Lördagen den 11 Mars (Riksdagens protokoll 1871:311)

548

Den 11 Mars, f. m.

Lördagen den 11 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 och 4 i denna månad.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda Kamrar förehaft och godkänt de uti Statsutskottets
Memorial N:o 22 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, deruti Kamrarne fattat stridiga beslut, samt -vidare denna
dag blifvit bestämd för omröstning öfver de olika besluten, så företogos
nu dessa omröstningar enligt berörda propositioner, nemligen:

Första omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt 1:0.)

Den som vill, att Kongl. Maj:ts nådiga förslag om inrättande af en
lagbyrå endast på det sätt bifalles, att till Kongl. Maj:ts disposition ställes
för år 1872 ett extra anslag af 20,000 Rall-, att användas för fullgörande
af de uppdrag, som varit i samma nådiga förslag afsedda,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutit: a) att, med afslag å Kongl.
Maj:ts nådiga förslag om inrättande af en lagbyrå, i underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes tillsätta en lagkomité, under namn af
“Nya Lagberedningen11, med åliggande att, i enlighet med den instruktion,
Kongl. Maj:t kan komma att för densamma utfärda, och efter anvisning
af Justitie-statsministern, dels öfverse och bearbeta de af förra Lagkomitéen
och Lagberedningen författade förslag i de delar, som ännu icke
blifvit till lag antagna, dels ock utarbeta förslag till de mindre omfattande
ändringar och tillägg i någon eller några delar af allmänna lagen,
som kunna under tiden ifrågakomma; och b) att till bestridande af kostnaderna
för Nya Lagberedningen under år 1872 på extra stat anvisa ett
belopp af 20,000 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstä -

Den 11 Mars, f. m.

549

des afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll
omröstningen med 74 ja och 101 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss _ ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med......... 99 ja och 9 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller.......................... 74 ja och 101 nej,

sammanräkningen visar 173 ja och 110 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattats i öfverenstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. 2:o.)

Den som vill, att Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts nådiga förslag om
löneförhöjning med 100 R:dr för hvardera af de tvä i Justitie-statsexpeditionen
anställde vaktmästare,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har den af Kongl. Maj:t äskade löneförhöjning för bemälde
två vaktmästare icke blifvit af Riksdagen beviljad.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll omröstningen
med 58 ja och 113 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med......... 31 ja och 81 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller......................... 58 ja och 113 nej,

sammanräkningen visar 89 ja och 194 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattats i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Tredje omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. 3:o.)

Den som vill, att Riksdagen godkänner det af Kongl. Maj:t framlagda
förslag till personal- och afiöningsstat för Fångvårds-styrelsen,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

550

Den 11 Mars, f. m.

Vinn pr nej, har Riksdagen godkänt det af Kongl. Maj:t framlagda
förslag till personal- och aflöningsstat för Fångvårds-styrelsen med den
inskränkning, att den för två af de hos Fångvårds-styrelsen anställde
tjensteman föreslagna löneförhöjning efter fem och tio års tjenstgöring
icke medgifvits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel allagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått att voteringssedlame
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll
omröstningen med 52 ja och 124 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren sam -

tidigt anställd, hade utfallit med............ 73 ja och 37 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller.......................... 52 ja och 124 nej,

sammanräkningen visar 125 ja och 161 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattats i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Fjerde omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. 4:o.)

Den som vill, att Kongl. Maj:ts i fråga om anslagen under Tredje
hufvudtiteln framställda förslag må af Riksdagen bifallas,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Riksdagen beslutit att, med bifall i öfrigt till Kongl.
Maj:ts i afseende å regleringen af utgifterna under Riks-statens Tredje
hufvudtitel framställda förslag, uppföra såsom anslag för ministerstaten
endast ett belopp af 300,000 R:dr och såsom “tillfälligt anslag till öfvergående
utgifter* upptaga återstoden af det utaf Kongl. Maj:t till nämnda
stat för år 1872 äskade belopp 40,800 R:dr.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll omröstningen
med 24 ja och 154 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med......... 90 ja och 24 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller.......................... 24 ja och 154 nej,

sammanräkningen visar 114 ja och 178 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattats i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Den 11 Mars, f. m.

551

Femte omröstningen:

(Enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. 7:o.)

Den som vill, att Riksdagen beviljar den af Kongl. Maj:t för befästningarne
vid Carlskrona hamn och vid Hvita Krog äskade summa, 3,750,000
R:dr, och deraf anvisar såsom extra anslag att utgå under innevarande
år 150,000 R:dr och för år 1872 200,000 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag till
Carlskronas befästande för närvarande icke blifvit af Riksdagen bifallen.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll
omröstningen med 74 ja mot 104 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med. . . . *......108 ja och 5 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller.......................... 74 ja och 104 nej,

sammanräkningen visar 182 ja och 109 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen faftats i öfverensstämmelse
med ja-propositionens innehåll.

Sjette omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. 8:o.)

Den som vill, att Kongl. Maj:ts nådiga framställning om anslag för
uppförande af en kasernbyggnad i Wisby må af Riksdagen endast på det
sätt bifallas, att till nämnda ändamål anvisas ett extra anslag af 42,875
R:dr, att utgå med 20,000 R:dr under innevarande år och 22,875 R:dr
år 1872, under vilkor att staden Wisby förbinder sig att, efter det staden
blifvit från truppens inqvarterande befriad, årligen utgifva en kontant
servis-ersättning af 1,150 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har det af Kongl. Maj:t för en kasern i Wisby äskade
belopp, 42,875 Rall'', icke blifvit af Riksdagen beviljadt.

552

Oen 11 Mars, f. m.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med.......... 99 ja och 14 nej;

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller........................... 26 ja och 152 nej,

sammanräkningen visar 125 ja och 166 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattats i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Sjunde omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. 9:o.)

Den som vill, att Kongl. Maj:ts nådiga framställning om löneförhöjning
med 500 R:dr åt landtmäterisekreteraren af Riksdagen bifalles på
det sätt, att såsom löneförhöjning åt bemälde sekreterare för år 1872
beviljas ett extra anslag af 500 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Yinner nej, har den för landtmäterisekreteraren föreslagna löneförhöjning
icke blifvit af Riksdagen beviljad.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med.........62 ja och 51 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller..........................31 ja och 142 nej,

sammanräkningen visar 98 ja och 193 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga åt Riksdagen fattats i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Åttonde omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. 10:o.)

Den som vill, att Kongl. Maj:ts nådiga framställning om löneförhöjning
med 600 R:dr åt landtmäterifiskalen måtte endast på det sätt af

Den 11 Mar?, f. m.

553

Riksdagen bifallas, att såsom löneförhöjning åt bemälde tjensteman för
år 1872 beviljas ett extra anslag af 600 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är den ifrågasatta löneförhöjningen af Riksdagen afslagen.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med..........63 ja och 43 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller..........................35 ja och 136 nej,

sammanräkningen visar 98 ja och 179 nej;
och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattats i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

Nionde omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 22, punkt. ll:o.)

Den som vill, att Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts nådiga framställning
derom, att det till utgående från trafikmedlen förslagsvis beräknade
anslaget till Statens jernvägstrafik må höjas från 4,200,000 R:dr till
4,500,000 Rall'', eller med 300,000 R:dr,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är Kongl. Maj:ts berörda nådiga framställning endast på
det sätt af Riksdagen bifallen, att det till utgående från trafikmedlen
förslagsvis beräknade anslaget till Statens jernvägstrafik höjes med 100,000
Rall- eller från 4,200,000 Rall’ till 4,300,000 Rall-,

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt eu sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att voteringssedlarne
för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl derstädes
afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning och utföll
omröstningen med 38 ja och 137 nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren

554

Den 11 Mars, f. m.

samtidigt anställd, hade utfallit med......... 91 ja och 18 nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens röster,

eller......................... 38 ja och 137 nej,

sammanräkningen visar 129 ja och 155 nej;

och hade alltså beslut i denna fråga af Riksdagen fattats i öfverensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

Företogos val af dels tjugofyra valmän för att utse Riksdagens Fullmäktige
i Riksbanken och Riksgälds-kontoret jemte deras suppleanter, äfvensom
styrelseledamöter och suppleanter vid Bankens lånekontor, dels
ock sex suppleanter för dessa valmän; och befunnos efter valförrättningarnes
slut hafva blifvit utsedde till

Valmän:

Herr Friherre John Ericson.........		159	röster,
	I. Lyttkens................		159
	B. Bengtsson................		102	•n
	Per Nilsson från Christianstads län. .		102
r>	Magnus Svensson............		102	V)
Y)	C. I. Bengtsson.............		101
	Friherre K Bonde...........		101
	J. F. Edström..............		101
	Th. Ekenstam..............		101
»	Per Ericson...............		101
	J. E. Eriksson..............		101
	J. F. Fredricson............		101
	J. G. Granlund.............		101
">i	P. 0. Hörnfeldt.............		101	n
	J. G. Jansson..............		101
	E. Key..................		101
	Friherre I. Koskull...........		101
	P. C. Lamberg..............		101	5»
	L. Norrby ................		101	J1
r>	Nils Nilsson från Blekinge län ....		101	Y)
	Lars Persson...............		101
	J. Rutberg ................		101
	11. Schmidt................		101	„ och
it	11. A. Witt................ Suppleanter:		101	M
Herr J. V. Lundqvist.............		75	röster,
	Olof Larsson...............		74	»
	Anders Petter Andersson........		74
	Nils Nilsson från Malmöhus län . . .		74	>1

Den 11 Mars, f. m. 555

Herr C. W. Sjögréen ...............med 72 röster och

,, J. Wedberg.................. „ 72 „

Ordningen mellan de suppleanter, som erhållit lika röstetal, bestämdes
genom lottdragning; och blef protokoll om dessa val genast uppsatt
och justeradt.

§ 4.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16, angående regleringen af
utgifterna under Riks-statens Sjunde Hufvudtitel.

Punkterna 1—3.

Biföllos.

Punkten 4.

Herr Sahlström: Vid genomläsningen af denna punkt i Utskottets
betänkande kunde jag icke förbise ett förhållande, som torde böra så snart
som möjligt förändras. Jag åsyftar härmed den olägenhet, som drabbar
i första hand befolkningen vid norska gränsen och sedermera hela landet,
i följd deraf att tullbevakning finnes vid denna gräns. Detta förhållande
medför icke blott dröjsmål och obehag i samfärdseln mellan de förenade
rikenas innebyggare, utan äfven en eljest icke nödvändig skilnad i prisen
på svenska och norska varor. Dertill kommer ock, att vi nödgas utgifva
omkring 20,000 R:dr årligen för nämnda tullbevaknings aflöning. Det
hinder i varuutbytet, detta förhållande orsakar, blir ännu mera känbart,
då jernvägen till Norge öppnas för den allmänna trafiken. Jag vet väl,
att någon möjlighet att indraga tullbevakningen vid norska gränsen icke
finnes, så länge de förenade rikenas tullagstiftning är olika, men jag har
trott mig böra fästa Kammarens uppmärksamhet å denna olägenhet, synnerligast
som jag erfarit, att en förening i detta fall är ifrågasatt, hvilken
förening jag för min del önskar måtte med det möjligaste första komma
till stånd.

Jag har i öfrigt intet att anmärka mot Utskottets betänkande i denna
punkt, synnerligast som förslaget, att till Charlottenbergs tullstation inskränka
allt visitations- och förtullningsbestyr med gods och effekter, som,
destinerade dit eller till Arvika, ankomme med jernbantåg från Norge,
och att i följd deraf indraga tullstationen i Arvika, synés mig särdeles väl
öfverensstämma med ortens sanna fördel.

Herr Törnfel t: Herr Talman! Mine Herrar! Utskottet har å pag.

14 i sitt nu föreliggande betänkande föreslagit en förhöjning af 600 R:dr
i afiöningen för den vid Baresund anställda tullbevakning. Då denna station
ligger i min hemort och jag således eger kännedom om göromålen
derstädes, torde det tillåtas mig att yttra några ord i detta afseende.
Vid denna tullstation äro anställde en tulluppsyningsman med 1,100 R:dr
och tre vaktmästare med 500 R:dr lön hvardera, och jag vet i sanning

556

Den 11 Mars, f. m.

icke hvad dessa tjensteman hafva att göra. Det väcker stor förargelse i
hela orten, att staten underhåller så onyttiga tjensteman som dessa. Jag
får fästa uppmärksamheten derå, att i närheten af Baresunds station är
Häradsskärs fyr belägen, och denna måste anlöpas af inkommande fartyg,
hvilka här taga lots, som medföljer till Mem. Lotsen kan således öfver
fartygen och deras last hafva samma uppsigt som tulluppsyningsmannen.
Det är visserligen sannt, att tulluppsyningsmannen här går ombord och
förseglar luckorna, ocli tillförene medföljde en vaktmästare fartyget till
Mem, men icke numera, enär sådant anses öfverflödigt. Den allmänna
meningen är den, att lotsarne kunna till fullkomlig belåtenhet och trygghet
utöfva den tillsyn öfver fartygen, som nu åligger tulltjenstemännen;
och lotsarne sjelfva äro äfven af samma tanke, enär det icke är tillåtet
att föra något gods från fartyget, medan det står under lotsens kommando.
Af detta torde vara. uppenbart, att tullbevakningen härstädes kan anförtros
åt lotsarne och att särskilda tjenstemän derföre alltså äro öfverflödiga,
ett förhållande, som sannolikt eger ram på många andra orter.

Efter dessa yttranden bifölls punkten.

Punkten 5.

Herr Astrand: Herr Talman! Mine Herrar! Såsom skäl för det

slut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit, åberopar Utskottet endast
öfverensstämmelse med den åsigt, som förut i likartade frågor gjort sig
gällande. Utskottet hänsyfta!'' således på Kamrarnes beslut i fråga om
löneförhöjning åt de vid statsdepartementens expeditioner anställde vaktmästare.
Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten derå, att någon öfverensstämmelse
mellan sistnämnde vaktmästare och vaktmästaren hos
Kongl. Skogs-styrelsen icke förefinnes. Hos nämnda Kongl. Styrelse är
nemligen blott en vaktmästare anställd. Styrelsen sammanträder dagligen,
men kan icke hos sig anställa en extra vaktmästare, enär dertill erforderliga
medel icke äro anslagna. Detta nödgar den ordinarie vaktmästaren
att af sina egna löneförmåner afstå en del, såsom bostad, vedanslag och
en viss dagspenning, till den extra vaktmästare, han vid förefallande behof
måste anlita till sitt biträde. Det torde vara uppenbart, att det är en
ren omöjlighet för hvilket embetsverk som helst att vara tillräckligt betjenadt
med endast en vaktmästare, då till exempel denne blifvit för någon
angelägenhet bortskickad och någon annan betjening icke finnes att
tillgå. Utom nödvändigheten för ett embetsverk att hafva flera vaktmästare
till sitt förfogande, torde äfven coutumen i detta afseende böra tagas
i betraktande. Beträffande ifrågavarande vaktmästare är det sannoligt
att, om Riksdagen afslår Kongl. Maj:ts nådiga proposition om löneförhöjning,
Skogs-styrelsen, enär en vaktmästare icke är för behofvet tillräcklig
och det icke kan anses vara med rättvisa och billighet förenligt
att denne af egna medel betalar ett extra biträde, finner sig föranlåten
att vid en kommande riksdag begära anslag till arfvode åt en extra vaktmästare,
hvilket anslag, enligt min öfvertygelse, då icke komme att stadna
vid det belopp af 100 R:dr, Kongl. Maj:t nu -äskat i förhöjning af den
ordinarie vaktmästarens lön. Jag anser det vara en fördel i ekonomiskt

Deri 11 Mars, f. in.

557

afseende att nu bifalla den ifrågasatta löneförhöjningen och jag är öfvertygad
att Utskottet, om det egnat mera uppmärksamhet åt det af mig antydda
förhållandet, skulle hafva kommit till samma slut som jag i denna
fråga. Jag yrkar att, med afslag å Utskottets hemställan, Kongl. Maj:ts
proposition angående denna löneförhöjning måtte af Kammaren bifallas.

Herr Hedin: Då alla de skäl, som af föregående talare anfördes

för bifall till Kongl. Majds nådiga proposition i denna punkt, äro giltiga,
och de skäl, som tillförene i detta afseende förebragts i likartade frågor,
synas mig fortfarande ega giltighet, vill jag ej återupprifva detta ämne,
som af somliga anses så intrassladi, ehuru det i sjelfva verket är af den
mest enkla beskaffenhet; men då denna Kammare visat sig kunna under
loppet af några få veckor ändra sin åsigt i dylika frågor, må det icke
anses olämpligt, att jag, i motsats till Kammaren, är nog konseqvent att
vilja bibehålla den åsigt, jag redan fattat, och af sådan anledning yrkar
bifall till den af Kong!. Maj:t äskade löneförhöjning åt denne vaktmästare.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets förslag bifölls.

Punkten 6.

Herr Ii i er ta: Jag tager mig friheten att till Herr Talmannen vördsamt
hemställa, huruvida icke, vid behandlingen af den nu föredragna
sjette punkten af detta utlåtande, diskussionen äfven måtte få omfatta
den efterföljande sjunde punkten, som handlar om Herr Liss Olof Larssons
motion angående indragning af anslaget till Kongl. Theatern. Det
torde falla af sig sjelft, att härigenom intet hinder uppstår att, såsom sig
bör, afgöra hvardera punkten för sig. Då emellertid dessa båda punkter
stå i ett sådant samband med hvarandra, att det torde vara svårt att
yttra sig om den ena utan att på samma gång vidröra äfven den andra,
upprepar jag min anhållan derom, att diskussionen måtte få omfatta både
sjette och sjunde punkterna på en gång.

I anledning af denna anhållan hemställde Herr Talmannen att jemväl
7:de punkten måtte gemensamt med den 6:te komma under föredragning.
Härtill lemnade Kammaren bifall, och sedan 7:de punkten alltså
blifvit uppläst, lemnades ordet åter till

Herr Hierta, som yttrade: Då jag varit den förste, som i detta ämne
begärt ordet, så får jag till en början förklara, att orsaken dertill varit, att
jag redan under den diskussion, som vid remissen af Kongl. Maj ds proposition
angående statsverkets tillstånd och behof uppstod, tog mig friheten sätta
i fråga,^ huruvida icke inköpet af den Dramatiska Theatern skett för Hans
Maj:t Konungens och icke för statens räkning. Härtill svarade då en af
ledamöterna i den theaterkomité, som närmare utredt denna fråga, att
detta inköp verkligen skett för Theaterns egen räkning, samt sålunda, då
denna är statens egendom, äfven i viss mån just för statens räkning.
Med anledning af detta påstående ber jag få uppläsa några rader ur
nämrfde theaterkomités betänkande, sidan 6, hvarest det heter: “den 31

558

Den 11 Mars, f. m.

December 1862 upprättades köpekontrakt, hvarigenom Theaterdirektören E.
Stjernsten! och hans hustru Louise, född Granberg, till Hans Maj:t Konung
Carl XV uppläto och försålde egendomen Mindre Theatern kallad, med allt
löst och fast, för eu summa af 270,000 Rall-, hvarutaf 220,000 för fastigheten,
och 50,000 Kull’ för den lösa egendomen. Genom ett under samma
dag utfärdadt köpebref fullbordades köpeafhandlingen, och laga fasta å
egendomen blef genom beslut af borgmästare och råd i Stockholm den 1
Juni 1863 meddelad Hans Maj:t Konungen på begäran af Kongl. Theaterdirektionen.
“ Häraf torde det vara en afgjord sak, att det är Hans Maj:t
Konungen och icke någon annan som Kongl. Theaterdirektionen vid köpet
representerat, samt att det är han ensam som är egare af den Dramatiska
Theatern. På grund häraf anser jag för min del, att Riksdagen egentligen
icke har att befatta sig med denna fråga, så framt nemligen icke Riksdagen
kan anse billigt, att genom beviljande af något anslag underlätta
Konungens uppoffringar i och för ifrågavarande köp. Men det kan icke
förnekas, att denna fråga på sätt och vis berörer civillistan. En annan
fråga är, huruvida häri skall ligga tillräckligt skäl för Riksdagen att ikläda
sig eller staten det ifrågavarande inköpet. För min del tror jag, att
Riksdagen icke på något sätt genom dessa bidrag bör eller kan invecklas
i befattningen med eu tneater, hvilken tillhör Konungen ensam. Staten har
upplåtit den Kongl. Operans lokaler och inventarier att af Kongl. Theaterdirektionen
användas, på sätt Konungen derom föreskrifver, och Riksdagen
har så mycket mindre anledning att blanda sig i denna sak, som
Konungen sjelf lemnar ett högst betydligt årligt bidrag till denna institution.

Efter hvad jag redan yttrat skulle jag visserligen nu kunna sluta
med en enkel proposition om utslag å den föredragna punkten, men jag
ber dock få tillägga några skäl, hvarföre jag icke tror det vara så farligt
som mången föreställer sig, om den Dramatiska Theatern blefve afsöndrad
från den Lyriska eller Kongl. Stora Theatern. Hufvudskälet hvarföre jag
önskar, att det begärda anslaget för närvarande icke måtte beviljas, är
att jag tror, att det icke skulle saknas tillfälle att, derest man så önskade,
öfverlåta den Dramatiska Theatern till en enskild person och dymedelst
från Konungens skuldror lyfta en del af den börda, som nu för de
Kongl. Theatrarnes underhåll tynger honom. Man har visserligen hört, att
anbud i denna riktning blifvit gjorda; huruvida med dessa varit allvarligt
menadt är en annan fråga, och just härom torde det nu vara skäl att
förvissa sig. Men i hvilken ställning tror man väl att den Kongl. Stora Theatern
skulle komma, derest från densamma den Dramatiska Theatern skulle
afsöndras? Man har hittills ansett såsom ett faktum, att den Dramatiska
Theatern bär sig sjelf, och att det sålunda endast är för upprätthållande
af den lyriska scenen som uppoffringar göras. Jag ber att få illustrera
detta påstående genom att ytterligare hänvisa till theaterkomitéens betänkande.
Först och främst ber jag då att få fästa uppmärksamheten vid
åtskilliga uppgifter å sidan 13, hvaraf framgår, att Hans Maj:t Konungens
af enskilda medel lemnade bidrag till de Kongl. Theatrarne utgjorde undertiden
från 1 Juli 1863 till samma dag 1869 ett sammanräknadt belopp
af 547,821 R:dr 64 öre, eller i medeltal för hvarje af dessa sex år 91,307
Rall- 10 öre. Öfvergå vi vidare till sidan 34 i samma betänkande, så
finna vi att, med iakttagande af den nyss gjorda medelberäkningen af Ko -

Den 11 Mars, f. m.

559

nungens årliga bidrag, de understödsmedel de Kongl. Theatrarne för hvarie
år kunnat påräkna, utan att räkna recetterna, gestalta sig sålunda:

Statsanslag..............................6ö,000 K:dr.

H. M. Konungens anslag................... gj 397

Kongl. Familjens abonnement........ ’ ii’q«a ”

........................::::::::: 24:700 :

Summa 187,867 R:dr.

Om nu, såsom man antager, den Dramatiska Theatern bär sig sjelf utan
understöd, så måste alla dessa 187,867 R:dr hafva gått åt endast för att understodja
den Stora eller Lyriska Theatern. Antager jag vidare, att de Kongl.
Iheatrarnes speltermin börjar omkring den 24 Augusti och slutar den 20 Juni
blir detta, med antagande af fem representationer i veckan å den lyriska
scenen, 215 representationer under hela spelåret, hvilken beräkning äfven
temligen öfverensstämmer med de uppgifter som äro att tillgå i Kon<d.
Theaterns egna journaler. Delas vidare den nyssnämnda årliga understödssumman
187,867 ^ R:dr, med antalet representationer, 215, så finner man,
att Kongl. Stora Theatern, utom recettmedlen, för hvarje representation tillgodonjuter
ett bidrag af 873 R:dr 8 öre. Det förefaller mig verkligen
som om något måste vara i olag i afseende å sjelfva styrelsen af en sådan
theater, hvilken, utom recettmedel, icke lian bära sig med ett tillskott af
873 R:dr för hvarje representation. Ehuru det måhända icke vore förenadt
med synnerligen störa svårigheter, att försöka utreda orsakerna till
detta missförhållande,. vill jag dock ej inlåta mig derpå; men deremot
skulle det vara mig kart, om en annan ledamot af denna Kammare, hvilken
sjelf varit direktör för den Kongl. Theatern och hvilken följaktligen
eger stöne sakkunskap än jag i detta ämne, behagade något närmare utreda
denna sak. För min egen del har jag velat hålla mig till sifferuppgifter,
och af dessa har jag trott mig kunna draga den slutsats, att
derest den Dramatiska Theatern komme att frånskiljas från den Lyriska,
följden deraf skulle blifva, att eu stor del och troligen den förnämsta
delen af den Dramatiska Theaterns talanger komme att öfvergå till och uteslutande
egna sin tjenst åt den Kongl. Stora Theatern. Härigenom skulle
åter den dubbla fördelen vinnas, att dels den Stora Theatern icke så ofta
som nu nödgades gifva nästan uteslutande lyriska pjeser, dels ock att
dessa talanger skulle i betydlig mån bidraga att öka Stora Theaterns inkomster.
Man måste nemligen fästa stort afseende vid det förhållande,
att den del af Stockholms befolkning som besöker theatern är alltför ringa
för att kunna ensam underhålla den lyriska scenen minst fyra och oftast
fem gånger i veckan, och detta så mycket mer, som Theaterdirektionen,
hvilken vanligen befinner sig i ett finansielt betryck, är ur stånd att tillräckligt
^ofta omvexla med nya musikstycken. Äfven om sujetterna äro
aldrig så utmärkta, räcker dock befolkningen icke till för att under längre
tid fylla theatersalongen, då blott äldre, redan ofta sedda stycken uppföras,
och rikedomen i Stockholm är för öfrigt icke så stor, att särdeles många
familjer anse sig hafva råd att se samma pjes mer än några få gånger.
Om deremot den dramatiska scenens förläggande i särskild lokal upphörde
och de förnämsta artisterna derifrån återginge till tkeaterhuset vid Gustaf
Adolfs torg, så antager jag att det derigenom blefve möjligt för Theater -

560

Den 11 Mars, f. m.

direktionen att hvarje gång erhålla större recettmedel, äfvensom att genom
dessa jemte besparingen å det beräknade understödet af 873 R:dr för .
hvarje representation, Theaterdirektionen skulle blifva i tillfälle att allt
emellanåt, och vida oftare än hittills, uppsätta nya operor, som skulle
göra theatern mera besökt, utan att derföre underkänna det värde och de förtjenster
hos de gamla bekanta, på hvilka repertoiren för närvarande har
tillgång. Jag tror att häruti ligger ett verkligen vigtigt skäl för den
tanken, att man kan våga påyrka afslag å den föredragna punkten, för
att se till, huruvida icke vederbörande sjelfva skulle finna sig vid att företaga
en sådan förändring, som kunde leda till ett mera hushållsamt och ändamålsenligt
handhafvande af denna angelägenhet.

Jag anhåller på dessa grunder att för närvarande icke något statsbidrag
måtte beviljas för inlösen af den Dramatiska Theatern, eller för betalandet
af denna theaters skuld.

Herr Hjelm: Då Kongl. Maj:ts nådiga proposition om anslag till

fullbordande af Carlskronas befästande förevar till afgörande, tillhörde jag
dem som vid voteringen stadnade i minoriteten. Orsaken att jag motsatte
mig detta anslag härrörde af finansiela betänkligheter. Detta anslag gälde
dock en för hela landet vigtig angelägenhet. Nu åter — och detta är
redan framhållet af eu talare med större sakkännedom än jag eger —
föreligger frågan om ett anslag af 270,000 Rall- till inköp för statens
räkning af dramatiska theaterliuset. Jag må bekänna, att härvid hyser
jag ännu större betänkligheter än i förut omnämnda fäll att med min
röst bidraga till beviljandet af ett så stort anslag för sådant ändamål.

Jag tror åtminstone, att frågan vid närmare eftersinnande gestaltar
sig på detta sätt, att, då man nödgas upplåna penningar för att ordna
försvarsväsendet och tillgodose andra, lika vigtiga behof, det icke är skäl
att sätta sig i skuld för att köpa theatrar. Då Kammaren beslutat att i
sammanhang behandla äfven den sjunde punkten i detta betänkande, må
det tillåtas mig att yttra några ord i detta afseende. Jag har ej kunnat
komma till någon annan öfvertygelse än den, jag hyste under förra riksdagen
och då uttalade till protokollet, nemligen att vi höra så arrangera
de Kongl. Theatrarnes affärer, att vi genom att successivt minska det till
Theatern utgående statsanslaget slutligen blifva detsamma qvitt.

Det har visserligen förr på detta rum emot en sådan åsigt framhållits
att den lyriska scenen är nödvändig för språkets vårdande, de sköna
konsternas odlande och vitterhetens hägn. Jag erkänner villigt att Kongl.
Theatern haft en sådan vigtig mission, men den har det icke vidare, åtminstone
icke i lika hög grad som förr. Jag kan sålunda ej föreställa
mig, att Theatern är en anstalt af sådan vigt, att den förtjenar ett så betydligt
anslag af statsmedel, som den nu åtnjuter. Jag vill deremot, att
man skall åtminstone i en viss grad betrakta denna institution såsom en
affär och tror derföre att den skulle kunna ställas på eu mera affärsmessig
fot. Jag bereder mig på att någon skall äfven nu göra det inkastet, att det är
samma förhållande med Theatern som med Vetenskaps-akademien, Musikaliska
akademien och Akademien för de fria konsterna, och att, då dessa institutioner
göra vårt land gagn och heder, hela landet äfven drager nytta af

Den 11 Mars, f.

561

den lyriska scenen. Härvid må dock märkas, att dessa akademier sprida
i kela landet sitt välgörande inflytande i sina särskilda riktningar: den
ena ger oss almanackor, en annan bidrager till kyrkomusikens kolande
o. s. v. Detta är dock ej förkållandet med den Kongl. Theatern, långt derifran.
Jag anser derföre icke rättvist, att kela landets skattdragande befolkning
bör åläggas att alltigenom bidraga till uppehållandet af en konstanstalt,
deraf endast fåtalet kan anses hafva nytta ock nöje, och detta
föranleder mig att yrka afslag på Utskottets hemställan ‘i sjette och
sjunde punkterna af detta betänkande samt bifall till den reservation
Herr Liss Olof Larsson vid sistnämnda punkt afgifvit.

^err Kadfotenius: Denna fråga är så vidlyftig, att man sannerligen
raicar i stor förlägenhet, när man skall välja eu utgångspunkt för dess
betraktande. Då jag emellertid med något skall börja, vill jag först till
bemötande upptaga föregående talares framställningar i de delar, som
fordra svar. Sedan Herr Hierta numera ändrat sitt förra yttrande om de
Kong!. Theatiarna ock Tkeaterkomiten, i det anförande nemligen som kan
vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd
och behof afgaf, derhän, att komitéen skulle hafva sagt, att Hans Makt
Konungen inköpt Dramatiska Theatern för sin räkning, har jag icke så
mycket deremot att invända, ehuru komitéen uttryckligen yttrat, att nämnda
Iheater blifvit inköpt för “Kongl. Theaterinstitutionens“ räkning. Hvad jag
egentligen ville besvara, då jag förra gången hade ordet i denna fråga,
var Herr Hiertas uppgift derom, att komitéen “genom en kuriös deduktion*
kommit till den slutsats, att nämnda Theater blifvit inköpt “för statens
räkning “, ty något sådant har komitéen aldrig sagt. Den värde talaren
ville dermed påbörda komitéen, att den skulle på visst sätt vara skuld
dertill, att från Kongl. Maj:t emanerat till Riksdagen den framställning i
ämnet, hvilken nu skall af Kammaren företagas till slutlig pröfning och
afgörande. Om förhållandet varit det han sålunda uppgifvit, hade naturligtvis
någon proposition. som den nu ifrågavarande icke behöft till Riksdagen
aflåtas, och min erinran då har alltså åstadkommit den rättelse i den värde
talarens uppfattning af komitéens utlåtande i denna del, som vi nyss
vant i tillfälle att åhöra. ''

Vidare har Herr Hierta förmenat, att, om de båda scenerna _ den

lyriska och den dramatiska — återfördes, såsom före köpet var händelsen
tillben och samma tilja, Theaterdirektionen skulle blifva i tillfälle att gifva
nagla eller många“ flera nya stycken af lyrisk art, än den nu varande
anordningen med dessa skiljda scener medgifver. Jag kan för min del icke
rätt fatta ett dylikt resonnement, då ju tydligen är vordet utredt och ådagaJagdt,
att just derigenom att sång- och talscenerna blifvit åtskiljda från
hvarandra, Theaterdirektionen beredts möjlighet att låta lyriska scenens
artister mera sysselsätta sig med inöfvandet af nya röler och följaktligen att
uppföia flera lyriska stycken nu än förr. Också är det temligen tydligt, att
hvad som ändock förhindrat Theaterdirektionen derifrån icke varit eder är
den scenernas fördelning, som numera eger rum, utan allenast och helt enkelt
den omständigheten, att uppsättningen af nya pjeser, i synnerhet inom det
lyriska området, alltid medför kostnader, och det är just kostnader Kongl.

Riksd. Pro1. 1871. 2 ,7/V. I Band. gg

562

Den 11 Mars, f. m.

Theaterdirektionen i den ställning, hvaruti dess ekonomiska angelägenheter
för närvarande sig befinna, framför allt måste söka, så vidt ske kan, att
undvika. Theaterdirektionens bemödanden att på ett värdigt sätt upprätthålla
den lyriska scenen understödjas åter i icke ringa mån just af den
omständigheten, att den Dramatiska Theatern årligen lemnar öfverskott, som
kommer den Stora Theatern till godo. Allt detta synes mig utgöra talande
skäl för att icke önska någon återförening af de båda scenerna, i all
synnerhet som det efter så många år, som allt sedan år 1825, då den
fordna Dramatiska Theatern nedbrann, och hvarunder behofvet af eu särskild
scen för det mindre skådespelet och komedien lifligt känts, nu omsider
lyckats att åt dessa konstgrenar anskaffa eu lämpligare scen än
den, som under denna långa mellantid måst för dem användas. För
öfrigt kan jag ej förstå hvad Herr Hierta menar med sitt yttrande, att
Kong!. Theaterns artister, genom att gifva färre spektakler, skulle förtjena
in mera till Theaterns kassa. Förc min del föreställer jag mig, att ett motsatt
förhållande är det riktiga. Åtminstone har det hittills ansetts så, att
ju mera man låter en arbetare arbeta, desto större produkt har man af
honom att påräkna, och att således ju liera spektakler gifvas desto större
böra äfven inkomsterna blifva.

En annan talare önskade, att Kongl. Theatern skulle skötas rneraaffärsmessigt.
I detta hänseende tror jag mig, utan att gå för långt, sanningsenligt
kunna påstå, att vården af denna Theaters angelägenheter med
hänsyn till affärsmessigheten redan hunnit till den gräns, som icke får
öfverskridas, utan ett fullkomligt åsidosättande af den höga uppgift Kongl.
Theatern har. Vill man tvinga Theaterdirektionen att gå ännu längre i
dylik riktning, skulle man tvifvelsutan bringa saken derhän, att Kongl.
Theatern blefve eu inrättning, hvilken uteslutande såge på inkomsterna, och
en sådan uppfattning af denna anstalt för skön konst torde icke vara
den rätta. Skulle den blifva helt och hållet en spekulation och komma
att bedrifvas såsom en ren affär, vore det ock i min tanke onödigt att vi
här diskuterade dess angelägenheter. Åtminstone må jag bekänna, att jag
icke vore benägen att för en så beskaffad inrättning votera något statsanslag.
Men jag tror för min del, att Kongl. Theatern har eu högre uppgift,
som berättigar den till understöd från statens sida; och härmed
kommer jag helt naturligt in på den närvarande frågan. Denna sönderfaller
enligt min tanke i tvänne hufvudsakliga delar, nemligen:

l:o) bör staten understödja eu konstanstalt, hvilken, ansedd att vara
en Nationaltheater, uppfyller en sådans bestämmelse ocli alla de fordringar,
som man på en sådan kan och bör hafva, samt, om så är,

2:o) med hvilket belopp eller på hvad sätt bör staten understödja
denna sin Theater.

I afseende å den förra delen af frågan är det naturligtvis icke möjligt
att åstadkomma någon logisk och absolut bindande bevisning. Men ett
tillfredsställande svar derå torde dock kunna vinnas, om man kastar en
blick tillbaka på de äldre kulturfolkens uppfattning om theaterns betydelse
och ändamål, om man fäster sin uppmärksamhet på deu tid, som ligger
oss närmare samt slutligen betraktar förhållandena under den närvarande
tiden. Sammanfatta vi då hvad vi derunder inhemta, så framgår deraf

Den 11 Mars, f. m.

563

enligt min förmening ett ojäfaktigt vittnesbörd derför, att staten icke bör
undandraga sig en sådan omsorg.

Redan bos de äldsta kulturfolken ansågs theatern vara en hela folkets
angelägenhet. Staten uppförde icke blott de dyrbaraste byggnader, afladda
för theatraliska representationer, utan medborgarne underkastade sig
äfven en särskild beskattning för kostnaderna vid desamma. Man gick
ännu längre. I Atkén fanns en särskild så kallad skådespelsfond, (tkeorikon),
om hvars användning vi kunna erhålla ett tydligt begrepp, om vi tänka
oss, att hos oss hvarje politisk, myndig, hederlig och ärlig svensk medborgare
egde rätt att gå till Statskontoret och lyfta biljettpenningar till
nästa representation på någon af de Ivongl. Theatrarne. Den atheniensiske
medborgaren beiiöfde således icke ens sörja för afgiften till sin inträdesbiljett.
Staten åtog sig då allt, och skalden såväl som den utöfvande
konstnären ansats, till statens ära och bästa samt å dess vägnar, hafva
utöfvat sitt kall. Likaså blef han på enahanda sätt aktad och ansedd
äfven af de gamle Romarne, hvilka, om ock ej i lika hög grad som de
fint bildade Atheniensarne ansågo den dramatiska konsten vara en det
allmännas angelägenhet. . Då jag emellertid är öfvertygad, att efter mig
skola uppträda i denna fråga dera talare, hvilka äro mera förtrogne med
forntidens kulturförhållanden i dette hänseende än jag är och som vältaligare,
än jag förmår, skola framhålla desamma, så har jag endast i
förbigående velat nämna detta och öfvergår i stället till att betrakta förhållandena
i den tid som är oss närmare.

Man finner då hurusom sedan lång tid tillbaka nästan alla Europas
stater understöd! sina hufvud- eller nationaltheatrar samt i allmänhet gjort
det med. särdeles rundliga och frikostiga bidrag. För närvarande torde,
så vidt jag har mig bekant — och jag har dock forskat icke så obetydligt
i detta ämne — i Europa finnas blott tvänne länder, der theatern
hvarken af staten eller regenten åtnjuter något understöd. Om båda
dessa länders theatrar vågar , jag dock påstå, att, med undantag af några,
som finnas inom den folkrikaste staden i vår verldsdel, de i allmänhet
sjunkit så djupt som en theater inom civiliserade länder gerna kan få
sjunka. . Detta är äfven helt naturligt. Då theatern skall vara endast en
spekulation, beroende af dagens smak och tycken, måste den för sin vinnings
skuld söka att smickra dessa och nedgår sålunda från den ståndpunkt,
som en nationaltheater bör iakttaga, nemligen att i främsta rummet
söka höja och förädla smaken och sederna; och jag föreställer mig,
att för oss det vore ett nedslående och sorgligt vittnesbörd angående andan
i den närvarande tiden, om, då man har lyckan att redan ega en
utmärkt theater, man läte den af brist på understöd nedsjunka, om icke
till en .obetydlighet likväl så, att den sträfvade mera efter vinning
än till vinnande af detta sitt höga mål, sedernas och smakens förädling
och förfinande. De båda länder jag här afsett äro England och
Spanien. I Europas öfriga länder understödjes deremot theatern med frikostighet,
och det torde icke vara otjenligt att här söka gifva eder,
mine Herrar, en föreställning om, till hvilken grad detta sker. Theaterkomitéen
har visserligen härom lemnat några uppgifter, men jag anhåller
att nu få meddela några ytterligare och mera fullständiga upplysningar i
detta afseende. Sålunda är förhållandet, att de två theatrarna i Wien för

564

Den 11 Mars, f. ni.

några år sedan hade ett anslag af nära 320,000 gulden om året, hvilket
belopp, om jag för vighetens skuld beräknar 1 gulden till en kurs af
1 R:dr 50 öre, motsvarar nära en half million riksdaler svenskt, och
jag antager att detta anslag numera blifvit betydligt förökadt, sedan
det nya operahuset blifvit färdigt, för hvilket kostnaden uppgått till åtta
millioner gulden eller mera än tolf millioner riksdaler riksmynt. Theatrarne
i Berlin åtnjuta för närvarande ett årligt statsunderstöd af 457,500 R:dr,
men icke destomindre uppstod för år 1868 en brist af mera än 45,000
R:dr. Vidare erhålla i statsbidrag årligen:

Theatern i Dresden cirka...................

„ i Miinchen „ ..................

„ i Darmstadt öfver.................

„ i Weimar „ ..................

„ i Hannover ..................

„ i Stuttgart ................ • •

„ i Carlsruhe ..................

„ i Cassel ..................

samt theatrarne i S:t Petersburg och Moskwa öfver . . .
silfver.

213.300 R:dr;

234.000 „

150.000 „

118.000 „

338.000

188.000 „

150.000 „

117.300 „

500.000 Rubel

1 Paris utgå årligen till sex theatrar, af hvilka trenne åtnjuta betydligare
anslag, af statsmedel ett understödsbelopp af tillsammans 1,600,000
francs, hvarjemte förre kejsaren af sin civillista lemnade till stora operan
ett personligt bidrag af 100,000 francs. Jag nämner detta särskildt,
emedan det är märkbart nog, att regenten i ett sådant land som Frankrike
kunnat under en följd af år slippa undan med att från sin civillista
utgifva en sådan relativ obetydlighet. Beloppet motsvarar omkring 72,000
R:dr Runt, och vi finna således att regenten i vårt lilla land betalar till
samma ändamål för år vida mera än Fransmännens förre kejsare gjorde,
och i flera af nu uppräknade länder betalar regenten ej n;( ra än för de
platser som han begagnar.

Beträffande theaterför hållan derna i Italien, förekomma i Theaterkomitéens
betänkande åtskilliga uppgifter. Fn sanning är, hvad komitéen äfven omnämner,
att staten, åtminstone numera, icke alltid der gifver theatrarne
något patronelt skydd. Men i stället lemna dem lärda sällskaper eller
lokala myndigheter så tillräckliga bidrag, att ingen theater finnes ens i de
italienska småstäderna, som har mindre understöd än vår Kong!. Svenska
Theater.

Denna sednare har väl allt sedan sin stiftelse, med undantag af en
enda statsregleringsperiod 1841 —1845, till befordrande af sitt ändamål:
att odla allmänhetens smak och konstsinne, att uppmuntra den inhemska
vitterheten och sålunda äfven bidraga till svenska språkets vård, åtnjutit
understöd af statsmedel, före år 1809 genom den suveräna monarken och
sedan dess genom representationen, men då, och isynnerhet till en början,
med högst ringa, belopp.

Om man fäster behörigt afseende å de förhållanden jag här omförmält
— och det måtte man göra, om man vill vara billig — torde man
deraf finna, att sedan länge varit antaget såsom regel, att en national -

Den 11 Mars, f. m.

565

theater bör åtnjuta skäligt anslag från statens sida, för så vidt densamma
uppfyller den bestämmelse, för hvars befrämjande understödet lemnäs.

Erkänner man således statsanslagets behörighet under den af mig
nu gifna förutsättning, blir den andra frågan den, till hvilket belopp ett
sådant understöd bör af staten meddelas. Frågan härom står åter i
oskiljaktigt sammanhang med dels det möjliga behofvet af understöd och
dels i hvad grad staten förmår uppfylla detta behof. Af den utredning
Theaterkomitéen meddelat, beträffande de Kongl. Theatrarnes angelägenheter
i ekonomiskt och finansielt hänseende, inhemtar man, att under de sednaste
sex spelåren 1863—1869 Theaterdirektiouen icke kunnat fullgöra de
skyldigheter den iklädt sig, utan skuldsättning. Denna skuldsättning har
i väsendtlig mån uppkommit derigenom, att det länge kända och insedda
behofvet af en särskild scen för den dramatiska konsten, när tillfälle
yppades, fylldes. Redan tillförene, innan den dramatiska scenen sålunda
skilj des ifrån den lyriska, hade Theatern åsamkat sig en skuld af 96,522
R:dr 71 öre R:mt. Då denna nu ökades med köpeskillingen för Dramatiska
Theatern, utgörande jemte inventarier och materiel tillsammans

270.000 R:dr, finner man lätt, att häraf blef en skuldsättning, som till
och med med det anslag Kong’. Theatern förut uppbar af statsverket,

75.000 R:dr, måste vara rätt kinkig att uppehålla och än mera att amortera.
Då nu härtill kom, att Riksdagen nedsatte årsanslaget från 75,000
R:dr till 60,000 R:dr, är det naturligt, att det skulle blifva ännu omöjligare
för Theaterdirektiouen att uppfylla sina förbindelser, upprätthålla
Theaterns verksamhet, på sätt som vederborde, och amortera skulden.
Dessutom hade samtidigt inträdt särskilt ofördelaktiga förhållanden i
landet till följd af ogynsamma skördar och deraf härflytande mindre fördelaktig
ställning i ekonomiskt hänseende, som, inverkande å hvarje
affärsgren, icke kunde undgå att i ej ringa mån utöfva ett menligt inflytande
äfven på denna. Sedan den tiden har det visat sig, att anstalten,
fid följd af omständigheternas tvång, måst bedrifvas så affärsmessigt som
möjligt, och att derigenom de Kongl. Theatrarnes skuld väl kunnat något, om
ock ^skenbart, minskas eller från Runt R:dr 500,453: 64 till R:mt Rall’
468,140. Äfven för innevarande spelår är det antagligt, att någon behållning
kommer att uppstå, men med hänsyn till de medel, som måst
användas för att vinna ett sådant resultat, bär man full rätt att säga,
a,tt skulden, ehuru den till siffran nedtvingats, dock icke minskats i verkligheten.
Direktionen för de Kongl. Theatrarne har nemligen varit tvungen
att till det aldra nödvändigast inskränka underhållet af den stora och
vidlyftiga materiel, hvartill Theatern måste ega. tillgång för att kunna utöfva
sin verksamhet. Denna materiel var lyckligtvis i det goda skick,
att den kunde utan synnerligt underhåll slitas under ett par år, men
gifvet är, att, om ett dylikt handterande af densamma skulle längre fortsättas.
en tid måste komma, då störa summor erfordras för att komplettera
den. Eu sådan hushållning är alltså i sjelfva verket en misshushållning,
och naturligtvis skulle Theaterdirektiouen aldrig hafva vidtagit en
dylik åtgärd, om den icke varit dertill nödd och tvungen.

Då . så är förhållandet och då det sålunda visat sig vara alldeles
nödvändigt, att de Kongl. Theatrarna, derest de skola vara i stånd att behörigen
uppfylla sina funktioner, fortfarande bibehållas vid det under -

566

Den 11 Mars, f. m.

stöd, som för närvarande är dem tilldeladt af staten och Kongl. Mäj:t,
isynnerhet om de icke skulle, såsom här blifvit föreslaget eller på annat
sätt, befrias från den skuldbörda, som nu nedtynger dem och hämmar
deras verksamhet, anser jag, att man skulle handla mycket orätt, om
man, utan att i hufvudsaken godkänna Kongl. Maj:ts förslag, ändock
skulle ytterligare nedsätta det nu utgående årliga statsbidraget. Deremot
antager jag, att, om man beviljar ett extra anslag för uppgifna ändamålet
och minskar något det ordinarie anslaget, affären torde blifva ställd i
lika fördelaktigt skick. Då emellertid vid fattande af ett sådant beslut
åtskilliga omständigheter förekomma, indika torde böra beaktas samt undanrödjas,
och bland dem särskildt det oklara förhållande beträffande
éganderätten till den Stora Theaterns materiel, samt den svårighet som
skulle uppkomma, i händelse, såsom Kongl. Maj:t proponera]-, staten väl
skulle blifva egare af den mindre materiel, hvilken vid inköpet af Dramatiska
theaterhuset är afsedd att åtfölja detta köp, men den öfriga delen
af theatermaterielen — samt dertill den större och dyrbarare — således
icke skulle komma att tillhöra det allmänna, synes det mig, att man bör
såsom ett vilkor för bifall till Kongl. Maj:ts här gjorda framställning
fordra, att båda Theatrarnes hela materiel skall hädanefter blifva statsegendom.
Oberäknadt den vinst, som sålunda skulle uppkomma derigenom,
att man befriades från den sålunda antydda nödvändigheten al särskiljandet
af de tvenne Theatrarnes materiel från hvarandra, föreställer jag
mig, att Riksdagen, som helt naturligt hyser eu viss farhåga, att i eu
framtid skall återkomma samma framställning om åsamkad skuld med
samma begäran om bidrag till dess betäckande, skulle befinna sig i en
mera oberoende ställning gent emot hvarje dylikt anspråk. I sådant fall
funnes nemligen, så vidt jag kan finna, ingenting som Theaterdirektionen
skulle kunna skuldsätta; och om direktionen ändock invecklade sig i dylika
svårigheter, kan jag icke inse annat, än att den sjelf eller Kongl.
Maj:t då finge se till, att jemnvigten återställdes mellan inkomsterna och
utgifterna. En sådan åtgärd, genom hvilken icke blott theaterhusen utan
äfven materielen blefve ställd utom området för Theaterdirektionens fria
förfogande, innebär enligt min tanke den största garanti mot ett förnyande
af den ledsamma framställning, som nu utgör föremål för vår öfverläggning
och vårt beslut.

Då jag således anser, att staten bör på något sätt bidraga till undanrödjande
af de finansiela svårigheter, som betunga dess för närvarande
särdeles utmärkta Theater, tillstyrker jag för min del bifall till Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, på det sätt cell i den ordning min vid Statsutskottets
förevarande betänkande fogade reservation innehåller i mom. a),
eller att “ett anslag för en gång af 270,000 R:dr beviljas till liqviderande
af de Kongl. Theatrarnes gäld, att utgå med en tredjedel eller 90,000
R:dr under hvartdera af åren 1871, 1872 och 1873, mot vilkor att så väl
den Dramatiska Theaterns fasta egendom som all de båda Kongl. Theatrarne
tillhörig lösegendom blifver statsegendom.” Hela åtgärden blefve följaktligen,
om sedan äfven mom. b) af min reservation antages,''endast ett förskott
af Riksdagen, hvilket väl icke kunde anses blifva synnerligen betungande
för statsverket, då detsamma komme att genast erhålla mera än full valuta
derför. Genom ett sådant beslut vore Ock på förhand bemött

Den 11 Mars, f. m.

567

hvarje invändning derom, att Riksdagen skulle hafva lättsinnigt beviljat
ett anslag, som under närvarande kritiska tider kunde lämpligare och
bättre användas för det stora mål, som ligger oss alla om hjertat, nemligen
ett älskadt fosterlands försvar. Jag anhåller derföre hos Herr Talmannen
om proposition å det förslag till beslut jag nu afgifvit.

Herr Östman: Det torde icke vara någon af oss obekant, att hos
svenska folket tankarne äro ganska mycket delade derom, huruvida staten
bör med anslag understödja Kongl. Theatern eller icke. Men om i
allmänhet tveksamhet råder i detta hänseende, tror jag för min del det
vara utom allt tvifvel, att vi för närvarande hafva andra ändamål att
tillgodose, hvilka böra sättas främst bland alla, då de gälla möjligheten
att bevara vår frihet och vår sjelfständighet. Och då dertill kräfvas
ofantliga summor, men våra tillgångar äro jemförelsevis ringa och begränsade,
anser jag skäl icke vara för handen att bevilja något bidrag af
statsmedel till betalande af en theaterskuid. Stats-Utskottet eller dess
majoritet tillstyrker emellertid ett extra anslag för detta ändamål af icke
mindre än 270,000 R:dr, fördeladt på tre år. Jag ömmar i sanning
mera för statsverket, än att jag skulle vilja se detsamma beröfvadt denna
betydliga tillgång i en tid, som, efter hvad jag redan antydt, på detsamma
ställer så stora och så berättigade anspråk i och för nödvändigblifna
utgifter till vårt försvar. Jag föreställer mig, att man äfven bör
något se till, huru landets befolkning skall kunna uthärda med de bördor
man vill pålägga dem, likasom att de icke göras större, än behofvet. verkligen
kräfver. Också skulle naturligtvis det icke kunna undgå att väcka
ond blod i landet, om det finge veta, att vi, oaktadt de enorma extraordinära
utgifter, som i öfrigt förestå, medgåfve detta anslag. Jag yrkar
således afslag på den nu föreslagna sjette punkten af betänkandet, och
jag kommer vid den sjunde att instämma uti den der omnämnda motionärens
yrkande i hans reservation.

Herr Carl Isak Bengtsson: För min del instämmer jag i Herr
Diss Olof Larssons reservation vid nu föredragna punkt af betänkandet.
Jag tror, att ett stort och berättigadt missnöje skulle uppstå i landet,
om vi här under nuvarande, allvarliga förhållanden skulle företaga oss
att, i ändamål att möjliggöra betalningen af en Kongl. Theatern åkommen
gäld, bevilja en jemförelsevis så orimligt stor summa som den här
föreslagna. Och då jag tager i betraktande hvad som biifvit begärdt till
vårt folkskoleväsendes vidmakthållande och utveckling — denna fosterländska
och för oss alla så dyrbara angelägenhet — kan man förvånas, att
man ansett sig kunna fordra så mycket till en s. k. konstanstalt, af hvilken
så få verkligen hafva nytta. Jag yrkar alltså afslag å betänkandet i
denna del och bifall till ofvannämnda reservation.

Herr Jonas Jonasson: Under en tid som den närvarande, då
landet oaktadt sin betryckta ställning måste underkasta sig'' betydliga
uppoffringar för ordnandet af sitt försvar, uppoffringar under hvilkas
börda landet måhända kommer att digna — i en sådan tidpunkt skulle
det efter min öfvertygelse icke kunna annat än väcka mycken ond blod

568

Den i; Mars, f. m.

hos svenska folket, om representationen beviljade ifrågavarande anslag af

270,000 R:dr för ett ändamål, som endast afser enskildes nöjen. Man
säger alltid, att theatern bör anses såsom en uppfostrings- eller bildningsanstalt.
Detta kan man ock i viss mån medgifva. Dock tror jag ej, att
theatern är att betrakta såsom någon nödvändig bildningsanstalt för dem,
som besöka den. Men, mine Herrar, här finnas i Stockholm tusentals
bettlande och trasiga barn, hvilka dagligen träffas å hufvudstadens gator.
Är det så, att theatern skall vara och verka såsom eu uppfostringsanstalt,
kunde det ju vara skäl att använda den till förmån för dylika olycksbarn,
som nu äro i saknad af all omvårdnad. Derigenom skulle det
sedliga tillståndet i hufvudstaden kunna förbättras i någon män och till
befrämjande af ett dylikt ändamål kunde Riksdagen möjligen lemna något
bidrag.

En talare midt emot mig förklarade, med anledning af en annan
talares anmärkning, att Kongl. Theatern drifves affärsmessigt; —• och han
tilläde, att man i detta hänseende redan gått så långt, som man kan.
Jag beklagar i sanning hvarje svensk man, som icke förstode att klokare
sköta sina affärer, än att hon behöfde ständigt skuldsätta sig för hvarje
år, likasom Kongl. Theatern gör. Och om en sådan princip, som den
värde talaren velat göra här gällande i afseende å Kongl. Theaterns förvaltning,
omhuldades af Riksdagen, skulle det allt blifva många, som på
samma grund komme att anlita staten om bidrag till betalning af sin
gäld. Samme talare tillkännagaf slutligen, att det rika England är en
af de stater, som icke lemna något offentligt understöd till theatern.
Skulle då måhända Sverige icke äfven kunna frångå den hittills följda
principen att meddela statsanslag till sin Kongl. Theater, då Sverige är ett
fattigt land och alltid i behof af lån.

För min del kan jag således icke annat än yrka afslag å nu föredragna
punkt.

Herr Anders Johansson: Af den utredning, som genom den så

kallade Theaterkomitéen åstadkommits, framgår, att den hufvudsakliga anledningen
till den stora skuld, hvarmed Theatern är belastad, blitvit föranledd
af inköpet af den så kallade Dramatiska Theatern; och då detta
köp af Theaterstyrelsen blifvit uppgjordt, utan att Riksdagen derom blifvit
tillfrågad samt utan trängande behof för landet, enär det icke lärer
kunna förnekas, att Kongl. Theatern äfven före nyssnämnda inköp, lika väl
som nu, motsvarade sin tids fordringar, samt då vidare den af Utskottet
föreslagna åtgärden att genom extra anslag af statsmedel befria Theatern
från sin nuvarande skuld icke utgör någon borgen derför, att ej Theatern
för framtiden åter belastar sig med nya skulder, utan tvärtom erfarenheten
visar, att skuldernas förökande hittills tagit nästan jemna steg med
de förökade statsanslagen; så får jag på grund häraf och med i öfrigt
fästadt afseende å de stora anslag, som för försvarsväsendets ordnande
tagas i anspråk, vördsammast yrka afslag å Utskottets betänkande uti
förevarande öde punkt.

Under förmälan att många ledamöter hade anmält sig till afgifvande
af yttranden öfver nu föredragna punkter, föreslog Herr Talmannen, att

Den 11 Mars, e. m.

569

sammanträdet nu måtte afbrytas och vidare fortsättas funder eftermiddagen.
Kammaren lemnade härtill sitt bifall och dess ledamöter åtskiljdes
nu kl. % S eftermiddagen, men sammanträdde åter

Kl. 6 e. in.

§ 5.

Vid nu fortsatt behandling af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 16,
angående regleringen af utgifterna under Riksstatens sjunde hufvudtitel
yttrade sig öfver de under föredragning varande 6:te och 7:de punkterna
nedannämnde ledamöter:

Herr H i er ta: Till en början får jag anhålla hos'' Herr Kallstenius

om ursäkt, for det jag lärer hafva icke alldeles riktigt uppfattat hans
svar på mitt yttrande, då denna fråga förevar vid remissen af den Kongl.
propositionen om statsverkets tillstånd, och jag är öfvertygad att han tror
nng, då jag försäkrar honom att min missuppfattning varit oafsigtlig
Samme ärade talare har här yttrat många riktiga och vackra ord om
theaterns betydelse och höga värde för kulturen. Jag önskar och hoppas
också, a.tt dessa, ord, så väl framförda, icke måtte i denna Kammare
hafva fallit på hälleberget; men i fall någon skulle draga den slutsatsen,
att dessa ord voro föranledda af mitt föregående yttrande, tager jag mig
friheten anmärka, att den slutsatsen ej håller streck, ithy att jag icke satt
i fråga någon indragning af det årliga anslaget till Kongl. Theatern. Jag
vill nemligen bibehålla detta till samma belopp som hittills, emedan jag
är åt samma tanke som den ärade talaren i fråga om den betydelse för
samhället som theatern eger i flera afseenden. Jag tror också, att det i
ett annat hänseende icke skulle vara synnerligen klokt att indraga detta
anslag, emedan det då kunde hända, att Hans Maj:t Konungen, som nu
lemnar Theatern ett så betydligt understöd, deraf möjligen kunde finna anledning
till att äfven å sin sida i detta afseende beträda sparsamhetens
vag; och jag anser att detta skulle lända till men icke blott för hufvudstaden
utan äfven för hela landet.

Icke alla torde hafva fullständig kännedom om, hvarifrån den frikostighet,
som Konungen visar emot Theatern, egentligen härleder sig. Hen
har dels ett traditionelt ursprung deruti, att konungarne ansetts böra
vara de sköna konsternas högste beskyddare, men dels också en särskild
anledning, om hvilken jag tager mig friheten påminna. Då nemligen 1823
års Riksdag . beviljade en förhöjning af 100,000 Rall* Banko i Carl XIV
Johans civillista, från 325,000 till 425,000 R:dr Banko, så motiverades
denna, förhöjning på Riddarehuset af den dåvarande Theaterdirektören,
som der var ledamot, hufvudsakligast med den förbindelse som Konungen
ansåg sig ega att underhålla teatern med en summa, som upptog en
betydlig del. af anslaget på första hufvudtiteln. Genom någon besynnerlig
ödets skickelse kom detta särskilda skäl för förhöjningen väl icke att
inflyta i Ridderskapets och Adelns tryckta protokoll, men såväl jag som

570

Den 11 Mars, e. ni.

då gjorcle min första lärospån vid Riksdagen i egenskap af extra kanslist,
som ock några andra. ännu lefvande ledamöter i den Riksdagen kunna
åberopas, hvilka ännu erinra sig, att den antydda omständigheten anfördes
och antogs såsom ett bland skälen för förhöjningen i civillistan. Den
förbindelse, som Konung Carl Johan sålunda moraliter iklädde sig, har
också blifvit fullständigt honorerad icke blott af honom utan ock af hans
son och sonson; och ehuru ingen anledning förefinnes att förmoda, det
vår nuvarande Konung skulle vilja undandraga sig att fortfarande uppfylla
densamma, så utgör dock den omständigheten, att konungarne, den
ene efter den andre, så frikostigt understödt Theatern, ett skäl för Riksdagen
att icke å sin sida ännu en gång göra afprutningar å anslaget.

Men detta är en särskild fråga, och förslaget om inlösande af den
Dramatiska Theatern en annan. I afseende på detta förslag ber jag få bemöta
ett inkast, som Herr Kallstenius gjorde mot lämpligheten att afskilja
den Dramatiska Theatern från den Stora Theatern och att sammanföra de
dramatiska och lyriska föreställningarne på sistnämnda scen. Jag har
nemligen påstått, att det genom ett sådant arrangement blefve tillfälle för
Kongl. Theaterns direktion att uppsätta flera nya operor, än som, till följd
af teaterns betryckta ekonomiska ställning, kunnat ske på sednare tider,
men detta mitt påstående har den ärade talaren bestridt på den aritmetiska
grund, att ju liera gånger det spelas på den lyriska scenen, desto
bättre skulle tillfälle gifvas att uppföra nya operor. Detta kan visserligen
synas i viss mån riktigt; men om man betänker att Stockholms befolkning
icke är tillräckligt stor för att kunna 5 gånger i veckan underhålla
en fulltalig publik på den lyriska scenen, så torde det vara gifvet hvad
ock erfarenheten visat, att recetterna, vid ett tätare antal representationer,
icke för hvardera blifva så stora, att de lemna en behållning som medgifver
uppsättande af många nya operor. Deremot, om lyriska föreställningar
gifvas endast 3 gånger i veckan och dramatiska tre gånger, så kommer
publiken att mera koncentrera sig å dessa aftnar, och som dagkostnaderna
för den lyriska scenen inbesparas för tvänne dagar i veckan,
men recetterna och behållningen på det hela större. Jag ber att här få
erinra om hvad jag på förmiddagen visade, nemligen att den Kongl. Theatern,
förutom recettmedel, åtnjuter ett understöd af 873 R:dr för hvar
och eu af de 215 gånger om året som föreställningar gifvas derstädes;
och dä med sannolikhet kan antagas, att de dramatiska representationerna
komma att bära sig sjelfva, så att för dem icke behöfver anlitas någon
del af understödsmedlen, finge dessa medel helt och hållet användas till
den lyriska scenens behof. Då, såsom jag förut sagt, föreställningar å
denna scen komme att gifvas endast tre gånger i veckan, och understödsmedlen
fördelas å detta färre antal representationer, så finner man, att
öfver 1,000 R:dr skulle belöpa sig å hvar och en af de aftnar, då lyriska
stycken uppföras; och det är klart att denna scen då skall lemna ett
bättre resultat i ekonomiskt afseende. Det är visserligen sannt, att det
efter ett sådant arrangement måhända icke blir tillfälle för Theaterdirektionen
att engagera så många sujetter som nu för två särskilda
scener, å hvilka hvardera spelas åtminstone fem dagar i veckan, men deremot
kan det icke blifva någon svårighet att när så behöfves rekrytera
den dramatiska scenen, emedan hvarje sujett med någon utmärkthet torde

Den 11 Mars, e. m.

571

anse det såsom en större heder och fördel att vara engagerad vid den
Kongl. Theatern än vid en enskild. På grund af dessa skäl anser jag,
att den Kongl. Theatern skulle, derest mitt förslag accepteras, komma i
en vida fördelaktigare ekonomisk ställning.

Hvad jag nu vidrört är uteslutande den ekonomiska sidan af saken,
och jag tror mig kunna påstå, att hvad jag anfört grundar sig på riktiga
beräkningar.

Betraktar man derefter saken från estetisk synpunkt, så tror jag att
vi från den tid, då den dramatiska och lyriska scenen inrymdes under
samma tak, hafva minnen, som åtminstone för de äldre af hufvudstadens
publik och möjligen äfven för en och annan representant äro ganska värdefulla
och undanrödja farhågan, att dramatiska stycken icke skulle kunna
med framgång gifvas i operahuset. Jag tillåter mig härvid erinra om sådana
namn som en Hjortsberg, en Åbergsson, en Sevelin, den äldre Deland, Kils
Wilhelm Almlöf, Torsslow och Georg Dahlqvist, samt Fruarne Åbergsson,
Torsslow, Eriksson, Frösslind, Hjortsberg sedermera Westerdahl, Demoiselle
Emelie Högqvist med flera, hvilka uppträdt på Kongl. Stora Theatern,
alla tillhörande den dramatiska scenen, och hvilka af alla äldre theatervänner.
som sett dem, ännu bevaras i tacksamt minne; och jag har velat
erinra om deras namn till bevis på att framgångar kunna skördas på en
dramatisk scen äfven i operahuset, utan att vilja på något sätt förringa
förtj ensten hos de utmärkte artister som nu finnas å den dramatiska
scenen.

Om man sålunda sammanfattar hvad jag såväl ur ekonomisk som
esthetisk synpunkt anfört, skall man finna att ingen våda för Theatern kan
uppstå genom att sammanföra den lyriska och dramatiska scenen under
samma tak, men väl att detta skulle åstadkomma en betydlig förenkling
i administrationen och Theaterdirektionen befrias från många bekymmer.
Jag anser det derföre icke vara skäl att bevilja detta anslag, hvarigenom
staten skulle på direkt sätt inblandas i Theaterns angelägenheter, och
jag är desto mera bestämd för denna åsigt, som det är antagligt att
denna sak kan till nästa Riksdag reglera sig sjelf, och man kan vara
temligen förvissad om, att ingenting skall behöfva gå sönder under den
tiden.

Jag har i dag under mina anföranden i denna fråga icke haft för
afsigt att gå in i någon närmare undersökning af orsakerna till det betryckta
tillstånd, hvari Theaterns finanser kommit på sednare tider, men
jag tror det vara skäl att fästa uppmärksamheten på, att Theaterns ställning
var bättre vid den tid, då de särskilda scenerna voro förenade, och
att flere Theaterdirektörer då funuos, som icke lemnade någon skuld efter
sig, ehuru Theaterns anslag då var mindre. Jag inser icke, hvarföre ej
ett sådant förhållande skulle kunna inträffa ännu en gång. Enligt min
åsigt — och jag tror den delas af allmänheten -- skal) en Theaterdirektör,
om de särskilda scenerna sammanföras, bättre blifva i tillfälle att
sjelf öfvervaka. och kontrollera Theaterns angelägenheter och sålunda
slippa att i andras händer öfverlåta eu stor del vigtiga bestyr, såsom
man antager hittills hafva måst ske, och hvilket. om icke ensamt förorsakat,
så dock mycket bidragit till att Theaterns ställning allt mer och
mer försämrats.

572

Den 11 Mars, e. m.

Herr Carlén: Man må betrakta förevarande fråga från hvilken
synpunkt som helst, man må ställa sig på samma ståndpunkt som den
aktade och mycket aktningsvärde representanten från Rättvik, jag nämner
företrädesvis honom, emedan han, åtminstone i denna fråga, är hufvudet
högre än allt folket — eller på den ståndpunkt, som här intages af dem,
hvilka påstå, att theatern är ett nödvändigt element för utvecklingen af
ett lands kultur; så tror jag dock att alla äro ense om det beklagansvärda
deri, att administrationen funnit sig nödsakad att väcka denna
fråga till lif i en tid, då nationen behöfver samla alla sina krafter för att
skaffa medel till värnande af sitt sjelfbestånd. Emellertid är nu frågan
en gång väckt och måste besvaras. Det är visserligen sannt, ätt det enklaste
svaret vore ett nej på den nu framställda propositionen, och jag
skulle för min del icke tveka att uttala detta nej, om jag dervid vore förvissad,
att saken blefve slut. Men då jag icke hyser en sådan förhoppning,
utan tvärtom tror att om vi nu afslå denna framställning, vi riksdag
efter riksdag skola få den tillbaka, så anser jag det vara vida bättre att
nu lösa frågan än att endast på uppgifna sättet besvara densamma. En
sådan lösning synes mig ligga i det förslag, som finnes uttryckt i Herr
Kalistenii reservation. I hvad han föreslår, nemligen att man skulle bevilja
ett anslag för en gång af 270,000 E:dr, under uttryckligt förbehåll
att det årligen utgående statsbidraget bestämmes till den nedsatta summan
af 50,000 R:dr, ligger i min tro tillräcklig garanti derför, att Riksdagen
för framtiden kommer att befrias från att vidare blifva besvärad
med Theaterns angelägenheter. Genom att fatta ett sådant beslut har man
afhjelpt de behof som förefinnas och dessutom infriat det slags löfte af
representationen, att i någon mån bidraga till redande af Theaterns affärer,
som kan anses ligga deruti att, såsom Herrarne torde minnas, för någon
tid sedan såväl i denna som i Första Kammaren starkt ifrågasatts
att aflåta en skrifvelse till regeringen, med begäran om en utredning eller
ordnande af theaterförhållandena på annat sätt än hitintills, Förslaget härom
föll visserligen, men endast på en röst, och då är det ganska förlåtligt,
om regeringen ansåg, att frågan slagit så mycket rot, att representationen
icke vore ovillig att bidraga till afhjelpande af de behof, hvilka
framgått såsom resultatet af den nu verkställda utredningen. Om man
nu skulle bevilja ifrågavarande 370,000 R:dr och derjemte fastställa det
årliga anslaget till 50,000 R:dr, skulle sjelfva utgiften för staten i sjelfva
verket ej blifva större än 70,000 R:dr, ty för de återstående, jemväl utgifna
200,000 Rall'' har statsverket godtgörelse derigenom, att räntan å
detta belopp motsvaras af de 10,000 R:dr, hvarmed årliga anslaget skulle
minskas. För dessa 70,000 R:dr skulle statsverket förvärfva eganderätt
icke allenast till den Dramatiska Theatern utan äfven till all de Kongl.
Theatrarne tillhörig lösegendom. Det är visserligen sannt, att en sådan
uppgörelse som den nu föreslagna, i händelse den antagas af den andra
statsmakten, icke är något juridiskt bindande kontrakt, men det förefaller
mig alldeles klart, att ingen regering skulle kunna dädanefter begära
anslag för betalande af den skuld, som i en framtid möjligen kunde vid
Theatern uppkomma, på samma gång jag tager för gifvet, att representationen
skulle respektera det gjorda aftalet och icke företaga någon nedsättning
i det beviljade årliga anslaget. För hela theaterinrättningen och

Den 11 Mars, e. m.

573

de personer, som der äro anställde, är det ju för öfrigt af aldra största
vigt, att någon stabilitet finnes, så att de icke år från år nödgas, så att
säga, lefva på nåder. Genom detta sätt att lösa frågan tror jag''således,
att man skulle vinna ett i alla afseende tillfredsställande resultat, och
detta emot en uppoffring från statens sida som, åtminstone i förhållande
till andamålet, kan kallas ganska ringa. Frågan om eganderätten till Dramatiska
Theatern skulle äfven genom nu föreslagna åtgärder blifva löst.
Denna fråga är visserligen, så vidt jag förstår, icke så sväfvande, som
man velat göra den till, då man, byggande på en juridisk fiktion, tänkt
sig såsom egare eu theaterinstitution, bakom hvilken icke någon ansvarig
person finnes. ^ Denna uppfattning strider emot de juridiska begreppen 1
\mt land, enär fasta ej kan erhållas å en fastighet, såvida icke någon
ansvarig person uppgifves såsom köpare; och här är verkligen förhållandet
att eu person finnes, å hvilken både köpebrefvet å Dramatiska Theatem
är utfärdad t och fastebrefvet är stäldt, nemligen Hans .Magt Konungen.
Med de åsigter jag hyser i afseende å teaterns gagnande inflytande
på vår kulturutveckling skulle jag icke vara emot att bibehålla det årliga
anslaget till Kongl. Theatern vid dess nuvarande belopp, men jag tror dock
att, i händelse Theaterns skuld betalas, Theaterdirektionen skall få mycket
lättare att röra sig och derigenom äfven kunna så mycket nedsätta theaterns.
utgiftsstat, att den föreslagna anslagsminskningen 10,000 IT dr icke
behöfver föranleda några synnerliga svårigheter.

Innan jag slutar, ber jag att få yttra några ord med anledning af
den utaf Herrar Hörnfeldt, Key och Thorell afgifna reservation, hvilken
finnes vidfogad Utskottets betänkande. I egenskap af representant för
Stockholms stad anser jag mig nemligen skyldig, att, då samma reservation
berör Stockholms intressen, derom uttala mina åsigter. Till en början
ber jag få anmärka, att Stockholms kommun icke är i alla stycken
jemförlig med andra kommuner. Fn hufvudstad är allestädes på visst sätt
hela landets hjerta. I Stockholm finnes regeringen, eu regering icke för
denna stad allenast, utan för hela landet. Här finnas under fyra månader
af året representanterne från hela landet församlade. Här hafva vi
Yetenskaps-akademien, hvilken utbreder öfver hela landet välsignelsebringande
frukter af dess verksamhet, här är Teknologiska institutet, hvarifrån
de ingeniörer utgå, af hvars hjelp vi betjena oss vid anläggande af
våra kommunikationsanstalter vid industriela företag m. m.; och man kan
knappt i någon af våra kyrkor höra en orgelton, utan att det erinrar om
den härvarande Musikaliska akademien. Jag tror således, att man bra litet
inser hufvudstadens betydelse, om man vill likställa den med andra mindre
kommuner. Stockholms kommun skiljer sig äfven i ett annat afseende
från andra kommuner. Hit samlas nemligen eu stor mängd folk
från alla landsändar, deribland visserligen finnas många, som tillhöra de
mera lyckligt lottade samhällsklasserna, och Indika blott för sitt nöje besöka
Stockholm, men hvaraf dock största delen består af den bottensats i
samhället, för hvilken hvarje kommun gerna vill akta sig. Jag bläddrade
för någon tid sedan i en berättelse öfver Stockholms kommuns förvaltning
under år 1868 och fann dervid, att antalet bettlare och lösdrifvare
här i staden, de flesta sannolikt tillhörande andra kommuner, under
nämnda år uppgått till icke mindre än 3,640. Detta är en siffra, som

574

Den 11 Mars, e. ra.

torde tillräckligt tala lör, att en sådan kommun som Stockholms har utgifter
och bekymmer sådana, som ingen annan kommun ens kan göra sig
en föreställning om. Budgeten för fattigvården är stor, men till vida
högre belopp uppgå dock de fattigunderstöd, som den enskilda välgörenheten
här utgifter. Vid sådant förhållande torde det vara klart, att Stockholms
kommun icke kan åtaga sig att med egna medel uppehålla theatern
såsom kulturanstalt betraktad. Skulle emellertid det af sistnämnde
reservanter väckta förslag vinna anklang inom representationen och Stockholms
stad acceptera anbudet, skulle staden derpå sannolikt kunna göra
en lysande affär, om den ville så betrakta saken; men då böra Herrar reservanter
icke vänta sig att på den Kongl. Theatern få höra Trollflöjten
eller andra mästerliga tonskapelser, ej heller Schillers, Goethes och Shakespeares
mästerverk, utan “Skona Helena" och andra dermed jemförliga
pjeser. För min del tror jag visserligen, att Sköna Helena ej är så farlig
att en och annan gång roa sig åt, men huruvida dylika pjeser äro värdiga
att uppföras å vår förnämsta skådebana lemnar jag derhän, öfvertygad
som jag är att flertalet af åskådare i allt fäll snart skulle vämjas
vid den lösa maten. Detta har jag velat yttra i anledning af de skyldigheter
man vill att Stockholms kommun skall ikläda sig emot härvarande
Kongl. Theater.

Jag har redan förut uttalat, det jag delar de åsigter, som finnas uttryckta
i första punkten af den utaf Herr Kallstenius i frågan afgitna reservation
; men då han i sitt anförande sysselsatte sig blott med denna
punkt och således lemnade å sido, huruvida andra punkten af hans reservation
skulle antagas eller icke, så ber jag få förklara, att då eu proposition
icke lämpligen kan göras på bägge punkterna på en gång, jag redan
nu anser mig böra tillkännagifva, att jag, då jag bifaller första punkten,
gör det under förutsättning, att beviljandet af ifrågavarande anslag,
270,000 R:dr, ovilkorligen bör medföra nedsättandet af det årliga statsbidraget
till 50,000 R:dr.

Hvad jag nu i detta ämne yttrat har icke föranledt någon förhoppning
att dermed kunna förmå någon att frångå sin eu gång fattade åsigt,
utan endast varit afsedt såsom en på förhand uttalad reservation; ty utan
att derför hafva något egentligt objektivt skäl, tror jag att svaret på
Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning i denna Kammare blifver ett
ovilkorlig! nej. Sker sådant, hoppas jag, att detta nej må uttalas lika allvarligt
som det nej, hvilket för några riksdagar sedan gafs på en Kongl.
proposition om ett obetydligt tillägg i första hufvudtiteln, ty sedan detta
svar gafs, hafva vi icke blifvit besvärade med någon framställning om tillökning
i denna liufvudtitel. Denna önskan har jag velat uttrycka, ty något
olidligare än den beständigt återkommande diskussionen rörande theaterförhållandena
kan knappast vid Riksdagen ifrågakomma.

Herr Jöns Pehr sson: Om man skall sluta till af hvad som in hemtas

af Utskottets förevarande betänkande, synes det, som om den
Kongl. Theaterns ställning förbättrat sig så till vida, att under det sista
spelåret å Theaterns skuld afbetalats icke mindre än 32,000 R:dr; och om
man vill tillerkänna någon trovärdighet till en i ämnet utkommen brochyr,
så framgår af densamma, att genom tjensters indragning, minskande

Den 11 Mars, e. m.

575

af löner m. ro. ganska stora besparingar, uppgående ända till 60,000 R:dr
om året, hädanefter komma theaterkassan till godo. Vid sådant förhållande
förefaller det mig, som om Kongl. Theaterns affärer snart nog skulle kunna
reda sig utan Riksdagens mellankomst, och således om man ser saken från
denna synpunkt, tyckes det vara alldeles obehöfligt att bevilja det nu begärda
särskilda anslaget. Om man åter ser saken ur en annan synpunkt,
så är det ju ostridigt, att Hans Maj:t Konungen är egare till den Dramatiska
Theatern, och om han nu vill, att statsverket skall öfvertaga eganderätten
till denna Theater, så framgår deraf, att Konungen anser inköpet af
densamma för en mindre god affär, från hvilken han önskar att genom
Riksdagens mellankomst blifva befriad; men genom att bifalla Konungens
i sådant hänseende gjorda framställning, skulle ju uppstå en indirekt tillökning
i utgifterna, för första hufvudtiteln, hvilket vore mindre (hiskligt.
Detta finnes dock icke omnämndt, hvarken i Utskottets betänkande eller i
den Kongl. propositionen, och Theaterkomitéen har användt alla möjliga
konstlade medel för att vända saken så, att man icke skulle erhålla någon
klar insigt, huru härmed rätteligen sig förhåller. Under åberopande
åt hvad jag förut anfört, att Theaterns affärer börja blifva bättre, och att
således det nu begärda extra anslaget torde för ifrågavarande ändamål
vara mindre behörigt, yrkar jag utslag å hvad Utskottet i sjette punkten
af förevarande betänkande hemställt.

Hvad . för (ifrigt beträffar den mycket omordade frågan, huruvida
theaterinstitutionen medför nytta eller skada, har jag vid mer än ett tillfälle
derom uttalat den åsigt, som jag fortfarande vidhåller, att theatern
alldeles icke^är nödvändig för ett samhälles bestånd, ehuru jag medgifver,
att den möjligen kan medföra nytta i månget afseende, men vill jag hafva
stadgad den . grundsats, att de, som begagna sig af det nöje och den nytta
theatern erbjuder, älven böra ensamme få vidkännas de kostnader, som densammas
underhåll kräfva. Den ärade ledamoten i Theaterkomitéen antydde
i sitt. anförande, att det icke finnes mer än en å två stater i verlden,
som icke gifva statsanslag åt sina theatrar; och påstod han på samma
gång, att moraliteten och bildningen skulle stå på en ganska låg ståndpunkt
i dessa länder, samt att de theaterinrättningar, som icke åtnjuta understöd
af staten, icke kunna utöfva något välgörande inflytande. Skulle
man antaga, att denna sats vore riktig, blefve naturligtvis slutföljden den,
att alla enskilda theatrars verksamhet vore skadlig, och att sådana theatrar
således borde förbjudas. Jag tror dock icke, att det förhåller sig så med
de enskilda theatrarne, och det var ju icke särdeles länge sedan man ganska
mycket klagade öfver, att den Kongl. Theatern här i staden vid valet
af uppförda theaterstycken visade mindre urskiljning och mindre god smak
än härvarande enskilda theatrar. Huru man än ser saken, måste man likväl,
såsom jag nyss nämnde, medgifva, att theaterinrättningen icke är nödvändig,
men vi böra betänka, att flertalet af landets innevånare icke få
se ett enda af de stycken, som der uppföras, och således äro nog beklagansvärda
att icke kunna draga någon fördel af en sådan — såsom en
talare uttryckte sig — “bildningsanstalt11 som theatern, men det oaktadt få
de till densamma betala understöd. När man betänker detta, tyckes den
önskan vara ganska naturlig, att de, som vilja och kunna njuta af det
nöje theatern skänker, äfven böra bekosta hvad till densammas underhåll

576

Den 11 Mars, e. m.

åtgår, hvarigenom man så småningom skulle kunna komma derhän, att
man i en framtid skulle befrias från det ganska betydliga bidrag, som
statskassan årligen för theaterns underhåll lemnar. Jag vill dock för min
del icke nu yrka någon förändring i det till theatern utgående anslaget.
Vi veta alla, att • behofven äro stora och att höga anspråk ställas på oss i
mångahanda fall; skulle man icke under sådana förhållanden neka till det
nu begärda anslaget för inköp af Dramatiska Theatern, så vore det i sanning
en bedröflig erfarenhet vi derigenom gjorde. Flere af Utskottets ledamöter
hafva i afgifna reservationer uttalat sig emot beviljandet af nämnda
anslag, och detta gifver mig hopp om att Utskottets förslag äfven skall i
denna Kammare afslås. Hvad deremot en annan del af reservanterne
föreslagit synes mig vara ett ingrepp i Hans Maj:t Konungens egendomsförvaltning,
och det vore sorgligt, om Riksdagen skulle behöfva att i denna
förvaltning deltaga. Vi må se saken huru som helst, så är det klart, att
Dramatiska Theatern är Konungens tillhörighet, och han har nu genom
förevarande proposition, enligt min tanke, sagt rent ut: “Jag har ingen
fördel af att behålla denna egendom, utan vill att statsverket skall öfvertaga
den.“ Att på ett sådant sätt blifva qvitt en dålig egendom med
ringa afkastning vore ganska beqvämt, och jag tror, att många af landets
innevånare skulle önska att dem stode öppet att tillvägagå på samma
sätt. Jag vill icke vidare upptaga tiden, utan hoppas, såsom jag förut
nämnt, att Utskottets förevarande förslag måtte af Kammaren afslås.

Herr Kolmodin: Den så kallade theaterfrågan har i denna Kam mare

årligen- gifvit anledning till mycket långa diskussioner och tyckes
komma att framkalla en sådan äfven nu i afton. Man har under dessa
theater-debatter fått höra de mest skiljaktiga omdömen, i det att theatern
å ena sidan framhållits såsom en rent af vådlig, eller åtminstone helt och
hållet gagnlös inrättning, under det man å andra sidan påstått, att den
vore en bildningens förpost, att den bidroge till sedernas förmildrande —
jag undrar just, i parenthes sagdt, om detta sker medelst uppförande af
sådana pjeser som det nyligen gifna “Röfvarebandet-; — och under förra
Riksdagen sökte man upphöja theaterns förtjenst ända derhän, att man
påstod, att der kunde bäst åskådliggöras, huru dygden belönas och lasten
bestraffas, samt att theatern i detta afseende stode öfver både kyrka och
predikstol; Man har härvid, enligt min åsigt, å båda sidor råkat in i
påtagliga öfverdrifter. Medgifver man, att den dramatiska skaldekonstens
mästerstycken skänka en bildande läsning, så lärer det icke heller kunna
förnekas, att de, då de uppföras på scenen, kunna utsprida bildningsfrön
bland allmänheten. Det torde alltså vara obestridligt, att theatern i vissa
moment af sin verksamhet framträder såsom en bildningsanstalt. Men
icke alltid kan publiken serveras med mästerverk. Mästerverken höra till
sällsyntheterna här i verlden. Man måste derföre slå emellan med produkter
af helt annan beskaffenhet, och derigenom kommer scenen rätt
ofta att bjuda på stycken, hvilka totalt sakna mästerskapets prägel och
således skänka -ganska tvetydiga gåfvor åt den allmänna bildningen. Ja,
vi hafva här på detta rum hört ännu strängare omdömen om det, theatern
understundom erbjuder allmänheten. Dessa omdömen vill jag nu

Den 11 Mars, e. m.

577

icke upprepa. Min mening är ej att väcka de gamla striderna. Jag vill
välja ett lika oskyldigt som alldagligt exempel. Huru ofta hör man icke
med anledning af åtskilliga tlieaterns prestationer sägas: “pjesen är i
sjelfva verket en bagatell, men den har några lyckade pointer samt gifves
mycket väl, så att hvar och en, som älskar ett godt skratt, bör gå och
se den“. Jag vill ingalunda opponera mig mot “ett godt skratt*4; jag vill
endast protestera emot att man, begreppsredan till föga fromma, betecknar
nyssnämnda naturliga uttryck af eu munter stämning såsom ett vigtigt
“kulturarbete**.

Summan af hvad jag velat säga är att theaterns betydelse å ena sidan
blifvit alltför mycket ötverskattad och å andra sidan alltför mycket förbisedd.
Påtagligt är att theatern stundom framträder såsom en bildningsanstalt,
men deremellan, rätt ofta kanske under påtryckning af publikens
smak, sjunker ned till en ren förlustelseanstalt. Denna theaterns dubbla
karakter sammanhänger på det närmaste med den tvåfaldiga betydelse,
som i Theaterkomitéens betänkande tillägges densamma, då der säges, att
theatern är dels en konstanstalt och dels en industriel inrättning.

Staten har, med öppet öga för dessa förhållanden, efter mitt förmenande,
städse iakttagit ganska klok ställning gent emot den Kongl. Theatern.
Det är nemligen omöjligt för staten att lemna en anstalt, som
eger så betydliga bildningskrafter, åt sitt öde, eller låta den gå under,
men å andra sidan är det för staten lika omöjligt att uppträda såsom
theaterns målsman eller kontrollant af dess verksamhet. Statsmakterna äro
i allmänhet lika klena i egenskapen af konstdomare som af industriidkare.
Derföre har representationen alltid inskränkt sig till att lemna bidrag till
theatern, dock utan att framträda såsom förlagsman för eller ledare af
dess verksamhet.

Men hvad är det som man nu håller på att göra? Herr Carlén
nämnde, att representationen för några år sedan var på väg att till Kongl.
Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse med begäran om utredning af Theaterns
affärsställning. Detta var en betänklig afvikelse från de sunda principer,
man dittills följt, och Herr Carlén uttalade den, efter min mening,
mycket riktiga åsigten, att detta med knapp majoritet förkastade skrifvelseförslag
verksamt bidragit att införa theaterfrågan i dess närvarande
föga angenäma ställning. Men jag påstår, att vi skulle råka in uti mycket
större afvikelse!’, om vi beviljade det nu begärda anslaget af 270,000
Rall-. Man har visserligen sagt, att theaterns byggnader med hela massan
af dess effekter derigenom blefve statens tillhörighet, och att theatern derefter
icke hade någonting att skuldsätta. Herr Carlén ville åstadkomma
en ännu större trygghet derigenom att vi vid anslagets beviljande skulle
uppställa såsom ett oeftergifiigt vilkor, att fråga om ytterligare statsbidrag
sedermera icke finge framställas. Jag för min del kan dock icke inse,
huruledes ett dylikt beslut skulle kunna för framtiden förebygga framställningar
i denna syftning. Dessa skulle fastheldre vid inträffande behof
framträda liksom af sig sjelfva och beaktas mera då än nu, ty i samma
mån Riksdagen sätter in allt större och större summor i denna rörelse
— jag begagnar detta uttryck, eftersom Herrar ledamöter i Theaterkomitéeu
sjelfve sagt, att theatern är en industrianstalt — i samma mån får RiksRissel.
Prof. 1871. 2 Afd. 1 Band. 37

578

Den 11 Mars, e. m.

dagen också allt större intresse af theaterns uppehållande. Detta ligger
ju i sakens natur. Sedan inträffar det, att theatern icke bär sig, och då
vänder den sig till .Riksdagen med begäran om hjelp. Skola vi då låta
dessa dyrbara hus, och hela denna massa af effekter, som äro värda en
half million, ligga obegagnade? Det vore utan tvifvel den sämsta af all
hushållning. Och hvad betyder väl det talet, att theatern icke liar någonting
att skuldsätta? Den kan under sådana förhållanden göra såsom en
bortskämd son mot en svag fader: den kan skuldsätta representationen.
Den vägen måste det ju gå, och Riksdagen till slut bringas från sin nuvarande
ståndpunkt, såsom endast stödjande och hjelpande, till en helt
annan, i egenskap af målsman och kontrollant. Riksdagen skulle i annat
fall utsätta sig för det rättmätiga klandret, att den utkastade stora summor
utan att fråga efter deras användning. Men, mine Herrar, statsmakterna
såsom sådana lämpa sig, som förut är antydt, icke till konstdomare,
ej heller theatern till ett administrativt embetsverk. Jag undrar just hvad
våra allvarsamma Statsrevisorer skulle säga vid granskningen af Kongl.
Theaterns kostymer eller det der beryktade skeppet i “Afrikanskan11. De
skulle helt visst finna de förra alltför prunkande och det sednare alltför
dyrt i förhållande till dess sjöduglighet. Ja! jag tager för gifvet, att
Kongl. Theaterns sjöförvaltning säkerligen icke skulle kunna undgå en allvarsam
anmärkning. Jag vågar derföre upprepa, att den ställning Riksdagen
i närvarande stund intager till theatern är fullt riktig. Riksdagen
bör lemna theatern understöd, men icke ställa sig i något annat och närmare
förhållande till densamma.

Det är likväl icke detta skäl ensamt, som bestämt min åsigt i denna
fråga, utan det är derjemte någonting helt annat, som bär sin grund i de
närvarande tidsförhållandena.

Under de sist förflutna månaderna hafva nemligen verldshändelserna
väckt upp Europa ur dess fredsdrömmar. Alla angenäma föreställningar
derom, att civilisationen med sina silkessnören för alltid lyckats binda det
odjur, vi kalla krig, hafva med ens ramlat. Vilddjuret har rest sig midt
i den civiliserade verlden, har slitit sina band som dvergsnät och uppfört
sitt blodsarbete med samma grymhet, som allt ifrån hedenhös utmärkt
dess framfart. Här är i närvarande stund fråga om helt andra vapen
än diktens gyllene pilar. Från thronen och från kojan hafva starka maningar
utgått till oss, svenska folkets representanter, att förse landet med
ett starkt och fullt betryggande försvar. Derom vittna såväl Kongl. Maj:ts
framställningar till Riksdagen, som ock mängden af resolutioner från talrika
folkmöten; och jag hoppas, att vi, så långt våra förhandlingar hittills
fortgått, kunna anses hafva på ett tillfredsställande sätt svarat pådessa
upprop. Men vi hafva icke tanklöst beslutat de stora utgifterna;
vi hafva iästheldre pröfvat våra. krafter, och när fordringarne ansetts öfverstiga
dem, hafva vi sagt Änej“. Sålunda blef det begärda anslaget till
befästningar i Norrland vägradt, och anslaget till Carlskronas befästande
minskadt. Då så stora utgifter för försvarsverket i öfrigt voro oafvisligen
nödvändiga, ansåg man sig ej kunna bevilja hvad som i dessa fall
äskades. Skulle vi, som icke käft råd att lemna medel till så maktpåliggande
företag, det oaktadt nu kunna bevilja ett extra anslag af 270,000
Rall- till våra theaternöjen? Skulle vi, som klaga öfver vår flottas obe -

Den 11 Mars, e. m.

579

stånd, icke kunna inom Femte Hufvudtitelns område bättre placera dessa penningar,
än i huset derborta vid Carl Xllts torg? Jag påstår att det i
en så kritisk tid som vår är bättre att hafva en pansarbåt mera på någon
af Stockholms segelleder och ett theaterhus mindre inom dess område,
än tvärtom. Man kan möjligen invända mot mig, att detta utgiftsförslag
tinnes intaget i samma Kong!, proposition, der dessa fordringar
på anslag till landets försvar äro framställda. Jag vill derföre ärligt och
oförstäldt uttala min mening i detta fall. Jag anser att nu ifrågavarande
framställning innebär en inkonseqvens från regeringens sida; men skulle
detta anslag af Riksdagen beviljas, då blefve det från dess sida mer än
en inkonseqvens: det blefve ett fel.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan uti den första af de nu
föredragna punkterna samt bifall till Utskottets förslag i den sednare.

Herr Statsrådet Wsern: Den siste talaren har efter min uppfattning
mycket misstagit sig i fråga om den betydelse, man bör tillerkänna en
sådan institution som den Kongl. Theatern, likasom om följderna af det
beslut, regeringen nu föreslagit representationen att i afseende å Theatern
fatta. Och han synes mig äfvenledes hafva misstagit sig .beträffande de
bevekelsegrunder, som föranledt representationen att pruta på några af de
anslag regeringen för andra ändamål begärt, äfvensom i afseende å den
nu föreliggande frågans ställning till vårt försvarsväsende och kostnaderna
derför.

Hvad först, beträffar Theaterns betydelse ansåg talaren densamma
ligga deruti, att den borde visa oss stora mästerverk, och trodde, att det
vore angeläget för höjandet af vår kultur att få se sådana. Jag vågar
likväl tro, att theatern har en annan och vida djupare betydelse. Jag
anser nemligen den en gång uttalade satsen, att det främsta studium för
menniskan är menniskan sjelf, ligga till grund för theaterns egentliga stora
betydelse, i det den för oss åskådliggör våra passioner och känslor, och
det icke blott de höga och ädla utan äfven de låga och dåliga. Man vet
att begreppet klaras genom åskådning, och theaterns syftemål är just att
gifva oss en fullständig och trogen åskådlighet af oss sjelfva, våra dygder
och våra förvillelser. Hög är visserligen theaterns betydelse deruti, att
den förmår anslå vårt fosterländska sinnelag, framställa för oss fosterländska
mästerverk samt dymedelst gifva anledning till författande och
publicerande af sådana. Men dess största betydelse ligger i dess förmåga
att visa oss våra förtjenster och fel, lära oss hurudan vår mensidiga natur
verkligen är beskaffad, så att vi erhålla en riktig uppfattning al dess
olika skiftningar. Och denna sin stora uppgift fyller theatern icke blott
genom uppförande af större pjeser utan äfven genom smärre och kanske
mest just genom dem, om hvilka det i dagligt tal heter att man går och
ser dem, för att få sig en rolig afton. Dessa sistnämnda hafva nemligen
vanligen till syfte att förlöjliga ett eller annat allmännare fel. Och att
göra våra fel löjliga är ofta bästa sättet att kurera dem. Derigenom beredes
på samma gång publiken ett nöje, som den kan sentera, hvilket
icke är utan sin vigt. Ty man måste ihågkomma, att theatern framför
allt bör akta sig för att vara tråkig, enär den minst blir i stånd att
motsvara sin bestämmelse, om ingen besöker densamma.

580

Den 11 Mars, e. in.

För vår nation, likasom för hvarje annan, måste det stora syftemålet
vara att bringa oss framåt, icke blott i materiel hänseende utan äfven
i kultur och odling. De ojemförligt flesta utaf oss lefva mer eller mindre
uteslutande för industrien, för våra yrken. Vi se, huru nästan alla våra
sträfvanden gå ut på att bringa landet till en ökad rikedom. Men vi böra
dock icke glömma, att vi äfven hafva andra intressen än de materiela,
att vi måste sträfva efter utveckling äfven i andligt hänseende. Vi få
då icke glömma, att eu ej ringa del af nationen lefver för detta höga
ändamål, och att vi pålägga dem bördor för vår materiela förkofran, för
anläggande af jernvägar, kanaler och dylikt. Skulle då vi vägra att äfven
göra något för dem? Hafva icke de ock berättigade anspråk på att
blifva ihågkomna af oss, på att hvad som kan leda till deras utbildning
för sitt sköna kall äfven göres? Besvara vi, såsom vi måste, denna sednare
fråga med ja, blir nästa fråga den, om vi i sådant afseende böra
göra något, af hvilket vi och hela landet hafva heder, något som tillfredsställer
do anspråk, man eger rätt att ställa på oss, eller om vi böra med
njugghet hålla tillbaka, med likgiltighet åse, huru en sådan institution
faller sönder, hvilken hittills så väl motsvarat sitt ändamål. För min del
tvekar jag icke att uttala den åsigt, det vi äro skyldiga att göra allt
hvad vi kunna för att hålla uppe en anstalt af sådan vigt för vår andliga
utveckling som theatern.

Det praktiska skäl man anfört emot bifall till förslaget att inköpa
det ifrågavarande huset är, att derigenom statens och Theaterns aflärer
skalle sammanblandas, hvarigenom man skulle komma att beträda en
vådlig bana. Vi se likväl nu, huru Theatern begagnar ett annat hus, som
tillhör staten, utan att detta förhållande gifver anledning till någon sammanblandning
af affärerna; och jag tillstår, att jag icke iörmår inse, hvarför
det nu ifrågavarande huset mera skulle åstadkomma eu dylik sammanblandning.
Icke heller kan jag fatta, huru någon, som lånat penningar
till Theatern, kan hemta anledning att säga sig ega anspråk på att staten
skall betala dem deraf, att staten eger det bus, som Theatern begagnar.
Detta förhållande lärer väl icke kunna gifva anledning till en sådan ansvarsskyldighet
för staten, lika litet som en husvärd, såsom sådan, är
pligtig att ansvara för de skulder, hans hyresgäster göra. Jag tror att
detta snarare skulle klara affärerna, och ser deruti ett ytterligare skäl
för oss att fortgå på den bana, våra konungar med stor frikostighet och
äfven sednare tiders Riksdagar, med undantag af den år 1841, genom
anslag för ifrågavarande konstanstalt åt oss anvisat. Man har genom
detta understöd vant sig vid att ega anspråk på att nationen skall hålla
Theatern uppe; och den har derföre fortsatt sin utveckling i alla riktningar,
i säker förmodan, att de skulder den derför nödgats göra skulle blifva
betäckta. Skulle vi nu lemna den åt sig sjelf i ett tillstånd, gränsande
till bankrutt, är det att befara, att vi inveckla förhållandet vida mera än
genom att inköpa och lemna den ett hus till begagnande. Jag har svårt
att vidare utveckla detta ämne, emedan jag icke kan fatta, huru Dramatiska
theaterhusets inköpande och upplåtande för Kongl. Theatern
kan komma att förorsaka en sammanblandning af statens och Theaterns
affärer.

Det har slutligen blifvit sagd t, att vi icke ens skulle hafva råd att

Den 11 Mars, e. m.

581

gorå allt hvad vi böra för vårt försvar, och att i en tid, då så starka
röster höja sig för försvarets stärkande med alla de medel som stå oss till
buds, det vore orätt att framkomma med ett sådant förslag som det om
inköpande af ett theaterhus, inkonseqvent af regeringen att framlägga förslaget
och ett fel af representationen att bifalla detsamma.

För att bemöta denna invändning behöfver jag blott gå tillbaka till
den förklaring, hvarmed jag började, att nationen har pligter att uppfylla
icke blott mot sina materiela intressen utan äfven mot sina andliga eller
sin kultur. Den regering har aldrig funnits och skall säkerligen icke
heller komma ätt finnas, som för omsorgen om de materiela intressena
icke tänker på att tillgodose äfven kulturens anspråk. En regering, som

det gjorde, skalle sannerligen icke blifva af lång varaktighet och kunde

föga räkna på nationens bifall. Efter min öfvertygelse är regeringen

skyldig att hafva i minnet både det ena och det andra och efter bästa

förmåga söka befrämja dem båda. Jag är så långt ifrån att kunna antaga
att det är brist på medel till det ifrågasatta anslaget, att jag är
öfvertygad, det den, som uttalat en sådan åsigt, i sjelfva verket endast
byser den föreställningen, att hvad som nu blifvit af regeringen föreslaget
antingen icke är det bästa möjliga eller ock kan uppskjutas till eu framtid,
men icke att Svenska nationen ej har råd att bevilja det begärda
anslaget. Det har af regeringen blifvit ifrågasatt, att bevillningen skulle
fördubblas under tolf år, hvarigenom de begärda anslagen skulle komma att
betäckas. Är det nu verkligen så att vi icke skulle hafva råd att påtaga oss
denna utgift? Om vi gå tillbaka till den tid, då anslaget till, Theatern höjdes
till 75,000 R:dr, 1856—1858 års riksdag, så finna vi, att så väl fastighetsbevillningen,
som den öfriga beskattningen då var betydligt högre än nu,
och vi hafva visserligen icke sedan dess gått så tillbaka i välstånd, att
hvad som då med villighet kunde bäras nu skulle vara obilligt. För
Girigt bär staten många inkomster, som icke bero på den ifrågasatta ökade
beskattningen. Den egen åtskilliga fastigheter, som gifva en icke obetydlig
afkastning. De äro nationens tillhörighet; och vi skulle icke få använda
dem på det sätt, som kan vara lämpligast för eu klok hushållning!
Dem vill jag kalla allarmister, hvilka ställa oss i en sådan dager af fattigdom,
att, Svenska nationen för det ett krigiskt tillstånd i Europa tvingar
den att öka sina försvarskrafter, icke skulle hafva råd att bevilja ett jemförelsevis
obetydligt belopp till inköp af ett hus, hvarigenom den får full
valuta för sina penningar. Jag kan icke tro, att det står så illa till för
oss. Men här behöfves dessutom ingen särskild beskattning, för att vi
skola kunna åstadkomma den summa, som är i fråga. Sedan den Kongl.
propositionen i ämnet afgafs, har nemligen Kongl. Maj:t för Riksdagen
framlagt eu annan proposition, hvarigenom han föreslagit att sälja flera kronan
tillhöriga, men fullkomligt obehöflig^ hus i landsorten. Genom bifall till
detta förslag skulle vi få igen mera än vi komme att gifva ut för Dramatiska
theaterhuset. Jag bestrider fördenskull helt och hållet påståendet,
att vi icke hafva råd att inköpa detta hus. Ändamålsenligheten och
nyttan af eu sådan åtgärd är den, att en institution, som för höjandet af
vår kultur är nödvändig, derigenom blir försatt i det skick, att den kan
existera. Att det icke skulle vara lämpligt att förlägga Theaterns administration
under ett af statsdepartementen, öfverlemna granskningen af

582

Den 11 Mars, e. m.

dess affärer åt de vanliga Revisorerne, Indika svårligen alltid vore i stånd
att bedöma lämpligheten af de utgifter som gjorts, deruti instämmer jag
fullkomligt med den siste talaren. Men emedan den Dramatiska Theatern
hittills lemnat goda resultater synes det mig vara skäl att fullkomligt
klarera dess ställning, hvilket vi ju, då Konungen dertill bidrager med en
större summa, kunna göra allenast med inköp af det ifrågavarande huset.
Sedan blir Theaterns ställning klar; och den kan med lif och anda fortgå
i utveckling.

Hvad beträffar invändningen, att Theatern möjligen framdeles åter
skulle råka i skuldsättning samt för att afbörda sig den ånyo komma och
begära hjelp, så får jag säga att den varning, som mest bör afskräcka
den härifrån, torde vara de svårigheter hvari den redan råkat, och hvilkas
afhjelpande är förenadt med så mycken möda. Då man ser, huru Theatern
på sednare tiden lyckats i sina bemödanden att upphjelpa sina
affärer, torde man emellertid böra vara berättigad att hoppas, det den
skall vidare fortgå på den banan. Att den skulle göra representationen
till föremål för sitt skämt och, likasom den förlorade sonen, sedan den
bortslösat sina tillgångar, ånyo komma och begära understöd, i afseende
derå tror jag, att representationen känner sig sjelf för väl, för att verkligen
tro det den behöfver befara något sådant. Def är icke i mannaminne
att representationen förut betalat theaterskulder, och för min del
hoppas jag, att det skall vara för sista gången i vår tid. som ett sådant
förslag som det ifrågavarande behöfver framläggas för Riksdagen. Jaghoppas,
att Kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Jöns Rundbäck: Jag får i likhet med flera föregående ta lare

förklara, att då jag först såg den Kongl. propositionen i detta ämne,
jag ansåg tiden icke vara rätt lyckligt vald till framläggande af ett förslag
sådant som detta. Sedermera har jag dock såväl af Theaterkomitéens
betänkande som annorledes trott mig finna, att Theaterns ställning är sådan,
att, derest man icke vill att Thalias tempel skall stängas, regeringen
icke haft frihet att välja någon annan tidpunkt för förslagets framläggande,
emedan om den personal, som nu finnes vid Theatern anställd, nödgas
lemna densamma, det icke torde blifva så lätt att få den ersatt utan
ökade kostnader. Jag tror derföre, att det är åt nöden att nu gorå någonting
för Theatern. Väl har jag funnit, att vid det sätt, hvarpå Iheaterns
affärer blifvit sköttbi, och särskildt i afseende å inköpet af det mindre
theaterhuset många anmärkningar kunna göras, och jag medgifver
äfven, att Theatern icke alltid varit skuldfri beträffande valet af de pjeser,
som der uppförts. Meu å andra sidan tror jag dock, att icke mer än en
mening finnes derom, att den i allmänhet visat sig vara en konstanstalt,
väl förtjent af uppmuntran ifrån statens sida. Från denna åsigt bär jag
utgått, då jag reserverat mig emot Utskottets förslag. Dock har jag icke
velat, att staten skall för detta ändamål uppoffra mera, än som är oundgängligen
nödvändigt; och fördenskull har jag föreslagit, att staten skall
förskottera de medel, som behöfvas för Dramatiska Theaterns inköp samt
af det årliga anslaget i stället indraga 15,000 R:dr, som motsvara i defc
närmaste 5> procent å det nu för en gång beviljade anslaget, hvilket
derigenom så småningom ersättes. På detta vilkor tror jag, att Riksdagen

Den 11 Mars, e. m.

583

kan gå Kongl. Maj:ts önskan tili mötes; men derförutan synes det mig
icke vara skäl att bifalla Utskottets förslag.

Detta är i korthet hvad jag velat yttra i saken. Då flere talare
hafva anmält sig, skulle det blifva för långt att vidare utveckla min åsigt;
och jag inskränker mig derföre till att yrka bifall till första punkten i
Herr Kallstenii reservation, med vilkor dock att punkten b) i min reservation
äfven antages, hvarjemte jag i alla händelser påyrkar, att Kammaren
måtte besluta eu sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som jag i punkten
c) föreslagit och som jag anser lika nödvändig, som det andra vilkor jag
fästat vid anslagets beviljande.

Jag anhåller att Herr Talmannen behagade framställa proposition å
detta mitt yrkande.

Herr ^Vinkrans: Af de många argumenter, som blifvit mot bevil jande

af anslag åt Kongl. Theatern anförda, ber jag att hufvudsakligen få
upptaga ett, som synes mig vara för denna fråga af den mest genomgripande
och djupgående betydelse. Man säger nemligen upprepade gånger,
att theatern icke är någon uppfostrings- eller bildningsanstalt. Är
detta påstående sannt, så handlar man fullt konseqvent, då man icke beviljar
något anslag alls; är det åter falskt, så torde vi väl icke befinnas
så utarmade, att vi icke skulle hafva råd att uppehålla en anstalt, som vi
ärft af våra fäder och om hvilkens vigt för vår kultur vi äro öfvertygade.

Då man i denna mening begagnar ordet bildningsanstalt, menar man
tydligen icke en anstalt, som skulle bilda för något visst yrke i lifvet,
vare sig köpmannens, industriidkarens eller embetsmannens, utan en sådan,
hvars uppgift är att i sin mån sätta menniskan i stånd att nå det
mål, som för henne är nödvändigt och väsendtligt och utan hvilkets uppnående
hon sålunda icke kan blifva en sann, en verklig menniska. Hvithet
är då detta mål och i hvad mån kan Theatern bidraga till detsammas
uppnående? För att besvara denna fråga, vill jag icke ingå i några
lärda undersökningar, hvartill jag dessutom torde sakna förmåga. Jag
vill hålla mig vid det, hvars riktighet man allmänt medgifver. Så vidt
jag förstått denna allmänna mening rätt, så försäkrar hon, antingen hon
stödjer sig på tron eller vetandet, på uppenbarelsen eller vetenskapen, att
menniskans mål icke kan ligga i det timliga och förgängliga, utan att det
m&ste ligga vida högre, i det eviga och oförgängliga, och då intet annat
fiunes, som är evigt och oförgängligt än det gudomliga sjelf!, så måste
menniskans mål ligga i detta. Hennes mål måste sålunda vara, att söka
allt mer och mer, allt fullständigare och fullständigare i sig och sin verld
utveckla och förverkliga det gudomliga, att blifva icke endast till anlaget
utan till verkligheten hvad bibeln kallar Guds beläte. Är detta sannt, så
måste det vara lika sannt, att den enskilda menniskans mål, såväl som
mensklighetens i det hela, ej kan anses vara vunnet derigenom, att hon medgifver
uppgiftens riktighet såsom en abstrakt, temligen innehållslös fordran,
hvilken hon blott skulle ega att förverkliga i vissa moment eller delar af
sin verksamhet, men i vissa andra, och kanske de aldra flesta, icke alls;
utan denna sanning måste såsom en ovilkorlig! förbindande lag genomgå
■och besjäla alla hennes handlingar, hela hennes väsende, så att intet mo -

584.

Den 11 Mars, e. m.

ment af hennes verksamhet blir utan Gud, utan att det blir en sanning,
som aposteln uttryckte i orden: “i Honom lefve vi, röras och hafva vår
varelse Den som nu, med tro på en gudomlig verldsordning, en styrande
och ledande försyn, betraktar historiens gång, skall otvifvelaktigt finna,
isynnerhet efter kristendomens inträdande i ver]den, att den sanning allt
mer och mer arbetat och arbetar sig fram, att uti idealet, eller det menskligas
absoluta underkastelse under det gudomliga, bör upptagas allt och
alla, alla menniskor och alla menniskans verksamhetsyttringar, samt att menniskan
så väl som den menskliga verksamheten har värde i samma grad
som hon, med uppoffrande af all egoism, genomtränges af det gudomliga
och låter detta blifva det i henne och hennes verld bestämmande. På
detta sätt blifva alla menniskor och alla ämnen berättigade. — det blir
ej längre ett stånd, eu klass, vare sig adel eller prester, som skola anses
bildade och hafva dermed förenade rättigheter; alla menniskor och alla
sträfvanden blifva berättigade i samma mån och i samma grad som de
tjena och vilja tjena det helas mål, i samma mån som de genomträngas
af de gudomliga idéerna. Från denna synpunkt sedt blir hela lifvet en
bildningsanstalt, så som ock den allmänna meningen, med ett till ordspråk
öfvergånget uttryck, försäkrar i de orden: “lifvet är en skolan
Men på samma gång hon påstår detta, medgifver hon lika allmänt och
enhälligt, att det gifves vissa momenter, vissa yttringar af lifvet, som
kunna företrädesvis anses för bildnings- eller uppfostringsanstalter, nemligen
de som innehålla en mera medveten verksamhet för de gudomliga
idéernas förverkligande, der dessa sålunda framträda i ett klarare och
bestämdare ljus. Såsom sådana hafva allmänt ansetts kyrkans, vetenskapens,
konstens institutioner, hvilka ju söka och böra söka det goda,
sanna och sköna. Att theatern, såsom en konstgren, söker att i sin mån
förverkliga det sköna, att vara en estetisk bildningsanstalt, det hafva i dag
nästan alla talare medgifvit, då de förordat ett årligt anslag till densamma
af 60,000 Rall''; men ingen synes mig hafva på ett enklare och
klarare sätt åskådliggjort theaterns kulturhistoriska betydelse än den ärade
Chefen för Finans-departementet, hvilken nyss före mig hade ordet, och
hvilken derföre gjort det för mig öfverflödigt, att belysa denna sida. Den
ärade representanten på Gotlands-bänken lyckades, i min tanke, icke
vederlägga denna theaterns betydelse genom det påstående, att densamma
visserligen uppför dramatiska mästerstycken, men ej sällan alster af ringa
värde. Ty nästan samma anmärkning kan göras mot alla institutioner,
till och med mot kyrkan, der man stundom får höra framställningar af
den mest genomgripande art och af den största inflytelse på hela värt lif,
men ock stundom af temligen obetydligt värde. Samma förhållande råder
ju ock inom den kroppsliga organismen, hvilken intager dels synnerligen
kraftiga och starka näringsmedel, dels sådana, hvilkas näringskraft är
ganska obetydlig. Ännu mindre vigt har den anmärkning, genom hvilken
han sökte förlöjliga theatern, i det han frågade, hvad Revisorer^ skulle
säga vid granskning af Theaterns dekorationer och apparater, om exempelvis
det skepp, som förekommer i operan “Afrikanskanom de skulle anse
det sjödugligt. Han glömde härvid den enkla regel, att hvarje sak bör
bedömas efter huruvida den motsvarar sitt ändamål eller ej, samt i förra
fallet anses god, i sednare dålig. Befunnes sålunda det granskade skep -

Den 11 Mars, e. m.

585

pet, hvars uppgift ju vore att åskådliggöra någon i “Afrikanska^1
förekommande scen, aldrig så mycket sjödugligt, men icke passande för
sitt uppgifna ändamål, ja, då vore det i sanning odugligt, det må vara
än sä sjödugligt. Hvad åter angår ett af en Stockholrns-representant gjordt
uppräknande af de stora mästare, som förr uppträdt och hedrat vårt
land; så, då jag fruktar, att någon kunde tolka detta, som om vi icke
nu egde skickliga män i denna konstgren, fordrar den enklaste rättvisa
att här nämna, hvad de mest kompetente domare äro ense om, eller att
den nuvarande theaterpersonalen fullt kan mäta sig med både den förra
tidens och samtidens bästa, samt att de i sin män bidraga att sprida ära
och glans öfver det Svenska namnet.

Ett argument mot beviljande af anslag till Theatern har synts mig
ega eu synnerlig vigt, hvarföre jag ber att med några få ord få vidröra
detsamma. Det utgår på att ådagalägga oriktigheten af att bevilja ett
anslag till Theatern, då vårt försvars väsende kräfver så stora offer. Ja,
deri ligger mycken sanning, ty ingen lär finnas, som icke anser, att detta
anslag är det vigtigaste och att man icke bör sky några offer för att
kunna försvara sitt fosterland. Jag anser det sålunda bevisadt, att vi
böra göra offer och att vi voro dåiiga medborgare och icke värdiga det
Svenska namnet, om vi undandrogo oss dylika offer. Vårt fädernesland
har verkligen varit i sådant läge. att våra fäder måst uppoffra äfven det
nödvändigaste för att rädda det. Men om så stora offer är det nu icke
fråga, utan om vida mindre, och då frågar jag, huruvida, då vi måste
offra, vi skola försaka det lägre eller det högre, det som bereder eu kroppslig
njutning eller en andlig? År själen mer än kroppen, böra vi otvifvelaktigt
heldre försaka den kroppsliga njutningen, heldre göra inskränkningar
i t. ex. njutandet af bränvin, tobak, ja, till och med kaffe och
socker än i underhållandet af våra bildningsantalter. De sednare äro ett
arf af våra förfäder, hvilka ofta med stora uppoffringar åstadkommit detsamma.
Hela mensklighetens historia bevisar, huru man, generation efter
generation, arbetat på utvecklingen af det menskliga ideal, som jag förut
sökt skildra, att allt mer och mer rikta detsamma, så att allt flera och
flera klasser, stånd, menuiskor, allt flera och flera verksamhetsyttringar i
detsamma måtte upptagas. Det vore att söka åstadkomma ett afbrott i
denna utveckling och ett tillbakaskridande, om man sökte inskränka idealet,
vare sig så att något moment af detsamma bortskäres, eller att någon
klass af menniska-, som redan blifvit upptagen i det, derifrån utstöttes,
då uppgiften omöjligen kan vara någon annan än att allt och alla skola
upptagas, i samma mån som de vilja och kunna tjena detsamma.

Hysande dessa åsigter ansluter jag mig i 6:te punkten af nu föreliggande
Betänkande till Herr Kallstenii reservation, men i 7:de till Utskottets,
alldenstund jag icke anser, att Herr Kallstenius anfört tillräckligt
talande skäl för en nedsättning af det årliga anslaget.

Herr Key: Vid detta betänkande finnes fogad en reservation af
Herrar Hörnfeldt, Thorell och mig, om hvilken man hört åtskilliga omdömen
fällas, bland andra att vi vid densammas affattande skulle begagnat
oss af en sufflör. Detta är dock icke händelsen, men jag vågar
tro att det oaktadt vår reservation mycket väl kan försvaras. Dess inne -

586

Deri 11 Mars, e. m.

håll är att vi, med erkännande af theaterns vigt såsom bildningsmedel,
yrka att den dramatiska och lyriska scenen återförenas, att den ekonomiska
och estetiska styrelsen öfver Kongl. Tbeatern helt och hållet frånskiljes
hofiorvaltningen och uppdrages åt Stockholms stadsfullmäktige,
samt att Stockholms kommun, som onekligen skördar den närmaste och
mest direkta fördelen af Theatern, för framtiden deltager i kostnaden för
densammas underhåll.

Såsom en orsak till Kongl. Theaterns dåliga ekonomiska ställning
hafva vi anfört den omständighet att den står omedelbart under regentens
hofförvaltning. Jag vill visst icke förneka, att Kongl. Theatern fordom
varit styrd af män, som med namnets glans förenat eu lysande adrninistrationsförmåga,
och att under deras tid klassiska mästerverk uppförts,
som både beredt allmänheten värderika konstnjutningar och tillika varit
goda kassapjeser, men andra styresmän hafva också funnits, hvilkas egenskaper
närmast påmint om dem, som utmärka befälhafvaren i “blya garnisonen".
Andra theaterchefer åter hafva icke obetydligt erinrat om Kammarherren
och Kommendören Adam Homo, när lian, såsom Paludan Muller
skildrat, granskar dansörernas trikåer och dansösernas smink, låter omplacera
skyarne och reformerar — theateråskan. Sådane styresmäns oförmåga
hafva, enligt min åsigt, gifvit anledning till det befogade klander,
som riktats i estetiskt hänseende mot Theaterns ställning under hoflörvaltningen.

Äfven i ett annat, specielare estetiskt hänseende torde den nuvarande
Theaterstyrelsen lida af ett betänkligt fel, visande sig i det sätt, hvarpå
pjeser utväljas och antagas till spelning. Vid Kongl. Theatern finnes nemligen
en intendent, som lärer taga sig god tid att flegmatiskt läsa igenom
åtskilliga utländska theaterpjeser, och när han funnit någon, som han anser
antaglig, lemnas den till direktören, som också på lediga stunder vid
sin cigarr läser en akt i sender och, sedan han kanske rådfrågat en och
annan framstående skådespelare om den eller den rölen skulle bäst passa
honom, lemnar pjesen till öfver sättär en, från hvilken den vandrar till
bibliotekarien, som ombesörjer utskrifning af rolerna, hvilka sedan skickas
till bokbindaren, hvarefter de slutligen återkomma till direktören, som i
sakta mak utdelar dem till skådespelarne. Sålunda kunna ö å 8 månader
gå förbi, innan stycket blir färdigt att uppföras, men under tiden hafva
småtheatrarne gått i förväg och gifva detsamma för fulla hus. Man har
exempel på att en pjes, sedan den blifvit antagen till spelning, legat två
och ett hälft år och väntat på uppförande. På detta sätt kunna icke de
estetiska fordringarne ses till godo, ty publiken vill alltid hafva nytt, helst
godt, men nöjer sig äfven med dåligt, blott det är nytt.

I ekonomiskt hänseende har den nuvarande Theaterstyrelsen medfört
störa olägenheter. Redan vid IBIS års riksdag gjordes framställning
om betalning af Kongl. Theaterns skuld, uppgående till 45,750 R:dr.
Dessa beviljades, men under det “uttryckliga vilkor och förbehåll att staten
härigenom för alltid fritages från afl vidare förbindelse ellefr utgift
för Theaterns behof än de från längre tid tillbaka dertill bestådde 4,500
R:dr B:ko samt 1,400 R:dr B:ko för 200 famnar ved."

Så gick det till år 1841, då anslaget helt och hållet indrogs, och
tider hafva således funnits, så anspråkslösa, mint? Herrar, att allt hvad

Den 11 Mars, e. m.

587

staten offrade på konstens altare uppgick till 4,500 R:dr och 200 famnar
ved! Men oaktadt anslaget icke var större, hade vi på den tiden, såsom
mången torde erinra sig, en lyrisk scen, på hvilken en Jenny Lind, en
Gunther, en Beletti uppträdde! Vid 1858 års riksdag höjdes anslaget
till 45,000 R:dr, vid Riksdagen 1856—1858 till 75,000 R:dr, hvilket belopp
vid 1869 års riksdag nedsattes till 60,000 R:dr. Under tiden hafva
Kong! Theaterns skulder flera gånger blifvit betalda, både af dåvarande
Prinsen-Regenten äfvensom af Konung Oscars sterbhus. Detta oaktadt,
uppgår nu de Kongl. Theatrarnes skuldsumma till inalles öfver 500,000
R:dr. Det torde således hvarken i estetiskt eller ekonomiskt hänseende
kunna anses lyckligt, att Theatern varit ställd under hofförvaltningen.

Mot mitt och mina medreservanters påstående, att en återförening
af den lyriska och dramatiska scenen skulle vara fördelaktig och önskvärd,
hafva flera anmärkningar blifvit riktade. Jag vågar dock påstå,
att Stockholm är en alldeles för liten stad, att kunna upprätthålla en
alldeles enbart lyrisk scen, och hvad beträffar det påståendet, att dramatiska
produkter skulle lida af att uppföras på Kongl. Stora Theatern, så
vädjar jag härvid till dem, som, innan Dramatiska Theatern inköptes,
sett skådespel uppföras på Stora Theatern af de yppersta konstnärer i
denna väg, vi någonsin egt. Det skäl, som blifvit anfördt för Kongl.
Stora Theaterns olämplighet för uppförandet af dramatiska produkter,
att nemligen dess storlek skulle verka ofördelaktigt på åskådames uppfattning
af skådespelarnes mimik och röster, har tydligen hemtats från
de stora utländska theatrarne, som rymma ända till 8 å 10,000 personer
och således både i optiskt och akustiskt hänseende torde vara olämpliga
för uppförandet af dramatiska stycken, hvilket deremot ingalunda är förhållandet
med vår Kongl. Stora Theater, som endast rymmer något öfver

1.000 åskådare.

Hvad nu beträffar förslaget, att staten skulle inköpa Dramatiska
Theatern, så har det förefallit mig och dem, som med mig i denna sak
tänka lika, som om en dylik åtgärd skulle vara närmast jemförlig med
den man vidtager, då man, för att sauvera en inteckning på t. ex.

10.000 R:dr, för 100,000 R:dr inköper en fastighet, af hvilken man kan
vänta föga afkastning. I så fall vore väl bättre att släppa inteckningen
och betrakta den som en fond perdu.

Man bär sagt, att den theaterdirektör, af hvilken Kong!. Theaterdirektionen
inköpt Dramatiska Theatern, under den tid, han egde denna
institution, samlat en icke obetydlig vinst. Om så är förhållandet, kan
jag ej inse, hvarför icke äfven Kong! Theaterdirektionen skulle kunna på
denna Theater göra goda affärer och hvarför man nu föreslagit att statsverket
skulle inköpa Theatern. Har åter sagde theaterföreståndare icke
haft någon verklig behållning, hvilket man äfven låtit påskina, så kan
jag ännu mindre tro att Kongl. Theaterstyrelsen skall i detta afseende
vara lyckligare.

Jag vill nu öfvergå till den del af reservationen, som drabbats af
mesta klandret, eller förslaget att Stockholms stadsfullmäktige skulle
öfvertaga styrelsen öfver Kongl. Theatern. För att finna, att ett sådant
styrelsesätt icke saknar exempel, behöfva vi endast gå till det af Kongl.
Theaterkomitéen afgifna betänkande, der vi finna, att San Carlo-Theatern

588

Den 11 Mars, e. in.

i Neapel eges af staten, men är upplåten till disposition af municipalitetet,
som utnämner en komité att hafva uppsigt öfver theatern; att Pergola-Theatern
i Florens tillhör ett sällskap af 82 personer, hvilket i samråd
med municipalitetet antager en direktör, som ordnar det hela samt
att municipaliteterna i Venedig och Genua lemna årligt understöd åt
theatrarne la Fenice och Carlo Fenice i dessa städer. Vi behöfva dock
icke gå så långt bort i utlandet. Den strid om anslaget till Kongl.
Theatern, som nu pågår hos oss, har sedan 12 å 15 år tillbaka äfven
egt rum i vårt grannrike Danmark. Der, liksom hos oss, har förslag
blifvit väckt, att allt statsbidrag till Theatern skulle upphöra och representationen
har der, liksom vi, diskuterat och voterat om denna fråga.
År 1869 indrogs på anslaget till Kongl. Theatern i Köpenhamn 80,000
Rall’, hvilket framkallade en kris. Det Utskott, som hade frågan under
behandling, framställde två alternativer. Minoriteten röstade för att
Theatern skulle öfverlemnas åt en enskild entreprenör och helt och hållet
skiljas från statsverket, som möjligen endast skulle lemna ett litet bidrag
för att uppehålla den nationela dramatiken. Majoriteten åter med blott
fyra rösters pluralitet yrkade, att Köpenhamns stad skulle tillsläppa

4,000 qvadratalnar tomt att derpå uppföra ett nytt theaterhus, och mot
det att staten anslog 600,000 R:dr R:mt skulle Köpenhamn till sagde
byggnad, utom nämnde tomt bidraga med 400,000 R:dr, hvilket blef Riksdagens
beslut.

Ehuru majoriteten icke förnekade Theaterns vigt och betydelse såsom
nationelt bildningsmedel, ansåg den dock, att Köpenhamns stad af Kongl.
Theatern hade så direkta fördelar och så speciel intresse, att staden
borde lemna detta betydliga bidrag.

Med dessa exempel från Italien och Köpenhamn för ögonen, torde
vi icke hafva saknat skäl för vårt yrkande, att Stockholms stad bär bidraga
till Kongl. Theaterns underhåll.

Man har sagt att Riksdagen icke borde lemna något anslag till
Kongl. Theatern, emedan denna institution helt och hållet skulle vara
Stockholms ensak. Så långt vill jag dock icke gå. Vi bevilja ofta medel
till arbeten och företag i olika delar af landet, såsom till vägomläggningar,
sjösänkningar och dylikt, med vilkor att kommunerna tillskjuta någon
del af kostnaden. Gör man nu anspråk på att staten skall lemna
medel till sådana företag, så måste väl staten i ännu högre grad hafva
skyldighet att bidraga till upprätthållande af eu sådan institution som
Kongl. Theatern, hvilken onekligen är både ett bildningsmedel och en
kulturanstalt, hvaraf hela landet drager fördel.

Min ärade vän på Gotlands-bänken, som nyss hade ordet, sammanblandade
denna fråga om anslag till Kongl. Theatern med första frågan
för dagen, den om ordnandet af vårt försvar. Illa vore det i sanning
om våra kulturanstalter skulle stå i fiendtligt förhållande till våra försvarskrafter.
Jag tror att de supplera hvarandra, och att de penningar,
som offras på Theatern, icke äro gagnlöst bortkastade, utan jemväl kunna
sägas bidraga till ökandet af våra försvarskrafter. Om man går på
Kongl. Theatern en afton, då “Wermländningarne“ eller “Engelbrekt och
hans dalkarlar“ uppföras, får man se fjerde och femte raderna fullsatta
med åskådare, som med förtjusning betrakta de fosterländska tafior, som

Den 11 Mars, e. m.

589

uppiullas på scenen. Jag vill endast erinra om, huruledes despotiska
och skuggiädda styrelser i många länder förbjudit uppförandet af operan
‘‘i)en brumma från Portier, emedan de fruktat att den hänförande och
frihetsglödande musiken skulle för våldsamt inverka på massan och framkalla
revolutionära rörelser. Detta visar att ett starkt samband finnes
meffan konsten och det offentliga lifvet och att de på hvarandra utöfva
en icke obetydlig vexelverkan. Derför tror jag att, då vi offra en skarf
åt Iheatern, vi äfven Indraga att väcka och underhålla fosterlandskänslan,
som i den dramatiska konstens alster finner sitt uttryck lika så väl som
i skaldens sånger och målarens talför. All skön konst har såsom en af
sina förnämsta uppgifter att framkalla fosterländska känslor; de bildstoder,
vi på våra offentliga platser rest åt hädangångna stora konungar
<w''j1 utmärkta medborgare, tala ett språk, som mäktigt lifvar kärleken
i.11!, laaerneslandet, och samma stora uppgift har äfven skådebanan att
fylla, förgäfves säger man, att Theatern saknar allt högre värde, att
en endast tjenar till att framkalla ett flyktigt nöje för stunden; dess
anor gä dock fjerran tillbaka i forntiden, och långt innan det skrifna
ordet fanns till utöfvade sångens och mimikens konst sin underbara kraft
på naturmenniska!!.

Jag är således långt ifrån att förneka Theaterns stora betydelse såsom
bildningsmedel, men jag har påstått, att den Kongl. Theatern icke
styres sci, att den kan motsvara de rättmätiga anspråk, vi hafva på en
nationaltheater.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag afstyrka Utskottets hemställan
om beviljande åt anslag till inköp af den Dramatiska Theatern och vidhålla
det af mig, jemte Herrar Hörnfeldt och Thorell afgifna förslag; --att det icke vinner Kammarens bifall, derom är jag öfvertygad, men det
torde dock innehålla tankar, som i eu framtid och då kanske äfven i en
bättre form skola lefva upp igen.

Herr Peter Andersson: Då fråga om indragning af det årliga

anslaget till Kongl. Iheatern vid flera föregående riksdagar inom Kammaren
behandlats, har jag förenat mig med dem som sådant yrkat. Mina
åsigter hafva sedan icke förändrats och deraf synes det äfven att iag icke
heller nu kan godkänna Stats-Utskottets föreliggande betänkande, alldraminst
som Utskottets förslag går ut på att för en summa af 270,000 Ridtinköpa
det. Dramatiska theaterhuset för statens räkning och således ännu
mera än hittills skett inveckla staten i Kongl. Theatrarnes trassliga affärer
hvilket jag för min del icke anser tillbörligt. Staten har i denna
brydsamma tid ändå tillräckligt att laborera med som fordrar oerhörda
anslagssummor, och skattebördorna, som trycka på de fattigare folkklasserna,
få icke ytterligare ökas med onödiga utgifter, hvartill man med
skal kan rakna det nu ifrågavarande anslaget.

Jag vill icke tala om Theaterns vigt och betydelse såsom bildningsanstalt.
Dertill saknar jag fullkomligt den nödiga kännedomen. Min tid
nar mera egnats omtanken för egen bergning än besök på Theatern. Det
oaktadt tror jag likvisst att Kammaren handlar klokast genom att afslå
Utskottets hemställan om inköp af den så kallade Dramatiska Theatern
och detta så mycket mera som jag föreställer mig, att en sådan åtgärd

590

Den 11 Mars, e. m.

som Utskottet föreslagit skulle föranleda årliga utgifter för Theaterns framtida
underhåll, -lag vill, medan jag har ordet, äfven yttra mig om den
sednare punkten, nemligen angående det årliga anslaget, som på sednare
åren utgått med 00,000 R:dr. Jag tillstår öppet att jag helst skulle se att
äfven detta anslag indroges. Men i likhet med en talare på Gotlandsbänken,
tror jag dock, att det för närvarande lärer få stå qvar i riksstaten med
oförändradt belopp.

Herr O. B. Olsson: Jag drager icke i betänkande att uttala min

egen och många andras åsigt, att tidpunkten är bra illa vald för att begära
ett anslag af 270,000 Rall- till denna s. k. bildningsanstalt, då regeringen
på samma gång begär åtskilliga millioner för ändamål, som äro
af den mest trängande beskaffenhet. Frågan om detta husköp tyckes mig
både kunnat anstå och åtminstone ej bort väckas på tal under en så
brydsam tid som den närvarande.

Meningarne kunna dessutom vara mer och mindre delade, huruvida
Theatern Er att anse som en bildningsanstalt eller icke, men om man
också kan medgifva det hirra, så anser jag och mången med mig, att

60,000 R:dr årligt anslag är eu fullt tillräcklig summa, som landet uppoffrar
såsom understöd åt våra Kongl. T. heatrar. Det finnes många undra
bildningsanstalter, som jag för min del anser lika mycket, om icke ännu
mera ändamålsenliga såsom sådana än Theatern, men dessa hafva ej blifvit
tillgodosedda med sfi stora årsanslag som det Kongl. lheatrarne

erhålla. , , .

En talare och representant från Södermanland bär anfört, att det bidrag,
Sveriges Riksdag lemnar landets förnämsta scen i årsanslag, icke på
långt när kali jemföras med de rikliga bidrag främmande staters representationer
anslagit för enahanda ändamål. Detta kan jag icke bestrida,
då jag icke känner huru dermed förhåller sig. Men jag har hört åtskilliga
personer uppgifva att vårt grannland Norge icke genom statsanslag
understödjer någon nationaltheater. Jag har så mycket mera anledning
tro denna uppgift'' vara riktig, som den ärade talaren ohuld den långa
råd af stater han uppgaf lemna rikliga bidrag till sina theatrar underlät
nämna Norge. ,

Samme talare yttrade äfven att England och Spanien aro de enda
länder, der hvarken staten eller regenterna personligen på något satt bidraga
till den lyriska eller dramatiska konstens omvårdnad, och på samma
gång påstod han, att theatrarne i dessa länder äro i ganska bristfälligt
skick och hvarken i artistisk fulländning eller i andra hänseenden kunna
jemföras med våra Kongl. Theatrar. Detta lemnar jag derhän. Men om
man betraktar theatern såsom eu vigtig bildningsanstalt, så skulle ju vårt
folk med dess fulländade theaterväsende stå på högre bildningsgrad än
det engelska, med dess outvecklade theatrar. Jag tror ej att ett nyrikt
resonnement håller streck, ty ingen vill väl påstå att det engelska folket
står det svenska efter uti bildning och intelligens. Q

Jag har dessutom från statsråd sbänken hört yttras, att år lo5o, da
Rikets Ständer beviljade förhöjning i anslaget till Kongl. Theatrarne,
skatterna voro högre än nu. Visserligen är det sannt att bevillning då
utgjordes med 1 R:dr per 1,000 R:drs taxeringsvärde å fastighet, da den nu

Den 11 Mars, e. m.

591

deremot utgår med endast 30 öre per 1,000 R:dr, men taxeringsvärdet å
fast egendom har sedan dess blifvit förhöj dt till 4 å 5 gånger det belopp
eom då existerade, hvaraf således framgår att åtminstone0 beskatt ningen
genom bevillning icke minskats utan tvärtom ökats sedan 1858.

Visserligen skulle jag ännu kunna hafva mycket mera att säga i
denna fråga, men vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar
med att yrka utslag å 6:te punkten af föreliggande Utskottsbetänkande.

Herr Ake Andersson: Här har blifvit taladt så mycket angående
denna fråga, att knappast något torde återstå att orda om, såvida man
icke vill idissla eller med andra ord säga om hvad som redan yttrats.
Jag har dessutom vid föregående riksdagar, då theaterfrågan varit före i
Kammaren, tydligen angifvit min ställning till densamma, och då Kammaren
har sig sålunda bekant på hvilken fot jag till frågan står behöfde jag
icke nu derför begärt ordet. Men då jag är öfvertygad att denna anslagsfråga
kommer att slutligen afgöras i gemensam votering, så anhåller jag
att få i protokollet antecknadt, att jag icke lemnat min röst till att sätta
Svenska folket i skald för ett onödigt, ja nära nog onyttigt ändamål.
Visserligen har jag gjort några anteckningar för att besvara de Herrar
ledamöter af Kammaren, som förordat inköp af denna ifrågavarande Dramatiska
1 heatern, af hvilka en man här bakom mig har till och
med gått så långt att han ansett Kongl. Theatrarne, eller hvad man der
kan hemta, såsom en gudomlig idé, men jag öfverlemnar det åt dem som
efter mig begärt ordet, som också torde hafva fästat afseende vid ett och
annat yttrande. Jag inskränker mig till att yrka rent utslag på Utskottets
betänkande i denna punkt.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skulle icke begärt ordet i denna
sak, om jag ej ansett det vara min skyldighet att få min mening derom
i protokollet förvarad, isynnerhet då man ej kan förutse slutliga utgången
af densamma vid eu sannolikt blifvande gemensam votering, samt dessutom.
då den förekommer vid ett sådant tillfälle som det närvarande, då
för statens andra behof fråga om ganska betydliga anslagssummor uppstått,
som måste fyllas, och hvilka på långt bättre sätt än för det ifrågavarande
ändamålet kunna användas på en angelägenhet, som tager alla
våra krafter i anspråk. Jag menar vårt försvarsväsende.

Eu arad talare har försäkrat oss att det tjenar till intet om vi nu
afslå den af Kongl. Maj:t äskade summan 270,000 R:dr. Riksdagen måste
ända, har han sagt, förr eller sednare betala Kongl. Theatrarnes skuld.

Jag tror att man ej här nu behöfver tvista mycket om den saken,
huruvida det är Kongl. Maj:t eller Kongl. Theaterdirektionen eller Riksdagen
. som står i ansvar för denna skuld. Har Riksdagen bemyndigat
vederbörande att upptaga ifrågavarande lån, eller på något sätt varit orsak
till skuldens tillkomst, då måste Riksdagen betala detsamma; men har
Riksdagen icke på något sätt haft sin hand med i den affären och icke
ens haft aning derom, då kan Riksdagen hvarken nu eller framdeles anses
skyldig liqvidera hvad som andra upplånat. Intill dess sådant visats,
kan jag icke för min del bevilja anslag för betäckande af sagde skuld,
detta desto helare som Rikets Ständer vid 1818 års riksdag temligen tyd -

592

Deri 11 Mars, e. m.

ligt uti en underdånig skrifvelse i ämnet uttalat den bestämda mening,
att några anslag till Kougl. Theatern icke vidare borde hos Riksdagen begäras,
än det som från längre tid tillbaka utgått. Uti nämnda skrifvelse
heter det nemligen, att Rikets Ständer i underdånighet “öfverlemna till
Eders Kong!. Maj:t att utaf öfverskotten af Statsverkets inkomster för
nästlidet år i nåder låta utbetala 30,500 R:dr till Theaterns underhåll
för innevarande år, men sådant likväl under det uttryckliga vilkor och
förbehåll att staten härigenom för alltid fritages från all vidare förbindelse
eller utgift för Theaterns behof, än de från längre tid tillbaka dertill
bestådde'' 4,500 R:dr samt 1,400 R:dr för 200 famnar ved." Riksdagen
kan således på intet sätt anses stå i ansvar för Kongl. Theatrarnes
skulder. Och då det är allmänt känd! — hvilket ej heller torde förnekas
att Hans Maj:t Konungen är egare af den Dramatiska Theatern, och
sålunda äfven måste vara skyldig betala densammas skulder, tror jag att
Första Eufvudtiteln för detta ändamål gerna tål vid en åderlåtning lör nu
ifrågasatta 270,000 R:dr. Man bär här äfven mycket talat om Theatern
såsom bildningsanstalt. Jag tilltror mig icke kunna uppskatta dess värde
som sådan, men om man skulle tillmäta denna anstalt eu sa vigtig plats
bland våra bildningsmedel, som man hört försäkras icke allenast från vissa
representanter, utan jemväl från statsråds Dunkel), blifver det val äfven
kanhända slutligen ansedt som nödigt, att i hvarje kommun på landsbygden
bör inrättas eu theater, ty då den vore så nödvändig för bildningen,
som man här velat påstå, vore det väl ej lämpligt att endast hafva eu
theater uti en enda landsända, utan man maste hafva god tillgång på
sådana, för att hvar och eu skulle kunna inhemta bildning deraf. Jag
tror dock, att sådana åtgärder skulle i landet mottagas med den stol sta
ovilja, liksom jag äfven tror förhållandet skulle blifva enahanda, om Riksdagen
nu beslutar att inköpa den Dramatiska Theatern, och hvithet äfven,
efter mitt förmenande, skulle vara det sämsta man kunde göra töi statens
räkning, emedan fordringar på årliga anslag för densammas underhåll
helt säkert skulle blifva ganska betydliga.

För min del yrkar jag derför utslag å öde punkten af föreliggande
Utskottsbetänkande. Och då jag ej bär utsigt för annat, får jag vika
bifall till 7:de punkten.

Ilerr Förskede: Ämnet är visserligen redan uttömdt, men då

denna anslagsfråga troligen kommer att af göras i gemensam votering, är
det en folkrepresentants skyldighet att uttala sin tanke.

Gerna erkänner jag, att jag är eu varm vän af theatern, men jag
tror, att den institution, som kallas “Kongl. Theatrarne“, är något “murken''1
och att den, för att lyckas tillvinna sig svenska folkets sympatier,
behöfver en grundlig reparation, en genomgripande reorganisation. Men
detta sker icke genom ständigt ökade anslag.

Man har sagt, att Dramatiska Theatern lemnar en behållen, ärrig
vinst. Så är dock icke egentligen förhållandet. Är det vinst, så är den
endast relativ och dragen från Kongl. Stora Theatern. Jag tycker mig
deremot hafva funnit af Utskottets argumenter, att en stor del af skulden
härleder sig från Dramatiska Theatern; icke blott nu ifrågavarande

270,000 Rall-, utan mycket dertill i räntor och omsättningskostnader m. m,

Den 11 Mars, e. m.

593

Detta inköp af en ny theater, som Tlieaterstyrelsen uppgjort och Kong!
Maj:t nu föreslår Riksdagen att öfvertaga och bevilja medel till, är således,
enligt hvad jag kan se, grunden och orsaken till Kongl. Theatrarnes
klena ställning.

Flere talare hafva sagt, att om Riksdagen inköper den Dramatiska
Theatern, så får staten full valuta i fastighet och inventarier. Dessa inventarier,
dessa dekorationer, attributer och kostymer hafva kommit mig
att tänka på en viss skola på ‘‘Söder", som på sednaste tiden varit mycket
omtalad. Det vore verkligen ledsamt, om staten genom ifrågavarande
husaffär skulle komma i någon slags paritet med denna skola. Men något
annat kan knappast blifva följden, om detta Stats-Utskottets betänkande
angående inköp af Dramatiska Theatern blir af Kammaren bifallet.

På grund af hvad jag nu anfört, och då Kongl. Theaterdirektionen,
utan att dertill hafva erhållit statsmakternas tillstånd, inledt köpet af
denna Theater, kan jag för min del icke annat än yrka afslag å 6:te
punkten af föreliggande betänkande. Jag vill deremot gerna bifalla den
7:de punkten, eller det begärda och af Stats-Utskottet tillstyrkta årsanslaget
till de Kongl. Theatrarne.

Herr Hmggström: Jag afstår från ordet och yrkar afslag å den

6:te punkten och bifall till den 7:de.

Herr F. Pettersson: Sedan frågan föranledt till eu så vidlyftig
diskussion, anser jag det öfverflödigt att här yttra mig, och inskränker mig
att yrka afslag å båda punkterna.

Herr Carl Hvars son: Då jag uppträder för att yttra mig i denna
fråga, så är det icke derför, att jag tror mina ord skola inverka på frågans
utgång, emedan väl hvar och en nu bestämt sig för huru han kommer
att rösta; utan derföre att, då jag antecknat mig såsom reservant,
ritan att närmare angifva skälen derför, jag ansett mig böra med några
få ord meddela dessa. Jag ämnar icke egentligen inlåta mig på frågan,
huruvida theatern kan betraktas såsom en bildningsanstalt eller ej; jag
tillmäter mig icke de kunskaper, som fordras för att i detta afseende
kunna afgifva ett rätt omdöme, och detta så mycket mindre som jag
högst sällan besöker theatern. Jag för min del tror likväl, att de misstaga
sig lika mycket, hvilka anse att staten bör göra snart sagdt hvilka

uppoffringar som helst för theatern, som de hvilka förneka theatern allt

värde. Det är med theatern som med de flesta andra anstalter; dess

värde beror på huru den skötes i detalj, så väl med afseende på dess
egenskap som bildningsanstalt som med afseende å den ekonomiska delen
af frågan. I förra hänseendet ämnar jag, såsom sagdt, icke yttra mig,
utan jag vill egentligen tala om den sistnämnda delen, eller den ekonomiska
sidan af saken, hvilken jag tror mig bättre kunna bedöma än den
andra. Hvad sålunda den vidkommer, så har Theaterkomitéen visserligen
lemnat en så pass utredning af ställningen, att vi kunna veta, att det
Störa Theaterhuset tillhör staten och den Dramatiska Theatern Hans
Maj:t Konungen; huruvida inventarierna också tillhöra honom eller icke,
Riksd. Prof. 1871. 2 Åfd. 1 Band. 38

594

Den 11 Mars, e. m.

är oklart. Men det kan också göra detsamma, om lian är det eller icke,
då alla dessa inventarier lära vara belastade med skuld till sitt fulla värde,
och det således kan vara likgiltigt hvem som eger dem. Vid sådant förhållande
tycker jag det kan vara detsamma för institutionen, om Dramatiska
Theatern inköpes af staten, eller om den säljes till enskild person.
Det bör blifva sak samma så väl för egaren som för den theaterbesökande
allmänheten, och således betyder saken i dessa hänseenden ingenting. Men
om nu staten skulle betala Theaterns skuld, såsom reservanterna föreslagit,
och minska det årliga anslaget, så blefve staten på sätt och vis Theaterns
förläggare, och skulden skulle naturligtvis amorteras genom minskningen
i årsanslaget. Om man nu afslår det äskade tillfälliga anslaget
och beviljar det årliga, att utgå till oförändradt belopp, sä kommer också
skulden att amorteras, för hvilket ändamål man beräknat att årligen kunna
afsätta 10 å 15,000 R:dr. Då är icke staten förläggare, men resultatet
blir i detta hänseende detsamma, skulden kan amorteras i alla fall. Förhållandet
skulle emellertid icke blifva helt och hållet detsamma för staten,
om man antager, hvad som alls icke är någon omöjlighet, att Theatern,
sedan den en gång blifvit ren från den nuvarande skulden, inom
kort tid ådrager sig ny skuld. Då blir frågan om hvem som skall betala
denna skuld. Sådan skuldsättning bör dock icke kunna komma i fråga,
om staten blott ger ett årligt anslag. Med hjelp af detta och med god
hushållning bör man då kunna betala skulden. Jag är således af den
mening, att anslaget till Theatern bör bibehållas vid sitt nuvarande belopp
af 60,000 R:dr; men deremot den för skuldens betäckande äskade
summan icke beviljas. Jag tror, att saken, på detta sätt ordnad, komme
att gestalta sig bäst för representationen, på samma gång den för den
ifrågavarande institutionen sjelf blefve lika tjenlig, som om den ordnades
på det andra föreslagna sättet. Då jag sålunda framställer yrkande om
afslag å 6:te punkten, så tror jag mig icke, såsom jag hört en talare från
(xöteborgs-bänken yttra mot andra ledamöter i Kammaren, hafva gjort mig
skyldig att icke formulera mitt yrkande; ty ait formulera ett lent afslag,
kan väl icke vara behöfligt. Måhända fordrar den ärade talaren likväl
detta, och i så fall får jag öfverlåta åt honom att framställa ett mera
lämpligt förslag; jag tror visserligen det ej behöfs, men det må blifva hans
egen sak. Hvad beträffar det gjorda erbjudandet till Stockholms stadsfullmäktige
att taga befattning med Theaterns förvaltning, så förefaller
det mig icke fullt praktiskt. Ty jag har anledning att tro, att staden
kommer att säga nej, såvida icke staten först betalar den betydliga skulden
och sedan ger årliga anslag. Man skulle nästan kunna vara tvehågsen
om, huruvida förslaget är framstäldt på skämt eller allvar. Jag får
dock säga, det jag tror det vara allvarligt menadt, ehuru jag befarar, att
det komme att tagas på sätt jag nyss antydt, nemligen mera på skämt
än allvar, om en sådan framställning till Stockholms kommun gjordes.
Något försök i denna riktning får jag sålunda afstyrka.^ Jag bär uttalat
min mening, och dermed slut. Jag yrkar afslag å den Öde och bifall till
den 7:de punkten.

Herr Gr unnar sson: Sedan jag begärt ordet, hafva så manga ta lare

yttrat sig och frågan blifvit så grundligt och sakrikt diskuterad, att

Den 11 Mars, e. m.

595

det kunde anses öfverflödigt att vidare orda i saken. Jag ber dock att
i korthet få uttala min åsigt om densamma. Jag kan visserligen icke
utan tvekan uppträda, vid minnet af hvad jag sistlidna år hörde af eu
ledamot af denna Kammare, hvilken tycktes förmena, att lasten bättre
gisslades på theatern än från predikstolen. Detta uttalande förvånade
mig så mycket mer som det kom från honom. Det må nu hafva varit
predikstolens fel eller dens, som egt rätt att derifrån yttra sig; men åtminstone
bär jag för min del inhemtat mera uppbyggelse af hvad jag hört
från predikstolen än från theatern. En annan andans man har här uppträdt
och citerat dessa apostelns ord: “I Gud röres jag och häfver min
varelse.“ Men att aposteln, då han nedskref dessa'' ord, hade tanken
fästad på theatern, hade jag väl aldrig kunnat föreställa mig. Emellertid
vill jag, såsom sagd!, i korthet uttala min mening i frågan. Då statsmakterna
måste ställa ovanligt höga anspråk på folket och dess beredvillighet
att göra uppoffringar för högst angelägna ändamål, så kan jag,
i likhet med flere föregående talare, icke finna annat, än att det vore
högst oklokt att bevilja det anslag, hvarom nu är fråga. Jag har endast
velat yttra detta och anhåller om afslag å 6:te punkten.

Herr C. A. Jönsson: Denna fråga liar varit föremål för öfverlägg ning

under så många riksdagar, att det nu icke kan vara mycket att
tillägga. Jag har blott velat tillkännagifva min ståndpunkt och få den
til! protokollet antecknad. Det var visserligen bekant, att Kongl. Maj:t,
till följd af de händelser som nyligen timat i vår verldsdel, skulle framkomma
med störa anslagsfordringar. Men så stora hade man väl icke
trott de skulle blifva, att man äfven skulle begära medel för att inköpa
ett theaterhus. Jag för min del anser detta theaterhus vara en kräfta i
samhället, eller med andra ord i statskassan. Det är ungefär detsamma,
som om jag både ett sjukt djur i stallet, vore det val då klokt att jagköpte
ett sjukt djur till att få att plåstra med? Något sådant kan väl
icke försvaras. Visserligen har en reservant, Herr Kalistenius, i det han
föreslagit oss att betala skulden till det nu ifrågavarande theaterhuset, på
samma gång lofva!, han åtminstone, att man icke skall komma fram med
begäran om ytterligare anslag. Huru detta löfte kommer att hållas lärer
väl framtiden utvisa. Men det lärer väl icke vara Herrarne obekant, såsom
ock af föregående talare blifvit påpekadt, huru dylika löften ofta
uppfyllas! Här har från statsrådsbänken blifvit sagdt, att någon förhöjd
beskattning icke skulle behöfvas för detta anslag. Jag vet icke huru
Finansministern kalkylerar, men jag kan icke få ur min skalle, att vi,
om anslaget beviljas, kunna taga medel dertill från annat än skatterna.
En talare från Göteborg har sagt, att vi, på samma gång vi neka detta
anslag, afgifva ett fattigdomsbevis. Ja! Kan väl vara! Men jag vet icke
om det icke vore bäst att först som sist lemna detta fattigdomsbevis; och
om vi på detta vis bevilja anslag på anslag, så ärto vi tvingade att
ytterligare. upplägga lån som det heter, och då blir det lånta fjädrar.
Jag för min del vill icke, att vi skola pråla med lånta fjädrar. Han har
äfven sagt, att theatern är ett arf från våra fäder. I sanning! Ett vackert
art! Ett arf, som fordrar anslag årligen, afstår jag gerna ifrån.
Jag yrkar afslag å''punkten.

596

Den 11 Mars, e. m.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag afstår och anhåller endast få

instämma med de talare, som yrkat afslag å sjette punkten och bifall till
den sjunde.

Herr Granlund: Herr Talman! mine Herrar! Jag tror, i motsats
till hvad man här synes vilja påstå, att det finnes ganska få inom denna
Kammare som icke erkänna, att theatern är en bildningsanstalt och till
och med af en högre betydelse. Men man bör väl icke derföre — såsom
här blifvit yttradt — ställa den så högt, att den anses mer förädla menniskan
än religionens gudomliga idéer och lärdomar till menniskans förbättring,
att man således af dess prestationer skulle inhemta mer visdom
och mer beredelse för det eviga lifvet än af de gudomliga sanningar som
inom våra tempel uttalas — och följaktligen hafva mer anledning att besöka
theatern än kyrkan. Dessa åsigter tror jag icke delas eller finna genklang
hos folket inom landsorten, der mängden icke är eller kan vara
så emottaglig för den högre bildning som t. ex. en stor opera lemnar,
men som deremot oftast med djup andakt besöker kyrkorna.

Att representationen erkänt theatern som en bildningsanstalt bevisar
ju bäst det ganska rika anslag af 75,000 R:dr årligen förr, och de sednare
åren 60,000 R:dr, som den lemnat denna institution och hvilket
sednare belopp ej heller nu lärer nekas.

Men att i en tidpunkt som denna ytterligare anslå 270,000 K:dr till
inköp af Dramatiska Theatern är likväl betänkligt. Och icke bör man
väl anses för mindre vän af bildning icke derför att man, med sin röst biträder
detta förslag ej heller derför att man icke vill uppskatta denna bildningsanstalt
så högt som en ärad talare från Göteborgsbänken.

Man har sagt, att om icke detta anslag beviljas, så förlora vi den
Dramatiska Theatern. Månne dess portar i så fäll komma att stängas
för allmänheten? Troligen icke. Man har enligt Kongl. Theaterkomitéens
eget yttrande inköpt den Dramatiska Theatern för att befria den Kongl.
Theatern från eu skadlig konkurrens.

Men månne icke så väl med theatrarne som med alla industriela
företag konkurrensen är nyttig? Och hvad som är säkert är att icke är
det allmänheten som förlorar på att konkurrens finnes. Att nu för statens
räkning inköpa Dramatiska Theatern skulle väl hafva till följd, att
framtida Riksdagar måste när så erfordrades anslå ytterligare medel för
dess uppehållande på ett för nationen värdigt sätt, sedan man adopterar
den såsom Statens.

På samma gång denna institution är en bildningsanstalt, är den väl
ock derjemte en industriel anstalt, och såsom sådan har det dock visat
sig att den icke rätt väl bär sig.

Man har sagt att, heldre än att afstå detta anslag, borde man inom
alla klasser minska förbrukningen af tobak, kafle och socker, ehuru detta
nu mera genom vana.ns makt kan anses för nödvändighetsvara. Svaret
härpå från allmänhetens sida tror jag icke blifver bifallande.

Man bör icke beskylla svenska nationen att hafva visat liknöjdhet
mot eller nekat uppoffringar för sina högre bildningsanstalter — att så
icke är förhållandet derom vittna de många storartade byggnader i detta
hänseende vi inom hufvudstaden ega såsom Nationalmuseum, Teknologiska

Den 11 Mars, e. in.

597

institutet, Musikaliska akademien, Slöjdskolan med många flera, Indika
alla årligen draga ej obetydliga summor dem representationen villigt
anslagit.

Jag yrkar afslag på sjette punkten och bifall till den sjunde.

Herr Friherre Bonde: Herr Talman! mine Herrar! Då täta rop
på proposition nu höras, så är det icke så synnerligen angenämt att ytterligare
behöfva upptaga er tid, mine Herrar! Men då jag indirekt har
blivit interpellerad af min vän på Stockholms-bänken, så är det naturligt
att jag måste efterkomma denna kallelse, ej blott af aktning för honom
och Eder mine Herrar, utan äfven för sakens betydelse. Dessa interpellationer
tyckas på sednare tider hafva allt för mycket kommit på modet;
men om än äfven vi på grund af vår arbetsordning äro berättigade att
vända oss till Konungens rådgifvare rörande frågor af verklig vigt, så
måste jag säga, att dylika interpellationer Riksdagens enskilde medlemmar
emellan icke af mig kunna gillas. Hvad mig särskild! vidkommer, är det
andra gången jag af Herr Hierta haft den äran att blifva uppkallad till
ett dylikt svaromål. Den första gången var det då det gällde striden om
Sevalla-limen, och då jag hedrades med den utmärkelsen att få besvara:
huru den af representanten på Stockholms-bänken benämnda kompakta
opinionen för Sevallalinien inom Stockholms kommun så hastigt kunde
framträda.

Hvad den i dag till mig framställda interpellationen beträffar, har
jag verkligen svårt att svara, då någon egentlig fråga icke till mig ställts^
och för (ifrigt min ärade vän framför mig städse gjort sig känd för ett
sällsynt skönhetssinne, som nogsamt ledt honom vid granskningen af theaterförhållandena,
vare sig att de tillhöra tilldragelser på sjelfva sceneri eller
bakom kulisserna. Hans yttranden i dag bära också vittne om denna
sällsynta sakkännedom. Under sådana förhållanden behöfver jag också
icke att mera vidlyftigt yttra mig. Den nu förevarande frågan kan delas
i tvänne delar, den ena rörande det årliga anslaget till Theatern, och
den andra om Riksdagen bör inköpa den s. k. Dramatiska Theatern
eller icke.

Hvad . det årliga anslaget beträffar, så har jag icke hört just någon
motsätta sig detsamma, äfven Herr Hierta är benägen att bevilja det, och
i detta afseende ber jag att få förena mig med honom. Med den erfarenhet,
som jag har rörande dylika frågor, tror jag det under nuvarande
tidsförhållanden vore bra, om äfven anslaget vore högre. Under den tid
jag både den. äran att vara chef för Kongl. Theatern voro naturligtvis
prestationerna icke så briljanta som under nuvarande tid; åtminstone tyckte
jag mig märka en talare från Göte borgsbänken låta påskina detsamma;
men också hade vi, såsom redan är nämndt, endast ett årligt understöd
af 6,000 R:dr Banko. Vid 1853 års riksdag begärdes första gången anslag^
hos Rikets Ständer. Jag tog mig nemligen friheten att derom väcka
motion, och vi erhöllo 30,000 R:dr Runt. Sedermera, vid 1856 års riksdag
föreslog Doktor Söderberg anslagets höjande till 75,000 R:dr R:mt,
då jag väckte motion om anslag till Musikaliska akademien, emedan vi
ansågo, åtminstone den tiden, att dessa två institutioner stodo i ett närmare
samband med hvarandra, hvadan det också försöktes att, så att

598

Den 11 Mars, e. m.

saga, centralisera det lyriska elementet och icke hafva spridda krafter.
Vidkommande åter den dåvarande Mindre Theatern, så föreslogs visserligen
under Konung Oscars tid att inköpa densamma. Theatern utbjöds
visserligen icke då, utan förslaget framträdde under hand. Men Konungen
gillade den åsigt, som jag den tiden uttalade och ännu hyser, nemligen
att det icke var staten värdigt att hopköpa en konkurrent, hvarigenom
man ock skulle lägga i dagen eu fruktan att falla med en annan konstinstitution;
och än mindre hade ett sadant köp varit väldigt för Kongl.
Theatern, stödjande sig på Konungens handkassas materiela öfvervigt, då
vid denna tid i spetsen för Mindre Theatern befann sig vår tids utmärktaste
dramatiska konstnär, nemligen: Torslow. Denna tanke, att icke
bortköpa eu konkurrent, tioner jag till min glädje uttalad i den reservation,
som afgifvits af en talare midt emot mig, som i denna fiåga
yttrat sig så innehållsrikt, och hvilkens känslor lör Svenska namnets
heder lika väl som dess intresse för vetenskap och konst, åro så nogsamt
bekanta, att de ej här behöfva påpekas. Att emellertid män, som ifrigt
verka för frihandelsidéerna, icke kunna förlika sig med en konkurrens pa
de sköna konsternas område, det är för mig öfverraskande, ty om på något
gebit dess åsigter ega odisputabelt sin råtta, plats, så är det på konstens
område! Sådan är ännu min mening om inköp åt clenna theatei,
hvars köp då för tiden jag icke ansåg gagneligt för den dramatiska konsten
eller värdigt svenska statsverket. Hvad nu den föreliggande propositionen
om inköpet vidkommer, så vill jag hvarken till- eller afstyrka
detsamma, ty jag vet i alla fall, att det blifver ganska ia åt Eder, mine
Herrar, som komma att rösta för inköp af denna theater. Jag tror för
(ifrigt, att de af Eder, mine Herrar, som deltagit i tillstyrkande af de äskade
anslagen af 16 å 17 millioner, visserligen för nyttiga ändamål, och vid hemkomsten
meddela komitenterna att vi också köpt en theater för 270,000
R:dr, icke skola välkomnas med några glada ansigten! Jag beklagar blott,
att donna Riksdag icke är den sista, innan nya val skola anställas, ty säkerligen
skulle svaret ifrån komitenternes sida icke uteblifva.

Men hvad man deremot för några tiotal år sedan tänkte, var att
ombygga det nuvarande Kongl. Tbeaterhuset och såsom bidrag dertill *å
ett understöd, visserligen icke åt 270,000 Rall’, ty så långt vågade man
icke sträcka sina förhoppningar — man var icke van vid dessa många
millioner, som på sednare tider tyckas höra till livardagsutgifterua
utan endast al 100,000 eller 150,000 R:dr. Man ansåg sig derigenom
kunna utvidga detta gamla, på sin tid utmärkta theaterhus åt det, håll
der expositionsannexet hade sin plats, och derigenom söka la, salongen,
som nu rymmer vid pass 1,500 personer, så stor att omkring 2,500 peisoner
der kunde få plats, eller motsvarande hvad Hamburgs eller Miinchens
in. fl. theatrar rymma. Man både derigenom fått en ökad inkomst
hvarje afton af minst 700 å 800 R:dr, och detta oaktadt nedsatta entréprisei,
och om man då kunde räkna hundra gånger detta belopp, så finge tneaterkassan
eu ökad årlig inkomst åt 70,000 a 80,000 R:dr eller vida meja
än det nuvarande årliga statsanslaget. Ty utgifterna för en representation
äro nästan lika stora, antingen det är eu stor eller liten salong; det ar
hufvudsakligen ekläreringen och några liera vaktmästare i korridorerna
som i någon mån öka kostnaderna. För en operarepresentation räknade
man under min tid dagsomkostnadeii till 2(2 R:dr. Och ehuru vissa ar -

Den 11 Mars, e. m.

599

tistel- då för tiden icke voro så väl lönade som nu, kan jag icke fatta,
huru min vän här bredvid mig kunnat beräkna hvarje aftons förlust till
700 å 800 R:dr; men han är säker i siffrorna och fullt hemmastadd i kalkylen,
således vill jag i denna punkt ej strida med honom. Jag hörde på
förmiddagen en talare, som yttrade sig öfver theaterns inflytande på samhället
; och samma talare meddelade oss ur Theaterkomitéens utlåtande, att
Dramatiska Theatern gått utan förlust. Vi veta också, att under direktör
Sjernströms tid den gått med betydlig vinst. Jag anser således den ärade
talaren här bredvid mig förfara oriktigt, då han tager den Dramatiska
Theatern med i räkningen, på samma gång han anser anslag vara öfverflödiga
för upprätthållande af den lyriska scenen. Med denna uppfattning
tror jag det vara riktigast att vid den blifvande reorganisationen af Theatern
fullfölja den plan, som år 1854 utstakades under Konung Oscars
ledning, nemligen att söka förena Theatern med Musikaliska akademien,
som på sednare tider gått framåt på ett förvånande sätt, och som har ett
konservatorium, så utmärkt att få till och med i Tyskland och Frankrike
öfverträffa detsamma. Jag talar icke om Norge, Danmark och Finland,
som i detta hänseende icke på något vis kunna jemföras med oss. Men
för att bilda musici är det icke nog med theoretisk undervisning; man
måste äfven höra, och meningen vore att vid klassiska oprors gifvande,
då det någon gång fanns plats på de högre raderna, kunna inbjuda eleverna
att åhöra utförandet af sådana kompositioner, som af en Mozart,
en Haydn, eu Beethoven; naturligtvis skulle de icke bjudas på musik af
Offenbach eller dylika. Såsom jag sagt, det var meningen att med ett
anslag af 150,000 R:dr utvidga den Kongl. Theatern och åstadkomma eu
större salong. Det behöfs onekligen flera platser på vår Kongl. Theater,
ty Stockholm har en publik af 15,000 å 20,000 teaterbesökande personer.
Af den är det visserligen eu stor del som går på de mindre theatrarne
och dessutom finns det en massa andra förlustelseställen, “ Café’s chantants“
och dylikt, som utöfva en högst menlig inverkan på den ungdom,
som besöker dem. Allt detta elände, ty så må jag väl kalla det, fanns
deri tiden icke så mycket; ungdomen besökte då mera theatrarne. Men
för att gå dit fordras att prisen äro låga. Herr Hierta har sagt/ att
man hör vara rik för att med familj besöka theatern. Men det är proportionsvis
icke de rika som gå dit, och det är just derföre som prisen
ej få vara allt för höga, och det äro de då vi taga svenska förhållanden
i betraktande. Vi se huru platserna på amphiteatern stå gapande och
tomma hvarenda qväll. De som förnämligast besöka theatern, äro den
bildade em bets- och tjenstemannen med sin obetydliga lön, som måste se
på hvad det kostar, vetenskapsmannen och konstnären som på theatern
hemtar hvila och ny näi-ing för sina andliga skapelser — dessa äro vanligen
ej kapitalister — den mindre industri- och näringsidkaren som måste
noga beräkna utgifterna för biljetter för sig, hustru och två å tre barn,
samt slutligen arbetaren. För dem äro sålunda platserna för dyra. Man
har sålunda genom förhöjning af biljettprisen icke bidragit dertill, att
theatern motsvarar en af sina väsendtliga uppgifter, nemligen att bereda
den mindre bemedlade tillfälle att efter sitt för dagen slutade arbete någon
gång få njuta af en ädel och bildande förströelse. Jag vet visserligen
att prisen i Paris och Berlin äro dyrare. Men vi få icke glömma,

600

Den 11 Mars, e. m.

att i Paris det finnes 60,000 å 80,000 resande om dagen. Samma förhållande
är det med Berlin. Der samlas dessa småfurstar och durchlauchtigste
herrskaper, som icke behöfva se på styfvern; — det skattdragande
folket bidrager likväl till deras underhåll och borde således ega rättighet
att fordra, att man icke genom för dyra pris hindrar dem att njuta af
det nöje theatern erbjuder. Jag upprepar ånyo, att jag vill hvarken uttala
mig för eller mot det nu ifrågasatta inköpet af Dramatiska Theatern;
jag har blott velat lemna eu historik öfver det förflutna, och kommer icke
att på något vis motsätta mig det beslut som fattas, om det äfven afsåg
att verkställa detta inköp. Hvad åter beträffar det vanliga årliga statsanslaget,
säl tillåter jag mig att uttala den förhoppning, att detsamma blir
af Kammaren beviljadt; ty jag försäkrar, att dessa 60,000 R:dr äro eu
ganska ringa uppoffring för denna institution, som numera skötes på ett
så utmärkt sätt, att den, såsom här en talare i afton har yttrat, verkligen
gör heder åt det svenska namnet.

Herr Grefve Pos se: Herr Talman! mine Herrar! Jag föreställer

mig, att Kammaren redan måste vara temligen uttröttad af den långa
diskussion som egt rum, och jag vill derföre icke vara mångordig. Jag
vill endast uttrycka den mening, att theatern är en bildningsanstalt och
så beskaffad, att den bör af statsmedel understödjas. Men om det också
är representationens skyldighet att upprätthålla en nationaltheater, så kan
den dock icke vara förbunden att upprätthålla två eller tre eller huru
många som helst, Med stöd af denna min uppfattning anhåller jag vördsamt
om afslag på Utskottets tillstyrkan i denna punkt och bifall till den
följande.

Herr Ly t lice ns instämde i detta yttrande.

Herr Törn felt: Herr Talman! mine Herrar! De sköna konsterna

äro civilisationens blomma; och så långt historien går tillbaka hafva alla
civiliserade folk sökt utveckla och bevara den blomman. Då theatern
ovedersägligen till väsendtlig del är en representant af de sköna konsterna,
så kan det icke förnekas, utan måste medgifvas, att den är en esthetisk
bildningsanstalt och bör derföre upprätthållas; men den är tillika en moralisk
bildningsanstalt.

Det finnes en moralisk bildningsanstalt som vi kalla predikstolen,
hvarifrån man får allvarliga bestraffningar genom allvarliga ord. Jag hemställer,
hvad kraft de orden hafva haft på Eder, mine Herrar, huruvida de
bidragit att hejda och borttaga fel och dårskaper. Det gläder mig in i
själen, att de åtminstone verkat på tvenne Herrar som nu förut yttrat
sig om predikstolen. Men det finnes en annan bildningsanstalt som också
är moralisk, nemligen theatern; der talas väl icke det allvarsamma, men
der talas löjets ord, ecb jag tror, att detta många gånger är det mest
förkrossande, mest skarpa gissel emot laster och dårskaper. Det ena goda
bör icke förskjuta det andra. Om också predikstolen mycket inverkat på
de tre herrarne, så böra vi icke förkasta theatern, som också kan göra
god verkan.

Men befolkningen i laudet säger: “detta är godt och väl, men hvad

Den 11 Mar?, e. m.

601

rör det oss, vi få ingen uppbyggelse deraf, hvarför skola vi då betala;
det är endast Stockholm och de höga herrarne som detta rör.” Ja, de
höga herrarne! Jag undrar, om icke landets befolkning gerna må gifva
sin skarf just åt en anstalt, der de höga herrarne kunna få höra ett sanningens
ord under satirens bitande form. Jag tror, att detta är ganska nyttigt,
och yrkar derför, att anslaget till Theatern må beviljas utan någon nedprutning,
men snarare med ytterligare förhöjning. Men jag går icke in
pd> ätt vi skola inköpa Dramatiska Theatern. Den dramatiska och den
lyriska scenen aro ju systrar, och jag tror, att de skulle kunna trifvas
under samma tak. För emellan 40 och 50 år sedan, då jag besökte
Theatern, hade den alltid fullt hus, men på de sednare åren är der ofta
nästan tomt. Detta kommer sig väl derutaf, att man delat Theatern itu,
det vill säga i tvänne olika scener; hvilket också har till följd, att Theatrarne
blifva dyrare att underhålla. Derför tillstyrker jag bifall till den
reservation, som blifvit afgifven utaf Herrar Hörnfeldt, Key och Thorell.
Jag anser alltså, att man bör försälja Dramatiska Theaterns hus, så att
skulden må kunna blifva betald; och det vore väl, om man en gång kunde
komma derhän, att Theatern i stället för att stå under hoftoffeln kunde
blifva eu verklig nationaltheater, ty först då kan den uppfylla sitt rätta
ändamål.

Herr Nordenskiöld: Herr Talman! Mine Herrar! Då tiden nog

långt framskridit, och jag hör rop om proposition, så vill jag inskränka
mig till att förklara, att jag i allo delar den åsigt, som uttalats af en
representant här på Stockholms-bänken, hvilken yrkat bifall till Herr
Kallstenii reservation, och tillika vill jag begagna tillfället att endast i
största korthet protestera emot ett uttalande här i Kammaren, som gått
ut på att theatern icke skulle vara någon kulturanstalt eller utgöra ett
element i vår bildning. Jag tror, att denna åsigt är fullkomligt oriktig,
och den har också blifvit här i dag kraftigt vederlagd.

Herr Kallsteuius: Den omständigheten att Kammaren, så att

säga, befinner sig på vandrande fot, antyder, enligt min uppfattning, att
Kammaren redan hört alldeles tillräckligt om denna fråga, och att således
den som. hädanefter vill yttra sig öfver densamma bör fatta sig så kort
som möjligt. Jag för min del lofvar också, att följa denna anvisning och
kan desto heldre göra det, som de fleste af de talare, hvilka sednast haft
ordet, om jag så får uttrycka mig, endast begagnat det för att göra sin
bekännelse uti frågan, och jag redan under förmiddagens diskussion redogjort
för min.

Jag ber endast att få besvara några anmärkningar, hvilka under
altonens diskussion blifvit framställda, men af de föregående talarne,
enligt min uppfattning, ej tillräckligt eller ock alls icke besvarade. Så
yttrade den förste talaren i afton, att man skulle kunna, om den Dramatiska
Theatern återflyttades till sin förra plats, på Stora Theatern
uppföra flera nya operor än nu m. m.

Ehuru jag icke tror, att frågan om organisationen inom Theatern
lämpar sig för en diskussion inom denna Kammare, och att, vid sådant
förhållande, något verkligt gagn kan vara att af densamma förvänta, så

602

Den 11 Mars, e. in.

anser jag mig dock bära nämna, att jag för min del icke kan fatta, huru
det kan vara möjligt att, om tvänne scener finnas inom ett och samma
rum, man der skall kunna uppföra liera nya stycken än man kan gorå,
om de äro skiljda på två olika rum. Jag föreställer mig, att man, för
att komma till denna slutsats, måste utgå från den synpunkten, att medan
eu del utaf artisterna arbetar på sjelfva scenen, så skulle den andra
delen möjligen kunna sysselsättas med inöfvandet af nya pjeser, men när detta
inöfvande än måtte ske, så kan det ju icke ske på något annat ställe än
på samma tiljor, der representationerna skola gifvas. Mig förefaller det
som vore möjligheten att uppföra nya stycken mycket större, då, såsom
förhållandet nu är, det finnes tvänne särskilda scener, en för de dramatiska
och en för de lyriska föreställningarna. Han har vidare sagt, att,
om Theatrarne åter blefve förenade, det skulle blifva lättare för den ena
scenen att från den andra bredvid stående rekrytera sitt behof af sujetter.
Möjligt är att detta skulle blifva förhållandet, men må det då tillåtas
mig att erinra, hvad eu förening, sådan som denna, i sjelfva verket skulle
medföra. Den skulle medföra det förhållande, som åtminstone, icke vore
fördelaktigt för Theaterns affärer, att de tvänne olika konkurrerande
Theatrarne upprejade för hvarandra lönerna till de artister, hvilka de täflade
om att vinna åt sig; och det ändamål, som de ju främst afse, som
tala för sammanslagningen, skulle således dermed icke vinnas, eller att
Theatern blefve ställd så ekonomiskt som möjligt. Samme talare yttrade
också, att han haft tillfälle att se utmärkta dramatiska artister, uppfostrade
vid den Kongl. Stora Theatern, såsom eu Sevelin, eu Torslow,
en Hjortsberg med flere. Jag har äfven haft tillfälle att se och beundra
dessa utmärkta skådespelare, men jag ber att få erinra derom, att just
dessa hafva allesammans blifvit uppfostrade på den fordna, bredvid den
Stora Kongl. Theatern belägna, dramatiska scenen, och jag är lifligt
öfvertygad derom, att de aldrig skulle hafva vunnit den gunst hos publiken,
hvaraf de voro i åtnjutande, om de från första början uppträdt endast,
på deri Stora Theaterns tunga tiljor, och att de aldrig någonsin
skulle hafva hunnit till en sådan höjd af artistiskt mästerskap, om de ej
fått börja sin bana och redan uppnå sitt mästerskap på en scen, lämpligare
för sin konst än den Stora Kongligt. Detta till svar på denne
talares anmärkningar.

Eu annan talare här midt emot har sagt, att, om Theatern är eu
konstanstalt, så vore det beklagligt, att en så stor mängd af landets barn
icke någonsin hade tillfälle att få del utaf densamma. Jag rnedgifver, att
i denna omständighet möjligen kan ligga ett skäl emot, att Theatern af
statskassan understödjes, men jag ber att få erinra om förhållandet i
detta afseende med alla andra anstalter till befrämjande af konst och
lärdom i vårt land. Är icke förhållandet alldeles detsamma med dem
som med den Kongl. Theatern? De hafva ju allesammans anslag af staten,
ehuru naturligtvis en stor del af landets befolkning aldrig kan af
dem draga någon direkt nytta. Så t. ex. Teknologiska institutet, Slöjdskolan,
Fria konsternas akademi, Musikaliska akademien, alla våra elementarläroverk
m. m. Att inrätta dylika anstalter öfverallt i landet och
så, att hvartenda dess barn kunde draga direkt nytta deraf, skulle erfordra
alldeles oerhörda anslag och vore för vårt fattiga land alldeles omöjligt.

Den 11 Mars, e. m.

603

En annan • talare här till venster om mig har också åberopat samma skäl
och förmenade att, om Theatern verkligen vore så bildande och förädlande
som många ansågo den vara, så borde man icke skygga tillbaka för att
inrätta theatrar i de olika landsorterna och våra småstäder. Jag tror
visserligen, att det vore godt om så kunde ske, men jag tviflar på att
det är möjligt.

En annan talare har förebrått mig, att jag, då jag på förmiddagen
uppräknade de länder, hvilka ej hafva någon natioualtheater, icke äfven
nämnde vårt grannland Norge. Detta skedde icke af glömska å min
sida, utan derföre att jag trodde, att det skulle vara för oss alla temligen
bekant, hurudant förhållandet är i detta land. Norrmännen lemna
icke något anslag åt theatern i Christiania. Såsom ett bevis på hvilka
svårigheter den dramatiska litteraturen och konsten i Norge, till stor del
helt visst en följd just af denna njugghet från statsmakternas sida,
har att bekämpa, må det tillåtas mig att anföra ett, som jag tror, ganska
talande exempel. En af Norges nu lefvande tvenne ryktbara dramatiska
författare besökte för icke längesedan vårt land. .lag erinrar mig
ännu ganska lifligt det svar han gaf en af våra i hufvudstaden bosatte
litteratörer, som till honom framställde följande fråga: “Huru står det
till hos Eder, Norrmän? Alla pjeser, som komma hit från Eder, afhandla
ju icke annat än skurkar och bofvar och skildra ej annat än de nedrigaste
karakter1''. Ja, svarade han, det kan man väl förstå, hur det
står till, då eu af oss tre måst gå i landsflykt och den andre måste utomlands
söka sitt bröd iör att icke blifva, såsom den tredje, tokig; och
detta karakteristiska svar samt tillståndet i Norge torde berättiga det
uttalande, att norska staten ej skulle förfara ovist, om den använde något
penningar på sin theaters upphjelpande.

Talaren, som från Calmar-bänken först hade ordet, är jag mycken
tack skyldig för det lifliga och varma föredrag, hvari lian förordade den
anstalt, hvars affärer det nu är fråga om att reda. Han framdrog visserligen,
efter mitt förmenande, skäl och bevis talande mot och icke för
hans egen åsigt i denna sak; men jag förmodar, att detta icke skedde
med afsigt — jag har derför ett godt stöd i den af honom afgifna reservationen
— och vill derföre icke upptaga den till besvarande. Hans
förslag går ut på nära nog samma anslag som jag föreslagit, men med
flen skilnad att staten icke skulle få någon valuta alls för detsamma,
utan således endast få utgifva penningar och ej erhålla något för dem, ej
ens säkerhet att ändamålet hvarför de utgåfvos uppnåddes. Min reservation
återigen innehåller, att man för det der ifrågasätta anslaget skulle
till staten förvärfva en egendom af mera än dubbelt så stort värde som
anslaget sjelft. Jag tror för min del att detta sätt att gå till väga är
försigtigare och klokare, än det Herr Key föreslagit.

En annan talare här nere till venster har med mycken pathos uppläst
en skrifvelse utaf 1818 års Ständer, i hvilken de förbehållit sig att
Kougl. Maj:t icke vidare skulle besvära dem med några anslag för betalandet
af theaterns skulder. Men jag her att få erinra, att det nu icke
är proponeradt att staren skall betala theaterns skulder, utan Kongl.
Maj:t har^ endast föreslagit Riksdagen att inköpa en egendom, och har
Kongl. Maj:t åtagit sig att, om så skedde, betala theaterns skulder. Det

604

Deri 11 Mars, e. m.

är således nu endast fråga om att för statens räkning förvärfva en egendom,
ingenting annat.

En talare har påbördat mig det yttrandet, att jag, då jag sist hade
ordet, skulle hafva lofvat att, om detta anslag nu beviljades, jag åtminstone
icke skulle framkomma med någon begäran om vidare understöd
åt theatern. Någonting sådant har jag icke sagt, men om jag hade
sagt det, så skulle jag åtminstone kunnat tillfredsställa honom dermed att
jag skulle hafva hållit mitt ord.

En annan talare till höger om mig har uttalat mycket bekymmer för
huru det skulle gå för oss här i Kammaren, om vi komme hem till våra
komitenter och talade om för dem, att vi hade gifvit bort 270,000 It:dr
till att köpa en ny theater. Han fruktade högeligen, att vi i sådant fall
icke skulle vara särdeles välkomne, och ordade äfven något om dettas
inverkan på återvalen. Jag tror dock för min del, att vi icke behöfva
bekymra oss för hvarandra, utan att det är bäst att låta hvar och eu
tänka för sig, och sörje han således för sig sjelf! Samme talare ingick
äfven i ett vidlyftigt resonnement om det lämpligaste sättet för theaterns
reorganisation. Jag tror, som jag redan sagt, att den plats der vi nu

befinna oss icke är rätt lämplig för dylika funderingar. Skulle vi inlåta

oss på sådana, så föreställde jag mig, att vi med all säkerhet skulle taga
oss vatten öfver hufvudet. Den blomsterbukett, som han i öfrigt hade
den artigheten att räcka sig sjelf, vore jag väl i tillfälle att sticka en
malörtsqvist uti, men det bästa vi kunna göra är att hålla oss vid hvad
som verkligen är för handen, utan att inlåta oss på något annat, och
hvad vi nu skola afgöra är ingenting annat än den frågan: “vilja vi eller
vilja vi icke till understöd af eu konst, som här i dag af så många bland
oss blifvit så varmt försvarad, förvärfva en egendom åt staten ?“

Jag har nyss fått kännedom om det beslut som Första Kammaren,
på förslag af en af dess ledamöter Herr Bergstedt, i frågan fattat. Då
detta förslag endast helt obetydligt skiljer sig från det i min reservation

framställda, så ber jag att få ändra mitt förra yrkande derhän, att det

må blifva likstäldt med Medkammarens beslut. Det förslag jag nu tager
mig friheten framställa lyder sålunda: “att ett anslag för en gång af
270,000 R:dr beviljas till liqviderande af de Kong!. Theatrarnes gäld, att
utgå med en tredjedel eller 90,000 ii:dr under hvardera af åren 1871
och 1872, mot vilkor att såväl den Dramatiska Theaterns fästa egendom
som all de Kong!. Theatrarne tillhörig lösegendom blifva statsegendom“.
Det är således i öfrigt lika med första momentet i min reservation, endast
med den skilnad att året “1873“, såsom ej föremål för förevarande
statsreglering, blifvit uttaget, och härtill yrkar jag nu bifall samt anhåller
vördsammast hos Herr Talmannen om proposition derpå.

Herr Dufwa: Då jag inom Utskottet reserverat mig mot det af
pluraliteten fattade beslutet att tillstyrka beviljandet af det af Kongl.
Maj:t för inköp af den Dramatiska Theatern äskade anslag, men icke varit
i tillfälle att i reservationen framställa de grunder för min, från Utskottets
afvikande mening, anhåller jag att nu, oaktadt den långt framskridna
tiden, få derför i korthet redogöra, helst jag tyckt mig finna, att under
den långvariga diskussionen frågan icke blifvit betraktad från den syn -

•Den 11 Mars, e. m. 0Q5

punkt, som vid dess bedömande för mig varit den i främsta rummet bestämmande.
Hela det sätt, hvarpå denna fråga blifvit väckt och framställd
för att i densamma ställa anslagsfordringar på representationen,
synes mig förtjena, att man deremot inlägger en allvarsam protest. Man
bär nemligen sökt åt densamma gifva ett annat skick, än den verkligen
eger, och dymedelst velat på representationen kasta förpligtelse!'' och
åtaganden, hvilka hon aldrig iklädt sig och som ej kunna anses åligga
henne. Det sätt, hvarpå saken blifvit inledd och förarbetad, visar si°*
tydligast af det utaf den så kallade “Kongl. Theaterkomitéen" afgifna och
ibland oss utdelade betänkande. Denna komité har icke blott utan synnerligt
dröjsmål afslutat sina arbeten, den bär derjemte sökt att åstadkomma
en skapelse, som det dock bör blifva svårt att hålla vid lif, åtminstone
för hvar och en som närmare undersöker hvad rätt till lif den
eger. Komitéen har kallat den “Kong!. Theaterinstitutionen “ ett namn
som genomgår korn!trens hela betänkande, i syfte som det synes att framställa
saken så, som fråga vore om understöd åt en fristående institution
livi ken det allmänna skulle vara på något sätt förpligta^ att understödja!
Vill man nu söka att få klart för sig hvad den så kallade Kongl. Theaterinstitutionen
egentligen är, så finnes det icke för omdömet någon säkrare
ledning än den Kongl. Statskalendern. Den upptager under “Hans Maj-t
Konungens hofstat" äfven “Kongl. Maj:ts Hofkapell och Tiieatrar", och
derigenom är ostridigt visad arten af hela institutionen, nemligen att den
ar en del af Konungens hot'', hvilket grundlagsenlig! står under Konungens
styrelse och hor till hans enskilda angelägenheter. Vid sådant förhållande
kan jag icke inse, hvilka giltiga grunder finnas för sakens framställande,
som vore densamma någonting- alldeles främmande för den första hufvudtiteln
och de förpligtelse^ hvilka medfölja innehafvande! af denna Man
har försökt att framställa saken så, som skulle uti de Kongl. Theatrarnes
nuvarande skuldsatta ställning ligga någonting, vare sig att detta uppkominK
genom inköpet af den Dramatiska Theatern eller genom af andra
förändringar föranleda förhållanden, som skulle innebära eu förpligtelse
för någon annan att betala theaterns skuld än Konungen, hvilken åtnjuter
de förmåner, som på första hufvudtiteln och eljest äro åt honom anslagna
oc, .. naturligtvis följer förpligtelse!! att underhålla hofstaten

och tufigora de förbindelser dess särskilda förvaltningar med Konungens
bifall öfvertaga.

i öi min de! får jag förklara, att jag icke kan dela eu sådan mening
u^a.n.. ^ror’ atd, likasom Theaterns skulder hittills ansetts vara Konungens
enskilda, de af komitéen framlagda upplysningar tydligt och klart visa, att
iiramatiska lheatern blifvit för Konungens enskilda räkning inköpt, och att
detta theaterhus är Konungens enskilda egendom, samt att således, vare sig
att det galler att betala köpeskillingen för nämnda hus eller annan del af
theaterskulden, frågan ytterst reducerar sig till den, huruvida man vill
lemna ytterligare anslag till de med första hufvudtiteln afsedda ändamål
eller icke.

.. Jag dä fÖ1'' min de! säga, att, hvilket svar än kunde vara
riktigt att lemna på en direkt framställning i detta afseende, en indirekt
framställning, sa gjord att den, bifallen, kan innebära anledningar till
fomyade och förökade framtida anspråk på anslag, icke synes mig böra

606

Den il Mars, e. m.

bifallas. Men derjemte måste jag anmärka, att i den tid, hvari vi nu befinna
oss, då så betydliga uppoffringar för vida vigtigare ändamål ansetts
nödvändiga, det icke varit lämpligt att framställa fordringar på tillskott
till första hufvudtiteln.

Men saken torde äfven böra betraktas från en. annan synpunkt.
Månne det väl är skäl för det allmänna, som redan egen och lemnar särskilt
årligt anslag till en theater, att förvärfva sig ännu en tkeater och
derigenom — hvilket synes ligga i sakens natur — äfven utsätta sig för anspråk
på anslag för upprätthållande af densamma? Man har i detta afseende
åberopat — och jag har inom Stats-Utskottet hört detta skäl
ganska lifligt framhållas — att den såkallade Störa 1 heaten endast rote
lämplig för uppförandet åt operor och lör clet större skådespelet, dag vill
icke inlåta mig i någon tvist härom, utan antager att detta äi förhållandet.
Men då må det också tillåtas mig att erinra, att just dessa arter
af theaterns verksamhet äro de svåraste för den enskilda företagsamheten
att upprätthålla, och att det derföre just torde vara dessa, som ^böra af
det allmänna understödjas, samt att det således är ganska lämpligt, att
den Kong! Theaterns verksamhet, för såvidt direkt understöd åt statsverket
derför ifrågasattes, till dessa inskränkes, och att de c anslag, som
hittills gifvits, således äfven för detta ändamål, men ej för något annat,
användes. Af Theaterkomitéens betänkande och de derstädes lemnade
upplysningar synes vidare, att det bestämmande skälet till inköpet af den
nuvarande Dramatiska Theatern varit, att man velat derigenom blifva åt
med en besvärlig konkurrent; man köpte derföre, om jag så får saga,
undan honom. Komitéen framhåller visserligen, att vissa arter af skadespel
mera lämpa sig för uppförande a ilen Dramatiska Theatern och angifver
denna omständighet såsom eu vigtig orsak till denna theaters inköpande.
Jag vill nu ej närmare inlåta mig i någon granskning af delta
skäl — antaget att det vid köpet hade varit det verkligen bestämmande
— utan inskränker mig endast till att i förbigående fästa uppmärksamheten
på, till Indika konseqvenser det skulle leda, om man skulle för alla
de olika greuarne af eu theaters verksamhetssfer förskaffa sig särskilda
lokaler. Af hela betänkandet framlyser dock ganska oförtydbart, att den
förnämsta orsaken till köpet ej varit någon annan än den törst påpekade.
Jag kan sannerligen icke förstå, hvarföre eu “kulturanstalt11, sådan som
den dåvarande Mindre Theatern, hvilken visat sig ganska väl kunna bära
sig under enskild förvaltning, skulle af staten inköpas för att ställas under
eu förvaltning, som icke torde visat sig egnacl bättre befordra kulturändamålet.
Äfven ur donna synpunkt kan jag således icke finna hvad i
Utskottets betänkande och under diskussionen här i Kammaren blifvit tor
inköpet af den Dramatiska Theatern anfördt vara tillfyllestgörande. Man
säger visserligen, att det icke är fråga om något annat än en utgift för
en enda gång; men har man väl betalat dessa 270,000 R:dr för att åt
staten förvärfva en ytterligare theater, torde, sedan man förut erkänt att den
Stora Theatern beliöfver ett understöd af 60,000 R:dr om året, man nog
snart få höra, att den Dramatiska Theatern också behöfver hjelp, om cien
icke skall “slås igen11, och att staten således äfven bör hålla den uppe.
Hvarthän detta skulle leda, anser jag mig icke behöfva närmare utveckla.
Att den Stora Theatern och de skådespelsarter, för hvilka den erkännes

Den 11 Mars, e. in.

607

förnämligast lämpad, förtjena understöd, är medgifvet, men i afseende på
den Dramatiska Theatern är ådagalagdt, att den kan upprätthållas utan
statens mellankomst, och dä är det också efter eljest framhållna åsigter
riktigt att öfverlemna densamma åt den enskilda företagsamheten.

På dessa grunder, hvilka jag i anseende _ till den långt framskridna
tiden icke vill vidare utveckla eller försvara, yrkar jag för min del afslag
a den 6:te punkten, likasom bifall till den närmast derpå följande, hvarut1
tillstyrkes att anslaget till Kongl. Theatern må med 60,000 R:dr under
1872 fortfarande utgå.

Herr Johan Jönsson: Herr Talman! Jag ber att få till protokollet
antecknadt, att jag förenar mig med dem, som yrka bifall till 7-cle
och afslag å 6:te punkten.

Herr Thorell: Jag hade icke ämnat begära ordet, men med an ledning

af hvad eu talare pa Stockholms-bänken yttrat angående Herr
Reys och min reservation, ber jag få säga några ord. Att jag, då jag
undersknfvit reservationen, dermed icke underkänt theaterns värde såsom
konstanstalt, kan väl icke förnekas, men sedandess har jag verkligen, med
anledning af representantens yttrande, blifvit tvehågse. lian sade ''nemligen:
derest Stockholms kommun skulle öfvertaga bestyret med theatern,
skulle .detta för Stockholm blifva eu lysande affär, men skulle man der
endast komma att uppföra sådana pjeser som Sköna Helena eller Riddar
Blåskägg. “ Ett dylikt påstående är i sanning en skral orlofssedel till
Stockholms innevånare. År det sä, att theatern är en bildningsanstalt,
So, bör det väl sia an på en publik, som i främsta rummet har tillfälle
ai,t profitera deraf, men detta skulle icke, enligt Stockholms-representantens
påstående, vara förhållandet med Stockholms innebyggare. Men jag
har en högre tanke. om Stockholms publik än så. Dock, för att icke
sutta densamma i tillfälle att visa dålig smak, så afstår jag från min reservation
och förenar mig med dem, som yrka afslag på 6:te punkten
samt bifall till 7:de. Man har talat om ett arf från våra förfäder; jag
anser i likhet med Herr Carl Aron Jönsson att man bör göra sia urarfva
vid sådana arf. Man bär vidare här i Kammaren hållit mycket vackra
föredrag till försvar för Utskottets förslag, men detta har förefallit mig,
som om Theaterdirektionen stode bakom och sjönge: “Sötaste mamma
kasseH “ etc. etc.

^e11’ Asker: Herr Talman! mine Herrar! Den förste representanten
pa Stockholms-bänken, vår vördade ålderspresident, öppnade förmiddagens
öfverläggning i theaterfrågan och yttrade dervid bland annat, att det undestod
som de KongL Theatrarne åtnjuta uppginge till 873 Rall’ 8 öre
för hvarje representation. Denna uppgift torde nog i och för sig vara
arithmetiskt riktig enligt den af honom uppgjorda kalkyl, men om den ärade
talaren hade från detta belopp afräknat biljettpriset för de platser, hvilka
vid hvarje representation äro reserverade för Kongl. Maj:ts hof, så skulle
han i sin beräkning icke hafva kommit till resultatet af den understödssiöra
han uppgifvit Derjemte gjorde samme talare den anmärkning mot
nuvarande Theaterdirektionen, att den sällan låter uppföra nya operor. Huru

608

Den 11 Mars, e. in.

ofta han fordrar nya operors uppförande nämnde han likväl icke. Det
vore dock obilligt att icke medgifva, att antalet af de operor, som omvexlande
gifves å Stora Theatern är, för år räknadt, rätt betydligt.

Jag vågar till och med påstå, att det knappast finnes någon annan,
med den Kongl. jemförlig theater, hvarå man årligen får se så många
lyriska stycken gifvas som just på den Svenska Kong!. Theatern; och jag
bär mången gång — då, jag naturligtvis är föga bekant med våra theaterförkållanden
— förundrat mig öfver detta förhållande, hvilket _ fördelaktigt
vittnar om Theaterns resurser. Särskild! påminner jag mig från
sista riksdagen, hurusom man ganska ofta erbjöds tillfälle att se värdefulla
och till och med nya operor. Det är emellertid icke sagdt, att nya
operor alltid äro de bästa. Det finnes många gamla operor, livilka musikkäunare
sätta högre än de nya, som visserligen för tillfallet må hafva
ropet för sig, men knappast kunna upplefva någon säker framtid.

Efter dessa reflexioner i förbigående vänder jag mig nu till en ärad
talare, som med ett tusenårigt namn förenar större sakkännedom i frågan
än någon annan ledamot i denna Kammare. Denne talare yttrade, åtminstone
till min förundran, att han, under den tid han varit chef för
Kongl. Theatern, sökt och äfven gjort gällande den åsigt, att det icke
vore Kongl. Maj:t värdigt att, som han uttryckte sig, bortköpa en konkurrent.
Det kan likväl komma an på huru denna konkurrens uppenbarar
sig. Visar den sig deruti, att den i Kongl. Theaterns granskap spelande
konkurrenten merendels är i tillfälle att emottaga, använda och bättre
aflöna missnöjda talanger, som lemnat den scen, hvilken bildat dom — då
är en sådan konkurrens både ekonomiskt och moraliskt skadlig, och jag
kan då icke finna något ovärdigt deri, att man sammanslår begge Theatrarne
till en institution, hvilket till och med kan ske på ett sådant sätt,
att begge dessa s. k. konkurrenter deraf hafva obestridliga fördelar.
Samme talare yttrade äfven, att man borde söka åstadkomma eu verklig
nationaltheater, och att man borde med förkärlek välja fosterländska ämnen.
Ja, det är just för att kunna erhålla en sjelfständig scen för den
fosterländska dramatiska konsten, som vi måste ega eu särskild Dramatisk
Theater. Den som nitälskar för vårt lands utveckling i kulturhistoriskt
hänseende, som vill att det skall intaga en aktad plats äfven i detta fall
inom bildade stater, måste intressera sig för hvarje fosterländsk bildningsanstalt
och således äfven för dem som äro egnade att främja såväl lyrisk
som dramatisk konst, för att äfven på denna väg gorå det svenska namnet
kändt och värderadt, såsom det äfven blifvit icke blott i Europa utan
äfven i andra delar af den civiliserade verlden. _ .....

Samme talare yttrade vidare, att han icke gerna ville möta sina komitenter,
derest han skulle hafva talat för bifall till det begärda anslaget
af 270,000 It:dr. Jag vill i detta fall icke söka följa hans tankegång:
uppfattningen af denna fråga kan vara mycket olika, och jag känner
för öfrigt icke talarens ställning till sina komitenter. _ För min c.el
får jag dock förklara, att huru mina komitenter än uppfatta saken anser
jag mig böra handla, i öfverensstämmelse med min öfvertygelse om hvad

som är statens sanna fördel. . ....

Kasta vi nu en blick till jemförelse af theaterfrågans stallning förr

och

Den 11 Mars, e. m.

609

och nu, så är det åtminstone obestridligt, att i gamla tider fanns eu
särskild scen för den dramatiska konsten uti De la (åardiska palatset vid
Carl XIII:s torg. I följd af den brand, som öfvergick och förhärjade
denna monumentala byggnad, inträfiade en rubbning i Kongl. Theaterns
organisation. Detta störande förhållande bär Kongl. Maj:t velat afhjelpa
genom att inköpa den nuvarande Dramatiska Theatern. '' Jag kan således
icke finna annat än, att den ställning theaterfrågan nu intagit egentligen
icke är annat än eu återgång till en bättre och fullständigare ordnad
reglering af de begge theatrarnes inbördes förhållanden.

Den åsigt har äfven blifvit uttalad, att Kongl. Theatern borde förenas
sned Musikaliska akademien. För mig må en sådan förening, derest
den finnes gagnelig och utterbär, gerna ega rum. Säkert är emellertid,
att Musikaliska akademien genom sitt konservatorium bör betraktas såsom
eu vestibyl för den Kongl. Theatern. Det torde icke böra lemnas obemärkt,
huruledes Musikaliska akademien lyckats tillvinna sig sådana sympatier!
att enskilde i testamentariska dispositioner till betydliga belopp sökt trygga
denna stiftelses framtid. Vid detta förhållande, då den Kongl. Theaterns
verksamhet i vissa tall betingas af Musikaliska akademiens, och då enskild
välvilja visat sig så frikostig mot sistnämnda konstanstalt, borde väl äfven
staten å sin sida ega något intresse uti att upprätthålla Theatern såsom
bildnings- och konstanstalt, både i lyriskt och dramatiskt hänseende.

Hvad angår inköpandet af den Dramatiska Theatern, så vill jag nu
betrakta denna fråga ur ekonomisk synpunkt. Äro dessa 270,000 IDdr,
som man nu begär, verkligen bortkastade penningar? För min del skall
jag icke obetingadt yrka bifall till Utskottets förslag, emedan man derigenom
icke löst frågan om eganderätten till eu del af den Kongl. Theaterns
materiel. Deremot har eu af reservanterna framställt ett förslag,
som i min tanke förtjenar synnerlig uppmärksamhet. Det är bekant, att
eganderätten till den Kongl. Theaterns materiel är ganska obestämd, men
genom oet åt Herr Kallstenius framställda förslag skulle den förmånen
vinnas, att staten, snart sagdt utan någon uppoffring, förvärfvade eganderätten
i nämnda hänseende. Da theateranslaget för många år sedan var
en tvistefråga för dagen, företog jag mig att genomgå och taga i betraktande
Kongl. Theaterns alla förråd och jag fann då, hvilken ofantligt,
värde, vida öfverstigande nu begärda 270,000 R:dr, som i dessa f örråd finnes
nedlagdt. Vill man nu nedsätta det årliga anslaget från 60,000 till
50,000 Kali-, såsom reservanten jemväl föreslagit, och hvilket förslag jag
är böjd att antaga, om nyssnämnda anslagssumma för Dramatiska Theaterns
inköpande beviljas, då har Riksdagen icke utgifvit ett enda öre för
den fördelen att iå obestridlig eganderatt till all denna materiel och erhåller
derjemte byggnaden till den Dramatiska Theatern, snart sagdt på
köpet, Jag hemställer om det kan vara skäl att förkasta ett dylikt förslag.
Man måste komma i håg, att i fall sådana som detta, då de begge
lheatrarnes ^inbördes förhållanden betingas af ömsesidiga förmåner, bör
man icke sa behandla frågan, att man genom ett ögonblickligt, absolut
andag ger till spillo hvad man genom ett modifieradt bifall till framställningen
skulle kunna vinna. För öfrigt finnes det ännu ett skäl, hvarför
jag för min del ansluter mig till reservantens förslag. Theaterfrågan har
Riksd. Prot. 1871. 2 Afd. 1 Band. 39

Den 11 Mars, e. in.

610

redan många riksdagar varit föremål för obehagliga tvister och torde äfven
framgent under en eller annan form återkomma, derest man icke beslutar
sig för att en gång för alla afgöra den så, att man kan vara försäkrad
om, att hon icke vidare med anspråk på framgång kan till Riksdagens
behandling framställas. . , . ■ ...

På grund af allt detta får jag för mm del förklara, ^ att jag instämmer
i Herr Kallstenii reservation och anhåller om Herr Talmannens proposition
på bifall dertill.

Herr Lars Persson: Jag har begärt ordet endast för att ^kort het

tillkännagifva, att jag önskar att få till protokollet antecknadt det
förhållande, hvari jag stål- till denna fråga. Yi hatva nu under några fa
dagar, och äfven i dag, icke sparat på millionerna. Ehuru jag härvid
hyst stora betänkligheter angående möjligheten för vårt fattiga folk att
utbetala alla dessa millionär, så har det dock hittills vant en tröst att
veta att dessa summor i allmänhet och till största delen komma att användas
för vårt försvarsväsende, och att de sålunda varit de oundgängliga
medlen för att sätta oss i stånd att försvara oss. sj elfva.mot främmande
invasion och skydda vårt fosterlands sjelfständighet. ISu åter föreligger
en helt annan fråga. Här gäller det anslag som. aro afsedda för
helt andra ändamål än landets försvar. Om jag än villigt erkänner, att
theatern är eu anstalt för bildning och skön konst, så. kan dock nyttan
af denna institution icke på långt när ställas i paritet med den långt
vigtigare nödvändigheten att förskaffa oss erforderlig krigsmateriel och
kngsbildning. Jag tror för visso att, om kriget stode for dorren, eu hvar
af oss måste medgifva, att nödvändigheten af att understödja lheatern
ingalunda kan uthärda en jemförelse med de. vida mer trängande beboiven
för krigets konst. Jag är dessutom förvissad derom, att det i lanasorterna
i allmänhet skulle uppstå stort missnöje och vacka mycken ovilja,
om man derstädes finge mottaga den underrättelsen, att Riksdagen beviljat
270,000 R:dr till betalande af Kongl. Theaterns skulder.

Jag skall, som vanligt, icke länge upptaga Kammarens tid, utan inskränker
mig till att yrka afslag å den nu föredragna sjette punkten samt
bifall till den sjunde.

Herr Kiss Olof Larsson: Det må ursäktas mig, att jag nu för

ett ögonblick kommer att upptaga Kammarens tid. Då jag begärde ordet,
gjorde jag det icke i afsigt att, såsom åtsknlige talare bruka, få genom
att uppträda mot slutet af diskussionen i ett ämne behålla sista ordet
för att med tyngden af sitt ord afgöra frågan till sm fordel, ty det
ja" nu har att säga, kommer sannolikt ej att väga mycket i den sak,
som föreligger oss till afgörande, utan min afsigt är endast debatt till
protokollet uttala min åsigt i frågan. Jag har uppskjutit med att. begära
ordet af en annan anledning, nemnligen den att jag hyste den förhoppning
att under den långvariga diskussionen få, om möjligt, hora nagra
skäl som talade för en åsigt, motsatt nnn egen, och således kunde på
sätt och vis möjligen leda till att bibringa mig en annan åsigt. Hetta
har dock ej blifvit fallet, ty, ehuru åtskilliga lysande skal anförts for den
motsatta åsigten, tror jag likväl, att dessa vant mera skenbara an ver

Den 11 Mars, e. ni.

611

liga. Om man än tillägger dem allt värde, de förtjena, och jag vill ei
agga de talare som hylla den motsatta åsigten, till last att de et anfört
tillräckliga skal för densamma, hafva de dock icke varit tillräckliga att
öfvertyga mig om riktigheten af deras åsigt, och orsaken dertill torde
kunna sokas deri, att jag ej förmått uppfatta dessa skäl

Jag hade ej tänkt att yttra mig i denna fråga, såvida jag icke uppmanats
dertill af flera af mina kamrater, hvilka föreställt mig, att det
vore min skyldighet såsom motionär och reservant i ämnet att försvara

mm, . JaS har äfven hört uppgifvas, att flera personer infunnit

sig har i dag i ändamål att få afköra diskussionen i theaterfrågan och
att i denna afsigt dessutom mgmge beräkning att få höra äfven mig det
vill med andra ord saga, man har kommit för att erhålla ett nöje på
mm bekostnad. Då jag kan bereda mina medmenniskor något nöje" gör
jag det gerna, och om det nöje, mitt uppträdande kommer att bereda
icke blir så särdeles stort, så är detta icke mitt fel utan deras, som uppskatta
mm förmåga derutinnan högre, än den i verkligheten är Visserligen
har jag bär bort mycket tal derom, att man nu, för att ej upptaga
tiden, utan olägenhet kunde inskränka sitt yttrande till ett helt enkelt
instämma med eu föregående talare, men om man beräknar den tid som
bär tagits i anspråk af de talare, hvilka Sökt visa den stora nödvändigheten
och det störa värdet af ifrågavarande anstalt, så tror jag att den
tid, som anvandts för att försvara denna anstalt, är betydligt längre än
den som de talare använda hvilka äro af eu motsatt åsigt, och således
torde det äfven från donna synpunkt låta försvara sig, att jag nu tager
Kammarens tid och uppmärksamhet i anspråk för mitt yttrande Jag
har antecknat hvad flere föregående talare anfört, i ändamål att vederlägga
deras yttranden. En del är redan vederlagd af andra. Något återstår
dock, och jag ber att nu få upptaga detta till besvarande.

.... t’ag ™g först emot en talare, hvilken insigter i denna fråga

galla mjelte o för mig, just derföre att lian haft tillfälle att, bättre än de
flesta al oss kunnat, satta sig in i ämnet; jag menar den ledamot af Kammaren,
som utgjort en åt ledamöterna i Theaterkomitéen. Under sitt anförande
begick denne talare ett misstag, ofrivilligt eller ej, det vet jag
icke, men sedan han gjorts uppmärksam derå, har han gjort sin ursäkt
derför. Han yttrade nemligen, att det är blott två länder i den civiliserade
verld en, som icke gifva sina teatrar statsanslag, och dessa äro
spanien och England. Jag formår oj kontrollera uppgiften om Spanien,
utan tager den for kontant. 1 afseende på England anser jag mig blott
behöfva erinra att, enligt min tanke, ingen lärer kunna med fog beskylla
Engelsmannen för att icke vara ett praktiskt folk, eller påstå att de behnna
sig på en låg ståndpunkt i civilisation, derföre att de icke ega then^rai,
som åtnjuta understöd af statsmedel. Det förefaller mig besynnerligt,
att man i denna fråga, likasom vid många andra tillfällen, ‘•gått11
såsom man plägar säga, “öfver ån efter vatten11, i det man framdrager
såsom exempel förhållanden i de från oss mest aflägsna länder och dervid
förbiser dem, som aro oss närmast, ja till och med det land som är
med vart förenad! Derföre har jag antecknat detta såsom en anmärkning
mot den arade talaren, som, såvida han samvetsgrant forskat icke
bor vara okunnig derom att icke heller i Norge statsanslag till theatern

612

Den 11 Mara, e. m.

finnes. Den värde talaren har emellertid rättat sin uppgift i detta afseende,
och jag har velat endast i förbigående omnämna detta.

En talare nå Stockholmsbänken har, såsom skal lor nödvändigheten
att ega en theater i Stockholm, anfört den omständighet att representationen
vistas här en tredjedel af året. Jag frågar dock, om Riksdagen
samlas här för theaterns skull, eller om det icke ar lor helt andra ändamål
representationen sammankommer. Vidare säger samme talare, att till
exempel jernvägsingeniörer och de, som 1 landsortens kyrkor spela orge ,
här erhålla sin bildning. Utan att vilja förneka riktigheten harm, kali
iag dock icke förstå, i livilket sammanhang dessa personel'' och theatern
stå till hvarandra. Jag har icke alltid vant bland dem, som uttalat det
största beröm om Stockholms stad, men jag har nock aldrig yttrat mig
så klandrande och förnedrande om Stockholm, som nyssnämnde talare
gjorde. Han sade nemligen, att om Riksdagen bifölle reservanternes ordlag
och öfverlemnade Kongl. Theatern åt Stockholms stad, skulle följden
blifva den, att man icke skulle få se andra skådespel uppföras å Theatern
än sådana som t. ex. -‘Sköna Helena11. Jag beklagar Stockholms stad om
dess estetiska bildning är sådan, och om forhållandet ar sådant i lheaterns
närmaste granskap, väcker det mm störa förvåning, att man yi
icke blott bibehålla den, vi redan hafva, utan äfven för statens rakning
inköpa en ny theater. Vidare har man yttrat, att det ifrågasätta inköpet
kunde ske med förbehåll, att Riksdagen icke längre befattade sig med be^-talandet af de Kongl. Theatrarnes skulder. Detta ar visserligen godt och
väl men jag ber endast att få fästa uppmärksamheten derå. att redan
vid 1818 års riksdag anvisades ett belopp af 30,o00 K:dr till betäckande
af theater skulden, med vilkor att Riksdagen sedermera icke skulle
få något vidare att skaffa med Theatern. Jag tror således, att något afseende
icke bör lästas vid dylika vilkor; då de blifvit förut ofvertradda,
kunna de äfven nu öfverträdas. Herr Finansministern bär älven yttrat,
att någon fara för framtiden genom att nu betala theaterskulden icke
komme att för Riksdagen uppstå, enär en sådan skuld icke blifvit åt
Riksdagen betald i mannaminne och skulle troligen icke i mannaminne
återkomma. Jag vet icke huru långt man anser étt mannaminne racka,
men nog tror jag att det räcker längre än hvad åtminstone jag kan minnas
tillbaka. Jag har dock tagit reda på och ber att få erinra att, utom
det nämnda anslaget vid 1818 års riksdag, har till Theatern blifvit an 1823

års riksdag ett belopp af...... ........^,800 R:dr,

1831 på grund al Kongl. bref........6U,OOU „

1QQO ........JljUUU »

inan ” ” ........ 10,000 „

” ” ........ 17,000 „ och

* * ........ 80,400 R:dr,

allt banko,” oberäknad! det ’ ordinarie anslaget af 6,000 R:dr samma mynt.
Jaa tror att några af dessa år falla inom gränsen af mannaminne, och
att° man således härutaf ej kan finna anledning att en blifvande theaterskuld
icke skulle i mannaminne återkomma. ,

Samme talare yttrade äfven, om jag hörde ratt, att då man bygger
jernvägar på allmän bekostnad, man äfven bör gorå något for dem, som

Den 11 Mars, e. m.

613

önska Kongl. Theaterns bibehållande. För mig har dock icke den åsi°''t
gjort sig gällande, att jernvägarne tillkommit endast för särskilda samhällsmedlemmars
skull, utan jag tror fast heldre, att jernvägarne trafikeras af
medborgare af alla klasser och icke minst af dem, som besöka Theatern
eller hafva anställning vid densamma, men att Theatern deremot är till
iCi ett ganska ringa antal samhällsmedlemmar. Han frågade vidare, om
vi skola underkasta oss alla möjliga uppoffringar för materiela ändamål
men icke tänka något pa vårt folks kultur. Hvad vill detta säga? — så
vidt jag kan fatta: att vi icke göra något för vår kultur, utöfver hvad
som göres för theatern. iNågon vederläggning häraf anser jag obehöflig;
men jag har icke kunnat undgå att uttala min förvåning öfver det fällda
yttrandet.

Äfvenså har samme ärade talare yttrat, att vi nu kunde och borde
bevilja det ifrågasatta anslaget af 270,000 Emir för inköp af det Dramatisiva
Iheateihuset, enär detta anslag icke skulle föröka statsutgifterna,
derföre att vi genom försäljning af åtskilliga i landsorten belägna Kronans
hus hvarom Kongl. Maj:t gjort framställning till Riksdagen, skulle erhålla
en köpeskilling, till beloppet öfverstigande ofvannämnda utgift. Jag dereniOu
anser, att man nu. om någonsin, bör frångå deri åsigten, som hittills
vanligen blifvit följd, nemligen att så snart man på något håll fått
en inkomst, man bör kasta ut densamma på ett annat båll, utan afseende
derpå huruvida det ändamål, för hvilket utgiften göres, är nödvändigt
eller icke. Jag tror, att den inkomst, som genom försäljning af nämnda
bus lian beredas statsverket, mycket väl tagos i anspråk för statens ändamal,
utan att man behöfver uppsöka ett nytt särskildt föremål för utgifter
för att kunna gorå utaf med dessa nya inkomster.

T Ur ett yttrande af eu talare på Göteborgsbänken, som jag med uppmärksamhet
åhörde, försökte jag att anteckna något till besvarande, men
j j han } sÄt tal flög så högt upp i rymderna, att jag

ej förmådde följa honom, jag tappade bort honom helt och hållet, men så
började lian att orda om tobak, kafle, socker och bränvin, och då fann
jag att han åter sänkt sig ned till oss och talade ett språk, som var begripligt
för vanliga menniska-, ehuru han, måhända till följd af sin utflygt
till de högre regionerna, misstog sig och visade jemt uPd motsatsen
åt hvad lian skulle bevisa, lian yttrade först, och såvidt jag kunde följa
honom, att lian villo drifva saken ända derhän, att han påstod, att theatern
vore en förberedelse för evigheten; detta var ett djerft påstående,
om man tagel- orden “beredelse för evigheten11 i den bemärkelse jag tager
dem. Hållbarheten af hans argumentation, då han sade att, om folket
förtärde mindre tobak, socker och kaffe samt bränvin, staten nog skulle
iia.va råd för att bevilja anslag till Theatern, måtte ej vara stor. Jag
tiodde eljest den satsen vara så till fullo bevisad, att ju mindre af dessa
förnödenheter förtäres, desto mindre ökas statens inkomster, enär det just
är af dessa varor staten drager sin största inkomst, och att staten följ i

n i .. D“n?re §^va> att något sådant yttrande numera icke

skude låta höra sig, och det var här som jag trodde att talaren bevisade
motsatsen af hvad han afsåg. Jag vill nu ej anföra ytterligare skäl för
ett alslag ä Utskottets hemställan i sjette punkten. De nu anförda synas
mig tillräckliga, och jag hoppas att frågan faller, åtminstone i denna Kammare

614

Den 11 Mars, e. ra.

I afseende på det nuvarande statsanslaget till Kongl. Theatern säger
man, att detta är så ringa, nemligen blott 60,000 R:dr, men det ligger
eu villfarelse i denna uppfattning, ty utom detta belopp måste man taga
i betraktande, att det är statens egendom, och att icke så obetydlig förlust
uppkommer genom att upplåta densamma för detta ändamål, i följd
hvaraf ofvannämnda summa betydligt förstoras.

Af hvad jag nu anfört är tydligt, att jag yrkar afslag på Utskottets
hemställan i sjette och sjunde punkterna samt bifall till den åt mig vid
sjunde punkten afgifna reservation.

Jag ber nu att i största korthet få yttra några ord om saken i dess
allmänhet Det är visserligen svårt att anföra mera efter den lifliga
diskussion härom, som i dag egt ruin, och det återstår ej mycket att såga,
då jag jemväl tillförene vant''i tillfälle att yttra mig i denna fråga och
jag ej vill upprepa hvad jag förut yttrat i saken. Jag vill icke heller
upprepa, att det finnes andra skådespel, än de som gifvas på de Kongl.
Theatrarne, som på mig gjort ett djupt och smärtsamt intryck, jag menar
den scen, då från den fattige utmätes hans sista bohag till krououtskyldernas
betalande. Jag behöfver hvarken närmare beskrifva dessa skådespel
eller upprepa alla de smärtsamma intryck de gifvit mig, utan jag
nämner endast, att jag, sedan jag vid 1869 års riksdag yttrade mig i
theaterfrågan, sett dessa skådespel ånyo uppföras, och jag önskar^ innerligt
att de talare, som här så varmt förordat ifrågasatta utgift för den
Kongl. Theatern, komme i tillfälle att åskåda dylika hjertslitande scener;
måhända skulle dessa personer då befinnas mindre beredvillige att yrka
på anslag till Theatern, än de nu äro.

Jag kan ej annat än på det högsta beklaga, att denna Kammare eu
hel dag nödgas upptaga tiden med öfverläggning om eu sådan fråga som
den om de Kongl. Theatrarne, då så många andra vigtiga och störa frågor
stå på dagordningen, och då folket fordrar så mycket af oss, och da
vi nödgas afspisa flera ganska vigtiga frågor af den anledning, att tiden
ej räcker till för att taga dem i ompröfning. Det är derföre beklagligt
att vi den ena riksdagen efter den andra måste sysselsätta oss med denna
fråga, hvilkens art och beskaffenhet är sådan, att den icke borde omröras
inom representationen, med mindre än att vi saknade sysselsättning. Mig
synes att Riksdagen icke borde bevilja anslag för Theatern förr, än det
uppstår ett öfverskott på bugeten, hvilket icke kan användas bättre, och,
enligt min tanke, saknas oss icke utväg att bättre använda statsinkomsterna
än att bortslösa dem på Theatern och dylika föremål. Jag betraktar
nemligen theatern såsom en lyxartikel för ett så fattigt land som vårt,
Om det icke är skäl för oss att i dessa betryckta tider bibehålla en lyxartikel,
är det iinnu mindre skäl att genom inköp af en ny theater fästa
eu ny lyxartikel vid vårt redan förut så dyra statsmaskineri, som går nog
trögt ändå utan att belasta detsamma med detta bihang. Jag tror att
den närvarande tidpunkten är särdeles olämplig för framkommandet med
ett sådant förslag som detta. Vi veta huru majoriteten i denna Kammare
vid två föregående riksdagar yrkat nedsättning i anslaget till den
Kongl. Theatern. Vid nästlidna riksdag blef yrkandet om ytterligare nedsättning
i detta anslag afslaget, icke derföre att man önskade anslagets
bibehållande för beständigt, utan endast emedan man ville afvakta den

Den 11 Mars, e. ra.

615

utredning af theaterfrågan, den för sådant ändamål tillsatta komitéen
skulle lemna. Huru har man nu glitt till mötes Riksdagens önskan? Jo,
man äskar icke blott det ordinarie anslagets bibehållande, utan äfven ett
extra anslag derutöfver, och detta sker på samma gång som man fordrar
af oss nya uppoffringar af penningar, i form af lån och skatter, för krigsmateriels
anskaffande och försvarsväsendets ordnande, samt af den för oss
dyrbara arbetstiden i och för vapenöfningars anställande. Det är således
icke obetydliga uppoffringar man begär, och jag tror för min del, att det
fordras ett _ visst mod hos regeringen att framställa sådana yrkanden. Jag
högaktar visserligen modet, men, enligt min tanke, hade icke regeringens
anseende lidit, om den icke nu framkommit med begäran om anslag till
Theatern.

Det finnes ett skäl och som ensamt är tillfyllest afgörande för mig
att rösta afsteg i denna fråga, nemligen då jag frågar mig sjelf: kan jag
stå till svars inför landet och inför mitt eget samvete, om jag med min
röst bidrager till denna utgift för de Kong!. Theatrarne, på samma gång
som jag pålägger landet förökade skatter, så direkta som indirekta, ett
större lån och en långt utsträckt värnepligt med ty åtföljande dryg öfningstid
? Man säger att Theatern är en konst- och bildningsanstalt.
Jag kan ej bestrida detta, emedan jag ej eger förmåga att bedöma Tkeaterns
värde, men jag tror mig förstå, att Theatern icke är en för staten
sa nödvändig eller nyttig inrättning, att man Under Indika förhållanden
som helst bör bevilja anslag af statsmedel till densammas uppehållande.
Men om jag också medgåfve, att denna anstalt är af någon nytta, är då
just denna anstalt den enda nyttiga? Måste vi icke undvara tusen andra
mera nyttiga inrättningar och föremål, derföre att vi icke hafva råd att
bekosta oss dem? Om Theatern är af så ofantligt stor nytta, som man
påstår, måste den i främsta rummet vara nyttig för Stockholms stad; och
då Stockholms stad. måste inse vigten af denna institutions upprätthållande,
bör staden bidraga till dess upprätthållande. Och jag är så mycket
mer förvissad derom att Stockholm icke skall neka ett sådant bidrag,
som jag är viss om att Stockholms befolkning vill befrämja bildning och
upplysning; svarar Stockholm nej på en sådan framställning, dä hafva vi
det bästa beviset på, att denna anstalt icke befordrar det mål, som man
påstår vara dess uppgift, och då bör den icke heller understödjas af staten
Jag hoppas således att Kammaren bifaller min reservation vid sjunde
punkten i Utskottets betänkande, som afser en skrifvelse till Kongl. Maj:t,
i syfte att få veta om Stockholm vill lemna sådant bidrag.

Antager man att staten eger tillgångar att användas på anstalter för
bildning och upplysning, månne man icke då skulle kunna finna andra
föremål, vid Indika man kunde fasta ett säkrare hopp om välsignelserika
frukter för landet än eu theater? Om jag sammanlägger det ordinarie
anslaget 00,000 R:dr med räntan på det begärda extra anslaget 270,000
R:clr, tror jag att man med den sålunda erhållna summan skulle kunna
aflöna nära 200 folkskolelärare. Jag frågar om man icke af dessa lärares
verksamhet skulle kunna, med mera säkerhet vänta välsignelsebringande
frukter än af den Kongl. Theatern ? Man säger visserligen, att vi gjort så
mycket för våra folkskolor, att vi borde kunna bevilja ifrågavarande anslag.
Jag kan medgifva detta, men måste på samma gång erkänna att

616

Den 11 Mars, e. in.

mycket ännu återstår att göra för folkskoleväsendets vidare utveckling
och befrämjande. Man säger att här är fråga om anslag till eu högre
bildningsanstalt, men en högre bildningsanstalt begagnas blott åt de mera
bemedlade, och jag tror att då Theatern äfven mest besokes åt de mera iormögna,
det ligger eu orättvisa deruti att dessa skola beredas ett nöje på

det öfriga landets bekostnad. 0

Ni mine Herrar, som anse theatern ega ett så stort värde såsom
konst- och bildningsanstalt, och derföre med en sådan värma förorda anslagen
för densamma, Ni besöka väl ofta denna anstalt, för att njuta åt
det goda den har att erbjuda. Jag tillåter mig gorå eu fråga till Hr.
Hafva icke någon gång under det I tjusats af all den lyx, all den prakt,
som der presteras, edra tankar ilat ut till dessa fattiga bygder, der miket
står nedtryckt under skattebördorna, och der det måste underkasta
sig det hårdaste arbete och de svåraste försakelser ^ för att kunna utgöra
sina kontributioner, och hvaraf en del användes för att bereda er detta
theaternöje för något billigare pris? Skulle icke detta nöje näfva renare,
mera odeladt, om I baden den tillfredsställelsen att veta det I sjelfva
bekostaden Er detsamma? Jag har sjelf någon gång besökt den Kong!.
Theatern, men jag får säga, att det nöje, jag der yantade mig. bär jag
icke kunnat finna, ty då jag ser all den utomordentliga lyx, som der utvecklas,
föres min tanke ovilkorligen på det fattiga folket, som måste bidraga
till denna lyx. Jag skulle måhända oftare besöka denna s. k. bildningsanstalt,
om jag sjelf finge betala det nöje jag der kan hafva, men dä
ia" icke är bland dem som tycka om att gorå sig ett nöje på ändras
bekostnad, så måste jag i de flesta fall afstå från det nöje theatern bär
att erbjuda. Jag missunnar visst ingen det nöje och den uppbyggelse
som lian tror sig hemta genom besök å Kongl. Theatern, men man torde ursäkta
att jag tror, att den som väljer detta ställe för att odla smaken ooh i
synnerhet sederna, i theatern väljer ett ganska vanskligt monster, ty saval
historiens vittnesbörd som den dagliga erfarenheten ådagalägger, hurusom
smakens och sedernas förfinande icke alltid vant dess renande förädling

och sanna förbättring. , , , .

Må opartiskheten döma hvarest de enklaste, renaste och de mest
okonstlade seder finnas, antingen i stora städer, der spektaklen dagligen
gifvas, eller i den mest bortgömda vrå åt landet, der allmogen icke, vet
hvad en theater vill säga, mycket mindre sett någon sådan. Ma dessa
nöjen på theatern förnöja och förtjusa sinnena, må de om de kunna det
förädla och förfina sina dyrkare och vänner, men jag fordrar att dessa
nöjen skola betala sig sjelfva, och att staten ej må hetungas med denna
anstalt.

Jag förnyar mitt förut gjorda yrkande.

Herr C ar lön: Jag har begärt ordet endast för att tillkännagifva,

att sedan Herr Kallstenius numera förändrat sitt yrkande derhän, att
utur hans förslag utgått orden “och 1873", jag med honom instämmer.
Hans yrkande är val ännu i grunden detsamma som förut, men skiinaden
ligger blott deri, att, enligt det nu modifierade förslaget, Riksdagen
icke söker tillvälla sig rättighet att disponera på 1878 års budget. Medan
jag har ordet ber jag äfven tå bemöta ett yttrande åt den sednaste ta -

617

Den 11 Mars, e. m.

låren Han beskyllde mig nemligen för att hafva sagt, att, derest Rond
Iheaterns skötsel ofverlemnades till Stockholms kommun, så skulle man
hädanefter endast få se sadana pjeser som “Den sköna Helena" och dy•
aPpforas å d®n.na scen- Detta har jag icke sagt, men deremot yttrade

rÄmlgt;-S°m HeiT Liss 01of Larsson och de med honom
liktänkande förfäkta, gor sig gällande, nemligen att Kongl. Theatern icke

vore någon bildningsanstalt, så skulle Stockholms kommun, derest den
accepterade en sådan åsigt, gorå en briljant affär genom att inköpa denna

omnämnd? “ Uppföra juSt sådana P*** som den nyss

Herr Kallstenius: Jag anhåller endast att /å bemöta en uppgift
som en talare sträft nedanför mig gjorde under sitt anförande PPHan
yttrade nemligen “att inköpet af den Dramatiska Theatern skedde''endast
foi att undanköpa en for sig (den Kongl. Theatern) skadlig konkurrent"

ifrån?!! Hmtade’ som l.ag tJrckt0e finna, stöd för detta antagande
an eu af en annan mm motståndare åberopad, brochyr, “nå°ra ord

Stjern8tröm°“'' S «*“ “ *» Dramatiska

. Jag nar hittills med flit undvikit att vidröra denna brochyr: men då
mina motståndare använda densamma för sina påståenden, så kan jag
natuihgtvis icke tillåta att derutur hemtade skäl få åtnjuta större

fv???’ T SOm de '';erkllgea förtjena; och då jag är i tillfälle att upplysa
om, huru pass farlig den ifrågavarande konkurrensen vid köpetillfalleh
var för koparen, så anhåller jag nu att få göra det. P

■ ,, Sld- ,5 i s]n brochyr uppgifver Herr Stjernström sin kassabehåll eller

&‘spilta. ’ '' Spelä‘''’ S°m försäljningen,

mtml f.......** “f £•

i863-»«......; aajfg?; fl;

således tillsammans R:dr 66,599: 79,

för alla tre åren. Då Kongl. Theaterdirektionen, dertill bemyndigad af
Hans Maj:t Konungen, inköpte Mindre Theatern,’ den nuvarande DramaomkThp!tnade
sallaren’ samme Herr Stjernström, en specificerad uppgift
ledning aTibultat för de år densamma stått under hans

trennef spelår tSTspekt^'', **.

„ 11.203: 21.’

_____________,, 19,181: 13.

således inalles 9,000 R:dr eller för hvarje år 3,OOO^RMr mindre,^än’som
han i sm brochyr uppgifvit. Angelägen om, att i densamma få’sin tablå

lagt^OOO^RRrTnflutö03 ?’ ''^“bgen till hvarje års inkomst

såga -men wl r f ’ °Ch derom kunde väl intet vara att

saga, men Heir Stjernsten! har deremot icke belastat sin affär med nå Cvr?61^1118

det 1kapitalvärde, som hans Theater borde anses
hafva, och som han sjelf uppskattat till270,000 R:dr, och med hvilken summa

618

Den 11 Mars, e. ro.

han ock höll till godo. Beräknas då räntan efter samma procent,
som han äfven betingade sig för den oguldna delen af kopeskillmeen
eller 6 procent å detta kapitalvarde, sa gor den pei år 16,-00 lt.di,
eller för alla tre åren 48,600 R:dr, hvilken summa skall atdragas från
den i meranämnda broche uppgiga behållningen, då den verkliga vinsten
skulle blifva 17,999 R:dr 79 ore. Spelåret 1861-1862 visar dä en
brist af R:dr 1,996 R:dr 79 öre, och öfverskottet _ för alla tre åren, eller
cirka 6 000 R:dr om året, kan icke anses öfverstiga den ersättning, som
bör tillkomma Theaterns styresman, för hvilken ingen särskild lön finnes
upptagen, i hvilket fall åter behållningen bäfver = 0. Men icke “»g

härmed! för att åstadkomma detta alls icke lysande resultat hai Herr
Stiernström under meranämnda tvenne år nödgats inskränka underhålla
af såväl den fasta som lösa egendomen till det minsta m°jliga eller
rent utaf oumbärligaste, och hvilken uraktlåtenhet också, omedelbart efter
Mjuing“n "oölde Löparen att på det sålunda försummade nedlägga

S”StoordeCtrkla beräkning erbålles den kännedom om Mindre
Theaterns ställning, hvilken Herr Stjernsten!, i sin _ oftanamnda brochyr
pate 7 beklagar, “att iedamöterne uti Theaterkomiteen icke tillegnat sig ,
men deraf torde ock framgå, att det var i eu för Herr Stjern ström lycklig
stund, som han fick sälja sin theater, och att det öfvervägande eller
enda skälet för köparen att ingå köpet åtminstone ej kunnat vala en
skadlig konkurrens “, i den mening som det ordet vanligen torstås.

Herr Anders Peter Andersson: Jag vill endast tillkännagifva,

att jag, i likhet med flere föregående talare, på det bestämdaste motsätter
mig det förevarande anslagets beviljande.

Det finnes intet statsanslag, som öfverallt i landsorten motei så
stark motvilja som just anslaget till Kongl. Theatern jag herde visst förlidet
år att en af Kammarens ärade ledamöter trodde sig veta a 0

funnes nå^on ovilja mot det ifrågavarande anslaget, men jag tror mig
vete *att inom ifrågavarande ledamots komitentskap mo tiondedel åt
landets befolkning som betalar bevillning skulle rosta nej i denna tråg ,

om de dertill egde rättighet. .

Jag yrkar helt enkelt afsteg å den föredragna punkten.

Herr Dufwa: Då Herr Kallstenius nyss gjort några anmarkningar

mot mitt påstående, att Dramatiska Theatern blifvit inköpt för att befria
Kongl. Theatern från en skadlig konkurrens så ber aterkoiéens
för denna min åsigt endast få uppläsa ett par väder utur Jheaterkom toe i
betänkande sidan 9, hvarest det heter: "Af hvad sålunda blifvit rö rande

inköpet af den tillförene s. k. Mindre Theatern framstäf, finna
komiterade vara ådagalagdt: att Kongl. Direktionen i nnderdåm|het 10^
slagit köpet såväl för att befria Kongl. Theatern från eu
rens som etc." Det må förlåtas mig, om jag, vid sådant förhållande, åt
minstone icke hade väntat att i detta fall röna motsägelse från en ledamot
af Theaterkomiteen. För (ifrigt hav jag aldrig sett Hm

Stiernström utgifna brochyr i ämnet, hvilken af Herr Kallstenius om
Snes utan jag bär endast hemtat mina upplysningar . saken trän

619

Den 11 Mars, e. m.

Theaterkomitéens betänkande, äfvensom från den diskussion som inom
b tafs-Utskottet förevar vid ärendets behandling derstädes. Under denna
diskussion omnämndes såsom ett kändt förhållande, att i köpekontraktet
om 1 heatern ingått det uttryckliga vilkor, att Herr Stjernström under de
narmaste 15 åren efter köpets afslutande ej skulle få för egen räkning
»matta sig med några theaterföretag. Jag hemställer till enhvar, huruvida
icke detta står i full öfverensstämmelse med mitt påstående att den
Dramatiska I heatern blifvit inköpt för att hindra en skadlig konkurrens,
j annan fråga blir dock, på hvad sätt man inom detta område befordrar
kulturutvecklingen, då man lägger hinder i vägen för en af de dugligaste
personer landet egen att egna sin verksamhet åt dylik kulturutveckling.
J

, Hs;.r ,Afk°r:i J;''g ska11 med undergifvenhet foga mig i Kammarens
högt uttalade önskan att snart få slut på denna långa diskussion. Men
då jag sällan deltager i ofverläggningarne, hoppas jag att Kammaren icke
skall misstycka, om jag ännu en gång för några minuter ber att få taga
dess tid och uppmärksamhet i anspråk. En värd talare på Stockholmsbänken
uppställde den frågan, huruvida det kan vara rätt att på representationen
ställa förpligtelser, som icke tillhöra densamma. Enligt min
tanke ar det representationens pligt att söka åvägabringa allt, som står
i förening med landets kultur samt upprätthållandet af dess konst- och
bildningsanstalter, och som är egnadt att föra svenska namnet utom landets
gränser och gifva aktning åt detsamma. Samme talare yttrade vidare,
att, då Kong!. Theatern är en anstalt, som finnes upptagen i statskalendern,
så ar den att hänföra till Kong!. Maj:ts Imf, och representationen
har följaktligen icke något att skaffa med densamma. För min
del skulle jag icke vilja påyrka, att Kong!. Theatern måtte lyda under
nägo, visst statsdepartement, ty detta skulle jag ej anse vara något lyckligt
satt att losa frågan. Men skulle statskalendern i detta hänseende
laggas till grund, så finnes ofantligt mycket i den, som skulle kunna
tagas _ i beräkning och göras till föremål för begrundande vid en sådan
indelning och jag beklagar första hufvudtiteln, om på den skulle uppforas
allt, som i statskalendern står tillsammans med konungadömets begrepp
i eu konstitutionel stat.

,, Vi,dar® Päs1t,od samme talare, att anslaget till Kong! Theatern vore
ett understöd till forsta hufvudtiteln. Detta bestrider jag på det högsta,
sä länge Sveriges konung ur sm egen kassa till Kongl. Theatern årligen
betalar mer an 90,000 R:dr, eller ett vida högre belopp än det, hvarmed
1 rankrikes f. d. kejsare hittills understöd! de förnämsta theatrarne i
ans. Den arade talaren framställde derjemte den frågan: är det väl
slut! atp mg utom den Kongl. Theater vi redan eea, köpa en till? Härtill
svarar jag ja, i fall nemligen denna Theater är så beskaffad, att derigenom
en ren ekonomisk fördel tillskyndas staten, och om theaterfrå<?an
härigenom på ett ändamålsenligt sätt organiseras, så att representationen
r°ii Kcin ■ ”, sllPPer att taga vidare i ompröfning denna fråga. I sådant
fall må vi val anses ega fullt skäl att så handla, och detta desto heldre
som erfarenheten visat, att Dramatiska Theatern, långt ifrån att gå med

Den 11 Mars, e. m.

620

förlust, tvärtom lemnar behållning. År clet väl då skäl att nu kasta
bort den och bibehålla endast den lyriska scenen, hvilken under nu antydda
förhållanden skall lemna ett mindre fördelaktigt resultat, an om
begge Theatrarne stödja hvarandra till ömsesidig fördel Samme talare
nämnde vidare, att, enligt hvad äfven i Theaterkomitéens betänkande
finnes anfördt, den Dramatiska Theatern blifvit mkopt för att undvika
en skadlig konkurrens. Detta skäl, som talaren förkastat, finner jag deremot
ganska antagligt just derföre, att en i många hänseenden skadlig
konkurrens undvikes derigenom, att man på ett sådant satt organiserar
de Kongl. Theatrarne som under förra tider visat.sig vara erforderligt,
och för min del kan jag ej finna att häri något skäl ligger för att motsätta
sig den förståndiga anordning, som nu är i fråga, och hvarigenom
man kan hoppas att komma till ett ändamålsenligt resultat. Slutligen
förmodar samme talare, att, derest den Dramatiska Theatern nu inköptes
för statens räkning, sä skulle Riksdagen snart ånyo nodgas bevilja förökade
anslag till densamma.. Jag förstår icke denna hans farhåga; erfarenheten
har ju hittills visat, att Dramatiska Theatern lemnat årlig behållning
och icke förlust. Hvarföre skulle det just då, vid sådant förhållande,
behöfva uppstå fråga om nya anslag till en Theater, som bai

si°’ si eif ? -i

& För min del må jag förklara, att jag önskar och hoppas att denna

fråga nu eu gång för alla må blifva löst på ett sätt, som ofverensstammer
med landets värdighet och sanna intresse. Önska vi verkligen, att
hädanefter undvika sådana debatter som den nuvarande, må vi då bestämma
oss för att bevilja det nu begärda anslaget, hvarigenom staten
obestridligen tillskyndas stora fördelar äfven i statsekonomiskt hänseende.

Jag förnyar mitt förra yrkande om bifall till Herr Kallstenii reservation.

Öfverläggningen rörande sjette och sjunde punkterna förklarades
slutad. 1 afseende å sjette punkten hade, med afslag å Utskottets hemställan.
yrkats bifall till Herr Kallstenii vid utlåtandet lögade reservation,
dock med den ändring deri, som Herr Kallstemus sjelf ifiagasatt,
vidare afslag å Utskottets hemställan jemte bifall till Herr Keys jej;en aktion
och slutligen afslag å Utskottets hemställan utan något bifogadt
motförslag. I nu angifna ordning framställdes propositioner å dessa y
kanden; och fann Herr Talmannen ja öfvervägande, för afslag å Utskottets
hemställan. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf, ochl dä a -ven i fråga om kontrapropositionen memngarne voro delade och otenna
begärdes, nu först uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omiostningsproposition: Den

som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver sjette punkten
af Stats-Utskottets utlåtande N:o 16, antager deras mening, som yrka,
att Riksdagen, till liqviderande af de Kongl. Theatrarnes gäld skall bevilja
ett extra anslag af 270,000 R:dr och deraf anvisa 180,000 R.dr å t
utgå med 90,000 R:dr under hvartdera åt åren 1871 och 187-, med \il -

621

Hen 11 Mars, e. m.

kor att så väl den Dramatiska Theater
Theatrarne tillhörig lösegendom blifver

ns fasta egendom som all de båda
statsegendom,

röstar ja;

Den det ej vill,

rostar nej;

vY,mr nej’ 7 kontraproposition antaget följande yrkandeJ1lleEthlfdaf,
en’1med aMaguä K°ngL Maj:ts förevarande nådiga^proposition
sk5d som Sr f®1 af teater styrelsensnuvarande

theaterh s ^ att återstå, sedan nämnda

med vilkor dock t ? behÖfllga inventarier blifvit försåldt,

Kongl Theaterf u¥"v i fkf °miska och esthetiska styrelsen öfver
Kn J nf gL W h,dt °ch häliet frånskiljei hofförvalt sim

äfven ellf annat ändamålsenligt sätt ordnas,

i det årHcf^ St?ckholms s,tad f01; framtiden med eu fjerdedel deltager
för4 t lsnerWag,fS°“ 7 ^goa Theater fortfarande, och lämpligast
beviljas. P &f I6m år 1 sender’ kan att af statsmedel

Då denna votering utföll med 57 ja mot 105 nej erhöll den nu
uppsatta omrostmngspropositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

dess utlåtande Ä,1™4 S“s-Dlst»“et i sjette punkten af

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

denna''punkt "beslutitj tmmm’ 1 ”***« “f D“»ttets »«-M- i

atn RlksdaSeib med afslag å Kong!. Maj:ts förevarande nådiga proposition

skuld smn efter t-1®11 ^ af Theater.styrelsens nuvarande
skuld, som, efta verkställd utredning, kommer att återstå, sedan nämnda

med vit dock ,h“’ande, behöfliga inventarier blifvit försåldt,

Konul kTheftern fi atti d åt ekof flska och esthetiska styrelsen öfver
Kongl. iheatein af Kongl. Maj:t helt och hållet frånskiljes hofförvalt for

attQPa °fvfn antydda eller annat ändamålsenligt sätt ordnas
• att Stockholms stad for framtiden med en fjerdedel deltager

or LätidSsneSaSflV T sa§da Center fortfarande, och lämpligast
beviljas. * d P °d af fem är 1 sendeD kan komma att af statsmedel

.. Sedan denna proposition blifvit justerad och anslagen företogs om hemSan’

rörande*1 ^ ‘rf- 7 °ch hade alltsä Utskottets

Hemställan rörande sjette punkten blifvit af denna Kammare afslagen.

fram ställda ^v Aand611 Up,pt°f härefter de 1 afseeade ä sjunde punkten
a stunda yikanden och afgaf derå propositioner, af hviska den på bi -

Den 11 Mars, e. m.

622

fall till Utskottets hemställan besvarades med öfvervägande ja. Utskottets
förslag i denna punkt var alltså af Kammaren bifallet.

Punkten 8.

Grefve Posse: Sedan Utskottets betänkande blef expediera^, har

Riksdagen fått mottaga Kongl. Maj:ts nådiga proposition om upphörande
af Statsverkets magasins-, spanmåls- och brodbakmngsrorelse i landsorten-
och om denna proposition kommer att vinna Kammarens bifall, sä
skall’deraf följa en del förändringar uti siffrorna äfven å den nu förevarande
hufvudtiteln. Under detta förhållande kan det icke vara lämpligt
att bifalla Utskottets hemställan i sist föredragna åttonde punkten
utan anhåller jag att Kammaren i stället ville på satt äfven^ redan s eu
i Medkammaren, återremittera denna punkt till Stats-Utskottet, för åt
den der må blifva omredigerad såsom omständigheterna komma att föranleda,
sedan nyssnämnda Kongl. proposition blifvit af Riksdagen behandlad.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda yrkats blef denna punkt till
Utskottet återförvisad.

Punkterna 9—11-

Biföllos.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 17, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Åttonde
Hufvudtitel;

N:o 18, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Monde
HufVudtitel:

N-o 23, i anledning af Riksdagens år 1870 församlade Revisorers
berättelse angående verkställd granskning af de under Kongl. Kommerskollegii
förvaltning ställda fonder och medel;

N-o 24, angående medgifvande för Fullmäktige i Riksgälds-kontoret
att godtgöra beloppet af några vid eldsvåda förkomna premieobligationer;

N:o 25, angående erbjuden slutliqvid för lånet till aftappning af
vattendränkta trakten Slödjan i Wermlands län;

N:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i fråga om
afskrifning ur Kronans jordebok och räkenskaper af Bole bys skattelaxfiske
*

N-o 27, i anledning af Riksdagens år 1870 församlade Revisorers
berättelse, angående granskning af statsverkets samt andra utaf allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 18b»,

628

Ben 11 Mars, e. m.

nnnlH^rncPv * af er]läIlna återremisser i andra och tjugonde

punkterna af fetats-Utskottets utlåtande N:o 13 a); och J

w ,5? 29: ?“Sående ersättning för sådana af Statskontoret förskottsvis
bestridda utgifter för hvilka statsanslag ej blifvit beviljade; °rS*0ttSm

Winfmt Bauk°-Utskottets memorial N:o 9, i anledning af Kamrarnes
beslut lorande anvandandet af banko vinsten för år 1870.

M l>å ^erJ Talmannens hemställan beslöts, att dessa nu för första sån
manträdeagda areDden Skulle SättaS främSt til1 föredragning i nästa sam -

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

err Ola Lasson från den 12 Mars under 14 dagar
Herr Johannes Jonsson från den 13 Mars under 6 dagar, och

under 14 dlgar^ Andersson frän Kopparbergs län från den 16 dennes

§ 8.

beslut^8 protokollsutdrag Yrande de vid detta sammanträde fatKammarens
ledamöter åtskiljdes kl. half 12 på natten.

In fidem
H. Husberg.