det
är något som inte är bra. När det gång
på gång från olika håll göres framstötar,
så måste det väl vara något som
inte är tillfredsställande. Herr Pettersson
i Norregård och jag ha ju varit
ungefär lika länge i riksdagen, och vi
ha varit med om att den ena frågan
efter den andra gång på gång fallit i
riksdagen men sedan så småningom
mognat, så att riksdagen intagit en annan
ståndpunkt än den tidigare gjort.
Om det inte vore på det sättet, skulle
det över huvud taget inte bli något
framåtskridande i vårt samhälle.

Jag vill även påpeka en annan sak.
När denna fråga tidigare behandlats i
riksdagen, har det brukat vara endast

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings mannaval.

ett par reservanter. I år är det inte
mindre än sju reservanter. Jag förmodar
att kammarens ärade ledamöter ha
observerat, att bondeförbundets representation
i konstitutionsutskottet har
spruckit mitt itu. Herr Gustavson i
Guntorp i första kammaren bär en mening
rakt motsatt herr Petterssons i
Norregård. Det tycks alltså inte vara
någon enhetlig mening på det hållet.
Herr Gustavson i Guntorp anser det
rättvist att det nuvarande systemet
ändras. Herr Pettersson i Norregård är
däremot mer konservativ eller kanske
mer egoistisk — jag vet inte riktigt,
men någonting däråt är det väl i alla
fall, när han vidhåller det gamla på
det sätt som han här gör.

Nu använder herr Pettersson i Norregård
diverse argument — han måste
ju komma med något — och herr Falla
har nyss behandlat några av dem. Jag
skall ta upp ett par till. Först skall
jag stryka under herr Fallas yttrande
att vi fullkomligt dela rädslan för nya
utredningar. Vi vilja inte ha en mängd
nya och framför allt inte onödiga utredningar.
Men denna utredning blir
såsom redan framhållits säkert av mycket
ringa omfattning och blir ganska
enkel att utföra, eftersom materialet
finns tidigare. Jag är alltså inte rädd
för en utredning i detta fall.

Herr Pettersson i Norregård försöker
frammana rädsla för att det skulle
bildas en mängd småpartier, om landstingsvalkretsarna
slås samman. Men i
regel skulle ju samma fara föreligga
genom valkretsindelningen vid andrakammarvalen.
Att tro att det härigenom
skulle bli en mängd småpartier,
är väl ändå att se spöken mitt på dagen.
Såvitt jag kan förstå finns det
inte större anledning till bildande av
småpartier vid val av landstingsmän än
vid val av riksdagsmän.

Vidare talade herr Pettersson i Norregård
om den kommunala självbestämmanderätten.
Jag kan inte förstå

varför den på något sätt skulle bli åsidosatt
i detta fall. Det är väl intet som
hindrar att vi i våra gamla landstingsvalkretsar
sätta upp egna kandidater
och gå fram med flera listor. Vid
andrakammarvalen förekommer det ju
att ett parti har kanske sju eller åtta
olika listor i samma valkrets. Men såsom
redan påpekats är det så, att
kommunikationerna numera äro mycket
livligare än förut. Folk som framträda
såsom landstingskandidater —
det är ju vanligtvis kommunalmän —
bli ganska snart kända över hela sitt
län, och jag kan inte tro att ett parti
skulle bli så förfärligt ledset, om det
skulle visa sig att inte just den man
som partiet tänkt sig blir vald utan en
annan inom samma meningsriktning.
Det skulle man nog ta ganska lugnt.

Hem Pettersson i Norregård tog ett
exempel från mitt eget län, nämligen
Stockholms län. Han framhöll att man
där nyligen hade ändrat valkretsindelningen
och att man i flera fall stannat
för valkretsar med endast fem mandat.
Det är alldeles riktigt, men det bara
stryker under, ärade kammarledamöter,
hur svårt landstingen ha att reformera
sig själva. I landstingen sitta ju,
i stort sett åtminstone, samma partier
som i vår lagstiftande församling, och
majoriteten har inte så stort intresse
av att detta ändras. Men eftersom herr
Pettersson i Norregård tog ett exempel
från mitt län, skall jag tala om hur valsättet
verkar där. Det är inte vårt parti
som träffats av orättvisan, utan vi ha
fått vår del i representationen. Men
folkpartiet har stått i kanten av ett
mandat vid flera val ända till sista valet.
Det har fattats några få röster, och
så ha alla rösterna varit bortkastade.
Är det riktigt, herr Pettersson i Norregård,
att i det sammanhanget använda
ordet demokrati? Jag skulle inte tro
det. Vid det sista valet nådde partiet
ett sådant röstetal, att det fick sitt mandat
— det togs för övrigt från bonde -

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings

Motioner om ändrade
mannaval.

förbundet. Sådana fall ha förekommit
runt om i landet.

Det är en annan sak, herr talman,
som man tycks ha förbigått både i utskottet
och i kammardebatten. Landstingsvalen
utgöra ju underlag för vår
representation i första kammaren.
Orättvisorna i fråga om fördelningen
av landstingsmandaten få på det sättet
en klar återverkan beträffande sammansättningen
av första kammaren.
Denna fråga har alltså sin stora betydelse
inte bara med hänsyn i och för
sig till landstingsmandaten. Även ur
den synpunkten är det enligt min uppfattning
av största vikt att kammaren
i dag följer reservanternas förslag och
inte, såsom annars kunde ligga nära
till hands, utskottsmajoritetens.

Därmed ber jag, herr talman, att få
instämma i det yrkande som herr Nolin
framställt.

Herr NORDSTRÖM i Torsby: Herr
talman! Det har framhållits här, att det
inte är första gången som denna fråga
diskuteras utan att det har skett gång
efter annan. Herr Thorell säger att
detta beror på att det måste vara något
fel på den nuvarande ordningen. Det
skulle vara intressant att höra av herr
Thorell eller andra som följa reservanterna,
varför inte landstingen utnyttja
befintliga möjligheter att utöka valkretsarna,
så att man åtminstone därigenom
reducerar de felaktigheter i
mandatfördelningen som kunna förekomma.
Riksdagen har sagt nej till den
ena motionen efter den andra, huvudsakligen
av det skälet att landstingen
icke utnyttja sina möjligheter att göra
valkretsarna större. Det har viskats i
mitt öra, att herr Falla själv för några
år sedan fallit ur landstinget i Örebro
län, där lian hör hemma, därför att
han gått emot en förstoring av valkretsarna.
.lag tror för min del — det säger
jag helt öppet — att det inte skulle
vara någon fara att gå med på att till

och med hela landstingsområdet kunde
bli en valkrets. Det skulle inte vara
någon risk att ge ett sådant medgivande,
tv det finns inte något landsting i
detta land — och det gäller landsting
såväl med borgerlig som med socialdemokratisk
majoritet — som skulle
gå till länsstyrelsen och begära en sådan
valkretsindelning. Jag tror inte
heller att det finns några kommuner —
i varje fall inte mer än ett fåtal — som
skulle hos länsstyrelsen tillstyrka att
hela landstingsområdet skulle bli en
valkrets. Jag tror alltså inte att vi
skulle få det annorlunda, även om vi
ginge på reservanternas linje. Det
skulle i alla fall bli valkretsar på sju
eller åtta eller kanske nio mandat.

Någon har sagt — jag tror att det var
herr Nolin — att det är svårt att bilda
lämpliga valkretsar. Jag förstår inte
varför det skulle vara så svårt. På
några håll har man redan brutit igenom
domsago- och häradsgränserna.
Möjligheter finnas alltså att t. ex. slå
ihop två härad för att få valkretsarna
större. Men man utnyttjar inte denna
möjlighet i någon större utsträckning.
Det stora flertalet landsting nöjer sig
med kretsar på sju, åtta eller nio
mandat.

Herr Ohlin sade att riksdagen inte
skall stiga åt sidan utan på något sätt
ålägga landstingen att ändra valkretsarna.
På detta har herr Pettersson i
Norregård svarat, att vi skola hålla på
den kommunala självbestämmanderätten.
Jag vill för min del säga att så
länge landstingen icke utnyttja sina
möjligheter att bilda valkretsar på
upp till nio mandat skall inte riksdagen
lägga sig i saken och ålägga dem
att ändra på detta.

Herr Ohlin talade om den väldiga
ojämnhet i fördelningen av mandaten
som uppstår. Han använde i det sammanhanget
inte uttrycket tilläggsmandat,
men det är möjligt att han var inne
på den gamla tanken om dylika man -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande
mannaval.

dat. Men i så fall finge vi väl tänka
oss att börja med riksdagen och inte
med landstingen.

Jag skall be att få fråga herr Falla:
Vem var det som gav oss proportionalismen?
Det var inte socialdemokratien
och inte det liberala samlingspartiet,
utan det var högerpartiet. Hade vi inte
fått proportionalismen, så hade vi inte
behövt bråka om den här saken nu. Då
hade vi haft enmansvalkretsar och
mycket rejäla val med personligheter,
som fått träda fram inför valmännen,
och inte partier.

Ja, sedan talade herr Falla om demokratien.
Jag tror, att han nämnde
detta ord åtminstone tiotalet gånger i
sitt anförande, detta trots att det hölls
på förmiddagen. Jag vill fråga herr
Falla: Vem talade om demokrati från
herr Fallas håll, när vi hade den 40-gradiga skalan eller t. o. m. en 5 000-gradig skala? Då var det bara vissa
kretsar, som fingo bestämma allting,
och vanliga bönder med en eller två
hästars hemman hade inte mycket att
säga till om. Då talade man emellertid
inte om demokrati inom de kretsar,
som stå herr Falla nära.

Min åsikt är, att man i första hand
skall låta landstingen utnyttja sina
möjligheter. Jag undrar, om inte då
de av herr Ohlin påtalade ojämnheterna
kunde falla bort. Först om det
skulle visa sig vara omöjligt att på den
vägen utjämna ojämnheterna, böra vi
ålägga landstingen att göra om sina
valkretsar.

För att belysa denna fråga vill jag
beröra några av de nuvarande valkretsarna
för andrakammarvalen. Uppsala
län har fem mandat att fördela. Är det
någon här i kammaren, som vill föreslå,
att vi skola slå ihop Uppsala och
Gävleborgs län till en valkrets för att få
ojämnheter i proportionellt hänseende
utplånade? Kronobergs län har vidare
endast fem mandat, och vartdera av
Blekinge, Hallands och Älvsborgs läns

valkretsindelningen vid landstings södra

landstingsområde har endast fem
mandat. Gotland har endast tre.

Herr talman! Det har här vidare talats
om tilläggsmandat. Men då detta
inte synes vara aktuellt för dagen, skall
jag inte närmare gå in härpå. Jag nöjer
mig med att instämma i det yrkande,
som här framställts av herr
Pettersson i Norregård.

Herr NORÉN: Herr talman! Herr Nilsson
i Göingegården sökte göra gällande,
att utskottet avstyrkt hans motion utan
att det anfört några verkliga sakskäl
för detta avslag. Utskottet å sin sida
framhåller, att man inte kunnat tillstyrka
motionen därför att motionärerna
inte kunnat förebringa några sakskäl,
som medförde, att utskottet kunde
ha anledning att i denna fråga inta en
annan ståndpunkt än den man intagit
vid så många föregående tillfällen.

Jag vill för min del säga, att sanningen
i denna fråga är, att man ute i
landstingen inte på långt när utnyttjat
den niomandatsgräns, som man har med
nuvarande föreskrifter. Innan man kan
kräva en ändring av de nuvarande bestämmelserna,
bör man enligt min mening
kunna peka på att landstingens
valkretsar ha uppdelats så, att man nått
upp till denna niomannagräns. Skulle
landstingen alltså själva vilja komma
längre, först då bör riksdagen undanröja
de hinder, som nu föreligga. Men
i verkligheten ha vi ännu inte kommit
i det läget, att landstingen önska en
ändring på denna punkt.

Beträffande sedan talet om rättvisan
eller orättvisan med det nuvarande
systemet så vill jag framhålla, att jag
inte på minsta vis känner mig illa berörd
av det förda resonemanget. I detta
fall är det enligt min mening inte bara
en rättvisefråga utan även en lämplighetsfråga
hur man skall ordna rörande
människornas sätt att få välja.

Vi ha i vårt land anslutit oss till den
proportionella valmetoden. Vi ha här

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

sökt oss fram på olika vägar för att
göra systemet så fullständigt och så tilltalande
och rättvist som möjligt. Men
att kunna nå fram till ett system, där
varje grupp eller meningsriktning inom
landet känner sig helt tillfredsställd, är
enligt min mening alldeles omöjligt.
Frågan är, om det ens är önskvärt att
här i landet genomföra det så ofta i
dessa diskussioner framförda förslaget
med tilläggsmandat, vilket skulle göra
att riksdagen bleve en institution med
en utomordentligt brokig sammansättning.

På andra håll i världen har man genomfört
ett annat system än det som
grundats på den proportionella valmetoden,
nämligen ett system med majoritetsval.
Man kan väl knappast säga att
exempelvis engelsmännen, som accepterat
majoritetsval, företräda en orättvisare
demokrati än vi här i landet.
Man har i England kommit till det resultatet,
att man känner sig mest tilltalad
av det där tillämpade systemet
med majoritetsval. Det ena systemet
kan enligt min mening vara lika bra
som det andra. I stort sett är det endast
en lämplighetsfråga.

För mig är icke huvudsaken, om man
har proportionella val eller majoritetsval.
För mig är huvudsaken, att människorna
få rösta hur de vilja och på
vem de vilja. Där är enligt min mening
kärnan i demokratien, nämligen att man
får ge uttryck för vilken opinionsyttring
som helst. På den punkten kan
man visserligen på visst håll sväva på
målet, men det väsentligaste är väl ändå,
att man har dessa möjligheter och får
rösta därefter.

Jag fäste mig även vid herr Fallas
resonemang om demokratien och den
demokratiska rättvisan. Hans synpunkter
i detta avseende imponerade inte
alls på mig. Jag fick samma intryck
som herr Nordström i Torsby, nämligen
att man på det håll, som herr Falla här
företräder, inte alls var upprörd, när

åkrarna och skogarna, grisarna och
ladugårdarna samt bohaget men inte
själarna voro avgörande för röstandet.
Om det inte framsprungit en opinion
från folkets breda lager om större rättvisa
på denna punkt, hade nog samma
röstningsmetoder varit gällande ännu
i dag.

Herr talman! Jag ber att för min del
få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr FALLA erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Yi känna alla herr Nordström i
Torsby som en mycket god men fantasirik
historieberättare. Det föreföll mig,
som om det var denna berättaranda,
som fallit på honom, när han höll sitt
förra anförande och talade om att dra
Gotland in till fastlandet med båtshakar
o. s. v. Det där har fasligt litet med det
föreliggande problemet att göra. Men
jag förstår, att herr Nordström tyckte
det var roligt att åberopa dessa historier,
och det var för honom tillräckligt.

Herr Nordström frågade, varför icke
landstingen själva förstora sina valkretsar,
när de ha möjlighet därtill, och han
begärde svar på den frågan av mig.
Svaret på den frågan har jag redan givit
honom förut, nämligen att landstingens
majoriteter i allmänhet ha samma inställning
som konstitutionsutskottets
majoritet, dit herr Nordström själv hör.
Dessa majoriteter tycka nämligen, att
de nuvarande förhållandena äro bra
som de äro, eftersom det är majoriteten
som har fördel av det nuvarande systemet.
Jag frågar: Vad skall makten vara
till, om inte för att missbrukas?

Herr Nordström frågade vidare vem
som gav oss proportionalismen. Det är
alldeles riktigt, att det var högern, som
drev igenom detta system här i landet,
och det står i full överensstämmelse
med proportionalismens idé att nu föra
ut den i den praktiska tillämpningen så,
att de olika grupperna få en rättvis

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings mannaval.

representation. Herr Nordströms parti
— kanske han själv var med redan på
den tiden — motsatte sig proportionalismen
i förhoppning om att med sin
stora majoritet kunna stänga ute minoriteten
ur riksdagen. Nu har systemet
faktiskt kommit att tillämpas på det
viset, att socialdemokraterna i stor utsträckning
kunna stänga ute minoriteterna
från landstingen. Det är ur socialdemokraternas
egen synpunkt fullt logiskt
och konsekvent handlat, när de
gå emot föreliggande ändringsförslag.

Herr Norén talade sedan något om
röstning av kor och hästar och grisar
och kalvar och allt vad det var för
någonting. Jag måste säga, att herr
Noréns berättarkonst därvid mycket
nära anslöt sig till herr Nordströms.
Det förhållandet, att det tidigare här i
landet förekommit olika rösträttsbestämmelser
med graderingar på olika sätt,
är väl inte så mycket att orda om nu i
detta sammanhang. Hela vårt samhälle
var helt annorlunda uppbyggt för 40,
50 eller 75 år sedan. Att rikta en anklagelse
mot mig eller andra här, som
representera samma ståndpunkt som
jag, därför att det var så eller så för
exempelvis 50 år sedan, tycker jag bra
litet har att göra med praktisk politik
och med sunt resonemang över huvud.

Herr NILSSON i Göingegården erhöll
likaledes på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Herr
Norén framhöll till en början, att motionärerna
icke förebringat några som
helst sakskäl för sin framställning. Jag
har en helt annan uppfattning. Jag
tycker, att vi motionärer mycket kraftigt
pekat på sakskäl, då vi hänvisat till
de i många fall inom flera landsting
föreliggande rent 100-procentiga orättvisor,
som nu vidlåda gällande valsystem.

Herr Norén framhöll vidare, att den
verkligt stora tillgången med vårt nuvarande
valsystem var att vem som

helst fick rösta på vem han ville. Gentemot
detta vill jag säga, att i den mån
som någon, vilken vill lägga sin röst på
en bestämd person, genom nu rådande
felaktiga valsystem under inga omständigheter
har möjlighet att påverka valet
på så vis, att den valbare kommer att
representera väljaren i landstinget, då
är den tillgången inte mycket värd. Den
politiska aktivitet, som vi väl alla anse
bör vara till finnandes hos valmännen
ute i landet, måste hämmas högst betydligt
av det nuvarande valsystemets
orättvisor.

Herr NORDSTRÖM i Torsby, som på
begäran jämväl erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag berättade
verkligen en historia i början
av mitt anförande, men det var bara
en historia. Jag ville nämligen fråga
herr Falla om anledningen till att han
en gång tidigare fallit igenom i ett
landstingsval var den, att han själv tidigare
gått emot en förstoring av valkretsarna
inom landstinget i fråga.

Så sent som 1924 ändrades dessa bestämmelser.
Förut hade man valkretsar
med från tre till sex mandat. I stället
infördes bestämmelsen om fem till nio
mandat. Dessa nya bestämmelser ha
emellertid icke utnyttjats av många
landsting. Och så länge landstingen
själva icke utnyttja sina möjligheter,
skall icke riksdagen enligt min mening
av ren klåfingrighet ändra bestämmelserna
i fråga. Här talas det så ofta om
att vi inte skola ändra lagar i onödan
och framför allt att vi inte skola tillsätta
utredningskommittéer i onödan.

Herr Falla talade om läpparnas bekännelse
till demokratien. Han sade vidare,
att man inte borde tillvita honom
allt som underlåtits för länge sedan.
Nej, jag har visst inte velat tillvita honom
detta. Under alla förhållanden var
det dock representanter för det parti,
som herr Falla nu företräder, som redo
för rusthållet. När herr Falla talade om

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

läpparnas bekännelse till demokrati, så
kom jag osökt att fundera på om det
bara är vi socialdemokrater, som ha
demokratien endast på läpparna, eller
om det inte möjligen även är många
borgerliga talare, som nu fara runt i
bygderna och ständigt tala om demokrati.

Herr Thorell var inne på skillnaden
mellan landstingsmanna- och riksdagsmannaval
och tyckte inte att det var
farligt med små partigrupper vid de
förra. Det måste enligt min mening
vara farligare med små partibildningar
just vid landstingsval, där ortsintressena
göra sig så starkt gällande. Det
skulle enligt min mening inte heller
vara lyckligt, om exempelvis en mindre
grupp, som vid ett förstakammarval
icke vill stödja någon bestämd partigrupp,
skulle ha möjlighet att få in
representanter i landstinget.

Herr THORELL erhöll likaledes på
begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Herr Nordströms
i Torsby sista påpekande måste föranleda
en replik från min sida, vilket
emellertid egentligen hade varit obehövligt,
då jag förut under hand tillrättalagt
mitt tidigare anförande. Jag menade,
att det inte kunde vara farligt
med dessa småpartier, tv dessa kunna
aldrig få något inflytande inom landstingen.
Jag vill således göra detta tilllägg
till protokollet.

Herr Nordström var även något inne
på en del andra spörsmål, som jag här
skulle kunna ha anledning att beröra.
Men då debatten i denna fråga dragit ut
så långt på tiden, nöjer jag mig med
att endast vidhålla mitt tidigare yrkande.

Härpå yttrade

Herr HALLBERG: Herr talman! Herr
Ohlin trodde, att det åtminstone delvis
var partipolitiska spekulationer, som
lågo bakom motståndet mot ett bifall till

yrkandet i reservationen. Jag tror att
herr Ohlin har en överdriven föreställning
om de politiska beräkningarna i
detta sammanhang. Jag vill anföra ett
exempel från mitt eget län, Kopparbergs
län.

Så sent som år 1945 hade vi en
ny valkretsindelning för ifrågavarande
landstingsområde. Länsstyrelsen hade
uppsatt olika alternativ och inbjöd representanter
för samtliga politiska partier
som äro representerade i landstinget
till en överläggning och rådgivning
för att komma överens om vilket
av dessa alternativ, som borde förordas.
Det befanns att det blev fullständig enhällighet
kring ett av alternativen. Socialdemokrater,
folkpartister, högermän
och bondeförbundare voro helt och hållet
ense om att förorda ett visst alternativ.
Jag och mina medkommittcnter
från socialdemokraterna vid det tillfället
gjorde med stöd av föregående valsiffror
en enkel uträkning för att se,
vad vårt parti skulle tjäna genom det
ena eller andra alternativet. Det visade
sig, att vi skulle ha vunnit ett eller två
mandat vid valet 191G om vi förordat
ett visst alternativ, men — herr Ohlin
kanske tycker det låter otroligt, men
det är ett faktum •— vi gingo med de
andra partierna och avstodo från att
eventuellt tjäna ett eller två mandat för
att få enhällighet i frågan. Det kan icke
kallas partipolitiska spekulationer. Jag
tror, att även de andra partierna hade
samma inställning.

Jag skulle också vilja tillägga, att för
oss socialdemokrater är det i den fråga,
som behandlas här i kammaren i dag,
ingen ko på isen. Från vår synpunkt
sett skulle kammaren gärna kunna bifalla
yrkandet i reservationen. Socialdemokraterna
skulle säkert inte förlora
på om dessa större valkretsar inom
landstingsområdena komme till stånd.
För min del anser jag det fullständigt
onödigt med denna utredning, även om
det blir en rent teknisk sådan. .lag tyc -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings mannaval.

ker, att de starkaste skälen tala för att
följa utskottet och låta landstingen även
i fortsättningen bestämma över valkretsindelningen.

Sedan vill jag säga ett ord till herr
Falla. Det var ganska underligt att höra
honom beklaga sig över att det är två
partier som slå sig tillsammans och slå
ett tredje. Både när det gäller landstingsval,
riksdagsmannaval, fullmäktigeval
och andra kommunala val har erfarenheten
under många år visat, att
det är tre partier som slå sig tillsammans
för att slå det fjärde, nämligen
socialdemokraterna.

Herr FALLA erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr talman:
Herr Nordström i Torsby vill ha
klarhet i om det var sant, att jag fallit
igenom vid ett landstingsval på grund
av valkretsindelningen. Jag skall gärna
ge honom svar på den frågan, eftersom
det tycks ha en ofantlig betydelse för
honom. Jag föll igenom vid ett landstingsmannaval
för länge sedan, men om
det berodde på valkretsindelningen
eller andra faktorer vet jag inte. Jag
tror inte herr Nordström vet det och
kanske ingen annan heller. Det är rätt
svårt att räkna ut, men om det förhåller
sig på det ena eller andra sättet,
vad har det med denna fråga att göra?
Kan det inverka på herr Nordströms
eller andra ledamöters bedömande av
detta valproblem om jag för tolv eller
fjorton år sedan föll igenom vid ett
landstingsmannaval på grund av valkretsindelningen
eller på grund av något
annat? Vad är det för tossigt resonemang! Till

herr Norén vill jag säga, att jag
med en viss förvåning hörde hans upplysning
om att för honom var proportionalismen
alldeles likgiltig. Demokratin
låg, enligt herr Norén, inte alls
däri, utan i att människorna fingo göra
själva rösthandlingen. Om denna handling
sedan betydde något för samhälls -

livets gestaltning var herr Norén fullkomligt
likgiltigt. Jag måste säga, att
en sådan demokrati har jag inte förut
hört förkunnas. Jag skulle vilja uttala
den förhoppningen, att herr Norén skall
vara ganska ensam om det slaget av demokratiskt
tänkesätt.

Herr PETTERSSON i Norregård, som
likaledes på begäran erhöll ordet för
kort genmäle, yttrade: Herr talman!
Denna fråga voro vi tämligen eniga om
i utskottet. Man blev sedan något förvånad
när en reservation bifogades utlåtandet,
ty herr Thorell gjorde inte
så stora ansträngningar i utskottet för
att driva denna fråga till sin spets.

Likaledes blev man synnerligen förvånad
över att frågan kunde röra upp
en sådan debatt här i kammaren. Jag
anser ändå, att denna utredning är alldeles
obefogad. Hittills har inte framkommit
något i diskussionen, som ändrat
min inställning, och jag vidhåller
fortfarande att en utredning vore fullkomligt
onödig i detta fall. Jag håller
fortfarande på — som jag nämnde tidigare
i en replik till herr Ohlin — att
den kommunala självstyrelsen kunna vi
inte eliminera, utan den måste vi hålla
på och vänta på en framställning från
landstingen. Jag vet inte om, att något
landsting framställt begäran i denna
riktning. Det har endast varit enskilda
motioner som kommit fram då och då
här i riksdagen. Jag anser att det inte
är berättigat att försöka tvinga fram
en utredning i denna fråga utan att
landstingen på något sätt framställt begäran
härom.

Jämväl herr NORÉN erhöll på begäran
ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag vill säga till herr
Falla, att jag inte på något sätt är orolig
för att jag inte representerar en
minst lika äkta demokrati som den herr
Falla själv anser sig representera. Jag
vill tillägga, att jag på intet vis har an -

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

ledning att taga tillbaka vad jag sade,
även om herr Falla anser att det är
en rätt egendomlig demokratisk deklaration.
.lag vill reagera mot herr Fallas
sätt att vantolka och förvanska vad som
är sagt. Jag sade, att det väsentliga beträffande
valproceduren det är, att
människorna få gå fram till valurnorna
och säga sin oförgripliga mening. Vad
sedan beträffar frågan om sättet för
valet så är det ju en lämplighetsfråga.
Jag menar inte att majoritetsvalet ur
demokratisk synpunkt kan antastas, det
är fullt acceptabelt. Det är väl ingen
som påstår, att engelsmännen ha sämre
demokrati än vi här i Sverige därför
att de tillämpa majoritetsval!

Jag tror att jag med detta, herr Falla,
åtminstone förtydligat vad jag sade i
mitt första anförande, om detta nu var
så otydligt.

Härefter yttrade

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
har lärt känna herr Norén som en rättrådig
man, men även jag måste säga
att jag blev mycket förvånad när han
nyligen förklarade, att för honom var
det huvudsaken att folk får rösta på
vem de vilja och på det sätt de vilja.
Jag tänkte annars att herr Norén hade
den uppfattningen, att huvudsaken var
att de som gingo till val för att rösta
därmed på något sätt kunde påverka
utvecklingen och få sin mening känd.

Till min ärade bänkkamrat här skall
jag be att få säga, att när jag hörde
honom tala kom jag att tänka på psalmens
ord: Gör ångern sann fast den
är sen! Jag har nämligen under de
många år jag varit med i konstitutionsutskottet
gång på gång haft denna fråga
uppe, men tyvärr har jag, med undantag
av någon partikamrat, allena fått
trampa vinpressen. Jag hänvisade på
sin tid i konstitutionsutskottet till det
förhållandet, att i Östergötlands län fick
vid 1934 års val bondeförbundet 13 900
röster och 9 mandat, folkpartiet hade
4 Andra kammarens protokoll 1948.

7 200 röster och fick intet mandat, högern
hade 22 000 röster och fick 19
mandat. Vid 1938 års val hade bondeförbundet
14 800 röster och fick 8 mandat,
folkpartiet hade 9 400 röster och
fick 2 mandat. Men det hjälpte inte.
Vilka siffror som än lades fram förklarade
mina kära kamrater, att de ansågo
att det inte var skäl att komma
och göra någon ändring.

Jag vill minnas att jag här i kammaren
för utskottets nuvarande ordförande,
herr Hallén, då han försvarade
utskottet, berättade en historia om en
präst och hans husfolk, som en gång
reste till kyrkan. Lasset välte och vördig
prosten kom ovanpå och de övriga
kommo under honom. Prosten sade åt
dem som lågo och klagade: »Det är inte
så farligt. Om bara ingen rör sig, så är
det inte någonting att klaga över.»

Det är ju en given sak att det är beklämmande
för de människor, som gång
på gång gå fram och söka göra sin mening
gällande, när inte effekten blir en
rättvis mandatfördelning. Jag har ända
sedan min tidigaste ungdom varit en
livlig anhängare av den proportionella
valmetoden. Den är, såsom allt annat
mänskligt, ofullkomlig. Jag kan dock
icke förstå dem som säga, att de brister
som vidlåda det proportionella valsättet
äro så iögonfallande, att de för
den skull inte vilja anamma detta system
utan hålla på enmansvalkretsar
eller något annat sådant. Man säger, att
där gör sig personligheten mera gällande.
Om man däremot accepterar den
proportionella valmetoden, då borde det
väl vara angeläget att man försöker få
denna metod så rättvis och effektiv som
möjligt. Detta menar jag är huvudsaken
här. Sedan kunna vi låta bli att hålla
på och räkna ut, hur mycket det och
det partiet i ett visst läge skulle förlora
genom en annan indelning. Jag
tror att det vare en god sak, om vi så
snart som möjligt kunde enas härom,
oavsett om man tillhör ett stort eller
Nr 7.

Nr 7.

50 Nr 7. Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings -

mannaval.

litet parti, samt avlägsna de skönhetsfläckar
på det svenska samhällslivet,
som dessa orättvisor faktiskt äro.

Det är med dessa ord, herr talman,
som jag ber att få hemställa om bifall
till reservationen.

Herr THORELL erhöll på begäran ordet
för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Ja, min ärade bänkkamrat är
nog van att lägga glödande kol på folks
huvuden, och under livet har detta
kanske fört många till ånger. När han
emellertid försökte detta med mig, så
var det litet misslyckat, helt misslyckat
för resten. Jag har nämligen tillhört
andra utskott här i riksdagen så pass
länge, att jag kommit till konstitutionsutskottet
först på senare tid. Mig veterligt
har jag inte tidigare varit med om
behandlingen av denna fråga.

Jag har bara velat tala om detta, så
att inte herr Mosesson tror, att jag känner
mig alltför ångerfull. Jag har inte
ändrat inställning, vilket kanske inte
heller varit så felaktigt, om man ändrar
sig till det bättre.

Vidare yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Herr

Nordström i Torsby hade tydligen
brist på argument när han bemötte
mig, ty han valde att tillskriva mig
den uppfattningen, att jag skulle ha
visat sympati för tilläggsmandat vid
landstingsval. Det fanns, herr talman,
inte ett enda ord i den riktningen i vad
jag yttrade.

Herr Pettersson i Norregård vidhåller,
att det bör kunna bli ett rättvist
resultat med valteknisk samverkan. Ja,
här ha ju bland annat av mig framförts
fakta, som i vissa fall visa motsatsen.
Fakta visa ju, att bondeförbundet
1946 erhöll 242 landstingsmandat i stället
för 205 efter proportionell fördelning,
en överrepresentation alltså på 37
mandat. Detta kan man inte komma

ifrån bara genom att bestrida fakta,
som herr Pettersson i Norregård gör.

Den andra huvudsynpunkten är ju,
att det vore väl ändå rätt bra om vi
kunde undgå dessa valkarteller, som
giva upphov till så mycken föga saklig
politisk propaganda. Detta tal om att
den svenska nationen består av arbetare
och borgare, att nationen sönderfaller i
dessa två grupper, det tycker jag är
skadligt ur många synpunkter. Man lyckas
i viss mån bibehålla denna fiktion
om man kan påvisa, att de tre oppositionspartierna
i många fall ha valkarteller.
Då klumpar man ihop dem på
detta sätt och säger, att de stå arbetarklassen
emot. För mig framstår det som
en ganska väsentlig sak om man kunde
ordna det så, att det blir mindre behov
av att ha valkarteller. Man skulle kunna
göra en början genom att ordna med
större valkretsar när det gäller just
landstingsmannavalen.

Sedan påstår herr Pettersson i Norregård
att jag sagt, att man inte skall taga
hänsyn till vad landstingen vilja. Jag
sade tvärtom, herr Pettersson, att man
skall taga hänsyn till vad de vilja, men
man skall icke bara taga hänsyn till den
opinion, som råder i olika landsting
och som kan vara något påverkad av de
olika partiernas intressen i det ena
eller andra landstinget. Om det skulle
vara så i ett landsting, att en majoritet
av socialdemokrater och bondeförbundare
tycker att det är bra som det är
— bondeförbundet är kanske överrepresenterat,
och socialdemokraterna
tycka att det är bra att tvinga oss andra
till en valkartell — då är det kanske
mänskligt om majoriteten tycker, att
det inte finns tillräckliga skäl för en
förändring. Man kan i sådant fall knappast
vänta en fullständig objektivitet.

Låt mig taga ett exempel. Jag skall
inte fortsätta herr Mosessons uppräkning
av siffror från Östergötlands län.
Det är väl bekant, att när länsstyrelsen
framlagt ett förslag om omreglering av

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

valkretserna i Östergötlands län eftersom
valresultatet var för absurt, beslöt
man inom den socialdemokratiska
landstingsgruppen och bondeförbundsgruppen
i landstinget att uppskjuta
denna reglering. Skälet härtill föreföll
utomstående mycket svagt. Det gällde
eu inkorporeringsfråga i Motala. Med
hänsyn därtill beslöt man uppskjuta
omregleringen så att den inte skulle
träda i kraft förrän efter 1946, på det
att landstingsvalet 1946, som blir avgörande
för förstakammarvalet 1949,
måste ske på grundval av den gamla,
av länsstyrelsen och andra underkända
landstingsindelningen.

Nog visar väl detta lilla exempel att
det är frestande att taga dylika hänsyn,
och då är det kanske inte alldeles
rättvisande att här tala om den lokala
självstyrelsen. Det gäller nämligen närmast
en valsystemsfråga. Det är ingen
som vill inkräkta på vad landstingen
skola besluta, utan man önskar att
landstingen skola bli sammansatta så
rättvist som möjligt. Jag tycker att det
är mer i överensstämmelse med den
lokala självstyrelsens anda att man
överlämnar dessa lokala beslut åt landsting,
som representera opinionen i
landstingsområdet, än att ha en sammansättning
av landstingen, som är mer
eller mindre snedvriden i förhållande
till väljaropinionen.

Sedan säger herr Nordström i Torsby
och även herr Pettersson i Norregård,
att så länge landstingen inte själva intaga
en annan hållning än de för närvarande
göra, så bör riksdagen inte ens
taga upp problemet till undersökning.
Men, herr talman, om det å ena sidan
är så, att landstingsgrupperna i viss
mån överskatta de synpunkter jag här
anfört av hänsyn till det egna partiet
och å andra sidan underskatta betydelsen
ur demokratisk synpunkt av ett
mera rättvist valsystem, då är väl detta
en fråga, som riksdagen inte kan visa
ifrån sig. Man kan ju inte vänta initia -

tiv från de landstingsgrupper, där valsystemet
redan nu i stort sett ger rättvisa.
Där är det naturligt att man säger,
att det är bra med små valkretsar, i
varje fall ha vi bra som vi ha det, säger
man där. Opinionsyttringen skulle
komma från de landsting, där mandatfördelningen
är orättvis i förhållande
till röstunderlaget. Men i dessa landsting
skulle detta kräva en oerhörd
självövervinnelse från de gynnade
gruppernas sida. Om de inte äro mäktiga
denna självövervinnelse, så skall
riksdagen inte bara konstatera detta
och säga, att riksdagen inte kan taga
initiativ.

Herr Hallberg talade om, att i Kopparbergs
län hade man på socialdemokratiskt
håll varit osjälvisk när det
gällde indelningen. Det gladde mig
mycket att höra. Jag vill inte i minsta
mån draga i tvivelsmål, att herr Hallbergs
beskrivning var alldeles riktig.
Jag tror, att det förekommer på åtskilliga
håll. Utskottets motivering förutsätter
emellertid, att om det finns några
landsting, särskilt då sådana med eu
mera ojämn fördelning, vilka inte äro
med på noterna, skulle dessa kunna
blockera vägen för en reform på detta
område eller förhindra ett tillvägagångssätt
som ger rättvisa.

När herr Hallberg säger att det snarast
är så att tre partier slå det fjärde,
så kan han undgå detta genom att medverka
till en utredning om ett system,
som överflödiggör en valteknisk samverkan
av de tre partierna. Kanske herr
Hallberg och jag skulle kunna enas, när
det kommer till kritan. Enligt min mening
borde man kunna undersöka inte
bara motionärernas hemställan om en
eller två valkretsar, utan även om riksdagen
kan göra ett uttalande om en
instruktion till länsstyrelserna, att
dessa, då mandatfördelningen uppenbarligen
står i dålig överensstämmelse
med röstfördelningen, borde taga upp
frågan om en ändrad valkretsindelning

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings mannaval.

med större valkretsar, om så skulle visa
sig erforderligt. En sådan uppmaning
från riksdagen skulle naturligtvis stödja
de krafter ute i länen, som önska arbeta
i denna riktning, men det förutsätter
då att man har en sådan lagstiftning,
att inte länsstyrelserna av lagstiftningen
äro förhindrade att taga ett sådant
initiativ.

Till sist, herr talman, ansåg herr
Pettersson i Norregård tydligen att han
hade ett verkligt dräpande argument
när han i en replik till mig frågade,
varför inte folkpartiet införde denna
reform när vi hade makten i landet. Nu
när vi kände oss klämda och förlorade
på det nuvarande systemet kommo vi
och begärde förändring. På detta kan
jag svara, att det nuvarande systemet
ger folkpartiet en viss överrepresentation
i landstingen, låt vara en svag
sådan. Folkpartiet får ett tiotal mandat
mer än det skulle få efter jämn röstfördelning.
Det är alltså inte, herr Pettersson,
med anledning av att vi förlora
på dagens system som vi begära förändring,
utan det är av principiella
skäl. Vi anse att det skulle vara mera i
överensstämmelse med en demokratisk
representationsmetod, om man undersökte
möjligheterna att åstadkomma en
förbättring.

Jag tillåter mig att uttrycka den förhoppningen,
att även bondeförbundet
—■ som ju också är överrepresenterat
— så småningom skall kunna ansluta
sig till synpunkten om betydelsen av
ett mera demokratiskt system.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Debatten
har visserligen pågått länge, men ett
par uttalanden ha föranlett även mig
att begära ordet.

Jag vill inte ge mig in på de partipolitiska
motiv, som till äventyrs kunna
ligga bakom ståndpunktstagandet i denna
fråga. Jag vill bara konstatera, att
det är en händelse som ser ut som en
tanke, att de, som främst slå vakt om

den nuvarande ordningen, äro just de
partier, som uppenbarligen vinna mest
på det nuvarande systemet.

Jag tror dessutom, att det är mycket
litet vunnet med att diskutera förhållandena
för 42 år sedan, vid den tidpunkt
alltså, då det proportionella valsystemet
genomfördes. I dag kunna vi
konstatera, att när en lösning träffades
1907 i rösträttsfrågan, voro samtliga
partier, således även högerpartiet, sedan
flera år tillbaka vunna för den allmänna
rösträtten, vilket konstaterades
genom upprepade propositioner från
högerregeringar och upprepade riksdagsbeslut.
Striden stod endast om det
ena eller andra valsystemet, och ingen
lär väl kunna bestrida, att de som då
höllo på det proportionella valsystemet
hade framtiden för sig och stodo en
demokratisk tankegång närmare än de
som förfäktade majoritetsintresset.

Herr Mosesson var inne på historiken
över valkretsarna. Jag tror, att vi skola
kunna få denna litet bättre förklarad
än som hittills i dag varit fallet. Till en
början ville man allmänt ha små valkretsar,
ty man önskade få så nära anknytning
som möjligt mellan väljare
och valmän. Denna uppfattning fanns
då hos alla partier, utan all valspekulation.
Dessutom fanns det vid den tidpunkten
endast tre partier, och så
länge detta var förhållandet fanns det
inte heller något större behov av stora
valkretsar, ty den proportionella rättvisan
kunde i stor utsträckning tillgodoses
inom dessa smärre valkretsar.
Först så småningom tillkommo flera
partier, och man fick då erfarenhet av
att valutslagen inte tillgodosågo den
proportionella rättvisan. Då kommo
dessa opinionsyttringar år efter år fram
i riksdagen. Vad gjorde riksdagen då?
Först ökades maximum för antalet mandat
i landstingsvalkretsarna, och senare
gjordes ett uttalande till förmån för
att landstingen verkligen sknlle taga ut
detta maximum, d. v. s. vidga sina val -

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

kretsar. Nu har detta inte gjorts, som
vi veta av olika inlägg i dagens debatt,
och vi ha dessutom senast 1946 års statistiska
resultat att studera och kunna
då konstatera de orättvisa utslagen.
Detta är i korthet landstingsproportionalismens
historia, och jag tror att högern
inte har någon svårighet eller något
dåligt samvete att se tillbaka.

Jag vill tillägga att det synes mig,
som om denna fråga om valkretsindelningen
inte kan vara uteslutande en
landstingens sak. Den måste, såsom här
också framhållits av olika talare, i
högsta grad vara en riksdagsfråga. Riksdagen
skall ju för det första trygga
minoriteternas rätt över huvud taget,
och för det andra äro ju dessa val till
landstingen och vissa stadsfullmäktige
avgörande för första kammarens sammansättning,
och första kammaren har,
såsom det heter i riksdagsordningen,
lika behörighet och myndighet som
andra kammaren.

Vad jag tror skulle vara den största
vinsten, ifall man här toge vara på
uppslaget att göra hela landstingsområdet
till en valkrets, vore att de sista
resterna av s. k. valkretsgeometri skulle
försvinna. »Valkretsgeometri» betyder
ju att de lagstiftande myndigheterna
kunna manipulera med valkretsarna
alltefter egna taktiska intressen. Detta
har förekommit inte minst i Amerika,
men vi ha också haft känning av det
här i Sverige, exempelvis när det under
åren 1867—1911 gällde att para ihop
städerna i olika valkretsar. Då förekommo
här i denna kammare vart tredje år
ytterligt pinsamma debatter, som gällde
just sådan valkretsgeometri, d. v. s. frågan
om hur hopparningen biist skulle
göras för att den ena eller andra meningsgruppen
slcuile gynnas. Det är något
av detta, som ännu finns kvar inom
landstinget genom den elasticitet, som
landstingslagen medger när det gäller
fastställandet av valkretsarna. Det behöver
naturligtvis inte vara uteslutande

partipolitiska intressen, som härvid
komma till uttryck — jag tror som
många andra, att tillvägagångssättet i
de allra flesta fall är betingat av sak--liga skäl. Men det finns i alla fall en
frestelse härvidlag, och det är denna
frestelse, som man enligt min mening
bör rensa bort, därför att det skulle
rena vårt politiska liv och minska möjligheterna
till eventuella ohemula beskyllningar
mot politiska meningsmotståndare.
Dessutom skulle också den
fördelen vinnas, som herr Ohlin ansåg
att man skulle vinna, nämligen att kartellerna
skulle försvinna. Dessa karteller
äro ju knappast populära på något
håll, även om de enligt min mening äro
nödvändiga för att skapa proportionell
rättvisa, så länge ett parti är jättestort
och andra partier mycket små i förhållande
därtill.

Till sist skulle jag, herr talman, bara
vilja ställa den frågan, om man verkligen
anser att de resultat, som uppnåddes
vid landstingsmannavalen 1946,
skulle vid en projiciering på en första
kammare, som ställdes under upplösning'',
ge ett riktigt och rättmätigt utslag.
Bondeförbundet skulle därvid få
23 å 27 mandat, såvida jag räknat rätt
— det är svårt att fastställa något exakt
tal, och olika beräkningar kunna här
vara möjliga till följd av lokala överenskommelser.
Högerpartiet skulle få
18—20 mandat, fastän högerpartiet hade
ett högre sammanlagt röstetal vid förra
landstingsvalet än bondeförbundet! Vad
socialdemokraterna beträffar, erhöll det
socialdemokratiska partiet 45 % av rösterna.
Skulle en upplösning av första
kammaren nu ske, skulle socialdemokraterna
tack vare sin övervikt inom
landsting och stadsfullmäktige få sannolikt
76 mandat eller ännu mera. Ur
allmänpolitisk synpunkt kanske detta
inte är så orättvist, eftersom kommunisterna
blivit i motsvarande mån underrepresenterade.
Men vi måste säga att
det är en dålig valordning, som vi ha,

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstings mannaval.

när en minoritet inom folket på detta
sätt kan förvandlas till en majoritet i
en första kammare, som har precis
samma makt och myndighet som andra
kammaren.

Jag finner därför, herr talman, att det
borde ligga i allas intresse och framför
allt i vår demokratis intresse att skapa
en bättre ordning på denna pnnkt och
därmed undanröja orsakerna till de debatter,
som återkomma år efter år. Jag
tror att en mycket förnuftig utväg därvidlag
har anvisats genom förslaget att
göra hela landstingsområdet till en valkrets.
Det finns erfarenheter från annat
håll av verkningarna av ett sådant proportionellt
förfarande. Vid valen till
andra kammaren i Holland utgör hela
landet en enda valkrets. Partierna ställa
emellertid lokalt upp sina kandidater,
dock utan att vara bundna till något
visst härad eller tingslag eller motsvarande
område. Det är sålunda ingen
rikslista som göres upp, utan man har
»autonomt» fastställda listor för de
olika grupperna i skilda delar av landet
eller, om jag så får säga, i olika
delar av jättevalkretsen. Man får på
detta sätt faktiskt fram ett utomordentligt
gott personval, för att tala med herr
Nordström, samtidigt som systemet borgar
för full matematisk rättvisa.

Det synes mig därför, som om andra
kammaren i dag skulle fatta ett förnuftigt
beslut, om man förenade sig om
reservationen, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag har uppmärksamt lyssnat till
hela denna debatt och särskilt till herr
Hastad, när han här talade om att hela
landstingsområdet borde vara en enda
valkrets. Ja, det kan man säga, när
man är stadsrepresentant, men den som
representerar landsbygden och som ser,
hurusom landsbygden ständigt avfolkas,
medan städerna tillväxa — också genom
att städerna inkorporera stora

kommuner — måste ställa sig den frågan:
vilken representation skall egentligen
landsbygden få i landstingen, om
städerna kopplas samman med landsbygden
vid valkretsindelningen? Jag
tror inte att det skulle vara någon
lycklig utveckling.

Landstinget hemma i Uppsala län
fick också en sådan skrivelse från länsstyrelsen,
som herr Pettersson i Norregård
talade om. Vi ha nu fyra valkretsar
på landsbygden, och dessa ha vardera
fem representanter. Det skulle kanske
ha varit lämpligt att minska antalet
valkretsar till tre, men man ansåg inte
från något partis sida i landstinget, att
det borde vara färre valkretsar. Även
med ett landstingsmannaval följer ju
ett visst valarbete, och det är alldeles
klart, att om valkretsarna skulle bli
större, skulle detta arbete bli besvärligare
och personkännedomen skulle kanske
bli litet mindre. Landstinget i Uppsala
län svarade därför, att landstinget
ville behålla sina fyra valkretsar på
landsbygden och ha Uppsala som en
valkrets för sig.

Skulle man göra som herr Håstad anser,
skulle ju hela landsbygden ha blivit
en enda valkrets, och då skulle även
Uppsala stad ha förts till denna valkrets.
Sådan som utvecklingen varit, är
jag säker på att landsbygden då inte
skulle ha fått någon större representation
i landstinget.

Herr Ohlin sade, att det får inte vara
så, att landstingen dirigera riksdagen.
Nu ville herr Ohlin i sitt sista anförande
vända på saken — och det är ju i så
fall inte någon nyhet; herr Ohlin brukar
ju kunna ramla hit och dit i frågorna
— men han uttalade sig i alla
fall på det sättet; jag antecknade omedelbart
vad han sade.

Nu är det ju så att landstingens arbete,
med undantag av den uppgift som
herr Thorell hittade på i dag men som
han glömde i konstitutionsutskottet,
nämligen att landstingen medverka vid

Onsdagen den 18 februari 1948. Nr 7.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande valkretsindelningen vid landstingsmannaval.

valen till första kammaren, huvudsakligen
består i handläggning av vissa
egna intressefrågor såsom sjukvårdsfrågor,
lokala skolfrågor, frågor rörande
lantmannaskolor och sådant, och
detta måste väl sägas vara mer en kommunal
verksamhet av stora mått.

För min del tror jag därför, att skulle
förslaget om att varje län skulle vara en
enda valkrets vid landstingsval gå igenom,
skulle riksdagens ledamöter,
som ju inte äro så vidare bra hållna
enligt vad pressen säger — folkpartipressen
spar ju inte på krutet därvidlag
— bli ändå sämre hållna, herr Ohlin!
Min uppfattning är, att när landstingen
ha den frihet, som de ha, när
det gäller valkretsindelningen, och inte
utnyttja den, så skulle det innebära ett
underbetyg åt de nuvarande landstingen
för deras sätt att sköta sina angelägenheter,
om man kom till dem och
sade: »Nu skola ni ha en annan valkretsindelning.
» Och jag tror inte att
det i verkligheten finns någon, som
skulle vilja skriva under på något
sådant.

Jag anser för min del att det förslag,
som majoriteten inom konstitutionsutskottet
har framlagt, är det lyckligaste
och det mest riktiga för framtiden, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Göingegården begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl
av herr Nilsson i Göingegården,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
122 ja och 64 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående ändrad tid för lagtima landstingsmöte
in. in.;

nr 4, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 4 regeringsformen;
och

nr 5, i anledning av väckt motion
med förslag till lag om förvärvande av
svenskt medborgarskap i vissa fall;
samt

statsutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av Kungl. Majtts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1947(48, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottet utlåtande, nr
16, i anledning av Kungl. Majtts pro -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motion om inskränkning av den s. k. taxereducerade tiden för telefonsamtal.

position angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1947 48,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1947/48, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper; och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av viss
genom valutakursförändring uppkommen
medelsbrist;

första lagutskottets utlåtande och memorial: nr

6, i anledning av väckt motion om
ökat statsbidrag till avlönande av fjärdingsmän;
och

andra lagutskottets utlåtande, nr 5, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom
vissa områden av stad, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 14.

Föredrogs tredje tillfälliga utskottets
utlåtande nr 1, i anledning av väckt
motion om inskränkning av den s. k.
taxereducerade tiden för telefonsamtal.

I en inom riksdagens andra kammare
väckt, till dess tredje tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 77, hade fru Ekendahl
in. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att av Kungl. Maj:t begära
revision av telefonreglementet i
anslutning till i motionen anförda önskemål.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 77 ej måtte föranleda någon andra
kammarens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Fru EKENDAHL: Herr talman! Det
föreliggande utskottsutlåtandet belyser
just i sin knapphändighet det ringa
intresset hos utskottet att försöka förstå
motionärernas uppfattning om den
taxereducerade tidens betydelse för
den arbetskraft det här gäller.

Utskottet stöder sig huvudsakligen
på det utlåtande som utskottet avgav
i anledning av fjolårets motion, där
tyngdpunkten lades på telegrafstyrelsens
uttalande, att styrelsen inte ville
ta ansvaret för den taxeförhöjning som
ett slopande av den taxereducerade tiden
skulle medföra utan ville, att riksdagen
skulle ge sitt omdöme i denna
fråga, enär den kunde tänkas bidraga
till att bryta prisstoppet. När utskottet
föreslår, att motionen skall till ingen
riksdagens åtgärd föranleda, är motiveringen
därtill, att förhandlingar i
frågan inletts och i viss mån pågå. Vad
beträffar argumenteringen om prisstoppet,
som framfördes i fjolårets utskottsutlåtande,
kan man väl lämna den utan
avseende, då ju de av telegrafstyrelsen

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Motion om inskränkning av den s. k. taxereducerade tiden för telefonsamtal.

begärda höjningarna av telefonavgifter
och telefonabonnemang redan ha brutit
prisstoppet, så att denna argumentering
icke håller i dagens debatt.

Den uppfattningen, att alla frågor
som kunna lösas förhandlingsvägen
böra lösas på denna väg, ha väl alla
som representera den fackliga rörelsen
så många gånger givit uttryck åt, att
där lämnar motionärernas principiella
ståndpunkt intet övrigt att önska.

Det synes mig, att man av de uttalanden
som gjorts kan dra den slutsatsen,
att telegrafstyrelsen anser, att
detta är en taxefråga som riksdagen
har att avgöra, medan däremot riksdagen
säger, att detta är en förhandlingsfråga
som rätteligen de förhandlande
parterna skulle avgöra. Att göra det
påståendet, att förhandlingar i viss
mån redan pågå, är enligt min uppfattning
att pressa begreppet förhandlingar
alltför långt. Vad som har hänt
är enligt de uppgifter jag erhållit följande.
I början av 1946 begärde Telegraf-
och telefonmannaförbundet förhandlingar
i denna sak med telegrafstyrelsen.
Styrelsen svarade då med
att framlägga en undersökning som
företagits på ett tjugutal orter och som
visade, att den begärda inskränkningen
i den taxereducerade tiden inte skulle
nämnvärt lätta telefonisternas arbetsbörda.
1947 gjorde den kvinnliga telefonistorganisationen,
alltså KTTF, en
liknande framställning och erhöll ungefär
samma svar som Telegraf- och
telefonmannaförbundet tidigare erhållit.
Att kalla detta för förhandlingar
och säga, att förhandlingar pågå, det
är, det vill jag understryka, att pressa
begreppet förhandlingar väl långt.

Det tycks mig, herr talman, som om
man i andra kammarens tredje tillfälliga
utskott icke har tagit så allvarligt
på denna fråga som man exempelvis
har gjort i första kammarens motsvarande
utskott. Detta utskott har inhämtat
yttranden från de myndigheter
och organisationer som ha intresse av

denna fråga. Det har man däremot inte
gjort i andra kammarens tredje tillfälliga
utskott, utan där har man nöjt sig
med att säga att förhandlingar pågå.
Enligt de uppgifter som jag inhämtat
och som jag här alldeles nyss meddelat
pågå inga förhandlingar.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
den motion som här föreligger.

Herr SKANTZE: Herr talman! Det
smärtar mig, att motionären har tolkat
utskottets lovvärda försök att hålla utlåtandet
inom så trång ram som möjligt
vad trycket beträffar som ett bristande
intresse för själva sakfrågan.
Förhållandet är ju det, som motionären
också omnämnt, att vid frågans
behandling i fjol gjordes ett klart uttalande
om att frågan borde lösas förhandlingsvägen.
Det är varken en
taxefråga eller egentligen en förhandlingsfråga
i den mening som motionären
nu närmast utvecklat, utan det är
en administrativ fråga. Skall det bli
en ändring på denna punkt, så krävs
det en ändring i telefonreglementet,
och det är Kungl. Maj:ts sak.

Sedan riksdagen fattat sitt beslut i
fjol, har enligt vad utskottet inhämtat
telegrafstyrelsen vänt sig till de bägge
organisationer som äro berörda av
detta problem. Det är nämligen två
organisationer på de anställdas sida
som ha intresse av saken. Den ena av
dessa organisationer, Kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas
centralförening,
har vid förhandlingar framlagt
ett förslag och hemställt, att telegrafstyrelsen
ville undersöka, hur det
skulle ställa sig vid en inskränkning
enligt de linjer som där föreslås. Den
andra organisationen, Telegraf- och telefonmannaförbundet,
har icke gått in
på några förhandlingar utan vid den
kontakt som telegrafstyrelsen tog med
förbundet i höstas svarat, att dess
ståndpunkt komme att redovisas i en
motion vid 1948 års riksdag. Det förefaller
mig alltså, som om förhandling -

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Motion om inskränkning av den s. k. taxereducerade tiden för telefonsamtal.

arna blivit utdragna, i viss män beroende
på den attityd som Telegraf- och
telefonmannaförbundet visat, när kontakt
söktes med förbundet i höstas.

Det kanske förtjänar att omnämnas,
att det finns en hel rad förslag om hur
denna sak skall ordnas. Vi ha motionärernas
ståndpunkt i fjol. Det är ett
förslag. Landsorganisationen yttrade
sig över motionen i fjol och hade ett
annat förslag. Kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas
centralförening
har ett tredje förslag och Telegraf- och
telefonmannaförbundet ett fjärde förslag.
Det är väl då uppenbart, att när
det gäller att ordna denna sak parterna
och telegrafstyrelsens folk få
söka komma överens och komma till
ett resultat, och när det är klart, har
utskottet skäl att göra en framställning
till Kungl. Maj:t om sådan ändring i
reglementet som krävs för att få ett
förslag genomfört. Någon taxefråga behöver
det ingalunda bli.

Härmed anser jag mig ha styrkt,
herr talman, att det knappast finns anledning
för riksdagen att i frågans nuvarande
läge lägga sig i den. Riksdagen
har ingenting annat att göra än att
inta samma ståndpunkt som i fjol och
avvakta, vad parterna i denna fråga
kan klara ut med telegrafstyrelsen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Jag
är ledsen att behöva säga, att jag betvivlar,
att de uppgifter som utskottets
ärade ordförande ger äro riktiga. Det
förhåller sig nämligen på det sättet, att
jag från den organisation som har att
föra sådana förhandlingar inhämtat,
att några förhandlingar icke ha förts
och att den uppgift som herr Skantze
här ger, att telegrafstyrelsen har sökt
inleda förhandlingar och erhållit det
svaret från Telegraf- och telefonmannaförbundet,
att man där ville avvakta
motionens öde i riksdagen, är enligt
de uppgifter jag erhållit felaktig. Den

som hade tillfälle att i dagens eko i
går kväll höra representanter för
KTTF uttala sig i denna fråga, fick inte
den uppfattningen, att det pågick förhandlingar,
som kunde väntas leda till
resultat, utan man fick snarare den
uppfattningen, att det var en livsfråga
för KTTF lika väl som för Telegrafoch
telefonmannaförbundet att få en
ändring på denna punkt.

Det är klart, att man kan, som utskottets
ordförande säger, vänta och
se vad förhandlingarna leda till. Ja,
det skulle jag också tycka, därest förhandlingar
påginge. Men så är, såsom
jag i mitt första anförande meddelade,
icke fallet. Telegrafstyrelsen har på
Telegraf- och telefonmannaförbundets
framställning 1946 svarat, att styrelsen
föreslagit en utredning som visar att
den föreslagna reduceringen av tiden
icke nämnvärt skulle underlätta telefonisternas
tjänstgöring. Detta är den
kontakt som varit. Kan man kalla det
för förhandlingar? Nej, det kan man
inte göra, herr Skantze. Då ha vi litet
olika uppfattning om begreppet förhandlingar.

Det är därför som jag yrkar bifall
till motionen, vars kläm är mycket
hovsam och där det hemställes, att
riksdagen måtte besluta att av Kungl.
Maj:t begära revision av telefonreglementet
i anslutning till vad som anförts.
Att sedan herr Skantze hänvisar
till att det finns lika många uppfattningar
i denna fråga som det finns remissinstanser
är ju en sak, men vad
motionärerna begära och vad jag yrkar
bifall till är, att man skall taga hänsyn
till det av telefonisterna i båda föreningarna
framställda yrkandet.

Herr SKANTZE: Herr talman! Den
ställning som telegrafstyrelsen tog till
frågan 1946 är det väl knappast anledning
att diskutera, sedan riksdagen i
fjol tagit ståndpunkt till saken. Att kontakt
tagits med organisationerna och
förhandlingar förts med dem, det är en

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Interpellation om byggnadstillstånd för om- och tillbyggnad av byggnader, avsedda
som hem för kroniskt sjuka.

uppgift som utskottet fått från telegrafstyrelsens
driftsbyrå, avdelningen för
trafikfrågor, och jag har ingen anledning
att antaga, att denna uppgift inte
skulle vara riktig.

Fru EKENDAHL: Herr talman! Jag
vill bara fråga, om utskottets värderade
ordförande också har tagit kontakt
med de förhandlande organisationerna
och hört deras mening. Det har jag
gjort, och jag har fått den uppfattning
som jag här givit till känna.

Herr SKANTZE: På den frågan kan
jag svara nej. Det ha vi i utskottet
inte gjort. När det gällde en fråga som
bör lösas genom förhandlingar och vi
från den statliga myndigheten blivit
underrättade om att man där var sysselsatt
med denna fråga, så hade vi
ingen anledning att ge oss in på ett
remissförfarande.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets
förevarande hemställan, dels ock på bifall
till den i ämnet väckta motionen;
och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 15.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Ståhl in. fl., nr 396, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr 59, angående
höjning av vissa postavgifter;

herr Scnander m. fl., nr 397, likaledes
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 59; samt

herr Östlund m. fl., nr 398, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition, nr
58, med förslag till lag om sambruksföreningar
m. ni.

Vidare avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 48, angående stöd åt fiskerinäringen
m. m., nämligen

nr 399 av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

nr 400 av herr Skantze in. fl.;
nr 401 av herr Utbult m. fl.;
nr 402 av herrar Ljungqvist och
Hjalmarson; samt

nr 403 av herr Adolfsson in. fl.
Därjämte avlämnades följande motioner
i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 49, angående inrättande av
en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök
in. m., nämligen

nr 404 av herr Staxång m. fl.;
nr 405 av herr Johansson i Torp
m. fl.;

nr 406 av herrar Skantze och Nilsson
i Göingegården;

nr 407 av herr von Friesen m. fl.;
nr 408 av herr Johnsson i Kastanjegården
in. fl.;

nr 409 av herrar Andersson i Ronneby
och Olofsson i Höganäs;

nr 410 av herr Lundberg in. fl.;
nr 411 och 412 av herr Jacobsson i
Igelsbo m. fl.;

nr 413 av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Bränholm;

nr 414 av herrar Jacobsson i Igelsbo
och Stjärne; samt

nr 415 av herr Dickson in. fl.
Slutligen avlämnades följande motioner,
nämligen av:

herr Staxång in. fl., nr 416, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
48; och

herr Senander in. fl., nr 417, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 49.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

§ 16.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru MÖLLER, som anförde: Herr talman
! Enligt beräkning uppgår antalet
kroniskt sjuka i vårt land för närvarande
till 20 000 å 27 000 personer eller
mellan 3 och 4 r/c av hela folkmängden.

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Interpellation om byggnadstillstånd för om- och tillbyggnad av byggnader, avsedda

som hem för kroniskt sjuka.

Detta antal kan genom ändringarna i
befolkningsstrukturen väntas stiga avsevärt
under de närmast följande årtiondena.
Antalet nu tillgängliga vårdplatser
för kroniskt sjuka på allmänna
och enskilda anstalter har uppskattats
till cirka 8 000. Den återstående delen
av detta sjukvårdsklientel vårdas dels i
hemmen, dels på de vanliga ålderdomshemmen.

Det säger sig självt, att de sjukas rimliga
krav på en sakkunnig vård med
bästa tänkbara medicinska och tekniska
hjälpresurser i nivcket ringa utsträckning
kunna tillgodoses vid vård i enskilda
hem eller vanliga ålderdomshem.
Härtill kommer, att vården av kroniskt
sjuka i de enskilda hemmen, särskilt
då det rör sig om äldre personer, i de
allra flesta fall är förenad med utomordentliga
svårigheter och ofta utgör
en orimlig belastning på familjemedlemmarnas
normala liv. I enstaka fall,
genom ökad bostadsbrist och trångboddhet
allt oftare förekommande,
kunna dessa svårigheter leda till
direkta personliga tragedier.

På de vanliga ålderdomshemmen icke
blott utgöra de obotligt sjuka genom
det stora vårdbehovet en källa till ökad
arbetsbelastning för personalen, som
medför svårigheter i rekryteringshänseende,
utan bidraga också ofta till att
fördystra stämningen bland medpensionärerna.

Det allmänna har sedan lång tid haft
uppmärksamheten riktad på det angelägna
problem som kronikervården utgör.
Statsbidrag till uppförande och
drift av vårdanstalter för kroniskt sjuka
har utgått sedan 1927, en stödform som
varit till stor välsignelse för stora grupper
av detta klientel. Vid en återblick
på sjukvårdens utveckling har det emellertid
kommit att framstå allt klarare,
att samhällets uppoffringar för medicinsk
vård i en överväldigande stor utsträckning
tagits i anspråk för lasarettsväsendets
utveckling. Vården av de

obotligt sjuka bär relativt sett kommit
att sättas i efterhand — ett intryck som
gör sig särskilt starkt gällande, om den
fortlöpande förändringen av åldersfördelningen
beaktas. De ovan berörda påtagliga
missförhållandena ha emellertid
medfört allt starkare krav på en ändring
på denna punkt. Som följd härav
har frågan om kronikervårdens framtida
organisation gjorts till föremål för
utredning inom flera statliga kommittéer,
t. ex. socialvårdskommittén och
senast statens sjukhusutredning, vilken
senare i ett i höstas avgivet betänkande
framlagt förslag till riktlinjer för en
omfattande utbyggnad av vårdformen
med ett antal av cirka 20 000 vårdplatser
som målsättning. Med tillfredsställelse
konstaterar man, att Kungl. Maj:t
förklarat som sin avsikt att om möjligt
förelägga innevarande års riksdag förslag
i frågan.

Kravet på snabb hjälp gör sig emellertid
starkt gällande ute i bygderna,
och man frågar sig, om statsmakterna
stå helt utan möjlighet att företa åtgärder
med omedelbar verkan. Det torde
sålunda förekomma fall, där landstingen
genom mindre ombyggnader av
äldre byggnader utan alltför stora anspråk
på arbetskraft och byggnadsmaterial
redan nu skulle kunna få till stånd
en värdefull ökning av antalet vårdplatser.
En principdeklaration från regeringens
sida om viss prioritetsrätt
för ombyggnader av denna typ skulle
utan tvivel stimulera vederbörande
landstingsmyndigheter att snabbt bringa
dessa möjligheter till förverkligande.
Att en prioritetsrätt av detta slag vore
starkt sakligt motiverad ligger i öppen
dag — jag har redan påpekat att de
verkliga katastroffallen ur bostadsynpunkt
torde vara att finna i trångbodda
familjer med vårdplikt mot obotligt
sjuka.

Under hänvisning till vad sålunda anförts
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och clie -

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

Interpellation angående utredningen av frågan om återförande i kronans hand av
vederbörande nyttjanderättshavares rätt till de s. k. gruvskogarna.

fen för inrikesdepartementet rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att medverka
till någon form av prioritetsrätt vad
gäller byggnadstillstånd för om- och
tillbyggnad av byggnader, avsedda såsom
hem för kroniskt sjuka, därest det
vid en snabb inventering kan visa sig
att landstingen ha planer på eller möjligheter
till ombyggnader av ifrågavarande
slag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Landafors, som yttrade:
Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 139/1943 förelädes riksdagen
förslag av dåvarande jordbruksministern,
Pehrsson-Bramstorp, att bestående
rättsförhållanden beträffande
de s. k. gruvskogarna skulle avvecklas.

Kammarkollegium hade den 16 december
1932 av Kungl. Maj:t fått i uppdrag
att i samråd med kommerskollegium
och domänstyrelsen verkställa utredning
och inkomma med förslag, huruvida
den till visst bergverk upplåtna
nyttjanderätten kunde bringas att upphöra
eller beläggas med särskild avgift
utöver vad redan nu kunde vara fallet,
eller ock nyttjanderättshavaren beredas
tillfälle att förvärva äganderätt till hela
eller viss del av den av honom nyttjade
skogen.

Utredningen utvisade, att ifrågavarande
gruvskogar, 24 till antalet, hade
en sammanlagd areal av 9 222 hektar
med ett uppskattat virkesförråd av
954 274 in3 (124 m3 per hektar) och ett
sammanlagt taxeringsvärde av 1 458 100
kronor. Till detta kommer en del otaxerad
inägomark. Stormfällnings- och
mellangiftsfondernas nominella värde
utgjorde sammanlagt 119 529:56 kronor.
Skogen beräknades efter ett genomsnittsvärde
å rot till 7 kronor per in3,

som jämte värdet av skogsmark, inrösningsjord
och övrig mark tillsammans
utgjorde ett nettovärde av
6 997 675 kronor. För nyttjanderätten
till dessa gruvskogar erlägges årligen
till statsverket en rekognitionsavgift
av — för alla gruvskogarna tillsammans
— 118: 97 kronor och skogsfångsbevillning
med 950:49 kronor, tillsammans
1 069: 46 kronor per år.

Under utredningsarbetets gång konstaterades,
att någon »ändring i nuvarande
rättsläge icke lämpligen torde
kunna åstadkommas annat än genom
frivillig överenskommelse». Därvid hade
kammarkollegium inlett förhandlingar
med gruvskogarnas nyttjanderättshavare,
och detta gav till resultat ett preliminärt
förslag till uppgörelse för
samtliga gruvskogar. Enligt detta förslag
skulle nyttjanderättshavarnas andel
i skogarna utgöra 60 % och statens
40 %. Nyttjanderättshavarna skulle få
köpa gruvskogarna, med undantag för
tre av dessa som staten skulle inlösa.
Nyttjanderättshavarna skulle sålunda
till staten erlägga 40 % av uppskattningsvärdet
å resp. skogar och statsverket
erlägga 60 % av värdet för de
skogar som staten inlöste.

Jordbruksministern följde utredningens
förslag och förordade nyssnämnda
försäljning.

Jordbruksutskottet kunde icke ge
sin anslutning till det föreslagna sättet
för en avveckling av nuvarande rättsförhållanden
så, att äganderätten till
skogarna skulle överlåtas till bolagen.
Utskottet anförde: »I nuvarande ovissa
läge på det ekonomiska området synes
nämligen icke tilltalande, att kronan
avhänder sig så avsevärda arealer värdefull
skog, varom här är fråga, i all
synnerhet som förhållandena på gruvhanteringens
område numera synas väsentligt
annorlunda än när upplåtelserna
i fråga ägde rum, vid vilka tillfällen
det gällde att på allt sätt stödja en näring
i vardande.»

Nr 7.

Onsdagen den 18 februari 1948.

Interpellation ang. prissättningen på jordbrukets produkter in. in.

Det heter vidare i jordbruksutskottets
utlåtande: »Utskottet vill därför föreslå,
att ytterligare utredning i ämnet
kommer till stånd, varvid utskottet förutsätter
bland annat, att förhandlingar
upptagas med bolagen rörande statens
övertagande av bolagens nyttjanderätt
till avkastningen av skogarna. Därest
dylika förhandlingar icke skulle leda
till resultat, må det ankomma på Kungl.
Maj :t att överväga och utreda, huruvida
icke i andra former ett återförande i
kronans hand av gruvbolagens nuvarande
rätt till nämnda avkastning kunde
åstadkommas.»

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
förslag att icke bifalla Kungl.
Maj ds ifrågavarande proposition samt
»att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta företaga
utredning rörande möjligheterna
att i kronans hand återföra vederbörande
nyttjanderättshavares rätt till ifrågavarande
skogar samt för riksdagen
framlägga det förslag i ämnet, som må
föranledas av nämnda utredning».

Detta beslut fattades i juni månad
1943. Enär ännu icke något resultat av
denna ytterligare utredning redovisats,
anhåller undertecknad om andra kammarens
medgivande att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

Är det kammarkollegium som, efter
riksdagsbeslutet i juni månad 1943, rätt
förnyat uppdrag att utreda frågan om
gruvskogarnas överförande i kronans
hand eller vilket organ är det som fått
utredningsuppdraget?

Har statsrådet tillfälle att lämna en
redogörelse för hur långt utredningsarbetet
fortskridit och i så fall, hur snart
riksdagen skulle kunna beredas möjlighet
att på nytt behandla frågan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18.

Herr HANSSON i Skegrie erhöll på
begäran ordet och anförde: Den ovan -

ligt milda vintern i Sydsverige, speciellt
i Skåne, synes, därest ej en avsevärd
förändring inträffar den närmaste
tiden, kunna skapa förutsättningar
för en förhållandevis tidig vår.
Detta innebär att vårbruket kan komma
att påbörjas vid en tidigare tidpunkt
än vanligt. Med hänsyn till de
gynnsamma betingelser för en god
skörd som ett tidigt vårbruk medför är
det önskvärt, att ett sådant ej fördröjes
av någon orsak. Av stor betydelse för
planläggningen av odlingarna och förberedelserna
till vårbruket är, att jordbrukarna
på ett tidigt stadium få besked
om de priser, som skola gälla å
de olika produkterna. Det är därför
önskvärt, att man från statsmakternas
sida på allt sätt söker påskynda besluten
om prissättningarna och utan dröjsmål
meddelar odlarna dessa.

Under vissa år ha framför allt förhandlingarna
och besluten om prissättningen
å sockerbetor varit exempel på
hur dylika förhandlingar ej böra få
draga ut på tiden med risk för försenad
sådd och minskad skörd.

En odling som under senare tid vunnit
ganska stor utbredning är oljeväxtodlingen.
Denna kräver för att ge god
skörd relativt gynnsamma odlingsbetingelser.
Det största osäkerhetsmomentet,
angrepp av skadeinsekter, kan emellertid
avsevärt elimineras genom en tidig
sådd.

Sedan några veckor tillbaka har överenskommelse
träffats mellan vederbörande
parter om priset på årets oljeväxter.
Då riksdagens beslut om denna
prissättning ej torde behöva avvakta
andra liknande, vore det önskvärt om
proposition härom snarast kunde framläggas.

Med hänvisning till ovanstående får
jag anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Kan proposition om årets oljeväxtodling
med det snaraste förväntas?

Onsdagen den 18 februari 1948.

Nr 7.

2. Är herr statsrådet villig att med
hänsyn till ovan berörda allmänna förhållanden
söka påskynda andra prissättningar
på jordbrukets produkter
och att ombesörja att proposition till
riksdagen kan avlämnas i god tid före
vårbrukets början?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.