Lördagen den 12 juni. Sid (Riksdagens protokoll 1948:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 24

12-18 juni.

Debatter m. m.

Lördagen den 12 juni. Sid.

Minnesord över herr Dahlström ........................................ 3

Svar på interpellation av herr Wistrand angående tillgodoräknande av

tjänstgöring såsom svensk utlandslektor m. m....................... 4

Svar på interpellation av herr Persson, Karl, om ökad import av hönsfoder
m. ..........................................................

Tisdagen den 15 juni.

Svar på interpellation av herr Lundqvist ang. tandteknikernas befogenhet
................................................................

Svar på fråga av herr Lundgren ang. nationalförlusten på grund av bensinhamstringen
....................................................

Torsdagen den 17 juni.

Stärkande av riksdagens kontrollmakt ................................

Stockholms högskolas framtida ställning m. m.........................

Anslag till Karolinska sjukhuset ......................................

Inrättande av en arbetarskyddsstyrelse ................................

Det statliga kommittéväsendet..........................................

Den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.......................

Reglering av sockernäringen i riket m. m...............................

Särskild varuskatt å importerad frukt ..................................

Avskaffande av ortsavdragen ......... ................................

Utgivande av en upplysningsskrift om riksdagen ........................

Interpellation av herr Domö om en redogörelse för landets samhällsekonomiska
situation m. ..............................................

Ändring i strafflagen m. ..............................................

Förslag till militär rättegångslag m. ..................................

Ändring i olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Fraktlindring för frukt till Norrbottens län m. m.......................

Anslag till bevakningsfartyg för sillfisket vid Island ....................

Fredagen den 18 juni.

Interpellation av herr Ewerlöf ang. beskattningen av livförsäkringstagare
..............................................................

25
33
59
66
78
80
81
83

121

124

130

131

133

Samtliga avgjorda ärenden.

Torsdagen den 17 juni.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 27, ang. stärkande av den riksdagens
kontrollmakt, som beröres i §§ 105, 106 och 107 regeringsformen ... .

— nr 28, ang. ändring av bestämmelserna om fastställande av ersättning

för riksdagsmannauppdragets fullgörande ............................

— nr 29, ang. tillämpningen av lagen rörande ny indelning av riket i borgerliga
kommuner ..................................................

Statsutskottets utlåtande nr 145, ang. anslag till riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap m. in.......................................

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 24.

Nr 24.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 146, ang. godkännande av avtal rörande Stock -

holms och Göteborgs högskolors framtida ställning m. m............. 24

— nr 147, ang. anslag till universitetssjukhusen ...................... 25

—- nr 148, ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning

av yrkesinspektionen m. m....................................... 33

— nr 149, ang. vissa anslag till riksförsäkringsanstalten ................ 59

• nr 150, ang. slutlig reglering av riksstaten m. m.: kommunikationsdepartementet
.......................................... 59

— “r 15l’ ang- Jöneklassplacering av viss personal, som övergått i statens

järnvägars tjänst i samband med statsförvärv av enskild järnväg .... 59

- nr 152, om utredning ang. formen för avgörande av frågor rörande

kommunikationsverkens taxor ..................................... 59

— nr 153, i anledning av riksdagens revisorers berättelse ang. statsverket
................................................. 59

— nr 154, om anslag till särskilda barnbidrag till änkors och invaliders

barn m. m................................................. 55

— nr 155, om ändring i villkoren för statens bosättningslån ............ 66

nr 156, ang. medgivande i vissa fall av statsbidrag till ny- och ombyggnad
av ålderdomshem .............................................. 66

- nr 157, om anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga:

femte och elfte huvudtitlarna ...................................... 66

• nr 158, om upphörande av statistiska tabellkommissionens verksamhet
............................................................ 66

—- nr 159, ang. den allmänna bostadspolitikens organisaton m. m....... 66

Bevillningsutskottets betänkande nr 51, ang. reglering av sockernäringen

i riket m. m..................................................... 73

■— nr 52, om en särskild varuskatt å importerad frukt .................. 80

— nr 53, ang. prisutjämningsavgift m. m............................... 81

— nr 54, ang. avskaffande av ortsavdragen .............................. 81

’ nr 55, ang. ändring i förordningen om särskild skatt å bensin och

motorsprit, m. m................................................... 83

Bankoutskottets utlåtande nr 43, ang. utgivande av en upplysningsskrift
om riksdagens arbetsformer m. m................................... 83

— nr 44, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och

dess verk m. m..................................................... 88

■—• nr 45, ang. ändring i lagen om sparbanker, m. m..................... 88

— nr 46, ang. ändring i förordningen om jordbrukets kreditkassor m. m.. . 88

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. ändring i strafflagen, m. m. . . 88

—• nr 40, ang. tillägg till kyrkolagen, m. m............................. 121

—- nr 41, ang. förslag till militär rättegångslag, m. m................... 121

— nr 42, ang. ändring i lagen om Kungl. Maj :ts regeringsrätt .......... 124

— nr 43, ang. ändrad lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken m. m. ...... 124

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, ang. ändrad lydelse av 17—20,

22, 96 och 101 §§ regeringsformen .................................... 124

— nr 26, ang. ändrad lydelse av § 110 regeringsformen ................ 124

Andra lagutskottets utlåtande nr 41, om viss reglerande lagstiftning beträffande
bil- och busslinjer ..................................... 124

— nr 42, ang. ändring i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

i», in............................................................... 124

— nr 43, ang. ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, m. m................................... 129

—■ nr 44, ang. dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete, m. in............................... 129

Jordbruksutskottets utlåtande nr 51, ang. stödåtgärder för maskinhållningen
inom jordbruket ............................................ 129

‘ nr 52, om statsbidrag till gäldande av vissa kostnader för en lagaskiftesförrättning
å fastigheten Kypasjärv 51 i Överkalix socken ... 129

— nr 53, om anslag till fraktlindring för frukt till Norrbottens och Västerbottens
län ...................................................... 130

— nr 54, ang. reglering av rätten att hålla grindar över enskild väg till

vilken statsbidrag utgår ............................................ 131

— nr 55, om ändrad lydelse av 21 § lagen om vägnämnder och läns vägnämnder

........................................................ 131

— nr 56, om viss ändring i 55 § lagen om allmänna vägar.............. 131

— nr 57, om anslag till bestridande av fraktkostnader för stenbrytnings aggregat

............................................................ 131

— nr 58, om anslag till stationerande av bevakningsfartyg för sillfisket

vid Island .......................................................... 131

— nr 59, ang. lån till byggande av ett försöksfartyg lämpligt för västkustens
islandsfiske ................................................ 132

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

Lördagen den 12 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade:
Sedan kammaren senast var samlad
har ledamoten av kammaren Carl
Dahlström avlidit. Han har tillhört kammaren
under 14 riksdagar och han har
här nedlagt ett intresserat arbete. Inom
de utskott som han tilhört har han varit
uppskattad för sin erfarenhet och
kunnighet i allmänna frågor.

Genom sitt försynta väsen och sin gedigenhet
har han vunnit sympatier
bland dem, som han kommit i beröring
med.

Vi lysa frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Herr statsrådet Weijne avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 282, angående ersättning till statstjänstemän
m. fl. för vissa under vistelse
utom riket uppkomna förluster; och
nr 295, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 15 december 1939
(nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 9 juni 1948.

Till justitiedepartementet hade den 9
juni 1948 från länsstyrelsen i Krono -

bergs län inkommit fullmakt för landstingsmannen
Bernhard Ekström, vilken
vid ny röstsammanräkning blivit utsedd
såsom ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av
samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

Hugo Henkow.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 272, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige och Österrike.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
293, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 294, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation av
justeringsväsendet m. in.;

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för bud -

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor m. m.

getåret 1948/49 till kommunal upplysningsverksamhet
;

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1948/49;

nr 297, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda förslag
om anslag för budgetåret 1948/49 till
oförutsedda utgifter;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m.;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående klassificering av
trafikanstalterna vid post- och telegrafverken
samt statens järnvägar;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till teckning av aktier i Aktiebolaget
Svenska godscentraler;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ombyggnad av
Säffle kanal m. m.; och

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till förvärv av Bergslagernas m.
fl. järnvägar.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 303, i anledning av dels väckta motioner
om vissa ändringar i lagen den 29
juni 1946 om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete, dels ock väckta motioner
angående en översyn av samma
lag; samt

nr 304, i anledning av väckta motioner
angående ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 305, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt lin- och hamp -

odlingen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

306, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ändring i grunderna
för försäkring med statsbidrag mot
förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar; nr

307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
områden av kronoegendomen Fagersånna
Nolgården nr 2 i Skaraborgs län;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
för budgetåret 1948/49 m. m.;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar; nr

310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till jordbruksekonomisk
undersökning m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till ersättning åt vissa förrättningsmän
enligt lagen om enskilda vägar;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till inlösen
och iståndsättande av Bogesunds egendom;
samt

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till bidrag
till Norrlands trädgårdsskola i Söråker.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring
såsom svensk utlandslektor m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
WEIJNE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Wistrands
interpellation angående tillgodoräknande
av tjänstgöring såsom svensk
utlandslektor m. m., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Wistrand i en interpellation
till mig riktat två frågor rörande de
svenska utlandslektorerna och andra utlandssvenskar
i det internationella kulturarbetets
tjänst. Interpellanten gör gäl -

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såso

lande, att dessa svenskar vid hemkomsten
från sin utlandstjänst lia svårt att
erhålla lämplig och tryggad anställning.
Särskilt uppehåller sig interpellanten vid
gällande bestämmelser om lönetur. Enligt
interpellanten äro dessa ogynnsamma
för hemvändande svenska utlandslektorer.
Liknande svårigheter sägas bestå
för svenska prästmän, när de återvända
från anställning utomlands i
svenska utlandsförsamlingar eller i sjömansvårdens
tjänst. Detta är i korthet
bakgrunden till de frågor, vilka interpellanten
riktat till mig och som ha följande
lydelse:

1. Vilka åtgärder ha under de sista
åren vidtagits för att förbättra de påtalade
misförliållandena för från utlandstjänst
hemvändande svenska tjänstemän?

2. Vilka åtgärder är regeringen beredd
att vidtaga för att trygga en kvalitativt
tillfredsställande rekrytering av
svenska utlandslektorer och av andra
tjänstemän av betydelse för det internationella
kultursamarbetet?

Den fråga, som synes intressera interpellanten
mest, är rätten för hemvändande
svenska utlandslektorer att tillgodoräkna
sin utlandstjänstgöring för befordran,
lönetur och pension efter hemkomsten.

Beträffande det meritvärde, som lektorstjänstgöring
vid utländskt universitet
har för befordran till lärartjänst i
Sverige, synes interpellanten icke ha någon
erinran att göra mot gällande bestämmelser.
Vad som enligt interpellantens
mening icke är tillfredsställande är
det sätt varpå tillgodoräknandet för lönetur
och pension iir ordnat. Efter samråd
med chefen för finansdepartementet
får jag beträffande dessa spörsmål anföra
följande.

Såsom i interpellationen erinrats, gällde
tidigare, att ordinarie lektor och adjunkt
vid de allmänna läroverken och
högre lärarinneseminariet samt ordinarie
lektor vid statens folkskoleseminarier
ägde att för beräkning av ålderstilliigg
enligt de närmare villkor, som av Kungl.
Maj :t i varje särskilt fall bestämdes, tillgodoräkna
sig den tid, dock ej utöver tre
år, han i egenskap av svensk lektor

m svensk utlandslektor m. m.

tjänstgjort vid utländskt universitet. Fr.
o. m. den 1 januari 1938 reglerades avlöningsförhållanden
för huvuddelen ordinarie
lärare genom 1937 års avlöningsreglemente
för ordinarie lärare vid statens
undervisningsväsende. Enligt detta
reglemente ägde ordinarie lärare, efter
prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt
fall, för bestämmande av begynnelselön
och för uppflyttning i löneklass helt eller
delvis tillgodoräknas den tid, varunder
han utom statens tjänst utfört sådant arbete
av direkt allmännyttig beskaffenhet,
som i avseende å sin art och omfattning
funnes ur det allmännas synpunkt svara
mot, vara jämförbart med eller av högre
värde än det arbete, han hade att utföra
å befattningen. I enlighet med dessa bestämmelser
medgav Kungl. Maj:t den 28
juni 1940, att en läroverksadjunkt vid
placering i löneklass från och med tillträdet
av ordinarie adjunktstjänst finge
tillgodoräknas sju år av den tid han
tjänstgjort såsom universitetslektor i
Berlin.

Såsom interpellanten framhållit, kommo
universitetslektorernas lönetursförhållande
i ett nytt läge genom lärarkårens
inordnande under 1939 års civila
avlöningsreglemente därigenom att det
tidigare tillämpade tillgodoräkningsförfarandet
i princip ersattes med ett sneddningsförfarande.
Även enligt detta avlöningsreglemente
ägde emellertid Kungl.
Maj :t befogenhet att medge avvikelse
från de normala löneklassplaceringsreglerna,
vilket också skett beträffande vissa
utlandslektorer.

Interpellanten föreslår att man genom
lagstiftning skulle skapa tryggade förhållanden
i fråga om löneklassplacering för
utlandslektorerna. Emellertid torde det
vara mycket svårt att meddela generella
bestämmelser angående förmånligare lönetur
än enligt gällande huvudregler för
dessa befattningshavare. Denna svårighet
är främst betingad därav, att nu gällande
regler för placering i löneklass i
första band bygga på sneddningsprincipen
och att utlandslektorerna i regel torde
fullgöra sin utlandstjänstgöring innan
de genomgått provår och vunnit fastare
anställning inom det svenska undervis -

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor m. ni,

ningsväsendet. I varje fall torde sådana
bestämmelser icke kunna utarbetas utan
en grundlig undersökning av utlandslektorernas
avlönings- och tjänstgöringsförhållanden,
undervisningens art och omfattning
o. s. v.

Det kan emellertid erinras om att även
enligt statens allmänna avlöningsreglemente
har Kungl. Maj:t eller vederbörande
myndighet rätt att, om särskilda omständigheter
föreligga, placera en tjänsteman
i högre löneklass inom en lönegrad
än som följer av de allmänna bestämmelserna
angående löneklassplacering.
Regeringen är beredd att vid prövning
av förekommande ansökningar om
sådan förmånligare löneklassplacering
liksom hittills taga vederbörlig hänsyn
till sådan utlandstjänstgöring, varom nu
är fråga.

I interpellationen beröres vidare frågan
om tillgodoräkning i pensionshänseende
av tjänstgöring som lektor vid
utländskt universitet. Jag har från finansdepartementet
inhämtat, att vissa
ansökningar om att såsom tjänsteår för
pensionsunderlagets bestämmande få
tillgodoräkna sådan tjänstgöring för närvarande
äro beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. Enligt vad som meddelats från
finansdepartementet komma dessa ansökningar
att upptagas till avgörande i
samband med ansökningar av likartad innebörd
från andra befattningshavare, som
fullgjort utländsk tjänst. Det må erinras,
att Kungl. Maj :t enligt 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente äger full frihet
att avgöra om och i vad mån tid, varunder
tjänsteman fullgjort arbete eller uppdrag
i eller utom statens tjänst, må tillgodoräknas
såsom tjänsteår, då sådan tillgodoräkning
inte kan ske enligt huvudbestämmelserna.
Regeringen är beredd att
vid prövning av förekommande ansökningar
taga vederbörlig hänsyn till sådan
utlandstjänstgöring, varom nu är
fråga.

De frågor rörande svenska lektorer vid
utländska universitet jag hittills berört
ha gällt förhållandena efter hemkomsten.
Beträffande deras löneförhållanden under
utlandstjänstgöringen äro dessa skiftande,
beroende på vilken lön de erhålla

från universitetet och svenska institutets
möjligheter att bidraga med lönefyllnad.
Såsom framgår av vad jag anfört i årets
åttonde huvudtitel har jag ansett skäligt,
att svenska institutet under nästa
budgetår erhåller bidrag från anslaget
till främjande av internationellt-kulturellt
samarbete för att sättas i stånd att
något öka sina bidrag till utfyllnad av
de svenska utlandslektorernas i flera fall
mycket knappa löner. Kungl. Maj:t har
också för någon vecka sedan på min
hemställan beviljat medel för detta ändamål.

Interpellanten berör även utlandssvenskarnas
skolförhållanden. Jag är ense
med interpellanten om vikten av att
skolgången för utlandssvenskars barn
underlättas och erinrar om att statsmakterna
alltid visat stor välvilja vid behandlingen
av frågor om statsbidrag till
svenska skolor i utlandet. Icke minst
har så varit fallet i år, då riksdagen medgivit
höjning av statsbidragen för nästa
budgetår.

Interpellanten berör även de svenska
utlandsprästernas förhållanden. Även i
fråga om dessa ha regeringen och riksdagen
på olika sätt under senare år visat
sin goda vilja att förbättra förhållandena.
Jag erinrar exempelvis om den lagstiftning,
som genomfördes 1947, varigenom
pastorerna vid svenska församlingar
i utlandet tillförsäkrades pensionsrätt.

Härmed torde jag ha besvarat de i interpellationen
framställda frågorna.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
känner mig manad att rikta ett mycket
varmt tack till herr statsrådet för ett
svar, som i vissa avseenden är synnerligen
uttömmande, och över huvud taget
för den välvilliga inställning till utlandssvenskarnas
problem, åt vilken svaret
ger uttryck.

Man måste medgiva, att problemet om
utlandssvenskarna i kulturarbete och deras
förbindelser med hemlandet mindre
kan skötas genom lagstiftning, vilken alltid
måste bli mer eller mindre restriktiv,
än genom generösa tolkningar av gällande
bestämmelser. Inom vårt näringsliv

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor m. m

har man sedan ganska lång tid tillbaka
insett nödvändigheten av att visa generositet
gentemot dem som ute i världen
företrätt svenska intressen, och man bär
handlat i enlighet därmed. Jag erinrar
i detta sammanhang särskilt om den stipendiefond
för utlandssvenska barns
skolgång, som exportföreningen upprättat
och som på ett efterföljansvärt sätt
ger uttryck åt en berättigad uppskattning
av utlandssvenskarnas insatser, samtidigt
som den är ett uttryck för en riktig uppfattning
om skolfrågornas oerhörda betydelse
för våra utlandssvenskar. Det är
faktiskt så, att problemet med barnens
skolgång ofta är ett verkligt avgörande
problem för unga familjer i utlandstjänst.

Ehuru jag kanske i min interpellation
endast mera flyktigt berörde denna fråga
om skolmöjligheterna, vill jag något
uppehålla mig vid den frågan nu. Statsrådet
omförmäler den välvilja, som visats
vid behandlingen av ansökningar
om statsbidrag till svenska skolor i utlandet,
och jag vill på intet sätt förringa
denna välvilja. Det förtjänar emellertid
att nämnas, att den enskilda organisation,
som på detta område utfört en synnerligen
gagnelig gärning — Riksföreningen
för svenskhetens bevarande i utlandet
— i flera fall dels fått ikläda sig
pionjärkostnaderna och dels fått fylla
ut statsbidrag, som inte ha visat sig tillräckliga.
Jag skulle nog vilja uttrycka en
önskan, att det kunde komma därhän,
att man från det allmännas sida icke endast
passivt avvaktade framställningar
om bidrag till svenska skolor i utlandet,
utan också läte vår representation i
främmande länder få den uppfattningen,
att man med välvilja komme alt behandla
framställningar om en ytterligare utbyggnad
av skolorna och att man i dessas
tillkomst såge ett betydelsefullt medel
för hävdandet av svensk kultur i utlandet.
Dessa små utlandsskolor äro förhållandevis
billiga och ge på lågstadiet
den säkerligen bästa lösningen av det
utlandssvenska skolproblemet. Alldeles
säkert är, att man genom deras existens
räddar ett icke obetydligt antal svenskfödda
barn åt svenskt kulturmedvetande

och ger dem en önskan att bevara sin
svenska nationalitet.

I några fall ha, om jag inte är fel underrättad,
ansökningar om rätt att anställa
realexamen ingivits av svenska utlandsskolor,
som åtminstone själva ha
ansett sig väl skickade att anställa sådan
examen. Enligt vad jag fått uppgivet
skulle man av formella skäl hava avslagit
dessa ansökningar. Jag frågar mig,
om man inte med litet god vilja hade
kunnat finna lösningar, som hade kunnat
tillfredsställa både å ena sidan det
självklara kravet på nödig kontroll och
å andra sidan hänsynen till dessa svenska
barns förhoppningar att, ehuru de
leva långt ifrån Sverige, dock kunna avlägga
en i hemlandet användbar svensk
examen.

För skolgång på högre stadium måste
man räkna med stipendier, som kunna
göra det möjligt även för barn till mindre
välsituerade att resa hem till Sverige
och där fortsätta sin utbildning. Såvitt
jag förstår är utlandssvenskarnas skolproblem
i detta avseende en fullkomlig
parallell till landsbygdens skolfråga. Utlandssvenskarna
kunna givetvis icke göra
anspråk på en särskilt gynnad ställning,
men man skulle ju önska, att begåvad
svensk ungdom i utlandet finge
minst samma möjligheter att erhålla ekonomisk
hjälp till studierna som vi nu ha
gått in för att ge landsbygdens begåvningar.
Det gäller i båda fallen närmast
att ge hjälp till täckning av inackorderingskostnader.
Man skulle möjligen vidare
för utlandssvenskarnas del kunna
tänka sig vissa specialbestämmelser, så
att icke de barn ställas utanför, vilkas
föräldrar av praktiska hänsyn måste avstå
från sitt svenska medborgarskap.

Till frågan om utlandslektorernas
ställning efter hemkomsten vill jag bara
säga, att jag beklagar att det är omöjligt
att införa generella regler. Jag böjer mig
för vad herr statsrådet i det fallet har
anfört, men jag kan inte undgå att känna
faktum en smula bittert. Utlandslektorerna
ha ju faktiskt genom det nya avlöningsreglementet
fått eu i så måtto försämrad
ställning, som en tidigare generell
rätt ersatts med möjligheter till dis -

° Nr 24- Lördagen den 12 juni 1948.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor m. m

pens. Detta gäller såväl lönetursrätten
som pensionsrätten. Jag kan i den situationen
inte göra någonting annat än understryka
vad jag tyckte mig kunna utläsa
ur statsrådets svar, nämligen att
man från hans sida hade att vänta en
generös och vidsynt tillämpning av de
dispensbestämmelser som finnas.

Att vi få ut vår bästa ungdom som representanter
och propagandister för
svensk kultur vid främmande länders
universitet är otvivelaktigt ett mycket
viktigt svenskt kulturintresse, och systemet
är också i hög grad nyttigt för kulturlivet
här hemma. Dessa ungdomar,
som några år få leva med i ett främmande
lands akademiska miljö, måste få en
vidgad överblick över tingen, och mången
gång kan säkert deras utlandsvistelse
ge impulser, som kunna bli befruktande
för vårt eget lands kulturliv. Jag ser i
institutionen med unga universitetslektorer
ett medel att främja verkligt kulturutbyte,
samtidigt som den ger oss möjlighet
att göra vår stämma hörd inom
tongivande kulturella kretsar i viktiga
kulturländer.

Det torde vara ett faktum, att det stora
flertalet utlandslektorer icke ha genomgått
provårstjänstgöring. En viss
kontroll på deras kompetens har man
emellertid i det förhållandet, att för närvarande
praktiskt taget alla utlandslektorer
före utsändandet godkännas av
Svenska institutets lektoratsnämnd, där
även skolöverstyrelsen är representerad.
Jag vågar därför ifrågasätta, om man inte
på denna punkt i någon mån skulle
kunna ge efter på de stränga bestämmelserna.

För utlandsprästerna är problemet i
långt mindre utsträckning formellt. Man
torde egentligen icke ha några som helst
möjligheter att förbättra deras ställning
genom författningsändringar, utom vad
som behövs är framför allt hänsyn till
den krävande arten av deras utlandstjänstgöring.
Jag erinrar mig i detta sammanhang
åtminstone två fall, då förfarna
och utomordentligt förnämliga svenska
utlandspräster icke kommit i åtanke vid
tillsättningen av prästerliga tjänster i

Sverige, vilka de hade sökt och på vilka
de hoppats kunna göra anspråk. Båda
hade bakom sig långvarig tjänstgöring
i stora utlandsförsamlingar med oerhört
krävande sociala och religiösa uppgifter.
I båda fallen föredrogos vid utnämningarna
andra prästmän, visserligen i och
för sig förtjänta, men, jag tror jag vågar
säga det, utan motsvarande meriter. Det
skulle naturligtvis icke falla mig in att
kritisera någon av dessa utnämningar i
och för sig. Jag bara framhåller, att i
dessa exempel en tendens att undervärdera
utlandstjänsten kommit fram. En
prästman som ett flertal år ägnar sina
krafter åt utlandsförsamlingar eller uppgifter
inom sjömansvården har inte samma
möjlighet som en hemmapräst att
göra sig känd och avhållen och få sitt
rykte befäst i den församling, dit han
söker. Han kommer därför vid prästval
i ett sämre läge än sina medsökande.
Därtill borde enligt min uppfattning
Kungl. Maj:t taga den allra största hänsyn
i de fall, då utnämningsrätten tillkommer
Kungl. Maj :t.

Det finns en serie andra problem som
skulle kunna aktualiseras i detta sammanhang.
Jag erinrar om rätten att räkna
tjänsteår för svenska lärare och lärarinnor
vid lägre svenska skolor i utlandet.
Likaledes skulle man kunna knyta
reflexioner till isolerade fall inom lärda
verk, där kanske icke tillräcklig hänsyn
tagits till utlandserfarenheten.

Det väsentliga är emellertid att den
mentalitet blir utslagsgivande, som jag
har tyckt mig spåra i herr statsrådets
svar och som innebär, att man ådagalägger
en riktig uppskattning av utlandstjänstens
värde och har förståelse för
utlandssvenskarnas speciella problem.
Jag tror att utlandstjänsten för svenskar
i och för sig är så pass tung och svår,
att dess utövare, om de måste känna
ängslan att bli förgätna när det gäller att
komma åter till hemlandet, många gånger
få en känsla av isolering och missmod,
som det är en skyldighet för oss
här hemma att på allt sätt försöka motverka.

Lördagen den 12 juni 1918.

Nr 24.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor m. m.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag är i det något egendomliga läget, att
jag besvarar en interpellation, som kanske
mindre rör mitt eget departement än
finansdepartementet och som dessutom
bland annat berör de kyrkliga ärendena,
som ju inom ecklesiastikdepartementet
handläggas av ett annat statsråd.

Emellertid berör interpellationen även
några ärenden, som jag har att handlägga,
och jag tror att det egentligen inte
finns någon större skillnad mellan interpellantens
och min uppfattning; vi
anse nog båda två, att man skall ta all
möjlig hänsyn till utlandssvenskarna både
när det gäller lönetursrätt och när
det gäller möjligheterna till anställning i
hemlandet.

Jag skall tillåta mig att säga ett par
ord just om möjligheterna till anställning
efter hemkomsten. Om första kammarens
sekreterare inte nödgade sitta
tyst och bara lyssna, utan själv finge
deltaga i debatten, så skulle han ifrån
sin rika erfarenhet kunna nämna åtskilliga
fall, där Kungl. Maj:t vid tredjegångstillsättning
har utnämnt en präst
ifrån utlandssvensk tjänst, ofta emot församlingens
vilja. Jag skulle tro att det
inte skulle vara så svårt att finna mer
än en riksdagsman, som i den frågan
hade en uppfattning rakt motsatt herr
Wistrands och som vore villig att i en
interpellation ge uttryck åt den meningen,
att Kungl. Maj:t vid placering av
utlandspräster ofta inte tillräckligt har
brytt sig om vad församlingarna ha
tyckt.

Jag minns till exempel ett fall i min
tidigare hemstad, där församlingen tämligen
enhälligt ville ha en komminister
i pastoratet utnämnd, men där Kungl.
Maj :t i stället utnämnde en annan präst

— en mycket förtjänt man, som säkerligen
numera är i hög grad uppskattad
i församlingen — som hade tjänstgjort
såsom svensk präst i utlandet. Det finns
också tillfällen, då Kungl. Maj:t har intagit
en annan ställning. Vi hade ett fall

— jag skall inte nämna några namn,
men det var i en församling som inte
ligger så värst långt härifrån — där det

ansågs vara så självskrivet att en komminister
i församlingen skulle ha kyrkoherdetjänsten,
att till en början ingen
annan sökte den, och där det var en
mycket stark uppslutning omkring denne
komminister. Senare sökte emellertid
utom förslaget en utlandspräst. I det
fallet ansåg sig Kungl. Maj :t böra ta hänsyn
till församlingens uttryckta önskan,
och församlingen fick som den ville.

Jag tror att man här liksom i alla andra
fall får se på det individuella fallet
och inte får ställa upp några generella
regler. Jag anser inte, att en utlandspräst
utan vidare skall vara berättigad
till just den tjänst han vill ha, men jag
tycker å andra sidan, att det bör tas
den allra största hänsyn till de insatser
vederbörande har gjort utanför landet
och att han bör placeras om det finns
möjlighet.

Jag kan nämna ett annat fall, där vi
ha tillgodosett en utlandssvensks önskemål
på det sättet. Vid svenska skolan i
Berlin var det en folkskollärarinna, som
önskade komma tillbaka till Sverige. Hon
placerades av Kungl. Maj :t vid Stockholms
folkskolor, dit hon hade önskat
komma, och hon fick en tjänst utan att
behöva tävla om den i vanlig ordning.

Jag tror följaktligen, att man, om man
undersöker Kungl. Maj:ts ställningstagande
i olika fall och med olika chefer
för ecklesiastikdepartementet, kan konstatera,
att det inte har saknats välvilja
mot svenskar som ha skött officiell tjänst
i utlandet och där gjort sitt land nytta.

Jag kommer nu till lönebestämmelserna.
Om man särskilt tänker på utlandslektorerna
ligger det ju snubblande nära
till hands att säga: Varför skulle vi inte
kunna räkna deras utlandsår som tjänsteår
och rent automatiskt låta vederbörande
börja i en löneklass, som är högre
än den lägsta, när de tillträda en tjänst?
Men även om man ömmar för utlandslektorerna
får man komma ihåg, att det
finns en hel rad av andra tjänstemän,
som ha tjänstgjort på områden, där vederbörande
inte automatiskt äro berättigade
till löneklassuppflyttning, när de
komma i statens tjänst, men som kunna

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

Ang. tillgodoräknande av tjänstgöring såsom svensk utlandslektor m. m.

ställa starka krav på en sådan förmån.
Jag skulle tro att den ärade interpellanten
bär ett visst intresse för de många
privatskolor, som finnas här i Sverige
och som utan tvekan ha en betydelsefull
uppgift. En hel råd av lärarinnor från
dessa privatskolors förberedande klasser
ha övergått i folkskolans tjänst, och
därvid har man från fall till fall fått bedöma
hur de skola placeras i löneskalan.
Med hänsyn till den försiktighet, som
statsutskottet ådagalägger, är jag inte säker
på att riksdagen skulle vara beredd
att härvidlag införa några generella bestämmelser.
Vi ha också frågan om docenterna,
vilka ofta övergå till lektorsanställning,
och det finns också många
andra problem, som man i det sammanhanget
inte kommer förbi.

Så skulle jag också vilja säga ett par
ord om skolgången för utlandssvenskars
barn. Man kan säga att det är ett dubbelsidigt
problem. Det är fråga dels om
skolgången ute i det främmande landet
och dels om skolgång i hemlandet. När
herr Wistrand säger, att man har förvägrat
svenska skolor i utlandet rätt att
anställa realexamen, så kan jag varken
bekräfta eller bestrida hans påstående.
Jag kan bara konstatera, att jag själv
aldrig har haft med något sådant fall
att göra, men det hindrar naturligtvis
inte att sådant kan ha förekommit. Jag
kan emellertid därför inte ge mig in på
den saken.

Däremot vågar jag säga, att såvitt jag
har kunnat erinra mig har statsbidrag
aldrig vägrats en svensk skola i utlandet.
Jag har haft att göra med sådana frågor
både i skolöverstyrelsen och som departementschef,
och i alla de fall jag känner
till ha vederbörande skolor fått statsbidrag.
Nu ha dessa statsbidrag inte
täckt kostnaderna till hundra procent,
utan en mindre del liar fått täckas av
intressenterna, men det är ju vad som
praktiskt taget alltid sker när det gäller
statsbidrag; man kan säga, att i det förhållandet,
att intressenterna få betala en
del, ligger en garanti för att skolan är av
behovet påkallad och fyller en uppgift.

När det gäller det fall, där barnet skall
gå i skola i Sverige — och det inträffar

praktiskt taget alltid när det är fråga
om studier vid realskola och ännu mera
när det är fråga om gymnasiestudier —
kunde ett sådant barn tidigare inte erhålla
några som helst statliga förmåner.
För några år sedan införde emellertid
riksdagen ett slags stipendier, som voro
avsedda för landsbygdens ungdom och
som herr Wistrand här nämnde. Bestämmelserna
om dessa stipendier fingo dock
en sådan utformning, att stipendierna
inte ha blivit landsbygdsstipendier i inskränkt
mening, utan helt enkelt stipendier
för ungdomar, som inte ha lämplig
läroanstalt i sin hemort eller i dess
omedelbara närhet. En pojke, som bara
har realskola i sin hemort och som vill
gå på gymnasium, kan följaktligen få
detta avståndsstipendium, och detsamma
gäller om han skall besöka vissa andra
läroanstalter. När jag en gång förra året
gjorde ett besök vid en av Sveriges största
internatskolor, där ett mycket stort
antal barn till utlandssvenskar studera,
förde rektor den här frågan på tal och
undrade, om inte också utlandssvenskarnas
barn borde kunna få avståndsstipendier.
Det är minst sagt obestridligt att de
ha mer än fem kilometer till sin skola,
och det är detta avstånd som är gräns!
Vi undersökte därför saken närmare och
funno, att författningarna inte lade några
hinder i vägen härför, även om man
vid förarbetena till bestämmelsernas utformning
knappast hade tänkt på utlandssvenskarnas
barn, och numera få
utlandssvenskarnas barn stipendier på
samma sätt som landsbygdens barn, d. v.
s. de få oavsett föräldrarnas ekonomiska
ställning ett grundstipendium på 500
kronor och kunna därutöver få behovsstipendium,
om de äro berättigade till
det.

Jag har, herr talman, velat komplettera
mitt första anförande med vad jag
nu har sagt.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
vill understryka precis vad som herr
statsrådet angav i slutet av sitt anförande,
och jag hoppas att han inte tog mitt
anförande som något slags polemik emot

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

honom. Det var tvärtom tillkommet uteslutande
i syfte att fasta uppmärksamheten
på vissa frågor, som kanske inte
hade behandlats alldeles uttömande i interpellationssvaret.

Den största behållningen jag har fått
av svaret — utom naturligtvis den känsla
av allmän välvilja, som jag är övertygad
om att det är berättigat att hysa när
det gäller statsrådets inställning till dessa
frågor — är emellertid att man numera
inom ecklesiastikdepartementet
kommit till den uppfattning, att de s. k.
landsbygdsstipendierna också kunna
komma utlandssvenskars barn till del.
Det har faktiskt varit okänt för mig och
torde vara okänt även för många utlandssvenskar.
Jag tror att det är ett
mycket värdefullt resultat av denna interpellationsdebatt,
om medvetandet om
denna möjlighet till ekonomisk lättnad
kan vinna en allmännare spridning
bland utlandssvenskarna.

Om ökad import av hönsfoder m. m.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Karl Perssons
interpellation om ökad import av
hönsfoder in. m., och nu yttrade: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har
herr Karl Persson i en till mig riktad
interpellation framställt frågan, huruvida
jag anser det möjligt att öka importen
av hönsfoder och minska importen
av ägg i motsvarande grad och om jag i
så fall är villig medverka till en sådan
omläggning av importen. Till svar härå
får jag anföra följande.

Efter den nedgång, som ägde rum under
kriget, har äggproduktionen under
de senaste åren ånyo ökats. År 1940 beräknas
densamma ha uppgått till omkring
00 000 ton, vilket ungefär motsvarar
årsproduktionen omedelbart före
kriget. Under år 1947 beräknas äggproduktionen
ha stigit till drygt 05 000 lön.
Trots den betydande stegringen under
de senaste åren har produktionen cmel -

Om ökad import av hönsfoder m. m.

lertid visat sig icke motsvara efterfrågan
under vissa delar av året. Sistförflutna
vinterhalvår blev det sålunda nödvändigt
att tillgripa en normalprissättning
för att hindra äggpriserna att stiga utöver
den nivå, som förutsatts i uppgörelsen
om jordbrukspriserna för året 1947/
48. I dylika bristsituationer har man helt
naturligt också sökt att så långt möjligt
genom import täcka underskottet och
därigenom minska spänningen mellan
tillgång och efterfrågan.

Jag vill i detta sammanhang erinra om
att import av ägg icke är någon krisföreteelse.
Tvärtom har en viss import
av ägg normalt brukat äga rum i bristsituationer,
framför allt vid påsken och
på hösten.

År 1946 uppgick importen av ägg till
4 400 ton, därav större delen under andra
halvåret. År 1947 stannade importen
vid omkring 2 000 ton, trots att fodersituationen
detta år väsentligt försämrades.
En del av den import, som skedde
år 1947, hade för övrigt planerats redan
föregående år. Under andra halvåret
1947 uppgick importen endast till 960
ton, till övervägande delen konserverade
ägg.

Den starka begränsningen av äggimporten
under den normala underskottsperioden
1947 berodde på svårigheterna
att köpa ägg mot betalning i s. k. mjukvaluta.
All import av ägg sker nämligen
numera mot betalning i mjukvaluta.

Detta förhållande innebär, att vi icke,
såsom interpellanten föreställer sig, ulan
vidare kunna utbyta import av ägg mot
import av fodermedel. För fodervaror
kräves nämligen i allmänhet betalning i
s. k. hårdvaluta, även om det i år varit
möjligt att köpa ganska betydande kvantiteter
majs mot mjukvaluta. Härtill kommer
att (ie flesta fodervaror, däribland
majs, äro föremål för en internationell
handelsreglering. Den viktigaste av de
fodervaror, som äro undantagna från
denna, är kli, men detta varuslag har å
andra sidan endast kunnat köpas mot
hårdvaluta. På grund av foderbristen ha
likväl betydande kvantiteter kli måst importeras.
Under konsumtionsåret 1947/
48 kan importen av kli sålunda beräknas

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

Om ökad import av hönsfoder m. m.

uppgå till omkring 150 000 ton. Större
delen av denna kvantitet har emellertid
måst tagas i anspråk för tilldelningen
till mjölk- och fläskproduktionen. Tilldelningarna
av kli till fjäderfän samt för
tillverkning av hönsfoderblandningar ha
under tiden 1 september 1947—30 april
1948 uppgått till omkring 13 000 ton.

Jag vill alltså understryka, att importen
av ägg icke konkurrerat med importen
av fodermedel. Så blir icke heller
fallet i fortsättningen. För det första sker
importen av ägg från länder, som icke
ha några fodervaror att avstå. För det
andra betalas äggimporten icke, såsom
huvudparten av fodermedelsimporten,
med hårda valutor eller med därmed
jämförliga exportvaror. Vi måste dessutom
i detta fall, på samma sätt som i
allmänhet vid bedömningen av den
svenska importens sammansättning, taga
hänsyn till att vi icke alltid för de skiftande
svenska exportvarorna kunna erhålla
uteslutande de produkter, som vi
allra helst skulle vilja ha, utan att vi
dessutom i viss utsträckning måste acceptera
andra varuslag, som vederbörande
land kan ställa till förfogande.

I detta sammanhang vill jag också
nämna, att interpellantens jämförelse
mellan priserna på importerade fodervaror
och importerade ägg tarvar en
justering. Enligt interpellantens uppgift
skulle nämligen det importfoder, som
kräves för produktion av en viss kvantitet
ägg, kosta ungefär hälften av vad
samma kvantitet importägg kostar. Vid
medelgoda avkastningsförhållanden (110
å 115 ägg per år och höna) åtgår emellertid
för produktion av ett kilogram
ägg mellan 5,5 och G foderenheter, motsvarande
6 å 6,5 kilogram spannmål, kli
och andra kraftfodermedel. Importpriset
för majs och kli kan genomsnittligt
angivas till omkring 40 öre per foderenhet.
Enbart foderkostnaden för produktionen
av 1 kilogram ägg på importfoder
skulle sålunda uppgå till omkring
2 kronor 30 öre, alltså väsentligt mer än
hälften av de 3 kronor, som genomsnittligt
betalats för importäggen per kilogram.

Huruvida och i vad mån det även i

år blir nödvändigt att importera ägg, är
ännu för tidigt att uttala sig om med
hänsyn till ovissheten både om produktionens
storlek och om det relativt höga
prisets återverkan på konsumtionen.
Sannolikheten talar emellertid för att det
även i höst blir svårt att tillgodose behovet
av ägg inom ramen för de priser
man räknat med i jordbrukskalkylen.
För att kunna möta en eventuell bristsituation
ha emellertid möjligheter öppnats
att komplettera den inhemska produktionen
med import främst från Danmark
och Nederländerna. Dessa importmöjligheter
äro åtskilligt större än under
fjolåret.

Även om möjligheterna för den fortsatta
importen av fodermedel är det ännu
för tidigt att uttala sig. Självfallet
kommer importens omfattning att i hög
grad bli beroende av såväl det internationella
som det inhemska skördeutfallet.
Såvitt nu kan bedömas, torde — även
om de internationella tilldelningsbestämmelserna
vid gynnsammare skörd i världen
uppmjukas — fodervaror under någon
tid framåt kunna köpas allenast mot
betalning i hårda valutor, eller vid import
från mjukvalutaländer, mot svenska
motprestationer i form av värdefull
svensk export.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas,
att den import av ägg, som sker i bristsituationer,
icke på något sätt påverkar
importen av fodervaror. Så långt de internationella
regleringarna och våra valutatillgångar
medgiva, söka vi tillgodose
jordbrukets behov av importerat foder.
Skulle emellertid importen av fodervaror
mot förmodan kunna ökas, synes
det ur försörjningssynpunkt angeläget
att i första hand disponera de ökade
foderkvantiteterna för produktion av
fläsk och mjölk, som näringsmässigt ge
större utbyte än äggproduktionen. Beaktas
må ock i detta sammanhang, att de
direkta fodertilldelningarna till höns för
närvarande uppgå till 55 000 å 60 000 ton
per år och att hönsen totalt torde konsumera
per år icke mindre än 250 000 å
300 000 ton spannmål och därmed likvärdiga
produkter såsom fiskmjöl och
dylikt.

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.

Jag kan emellertid inte underlåta att
beklaga, att statsrådet inte ser stor möjlighet
att genom ökad foderimport underlätta
den svenska äggproduktionen.
Statsrådet tycks dela chefen för livsmedelskommissionens
utrikessektion,
doktor Widells, uppfattning, att det är
möjligt och även lämpligt att i stället utnyttja
möjligheterna till äggimport, vilka
— jag citerar — i år äro »åtskilligt
större än under fjolåret».

Att ägg kunna importeras mot betalning
i mjuka valutor, under det att import
av fodervaror kräver s. k. hårda
valutor, har väl knappast längre någon
betydelse, sedan vår ekonomi har kommit
så långt i utförsbacken, att förhållandena
äro nära nog lika krisartade i
fråga om vår tillgång till de mjuka valutorna
som i fråga om tillgången till de valutor,
vilka äro bundna vid guldet. Till
denna utveckling av den ekonomiska politiken
ha naturligtvis många orsaker bidragit,
bland andra den, att den svenska
produktionen i många fall inte har kunnat
bedrivas rationellt, då den över allt har
haft statens tunga och i de flesta fall
även oformliga hand över sig. Ett närliggande
exempel härpå är just att fodertilldelningen
för äggproduktionen varit
så liten och ojämn, att större delen av
fodret har gått åt till att hålla hönsen
vid liv, medan endast en mycken liten
del har blivit över till produktionsfoder.
Och så har den bristande äggproduktionen
måst ersättas med import, som
— jag vidhåller det — kostar dubbelt så
mycket som foder till motsvarande produktion
hade kostat om det hade kunnat
importeras.

Det är nog alldeles riktigt som herr
statsrådet säger, att vid så låg avkastning
som för närvarande erhålles uppgår foderkostnaden
till större delen av salupriset
på äggen, men detta beror på att
produktionen måste ske under så ogynnsamma
förhållanden, som fallet är, i det
att mängden produktionsfoder är allde -

Om ökad import av hönsfoder m. m.

les otillräcklig. Om äggproducenterna utöver
den fodertilldelning, som har lämnats,
hade fått använda importerat kli
till hönsfoder, hade detta kli nästan i
sin helhet kunnat utnyttjas som produktionsfoder
och säkerligen lämnat minst
så stor avkastning i form av ägg som jag
har anfört i interpellationen.

En annan uppgift i statsrådets svar som
kräver justering gäller priset på kli. Enligt
importstatistiken har detta utgjort
mellan 24 och 25 öre per kilogram, således
per foderenhet endast cirka 30 öre.
Kli har ju dessutom inte varit underkastat
internationell handelsreglering och
hade därför utan hinder av sådan kunnat
importeras i större mängd.

Jag behöver endast tillägga, att kli är
ett utmärkt hönsfoder, i synnerhet som
komplement till annat foder. I fläskproduktionen
är däremot kli så gott som
odugligt. Skillnaden beror på olikheter
i de anatomiska förhållandena hos svin
och höns.

Att importen av ägg och flytande ägggula
år 1946 uppgick till nära 14 miljoner
kronors värde bevisar endast, att
det svenska jordbruket det året gick
miste om flera miljoner kronor i inkomst
därför att det inte gick att importera
hönsfoder i stället för ägg. Det förhållandet,
att äggimporten år 1946 var ännu
större än under fjolåret, berodde givetvis
även därpå, att vår handelsbalans
år 1946 ännu inte hade försämrats så
långt, att valutaförhållandena voro avgörande
för om äggimport kunde företagas
eller ej. En annan bidragande orsak
var naturligtvis, att hönsfodertilldelningen
under sommaren 1946 var oerhört
liten; till jordbruk med minst fem
hektar åker lämnades ingen tilldelning
alls.

Statsrådet säger, att den svenska äggproduktionen
har ökat efter kriget och
år 1946 uppgick till förkrigstidens nivå.
Det är ju emellertid utan vidare klart,
att det svenska folkhushållet nu behöver
betydligt större kvantiteter ägg än det
konsumerade före kriget; dels har det
svenska samhället sedan dess vuxit med
mer än en halv miljon invånare, och

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

Om ökad import av hönsfoder m. m.

dels har köpkraften ökats för de allra
flesta.

Till slut är att anmärka, att äggproduktionen
till sin största del är en småbrukets
produktionsgren och som sådan
inte bara bör vara strykpojken, utan åtminstone
bör ges samma rum i den
svenska produktionen som övriga näringsgrenar,
i synnerhet som äggen utgöra
ett för hela det svenska folkhushållet
viktigt livsmedel. Om äggproduktionen
inte ger fullt samma näringsutbyte
per foderenhet som mjölkproduktionen
eller fläskproduktionen, så utgöra ju
äggen å andra sidan ett viktigt skyddsfödoämne.

Jag är visst inte, som herr statsrådet
vill göra gällande, blind för de svårigheter,
som handelsavtal, valutaknapphet
och internationella regleringar föra med
sig. Jag är inte heller av den uppfattningen,
att det hade varit bättre om de
statliga regleringarna och ransoneringarna
inte hade funnits, utan jag tror till
och med, att statliga regleringar och
ransoneringar ännu behövas på olika
områden.

Som sammanfattning kan jag dock
inte underlåta att säga, att det är ytterst
viktigt att staten inte genom bristande
framsynthet och samordning vid regleringarna
vållar de olika näringsgrenarna
större avbräck än som är nödvändigt.
Detta är viktigt inte minst för att staten
skall kuna upprätthålla sin respekt och
sin auktoritet. Vid regleringen av äggproduktionen
och äggimporten har det
brustit åtskilligt härvidlag.

Föredrogos och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 293, angående godkännande av varuutbytesöverenskommelse
mellan Sverige
och Schweiz m. m.; samt

nr 294, angående godkännande av protokoll
rörande handeln mellan Sverige
och Förenta staternas—Storbritanniens
ockupationszoner i Tyskland.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: -

nr 427, av herr Lindström m. fl.,
nr 428, av herr Johannesson, och
nr 429, av herr Ericsson, Carl Eric,
m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till sjöarbetstidslag.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 430, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område; samt

nr 431, av herr Andersson, Lars, och
herr Näsgård, i samma ämne.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 282 och 295.

Herr Mannerskantz avlämnade en av
honom m. fl. undertecknad motion, nr
432, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående subventionering av införseln
av vissa varor m. m.

Motionen bordlädes.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 17—20, 22, 96 och 101 §§ regeringsformen; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m. i vad den avser
ändrad lydelse av § 110 regeringsformen; nr

27, i anledning av väckt motion angående
åtgärder för stärkande av den
riksdagens kontrollmakt, som beröres i
§§ 105, 106 och 107 regeringformen;

nr 28, i anledning av väckt motion angående
ändring av bestämmelserna om
fastställande av ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; samt

Lördagen den 12 juni 1948.

Nr 24.

nr 29, i anledning av väckt motion angående
tillämpningen av lagen rörande
ny indelning av riket i borgerliga kommuner; statsutskottets

utlåtanden:
nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap m. m.;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal rörande Stockholms och Göteborgs
högskolors framtida ställning m. m.;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till universitetssjukhusen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av en
arbetarskvddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

151, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst i samband med statsförvärv
av enskild järnväg;

nr 152, i anledning av väckt motion
om utredning angående formen för avgörande
av frågor rörande kommunikationsverkens
taxor;

nr 153, i anledning av riksdagens år
1947 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1946—den 30 juni 1947
jämte vissa motioner;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till särskilda barnbidrag till iinkors
och invaliders barn in. in. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 155, i anledning av väckt motion
om ändring i villkoren för statens bosättningslån; nr

156, i anledning av väckt motion
angående medgivande i vissa fall av statsbidrag
till ny- och ombyggnad av ålderdomshem
;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under femte
och elfte huvudtitlarna jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om upphörande av statistiska
tabellkommissionens verksamhet;
samt

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den allmänna bostadspolitikens
organisation in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 52, i anledning av väckta motioner
om en särskild varuskatt å importerad
frukt;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående avskaffande av ortsavdragen;
samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, in. in.;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 43, angående utgivande av en upplysningsskrift
om riksdagens arbetsformer
in. in.;

nr 44, angående regleringen för budgetåret
1948/49 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. in.;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, in. in. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

Nr 24.

Lördagen den 12 juni 1948.

nr 46, i anledning av Kungi. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 5
juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i strafflagen, m. m., dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny
strafflagstiftning för krigsmakten, dels
ock i dessa ämnen väckta motioner;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om tilllägg
till kyrkolagen, m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till militär rättegångslag,
m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt;
samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
in. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av väckt motion om
viss reglerande lagstiftning beträffande
bil- och busslinjer;

nr 42, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

43, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen den
18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.; samt
nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning

om fortsatt giltighet av förordningen den
30 juni 1943 (nr 449) angående dyrtidstiUägg
åt vissa ersättningstagare enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående stödåtgärder för
maskinhållningen inom jordbruket jämte
i ämnet väckt motion;

nr 52, i anledning av väckt motion om
statsbidrag till gäldande av vissa kostnader
för en lagaskiftesförrättning å fastigheten
Kypasjärv 51 i överkalix socken;

nr 53, i anledning av väckta motioner
om anslag till fraktlindring för frukt till
Norrbottens och Västerbottens län;

nr 54, i anledning av väckt motion angående
reglering av rätten att hålla grindar
över enskild väg till vilken statsbidrag
utgår;

nr 55, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 21 § lagen om vägnämnder
och länsvägnämnder;

nr 56, i anledning av väckt motion om
viss ändring i 55 § lagen om allmänna
vägar;

nr 57, i anledning av väckta motioner
om anslag till bestridande av fraktkostnader
för stenbrytningsaggregat;

nr 58, i anledning av väckta motioner
om anslag till stationerande av bevakningsfartyg
för sillfisket vid Island; samt
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående anvisande av medel för utlämnande
av räntefritt lån till byggande av
ett försöksfartyg lämpligt för västkustens
islandsfiske.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.59 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 15 juni 1918.

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Upplästes ett till kammaren inkommet
dödsbevis av följande lydelse:

Dahlström, Karl Herman, född 27 april
1877, yrke: riksdagsman, civilstånd:

gift, boende: Knäppinge, Sparreholm,
förs. Hyltinge, kommun Hyltinge, län
Södermanlands, har enligt vad jag själv
känner avlidit på länslasarettet i Flen
12 juni 1948 kl. 2.50, och enligt min uppfattning
var huvuddödsorsaken Nephritis
acuta, nomenkl nr 5 000, bidragande
dödsorsak: Uraemia.

Flen 12 juni 1948.

H. Lundberg,
lasarettsläkare.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkareintyg får
jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsgöromål från och med
i morgon, den 14 dennes, till och med
den 3 nästkommande juli, med skyldighet
för mig att återinträda i arbete tidigare,
om min hälsa så tillåter.

Lasarettet, Lund den 13 juni 1948.

Ivar Ekslrömer.

Att riksdagsman Ivar Ekströmer intagits
på öronkliniken i Lund för oundgängligen
nödvändig operation och är
till följd därav oförmögen att deltaga i

2 Första kammarens protokoll 1948. Nr 24.

riksdagsarbetet under ca 3 veckor intygas.

Lund den 12 juni 1948.

Gösta Dohlman.
Professor.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

278, angående val av fullmäktige i
riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; samt
nr 284, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret samt suppleanter för
fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 279, för riksbanksdirektören Ivar
Rooth att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 280, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Allan Andersson i
Tungelsta att vara fullmäktig i riksbanken; nr

281, för ledamoten av riksdagens
första kammare herr John Helmer Bergvall
att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 282, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Olof Andersson i
Malmö att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 283, för filosofie licentiaten Henrik
Åkerlund att vara suppleant för riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 285, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Ernst Gustaf Eugen
Eriksson i Stockholm att vara fullmäktig
i riksgäldskontoret;

nr 286, för ledamoten av riksdagens
första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara fullmäktig i riksgäldskontoret; -

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Ang. tandteknikernas befogenhet.

nr 287, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gunnar Falla att
vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

288, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gustaf Valdemar
Nilsson i Kristinehamn att vara suppleant
för fullmäktige i riksgäldskontoret;
samt

nr 289, för ledamoten av riksdagens
andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson i Grönvik att vara suppleant
för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Ang. tandteknikernas befogenhet.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
MOSSBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundqvists
interpellation angående tandteknikernas
befogenhet, erhöll ordet och
anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Lundqvist till mig riktat
följande fråga:

Är herr statsrådet villig förorda sådan
ändring i kung], förordningen av den
18 juni 1861, att genom högsta domstolens
utslag den 27 januari 1948 uppkomna
hindret för tandtekniker att på tandläkares
ansvar utföra arbeten i samma
utsträckning som hittills varit vanligt,
undanröjes?

Som svar får jag anföra följande. Behörigheten
att i Sverige utöva verksamhet
som tandläkare regleras av en författning
av gammalt datum, nämligen
den av interpellanten berörda ordningen
den 18 juni 1861 för tandläkarkonstens
utövning. Enligt 1 § i denna författning
äro de förrättningar, som tillhöra
tandläkarkonstens utövare ■— d. v. s.
de legitimerade tandläkarna — för det
första: rengöring, fyllning och utdragning
av tänder, för det andra: förfärdigande
och insättande av konstgjorda tänder
samt för det tredje: behandling av
tändernas och tandköttets sjukdomar.

Ursprungligen gällde enligt denna förordning
att tandläkare hade rätt att antaga
lärling, som på vissa villkor och sedan
han undergått prövning kunde an -

!tagas till s. k. medhjälpare för att småningom
efter fullbordad utbildning hli
behörig att utöva verksamhet som tandläkare.
Detta system med tandläkarutbildning
hos de enskilda tandläkarna
upphörde dock i och med att tandläkarinstitutet
övertog denna utbildning.

Några bestämmelser om rätt för tandläkare
att i sitt yrke anlita medhjälpare
annat än i utbildningssyfte ha icke funnits.
Emellertid anlita som bekant tandläkarna
i sitt arbete tandtekniker och
tandsköterskor. Tandteknikerna äro
tandläkarnas tekniska biträden, vilka efter
tandläkarnas anvisningar samt på
modell utföra rent laboratoriemässiga arbetsmoment.
Tandsköterskorna assistera
: tandläkarna vid beredandet av fyllnadsmedel,
vid instrumentvården etc. Några
bestämmelser, som reglera dessa yrkeskategoriers
verksamhetsområden, äro
icke utfärdade om man bortser från instruktionerna
för befattningshavarna
inom folktandvården och den militära
tandvården. Varken i 1861 års ordning
eller i senare utfärdade författningar
kan man dock finna stöd för att medhjälparna
inom den privata tandvården
skulle ha rätt att direkt på patient utföra
sådana ingrepp som, enligt vad
jag förut anfört, höra till tandläkarkonsten.

I det av interpellanten åberopade
rättsfallet fälldes två tandtekniker till
ansvar för att de utfört »avtryckstagning
och inprovning av proteser och andra
konstgjorda tänder» samt »borttagning
av tandsten». Interpellanten synes mena
att en ny princip införts genom högsta
domstolens ifrågavarande avgörande och
att genom denna princip tandteknikernas
befogenhet begränsats i förhållande
till vad man hittills ansett vara tillåtligt
för dem. Så är dock icke fallet. Domstolsutslaget
innebär endast ett fortsatt
hävdande av hittills tillämpad rättspraxis.
Redan tidigare har nämligen
högsta domstolen — senast i utslag den
13 november 1935 — dömt efter liknande
grunder som i detta fall.

Enligt vad jag under hand inhämtat är
man inom medicinalstyrelsen f. n. sysselsatt
med en omarbetning av de nu gäl -

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Ang. nationalförlusten på grund av bensinhamstringen.

lande reglerna om tandläkarkonstens utövning.
Därvid kommer givetvis även befogenheten
för tandläkarnas medhjälpare
under övervägande. Medicinalstyrelsens
förslag torde komma att framläggas inom
en nära framtid.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få uttala ett tack till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

När jag tillät mig att interpellationsvägen
ta upp detta spörsmål, skedde det
främst på grund av den allvarliga brist
på tandläkare, som har gjort sig särskilt
kännbar inom folktandvården. Jag kan
såsom exempel ta förhållandena inom
det län, som jag har äran att representera,
där vi ha haft att dras med mycket
stora svårigheter att få tandläkare i tillräckligt
antal för folktandvården. Väntetiden
för patienterna har hela tiden varit
mycket lång, och någon förbättring i
det avseendet har i varje fall hittills inte
kunnat förmärkas. Jag kan nämna, att
vid vår landvårdscentral i Södertälje är
väntetiden för patienterna alltjämt omkring
två år.

Att en sådan ordning, som säkerligen
har sin motsvarighet på många andra
platser ute i landet, inte kan anses tillfredsställande
synes mig vara uppenbart,
och därför ter det sig i mina ögon
högeligen önskvärt, att man från det
allmännas sida försöker att minska de
nuvarande olägenheterna så långt detta
nu rimligen kan ske. Därvid måste det
såvitt jag förstår i allra första hand vara
angeläget, att man utnyttjar det antal
tandläkare, som över huvud taget
finns, så effektivt som möjligt och att
man därför bl. a. också gör det möjligt
för de tandläkare, som så önska, att ha i
sin tjänst vid utbildade tandtekniker,
vilka, naturligtvis efter läkarens direkta
anvisningar och under dennes ansvar,
tillåtas utföra enklare tandvårdsarbete
av mera rutinmässig karaktär.

När jag framställde min interpellation,
hade jag också i tankarna det princip -

uttalande, som gjordes i en proposition
vid 1946 års riksdag av dåvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet. Det
var i propositionen nr 241, som gällde
inrättandet av ett andra tandläkarinstitut.
Jag har i min interpellation återgivit
stora delar av detta statsrådsuttalande,
och jag skall därför inte upprepa
det här. Såvitt jag har kunnat läsa detta
uttalande sammanfaller emellertid den
uppfattning om tandteknikernas utnyttjande,
som dåvarande ecklesiastikministern,
d. v. s. nuvarande excellensen Erlander,
gjorde i denna proposition, fullständigt
med den uppfattning som jag
har givit uttryck åt i min interpellation,
och det är därför ganska naturligt, att
när jag nu ånyo väckt frågan på tal jag
hade väntat, att i interpellationssvaret
finna ett något mera positivt uttalande i
den förenämnda riktningen än vad som
nu har skett. Interpellationssvaret lämnar
tyvärr inte något besked alls om hur
herr inrikesministern personligen ser på
denna fråga.

Det gläder mig emellertid att, enligt
vad som framgår av svaret, medicinalstyrelsen
är sysselsatt med en överarbetning
av de urgamla bestämmelserna på
detta område, och jag hoppas att därvid
de synpunkter, som jag har tillåtit mig
framföra i interpellationen, också målte
bli åtminstone i någon mån beaktade.
Med hänsyn till den rådande tandläkarbristen
vill jag dessutom understryka
önskvärdheten av att denna överarbetning
sker med all möjlig skyndsamhet,
på det att en bättring så snart som möjligt
skall kunna åstadkommas.

Ang. nationalförlusten på grund av
bensinhamstringen.

Jämlikt £ 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundgren till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartemenlet
framställt en så lydande
fråga: »Till vilket belopp uppskattar

herr statsrådet nationalförlusten på
grund av den bensinhamstring, som ägt
rum i samband med tillkännagivandet
av planerna på bensinransoneringen och
på höjningen av bensinskatten?»

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Ang. nationalförlusten på grund av bensinhamstringen.

Ordet lämnades härefter till lierr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara nämnda fråga, och
nu yttrade: Herr talman! Herr Lundgren
har frågat mig till vilket belopp jag uppskattar
nationalförlusten på grund av
den bensinhamstring, som ägt rum i samband
med tillkännagivandet av planerna
på bensinransoneringen och på höjningen
av bensinskatten.

Till svar härå får jag anföra följande.
Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen
i riksdagen i detalj redogjort för de förhållanden,
som varit förknippade med
offentligheten kring bensinransoneringen
och varför det icke varit möjligt att
genomföra densamma tidigare än som
skett. I mitt svar på herr Petréns interpellation
i denna fråga uppgav jag, att
hamstringsköpen torde omfatta högst
14 000 in3 bensin och att, om man utginge
från den kvantitet bensin, som
efter beslagets ikraftträdande skulle ha
stått till bilismens förfogande, den överförbrukning
som då förelåge kunde uppskattas
till 30 000 in3. Dessa kvantiteter
bensin komma givetvis till övervägande
del att användas för trafikändamål och
övrig normal drift. Hur stor del av
hamstringsköpen, som skett från nyttotrafikens
eller från den s. k. nöjesbilismens
sida, finns självfallet ingen möjlighet
att bedöma. Om man anser, att nöjeskörning
ur nationalekonomisk synpunkt
i dag icke är önskvärd, skulle det
kunna göras gällande att den bensin,
som hamstrats härför, innebär en nationalförlust.
Bensinransoneringen är emellertid
— i enlighet med den ståndpunkt
riksdagen intagit ■— utformad på det sättet,
att samtliga motorfordonsägare erhålla
bensintilldelning, varför ett resonemang
som detta icke är hållbart. .lag
vill ej heller påstå, att frågeställaren haft
dessa synpunkter i tankarna, då han
ställde sin fråga. Det av frågeställaren
väckta spörsmålet synes mig möjligen ha
den innebörden, att han önskar få reda
på de förluster, som uppstått på grund
av att den hamstrade bensinen icke förvarats
på ändamålsenligt sätt. De brist -

fälliga lagringsanordningarna beträffande
den hamstrade bensinen ha givetvis
medfört förluster i form av spill och
avdunstning m. m. varjämte denna bensin
kan ha förorsakat eller förvärrat enstaka
eldsvådor. Att göra en uppskattning
av härigenom uppkomna förluster
är emellertid icke ens gissningsvis möjligt.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
anhåller att till statsrådet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret och för
att detta svar kommit så snabbt.

Jag syftade med min fråga, såsom herr
statsrådet också antydde, närmast på den
förlust, som uppkommer på grund av att
den hamstrade bensinen är otillfredsställande
förvarad. Vi äro ju alla överens om
att den hamstring, som kom till stånd
på grund av det sätt, varpå bensinransoneringen
infördes och genomfördes, är
utomordentligt beklaglig. Det är naturligtvis
också beklagligt, att bensin skall
förstöras på grund av otillfredsställande
förvaring och att den skall på grund
därav i vissa fall orsaka skador.

Jag förstår att det är svårt att uppskatta
den förlust, som uppstår på grund
av en otillfredsställande hamstring, men
jag förmodar, att det är en icke obetydlig
mängd bensin som på detta sätt inte
kommer folkhushållet till del.

Jag ber med dessa ord att få framföra
mitt tack till statsrådet för det lämnade
svaret.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 282,
angående ersättning till statstjänstemän
m. fl. för vissa under vistelse utom riket
uppkomna förluster.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
295, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av lagen den 15 december 1939
(nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv.

Tisdagen den 15 juni 1948.

Nr 24.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Mannerskantz m. fl.
väckta motionen, nr 432, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 25—29,
statsutskottets utlåtanden nr 145—159,
bevillningsutskottets betänkanden nr
51—55, bankoutskottets utlåtanden nr
43—46, första lagutskottets utlåtanden
nr 39—43, andra lagutskottets utlåtanden
nr 41—44 och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 51—59.

På framställning av herr talmannen
beslöts att konstitutionsutskottets utlåtanden
nr 25 och 26 skulle på föredrag -

ningslistan för nästa sammanträde uppföras
näst efter första lagutskottets utlåtande
nr 43.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 433, av herr Björck m. fl.,
nr 434, av herrar Björck och Osvald,
samt

nr 435, av herr Andrén m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.20 eftermidagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Torsdagen den 17

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Enligt ett från utrikesdepartementet
ingånget meddelande firar
Schweiz i år 100-årsminnet av sin konstitution.
Minnet kommer att högtidlighållas
i Bern den 19 och 20 juni, då
parlamentet är samlat. Då det synes
mig önskvärt och lämpligt att Sveriges
riksdag på något sätt uppmärksammar
detta jubileum, ber jag få föreslå, att
kammaren ville uppdraga åt sin talman
att, under förutsättning att andra kammaren
fattar ett liknande beslut, gemensamt
med andra kammarens talman avsända
ett lyckönskningstelegram till
Schweiz parlament.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:
nr 433, av herr Björck m. fl.,
nr 434, av herrar Björck och Osvald,
samt

nr 435, av herr Andrén m. fl.,
alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Om stärkande av riksdagens
kontrollmakt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckt
motion angående åtgärder för stärkande
av den riksdagens kontrollmakt, som beröres
i §§ 105, 106 och 107 regeringsformen.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,

juni förmiddagen.

nr 243, av herr von Friesen, hade hemställts,
att riksdagen ville uppdraga åt
riksgäldsfullmäktige att låta föranstalta
om utredning angående åtgärder för
stärkande av den riksdagens kontrollmakt,
som berördes i regeringsformen
§§ 105, 106 och 107.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att det i förevarande motion framställda
utredningsyrkandet ej måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av, utom
annan, herrar Holmbäck och von Friesen,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Vid
detta utlåtande av konstitutionsutskottet
har jag låtit anteckna en blank reservation.

Frågan om riksdagens kontrollmakt
är vid innevarande riksdag uppe dels i
förevarande utlåtande och dels genom
en motion om ändringar rörande konstitutionsutskottet,
vilken är hänvisad
till det särskilda utskott, som har att
behandla riksdagens arbetsformer. Jag
känner inte till arbetet inom det särskilda
utskottet, men jag föreställer
mig, att det vid sin prövning knappast
kan komma att ägna frågan om riksdagens
kontrollmakt mera ingående behandling.

Dechargeförfarandet är, som alla
kammarens ledamöter känna till, tekniskt
mycket svårt. Där sittä ej mindre
än 20 personer för att besluta angående
anmärkningar emot statsråden. Man
borde givetvis vid behandlingen av en
anmärkning mot ett statsråd tillämpa
samma grundsatser som då det gäller
ett domstolsförfarande, alltså fordra
samma noggrannhet och skärpa som
därvid iakttages, men av naturliga skäl

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

kan man inte detta. Det tekniska förfarandet
skulle bereda allt för stora
svårigheter. Det har också visat sig, att
under tidernas lopp konstitutionsutskottet
har gjort åtskilliga anmärkningar,
som kanske måste sägas bero på misstag.
Litteraturen kring konstitutionsutskottet
ger också vid handen, att dechargeförfarandet
under många perioder
varit föremål för mycket stark kritik,
och jag tror att detta till mycket
stor del beror på just de svårigheter
som måste finnas vid ett förfarande sådant
som detta.

För min del anser jag emellertid, att
dechargeförfarandet bör fortsätta. Det
är över huvud taget nyttigt med den
granskning av protokollen som äger
rum. Denna granskning är ett led i den
offentlighetsprincip, som över huvud
taget utmärker vår förvaltning, och det
är också bra, att alla handlingar rörande
regeringens förvaltning under ett
helt år samlas hos en utomstående myndighet.
Dessa handlingar kunna ge ett
intresserat utskott många uppslag, som
sedermera kunna framläggas av dess
särskilda ledamöter i motionsform eller
på annat sätt.

Enligt min uppfattning bör emellertid
förfarandet läggas om så till vida,
att vad utskottet påpekar icke längre
kommer att framstå såsom anmärkningar
emot Konungens statsråd, såsom det
för närvarande gör. Att en dylik reform
behövs är alldeles uppenbart, och det
framgår också av det förhållandet, att
någon anmälan till Konungen mot ett
statsråd över huvud taget under de 140
år, som vår regeringsform har gällt,
aldrig har kunnat äga rum.

Jag tycker för min del, att utskottet,
då behandlingen av en fråga kan vara
anmärkningsvärd eller då man av frågans
behandling kan sluta sig till önskvärdheten
av reformer i lagstiftning och
dylikt, borde kunna göra påpekanden
för riksdagen och att det sedermera
borde få bero på den debatt som ägde
rum här i kamrarna och på de beslut
som därvid fattades, vilka politiska
följder dylika påpekanden skulle få.
Man bör däremot icke behålla de nu -

Om stärkande av riksdagens kontrollmakt.

varande bestämmelserna om att det ytterst
är fråga om en anmärkning, som
tänkes resultera i anmälan till Kungl.
Maj :t. Gör man denna reform, så kommer
hela förfarandet inför konstitutionsutskottet
att få en helt annan karaktär,
samtidigt som man dock behåller
den granskning av protokollen och
övriga handlingar, som jag för min del
tror är nyttig.

Konstitutionsutskottet har nu sagt i
sitt utlåtande, att det vid lämpligt tillfälle
ämnar taga upp dessa frågor till
behandling inom utskottet självt, och
jag tillåter mig sluta mitt anförande
med den förhoppningen, att utskottet
snart måtte kunna få detta tillfälle och
den tid, som behöves.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Det kan ju vara onödigt av mig
att säga något mera, då den ärade talaren
icke hade något yrkande. Vad han
framhållit gäller ju saker och ting, som
säkerligen komma att tagas upp till prövning
i sinom tid, när denna fråga skall
ytterligare utredas och behandlas, och
det råder ju inte heller några delade
meningar i det avseendet inom utskottet
självt.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckt motion
angående ändring av bestämmelserna om
fastställande av ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande; och

nr 29, i anledning av väckt motion angående
tillämpningen av lagen rörande
ny indelning av riket i borgerliga kommuner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. Stockholms högskolas framtida ställning m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 145, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för budgetåret 1948/49 till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. Stockholms högskolas framtida
ställning m. m.

Föredrogs ånyo samt företogs avdelningsvis
och punktvis till avgörande
statsutskottets utlåtande nr 146, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal rörande
Stockholms och Göteborgs högskolors
framtida ställning in. m.

Avdelningen I.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 219 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande avdelning
hemställt, att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden
för den 9 april 1948 förordat avtal mellan
staten, Stockholms stad och Stockholms
högskola om högskolans framtida
ställning;

b) medgiva, att det kronan tillhöriga
kvarteret Vega vid Drottninggatan i
Stockholm med därå uppförda byggnader
finge reserveras för Stockholms högskolas
framtida behov;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
av departementschefen i förutnämnda
statsrådsprotokoll förordat avtal
mellan staten, Göteborgs stad och
Göteborgs högskola om högskolans framtida
ställning, att träda i kraft den 1 juli
1949.

Herr BRANTING: Herr talman, mina
damer och herrar! Jag skulle i detta
ärende vilja säga några ord speciellt beträffande
Stockholms högskola, som
kommentar till den uppgörelse, som nu
har träffats mellan högskolan, staten och
Stockholms stad. Jag tror man kan säga,
att vårt land på detta sätt har fått inte

bara ett nytt universitet utan också en
ny typ av universitet.

Den närmaste innebörden av vad som
har skett är ju den, att högskolans ekonomiska
framtid nu kan anses tryggad.
Sedan det har visat sig omöjligt att bedriva
en omfattande vetenskaplig undervisningsverksamhet
på basis bara av avkastningen
från tillgängliga fondmedel,
har det trekantsavtal träffats, som garanterar
de erforderliga tillskotten till
högskolan från både stadens och statens
sida.

Att i detta sammanhang staten kommer
att få ett betydande inflytande över
högskolans förvaltning och organisation
liksom också att Stockholms stads inflytande
— såsom ju också har varit fallet
hittills -— blir organisatoriskt garanterat,
finner jag för min del bara naturligt.
I styrelsen blir alltså nu staten representerad
genom ordföranden och tre
ledamöter, staden får fyra ledamöter,
och den lärda världen — högskolan och
Vetenskapsakademien — får fyra ledamöter.
Man får väl säga, att denna organisation
av ett universitet — ty i realiteten
blir det ju ett universitet — kan
betecknas som en nyhet. Man har där
enligt mitt sätt att se — jag talar här i
egenskap av gammal ledamot av högskolans
styrelse — lyckats bevara ett stort
värde, nämligen högskolans särprägel;
man har kommit fram till en organisationstyp,
där det statliga överinseendet
garanterats, men samtidigt den fria högskolans
karaktär i viss mån står kvar,
och där på samma gång de viktiga lokala
intressena få tillfälle att genom
Stockholms stads representanter bli tillvaratagna,
så att man kan ta hänsyn till
de synpunkter, som i detta fall måste
ligga huvudstadens befolkning om hjärtat.

Som jag ser saken är detta någonting
av demokrati inom den högre undervisningens
och den vetenskapliga forskningens
värld. För Stockholms del ha vi
ju länge insett — och genom rikliga
anslag visat att vi insett — att det har
ett oerhört värde att äga tillgång till
denna högskola. Men det blir naturligtvis
också av betydelse för hela landet,

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

att detta universitet finns till och verkar
på denna centrala punkt i riket och kan
funktionera på säker grund.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ: Herr talman! Då diskussion
uppstått på denna punkt, kan
jag inte underlåta att för min del såsom
representerande Stockholms högskola ge
uttryck för den synnerliga tacksamhet,
som man inom högskolan känner över
det arrangemang som föreslagits av
Kungl. Maj :t och som nu tillstyrkts av
statsutskottet.

Jag delar fullt ut den glädje och de
förhoppningar, som herr Branting har
givit uttryck åt, och har tänkt mig, att
det inte borde saknas ett uttryck för
denna syn i dagens protokoll.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
avdelningen hemställt.

Avdelningen 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo samt företogs avdelningsvis
och punktvis till avgörande
statsutskottets utlåtande nr 147, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1948/49 till
universitetssjukhusen jämte i ämnet
väckta motioner.

Avdelningen I.

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till karolinska sjukhuset.

Avdelningen II.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 203, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att, utom annat, vidtaga de ändringar i
personalförteckningen för karolinska
sjukhuset, som föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet

Anslag till karolinska sjukhuset.

över ecklesiastikärenden för den 5 mars
1948 anfört, dels godkänna av departementschefen
angiven avlöningsstat för
karolinska sjukhuset, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1948/49,
dels ock till Universitetssjukhus: Karolinska
sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 670 000 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Svenson m. fl. (I: 349) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Dunker m. fl. (11:512);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson m. fl. (I: 350) och
den andra inom andra kammaren av
fröken Nygren m. fl. (11:511), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte besluta
följande lönegradsplacering av kuratorstjänster
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet: karolinska

sjukhuset

3 kuratorer ............ lönegrad 19

2 kuratorer ............ lönegrad 17

serafimerlasarettet

1 kurator..............lönegrad 19.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:350 och 11:511, såvitt nu
vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen för
karolinska sjukhuset, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 5 mars 1948 anfört;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1948/49;

c) till Universitetssjukhus: Karolinska

sjukhuset: Avlöningar för budgetåret

1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 670 000 kronor;

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till karolinska sjukhuset.

II. att motionerna I: 349 och II: 512,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Oscar Olsson och Pauli
samt fröken Andersson, vilka beträffande
den under behandling varande punkten
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort?
under mom. I hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 350
och II: 511, såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som föranleddes
av vad utskottet i det av reservanterna
föreslagna yttrandet anfört;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1948/49;

c) till Universitetssjukhus: Karolinska

sjukhuset: Avlöningar för budgetåret

1948/49 under elfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 9 675 500 kronor.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Tillsammans med ett par andra ledamöter
av statsutskottet har jag här reserverat
mig när det gäller statsutskottets
förslag om avslag på motionen om kuratorernas
vid karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet lönegradsplacering.

Denna fråga ligger för de av kammarens
ledamöter, som ha hunnit grundligt
läsa igenom utlåtandet, såvitt jag
kan förstå, tämligen klar. Som kammarens
ledamöter torde erinra sig, uppflyttades
kuratorerna vid länslasaretten år
1947 till 19 :e och 17 :e lönegraderna,
och därvid framställdes krav på att de
sociala kuratorerna vid rikssjukhusen
skulle komma i samma löneställning
som länslasarettens kuratorer.

Varför komrno inte de i samma löneställning,
när de ha alldeles sammma
utbildning och alldeles samma tjänstgöring?
Jo, år 1947 hade Konungen ett
gott skäl att förebringa: »Jag är icke
beredd», yttrade departementschefen,

»att med anledning av nyssnämnda
framställning, som icke hunnit undergå
remissbehandling i vanlig ordning,
nu förorda någon ändring beträffande
de vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
anställda kuratorernas löneställning.
» Det var ju egentligen ingenting
att säga om den saken gent emot
den motiveringen. Men det betydde inte
att Konungen ansåg kraven oberättigade,
ty Kungl. Maj :ts proposition fortsätter:
»Jag förutsätter emellertid, att frågan
om såväl nyssnämnda som övriga
statsanställda kuratorers löneställning
göres till föremål för närmare överväganden
samt att nästa års riksdag förelägges
det förslag i ämnet, vartill övervägandena
kunna giva anledning.»

Såvitt jag kan läsa rätt innantill —
och detta är ju inga djupsinniga saker
— innebär detta ett direkt löfte av
Kungl. Maj :t att lägga fram denna fråga
till denna riksdag.

Riksdagen observerade 1947 detta
Kungl. Maj :ts löfte. På s. 19 i utskottsutlåtandet
redogöres för att riksdagen
vid behandlingen av förste köksföreståndares
löneställning ifrågasatte, huruvida
icke denna omprövning lämpligen kunde
företagas i samband med de av departementschefen
angivna överväganden, som
ansågos böra komma till stånd rörande
kuratorernas vid nämnda sjukhus löneställning
och varom förslag av departementschefen
antytts komma att föreläggas
nästa års riksdag.

Det är väl rätt sällan en tjänstemannagrupp
med löfte ifrån departementschefen,
understruket av riksdagen, blir
så bedragen, som dessa sociala kuratorer
ha blivit i denna fråga. Det är sant
att de icke äro så många, men även om
det inte är någon större del av valmanskåren,
som står bakom kravet på
ett löftes fullgörande, bör kanske löftet
hållas ändå. Kungl. Maj:t har inte ens
berört denna fråga i sin proposition av
i år. Köksmästarna har Kungl. Maj:t
kommit ihåg, och de ha uppflyttats så
som det hade satts i utsikt.

Är det då någon brist i utredningen
efter det att departementschefen med
riksdagens understrykande har givit des -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

sa löften? Ja, det kunna vi se på s. 21.
Där står det: »Utredning har under hösten
1947 verkställts av statens lönenämnd,
som den 5 december 1947 avgivit
utlåtande i ärendet. Lönenämnden
har ingående behandlat följande personalgruppers
arbetsuppgifter och kvalifikationer,
nämligen: 1) kuratorer an ställda

vid de statliga undervisningssjukhusen
(karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet),
6 tjänster; 2) kuratorer
anställda vid fångvårdsanstalterna, 11
tjänster; .. .»

Detta gäller de egentliga kuratorerna,
som äro fullt jämförliga med de sociala
kuratorerna vid landstingssjukhusen. Deras
löneställning har alltså behandlats
av lönenämnden, men dessutom har lönenämnden
upptagit två grupper, som
icke kunna anses jämställda med landstingssjukhusens
kuratorer, nämligen socialassistenter
anställda vid rättspsykiatriska
undersökningsstationer — det är
6 tjänster, som lönenämnden icke vill
uppflytta högre än till 16 lönegraden,
därför att deras ställning icke har den
självständiga karaktär, som de vanliga
kuratorernas har — och hjälpverksamhetsförestånderskor
vid de statliga sinnessjukhusen
— 25 tjänster, som lönenämnden
med stöd av medicinalstyrelsen
avfört från jämförelse med de sociala
kuratorerna såsom icke alls stående
på samma nivå. När det gäller de sociala
kuratorerna, dels dem som det är
fråga om i denna proposition och dels
dem som äro anställda vid fångvårdsanstalterna,
så har lönenämnden kommit
till det resultatet, att det inte finns
något som helst skäl att göra skillnad på
dessa kuratorer och landstingssjukhusens
kuratorer; de äro och böra vara
absolut jämställda, och att dessa kuratorer
vid de statliga undervisningssjukhusen
och fångvårdsanstalterna fått lägre
lön under de gångna åren, kan inte
vara något skäl för att de fortsättningsvis
också skola ha lägre lön.

För en vanlig människa, som inte är
allt för mycket infiltrerad i utskottsarbete
och alla egendomliga synpunkter,
som där kunna tänkas framdragna, skulle
jag tro att frågan ligger alldeles klar.

Anslag till karolinska sjukhuset.

Ifrån rättvisesynpunkt kan det inte finnas
något som helst att anmärka emot
lönenämndens ståndpunkt här.

Vad säger då utskottet? Jo, utskottet
säger att lönenämnden har rätt. Hela
utskottet medgav detta. Hur kan då utskottet
avstyrka motionerna? Ja, utskottet
säger visserligen, att en lönereglering
är motiverad med hänsyn icke
minst till att kuratorerna vid landstingens
sjukvårdsanstalter erhållit förbättrade
löneförmåner från och med den 1
januari 1947. Då emellertid den av lönenämnden
verkställda utredningen omfattar
jämväl andra, med kuratorerna
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
jämförliga befattningshavargrupper,
så anser utskottet att samtliga
dessa lönefrågor lämpligen böra upptagas
till behandling i ett sammanhang.
Således: därför att det — inte enligt lönenämnden
men enligt utskottet
finns jämförliga befattningshavargrupper
— vilket utskottet inte har undersökt
— så föreslår utskottet, att dessa
kuratorer skola få vänta ytterligare något
år på den lönereglering som de sakligt
sett borde ha haft åtminstone den 1
juli 1947.

Men vart ha då de med kuratorerna
vid rikssjukhusen jämställda kuratorerna,
som också ha fått lönenämndens intyg
på att de borde komma i samma löneställning,
tagit vägen? Jo, deras lönefråga
ligger kvar i statsutskottet, där
den behandlas på tredje avdelningen,
och jag förstår att tredje avdelningen
menar, att om riksdagen i dag avslår
frågan om kuratorerna vid de statliga
undervisningssjukhusen, måste riksdagen
också avslå samma motioner rörande
kuratorer anställda vid fångvårdsanstalterna.
Den statsfinansiella besparingen
blir ju därigenom ännu litet större.
Men orättvisan växer ju också i någon
mån, ty även dessa It kuratorer
med samma rätt som landstingssjukhusens
kuratorer bli, såvitt jag kan finna,
orättvist behandlade.

Herr talman! .lag har nu rett ut frågan
genom att ordagrant citera de fakta,
som föreligga till stöd för motionen,
och jag ber att på grund härav få yrka

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till karolinska sjukhuset.

bifall till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Herr Olsson har lagt fram problemet
sådant som det faktiskt ligger till. Jag
måste säga, att under de 14 riksdagar
jag varit här har jag aldrig varit med
om en så egendomlig behandling av en
fråga som i detta fall. Utskottet säger —
och det är, såvitt jag kan se, det enda
skälet, om man nu skall anse att det är
något skäl -— att samtliga frågor skola
lösas i ett sammanhang. Vad menar man
nu med det? Lönenämnden har gjort en
utredning och kommit fram till att vissa
kategorier kunna jämföras med de
ifrågavarande kuratorerna och att andra
kategorier icke kunna jämföras med
dem. Den utredning, som Kungl. Maj:t
förra året ville avvakta, föreligger nu.
Kungl. Maj:t har, som herr Olsson påpekade,
klart och tydligt sagt, att när
utredningen är färdig, skall denna lönefråga
regleras, men i år sägs det inte
ett ord om denna sak i propositionen.

Man kan ju fråga sig, vad detta kan
bero på. Det var ett klart löfte, som
gavs förra året under vissa förutsättningar,
och dessa förutsättningar äro nu
uPPfylIda, men icke förty kommer man
nu med de obotfärdigas förhinder och
säger att man skall vänta och ta det
»i ett sammanhang». När man sedan
kommer till det där sammanhanget,
skall man väl sätta i gång ett par utredningar
till, och under tiden komma kuratorerna
att stå där de stå med de konsekvenser
— det vågar jag klart säga
ifrån — som detta kommer att medföra.

Lönenämnden har, som det nyss betonades,
klart sagt ifrån, att den nuvarande
placeringen är för låg för dessa
kuratorers, som man säger, i hög grad
kvalificerade uppgifter. Jag tror inte att
den föregående talaren citerade lönenämndens
yttrande i det sammanhanget,
och jag skall därför tillåta mig göra
det. Beträffande kuratorernas uppgifter
säger lönenämnden: »Kuratorsverksamheten
kräver — om den skall

kunna fylla sina viktiga uppgifter — av
sina företrädare främst ett avsevärt
mått av initiativkraft, förmåga att
snabbt sätta sig in i växlande situationer
samt intresse för och erfarenhet rörande
såväl det mänskliga psyket som individernas
yttre förhållanden. Härjämte
erfordras självfallet en relativt ingående
kännedom särskilt om vissa delar
av den samhälleliga organisationen.»

Nu har utredningen omfattat även en
del andra närstående grupper, som man
säger, men till vilket resultat har lönenämnden
kommit? Jo, att dessa grupper
icke kunna jämföras med dessa kuratorer.
Det förslag som lönenämnden framlagt
gäller undervisningssjukhusen och
fångvårdsanstalterna, och, som herr
Olsson här nämnde, om den nu föreliggande
frågan avslås i dag, kommer som
ett brev på posten avslag också beträffande
de inom fångvården anställda kuratorerna.

Denna sak diskuterades ju i samband
med behandlingen av frågan om sjuksköterskornas
löner. Det kanske vållar förnimmelser
av obehag att påminna om
detta, men jag gör det icke förty, emedan
jag anser denna sak vara så rättvis
att man inte behöver tillgripa psykologiens
alla finter för att trolla bort verkligheten,
som säger, att förra året hänvisades
till den utomordentliga vikten
av att jämställdhet rådde mellan landstingens
sjukvårdsanstalter och karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet. Det
var då fråga om att hålla nere lönerna,
och då kunde man få majoritet för detta
förslag. Enighet därom var det gunås
inte — som väl var, kan jag tillägga!

Nu gäller det alltså, och vi utgå från detta,
att vid landstingens sjukvårdsanstalter
ha kuratorernas löner reglerats från
den 1947, att vid pensionsstyrelsens
kuranstalter kuratorerna ha fått lönerna
reglerade från den yo 1947 och att vid
vanföreanstalterna kuratorernas löner
blivit reglerade från den y, 1948. Men
lika fullt kommer utskottet här och säger
att man skall vänta litet. Jag kan
inte hjälpa, att jag tycker att detta är
en mycket egendomlig motivering.

Det faktum att lönenämnden, utan alt

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

ha direktiv därtill, har gjort vissa jämförelser
med närstående grupper kan väl
ändå inte få vara ett skäl till att man
säger nej till denna sak, och jag understryker
därvid ytterligare vad herr Olsson
betonade, nämligen att det icke höjts
en enda röst, vare sig i utskottet eller
annorstädes, om att inte denna sak är
rättvis, utan förslaget avstyrkes enbart
på den egendomliga och icke hållbara
formella grunden, att löneregleringen
skall företagas »i ett sammanhang».

Det är alltså för två grupper, som
lönereglering här föreslås. Vidare har
man tagit upp en tredje grupp, nämligen
socialassistenterna vid de rättspsykiatriska
undersökningsstationerna. Både departementschefen
och lönenämnden ha
sagt, att dessa socialassistenters arbete
inte är jämförbart med kuratorernas. Vi
ha också en fjärde grupp, som herr Olsson
talade om nyss, nämligen hjälpverksamhetsföreståndarinnornas
vid de statliga
sinnessjukhusen, beträffande vilken
grupp medicinalstyrelsen klart sagt ifrån
att den inte kan jämställas med kuratorernas
utan skall jämföras med sjukvårdspersonalens
i sluten vård. Jag anser
ju att denna personal har för låga
löner, och det hävdade jag förra året.
Men den saken hör inte hit, och därför
nämner jag detta bara parentetiskt.

Jag skulle naturligtvis kunna dra fram
ytterligare synpunkter på denna fråga

— jag har här en hel packe med handlingar,
som belysa det egendomliga framgångssättet
vid detta ärendes behandling

— men det lönar sig kanske inte att gå
in närmare på dem, eftersom enligt min
mening saken redan ligger så pass klart
till.

Man kan fråga sig, varför just kuratorerna
vid våra stora undervisningssjukhus
skola ha den sämsta ställningen;
när t. ex. landstingen ha funnit sig
höra gå med på att ge sina befattningshavare
den högre löneställningen i 17
och 19 lönegraderna, undrar man vad
som kan ha varit anledningen till utskottets
ställningstagande. Kuratorerna ha
helt och fullt och fast — jag har talat
med flera av dem under det gångna året
___trott att under denna riksdag kommer

Anslag till karolinska sjukhuset.

det som departementschefen lovat dem.
Departementschefen har ju faktiskt givit
ett löfte, och det är beklagligt, att inte
departementschefen kan tala om vad som
hänt och som gjort att departementschefen
gått ifrån sina klart uttalade utfästelser.

Det har sagts att det inte är rättvist
att endast några skola få en lönereglering,
då inte alla kunna få den; man får
t. ex. inte med vederbörande vid sinnessjukhusen.
Jag tycker att detta är ett
mycket egendomligt resonemang. Först
konstaterar man rättvisan i att undervisningssjukhusens
kuratorer skola ha en
löneställning liknande landstingens kuratorers,
men sedan tillägger man att eftersom
vissa andra kategorier inte kunna
komma med nu, är det inte rättvist att
ge dem en sådan förbättrad löneställning.
Det är en resonemangsmetod, som
jag aldrig hört maken till —• det säger
kanske inte så förfärligt mycket, men
det säger i alla fall en hel del. Om man
inte kan få hela rättvisan på en gång —
och alla erkänna ju att detta krav är
rättvist — skall man väl inte därför,
menar jag, avstå från att ta den del av
rättvisan, som man kan få. Jag bara frågar,
mina damer och herrar: Hur skulle
det ha sett ut i samhället, om man konsekvent
gått fram efter den linjen? Då
skulle vi sannolikt ha stått och stampat
på samma ställe som för åtskilliga hundra
år sedan.

Herr talman! Av vad jag nu anfört
framgår väl rätt klart på vilken sida jag
står i denna fråga: jag yrkar bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde fru Lindström.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
vill i egenskap av ordförande i karolinska
sjukhusets och serafimerlasarettets
direktion uttala mina uppriktiga bekymmer
över det läge, vari denna fråga
kommit genom statsutskottets ställningstagande.

Dessa sjukhus äro ju, som kammaren
vet, inte bara undervisningssjukhus,
utan de äro även rikssjukhus så att eu

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till karolinska sjukhuset.

mycket stor del av patienterna — ett
långt större antal än vid något annat lasarett
— komma från alla delar av landet.
Redan härigenom är det klart att
arbetet för kuratorerna vid dessa sjukhus
blir mycket större och svårare än
vid de vanliga sjukhusen, där man har
de myndigheter, med vilka man skall
träda i förbindelse, alldeles inpå sig och
känner dem, deras vanor och allt vad
därmed sammanhänger.

Vid landstingssjukhusen ha kuratorerna
nu fått en lönereglering, enligt
vilken de äro placerade i 19 och 17 lönegraderna.
Då förefaller det mig verkligen
fullkomligt meningslöst att tänka
sig, att samma kår vid statens sjukhus,
på vilken det alldeles otvivelaktigt
ställs större anspråk, skall befinna sig
i en lägre lönegrad. Det är alldeles uppenbart,
mina damer och herrar, att vi
på detta sätt i det långa loppet inte kunna
få de kuratorer, som vi behöva till
rikssjukhusen. Därmed följer också ett
sämre tillvaratagande av de på dessa
sjukhus intagnas intressen. Och det gäller
sjukhus, vilkas klientel — jag upprepar
det än en gång — kommer från hela
vårt land.

Jag hör inte till dem, herr talman,
som i första taget yrka på höjning av
vare sig löner eller andra utgifter, inte
ens när det gäller anställda, som jag
själv har så nära förbindelse med. Men
i detta fall tycker jag att det är ett
verkligt starkt rättfärdighetskrav att
man går vederbörande till mötes. Och
inte bara det — det gäller en åtgärd,
som i och för sig är både lämplig och
riktig. För att konsekvenserna inte kunna
bli på något vis ödesdigra borgar ju
den omständigheten att lönenämnden,
som just har att bevaka statens intresse
av en riktig lönesättning, gjort den
placering av ifrågavarande personal,
som föreslås i reservationen. Det är icke
tänkbart att i längden hålla kuratorerna
vid dessa betydelsefulla sjukhus på en
lägre nivå än andra kuratorer. Varför
kan man då inte höja lönen i år likaväl
som att vänta, när man ändå en gång
måste gå till en höjning? Det är nödvändigt,
vågar jag säga, för sjukhusens

del att detta sker så fort som det någonsin
är möjligt.

I detta anförande instämde herrar
Herlitz, Englund, Osvald, Carl Eric Ericsson
och Björck.

Herr LARSSON: Herr talman! Jag ger
herr Wistrand fullkomligt rätt i att man
i längden inte kan hålla dessa kuratorer
i den lönegrad, som för närvarande
gäller för dem, men om den saken äro
vi ju alla överens. Utskottet är ense med
reservanterna, såsom framgår av handlingarna,
om att detta bör rättas till.

Enligt utskottets mening får man
emellertid inte lov att behandla lönefrågor
på det sätt, som reservanterna
här föreslå. Man kan inte ta med bara
sex av kuratorerna i en sådan lönegradsuppflyttning
och låta de övriga
stanna utanför, utan lönefrågor böra
väl behandlas på det sättet, att alla
jämförliga befattningshavare bli delaktiga
av uppflyttningen. Det sägs visserligen
att det här bara gäller sex befattningshavare,
men var och en som
har sysslat med sådana frågor vet ju,
hur det blir i verkligheten: tar man
upp de sex, så måste följden bli att alla
kuratorer måste placeras in på samma
ställe i lönegradshänseende.

Jag delar fröken Anderssons uppfattning
om att kuratorerna ha ett mycket
ansvarsfullt arbete, men å andra sidan
undrar jag, om man inte är i färd med
att övervärdera dessa tjänster. Jag har
kanske ingen anledning att i detta sammanhang
ta upp frågan om översköterskornas
löneställning, men den är fortfarande
fastställd enligt samma lönegrad
som den kuratorerna för närvarande ha,
således 15 lönegraden. Om vi hade möjlighet
att nu fastställa löner för såväl
översköterskor som kuratorer, så undrar
jag i alla fall, vilken av dessa kategorier
av tjänsteinnehavare som vore
värd den största lönen. Att man gör denna
övervärdering beträffande kuratorerna
beror givetvis på att dessa befattningshavare
äro fåtaliga och att de ha
mycket skickliga förespråkare.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Under alla förhållanden har, såsom
framgår av handlingarna, utskottet icke
opponerat sig emot att kuratorerna så
småningom föras över till den lönegrad,
som reservanterna här föreslå. Men vi
som representera majoriteten i utskottet
vilja under inga förhållanden vara med
om att man nu beslutar en lönegradsuppflyttning
för sex befattningshavare,
men låter de övriga vara utanför. Vi anse
att lönefrågan bör lösas i ett sammanhang.
Detta är den egentliga orsaken
till att utskottet har stannat vid att
föreslå, att Kungl. Maj :t redan nästa år
skall framlägga förslag om att denna
fråga blir slutligt ordnad.

Man kan naturligtvis inte nu, sedan
landstingen ordnat lönefrågan för likartade
befattningar, tänka sig att staten
skall kunna dröja någon nämnvärd tid
med att ordna för sina motsvarande
befattningshavare, utan utskottet hoppas,
om riksdagen nu följer utskottets
mening, att Kungl. Maj:t redan nästa år
framlägger förslag om denna lönefrågas
lösning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, OSCAR (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall inte följa den
föregående talaren i att börja tala om
något annat, men jag vill fästa hans
uppmärksamhet på att jag hela tiden
har hållit på att vi skola ta hänsyn till
samtliga kuratorer, som det är fråga om.
De två grupper, som här ha förts fram
som den tredje och den fjärde, socialassistenterna
och hjälpverksamhetsföreståndarinnorna,
äro icke jämställda med
kuratorerna. Det är inte bara fråga om
de sex tjänsterna, utan jag sade uttryckligen
att det var fråga om de 17 tjänsterna,
nämligen inte bara kuratorerna vid
undervisningssjukhusen, utan även kuratorerna
vid fång vårdsanstalt erna, beträffande
vilka det också föreligger motion,
ehuru icke i detta sammanhang.
Det är beträffande dessa som lönenämnden
vill ha en lösning av kuratorsfrågan
i ett sammanhang.

Anslag till karolinska sjukhuset.

Herr PAULI: Herr talman! Jag instämmer
med de föregående ärade talare,
som finna behandlingen av denna fråga
något egendomlig. Situationen var
nämligen den att vi på utskottets andra
avdelning försökte sätta oss så grundligt
som möjligt in i frågan. Vi hade anordnat
föredragningar av vederbörande
representanter för dem det här gäller.
På avdelningen fanns då en övervägande
mening att det var sakligt berättigat och
även ur rättvisesynpunkt riktigt att motionen
I: 350 bifölles. Att det sedan gick
som det gick i utskottets plenum berodde
på att man där framförde rent formella
synpunkter, som ju återspeglas i
utskottets yttrande om att »samtliga dessa
lönefrågor lämpligen böra upptagas
till behandling i ett sammanhang».

Det förvånar mig att man anser det
vara nödvändigt att när det gäller en fråga
om förbättrad löneställning koppla
ihop kuratorerna vid de stora undervisningssjukhusen
med kuratorerna vid
fångvårdsanstalterna. Det riktiga är väl
snarast att man sammanställer kuratorerna
vid denna grupp av sjukhus med kuratorerna
vid en annan grupp av sjukhus,
nämligen landstingens sjukhus, som sedan
ett år tillbaka ha gjort upp med
sina kuratorer och gett dem en tillfredsställande
löneställning. Det är väl åt det
hållet som man bör ha blickarna riktade.

Man ser rent formellt på denna sak
från utskottets sida när man säger:
Landstingssjukhusens personal är inte
statsanställd, och därför ha vi inte så
mycket med den att göra, medan kuratorerna
vid fångvårdsanstalterna däremot
äro statsanställda. Jag kan inte förstå
detta resonemang. Det låter som om vi
inte redan vid denna riksdag skulle kunna
få fram ett förslag om lönerna för kuratorerna
vid fångvårdsanstalterna likaväl
som för kuratorerna vid undervisningssjukhusen,
men frågan om de
förstnämnda kuratorernas löneställning
ligger just nu under behandling på en
annan avdelning inom statsutskottet. Och
jag skulle tro, all om riksdagens kamrar
skulle finna det vara riktigt att nu ge
undervisningssjukluisens kuratorer den

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Anslag till karolinska sjukhuset.

rättvisa och riktiga löneställning, som
de blevo utlovade i fjol i den proposition
i frågan, som då framlades, så skulle
statsutskottets tredje avdelning troligen
anse sig böra ta steget fullt ut och lösa
dessa frågor i ett sammanhang redan
vid denna riksdag. Jag tror inte att det
skulle stöta på några svårigheter.

Man kan knappast komma dragande
med de statsfinansiella svårigheterna när
det gäller så utomordentligt fåtaliga
grupper som i detta fall. Den grupp vi
diskutera i denna stund omfattar sex
personer. Vid fångvårdsanstalterna är
det fråga om elva tjänster. De två övriga
grupper som ha behandlats i lönenämndens
utredning ha, som fröken Andersson
redan framhållit, inte ansetts
vara fullt jämförbara med de nyssnämnda.
Det är alltså här endast fråga om
de två grupper jag först nämnde.

Här har intygats av ordföranden i karolinska
sjukhusets och serafimerlasarettets
direktion att det är en viktig sak
för dessa sjukhus att få en sådan löneställning
för de kuratorer, som där finnas,
att garantier kunna skapas för en
god rekrytering även i fortsättningen.
För närvarande är det faktiskt så att det
måste uppstå en konkurrens mellan undervisningssjukhusen,
som tillhöra staten,
och landstingens sjukhus, som bjuda
betydligt bättre förhållanden.

Det sägs vidare emot den föreslagna
löneplaceringen: Låt så vara att det där
är riktigt, men vad bråka ni för? Det
gäller ju bara ett år.

Finns det verkligen skäl att upprepa
manövern från i fjol, när det av departementschefen
då uppställda villkoret är
uppfyllt nu i år? I fjol sade departementschefen,
att det enda skälet till att
han inte då förordade någon ändring i
fråga om löneställningen för dessa kuratorer
var, att remissbehandlingen i vanlig
ordning inte hade hunnits med och
att utredningen således inte var klar.
Nu har allt detta ordnats; utredningen
är fullgjord av lönenämnden. Den har
sagt sitt ord klart och tydligt beträffande
kuratorernas placering. Under vanliga
förhållanden skulle riksdagen inte
ha behövt tveka ett ögonblick att ta

detta ekonomiskt obetydliga men sakligt
viktiga steg. Men ändå skola vi nu hejda
oss, därför att utskottet upptäckt, att
motsvarande grupp av tjänstemän vid
fångvårdsanstalterna inte kommer med i
samma ögonblick. Jag kan inte finna, att
detta är något verkligt skäl, och för övrigt
finns ju, som jag redan sagt, en möjlighet
att statsutskottets tredje avdelning,
om kammaren nu bifaller reservationen,
senare låter kuratorerna vid fångvårdsanstalterna
också följa med.

Jag har under min riksdagstid många
gånger tyvärr sett att formskäl ha segrat
över sakskäl. Jag har också sett
motsatsen, och var gång detta har inträffat
har jag glatt mig och tänkt, att
det finns ändå sunt förnuft, sans och
rättvisa i denna riksdag. Det skulle glädja
mig mycket, om den erfarenheten
kunde upprepas även i dag, och det är i
denna förhoppning, herr talman, som jag
tillåter mig att yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen till den
föredragna punkten.

Herr LARSSON: Herr talman! Jag ber
att få rätta en felaktig uppgift, som jag
i mitt förra yttrande råkade lämna angående
översköterskornas ställning,
översköterskorna äro inte placerade högre
än i 12 :e lönegraden. Mitt resonemang
om en viss övervärdering av kuratorstjänsterna
påverkas icke av den omständigheten,
att skillnaden emellan
översköterskas löneställning och kurators
löneställning i själva verket är ännu
mycket större.

Jag har av det som här sagts inte någon
anledning att ändra mitt tidigare
yrkande utan jag vidhåller det fortfarande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande
mom I, som förordats i motsvarande
del av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 147 avdelningen
II punkten 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring beträffande mom.
I, som förordats i motsvarande del av
den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — CG;

Nej — 50.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—74.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade
Kungl. Maj:ts proposition nr 296, angående
godkännande av en mellan Sverige
och Turkiet träffad handelsöverenskommelse.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av Kungl.

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 24.

Maj :ts proposition angående inrättande
av en arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 184, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 5 mars 1948, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen
framlagda förslag i fråga om inrättande
från och med den 1 januari 1949 av en
arbetarskyddsstyrelse och förstärkning
av yrkesinspektionen in. m.;

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa
personalförteckning för arbetarskyddsstyrelsen
samt att vidtaga de ändringar
i yrkesinspektionens personalförteckning,
som påkallades av vad i
nämnda statsrådsprotokoll förordats;

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetsrådet,
att tillämpas under tiden 1 juli—31 december
1948;

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1949;

dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas under budgetåret
1948/49;

dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1948/49 anvisa vissa i propositionen
närmare angivna belopp.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen nr 184
väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 283, av herr Åman m. fl.,
nr 284, av herr Syo m. fl.,
nr 330, av fröken Osvald m. fl.,
nr 337, av herr Sten in. fl.,
nr 338, av herrar Åman och Petrén,
samt

nr 341, av herr Olilon m. fl., ävensom
inom andra kammaren:
nr 454, av herr Andersson i Malmö
in. fl..

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

nr 45o, av herr Hastad m. fl.,
nr 496, av herr von Friesen m. fl.,
nr 497, av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl.,

nr 498, av herr Ericsson i Sörsiön
in. fl.,

nr 501, av herr Ståhl, samt
nr 502, av herrar Österman och von
Friesen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i 14
särskilda, med I—XIV betecknade punkter.

Reservation hade avgivits av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz
och Heiding, fröken Andersson
samt herrar von Heland, Ohlon, Skoglund
i Doverstorp, Malmborg i Skövde, Falla,
Rubbestad och Pettersson i Dahl, vilka
ansett, att utskottet bort fatta beslut på
sätt i fem med 1—5 betecknade punkter
närmare angivits.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten I.

I de likalydande motionerna I: 341, av
herr Ohlon m. fl., och II: 496, av herr
von Friesen m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå propositionen 184
i vad det gällde inrättandet av arbetarskyddsstyrelsen.

I de likalydande motionerna 1:283,
av herr Åman m. fl., och II: 455, av herr
Håstad m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i princip uttala sig för att
partsrepresentationen i arbetarskyddsstyrelsen
skulle utökas till tre representanter
för vardera arbetsgivare och arbetstagare
och att Tjänstemännens centralorganisation
skulle erhålla rätt att
föreslå en ordinarie ledamot i styrelsen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte
I. beträffande den centrala handläggningen
av arbetarskyddet m. m.,

a) med bifall till Kungl. Maj:ts för -

slag och med avslag å motionerna I: 341
och 11:496, såvitt de avsåge berörda
fråga, besluta om inrättande från och
med den 1 januari 1949 av en arbetarskyddsstyrelse; b)

med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 283
och II: 455 godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 5
mars 1948 anförts beträffande frågan
om partsrepresentationen i arbetarskvddsstyrelsen; c)

i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 337
och 11:498 samt 1:338 och 11:497, såvitt
motionerna berörde denna fråga,

1) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för arbetarskyddsstyrelsen
i enlighet med vad utskottet
förordat,

2) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för arbetarskyddsstyrelsen,
att tillämpas under tiden 1 januari
—30 juni 1949;

3) för budgetåret 1948/49 under femte
huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa aa)

till Arbetarskyddsstyrelsen: Avlöningar
337 000 kronor,

bb) till Arbetarskyddsstyrelsen; Omkostnader
50 000 kronor.

Beträffande det i motionerna 1:283
och II: 455 framställda förslaget om rätt
för Tjänstemännens centralorganisation
att föreslå en ordinarie ledamot i arbetarskyddsstyrelsen
hade utskottet anfört:

»I anledning av sistnämnda förslag
vill utskottet erinra, att Tjänstemännens
centralorganisation enligt allmänna arbetstidslagen
äger avgiva förslag till ledamöter
och suppleanter i arbetsrådet
och att möjlighet sålunda föreligger att
utse tjänstemannarepresentant att deltaga
vid handläggningen i rådet av arbetstidsärende.
Det synes utskottet, att man
tills vidare ej bör vidtaga ändring härutinnan
i samband med arbetarskyddsstyrelsens
inrättande. I fråga om partsrepresentanternas
deltagande i beslut i
arbetarskyddsärenden i den nya styrelsen
tillstyrker utskottet jämväl i övrigt
Kungl. Maj:ts förslag.»

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

Enligt punkten 1 i den av herr Johan
Bernhard Johansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen hade reservanterna
ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten I hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande den centrala handläggningen
av arbetarskyddet m. in.,
med bifall till motionerna I: 341 och II:
496, såvitt de avsåge berörda fråga, och
med avslag å dels Kungl. Maj :ts förslag,
dels ock motionerna 1:283 och 11:455,
I: 337 och II: 498 samt I: 338 och II: 497,
i vad nämnda förslag och motioner avsåge
arbetarskyddsstyrelsen, besluta, att
den centrala handläggningen alltfort
skulle ankomma på befintliga organ med
nu gällande arbetsfördelning dem emellan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Vid förra årets riksdag inrättades två
nya centrala verk här i landet, veterinärstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen,
samt för en tid sedan fiskeristyrelsen. I
dag föreslås, att man skall inrätta ytterligare
två sådana styrelser, arbetarskyddsstyrelsen
och bostadsstyrelsen. Vi
som här reserverat oss ha inte kunnat
undgå att finna, att det är en utveckling
som knappast kan vara önskvärd och
riktig, detta inte minst i den tid, vari vi
leva, då man inte bör ha någon särskild
anledning att öka ut den administrativa
organisationen, eftersom varje sådant utökande
medför, att man berövar produktionen
arbetande människor.

I den fråga som just nu är före rör det
sig om att omändra arbetarskyddsbyrån
inom riksförsäkringsanstalten och slå
samman den med arbetsrådet och inrätta
en särskild styrelse, arbetarskyddsstyrelsen.
Man har som skäl anfört, att
det föreligger brister i fråga om övervakningen
av säkerhetsanordningar och
allt sådant som sammanhänger med arbetarskyddet
på arbetsplatserna. Detta
vill jag för min del inte bestrida, även
om det ju har blivit mycket gjort på
detta område. Från arbetsgivarorganisationerna
och deras medlemmar och från

arbetarsidan har man gemensamt igångsatt
upplysningsarbete, propaganda och
olika former av samarbete för att minska
olyckornas antal. Denna upplysningsverksamhet
och denna allmänna propaganda
ha säkerligen varit av den
största betydelse. Jag tror, att vi däri ha
det förnämsta hjälpmedlet för att minska
det verkligt stora onda som olycksfallen
i arbete utgöra.

Samtidigt vill jag för min del inte heller
förneka, att det kan behövas en ytterligare
förstärkning av yrkesinspektionen,
och vi reservanter ha inte velat
motsätta oss en sådan. Men vi anse, att
när man nu skall offra personal och
pengar på att förbättra övervakningen,
bör förbättringen i första hand komma
fältarbetet till godo och inte mer än vad
som är alldeles nödvändigt läggas på de
centrala ämbetsverken. Vi tro inte, att
det som dock har den största betydelsen,
nämligen skyddsarbetet på arbetsplatserna,
kommer att påverkas nämnvärt av
om man har en större eller mindre central
organisation här i huvudstaden. Det
är därför som vi gå med på alla Kungl.
Maj :ts förslag som avse utökandet av yrkesinspektionen
■— när det gäller yrkesinspektriserna
dock endast i viss utsträckning
— men motsätta oss att man
nu skapar ett centralt ämbetsverk. Man
vet ju, att det första ett sådant brukar
göra sedan de kommit till är att tänka
på sin egen fortsatta tillväxt — det verkar
nästan som en naturlag. Man har också
inom andra, äldre verk kunnat konstatera
ständiga framstötar, som gå ut
på att öka deras organisation. Vi mena,
att det inte skulle vara någon nackdel
för arbetarskyddsverksamheten, om riksförsäkringsanstalten
fortfarande finge ha
kvar sin byrå och arbetsrådet finge verka
såsom den dömande myndigheten, under
det att man utökade yrkesinspektörernas
antal och den yttre organisationen i
övrigt.

Utskottsförslaget omfattar inte mindre
än I t punkter. Man kan säga, att vi beträffande
fyra av dessa ha en avvikande
mening — den femte punkten i reservationen
rör anslagen och är alltså en konsekvens
av de föregående.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

Reservationens första punkt innefattar
avslag på Kungl. Maj :ts förslag i vad det
rör inrättandet av det centrala verket.
Däremot biträda vi ökningen av antalet
yrkesinspektörer och de förslag i övrigt
som Kungl. Maj:t har framlagt för deras
del.

I punkt 2) i reservationen — s. 55 i
utskottets utlåtande — beröres den
kvinnliga yrkesinspektionen. Kungl.
Maj :t har föreslagit, att vrkesinspektriserna
skola döpas om och kallas för
socialinspektörer. Vidare står det uttryckligen
i propositionen — och det
har utskottsmajoriteten godkänt — att
en huvuduppgift för dem skall vara att
inspektera de kvinnliga arbetarnas levnadsförhållanden,
såsom deras kost och
bostäder. Det ha vi inte kunnat godtaga.
Det finns ju andra myndigheter
som sköta om denna inspektionsverksamhet,
och vi tycka, att yrkesinspektrisernas
huvuduppgift fortfarande skall
vara att se till att de kvinnliga arbetarnas
arbetsförhållanden iiro gynnsamma;
att hygieniska anordningar, matlokaler,
omklädnadsrum osv. på arbetsplatserna
äro tillfredsställande och att det är
sörjt för säkerheten i arbetet. Men att
öka ut arbetsuppgifterna därhän, att yrkesinspektriserna
eller — som de nu
skola kallas — socialinspektörerna skulle
gå i vägen för andra tjänstemän, som
äro tillsatta för att inspektera kost och
bostäder, anse vi vara inte blott onödigt,
utan direkt felaktigt. Att låta flera syssla
med samma sak har aldrig varit något
lyckligt sätt att lösa en fråga.

Vidare ha reservanterna menat, att det
inte är nödvändigt att placera en socialinspektör
vid vart och ett av den allmänna
yrkesinspektionens elva distrikt.
Däremot ha vi beträffande den kvinnliga
inspektionen föreslagit en utökning av
antalet distrikt från nuvarande fyra till
fem. Vi ha också anvisat, hur de skola
vara ordnade, och föreslagit, att vart och
ett av dem skall få en assistent. Även vi
ha således gått med på en utökning av
inspektrisernas verksamhet.

Den tredje punkten i reservationen
gäller en detalj, kan man säga. Den avser
förslaget om utredning rörande parts -

representation i yrkesinspektionens olika
distrikt. Där ha vi reservanter menat,
att det ju redan överallt på arbetsplatserna
finns skyddsombud, med vilka yrkesinspektörerna
kunna samråda — inspektörerna
samråda givetvis också med
företagens ägare eller dem som driva företagen.
Det måste vara möjligt att med
dessa skyddsombuds hjälp få fram vad
som behöves för att förbättra arbetarskyddet.
Skall det finnas särskilda distriktsstyrelser
eller råd inom de olika
inspektionsdistrikten, måste de, för att
vara till verklig nytta, kunna resa till
olika arbetsplatser och ta ställning till
saker och ting, och det är knappast möjligt
med den storlek som distrikten ha.
Kunna distriktsråden inte komma ut och
se på arbetsplatserna i större omfattning,
så mena vi att det inte är så mycket
vunnet med dem. Däremot blir det en
administrativt betungande apparat. Vi
ha därför funnit, att man i varje fall bör
vänta härmed. Det kommer ju också småningom
en ny arbetarskyddslag, och man
bör inte vidta alltför stora ändringar
dessförinnan. Detta gäller som motiv
även för ställningstagandet vid de övriga
punkterna här.

Reservanternas fjärde punkt rör också
en detalj. Vi ha ansett, att man inte
bör inrätta avdelningar för båda skogsoeh
flottledsinspektionsdistrikten. Norra
distriktets kansli bör vara en särskild
avdelning, men det kan räcka med att
det södra distriktet står under befäl av
en skogsyrkesinspektör.

Räknar man samman å ena sidan kostnaderna
för arbetarskvddsstyrelsen enligt
majoritetens förslag och å den andra
kostnaderna enligt reservanternas förslag
för riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå
och arbetsrådet, kommer
man fram till att vårt förslag skulle medföra
en årlig besparing av något över
111 000 kronor. Men jag betraktar inte
summan såsom det allra väsentligaste.
Det väsentligaste är att man frigör ett
antal människor för andra och mera produktiva
uppgifter, utan att man på minsta
sätt minskar effektiviteten av yrkesinspektionens
verksamhet ute på arbetsplatserna.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

Med hänsyn till vad jag har anfört ber
jag nu, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen. Jag vill dessutom säga,
att om riksdagen här tyvärr skulle
besluta enligt utskottsmajoritetens förslag,
kommer det inte att vara någon mening
med att vid behandlingen av nästa
ärende — statsutskottets utlåtande nr
149 angående vissa anslag till riksförsäkringsansfalten
— yrka bifall till den därvid
fogade reservationen, tv den är en
direkt följdreservation. Segrar utskottsmajoriteten,
när riksdagen tar ställning
till utlåtandet nr 148, måste man följa
utskottet även i fråga om utlåtandet nr
149.

Herr SJÖ: Herr talman! Bland industriarbetarna
och inom deras organisationer
har alltid funnits ett mycket
stort intresse för alla åtgärder som syfta
till att förhindra ohälsa och olycksfall
i arbetet. Det finns ju också en fullt
naturlig förklaring härtill. Det är den
enskilde arbetaren som riskerar liv och
lem, det är den enskilde arbetaren som
får utstå det rent fysiska lidande ett
olycksfall för med sig, och det är den
enskilde arbetaren och hans anhöriga
som ävenledes bli offer för den ekonomiska
misär ett olycksfall av längre varaktighet
som regel, åtminstone hitintills,
har fört med sig.

•lag har inte bara en egen, personlig
erfarenhet av hur bittra konsekvenserna
av ett svårare olycksfall kunna vara att
bära, utan även på nära håll fått ta befattning
med och bevittna hur dessa
olycksfall årligen fullständigt bryta ned
en massa människor på våra arbetsplatser.
I nära 25 år har jag arbetat i ett
av våra största företag inom varvsindustrien,
och under 15 av dessa år var jag
ordförande i verkstadsklubben. Ingen
arbetsdag förgick utan att flera olycksfall
inträffade, ofta av mycket svår natur.
Som bekant har ju varvsindustrien
en mycket hög olycksfallsfrekvens, och
härtill kommer, att olycksfallen där äro
synnerligen svårartade. Den beklämmande
och gnagande oro som ständigt behärskade
den enskilde arbetaren inför

den påtagliga risken att drabbas av ett
olycksfall gick också igen inom de lokala
organisationerna bland arbetarna.
Jag kan försäkra kammaren, att alla
andra frågor tillsamman inte tillnärmelsevis
upptogo den tid eller samlade det
intresse som just frågan om hur man
skulle kunna eliminera olycksfallsrisken
och hur man skulle kunna mildra och
lindra de svåra verkningar, som olycksfallen
medförde för dem som drabbades
därav. Så har det varit förr, och så är
det tyvärr fortfarande.

Det företag, varifrån jag har mina erfarenheter,
är numera när det gäller
skyddsverksamheten ett av vårt lands
mest välskötta företag, men trots detta
uppvisas fortfarande siffror som äro
verkligt avskräckande. Från arbetarnas
skyddskommitté har jag fått några siffror,
som jag tycker kunna vara värda
att föra fram i den offentliga diskussionen.
Företaget i fråga har under år 1947
ett genomsnittligt arbetarantal av 3 003.
Det totala antalet olycksfall under året
var 615. Långvarigheten per olycksfall
var 25,s dagar, och antalet sjukdagar
för hela året var omkring 17 000. Det
är siffror bara från ett enda företag, och
jag tycker, att de på sitt sätt äro talande.
Vi skola ändå märka, att det som nämnts
är ett av våra i detta avseende mest
välskötta företag som redovisar dessa
siffror, och det anser jag bättre än någonting
annat bevisar nödvändigheten
av att här ta verkliga krafttag för att
få ett bättre förhållande till stånd.

De borgerliga partiernas beklagligt
negativa inställning till dessa frågor
tycker jag gör det lämpligt att vid ett
tillfälle som detta något erinra om dessa
förhållanden. Efter allt det elände,
som jag har sett människor råka i genom
ohälsa och olycksfall i arbetet, och
efter alla de erfarenheter och upplevelser,
som jag har haft i arbetarskyddets
tjänst, är det för mig något av en högtid
att nu få vara med om, som jag hoppas,
att besluta om en första etapp fram
emot en utbyggnad av ett verkligt effektivt
arbetarskydd och att besluta om
en förbättring för dem, som trots detta
råka ut för ohälsa och olycksfall i ar -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

betet — jag syftar då på den nya lag
om ersättning för olycksfall i arbete
som återfinnes längre fram på föredragningslistan.

I propositionen konstaterar departementschefen
med glädje, att ett större
intresse och ett bättre samarbete efter
hand kommit till stånd inom näringslivet
beträffande arbetarskyddsuppgifterna.
Detta konstaterande är alldeles riktigt.
Vi skola emellertid inte glömma,
att bland arbetsgivarna bär ingalunda
intresset alltid varit så stort som nu.
Det är också lätt att finna orsakerna till
detta. Den efter hand ökade ersättning
som utgår vid övergående olycksfall och
invaliditet kommer igen i form av höjda
försäkringspremier för arbetsgivarna
och skapar här ett ekonomiskt intresse
för dem, vilket i sin tur tvingar fram
åtgärder, som främja en sänkning av
olycksfallsfrekvensen. På samma sätt
verkar bristen på arbetskraft. Det är
numera inte så lätt att ersätta en arbetare,
som på grund av olycksfall för
längre eller kortare tid lämnar en lucka
efter sig i produktionen. Och kanske
har framför allt — vilket jag med särskild
tillfredsställelse vill konstatera —
en väsentlig sinnesförändring i rent humanitärt
avseende inträffat, som har
varit den bästa sporren för ökat intresse
och ökade insatser från arbetsgivarnas
sida i skyddsverksamheten.

Både ur ekonomiska och ur humanitära
synpunkter ha således arbetsmarknadens
båda parter kommit allt närmare
varandra, och ett utmärkt resultat av
detta är den av Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen upprättade arbetarskyddsnämnden.
Man må emellertid
vara hur tillfredsställd med denna
parternas verksamhet som helst, den
kan dock aldrig befria samhället från
skyldigheten att göra sitt yttersta när
det gäller att på olika områden lämna
sin medverkan i denna skyddsverksamhet.

Det förekommer sparsamt med siffror
— både i propositionen och i utskottsutlåtandet
— som belysa olycksfallsfrekvensen
och dess olika konsekvenser.
Men för att ta en av de få som

förekomma nämner jag departementschefens
siffra i propositionen om det totala
antalet olycksfall under år 1947.
Det uppgick till icke mindre än omkring
282 000. Det betyder, att nästan
hela Sveriges manliga befolkning, pojkar
och gubbar inräknade, under en
tioårsperiod råkar ut för olycksfall i
arbete. Vill man fortsätta och räkna
antalet förlorade dagsverken och omsätta
dessa i pengar, kommer man till mycket
stora belopp.

Jag tycker, att det bör räcka med dessa
korta hänvisningar för att fästa uppmärksamheten
på vilket intresse samhället
har av att kraftigt medverka till
nedbringandet av dessa skrämmande
siffror. Hela det inkomstbortfall, som
olycksfallen medföra, hade ju praktiskt
taget varit taxeringsbart, men i stället
för att få ett ökat skatteunderlag får
samhället ett ofta icke ringa hjälpbehov
att fylla. Jag anför denna synpunkt, därför
att det tydligen på vissa håll fortfarande
finns en viss benägenhet att tillmäta
kostnaderna för samhällets medverkan
en avgörande betydelse. Det är
inte alldeles uteslutet, herrar reservanter,
att snålheten här bedrar visheten.
Det kan gälla även som svar till herr
Mannerskantz, när han säger, att det är
risk för att de föreslagna åtgärderna
skulle tära på våra rent produktiva krafter.
Jag skulle snarare tro, att ett riktigt
rationellt skyddssystem i icke oväsentlig
grad skulle öka samhällets produktiva
krafter. Efter mitt sätt att se
är samhällets uppgift att ur sociala och
humanitära synpunkter skydda och vårda
vårt folkmaterial den väsentliga och
viktigaste. Av erfarenhet är jag också
övertygad om att olycksfallsfrekvensen
kan på relativt kort tid avsevärt minskas,
om samhället ställer mera av sina
resurser och mera av sin auktoritet till
förfogande när det gäller att uppnå detta
mål. Härvidlag har det på ett betänkligt
sätt brustit. Jag vet, att folket
ute på arbetsplatserna länge och med
otålighet har väntat på en avsevärd förbättring
i detta hänseende.

Det förslag, som Kungl. Maj:t nu har
framlagt, finner jag också vara synner -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

ligen välmotiverat och tidsmoget och
ingalunda för långt gående, utan snarare,
skulle jag vilja säga, tvärtom. Att
tillsynsmyndigheten erhåller en mera
självständig och enhetligare ledning genom
en central myndighet för arbetarskyddsfrågorna
och att den allmänna
yrkesinspektionen får sitt sedan länge
trängande personalbehov bättre tillgodosett,
tycker jag äro nödvändiga förutsättningar
för att man skall kunna tala
om ökad effektivitet från statsmakternas
sida på detta område.

Beträffande de olika detaljfrågorna
skall jag icke här beröra mera än en.
Det gäller ledningen av de olika distrikten
inom den allmänna yrkesinspektionen.
I en motion nr 284 har jag tillsammans
med flera av kammarens ledamöter
föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
att förslag om inrättandet av särskilda
styrelser för yrkesinspektionens distrikt,
vari arbetsmarknadens parter beredas
representation, snarast måtte föreläggas
riksdagen. Det är alltså i princip detsamma
som i propositionen föreslås beträffande
arbetarskyddsstyrelsen. Motiven
härför äro utförligt angivna i motionen.
Jag skall inte ta upp tiden med
att referera så många av dem. Det är
emellertid ett par saker jag vill anföra.

Enligt nu gällande instruktion — och
någon ändring på denna punkt är inte
ifrågasatt — vilar hela ledningen av de
geografiskt stora distrikten på yrkesinspektören,
alltså en enda person, som
också ensam har att bära ansvaret för
en verksamhet, varav hundratusentals
människors säkerhet till liv och lem beror.

Om varje distrikt erhåller en särskild
styrelse vari arbetsmarknadens olika
parter äro representerade — således
även arbetsledare och tjänstemän —
kommer inte bara denna dess ledar- och
ansvarsställning att vidgas och fördelas,
utan jämväl även andra fördelar att
vinnas.

Genom tillsättandet av distriktsstyrelser
sammansatta på nu nämnt sätt, anförcs
det vidare i motionen, knytas till
yrkesinspektionen och skyddsverksam -

heten representanter för det praktiska
livet, vilkas erfarenhet, ansvarskänsla,
initiativförmåga, bekantskap med lokala
förhållanden och intima förbindelser
med arbetsmarknadens intresseorganisationer
komma att i hög grad stimulera
och effektivisera samhällets verksamhet
i skyddsarbetet.

Utskottet, som har behandlat denna
motion, har funnit, att de skäl, som ha
anförts till stöd för den, äro beaktansvärda,
och utskottet tillstyrker en skrivelse,
vari förordas en utredning, dock
icke gående så långt som föreslås i motionen.
»Det synes dock utskottet kunna
ifrågasättas», säger man, »om icke
distriktsstyrelserna borde inskränkas till
att omfatta endast representanter för
parterna på arbetsmarknaden. Dylika representanter
borde kunna medverka till
att yrkesinspektionen i distrikten finge
ökad effektivitet. De skulle måhända
icke kunna fungera som styrelse i vedertagen
mening utan snarare som ett
rådgivande organ med vilka yrkesinspektören
i distriktet kunde överlägga angående
större frågor och i ärenden av
principiell innebörd. Det kan antagas,
att dylikt ''råd’ även skulle medföra viss
avlastning i arbetsbördan från centralmyndigheten.
»

Ehuru jag inte är helt belåten med
utskottets yttrande här, är jag ändå tacksam
för det tillmötesgående, som jag
har fått. I sak ha vi ju vunnit våra mål,
och jag skall inte ställa något annat yrkande
än utskottet. Men jag vill gärna
framhålla en synpunkt, som kanske kommit
alltför svagt till uttryck i motionen.
Det gäller arbetsledarna. I skyddsarbetet
på våra arbetsplatser inta de
en mycket central plats. Vi ha här en
kår av ansvarskännande och omdömesgilla
människor, som i de flesta fall
själva under många år ha deltagit i
det förekommande arbetet, ha lång erfarenhet
av detta och väl känna arbetsplatsens
förhållanden, arbetets natur
och de faror, som lura vid dess utförande.
Dessutom känna de mycket ingående
de olika individerna, vilkas arbete
de ha att leda. Mycket skulle säkerligen
vinnas, om denna kår på ett

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

mera intimt och direkt sätt kunde knytas
till samhällets organ som kår och
genom egna representanter.

I den reservation, som har fogats till
utlåtandet av samtliga borgerliga utskottsrepresentanter,
har man inte ens
kunnat gå med på att låta utreda dessa
spörsmål. Reservanterna ha velat, att
utskottet skulle erinra om att det redan
nu finns en form av sådan representation,
nämligen genom de vid företagen
knutna skyddsombuden och säkerhetskommittéqjrna.
Då de rådande
förhållandena enligt deras mening ej
medgiva en utbyggnad av lokalorganisationerna
i administrativt hänseende,
finna de sig icke böra förorda, att den
av motionärerna önskade framställningen
göres.

Vi ha hört här av herr Mannerskantz,
att reservanterna i första hand vilja
medverka till en förstärkning av de lokala
organen inom yrkesinspektionen.
Jag är därför förvånad över att man
inte ens kan vara med på en saklig utredning
eller undersökning om huruvida
den i motionen föreslagna vägen, som
enbart syftar till en förstärkning av just
de lokala organens kapacitet, är framkomlig
eller inte. När reservanterna hänvisa
till att den i motionen föreslagna
representationen redan finns genom de
till företagen knutna säkerhetskommittéerna
och skyddsombuden, skulle jag
vilja säga, att antingen har man missförstått
motionens syftemål, eller också
vill man inte förstå det. Dessa skyddsombud
äro ju inte på något som helst
sätt knutna till yrkesinspektionen, och
kontakten mellan dem och yrkesinspektionen
— det vet jag av erfarenhet
— är på många håll mycket bristfällig,
för att inte säga helt obefintlig. Jag''
noterar emellertid med tacksamhet den
betydelse reservanterna tillmäta skyddsombuden.
När vi en gång komma till
behandlingen av den bebådade nya arbetarskyddslagen,
kan man kanske bli
enig att skapa det rättsskydd på arbetsplatserna
för dessa skyddsombud,
som de nu sakna men på många arbetsplatser
fortfarande äro i mycket
stort behov av.

Farhågorna för att den i motionen
ifrågasatta partsrepresentationen skuile
i någon nämnvärd grad betyda eu utökning
av administrationen anser jag
vara ogrundade, men även på denna
punkt kunde man erhålla ett bestämt
besked genom att låta sakligt utreda
denna detaljfråga.

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan,
och jag gör detta med ett beklagande
av att det här i riksdagen inte kunnat
skapas större enighet och sammanhållning
omkring en uppgift, som för land
och folk är så oerhört viktig och nödvändig
att snarast komma till rätta med.
Jag beklagar särskilt, att det är de strikta
partilinjerna, som här utgöra gränserna
för meningsriktningarna. Vi ha
här ett sedan ganska länge — för att
inte säga alltid — försummat verksamhetsfält,
där vi med fördel kunna lämna
de politiska aspekterna helt åt sidan och
genom samfällda gemensamma ansträngningar
åstadkomma resultat, som visserligen
i olika former men ändå helt
och nästan omedelbart komma alla befolkningsgrupper
till godo och dessutom
bättre överensstämma med de krav vi
ställa på ett kultursamhälle.

I herr Sjös yttrande instämde herr
Damström.

Herr OHLON: Herr talman! Jag befinner
mig, trots att jag är reservant, i
den egendomliga situationen att i allt
väsentligt kunna instämma med vad herr
Sjö nyss yttrat i sitt sympatiskt hållna
anförande. Utgångspunkten är således
densamma för oss bägge. Jag har ju inte
den erfarenhet, som herr Sjö besitter,
men jag vet på grund av vad jag förnummit
i den industristad, där jag hör hemma,
att det brister i mångt och mycket
i arbetarskyddet. Att jag ändå har kommit
att hamna på reservanternas sida,
skall jag be att få motivera med ett par
ord.

Till grund för Kungl. Maj :ts proposition
i ämnet ligger det utlåtande, som
för ett och ett halvt år sedan avgavs av
1938 års arbetarskyddskommitté. Denna

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

föreslog inrättande av en självständig arbetarskyddsstyrelse,
som skulle ha inte
mindre än sex byråer. Kungl. Maj:t bar
högst väsentligt —och jag tror i rationell
riktning — omarbetat kommitténs förslag.
Den kungl. propositionen innebär,
att man får en styrelse med tre byråer
och tre avdelningar. Utskottet har så
funnit, att den s. k. kanslibyrån skulle
få så ringa arbetsuppgifter och så få
tjänstemän, att det inte var motiverat
med en särskild sådan byrå, och därför
bar utskottet kommit till ett förslag, som
innebär inrättande av en styrelse med
två byråer och jag vill minnas fyra avdelningar.

Då ha reservanterna sagt sig: Skall

det vara nödvändigt att inrätta ett självständigt
centralt ämbetsverk, som ändå
tills vidare kommer att få en så ringa
omfattning? Och skall det vara nödvändigt
att koppla ihop två så skilda verksamhetsgrenar,
som det här är fråga om
— å ena sidan riksförsäkringsanstaltens
arbetarskyddsbyrå, som bar en organisatorisk-teknisk
verksamhet, och å andra
sidan arbetsrådet, som har en övervägande
dömande verksamhet? Vi ha menat,
att arbetarskyddsverksamheten mera
eller i varje fall lika mycket hör ihop
med riksförsäkringsanstaltens verksamhet
som med arbetsrådets.

Vidare föreligger det en principiell
skillnad. Vi mena, att all den förstärkning,
som vårt arbetarskydd behöver,
skall i väsentlig mån läggas ute på distrikten
och inte så mycket i centrum.
Jag har den principiella inställningen,
att de centrala ämbetsverkens tjänstemän,
de må från början vara på sina
verksamhetsområden bur sakkunniga
som helst, efter några år förlora kontakten
med den verksamhet, som de iiro
satta att övervaka. De uppgifter, som
staten bär har, böra koncentreras ute på
distrikten, där tjänstemännen leva på ett
helt annat sätt mitt uppe i det industriella
livet än vad fallet är och kommer att
bli med ett centralt ämbetsverks tjänstemän.

För alt belysa detta vill jag nämna, att
Kungl. Maj:ts förslag innebär eu kostnadsstegring
i själva centrum på 307 400

kr. varav 261 600 komma på löner, under
det att vad som enligt det kungl.
förslaget skall tilldelas fältarbetet inskränker
sig till 199 000 kr. i merkostnad,
varav 190 000 kr. i löner. Detta anse
vi reservanter vara en bakvänd ordning.
Vi ha visserligen gått med på en
stark förstärkning även av centralorganisationen
— det kommer som en reservation
i nästa ärende — men vi mena,
att huvudparten av förstärkningen borde
läggas ute på distrikten.

Därtill kommer en annan sak. Vi ha
hört oss för, ifall det finns lokaler för
det nya ämbetsverket i Stockholm, och
vi ha åtminstone under hand fått det
svaret, att det vet man ingenting om. För
att belysa lokalfrågan för ämbetsverken
i Stockholm vill jag nämna, att för inte
länge sedan anmälde statsutskottets ordförande
vid utskottets plenum, att för
närvarande fattas det inte mindre än
1 000 ämbetsrum enbart i Stockholm. Redan
lokalfrågan för ämbetsverken i huvudstaden
borde föranleda statsmakterna
att gå försiktigt till väga, när det gäller
att inrätta nya centrala ämbetsverk.

Ytterligare tillkommer frågan om ämbetsverkens
rekrytering. Som bekant råder
det för närvarande en mycket stor
brist på kvalificerad teknisk personal.
Vi ha menat och hoppats på att denna
brist inom några få år skall vara avhjälpt
och att om man ginge mera försiktigt
fram åtminstone med utvidgningar
häruppe i centrum, skulle man få en
kvalitativt bättre rekrytering av yrkesinspektionen
än som för närvarande är
möjlig att åvägabringa.

Herr talman! Herr Sjö gjorde gällande,
att huvudsynpunkten för oss skulle
vara besparingssynpunkten. Så bar inte
varit fallet. När vi i reservationen nämna,
att kostnaden för nästa budgetår
skulle nedbringas enligt vårt förslag med
111100 kr., så ha vi inte tillmätt den
siffran någon avgörande betydelse, även
om den i fortsiittningen, då organisationen
kommer att fungera under hela budgetåret.
fördubblas. Huvudsynpunkten
bar varit de omständigheter, som jag
här bar framfört.

.lag vill också liksom herr Sjö bekla -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

ga, att denna fråga i utskottet har kommit
att bli partiskiljande. Jag tror inte,
att det så mycket beror på att vi ha olika
uppfattning i själva sakfrågan. Skiljegränsen
går nog mera i vår uppfattning om
statsverksamheten i största allmänhet.
Vi äro principiellt emot en fortsatt centralisering
av statsverksamheten i huvudstaden
och vilja tvinga fram en decentralisering
ute i landet. Därigenom
tro vi, att man bäst når de resultat, som
man vill ernå med den statliga verksamheten,
och det torde även gälla på arbetarskyddslagstiftningens
område.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag kan tyvärr inte ögonblickligen mobilisera
de siffror, som behövas för att
korrigera det intryck herr Ohlon tydligen
hade för avsikt att väcka, då det
gällde en jämförelse mellan utbyggnad
av fältarbetet och utbyggnad av den
centrala organisationen. Jag vill bara erinra
kammarens ledamöter om att det
vid fjolårets riksdag fattades beslut, som
praktiskt taget uteslutande inneburo en
mycket väsentlig förstärkning av fältarbetet.
Dessa ting måste ju ses i ett
sammanhang, och om debatten räcker
länge nog, hoppas jag kunna få fram
siffrorna på det området. Jag är övertygad
om att proportionen mellan kostnadsökningarna
för centralarbetet och
för fältarbetet då skall bli en helt annan
än den herr Ohlon tydligen ville väcka
föreställning om.

Varför har man ansett det vara lämpligt
att bryta ut arbetarskyddet ur riksförsäkringsanstalten
och i stället koppla
ihop det med arbetsrådet? På sin tid
hörde yrkesinspektionen till socialstyrelsen.
Den omorganiserades, och på
mitt förslag flyttades då den arbetarskyddsbyrå,
som fanns i socialstyrelsen,
över till riksförsäkringsanstalten. Det
berodde på att jag hade kommit till den
ganska bestämda uppfattningen, att socialstyrelsen
hotade att bli ett alltför
stort verk och att man följaktligen mås -

te räkna med att chefen icke skulle
kunna följa och överblicka verkets arbete
på olika områden. Därför föreslog
jag, att denna byrå skulle flyttas bort,
liksom sjukkassebyrån den gången flyttades
över till pensionsstyrelsen. Jag
tror nämligen, att effektiviteten i det arbete,
som åligger de centrala ämbetsverken,
blir en helt annan, om inte dessa
verk växa ut till så jättelika dimensioner,
att ingen kan behärska dem.

På grund av åtskilliga omständigheter
tillhör riksförsäkringsanstalten de verk,
som under de senaste åren ha vuxit i en
mycket oroväckande grad. Det beror naturligtvis
framför allt på den ökade
olycksfallsfrekvensen. Jag vill minnas,
att det för närvarande finns mellan 700
och 800 anställda i riksförsäkringsanstalten.

När jag har anslutit mig till kommitténs
uppfattning, att man skulle bryta
ut arbetarskyddet från riksförsäkringsanstalten,
är det med hänsyn till samma
tänkesätt, som gjorde att jag en gång
föreslog utflyttning av arbetarskyddsbvrån
från socialstyrelsen. Verket blir annars
för stort. Nu hoppas jag, att vi
skola kunna reformera prövningen av
särskilt de korta olycksfallen, men en
verkligt rationell ordning härför kan
väl knappast genomföras annat än i
sammanhang med en omarbetning av
lagen om olycksfallsförsäkring, som socialvårdskommittén
för närvarande arbetar
med. Men även om så sker, finns
det risk för att den centraliserade behandlingen
av frågan om olycksfallsersättningarna
för dem, som mer eller
mindre förolyckats, leder till väntetider,
vilka i varje fall äro ytterligt besvärande
och som man måste försöka
att komma ifrån. Men man blir inte kvitt
dem, om man inte är villig att öka den
personal — även om man bryter ut de
mindre olycksfallen — som står till
riksförsäkringsanstaltens förfogande.
Man måste alltså tyvärr räkna med att
denna anstalt sannolikt kommer att
växa ytterligare under de närmaste åren
för att råda bot på de svagheter och
svårigheter, som för närvarande vidlåda
verket.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

Varför vill man då koppla ihop detta
med arbetsrådet? Skälet är mycket enkelt.
Det är bara det, att yrkesinspektörerna
äro ålagda att övervaka efterlevnaden
av arbetstidslagarna. Arbetsrådet
har att handlägga alla de ärenden,
som gälla arbetstidslagarna. Det är följaktligen
en ganska naturlig sammankoppling.
Jag skulle ha begripit reservanternas
ståndpunktstagande här, om
de hade sagt, att man skulle låta arbetsrådet
vara som det är och skapa en ny
arbetarskyddsstyrelse.

Jag tror — men jag har inte kontrollerat
det — att jag redan, då propositionen
om överflyttning till riksförsäkringsanstalten
på sin tid presenterades
riksdagen, där tillkännagav som min
uppfattning, att rätteligen borde yrkesinspektionen
bli ett eget ämbetsverk.
Den uppfattningen har förstärkts hos
mig under årens lopp, tv det är fullkomligt
riktigt, som herr Sjö sade, att
här är ett av de hittills mycket försummade
områdena i vårt land. Om reservanterna
skulle segra, vet jag visserligen
inte, vilken verkan det kommer att få
på det fortsatta arbetet att väcka till liv
respekt för människorna på arbetsplatserna,
men det är klart, att varje steg,
som nu tas för att förminska den effektivisering,
som Kungl. Maj :t har föreslagit,
i varje fall kommer att uppfattas
som en akt av likgiltighet för dessa frågor
från riksdagens sida. Det har faktiskt,
det tror jag mig lugnt kunna säga,
visats ganska stor likgiltighet under de
gångna åren. Den har brutits först nu,
och att den har brutits har ju sina mycket
naturliga skäl.

Jag har här några sifferuppgifter,
som jag tror böra beledsaga debatten i
dag i kammarens protokoll. Det gäller
antalet årsarbetare endast hos större
arbetsgivare och exklusive staten, d. v. s.
arbetare hos arbetsgivare med mer än
fem årsarbetare. Antalet i riksförsäkringsanstalten
registrerade sådana årsarbetare
år 1935 var 1 124 000. År 1944,
alltså nio år därefter, var det 1 393 000.
Arbetarantalet hade ökats med i det närmaste
209 000, d. v. s. 24 procent. Men
hur såg det ut på olvcksfallsstatistikens

område? Jo, antalet olycksfall år 1935
utgjorde 111 000 och år 1944, nio år
därefter, 180 000. Detta avser sålunda
bara de större arbetsgivarna. Siffran för
1947 års olycksfallsfrekvens finns ju i
propositionen. Den är något över
280 000.

Jag kan nämna två andra siffror. Antalet
livräntor, som utgå för olycksfall
i arbetet, var år 1935 20 585. År 1947 —
där har jag siffror ända fram till nu —-voro de 30 533. De hade alltså under
denna period av 12 år ökats med i det
allra närmaste 50 procent. Detta gäller
alltså det antal olyckor, som lett fram
till så svåra skador, att livräntor skulle
utgå.

Jag har en annan siffra, som visserligen
inte är lika stor men som i mitt
tycke är kanske ännu mera skrämmande.
Antalet livräntor till efterlevande var
år 1935 3 065 och år 1947 4 604. Det
vill med andra ord säga, att livräntornas
antal där också hade ökat med väl 50
procent. Detta gäller hos arbetsgivare
exklusive staten. Nu torde dessa livräntor
till efterlevande nästan identiskt motsvara
olycksfall, som ha lett till döden,
inom de skyddade områdena.

Jag måste säga, att på denna punkt
kan aldrig bli för mycket väckelse. Det
gör, att jag måste uttrycka min verkliga
ledsnad över att de borgerliga partierna
ha kunnat samla sig kring en reservation,
som — man må utlägga den hur välvilligt
som helst — i varje fall måste
leda till en mindre effektivisering än
den form Kungl. Maj:t har föreslagit.
Herr Ohlon har själv redogjort för vilka
prutningar Kungl. Maj:t har gjort på
kommittéförslaget. Jag får verkligen säga,
att dessa prutningar i själva verket
äro så stora, att riksdagens ledamöter
borde kunna nöja sig med dem. Jag hoppas,
att man inte skall behöva ta detta
som ett tecken på att den borgerliga
samlingen — vi hade den förut beträffande
lan tarbet.stid slagen — är så på
marsch, att vi måste räkna med en mera
allmänt reaktionär inställning än vi förut
trott oss behöva. .lag skulle mycket
beklaga, om det skulle kunna uppfattas
på det sättet. Jag vet ju inte hur över -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

tygande herr Ohlons anförande verkade
på andra åhörare, men med all respekt i
övrigt föreföll mig vad herr Ohlon här
yttrade i hög grad vara de obotfärdigas
förhinder.

Jag tror mig lugnt kunna säga, att jag
är varm anhängare av kampen mot centralisering.
Men det finns områden där
vi måste ha centrala ämbetsverk. Vi
ha det faktiskt redan här. Arbetarskyddsbvrån
i riksförsäkringsanstalten är nästan
ett centralt ämbetsverk, som arbetar
mycket självständigt i förhållande till
övriga delar av riksförsäkringsanstalten.
Vi äro emellertid inte nöjda med den
effekt som vi hittills kunnat få av arbetarskyddsbyråns
verksamhet. Vi ha då
ansett att vi genom att skapa ett särskilt
ämbetsverk med rutschig anda i toppen
skulle kunna åstadkomma goda resultat
för hela verksamheten på arbetarskyddets
område. Det är faktiskt en välfärdsfråga
för hela den svenska arbetarklassen,
inom vilka delar av vårt näringsliv
vederbörande än må vara sysselsatt. Man
borde därför här ge med varm hand och
inte söka komma undan med det snålast
tänkbara tilltagna utrymme för åtgärder.

Den lilla förändring av Kungl. Maj:ts
förslag, som utskottet företagit genom
att ändra en byrå till en avdelning, fäster
jag mig inte särskilt vid. Jag hoppas,
att riksdagens första kammare måtte följa
utskottsmajoritetens och icke minoritetens
förslag i förevarande ärende.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Efter herr socialministerns anförande
kan jag fatta mig ganska kort, då
jag inte har några andra synpunkter att
framlägga än som redan tidigare framkommit
här under debatten.

Jag erinrar om att riksdagen redan tidigare
har givit uttryck för sin önskan
att medverka till en effektivisering av
arbetarskyddet i vårt land. Såsom redan
har nämnts här, beslöt riksdagen i fjol
en ganska kraftig förstärkning av riksförsäkringsanstaltens
arbetarskyddsbyrå,
varjämte man framför allt utökade arbetskrafterna
inom yrkesinspektionens
distrikt ute i landet.

Herr Ohlon säger nu, att han skulle
ha kunnat ställa sig mera välvillig till
Kungl. Maj:ts förevarande förslag, om
det inte i så stor utsträckning hade inneburit
en centralisering av arbetskraften,
utan i stället hade tagit sikte på att
förstärka organisationen ute i distrikten.
Jag tillåter mig då fästa herr Ohlons
uppmärksamhet på att föregående års
riksdag beslöt att förstärka arbetskrafterna
ute i distrikten med sammanlagt
28 personer. Genom det beslut, som jag
hoppas att riksdagen nu skall fatta, komma
distrikten att tillföras ytterligare omkring
15 personer. Man får således till
stånd en väsentlig förstärkning av arbetskrafterna
i distrikten.

Även statsutskottets majoritet har haft
den grundsynen på detta problem, att
de väsentligaste arbetsuppgifterna ligga
ute i distrikten. Det är verksamheten på
arbetsplatserna och den omedelbara kontakten
med människorna inom produktionslivet
som härvidlag är det viktigaste.
Men även med denna allmänna inställning
har utskottsmajoriteten funnit det
nödvändigt att ha ett sammanhållande
organ, så att det kan bli en något så när
enhetlig bedömning av de problem som
förefinnas på arbetarskyddets område.
Man vill undvika, att en inspektör i Skåne
t. ex. fattar principiella beslut av en
helt annan innebörd än hans kolleger
i Norrbotten. Det är därför nödvändigt
att få till stånd ett centralt organ. Vi
ha inom utskottet mycket kritiskt prövat
Kungl. Maj :ts förslag, men vi ha till
slut ansett oss böra acceptera detsamma
med blott den lilla ändring som herr socialministern
omnämnde i sitt anförande,
nämligen att befattningen såsom bvråchef
för kanslibyrån i lönegrad Ce 33
utbytes mot en befattning såsom byrådirektör
i lönegrad Ce 31. Vi ha kritiskt
penetrerat Kungl. Maj :ts förslag byrå för
byrå och uppgift för uppgift men kommit
fram till det resultatet, att om man
inte vill äventyra det centrala organets
möjligheter att åstadkomma effektiva resultat
av sitt arbete, måste man acceptera
Kungl. Maj :ts förslag till organisation.
Kungl. Maj :t har ju, såsom även anförts

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

här tidigare, i viss utsträckning förenklat
de sakkunnigas förslag.

Utskottsmajoriteten liar således varit
på det klara med att vad som här föreslås
är en nödvändig åtgärd. Vi ha, uppriktigt
sagt, inom utskottsmajoriteten
varit litet förvånade över att de borgerliga
representanterna tydligen inte riktigt
uppfattat och förstått allvaret i de
uppgifter, som det här är fråga om. Det är
ju arbetsmarknadens båda stora partsorganisationer,
Arbetsgivarföreningen och
Landsorganisationen, som dels frivilligt
ha sökt åstadkomma skydd för arbetarna
och som dels ha begärt att statsmakterna
skola vidtaga åtgärder i syfte att
få till stånd ett effektivare arbetarskydd.
Det förefaller mig självklart, att Sveriges
riksdag icke kan gå emot ett sakligt så
starkt motiverat förslag som det som här
föreligger.

Jag vill inte fördölja, att det är en allvarlig
åtgärd att besluta att inrätta ett
nytt ämbetsverk. Personligen har jag den
uppfattningen, att man måste fara mycket
varligt fram i fråga om inrättandet
av nya ämbetsverk. Fråga är, om vi inte
snart nog måste sätta för dammluckorna
och säga ifrån, att vi inte orka mer på
en tid. Vi måste nog allvarligt diskutera
det problemet och se till, att vi inte få
en så stor och tung administration, att
vi inte ha tillräckligt underlag för densamma
när det gäller de produktiva krafterna.
Jag vet ju inte, om denna grundsyn
delas av alla, som tillhöra statsutskottets
majoritet i denna fråga, men jag
är fullt på det klara med att den i huvudsak
omfattas av mina partikamrater
inom statsutskottets tredje avdelning.
Men även om man har denna allmänna
uppfattning, kan man icke åsidosätta de
sakliga skäl, som finnas för att det allmänna
bör vidtaga alla möjliga åtgärder
för alt försöka hindra den stegring
av olycksfallsfrekvensen som kunnat
konstateras sedan ett flertal år tillbaka.
Det är helt enkelt nödvändigt att sätta
stopp för stegringen av olycksfallen. Alldeles
bortsett från den sorg, de lidanden
och bekymmer, som olycksfallen dra
med sig för dem som drabbas diirav, innebära
ju de många olycksfallen i arbete

en betydande nedsättning av vår produktion.
Det måste därför för var och en
framstå såsom ytterligt angeläget att genom
effektiva åtgärder söka nedbringa
olycksfallsfrekvensen inom det produktiva
livet. Då ha vi, upprepar jag, ingen
annan möjlighet än att gå den väg som
Kungl. Maj:t här förslagit.

Jag skall, herr talman, inte alltför mycket
fördjupa mig i de detaljer som reservanterna
ha anfört. Socialinspektörernas
verksamhet skall ju, såsom jag
tror att herr Mannerskantz påpekade, ersätta
den hittillsvarande kvinnliga yrkesinspektionen.
Avsikten är att socialinspektörernas
verksamhet skall utvidgas
i så måtto, att de även utanför den
egentliga arbetsplatsen skola kunna ge
råd och upplysningar kanske framför
allt till sådana arbetare, som inte ha hem
och familj, utan som leva på mera rörlig
fot. Vi ha nog litet var erfarenhet av
att förhållandena på de stora arbetsplatserna
i vissa avseenden lämna mycket
övrigt att önska. Man behöver bara
tänka på t. ex. kostförhållandena för
dessa människor, som ofta dra sig fram
på en diet av kaffe och smörgåsar. Det
gäller här för socialinspektörerna att få
till stånd en sådan upplysningsverksamhet,
att arbetarna bli på det klara med
hur de skola sköta sig för att bevara
sin kroppsliga och själsliga hälsa. Det är
alls icke meningen att socialinspektörerna
skola bli något slags polismän. De
skola helt enkelt under vänliga former
ge råd och upplysningar åt arbetarna.
Jag tycker för min del att det är en
sympatisk form för en statlig verksamhet
på detta område, och jag är inte på
långa vägar så mörkrädd, som herr
Ohlon tycks vara inför tanken på att
det allmänna här skulle göra en insats.
Herr Ohlon målar nog en viss potentat
på väggen, om han tror att socialinspektörerna
skulle bli någon sorts polismän,
som skulle resa omkring och titta i flickornas
skåp, se efter, hur de ha det i
bäddarna o. s. v. Det är alls icke avsikten
att socialinspektörernas verksamhet
skall bli av den karaktären, utan meningen
iir att vederbörande skola få råd

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

och hjälp i fråga om sin livsföring, vilket
har visat sig vara väl behövligt.

Utskottsmajoriteten har med det lilla
undantag jag nyss angav över lag tillstyrkt
Kung], Maj :ts förslag. Yi ha dessutom
föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall begära utredning
om ändamålsenligheten att tillsätta de
»råd», varom bl. a. herr Sjö här talat. Vi
tro nämligen, att det skulle vara av värde,
om man på det sättet kunde få större
auktoritet bakom yrkesinspektörernas
verksamhet. Det är här inte fråga om att
skapa någon tungrodd apparat. Inspektörerna
skulle alls inte i sitt dagliga arbete
behöva ha detta »råd» med sig, vilket
man kanske kunde förledas att tro av
herr Mannerskantz’ anförande. »Råden»
skola blott vara inspektörerna till stöd
och hjälp när det gäller avgörandet av
större frågor och ärenden av principiell
natur. Det är emellertid självklart, att det
kan vara till nytta, om vederbörande
»råd», då så befinnes lämpligt, även kan
besöka arbetsplatserna och där komma
i nära kontakt med såväl arbetare som
arbetsgivare. Vi äro väl medvetna om att
det skulle vara behövligt med ett sådant
»råd» eller »styrelse», eller vad man nu
vill kalla det. Jag vill inte på något sätt
fördölja, att jag för min del finner det
underligt, att de sakkunniga, som hade
till uppgift att utreda frågan, inte kommit
in på detta problem. Då förhållandena
inom Kungl. Maj:ts kansli tydligen
voro sådana, att man icke hade tid att
rätta till denna brist i de sakkunnigas
förslag, anser jag det vara riktigt och
rimligt att riksdagen nu tar initiativet
och i varje fall får en undersökning till
stånd i vad mån eller på vilket sätt denna
lucka i förslaget bör avhjälpas.

Men vad jag här anfört ber jag, herr
talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr
talman! Diskussionen har utvecklats i
den riktning som jag befarat, nämligen
att utskottsmajoriteten skulle hålla före,
att skillnaden går mellan dem som önska
ett effektivt arbetarskydd och dem

som ställa sig mer eller mindre likgiltiga
härför. Jag vill därför än en gång
betona, var skiljelinjen går. Vi vilja hä
kvar, kraftigt förstärkt, byrån för arbetarskydd
i riksförsäkringsanstalten samt
arbetsrådet. Mot detta sätter majoriteten
upp ett centralt ämbetsverk, bestående
av två byråer, och vill vid dessa
hänga på en kansliavdelning samt ett
antal mindre avdelningar. Detta är, herr
talman, den principiella skillnaden.

Herr Gustaf Karlsson har tydligen
blandat ihop herr Mannerskantz’ och
mitt anförande. Jag har aldrig i fråga
om socialinspektörerna yttrat vad herr
Gustaf Karlsson lade i min mun. Skillnaden
mellan utskottets och reservanternas
uppfattning på denna punkt är,
att de senare vilja ha fem distriktsinspektriser
jämte fem assistenter, alltså
sammanlagt tio befattningshavare.
Kungl. Maj ris förslag, som tillstyrkts av
utskottsmajoriteten, räknar i stället med
elva socialinspektörer, beträffande vilka
det är mycket tveksamt, om tjänsterna
för närvarande kunna rekryteras.

Vad till sist beträffar herr statsrådets
och chefen för socialdepartementet yttrande
angående den skiljelinje, som här
går mellan framstegsvilja och reaktion,
är det väl ändå en högst betänklig förenkling
av problemställningen, om man
gör gällande, att framstegsviljan i detta
fall skulle vara identisk med en strävan
att försöka centralisera så mycket som
möjligt till huvudstaden.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Herr
Sjö beklagade sig i sitt anförande över
att ställningstagandet i statsutskottet i
denna fråga så strikt följt partilinjerna.
Jag tillåter mig, herr talman, att föra
på tal ett litet detaljförslag, som har
framförts motionsvägen och därvid
stötts av representanter för alla de stora
partierna men som det oaktat har avvisats
av statsutskottet. Det gäller de likalydande
motionerna 1:283 och 11:455,
vari hemställes »att riksdagen i princip
uttalar sig för att partsrepresentationen
i arbetarskyddsstyrelsen utökas till tre
representanter för vardera arbetsgivare

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

och arbetstagare och att Tjänstemännens
centralorganisation erhåller rätt
att föreslå en ordinarie ledamot i styrelsen».

Jag tycker för min del att motionärernas
förslag är ganska rimligt och att det
därför hade bort kunna påräkna förståelse
från utskottsmajoritetens sida.
Utskottet anför emellertid att tjänstemännen
redan ha möjlighet att bli representerade
i arbetsrådet vid handläggningen
av arbetstidsärenden. Utskottet
anser att man tills vidare ej bör
vidtaga någon ändring härvidlag och
utöka tjänstemännens representationsrätt.
Det må vara riktigt vad utskottet
här anfört om möjligheten att utse tjänstemannarepresentant
vid handläggningen
av arbetstidsärenden, men verksamheten
på arbetarskyddets område omfattar
ju även åtskilligt annat än frågor
som beröra arbetstiden. Med den stora
omfattning, som tjänstemannakåren numera
har fått, och med tanke på den
betydelse, som arbetsförhållandena på
kontoren, lokaler o. s. v. ha även för
denna kategori av arbetstagare, skulle
det, synes det mig, blott ha varit en enkel
gärd av rättvisa och omtanke om
de olika arbetstagargrupperna, om utskottet
hade accepterat det förslag som
motionsledes här framförts. Förslaget
innebär ju på intet sätt att man vill
tränga undan andra kategorier. Det föreslås
ju endast att det, i stället för två
representanter för vardera arbetsgivaroch
arbetarparten, skulle bli tre representanter
för vardera sidan. Det förefaller
mig, som om detta, såsom jag nyss
nämnde, vore ganska rimligt.

Jag skulle helst ha velat yrka bifall
till motionen 1:283. Men för att underlätta
att få igenom åtminstone något av
vad motionärerna hiir önska, vilket man
ju alltid bör vara mån om, avstår jag,
herr talman, från att ställa ett dylikt
yrkande och hemställer i stället om
viss ändring av statsutskottets motivering.
Motionen behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 148 på s. 45 tredje
stycket. Jag tillåter mig hemställa, att
den senare delen av detta stycke slopas,
alltså den passus som börjar med orden

»Det synes utskottet, att man tills vidare
ej bör vidtaga ändring härutinnan»
och slutar med orden »Kungl. Maj ds förslag».
Jag hemställer, att denna passus
ersättes med följande: »Utskottet vill

icke förneka, att skäl kunna anföras för
en utvidgad partsrepresentation, och
förutsätter att Kungl. Maj:t ägnar denna
fråga vederbörlig uppmärksamhet.»

Jag tillåter mig alltså, herr talman,
att hemställa, att, därest utskottsmajoritetens
förslag om inrättande av en arbetarskyddsstyrelse
vinner kammarens
bifall, kammaren då behagade besluta att
i motiveringen göra den ändring som jag
här föreslagit.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Statsrådet Möller anförde i sitt yttrande
här i kammaren ett par motiv för utskottsmajoritetens
förslag, som enligt
min mening icke böra stå oemotsagda.

Statsrådet Möller förklarade bl. a., att
väntetiden i riksförsäkringsanstalten var
mycket lång och att detta sammanhängde
med den ökade olycksfallsfrekvensen.
Ja, det är väl obestridligt, men väntetiden
kan inte ha något som helst samband
med det faktum, att arbetarskyddsbyrån
finns kvar inom riksförsäkringsanstalten.
Det är ju icke arbetarskyddsbyrån
som handlägger försäkringsärendena,
utan det göres av försäkringsbyrån.
Man kan således inte anföra detta
som motiv för den organisation som
föreslås i det föreliggande utskottsutlåtandet.

Jag kan heller inte finna något faktiskt
underlag för uppfattningen att yrkesinspektörernas
befattning med arbetslidsfrågorna
och deras därav följande
beroende av arbetsrådet kan utgöra något
motiv för att sammanslå arbetsrådet
och arbetarskyddsbyrån till ett särskilt
ämbetsverk. Yrkesinspektörernas
befattning med övervakning av arbetstidslagarna
kan ju inte vara en så dominerande
uppgift i deras verksamhet. Yrkesinspektörernas
huvuduppgift är väl
att på arbetsplatserna undersöka, vilka
åtgärder som beböva vidtagas för att
förebygga olycksfall i arbete. I de fall,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fin.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

då yrkesinspektörerna kunna önska råd
angående arbetstidslagarnas efterlevnad,
möter det ju inga som helst hinder för
dem att få detta av det nuvarande arbetsrådet.
Den nuvarande organisationen
har, såvitt jag vet, inte medfört
några olägenheter på denna punkt.

Jag bestrider vidare herr statsrådets
uppfattning, att utskottsmajoritetens
förslag utan vidare kan betraktas som
det effektivaste när det gäller att minska
olycksfallsfrekvensen och att reservanternas
linje därvidlag skulle vara det ineffektivaste
förslaget. Man kan givetvis
diskutera, vilketdera förslaget som från
denna synpunkt är det bästa, men man
kan icke påstå att majoritetsförslaget
är det effektivaste, om man inte kan
bevisa den saken. Några bevis härför
ha icke presterats vare sig under utskottsbehandlingen
eller här i dag. Det
är enligt min uppfattning den direkta
kontakten med företagarna och skyddsombuden
ute på arbetsplatserna som är
det viktigaste då det gäller att åstadkomma
resultat i form av minskad
olycksfallsfrekvens. Det hjälper inte därvidlag
att utvidga organisationen med
en råd anställda som fylla upp ytterligare
tjugo rum här i Stockholm.

Jag vet inte, om jag uppfattade herr
statsrådet rätt, men då jag lyssnade till
honom här bortifrån min avlägsna plats,
tyckte jag att herr statsrådet sade, att
om det är en rutten anda i toppen, måste
det bli dåligt resultat — ursäkta, man
viskar nu till mig, att statsrådet sade
»rutschig anda». Jag tror i alla fall, åt!
en byråchef i arbetarskvddsbyrån har
möjlighet att avgöra, om en yrkesinspektör
sköter sina åligganden eller ej. Jag
undrar verkligen, om en generaldirektör,
som samtidigt skall vara domare i
arbetsrådet, har större möjligheter att
avgöra den saken. Den kombinationen
är enligt min mening inte lycklig, ty det
är inte säkert att en god domare är en
god administratör. Jag vågar nästan påstå
att motsatsen är regeln, tv det är
helt andra egenskaper som fordras av
en god domare än av en god administratör.

Den stora ökning av olycksfallen, som

omnämnes i propositionen och åt vilken
vi inom utskottet ägnat stor uppmärksamhet,
måste nog till övervägande del
tillskrivas faktorer som tillkommit på
grund av tidens allmänna utveckling. Jag
är fullt övertygad om att dessa faktorer
skulle ha gjort sig gällande, även om
vi hade haft en arbetarskyddsstyrelse
som varit fyra gånger så stor som den
som här föreslås. Jag är förvissad om
att statsrådet ger mig rätt på den punkten.
Det är här fråga om sådana omständigheter
som icke kunna elimineras
på administrativ väg. Man kan möjligen
på denna väg eliminera vissa verkningar
av den allmänna tidsutvecklingen,
men absolut icke de grundorsaker som
ha vållat den starka stegringen av oiycksfallsfrekvensen.

Då det sedan gäller utvecklingen i
vårt land med tillskapandet av ständigt
nya ämbetsverk, vill jag erinra om vad
som inträffat i utlandet, då man gått
alltför långt på denna väg. I Frankrike
t. ex. har man blivit nödsakad att efter
oerhörda slitningar avskeda 100 000
statstjänstemän på grund av att landet
helt enkelt inte kunde bära den stora
administrativa apparat som på detta
sätt byggts upp under samma former som
vi här i landet hålla på att glida in i.

Herr Gustaf Karlsson förklarade, att
han för sin del var medveten om riskerna
i den nuvarande utvecklingen. Vi
ha ju faktiskt på två år här i riksdagen
beslutat inrätta fem nya ämbetsverk.
Allt talar väl då för att vi i det läget
böra avstå från att tillskapa ytterligare
nya ämbetsverk, särskilt om man är
övertygad om, vilket vi i detta fall äro,
att effektiviteten i statens verksamhet
inte kommer att nämnvärt ökas. Det är
väl bättre att i tid se till, att vi inte
komma i samma läge som Frankrike, som
till slut måst avskeda massor av statstjänstemän.
Jag tror att det är skäl att
se på alla dessa ting på annat sätt än
vad herr statsrådet gjorde, när han säger,
att han är »principiellt vän av decentralisering,
men», och så kommo skälen
för en ytterligare utbyggnad av den
centrala administrationen.

Ja, herr talman, i vartenda fall kom -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

mer man med ett »men» och säger, att
organisationen just i det fallet måste ökas
ut. Och det är klart att det alltid finns
några skäl att andraga därför, men vi
måste vara på vår vakt emot att det
göres undantag i 100 procent av fallen,
vilket är ungefär vad som nu sker.

Jag tror alltså inte att man skall utgå
ifrån, att reservationsförslaget i praktiken
skulle vara mindre effektivt när
det gäller att nedbringa olycksfallsfrekvensen
än majoritetsförslaget. Man har
heller inte sett vad den nya arbetarskyddslagstiftningen
kommer att innehålla.
Rent allmänt bör man också sträva
efter att inskränka upprättandet av nya
ämbetsverk. Dessa skäl tillsammans tycker
jag tala för att man borde gå fram
på den väg som reservanterna ha föreslagit.

Sedan har det berörts en del detaljer
beträffande socialinspektörerna. Som
herr Ohlon har sagt, skiljer det där på
en befattningshavare. Vi ha föreslagit
fem inspektriser med var sin assistent,
summa tio befattningar. Majoriteten föreslår
en socialinspektör vid vart och ett
av yrkesinspektionens distrikt, d. v. s.
elva stycken. Det skiljer alltså på en befattningshavare,
och man skulle där
möjligen kunna säga att vi ha visat
mindre välvilja än majoriteten, ty det
är ju dock här fråga om en verksamhet
med praktisk effekt. Vi ha emellertid menat
att man inte bör utöka dessa inspektrisers
verksamhetsfält med uppgifter
utanför arbetsplatserna. Det är självklart
att de på arbetsplatserna kunna
samtala med de kvinnliga arbetstagarna
om deras levnadsförhållanden. Det ha
de kanske gjort förut också, ja, det är
väl till och med säkert, att de ha gjort
det. Att verksamheten utanför arbetsplatserna
i fortsättningen skulle inskränka
sig till detta, tror emellertid inte
jag, med den formulering som användes
i propositionen, där det förutsattes vara
en huvuduppgift för socialinspektörerna
att intressera sig för arbetstagarnas
förhållanden i hemmet, deras kostoch
bostadsfrågor o. s. v. Genom att de
frikopplas från en stor del av sin verksamhet,
som i propositionen till och

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 21.

med kallas för en huvuduppgift, mena
vi att dessa inspektörers effektivitet i
deras normala verksamhet blir fullt tillräcklig,
även om de bara är tio stycken
och inte elva.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr STEN: Herr talman! Som motionär
på ett specialområde skulle jag måhända
inte behöva ge mig ut på allmänningen
i denna fråga, tv de allmänna
synpunkter, som jag omfattar, ha kommit
till uttryck bland annat i herr Sjös
anförande. Jag ber dock att inledningsvis
få göra några principiella reflexioner.

Herr Mannerskantz talade i sitt första
anförande om felplacering av arbetskraft
till förfång för produktiva arbetsuppgifter.
Jag kan inte underlåta att göra
den reflexionen, att det var ett ovanligt
felplacerat argument, och jag hoppas
att kammaren genom de upplysningar,
som senare under debatten ha lämnats,
har fått fullt klart för sig, att det
här gäller just omtanken om arbetskraften,
om liv och hälsa och att rädda dagsverken
åt produktionen. De statistiska
uppgifter, som bland annat herr Sjö har
erinrat om, vittna ju om frågans oerhörda
vikt icke endast ur humanitära
synpunkter, utan även med hänsyn till
vårt befolkningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska
läge. När man rör sig
med sådana siffror som 282 000 olycksfall
under loppet av ett år, d. v. s. omkring
900 om dagen, då förstår man att
de vinningar, som här ligga inom räckhåll,
äro så stora, att det är orimligt
att väga dem mot de uppoffringar i
form av tjänster och av personal, som
här ifrågasättas.

Nu kan det ju hända att herr Mannerskantz
invänder, att detta hans enligt
min mening felplacerade argument rörde
tillskapandet av det centrala ämbetsverket.
Men jag måste säga, att den
skildring, som herr Mannerskantz gav
av hur ett ämbetsverk tillkommer och

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

tillväxer i detta land, inte vittnade om
någon synnerlig förmåga eller vilja att
göra rättvisa åt hans medmänniskors
bevekelsegrunder. Han framställde saken
ungefär som om ämbetsverkets tillskapande
och utveckling närmast vore
frukten av verkschefens ambition. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att denna
fråga har varit underkastad en saklig
utredning av en representativ utredningskommitté
och att förslaget om det
självständiga centrala ämbetsverket ingår
i denna utrednings förslag. Såvitt
jag förstår, är det en enhällig ståndpunkt,
som har intagits av representanter
för både arbetarvärlden och företagarvärlden
och de olika övriga samhällsgrupper,
som voro representerade
i utredningen.

Mina betänkligheter när det gäller
denna proposition röra de stora beskärningar,
som Kungl. Maj :t har vidtagit i
utredningens förslag. Jag tror att det
mycket väl kan vara en realistisk ståndpunkt
att säga, att det inte endast ur sociala
synpunkter utan även ur ekonomiska
synpunkter hade varit klokare att
ta ett ordentligt tag på en gång och i
huvudsak följa det förslag, som framgick
ur kommitténs överväganden.

Vad sedan gäller skogsavdelningen, är
jag tacksam för det framsteg, som detta
förslag innebär. Jag kommer mycket väl
ihåg att jag någon gång för något mer än
ett årtionde sedan var med om att uppställa
det rimliga och välmotiverade
önskemålet, att man för inspektionen av
arbetarskyddet inom det stora svenska
skogsbruket åtminstone skulle ha tillgång
till en helårsanställd befattningshavare
per skogslän. Genom det förslag,
som nu framlagts, om en avdelning i
Umeå för de fyra nordligaste länen med
fyra helårsanställda befattningshavare
och er, huvudavdelning i Stockholm
med eu bemanning, som bör innebära
ungefär samma resurser för inspektionen
inom de nedre norrländska länen,
Värmlands län, Örebro län, o. s. v., kan
man säga att detta önskemål, som vi
uppställde för tio, tolv år sedan, har
blivit uppfyllt. Det är klart att man därmed
inte har uppnått samma inspek -

tionsfrekvens inom skogsbruket som inom
industrien och att man måste vara
beredd att bygga vidare på denna
grundval, men jag inregistrerar det i
varje fall med tacksamhet såsom ett väsentligt
framsteg.

När det gäller lönesättningen inom
den skogliga yrkesinspektionen, måste
jag emellertid beklaga att utskottet inte
har vågat sig på att skipa rättvisa över
hela linjen. Skogsarbetarna, som ha varit
dåligt betalda för sitt eget vidkommande,
ha aldrig kunnat förstå att tjänstemän
på arbetarskyddets område skola
bli lidande på att de arbeta inom skogsbruket.
Nu består ju statsutskottet av höga
herrar, som inte behöva redovisa eller
ens med ett ord antyda någon motivering
för sina ståndpunkter, och utskottet
säger endast att det icke kan tillstyrka
det i min motion framförda förslaget.
Under sådana omständigheter
står ju en enskild motionär ganska rättslös,
och jag måste därför inskränka mig
till att varna kammaren för reservationen,
som ju, även om den, såvitt jag förstår,
lämnar förslaget beträffande avdelningen
i Umeå i orubbat bo, har lyckats
plocka fram ett par tjänster vid huvudavdelningen
i Stockholm, som skulle få
sämre lönesättning och därmed sämre
rekryteringsmöjligheter, om kammaren
följer reservanterna än om kammaren
följer utskottsmajoriteten.

Om jag för ett ögonblick avstår från
att följa partigränserna så strikt som
annars har blivit fallet i denna fråga,
nödgas jag bekänna, att jag på en punkt
har vissa sympatier för reservanternas
uttalanden. Det är när det gäller den
kvinnliga yrkesinspektionen. Jag har
under kammarbehandlingen av denna
fråga sett en skymt av Kerstin Hesselgren,
och jag kan inte underlåta att ererinra
om den stora nytta och betydelse
som denna inspektion har haft, både
rent praktiskt och genom sin befruktande
inverkan på utvecklingen på arbetarskyddslagstiftningens
och sociallagstiftningens
område. Om emellertid
kammaren följer utskottet även på denna
punkt, vill jag för min del lita till de
uttalanden, som gjorts både av departe -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

mentschefen och av utskottet och som
kunna tolkas på det sättet, att man inte
avser så stora förändringar, vare sig beträffande
rekryteringen, som även i
fortsättningen skall vara kvinnlig, eller
beträffande denna inspektions självständighet.
Den skall således inte bli alltför
samordnad med den manliga inspektionen,
utan i huvudsak få sköta sig själv
även i fortsättningen. Under sådana förutsättningar
kan man med ett relativt
mått av trygghet motse förverkligandet
av det beslut, som jag hoppas kammaren
kommer att fatta i överensstämmelse
med statsutskottets hemställan.

Häri instämde herr Persson, Einar.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag skall inte nämnvärt förlänga
debatten. Jag vill bara, att kammarens
ledamöter skola ha kännedom om att i
den kommitté, som i många år arbetade
för att penetrera de spörsmål, som sammanhänga
med arbetarskyddet, arbetsgivarsidan
var representerad av chefen
för Höganäsverken, direktör Gummeson,
och av direktören för Svenska arbetsgivareföreningen,
Ivar Larsson,1 medan
jordbrukarna voro företrädda av herr
Löfvander i denna kammare. Samtliga
dessa ha tillstyrkt inrättandet av ett nytt
centralt ämbetsverk. Den reflexionen
kanske jag kan få göra, att jag tillmäter
deras omdöme på denna punkt större
vikt än det omdöme man kan skaffa sig
genom någon veckas arbete i statsutskottet.
Hela kommittén var för övrigt enig
i fråga om den centrala administrationen;
det förekom ingen reservation på
den punkten.

Jag har inte talat om någon »rutten
anda i toppen». Vad jag sade var — och
herr Mannerskantz medgav ju sedan att
han missuppfattat mig — att man behöver
en rutschig anda. En sådan rutschig
anda har emellertid ingen betydelse,
så länge yrkesinspektionen är så
begränsad som den hittills varit. Yrkes 1

Enligt av statsrådet Möller senare lämnat
meddelande, hade dessa tva herrar ersalts med
direktör Odholm i arbetsgivareföreningen och
direktör Hultman i pappersmasseförbundet.

inspektörerna kunna ju inte, hur mycket
de än arbeta, hinna med att inspektera
de olika företagen annat än med
utomordentligt långa mellanrum. Det är
alltså klart att det behövs mera arbetskraft
ute på fältet. Det är i varje fall för
mig ett mycket bärande argument emot
förslaget att begränsa de s. k. socialinspektörernas
antal.

Slutligen vill jag nämna, att genom
det beslut beträffande yrkesinspektionen,
som fattades vid förra årets riksdag,
utökades anslaget till centralen här
i Stockholm med ett belopp av 70 000
kronor, under det att anslaget till fältarbetet
ökades med ett belopp på 260 000
kronor. Det nu framlagda förslaget bör
också ses mot bakgrunden av detta beslut,
som fattades i fjol.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
För min del är jag benägen att
utan någon som helst reservation instämma
i socialministerns påpekande
om att det sociala område, som debatten
rör, hittills har varit alltför undanskymt.
Jag tror att man på alla håll
måste medge, att det har rått en viss
— kanske man inte skall använda ett
så starkt ord som likgiltighet, men dock
en viss brist på förståelse för den utomordentliga
betydelse som arbetarskyddet
har i samhället och för önskvärdheten
av att det erhåller en så stark
och effektiv organisation som möjligt.
Jag vill således för min del inte på något
sätt vidkännas någon oförståelse för
den utomordentligt betydelsefulla innebörd
som denna fråga har, och jag protesterar
alldeles bestämt, i varje fall för
min personliga del, mot att en tveksamhet
inför inrättandet av ett centralt
ämbetsverk betecknas som ett bevis på
likgiltighet för frågans betydelse.

Den tveksamhet, som man på sina
håll hyser i fråga om förslaget beträffande
den centrala organisationen,
bottnar icke i likgiltighet för frågans
betydelse, utan fastmer i den övertygelsen,
att arbetarskyddet gagnas bäst om
»le åtgärder, som statsmakterna nu vidtaga,
främsLÉnriktas på att ute på fältet

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

skapa större förståelse för arbetarskyddets
betydelse och att där få fram den
rutschiga anda, som socialministern talade
om. På det sättet kan ett effektivt
arbetarskydd byggas upp från grunden,
så som det måste byggas upp, om några
resultat skola kunna nås. Därvidlag tror
jag det finns åtskilligt att klaga på, både
i fråga om brist på arbetskraft, schablonmässighet
vid arbetarskyddets tillgodoseende
och brist på intresse och förståelse
från båda parternas sida när det
gäller vidtagande av effektiva åtgärder.

Jag tror således inte att det, såsom
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
och även herr Gustaf Karlsson
i Munkedal ha försökt göra gällande,
förhåller sig så, att skillnaden mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
är att söka i de båda parternas olika
uppfattningar om arbetarskyddets betydelse,
så att det skulle råda en mer eller
mindre uttalad likgiltighet för frågan å
den ena sidan och ett livligt intresse för
den å den andra.

Herr statsrådet var mycket förskräckt
inför tanken att reservanternas uppträdande
i dag skulle vara liktydigt med
en signal till en reaktionär samling, som
skulle hota framstegsviljan och framstegsarbetet
också på detta område. Jag
tror att herr statsrådet kan känna sig
ganska lugn inför den fara, som han
trodde sig kunna förutse, såvida herr
statsrådet inte menade att det här var
fråga om en reaktion emot inrättandet
av nya centrala ämbetsverk. I så fall
tror jag att reaktionen kan vara på
marsch, men då begränsar den sig inte
bara till de kretsar, som gemenligen
bruka sammanfattas under namnet de
borgerliga partierna. Jag tror att den
reaktionen sträcker sig ganska långt in
i de kretsar, som herr statsrådet i annat
sammanhang skulle vara benägen att
räkna såsom ytterst framstegsvänliga.

Om det däremot är fråga om farhågor
för en reaktion mot den sociala framstegsviljan,
tror jag herr statsrådet högst
avsevärt felbedömer innebörden av reservanternas
ställningstagande i dag.
Det kan ju dock icke vara på det sättet,
att den sociala framstegsviljan skulle

karakteriseras av den mer eller mindre
intresserade inställningen till inrättandet
av nya ämbetsverk och nya generaldirektörsbefattningar.
I så fall skulle
framstegsviljan ha en mycket begränsad
omfattning. Framstegsviljan får väl i
stället karakteriseras av lusten, benägenheten
och beslutsamheten att vidta åtgärder
för att råda bot på missförhållanden,
där sådana uppträda. I det fallet
kunna vi tvista om vilken åtgärd,
som i dagens läge är effektivast, inrättandet
av ett centralt ämbetsverk eller
förstärkandet av arbetet ute på fältet.
Därom kan man diskutera, och jag vill
inte påstå att förhållandena äro sådana,
att ett centralt ämbetsverk inte under
några omständigheter bör inrättas. Jag
är beredd att diskutera nödvändigheten
av ett centralt ämbetsverk för en effektiv
ledning av detta arbete. Men jag är
inte övertygad om att detta för dagen
är den allra viktigaste uppgiften, därest
man på sätt som reservanterna föreslå
förstärker den centrala ledning, som för
närvarande handhar arbetet.

Låt oss alltså gärna diskutera vilken
åtgärd som för dagen är den nödvändigaste!
Men det är att tillskriva reservanterna
felaktiga utgångspunkter, om
man anser sig vara nödsakad att föra
den diskussionen, som om det vore fråga
om en skiljelinje mellan intresse och
likgiltighet för detta sociala arbete. I
varje fall vill jag som sagt för min personliga
del — och jag tror jag kan tala
för mina meningsfränder — alldeles bestämt
protestera mot att tveksamheten
inför den centrala ledningens utbyggnad
karakteriseras som likgiltighet för
en effektivisering av arbetarskyddet. Yi
tro att den viktigaste uppgiften för närvarande
är att stärka arbetarskyddet ute
på fältet och att där få till stånd den
rutschiga anda, den förståelse för frågans
betydelse och den villighet att på
allt sätt förbättra förhållandena, som äro
nödvändiga för att något resultat skall
nås.

Medan jag ändå har ordet, vill jag,
herr talman, fästa uppmärksamheten på
det detaljspörsmål, som herr Lundqvist
tidigare har talat om. Jag måste säga,

Torsdagen den 17 juni 1918 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

att också jag har haft svårt att förstå
utskottets inställning till det önskemål,
som från tjänstemännens sida har uttryckts
om att få delta i behandlingen
av de ärenden, som komma att falla under
den nya arbetarskyddsorganisationen.
Utskottets hänvisning till tjänstemännens
möjlighet att utse en partsrepresentant
till arbetsrådet vid behandlingen
av arbetstidsärenden förefaller
mig utgöra ett mycket ofullständigt tillmötesgående
av det önskemål, som man
från tjänstemännens sida har framfört.
Denna partsrepresentation ger ju inga
möjligheter för tjänstemannaorganisationerna
att kontinuerligt följa behandlingen
av arbetstids- och arbetarskyddsfrågor
inom det nya organet. Den betydelse,
som arbetarskyddet har även på
tjänstemannaområdet, och tjänstemannarörelsens
starka organisatoriska växt
under de sista åren tala enligt min mening
för att deras representation i centralorganet
bör göras fastare och säkrare
än de nuvarande bestämmelserna
möjliggöra. Jag skulle för min del också
helst ha velat yrka bifall till motionen
nr 283 i denna kammare, men i sakens
nuvarande läge skall jag, herr talman,
på denna punkt inskränka mig till
att instämma i det yrkande, som har
gjorts av herr Lundqvist.

Herr DAMSTRÖM: Herr talman! Till
de synpunkter som socialministern m. fl.
här i kammaren har framhållit i fråga
om en effektiv arbetarskyddsorganisation
vill jag göra ett par tillägg. Med en
mer än trettioårig erfarenhet från ett
av de stora företagen inom järnbruksindustrien
kan jag vittna om att en effektivisering
av arbetarskyddet är absolut
nödvändig. .lag vill bland annat
fästa uppmärksamheten på ett problem,
som inte har nämnts tidigare i dag,
nämligen den otillfredsställande rekryteringen
till våra järnbruk. Den höga
olycksfallsfrekvc-nsen vid järnbruken är
eu av orsakerna till att rekryteringen
dit inte är tillfredsställande.

Vid vårt företag, som har 2 600 anställda,
inträffade under fjolåret — jag

vill understryka att siffrorna inte äro
exakta — 800—900 olycksfall. Det innebar
en minskning i förhållande till föregående
år, men eftersom arbetarstyrkan
också minskat, blev det så att olycksfallsfrekvensen
ökade. Under året före,
alltså 1946, inträffade inte mindre än
sju olycksfall med dödlig utgång.

Jag vill också i detta sammanhang peka
på en annan fråga, nämligen propagandan
för minskning av antalet olycksfall
på arbetsplatserna. Denna propaganda
är i och för sig bra, och jag vet att
den bedrives i samverkan med skyddsombuden
på arbetsplatserna, men jag
undrar om den inte i många stycken är
alltför ensidigt inriktad, så till vida att
den appellerar enbart till arbetarnas försiktighet.
Det kanske många gånger är
nödvändigt, men det tycks mig ensidigt.
Här måste ju vidtagas både skyddande
och förebyggande åtgärder.

Jag har tillsammans med herr Sjö motionerat
om en utredning angående inrättande
av distriktsorganisationer, och
i det utlåtande som föreligger är utskottet
också positivt inställt till den tanken.
Jag hoppas att denna utredning kommer
att leda till det resultat som vi eftersträva,
nämligen en effektivisering av
arbetarskyddet.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att säga
ett par ord om herr Lundqvists yrkande
om ändring i utskottets motivering. Jag
skall inte gå in på sakfrågan. Jag vill
inte alldeles frånkänna den motivering,
som herr Lundqvist anförde, bärighet,
men utskottet har ansett, att man mycket
väl kan avvakta någon tids erfarenhet,
innan man ger sig till att bygga ut
partsrepresentationen i arbetarskyddsstyrelsen,
ty det är, som också motionärerna
medgivit, inte så enkelt, att man
bara placerar en man på arbetarsidan,
utan man måste också placera en man
på arbetsgivarsidan, om man vill utöka
partsrepresentationen.. Niir det nu i alla
fall finns möjlighet enligt gällande lag

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

för tjänstemännen att komma till tals i
viktiga spörsmål, bör man därför ställa
sig avvaktande. Yrkandet har framställts
också i andra kammaren, och även om
första kammaren inte vill ta någon hänsyn
till det, vill jag meddela, att yrkandet
där avslogs. Det torde väl ändå vara
av ett visst värde, om man här skulle
kunna få en samstämmig motivering. Jag
ber alltså, herr talman, att få yrka avslag
på herr Lundqvists yrkande.

Jag vill även säga ett par ord såsom
replik främst till herrar Ohlon och Elon
Andersson. Om man konkretiserar dessa
herrars allmänna tal om deras vilja
att medverka till ett effektivare arbetarskydd,
så vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att när det gäller det
centrala organet är det fråga om 15 nya
befattningshavare, av vilka, om jag inte
minns alldeles fel, 8 äro biträden. Det
är således endast fråga om 7 befattningshavare,
när man förklarar, att frågan
skulle ställa sig helt annorlunda, om man
inte vidtog denna centralisering. Dessa
sju befattningshavare skulle således för
herrar Ohlon och Elon Andersson vara
droppen som kommer bägaren att rinna
över. Jag tycker nog, att om man ser
detta konkret, blir kanske talet om faran
för centralisering inte så vägande.

Till herr Sten vill jag säga, att i alla
lönefrågor, som statsutskottets tredje avdelning
numera behandlar, vågar avdelningen
inte annat än efter särskilda undersökningar
frångå Kungl. Maj :ts förslag,
ty så invecklat har nu vårt avlöningsväsende
blivit, att man inte efter
endast en enkel prövning utan vidare
kan placera den ene eller andre befattningshavaren
i en annan lönegrad än den
Kungl. Maj :t föreslagit. I departementet
har man däremot möjlighet att allsidigt
pröva dessa ärenden, men jag vill för
all del inte påstå, att man inte där kan
göra fel. I det fall, som det här gäller,
har statsutskottets majoritet gått på den
säkra linjen att icke avvika från Kungl.
Maj :ts förslag. Det betyder inte att statsutskottets
majoritet sätter sig på sina
höga hästar, utan det betyder bara, att
vi gå den försiktiga väg, som erfarenheten
har visat att det är nödvändigt att

gå, om vi inte skola slå sönder hela vår
lönereglering.

Jag vill med det anförda endast på
nytt hemställa om bifall till statsutskottets
förslag.

Herr UHLÉN: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att lägga beslag på kammarens
tid endast några få minuter, och
dessa minuter skall jag begagna till att
påpeka något som talesmännen för reservationen
tydligen inte ha räknat med.

Herr Mannerskantz använde uttrycket
»improduktivt arbete» för att karakterisera
arbetarskyddsbyråns och därmed
den blivande arbetarskyddsstyrelsens
verksamhet. Jag vill erinra om att arbetarskyddsbyrån
inte bara har till uppgift
att övervaka gällande lagars efterföljd,
utan arbetarskyddsbyrån har och
den blivande styrelsen får också vid sidan
om denna tillsyn ett mycket omfattande
rent produktivt arbete. Detta består
till mycket stor del av rent konstruktionsarbete.
Följaktligen måste det
för dessa uppgifter finnas ingenjörsutbildat
folk. Det har man också; det är
för övrigt erfaret folk. Detta konstruktionsarbete
består i att föreskriva
skyddsanordningar för olika industrier
och olika arbetsplatser. Det är således
inte bara fråga om att meddela föreskrifter
rörande skyddsåtgärder, utan också
om att konstruera skyddsanordningar på
alla slags maskiner, som kräva skyddsanordningar,
och på maskinella hjälpmedel
över huvud taget, där olycksfallen
i större eller mindre utsträckning
bero på att skyddsanordningar saknas
eller äro mer eller mindre bristfälliga.
Det är en stor arbetsuppgift för arbetarskyddsbyrån,
och ju effektivare detta
arbete kan utföras, desto större möjligheter
får man att på arbetsplatserna förebygga
olycksfall. Det är alltså ett i
allra högsta grad produktivt arbete, och
det kommer att spara ofantligt mycket
mera arbetskraft än den som åtgår för
själva konstruktionsarbetet. Jag har velat
påpeka detta, eftersom reservanterna
tydligen inte alls ha räknat med denna
arbetsuppgift.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

^ Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

Jag skulle vidare framför allt med an- utomordentliga möjligheter att påverka
ledning av herr Elon Anderssons anfö- intresset för arbetarskyddet på arbetsrande
vilja säga, att det är en viktig frå- platserna. Reservanterna ha sålunda vänt
aa att bland industriarbetare och arbe- sig emot den viktigaste av de åtgärder,
tare över huvud taget skapa förståelse som föreslagits just för att befordra det
för nyttan och nödvändigheten av ett ef- syfte, som reservanterna säga sig ha vefektivt
skyddsarbete, men det är i själva lat gagna. Det är en uppenbar inkonverket
inte arbetarskyddsstvrelsen som sekvens i hela resonemanget, som ger
huvudsakligen kommer att handha den- mig anledning att förmoda, att de som
na uppgift. Visserligen bedriver arbe- här i dag ha talat för reservationen kantarskyddsbyrån
även ett mycket omfat- na ganska litet till, hur det i verklighetande
reklamarbete, som kommer att ten förhåller sig med dessa ting.
övertagas av den blivande arbetar- Jag instämmer, herr talman, alltså i
skyddsstvrelsen. Byrån skickar ut affi- yrkandet, att kammaren måtte bifalla
scher och lämnar material för propa- utskottets förslag.

gandaarbetet. Eftersom jag har deltagit i
detta propagandaarbete i tjugu år, förstår
jag något så när, vilken omfattning
arbetarskyddsbyråns propagandauppgifter
haft. Men den väsentliga propagandan
bedrives sedan många år tillbaka av
arbetarorganisationerna, och reservanternas
förslag skulle varken öka eller
minska intresset inom arbetarorganisationerna
för att öka förståelsen för
skyddsarbetet på arbetsplatserna. Propagandaarbetet
kan skyddsombuden på
arbetsplatserna inte i någon större utsträckning
ägna sig åt. De ha att bevaka
att skyddsföreskrifterna respekteras,
men det ingår inte i deras uppgift att gå
omkring på arbetsplatserna och bedriva
någon propaganda. De få inte hindra arbetet
mer än som strängt taget fordras
för att skapa respekt för skyddsanordningarna.

Om nu reservanterna med sitt förslag
ha velat befordra förståelsen för skyddsåtgärderna,
är det bara så mycket mera
förvånande, alt de också ha vänt sig mot
förslaget om utredning rörande upprättande
av lokala styrelser eller, som utskottet
har kallat dem, lokala råd. Dessa
ha föreslagits med sikte på att åstadkomma
en större förståelse för säkerhetstjänsten
och dessutom en större auktoritet
åt tillsynsmyndigheterna. Det är
fråga om att i rådet eller styrelsen eller
vad man vill kalla det inkoppla erfaret
folk från såväl arbetsledare som arbetare
och företagsledare. Detta organ skulle
utgöra en rådgivande myndighet och få

Herr OHLON: Herr talman! Gentemot
den föregående ärade talaren vill jag säga,
att jag aldrig har gjort gällande, att
arbetarskyddet skulle vara en improduktiv
verksamhet. Tvärtom håller jag liksom
han före, att det är en produktiv
företeelse, och för att tillgodose just den
konstruktiva verksamhet, som åligger arbetarskyddsstyrelsen,
ha även reservanterna
godtagit den förstärkning i centrum,
som Kungl. Maj :t har föreslagit,
nämligen inrättande av två nya byrådirektörsbefattningar,
avsedda för ingenjörer,
överförande av en tjänst såsom
förste byråingenjör på ordinarie stat och
uppförande av ett antal ingenjörstjänster
med arvode på extra ordinarie stat.
Jag kan förstå, att den ärade talaren inte
har observerat detta, eftersom förslaget
därom upptagits först i efterföljande
ärende i och med statsutskottets utlåtande
nr 149.

Vad beträffar den inkonsekvens i vår
ståndpunkt, som skulle ligga däri att vi
å ena sidan vilja decentralisera verksamheten
men å andra sidan i varje fall
tills vidare ställa oss avvisande till förslaget
att inrätta distriktsstyrelser, vill
jag framhålla, att vår avvisande hållning
beror på alt vi inte vilja alltför mycket
komplicera apparaten. Det viktigaste
skälet är emellertid, att vi vilja avvakta
det förslag till ny arbetarskyddslagstiftning,
som kommer på riksdagens bord
nästa år. Då torde det bliva lämpligt att
återkomma med detta projekt.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande den nu föredragna
punkten med undantag av mom. b) och
särskilt angående nämnda moment.

Sedermera gjorde herr talmannen till
en början propositioner, först på bifall
till vad utskottet i förevarande punkt
med undantag av mom. b) hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i punkten 1 av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan i angivna del, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 148 punkten
I med undantag av mom. b), röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten 1 av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —79;

Nej —45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om mom. b), fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels
ock, av herr Lundqvist, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring
i motiveringen, att den del därav,
som i tredje stycket å s. 45 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Det synes
utskottet» och slutade med »Kungl.
Maj :ts förslag», utbyttes mot följande uttalande:
»Utskottet vill icke förneka, att
skäl kunna anföras för en utvidgad
partsrepresentation, och förutsätter att
Kungl. Maj:t ägnar denna fråga vederbörlig
uppmärksamhet.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundqvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 148 punkten
I mom. b), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen påyrkats av
herr Lundqvist.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten II.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande den kvinnliga yrkesinspektionen,
med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 336 och II: 502, i vad de avsåge
socialinspektörernas tjänsteställning,

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

besluta om dess ersättande med socialinspektörer
med de arbetsuppgifter och
den tjänsteställning, som angivits i statsrådsprotokollet.

Enligt punkten 2 av herr Johan Bernhard
Johanssons m. fl. reservation hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande den kvinnliga yrkesinspektionen,
med avslag å dels Kungl.
Maj:ts förslag om dess ersättande med
socialinspektörer, dels ock motionerna
1:336 och 11:502, i vad de avsåge socialinspektörernas
tjänsteställning, besluta
om den kvinnliga yrkesinspektionens
bibehållande på sätt i reservationen
förordats.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till det i reservationen
under punkt 2 avgivna förslaget.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i punkten 2 av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 148 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten 2 av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna III—V.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten VI.

I de likalydande motionerna I: 284,
av herr Sjö in. fl., och II: 454, av herr
Andersson i Malmö m. fl., hade yrkats,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att förslag om inrättande
av särskilda styrelser för yrkesinspektionens
distrikt, vari arbetsmarknadens
parter skulle beredas representation,
snarast måtte föreläggas riksdagen.

Härom hade utskottet anfört:

»De skäl som anförts till stöd för motionen
finner utskottet värda beaktande.
Det synes dock utskottet kunna ifrågasättas,
om icke distriktsstyrelserna borde
inskränkas till att omfatta endast
representanter för parterna på arbetsmarknaden.
Dylika representanter borde
kunna medverka till att yrkesinspektionen
i distrikten finge ökad effektivitet.
De skulle måhända icke kunna fungera
som styrelse i vedertagen mening utan
snarare som ett rådgivande organ med
vilka yrkesinspektören i distriktet kunde
överlägga angående större frågor och i
ärenden av principiell innebörd. Det
kan antagas, att dylikt »råd» även skulle
medföra viss avlastning i arbetsbördan
för centralmyndigheten. Arbetsuppgifterna
för partsrepresentanterna i distrikten
borde bestämmas i anslutning
till den nya lag om arbetarskydd, som
nu förberedes. Icke minst med hänsyn
till sistnämnda omständighet är det enligt
utskottets mening motiverat att ut -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. inrättande av en arbetarskyddsstyrelse.

redning nu verkställes angående ändamålsenligheten
av partsrepresentanter i
yrkesinspektionens distrikt. Vid den sålunda
förordade utredningen bör beaktas
angelägenheten av att inrättandet av
dylika organ i distrikten icke bör medföra
nämnvärd utökning av administrationen.
»

Utskottet hade sedermera i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen
måtte, vidkommande frågan om
partsrepresentation i yrkesinspektionens
distrikt, i anledning av motionerna I:
284 och II: 454 i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad utskottet anfört
i ämnet.

Enligt punkten 3 i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. anförda reservationen
hade reservanterna ansett,
att den nyss återgivna delen av utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
vidkommande frågan om partsrepresentation
i yrkesinspektionens distrikt,
besluta, att motionerna I: 284 och II:
454 ej skulle föranleda någon åtgärd
från riksdagens sida.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att på denna punkt få yrka bifall
till förslaget i punkten 3 i den avgivna
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag anhåller att få yrka bifall till
utskottets förslag under punkten VI.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i punkten 3 av
den vid utlåtandet avgivna representationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna VII och VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IX.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
beträffande skogs- och flottledsinspektionen,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I:
337 och 11:498, i vad nämnda motioner
ej behandlats under I, godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts.

Enligt punkten 4 av herr Johan Bernhard
Johanssons m. fl. reservation hade
reservanterna ansett, att utskottet bort
beträffande skogs- och flottledningsinspektionen
bland annat förorda en viss
begränsning av Kungl. Maj:ts förslag. I
enlighet härmed hade reservanterna, såvitt
nu var i fråga, ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla ändrad lydelse på
sätt i reservationen närmare angivits
samt att utskottet bort i punkten IX
hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
skogs- och flottledsinspektionen, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna 1:337 och II:
498, i vad nämnda motioner ej behandlats
under I, godkänna vad utskottet i
det av reservanterna föreslagna yttrandet
anfört.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till det som
föreslås under punkt 4 i reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan under denna punkt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt föreliggande
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna X—XIV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1948/49 till riksförsäkringsanstalten
jämte i ämnet väckt motion;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1947/48 m. m.,
i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

151, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens
järnvägars tjänst i samband med statsförvärv
av enkild järnväg; och

nr 152, i anledning av väckt motion
om utredning angående formen för avgörande
av frågor rörande kommunikationsverkens
taxor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av riksdagens
år 1947 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för
tiden den 1 juli 1946—den 30 juni 1947
jämte vissa motioner.

Statsutskottet, till vars förberedande
behandling riksdagens år 1947 församlade
revisorers berättelse jämte de i anledning
därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl.
Maj :t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, hade, efter tagen kännedom
av dessa handlingar och inhämtande
av för ärendenas utredning i övrigt
erforderliga upplysningar, i det föreliggande
utlåtandet underställt riksdagens
prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets
sida påkalla yttrande.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Ang. det statliga kommittéväsendet.
Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Punkterna 9 och 10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12 och 13.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 14 och 15.

Lades till handlingarna.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Lades till handlingarna.

Ang. det statliga kommittéväsendet.
Punkten 21.

Under finansdepartementet, § 31, hade
revisorerna förordat viss översyn av
kommittéväsendet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Domö m. fl.
(I: 10) och den andra inom andra kammaren
av herr Skoglund i Doverstorp
m. fl. (II: 20), i vilka föreslagits att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t hemställa
dels om en genomgripande och skyndsam
beskärning av det statliga kommittéväsendet
med beaktande av i motionen
framförda synpunkter, dels om förslag

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. det statliga kommittéväsendet.

till sådana åtgärder, som vore ägnade atl
åvägabringa rationellare arbetsformer
och lägre kostnader för det statliga kommittéväsendet.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om en översyn av kommittéväsendet
med beaktande av de av
utskottet anförda synpunkterna;

b) att motionerna I: 10 och II: 20
måtte anses besvarade med vad utskottet
förut under punkten anfört.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! I ett
efterföljande utlåtande, nr 157, som bl.
a. behandlar kommittéanslaget under
femte huvudtiteln och i samband därmed
en motion av herr Elmgren och
mig, hänvisar statsutskottet beträffande
sin motivering till punkten 21 i här
föreliggande utlåtande över statsrevisorernas
berättelse. I denna punkt 21 har
statsutskottet angivit sina principiella
synpunkter på kommittéväsendet både i
anledning av vad statsrevisorerna yttrat
i ämnet och med hänsyn till vad en rad
högermän anfört i en motion, vari hemställes
om en skyndsam och genomgripande
beskärning av det statliga kommittéväsendet.
Eftersom jag inte delar
statsrevisorernas och högermotionärernas
allmänt kritiska och, vad de senare
angår, även negativa inställning till utredningsväsendet
och då jag nog tycker,
att utskottet givit för mycket på hand åt
dem, som utmålat kommittéväsendets
brister värre än vad de äro, vill jag som
motvikt anföra några av de mera positiva
synpunkter på kommittéarbetet,
som herr Elmgren och jag utvecklat i
vår motion och som — det kan jag villigt
erkänna — fått ett visst, litet utrymme
i statsutskottets yttrande överst
på s. 71, ehuru icke tillräckligt enligt
min mening.

Såväl statsrevisorerna som högermotionärerna
motivera främst sina krav på
återhållsamhet i utredningsarbetet med
behovet av sparsamhet i nuvarande

statsfinansiella läge. Det är ett högst
respektabelt skäl, som man vet att alla
partier och riksdagsmän äro eniga om.
Ingen betvivlar heller, att statsrevisorerna,
vilkas hela verksamhet ju går ut
på att kritisera utgifter och mindre god
ekonomisering inom statsförvaltningen,
ha anmärkt på kommittéutgifterna uteslutande
ur den statsfinansiella synpunkten.
Och eftersom deras uppgift ju
är att vara flitiga felfinnare, får man
kanske inte förundra sig över att det
bara är bristerna och kostnaderna som
pekas på, när kommittéväsendet behandlas
i statsrevisorernas berättelse.
Men — i varje fall om man tillhör ettt
reformvänligt parti — kan man inte värja
sig för en olustig känsla av att det
är en viss disproportion i revisorernas
besparingsnit och att man på ett ganska
överdrivet sätt understryker behovet av
sparsamhet just när det gäller statliga
utredningar.

Att sedan högermotionärerna tacksamt
anknutit till statsrevisorernas besparingsinställning
och gått ännu ett par
steg längre genom att kräva en genomgripande
beskärning, där revisorerna
nöjt sig med att rekommendera återhållsamhet
och restriktiv prövning, är ju
lätt att förstå. Det är bara naturligt, att
man betraktar kommittéväsendet med
en viss misstro inom ett konservativt
parti, som är inställt på att bevara samhället
som det är eller i varje fall att ta
varje förändring med stor försiktighet.
Ty det är ju huvudsakligen i kommittéerna
som planerna för en statlig medverkan
i samhällets successiva omdaning
utformas. De däremot, som vilja
befrämja en samhällsutveckling med sociala
och ekonomiska reformer, ha ju
all anledning att intaga en mera positiv
ståndpunkt till det statliga utredningsväsendet.

Om man ser på allt vad som åstadkommits
i reformväg under de sista
femton, tjugu åren måste man nog säga
sig, att den begränsade planeringskostnaden
per år har givit en mycket rik
avkastning, och föreställningen, att kommittéanslagen
höra till de utgiftsposter
som i första hand kunna skäras ned vid

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

behov av besparingar, bottnar antingen
i att man inte tillräckligt tänkt igenom
vad kommittéväsendet betyder för en
god planering av viktiga förändringar i
samhällslivet och kanske över huvud taget
inte är intresserad av förändringar,
eller också i att man underlåtit att sätta
kommitéanslagen i relation till de totala
statsutgifterna. I själva verket ligger det
inte något som helst anmärkningsvärt
i den successiva ökning av kommittéanslagen,
som skett under de sista decennierna.
Summan av kommittéanslagen
har visserligen blivit fem gånger så
stor som den var i början av 1930-talet,
men hela den statliga driftbudgeten har
också femfaldigats, och då statens utgifter
blivit större och börjat gå till allt
mer differentierade ändamål är det naturligt,
att också planeringen av de statliga
åtgärderna — bland annat i kommittéer
— och undersökningen av förutsättningarna
för olika åtgärder måste
bli i motsvarande utsträckning mera omfattande.
Om motionärerna hade varit
här inne, hade de kunnat tala om, att
vi bevittna en motsvarande utveckling
inom det enskilda näringslivet, där man
ju av och till berömmer sig av att man
i rationaliseringssyfte håller sig med stora
egna planeringsutredningar, som draga
vida större kostnader nu än förr. Att
då samtidigt försöka beskära Kungl.
Maj:ts möjligheter att planera för samhället
i stort tycker jag har en tydlig
smak av partipolitiska biavsikter.

Jag vill erinra om att kommittéanslagen
praktiskt taget äro de enda anslag,
som äro obundna och som alltså Kungl.
Maj :t har att fritt röra sig med, när
det gäller att ta initiativ och pröva egna
uppslag. Om även de mera framstegsvänliga
inom riksdagen i dag rösta för
bifall till statsutskottets hemställan om
en översyn av kommittéväsendet, utgår
jag för den skull ifrån att detta inte
innebär att man vill ge Kungl. Maj:t
några direktiv att inskränka utredningsarbetet
när det gäller frågor som Kungl.
Maj:t anser väsentliga.

Vad beträffar en rationalisering av
kommittéernas arbetsformer är det naturligtvis
ingen som vill motsätta sig en

Ang. det statliga kommittéväsendet.

sådan, om den kan genomföras, men vi
ha nog olika uppfattningar på olika håll
om vad man kan göra på det området.
Jag tror inte för min del, att man vinner
något på att inskränka antalet kommittéledamöter.
I regel är nog antalet
ganska väl avvägt. Jag tror vidare att
man bör vara försiktig med att rekommendera
minskningar i kommittébetänkandenas
omfång till något slags kompendieform.
Bara under min korta tid
i den här kammaren har det ett par
gånger i debatter påvisats, vilka risker
för missförstånd ett sådant system skulle
kunna innebära. Också talet om en gagnlös
långhalning av kommittéarbetet är
ganska löst och verklighetsfrämmande.
I själva verket tror jag nog att vederbörande
departement gör den nödvändiga,
stränga granskningen av kommittéernas
arbete utan någon extra pekpinne
från riksdagen.

Jag vill emellertid inte direkt motsätta
mig statsutskottets förslag om en
översyn av kommittéväsendet. Jag har
därför, herr talman, inget eget yrkande.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag begärde
ordet främst därför, att jag trodde
att fru Lindström skulle framställa ett
yrkande, men då så inte har blivit fallet
behöver jag inte säga så många ord.

Jag anser att fru Lindström borde
kunna känna sig nöjd med utskottets
utlåtande, ty utskottet har inte gjort något
uttalande om att kommittéarbetet
skulle upphöra. I olikhet mot fru Lindström
anser emellertid utskottet att man
bör försöka få en begränsning till stånd.

Fru Lindström framhöll, att man inte
vinner någonting genom att inskränka
antalet ledamöter i kommittéerna, men
det är ju möjligt att de stora kommittéer,
som ha varit i verksamhet under de sista
åren, skulle ha kunnat arbeta lika effektivt
om antalet ledamöter inte hade
varit så stort. Frågan om antalet ledamöter
är ju en sak som Kungl. Maj :t får
pröva. Statsrevisorerna ha emellertid
gjort vissa uttalanden i frågan, och vi
ha vid den förberedande behandlingen
inom statsutskottet ansett, att den bör

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. det statliga kommittéväsendet.

upptagas till förnyat övervägande. Det
är således ingen som har motsatt sig att
det skall få existera ett visst kommittéarbete,
men det har ansetts att man bör
försöka nå fram till bästa möjliga resultat
utan alltför stora kostnader. Således
tror jag att fru Lindström kan vara nöjd
med de uttalanden, som här ha blivit
gjorda från statsutskottets sida.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är i egenskap av representant för
föregående års statsrevisorer som jag nu
tar till orda. Jag vill med anledning av
vad fru Lindström här har sagt nämna,
att statsrevisorerna inte ha velat säga,
att det inte bör finnas några kommittéer.
Om man nu är en vän av kommittéväsendet
—• och det måste väl fru Lindström
att döma av hennes egna yttranden
anses vara — så gör man mycket
klokt i att gå med på alla sådana åtgärder,
som kunna vara ägnade att göra
kommittéernas arbete effektivare och
mindre ägnat att framkalla berättigade
anmärkningar beträffande det tekniska
och administrativa förfarandet vid deras
verksamhet. Därvidlag ha statsrevisorerna
pekat på några saker, i fråga om vilka
fru Lindström alldeles säkert måste hålla
med oss. Det står på s. 192 i statsrevisorernas
berättelse, att revisorerna
vilja »framhålla angelägenheten av att
kommittéerna icke givas en mera vidlyftig
sammansättning än som är oundgängligen
nödvändigt». Den formuleringen
kan man väl inte ha någonting att invända
emot. Vidare står det: »I de fall,
då av särskilda skäl ett större antal ledamöter
anses böra ingå, torde anordningen
med arbetsutskott eller delegationer
ofta visa sig lämplig.» Statsrevisorerna
ge där en liten anvisning om ett
förfarande, som redan har tillämpats i
rätt stor utsträckning. Man menar, att
det ofta är bättre att använda ett sådant
förfarande än att tillsätta en alltför stor
kommitté, och jag undrar om det verkligen
kan finnas skäl att opponera mot
detta uttalande.

Vidare ha ju statsrevisorerna förklarat
— till allmän glädje, tror jag — att
de tycka att kommittébetänkandena ofta
ha en alltför stor bredd, som det säges.
Det är visserligen lättare att skriva en
tjock bok om en sak än att skriva en
tunn bok, men det är ju inte säkert att
man alltid bör göra det som är lättast.
Det är koncentrationsförmåga man efterlyser,
och samtidigt har man pekat på
att det inte alltid är nödvändigt att göra
en fullständig, omfattande historik över
alla ärenden. Vid våra undersökningar
träffade vi på fall, där olika kommittéer
hade skrivit ungefär samma historik och
där således ett dubbelarbete hade nedlagts.
Sådana saker är det enligt min
uppfattning statsrevisorernas skyldighet
att påpeka, och jag hoppas att det här
påpekandet också kommer att ha en viss
effekt.

Det är enligt min mening otvivelaktigt
så, att vissa utredningar ha lagts
upp både på för lång sikt och med för
stor bredd. Vi ha anfört en förteckning
över vad olika kommittéer ha kostat sedan
tiden för tillsättandet. Intill den 1
december 1947 hade 1940 års skolutredning
kostat 1 139 000 kronor, och 1946
års skolkommission hade kostat 275 000
kronor. Det blir sammanlagt nära en
och en halv miljon kronor. Sedan den
nämnda tidpunkten ha kostnaderna för
1946 års skolkommission stigit oerhört,
och efter vad man kan förstå tillsättes
det fortfarande nya delegationer inom
denna kommission. Jag tycker att just
den utredningen har lagts upp på ett
alltför dyrbart sätt, som inte med visshet
garanterar ett motsvarande bättre
utredningsresultat. Jag anser att man
skulle kunna ordna kommittéväsendet
mera praktiskt, så att dels systemet bleve
mindre kostsamt — det är mycket
viktigt, ty de sammanlagda kostnaderna
för kommittéerna belöpa sig till verkligt
stora belopp — och dels det bleve
lättare för folk att ta del av resultaten.
Det är lättare att sätta sig in i en bok
på 100 eller 150 sidor än att sätta sig in
i en på 700 eller 800 sidor. Därför är
koncentrationsförmåga en önskvärd

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

egenskap hos dem som skola skriva betänkandena.

Det är i allmänhet sådana saker som
jag ovan har berört, som påpekas i statsrevisorernas
berättelse. I anledning av
motionerna har statsutskottet tillagt ytterligare
en del synpunkter, som även
ha berörts av statsrevisorerna. Det är
väl så, som statsrevisorerna säga, att vissa
tidsskeden äro sådana, att man måste
ta hänsyn till deras beskaffenhet. I
statsrevisorernas berättelse står det, att
den nuvarande situationen företer stora
likheter med det krisläge, som hösten
1922 påkallade en effektiv begränsning
av statsverkets utgifter, och att man nu
liksom då av statsfinansiella skäl måste
göra vissa inskränkningar när det gäller
kommittéväsendet, inte bara med
hänsyn till kostnaderna för själva kommittéerna,
utan också med hänsyn till
att effektuerandet av utredningsförslagen
inte kan ske i samma takt som eljest.
Det är under sådana förhållanden olämpligt
att ha för många kommittéförslag
färdiga och liggande på is, detta bland
annat av den anledningen, att de hinna
bli omoderna innan de kunna genomföras.

Jag har ansett, att fru Lindströms tolkning
av vad som är sagt i statsrevisorernas
berättelse och statsutskottets utlåtande
borde korrigeras något, och jag
ansluter mig till herr Heidings yrkande.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet för att polemisera
mot fru Lindström, ehuruväl det skulle
vara av ett visst intresse att uppehålla
sig vid vad jag fattade som en tendens
i hennes yttrande, nämligen att de, som
vilja i någon mån ansa den vildvuxna
floran av kommittéer, inte skulle vara
att inrangera i gruppen »framstegsvänliga».
Enligt fru Lindström skulle det
snarare vara på det sättet, att de, som
vilja låta allt vara som <lct är och inte
vilja gå med på några beskärningar,
skulle vara att räkna till den framstegsvänliga
gruppen. .lag lämnar denna fru
Lindströms synpunkt därhän; jag har
bara velat anteckna den.

Ang. det statliga kommittéväsendet.

Orsaken till att jag har begärt ordet
är, att jag har velat begagna tillfället att
understryka ett önskemål, som tidigare
har framställts här i kammaren på tal
om anslagen till kommittéväsendet, nämligen
att man i budgetredans intresse
borde försöka åstadkomma en något
bättre ordning än vad som nu råder när
det gäller kommittéanslagens användning
inom departementen för vad man
kan betrakta som stadigvarande arbetskraft.
Vi ha lönestater, som ju äro till för
att riksdagen skall ha ett ekonomiskt
grepp om personaluppsättningen och
personaltillgången inom departementen.
Jag inser mycket väl, att det för tillfälliga
uppdrag inom ett departement kan
vara ytterst värdefullt att kunna kalla
in någon sakkunnig att inom departementet
ägna sig åt en viss fråga; ett sådant
arrangemang kan vara lämpligt
även med hänsyn till rationaliseringen
av kommittéarbetet. Det är heller inte
mot den anordningen som jag vill vända
mig. Men jag vill understryka vad
som har sagts här tidigare när denna
fråga har varit före, att när kommittéanslaget
tenderar att utnyttjas på det
sättet inom departementen, att man vid
sidan av den av riksdagen fastställda
lönestaten får mer eller mindre stadigvarande
tjänster, betalade från kommittéanslaget,
så är detta en utveckling, som
med hänsyn till riksdagens rätt och skyldighet
att genom godkännande av lönestater
pröva även departementens anslagsbehov
icke är önskvärd.

Fru LINDSTRÖM: Till herr Mannerslcantz
skulle jag vilja säga, att jag inte
har motsatt mig någon rationalisering av
kommittéväsendet utan tvärtom i mitt
första anförande uttryckligen betonade,
att man där naturligtvis skulle försöka
göra vad som kunde göras. Men jag tror,
att han som representant för revisorerna
har alltför starkt understrukit kommittéväsendets
brister.

Herr Heiding framhöll här särskilt
som en brist det stora antalet ledamöter
i kommittéerna — han menade, att en
del kommittéer tydligen vore för vid -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. det statliga kommittéväsendet.

lyftigt sammansatta. Till detta skulle jag
vilja säga, att när det gäller rent tekniska
eller organisatoriska utredningar av
begränsat allmänt intresse, kan det nog
i vissa fall vara lämpligt att söka vinna
tid och pengar genom att låta utföra dem
som enmansutredningar, men i det övervägande
antalet fall är det ändå nödvändigt
att redan på det utredande stadiet
i demokratisk ordning låta olika intresserade
parter medverka, trots att därigenom
arbetet kan bli tungt. Det ligger
över huvud taget ett stort värde i att
kommittéarbetet sker under sådana demokratiska
former. När en reform har
blivit väl förberedd genom kommittéutredning,
genom remissbehandling och
ytterligare omarbetning i kanslihus och
i riksdag och dessutom allmänheten fått
tillfälle att ta ställning till den genom
tidningarnas publicitet, så kommer den
också i regel att bli bestående.

Det är klart, att hela denna procedur
kan verka omständlig och tynga arbetet
för kommittéerna. De äro dessutom väl
medvetna om att deras resultat kommer
att nagelfaras mycket starkt. Men jag
tror nog, att vid närmare eftertanke äro
de flesta överens om att det skulle vara
till stor skada för vår samhällsutveckling
över huvud taget, om viktiga förändringar
skedde så att säga på grundval
av en hafsig snabbplanering, som
utförts utan medverkan av för frågorna
intresserade parter i samhällslivet. Vi
svenskar ha nog anledning att vara tacksamma
för att vår samhällsutveckling,
om man jämför den med förhållandena
i en mängd andra länder, utan att vara
långsam i alla fall flyter så jämnt och
säkert och utan att reformperioderna avlösas
eller följas av några stilleståndseller
återgångsperioder. Till inte ringa
del beror detta på den grundliga demokratiska
teknik, som vi ha utvecklat för
förberedande av reformerna i våra kommittéer.

Herr HAGE: Herr talman! Jag har anledning
att säga några ord med anledning
av den här föreliggande frågan. Det
torde nog vara flera av riksdagens le -

damöter än jag, som under de gångna
tiderna ha konstaterat, att det i den
vulgära agitationen ute i bygderna, särskilt
från borgerligt håll ofta och inte
minst i tidningspressen, påståtts, att riksdagsmän,
som syssla med kommittéuppdrag,
bli ekonomiskt mycket väl tillgodosedda.
De ha fruktansvärda inkomster
påstås det, och Gud vet om man inte
rent av påstår, att så småningom bli de
halvmiljonärer eller någonting i den stilen.
Nu hade jag nästan väntat mig, att
man här skulle ta upp detta spörsmål,
som så ofta förekommer i den borgerliga
pressen, men det har man inte gjort.
Man har här uttalat sig om önskvärdheten
av att kostnaderna hållas tillbaka,
men man har synbarligen, så vitt jag
förstår, tagit avstånd från denna vulgära
agitation, som förekommer från en
del håll och som är så infam som den
faktiskt är. Åtminstone har man icke —
som motiv för att kommittékostnaderna
böra minskas — hänvisat till att dagtraktamentena
till kommittémedlemmar
skulle vara för höga.

Jag vill nu alltså säga till herrar tidningsmän
och andra agitatorer på den
borgerliga sidan, att efter detta utskottsutlåtande
finns det väl skäl att sluta
upp med den där agitationen. Den har
varit osann hela tiden, och den är alltjämt
osann. Om en riksdagsman som jag
får åtta kronor om dagen för ett kommittéuppdrag
och jag tvingas att använda
ganska mycken tid utöver sammanträdesdagarna,
då jag får åtta kronor,
för att lära in en del saker, slå i tjocka
luntor o. s. v., så kan det hända, att
det går att få åtta kronor även för sådana
dagar. Men i många fall torde det
förhålla sig så, att man bara får betalt
för de dagar, då man verkligen sammanträder.
Att det skulle kunna uppstå några
särskilt stora inkomster på det sättet,
när man är så restriktiv vid utanordnande
av arvoden till kommittéledamöter,
är fullständigt otänkbart. Men
trots detta är jag inte säker på att inte
den borgerliga pressen och borgerliga
agitatorer alltjämt i fortsättningen komma
att tala om vilka fruktansvärda inkomster,
som kommittémedlemmar i

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

verkligheten ha, och hurusom vissa personer
gynnas av sitt parti, så att de skola
få kommittéinkomster och få det båttre
ställt på det sättet.

Jag har velat begagna detta tillfälle
att framföra denna synpunkt och jag
uttalar förhoppningen, att denna infama
agitation skall ta slut i den borgerliga
pressen och från det borgerliga hållet.

Herr HOLMBÄCK: För min del har
jag alltid ansett, att de kommittéarvoden,
som riksdagsmän och andra kommitteledamöter
få, äro utomordentligt
låga, och jag har till och med tillåtit
mig att i denna eller i andra kammaren
— jag minns inte riktigt vilken — yttra,
att det kunde diskuteras, huruvida
inte de personer, som bruka få uppdrag
att vara med i kommittéer, borde bilda
en sorts fackförening för att kunna få
något så när skäligt betalt för sitt arbete.

Men det är en sak för sig. Jag har
däremot inte i något fall, som jag kan
erinra mig, sett att den borgerliga pressen,
som herr Hage nu påstår, har riktat
någon kritik — i varje fall av betydelse
— mot kommittéarvodena därför
att de skulle vara för höga. Jag förstår
inte, vad herr Hage egentligen menar.
Det vore intressant att se det belägg han
har för detta påstående.

Däremot äro kommittékostnaderna på
grund av andra orsaker så avsevärda.
Det är på den punkten, som presskritiken
sätter in.

Jag måste för min del tillbakavisa herr
Hages påstående, att det pågår någon
infam agitation i den borgerliga pressen
mot riksdagsmännen för att de skulle
ha för höga kommittéarvoden. Varje
person med vanligt omdöme måste
komma till den slutsatsen, att kommittéarvodena
tvärtom äro mycket låga.

Herr MANNERSKANTZ: Samma fråga
skulle jag vilja ställa: Var drives denna
kampanj? Jag kan inte påminna mig
att jag har sett, att det i den s. k. borgerliga
pressen bedrives något slags agitation
gentemot kommittéledamöter för

5 Förslå kammarens protokoll VJi8. Nr 24.

Ang. det statliga kommittéväsendet.

att de skulle ha för högt betalt. Jag har
däremot faktiskt några gånger träffat
på människor bland de grupper, som
jag förmodar herr Hage anser sig böra
räkna som sina politiska meningsfränder,
vilka uttryckt sin motvilja mot att
personer även från deras egna grupper
sitta och tjäna en dagspenning betydligt
lättare än vad de göra, som stå vid
en maskin.

Att vi statsrevisorer eller vi i kammaren
skulle kunna ta upp någon sådan
agitation, som man anser vara oriktig,
är ju otänkbart. Det är utformandet och
det praktiska anordnandet av kommittéernas
sätt att arbeta, som huvudsakligast
har påtalats, och jag tycker, att det är
bra, att man så gör. Alltid blir det väl
något förbättrat på det viset. Jag får
därför säga, att jag inte riktigt kan hålla
med herr Hage om att det förhåller
sig på det sätt han har beskrivit. Det
är klart, att det kan ha förekommit,
men det är inte i något medvetet politiskt
syfte.

Slutligen vill jag säga, att medlemmarna
i kommittéer i allmänhet måste sägas
ligga i och arbeta. De äro intresserade
och göra ofta ett skickligt arbete.
Ibland tycker man väl, att kommittéledamöterna
äro utmärkta män men kommittéerna
ett oting, för att anknyta till
ett uttalande av den gamle Cicero om
senatorerna och senaten i Rom. Det kan
ofta bli på det sättet. Inte vill jag beskylla
skolkommissionens ledamöter för
att vara några dåliga människor, men
jag tycker, att skolkommissionens sätt
att ordna sitt arbete inte är det, som
man skulle ha önskat sig.

Herr HAGE: Jag vill bara med anledning
av vad som här har yttrats säga, att
en sådan agitation som den av mig påtalade
faktiskt har existerat och på något
håll kanske fortfarande existerar.
Jag vill dock medge, att den måhända
häller på att något försvinna. Men den
har kunnat konstateras både i den borgerliga
pressen och från en hel del andra
håli, siirskilt vid valtillfällena, ocli jag
tycker, att när nu vi äro inne på denna

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

fråga, finns det ingen anledning att Föredrogos ånyo statsutskottets utlå -

undvika att yttra sig om den saken. Vi
stå inför en valrörelse, och jag uttalar
bara den förhoppningen, att sådana förgiftade
pilar inte skola i fortsättningen
användas i våra valrörelser.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 22—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkten 29.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkten 31.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 32.

Lades till handlingarna.

Punkterna 33—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkten 37.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

tanden:

nr 154, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag för budgetåret
1948/49 till särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders barn m. m. jämte i
ämnet väckt motion;

nr 155, i anledning av väckt motion
om ändring i villkoren för statens bosättningslån; nr

156, i anledning av väckt motion
angående medgivande i vissa fall av
statsbidrag till ny- och ombyggnad av
ålderdomshem;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga under femte och elfte
huvudtitlarna jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om upphörande av statistiska
tabellkommissionens verksamhet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den allmänna bostadspolitikens
organisation m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 159, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående den allmänna
bostadspolitikens organisation m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 218, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2
april 1948, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
framlagda förslag i fråga om inrättande
fr. o. m. den 1 juli 1948 av en bostadsstyrelse
och därunder lydande länsbostadsnämnder
ävensom vad denne i övrigt
anfört beträffande den bostadspolitiska
organisationen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckningar för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna i
enlighet med av departementschefen
framlagda förslag;

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

dels godkänna av departementschefen
förordade avlöningsstater för bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1948/49;

dels under femte huvudtiteln för
nämnda budgetår anvisa, till Bostadsstyrelsen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 400 000 kronor, till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
300 000 kronor, till Länsbostadsnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
723 000 kronor, till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag av
335 000 kronor, till Statens nämnd lör
samlingslokaler ett förslagsanslag av
29 700 kronor samt till Bidrag till vissa
riksorganisationer för samlingslokaler ett
anslag av 15 000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att
utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde erfordras i anledning av inrättandet
av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.

I samband med föreliggande proposition
hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 154, av herrar Tjällgren och Grånebo,

nr 372, av herr Lindblom m. fl.,
nr 373, av herrar Niklasson och
Björck,

nr 374, av herr Åman,
nr 375, av herr Domö m. fl., samt
nr 376, av herr Hallagård m. fl., ävensom inom

andra kammaren:
nr 264, av herr Pehrsson-Bramstorp
m. fl.,

nr 357, av herr Lundqvist m. fl.,
nr 538, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 539, av herr Kgling,
nr 540, av herr Johansson i Stockholm
m. fl.,

nr 541, av herr Carlström m. fl.,
samt

nr 542, av herr Fagerholm.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i åtta

särskilda, med I—VIII betecknade punkter.

Reservation hade avgivits av, utom
annan, herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Heiding, fröken
Andersson samt herrar Ivar Persson,
Ohlon, Malmborg i Skövde, Rubbestad,
Pettersson i Dahl, Boman i Kieryd och
Birke, vilka ansett, att utskottet bort fatta
beslut på sätt under fyra med 1—4
betecknade punkter närmare angivits.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
beträffande frågan om inrättande av
ett centralt organ för bostadspolitiken,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna I: 372 och II:
541, I: 375 samt I: 376 och II: 538, såvitt
nämnda motioner avsåge det centrala
organet, godkänna i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 april
1948 framlagt förslag i fråga om inrättande
fr. o. m. den 1 juli 1948 av en bostadsstyrelse.

Enligt punkten 1 i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen
hade reservanterna ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under punkten I
hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
frågan om inrättande av ett centralt
organ för bostadspolitiken, med bifall till
motionerna 1:372 och 11:541, 1:375
samt 1:376 och 11:538, såvitt nämnda
motioner avsåge det centrala organet,
ävensom med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att statens byggnadslånebyrå
skulle under budgetåret 1948/49
fungera såsom centralt organ för bostadspolitiken.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag nödgas ånyo ta till orda. Här gäller
»let en rätt betydelsefull sak, nämligen

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

skapandet av ett nytt centralt ämbetsverk,
kungl. bostadsstyrelsen. Om detta
verk kan man visserligen säga, att det
redan förut finns i form av statens
byggnadslånebyrå och att det därför
inte skulle behöva betyda så mycket, om
man nu gör om denna byrå till ett permanent
centralt ämbetsverk.

Nu mena emellertid vi, som inte ha
kunnat godta detta förslag, att det knappast
kan vara riktigt att göra en sådan
permanentning under en tid, då tillgången
på bostäder är mindre än efterfrågan
och det alltså råder vissa svårigheter
och kan behövas vissa åtgärder
för att komma över denna situation och
över huvud taget mildra verkningarna
av den bristande tillgången på bostäder.
Men att inrätta ett organ, som är avsett
huvudsakligast för att administrera åtgärder
i ett sådant skede, som jag nu
har skildrat, och låta det bestå för all
framtid, när man inte vet hur det kommer
att gestalta sig då man har hunnit
i fatt med bostadsproduktionen, det kan
inte vara riktigt. Vi reservanter mena
och hoppas, att man återigen skall komma
fram till ett sådant skede på bostadsmarknaden,
att tillgången på bostäder
är fullt tillräcklig och till och med något
större, så att man ånyo kan komma
tillbaka till det konkurrensförhållande,
som tidigare har rått. Detta skulle onödiggöra
en mycket stor del, kanske det
mesta, av statliga ingripanden på bostadsmarknaden.

Vi stå givetvis också, det kan jag
erkänna genast, i en viss motsättning
mot utskottsmajoriteten då den anser,
att stat och kommun i framtiden skola
huvudsakligast svara för bostadsproduktionen.
En sådan uppfattning motiverar
givetvis skapandet av centrala organ,
som måste komma att bli större
och större. Men eftersom vi knappast
kunna dela den uppfattningen, att det
skulle vara det bästa sättet att lösa bostadsfrågorna
för lång framtid, så är
även detta ett skäl till att man inte i ett
sådant akut kritiskt läge som dagens vill
inrätta en sådan permanent styrelse
som nu föreslås. Härtill kommer, att

själva tidpunkten nu inte är lyckligt
vald över huvud taget.

Vad utskottsmajoriteten i övrigt föreslår
innebär också en något längre
gående centralisering än vad vi reservanter
anse vara lämpligt. Vi tro faktiskt,
att det finns människor även ute
i landsorten, som kunna svara för sig
själva, och vi tro, att de större städerna,
som ha egna resurser för sådan
verksamhet, kunna sköta ritningsgranskning
och dylikt, så att man inte behöver
besvära det centrala organet med
sådana ting. Det kan till och med hända,
att de kunna göra det mycket bättre
än det centrala organet i många fall,
det skulle jag inte hålla för uteslutet.
Det är detta, som innefattas i andra
punkten av den reservation, som finns
avgiven här.

Slutligen ha vi kommit osams om vilken
myndighet ute i länen, som skall
handha frågor om jordbrukets bostäder.
Där ha reservanterna ansett, att det
skall vara lantbruksnämnderna, under
det att majoriteten har ansett, att det
skall vara länsbostadsnämnderna men i
samråd med lantbruksnämnderna. Vad
vi äro rädda för, är främst att frågor
om jordbrukets bostäder icke skola få
lösas i det ekonomiska sammanhang,
som lantbruksnämnderna i övrigt ha
att ta all hänsyn till när det gäller jordbruksnäringen.
Det duger inte, att man
i en gård investerar kapital på ett sätt,
som inte passar ihop med gårdens möjligheter
i framliden. Vi äro också rädda
för att det skall komma inflytanden via
länsbostadsnämnderna uppifrån, som
skola sätta sin prägel på bebyggelsen
på gårdarna inte bara i fråga om exteriör
och när det gäller den allmänna
smak, som kan vara rådande inom jordbrukarkretsar,
utan också i fråga om
de tekniska fordringar, som man har i
ett lanthushåll. Dessa skilja sig avsevärt
från dem man har i städerna. Det är
särskilt köken detta gäller. I städerna
vill man inte ha stora kök för att inte
få för många steg att gå, under det att
man i ett lanthem, som är kombinerat
med jordbruk, måste ha större utrymmen
i köken.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

Det är ju visserligen möjligt, att länsbostadsnämnderna
komma att kunna ta
råd, men det är inte på långa vägar säkert.
Och vi anse att det är bättre, att
de människor, som över huvud taget
umgås med jordbrukarbefolkningen,
skola ha det avgörande inflytandet på
hur jordbrukets bostäder skola utformas,
i den mån de skola uppföras med
statsbidrag eller statslån.

Därtill kommer den rent finansiella sidan
av saken, där reservanterna ha räknat
med att kunna åstadkomma ganska
betydande besparingar genom det sätt,
på vilket vi anse att saken bör läggas
upp. Vi ha räknat samman kostnaderna
för innevarande budgetår för byggnadslånebyrån
och för den hittillsvarande
egnahemsstyrelsen, i den mån den haft
befattning med bostadsbyggandet, och
räknat med det överskridande, som
byggnadslånebyrån kommer att visa för
detta budgetår. I våra förslagsäskanden
ha vi sedan räknat fram, att man kan
spara in vissa saker. Genom att inte
göra organisationen permanent kan man
också få vissa utgiftsminskningar, som
vi ha räknat ihop till något över 400 000
kr. i årlig utgiftsbesparing. För de pengarna
får man åtskilliga hus. Det är
bättre att lägga dem där.

Herr talman! Detta är de huvudsakliga
skälen till att vi ha velat avböja
att nu inrätta en kungi. bostadsstyrelse.
Det kan inte medföra några särskilt stora
olägenheter, om man nu inrättar länsbostadsnämnder
— vilket vi inte ha
motsatt oss — i den lilla omfattning,
som här har föreslagits. Vi hoppas, att
del inte skall behövas någon nämnvärd
utökning. Man kan där få en viss avlastning
från byggnadslånebyrån. Allmänheten
kommer att bli bättre betjänad
genom denna decentralisering, och
personalen i det centrala verket häruppe
behöver inte ökas utan kan komma
att minskas mer och mer allt eftersom
allmänheten och länsorganen lära
sig att tillsammans sköta de saker, som
behövas. Och verkställ en avlastning på
de större städerna! Låt dem sköta sina
ritningar själva, och låt lantbruksnämn -

derna sköta om jordbrukets bostadsfrågor! Det

är de yrkanden vi här ha gjort,
och jag ber iju att få yrka bifall till vår
reservation.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag skall söka följa herr Mannerskantz’
exempel och fatta mig kort.

Beträffande vad som har sagts om den
allmänna inställningen till skapandet av
nya ämbetsverk vill jag bara erinra om
vad jag anförde om arbetarskyddsstyrelsen.
Även här gäller det en permanentning,
som lierr Mannerskantz sade,
av ett organ, som har fungerat sedan
början på 1930-talet och som efter allt
att döma kommer att bli permanent, vare
sig det blir i den ena eller den andra
formen. Nu har ju riksdagen tidigare,
för övrigt både 1946 och 1947, fattat
beslut av konstruktiv innebörd i anledning
av från Kungl. Maj :t framlagda förslag
rörande vår framtida bostadspolitik,
vilka delvis sammanhänga med detta
konkret utformade förslag om en bostadsstyrelse
och om länsbostadsnämnder.
Det är således inte fråga om något
stort nytt organ. De människor finnas
redan, som arbeta på detta område. Man
räknar med att nu 270 personer — ett i
och för sig mycket stort antal — syssla
därmed. När den nya bostadsstyrelsen
blir färdig, räknar man med 295 befattningshavare
där.

Nu ha reservanterna den principiella
inställningen till denna fråga, att de fria
krafternas spel skall göra sig gällande
och att man inte behöver något statligt
organ, som reglerar och kontrollerar.
Det där låter naturligtvis säga sig, men
nu torde man ändå inte, herr talman,
kunna komma ifrån, att om man vill
skapa nya bostäder och modernisera
gamla, får man anlita statens ekonomiska
stöd, därest man vill hålla kostnaderna
nere på en rimlig nivå för de
människor, som skola bo i de nya eller
moderniserade busen. Då detta torde
vara ostridigt och då höjda hyror skulle
på ett mycket ofördelaktigt sätt påverka
den samhällsekonomiska balansen, är

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

det här ett allmänt intresse att åstadkomma
ett organ, som så smidigt som
möjligt kan reglera dessa angelägenheter.

Det är således statsutskottsmajoritetens
uppfattning, att så långt man kan
se in i framtiden är det inte möjligt att
räkna med att vi skola få ett bostadsbyggande,
som ger något mera nämnvärt
tillskott av bostäder i vårt land,
utan statligt stöd. Då det väl ändå inte
är möjligt att lämna detta stöd utan kontroll
åtminstone i något avseende, så kan
man inte komma förbi behovet av ett
organ för detta. Herr Mannerskantz tillhör
minsann inte dem som vilja att statens
pengar skola utdelas så där litet
hur som helst. Han har visat ett mycket
stort intresse för att det skall finnas en
effektiv kontroll över de medel, som staten
lämnar för olika ändamål. Nu ha
herr Mannerskantz och hans medreservanter
visserligen den principiella
ståndpunkten, att staten i detta fall inte
alls skall göra någon insats, under det
att vår principiella ståndpunkt är att
staten på detta utomordentligt viktiga
område, inte minst med hänsyn till hemmen
och familjerna, inte kan underlåta
att göra betydande insatser för att få
den viktiga bostadsfrågan ordnad på
bästa möjliga sätt. Ehuru vi således godkänna
Kungl. Maj ds förslag om att städer,
som ha över 10 000 invånare, skulle
i viss mån kunna sköta sin förmedling
själva och alltså slippa gå vägen om länsbostadsnämnderna,
med hänsyn till att
de ha större resurser att uppgöra ritningar
och planläggningar och allt som
behövs för att på ett rationellt sätt klara
sina bostadsfrågor, ha vi ändå inte kunnat
vara med om att kommunerna skola
vara alldeles utan kontroll. En sådan,
mena vi, måste finnas, och det är av
den anledningen som vi kunnat följa
Kungl. Maj ds förslag i detta avseende.

Jag kommer sedan till den andra frågan,
som vi, såsom herr Mannerskantz
sade, ha »kommit osams om». Jag måste
emellertid säga, att vi ha kommit osams
om den på ett mycket sympatiskt och
trevligt sätt, som inte i något avseende
irriterat våra bordssamtal på tredje av -

delningen i denna fråga. Jag syftar här
alltså på frågan om lantbruksnämndernas
befattning med ärenden rörande
jordbrukets bostäder, och härvidlag vill
jag framhålla, att de inom tredje avdelningen
i statsutskottet, som fått stöd av
majoriteten, i viss mån förändrat Kungl.
Maj ds förslag, som ursprungligen var
avsett att verka på det sättet, att beträffande
dessa bostäder länsbostadsnämnderna
visserligen skulle få ha hand om
vissa tekniska detaljer, men de avgörande
besluten fattas av lantbruksnämnderna.
Därefter skulle ärendet överlämnas
till länsbostadsnämnden, som skulle ha
att klara säkerheter samt organisationen
beträffande indrivning av amorteringar
och räntor o. s. v. Vi tyckte nog, att detta
blev alltför oformligt och invecklat.

Departementschefen har haft en svår
uppgift, det medger jag, när det gällt att
försöka komma fram till en ståndpunkt,
som väl skulle ligga någonstans mittemellan
lantbrukskommitténs och organisationssakkunnigas,
ty organisationssakkunniga
hade förordat, att länsbostadsnämnderna
skulle ha den beslutande
rätten beträffande alla bostäder på
landsbygden, under det att lanthrukskommittén
hade förordat att lantbruksnämnderna
skulle ha denna rätt. Departementschefen
har, förmodar jag, sökt
komma fram till en kompromisslinje,
som vi emellertid tyckt vara litet oformlig,
och därför ha vi förordat, att riksdagen
skulle besluta, att lantbruksnämnderna
skulle få yttra sig i ärenden rörande
jordbrukets bostäder beträffande
frågan, i vad mån uppförandet av en bostad
på hemmansdelen eller en modernisering
av en bostad på hemmansdelen i
ekonomiskt hänseende är lämpligt eller
inte, och vi ha dessutom ansett, att vad
lantbruksnämnden härvidlag säger skall
vara avgörande för länsbostadsnämnden,
som har att fatta det formliga beslutet
och i sista hand vara ansvarig för detta.

Vi ha vidare anfört, att den nu föreslagna
ordningen må bli endast ett försök,
och man får se hur det slår ut. Sedan
få erfarenheterna visa i vad mån
det behövs justeringar.

Nu skola, såsom kammarens ledamö -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

ter vid veta, lantbruksnämnderna ju inte
ha någon medelsförvaltning. Statens insatser
i fråga om lantbruksnämndernas
verksamhet berör ju endast kreditgarantierna.
Medelsförvaltningen kan inte ligga
hos lantbruksnämnderna, om man vill
ha lantbruksnämnderna så enkelt och
smidigt organiserade som riksdagen genom
sitt beslut har tänkt sig.

Detta är de väsentliga skälen, herr
talman, varför utskottets majoritet också
på denna punkt, med den lilla justering
som jag nu här har angivit, gått på
Kungl. Maj :ts linje.

Jag har inte i övrigt anledning att vidare
utveckla de synpunkter, som ha
legat till grund för vårt ställningstagande,
utan jag hänvisar till vad utskottet
har anfört på de skilda avsnitten och yrkar
härmed bifall till utskottets hemställan.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag

måste säga att man blir mer och mer
betänksam inför alla nya ämbetsverk
som inrättas. Jag förstår emellertid att
herr Gustaf Karlsson inte alls är betänksam.
När vi diskuterade frågan om
inrättande av den nya arbetarskyddsstyrelsen
sade han, att det dock endast
var 15 nya befattningar som skulle inrättas,
och därför var det ingen risk
att inrätta detta nya ämbetsverk. Men,
herr Karlsson, hur blir det sedan en
sådan här styrelse väl har blivit inrättad?
Det dröjer då inte så många år
förrän det blir en ökning och en rätt
stor ökning — av personalen. Det ges
alltid möjligheter att skapa fram arbete.
Det skall vara en omfattande kontroll
och mycket annat.

Jag kan inte förstå hur det skall gå
för sig att i längden upprätthålla hela
detta system alt inrätta det ena ämbetsverket
efter det andra. I år är det nya
ämbetsverk, som här föreslås, redan det
tredje i ordningen. Nog borde byggnadslånebyrån
kunnat få fortsätta att ha
hand om denna verksamhet. Därigenom
hade man säkerligen kunnat vinna rätt
stora besparingar mot om man skall tillsätta
en bostadsstyrelse, alltså ett nytt

centralt organ med en generaldirektör
i spetsen — jag vet sannerligen inte hur
många generaldirektörer vi för närvarande
ha här i landet — och sedan för
utvecklingen med sig en alltmer utökad
tjänstemannastab. Läget kan bli sådant,
att vi i framtiden måste företaga nedskärningar,
som bli så stora och genomgripande,
att en hel del människor, som
nu ha fått befattningar i dessa verk, bli
utan arbete.

Jag finner det således beklagligt, att
man med en sådan fart som varit fallet
under den senare tiden tillskapar det
ena nya organet efter det andra. Byggnadslånebyrån
kunde ha fått fortsätta
med sin verksamhet, och jag är för min
del av den åsikten, att man även skulle
ha lugnat sig när det gäller länsbostadsnämnder.
Emellertid ha ju reservanterna
varit med om inrättandet av länsbostadsnämnder,
och fastän jag på den
punkten var något betänksam, har jag
anslutit mig till reservationen. Åtskilliga
av kammarens ledamöter synas inte ha
så stor tilltro till att de nya lantbruksnämnderna
verkligen skola kunna uträtta
det arbete som man från början
hade tänkt sig. När det gäller att bygga
bostäder på en lantgård, tycker man
att inte både de nya lantbruksnämnderna
och länsbostadsnämnderna skola behöva
syssla med en sådan sak. Det är
att gå för långt, och det blir alltför betungande
och besvärligt för vederbörande
att behöva vända sig till olika organ
i samma fråga. Dessa frågor borde kunna
lösas på ett bättre och smidigare sätt
än genom ett sammankopplande av dessa
båda organ. Ett topporgan får på detta
sätt mycket mer att göra. Det erfordras
betydligt många fler tjänstemän och
drar betydligt mycket större kostnader
med en dylik onödigt invecklad organisation.

Det förslag, som här föreligger om inrättande
av en ny bostadsstyrelse, kan
jag sålunda för min del inte biträda. Och
helst skulle jag ha velat yrka avslag på
alltsammans.

Herr talman! Jag ville bara ha sagt
detta, och jag ber att få yrka bifall till
reservationen.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag vill bara fästa såväl herr Heidings
som de övriga kammarledamöternas
uppmärksamhet på att lantbruksnämndernas
organisation ju är beslutad
och klar och att det är bestämt att
egnahemsnämnderna skola upphöra den
1 juli i år. Om man vill ha några organ
ute i bygderna, som handha dessa frågor,
är det därför nödvändigt att inrätta
länsbostadsnämnder. Det är en följd av
det beslut, som riksdagen tidigare har
fattat.

I detta sammanhang vill jag också understryka
utskottets uttalande, att samarbetet
mellan lantbruksnämnderna och
länsbostadsnämnderna måste vara intimt,
inte kanske så mycket sammanträdesmässigt
mellan ledamöterna som
kanske mera mellan vederbörande tjänstemän,
vilka måste hålla en daglig kontakt
för att arbetet skall gå smidigt och
lätt. Det är därför som utskottet också
har understrukit betydelsen av att länsbostadsnämnderna
bii förlagda till samma
orter som lantbruksnämnderna,
d. v. s. i regel till residensstäderna — i
ett par fall ligga emellertid lantbruksnämnderna
inte i residensstäderna: det
gäller närmast Uddevalla och Skara. Till
samma platser måste enligt min mening
och jag skulle tro också statsutskottets
även länsbostadsnämnderna förläggas
för att få ett smidigt samarbete till stånd,
så att man slipper en mera tungrodd
apparat.

Herr HEIDING: Herr talman! Herr
Gustaf Karlsson påpekade, att lantbruksnämndernas
organisation var bestämd
redan förra året och att det ju
inte gick att ändra på detta beslut. Det
är sant att riktlinjerna för lantbruksnämndernas
arbete dragits upp då, men
jag vill framhålla, att vi från vårt håll
ju ansågo, att man inte skulle gå fram
på det sätt som skedde. Förr eller senare
måste man köra fast i alla de anordningar,
som bli beslutade, och det
blir svårt att kunna klara ut det hela.

Här talas om att det skall vara ett
gott samarbete mellan lantbruksnämn -

derna och bostadsnämnderna. Men varför
skall man behöva tillskapa två så
pass stora organ som dessa? Jag anser
det fullkomligt onödigt. När vi tillskapat
lantbruksnämnderna, borde de också
kunna ta hand om ärendena rörande
jordbrukets bostäder, vilka alltså inte
skulle behöva behandlas även av bostadsnämnderna.

Herr OHLON: Herr talman! Det är alldeles
riktigt, som herr Karlsson sade,
att det här inte är fråga om att skapa
något stort nytt organ. Det finns nämligen
redan i form av ett krisämbetsverk
sedan rätt många år tillbaka
ett organ för de bostadsfrågor det här
gäller. Före kriget var ju statens byggnadslånebyrå
en mycket blygsam organisation.
Först sedan det hade uppstått
brist på bostäder under och efter kriget,
växte den ut till det omfång som
den nu har.

Den grundväsentliga skillnaden i uppfattningen
om denna fråga mellan majoriteten
och minoriteten är, att minoriteten,
såsom herr Karlsson också mycket
riktigt yttrade, hoppas på att de fria
krafternas spel i en framtid skall komma
till rätta med de svåra förhållandena
på bostadsmarknaden, låt vara under
statens medverkan, under det att majoriteten
tydligen ser som sitt ideal en
centraldirigering av bostadsverksamheten
i riket för all framtid. Förhölle det
sig inte på det senare sättet, funnes
ingen anledning att permanenta det organ
som redan finns.

Det är sällan som man i en redogörelse
för ett ärendes förhistoria mött
så många tveksamma eller avstyrkande
myndigheter som här. Fullmäktige i
riksbanken t. ex. hålla före att åtminstone
låne- och bidragsverksamheten för
bostadsändamål bör bibehållas i den nuvarande
organisationen och alltså tills
vidare handhavas av de myndigheter,
som för närvarande handlägga dessa
ärenden. För statskontoret förefaller det
följdriktigt att frågan om bostadspolitikens
organisation ställes på framtiden.
Näringslivets bostadsbyggnadsdelegation

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

avstyrker förslaget, eller begär i varje
fall uppskov. Detsamma gäller om hyresrådet.
överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Kronobergs och Hallands län,
Svenska byggnadsindustriförbundet, en
ledamot av egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen
i Västernorrlands län och drätselkammaren
i Halmstad ifrågasätta, huruvida
det bostadspolitiska centralorganet
måste givas karaktär av ett nytt centralt
ämbetsverk. Bland de remissinstanser
som därutöver yrka på uppskov må
nämnas länsstyrelserna i Östergötlands
län och Kristianstads län samt Göteborgs
och Bohus län, vidare byggnadsstyrelsen,
kommittén för stadsplaneväsendets
omorganisation, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk,
Sveriges högskoleutbildade väg- och vattenbyggares
riksförbund, avdelningen
för väg- och vattenbyggnadskonst inom
Svenska teknologföreningen och ett antal
länsarkitekter liksom Svenska arkitekters
riksförbund. Det är som sagt sällan
ett förslag bar varit ute i så stark
motvind, och ändå anser Kungl. Maj:t
det vara lämpligt att omvandla det i
permanent form.

Beträffande en annan kontroversiell
fråga, nämligen frågan om handläggningen
av ärenden rörande jordbrukets
bostäder, har ju det ena förslaget avlöst
det andra. I propositionen tänker man
sig, att ärendena skola vandra fram och
åter mellan lantbruksnämnderna och
länsbostadsnämnderna. Först skola bostadsnämnderna
yttra sig, så skola lantbruksnämnderna
besluta, och därefter
skola ärendena tillbaka till bostadsnämnderna
för reglering i fortsättningen. Utskottet
går däremot den motsatta vägen.
De förslag, som ha varit uppe i detta
sammanhang, ha verkat än si, an så och
iin annorlunda.

Vilken slutsats skall man dra av detta?
Jo, man kan dra den slutsatsen,
att organisationen av lantbruksnämndernas
och länsbostadsnämndernas gemensamma
verksamhet inte är genomtänkt.
.lag har under ärendets behandling på
tredje avdelningen allt mer befästs i
den uppfattningen, att det riktiga hade
varit att slå samman dessa nämnder till

en nämnd inom varje län eller inom
varje hushållningssällskaps område. Endast
på det sättet kan man tydligen
åstadkomma en förnuftig ordning på
detta område. Att det inte har kunnat
ske, har sannolikt sammanhängt med att
lantbruksnämnderna ha föreslagits av
jordbruksdepartementet och länsbostadsnämnderna
av socialdepartementet, och
på det sättet har någon samordning inte
kommit till stånd.

Även vi som befinna oss i minoritet
ha nu tillstyrkt länsbostadsnämndernas
inrättande, men jag skulle enträget vilja
vädja till Kungl. Maj ds regering, att den
tar i övervägande, huruvida det inte
skulle vara möjligt att sammanslå dessa
båda typer av nämnder, lantbruksnämnderna
och bostadsnämnderna, till en
effektiv organisation.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag har inte varit i tillfälle att närvara
under hela den diskussion, som förts
i denna fråga, men det kanske inte har
någon större betydelse — jag skall nu
bara så kort jag kan försöka redogöra
för kammaren hur jag för min del ser
på detta ärende.

Vi ha för närvarande en byggnadslånebyrå,
som är ganska manstark. Den
arbetar i en jämförelsevis fri organisationsform,
och ingen skall inbilla sig, att
jag med någon särskild förtjusning överger
denna relativt lösa och fria organisation
till förmån för ett reguljärt ämbetsverk.
Såsom förhållandena hittills ha
gestaltat sig har Kungl. Maj:t haft mycket
fria händer vid uppbyggandet av
denna organisation. Vi behöva i byggnadslånebyrån,
framför allt på dess tekniska
avdelning, människor av mycket
hög kvalitet, arkitekter och ingenjörer,
som, om det vore möjligt, äro överlägsna
de arkitekter och ingenjörer, som stå de
lånesökande till buds. Jag vill inte säga,
att de gjort det, men jag tror att vi faktiskt
ba fått en mycket god uppsättning
personal, som under de gångna åren för
bostadsbyggarna i detta land liksom för
statens del sparat jättelika belopp. På
grund av denna rådgivande verksamhet

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

och ibland även på grund av de villkor,
som statens byggnadslånebyrå, visserligen
i samverkan med andra institutioner,
har kunnat sätta för användningen
av olika slags byggnadsmaterial i och för
åstadkommande av besparingar på trävaruområdet
m. m., tror jag att byggnadskostnaderna
kunnat hållas tillbaka
med belopp, som röra sig om många
tiotals miljoner kronor.

Detta har endast kunnat åstadkommas
under den förutsättningen, att byrån
haft tillgång till högt kvalificerad arbetskraft,
och sådana krafter ha kunnat ställas
till byråns förfogande därför att vi
ha kunnat lämna dem ersättning utan att
vara bundna av de statliga avlöningsreglementena.
Vi ha för toppmännen
inom organisationen kunnat betala helt
andra årslöner än som äro möjliga att
betala inom våra statliga ämbetsverk.
Från en sådan rörelsefrihet vill ju en
regering inte avstå utan att mycket starka
skäl därför finnas. Jag skall be att i
korthet få omnämna de skäl, som ha
gjort att jag ändå till slut har stannat
för att förorda införandet av en bostadsstyrelse.

I fråga om remissmyndigheterna har
herr Ohlon åberopat, att från deras sida
många och vägande inlägg skulle ha
gjorts för ett uppskov åtminstone med
denna saks avgörande. Det är ju klart att
vad dessa myndigheter säga har betydelse,
men jag är ju inte bortskämd med
att av mig under årens lopp framlagda
förslag — med undantag för ett par under
de senaste åren — ha vunnit remissmyndigheternas
gillande. Men de
ha ändå gudskelov vunnit statsmakternas
gillande så småningom och -— som jag
i alla fall tror — varit till mycket stor
nytta för svenska folket.

Att jag på denna punkt, trots min
principiella ovilja mot allt för mycket
regleringar i dessa avseenden, ändå stannat
för att förorda detta verks tillkomst,
beror på samma skäl, som föranlett att
vi gjort om den gamla arbetslöshetskommissionen,
sedermera benämnd arbetsmarknadskommissionen,
till en arbetsmarknadsstyrelse,
som fått formen av
ett statligt ämbetsverk.

Arbetsmarknadskommissionen blev,
innan den gjordes om till ett vanligt
ämbetsverk, under olika namn mer än
trettio år gammal. Vi började att i arbetsmarknadskommissionen
så småningom
få tjänstemän av olika grader, t. ex.
i byråchefsgraden. Dessa personer hade
blivit utnämnda praktiskt taget till byråchefer;
de hade samma ställning som en
byråchef i de statliga verken, och några
av dem stodo till slut i det läget att
deras pensionsålder ganska snart skulle
inträda. Det är då klart att dessa människor,
som voro sysselsatta inom en
sådan ganska lös organisation som arbetsmarknadskommissionen,
frågade sig:
Hur skall det gå med oss, när vi bli pensionsmässiga? Ja,

det kan ju alltid sägas att det är
bara att gå till riksdagen och begära att
de skola få pension, beräknad efter de
arbetsår som de haft när åldern gör att
de måste gå i pension. Men den prövning,
som riksdagen och bankoutskottet
—■ för övrigt även Kungl. Maj:t — vanligen
vill skall äga rum när det gäller
individuella pensioner, där riksdagen
skall besluta om varje särskild pension
— en prövning som vill gärna bli en
ganska otrevlig behovsprövning — tycka
naturligtvis dessa människor är mycket
oangenäm. Det är därför klart att
man i längden inte kan hålla de på detta
sätt anställda i en helt annan och mycket
osäkrare ställning än andra statstjänare;
de äro ju precis lika mycket
statstjänare, fastän verket inte organiserats
upp på det vanliga sättet.

Nu har byggnadslånebyrån hunnit
bli 15 år gammal. Låt vara att den har
utvidgats i hög grad under de senaste
åren, så finns det där redan tjänstemän
som ha börjat att tänka på hur det skall
gå för dem, om de stanna kvar i detta
lösligt organiserade verk. Staten har ju
inte så särdeles stor förmåga att konkurrera
med det s. k. enskilda näringslivet
om vissa slag av tjänstemän — dem jag
nu närmast tänker på äro sådana som
i väsentlig mån ha rutinarbete, men vi
veta dock av erfarenhet, att representanter
för de enskilda företagarna då

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

och då äro framme och rycka i dem och
försöka köpa dem.

Under sådana omständigheter har jag
för min del kommit till det resultatet,
att man trots alla betänkligheter får lov
att ge dessa människor samma ställning
som vanliga statstjänare ha.

Av propositionen framgår att det för
en av de ifrågavarande tjänstemännen
föreslås ett personligt lönetillägg därför
att han anses vara fullkomligt oumbärlig
i organisationen. Men om han försvinner
en vacker dag, skall hans tjänst
avlönas enligt avlöningsreglementet, och
det är då inte säkert att vi kunna få just
den man som vi önska till hans efterträdare.
Detta är en av svagheterna i
hela denna statliga organisation.

Frågan om permanentningen, som
herr Ohlon var inne på, vad är det för
fråga? Riksdagen har fattat en serie beslut,
enligt vilka det t. ex. skall utgå
statsbidrag, enligt vilka det skall utgå
bostadsrabatter och enligt vilka pengar
skola utlånas till byggare mot en viss
ränta etc. Det är ju just detta som gör,
att man måste ha ett organ, som kan
pröva dessa ting, och som gör att man
inte för närvarande vill gå till en större
decentralisering än vad jag här föreslagit.
För min del hoppas jag att man så
småningom skall kunna driva fram en
sådan, men man behöver ännu så länge
utnyttja den tekniska avdelningens rika
erfarenhet och sakkunskap när det gäller
bostadsbyggandet i landet.

Det är i huvudsak dessa skäl, som ha
varit bestämmande för mig, när jag har
lagt fram detta förslag för riksdagen.

t fråga om länsorganen skall jag inte
inlåta mig på någon längre polemik. Jag
hade gjort upp ett förslag, enligt vilket
lantbruksnämnderna skulle fatta beslut
om ifrågavarande lån, och jag anser
fortfarande att logiken bjuder att man
skulle ha gått den vägen, främst av det
enkla skälet, att lantbruksnämnderna
måste ha ett absolut veto när det gäller
uppförandet av bostäder inom jordbruket,
under det att bostadsnämnderna när
det gäller bostäder inom jordbruket inte
kunna få något veto gentemot lantbruksnämndernas
uppfattning.

Att man vill ha bostadsnämnderna beror
först och främst på att de representera
den rätta metoden att utnyttja den
erfarenhet som finns på bostadsbyggandets
område. Nog har jag hört jordbrukare
säga: »Varför skola vi inte få utnyttja
all den sakkunskap som finns?
Varför skola vi vara så att säga hänvisade
till att eventuellt» — de säga ju
inte att det behöver bli så med nödvändighet
men att det kan hända att det
blir så — »få vår bostadsfråga sämre
löst än andra människor här i landet?»
De frukta att det skall bli så, om inte
det på denna punkt speciellt sakkunniga
organet får lov att medverka. Men länsbostadsnämndernas
medverkan här blir
huvudsakligen av teknisk och av låneförvaltande
art.

Det andra skälet, som enligt min mening
gör det tekniskt nästan omöjligt
för riksdagen att fatta ett beslut enligt
reservanternas förslag, är att lantbruksnämnderna
inte skola bli några penningförvaltande
myndigheter, utan i den
mån förbättringar eller rationaliseringar
inom jordbruket skola vidtagas och
lån därför behöva utlämnas, skola dessa
lån lämnas av bankerna. Staten ikläder
sig endast kreditgaranti för dessa lån
men har inte med förvaltningen av lånen
och inteckningarna att göra.

Vi ha icke ansett oss — åtminstone
inte ännu så länge — våga gå fram den
vägen när det gäller bostäderna. Vi ha
inte tagit någon alldeles bestämd ståndpunkt
till frågan — och jag förmodar
att man knappast kan göra det förrän
den bankkommitté, som nu sitter, är färdig
med sitt arbete — huruvida man
skulle kunna övergå till ett kreditgarantisystem
även för vår bostadspolitik.
Därför mena vi, att de bostadsorgan,
som vi ha, få lov att finansiera och förvalta
lånen för framtiden. Det är inte
lämpligt att lantbruksnämnderna nu ett
tu tre få i uppdrag av riksdagen att bli
låneförvaltande myndighet, när man inte
beslöt att de skulle bli det beträffande
insatser som de i andra avseenden skola
göra för jordbruket. Att nu som sagt i
eu hastig vändning besluta, endast på
grund av att reservanterna ha kommit

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

fram till en sådan uppfattning, att kreditgaranti
skall införas i varje fall för
denna del av bostadsverksamheten, det
är, måste jag säga, helt enkelt omöjligt
här i dag.

Jag kan inte se att jag har någon anledning
att vidare yttra mig i denna sak.
Jag tror att man gör rätt i — andra
kammaren har ju för övrigt med mycket
stor majoritet redan fattat beslut i denna
fråga — att här bifalla vad utskottet
har föreslagit. Den ändring som utskottet
gjort i propositionen, enligt vilken
bostadsnämnderna skola stå för besluten
i låneärenden, är ju, även om jag
inte tycker att den innebär någon förbättring
i propositionens förslag, en sak
som det inte tjänar det ringaste till att
tvista om.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i punkten 1
i den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 159 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten 1 i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 49.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 11 och III.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten IV.

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande fördelningen
av arbetsuppgifterna på statliga och
kommunala organ, med bifall till Ivungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:376 och 11:538 samt 11:540, i
vad nämnda motioner avsåge denna fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Vad härefter angår frågan om fördelningen
av de bostadspolitiska arbetsuppgifterna
på statliga och kommunala
organ innebär Kungl. Maj:ts förslag i
jämförelse med nuvarande förhållanden,
att den byggnadstekniska kontrollen i
sin helhet överföres på de kommunala
organen. Departementschefen har framhållit,
att det härutöver är önskvärt, att
centralorganets befattning med den tekniska
förhandsgranskningen av låne- och
bidragsärenden successivt begränsas. Utskottet
vill understryka detta och förutsätter,
att de kommunala organen, liksom
hittills varit fallet, skola beredas tillfälle
yttra sig över dylika ärenden. Utskottet
är däremot icke berett att tillstyrka
vare sig förslaget i motionerna
1:376 och 11:538, att kommuner med
minst 10 000 invånare nu skola anförtros
den byggnadstekniska förhandsgranskningen,
eller förslaget i motionen

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. den allmänna bostadspolitikens organisation m. m.

II: 540, att kommunerna skola tillerkännas
vetorätt i fråga om bostäder, som,
ehuru de tillgodose uppställda minimikrav,
icke fylla vissa i dessa kommuner
vedertagna anspråk på social standard.»

Enligt punkten 2 av herr Johan Bernhard
Johanssons m. fl. reservation hade
reservanterna ansett dels att utskottets
nyss återgivna yttrande bort hava följande
lydelse:

»Vad härefter angår frågan om fördelningen
av de bostadspolitiska uppgifterna
mellan statliga och kommunala
organ innebär Kungl. Maj ds förslag i förhållande
till vad som f. n. gäller endast
att den byggnadstekniska kontrollen
skall överföras på de kommunala organen.
I motionerna 1:376 och 11:538 föreslås,
att kommuner med minst 10 000
invånare skola omhänderha även den
byggnadstekniska förhandsgranskningen
av låne- och bidragsärenden. I motionen
11:540 förordas att kommunerna
tillerkännas vetorätt i fråga om bostäder,
som, ehuru de tillgodose uppställda
minimikrav, icke fylla vissa i dessa kommuner
vedertagna anspråk på social
standard. Utskottet anser i anslutning
till motionerna I: 376 och II: 538, att de
större städerna, som i regel äga tillgång
till kvalificerad byggnadsteknisk expertis,
böra handhava den byggnadstekniska
granskningen av låne- och bidragsärenden.
Härigenom kommer det centrala
organet att avlastas en avsevärd
mängd arbete samtidigt som de lokala
myndigheternas initiativlust och självverksamhet
befordras.»

dels ock att utskottet bort under punkten
IV hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
fördelningen av arbetsuppgifterna
på statliga och kommunala organ,
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom motionerna 1:376 och 11:538
samt 11:540, i vad nämnda motioner
avsåge denna fråga, godkänna vad reservanterna
anfört i ämnet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
.lag ber härmed att få yrka bifall till vad
som i reservationen föreslås under punkten
2.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i punkten 2 i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten V.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna
på olika statliga organ,

a) vidkommande fördelningen på det
centrala organet och länsorgan, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts;

b) vidkommande fördelningen på olika
slag av länsorgan, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 376 och II: 538, såvitt
nämnda motioner berörde detta spörsmål,
besluta, att frågan om lån och bidrag
till bostäder på jordbruksfastighet
skulle avgöras av länsbostadsnämnd efter
samråd med lantbruksnämnd på sätt
utskottet anfört.

Enligt punkten 3 i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. anförda reservationen
hade reservanterna ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under punkten
V b) hemställa, att riksdagen måtte, vidkommande
fördelningen av arbetsuppgifterna
på olika slag av länsorgan, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:376 och 11:538,
såvitt nämnda motioner berörde detta
spörsmål, besluta, att frågan om lån och
bidrag till bostäder på jordbruksfastighet
skulle avgöras av lantbruksnämnd i
överensstämmelse med vad i reservationen
förordats.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. reglering av sockernäringen i riket

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till vad som
föreslås i punkt 3 i vår reservation.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Jag ber
att få yrka bifall till punkt V i utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som förordats i punkten 3 i den av herr
Johan Bernhard Johansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna VI—VIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. reglering av sockernäringen
i riket m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering av
sockernäringen i riket m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

I förevarande betänkande hade utskottet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 262,

1) besluta, att för tiden från och med
den 1 februari 1949 till och med dag,
som Kungl. Maj :t bestämde, dock senast
den 31 januari 1950, rätt att till riket införa
socker (tulltaxenummer 119 och
120) med av Kungl. Maj:t stadgade undantag
icke skulle tillkomma annan än
staten eller den, åt vilken Kungl. Maj :t
överläte sådan rätt;

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de närmare föreskrifter, som kunde erfordras
för upprätthållande av nu angivna
ensamrätt; samt

m. m.

3) medgiva, att avtal finge träffas mellan
staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget
rörande sockertillverkningen
m. m. i huvudsaklig överensstämmelse
med vad föredragande statsrådet vid
ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t
anfört;

B) att de likalydande motionerna I:

413 av herrar Ivar Persson och Löfvander
samt II: 581 av herrar Hansson i
Skegrie och Persson i Svensköp icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom

C) att de likalydande motionerna I:

414 av herr Ivar Persson m. fl. och II:
580 av herr Hansson i Skegrie måtte, i
den mån desamma icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 413 av
herrar Ivar Persson och Löfvander samt
11:581 av herrar Hansson i Skegrie och
Persson i Svensköp hade hemställts, att
riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t
att för innevarande år låta utbetala ersättning
för fraktkostnader för transport
av sockerbetor i enlighet med de riktlinjer,
som i motionerna antytts, till de
odlare, som tidigare transporterat betor
på Malmö—Genarps järnväg.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag har i denna fråga väckt tvenne motioner,
varav den ena har blivit välvilligt
upptagen av utskottet, och det tackar
jag givetvis för. Jag beklagar emellertid,
att den andra motionen inte har
vunnit utskottets gillande.

Nog förstår jag, att denna sak, om det
vore fråga om ett flerårigt arrangemang,
borde ses i ett större sammanhang, men
därför har jag också yrkat att dessa bidrag
bara skulle utgå för i år och sålunda
få provisorisk karaktär. Jag har
en känsla av att utskottet ej gått in på
någon verklig realprövning av detta sätt
att se saken. Det är nämligen de särskilda
förhållandena i år beträffande
Malmö—Genarps järnväg, som ha varit
orsak till min motion. Det avgörande är
tidpunkten, då man måste anse att definitivt
besked har lämnats om banans

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. reglering av sockernäringen i riket m. m.

nedläggning. Kungl. Maj :t fattade visserligen
sitt beslut därom i nyårskonseljen,
men åtskilligt liar ju hänt sedan dess beträffande
den konkurrerande trafikens
möjligheter att fullfölja sina uppgifter.
Jag tänker givetvis här huvudsakligen
på lastbilarna och de svårigheter, som
för dem ha uppstått.

Det var också på grund härav som
tvenne interpellationer väcktes litet in
på riksdagen, en i vardera kammaren,
och det är att märka, att dessa interpellationer
inte besvarades förrän för
ett par veckor sedan. Det drog således
långt ut på tiden med det definitiva
beskedet, och vi visste ju att vissa utredningar
företogos under den tiden.
Man tänkte sig därför att det inte skulle
vara omöjligt att få till stånd en ändring
i beslutet, vilket ju som vi ibland
ha sett kunnat ske tidigare.

Det är därför förklarligt, om såsom
jag har uppgivit i motionen åtskilliga
betodlare på grund härav sett mera optimistiskt
på förhållandena än vad som
nu visar sig ha varit befogat. Det är
på grund av dessa särskilda omständigheter,
som jag och mina medmotionärer
ha ansett ett fraktbidrag härvidlag vara
motiverat.

Utskottet har enligt min mening inte
till fullo beaktat dessa särskilda synpunkter.
Utskottet skulle gärna ha fått lov
att skriva ut, att saken bara skulle avse
ett provisorium, och betona att beslutet
inte fick vara av prejudicerande karaktär.
Så har emellertid utskottet inte
gjort, och jag tror att det skulle ha varit
av vikt, om utskottet hade fått tänka
litet mera på den saken.

Jag måste därför, herr talman, be att
beträffande punkten B i föreliggande betänkande
få yrka återremiss av denna
punkt till utskottet. Beträffande de övriga
punkterna A och C yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag måste få protestera emot herr
Perssons försök att göra gällande, att
utskottet inte har ägnat frågorna i hans
motion tillbörlig uppmärksamhet. Ut -

skottets ställningstagande är redovisat i
betänkandet.

Den omständigheten att frågan om
nedläggandet av Malmö—Genarps järnväg
har föranlett någon tveksamhet inom
orten om hur fortsättningen skulle
bli och att de i anledning därav framställda
interpellationerna inte ha kunnat
klargöra frågan förrän relativt sent
på året, borttager dock ingenting av det
förhållandet, som för såväl motionären
som alla andra var känt, att här förelåg
ett beslut om järnvägens nedläggande
och att man således haft att räkna
med detta beslut såsom det faktum,
från vilket man skulle utgå.

Det är denna omständighet, som förnämligast
har legat till grund för utskottets
bedömande av frågan. Man visste
på orten hur förhållandet skulle bli.
Man nödgades räkna med det såsom ett
faktum. Om man hade velat gardera sig
mot de omständigheter, som nu ha föranlett
herr Perssons i Skabersjö motion,
så har det varit inte bara fullkomligt
fritt för vederbörande utan också naturligt
att vid förhandlingarna framställa
önskemål, grundade på hänsynstagande
till dessa omständigheter.

Vad som har förekommit, sedan beslutet
om järnvägens nedläggande fattades,
har enligt utskottets beprövande inte varit
av sådant slag, att det skulle kunna
föranleda några särskilda åtgärder.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr EKMAN: Herr talman! Jag hade
tänkt utveckla just de synpunkter, som
herr Elon Andersson nu gjort sig till
tolk för, och därför avstår jag från ordet.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu föredragna betänkandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls till en början
utskottets hemställan i punkten A.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Om särskild varuskatt å importerad frukt.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att punkten skulle visas åter till utskottet.

Vid därefter enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Om särskild varuskatt å importerad frukt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52, i anledning av väckta
motioner om en särskild varuskatt å
importerad frukt.

I två likaiydande, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, 1:184 av
herr Gustaf Elof sson m. fl. och 11:299
av herr Johnsson i Skoglösa m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att en särskild varuskatt skulle påläggas
importerad frukt med 30 öre per kg för
konserverad och 20 öre per kg för annan
frukt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likaiydande motionerna I:
184 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och
II: 299 av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.
om en särskild varuskatt å importerad
frukt icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Gustaf Elofsson och Larsson i Luttra,
som dock ej antytt sin mening.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
Vid detta betänkande har avgivits en
blank reservation av herrar Gustaf Elofsson
och Larsson i Luttra. Då jag har varit
med om den motion, varpå denna reservation
grundar sig, och då herr Elofsson
är förhindrad att närvara, skall jag
med några ord försöka motivera, varför
vi ha ansett oss böra förorda särskild
skatt för importerad frukt.

Ursprungligen voro ju våra förslag om

såväl denna skatt på importerad frukt
som skatten på den kolorerade veckopressen
bl. a. avsedda som alternativ
till skatten på bensin. Numera bär saken
delvis kommit i ett annat läge, därför
att fruktimporten på grund av statsfinansiella
skäl bär måst starkt beskäras.
För övrigt har också skatt på bensin beslutats
av riksdagen. Således har den delen
av motiveringen för den ökade skatten
på importerad frukt bortfallit.

I övrigt kan det väl anses klart, att en
fruktimport i den utsträckning som förekom
åren 194(1 och 1947 till sin största
del var en ren lyximport. Den uppgick
ju enbart i fråga om färsk frukt till
ca 150 miljoner kronors värde årligen.
Härtill kommer den fruktimport, som
bedrevs i form av import av fruktkonserver
och dylikt. Importen förekom ju
i så stor skala, att en stor del av denna
importerade frukt helt enkelt fick ruttna
ned hos såväl importörer som specerister.
En sådan import måste ovillkorligen,
om den skall förekomma i framtiden,
medföra att den uppväxande
svenska fruktodlingen kommer att tvingas
att minska sin produktion därför att
även den svenska frukten kan få sina
avsättningsmöjligheter försvårade, om
den i framtiden skall få så stark konkurrens
med importfrukt. För dagen
saknar ju som sagt detta aktualitet, men
tiderna kunna åter ändra sig. Den
svenska fruktodlingen är en produktion
på lång sikt och av så stort nationalekonomiskt
värde, att dess avsättningsförhållanden
böra skyddas.

Utskottet säger att handelsavtalen lägga
hinder i vägen för uttagande av importavgifter.
Men det är väl ändå så att
handelsavtalen inte äro slutna för all
framtid utan väl böra kunna ändras, en
fråga, som givetvis bör observeras vid
förhandlingar om handelsavtalen i framtiden.

Jag har i dagens läge intet yrkande att
framställa utan har endast velat göra
dessa påpekanden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
prisutjämningsavgift m. m., bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om avskaffande av ortsavdragen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning av väckta
motioner angående avskaffande av
ortsavdragen.

1 två likalydande, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, I: 181 av
herr Wahlund m. fl. och 11:362 av herr
Hedlund i Rådom, hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta
utreda frågan om avskaffande av ortsavdragssystemet
inom statsbeskattningen
och dettas ersättande med förenklade
skatteregler.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
181 av herr Wahlund m. fl. och II: 362
av herr Hedlund i Rådom angående avskaffande
av ortsavdragen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr WAHLUND: Herr talman! Jag är
den tredje i raden av dem som fått sina
motioner avslagna av bevillningsutskottet.
Min motion avsåg ju att få en skrivelse
till Kungl. Maj:t om åstadkommande
av förenklingar i skattesystemet och
avskaffande av ortsavdragen. Utskottet
säger att denna fråga sammanhänger
med dyrortsgrupperingen. Vi kanske
komma därhän att denna dyrortsgruppering
avskaffas, och då kan det vara lid
all tänka på saken, menar utskottet.

Jag skulle inte ha yttrat mig här, herr
talman, om inte utskottet hade presenterat
min motion på ett underligt sätt.
Jag har i motionen sagt, att vårt skattesystem
är så tillkrånglat, att det är obegripligt
för gemene man. Sedan jag läst
utskottsutlåtandet har jag lust att utsträcka
påståendet därhän, att vårt skat 6

Första kammarens protokoll 1948. Nr 24.

Om avskaffande av ortsavdragen.

tesystem är så tillkrånglat, att verkningarna
av systemet undandra sig även erfarna
skatteexperters uppmärksamhet.

Utskottsutlåtandet utmynnar i ungefär
följande resonemang. Om det skall
ske en höjning eller sänkning av skatten,
kan man ju nu ändra uttagningsprocenten,
men vid de metoder, motionen föreslår,
skulle man för varje gång få helt
nya regler. Nu är detta naturligtvis inte
riktigt; lika väl som man nu vid förändrat
skatteuttag ändrar på uttagningsprocenten,
skulle man enligt mina regler
ändra de skatteprocenter resp. det avdrag
som föreslås. Men det är inte, herr
talman, detta jag vill särskilt understryka,
utan jag vill påpeka — vilket
också framhålles i motionen — att enligt
de regler jag föreslagit vet man vad man
gör, när man vill ändra skatten. Man
vet hur man lägger skattetrycket vid
de nya skattesatserna, under det att med
det nu gällande ortsavdragssystemet de
mest oväntade saker kunna inträffa vid
en skattehöjning eller skattesänkning.
Jag har i motionen pekat på att detta
sammanhänger med att ortsavdragen ha
en dubbel funktion: att undantaga ett
skattefritt existensminimum i bottnen
men också att reglera skattetrycket inom
de räjonger där man betalar skatt.

Jag skall anföra ett konkret exempel
på vad som kan hända vid förändringar
av skatten med det nuvarande ortsavdragssystemet.
När man höjde skatten
1939, hade skattedebatten tidigare i första
hand gällt familjebeskattningen. Det
var diskussionslinjer, som lågo kvar efter
den gamla Wohlin-Myrdalska befolkningskommissionen.
Vi hade haft en
skatteutredning, som menade att man
måste förbättra situationen för familjerna
och särskilt barnfamiljerna. Dess förslag
innebar, att vid t. ex. 6 000 kronors
inkomst skattelindringen vid giftermål,
som då var 31 kronor, skulle bli
67 kronor. Man föreslog alltså en ytterligare
skattelättnad på 36 kronor. Men
vad skedde? Jo, försvarsutgifterna gingo
i höjden, man behövde ta ut mer skatt,
man höjde inkomst- och förmögenhetsskatten,
man införde värnskatten, och
resultatet blev, att familjedifferenticring -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Om avskaffande av ortsavdragen.

en just genom skattehöjningen — alltså
en alldeles ovidkommande sak — blev
långt kraftigare än man tänkt sig. Man
hade som nämnts tänkt sig, att en person
med 6 000 kronors inkomst skulle få
ytterligare 36 kronor i skattelindring vid
giftermål, men skattelindringen blev
långt större; den blev 109 kronor. Och
skatten steg sedermera fortfarande i höjden,
så att man kom upp till en skattelindring
vid 6 000 kronors inkomst på
168 kronor. Här visade det sig alltså,
att när man av familjesociala skäl ville
åstadkomma en viss skatteförbättring för
familjerna, så åstadkommo skattehöjningningarna
den femdubbla effekten.

Jag måste säga, att jag för min del
med ett visst stilla nöje och löje såg på
denna utveckling under 1940-talet. Det
var någonting ganska förnämligt som
skedde, utan att man egentligen tänkte
på det: vi fingo faktiskt vår första stora
familjesociala reform inom skatteväsendet
på en slump. Bara genom att skatten
höjdes, höjdes skillnaderna mellan
familjer av olika storlek och ensamstående.
Jag hade ingenting emot den effekten
av ortsavdragssystemet, men jag
tycker att det inte är rimligt, att ovidkommande
omständigheter skola kunna
influera inom familjebeskattningen.

Jag menar alltså, att riksdagen varje
gång skall veta vad den gör, när den
beslutar en skatteförändring, och jag
tänker också på den möjligheten, att vi
någon gång i framtiden skola få en skattelindring.
Då får det inte ske, att på
grund av ortsavdragssystemet de nämnda
skattedifferenserna i kronor räknat
mellan familjer och ensamstående komma
att minskas.

Nu säger utskottet, att oavsett de skäl
som kunna anföras för eller emot ett
bibehållande av dyrortsgrupperingen
»anser utskottet att, så länge dyrortsgrupperingen
bibehålies i vårt skattesystem,
ett avskaffande av hela ortsavdragssystemet
icke kan ifrågakomma». Jag kan
inte taga detta yttrande annorlunda än
som ett uttalande om att allting är gott
och väl med ortsgrupperingen och ortsavdragen
inom vårt skattesystem. Jag
noterar alltså, att bevillningsutskottet all -

deles förbigår mina anmärkningar mot
ortsavdragens verkningar. Jag måste säga,
att jag tycker det är orimligt, att
exempelvis skatten i lägsta ortsgruppen
för en ensamstående vid 3 000 kronors
inkomst skulle vara 53 procent dyrare
än i högsta ortsgruppen. Är man anhängare
av dyrortsgrupperingen, kanske man
anser det, men då förstår jag inte, hur
man kan tycka att det är rimligt, att
det beträffande de följande tusenlapparna
är en omvänd dyrortsgruppering, ty
för den 3:e—11 :e intjänade tusenlappen
är skatten dyrare i Stockholm än i
lägsta ortsgruppen. Och när vi komma
över elvatusenkronorsstrecket, blir det
ingen dyrortsgruppering för ensamstående,
utan då blir skatten lika för alla.

Det är inte heller rimligt, att skatten
för de ensamstående med högsta inkomsterna
är lika för alla, medan det
för familjerna är alldeles omvänt, emedan
det för dem är den högsta delen av
de intjänade inkomsterna, som ortsavdraget
representerar, vilken dyrortsgrupperas.

Jag vill fråga de ärade representanterna
för utskottet, hur det kan anses rimligt,
att en stockholmare för den tionde
tusenlappen han förtjänar skall betala
250 kronor i skatt, för den elfte 290 kronor,
för den tolfte 240 kronor, för den
trettonde 280 kronor, för den fjortonde
280 kronor och för den femtonde 330
kronor. Man får alltså betala mindre för
den tolfte tusenlappen än för den tionde
och mindre för den fjortonde än för
den elfte. Det är alltså den elfte tusenlappen
som är farlig. Man kan naturligtvis
gå ut till skattedragarna och
säga: »Passa er för den elfte tusenlappen,
för den är dyr! Men ha ni väl
kommit över den elfte och börjat tjäna
den tolfte eller trettonde, blir det billigare
igen.» Men jag tycker att vi i stället
borde göra någonting åt detta och ändra
skattesystemet.

Utskottet har på s. 13 tagit in en tabell,
som jag ber kammarens ledamöter
titta ett slag på. Där står den statliga
inkomstskatten för ensamstående, respektive
gift skattskyldig enligt nu gällande
grunder och enligt den i motio -

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. utgivande av en upplysningsskrift om riksdagen.

nerna angivna regeln. Utskottet har sig
emellertid väl bekant — det framgår
också av utskottsutlåtandet på ett par
ställen — att vi i vår motion strängt
sagt ifrån, att de regler som där givas
äro tillämpbara upp till tiotusenkronorsstrecket,
men icke där ovanför. Det är
många kammarledamöter, som de sista
dagarna ha skrattat åt den nämnda tabellen
och jämfört »den i motionen angivna
regeln» med nu gällande grunder
för skatten. Jag får säga, att löjet får
inte riktas mot oss motionärer, ty det
skulle aldrig falla oss in att utsträcka
den föreslagna regeln över tiotusenkronorsstrecket,
utan det är utskottet som
gjort det.

Nu kanske man från utskottets sida
svarar, att man med den kalkylen velat
visa, att det är omöjligt att räkna ovanför
tiotusenkronorsstrecket. Men det borde
vara självklart att det är möjligt.
Herr Björnsson och säkert många andra
av kammarens ledamöter kunna utan
vidare, när man tittat på denna sifferserie,
säga, att här skola vi bara lägga in
en andragradsparabel, och det är just
en andragradsparabel som använts i motionen.
Jag har också mycket hastigt lagt
in en sådan kurva här och har kommit
fram till en regel, som gäller över tiotusenkronorsstrecket
så där tämligen. Min
regel har då givit 2 910 kronor för ensamstående
med 15 000 kronors inkomst,
alltså samma skatt som nu utgår, 4 670
kronor för 20 000 kronors inkomst •—
detsamma som nu — och 6 600 vid 25 000
kronor mot 6 670 enligt gällande bestämmelser
— även här stämmer det ju ungefär.
Sedan blir det en liten skillnad. Vid
50 000-kronorsstrecket får jag 17 500 kronor
mot 18 170 kronor nu — det beror
faktiskt på att våra skattesatser äro
ojämna kring det inkomstläget. Vid
100 000-kronorsstrecket har jag efter min
regel 45 200 kronor, medan det enligt
nu gällande grunder är 45 170 kronor.

I själva verket är det så, att utskottet
i sina resonemang presenterar en ganska
sensationell matematisk världsupptäckt,
som i hög grad skulle väcka vetenskapsmännens
intresse — om den inte vore
felaktig! Utskottets teser, uttryckta på

matematiskt språk, skulle helt enkelt betyda,
att om man lägger in en kurva,
som passar en bit men inte passar i
fortsättningen, kan man inte vänta sig,
att en kurva av samma typ men med
andra karakteristika skall passa i fortsättningen! Herr

talman! Det är klart att jag i
denna situation anser det lönlöst att
komma med något yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § 3 mom. och 4 §
förordningen den 3 maj 1929 (nr 62)
om särskild skatt å bensin och motorsprit,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Ang. utgivande av en upplysningsskrift
om riksdagen.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 43, angående utgivande av en
upplysningsskrift om riksdagens arbetsformer
m. in.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte uppdraga åt
fullmäktige i riksgäldskontoret att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utskottet
i utlåtandet anfört låta ombesörja
utgivandet och spridningen av en
upplysningsskrift rörande riksdagen,
dess organisation, uppgifter och arbetsformer.

Reservation hade anförts av herr
Lundqvist, som ansett behovet av en
upplysningsskrift om riksdagen icke vara
så framträdande, att beslut därom nu
behövde fattas, och därför yrkat avslag
å utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Som
kammarens ledamöter behagade finna
vid studiet av detta utskottsutlåtande

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Ang. utgivande av en upplysningsskrift om riksdagen.

har det rått en allmän tveksamhet hos
alla dem som närmast ha haft att förbereda
detta ärende. Jag tillåter mig att
hänvisa till uttalandet längst ned på
första sidan, av vilket framgår att fullmäktige
i riksgäldskontoret för sin del
äro tveksamma huruvida en skrift om
riksdagen, dess organisation etc., verkligen
är behövlig och om den skulle
vara till avsedd nytta. Man har inom
riksgäldsfullmäktige erinrat om att det
finns en hel de] publikationer, som kunna
tillgodose det behov som här eventuellt
föreligger. Och bankoutskottet,
som hemställt, att riksdagen skall fatta
ett positivt beslut, har dock som sista
mening i motiveringen för detta beslut
sagt ifrån, att tryckningen inte skall ske
för närvarande utan att med tryckningen
av skriften synes böra anstå, till dess
tillgången på papper blivit bättre än vad
för närvarande är fallet.

Jag tycker för min del, att det är ett
något underligt sätt att behandla ett ärende,
när man på detta sätt vill förmå
riksdagen att fatta ett principbeslut, att
en publikation skall tryckas, medan man
samtidigt säger ifrån, att den inte får
tryckas förr än i en viss situation. Vem
som skall avgöra och bedöma, när papperssituationen
blir sådan, att man utan
någon olägenhet kan trycka denna publikation,
det vet jag inte. Jag tycker i varje
fall, att det inte brådskar så med beslutet,
att man har någon anledning att redan
nu besluta, att skriften skall tryckas.
Den frågan kan ju tagas upp, när förhållandena
både på pappersmarknaden
och i övrigt ha blivit sådana, att det
verkligen kan sägas föreligga något
trängande behov.

I tveksamma fall skall man inte handla,
säger ett gammalt ord, och jag
tycker att det kan finnas dubbel anledning
att följa den maningen i detta
fall. Vi skola ju vara sparsamma både
med papper och med pengar, det stryks
ju under rätt ofta från riksdagens sida.
Jag tycker det skulle vara trevligt att riksdagen
går före med gott exempel, även
om det gäller en liten sak.

Herr talman! Jag ber att med dessa

ord få yrka avslag på bankoutskottets
hemställan.

Herr SUNDVIK: Herr talman! I anledning
av en motion beslöt 1946 års
riksdag att giva riksgäldskontoret i uppdrag
att företaga en utredning om behohovet
av en sådan här skrift. Riksgäldskontoret
har nu kommit med ett sådant
förslag, och bankoutskottet har ansett, att
en sådan skrift vore behövlig, kanske
under den närmaste tiden mer än tidigare
på grund av det förslag om ändrade
arbetsformer, som riksdagen snart
kommer att besluta om. Men med hänsyn
till att det är brist på papper och
kommer att vara det en tid ansåg utskottet,
att vi i nuvarande läge gott kunde
överlåta åt riksgäldsfullmäktige att,
när förhållandena förändra sig, gå i författning
om att utge denna skrift.

Jag tycker att det inte är så märkvärdigt,
om man gör så. Riksdagen beslöt
1946 att uttala sig för en sådan
skrift, och jag förmodar att riksdagen
icke har ändrat mening i det avseendet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag vill
framhålla, att förutsättningen för att jag
inom utskottet biträtt detta förslag, som
jag i början ställde mig mycket negativ
emot, är tillägget på s. 2 i utlåtandet,
att det skall anstå med tryckningen
av skriften, tills tillgången på papper
blivit bättre än för närvarande är fallet.
Det bar upplysts inom utskottet, att
riksgäldsfullmäktige med denna formulering
icke komma att utgiva skriften,
så länge svårigheterna med papperstiligången
vara. Jag för min del tycker att
det skulle vara ett dåligt exempel, om
riksdagen skulle låta trycka en skrift i
100 000 exemplar, när tidningarna få sina
papperskvantiteter reducerade i vissa
fall ända ned till 50 procent. Men
om situationen på pappersmarknaden
åter blir normal, då anser jag liksom
utskottet i övrigt önskvärt, att denna
upplysningsskrift, för vilken riksdagen

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

Ang. utgivande av en upplysningsskrift om riksdagen.

uttalade sig för två år sedan, kommer
till stånd.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Nar
riksdagen behandlade detta ärende 1946,
lågo ju förhållandena i flera avseenden
annorlunda till än de göra i dag, och
meningen med beslutet var väl att frågan
skulle bli föremål för utredning.
Riksdagen uppdrog åt riksgäldsfullmäktige
att verkställa utredningen, och fullmäktige
ha pliktskyldigast överlämnat
ett förslag med tre olika alternativ till
frågans lösande men kunna ändå inte
underlåta att samtidigt säga ifrån, att de
måste allvarligt ifrågasätta, om en sådan
där broschyr eller vad man vill
kalla den har något existensberättigande
i nuvarande situation. Jag förmodar
att riksgäldsfullmäktige icke skulle ha
gjort ett sådant uttalande, om de inte
ansåge att det verkligen finns starka skäl
för att ingenting göres.

Uet är ju alldeles riktigt, som den siste
talaren påpekade, att man har sagt ifrån,
att det inte skall göras någonting förrän
papperssituationen har förbättrats, och
man kan väl blotta, att detta tillkom
som en räddningsplanka för utskottet
i sista stund för att på det sättet öka
chanserna att få igenom detta betänkande
i kammaren. Men jag tycker i varje
fall inte att denna skrift är så angelägen,
att man nu behöver fatta principbeslut
om dess tryckning. Ingen vet hur
länge det dröjer, innan papperssituationen
förbättras, och ingen vet, om de
ledamöter som då sitta i riksdagen äro
så förtjusta i det beslut vi här i dag gå
att falta.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag kan bestyrka herr Lundqvists
uppfattning, att vi inom riksgäldskontoret
varit mycket, mycket tveksamma
om angelägenheten av att utge den folkskrift
som det nu är fråga om. Vi ha nog
inte kunna värja oss för den uppfatt -

ningen, att det här föreligger så många
andra möjligheter att på vederhäftigt och
auktoritativt sätt sprida kunskap om vad
riksdagen är och betyder för svenskt
samhällsliv och vilka uppgifter den har
att lösa, att man hade kunnat göra det
utan utgivande av den skrift, varom här
är fråga.

Jag har bara velat bestyrka, att herr
Lundqvists uppfattning om denna tveksamhet
är mycket väl grundad.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lunclqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 43, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Interpellation om en redogörelse för landets samhällsekonomiska situation m. m.

Föredrogs och bordlädes Kungl.
Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 296.

Interpellation om en redogörelse för
landets samhällsekonomiska
situation m. m.

Herr DOMÖ erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Ute bland
människorna i landet råder ovisshet om
vårt lands ekonomiska läge och om utsikterna
för den närmaste framtiden.
Denna ovisshet skapar osäkerhet och
oro.

Vad svenska folket kan konstatera är
att sammansmältningen av landets reserver
i guld och utländska valutor fortsätter.
Dessutom tror man sig i stora kretsar
veta, att svårigheter hålla på att växa
fram, som allvarligt skulle minska våra
möjligheter att genom export av vissa
stapelvaror skapa förutsättningar för en
import, som kan täcka produktionslivets
minimibehov och i möjligaste mån tillgodose
den nödvändiga konsumtionen.

Icke endast själva export- och importnäringarna
äro avhängiga av vår utrikeshandelssituation,
utan i själva verket
hela vårt näringsliv. Dess förmåga att få
fram varor är en av de avgörande faktorerna
för våra möjligheter att återställa
samhällsekonomisk balans.

Det förefaller mig av de skäl jag ovan
vidrört angeläget, att svenska folket snarast
får en redogörelse för regeringens
syn på vårt samhällsekonomiska läge och
för de omedelbara åtgärder, regeringen
anser detta påkalla. En sådan redogörelse
borde enligt min uppfattning lämnas,
innan riksdagen åtskiljes. Jag tillåter
mig understryka, att det ur alla synpunkter
är fördelaktigt att en redogörelse
av detta slag spänner över hela fältet
— såväl varusidan som penningsidan.

Jag anhåller alltså om första kammarens
tillstånd att till hans excellens herr
statsministern få rikta följande interpellation
:

Är Eders Excellens i tillfälle att lämna
en översiktlig redogörelse för landets
samhällsekonomiska situation och de åt -

gärder regeringen anser denna påkalla
med särskild hänsyn till möjligheterna
att genomföra uppgjorda planer för export
och import?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
317, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1948/49 till riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.; samt

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 § 3 mom.
och 4 § förordningen den 3 maj 1929
(nr 62) om särskild skatt å bensin och
motorsprit, m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande handeln mellan Sverige
och Polen under tiden 1 maj 1948
—30 april 1949;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse rörande varuutbytet
mellan Sverige och Norge; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett mellan Sverige och Norge träffat avtal
om vissa fiskerifrågor;

Torsdagen den 17 juni 1948 fm.

Nr 24.

statsutskottets utlåtanden:
nr 165, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till nya avlöningsreglementen
m. m. jämte i ämnet
väckt motion;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1948/49 till krigsrätterna;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1948/49 till poliskåren i Boden;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1948/49 till civilförsvaret m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens brandinspektion; nr

170, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen av
den civila sjukvårdsberedskapen;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till kontrollstyrelsen
för budgetåret 1948/49
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats
av silikos (stendammslunga);

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1947/48
m. m., i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. allmänna
resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Hj.
Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall
i arbete eller yrkessjukdom;

nr 177, i anledning av väckt motion
angående utredning om statsbidrag till
veckohem för barn;

nr 178, i anledning av väckt motion
om sjukersättning åt vikarierande ekonomisten
vid Umedalens sjukhus Thyra
Olofsson;

nr 179, i anledning av väckta motioner
angående utredning om åtgärder till
förbättring av mödrahjälpstandvården;

nr 180, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till kommuner för
anordnande av resor till vallokal vid
allmänna val;

nr 181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till vissa
plankostnader m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
biltrafiknämnd för budgetåret 1948/49;
samt

nr 183, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående avsättning till statens
automobilskattemedelsfond;

andra lagutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av dels Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i
civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr
536) samt fortsatt giltighet av samma
lag, dels ock i ämnet väckta motioner;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 63,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående slutlig reglering av riksstaten
för budgetåret 1947/48 m. m., såvitt angår
nionde huvudtiteln.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Fahlander för tiden den 26
innevarande månad—den 15 nästkommande
juli.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. 11. Bergc/ren.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Torsdagen den 17 juni eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Ekström infann sig och intog sin
plats i kammaren.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 44, angående regleringen för budgetåret
1948/49 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr
286) om sparbanker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 5
juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen, m. in., dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till ny strafflagstiftning för krigsmakten,
dels ock i dessa ämnen väckta motioner.

Genom en den 20 februari 1948 dagtecknad
proposition, nr 80, hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag angående ändrad lydelse av 1 §
lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)
om straffregister,

4) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen
den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning
av förbrytare,

5) lag angående ändrad lydelse av
27 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse,

6) lag angående ändrad lydelse av
20 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt,

7) lag om ändrad lydelse av 28 § epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443),

8) lag om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen
den 12 april 1935 (nr 105),

9) lag angående ändring i lagen den
27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt till
fiske,

10) lag angående ändrad lydelse av
37 § lagen den 30 juli 1913 (nr 97) om
gemensamhetsfiske,

11) lag angående ändrad lydelse av
29 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt,

12) lag angående ändrad lydelse av
15 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299)
om förvaltning av bysamfälligheter och
därmed jämförliga samfällda ägor och
rättigheter,

13) lag angående ändrad lydelse av
59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om
ägofred samt

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

14) lag angående ändring i lagen den
10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckning

1 fartyg.

Vidare hade Kungl. Maj :t genom en
den 27 februari 1948 dagtecknad proposition,
nr 144, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket
är i krig,

4) lag angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m.,

5) lag om ändring i lagen den 4 juni
1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare,

6) lag angående ändrad lydelse av 1
och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr
314) om villkorlig dom,

7) lag angående ändrad lydelse av

2 § första stycket lagen den 22 juni 1939
(nr 315) om särskild förundersökning i
brottmål,

8) lag angående ändrad lydelse av

3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt
häktade eller dömda m. fl.,

9) lag angående ändrad lydelse av
8, 10 och 13 §§ lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.,

10) lag angående ändrad lydelse av
2 § lagen den 17 december 1943 (nr
881) om polisens ställning under krig,

11) lag angående ändrad lydelse av
22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om
skyddskoppympning samt

12) lag angående ändrad lydelse av

4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om
skyddsympning inom försvarsväsendet.

Båda propositionerna hade hänvisats
till lagutskott och behandlats av första
lagutskottet.

I samband härmed hade utskottet förehaft
följande i anledning av propositionerna
inom riksdagen väckta motioner,
nämligen i anledning av propositionen
nr 80 motionen i första kammaren
nr 280 av herr Holmbäck och motionerna
i andra kammaren nr 432 av

Ang. ändring i strafflagen m. m.

herrar Hagberg i Luleå och Karlsson i
Stuvsta samt nr 457 av herr Andersson
i Falun ävensom i anledning av propositionen
nr 144 motionen i första kammaren
nr 311 av herr Herlitz.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i genom propositionerna nr
80 och nr 144 framlagda lagförslag —
måtte för sin del antaga under punkten
införda förslag till

1) lag om ändring i strafflagen,

2) lag om disciplinstraff för krigsmän,

3) lag om dödsstraff i vissa fall då riket
är i krig,

4) lag angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m. samt

5) lag om ändring i lagen den 4 juni
1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare; B)

att riksdagen måtte antaga nitton
genom propositionerna nr 80 och 144
framlagda, i förevarande punkt under
1—19 upptagna lagförslag;

C) att motionerna 1:280, 11:432 och
457 samt I: 311, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets
hemställan under A), icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I avseende å föredragningen
av första lagutskottets utlåtande
nr 39 hemställer jag,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet framställda lagförslagen
föredragas vart för sig, det
första kapitelvis och, i den mån så anses
erforderligt, paragrafvis, med ingress
och rubrik sist, varefter, och sedan
alla lagförslag blivit genomgångna,
utskottets hemställan i punkten A föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse något av lagförslagen
kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt
att, vid ärendets förnyade behandling, i
avseende å de delar, som blivit med eller
utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
och moment vidtaga sådana ändringar,
som påkallas av kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets under A 1 framställda förslag
till lag om ändring i strafflagen.

1 kap.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Efterkrigstidens ekonomiska
problem och nödvändigheten av en
stark återhållsamhet på det finansiella
området böra inte få oss att eftersätta
reformarbetet på andra fält. Vissa aktuella
lagfrågor, både på civilrättens
och den offentliga rättens område, kunna
i det långa loppet visa sig vara av
större betydelse för vårt land än många
av de ekonomiska krisåtgärder som, naturligt
nog, dominera politiken för närvarande.

Det utskottsutlåtande, som kammaren
nu skall behandla, bildar krönet och
avslutningen på mångåriga lagstiftningsarbeten
inom straffrättens område.
Utlåtandet omfattar två stora komplex,
nämligen dels en ny huvuddel i den
pågående revisionen av vår allmänna
strafflag och dels en omläggning av hela
den militära strafflagstiftningen.

Det första av dessa två lagkomplex behandlar
brotten mot staten och allmänheten.
De ha sammanförts till ett antal
nya strafflagskapitel med i huvudsak
samma placering som motsvarande
bestämmelser för närvarande ha. Sålunda
ha under 8 kap. upptagits de mot

statens yttre säkerhet riktade brotten,
av vilka de viktigaste typfallen äro spioneribrotten.
I propositionen ha de nuvarande
bestämmelserna om spioneri
och liknande brott, som tillkommit under
krigstiden, omarbetats ganska genomgripande,
särskilt för att i rättssäkerhetens
intresse vinna en skarpare
gränsdragning kring det straffbara området.

I 9 kap. behandlas under rubriken
högmålsbrott angrepp mot rikets inre
säkerhet m. m. Här ha på olika punkter
förenklingar och förkortningar vidtagits
i förhållande till gällande rätt. Den nuvarande
lagen mot privata halvmilitära
kårer har inarbetats i detta kapitel.

Det därefter följande 10 kap. upptar
såsom brott mot allmän verksamhet
bl. a. bestämmelser om våld och missfirmelse
mot tjänstemän i eller för deras
befattning. Enligt förslaget skall
den nuvarande differentieringen av
skyddet efter högre eller lägre tjänsteställning
bortfalla. Bland övriga bestämmelser
i detta kapitel kan jag nämna ett
nytt straffbud om brott mot rösthemligheten.

I 11 kap. behandlas såsom brott mot
allmän ordning flera slag av förseelser,
som i gällande strafflag upptagas i olika
sammanhang. Hela det nuvarande kapitlet
om religionsbrott är avsett att ersättas
med en paragraf, där såsom brott
mot trosfrid bestraffas offentligt skymfande
av sådant som hålles heligt av
kyrkan eller erkänt trossamfund.

För de i 12 kap. upptagna förfalskningsbrotten
innebär förslaget en väsentlig
omläggning och förenkling av de
nuvarande stadgandena. Bland speciella
nyheter i detta kapitel märkes en särskild
straffbestämmelse mot signaturförfalskning
på konstverk.

Under 13 kap. föreslås stadganden
mot mened och falskt åtal samt annan
osann utsaga. Menedsbestämmelserna ha
reformerats i olika hänseenden. I anslutning
till den nyss ikraftträdda rättegångsreformen
upptas ett straffstadgande
för osanna uppgifter, som lämnats
av part i rättegång under sanningsförsäkran.
Den tekniska utvecklingen

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

har föranlett en annan nyhet i kapitlet,
nämligen ett straffbud för den som sanningslöst
utger ett genomslag eller ett
fotografi för att vara en riktig kopia av
en viss urkund.

Bestämmelserna om allmänfarliga
brott i 19 kap. — bland annat mordbrand
— ha blivit enhetligare och mera
generellt utformade än motsvarande
stadganden i nu gällande lag. Den nuvarande
särskilda lagen om sabotage är
inarbetad i kapitlet. En av nyheterna
där är ett stadgande om straff för den
som genom att sprida sjukdomssmitta
framkallar allmän fara för människors
liv eller hälsa.

I 24 kap. ha upptagits bestämmelser
om skadegörelse, om åverkan i skog och
mark och om tagande av olovlig väg.

Reglerna om ämbetsbrott i 25 kap.
skilja sig väsentligt från motsvarande
stadganden i gällande lag. Förslaget utgår
sålunda från att de allmänna straffbuden
mot olika brottsliga handlingar
böra vara tillämpliga, även om brottet
begås i tjänsten. Men som komplettering
av dessa allmänna straffbud innehåller
förslaget dels regler om skärpning av
det vanliga straffet med hänsyn till den
brottslige tjänstemannens ställning och
dels bestämmelser om möjlighet att skilja
honom från tjänsten. Såsom särskilda
ämbetsbrott ha nu endast upptagits fyra
typer, nämligen tjänstemissbruk, tagande
av muta, brott mot tystnadsplikt och
tjänstefel.

Utom dessa helt nya strafflagskapitel
och en del mindre omfattande ändringar
i andra avsnitt av strafflagens speciella
del innehåller förslaget också betydelsefulla
nyheter i strafflagens allmänna
del. Sålunda föreslås en väsentlig
omläggning av bestämmelserna om
delaktighet i brott. De nya reglerna innebära,
att den nuvarande principiella
skillnaden mellan gärningsmannaskap
och delaktighet bortfaller. Även om i ett
visst fall ingen kan straffas som gärningsman,
skall sålunda var och en som
med råd eller dåd har främjat en brottslig
gärning under närmare angivna förutsättningar
kunna straffas självständigt.
Reglerna om förberedelse till brott

Ang. ändring i strafflagen m. m.

ha också reformerats. Vidare föreslås
enhetliga bestämmelser om förverkande
av egendom som kommit till brottslig
användning. En principiellt viktig nyhet
i strafflagens allmänna del är slutligen
en generell regel om att ekonomisk
vinning av ett brott skall kunna
medföra den särskilda påföljden, att ett
penningbelopp, svarande mot den obehöriga
vinsten, skall kunna förklaras
förverkat.

Det andra stora lagkomplex, som ingår
i utskottsutlåtandet, innebär — såsom
jag inledningsvis antydde — en
fullständig reformering av strafflagstiftningen
för krigsmakten. Den nuvarande
lagen i detta ämne har länge ansetts
vara mycket föråldrad i tekniskt avseende
och i sakligt hänseende illa överensstämmande
med vår tids allmänna
rättsuppfattning.

Den militära strafflagstiftningens huvudändamål
är skyddet av krigsmaktens
effektivitet. Det erfordras sålunda straffbestämmelser
för att säkerställa fullgörandet
av de tjänsteplikter, som måste
åläggas den militära personalen. Men
just denna karaktär hos krigslagstiftningen
medför å andra sidan, att bestämmelserna
böra begränsas till vad
som kräves för att ändamålet skall bli
tillgodosett. Sådana inskränkningar i de
allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna,
som ej äro nödvändiga för lagstiftningens
syfte, böra sålunda icke få
förekomma. Och i den mån bestämmelserna
i den vanliga strafflagen äro tillräckliga,
böra ej heller särbestämmelser
för militära förhållanden tillåtas. Det är
vidare av väsentlig betydelse, icke blott
ur allmänt demokratisk synpunkt utan
även i krigsmaktens eget intresse, att alla
krigsmän så långt som möjligt bli underkastade
samma straffrättsliga reglering.
Detta är i själva verket en förutsättning
för att de militära straffbestämmelserna
skola vara ägnade att grundlägga en i
egentlig mening god disciplin. Det måste
vidare uppmärksammas, att upprätthållandet
av den för krigsmaktens effektivitet
nödvändiga disciplinen även och
kanske till övervägande delen är beroende
av andra omständigheter än straffbe -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

stämmelser och deras tillämpning. Den
sociala och kulturella omvårdnad, för vilken
de värnpliktiga under senare år ha
varit föremål, har säkert medfört en helt
annan inställning till militärtjänsten än
förut. I samma riktning har också det
förändrade läget i försvarsfrågan verkat.
Särskilt erfarenheterna från det
andra världskrigets tid ha bidragit till
att skapa insikt om försvarets nödvändighet
såsom det yttersta värnet för vårt
folks självbestämmanderätt. Alla de omständigheter,
som jag nu har antytt, ha
förbättrat möjligheterna att tillgodose
det allmänna kravet på en humanisering
inom detta straffrättsområde.

Med de nu angivna utgångspunkterna
är propositionen avfattad. Enligt förslaget
skall huvuddelen av den militära
straffrätten ingå som kapitel i den allmänna
strafflagen, och även i övrigt innebär
förslaget en fullständig omläggning
av straffbuden och brottsbeskrivningarna.
Beträffande straffsatserna föreslås
i åtskilliga fall nedsättning, särskilt
i fråga om minimistraffen. Eftersom
de militära brotten kunna vara mycket
farliga för riket och dess försvar,
har dock latituden uppåt icke kunnat
göras alltför snäv. I vissa fall föreslås
dessutom hårdare straffsatser än de vanliga
för krigstid och beredskapstid. Av
de hittillsvarande olika disciplinstraffen
behålles endast vaktarrest. Detta innebär,
att icke blott de hårdare och säkert
i många fall alltför hårda och stundom
medicinskt farliga arreststraffen försvinna,
utan också att den lindrigaste
formen, »arrest utan bevakning», avskaffas.
Under beteckningen disciplinbot
införes för smärre förseelser en ny
straffart, som närmast har karaktär av
löneminskning. Genom förslaget vidgas
också möjligheterna att använda villkorlig
dom vid militära brott.

Förslaget avser att så långt som möjligt
åstadkomma likhet även inför krigslagen.
Den nuvarande kategoriindelningen,
som innebär att straffbestämmelserna
äro tillämpliga i olika omfattning på
skilda personalgrupper, har sålunda avskaffats.

I fråga om båda de stora lagkomplex,
som jag nu har redogjort för, har jag
med glädje kunnat konstatera, att utskottet
på de allra flesta punkter har biträtt
propositionerna. Om jag bortser
från några formella frågor och ett par
andra mindre jämkningar, är det bland
mer än 200 paragrafer egentligen bara
i tre fall som utskottets majoritet har
föreslagit ändringar. Det gäller tre omdiskuterade
och svårlösta frågor, där debatten
framför allt har avsett, var gränsen
för det straffbara området skulle
dragas. Dessa frågor äro: 1) stadgandet
om olovlig underrättelseverksamhet,
d. v. s. spioneri som inte är riktat mot
Sverige m. m.; 2) förbudet mot rashets,
alltså antisemitisk propaganda; samt 3)
krigsmännens rätt till sammankomster
och meningsyttringar. I alla dessa tre
fall har det gällt att göra en avvägning
mellan å ena sidan behovet av skydd
för beaktansvärda intressen och å andra
sidan önskvärdheten att så långt som
möjligt vidmakthålla en allmän demokratisk
yttrande- eller rörelsefrihet. Under
förarbetena ha meningarna varit
mycket delade om dessa tre frågor, och
det är ju klart att man kan vara tveksam
om den lämpligaste gränsdragningen.
Vad särskilt angår den olovliga underrättelseverksamheten,
kan jag förstå
vad utskottet har anfört om behovet av
att kunna inskrida mot sådant spioneri,
som riktar sig mot politiska flyktingar
här i landet. Men utskottets förslag går
betydligt längre än så, och det är kanske
i vissa delar något diffust. Jag skall
emellertid inte ingå på en närmare analys
av dessa tre detaljfrågor — de bli
förmodligen diskuterade senare vid
kammarens behandling av förslagets
olika paragrafer. Men jag vill framhålla
en allmän tendens. Vid den avvägning
mellan olika intressen, som här
måste göras, har regeringen på alla tre
punkterna lagt större vikt än utskottet
vid det allmänt medborgerliga frihetsintresset.

Om nu riksdagen, såsom jag hoppas, i
dag antager det föreliggande stora lagförslaget,
har därmed genomförts den

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

mest omfattande reform av straffrätten
sedan vår nuvarande strafflag tillkom
för snart ett sekel sedan. Därmed ha en
väsentlig del av vår allmänna strafflag
och hela den militära strafflagstiftningen
blivit omskapade efter moderna och humanitära
principer.

Efter härmed slutad överläggning
godkändes det nu föredragna kapitlet.

(i Kungl. Maj:ts genom proposition nr
80 framlagda förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter som
röra annan främmande makts militära
förhållanden av hemlig natur, dömes
för militärt spionage mot främmande
makt högst till straffarbete i två år.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Branting beträffande
förevarande paragraf yrkat bifall till
det genom proposition nr 80 framlagda
förslaget.

Herr BRANTING: Herr talman! Saken
gäller det av justitieministern nyss berörda
stadgandet angående olovlig underrättelseverksamhet.
Jag har gentemot
utskottet reserverat mig till förmån för
Kungl. Maj :ts förslag. Jag har alltså icke
kunnat acceptera utskottets omarbetning
av denna paragraf, av skäl som jag närmare
har utvecklat i min reservation.
Eftersom saken ligger så till, att frågan
om denna nya lagstiftning, speciellt i
denna punkt, redan blivit ganska uppmärksammad
i pressen, och eftersom
jag också vågar hoppas på något stöd
för mina synpunkter från andra ärade
kammarledamöter, som jag vet dela min
uppfattning, vill jag här inskränka mig
till några kortare påpekanden.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

2—6 kap.

Godkändes.

8 kap. Om brott mot rikets säkerhet.

1—6 §§.

Godkändes.

7 §■

Denna paragraf lydde:

(i utskottets förslag:)

Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter rörande militära eller andra
förhållanden, vilkas uppenbarande för
den främmande makten kan medföra
men för annan främmande makts säkerhet,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet
högst till straffarbete i två år.
Samma lag vare om den som i annat
fall än nu sagts, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, hemligen eller
med användande av svikliga medel bedriver
politisk underrättelseverksamhet
här i riket.

För det första en mera principiell och
allmän synpunkt! Jag menar att utskottets
lagförslag icke gärna bör godkännas
därför, att strafflagsparagrafer av
viktig beskaffenhet, stor räckvidd och
svåröverblickbara konsekvenser icke annat
än i yttersta nödfall böra snickras
ihop av lagutskottet och komma på riksdagens
bord utan att ha varit föremål
för remissbehandling eller för lagrådets
granskning. Hur stor möda lagutskottet
än har lagt ned på sin formulering och
vilka rådfrågningar under hand som än
må ha förekommit beträffande denna
formulerings lämplighet, kan man icke
förvänta och bör icke heller begära, att
en på så sätt tillkommen lag, berörande
en mycket komplicerad fråga, skall kunna
motsvara de krav, som man har rätt
ställa på en ny bestämmelse i strafflagen.

Det går ju så till vid dylikt lagsknvningsarbete
uppe i utskottsrummen, att
man söker tillgodose vissa synpunkter,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

som ha debatterats i utskottet, men därvid
lätt råkar förbise en hel del andra
synpunkter. Det blir så lätt på det sättet,
att formuleringar komma till stånd,
som utskottet tänker sig tolkade på ett
visst sätt, men som inför domstolarna
och vid kontakten med det levande livet
få en uttolkning och en betydelse,
som utskottet kanske aldrig har haft en
tanke på. Det är verkligen inte så lätt
att skaka färdiga strafflagsparagrafer ur
ärmen — det bör alla veta som något
haft tillfälle att syssla med dessa ting.

Jag kanske får redogöra för hur det
nu gick till, när utskottet kom fram till
detta förslag. Under det utskottet granskade
Kungl. Maj :ts förslag, kom man
på några håll att tänka på vissa fall av
underrättelseverksamhet, som förekommo
under kriget och där behov hade yppats
att kunna döma till straff, vilket
emellertid icke ens krigstidslagens formulering
givit någon möjlighet till. Jag
åsyftar t. ex. just ett sådant fall — som
också herr justitieministern förklarade sig
särskilt förstå och ömma för — där någon
exempelvis för tysk räkning utspionerat
tyska flyktingar, som tagit sin tillflykt
här i landet. I ett fall som detta gällde
det ju inte en underrättelseverksamhet,
som var riktad mot Sverige, och inte
heller en underrättelseverksamhet, som
var riktad mot någon främmande makt,
och man kom därför i ett särskilt oläge.

När utskottet ville ta itu med lösningen
av det sålunda uppkomna problemet,
ställde man sig alltså den frågan: Bör
inte lagen skrivas så, att man kan komma
åt också en sådan verksamhet? I
och för sig voro vi väl alla i princip
ense om den saken. När den goda tanken
sedan skulle förverkligas, sökte man
emellertid först och främst svar på den
frågan, huruvida en sådan verksamhet,
som man här tänkte på, rätteligen borde
kriminaliseras under 8 kap. strafflagen
och alltså karakteriseras såsom brott
emot rikets säkerhet. Uppenbarligen var
det i det tänkta exemplet icke fråga om
ett sådant brott. Det brydde sig emellertid
utskottet inte om. Kriminaliseringen
av detta nya brott skulle in under 8 kap.
och jämställas med brott mot rikets sä -

kerhet. Enligt mitt sätt att se begick utskottet
där en försyndelse mot den
strängt systematiserade ordning, som utmärker
det nya lagförslaget.

När det sedan gällde formuleringen
av den nya bestämmelsen, beslöt man
att i ett tillägg till den föreslagna paragrafen
skriva på följande sätt: »Samma
lag vare om den som i annat fall än nu
sagts, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, hemligen eller med användande
av svikliga medel bedriver
politisk underrättelseverksamhet här i
riket.»

Ja, det är ju alldeles riktigt, att man
med en sådan formulering skulle kunna
komma åt t. ex. dem som spionera på
flyktingar. Men det måste ju falla var
och en som inte möjligen begränsat sina
synpunkter genom ett föregående
resonemang i ögonen, att denna formulering
också kriminaliserar massor av
andra fall än dem som utskottet speciellt
haft i åtanke. Man kriminaliserar här i
största allmänhet politisk underrättelseverksamhet,
som sker »hemligen eller
med användande av svikliga medel»,
som det heter, men vad som närmare
åsyftas med »politisk underrättelseverksamhet»
säges inte ut, och det är heller
inte så gott att säga. Denna »politiska
underrättelseverksamhet», om man nu
skall använda det uttrycket, behöver ju
t. ex. inte alls ha ägt rum i vare sig
illojalt eller mot Sverige ovänligt syfte.
Den kan ha varit inspirerad av ett mycket
naturligt och ur internationella synpunkter
normalt behov att informera sig
om våra förhållanden. Vi leva ju inte i
vårt land — åtminstone vill väl inte utskottet
påstå det — bakom något slags
politisk järnridå. Våra politiska förhållanden
stå öppna att studera för vem
som helst, och sådana studier skola inte
vara förbehållna sådana som bedriva
dem för att sedan offentliggöra resultatet
i pressen, d. v. s. journalister. Man
skall komma ihåg att vad det här gäller
är ett stadgande som är avsett att vara
giltigt även under djupaste fred. Detta
är ett exempel på hur utskottet, enligt
mitt sätt att se, har misslyckats i sitt
försök att på en viss punkt, genom egen

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

lagskrivning, förbättra den kungl. propositionen.

Sedan är det denna andra nyhet som
utskottet har infört i paragrafens första
mening. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
skulle det under vissa förutsättningar
vara förbjudet att här i riket för främmande
makts räkning anskaffa upplysningar
rörande annan främmande makts
hemliga militära förhållanden. Men utskottet
tyckte inte att detta var tillräckligt.
Man anförde vissa exempel ifrån
krigstiden, vilka tycktes ganska slående.
Nå, så skulle utskottet formulera om
detta stadgande och gjorde det på det
sättet, att man förbjöd all upplysningsverksamhet
till förmån för främmande
makt rörande alla förhållanden, »vilkas
uppenbarande för den främmande makten
kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet». Våra domstolar
skulle alltså avgöra vad som kan vara
till men för en främmande makts säkerhet!
Det är uppenbart, synes det mig,
att riksdagen icke kan antaga en sådan

lag Jag

vill, herr talman, inskränka mig
till att säga detta. Något yrkande på
återremiss till utskottet finner jag för
min del icke ha någon mening. Utskottet
skulle möta samma svårigheter som under
det tidigare arbetet med denna lag,
och utskottet lär väl inte lyckas bättre
andra gången än den första med att uttrycka
vad det egentligen menar. Jag
vill, herr talman, som sagt inskränka mig
till detta och yrkar bifall till Kungl.
Maj :ts förslag.

Häri instämde herr Olsson, Oscar.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
liar i mångt samma synpunkter på denna
fråga som herr Branting nyss givit
uttryck åt. Kammarens ledamöter känna
till, att det kring det ämne, som behandlas
i 8 kap. 7 § i regeringens förslag
om ändring i strafflagen, under de sista
åren har rått en utomordentligt livlig
diskussion. Det var ju så, att vi såsom
ett resultat av 1940 och 1942 års lagstiftning
emot spioneri fingo en bestämmelse,
som fick sin plats i 8 kap. 14 a §

Ang. ändring i strafflagen m. m.

i strafflagen. Där stadgas i första stycket
att »den som, i annat fall än förut
i kapitlet är sagt, inom riket för främmande
makts räkning bedriver hemlig
underrättelseverksamhet i militärt eller
politiskt syfte, skall för olovlig underrättelseverksamhet
dömas till fängelse eller
straffarbete i högst två år; äro omständigheterna
synnerligen mildrande
må till böter dömas.»

Det väcktes på grundval av denna
bestämmelse en hel del åtal, och bestämmelsen
blev synnerligen uppmärksammad
och utsattes för livlig kritik.
1944 föranledde denna kritik tillkomsten
av en ny regel. I det då tillkomna andra
stycket av paragrafen stadgas, att allmän
åklagare inte utan Konungens tillstånd
äger väcka åtal för brott, varom
i paragrafen talas. Sedan denna bestämmelse
antogs, enligt vilken det alltså
ålegat Konungen att avgöra, huruvida
åtal skall väckas eller icke, har någon offentlig
kritik, efter vad jag kan finna,
inte förekommit mot 14 a §.

Samma år behandlade emellertid
straffrättskommittén det ämne, v^rom
stadgas i 14 a §, och framlade ett förslag,
i vilket man straffbeläde den som,
med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
här i riket bedriver militär eller
politisk underrättelseverksamhet, som ej
riktar sig mot Sverige men vars bedrivande
inom riket är oförenlig med dess
vänskapliga förhållande till främmande
makt. Straffet härför skulle bli straffarbete
eller fängelse eller, om brottet
var ringa, böter. Denna bestämmelse, där
ordet »hemlig» hade strukits, blev föremål
för remiss och utsattes för mycken
kritik. Resultatet härav blev att Kungl.
Maj:t i den proposition, som vi nu behandla,
framlade ett tredje förslag, enligt
vilket »den som, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, efter åtagande
eller mot ersättning bedriver verksamhet
för anskaffande av uppgifter som
röra annan främmande makts militära
förhållanden av hemlig natur, dömes för
militärt spionage mot främmande makt
högst till straffarbete i två år».

Sedan kom ärendet till första lagutskottet.
Resultatet av behandlingen där

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

blev en fjärde lagtext, i vilken utskottet
vidgar bestämmelsen högst väsentligt i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet finner tydligen att Kungl.
Maj :ts förslag är alltför snävt och har
därför utarbetat ett nytt. Jag kanske inte
behöver läsa upp det, utan förutsätter
att kammarens ledamöter samtliga känna
till det.

Motiveringen för detta fjärde förslag
är, efter vad jag kan finna, på vissa
punkter av sådan natur, att man måste
instämma i densamma. Det säges i denna
motivering bl. a., att man bör straffbelägga
politiskt spionage från främmande
makts sida mot t. ex. statslösa flyktingar,
vilka vistas här i Sverige men
icke åtnjuta skydd av någon främmande
statsmakt. På samma sätt bör det, förklaras
det vidare, även finnas möjligheter
att inskrida mot ett politiskt spionage
som riktar sig mot svenska medborgare,
t. ex. mot att sådana för främmande
makts räkning registreras efter
rastillhörighet eller politisk åskådning.
Det är en uppfattning som helt överensstämmer
med min egen åsikt, men trots
detta ämnar jag icke yrka bifall till utskottets
förslag. Jag gör detta av följande
skäl.

Vi ha här tydligen ett område, där
meningarna under de senaste åren skarpt
ha brutit sig mot varandra och som delvis
har stått i centrum av diskussionen.
Det kan då enligt min uppfattning icke
vara lämpligt att besluta att till lag upphöja
ett förslag som icke har varit föremål
för någon remiss eller granskning
av lagrådet utan som har tillkommit vid
en debatt inom ett utskott vid en sen
tidpunkt av riksdagen. Det skulle enligt
min mening icke vara i överensstämmelse
med god lagstiftningspraxis att nu
som lag antaga detta förslag. Det riktiga
synes mig i stället ha varit att utskottet,
då det nu kritiserar Kungl. Maj:ts
förslag, behållit 14 a § i dess nuvarande
lydelse och samtidigt föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om
förnyat övervägande av hela det spörsmål
som behandlas i 8 kap. 7 § i Kungl.
Maj :ts förslag, således hela det spörsmål
som vi för närvarande behandla.

Utskottet har emellertid valt att göra en
särskild paragraf.

I det läge, vari saken nu ligger, tycker
jag för min del, att det riktiga vore att
Kungl. Maj :ts förslag godtas, men att
man samtidigt framhåller de synpunkter,
som äro bärande i utskottets motivering,
så att resultatet blir att ärendet
på nytt upptas till diskussion av Kungl.
Maj :t. Därefter bör förslag utarbetas, som
kan bli föremål för remissbehandling
och granskning av lagrådet för att sedan
t. ex. vid nästa års riksdag, upptas
till beslut av riksdagen.

Av statsrättsliga skäl är det icke möjligt
att föreslå en skrivelse till Kungl.
Maj:t, vilket jag egentligen naturligtvis
ansett vara det riktiga. Då det icke föreligger
någon motion eller förslag därom
i utskottsutlåtandet, kan en enskild ledamot
av kammaren inte hemställa bni
en dylik skrivelse. Men jag tror, herr
talman, att samma resultat kan nås genom
att i motiveringen för ett bifall till
Kungl. Maj :ts förslag på förevarande
punkt anföra de synpunkter, som äro
bärande i utskottets motivering, och uttala
önskvärdheten av att Kungl. Maj :t
på nytt tar upp frågan. Det blir då alltså
inte en skrivelse men en framställning,
vid vilken Kungl. Maj:t naturligtvis
kommer att fästa lika stor vikt som
vid en skrivelse.

Jag tillåter mig därför, herr talman,
att under denna punkt yrka bifall till 8
kap. 7 § i den lydelse som Kungl. Maj :t
har föreslagit. Om detta yrkande bifalles,
föreslår jag vidare, att i stället för
utskottets motivering under 8 kap. 7 §,
vilken återfinnes på s. 21—26 i utlåtandet,
måtte insättas följande: »I fråga
om 8 kap. 7 § tillstyrkes Kungl. Maj ds
förslag. Det synes böra övervägas, huruvida
icke även andra former av underrättelseverksamhet
borde förbjudas.
Särskilt bör därvid uppmärksammas politiskt
spionage från främmande makts
sida mot t. ex. statslösa flyktingar, vilka
vistas i Sverige utan att åtnjuta skydd
av någon främmande statsmakt, och politiskt
spionage som riktar sig mot
svenska medborgare, t. ex. för att sådana
för främmande makts räkning skola kun -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

na registreras efter rastillhörighet eller
politisk åskådning. Det torde emellertid
kunna förväntas, att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet riktad på förevarande
spörsmål och efter vederbörlig utredning
till riksdagen inkommer med det
förslag, som prövas lämpligt.»

1 detta anförande instämde herrar Osvald
och Bergvall.

Herr LÖTHNER: Herr talman! Jag tilllåter
mig till en början att i största
korthet redogöra för två s. k. spionmål,
i vilkas avgörande jag i egenskap av
ledamot av den hovrätt, där jag har
min tjänst, har deltagit under krigsåren.
Jag gör det därför att de båda fallen
enligt min mening böra göra det lättare
för kammarens ledamöter att förstå utskottets
ståndpunkt i denna fråga och
utskottets formulering av den paragraf,
som vi nu behandla.

Det ena fallet gällde de s. k. norska kvarstadsbåtarna
i Göteborgs hamn. När tyskarna
ockuperade Norge, lades ett antal
norska lastfartyg upp i Göteborgs
hamn för att sedermera överföras till
England. Fartygen voro föremål för en
intensiv uppmärksamhet från både
svenskars och andras sida. I det av mig
nu närmast åsyftade fallet hyrde två
svenskar rum i närheten av hamnen.
Ifrån sina rum iakttogo de sedan de
norska båtarna, och avgångsdagen underrättade
de tyska legationen i Stockholm
om att båtarna lämnade hamnen.
Resultatet veta vi. De flesta av fartygen
gingo i kvav med man och allt. Att den
engelska staten, som hade räknat med
ett avsevärt tillskott i handelstonnage,
därigenom led avsevärt men, torde vara
uppenbart.

De båda svenskarnas handling var
straffbar och är det fortfarande enligt
gällande rätt. Ett dylikt förfarande skulle
enligt Kungl. Maj:ts proposition icke
bli straffbart, vilket det däremot blir
enligt utskottets förslag.

Det andra av mig åsyftade fallet gällde
en dansk nazist i Köpenhamn. Han
hade engagerat sig hos tyska polisen i
Köpenhamn. Han visste att en dansk ju 7

Första kammarens protokoll /94S. Nr 24.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

disk kvinnlig läkare sysslade med illegala
flyktingstransporter av judar till
Sverige ifrån det sjukhem som hon ägde
och förestod. Han utgav sig för att vara
jude och kom in på sjukhemmet, där
han behandlades för en föregiven åkomma.
När han hade varit där någon tid,
sade han, att han ville över till Sverige,
och med en illegal transport kom han
till vårt land. Här i Sverige togs han på
vanligt sätt om hand i ett förvaringsläger,
där han sammanträffade med ett
flertal andra danska judar, som han utfrågade
om både det ena och det andra.
Så småningom fick han ganska stor rörelsefrihet,
och då reste han till Göteborg.
Där uppsökte han tyska konsulatet
och telefonerade därifrån till den
tyska polisen i Köpenhamn och berättade
om sina iakttagelser på sjukhemmet
och vidare om vad han hade erfarit
bland de danska judiska flyktingarna i
Sverige. Vilka risker han därigenom utsatte
både den kvinnliga judiska läkaren
i Köpenhamn och flyktingarnas anhöriga
för ligger i öppen dag.

Även det förfarande, som denne man
gjorde sig skyldig till, är straffbart enligt
gällande lag. Enligt Kungl. Maj :ts
proposition är ett dylikt förfarande icke
straffbart, vilket det däremot skulle bli
enligt utskottets förslag.

När utskottet har gått till behandling
av denna paragraf, har det varit skäl
av två skilda slag som ha föranlett utskottet
att vilja kriminalisera sådan
verksamhet som jag här har exemplifierat.
Å ena sidan kan en dylik verksamhet,
bedriven här i landet, lätt medföra
att vårt land invecklas i utrikespolitiska
svårigheter. Å andra sidan kan
redan den blotta omständigheten, att
spioneriverksamhet för utländsk räkning
bedrives på svensk botten, så till
vida innebära en fara för vårt land, att
denna verksamhet när som helst kan
riktas mot Sverige självt.

Då det gäller att närmare bestämma
det straffbara området för sådan verksamhet,
som här avses, har utskottet,
såsom kammarens ledamöter torde förstå
av vad jag redan anfört, funnit att
gränsdragningen i Kungl. Maj:ts propo -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

sition är alltför snäv. Det är visserligen
sant att kärnområdet i detta enligt vår
mening otillåtna förfarande är spioneri
mot militära förhållanden, men med
hänsyn till det totala krigets natur är
det uppenbart, att även uppgifter om
andra förhållanden än rent militära äro
av beskaffenhet att kunna medföra fara
för vederbörande land.

Utskottet har inte heller velat acceptera
Kungl. Maj :ts förslag att göra denna
verksamhets straffbarhet beroende
av om den gällt förhållanden av hemlig
natur. Kungl. Maj:t talar i propositionen
om militära hemliga förhållanden.
Utskottet har, såsom kammarens ärade
ledamöter kanske observerat, i utlåtandet
sagt, att det givetvis bör vara otillåtet
att sammanställa iakttagelser rörande
sådant som fartygs avgångstider och
beskaffenheten av deras last, vilket är
uppgifter som i det totala kriget ha stor
betydelse för vederbörande land, även
om sådana iakttagelser öppet kunna göras
av envar som befinner sig på platsen.

Från dessa utgångspunkter hade utskottet
att ta ställning till begränsningen
av det straffbara området. Utskottet
har då tagit sikte på 8 kap. 4 § strafflagen,
som gäller spioneri mot Sverige.
Sistnämnda straffbud riktar sig mot den
som, med uppsåt att gå främmande
makt till handa, obehörigen anskaffar,
befordrar eller lämnar uppgift rörande
försvarsverk, vapen, förråd, import,
export eller förhållande i övrigt, vars
uppenbarande för främmande makt kan
medföra men för försvaret eller för
folkförsörjningen vid krig eller av krig
föranledda utomordentliga förhållanden
eller eljest för rikets säkerhet. Under
detta sista fall komma de norska båtarna
in, om jag skall exemplifiera vad
utskottet menar.

Skillnaden mellan spioneri mot Sverige
och spioneri av den art, som det
här är fråga om, är att även en enstaka
handling av spioneri mot Sverige är
straffbar, medan enligt 8 kap. 7 § endast
en verksamhet — således en serie
av handlingar — blir straffbar, vilket
däremot en enstaka handling icke blir.

Vidare är det den skillnaden mellan
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag, att
enligt Kungl. Maj :ts förslag blir en
handling straffbar endast om gärningsmannen
handlar efter åtagande eller
mot ersättning. Utskottet har den uppfattningen,
att detta rekvisit icke bör
upprätthållas. Man måste nämligen enligt
utskottets mening räkna med möjligheten
av att en ur svensk synpunkt
farlig verksamhet av den art, varom
här är fråga, kan komma att bedrivas
av personer, som handla av ideella bevekelsegrunder
eller utan någon som
helst ersättning.

Vad jag här har anfört, gäller första
punkten i förevarande paragraf. Utöver
det förfarande, som där beskrives, menar
utskottet emellertid, att även viss
annan underrättelseverksamhet i politiskt
syfte bör förbjudas. En sådan
verksamhet kan nämligen ur svensk
synpunkt te sig förkastlig, även om den
icke skulle vara av beskaffenhet att
kunna medföra men för främmande
makts säkerhet. Jag anför här som exempel
den av mig inledningsvis omnämnde
danske nazistens verksamhet.
Om personer, vilka icke åtnjuta skydd
av någon främmande statsmakt, t. ex.
de statslösa flyktingar som förut ha varit
på tal här i kammaren, i Sverige
skulle utsättas för politiskt spionage från
främmande makts sida, böra de enligt
utskottets mening kunna skyddas häremot.

Det kunna de inte enligt Kungl. Maj :ts
förslag. På samma sätt bör det givetvis
också finnas möjligheter att inskrida mot
ett politiskt spionage, som riktar sig mot
svenska medborgare.

Det är sant, som det har sagts av någon
av de föregående talarna, att ur rent
systematisk synpunkt denna bestämmelse
kanhända inte direkt hör hemma i 8
kap. strafflagen, eftersom det handlar
om brott mot rikets säkerhet och vad jag
nu sist har talat om egentligen rör den
rent personliga integriteten. Men å andra
sidan bör i detta sammanhang framhållas,
att en verksamhet av det slag,
som det nu är fråga om, innebär att en
främmande makts underrättelsetjänst ar -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

betar här i Sverige och att detta i och
för sig inrymmer en viss fara för Sverige,
eftersom verksamheten lätt kan
övergå att rikta sig mot svenska staten
direkt.

Emellertid har idskottet inte velat gå
med på att varje sådan verksamhet skulle
straffbeläggas utan endast sådan, som
bedrives på ett hemligt sätt eller med
svikliga medel, såsom den danske nazisten
gjorde. Vi ha alltså skrivit i utskottet,
att verksamheten skall bedrivas hemligen
eller med användande av svikliga
medel.

Herr Branting uttalade tre särskilda
anmärkningar mot utskottets utlåtande.
Den första var att man ur Kungl. Maj :ts
förslag tagit bort fordran på att verksamheten
skall bedrivas efter åtagande eller
mot ersättning. Jag har nyss förklarat,
varför man har gått den vägen.

Den andra anmärkning, som herr
Branting gjorde mot utskottsutlåtandet,
var att det måste vara svårt för svenska
domare att avgöra vad som skall anses
vara till men för främmande makts säkerhet.
Jag erkänner att det kan vara en
viss svårighet att avgöra det, men det är
alltid svårt att klara ut begreppen, när
det gäller brott av den art som det här
är fråga om. Emellertid vill jag framhålla,
att man kanske inte får underskatta
domarkårens omdöme och att brott av
den art, som det här gäller, inte få åtalas
utan tillstånd av Kungl. Maj :t. Jag
vet att en och annan sätter i fråga, huruvida
det kan vara en tillräcklig garanti.
Man åberopar förhållandena i Finland,
där regeringen kan stå under inflytande
av främmande makt och alltså
effekten av en åtalsprövning av, låt mig
säga, justitieministern eller inrikesministern
inte skulle vara så säker. Jag vill
emellertid med styrka framhålla, att de
missförhållanden, som påstås ha rått i
början av kriget med anledning av då
gällande lagstiftning rörande olovlig underrättelseverksamhet,
försvunno praktiskt
taget helt och hållet efter 1944, när
just en bestämmelse om denna åtalsprövning
antogs av riksdagen och Kungl.
Maj:t. Även enligt nu föreliggande förslag
får åtal för brott av denna beskaf -

Ang. ändring i strafflagen m. m.

fenhet väckas endast om Kungl. Maj :t
lämnar sitt medgivande därtill.

Herr Brantings tredje anmärkning var,
att utskottet har uppställt kravet på att
man skulle handla på ett hemligt eller
svikligt sätt. Jag vet inte riktigt vad herr
Branting menar med det. Man har ju
inte utan vidare velat straffbelägga varje
underrättelse av ifrågavarande slag utan
förutsatt, att den skall ha skett hemligen
eller med svikliga medel.

Med dessa ord tror jag, herr talman,
att jag har klargjort utskottets och min
egen inställning till denna fråga. Utan
straffbestämmelser mot företeelser av
denna art anser jag för min del inte —
det gjorde inte heller utskottet — att ett
välordnat samhälle gärna kan vara, allra
helst som det väl inte lär vara någon i
denna kammare som är obekant med det
förhållandet, att det även nu förekommer
spionage mot flyktingar, låt vara
att flyktingarna äro statslösa.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets hemställan.

I herr Löthners yttrande instämde
herrar Schlyter och Veländer.

Herr BRANTING (kort genmäle): Herr
talman! Jag tror att de konkreta exempel,
som herr Löthner nyss anförde ur
sin domarpraktik, voro ägnade att göra
intryck på kammaren. De gjorde också
intryck i utskottet. Men därmed har herr
Löthner bara förklarat, varför utskottet
har velat skriva sin paragraf så, att den
kriminaliserar vissa särskilda fall, men
han har inte lämnat en tillfyllestgörande
förklaring eller något försvar för det
sätt, på vilket utskottet formulerat paragrafen
och mot vilket jag tillät mig
framställa vissa anmärkningar.

Jag vill ytterligare bara säga, att när
det gäller frågan om att svensk domstol
skall avgöra, om vissa handlingar kunna
vara till men för främmande makts säkerhet,
erinrade herr Löthner om att i
dessa fall skulle åtal inte få ske annat
än efter Kungl. Maj:ts medgivande. .lag
kan för min del icke anse att den omständigheten,
att ett sådant åtal kommer
till stånd efter Kungl. Maj:ts medgivan -

100

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

de, skall göra det lättare för en svensk
domstol att avgöra vad som är till men
eller icke till men för en främmande
makt.

Herr LöTHNER (kort genmäle): Herr
talman! Det har anmärkts på att utskottets
behandling av detta ärende kanske
varit något förhastad. Det har varit ett
hastverk, säges det, och behandlingen
har inte varit förenlig med god ordning
för lagstiftningen. Då vill jag framhålla,
att det är inga nyheter utskottet kommer
med. Det mesta, som står där, förekommer
i straffrättskommitténs ursprungliga
förslag, som sedermera efter
remissbehandling beskars av Kungi.
Maj:t. Utskottet har endast sovrat kommitténs
förslag.

Att lagrådet inte hörts, erkänner jag.
Jag vet, att lagrådet har förklarat, att
det inte har någonting att anmärka emot
Kungl. Maj:ts förslag, men en ledamot
har sagt mig, att lagrådet inte brukar
göra anmärkning på straffbarhetsområdena.
Har Kungl. Maj:t ansett, att man
bör göra en snäv gränsdragning, så gör
lagrådet inte någon anmärkning, även
om det har en annan uppfattning om var
gränsen bör dragas.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Det kanske kan synas egendomligt, att
jag ingriper i denna debatt, men jag
tror, att om jag hänvisar till det faktum,
att jag satt med i samlingsregeringen
hela dess tid och då gjorde vissa erfarenheter
av tillämpningen av en liknande
formulering i den gamla lagen, så
torde det vara en tillräcklig förklaring
till att jag anser mig böra delge kammaren
åtminstone några av de erfarenheter,
som jag då gjorde.

Redan från första stund, då förslaget
väcktes om att införa en allmänt formulerad
bestämmelse om straff för olovlig
underrättelseverksamhet, var jag betänksam.
Jag gjorde invändningar vid överläggningarna
inom regeringen, men jag
lät det stanna därvid. Den tillämpning
av bestämmelsen, som därefter ägde rum,
inte bara bekräftade, utan överträffade

de farhågor, som jag hade uttalat i samlingsregeringen.
Det kom inte utanför
väggarna, men nu är det historia, och jag
kanske får berätta det. Det visade sig,
att bestämmelsen var farligare för vad
jag skulle vilja kalla en rimlig rättssäkerhet
än jag hade antagit. Det gjorde
att jag skärpte min opposition, visserligen
inte så långt, att jag reserverade mig
till statsrådsprotokollet — det ville vi i
det allra längsta undvika under samlingsregeringens
tid — men jag gav till
känna min mening i diskussionerna, och
jag lät också på det exemplar av propositionen
som underställdes mig och vari
det begärdes, att den då tidsbestämda
bestämmelsen skulle förnyas, anteckna
att bestämmelsen borde utgå.

Jag vågar för min del hävda, att under
flera år tillämpades denna lagbestämmelse
på ett sätt, som tillhör det
mera upprörande under hela krigstiden.
Det kom hit till landet en stor skara
flyktingar, som lämnade uppgifter om
förhållandena i Norge till t. ex. norska
legationen. Ibland var det inte flyktingar,
utan andra som gått över gränsen
helt enkelt för att förmedla vissa uppgifter
hit till Sverige. Jag är naturligtvis
inte främmande för den tanken utan
finner det ganska självklart, att norska
legationen vid den tiden vidarebefordrade
uppgifterna både till norska regeringen
i London och till den engelska
legationen här, varigenom verksamheten,
om man så vill säga, inte endast fick
karaktären av underrättelseverksamhet
från Norge till norrmän. Men låt vara
att så var fallet, så voro de hårda domar,
som då fälldes, i många fall, efter min
uppfattning åtminstone, fullkomligt orimliga.
Jag erinrar mig att det gång på
gång stod i tidningarna, att den och den
hade dömts för spioneri. Det angavs
aldrig närmare, vari brottet bestått; i
allmänhet voro processerna hemliga. Det
hände, att vederbörande dömdes till ett
relativt kort fängelsestraff -— fyra, fem
månader — men det fanns många som
dömdes mycket hårdare. Jag talade med
riksdagsmän och även med en del av
den svenska pressen, och man undrade,
vad det var för spioneri, som folk gjort

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

101

sig skyldiga till, eftersom de kunde slippa
undan med ett kort fängelsestraff.

1 själva verket skulle, som jag såg på
saken, ett fängelsestraff över liuvud taget
icke ha bort ifrågakomma i de allra
flesta fallen.

När man hade gjort en del sådana
erfarenheter, bestämdes det inom regeringen,
att såvitt angick åklagarna i
Stockholm åtal enligt paragrafen om allmän
olovlig underrättelseverksamhet inte
skulle få anställas, förrän frågan varit
underställd statsrådet Bergquist. Sedermera
infördes i lagen en bestämmelse
om att frågan om åtal enligt 14 a § •—
den om olovlig underrättelseverksamhet
— i alla fall skulle underställas Konungen,
som alltså skulle bestämma, huruvida
åtal skulle få äga rum eller inte. Det
blev härigenom — det skall jag ingalunda
bestrida — även från mina utgångspunkter
en väsentligt bättre ordning.

Här har nu samma ordning med åtalsprövning
av Kungl. Maj :t upptagits i det
lagförslag, som ligger på kammarens
bord. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att effekten av bestämmelsen därom
i hög grad kommer att bero på vem
som är justitieminister i landet, när frågan
om tillämpning av bestämmelsen blir
aktuell. Den innebär ingen verklig garanti
mot en mycket reaktionär — jag
hoppas ingen blir stött, om jag använder
det uttrycket — tillämpning av bestämmelsen
om olovlig underrättelseverksamhet.

Nu försöker man försvara formuleringen
av bestämmelsen om straff för
olovlig underrättelseverksamhet med det
argumentet, att man skulle kunna använda
bestämmelsen för att slå ned på
dem, som utöva spioneri på politiska
flyktingar här i landet. Om nu detta är
det egentliga skälet — jag förutsätter att
det anförts bona fide — och man således
i paragrafen vill ha ett skydd för politiska
flyktingar här i landet gentemot
det spioneri, som kan bedrivas av främmande
makt eller av svenska undersåtar,
som sympatisera med eu främmande
makt, så förstår jag inte, varför man
skall behöva införa en formulering, som

Ang. ändring i strafflagen m. m.

är så tänjbar, att den egentligen kan
användas till precis vad som helst. Det
visa erfarenheterna från den gångna
tiden.

Jag har velat klargöra för kammaren,
att detta inte är en ny ståndpunkt för
mig. Det är en ståndpunkt, som jag har
intagit under många år, även under den
tid, då paragrafen hade sin gamla formulering.
När nu regeringen efter mycket
ingående överväganden och beredningar,
det vågar jag försäkra, kommit
till det resultatet, att man borde avstå
från denna kautschukartade — för att
inte säga något mycket värre — formulering,
vill jag utan att på något sätt
vilja överdriva regeringens förstånd ändå
säga, att det förefaller mig, som om
regeringens prövning av denna angelägenhet
åtminstone kan anses vara lika
god som den prövning, första lagutskottet
har haft tillfälle att underkasta denna
sak. Det kan i varje fall icke finnas
något rimligt skäl att nu fatta ett positivt
beslut på denna punkt om införande
av en sådan bestämmelse, som utskottet
föreslagit. Jag vet visserligen inte,
hur krigsrädda ledamöterna av första
lagutskottet eller riksdagen äro, men
själv bedömer jag saken så, att även om
det möjligen kan tänkas, att det kan
komma ett nytt krig, tror jag nog att
man åtminstone bär så lång frist, att man
kan hinna ompröva den här saken och
se, om man inte kan finna någon bättre
lösning. Jag medger att jag tror, att det
är mycket svårt. Man har ju försökt i
åratal att komma fram till en lösning,
men den kommitté, som har förberett
ärendet, och första lagutskottet ha likväl
stannat vid formuleringar av ungefär det
slag vi hade i den gamla lagen. Nog tycker
jag att vi kunna hålla huvudet åtminstone
så kallt, att vi inte nu acceptera
detta första lagutskottets förslag,
utan ge både riksdagen och regeringen
tillfälle att ytterligare överväga denna
fråga.

Herr SCHLYTER: Herr talman! På den
tiden, då statsrådet Möller i regeringen
följde de åtal som han här har berättat

102

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

om, omfattade jag med den allra största
sympati hans inställning till dessa frågor,
och jag fick av honom veta mycket,
som jag såsom riksdagsman inte kunde
veta. Bl. a. var jag en av dem som upplystes
om innebörden av de spiondomar
som omtalades i pressen. Jag har
inte ändrat ståndpunkt, utan jag ser
fortfarande dessa frågor på samma sätt
som statsrådet Möller såg och ser på
dem. Jag har inte personligen deltagit i
vad herr Branting kallade hopsnickrandet
av den paragraf, som riksdagen nu
har att pröva. Det har skett med biträde
åt utskottet av de yppersta krafter,
varöver justitiedepartementet disponerar.
Men jag deltog, herr talman, 1944
i hopsnickrandet av den paragraf, som
gjorde slut på de åtal och domar, som
herr Möller här talade om. Det var den
paragraf, som lade i justitieministerns
hand att verkställa en förhandsprövning,
huruvida åtal skulle äga rum eller
inte, en uppgift som på ett mycket skickligt
sätt handhades av statsrådet Bergquist
och som jag är övertygad om kommer
att, så länge jag lever, handhavas
skickligt av våra justitieministrar.

Statsrådet Möller talade om tänjbarheten
i utskottets förslag. Denna egenskap
delar paragrafen med ett stort antal
paragrafer i den kungl. propositionen,
beträffande vilka man kan anföra,
att deras avfattning möjliggör att under
dem få in fall, som man är angelägen
att kunna straffa men som det är svårt
att med en mindre tänjbar formulering
få kriminaliserade. Det är en nödvändig
olägenhet av detta sätt att skriva lagar,
att man måste komplettera straffbestämmelserna
med en viss befogenhet för
åklagarmakten att avgöra, huruvida åtal
skall ske, varigenom man undviker att
åtal äger rum i andra fall än då det befinnes
befogat.

Tiden för min replik är kanske, herr
talman, nu slut. Jag vill ytterligare endast
påminna kammaren om de fall, som
herr Löthner omtalade och som man inte
kan träffa med den formulering Kungl.
Maj :t föreslagit, men vilka jag förmodar
att hela kammaren vill reagera emot.

Herr NERMAN: Herr talman! I den föreliggande
frågan har såväl justitieministern
som sedermera herrar Branting och
Holmbäck och sist men inte minst socialministern
gjort uttalanden, som jag
såsom lekman gott kan instämma i. Men
jag ber att därutöver i all korthet få
framföra tre synpunkter.

Den som ännu verkligen minns den
senaste krigstiden kan knappast undgå
att ha en känsla av åtminstone olust
över vad som då förekom på det här
området. Statsrådet Möller har vittnat
om att den olusten fanns ända uppe i
regeringen. Det har påmints om att t. ex.
hedervärda norska patrioter av hänsyn
till Norges förtryckare kastades i häkte
under lång tid här i Sverige bara därför
att de gjorde sin plikt mot sitt fosterland,
d. v. s. såvitt jag förstår sin högsta
mänskliga plikt i dåvarande läge. Alla
måste vi i dag liksom då gilla deras
gärning. Man gjorde det faktiskt i mycket
stor utsträckning den gången, och
det visade man till och med genom praktisk
efterföljd. Särskilt mot slutet av
kriget — när det blev klart, att det inte
var så farligt längre utan kanske till och
med farligare att inte göra någonting,
och det blev klart, att den rätta sidan
skulle segra — blev man överallt så
orädd och så rättsinnad, att till och med
medlemmar av den svenska regeringen i
tysthet konspirerade med Norge och
Danmark genom vapensändningar och
annat, och jag tror till och med att man
gjorde det med England. Hade det gått
rätt och lagligt till, skulle alltså vissa
statsråd ha burats in för lagstridig handling.
Risken finns med den av utskottet
nu föreslagna lagstiftningen alltjämt, om
statsråden inte sköta sig, d. v. s. om de
sköta sig. Det blev den gången en lijärtesak
att efteråt kunna visa, att man var
på rätt sida. Det säger jag på intet sätt
på elakhet. Efteråt ha ju också vederbörande
inte uraktlåtit att erinra om att
man gjorde sådana saker och i vissa fall
till och med och med rätta tackats med
medalj av främmande makt.

Vidare vill jag erinra om att det brukar
anses oriktigt och farligt att lagstifta
så, att man skapar vanvördnad för la -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

103

gen, t. ex. genom förbud, som det normala
rättsmedvetandet har svårt att förstå
rättmätigheten av. Man brukar få
höra det ibland när det gäller alkohollagstiftningen.
Här gäller det något betydligt
mera upprörande, något som
kränker vad jag vill kalla för det heligaste
i en människa: frihetskänslan. Vi
komma med den föreslagna lagstiftningen
att få många lagbrytare, och det vill
jag personligen deklarera, att kunde jag
i ett liknande fall som under förra kriget
göra ett för sin frihet kämpande folk
någon nytta med meddelanden •—■ meddelanden
av alla slag — i fråga om en
förtryckarstat, skulle jag inte tveka att
glömma att det funnes en lag sådan som
den utskottet föreslår.

Slutligen ligger det något högst motbjudande
i att vi i Sverige, som vi räkna
såsom en suverän stat, skola stifta lag
av hänsyn till, som det heter »men för
främmande makts säkerhet». Om jag inte
är fel underrättad fanns det förr i tiden
— jag tror fram till år 1940 — straff
endast för spioneri riktat mot Sverige;
något annat spioneri tänkte man aldrig
på. Det var undfallenhet av 1940 års
anda, då man som riktlinje för svensk
lagstiftning införde hänsynen till främmande
makt. Man talar om att det skall
kunna uppstå spionhärdar i Sverige, om
inte spioneri mot främmande makt kommer
att vara straffbelagt, men sådana
spionhärdar finns det nog ändå, och de
komma att finnas, hur man än lagstiftar.
Med en lag som den av utskottet
föreslagna inbjuder man direkt främmande
makt att försöka dirigera svensk
opinion. Spåren söderifrån sedan det sista
kriget äro verkligen förskräckande.

Och hur är det: ta andra stater samma
hänsyn till oss i sin lagstiftning, som
vi enligt utskottets förslag skola ta till
dem? Hur är det med Förenta staterna?
Hur är det med Sovjetunionen? Ha de en
lagstiftning, som skyddar Sverige, om
någon bedriver spioneri mot Sverige
inom de länderna? Jag skulle gärna vilja
veta det. Möjligen är en lagstiftning som
den föreslagna en politik för rädda småstater,
men jag tror inte att den hjälper
dem ändå. Man begär vid inte för mycket,

Ang. ändring i strafflagen m. m.

om man begär att Sveriges skall lagstifta
så, att avgörandet i fråga om svensk lags
tillämpning icke lägges i främmande
makts hand. Det borde ha räckt med
hänsynen till tyska legationen under förra
kriget.

Under det att justitieministern har velat
straffbelägga enbart upplysningsverksamhet
av militär art, har utskottet velat
införa den motbjudande skärpningen, att
lämnande av alla slags upplysningar,
som kunna vara till något slags men för
främmande makt, skall straffbeläggas.
Och vad som skall anses som men för
den främmande makten, det får ju alltid
ifrågavarande makt själv avgöra.
Måste vi vara så rädda? Jag instämmer
livligt i vad statsrådet Möller sade om
denna rädsla. Vi äro så rädda på det
här området, samtidigt som vi när det
gäller försvaret äro så morska, att vi
nedsätta övningstiden och nedrusta militärt,
medan andra rusta upp.

Helst skulle jag vilja ha bort allt främmande
inflytande ur svensk lagstiftning,
men då det inte nu föreligger formella
möjligheter till detta, tycker jag att man
åtminstone borde kunna antaga justitieministerns
formulering, som visserligen
stadgar straff för militärt spioneri mot
främmande makt enligt 8 kap. 7 § ■—
medan vårt eget land självt driver sådant
spionage och nödgas göra det —
men som dock något bättre än utskottets
formulering representerar svensk
suveränitet och nationell värdighet.

Jag ber att på förevarande punkt få
yrka bifall till herr Brantings reservation,
d. v. s. bifall till regeringens förslag.

Häri instämde herr Pauli.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
lyssnade med mycket stort intresse
på det anförande, som herr Löthner höll.
Det var inte polemiskt riktat mot mig,
men kammaren kanske ändå tillåter mig
att understryka, att herr Löthner i viktiga
delar av sitt anförande slog in öppna
dörrar i den mån han vände sig mot
mig. .Tåg poängterade för min del mycket
starkt önskvärdheten av en lagstiftning,
som innebär skydd för statslösa

104

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

personer, vilka vistas här i landet, och
även för svenska medborgare, vilka en
utländsk makt exempelvis på grund av
rashänsyn vill registrera.

Vad beträffar det exempel, som herr
Löthner drog fram i början av sitt anförande,
överensstämmer det alltså även
med min uppfattning, att sådana handlingar,
som det rörde sig om i exemplet,
skola straffbeläggas. Men det är intressant
att se, att utskottets textförslag är
så restriktivt när det gäller straffbarhet
i fråga om handlingar, riktade mot dessa
värnlösa personer; det är endast under
förutsättning att underrättelseverksamheten
sker hemligen eller med svikliga
medel som utskottet här anser sig
böra stadga straff. Då det gäller skydd
för främmande makt mot verksamhet,
som bedrives här i landet, fordras det
inte längre att verksamheten skall bedrivas
hemligen eller med svikliga medel,
för att den skall bli straffbar, utan då
öppnar man slussarna.

Den som läser förslaget ser bland annat,
att, såsom herr Löthner påpekade,
en mot främmande makt riktad underrättelseverksamhet
inte behöver omfatta
några hemliga förhållanden för att bli
straffbar; den kan gälla helt öppna saker.
Underrättelseverksamheten behöver
heller inte innebära fara för en främmande
makt, utan det räcker enligt utskottets
lagtext med att den kan medföra
men för främmande makts säkerhet.

Den formuleringen är sådan, att jag
för min del nog måste instämma med
herr Nerman, när han frågar, om det
verkligen är nödvändigt att vi äro så
rädda, att vi anse oss behöva skydda
främmande makter för men för deras
säkerhet.

Det har under denna debatt anförts
åtskilliga skäl för utskottets förslag, men
mitt yttrande och herr Brantings yttrande
ha inte på något sätt bemötts vad
beträffar frågan, huruvida det verkligen
skall vara nödvändigt att nu i en hastig
vändning, utan att höra remissmyndigheter
och utan att höra lagrådet, fastställa
en hastigt ihopkommen lagtext,
alltså tillämpa ett sätt att skriva lag, vil -

ket vi väl alla med rätta äro motståndare
till.

Inte annat än jag kan finna, måste en
lagtext av sådan typ som den av utskottet
nu föreslagna medföra mycket
stora faror för att främmande makter
med stöd av lagtexten vända sig till den
svenska regeringen med begäran om ingripande
emot företeelser här i landet,
som de ur sin synpunkt anse vara olyckliga.
Det kommer att bli en press på regeringen.
Vore det då inte lämpligt, att
man väntade med att antaga det stadgande,
som utskottet föreslår, tills den ansvariga
regeringen själv ansåge sig behöva
detsamma, eftersom denna lagtext
ju kan medföra faror för regeringens
självständighet gentemot främmande
makter?

Jag tillåter mig, herr talman, att vidhålla
mitt yrkande om bifall till det
kungliga förslaget.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Det
har sagts, att detta förslag har behandlats
med så stor brådska inom första
lagutskottet, att det inte har varit möjligt
att ägna detaljerna i detsamma den
uppmärksamhet, som skulle ha varit behövlig.
Men även om utskottet har varit
synnerligen arbetstyngt, har det dock
ägnat mycket stor uppmärksamhet åt de
punkter, där anledning till avvikelser
från Kungl. Maj:ts proposition har ansetts
föreligga. Just åttonde kapitlets
sjunde paragraf har inom utskottet varit
föremål för mycken diskussion, eftersom
vi voro fullt på det klara med att
denna paragraf berör ett område, där
det är nära nog ogörligt att få en lagtext
som kan tillgodose alla krav man
vill ställa upp, en lagtext som å ena sidan
täcker de farliga fall man önskar
komma åt, men å andra sidan utesluter
de fall, som man inte vill ha med.

Jag har i dag gått igenom några av de
debatter, som ha förts i riksdagen under
de gångna åren angående paragrafen
om straff för olovlig underrättelseverksamhet.
Den sista debatten här i
riksdagen i den frågan fördes, såvitt jag
har kunnat finna, i maj 1944. Vid det

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

105

tillfället lämnade dåvarande justitieministern
Bergquist en redogörelse för tilllämpningen
av paragrafen om olovlig
underrättelseverksamhet, och han konstaterade
då, liksom det tidigare har
konstaterats här i kväll, att tillämpningen
i början ledde till orimligheter —
grymheter kan man säga — men han
kunde också påvisa, att man efter hand
som förhållandena stabiliserades så
småningom kom fram till en rättstilllämpning,
som stod i allt bättre överensstämmelse
med det allmänna rättsmedvetandet.
Och så infördes, såsom här har
påpekats, år 1944 den anordningen, att
åtal jämlikt 14 a § i 8 kapitlet icke
skulle få väckas utan Konungens tillstånd.
Första lagutskottet har i sitt nu
förevarande utlåtande påpekat, att efter
den tiden ingen kritik har framkommit
mot tillämpningen av denna lagbestämmelse.
Jag menar att detta är en sak,
som bör hållas i minnet när man ger sig
in på den här frågan; det är självklart
att utskottet för sin del har fäst det allra
största avseende vid den omständigheten,
att den speciella åtalsprövningen bibehålies.

Jag erinrar om att den nya formulering
av bestämmelsen om straff för olovlig
underrättelseverksamhet, som straffrättskommittén
efter mycket arbete och
under samverkan av ypperliga krafter
på detta område i enlighet med sina direktiv
hade fört fram i sitt stora förslag
om ändringar i strafflagen, utsattes
för mycket skiftande omdömen under
remissbehandlingen. Från somliga håll
sades det, att den nya formuleringen
skulle innebära alltför stor stränghet,
och från andra håll påstods det, att den
var alltför mild. När departementschefen
hade att ta ställning till hur denna
paragraf skulle formuleras, gjorde han
det straffbara området mindre än vad
straffrättskommittén hade föreslagit, och
det är denna insnävning av straffbarhetsområdet
som enligt den uppfattning,
vilken kom fram i första lagutskottet,
är ägnad att väcka betänkligheter.

.Tåg skall inte förlänga debatten genom
att bär återigen gå igenom praktiska fall.
Herr Lötliner har lämnat cxemplifikatio -

Ang. ändring i strafflagen m. m.

ner, som redan förut ha delgivits första
lagutskottet och som inte ha undgått att
påverka vårt handlande.

Jag vill i det sammanhanget säga, att
jag tycker det är ganska orättvist att i
frihetens namn kritisera denna paragraf.
Visserligen kan man utan tvivel
kritisera den i frihetens namn, ty så som
denna paragraf är avfattad finns det
möjligheter till misstag och till godtycklig
tillämpning — det äro vi fullt på det
klara med — men vi ha ju lika väl som
de, vilka företräda en annan mening,
velat försöka komma åt sådana fall, där
det — ävenledes ur frihetens synpunkt
— vore lika upprörande, om straff i
fortsättningen inte skulle kunna utmätas.
Den garanti, som vi ha velat ställa
upp, är den gamla, sedan år 1944 beprövade,
nämligen den, att det skall uppdragas
åt Kungl. Maj :t att pröva åtalsfrågan.

Man kan säga: kan inte frågan få bli
föremål för ny utredning? — Jag talade
i dag med en man, som i stor utsträckning
har varit sysselsatt med detta formuleringsproblem,
och han sade: »Det
är ett nästan hopplöst företag att försöka
finna en bättre formulering. Vi ha arbetat
så mycket med dessa paragrafer
tidigare, och att få till stånd en formulering,
som å ena sidan tar in under lagens
tillämpning de farliga fallen men
å andra sidan inte fångar in de fall, som
man vill skola komma utanför, är omöjligt.
» Därför måste man tillgripa en sådan
formulering, som utskottet här har
föreslagit, men samtidigt genom den
speciella åtalsprövningen skapa garantier
mot en för sträng tillämpning.

Jag vill alltså mot dem, som här i frihetens
namn kritisera utskottets förslag
på denna punkt, säga att vi nog också i
frihetens namn kunna säga ifrån, att det
är ett utomordentligt viktigt intresse för
vårt land, för folkstyret och för demokratien,
att vi se till, att vi kunna dämpa
och hindra spionericentralernas verksamhet,
ett syfte vartill Kungl. Maj:t har
äskat särskilda och betydligt ökade medel.

.lag har fått i min hand eif uttalande,
som inrikesministern gjorde i andra

106 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

kammaren för några veckor sedan. Han
påpekade, att utbyggnaden av polisverksamheten
i syfte att bekämpa spioneriet
»är ett led i de allmänna försvarsåtgärder
och anstalter, som vi anse oss böra
upprätthålla till skydd för det svenska
samhället och den lagbundna ordning vi
alla vilja värna». När vi inom utskottet
genom den av oss föreslagna formuleringen
ha velat hindra eller åtminstone
dämpa den verksamhet, som bedrives av
vissa spionericentraler, anse vi också att
vi därigenom göra det svenska samhället
och friheten en stor tjänst. Jag instämmer
helt och hållet i vad herr Schlyter
sade i slutet av sitt anförande, nämligen
att han inte hade det minsta tvivel om
att denna bestämmelse om en åtalsprövning,
lagd i Kungl. Maj:ts hand, kommer
att tillämpas med samma varsamhet,
klokhet och försiktighet i fortsättningen
som den har tillämpats med alltsedan
sin tillkomst år 1944.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

1 detta anförande instämde herrar Lodenius,
Axel loar Anderson och Emil
Petersson.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Endast
ett par ord!

Herr Göransson åberopar ett yttrande
av inrikesministern. Det är då att framhålla,
att inrikesministern ju är ledamot
av den regering, som har framlagt
den proposition, till vilken vi, som inte
vilja antaga utskottets motivering, yrka
bifall. Vad regeringens ståndpunkt beträffar,
framgår det tydligt av det anförande,
som här har hållits, att regeringen
icke önskar den av utskottet föreslagna
lagstiftningen till hjälp i den
kamp, som bedrives mot spioneriet.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
kan för min del inte underlåta att uttrycka
min ledsnad och förvåning över
att herr Schlyter i dag har intagit den
principståndpunkten, att man i viktiga
— låt vara komplicerade — strafflagsfrågor
kan tillåta sig att stifta till sin
räckvidd obestämda lagar, bara med det

korrektivet, att det lägges i Kungl. Maj ds
hand att avgöra, huruvida åtal skall få
väckas eller inte. För mig ter sig denna
lagstiftningsprincip såsom en inkörsport
till godtycke och rättsosäkerhet.

Jag gladde mig åt herr justitieministerns
ord, när han under sina första allmänna
kommentarer yttrade, att han i
det nya åttonde kapitlet, sådant det föreligger
i Kungl. Maj ds förslag, ville se
att en skarpare gränsdragning kring det
straffbara området kommit till stånd.
Huruvida detta syftemål verkligen har
blivit förverkligat vill jag lämna därhän

— jag tänker exempelvis på 8 kap. 1 §

— men det mål, som herr justitieministern
ställer upp, finner jag för min del
vara vida att föredraga framför metoden
att skriva oklara lagar och sedan
lägga ansvaret för deras tillämpning på
Kungl. Maj d. Så bör icke lag vara skriven
i ett rättssamhälle.

Herr SCHLYTER: Herr talman! Jag
vill endast förklara, att herr Branting
har missuppfattat mig, när han uttalar
sig om en principståndpunkt, som jag
i dag skulle ha intagit. Jag finner emellertid
inte saken vara av sådan vikt, att
jag har anledning uppehålla kammarens
tid därmed.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på godkännande av den
nu ifrågavarande paragrafen samt vidare
därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, Kungl.
Maj:t föreslagit; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 kap. 7 § av
första lagutskottets i utlåtande nr 39

Torsdagen den 17

Nr 24. 107

framställda förslag till lag om ändring
i strafflagen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, Kungl. Maj :t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I fråga om utskottets motivering till
förevarande paragraf, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats, av herr
Holmbäck, att densamma skulle utbytas
mot följande uttalande: »I fråga om 8
kap. 7 § tillstyrkes Kungl. Maj :ts förslag.
Det synes böra övervägas, huruvida icke
även andra former av underrättelseverksamhet
borde förbjudas. Särskilt bör
därvid uppmärksammas politiskt spionage
från främmande makts sida mot
t. ex. statslösa flyktingar, vilka vistas i
Sverige utan att åtnjuta skydd av någon
främmande statsmakt, och politiskt spionage
som riktar sig mot svenska medborgare,
t. ex. för att sådana för främmande
makts räkning skola kunna registreras
efter rastillhörighet eller politisk
åskådning. Det torde emellertid kunna
förväntas att Kungl. Maj :t har sin
uppmärksamhet riktad på förevarande
spörsmål och efter vederbörlig utredning
till riksdagen inkommer med de
förslag, som prövas lämpliga.»

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till herr Holmbäcks berörda
yrkande samt vidare på avslag därå; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

S—13 §§.

Godkändes.

juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

9 kap. Om högmålsbrott.

I detta kapitel hade 8 § följande avfattning: Där

någon genom stympning eller annorledes
gör sig oduglig, för längre eller
kortare tid, till tjänstgöring som han skolat
fullgöra vid krigsmakten eller eljest
för rikets försvar eller ock genom att föregiva
sjukdom eller medelst annat vilseledande
undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet,
dömes för svikande
av försvarsplikt högst till straffarbete i
två år eller, om riket var i krig, högst
till straffarbete i fyra år.

I den av herr Branting vid utlåtandet
avgivna reservationen hade yrkats, att
orden »eller ock genom att föregiva sjukdom
eller medelst annat vilseledande»
måtte utgå ur bestämmelsen och att paragrafen
sålunda måtte erhålla följande
lydelse:

Där någon genom stympning eller annorledes
gör sig oduglig, för längre eller
kortare tid, till tjänstgöring som han
skolat fullgöra vid krigsmakten eller eljest
för rikets försvar undandrager sig
sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes för
svikande av försvarsplikt högst till straffarbete
i två år eller, om riket var i krig,
högst till straffarbete i fyra år.

Herr BRANTING: Herr talman! Vi
komma nu till en paragraf, som inte
har haft förmågan att väcka samma allmänna
intresse som den föregående.
Men den bestämmelse det här gäller kan
nog få ganska stor betydelse för våra
värnpliktiga. Det gäller 9 kap. 8 §. Kap.
9 handlar om »högmålsbrott», och i 8 §
stadgas straff dels för det fall, att någon
genom stympning eller annorledes
gör sig själv oduglig till krigstjänstgöring,
dels för det fall, att någon genom
att föregiva sjukdom eller medelst annat
vilseledande undandrager sig tjänstgöringsskyldighet.
Man har alltså här
sammanställt två i hög grad artskilda
beteenden, nämligen dels det allvarliga
brottet självstympning och dels den tyvärr
mycket vanliga förseelsen, att en
värnpliktig simulerar sig ha ont någon -

108 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

stans och därigenom vill undandraga sig
att deltaga i en besvärlig marsch eller
dylikt.

Jag skall inte uppehålla mig alltför
länge vid detta, men jag finner det ganska
orimligt alt man ställer dessa två
ting sida vid sida och betraktar dem
bägge såsom samma brott, nämligen »svikande
av försvarsplikt». Det är väl ändå
inte ett högmålsbrott, om en värnpliktig
beter sig på det, låt vara dumma och förkastliga
sättet att simulera sjukdom för
att smita undan någon besvärlighet!

Jag fäster herrarnas och damernas
uppmärksamhet på att både Föreningen
Sveriges häradshövdingar och Sveriges
advokatsamfund ha reagerat emot denna
straffbestämmelse, såväl i avseende
på straffens utmätande som i fråga om
sammanställningen av de två artskilda
brotten.

Jag vill tillåta mig att yrka den provisoriska
förbättringen, att orden »eller
ock genom att föregiva sjukdom eller
medelst annat vilseledande» måtte utgå
ur bestämmelsen. Därigenom kommer
paragrafen alltså att uteslutande drabba
sådana allvarliga brott som självstympning
och därmed jämförliga åtgärder,
och man får bort den egendomliga anordningen
att med dessa brott jämställa
den mycket vanliga simulationsförseelsen,
som åtminstone i vanliga fall enligt
mitt förmenande snarast bör betraktas
som en disciplinär förseelse, vilken
bör bestraffas på ett lättare sätt — genom
disciplinstraff eller dylikt — och
vars behandling kanske över huvud taget
inte har sin plats i den allmänna
strafflagen.

Herr LöTHNER: Herr talman! De båda
slag av förseelser, som det här är fråga
om, rikta sig bägge emot det allmänna
såtillvida, att de innebära ett svikande
av den allmänneliga medborgerliga plikten
att deltaga i rikets försvar, och bägge
dessa förseelser begås ju ofta nog,
innan vederbörande gärningsman har
trätt i militärtjänst. De båda förseelserna
äro alltså till arten om ej till graden
lika, och utskottet har i likhet med

Kungl. Maj:t och strafflagskommittén av
den anledningen inte funnit någon anledning
att behandla den ena förseelsen
i den allmänna strafflagen och den andra
i strafflagen för krigsmakten eller
någon annan specialförfattning. Att
straffskalan är gemensam och för hög
för den s. k. simulationen, är eu sak
för sig, som regleras genom straffmätningen,
och det kommer givetvis inte i
fråga att utdöma det högsta straffet för
simulation.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr PAULI: Herr talman! Var och en
som har någon erfarenhet från militärtjänst
vet ju, alt å ena sidan simulation
förekommer i ganska stor utsträckning
och ofta på ett ganska oförsvarligt sätt,
men att det å andra sidan också förekommer,
att sådant kallas för simulation,
som icke är simulation. Det har
i tidningarna under årens lopp anförts
åtskilliga fall, där patienter på militärsjukhus
ha blivit behandlade på ett
oriktigt sätt under den föreställningen
från vederbörande militärläkares sida,
att patienten simulerat, medan han i
själva verket var ganska allvarligt sjuk.
Här har man ofta att göra med ett subjektivt
omdöme. Det kan stå två läkaromdömen
mot varandra. Ett intyg från
en civil läkare kasseras måhända av
vederbörande militärläkare. Jag vill
härmed inte uttala något allmänt misstroende
mot militärläkarna. Jag bara
åberopar den erfarenhet, som faktiskt
finns och som visar att sådana konflikter
kunna uppstå.

Jag bär samma uppfattning som herr
Branting, att det knappast kan vara
rimligt, framför allt inte med avseende
på straffskalan, att sammanställa sådana
fall av självstympning, som ta sikte på
ett undandragande från hela militärtjänstgöringen,
med sådana fall av föregiven
sjukdom, som kanske ta sikte endast
på ett undandragande från en del
av tjänstgöringsskyldigheten. Denna
självstympning — som Ibsen har givit
en så oförglömlig bild av i »Peer Gynt»,

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 109

där Peer Gynt finner det vara otroligt
att en person skulle kunna göra något
sådant och säger: »Ja, taenke det; 0nske
det; ville det med; men (J0re det! Nej;
det skpnner jeg ikke!» — den vilja vi
säkert alla fördöma. Vi vela att det förekommit,
att svenska ynglingar ha utsatt
sig för dylik självstympning. Det
är en kriminell sak, och den är kriminell
också mot individen själv. Men att
koppla samman detta med de lindrigare
fallen, som kanske inte avse hela
tjänstgöringstiden, kan inte vara riktigt.
Lagtexten talar också om att någon
»undandrar sig sådan tjänstgöringsskyldighet».
Det står inte talat om tjänstgöringen
i dess helhet utan tjänstgöring.

Man kan kanske trösta sig med att
herr Löthner säger, att simulanten troligen
inte blir dömd till straffmaximum,
straffarbete i två år. Jag vet inte vad
han kan bli dömd till, men jag tycker
i varje fall, att han inte skall läggas i
samma gryta som självstymparen. Folk
med juridisk erfarenhet ha också reagerat
mot detta. Både Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund
ha funnit detta oriktigt.

Jag ber att få förena mig med herr
Branting i hans yrkande och hemställer
alltså om bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på godkännande
av det under behandling varande
kapitlet samt vidare därpå att nämnda
kapitel skulle godkännas med den ändrade
lydelse av 8 §, som påyrkats i den
av herr Branting vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på kapitlets godkännande enligt
utskottets förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 9 kap. av första
lagutskottets i utlåtande nr 39 framställ -

Ang. ändring i strafflagen m. m.

da förslag till lag om ändring i strafflagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda kapitel
med den ändrade lydelse av 8 §, som
påyrkats i den av herr Branting vid utlåtandet
avgivna reservationen.

10 kap.

Godkändes.

11 kap. Om brott mot allmän ordning.

I det genom propositionen nr 80 framlagda
förslaget till lag om ändring i
strafflagen hade 18 kap. 13 § erhållit
följande lydelse:

Sprider någon ut, håller till salu eller
utbjuder skrift, målning, teckning eller
bild, som sårar tukt och sedlighet eller
genom grov kränkning av andras människovärde
är ägnad att väcka allmän
anstöt, straffes för anstötligt förfarande
med böter eller fängelse. Lag samma vare,
om man genom annan gärning sårar
tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse därav
kommer.

I propositionen hade framhållits, att
genom den föreslagna ändringen av berörda
paragraf •— vilken nu endast avsåge
sedlighetssårande gärningar —
bland annat vissa former av rashets komme
att kunna bestraffas.

I motionen 1:280, av herr Holmbäck,
hade hemställts att riksdagen, i stället
för att antaga den genom propositionen
nr 80 föreslagna ändringen i 18 kap. 13 §
strafflagen, måtte i överensstämmelse
med vad straffrättskommittén föreslagit
i 11 kap. införa en bestämmelse av följande
innehåll:

Den, som hotar, förtalar eller offentligen
smädar någon grupp av befolk -

Ilo Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

ningen med viss härstamning eller trosbekännelse,
skall för hets mot folkgrupp
dömas till böter eller fängelse.

Ett yrkande av liknande innebörd hade
framställts i motionen II: 432, av
herrar Hagberg i Luleå och Karlsson i
Stuvsta.

I utskottets nu föredragna förslag till
ändrad lydelse av 11 kap. strafflagen var
7 § så lydande:

Hotar, förtalar eller smädar någon
offentligen folkgrupp med viss härstamning
eller trosbekännelse, dömes för
hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.

Det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till ändring i 18 kap. 13 § strafflagen
hade icke upptagits av utskottet.

Herr WISTRAND: Herr talman! I 11
kap. 7 § finns en bestämmelse mot s. k.
rashets. Utskottet har där tagit en annan
formulering än den som Kungl. Maj :t
har föreslagit, och då utskottet är enhälligt
finns det väl inte så mycket att
göra åt den saken. Jag beklagar emellertid,
att utskottet inte har ansett sig kunna
gå på samma linje som Kungl. Maj :t.

Den bestämmelse, som utskottet föreslår,
leder såvitt jag kan förstå till den
ytterst underliga juridiska konsekvensen,
att man väl är förhindrad att hota,
förtala eller smäda en folkgrupp, som
har viss härstamning eller trosbekännelse,
men däremot är fullkomligt oförhindrad
att begå samma handling gentemot
andra folkgrupper, som inte sammanhållas
av dessa band. Nu vill jag naturligtvis
inte ett ögonblick bli tagen för
någon försvarare av rashetsen. Det är i
och för sig en av de otäckaste företeelser
som ha funnits i vår tid, men att till
dess beivrande konstruera en lagstiftning,
som skyddar godtyckligt angivna
folkgrupper samtidigt som den utlämnar
andra, är enligt min mening föga
lämpligt. Man bestraffas, om man i något
vårdslösa ordalag uttalar sig om zigenarnas
sociala egenskaper, och man
bestraffas, om man under samma betingelser
vänder sig mot t. ex. den för samhället
mången gång farliga inställning,

som kännetecknar en folkgrupp som
Jehovas vittnen, vilken sammanhålles av
en viss religiös uppfattning. Däremot är
det fortfarande fullt tillåtet att tala
smädligt om vår domarkår eller om vår
officerskår. Man har visserligen inte rättighet
att sprida falska rykten om dem,
men tala smädligt är man, såvitt jagkan
förstå, fullkomligt oförhindrad att
göra. Man kan också göra det om andra
kårer, om folkskollärarkåren och läkarkåren,
ja, snart sagt om vilken kår som
helst. De äro icke skyddade; endast om
bandet utgöres av en gemensam ras eller
en gemensam trosbekännelse är en folkgrupp
fullkomligt skyddad och det alldeles
oavsett värdet av vederbörandes
kvalifikationer för att bli föremål för
statsmakternas speciella omvårdnad.

Det hade varit betydligt bättre, att man
hade stannat vid det förslag, som Kungl.
Maj :t har framlagt och som jag tycker
tillgodoser de berättigade intressen som
samhället har att ur sina synpunkter
förhindra rashets.

Jag har, herr talman, intet yrkande i
denna fråga. Jag har ett enhälligt utskott
emot mig, och det finns väl vid sådant
förhållande inte stor anledning att komma
med något yrkande. Jag vill bara
konstatera, att den lagbestämmelse, som
vi nu gå att stadfästa, har fått en enligt
min mening synnerligen olycklig juridisk
konstruktion.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
tillåter mig svara helt kort.

Att denna lagbestämmelse har föreslagits
med anledning av en motion av
mig — den vilar på straffrättskommitténs
förslag — beror naturligtvis på att
det visat sig, att en dylik bestämmelse
behövs. Något skydd för andra grupper
i samhället torde för närvarande inte
behövas.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, godkändes förevarande
kapitel.

12 kap. Om förfalskningsbrott.

I detta kapitel hade 11 § följande lydelse: -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

Har någon, som ådragit sig ansvar enligt
vad förut i detta kapitel är sagt, innan
avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt
avvärjt den fara i bevishänseende
som gärningen innebar, må straffet nedsättas
under vad eljest bort följa å gärningen.
Var faran ringa och är brottet
ej belagt med svårare straff än fängelse,
vare fri från straff.

I den av herr Branting avgivna reservationen
hade yrkats, att förevarande paragraf
måtte utgå samt att den föreslagna
12 § i samma kapitel i stället måtte betecknas
11 §.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag har
under detta kapitel avgivit en reservation
beträffande 11 §. Det rör sig emellertid
här om en speciell juridisk fråga,
och jag saknar varje förhoppning om
att kunna övertyga kammaren om den
ståndpunkt jag företräder eller att ens
kunna väcka något intresse hos kammaren
för densamma.

Jag vill inskränka mig till att erinra
om denna reservation, men framställer
icke något yrkande.

Herr LöTHNER: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning godkändes
det nu föredragna kapitlet.

13—16 kap.

Godkändes.

19 kap. Om allmänfarliga brott.

I förevarande kapitel var 7 § så lydande: Framkallar

någon allmän fara för djur
eller växter medelst gift eller genom att
överföra eller sprida elakartad sjukdom
eller genom att sprida skadedjur eller
ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes
för förgöring högst med straffarbete
i två år.

Är brottet grovt, dömes för grov förgöring
till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om det skett
med uppsåt att skada eller om egendom
av betydande värde utsatts för fara.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

I herr Brantings reservation hade yrkats,
att i paragrafens första stycke orden
»för förgöring» samt i andra stycket
orden »för grov förgöring» måtte utgå
samt att paragrafen sålunda måtte erhålla
följande lydelse:

Framkallar någon allmän fara för djur
eller växter medelst gift eller genom att
överföra eller sprida elakartad sjukdom
eller genom att sprida skadedjur eller
ogräs eller på annat dylikt sätt, straffes
högst med straffarbete i två år.

Är brottet grovt, dömes till straffarbete
i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om det skett
med uppsåt att skada eller om egendom
av betydande värde utsatts för fara.

Herr BRANTING: Herr talman! I den
nya strafflagen liksom i den som kom
till år 1942 har straffrättskommittén bemödat
sig om att finna på särskilda namn
för de särskilda brotten, och därvidlag
har straffrättskommittén varit inställd
på att välja mycket gammaldags och
egendomliga benämningar.

I detta kapitels 7 § har nu införts en
ny straffbestämmelse, nämligen för det
fall att någon medelst gift eller annorledes
framkallar allmän fara för djur
eller växter. Jag har självfallet ingenting
att invända mot att en sådan straffbestämmelse
kommer till. Emellertid
har det nu föreslagits — och jag har velat
för en gångs skull reagera mot dessa
konstigheter — att detta speciella brott
skall i lagen kallas för »förgöring». Den
som har begått brottet skall alltså straffas
för »förgöring». Jag finner denna benämning
misslyckad. Den för tanken till
medeltid och trolldom, och den hör icke
hemma i vår tid. Något speciellt namn
för detta lyckligtvis mycket ovanliga
brott är icke heller påkallat.

Jag vill tillåta mig att yrka, herr talman,
att i paragrafens första stycke orden
»för förgöring» och i andra stycket
orden »för grov förgöring» måtte
utgå. Denna redaktionella ändring kan
företas mycket lätt utan att någon förskjutning
i meningen äger rum, och jag
vill hemställa om bifall till detta yrkande.

112

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

Herr PAULI: Herr talman! Av både
filologiska och kulturhistoriska skäl ber
jag att få instämma med herr Branting.

Herr LöTHNER: Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på godkännande av det
under behandling varande kapitlet samt
vidare därpå att nämnda kapitel skulle
godkännas med den ändrade lydelse av
7 §, som påyrkats i den av herr Branting
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på kapitlets
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Branting begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 19 kap. av första
lagutskottets i utlåtande nr 39 framställda
förslag till lag om ändring i strafflagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda kapitel
med den ändrade lydelse av 7 §, som
påyrkats i den av herr Branting vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Branting begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 39.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

20—22, 24 och 25 kap.
Godkändes.

26 kap. Om brott av krigsmän.

I detta kapitel hade 10 § följande avfattning: -

(i Kungl. Maj:ts genom proposition nr

1U framlagda förslag:) (i utskottets förslag:)

Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande till
krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan
gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes för uppvigling av
krigsmän till disciplinstraff eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå straffarbete
kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas.

Deltager krigsman i sammankomst
som på grund av ändamålet med dess
anordnande eller eljest uppenbarligen
är riktad mot krigsmakten eller
rikets säkerhet, eller ansluter sig
krigsman till demonstration med sådant
syfte, straffes med disciplinstraff eller
fängelse.

Det av utskottet tillagda andra stycket 1:311, av herr Herlitz, vari hemställts,
har tillkommit i anslutning till motionen att riksdagen ville i förslaget om and -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

113

ring i strafflagen vidtaga sådan ändring,
att ett straffbud om olovlig sammankomst
upptoges i 26 kap.

Vid 26 kap. 10 § hade reservationer
anmälts

1) av herr Krugel, som likväl ej antytt
sin åsikt;

2) av herrar Lindqvist och Olofsson,
fru Sjöström-Bengtsson samt herrar
Lindgren, Olsson i Mellerud, Berg och
Andersson i Mölndal, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen med avslag
å motionen I: 311 måtte antaga 26 kap.
10 § strafflagen i den av Kungl. Maj:t
i proposition nr 144 föreslagna lydelsen.

Herr KRtiGEL: Herr talman! När kammaren
går att ta ställning till föreliggande
förslag, varigenom del av hittillsvarande
strafflag för krigsmakten utgår
för att ersättas av tvenne kapitel, detta
och kap. 27 om »brott av krigsman» respektive
»särskilda bestämmelser för
krig, beredskapstillstånd m. m.», som en
del av allmänna strafflagen, förverkligas
en sedan länge inom vida kretsar av
vårt folk närd önskan om större likställighet
inför lag mellan civil person och
medborgare i militär funktion. Ett kommande
ärende, första lagutskottets utlåtande
nr 41, med förslag till ny militär
rättegångsbalk, kommer också att,
om det antages av riksdagen, tillföra lagstiftningen
betydande värden, vad gäller
strävan till utjämning i nyss berörda
avseende. Litet var har säkerligen haft
en stark känsla av behovet av reformer
eller förbättringar på dessa områden,
och särskilt starkt har detta behov förnummits
av dem som under åren haft
tillfälle att på nära håll följa den militära
rättskipningen. Jag syftar nu närmast
på dem inom första lagutskottet
som haft att granska militicombudsmannens
årligen återkommande verksamhetsberättelse,
som stundom blottat svåra
brister. Härmed har jag inte velat
kasta någon skugga på någon viss person,
vad själva tillämpningen angår —
fel och försummelser äro för övrigt inte
bara en militär företeelse; litet var har

8 Borsta kammarens protokoll 1948. Nr 24.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

i allmänhet tillfälle att redovisa sådana
— och den största bristfälligheten har
onekligen också legat i själva lagstiftningen
eller, om jag får uttrycka mig
så, i systemet. Och därför gläder det
mig alldeles särskilt, herr talman, att vi
i dag äro i tillfälle att få ta ställning
till såväl nya straffbestämmelser som ny
rättegångsordning på området i fråga.
Det gläder mig också, herr talman, att
utskottet så enigt kunnat samlas kring
propositionen. Endast i ett par fall har
utskottet vidtagit justeringar eller tilllägg
och endast i ett utav dessa, kap.
26 § 10, inbördes varit skiljaktigt. Själv
har jag på sistnämnda punkt anfört en
blank reservation, som föranleder mig
till några korta kommentarer.

I kap. 26 § 10 punkt 1, vars lydelse
helt sammanfaller med propositionens,
stadgas straff för »krigsman som muntligen
inför samling av krigsmän eller
eljest i meddelande till krigsmän uppmanar
eller annorledes söker förleda
till lydnadsbrott eller annan gärning,
varigenom krigsman åsidosätter sin
tjänsteplikt». Med samling av krigsmän
torde i detta fall få anses sådan gruppering
av exempelvis värnpliktige som
stundom förekommer på kaserngård, i
logement eller annorstädes utan att samlingen
varit föranledd av något annat
än dagligt legitimt sysslande eller vila.
I punkt 2 av samma paragraf, ett tillägg
till propositionen alltså, stadgas straff
för krigsman, som deltager i »sammankomst
som på grund av ändamålet med
dess anordnande eller eljest uppenbarligen
är riktad mot krigsmakten eller
rikets säkerhet eller som ansluter sig
till demonstration med sådant syfte». Begreppet
sammankomst torde i detta fall
få anses ha en mycket vid betydelse,
och då lagtexten i övrigt är vagt formulerad,
är det fara värt att tillämpningen
kan komma att ge anledning till besvärligheter,
som borde kunna undvikas i
fred utan att samhälleliga intressen äventyras.
Det vill också synas som om utskottet
insett detta, ty dess motivering
för straffbestämmelsen i fråga rymmer
energiska försök att mildra intrycket av
onödig hårdhet.

114 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

Om punkt 1 ha utskottets samtliga
medlemmar kunnat enas, under det att
punkt 2 dikterats av en majoritet av åtta
personer.

En minoritet, reservanterna herrar
Lindqvist och Olofsson samt fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., har på i reservationen
angivna skäl velat stanna för § 10,
sådan dess lydelse är enligt propositionen,
alltså utan tillägg. Den väsentliga
orsaken till detta ställningstagande torde
få anses vila på den uppfattningen,
att ett biträdande av utskottets förslag
skulle komma att äventyra församlingsfriheten,
en tillgång som man icke utan
mycket starka skäl vill beröva medborgare
i fredstid. Det skulle också, anse
reservanterna, därest en inskränkning i
angivet avseende gjordes, komma att
uppstå svåra problem rörande gränsdragningen
mellan lovliga och olovliga
sammankomster.

För egen del har jag, herr talman, såsom
av det sagda redan framgått, kunnat
utan betänkligheter ansluta mig till utskottets
förslag, vad angår punkt 1. Däremot
har jag icke ansett mig kunna
biträda vare sig utskottets förslag rörande
punkt 2 eller reservanternas, herrar
Lindqvist och Olofsson samt fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., ställningstagande
i denna del.

Det är uppenbart att utskottets förslag
är orimligt hårt. Enligt detsamma
straffbelägges deltagande i sammankomst,
lyssnandet så att säga kriminaliseras,
och det måste anses vara att gå
för långt. Visserligen heter det att förutsättningen
för straffbarhet är att sammankomsten
uppenbarligen är riktad
mot krigsmakten. Men ha vi rätt att begära
av den värnpliktige, som av en tillfällighet
hamnar på ett möte, att han
genast skall förstå innebörden av mötet,
om det är ett olovligt sådant, och
lämna det? Gör han det inte och om en
skarpsinnig åklagarmakt, som också
kommer tillstädes, genomtränger dunklet
i den skicklige agitatorns förkunnelse
och finner den brottslig, så torde vår
värnpliktige icke undgå åtal, ändå att
han enligt vanliga rättsbegrepp — och
de böra ju vara vägledande i vår lag -

stiftning —• icke gjort sig skyldig till förseelse,
varför han bör ställas inför domstol.
Jag kan inte finna något underlag
i detta fall för begreppet skyldig. Och
jag tror mig veta att också utskottet varit
tveksamt på denna punkt.

Om deltagande i demonstration och
konsekvenserna av sådant deltagande,
varom också förekommer stadgande i
punkt 2, kan föras samma resonemang
som beträffande deltagande i möte eller
sammankomst.

Den individuella propagandan är icke,
säger utskottet, ägnad att läggas till
grund för ett straffstadgande, utan ett
dylikt bör omfatta den mera påtagliga
agitationen vid sammankomster och demonstrationer.
Ja, men om utskottet finner
detta ställningstagande riktigt, så är
det ägnat att förvåna att den öppna agitationen,
som är den mindre farliga, bedömes
hårdare, varmed jag emellertid
icke vill ha sagt att den ej bör bestraffas,
om den, såsom utskottet uttrycker
det, uppenbarligen är riktad mot krigsmakten
eller rikets säkerhet. Men en sådan
agitation synes mig kunna åtkommas
utan att dess straffbeläggning förenas
med samma påföljd för deltagande i
sammankomst eller demonstration, och
utskottets förslag enligt punkt 2 innebär
en sådan konsekvens.

Jag har sålunda, herr talman, funnit
utskottets förslag till lagstiftning i denna
del för hårt och för långt gående,
men samtidigt också ställningstagandet i
den Lindqvistska reservationen, som
sammanfaller med propositionen, otillräckligt
inte minst med hänsyn till den
oro som för närvarande kännetecknar
vår situation men också förhållandena
i världen i övrigt.

Det är vår plikt att slå vakt om de
demokratiska värdena, den församlingsfrihet
etc., varom reservanterna herr
Lindqvist m. fl. tala, men vi få inte heller
glömma att en förutsättning för dessa
värdens bevarande är vår frihet och
vårt oberoende som nation och att därför
de krafter, som vilja äventyra dessa
förutsättningar, måste motverkas, ja, om
de gå för långt, bestraffas.

Jag har därför kommit till den upp -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

115

fattningen att 10 § i kap. 26, såsom den
lyder enligt propositionen, bör kompletteras
med ett tillägg, en andra punkt, enligt
vilken krigsman, som inför sammankomst
av krigsmän öppet eller i meddelande
som sprides bland krigsmän agiterar
mot krigsmakten till uppenbar skada
för denna eller rikets säkerhet, bör
bestraffas, ett förslag alltså skilt från
utskottets främst därutinnan att endast
den agerande, icke den passive, drabbas
av påföljd och från propositionens och
reservanternas yrkande därutinnan, att
krigsman över huvud taget bör avhålla sig
från agitation mot det yrke eller organ,
vars uniform han bär, eller det land, för
vars försvar och säkerhet han utbildas.
Och i den djärva, kanske förmätna förhoppningen
att kunna samla utskottet på
denna linje tillät jag mig också under
utskottsbehandlingen ställa yrkande i enlighet
härmed, men utan att vinna nödig
anslutning.

Med hänsyn härtill och den skiljaktighet
i uppfattning, som jag givit uttryck
åt i förhållande till såväl utskottet som
reservanterna, har jag, herr talman, intet
yrkande beträffande 10 §, men yrkar
i övrigt bifall till utskottets förslag under
förevarande punkt.

Herr OLOFSSON: Herr talman! Tåg
har tillsammans med sex andra ledamöter
av första lagutskottet avgivit en reservation
beträffande 10 § i förevarande
kapitel.

Anledningen till mitt ståndpunktstagande
i denna fråga har varit, att jag
anser, att man bör bringa krigslagarna
under fredstid i största möjliga överensstämmelse
med civillagarna i allmänhet,
och vidare har jag ansett det orimligt,
att alla krigsmän som vid ett möte avlyssna
ett föredrag, därvid föredragshållaren
fäller yttranden, som äro brottsliga,
skulle kunna åtalas och ställas till ansvar.
Det kan ju tänkas, att flera av mötesdeltagarna
av enbart nyfikenhet avlyssnat
föredraget utan att ta något intryck
av vad som därvid yttrats. Det kan
måhända tyckas, att man går för långt,
när man drar ut konsekvenserna på det -

Ang. ändring i strafflagen m. m.

ta sätt, men det kan ju inträffa, att på
ett dylikt möte följer en diskussion, vilken
alltså skulle falla under denna bestämmelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Lindqvist m. fl. till utskottets
utlåtande fogade reservationen,
som avser bifall till den kungl. propositionen.

Herr LöTHNER: Herr talman! Utskottet
har vid sitt ställningstagande i denna
fråga givetvis inte varit blint för att
det förslag, som här föreligger, innebär
en inskränkning i den s. k. församlingsfriheten.
Men när det gäller krigsmän
har utskottet ansett, att de måste underkasta
sig denna inskränkning, detta av
hänsyn till krigsmaktens effektivitet.
Krigslagstiftningen är ju över huvud taget
till för att öka försvarsmaktens effektivitet.

Utskottet har inte heller varit blint för
att om inte demokratien, som det heter,
själv vidtar åtgärder för att hindra propaganda
av den art som man här syftar
på, så innebär detta i och för sig en
fara för just det demokratiska samhället.

Utskottet har inte velat överflytta bestämmelsen
om förbud i 27 kap. 7 §,
som gäller för krigstid, på fredsförhållanden.
Det har man ansett vara för hårt.
Man har i stället gått den medelväg, som
förordas i utskottets förslag.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till utskottets förslag.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! Departementschefen och hela
första lagutskottet äro fullständigt eniga
om att inskränkningar för krigsmän i deras
allmänna fri- och rättigheter inte
skola förekomma i andra fall än då det
är oundgängligen nödvändigt.

En av de fundamentala fri- och rättigheterna
för medborgarna i ett demokratiskt
samhälle är församlingsrätten.
Att en inskränkning i denna rätt för
krigsmän iir nödvändig under beredskapstillstånd
eller då landet iir i krig,
därom iir också utskottet fullständigt
enigt. Mot straff för den, som under

116 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

krigstid eller beredskapstillstånd deltager
i sådan sammankomst som beskrives
i 27 kap. 7 §, har inte höjts någon röst
i utskottet.

Det var först när genom herr Herlitz’
motion den frågan restes, huruvida en
sådan inskränkning i församlingsrätten
vore motiverad även i fredstid, som meningarna
delade sig. Utskottets majoritet
anser att så är förhållandet och framhåller
bland annat, att man i detta avseende
inte bör underlåta att vidtaga
sådana lagstiftningsåtgärder vilka äro
oundgängligen nödvändiga såsom stöd
för disciplinen.

Jag tror inte att ett förbud för krigsman
att deltaga i sådana sammankomster,
som beskrivas i det föreslagna tilllägget
till 26 kap. 10 §, kommer att stärka
disciplinen. Det kan tänkas, att ett
sådant förbud verkar i rakt motsatt riktning.
Disciplinens bästa stöd är säkert
ett förtroendefullt förhållande mellan
officerare och manskap, och jag sätter
starkt i fråga om ett förbud sådant som
det här ifrågavarande kommer att bidraga
till detta förtroende.

I övrigt vill jag instämma i vad utredningen
har sagt rörande denna sak, nämligen
att det ligger i sakens natur, att
särskilt starka skäl måste föreligga för
att fullgörandet av en medborgerlig skyldighet
sådan som värnplikten skulle åtföljas
av en inskränkning av ifrågavarande
slag i en allmän medborgerlig rättighet.
Reservanterna ha i likhet med
Kungl. Maj:t ansett, att några sådana
starka skäl i detta avseende inte föreligga.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen av herr Lindqvist m. fl.,
som överensstämmer med Kungl. Maj :ts
förslag. Jag har just fått ett meddelande
om att andra kammaren har bifallit reservationen,
och jag hoppas att denna
kammare i det fallet skall följa medkammarens
beslut.

Här instämde herrar Schlyter och
Lindgren.

Herr LöTHNER: Herr talman! Visserligen
skulle det vara önskvärt, om man

kunde skapa ett ordnat samhälle och
respekt för lagarna utan tvång och endast
genom lagarnas egen goda beskaffenhet
och det förträffliga folkmaterial
som finns, men den historiska erfarenheten
visar att detta inte går. Lag och
ordning måste över huvud taget i viss
mån uppehållas med tvångsmedel.

Det är därför utskottet har ansett, att
det inte räcker att bara bygga på den
förmodade goda viljan, utan att det också
måste finnas straffbud.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Det
bör kanske sägas tydligt ifrån, att det
här icke gäller att införa någon ny inskränkning
i krigsmäns rätt att sammankomma.
Skillnaden mellan Kungl.
Maj :ts och utskottets förslag ligger i stället
i att utskottet bibehåller en motsvarighet
till det förbud för krigsmän mot
att olovligen sammankomma, som redan
finnes i krigslagarna.

När man säger att av denna bestämmelse
skulle kunna följa åtskilliga vådor,
därför att det är svårt att skilja
mellan lovlig och olovlig sammankomst,
och när man i övrigt talar om riskerna
vid tillämpningen, så kan på detta svaras
att de nuvarande krigslagarnas 73 §,
som ju har varit i kraft under decennier,
på senare år har tillämpas i mycket
liten utsträckning. Man skulle av
detta förhållande kunna dra slutsatsen,
att denna bestämmelse kanske är helt
och hållet överflödig, eftersom man
egentligen aldrig har behövt tillgripa
straffbestämmelsen, men däremot kan
invändas att det möjligen ligger så till
att den tradition, som har grundlagts
inom krigsmakten på grundvalen av det
gällande förbudet, har verkat så pass
återhållande att krigsmännen i allmänhet
ha iakttagit denna regel.

De sakkunnigas förslag att för fredstid
borttaga denna bestämmelse har under
remissbehandlingen avstyrkts av åtskilliga
hovrätter och av justitiekanslersämbetet.
Jag vill också påpeka att i de
avstyrkande hovrätterna finnas personer,
som tidigare tjänstgjort inom militieombudsmansämbetet.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 117

Det är en mycket svår fråga att avgöra,
om man skall våga låta en sådan
här bestämmelse bortfalla eller inte. Det
trevligaste vore ju att låta den falla, ty
det är inte roligt att lagstifta om inskränkningar
i människornas frihet. Å
andra sidan har utskottet sagt sig, att i
vårt nuvarande läge och med hänsyn
till situationen ute i världen är önskvärt,
att vi med alla medel söka förhindra
en infiltration inom vår krigsmakt,
liksom inom vårt folk, av för folEstyret
främmande tänkesätt. Det är detta
som varit vägledande.

Man kan visst bygga på förtroende,
och man skall göra det, men man måste
samtidigt ta hänsyn till att människorna
över huvud taget äro mycket ovarsamma
och obetänksamma. Detta gäller särskilt
de grupper av unga, som inkallas till militärtjänst.
Man måste betänka, att de
mycket lätt kunna ledas in på att deltaga
i någonting, som riktar sig mot rikets
säkerhet eller mot krigsmakten.

I utskottsutlåtandet ha emellertid satts
åtskilliga spärrar mot ett obehörigt tilllämpande
av denna bestämmelse. Individuell
agitation skall sålunda inte kunna
bestraffas. Den olovliga sammankomsten
skall vidare uppenbarligen vara
riktad mot rikets säkerhet eller krigsmakten.
Det är inte heller meningen, att
denna bestämmelse skall lägga hinder i
vägen för de lojala personalsammanslutningarnas
arbete. Det finns också en hel
del andra bestämmelser av liknande art.

Jag anser det som sagt riskabelt att i
nuvarande läge avskaffa detta förbud.
Det må vara en önskan att kunna göra
det framdeles, men världen är numera
så tilltrasslad och så ond, och jag tror
att strömmarna i olika riktningar gå så
häftigt, att det kan vara klokt för demokratien
att på detta område värna om
sitt hus.

.lag är inte rädd för tillämpningen.
Jag stöder mig i det fallet på det faktum,
att de nuvarande krigslagarnas
73 § i sin ålderdomliga och mycket

egendomliga formulering inte lett till
några förvecklingar under senare år. Jag
är övertygad om att inte heller den av

Ang. ändring i strafflagen m. m.

utskottet föreslagna bestämmelsen kommer
att göra det.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag ber
om ursäkt att jag något förlänger diskussionen,
men jag måste med några ord
belysa, varför detta för mig framstår såsom
en mycket stor fråga.

Justitieministern berörde den i sitt inledande
anförande och underströk med
rätta vikten av krigsmaktens effektivitet.
Jag ser saken på samma sätt och
finner det naturligt att den synpunkten
understrykes från det håll, där man har
det högsta ansvaret för rättsvården här
i riket. Jag har här i kammaren många
gånger givit uttryck åt mitt intresse för
frågor, som haft samband med rättsvården.
Men detta lands rättsvård hänger
så vitt jag kan se oupplösligen samman
med att vi ha ett effektivt värn för
vår frihet, som är grundvalen för all
vår rättskultur. Det är därför den här
föreliggande frågan för mig står som någonting
mycket stort och allvarligt.

Såsom herr Göransson riktigt påpekade
gäller det här ingalunda att skapa
ett nytt förbud, något som fru Sjöström-Bengtssons
anförande gav intryck
av. Tvärtom är det fråga om att modifiera
förut gällande regler, framför
allt i ett hänseende som hittills inte blivit
omnämnt under debatten, nämligen
i så måtto att brott mot de föreslagna
nya reglerna komma att handläggas inför
allmän domstol, som sålunda bedömer
sakernas sammanhang, inte som
förut av en krigsrätt, där man till äventyrs
kan befara obehöriga synpunkter.

Jag har en så stark känsla av vår
svenska krigsmakts historia och dess rot
i vår gamla självstyrelse, att jag väl
förstår och uppskattar vad friheten betyder
inom den svenska krigsmakten
och vad det betyder för krigsmännen
att, så långt det är möjligt, känna sig
såsom fria medborgare även då de utöva
sin gärning i rikets försvar. Jag ser
däri ett stort och omistligt värde.

Men problemet om krigsmaktens ef -

118

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

fektivitet har flera sidor. Vi veta alla
i denna kammare — eller i varje fall
de av oss, som någon gång varit i kronans
kläder — hur det egentligen ställer
sig då det gäller att i svåra lägen
upprätthålla disciplinen. Det är inte nog
med, fru Sjöström-Bengtsson, att befälet
är snällt och försöker inge förtroende
och ordna allting trivsamt och bra,
utan det kommer också sådana tillfällen
— det veta vi — då de hårda tagen
behövas både för krigsmaktens skull
och, såsom herr Göransson antydde,
som ett stöd för de unga då de själva
vackla.

Det är alldeles klart att vi här stå
inför ett dilemma, men jag kan för min
del inte finna annat än att det element
av tvång, som utskottet i detta fall vill
bibehålla, är utomordentligt måttligt. Ty
vad gäller det enligt utskottets förslag?
Ja, det gäller inte alls företag som äro
riktade mot disciplinen i allmänhet,
utan endast företag som äro så kvalificerade
att de kunna betraktas som riktade
mot krigsmakten eller rikets säkerhet.
Vidare förutsättes, att församlingarna
»uppenbarligen» skola vara riktade
mot krigsmakten eller rikets säkerhet.
Och slutligen lär väl inte den, som
inte alls vet vad han gett sig in på —
detta vill jag särskilt säga till herr Kriigel,
som talade om den saken — enligt
allmänna straffrättsliga grunder råka ut
för den här straffbestämmelsen, utan
han torde i regel bli frikänd.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat understryka sakens stora vikt och
betydelse. Det är oss alla välbekant att
man ser med mycket stort bekymmer
på denna sak bland dem, som ha det
närmaste ansvaret för vårt försvar. Det
är någonting av en trollkonst att åstadkomma
det resultatet, att ett stort antal
människor i kritiska lägen hålles i ledningens
händer. Det är en sak som man
inte åstadkommer på vad sätt och med
vilka medel som helst, och vi ha inte
rätt att på något vis söka skjuta ifrån
oss allvaret i den uppgiften.

Det är den frågan som nu ställes inför
oss, herr talman, och jag har velat

teckna den bakgrunden till det yrkande
om bifall till utskottets förslag, som jag
ber att få framställa.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande
av det nu föredragna kapitlet samt
vidare därpå att nämnda kapitel skulle
godkännas med den ändring, att 10 §
avfattades enligt Kungl. Maj:ts förslag;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på kapitlets
godkännande enligt utskottets förslag,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Olofsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner 26 kap. av första
lagutskottets i utlåtande nr 39 framställda
förslag till lag om ändring i strafflagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda kapitel
med den ändring, att 10 § avfattas
enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platsör samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 33;

Nej — 74.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 119

övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets under A 2 och A 3 framställda
lagförslag.

Godkändes.

Utskottets under A 4 framställda förslag
till lag angående införande av lagen
om ändring i strafflagen m. m.

I förevarande lagförslag hade 4 § följande
lydelse:

I stället för äldre bestämmelser i 10
kap. strafflagen angående upprors och
upplopps stillande samt församlingsfrihet
stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap
användas; dock äge det ej å
deltagare i upplopp bruka vapen förr
än på stället varande civilmyndighet
högt och tydligt befallt dem att genast
åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest
användes, övergå deltagare i upplopp
så hastigt till våld, att civilmyndigheten
ej kan så förfara som nu är
sagt; då äge myndigheten föror dna, att
upploppet genast skall stillas med vapenmakt.
Ej må dock i något fall vapen
brukas längre, än civilmyndighet finner
sådant vara nödigt för upploppets stillande.

Med civilmyndighet förstås här Konungens
befallningshavande, landsfogde
samt polischefen i orten eller den som
är satt i sådan ämbets- eller tjänstemans
ställe.

Är ej civilmyndighet tillstädes och kan
ej dess ankomst avbidas, äger på stället
varande högste militärbefälhavare så
förfara som för civilmyndigheten är
stadgat.

b) Sammankommer menighet å landet
eller i stad till överläggning om allmänt
eller menigheten särskilt rörande ärende,
må tillträde till sammankomsten ej
offentlig myndighet förvägras. Ej må
sammankomsten av myndigheten upplösas,
såframt därvid ej företages något
som iir stridande emot lag eller eljest
stör allmän ordning.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

I den av herr Branting vid utlåtandet
avgivna reservationen hade yrkats, att
paragrafen måtte i överensstämmelse
med vad nu stadgades i 10 kap. 12 §
strafflagen givas följande lydelse:

I stället för äldre bestämmelser i 10
kap. strafflagen angående upprors och
upplopps stillande samt församlingsfrihet
stadgas som följer:

a) Till upplopps stillande må krigsmanskap
användas; dock äge det ej å
deltagare i upplopp bruka vapen förr
än på stället varande civilmyndighet tre
gånger ljudeligen i Konungens namn befallt
dem att genast åtskiljas vid äventyr
att vapenmakt eljest användes. Övergå
deltagare i upplopp så hastigt till
våld, att civilmyndigheten ej kan så förfara
som nu är sagt; då äge myndigheten
förordna, att upploppet genast skall stillas
med vapenmakt. Ej må dock i något
fall vapen brukas längre, än civilmyndighet
finner sådant vara nödigt för
upploppets stillande.

Med civilmyndighet —■ --- (= utskottets
förslag)--- -— ämbets- eller

tjänstemans ställe.

Är ej —--(= utskottets förslag)

---är stadgat.

b) Sammankommer menighet ----

(= utskottets förslag) —--allmän

ordning.

Herr BRANTING: Herr talman! Den
angelägenhet, som jag här vill fästa uppmärksamheten
på, framstår kanske i
första ögonblicket såsom betydelselös —•
men saken kan dock gälla livet för enskilda
människor.

Det är här frågan om den gamla bestämmelsen
angående hur det skall förfaras,
innan vapenmakt användes gent
emot en folkhop, som beter sig så att
den anses ha begått upplopp. Bestämmelsen
återfinnes numera i lagen om
införande av nya strafflagen, 4 §, alltså
i övergångsbestämmelserna. Hittills har,
såsom väl de flesta torde erinra sig, enligt
10 kap. strafflagen gällt den bestämmelsen
att vapenmakt icke får användas
mot eu folkhop förr än upploppsmännen
tre gånger ljudeligen i
Konungens namn uppmanats att sking -

120 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i strafflagen m. m.

ra sig. Denna gamla bestämmelse med
sin högtidliga formulering har nu förenklats
och rationaliserats. Man har
borttagit bestämmelsen att uppmaningen
skall ske i Konungens namn och —
vad jag framför allt fäster avseende vid
— att skingringsuppmaningen skall
framföras tre gånger, innan vapen får
användas.

Somliga kunna kanske tycka, att detta
är en småsak och att det kan räcka
med en uppmaning. Men arbetarrörelsens
historia i detta land bär vittne om
ali denna sak är ganska viktig. Händelserna
i Ådalen äro ett exempel på detta.

När en stor folkhop, som står hopträngd
någonstans, får en uppmaning
att skingra sig, vid äventyr att vapenmakt
eljest skall användas, är det uppenbart
att den behöver tid på sig. Det
finns där säkerligen många som skulle
vilja skynda därifrån, men som inte
kunna göra det, på grund av trängseln
och andra omständigheter. Den gamla
regeln om tre uppmaningar, innan vapenmakt
fick användas, var förnuftig
och human. Det är en fruktansvärt allvarlig
sak att använda moderna skjutvapen
mot en folksamling, och även om
detta, som vi hoppas, inte skall behöva
förekomma eller blott kan förekomma
någon enstaka gang, måste man komma
ihåg att därvidlag bör förfaras så som
förnuft och humanitet bjuda.

Jag har menat, att paragrafen borde
i överensstämmelse med vad som nu
stadgas i 10 kap. 12 § strafflagen ges
följande lydelse: »I stället för äldre bestämmelser
i 10 kap. strafflagen angående
upprors och upplopps stillande
samt församlingsfrihet stadgas som följer:
a) Till upplopps stillande må krigsmanskap
användas; dock äge det ej å
deltagare i upplopp bruka vapen förr
än på stället varande civilmyndighet tre
gånger ljudeligen i Konungens namn
befallt dem att genast åtskiljas vid
äventyr att vapenmakt eljest användes.»
Fortsättningen skulle lyda såsom förut:
»Övergå deltagare i upplopp så hastigt
till våld, att civilmyndigheten ej kan så
förfara som nu är sagt; dä äge mvn -

digheten förordna, att upploppet genast
skall stillas med vapenmakt.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr LöTHNER: Herr talman! Utskottet
har stannat vid den uppfattningen,
att det räcker med uppmaning en gång..
Det är naturligtvis huvudsakligen av det
skälet, att med nutida högtalaranordningar
lär det inte komma i fråga annat
än att uppmaningen redan första gången
blir hörd.

Sedan är det en annan sak också. Det
är naturligtvis i händelse av rättegång
en bevisfråga, huruvida uppmaningen
uttalats en eller två eller tre gånger. Enligt
den gamla av herr Branting förordade
bestämmelsen skall det vara tre tillsägelser.
En person säger sedan i rättegången,
att han hörde det bara en gång,
en annan säger att han hörde det bara
två gånger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande lagförslaget yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock, av
herr Branting, att förslaget skulle godkännas
med den ändrade lydelse av 4 §,
som påyrkats i den av honom vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
lagförslagets godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nerman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det av första lagutskottet
i utlåtande nr 39 under A 4
framställda lagförslaget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 121

Vinner Nej, godkännes nämnda förslag
med den ändrade lydelse av 4 §,
som påyrkats av herr Branting.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 54;

Nej — 45.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets under A 5 framställda lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillägg till kyrkolagen,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Förslag till militär rättegångslag m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till militär
rättegångslag, m. m.

Genom en den 9 april 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 21G, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

Förslag till militär rättegångslag m. m.

1) militär rättegångslag samt

2) lag om införande av militära rättegångslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i förslaget till militär rättegångslag
— måtte för sin del antaga två
under punkten införda, med 1 och 2
betecknade förslag till lagar i nu ifrågavarande
ämnen;

B) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i 24 kap. 22 § rättegångsbalken
— måtte för sin del antaga under denna
punkt infört förslag till lag om ändrad
lydelse av nämnda paragraf.

I utskottets förslag till militär rättegångslag
var 92 § så lydande:

Under beredskapstillstånd och då riket
är i krig skall förhandling hållas
inom stängda dörrar, förutom då sådant
eljest i lag är stadgat, jämväl då offentligheten
kan antagas vara till skada för
krigsföretag eller menlig för krigsmaktens
säkerhet.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Branting, som på åberopade
grunder yrkat, att berörda paragraf
måtte utgå ur lagförslaget.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Redan när den nuvarande militära
rättegångslagen tillkom för mer än
30 år sedan, framställdes önskemål om
att krigsdomstolarna skulle avskaffas under
fredsförhållanden. Detta krav har
sedan upprepats gång efter annan, och
frågan har också behandlats av flera
sakkunnigutredningar. År 1933 framlade
min företrädare som chef för justitiedepartementet,
herr Schlyter, en proposition
om krigsdomstolarnas avskaffande.
Den blev emellertid avslagen av första
kammaren under åberopande hland annat
av vissa konstitutionella betänkligheter.
Vid 1945 års riksdag togs frågan
upp motionsvägen, och detta initiativ resulterade
i en riksdagsskrivelse, som
åsyftade att krigsdomstolarna skulle av -

122

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Förslag till militär rättegångslag m. m.

skaffas för fredsförhållanden. I denna
skrivelse uttalade riksdagen bland annat,
att krigsdomstolarna inom breda folklager
icke uppbäras av samma förtroende
som de allmänna domstolarna. För min
del anser jag, att det av denna anledning
är mycket angeläget, inte bara av
hänsyn till rättsvården utan också och
inte minst i försvarsväsendets eget intresse,
att den särskilda militära rättsskipningen
avskaffas. Detta gäller alldeles
oavsett om allmänhetens misstro är
välgrundad eller inte. Vidare vill jag
understryka, att det i princip är oriktigt
att låta vissa grupper av medborgare
sortera under specialdomstolar i
stället för under de vanliga domstolarna.
Denna anordning är särskilt olämplig,
när det gäller brottmål. I sådana mål är
det ju av allra största vikt att upprätthålla
grundsatsen om allas likhet inför
lagen.

Den nu föreliggande propositionen,
som nästan oförändrad har godtagits av
första lagutskottet, går ut på att militära
mål skola behandlas av de allmänna
domstolarna i deras vanliga sammansättning.
Någon militär ledamot skall
alltså inte sitta i rätten. Det har beräknats,
att ett trettiotal rådhusrätter och
ett tiotal häradsrätter komma att få
handlägga militärmål. Utrednings- och
åklagaruppgifterna i dessa mål skola enligt
förslaget handhavas av de allmänna
åklagarna.

Under krig och beredskapstillstånd
skall det däremot enligt propositionen
liksom för närvarande finnas särskilda
krigsrätter. Dessa skola emellertid enligt
förslaget omorganiseras på så sätt, att
de skola bestå av en lagfaren ordförande
och vid hans sida en nämnd på tre personer,
varav en militär och två civila
lekmän. Såsom åklagare vid dessa krigsrätter
skola fungera särskilda krigsfiskaler.

Den disciplinära bestraffningsrätt,
som nu tillkommer vissa militära chefer,
har i förslaget bibehållits, men på olika
sätt reformerats. Till en början skall enligt
förslaget disciplinstraff i princip få
åläggas endast av sådan militär chef som
har minst majors grad. I syfte att för -

bättra utredningen i disciplinmål föreslås
vidare åtskilliga nya bestämmelser.
Bl. a. skall i vissa fall utredningen verkställas
av allmän åklagare i stället för av
militärmyndigheterna. Av särskild betydelse
ur rättssäkerhetssynpunkt är den
nyheten i förslaget, att arreststraff, som
ålagts av militär chef, inte längre skall
få verkställas omedelbart utan först sedan
beslutet vunnit laga kraft mot den
dömde. För att biträda de militära cheferna
såsom rådgivare i disciplinmål
och andra juridiska ärenden skall det
fortfarande finnas anställda auditörer
med domarkompetens.

Om nu riksdagen, som jag hoppas,
godkänner det framlagda förslaget, har
inte bara en modern rättegångsordning
införts för de militära målen. Genom att
krigsdomstolarna avskaffas blir också ett
gammalt demokratiskt krav äntligen genomfört.

Herr BRANTING: Herr talman! Jag
ber att få yttra några ord beträffande
92 § i den nu föreliggande militära rättegångslagen.
Det gäller den viktiga frågan
angående rättegångarnas offentlighet
under beredskapstillstånd och då riket
är i krig.

I 92 § stadgas: »Under beredskapstillstånd
och då riket är i krig skall förhandling
hållas inom stängda dörrar,
förutom då sådant eljest i lag är stadgat,
jämväl då offentligheten kan antagas
vara till skada för krigsföretag eller
menlig för krigsmaktens säkerhet.»
Nu finns det i allmänna lagen, rättegångsbalken
5 kap. 1 §, bestämmelser
om när domstols förhandling skall äga
rum inom slutna dörrar. Den grundläggande
principen, som kommer till uttryck
i rättegångsbalkens 5 kap. 1 §, uttryckes
i de första orden: »Förhandlingvid
domstol skall vara offentlig.» Men
sedan följer bl. a. detta undantag: »Kan
det antagas att---till följd av of fentligheten

något kan uppenbaras, som
med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas
hemligt för främmande makt, äge
rätten förordna, att förhandlingen skall
hållas inom stängda dörrar.»

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

123

I den nu föreslagna 92 § av den militära
rättegångsbalken förutsätter man
alltså två fall, under vilka rättegång
skäll hållas inom stängda dörrar, nämligen
dels »då sådant eljest i lag är
stadgat», alltså när sådana förhållanden
föreligga, som avses i 5 kap. rättegångsbalken,
d. v. s. då något kan uppenbaras,
som med hänsyn till rikets säkerhet bör
hållas hemligt, och dels då offentligheten
»kan antagas,vara till skada för krigsföretag
eller menlig för krigsmaktens
säkerhet.»

Jag har menat, att hela denna paragraf
är antingen onödig eller också till
sin innebörd synnerligen oklar. Att rättegång
bör hållas inför stängda dörrar,
när någonting kan uppenbaras, som med
hänsyn till rikets säkerhet bör hållas
hemligt för främmande makt, det framgår
ju redan av det i rättegångsbalken
förefintliga stadgandet. Nu frågar man
sig: Avser denna paragraf att säga någonting
därutöver? Jag begagnar tillfället
att framställa denna fråga, eftersom
jag ser att herr justitieministern är
här närvarande och måhända kan besvara
den. Mig synes det självklart, att
om offentlighet i ett militärt mål kan
antagas vara till skada för krigsföretag
eller menlig för krigsmaktens säkerhet,
och detta under krig eller beredskapstillstånd,
så måste man naturligtvis också
anse, att det föreligger just ett sådant
fall som avses i 5 kap. 1 § rättegångsbalken.
Jag vet inte hur man skall
kunna föreställa sig någonting, vars offentliggörande
under krig eller beredskapstillstånd
kan skada krigsföretag eller
vara menligt för krigsmaktens säkerhet,
utan att det samtidigt måste anses
vara av sådan natur, att det bör hållas
hemligt för främmande makt med
hänsyn till rikets säkerhet. Skulle meningen
med denna bestämmelse i 92 §
vara att gå längre i fråga om offentlighetsprincipens
inskränkande än enligt
gällande lag, så synes det böra närmare
klargöras, vad paragrafen egentligen avser
ätt stadga. Offentligheten vid domstolsförhandlingar
är ju inte någon betydelselös
sak. Varje inskränkning av
den måste man noga granska.

Förslag till militär rättegångslag m. m.

Vad beträffar rättegångar i militära
mål under krig eller beredskapstillstånd,
torde man väl få utgå ifrån att domstolarna
med synnerlig uppmärksamhet
överväga frågan, huruvida någonting
genom rättegången kan förekomma, som
bör hållas hemligt för främmande makt
med hänsyn till rikets säkerhet. Med
andra ord: domstolarna komma att vara
mycket noga med att se till, att ingenting
kommer ut, som kan vara skadligt
för krigsföretag eller för rikets försvarsmakt.
Å andra sidan är det ju så att här
också kunna tänkas förekomma — såsom
vi sett i utlandet, ytterligt allvarliga rättegångar,
rättegångar där det är fråga
om att döma människor till döden. Och
i sådana fall är det ju klart, att offentlighetskravet
måste skärpas. Situationen
blir då den, att domstolen bör avväga
denna konflikt mellan olika intressen,
och det till sist avgörande kan ju inte
gärna bli något annat än hänsynen till
rikets säkerhet.

Jag har under behandlingen i utskottet
förgäves begärt ett klargörande, i vad
mån den här stadgade regeln avser att
gå längre än den allmänna lagen. Jag
har åtminstone inte uppfattat, att man
därvidlag har kunnat ge mig något tillfredsställande
svar.

Herr talman! Med hänsyn till den vikt
som denna bestämmelse i alla fall har
eller kan få, när det gäller frågan om
rättegångars offentlighet, och då det synes
mig att paragrafen antingen är onödig
eller också öppnar alldeles okända
möjligheter för inskränkningar i principen
om rättegångars offentlighet, får jag
tillåta mig yrka, att denna paragraf utgår
ur lagförslaget.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Jag
kanske genast kan få lämna ett kort
svar. Jag tycker inte det är så svårt
att begripa, hur saken ligger till, men
med anledning av herr Brantings fråga
vill jag erinra om att den allmänna regeln
i rättegångsbalken om när förhandlingar
skola hållas hemliga med nödvändighet
har blivit ganska allmänt formulerad
för att kunna täcka vitt skilda

124 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i olycksfallsförsäkringslagen m. m.

fall. Här finns nu för detta speciella fall
en närmare utformning eller en precisering
av denna regel, och om — som
jag menar — de båda stadgandena ungefär
täcka varandra, så är det väl lämpligt,
just därför att saken är så viktig,
att det gives en precisering av principen
om stängda dörrar för dessa fall.

Vad sedan paragrafens sakliga innehåll
angår, så står det ju i lagtexten,
att under beredskapstillstånd och i krig
skall offentligheten vara utesluten, om
den kan antagas vara till skada för
krigsföretag eller menlig för krigsmaktens
säkerhet. Jag tycker inte heller, att
det i sak är någonting att erinra mot
bestämmelsen.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att i avseende på det
nu ifrågavarande utlåtandet endast yrkats,
av herr Branting, att vad utskottet
hemställt skulle bifallas med den ändring
i det under A 1 upptagna lagförslaget,
att 92 § uteslötes.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan oförändrad
samt vidare enligt herr Brantings
yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr
38 s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt;
och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 7 § rättegångsbalken
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse
av 17—20, 22, 96 och 101 §§ regeringsformen;
samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändringar i
regeringsformen m. m. i vad den avser
ändrad lydelse av § 110 regeringsformen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av väckt motion om viss reglerande
lagstiftning beträffande bil- och busslinjer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändring i olycksfallsförsäkringslagen
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall
i arbete, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 maj 1948 dagtecknad
proposition, nr 235, vilken hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
1/ juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete och

2) lag angående ändring i lagen den
11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande
personer.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 399 av herrar Lindblom och Petrén
samt

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 125

Ang. ändring i olycksfallsförsäkringslagen m. m.
nr 400 av herr Ekströmer ävensom tabell, därvid sjukpenning med familje -

inom andra kammaren:

nr 562 av herr Dahlgren m. fl. och

nr 563 av herr Staxäng m. fl.

Därjämte hade utskottet i samband
med propositionen till behandling förehaft
en inom riksdagens andra kammare
före propositionens avlämnande
väckt motion, nr 216, av herr Dahlgren,
vilken motion hänvisats till lagutskott.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition framlagda
förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete samt

2) lag angående ändring i lagen den
11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande
personer;

B. att motionerna 1:400, II: 216,
11:562 och 11:563 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt;
samt

C. att motionen I: 399 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I det av utskottet tillstyrkta förslaget
till lag angående ändring i lagen den 17
juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete hade 6 § 2 mom. första
och andra styckena följande lydelse:

Har olycksfallet medfört sjukdom,
som varat mer än två dagar efter dagen
för olycksfallet, utgives från och med
dagen efter sistnämnda dag sjukpenning
så länge sjukdomen förorsakar förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av
denna med minst en fjärdedel. Vid förlust
av arbetsförmågan utgives för varje
dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives, och vid
nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning
med det lägre belopp för dag som
svarar mot graden av nedsättningen.

Hel sjukpenning skall, där ej annat
följer av vad i tredje stycket stadgas, utgå
med belopp som framgår av följande

tillägg utgår, om den skadade sammanlever
med hustru eller om den skadade
har hemmavarande barn eller adoptivbarn
under sexton år:

Den årliga arbetsförtjänsten uppgår	Sjukpenningens belopp
		utan		med
till (kronor)	men ej till	familjetillägg	familjetillägg
(kronor)	kronor	öre	kronor	öre
	1785	3	so	5	_
1785	2 040	4	—	5	50
2 040	2 295	4	50	6	—
2 295	2 805	5	—	6	50
2 805	3 315	6	—	7	50
3 315	3 825	7	—	8	50
3 825	4 335	8	—	9	50
4 335	4 845	9	—	10	50
4 845	5 355	10	—	11	50
5 355	5 865	11	—	12	50
5 865	6 375	12	—	13	50
6 375	6 885	13	—	14	50
\| 6 885	—	14	—	15	50

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av, utom annan, herrar Wistrand,
Löfvander, Björkman, Johnsson i Kastanjegården
och Carlsson i Bakeröd,
som av angivna orsaker hemställt, att
riksdagen — med förklaring att det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete icke kunnat i oförändrat
skick antagas — måtte för sin
del antaga nämnda förslag med den
ändringen, att 6 § 2 mom. erhölle den
ändrade lydelse, reservationen visade.
Enligt reservanternas förslag skulle första
och andra styckena av berörda moment
avfattas sålunda:

Har olycksfallet medfört sjukdom,
som varat mer än tre dagar efter dagen
för olycksfallet, utgives från och med
dagen efter sistnämnda dag sjukpenning
så länge sjukdomen förorsakar förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av
denna med minst en fjärdedel. Vid förlust
av arbetsförmågan utgives för varje

126 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i olycksfallsförsäkringslagen

dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande
till den skadades årliga arbetsförtjänst
på sätt nedan angives, och vid
nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning
med det lägre belopp för dag som
svarar mot graden av nedsättningen.

Hel sjukpenning skall, där ej annat
följer av vad i tredje stycket stadgas,
utgå med belopp som framgår av följande
tabell:

Den årliga arbetsför-tjänsten uppgår	Sjukpenningens belopp
till (kronor)	men ej till (kronor)	kronor	öre
_	1785	3	50
1785	2 040	4	—
2 040	2 295	4	50
2 295	2 805	5	—
2 805	3 315	6	—
3 315	3 825	7	_ !
3 825	4 335	8	—
4 335	4 845	9	—
4 845	5 355	10	—
5 355	5 865	11	—
5 865	6 375	12	—
6 375	6 885	13	—
6 885	—	14	—

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att utlåtandet skulle
företagas till avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Herr WISTRAND: Herr talman! Det
förslag till ändring av lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, som nu
föreligger till riksdagens behandling, innebär
på ett par punkter bestämmelser,
varom utskottet icke har kunnat enas.

Kungl. Maj :ts förslag innebär en förhöjning
av de ersättningsbelopp per
dag, som vederbörande vid olycksfall
skall komma att åtnjuta. Denna ändring
är en naturlig följd av de förhöjda arbetsförtjänsterna,
och även om ersättningsbeloppen
förefalla att vara tilltagna
i högsta laget, är den dock icke av
den beskaffenhet, att de ledamöter av
utskottet, som ha reserverat sig på ett
par punkter, i denna del ha velat göra

m. m.

någon anmärkning. Däremot ha dessa ledamöter
av utskottet på ett par andra
punkter funnit bestämmelser, som de
icke kunna biträda.

Den ena punkten gäller införandet av
familjebidrag för vissa fall av olycksfall
i arbete. Det är en nyhet inom denna
gren av socialförsäkringen — för övrigt
den enda gren, där man kan tala
om en försäkring i egentlig mening —
och det förefaller som om denna fråga
borde ha blivit bättre utredd än den
har blivit. Det hade funnits så mycket
mer anledning därtill som ju socialvårdskommittén
har hela detta område
under sin behandling och man då hade
kunnat ägna frågan djupare prövning
än man hittills har gjort.

Det har nämligen visat sig vid remissbehandlingen,
att förslaget om införande
av familjebidrag har väckt mycket
stora betänkligheter hos remissmyndigheterna,
framför allt hos de statliga organ
som närmast ha att syssla med dessa
frågor, nämligen riksförsäkringsanstalten
och försäkringsinspektionen. I
många fall torde just familjebidragen
vara den droppe som kommer bägaren
att rinna över, när det är fråga om att
hålla inkomsterna vid arbete högre än
den ersättning som utgår i fall av
olycka. Alla som sysslat med dessa frågor
veta ju, hur betänkligt det är, om
det inträffar att vederbörande har större
förtjänst på att gå utan arbete än om
han arbetar, och detta kommer utan tvivel
det förslag, som föreligger till behandling,
att i en del fall medföra. Jag
vill minnas att socialministern själv har
erkänt att det kan inträffa, och alldeles
särskilt kan det bli fallet med hänsyn
till att sjukpenningen ju är skattefri, medan
återigen arbetsinkomsten är belastad
med skatter.

Det förefaller mig därför som om det
föreslagna stadgandet om familjetillägg
borde utgå. Därmed skulle väl inte så
stor skada vara skedd. Man finge på
det sättet tillfälle att ånyo pröva saken
inom socialvårdskommittén med ledning
av de yttranden, som i detta avseende
ha avgivits av remissmyndigheterna.
Propositionen innebär också en an -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 127

Ang. ändring i olycksfallsförsäkringslagen m. m.

nan nyhet, nämligen beträffande karenstiden,
som har sänkts ifrån tre till två
dagar.

Denna åtgärd är enligt reservanternas
mening också mycket betänklig, eftersom
den i fråga om en mängd olycksfall,
som äro av lättare art, kan föranleda
att vederbörande om möjligt
sträcka ut sin frånvaro över ytterligare
en dag för att därigenom bli ersättningsberättigade.
I det avseendet har det
ganska allmänt visat sig att missbruk
ha förekommit — missbruk, som emellertid
äro mycket svåra att komma till
rätta med, då det ofta inte kan vara
så klart, huruvida vederbörandes tillfrisknande
verkligen kräver tre eller
endast två dagar. Över huvud taget skulle
det enligt min mening vara till nytta,
om man beträffande karenstiden införde
samma bestämmelser som gälla inom
sjukförsäkringsområdet, nämligen att
ingen ersättning utgår under karenstiden.
För närvarande utgår ju ersättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen
även för karensdagarna, under förutsättning
att frånvaron sträcker sig över karenstiden.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservation, som är fogad
vid utlåtandet.

Herr PETRÉN: Herr talman! Utskottet
har i sitt utlåtande ägnat speciell
uppmärksamhet åt den fara för överförsäkring,
som finns genom de frivilliga
komplementförsäkringarna. Mycket stora
grupper av arbetstagare ha ju frivillig
komplementförsäkring. Över en miljon
arbetstagare ha försäkringsvägen ordnat
sådan påbyggnad till den obligatoriska
olycksfallsförsäkringen, varvid det rör
sig om en sjukpenning till belopp från
tre till fem å sju kronor per dag. Det är
ofta fråga om kollektivt träffade försäkringsavtal,
ja, i några fall är det hela
fackförbund, som ha sådana.

Om nu dessa frivilliga komplementförsäkringar
få fortsätta att löpa efter
det att den nu föreslagna höjningen av
sjukpenningen enligt den obligatoris -

ka olycksfallsförsäkringslagen beslutats,
kommer det att bli överförsäkring för
mycket stora grupper. Ingen försvarar
överförsäkringarna. Alla äro ense om att
de böra undvikas inom denna försäkringsverksamhet
liksom på andra områden.

Denna fråga har uppmärksammats av
flera av dem som ha haft socialvårdskommitténs
yttrande på remiss. Bland
annat har försäkringsinspektionen i februari
i år hemställt hos socialministern
om att en särskild utredning skulle verkställas
på denna punkt. Någon sådan utredning
kom tyvärr inte till stånd, innan
propositionen framlades.

Utskottet förutsätter nu, att Kungl.
Maj :t ägnar denna fråga särskild uppmärksamhet,
och jag vill understryka betydelsen
härav. Behovet av komplementförsäkringar
kommer att minskas och
antagligen i många fall att bortfalla i och
med att sjukpenningen höjes. Men jag är
för min del inte övertygad om att försäkringsbolagen
och deras ackvisitörer
äro beredda att omedelbart lägga om sin
verksamhet. Det behövs upplysning och
det behövs överenskommelser om begränsningsregler.

Det brådskar enligt min mening med
att Kungl. Maj :t tar initiativ i denna fråga,
så att vi inte löpa risken att vid årsskiftet,
när ändringarna i fråga om sjukpenningen
träda i kraft, stå där med en
mycket stor grupp arbetstagare överförsäkrade,
ingen till nytta men troligen till
allvarlig skada.

Herr NORMAN: Beträffande komplementförsäkringarna
har, såsom herr
Petrén framhöll, utskottet förutsatt, att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad
på frågan, och det har utskottet kunnat
göra, därför att frågan har berörts
i propositionen. Efter att ha omnämnt
försäkringsinspektionens hemställan om
utredning säger nämligen departementschefen,
att »detta spörsmål torde få upptagas
till behandling sedan ståndpunkt
tagits till nu förevarande förslag». Jag
tror således att den frågan kommer att
beaktas i fortsättningen.

128 Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Ang. ändring i olycksfallsförsäkringslagen

Beträffande de erinringar, som herr
Wistrand här har gjort, är det ju så, som
han har framhållit, att utskottets majoritet
har kommit till den uppfattningen
både beträffande karenstiden och beträffande
familjetillägget, att detta förslag
bör bifallas av riksdagen.

I fråga om karenstiden har jag inte
haft någon som helst tveksamhet. Det
förefaller mig som om den föreslagna
minskningen av karenstiden också kan
verka i positiv riktning, ty enligt det nuvarande
stadgandet förefaller det mig
som om det ofta kan ligga i den sjukpermitterades
intresse att vara permitterad
utöver de tre dagarna, så att han
får räkna ersättning redan från olycksfallsdagen.
Sänkes nu karenstiden till två
dagar, så föreligger i varje fall inte detta
intresse under längre tid än dessa två
dagar, vilket ju — om det nu föreligger
några risker för att försäkringens förmåner
utnyttjas i större utsträckning än
vad som i verkligheten är behövligt —-skulle kunna i viss mån minska denna
risk.

Beträffande förslaget om familjetillägget
har jag själv varit mera betänksam,
och jag skulle kanske ha kunnat medverka
till att förorda ett förslag från utskottets
sida, som inte toge med detta
familjetillägg, men då under den förutsättningen
att ersättningarna höjdes, så
att den hjälp, som här behövs, verkligen
lämnas. Nu är det ju så, att detta förslag
är ett provisorium; man kanske får räkna
med att detta provisorium kommer
att bli mera definitivt beträffande familjetilläggen.
I sak innebär det ju inte något
annat än att man kan ha olika kompensationsgrad
alltefter behovet. Man
syftar i varje fall till att hålla sig under
inkomstens ram, men familjeförsörjarna
få en något bättre kompensation än de
två tredjedelar, som utgöra den grundläggande
beräkningsnormen i fråga om
dessa ersättningsbelopp.

Jag har en bestämd mening om att det
är ett tydligt och klart behov, som här
behöver tillgodoses.

Risken för överförsäkring föreligger
visserligen i de lägre inkomstklasserna,

m. m.

men utskottet har ju också förutskickat
som ett observandum härvidlag, att detta
spörsmål bör beaktas vid det fortsatta
revisionsarbete, som pågår på detta
område, och jag tror att riksdagen
kan utan någon risk godtaga detta förslag
i avvaktan på en slutlig revision av
olycksfallsförsäkringslagen.

Jag hemställer om bifall till utskottéts
förslag.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag skall för min del endast påpeka, att
familjetilläggen äro införda i nuvarande
sjukförsäkringslagen liksom i arbetslöshetsförsäkringen.
Det är därför ganska
naturligt att man har ansett det vara
rimligt, att familjeförsörjarna få en något
högre sjukpenning än ensamstående
personer. Jag skall inte närmare utveckla
detta; tiden är ju långt framskriden.

I fråga om överförsäkringen har det
då det gäller speciellt olycksfallsförsäkringen
alltid förelegat en risk. Eftersom
premien för en vanlig olycksfallsförsäkring
för en enskild person är ganska billig,
ha nämligen enskilda personer alltid
kunnat försäkra sig för mycket höga
belopp; i varje fall ha en mängd enskilda
personer kunnat, om de så önskat,
göra detta till betydligt högre belopp än
den deras arbetsförtjänst skulle ha uppgått
till.

I fråga om vad man skall göra mot
överförsäkringen får jag erkänna, att
jag är ganska rådlös. Det förefaller nämligen
knappast vara överensstämmande
med rättssamhällets vanliga regler, att
man skulle införa något förbud emot
enskild olycksfallsförsäkring för sådana
personer, som äro obligatoriskt försäkrade
enligt den sociala olycksfallsförsäkringslagen.
Men naturligtvis skall,
när utskottet nu begärt det, den frågan
bli föremål för utredning och övervägande.
En komplikation kan det ju sägas
vara, att lagstiftning och annat i fråga
om den privata försäkringsrörelsen, som
detta ju närmast skulle komma att beröra,
inte handhaves av socialdeparte -

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24. 129

Ang. ändring i olycksfallsförsakringslagen m. m.

mentet, utan av handelsdepartementet.
Men vi äro ju inte längre ifrån varandra
i dessa departement än att vi skulle kunna
rådgöra om huruvida vi ha några
utvägar för att kunna klara detta problem.

I och för sig är det naturligtvis inte
önskvärt med några överförsäkringar,
därom är jag fullkomligt ense med herr
Petrén. Men jag medger, att jag ännu så
länge inte kunnat tänka ut någon lösning
på det problemet.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag är
fullt medveten om att svårigheterna, som
herr statsrådet nämnde om, finnas rörande
komplementförsäkringarna. Vad som
kanske i viss grad förenklar problemet
är emellertid att dessa försäkringar, såvitt
jag vet, till mer än 80 procent ligga
i ett försäkringsbolag, varför det bör
finnas möjlighet att komma till överenskommelse.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Wistrand m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

9 Första kammarens protokoll 194H. Nr 24.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Wistrand m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Punkterna .4 2, B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande ersättning
i vissa fall enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, m. m.;
och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 449) angående
dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare
enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete, in. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående stödåtgärder för
maskinhållningen inom jordbruket jämte
i ämnet väckt motion; och

nr 52, i anledning av väckt motion
om statsbidrag till gäldande av vissa
kostnader för en lagaskiftesförrättning
å fastigheten Kypasjärv 51 i överkalix
socken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

130

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Om fraktlindring för frukt till Norrbottens län m. m.

Om fraktlindring för frukt till Norrbottens
län m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av väckta
motioner om anslag till fraktlindring
för frukt till Norrbottens och Västerbottens
län.

1 två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1: 47 av herr Grym
m. fl. och II: 71 av herr Gavelin m. fl.,
hade hemställts att riksdagen måtte till
fraktlindring för frukt till Norrbottens
och Västerbottens län för budgetåret
1948/49 anvisa 50 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:47 och 11:
71 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr GRYM: Herr talman! I anledning
av motioner har riksdagen nu i tre års
tid beviljat bidrag till inköp av frukt
till de två nordligaste länen i form av
ett årligt anslag på 50 000 kronor. Detta
belopp har fördelats på så sätt att Norrbottens
län erhållit 30 000 och Västerbottens
län 20 000 kronor. Dessa medel
ha av respektive länsstyrelser disponerats
så, att pengarna ha delats mellan
vissa länskonununer, belägna företrädesvis
i de inre delarna av de bägge länen.
Vidare ha länsstyrelserna uppdragit åt
barnavårdsnämnderna i dessa kommuner
att vidtaga lämpliga åtgärder för att
anskaffa och utdela färsk frukt åt sådana
mindre bemedlade familjer med
barn, som anses böra koinma i fråga.
Barnavårdsnämnderna ha å sin sida använt
olika slags metoder vid denna utdelning.

I vissa fall har — det måste medges —
barnavårdsnämndernas förfaringssätt
varit mindre lyckat. Jag vill i det sammanhanget
omnämna, att de flesta, för
att inte säga samtliga kommuner åtminstone
i Norrbottens län också ha beviljat
medel för inköp och utdelning av
frukt i samband med den åt länssty -

relserna anförtrodda utdelningen av
frukt. Jag skulle tro att dessa kommunala
bidrag i Norrbottens län ha uppgått
till ungefär samma belopp som de
statliga bidragen, alltså till i runt tal
30 000 kronor.

På länsstyrelsens förfrågan ha vissa
barnavårdsnämnder uttalat sig om hur
denna utdelning av frukt har utfallit. En
del av dem ha kommit till det resultatet,
att denna utdelning har varit till god
nytta, och de ha vitsordat behovet av de
hittills beviljade anslagen. Andra barnavårdsnämnder
ha inte haft samma goda
erfarenhet. De ha ställt sig mera reserverade
och ha framhållit, att saken har
varit av jämförelsevis ringa betydelse.
De flesta barnavårdsnämnder ha dock
varit positivt inställda.

När jag i jordbruksutskottets utlåtande
hade läst de uttalanden, som de två
länsstyrelserna i Norrbottens och i Västerbottens
län avgivit, blev jag, det måste
jag medge, inte alls förvånad över att
finna, att utskottet hade avstyrkt vår
motion om fortsatt bidrag med 50 000
kronor till utdelning av frukt i dessa två
län. Visserligen har utskottet i år vid sitt
ställningstagande till frågan gjort en fullständig
helomvändning — jordbruksutskottet
har nämligen förut enhälligt tillstyrkt
bifall till de tidigare motionerna
i samma ämne, men nu har utskottet
lika enhälligt avstyrkt bifall till våra motioner
— men jag förstår det mycket
väl, ty utskottets ställningstagande till
denna fråga grundar sig i huvudsak —
för att inte säga uteslutande — på de utlåtanden
som vederbörande länsstyrelser
ha avgivit.

Jag skall vid denna sena tidpunkt inte
alls gå in på de detaljer, som innefattas
i dessa länsstyrelsers utlåtanden, men
jag måste bekänna, att jag för min del
blev mycket förvånad över det utlåtande,
som länsstyrelsen i Västerbottens län
hade avgivit, där länsstyrelsen hade ställt
sig synnerligen oförstående, ja rent ut
sagt negativ till denna fråga. Tankegången
i denna länsstyrelses utlåtande synes
vara den, att allting är bra som det är
och att här inte behövas några vidare

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Nr 24.

131

Om anslag till

förbättringar. Vidare synes länsstyrelsens
i Västerbottens län åsikt vara den,
att det anslag på 150 000 kr., som riksdagen
hittills har beviljat, har varit betydelselöst
och inneburit ett bortplottrande
av medel till ringa eller ingen
nytta. Det står faktiskt på det sättet i
länsstyrelsens i Västerbottens län utlåtande.

Det är alldeles uppenbart, att ett uttalande
från Konungens befallningshavande,
som innebär en sådan kritik mot
utskottet och riksdagen, har gjort im
tryck på jordbruksutskottet vid dess
ställningstagande. För min del tror jag
fullt och fast, att denna kritik kan såväl
utskottet som riksdagen ta med stort
lugn, och jag tror inte, att det är värt
att man fäster större avseende vid den.
Jag tror alldeles bestämt, att länsstyrelsen
har fel när den gör ett sådant uttalande.
Jag är övertygad om att de människor,
som bygga och bo låt mig säga
i Västerbottens läns obygder, och dessa
människors barn äro av en annan mening
än deras länsstyrelse. Summan av
länsstyrelsens utlåtande är dock, att den
inte har kunnat förorda bifall till fortsatt
bidrag.

Jag skall inte trötta ut kammaren med
att rekapitulera det utlåtande, som länsstyrelsen
i Norrbottens län har lämnat,
men jag kan säga, att det är försiktigare
än det som gjorts av länsstyrelsen i Västerbottens
län. Jag har i varje fall inte
på något ställe funnit, att länsstyrelsen
i Norrbottens län skulle ha direkt avstyrkt
motionen.

Jag skall inte fortsätta mycket längre,
herr talman. Jag måste beklaga, att utskottet
trots allt inte har kunna tillstyrka
bifall till våra motioner, men jag skall,
som jag redan har sagt, inte anklaga utskottet
för det. Man måste säga, att utslaget
faktiskt har fällts redan av de två
länsstyrelserna, och då framför allt av
den i Umeå.

Jag förstår mycket väl, att det inte
är någon mening i att yrka bifall till
våra motioner gentemot ett enhälligt utskott.
Därför, herr talman, har jag inte
något yrkande att göra.

bevakningsfartyg för sillfisket vid Island.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 54, i anledning av väckt motion angående
reglering av rätten att hålla grindar
över enskild väg till vilken statsbidrag
utgår;

nr 55, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 21 § lagen om vägnämnder
och länsvägnämnder;

nr 56, i anledning av väckt motion
om viss ändring i 55 § lagen om allmänna
vägar; och

nr 57, i anledning av väckta motioner
om anslag till bestridande av fraktkostnader
för stenbrytningsaggregat.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om anslag till bevakningsfartyg för
sillfisket vid Island.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 58, i anledning av väckta
motioner om anslag till stationerande av
bevakningsfartyg för sillfisket vid Island.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:16 av herr Arrhén
och II: 33 av herr Staxäng m. fl., hade
hemställts, att riksdagen till stationerande
av bevakningsfartyg för sillfisket vid
Island för budgetåret 1948/49 måtte anvisa
ett förslagsanslag av 120 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 16 och
11:33 icke för närvarande måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Carl Sundberg, Hjulmur Nilsson, Stultin
och Utbult, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen, med bifall till
de likalydande motionerna I: 16 och II:

132

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1948 em.

Om anslag till bevakningsfartyg för sillfisket vid Island.

33, måtte till stationerande av bevakningsfartyg
för sillfisket vid Island för
budgetåret 1948/49 anvisa ett förslagsanslag
av 120 000 kronor.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven i detta ärende.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 59, i anledning
av väckta motioner angående anvisande
av medel för utlämnande av
räntefritt lån till byggande av ett för -

söksfartyg lämpligt för västkustens islandsfiske,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 318, angående regleringen för budgetåret
1948/49 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1923
(nr 286) om sparbanker, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 5
juni 1924 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.39 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Fredagen den 18 juni 1948.

Nr 24. 133

Fredagen den 18 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr förste vice talmannen meddelade,
att från chilenska deputeradekammaren
inkommit ett telegram, som i
.svensk översättning hade följande lydelse: Chilenska

deputeradekammaren har
äran sända svenska riksdagen en hjärtlig
lyckönskan med anledning av den
nobla svenska nationens firande av
Hans Maj :t konung Gustav V:s 90-årsdag.

Juan Antonio Coloma, president.

Luis Astaburuaga, sekreterare.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 296, angående godkännande av en
mellan Sverige och Turkiet träffad handelsöverenskoinmelse.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 13—15,
statsutskottets utlåtanden nr 165—183,
andra lagutskottets utlåtande nr 40 och
jordbruksutskottets utlåtande nr 63.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att statsutskottets utlåtande
nr 168 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter andra lagutskottets
utlåtande nr 40.

Interpellation ang. beskattningen av
livförsäkringstagare.

Herr EWERLÖF erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! I slutet
av mars månad detta år avlämnade 1944
års allmänna skattekommitté ett den 31
december 1947 daterat betänkande med
förslag till ändrade bestämmelser angående
beskattning av livförsäkringsanstalter
och livförsäkringstagare m. m. Det
kan givetvis icke komma i fråga att här
till diskussion upptaga de nya beskattningsregler,
som kommittén föreslår, innan
förslaget efter vederbörlig remissbehandling
och beredning i övrigt eventuellt
förelägges riksdagen genom proposition
från Kungl. Maj:ts sida. Kommitténs
förslag i vad det avser ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna påkallar
emellertid uppmärksamhet redan
nu.

Kommittén föreslår, att beträffande
livförsäkring, som meddelats före den 1
januari 1948, äldre bestämmelser om försäkringstagarens
beskattning på grund
av försäkringen fortfarande skola tillämpas
med vissa undantag, som nu sakna
intresse. Förslaget innebär alltså, att de
nya bestämmelserna i nämnda avseende
skola tillämpas å samtliga försäkringar,
som meddelats efter utgången av år 1947.

Vid utformandet av sitt förslag torde
kommittén hava räknat med att kunna
framlägga detsamma vid en sådan tidpunkt,
att beslut i frågan kunnat fattas
av nu pågående riksdag. Betänkandet är
som förut nämnts daterat den 31 december
1947.

Även om gången av ärendet blivit denna,
hade det givetvis varit förenat med
allvarliga olägenheter för livförsäkringsbolagen
i deras anskaffningsverksamhet,
att ovisshet hade rått rörande behandlingen
i beskattningsavseende av livförsäkringar
tecknade under innevarande

134

Nr 24.

Fredagen den 18 juni 1948.

Interpellation ang. beskattningen av livförsäkringstagare.

år fram till tidpunkten för riksdagens
beslut i frågan. Den tid, under vilken
sådan osäkerhet varit rådande, hade
emellertid då blivit relativt kort. Då nu
skattekommitténs betänkande icke offentliggjorts
och alltså ej kommit till livförsäkringsbolagens
kännedom förrän i
slutet av mars, ha olägenheterna i hög
grad skärpts.

Under första kvartalet i år ha livförsäkringar
tecknats i betydande omfattning,
varvid förutsatts, att nu gällande
regler för försäkringstagarnas beskattning
skulle komma att gälla i fortsättningen.
I fråga om dessa försäkringar
föreligger samma förhållande, som föranlett
skattekommittén att föreslå att de
nuvarande skattereglerna skola bibehållas
för försäkringar meddelade före den
1 januari 1948. Vidare är det ej möjligt
att få till stånd ett avgörande rörande
de framtida beskattningsreglerna förrän
i gynnsammaste fall vid en riksdagssession
i höst och eljest vid 1949 års riksdag.
Man har sålunda att räkna med en
lång period, måhända ytterligare ett år,
under vilken man icke vet, hur nytecknade
livförsäkringar kunna komma att
bli behandlade i skatteavseende, och livförsäkringsbolagen
kunna därför ej lämna
de försäkringssökande erforderliga
upplysningar härutinnan. Detta verkar
tillbakahållande på nyanskaffningen
inom vissa områden av livförsäkringen,
samtidigt som ur inflationssvnpunkt ett
ökat sparande ter sig i hög grad önskvärt.

Skattekommittén har, då den föreslagit
årsskiftet 1947/48 såsom tidsgräns mellan
försäkringar, å vilka de äldre resp.
de nya bestämmelserna skola tillämpas,
uttalat farhågor för att, om gränsen förlädes
till en senare tidpunkt, offentliggörandet
av kommitténs förslag skulle
framkalla en massteckning av försäkringar.
Om detta i nuvarande ekonomiska
läge över huvud taget skulle kunna
betraktas som olägligt, synas dock de
olägenheter större, som förorsakas av
det nuvarande osäkerhetstillståndet och
som äro särskilt framträdande i fråga
om pensionsförsäkringar. Den mest fre -

kventa formen av dessa försäkringar,
s. k. pensionsförsäkring med garanti,
skulle nämligen enligt kommitténs förslag
ej inrymmas under pensionsförsäkringsbegreppet
och därför ej längre vara
förenad med avdragsrätt för erlagda premier
mot att de utfallande försäkringsbeloppen
beskattas. Någon annan försäkringsform,
som skulle kunna ersätta
den nu nämnda, finnes ej för närvarande.
Jag vill samtidigt erinra om att livförsäkringsbolagen
sedan åtskilliga år
upprätthålla vissa överenskommelser avsedda
att förebygga missbruk ur skattesynpunkt
av livförsäkringar.

Jag tillåter mig därför under åberopande
av det anförda att till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
rikta den frågan, huruvida statsrådet
ser sig i tillfälle att göra ett uttalande,
som kunde vara ägnat att undanröja den
osäkerhet, som för närvarande förefinnes
på det område, varom här är fråga.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1948/49 under fjärde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
försvarets organisation jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1948/49 m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående vissa anslag
till materielanskaffning för försvaret
för budgetåret 1948/49 m. m. jämte i
ämnet väckta motioner;

Fredagen den 18 juni 1948.

Nr 24.

135

nr 163, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m.; samt

nr 164, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga, dels ock i ämnet
väckta motioner; ävensom

första lagutskottets utlåtanden:
nr 44, i anledning av väckta motioner

om utredning angående ändringar i gällande
lagstiftning om registrering av
brott och förseelser; samt

nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om förstörande av vissa postförsändeTser,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.