Lördagen den 13 november. Sid (Riksdagens protokoll 1954:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 29

13—17 november.

Debatter m. m.

Lördagen den 13 november. Sid.

Interpellation av lierr Lundgren ang. slutförande av 1949 års arbetskraftsutrednings
arbete ................................ 3

Tisdagen den 16 november.

Minnesord över herr Johansson, John .......................... 4

Onsdagen den 17 november.

Svar på interpellation av herr Weiland ang. röstsammanräkningen

vid stadsfullmäktigeval ...................................... 5

Statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern ............ G

Utgivande av en periodisk författningshandbok ................ 9

Statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. in.....15

Ersättningen vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast
egendom .................................................. 28

Ang. vissa vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån .................. 32

Utredning av olika norrländska skogsproblem m. m............. 3G

Interpellation av herr Osvald ang. tjänstemans skyldighet att underkasta
sig sinnesundersökning m. m........................... 39

1 Första kammarens protokoll 195''t. Nr 29.

\r 29.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 november. Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. antalet fullmäktige i
valkrets vid kommunala val m. m........................... 6

Statsutskottets utlåtande nr 161, ang. ytterligare extra ordinarie
tjänster vid de statliga krisorganen m. m..................... 6

— nr 162, ang. statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern 6

— nr 163, ang. utgivande av en periodisk författningshandbok . . 9

— nr 164, ang. statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
m. m................................................. 15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32, ang. ersättningen vid samhälleliga
rådighetsbegränsningar över fast egendom .............. 28

— nr 33, ang. vissa ändringar i vattenlagen .................... 32

— nr 34, ang. vissa vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån ........ 32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 40, ang. användande av statens
skogsinnehav på Gotland för komplettering av jordbruk ...... 36

— nr 41, ang. utredning av olika norrländska skogsproblem m. m. 36.

Lördagen den 13 november 1954.

Nr 29.

Lördagen den 13 november.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 5 och
den 9 innevarande månad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
överlämnats framställning från
Nordiska rådet angående anslag för viss
publikation.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av väckt motion om ökning
av högsta antalet fullmäktige i valkrets
vid kommunala val, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ytterligare
extra ordinarie tjänster vid de
statliga krisorganen m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 162, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om statens
övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern; nr

163, i anledning av väckta motioner
angående en periodiskt utkommande
handbok över gällande lagar och författningar;
samt

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemannens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
om en allmän överarbetning av gällande
ersättningsbestämmelser vid samhälleliga
rådighetsbegränsningar över
fast egendom;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i vattenlagen; samt
nr 34, i anledning av väckta motioner
rörande fråga om vattenbyggnadsföretag
i Mörrumsån; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 40, med anledning av väckt motion
angående ställande av statens skogsinnehav
på Gotland till lantbruksnämndens
disposition för komplettering av
jordbruk; samt

nr 41, med anledning av väckta motioner
om utredning av olika norrländska
skogsproblem m. m.

Interpellation ang. slutförande av 1949
års arbetskraftsutrednings arbete.

Herr LUNDGREN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Praktiskt taget hela socialvårdsområdet
är i stort behov av arbetskraft,
och man torde redan nu kunna
fastslå, att personaltillgången är en
av de viktigaste framtida faktorerna
inom socialvården. Det är av största
vikt att klarhet snarast nås om möjligheterna
att i framtiden rekrytera personal
till socialvården och då kanske i
första hand till kroniker- och åldringsvården.
Hela arbetskraftsfrågan synes
emellertid behöva klarläggas i så god
tid, att åtgärder kunna vidtagas innan
bristen medför svårartade konsekvenser.

I februari 1952 framhöll socialministern
i ett interpellationssvar att 1949 års
arbetskraftsutredning räknade med att
kunna slutföra sitt arbete redan samma
år. Sedan dess har ytterligare två år
förflutit utan att resultatet framlagts.
Med hänsyn till de under senare år accentuerade
svårigheterna att rekrytera
personal till den sociala anstaltsvården,
främst åldrings- och kronikervården, är
det utomordentligt angeläget alt 1949 års
arbetskraftsutredning slutför sitt arbete.

Nr 29.

Tisdagen den 16 november 1954.

Interpellation ang. slutförande av 1949 års arbetskraftsutrednings arbete.

Även sjukförsäkringsreformens ikraftträdande
nödvändiggör en kartläggning av
tillgången och behovet av arbetskraft.
Därtill kommer att det mot bakgrunden
av befolkningsutvecklingen är angeläget
att få en uppfattning om hur stor
del av landets arbetskraftsresurser som
under olika förutsättningar kan beräknas
bli tagen i anspråk på skilda områden
av den offentliga verksamheten
under de närmaste åren.

Med stöd av vad jag anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Kommer 1949 års arbetskraftsutredning
att inom den närmaste tiden framlägga
sitt arbetsresultat?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 16 november.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Enligt meddelande har ledamoten av
denna kammare lantbrukaren John H. Johansson
sistlidna lördag slutat sina dagar.
Han representerade här Örebro län
och bevistade i år sin fjärde riksdag.
Efter att han i sin hemort innehaft ett
flertal allmänna uppdrag anförtroddes
honom även riksdagsmandat. Hans verksamhet
här tilldrog sig inte någon särskild
uppmärksamhet, och det är därför
vanskligt att härom fälla något omdöme.
En medborgare, som offrat en stor del
av sin tid i det allmännas tjänst, är det
dock alltid anledning att ge ett erkännande.

Frid över hans minne!

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 367, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 7

och 12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
369, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till reglemente
angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, statsutskottets
utlåtanden nr 161—164, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 32—34 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 40 och
41.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 221, angående utlämnande av viss
kvantitet s. k. rövat guld; och

nr 223, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november.

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Ang. röstsammanräkningen vid stadsfullmäktigeval.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Weilands interpellation angående röstsammanräkningen
vid stadsfullmäktigeval,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Weiland har frågat chefen
för justitiedepartementet om han vore
villig att vidtaga åtgärder för sådan
ändring i nu gällande bestämmelser, att
någon villrådighet ej behöver förekomma
om hur man bör förfara vid sammanräkning
efter stadsfullmäktigval, då
en och samma person blivit vald i mer
än en valkrets.

Enär lagstiftningsärenden om kommunala
val handlägges inom inrikesdepartementet,
torde det ankomma på mig
att besvara interpellationen.

Som interpellanten påpekar har det
förekommit att vid kommunalval, då en
kommun är delad i två eller flera valkretsar,
en person blivit vald i mer än
en krets. Valbarheten är nämligen inte
begränsad till någon viss av kretsarna
utan gäller hela kommunen.

Hur man under sammanräkningen
skall förfara vid dylika dubbelval får
man ingen upplysning om i kommunala
vallagen. Inte heller synes i det ifrågavarande
fallet någon fullt stadgad praxis
ha uppkommit.

Enligt min mening bör det övervägas
att i vallagen meddela en uttrycklig regel
om förfaringssättet vid dubbelval.
Detta skulle lämpligen kunna ske i samband
med att man tar ställning till
frågan om valmetoden vid nästa allmänna
kommunalval.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för det svar jag har erhållit på min
interpellation och uttala min tillfredsställelse
med att statsrådet anser att en
ändring på ifrågavarande område bör
äga rum på så sätt, att i vallagen intages
en uttrycklig regel om förfaringssättet
vid dubbelval.

Enligt mitt förmenande kan icke samma
person utses att representera två eller
flera valkretsar på samma gång. Han
är visserligen valbar i vilken som helst
av valkretsarna i en stad eller en kommun,
som har mer än en valkrets, men
han har inte rätt att representera mer
än en valkrets i stadens eller kommunens
fullmäktige. Sedan han blivit inräknad
i en valkrets måste hans namn,
såsom jag ser saken, betraktas som obefintligt
vid sammanräkningen för övriga
valkretsar, även om han där erhållit
så många röster att de skulle berättiga
till mandat.

Vid det senaste valet liksom tidigare
har man på en del platser förfarit så,
att vederbörande tilldelats mandat i
samtliga valkretsar där röstsiffran berättigat
till sådant, och sedan har den
valde, icke hos valnämnden utan hos
stadsfullmäktige, fått avsäga sig det eller
de mandat, som han icke önskade,
eller rättare sagt icke kunde mottaga.
Sedan stadsfullmäktige beviljat avsägelsen
har ärendet hänvisats till valnämnden
för ny sammanräkning, en sammanräkning
som dock icke givit samma resultat
som om namnet på den dubbelvalde
vid första sammanräkningen hade
betraktats såsom obefintligt vid efterföljande
sammanräkningar i andra valkretsar,
sedan han tilldelats mandat i en
valkrets.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern.

I Stockholm, Malmö och Jönköping
m. fl. städer har man begagnat metoden
att betrakta namnet på den, som redan
tilldelats mandat i en valkrets, såsom
obefintligt vid sammanräkningen i övriga
valkretsar.

Jag vet icke, om statsrådet anser sig
kunna besvara frågan om vilken av dessa
metoder han anser vara den riktiga.
Jag skulle emellertid finna det vara värdefullt,
om statsrådet kunde lämna ett
sådant svar.

Herr statsrådet HEDLUND:

Jag beklagar att jag inte är i tillfälle
att säga mer än vad jag har sagt i mitt
interpellationssvar, nämligen att här behövs
en lagbestämmelse som klargör vilketdera
av de två alternativen som i
framtiden bör tillämpas.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Eftersom det nu kan
uppstå de mest underliga resultat vid
sammanräkningar på olika ställen i landet,
är det mycket angeläget att man
inte dröjer för länge med att genomföra
det förtydligande av lagen som
statsrådet med all rätt anser önskvärt.
Ändringen bör sålunda vara klar till
nästa val, och det är därför av nöden
att en utredning igångsättes rätt snabbt.
För närvarande har regeringsrätten till
behandling ett fall, där en lista, som
har samlat ungefär en tredjedel av partiets
samtliga röster i de tre valkretsarna,
genom att den s. k. efterträdarprincipen
tillämpats inte har fått något av
åtta mandat, eller rättare sagt en person
utsågs som stod på två listor. Det är
ju ett resultat som inte alls stämmer med
vad valmännen torde ha åsyftat eller
med vad som enligt min mening kan
anses vara rätt och billigt. Så verkar faktiskt
det sammanräkningssystem man
har begagnat.

Jag hemställer därför till statsrådet
att inte dröja med denna utredning utan
om möjligt se till att lagändringen kan
vara genomförd i god tid före nästa
kommunalval.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 221, angående utlämnande av
viss kvantitet s. k. rövat guld.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 223, angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av väckt motion om ökning av
högsta antalet fullmäktige i valkrets vid
kommunala val, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 161, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av ytterligare extra ordinarie
tjänster vid de statliga krisorganen m. m.
jämte i ämnet väckt motion, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. statens övertagande av sjöfartsanstalterna
å Vänern.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 162, i anledning av väckta motioner
om utredning av frågan om statens
övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman (1:1) och den andra inom andra
kammaren av herr Nihlfors (II: 9), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att frågan angående statens övertagande
av säkerhetsanstalterna å Vänern
måtte för allsidig utredning hänskjutas
till den år 1950 tillsatta utredningen rörande
vissa administrativa organisationsfrågor
på sjöfartens område.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kamma -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. statens övertagande av sjöfartsanstalterna a Vänern.

ren av herrar Hesselbom och Birger Andersson
(I: 2) och den andra inom andra
kammaren av herr Svensson i Alingsås
m. fl. (11:10), hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till KungL Maj :t
hemställa om en allsidig utredning av
frågan om statens övertagande av sjöfartsanstalterna
å Vänern, innefattande
jämväl frågan om livräddningstjänst och
isbrytning, samt att Kungl. Maj :t måtte
till riksdagen inkomma med de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

a) att motionerna I: 1 och II: 9 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; b)

att motionerna I: 2 och II: 10 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herrar
Hesselbom och Birger Andersson, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! I motionen nr 2 i denna
kammare och den likalydande motionen
nr 10 i andra kammaren upptages tre frågor
som rör sjöfartsförhållandena på
Vänern till behandling. Det är dels frågan
om lots- och fyrväsendets ordnande
och organisation, dels frågan om livräddningstjänsten
och dels slutligen frågan
om isbrytningen.

Vad den första frågan, frågan om lotsoch
fyrväsendets organisation, beträffar
gäller det ju speciella anordningar på
Vänern. Vid våra kuster och på Mälaren
har ju det allmänna tagit hand om
lots- och fyrväsendet. Detta har sedan
gammalt varit eu statsangelägenhet. På
Vänern däremot är det ordnat på ett
ganska kuriöst sätt, då dessa frågor får
lösas på enskilt initiativ, visserligen under
statlig kontroll. För lots- och fyrväsendet
på Vänern finns det en särskild
styrelse, vars instruktion fastställdes år
1813 av Karl XIII. Denna instruktion gäller
i allt väsentligt ännu i dag i nådens
år 1954. Enligt denna instruktion skall
styrelsen väljas av fartygsägare och in -

dustriidkare »på landet» i de tre vänerlänen
samt dessutom av fartygsägare,
handlande och industriidkare i staden
Göteborg och vänerstäderna. Detta betyder
bland annat, att en innehavare av
ett glasstånd eller en tidningskiosk i Göteborg
kan delta i valet av styrelse för
sjöfarten på Vänern. Däremot är t. ex.
kommunerna vid Vänern utestängda från
allt inflytande, ehuru de har intresse av
sjöfarten genom att de svarar för hamnarna,
och det allmänna är över huvud
taget utestängt från möjligheten att öva
inflytande på styrelsens sammansättning.
Det har i realiteten blivit på det viset,
att intresset hos handlande, industriidkare
och fartygsägare för styrelsens sammansättning
har varit ganska minimalt
och att styrelsen därför genom bulvaner
sett till att den nya styrelsen fått
en sammansättning som passat den gamla
styrelsen.

Detta har lett till att man kommit efter
i utvecklingen. Visserligen har det under
senare år blivit en påtaglig uppryckning
när det gäller styrelsens åtaganden
att hålla fyrar, ^prickning och
dylikt, men när det gäller exempelvis
att ordna förhållandena för de anställda
på ett rimligt sätt, har man kommit långt
efter i utvecklingen, och det är ju först
efter en mycket lång och svår konflikt
som man äntligen kunnat få till stånd
en uppgörelse med vänerlotsarna. Trots
denna uppgörelse torde vänerlotsarna
ännu ha åtskilligt kvar, innan de kommer
i paritet med sina kolleger i lotsverket,
och liknande gäller också för
fyrpersonalen.

Det torde därför vara angeläget att få
till stånd en annan tingens ordning, och
den uppfattning motionärerna för till
torgs delas också av statsutskottet, då
utskottet säger att det förutsätter, att
seglationsstyrelsen skall finna angeläget
att anpassa sin interna organisation efter
nutida förhållanden. Det fann statsutskottet
även när frågan för en del år
sedan var föremål för riksdagens behandling.
Men några revolutionerande
ändringar har som sagt sannerligen inte
skett på detta område.

Beträffande den andra frågan, ord -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statens övertagande av sjöfartsanstalterna å Vänern.

nandet av livräddningsväsendet, har ju
Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutne nu stationerat en livräddningsbåt
på Vänern, och det har man
lyckats göra tack vare bidrag från kommunerna
runt Vänern. Utskottet hänvisar
här till att Kung], Maj:t genom beslut
den 27 november 1953 har gjort
frågan om livräddningsväsendet till sjöss
till föremål för särskild utredning. Det
är väl att hoppas, att inte Vänern skall
komma bort i denna utredning.

Vad slutligen, herr talman, beträffar
den tredje frågan, ordnandet av isbrytningen,
finns det en viss isbrytning på
Vänern under statens medverkan. Men
denna isbrytning upprätthålles med lånade
fartyg, och den kan inte komma
i gång förrän Trollhätte kanal har öppnats.
Det betyder, att det efter denna
tidpunkt dröjer två eller tre veckor innan
sjöfarten på Vänern kan komma i
gång. Frågan om en rationell isbrytning
på Vänern är en för sjöfarten vital
fråga och därmed också en vital fråga
för det näringsliv runt Vänern som är
beroende av sjöfarten. Därvidlag säger
nu statsutskottet: »Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om att 1944 års riksdag
godkände en av Kungl. Maj:t då
framlagd plan för ordnande av statens
isbrytarverksamhet, enligt vilken staten
numera medverkar vid isbrytning i bl. a.
Vänern. Utskottet har under hand inhämtat,
att undersökning för närvarande
pågår rörande utvidgning av denna
medverkan.»

Var statsutskottet har fått denna underhandsupplysning
och vad den nämnda
undersökningen kan leda till, därom
vet jag intet. Men jag vill här understryka
angelägenheten av att frågan om
isbrytningen på Vänern bringas till en
snar och rationell lösning.

Herr talman! Jag har med det här sagda
velat påpeka, att även om avsevärda
förbättringar har skett, så är inte allt välbeställt
i fråga om säkerhetsanordningarna
och i övrigt när det gäller sjöfarten
på Vänern. Jag tar mig därför
friheten att yrka bifall till motionerna
1:2 och II: 10.

Herr THUN, EDVIN, (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna fråga i statsutskottets första avdelning
inhämtades bland annant yttrande
från lotsstyrelsen för att få klarlagt,
huruvida de synpunkter, som motionärerna
framfört, i något avseende var av
den art att de skulle motivera, att man
nu föreslog någon förändring beträffande
seglationsstyrelsens vara eller icke
vara. Vid föredragningen framkom det
inte några nya synpunkter utöver dem
som förelåg år 1947, när riksdagen sade
ifrån, att det då inte var anledning att
göra någon organisatorisk förändring i
fråga om lotsväsendet i Vänern.

Vi har nog närmast fattat denna fråga
på så sätt, att det i första hand gäller
en rent organisatorisk fråga för personalen
eller, om jag så får uttrycka det, en
anställningsfråga. Vi har på denna punkt
ändå kunnat konstatera, hur det har
skett avsevärda förbättringar i personalens
lönevillkor. Beträffande rationaliseringsfrågorna
kan man också konstatera,
att de numera har lösts på ett relativt
tillfredsställande sätt.

Vi har vidare genom lotsstyrelsen kunnat
få klarlagt, att om man nu skulle gå
in för den lösning, som motionärerna
önskar, skulle det utan tvivel komma att
betyda ökade kostnader för statsverket.

Då det nu är visat, att hela denna fråga
enligt vad man ur lotsstyrelsens synpunkt
kan bedöma är löst på ett tillfredsställande
sätt, finns det väl för närvarande
ingen som helst anledning att
påföra statsverket nya utgifter härutinnan.

Angående isbrytarverksamheten, som
herr Hesselbom speciellt pekade på, har
avdelningen inhämtat uppgifter från
lotsstyrelsen, och denna har meddelat, att
man avser att få till stånd en bättre ordning
på detta område. Vad beträffar livräddningsväsendet
framgår det ju klart,
att särskild utredning pågår härom.

Vidare har herr Hesselbom pekat på
den inre organisationen. Han talar om
att det är en mycket gammal form, som
härrör från 1800-talet. Men utskottet har
här uttalat, att utskottet förutsätter, att

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

seglationsstyrelsen skall finna angeläget
att anpassa sin interna organisation efter
nutida förhållanden. Med utskottets
skrivning borde man väl kunna utgå
ifrån att det skall vara angeläget för styrelsen
att beakta dessa sålunda framförda
synpunkter.

Med det anförda ber jag kort och gott
att få yrka bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Herr Hesselbom har redan
sagt det som ur mina synpunkter är
det väsentligaste, och jag skall inte upprepa
vad han har sagt. Jag kommer av
de skäl som han anfört att rösta för reservationen.
Men om herr talmannen tilllåter,
skulle jag vilja lägga till en sak
genom att berätta en liten anekdot från
det fackliga området.

För trettio år sedan hade ett av våra
fackförbund en konflikt, som efter mycket
om och men blev bilagd genom en
uppgörelse. När konflikten väl var ur
världen kom arbetsgivaren till vederbörande
förbundsordförande och sade:
»Det här är ju på tok. Blockadannonsen
står kvar!» Ordföranden tog därvid kontakt
med lokalavdelningen, som sade:
»Vi tänkte att det var bäst låta den stå
kvar, ty rätt vad det är börjar han att
bråka igen».

Det är delvis med hänvisning till denna
anekdot som jag kommer att ansluta
mig till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 2 och II: 10; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om utgivande av en periodisk författningshandbok.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av väckta motioner
angående en periodiskt utkommande
handbok över gällande lagar och
författningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Herlitz (I: 131) och den andra inom
andra kammaren av herr Håstad m. fl.
(II: 317), hade hemställts att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag angående en periodiskt
utkommande handbok över gällande
lagar och författningar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 131 och II: 317
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Man vill ju inte gärna
besvära kammaren i fråga om en motion,
som har blivit enhälligt avstyrkt
av statsutskottet. Men det finns kanske
en del tid att disponera i dag, och för
mig är det mycket angeläget att få tillrättalägga
några väsentliga saker som
står i utskottsutlåtandet.

Vad det från min sida har gällt i denna
motion — som är liksom en liten
återklang av de frågor angående rättsvården
som behandlades vid vårriksdagen
— är omsorgen om att vi här i landet
inte skall gå vilse i den ständigt
flödande mängden av lagar och författningar.
Jag hör ju inte till dem som gnatar
över att vi får för många lagar och
författningar. Det är intet att göra åt det.
Men det är utomordentligt angeläget, att
både tjänstemän och medborgare verkligen
kan finna sig till rätta i denna
djungel. Detta är utskottet i princip med
om; det ger ett aktningsfullt erkännande
åt tanken. Men utskottet är ganska kallsinnigt
gentemot det som jag har föreslagit
för att tillgodose behovet.

Vad jag alltid har ivrat för och fört

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Om utgivande av en periodisk författningshandbok.

fram i detia sammanhang är tanken på
en regelbundet — årligen eller vartannat
år — utkommande handbok, där det
på något sätt skulle bli möjligt för medborgarna
och tjänstemännen att få besked
om vad som nu är gällande rätt.

Utskottet säger, att behovet av en sådan
aktuell orientering har minskats genom
tillkomsten av den stora publikationen
Svensk lagsamling. Det förstår
jag, och det har jag själv sagt i min motion.
Men därutöver säger utskottet —
högst förbryllande — att man bör beakta
»det allt större utrymme som i intresseorganisationernas
tidskrifter och
dagspressen ägnas författningsfrågorna».
Vad menar utskottet? Jag skulle vara
ytterst tacksam för att få anvisning på
den utmärkta tidskrift eller tidning, där
jag kan få mitt behov tillgodosett, och
jag är villig att omedelbart prenumerera
på den!

Skämt åsido, vi måtte tala om helt olika
ting. Vad det gäller är ju att man
skall kunna slå upp någonstans och få
veta: i vilken form gäller i dag, med alla
ändringar genom årens lopp, till exempel
folkskolestadgan eller instruktionen för
socialstyrelsen eller författningarna om
allt som hör ihop med jordbruksregleringen?
Det finns ju inga publikationer,
inriktade på dagens händelser, som ger
sådant besked. Nej, de hör hemma i helt
annat sammanhang. Vad det gäller är här
som sagt att få en handbok för alla de
tjänstemän, som ständigt står inför den
situationen att de behöver orientera sig
i vad som gäller och som därvid får
lägga ned en otrolig möda — jag försäkrar
kammarens ledamöter att det går
åt oändlig tid helt enkelt på grund av
svårigheterna att hitta i Svensk författningssamling.
Och så är det medborgarna,
vilkas intresse jag från början särskilt
pekade på.

Nu kan detta behov tänkas tillgodosett
på olika sätt, och jag bär med avsikt
inte tagit någon ställning härtill. Man
kan tänka sig någonting i stil med det
som från början har föresvävat mig såsom
en förebild, nämligen det beundrandsvärda
arbete, som utfördes av Finlands
förste president K. J. Ståhlberg

och som heter Den offentliga rättens
lagbok. Glöm inte, ärade utskottsledamöter,
att vi har en sådan publikation
att se på, alltså ett sammandrag av alla
väsentliga författningar på det administrativa
området, som vi inte hittar i
den vanliga lagboken!

Problemet kan ju tänkas bli löst också
på annat sätt. Mina tankar har på senare
tid mer och mer glidit mot en mera
registermässig publikation, som ger
besked om var i Svensk författningssamling
vi återfinner den och den författningen
och de och de paragraferna, som
är ändrade då och då. Man skulle på det
viset varje år få en säker hänvisning till
gällande rätt. De praktiska frågorna hur
spörsmålet skall lösas har jag emellertid
lämnat öppna.

Men vad har utskottet tänkt på, hur
har utskottet föreställt sig det här företaget,
då utskottet har gjort det för mig
ytterligt överraskande uttalande om
kostnaderna? Utskottet erinrar om den
stora Svensk lagsamling, som gått på
mer än en miljon kronor. Sedan skriver
utskottet: »Utskottet är icke berett att
i nuvarande läge föreslå riksdagen att
begära en utredning, som skulle kunna
föranleda totalkostnader för den ifrågasatta
publikationen av tillnärmelsevis
denna storleksordning.»

Nej, naturligtvis inte. Men vem har
tänkt på någonting i den stilen? Varifrån
har utskottet över huvud taget fått
denna besynnerliga — ursäkta mig uttrycket
— idé att det som jag har föreslagit
här skulle kosta någonting i samma
stil som den Nothinska lagboken?
Detta tvingar mig säga ifrån, att jag alltid
bär stått något kallsinnig inför detta
stora lagverk, ty jag har menat att det
kanske inte ger oss en valuta som svarar
emot de väldiga kostnaderna. Mitt
intresse för den handbok, som jag här
har tänkt mig, har till stor del varit betingat
av att det skulle vara ett oändligt
mycket billigare sätt att lösa spörsmålet.

Jag efterlyser ett besked från utskottets
sida, med vad rätt utskottet anser
sig kunna förutsätta att jag har räknat
med dylika kostnader. Eller föreligger
det någon plan från utskottets sida hur

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Om utgivande av en periodisk författningshandbok.

ett sådant här företag borde gestalta sig,
en plan som lett till att denna enda volym
skulle kosta lika mycket som de
tjugo, som nu föreligger i den Nothinska
samlingen?

Jag har varit angelägen att få säga
detta, ty kammarens ledamöter kan ha
fått en alldeles vilsen föreställning om
vad saken gäller. Jag har naturligtvis
inte något yrkande att framställa om bifall
till motionen. Jag vill bara uttala
den förhoppningen, att statsrådet Zetterberg
— som ju med mig bar delat intresset
för denna tanke och som 1949,
då han föreslog statsbidrag till Svensk
lagsamling, uttalade sin stora sympati
för den och uttalade att den skulle på
ett mycket lyckligt sätt komplettera lagsamlingen
då den en gång blev färdig
— håller fast vid denna tanke och erinrar
sig att tidpunkten just nu är inne att
förverkliga den, då man nu satt stopp för
Svensk lagsamling. Jag hoppas att han
inte låter avskräcka sig av utskottets påfallande
kallsinnighet och av utskottets
fullkomligt opåkallade rädsla för inbillade
utgifter. Jag kan också med skäl
hoppas, att han inte skall avskräckas
av tanken att denna rättsvårdsfråga skulle
ha fått någon politisk prägel. Varje
sådan tanke förebyggs ju därigenom att
min motion har blivit avstyrkt av ett enhälligt
statsutskott.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Det var en gruvlig salva
som herr Herlitz avfyrade utan att ställa
något yrkande. Man får väl tolka detta
som om utskottet ändå inte har så värst
mycket fel, ty en man med herr Herlitz’
mod och kunnighet hade utan tvekan
ställt ett yrkande om han hade känt
att han varit på fastare mark än han
nog är i detta avseende.

Herr Herlitz gjorde en personlig deklaration
i början av sitt anförande,
och även jag ber att få göra en personlig
deklaration ■— jag vill betona att jag
inte alls ställer mig som talesman för
utskottet utan gör en personlig deklaration.
Vi hade i utskottet att ta ställning
till motionärens synpunkter i 3 kap.

3 punkten, i 2 kap. 3 punkten och i 5
kap. 3 punkten i en motion, som herr
Herlitz avgav vid riksdagens början och
som bär numret 129. När jag för min del
studerade allt detta fick jag ett mycket
starkt intryck av att här är det inte bara
vetenskapsmannen, som objektivt vill
klarlägga detta problemkomplex, utan
här är också högermannen, tillhörande
oppositionen, som kommer med en liten
pekpinne, i vars spets sitter en liten nål
som han gärna vill sticka med här och
där. Detta intryck, herr talman, har
kanske påverkat mig i min kallsinnighet,
då jag gått att för min del granska
herr Herlitz motion och förorda det
utlåtande som här föreligger.

Herr Herlitz angav om också som ett
huvudsyfte med sin motion, att man bör
se till att framför allt tjänstemännen och
ämbetsmännen men också medborgarna
i gemen inte går vilse i snårskogen av
lagar — det är kanske litet vårdslöst
att säga så, men herr Herlitz menade nog
själv något ditåt. Men vi i statsutskottets
tredje avdelning tror knappast, att de
åtgärder, som antytts i motionen i förutnämnda
kapitel och punkter och också
i herr Herlitz’ anförande, kan så mycket
bidra till att hålla klara fyrar för
tjänstemän och medborgare i gången
genom lagarna.

Vi är nämligen medvetna om att de
speciella tidningar som olika verk har
■—■ och även de allmänna tidningarna —
rätt ofta kommer just med meddelanden
om att nu har en viss paragraf ändrats,
nu har man fått en bestämmelse av
det och det innehållet o. s. v. Herr Herlitz
nämnde nyss som exempel, att man
kan önska veta vad instruktionen för
socialstyrelsen innebär. Jag är tämligen
säker på att om det blir eu ändring i
instruktionerna för socialstyrelsen, anges
detta i den tidskrift som utges av
socialstyrelsen, Sociala meddelanden eller
vad den heter. Där har i alla fall
jag understundom funnit meddelanden
om ändringar i instruktioner och annat,
som rör socialstyrelsen.

Jag håller gärna med herr Herlitz om
att det är förfärligt tungrott att hålla
reda på allt detta. Men de tjänstemän,

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Om utgivande av en periodisk författningshandbok.

som närmast beröres, och även de eventuella
utomstående, som kan bli intresserade,
söker upp de källor som redan
nu finns för att få klarhet. För den, som
verkligen har behov därav, tror jag det
finns rätt stora möjligheter att orientera
sig. Och i varje fall de viktigaste förändringarna
omtalas även i radio och press
och blir på ett eller annat sätt spridda
till allmänheten och medborgarna i gemen.

Vi är kallsinniga när det gäller att
riksdagen skulle ta initiativ till en utredning,
som ändå kan medföra rätt stora
ekonomiska konsekvenser. Är det nu så
som herr Herlitz säger, att justitieministern
är intresserad för saken, skulle
jag tro att det kan komma initiativ också
från det hållet, och att man då kan få
mer konkret utformade förslag. Jag vill
bara uttala det önskemålet, att vederbörande
då skall komma med mer hållbara
siffror än vad man gjorde när det var
fråga om den lagsamling, som utskottet
har antytt. År 1939, när vi så att säga
fattade ett principbeslut om den, angavs
den ungefärliga kostnaden till
400 000 å 500 000 kronor. Hade den ursprungliga
planen följts skulle verket ha
kostat 1 555 000 kronor. Genom initiativ
från statsutskottets sida, initiativ som
riksdagen godkände, minskades den ursprungliga
planen och vi fick en kostnad
av »endast» 1 130 000 kronor för statens
del. Vi tycker det är vackert så. Och
vi har som sagt, med det förflutna på
det ekonomiska planet, inte nu velat
förorda en utredning, som kan medföra
rätt stora ekonomiska konsekvenser.

Herr talman! Jag ber få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Några korta reflexioner
med anledning av herr Karlssons i Munkedal
anförande. Medan intrycket av vad
han sist sade ännu är färskt vill jag först
slå fast, att det i kostnadsfrågan icke föreligger
något som helst skäl från utskottets
sida för det fullkomligt ur luften
gripna, godtyckliga påståendet, att
det här skulle vara fråga om ett före -

tag av samma storleksordning som ett
godtyckligt valt annat företag. Utskottet
har inte kunnat anföra det minsta skäl
för antagandet att det skulle röra sig om
just de kostnaderna. Säkrare ekonomisk
grundval skulle man ändå vilja ha för
ett bedömande från statsutskottets sida.

I ett hänseende klarnade situationen
genom herr Gustaf Karlssons anförande,
nämligen därutinnan att han meddelade,
att han såg mitt yrkande inte som
uttryck för någon objektiv strävan, utan
så att jag var angelägen att driva högerpolitik.
Jag tror nästan att jag har rätt
att säga, att herr Karlsson är skyldig att
redovisa var i min motion han läser ut
detta, såvida det inte bara är en allmän
föreställning att en högerman måste resonera
på det viset.

Det intresse som jag här driver har
helt naturligt sprungit fram ur min ämbetsverksamhet
sedan trettio år, där det
är min skyldighet att handleda studenter
på detta svårtillgängliga område och
där jag ständigt haft att kämpa med de
fruktansvärda svårigheter, som lärare
och studenter har då de skall försöka
genomtränga de mängder av lagar och
förordningar som faller över oss. Det är
alltså ett önskemål som flyter fram ur
själva min ämbetsgärning, och jag skulle
nästan vilja säga att jag tycker det är
orättfärdigt att sätta stämpeln högerpolitik
på detta.

Herr Gustaf Karlsson argumenterade
också om den upplysning, som tidskrifter
och tidningar kan ge, och menade att
den är så utmärkt. Ja, men vad herr
Karlsson här sade vittnar om ett förbiseende
av vad saken gäller. Tacka för
att man genom dem kan få reda på innehållet
i nyutkomna författningar! Men
det får man ju reda på genom Svensk
författningssamling. Här föreligger ju
inget problem. Det är inte fråga om att
få reda på innehållet i författningar som
kommer ut i dag, utan svårigheten är
att veta vad som står i författningar, som
utfärdades 1950 eller 1930 eller 1900 och
som gäller i dag. Det är ju där problemet
ligger. Det är någonting helt annat
än vad herr Gustaf Karlsson talade om.

Jag vill till sist bara uttrycka den för -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Om utgivande av en periodisk författningshandbok.

hoppningen att kammarens ledamöter
måtte förstå en kollega, som av någon
sorts blygsamhet avstår från att gentemot
ett enhälligt utskott framställa ett
yrkande. Jag hoppas att kammarens ledamöter
i övrigt inte därav får den uppfattningen,
att jag i denna fråga inte
skulle känna mig stå på fast mark och
inte ha grund för min övertygelse.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! I fråga om de ekonomiska
resonemangen vill jag nog göra gällande,
att bevisbördan åvilar herr Herlitz.
När en motionär kommer med ett
förslag, bör han —• även om förslaget är
begränsat till ett krav på utredning —
samtidigt antyda vad förslaget kommer
att leda till i ekonomiskt hänseende. Det
har inte motionären herr Herlitz gjort
i detta fall. Det har vi i utskottet bara
velat påtala och samtidigt hänvisa till
ett analogt arbete, Svensk lagsamling,
som har visat sig bli mycket dyrbart.
Det tycker jag att utskottet har rätt att
göra.

Jag ser att herr Herlitz skakar på huvudet,
men vad jag nu anfört är i alla
fall bakgrunden till utskottets resonemang.
Vi har för vår del inte gjort några
som helst försök att klarlägga vad
herr Herlitz förslag kan leda till i kostnadshänseende.
Herr Herlitz har ju själv
sagt, att frågan kan lösas på flera olika
vägar. Vi har varken haft tid eller möjlighet
inom utskottet att göra några djuplodande
undersökningar i detta avseende.
Vi har bara velat påtala vart förslaget
kan leda. Om herr Herlitz hade velat
något mera granska den ekonomiska sidan
av saken, hade han säkerligen själv,
som mer än de flesta är insatt i själva
sakfrågan, kunnat ge oss en föreställning
om vad förslaget egentligen kommer att
kosta.

Herr Herlitz säger att jag uppträtt
orättfärdigt mot honom, då jag påstått
att det är inte bara vetenskapsmannen
utan också högermannen, som hållit i
pennan vid författandet av motion nr
129. Att uppträda orättfärdigt är det jag
minst av allt skulle vilja göra mot någon

ledamot, och allra minst gentemot herr
Herlitz. Jag har bara hänvisat till vad
som skrivits i motion nr 129 på sidorna
16, 17, 18 och kanske även följande. Man
kan därur utläsa en mycket kritisk inställning
till förvaltningsdomstolarnas
möjligheter att klara sina uppgifter med
ledning av beslut, som fattats av regering
och riksdag. Av vad där står kan man
inte få någon annan mening, i varje fall
har inte jag fått det. Jag har emellertid
understrukit att det är min personliga
uppfattning, som jag givit till känna. Jag
betraktar det inte som en orättfärdighet
att göra en sådan reflexion som jag här
gjort. Det har skett på precis samma sätt
som när vi resonerar i andra frågor och
inte argumenterar så särdeles högtidligt.

Jag kan inte föreställa mig att jag här
uppträtt orättfärdigt, herr talman. Jag
vill emellertid ta hänsyn till kammarens
tid och inte nu föredra vad jag syftar på
utan nöja mig med att hänvisa till dessa
sidor i motionen. Där kan kammarens
ledamöter själva bilda sig en uppfattning
om »orättfärdigheten» i vad jag har anfört.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag tillhör som bekant
inte statsutskottet och borde kanske inte
lägga mig i denna debatt. I båda sina
yttranden uttalade emellertid herr Herlitz
sin mycket stora förvåning över
att utskottet kommit på den idén, att
herr Herlitz förslag skulle bli särskilt
dyrt att genomföra. När herr Herlitz
lägger denna förvåning i dagen må det
tillåtas mig att säga, att han själv bär
skulden till att utskottet tagit den ståndpunkt
som det gjort. Han har understrukit
det ytterligare i dag, när han säger
att man skulle kunna få reda på vad
reglementena och instruktionerna innehåller,
därest man hade ett samlingsverk,
som redovisade icke bara lagar
och författningar utan därtill även de
olika reglementena och instruktionerna.
Det måste ju nödvändigtvis bli ett mycket
omfattande verk. Huruvida det kommer
att kosta en halv miljon eller en
miljon kronor är jag inte i stånd att
svara på, men att det kommer att bli

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Om utgivande av en periodisk författningshandbok.

mycket dyrt är självklart. Jag skulle tro
att det är icke bara utskottets ledamöter
som av den uppläggning, som denna
fråga fått från motionärens sida, fått
uppfattningen att det måste bli en mycket
dyr sak.

Det är självklart att man då måste
fråga sig, om de kostnader som i detta
sammanhang skulle åvila statsverket står
i rimlig proportion till den nytta man
skulle ha av det föreslagna samlingsverket.
Det är ju redan nu så, att om
de enskilda medborgarna skall kunna
hitta rätt i det snår av författningar och
bestämmelser, som vi nu faktiskt har,
måste de vända sig till de personer som
i sin dagliga gärning sysslar just med
dessa författningar o. s. v., nämligen till
advokater eller tjänstemän. Den enskilde
medborgaren kan helt enkelt inte hålla
reda på alla bestämmelser som utfärdas.

Det vore naturligtvis mycket önskvärt
om det funnes ett samlingsverk, där man
lätt kunde hitta alla författningar etc.
Men vi måste ha klart för oss att det
inte bara är en engångsutgift att skapa
ett dylikt verk, utan det kommer också
att bli fråga om en årlig utgift. Ett dylikt
verk måste ju hållas levande och
förnyas från det ena året till det andra.
Annars bleve det ju tämligen värdelöst.
Även om jag är medveten om att
det vore önskvärt att ha ett dylikt verk
till hands, befarar jag alltså att kostnaderna
för detsamma kommer att bli så
stora, att det inte svarar mot den nytta
folk kommer att ha av verket i fråga.
Folk skulle nämligen helt enkelt inte
hitta i det nya samlingsverket heller.
Det skulle bli alldeles för stort.

Herr Herlitz nämnde som ett andra alternativ
att man kunde ha ett register.
Givetvis kan man tänka sig en dylik lösning.
Även ett register måste dock bli
ganska utförligt om det skall kunna ge
besked i olika frågor. Men även om man
hade ett dylikt register framför sig, måste
man gå till författningarna för att
få veta vad de innehåller. Registret skulle
alltså bara bli ett slags telefonkatalog.
Man fick slå upp i det och sedan gå vidare.

Så länge man inte kan bedöma bur
stora kostnaderna blir och vilken nytta
folk kommer att ha av det föreslagna
verket, måste jag ansluta mig till utskottets
linje. Det är, som utskottet påpekar,
angeläget att motionären, som ju är
specialist på detta område, om han vill
komma igen med sitt förslag ett annat
år, försöker utforma ett fylligare förslag,
som i dessa båda punkter kan ge
riksdagen en bättre ledning för sitt bedömande
av frågan.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Herr Elowsson avvek
från den förut utvecklade tankegången,
då han hävdade att detta verk måste
bli mycket dyrt, men inte anslöt sig till
det av utskottet gjorda påståendet, att
man borde se kostnaderna i belysning
av kostnaderna för en annan, godtyckligt
utvald publikation. Ja, varför inte
lika gärna göra en jämförelse med kostnaderna
för Sveriges rikes lag? Det är
något sådant jag avsett.

Det ligger naturligtvis något i vad herr
Elowsson sade, att motionären borde ha
gjort någon liten utredning rörande vilka
kostnader det rör sig om. Jag medger
att jag kanske borde ha gjort det.
Men, mina herrar, saken ligger inte så
enkelt till, tv detta uppslag kan ju förverkligas
på så många olika sätt. Det kan
bli fråga om ett mer eller mindre utförligt
återgivande av författningarna eller
en mer eller mindre katalogmässig redovisning.
Det finns en mängd möjligheter.
Vi har ju nu alla mycket att göra
i riksdagen, och det har därför varit
vanskligt för mig att sätta mig ned och
göra en kalkyl över tryckningskostnader,
personalkostnader och arbetskostnader.
Det har varit särskilt svårt för
mig, eftersom jag inte ligger för ett dylikt
arbete. Jag vet inte ens hur jag
skulle bära mig åt.

Och detta är ju ändå en sådan sak,
som vi är vana att skriva till Kungl.
Maj :t om, be Kungl. Maj:t skaffa sig ett
omdöme om hur det hela kan förverkligas
och vad det kommer att kosta. Det
hade enligt min mening inte funnits det

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

115

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

minsta hinder för riksdagen att i denna
fråga skriva till Kungl. Maj:t och be
Kungl. Maj ;t att låta verkställa en utredning
om huruvida min tanke går att
förverkliga till rimliga kostnader. Utskottet
skulle inte binda sig vid några
utgifter alls genom att be Kungl. Maj:t
att i enlighet med statsrådet Zetterbergs
egna intentioner för fem år sedan titta
på denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och
sjukvårdsförmåner m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 164, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående statstjänstemannens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 217, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för
den 8 oktober 1954, föreslagit riksdagen
att fatta beslut angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m. på sätt i propositionen
närmare angivits.

I propositionen hade framlagts förslag
till samordning mellan å ena sidan de
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner, som i
de statliga avlöningsreglementena tillerkänts
statstjänstemännen och med dem
jämställda befattningshavare i statsunderstödd
verksamhet, och å andra sidan
de motsvarande förmåner, som skulle utgå
på grund av den allmänna sjukförsäkringen,
yrkesskadeförsäkringen, moderskapshjälpen
och den allmänna läkemedelsrabatteringen.
Förslagen, som
grundade sig på överenskommelser med
statstjänstemännens huvudorganisationer,
inneburo, att ifrågavarande tjänstemän
skulle, förutom vad som tillkomme
dem på grund av sjukförsäkringen m. in.,

erhålla sådana sjuklöne- och sjukvårdsförmåner,
att de nuvarande förmånernas
reella värde i princip bibehölles oförändrat.
Därjämte skulle enligt förslaget
utgå kompensation för avgifterna till
sjukförsäkringen. Vidare hade i propositionen
i anslutning till nämnda överenskommelser
förordats, att en viss del
av de nu utgående tilläggen å lönerna
skulle inarbetas i grundlönerna. I anledning
härav hade i propositionen framlagts
förslag till statens grundlöneförordning,
avsedd att ersätta statens löneplansförordning.
Även härav betingade
ändringar i gällande pensionsreglementen
hade genom propositionen underställts
riksdagen. Såväl förslaget till statens
grundlöneförordning som omläggningen
av sjuklöne- och sjukvårdsförmånerna
föranledde ändringar i gällande
avlöningsreglementen. Förslag till sådana
ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
hade bifogats propositionen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Huss och Sunne (1:557) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nelander in. fl. (11:715), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
nu gällande bestämmelse angående statstjänstemännens
rätt till tandläkarvård
skulle bibehållas, att försäkringsrådet
skulle vara besvärsinstans i frågor rörande
statstjänstemäns yrkesskador under
samordningstiden, att förfaringssättet
vid åtnjutande av förmånen av fria
läkemedel skulle förenklas samt att
riksdagen i övrigt måtte beakta vad i
motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundqvist (1:558) och den andra inom
andra kammaren av fröken IVetterström
(II: 716), i vilka hemställts, A) att riksdagen
vid behandlingen av proposition
nr 217 måtte besluta om sådan ändring
i statens allmänna avlöningsreglemcnte

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

den 30 juni 1948, att om vederbörande
centrala myndighets beslut om att uppenbar
yrkesfara förelåge befunnes vara
felaktigt, detta icke borde föranleda
återbetalningsskyldighet för den skadade
för under samordningstiden uppburen
lön eller del därav, eller B) att riksdagen,
om yrkandet under A icke skulle
vinna riksdagens bifall, måtte uttala, att
Kungl. Maj:t borde särskilt vinnlägga
sig om billighet vid sin prövning av
ärenden om återbetalningsskyldighet;

dels en inom andra kammaren av herrar
Rubbestad och Jansson i Benestad
väckt motion (11:717), vari hemställts
att riksdagen måtte dels besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 217,
dels besluta, att statstjänstemän och med
dem jämställda befattningshavare skulle
i sjukvårdshänseende vara inordnade
under lagen om allmän sjukförsäkring
jämte tillhörande lagar, dels ock besluta,
att därest tjänstemännen kunde anses
berättigade till viss ersättning för de förmåner
dessa nu ansåges äga utöver det
som den allmänna sjukförsäkringen gåve,
detta borde ordnas genom att skillnadsbeloppet
inarbetades i avlöningen;

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Nihlfors och Henriksson
väckt motion (11:718), vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 217 måtte beakta vad i
motionen anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionen II: 717 icke måtte av
riksdagen bifallas;

B. att motionerna I: 557 och II: 715
icke måtte av riksdagen bifallas;

C. att motionerna I: 558 och II: 716
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionen II: 718 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

E. att riksdagen måtte

I. antaga Kungl. Maj :ts förslag till statens
grundlöneförordning;

II. godkänna i statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 8 oktober 1954

omförmälda förslag till kungörelser om
ändrad lydelse av vissa under punkten
närmare angivna tjänste- och familjepensionsreglementen; III.

bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
ändringar i statens almänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr
436) i huvudsaklig överensstämmelse
med ett såsom bilaga E vid statsrådsprotokollet
i ärendet fogat författningsförslag; IV.

bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet förordats

1) vidtaga ändringar i avlöningsreglementet
för folkskolan den 30 juni 1948
(nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker
den 9 juni 1950 (nr 385),
avlöningsreglementet för övningslärare
den 9 juni 1950 (nr 386), prästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr
577), avlöningsreglementet för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
den 27 augusti
1951 (nr 615), polislönereglementet
den 14 maj 1954 (nr 226), de övriga
författningar, som innehölle bestämmelser
om sjuklöne- och sjukvårdsförmåner,
SPA-reglementet den 29 december 1949
(nr 726), tjänstepensionsregleinentet för
präster den 20 september 1951 (nr 667),
familjepensionsreglementet för präster
den 20 september 1951 (nr 668) samt de
summariska arbetarpensionsbestämmelserna
och gällande omregleringsbestämmelser,

2) meddela bestämmelser om sjukvårdsförmåner
till befattningshavare underkastade
polislönereglementet den 14
maj 1954 (nr 226), därest dylika föreskrifter
ej avsåges böra intagas i reglementet,
samt

3) meddela bestämmelser om kompensation
för avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
de överskridanden av maximerade anslagsposter,
som kunde befinnas erforderliga
med hänsyn till vad i statsrådsprotokollet
förordats; samt

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. statstjänstemännens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kunde
bli erforderliga i anledning av förenämnda
förslag.

1 motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Beträffande löneförmåner vid sjukdom
har utskottet uppmärksammat en
komplikation som i vissa fall uppkommer
under de tre första dagarna av en
sjukdomsperiod till följd av anordningen
med avdragsfria sjukdagar enligt gällande
avlöningsreglementen.

Sjuklönesakkunniga förordade icke någon
direkt motsvarighet till de avdragsfria
sjukdagarna. Anknytningen till sjukpenningförsäkringens
konstruktion skulle
enligt deras förslag ske på det
sättet att sjukavdrag å lönen skulle
göras med samma belopp för de tre
dagar i början av en sjukledighetsperiod
(karenstiden), då sjukpenning från sjukkassan
icke kommer att utgå, som för
närmast därpå följande dagar. Såsom
kompensation för att de sakkunniga sålunda
föreslog minskade förmåner under
de första dagarna av en sjukdomsperiod
skulle enligt deras förslag högre
ersättning än för närvarande utgå under
tiden därefter. Detta förslag avvisades
emellertid av tjänstemännens huvudorganisationer,
och det fortsatta förhandlingsarbetet
gav därefter till resultat
ett förslag av den innebörden att förmånen
av avdragsfria sjukdagar bibehålies
för dem som nu åtnjuter denna förmån
samt att sjukpenningavdrag ej skall
göras under karenstiden utan först därefter.

Ehuru utskottet anser, att en lösning
av ifrågavarande spörsmål enligt sjuklönesakkunnigas
förslag varit att föredraga,
då härigenom bestämmelserna blivit
enklare att tillämpa ocli bringats i bättre
överensstämmelse med vad som gäller
inom andra områden samt dessutom
ersättningen vid längre sjukledigheter i
regel blivit högre, vill utskottet med
hänsyn till förhandlingsövercnskommelsen
icke föreslå någon ändring av departementsförslaget
på denna punkt.»

2 Första kammarens protokoll i95i. Nr 29

Beträffande sista stycket i det nu återgivna
yttrandet hade reservationer avgivits a)

av herrar Näsgård, Pålsson och
Hansson i Skegrie, vilka ansett, att till
nämnda stycke bort fogas ett tilllägg av
följande lydelse:

»Vid kommande löneförhandlingar
bör dock enligt utskottets mening statstjänstemännens
sjuklöneförmåner helt
bringas i överensstämmelse med vad
som enligt sjukförsäkringsreformen gäller
för övriga medborgargrupper.»

b) av herr Nihlfors och fröken Ager,
vilka ansett, att nämnda stycke bort ersättas
med följande uttalande:

»Mot sistnämnda anordning finner utskottet
icke anledning till erinran med
hänsyn till att förhandlingsöverenskommelse
träffats härom.»

Vid utlåtadet hade därjämte reservation
anmälts av, utom andra, fröken
Andersson, som dock ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman'' Än en gång står vi inför
behandlingen av ett förhandlingsresultat,
som det heter. Riksdagen har, åtminstone
praktiskt sett ingenting annat
att göra än att bifalla förslaget sådant
det föreligger. Jag och flera med mig
har så ofta klagat över denna ordning,
att det närmar sig tjat att än en gång
påtala förhållandet.

Det föreligger här en rad motioner,
i vilka det, som utskottet själv konstaterar,
framförs beaktansvärda synpunkter.
Men om man ändrar på en punkt, rafflar
man upp hela resultatet, som, föreställer
jag mig, har framkommit på så
sätt, att man givit på en punkt och tagit
på en annan såsom ju är vanligt vid
förhandlingar. Detta gör att man inte
kan småplocka på de speciella bestämmelserna.

I utskottets utlåtande återfinns vissa
platoniska uttalanden, bl. a. ett som går
ut på att man hoppas att samordningen
skall kunna komma till stånd utan allt -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

för stora olägenheter av administrativ
natur. Ja, det beror helt på vilka anspråk
man ställer på enkelhet och hur
man bedömer om en sak är invecklad
eller ej. Ett axiom är väl ändå, att det
föreliggande förslaget utgör ytterligare
ett steg på vägen att göra avlöningsreglementet
— om möjligt — än mer
invecklat än vad det redan är.

Vi har kompromissat beträffande vissa
skrivningar i utlåtandet. Det gäller
t. ex. löneförmånerna vid sjukdom. Där
står: »Ehuru utskottet anser, att en lösning
av ifrågavarande spörsmål enligt
sjuklönesakkunnigas förslag varit att föredraga
— ■— — vill utskottet med
hänsyn till förhandlingsöverenskommelsen
inte föreslå någon ändring».

Detta uttalande tyckte jag för min del
var onödigt. Men det var från början
skarpare formulerat och närmade sig en
av de reservationer som är avgivna vid
utskottets utlåtande. Jag tycker, som sagt,
att uttalandet är onödigt, men eftersom
det är rätt platoniskt formulerat, var
det ingen anledning för mig att reservera
mig speciellt på denna punkt.

Vidare är bestämmelserna om fria
läkemedel mycket invecklade, såsom
också har framhållits i ett par motioner.
Det är ganska intressant att läsa propositionens
uttalanden i detta sammanhang.
Jag vet mycket väl att utredning om
denna fråga pågår, och det är bara att
uttrycka förhoppningen att en förenkling
kommer att ske, men hur invecklat
det ibland kan vara framgår av ett yttrande
på s. 125 i propositionen, där det
heter: »Tjänsteman, som önskar åtnjuta
förmånen av fria läkemedel, har att å
en särskild kvittoblankett anteckna namnet
å den läkare, som utfärdat receptet,
och dagen därför samt att förskaffa sig
verksläkarens attest å blanketten; därpå
skall han, samtidigt med att receptet avlämnas
å apoteket och kostnaden för medicinen
erlägges, förete kvittoblanketten
och därpå få påteckning av apoteket om
kostnaden, varefter han mot avlämnande
av det sålunda ifyllda kvittot hos vederbörande
myndighet utfår vad han
erlagt.»

År man inte sjuk förut, kan man ju

nästan bli det efter en sådan procedur!
Men det lär som sagt pågå en utredning,
och enligt de upplysningar vi fått i avdelningen
finns det hopp om förenkling
i detta hänseende.

I propositionen har man emellertid
också tagit hänsyn till omarbetningen av
gällande löneplaner och inarbetat en viss
del av det rörliga tillägget. Jag skall erkänna
att det har betonats både i propositionen
och utskottsutlåtande, att detta
inte alls hör till denna fråga, men enligt
min mening hade det varit lämpligare
att man fått diskutera denna inarbetning
i sitt naturliga sammanhang, om jag så
får säga. Då hade man kanske också fått
möjligheter att diskutera frågan ur de
speciella synpunkter, som kan läggas på
en sådan anordning, t. ex. från vilken
tidpunkt inarbetningen skall ske.

Såvitt jag kunnat finna, förekommer
varken i proposition eller utskottsutlåtande
något påpekande om det förhållandet,
att t. ex. vissa pensionärer genom
denna inarbetning kommer i ett
sämre läge än nu. Det är ingenting att
säga om den saken — parentetiskt kan
jag nämna, att det närmast gäller de i
allmän tjänst anställda riksdagsmännens
pensioner, och jag anser inte att detta
kan vara någon invändning mot det hela
— men jag finner det signifikativt att
man framlägger förslaget utan att omtala
vilka verkningar förhandlingsöverenskommelsen
får. Jag har i avdelningen
sökt få reda på om det blir några
konsekvenser, men ända till i g£r kväll
svävade jag i okunnighet på den punkten.
År man utrustad med en viss envishet
kan man få veta ett och annat —
men för att läsa ut någon upplysning om
konsekvenserna ur denna flora av bestämmelser
behöver man vara mer än
vettig!

Jag sade förut, att förslaget är ett steg
i riktning mot lönereglementenas oöverskådlighet.
Den utvecklingen har som alla
vet pågått under en följd av år, och det
är betecknande att årets statsrevisorer
som bekant nyligen har påtalat den. Problemet
behandlades redan 1948 i statsutskottets
utlåtande nr 165, då i viss anslutning
till vad riksdagens revisorer

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

året förut hade anfört. Utskottet skrev:
»I viss anslutning till vad riksdagens revisorer
anfört vill utskottet även framhålla,
att det vore önskvärt att vid nästa
lönereglering arbetet från början inriktades
på att åstadkomma en genomgripande
förenkling av lönesystemet.»

Riksdagen godkände detta uttalande,
men vad som därefter skett är, såsom
jag flera gånger har nämnt, att man gått
i rakt motsatt riktning. Detta är ingen
förebråelse enbart mot departementet,
utan tjänstemännen har också sitt ansvar
i och med att man driver den s. k. millimeterrättvisan,
som det ju har talats
mycket om i detta sammanhang.

Förra onsdagen erkände civilministern
i denna kammare, att det finns fog för
statsrevisorernas nu upprepade tal om
krånglet i avlöningsreglementet. Han
hänvisade till att tjänsteförteckningsrevisionen
arbetade under sådan hets att
det varit omöjligt att tänka på förenklingar.
Alla känner till att revisionen
inte hade tillräcklig tid på sig, utan verkligen
hetsades över hövan. Men därför
är det enligt min mening så mycket
nödvändigare att man snarast möjligt
företar en översyn.

Jag är fullt på det klara med att frågan
om lönereglementskrånglet inte direkt
hör till dagens ärende, herr talman,
men då årets statsrevisorer i sitt särskilda
yttrande har hänvisat just till denna
proposition tillåtes det mig kanske ändå
att mycket kortfattat anlägga några synpunkter.
Statsrevisorerna säger i sitt yttrande:
»Såvitt revisorerna kunnat finna,
kommer, såsom även synes förutsatt
i förenämnda proposition, de administrativa
bestyren i samband med avlöningsarbetet
att ytterligare öka genom
de i propositionen föreslagna bestämmelserna
om samordning mellan å ena
sidan de sjuklöne- och sjukvårdsförmåner,
som i de statliga avlöningsreglementena
tillerkänts statstjänstemännen och
med dem likställda grupper och å andra
sidan de förmåner, som utgår på
grund av den allmänna sjukförsäkringen
in. in.»

Revisorernas uttalande kommer väl att
behandlas vid ett senare tillfälle, men jag

skall ändå ta upp några synpunkter, som
där anföres.

Revisorerna framhåller exempelvis att
rektorerna vid läroverken har att hålla
reda på bestämmelserna i ett tjugotal avlöningsförfattningar
på bortåt 300 sidor,
plus 35 sidor anvisningar rörande den
reglerade befordringsgången. Inom t. ex.
försvarets civilförvaltning finns det 75
befattningshavare med löner på sammanlagt
över en miljon kronor, som huvudsakligen
har att granska tillämpningen
av olika löneförfattningar. Jag kan
nämna att dessa under 1953/54 hade att
pröva sammanlagt 2 023 anmärkningar.
Av dessa utgjorde inte mindre än 1 786
löneärenden.

Man kan alltså, tycker jag, instämma i
uttalandet att någon tvekan inte torde
kunna råda om att systemet är förhållandevis
mycket personalkrävande. Nästa
vecka kommer vi ju att debattera en del
sparmotioner, och här har vi alltså redan
nu exempel på ett område, där man
kan spara.

Man kan också instämma i revisorernas
uttalande, att tiden nu är inne för en
förenkling och ett förbilligande i administrativt
hänseende av det statliga avlöningsväsendet.
Revisorerna antyder
några vägar till förenkling. Jag skall
emellertid inte i detta sammanhang gå
in på dessa utan vill bara sluta med att
instämma i vad revisorerna säger, nämligen
att det väsentliga är att arbetet på
att åstadkomma ett enklare lönesystem
snarast igångsättes.

Mot den bakgrund, som jag här bara
kunnat skissera, är det med beklämning
jag konstaterar, herr talman, att jag trots
allt i dagens läge inte anser mig ha någon
annan utväg än att yrka bifall till
föreliggande utskottsutlåtande.

Herr IIUSS (fp):

Herr talman! Fröken Andersson har
redan framhållit det beklagliga i att riksdagen
genom avtal av den här typen
oupphörligen försatts i ett läge, där riksdagen
saknat inflytande, medan grundlagen
siikerligen har förutsatt att riksdagen
skulle ha ett sådant inflytande.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

Jag tror att riksdagen i detta fall kanske
har försatts i ett ännu ogynnsammare
läge än förut har varit fallet. I fjol tillsattes
nämligen en kommitté, 1953 års
sjuklönesakkunniga, av vars fem ledamöter
fyra var riksdagsmän, vilken hade i
uppdrag att utreda och framlägga förslag
i denna fråga innan några förhandlingar
hade kommit till stånd. Nåväl, de
sakkunniga framlade ett förslag. Detta
förslag, som visserligen i och för sig var
ganska diskutabelt, bortsopades praktiskt
taget helt och hållet vid de förhandlingar,
som därefter följde. När nu
frågan har kommit till riksdagen, har
tre av de riksdagsmän, som tillhörde
sjuklönesakkunniga, tvingats att i femte
avdelningen av statsutskottet — om också
med sura miner — acceptera ett förslag,
som innebär ett nästan fullständigt
underkännande av deras eget.

Till detta kommer, att riksdagen tydligen
står inför tvånget att godkänna ett
förslag, som uppenbarligen är preliminärt
och troligen inom kort måste kompletteras.
Det har nämligen från arbetstagarsidan,
åtminstone från en del av
den, gjorts tillägg till avtalsprotokollet
av den innebörden, att man vid kommande
överläggningar om 1955 års löner
förbehåller sig att uppta frågan om viss
kompensation.

Allt detta har aktualiserat frågan, som
redan förut har diskuterats, huruvida
det tillvägagångssätt, som nu användes
vid bestämmande av statstjänstemännens
förmåner av olika slag, är lämpligt, författningsenligt
och riksdagen värdigt.
Jag tror att det skulle vara ett framsteg,
om vi åtminstone sluppe skådespelet med
riksdagsmannakommittéer, som bara blir
en lekboll i händerna på förhandlarna.

För att så övergå till det sakliga innehållet
i det avtal, som här föreligger, har
det såväl från civilministerns -— för övrigt
också statsministerns — som från
utskottets sida många gånger hävdats,
att sjukförsäkringsrcformen icke borde
tagas till intäkt för en försämring av de
förmåner, som utgår enligt gällande avlöningsreglementen.
Inte desto mindre
har en sådan försämring skett, och jag
bortser då helt från de avvikelser både

i positiv och negativ riktning, som varit
en nödvändig följd av att man av
praktiska skäl tvingats använda schablonavdrag
med utgångspunkt från vissa
enhetliga förutsättningar i fråga om skatter,
civilstånd o. s. v.

Vad beror nu försämringen på? Ja, i
huvudsak tycks den bero på att man vid
beräkning av det nya sjukpenningavdraget
har utgått från bl. a. den förutsättningen,
att tjänstemannen är sjuk endast
fyra dagar i en följd under kalenderåret
och alltså får vidkännas sjukpenningavdrag
bara för en enda dag.
Avdraget har med andra ord beräknats
med utgångspunkt från att tjänstemannen
under sjukdomstiden har praktiskt
taget full lön. Men det har han som bekant
inte. Tjänstemän med minst tre års
anställningstid får efter 10—25 dagar ett
löneavdrag med 15—25 procent och
tjänstemän med ett halvt till tre års
tjänstgöring redan från första sjukdomsdagen
ett löneavdrag förutom sjukpenningavdraget
med 30—50 procent. Under
sjukdomstiden göres från och med
den femte till och med den 93 :e sjukdomsdagen
ett sjukpenningavdrag, som
är beräknat med utgångspunkt från att
vederbörande haft praktiskt taget full
lön.

När man nu från socialförsäkringsutredningens
beräkningar vet, att den genomsnittliga
sjuktiden utom karenstiden
är 17 dagar, är det uppenbart att en
minskning i förmånerna inträder, om
tjänstemannen är så att säga genomsnittligt
sjuk. Är han frisk hela året, blir det
naturligtvis ingen försämring och inte
heller om han är sjuk högst fyra dagar
på året. Men med utgångspunkt från den
genomsnittliga sjukligheten har man beräknat,
att försämringen av förmånerna
uppgår till 1,9 procent i de lägsta löneklasserna
och 1,3 procent i de högsta.
Vid längre sjukdomstid än den genomsnittliga
blir det stora försämringar i
förmånerna. Man har beräknat att en
tjänsteman i 40 löneklassen, som är sjuk
i 65 dagar, får en försämring med inte
mindre än 2 160 kronor.

Men det är också på en annan punkt
som sjukförsäkringslagen ger tjänstemän -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

nen anledning till missnöje. Jag förbigår
då helt försämringarna vid yrkesskada.
Medan sjukförsäkringslagen innebär en
standardförbättring för övriga medborgare,
blir det för tjänstemännen ett bibehållande
eller, som jag nyss framhållit,
en viss minskning av nuvarande förmåner.
Frågan har denna gång siffermässigt
en ringa betydelse, men däremot
är den av stor principiell betydelse. När
man inför en icke behovsprövad socialreform,
så bör naturligtvis de grupper,
som tidigare har varit i besittning av
denna reforms förmåner och tvingats
värna om dem på bekostnad av vanliga
löneförbättringar, erhålla en kompensation.
Om till exempel en allmän tjänstepensionering
skulle komma att införas,
får denna synpunkt en utomordentligt
stor betydelse.

I jämförelse med de principiella invändningar,
som jag nu har berört, är
måhända den detaljkritik, som herr Sunne
och jag m. fl. motionsvis har riktat
mot vissa detaljer i avtalet, av mindre
betydelse. Men när man betraktar det
som ett framsteg, att man tagit bort rätten
till tandläkarvård för — som det
heter — botande av sjukdom i tändernas
omgivningar, så måste jag göra en
invändning. Kvar står ju rätten till tandläkarvård,
om det är fråga om en till
tandsjukdom icke hänförlig sjukdom,
vilken står i orsakssammanhang med
tändernas tillstånd. Detta är, såvitt jag
förstår, precis samma sak som sjukdom
i tändernas omgivningar. Om jag vore
verksläkare, skulle jag för min del tolka
bestämmelsen så, att jag hade samma
rätt som förut att remittera patienten till
tandläkare.

Det har visserligen i vår motion anförts,
att det även från statens synpunkt
måste anses olyckligt, att den nämnda
begränsningen har genomförts. Vid närmare
övervägande har jag emellertid
kommit till den slutsatsen, att det inte
är fråga om någon ändring annat än av
formell art. Kvar står nu liksom förut
skyldigheten för verksläkaren att attestera
endast den del av räkningen, som
hänför sig till behandlingen utanför tänderna,
varvid det oftast rör sig om pa -

radentos, d. v. s. nedsmältning av tandköttet
omkring tänderna. Att tandläkarna
vid behandling av tandköttsfickorna
inte kan undgå att beröra tändernas halsar
vid pensling och annan lokalbehandling,
ligger i öppen dag, liksom att det
inte går att dela upp kostnaden för behandlingen
på en post för tandköttet
och en annan för tanden.

Uppdelningen av olycksfallen när det
gäller tjänstemän i dels uppenbara
olycksfall och dels icke uppenbara sådana
är en åtgärd, som, även om den
förefaller att ha varit nödvändig, säkerligen
kommer att medföra en stor mängd
besvärligheter. Den kommer tydligen att
förorsaka en svårighet, liknande den som
hittills bär varit för handen vid gränsdragningen
mellan olycksfall och sjukdom.

Man måste fråga sig, om inte alla
olycksfall, som för närvarande bedöms
som olycksfall, är uppenbara olycksfall.
Meningen synes dock vara att gränsdragningen
skall bli mindre förmånlig för
tjänstemännen än den för närvarande är.
Någon om också begränsad vägledning
för tolkning av begreppet »uppenbart
olycksfall» borde väl ändå ha lämnats.
Om en tjänsteman drabbas av ett ryggskott
i samma ögonblick som han stiger
upp på en stol i sitt ämbetsrum för att
sätta upp en karta, är inte detta ett uppenbart
olycksfall? Och likadant förhåller
det sig väl, om han drabbas av en
vrickning i foten på väg till eller från
arbetsplatsen eller under tjänsteutövning.

Bedömningen av dessa saker skall nu
göras av de olika verksmyndigheterna.
Finns det månne någon som helst förutsättning
för att de kommer att tillämpa
enhetliga bedömningsgrunder vid tolkning
av begreppet »uppenbart olycksfall»?
Jag tror att man kan besvara den
frågan med nej. När vi motionärer efterlyst
en lämplig besvärsinstans, svarar utskottet
med att hänvisa till kammarrätten.
Jag vill då fråga utskottes talesman,
om han tror att utslagen därifrån kan
förväntas inom kortare tid än tre år.
Även denna fråga kan nog besvaras med
nej. Någon förstärkning av kammarrät -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

tens personal har tydligen inte förutsatts.
Vårt förslag motionsvis att göra
försäkringsrådet till besvärsinstans är
kanske med tanke på dess arbetsbörda
inte heller så lyckat. Men med hänsyn
till försäkringsrådets rutin i fråga om att
handlägga frågor av detta slag måste det
nog kunna förväntas besked därifrån betydligt
tidigare än från kammarrätten.

Särskilt beklagligt är enligt min mening,
att den sämst lottade tjänstemannagruppen,
nämligen aspiranter och extra
tjänstemän med mindre än sex månaders
anställningstid, har berövats en av sina
få hittillsvarande förmåner, nämligen
specialundersökning för ställande av
diagnos, och därjämte har utestängs från
varje kompensation för sjukförsäkringsavgifter,
trots att kompensation varit
motiverad åtminstone i fråga om en del
av avgiften för sjukförsäkringen.

Den metod, som i avtalet föreslås för
begagnande av rätten att utfå läkemedel
kostnadsfritt och som fröken Andersson
redan har påtalat här i dag, har i vår
motion betecknats såsom avgjort olycklig.
Man får hoppas att det på denna
punkt sker en ändring, och jag instämmer
alltså med fröken Andersson i detta
önskemål.

Herr talman! Det skulle kunna finnas
betydligt mer att tillägga, men det anförda
må vara nog. Eftersom riksdagen
står helt maktlös i den fråga, som nu
hänskjutits till dess behandling, får jag
inskränka mig till att yrka bifall till den
av herr Nihlfors och fröken Ager avgivna
reservationen, vilken innebär ändring
i motiveringen på s. 44 i utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Sunne (fp).

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Ehuru jag tillhör majoriteten
inom utskottet och alltså ställt
mig bakom utskottets utlåtande, anser
jag att de två anföranden, som hittills
har hållits i detta ämne, inte ger mig anledning
att ingå i någon polemik mot
vad som däri uttalats.

Jag delar helt den uppfattning, som
de båda ärade talarna givit uttryck åt,

nämligen att den ordning, som för närvarande
tillämpas på detta område, i det
att riksdagen har att ta ställning till olika
förhandlingsöverenskommelser, som
riksdagen egentligen inte de facto har
någon möjlighet att ändra, inte är bra.
Här blir det ju faktiskt på det sättet, att
riksdagen får tjänstgöra såsom något
slags stämpel på de förhandlingsöverenskommelser,
som är träffade. Det kan ju
visserligen sägas, att riksdagen har möjlighet,
om inte precis att ändra de framlagda
förslagen — ty detta skulle väl
trassla till det hela — så dock att avvisa
alltsammans, varefter det får upptagas
nya förhandlingar, men jag föreställer
mig att riksdagen väl inte gärna kan inta
en sådan ställning.

Herr Huss ansåg att förevarande ärende
i detta avseende var allvarligare än
tidigare liknande ärenden, som vi haft
att behandla i riksdagen. Och skälet skulle
vara, att här har en utredning arbetat
med dessa frågor, och inte mindre än
fyra femtedelar av utredningens medlemmar
har varit riksdagsmän, av vilka
tre såsom medlemmar av statsutskottet
nu har fått frångå de resultat, som utredningen
kommit till, och i stället fått
acceptera de resultat, som uppnåtts vid
förhandlingar.

Ja, detta låter givetvis säga sig, men
jag vet inte, om jag helt kan dela den
uppfattningen. Utskottsmajoriteten har
ju ändå givit uttryck åt den meningen,
att det —- framför allt med hänsyn till
de administrativa svårigheter, som nog
kommer att uppstå genom en ändring av
sjuklönesakkunnigas förslag —• hade varit
bättre, om man följt sjuklönesakkunniga.
De ledamöter av utskottet, som tillhört
sjuklönesakkunniga, har ansett att
utskottets uttalande på denna punkt
överensstämmer med deras egen uppfattning.
I detta sammanhang bör det understrykas,
att det alldeles säkert förhåller
sig på det sätttet, som fröken Andersson
påpekade, att våra lönebestämmelser
börjar bli så invecklade, att det måste
anses som någonting synnerligen önskvärt
om vi kunde komma fram till någonting
annat, så att inte det hela blir
omöjligt att överskåda och fullkomligt

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

obegripligt för de flesta. Den överenskommelse,
som nu har träffats, bidrar
ingalunda till att göra bestämmelserna
enklare, snarare förhåller det sig tvärtom.

Sjuklönesakkunniga hade ju föreslagit
att samma sjuklöneavdrag skulle gälla
under hela sjuktiden och att hänsyn alltså
inte skulle tagas till karenstiden. Sjuklönesakkunniga
gick hela tiden på den
linjen, att även om förmånerna vid en
kortare sjukledighet blev något sämre för
tjänstemännen, kunde detta kompenseras
genom bättre förmåner vid längre
sjukledigheter. Vi ansåg inom sjuklönesakkunniga
att detta var en linje som
man kunde rekommendera. Men tjänstemannaorganisationerna
ville inte gå på
den linjen, eftersom det, såsom också
påpekats, för tjänstemännen som helhet
säkert skulle medföra någon försämring,
då ju de kortare sjukledigheterna är de
talrikast förekommande.

I propositionen återfinnes på s. 43
ett utdrag ur sjuklönesakkunnigas uttalande
på den här punkten, som kanske
åskådliggör vilka komplikationer och
vilka administrativa svårigheter som kan
uppstå därigenom att man inte följer
sjuklönesakkunnigas förslag. Jag tillåter
mig att här citera en del av detta sjuklönesakkunnigas
uttalande. Det heter på
följande sätt.

»Enligt sjukförsäkringslagen utgår icke
sjukpenning för den dag insjuknandet
äger rum och två dagar därefter.
Dessutom finnas i lagen vissa sammanläggningsregler
av innebörd, att sjukperiod,
som inträffar inom viss tid efter
en föregående sjukperiods slut, icke
skall betraktas som ny sjukperiod och
därför icke medföra att ny karenstid
räknas. Skulle den anställde erhålla full
lön för de dagar, under vilka sjukpenning
icke utgår, måste ur kontrollsynpunkt
kontakt för varje sjukledighet äga
rum mellan sjukkassan och myndigheten.
Genom att sjuktiden i ett aktuellt
fall kan komma att beräknas från olika
tidpunkter av sjukkassan och myndigheten
skulle det i annat fall kunna inträffa,
att full lön och sjukpenning samtidigt
utginge, ett förhållande, som en -

ligt de sakkunnigas mening icke får förekomma.
Det anförda må belysas med
följande exempel. Om en anställd blir
sjuk en lördageftermiddag, räknas sjukdagarna
i sjukförsäkringslagens mening
från och med lördagen, och sjukpenning
utgår sålunda från och med tisdagen.
Sjukledighet från arbetet uttages däremot
icke förrän på måndagen, I detta
fall blir den reella karenstiden för den
anställde sålunda blott en dag. Om den
anställde blir sjuk en tisdag eftermiddag,
utgår sjukpenning från och med
fredagen. I arbetet torde regelmässig
sjukledighet behöva uttagas från och
med onsdagen, varför den verkliga karenstiden
endast blir två dagar. Man kan
av denna anledning icke välja den vägen
att ge den anställde full lön under de tre
första sjukdagarna utan att den anställdes
sjukpenningförhållanden under tiden
undersökas. Detta skulle medföra en betydande
administrativ belastning för såväl
myndigheterna som sjukkassorna.
En sådan differentiering anse sig de sakkunniga
icke kunna förorda.»

Men det är alltså en sådan ordning
som nu har framkommit som resultat
av förhandlingar.

Till slut vill jag bara säga några ord
med anledning av herr Huss’ yttrande
angående besvärsinstans i frågor rörande
yrkesskador under den s. k. samordningstiden.
Om det spörsmålet säger utskottet
att »det synes få bero på vunna
erfarenheter huruvida framdeles anledning
kan föreligga att taga ifrågavarande
spörsmål under förnyad prövning». Utskottet
anser alltså att detta bör prövas
under hand, tills man har vunnit större
erfarenhet.

Jag kan inte ge något svar på herr
Huss’ fråga huruvida man kan förvänta
att utslagen från kammarrätten kan
komma inom en kortare tidrymd än tre
år. Det vågar jag mig inte på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det är helt naturligt
omöjligt alt föreslå ändringar i det före -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

liggande förslaget. Som tidigare talare
redan nämnt, ligger det sådana underhandlingar
bakom, att utskottet och riksdagen
ställts inför ett fullbordat faktum.
Den enda möjligheten skulle vara att
yrka avslag för att få nya förhandlingar
i gång, men ett sådant yrkande vill jag
inte ta på mitt ansvar att göra.

Man tycks vara överens om att de nuvarande
förmånerna är mer värda för
flertalet tjänstemän än förmånerna enligt
den allmänna sjukförsäkringslagstiftningen.
I en broschyr om tjänstemännens
sjuklöner, som TCO skickat ut, heter
det att bestämmelserna om sjuklöner
och sjukpensioner är alltför skiftande
från område till område för att en jämförelse
skall vara möjlig. »Det finns
emellertid områden», förklaras det vidare,
»där man utan tvekan kan säga, att
för samtliga berörda är de nuvarande
sjuklöne- och pensionsbestämmelserna
väsentligt gynnsamare än vad sjukförsäkringen
kommer att bli. Men vi har
också klart för oss, att det finns områden,
där sjukpenningförsäkringen erbjuder
de bättre villkoren.»

Det förefaller mig som om man nu
hade försuttit ett utmärkt tillfälle att
jämna ut skillnaderna inom löntagargrupperna.
Att döma av den vikt som
tjänstemannaorganisationerna fäster vid
denna fråga, vilken medfört mycket
långdragna och svåra underhandlingar,
tycks den åsikten vara förhärskande, att
det är en avsevärd skillnad mellan statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner och
de förmåner som den allmänna sjukförsäkringen
kommer att bjuda från den
1 januari nästa år.

Vi reservanter — herrar Pålsson,
Hansson i Skegrie och jag — har i vår
reservation, vilken på grund av frågans
läge endast tar sikte på motiveringen till
utskottets utlåtande, som vår mening uttalat,
att statstjänstemännens sjuklöneförmåner
vid kommande löneförhandlingar
bör helt bringas i överensstämmelse
med vad som enligt sjukförsäkringsreformen
gäller för övriga medborgargrupper.
Det framgår av propositionen
och utskottsutlåtandet, att man inte
anser dagens lösning vara definitiv utan

att man, när erfarenheter vunnits, måste
ta upp nya underhandlingar, och vi har
menat, att då bör man sikta till full likställighet.

Frågan har också en skatteteknisk sida.
Då sjukvårdsförmånerna är skattefria,
gynnas de kategorier, som har bättre
förmåner, även i skatteavseende. Som
en liten historik må erinras om ett regeringsrättsutslag
från 1944, som bröt
rådande praxis, att löntagarnas förmån
av fri sjukvård eller fri tandvård skulle
anses utgöra icke skattepliktig inkomst.
Regeringen föreläde då 1945 års riksdag
ett förslag med uttrycklig bestämmelse
om skattefrihet, men propositionen avslogs
av första kammaren. Motivet för
avslaget var, att de befolkningsgrupper
som saknade förmånen av fri sjukvård
inte hade möjlighet till skatteavdrag för
sina sjukvårdskostnader. Förslag om sådan
rätt till avdrag för sjukvårdskostnader
hade framställts flera gånger men
alltid blivit avstyrkt av vederbörande utskott
och avslaget av riksdagen, därför
att det ansågs skola bli alltför invecklat.

Denna proposition om ändrade lagbestämmelser,
så att förut rådande praxis
om skattefrihet för sjukvårdsförmånerna
skulle lagfästas, kom igen vid 1946 års
riksdag och bifölls då, sedan föredragande
departementschefen förklarat, att
allmän sjukförsäkring kunde väntas bli
genomförd från och med ingången av år
1947, så att likställighet infördes och frågan
därmed förlorade all aktualitet.

Det har också under årens lopp gjorts
åtskilliga försök att genomföra lindringar
i sjukvårdskostnaderna särskilt för
landsbygden med dess långa avstånd,
men då framhölls alltid, att den obligatoriska
sjukförsäkringen snart skulle vara
genomförd och att frågan sedan inte
längre skulle vara aktuell. När nu sjukvårdsreformen
träder i kraft den 1 januari
1955 — åtta år senare än som
ställdes i utsikt 1946 — blir det ändå
ingen riktig likställighet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 2 a.

I detta anförande instämde herr Pålsson
(bf).

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag kan förstå de talare
bär som har beklagat sig över att denna
samordning har föranlett vissa komplikationer,
men jag vill då erinra om att
det första yrkandet från tjänstemannasidan
var att man skulle ställas utanför
denna sjukförsäkring, varvid en hel del
av de komplikationer, som här uppkommit,
skulle ha kunnat undvikas. Det är
möjligt att vissa andra hade uppstått i
samband med tjänstemännens övergång
från eif verksamhetsområde till ett annat,
men det är tänkbart att dessa komplikationer
inte hade blivit lika omfattande
som de som man här i dag har
talat om.

Vad som framför allt verkar litet förbryllande
på mig är herr Näsgårds anförande.
Han säger att vi här har försuttit
en chans till utjämning av sjukvårdsförmånerna,
men det var väl inte
den obligatoriska sjukförsäkringens uppgift
att åstadkomma en utjämning av
sjukpenningförmånerna här i landet,
utan dess uppgift var väl att se till, att
de stora grupper, som inte hade någon
form av skvdd, skulle få ett sådant. Jag
har aldrig förut i denna kammare hört
någon som under debatten om sjukförsäkringen
har utmålat den såsom ett
verktyg för att åstadkomma en likriktning
emellan de olika grupperna. Det är
väl alldeles uppenbart att det skulle ha
varit orimligt om statstjänstemännen vid
förhandlingar härom sagt att för enkelhetens
skull ville de avstå från en hel
del av de förmåner som de haft sedan
lång tid. Jag tror inte att det finns någon
grupp i samhället som är beredd att
göra sådana offer på enkelhetens altare,
utan det är väl bara så, att man från
bägge sidor, när man har satt sig ned
att resonera om dessa ting, har utgått
från att det gällde att söka åstadkomma
en samordning där ingen vann eller förlorade.
Man har velat undvika en notorisk
överförsäkring och siktat till att vid
denna samordning söka nå fram på de
enklaste vägarna. Men det är väl också
alldeles uppenbart, att även om man har
det goda uppsåtet att söka enkelheten,
så är detta inte alltid praktiskt möjligt,

om man skall se till att ingen vinner eller
förlorar på en sak som icke är avsedd
att åstadkomma annat än en rimlig
samordning av två system.

Jag har inte tillgång till herr Huss’
siffror, men jag blev mycket förvånad
över dem. Han talade om de försämringar
som denna samordning skulle innebära.
Jag kan inte uttala mig om dessa
siffror, förrän jag får närmare titta på
dem, men jag har en känsla av att han
måste vara något felinformerad, när han
säger att bortsett från att förslaget i individuella
fall kan slå ojämnt, så innebär
det ändå vissa försämringar, låt
vara inte av större omfattning.

Jag vill, herr talman, för min del säga
att jag tycker att utskottet på en punkt
har varit onödigt kritiskt, och där ansluter
jag mig till den reservation som
har avgivits av herr Nihlfors och fröken
Ager. Jag kan inte förstå att det skall
tjäna något ändamål att säga att en lösning
av ifrågavarande spörsmål enligt
sjuklönesakkunnigas förslag hade varit
att föredra, då det ju uppenbarligen är
så att den andra parten har funnit att
detta skulle ha medfört klara försämringar.
Vi kan ju ändå inte komma ifrån
det i sig självt mycket angenäma faktum
att de flesta inte är långtidssjuka utan
korttidssjuka och att en överflyttning av
förmånerna på de långtidssjuka icke
skulle kunna ge så mycket som de korttidssjuka
förlorar, utan att dessa långtidssjuka
bleve överkompenserade. Men
om man vill skära ned förmånerna för
de korttidssjuka och genom en sådan
nedskärning göra vissa ekonomiska vinster
som man inte kan ge de andra, så
är det klart att tjänstemännen dels av det
skälet och dels av det faktum, att de flesta
av dem är korttidssjuka, inte har velat
gå på de sakkunnigas linje. Jag måste
säga att de sakkunniga lagt ned ett aktningsvärt
arbete, men det är nu en gång
så att här står intressena hos majoriteten
av tjänstemännen emot det som ur
andra synpunkter kanske kunde betraktas
såsom önskvärt. Förhandlingarna i
denna fråga har ju liksom i andra frågor
till en del haft karaktären av intressebevakning
från bägge sidor. Man

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

har haft intresse att bevaka att den rätt,
som man förut ägt, inte väsentligen har
gått förlorad.

Med detta, herr talman, vill jag knyta
an till resonemanget om riksdagens roll
i detta och liknande fall. Jag delar den
uppfattning som både fröken Andersson
och herr Huss har framfört, nämligen
att det är beklagligt att inte riksdagen
här kan ge sig in på en detaljbehandling.
Jag tror att riksdagen så småningom
får pröva, om man skall ha det på
detta sätt eller om man skall delegera
dessa frågor till något annat organ för
att slippa få en känsla av att man är
beskuren i sina möjligheter att öva inflytande.
Det är väl ändå alldeles klart
att problemet inte är så förfärligt enkelt,
utan att man måste räkna med
stora besvärligheter. Det kan väl tänkas,
fastän jag inte vill applicera det just på
den här diskuterade överenskommelsen,
att man vid varje förhandling får en
överenskommelse som inte är i allo perfekt.
Men var får man en sådan i hela
Sveriges stora näringsliv? Alltid är det
väl något som kan bli snett och måste
bli det, eftersom resultatet är en produkt
av ett försök att träffa vad som
är riktigt men har en stark prägel av
kompromiss över sig.

En detalj, som här anfördes såsom exempel
på att denna överenskommelse
var sned, drogs fram av herr Huss som
talade om olycksfallen. Jag kan för riksdagen
redovisa, hur den saken kom till.
En prövning av huruvida olycksfall i
arbete föreligger sker ju inte förrän
efter 90 dagar, då den s. k. samordningstiden
har lupit till ända. Skulle man nu
inte ha infört någon bestämmelse här,
hade det inneburit att de statstjänstemän,
som varit utsatta för olyckor, hade
fått nöja sig med den lägre inkomst
som detta förslag för med sig jämfört
med den nuvarande olycksfallsersättningen,
därför att en prövning av om
det förelegat olycksfall i arbete eller
ej inte sker förrän efter samordningstiden.
Då har man på tjänstemannasidan
sagt sig: Det finns olycksfall som
är så uppenbara, att man inte borde
behövas skjuta på frågan om dem, i all

synnerhet om en del av dessa olycksfall
inte för med sig en sjukdomsperiod som
överstiger de 90 dagarna, i vilket fall
vederbörande alltså får en lägre sjuklön
i jämförelse med olycksfallsersättningen
eller olycksfallslönen. Det finns t. ex.
i det militära personer som uppenbarligen
skadat sig på ett sådant sätt, att
det inte blir någon diskussion om det
föreligger ett olycksfall. Det inträffar
på kommunikationsverkens, polisväsendets
och andra områden skador, där
det för envar är alldeles uppenbart att
de inträffat i arbetet. Därför har man
i förhandlingarna fört fram och bevakat
det kravet — och det är vi glada för •—
att sådana uppenbara olycksfall inte borde
underkastas samma procedurförfarande
som diskbråck- och lumbagofall, som
herr Huss var inne på, liksom andra, där
läkarna tvistar om huruvida det föreligger
ett olycksfall eller om själva sjukdomsföreteelsen
är ett resultat av konstitutionen
hos den som har drabbats
därav. Man vill alltså få de uppenbart
klara olycksfallen särställda. Jag har
självfallet ingenting emot att alla olycksfall
liksom förut inryms under den gamla
regeln, men vi hade att göra med
två skilda utgångsbud, och där blev det,
såsom jag nyss försökte antyda, en kompromiss
som kanske inte är tillfredsställande
ur den ena eller andra synpunkten.

Jag har, herr talman, ingen anledning
att fälla något värdeomdöme om det
förslag som här föreligger. Det tillkommer
inte mig. Men jag beklagar den
skrivning som utskottet har gjort på den
punkt på s. 44 i utskottsutlåtandet som
jag förut citerat. Jag tycker det hade
varit alldeles till fyllest, om man hade
gjort det konstaterande som begärts i
den av herr Nihlfors och fröken Ager
avgivna reservationen. Jag ber att få
ansluta mig till denna.

Herr statsrådet LINGMAN:

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
att följa debatten tidigare här i kammaren.
Jag skall inte heller gå in på
några detaljer i den träffade uppgörel -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. statstjänstemannens sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m.

sen. Det är emellertid en fråga som jag
skulle vilja säga några ord om, och det
är själva formen för överenskommelsen,
något som vi ofta brukar få tillfälle
att återkomma till.

Förarbetena till samordningen mellan
sjuklönerna och den obligatoriska sjukförsäkringen
utfördes ju av en kommitté,
och man får väl säga att denna
var parlamentariskt sammansatt. Denna
kommitté utarbetade ett förslag som enligt
dess mening borde kunna lösa frågan.
Jag erkänner att jag personligen var
mycket tilltalad av kommitténs uppläggning
av hela frågeställningen, därför att
den gav efterlängtade möjligheter till en
förenkling i många avseenden. Men när
vi sedan tog kontakt med personalorganisationerna
för att få en överenskommelse
efter de linjer, som kommittén föreslagit,
visade det sig att detta inte
var möjligt. Jag skall inte uppehålla mig
vid detaljerna. Herr Åman har antytt
vilka svårigheter det förelåg att komma
någon vart. Jag kunde bara konstatera
att det inte var möjligt att nå en överenskommelse
efter dessa linjer. Vi var
därför, som man ofta är vid förhandlingar,
nödsakade att söka andra vägar
för att nå en överenskommelse. Jag föreställde
mig nämligen att det var angeläget
att komma fram till riksdagen med
en överenskommelse, inte minst med
hänsyn till att riksdagen så sent som
under vårsessionen i år gjort uttalanden
i den riktningen. Vi hade då fört förhandlingar
om det s. k. tillägget för arbete
på obekväm tid. Vissa förhållanden
gjorde att vi inte kunde komma fram
till en överenskommelse i den frågan.
Men jag hade gett vissa löften om justering
i en del punkter där, och jag ansåg
det riktigt att åtminstone infria dessa,
varför jag avgav en proposition till riksdagen
för att justera en del av de gamla
bestämmelserna. Då kom det helt naturligt
motioner från olika håll, där man
yrkade på vissa sakändringar. Utskottet
yttrade: »Enligt utskottets mening hade
det varit önskvärt om den förevarande,
tämligen betydelselösa lönefrågan kunnat
lösas genom en överenskommelse

mellan representanter för staten och
tjänstemännens huvudorganisationer,
träffad under förbehåll för Kungl. Maj:ts
och riksdagens godkännande på sätt under
senare år varit brukligt.» Det fanns
inga reservationer till detta uttalande,
utan det antogs enhälligt av riksdagen.
Det är då ganska naturligt, om jag betraktar
det som en önskan från riksdagen
att man skulle få möjligheter till
överenskommelser med personalen, innan
man presenterade riksdagen förslag
på betydelsefulla områden. Men för att
nå överenskommelsen var det nödvändigt
med jämkningar från båda parterna,
och vi möttes på det förslag som
nu finns i den proposition som utskottets
majoritet har tillstyrkt.

Huruvida denna form för överenskommelser
är den bästa och skall bestå i
framtiden, har jag inte velat uttala mig
om. Jag har aldrig velat binda mig på
den punkten. Jag har sagt att det finns
anledning att pröva andra vägar också.
Men jag anser att detta liör samman med
det större problem som nu är under vidare
bearbetning, nämligen i betänkandet
från förhandlingsrättskommittén.

Det visar sig, att även om man har en
parlamentariskt sammansatt kommitté, är
det inte givet, att det resultat, som denna
kommitté kommer till, utan vidare
kommer att godtagas av personalorganisationen.
Jag föreställer mig att skulle
den kommitté, som nu sysslat med dessa
frågor, i år ha tagit upp förhandlingarna
med organisationerna, hade den
med all sannolikhet fått ändra sitt förslag
så att det hade blivit ungefär detsamma
som vi nu kom till under förhandlingar
inom civildepartementet -—
såvida inte organisationerna skulle ha
en vänligare inställning vid förhandlingar
med en parlamentarisk kommitté än
vid förhandlingar med bara civilministern
— det kan ju tänkas, men det kan
jag inte yttra mig om.

Frågan är: Skall man försöka komma
överens eller inte? Skall man försöka
komma överens, kan det inte hjälpas, att
vissa saker kommer att se litet underliga
ut, när det är färdigt.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. ersättningen vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag ville bara säga några
ord med anledning av herr Åmans
anförande, i vilket jag för övrigt till stora
delar kan instämma.

Herr Åman menade att jag var felinformerad
beträffande verkningarna av
det avtal som här slutits. Jag vill till det
bara säga, att de siffror jag nämnde
hänförde sig till en uppsats av SACO:s
sekreterare jur. kand. Langendorf —
som jag f. ö. nyss överlämnat till herr
Åman.

Det är en fråga som jag berörde i mitt
första anförande och som jag gärna skulle
vilja höra herr Åmans uppfattning om.
Såvitt jag förstår är den väsentligaste
nackdelen med sjukpenningavdragets
konstruktion den, att man har räknat
med så kort sjukdomstid. Om man i stället
hade valt den medelsjukdomstid som
sjukvårdsförsäkringsutredningen räknade
med, nämligen 17 dagar utöver karenstiden,
hade man kommit fram till
en lägre lön på grund av större löneavdrag
och därigenom ett mindre sjukpenningavdrag.
Genom att man konstruerat
sjukpenningavdraget för en alltför kort
sjukdomsperiod har årslönen blivit beräknad
till nästan samma höjd som om
man varit frisk hela året, och därigenom
har avdraget kommit att bli oskäligt stort
när man är sjuk mer än fyra dagar.

Efter det överläggningen förklarats
härrned slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, till
vilken han ville återkomma efteråt, hade
i avseende på det under behandling varande
utlåtandet annat yrkande ej förekommit,
än att vad utskottet hemställt
skulle bifallas.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att utskottets
yttrande skulle godkännas; 2:o),
av herr Huss, att utskottets yttrande
skulle godkännas med den ändring, som
förordats i herr Nihlfors och fröken
Agers vid utlåtandet anförda reservation;
samt 3:o), av herr Näsgård, att

till berörda yttrande skulle fogas ett
tillägg av den lydelse, som föreslagits i
den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Herr talmannen anförde vidare, att
propositioner nu komme att framställas
särskilt beträffande de båda förstnämnda
yrkandena och särskilt angående herr
Näsgårds yrkande.

Sedermera gjordes till en början propositioner,
först på godkännande av utskottets
yttrande oförändrat samt vidare
enligt herr Huss yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till herr Näsgårds yrkande samt
vidare på avslag därå; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. ersättningen vid samhälleliga rådighetsbegränsningar
över fast egendom.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
om en allmän överarbetning av
gällande ersättningsbestämmelser vid
samhälleliga rådighetsbegränsningar
över fast egendom.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 234 i första kammaren
av herr Veländer m. fl. och nr
154 i andra kammaren av herr Munktell
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemstälts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att
Kungl. Maj:t måtte tillsätta en utredning
med uppgift att företaga en allmän överarbetning
av nu gällande ersättningsbestämmelser
vid samhälleliga rådighetsbegränsningar
över fast egendom i syfte
att åstadkomma mera likformiga och i
övrigt med rättssäkerhetens krav överensstämmande
ersättningsmöjligheter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. ersättningen vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom.

förevarande motioner, I: 234 och II: 154,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Ebbe Ohlsson och
Munktell ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:234 och 11:154 i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en utredning med uppgift
att företaga en allmän överarbetning
av nu gällande ersättningsbestämmelser
vid samhälleliga rådighetsbegränsningar
över fast egendom i syfte att åstadkomma
mera likformiga och i övrigt med
rättssäkerhetens krav överensstämmande
ersättningsmöjligheter.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! När riksdagen under
vårsessionen behandlade motionerna nr
129 i denna kammare av herr Herlitz
och nr 319 i medkammaren av herr Håstad
m. fl. om utredning angående åtgärder
för en likformig reglering av rätten
till ersättning vid ingrepp i enskilds
äganderätt och frihet, rådde enighet om
att den sålunda väckta frågan borde på
något sätt bringas till en lösning. Motionerna
bifölls också i så måtto, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhöll
om utredning rörande frågan om ersättning
vid rättsenliga ingrepp i hälsovårdens
intresse.

I motionerna framhölls, att utvecklingen
under de senaste åren lett till att samhället
i skilda hänseenden och på olika
sätt fått väsentligt ökade befogenheter
att ingripa i den enskildes rättssfär,
exempelvis i fråga om friheten att disponera
över sin arbetskraft, rätten att
utöva näring, rätten till fast och lös
egendom etc. Dessa vidgade befogenheter
för samhället har emellertid inte åtföljts
av någon motsvarande utveckling,
när det gäller den enskildes möjligheter
att erhålla gottgörelse för den ekonomiska
skada, som därigenom drabbar honom.
Den enskilde får därför mången
gång finna sig i ingrepp utan att någon

gottgörelse utgår eller att den icke kan
anses stå i rimlig proportion till begränsningen
i hans dispositionsrätt.

Att riksdagen stannade för att begära
den nämnda iner begränsade utredningen
innebar emellertid inte, att man ansåg,
att ersättningsgrunderna på andra
områden, berörande exempelvis bostadspolitiken,
försvaret, friluftslivet, naturskyddet
in. fl. områden, där samhället
har att bevaka åtskilliga planekonomiska
och sociala intressen, var tillfredsställande.

I sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande över motionen
slogs sålunda fast, att den oenhetlighet i
rättstillståndet, som råder på stora områden
i förevarande hänseende, inte är
tillfredsställande. Det syntes dock utskottet
önskvärt, att man till en början
på vissa avgränsade områden kunde
komma fram till enhetliga normer för
dels när ersättning skulle utgå, dels också,
där så vore fallet, efter vilka grunder
den skulle beräknas. Med en dylik
mera begränsad målsättning syntes praktiska
resultat vara möjliga att nå.

Det gällde alltså då att åstadkomma
en rationell avgränsning av de särskilda
områden, där ersättningsnormerna
borde överses. Därvid framhöll utskottet
bl. a. att intrång och rådighetsbegränsningar
i fast egendom just utgjorde
ett sådant klart avgränsat område.

Med utgångspunkt från denna riksdagens
inställning är det med beklagande
man tar del av tredje lagutskottets utlåtande
över de nu föreliggande motionerna
om en allmän överarbetning av
gällande ersättningsbestämmelser vid
samhälleliga begränsningar av rådigheten
över fast egendom. Utskottet delar
visserligen motionärernas uppfattning,
att det ur många synpunkter är önskvärt
att de ersättningsfrågor, vartill dessa begränsningar
kan ge anledning, i största
möjliga utsträckning löses efter enhetliga
principer, men utskottet anser tydligen
detta inte böra föranleda en anhållan
om särskild utredning i ämnet.
Utskottet utgår i stället ifrån att den
granskning av ersättningsreglerna, som
är påkallad, i första hand bör ske i sam -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. ersättningen vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom.

band med ändringar i lagstiftningen om
begränsningar i den enskildes förfoganderätt.

En sådan lösning är näppeligen tillfredsställande.
Just när det gäller samhällets
rådighetsbegränsningar i fråga
om fast egendom har utvecklingen gått
snabbt. Byggnadslagen, strandlagen, naturskyddslagen,
skogsvårdslagen, förfoganderättslagen
etc. är alla lagkomplex,
som tillkommit under de senaste tio åren
och där samhället givits väsentligt ökade
befogenheter att ingripa dispositionsinskränkande
över fast egendom. De
möjligheter till ersättning, som skapats
för att motväga den ekonomiska förlust,
som förfoganderättsbegränsningar enligt
ifrågavarande lagar medför, har emellertid
blivit både ofullständiga och oenhetliga.
Än lämnas full ersättning, än
skälig ersättning och än ingen ersättning
alls för många gånger principiellt likformiga
ingrepp. Endast ett par exempel!
Enligt lagen om enskilda vägar skall full
ersättning utgå vid intrång, som orsakas
av vägs byggande och begagnande.
Civilförsvarslagen talar om gottgörelse
för skada och intrång, som inte endast
är ringa, och då skall ersättningen bestämmas
efter vad som anses skäligt.
Fornminneslagen talar om skälig ersättning
i vissa fall, men i andra fall får
den enskilde tåla intrång utan att över
huvud taget få någon ersättning. Enligt
förfoganderättslagen åter bestämmes ersättningen
efter taxor, upprättade väsentligen
efter skälighetsbedömning.

Helt visst är det inte möjligt att skapa
identiskt lika ersättningsnormer i
alla de lagar, som reglerar samhälleliga
rådighetsbegränsningar i fråga om fast
egendom, men, såsom framhålles i motionerna,
vore redan mycket vunnet, om
man i första hand kunde åstadkomma
ett förenhetligande av ersättningsreglerna
i byggnadslagstiftningen. Det vore därför
lämpligt, att man i första hand grep
sig an med att söka åstadkomma klarare
och mer entydiga ersättningsbestämmelser
i denna lagstiftning. Hur svåröverskådliga
byggnadslagens regler härutinnan
är, bär närmare berörts i de före -

liggande motionerna, och jag tillåter
mig att hänvisa till deras innehåll.

En revision åstadkommes emellertid
inte genom att avvakta eventuella ändringar
i byggnadslagens rådighetsbegränsande
stadganden. För att nå resultat
fordras särskild utredning med uppgift
att verkställa en allmän överarbetning
av nu gällande ersättningsbestämmelser.
En sådan utredning bör då, såsom
angives i motionerna, i första hand
sikta till en överarbetning av byggnadslagens
och de därmed sammanhängande
författningarnas ersättningsregler.
Genom en dylik utredning borde man
kunna komma till rätta med sådana för
rättskänslan stötande förhållanden som
att gottgörelse för intrång utgår i ett
fall, medan i ett annat, som företer
ringa eller ingen avvikelse, ersättning
över huvud taget inte ifrågakommer.

Utskottet kommer i sitt yttrande in på
ett par saker, inför vilka jag ställer mig
något frågande. Det talas sålunda om att
den s. k. saneringsutredningen, som nyligen
framlagt sitt betänkande, granskat
vissa ersättningsregler i byggnadslagen.
Jag vet inte vad utskottet då egentligen
syftar på. Jag har visserligen endast helt
flyktigt tagit del av utredningens betänkande
men har inte vid denna kanske
något ofullständiga granskning kunnat
finna något, som har betydelse för lösningen
av de spörsmål, som vi här diskuterar.

Sedan hänvisar utskottet till den nyligen
tillsatta utredning, som skall syssla
med problemet om indragning till det
allmänna av s. k. oförtjänt värdestegring.
Såvitt jag vet, finns det dock ingenting
i direktiven för utredningen, som ger
vid handen att den kommer att syssla
med hithörande spörsmål. Det förefaller
mig också, som om denna utredning inte
kan ha något särskilt att skaffa med de
allmänna normerna för reglering av den
ersättning, som bör utgå vid rådighetsbegränsning
i fråga om exempelvis fast
egendom. Och det är ju det som avses
i de föreliggande motionerna. Ifall utskottet
dock hade velat fullfölja sin tankegång
vid hänvisningen till denna ut -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. ersättningen vid samhälleliga rådighetsbegränsningar över fast egendom.

redning, hade det väl varit lämpligt att
utskottet hade förordat, att direktiven
för utredningen skulle vidgas på sådant
sätt att den kunde ge sig i kast även
med de förhållanden, som vi nu diskuterar.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig mer i detta ämne, som säkerligen
för kammarens ledamöter framstår såsom
en smula svårsmält. Jag hemställer
därför, i anslutning till det anförda, om
bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I herr Veländers yttrande instämde
herr Herlitz (h).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Såsom framgår av utskottets
utlåtande delar utskottets majoritet
motionärernas uppfattning, att det
ur många synpunker kunde vara önskvärt
att de ersättningsfrågor, som det
här gäller, löses efter enhetliga principer.
Om man uttrycker detta önskemål
så allmänt som att den enskildes rättskrav
inte skall trädas för nära eller att
ersättningsgrunderna inte skall vara
kränkande för rättskänslan, kan vi helt
säkert allesammans vara eniga därom.
Däremot menar utskottets majoritet att
det med allt skäl kan ifrågasättas, om
det är möjligt eller ens önskvärt att
söka tillskapa några enhetliga regler, då
det här rör sig om så många olikartade
situationer. Vi har här att göra med expropriationslagen,
byggnadslagen, hyresregleringslagen,
fornminneslagen, strandlagen
och en hel rad andra lagar, där
rådighetsbegränsningarna är av mycket
olikartad beskaffenhet och där man inte
på en enda väg kan komma fram till det
mål som motionärerna åsyftat.

Det säges för övrigt i reservationen:
»Målsättningen för utredningen hör i
första hand vara att de samhälleliga ingreppen
i den enskildes ekonomiska frihet
icke skall medföra någon försämring
i hans ekonomiska läge, att staten sålunda
skall utgiva full ersättning för
skada och förlust som ingreppet förorsakar.
» Men så fortsätter man: »Utskottet
är emellertid fullt medvetet om att
fall kan förekomma där vid avvägning -

en mellan det allmännas och det enskildas
intressen kan befinnas nödvändigt
att den enskilde utan eller med begränsad
ersättning får tåla eller låta tåla begränsning
av förfoganderätten över sin
fasta egendom.» Det kan därför, har vi
inom utskottsmajoriteten menat, verkligen
ifrågasättas, om fullt enhetliga regler
verkligen skulle motsvara det önskemål
som motionärerna här uppställer;
sådana skulle kanske snarare motverka
deras syfte. Det har synts utskottets majoritet
vara riktigare att ändra ersättningsreglerna
i de olika lagarna i de
fall, där ersättningsreglerna för närvarande
inte anses tillfredsställande, alltså
att gå så att säga steg för steg.

Herr Velander hänvisade till vad utskottet
skrivit om saneringsutredningen.
Jag vill härtill säga att utskottet endast
har nämnt denna utredning med följande
ord: »Det kan i detta sammanhang
framhållas att exempelvis den s. k. saneringsutredningen,
som nyligen framlagt
sitt betänkande, granskat vissa ersättningsregler
i byggnadslagen.» Det är
vad saneringsutredningen har gjort. Den
har granskat ersättningsreglerna men
har avstått från att framlägga något förslag,
emedan utredningen höll före att
ett förslag om ändring av ersättningsreglerna
borde upptagas av utredningen om
markvärdestegring.

I den nyss igångsatta utredningen om
indragning till det allmänna av oförtjänt
värdestegring torde man också komma
att behandla ersättningsreglerna för dylika
rådighetsbegränsningar. Enligt vad
utskottet erfarit har utredningen också
möjlighet att ta upp den frågan till behandling.
Vi har inom utskottet menat,
att det vore önskvärt att avvakta resultatet
av den utredningen, bl. a. av den
anledningen, som också nämndes av
herr Velander, nämligen att byggnadslagen
intar en så central ställning inom
hela detta frågekomplex, att det är riktigt
att först klargöra de frågor, som
sammanhänger med byggnadslagen och
med markvärdestegringen.

Under åberopande av vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. vissa vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
i vattenlagen, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vissa vattenbyggnadsföretag i
Mörrumsån.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta
motioner rörande fråga om vattenbvggnadsföretag
i Mörrumsån.

Tredje lagutskottet hade behandlat tre
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen motionerna
i första kammaren nr 364 av herr
Hällgren och nr 365 av herr Persson,
Karl, samt motionen i andra kammaren
nr 17 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.

I motionen I: 364 hade hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte framhålla angelägenheten utav
att såväl kronans som fiskerinäringens
intressen tillvaratoges vid behandlingen
av förslag till nya kraftverksbyggnader
vid Mörrumsån i Blekinge,
så att Mörrumsåns förnämsta uppgift i
fortsättningen som hittills bleve att vara
ett laxförande och laxproducerande vattendrag; att,

därest ärendet domstolsvägen ställdes
inför Kungl. Maj:ts avgörande,
Kungl. Maj:t måtte, innan beslut fattades,
underställa detsamma riksdagens
prövning; samt

att Kungl. Maj:t måtte undersöka och
vidtaga åtgärder för att på annat sätt
främja elkraftförsörjningen, företagsverksamheten
och sysselsättningen inom
länet och i orten.

I motionen I: 365 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om snara åtgärders vidtagande
för att kraftverksprojekt måtte i
så god tid föreläggas våra fiskerivårdande
myndigheter, att dessa gåves tillräcklig
tid för undersökningar om vandringsfiskens
vanor i hela det vattendrag, där
kraftverksbygget planerades;

att Kungl. Maj :t måtte låta fiskerimyndigheterna
företaga en utredning om hela
Mörrumsåns produktionsområde från
åns mynning och ända upp i källsjöarna
för att icke blott avgiva yttrande i
det nu aktuella byggnadsprojektet i nedre
delen av ån utan även förslag till
förbättringar i vad det gällde vandringsfiskens
framsläppande så långt detta
vattenområde sträckte sig; samt

att intet nytt kraftverksbyggande i
Mörrumsån under tiden måtte få ske.

I motionen II: 17 hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att bevara Mörrumsån i Blekinge
såsom laxproducerande och laxförande
vattendrag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:364,
1:365 och 11:17, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Då jag är en av de många
i riksdagens båda kamrar som har motionerat
i ärendet angående Mörrumsån,
ber jag att få ta de i kammaren närvarande
ledamöternas tid i anspråk för att
säga några ord.

Jag skall inte lämna en redogörelse för
vad Mörrumsån betyder såsom laxproducerande
älv eller vad den betyder för
staten i fråga om inkomster, vad den betyder
för sporten och framför allt vad

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Ang. vissa vattenbyggnadsföretag i Mörrumsan.

den betyder för havsfisket, ty nn bar så
mycket skrivits i de frågorna, att jag
tror det finns en allmän opinion, t. o. m.
långt uppe i Norrland, som slår vakt om
Mörrumsån och vill att den i framtiden
skall förbli en laxproducerande älv.

I utskottsutlåtandet refereras vissa yttranden,
som avgivits över de väckta motionerna.
Därav framgår att kammarkollegium,
domänstyrelsen, fiskeristyrelsen,
Smålands och Blekinge handelskammare
samt Svenska naturskyddsföreningen har
uttalat sig för mer eller mindre långtgående
åtgärder från riksdagens sida i
anledning av motionerna. Å andra sidan
har ett par ämbetsverk, vattenfallsstyrelsen
och kommerskollegium, uttalat sig
för att ingenting borde göras. Samtidigt
säger emellertid båda dessa ämbetsverk,
att en ytterligare utbyggnad av Mörrumsån
icke är nödvändig med hänsyn
till kraftförsörjningen i landet, då ån betyder
så litet i det hänseendet. Länsstyrelsen
i Kronobergs län har endast kunnat
yttra sig om förhållanden i det egna
länet. Yttrandet från länsstyrelsen i Blekinge
län är av den beskaffenheten, att
dess tillstyrkan är villkorlig, d. v. s.
länsstyrelsen tillstyrker en utbyggnad
men endast under förutsättning att den
inte skadar havsfisket. Havsfisket är
nämligen mycket beroende av att Mörrumsån
bibehålies såsom laxproducerande
älv.

Utskottet har i sitt utlåtande icke kunnat
gå in på vad Mörrumsån betyder för
ålfisket. Jag vill inte heller här lämna
någon längre redogörelse därför, men
den betyder avsevärt för ålfisket vid
såväl västra Blekinges som Skånes kuster.
Det är ju fråga om dels det yngel
som skall upp till det sjösystem, vilket
tillhör Mörrumsån, för att där växa till,
och dels den utvandrande ålen, som skall
ut till oceanen för att leka. .lag skall i
detta sammanhang nämna eu nyhet. För
att i någon mån ge belägg för vad Mörrumsån
betyder för ålfisket har på senare
tid vissa experiment gjorts. Man
utsläppte sålunda de sista dagarna i september
150 märkta ålar utanför I lemsjö
kraftverk. Av dessa ålar har endast

15 Första kammarens protokoll 1954. Nr 29

tre fångats vid ålfisket. Förklaringen
härtill ligger i att Mörrumsån vid denna
sena tid på året inte haft något överskotts
vatten som man kunnat släppa ut;
ålarna har inte fått möjlighet att komma
ut i havet. Antagligen vandrar de fortfarande
uppe i ån, om de inte har blivit
krossade i turbinerna.

Däremot släppte man den 4 oktober
ut 200 stycken märkta ålar nedanför
Hemsjö. Redan första natten efter utsläppet
fångades 50 av dessa ålar i bottengarnen
vid Listerland, och något mer
än 70 av dem har tills dato fångats i
ålbottengarn vid västra Blekinges och
Skånes kuster. Detta är det bästa beviset
för att en del av fångsterna i ålbottengarnen
vid dessa kuster kommer
från Mörrumsån.

I stort sett är jag på samma våglängd
som utskottet, ända fram till s. 12 i utlåtandet,
och jag kan i huvudsak acceptera
också vad utskottet säger där. Men i
sista stycket på s. 12 säges: »Utskottet
utgår emellertid från att, även om vattendomstolen
icke alls eller endast i begränsad
mån skulle ha möjlighet att beakta
önskemålet att bevara några laxälvar
i landet, Kungl. Maj:t dock är oförhindrad
att göra detta för den händelse
frågan om tillstånd till den planerade
utbyggnaden skulle komma att jämlikt 2
kap. 3 § tredje stycket vattenlagen underställas
Kungl. Maj:t.» Utskottet medger
bär att Kungl. Maj:t har större möjligheter
än vattendomstolen att tillgodose
önskemålen både beträffande naturskyddet
och beträffande fisket. Men så
säger utskottet: »På grund härav och
med hänsyn till att domstolsprövningen
av frågan pågår anser sig utskottet i vart
fall f. n. icke ha tillräcklig anledning att
föreslå någon lagstiftningsåtgärd eller utredning
härom.» — Såvitt jag kan minnas,
göres ingen hemställan om lagstiftningsåtgärder
eller utredning i den av
mig väckta motionen.

•lag ställer mig litet undrande, då utskottet
säger att det »i vart fall f. n.» inte
bär tillräcklig anledning att föreslå lagstiftningsåtgärd
eller utredning därom.
Längre ned på s. 13 har ju utskottet

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Ang. vissa vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

polemiserat mot mitt yrkande, att frågan
skulle underställas riksdagens prövning.
Därför undrar jag om tredje lagutskottet
alls får möjlighet att säga någonting
mera i denna fråga. Om ärendet
kommer till Kungl. Maj :t från vattendomstolen,
har ju Kungl. Maj:t befogenhet
att besluta i ärendet, och det har
ganska liten betydelse, om man sedan
här i riksdagen via konstitutionsutskottets
decliargegranskning framställer en
majoritetsanmärkning eller reservationsanmärkning
mot behandlingen av frågan.
Jag utgår från att tredje lagutskottets
ordförande inte kommer att opponera
mot en eventuell anmärkning, därest
Kungl. Maj:t inte skulle ta hänsyn
till laxproduktionen i Mörrumsån, men
det är mycket vanskligt att komma till
något resultat efteråt, när skadan redan
är skedd.

I stort sett har jag sålunda ingenting
emot vad tredje lagutskottet skrivit, och
jag skall inte vidare polemisera mot utskottet;
vissa detaljer får man acceptera
för det helas skull. Men jag anser att
själva slutklämmen i utlåtandet är väl
lam, ty om utskottet har menat någonting
med vad som skrivits, borde väl utskottet
åtminstone 1m begärt att riksdagen
skall för Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört. Men det föreslår inte
utskottet, utan hemställer endast att
förevarande motioner icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd. Kungl.
Maj :t har alltså full frihet att läsa och ta
hänsyn till vad utskottet skrivit eller att
inte göra det.

Därför ber jag att få göra följande yrkande.
Utskottets motivering godkiinnes,
men klämmen får följande ändrade lydelse:
»A. att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, 1:364, 1:365 och
11:17, må i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet ovan anfört;
samt B. att motionerna i övrigt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.»

Detta yrkande täcker såvitt jag förstår
vad utskottet egentligen har menat med
sin skrivning, och inte ens tredje lagutskottet
borde därför ha något att invända
mot yrkandet.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i vad herr
Hällgren har yttrat och hemställa om
bifall till hans yrkande, men då även jag
är motionär i frågan ber jag att också
få säga några ord.

Visst är utskottets motivering mycket
välvillig mot motionerna, men, såsom
herr Hällgren redan antytt, vet man inte,
om den får någon betydelse för frågans
vidare öden. En välvillig skrivning betyder
inte mycket, när klämmen inte
förordar någonting annat än avslag på
en motion.

Det är ju inte vare sig första eller
andra gången frågan om bevarandet av
vandringsfisken bär varit föremål för
riksdagens prövning och uppmärksamhet.
I en år 1948 väckt motion föreslogs
nämligen en utredning och en inventering
rörande de återstående laxförande
älvarna i Sverige. Den blev visserligen
välvilligt behandlad, men avslogs. År
1952 hade jag en motion, i vilken jag
yrkade att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle begära en skyndsam
utredning och förslag till riksdagen om
sådana åtgärder att de fortsatta kraftverksbyggena
inte medför obotlig skada
för landet och fiskarbefolkningen i fråga
om lax- och ålfisket i våra älvar samt i
havet. Även den gången hade utskottet
en mycket välvillig skrivning. Det skrev
nämligen bl. a.: »Betydelsen och den allvarliga
karaktären hos den i motionerna
väckta frågan kunna enligt utskottets
mening icke nog understrykas.» Men
även då slutade utskottets utlåtande med
ett avslagsyrkande. Utskottet ansåg, att
det inte förelåg tillräckliga skäl för att
bifalla motionerna.

Denna gång har utskottet framför allt
motiverat sitt avslagsyrkande med att
frågan för närvarande är föremål för
domstols prövning. .lag förstår ju att det
är ett skäl, som måste respekteras, men
jag tycker ändå att utskottet hade kunnat
gå så långt som herr Hällgren i sitt
yrkande har föreslagit. Det är nämligen
hög tid att någonting göres. Mörrumsån
är ju faktiskt den enda återstående laxproducerande
älven i södra Sverige. Jag

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29. do

Ang. vissa vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån.

vill erinra om vad som hände när Lagan
utbyggdes. Laxbeståndet i havet nedanför
älven reducerades på några år till
en mycket liten bråkdel av vad det hade
varit tidigare. Detsamma kommer givetvis
att hända, om den återstående laxproducerande
älven, som faller ut i södra
Östersjön, kommer att utbyggas på
samma sätt och förstöras sasom laxproducerande
älv. Det är ju faktiskt så att
laxfisket ger många fiskare möjlighet
att driva även det andra fisket i Östersjön
med ekonomisk framgång. Om laxfisket
blir helt och hållet förstört, är
det säkerligen många som inte kan klara
sig på det andra fisket. Även om fångsterna
av lax inte blir så stora är det ändå
det höga priset på dessa som ger en
betydande del av inkomsten eller i varje
fall gör att fisket blir lönande.

Jag skall inte uppta tiden längre med
någon motivering för ett bifall till motionerna,
utan jag skall be att få instämma
i herr Hällgrens ändringsyrkande
beträffande klämman i utskottets utlåtande.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Hällgren började
med att säga, att det säkerligen råder
en mycket utbredd opinion för att Mörrumsån
skall skyddas såsom laxproducerande
älv. Den uppfattningen har också
tredje lagutskottet givit uttryck åt.
Det torde inte kunna sägas någonting
annat än att utskottet klart och tydligt
redovisat skälen för att Mörrumsån bör
bevaras. Ja, utskottet har till och med
gått ett steg längre i det att utskottet
har framhållit, att man med relativt enkla
ågärder, på platser där utbyggnader
redan har gjorts, utan särskilt stora
kostnader skulle kunna få Mörrumsån
ännu bättre ur laxproduktionssynpunkt
iin den för närvarande är.

Då utskottet alltså, såsom herr Persson
säger, skrivit välvilligt, är det inte
någon välvilja, som grundar sig på alt
utskottet därigenom skulle vilja mildra
intrycket för motionärerna av det avslagsyrkande,
som utskottet slutligen
kommit fram till, utan det är en ärlig

uppfattning om vad Mörrumsån betyder
som utskottet velat ge uttryck åt.

Herr Hällgren anmärker på att utskottet
med hänsyn till domstolsprövningen
av frågan ansett sig inte ha någon anledning
att föreslå några lagstiftningsåtgärder
och dessutom sagt, att Kungl.
Maj :t, om ärendet kommer under Kungl.
Maj :ts prövning, har möjlighet att ta vissa
andra hänsyn än vad domstolen kan
göra. Jag tror att utskottet också i dessa
hänseenden befinner sig på en fullt säker
grund. Då utskottet i annat sammanhang
framhållit, att Kungl. Maj:ts
prövning enligt vattenlagen är av samma
art som en domstolsprövning, gäller
det särskilt det yrkande, som framställts
i motionen nr I: 364 beträffande frågan
att avhända kronan fast egendom. Men
alldeles frånsett detta anser vi, att
Kungl. Maj:t bör ha möjligheter att ta
hänsyn av annan art än vad domstolen
kan göra, om frågan om Mörrumsåns
bevarande skulle komma under Kungl.
Maj:ts prövning.

Herr Hällgren säger, att det inte är
säkert att Kungl. Maj:t bryr sig om att
ta hänsyn till vad utskottet här har skrivit
och att man därför skulle direkt yrka.
att Kungl. Maj :t skulle beakta vad
utskottet skrivit. Jag tror för min del
inte att man behöver befara, att Kungl.
Maj :t i en fråga, som väckt så stort uppseende
och tilldragit sig så stor uppmärksamhet,
skulle bortse från vad riksdagen
här har uttalat. Jag tror inte heller
att Kungl. Maj :t skulle kunna bortse
från den mycket allmänna och utbredda
opinion, som föreligger i denna fråga.

När det nu förhåller sig på det sättet,
att denna fråga ligger under domstols
prövning, har vi inom utskottet
inte ansett oss kunna göra någonting annat
än att ge uttryck för den ståndpunkt
vi intagit och föreslå, att motionerna inte
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
alt få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talman -

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Om utredning av olika norrländska skogsproblem m. m.

nen, som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, att i
avseende på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Hällgren,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 364, I: 365 och II:
17, skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört; samt

B. att motionerna i övrigt icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hällgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hällgrens under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 40, med anledning
av väckt motion angående ställande
av statens skogsinnehav på Gotland
till lantbruksnämndens disposition
för komplettering av jordbruk, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om utredning av olika norrländska skogsproblem
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 41, med anledning av väckta

motioner om utredning av olika norrländska
skogsproblem m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:374 av herr Pålsson
och herr Andersson, Lars, samt II:
473 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte — med beaktande av de synpunkter
som anförts i motionerna •— i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
allsidig utredning av olika norrländska
skogsproblem.

Vidare hade i den likaledes till jordbruksutskottet
hänvisade motionen II:
471 av herr Staxäng yrkats, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om att Kungl. Maj:t ville uppdraga
åt skogsstyrelsen att på grundval
av hittills utförda utredningar skyndsamt
uppgöra ett arbetsprogram till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland,
främst med sikte på det enskilda
skogsbruket, så att frågan snarast kunde
föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 374 och II: 473 samt II:
471 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
är, som man brukar säga,
välvilligt till sin skrivning, och det
är måhända inte mycket att säga om
utlåtandet i och för sig. Men det finns
ett par saker som jag här vill något beröra.
I det ena fallet har jag en erinran
att göra, och i det andra fallet vill jag
göra ett understrykande.

Min erinran gäller ett av de många
remissyttrandena i ärendet. Det gäller
närmast domänstyrelsens yttrande den
13 mars 1954, i vilket styrelsen med anledning
av i ärendet väckta motioner
bl. a. uttalar följande: »Av tillgängliga
sammanställningar framgår att skogsvårdsarbetena
på bondeskogarna som
grupp betraktad ligger väsentligt efter
motsvarande arbeten hos domänverket
och skogsbolagen. Detta torde samman -

Onsdagen den 17 november 1954.

Nr 29.

Om utredning av olika norrländska skogsproblem m. m.

hänga med svårigheterna att snabbt driva
fram ett omfattande restaureringsarbete
på ett stort antal små fastigheter,
vilkas ägare i betydande utsträckning
icke är lagligen skyldiga att deltaga i
detsamma.»

Jag föreställer mig, att domänstyrelsen
kanske ändå inte helt känner till
vad som händer beträffande de enskilda
bondeskogarna. Jag skulle ha gått förbi
domänstyrelsens uttalande, om det inte
varit så, att styrelsen även i andra sammanhang
då och då gjort påpekanden
av denna innebörd. Ibland hänvisas det
till tillgänglig statistik, och i det här
fallet till tillgängliga sammanställningar
—- det är väl i båda fallen samma sak.
Nu föreställer jag mig att det i de tillgängliga
sammanställningarna inte redovisas
andra arbeten på enskilda skogar
än sådana, för vilka statsbidrag till olika
skogsvårdsåtgärder lämnas, och dessa
är långt ifrån alltsammans. Jag är för
övrigt inte ens säker på att de enskilda
bondeskogar, i vilka arbeten utföras genom
skogsägarföreningarnas fasta arbetslag,
redovisas i statistiken. I varje
fall är det alldeles uppenbart, att de
kulturarbeten som utförs samtidigt med
att jordbrukarna tar ut sitt husbehovsvirlce
— vari ingår inte bara det egentliga
husbehovsvirket utan även vedbränsle
för gårdarna — numera till allra
största delen utförs på ett sätt som
är fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt.
Jag skulle tro, att det i flertalet
fall sker efter de gallringsstämplingar,
som utförs av skogsvårdsstyrelsernas
personal. Det är ej något litet
mått av skogsvårdsarbete som på detta
sätt utföres i de enskilda skogarna, men
som, såvitt jag kan förstå, inte kommer
till synes i de s. k. sammanställningarna
eller i statistiken. Jag anser det nödvändigt
att påpeka jämväl denna form
av skogsvårdsarbeten på de enskilda
skogarna.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om en annan sak. Jag vill påpeka
den för att visa, att det rör sig även på
detta område, även om det ännu inte
blivit något praktiskt resultat. I en av
mina grannsocknar håller de enskilda

bönderna just nu på med att bilda en
sambruksförening för vården av skogarna.
De söker skapa ett underlag som
blir tillräckligt stort för att man skall
kunna anställa en skogligt utbildad man,
låt vara med lägre utbildning men dock
med skogvaktarkompetens. Man vill härigenom
gemensamt höja skogsvården på
fastigheterna.

Jag har velat nämna dessa ting, då
jag tycker att de är värda ett omnämnande,
när nu domänstyrelsen gång efter
annan gör gällande, att skogsvården
på de enskilda skogarna skulle vara i
viss mån eftersatt. Jag tror inte att så
är fallet.

Jag kommer då till det som jag inledningsvis
sade att jag vill understryka.
Jag vill här göra ett mycket kraftigt understrykande.
I remissyttranden och i
viss mån även av utskottet föres ett resonemang
efter sådana linjer, att de speciella
skogsvårdsproblem, som har omnämnts
i motionen, inte är någonting
för Norrland särpräglat, utan problemen
skulle vara allmängiltiga för landet i
dess helhet. Jag hör inte till dem som
brukar vilja mana fram motsättningar
i onödan, och jag gör de inte heller nu,
men jag tycker att det är nödvändigt
att erinra om att det är en väsentlig
skillnad mellan skogsbruket i Norrland
och skogsbruket i Syd- och Mellansverige.

Det är framför allt en sak som är av
värde att hålla i minnet, nämligen skogsbilvägarna.
I Norrland med dess stora
avstånd har vi stora skogsmarksområden,
där det på grund av bristen på vägar
är omöjligt att vidta kulturåtgärder.
Det går i varje fall inte i våra dagar att
få ut den fåtaliga arbetskraften till de
mest avlägsna skogsområdena, och då
blir följden att dessa områden blir eftersatta.
Vad jag nu sagt torde gälla oavsett
om det är kronoparker, storskogsbruk
eller bondeskogsbruk.

När det sägcs att det är ett problem,
som inte bara gäller Norrland, bör man
således hålla i minnet, att det är en viss
åtskillnad, eftersom skogsbilvägsproblemet
är så oändligt mycket mera besvärligt
i de norrländska skogsområdena än

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Om utredning av olika norrländska skogsproblem m. m.

i de sydligare belägna. Tar man också
hänsyn till att det är en oändligt mycket
större procent kalmarker i Norrland
än i de sydligare delarna — för min
del är jag i varje fall benägen att tro
att så är fallet — framstår det som ännu
mera behövligt med ett ökat byggande
av skogsbilvägar.

Vi får också hålla i minnet, att omloppstiden
för den norrländska skogen
är ojämförligt mycket längre än för
skog i de sydligare belägna delarna. Det
gör att det är angeläget att så snart som
det över huvud taget är möjligt komma
åt dessa försummade marker, vare sig
det är rena kalmarker eller markerna
har ett mer eller mindre skrämmande
restbestånd.

Jag har, herr talman, som sagt inte
för avsikt att på något sätt polemisera
mot utskottet, vars utlåtande jag, såsom
jag också nyss sade, bedömer såsom välvilligt,
men jag har velat göra denna erinran
om vad som händer inom det enskilda
skogsbruket, eftersom jag tycker
att domänstyrelsens redovisning ger en
alltför ensidig bild. Jag har också velat
understryka behovet av skogsbilvägar,
och vi norrlänningar hoppas att medel
till byggande av sådana vägar inom en
nära tid skall ställas till förfogande.

Häri instämde herr Andersson, Lars,
(bf).

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Ehuru den föregående
talaren inte framställde något annat yrkande
än utskottet, känner jag i alla fall
ett behov att i anledning av hans anförande
säga några ord.

Jag vill då erinra om att det i de
av herr Pålsson m. fl. väckta motionerna
har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en
allsidig utredning av olika norrländska
skogsproblem. Vidare föreligger det en
motion av herr Staxäng, vari det yrkats,
att Kungl. Maj:t ville uppdraga åt skogsstyrelsen
att på grundval av hittills utförda
utredningar skyndsamt uppgöra
ett arbetsprogram till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland, främst med

sikte på det enskilda skogsbruket, så att
frågan snarast kan föreläggas riksdagen.

Vad den sistnämnda motionen beträffar
så vill jag säga, att denna uppgift
väl tillhör skogsstyrelsen och bör ankomma
på den utan att Kungl. Maj :t behöver
särskilt skriva till styrelsen om
saken. Detta har också utskottet sagt i
sitt utlåtande.

I fråga om de övriga motionerna, har
ju utskottet, som herr Pålsson nämnde,
skrivit mycket välvilligt; jag höll nästan
på att säga att utskottet hela vägen instämt
i vad motionärerna sagt i fråga
om både kläm och motivering. Att utskottet
ändå inte ansett sig kunna tillstyrka
motionerna, beror ju, som utskottet
anfört nederst på s. 18, på att det
redan föranstaltats om utredning om de
flesta frågorna av intresse, och om ett
ärende eller vissa ärenden redan är föremål
för utredning på ett eller annat
sätt, brukar ju inte riksdagen på nytt
skriva om den saken.

Detta är den främsta orsaken till att
utskottet inte velat tillstyrka motionen.
Därtill kommer de skäl utskottet anför
i slutet av sin motivering som jag tar
mig friheten att citera. Utskottet säger:
»Då det torde kunna förutsättas, att de
i motionerna framförda synpunkterna
jämte vad utskottet med anledning därav
särskilt framhållit kommer att beaktas
vid uppgörandet och genomförandet
av skogliga arbetsprogram, anser utskottet
något ytterligare initiativ från
riksdagens sida i motionernas syfte icke
för närvarande vara påkallat.»

Nu vände sig herr Pålsson särskilt
mot ett yttrande av domänstyrelsen, som
finns bifogat utskottets utlåtande, och
riktade en del kritik mot detta yttrande.
Jag har ingen anledning att gå in på
den saken, utan herr Pålssons åsikt må
stå för hans egen räkning. Det kan vara
riktigt vad han uttalade, det vill jag inte
göra någon invändning emot.

Till sist vill jag säga att jag för min
personliga del till fullo ansluter mig till
motionärernas uppfattning. Jag tror mig
våga säga att den meningen omfattades
av hela utskottet, i varje fall av utskot -

Onsdagen den 17 november 1954. Nr 29.

Interpellation ang. tjänstemans skyldighet

tets flertal. Av de skäl, som jag nu anfört,
har utskottet emellertid inte ansett
sig kunna tillstyrka motionerna.

Med dessa korta ord ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 3C8, till Konungen med anledning av
väckta motioner om åtgärder till stöd för
fiskerinäringen inom Västerbottens, Västernorrlands,
Gävleborgs och Uppsala
län.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 371, till Konungen
i anledning av ICungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemannens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner efter
den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 164 hifölles även av andra
kammaren.

Interpellation ang. tjänstemans skyldighet
att underkasta sig sinnesundersökning
m. m.

Herr OSVALD (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Den 19 mars 1953 påtalade
föreståndaren för riksmuseets paleobotaniska
avdelning professor O. II. Selling
inför justitiekanslersämbetet vissa
förhållanden i hl. a. Kungl. vetenskapsakademiens
förvaltningsutskotts handläggning
av avdelningens ärenden. Som
ett led i konfliktens fortsatta utveckling
tillsatte akademien på förslag
av samma förvaltningsutskott en fyramannakommitté,
som skulle utreda vad
utskottet kallade »förhållandena på avdelningen».
Av akademiens skrivelse till

att underkasta sig sinnesundersökning

m. m.

Konungen den 28 oktober 1953 framgår,
att akademien därmed avsåg avdelningens
forskningsresurser och arbetsförhållanden
i allmänhet. Under det följande
året framkom såväl inom som utom akademien
åtskilliga uttryck av oro över
utsikterna att på denna väg åstadkomma
en opartisk utredning.

När kommittén den 14 maj i år framlade
sitt utlåtande, befanns det, att den
icke hade behandlat avdelningens arbetsförhållanden
utan professor Sellings sätt
att sköta sin tjänst. Ingen av kommittéledamöterna
hade sedan rättstvistens
början haft personlig kontakt med Selling,
och två av dem hade över huvud
taget aldrig råkat honom. Kommittén föreslog,
att professor Selling skulle underkastas
sinnesundersökning enl. K. K.
den 15 juli 1935 och att han för detta
ändamål skulle meddelas ledighet såsom
för sjukdom, d. v. s. med A-avdrag. Detta
förslag — hemligstämplat till den 20 maj
— blev den 26 maj akademiens beslut.

Kungl. kungörelsen den 15 juli 1935
angående skyldighet för tjänsteman tillhörande
den civila statsförvaltningen att
i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
m. m. föreskriver, att innan sinnesundersökning
enligt densamma skall
ske, måste samtliga följande förutsättningar
föreligga:

1) att vederbörande skall vara »hos
myndigheten anställd eller myndigheten
underlydande»;

2) att vederbörande »icke på ett tillfredsställande
sätt sköter sin tjänst; och

3) att det »synes sannolikt, att anledningen
härtill är sjukdom, vanförhet, lyte
eller nedsatt arbetsförmåga».

Det var, när akademiens beslut fattades,
icke ådagalagt, att professor Selling
»icke på ett tillfredsställande sätt
sköter sin tjänst». Han liade icke inför
den beslutande akademien beretts tillfälle
att yttra sig över den anklagelse, varpå
akademien grundade sitt beslut. Av
riksmuseets instruktion § 38 mom. 1 framgår
även, att när det gäller institutionsföreståndare,
skall tjänstefel och tjänsteförsummclser
bedömas av Svea hovrätt
(»Beträdes avdelningsföreståndare med

Nr 29.

Onsdagen den 17 november 1954.

Interpellation ang. tjänstemans skyldighet att underkasta sig sinnesundersökning
m. m.

fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal
inför Svea hovrätt»), I hovrätten kan
alltså en avdelningsföreståndare få sin
sak prövad under betryggande former.
Den åsyftade anklagelsen är dessutom så
allvarlig, att den under alla omständigheter
bör vara objektivt bevisad, innan
den förenas med krav på sinnesundersökning.

I det aktuella fallet var författningens
krav på sannolikhet för sjukdom, d. v. s.
psykiska defekter, ej heller uppfyllt. Uttrycket
»sannolikhet» i detta sammanhang
torde nämligen innebära, att andra
förklaringsgrunder icke finns. Genom
förmedling av föredraganden i medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd
hade professor Selling till ifrågavarande
akademisammankomst framlagt ett specialistutlåtande,
utfärdat dagen innan av
styresmannen för Långbro sjukhus dr
E. Goldkuhl, som intygade, att professor
Selling icke visat »några tecken till
pågående eller avlupen sinnessjukdom»
och att han ej heller företedde »symptom
på psykisk abnormitet eller annan rubbning
av själsverksamheten» utan tvärtom
var »i god psykisk och fysisk kondition».
Dr Goldkuhl konkluderade därför,
att »tillräckliga skäl att mot honom tilllämpa
bestämmelserna om skyldighet att
underkasta sig sinnesundersökning icke
föreligga».

Genom beslutet utpekades en psykiskt
frisk människa av sin motpart i en rättstvist
såsom varande i behov av sinnesundersökning,
avstängdes från möjligheter
att fortsätta sin forskning under lång
tid och berövades även under lång tid
en avsevärd del av sin lön, utan att det

ådagalagts, att han gjort sig skyldig till
något fel eller någon försummelse i tjänsten.
Andra åtgärder av hans motpart har
bidragit till att beslutets skadeverkningar
nu nått vitt skilda delar av världen.

Det synes vara ett för den personliga
rättssäkerheten angeläget behov, att myndighets
rätt att tillämpa bestämmelserna
i K. K. den 15 juli 1935 blir klarlagda.

Under åberopande av vad som ovan
anförts anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få framställa
följande fråga:

Kan ämbets- eller tjänsteman vara
skyldig att underkasta sig sinnesundersökning
enligt § 1 i K. K. den 15 juli
1935, utan att det objektivt blivit styrkt,
att han gjort sig skyldig till fel eller
försummelse i tjänsten, och utan att de
s. k. sannolikhetsskälen för att dylika fel
eller försummelser beror på sjukdom (d.
v. s. psykiska defekter) även ur lekmannasynpunkt
är så påtagliga, att de utgör
orsakssammanhang mellan missförhållande
i tjänsten och sjukdom, och bör
meddelande av tjänstledighet såsom för
sjukdom ske, utan att dessa villkor är
uppfyllda?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungi. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

543006