Lördagen den 12 juni (Riksdagens protokoll 1948:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 24

12—18 juni.

Debatter m. m.

Lördagen den 12 juni.

Sid.

Svar på interpellation av fru Sandström ang. inplaceringen i lönegrad
av högre biträdestjänster i statsförvaltningen............ 5

Tisdagen den 15 juni.

Svar på interpellation av herr Jansson i Aspeboda ang. folkskolans
lokalbehov ............................................ 13

Torsdagen den 17 juni.

Lyckönskningstelegram till Schweiz’ parlament ................ 24

Ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande .......... 25

Anslag till universitetssjukhusen ............................ 28

Inrättande av en arbetarskyddsstyrelse m. m................. 35

Anslag till riksförsäkringsanstalten .......................... 47

Villkoren för statens bosättningslån.......................... 48

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m............. 50

Reglering av sockernäringen i riket.......................... 77

Motioner om särskild varuskatt å importerad frukt ............ 79

Upplysningsskrift om riksdagen.............................. 81

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten
................................................ 81

Tillägg till kyrkolagen...................................... 118

Militär rättegångslag m. m.........,........................ 118

Ändring i olycksfallsförsäkringslagen m. m..................... 121

Bevakningsfartyg för sillfisket vid Island...................... 127

1-—Andra kammarens protokoll 1948. Nr 24.

Nr 24.

Innehåll.

Sid.

Fredagen den 18 juni.

Svar på interpellationer av

herr Pehrsson-Bramstorp ang. tillämpning av sociala arrendelagstiftningens
principer å vissa ecklesiastika fastigheter........ 131

herr Liedberg ang. betryggande åtgärder för förvaring av sprängämnen
och ammunition................................ 133

herr Larsson i Luttra ang. rätt för skoldistrikt med lägre skolformer
att vid införande av det sjunde skolåret anställa särskild
lärare för en centraliserad sjunde klass, m. m......... 136

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 17 juni.

Bankoutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring i lagen den 29 juni

1923 (nr 286) om sparbanker, m. m....................... 25

— nr 46, ang. ändring i förordningen om jordbrukets kreditkassor

m. m................................................. 25

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, ang. stärkande av riksdagens

kontrollmakt.......................................... 25

— nr 28, ang. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande 25

— nr 29, ang. lagen rörande ny indelning av riket i borgerliga

kommuner............................................ 28

Statsutskottets utlåtande nr 145, ang. anslag till riksnämnden för

ekonomisk försvarsberedskap m. m....................... 28

— nr 146, ang. Stockholms och Göteborgs högskolors framtida

ställning m. m......................................... 28

— nr 147, ang. anslag till universitetssjukhusen .............. 28

— nr 148, ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m..................... 35

— nr 149, ang. anslag till riksförsäkringsanstalten ........... . 47

— nr 150, ang. slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1947/48

m. m. (kommunikationsdepartementet) .................... 48

— nr 151, ang. löneklassplacering av viss personal, som övergått

i statens järnvägars tjänst från enskild järnväg ............ 48

— nr 152, ang. formen för avgöranden rörande kommunikations verkens

taxor............ 48

— nr 153, ang. statsrevisorernas berättelse ang. statsverket .... 48

— nr 154, ang. anslag till särskilda barnbidrag till änkors och

invaliders barn m. m................................... 48

— nr 155, ang. ändring i villkoren för statens bosättningslån. ... 48

—- nr 156, ang. statsbidrag till ny- och ombyggnad av ålderdomshem.
................................................. 49

— nr 157, ang. anslag till kommittéer och utredningar under

femte och elfte huvudtitlarna............................ 50

Innehåll.

Nr 24.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 158, ang. upphörande av statistiska

tabellkommissionen .................................... 50

— nr 159, ang. allmänna bostadspolitikens organisation m. m. .. 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. reglering av sockernäringen
i riket m. m................................... 77

— nr 52, ang. en särskild varuskatt å importerad frukt........ 79

— nr 53, ang. prisutjämningsavgift m. m..................... 81

— nr 54, ang. avskaffande av ortsavdragen .................. 81

— nr 55, ang. ändrad lydelse av förordningen om särskild skatt

å bensin och motorsprit, m. m........................... 81

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. en upplysningsskrift om riksdagens
arbetsformer m. m............................... 81

— nr 44, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m............................... 81

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. ändring i strafflagen, m. m.,

— nr 40, ang. tillägg till kyrkolagen, m. m................... 118

— nr 41, ang. militär rättegångslag, m. m................... 118

— nr 42, ang. ändring i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt .. 120

—- nr 43, ang. ändrad lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken m. m. 120

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, ang. ändrad lydelse av 17—20,

22, 96 och 101 §§ regeringsformen........................ 120

— nr 26, ang. ändrad lydelse av § 110 regeringsformen........ 121

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. reglerande lagstiftning om

bil- och busslinjer...................................... 121

— nr 42, ang. ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m........................................... 121

— nr 43, ang. särskilda bestämmelser om ersättning enligt militär ersättningsförordningen.

................. 126

— nr 44, ang. fortsatt giltighet av förordningen angående dyrtids tillägg

åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, m. m................................. 126

Jordbruksutskottets utlåtande nr 51, ang. stödåtgärder för maskinhållningen
inom jordbruket.............................. 126

— nr 52, ang. skifteskostnader å Kypasjärv 51 i Överkalix socken 126

— nr 53, ang. fraktlindring för frukt till Norrbottens och Västerbottens
län............................................ 126

-—- nr 54, ang. reglering av rätten att hålla grindar över enskild

väg till vilken statsbidrag utgår.............. 126

— nr 55, ang. ändrad lydelse av lagen om vägnämnder och läns vägnämnder

.......................................... 126

— nr 56, ang. ändring i lagen om allmänna vägar............ 126

— nr 57, ang. fraktkostnader för stenbrytningsaggregat........ 126

— nr 58, ang. bevakningsfartyg för sillfisket vid Island........ 127

— nr 59, ang. räntefritt lån till försöksfartyg för islandsfisket . . 129

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 14, ang.

omtryckning av samtliga gällande författningar ............ 129

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

Lördagen den 12 juni.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
juni.

§ 2.

Herr statsrådet Quensel avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 282, angående ersättning till statstjänstemän
m. fl. för vissa under vistelse
utom riket uppkomna förluster;
och

nr 295, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Göteborg den 8 juni 1948.

Läkarintyg.

Härmed intygas på begäran att riksdagsledamoten
av 2:a kammaren fru
Gerda Maria Linderot, född den 12.1
1891, bosatt Snoilskyvägen 36, Stockholm,
sedan den 3 juni 1948 går under
behandling vid Sahlgrenska Sjukhuset
i Göteborg för brott å vänster överarmsben,
på grund av vilken skada hon
tills vidare är arbetsoförmögen minst
6 veckor.

Göteborg, datum som ovan.

Thorwald Berglin,
leg. läk.

Kammaren beviljade fru Linderot ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med den 3 innevarande
juni.

§ 4.

Svar på interpellation ang. inplaceringen
i lönegrad av de högre biträdestjänsterna
inom statsförvaltningen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som anförde:
Herr talman. I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fru Sandström till mig riktat följande
frågor:

1) Kan man förvänta, att den påbörjade
utredningen rörande de högre biträdestjänsterna
påskyndas eventuellt
genom att utredningsmannen erhåller
biträde i sitt arbete?

2) Föreligger möjlighet för att översynen
kan slutföras och resultatet därav
komma till uttryck i de anslagspropositioner,
som äro avsedda att framläggas
senare under riksdagen?

3) Har statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden vidtaga åtgärder
för en mera allmän tjänsteförteckningsrevision? Vid

utverkande den 17 januari 1947
av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
en utredningsman angående anställningsförhållandena
för biträdespersonal
i högre löneställning inom den
civila statsförvaltningen framhöll jag,
att en undersökning borde komma till
stånd beträffande denna personal i
syfte att åstadkomma större enhetlighet
i lönesättningen ej blott för befattningshavare
vid olika verk utan jämväl för
olika befattningshavare i ett och samma
verk. Jag förklarade mig hålla före,
att en tillfredsställande differentiering
mellan olika befattningshavare med
hänsyn till kompetens och arbetsuppgifter
skulle kunna ske med anlitande

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

Svar på interpellation ang. inplaceringen i lönegrad av de högre biträdestjänsterna

inom statsförvaltningen.

av befattningarna såsom kanslibiträde,
kontorist och kansliskrivare. Utredningen
borde i första hand taga sikte
på att klarlägga, vilka förutsättningar i
fråga om kompetens och arbetsuppgifter,
som böra föreligga för att en befattning
skall placeras i någon av
nämnda lönegrader. Därefter borde en
genomgång i reglerande syfte göras av
verkens personalförteckningar, varvid
jämväl borde eftersträvas en sådan sammansättning
av personalbeståndet, att
rimliga befordringsförhållanden uppkomme.
Det kunde dock beträffande
denna personal icke ifrågakomma att
fastställa någon mera automatisk befordringsgång.
Även frågan om befattningshavarnas
fördelning på ordinarie
och icke-ordinarie tjänster borde bliva
föremål för övervägande. Sålunda borde
för varje kategori av här ifrågavarande
personal undersökas, huruvida särskild
anledning förelåge att endast låta vissa
befattningshavare erhålla ordinarie anställning.

Den med stöd av bemyndigandet sedermera
den 31 januari 1947 tillkallade
utredningsmannen, benämnd 1947 års
biträdesutredning, påbörjade omedelbart
sitt utredningsarbete. Det visade
sig därvid lämpligt att först till undersökning
upptaga anställnings- och avlöningsförhållandena
för den icke rättsbildade
biträdespersonalen inom det
statliga domstolsväsendet. Inom justitiedepartementet
förbereddes nämligen
vid denna tidpunkt propositionen nr
276 till 1947 års riksdag, innefattande
förslag om de förändringar i och den
utvidgning av personalorganisationen
vid hovrätterna och vid häradsrätterna,
som föranleddes främst av ikraftträdandet
den 1 januari 1948 av den nya rättegångsbalken.
Resultatet av denna undersökning
framlades av biträdesutredningen
i en den 19 april 1947 avgiven
promemoria angående löneställning för
viss icke rättsbildad biträdespersonal
vid justitiekanslersämbetet, riksåklagar -

ämbetet, nedre justitierevisionen, hovrätterna
och häradsrätterna. I promemorian
hade tillika verkställts en detaljerad
beräkning av det erforderliga antalet
biträden i olika lönegrader vid
hovrätterna och domsagorna efter rättegångsreformens
genomförande, omfattande
i allt omkring 650 biträden. De i
promemorian framlagda förslagen upptogos
i allt väsentligt oförändrade i
förenämnda proposition och vunno
riksdagens godkännande.

Med hänsyn till att den i promemorian
redovisade granskningen av avlöningsförhållandena
för biträdespersonalen
vid nedre justitierevisionen endast
var av provisorisk karaktär, avgav biträdesutredningen
sedermera den 20 oktober
1947 en ny promemoria med definitivt
förslag angående löneställning
för denna personal. Förslaget har upptagits
i statsverkspropositionen till innevarande
riksdag och numera av riksdagen
godkänts.

Då interpellanten framhållit, att utredningsarbetet
knappast påbörjats
ännu på senhösten 1947, är detta således
icke med verkligheten överensstämmande.

Biträdesutredningen har vidare varit
sysselsatt med insamlande och bearbetning
av statistiska uppgifter rörande
biträdespersonal vid ett antal verk
och myndigheter. Ytterligare har utredningen
verkställt en ingående undersökning
av löneställningen för kontoristpersonalen
vid statens järnvägar,
som för närvarande omfattar omkring
2 500 befattningshavare. Utredningsresultatet
har framlagts i en till Kungl.
Maj:t den 11 mars 1948 avgiven framställning,
som lagts till grund för förslag
till riksdagen i propositionen
nr 239.

Slutligen har biträdesutredningen i
en den 19 april 1948 avgiven promemoria
avgivit utlåtande rörande avlöningsförhållandena
för utrikesdepartementets
kanslister.

Lördagen den 12 juni 1948. Nr 24.

Svar på interpellation ang. inplaceringen i lönegrad av de högre biträdestjänstcrna

inom statsförvaltningen.

Enligt vad jag inhämtat är biträdesutredningen
för närvarande sysselsatt
med att undersöka, vilka förutsättningar
i fråga om kompetens och arbetsuppgifter,
som böra föreligga för inplacering
av en biträdesbefattning i någon
av de för kanslibiträden, kontorister
och kansliskrivare gällande lönegraderna.
Förslag härom torde komma att avgivas
inom den närmaste framtiden.

Därefter kommer utredningen att undersöka
anställningsförhållandena för
biträdespersonal inom övriga grenar av
den civila statsförvaltningen och successivt
verk för verk framlägga de förslag,
som av undersökningarna föranledas.
Jag torde få framhålla, att antalet
ordinarie biträdesbefattningar i lönegraderna
Ca 8, 11, 13 och 15 utgör omkring
9 500, fördelade på ett 130-tal
olika verk och institutioner. Omkring
3 000 av dessa ingå i de av biträdesutredningen
redan verkställda undersökningarna.
Härtill kommer ett betydande
antal extra ordinarie befattningshavare
i motsvarande lönegrader. Utredningsuppdraget
är sålunda vittomfattande
och därjämte tidsödande, i det att utredningsmannen
i stor utsträckning
måste bos de olika verken och myndigheterna
på ort och ställe taga del av arbetsförhållanden
och arbetsuppgifter
in. m.

I statsverkspropositionen till årets
riksdag har framhållits, att vid beräkning
av personalstaterna för nästa budgetår
såväl det ekonomiska läget som
den allmänna löneregleringens genomförande
motiverat en synnerlig återhållsamhet
i fråga om höjd löneställning
för särskilda befattningshavare eller
grupper av befattningshavare. Härvid
har man haft att taga hänsyn icke blott
till nödvändigheten att begränsa statsutgifterna
utan också till lönefrågornas
sammanhang med den allmänna löneoch
prisutvecklingen. Förbättringar i
löneställning ha därför — frånsett författningsreglerad
eller sedvanlig beford -

ringsgång — endast i undantagsfall ansetts
kunna förordas, närmast då i sådana
fall, där ändrade arbetsförhållanden
kunnat åberopas. I anslutning till
denna principförklaring ha förslag angående
ändrad eller förhöjd lönegradsplacering
för biträdespersonal inom den
civila statsförvaltningen endast i begränsad
omfattning ansetts böra föreläggas
årets riksdag.

Utredningsmannen har med hänsyn
till det hittills bedrivna utredningsarbetets
beskaffenhet ansett sig icke hava
haft behov av särskild sekreterare.
Därest förhållandena härutinnan ändras,
kommer givetvis sekreterarbiträde
att ställas till utredningens förfogande.

Med det nu anförda anser jag mig
hava besvarat de två första av de av interpellanten
framställda frågorna.

Beträffande härefter den tredje frågan
eller spörsmålet, huruvida jag har
för avsikt att inom närmaste tiden vidtaga
åtgärder för en mera allmän
tjänsteförteckningsrevision, torde jag
få erinra, att utöver den nu ifrågavarande
utredningen angående den egentliga
biträdespersonalens avlöningsförhållanden
vissa andra undersökningar
blivit igångsatta syftande till reviderade
lönegradsplaceringar. Sålunda pågå
för närvarande dylika utredningar
beträffande exempelvis laboratoriebiträden,
maskinister och eldare, biblioteksbiträden
och arbetsledarpersonal
m. fl. Även frågan om löneställningen
för byråchefer in. fl. högre tjänstemän
bar hänskjutits till särskild utredning.
Det anförda torde ge vid handen, att
den nyligen genomförda löneregleringen
för statens tjänstemän icke är avsedd
att åtföljas av någon mera allmän
tjänsteförteckningsrevision. Däremot
kan det komma att visa sig erforderligt
att överväga frågor om löneställningen
för enskilda grupper av befattningshavare.
Med det sagda torde jag även ha
besvarat interpellantens sista fråga.

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

Svar på interpellation ang. inplaceringen i lönegrad av de högre biträdestjänsterna

inom statsförvaltningen.

Härpå yttrade

Fru SANDSTRÖM: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Jag ber att få foga några kommentarer
till svaret.

Jag vill då först fästa uppmärksamheten
på vad statsrådet anfört i anledning
av mitt påstående, att utredningen
knappast påbörjats ännu på senhösten
1947. Den ifrågavarande utredningen
tillsattes ju som en s. k. enmansutredning
i januari 1947. Det var ett kansliråd,
som fick hand om detta, och han
kopplades då först in på utredningsarbetet
rörande de av statsrådet berörda
domstolstjänsterna. Detta föranleddes
närmast av den omläggning, som
skulle ske inom rättegångsväsendet.
Detta utredningsarbete var således nödvändigt
för den proposition rörande
vissa domstolstjänster, som utarbetats i
anledning av den då förestående rättegångsreformen.
Utredningen i denna
del låg emellertid något vid sidan om
de ursprungliga utredningsuppgifterna.
Sedan tillkom som statsrådet nämnde
en utredning rörande vissa tjänster vid
nedre justitierevisionen. Faktum kvarstår
emellertid, att på senhösten 1947
hade den allra största delen av dessa
tjänster icke på något sätt uppmärksammats
av utredningen.

Det var således, det skall jag ärligen
bekänna, sett ur dessa tjänstemäns synpunkt,
som jag gjorde detta mitt påstående.
Som jag framhållit i min interpellation
hade det hos innehavarna av
dessa tjänster väckts rätt stora förhoppningar,
när denna utredning tillsattes,
men ännu på senhösten hade de icke
märkt, att deras problem blivit på något
sätt uppmärksammade.

Den ifrågavarande utredningen är i
verkligheten oerhört omfattande. Statsrådet
förklarade själv, att utredningen
berör omkring 9 500 tjänster. Fram till

hösten 1947 hade långt ifrån Vio av
dessa tjänster gjorts till föremål för utredning.

Med hänsyn till att denna utredning
är så omfattande förefaller det mig egendomligt,
att bara en person skall syssla
därmed. Det mest egendomliga är, att
utredningsmannen förklarat sig inte ha
behov av någon sekreterare. I interpellationssvaret
nämnes, att hans utredningsarbete
består i att på ort och ställe
i de olika verken — 130 olika verk
m. m. — inhämta uppgifter och göra
undersökningar. Jag måste säga, att det
arbete som härvid måste göras av utredningen
förefaller vara av rätt enkel
beskaffenhet, och det förefaller åtminstone
mig, som om det vore att använda
litet överkvalificerad arbetskraft att sätta
utredningsmannen till sådant arbete.
Statsrådet säger emellertid — och det
noterar jag med glädje — att om det
skulle visa sig nödvändigt att ge utredningsmannen
sekreterarhjälp, skall han
få det. Jag uttalar en varm förhoppning
om att det skall anses nödvändigt,
att han får kanske inte bara en sekreterare
utan även annan hjälp med hänsyn
till att denna utredning ju är mycket
omfattande. Det är ju åtskilliga befattningshavare,
som hoppas att deras löneställning
skall bli föremål för omprövning
och att utredningen skall utföras
i någorlunda snabb takt. Med den takt
som hittills presterats kan man ju med
hänsyn till det omfattande materialet
räkna ut, att det måste ta lång tid, innan
arbetet är slutfört. Jag ber alltså
att utöver mitt tack för statsrådets svar
få uttala den förhoppningen att utredningsmannen
får erforderlig hjälp till
sitt utredningsarbete.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades
till utrikesutskottet Kungl. Maj :ts

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

å kammarens bord vilande propositioner: nr

293, angående godkännande av varmitbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Schweiz m. m.; och

nr 294, angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas-Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland.

§ 6.

Föredrogos var efter annan följande
på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna: nr

600 av herr Severin i Stockholm
och

nr 601 av herr Olson i Göteborg m. fl.
samt

till jordbruksutskottet motionerna:
nr 602 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl. och

nr 603 av herr Johansson i Norrfors
in. fl.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtande nr
25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till ändrad lydelse
av 17—20, 22, 96 och 101 §§ regeringsformen; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m. i vad den avser
ändrad lydelse av § 110 regeringsformen
;

nr 27, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för stärkande av den
riksdagens kontrollmakt, som beröres
i §§ 105, 106 och 107 regeringsformen;

nr 28, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna
om fastställande av ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och
nr 29, i anledning av väckt motion
angående tillämpningen av lagen rörande
ny indelning av riket i borgerliga
kommuner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap in. m.;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal rörande Stockholms och Göteborgs
högskolors framtida ställning
in. m.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
arbetarskvddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
in. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått
i statens järnvägars tjänst i samband
med statsförvärv av enskild järnväg;

nr 152, i anledning av väckt motion
om utredning angående formen för avgörande
av frågor rörande kommunikationsverkens
taxor;

nr 153, i anledning av riksdagens år
1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av
statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden den 1 juli 1946—den 30 juni
1947 jämte vissa motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn m. m. jämte
i ämnet väckt motion;
nr 155, i anledning £

av väckt motion

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

om ändring i villkoren för statens bosättningslån; nr

156, i anledning av väckt motion
angående medgivande i vissa fall av
statsbidrag till ny- och ombyggnad av
ålderdomshem;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under femte
och elfte huvudtitlarna jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om upphörande av statistiska
tabellkommissionens verksamhet;
och

nr 159, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket in. m., jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 52, i anledning av väckta motioner
om en särskild varuskatt å importerad
frukt;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av ortsavdragen;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. in.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 43, angående utgivande av en upplysningsskrift
om riksdagens arbetsformer
in. m.;

nr 44, angående regleringen för budgetåret
1948/49 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker, m. in. jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor m. in.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, m. m., dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till ny strafflagstiftning för krigsmakten,
dels ock i dessa ämnen väckta
motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tilllägg
till kyrkolagen, m. in.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till militär rättegångslag,
m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;
och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
m. in.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av väckt motion
om viss reglerande lagstiftning beträffande
bil- och busslinjer;

nr 42, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådra -

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

gen under militärtjänstgöring, in. m.;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Majits
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder för
maskinhållningen inom jordbruket jämte
i ämnet väckt motion;

nr 52, i anledning av väckt motion
om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en lagaskiftesförrättning
å fastigheten Kypasjärv 51 i Överkalix
socken;

nr 53, i anledning av väckta motioner
om anslag till fraktlindring för frukt till
Norrbottens och Västerbottens län;

nr 54, i anledning av väckt motion
angående reglering av rätten att hålla
grindar över enskild väg till vilken
statsbidrag utgår;

nr 55, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 21 § lagen om
vägnämnder och länsvägnämnder;

nr 56, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 55 § lagen om allmänna
vägar;

nr 57, i anledning av väckta motioner
om anslag till bestridande av fraktkostnader
för stenbrytningsaggregat;

nr 58, i anledning av väckta motioner
om anslag till stationerande av bevakningsfartyg
för sillfisket vid Island;
och

nr 59, i anledning av väckta motioner
angående anvisande av medel för utlämnande
av räntefritt lån till byggande
av ett försöksfartyg lämpligt för
västkustens islandsfiske; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14, i anledning av
väckt motion angående omtryckning av
samtliga gällande författningar.

§ 8.

Avlämnades följande motioner, nämligen
av:

herr Rubbestad, nr 604, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 284,
angående subventionering av införseln
av vissa varor m. m.;

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr

605, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 284;

herrar Rubbestad och Werner, nr

606, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 275, angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område;
och

herrar Karlsson i Stuvsta och Hagberg
i Luleå, nr 607, likaledes i anledning
av Kungl. Majits proposition,
nr 275.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från utrikesutskottet:

nr 272, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående godkännande av
varuutbytesöverenskommelse mellan
Sverige och Österrike;

från statsutskottet:

nr 294, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående omorganisation
av justeringsväsendet m. m.;

nr 295, i anledning av Kungl. Majits
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet; nr

296, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1948/49;

nr 297, i anledning av Kungl. Majits
i statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1948/49 till
oförutsedda utgifter;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förändring i av -

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

seende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till teckning av aktier
i Aktiebolaget Svenska godscentraler;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ombyggnad av
Säffle kanal in. m.; och

nr 302, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till förvärv av Bergslagernas
m. fl. järnvägar;

från bankoutskottet:
nr 293, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med
guld;

från andra lagutskottet:
nr 303, i anledning av dels väckta
motioner om vissa ändringar i lagen
den 29 juni 1946 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete, dels ock
väckta motioner angående en översyn
av samma lag; och

nr 304, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 305, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma
husdjurssjukdomar;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
vissa områden av kronoegendomen Fagersånna
Nolgården nr 2 i Skaraborgs
län;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. m.;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar; nr

310, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till inlösen
och iståndsättande av Bogesunds
egendom; och

nr 313, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.20 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Tisdagen den 15 jnni.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande juni.

§ 2.

Svar på interpellation ang. folkskolans
lokalbehov.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Jansson i Aspeboda
till mig riktat följande fråga:

Är statsrådet villig att snarast möjligt
vidtaga åtgärder, som syfta till att bättre
tillgodose folkskolans behov av lokaler,
särskilt vad landsbygden beträffar?

Interpellanten erinrar i motiveringen
till sin fråga om det välkända faktum,
att folkskolans behov av nybyggnader
är utomordentligt stort men att möjligheterna
att för närvarande tillfredsställa
detta behov äro långt mindre än som
vore önskvärt.

Vad storleken av det aktuella byggnadsbehovet
beträffar har det på sista
tiden gjorts vissa försök att beräkna det
och ange det i siffror. I den skrivelse
från skolöverstyrelsen, varur interpellanten
hämtat sina uppgifter, anger överstyrelsen,
att det hittills prövade och
godtagna men ännu icke tillgodosedda
nybyggnadsbehovet uppgår till ungefär
5 900 klassrum jämte erforderliga biutrymmen,
allt för en beräknad kostnad
av omkring 530 miljoner kronor, överstyrelsen
beräknar vidare, att under de
närmaste fyra åren ytterligare lika
många klassrum med tillhörande biut -

rymmen komma att förklaras behövliga.
I enlighet härmed skulle alltså nybyggnadsbehovet
komma att år 1952 ha stigit
till bortåt 12 000 klassrum, motsvarande
en byggnadskostnad av över 1 000
miljoner kronor. Man är emellertid då
framme vid en tidpunkt, då de stora
barnkullarna från 40-talets senare hälft
äro i skolåldern och kräva nya utrymmen
i skolorna. Skolkommissionens
skolbyggnadsdelegation har beräknat,
att under de 5 första åren av 1950-talet
kommer det att behövas över 1 000 nya
klassrum per år. Det är därför troligt,
att skolöverstyrelsens beräkning icke är
överdriven utan snarare hållen i underkant.
Jag håller för sannolikt, att folkskolans
lokalbehov fram till och med
år 1958 kan uppskattas till inalles i runt
tal 1 500 miljoner kronor. Fördelas denna
summa med lika stort belopp på hela
10-årsperioden, får man ett belopp av
ungefär 150 miljoner kronor per år, enbart
för folkskolans behov.

Denna kalkyl gäller som nämnts endast
folkskoleväsendet. Behovet av nybyggnader
är emellertid utomordentligt
stort också när det gäller högre skolformer
liksom även universitet och högskolor.
Byggnadsbehovet för dessa områden
kan säkerligen uppskattas till 250
å 300 miljoner kronor för den närmaste
10-årsperioden. Lägger man därtill behovet
av samlingslokaler över huvud
taget och annat som skall rymmas inom
samma byggnadskvot som skolor o. d.
finner man, att det under de närmaste
10 åren skulle behöva byggas skolor,
samlingslokaler o. d. för snarare över
än under 200 miljoner kronor om året.

Beträffande möjligheterna att tillgodose
detta väldiga byggnadsbehov erkänner
jag gärna, att utsikterna just nu

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

te sig ganska mörka. Den byggnadskvot,
inom vilken de 200 miljonerna skola
rymmas, är för år 1948 fastställd till
80 miljoner, alltså mindre än hälften av
vad som skulle behövas. Inom denna
ram skall man alltså år 1948 tillgodose
behovet av byggnadsarbeten inte bara
för folkskolan utan även för samtliga
andra skolformer och vidare för universitet,
högskolor, kyrkor och andra
samlingslokaler in. m.

Det är givet, att jag med dessa svårigheter
för ögonen är angelägen att se
till, att allt göres för att lätta de svårigheter
som möta. I detta syfte arbetas
sedan länge efter flera linjer.

För det första sker en ytterst noggrann
gradering efter angelägenhetsgrad
av alla aktuella byggnadsprojekt, så att
byggnadstillstånd endast meddelas för
de mest trängande byggnadsföretagen.

För det andra inskränkas byggnadstillstånden
i stor utsträckning till att
avse endast de delar av byggnadsföretagen
som innehålla själva klassrumsutrymmena.
Så långt det av byggnadstekniska
och andra skäl finnes lämpligt,
skär man alltså bort gymnastiksalar,
samlingssalar, specialsalar och andra biutrymmen.
Härigenom minskas belastningen
på byggnadskvoten med i genomsnitt
omkring 20—30 %, när fråga
är om folkskolebyggnader.

Vidare underhandlas numera beträffande
större skolbyggnadsföretag på s. k.
kvotorter med vederbörande kommuner
om möjligheterna att taga i anspråk
bostadsbyggnadskvoten för det aktuella
skolbygget. I åtskilliga fall ha också
överenskommelser kunnat uppnås av
innebörd, att skolbygget helt eller delvis
får ske på bekostnad av kommunens
bostadskvot.

Det förslag som innevarande års riksdag
godtagit om statsbidrag för uppförande
av klassrumsbaracker ingår
också som ett led i åtgärderna för att
få till stånd en tillfällig lättnad på skolbyggnadsfronten.

Emellertid torde det inte i längden

förslå med sådana åtgärder, som jag
här exemplifierat. Kvar står enligt min
mening likväl ett starkt behov av att
för kommande år den s. k. skolbyggnadskvoten
väsentligt höjes. Att så icke
kunnat ske redan för år 1948 sammanhänger
givetvis med den starka begränsning
av all investeringsverksamhet som
nödvändiggjorts av det ekonomiska
läget.

Interpellanten uttalar i motiveringen
till sin interpellation bekymmer över att
skolbvggnadskvotens knapphet särskilt
kan komma att drabba landsbygdens
skolväsen. På sätt och vis har interpellanten
rätt i detta. När en så stark
gallring bland aktuella byggnadsföretag
måste göras, som nu är fallet, är det
ganska naturligt att resonera så, att en
dålig skolbyggnad i regel är bättre än
ingen alls. Situationen är ju för närvarande
den, att ett stort antal av de
skolor som nu byggas på tätorter kommit
till för att skaffa tak över huvudet
åt nya klasser, medan nybyggnadsbehovet
på landsbygden ofta motiveras
med befintliga skolors dåliga beskaffenhet.
Om det befinnes, att en skola på
landet trots mer eller mindre allvarliga
olägenheter kan vara i bruk några år,
så kan det bli nödvändigt att låta dess
ersättningsbyggnad stå tillbaka till förmån
för en skola i en tätort, där inte
ens en dålig lokal finnes att uppbringa
för det växande elevantalet. Jag kan
emellertid försäkra interpellanten, att
jag själv och andra, som ha ansvaret
för dylika avgöranden, äro fullt medvetna
om angelägenheten av att landsbygdens
intressen bli så väl tillvaratagna
som möjligt. För att belysa läget
i detta avseende kan jag nämna, att av
152 skolbyggnadsföretag, som erhållit
statsbidrag under tiden den 1 januari
1947—den 15 maj 1948, 56 gällt skolor i
städer och andra tätorter, medan 96 avsett
skolor på den egentliga landsbygden.

Med det anförda torde herr Janssons
interpellation få anses besvarad.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

"Vidare yttrade:

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för svaret på min
interpellation.

Av svaret framgår, att herr statsrådet
synes vara väl informerad i denna sak
och till fullo inser de svårigheter som
äro till finnandes. Statsrådets positiva
inställning till hithörande spörsmål
framgår av det lämnade svaret, och
därför skulle jag måhända ha kunnat
nöja mig med att endast uttala min
tacksamhet. Då emellertid frågan är
uppe, skall jag be att få säga ännu några
ord.

Av tillgängligt siffermaterial framgår,
att läget redan nu är mycket bekymmersamt,
och om utvecklingen kommer
att fortgå så som den nu gör utan att
några särskilda åtgärder vidtagas, torde
vi inom kort stå inför en situation som
torde kunna betecknas som minst sagt
prekär, för att inte säga en ren katastrof.
Orsakerna till detta läge kunna
sökas på olika områden men sammanhänga
till största delen med det krisläge
vari vi befinna oss och som vi hoppas
så småningom skall ge med sig. Jag
skall inte ta kammarens tid i anspråk
med att uppräkna dessa orsaker utan
endast peka på en orsak som är av ett
visst intresse och som kanske har stor
skuld till att man ser så mörkt på framtiden
som vi göra i dag.

Enligt uppgifter som jag erhållit skola
under tiden från och med den 1 april
1948 fram till den 1 juni 1949 byggas
39 750 bostadslägenheter. Om man räknar
med att varje lägenhet drar en kostnad
av cirka 25 000 kronor, blir det
ungefär en miljard kronor. Då bostadsbehovet
är mycket stort i speciellt städer
och tätorter och följaktligen en stor
bostadsproduktion just där kommer att
äga rum, är det självfallet att man inte
kan underlåta att på dessa platser, samtidigt
som ett bostadsbyggande pågår

där, se till, att, som statsrådet säger i
svaret på min interpellation, även skolans
lokalfråga blir löst.

På ett ställe utanför Stockholm pågår
i sommar ett bygge, som jag nyligen
sett på. Man skall där bygga hus med
sammanlagt 104 lägenheter, enligt vad
tidningarna skrevo häromdagen. Det är
fråga om en förort som inte ingår i
själva Stockholm. De kommunala myndigheterna
skola där ha möjlighet att
bereda rum för de så att säga rena katastroffallen
på bostadsmarknaden. Om
jag då gör ett räkneexperiment och antager,
att det finns ett skolpliktigt barn
i varje familj som flyttar in i dessa
lägenheter, så kommer jag till att det
behövs minst tre skollokaler för dessa
barn. 33 barn i en klass är ju tillräckligt.
Här framtvingas då helt naturligt
ett skolhusbygge. Men då kommer detta
att ske på bekostnad av landsbygdens
skolor, även om dessa äro behäftade
med mer eller mindre allvarliga brister,
såsom framgår av statsrådets svar.

Jag får i detta sammanhang erinra
om hur det kan gå till, när vi skola
byta lärare på landsbygden. Kommer
då en sökande och får se hur skollokalen
ser ut och att bostaden inte är tiptop,
ha vi ingen utsikt att få en lärare,
utan lärarna söka sig dit, där arbetsförhållandena
äro bäst och de bästa bostäderna
finnas. Vi ha många gånger
resonerat om hur vi skola kunna få en
ändring till stånd på detta område.

Vad vidare gäller skolbarnsbespisningen,
så ha vi på landsbygden i stor
utsträckning ännu inte kunnat tillgodogöra
oss denna förmån, beroende på att
vi inte med bästa vilja i världen haft
möjlighet att ens provisoriskt ordna
denna skolbarnsbespisning. Som kommunalman
bär jag fått påstötningar, och
jag bär hört uttalas, att man, så fort
möjlighet gives, kommer att söka sig
från kommunen till en plats, där de
kommunala myndigheterna bättre tillgodose
medborgarnas behov. Vi ha försökt
att provisoriskt ordna med skol -

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

frukost åt skolbarnen, även om dessa
provisoriska anordningar fört med sig
extra kostnader för kommunen, som
man skulle kunnat undgå, om byggnadstillstånd
kunnat erhållas. Dessa extra
kostnader äro många gånger rent av
bortkastade, när skolhuset i vissa fall,
som jag här åsyftar, ändå är sådant,
att man snarast möjligt måste bygga om
det och i samband därmed få lokaler
för skolbarnsbespisningen.

Jag har i ett par fall även hört farhågor
uttalas för att man, om ingen förbättring
på detta område snart sker,
skulle bli tvungen att tillgripa varannandagsläsning.
Vi ha redan nu duplicering
av skolklasser, men i vilken utsträckning
detta äger rum, känner jag
inte till, ty statistiska uppgifter saknas
på denna punkt. Det har dock sagts
mig, att man håller på att undersöka
omfattningen därav.

Med vad jag här anfört har jag velat
framhålla, att jag inte finner någon annan
möjlighet än att en omjustering av
kvoterna vid byggnadstillståndsgivningen
vidtages, ty en alltför stor kvot för
bostadsbyggande inkräktar på annars
rent av nödvändiga byggen. Såvitt jag
förstår, ligger saken så till, att det blir
vi på landsbygden som komma att få
sitta emellan, då det ju där alltid finns
någon gammal skola att hålla till uti.
När man reser land och rike ikring
och hittar skolor under all kritik men
sedan i en mellansvensk stad ser ett
två och en halv miljonspalats med skolkök
och lärosalar för slöjd och annat,
som denna stad erbjuder eleverna, då
är det emellertid inte utan att man tycker,
att den tiden borde vara kommen,
då vi skulle försöka få det så drägligt
som möjligt även för barnen på landsbygden,
ty flykten från landsbygden
pågår nu i en takt, som är oroväckande.
Det är ju visserligen en annan fråga,
men jag menar, att man borde se till,
att landsbygdens skolfråga ordnas så,
att inte även den blir en bidragande or -

sak till att denna omflyttning i vårt
land stimuleras.

Med dessa ord ber jag att ännu en
gång få tacka för svaret på min interpellation.
Jag undrar emellertid, om
jag får fråga herr statsrådet, huruvida
det finns möjlighet att redan innevarande
år vidtaga en omfördelning av
kvoterna till bostadsbyggande och till
uppförande av skollokaler.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag skall be att dels med anledning av
vad interpellanten sagt och dels med
anledning av en undersökning som
gjorts, sedan interpellationssvaret avfattats,
få kompletterra min framställning
något.

Jag vill då erinra om hur radikalt
situationen är förändrad på skolbyggnadsfronten.
Jag ser här i kammaren
närvarande en ledamot av 1934 års
folkskolesakkunniga. Dessa sakkunniga
framlade förslag om statsbidrag till skolbyggnader.
Jag kan inte erinra mig, om
det var i slutet av 1934 eller i början
av 1935. Frågan var i alla fall uppe vid
1935 års riksdag. De sakkunniga gjorde
en undersökning över hela landet angående
de aktuella nybyggnadsbehov som
då förelågo och kommo till det resultatet,
att det akuta behovet av nybyggnader
uppgick till sammanlagt 20 miljoner
kronor, inte för år räknat utan 20
miljoner kronor i ett för allt. Även om
vi tänka på att byggnadskostnaderna då
voro avsevärt lägre än nu, så skulle
man ändå efter en omräkning till nuvarande
byggnadskostnader inte kommit
upp till mer än 30 å 40 miljoner
kronor. De sakkunniga sade ifrån, att i
denna summa inte ingingo kostnaderna
för ersättningsbyggnader, som de ansågo
omöjliga att beräkna, och följaktligen
skulle man naturligtvis i realiteten
komma till ett högre belopp. Men
man kan i alla fall jämföra dessa 20

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

miljoner eller låt mig säga 30 eller 40
miljoner med de l1^ miljard kronor
som jag kommer till, när jag söker överblicka
det aktuella behovet på folkskolans
område.

Då frågar man sig: Vad är anledningen
till denna radikala förändring? Den
främsta anledningen är uppenbar för
alla. Det är den oerhört starka ökning
av nativiteten som har inträffat. 1934
års folkskolesakkunniga arbetade, när
nativiteten var i ett bottenläge. Under
åren 1933, 1934 och 1935 föddes i Sverige
varje år bara knappt 85 000 barn.
Under de senaste fem åren ha födelsesiffrorna
legat över 130 000, dvs. det
har skett en stegring på mer än 50 %.
Det är då klart, att det måste bli ett
oerhört stort behov av nya skollokaler.
Den väsentligaste anledningen härtill är
alltså denna radikala förändring i skolbarnens
antal och inte några försummelser
av det ena eller andra slaget.
Under 1930-talet sörjde vi över att det
föddes så få barn. Vi ha, kan man säga,
blivit bönhörda i hög grad, när vi önskat
flera barn. Nu ha vi det besvärligt,
men för min del tror jag inte, att besvärligheterna
äro större än att vi kunna
bemästra dem.

Det finns emellertid en annan anledning
till det ökade behovet av skollokaler,
och det är en stegring av intresset
för folkskolan, inte minst på landsbygden.
Jag såg häromdagen, att SLU gjort
ett uttalande, att man önskade att den
kulturella upprustningen skulle fullföljas
för landsbygdens del. För den som
står i ledningen för skolväsendet måste
det kännas som en glädje, att man trots
svårigheterna på landsbygden liar ett
så starkt, mången gång nyvaknat intresse
för folkskolan, ett intresse som
tar sig form i nya skolbyggnader och
centralisering av de högsta klasserna.

Sedan skall jag tillåta mig att nämna
några siffror för att visa, att jag, när
jag här talar om att man tar bostadskvoten
i anspråk för skolbyggnader,

inte bara rör mig med allmänna talesätt.
Det är ett par månader sedan departementet
började underhandla med
städerna om att de skulle släppa till av
sin bostadskvot till skolbyggnader. Under
den tid som gått har man fått städerna
att ta nära 6 miljoner kronor.
Det är exakt 245 lägenheter och
5 854 000 kronor. Det rör sig här om
betydande belopp, som i hög grad äro
ägnade att lätta situationen på skolbyggnadsfronten.
I ytterligare ett fall
bär en överenskommelse träffats med
en kommun, där man skall ha ett stort
skolbygge på skolbyggnadskvoten, att
en småskoleflygel för drygt en halv miljon
kronor skall upptagas i bostadskvoten.
Slutligen pågå förhandlingar med
en av våra största städer om att staden
skulle släppa till minst två miljoner av
sin bostadskvot och maximalt något
över tre miljoner kronor. Om jag lägger
samman allt detta, så kommer jag till
det resultatet, att man kan säga, att städerna
av sina bostadskvoter ha tagit
eller beräknas inom den närmaste tiden
taga mellan åtta och nio miljoner kronor
till uppförande av skollokaler, och
det är, jag upprepar det ännu en gång,
ett ganska avsevärt belopp.

Interpellanten vill — och det är rätt
naturligt med hänsyn till interpellationens
avfattning — gärna trycka på att
landsbygden bär det sämre ställt än
städer och tätorter. Jag vill då erinra
om att i det svar jag lämnade angavs,
att av 152 byggnadsföretag 56 voro belägna
i städer och tätorter — observera
inte bara i städer utan också i tätorter
— men 96 på rena landsbygden. Antalet
byggnadsföretag på rena landsbygden
är alltså i det närmaste dubbelt så
stort som det för städer och tätorter.
Nu har arbetskraften i departementet
varit så hårt belastad, att jag inte har
kunnat låta göra en undersökning om
den totala summan av byggnadskostnaderna
i de båda fallen. .lag skulle tro
alt en skolbyggnad i städerna i allmän -

Andra kammarens protokoll 1''J''iH. Nr 24.

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

het kostar tre eller kanske fyra gånger
så mycket som en skolbyggnad på
landsbygden. Men även om man säger
fyra gånger, skulle det i alla fall innebära,
att landsbygden fått ungefär en
tredjedel av den summa som man kunnat
lämna tillstånd för till folkskolebvggnader.
Om man tänker på att det
där rör sig om ersättningsbyggnader
och byggnader för centralisering men i
städerna om att skaffa rum över huvud
taget för klasser som inte ha klassrum,
tror jag inte att man kan säga, att landsbygden
blivit sämre tillgodosedd än
städerna. Det skulle för övrigt rimma
mycket illa med mina egna intentioner,
och jag kan försäkra — jag tror, att jag
visat det i mitt handlande — att jag
inte bara har lika stort intresse för
landsbygdens skolväsende som för städernas
utan ett större intresse, av det
enkla skälet att städerna alltid hävda
sig och att det där är starka krafter
som föra skolorna framåt, under det att
landsbygden med sina långt mera svårlösta
skolfrågor är i stort behov av stöd
från de statliga myndigheternas sida.

Vidare ansåg interpellanten, att lärarna
gärna sökte sig till städerna därför
att skolbyggnaderna där vore bättre
och där också funnes bättre bostäder.
Jag undrar, hur det är i detta fall. Vi
ha en rad av lärare vid läroverken som
inte kunna tillträda sina tjänster därför
att de inte kunna få bostäder. Däremot
lämna vi varje vecka statsbidrag
till åtminstone ett tiotal tjänstebostäder
för folkskollärare på landsbygden. Möjligheterna
att få bostäder där äro nog
större än vad de äro i städerna. Även
om interpellanten sett i en stad en ståtlig
skolbyggnad som kostat 21j2 miljon
kronor, skulle han kunna besöka en
massa städer, där man läser i miserabla
skolbyggnader och där man lider en sådan
brist på skollokaler, att två klasser
måste dela ett klassrum. Alltnog, det är
besvärligt överallt, det är den enkla
sanningen. Ingen kan ha starkare känning
av det än den som sitter i eckle -

siastikdepartementet och dels får ta
emot alla klagomål, dels får en viss
överblick över läget.

Interpellanten var även inne på frågan
om skolbarnsbespisningen, och han
sade, att landsbygden inte kunnat tillgodogöra
sig den reform, som riksdagen
för ett par år sedan beslöt. Jag besvarade
häromdagen i första kammaren
en interpellation i samma ämne,
och det gör att förhållandena äro ganska
aktuella för mig. Jag vill nämna
några siffror för att visa, att förhållandet
är det rakt motsatta mot det som interpellanten
framhållit. Höstterminen
1940, eller noga räknat läsåret 1940/41,
fingo drygt 23 procent av städernas
barn bespisning i skolan. Höstterminen
1947 hade antalet stigit till 34 procent.
Var och en kan räkna ut, att det är en
stegring med knappt 50 procent. På
landsbygden uppgick under läsåret
1940/41 antalet bespisade barn till 9,5
procent. Höstterminen 1947 hade det
stigit till 27 procent. Stegringen på
landsbygden närmar sig alltså 200 procent,
under det att den i städerna, som
sagt, är knappt 50 procent. Även om
man med beklagande måste säga, att
skolbarnsbespisningen på landsbygden
inte blivit vad man hade önskat att den
skulle bli, går utvecklingen ändå i rätt
riktning. Delvis beror den låga siffran
för landsbygden för övrigt på att man
på sina håll visat ringa intresse för saken.
Jag kan nämna att det på landsbygden
i Skåne var sammanlagt 32 barn
som åtnjöto bespisning i skolan höstterminen
1947. Detta utgör 1 /,0 procent
av alla skolbarn. I Östergötland var siffran
ungefär densamma som i Skåne,
och relativt % procent. I Norrbotten däremot
åtnjöto mellan 90 och 100 procent
av alla skolbarn bespisning i skolan.
Det är således inte bara lokal- eller personalsvårigheter
som inverka, utan även
och i hög grad tillgång eller brist på
personligt intresse.

Jag har, herr talman, med det anförda
i någon mån velat komplettera mitt in -

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Svar på

terpellationssvar och visa, att jag åtminstone
på en del punkter har en annan
uppfattning än interpellanten om
tillgången på folkskolelokaler i stad
och på landsbygd.

Herr NILSSON i Göingegården: Herr
talman! Efter statsrådets redogörelse
kunde det måhända anses onödigt att
ytterligare förlänga debatten, men jag
kan inte underlåta att med ett par ord
understryka de skoldistriktens bekymmer,
som interpellanten givit uttryck
åt. För varje dag som går blir situationen
allt svårare, och rätt som det är
kommer den att bli alldeles ohållbar.
Jag vet mycket väl att ecklesiastikministern
inser nödvändigheten av att
söka råda bot på missförhållandena,
men jag är inte alldeles övertygad om
att de myndigheter, som ha att fördela
byggnadstillstånden, lika klart inse hur
allvarligt detta problem är. Interpellanten
nämnde någonting om att man
tvingas gå tillbaka till gamla skolformer,
och enligt upplysningar från skolöverstyrelsen
ligger det faktiskt så till,
att man inom en del skoldistrikt sagt
ifrån, att man tvingas gå tillbaka till
varannandagsläsning, om lokalfrågan
inte blivit löst före skolårets början
1949. Detta är ju en sorglig utveckling,
som man bör söka undvika.

Såsom statsrådet framhöll finns det
flera anledningar till att svårigheterna
blivit aktuella. Sedan kriget finns det
givetvis en viss eftersläpning av nybyggnadsverksamheten.
Dessutom har
det ökade barnantalet skärpt svårigheterna,
och införandet av det sjunde
skolåret, som blir obligatoriskt i höst,
har inte minst medverkat till att problemet
är aktuellt just för dagen. Det
iir beklagligt att man på grund av införandet
av det sjunde skolåret tvingats
tillgripa så många provisoriska lokaler,
som inte tillnärmelsevis fylla kraven
på en skollokal. Detta sjunde skolår
kommer på detta siitt att bli långt ifrån

iterpellation ang. folkskolans lokalbehov.

populärt både bland föräldrarna och
bland de lärare, som skola undervisa
i dessa provisoriska lokaler. Man har
ju tvingats tillgripa församlingshem,
godtemplarlokaler och kommunala lokaler,
vilka aldrig varit avsedda för
undervisning och som i många avseenden
inte på långt när fylla kraven på en
skollokal.

Jag är således fullt på det klara med
att myndigheterna måste vidtaga kraftåtgärder,
och i likhet med interpellanten
ser jag ingen annan utväg än att
man får ta av bostadsbyggnadskvoten
och lägga över till skolbyggnadskvoten.
Jag är medveten om att detta inte är
någon behaglig utväg att tillgripa för
närvarande, och det är säkerligen inte
vare sig aktuellt eller populärt i kommunerna
att gå över från att bygga
bostäder till att bygga skolor. Jag vill
därför trycka på nödvändigheten av att
de myndigheter, som ha hand om bostadskvotfördelningen,
själva ta initiativet
och inte överlåta åt kommunerna
att pruta av på bostadsbyggandet och i
stället uppföra skollokaler. Jag vet alltför
väl, att det inte är roligt att stå
upp i en kommunal församling och
säga, att bostadsbyggandet måste stå
tillbaka för uppförandet av en skollokal.
Man tar då i stället och ökar
barnantalet per klass, men till slut går
inte heller detta att driva längre, och
läget blir ohållbart.

Jag vill upprepa vad jag sade i början
av mitt anförande, att jag är medveten
om att chefen för ecklesiastikdepartementet
mycket väl känner till förhållandena
på detta område men att
jag inte tror att de myndigheter, som ha
hand om byggnadskvottilldelningen,
lika klart inse allvaret i detta speciella
problem.

Herr JANSSON i Aspeboda (kort genmäle):
Herr talman! Jag konstaterar
att statsrådets andra anförande återspeglar
ett stort intresse för denna frå -

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

ga, och jag kan därför ännu med ett
visst lugn se mot framtiden. Det var
emellertid en sak som jag inte riktigt
fattade, nämligen att man på landsbygden
liksom i städerna skulle kunna utnyttja
en del av bostadskvoten till att
uppföra skollokaler. Jag kan inte erinra
mig, huruvida vi fått oss tilldelad
någon bostadskvot, och det torde bara
vara städerna som ha denna möjlighet.
Det är bara glädjande om den har utnyttjats,
och jag hoppas den i framtiden
kommer att utnyttjas i sådan utsträckning,
att det kan bli en rimlig fördelning
mellan bostads- och skolbygge. Det
var med glädje jag i interpellationssvaret
såg uppgiften att under den senaste
tiden statsbidrag i 56 fall lämnats för
uppförande av skolbyggnader i städer
och i 96 fall på landsbygden. Det var
emellertid inte den tid som gått som
gav mig anledning att yttra mig i frågan,
utan det framtidsperspektiv vi ha
med hänsyn till folkvandringen. Jag
sade att man kan spåra svårigheternas
orsaker på många områden, men jag
ville inte ta kammarens tid i anspråk
med att räkna upp dem. En orsak är
naturligtvis nativitetsökningen, men
dessutom pågår det ju en vandring mellan
yrken, som också medverkat till
att vi kommit i denna situation. Det
skulle emellertid föra för långt att gå in
på detta.

Det är ett glädjande faktum att intresset
för skolbarnsbespisningen växer
sig starkt överallt på landsbygden, och
jag hoppas att det inte skall uppstå
sådana svårigheter, att intresset svalnar.
Det har ju många gånger varit tråkigt
nog, när svårigheter tornat upp sig
så att man inte kunnat väcka det nödvändiga
intresset.

Vad jag sade om att de bästa lärarkrafterna
söka sig till städerna har åtminstone
tidigare gällt. Skulle bostadsbristen
i städerna göra att landsbygden
får de bästa lärarna, om man eventuellt
kan skaffa bostäder åt dem, då få vi
säga, att det är ett exempel på att det

inte finns något ont som inte för något
gott med sig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
När jag talade om möjligheterna att
skaffa bostäder åt lärare, tänkte jag på
att det, som jag tidigare sade, i praktiskt
taget varje konselj lämnas statsbidrag
till uppförande av en rad lärarbostäder
på landsbygden. I längden får
nog därför landsbygden större möjligheter
att skaffa bostäder åt lärarna
än städerna med deras nuvarande bostadsbrist.

Fröken NYGREN: Herr talman! Det
kan kanske anses obefogat att ta till
orda i denna diskussion nu, eftersom
det inte råder några delade meningar
om nödvändigheten att i största möjliga
utsträckning tillgodose behovet av
skollokaler, inte minst på landsbygden.
Jag kan emellertid ändå inte underlåta
att säga några få ord.

Statsrådet lämnade några siffror, som
så bjärt som möjligt visade, hur situationen
förändrats under de senaste femton
åren. Det är ju beklagligt att det
ökade intresse för folkskolan och dess
behov i olika avseenden, som i och för
sig är så glädjande, kommit till stånd
i en situation, när det är så svårt att
lösa byggnadsfrågorna och kraven på
att få bygga av många orsaker äro så
oerhört mycket större än möjligheterna
att tillgodose dem. I den skrivelse, som
skolöverstyrelsen i mars sände till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
sades det, att det aktuella
behovet just då motsvarade en
summa av 530 miljoner kronor. Nu säger
man med ledning av de erfarenheter
man sedan dess fått, att det vore
synnerligen önskvärt, att man i de olika
distrikten runt om i landet finge sätta
spadarna i jorden och påbörja byggen
för inte mindre än 600 miljoner kronor.
Behovet ökas alltså ständigt.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

Jag begärde ordet när jag hörde statsrådet
i sitt svar säga, att det i vissa
fall träffats överenskommelser med
kommunerna om att bostadskvoten helt
eller delvis skall utnyttjas för byggande
av skollokaler. Herr Nilsson i Göingegården
har varit inne på samma
fråga, och statsrådet har i sitt andra
anförande givit en del värdefulla kompletterande
upplysningar. I interpellationssvaret
berördes ju frågan mera i
förbigående, men sedan lämnade statsrådet
en del intressanta siffror. Det är
ju ett steg i rätt riktning att 8 å 9 miljoner
av bostadsbyggnadskvoterna använts
för uppförande av skolbyggnader.
Men när bostadsbyggnadskvoten
för tiden 1 april 1948—1 juni 1949 är
fastställd till nära 40 000 lägenheter,
vilket motsvarar inemot en miljard kronor,
förslå dessa 8 å 9 miljoner inte så
värst långt. I skolöverstyrelsen frågar
man sig därför, om det inte rent av
borde bli regel, att skolbyggnader i
städer och tätorter skola inrymmas i
bostadskvoten, så att den särskilda skolbyggnadskvoten
i allra största utsträckning
kan tagas i anspråk för rena landsbygden.

Som alla veta råder det rent av panikartad
stämning på sina håll i bygderna.
Skolöverstyrelsen får ständigt
besök av representanter för olika skoldistrikt.
Jag behöver väl inte upplysa
statsrådet om detta, ty jag förmodar att
samma personer i allmänhet också vända
sig till statsrådet direkt, men jag
kom att tänka på detta, emedan just
i dag voro uppe representanter för ett
skoldistrikt, som hade fått statsbidragsfrågan
ordnad redan 1946, men ännu
inte hade lyckats få byggnadstillstånd,
och de frågade sig, hur länge det skulle
dröja innan man kunde få byggnadstillstånd.
Detta var inte något särpräglat
fall, utan det kommer dagligen uppvaktningar
från skoldistrikt, som fått
bidragsfrågan ordnad för så länge sedan,
och där man riiknat med att skolbyggnaden
skulle stå fiirdig vid det

här laget men ännu inte fått byggnadstillstånd.

Jag vill alltså kraftigt understryka
behovet av att man i större utsträckning
tar med skolorna i städer och tätorter
inom ramen för den beviljade
bostadskvoten. Det säger sig självt, att
när bostäder byggas i städer och tätorter
och förorter till städerna i den
utsträckning som nu sker, så att nya
samhällen växa upp, är det alldeles
nödvändigt att skolor byggas där, hur
stort intresse man än har för att tillgodose
landsbygdens berättigade intressen.
Att man alls inte försummar landsbygdens
intressen, framgår av de siffror
statsrådet nämnde. Man kan emellertid
inte låta nya samhällen stå utan
skola, utan där måste skolor byggas,
eftersom man inte kan upprätthålla kravet
på skolplikt och samtidigt underlåta
att uppföra för skolpliktens fullgörande
erforderliga skollokaler. Om man då
inte använder en del av bostadskvoten
till skolbyggnader, måste en stor del
av skolbyggnadskvoten tagas i anspråk
för städer och tätorter. Man frågar sig
då, om det inte borde vara regel i stället
för, jag vågar säga nästan undantag
— jag medger dock, att de siffror statsrådet
nämnde tyda på en glädjande tendens
i rätt riktning — att bostadskvoten
toges i anspråk i sådana fall. Det
skulle emellertid gå fortare att få till
stånd erforderliga skolbyggnader, om
man helt enkelt fastsloge, att för dessa
orter skolbyggnader måste inrymmas
inom den kvot de tilldelas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Med anledning av vad fröken Nygren
bär sagt vill jag bara meddela, att inom
departementet tillämpas i möjligaste
mån den regeln att städernas bostadskvot
tages i anspråk för skolbyggnader.
Detta är emellertid inte möjligt i de
fall, då bostadskvoten redan förbrukats
eller till större delen disponerats. Dess -

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

utom komma alltid sådana fall att finnas,
då man i en mindre tätort måste
uppföra en så stor skolbyggnad, att inte
ens hela bostadskvoten skulle räcka till.
Man kan därför inte få generella linjer
att gå efter, utan måste bedöma dessa
frågor från fall till fall med hänsyn till
de lokala förhållandena, varvid man
över huvud taget eftersträvar en rättvis
lösning.

Jag har fullt klart för mig, att vi
måste ta krafttag för att ett annat år
få mera pengar till skolbyggnader, under
förutsättning att vi då ha så pass
hyggliga förhållanden i övrigt som vi
nu ha. Vi veta, att man i andra länder
nog tycker, att vi ha det gynnsamt ställt
i fråga om skolor i jämförelse med förhållandena
i dessa länder. Jag undrar
hur många skolor t. ex. våra nordiska
grannländer kunnat bygga de senaste
åren. Jag upprepar emellertid, att vi
nästa år böra ta krafttag för att bygga
skolor i större utsträckning än vad nu
sker, om de nuvarande drägliga förhållandena
då bestå och vi slippa trycket
av en internationell försämring av
situationen.

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Säkerligen är det ingen i denna
församling eller annorstädes som betvivlar
statsrådet Weijnes intresse för
att rusta upp skolbyggnaderna, men
dessvärre är det ju inte han som så att
säga har nyckeln i detta fall, utan det
är det statsråd, som har hand om byggnadsregleringen,
och det är att beklaga
att denna diskussion måste föras utan
att statsrådet Ericsson är närvarande.

Jag delar helt och fullt interpellantens
uppfattning och jämväl herr Nilssons i
Göingegården, att det inte i längden går
att fortsätta på detta sätt. Det går inte
att privilegiera bostadsbyggandet i så
stor utsträckning som sker på bekostnad
av byggnader för allmänna ändamål.
Vi skulle kunna föra en precis
likadan diskussion här om behovet av

sjukhusbyggnader. Beträffande behovet
av lokaler för förvaltningen ha vi i
statsrevisorernas berättelse en redogörelse
för hurdant läget är i huvudstaden.
Och statsutskottet har i det utlåtande
som nu ligger på kammarens bord understrukit
angelägenheten av att något
göres för att få en ändring till stånd.
Det är för övrigt inte bara i huvudstaden
det fattas ämbetslokaler. Överallt i
residensstäderna arbetar man nästan
under bar himmel, och de nya ämbetsverk,
som där tid efter annan skola inrättas,
äro i regel utan möjlighet att
skaffa sig hyggliga lokaler.

Jag vill alltså med detta ha sagt, att
det är inte i ecklesiastikdepartementet
som man har att söka lösningen på det
problem som vi här diskutera, utan det
är på ett annat ställe.

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
är fullt överens med herr statsrådet om
att man naturligtvis måste handla från
fall till fall och inte benhårt binda sig
vid en bestämd regel. Men med anledning
av vad statsrådet sade om de
mindre städer och tätorter, som redan
förbrukat hela sin bostadskvot och sedan
begära att få bygga en skola, vill
jag understryka att min mening naturligtvis
var, att när dessa orter få sig
tilldelad en jämförelsevis stor kvot för
bostadsbyggen, skulle samtidigt meddelas
dem, att därest de inte ha tillräckliga
skollokaler, så måste de från
början räkna med att de av denna kvot
få lov att avsätta viss del för skolbyggnad*
På så sätt behövde man inte komma
i denna situation.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag vill endast anknyta ett par ord till
vad herr Andersson i Falun sagt. Det
är alldeles riktigt att lösningen här finns
inte i ecklesiastikdepartementet — den
finns inte heller i något annat fackdepartement.
Vi ha samma situation på

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Svar på interpellation ang. folkskolans lokalbehov.

en hel rad områden. Träffar man —
som herr Andersson sade — någon representant
för låt mig säga sjukhusväsendet,
klagar han minst lika högljutt
som man gör när det är fråga om skolorna.

Eftersom detta är en fråga som måste
ses i stort, böra vi ha klart för oss att
en väg till dess lösande ju är att öka
investeringarna. Såvitt jag vet har detta
inte från något håll i riksdagen påyrkats.
Tvärtom har man ifrån det parti,
som herr Andersson i Falun företräder,
snarast yrkat på en begränsning
av investeringarna. Det blir således en
avvägningsfråga, och då bör man ha
klart för sig, att skall man kunna få
större kvot till skolor, sjukhus och förvaltningsbyggnader,
nödgas man bygga
avsevärt mindre med bostäder. Det är
konsekvensen, och den konsekvensen
måste man se i ögonen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid till

statsutskottet propositionen nr
282, angående ersättning till statstjänstemän
m. fl. för vissa under vistelse
utom riket uppkomna förluster; och

till bankoutskottet propositionen nr
295, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 15 december 1939
(nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande på
bordet liggande motioner, och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 004 av herr Rubbestad och

nr 605 av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl., samt

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 606 av herrar Rubbestad och Werner
och

nr 607 av herrar Karlsson i Stuvsta
och Hagberg i Luleå.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden hr 25—
29, statsutskottets utlåtanden nr 145—
159, bevillningsutskottets betänkanden
nr 51—55, bankoutskottets utlåtanden
nr 43—46, första lagutskottets utlåtanden
nr 39—43, andra lagutskottets utlåtanden
nr 41—44, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 51—59 och andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 14.

§ 7.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren måtte besluta, att å föredragningslistan
för kammarens nästa
sammanträde bland två gånger bordlagda
ärenden bankoutskottets utlåtanden
nr 45 och 46 måtte uppföras främst
samt konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 25 och 26 närmast efter första lagutskottets
utlåtande nr 43, och övriga
ärenden i den ordning de förekomma å
dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 8.

Avlämnades följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 275, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
nämligen

nr 608 av herr Falla m. fl.,

nr 609 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl. och

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Lyckönskningstelegram till Schweiz’ parlament.

nr 610 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 278, angående val av fullmäktige i
riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; och

nr 284, angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

279, för riksbanksdirektören Ivar
Rooth att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 280, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Allan Andersson
i Tungelsta att vara fullmäktig i riksbanken; nr

281, för ledamoten av riksdagens
första kammare herr John Helmer Bergvall
att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 282, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Olof Andersson i
Malmö att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 283, för filosofie licentiaten Henrik
Åkerlund att vara suppleant för
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 285, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Ernst Gustaf
Eugén Eriksson i Stockholm att vara
fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 286, för ledamoten av riksdagens
första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; nr

287, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gunnar Falla att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

288, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant
för fullmäktige i riksgäldskontoret;
och

nr 289, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant
för fullmäktige i riksgäldskontoret.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 17 juni.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Lyckönskningstelegram till Schweiz’
parlament.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
som yttrade: Herr talman! Enligt ett
från utrikesdepartementet ingånget
meddelande firar Schweiz i år 100-

årsminnet av sin konstitution. Minnet
kommer att högtidlighållas i Bern den 19
och 20 juni, då parlamentet är samlat.
Då det synes mig önskvärt och lämpligt
att Sveriges riksdag på något sätt uppmärksammar
detta jubileum, ber jag få
föreslå, att kammaren ville uppdraga
åt sin talman att, under förutsättning
att första kammaren fattar ett liknande
beslut, gemensamt med första kamma -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Nr 24. 25

Ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

rens talman avsända ett lyckönskningstelegram
till Schweiz’ parlament.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Herr Talmannen i Riksdagens
Andra Kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla att
på grund av kraftnedsättning i anledning
av nyligen genomgången lunginflammation
varda befriad från riksdagsarbetet
under tiden 17—30 juni 1948.

Stockholm den 16 juni 1948.

V. Lundstedt.

Kammaren beviljade herr Lundstedt
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 17 till och med den 30
juni 1948.

Härpå meddelade herr talmannen, att
herr Bergström, som vid kammarens
sammanträde den 19 nästlidna maj med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
följande på kammarens
bord liggande motioner, nämligen

nr 608 av herr Falla m. fl.;

nr 609 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.; och

nr 610 av herr Jacobson i Vilhelmina
m. fl.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor m. m.; samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
27, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för stärkande av den riksdagens
kontrollmakt, som beröres i
§§ 105, 106 och 107 regeringsformen.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 5.

Ersättningen för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckt
motion angående ändring av bestämmelserna
om fastställande av ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Uti en inom andra kammaren väckt,
till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 3, hade av herr Dickson hemställts,
att en rådgivande remissinstans
måtte tillskapas, vars yttrande skulle
inhämtas i frågor rörande riksdagsledamöternas
ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande samt därmed
sammanhängande förmåner.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DICKSON: Herr talman! Jag vet
inte om jag här i kammaren är ensam
om att varje gång våra arvoden och
förmåner diskuteras bli till ytterlighet
pinsamt berörd. Dessvärre måste riksdagen
vid dylika tillfällen för närvarande
fatta beslut i egen sak, och varje
gång det sker kalfatras beslutet av allmänheten.
Det sägs då, att riksdagsmännen
bevilja sig själva förmåner, och

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

därmed vill man väl antyda, att våra
arvoden äro för höga och förmånerna
för stora. Åtminstone har jag efter varje
sådan episod gått omkring och känt
mig hart när som en brottsling. Varenda
människa jag möter dyker på mig
och börjar tala om de förmåner, som
jag varit med om att bevilja mig själv.
Funnes det någon möjlighet att undvika
denna ordning skulle detta för
mig — och jag förmodar också för övriga
kammarkamrater — vara en mycket
stor förmån. För riksdagens anseendes
skull framför allt vore en ny
ordning i detta hänseende av allra största
betydelse; dessvärre är detta riksdagens
anseende bland allmänheten inte
så värst stort, utan det skämtas ganska
friskt härvidlag både bland allmänheten
och i pressen.

Den motion, som jag har väckt, har
konstitutionsutskottet utan motivering
yrkat avslag på. Utskottet säger bara,
att det inte kan finna skäl att biträda
densamma. Jag för min del skulle emellertid
vilja efterlysa de skäl, som utskottet
kan ha haft för denna sin ståndpunkt.
Min tanke med motionen var
den, att riksdagen vid tillfällen då arvodena
skola ändras vänder sig till ett
kollegium av i landet allmänt aktade
män i hög ämbetsmannaställning, som
skulle ha till uppgift att yttra sig över
förslag både om höjning och om sänkning
av arvoden och andra förmåner.
Finge riksdagen detta stöd skulle allmänheten
sedan inte kunna komma med
sina för riksdagen nedsättande kommentarer.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr förste vice talmannen MAGNUSSON:
Herr talman! Det må tillåtas mig,
som snart kommer att lämna riksdagen,
att säga några ord i anledning av de
uttalanden, som här nyss gjordes av
herr Dickson.

Jag har ingenting emot att det skojas,

och det ganska friskt, med riksdagen
både bland allmänheten och i pressen
men under den förutsättningen att detta
skoj innebär något av verksam och befogad
kritik. Ty en befogad kritik är
både hälsosam och nyttig. Däremot har
jag nog många gånger tyckt, att den
kritik, som riktats mot riksdagen, varit
ganska ovederhäftig och närmast bottnat
i fullständig okunnighet såväl om
riksdagens arbetsformer som om de förhållanden
under vilka riksdagsmännen
arbeta. Jag är den siste att vilja företräda
den meningen, att riksdagsmännen
skola kunna tilldela sig själva sådana
ekonomiska och andra förmåner
att det skulle bli förenat med verkligt
god ekonomisk förtjänst att tillhöra
riksdagen. Själv har jag varit med här
sedan 1915, och jag har sålunda en liten
smula erfarenhet av vad det velat
säga och vill säga för en fattig näringsidkare
att kunna tillhöra riksdagen, att
försumma sitt företag och för att nu
inte tala om att nödgas försumma hem
och familj på ett sätt, som ofta medför
nästan oöverkomliga pliktkollisioner.
Jag tror därför att om man vill se saken
objektivt, man skall nödgas erkänna,
att den svenska riksdagen i stort
sett har varit mycket återhållsam när
det gällt att åt sig själv bevilja förmåner.
Detta framgår väl redan av det förhållandet,
att de ekonomiska förmåner,
som de svenska riksdagsmännen ha,
äro sämre för att inte säga de sämsta,
som någon folkrepresentation tillerkänt
sina medlemmar. Nu vill herr Dickson
rent av göra gällande, att vi borde göra
oss omyndiga när det gäller att bestämma
angående arvoden och förmåner
åt riksdagens ledamöter. Jag skulle
i detta fall nästan vilja använda starka
ord och säga att om vi äro ur stånd att
själva bestämma i denna sak, kunna vi
avskaffa oss själva, ty då duga vi inte
längre till att vara riksdagsmän, och
då duga vi inte heller till att handha
rikets angelägenheter. Det finns mycket
inom den nuvarande riksdagen och

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

bland partierna, och låt mig också
säga den nuvarande riksdagsmajoriteten,
som jag för min del ogillar och
måste ogilla —■ det ligger i sakens natur
— men jag vill begagna tillfället att
säga, att enligt min mening den svenska
riksdagen inte vinner på klankande;
vi vinna inte heller på om vi giva
anledning till klankande, vilket vi
många gånger gjort. Jag erinrar i det
avseendet blott om voteringssiffrorna
från många kvällar här. Det gäller för
oss att vårda oss om vårt anseende,
men det gäller också för allmänheten
att göra klart för sig, att den svenska
riksdagen är en samling personer, som
känner sitt ansvar och som vill göra
sitt bästa för att vårda sig om sitt anseende.

Herr talman! Jag har velat begagna
tillfället att framhålla, att den svenska
riksdagen dock är en samling personer,
som så ryktar sitt värv att den förtjänar
aktning mer än ovederhäftigt klankande.

Herr NILSSON i Göteborg: Herr talman!
I nuvarande läge är det inte anledning
att så mycket orda om herr
Dicksons hugskott. Frågan om riksdagens
arbetsformer är ju föremål för behandling,
och därvidlag kommer ju också
arvodesfrågan före. Under sådana
förhållanden har jag ingenting annat
att säga än att jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr DICKSON: Herr talman! Med
anledning av herr förste vice talmannens
inlägg nu måste jag med all den
respekt jag har för honom säga, att jag
har svårt att förstå honom. Han byggde
sitt anförande på teorien att det är en
svaghet att ta råd. Jag har för min del
alltid föreställt mig att det är en mycket
stor förmån och styrka att kunna
ta råd av kloka personer och det framför
allt när det gäller en själv, i vilket
fall man ju har svårt att vara fullt objektiv.

Jag finner den föreliggande frågan
vara av så elementär vikt, att jag ämnar
begära rösträkning och det om jag
så skall bli ensam, men jag gör det för
att freda mitt samvete.

Herr Nilsson i Göteborg säger, att
frågan inte är aktuell. Det må vara hänt,
men varför skall man inte kunna ta
ställning till saken redan nu, när det
har signalerats att riksdagsmännens arvodesfråga
kommer att tagas upp vid
nästa riksdag. Det kunde väl vara skönt
att då ha denna procedur undangjord,
så att man sluppe den andliga tortyr,
som vi fingo vara med om senaste
gången det var fråga om riksdagsmännens
arvoden.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande
bifall till motionen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Dickson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Dickson begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till universitetssjukhusen.

avgåvos 129 ja och 9 nej, varjämte 19
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
förevarande hemställan.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
29, i anledning av väckt motion angående
tillämpningen av lagen rörande ny
indelning av riket i borgerliga kommuner;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap m. m.;
och

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal rörande Stockholms och Göteborgs
högskolors framtida ställning m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Anslag till universitetssjukhusen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen jämte
i ämnet väckta motioner.

Avd. 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Avd. II.

Punkten l:o), angående anslag till
Karolinska sjukhuset: Avlöningar.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
203, punkt 2, s. 10—28, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset,
som föranleddes av vad departementschefen
anfört, dels godkänna av depar -

tementschefen angiven avlöningsstat för
karolinska sjukhuset, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1948/49,
dels ock till Universitetssjukhus: Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1948/49 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 9 670 000
kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar vissa
ändringar i personalorganisationen vid
sjukhuset. I fråga om kuratorstjänsterna
hade dock förordats bibehållande av
nuvarande organisation med fem kuratorer
i 15 lönegraden.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft fyra motioner. I
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fröken
Andersson m. fl. (I: 350) och den andra
inom andra kammaren, av fröken Nygren
m. fl. (11:511), hade hemställts,
bland annat, att riksdagen måtte besluta
följande lönegradsplacering av kuratorstjänster
vid karolinska sjukhuset:

3 kuratorer lönegrad 19

2 kuratorer ........ lönegrad 17

Utskottet hemställde i denna punkt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:350 och 11:511, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 5 mars 1948 anfört;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1948/49;

c) till Universitetssjukhus: Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 670 000
kronor;

II. att motionerna I: 349 och II: 512,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Reservation hade vid utlåtandet avgivits
av herrar Oscar Olsson och Pauli
samt fröken Andersson, vilka såvitt anginge
denna punkt ansett, att utskottet
under mom. I bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 350 och II: 511,
såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad reservanterna anfört; b)

godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1948/49;

c) till Universitetssjukhus: Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 675 500
kronor.

Punkten l:o) föredrogs; och yttrade
därvid:

Fröken NYGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att säga min mening
om lönesättningen för de statsanställda
kuratorerna.

Ingen må väl bli förvånad om tålamodet
tryter hos den kvinnliga personalen
vid våra sjukvårdsinrättningar
och om den börjar fråga sig, om det
är riksdagens mening att helt enkelt
driva med den. Vid fjolårets riksdag
hade Kungl. Maj :t föreslagit en högre
lönegradsplacering av sjuksköterskorna
vid de statliga sjukhusen än den tidigare
tillämpade, men mot detta förslag
protesterade landstingsrepresentanterna
i riksdagen med motivering att man
måste söka få lönerna vid statens sjukhus
att mera överensstämma med gällande
löner vid landstingens sjukvårdsinrättningar.
Denna motivering godtogs
av riksdagens majoritet, som alltså
stjälpte Kungl. Maj:ts förslag. Nu gäller
det kuratorerna vid samma sjukhus, för

Anslag till universitetssjukhusen.

vilka motionärerna begära samma lönegradsplacering,
som fr. o. m. 1/1 1947
gäller för landstingens sjukhuskuratorer.
Lönenämnden har också funnit det
»i och för sig värdefullt, att enhetlighet
råder i fråga om de villkor, som
erbjudas en viss personalkategori i allmän
tjänst vare sig arbetsgivaren är staten,
landsting eller kommun». Men nu
går man ifrån den jämförelsen och talar
i stället om andra jämförliga befattningshavare.
Detta kan naturligtvis också
sägas innebära en viss konsekvens,
men nog tycka de personer det här gäller
att det mera är fråga om brist på
konsekvens, och man kan ju säga med
det gamla ordstävet: »Vill man sjunga,
nog hittar man visor.»

Visst hade det varit önskvärt att
samtliga jämförliga befattningshavare nu
hade fått sin lönefråga ordnad, men eftersom
det i detta sammanhang endast
var fråga om universitetssjukhusen,
måste vi nöja oss med att motionera för
den grupp, som hör hemma där. Jag tror
att de befattningshavare, som vi alltså
måste lämna utanför motionen, känna
sig lika litet nöjda med utskottets välvilliga
skrivning som de direkt berörda
göra. Det låter visserligen bra att »utskottet
förutsätter att förslag i ämnet
kommer att från Kungl. Maj :ts sida föreläggas
nästa års riksdag». Men ställ däremot
Kungl. Maj :ts uttalande i prop. 287
i fjol, vilket lyder: »Jag är icke beredd
att med anledning av nyssnämnda framställning
(CST och svensk kuratorsförening),
som icke hunnit undergå remissbehandling
i vanlig ordning, nu
förorda någon ändring beträffande de
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
anställda kuratorernas löneställning.
Jag förutsätter emellertid, att
frågan om såväl nyssnämnda som övriga
statsanställda kuratorers löneställning
göres till föremål för närmare
överväganden samt att nästa års riksdag
förelägges det förslag i ämnet, vartill
övervägandena kunna giva anledning.
» Jag konstaterar, att resultatet ute -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till universitetssjukhusen.

blivit i år, trots den av statens lönenämnd
verkställda utredningen med
klart positiva förslag! Man vågar nog
inte hoppas allt för mycket på vad utskottet
»förutsätter».

Om det av någon anledning, som jag
icke känner, var omöjligt att i år framlägga
förslag beträffande kuratorer, anställda
vid fångvårdsanstalterna, och
socialassistenter, anställda vid rättspsykiatriska
undersökningsstationer, borde
väl ändå inte kuratorerna vid universitetssjukhusen
lämnas utanför, när man
nu vidtar en hel del ändringar i personalförteckningen
och avlöningsstaten
för dessa sjukhus. Då hade säkert även
de andra grupperna insett, att meningen
var att infria givna löften.

Man blir ju inte glad av att ideligen
bara få höra vackra ord men inte få se
löftena infriade. Jag vill, herr talman,
med det anförda yrka bifall till den av
herrar Olsson och Pauli samt fröken
Andersson avgivna, vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Det
förefaller som om staten hade svårt att
följa med förändringarna på sjukhusväsendets
område. När kosthållet är en
så väsentlig del av sjukhusväsendet som
det är, anser jag, att det varit värdefullt,
att de befattningshavare, som stå
i spetsen för detta, hade ställts i paritet
med andra befattningshavare.

Föregående år bragtes köksföreståndarna
vid serafimerlasarettet och karolinska
sjukhuset på tal. Det väcktes motioner,
där det påpekades, att landstingen
hade flyttat upp köksföreståndarna
till lönegrad 19, under det att
staten ansåg, att köksföreståndarna på
det till storleken andra sjukhuset i landet
skulle sitta med en lön vida understigande
deras kamraters vid landstingssjukhusen.

Statsutskottet yttrade, att det insåg
orättvisan i detta avseende och att det,
om så erfordrades, var villigt bidraga

till en retroaktiv förhöjning från den
1 juli 1947. I de petita som här föreligga
har man emellertid icke velat gå
så långt, utan man föreslår en ändring
från den 1 juli 1948. Statsutskottet har
icke alldeles glömt bort sitt uttalande,
men det bortser från sin nittioprocentiga
utfästelse föregående år och säger,
att beslutet har konsekvenser med sig,
och därför vill utskottet endast tillstyrka
en löneförhöjning från den 1 juli
innevarande år.

Jag för min del måste beklaga, att
statsutskottet ej infriat sin utfästelse.
Jag vet, att det är litet lönt att begära
en ändring i detta avseende. Jag borde
egentligen yrka bifall till de föreliggande
motionerna, men jag gör det icke.
Jag bara beklagar, att statsutskottet förfarit
på detta sätt. Så gör man ej, när
landstinget är huvudmannen: då beviljar
man retroaktiv löneförhöjning när
det är rättvist.

Jag instämmer till fullo med det resonemang
som förts i fråga om kuratorerna.
Det är icke rimligt, att statens
kuratorer skola ha ett sämre löneläge
än landstingens. Jag beklagar, att man
i detta fall icke velat taga ut steget
omedelbart, när så klara bevis föreligga,
utan att man skjuter på saken till
nästa år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation som avgivits av
herrar Oscar Olsson och Pauli samt
fröken Andersson.

Häruti instämde fru Möller.

Herr SVENSSON i Grönvik: Herr talman!
Herr Hagård syftade i sitt anförande
närmast på köksföreståndarna.
Han betecknade statsutskottets välvilliga
uttalande förra året som en utfästelse.
Han läser naturligtvis detta uttalande så
som han önskar att det skall tolkas. Så
som uttalandet i verkligheten lyder har
man icke gjort någon utfästelse. Det
står nämligen: »Vid den av riksdagen
ifrågasatta omprövningen av förste köks -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

föreståndarnas och köksföreståndarnas
löneställning synes jämväl böra övervägas,
huruvida motiv föreligger för en
förhöjd löneplacering, räknat från och
med den 1 juli 1947.» Jag kan omöjligen
tolka detta som en utfästelse. Det är ett
välvilligt skrivsätt, som föranlett Kungl.
Maj :t att framlägga förslag, dock utan
retroaktiv tillämpning.

Jag tror, att om man en liten smula
söker sätta sig in i löneregleringsfrågor
över huvud taget måste man erkänna de
i varje fall mycket stora svårigheter som
ligga i att lönegradsplacera retroaktivt.
Det har med sig konsekvenser, som statsutskottet
ansett sig ej kunna gå med på.
Det är samma skäl som förestavat Kungl.
Maj :ts ståndpunktstagande i detta fall.

Den begäran som statsutskottet gjorde
förra året har Kungl. Maj:t bär tillmötesgått.
Från och med den 1 juli detta
år komma dessa befattningshavare upp
i den ifrågasatta löneställningen. Det
förefaller som om de på denna punkt
icke hade anledning att vara så förfärligt
missnöjda. Det har visserligen gått
en tid, men som följd av de uttalanden
som statsutskottet tidigare gjort ha vederbörande
nu kommit i den löneställning
som man då begärde.

Nu har fröken Nygren här gått fram
för en annan befattningshavargrupp:
kuratorerna. Där läste hon Kungl. Maj :ts
uttalande som om det skulle stå i en
viss motsats till vad utskottet här skrivit.
Jag kan i varje fall icke se det på
det sättet, utan jag hoppas, att de överväganden
som departementschefen här
ifrågasätter också skola leda till resultat.
Med anledning av vad utskottet i år
skriver är jag också övertygad om att
detta resultat kommer snart. När utskottet
skriver, att det »förutsätter», är detta
ett starkt skrivsätt, och när riksdagen
godkänner ett sådant skrivsätt, brukar
Kungl. Maj:t i regel också effektuera
vad riksdagen begärt.

Vidare säger fröken Nygren, att hon
icke tror, att dessa kuratorer kunna bli
glada över det vänliga skrivsättet. Ja,

Anslag till universitetssjukhusen.

jag hoppas väl att de bli minst lika
glada för att vi skrivit vänligt som de
skulle ha blivit om vi skrivit snävt. Jag
tror, att man nog kan likställa dessa
två parallellfall, nämligen vad riksdagen
skrev i fjol om köksföreståndarna,
vilket Kungl. Maj :t effektuerat i år, samt
vad riksdagen skriver i år om kuratorerna.
Jag är övertygad om att Kungl.
Maj :t och riksdagen komma att effektuera
detta.

Det är i dessa lönefrågor icke alltid
så enkelt som man vill göra gällande,
att tillgodose en viss grupp och låta de
andra vara. De som äro betydligt mera
hemma i lönefrågor än jag bruka framhålla,
att det är en allvarlig sak att
bryta sönder lönefrågorna på det sättet,
att man tar en grupp och låter de andra
vara kvar. Det är denna synpunkt som
varit avgörande för det förslag Kungl.
Maj:t framlagt. Utskottet har heller icke
ansett sig kunna gå ifrån vad Kungl.
Maj :t här föreslagit. Men med det skrivsätt
som utskottet använt hoppas jag,
att man skall taga upp denna fråga till
kommande riksdag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken NYGREN: Jag satte icke utskottets
utlåtande i motsatsställning till
Kungl. Maj:ts uttalande i fjol. Men jag
sade, att eftersom det ej blev resultat,
när Kungl. Maj:t i fjol förutsatte, att
det skulle hända något i år, är man icke
heller så hoppfull beträffande vad utskottet
nu förklarar sig förutsätta.

Jag säger såsom jag nyss sade, alt
visst hade det varit önskvärt, att alla
grupper kommit med. Men eftersom
man reviderar personalförteckningar
och avlöningsstater icke horisontellt
utan vertikalt, är det svårt att komma
ifrån att vissa grupper få sina frågor
lösta den ena gången och andra grupper
en annan gång. .lag befarar rent av,
att ett annat år kan man icke taga med
denna grupp, därför att man icke kan

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till universitetssjukhusen.

få med alla andra grupper i fångvården.
Då är det en annan utredning som
man skall vänta på. Denna grupp får
med den ena motiveringen det ena året
och med en annan motivering nästa år
ändå vänta på den rättvisa, som alla
parter deklarera att den borde ha.

Herr HAGÅRD: Jag hade på känn, att
statsutskottets utfästelse i fjol icke var
så alldeles helhjärtad. Jag har emellertid
klart för mig, att det är ganska
riskabelt att gå den retroaktiva löneförhöjningens
väg. Fördenskull ställde jag
icke något yrkande. Men jag måste alltjämt
beklaga, att statsutskottet i sitt utlåtande
gav på hand vad det gjorde och
för den förhoppningsfulle nära nog
ställde i utsikt, att det skulle bli en lösning
efter dessa linjer.

Fröken OLSSON: Herr talman! Herr
Svensson i Grönvik förklarade, att han
var övertygad, att dessa befattningshavare
i fråga om lönegradsplacering
nästa år komme att bliva jämställda med
landstingens. Därmed ansåg han rättvisans
krav uppfyllt. Jag vill påpeka,
att rättvisa blir icke därigenom uppnådd.
Landstingens kuratorer fingo
löneuppflyttning den 1 januari 1947,
medan statens kunna få det tidigast
den 1 juli 1949, alltså två och ett halvt
år senare. Och eftersom det är så noga
med jämställdheten mellan statens och
landstingens befattningshavare komma
de i varje fall icke högre än landstingens.
De komma att få samma lön två
och ett halvt år senare. Hur man räknar
kommer alltså varje befattningshavare
att förlora ett par tusen kronor på nöjet
att vara statsanställd i stället för landstingsanställd.
De pengarna kunna de
aldrig få igen. Det är icke minst därför
viktigt att de få sin lönegradsuppflyttning
nu till den 1 juli, så att de åtminstone
ha den ett år tidigare än de
eljest skulle få. Ty de bli ändå ett och
ett halvt år efter. Det kunna vi icke numera
göra något åt. Men vi böra åt -

minstone ej utsträcka orättvisan längre
än nödvändigt är.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Här har
från fröken Nygren och övriga talare,
som talat för denna reservation, framförts
en så stark argumentering, att jag
icke har något att tillägga. Jag vill bara
framhålla den otvetydiga risk som föreligger,
att dessa kuratorer, som äro väsentligt
sämre avlönade än samtliga icke
statligt anställda, komma att lämna sin
anställning och att det därigenom vid
undervisningssjukhusen uppstår en
brist, som kan bli mycket riskabel för
framtiden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Det är ju känt, att de besvärligaste
ärenden som riksdagen har att
behandla äro lönefrågor. Vi som sitta
i statsutskottet ha ju det tvivelaktiga
nöjet att dag ut och dag in behandla
lönespörsmål för olika grupper av personal.
Vi känna väl till de besvärligheter
jag nyss antydde. För den enskilde
ledamoten av riksdagen är ju
frågan mycket enklare, eftersom han
tar sikte på en viss grupp och givetvis
finner, att den grupp som han är intresserad
för har en sådan ställning,
att man bör lösa lönefrågan allenast för
den gruppen utan att därvid taga hänsyn
till andra grupper. Men vi, som sitta
dag ut och dag in och diskutera dessa
spörsmål, måste ju alltid se till, att man
bevarar enhetlighet och konsekvens i
hela lönesystemet. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att den
myndighet, som har den bästa överblicken
av detta utanför riksdagen, är
Kungl. Maj:ts kansli.

Den fråga vi nu behandla ligger ju
till så som här förut antytts och särskilt
utvecklats i den motion, som ligger
till grund för det yrkande som

Torsdagen den 17 juni 1948 fin.

Nr 24.

framställdes av den första talaren i
denna debatt. Kungl. Maj:t uppdrog på
hösten 1947 åt .statens lönenämnd att
göra en utredning rörande löneplaeeringen
för dels kuratorerna vid vissa
av våra sjukvårds- och andra anstalter
dels de s. k. socialassistenterna och dels
vissa andra grupper befattningshavare
med ungefär lika utbildning och ansvar.
Lönenämnden föreslog då en uppflyttning
av vissa av dessa hefattningshavargrupper
men föreslog ingen ändring
beträffande andra grupper. När
sedan detta ärende behandlades i Kungl.
Maj:ts kansli, ansåg man att denna
fråga icke borde framläggas för riksdagen
i år, och hela frågan ställdes sålunda
på framtiden. Detta Kungl. Maj:ts
ståndpunktstagande överensstämmer
med den principdeklaration, som gjorts
i statsverkspropositionen i avdelningen:
För flera huvudtitlar gemensamma frågor,
där Kungl. Maj :t deklarerat, att
sträng återhållsamhet måste med hänsyn
till det rådande finansiella läget
iakttagas, när det gäller lönefrågor. På
hemställan av statsutskottet har riksdagen
instämt i detta principuttalande.
Det skedde så tidigt som i början av
februari månad.

Detta är således själva grundprincipen.
Det har emellertid icke hindrat,
att man för enstaka befattningshavare
liar verkställt en löneuppflyttning. Det
är från detta utgångsläge, som man har
att se denna fråga.

Beträffande det lilla avsnitt, som vi
nu behandla, nämligen kuratorerna vid
undervisningssjukhusen, får man icke
glömma att i lönenämndens utredning
förekommo även motsvarande tjänstemän,
socialassistenter och socialkuratorer,
vid sinnessjukhusen. Beträffande
denna grupp har riksdagen redan fattat
beslut. Där hade icke väckts någon
motion. Statsutskottet hade icke anledning
att diskutera denna lönefråga ur
andra synpunkter än dem som Kungl.
Maj:t hade framlagt, och följaktligen
har man i detta avseende icke vidtagit

3 — Andra kammarens protokoll 19ri8.

Anslag till universitetssjukhusen.

någon ändring i löneställningen. I fråga
om undervisningssjukhusen, som vi nu
behandla, har det väckts en motion av
innebörd som vi känna till. Dessutom
ha vi fångvårdsanstalternas lönefrågor,
som ännu icke slutbehandlats av riksdagen,
men det är givet att det beslut,
som vi fatta i dag, kan vara vägledande
för det beslut, som man sedan skall
fatta beträffande fångvårdsanstalterna.

Man kan således här tala om tre olika
etapper, nämligen sinnessjukhusen, undervisningssjukhusen
och fångvården.
Det är nödvändigt att hålla denna utgångspunkt
i minnet. Ser man på själva
sakfrågan är ju ställningen den, att kuratorerna
vid karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet, vilka sjukhus båda
äro undervisningssjukhus, äro placerade
i 15 lönegraden. Lönenämndens förslag,
som motionärerna tagit upp, innebar,
att en del av dessa skulle uppflyttas
till 17 lönegraden och en del till 19
lönegraden. Det är sålunda fråga om
en uppflyttning med 2 resp. 4 lönegrader.
En sådan uppflyttning är mycket
osedvanlig. Som motiv för den har man
anfört landstingens beslut och gör en
jämförelse i detta fall. Förra året kämpade
jag emot landstingssynpunkterna,
när det gällde sjukvårdspersonalens
lönefrågor, men förlorade. Jag kan således
icke anses ha någon skyldighet
att böja mig för landstingssynpunkten.
Då gällde det emellertid att förhindra
en uppflyttning i enlighet med ett av
Kungl. Maj:t framlagt förslag angående
löneplacering för sjuksköterskepersonalen
med den motiveringen, att landstingen
beslutat en lägre lönesättning.
När det gäller de här förevarande personalgrupperna
anser jag för min personliga
del, att den av landstingen godtagna
lönesättningen är för hög i förhållande
till andra grupper av löntagare.
Den kan möjligen inte vara för
hög i och för sig — därom vill jag icke
diskutera — men jag anser att den är
för hög i förhållande till andra grupper.
Om den saken behöver man, före Nr

Vt.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till universitetssjukhusen.

faller det mig, icke särdeles mycket
tvista, men det är en personlig deklaration,
som jag anser mig böra göra i
detta fall.

Om man nu godtoge lönenämndens
ståndpunkt, skulle det för fångvårdens
del innebära, att kuratorn vid centralfängelset
på Långholmen, som nu är
placerad i 14 lönegraden, likaledes
skulle flyttas upp i 19 lönegraden. Det
iir, som jag nyss antydde, en synnerligen
hög uppflyttning, som man ytterst
sällan ser någon motsvarighet till vid
statliga lönesättningar.

Socialassistenterna vid sinnessjukhusen
äro för närvarande placerade i 11
lönegraden och således ganska nära likställda
med sjuksköterskepersonalen. Jag
kan inte hjälpa att jag anser det viktigare
att få ett enhetligt lönesystem för
statens befattningshavare än att ovillkorligen
anknyta det till det lönesystem,
som tillämpas av de kommunala
instanserna, här närmast landstingen.
Det är detta, herr talman, som gjort att
jag för min del instämt i den mening,
som statsutskottets andra avdelning uttalat
och som vann majoritet inom statsutskottet,
och jag ber att få ansluta mig
till det yrkande, som framställts av herr
Svensson i Grönvik.

Herr ÖSTERMAN: Herr talman! Jag
skulle kunna inskränka mig till att instämma
i de synpunkter, som tidigare
framförts från olika håll till förmån för
en högre lönegradsplacering för kuratorerna,
alltså för ett bifall till reservationen.
Jag fäste mig emellertid vid ett
yttrande av herr Eriksson i Stockholm,
att sådana här saker borde handläggas
av dem som ha den bästa överblicken
i löneavvägningsfrågor, och det skulle
vara Kungl. Maj:ts kansli i detta fall.
Men man kan väl inte komma ifrån, att
statens lönenämnd, som sysslar intensivt
med dessa frågor, också har en god
överblick över det fält, som det här
gäller, och att dess yttrande bör tillmätas
viss betydelse.

Sedan skulle jag som läkare vilja
säga, att jag för varje år allt tydligare
märkt, hur stor betydelse de socialmedicinska
frågorna ha och hur stor
hjälp vi ha av de sociala kuratorerna.
Vid det sjukhus, där jag tjänstgör, ha vi
icke mindre än två stycken, fastän de
kallas föreståndarinnor. Man måste
ställa ganska höga krav på kvalifikationerna
hos dessa, samtidigt som det
visat sig bli allt svårare att få lämpliga
personer till dessa befattningar. Jag
skulle i detta sammanhang vilja erinra
om de stora svårigheter som mötte
abortkuratorernas verksamhet vid deras
start just på grund av lönegradsplaceringen,
som var fullständigt otillfredsställande.

Herr talman! Med dessa ord skall jag
be att få instämma i de yrkanden som
gjorts om bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
denna punkt dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Nygren begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i Avd. II
punkten l:o) i utskottets förevarande
utlåtande nr 147, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

ning. Herr talmannen tillkännagav att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av
herr Hagård, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 111 ja och 53 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 2:o)—14:o).

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8.

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
184, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 5 mars 1948, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen
framlagda förslag i fråga om inrättande
fr. o. m. den 1 januari 1949 av
en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m.;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för arbetarskyddsstyrelsen
samt att vidtaga de
ändringar i yrkesinspektionens personalförteckning,
som påkallades av vad
i nämnda statsrådsprotokoll förordats;

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsrådet,
att tillämpas under tiden 1 juli—31 december
1948;

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetarskyddsstvrelsen,
att tillämpas under
tiden 1 januari—30 juni 1949;

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas under budgetåret
1948/49;

dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1948/49 anvisa vissa i propositionen
närmare angivna anslag.

Utskottet hade i samband med propositionen
förehaft ett antal i anledning
av denna väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 341
av herr Ohlon in. fl. och 11:496 av
herr von Friesen m. fl. hade hemställts
bland annat, att riksdagen måtte avslå
propositionen 184 i vad gällde inrättandet
av arbetarskvddsstyrelsen och att
vederbörande utskott måtte företaga beräkningar
av de anslag, som komme
att erfordras för att fullfölja de nuvarande
institutionernas arbete.

I de två likalydande motionerna
1:283 av herr Åman m. fl. och 11:455
av herr Håstad m. fl. hade på anförda
skäl yrkats, att riksdagen måtte i princip
uttala sig för att partsrepresentationen
i arbetarskvddsstyrelsen utökades
till tre representanter för vardera
arbetsgivare och arbetstagare och att
tjänstemännens centralorganisation erhölle
rätt att föreslå en ordinarie ledamot
i styrelsen.

I de två likalydande motionerna
I: 284 av herr Sjö m. fl. och II: 454 av
herr Andersson i Malmö m. fl. hade
yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om att förslag
om inrättande av särskilda styrelser för
yrkesinspektionens distrikt, vari arbetsmarknadens
parter bereddes representation,
snarast måtte föreläggas riksdagen.

1 de likalydande motionerna 1:338
av herrar Åman och Petrén och II: 497
av herr Karlsson i Grängesberg in. fl.
hade på anförda skäl yrkats, att riksdagen
måtte besluta, att å arbetarskyddsstyrelsens
tekniska byrå inrättades
tre extra ordinarie förste bvråingen
jörsbefattningar med placering i

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

lönegrad 27 för tillgodoseende av byråns
omedelbara behov av kemisk-teknisk,
elektroteknisk och bvggnadsteknisk
sakkunskap, att löneställningen för
yrkesinspektörerna förbättrades genom
uppflyttning till lönegrad 32, att benämningen
yrkesunderinspektör utbyttes
mot tjänstetiteln ingenjör samt att
utan ökning av antalet biträdestjänster
vid yrkesinspektionen på varje yrkesinspektionsdistrikt
inrättades en kanslibiträdesbefattning
i lönegrad Ce 11.

Utskottet ’ hemställde, att riksdagen
måtte,

I. beträffande den centrala handläggningen
av arbetarskyddet m. m.,

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 341
och II: 496, såvitt de avsåge berörda
fråga, besluta om inrättande fr. o. m.
den 1 januari 1949 av en arbetarskyddsstyrelse; b)

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
I: 283 och II: 455 godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 5 mars 1948 anförts beträffande
frågan om partsrepresentationen i arbetarsky
ddsstyrelsen;

c) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 337
och 11:498 samt 1:338 och 11:497, såvitt
motionerna berörde denna fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för arbetarskyddsstyrelsen
i enlighet med vad utskottet
förordat,

2) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas under tiden 1 januari—30
juni 1949;

3) för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa aa)

till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
337 000 kronor,

bb) till Arbetarskyddsstyrelsen: Omkostnader
50 000 kronor;

IT beträffande den kvinnliga yrkesinspektionen,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:336 och 11:502, i vad de avsåge
socialinspektörernas tjänsteställning,
besluta om dess ersättande med
socialinspektörer med de arbetsuppgifter
och den tjänsteställning, som angivits
i statsrådsprotokollet;

III. vidkommande kompetenskraven
för i moment II här ovan avsedda befattningar,
med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och med avslag å motionerna
I: 336 och II: 502, i vad de anginge
denna fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts i ämnet;

IV. beträffande lönegradsplacering av
yrkesinspektörerna och hos dem anställd
kontorspersonal, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:338 och 11:497, såvitt
dessa frågor berördes därav, godkänna
vad härutinnan anförts i statsrådsprotokollet; V.

beträffande utbyte av benämningen
yrkesunderinspektör mot tjänstetiteln
ingenjör, avslå i motionerna
I: 338 och II: 497 framställt förslag;

VI. vidkommande frågan om partsrepresentation
i yrkesinspektionens
distrikt, i anledning av motionerna
I: 284 och II: 454 i skrivelse till Kungl.
Majd giva till känna vad utskottet anfört
i ämnet;

VII. vidkommande yrkesinspektionens
färdmedel, i anledning av motionerna
I: 341 och II: 496 i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
anfört i denna fråga;

VIII. beträffande den kommunala tillsynen,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 341
och II: 496, i vad nämnda motioner ej
behandlats under I och VII, godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts;

IX. beträffande skogs- och flottledsinspektionen,
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
I: 337 och II: 498, i vad nämnda
motioner ej behandlats under I, god -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

känna vad i statsrådsprotokollet anförts; X.

vidkommande personalförteckning
för yrkesinspektionen, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga i statsrådsprotokollet
förordade ändringar i personalförteckningen
för yrkesinspektionen;

XI. med bifall till Kungl. Majrts förslag a)

godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för arbetsrådet, att tillämpas
under tiden 1 juli—31 december 1948;

b) godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för yrkesinspektionen, att
tillämpas under budgetåret 1948/49;

c) för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa 1.

till Arbetsrådet: Avlöningar 73 100
kronor,

2. till Arbetsrådet: Omkostnader

8 100 kronor,

3. till Yrkesinspektionen: Avlöningar
1 463 000 kronor,

XII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna
I: 338 och II: 497, i vad nämnda motioner
ej behandlats under I och IV, för
budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
till Yrkesinspektionen: Omkostnader
anvisa ett förslagsanslag av
338 000 kronor;

XIII. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln anvisa

a) till Bidrag till föreningen för arbetarskydd
ett anslag av 5 000 kronor,

b) till Undervisnings- och upplysningsverksamhet
på arbetarskyddets
område ett anslag av 75 000 kronor;

XIV. beträffande frågan om tillståndsgivning
på byggnadsmarknaden, besluta,
att motionen II: 501 ej måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Heiding, fröken Andersson, herrar
von Heland, Ohlon, Skoglund i Do -

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

verstorp, Malmborg i Skövde, Falla,
Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottet bort

1) avslå förslaget om inrättande av
en arbetarskyddsstyrelse och att därför
nedannämnda moment av utskottets
hemställan bort hava följande lydelse:

»I. beträffande den centrala handläggningen
av arbetarskyddet m. m.,
med bifall till motionerna I: 341 och
II: 496, såvitt de avse berörda fråga,
och med avslag å dels Kungl. Maj :ts
förslag, dels ock motionerna 1:283 och
11:455, 1:337 och 11:498 samt 1:338
och 11:497, i vad nämnda förslag och
motioner avse arbetarskyddsstyrelsen,
besluta, att den centrala handläggningen
alltfort skall ankomma på befintliga
organ med nu gällande arbetsfördelning
dem emellan;»

2) avslå förslaget att ersätta den
kvinnliga yrkesinspektionen med socialinspektörer
och att därför nedannämnda
moment av utskottets hemställan
bort hava följande lydelse:

»II. beträffande den kvinnliga yrkesinspektionen,
med avslag å dels Kungl.
Maj:ts förslag om dess ersättande med
socialinspektörer, dels ock motionerna
I: 336 och II: 502, i vad de avse socialinspektörernas
tjänsteställning, besluta
om den kvinnliga yrkesinspektionens
bibehållande på sätt utskottet förordat;» 3)

avvisa förslaget om utredning rörande
partsrepresentation i yrkesinspektionens
distrikt och att därför nedannämnda
moment av utskottets hemställan
bort hava följande lydelse:

»VI. vidkommande frågan om partsrepresentation
i yrkesinspektionens
distrikt, besluta, att motionerna 1:284
och 11:454 ej skola föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida;»

4) beträffande skogs- och flottledsinspektionen
bland annat förorda en
viss begränsning av Kungl. Maj:ts förslag
och att därför nedannämnda två
moment av utskottets hemställan bort
hava följande lydelse:

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

»IX. beträffande skogs- och flottledsinspektionen,
i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:337 och 11:498, i vad nämnda
motioner ej behandlats under I, godkänna
vad utskottet anfört;»

»X. vidkommande personalförteckning
för yrkesinspektionen, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga av utskottet
förordade ändringar i personalförteckningen
för yrkesinspektionen;»

5) företaga en omräkning av anslagen
till arbetsrådet och yrkesinspektionen
och att därför momenten XI och
XII av utskottets utlåtande bort hava
av reservanterna angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Som
det är synnerligen många ärenden på
föredragningslistan, skall jag försöka
koncentrera mitt anförande så mycket
som möjligt. Jag förutsätter, att kammarens
ledamöter i stort sett ha satt sig in
i vad saken gäller, och därför skall jag
som sagt begränsa mig till det yttersta.

Förslaget innebär, att arbetsrådet
skall omändras till en arbetarskyddsstyrelse
och att den nu under riksförsäkringsanstalten
fungerande byrån, arbetarskyddsbyrån,
skall inordnas under
detta nya organ, som skall kallas arbetarskyddsstvrelsen.
Det är icke mindre
än ungefär halva utskottet eller elva
stycken ledamöter som ha reserverat sig
mot detta Kungl. Maj:ts förslag och yrkat
avslag på inrättandet av denna arbetarskyddsstyrelse.
Motivet för utskottet
har varit, att man nu planerar en ny arbetarskyddslagstiftning.
Departementschefen
meddelar, att han remitterat ett
förslag till ny sådan lag till lagrådet
och har för avsikt att framlägga det för
nästa års riksdag. Då ha vi reservanter
ansett, att riksdagen först bör taga
ståndpunkt till denna nya lagstiftning
och se, vilka verkningar som den kom -

mer att medföra, innan man i alltför
stor utsträckning utbygger denna inspektion.

Vidare ha vi ansett, att om det är
nödvändigt, vilket vi icke vilja bestrida,
med en viss utökning av inspektionsverksamheten,
bör den ordnas på det
sättet, att det blir ute på de lokala
platserna som denna inspektion förstärkes
och icke i det centrala organet här
uppe i Stockholm. Vi ha därför för vår
del kunnat vara med om att man utbygger
arbetarskyddsbyrån i stort sett på
samma sätt som Kungl. Maj:t har föreslagit
trots att vi anse att den fortfarande
bör ligga kvar hos riksförsäkringsanstalten.
Enligt vårt förslag kommer
det därigenom att bli en betydande
besparing. Vi anse nämligen, att arbetsrådet
alltfort skall ha den centrala
översynen av beslut angående arbetarskyddsfrågor,
och arbetsrådet är ju icke
på långt när av den storleksordning som
den nya arbetarskyddsstyrelsen är avsedd
att bli. Vi ha dessutom gått emot
det förslag till utbyggande av den sociala
inspektionen, som departementschefen
föreslagit. Departementschefen
liksom utskottet menar nämligen, att
denna sociala inspektion skall utöva
tillsyn av förhållanden utanför arbetsplatserna.
Departementschefen säger,
att det skall vara dess huvudsakliga
uppgift. Den skall ha tillsyn över de
hygieniska förhållandena på arbetsplatserna
samt handlägga andra frågor, allt
i den mån behovet av teknisk sakkunskap
hos den inspekterande är mindre
framträdande. En huvuduppgift för socialinspektörerna
förutsättes vara att
utöva konsulterande verksamhet beträffande
för arbetarnas yrkesverksamhet
betydelsefulla frågor utanför arbetsplatserna,
exempelvis spörsmål rörande
kost, bostad, hälso- och sjukvård samt
daghem för barn. Allt detta anse vi vara
av mindre värde. Vi mena, att denna
tillsyn utanför arbetsplatserna i stället
bör minskas och att man väsentligen
skall inrikta sig just på förhållandena

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

på arbetsplatserna. Därför ha vi icke
kunnat vara med om den utbyggnad av
den sociala inspektionen som förordas.
Vi ha emellertid icke velat motsätta oss
en viss utökning av antalet befattningshavare
vid den kvinnliga inspektionen,
och för det ändamålet föreslå vi en
uppdelning i fem distrikt i stället för
nuvarande fyra samt att antalet distriktsinspektriser
och deras assistenter
något skall ökas. Vi tro, att detta
vårt förslag kommer att vara av samma
värde, när det gäller inspektionen, som
det som föreslagits i den kungl. propositionen.

En annan punkt, där vi reservanter
ha en annan mening, gäller det uttalande,
som utskottet gör angående de s. k.
partsrepresentanterna. Det är ju något
som Kungl. Maj:t egentligen icke upptagit
i propositionen utan som framförts
av motionärer. Utskottets majoritet
ställer sig synnerligen välvillig till
motionen och förordar, att det skall
verkställas utredning angående ändamålsenligheten
av partsrepresentanter i
yrkesinspektionens distrikt. Vi reservanter
hänvisa för vår del till att det
redan nu finns en viss partsrepresentation,
nämligen de till företagen knutna
skyddsombuden och säkerhetskommittéerna,
som verka på samma sätt
som de föreslagna partsrepresentanterna
i stort sett tänkas verka. Vi tro också
att det komme att uppstå ganska stora
svårigheter för partsrepresentanterna
att infinna sig vid de olika sammanträdena
i orterna för att framföra sina
synpunkter. Enligt vår mening blir det
ett fördyrande i ganska stor utsträckning
av inspektionsverksamheten.

Beträffande specialinspektionen förutsätter
statsrådet en betydande utbyggnad
av skogs- och flottningsinspektionen.
Vi reservanter gå med på att det
skall få bli två distrikt såsom departementschefen
föreslagit, men vi försöka
ändå att minska något på den utbyggnad,
som föreslås i propositionen. Vi
ha även där den meningen, att det för -

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

slag, som reservanterna företräda, kommer
att till fyllest säkerställa inspektionen
på detta område. På grund av dessa
inskränkningar i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag skulle också kostnaden
bli lägre än vad Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
räknat med. I propositionen
föreslås ju, att arbetsrådet endast
skall fungera intill den 1 januari
1949, och därför ha kostnaderna beräknats
för ett halvt budgetår. I reservationen
yrka vi däremot att arbetsrådet
skall bibehållas, och därför omfattar
vårt anslagsyrkande beträffande detta
organ hela budgetåret. Den sammanlagda
kostnaden för arbetarskyddsstyrelsen,
arbetsrådet, yrkesinspektionen
och riksförsäkringsanstalten såväl beträffande
löner som beträffande omkostnader
stannar i reservanternas förslag
vid en summa för nästkommande
budgetår, som är 110 100 kronor lägre
än vad utskottets förslag innebär. Med
tanke på den utbyggnad, som utskottsmajoriteten
förutsätter kommer att äga
rum framdeles, kommer givetvis skillnaden
i kostnadshänseende mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
förslag att bli betydligt större sedermera.

Herr talman! Detta är det väsentligaste
av innebörden i nu föreliggande
förslag. Jag ber att få yrka bifall till
reservationen såväl beträffande motiveringen,
vilken framgår av utskottets utlåtande,
som beträffande de skilda
punkterna i reservationens kläm.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Herr Rubbestad anför såsom
talesman för reservanterna, att man
först bör vinna erfarenhet av den nya
arbetarskyddslag, som eventuellt kommer
att föreläggas nästa års riksdag,
innan man företar en omorganisering
av den centrala arbetarskyddsförvaltningen.
.lag har den uppfattningen, att
även om man inte skulle genomföra det
förslag till ny arbetarskyddslag, som

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

föreligger, är det likväl nödvändigt att
vidta vissa åtgärder för att skapa ett
centralt organ för arbetarskyddet i vårt
land. I våra grannländer har samhället
ägnat större uppmärksamhet åt arbetarskyddet
än i Sverige, och där har det
också skapats särskilda organ för denna
verksamhet. På grund av den desorganisation
av verksamheten, som för
närvarande råder i Sverige, har arbetarskyddet
inte mötts av det förtroende,
som ur flera synpunkter är nödvändigt,
och inte heller har det fått det värde
det eljest kunde ha. För närvarande
handhas ju arbetarskyddet av åtta olika
myndigheter, och var och en kan ju
förstå, att det därför inte fått den organisation,
som är erforderlig.

Jag har den uppfattningen, att reservanterna
inte i tillräcklig utsträckning
uppmärksammat det värde, som ett effektivt
arbetarskydd utgör. Antalet
olycksfall i vårt land har under senare
tid ständigt ökat, och denna ökning
måste även ur ekonomiska synpunkter
anses ofördelaktig. Antalet olycksfall
uppgick under 1947 till omkring 280 000,
och vi förstå alla, vad det betyder i
förlorade arbetsdagar för vårt land. Om
vi beräknade de utgifter, som olycksfallen
föra med sig, skulle vi komma
till högst betydande belopp.

Arbetsmarknadens parter äro fullständigt
eniga om att det är nödvändigt
att skapa en bättre organisation av arbetarskyddet,
både centralt och ute i
de olika distrikten, och de myndigheter,
som fått tillfälle att avge yttranden i
denna fråga, ha också uttalat, att denna
verksamhet bör organiseras på ett bättre
sätt. Tidigare har ju yrkesinspektionen
haft som främsta uppgift att förebygga
olycksfall i arbetet, men under
senare tid har även förebyggandet av
ohälsa i arbetet fått en framträdande
plats i yrkesinspektionens verksamhet,
och denna uppgift är säkerligen av lika
stor, om inte större, betydelse som förebyggandet
av olycksfallen. Ohälsa i arbetet,
som kan ha många skilda orsa -

ker, medför säkerligen större ekonomiska
förluster för samhället än olycksfall
i arbetet.

Då det är ett krav från arbetsmarknadens
parter att samhället skall visa ett
större intresse för arbetarskyddet, bland
annat genom att tillskapa ett effektivare
organ för verksamheten, anser jag
det vara en riksdagens uppgift att se
till, att ett sådant organ skapas. Samhället
har anledning att vara tacksamt
mot arbetsmarknadens parter för det
intresse dessa visat genom att inrätta
dels de s. k. säkerhetskommittéerna,
vilka byggt ut arbetarskyddet på de
olika arbetsplatserna, och dels den s. k.
arbetarskyddsnämnden. Denna tacksamhet
bör samhället visa genom att
på allt sätt stödja verksamheten.

Även om man skulle vinna 110 000
kronor under nästa budgetår genom att
följa reservanternas förslag, tror jag
staten inte bör underlåta att vidta de
föreslagna åtgärderna beträffande arbetarskyddet.
De komma nämligen säkert
att medföra så stort gagn för samhället,
att det uppväger denna besparing av
110 000 kronor. Även om man inte känner
sig fullt tillfredsställd med att det
föreliggande förslaget inte, såsom arbetsmarknadens
parter och utredningskommittén
hade tänkt sig, innebär en
vidare utbyggnad av organisationen,
varigenom arbetarskyddsverksamheten
skulle kunna förbättras ytterligare, får
man ändå medge, att vad som här föreslagits
är ett betydelsefullt steg, och att
de föreslagna åtgärderna inom en nära
framtid böra följas av andra åtgärder.

Jag tror det skulle vara till fördel
om arbetsmarknadens parter knötos till
distriktsförvaltningen på det sätt som
föreslås i en av motionerna. Arbetarskyddsverksamheten
och yrkesinspektionen
skulle säkerligen vinna i förtroende
bland de breda arbetarmassorna,
om partsrepresentanter på detta sätt
knötos till distriktsförvaltningen.

Med vad jag anfört får jag hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

I detta yttrande instämde herr Jonsson
i Skutskär.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Av utlåtandet framgår att såväl
departementschefen som utskottsmajoriteten
och reservanterna äro ense på
väsentliga punkter. Det gäller först och
främst kravet på ökad effektivitet hos
arbetarskyddet. Av den sifferuppgift,
som herr Andersson i Mölndal nyss
lämnade, framgår det, att olycksfall
förekomma i en skrämmande omfattning.
Nu uttalade herr Andersson den
meningen, att vi som skrivit under reservationen
inte ha den rätta förståelsen
för kravet på effektivisering, men
jag vill påpeka, att man kan vara ense
om målsättningen men ha olika meningar
om medlen och möjligheterna att
i det aktuella läget nå detta mål. I utskottets
utlåtande erinras om att det
under förra budgetåret företogs en förstärkning
av riksförsäkringsanstaltens
arbetarskyddsbyrå och den allmänna
yrkesinspektionen, och det är således
en etapp i utvecklingen. Denna tanke
går också igenom departementschefens
framställning. Departementschefen har
för sin del inte velat lägga fram förslag
om en så stor utbyggnad som de sakkunniga
föreslagit, och utskottsmajoriteten
har för sin del begränsat organisationen
sådan den föreslås i propositionen.

Det har främst varit en del allmänna
synpunkter som gjort att vi reservanter
inte ansett oss kunna biträda någotdera
förslaget om inrättande av ett centralorgan.
Det är ju ett faktum att vårt
allmänna ekonomiska läge knappast
medger utbyggande och organiserande
av nya centrala ämbetsverk. Det är
många faktorer man måste ta hänsyn
till, bland annat bristen på lokaler och
bristen på kvalificerad personal. Jag
vill erinra om alt statsrevisorerna i sin
berättelse kraftigt understrukit dessa
synpunkter. Vi skola senare i dag behandla
statsutskottets utlåtande över re -

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

visorernas berättelse, och utskottet understryker
där just vad statsrevisorerna
i detta sammanhang anfört.

En annan synpunkt, som inverkat på
mitt ställningstagande till förslaget om
inrättande av ett centralorgan, är den
omständigheten, som vi också anfört i
reservationen, att departementschefen
bebådat ett förslag till ny arbetarskvddslagstiftning
till nästa år. Den erfarenhet,
som kan vinnas genom tillämpandet
av denna lag under någon tid, måste
väl anses vara av värde, när man skall
avgöra, huruvida det är oundgängligen
erforderligt att inrätta ett centralorgan
för arbetarskyddsärenden. Jag anser
sålunda, herr talman, att man på den
punkten bör vänta och se. Ärendet är
inte så brådskande, att det måste avgöras
just i dag.

I reservationen har det med skärpa
understrukits, att en av de väsentligaste
bristerna i arbetarskyddet är att söka i
övervakningssystemet; det råder brist
på personal. I reservationen ha en del
statistiska uppgifter anförts angående
personalbristen. Vi ha med skärpa uttalat
följande: »Mest angeläget torde
därför vara, att de kostnader, som nedläggas
på arbetarskyddet, komma utbyggnaden
av de lokala organen till
godo.» Detta ha också reservanterna
velat tillgodose med sitt förslag.

Detta var i korthet de synpunkter,
herr talman, som jag anser mig böra
anlägga på detta spörsmål. Jag ber att
i anknytning till vad jag uttalat få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Frågan om en effektivisering
av yrkesinspektionen och arbetarskyddsverksamheten
har under lång tid stått
på dagordningen i vårt land. Man kan
också konstatera, att skyddslagstiftningen
på detta område är mindre väl rustad
i Sverige än vad den är i våra nordiska
grannländer. Det är sålunda an -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

geläget att statsmakterna vidta åtgärder
i syfte att öka effektiviteten på detta
område.

Den förste ärade talaren i denna debatt
som utvecklade reservanternas åsikter
har i sitt anförande berört vad som
skiljer reservanterna och utskottets majoritet.
Det gör att jag kan följa hans
exempel och begränsa längden av mitt
anförande, och det kanske också är
nödvändigt ur andra synpunkter.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, såsom
den förste ärade talaren framhöll, att
det skall inrättas ett nytt ämbetsverk,
arbetarskyddsstyrelsen, genom att arbetsrådet
slås samman med yrkesinspektionen.
I samband därmed skall det
företas en viss personalförstärkning —
allt i syfte att öka effektiviteten i arbetet.
Jag anser att Kungl. Maj:ts förslag
på ett naturligt sätt ansluter sig
till den ståndpunkt, som förra årets
riksdag intog, när den genomförde en
viss förstärkning av yrkesinspektionen.
Yrkesinspektionen är för närvarande
förlagd till riksförsäkringsanstalten,
vars huvuduppgift i det sociala arbetet
emellertid är att tillse, att rimliga försäkringsersättningar
utgå till dem som
skadats genom olycksfall i arbetet. Det
är detta som gör att jag för min del
anser det naturligt att man låter yrkesinspektionens
ledning stå direkt i anslutning
till arbetarskyddet som sådant
och inte till olycksfallsförsäkringsväsendet
såsom för närvarande är fallet.
Jag finner det därför naturligt med den
sammankoppling av yrkesinspektionen
och arbetsrådet, som Kungl. Maj:t föreslår.
Arbetsrådet är ju den myndighet,
som har att syssla med frågor rörande
arbetstidens längd och därmed sammanhängande
frågor, att övervaka arbetstidslagarnas
tillämpning och att ge
dispens från deras bestämmelser. Det
är ju en känd statistisk sanning, att
olycksfallsrisken sammanhänger med
arbetstiden på det sättet, att antalet
olycksfall stegras med arbetstidens
längd, så att flertalet olycksfall enligt

statistiken inträffa i slutet av en lång
arbetsdag. Det är sålunda ganska naturligt,
att man söker åstadkomma en sammankoppling
av arbetstidslagens tilllämpning
och yrkesinspektionen, d. v. s.
med ett ord arbetarskyddet. När Kungl.
Maj:t framlagt detta förslag, har det
därför varit naturligt för mig och dem,
som hysa samma uppfattning som jag,
att vi biträtt Kungl. Maj:ts förslag.

Vi ha också för vår del delat de betänkligheter
mot att i nuvarande läge
inrätta nya ämbetsverk, som framhållits
av de två föregående talare, som talat
för reservationen, men vi ha sagt oss,
att här är det knappast fråga om ett
nytt ämbetsverk. I arbetarskyddsstyrelsen
skall arbetsrådet ingå, och detta är
ju redan ett ämbetsverk, visserligen av
liten omfattning, men dock ett ämbetsverk.
Vidare skall ju arbetarskyddsstyrelsen
ha hand om den stora verksamhet,
som nu bedrives av riksförsäkringsanstaltens
yrkesinspektionsbyrå. Därigenom
lättas ju riksförsäkringsanstaltens
administration i motsvarande grad.
Det är sålunda inte här fråga om ett
egentligt nytt ämbetsverk. Visserligen
blir det ökade kostnader, men detta beror
ju på en utbyggnad av organisationen,
vilket i sin tur, som jag allra först
sade, innebär en effektivisering av hela
verksamheten. Dessutom flyttar man till
denna nya styrelse bl. a. den speciella
inspektion av arbetarskyddsfrågor rörande
trafikväsendet, som för närvarande
är förlagd till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vad beträffar de enskilda
järnvägarna och till järnvägsstyrelsen
beträffande statens jänvägar. Det blir
sålunda på flera håll inom administrationen
vissa överflyttningar till arbetarskyddsstyrelsen,
och det är sålunda som
sagt inte alls fråga om att inrätta ett
helt nytt ämbetsverk.

Vi, som tillhöra statsutskottets majoritet,
ha försökt tillse att organisationen
inte göres större än som är oundgängligen
nödvändigt. Vi ha därför inte anslutit
oss till Kungl. Maj:ts förslag att

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

för de egentliga kansligöromålen inom
arbetarskyddsstyrelsen inrätta en byrå
med en byråchef som föreståndare, utan
vi ha ansett att dessa göromål kunna
handhavas av en avdelning under ledning
av en byrådirektör. Det är visserligen
inte någon stor besparing i kostnadshänseende,
som uppstår härigenom,
men det är ju dock en tendens i sådan
riktning. Jag tror man kan säga, att vi
försökt iakttaga all den försiktighet beträffande
kostnadsökningarna, som varit
förenlig med vår målsättning för att
använda herr Malmborgs i Skövde uttryck,
nämligen att göra yrkesinspektionen
effektiv och funktionsduglig för
sina arbetsuppgifter.

Man måste i detta sammanhang också
uppmärksamma det som framhölls av
herr Andersson i Mölndal, nämligen att
de direkt berörda parterna på arbetsområdet,
såväl företagarna som arbetarna,
äro livligt intresserade av att man
ökar möjligheterna att förbättra arbetarskyddet.
Man har ifrån det hållet
gjort stora ansträngningar, särskilt under
sista tiden, att sprida upplysningar
och propaganda för betydelsen av ökad
försiktighet under utövandet av arbetsuppgifterna.
Jag har närmast samma
uppfattning som den som utvecklas av
herr Andersson i Mölndal. Det är statsmakternas
skyldighet att så att säga
möta detta intresse från arbetsmarknadens
parter genom att här åstadkomma
den administrativa apparat, som Kungl.
Maj:t föreslagit.

Herr Rubbestad yttrade i sitt anförande,
att han inte ansåg sig böra biträda
det motionsvis framställda yrkande, som
har upptagits i statsutskottets majoritets
uttalande, nämligen att Kungl. Maj:t
skulle utreda frågan om huruvida man
vid sidan av yrkesinspektörerna ute i
distrikten skulle ha en styrelse eller ett
råd, som skulle kunna stå till tjänst vid
utövandet av uppgifterna. Han framhöll
som sin uppfattning, att denna apparat
skulle bli skäligen omständlig.
Det skulle enligt hans mening medföra

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

stora svårigheter att få någon effektiv
anordning för den medverkan, som man
härvidlag ville uppnå. Statsutskottets
majoritet har ju inte heller varit färdig
med att ta ståndpunkt till frågan
utan har allenast här föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran, att
denna fråga måtte tagas under omprövning
i samband med den bearbetning
av det väntade lagförslaget, som kommer
att föreläggas en kommande riksdag.
Det är möjligt att verksamheten
vid närmare betraktande kommer att
medföra de svårigheter, varom herr
Rubbestad talade. Jag tror emellertid,
att yrkesinspektörerna skulle kunna ha
mycket stor nytta av att ha, kanske inte
en styrelse men ett råd, en rådgivande
församling, som kunde stå yrkesinspektörerna
till tjänst vid olika tillfällen.
Det är nämligen inte utan betydelse, att
yrkesinspektörerna företaga sina inspektioner
i kontakt såväl med arbetarna
som med arbetsledningarna på arbetsplatserna.

Det skulle enligt min mening vara
ganska nyttigt att ha en slags partsrepresentation
på detta område liksom man
har för närvarande då det gäller arbetsrådet
och som man tänkt bibehålla vad
gäller arbetarskyddsstyrelsen. Jag tror
sålunda, att det är alla skäl för att riksdagen
anhåller hos Kungl. Maj:t om
utredning angående detta spörsmål, så
att den frågan blivit omprövad, när lagstiftningsfrågan
senare kommer att
framläggas för riksdagen. Riksdagens
anslutning till statsutskottets förslag i
det avseendet innebär sålunda inte något
slutligt ståndpunktstagande utan allenast
en anhållan om utredning, emedan
detta spörsmål anses vara av så stor
betydelse att det bör utredas. Jag tror
sålunda, att det är lämpligt, att riksdagen
även i detta avseende biträder
statsutskottets majoritets ståndpunkt.

Detta är, herr talman, det väsentliga
av vad jag har att säga. Jag ber att få
sluta med att yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast för att göra ett
yrkande under den som jag antar mycket
realistiska förutsättningen, att utskottets
förslag kommer att vinna kammarens
bifall. Det rör den fråga, beträffande
vilken herr Åman i första
kammaren och jag motionerat, nämligen
om partsrepresentationen.

Enligt min mening är det en mycket
stor fördel, om ett sådant verk som arbetarskyddsstvrelsen
bildas, att de olika
parterna kopplas in i den direkta ledningen.
Hela denna moderna tendens
att låta lekmannaelement och organisationernas
män bli medverkande och
medansvariga är att hälsa med tillfredsställelse.
Men om jag rätt förstått utlåtandet
avser utskottet, att tjänstemännen
endast kunna bli representerade i
styrelsen och deltaga i dess förhandlingar
när tjänstemannaärenden handläggas.
Detta gäller såväl arbetstidsfrågor
som arbetarskyddsfrågor. Det förefaller
mig emellertid som om det —
icke minst när fråga är om arbetarskyddsärenden
— föreligger ett mycket
stort behov av att även tjänstemännen
kontinuerligt få deltaga i behandlingen
av ärendena. Tjänstemännen utgöra väl
minst en tredjedel av de grupper det
här är fråga om att skydda. De organiserbara
tjänstemännens antal utgör
600 000 å 700 000. Under de senaste
åren ha, som vi alla veta, många
gånger på vår dagordning varit uppe
arbetarskyddsproblem, som även berört
denna grupp av samhällsmedlemmar.
Den anordningen, att vederbörande
tjänstemannarepresentant får
deltaga när ett ärende berörande denna
grupp är på föredragningslistan, kan
icke anses nöjaktig. Representanten kan
därigenom knappast få en kontinuerlig
kännedom om ärendenas gång eller den
sakkunskap, som för hans vidkommande
är önskvärd. När de nya arbetslöshetsnämnderna
skapades, gjorde riksdagen
den ändringen i det framlagda
förslaget, att plats även bereddes tjäns -

temännen. Man ansåg att deras arbetsmarknadsproblem
voro så viktiga, att
det var en fördel för nämnderna att ha
fortlöpande tillgång till en representant
för tjänstemannagrupperna. När
yrkesskolöverstyrelsen tillkom för några
år sedan, insattes även där en representant
för tjänstemännen bland andra
parters representanter. Alla skäl tala
för att riksdagen nu skall i enlighet
med herr Åmans och min motion träffa
ett likadant beslut.

Nu erkänner jag gärna, att denna
fråga är ganska komplicerad med hänsyn
till att arbetstidslagstiftningen är
en fråga för andra lagutskottet. Jag har
i alla fall reagerat mot det alltför snäva
uttalande, som utskottet gjort på s.
45. Andra meningen i det stycke, som
börjar med orden »I anledning av» lyder
sålunda: »Det synes utskottet, att
man tills vidare ej bör vidtaga ändring
härutinnan i samband med arbetarskyddsstyrelsens
inrättande.» Även om
riksdagen i dag icke skulle vara mogen
att fatta ett beslut, som skulle innebära
en avvikelse från vad departementschefen
uttalat, borde riksdagen
dock enligt min mening kunna uttala
sig mera positivt. Jag vill därför föreslå,
herr talman, att den av mig nu
upplästa meningen utbytes mot följande:
»Utskottet vill icke förneka, att
skäl kunna anföras för en utvidgad
partsrepresentation, och förutsätter att
Kungl. Maj :t ägnar denna fråga vederbörlig
uppmärksamhet.» Därmed skulle
riksdagen ge till känna en mera påstående
syn på den stora tjänstemannagruppens
speciella problem, och då
skulle man också kunna förvänta, att
Kungl. Maj:t i fortsättningen och snarast
intresserar sig för en lösning, som
måste anses vara sällsynt sakligt motiverad.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag nödgas taga till orda med
anledning av det yrkande, som ställdes

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

av den nästföregående ärade talaren om
att en mening i utskottets motivering
skulle utbytas mot en av annan lydelse.
Jag vill förklara, att det är fullt avsiktligt
som utskottet formulerat denna
mening på det sätt som skett, när utskottet
uttalat, att det anser att i samband
med arbetarskyddsstyrelsens inrättande
icke bör vidtagas någon ändring
i vad som nu gäller. Blir det däremot
så, att man i det lagstiftningsförslag
som framlägges gör någon ändring,
så är det klart, att det blir en
helt annan sak.

Det är nämligen så, lierr talman, att
begreppet tjänsteman inom industrier
och företag är ganska obestämt. Det
kan mycket väl tänkas, att en tjänstemannarepresentant
bleve en bolagsdisponent,
och då skulle arbetsgivarsidan
i ett slag få en ökad representation,
därest tjänstemännens representationsrätt
skulle utökas. Därför var man vid
utskottsbehandlingen från det håll, som
representerar de egentliga industriarbetarna,
icke alls intresserad av bifall
till herr Åmans och herr Håstads
motion. Man var nämligen rädd för att
det skulle bli en olägenhet för arbetarparten
och en anordning, som icke
vore överensstämmande med den paritetiska
sammansättning av styrelsen,
som närmast har avsetts.

Det är detta som gör, herr talman,
att jag för min del icke alls kan biträda
det av herr Håstad under överläggningen
framställda yrkandet utan
yrkar bifall till utskottets motivering
i den nu omtvistade punkten.

Herr HÅSTAD: Herr talman! Jag måste
bekänna att jag blev förbluffad över
vad herr Eriksson i Stockholm anförde.
I hans uttalande låg något helt annat
än det man skulle kunna utläsa ur utlåtandet.

Den oro herr Eriksson hyser för att
man plötsligt skulle få fyra arbetsgivar-
och två arbetstagarrepresentan -

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

ter måste väl vara fullständigt ogrundad.
Enligt motionen skall tjänstemännens
centralorganisation föreslå representanter
och utnämnandet ske av
Kungl. Maj :t. År det någon som har
anledning att tro, att TCO såsom
förslagsställande skulle vara angelägen
att föreslå en man, som icke kan betraktas
som en verklig tjänstemannarepresentant?
Och om så skulle vara
fallet, är det någon som tror att Kungl.
Maj:t — vilken Kungl. Maj:t det än är
— icke skulle sträva efter att verkligt
objektivt tillgodose tjänstemannaintresset? Jag

kan icke på något vis finna, herr
talman, att de av herr Eriksson anförda
skälen äro ägnade att rubba motiveringen
för det yrkande jag framställde.
Tvärtom.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav beträffande punkten
I mom. a) propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock
på bifall till punkten 1) i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubbestad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
I mom. a) i utskottets förevarande utlåtande
nr 148, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
punkten 1) i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Inrättande av arbetarskyddsstyrelse m. m.

han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Herr Rubbestad begärde
emellertid rösträkning, i anledning varav
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 110 ja
och 71 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan i punkten Ia).

Beträffande punkten I mom. b) gav
herr talmannen härpå propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
i denna del dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av
herr Håstad; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Håstad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
I mom. b) i utskottets förevarande utlåtande
nr 148, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring beträffande motiveringen, som
under överläggningen föreslagits av
herr Håstad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i punkten I b).

Övriga delar av punkten I.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande punkten II gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna III—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

I fråga om punkten VI gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan i angiven del.

Punkterna VII och VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande punkten IX gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets däri gjorda hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen i förevarande del;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkten X.

Utskottets hemställan bifölls.

I avseende å punkten XI gav herr talmannen
propositioner dels på utskottets
däri gjorda hemställan dels ock
på bifall till reservationen i motsvarande
del; och blev utskottets ifrågavarande
hemställan av kammaren bifallen.

I fråga om punkten XII gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i berörda del dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets angivna
hemställan.

Punkterna XIII och XIV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

§ 9-

Anslag till riksförsäkringsanstalten.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion.

Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
158, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 5 mars 1948, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
vidtaga de ändringar i riksförsäkringsanstaltens
personalförteckning, som påkallades
av vad i statsrådsprotokollet
anförts, dels godkänna av chefen för
socialdepartementet förordad avlöningsstat
för anstalten, att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1948/49, dels
ock för nämnda budgetår under femte
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa
till Riksförsäkringsanstalten: Avlöningar
5 320 000 kronor samt till Riksförsäkringsanstalten:
Omkostnader 364 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft en motion.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 453
godkänna vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 5 mars 1948 anfört beträffande
överläkarens och biträdande läkarnas
arvoden;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i riksförsäkringsanstaltens
personalförteckning, som påkallades av
vad i statsrådsprotokollet anförts;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag a)

godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för riksförsäkringsanstalten,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1948/49;

b) för budgetåret 1948/49 under fem -

Anslag till riksförsäkringsanstalten.

te huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa 1)

till Riksförsäkringsanstalten: Avlöningar
5 320 000 kronor;

2) till Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader
364 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Heiding, fröken Andersson, herrar
von Heland, Ohlon, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Falla,
Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett att utskottet under mom. II och
III bort hemställa, att riksdagen måtte,

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t vidtaga de
ändringar i riksförsäkringsanstaltens
personalförteckning, som påkallades av
vad reservanterna anfört;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag a)

godkänna av reservanterna angiven
avlöningsstat för riksförsäkringsanstalten,
att tillämpas tills vidare fr.
o. m. budgetåret 1948/49;

b) för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa 1)

till Riksförsäkringsanstalten: Avlöningar
5 468 000 kronor;

2) till Riksförsäkringsanstalten: Omkostnader
374 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Med
hänvisning till den debatt som förts i
föregående ärende och den motivering
som därvid av mig anfördes ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Med hänvisning till det beslut
kammaren nyss fattat ber jag att få
yrka bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på bifall till den vid utlåtandet fogade

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Villkoren för statens bosättningslån.

reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i
statens järnvägars tjänst i samband med
statsförvärv av enskild järnväg; och

nr 152, i anledning av väckt motion
om utredning angående formen för avgörande
av frågor rörande kommunikationsverkens
taxor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

153, i anledning av riksdagens år 1947
församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1946—den 30 juni 1947
jämte vissa motioner.

Punkterna 1, 2, 4, 8, 11, 14, 15, 19,
20, 26, 28, 30, 32, 36 och 38.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

154, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag för budgetåret
1948/49 till särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn m. m. jämte
i ämnet väckt motion.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Villkoren för statens bosättningslån.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
155, i anledning av väckt motion om
ändring i villkoren för statens bosättningslån.

I en inom andra kammaren av fru
Rönn-Christiansson m. fl. väckt motion
(II: 81) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att statens bosättningslån
skulle vara räntefria, att räntan slopades
för kvarstående lånebelopp å tidigare
beviljade bosättningslån samt att
statens bosättningslån måtte kunna beviljas
även ensamstående mödrar.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 81 ej måtte av riksdagen bifallas

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON: Herr

talman! I föreliggande motion yrka vi,
att riksdagen måtte besluta dels att räntan
på statens bosättningslån måtte slopas,
dels att dessa lån skola kunna beviljas
även till ensamstående mödrar.

Vad den första frågan beträffar, ha
vi ju under flera riksdagar motionerat
just om denna sak, och utskottet har
regelrätt avslagit våra motioner. Det
är samma motivering i år för avslag som
tidigare, nämligen att lånen bli alltför
lättillgängliga för de sökande och att
arbetarungdomen bör taga av sina sparmedel
till sin bosättning. Men man kan
ju icke underlåta att göra den reflexionen,
att åtskilligt har hänt under de år
som gått. Bland annat har penningvärdet
försämrats. En ledamot av kammaren
sade i annat sammanhang, att man
aldrig nog kan understryka den inverkan
som det försämrade penningvärdet
bär. Jag tror att detta har sitt fulla berättigande
även i detta samband. Det
finns praktiskt taget inga förutsättningar
för ungdomen att spara, varav
följer att vår motion i år är mer aktuell
än någonsin. Jag vet inte om det social -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

demokratiska ungdomsförbundet har
ändrat ståndpunkt — det är ju möjligt
— men i varje fall beslöt dess kongress
1946 att till statsmakterna framföra just
det krav, som vi här ha framfört, nämligen
att räntan på bosättningslånen
måtte slopas. Vi anse att dessa bosättningslån
äro av allra största betydelse
för ungdomen, och man bör givetvis
inte försvåra möjligheterna för den att
erhålla sådana. Genom räntans existens
förfelas ju det goda syftet med dessa
lån. Vi veta att vår motion har det allra
största stöd ibland landets arbetarungdom.

Utskottet avstyrker även det andra i
motionen framställda yrkandet, nämligen
att dessa lån skola kunna tillerkännas
de ensamstående mödrarna, under
motivering att syftet med lånen är
att underlätta äktenskapsbildningen. Men
detta syfte hämmas ju redan genom att
lånen löpa med ränta. Utskottet erkänner
visserligen, att »vissa skäl» föreligga
för att även ensamstående mödrar
skola kunna erhålla bosättningslån. Men
jag frågar: Äro inte dessa »vissa skäl»
starka nog, och vilka äro de av utskottet
åberopade »allmänna synpunkter»,
ur vilka frågan skall ha övervägts för
att utskottet skulle kunna tillmötesgå
motionen? Man brukar i propagandan
hävda, att det allra naturligaste för mor
och barn är att få vara tillsammans.
Men då måste man givetvis åstadkomma
betingelser för de ensamma mödrarna
att själva kunna skapa sig ett eget hem.
Dessa ensamma mödrar i vårt land bli
i regel mycket styvmoderligt behandlade.
Man anlägger inte samma befolkningspolitiska
synpunkter på deras barn,
som man i regel gör när det gäller nativitetsfrågan.
Man anser det som ett
axiom, att de ensamstående mödrarna i
regel ha ett barn — man räknar inte
med att det skall bli flera. Jag anser att
hjälpen till de ensamstående mödrarna
bör vara mera familjebetonad. De få
alltid känna, att de mer eller mindre
stå utanför det hela. Samhället bör visa

Villkoren för statens bosättningslån.

dubbel ömhet och omsorg mot barn,
som sakna fäder. Ty sådana barns särställning
blir tyvärr ändå alltid markerad.
En ensamstående mor har vanligtvis
ingen möjlighet att själv skapa ett
eget hem. Man begär väl ändå inte
ifrån utskottets sida, att dessa ensamstående
mödrar skola kunna ha några
som helst besparingar att tillgripa.

Denna fråga har även samband med
de abortförebyggande åtgärderna, som
börja få samhälleligt intresse. Kunde
man göra bosättningslånen åtkomliga
för de ensamstående mödrarna, skulle
detta enligt min mening vara ett led i
samhällets strävanden på det abortförebyggande
området.

Jag anser sålunda, herr talman, att
motionen har stark saklig bärighet, och
jag ber därför att få yrka bifall till densamma.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Fru RÖNN-CHRISTIANSSON: Herr

talman! Detta snäva uttalande av utskottets
talesman vittnar inte om att
man är så värst intresserad av arbetarungdomen
och de ensamstående mödrarna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
156, i anledning av väckt motion angående
medgivande i vissa fall av statsbidrag
till ny- och ombyggnad av ålderdomshem.

Utskottets hemställan bifölls.

4 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 24.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

§ 15.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 296, angående
godkännande av en mellan
Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskommelse.

Denna proposition bordlädes.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om upphörande av statistiska
tabellkommissionens verksamhet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17.

Den allmänna bostadspolitikens organisation
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
159, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Majd hade i propositionen nr
218, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 april 1948, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen
framlagda förslag i fråga om inrättande
fr. o. m. den 1 juli 1948 av en bostadsslyrelse
och därunder lydande länsbostadsnämnder
ävensom vad denne i övrigt
anfört beträffande den bostadspolitiska
organisationen;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckningar för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna i

enlighet med av departementschefen
framlagda förslag;

dels godkänna av departementschefen
förordade avlöningsstater för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

dels under femte huvudtiteln för
nämnda budgetår anvisa, till Bostadsstyrelsen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 400 000 kronor, till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
300 000 kronor, till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
723 000 kronor, till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 335 000 kronor, till Statens nämnd
för samlingslokaler ett förslagsanslag
av 29 700 kronor samt till Bidrag till
vissa riksorganisationer för samlingslokaler
ett anslag av 15 000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t alt
utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av inrättandet
av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.

I samband med föreliggande proposition
hade utskottet till behandling
förehaft ett antal motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lindblom m. fl. (1:372) och den andra
inom andra kammaren av herr andre
vice talmannen Carlström m. fl.
(II: 541), hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om inrättande
av en bostadsstyrelse och därunder
lydande länsbostadsnämnder
samt för budgetåret 1948/49 anvisa erforderliga
medel för uppehållande av
de bostadspolitiska arbetsuppgifterna i
enlighet med vad i motionerna anförts.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Åman (I: 374) och den andra inom
andra kammaren av herr Fagerholm
(II: 542), hade hemställts, att riksdagen,
med ändring av Kungl. Maj:ts förslag,

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

måtte besluta att bostadsstyrelsen organiserades
på fem byråer och en fristående
sektion genom uppdelning av
den föreslagna tekniska byrån i en
byggnadsteknisk byrå och en arkitektbyrå,
att två nya förste byråsekreterartjänster
i lönegrad Ce 27 inrättades, en
å byggnadstillståndssektionen, en å sociala
sektionen, att en assistentbefattning
i lönegrad Ce 22 inrättades å byggnadstillståndssektionen
i utbyte mot
den föreslagna assistenttjänsten i lönegrad
Cg 18, att »Övrig ingenjörspersonal»
placerades i enlighet med riksdagens
beslut och statskontorets förslag i
fråga om lönegradsserier på försvarets
område i upp till 22 :a lönegraden samt
att utöver i förslaget angivet antal tjänster
för kontorsgöromål — i förekommande
fall genom utbyte av föreslagna
lägre tjänster — inrättades följande nya
tjänster: två kontoristtjänster och fem
kanslibiträdestjänster.

I en inom första kammaren av herr
Domö in. fl. väckt motion (I: 375) hade
hemställts, att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts proposition bevilja
erforderligt anslag för uppehållandet av
statens byggnadslånebyrås verksamhet
under nästkommande budgetår ävensom
för sin del besluta att under en övergångstid
uppdraga antingen åt de nuvarande
egnahemsnämnderna, vilka då
tills vidare i denna del skulle fortsätta
sin verksamhet, eller, om lantbruksnämnderna
komme till stånd, åt dessa
att handlägga de låne- och bidragsärenden,
som nu åvila egnahemsnämnderna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hitllagård in. fl. (I: 376) och den andra
inom andra kammaren av herr Hansson
i Skegrie m. fl. (II: 538), hade hemställt,
att riksdagen måtte besluta uppskjuta
omorganisationen av den bostadspolitiska
verksamheten, eller alternativt, om
detta ej bifölles, att riksdagen måtte
dels besluta att ärenden rörande lån
och bidrag till bostäder å jordbruksfastighet
helt handhades av de jord -

brukspolitiska organen och dels beakta
övriga i motionen anförda synpunkter.

I en inom andra kammaren av herr
Kijling väckt motion (II: 539) hade
hemställts, att å bostadsstyrelsens personalförteckning
upptoges, utöver vad

1 propositionen föreslagits, en byrådirektörstjänst
i 31 lönegraden på
kanslibyråns ombudsmannasektion, en
förste byråsekreterartjänst i 29 lönegraden
på lånebyråns juridiska sektion
ävensom en byråsekreterartjänst i 27
lönegraden placerad på den fristående
sociala sektionen, varjämte en byråsekreterartjänst
å ombudsmannasektionen
skulle uppflyttas från 24 till 27 lönegraden.

I en inom andra kammaren av herr
Johansson i Stockholm in. fl. väckt
motion (11:540) hade hemställts dels
att fördelningen av arbetsuppgifter
mellan de statliga bostadspolitiska organen
och vederbörande kommunala
organ så avvägdes, att det kommunala
inflytandet över bostadspolitikens utformning
och genomförande icke beskures,
dels att sådan ändring av den organisatoriska
utformningen vidtoges, att
Stockholm och eventuellt andra större
kommuner, som bedrivit socialt inriktad
bostadspolitik och som alltjämt ägde
förutsättning härför, direkt underställdes
bostadsstyrelsen, dels ock att kommunerna
gåves möjlighet till direkt representation
i såväl bostadsstyrelsen
som länsbostadsnämnderna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande frågan om inrättande
av ett centralt organ för bostadspolitiken,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 372 och
11:541, 1:375 samt 1:376 och 11:538,
såvitt nämnda motioner avsåge det
centrala organet, godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den

2 april 1948 framlagt förslag i fråga om
inträttande fr. o. m. den 1 juli 1948 av
eu bostadsstyrelse;

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

II. beträffande frågan om inrättande
av särskilda länsorgan för bostadspolitiken,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 154
och II: 204, 1:372 och 11:541, 1:375
samt I: 376 och II: 538, i vad nämnda
motioner avsåge denna fråga, godkänna
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 april 1948 framlagt förslag
i fråga om inrättande fr. o. in. den
1 juli 1948 av under det centrala bostadspolitiska
organet lydande länsbostadsnämnder; III.

beträffande formerna för kommunernas
medverkan i bostadspolitiken,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts;

IV. beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna
på statliga och kommunala
organ, med bifall till Kungl. Maj ds
förslag och med avslag å motionerna
1:376 och 11:538 samt 11:540, i vad
nämnda motioner avsåge denna fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats; V.

beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna
på olika statliga organ,

a) vidkommande fördelningen på det
centrala organet och länsorgan, med
bifall till Kungl. Maj ds förslag godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts;

b) vidkommande fördelningen på
olika slag av länsorgan, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 376 och II: 538, såvitt
nämnda motioner berörde detta spörsmål,
besluta, att frågan om lån och bidrag
till bostäder på jordbruksfastighet
skulle avgöras av länsbostadsnämnd
efter samråd med lantbruksnämnd på
sätt utskottet anfört;

VI. beträffande det centrala organets
organisation m. m. i anledning av vad
utskottet under I hemställt

a) vidkommande det nya organets
sammansättning med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionen
II: 540, såvitt denna motion avsåge
bostadsstyrelsen, godkänna i statsråds -

protokollet förordad sammansättning av
nämnda styrelse,

b) vidkommande byråindelningen,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med avslag å motionerna I: 374 och
II: 542, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna i statsrådsprotokollet framlagt
förslag,

c) vidkommande lönegradsplaceringen
av den lägre ingenjörspersonalen,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionerna I: 374 och
II: 542, såvitt de berörde denna fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

d) vidkommande ombudsmannasektionen,
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag och motionen II: 539 godkänna
vad utskottet förordat,

e) vidkommande planeringsbyrån,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med avslag å motionerna I: 374 och
II: 542, såvitt de avsåge denna byrå,
godkänna i statsrådsprotokollet förordat
förslag,

f) vidkommande tekniska byrån, med
bifall till Kungl. Maj ds förslag och med
avslag å motionerna I: 374 och II: 542,
såvitt de avsåge denna byrå, godkänna
i statsrådsprotokollet förordat förslag,

g) vidkommande lånebyrån, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med
avslag å motionerna I: 374 och II: 542
samt II: 539, i vad de avsåge denna
byrå, godkänna i statsrådsprotokollet
förordat förslag,

h) vidkommande sociala sektionen,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag och
med avslag å motionerna I: 374 och
II: 542 samt II: 539, i vad nämnda motioner
ej behandlats ovan under b)—g),
godkänna i statsrådsprotokollet förordat
förslag,

i) vidkommande organisationen i övrigt
av bostadsstyrelsen, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts,

j) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Maj d att fastställa
personalförteckning för bostadsstyrel -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

sen i enlighet med vad utskottet hemställt
rörande ovan berörda frågor,

k) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och vad utskottet ovan vid mom.

d) hemställt godkänna av utskottet angiven
avlöningsstat för hostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

l) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
för budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
såsom förslagsanslag anvisa

1) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
2 400 000 kronor,

2) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
300 000 kronor,

in) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Maj d att utfärda
de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av inrättandet
av bostadsstyrelsen;

VIII. beträffande länsorganens organisation
m. m.

a) vidkommande deras förläggning
och antal, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna I: 373 och
II: 537 godkänna vad utskottet anfört i
ämnet,

b) vidkommande deras sammansättning,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II: 540,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts,

c) vidkommande organisationen i övrigt
av länsbostadsnämnderna, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

d) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Majd att fastställa
personalförteckning för länsbostadsnämnderna
i enlighet med vad utskottet
hemställt rörande bär ovan under
II berörda frågor,

e) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
godkänna av utskottet angiven avlöningsstat
för länsbostadsnämnderna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49,

f) med bifall (ill Kungl. Maj ds förslag
för budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
såsom förslagsanslag anvisa

1) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
723 000 kronor,

2) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
335 000 kronor,

g) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
bemyndiga Kungl. Maj d att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kunde
erfordras i anledning av inrättandet av
länsbostadsnämnderna;

VIII. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
i övrigt för budgetåret 1948/49 under
femte huvudtiteln anvisa

a) till Statens nämnd för samlingslokaler
ett förslagsanslag av 29 700 kronor,

b) till Bidrag till vissa riksorganisationer
för samlingslokaler ett anslag av
15 000 kronor.

Reservationer hade avgivits:

I. av herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Heiding, fröken
Andersson, herrar Ivar Persson, Ohlon,
Malmborg i Skövde, Rubbestad, Pettersson
i Dahl, Boman i Kieryd och Birke,
vilka ansett, att utskottet bort

1) avstyrka förslaget om inrättande
av en bostadsstyrelse och att därför
nedannämnda moment av utskottets
hemställan bort hava följande lydelse:

»I. beträffande frågan om inrättande
av ett centralt organ för bostadspolitiken,
med bifall till motionerna 1:372
och 11:541, 1:375 samt 1:376 och
II: 538, såvitt nämnda motioner avse
det centrala organet, ävensom med avslag
å Kungl. Maj ds förslag besluta, att
statens byggnadslånebyrå skall under
budgetåret 1948/49 fungera såsom
centralt organ för bostadspolitiken;»

2) tillstyrka, att beträffande vissa
kommuner den byggnadstekniska förhandsgranskningen
i dess helhet överfördes
på kommunala organ och att därför
nedannämnda moment av utskottets
hemställan bort hava följande lydelse:

»IV. beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna
på statliga och kommunala
organ, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag ävensom motionerna
1:376 och 11:538 samt 11:540, i vad

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

nämnda motioner avse denna fråga,
godkänna vad utskottet anfört i ämnet;»

3) förorda, att frågan om lån och bidrag
till bostäder på jordbruksfastighet
skulle avgöras av lantbruksnämnd
och att därför momentet V. av utskottets
hemställan bort i nedannämnda del
hava följande lydelse:

»V. beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna
på olika statliga organ,

b) vidkommande fördelningen på
olika slag av länsorgan, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:376 och 11:538, såvitt
nämnda motioner beröra detta spörsmål,
besluta, att frågan om lån och
bidrag till bostäder på jordbruksfastighet
skall avgöras av lantbruksnämnd i
överensstämmelse med vad utskottet
förordat;»

4) vidkommande organisationen av
det centrala bostadspolitiska organet
och medelsbehovet för detta besluta om
följande lydelse av nedannämnda moment
av utskottets hemställan:

»VI. beträffande det centrala organets
organisation m. in., i anledning av vad
utskottet under I hemställt och med avslag
å motionerna 1:374 och 11:542,
II: 539 samt II: 540, sistnämnda motion
såvitt densamma avser den föreslagna
bostadsstyrelsen, för budgetåret 1948''49
under femte huvudtiteln såsom förslagsanslag
anvisa

a) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar
1 900 000 kronor,

b) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader
300 000 kronor;»

II. av herr Rabbestad, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr BIRKE: Herr talman! Statsutskottets
majoritet föreslår i detta utlåtande,
att ett nytt centralt ämbetsverk,
nämligen en bostadsstyrelse, skall inrättas.
För min del tycker jag, att tidpunkten
att inrätta ett centralt ämbetsverk
är ganska olämplig. Det kan inte

vara lämpligt att nu fastlåsa organisationen
av den verksamhet, det här gäller,
utan detta borde väl anstå till längre
fram, inte minst med hänsyn till de nuvarande
ekonomiska förhållandena och
det rådande krisläget på bostadsmarknaden.

Ett flertal av de myndigheter, som ha
yttrat sig om förslaget, ha också avstyrkt
inrättandet av denna bostadsstyrelse.
Jag skall inte räkna upp alla de
instanser, som uttalat sig i avstyrkande
riktning. Fullmäktige i riksbanken anföra,
att man inte nu bör taga ställning
till frågan angående inrättandet av detta
centrala ämbetsverk utan att verksamheten
bör kunna handhas av den organisation,
som för närvarande handlägger
dessa ärenden, nämligen statens
byggnadslånebyrå. Statskontoret är inne
på samma linje och säger, att förutsättningar
för att genomföra det i princip
beslutade bostadsprogrammet för närvarande
knappast torde föreligga, och
anser i likhet med fullmäktige i riksbanken,
att man kan skjuta frågan på
framtiden. Flera andra av de hörda instanserna
ha intagit samma ståndpunkt.

Bristen på bostäder kommer väl inte
att vara för all framtid. Vi veta förfärligt
litet om hur utvecklingen på detta
område kommer att te sig. Jag har emellertid
det intrycket, att avsikten är att
försöka överföra byggnadsverksamheten
i statens och kommunernas regi och
skjuta undan den privata verksamheten.
Jag anser för min del, att den statliga
byggnadsverksamheten normalt skall
vara till för att komplettera den enskilda
byggnadsverksamheten, men att
den inte skall vara avsedd att helt ersätta
denna verksamhet. 1945 års bankkommitté
har i november månad i fjol
avlämnat ett förslag till en omläggning
av den statliga kreditgivningen för bostads-
och jordbruksändamål. Det förefaller
åtminstone mig, som om man först
borde taga ställning till den frågan, innan
man låser fast sig vid nya organisationsformer.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

Jag finner det något förvånande, att
departementschefen har velat gå in för
att inrätta detta nya ämbetsverk med
ea 300 befattningshavare under så
osäkra förhållanden som nu råda. Det
rimmar ganska illa med den återhållsamhet,
som anbefalles på så många
andra områden. Vi veta alla, att när vi
en gång ha fått ett centralt ämbetsverk,
kommer det att växa och bli större och
större. Jag tror inte att någon i kammaren
kan ge exempel på att centrala ämbetsverk
minskat sin verksamhet. Det är
ju snarare tvärtom. Jag har den uppfattningen,
att statsförvaltningsapparaten
med de centrala ämbetsverken i spetsen
bör beskäras och att man inte allt framgent
skall bygga ut densamma i den
omfattning som för närvarande sker. Vi
ha vid denna riksdag beslutat ett flertal
nya ämbetsverk. Detta kommer så
småningom att bli en belastning för
produktionen. Vi kunna ju se vad resultatet
har blivit i andra länder, där man
varit inne på samma vägar. I Frankrike,
för att ta ett enda exempel, bar
man i dessa dagar fått lov att avskeda
ca 100 000 befattningshavare i statstjänst,
eftersom det inte i längden går att upprätthålla
en sådan stor apparat. Jag är
rädd för, herr talman, att vi äro inne på
samma väg här i landet att inrätta alltför
många centrala ämbetsverk.

Reservanterna ha i sin reservation anfört,
att de tills vidare önska att i stort
sett behålla den organisation, som för
närvarande finns, men inte vilja skapa
någon ny. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som är
avgiven av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr ADOLFSSON: Herr talman! I
princip har den riksdagsgrupp, som
jag representerar, en helt annan ståndpunkt
i den föreliggande frågan än
den, som herr Birkc nyss gav ut -

tryck åt i sitt anförande. Detta hindrar
emellertid inte att vi på vissa rätt
avgörande punkter ha intagit en annan
ståndpunkt än Kungl. Maj:t och utskottet
gjort i detta ärende. Vi ha väckt en
motion, som ger uttryck åt tre enligt
vår mening väsentliga önskemål. Vi ha
för det första yrkat, att fördelningen av
arbetsuppgifterna mellan de statliga
bostadspolitiska organen och de kommunala
organen avväges så, att det
kommunala inflytandet över bostadspolitikens
utformning och genomförande
icke beskäres. För det andra ha vi
hemställt om att den organisatoriska
utformningen ändras på så sätt, att
Stockholm och eventuellt andra större
städer, såsom Malmö, Göteborg och vilka
det i övrigt kan vara, som ha bedrivit
en åtminstone i viss mån tillfredsställande
bostadspolitik ur social synpunkt
och som anses ha förutsättningar
att göra det även i fortsättningen,
skola slippa att sortera under länsorganen
utan i stället sortera direkt under
den föreslagna bostadsstyrelsen. Det
tredje önskemål, vi tagit oss friheten att
framlägga, är att möjlighet skall givas
kommunerna att få en direkt representation
i såväl bostadsstyrelsen som i
länsbostadsnämnderna i vissa former,
som framgå av den motivering vi ha
framlagt.

Om jag nu skulle försöka att en smula
utveckla dessa av oss ställda yrkanden,
vill jag i första hand syssla med
förslaget, att vissa kommuner skulle
slippa gå denna omväg över länsbostadsnämnderna,
som regeringen och
utskottet ha föreslagit, och i stället samarbeta
direkt med bostadsstyrelsen precis
på samma sätt som de hittills ha
samarbetat med byggnadslånebyrån. Vi
kommunistiska motionärer representera
tre av landets största städer, nämligen
Stockholm, Göteborg och Malmö.
I samtliga dessa städer finns sedan
liinge en kommunal bostadspolitisk organisation,
som till sitt förfogande har
nödvändig expertis eller kanske vi kun -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

na säga nödvändig sakkunskap. De ha
en organisation färdig, som bedriver en
i varje fall i viss mån socialt inriktad
bostadspolitik, varvid man naturligtvis
har större möjligheter än andra att utgående
ifrån den egna stadens förutsättningar
bedöma vad som bör göras
och hur det bör göras.

Det är klart att de resultat, vartill
sådana olika lokala bostadsorganisationer
ha kommit, kunna bli föremål för
diskussion. Man kan säga, att de ur
social synpunkt icke äro tillfredsställande,
att de ur social synpunkt äro
goda o. s. v. Det blir alltid en bedömningsfråga.
Men om resultatet i åtskilliga
fall inte har blivit vad det med
hänsyn till möjligheterna bort bli, så
beror detta ju inte på organisationsformen
i och för sig, utan det måste bero
på inställningen hos de människor, som
verka inom denna organisation, och på
våra samhällsförhållanden i allmänhet,
vilka utgöra ett visst hinder för en
sund social bostadspolitik.

.lag talar här naturligtvis inte å någon
speciell stads vägnar utan söker se
frågan i stort. Jag måste ändå säga, att
skall exempelvis Stockholms stad nu
underställas länsorganet, så kommer
detta att betyda en faktisk tillbakagång
för den stockholmska bostadspolitiken.
Det rent horribla i hela detta arrangemang
torde väl kunna framgå redan av
det förhållandet, att Stockholms stad
och Stockholms län skola underställas
samma länsorganisation och att Stockholm
i detta hänseende sålunda icke
skall få handla på samma sätt som man
har fått göra beträffande andra problem
av betydelse för Stockholms stad.

Alltmera har ju i princip men också
i praktisk gärning på sistone godtagits
den tanken, att kommunerna i första
hand skola svara för bostadsproduktionen
och bostadspolitikens utformning.
Men beträffande den bostadspolitiska
organisation, som nu föreslagits, innebär
Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag, att det kommunala or -

ganet endast skall behandla uppgifter
av huvudsakligen expeditionell och
mera rutinmässig karaktär. Såvitt jag
kan se kommer detta att innebära en
inskränkning i det kommunala initiativet,
framför allt beträffande de större
städer, om vilka jag nu har talat. Och
förkastas vårt förslag om att vissa kommuner
skola direkt underställas bostadsstvrelsen
— vilket är tydligt att
man tänker göra — så få såvitt jag kan
se de storkommuner, som verkligen
gjort en insats för att söka lösa bostadsfrågorna
på ett socialt tillfredsställande
sätt, minskade möjligheter att fortsätta
på den väg, på vilken man sålunda
slagit in.

Jag ifrågasätter för min del icke det
principiellt riktiga i att en sådan bostadsstyrelse
som nu föreslagits inrättas.
Det är endast beträffande vissa detaljer,
som vi från vårt håll haft invändningar
att göra. Fördelarna för
landet i allmänhet av denna bostadsstyrelse
och de länsorgan, som äro underställda
densamma, få alltså vägas
mot de nackdelar, som samtidigt uppstå
för vissa av de städer som jag omnämnt.
Även om jag erkänner att fördelarna
överväga, innebär det icke att
man skall blunda för de nackdelar, som
uppstå för Stockholms stad men också
för Göteborg och Malmö och andra städer,
som ha egna bostadspolitiska
organ.

Den i propositionen lämnade redogörelsen
för inkomna yttranden över
det förslag, som de sakkunniga framlagt
om den statliga bostadspolitikens
organisation, är så till vida märklig
som det yttrande, som Stockholms stad,
landets huvudstad, i princip har avgivit
i denna fråga, över huvud taget icke
blivit föremål för ett omnämnande i
propositionen. Även om anledningen till
detta är för mig obekant, måste jag
säga, att detta förfaringssätt är minst
sagt anmärkningsvärt. Med hänsyn till
att man icke velat redovisa vad stadskollegiet
i Stockholm har haft att an -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

föra beträffande denna fråga, skulle det
i och för sig vara motiverat att här
lämna en redogörelse härför. Jag skall
emellertid inte ta någon längre tid i
anspråk med mitt anförande och skall
därför göra ett synnerligen kort och
summariskt referat av detta uttalande.

Stadskollegiet framhåller att den höga
bostadsstandarden här i Stockholm och
den bebyggelse, som kommit till stånd
under de senaste 10—15 åren, helt
måste tillskrivas det initiativ och de sociala
ambitioner, som staden målmedvetet
utvecklat beträffande bostädernas
utformning i socialt avseende. Man hävdar
att ingenting har överlämnats åt
slumpen och säger, att resultatet av de
av Stockholms stad bedrivna bostadspolitiska
strävandena har blivit förebildligt
för landet i dess helhet. Man
säger vidare, att staden genom sin
mark- och exploateringspolitik gjort en
för framtiden bestående insats, som
klart ådagalägger vikten av förutseende
och socialt präglad mark- och tomtpolitik
från samhällets sida. Så kritiserar
man staten för dess tomtpolitik i
Stockholm och drager av alltsammans
den bestämda slutsatsen, att om det förslag,
som de sakkunniga framlagt och
som sedermera har legat till grund för
propositionen, kommer att genomföras,
så kommer detta att utgöra ett hinder
för Stockholms stad att i fortsättningen
bedriva en sådan ur sociala synpunkter
mera tillfredsställande bostadspolitik,
som man hittills har bedrivit.

Den kommunistiska gruppen här i
riksdagen har funnit de synpunkter,
som stadskollegiet i Stockholm har anfört,
bäriga och har i viss mån grundat
sin motion på sådana synpunkter.
Jag understryker dock, att motionen i
princip innebär ett godkännande av att
en bostadsstyrelse inrättas.

Den motion, som vi väckt och som
vi anse att utskottet bort tillstyrka, har
utskottet knappast berört i utlåtandet.
Utskottet har bara viftat bort den genom
att nämna dess nummer och i nå -

gon mån redogöra för vad den önskar.

I denna motion ha vi emellertid yrkat,
dels att fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan de statliga bostadspolitiska
organen och vederbörande kommunala
organ så avväges, att det kommunala
inflytandet över bostadspolitikens
utformning och genomförande
icke beskäres, dels — som jag nyss
nämnde — att sådan ändring av den
organisatoriska utformningen vidtages,
att Stockholm och eventuellt vissa andra
städer direkt underställas bostadsstyrelsen,
och dels att kommunerna givas
möjlighet till direkt representation
i såväl bostadsstyrelsen som länsbostadsnämnderna.
Vi anse att detta är
något som måste genomföras, om de
uppgivna avsikterna med den nya bostadspolitiska
organisationen verkligen
skola kunna realiseras. Men eftersom
utskottet, jag höll på att säga, inte brytt
sig om vår motion och dessutom vissa
formella skäl göra det tämligen omöjligt
för mig att yrka bifall till densamma,
måste jag avstå därifrån.

Emellertid anse vi att den reservation,
som avgivits, till viss del, nämligen
beträffande punkten 2), innebär ett
framsteg i förhållande till propositionens
och utskottets förslag. Där tillgodoses
önskemålen i vår motion på en
punkt, i det reservationen förordar, att
de större städerna skola handha den
byggnadstekniska granskningen av
låne- och bidragsärenden. Dock säges
ingenting om det kommunala vetot och
infe heller någonting om att de bostadspolitiska
organen i de större städerna
borde direkt underställas bostadsstyrelsen,
vilket är en betänklig brist i denna
punkt av reservationen. Det blir sålunda
inte mycket kvar för oss att ansluta
oss till, men vi ansluta oss dock
till det lilla som finns. 1 övrigt återkomma
vi till den fråga, som vi väckt
och som vi anse vara av den största
betydelse, när bostadsstyrelsen blivit
verklighet och det gäller att organisera
dess praktiska verksamhet.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Beträffande den rent principiella
frågan om bostadsstyrelsen har jag inte
någon större anledning att upptaga tiden
så mycket. Den förste talaren i denna
debatt, herr Birke, har redogjort för
remissvaren och framhållit att många
av dessa varit avstyrkande. Han nämnde
också, att tidsläget är sådant, att
man bör tänka sig mycket noga för innan
man fattar beslut om en organisation
av detta slag. Jag ber att i dessa
delar få ansluta mig till herr Birkes anförande,
och jag har ingen anledning
att upprepa de argument han anförde.

Jag har undertecknat en motion, som
väcktes vid riksdagens början och där
det yrkades, att frågan om inrättande
av bostadsstyrelse och länsbostadsnämnder
icke skulle tagas upp vid innevarande
års riksdag utan skjutas på
framtiden. Motiveringen härför var det
osäkra tidsläget, svårigheterna att få
goda representanter i de olika organen
och svårigheterna att få lokaler för organen.
Nu måste jag ju själv erkänna
— och detta ha vi också givit uttryck
för i vår reservation — att läget ganska
väsentligt förändrats, sedan riksdagen
numera fattat beslut om inrättande av
lantbruksnämnderna och avskaffande
av egnahemsnämnderna. Man måste nu
medge, att det är riktigt att inrätta
dessa länsbostadsnämnder såsom länsorgan.

Om jag får tillåta mig en egen reflexion
med anledning av remissyttrandena
och de framstötar, som gjorts
bland annat i riksdagen, skulle jag vilja
säga, att de ändå haft det goda med sig,
att organisationen blivit mindre än man
från början tänkt sig. Trots detta tror
jag emellertid att det blir besvärligt att
organisera hela denna apparat med
hänsyn till svårigheterna att få lämpligt
folk.

Om jag så kommer in på detaljerna
i hela detta stora komplex, har herr
Adolfsson mycket ingående talat om
frågan, huruvida de bvggnadstekniska

förhandsgranskningarna böra ske centralt
eller ute i länen eller eventuellt
hos en del kommunala organ. Det gäller
enligt min mening att organisera
detta så, att själva topporganisationen
inte blir större än som är oundgängligen
nödvändigt. Detta har också i viss
mån medgivits av departementschefen,
som i propositionen säger, att en stor
del av de uppgifter, som i början skola
handhavas av det bostadspolitiska organet
uppe i Stockholm, sedermera
skola flyttas över till länsorganen. Som
herr Adolfsson framhållit förhåller det
sig väl dock så, att en hel del kommuner,
särskilt Stockholm, ha möjligheter
att själva handlägga dessa ärenden. Jag
skulle tro att kommuner med minst
10 000 invånare ha tillgång till bvggnadsteknisk
expertis, som sätter dem
i stånd att själva klara upp en hel del
av dessa frågor.

Härefter skall jag, herr talman, något
stanna inför en fråga, som ingen av de
föregående talarna berört. Det gäller
den detalj, i vilken kamrarna vid fjolårets
riksdag stannade vid olika beslut,
nämligen frågan om vilka organ som
skola handlägga frågor rörande jordbrukets
byggnader, det bostadspolitiska
organet eller det lantbrukspolitiska organet.
Vi komma ihåg att andra kammaren
biföll Kungl. Maj:ts förslag, som
gick ut på att dessa ärenden skulle
handläggas av det bostadspolitiska organet,
medan första kammaren stannade
för en reservation, enligt vilken uppgiften
skulle anförtros lantbruksnämnderna.
Resultatet blev att riksdagen tog
en kompromiss, innebärande att frågan
skulle göras till föremål för fortsatt
övervägande. Så har också skett. Kungl.
Maj:t har tillsatt de s. k. organisationssakkunniga,
och Kungl. Maj:t har även
tillsatt den s. k. lantbrukskommittén.
Båda ha framlagt sina förslag, som också
äro olika. Organisationssakkunniga
ansågo, att jordbrukets bostadsärenden
skulle handläggas av länsbostadsnämnderna.
Lantbrukskommittén däremot

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

anslöt sig till första kammarens vid
fjolårets riksdag intagna ståndpunkt, att
frågorna borde handläggas av lantbruksnämnderna.
Kungl. Maj:t redovisar
nu i propositionen dessa olika förslag,
och det framhålles, att i flertalet
remissyttranden hävdas, att lantbrukskommitténs
förslag är att föredraga.
Byggnadslånebyrån har för sin del förordat,
att det jordbrukspolitiska organet
skall fatta beslut i dessa frågor angående
lån och bidrag till bostadsbyggande
inom jordbruket, men samtidigt
föreslås att det bostadspolitiska organet
får pröva ärendena ur bostadspolitisk
synpunkt och alltså verkställa erforderlig
granskning i detta hänseende. Kungl.
Maj :t har nu godtagit detta förslag med
vissa ändringar. I varje fall ligger det
nu så till, att meningen är, att båda
dessa organ skola handlägga jordbrukets
bostadsfrågor.

Jag kan inte se att detta kan vara särskilt
bra. Det måste ovillkorligen vara
till förmån för prövningen av ärendena
att samma organ fattar beslut i dessa
frågor ur såväl bostadspolitisk som
jordbrukspolitisk synpunkt. Jag förstår
inte hur det skall vara möjligt att i fortsättningen
blanda ihop dessa saker på
det sätt som här föreslås. Jag anser att
ett organ bör pröva dessa ärenden. Och
det jordbrukspolitiska organet, som
skall bedöma ett jordbruks vara eller
icke vara och dess planering för framtiden,
bör väl också ha möjlighet att
bedöma den rent bostadspolitiska sidan
av saken. Det kan ju inte gärna tänkas
annat än att det jordbrukspolitiska organet
har tillgång till den byggnadstekniska
expertis som behövs.

Det framhålles i propositionen och
även av utskottet, att det måste bli ett
samarbete mellan de båda organen. Ja,
det är gott och väl att det skall vara
samarbete, men man kommer inte
ifrån, att man på detta sätt krånglar
till en detalj i onödan.

Beträffande anslagsbeloppct innebär
vår reservation en minskning med i

runt tal 400 000 kronor. I jämförelse
med alla de miljoner, som beviljas i
statsbudgeten för olika ändamål, äro ju
400 000 kronor inte någon större summa.
Men det är ändå så stort belopp,
att man har anledning att spara det,
när man har möjlighet till det. Och följer
man reservationen, så har man givit
till känna, att man anser att vi här böra
gå fram så försiktigt som möjligt och
pröva oss fram för att sedan kunna
bygga ut organisationen i den mån förhållandena
det påkalla.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till den reservation, som
är avgiven av herr J. B. Johansson
in. fl.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM:
Herr talman! Under de senare
åren har det ibland förekommit, att vi
fattat principbeslut i en viss fråga utan
att egentligen veta vad beslutet skulle
komma att innebära, då det omsatts i
levande livet. Så förhåller det sig väl
också med denna fråga om stöd åt bostadsbyggandet
i landet. Förra året beslöto
vi en omorganisation av den statliga
låne- och bidragsverksamheten på
detta område, och nu stå vi alltså inför
uppgiften att förverkliga detta beslut
genom inrättande av en ny organisation.

Jag har väckt en motion i denna
fråga, och anledningen därtill var, att
man kunde utläsa ur den kungl. propositionen,
att det inte fanns så klara linjer
på längre sikt om hur saken skulle
ordnas, särskilt ute i länen. Utskottet
har också understrukit detta på s. 8
i utlåtandet, där utskottet säger sig dela
departementschefens uppfattning, att
det icke är lämpligt att till grund för
de organisatoriska förändringarna under
de närmaste åren lägga preciserade,
i princip slutgiltiga planer beträffande
organisationen på längre sikt. I anslutning
härtill understryker utskottet vikten
av att organisationen även i fram -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

tiden blir i viss mån elastisk. Och längre
ned på samma sida säger utskottet:
»Vad beträffar de statliga organen
framhåller departementschefen, att någon
mera betydande ändring i nuvarande
fördelning av arbetsuppgifterna mellan
centralt organ och länsorgan icke
torde kunna genomföras redan den 1
juli innevarande år. — — — Länsorganens
verksamhet skulle till följd härav
till en början begränsas till att avse
lån till ombyggnad av enfamiljshus
samt det särskilda stödet till förbättring
av bostadshus.»

Man kan inte undgå det intrycket,
att då Kungl. Maj :t inte bär intagit
några bestämdare ståndpunkter i fråga
om organisationen, borde det ha varit
möjligt att åtminstone för detta år uppskjuta
anordnandet av denna nya bostadsstyrelse
och de nya länsorganen.
.lag kan förslå att det inte varit möjligt
för utskottet att klara upp situationen
ute i länen med hjälp av de nytillskapade
eller under bildning varande lantbruksnämnderna.
Men jag anser att det
borde ha varit möjligt för Kungl. Maj:t
alt åtminstone för ett år uppskjuta bildandet
av denna nya länsorganisation
genom att utöka lantbruksnämndernas
expertis när det gäller byggnadsfrågor.
Här få vi nu en ny organisation, som
får till uppgift att samarbeta med lantbruksnämnderna,
men det finns inga
klarare linjer för hur samarbetet skall
ske. Enligt min uppfattning hade det
uppenbarligen varit bättre, om man
kunnat utöka lantbruksnämnderna med
den expertis, som behövs för bedömande
av byggnadsfrågor, och sedan till
dem överlåtit länsbostadsnämndernas
uppgifter.

Nu har utskottet — och även reservanterna
ha nödgats därtill — frångått
vad vi syftade till i vår motion i fråga
om denna sak. Det är sålunda nu inte
något att göra åt som frågan nu ligger.

Anledningen till att jag är en smula
fundersam beträffande denna nya organisation
är inte den, att jag främst

är rädd för det nya ämbetsverket. Kammaren
torde ha observerat, att jag, då
vi för en stund sedan behandlade frågan
om yrkesinspektionen, röstade för
Kungl. Maj:ts förslag — det var ju även
här fråga om ett nytt ämbetsverk —
och inte ville vara med om den nedprutning
med 110 000 kronor, som reservanterna
föreslagit. Jag ansåg att det
var ganska viktigt att man fick en utökning
av tillsynsmyndigheten, så att
den kunde besöka arbetsplatserna litet
oftare än vart tredje eller vart fjärde
år. På det sättet skulle man kanske
spara in en del arbetskraft, som eljest
skulle gå förlorad genom olyckshändelser.
Emellertid, då det nu gäller denna
fråga om byggnadsproblemen, kan man
inte undgå att fråga sig var det hela
skall sluta. Jag är naturligtvis mycket
intresserad av att även landsbygden nu
får den hjälp, som behövs för att man
skall kunna åstadkomma ordentliga bostäder
vid jordbruken. Emellertid skall
jag inte nu närmare taga upp denna
fråga. Vi få resonera om den när socialministern
besvarar min interpellation
om byggnadskostnaderna.

Jag har dock den uppfattningen, att
det kommer att bli ganska besvärligt,
om man genom utökning av de statliga
ingripandena kommer dithän, att staten
skall sköta hela byggnadsverksamheten
i landet. Frågan är ju egentligen hur
man skall kunna nedbringa byggnadskostnaderna
därhän, att om möjligt
människorna med hjälp av sina inkomster
från industri eller jordbruk skola
kunna klara kostnaderna utan statens
ingripande. Visserligen kan man väl
inte undgå att i viss grad lita till statsingripanden
då det gäller dessa kostnader,
men då bör man främst söka från
grunden reducera desamma. Detta är
det stora problemet. Skall man fortsätta
på de vägar vi nu äro inne på, då byggnadskostnaderna
öka år efter år, då
tror jag att det till slut blir ett olösligt
problem, som vi fastna i och som staten
inte kan lösa.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

Då nu utskottet såväl som reservanterna
gått in för denna decentralisation
ute i länen skulle jag kanske inte ha så
stort intresse av att biträda reservationen.
Även om ett nytt ämbetsverk är en
betänklig sak tror jag, att det blir
mindre riskabelt att övergå till denna
nya form än att ute i länen tillskapa
nya organisationer. Som jag tidigare
sade vet man inte, hur långt dessa organisationer
komme att utveckla sin
verksamhet. Det är med anledning därav
jag är tveksam att framställa något
yrkande här. Då emellertid den siste
ärade talaren påstod att man sparar in
400 000 kronor på att följa reservanterna
och avslå förslaget om en bostadsstyrelse,
så skall jag ändå, herr talman,
sluta med att yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON i Stockholm: Herr
talman! Liksom när vi för en stund
sedan diskuterade frågan om arbetarskyddsstyrelsen
möta vi här klagomål
över att man i dessa för staten ekonomiskt
svåra tider inrättar ett nytt ämbetsverk,
och man varnar för att beträda
denna väg. Jag måste säga här,
liksom jag sade på tal om den förra
frågan, att jag inte ser saken så att det
här är fråga om att inrätta ett nytt ämbetsverk.
Enligt mitt förmenande ligger
frågan så till, att det här gäller att
av en organisation av provisorisk karaktär
skapa en sådan av permanent
karaktär. Det är således samma verksamhet
som förut, som skall bedrivas
inom denna organisation, och det är,
föreställer jag mig, i stort sett samma
personal, som skall användas för denna
verksamhet. Det är således inte fråga
om att skapa någonting helt nytt. Eftersom
ifrågavarande organisations verksamhet
nu hedrivits så länge, att man
vunnit tillräcklig erfarenhet rörande
den framtida utformningen av densamma,
så är det också enligt mitt förmenande
på sin plats, att man här skapar

en permanent organisation, som verkar
på ungefär samma sätt som andra statsinstitutioner.

När statens byggnadslånebyrå inrättades
och började sin verksamhet, organiserades
den i huvudsaklig anslutning
till det system, som gäller för de
s. k. krisorganisationerna. Personalen
anställdes sålunda på samma lösliga
grunder som krisorganisationernas personal;
de avlönades efter motsvarande
system. Det är sålunda i detta fall fråga
om att gå ifrån detta krisorganisationssystem;
personalen skall beredas anställningsförhållanden,
som svara mot
dem som råda vid statens övriga verk.

Enligt mitt förmenande har man
emellertid varit mycket försiktig. Medan
inom ämbetsverken den större delen
av personalen i allmänhet beredes
ordinarie anställning, har man här gjort
en dygd av nödvändigheten och gått
försiktigt fram. Den mindre delen av
personalen blir sålunda här ordinarie,
och den större delen göres till extra
ordinarie. De senare få visserligen den
fasta anställning, som medföljer begreppet
extra ordinarie. De få pensionsrätt
och rätt till ålderstillägg. Men som vi
veta innebär inte den extra ordinarie
anställningen på samma sätt som den
ordinarie anställningen garanti för anställningens
fortvaro under framtiden.
Att man beträder denna väg beror på
att man föreställer sig, att allteftersom
erfarenheterna växa skall man kunna
göra en omorganisation. För att man i
det avseendet skall ha fria händer,
framför allt i samband med en blivande
decentralisation av verksamheten, kan
man inte bereda personalen ordinarie
anställning, utan man vill allenast behålla
den som extra ordinarie.

Med vad jag sålunda sagt har jag
velat bemöta talet om att det här gäller
att skapa ett helt nytt ämbetsverk.
Man samlar bara ihop den personal
som finns och samlar den erfarenhet
man har och skapar sålunda ett fast
ämbetsverk av vanlig statsnatur. Jag

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

anser dessutom, herr talman, att det är
av så mycket större vikt att man gör
denna anordning, som riksdagen senast
i fjol intog en bestämd ståndpunkt när
det gällde att betrakta det såsom en
kommunernas angelägenhet att på ett
helt annat sätt än tidigare varit fallet
sörja för bostadsbeståndet och bostadsbyggandet.
På förslag av andra lagutskottet
antogs en lag, som innehåller
föreskrifter i detta avseende. När man
sålunda stadgat denna skyldighet för
kommunerna — de allra flesta kommuner
ha kanske visserligen redan tillämpat
denna princip, men någon laglig
skyldighet har inte förelegat — tycker
jag att det är alldeles naturligt, att man
också skapar ett permanent statligt organ,
som så att säga samordnar hela
verksamheten. Därför är jag för min
del på det klara med att det finns ett
behov av att inrätta detta nya ämbetsverk,
bostadsstyrelsen.

Jag skall nu dessutom upptaga till behandling
vissa av de synpunkter, som
framförts i debatten. Herr Adolfsson
åberopade en motion, som väckts av
honom jämte tre andra av kammarens
ledamöter. I denna motion, nr 540, yrkas
dels att fördelningen av arbetsuppgifter
mellan de statliga bostadspolitiska
organen och vederbörande kommunala
organ så avväges, att det kommunala
inflytandet över bostadspolitikens
utformning och genomförande icke beskäres,
dels att sådan ändring av den
organisatoriska utformningen vidtages,
att Stockholm och eventuellt andra
större kommuner, som bedrivit socialt
inriktad bostadspolitik och som alltjämt
äga förutsättning härför, direkt underställas
bostadsstyrelsen, och slutligen
att kommunerna givas möjlighet till direkt
representation i såväl bostadsstyrelsen
som länsbostadsnämnderna.

Nu ansåg herr Adolfsson, att utskottet
inte väl besvarat motionens yrkanden
och att det resultat man nu kommit
till innebär en återgång till tidigare
rådande förhållanden. Jag är inte

riktigt säker på, att herr Adolfssons
omdöme är riktigt. Det förefaller mig
som om han och de övriga motionärerna
med honom mindre aktgivit på det
förslag Kungl. Maj:t framlagt än på det
förslag, som utarbetats av de s. k. organisationssakkunniga.
Det förefaller mig
som om polemiken både i motionen och
i herr Adolfssons anförande mera riktar
sig emot organisationssakkunnigas
förslag än mot det nu föreliggande förslaget.

Kungl. Maj :ts förslag innebär ju, att
någon decentralisation av flerfamiljshusen
eller av egnahemshusen i kommuner
med mer än 10 000 invånare icke
skall ske. Nederst på sidan 8 i utskottsutlåtandet,
där man talar om Kungl.
Maj :ts förslag, säges det, att låne- och
bidragsgivningen i avseende å städer
med större invånarantal än 10 000 föreslås,
i varje fall till en början, åvila det
centrala organet. Med bostadsstyrelsens
tillkomst blir det sålunda inte någon
ändring i Stockholms och andra större
städers förhållanden, så vitt jag förstår.
Inte ens beträffande egnahemsverksamheten
komma dessa städer att
nu läggas under eventuella länsbostadsnämnder.
Det tal herr Adolfsson förde
om en sammanslagning av Stockholms
stad och Stockholms län till en bostadsnämnd
syftar på organisationssakkunnigas
förslag. Det talet har inte någon
aktualitet för Stockholms stads vidkommande,
eftersom städer med mer än
10 000 invånare skola ha en oförändrad
organisation i detta fall. Utskottet konstaterar
också, att ifrågavarande motions
yrkande i detta avseende ganska
väl överensstämmer med det förslag,
som Kungl. Maj:t förelagt riksdagen.
På sidan 9 säger utskottet, att »syftet
med berörda yrkanden ... synes vara
tillgodosett med Kungl. Maj :ts förslag».

I det avseendet tror jag sålunda, att vi
beaktat den av herr Johansson i Stockholm
in. fl. väckta motionen och även
besvarat densamma.

Nu tröstade sig herr Adolfsson med

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

att han vill ha en bostadsstyrelse, han
vill ha ett centralt organ, och de riktlinjer
han ville ha för verksamheten
— de voro skisserade i motionen —
kommer man sedermera att föra fram
och söka genomdriva. Jag tror att denna
ståndpunkt är riktig, och jag tror
att man, när den dagen kommer, också
rätt väl skall komma överens om hur
riktlinjerna skola utformas i detta avseende.

Jag vill sedan taga upp ännu ett par
synpunkter, som framförts av andra
talare i debatten. Jag tänker nu på den
från fjolåret så brännande tvistefrågan,
huruvida bostadsbyggnadsverksamheten
på landsbygden skall handhas av
lantbruksnämnderna eller av länsbostadsnämnderna.
Man får väl anse den
frågan i huvudsak avgjord. Lantbruksnämnderna
ha ju i det väsentliga fått
sina uppgifter utstakade genom riksdagens
redan fattade beslut, och jag tror
då att det förslag som nu föreligger om
länsbostadsnämndernas handhavande
av bostadsbyggnadsverksamheten på
landsbygden — i den mån dessa institutioner
hinna inrättas — också är
ganska naturligt. Det har visserligen
framhållits, att man ansett att det skulle
vara lämpligare och kanske också billigare
ur statens synpunkt om man utrustade
lantbruksnämnderna med teknisk
expertis, så att man även kunde
ombesörja de arbetsuppgifter, som länsbostadsnämnderna
skola ha. Jag har
emellertid den uppfattningen, att det
kanske skulle komma att bli alltför dyrbart
i praktiken att gå den vägen. Jag
tror inte man kan säga, att den utvägen
skulle ha blivit billigare för statsverket.

Emellertid finns det en synpunkt,
som enligt mitt förmenande är avgörande
i detta fall. Enligt riksdagens
beslut skola lantbruksnämnderna inte
ha någon medelsförvaltning och inte
heller någon pantvård. Den belåningsverksamhet
de skola bedriva skall
handhas av kreditinstitutioner, vilka sålunda
ha att ombesörja utbetalningen

av de kontanta medel, som verksamheten
närmast åsyftar att tillföra de medborgare,
som äro berörda av detta, och
även ha att ombesörja pantvården.
Länsbostadsnämnderna däremot måste,
enligt det förslag som här föreligger,
utrustas med kamerala krafter både för
handhavande av kontanta medel och
för pantvård. Det skulle väl verka ganska
egendomligt, om man nu skulle tillföra
även lantbruksnämnderna den
verksamhet, som man här åsyftat att
länsbostadsnämnderna skulle utföra.
Det skulle vara märkligt om man med
tanke på det väsentliga i lantbruksnämndernas
verksamhet inte skulle behöva
sätta upp en kameral organisation
men sedan ålägger lantbruksnämnderna
en annan verksamhet, som nödvändiggör
en dylik organisation. Ett sammanförande
till en institution av dessa frågor
— jag förmodar att man då anser
lantbruksnämnderna lämpligast — skulle
väl förutsätta, att man även beträffande
bostadskreditgivningen skulle ha
infört samma garantilånesystem som
beträffande jordbruksstödet. Detta har
man inte gjort, i varje fall inte nu,
och då tycker jag att det är ganska naturligt,
att man försöker placera dessa
båda organisationer sida vid sida.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att statsutskottet uttalat önskvärdheten
av att samarbetet ute i orterna
mellan dessa båda institutioner skall
bli det bästa möjliga, att det skall bli
så intimt som det är möjligt att genomföra.
Därmed tror jag också att man
skall få garanti för att de slitningar
mellan de olika intressena på detta område,
som man särskilt talade om förra
året, i praktiken inte skola vara till
finnandes. Jag tror således, herr talman,
att på denna punkt, där statsutskottet
nu enats omkring Kungl. Maj :ts
förslag, har man kommit på den bästa
lösning som man i nuvarande läge kan
tänka sig, och därför yrkar jag bifall
till statsutskottets hemställan.

Emellertid vill jag inte underlåta alt

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

säga, att jag förutsätter att det kommer
att uppstå en hel del svårigheter av organisatorisk
art, särskilt under den närmaste
tiden, innan man får hela verksamheten
att löpa friktionsfritt. Detta
hänger ju samman med att detta spörsmål
— varom egentligen beslut borde
ha förelegat för åtskilliga månader sedan
— nu måste avgöras mindre än en
halv månad innan det nya budgetåret
börjar, då den nya verksamheten skall
träda i kraft. Jag är emellertid övertygad
om att alla ansträngningar, som
måste göras för att det hela vid tilllämpningen
skall gå så friktionsfritt
som möjligt, också komma att göras såväl
av Kungl. Maj :ts kansli som av övriga,
som ha att syssla med frågan, både
på lokalt och centralt håll. Man kommer
säkerligen att göra sitt bästa för att
resultatet skall bli det bästa möjliga.
Det är i förhoppning om att så skall
ske som jag ställer det nyss anförda
yrkandet.

Herr ADOLFSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag finner herr Erikssons
polemik mot mig beträffande det anförande
jag höll för en stund sedan fullständigt
hänga i luften. Herr Eriksson
anför som argument mot min åsikt följande
passus i utskottets utlåtande:
»Låne- och bidragsgivningen i avseende
å städer med större invånarantal» —
d. v. s. större än 10 000 — »föreslås, i
varje fall till en början, åvila det centrala
organet.» Han talade alltså om den
föreslagna organisationen av låne- och
bidragsgivningen, men det var ju inte
huvudsakligen detta jag uppehöll mig
vid i mitt förra anförande. Låne- och
bidragsgivningen är naturligtvis inte
obetydlig, tvärtom, men vad vi behandlat
i vår motion och vad jag talade om
i mitt anförande var vissa kommuners
rätt att inlägga veto beträffande sådana
ärenden, som dessa organ skola handlägga.
Det var alltså vid de sociala synpunkternas
tillgodoseende jag uppehöll
mig.

De statliga myndigheterna ha ju fastställt
vissa minimikrav beträffande en
bostads utformning. En familjebostad
skall bestå av minst två rum och kök,
det skall vara en viss minimiyta, och
det skall finnas vatten och avlopp och
eget badrum o. s. v. Allt detta ter sig
ju tämligen vackert, men en bostad
som fyller dessa krav kan ändå vara
socialt mindervärdig eller i varje fall
stå i en lägre klass än de bostäder, vilkas
tillkomst vissa kommuner, t. ex.
Stockholms stad, befrämjat, men trots
detta godkännas av de statliga myndigheterna.
Det är framför allt kommunernas
rätt att inlägga veto mot tillståndsgivning
för sådana bostäder, som visserligen
uppfylla de statliga minimikraven
men som från den lokala horisonten
icke tillgodose betydande sociala behov,
som vi diskuterat. Jag kan icke
finna att herr Erikssons polemik mot
mig på denna punkt på något sätt kan
utgöra ett argument mot de synpunkter
jag framlagt.

Herr MÅRTENSSON: Herr talman!
Efter herr Erikssons klarläggande anförande
har jag inte mycket att tillägga
i denna fråga. Jag kan dock inte underlåta
att uttala den uppfattningen, att en
viss försiktighet bör iakttagas vid tillskapandet
av nya ämbetsverk. I detta
speciella fall är det emellertid knappast
fråga om att skapa ett nytt ämbetsverk.
Statens byggnadslånebyrå har nu
bedrivit sin verksamhet i mer än tio år,
och denna verksamhet har, framför allt
under de senaste åtta åren, fått en så
oerhörd omfattning, att det torde vara
nödvändigt att företa en viss omorganisation.
Det är väl numera knappast
heller någon som hyser den meningen,
att samhällets inflytande över bostadsbyggandet
skall upphöra.

Under dessa förhållanden kan man
fråga sig, vad det skall tjäna till att
motsätta sig tillskapandet av ett centralt
organ, som kan samordna den omfat -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

tande byggnadsverksamheten och organisera
den på ett rationellare sätt än
tidigare. Detta organ får enligt min mening
en hel del att lägga till rätta och
en hel del att röja upp. Granskningsförfarandet
och tillståndsgivningen böra
kunna förenklas, så att inte flera myndigheter
sitta och granska samma ärende.
Om flera organ skola granska de
olika ärendena, förorsakar detta onödigt
dubbelarbete, ökade kostnader och
lång väntetid för den lånesökande allmänheten.

Jag vågar i detta sammanhang uttala
den förhoppningen, att den som blir
chef för detta nya ämbetsverk gör allt
vad som kan göras för att organisera
verket efter fullt moderna principer. Om
detta sker, tror jag verket kan utföra ett
effektivt och fruktbärande arbete. Det
måste uppmärksamt följa utvecklingen
på det bostadspolitiska området, och det
får framför allt inte stelna till i några
byråkratiska former. Om verket organiseras
efter sådana principer, är jag övertygad
om att det kommer att väl fylla
sin viktiga uppgift i den framtida samhällsutvecklingen.

Det har under denna debatt talats
mycket om länsorganen. Jag är fullt
medveten om att fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan lantbruksnämnderna
och länsbostadsnämnderna inte
blivit så synnerligen väl avvägda, men
det är ju meningen att denna fråga skall
utredas ytterligare. Om verksamheten
organiseras som här föreslagits, kan det
inte undvikas att det uppstår en del
dubbelarbete, men för att detta dubbelarbete
skall kunna förebyggas i största
möjliga utsträckning och för att det
skall kunna bedrivas ett intimt samarbete
mellan de båda nämnderna böra
länsbostadsnämnden och lantbruksnämnden
förläggas till samma plats. Men om
nämnderna skola förläggas till samma
plats, då kan, såsom utskottet framhållit,
länsbostadsnämnden inte alltid
förläggas till residensstaden. Detta kommer
troligtvis att förorsaka vissa svå 5

— Andra kammarens protokoll 19''t8.

righeter och kanske även missnöje i en
eller annan residensstad, men enligt min
uppfattning bör det tas större hänsyn
till samarbetet mellan de båda nämnderna
än till de prestigesynpunkter, som
vissa residensstäder eventuellt komma
att hävda.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM
(kort genmäle): Herr talman!
Herr Mårtensson började sitt anförande
med att säga, att han inte hade mycket
att tillägga efter herr Erikssons klarläggande
anförande. Jag har emellertid
knappast hört något anförande av herr
Eriksson, som varit mindre klarläggande
än det han nyss höll. På slutet innehöll
det ju bara en from önskan att det
hela skulle gå väl, men han var inte
riktigt säker på det heller beträffande
de lokala organen.

Herr Mårtensson sade därefter, att
det måste bli en rationellare ordning,
och han sade sig tro, att statens inflytande
över bostadsbyggandet inte kan
avkopplas. Det tror inte jag heller är
möjligt, men frågan gäller nu i stället,
hur mycket detta inflytande skall ökas.
Beträffande rationaliseringen får jag
säga, att det väl vore lämpligast att
företa denna rationalisering av arbetet
ute i länen, innan man ger sig in på
dessa nya vägar. Jag har varit ganska
betänksam på den punkten. Det finns
ju inga länsbostadsnämnder för närvarande,
och under den första tiden får
man väl hanka sig fram från tuva till
tuva, men nog hade det varit bäst om
man inte haft så bråttom utan vilat
litet på hanen tills man kunnat åstadkomma
en mera lämplig organisation.
Herr Mårtensson säger nu, att det nog
blir besvärligt med denna irrationella
organisation med två samarbetande organ.
Han säger, att man borde förlägga
dem till samma plats men att man inte
kan göra det — jag vet inte av vilken

Nr 2''t.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

anledning. Jag anser fortfarande att det
skulle ha varit bättre, om man med en
gång organiserat lantbruksnämnderna
så, att de kunnat överta hela denna
verksamhet i länen. Jag inser att det
kan uppstå svårigheter beträffande vilka
lån, som skola utlämnas av staten
och vilka som skola gå över allmänna
kreditanstalter, men jag tror det skulle
ha varit möjligt att finna ett system, varigenom
lantbruksnämnderna fått överta
hela denna verksamhet. Genom tillskapandet
av dessa länsorgan få vi en
betydligt utökad och fördyrad organisation.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag begärde närmast ordet emedan det
från flera håll sagts, att det här gäller
tillskapandet av ett nytt ämbetsverk.
Man skall över huvud taget inte ha satt
sig in i vad frågan gäller, om man kan
föra ett sådant resonemang. Det gäller
här att företa en omorganisation av en
statlig institution, som efter femton års
verksamhet faktiskt svällt ut till att bli
ett ämbetsverk. Byggnadslånebyrån är
ett barn av den bekanta »kohandeln»
år 1933. Genom omständigheternas
makt är tidpunkten nu kanske inte den
allra lämpligaste för att genomföra den
föreslagna reformen. Hade den kunnat
genomföras för låt mig säga tre å fyra
år sedan, skulle det otvivelaktigt ha varit
till nytta för hela verksamheten,
och vi skulle då inte ha behövt tvista
om reformen i dag, när tidpunkten
kanske i många avseenden kan synas
olämplig.

Men, mina damer och herrar, byrån
har nu bedrivit sin verksamhet i femton
år, och den har numera en rätt
stor personal. Det rör sig om mellan
200 och 250 människor, vilka troget ha
utfört sitt arbete utan att åtnjuta de
förmåner, som övriga statstjänstemän
åtnjuta. Detta uppträdande från statsmakternas
sida måste resultera i att
den bättre delen av personalen slutar

sin tjänst för att övergå till annan
verksamhet, och om man vill skjuta
genomförandet av reformen på framtiden,
då kanske personalen den gången
man vill genomföra reformen inte
längre är så kvalificerad som man helst
skulle önska. Detta är en synpunkt,
som man inte får glömma i detta sammanhang.

Nu ha ju, herr talman, egnahemsnämnderna
kommit att hamna på överblivna
kartan genom tillskapandet av
lantbruksnämnderna. De skola således
avskaffas enligt riksdagens beslut. Jag
har under det senaste året vid 10 å 15
tillfällen deltagit i egnahemskonferenser
runt om i Sveriges land, och jag
har besökt praktiskt taget alla län utom
det som ligger närmast Stockholm. Jag
har därvid träffat kommunalmän från
alla partier från yttersta högern till
kommunisterna, som i sin dagliga gärning
sysslat med dessa problem hemma
i sina kommuner. Det har bland dem
inte rått några delade meningar om
nödvändigheten av att genomföra denna
reform. Man har tvärtom från alla
håll, från arbetare och bönder och
andra som stått i ledningen för den
kommunala verksamheten, omvittnat
behovet av att den statliga bostadspolitiken
blir decentraliserad på samma
sätt som förr, så att de organ, som bevilja
egnahemsanslag, bli mera direkt
knutna till bygden och människorna
där än de centrala organen i Stockholm
kunna bli. Den decentralisering,
som det nu är fråga om att genomföra,
tror jag sålunda kommer att hälsas
med tillfredsställelse av alla dem som
fått förtroendet att handha kommunala
angelägenheter. Detta framgår kanske
allra bäst därav, herr talman, att
det förslag, som reservanterna nu lagt
fram, väsentligt skiljer sig från motionärernas
förslag. Även reservanterna
vilja nämligen gå med på den reform,
som är den väsentligaste, nämligen utbyggandet
av länsorganen. Såväl herr
Pettersson i Dahl som någon annan ta -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

lare sade tydligt och klart, att man inte
kan undvara länsorganen, om man vill
att denna verksamhet skall kunna fortgå
under någon längre tid.

Är det nu inte rimligt att man på
samma gång som man bygger upp länsorganen
även omorganiserar det centrala
organet? Om man vill att dessa
människor skola kunna känna arbetsglädje
och om man över huvud taget
tror på möjligheten att skapa ett gott
samarbete och goda resultat, då anser
jag att man i denna del bör följa Kungl.
Majrts förslag.

Jag vill i detta sammanhang också
lägga några mer personliga synpunkter
på föreliggande problem. Representanter
för de stora städerna ha under debatten
anmält missnöje med att de skulle
behöva umgås med den sämre landsorten.
De vilja naturligtvis gå direkt
till centralorganet, emedan de ju äro
utrustade på ett annat sätt än landet.
Jag har redan anmält min avvikande
mening gentemot Kungl. Maj:ts förslag
i vad det avser att städer med över
10 000 invånare skola intaga en särställning
i fråga om egnahemsbyggandet.
Varför skulle inte städer med mer
än 10 000 invånare, städer med mindre
än 10 000 invånare och landsbygden
kunna behandlas på samma sätt? Varför
skall den ena kommunen få sina
ärenden behandlade på ett ställe och
den andra kommunen på ett annat ställe?
Nu är det ingenting att göra åt denna
sak, men jag vill till kammarens
protokoll uttala en önskan att de som
i fortsättningen skola syssla med dessa
ting skola ha en klar och öppen
blick för framtiden; och framtiden,
den måste föra med sig en fortsatt decentralisering
på detta område. Enligt
min mening behövs det nämligen bara
litet sunt bondförstånd för att man ute
i landet skall kunna lika bra som centralorganet
i Stockholm handha dessa
ting. Jag tror, herr talman, att det utan
några skadliga följder skall vara möjligt
att till länsnämnderna överflytta

handläggningen av inte bara ärenden,
som röra egnahem, utan även de som
avse två- och fyrafamiljshus. Jag hoppas,
att man tämligen snart skall kunna
ta nästa steg i den riktningen. Det
kan naturligtvis råda delade meningar
om de lokala organens möjligheter att
sköta saken, men jag anser för min del,
att det förtroende, som man skulle visa
genom att överflytta så mycket som
möjligt av verksamheten från centralorganet
till de lokala organen, skulle
komma att vara fruktbärande.

Jag har bara velat deklarera detta
med tanke på den framtida behandlingen
av hithörande frågor. Jag tror, att
den väg, som jag här visat på, kan
man absolut inte komma bort ifrån.

Jag skulle också vilja säga ett par ord
om det som var den stora stridsfrågan
i fjol, nämligen huruvida lantbruksnämnderna
eller bostadsnämnderna
skola handlägga vissa saker. Jag beklagar
att den kompromiss, som byggnadslånebyrån
framlagt och som skulle
möjliggöra att lantbruksnämnderna, efter
en förberedande handläggning inom
länsbostadsnämnderna, träffade avgörande
i ärendena och hade hand om
förvaltningen av lån och bidrag, inte
har kunnat genomföras. Jag tror att
det hade varit en framkomlig väg, som
också varit ägnad att skapa förtroende.

Jag förstår fullt och helt, att när man
nu har byggt upp lantbruksnämnderna
och fotat deras verksamhet på ett
system med kreditgaranti, är det svårt
att koppla ihop denna verksamhet med
den långivning, som skall ske beträffande
bostäderna. Jag skulle emellertid,
herr talman, vilja uttala den förhoppningen,
att frågan, även om nu
riksdagen följer statsutskottet, inte skall
anses vara slutgiltigt löst utan att den
kommer att bli föremål för fortsatt
prövning i syfte att åstadkomma en sådan
lösning, att även beslutanderätten
i ärenden, som röra bostäder, kan överlämnas
till lantbruksnämnderna, såsom

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

byggnadslånebyrån i sitt kompromissförslag
har tänkt sig.

Såsom herr andre vice talmannen
mycket riktigt anfört, är det länsbostadsnämnderna
som utgöra den egentliga
utbyggnaden av organisationen.
Det förefaller naturligtvis då, som om
man, därest man hade kunnat undvika
att tillskapa dessa länsnämnder samtidigt
som egnahemsnämnderna avskaffades,
hade kunnat åstadkomma en rätt
hygglig besparing. Men om man räknar
ut vad egnahemsnämndernas andel
i verksamheten på det bostadspolitiska
området har kostat och vad det
nuvarande centrala organet kostar, så
tror jag att man kommer till det resultatet,
att utökningen av organisationen
inte medför några större utgiftsökningar.

För övrigt tyckte jag, att herr andre
vice talmannen hade svårt att avgöra,
vilken slutlig ståndpunkt han skulle
inta — det var visst herr Petterssons i
Dahl anförande, som hade övertygat
honom om att han borde yrka bifall
till reservationen. Om emellertid herr
andre vice talmannen hade ägnat en
tanke åt hur egnahemsnämnderna ute
i länen en gång kommit till, hade han
kanske erinrat sig, att det väl var det
gamla liberala partiet under Raoul Hamiltons
ledning, som skapade denna
organisation för att därigenom knyta
samman den statliga stödverksamheten,
när det gäller egnahemmen, med
bygdens liv och människorna där på
ett sätt, som inte förut varit fallet. Jag
tycker att detta borde förpliktiga de
nuvarande folkpartisterna till medverkan
vid skapandet av här ifrågavarande
länsorgan. Den erfarenhet jag har efter
femton års verksamhet på området
säger mig, att om det över huvud taget
skall kunna föras en fruktbärande egnahemspolitik,
måste de beslutande organen
ha mycket god kontakt med bygden
och människorna där.

Jag ber, herr talman, att med anfö -

rande av dessa synpunkter få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Innan jag slutar, skulle jag emellertid
vilja säga några ord till herr Adolfsson.
Herr Adolfsson var inte nöjd med
den utläggning, som statsutskottets vice
ordförande hade givit utskottets utlåtande,
utan talade i sin replik till statsutskottets
vice ordförande om att de
stora kommunerna borde ha vetorätt i
fråga om tillståndsgivningen. Men tillståndsgivningen
är ju, herr Adolfsson,
en krisföreteelse, som hör samman
med bristen på material och arbetskraft
och som vi med gemensamma krafter
skola försöka att så småningom eliminera.
Vad det här gäller är däremot
att lägga en grund för den låne- och
bidragsverksamhet, som staten skall bedriva,
och jag kan inte förstå, vad det
skall tjäna till att därvidlag ge kommunerna
något som heter veto. År det
så att kommunerna inte vilja låna av
staten, ha ju kommunerna obetingat
rätt att bygga hur de vilja enligt gällande
bestämmelser i våra bvggnadsstadgar.

Jag kan, herr talman, inte förstå, att
man över huvud taget skulle kunna
sammankoppla en reform, som gäller
låne- och bidragsverksamheten, med
tillståndsgivningen, som ju är en tillfällig
sak.

Herr andre vice talmannen CARLSTRÖM
(kort genmäle): Herr talman!
Jag förstår inte riktigt herr Adolv Olssons
replik till mig, ty om jag inte missuppfattade
hans anförande alltför mycket,
var han inne på samma linje som
jag, nämligen att hela verksamheten i
länen borde handhavas av lantbruksnämnderna,
som därför skulle utrustas
på ett sådant sätt att de kunde sköta
om saken. Som det nu ligger till, kommer
det hela att bli en besvärlig
historia, innan man kommer i gång,
ty verksamheten har inte, såsom jag

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

framhöll i mitt anförande, i den brådska
som förelegat kunnat organiseras
upp på ett tillfredställande sätt och vi
komma nog inte att bli kvitt länsbostadsnämnderna,
om de nu en gång
komma till. Men det kan ju hända, att
herr Olsson och jag ett annat år skulle
kunna tillsammans motionera om att få
hela verksamheten i länen under en
ledning.

Jag har inte i mitt anförande här
främst gått emot inrättandet av en bostadsstyrelse.
Jag har sagt, att på den
punkten kommer nog inte ändringen att
bli så stor, även om ställningen av ämbetsverk
kanske medför, att detta vill
göra sina meningar gällande på ett
»effektivare» sätt än byggnadslånebyrån
och sålunda kommer att lägga sin hand
mera byråkratiskt över hela verksamheten.

Jag har velat säga detta för att klarlägga,
att herr Olsson och jag nog äro
överens därom, att det bästa hade varit,
att lantbruksnämnderna fått hela verksamheten
ute i länen i sitt grepp.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag har inte velat söka
sak med herr andre vice talmannen. Jag
tyckte att jag i mitt anförande klart och
tydligt angav, varför man inte kunnat
genomföra t. ex. det kompromissförslag,
som byggnadslånebyrån har framlagt
och som skulle innebära, att beslutanderätten
skulle ligga hos lantbruksnämnderna.
Att så inte kunde ske berodde
ju på att i det ena fallet användes ett
system med kreditgaranti och i det
andra en anordning med kontanta lån.

Man kan naturligtvis alltid tvista om
huruvida det varit mest bråttom med
att genomföra lantbruksnämnderna eller
länsbostadsnämnderna, men det tjänar
ju inte mycket till, när vi nu redan ha
lantbruksnämnderna och ha beslutat, att
det statliga stödet där skall lämnas i
form av kreditgaranti. För bostads -

nämndernas del kan ju inte systemet
med kreditgaranti användas, utan det
måste där bli fråga om en annan form,
och det är då omöjligt att åstadkomma
vad kompromissen bär syftat till.

Herr MALMBORG i Skövde: Herr talman!
Jag skall för min del göra en
deklaration ur mera allmänna principiella
synpunkter.

Jag vill fästa de ärade kammarledamöternas
uppmärksamhet på att vi tidigare
i dag ha beslutat om inrättande
av två centrala ämbetsverk, riksnämnden
för ekonomisk beredskap och arbetarskyddsstyrelsen.
Ett fullföljande av
utskottsmajoritetens nu föreliggande
förslag skulle alltså innebära tillkomsten
av ett tredje nytt centralt ämbetsverk.
Därmed skulle således det gamla ordspråket,
att alla goda ting äro tre, här
få sin tillämpning.

Jag kan inte underlåta att göra den
reflexionen, att vad som här sker på
sitt sätt är ett vittnesbörd om en bestämd
övertro på administrationens förmåga
att komma till rätta med problem
av skilda slag. Det är nu fråga om att
omdana ett tillfälligt organ till ett centralt
ämbetsverk, och i andra sammanhang
framkommer det förslag om inrättande
av nya departement, ämbetsverk
o. s. v. Allt detta tyder, som sagt, på
en övertro på det administrativas förmåga.

I ett tidigare anförande i dag angående
inrättandet av arbetarskyddsstyrelsen
tillät jag mig erinra om att
den nuvarande ekonomiska situationen
knappast är särskilt lämpad för att
skapa nya ämbetsverk eller utbygga redan
bestående institutioner. Från statsmakternas
sida har också i olika sammanhang
till de enskilda riktats en anmodan
att begränsa utgifter och investeringar,
och då böra väl statsmakterna
själva visa återhållsamhet i detta
avseende.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

Jag skall, herr talman, tillåta mig att
belysa denna uppfattning genom att citera
ett yttrande i första kammaren under
debatten om inrättande av en fiskeristyrelse.
Yttrandet lyder: »Men även
om man bortser från dagens situation,
finns det, herr talman, anledning att
fråga sig, om man inte på något sätt
bör bromsa en utveckling som tar sig
uttryck i att det ständigt tillskapas nya
samhällsorgan med nya generaldirektörer,
nya överdirektörer, nya byråchefer,
nya byrådirektörer, nya byråsekreterare
o. s. v. Det kan bli för mycket
av det goda. Det avgörande är inte, hur
många styrelser och ämbetsverk man
bar, utan på vilket sätt man inrättar
dem som redan finnas. Jag tror att det
möjligen skulle kunna göras en del för
att de nuvarande verken skola bli mer
effektiva när det gäller handläggning av
angelägenheter som påkalla särskild
uppmärksamhet.»

Detta yttrande fälldes av ledamoten
av första kammaren K. J. Olsson, som
ej kan räknas som motståndare till regeringens
politik i allmänhet. Enligt min
mening innehåller yttrandet väsentliga
saker. Inte minst gäller detta påpekandet
att man bör se till, att de nuvarande
verken bli så effektiva som möjligt. Vi
reservanter ha ju icke helt biträtt Kungl.
Maj:ts förslag om en utbyggnad av organisationen
på det bostadspolitiska
området, och detta ståndpunktstagande
rimmar just med önskan, att man genom
ett rationellare inrättande av redan
befintliga ämbetsverk och organ eller
genom att till en viss del göra dem
större skall söka åstadkomma en effektivisering
av bostadspolitiken.

Jag vill kraftigt understryka, att vi
reservanter ha en positiv inställning till
det här aktuella problemet, men man
kan, såsom jag sade när det gällde frågan
om arbetarskyddsstyrelsen, vara
ense om målsättningen på lång sikt utan
att därför ha samma uppfattning om
vilka åtgärder som omedelbart böra vidtagas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herr J. B.
Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Herr DICKSON: Herr talman! Jag kan
i många avseenden instämma med herr
Olsson i Gävle, när det gäller det resonemang
som han förde i senare delen
av sitt som vanligt mycket intressanta
anförande. Jag tycker emellertid att
just hans önskan att få till stånd en
decentralisering och att förlägga beslutanderätten
ute i bygderna borde ha
föranlett honom att något vänta med att
fixera, hur stort det centrala organet
skall vara. Enligt min mening borde således
den logiska slutledningen av hans
resonemang ha blivit ett yrkande om
bifall till motionen.

Jag har ju i debatterna här ofta tidigare
vänt mig mot inrättandet av nya
centrala ämbetsverk, men min inställning
är kanske i detta fall i viss mån
en annan. Jag är emellertid, med hänsyn
till att vi i dag inte veta något om
storleksordningen av det centrala ämbetsverk
som här behövs, benägen att
yrka bifall till reservationen. Det har
ju funnits alltför många sorgliga exempel
på att man vid skapandet av centrala
ämbetsverk släpper lös krafter,
som man sedan inte kan behärska, och
att det hela bara tenderar att växa
och växa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RUBBESTAD: Herr talman! Jag
har vid det föreliggande utskottsutlåtandet
antecknat en blank reservation,
då jag bär velat ge till känna, att det
enligt min mening är icke önskvärda
vägar som här beträdas.

Man är nog överallt ute i bygderna
mycket förbittrad över alla de besvärligheter,
som de senaste årens regleringar
av byggnadsverksamheten ha
medfört, och skola vi nu, såsom här
föreslås, fortsätta på den inslagna vä -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

gen, lär det väl aldrig vara möjligt att
komma tillbaka till fria former för byggenskapen.
Jag anser därför, även om
jag i den slutliga omgången kommer att
ansluta mig till reservationen, att också
det utbyggande av länsbostadsnämnderna,
som i reservationen föreslås, är något
som man borde undvika. Jag förstår
mycket väl, att det i nuvarande
läge är nödvändigt att ha en reglering
av byggnadsverksamheten, men jag tycker
dock, att man tills vidare hade kunnat
reda sig med att behålla det centrala
organ, byggnadslånebyrån, som
man hittills haft, och att som lokala organ
hade fungerat lantbruksnämnderna
i de olika länen, utbyggda på det sättet
att till dem hade överförts i stort
sett de nuvarande befattningshavarna i
egnahemsnämnderna. Den riktiga linjen
hade enligt mitt förmenande varit, att
man tagit sikte på att så småningom avveckla
hela regleringssystemet och därför
inte organiserat några permanenta
organ, vare sig centrala eller lokala.

Även herr Olsson i Gävle ansåg ju,
att det inte är bra med för mycket dirigering
ovanifrån. Jag skulle vilja tilllägga,
att det inte heller är bra med
dirigering från organ ute i länen, utan
det är allra bäst, om folk kunna få rå
sig själva och göra som de vilja. Jag
tror att man på det sättet skulle kunna
bättre klara upp läget på bostadsmarknaden
än genom reglerande åtgärder
från det allmännas sida. Vi ha ju litet
var kunnat konstatera, att sedan de
reglerande organen på bostadsmarknaden
börjat fungera har bostadsbristen
ökat undan för undan och är nu större
iin den någonsin varit. Det blir nog inte
någon ordning på det hela, förrän den
fria företagsamheten åter får göra sig
gällande.

Jag har velat begagna tillfället att
göra denna deklaration. När det sedan
bär gäller att välja mellan två onda
ting, nämligen utskottsutlåtandet och
reservationen, är det klart, att jag kommer
att välja det enligt min åsikt minst

onda. Jag ansluter mig alltså till reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Det har förekommit några uttalanden
i denna debatt, som jag skall be
att få säga några ord om.

Som skäl för att lantbruksnämnderna
inte skulle ha hand om hela denna verksamhet
med bostadsanskaffning utan att
den till en del skulle ligga hos de bostadspolitiska
organen anförde herr
Eriksson i Stockholm, att lantbruksnämnderna
ha fått sina uppgifter fastställda
och att de inte ha någon ekonomisk
förvaltning och inte heller någon
pantvård. Herr Eriksson sade, att
detta komma däremot länsbostadsnämnderna
att ha. Omedelbart efter detta
nämnde emellertid herr Eriksson, att
denna fråga är föremål för omprövning.
Han nämnde också, att statsrådet här
h.ar redovisat, att det skall omprövas
statsgaranti även när det gäller bostadsverksamheten,
såsom redan har beslutats,
i fråga om jordbruksanskaffningen
till de jordbruk som falla under lantbruksnämndernas
verksamhet. Jag tror,
att om man har möjlighet och rättighet
att spå något om framtiden, så är det
bara en tidsfråga, när detta blir beslutat
om statsgaranti till bostadsverksamheten.
Då frågar jag mig ännu en gång,
om det inte vore rationellare att besluta,
att denna verksamhet skall handläggas
av de jordbrukspolitiska organen. Såvitt
jag kan finna, ger herr Eriksson mig
rätt på denna punkt. Han anser, att verksamheten
bör handbas av de jordbrukspolitiska
organen, och i anknytning härtill
har herr Olsson i Gävle framhållit,
att byggnadslånebyrån också yttrat sig
till förmån härför. Detta överensstämmer
med vår reservation.

Herr Mårtensson började sitt anförande
med att säga, att han egentligen var

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

motståndare till nya organ och nya ämbetsverk.
Men så sade herr Mårtensson:
Vad skall det egentligen tjäna till att
motsätta sig inrättandet av ett organ
som kan ta hand om denna verksamhet
på ett rationellare sätt än hittills skett?
Ja, detta innebär, såvitt jag förstår,
ingenting annat än att det är någonting
att anmärka på byggnadslånebyråns
verksamhet och på den verksamhet som
egnahemsnämnderna hittills utövat. Nu
har herr Olsson i Gävle deklarerat vad
saken egentligen gäller, och han säger,
att det egentligen inte är något nytt ämbetsverk
som skall inrättas utan att det
är fråga om en omorganisation av statens
byggnadslånebyrå, som vi redan
ha och där det finns 200 å 250 personer
anställda. Jag kan i detta fall delvis ge
herr Olsson rätt. Jag vill också säga,
att min personliga uppfattning efter den
kontakt jag haft med byggnadslånebyrån
är, att den handhaft sin verksamhet
på ett utomordentligt bra sätt. När
vi nu hälla på att besluta om att inrätta
en bostadsstyrelse och avskaffa lånebyrån,
tycker jag, att det inte finns någon
anledning till att vi inte skulle
kunna kosta på oss detta erkännande.
Den erfarenhet jag har är, att byrån
handlagt ärendena så klokt och riktigt,
som ett sådant här statligt organ kan
göra. Jag tycker, att det inte alls finns
någon anledning till kritik i detta fall.
Nu kanske jag är part i målet, när jag
säger, att enligt min mening ha också
egnahemsnämnderna utövat sin verksamhet
på ett något så när tillfredsställande
sätt. Det är alldeles självklart,
att en så stor verksamhet som det här
egentligen gäller många gånger kan bli
föremål för kritik och anmärkningar.
Jag är inte alls säker på, herr Mårtensson,
att inte det nya organet också blir
föremål för kritik. Jag tror, att det kan
bli kritik där i ännu större utsträckning
än vad fallet var i fråga om de
nuvarande organen.

Herr Olsson i Gävle menade, att man
inte kan begära, att de anställda skola

nöja sig med att icke ha fast anställning.
Som det nu är skulle de söka
andra och bättre befattningar. I detta
fall ger jag herr Olsson rätt. Det är
självfallet, att de anställda ha rätt att
fordra att få en något så när tryggad
ställning, men jag förstår inte vad detta
har med denna organisationsfråga att
göra, ty det har väl funnits möjlighet att
ordna den saken, även när de varit anställda
i statens byggnadslånebyrå. Jag
kan inte tänka mig, att staten i detta
fall skulle vara en så dålig arbetsgivare,
att den skulle utan vidare släppa de anställda
som den har.

Herr Olsson i Gävle har rätt uppfattat,
att jag har den bestämda meningen,
att vi måste ha länsorgan. Det kan ju
inte på något sätt undgås, och det har
jag också erkänt, när riksdagen fattade
beslut om lantbruksnämnderna och om
att egnahemsnämnderna skulle försvinna.
De måste då ersättas med andra organ,
och det ha också vi reservanter
varit böjda för att acceptera.

Herr Mårtensson kom i detta sammanhang
in på det besvärliga i att ha olika
organ som sitta och pröva samma sak.
Han förstod inte, varför man skulle
krångla till saken värre än den egentligen
är, och han kom till den slutsatsen,
att det dels måste bli dyrare och dels
ta längre tid och bli besvärligare för
den lånesökande allmänheten. Däri ger
jag naturligtvis herr Mårtensson alldeles
rätt. Jag kan inte förstå annat än att
detta är samma principiella synpunkt
som jag här tidigare anfört till förmån
för att de jordbrukspolitiska organen
skulle ha hand om jordbrukets bostadsfråga.
Det är möjligt, att herr Mårtensson
i detta sammanhang kanske tänkte
på andra saker, på tillståndsgivningen
till att sätta i gång byggen och dylikt,
men detta är ju helt andra saker. Dessa
ärenden ha ju handlagts av andra organ,
nämligen av länsarbetsnämnderna
och arbetsmarknadskommissionen, numera
av arbetsmarknadsstyrelsen. Det
är ju alldeles självklart, att jag i detta

Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Nr 24. 73

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

sammanhang vill understryka, att det i
detta fall är mycket övrigt att önska.
Den som haft aldrig så litet att göra med
dessa problem har nog tämligen snart
kommit underfund med att det här är
en labyrint, där man varken kommer in
eller ut. Det gäller särskilt i fråga om
vatten och avlopp för olika samhällen.
Jag har här tidigare anfört, att man
härvidlag borde komma fram till ett annat
system, så att man skulle kunna
slippa denna besvärliga omgång i fråga
om byggnadsverksamheten i de olika
samhällena.

Jag skall tillåta mig att i detta sammanhang
beröra en utveckling som enligt
vad jag har försport redan har börjat
visa sig och som kanske kan ha sin
givna förklaring. När här skall inrättas
en hel del nya organ, såsom i detta fall
dels lantbruksnämnderna och länsarbetsnämnderna,
dels bostadsstyrelsen och
kanske även en delvis ny lantbruksstyrelse,
så är man på jakt efter lämpliga
personer för att handha de olika uppgifterna
— i detta fall gäller det teknisk
personal. LBF = Lantbrukets bvggnadsbyrå
har haft ingenjörer och arkitekter
anställda. Dessa ha kommit dit,
när de slutat sin utbildning, och fått
sin anställning kanske mera på försök
och därför fått en ganska blygsam anställning
och följaktligen haft rätt så
låga löner. Nu lär det vara så, att man
från dessa centrala ämbetsverk är på
jakt efter en hel del av dessa befattningshavare.
Jag vet inte om departementet
ligger bakom här. Men det har
sagts mig med en viss klagan från LBF,
att de som tidigare där haft en anställning
med 500 kronor i månaden som begynnelselön
nu rycka upp till ungefär
det dubbla. Jag anser, att det nu är ett
lämpligt tillfälle att framhålla, att det
inte bör gå till så. Det är klart, att det
organ som blir fråntaget sina befattningshavare
har svårt att sedan fullgöra
sina uppgifter, och jag anser också, att
detta påverkar rekryteringen på ett
otillbörligt sätt. Det kan inte få gå till

så, att den ena befattningen konkurrerar
med den andra. Vi ha ju här i ett
tidigare statsutskottsärende haft en liknande
fråga, men här ha vi ett fall som
helt strider mot principen om en central
handläggning. Här rusar man i väg
och bjuder höga löner, kanske dubbelt
så höga som de anställda tidigare haft,
för att locka dem att ta en ny anställning.
Jag vill bara nämna detta som en
liten varning för dem som skola handha
denna verksamhet, att man inte skall
gå till våga på detta sätt.

Herr talman! Det var dessa reflexioner
som jag ville göra med anledning
av den debatt som här förts. Jag yrkar
bifall till reservationen.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
liar tyvärr inte haft tillfälle att avlyssna
någon nämnvärd del av den debatt
som förts här i kammaren på denna
punkt. I själva verket gäller striden
knappast någonting annat än om man
anser tiden vara mogen för att ombilda
byggnadslånebyrån till ett mera reguljärt
ämbetsverk.

Jag skal! nu göra en bekännelse, som
kanske är överraskande för några av
kammarens ledamöter. Jag skulle i och
för sig inte ha det minsta emot att bibehålla
den ganska lösa organisation
som hittills utmärkt byggnadslånebyrån,
och det heror därpå, att man på
grund av de ytterst krävande uppgifter
som framför allt byggnadslånebyråns
tekniska avdelning behöver i
byggnadslånebyrån ha anställda personer
med verkligt höga kvalifikationer.
Så länge man inte har dessa tjänstemän
inplacerade i ett statligt lönesystem, har
Kungl. Maj :t möjlighet att tillgodose anspråk
från särskilt värdefulla enskilda
arkitekter eller ingenjörer, som man
anser vara nyttiga för denna verksamhet,
och sålunda tillmötesgå deras anspråk.
Det blir mycket svårare att göra

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

detta, när man skapar ett ämbetsverk,
där vederbörande avdelningschefer bli
byråchefer eller byrådirektörer eller
något sådant och skola placeras in i bestämda
lönegrader. Om jag i alla fall
för min del funnit, att man inte rimligen
kan bibehålla det gamla systemet
med mycket stor frihet för Kungl. Maj:t
att bestämma löner och arvoden, som
riksdagen ju praktiskt taget inte har
något särskilt inflytande på, utom att
den möjligen kan begränsa det anslag
som ställes till förfogande för löneutgifterna
för bvggnadslånebyrån — om
jag alltså anser mig kunna förorda att
byggnadslånebvrån ombildas, så beror
det på att det ju där inte bara finns
några topptjänstemän, som man velat
ha möjlighet att betala mycket bättre
än staten i regel gör i sina ämbetsverk,
utan att det därjämte finns den stora
skaran av tjänstemän, som inte kunna
ställa några större löneanspråk och
som mera tillhöra gruppen av dem som
utföra rent rutinarbete. När en viss tid
har gått bli dessa människor otåliga,
därför att de inte äro tillförsäkrade de
förmåner som statens tjänstemän i regel
ha. Därvid tänker jag alldeles särskilt
på pensionsförmånerna.

När vi härförleden beslöto att inrätta
arbetsmarknadsstyrelsen, hade vi haft
en arbetslöshetskommission, sedan omdöpt
till arbetsmarknadskommissionen,
i över 30 år. Det fanns där tjänstemän
som hade nått upp i byråchefsgraden
och hade byråchefs löneförmåner men
som trots en tjänstgöring, som räckt 25
å 30 år, när de nu stodo inför pensionsåldern
inte voro tillförsäkrade pensioner.
För att de skulle få sina pensioner
skulle vi nödgas gå in med individuella
framställningar till riksdagen för
var och en av dem efter som de komme
upp i pensionsåldern, och det ligger i
sakens natur, att den vana man har här
i riksdagen, när det gäller att besluta
om individuella pensioner, att granska
tjänstemännens ekonomiska ställning
och över huvud taget gå in på ett slags

hehovsprövning har gjort, att dessa
människor ha känt sig osäkra och otillfredsställda
med läget.

Nu har jag hört, att herr Olsson i
Gävle nämnt, att byggnadslånebvrån
existerat under en lång tid, låt vara
bara under 15 år, inte under 30 år, som
arbetsmarknadskommissionen gjort under
olika namn. Men det är klart, att
även där finnas tjänstemän som önska
få en litet säkrare ställning än de anse
sig hittills ha haft. Det är mycket svårt
att under sådana förhållanden kunna
hehålla de bästa tjänstemännen. De
bästa tjänstemännen i bvggnadslånebyrån
— det tror jag att jag lugnt kan
säga — är man framme och rycker i
från enskilt håll för att eventuellt kunna
köpa dem, och därför håller jag före,
att det trots de betänkligheter som jag
nämnde i början av mitt anförande är
riktigt att nu skapa ett statens bostadsverk.

Jag kommer inte här att ge mig in
på någon diskussion om länsorganen,
av det enkla skälet att, såvitt jag förstår,
reservanternas förslag härvidlag
är helt enkelt outförbart, såvida man
inte vill utsträcka kreditgarantisystemet
att gälla även bostäderna. Då måste
man fatta beslut härom redan nu, om
lantbruksnämnderna skola överta ansvaret
för finansieringen av egnahemsverksamlieten.
Därför förstår jag mig
över huvud taget inte på reservationen.
Jag tycker, att den är alldeles felaktig.
Om någon hade sagt, att man skulle
lägga beslutanderätten i lantbruksnämnderna
och förvaltningen i de nya bostadsnämnderna,
skulle jag ha sagt, att
detta kan i och för sig vara riktigt —
det har jag föreslagit i propositionen
av det skälet, att det enligt min mening
är den mest logiska lösningen, eftersom
lantbruksnämndernas veto mot
uppförande av egnahem på jordbruksfastighet
— alltså inte vanliga egnahem
—- är avgörande, d. v. s. bostadsnämnderna
kunna inte mot lantbruksnämndernas
veto fatta beslut om upp -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

förande av en bostad på en jordbruksfastighet,
under det att ett motsvarande
veto från bostadsnämndernas sida gentemot
lantbruksnämnderna inte kan införas.
Men reservationen går ju mycket
långt i detta avseende, och jag tror inte,
att dess förslag är tekniskt genomförbart,
såvida man inte vill komplettera
det med ett beslut om kreditgaranti
även för bostäder, och det har jag svårt
att föreställa mig, att riksdagen vid
denna tidpunkt är beredd att göra.

Jag skall sedan tillåta mig säga ett
par ord med anledning av herr Rubbestads
anförande. Jag kan inte se att det
finns det ringaste hinder med hänsyn
till statens bostadspolitik för den enskilda
företagsamheten att bygga hur
mycket den vill. Det hinder finns, som
ligger i byggnadsregleringen, att man
måste ha arbetstillstånd, men det beror
inte på bostadspolitiken. Om enskilda
företagare anse sig kunna bygga bättre
och billigare utan statens stöd, så finnas
i varje fall inga principiella hinder
för detta, och det finns inga bestämmelser
utfärdade av statsmakterna
som säga: ni få inte bygga! Nej, saken
är naturligtvis den, att i den mån byggnadslånebyrån
får ett mera avgörande
inflytande på bostadspolitiken, beror
det därpå, att vi lämna statsbidrag och
att vi lämna lån till egnahemsbvggare
och andra på förmånliga villkor. Men
de som vilja gå till bankerna och låna
eller själva ha pengar och tycka, att
statens ingripanden äro onödiga och
meningslösa, de ha full frihet att bygga
precis som de vilja. Herr Rubbestads
hela argumentation hänger således, såvitt
jag förstår, fullständigt i luften,
om han inte uteslutande syftar på byggnadsregleringen.
Men i så fall har saken
inte med detta ärende att göra alls,
utan då skola vi ta upp den till prövning,
när frågan om byggnadsregleringen
kan i ena eller andra formen
komina att behandlas.

Herr talman! Det är vad jag har att
anföra i denna sak. Jag tror att man

här måste ta steget fullt ut och därför
bör bifalla vad statsutskottets majoritet
föreslagit.

Herr MÅRTENSSON: Herr talman!
Herr Pettersson i Dahl gör gällande,
att jag riktat en långtgående kritik mot
den nuvarande verksamheten på bostadspolitikens
område. Ja, är det några
av ifrågavarande organ som vilja
uppfatta mitt anförande som en sådan
kritik, så har jag inte det minsta att
invända däremot. Det är alldeles självklart
att verksamheten på detta område,
som har vuxit ut på sätt som
skett, inte kan undgå att i viss mån bli
utsatt för kritik. Det var även därför
som jag framhöll, att här måste ske en
samordning för att arbetsresultatet skall
kunna bli något så när tillfredsställande.

Det är möjligt att den nya bostadsstyrelsen
inte kan komma att undgå
kritik i framtiden, men det beror väl
på hur den kommer att organiseras och
sköta sin verksamhet. Jag är övertygad
om att om bostadsstyrelsen tar sin stora
uppgift på allvar, skall den kunna
utföra ett arbete, som inte behöver bli
utsatt för någon mera omfattande
kritik.

Flera talare ha gjort sig till tolk för
önskemålet och behovet av en ökad decentralisering
av prövningen och planläggningen
av bostadsbyggandet. Ja,
herr talman, jag har inte det minsta
att invända emot en decentralisering
av denna verksamhet, men jag vill uttala
en varning för att denna decentralisering
drives så långt, att vi få tjugofem
stora ämbetsverk i stället för ett.
Det är möjligt att om verksamheten i
alltför stor utsträckning skall decentraliseras
till länen, det måste byggas
upp ett ganska stort ämbetsverk i varje
län, och då kommer det att bli betydligt
kostsammare än om man har en
mindre verksamhet i länen och ett större,
centralt ämbetsverk.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

Beträffande herr Rubbestad skall jag
inte yttra mig om hans anförande —
socialministern har ju redan bemött honom.
När emellertid herr Rubbestad
prisar den fria företagsamheten, kan
det vara nog med att hänvisa till åren
1940 och 1941.

Herr PETTERSSON i Dahl: Herr talman!
Med anledning av den senaste
varningen från herr Mårtensson, att
man kunde riskera att få tjugofem nya
ämbetsverk i stället för ett, vill jag ställa
en fråga till herr Mårtensson.

Det lär enligt uppgift ligga så till, att
de statliga myndigheterna ämna decentralisera
tillståndsgivningen och en
hel del av bostadsverksamheten till
länsarbetsnämnderna i stället för att
som nu allting skall handläggas centralt
hos arbetsmarknadsstyrelsen. Är herr
Mårtensson motståndare till denna decentralisering?
Den är enligt min mening
absolut den riktiga vägen att gå.

Herr MÅRTENSSON: Jag vill bara
säga att denna sistnämnda decentralisering,
som herr Pettersson i Dahl var
inne på, är en tillfällig åtgärd i en svår
situation. Vi få väl vänta och se hur
denna decentralisering kommer att utfalla,
innan vi kunna uttala något omdöme
om densamma.

Sedan överläggningen härmed förklarats
avslutad, gav herr talmannen
till en början beträffande punkten 1
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson
i Dahl begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten I i

utskottets förevarande utlåtande nr 159,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Pettersson i Dahl begärde
emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 105 ja
och 69 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna II och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Beträffande punkten IV gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna reservationen i avseende å den--na punkt; och fann herr talmannen
den förra propositionen med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Dahl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten IV
i utskottets förevarande utlåtande nr
159, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan i denna punkt.

I avseende å punkten V gav herr talmannen
propositioner dels på bifall
till utskottets i punkten gjorda hemställan
dels ock på bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen i motsvarande del;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Beträffande punkten VI framställde
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i denna
punkt dels ock på bifall till den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. avgivna
reservationen i avseende å nämnda
punkt; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna VII och VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 18.

Reglering av sockernäringen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 14 maj 1948 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 2C2, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) besluta, att för tiden från och
med den 1 februari 1949 till och med

Reglering av sockernäringen.

dag, som Kungl. Maj:t bestämde, dock
senast den 31 januari 1950, rätt att till
riket införa socker (tulltaxenummer
119 och 120) med av Kungl. Maj:t stadgade
undantag icke skulle tillkomma
annan än staten eller den, åt vilken
Kungl. Maj:t överläte sådan rätt;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de närmare föreskrifter, som kunde
erfordras för upprätthållande av nu
angivna ensamrätt; samt

3) medgiva, att avtal träffades mellan
staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget
rörande sockertillverkningningen
m. m. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredragande statsrådet
vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj:t anfört.

Till utskottets behandling hade överlämnats
fyra i anledning av propositionen
väckta motioner.

I de likalydande motionerna I: 413
av herrar Ivar Persson och Löfvander
samt II: 581 av herrar Hansson i Skegrie
och Persson i Svensköp hade hemställts,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att för innevarande år låta
utbetala ersättning för fraktkostnader
för transport av sockerbetor i enlighet
med de riktlinjer, som i motionerna antytts,
till de odlare, som tidigare transporterat
betor på Malmö—Genarps
järnväg.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 262,

1) besluta, att för tiden från och
med den 1 februari 1949 till och med
dag, som Kungl. Maj:t bestämde, dock
senast den 31 januari 1950, rätt att till
riket införa socker (tulltaxenummer
119 och 120) med av Kungl. Maj:t stadgade
undantag icke skulle tillkomma
annan än staten eller den, åt vilken
Kungl. Maj:t överläte sådan rätt;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de närmare föreskrifter, som er -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Reglering av sockernäringen.

fordrades för upprätthållande av nu
angivna ensamrätt; samt

3) medgiva, att avtal finge träffas
mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget
rörande sockertillverkningen
in. m. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredragande statsrådet
vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj:t anfört;

B) att de likalydande motionerna
I: 413 av herrar Ivar Persson och Löfvander
samt II: 581 av herrar Hansson
i Skegrie och Persson i Svensköp icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom

C) att de likalydande motionerna
I: 414 av herr Ivar Persson m. fl. och
II: 580 av herr Hansson i Skegrie måtte,
i den mån desamma icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Tillsammans med en annan ledamot
av denna kammare har jag med
anledning av förevarande proposition,
nr 262, väckt en motion. Däri framhålla
vi, att de betodlare, som bo utmed
den nedlagda Malmö—Genarps
järnväg, borde erhålla samma fraktnedsättning
och fraktbidrag, som utmed
andra järnvägar boende betodlare
nu erhålla.

Vi motivera denna framställning med
att dessa betodlare vid tiden för tecknandet
av betodlingskontraktet inte
hade klart för sig, huruvida denna järnväg
komme att nedläggas eller inte och
att de i varje fall hoppades, att den
skulle få bibehållas också i fortsättningen.
Det är nämligen så att en övergång
för dem ifrån frakt per järnväg till biltransport
innebär en avsevärd fördyring.
Det är möjligt att, om de haft
klart för sig att de Skulle tvingas över
till biltransport, odlingen av sockerbetor
i detta distrikt blivit i viss mån re -

ducerad. Jag anser det därför berättigat,
att man i varje fall för detta år
lämnar samma fraktbidrag till dessa
betodlare, som tillkommer andra och
som för övrigt skulle ha tillkommit
dem, därest inte denna järnväg blivit
nedlagd. Detta skulle ju endast gälla
för detta år, då man till ett annat år
vid de ordinarie prisförhandlingarna
givetvis kan ta hänsyn till de nya förhållandena.

Utskottet motiverar sitt avslagsyrkande
med att säga, att Kungl. Maj:t genom
resolution den 30 december 1947
medgivit, att för nämnda järnväg meddelade
koncessioner komma att upphöra
med utgången av juni 1948. Vidare
heter det: »Vid förhandlingarna
rörande villkoren för betodlingen under
år 1948, vilka förhandlingar avslutades
först i mars månad samma år,
framfördes emellertid ej något önskemål
om beaktande av de kostnader,
som må kunna uppkomma för betodlare
i anledning av nedläggandet av
denna järnväg.»

Det är klart att man kan ställa dessa
data mot varandra, men jag tycker
ändå att utskottet tagit litet väl lätt på
denna fråga. Det bör nämligen framhållas
att i denna kammare en interpellation
framställdes redan i mitten
av februari månad, där besked begärdes,
huruvida beslutet om järnvägens
nedläggande verkligen skulle verkställas.
Något svar på den interpellationen
lämnades inte förrän i juni — jag tror
det var den 1 juni. Genom denna förhalning
betogos betodlarna möjligheten
att ta hänsyn till dessa ändrade förhållanden,
när de tecknade betodlingskontrakt,
och genom detta fördröjande
av svaret på interpellationen stärktes
de snarare i tron, att man ändå till sist
på något sätt skulle rädda denna järnväg.
Jag må säga att svaret, när det
kom, medförde en ganska bitter besvikelse
för vederbörande.

Enligt min mening har folket i dessa
trakter och inte minst den kategori, det

Torsdagen den 17 juni 1948 fm. Nr 24. 79

Motioner om en särskild varuskatt å importerad frukt.

här särskilt gäller, behandlats illa från
statsmakternas sida. Och då jag som
sagt, herr talman, anser att utskottet
inte tagit tillräckligt allvarligt på denna
fråga, ber jag att få yrka återremiss
av ärendet till utskottet i vad gäller
denna motion.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Till herr Hansson i Skegrie skulle jag
bara vilja säga, att jag tror att utskottet
har tagit så allvarligt på denna fråga
som det över huvud taget är möjligt
att ta på den. Herr Hansson får ju
inte glömma, att det härvidlag var fråga
om två motioner. Beträffande den
ena, avseende ett faktum som inträffat
efter förhandlingarna — således nedläggandet
av sockerbruken i Hälsingborg
och Svedala — har utskottet ansett
sådana skäl tala för ett tillmötesgående
av motionärernas önskemål, att
vi praktiskt taget helt instämt i de synpunkter
motionärerna anlagt på saken.

I vad det gäller den andra motionen,
således om särskild kompensation för
de betodlare som bo utmed Malmö—
Genarps järnväg, har hos ingen i utskottet
kunnat vinnas något stöd för
herr Hanssons i Skegrie synpunkter.
Och man får nog inte påstå — åtminstone
tror inte jag det och jag tror inte
någon annan i kammaren gör det heller
— att de skånska betodlarna och
deras starka organisation varit så »troende»,
som herr Hansson vill göra gällande,
att de inbillat sig att en interpellation
i riksdagen skulle betyda
mera än Kungl. Maj:ts beslut, som ju
ändå var ett faktum. Så mycket, herr
Hansson, känner jag de skånska betodlarna,
att på det där sagoberättandet
tror jag inte.

Jag anser således, herr talman, att
skåningarna borde vara belåtna med
vad bevillningsutskottet fullkomligt enhälligt
föreslår i föreliggande betänkande,
och jag hemställer kort och gott
om bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
På därå av herr talmannen given proposition
biföll kammaren till en början
utskottets under punkten A gjorda
hemställan.

Beträffande punkten B gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till
utskottets i nämnda punkt gjorda hemställan
dels ock på bifall till det av
herr Hansson i Skegrie under överläggningen
framställda yrkandet om återförvisning
av punkten till utskottet för
ny behandling; och blev utskottets i
punkten gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Slutligen biföll kammaren på därå
av herr talmannen framställd proposition
utskottets hemställan i punkten C.

§ 19.

Motioner om en särskild varuskatt å importerad
frukt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 52, i anledning av väckta
motioner om en särskild varuskatt å
importerad frukt.

I två likalydande, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, I: 184 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. och II: 299
av herr Johnsson i Skoglösa m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en särskild varuskatt pålades importerad
frukt med 30 öre per kg för
konserverad och 20 öre per kg för annan
frukt.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 184 av herr Gustaf
Elofsson m. fl. och 11:299 av herr
Johnsson i Skoglösa m. fl. om en särskild
varuskatt å importerad frukt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gustaf Elofsson och Larsson i Luttra,
utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Motioner om en särskild varuskatt å importerad frukt.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Anledningen till att vi väckt denna
motion är att vi ha den uppfattningen,
att när man ändock skulle gå i författning
om att införa varuskatt på en
del varor, borde man se till, att en del
av dessa skatter lades på sådana konsumtionsvaror
som inte vore fullt oumbärliga,
särskilt om man på samma
gång skulle kunna skydda en inhemsk
näring. I vårt land har ju under de
senaste åren en mycket stor odling av
frukt vuxit upp, och vissa tider finns
det överskott på svensk frukt, som det
visat sig mycket svårt att avyttra. Det
inträffar särskilt på hösten i fråga om
sådana fruktslag, som kanske inte äro
så värdefulla men som kunna användas
i konservfabrikerna för framställning
av marmelad o. dyl. Vi förmenade,
att man genom en särskild varuskatt
på importerad frukt skulle kunna,
utan att på något sätt skada konsumtionen
av frukt, hjälpa en inhemsk
odling och samtidigt bidraga till den
överbalansering av budgeten, som eftersträvas
för att, som man sagt, draga
in en del av det förefintliga köpkraftsöverskottet.
Man skulle ju också samtidigt
minska importen och därmed
spara utländska valutor, som vi ju ha
mycket ont om.

Utskottet har för sin del hävdat, att
det inte skulle vara möjligt att för närvarande
genomföra en dylik åtgärd
därför att tidigare slutna handelsavtal
skulle lägga hinder i vägen för den.
Utskottet säger också, att importen av
frukt för närvarande är så liten att den
föreslagna åtgärden inte skulle betyda
så mycket ur valutavårdande synpunkt.
Men även om fruktimporten för närvarande
är mycket liten, så finns det ju
ingenting som säger, att den inte längre
fram återigen kan komma att svälla
högst väsentligt, och jag kan inte för
min del finna annat än att det borde
vara angeläget att försöka förhindra en
sådan utveckling, som ägt rum de se -

naste åren, då kolossalt stora mängder
frukt importerats till vårt land.

Jag tycker också, att det ser litet
grand egendomligt ut, när utskottet i
slutet av sin motivering nästan med ett
beklagande konstaterar, att det alltjämt
är möjligt att i begränsad utsträckning
upprätthålla fruktimporten.
Jag skulle för min del vilja hävda, att
det skulle vara en nationalekonomisk
vinst av stora mått att kunna slippa
ifrån denna import av dessa varor,
som i vanliga fall i mycket stor utsträckning
och av väsentligt bättre kvalitet
kunna frambringas av vårt eget
jordbruk. En fruktodling arbetar ju på
mycket lång sikt och under vissa tider
under mycket svåra förhållanden, men
den är ju inte minst under avspärrningstider
synnerligen betydelsefull för
vår folkhälsa och för att man över huvud
taget i vårt land skall kunna tillgodogöra
sig denna värdefulla produkt.

Jag vågar därför, herr talman, med
dessa korta ord hemställa om bifall till
motionen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall inte taga upp någon debatt
med motionären. Utskottet konstaterar
ju, att en förskjutning i importen ägt
rum sedan motionen väcktes, och att så
skett tycker jag skulle glatt motionärerna.
Det centrala skälet för utskottets
ståndpunktstagande kunna ju motionärerna
finna genom att läsa vad utskottet
skrivit längst ned på s. 6 i
utlåtandet. Det är de rent handelspolitiska
synpunkterna som över huvud
taget omöjliggöra ett genomförande av
deras förslag.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Upplysningsskrift om riksdagen. — Ändringar i strafflagen m. m. samt ny straff lagstiftning

för krigsmakten.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av ortsavdragen;
och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 02) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 21.

Upplysningsskrift om riksdagen.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 43, angående utgivande av en upplysningsskrift
om riksdagens arbetsformer
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr ORGÅRD: Herr talman! Jag har
intet yrkande att göra, men jag anser,
att det kan vara på sin plats att här
göra en liten erinran. Jag vill bara
säga, att om riksdagen nu bifaller bankoutskottets
förslag om utgivande av
en broschyr angående riksdagens arbetsformer,
så bör den få en vårdad utstyrsel
och verkligen göras så förnämlig
att den kan bli representativ, även
om kostnaderna därigenom skulle komma
att överstiga vad som kan inflyta
vid försäljning av broschyren till lågt
pris. Såsom framgår av utskottsutlåtandet,
har riksgäldskontoret redan vidtagit
en åtgärd vad beträffar en del av
detta ärende, nämligen låtit författa en
redogörelse för riksdagshuset, vilken

föreligger i tryck. Jag ber att som min
mening få uttala, att även den redogörelsen
borde ha kunnat få en bättre utstyrsel
och göras mera representativ.
Med anledning av bankoutskottets uttalande,
att det hyser den uppfattningen,
att en ökad upplysningsverksamhet
angående vår svenska riksdag, dess
funktioner och dess arbetsformer har
en gagnande uppgift att fylla, vill jag
påminna om att riksdagen redan beslutat
och utredning företagits angående
upplysningsfilm rörande riksdagens arbetsformer,
vilket ärende nu vilar. Det
förefaller mig vara ännu mera påkallat
att uppta en sådan sak än denna
upplysningsskrift.

Jag har velat göra dessa erinringar,
när jag nu yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 22.

Föredrogs, punktvis, bankoutskottets
utlåtande nr 44, angående regleringen
för budgetåret 1948/49 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 23.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny
strafflagstiftning för krigsmakten.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, in. m., dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny strafflagstiftning för krigsmakten,
dels ock i dessa ämnen väckta motioner.

G — Andra kammarens protokoll 19''i8. Nr 24.

82 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Genom en den 20 februari 1948 dagtecknad
proposition, nr 80, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade, med

1)—14) betecknade förslag till lagar i
angivna ämnen, avseende ändringar i
strafflagen m. m.

Vidare hade Kungl. Maj:t genom en
den 27 februari 1948 dagtecknad proposition,
nr 144, under åberopande av
propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade,
under 1)—12) upptagna förslag
till lagar i angivna ämnen, innefattande
ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Båda propositionerna hade hänvisats
till lagutskott och behandlats av första
lagutskottet.

I samband härmed hade utskottet förehaft
ett antal i anledning av propositionerna
inom riksdagen väckta motioner.

I motionen I: 311 hade herr Herlitz
under hänvisning till 73 § strafflagen
för krigsmakten hemställt, att riksdagen
ville vidtaga sådan ändring i det genom
propositionen nr 144 framlagda förslaget
till lag om ändring i strafflagen, att
ett straffbud om olovlig sammankomst
upptoges i 2G kap. strafflagen.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i genom propositionerna
nr SO och nr 144 framlagda lagförslag
— måtte för sin del antaga av utskottet
framlagda förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då
riket är i krig,

4) lag angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni
1913 (nr 68) angående utlämning av
förbrytare;

B) att riksdagen måtte antaga följande
genom propositionerna nr 80 och
nr 144 framlagda förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)
om straffregister,

3) lag angående ändrad lydelse av
27 g lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse,

4) lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

5) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443),

6) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen
den 12 april 1935 (nr 105) om bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag),

7) lag angående ändring i lagen den
27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske,

8) lag angående ändrad lydelse av
37 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om
gemensamhetsfiske,

9) lag angående ändrad lydelse av
29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt,

10) lag angående ändrad lydelse av
15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter,

11) lag angående ändrad lydelse av
59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om
ägofred,

12) lag angående ändring i lagen den
10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning
i fartyg,

13) lag angående ändrad lydelse av

1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr
314) om villkorlig dom,

14) lag angående ändrad lydelse av

2 § första stycket lagen den 22 juni 1939
(nr 315) om särskild förundersökning
i brottmål,

15) lag angående ändrad lydelse av

3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

om ersättning i vissa fall åt oskyldigt
häktade eller dömda m. fl.,

16) lag angående ändrad lydelse av
8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
in. m.,

17) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 17 december 1943 (nr
881) om polisens ställning under krig,

18) lag angående ändrad lydelse av
22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om
skyddskoppning samt

19) lag angående ändrad lydelse av
4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om
skyddsvmpning inom försvarsväsendet.

C) att motionerna 1:280, 11:432 och
457 samt I: 311, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets
hemställan under A) här ovan, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

8 kap. 7 § strafflagen skulle enligt
Kungl. Maj:ts resp. utskottets förslag
erhålla följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet
för anskaffande av upgifter som
röra annan främmande makts militära
förhållanden av hemlig natur, dömes
för militärt spionage mot främmande
makt högst till straffarbete i två år.

(Utskottets förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för
den främmande makten kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet
högst till straffarbete i två
år. Samma lag vare om den som i annat
fall än nu sagts, med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, hemligen
eller med användande av svikliga medel
bedriver politisk underrättelseverksamhet
här i riket.

Vidare skulle 26 kap. 10 § strafflagen
enligt Kungl. Maj:ts resp. utskottets
förslag erhålla denna avfattning.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Krigsman som muntligen inför samling
av krigsmän eller eljest i meddelande
till krigsmän uppmanar eller annorledes
söker förleda till lydnadsbrott
eller annan gärning, varigenom krigsman
åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes
för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff
eller fängelse. Sökte han förleda
till brott varå straffarbete kan
följa, må till straffarbete i högst fyra
år dömas.

(Utskottets förslag:)

Krigsman som---år dömas.

Deltager krigsman i sammankomst
som på grund av ändamålet med dess
anordnande eller eljest uppenbarligen
är riktad mot krigsmakten eller rikets
säkerhet, eller ansluter sig krigsman till
demonstration med sådant syfte, straffes
med disciplinstraff eller fängelse.

Reservationer hade avgivits

A. Beträffande proposition nr 80
jämte motioner i ämnet av herr Branting,
som beträffande förslaget till lag
om ändring i strafflagen, 8 kap. 7 §,
yrkat bifall till det genom proposition
nr 80 framlagda förslaget.

B. Beträffande proposition nr 144
jämte motion i ämnet vid 26 kap. 10 §
strafflagen

1) av herr Krugel, utan angivet yrkande;
samt

2) av herrar Lindqvist, Olofsson, fru
Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren,
Olsson i Mellerud, Berg och Andersson
i Mölndal, vilka hemställt, att riksdagen
med avslag å motionen I: 311 måtte antaga
26 kap. 10 § strafflagen i den av
Kungl. Maj:t i proposition nr 144 föreslagna
lydelsen.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, yttrade

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Herr LINDQVIST: Herr talman! I avseende
å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 39 hemställer

jag.

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet framställda lagförslagen
föredragas vart för sig, det
första kapitelvis och, i den mån så anses
erforderligt, paragrafvis, med ingress
och rubrik sist, varefter och sedan
alla lagförslagen blivit genomgångna,
utskottets hemställan i punkten
A föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen
kommer att helt eller delvis
återremitteras, utskottet lämnas öppen
rätt att, vid ärendets förnyade behandling,
i avseende å de delar, som blivit
med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar,
som påkallas av kamrarnas beslut.

Kammaren biföll denna hemställan.

Punkten A.

Utskottets under 1) framlagda förslag
till lag om ändring i strafflagen.

1 kap.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som anförde:
Herr talman! Efterkrigstidens ekonomiska
problem och nödvändigheten av
en stark återhållsamhet på det finansiella
området böra inte få oss att eftersätta
reformarbetet på andra fält. Vissa
aktuella lagfrågor, både på civilrättens

och den offentliga rättens område, kunna
i det långa loppet visa sig vara av
större betydelse för vårt land än många
av de ekonomiska krisåtgärder som, naturligt
nog, dominera politiken för närvarande.

Det utskottsutlåtande, som kammaren
nu skall behandla, bildar krönet och
avslutningen på mångåriga lagstiftningsarbeten
inom straffrättens område.
Utlåtandet omfattar två stora
komplex, nämligen dels en ny huvuddel
i den pågående revisonen av vår
allmänna strafflag och dels en omläggning
av hela den militära strafflagstiftningen.

Det första av dessa två lagkomplex
behandlar brotten mot staten och allmänheten.
De ha sammanförts till ett
antal nya strafflagskapitel med i huvudsak
samma placering som motsvarande
bestämmelser för närvarande.
Sålunda ha under 8 kap. upptagits de
mot statens yttre säkerhet riktade brotten,
av vilka de praktiskt viktigaste
avse spioneri. I propositionen ha de
under krigsåren tillkomna bestämmelserna
om dessa brott omarbetats med
särskilt syfte att i rättssäkerhetens intresse
vinna en skarpare gränsdragning
kring det straffbara området.

I 9 kap. behandlas under rubriken
högmålsbrott angrepp mot rikets inre
säkerhet m. m. Här ha på olika punkter
förenklingar och förkortningar vidtagits
i förhållande till gällande rätt.
Den nuvarande lagen mot privata halvmilitära
kårer har inarbetats i detta
kapitel.

Det därefter följande 10 kap. upptar
såsom brott mot allmän verksamhet
bl. a. bestämmelser om våld och missfirmelse
mot tjänstemän i eller för deras
befattning. Enligt förslaget skall
den nuvarande differentieringen av
skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning
bortfalla. Bland övriga bestämmelser
i detta kapitel kan jag nämna
ett nytt straffbud om brott mot rösthemligheten.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

I 11 kap. behandlas såsom brott mot
allmän ordning flera slag av förseelser,
som i gällande strafflag upptagas i olika
sammanhang. Hela det nuvarande
kapitlet om religionsbrott är avsett att
ersättas med en paragraf, där såsom
brott mot trosfrid bestraffas offentligt
skymfande av sådant som hålles heligt
av kyrkan eller erkänt trossamfund.

För de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten
innebär förslaget en väsentlig
omläggning och förenkling av
de nuvarande stadgandena. Bland speciella
nyheter i detta kapitel märkes
en särskild straffbestämmelse mot signaturförfalskning
på konstverk.

Under 13 kap. föreslås stadganden
mot mened och falskt åtal samt annan
osann utsaga. Menedsbestämmelserna
ha reformerats i olika hänseenden. I
anslutning till den nyss ikraftträdda
rättegångsreformen upptas ett straffstadgande
för osanna uppgifter, som
lämnats av part i rättegång under sanningsförsäkran.
Den tekniska utvecklingen
har föranlett en annan nyhet i
kapitlet, nämligen ett straffbud för den
som sanningslöst utger ett genomslag
eller ett foto för att vara en riktig kopia
av en viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga
brott i 19 kap. -— bl. a. mordbrand —
ha blivit enhetligare och mera generellt
utformade än motsvarande stadganden
i nu gällande lag. Den nuvarande
särskilda lagen om sabotage är
inarbetad i kapitlet. Fn av nyheterna
där är ett stadgande om straff för den
som genom att sprida sjukdomssmitta
framkallar allmän fara för människors
liv eller hälsa.

I 24 kap. ha upptagits bestämmelser
om skadegörelse, om åverkan i skog
och mark och om tagande av olovlig
väg.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap.
skilja sig väsentligt från motsvarande
stadganden i gällande lag. Förslaget
utgår sålunda från att de allmänna
straffbuden mot olika brottsliga hand -

lingar böra vara tillämpliga, även om
brottet begås i tjänsten. Men som komplettering
av dessa allmänna straffbud
innehåller förslaget dels regler om
skärpning av det vanliga straffet med
hänsyn till den brottslige tjänstemannens
ställning och dels bestämmelser
om möjlighet att skilja honom från
tjänsten. Såsom särskilda ämbetsbrott
ha nu endast upptagits fyra typer,
nämligen tjänstemissbruk, tagande av
muta, brott mot tystnadsplikt och
tjänstefel.

Utom dessa helt nya strafflagskapitel
och en del mindre omfattande ändringar
i andra avsnitt av strafflagens speciella
del innehåller förslaget också betydelsefulla
nyheter i strafflagens allmänna
del. Sålunda föreslås en väsentlig
omläggning av bestämmelserna om
delaktighet i brott. De nya reglerna
innebära, att den nuvarande principiella
skillnaden mellan gärningsmannaskap
och delaktighet bortfaller. Även
om i ett visst fall ingen kan straffas
som gärningsman, skall sålunda var
och en som med råd eller dåd främjat
en brottslig gärning kunna straffas
självständigt. Reglerna om förberedelse
till brott ha också reformerats. Vidare
föreslås enhetliga bestämmelser om
förverkande av egendom som kommit
till brottslig användning. En principiellt
viktig nyhet i strafflagens allmänna
del är slutligen en generall regel om
att ekonomisk vinning av ett brott skall
kunna medföra den särskilda påföljden,
att ett däremot svarande belopp förklaras
förverkat.

Det andra stora lagkomplex som ingår
i utskottsutlåtandet innebär — som
jag inledningsvis antydde — en fullständig
reformering av strafflagstiftningen
för krigsmakten. Den nuvarande
lagen i detta ämne har länge ansetts
vara mycket föråldrad i tekniskt avseende
och i sakligt hänseende illa
överensstämma med vår tids allmänna
rättsuppfattning.

Den militära strafflagstiftningens hu -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

vudändamål är skyddet av krigsmaktens
effektivitet. Det erfordras sålunda
straffbestämmelser för att säkerställa
fullgörandet av de tjänsteplikter som
måste åläggas den militära personalen.
Men just av denna karaktär hos krigslagstiftningen
följer å andra sidan att
bestämmelserna böra begränsas till vad
som kräves för att ändamålet skall tillgodoses.
Sådana inskränkningar i de
allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna,
som ej äro nödvändiga för lagstiftningens
syfte, böra sålunda icke få
förekomma. Och i den mån bestämmelserna
i den vanliga strafflagen äro
tillräckliga, böra ej heller särbestämmelser
för militära förhållanden tilllåtas.
Det är vidare av väsentlig betydelse,
icke blott ur allmänt demokratisk
synpunkt utan även i krigsmaktens
eget intresse, att alla krigsmän så långt
som möjligt bli underkastade samma
straffrättsliga reglering. Detta är i själva
verket en förutsättning för att de
militära straffbestämmelserna skola
vara ägnade att grundlägga en i egentlig
mening god disciplin. Det måste vidare
uppmärksammas, att upprätthållandet
av den för krigsmaktens effektivitet
nödvändiga disciplinen även och
kanske till övervägande delen är beroende
av andra omständigheter än
straffbestämmelser och deras tillämpning.
Den sociala och kulturella omvårdnad,
för vilken de värnpliktiga
under senare år varit föremål, har säkert
medfört en helt annan inställning
till militärtjänsten än förut.

I samma riktning har också det förändrade
läget i försvarsfrågan verkat.
Särskilt erfarenheterna från det andra
världskrigets tid ha bidragit till att skapa
insikt om försvarets nödvändighet
såsom det yttersta värnet för vårt folks
självbestämningsrätt. Alla dessa omständigheter
giva förbättrade möjligheter
att tillgodose kravet på humanisering
inom detta straffrättsområde.

Med de nu angivna utgångspunkterna
är propositionen avfattad. Enligt

förslaget skall huvuddelen av den militära
straffrätten ingå som kapitel i den
allmänna strafflagen, och även i övrigt
innebär förslaget en fullständig omläggning
av straffbuden och brottsbeskrivningarna.

Beträffande straffsatserna föreslås i
åtskilliga fall nedsättning, särskilt i
fråga om minimistraffen. Eftersom de
militära brotten kunna vara mycket
farliga för riket och dess försvar, har
dock latituden uppåt icke kunnat göras
alltför snäv. I vissa fall föreslås
dessutom hårdare straffsatser för krigstid
och beredskapstid. Av de hittillsvarande
olika disciplinstraffen behålles
endast vaktarrest. Icke blott de
hårdare arrestformerna utan även den
lindrigare »arrest utan bevakning» avskaffas
sålunda. Under beteckningen
disciplinbot införes för smärre förseelser
en ny straffart, som närmast har
karaktär av löneminskning. Genom förslaget
vidgas också möjligheterna att
använda villkorlig dom vid militära
brott.

Förslaget avser att så långt som möjligt
åstadkomma likhet även inför
krigslagen. Den nuvarande kategoriindelningen,
som innebär att straffbestämmelserna
äro tillämpliga i olika
omfattning på skilda personalgrupper,
har sålunda avskaffats.

I fråga om båda de stora lagkomplex,
som jag nu har redogjort för, har jag
med glädje kunnat konstatera, att utskottet
på de allra flesta punkter har
biträtt propositionerna. Om jag bortser
från några formella frågor och ett par
andra mindre jämkningar, är det bland
mer än 200 paragrafer egentligen bara
i tre fall som utskottets majoritet har
föreslagit ändringar. Det gäller tre omdiskuterade
och svårlösta frågor, där
debatten framför allt har avsett, var
gränsen för det straffbara området skulle
dragas. De frågor som jag nu avser
äro: 1) stadgandet om olovlig underrättelseverksamhet,
d. v. s. spioneri
som inte är riktat mot Sverige, 2) för -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

budet mot rashets samt 3) krigsmännens
rätt till sammankomster och meningsyttringar.
I alla dessa tre fall bär
det gällt att göra en avvägning mellan
å ena sidan behovet av skydd för beaktansvärda
intressen och å andra sidan
önskvärdheten att så långt som
möjligt vidmakthålla en allmän demokratisk
yttrande- eller rörelsefrihet.
Under förarbetena ha meningarna varit
mycket delade om dessa tre frågor,
och det är ju klart att man kan vara
tveksam om den lämpligaste gränsdragningen.
Vad särskilt angår den olovliga
underrättelseverksamheten, kan jag
förstå vad utskottet anfört om behovet
att kunna inskrida mot sådant spioneri
som riktar sig mot politiska flyktingar
här i landet. Utskottets förslag går
emellertid längre än så. Jag skall nu
inte ingå på en närmare analys av dessa
tre detaljfrågor — de bli förmodligen
diskuterade senare vid kammarens
behandling av förslagets olika paragrafer.
Men jag vill framhålla en allmän
tendens. Vid den avvägning mellan
olika intressen, som här måste göras,
har regeringen på alla tre punkterna
lagt större vikt än utskottet vid det allmänt
medborgerliga frihetsintresset.

Om nu riksdagen, såsom jag hoppas,
i dag antager det föreliggande stora
lagförslaget, har därmed genomförts
den mest omfattande reform av straffrätten
sedan vår nuvarande strafflag
tillkom för snart ett sekel sedan. Därmed
ha eu väsentlig del av vår allmänna
strafflag och hela den militära
strafflagstiftningen blivit omskapade
efter moderna och humanitära principer.

Vidare yttrade:

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
ber att få fästa uppmärksamheten på en
enda detalj, nämligen propositionens
förslag i fråga om 8 kap. 7 § ävensom
på vad utskottet därvidlag säger. Under

denna paragraf har upptagits ett stadgande
angående straff för olovlig underrättelseverksamhet.

Jag måste för min del beklaga, att jag
inte oreserverat kan skänka min anslutning
till statsrådets förslag i denna del
och att jag inte heller kan känna mig
nöjd med den utvidgning, som utskottet
därvidlag föreslagit. Jag erkänner gärna,
att jag säkerligen inte har tillräckligt vid
överblick över allt som kan höra
hemma under rubriken olovlig underrättelseverksamhet
för att kunna ge ett
kort och adekvat uttryck för vad jag
för egen del i här ifrågavarande avseende
önskat. Jag har emellertid nära
tre års erfarenhet från den parlamentariska
undersökningskommissionens
arbete med flyktingar, som här i landet
åtalats och dömts för handlingar, som
de ansågo sig förpliktade till för sitt
fäderneslands skull. Jag tänker då närmast
på flyktingar från de skandinaviska
länderna, som under sin vistelse
här blevo lagförda och dömda för brott
mot 8 kap. strafflagen. Givet är att det
därvidlag inte alltid var fråga om verkliga
patrioter utan också om sådana personer,
som låtit köpa sig till den åtalade
handlingen. Min tanke går här närmast
till dem, som vistades här och som enligt
egen uppfattning inte gjort sig skyldiga
till någon verkligt straffvärd handling.
När jag tänker på dessa personer
måste jag säga, att formuleringen i
kap. 8:14 a, som tillkom mycket hastigt,
gör mig upprörd, och jag kommer
att tänka på Runebergs ord i dikten
landshövdingen: »Om det är brott
att kämpa för sitt land, vartill vart ädelt
hjärta svarar nej.» Det är emellertid
möjligt att jag alltför mycket fäster mig
vid mot sitt land lojala personer så att
jag inte får det vida perspektiv på frågan,
som i detta fall behövs. Såvitt jag
kan förstå har statsrådet vid utarbetandet
av propositionen haft en känsla av
att det vore angeliigct att man inte gjorde
det omöjligt för sådana personer som

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

dessa att vara lojala mot sitt fädernesland.
För att inte tillskapa en lag, som inte
passar för fredliga förhållanden men väl
för alldeles utomordentliga sådana har
han nu i propositionen skjutit lagstiftningen
för sådana fall på framtiden,
tills oroliga tider åter stunda. Utskottet
har emellertid ansett att det var nödvändigt
att komplettera och skärpa propositionen.
Det förslag, som här föreligger,
visar att utskottet gått längre än
som kan anses i detta avseende nödvändigt
och välbetänkt. Jag skulle vilja
erinra om den Heliga skrifts ord om
ogräset bland vetet, som någon vill
rycka upp men då riskerar att på samma
gång också rycka upp vetet. Man
vet egentligen inte var man skall ställa
sig, och till och med sakkunniga personer,
som sysslat med dessa ting, ha
förklarat att de inte ha kunnat formulera
en lag så beskaffad, att den ger
skydd både åt landet och åt de enskilda
medborgare, som vilja vara lojala. I det
läget måste jag inskränka mig till att
rikta en vördsam vädjan till justitieministern
att han, om nu riksdagen bifaller
utskottets förslag beträffande 8
kap. 7 §, vilket väl lär bli fallet, eftersom
endast en av utskottets ledamöter,
herr Branting, anmält reservation, och
Kungl. Maj:t ger promulgation åt riksdagens
beslut i detta hänseende, inte
betraktar detta som sista ordet i det här
sammanhanget, utan att han ville tillsätta
sakkunniga personer för att lösa
detta svåra spörsmål, så att paragrafen
kan få en formulering något mitt emellan
Kungl. Maj:ts förslag och utskottets.
Därigenom skulle den oro, som jag och
många med mig känna i detta avseende,
kunna avlägsnas men ändå de för samhället
verkliga värdena bli bevarade.

Herr talman! Tyvärr har jag med
dessa allmänna ord endast kunnat ge
uttryck åt mina känslor i nu ifrågavarande
avseende. Jag får nöja mig
med denna min vädjan till herr statsrådet,
då jag inte här kan framställa något
yrkande.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
skall yttra mig med endast ett par ord
om den sak som herr Mosesson talade
om, nämligen 8 kap. 7 §. Det är tydligt,
att det för såväl herr Mosesson som för
mig och riksdagen i dess helhet är mycket
svårt att överblicka ett så stort
komplex av lagar som det här föreliggande.
Det är icke bara beträffande 8
kap. 7 § som vi mycket resonerat i
första lagutskottet, utan vi ha gjort det
även i andra punkter. Vi ha ju här, såsom
alltid har varit vanligt inom utskottet,
försökt att, så långt det varit
möjligt utan att giva avkall på egna bestämda
uppfattningar, tillmötesgå varandra.
För min personliga del vill jag
säga, att jag inom utskottet i första
hand yrkade bifall till Kungl. Maj ds
förslag, trots att jag ej var övertygad
om att det skulle vara det allra bästa.
Men under alla de år jag varit med i
lagutskott har jag varit mycket försiktig,
när det gällt att ändra på de lagförslag
som kommit från departementet.

Under utskottsbehandlingen framgick
det dock, att det var en överväldigande
majoritet för att göra den ändring som
utskottet här gjort. Den ändring som utskottet
gjort överensstämmer bättre med
min personliga uppfattning än vad propositionen
gjorde. När jag, som jag
sade, ändå yrkade bifall till Kungl.
Maj:ts förslag var det för att så att säga
stå på den riktigt säkra sidan.

Nu vet jag icke vad herr Mosesson
egentligen är rädd för. Herr Mosesson
såväl som jag och flera andra med oss
var med under krigsåren. Vi veta, att
lagstiftningen på denna punkt var ett
av de svåra fallen. När vi se, hur det
fortfarande är ute i världen, tror jag
att det är klokt, att man gör det tillägg
till 8 kap. 7 § som utskottet har gjort.

Jag vet icke hur många det är av
andra kammarens ledamöter som ha läst
vad utskottet skrivit. Det torde väl icke
vara så många. Vi ha skrivit rätt mycket.
För att man här skall kunna bilda
sig en bestämd uppfattning är det nöd -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning for krigsmakten.

vändigt, att man läser och tänker igenom
detta.

Jag skall icke här citera vad utskottet
på denna punkt har yttrat. Jag vill bara
hänvisa till den del av utskottets utlåtande,
där det talas om de statslösa och
vilken ställning de ha. Vi vilja med vår
ändring försöka göra det något tryggare
även för dessa statslösa människor.

Så vill jag bara säga till de ärade
kammarledamöterna, att jag tror icke
att det är någon risk förenad med att
antaga 8 kap. 7 § sådan som utskottet
föreslagit den. Sådant hela läget är tror
jag att riksdagen gör klokt i att följa
utskottets förslag, när det gäller 8
kap. 7 §.

Det kommer längre fram att bli debatter
om andra punkter. Därför skall
jag nöja mig med att med dessa få ord
ha besvarat vad herr Mosesson här
framhöll samt yrka bifall till utskottets
förslag beträffande 1 kap.

Herr RYLANDER: Herr talman! Jag
skall beträffande 8 kap. 7 § icke säga
så mycket mera än utskottets ordförande
nyss sagt. Jag vill emellertid med anledning
av herr Mosessons anförande
säga, att han ingalunda är ensam om att
hysa betänkligheter mot ett så vagt
stadgande som det utskottet här föreslår.
Det är med ganska tungt hjärta
som man föreslår denna ändring i propositionen.
Utskottet har gjort det därför,
att utskottets majoritet har ansett,
att det föreligger ett verkligt starkt behov
av ett utbyggande av det av justitieministern
föreslagna stadgandet.

Det kan icke hjälpas, att det ligger
ett visst fog i det påstående man ser i
tidningarna, att detta är en kautschukparagraf.
Men å andra sidan kommer
man icke ifrån, att om man under lagen
skall ha in de förfaranden, som man
anser böra kriminaliseras, måste också
en del andra förfaranden, hur man än
uttrycker det, komma in, däribland vissa
åtgöranden av patrioter under kriget

uteslutande i det egna landets intresse.
Jag misströstar om att man, även om
man fortsätter att utreda denna besvärliga
straffrättsfråga aldrig så länge, skall
kunna komma fram till en sådan precisering
av stadgandet att det kan anses
tillfredsställande ur alla synpunkter.

Det är emellertid att märka, att sedan
åtalsspärren på sin tid infördes det
egentligen icke riktats några anmärkningar
mot det nuvarande stadgandet.
Utskottet har därför ansett, att man
kunde även i fortsättningen följa den
vägen att anordna en sådan åtalsspärr.
Det är självfallet, att det icke är en
utväg, som man i allmänhet vill rekommendera,
att lägga i Kungl. Maj:ts hand
att i varje enskilt fall utpeka när åtal
skall ske eller icke. Hittills har man
emellertid kunnat hysa det allra största
förtroende för Kungl. Maj :t i det fallet.
Jag tror att vi kunna göra det, då vi nu
undantagsvis måste välja denna i och
för sig icke tilltalande väg. Skulle
Kungl. Maj:t komma att skifta färg till
den grad, att det här skulle bli en målsättning,
som vi nu icke drömma om,
nåväl, då får riksdagen taga ny ställning
till detta.

I ett hänseende är jag emellertid
alldeles bestämd, det nämligen att jag
tror, att det är en klok väg att redan
nu gå in för att föreslå stadganden, som
man anser behövliga under en svårare
tid än den vi för närvarande leva i, och
ej låta det anstå därmed tills ett alltmer
pockande behov gör sig gällande. Det
var just det som var fallet förra gången;
och det som till stor del var grundvalen
för den kritik, som riktats mot den nuvarande
bestämmelsen, var, att man ansåg
— och det med rätta — att det var
en improvisation. Jag måste säga, att det
innan åtalsspärren kom fanns ett mycket
starkt fog för att påstå att denna
lagbestämmelse ej uppbars av någon
allmän folkopinion.

Med dessa ord ber jag, licrr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
i denna del.

90 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Herr WERNER: Herr talman! Jag ber
att i allt få verifiera de synpunkter, som
första lagutskottets ordförande och vice
ordförande lagt på frågan om strafflagens
8 kap. 7 §.

Vid den granskning, som första lagutskottet
underkastat Kungl. Maj:ts proposition,
vilken, såsom departementschefen
framhållit, utmynnat i ett tillstyrkande
av propositionen i allt väsentligt,
har utskottet tyckt sig finna, att
utformningen av propositionens lagtext
i 8 kap. 7 § givits en alltför snäv straffbarhetsgräns.
Propositionens ordalydelse
ger vid handen, att endast den,
som efter åtagande eller mot ersättning
bedriver verksamhet för anskaffande av
uppgifter som röra annan främmande
makts militära förhållanden av hemlig
natur, kan dömas för militärt spionage.
Det är klart att när det gäller att fälla
en dylik olovlig underrättelseverksamhet,
blir det svårt att styrka sådana
omständigheter som utgöra bevis för att
den skett enligt åtagande eller mot ersättning.
Det gives även i denna upprörda
tid personer som, av andra
anledningar än rent ekonomiska skäl,
på grund av viss ideologisk uppfattning
kunna lämna sin tjänst till en främmande
makt, vilket kan vara till mycket
stor skada för landet och särskilt
för de statslösa flyktingar, som här
måste erhålla visst skydd genom asylrätten.

Inom lagutskottet ha lämnats mycket
belysande detaljer ifrån vad som kunde
ske under kriget, ehuru på annat sätt än
vad herr Mosesson i sitt anförande
skildrade. Herr Mosesson har kanske
något dröjt sig kvar vid den ofta drastiska
tillämpning av 8 kap. 14 a §, som
under kriget här tillämpades innan bestämmelserna
om åtalsprövning trädde
i tillämpning. Vad jag i det föregående
syftat på är agenterna för en viss diktatur,
vilka genom sin underrättelseverksamhet
här i landet kunde skicka
anhöriga till flyktingar till gasugnarna
i fånglägren. Det är någonting som å

andra sidan måste i lika hög grad uppröra
rättskänslan.

Här gäller det att inom detta land
skapa ett rättsskydd för dem, som hit
söka sin tillflykt undan de upprörda
förhållanden som råda ute i världen.
Med kännedom om att just detta land
för närvarande utgör en central för
spionage eller för ej önskvärd underrättelseverksamhet,
vilja vi icke ställa
myndigheterna alldeles hjälplösa. Utan
tillgång till stödet av gällande svensk
lag kunna de ju icke riktigt väl komma
till rätta med dessa förhållanden.

Inom första lagutskottet har man försökt
att väga dessa förhållanden och
intressen mot varandra. Utskottet har
icke kunnat finna annat än att en viss
utvidgning av propositionens straffbarhetsområde
här måste komma till stånd.
Jag tror att det är nödvändigt att så
sker. Jag tror också att om propositionen
skrivits vid en senare tidpunkt
skulle propositionen hava fått ett vidare
innehåll. Jag tror icke heller, att man
från departementets sida efter vad utskottet
inhämtat nu reser invändningar
i fråga om just denna detalj.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande om bifall till utskottets
förslag, som framställts av utskottets
ordförande och vice ordförande.

Efter härmed slutad överläggning
godkändes kapitlet.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen i förevarande
ärende ävensom handläggningen av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.46 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny
strafflagstiftning för krigsmakten.

(Forts.)

Fortsattes behandlingen av första lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändring i strafflagen,
m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ny strafflagstiftning
för krigsmakten, dels ock i dessa
ämnen väckta motioner; och anmälde
herr andre vice talmannen därvid till
fortsatt föredragning utskottets i punkten
A. under 1) framlagda förslag till
lag om ändring i strafflagen.

2—6 kap.

Godkändes.

S kap.

1—6 §§.

Godkändes.

7 § föredrogs; och lämnades därvid
ordet till

Herr OHLIN, som yttrade: Herr talman!
Jag har fått det intrycket, att det
på många håll i kammaren råder en
ganska stor tvekan om den utvidgning
av paragrafen, som skett i utskottets
förslag, särskilt genom tillägget i sista
meningen: »Samma lag vare om den
som i annat fall än nu sagts, med uppsåt
att gå främmande makt tillhanda,
hemligen eller med användande av svikliga
medel bedriver politisk underrättelseverksamhet
här i riket.»

Det förefaller mig, som om det syfte,
som har legat bakom utskottets förslag,

nämligen att man skulle skydda t. ex.
statslösa här i landet mot fri organisation
av en verksamhet av denna art, är
mycket beaktansvärt. Jag delar utskottets
mening att Kungl. Maj:ts förslag
kanske icke går tillräckligt långt, då
det ju icke tillmötesgår sådana önskemål.
Å andra sidan förefaller det, som
om utskottet knappast har kunnat finna
en fullt tillfredsställande lösning,
när utskottet gör ett så generellt stadgande
som i föreliggande förslag. Det
är naturligtvis mycket lätt att förstå,
att utskottet under en nödvändigtvis
mycket koncentrerad behandling icke
har kunnat komma fram till en lösning
av ett så svårt problem. Enligt min mening
vore det emellertid icke tillfredsställande,
om kammaren nu skulle besluta
en så stor utvidgning av detta
område för den brottsliga verksamheten.
Jag är för min del därför mest böjd för
att intaga den ståndpunkten, att Kungl.
Maj:ts förslag i första rummet bör godkännas
men att det är nödvändigt att
kammaren i motiveringen ger tillkänna,
att man finner önskvärt att Kungl.
Maj:t ägnar frågan skyndsam uppmärksamhet
för att senare så snart som möjligt
lägga fram ett förslag om en sådan
ändring av denna paragraf, att man därigenom
tillmötesgår de mycket viktiga
önskemål, som redovisas i utskottets
motivering.

Jag tror att en sådan linje skulle
kunna tillfredsställa ganska många, som
i likhet med mig anse, att Kungl. Maj:ts
förslag visserligen kanske är något väl
snävt men att utskottets förslag går för
långt.

Herr talman! Om det skall finnas
några utsikter att kammaren skulle kunna
stanna inför ett sådant beslut, så
förutsätter ju detta att det på olika håll
i kammaren finns sympati för en sådan
lösning. Jag skall därför icke upp -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

taga tiden med att här argumentera
utan vill bara deklarera, att jag för min
del vill förorda bifall till Kungl. Maj ds
förslag men med den förändring av
motiveringen, som jag, ifall det icke
framkommer från något annat håll, måhända
kan få om en liten stund framlämna
till talmannen. Motiveringen
skulle då gå ut på en önskan, att Kungl.
Majd tar upp frågan på nytt. Jag har
fått den uppfattningen, att det icke är
formellt möjligt att kammaren beslutar
en skrivelse till Kungl. Maj d av detta
innehåll, och för den händelse denna
uppfattning skulle vara riktig, finns det
ingen annan väg än att i motiveringen
angiva denna önskan, att man skulle
föredraga en lösning, som ligger någonstans,
om jag så får uttrycka mig, mellan
Kungl. Maj ds och utskottets förslag.

Häruti instämde herr Ståhl.

Härefter anförde:

Herr LINDQVIST: Herr talman! Herr
Ohlin började med att säga, att det kan
råda en stor tvekan, om man skall antaga
7 § sådan som den är föreslagen
av utskottet. Jag tror inte att tvekan
är så stor. Om vi se efter skola vi finna,
att av utskottets ledamöter från andra
kammaren är det icke någon som har
reserverat sig emot vad utskottet har
föreslagit, från första kammaren är det
en reservant. En reservant av utskottets
samtliga ledamöter har velat ha Kungl.
Maj ds förslag oförändrat.

Men jag kan väl förstå, att herr Ohlin
är tveksam inte minst därför att det har
varit två kvällstidningar här i Stockholm,
som haft några artiklar om denna
sak. De ha särskilt gjort gällande, att
det ur liberal synpunkt finns skäl att
vara tveksam om vad utskottet har föreslagit.
Jag minns inte, om jag sade
det i mitt förra anförande, men upplysningsvis
kan jag nämna, att icke minst
från liberalt håll har man inom ut -

skottet varit intresserad av att få paragrafen
sådan som den är föreslagen.

Sedan talade herr Ohlin också om
att det varit en koncentrerad behandling
i utskottet. Jag vet inte, om herr
Ohlin därmed menar, att utskottet icke
haft tillräcklig tid för att granska propositionen.
Härtill vill jag säga — och
detta mitt uttalande gäller icke bara
denna paragraf — att det icke varit
mera koncentrerad behandling inom
utskottet än att det finns en ledamot
som haft över 60 anföranden vid behandlingen
av denna lag. Detta borde
väl visa, att utskottet tagit sig tid nog
för att grundligt granska denna.

Nu tänker herr Ohlin att komma med
förslag till en förändrad motivering.
Jag måste ju säga, att det skulle storligen
förvåna mig, om andra kammaren
så utan vidare skulle vilja nappa på en
motivering, som kommer fram här under
kammarbehandlingen, utan att ha
varit i tillfälle att närmare titta på den.
Det förvånar mig att herr Ohlin, som
eljest är så försiktig med vad han skriver,
kommer med detta och tror att
han skall få andra kammaren med sig.

Jag har förut sagt vad jag har att
säga om 7 § och hänvisar till detta och
vad utskottet anfört. Jag hemställer om
bifall till 7 § sådan som utskottet föreslagit
den.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har liksom herr ordföranden
i första lagutskottet inom utskottet
i början av propositionens behandling
yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Skälen varför jag ansett att propositionen
skulle antagas har icke varit de
som framkommit vare sig i justitieministerns
anförande eller de anföranden
som senare ha hållits i kammaren. Enda
skälet för mig att då gå på Kungl.
Maj:ts förslag har varit, att jag har
funnit det synnerligen vanskligt att under
utskottsbehandlingen av en strafflagsparagraf
göra en så pass genomgri -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

pande förändring i lagstiftningen som
det här innebär utan att man har varit
i tillfälle att ens få höra lagrådet. Jag
har emellertid under den fortsatta behandlingen
i utskottet kommit på det
klara med, att den lagtext, som är skriven,
är acceptabel, och den kritik i dag,
som riktas mot paragrafen, rör sig icke
alls om lagtekniska frågor. Justitieministern
sade icke ett ord därom, och
lika litet har någon annan anfört berättigad
kritik mot lagens tekniska
byggnad.

Jag var också tveksam, huruvida det
skulle finnas behov av att nu i strafflagen
införa en bestämmelse, som mest
har en uppgift att fylla under beredskaps-
eller krigstid, men det inträffade
här i kammaren en händelse som såg
ut som en tanke. Statsrådet Mossberg
besvarade för någon vecka sedan en interpellation
om anslag till ökad polisverksamhet.
Mot det rönte han kritik
från kommunistiskt håll och därpå svarade
herr Mossberg: Vi få lov att taga
reda på vad som händer i det här riket.
Det instämma vi alla i, och då påbygger
jag själv reflexionerna och säger:
Om vi äro ense om att vi vilja ha reda
på vad som händer i detta land, skola
vi också skaffa oss ett instrument att
förhindra de saker, som vi icke vilja
skola ske. Denna paragraf har en sådan
uppgift att fylla.

Jag kan icke instämma i fraserna om
att en sådan lag icke passar i ett demokratiskt
land. Visst vill jag att alla
människor skola ha den allra största
rörelsefrihet i sitt handlande, så länge
man håller sig inom lagens råmärken,
men det finns vissa saker som även demokratien
måste kontrollera i den enskilde
individens handlande. Jag nämner
som exempel skyddet av de statslösa.
Om en medborgare i det demokratiska
samhället finner det vara önskvärt
ur sina ideella eller andra synpunkter
att genom underrättelseverksamhet
skapa lidande för dessa statslösa,
är det då ett demokratiskt in -

tresse att medgiva en dylik verksamhet?
Jag kan icke inse det, och om jag
väger emot vartannat de statslösas skyddande
eller t. ex. patrioternas rätt att
främja sitt lands intressen med underrättelser
av värde för hemlandet så är
för mig skyddet av de statslösa en mycket
mycket större humanitär fråga än
frågan om patrioternas bestraffning på
grund av underrättelseverksamhetsparagrafen,
i all synnerhet som patrioterna,
om vi nu skola tala om dem, ha
sitt givna skydd i den åtalsspärr, som
ligger i att Kungl. Maj:t skall avgöra,
när åtal får ske.

Jag har naturligtvis ingenting emot
att för dagen Kungl. Maj:ts proposition
vinner bifall på denna punkt och en
lagstiftning framtvingas genom en skrivelse,
som bättre tillgodoser det intresse,
som första lagutskottet har velat
tillgodose, men jag har mycket svårt
att förstå att det skall kunna realiseras
på det sätt som herr Ohlin föreslår.
Vad har den lilla frasen i ett utskottsutlåtande
för betydelse, när det ändå
inte kan bli en riksdagens skrivelse i
saken? Jag tror att man förstorar faran
av att lagutskottets förslag får för vidsträckt
tillämpning och jag tror att vi
bäst befrämja humanitära intressen
med att bifalla första lagutskottets förslag,
till vilket jag, herr talman, yrkar
bifall.

Herr WERNER: Herr talman! Jag vill
göra herr Ohlin uppmärksam på att
man vid all lagstiftning möter vissa
gränsområden vid tillämpningsförfarandet,
som icke kunna kodifieras i en
klart utformad lagtext. Dit hör också
just den lagstiftning, som vi här diskutera.

Under förmiddagen tillät jag mig anföra,
att utskottet vid sin mycket noggranna
behandling av propositionen
fann 7 § utgöra ett alltför snävt straffbarhetsområde
med hänsyn till de särskilda
förhållanden, varunder vi leva,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

och det starka behovet av att vi såsom
tillhörande en demokratisk stat söka
skydda de statslösa, som åberopa asylrätt
i vårt land. Jag tycker det skulle
vara i full överensstämmelse med de
principer, som herr Ohlin ansluter sig
till, att så långt möjligt skapa ett rättsskydd
åt de statslösa, så att icke deras
tillvaro äventyras på sätt framgår av de
exempel, som anförts av första lagutskottet.
Under kriget förekom en illegitim
underrättelseverksamhet av sådan
art att oskyldiga människors anhöriga
därigenom kommo att skickas till koncentrationsläger
och gasugnar i vårt
grannland i söder. Det är alldeles klart
att vi icke kunna tillåta, att myndigheterna
ställas utan rättsliga möjligheter,
att på effektivt sätt ingripa då behov
föreligger.

Jag vill fästa uppmärksamheten på
att utskottet har bibehållit Kungl.
Maj:ts prövningsrätt beträffande anhängiggörande
av åtal och att således
åtal enligt denna paragraf icke kan anställas
utan Kungl. Maj:ts medgivande.
Man får hoppas att Kungl. Maj:t vid
denna prövning ser till, att inga åtal
i fall, som man kan anse vara av tveksam
karaktär, komma till stånd.

Jag kan icke finna någon annan lösning
här än att riksdagen för sin del
antager utskottets förslag. Att här under
debatten utforma en motivering
med krav på en ny utredning av denna
fråga finner jag alldeles ogörligt. Den
saken får väl tagas upp på nytt ett
kommande år, om det skulle visa sig
föreligga ett sådant behov.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag är
icke främmande för att utformningen
av lagtexten kan tagas till utgångspunkt
för vissa erinringar, men liksom herr
Hedlund har jag en klar uppfattning
om att här föreligger en lucka i lagstiftningen,
som icke kan lämnas öppen,
och att vi icke kunna lämna denna
paragraf utan att fylla denna lucka.

Det sätt, på vilken den är föreslagen
att bli fylld, kan jag icke finna vara
sådant att jag skulle tveka att här följa
utskottet.

Jag ansluter mig sålunda till herr
Hedlunds grunduppfattning. Jag skall
icke förlänga debatten. Här har framförts
skäl för och emot. Jag kan ge en
liten konkretisering till varför jag anser
att här föreligger en lucka och varför
den måste fyllas. Vi ha en bestämd
erfarenhet av att det under de gångna
krigsåren bedrevs en underrättelseverksamhet,
som icke var av militär art och
som sålunda icke faller under propositionens
bestämmelser. Jag erinrar om
de norska båtarna, jag erinrar över
huvud taget om sjöfarten. Där bedrevs
en underrättelseverksamhet med stöd
av främmande makt på ömse sidor, där
lämnade sålunda i Göteborg betalda
svenskar uppgift om när de norska fartygen
löpte ut eller när ett fartyg lämnade
en svensk hamn. Det betydde att
man sände både svenskar och andra
länders medborgare i havet. Man utsatte
dem för en krigsrisk, som blev
påtaglig. En sådan underrättelseverksamhet
— här är det icke fråga om enstaka
uppgifter som anskaffas hemligt
eller med användande av svikliga medel
— skulle gå fri enligt propositionens
bestämmelser. Det är heller ingen
tvekan om att denna underrättelseverksamhet
har utnyttjats på många andra
vägar. Det kom till vårt land under
kriget en dansk. Han uppgav sig vara
jude. Han hade lagt in sig på ett sjukhus
i Danmark, där han också falskeligen
uppgivit att han var jude. Detta
sjukhus var en camouflerad central för
att rädda danska patrioter över till
Sverige. När han kom till Sverige, underrättade
han omedelbart tyska konsulatet
i Malmö om denna verksamhet
och angav flera personer för deras
patriotiska verksamhet. Det är inte tilltalande
att sådant skall lämnas strafffritt
och kan bedrivas i vårt land. Det
är heller ingen tvekan om att det i

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1918 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

varje fall från visst håll redan nu pågår
en hemlig systematisk registrering,
som liar karaktär av politisk underrättelseverksamhet,
av dels flyktingar —-icke bara baltiska flyktingar — dels
också av personers politiska åskådning
här i landet. Det går icke att lämna
vårt lands regering utan några möjligheter
att ingripa mot sådan verksamhet.
Här är dock, om man nu särskilt som
herr Ohlin fäster sig vid sista meningen,
ingen tvekan om att detta bör
kunna straffas, och det är heller ingen
tvekan om att icke den vida straffskalan
ger möjlighet att såsom fallet var
med de norska patrioterna tillämpa
mycket lindriga straff. I motsats till
vad som gällde 14 a § vid dess första
tillämpning, har Kungl. Maj:t nu genom
sin rätt att medge åtal eller icke möjlighet
leda rättstillämpningen in på en
riktig väg. Jag är, herr talman, såsom
jag förut påpekat, fullt på det klara
med att man kan ta lagtexten till utgångspunkt
för vissa erinringar. Det
ligger i sakens natur, tv det är oerhört
svårt att lagstifta på detta område. Man
kan inte gripa över hela området, och
gränsen är vag. Jag har emellertid inte
med ärligt samvete kunnat underlåta
att ansluta mig till utskottets uppfattning,
att det måste göras någonting
positivt. Vi kunna icke lämna frågan
öppen, när vi veta, att det redan pågår
en verksamhet som bör kunna straffas.
Ett strafflagsstadgande kan inte ges tillbakaverkande
kraft. Man kan inte använda
det mot en handling som skett
före dess ikraftträdande — det är en
fast och riklig regel, som aldrig får
svikas. Det går därför inte att stifta
lagen sedan skadan skett, utan man
måste gå före med lagstiftningen, och
i detta fall äro ju förutsättningarna för
lagstiftningen klara. Finner man sedan,
att lagen hör justeras, är det Kungl.
Maj:ts sak att företa den justeringen.
Jag tror dock inte det skall bli lätt att
finna någon annan formulering än den
utskottet föreslagit. Den har prövats av

utskottet och även granskats av departementet.
Jag är övertygad om att i
varje fall inrikesministern skulle sakna
detta vapen i sin hand, om kammaren
nu skulle följa herr Ohlins förslag eller
den kungl. propositionen.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr RYLANDER: Herr talman! Redan
i mitt tidigare anförande nämnde
jag, att det säkerligen skulle vara svårt
att efter än så stora utredningar komma
fram till en precisering av lagtexten,
vari man kunde skilja mellan de verkligt
straffvärda handlingarna och sådana
handlingar, som inte borde förtjäna
straff — det berodde på personliga
omständigheter. Jag uttalade därför
att den enda väg som här står till
buds, även om den i och för sig inte
är lycklig, torde vara den som utskottet
har valt, nämligen att lägga i Kungl.
Maj :ts hand att avgöra, huruvida åtal
skall ske eller inte.

När jag gick från riksdagen vid middagspausen,
träffade jag ett par straffrättslärda
— en av dem är professor
i straffrätt — som hade lyssnat till debatten
före middagen. Jag frågade dem,
om de kunde tänka sig något annat
sätt än det utskottet föreslagit, på vilket
man kunde skilja dessa patrioter,
som man inte vill straffa, från sådana
som begå liknande handlingar, vilka
man anser vara straffvärda. De svarade
samstämmigt, att utskottets väg torde
vara den enda framkomliga och att det
var nödvändigt att på denna punkt göra
ett tillägg till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag hörde inte det anförande, som
herr Ohlin höll, men av senare anföranden
har jag förstått, vad det gick
ut på. Jag hörde emellertid utskottets
ordförande säga, att han förstod att
det kunde vara angeläget för liberalerna
att komma med ett sådant yrkande
som herr Ohlin framställt, emedan
ett par tidningar haft en eller

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

annan anmärkning mot utskottets förslag
på denna punkt. Jag är alldeles
övertygad om att herr Ohlin inte tar
hänsyn till vad en eller annan tidning
skriver, utan själv bestämmer vad han
skall ha för åsikt. I varje fall vill jag
säga, att jag inte tar någon som helst
hänsyn till vad som skrives i pressen
om vad som är lämpligt och inte lämpligt.
Det må sedan vara i tidningar av
liberal eller av någon annan färg. Så
länge jag sitter i riksdagen och första
lagutskottet, tänker jag själv bestämma
vad jag skall ha för åsikt.

Jag har den oförgripliga åsikten, att
man i detta fall måste ta hänsyn till
de föreliggande omständigheterna och
att tidsläget nu är ett annat än för
bara ett år sedan. Jag anser att man
måste ta hänsyn till dessa statslösa
flyktingar, som äro i starkt behov av
skydd mot det utspionerande, som ständigt
och jämt äger rum och som kan
få nog så kännbara konsekvenser för
dem.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Det kan kanske synas egendomligt
att jag blandar mig i denna debatt,
men som ledamot av samlingsregeringen
har jag en ganska betydande erfarenhet
av verkningarna av den formulering,
som finns i den gamla lagen om
olovlig underrättelseverksamhet.

Det visade sig under kriget att åklagarna
kunde utsträcka bestämmelserna
om olovlig underrättelseverksamhet
över ett mycket stort fält. Vi upplevde
några av de smärtsammaste erfarenheter
vi över huvud taget gjorde under
kriget, när vi sågo en mängd flyktingar
dömas till fängelse i 3 å 4 månader och
ända upp till ett år och längre tid, emedan
de, sedan de flytt till Sverige, till
sin egen legation rapporterat vissa iakttagelser
de gjort i sitt hemland — det
gällde närmast norrmän och danskar.
De bevakades av polisen, och det hände
gång på gång att flyktingar blevo åta -

lade för sådana handlingar. Det hände
även icke sällan att svenska medborgare,
soin ansågo som sin plikt att
hjälpa norska flyktingar att vidarebefordra
brev med vissa underrättelser
till norska legationen, blevo dömda till
fängelse härför. Det ansågs att de borde
ha vetskap — och det hade de också
med all säkerhet — om att breven innehöllo
sådana upplysningar om förhållandena
i Norge, som voro oförmånliga
för tyskarna. Sådan formuleringen
var kunde regeringen naturligtvis inte
rimligen ingripa. Under skydd av en
formulering, som var ungefär likadan
som den utskottet nu föreslår, hände
det under denna tid i mitt tycke ytterst
upprörande ting.

Att jag nu tar till orda i denna sak
beror på att jag på ett tidigt stadium
inom samlingsregeringen begärde, att
ifrågavarande paragraf skulle strykas.
Lagen var tidsbegränsad, och den måste
därför gång på gång behandlas av riksdagen.
Jag vann inte gehör för min
mening, men i samlingsregeringen reserverade
man sig ju inte gärna. Det
är således för mig icke någon nypåkommen
åsikt att denna formulering är
olämplig, för att inte säga skadlig, utan
det är en mening som jag har företrätt
under praktiskt taget hela den tid den
gamla lagstiftningen på området existerat.
Jag vet inte hur krigsrädda första
lagutskottets ledamöter äro, men det
kan icke finnas något som helst behov
av att i dag återinföra en bestämmelse
med en så mångtydig formulering som
utskottet föreslår. Det måste dock ha
funnits vissa skäl för att regeringen
inte tagit med något motsvarande stadgande
i det förslag som framlagts för
riksdagen. Även de ledamöter av samlingsregeringen,
som voro anhängare av
den dåvarande formuleringen, måste
medge, att de inte tänkt sig att lagen
skulle tillämpas av åklagare och domare
på det sätt som skedde. Åklagarna, särskilt
de som tjänstgjorde i Stockholm,
fingo då en tillsägelse att icke väcka

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

åtal enligt den dåvarande lagen med
mindre ärendet hade underställts dåvarande
statsrådet Bergquist. Ungefär
ett halvt eller kanske ett år senare beslöt
riksdagen, att det skulle ankomma
på Kungl. Maj:t att bestämma huruvida
åtal enligt 14 a § skulle äga rum eller
inte, d. v. s. man lagfäste redan införd
praxis.

Utskottet har alltså velat bibehålla
detta system. Men, mina damer och herrar,
hur lagen kommer att tillämpas beror
i väsentlig mån på vem som är
justitieminister vid det tillfälle, då man
tror sig ha något behov av den. Jag anser
att det icke finns någon verklig
garanti mot att lagen missbrukas. Jag
vågar inte yttra mig om huruvida det
är möjligt att finna en formulering,
som bättre täcker de handlingar, som
anses böra vara straffbelagda — det är
säkerligen något av det svåraste som
finns — och därför menar jag att detta
bör anstå. Att i en sådan svår situation
göra en kautschukformulering, som kan
tänjas ut över nästan vilket fält som
helst, det är enligt min mening att bota
ont med värre.

Nu anför man för att förmå kammaren
att svälja detta tillägg, att det kan
användas gentemot sådant spioneri, som
under kriget bedrevs på flyktingar från
Danmark och Norge och kanske också
från andra länder. Ja, det är riktigt,
det upptäcktes om jag minns rätt ungefär
ett och ett halvt år innan kriget
slutade. Jag kan inte påminna mig alt
bestämmelserna i något fall tillämpades
före den tiden för att komma åt sådant
spioneri. För min del ansåg jag detta
vara en lovlig tillämpning av formuleringen.
Men om man anser det viktigaste
vara att man vid ett eventuellt
kommande krigsfall skall ha möjlighet
att döma personer för spioneri på immigranter
och politiska flyktingar, då
hör man väl kunna finna en formulering,
som ger uttryck åt detta syfte,
och inte tillgripa eu formulering, som,
lag upprepar det, kan tänjas ut hur

7 Andni kammarens protokoll 19''iS. 7

mycket som helst och vars tillämpning
blir helt beroende på vilka som sitta
vid makten den gången, då lagen skall
tillämpas.

Jag hoppas för min del att riksdagen
bifaller Kungl. Maj :ts förslag, även om
det bara finns en ledamot av första lagutskottet
som reserverat sig för bifall
till propositionen i denna punkt. Regeringen
har, det tror jag mig lugnt kunna
säga, mycket noga prövat frågan, huruvida
det är lämpligt att i lagen införa
en bestämmelse av den art det här är
fråga om. Vi ha efter upprepade beredningar
slutligen kommit till det resultatet,
att man inte bör i lagen skriva
in en formulering som motsvarar den
som tidigare funnits. Utan att på något
sätt överskatta visdomen hos regeringen
vågar jag tro att vår penetrering
av frågan åtminstone kan likställas
med den prövning som första lagutskottet
varit i tillfälle att ägna denna bestämmelse.
Jag har i många år kämpat
för att den skulle tagas bort, och när
nu regeringen gått med på detta, skulle
det se egendomligt ut om riksdagen
återinförde en bestämmelse, som — tilllåt
mig säga det även till mina ärade
partivänner — i reaktionära händer
kunde medföra skandalösa förhållanden,
som i varje fall ingen som tillhör
samma parti som jag vill ta ansvaret
för.

Herr LINDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag är storligen förvånad
över det anförande socialministern bär
hållit. Det är ju så att det inte är riksdagen
ensam som stiftar lagar, utan
Konungen har i det fallet lika rätt soni
riksdagen. Åtminstone så länge jag har
varit med i riksdagen ha vi därför,
innan vi gjort en ändring i ett lagförslag,
låtit departementet få kännedom
om vad vi tänkt föreslå. Skulle då departementschefen
säga, att han inte
kommer att godkänna ändringen, då har
utskottet också avstått från att föreslå

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

ändring, ty det tjänar ju i så fall ingenting
till. Den ändring, som utskottet i
detta fall föreslagit, har också varit underställd
justitiedepartementets prövning,
och det har icke där gjorts någon
erinran mot densamma. Det är därför i
hög grad märkvärdigt att socialministern,
vilken icke föredragit detta ärende,
uttalar sig på det sätt han nyss
gjorde. Det går inte, herr socialminister,
att arbeta på det sättet i riksdagen. Vi
få lov att veta litet vad vi vilja.

Socialministern talade litet om hur
det varit under världskriget på detta
område. Det var riktigt vad han sade,
men det bör framhållas, att år 1944
infördes en bestämmelse, svarande
mot 13 § i det nu framlagda lagförslaget,
så att det blev justitieministern
och inte de olika statsåklagarna som
fick avgöra, huruvida det skulle väckas
åtal eller inte. Denna ändring genomfördes
för att vi skulle slippa en del
åtal enligt denna lag.

Av socialministerns anförande kunde
man få det intrycket, att det tillägg till
propositionen, som utskottet föreslår, är
någonting helt nytt och oprövat. Det är
emellertid så, herr socialminister, att
vad utskottet föreslår är vad som redan
gäller, något uppmjukat. Värre är det
inte. Det är således inget påhitt från
vår sida.

Jag måste beklaga att socialministern
hållit detta anförande, vilket kan omöjliggöra
eller åtminstone i hög grad försvåra
samarbetet mellan utskottet och
regeringen. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag vill
som en komplettering till socialministerns
högintressanta anförande påpeka,
att åtalsprövningen, som utskottet faller
tillbaka på, icke har varit i funktion
under någon verkligt kritisk tid. Den
infördes först när trycket utifrån var
praktiskt taget borta och det därför var
relativt lätt att handha dessa åtalsärenden.
Jag är icke säker på, herr talman,

att det blivit likadant, därest bestämmelsen
om åtalsprövning varit i kraft
tidigare.

Jag skall emellertid som sagt inskränka
mig till att instämma med de
talare, som här ha framhållit, att när
vi på båda hållen äro ense om att detta
är en så svår sak — jag tror icke att
någon på vår sida, som är kritisk mot
det framlagda förslaget, underskattar de
svårigheter utskottet kämpat med -—•
och samtidigt erkänna att man genom
utskottets formulering löper uppenbara
risker, såsom socialministern här med en
sådan övertygande kraft utvecklat, klokheten
borde bjuda att man går försiktighetens
väg och får ett nytt övervägande
om denna mycket svåra formulering.

Eftersom jag nu försäkrat mig om att
herr Ohlins anförande icke uppfattats
innefatta ett yrkande och då det icke
går att i nuvarande läge ställa ett yrkande
om skrivelse, skall jag, herr talman,
be att i fråga om 8 kap. 7 § yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Beträffande
motiveringen yrkar jag följjande
formulering: »Det synes böra övervägas,
huruvida icke även andra former av underrättelseverksamhet
borde förbjudas.
Särskilt bör därvid uppmärksammas
politiskt spionage från främmande
makts sida mot t. ex. statslösa flyktingar,
vilka vistas i Sverige utan att
åtnjuta skydd av någon främmande
statsmakt, liksom politiskt spionage
som riktar sig mot svenska medborgare
t. ex. för att sådana för främmande
makts räkning skola kunna registreras
efter rastillhörighet eller politisk åskådning.
Det torde emellertid kunna förväntas,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på förevarande
spörsmål och efter vederbörlig utredning
till riksdagen inkommer med de
förslag, som prövas lämpliga.»

Jag vågar verkligen vädja till utskottets
talesmän att gå med på att vi
kunde samlas omkring en sådan försiktig
formulering.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Herr
Ståhls anförande gav mig anledning
till den reflexionen, att det som var
mest utmärkande för hans förslag
var försiktigheten. Jag kan icke intaga
herr Ståhls ståndpunkt, att detta
är något som »synes böra övervägas»,
såsom det hette i början av hans förslag
till motivering, och att vi ha anledning
att gå fram med försiktighet.
T. o. in. socialministern konstaterade i
anslutning till mitt första anförande, att
det fanns luckor här, som voro sådana
att de borde fyllas, och att det var ett
aktuellt intresse att så skedde. Men
socialministern slutade med att säga,
att detta finge man väl göra på någon
annan väg än den utskottet föreslagit.
Varken socialministerns förslag, att vi
skola vänta tills vi kunna finna någon
annan väg att fylla luckorna, eller herr
Ståhls försiktiga formulering om att
det synes böra övervägas om icke politiskt
spionage av en viss omfattning
borde bli föremål för straff kan jag gå
med på. Jag är liksom herr Lindqvist
i hög grad överraskad över socialministerns
anförande efter vad som förekommit
i utskottet. Efter de kontakter vi
haft med justitiedepartementet och indirekt
med inrikesministern är det
högst beklagligt, att varken justitieministern
eller — ännu mer — inrikesministern,
som ju beröres av denna
fråga, tager till orda och yttrar sig angående
behovet av denna lagstiftning.

Socialministerns kritik av 14 a § tager
jag mycket lugnt liksom hans tal om att
utskottet vill återinföra den bestämmelse
som fanns i denna paragraf. Den
bestämmelsen gäller den dag som i dag
är, och det är nu icke fråga om ett
återinförande av den utan om en helt ny
paragraf i anslutning till den, där man
begränsar straffbarheten dels till vad
som kan anses vara en verksamhet och
dels till en verksamhet som bedrives
hemligen eller med svikliga medel. Man
avser sålunda icke, att härunder skulle
kunna tänkas falla t. ex. det förhållan -

det, att en främmande makts undersåte,
en flykting, går till sin legation och
lämnar någon upplysning. Det skall
vara en verksamhet som skall bedrivas
såsom en politisk verksamhet, oavsett
om det sker av ideella skäl och efter
åtagande eller mot ersättning, och den
skall bedrivas hemligen eller med svikliga
medel. Uppgifter som lämnas till
en tidning eller öppet till vederbörande
avses icke.

Så säger socialministern — och i det
hänseendet förstår jag honom till fullo,
ty regeringen hade ju oerhörda svårigheter
vid sitt bedömande av fallen enligt
14 a § — att det kan komma en
olämplig justitieminister, som kan missbruka
en bestämmelse som den ifrågavarande.
Ja, men mina damer och herrar,
det finns ingen möjlighet för riksdagen
att lagstifta under annan förutsättning
än att om Konungen, närmast
justitieministern, får i sin hand — eller
låt oss säga: om domarna få i sin hand
— att tillämpa lagbestämmelserna,
måste vederbörande drivas av principerna
om rätt, rättrådighet och rättssäkerhet.
Vi få icke utgå ifrån att ett
statsråd eller en högsta domstol eller
en domare skall vid rättstillämpningen
missbruka en lag. I så fall måste vi tillgripa
andra medel. Men lagutskottet har
säkert — och i varje fall jag — gått
ut ifrån att det icke skulle vara någon
risk att lägga avgörandet i dessa fall i
Konungens hand.

Därför kan jag icke godtaga socialministerns
som det syntes mig ganska
egendomliga uttalande om 14 a § och
hans kritik av en bestämmelse, vars
svagheter han icke närmare redogjorde
för, och heller icke herr Ståhls enligt
min mening alltför försiktiga och lama
förslag i eu sak, som kräver snabbt beslut
därför att den är så aktuell och
berör så allvarliga problem.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!

100

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Medan jag var inne i första kammaren
och bevakade detta ärende, fick jag
höra, att det varit en diskussion bär om
vilka kontakter som förekommit mellan
justitiedepartementet och första lagutskottet.
Med anledning härav gick jag
hit, då jag tänkte att jag kanske borde
berätta vad som förevarit.

Sedan vi hade lagt fram propositionen
— den grundar sig ju egentligen på
en lagrådsremiss som är flera år gammal,
och mycket har hänt i världen
sedan dess — och arbetet i utskottet
hade börjat, hade jag en dag i riksdagen
en överläggning med utskottets
ärade ordförande. Vi talade om olika
saker, bl. a. också om nu ifrågavarande
paragraf. Jag hade kommit att bli litet
betänksam och hade frågat mig själv,
om den kanske var något för snävt avfattad
i propositionen. Därvidlag tänkte
jag nog på olika företeelser, men vad
jag särskilt hade fäst mig vid var sådana
fall, då politiska flyktingar här i
landet blivit utsatta för en systematisk
utfrågning, då man spionerat på dem
och använt materialet för att skada
deras anhöriga i något annat land. Det
kan ju också tänkas andra fall, då s. k.
olovlig underrättelseverksamhet icke
skulle komma in under propositionens
förslag men ändå borde kunna åtkommas.
Jag nämnde mina betänkligheter
för herr Lindqvist och framhöll, att
man kanske kunde bättra på förslaget.
Detta är i huvudsak vad som förekommit,
och jag tycker fortfarande att vad
jag då yttrade är riktigt. Däremot menar
jag, att utskottets förslag nog kommit
att täcka mera än jag tänkt mig.
Det är så vagt avfattat, att även andra
fall komma att gå in under bestämmelserna
än de man närmast avsett. Jag
vill icke säga detta som en anmärkning
mot utskottet, tv det är här fråga om
en utomordentligt svår lagstiftningsmateria.
Men kanske kunde man komma
fram till det som jag tror, att egentligen
alla äro ense om, genom att försöka använda
litet mindre generella formule -

ringar, försöka att om möjligt avfatta
lagtexten på ett sådant sätt att den mera
tar sikte på vissa bestämda handlingssätt
som man vill komma åt. Detta är
svårt att formulera, och jag vet inte
om det går, men jag tycker det vore
värt att försöka.

Jag har hört uppgivas att herr Ståhl
här i kammaren skall ha väckt samma
förslag som herr Holmbäck nyss framförde
i första kammaren, nämligen att
riksdagen skulle godtaga propositionens
förslag men i sin motivering hemställa,
att man i justitiedepartementet eller genom
en sakkunnigutredning skulle försöka
komma till rätta med detta besvärliga
problem efter de linjer jag nyss
antydde. Jag undrar, om icke detta vore
det bästa sättet att lösa denna mycket
svåra lagstiftningsfråga.

Herr LINDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste säga ett par
ord för att icke ett missförstånd skall
uppstå.

Justitieministern säger, att han haft
ett samtal med utskottets ordförande.
Det är riktigt. Men det samtal_ jag hade
med justitieministern eller rättare han
med mig ägde rum först sedan utskottets
utlåtande var justerat. Jag har alltså
icke gått och frågat honom — om nu
någon skulle tro det — vad vi skulle
skriva.

Jag har sagt, att förslaget, såsom alltid
brukar ske, varit underställt departementet.
Detta är vad jag har sagt. Och
detta underställande har icke jag gjort
utan det har skett genom vårt sekretariat.
Vi fingo det meddelandet, att
från departementets sida var intet att
anmärka mot den formulering utskottet
hade gjort.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag begärde ordet för att säga
till herr Gezelius, som anmärkte på att
min formulering var vag, att det i nuvarande
läge just är en fördel att man
skriver så försiktigt som möjligt.

Torsdagen den 17 juni 1948 eni.

Nr 24.

101

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Vad sedan tidsfrågan beträffar finns
det ju möjlighet för Kungl. Maj:t att,
om det, såsom det förljudes, skulle bli
en höstriksdag, redan då framlägga ett
nytt förslag.

Jag kan alltså icke finna, att vad
herr Gezelius säger om att motiveringen
är vag skulle tala mot mitt förslag
utan tvärtom till förmån för detsamma.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
Kungl. Maj :ts förslag med den formulering
av motiveringen som jag tidigare
föredragit.

Herr OHLIN: Herr talman! Herr Lindqvist
missförstod vad jag sade om att
en koncentrerad behandling av frågan
inom utskottet låg till grund för förslaget.
Det innebar givetvis icke någon
kritik. Jag ville endast betona att det
ligger i arbetssättets natur, att behandlingen
blir koncentrerad.

Från alla håll har erkänts, att detta
är en mycket svår fråga. Ifall vi alla
skulle vara överens om att utskottets
formulering icke erbjuder en tillfredsställande
lösning av problemet, behöver
detta konstaterande säkerligen icke av
utskottet uppfattas som en kritik.

Herr Lindqvist säger, att det vore
egendomligt om kammaren skulle vara
så oförsiktig att den accepterade ett
plötsligt framfört yrkande i den riktning
som jag antydde i mitt anförande,
ett yrkande som herr Ståhl sedan mera
formellt ställde. Till detta vill jag säga,
att jag icke tycker att herr Lindqvist
är så särskilt vänlig mot Kungl. Maj:ts
regering. Ty förslaget att yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag innebär väl
icke någon oförsiktighet, ifall man förutsätter
att regeringen har ägnat detta
problem tillräcklig uppmärksamhet.
Och jag liar åtminstone fått det bestämda
intrycket, att regeringen har tagit
ganska allvarligt på denna viktiga
fråga.

Vad den motivering beträffar, som
herr Ståhl här föreslog, innebär den

ingenting annat än att man tager upp
samma tankar som utskottsmajoriteten
i sin motivering och pekar på att synpunkterna
äro viktiga och att man
önskar att Kungl. Maj:t skall beakta
dem vid en fortsatt behandling av saken.
Jag kan icke se att det skulle ligga
något oförsiktigt i att kammaren
stannar vid en sådan ståndpunkt.

Nu kan man naturligtvis säga: Varför
icke lika gärna taga utskottets förslag
och utreda frågan under tiden?
Men jag vill svara med hänvisning till
vad socialministern nyss anförde och
vad vi alla veta att erfarenheten visat,
nämligen att formuleringen i gällande
lagstiftning och alltså även den formulering
utskottet nu föreslår — den är
ju icke densamma men den är i vissa
avseenden likartad — icke är tillfredsställande.
Den innebär en kriminalisering
av ett område som är långt vidsträcktare
än någon av oss i verkligheten
önskar. Jag tror att vi alla äro ense
med socialministern, när han betecknar
paragrafen som en kautschukpara.-graf. Man kan här också peka på —
fastän på ett annat sätt än herr Branting
gjort — hur tillämpningen kan bli
i fråga om resande politiker. Jag förmodar
att det icke uppfattas såsom en
olovlig verksamhet om medlemmar av
olika parlament göra besök i andra länder
och inrikta sig på att studera de
politiska förhållandena där. Jag träffade
för en tid sedan en man som har
Skandinavien på entreprenad. Han
kommer kanske en gång om året och
söker orientera sig i våra politiska förhållanden.
Han frågade mig vad jag
tyckte i en hel del saker. Nåväl, om
han sysselsätter sig med detta och sedan
talar om för sitt lands ambassad
eller legation vad han erfarit, och det
upprepas så många gånger, att man
med någon pressning kan kalla det för
verksamhet, är det väl icke uteslutet
att han skulle kunna bli åtalad eller i
varje fall att de personer, med vilka
han samarbetar, alltså medborgarna i

102

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

detta land, skulle kunna bli åtalade.
Det är klart, att förutsättningen är att
det finns en regelbunden kontakt med
dessa personer, så att de kunna anses
bedriva en dylik verksamhet. Jag tror
att det lätt skulle kunna tänkas uppkomma
en sådan situation. Enligt min
mening är alltså denna paragraf så formulerad,
att beteckningen kautschukparagraf
är berättigad.

Socialministern hänvisade till de
smärtsamma erfarenheterna från tidigare
år. Jag kanske får taga kammarens
tid i anspråk ett litet ögonblick
för att berätta en sak som inträffade
under samlingsregeringens tid. Det var
en flykting från ett av våra nordiska
grannländer, som hade måst fly undan
tyskarna och som kom till Sverige, där
han bedrev underrättelseverksamhet
genom att tala om vissa saker för sin
legation. Hans verksamhet kom att
falla under den svenska lagen. Emellertid
lyckades han komma tillbaka till
sitt fosterland, innan han blev insatt i
svenskt fängelse, men blev där omhändertagen
av tyskarna och skickad till
koncentrationsläger i Tyskland för en
lång tid. Genom svensk förmedling
räddades han från Tyskland till Sverige
och kom hit, ganska utmattad efter
den långvariga vistelsen i koncentrationsläger,
i den tron att han skulle
mottagas av vänner och få vila ut. I
stället blev han omedelbart införpassad
i svenskt fängelse, där han sedan
på grund av vissa olyckliga omständigheter
fick stanna längre tid än han borde
gjort innan den svenska regeringen
och den svenska rättsskipningen kunde
vidtaga de åtgärder som tarvades
för att han skulle komma ut.

Man kan ju säga, att Kungl. Maj:t
skall enligt utskottets förslag ha beslutanderätten
när det gäller om åtal skall
anställas eller ej och att detta innebär
en trygghet. Men uppenbart är väl att
det är en nödfallslösning att utvidga
brottsområdet så mycket, att Kungl.
Maj:t i en mycket stor del av de fall,

som formellt falla under lagen, måste
tänkas komma att utöva sin diskretionära
prövningsrätt i friande riktning.
Det blir en sorts politisering av rättsskipningen,
som väl ingen tycker är
önskvärd. Utskottets vice ordförande
säger, att detta i alla fall är en utväg
åt! klara saken. Herr Rylander har
nämligen träffat några straffrättsprofessorer,
som ha den uppfattningen att
ingen annan möjlighet finns. Jag är
beredd att fästa stor vikt vid vad både
herr Rylander anser i frågan — hans
sakkunskap är obestridlig — och vad
straffrättsprofessorerna anse, men professorer
i all ära — jag känner åtskilliga
sådana — vi skola nog akta oss
för att ha alltför mycket auktoritetstro
när det gäller dem eller andra. Det
skulle kunna tänkas att man kan finna
en lösning, trots att detta förefaller
några straffrättsprofessorer osannolikt.
Alldeles tydligt var det, att statsrådet
och chefen för justitiedepartementet för
sin del icke ansåg det alldeles uteslutet,
att ett förnyat försök skulle leda till
resultat, och det var också socialministerns
förhoppning. Då är det väl
det naturliga, att man gör ett försök
och strävar efter att uppnå mera preciserade
bestämmelser särskilt med
tanke på de statslösa och de andra personer
man syftar på.

Till sist ytterligare en sak, herr talman.
Herr Hedlund förklarade, att det
var ganska meningslöst att skriva en
motivering, vari man uttryckte en önskan
att Kungl. Maj:t skulle ägna frågan
fortsatt uppmärksamhet. När man icke
vill göra en skrivelse, tjänar det väl
icke något till med en fras i motiveringen,
menade herr Hedlund. Jag
måste säga, att herr Hedlunds ståndpunkt
är formalistisk, något som är
förvånande eftersom herr Hedlund brukar
utmärka sig mera för mänskliga än
formalistiska synpunkter. Jag vill svara
på herr Hedlunds påpekande, att
huruvida en formulering i motiveringen
spelar någon roll eller ej beror på

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

103

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

en hel del omständigheter, bl. a. på hur
saken uppfattas på regeringsbänken. Vi
ha nu från statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, som är den som
är närmast berörd i saken, fått ett uttalande
som måste innebära, att han
för sin del — och jag förmodar att han
menade också regeringen — är villig
att upptaga frågan utan dröjsmål för
att, om kammaren i dag accepterar
Kungl. Maj ds förslag, försöka komma
fram till en mera tillfredsställande lösning
än någon i dag föreliggande, en
lösning som icke medför så stora olägenheter
som både nuvarande bestämmelser
och utskottets förslag.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till Kungl.
Maj ds förslag med den av herr Ståhl
angivna motiveringen.

Herr RYLANDER: Herr talman! Med
risk för att jag skall råka illa ut och
komma i fängelse för olovlig underrättelseverksamhet
— ty det kan ju enligt
vad som här sagts vara vad som helst
— skall jag ännu en gång taga till orda.

Jag vill säga, att det är alldeles riktigt,
som chefen för socialdepartementet
här yttrade i sitt som »högintressant»
betecknade anförande, nämligen
att det gamla stadgandet var mycket
olyckligt formulerat och ledde till en
hel del tråkigheter vid tillämpningen.
Det var bara det felet med hans anförande,
att han talade om paragrafen,
sådan den var, innan åtalsspärren infördes,
och såvitt jag vet äro kammarens
ledamöter ense om att då var den
behäftad med stora fel, men jag har
inte hört förspörjas någon invändning
mot den, efter det denna spärr infördes.
Enligt den åsikt åtminstone jag
har, skall man helst i lugna tider besluta
om de lagar, som skola tillämpas
i mera upprörda lider, och man skall
inte rusa åstad och improvisera. Orsaken
till kritiken mot 14 a $ i dess ur -

sprungliga skick var till stor del den
att den blev improviserad. Skall man
nu vraka allt vad man har och sedan
sätta sig och utreda för att se vad man
kan komma till? Är det inte mera logiskt
att behålla vad man har, eventuellt
med någon jämkning, och som sådan
föreställer jag mig vad utskottet
föreslagit vara lämpligt, då därigenom
visst skydd skulle lämnas åt flyktingarna.
Är det inte bättre att göra det
och sedan under tiden utreda hur denna
paragraf skall vara beskaffad i
framtiden? Jag ger nämligen justitieministern
alldeles rätt i att paragrafen
enligt utskottets förslag täcker mer än
de fall man omedelbart vill komma åt,
och att det är en utomordentligt svår
lagstiftningsmateria man här har att
röra sig med. Men jag kan omöjligt
hysa en sådan klentro till vad en regering
kan åstadkomma, som socialministern
gjorde, såvitt jag vet för första
gången i sitt liv. Han ansåg att man
inte kan ha någon garanti för att det
kan bli riktigt, om en justitieminister
skall bestämma. Han sade inte, ifall
det var justitieminister Zetterberg han
hyste en sådan misstro mot. I vart fall
tycks han ha de mest hemska tankar
om vad valutslaget skulle kunna föra
med sig. Han synes frukta, att en oerhört
reaktionär justitieminister skulle
komma efter valen, vilken man inte
kunde tilltro att tillämpa denna paragraf.
Såvitt jag kan förstå, är det riktigt,
att man ser till att man har ett
stadgande, som väl täcker det behov av
lagstiftning, som förefinnes i detta hänseende,
medan man vidare utreder,
huru lagstiftningen definitivt skall
ordnas.

Nu skall inte någon inbilla sig, att
denna utredning är gjord till höstriksdagen.
Känner man Kungl. Maj:t rätt,
tar det, även om man skriver en högtidlig
skrivelse till Kungl. Maj:t, år och
inte bara dagar, innan det kommer något
från Kungl. Maj:t. Och här är det
inte ens fråga om en skrivelse till

104

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Kungl. Maj:t utan bara om att säga något
om det i motiveringen. Om emellertid
Kungl. Maj:t inte är fullt tillfredsställd
med utskottets förslag — vi
kunna t. ex. anta, att Kungl. Maj:t är
mycket missbelåten med utskottets förslag
— så kan ju Kungl. Maj:t när som
helst och så fort som möjligt förelägga
riksdagen förslag i frågan. Jag kan
emellertid säga min vän, justitieminister
Zetterberg, att det inte blir lätt att
utarbeta ett sådant förslag, ty så mycket
har jag funderat på detta problem,
att jag tryggt kan säga detta, men jag
hoppas liksom han att det går. Är det
alltså inte riktigare att gå med på vad
utskottet föreslagit i stället för att raka
rent och låta våra flyktingar utsättas
för det spionage som pågår och låta
spioncentraler i lugn och ro förläggas
här i Sverige, så att dessa spioncentraler
få det ordentligt ordnat och sedan
ha möjlighet att, när det passar, bara
vrida på en knapp och ställa om sin
spionageverksamhet så att den riktas
mot Sverige? Jag svartmålar inte på något
sätt. Jag är tvärtom en liten aning
optimistisk, när jag tänker på dessa saker,
då jag vill tro, att man kan komma
fram till en tillfredsställande lösning
av problemet. Men jag tycker inte
det hör till god ordning att vraka bort
någonting som innehåller en kärna av
vad man vill behålla och sedan utreda
och kanske efter några år komma till
det resultatet, att man skall behålla
största delen av vad man tar bort. Det
kan inte vara rimligt. Jag vill säga till
herr Ohlin, att jag också hyser en viss
misstro mot professorer, men trots att
en professor delat min åsikt, tror jag
att den är riktig.

Herr WERNER: Herr talman! I debatten
här i kammaren gör man sig skyldig
till ett mycket framträdande felslut,
när man sätter likhetstecken mellan
förutvarande 14 a § och den lagtext
som utskottet nu har föreslagit. Det är

inte samma sak som man föreslår från
utskottet, utan utskottets förslag innebär
mycket betydande förbättringar och
uppmjukningar av lagen. Jag får säga,
att det gjorde ett beklämmande intryck
på mig, när jag hörde att socialministern,
då han talade om tillämpningen
av 14 a §, drog paralleller mellan denna
och den lagtext som utskottet föreslagit.
Det är fullkomligt felaktigt att göra på
det sättet. Här möta vi, såsom framhållits
av flera talare, ett lagstiftningsområde
som är fullständigt omöjligt att
klart definiera i lagtextens ordalydelse.
Jag tror inte att någon jurist, vare sig
han är professor eller ej, kan gå i
land med den uppgiften. Detta är ett
område, där man måste lita till tillämpningsförfarandet,
till domarenas alltid
förefintliga möjligheter att laga efter
läglighet och att använda rättvisa och
riktiga principer. Själva garantien mot
en felaktig tillämpning av själva åtalsrätten
ligger här i den förbehållna rätten
för Kungl. Maj :t att pröva om åtal
skall verkställas eller inte. Jag kan inte
finna att här förebragts något skäl för
att riksdagen skulle gå ifrån det förslag
som framkommit efter grundlig prövning
av lagutskottet. Jag hemställer såsom
förut om bifall till lagutskottets
hemställan på denna punkt.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! .lag begärde ordet endast för
att förklara vad som gav mig anledning
att i mitt förra anförande säga, att det
skulle vara verkningslöst att gå med
på Kungl. Maj :ts proposition och skriva
en fras i motiveringen. Jag hade all
anledning att säga det, eftersom debatten
här inleddes med ett anförande av
justitieministern, däri han förklarade,
att en lagstiftning som denna ville han
inte införa i strafflagen därför att den
stred mot demokratiska principer. När
justitieministern gjorde denna deklaration,
hade jag all anledning att tro, att
den fras herr Ohlin ville inskriva i

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

105

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

motiveringen måste bli verkningslös,
eftersom den stred mot justitieministerns
principer för lagstiftning i ämnet. Nu har
emellertid justitieministern sagt, att han
finner den rätta lösningen vara, att
kammaren biträder herr Ståhls förslag,
som det heter nu, d. v. s., att propositionen
antages och justitieministern får
en liten hälsning att söka åstadkomma
en lagstiftning, som täcker vad lagutskottet
velat ha ordnat redan nu. Under
dessa förhållanden blir ej längre herr
Ståhls förslag en fras, däri ger jag herr
Ohlin rätt.

För mig är det inte alls någon prestigefråga.
Som jag sade i mitt förra anförande,
frågade jag, när vi började behandlingen
av frågan i lagutskottet,
huruvida nu en sådan lagstiftning vore
påkallad. Vid den första behandlingen
i utskottet var jag inte övertygad att så
var fallet. Sedan fingo vi genom en ingående
debatt full klarhet om att en
sådan lagstiftning, även om den för dagen
inte behövde sättas i tillämpning,
dock vore ofrånkomlig. Det tidsläge
kommer — det är jag ganska övertygad
om — när en dylik lagstiftning behövs.
Vi måste därför nu fråga oss: är det
då inte bättre att nu i lugn och ro och
i samförstånd med justitiedepartementet
stifta en lag som vi alla anse måste
bli behövlig? Emedan första lagutskottet
ansåg detta bäst, blev utskottet enhälligt
också om denna paragraf. Att
socialministern kastar sig in i debatten,
kan vara motiverat. Det är naturligt att
lian har behov av att delge riksdagen
de erfarenheter, han har av gällande
lagstiftning. När emellertid det nu
föreliggande lagförslaget efter noggrant
övervägande av mycket framstående
jurister påstås vara så avfattat, att man
förebygger de tråkigheter man haft av
gällande lag, har jag inte hyst några
betänkligheter mot att biträda förslaget.

Inrikesministern har — jag upprepar
detta — som motivering för sin framställning
om anslag till polisväsendets
förstärkande för att möjliggöra en un -

dersökning av bl. a. den olovliga underrättelseverksamheten,
förklarat, att vi ha
skyldighet att taga reda på vad som
händer i riket i detta avseende. Med
anledning därav vill jag säga, att om
detta inrikesministerns uttalande är
riktigt, vilket det enligt min mening är,
måste vi skaffa oss ett instrument för
att förhindra en verksamhet som vi
genom denna utredning finna vara
olämplig.

Det är inte någon prestigefråga för
mig, om det blir lagutskottets eller herr
Ståhls förslag som segrar, men nog blir
det bra hopplöst att arbeta i utskottet,
om man, sedan man varit i livlig korrespondens
med departementet och
kommit överens om hur en lagstiftning
skall ske, efter drygt arbete därmed
råkar ut för sådana händelser som första
lagutskottet gjort i riksdagen i dag. Jag
vidhåller yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
kan inte helt ansluta mig till vad herr
Hedlund anförde, men jag skall inte
uppehålla kammarens tid med mera än
att framhålla, att den tvekan, jag hyst
och alltjämt hyser om möjligheten att
finna en kanske ännu bättre lösning,
inte fått mig att ändra uppfattning.

Herr Ohlin uttalade sin misstro mot
professorer i allmänhet, och herr Rylander
gjorde det också. Anledningen
till att jag nu upprepar detta är att jag,
innan debatten slutar, vill framhålla,
att även professor Ohlin måste betraktas
med en viss misstro, när han söker
tolka denna paragraf. Han talade om
mannen som kommer från utlandet och
går upp på sin legation och berättar.
Herr Ohlin tänker kanske på de generalkonsulat
och handelsdelegationer som
funnos under kriget. Det fallet avser
inte lagstiftningen att träffa och kan
aldrig träffa. För det första skall verksamheten
bedrivas här i riket och för
det andra hemligen och med svikliga

106

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

medel. Det handlingssätt, som herr
Ohlin nämnde, kan inte betraktas som
svikligt. När kriget kom, utökades personalen
på konsulaten i Göteborg, och
det kom en hel stab och presenterade
sig direkt för polisen och sade: »Nu äro
vi här igen» — de hade varit här under
förra kriget — »och nu skola vi börja
vår verksamhet.» Deras verksamhet kan
inte hänföras under dessa bestämmelser.
Jag tror liksom justitieministern,
att man kanske kan komma fram till en
tillfredsställande lösning av detta problem,
men jag hyser liksom han tvekan
om möjligheterna därtill. Jag efterlyser
fortfarande från herr Ohlins sida ett
positivt förslag, ett försök att dels läsa
och tolka lagtexten, dels komma med
ett positivt förslag.

Jag skall inte uppehålla debatten
längre. Jag ville liksom herr Hedlund
redovisa de skäl, som föranlett mig att
biträda utskottets förslag.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag skall
inte upptaga kammarens tid med att
påvisa att herr Gezelius inte uppfattat
mig rätt. Den saken kan han studera
sedan i protokollet. Jag tycker han går
för långt, när han vill att jag, som onekligen
är lekman i dessa frågor men som
riksdagsman har skyldighet att ta ställning
till dem, på rak arm skall kunna
åstadkomma ett positivt förslag till formulering
av denna paragraf. Det enda
som här kan ifrågakomma är den linje,
som herr Lindqvist tyckte var mycket
djärv, nämligen att följa Kungl. Maj:ts
linje, som väl måste vara grundad på
ett verkligt utredningsarbete, och sedan
begära att Kungl. Maj:t gör en ytterligare
ansträngning för att uppnå en
lösning i den riktning vi alla önska.
Detta är enligt min mening ett förslag

till positiv handlingslinje och den enda
som, såvitt jag kan se, kan anses vara
verkligt försiktig.

Jag begärde emellertid ordet med anledning
av herr Hedlunds yttrande. Innebörden
i hans yttrande var egentligen,
att det blir så svårt för utskottet
att arbeta, ifall utskottet skall utsättas
för sådana resultat av bristande kontakt
mellan regeringen och utskottet
som vi fått bevittna här i kammaren i
dag. Det måste ju vara herr Hedlunds
avsikt med detta sitt påpekande att
ange det som motivering för att kammaren
skulle bifalla utskottets förslag
för att på det sättet ge Kungl. Maj:t en
reprimand för detta bristande samarbete.
Jag kan inte uttala mig om med
vilka känslor man inom kammaren vill
betrakta denna fråga och eventuellt ge
en sådan reprimand. Jag skulle emellertid
som min mening vilja uttala, att
kammaren i denna viktiga fråga bör
låta sig vid sitt ställningstagande ledas
av andra hänsyn än som framgå av herr
Hedlunds anförande.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag beklagar, att jag yttrade
mig så, att herr Ohlin har rätt att draga
den slutsatsen, att det väsentliga för
mig var att ge departementet en reprimand
för att det lockat laguskottet att
intaga den ställning det gjort. Jag har
i mina båda anföranden angivit skälen
till att jag anser denna lagstiftning nödvändig,
och när departementet tillika
givit stöd för denna uppfattning, har
jag följt Kungl. Maj:t så till vida att jag
biträtt det förslag utskottet efter sin
kontakt med departementet kommit till.
Om andra kammaren antar herr Ståhls
förslag, som är mycket mer hastigt tillkommet
än första lagutskottets, vill jag
bestämt betona, att jag för min del inte
däri skulle vilja inlägga den innebörden,
att första lagutskottet har fått en
reprimand, lika litet som jag. om ut -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

107

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

skottet vinner, därmed vill ha sagt att
justitiedepartementet fått en reprimand.
Jag vidhåller alltjämt mitt yrkande.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
I detta skede av debatten är det
inte möjligt att tillföra densamma något
väsentligt nytt, och jag har inte begärt
ordet för att göra det utan för att delgiva
kammaren skälen till att jag, som
deltagit i utskottsbehandlingen av detta
ärende, vid avgörandet kommit till
samma resultat som utskottets majoritet.

Det är sed inom första lagutskottet —
jag tror vi äro kända för det — att vara
försiktig. Man säger t. o. m. att vi äro
alltför konservativa. Jag vågar emellertid
försäkra, att denna försiktighet
är aldrig så stor som när vi behandla
strafflagsförslag. Vi ha handlagt detta
spörsmål vid upprepade tillfällen och
bordlagt ärendet flera gånger för att bli
i tillfälle att tänka igenom det grundligt,
och vi ha debatterat det åtskilliga
gånger. Flera av oss, däribland jag, ha
från början varit betänksamma inför
det tillägg som debatten här närmast
rör sig om, men vi ha till sist måst medgiva
att här finns en lucka i lagen, som
inte kan få vara ofylld i en tid sådan
som den vi nu leva i.

Herr Ohlin sade för en stund sedan,
att paragrafen var otillfredsställande.
Det är så lätt att formulera slagord, herr
Ohlin. Jag vill inte påstå att första
lagutskottet är den mest perfekta apparat
som kan tänkas för att formulera
lagparagrafer, långt därifrån, men jag
vill å andra sidan reagera emot ett uttalande
från regeringsbänken, som tycktes
gå ut på att det, därför att departementet
en gång i världen hade kommit
till en viss slutsats, skulle vara förmätet
av utskottet att ha en annan mening.
Så har jag inte uppfattat utskottets arbete
och kommer inte heller att göra
det i fortsättningen. Om herr Ohlins
omdöme, att paragrafen är otillfreds -

ställande, är riktigt, kanske det inte så
mycket beror på utskottets fumlighet
att formulera som fastmera på någonting,
som herr Ohlin inte tycks ha upptäckt,
nämligen att detta lagstiftningsområde
är utomordentligt vanskligt och
svårt, och att man därför, om man skall
nå de syften man här vill nå, måste taga
vissa risker. Det är en seglats mellan
Skylla och Karybdis. Man kan inte nå
vad man här åsyftar, om man inte är
villig att taga någon som helst risk. Vi
leva nu i en riskfylld tid. Jag antager
att man på regeringshåll inte är okunnig
om att det sker åtskilligt ute i världen
— och inte enbart ute i världen
utan även här i vårt land — som man,
när man går att formulera denna paragraf,
inte kan blunda för. Det är klokare
att vi nu i lugn och ro under fredliga
förhållanden klargöra för oss hur
vi vilja ha det på det här området än
att vi vänta tills vi befinna oss i en
aktuell situation och då tvingas att acceptera
förslag, som kanske bli för dåligt
övertänkta. De olägenheter, som
man ifrån kritikernas sida vill hävda
ha uppstått genom den förändring i
propositionen som vidtagits från utskottets
sida, hänföra sig, som tidigare har
uttalats, i allt väsentligt till förhållanden
som ägde samband med den gamla
14 a § och som icke äro tillämpliga på
denna nya paragraf.

Vi veta också, att det under kriget
inte enbart förekom låt mig säga en
begriplig underrättelseverksamhet av
norrmän till deras legation i Stockholm.
Det är känt att det förekom en cynisk
press ifrån viss utländsk makt på vissa
av denna stats medborgare eller till och
med på dem, som voro eller varit gifta
med medborgare i denna stat, en press
som lämnat de mest fruktansvärda individuella
resultat. När jag väger det
ena mot det andra, väger vad man här
vill skydda sig emot, mot de nackdelar,
som eu viss begränsning givetvis alltid
medför, tycker jag att det för den an -

108

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

svarsmedvetne medborgaren inte finns
mer än ett val.

Jag vill också varna för att vi i en
tid som denna göra demokratien så tam
och så tandlös, att den inte, om det behövs,
kan bita ifrån sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
har begärt ordet för en replik, som tyvärr
kommer litet sent. Jag har aldrig
velat ifrågasätta att herr Ohlin skulle
komma med något förslag till ny lagtext.
Och det konstaterade ju herr Ohlin
med klädsam blygsamhet att han
inte var kapabel till.

Vad jag vände mig emot var herr
Ohlins blygsamhet när det gällde själva
sakfrågan. Han är på det klara med att
det är nödvändigt att fylla luckan, men
han är så blygsam, att han nöjer sig
med att begära en motivering, som går
ut på att justitieministern skall undersöka
om han kan fylla denna lucka. Anledningen
till att detta måste anses väl
blygsamt är att justitieministern säger:
Jag är inte alls säker på att jag kan
göra det. Det är inte säkert att vi kunna
hitta någonting annat än det här.
— Det tycker jag är att driva blygsamheten
litet för långt. Jag efterlyste litet
klarare linjer ifrån herr Ohlins och
även från herr Ståhls sida, när vi skola
skriva till denne tveksamme justitieminister,
som själv inte har något alternativ
att komma med. I det läget kan
jag med hänsyn till sakens allvar inte
gå ifrån min tidigare ståndpunkt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 8 kap. 7 § i utskottets
förslag dels ock på bifall till det
av herr Stålil under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel föl -

jande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
8 kap. 7 § i första lagutskottets
förevarande förslag till lag om ändring
i strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Ståhl under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid, att
flertalet av kammarens ledamöter röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt 8 kap. 7 § i utskottets förslag.

8 kap. i återstående delar, 9 och 10
kap. samt 11 kap. 1—6 §§.

Godkändes.

Sedan 11 kap. 7 § föredragits, yttrade
:

Herr WERNER: Herr talman! Utskottet
har genom att införa denna lagparagraf
vidtagit en ändring i den kungl.
propositionen. Det är inte min avsikt
att ställa något särvrkande gentemot
utskottet. Jag kan dock icke underlåta
att inför kammaren betyga, att jag inom
utskottet har hyst mycket starka betänkligheter
emot den nya lagparagraf,
som har tillförts lagen och som går under
benämningen straffbestämmelse mot
rashets.

Jag måste konstatera att all lagstiftning
bör grundas på ett föreliggande
behov. Jag tror att vi i detta land äro
så pass lyckligt lottade, att vi icke hittills
haft behov av särskilda straffbestämmelser
mot rashets. Vi äro ett upplyst
folk, som icke på något sätt har
förgått oss emot någon folkgrupp på

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

in r

i 09

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

grund av dess ras eller nationalitet. Jag
fruktar emellertid, att man genom denna
speciella strafflagsparagraf kan ge
upphov till ett problem och väcka till
liv någonting, som vi nu inte ha här i
landet. Jag har ansett, att denna speciella
lag, som nu tillföres strafflagen,
icke på något sätt fyller ett förefintligt
behov.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
skall i korthet uttala, att jag icke finner
formuleringen av denna paragraf fullt
tilltalande. Den är enligt min mening
behäftad med brister. Jag har emellertid
icke varit i stånd att nu finna någon
bättre lösning av denna fråga och har
därför, herr talman, icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Kammaren godkände
utskottets förslag till paragrafens
avfattning.

11 kap. 8—13 §§ jämte rubrik till 11
kap., 12—16, 19—22, 24 och 25 kap.
samt 26 kap. 1—9 §§.

Godkändes.

Sedan 26 kap. 10 § föredragits, anförde: Herr

LINDQVIST: Herr talman! Då
vi inte fullt kunnat enas inom utskottet
i denna fråga, skulle jag vilja säga
några ord. Utskottet har icke kunnat
godkänna denna paragraf i den lydelse
den har i Kungl. Maj:ts förslag och har
gjort en, såvitt jag kan finna, väsentlig
förändring i densamma.

Det lagförslag som vi nu ha att behandla
gäller ju en ny strafflag för
krigsmakten. Det har förekommit
många och långa utredningar angående
en ny sådan strafflag utan att det har
lett till något resultat. Nu ser det emellertid
ut som om det lagförslag, som
blivit en följd av den senaste utredningen
och som nu föreligger till behandling,
skulle bli antaget av riksdagen.
Därmed tror jag man kan säga, att

vi ha fått inte bara en moderniserad
strafflag för krigsmakten utan en i
många avseenden bättre och humanare
strafflag än vi nu ha.

Den utredning som ligger till grund
för detta lagförslag har verkställts av
riksdagens militieombudsman Regner,
och han har vid sin sida haft hovrättsrådet
Henkow. Men det är inte bara
dessa två personer som ha deltagit i utredningen,
utan de ha haft — om jag
får kalla det så — rådgivare. Dessa
ha varit med under utredningsarbetet
och haft rätt att säga sin mening om
hur de ville ha lagstiftningen utformad.
Dessa rådgivare voro sju personer. Jag
skall räkna upp namnen på dem av en
viss anledning. Det är inte den, att min
vän Gezelius varit med bland dem och
tillstyrkt den ifrågavarande lagstiftningen.
Herr Gezelius befinner sig i dag
bland utskottsmajoriteten och har sålunda
gått in för en annan lydelse av
den paragraf det här gäller än den som
han förut såsom sakkunnig varit med
om att tillstyrka. Dessa rådgivare utgjordes
vidare av ombudsmannen Lundström,
kommendörkaptenen av 1. graden
Montelius, nuvarande statssekreterare
Thunborg, krigsdomaren professor
Wetter i Uppsala, vice krigsdomaren
Wilhelmsson, vilken för närvarande är
ersättare för militieombudsmannen, och
överste Brinck. Jag har nämnt dessa
namn för att visa att, särskilt vad gäller
krigsdomare och militärer, verkligt
sakkunnigt folk biträtt vid denna utredning.

I tionde paragrafen som nu är föredragen
gäller det att reglera i vad mån
krigsmän må sammankomma till överläggning.
Det är en mycket gammal
fråga. Jag har varit med vid många
tillfällen, då krigslagstiftning och krigsdomstolar
ha diskuterats. Jag tror att
jag kan säga, att därvid på alla håll
rått den uppfattningen, att man icke
när det gäller krigslagstiftningen skall
gå hårdare eller strängare till väga än
vad som är alldeles nödvändigt. Vi ha för

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Andringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

närvarande i vår strafflag för krigsmakten
en paragraf som förbjuder krigsman
att deltaga i vissa sammankomster.
Detta förbud skall upphöra i och med
ikraftträdandet av den nya lagstiftningen,
och sådant förbud skall nu gälla endast
under beredskapstid eller under
krigstid. Utredningsmännen ha varit
fullkomligt överens om att det vore tillräckligt,
att dessa bestämmelser om mötesförbud
gällde endast under beredskapstid
eller under krigstid. Men utskottsmajoriteten
har den uppfattningen,
att det fortfarande bör finnas mötesförbud,
detta därför att det är behövligt
ur ren disciplinsynpunkt. Att
disciplinen är av allra största betydelse
för krigsmakten erkännes väl allmänt
av de reservanter, som ställt sig
på Kungl. Maj:ts sida. Vi ha ingen annan
uppfattning än majoriteten på denna
punkt. Om man skall ha en krigsmakt,
är det absolut nödvändigt att man
också skall kunna vidtaga disciplinära
åtgärder för att kunna upprätthålla den
disciplin, som även enligt min mening
är så värdefull. Tv utan disciplin är
krigsmakten av intet värde.

Kammarens ledamöter ha säkerligen
sett att i de remissyttranden som redovisas
i propositionen uttalas olika uppfattningar
angående mötesförbud eller
icke mötesförbud. En del av de hörda
instanserna vilja ha de nuvarande bestämmelserna
kvar, andra återigen finna,
att det förslag, som kommittén har
utarbetat, är det enda riktiga. Det skulle
föra för långt att citera dessa yttrandan.
Men när jag på middagsrasten på
nytt kastade en blick på dem, stannade
jag inför ett uttalande, som gjorts av
försvarsväsendets underbefälsförbund.
Detta förbund framhåller i sitt remissyttrande,
att den militära disciplinen
vore nödvändig men att formerna för
densamma dock icke vore oföränderliga.
Utvecklingen på området ginge
snabbt. Lagstiftningsarbetet måste rättas
härefter, då eljest risk uppstode för
att lagen och dess straffbuu, som skulle

utgöra ett stöd för disciplinen, i stället
bleve en fara för densamma. Den
disciplin, som borde eftersträvas, säkerställdes
inte genom stränga och
onyanserade lagbud. Den måste grunda
sig på en allmänt positiv inställning till
försvaret och militärtjänsten och förståelse
för de särskilda krav denna
tjänst uppställde och hade sin säkraste
grund i ett gott förhållande mellan befälet
och de meniga och mellan befälet
inbördes. Ungefär detsamma säga de
sakkunniga, fastän kanske ur delvis
andra synpunkter. Det torde väl inte
vara någon vare sig här i kammaren
eller annorstädes som kan jäva vad som
här har anförts.

Justitiekansler^ som i vissa avseenden
uttalar betänkligheter mot förslaget,
säger för sin del, att han kan »instämma
med utredningen däri, att upprätthållandet
av den disciplin som vore
nödvändig i väsentlig mån berodde på
andra faktorer än strafflagen och dess
tillämpning».

Vi reservanter ha ungefär samma syn
på denna fråga. Vi tro inte att man med
straffbestämmelser kan åstadkomma
den disciplin som är erforderlig. Om
tionde paragrafen skulle bli sådan som
Kungl. Maj:t har föreslagit, så lämnar
den säkerligen inte tillfälle till några
disciplinupplösande åtgärder ifrån
krigsmans sida. Nu vill jag minnas att
utskottet på ett ställe säger, att de
nuvarande förhållandena äro sådana,
att man måste ta hänsyn även till dem.
Men å andra sidan vill jag erinra om
vad överbefälhavaren har sagt, fastän
ur en annan synpunkt än den av utskottet
anlagda. Han har sagt, att en lagstiftning
som denna ju inte får skrivas
bara för dagen, för nuet, utan för längre
tid, säkert för många år framåt. Jag
skulle livligt beklaga, om den svenska
riksdagen skulle skriva en strafflagstiftning
för krigsmakten med särskild hänsyn
till vad som hänt ute i världen.
Nej, det är nog, som utredningsmännen
säga, så, att det är andra åtgärder som

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

111

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

böra vidtagas. Dessa åtgärder äro av
annat slag än stränga strafflagsparagrafer.
Jag vet inte hur många av kammarens
ledamöter som ha studerat de olika
kapitlen i denna lag. Om ni ha gjort
det, ha ni t. ex. i lydnadskapitlet,
disciplinstadgan och på andra ställen
funnit, att man sannerligen inte har
gått för långt när det gällt att lämna
frihet.

För min personliga del vill jag tilllägga,
att jag har en så hög tanke om
de svenska pojkarna — ty det är väl
närmast dem som utskottsmajoriteten
åsyftar — att jag inte anser det vara
behövligt med straffbestämmelser av
detta slag. Ty det kan väl inte vara
officerarna som utskottsmajoriteten
tänkt på — jag har åtminstone inte
fattat det på det sättet — och ansett
att det skulle vara så farligt att dessa
hålla sammankomster. Jag tror inte att
vi ha möjligheter att hindra dem därifrån
genom vare sig den ena eller
andra lagstiftningen.

Vi reservanter ha, herr talman, i den
reservation, som finnes på s. 117 i utskottsutlåtandet
utvecklat de synpunkter
vi lägga på denna fråga. Det överensstämmer
i huvudsak med vad jag
här har anfört. Med hänvisning till
detta hemställer jag, herr talman, om
bifall till den reservation, som är avgiven
av herr Lindqvist m. fl.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag vill inte åtaga mig att föra
utskottsmajoritetens talan. Jag vill bara
deklarera varför jag själv tillhör utskottsmajoriteten.

Vi äro ju alla på det klara med, att
vi böra söka göra militärlivet så lika
det civila livet som möjligt. Men militärlivet
är i och för sig av sådan natur
att samma individuella frihet i varje
fall inte kan lämnas åt krigsman som
åt civil man. Men på en punkt äro vi
alla eniga, nämligen att krigsmän lika
väl som civila personer skola ha rätt

att sammanträda till överläggning i lojala
ärenden. Till sådana ting räknar
jag om manskapet exempelvis vill hålla
en sammankomst för att tillgodose sina
intressen. Då skola de ha lov att göra
detta. Beredskapsmännen skola ha rätt
därtill, och rekryterna skola ha samma
förmån. Det vore orimligt att söka lagstifta
i annan riktning, eftersom riksdagen
själv och den militära ledningen
uppmuntra till sammankomster, inte
bara i kabaretform utan även i bildningssyfte
och i syfte att diskutera
fackliga frågor.

Men det är en sak; en annan sak är,
om man skall direkt medge krigsmän
rätt att deltaga och vara verksamma
vid sammankomster, som äro tillkomna
i direkt syfte att underminera disciplinen,
att injaga missmod och över
huvud taget mana till handlingar, som
äro till skada för krigsmakten och för
landets säkerhet. Jag har biträtt Kungl.
Maj:ts förslag i fråga om avfattningen
av 27 kap. 7 §, som handlar om mötesförbud
under beredskapstid och krigstid,
och jag har biträtt utskottsmajoritetens
förslag att hänga på disciplinparagrafen
i 26 kap. det tillägg, mot
vilket herr Lindqvist nyss anmälde avvikande
mening. Jag har gjort detta
därför att det inte kan ligga vare sig
i krigsmans, militärmaktens eller landets
intresse att ansvarslösa människor
skola kunna kalla till sammankomst
med direkt syfte att underminera disciplinen,
att injaga missmod och uppmana
till åtgärder, som äro till skada för
landets försvar. Det vore orimligt om
någonting sådant skulle tolereras, eftersom
disciplin är någonting ofrånkomligt
beträffande militärväsendet. Det
vore också orimligt att medge någonting
sådant av det skälet, att en agitation
kan föras, som kanske skapar
större farligheter för landet än disciplinbrott,
nämligen missmod och misströstan.
Skulle riksdagen kunna bevittna,
även under fredstid, att det
arrangerades möten med militär per -

112

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

sonal, möten som skulle ha till ändamål
att övertyga vederbörande om att
därest en stormakt angriper oss, så är
det ingen mening att försvara oss och
att det dessutom vore till gagn för landet,
om denna makt besegrade oss, ty
då finge vi sociala och andra förhållanden,
som för oss skulle vara av värde
att äga. Vore det rimligt, säger jag, att
tillåta någonting sådant? Alla svara nej.
Vi vilja med denna lag endast förhindra
att dylikt skall kunna ske. Vad
är det för mening i att offra 800 miljoner
eller nära 1 miljard kronor i försvarsutgifter,
om man samtidigt skall
lämna möjligheter till dylik agitation
för de krafter i samhället, som kunna
ha intresse av att därigenom så försvaga
vårt försvarsväsende, att försvaret
inte får något värde alls? Det är
sådana skäl som gjort att jag har anslutit
mig till utskottsmajoritetens förslag
om att i 26 kap. 10 § införa detta
tillägg.

Jag vill bestämt betona att det vore
orimligt att i detta inlägga innebörden,
att utskottsmajoriteten skulle tillhöra
någon falang i riket, som på något sätt
ville kringskära yttrande- och församlingsfriheten.
Jag upprepar ännu en
gång: det gäller här endast en lagstiftning,
som är nödvändig för att skapa
vad vi alla önska, nämligen det starkaste
försvar vi kunna åstadkomma.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr RYLANDER: Herr talman! Församlingsfriheten
hör til! det mest oförytterliga
av rättigheterna för medborgarna
i en demokratisk stat. Och man
vill högst ogärna göra undantag från
en sådan förmån. Emellertid finnas i
detta hänseende för närvarande undantag
beträffande krigsmän såväl i
krigstid som fredstid. De få inte sammankomma
hur som helst och tala om
vad som helst. Anledningen härtill är
uppenbarligen att man ansett vissa hän -

syn böra tagas till den disciplin som
måste upprätthållas inom militärväsendet.

När utskottet nu gått att taga ställning
till frågan om hur en bestämmelse
i detta hänseende skulle utformas i den
nya, mera humanitära strafflagen för
krigsmakten, har det varit synnerligen
angeläget för utskottet att slå vakt om
denna verkligt fundamentala rättighet
för medborgarna. Det har stått klart
för utskottet, att man inte kunde göra
undantag för krigsmän, med mindre
synnerligen starka skä! talade för detta.
Emellertid är det ju så, att krigsmakten
är det yttersta värnet för vår frihet,
inte bara gentemot hot utifrån utan
även mot hot inifrån, av demokratiens
fiender inom landet. Det är då rätt
naturligt, att själva krigsmakten måste
vara kringgärdad med ett så starkt
straffrättsligt skydd som möjligt. Vi
nedlägga ju stora kostnader på att materiellt
uppbygga en stark och välrustad
krigsmakt, och vi böra då se till
att den även är andligen väl rustad att
stå emot påfrestningar. För att nå detta
syfte kan det vara nödvändigt, att de
som tillhöra krigsmakten vare sig som
värnpliktiga eller som fast anställda, få
vidkännas vissa inskränkningar i de
rättigheter som äro tillförsäkrade medborgarna.
Det kan befinnas nödvändigt,
att de få utnyttja sina medborgerliga
rättigheter med en viss prutmån. Det
kan inte vara rimligt, att man tillåter
en person, som tillhör krigsmakten, att
begagna sin församlingsfrihet och sin
yttrandefrihet ända därhän, att det blir
till skada för krigsmakten själv eller
att en allvarlig risk för sådan skada
uppkommer.

Vid övervägande av alla dessa omständigheter
har utskottsmajoriteten
funnit, att det finns behov av att inskränka
mötesfriheten inte bara i krigstid,
som departementschefen föreslagit,
utan även i fredstid. Vi få därvid
beakta, att skillnaden mellan krig och
fred är inte så klar och bestämd nu -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

113

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

mera som i gångna tider. Det finns mellan
fred och krig ett visst tillstånd, som
kan betecknas såsom oro. Det kan vid
ett kommande krig befinnas lämpligt
från svensk synpunkt att inte anordna
mobilisering eller förstärkt beredskapstillstånd
men ändå betydligt förstärka
beredskapen. Det skulle under sådana
omständigheter vara ganska orimligt,
att man utanför portarna till ett militärt
etablissemang skulle kunna anordna
ett möte, där man direkt hetsade
alla krigsmän, som ville höra på,
till olydnad mot befälet, sökte övertala
dem att inte gripa till vapen mot viss
fiende o. s. v. utan att man från befälets
sida kunde göra någonting för att
hindra krigsmännen från att anamma
en för disciplinen och motståndsviljan
så skadlig förkunnelse. Även i djupaste
fredstid måste man anse det orimligt,
att befälet skall stå i kaserngrindarna
och se hur de värnpliktiga lockas
direkt in i fångstarmarna av ett parti,
som kanske verkar samhällsupplösande,
som propagerar för att man i stället för
en armé skall bestå sig med väpnade
garden av annat slag, vilka skola övertaga
krigsmaktens och polismaktens
funktioner. För inte länge sedan talade
en ledamot av denna kammare vid ett
möte — på tal om den tjeckiska krisen
— om, att det inte alls var främmande
för hans parti att i ett kritiskt
läge sätta krigsmakten och polismakten
ur spel och i stället mobilisera
arbetargarden, som skulle övertaga
makten. Att göra det straffritt för krigsmän
att gå och höra sådan uppbvggelse
kan inte förefalla rimligt i tider
som dessa.

Dessa synpunkter ha föranlett utskottsmajoriteten,
inte att gå in för
något nytt men att i modifierad form
bibehålla det stadgande vi redan ha,
nämligen det stadgande, som innebär
mötesförbud för krigsmän, men endast
då därvid behandlas vissa frågor, som
kunna verka upplösande på disciplinen.
Det är inte alls på det sättet, att

8 — Andra kammarens protokoll HUS.

man vill ge sig in på att t. ex. bestraffa
individuell propaganda. Det kan givetvis
förekomma inom och utom kasernområdet,
att den ene krigsmannen söker
påverka den andre och bibringa
honom en nog så skadlig uppfattning
om hans skyldigheter mot fosterlandet.
Men en mera metodisk verksamhet,
som går ut på att undergräva krigslydnaden,
kan inte tillåtas. Och om ett
möte anordnas under täckmantel av
något som är tillåtet men plötsligt en
agitation sättes i gång, som har till
syfte att undergräva krigslydnaden
eller som riktar sig mot krigsmakten
eller fosterlandets försvar, då bör en
god svensk krigsman förstå att klockan
är slagen och att han bör gå därifrån;
om inte, så utsätter han sig för straffansvar.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt. Och jag vill understryka
att jag med detta yrkande inte
på något sätt vill komma till livs den
församlingsfrihet, som även jag sätter
så stort värde på, utan jag föreställer
mig att det är det rätta och enda sättet
att fullt gardera, att den friheten kan
för framtiden få åtnjutas av oss alla.

Herr GEZELIUS: Herr talman! I början
av sitt anförande byggde herr Lindqvist
upp en plattform, på vilken han
sedan grundade sitt ståndpunktstagande
i denna fråga. I denna plattform ingick
även sakkunnigeutredningen, och
han var angelägen att påpeka att det
inte var något dåligt underlag. Det var
mycket bra karlar som medverkat i
denna utredning och som lämnat de
sakkunnigas förslag utan erinran. Därvid
kom även min ringa person att
apostroferas av herr Lindqvist, som
underströk att jag, som hade varit .sakkunnig
rådgivare i utredningen, icke
kommit med något särskilt yttrande.
Någon rösträtt hade ju dessa rådgivande
ledamöter inte, men vi hade ju

Nr 24.

114 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

möjlighet att avge särskilda yttranden.
Det är med anledning av detta herr
Lindqvists uttalande som jag har begärt
ordet.

Det är inte min avsikt att förlänga
debatten. Jag skall endast lämna herr
Lindqvist klart besked om varför jag
nu följer utskottet. I hela det lagstiftningsarbete,
som ligger framför oss,
finns en allmän tendens, som jag kunnat
ansluta mig till därför att den så
väl stämmer överens med min allmänna
ståndpunkt i lagstiftningsfrågor. Det är
tendensen till en allmän humanisering
av straffbestämmelserna. Det är en strävan
att begränsa lagstiftningen och icke
onödigt ingripa i den fria sektor, som
individen bör få förfoga över. Nu ha
emellertid två förhållanden förändrat
mitt ståndpunktstagande. För det första
är det riktigt, som det säges i utskottsutlåtandet,
att behovet av en lagstiftning,
som kan hålla tillbaka försvars-
eller statsfientliga demonstrationer,
vilka skulle försvaga krigsmakten
eller äventyra rikets säkerhet, icke
minst på grund av den senaste tidens
händelser vuxit eller i varje fall blivit
klart uppenbart. När i november 1946
de sakkunnigas utlåtande avgavs och
innan remissyttrandena hade kommit,
levde jag verkligen i den uppfattningen,
att man skulle kunna undvara en bestämmelse
av detta slag. Jag måste
finna mig i detta, även om jag såg, att
det fanns vissa risker. Jag kunde nämligen
då inte finna någon form för en
lagstiftning, som inte skulle inkräkta
på den mötesfrihet, som man ville tillförsäkra
även de värnpliktiga.

Vidare är det här i det av utskottet
framlagda förslaget inte, som herr
Lindqvist sade, fråga om mötesförbud
eller icke. Det är fråga om att med
disciplinstraff, eller vid försvårande
omständigheter med fängelse, bestraffa
en krigsman, som deltager i en sammankomst,
vilken på grund av ändamålet
med dess anordnande eller eljest
uppenbarligen är riktad mot krigsmak -

ten eller rikets säkerhet, eller om han
ansluter sig till en demonstration med
detta syfte. Därmed har jag funnit att
man kunnat begränsa lagstiftningen till
ett område, som man, av skäl som herr
Hedlund i Östersund mycket starkt betonade,
ansåg måste skyddas, eller att
en upplösande agitation eller upplösande
demonstrationer flyttades in på
krigsmaktens eget område.

Därmed tror jag att jag gjort klart
även för herr Lindqvist — det borde
ha varit klart redan i utskottet — anledningen
till att jag fått frångå den
uppfattning jag hyste 1945 och 1946,
eller anledningen till att jag då inte
gav uttryck åt min nuvarande uppfattning.
Jag biträder yrkandet om bifall
till utskottets förslag.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman
! När vi kommit in på det område,
som förut betecknats som strafflag för
krigsmakten, må det vara mig tillåtet
att, på grund av det intresse med vilket
jag följt dessa frågor, uttala min
tillfredsställelse över det sätt, på vilket
detta lagstiftningsproblem lösts. Jag
skulle vilja lyckönska departementschefen
och inte minst det utredningsorgan,
som sysslat med denna fråga. Det har
skett en rationalisering och en förenkling,
som är av utomordentlig betydelse,
och även en modernisering och humanisering
av betydande omfattning har
ägt rum på detta gebit.

När jag nu lämnat detta erkännande,
hindrar mig detta naturligtvis inte att
säga, att även ett så perfekt lagsliftningsverk
kan ha ett och annat litet
skönhetsfel. Så förhåller det sig kanske
också med detta, åtminstone från min
synpunkt sett. Departementschefen har
ju väsentligen följt utredningsförslaget,
men han har på ett ställe gjort en avvikelse
från detsamma. Vi komma kanske
längre fram till någon punkt, där jag
för min del får anmäla en avvikande
mening.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

115

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Det lagstiftningsområde vi nu diskutera
hör ju som sagt till ett av de känsligaste
problemen för en demokratisk
medborgare. Det rör församlingsfriheten.
Jag betraktar församlingsfriheten
och yttrandefriheten som de grundväsentliga
fri- och rättigheterna. Dessa
friheter äro enligt min mening förnämligare
än tryckfriheten, ty de komma
varje medborgare till godo. Jag säger
detta utan att undervärdera tryckfriheten.

Jag vill påpeka, att vi anslutit oss till
reservationen därför att vi befara, att
man vid lagtillämpningen måhända kan
råka gå litet längre än ursprungligen
avsetts. Det heter ju nämligen i 10 §:
»Deltager krigsman i sammankomst»
av det och det slaget o. s. v. Detta kan
ju, så vitt jag förstår, innebära en
straffrisk för en krigsman, som på sin
permissionstid råkar deltaga i ett möte.
Han kan till och med vara en ganska
odeciderad åhörare till en framställning,
som med litet god vilja skulle
kunna betecknas som brottslig enligt
denna paragraf. Om exempelvis en
krigsman skulle råka komma ut på en
gata eller i en park eller någon annanstans
och få höra en pacifistisk förkunnelse
av det slag, som angriper den
verksamhet krigsmakten har sig ålagd,
så skulle det kunna leda till ett åtal,
och det förefaller mig vara stötande.

Jag åhörde med ett visst intresse min
viin borgmästaren Rylander för en
stund sedan. Jag förstår de synpunkter
han anförde. Han anförde dem redan
i utskottet, men jag tyckte att han nu
rätt mycket överdimensionerade faran.
Det påminner mig nästan om missionären,
som hittade på att döpa hedningar
med brandspruta. Det är ju dock inte
så farligt, herr Rylander. Vi måste ha
en smula förtroende även för våra soldater.
De äro av samma demokratiska
kynne som medborgarna i övrigt. De
veta nog att välja den förkunnelse de
önska åhöra, och jag tror inte att de bli
sådana blinda verktyg i den där förle -

darens hand, som min vän borgmästaren
antydde. Jag tror med andra ord att
vi kunna flytta ned diskussionen från
estraden och till bänkarna bland oss
och i lugn ton överlägga om, hur vi
skola komma till rätta med detta problem.

Vi reservanter äro ingalunda blinda
för de synpunkter som anförts från utskottets
sida. Med det goda omdöme,
som i allmänhet finns bland våra medborgare,
vilka fullgöra sin värnplikt eller
annan militärtjänst, tro vi dock inte,
att man bör gå så långt, att man kriminaliserar
ett deltagande eller ett åhörande
av en förkunnelse, som eventuellt
skulle befinnas vara brottslig. Det är
med hänsyn till dessa oförytterliga rättigheter
när det gäller församlingsfriheten
som vi reservanter icke kunnat
sträcka oss så långt som utskottet i detta
fall gjort. Jag tror att kammaren med
mycket stort lugn kan följa reservanterna
i detta stycke.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits av
herr Lindqvist m. fl.

Herr GEZELIUS: Herr talman! Jag
skall bara säga några få ord. Jag är inte
alls förvånad över att herr Olsson i Mellerud
är reservant, såsom han tolkar
lagbestämmelsen. Han gjorde det dock
med en viss tvekan. Det är klart, att om
en krigsman passerar ett ställe, där ett
möte pågår, samt stannar och lyssnar
på vad där sägs, så kommer han inte
att straffas. Här gäller frågan om han
aktivt deltager i mötet. Vi ha diskuterat
detta rätt ingående i utskottet. Mannen
i fråga får icke deltaga i en sammankomst
så snart han kommer på det
klara med att det är fråga om en demonstration
mot rikets säkerhet eller
stridsmaktens effektivitet. Då skall han
avlägsna sig och icke deltaga i demonstrationen.
Detta är syftet med det hela.
Herr Olsson i Mellerud tvekade själv
om mannen i detta exempel skulle kun -

116

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

na bli åtalad. Det kan han enligt min
mening inte bli.

Orsaken till att jag ändrat ståndpunkt
är den, att jag tror, att man icke skall
hänge sig åt den illusionen, att våra
unga pojkar i en tid som denna och
efter de händelser som inträffat äro så
försvarsvänliga, patriotiska och objektiva
på denna punkt, att de icke skulle
kunna falla offer för en massuggestion.
Vi vilja hålla efter det som kan anses
vara en klarlagd demonstration emot
rikets försvar eller det som skadar dess
säkerhet. Man kan naturligtvis måla allting
svart, men jag tror inte att man
skall misstro domstolarna därhän, att
mannen i herr Olssons exempel skulle
dömas till disciplinstraff.

Herr OLSSON i Mellerud (kort genmäle):
Herr talman! När jag tog exemplet
om soldaten, som råkade komma
in i en sådan där sammankomst, så menade
jag naturligtvis att han skulle deltaga
i sammankomsten. Detta behöver
emellertid inte betyda, att han är anhängare
av det som förkunnas. Jag kan
inte se att lagen gör undantag för ett
sådant fall. Om han deltager i sammankomsten,
så kan han åtminstone i en
mindre omdömesgill åklagares ögon
sannolikt riskera åtal. Jag tycker att
detta är att visa litet för mycket misstroende
mot våra värnpliktiga och våra
soldater.

Vi ha långt över hundratusentalet
personer som tillhöra den socialdemokratiska
ungdomsrörelsen, således inga
noviser på det politiska området. Vi ha
en SLU-rörelse i landet — jag vet inte
bestämt antalet där, men den omfattar
kanske bortåt hundratusen medlemmar
— och den är politiskt ganska medveten.
Det konservativa partiet har sin
ungdomsrörelse, men dess medlemssiffra
känner jag inte. Jag menar, att
ungdomen inte är den där politiska
oskulden, som man i allmänhet tror,
utan den har ganska stadgade meningar
i politiska ting.

Herr WERNER: Herr talman! Jag
måste bestämt vända mig mot den tolkning
reservanterna ge åt § 10 i lagutskottets
förslag. Det är ingalunda meningen
att på något sätt inkräkta på
den medborgerliga mötesfriheten. Tvärtom
lämnas denna frihet öppen för varje
legitimt syfte även inom krigsmakten.
Det kan emellertid inte vara riktigt —
vilket herr Hedlund i Östersund alldeles
nyss framhöll — att vi, samtidigt
som vi försöka bygga upp ett starkt
försvar och offra oerhörda summor på
att göra detta försvar så effektivt som
möjligt, lämna dörren öppen för saboterande
element att mitt för ögonen på
befälet hålla rent demonstrativa sammankomster
i disciplinupplösande
syfte. Vi böra låta bli att måla hin på
väggen i så hög grad som reservanterna
göra, när de framställa saken från en
helt felaktig synvinkel. Jag måste ju
säga, att reservanterna i hög grad färgat
sitt ställningstagande i dag.

Jag har biträtt lagutskottets förslag,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detsamma i det skick det föreligger
här inför kammaren.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
bifall till den av herr Lindqvist m. fl.
avgivna reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lindqvist begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill att kammaren godkänner
26 kap. 10 § i första lagutskottets
förevarande förslag till lag om ändring
i strafflagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

117

Ändringar i strafflagen m. m. samt ny strafflagstiftning för krigsmakten.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Lindqvist m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för nej-propositionen.
Herr Rylander begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
64 ja och 87 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså i avseende å
26 kap. 10 § bifallit den av herr Lindqvist
m. fl. avgivna reservationen.

Övriga delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets under 2) framlagda förslag
till lag om disciplinstraff för krigsmän.

Efter föredragning av lagförslaget
yttrade

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag har nyss uttalat min tillfredsställelse
med den modernisering
av denna lag, som kommit till stånd.
När nu justitieministern är inne i kammaren
vill jag passa på att återigen ge
uttryck för denna min tillfredsställelse.

Det finns dock en och annan punkt,
där jag haft en avvikande mening. 1
fråga om disciplinstraffet vill jag invända
mot den utökning av arreststraffet
från femton till trettio dagar, som
förekommer i propositionen. Utredningsmannen
hade stannat vid en utökning
av arreststraffet till tjugu dagar,
men i propositionen liar man gått
längre och sträckt sig till trettio dagar.

■lag har gjort den invändningen, att
ett trettio dagars arreststraff är ganska

hårt. Det är en straffart, som enligt mitt
sätt att se nog är avsevärt svårare än
det lägsta fängelsestraffet, som är en
månads fängelse. Man gör visserligen
nu den invändningen, att detta arreststraff
skall avtjänas efter en annan metod
än tidigare, och på detta sätt skall
man kunna åstadkomma en smula lindring
i denna straffart. Jag vill då göra
det påpekandet, att arrestlokalerna, där
arrestanterna skola avtjäna sitt straff,
för närvarande och sedan någon tid
tillbaka befinna sig i ett sådant skick,
att ett arreststraff på femton eller tjugu
dagar enligt min mening är minst lika
svårt som ett fängelsestraff på en månad.
När jag dessutom vet, att de korta
fängelsestraffen ofta få avtjänas ute i
kolonier med en betydande frihet, då
har jag för min del tyckt, att man
sträckt sig för långt när man utökat
arreststraffet.

Jag känner så väl till det resonemang
man för till försvar för detta. Vi ha nu,
säger man, femton dagars arreststraff
som maximum. Å andra sidan är det
lägsta fängelsestraffet en månad. Här
finns alltså en lucka, och i ivern att
fylla denna lucka har man här helt förbisett,
att dessa straffarter inte äro så
jämförbara, att man utan vidare kan
handla på detta sätt.

Vi ha varit fyra stycken inom utskottet
som röstat emot denna utsträckning
av arresttiden från utredningsmannens
förslag, tjugu (lagar, till propositionens
förslag, trettio dagar. Det som avhållit
oss från att reservera oss har varit, att
i propositionen utdömningen av det
längsta arreststraffet lagts i domstolens
hand i stället för hos den militäre befälhavare,
som har att utöva bestraffningsrätten
i disciplinavseende. Jag
medger, att sättet att flytta över avgörandet
av de längre arreststraffen till
domstolen är en sådan förbättring, att
jag, trots att jag inte är övertygad om
riktigheten av nämnda utökning, avstått
från att reservera mig.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Nr 24.

118

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Förslag till lag om tillägg till kyrkolagen, m. m. — Förslag till militär rättegångs lag,

m. m.

Vidare anfördes ej. Utskottets förslag
godkändes.

Utskottets under 3)—5) framlagda
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
i avseende å lagförslagen fattade
beslut.

Punkten B.

Utskottets i punkten framlagda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å lagförslagen.

Punkten C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2.

Förslag till lag om tillägg till kyrkolagen,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillägg till kyrkolagen, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr LINDQVIST: Herr talman! Jag
har intet yrkande att göra på denna
punkt, men jag har begärt ordet med
anledning av ett särskilt yttrande av
herr Göransson.

Genom den lagstiftning som nu föreslås
komma de ämbetsbrott det här är
fråga om inte längre att falla under
kyrklig domvärjo. Herr Göransson säger,
att det synes naturligt, att i framtiden
ändringar av väsentlig betydelse
för prästerskapets straffrättsliga ställning
icke vidtagas i 25 kap. strafflagen
utan att kyrkomötet fått tillfälle att
yttra sig. Denna fråga har varit underställd
utskottets prövning, men utskot -

tet har inte kunnat dela herr Göranssons
uppfattning att sådant ärende skall
underställas kyrkomötet, eftersom det
inte längre har kyrkolags natur.

Det var endast detta jag vill ha till
protokollet.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 3.

Förslag till militär rättegångslag, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till militär
rättegångslag, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Redan när den nuvarande militära rättegångslagen
tillkom för mer än 30 år
sedan, framställdes önskemål om att
krigsdomstolarna skulle avskaffas under
fredstid. Detta krav har sedan upprepats
gång efter annan. Frågan har också
behandlats av flera sakkunnigutredningar.
År 1933 framlade min företrädare
som chef för justitiedepartementet,
herr Schlvter, en proposition om
krigsdomstolarnas avskaffande. Den
blev emellertid avslagen av första kammaren
under åberopande bl. a. av vissa
konstitutionella betänkligheter. Vid
1945 års riksdag togs frågan upp motionsvägen,
och detta initiativ resulterade
i en riksdagsskrivelse, som åsyftade
att krigsdomstolarna skulle avskaffas
under fredsförhållanden. I denna
skrivelse uttalade riksdagen bl. a., att
krigsdomstolarna inom breda folklager
icke uppbäras av samma förtroende
som de allmänna domstolarna. På grund
härav anser jag det mycket angeläget,
inte bara av hänsyn till rättsvården
utan också och inte minst i försvarsväsendets
eget intresse, att den särskilda
militära rättsskipningen avskaf -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 119

fas. Detta gäller enligt min mening alldeles
oavsett om den hos allmänheten förefintliga
misstron är sakligt välgrundad
eller inte. Vidare vill jag understryka,
att det i princip måste anses
oriktigt att låta vissa grupper av medborgare
sortera under specialdomstolar
i stället för under de vanliga domstolarna.
Denna anordning är särskilt olämplig
när det gäller brottmål. I sådana mål
är det ju av allra största vikt att upprätthålla
grundsatsen om allas likhet
inför lagen.

Den nu föreliggande propositionen,
som nästan oförändrad har godtagits av
första lagutskottet, går ut på ''att militära
mål skola behandlas av de allmänna
domstolarna i deras vanliga
sammansättning. Någon militär ledamot
skall alltså inte sitta i rätten. Det har
beräknats att ett trettiotal rådhusrätter
och ett tiotal häradsrätter komma att få
handlägga militärmål. Utrednings- och
åklagaruppgifterna i dessa mål skola
handhas av de allmänna åklagarna.

Under krig och beredskapstillstånd
skall det däremot enligt propositionen
liksom för närvarande finnas särskilda
krigsrätter. Dessa skola emellertid omorganiseras.
Enligt förslaget skola de
bestå av en lagfaren ordförande jämte
en nämnd på tre personer, varav en
militär och två civila lekmän. Såsom
åklagare vid dessa krigsrätter skola
fungera särskilda krigsfiskaler.

Den disciplinära bestraffningsrätt,
som nu tillkommer vissa militära chefer,
har i förslaget bibehållits men på olika
sätt reformerats. Disciplinstraff skall i
princip få åläggas endast av sådan militär
chef som har minst majors grad.
I syfte att förbättra utredningen i
disciplinmål föreslås åtskilliga nya bestämmelser.
Bland annat skall i vissa
fall utredningen verkställas av allmän
åklagare i stället för av militärmyndigheterna.
Av särskild betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt
är den nyheten i förslaget,
att arreststraff, som ålagts av
militär chef, inte längre skall få verk -

Förslag till militär rättegångslag, m. m.

ställas omedelbart utan först sedan beslutet
vunnit laga kraft mot den dömde.
Den dömde har alltså möjlighet att överklaga.
För att biträda de militära cheferna
såsom rådgivare i disciplinmål
och andra juridiska ärenden skall det
fortfarande finnas anställda auditörer
med domarkompetens.

Om riksdagen godkänner det föreliggande
förslaget, som jag nu i all korthet
skisserat, har inte bara en modern
rättegångsordning införts för de militära
målen. Genom att krigsdomstolarna
avskaffas blir också ett gammalt demokratiskt
krav äntligen genomfört.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
har intet yrkande, men jag ville nu såsom
tidigare säga, att jag för min
ringa del har den uppfattningen, att
den reform som här genomföres icke
kommer att bli till fördel för de unga
män, som äro inkallade till krigstjänstgöring.

Yi veta ju att miljöförhållanden och
dylikt kunna göra, att det är av vikt
vilka personer som skola bedöma dessa
saker. Det är av betydelse att man får
sådana personer, som på ett särskilt sätt
förstå de enskilda förhållanden under
vilka den felande levde, och så har
också varit fallet under de senare åren
med våra krigsdomstolar. Under de år
jag varit med i interneringsnämnden
ha vi alltid betraktat de straff, som
unga män ådömts av krigsrätt, såsom
mildare än de straff, som utdömts av
en civil domstol. Jag menar att det av
rent humanitära skäl varit lyckligt om
man tagit hänsyn till, att en specialdomstol
i detta fall liksom i vissa andra
fall är bättre skickad att döma än en
allmän domstol.

Jag bar, herr talman, givetvis intet
yrkande.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Erfarenheterna på detta område
äro rätt olika, det förstår jag när jag
hört herr Mosessons yttrande. I egen -

120 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Förslag till militär rättegångslag, m. m.

skap av gammal lagutskottsledamot, som
haft tillfälle att syssla med dessa ting
under en lång följd av år, vill jag för
min del deklarera en mot herr Mosessons
fullständigt motsatt uppfattning.

Avskaffandet av en specialdomstol
och infogandet av det militära klientelet
i den allmänna civila rättsordningen
måste jag betrakta som ett mycket
stort framsteg. Jag vågar försäkra
herr Mosesson, att avkunnande domslut,
både i disciplinavseende och vid
krigsdomstolar, ingalunda varit så klanderfria
som han föreställer sig. Jag vågar
försäkra att det finns mycket grundad
anledning att antaga, att denna nya
organisation skall ge en bättre rättvisa
och en större humanitet och göra dessa
krigsmän av olika grader till vanliga
medborgare, även om de ha uniform
på sig. Detta betyder, enligt mitt sätt
att se, ett mycket stort framsteg.

Herr WERNER: Herr talman! Jag vill
ge till känna att herr Mosesson i sitt
anförande nyss i allt väsentligt gav uttryck
åt de tankar, som jag utformade i
en reservation vid riksdagens behandling
av denna fråga 1945. Jag är inte
övertygad om att man humaniserar det
militära rättsväsendet genom att avskaffa
de militära domstolarna. Det är
mycket möjligt att vi nå vissa framsteg,
men kvar står, att de förseelser och förbrytelser,
som begås av omogna ungdomar
inom en sluten militärförläggning
eller under militärtjänstgöring,
kunna komma att dömas hårdare av en
civil domstol än av de militära domstolarna.
Därtill kommer att dessa förseelser,
som nu komma att handläggas inför
den civila domstolen, kanske ofta
komma före i hemorten, där dessa ungdomar
få schavottera inför offentligheten.
Detta sker kanske på ett sätt som i
högre grad brännmärker dem än vad
som skulle varit fallet, om förseelsen
fått avdömas inför en specialdomstol
inom militärförläggningen.

Jag hade föreslagit, i den reservation

jag ovan omnämnt, att en reformering
av militärdomstolarna skulle kunna tänkas
genom tillförande av civila bisittare
inom domstolen. Jag har sedermera
deltagit såsom rådgivare inom den utredning
som föregick detta förslag, men
jag vill meddela kammaren, att de
direktiv som lämnades till utredningen
icke gåvo rådrum för något annat än ett
förslag om militärdomstolens avskaffande
och dess ersättande med civil
domstol.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag har känt ett behov av att ge
till känna samma betänkligheter, som
herr Mosesson alldeles nyss gav uttryck
åt.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
skall inte använda denna sena timme
till att taga upp en debatt med herr
Olsson i Mellerud. Jag tror inte att det
i denna kammare finns någon som mera
energiskt än han förfäktat krav på
krigsdomstolarnas avskaffande. Jag vill
blott citera en norrman, när han en
gång sade: »Jeg respekterer deres övertygelse,
men jeg deler den slet ikke.»

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 4.

Föredrogos vart efter annat

första lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
m. m.;

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 17—20, 22, 96 och 101 §§ regeringsformen;
och

121

Torsdagen den 17 juni 1948 em. Nr 24.

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. in. i vad den avser
ändrad lydelse av § 110 regeringsformen;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av väckt motion om viss reglerande
lagstiftning beträffande bil- och
busslinjer.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5.

Förslag till lag angående ändring i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande nr

42, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete, in. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 235, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
i propositionen framlagda förslag
till

1) Lag angående ändring i lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete; och

2) Lag angående ändring i lagen den
11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande
personer.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
6 § 2 mom. första stycket lagen om försäkring
för olycksfall i arbete ävensom
bestämmelsen om ikraftträdandet av
ifrågavarande lagförslag erhålla följande
lydelse:

Har olycksfallet medfört sjukdom,

som varat mer än två dagar efter dagen
för olycksfallet, utgives från och med
dagen efter sistnämnda dag sjukpenning
så länge sjukdomen förorsakar förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning
av denna med minst en fjärdedel. Vid
förlust av arbetsförmågan utgives för
varje dag hel sjukpenning, bestämd i
förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives, och
vid nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning
med det lägre belopp för dag
som svarar mot graden av nedsättningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949; dock att vad i 6 § 3 mom.
sista stycket stadgats skall, i stället för
motsvarande föreskrift i äldre lag, tilllämpas
från och med den 1 juli 1948
samt att, i fråga om ersättning för tid
efter den 30 juni 1948, vad i 11 § 2
mom. stadgats likaledes skall tillämpas
från och med den 1 juli 1948. I övrigt
skall ersättningsanspråk i anledning av
olycksfall, som inträffat före den 1 januari
1949, bedömas enligt äldre lag.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
bland dem en i andra kammaren
väckt motion, nr 562, av herr Dahlgren.

Därjämte hade utskottet i samband
med propositionen till behandling förehaft
en inom riksdagens andra kammare
före propositionens avlämnande
väckt motion, nr 216, likaledes av herr
Dahlgren, vilken motion hänvisats till
lagutskott.

I motionen 11:216 hade hemställts,
att riksdagen för sin del måtte besluta
sådan ändring i lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, att 6 § 1) b)
första stycket — motsvarande 6 § 2
mom. första stycket i det av Kungl.
Maj:t framlagda lagförslaget — finge
följande lydelse:

»Under förutsättning att arbetsförmågan
nedsatts med minst en fjärdedel,
från och med dagen efter inträffat

Nr 24.

122

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

olycksfall och så länge sjukdomen varar:
sjukpenning för varje dag, utgörande
vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp, bestämt i förhållande till den
skadades årliga arbetsförtjänst på sätt
nedan angives (hel sjukpenning) och
vid nedsättning av arbetsförmågan det
lägre belopp, som svarar mot nedsättningen;
skolande hel sjukpenning utgå
med belopp, som framgår av följande
tabell:».

I motionen II: 562 hade hemställts,
att »riksdagen måtte besluta ge bestämmelsen
angående lagens ikraftträdande
följande innehåll:

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1949.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition framlagda
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete samt

2) lag angående ändring i lagen den
11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande
personer;

B. att motionerna 1:400, 11:216,
II: 562 och II: 563 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt;
samt

C. att motionen I: 399 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Hagård, utan angivet yrkande;
samt

2) beträffande utskottets hemställan
under A. 1) av herrar Wistrand, Löfvander,
Björkman, Johnsson i Kastanjegården
och Carlsson i Bakeröd.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Socialvårdskommittén
har ju haft att företaga
en översyn även av olycksfallsförsäkringslagen,
och det förslag, som här

föreligger, utgör ett försök till en sådan
revision. Denna avser emellertid
inte lagen i dess helhet utan endast
vissa delar därav. Det har närmast ansetts
vara av intresse att med hänsyn
till det försämrade penningvärdet
åstadkomma en höjning av förmånerna
enligt lagen. Däremot hade man inte
bort gå in på andra fundamentala delar
av lagstiftningen. En så viktig sak
som bestämmelserna om karenstiden
anser jag för min del bort stå orörda.
Däremot har jag godtagit den meningen,
att man nu lämpligen kunde gå in
för en sådan förändring av lagstiftningen,
som införandet av familjetillägg
innebär. På den punkten böjer jag mig
för den uppfattningen, att det inte i
denna lagstiftning är möjligt att se bort
från en princip, som genomförts inom
andra delar av socialförsäkringen, nämligen
att ge familjetillägg när så behövs.

Man kan emellertid mellan raderna i
betänkandet läsa, hur svårt socialvårdskommittén
har haft att samordna
här ifrågavarande gren av socialförsäkringen
med den allmänna obligatoriska
sjukförsäkring, varom riksdagen fattade
beslut år 1946. I de direktiv, som
gälla för socialvårdskommittén, heter
det allmänt, att en samordning måste
försökas beträffande alla olika grenar
av socialförsäkringen. När det slutliga
beslutet om den allmänna sjukförsäkringen
fattades, uttalades emellertid
från många håll farhågor, att man inte
skulle, med den konstruktion som lagen
fått, kunna samordna den med
exempelvis olycksfallsförsäkringslagen.
Det har också visat sig så gott som
ogörligt att därvidlag få till stånd fullständig
samstämmighet. På grund av
det enhetsbelopp på 3:50 om dagen,
som fastställts för den allmänna sjukförsäkringen,
har det inte varit möjligt
för socialvårdskommittén att beträffande
olycksfallsförsäkringslagen
åstadkomma en konstruktion, som sammanfaller
med den allmänna sjukförsäkringens.
Man har nu visserligen ut -

123

Torsdagen den 17 juni 1948 em. Nr 24.

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

gått från detta enhetsbelopp, men man
har måst släppa de ursprungliga intentionerna
och ge ersättning både under
och över detta streck i förhållande till
den egentliga arbetsinkomsten för den
skadade.

Det har härigenom uppstått mycket
stora svårigheter, när det gällt att få
det hela att såtillvida verka riktigt, att
vid olycksfall i arbete inte lämnas högre
ersättning än som betingas av den
förlorade arbetsinkomsten. Man har
beträffande rätt stora inkomstgrupper
nödgats acceptera, att ersättningen vid
olycksfall i arbete är högre än själva
arbetsinkomsten. Denna överförsäkring
utgör en särskilt stor fara — det inses
ju lätt av alla. Det lämnas också i utskottsutlåtandet
en viss antydan därom,
då utskottet på s. 9 säger att »frågan
om överkompensation bör emellertid
ägnas särskild uppmärksamhet vid socialvårdskommitténs
fortsatta utredning
rörande revision av olvcksfallsförsäkringslagstiftningen».

Samma fara för överförsäkring framträder
i ett annat sammanhang, som
jag särskilt vill fästa uppmärksamheten
på, nämligen vid de komplementsförsäkringar
som kunna tagas i anslutning
till den obligatoriska olycksfallsförsäkringen.
Jag vet att inom andra lagutskottet,
där det ju finns en alldeles
särskild sakkunskap på socialförsäkringens
område, har man uttalat en bestämd
gensaga mot att lagstiftningen
utformats på ett sådant sätt, att komplementförsäkringens
inverkan icke beaktats.
Särskilt när det gäller olycksfall
i samband med sön- och helgdagar
kan det framkomma ersättningar, som
äro vida högre än den förlorade arbetsinkomsten.
.lag har ett exempel på ett
olycksfall i arbete, där den arbetsinkomst,
som förlorades, utgjorde ungefär
90 kr., men där den ersättning, som
vederbörande fick, uppgick till 104 kr.
för själva olycksfallet. När därtill lädes
komplementförsäkringen i fråga —•
•let var en kollektiv olycksfallsförsäk -

ring — utgjorde beloppet 168 kr. Dessa
belopp utgingo emellertid enligt den
lagstiftning, som nu gäller. Skulle den
lagstiftning, som vi i dag skola besluta,
ha tillämpats, skulle det ha inneburit,
att vederbörande i stället för cirka 90
kr. i förlorad arbetsinkomst fått en ersättning
från olycksfallsförsäkringen
med 160 kr. Lägger man därtill komplementsförsäkringen,
blir resultatet, att
mot den förlorade arbetsinkomsten av
90 kr. ställes ett belopp av 224 kr.

Utskottet har också på s. 10 sagt,
att man förutsätter att Kungl. Maj :t har
sin uppmärksamhet riktad på frågan
om överförsäkring genom frivilliga
komplementsförsäkringar.

Jag har velat understryka dessa synpunkter
för att visa, att det kan hända,
att vi genom att binda oss vid den anordning,
som träffades genom beslutet
1946 om den obligatoriska sjukförsäkringen,
få fram företeelser, som innebära
en avsevärd överförsäkring. Jag
är inte nog optimistisk att tro, att det
skulle vara möjligt att förmå statsmakterna
att göra en ändring av det beslut,
som fattades vid 1946 års riksdag, men
jag vill ändå säga, att det skulle vara
av allra största betydelse, om man kunde
ta saken under övervägande och
kanske verkställa en revision, som gör
det möjligt att kombinera de olika socialförsäkringsgrenarna
med varandra.
Detta bör desto lättare kunna ske, som
den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen
troligen inte kan träda i kraft
den 1 juli 1950, såsom man ursprungligen
tänkt sig, utan måste skjutas en
smula på framtiden. Det påpekades ju
vid den interpellationsdebatt beträffande
den kommunala indelningen, som
fördes här i kammaren för någon vecka
sedan, att det finns ett visst bestämt
sammanhang mellan genomförandet av
den obligatoriska sjukförsäkringen och
den nya kommunindelningen, vilket
gör att kommunindelningsreformen
måste komma före ikraftträdandet av
sjukförsäkringslagen.

Nr 24.

124

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Herr talman! Jag skulle egentligen
ha velat framställa ett yrkande. Ett sådant
yrkande kan icke sammanfalla
med den föreliggande reservationen.
Jag avstår från varje yrkande och inskränker
mig till de påpekanden, som
jag här gjort.

Herr DAHLGREN: Herr talman! När
jag tidigare här i riksdagen yrkat på en
samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen,
har jag haft en annan
utgångspunkt än vad herr Hagård
tydligen har haft. För mig har det varit
ett intresse att skapa en dylik samordning
för att på det sättet åstadkomma
ersättning åt en väsentligt större
del av de skadade än dem, som i dag få
ersättning. Jag syftar på alla dem, som
i sista instansen, försäkringsrådet, inte
tillerkännas ersättning, därför att skadorna
inte anses orsakade genom
olycksfall i arbete. Jag har också hela
tiden haft den uppfattningen, att man
skall sträva efter att göra ersättningen
från både olycksfallsförsäkringen och
sjukförsäkringen så hög, att det inte
uppstår någon inkomstförlust för arbetarna.

Av de invändningar, som herr Hagård
nu gör, förstår jag emellertid, att
för honom är risken för överförsäkring
det dominerande. Jag tror dock att
denna risk är rätt liten i jämförelse
med alla de fall, där inkomsttagarna
även i fortsättningen komma att bli underkompenserade.
Och man kan väl
ändå inte komma ifrån det faktum, att
en arbetare är lika mycket värd sin
lön, när han skadats av olycksfall i arbete,
som när han arbetar.

Vi ha i motioner vid olika riksdagar
haft tillfälle att framhålla våra synpunkter
på dessa frågor. Jag skall för
min del villigt erkänna, att det förslag,
som nu föreligger, är ett framsteg i
jämförelse med den nuvarande lagstiftningen.
Jag betraktar bl. a. slopandet
av de lägre sjukpenningsklasserna som

ett framsteg, även om det är ett mycket
litet sådant. År 1946 motionerade vi
om att man skulle slopa alla sjukpenningsklasser,
där ersättningen var
mindre än 4 kr. om dagen, ett förslag
som emellertid inte vann riksdagens
gehör. Vad som i dag föreslås ligger
emellertid ganska nära detta vårt förslag,
även om det bör framhållas, att
penningvärdet nu är betydligt sämre än
det var 1946.

Jag har inte med detta velat ha sagt,
att jag finner förslaget, sådant det nu
föreligger, fulländat på något sätt, utan
jag har en del kritiska invändningar —
därav en mycket kritisk invändning,
som gäller övergångsbestämmelserna —
att anföra. Jag vill emellertid, innan
jag redogör för min uppfattning om
övergångsbestämmelserna, säga några
ord om karenstiden.

Jag har under den ordinarie motionstiden
i år avlämnat en motion, där det
hemställes att riksdagen måtte fatta beslut
om karenstidens slopande. Det föreslås
nu såväl i utskottsutlåtandet som
i den kungl. propositionen en sådan
ändring av gällande karensbestämmelser,
att en arbetare, som har varit sjukskriven
i tre dagar, skall få ersättning
för olycksfall i arbete. Tidigare har
det varit fyra dagar. Det är alltså en
liten förbättring som har skett, men
den föreslagna bestämmelsen betyder
ändå, att en skadad arbetare, som av
läkare beordrats eller uppmanats att
besöka annan läkare för specialvård,
fortfarande inte kan erhålla ersättning
därför, om det inte har gått tre dagar
efter olycksfallet. Låt mig anföra ett
praktiskt exempel, som är nästan dagligt
på den arbetsplats, där jag själv är
anställd. Det händer där ofta att arbetare
få, såsom jag framhållit i min
motion, stålgrader i ögonen och att
olycksfallen äro av sådan art att arbetarna,
trots att vi ha tjänsteläkare,
sjuksköterska, röntgenapparatur och
operationsrum på arbetsplatsen, beordras
att uppsöka specialläkare för vård.

125

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Förslag till lag angående ändring i lagen

I de flesta fall säger då ögonläkaren,
efter det han avlägsnat stålgraden ur
ögat, att det är bäst att den skadade
söker vila en dag från arbetet. Det är
klart, att en arbetare, som är mån om
att bli så bra som möjligt igen, följer rådet,
men då får han göra det utan att
erhålla någon ersättning. Man har emellertid
på vår arbetsplats löst frågan på
det sättet, att arbetsgivaren gått med
på att betala denna ersättning, som
olycksfallsförsäkringslagen inte ger arbetaren
rätt till.

Men detta är ju bara ett fall. Jag vet
inte om det är likadant någon annanstans
i vårt land, men i allmänhet få
arbetarna på övriga ställen betala dylika
olycksfall själva, och det kan väl
ändå inte vara rätt. Meningen med att
vila dagen efter en dylik skada är ju
att läka densamma, inte att försvåra
eller förvärra den, och det är ju en reell
inkomstbesparing ur försäkringssynpunkt
för dem som skola betala ersättningen.
Man tycker då, att arbetaren
inte skulle straffas för detta.

Härmed har jag velat visa, att jag inte
har någon anledning att taga tillbaka
det yrkande jag ställt i motion nr 216
utan kommer att yrka bifall till densamma.

Beträffande övergångsbestämmelserna
ha vi ju i motionen i anslutning till
propositionen yrkat, att den ersättning,
som nu föreslås, skall gälla för alla
olycksfall, således även för dem som
inträffa före den 1 januari 1949. Varje
gång riksdagen beslutat ändringar i lagstiftningen
har det inneburit förbättringar
för dem, som skadats genom
olycksfall, men det bar också när det
gäller ersättningen vidgat klyftan mellan
dem, som skadats före en viss tidpunkt,
och dem, som skadats senare.

Det kan givetvis genmälas, att frågan
om invaliditetsersättningen kan lösas
på annat sätt, eftersom denna fråga
ligger under utredning, och jag skall
därför inte uppehålla mig vid den
just nu.

Nr 24.

om försäkring för olycksfall i arbete, in. m.

Hur går det då med dem, som skadats
i år och komma att bli sjukskrivna
även i fortsättningen? Ja, det blir nu
som tidigare så — för att taga ett praktiskt
exempel — att den, som skadas på
nyårsaftonen, får om han tillhör den
högsta inkomstklassen 9 kronor om dagen,
men hans kollega, som kanske skadas
dagen efter och också tillhör högsta
inkomstklassen, får 15,50 kronor, och
det kan väl inte vara rätt att ha det
ordnat på detta sätt.

Tänk också på alla de recidiv vi ha
i fråga om olycksfall. Det är inte någonting
som jag försöker konstruera
upp. Jag känner till många sådana fall,
och jag vet speciellt ett fall, där en
person kommer att sjukskrivas i slutet
av detta år. Han skadades 1940, då
högsta ersättningen var 5,50 kronor;
han får nu 5,50 i dagsersättning, under
det att hans kollega, som skadar sig
senare, som jag tidigare sagt, får 15,50.
Jag tycker att dessa 5,50 contra 15,50
mer än väl bevisa, hur orättvis hela
denna lagstiftning är.

Vidare säger utskottet för att motivera
sitt avslagsyrkande, att det är inte
möjligt att göra lagändringarna tilllämpliga
i fråga om lagändringarnas
ikraftträdande på redan inträffade
olycksfall, därför att kostnaderna för
olycksfallsförsäkringarna bestridas av
arbetsgivarna. Jag tycker för min del
inte, att detta är något svar på frågan,
om det är rätt eller orätt att behålla
den ordning, som varit rådande på
detta område. Man borde givetvis först
diskutera frågan om huruvida arbetsgivarna
eller staten skola svara för kostnaderna
och inte bara säga, att eftersom
arbetsgivarna betala försäkringarna
går det inte att fatta ett dylikt beslut.

Samtidigt som jag erinrar om detta
ber jag att få påminna om att riksdagen
1946 fattade ett beslut — visserligen
om en utredning, men om jag inte
minns fel verkställdes beslutet sedermera
— i fråga om förhöjd engångsersättning
åt efterlevande till sjöfolk. Det

Nr 24.

126

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

var en fråga som ligger inom samma
ram som denna, eftersom det rörde sig
om folk som gått bort genom olycksfall
i arbetet. Då var andra lagutskottet
överens om att den ersättning som gavs
åt de efterlevande var för liten; man
var överens om att höja densamma,
men samtidigt sade man ifrån, att man
inte tänkte ålägga arbetsgivarna att bekosta
det, utan man ville att staten
skulle stå för kostnaderna. Jag tycker
att den diskussionen kunde man taga
upp även nu.

Jag skall inte säga vilket som skulle
vara riktigast — om staten eller arbetsgivaren
skall stå för kostnaderna —
men jag anser att denna diskussion varit
lämplig att ta upp just nu, när man
diskuterar frågan, huruvida försäkringen
skall gälla för gamla olycksfall
likaväl som för nya.

När utskottet sedan säger — som jag
föreställer mig som försvar för sitt
ställningstagande — att sådana ojämnheter
inträffat tidigare, är det inte heller
enligt min mening något särskilt
starkt argument utan det är endast ett
erkännande. Det är ett understrykande
av vad jag här sagt om de orättvisor
som begås i fråga om gamla olycksfall,
och jag anser att man bör eliminera
detta genom att nu fatta beslut i enlighet
med vad vi yrkat i vår motion.

Med vad jag här sagt ber jag att få
yrka bifall till motionerna nr 216 och
nr 562.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Efter vad som här förekommit
kan jag inskränka mig till att säga följande:
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri, som
föranleddes av bifall till motionerna
11:216 och 11:562; och biföll kammaren
vad utskottet hemställt.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada ådragen
under militärtjänstgöring, m. m.;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stödåtgärder för
maskinhållningen inom jordbruket jämte
i ämnet väckt motion;

nr 52, i anledning av väckt motion
om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en lagaskiftesförrättning
å fastigheten Kypasjärv 51 i Överkalix
socken;

nr 53, i anledning av väckta motioner
om anslag till fraktlindring för frukt
till Norrbottens och Västerbottens län;

nr 54, i anledning av väckt motion
angående reglering av rätten att hålla
grindar över enskild väg till vilken
statsbidrag utgår;

nr 55, i anledning av väckt motion
om ändrad lydelse av 21 § lagen om
vägnämnder och länsvägnämnder;

nr 56, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 55 § lagen om allmänna
vägar; och

nr 57, i anledning av väckta motioner
om anslag till bestridande av fraktkostnader
för stenbrytningsaggregat.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

127

Motioner om bevakningsfartyg för sillfisket vid Island.

§ 7.

Motioner om bevakningsfartyg för sillfisket
vid Island.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta motioner
om anslag till stationerande av
bevakningsfartyg för sillfisket vid Island.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 16 av herr Arrhén
och II: 33 av herr Staxäng m. fl., hade
hemställts, att riksdagen till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket
vid Island för budgetåret 1948/49 måtte
anvisa ett förslagsanslag av 120 000 kronor.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 16 och II: 33 icke
för det närvarande måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Sandberg, Hjalmar Nilsson, Stattin
och Utbult, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen, med bifall
till de likalydande motionerna I: 16
och II: 33, måtte till stationerande av
bevakningsfartyg för sillfisket vid Island
för budgetåret 1948/49 anvisa ett
förslagsanslag av 120 000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr UTBULT: Herr talman! Med den
skrivning jordbruksutskottet har i sitt
betänkande hade det varit naturligt, att
utskottet tillstyrkt motionen. Utskottet
har klart och tydligt sagt ifrån, att det
är både behövligt och berättigat att ett
dylikt bevakningsfartyg utrustas och
medföljer fiskeflottan till Island. Jag
har mycket svårt att förstå, varför utskottet
inte tillstyrkt motionen. Det ser
ut som om det vore så, att om riksdagen
inte i år beslutat att inrätta en särskild
fiskeristyrelse hade det varit omöjligt
för utskottet att inte yrka bifall
til! motionen. Nu tycks utskottet emel -

lertid mena, att den blivande fiskeristyrelsen
bör ha något att syssla med
den dag den börjar sin verksamhet; utskottet
menar, att fiskeristyrelsen bör
utreda frågan.

Man kan med rätta fråga vad som
här skall utredas. Utskottet säger bl. a.,
att det svenska fisket vid Island är av
väsentlig betydelse för vårt lands försörjning
med sill. Vidare står det i betänkandet:
»Enligt i ärendet föreliggande
uppgifter deltaga årligen omkring
500 personer i detta fiske.» Det
är möjligt, att det blir 700 personer i
år, därför att flottan på grund av vissa
omständigheter har ökat.

Vidare skriver utskottet: »Det synes
med fog kunna göras gällande, att en så
stor grupp utövare av en för landet betydelsefull
näring bör, om möjligt, vara
jämställd med andra grupper av medborgare
i fråga om vård vid olycksfall
och sjukdom. Det har emellertid uppgivits,
att vårdmöjligheterna för de
svenska islandsfiskarna äro begränsade.
Fog synes därför finnas för det i de
föreliggande motionerna framlagda förslaget
om åtgärder från statens sida för
att bereda dessa fiskare tillgång till
sjukvård.» Utskottet finner sålunda, säger
det till slut, »att vissa skäl tala för
bifall till motionerna men att å andra
sidan en del frågor i detta sammanhang
äro vanskliga att bedöma enbart
på de i ärendet föreliggande uppgifterna».

Vidare har frågan om kostnaderna
för ett dylikt bevakningsfartyg utretts.
Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt motionerna,
där det yrkas ett förslagsanslag
av 120 000 kronor för ändamålet,
och detta hade lantbruksstyrelsen sannolikt
inte gjort med mindre att en utredning
redan förelegat. Den utredning
som man här föreslår skall ske genom
den nya fiskeristyrelsen har alltså enligt
min mening redan skett, så att den
hade inte behövt föranleda utskottet att
avstyrka motionen.

Skulle nu riksdagen besluta i enlig -

128

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Motioner om bevakningsfartyg för sillfisket vid Island.

het med jordbruksutskottets förslag, innebär
ju detta för det första, att ett bevakningsfartyg
inte kan utrustas till
årets sillfiskesäsong vid Island. Vidare
kan det också innebära, att om utskottets
förslag om utredning blir antaget
kommer ett bevakningsfartyg näppeligen
att kunna medfölja nästa års expedition.

Herr talman! Det är ett vitalt intresse,
att riksdagen i år beslutar i enlighet
med motionerna. Den fiskeflotta, som i
år kommer att gå till Island, betingar
tillsammans med redskapen ett värde
av ca 7 å 8 miljoner kronor, och den
sill, som under gynnsamma omständigheter
kan fångas och föras hem, kommer
att betinga ett värde med nuvarande
priser på inte mindre än 5 å 6 miljoner
kronor. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till den till utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Tungelsta: Herr
talman! Som framgår av den föregående
ärade talarens anförande innebär
reservanternas yrkande, att man skall
anvisa ett förslagsanslag av 120 000 kronor,
som skall användas till att utrusta
ett svenskt bevakningsfartyg för sillfisket
vid Island, vilket skall ha till uppgift
att lämna bistånd vid sjukdom,
olycksfall eller haverier och även vid
uppsökandet av sillstim m. m.

När utskottsmajoriteten fattade sitt
beslut, som innebär att man skall skjuta
på denna fråga tills en bättre utredning
föreligger, berodde det på att utskottsmajoriteten
funnit, att den utredning,
som presterats från såväl lantbruksstyrelsens
som motionärernas sida, inte
var tillfredsställande.

Det är ju klart, att om man skall
utrusta ett fartyg för så skiftande uppgifter,
bör det vara fullt utrett, hurudan
utrustning det skall ha och vem
som skall bekosta det, om staten skall
bekosta allt eller om det eventuellt skall

bekostas av intressenterna, närmast
fiskarena och deras organisationer, eller
hur det i övrigt skall ordnas.

När utskottsmajoriteten nu ansett, att
man bör skjuta på denna fråga till nästa
år, innebär det inte, att utskottsmajoriteten
skulle sakna intresse för den sak
det här gäller. Det har man också sagt
ifrån i motiveringen, där det heter att
utskottet finner själva saken behjärtansvärd.

Nu har det tillsatts eller kommer att
tillsättas en ny fiskeristvrelse. Det bör
väl vara en lämplig uppgift för denna
styrelse att utreda denna fråga, och det
bör väl kunna ske i så god tid, att förslag
kan framläggas till nästa års
riksdag.

Detta är de skäl, på vilka utskottsmajoriteten
grundat sitt beslut om avslag
på dessa motioner.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets förevarande hemställan
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Utbult begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

129

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Utbult begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
86 ja och 47 nej, varjämte 8 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtande nr 59,
i anledning av väckta motioner angående
anvisande av medel för utlämnande
av räntefritt lån till byggande av ett
försöksfartyg lämpligt för västkustens
islandsfiske; och

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14, i anledning av
väckt motion angående omtryckning av
samtliga gällande författningar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948
—30 april 1949;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge; och

nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor;

statsutskottets utlåtanden:

nr 165, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till nya avlö -

ningsreglementen in. in. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 till krigsrätterna;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till poliskåren i Boden;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till civilförsvaret m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens brandinspektion; nr

170, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49
in. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 173, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. in., i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);

nr 176, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ersättning till
Hj. Jakobson in. fl. i anledning av
olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;

nr 177, i anledning av väckt motion
angående utredning om statsbidrag till
veckohem för barn;

9 — Andni kammarens protokoll 19''iS. Nr 24.

130 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

nr 178, i anledning av väckt motion
om sjukersättning åt vikarierande ekonomisten
vid Umedalens sjukhus Thyra
Olofsson;

nr 179, i anledning av väckta motioner
angående utredning om åtgärder till
förbättring av mödrahjälpstandvården;

nr 180, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till kommuner för
anordnande av resor till vallokal vid
allmänna val;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag till statens
biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49;
och

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avsättning till
statens automobilskattemedelsfond;

andra lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i
civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536) samt fortsatt giltighet av samma
lag, dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 63,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående slutlig reglering av riksstaten
för budgetåret 1947/48 m. in., såvitt
angår nionde huvudtiteln.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

getåret 1948/49 till riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap m. m.;

från bevillningsutskottet:
nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. in.; och

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. in.; samt

från bankoutskottet:
nr 318, angående regleringen för budgetåret
1948/49 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. in.;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor m. m.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Fredagen den 18 juni 1948.

Nr 24.

131

Fredagen den 18 juni.

Kl. 4 em.

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

i l.

Upplästes följande översättning av
ett till kammaren inkommet telegram:

Telegram från Santiago de Chile
17/6 1948.

Till Talmannen i Riksdagens andra
kammare.

Chilenska deputeradekammaren har
äran sända svenska Riksdagen en hjärtlig
lyckönskan med anledning av den
nobla svenska nationens firande av
H. M. Konung Gustaf V:s 90-årsdag.

Juan Antonio Coloma, President.

Luis Astaburuaga, Sekreterare.

§ 2.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
juni.

§ 3.

Svar på interpellation ang. tillämpning
av sociala arrendelagstiftningens principer
å vissa ecklesiastika fastigheter.

Herr förste vice talmannen lämnade
på begäran ordet till

Herr statsrådet QUENSEL, som anförde:
Herr talman! I en med kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Pehrsson-Bramstorp berört frågan
om tillämpning av den s. k. sociala arrendelagstiftningens
grundsatser beträffande
viss kyrkojord. Interpellationen
avser fastigheter, vilkas avkastning tillfaller
domkyrka, domkyrkosyssloman
eller lokalkyrka. Interpellanten frågar,
när statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
avser att vidtaga åt -

gärder i syfte att den sociala arrendelagstiftningens
principer skola kunna
tillämpas även i fråga om dessa ecklesiastika
fastigheter. I egenskap av föredragande
av kyrkoärenden i statsrådet
får jag lämna följande svar.

Som interpellanten nämnt, har stiftssekreteraren
Gynnerstedt i egenskap av
tillkallad sakkunnig avgivit ett betänkande
angående förvaltningen av dessa
ecklesiastika jordar. Sakkunnigförslaget
går ut på att 1945 års ecklesiastika
arrendestadga skulle — med en del avvikelser
— göras tillämplig beträffande
domkyrko- och lokalkyrkojordarna samt
domkyrkosysslomansboställena. Härigenom
skulle den sociala arrendelagstiftningens
huvudgrunder komma att gälla
också för dessa fastigheter. Sakkunnigförslaget
innebär emellertid också —
vilket knappast kan undvikas — förslag
till en del ändringar beträffande fastigheternas
administrativa förvaltning.

Över den sakkunniges förslag har inhämtats
ett stort antal yttranden från
myndigheter och sammanslutningar. I
anslutning till vad som föreslagits i
vissa yttranden överlämnades ärendet
i januari detta år till 1946 års domkyrkosakkunniga,
vilka skola avge förslag
beträffande ordnandet av de äldre domkyrkornas
ekonomi och förvaltning''.
Dessas blivande förslag kommer sålunda
att även beröra frågan om den framtida
administrativa förvaltningen av de
domkyrkojordar och sysslomansboställen,
som med interpellationen åsyftas.
Enligt vad jag inhämtat räknar kommittén
med att kunna avlämna sitt betänkande
i höst. För att genomföra vad
kommittén härvid kan komma att föreslå
torde, bland annat, komma att erfordras
ändringar i gällande kyrkolag
och alltså sannolikt påkallas samtycke
av såväl riksdagen som kyrkomötet.

132

Nr 24.

Fredagen den 18 juni 1948.

Svar på interpellation ang. tillämpning av sociala arrendelagstiftningens principer

å vissa ecklesiastika fastigheter.

Nya bestämmelser i ämnet torde med
hänsyn härtill knappast kunna tillämpas
förrän tidigast från och med år
1950.

De administrativa frågor, som domkyrkosakkunniga
ha att utreda, äro till
stor del av ålderdomlig och svårbemästrad
beskaffenhet, och en reform därutinnan
har svårligen kunnat forceras
fram tidigare. Här föreligga också finansieringsproblem,
som kräva ingående
överväganden. Jag finner det
mycket beklagligt, att dessa administrativa
spörsmål skola, på sätt nu nämnts,
behöva fördröja den definitiva tilllämpningen
av den sociala arrendelagstiftningens
regler för de av förvaltningsreformen
berörda domkyrko- och
sysslomannafastigheterna. Eftersom
upplåtelsen av lokalkyrkojordarna enligt
utredningsmannens förslag i framtiden
skulle ske efter i princip samma
grunder, som komme att gälla med avseende
å domkyrkojordarna och sysslomansboställena,
skulle den definitiva
tillämpningen av de nya arrendereglerna
tyvärr behöva tills vidare anstå
även beträffande lokalkyrkojordarna.

Även om sålunda en definitiv reglering
av de förhållanden, som interpellanten
berört, inte gärna är möjlig att
åstadkomma beträffande domkyrkofastigheterna
förrän om några år, så tycks
det dock vara möjligt att redan i år
provisoriskt genomföra den sociala arrendelagstiftningens
grundsatser beträffande
dessa fastigheter liksom även för
lokalkyrkojordarna. En undersökning
härom har gjorts inom ecklesiastikdepartementet
och en promemoria har
upprättats, avseende en provisorisk
reglering av hithörande förhållanden i
huvudsaklig anslutning till Gynnerstedts
förslag. I promemorian ha även
undersökts förutsättningarna för en
förenklad och fristående — samt i så
fall omedelbar — tillämpning av de
sociala arrendereglerna för lokalkyrkornas
jordar. Denna promemoria skall un -

derkastas en kompletterande begränsad
remissbehandling, vilken torde vara avslutad
under sommarens lopp. Skulle
mina förhoppningar bekräftas, att det
skall visa sig möjligt att genomföra en
sådan — åtminstone för domkyrkofastigheterna
provisorisk — reglering, som
med promemorian åsyftas, är jag för
egen del beredd att vidtaga åtgärder
härför. Bestämmelser härom kunna i så
fall utfärdas i höst.

Härpå yttrade

Herr PEHRSSON-BRAMSTORP: Herr
förste vice talman! Jag ber att få till
herr statsrådet Quensel framföra mitt
tack för det svar jag erhållit. Av svaret
skymtar jag, att det är ett något livligare
intresse inom departementet då
det gäller dessa ärenden än vad man
kunnat konstatera tidigare. Det har
dröjt många år innan någonting har
kunnat åtgöras för att för dessa institutioners
fastigheter genomföra ett system
för utarrenderingen, som icke är
annorlunda beskaffat än när det gäller
enskilda innehavare, där riksdagen
fattat beslut sedan flera år tillbaka.

Om dessa institutioner, vilande på
gammal kyrklig och kristlig grund, insågo
vad som behövdes, när den sociala
arrendelagstiftningen kom till, borde
man ju, därest deras administativa förhållanden
äro så ålderdomliga som det
står i svaret, ha kunnat vänta, att de
redan på ett väsentligt tidigare stadium
gjort en översyn av dessa regler.

Det förefaller mig också framgå av
svaret, att man skulle kunna tillämpa
den sociala arrendelagen även innan
slutförandet av denna utredning var
klart. Nog förefaller det, som om själva
utarrenderingssystemet icke skulle behöva
bero direkt av dessa administrativa
saker utan att det skulle kunna
klaras under en viss övergångstid, tills
ett eventuellt beslut kan fattas. Det
framgår av svaret, att statsrådet har in -

133

Fredagen den 18 juni 1948. Nr 24.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder för förvaring av sprängämnen och
ammunition.

tresse av att det klaras snarast möjligt.
Det räknar också jag med.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. betryggande
åtgärder för förvaring av sprängämnen
och ammunition.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I en
med andra kammarens tillstånd till mig
framställd interpellation har herr Liedberg
anfört, att inbrotten för någon tid
sedan i de militära förråden för ammunition,
sprängämnen och rökmaterie! i
Sjöbo på ett påtagligt sätt aktualiserat
frågan om förvaringen och skyddet av
försvarets ammunitionsförråd, samt
framställt följande fråga: Anser statsrådet
sig kunna medverka till att arbetskraft
i sådan utsträckning ställes till försvarsmyndigheternas
förfogande att betryggande
åtgärder snarast kunna vidtagas
för förvaring av de förråd av
sprängämnen och ammunition, som finnas
spridda över landet?

I anledning härav får jag anföra följande.

I proposition till 1946 års riksdag
framlade Kungl. Maj:t förslag angående
erforderligt byggnadsprogram för att
tillgodose förrådsbehovet för ammunition.
I enlighet med överbefälhavarens
framställning förordades, att i princip
alla ammunitionsförråd skulle förläggas
i berg och att friliggande betongförråd
skulle komma till utförande endast
då förråd måste förläggas till sådana
platser, där berg saknades, och vid små
förrådsanläggningar, där bergförråd
skulle bli oekonomiska. Vidare framhölls
i propositionen, alt det vore av
största vikt, att förrådsbyggnadsprogrammet
skyndsamt genomfördes. Riksdagen
godkände det framlagda förslaget.

På grund av svårigheter att erhålla
arbetskraft och materiel har emellertid
den planerade utbyggnaden av förråden
icke kunnat genomföras i den takt, som
ursprungligen beräknats. Visserligen ha
de friliggande ammunitionsförråden av
betong kunnat i huvudsak färdigställas.
Men bergförråden, vilka enligt de ursprungliga
planerna skulle vara färdiga
senast under år 1949, ha blivit avsevärt
försenade.

De under utbyggnad varande anläggningarna
utgöra cirka en tredjedel av
hela förrådsprogrammet. Även om samtliga
återstående bergförråd skulle kunna
påbörjas under sommaren 1948, kan
den nuvarande provisoriska förrådshållningen
icke vara helt avvecklad förrän
under år 1951.

På hösten 1947 verkställdes genom
försorg av chefen för armén utredning
för att utröna de risker, som voro förenade
med den provisoriska förvaringen
av ammunition. Därvid befanns,
att explosions-, brand- och inbrottsrisker
förelågo vid åtskilliga provisoriska
förrådsplatser. Utredningen ledde sålunda
till att de permanenta ammunitionsförråden
snarast borde färdigställas
och att i avvaktan härpå vissa provisoriska
åtgärder måste vidtagas för att
minska de förefintliga riskmomenten.
Dessa åtgärder utgöras dels av sanering
av särskilt riskfyllda förrådsplatser och
dels av förbättrat inbrottsskydd och på
vissa platser bevakning. Medel ha ställts
till förfogande för att vissa åtgärder i
angivet syfte skola kunna vidtagas.

Trots de avsevärda olägenheter, som
äro förenade med den nuvarande provisoriska
förrådshållningcn, anser jag mig
icke kunna räkna med att permanenta
förråd skola kunna uppföras i snabbare
takt än nyss angivits, .lag kommer
emellertid att även i fortsättningen
ägna särskild uppmärksamhet åt denna
fråga i syfte att påskynda programmels
genomförande.

.lag vill slutligen nämna, afl

an -

Nr 24.

134

Fredagen den 18 juni 1948.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder för förvaring av sprängämnen och

ammunition.

tingen det gäller bergförråd eller friliggande
betongförråd — förrådens
dörrar äro utförda enligt gällande föreskrifter,
vilka förutsätta inbrottssäkerbet
mot mekanisk åverkan. Mot angrepp
medelst detonerande laddningar — som
kommo till användning vid Sjöboförråden
— torde man icke kunna fullständigt
gardera sig. Vid bergförråden äro
emellertid dörrarna utförda i sådan
tjocklek, att de torde kunna motstå tänkbar
åverkan från sprängningsangrepp.
En undersökning pågår angående möjligheten
att genom automatiska spärranordningar
minska möjligheten att genom
detonationsåverkan erhålla tillträde
till förråden.

Vidare yttrade:

Herr LIEDBERG: Herr talman! Jag
ber att få framföra mitt tack till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret och — skulle
jag kunna säga — även för det välvilliga
intresse och den välvilliga uppmärksamhet
som statsrådet lovat ägna
denna fråga. Men jag kan icke underlåta
att anmäla erinringar mot det tillstånd,
som är rådande i fråga om dessa
förrådsanläggningar och varom herr
statsrådets svar bär vittne.

Det är ju icke ett principbeslut som
det här rör sig om och icke heller någon
fråga om medelsanvisning. Det är,
såsom herr statsrådet i sitt svar redan
erinrat, på det sättet, att 1946 års riksdag
fattat principbeslut. Någon fråga
om huruvida det skall vara anslag eller
icke är ju icke heller aktuell, ty den
frågan är löst. Det är verkställigheten
det rör sig om. Jag kan i detta sammanhang
icke underlåta att uttala någon
liten förvåning i samband med det
som skedde i Sjöbo. Principbeslutet innebär
ju, att förråden skola vara förlagda
i berg, utom då det ställer sig
särskilt kostbart eller oekonomiskt eller
då dylik möjlighet ej står till buds

eller då det gäller mindre förråd. Det
kan ju hända, att med hänsyn till mobiliseringsplaner
och dylikt Sjöbo var
en lämplig plats. Men det finnes på
ganska nära distans därifrån i Dalbvtrakten
avsevärda berg och stenbrott,
där det förefaller att man med en helt
annan säkerhet och utan särskilt betungande
kostnader kunde anordna förråd.
Det är en fråga, som jag icke begär
att få besvarad av herr statsrådet.
Men jag skulle vilja hemställa till herr
statsrådet att även ägna sin uppmärksamhet
åt den sidan av saken, d. v. s.
angelägenheten av att förråden verkligen
förläggas i berg, där sådant är
möjligt och lämpligt.

Sedan framgick det av svaret, att
ungefär en tredjedel av dessa förrådsanläggningar
är färdigställd eller under
arbete. Det är nu två år sedan principbeslutet
fattades. Jag kan nog utan
överdrift våga påståendet, att även om
»cirka en tredjedel» är ett riktigt uttryck
är dock beteckningen »en tredjedel»
tilltagen i överkant. Man bär icke
nått detta tal ännu, om man därunder
inräknar både det antal anläggningar
som äro färdigställda och i ordning
och de anläggningar som äro under
byggnad.

Det är icke behagligt att stå i en offentlig
debatt och siffermässigt belysa
det dåliga tillstånd vi ha. Men det är
ju faktiskt mycket nedslående siffror,
när man tar reda på vilka anläggningar
som verkligen äro färdigställda och vilka
som äro under arbete samt därvid
finner, att de färdigställda äro ungefär
hälften av denna knappa tredjedel och
de under arbete varande något mindre
än hälften av denna knappa tredjedel.

Herr statsrådet säger, att om de återstående
anläggningarna igångsättas
1948, skulle de i bästa fall vara färdiga
1951. Nu kommer jag, herr statsråd,
med en allvarlig erinran. Såvitt
jag vet är ingenting av det arbete, som
teoretiskt kan igångsättas 1948, ännu

135

Fredagen den 18 juni 1948. Nr 24.

Svar på interpellation ang. betryggande åtgärder för förvaring av sprängämnen och
ammunition.

igångsatt, och icke ens byggnadstillstånd
har lämnats. Vi äro snart framme
vid midsommaren och halva året är
gånget, men ännu har ingenting gjorts
för igångsättande av ytterligare anläggningar.
Jag hoppas väl att något blir
gjort. Men det är faktiskt så att halva
året gått utan att ens byggnadstillstånd
lämnats, för så vitt de uppgifter jag
kunnat inhämta äro riktiga. Detta rör
sig ändå om den återstod på mer än
två tredjedelar, som är mycket trängande
och behövlig.

Den utredning, som från chefens för
armén sida sattes i gång hösten 1947,
var enligt herr statsrådets svar igångsatt
för att utreda riskerna av det rådande
provisoriet. Jag får nog säga,
att referatet, där det nämnes att därvid
befanns, att explosions-, brand- och inbrottsrisker
förelågo vid åtskilliga provisoriska
förrådsplatser, nog får anses
använda mycket lindriga ordalag. Jag
har nog fått den uppfattningen, att detta
gäller flertalet. Jag tror att ingen
vågar bestrida, att det i verkligheten
föreligger mycket svåra brister med
delvis katastrofala risker för dessa
dyrbara och omistliga förråd.

Det brukar ju sägas, att försvaret
skall hålla krutet torrt. Men vi äro faktiskt
i det läget, att vi ha både otillräckliga
och undermåligt förvarade
sprängämnes- och ammunitionsförråd!

Denna utredning, som chefen för armén
igångsatte, föreslog ju en sanering
av särskilt riskfyllda förrådsplatser. Saneringen
får man väl förstå så, att de
skola bli ur lagringssynpunkt mera ändamålsenliga
samt bättre med hänsyn
till inbrottsskydd och bevakning.

Herr statsrådet säger, att medel äro
ställda till förfogande. Jag måste då
fråga, vilka medel som äro ställda till
förfogande och vilka åtgärder som äro
genomförda. Det är mycket svårt att
få en inblick i det militära skeendet,
därför att det är så mycket som där
anses ej böra utlämnas till offentlighe -

ten utan hemligstämpas. Mot detta har
jag i och för sig ingen erinran, när det
är nödvändigt. Men jag har icke kunnat
utröna, att dessa förslag till provisoriska
förbättringar ha utlöst någon
handling ännu. Jag har heller icke kunnat
utröna, att några medel ha ställts
till förfogande för detta ändamål. Men
om herr statsrådet kan och vill berika
mitt vetande på den punkten vore jag
givetvis mycket tacksam.

I alla händelser måste de vidtagna
åtgärderna — om det nu är några —
vara av mycket ringa omfattning, när
man icke genom att efterhöra förhållandena
kan uppspåra någonting av
detta. Det är nu ändå ett halvår efter
det dessa allvarliga brister ha påvisats.

Sedan får jag kanske också be herr
statsrådet om ett litet klarläggande av
ett uttalande i svaret. Det förefaller
mig innebära ett visst motsatsförhållande.
Herr statsrådet säger sig icke
kunna räkna med att permanenta förråd
skola kunna uppföras i snabbare
takt än nyss angivits — alltså under
förutsättning att det sättes i gång ytterligare
byggnader 1948 och att det i
bästa fall är färdigt 1951. Så säger herr
statsrådet på ett i och för sig mycket
tacknämligt sätt, att statsrådet vill ägna
uppmärksamhet åt detta i syfte att påskynda
programmets genomförande. Om
man å ena sidan säger, att det icke kan
bli färdigt förrän tidigast då och då,
men å andra sidan säger, att man vill
ägna välvillig uppmärksamhet åt att
påskynda det, då frågar jag: Bakom
detta påskyndande måste väl då ligga
tankegången att det är svårt att uppnå
det ens 1951? Då blir det ju en ännu
mera nedslående bild av läget på detta
viktiga område!

Jag kan icke underlåta att av svaret
draga den slutsatsen, att det är mycket
litet gjort sedan 1946, då något mer
än hälften av något mindre än tredjedelen
är färdigställt, något mindre än
hälften av något mindre än tredjedelen

136

Nr 24.

Fredagen den 18 juni 1948.

Svar på interpellation ang. rätt för skoldistrikt med lägre skolformer att vid in förande

av det sjunde skolaret anställa särskild lärare för en centraliserad sjunde

klass, m. m.

är igångsatt och något mera än två
tredjedelar ännu icke — jag vill icke
säga påtänkt, men i alla händelser ej
så långt framskridet att ens byggnadstillstånd
erhållits eller eljest någon
verkställighetsåtgärd vidtagen. Det innebär
ju också, att inga snara åtgärder
äro ställda i utsikt. Jag får verkligen
icke bara uttala mitt beklagande
över läget i och för sig utan även mycket
allvarligt vädja till herr statsrådet
att fullfölja sitt välvilliga intresse och
sin särskilda uppmärksamhet därhän,
att det verkligen också blir något gjort.
Utan att vara yrkesmilitär eller särskilt
sakkunnig på detta område tror jag,
att alla kunna vara överens, att om det
brister i fråga om förvaringen och tillståndet
vid våra ammunitionsförråd är
det en ytterligt allvarlig brist i vår försvarsberedskap.
Tidsläget är sannerligen
ej sådant, att vi böra stillatigande
och utan extra kraftiga åtgärder låta
nöja oss med ett sådant tillstånd.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Den
fråga herr Liedberg ställde i interpellationen
gällde egentligen de skyddsåtgärder,
som man vidtagit vid de militära
förråden för att förhindra en
åverkan av det slag, som skedde i Sjöbo.
Därav följer att jag i interpellationssvaret
inte i detalj eller ens i stort
ingått på de andra frågor, som herr
Liedberg berört i sitt svar till mig.
Herr Liedberg framhöll själv, och det
är säkerligen för kammaren lätt att förstå,
att dessa saker inte lämpa sig så
särskilt för en offentlig diskussion.
Med anledning av vissa frågor, som
herr Liedberg ställde, vill jag säga, att
vi ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt
denna angelägenhet. Särskilt nu under
våren 1948 bar det på sina ställen skett
vissa omflyttningar, som syftat till en
bättre förvaring av viktiga ammuni -

tionsförråd och där man måst uppgiva
det gamla systemet, som syftade till en
spridning över hela landet, för att i
stället genom koncentration skapa det
skydd, som i nuvarande läge kan befinnas
erforderligt.

Vad för övrigt programmet för 1948
beträffar förhåller det sig så, att de
byggnadsberedande myndigheterna ansett
sig böra skjuta på meddelandet av
byggnadstillstånd till tredje kvartalet.
Detta har också i ganska hög grad gått
ut över det program vi för försvarets
del gjort upp i frågan.

Jag vill upprepa, att jag gärna skall
bereda herr Liedberg tillfälle att närmare
följa vad som göres och vad som
eventuellt underlåtes i frågan. Jag är
mycket tacksam för hans intresse, och
jag förstår att det är fullt legitima bekymmer,
som han hyser för att vi inte
på detta område skulle tillgodose alla
beredskapens krav och alla övriga krav
i den utsträckning, som det är möjligt.
Jag skall som sagt ägna all uppmärksamhet
åt saken.

Herr LIEDBERG: Herr talman! Jag
vill givetvis tacka herr statsrådet för
det sista uttalandet, vilket utlovar ett
ytterligare aktivt intresse för saken,
som jag måste hälsa med den allra
största tillfredsställelse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. rätt för skoldistrikt
med lägre skolformer att vid införande
av det sjunde skolåret anställa
särskild lärare för en centraliserad sjunde
klass, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens

Fredagen den 18 juni 1948.

Nr 24.

137

Svar på interpellation ang. rätt för skoldistrikt med lägre skolformer att vid in förande

av det sjunde skolåret anställa särskild lärare för en centraliserad sjunde

klass, m. m.

tillstånd liar herr Larsson i Luttra till
mig riktat följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat, att
skolmyndigheterna inte medgivit skoldistrikt
med lägre skolformer rätt att
vid införande av det sjunde skolåret anställa
särskild lärare för en centraliserad
sjunde klass?

2. Om så är fallet, anser statsrådet
detta stå i överensstämmelse med de
skolpolitiska strävandena att förbättra
skolväsendet på landsbygden genom
övergång från lägre till högre skolformer? Interpellanten

påminner om att från
och med nästa läsår det sjunde skolåret
skall vara genomfört i landets alla skoldistrikt,
såvida inte Kungl. Maj:t av någon
anledning medgivit uppskov. Interpellanten
framhåller vidare, att frågan
om skolkursens förlängning till sju år
i många fall sammankopplas med frågan
om centraliseringsåtgärder för att
åstadkomma skolförbättringar. Samtidigt
gör interpellanten emellertid gällande,
att skolmyndigheterna äro så restriktiva
när det är fråga om dylika förbättringar,
att det skulle vara nära nog
omöjligt att genomföra sådana, om de
inte samtidigt medföra besparingar för
statsverket. Resultatet skulle sålunda i
ett mycket stort antal fall bli, att det
sjunde skolåret måste genomföras inom
den nuvarande skolformens ram.

En centralisering förutsätter i vanliga
fall skolskjutsar och inackordering och
ibland också en ny lärartjänst.

I fråga om statsbidrag för skolskjuts
och inackordering gällde före den 1
juli 1947 ganska restriktiva bestämmelser,
som hade till följd att centralisering
av sjunde klassen kunde medges
endast om merkostnaderna kunde betecknas
som ringa. Om genom centraliseringen
en eljest obehövlig lärartjänst
tillkom, ansågs i regel en centralisering
bli alltför dyrbar.

Från och med den 1 juli 1947 gälla
10 —Andra kammarens protokoll JUtS.

emellertid nya bestämmelser om statsbidrag
till skolskjutsar och inackordering.
De ha tillkommit med riksdagens
medverkan och innebära, att statsbidraget
till skjutsar bland annat utgår
för att bereda barn undervisning i skola
av högre form än den, det annars skulle
tillhöra, eller för att eljest förbättring
av skolväsendet skall kunna ernås. Kostnaderna
få dock ej bli oskäliga. Bidrag
för färd med cykel utgår numera för
lärjungar i sjunde och högre klass för
att möjliggöra hänvisning från B2-skola
eller lägre skolform till Bl- eller A-form
och från skola av Bl-form till A-skola.
Vid inackordering räknas som närmaste
skola för lärjungar i sjunde och högre
klass A-skola eller Bl-skola. Statsbidrag
för inackordering av sjundeklassister
utgår sålunda utan ansökan, om de bo
minst 6 kilometer från närmaste A- eller
Bl-skola. Är avståndet kortare, kan
folkskolinspektören medge, att inackorderingsbidrag
likväl får utgå.

På grund av de nämnda nya föreskrifterna
ha de efter den 1 juli 1947
behandlade centraliseringsfrågorna för
bland annat sjunde klassen kunnat bedömas
betydligt välvilligare än tidigare.

I de fall då kostnaderna för skjutsar och
inackordering avgjort måst betecknas
som oskäliga eller då alltför få barn
skulle blivit kvar i den avlämnande skolan,
bär visserligen ett eller annat centraliseringsförslag
måst avböjas. Men i
allmänhet ha distriktens förslag kunnat
godtagas. Överstyrelsen har i sin praxis
på detta område numera sträckt sig så
långt, att en merkostnad per lärjunge
för hänvisning till högre skolform på
omkring 500 kronor årligen ansetts
böra tolereras. Den vid centraliseringen
avlämnande skolan har ansetts böra ha
ett lärjungeantal kvar, som med högst
omkring 10 understiger det för skolformen
eljest föreskrivna gränstalet. I
fråga om enbart av centraliseringen
föranledd ny lärartjänst bar översty A>

138 Nr 24.

Fredagen den 18 juni 1948.

Svar på interpellation ang. rätt för skoldistrikt med lägre skolformer att vid in förande

av det sjunde skolåret anställa särskild lärare för en centraliserad sjunde

klass, m. m.

relsen ansett, att kostnaderna böra slås
ut på de lärjungar, som beröras av
skolförbättringen. Och oftast ha även
dylika fall med nyssnämnda beräkningsgrund
kunnat medgivas.

Sedan den 1 juli 1947 har skolöverstyrelsen
enligt verkställd undersökning
fastställt 426 organisationsplaner. Beträffande
164 (39 %) av dessa ha — i
enlighet med distriktets förslag — intagits
bestämmelser om sjunde klassens
centralisering till skola av A-form från
samtliga skolor i distriktet och för 28
(6,5 %) sådan centralisering från vissa
.skolor endast. I 198 (46,5 %) fall har
den fastställda organisationsplanen innehållit
bestämmelser om annan centralisering,
d. v. s. att sjunde klassen
centraliserats till Bl-skola, eller att samordning
skett av skolor till högre form
eller att skolor indragits för att åstadkomma
skolformsförbättring. Centralisering,
som haft till följd att ny lärartjänst
måste inrättas, har förekommit
i 14 fall och godtagits. Avslag beträffande
centralisering av sjunde klassen har
förekommit i endast ett par fall för
viss skola inom ett distrikt. Vid detaljbehandling
av skolskjutsansökningar
ha i ytterligare några fall bidrag förvägrats
vid för stora kostnader och för
litet lärjungeantal i den egna skolan.

De uppgifter, som jag sålunda lämnat
om gällande föreskrifter och nuvarande
praxis inom skolöverstyrelsen,
tyda ju inte på att skolmyndigheterna
äro restriktiva i fråga om bedömningen
av centraliseringsplaner. De visa tvärtom,
att myndigheterna behandla sådana
frågor med stor välvilja och efter
av riksdagen godtagna riktlinjer.

Med det anförda torde jag ha besvarat
de av interpellanten uppställda frågorna.

Härefter yttrade

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Jag ber att till herr statsrådet och che -

fen för ecklesiastikdepartementet få
framföra mitt tack för interpellationssvaret.

Orsaken till att denna interpellation
kom fram var ett aktuellt fall i min
hembygd, som jag ber att något få erinra
om. Det gäller två skoldistrikt i
Skaraborgs län, Gökhems skoldistrikt,
som har skolformen Bl, och Ullene med
B2-skola. I juni månad i fjol hölls på
folkskoleinspektörens föranstaltande ett
sammanträde med dessa båda skoldistrikt,
där man dryftade frågan om en
sammanslagning av skoldistrikten. Så
småningom enades man om att föreslå
en sammanslagning av sjunde klassen
till A-skola. Lokal fanns i Gökhem, där
ett skolhus blivit överflödigt genom indragning
1946, och skolskjutsar voro
mycket lätta att anordna med buss.
Skoltiden sammanfaller med de ordinarie
busstiderna. Barnantalet i dessa
skoldistrikt, d. v. s. medeltalet födda
under åren 1935—1947, uppgick till 12
å 13 i båda distrikten; med en variation
på 8—17 stycken. Vidare fanns det
utsikt till att man skulle kunna få med
ytterligare ett skoldistrikt, varigenom
barnantalet skulle ökas med 4 å 5 barn
per år. I januari skrev man till folkskolinspektören
och begärde hans uttalande.
Men denne ansåg sig inte kunna
tillstyrka framställningen, enär han
ansåg barnantalet för litet. Då han själv
inte säkert kände vilken praxis skolöverstyrelsen
brukade tillämpa vid en
sådan här centraliseringsfråga, uppmanade
han emellertid skolstyrelserna att
uppvakta skolöverstyrelsen. Jag kan här
skjuta in den anmärkningen, att det då
inte fanns någon centraliserad sjunde
klass inom inspektionsområdet. Det
gjordes också då förslag om sammanslagning
av småskolorna inom dessa
distrikt, men detta förslag ansåg sig
folkskolinspektören inte kunna tillstyrka,
emedan han ansåg att barnantalet
skulle bli väl stort, det skulle näm -

Fredagen den 18 juni 1948.

Nr 24.

139

Svar på interpellation ang. rätt för skoldistrikt med lägre skolformer att vid in förande

av det sjunde skolåret anställa särskild lärare för en centraliserad sjunde

klass, m. m.

ligen komma att uppgå till 24—30 elever.
Annars räknade man med att en
sammanslagning av småskolorna skulle
kunna öka möjligheterna att få till
stånd en centraliserad sjunde klass genom
att antalet lärarkrafter då ej behövde
ökas. Efter dessa preludier gjorde
man hos skolöverstyrelsen en .skriftlig
förhandsförfrågan om utsikterna
att erhålla statsbidrag till en centraliserad
sjunde klass. I skrivelsen lämnades
alla nödiga uppgifter om barnantal,
behovet av skollokaler, skolskjutsar
o. s. v. I det svar man fick meddelades
helt kort, att det inte förelåge
några hinder för en övergång till 7-årig
kurs inom den nuvarande skolformens
ram. Om i trots härav en centralisering
skulle kunna komma i fråga,
finge bedömas, då organisationsplan ingavs
och statsbidrag söktes. Man sökte
på nytt kontakt med folkskolinspektören,
men denne ansåg sig inte kunna
tillstyrka annat än bibehållande av skolformen.
I detta läge ansågo skolstyrelserna,
att det var tämligen lönlöst att
upprätta någon organisationsplan för
en centraliserad sjunde klass och att
begära statsbidrag. Resultatet blev att
Gökhems skoldistrikt beslöt lägga sjunde
klassen till klasserna 5 och 6, Ullene
lade sjunde klassen till de fyra andra
klasserna i folkskolan, sedan en ansökan
om anstånd med införandet av
sjunde skolåret blivit av Kungl. Maj:t
avslagen.

I sitt svar har statsrådet lämnat värdefulla
upplysningar om den praxis,
som skolöverstyrelsen tillämpar vid bedömandet
av centraliseringsfrågan. Jag
frågar mig nu, varför skolöverstyrelserna
inte genom folkskolinspektören
i det här aktuella fallet kunnat få del
härav, ty ett sådant meddelande skulle
säkerligen ha lett till att man kunnat
ordna frågan på ett ganska tillfredsställande
sätt. I stället har man nu i dessa
skoldistrikt fått det intrycket, att så

snart det gäller att förbättra landsbygdens
skolor så bär det emot vart man
än vänder sig utan att man får veta
varför. Sådant skapar undran och missnöje.
Man undrar också, hur det skall
kunna skapas en 9-årig skola när så
stora svårigheter möta att i landsbygdens
skoldistrikt på ett tillfredsställande
sätt åstadkomma en 7-årig folkskola.

Beträffande förbättringen av skolformerna
måste det med tillfredsställelse
noteras, att interpellationssvaret ger
vid handen, att man inför dessa centraliseringsfrågor
ställer sig betydligt
välvilligare nu än tidigare. Men detta
rimmar ganska illa med de informationer,
som dessa båda skolstyrelser fått
av folkskolinspektören, som fått det
intrycket från allmänna inspektörsmötet
i början av året att tongångarna
voro ytterligt pessimistiska i fråga om
förbättringen av landsbygdens skolförhållanden.
Det sades i det sammanhanget,
att situationen blivit ogynnsammare
på sista tiden; det skulle ha varnats
för en forcering av centraliseringar
o. s. v. Om interpellationssvaret kan bidraga
till att de skoldistrikt, där denna
fråga är aktuell, bli bättre informerade
om de verkliga möjligheterna att få
skolfrågan ordnad på ett tillfredsställande
sätt, så har detta givetvis sin
stora betydelse. Jag ber därför att ännu
en gång få tacka herr statsrådet för''
svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 296, angående
godkännande av en mellan Sverige
och Turkiet träffad handelsöverenskommelse.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 13—15,

140

Nr 24.

Fredagen den 18 juni 1948.

statsutskottets utlåtanden nr 165—183,
andra lagutskottets utlåtande nr 40
samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 63.

§ 8.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att å morgondagens
föredragningslista bland två
gånger bordlagda ärenden statsutskottets
utlåtande nr 168 skulle uppföras
närmast efter andra lagutskottets utlåtande
nr 40 samt övriga ärenden i den
ordning de förekommo å dagens föredragningslista.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
slatsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
försvarets organisation jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1948/49 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående vissa anslag
till materielanskaffning för försvaret
för budgetåret 1948/49 in. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. in.; och
nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. in.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga, dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

första lagutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ändringar
i gällande lagstiftning om registrering
av brott och förseelser; och

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om förstörande av vissa postförsändelser,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.47 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 194S

817073