Lördagen den 13 november (Riksdagens protokoll 1948:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 36

13—17 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 13 november.

Sid.

Svar på fråga av herr Dickson ang. förbättrad uppsikt över klientelet
å Forsane yrkesskola................................ 3

Onsdagen den 17 november.

Svar på interpellation av herr Wiberg ang. rätt att vid taxering
åtnjuta avdrag för medlemsavgifter till s. k. branschorganisationer 6

Akademisk undervisning i statskunskap ...................... 9

Världshälsovårdsorganisationens rörelsefond.................... 12

Interpellation av herr von Seth ang. arbetstillstånd för brandstationer
och branddammar i kommunerna ................ 15

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 november.

Statsutskottets utlåtande nr 233, ang. utgifter å tilläggsstat I (socialdepartementet)
........................................ 8

— nr 234, ang. utgifter å tilläggsstat I (kommunikationsdepartementet)
.............................................. 8

— nr 235, ang. utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet) 8

— nr 237, ang. utgifter å tilläggsstat 1 (inrikesdepartementet) . . 12

— nr 238, ang. utgifter å tilläggsstat I (folkhushållningsdeparte mentet).

............................................. 15

nr 239, ang. befrielse från skyldighet att erlägga överuttag ningsavgift

för elektrisk kraft............................ 15

nr 240, ang. internationell överenskommelse rörande flygsäkerhetstjänsten
på Island.................................. 15

1 Andra kammarens protokoll HUS. Nr 36.

Nr 36.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 241, ang. ersättning för sjukdom, som

drabbat vissa elever vid tandläkarhögskolan................ 15

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. ändrad lydelse av förordningen
ang. postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran...................... 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 57, ang. ändrad lydelse av lagen

om tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 15

Lördagen den 13 november 1948.

Nr 36.

Lördagen den 13 november.

Kl. 2 em.

§ 1.

Svar på fråga ang. förbättrad uppsikt
över klientelet å Forsane yrkesskola.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som anförde: Herr
talman! Herr Dickson har till mig riktat
följande frågor: »Har statsrådet

uppmärksammat, att tillämpningen av
gällande bestämmelser beträffande uppsikten
över klientelet å Forsane yrkesskola
medför svåra obehag och besvärligheter
för allmänheten i orten och
även i övrigt synes leda till osäkra och
otillfredsställande förhållanden? Är
statsrådet i så fall i tillfälle lämna något
meddelande huruvida någon ändring
i systemet, syftande till en förbättring,
överväges?»

Till svar på frågorna får jag anföra
följande.

Forsane yrkesskola är en av våra
bäst skötta anstalter i sitt slag. Den är
en öppen, välorganiserad och skickligt
ledd institution, som åstadkommit goda
resultat i sin elevbehandling. Statens
inspektör för ungdomsvårdsskolorna
har ingen anmärkning mot skolans
skötsel, ej heller landsfogden i länet eller
landsfiskalen i orten. Ingen av dessa
tre kan ge någon anvisning på liur ändrade
regler för tillsyn och elevvård
skulle minska antalet rymningar från
skolan.

Någon sådan ändring i systemet, som
herr Dickson efterlyser i sin andra fråga,
överväges icke. Däremot har socialstyrelsen
för avsikt att föreslå inrättandet
av särskilda observationsanstalter
för rymmare inom ungdomsvården.

Vidare yttrade:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag ber
att till socialministern få rikta ett tack
för hans svar på min fråga och särskilt
för att han varit nog förekommande
att skicka mig detta svar i förväg.

Det egendomliga inträffar, att jag är
mycket mer nöjd med svaret än med
de frågor, som jag själv har ställt. Jag
skall återkomma till detta om ett ögonblick,
men först skall jag uttala min
tillfredsställelse över den sista meningen
i statsrådets svar. Där ställs nämligen
i utsikt just en sådan ändring som
jag avsett ■—• jag har kallat den en ändring
i systemet, vilket kanske är formellt
oriktigt. Det är emellertid en ändring
som säkert kommer att medföra
de förbättringar som jag hade hoppats
på, och jag är övertygad om att befolkningen
omkring Forsane yrkesskola och
även polismakten där nere komma att
motta detta budskap med mycket stor
glädje och tillfredsställelse. Just de rymningar,
som utföras av vissa kanske
litet mera företagsamma och kanske
litet mera på sidan om samhället komna
pojkar, är det som åstadkommit de
svårigheter jag påtalat. Så snart cn rymning
anmälts, har polismakten utan stor
risk för att sätta sin profetiska tillförlitlighet
på spel kunnat säga, att om så
och så många timmar skulle en bilstöld
eller någon annan stöld komma att bli
rapporterad. Dessa rymningar ha lett
till svåra obehag där nere. Kan man få
det ordnat så, att de värsta av initiativtagarna
till rymningarna bli observerade
på en annan anstalt och skilda från
de andra pojkarna, blir det säkert mycket
bättre, ocli jag är mycket glad över
att detta stiillts i utsik!.

Nr 36.

Lördagen den 13 november 1948.

Svar på fråga ang. förbättrad uppsikt över klientelet å Forsane yrkesskola.

Sedan måste jag beklaga, att formuleringen
av min fråga blivit sådan, att
den alldeles uppenbart kan tolkas så,
att jag skulle ha velat kritisera ledningen
för skolan i fråga. Det har jag icke
avsett. Tvärtom försökte jag formulera
frågan så, att ingen fläck skulle falla
på skolans ledning, men när jag nu
läser vad jag själv åstadkommit, finner
jag, att formuleringen nog kan ge anledning
till den tolkning, som otvivelaktigt
socialministern och, enligt vad
jag vet, även andra gjort. Jag beklagar
verkligen detta, och jag hoppas, att det
vid den publicitet, som kan uppkomma
omkring denna fråga, skall komma till
uttryck, att det inte var min avsikt att
kritisera ledningen för skolan, utan att
jag velat påtala omständigheter som
ligga utanför ledningens kontroll.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
vill tacka frågaren för det mycket sympatiska
anförande han hållit i detta
sammanhang. Jag skulle nu vilja lämna
några upplysningar utöver själva svaret
på frågan. Jag kan visserligen inte
analysera dem närmare, eftersom det
bara gäller en kort fråga. Hade det varit
en interpellation skulle man kunnat utveckla
saken bättre, men uppgifterna
ha dock sitt intresse.

Forsane yrkesskola har 55 elever,
vilka betraktas som normala pojkar. De
äro alla över 15 år. Utav dem är det
17 stycken som deltagit i rymningarna.
Det är ju ganska mycket, men enligt
socialstyrelsens erfarenhet förekomma
sådana rymningar epidemiskt, som man
säger, vid vissa tidpunkter. Ett tu tre
går det en svallvåg från en yrkesskola
och sprider sig till många andra. Rymningarna
komma därigenom att inträffa
ungefär samtidigt.

Vid denna skola är det en elev som
rymt nio gånger. Han har gjort sig skyldig
till bilstölder, cykelstölder och inbrott.
En elev har rymt sju gånger, men

har icke begått något brott under rymningarna.
En elev har rymt fem gånger
och även begått inbrott. En elev har
rymt tre gånger: också bilstölder och
inbrott. Sex elever ha rymt två gånger.
Nu står det antecknat här i mina papper,
att rymmarna begått bil- och cykelstölder
samt gjort sig skyldiga till smärre
förseelser. Detta tror jag är litet missvisande,
ty i regel har den som rymt
nio gånger varit med bland de andra,
och det är nog han som lett hela aktionen
och också tagit initiativet till de
brottsliga handlingar, som företagits
under rymningarna. — Slutligen ha sex
elever rymt en gång, och det har då
varit fråga om smärre förseelser och i
ett par fall inbrott.

Jag har velat nämna detta därför att
jag tror det är mycket karakteristiskt
för hur det går till. Därtill bör kanske
lämnas den upplysningen — jag vet
inte om befolkningen känner till detta
— att det numera finns möjlighet att
under vissa förutsättningar få ersättning
för skador, som drabbat enskild
person genom sådana rymlingars tilltag.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag
skulle vilja tillägga att efter de upplysningar
jag fått av landsfiskalen rymningssäsongen,
om jag så får uttrycka
mig, troligen är över för i år, beroende
på att vädret är otrevligt att rymma i;
han väntade sig sålunda en lugnare period
nu. Jag hoppas att de åtgärder,
som enligt socialministern äro under
utarbetande, skola kunna färdigställas
innan nästa rymningssäsong infaller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2.

Föredrogs den av herr Håstad vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående åtgärder för ut -

Lördagen den 13 november 1948.

Nr 36.

nyttjande av försvarets egna fabriksanläggningars
fulla kapacitet för tillverkning
av krigsmateriel.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

237, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift
för elektrisk kraft;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

internationell överenskommelse rörande
flygsäkerhetstjänsten på Island; och

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i anledning
av sjukdom, som drabbat vissa
elever vid tandläkarhögskolan i Stockholm
;

bevillningsutskottets betänkande nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § 3 mom. förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till
postbefordran; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 57, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 15 §§ lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete.

§ 4.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 450, till
Konungen angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare; dels

ock riksdagens förordnanden:

nr 451, för rådmannen Erik Anton
Wilhelmsson att vara riksdagens militieombudsman;
och

nr 452, för hovrättsrådet Karl Hugo
Henkow att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

§ 5.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.10 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 36.

Tisdagen den 16 november 1948.

Tisdagen den 16 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och
den 10 innevarande november.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Åke
Olofsson, Långgatan 1, Höganäs, sedan
11 november 1948 är intagen å med.
avd. lasarettet i Hälsingborg för undersökning,
varför det är omöjligt för honom
att inom den närmaste tiden infinna
sig i riksdagen.

Hälsingborg den 13 november 1948.

Sven Johnsson,
med. dr.

Kammaren beviljade lierr Olofsson i
Höganäs ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 11 innevarande
november.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 233—235
och 237—241, bevillningsutskottets betänkande
nr 60 samt andra lagutskottets
utlåtande nr 57.

§ 4.

Herr Holmström avlämnade en av
honom undertecknad motion, nr 627,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 313, angående pensionsreglering
för vissa förutvarande anställningshavare
vid av staten övertagna
enskilda trafikföretag m. fl., ävensom
efterlevande till sådana anställningshavare.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.03 em.

In fidem
Gunnar Brilth.

Onsdagen den 17 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. rätt att vid
taxering åtnjuta avdrag för medlemsavgifter
till s. k. branschorganisationer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:

Herr talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation

har herr Wiberg till mig riktat följande
fråga:

Kommer regeringen att till innevarande
eller nästkommande års riksdag
framlägga förslag till sådan ändring i
gällande skatteförfattningar, att medlemmar
i s. k. branschorganisationer
eller liknande sammanslutningar berättigas
att vid sin taxering avseende 1948
års verksamhet åtnjuta avdrag för medlemsavgifter,
som erlagts till dylika organisationer? -

Onsdagen den 17 november 1948.

Nr 36.

Svar på interpellation ang. rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för medlemsavgifter
till s. k. branschorganisationer.

Till svar härå får jag meddela följande.

Såsom interpellanten framhållit liar
bevillningsutskottet i våras i sitt betänkande
nr 33 understrukit angelägenheten
av att regeringen vid 1949 års
riksdag förelägger riksdagen proposition
med förslag till reglering av avdragsrätten
för medlemsavgifter samt
skattskyldigheten därför. I enlighet härmed
är det min avsikt att för nästa års
riksdag framlägga förslag i ämnet; någon
proposition till den nu pågående
höstriksdagen är däremot inte att förvänta.
Huruvida den nya lagstiftningen
bör tillämpas redan med avseende å inkomståret
1948, måste enligt min mening
bli beroende av lagstiftningens
närmare utformning. Skulle lagstiftningen
t. ex. beträffande fackföreningsavgifter
utformas i enlighet med det
föreliggande kommittéförslaget, d. v. s.
med avdragsrätt för dylika avgifter, kan
lagstiftningen av praktiska skäl knappast
tillämpas förrän tidigast i fråga
om inkomståret 1949. Vidare vill jag
framhålla, att en förutsättning för att
lagstiftningen över huvud skall kunna
göras tillämplig med avseende å inkomståret
1948 måste vara, att riksdagen
hinner fatta beslut i ämnet så tidigt
under år 1949, att den nya lagstiftningen
kan beaktas redan vid taxeringsnämndernas
arbete. Det synes nämligen
inte rimligen böra komma i fråga att
— om riksdagens beslut skulle komma
så sent under år 1949, att taxeringsnämndernas
arbete då i huvudsak är
avslutat — likväl göra den nya lagstiftningen
tillämplig redan beträffande
1949 års taxering.

Härefter yttrade

Herr WIBEItG: Herr talman! .lag ber
alt till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet få framföra min
tacksamhet för svaret på min interpellation.
Denna tager som bekant sikte på

huruvida medlemmar i s. k. branschorganisationer
eller liknande sammanslutningar
skola berättigas att vid sin
taxering avseende 1948 års verksamhet
åtnjuta avdrag för medlemsavgifter, som
erlagts till dylika organisationer. Finansministerns
svar visar, att någon proposition
till den nu pågående höstriksdagen
icke är att förvänta och att finansministern
icke är i tillfälle att yttra
sig om huruvida den proposition, vilken
kommer att föreläggas 1949 års
riksdag, kommer att leda till att avdragsrätt
medgives för de avgifter, som
utgå under det beskattningsår, för vilket
deklaration i vanlig ordning skall
avgivas 1949.

Naturligtvis skulle jag ha satt värde
på ett mera positivt svar och om finansministern
med ett ganska stort mått av
visshet hade ställt i utsikt en lösning
redan för år 1948. Jag tror mig emellertid
kunna läsa ut ur svaret, att finansministern
delar den uppfattning, som
utan tvivel omfattas av bland andra bevillningsutskottet
och riksdagen, nämligen
alt den nuvarande ordningen beträffande
medlemsavgifter till branschorganisationer
inte är tillfredsställande.
Dessa organisationer äro — därom lorde
vi nog alla kunna vara överens —
av utomordentlig betydelse, icke endast
för näringslivet utan även för det allmänna.
Det är också alldeles tydligt, att
de kostnader, som medlemskap i
branschorganisationerna medför, för
vederbörande företag verkligen innebära
en uppenbar omkostnad för inkomstens
förvärvande. Som det nu är,
äger i regel avdragsrätt likväl icke rum.
Avgifterna jämställas med gåvor och
medföra en beskattning, uppgående enligt
nuvarande skattesatser till ungefär
lika högt belopp som hela avgiftsbeloppet.
Det iir icke heller att undra på all
de enskilda företagarna minst sagt ha
svårt att förstå, att detta kan vara riktigt.
Det är icke heller någon överdrift
att konstatera, att det nuvarande till -

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1948.

Utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet).

ståndet medför ett icke så ringa mått
av irritation.

För att näringslivet över huvud skall
kunna fungera i det av statsmakterna
skapade Reglerings-Sverige äro branschorganisationer
nödvändiga. Dessa medföra
naturligtvis ofrånkomliga utgifter,
som företagen ha att bära. Men icke nog
härmed. Som bekant tillkommer, som
det nu är, därjämte en beskattning.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att 1948 års bevillningsutskott satte
de s. k. branschorganisationerna i en
särställning. Utskottet anförde ■—• jag
skall tillåta mig citera några ord: »Å
andra sidan står det för utskottet fullt
klart, att en lösning av frågan om den
skatterättsliga behandlingen av medlemsavgifterna
— särskilt vad angår avgifter
till s. k. branschorganisationer,
vilka avgifter i sin helhet eller till övervägande
del äro att anse såsom driftskostnader
för utgivaren — snarast bör
äga rum.»

När man, som jag föreställer mig, på
alla håll i verkligheten är överens om
att en lagändring är önskvärd, torde
det också vara uppenbart, att denna bör
genomföras så snart som möjligt.

Frågan om medlemsavgifterna i hela
dess vidd inrymmer åtskilliga problem,
som kunna giva upphov till många synpunkter
och ett flertal överväganden.
Om det nu skulle vara så, att man icke
hinner underställa riksdagen hela problemkomplexet
i så god tid, att ett klart
besked föreligger innan taxeringsnämndernas
arbete under år 1949 avslutats,
skulle man, såvitt jag kan se, dock kunna
rätta till de nuvarande icke tillfredsställande
reglerna vad beträffar avgifter
till kategorien branschorganisationer.
En sådan provisorisk lösning stöter
knappast på några tekniska svårigheter
av annat än förhållandevis ringa
omfattning. Jag skulle också, herr talman,
vilja sluta med att be finansministern
taga denna eventualitet under övervägande.
Jag förstår, att finansministern
antagligen icke är benägen att nu på

rak arm taga ställning till detta spörsmål.
Detta är icke heller nödvändigt.
Saken kan naturligtvis anstå till ett
stycke in på år 1949.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den på kammarens bord liggande
motionen nr 627 av herr Holmström.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 233, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 4.

Utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 november 1948. Nr 36. 9

Utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet).

Punkten i.

Akademisk undervisning i statskunskap.

I propositionen nr 303 hade Ivungl.
Maj :t under punkten 4 föreslagit anvisande
av medel såsom ersättning åt
förre tjeckoslovakiske ministern i
Stockholm Edvard Tåborsky för meddelande
av undervisning i statskunskap
vid Stockholms högskola eller eljest
enligt universitetskanslerns bestämmande.
I enlighet härmed hemställde
utskottet, att riksdagen måtte
till Bidrag till viss akademisk undervisning
i statskunskap å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1948/49
anvisa ett anslag av 10 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LAGER: Herr talman. Det anslag
på 10 000 kronor för undervisning
och vetenskaplig forskning i statskunskap,
som statsutskottet i denna punkt
föreslår, avses skola utgå till en bestämd
person, nämligen en viss herr
Tåborsky. Propositionens motivering
för detta anslag är ganska knapphändig.
Ecklesiastikministern förklarar endast,
att det synes honom önskvärt, att
Tåborskys vetenskapliga kapacitet kommer
den svenska akademiska forskningen
och undervisningen i statskunskap
till godo.

Jag skall inte yttra mig om Tåborskys
vetenskapliga kapacitet, men jag vill erinra
något om hans historia. Till början
av juni månad i år var han den tjeckoslovakiska
republikens sändebud i
Stockholm och förestod dess legation
här. I början av juni förklarade han sig
icke längre kunna uppehålla sin befattning
och blev vad man populärt kallar
avhoppare.

Vad jag närmast fäst mig vid är emellertid
inte detta, utan att hans namn
senare förekommit i ett annat sammanhang.
En av de ledande borgerliga tidningarna
i Stockholm publicerade för

några veckor sedan en artikelserie om
Tjeckoslovakien. Författaren, en känd
publicist, redogjorde därvid för hur
man i utlandet organiserar en kontrarevolutionär
motrörelse mot den nuvarande
regimen i Tjeckoslovakien. Jag
har ingen anledning att misstänka, att
artikelförfattaren i den borgerliga tidningen
icke är initierad — hans verksamhet
under krigsåren tyder på att
han har goda förbindelser just med de
kretsar, som kunna tänkas vilja ställa
sig i spetsen för en sådan rörelse. I denna
artikelserie förklarar han, att centrum
för denna antitjeckoslovakiska
verksamhet ligger i London, men att
man räknar med förre ministern i Stockholm
Tåborsky som ledande kraft i denna
rörelse i framtiden.

Jag har velat anföra detta när det
nu föreligger ett förslag om att riksdagen
skall bevilja 10 000 kronor för
att herr Tåborsky även i fortsättningen
skall kunna uppehålla sig i Sverige. Den
mycket knapphändiga motivering som
regeringen lämnat och varav inte ens
framgår, om han skall verka vid Stockholms
högskola eller på något annat fält
inom Sveriges akademiska liv, tyder enligt
min mening på att man inte redovisat
hela motiveringen för detta anslag.
Om riksdagen nu bifaller förslaget,
kan det enligt min mening inte gärna
uppfattas som någonting annat än en
politisk demonstration mot den tjeckoslovakiska
republiken. Då jag dessutom
förmodar, att den svenska undervisningen
och forskningen i statskunskap
inte skulle lida något större avbräck,
om den inte får tillgång till herr Taborsky,
ber jag, herr talman, att få yrka
avslag på statsutskottets hemställan under
punkt 4 i dess utlåtande nr 235.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Vetenskapen är ju i hög grad internationell,
och det är ingenting ovanligt
att vi här i Sverige söka förvärva fram -

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1948.

Utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet).

stående utländska vetenskapsmän, antingen
för fasta tjänster eller för mer
tillfälliga uppdrag.

Sammanhanget i föreliggande fall är
ett lielt annat än det herr Lager tror.
Genom att minister Tåborsky kom att
lämna sin tjänst, blev han disponibel
för vetenskapligt arbete. De sakkunniga
ansågo, att det skulle vara av stort värde
att han kunde stanna i vårt land
och gagna Sverige med sina vetenskapliga
insikter, och de kommo därför överens
om att föreslå åtgärder i denna riktning.
Avsikten med detta anslag är sålunda
icke att man skall kunna försörja
Tåborsky — han kan bli försörjd på
andra vägar —• utan att förvärva en
vetenskaplig kapacitet.

Jag skulle kunna berätta åtskilligt om
hur vi under senare år ha förvärvat utländska
vetenskapsmän, men jag skall
bara nämna ett namn för att visa herr
Lager, att man inte vägledes av ensidiga
politiska skäl. Det finns en framstående
kvinnlig forskare på kärnfysikens område,
Lise Meitner, som får understöd
av statsmedel för att bedriva vetenskaplig
verksamhet och som väl närmast får
betraktas som flykting från Hitlertyskland.
När det blir tal om att anlita utländska
vetenskapsmän, böra vi enligt
min mening låta bli att lägga politiska
synpunkter på saken, utan låta detta
vara detta.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Då det ställts ett yrkande om
avslag på statsutskottets hemställan,
har jag begärt ordet för att yrka bifall
till detsamma, och jag ber att som motivering
få hänvisa till vad statsrådet
nyss anfört. Det torde för kammarens
ledamöter stå fullt klart varför herr
Lager anser sig ha skyldighet att yrka
avslag. Jag vill inte gå in på någon
som helst polemik mot honom.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
till statsrådet Weijne bara säga det, att
ur de handlingar, som föreligga här,

det inte kan utläsas, att svenska vetenskapsmän
uttryckt något önskemål att
just herr Tåborsky skulle få en lärostol
vid Stockholms högskola.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Då jag
å tjänstens vägnar haft att göra med
denna sak, skall jag be att få komplettera
statsrådets uttalande.

När doktor Tåborsky frånträdde sin
tjänst, lämnade han in sina vetenskapliga
skrifter till Stockholms högskola,
och såsom företrädare för statskunskapen
fick jag att ta del av och granska
dem. Det var en ganska stor bunt med
böcker som denne man hunnit utarbeta,
huvudsakligen under sin ministertid
i Stockholm. Han var under denna
tid helt inriktad på en vetenskaplig
bana. Han hade åtskilliga gånger förklarat
för mig, att han vid första tillfälle
skulle söka en professur vid universitetet
i Prag, och det var just för
detta ändamål han fullföljde sin vetenskapliga
produktion.

Dessa skrifter ha, i den mån de äro
avfattade på något världsspråk, granskats
av mig och min kollega, professor
Gunnar Heckscher. Vårt utlåtande till
fakulteten går i huvudsak ut på att det
skulle vara till fördel för svensk vetenskap,
om doktor Tåborsky knötes till
Stockholms högskola, liksom det vore
eu fördel för honom att i anknytning
till en högskola få fullfölja sina vetenskapliga
intentioner.

Jag kanske också bör nämna, fastän
det är en bagatellsak, att mina tidigare
relationer med doktor Tåborsky inte
varit särskilt livliga, utan tvärtom politiskt
kontroversiella. Det hindrar mig
emellertid inte från att anse, att han
representerar en hög vetenskaplig kvalitet.
Jag vill dessutom hänvisa till det
uttalande, som Englands kanske ledande
statsvetenskapsman, professor Barker,
gjort i förordet till ett arbete om
»Tjeckoslovakisk demokrati i arbete»,
ett arbete som också åberopades av
doktor Tåborsky och som redan förut

Onsdagen den 17 november 1948.

Nr 36.

Utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet).

ingått i högskolans kurslitteratur uti
statskunskap.

Jag finner alltså, att doktor Tåborsky
uppfyller alla de kvalifikationer,
som kunna krävas för tjänstgöring
som föreläsare vid Stockholms högskola.
Några politiska synpunkter har
högskolan självfallet inte lagt på saken.

Härutöver skulle jag vilja rent personligt
anknyta till vad statsrådet anförde.
Trots allt vad de svenska myndigheterna
med stor välvilja gjort för
utländska vetenskapsmän i svensk exil,
är det ändå fråga om vi gjort tillräckligt
mycket. England och Amerika ha
såsom lärare och professorer anställt
den ene framstående vetenskapsmannen
efter den andre från Tyskland och
andra länder, varifrån människor före,
under och efter kriget ha flytt. Om
man jämför härmed hur många vetenskapsmän
som under liknande gynnsamma
förhållanden knutits till svenska
universitet och högskolor, får man
närmast det intrycket, att vi inte i tillräcklig
utsträckning utnyttjat den stora
kapacitet som vi skulle kunna vinna.
Detta vill jag inte ha sagt som något
klander mot de svenska myndigheterna,
tv i jämförelse med åtskilliga andra
europeiska länder ha vi gjort ofantligt
mycket mer än de på detta område,
men vi skulle nog i vissa fall ha kunnat
göra ännu mer till gagn för svensk
humanistisk, naturvetenskaplig, teknisk
eller medicinsk forskning. När högskolans
humanistiska fakultet behandlade
detta ärende, skedde det just i denna
anda. Man borde, hävdades det, begagna
tillfället alt till högskolan knyta
en framstående ung och lovande vetenskapsman.

Herr LAGER: Herr talman! Bara ett
par ord för att intet missförstånd skall
uppstå.

.lag har ingenting emot att man till
de svenska högskolorna och universiteten
knyter utländska kapaciteter på

olika områden. Jag har heller ingenting
emot att riksdagen beviljar ökade
anslag till undervisning i statskunskap
eller andra ämnen, och jag har icke
heller yttrat mig om Tåborskys vetenskapliga
kapacitet, som jag icke kan
bedöma. Men jag har yttrat mig om
Tåborsky som politisk figur. Det är ett
faktum, att han inte bara har under
ganska uppseendeväckande former lämnat
en politisk funktion, utan dessutom
efter denna tid medarbetat först i Morgon-Tidningen
och sedan i Dagens Nyheter
med en rad politiska artiklar.
Vad jag dock närmast fäst mig vid var,
såsom jag betonade i mitt första anförande,
att han förekommer i ett annat
sammanhang, nämligen angiven såsom
organisatör och ledare för en verksamhet,
som organiseras i utlandet och riktas
emot den tjeckoslovakiska staten.
Det är denna hans verksamhet som gör
att ett beslut i riksdagen i dag måste
uppfattas såsom en politisk demonstration
och att man därför skall avstå
från det.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag tror det skulle vara rätt nyttigt att
direkt av herr Lager få svar på frågan,
huruvida Tåborsky genom sin politiska
åskådning skall anses vara diskvalificerad
för vetenskaplig verksamhet i ett
demokratiskt land? Anser herr Lager
det, tycker jag det är rättare med ett
bestämt svar, ja eller nej, på frågan.

Herr LAGER: Herr talman! .lag skall
genast stå till tjänst med ett svar. Jag
anser det icke diskvalificerande för innehavaren
av en lärostol i statskunskap
vid Stockholms högskola att ha en politisk
uppfattning sådan som t. ex. herr
Håstads eller herr Weijnes.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag her bara att få konstatera, att svaret
blev något svårfattligt, men det kan

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1948.

Utgifter å tilläggsstat I (inrikesdepartementet).

ju bero på, att det inte var så lätt att
svara öppet på frågan.

Herr LAGER: Herr talman! Jag känner
icke Tåborskys politiska uppfattning.
Jag vet inte om han är socialdemokrat,
högerman eller liberal. Jag vet
att han inte är kommunist, det är det
enda jag kan uttala mig om. Men jag
anser icke detta, att han har en konservativ,
liberal eller socialdemokratisk
uppfattning, vara diskvalificerande.

Tillåt mig, herr statsråd, att ställa en
motfråga: Skulle herr statsrådet ha ansett
honom kvalificerad för en lärostol
i statskunskap vid Stockholms högskola,
om han varit kommunist till sin
politiska uppfattning?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
På den frågan svarar jag utan tvekan
ja, om han verkligen är en vetenskapsman
som söker sanningen och ingenting
annat.

Herr LAGER: Herr talman! Jag vill
bara då konstatera, att statsrådet
Weijne i det fallet skiljer sig från uppfattningar,
som förts till torgs för ett
år sedan. Då ville man nämligen förbjuda
medlemmar av den sovjetryska
ambassaden att föreläsa, icke vid högskolan
utan vid en sidoordnad verksamhet,
om den sovjetryska författningen.
Det måste väl även statsrådet
Weijne hålla med om att sovjetryska
diplomater få anses känna sitt lands
författning och äro kapaciteter på det
området.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
punkt dels ock på avslag
därå; och biföll kammaren utskottets
berörda hemställan.

Punkten 5.

Utskottets hemställan hifölls.

§ 5.

Utgifter å tilläggsstat I (inrikesdepartementet).

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
237, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
t till riksstaten för budgetåret 1948/49,
i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Världshälsovårdsorgunisationens

rörelsefond.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

RUBBESTAD: Herr talman! Som
jag vid denna punkt avgivit en blank
reservation, vill jag med några ord anföra
vad som är avsikten med densamma.

Jag vill från början tillkännagiva, att
min reservation icke avser att yrka avslag
på det föreliggande anslaget. Så
länge vi äro medlemmar av denna organisation
och våra ombud vid konferenserna
gått in för att vi skola betala
det som vi åläggas, menar jag att det
är vår skyldighet att fullgöra detta.
Men jag vill vid detta ärendes behandling
giva till känna, att jag tror att
riksdagen icke varit tillräckligt informerad,
när vi beslöto att ansluta oss till
denna hälsovårdsorganisation. I den
proposition, som 1947 förelädes riksdagen,
uttalades det, att kostnaderna visserligen
icke kunde då bestämmas, men
man förutsatte att kostnaderna icke
skulle överstiga 50 000 kr. Det belopp,
som man då begärde, var 50 000 kr.,
och i detta belopp inkluderades icke
mindre an 30 000 kr. för en planerad
vanförevårdskonferens hör i Stockholm
det året. Då vi i år under elfte huvudtiteln
behandlade frågan om anslag till
denna organisation, var även där be -

Onsdagen den 17 november 1918.

Nr 36.

Utgifter å tilläggsstat I (inrikesdepartementet).

loppet fixerat till 50 000 kr. Det var
därför med en viss överraskning jag
läste i föreliggande proposition, att
Kungl. Maj:t redan utanordnat 221 000
kr. till organisationen i fråga och dessutom
begärde ytterligare 120 000 kr. i
tilläggsanslag. Det är ju betydligt högre
summor än de som man ställdes inför,
då riksdagen beslöt ansluta sig till
denna organisation.

Vi finna av propositionen att den
stat, som är upprättad för tiden från
den 1 september till den 31 december
innevarande år, alltså fyra månader,
slutar på 4 800 000 dollars. Det betyder
i svenska pengar omkring 17 miljoner
kronor, och detta endast för en tid av
fyra månader. Visserligen ingår i detta
belopp en del engångskostnader, men
de ordinarie utgifterna bli mycket höga,
jämfört med vad man föreställde sig,
när vi gingo in för denna organisation.

Ett 60-tal länder äro anslutna till organisationen,
och bland dem är Sverige
ett av de mindre. Man tycker verkligen
med hänsyn till det ringa befolkningstal,
som vi ha jämfört med andra länder,
att det icke är rimligt med detta
stora belopp för Sveriges vidkommande.
Det är visserligen inte precis samma
bidragsgrunder som beträffande
Förenta Nationerna, nämligen 2,04 procent
av kostnaderna, utan här har man
räknat med ett visst antal enheter, varvid
5 enheter skulle svara mot 0,04
procent. I stort sett blir det emellertid
samma bidragsandel som till Förenta
Nationerna eller i runt tal 2 procent.
Detta torde för Sveriges vidkommande
vara alldeles för högt med hänsyn till
vårt befolkningstal och även med hänsyn
till den nytta, som vi enligt min
mening kunna ha av denna institution.
Jag skulle därför vilja vädja till regeringen,
att den försöker få ändrade betalningsvillkor,
om vi skola vara med
i denna organisation, och att våra avgifter
framdeles sättas betydligt lägre
än vad som presenteras i denna proposition.
Om icke detta lvckas, hemstäl -

ler jag till regeringen att taga under
övervägande, huruvida vi i fortsättningen
böra vara med i denna organisation
med dess höga kostnader.

Herr talman! Det var detta jag ville
giva till känna vid denna punkt.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Såtillvida
är jag alldeles överens med herr
Rubbestad att kostnaderna för denna
organisation te sig stora och att kostnaderna
äro högre än vad vi räknade
med, när vi anslöto oss till densamma.
Jag kan också vara ense med herr Rubbestad
på ytterligare en punkt, nämligen
att Sveriges andel i denna organisations
kostnader från vår synpunkt
sett beräknas efter en alltför ofördelaktig
metod. I princip deltar Sverige i
den internationella hälsovårdsorganisationen
med samma procentuella andel
i utgifterna som gäller beträffande vårt
medlemskap i Förenta Nationerna. Det
torde vara herr Rubbestad väl bekant,
att Sverige i Förenta Nationerna flera
gånger framfört den åsikten, att våra
kostnader beräknas för högt. Vi ha intagit
alldeles samma ståndpunkt i hälsovårdsorganisationen,
men när hälsovårdsorganisationen
beslutat att tills
vidare fördela sina kostnader efter samma
regler som gälla för Förenta Nationerna,
ha vi icke ansett oss ha andra
möjligheter än att böja oss för denna
princip.

Herr Rubbestad använde ordet »missledd»
på tal om den proposition, som
framlades för riksdagen förra året angående
Sveriges anslutning till världshälsoorganisationen.
Jag vill i anledning
därav göra kammaren uppmärksam på
att det i propositionen uttryckligen sades
ifrån, att man icke alls kunde beräkna
de kostnader, som skulle följa
med Sveriges anslutning till världshälsovårdsorganisationen.
Det framhölls
emellertid, att vi kunde beräkna, att det
vid sidan av denna organisation kunde

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1948.

Utgifter å tilläggsstat I (inrikesdepartementet).

bli ett viktigt internationellt samarbete
på hälsovårdens område och att kostnaderna
för detta samarbete kunde
komma att uppgå till ungefär 50 000
kronor om året, varav 30 000 kronor
för en vanförekongress. Med hänsyn till
dessa omständigheter ansågs att anslaget,
i avbidan på närmare erfarenhet,
icke borde uppföras med högre belopp
än 50 000 kronor.

Herr Rubbestad var inne på tanken,
att vi, om Sverige icke kunde få en
mera fördelaktig betalningsfördelning,
skulle överväga att utträda ur denna
organisation. Jag vill i anledning därav
säga, att världshälsovårdsorganisationen
har en praktiskt taget hundraprocentig
anslutning, alltså med deltagande från
så gott som alla länder i världen. I varje
fall är anslutningen till hälsovårdsorganisationen
vida mera omfattande än
vad anslutningen till Förenta Nationerna
är. Det är alldeles uppenbart, att med
den relativt höga standard, som i varje
fall kroppssjukvården har i vårt land,
Sverige under de närmaste åren kommer
att i den internationella hälsovårdsorganisationen
huvudsakligen vara
en givande part och icke en tagande.
Men när det gäller ett humanitärt arbete
av den beskaffenhet, som denna
organisation bedriver, böra vi icke —
när det gäller att överväga, om vi böra
stå kvar i den eller icke — uteslutande
anlägga den synpunkten, vilken nytta
vi själva ha av ett deltagande i organisationen.
De pengar, varmed denna organisation
arbetar, komma under de
närmaste åren att användas för höjande
av hälsovården inom sådana områden
av världen, där denna vård är alldeles
speciellt eftersatt. Pengarna komma att
användas för att bekämpa vissa former
av sjukdomstillstånd, som nu efter kriget
te sig som särskilt bekymmersamma.
Jag vill bara peka på sådana områden
som tuberkulosvården, barnavården
och kampen mot könssjukdomarna,
där mycket kraftiga åtgärder äro nödvändiga,
om man skall kunna bringa

hälsovården upp på en tillfredsställande
nivå.

Jag tror alltså att vi ha handlat rätt,
när vi anslutit oss till världshälsovårdsorganisationen,
och jag tror icke, herr
talman, att vi skola överväga att utträda
ur denna organisation, även om
vi icke skulle kunna uppnå en fördelaktigare
beräkning av kostnaderna än
vad för närvarande gäller.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
vill icke bestrida, att denna organisation
har åtskilligt nyttigt arbete att utföra,
men när man ser alla de regler
och bestämmelser, varmed denna organisation
sysslar, exempelvis dessa
ständigt återkommande internationella
listor över sjukdomsorsaker, kan man
icke undgå att ställa sig undrande. En
hel del av allt detta skulle man kunna
undvara. Om vi skola vara kvar i denna
organisation, skulle jag vilja uttala
en vädjan om att man rensar bort en
hel del onödigt krafs, som nu finns och
som brukar vara betecknande för alla
internationella kommittéer, som tyckas
ha till uppgift att diskutera en hel
mängd saker utan så stort reellt värde.
Om man kunde få bort dylikt dött gods
ur denna organisation, skulle jag tycka
att ändå något vore vunnet med vårt
lands medverkan i densamma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet MOSSBERG: Herr talman! Jag
skulle vilja säga till herr Rubbestad, att
vi väl alla här i Sverige ha den uppfattningen,
att dessa stora internationella
organisationer arbeta tungt, och
att vi ibland, när vi se vad som kommer
därifrån, tycka att det är bra mycket
papper som flyter fram. Därför är
det enligt min mening också fullt naturligt,
att Sverige och dess delegater söka
verka för att organisationen skall bli så
ändamålsenlig som möjligt och att vi
böra göra vårt inflytande gällande för
att en onödig överorganisation icke
skall uppkomma på detta område. Men

Onsdagen den 17 november 1948. Nr 36.

Interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddamir.ar i kommu
nerna.

§ 7.

jag vill betona, att det är fråga om en
demokratisk organisation och att Sverige
har möjlighet att medverka med
sin röst, men att Sveriges inflytande
icke kan sträcka sig längre.

Härmed var överläggningen slutad.
Kammaren biföll utskottets i punkten
gjorda hemställan.

§ e.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser folkhusliållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift
för elektrisk kraft;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
internationell överenskommelse rörande
flygsäkerhetstjänsten på Island; och
nr 241, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning i anledning
av sjukdom, som drabbat vissa
elever vid tandläkarhögskolan i Stockholm; bevillningsutskottets

betänkande nr
60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § 3 mom. förordningen
den 18 maj 1934 (nr 168) angående
postverkets ansvarighet för försändelser
och medel, som mottagits till
postbefordran; samt

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

Interpellation ang. arbetstillstånd för
brandstationer och branddammar i kommunerna.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr von SETH, som anförde: Herr
talman! Det utrikespolitiska läget är
tyvärr knappast ägnat att inge de europeiska
folken någon större trygghetskänsla.
Allvarliga motsättningar råda
alltjämt mellan de båda stormaktsblocken,
och någon definitiv fredlig lösning
av problemen synes ej kunna uppnås.
Situationen är uppenbarligen sådan,
att varje land måste vara berett
att kunna försvara sin frihet och sitt
nationella oberoende.

Det moderna kriget har ingalunda
visat sig skona civilbefolkningen vare
sig i städer och tätorter eller på den
rena landsbygden. Hemvärn och civilförsvar
fylla därför en större uppgift
än kanske någonsin tidigare såsom integrerande
delar i den rent militära
försvarsmakten.

Det civila försvaret kräver ofrånkomligen
för sin effektivitet ett starkt
brandförsvar, icke endast vid industriella
och liknande anläggningar utan
också i kommunerna. Nu rådande förhållanden
inom detta speciella brandförsvar
torde icke uppfylla de krav
riksdagen genom lagstiftning den 13
oktober 1944 föreskrivit och stadgat. 1
skilda paragrafer av den då beslutade
brandlagen utsäges bl. a., att kommun
är skyldig att anskaffa och underhålla
materiel, byggnader och andra för
brandförsvaret erforderliga anordningar,
brandtorn likväl undantagna, samt
att draga försorg om nödig vattentillgång
för släckning av brand, dock allenast
i den mån oskälig kostnad därigenom
icke åsamkas kommunen. Vidare
stadgas angående statsbidrag till uppförande
av brandstationer att, under de
villkor som i kungörelsen angivas,

Nr 36.

Onsdagen den 17 november 1948.

Interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i kommunerna.

statsbidrag må vid uppförande av
brandstation utgå till kommun, vilken
den 1 juli 1944 icke ägde brandstation
men jämlikt bestämmelserna i brandlagen
är skyldig att ha dylik byggnad.

Oaktat det beviljats statsbidrag till
uppförande av brandstationer för förvaring
och vård utav lagenligt anskaffad
materiel ha alltjämt åtskilliga kommuner
i landet icke i rimlig tid erhållit
byggnadstillstånd därtill, trots kraftig
tillstyrkan från såväl vederbörande
länsbrandinspektörer och länsstyrelser
som statens brandinspektion. Det har
vid en av Landskommunernas förbund
verkställd utredning — vilken föranlett
styrelsen för detta förbund att i skrivelse
den 1 september 1948 till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
begära vidtagande av åtgärder till rättelse
av dessa missförhållanden —
framkommit, att flera kommuner ha
oerhörda svårigheter att i brist på
brandstationer skydda sina dyrbara,
enligt brandlagens bestämmelser anskaffade
brandsprutor och annan materiel.
Ofta får detta inhysas i garage,
logar o. s. v., vilka icke ge tillräckligt
skydd och ej heller kunna uppvärmas,
varigenom brandförsvarets effektivitet
avsevärt minskas. Då under nuvarande
förhållanden betydelsen av ett välordnat
brandförsvar framstår särskilt
starkt, synes det att anledning bör föreligga
för statsmakterna att beakta de
här anförda synpunkterna och om möjligt
lämna förtursrätt för uppförande
av brandstationer vid fördelningen av
byggnadstillstånd.

Vad här sagts gäller kanske i ännu
högre grad anläggandet av branddammar,
enär tillgång på vatten för brandsläckning
givetvis är än viktigare än
att brandbilar, motorbrandsprutor,
slang etc. förvaras i för ändamålet anordnade
lämpliga lokaler. Stora värden
lära i avsaknad av branddammar under
detta och föregående år ha gått
förlorade på grund av brand. Statsbidrag
till anläggande av dylika dammar

ha beviljats åtskilliga kommuner i enlighet
med kungl. kungörelsen den 13
oktober 1944, men kommunerna ha
icke kunnat erhålla arbetstillstånd,
enär byggnadskvoten icke tillåtit det
enligt vad som meddelats från arbetsmarknadsstyrelsen.

Trots den omsorg statsmakterna sålunda
visat kommunernas brandförsvar
genom anvisandet av statsbidrag för anskaffning
av brandmateriel och anläggande
av branddammar, är läget i fråga
om landets civila brandförsvar långt
ifrån tillfredsställande på grund av här
påtalade svårigheter att i nödig omfattning
medge kommunerna erforderliga
byggnadstillstånd.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till sådana åtgärder i fråga om
byggnadskvoteringen, att arbetsmarknadsstyrelsen
kan erhålla rätt att med
förtur bevilja arbetstillstånd för uppförandet
av brandstationer och anläggandet
av branddammar i kommunerna?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 453, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 8 § 3 mom. förordningen den 18 maj
1934 (nr 168) angående postverkets ansvarighet
för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.57 fm.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1918

814847