Lördagen den 12 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1949:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

12—16 februari.

Debatter m. m.

Lördagen den 12 februari. Sid.

Minnesord över herr Gustavson ................................

Tisdagen den 15 februari.

Svar på interpellation av herr Näsgård ang. ersättningen för skador,

förorsakade av rovdjur ...................................... ''

Interpellationer:

av herr Arrhén om rektorernas befriande från expeditionella

göromål ..................................................

av herr Eskilsson ang. tilldelningen av kvävegödselmedel m. m. 8

Onsdagen den 16 februari.

Svar på interpellation av fru Svenson om frivillig sjukhjälpsförsäk ring

för gifta kvinnor ......................................

Om uppsägning av vissa överenskommelser ang. ekonomiskt samarbete
......................................................

Anordnande av lokaler för luftbevakningen ......................

Interpellationer:

av herr Elowsson, Nils, ang. förfarandet i vissa brottmål mot

minderåriga ..............................................

av herr Persson, Karl, om effektivare kontroll över livsmedelstillverkningcn av

herr Pålsson, ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse av medel

för skogsvård ............................................

av herr Pettersson, Georg, ang. anställningen av arbetskraft vid
statliga verk in. ..........................................

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 16 februari.

Val av ledamöter och suppleanter i opinionsnämnden

Val av valmän jämte suppleanter för utseende av tryckfrihetskom mitterade

..................................................

1 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 6.

Nr C.

Innehåll.

Siri.

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. uppsägning av överenskommelsen
om ekonomiskt samarbete mellan Sverige och Amerikas
Förenta Stater m. m......................................... 10

Statsutskottets utlåtande nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
.............................................. 12

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet...... 1

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet .... 1

— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II: folkhushållningsdeparte mentet

...................................................... 12

— nr 24, ang. anslag under statens utlåningsfonder och fonden för

förlag till statsverket: handelsdepartementet .................. 12

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet ...... 12

— nr 25, ang. anslag under försvarets fonder in. m............... 12

Första lagutskottets utlåtande nr 3, ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
.............................................. 13

— nr 4, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning .......... 13

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. ändring i förordningen angående
bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur ............ 13

lO LC

Lördagen den 12 februari 1949.

Nr 6.

Lördagen den 12 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes följande till kammaren inkomna
dödsbevis:

Gustavson, John Aron, född den “/j
1890, riksdagsman, lantbrukare, gift, boende
Guntorp, Solberga församling, Kode,
Göteborgs län, har enligt vad jag
själv känner avlidit på serafimerlasarettet
den 1949, och enligt min uppfattning
var huvuddödsorsaken haemorrhagia
cerebri, nomenkl. nr 2600.

Stockholm den UA 1949.

Ingmar Bergström.

Leg. läkare.

Herr TALMANNEN yttrade: Ett oväntat
dödsbud har ingått, som meddelar att
ledamoten av denna kammare lantbrukaren
John Gustavson avlidit. Den så
hastigt bortryckte kamraten bevistade i
år som representant för Göteborgs och
Bohus län sin adertonde riksdag. Såväl
här i riksdagen som i sin hemort arbetade
den bortgångne med stort intresse
för de uppgifter, som åvilade honom,
och åtnjöt allas vår sympati och aktning.
Vi tacka med saknad en gedigen och
god kamrat och lysa frid över hans
minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 28, angående fortsatt tullfrihet för
Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 29, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter;
samt

nr 32, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

I enlighet med bifogade läkarintyg
får undertecknad anhålla om fortsatt
befrielse från riksdagsgöromålen under
tiden 10—28 februari 1949.

Hässleholm den 8 februari 1949.

N. B. Rosenberg.

Riksdagsman Ragnar Rosenberg är
på grund av sjukdom förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet under tiden den
10/a—.*/» 1949, vilket härmed intygas.

Lund den 9 februari 1949.

B. Ebenius.

Överläkare.

Till riksdagens första kammare.

Åberopande närslutna läkarintyg anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
under den tid läkarintyget angiver.

Stockholm den 12 februari 1949.

Fritjof Ekman.

Härmed intygas, att riksdagsman
Fritjof Ekman hos mig genomgått en
större tandoperation, varför han är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete
under tiden tisdagen den 15 februari
till och med onsdagen den 2 mars.

Gust. Rosenberg.

Leg. tantll.

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

Nr 6.

Lördagen den 12 februari 1949.

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 20, 1 anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 juni 1946
(nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
29 mars 1946 (nr 113) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj ds propositioner:

nr 21, angående livränta till Anna Söderkvist
m. m.; och

nr 26, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 4 förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, m. in.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

27, angående avvecklingen av 1941
och 1942 års krislån; samt

nr 31, angående inrättande av en försöksgård
i Sunne socken, Värmlands
län.

Föredrogos och bordlädes Kungl.
Maj ds denna dag avlämnade propositioner
nr 28, 29 och 32.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion angående uppsägning
av överenskommelsen av den 30
juni 1948 om ekonomiskt samarbete mellan
Sverige och Amerikas Förenta Stater
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49 i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1948/49, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens utlåningsfonder
och fonden för förlag till statsverket,
i vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

Tisdagen den 15 februari 1949.

Nr S.

nr 25, -i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under försvarets fonder
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
samt

nr 4, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 9 § 1 inom. förordningen den
20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 15 febrnari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 8, 9 och
12 innevarande månad.

Ang. ersättningen för skador, förorsakade
av rovdjur.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Näsgårds interpellation angående ersättningen
för skador, förorsakade av rovdjur,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Näsgård till mig
framställt följande interpellation.

Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att undvika oskäligt
långa dröjsmål vid utbetalandet av ersättningar
för skador som förorsakats av
rovdjur?

Som motivering har herr Näsgård anfört
bland annat att det i de områden,
där rovdjursskador förekomma, torde
råda en allmän uppfattning att utbetalningen
av ersättning för skadorna går
alltför långsamt.

Då jag skall besvara interpellationen
vill jag först nämna, att jag låtit undersöka
alla ansökningar, som behandlats

av Kungl. Maj:t under år 1948, sammanlagt
443 stycken, för att få klarhet i hur
lång tid behandlingen av dessa ersättningsärenden
i allmänhet tagit. Det har
då framgått, att tiden från det ansökningen
ingavs till första myndigheten
och till dess den inkom till jordbruksdepartementet
i G0 procent av samtliga
fall understigit G månader. I 35 procent
av fallen har tiden varit mellan 6 och
12 månader, och i 5 procent har den
varit längre än ett år. Avgörandet hos
Kungl. Maj :t har i regel skett snabbt.
40 procent av de inkomna ärendena ha
avgjorts inom fjorton dagar och ytterligare
40 procent inom en månad från
det ärendena kommo in. Av de återstående
ärendena har flertalet avgjorts
inom två månader, och endast för omkring
9 procent av samtliga har avgörandet
dröjt omkring tre månader.

Vad gäller möjligheten att påskynda
behandlingen vill jag först erinra om att
Kungl. Maj:t vid fjolårets riksdag begärde
och fick bemyndigande att delegera
beslutanderätten i dessa ärenden till
länsstyrelserna. Syftet härmed var att
minska arbetsbelastningen i Kungl.
Maj:ts kansli och samtidigt möjliggöra
ett snabbare avgörande. Denna delegering
har emellertid ännu icke skett. Anledningen
härtill är att enligt regeringsrättslagenp
nuvarande utformning be -

Nr 6.

Tisdagen den 15 februari 1949.

Ang. ersättningen för skador, förorsakade

svär över länsstyrelsens beslut i dessa
ersättningsfrågor skulle komma att avgöras
av regeringsrätten. Jag anser det
emellertid lämpligare, att besvären skola
avgöras av Kungl. Maj:t i administrativ
väg. Enligt vad jag inhämtat av chefen
för justitiedepartementet avser denne
även att föreslå Kungl. Maj:t att till årets
riksdag framlägga förslag om ändring i
regeringsrättslagen på denna punkt. Sedan
en sådan ändring skett, böra enligt
min uppfattning länsstyrelserna bemyndigas
att avgöra dessa ersättningsfrågor.

Genom en sådan delegering kommer
man att göra en visserligen ej alltför stor
men dock ingalunda betydelselös tidsvinst.
Återstår då frågan, om även ärendenas
behandling hos länsstyrelserna
kan påskyndas. Herr Näsgård har själv
framhållit, att utredningen i dessa ärenden
ofta måste bliva tidsödande på grund
av de långa avstånden. Jag vill understryka
detta. Vidare vill jag framhålla,
att man ju särskilt när det gäller
långa resor måste tänka på att försöka
kombinera olika förrättningar så att utredningen
i ersättningsärendena inte
kommer att medföra oproportionerligt
stora kostnader för det allmänna. Även
andra omständigheter kunna föranleda,
att det ingalunda alltid är möjligt att
företaga utredning så snart ansökan om
ersättning inkommit. Det är nog därför
tyvärr ofrånkomligt, att det ofta måste
dröja något, innan beslut om ersättning
kan meddelas. Jag är emellertid fullt
ense med herr Näsgård om det angelägna
i att ett sådant dröjsmål inte skall bliva
längre än nödvändigt. I detta sammanhang
vill jag också meddela att Kungl.
Maj :t den 4 februari på hemställan av
mig beslutat avlåta skrivelse till länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län med erinran om
vikten härav.

Några åtgärder utöver den jag nu
nämnt anser jag ej nu behövliga.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet för det utförliga
och klargörande svaret. Det visar ju att
det finns fog för befolkningens uppfattning
att avgörandet dröjer alltför länge.
Men eftersom statsrådet har ådagalagt

av rovdjur.

så stort intresse för frågan har jag ingen
anledning att säga mer härom.

En tjänsteman uppe i Norrland, som
handhar vissa utredningar i dessa ärenden,
har skrivit till mig och sagt att
det torde vara så, att landsfiskaler och
fjärdingsmän spara på sådana här ärenden
för att undvika extra tjänsteresor.
Detta är väl många gånger förklaringen
till att utredningen tar så lång tid. Jag
har också hört att länsstyrelserna lägga
ärendena på hög, innan de skicka in
dem till departementet. Er länsstyrelsernas
och landsfiskalernas synpunkt kan
ju detta vara en mycket rationell metod,
men för djurägarna är den naturligtvis
föga tillfredsställande. Nu meddelade
statsrådet, att Kungl. Maj :t den 4 februari
har skickat en skrivelse till länsstyrelserna
med anmodan att skynda på
dessa ärendens handläggning, och jag
hoppas att detta skall göra god verkan.
Likaledes tror jag att den decentralisering,
som statsrådet talar om, skall kunna
påskynda ärendenas avgörande ganska
avsevärt.

Jag har alltså ingenting att tillägga
med anledning av statsrådets svar. Jag
skulle bara vilja sluta med en vädjan
till statsrådet att också ta själva värderingsfrågan
under övervägande. Edor
Burman nämnde i sin artikel i Svenska
jägarförbundets tidskrift att befolkningen
anser, att värderingen ofta ligger
omkring 25 procent under dagsvärdet.
I propositionen 1946 yttrade föredraganden
— som för övrigt var statsrådet själv
— att ersättningarna i regel borde utgå
med fulla värdet, och jag vill som sagt
vädja till statsrådet att även undersöka
den saken.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

28, angående fortsatt tullfrihet för
Svenska röda korset för viss sjukvårds-,
beklädnads- och sjuktransportmateriel;
samt

nr 29, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

iisdagen den 15 februari 1949.

Nr 6.

Interpellation om rektorernas befriande från expeditionella göromål.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
32, angående pension åt vissa i statens
tjänst anställda personer.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 15, 16, 20, 21 och 23
—25, första lagutskottets utlåtanden nr
3 och 4 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 3.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
21 skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst
efter samma utskotts utlåtande nr 24.

Herr Holmbåck väckte en motion, nr
231, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
m. m.

Motionen bordlädes.

Interpellation om rektorernas befriande
från expeditionella göromål.

Herr ARRHÉN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! De högre
läroanstalternas chefer ha en ansvarsfull
uppgift i ledningen av ungdomens
undervisning och uppfostran. På rektorerna
vilar ansvaret för undervisningsarbetets
behöriga gång. Detta kräver en
fortlöpande uppmärksamhet beträffande
både lärarpersonalens och elevernas
arbete, lokalernas och undervisningsmaterielens
bestånd m. m. Icke minst krävande
är uppgiften att inom en stor läroanstalt
åstadkomma en ändamålsenlig
samverkan mellan de olika arbetsgrenarna.
Elever, målsmän, lärare och andra
vända sig ofta till rektor i en mängd
frågor av de mest skilda slag. Här kräves
också i många fall rektors initiativ
till ingripanden. Förutom fullgörande
av den egna undcrvisningsskyldigheten
har rektor att följa de olika lärarnas undervisning
och meddela dem råd i pedagogiska
frågor.

Sedan länge har tid efter annan på -

talats, hurusom rektorerna i stegrad
omfattning överhopats med expeditionella
göromål. De klagomål, som förekommit,
ha icke kommit från rektorerna
själva. De ha oftast lojalt funnit sig
i en allt större arbetsbörda. Fastmer har
från närstående iakttagare framhållits
det orimliga i att rektorerna varit så
hårt bundna vid expeditionens skrivbord,
att de icke i önskvärd utsträckning
kunnat ställa sin personliga kapacitet
till förfogande för sina väsentliga
ohefsuppgifter.

En påminnelse om den snedvridning,
som här förekommer, har nu åter blivit
gjord. Denna gång genom eforernas initiativ
i en framställning till chefen för
ecklesiastikdepartementet.

Från rektorernas arbetsbörda kunna
lyftas åtskilliga uppgifter, som utan att
därmed bliva eftersatta kunde överlämnas
åt därför utbildad, bättre skickad
personal. Denna fråga har varit föremål
för utredningar, och behovet av förbättring
har vitsordats. Likväl har den ännu
icke blivit löst. Att så sker är så mycket
mer angeläget som de organisatoriska
problem, som en skolreform medför
eller aktualiserar, utan tvivel komma
att ställa de största krav på dem,
som i praktiken skola bära ansvaret för
den stora reformens lyckliga genomförande,
krav, som näppeligen kunna förväntas
bliva infriade, om skolornas chefer
— belastade med de löpande expeditionsgöromålens
mångahanda detaljer
— icke kunna hålla blicken öppen för
de stora linjerna. För att möjliggöra
detta måste en sådan avvägning av rektorernas
arbetsbörda göras, att behövlig
tid står dem till förfogande för deras
väsentliga uppgift: ledandet av lär jungarnas

undervisning och uppfostran.

Jag får anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet rikta följande
frågor:

Delar herr statsrådet uppfattningen,
att rektorernas krafter i alltför hög
grad tagas i anspråk för expeditionella
göromål?

Om så är, vilka åtgärder ämnar herr
statsrådet vidtaga för att åvägabringa en
snar förbättring i detta hänseende?

Nr 6.

Tisdagen den 15 februari 1949.

Interpellation ang. tilldelningen av kvävegödselmedel m. m.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. tilldelningen av
kvävegödselmedel m. m.

Ordet lämnades härefter på begäran till
herr ESKILSSON, som yttrade: Herr talman!
Enligt det förslag till svenskt ekonomiskt
program för tiden t. o. in. produktionsåret
1952/53, som den svenska
regeringen i höstas avlämnade till Parisorganisationen,
beräknades att vårt land
skulle kunna öka den totala skörden under
nämnda tid med omkring 8,5 % jämfört
med den nuvarande jordbruksavkastningen.
Bland de faktorer, som
skulle bidraga till en sådan ökning, framhölls
särskilt ökad maskinanskaffning,
intensifierad växtförädling och framför
allt ökad användning av konstgödsel.
Detta sistnämnda skulle fordra dels en
ökad inhemsk produktion, dels en ökad
import, nämligen med omkring 50 000
ton kväve, 50 000 ton kali och 115 000
ton superfosfat årligen.

Inom modern jordbruksforskning är
man också allmänt ense om den stora
betydelsen av rationell konstgödsling,
varvid icke minst användningen av kvävegödselmedlen
spelar en avgörande roll.
Det var därför med stor tillfredsställelse
som landets jordbrukare togo del av
statsrådet Strängs uttalande i fråga om
dessa ting i bl. a. ett radioföredrag den
2 januari detta år, varvid statsrådet framhöll,
att man från regeringsliåll räknade
med »att under gödselåret 1948/49 kunna
ställa en kvantitet kväve på drygt
250 000 ton till förfogande, vilket skulle
betyda en mindre ökning i förhållande
till närmast föregående år».

Mot bakgrunden härav har det väckt
undran och förvåning i jordbrukarkretsar
i hela landet, att — enligt de bestämmelser,
som statens livsmedelskommission
nu utfärdat angående tilldelningen
av konstgödselmedel för sista tilldelningsperioden
under gödselåret 1948/49
(cirkulär nr 3235) — den sammanlagda
ordinarie tilldelningen av kvävegödsel -

medel under innevarande gödselår kommer
att bli endast 83 CU av närmast föregående
års tilldelning, vilken i sin tur
utgjorde blott 78 % av tilldelningen
1946/47. Samtidigt reduceras även den
särskilda tilldelningen till oljeväxtodlingen
från 200 till 150 kg kvävegödselmedel
per hektar, vilket endast utgör
75 9o av föregående års tilldelning.

Alla äro medvetna om vilken betydelse
goda skördar ha för hela vårt folk. Jordbrukarna
äro också villiga att efter bästa
förmåga göra sin insats för att öka
produktionen och därmed möjliggöra
allmän standardhöjning på något längre
sikt. Men så länge nuvarande statliga
grepp om utrikeshandeln varar, måste
också statsmakterna tillse, att det för
jordbrukarna verkligen finnes förutsättningar
att fullgöra sin andel i produktionsökningen.
Härvid spelar konstgödseltilldelningen
en avgörande roll. Den
minskade tilldelningen synes allvarligt
äventyra produktionsökningen på jordbrukets
område under innevarande år.

Med stöd av vad sålunda anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Är herr statsrådet villig att redogöra
för orsakerna till den minskade tilldelningen
av kvävegödselmedel under
innevarande gödselår?

2. Hur bedömer herr statsrådet i anslutning
härtill möjligheterna till en sådan
ökning av landets jordbruksproduktion
som beräknats i det s. k. långtidsprogrammet? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Osvald för tiden den 21—
den 26 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Företogs val av tjugufyra ledamöter i
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta
att i deras viktiga kall bibehållas;
och befunnos efter valförrättningens slut
hava blivit utsedda till ledamöter i
nämnden:

herr Ahlkvist	med	102 röster
fröken Andersson	»	102	»
herr	Anderson, Iwar,	»	102	»
»	Andersson, Jones Erik,
		»	102	»
»	Branting	»	102	»
»	Eskilsson	»	102	»
»	Herlitz	»	102	»
»	Johansson, Johan
	Bernhard,	»	102	»
»	Karlsson, Gottfrid,	»	102	»
»	Kriigel	»	102	»
»	Lindblom	»	102	»
»	Lodenius	»	102	»
»	Löthner	»	102	»
»	Norman	»	102	»
»	Pauli	»	102	»
»	Persson, Ivar,	»	102	»
»	Petersson, Emil,	»	102	»
»	Schlyter	»	102	»
»	Sjö	»	102	»
»	Tjällgren	»	102	»
»	Wahlmark	»	102	»
»	Velander	»	102	»
»	Wistrand	»	102	»
»	Åkerberg	»	102	»

Anställdes val av sex suppleanter för
de av kammaren utsedda ledamöterna
i den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolen och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta
att i deras viktiga kall bibehållas; och
befunnos efter valförrättningens slut
hava blivit utsedda till suppleanter:

herr Ericson, Johan

Eric, med

» Wahlund »

» Mannerskantz »

» Lindström, Rickard, »

» Isaksson »

» Weiland »

sedan ordningen dem emellan blivit genom
lottning bestämd.

Företogs val av tolv valmän för utseende
av riksdagens kommitterade för
tryckfrihetens vård; och befunnos efter
valförrättningens slut hava blivit utsedda
till valmän:

herr	Arrhén	med	76	röster,
»	Björck	»	76	» ,
»	Eriksson, Einar,	»	76	» ,
»	Herlitz	»	76	» ,
»	Holmbäck	»	76	» ,
»	Lindström, Rickard, »	76	» ,
»	Nilsson, Bror,	»	76	» ,
»	Pauli	»	76	» >
»	Tliun	»	76	» ,
»	Wahlund	»	76	» ,
»	Velander	»	76	» ,
»	Åkerberg	»	76	»

Anställdes val av tre suppleanter för
kammarens valmän för utseende av kommitterade
för tryckfrihetens vård; och
befunnos efter valförrättningens slut hava
blivit utsedda till suppleanter:
herr Boo med 64 röster,

» Lundgren » 64 » ,

» Näsgård » 64 » ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom
lottning bestämd.

Herr statsrådet Möller avlämnade
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 33, angående godkännande av ett
mellan svenska regeringen och argentinska
regeringen träffat handels- och
betalningsavtal;

80 röster,
80 » ,

80 » ,

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Om frivillig sjukhjälpsförsäkring för gifta kvinnor. — Om uppsägning av vissa överenskommelser
ang. ekonomiskt samarbete.

nr 35, angående bestridande av vissa
haverikostnader; samt

nr 36, med förslag till förordning angående
rätt för Konungen alt åsätta särskild
tullavgift.

Om frivillig sjukhjälpsförsäkring för gifta
kvinnor.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
MÖLLER, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru Svensons
interpellation om frivillig sjukhjälpsförsäkring
för gifta kvinnor, erhöll
ordet och anförde: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare fru Gärda
Svenson har med kammarens tillstånd
till mig riktat följande fråga:

Kan man förvänta att den av riksdagen
1946 begärda utredningen om möjlighet
för familjeförsäkrade gifta kvinnor
att genom frivillig försäkring erhålla
tillägg till den sjukhjälp, som utgår
till dem på grund av den obligatoriska
sjukpenningförsäkringen, kommer att
företagas?

I anledning av interpellantens fråga
vill jag lämna den upplysningen, att en
särskild sakkunnig inom departementet
i fjol varit sysselsatt för att förbereda
vissa frågor rörande den allmänna sjukförsäkringen.
Härvid har även det av
interpellanten berörda spörsmålet upptagits.
Utredningen kommer att fortsätta.

Fru SVENSON: Herr talman! Till herr
statsrådet ber jag att få framföra mitt
tack för det svar som jag erhållit på min
interpellation. Det är med tillfredsställelse
jag konstaterar, att en särskild sakkunnig
inom departementet arbetar
med frågor rörande den allmänna sjukförsäkringen.
Av herr statsrådets svar
framgår även, att de familjeförsäkrade
gifta kvinnornas möjlighet till frivillig
försäkring för erhållande av tillägg till
sjukhjälp även blir föremål för övervägande
och översyn av den sakkunnige.

Denna fråga är mycket betydelsefull
för många kvinnor i vårt land, och jag

ställer därför stora förhoppningar på
att utredningen skall giva ett positivt
resultat och att klarhet i frågan med det
snaraste måtte vinnas.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Holmbäcks motion,
nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål
m. m.

Om uppsägning av vissa överenskommelser
ang. ekonomiskt samarbete.

F"öredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
angående uppsägning av överenskommelsen
av den 30 juni 1948 om ekonomiskt
samarbete mellan Sverige och
Amerikas Förenta Stater m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till
utrikesutskottet hänvisad motion, nr 3,
av herr Johansson i Stockholm m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville hemställa, att Sverige
måtte i enlighet med artikel 1 mom.
2 uppsäga överenskommelsen av den 30
juni 1948 angående ekonomiskt samarbete
mellan Sverige och Amerikas Förenta
Stater samt i enlighet med artikel
27 i konventionen angående europeiskt
ekonomiskt samarbete av den 8 maj 1948
uppsäga konventionens tillämpning på
Sverige.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 3 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! När
denna fråga tidigare behandlats i denna
kammare, har det ju från kommunistiskt
håll lämnats motivering, varför
kommunisterna ha gått emot såväl detta
Marshallavtal med Amerika som Sveriges
anslutning till Marshallorganisationen.
Det skulle vara onödigt att nu upprepa
vad som förut sagts, och jag vill
därför endast hänvisa till den motive -

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Om uppsägning av vissa överenskommelser ang. ekonomiskt samarbete.

ring som finns i motionen. Men då utvecklingen
har visat något annat än
vad som sades här, då avtalen godkändes
av riksdagen, vill jag göra ett par
erinringar.

Den första är denna: när det bilaterala
avtalet med Amerika godkändes av
riksdagen, var ju en av huvudpunkterna
i motiveringen, att dollarbristen skulle
hindra Sveriges handel med U. S. A.
och att på grund av detta stora skadeverkningar
skulle uppstå. Då emellertid
dollarlånet först började verka under
hösten 1948, såg sig regeringen tvingad
att nedskära importen från Amerika ganska
hårt eller från 1 631 miljoner 1947
till 671 miljoner 1948, och det har också
sedan visat sig, att det under ett par
månader av året till och med var ett
mindre exportöverskott. I stället utökades
Sveriges handel med andra länder
och då i första hand med England och
Polen. Några skadeverkningar genom
dessa förändringar ha icke kunnat märkas,
varför man kan utgå ifrån att det
dollarlån, som man då ansåg sig så väl
behöva, gott hade kunnat undvaras.

Utvecklingen har också visat en annan
sida, sedan Sverige anslöt sig till
Marshallorganisationen, nämligen att de
arbetandes läge har försämrats, medan
den kapitalistiska profiten och kapitalanhopningen
har ökats. Vi ha efter anslutningen
fått lönestopp för löntagarna,
ökad bostadsbrist på grund av skärpt
byggstopp och stigande arbetslöshet för
byggnadsarbetarna. Detta är endast ett
delavsnitt av den generösa amerikanska
hjälpen för att öka välståndet i Europa.

Herr talman! Med dessa korta erinringar
ber jag att få yrka bifall till motionen
nr 3 i andra kammaren.

Herr SANDLER: Herr talman! Det är
ju inte länge sedan jag hade tillfälle att
växla ord med herr öhman i samma
fråga som det gäller nu i dag. Det hade
ju varit en mycket stor överraskning,
om herr Norling hade företagit några
sidosprång utanför den utstakade generallinjen,
och vi kunna ju lugnt konstatera
att han inte gjort det. Det skulle

därför kunna vara tillräckligt att hänvisa
till att denna sak har förevarit och
att riksdagen har tagit sin ståndpunkt.

Men nu åberopas det ju, att det föreligger
nytillkomna omständigheter, som
göra att diskussionen bör återupptas, och
jag skall villigt medge, att det finns nya
omständigheter i ärendet. En sådan omständighet
är, att vi ha blivit djupare
medvetna om den misär, i vilken Europa
befinner sig efter kriget. Behovet
av återhämtningsprogrammet är således
starkare styrkt. En annan omständighet
är att det första året av programmets
fullföljande har varit gynnsamt, och därmed
kan ju konstateras att Europa befinner
sig på rätt väg.

En tredje omständighet, som ju är särskilt
av intresse med hänsyn till motionärernas
allmänna politiska ståndpunkt,
är, att Kominforms ansträngningar att
med alla medel, som den är mäktig, sabotera
programmets genomförande särskilt
i Italien och Frankrike ha snöpligen
misslyckats.

Jag tror att en hänvisning till dessa
tre omständigheter egentligen skulle vara
nog för att motivera att den mera bleklagda
anstormning, som herr Norling nu
har gjort emot vad han kallar imperialismen,
också bör vara dömd att misslyckas.

Men det vore orätt att undanhålla
kammaren att det i denna motion finns
ett argument, som bör vara av speciellt
intresse. Bland de nya omständigheterna
åberopas nämligen, att sedan vi talade
om saken förra gången, ha nyval ägt
rum till andra kammaren och därtill ansluter
sig följande reflexion: »ökad erfarenhet
har vunnits, som ytterligare bestyrker
vår uppfattning om Marshallpolitikens
vådor.» Detta argument har i
varje fall originalitetens förtjänst. Men
om man nu betänker andrakammarvalets
resultat särskilt i vad avser det parti,
som uppbär motionen, så undrar jag,
vad kammaren skulle säga om denna nya
version som kommentar till nyvalet till
andra kammaren: »ökad erfarenhet har
vunnits, som ytterligare bestyrker det
svenska folkets uppfattning om den
kommunistiska politikens vådor.»

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Anslag till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORLING: Herr talman! Jag
skall bara ställa en fråga till den ärade
ordföranden i utrikesutskottet, herr
Sandler, då han säger, att återhämtningens
verkningar i Europa ha visat, att
planen var riktig. Jag vill fråga herr
Sandler: Är det denna återhämtning,
som har åstadkommit att i Bizonien,
den del av Tyskland, som de tre väststaterna
behärska, nu finnas nära 1 miljon
arbetslösa och i Belgien nära 300 000
arbetslösa? Är det dessa verkningar vi
vänta på?

Herr SANDLER: Det är lätt att svara
på denna fråga med en hänvisning till
hurudant läget skulle ha varit i dessa
områden, om det över huvud taget inte
gjorts någonting för återhämtningsprogrammets
genomförande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 15, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49, i vad
propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:s proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/49,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 10.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under statens utlåningsfonder
och fonden för förlag till statsverket, i
vad avser handelsdepartementets verksamhetsområde;
samt

nr 21, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1949/50 under försvarets fonder m. in.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Anslag till anordnande av vissa lokaler
för luftbevakningen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att

Onsdagen den 16 februari 1949.

Nr 6.

Interpellation ang. förfarandet i vissa brottmål mot minderåriga.

riksdagen måtte till Anordnande av vissa
lokaler för luftbevakningen för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor.

Herr LUNDGREN: Herr talman! I de
likalydande motionerna I: 194 av herrar
Wistrand, Domö m. fl. och 11:245 av
herr Hjalmarson m. fl. ha motionärerna
föreslagit en del enligt deras förmenande
oundgängligen nödvändiga förstärkningar
av vissa anslag på fjärde huvudtiteln.
I samband därmed ha motionärerna
även erinrat om betydelsen av befästnings-
och flygfältsanläggningar och
visat, att vissa oundgängligen nödvändiga
befästnings- och flygfältsarbeten
blivit i orimlig grad fördröjda.

Trots alla militära varningar och
framställningar ha icke ens de viktigaste
anläggningarna annat än i blygsam skala
kunnat påbörjas. Anläggningar av detta
slag måste vara färdiga i fred, då de
icke kunna improviseras i ett krigstidsläge.

Motionärerna begära med hänsyn till
befintliga reservationer inte några ytterligare
medel för detta ändamål men
kräva, att försvarets byggnadskvot så
fastställes, att dessa arbeten omedelbart
kunna igångsättas.

Då utskottet i föreliggande utlåtande
inte behandlat ens någon del av dessa
motioner, har jag, herr talman, icke någon
anledning att nu närmare gå in på
detta problem utan skall återkomma
därtill vid behandlingen av fjärde huvudtiteln,
men jag har, herr talman,
velat anföra detta vid behandlingen av
kapitalbudgeten.

.lag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets utlåtande
i denna punkt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 20—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lädes till handlingarna.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 4, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 9 § 1 mom. förordningen den 20
juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr Näsgård avlämnade en av honom
in. fl. undertecknad motion, nr 232, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker.

Motionen bordlädes.

Interpellation ang. förfarandet i vissa
brottmål mot minderåriga.

Ordet lämnades på begäran till herr
ELOWSSON, NILS, som yttrade: Herr
talman! Under senare år har det vid
upprepade tillfällen förekommit, att
ungdom som inte fyllt femton år antingen
begått eller misstänkts ha begått
brott av så allvarlig art, att polisen inskridit.
Bland annat har detta inträffat
i ett fall, där en ungdom under femton
år tillsammans med en, som var över
denna åldersgräns, begått brottet. Tvekan
har i sådana fall rått bland såväl
barnavårdsmyndigheter som polis om
vederbörande myndighets kompetensområde
och befogenhet att inskrida, en
tvekan som blir särskilt komplicerad i
ett fall, då ungdom såväl under som över
femton år är inblandad.

Denna tvekan har rått länge, men den
trädde särskilt i dagen i samband med
det så kallade Perstorpsfallet.

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Interpellation ang. förfarandet i vissa brottmål mot minderåriga.

Den 7 maj 1948 förövades ett mord i
Perstorp, Kristianstads län, varvid en
nioårig flicka berövades livet. En pojke
från samma plats, vilken den 31 mars
samma år fyllt fjorton år, blev omedelbart
misstänkt för att ha förövat gärningen,
och polisens hittillsvarande efterforskningar
ha icke givit till resultat
att någon annan person misstänkts. Polisen
förefaller på grund härav anse indicierna
mot pojken så starka, att den av
denna anledning funnit det vara meningslöst
fortsätta sökandet efter gärningsmannen.
Pojken i sin tur har, genom
regeringsrättens i början av oktober
fällda utslag, på sätt och vis frikänts
från ansvar i saken och har på
detta sätt skilts från målet.

Brottet är också alltjämt ouppklarat.

Detta senare är i och för sig inte så anmärkningsvärt,
då det dess värre är
många mord som ej blivit klarlagda. I
detta fall föreligger emellertid den skillnaden,
att enligt en vitt utbredd mening
lagstiftningen genom sin ofullständighet
eller också genom den tvekan, som rått
rörande lagarnas tolkning, lett till att
polisen på ett alltför tidigt stadium avkopplats
från utredningen av mordet, i
det att barnavårdsnämnden i Perstorp,
redan samma dag som pojken hördes
första gången av polisen, tog hand om
honom. De omständigheter, varunder
detta skedde, är det delade meningar om.
Polisen gör gällande, att barnavårdsnämnden
tog pojken från polisen (i
kraft av barnavårdslagen); barnavårdsnämnden
däremot lär förneka, att detta
är en riktig definition av vad som förekommit,
enär pojken tillfälligtvis fick
kvarstanna i fjärdingsmannens bostad
under tillsyn av en av barnavårdsnämndens
ledamöter.

Hur därmed förhåller sig, är måhända
inte i detta sammanhang det viktigaste.
Det som betyder något är, om lagarna äro
antingen så otydliga eller så ofullkomliga,
att de ge rum för olika tolkningar
och därmed också möjligheter till ett
förlopp i ett brottmål liknande det i
Perstorpsfallet. Skulle detta vara förhållandet
— och det synes det vara, sedan
utgången i detta brottmål blivit den ovan

nämnda — kan ett sådant sakernas tillstånd
icke anses vara tillfredsställande.
Genom handläggningen av detta ärende
på sätt som skett har nämligen följande
situation uppstått.

Den familj, vars barn blev offer för
gärningen, måste — liksom andra samhällsmedborgare
— få sin tilltro till myndigheternas
förmåga att på ett tillfredsställande
sätt utreda dylika brott starkt
rubbad, då ett annat samhällsorgan —
i detta fall barnavårdsnämnden — kan
med stöd av lagen avbryta en pågående
polisutredning.

Den misstänkte pojken i sin tur får
genom ett sådant förfaringssätt som det
här tillämpade icke sin sak prövad genom
en regelrätt domstolsförhandling,
med åklagare, offentlig försvarare, domare
och vittnen. Hans sak har endast
prövats av barnavårdsmyndigheten —
barnavårdsnämnd och länsstyrelse ■—■
och han har av dessa ansetts böra omhändertagas
för samhällsvård. Men, märk
väl, icke samhällsvård i vedertagen mening
på grund av vanart, utan för att
bereda honom skydd mot det, som kunde
tänkas möta honom ute i livet med anledning
av de misstankar, vilka riktats
mot honom. Det är detta omhändertagande
regeringsrätten ansett obefogat,
och det är häri frikännandet ligger. Men
därigenom har icke oklarheten i samband
med utredningen skingrats; och
just detta, att denna oklarhet kvarstår,
måste, både för denne pojkes framtid
och för den allmänna rättsuppfattningen
och därmed också i fråga om förtroendet
för lagarna, vara högst olyckligt.

Efter vad som förekommit i denna sak
måste vidare såväl polismakten som barnavårdsmyndigheterna
landet över vara
mycket tveksamma om hur de skola
handla i händelse de bli ställda inför
liknande fall. Och denna tvekan är så
mycket mera betänklig, som det är synnerligen
angeläget, att ingen som helst
tveksamhet anmäler sig vid dylika tillfällen,
då det gäller att handla så snabbt
som möjligt, för att icke eventuella spår
av gärningen skola hinna avlägsnas.

Genom förfaringssättet i Perstorpsfallet
har vidare den frågan aktualiserats,

Onsdagen den 16 februari 1919.

Nr 6.

Interpellation om effektivare kontroll över livsmedelstillverkningen.

huruvida våra barnavårdsnämnder väljas
med tanke på att även träffa avgöranden
i fall som detta och om de äro skickade
att göra det. Om man anmäler tveksamhet
på den punkten, innebär detta intet
som helst underkännande av barnavårdsnämndernas
vare sig goda vilja eller
kompetens i de fall, de vanligen ha
att handlägga; det är endast ett understrykande
av de alltför stora krav, som i
sådana fall ställas på en barnavårdsnämnd,
då de i realiteten konstitueras
att bli ett slags domstol för handläggning
av brottmål. Sannolikt skulle barnavårdsnämnderna
också gärna se, att de befriades
från det svåra värvet att döma i
sådana saker.

Vad själva omhändertagandet av en för
grovt brott misstänkt minderårig angår
råder efter detta också oklarhet. I fråga
om denne pojke har icke ådagalagts att
han gjort sig känd för vanart, och då
punkten om vanart var det enda barnavårdsnämnden
i detta fall kunnat åberopa
sig på — ehuru den icke gjort det
— måste den gå över till en annan punkt,
den om fara för barnets själsliga och
kroppsliga hälsa i hemmet. Läget var
kort och gott det, att sedan polisen ej
genom sin — enligt dess egen mening i
förtid avbrutna — utredning kunnat förebringa
bevis för att pojken var skyldig
till brottet, kunde inte heller barnavårdsnämnden
behandla honom som om
han vore den skyldige. Ej heller kunde
länsstyrelsen göra det. De båda myndigheterna
använde sig därför av en
nödfallsutväg, en åtgärd som emellertid
regeringsrätten som nämnts underkänt.

Såsom av det anförda torde framgå,
har genom handläggningen av mordet i
Perstorp en mängd spörsmål rörande lagstiftningen
om barn under femton år,
vilka misstänkas för grova brott, förts i
förgrunden och därvid synts vara i behov
av en översyn för vinnandet av större
klarhet. I)å denna mening, av olika
uttalanden att döma, delas av såväl polis
som åklagarmakt, och då man även
på domarhåll och bland den för dessa
spörsmål intresserade allmänheten hyser
samma mening, hemställer jag härmed
om kammarens medgivande att få

till statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande interpellation:

Ämnar herr statsrådet, med anledning
av vad som förekommit i bland annat det
s. k. Perstorpsfallet, vidtaga sådana åtgärder,
att tvekan rörande de olika lagarnas
tillämplighet i fall sådana som
detta skingras, så att situationer liknande
den, som uppstått i samband med
Perstorpsfallet, i görligaste mån kunna
undvikas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om effektivare kontroll
över livsmedelstillverkningen.

Herr PERSSON, KARL, erhöll nu på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Med mer eller mindre täta mellanrum
få vi i dagspressen läsa om livsmedelsförfalskning
av ett eller annat slag.
Ibland gäller det rena förfalskningar såsom
nu senast, då paraffinolja och vaselin
ingick i ingredienserna till tårtor
och andra bakverk. En annan gång bär
det gällt andra ej så grova förfalskningar,
då det inte har varit direkt hälsovådliga
ämnen som använts i stället för
de äkta varor, som allmänheten trott de
saluförda livsmedlen varit sammansatta
av, men ersättningsprodukterna ändå varit
så gott som värdelösa ur niiringssynpunkt.
En tredje gång har det varit fråga
om ohygieniska förhållanden, under
vilka varorna tillverkats, där det inte
har varit fråga om rena snusket. Alu detta
gör att allmänheten känner sig upprörd
och försvarslöst utlämnad åt mer
eller mindre uppenbart bedrägeri och
får misstanke mot livsmedlen, även där
de tillverkas under de allra bästa förhållanden
och under den strängaste
kontroll.

Vi berömma oss av en mycket sträng
hälsovårdsstadga och livsmedelslagstiftning,
men antingen måste det vara fel
på författningarna eller på tillämpningen,
då sådana skandaler som de nyss inträffade
kunna förekomma. Allmänheten
har rätt att fråga sig, hur det förhåller

Nr 6.

Onsdagen den 16 februari 1949.

Interpellation ang.

sig med ingredienserna till t. ex. den
korv, som försäljes i gathörn och vid
nöjestillställningar, eller vad som finns i
alla de olika slag av sötsaker och annat
snask som i allt för stor omfattning köpas.
Är sötningsmedlet socker eller sackarin?
Vad innehålla alla de olika slag
av läskedrycker som försäljas i stora
mängder? Hur är det med alla de livsmedelsersättningar
och tillsatser som
försäljas i mer eller mindre fina förpackningar?
Är även en del av dessa
tillverkade på lastbilsflak eller liknande
fabriker? En hel del sådana frågor cirkulera
bland allmänheten ute i bygderna.
Ett klargörande av dessa frågor
skulle hälsas med tillfredsställelse både
bland allmänheten och bland dem, som
lojalt följa hälsovårdsstadgans föreskrifter
vid tillverkning av livsmedel.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor: Anser

statsrådet, att den nuvarande
kontrollen över livsmedelstillverkningen
är tillräckligt effektiv, och vad planeras
för att effektivisera densamma?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. deposition hos skogsvårdsstyrelse
av medel för skogsvård.

Ordet gavs till herr PÅLSSON, som
yttrade: Herr talman! Bevillningsutskottet
uttalade år 1947 med anledning av
väckta motioner, att utskottet ansåge
det önskvärt att lagstiftningen om investeringsfonder
såvitt möjligt utsträcktes
att omfatta jämväl jordbruk och
skogsbruk. Utskottet sade sig emellertid
icke kunna förorda att så skedde, förrän
den ifrågasatta lagstiftningen om bokföringsskyldighet
för vissa jordbrukare
blivit genomförd. Utskottet tilläde emellertid:
»Vad särskilt angår investeringsfond
för skogsbruk bör enligt utskottets
mening, oberoende av om en lagstiftning
angående bokföringsskyldighet kommer
till stånd eller ej, undersökas huruvida

skogsägare skulle kunna beredas möjlighet
att hos vederbörande skogsvårdsstyrelse
deponera viss del av inkomsten av
skogsbruk för framtida användning till
skogsvårdande åtgärder.»

Till svar på en fråga, huruvida proposition
om skattefria investeringsfonder
för skogsbruket komme att föreläggas
1948 års riksdag, förklarade finansministern
den 11 februari 1948 i första
kammaren, att då den av utskottet berörda
frågan om bokföringsskyldighet
för jordbrukare komme att upptagas till
behandling inom finansdepartementet,
hade han icke för avsikt att för det dåvarande
framlägga förslag om investeringsfonder
för skogsbruket.

I ett interpellationssvar i andra kammaren
den 12 innevarande februari angående
investeringsfonder för jordbruk
förklarade finansministern, att han tidigare
räknat med att frågan om bokföringsmässig
inkomstberäkning för jordbruket
skulle kunna föreläggas riksdagen
vid denna session. Till följd av
bland annat den utökning av arbetsuppgifterna,
som källskattereformen medfört,
räknade han emellertid icke längre
med att så skulle kunna ske. Vid angivna
förhållande syntes det icke lämpligt att
redan nu sätta i gång en utredning om
investeringsfonder för jordbruk, yttrade
finansministern.

Av detta interpellationssvar framgår,
att frågan om investeringsfonder för
jordbruk och skogsbruk ytterligare skjutits
på framtiden. I detta nya läge borde
det vara angeläget att pröva den av 1947
års bevillningsutskott anvisade vägen
att, oberoende av om en lagstiftning angående
bokföringsskyldighet kommer till
stånd eller ej, undersöka möjligheten att
bereda skogsägare tillfälle att hos vederbörande
skogsvårdsstyrelse deponera
medel för användning till skogsvårdande
åtgärder.

Med stöd av det anförda får jag hemställa
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
framställa följande fråga: Kan
förslag väntas från regeringen angående
beredande av möjlighet för skogsägare
att hos vederbörande skogsvårdsstyrelse

deposition hos skogsvårdsstyrelse av medel för skogsvård.

deponera medel för framtida
ning till skogsvårdande åtgärder?

På gjord proposition bifölls herr Pålssons
berörda hemställan.

Interpellation ang. anställningen av arbetskraft
vid statliga verk m. in.

Herr PETTERSSON, GEORG, fick nu
ordet och anförde: Herr talman! Det har
ofta framhållits såsom synnerligen önskvärt,
att förmedling av arbetskraft sker
genom den offentliga arbetsförmedlingen.
Arbetsgivare bör sålunda vid behov
utav arbetskraft vända sig till förniedlingsorganet
och likaså bör i sin tur den
arbetssökande vända sig till detta för erhållande
utav arbete. Härigenom kunna
onödiga tidsförluster undvikas.

För att emellertid organisationen skall
fungera tillfredsställande måste de arbetssökande
alltid hysa förtroende till
densamma. De böra framför allt ha en
känsla utav att behovet utav arbetskraft
alltid anmäles till arbetsförmedlingen.

För statliga myndigheter och verk föreligger
viss anmälningsskyldighet till
arbetsförmedlingen, då arbetskraft skall
anställas. Därigenom synes det, som om
man önskat, att de statliga företagen
skola föregå med exempel. Enligt vad
som för mig är bekant fullgöres denna
anmälan på ett flertal platser först sedan
arbetskraften anställts. Sålunda har
det på en plats inträffat att en statlig

myndighet anställde 14 man utan att
arbetsförmedlingen hade vetskap om
detta. På samma plats voro samtidigt ett
20-tal man arbetslösa, och av dessa uppburo
de flesta understöd från erkänd arbetslöshetskassa.
Först sedan arbetskraften
anställts, översändes anmälan till arbetsförmedlingen.
Samma förfaringssätt
bär tillämpats även på andra håll. En
dylik anmälan är ur förmedlingssynpunkt
värdelös. Ett dylikt tillvägagångssätt
kan lätt ge de arbetslösa den föreställningen,
att de icke kunna anlita arbetsförmedlingen,
då de önska arbete,
utan måste de alltid hänvända sig
direkt till respektive arbetsgivare.

På grund av vad som sålunda förekommer
får jag därför anhålla om att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta frågan:

Skola icke statliga verk och företag,
innan de anställa arbetskraft, anmäla
sina önskemål till den offentliga arbetsförmedlingen
för att genom dess medverkan
erhålla den önskade arbetskraften? Även

denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.15 eftermiddagen.

In fident
G. //. Bergoren.

Onsdagen den 16 februari 1949. Nr 6. 17

Interpellation ang. anställningen av arbetskraft vid statliga verk in. in.
använd -

*2 Första kammarens gra!akall 194!). Nr 6.