Lördagen den 11 december (Riksdagens protokoll 1948:40)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

ANDRA KAMMAREN

Nr 40

11—23 december.

Debatter m. m.

Lördagen den 11 december.

Sid.

Svar på interpellationer av

herr Henriksson ang. bevarande av konkurrenshemligheter åt

företag, som lämna konfidentiella upplysningar i samband med

statligt utredningsarbete .............................. 5

herr Ohlin ang. åtgärder för ökning av de mindre företagens

export.............................................. 8

herr Falla ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse
från priskontrollmärkningen av skor, m. m............... 13

Tisdagen den 14 december.

Svar på fråga av herr Ståhl ang. ändring av 44 § 1 mom. lagen

om kommunalstyrelse på landet m. m..................... 21

Svar på interpellation av herr Kempe ang. bristen på arbetskraft

vid järnbruken ........................................ 22

Svar på fråga av herr Ståhl ang. höjning av svinnprocenten inom

kött- och charkuterihandeln.............................. 26

Svar på interpellation av herr Hansson i Skediga ang. kristidsnämndernas
kostnader för slaktgodemännens verksamhet...... 30

Onsdagen den 15 december.

Svar på interpellationer av

herr Ståhl ang. undersökning av orsakerna till den ökade brotts -

ligheten m. m....................................... 33

herr von Seth ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar
i kommunerna................................ 64

herr Kyling ang. en av telegrafstyrelsen gjord framställning om
höjning av vissa avgifter ............. 72

1—Andra kammarens protokoll /.94S. Nr ft0.

Nr 40.

Innehåll.

Sid.

Svar på interpellation av

herr Birke ang. översyn av bensinransoneringen.............. 7&

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1948 års taxering, m. m................. 88

Torsdagen den 16 december.

Svar på interpellationer av

herr Håstad ang. åtgärder för utnyttjande av försvarets egna
fabriksanläggningars fulla kapacitet för tillverkning av krigsmateriel
............................................ 107

herr Fahlman ang. det s. k. martyravtalet mellan handelskommissionen,
industrikommissionen och priskontrollnämnden .... 111

herr Hjalmarson ang. papperstilldelning till tidskrifter........ 113

herr Hansson i Skegrie ang. jordbrukets traktorför sörj ning .... 121
herr Ohlin ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.. 126

Fredagen den 17 december.

Svar på interpellation av herr Hjalmarson ang. lättnader i kontrollen
över försäljningsskattens utgörande inom guldsmeds branschen.

............................................. 165

Handelsavtal med Spanien.................................. 172

Handelsavtal med Grekland................................ 174

Arbetarskyddslag.......................................... 178

Torsdagen den 23 december.

Riksdagens avslutande .................................... 199

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 15 december.

Statsutskottets memorial nr 244, ang. tilläggsstat I till riksstaten .. 88

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. förordning om särskilt
anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m................................. 88

Bankoutskottets utlåtande nr 57, ang. ändrad lönegradsplacering
för expeditionsvakt vid militieombudsmansexpeditionen ...... 106

— nr 58, ang. understöd åt Ester Lovisa Teilberg ............ 106

Jordbruksutskottets utlåtande nr 71, ang. ändrad lydelse av förordningen
ang. bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur m. m... 106

— nr 72, ang. ersättning till djurägare vid paratyfus hos höns .. 106

Innehåll.

Nr 40.

Fredagen den 17 december.

Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 22, ang. en mellan Sverige och Spanien
träffad liandelsöverenskommelse...................... 172

— nr 23, ang. en mellan svenska och grekiska regeringarna träffad

handelsöverenskommelse ................................ 174

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, ang. arbetarskyddslag m. m... 178

Torsdagen den 23 december.

Riksdagsbeslutet .......................................... 199

Kungl. brev ang. riksdagens avslutande...................... 199

Lördagen den 11 december 1948.

Nr 40.

Lördagen den 11 december.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
december.

§ 2.

Svar på interpellation ang. bevarande
av konkurrenshemligheter åt företag,
som lämna konfidentiella upplysningar
i samband med statligt utredningsarbete.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som anförde:
Herr talman! Herr Henriksson har frågat
mig, huruvida jag vore villig att
lämna en redogörelse för de möjligheter,
som förefinnas att effektivt bevara
konkurrenshemligheter åt företag,
som lämna konfidentiella upplysningar
i samband med statligt utredningsarbete.
I anledning härav får jag anföra
följande.

Spörsmålet har aktualiserats genom
att eu person, som tidigare anlitats såsom
biträdande sekreterare i 1946 års
glasindustrikommitté och i denna egenskap
fått tillgång till vissa av landets
glasindustrier lämnade uppgifter, numera
tillträtt en befattning vid ett glasbruk.

Glasindustrikommittén har bland
annat sysslat med att genom utsända
frågeformulär insamla uppgifter av teknisk,
ekonomisk och social natur rörande
förhållandena inom glasindustrien.
1 en del av de utsända skrivelserna
har angivits, att de erhållna detaljuppgifterna
vore avsedda att uteslutande
komma till ordförandens och
sekreterarens kännedom eller att uppgifterna
skulle behandlas såsom konfidentiella.

Beträffande möjligheterna att bevara
sekretessen kring upplysningar, som
på detta sätt konfidentiellt lämnats, får
jag till en början hänvisa till straffbestämmelserna
för ämbetsbrott. I strafflagen
stadgas i dess nya lydelse straff
för ämbetsman eller förutvarande ämbetsman,
som yppar vad han är pliktig
att hemlighålla, eller olovligen utnyttjar
sådan hemlighet (25 kap. 3 §). Med
ämbetsmän jämställas, bland andra,
statsanställda av den kategori som åsyftas
i interpellationen. Om en sekreterare
i en statlig utrcdningskommitté
från en näringsidkare erhåller en uppgift,
som skall behandlas konfidentiellt,
är det alltså hans tjänsteplikt att hemlighålla
uppgiften och att icke olovligen
utnyttja den. Bryter han mot denna
tjänsteplikt, är han förfallen till
straff enligt strafflagen, detta även om
händelsen inträffar sedan han lämnat
sin statliga tjänst.

Herr Henriksson har berört förekomsten
inom det privata näringslivet
av s. k. konkurrensklausuler i anställningskontrakt.
Närmast tänker han därvid
på anställningsförhållandena i
branschorganisationer, men saken förekommer
ju även inom näringslivet i
allmänhet. Genom en sådan klausul får
exempelvis den anställde, vanligen vid
ett på förhand bestämt vite, förbinda
sig att avstå från att inom viss tid efter
anställningens upphörande taga plats
vare sig i ett konkurrerande företag
eller eljest så, att han i sin nya verksamhet
kan till skada för konkurrenter
utnyttja sin speciella sakkunskap från
den tidigare anställningen. Om jag rätt
fattat herr Henriksson, menar han nu,
att statsverket på något liknande sätt
skulle förplikta sina i bl. a. utredningsarbete
anställda tjänstemän att för viss
tid avstå från att taga anställning i

Nr 40.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. bevarande av konkurrenshemligheter åt företag, som

lämna konfidentiella upplysningar i samband med statligt utredningsarbete.

företag, där deras i utredningsarbetet
förvärvade sakkännedom kunde giva
deras arbetsgivare ett slags övertag
gentemot konkurrerande företag.

I anledning härav förtjänar det emellertid
framhållas, att det torde vara en
allmän uppfattning att konkurrensklausulerna
vid företagen ofta gå för långt
och alltför mycket binda den anställde.
I denna kammare blev chefen för justitiedepartementet
den 23 november 1946
tillfrågad, huruvida han uppmärksammat
den tilltagande tendensen bland
industriföretagarna att binda sina anställda
genom konkurrensklausul och
om han hade för avsikt att vidtaga erforderliga
åtgärder till skydd för de
anställda. Justitieministern anförde i
sitt den 14 december 1946 avgivna svar
bland annat, att mycket talade för att
den förefintliga lagbestämmelsen i detta
ämne, d. v. s. 38 § avtalslagen, icke i
och för sig erbjöde tillräckligt skydd
för de anställda, samt hänvisade i övrigt
till pågående förhandlingar mellan
partsorganisationerna. Dessa ha numera
resulterat i en överenskommelse
(av den 19 november 1947) mellan Arbetsgivareföreningen
och Industritjänstemannaförbundet,
enligt vilken konkurrensförbud
bör ifrågasättas endast
vid företag, där yrkeshemligheter finnas,
och blott för tjänstemän, som under
tjänstgöringen får kännedom om
dylik yrkeshemlighet och genom utbildning
och erfarenhet har förutsättning
att göra bruk av sin kännedom.
Man synes alltså inom näringslivet eftersträva
att begränsa användningen av
konkurrensförbud till att utgöra skydd
för yrkeshemligheter.

Det bör framhållas, att det av herr
Henriksson berörda spörsmålet har en
åtskilligt vidare räckvidd både ur det
allmännas och ur näringslivets synpunkt
än vad det åberopade fallet närmast
ger vid handen. Inte bara inom
utredningar sådana som glasindustrikommittén
utan också inom kommis -

sionsväsendet och förvaltningen är det
ju icke ovanligt att de anställda få
kännedom om olika förhållanden av
ömtålig beskaffenhet, avseende enskilda
företag. Samtidigt är det, alldeles speciellt
inom krisorganen, ett ej minst
från näringslivets sida med styrka hävdat
önskemål, att tjänstemännen skola
äga så mycket sakkunskap som möjligt
rörande det område av näringslivet,
som organet i fråga betjänar. Detta
önskemål tillgodoses ofta, ej sällan under
välvillig medverkan från företagens
sida, på så sätt att tjänstemän från
olika företag övergå i kommissionstjänst.
Ibland stannar vederbörande för
alltid i statstjänsten, ibland återgår han
efter något år till näringslivet. Dessutom
händer det i ej ringa utsträckning att
duktigt folk från kommissioner eller
förvaltningen erbjudas att övergå i enskild
tjänst. Det är tydligt att denna
cirkulation på många sätt är nyttig
både ur det allmännas och ur näringslivets
synpunkt. En sådan cirkulation
skulle uppenbarligen i hög grad hindras,
om staten i allmänhet skulle binda
sina utredningssekreterare eller kommissionstjänstemän
med klausuler, innefattande
förbud att under viss tid
övergå i likartad enskild tjänst.

Vidare yttrade:

Ilerr HENRIKSSON: Herr talman! Jag
ber att få tacka handelsministern för
hans tillmötesgående att svara på min
interpellation.

Jag måste dock säga, att jag hade
hoppats få något klarare besked av handelsministern,
hur han personligen
tänkt sig att man skulle kunna lösa det
problem, som jag har berört i min interpellation.
Jag är för min del fullt
medveten om att det är ett ganska besvärligt
problem, som här möter, och
att det naturligtvis gäller att väga olika
berättigade intressen mot varandra.
Men man kan å andra sidan inte kom -

Nr 40.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. bevarande av konkurrenshemligheter åt företag, som

lämna konfidentiella upplysningar i samband med statligt utredningsarbete.

ma förbi, att företag, som av en utredning
eller ett ämbetsverk anmodas att
inkomma med detaljerade upplysningar
rörande sin tillverkning och sina förhållanden
i övrigt, ha rätt att fordra,
att myndigheternas sekretessutfästelser
uppfyllas. Jag kan försäkra herr statsrådet,
att man inom näringslivet är
synnerligen intresserad av att få veta,
hur den ansvariga departementschefen
anser att den saken bör ordnas.

I interpellationssvaret hänvisar herr
statsrådet till straffbestämmelserna för
ämbetsbrott. Jag har emellertid svårt
att se, att det är en tillfredsställande
lösning av problemet att endast begagna
sig av ifrågavarande paragraf. Man
frågar sig nämligen: Vad är straffbart
eller icke i detta sammanhang? Låt oss
som exempel ta en person, som är medlem
av en utredning och som därigenom
får möjlighet att ganska ingående
tränga in i förhållandena inom den del
av näringslivet, som utredningens arbete
berör. Han får exempelvis tillfälle
att i detalj analysera de olika företagens
produktions- och affärsmetoder, och
han får kännedom om de idéer, som
företagen så att säga leva på och som
måste anses vara deras egendom — det
är ju tack vare dessa idéer som företagen
ha möjlighet att hävda sig i det
allmänna slagsmålet på marknaden.
Denne person, som deltar i utredningsarbetet,
får alltså en kännedom om alla
dessa ting, som han bär med sig inombords.
Hur skall man då, om vederbörande
träder i tjänst hos ett enskilt
företag inom området i fråga, kunna
göra gällande, att den och den åtgärden,
som detta företag vidtar, har kommit
till stånd genom att han gjort sig
skyldig till brott enligt straffbestämmelserna
för ämbetsbrott? Han kan ju
många gånger inte själv vara medveten
om att han olovligen begagnat sig av en
viss kunskap.

Kruxet här iir alltså, att sedan en
person genom statsmakternas försorg

kunnat magasinera en mängd vetande,
kan ett enskilt företag köpa hela förpackningen,
så att säga. Det är mot
detta som man måste ställa sig betänksam,
och det vore synnerligen intressant
att få veta, hur statsmakterna tänkt
sig att klara en sådan situation. I det
nu aktuella fallet, som dock endast fått
tjäna som utgångspunkt för ett resande
av frågan, har utredningskommittén i
ett digert frågeformulär infordrat mycket
detaljerade upplysningar och ställt
mycket närgångna frågor. Man har därtill
begärt att få del av alla uppgifter,
som lämnats till kommerskollegiums
statistik och som likaledes äro av konfidentiell
natur. Vidare har, om jag inte
är fel underrättad, den person, som
senare gått i enskild tjänst, rest omkring
till ett tiotal glasbruk och ordentligt
studerat hela deras verksamhet.
Under sådana förhållanden är det inte
att undra på, att hela industrien känner
sig upprörd över vad som inträffat.

I sitt interpellationssvar berör statsrådet
ganska utförligt frågan om de
s. k. konkurrensklausuler, som man
inom näringslivet brukar införa i en
del anställningskontrakt. Jag vill oförbehållsamt
erkänna, att man därvid nog
många gånger har gått för långt i sina
försök att skydda företagens produktionshemlighcter,
men jag tror att den
överenskommelse, som nu har träffats
mellan Arbetsgivareföreningen och Industritjänstemannaförbundet,
innebär
en lösning av problemet för det enskilda
näringslivets del. Man har respekterat
varandras synpunkter och
nått fram till en överenskommelse, som,
efter vad jag förmodar, på båda håll
anses innebära en vettig kompromiss.

Det är alldeles riktigt vad statsrådet
påpekar i slutet av interpellationssvaret,
nämligen att det spörsmål, som jag
tagit upp i min interpellation, har en
vidare räckvidd än som framgår av
det fall, som bildar utgångspunkt för
intcrpellationcn. Spörsmålet berör ock -

Nr 40.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

så hela kommissionsväsendet. Det är
ingen tvekan om att man inom näringslivet
många gånger är ganska bekymrad
inför tanken att konfidentiellt lämnade
upplysningar genom kommissionsväsendet
kunna hamna på ställen, där de
inte böra hamna. Med hänsyn härtill
är det av ännu större intresse att få
veta, hur statsmakterna tänka sig lösningen
av det problem, som jag här
berört.

Jag kan inte för min del i dag själv
ge anvisning på någon patentlösning.
Jag har emellertid velat resa frågan,
därför att jag vet, att man överallt undrar,
hur det skall bli i fortsättningen
och vilka möjligheter de statliga myndigheterna
verkligen ha att garantera
sekretessen i fråga om de upplysningar,
som näringslivet lämnar. Vi äro väl alla
överens om att om vårt utredningsväsende
skall kunna fungera på det sätt, som
det bör fungera, så måste i många fall
rätt ingående upplysningar lämnas om
det enskilda näringslivets förhållanden.
Men kunna inte statsmakterna lämna
näringslivet tillräckliga garantier för
att sekretessen respekteras och bevaras,
så måste det bli förenat med svårigheter
att få in de nödvändiga upplysningarna.

Det var detta som var motivet till
min fråga, och jag vore mycket tacksam,
om det kunde lämnas ett mer preciserat
meddelande angående de åtgärder,
som äro tänkbara, eller att man i
varje fall finge veta, huruvida statsrådet
har för avsikt att ägna spörsmålet
ytterligare uppmärksamhet i syfte
att finna en lösning, som kan vara tillfredsställande
ur näringslivets synpunkt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Såsom
interpellanten framhållit, är det ju
här fråga om ett spörsmål av mycket
stor räckvidd. Det är inte bara de direkt
statsanställda utan även många andra

ökning av de mindre företagens export.

kategorier, som man får tänka på, när
det gäller att skapa största möjliga garantier
för att inte upplysningar om
t. ex. företagens konkurrenshemligheter
användas på sådant sätt, att en enskild
företagare kan draga vinning av dem.
Men hur man skall kunna utforma sådana
bestämmelser, kan jag inte nu uttala
mig om.

När det gäller det särskilda fall, som
berörts i interpellationen, har jag fått
besked om att huvudsekreteraren i vederbörande
kommitté har den uppfattningen,
att de upplysningar, som ha
lämnats från företagens sida, inte voro
av sådan art, att den man, som har
lämnat kommittén för att övergå i enskild
tjänst, kunde ha något speciellt
intresse av att utnyttja dessa upplysningar
i vinningssyfte, om jag så får
säga. Men det är helt naturligt, att de
tjänstemän och sakkunniga, som äro
verksamma inom olika kommittéer, genom
denna sin verksamhet kunna få
en helt annan överblick än många andra
över näringslivets problem, och jag förnekar,
som sagt, inte att det problem,
som herr Henriksson har berört, föreligger.
Jag kan också gott tillägga, att
jag anser problemet vara av den storleksordning,
att man med uppmärksamhet
bör följa utvecklingen. För närvarande
är jag emellertid inte beredd att
ge ens en antydan om hur man skall
kunna rå på problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
ökning av de mindre företagens export.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Ohlin har, med utgångspunkt från de
olika statliga åtgärderna för att stimulera
exporten, i sin interpellation velat
konstatera, att större företag ha lättare
än mindre företag att omedelbart draga

Lördagen den 11

Svar på interpellation ang. åtgärder för

full nytta av de exportstimulerande åtgärderna.
I anslutning härtill och under
betonande också i övrigt av de
mindre företagens svårigheter att åstadkomma
en exportökning har han frågat
mig »Vilka särskilda åtgärder avser
regeringen att vidtaga för att under de
närmaste åren underlätta en ökning av
de mindre företagens export?»

Med anledning av vad som anförts
vill jag gärna bekräfta, att de åsyftade
exportstimulerande åtgärderna äro av
sådant slag, att de främst komma de
större exportföretagen till godo. Det är
emellertid helt naturligt att man under
första skedet i exportökningsarbetet
främst inriktar sig på sådana åtgärder,
som kunna väntas resultera i en mera
betydande och snar exportökning. I sakens
natur ligger, att det i ett sådant
läge i första hand är de större exportföretagen,
vilkas produktion man tar
fasta på. Vad beträffar de mindre företagens
möjligheter, är det för deras del
mestadels fråga om en angelägenhet på
något längre sikt. Interpellanten har ju
för sin del i viss mån bestyrkt detta
genom att fråga vad regeringen avser
att göra för att »under de närmaste
åren» underlätta en ökning av de mindre
företagens export.

Som bekant ha småindustriens utvecklingsmöjligheter
under senare år
varit föremål för särskild uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Jag kan
här erinra om småföretagsutredningens
undersökningar av möjligheterna att
främja hantverkets och småindustriens
utveckling. Åtskilliga av de förslag, som
av utredningen framlagts i detta syfte,
ha föranlett ytterligare åtgärder. Sålunda
ha under hösten tillkallats särskilda
sakkunniga för att utreda frågan
om verkstadslokaler för småföretag
inom industri och hantverk. Småindustriens
lokaliseringsproblem innefattas
i utredningen om näringslivets lokalisering.
En översyn av yrkesskoleväseiulet,
som i sinom tid kommer alt lända till
nytta för småindustrien, ingår i 1940

december 1948. Nr 40.

ökning av de mindre företagens export.

års skolkommissions uppdrag. Hantverksinstitutet
har erhållit ökade anslag
för fortsatt utbyggnad, vilket ävenledes
kommer att bliva till gagn för småföretagarna.

Vad angår småföretagarnas möjlighet
att deltaga i export konstaterade småföretagsutredningen,
att de mindre företagarnas
exportsvårigheter till väsentlig
del endast utgjorde en förstoring av
vissa förhållanden med avseende på
småföretagens organisation och försäljningsmetoder
över huvud taget, framför
allt i vad gällde jämn kvalitet och bestämda
leveranstider. Med utgångspunkt
från bl. a. de refererade synpunkterna
föreslog utredningen, att man såsom en
första åtgärd till främjandet av exporten
borde upprätta en utrednings- och
upplysningstjänst angående utländska
marknadsförhållanden, förenad med en
rådgivningsservice beträffande särskilt
exportförsäljningsteknik. Sedan småföretagsutredningens
förslag framlades
år 1945, ha de reala frågeställningarna
förändrats. Flera bolag och sammanslutningar
ha kommit till stånd, som ha
till syfte att betjäna småföretagen med
avseende ej minst på deras export. Ett
stort antal enskilda agenter och firmor
arbeta vidare i liknande syfte. Ej ringa
resultat ha redan vunnits på dessa vägar,
och uppenbarligen har man all anledning
att i första hand lita till fortsatt
arbete på denna linje, som så att
säga är småföretagens egen. Behovet av
en stegrad export framträder å andra
sidan nu starkare än någonsin. Det ligger
då nära att också det allmänna söker
medverka till en intensifiering av
småföretagens exportsträvanden.

Otvivelaktigt är det ur många synpunkter
en svår och arbetskrävande
uppgift att öka småföretagens export.
Det arbete, som kan komma att nedläggas
på detta område, torde delvis
endast på längre sikt kunna ge mera
märkbara resultat. Just av denna anledning
förefaller det emellertid vara
skäl att snarast för ändamålet tillskapa

10 Nr 40. Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för ökning av de mindre företagens export.

ett sorts stödorgan. Jag har för avsikt
att i handelsdepartementets anslagsäskande
för budgetåret 1949/50 föreslå
ett anslag, avsett att möjliggöra inrättande
— i huvudsaklig överensstämmelse
med småföretagsutredningens förslag
-— av en småindustriens exportbyrå
i anslutning till Sveriges allmänna exportförening.
Denna skulle ha till uppgift
att främja hantverkets och småindustriens
export. Helt naturligt kan
det ej förekomma att en sådan byrå
skulle åtaga sig praktiska försälj ningseller
agenturuppgifter. Den bör emellertid
kunna införskaffa utredning om
lämpliga marknader och exportartiklar,
ha säker översikt över olika lämpliga
agenturfirmor och andra företag, till
vilka småföretagen kunna hänvisas i
enskilda fall, och i allmänhet gå småföretagen
till handa med avseende på
försäljningsfrågor av mera generellt intresse.
Med hänsyn till angelägenheten
att snarast komma i gång ämnar jag
undersöka möjligheterna att låta byrån
provisoriskt börja sitt arbete redan under
första halvåret 1949.

Det är min förhoppning att den ökade
kontakt, som härigenom kan åstadkommas
mellan svenska småföretag och
olika utlandsmarknader, i sinom tid
skall resultera i en ökad export från
småföretagens sida.

Härpå yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber
att få tacka herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet för det svar,
som han här har lämnat på min interpellation.

Statsrådet bekräftar i detta svar, att
de av mig åsyftade statliga åtgärderna i
exportstimulerande syfte äro av sådant
slag, att de främst komma de större exportföretagen
till godo. Och statsrådet
tillägger: »Det är emellertid helt naturligt
att man under första skedet i exportökningsarbetet
främst inriktar sig
på sådana åtgärder, som kunna väntas

resultera i en mera betydande och snar
exportökning. I sakens natur ligger, att
det i ett sådant läge i första hand är
de större exportföretagen, vilkas produktion
man tar fasta på. Vad beträffar
de mindre företagens möjligheter, är
det för deras del mestadels fråga om
en angelägenhet på något längre sikt.»

Jag har inte i och för sig något att
invända mot den ståndpunkt, som handelsministern
sålunda har intagit, men
jag vill framhålla, att i åtskilliga fall
torde även smärre företag vara i stånd
att öka sin export redan under loppet
av nästa år, om de produktionsmässiga
förutsättningarna för en produktion av
lämpligt slag kunna skapas.

Det positiva i det svar, som lämnats,
är handelsministerns meddelande om
att han har för avsikt att föreslå inrättandet
av en byrå för främjande av
hantverkets och småindustriens export,
vilken byrå skulle vara knuten till Exportföreningen
och organiserad i huvudsaklig
överensstämmelse med småföretagsutredningens
förslag. Jag hälsar
detta meddelande med tillfredsställelse
och vill särskilt betona önskvärdheten
av att man sörjer för en tillräckligt intim
kontakt mellan byrån å ena sidan
och småindustrien och hantverket å
andra sidan. Jag anser i likhet med
småföretagsutredningen, att det vore
ändamålsenligt att man med byrån associerade
personer med förtroendeställning
inom småindustriens och hantverkets
företag och organisationer. Utredningen
hade tänkt sig, att någon sorts
rådgivande nämnd skulle inrättas, och
jag hoppas att statsrådets uttalande om
att åtgärden skall stå i huvudsaklig
överensstämmelse med småföretagsutredningens
förslag betyder, att även ett
organ av detta slag kommer till stånd.

Jag vill emellertid göra ett tillägg till
de uppgifter för en sådan byrå, som
statsrådet omnämner i interpellationssvaret.
Det förefaller mig mycket lämpligt,
att byrån såsom första uppgift
skulle ha att göra en kartläggning av

Lördagen den 11

Svar på interpellation ang. åtgärder för

exporten och exportmöjligheterna, när
det gäller företag av här ifrågavarande
typ inom olika näringsgrenar. Man
skulle alltså göra en marknadsundersökning,
om jag så får kalla det, med
tanke på byråns eget arbete. Man borde
både enquétevägen och genom insamlande
av statistiska uppgifter försöka
klarlägga, hur vederbörande företagare
själva se på sina möjligheter att öka
exporten. På detta sätt skulle man få
bättre reda på var det egentligen finns
utsikter att kunna öka exporten. Att en
sådan utredning bör ske i samverkan
med vederbörande näringsorganisationer
är uppenbart.

Småföretagsutredningen var inne på
tanken på en sådan kartläggning som
jag här angivit, men sedan har det inte
skett någonting — det var ju i december
1945 som utredningens betänkande
framlades. Jag tror att det är viktigt,
att en undersökning nu kommer till
stånd utan dröjsmål. Den skulle bl. a.
underlätta för våra förhandlare, som
resa ut för att göra upp avtal med
andra länder om varulistor för export
och import, att till fullo beakta de intressen
som kunna föreligga. Om man
i ett sådant fall ser på varje rubrik för
sig, kanske inte behovet av särskilda
hänsyn till exportens befrämjande ter
sig lika klart som om man har sammanställningar,
vilka visa att alla dessa
smärre belopp tillsammantagna dock
utgöra summor av en viss betydelse.

Över huvud taget tror jag, herr talman,
att vi för närvarande veta alltför
litet om småindustriens och hantverkets
företag, alltså inte endast om deras
exportmöjligheter, utan även om
deras verksamhet i övrigt.

I en artikel i Morgon-Tidningen för
inte länge sedan har statsrådet förklarat,
att man borde överväga att vid
byggnadstillståndsgivningen ännu mer
än hittills beakta exportsynpunkterna.
Jag har inte någon invändning att göra
mot detta, men jag vill göra det tillägget,
att det tarvas en särskild uppmärk -

december 1948. Nr 40.

ökning av de mindre företagens export.

samhet från myndigheternas sida för
att småföretagens exportsynpunkter
skola bli i samma grad beaktade som
de större företagens.

Det viktigaste, som man har att göra
om man önskar en ökning av exporten
från företag av denna typ och vill ha
verkningar på relativt kort sikt, torde
emellertid vara att sörja för att råvaror
och halvfabrikat tillhandahållas i
erforderlig utsträckning. För närvarande
råder det ju av kända skäl en viss
osäkerhet, särskilt för de mindre företagens
vidkommande, i fråga om den
framtida råvaruförsörjningen. Många av
småföretagen ha inte haft samma finansiella
eller andra möjligheter att
sörja för lagerhållning som de större
företagen, och de äro därför mera beroende
av regelbunden tillförsel av råvaror.
Det är därför angeläget att försörjningskommissionerna
så mycket
som möjligt se till, även om detta skulle
kräva alldeles särskilda omsorger
från deras sida, att råvarutillförseln
flyter jämnt och på sådant sätt, att de
mindre företagens exportintressen bli
beaktade.

En stor del av dessa råvaror komma
som bekant från utlandet, och man kan
fråga sig om det verkligen är nödvändigt
att avslå ansökningar om import
av råvaror i sådana fall, då produktionen
är avsedd att gå till export och
exportvärdet skulle vara mångdubbelt
större än kostnaden för importen.

Det finns ingen anledning att ta upp
en mera långvarig debatt om denna sak
i dag, men jag vill nämna ett enda
exempel. Det var en fabrikant, som
gjort flerfaldiga försök under fjolåret
att få importera förnicklade bandjärn
för ungefär 7 000 kronor. Denna import
skulle ha möjliggjort för honom
att åta sig leveranser för export på
ungefär 100 000 kronor, d. v. s. ungefär
14 gånger så mycket, men han fick
ändå avslag på sin hemställan.

Nu är det klart att det kan finnas
många komplicerande faktorer — man

12 Nr 40.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

får t. ex. ta hänsyn till vilka länder
som skulle kunna tillhandahålla råvaran
och på vilka marknader produkterna
skulle avsättas — men om det
inte är något av länderna med de allra
hårdaste valutorna som tillhandahåller
råvaran — vi kunna t. ex. tänka oss
Belgien och en del andra länder, som
inta en viss mellanställning — och varorna
skola gå till en relativt god exportmarknad,
bör väl en sådan mångdubhling
av värdet som jag nämnde
kunna uppväga omväxling från den ena
valutan till den andra.

Om vårt land skall lyckas med exportoffensiven
för de mindre företagens
vidkommande — samma synpunkter
gälla även för de större företagen
— måste vi ha ett visst minimirörelsekapital
av främmande valutor för att
finansiera import av erforderliga råvaror
och halvfabrikat i de fall, då denna
import kan leda till en exportökning i
en nära framtid av flerdubbelt större
värde.

Eftersom man nu, såsom herr statsrådet
angav i den nyssnämnda artikeln,
tycks ha planer på att möjliggöra
en friare valutadisposition särskilt för
de större företagen — jag har ingen
invändning att framföra på denna
punkt — är det synnerligen angeläget
att myndigheterna på andra vägar, särskilt
vid behandlingen av konkreta ansökningar
i industri- och handelskommissionerna,
se till att inte småföretagen
i verkligheten bli missgynnade.

Det har omtalats i den allmänna debatten
och i pressen liksom också från
regeringsbänken här i denna kammare,
att man förbereder vissa åtgärder för
att öka tillgången på arbetskraft för exportproduktion.
Det är viktigt att dessa
åtgärder inte få sådan utformning,
att exportfähiga mindre företag sättas
i efterhand.

Jag anser dock, herr talman, såsom
jag tidigare sagt, att än viktigare än
dessa åtgärder på lång sikt, vilka i och
för sig äro väl motiverade, är att de

ökning av de mindre företagens export.

produktionsmässiga villkoren för exportindustrien
göras så gynnsamma
som möjligt. Vi ha såvitt jag förstår
anledning att räkna med att avsättningsmöjligheterna
i utlandet för de
mindre företagens produkter bli mindre
gynnsamma om något år än vad de
ha varit de senaste åren, bland annat
emedan man kan räkna med att den
tyska industrien, som ju tidigare i stor
utsträckning exporterat detta slags varor
men som knappast spelat någon
roll under senare år, åter kommer att
uppträda som försäljare av dessa varuslag.
Detta förefaller mig vara en ytterligare
anledning för oss att omedelbart
vidta alla de förberedelser, som
äro möjliga för att stärka de mindre
företagens konkurrenskraft på exportmarknaden.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Om
en ansökan att få importera för 7 000
kronor redovisas på sådant sätt, att det
omedelbart framgår att importen skulle
medföra en exportaffär på 100 000 kronor,
då skall det inte vålla vederbörande
företag så stora svårigheter att få
en licensansökan bifallen. Jag måste
emellertid här göra samma reservation
som herr Ohlin fann nödigt att göra:
man kan inte göra ett generellt uttalande
av sådan innebörd, utan man
måste i många fall ta hänsyn till speciella
omständigheter. Om emellertid
ärendet ligger till på det sättet, att vederbörande
sökande, samtidigt som
han lämnar in ansökan om importlicens
till exempelvis handelskommissionen,
förklarar att han ämnar använda
de importerade varorna för produktion
av exportvaror till ett mångdubbelt
större belopp, då ha myndigheterna ett
positivt intresse av att bifalla en sådan
ansökan.

Vi ha under den senaste tiden sökt
göra en kartläggning av vilka möjligheter
vi ha i allmänhet att åstadkom -

Lördagen den 11 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

ma en exportökning. Jag kan inte påstå
att undersökningarna äro färdiga
ännu, men vi veta i alla fall mera om
denna sak nu än vi vetat tidigare. När
vi nu ha ställt i utsikt en friare behandling
av ärenden om import, som
kan medverka till en ökning av exporten,
ha vi gjort det för att i någon mån
avlasta näringslivet besvär med ansökningar
hos kommissionerna. Den friare
valutadisposition jag syftade på i
den artikel, till vilken herr Ohlin hänvisade,
skulle alltså innebära att om ett
företag, stort eller litet, i ett försäljningsprogram
kan påvisa, att det behöver
råvaror i en viss utsträckning, och
om vederbörande kommission finner
skäligt medge import av dessa, skola
de nödvändiga licenserna beviljas på
en gång.

Vi ha under en viss tid praktiserat
ett sådant system med två företag, och
det har utfallit mycket tillfredsställande.
Så länge vi ha brist på utländska
valutor av olika slag, måste vår verksamhet
naturligtvis vara i viss mån begränsad,
men jag delar herr Ohlins
önskemål att man skall få större rörelsefrihet
i form av t. ex. en ökad valutareserv.
När vi kommit dithän, att företagen
kunna känna sig trygga för sin
råvaruförsörjning för längre tid än de
kunna göra nu, då ha vi ett bevis för
att vi äro på den rätta vägen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden
medgiven befrielse från
priskontrollmärkningen av skor, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementct,
statsrådet fru KOCK, som anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Falla till mig riktat
följande frågor:

1. Är statsrådet villig lämna en re -

dogörelse för omständigheterna kring
den av priskontrollnämnden medgivna
befrielsen för vissa till Kooperativa
förbundet anslutna skofabriker och
skobutiker att slippa priskontrollmärkningen
av skor?

2. Vad är anledningen till att denna
befrielse, som icke medgivits enskilda
skofabrikanter och skohandlare med
samma förutsättningar därför, icke bekantgjorts? 3.

Är statsrådet beredd att låta verkställa
eu översyn av kommissionsväsendet
i sin helhet i syfte att skapa
verksamma garantier för att principen
om allas likhet inför lagen hålles i
helgd?

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Systemet med s. k. P-skodon tillkom
i slutet av år 1942. överenskommelse
träffades då mellan priskontrollnämnden
och skofabrikanterna om tillverkning
av P-skodon, vilka omfattade viss
del av skoproduktionen och beträffande
vilkas utförande och priser särskilda
bestämmelser utfärdades. Bland annat
bestämdes, att P-skorna skulle
stämplas i botten på visst sätt och förses
med en särskild märklapp, upptagande
orden »Priskontrollerad vara»,
artikelns P-nummer och utförsäljningspris
i detaljhandeln. Såsom villkor för
erhållande av bottenläderstilldelning
föreskrevs, att varje skofabrik måste
förbinda sig alt tillverka lägst 30 procent
av sin totala skoproduktion såsom
P-skor. Redan vid de diskussioner,
som fördes i samband med P-skosystemets
införande, framkom, att vissa underleverantörer
till Kooperativa förbundet
tillverkade skor, som i kvalitetshänseende
kunde jämföras med Pskor,
men vilkas detaljhandelspriser
understego P-skopriserna på jämförbara
artiklar. Då skyldigheten att tillverka
P-skodon från början icke omfattade
mer än 30 procent av den totala
produktionen, behövde emellertid

Nr 10.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

ifrågavarande skodon icke inräknas i
P-skoproduktionen under de första
åren av P-skosystemets giltighetstid
utan kunde räknas till den s. k. fria delen
av skoproduktionen.

I mitten av år 1945 inträdde en sådan
förbättring i försörjningsläget, att
extra tilldelningar av bottenläder kunde
medgivas. Det bestämdes då, att dessa
extra tilldelningar huvudsakligen skulle
användas för tillverkning av P-skor.
Då sålunda andelen av P-skor i skoproduktionen
steg, blev det aktuellt för
de förut berörda underleverantörerna
till Kooperativa förbundet att genom
förbundet ansöka hos priskontrollnämnden
om att få de prisbilliga skodon,
vilka icke hade inräknats i P-skotillverkningen,
räknade såsom P-skor.
Då emellertid avsikten icke var, att
priserna på dessa skor skulle höjas till
P-skoprisernas nivå, ansökte förbundet
samtidigt om befrielse från skyldigheten
att P-stämpla och med särskild
prislapp märka dessa skor. Nämnden
biföll förbundets ansökan, enär nämnden
ansåg, att förutsättningar för en
effektiv kontroll av prissättningen på
ifrågavarande skor funnos och att det
låg i nämndens intresse, att de låga
priserna på dessa skor bibehöllos. I
skrivelse den 10 januari 1946, undertecknad
av nämndens dåvarande ordförande,
meddelade nämnden sitt beslut
att godkänna förbundets framställning,
under förutsättning att de priser,
som tillämpades på ifrågavarande skor
enligt gällande bruttoprislista av den
22 december 1945, icke överskredos.
Nämndens medgivande i förevarande
fall beträffande befrielse från stämplings-
och märkningsskyldighet har sålunda
gällt först från och med den 1
januari 1946, icke alltsedan 1942 som
intcrpellantcn velat göra gällande.

Interpellanten har uttalat, att enskilda
företagare, som haft samma förutsättningar
som Kooperativa förbundet
för befrielse från stämplings- och

märkningsskyldighet, skulle ha vägrats
sådan befrielse av priskontrollnämnden.
Med anledning härav får jag nämna,
att någon framställning om befrielse
från sådan skyldighet, liknande den
som gjorts av Kooperativa förbundet,
icke har inkommit till nämnden. Visserligen
ha ansökningar om befrielse
från stämplings- och märkningsskyldighet
tid efter annan gjorts både från enstaka
fabriker och från Svenska skofabrikantföreningen,
men dessa framställningar
ha alltid avsett generell befrielse
från denna skyldighet, något
som nämnden av olika skäl icke ansett
sig kunna godkänna. Icke i något fält
har ansökning gjorts om befrielse från
skyldighet att stämpla och märka endast
den del av P-skoproduktionen,
vars priser legat lägre än de för Pskorna
fastställda priserna. Om sådan
framställning hade ingivits till priskontrollnämnden,
skulle den givetvis
ha behandlats ur samma synpunkter,
som anlagts vid bedömningen av Kooperativa
förbundets ansökan.

Interpellanten har vidare frågat om
anledningen till att nämnda befrielse
för Kooperativa förbundet icke bekantgjorts.
Jag vill på denna punkt erinra
om att nämndens beslut i fråga om befrielse
från skyldigheten att P-stämpla
och märka vissa skodon avsett en enstaka
sökande, vars hela produktion
avsättes i egna detaljaffärer. Någon
anledning har därför icke synts föreligga
att i särskild ordning giva offentlighet
åt beslutet, lika litet som övriga
beslut av begränsad räckvidd meddelas
andra än närmast berörda parter. Något
»hemlighållande» av beslutet har
det under inga förhållanden varit fråga
om.

Interpellanten har även berört det
förhållandet att ett par av Kooperativa
förbundets underleverantörer i sin Pskoproduktion
inräknat skor, som ej
uppfyllt prisfordringarna för P-skodon.
Härmed förhåller sig på följande sätt.

Lördagen den 11 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

Priskontrollnämnden företager fortlöpande
undersökningar vid landets
skofabriker för att kontrollera att gällande
tillverkningsbestämmelser i fråga
om P-skor uppfyllas. Vid sådan undersökning
har framkommit, att två av
Kooperativa förbundets underleverantörer
— självständiga företag, som enligt
överenskommelse med förbundet
leverera i huvudsak hela sin skoproduktion
till förbundet — under åren
1946—1947 såsom P-skor inräknat tillsammans
cirka 55 000 par icke Pstämplade
skor. Beträffande dessa skodon
ha icke de villkor uppfyllts, som
nämnden uppställt som förutsättning
för sitt medgivande om befrielse för de
med Kooperativa förbundet samarbetande
skofabrikerna från skyldigheten
att stämpla och märka vissa skodon. I
ett fall hade sålunda de från Kooperativa
förbundet erhållna direktiven om
vilka skodon, som omfattades av nämndens
medgivande av den 10 januari
1946, blivit feltolkade. Härigenom hade
fabriken i sina rapporter beträffande
skotillverkningen såsom P-skor upptagit
skor, som med hänsyn till därå gällande
priser icke bort få räknas till
denna kategori. I ett annat fall hade
skor, tillverkade för andra köpares räkning,
upptagits såsom P-skor. Ifrågavarande
skodon omfattades icke av
nämndens medgivande om befrielse
från stämplings- och märkningsskyldighet.
De övriga fabriker, som tillhörde
Kooperativa förbundets skofabrikskonsortium,
hade emellertid under ifrågavarande
tidsperiod tillverkat P-skodon
i sådant antal, att — sedan de tidigare
nämnda 55 000 par avräknats — ett
överskott av 27 000 par P-skodon förelåg
utöver den kvantitet, som produktionsåläggandct
omfattade. Det av
nämnden lämnade medgivandet för
Kooperativa förbundet om befrielse
från stämplings- och märkningsskyldighet
beträffande vissa skodon har sålunda
icke inneburit någon minskning av

P-skoproduktionen vid förbundets fabriker.
I intetdera fallet voro de av underleverantörerna
begångna felaktigheterna
kända av förbundet.

Det synes därför icke föreligga någon
grund för interpellantens uttalande
att Kooperativa förbundet skulle ha
missbrukat ett av priskontrollnämnden
visat förtroende. Det förtjänar framhållas,
att felaktigheter i fråga om
rapporteringen av P-skotillverkningen
ingalunda äro unika. Det har icke varit
ovanligt, att man vid de hos skofabrikerna
företagna undersökningarna
beträffande P-skoproduktionen kunnat
konstatera, att felaktigheter förelegat i
fråga om rapporteringen av P-skotillverkningen.
De begångna felen ha i regel
haft sin grund i missförstånd beträffande
tolkningen av gällande bestämmelser.

Med anledning av den av priskontrollnämndens
kontrollanter verkställda
utredningen om rapporteringen i fråga
om P-skotillverkningen hos de skofabriker,
som voro Kooperativa förbundets
underleverantörer, utfärdade nämnden
i skrivelse till Kooperativa förbundet
den 3 juli 1948 ytterligare föreskrifter
i syfte att förhindra ett upprepande av
de förekomna felaktigheterna.

Av vad jag sålunda anfört torde
framgå, att det icke föreligger någon
grund för påståendet att en olikformig
behandling av samma slags ärenden i
denna fråga skulle ha ägt rum. Någon
ansökan från andra företag än Kooperativa
förbundet om befrielse från
stämplings- och märkningsskyldighet i
fråga om P-skodon under samma betingelser,
som gällt beträffande Kooperativa
förbundet, har icke ingivits till
priskontrollnämnden. Principen om allas
likhet inför lagen har i detta fall
icke kränkts, såsom interpellantcn velat
göra gällande. Jag vill understryka,
att en av de bärande principerna för
kommissionernas verksamhet är att
alla skola behandlas lika, att någon fa -

16 Nr 40.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

vorisering icke får ske av enskilda personer
eller företag. Om någon skulle
anse en av kommissionerna vidtagen
åtgärd icke stå i överensstämmelse med
denna princip, har han givetvis rätt att
vända sig till Kungl. Maj:t och, om klagomålen
visa sig vara berättigade, få
en rättelse till stånd. Det fall, som interpellanten
här åberopat, kan emellertid
ej anföras som skäl för vidtagandet
av en allmän undersökning av kommissionsväsendet
i syfte att skapa garantier
för att principen om allas likhet
inför lagen hålles i helgd.

Vidare yttrade:

Herr FALLA: Herr talman! Jag ber
att till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.
Då jag begagnar tillfället att göra
några kommentarer till svaret, kan jag
ju också säga, att jag i viss mån befinner
mig i samma predikament som fru
statsrådet så till vida, att jag måst på
sakkunnigt håll söka förskaffa mig nödiga
informationer i frågan. Mina möjligheter
i det avseendet äro dock av
naturliga skäl mera begränsade än departementschefens.

I svaret redogöres för hur systemet
med P-skodon tillkom i slutet av år
1942. »Redan vid de diskussioner, som
fördes i samband med P-skosystemets
införande, framkom», säger statsrådet,
»att vissa underleverantörer till Kooperativa
förbundet tillverkade skor, som
i kvalitetshänseende kunde jämföras
med P-skor, men vilkas detaljhandelspriser
understego P-skopriserna på jämförbara
artiklar. Då skyldigheten att
tillverka P-skodon från början icke omfattade
mer än 30 procent av den totala
produktionen, behövde emellertid ifrågavarande
skodon icke inräknas i Pskoproduktionen
under de första åren
av P-skosystemets giltighetstid utan

kunde räknas till den s. k. fria delen
av skoproduktionen.» Detta är ju riktigt
men behöver kompletteras med
upplysningen, att detta gällde skor inte
endast från Kooperativa förbundet utan
också från andra, enskilda tillverkare.

I mitten av 1945 — jag följer interpellationssvarets
redogörelse — inträdde
sådan förbättring av försörjningsläget,
att extra tilldelningar av
bottenläder kunde medgivas, och det
bestämdes då, att dessa tilldelningar
huvudsakligen skulle användas för tillverkning
av P-skor. I anledning därav
ansökte Kooperativa förbundet för sina
underleverantörers räkning, att de prisbilliga
skodon, vilka icke hade inräknats
i P-skotillverkningen, skulle få
räknas såsom P-skor. Och då priserna
på dessa skor även i fortsättningen
skulle ligga något lägre än P-skoprisernas
nivå, ansökte förbundet också om
befrielse från skyldigheten att P-stämpla
och med särskild prislapp märka dessa
skor. Framställningen bifölls av priskontrollnämnden,
och beslutet meddelades
sökanden den 10 januari 1946 och
har gällt sedan den 1 januari 1946,
»icke», säger fru statsrådet, »alltsedan
1942 som interpellanten velat göra gällande».
Jag erkänner villigt misstaget,
men det kan kanske vara ursäktligt, då
ansökningen och priskontrollnämndens
beslut voro kända endast av nämnden
och det företag medgivandet gällde; i
övrigt voro de ju alldeles hemliga tills
de genom en särskild händelse blevo
bekanta för ett par månader sedan. I
samband med då förekommande tidningsdiskussion
lämnades från Kooperativa
förbundet närstående håll vissa
förklaringar, av vilka man måste få
den uppfattningen att medgivandet gällt
från 1942.

De skor medgivandet till Kooperativa
förbundet gällde fingo alltså försäljas
utan att vara stämplade i botten eller
försedda med prislappar. I och för sig
kanske det inte behövde anses vara nå -

Lördagen den 11 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollniimnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

gon så äventyrlig ordning. Men då det
här är fråga om likställighet för olika
näringsutövare, är det att bemärka, att
just för det slag av skor, varom nu är
fråga, skor, som av en eller annan orsak
i prishänseende något avvika från de
priskontrollerade grundtyperna, fanns
det sedan 1943 eller början av 1944 en
anordning, som gällde för skor från
enskilda tillverkare, nämligen s. k. Plicens.
Denna P-licens måste liksom
kontrollen av grundtyperna angivas
medelst märkning av skons botten samt
prislapp. Dessa variationer äro så talrika,
att då det i dag torde finnas ett
70-tal priskontrollerade grundtyper av
skor, så uppgår däremot P-licenserna
till omkring 500. Det fanns alltså en
bred och allmänneligen befaren väg för
vissa variationer, däribland också för
just det slags avvikelser som medgivandet
till Kooperativa förbundet gällde.
Men denna öppna, allmänna väg behövde
inte Kooperativa förbundet färdas
utan fick gå sin egen stig vid sidan.
Det är det som är det märkliga. Jag
tycker också att det är något märkligt,
att det mycket utförliga interpellationssvaret
inte med ett ord omnämner anordningen
med P-licenser. Om man endast
håller sig till svaret kan man inte
veta, att någon sådan anordning existerar.

Nu säges det vidare här i svaret, att
anledningen till att Kooperativa förbundet
fått befrielse från skyldigheten att
P-stämpla och märka vissa skor hör
samman med att det var en enstaka
sökande, vars hela produktion avsättes

1 egna detaljaffärer. Meningen därmed
är väl alt förbundet kan på ett tillförlitligt
och bättre sätt ansvara för att
priserna hållas. Men detta är väl knappast
ens en sanning med modifikation.
Kooperativa förbundet säljer i kanske
clt trettiotal detaljaffärer eller så omkring.
Den stora mängden av de skor,
varom här är fråga, siiljes emellertid
till lokala konsumaffärer landet runt,

2 — Andra kammarens protokoll 19''i8.

där de utförsäljas. Dessa affärer köpa
skorna från Kooperativa förbundet på
vanligt sätt, och de köpa och tillhandahålla
också skor från enskilda skofabriker.
Tillförlitligheten och kontrollen av
detaljpriserna är inte av annat eller
bättre slag i dessa butiker än i butiker,
där ägaren själv sköter om eller övervakar
försäljningen.

Det är ingen säregenhet för Kooperativa
förbundet, alt en del av skorna
säljes i egna detaljaffärer. Ett flertal
större fabriker har detaljaffärer i större
eller mindre utsträckning. Ett sådant
företag, det största, har omkring 360
butiker i olika delar av landet, alltså
väl tio gånger fler än Kooperativa förbundet.

I svaret säges det också, att medgivandet
till Kooperativa förbundet icke
hållits hemligt och att ansökningar om
befrielse från stämplings- och märkningsskyldighet
visserligen tid efter
annan gjorts från både enskilda fabriker
och skofabrikantföreningen men att
dessa framställningar alltid avsett generell
befrielse och att icke i något fall
ansökan gjorts om befrielse från skyldighet
att stämpla och märka endast
den del av P-skoproduktionen, vars priser
legat lägre än de för P-skorna fastställda.
Ja, det är väl ändå mest eu
lek med ord att säga, att det särskilda
medgivandet inte hållits hemligt. Det
har ju måst vara känt av priskontrollnämnden
och av den som fått medgivandet,
men inga andra intresserade
parter ha under flera år fått veta ett
knvst om saken, förrän den för en tid
sedan av eu tillfällighet kommit till allmänhetens
kännedom. Större sekretess
är väl knappast möjlig att iakttaga.

Och vad beträffar att enskilda fabriker
eller någon av deras sammanslutningar
icke i något fall inkommit med
ansökan om befrielse från märkningsskyldigheten
på alldeles samma grund
och med samma avgränsning som
Kooperativa förbundet, är det jo rätt

1Vr 40.

18 Nr 40.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

naturligt att så inte skett, eftersom ingen
haft vetskap om att en sådan väg vid
sidan om upplåtits eller varit möjlig
att beträda.

Om priskontrollnämnden ansett lämpligt
att alla vederbörande skulle få
samma behandling och samma fördel,
hade det ju vid behandlingen av de tid
efter annan inkomna ansökningarna om
generell befrielse från stämplings- och
märkningsskyldighet varit en enkel åtgärd
att meddela vederbörande, att
generell befrielse icke kunde medgivas
men att viss befrielse från denna skyldighet
under vissa angivna förutsättningar
och villkor kunde erhållas. Då
hade vederbörande företag kunnat undersöka
och överväga sina möjligheter
i detta hänseende, och då hade ingen
anmärkning om mannamån i nu berörda
avseende kunnat resas.

Så som saken nu ligger till är det
inte gärna möjligt att påstå, att alla
sökande hos priskontrollnämnden behandlats
lika. Såvitt av nu tillgängliga
uppgifter kan bedömas har viss sökande
behandlats efter mest gynnad
nationsprincipen, och det är detta jag
anser inte stå i god överensstämmelse
med grundsatsen om likhet inför lagen.

Jag kan inte se annat än att vad som
här förekommit ger stöd åt kravet på
en översyn av kommissionsväsendet,
som även ur andra synpunkter än rättssäkerhetens
kan vara påkallad. Såvitt
man nu kan se kommer väl regleringsväsendet
inte att försvinna under den
närmaste tiden. Det synes då rimligt
och lämpligt att det göres en undersökning,
om inte de samhälleliga syften,
som man vill vinna med dessa anordningar,
kunde tillgodoses även vid
avveckling av en del av regleringsanordningarna
och krisbyråkratien och
genom att tills vidare kvarstående krisoch
regleringsorgan så utformas, att
större säkerhet gives för en alltid objektiv
handläggning av förekommande
ärenden.

Chefen för folkhushållningsdepartcmentet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman
! Vad gäller de s. k. P-licenserna
har jag inte någon anledning att här gå
in på det för dessa gällande systemet.
De avse den s. k. fria skoproduktionen.
För denna del av skoproduktionen har
man fastställt vissa individuella kalkylnormer.
De ha sålunda inte något samband
med själva P-skotillverkningen.

Med anledning av den kritik, som
herr Falla riktade mot mitt uttalande
i interpellationssvaret, att ifrågavarande
beslut, som gällde Kooperativa förbundet,
avsett en enstaka sökande, vars
hela produktion avsättes i egna detaljaffärer,
vill jag framhålla, att denna
motivering endast gällde själva publiceringen
av beslutet, sålunda frågan
om man skulle anse detta beslut vara
av sådan allmän räckvidd, att det borde
få en direkt publicitet genom nämndens
försorg. Alla nämndens beslut äro
offentliga; de äro offentliga handlingar.
Jag tror emellertid, att vi skulle belasta
vår tidningspress alltför mycket, om
nämnden skulle kungöra vartenda beslut,
som fattas inom nämnden. Som jag
sade i svaret, har det inte varit fråga
om att hemlighålla beslutet på något
sätt, och mig veterligt har inte någon
ansökan om befrielse från priskontrollmärkning
av skor inkommit efter det
denna sak, som herr Falla sade, tagits
upp i pressen.

Jag har inte någon anledning att gå
in på herr Fallas anförande i övriga
hänseenden. Jag vill bara understryka,
att enligt min uppfattning har inte någon
favorisering av enskilt företag skett
i detta fall. Det ger inte anledning till
någon allmän översyn av kommissionsväsendet,
eftersom principen för kommissionernas
arbete är, att alla skola
behandlas lika. Var och en som vill
klaga har möjlighet att gå till Kungi.
Maj :t och få sitt fall prövat. Vi ha inte
haft anledning att nu göra någon generell
översyn, vilket skulle innebära, att

Lördagen den 11 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

vi skulle sätta till en utredning, som
skulle gå igenom och undersöka alla
de beslut, som fattats av kommissionerna.
Några nya direktiv behöva enligt
min mening inte ges till kommissionerna,
då den allmänna princip jag här
tidigare refererat är till fyllest.

Herr FALLA: Herr talman! Jag är ju
litet förvånad över statsrådets uttalande,
att P-licenserna ligga utanför den
fråga, som vi nu behandla, därför att
P-licenserna gälla den fria skoproduktionen
och alltså inte skulle ha med
denna sak att göra. Jag har här statens
priskontrollnämnds meddelande nr 1010
för den 21 april i år. Där finnas bestämmelser
om högsta pris på skodon
m. in. Jag går förbi en del av vad som
står där, men på tredje sidan finnas
särskilda bestämmelser för P-stämplade
skodon med föreskrifter om stämpling.
Enligt dessa åligger det fabrikant att
stämpla P-skor och P-licensskor medelst
stålstämpel i enlighet med i meddelandet
intagna bilder i naturlig storlek.
Vidare står det för P-skor P 21
och för P-licensskor P-licensstämpel,
och märklapparna finnas också avbildade
i meddelandet. Det är beträffande
P-skor priskontrollerad vara P 21 och
priset och för P-licensskor P-licensnummer
och ävenledes priset. Enligt de upplysningar
jag har fått och enligt de uppgifter,
som finnas i detta meddelande,
äro, såvitt jag förstår, P-licensskorna
inte fria skor utan de äro just priskontrollerade
skor, som skola hållas vid
en viss prissättning. Det gäller alltså
där skor, som avvika från de priskontrollerade
grundtyperna. De kunna
avvika nedåt — det är väl det vanliga
— och de kunna även avvika uppåt på
grund av vissa större eller mindre förändringar
i tillverkningen. Den befrielse,
som Kooperativa förbundet här
anhöll om, går alltså naturligt in på den
breda väg, som P-licenserna kunna
gälla jämte mycket annat.

Beträffande den större eller mindre
sekretessen kring beslutet tycker jag
nog det är ganska mycken reell sanning
i vad jag tidigare anförde, att när
det tid efter annan från skofabrikantföreningen
och enskilda fabrikörer kom
in ansökan om undantag från märkningsbestämmelserna
— alltså samma
undantag som Kooperativa förbundet
beviljats, ehuru inte på samma skäl
utan ett generellt undantag — så hade
det väl funnits anledning meddela vederbörande,
att detta kan ni inte få,
men det finns en väg, om ni uppfyller
vissa angivna förutsättningar. Då kan
det beviljas ett begränsat undantag från
denna regel. Detta har man emellertid
aldrig fått reda på. Faktum är ju att
dessa intresserade parter inte haft en
aning om denna utväg vid sidan om,
förrän densamma av en händelse för
några månader sedan kom till allmänhetens
kännedom.

Beträffande sedan den allmänna
översynen av kommissionsväsendet säger
statsrådet, att skulle man göra en
sådan vore man tvungen att gå igenom
alla beslut, som kommissionerna till
dags dato ha fattat. Vill man framställa
en sak in absurdum kan man säga på
det sättet. Men ingen vettig människa
kan gå till väga så, utan man finner väl
en rimlig och förnuftig begränsning av
det uppdrag, som man skall verkställa.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Alla skor äro priskontrollerade,
ehuru efter olika grunder, och i fråga
om P-licensskorna, som herr Falla åter
berörde, är kontrollen av ett annat slag
än för P-skorna, vilket sammanhänger
med råvarutilldelningen och den produktion
företagen åtaga sig i samband
med en ökad råvarutilldelning. P-licensskorna
ligga inom den del av kvoten,
som icke är bunden vid P-skotillverkningen;
att de äro priskontrollerade

Nr 40.

Lördagen den 11 december 1948.

Svar på interpellation ang. viss av priskontrollnämnden medgiven befrielse från

priskontrollmärkningen av skor, m. m.

är givet, eftersom de flesta varor av
denna art äro priskontrollerade. De
priskontrolleras dock efter andra normer
— P-licensbestämmelserna avse de
normer som tillämpas i varje enskilt
fall för den del av skoproduktionen,
som omfattar skor vilkas priser i allmänhet
ligga högre än P-skornas. Det
är därför jag ansett att jag inte haft
anledning att i mitt svar gå in på P-licenserna.

Jag vidhåller att skall man göra en
översyn av kommissionsväsendet måste
man ha en grund att bygga på; man
måste ha en verklig anledning att göra
detta. Jag har icke funnit att det fall,
som här har åberopats, utgjort någon
sådan anledning. Några andra fall ha
heller icke anförts, som skulle ge anledning
till en sådan allmän översyn.
Den säkerhetsåtgärden finnes, som jag
tidigare framhållit, att var och en har
rätt att skriva till Konungen och få sin
sak prövad. Skulle missförhållanden av
någon art påvisas, finns det orsak att
ingripa, men så har hittills inte varit
fallet. En översyn av den art herr Falla
begär måste bli ganska omfattande, om
det verkligen skall vara någon mening
med den, och en sådan sätter man inte
i gång endast på lösa grunder; man
måste ha ett fastare underlag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial nr 244, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1948/49;

bevillningsutskottets betänkande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om

särskilt anstånd med inbetalning av
kvarstående skatt på grund av 1948 års
taxering, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av framställning
från militieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av befattningen som
expeditionsvakt vid militieombudsmansexpeditionen;
och

nr 58, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid
riksdagshuset Ester Lovisa Tellberg,
född Lindroth; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur
in. m.; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
djurägare vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns.

§ 6.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 479,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksbanken;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 480, för envoyén Klas Erik Böök att
vara fullmäktig i riksbanken.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.10 em.

In fidem
Gunnar Brittli.

Tisdagen den 14 december 1948.

Nr 40.

Tisdagen den 14 december.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande december.

§ 2.

Svar på fråga ang. ändring av 44 § 1
mom. lagen om kommunalstyrelse på
landet m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman! Ledamoten av denna kammare,
herr Ståhl, har till mig riktat följande
fråga:

»Ämnar herr statsrådet för 1949 års
vårriksdag framlägga sådant förslag om
ny lydelse av § 44 mom. 1 i lagen om
kommunalstyrelse å landet, resp. § 52
i lagen om kommunalstyrelse i stad —
nämligen infogande av orden »i den
mån ej detta bestyr uppdragits åt andra
styrelser, nämnder eller personer» —
vilken föreslagits av inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga i deras
avgivna betänkande om den allmänna
bostadspolitikens organisation ?»

Till frågans besvarande får jag anföra
följande.

Det förslag till lagändring, som omnämnes
i frågan, bygger på en sådan
tolkning av kommunallagarna, att det
för närvarande icke skulle vara lagligen
möjligt att låta en i en kommun
inrättad särskild bostadsnämnd handha
förvaltningen av kommunen tillhöriga
exploaterings- och bostadsfastigheter.
Denna tolkning är icke helt oomtvistlig.
Något prejudikat, som helyser frågan,
finnes mig veterligt icke. Behovet av
den ifrågasatta lagändringen har vid
dessa förhållanden icke synts mig vara
överhängande. Spörsmålet är emellertid

föremål för uppmärksamhet inom socialdepartementet.
Tydligen kommer
det att aktualiseras, om icke förr så i
samband med de fortsatta övervägandena
av frågan i vad mån närmare
angivna skyldigheter skola åläggas kommunerna
på det bostadspolitiska området.

Härpå anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber att
få tacka herr socialministern för svaret
på den här lilla frågan. Anledningen
till att jag framställt densamma är som
herr socialministern lika bra som någon
annan här förstår den, att eftersom
kommunerna numera av statsmakterna
fått sig så många nya bostadspolitiska
uppgifter ålagda, de i många fall ansett
det nödvändigt att inrätta speciella
organ för handläggningen av alla dessa
ärenden. Jag behöver i sammanhanget
bara hänvisa till de många kommuner,
som inrättat särskild fastighetsnämnd
— eller bostadsnämnd tror jag det kallas
på sina håll — eller som stå i beråd
att göra det. Enligt tertiärlåneförordningen
kan det inrättas särskilda förmedlingsorgan
för låneärenden, men i
fråga om den allmänna bostads- och
fastighetspolitiken är det i vart fall
mycket omstritt hur man skall förfara.
I den kommun jag tillhör ha vi i princip
beslutat inrätta ett sådant här organ,
och jag vet att så är förhållandet även
på andra håll, detta dock utan att man
vågat räkna med att organet i fråga
skulle kunna handha sin uppgift under
eget ansvar. Jag skall som motivering
för den tolkning, som jag tror är den
i detta avseende allmänna, be att få
anföra vad de sakkunniga beträffande
bostadspolitikens organisation sagt. Det
heter: »Där kommunerna önska genom -

Nr 40.

Tisdagen den 14 december 1948.

Svar på interpellation ang. bristen på arbetskraft vid järnbruken.

föra en sådan organisation, att ansvaret
för bostadspolitiken kommer att åvila
ett särskilt organ, t. ex. en bostadsnämnd,
synes det lämpligt att det bostadspolitiska
organet även kan svara
för förvaltningen av exploaterings- och
bostadsfastigheter eller åtminstone det
ena eller andra slaget av fastigheter.
Det torde nämligen utan särskild motivering
vara uppenbart att förvaltningen
av dylika fastigheter kan ha ett mycket
nära samband med åtgärder, som i övrigt
ankomma på det bostadspolitiska
organet.

Det synes emellertid icke fullt klart,
huruvida en dylik organisation överensstämmer
med kommunallagarna. Enligt
44 § 1 mom. lagen om kommunalstyrelse
på landet tillhör det nämligen
kommunalnämnden att bl. a. »förvalta
kommunens egendom», och enligt 52 §
lagen om kommunalstyrelse i stad har
drätselkammaren att bland annat »förvalta
stadens egendom». På grund av
dessa båda stadganden torde det icke
vara lagligen möjligt att överlämna förvaltningen
av en kommunal fastighet
till ett annat organ än kommunalnämnden
respektive drätselkammaren. Ett
mindre antal kommuner ha visserligen
beslutat uppdraga åt särskilda fastighetsnämnder
att handhava viss fastighetsförvaltning,
men dessa beslut synas
i intet fall ha blivit prövade i högsta
instans.

Följden härav måste bli den att vi
av praktiska skäl nödgas inrätta särskilda
organ för bostadspolitiken, medan
samtidigt drätselkammare resp.
kommunalnämnder måste bära ansvaret
för en politik, som de inte handha.
Jag kan inte finna detta vara en ändamålsenlig
ordning, och därför måste
jag säga — och jag tror att jag härvid
har en ganska allmän mening bland
kommunalmännen på min sida —• att
det är nödvändigt att vi få ett organ
för detta ändamål, på vilket vi kunna
överflytta både bestämmanderätten och
ansvaret. Jag har inte på förhand fått

del av socialministerns svar, men om
jag inte missuppfattade herr statsrådet
vid uppläsningen ställde han möjligheten
öppen att han för 1949 års riksdag
skulle kunna lägga fram ett förslag
i sådan riktning. För egen del
skulle jag energiskt vilja framställa en
vädjan därom till herr statsrådet. En
sådan anordning tror jag skulle underlätta
inte bara bostadspolitiken utan
även och inte minst bostadsförvaltningen
i kommunerna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Frågan
som sådan är ju, som jag redan
sagt, föremål för uppmärksamhet.

Flera av de större kommunerna ha
löst frågan om ett bostadspolitiskt organ
för handliavandet av förvaltningen
av bostadsfastigheter genom att bilda
kommunala aktiebolag. Härför kan det
absolut inte möta några hinder enligt
författningarna. Personligen har jag nog
den uppfattningen, att om kommunerna
börja bygga bostäder i någon nämnvärd
skala, är aktiebolagsformen mycket
lämplig för ändamålet, ty då få ju
de, som sköta denna angelägenhet, en
större frihet i sitt handlande. Det är
klart som dagen att de när det gäller
anslag till tomtpolitik och dylikt inte
kunna förbigå stadsfullmäktige, men
det kan man ju inte göra, vilket bostadspolitiskt
organ man än har.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. bristen på
arbetskraft vid järnbruken.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER, som yttrade: Herr
talman. Med andra kammarens tillstånd
har ledamoten herr Kempe till mig riktat
följande frågor:

1. Kommer regeringen med anled -

Tisdagen den 14 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. bristen på arbetskraft vid järnbruken.

ning av järnbruksutredningens redovisning
av arbetskraftsbristen vid järnbruken
att vidtaga några omedelbara
åtgärder i anslutning till utredningens
anvisningar?

2. Har regeringen därvid övervägt
några åtgärder i samband med årets
avtalsuppgörelse, som kunna medverka
till en väsentlig förbättring av löneläget
för de anställda vid järnbruken?

Svaret på interpellantens första fråga
är: ja.

Järnbruksutredningens arbete har
hittills resulterat i rekommendationer
om ökat bostadsbyggande och tillgodoseende
av andra byggnadsbehov, avsedda
att tjäna den allmänna trivseln i
järnbrukssamhällena. Åtgärder i syfte
att öka bostadsproduktionen ha redan
vidtagits och frågan om tillgodoseende
av jämväl andra byggnadsbehov än bostäderna
kommer att upptagas till prövning.

Svaret på interpellantens andra fråga
är: nej.

Löneläget för de anställda vid järnbruken
avgöres i vanlig ordning genom
förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.

Vidare anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Då
interpellanten, herr Ivempe, på grund
av utlandsresa inte är i tillfälle att
närvara vid dagens plenum vill jag å
hans vägnar tacka statsrådet och chefen
för socialdepartementet för det nu lämnade
svaret på interpellationen.

Jag vill erinra om, att herr Kempe
tidigare, närmare bestämt under höstriksdagen
1940, interpellerade om precis
samma problem som det nu föreliggande.
Det svar, som då lämnades på
hans interpellation, betraktade han som
positivt. Då uppskattades arbetskraftsbristen
vid järnbruken till i runt tal
4 000 arbetare. Sedan dess ha två år
gått. men det positiva svaret har inte
resulterat i någon förbättring. Tvärtom

kan man på goda grunder säga, att motsatsen
blivit fallet. I den rapport, som
regeringen fått från 1948 års järnbruksutredning,
uppmärksammar man, att
den 1 juli 1948 förelåg en arbetskraftsbrist
på inte mindre än 4 500 arbetare,
»om», som det heter, »nuvarande råvarutillgång
och avsättningsmöjligheter
skulle kunna utnyttjas». Senare har ju
samma utredning i en promemoria till
socialministern själv sagt, att 6 000—
7 000 nya arbetare behövas till järnbruken,
om man skall kunna fylla dels det
nuvarande behovet och dels också det
behov, som en höjning av produktionen
och en eventuell framtida förkortning
av arbetstiden för skiftarbetare skulle
skapa. Vi kunna sålunda i dag konstatera,
att arbetskraftsbristen är större,
ja betydligt större än den var förra
gången vi behandlade samma problem.
Vilka äro då orsakerna till denna stora
arbetskraftsbrist vid järnbruken? Ja,
järnbruksutredningen säger själv, att en
av orsakerna är den gällande lönesättningen,
vilken utredningen jämfört med
förhållandena på andra arbetsområden
anser vara relativt låg. Utredningen säger:
»Särskilt gäller detta de områden
inom järnbruksindustrien, där skift
gång tillämpas, och där dessutom arbetet
är hårt och varmt.» Jag passar på
tillfället att på tal om hårt och varmt,
d. v. s. pressande arbete säga, att arbetarna
vid järnbruken inte komrno med
bland de grupper, som erhöllo längre
semester på grund av hårt och tungt
arbete.

I det svar, som lämnats på herr Kempes
interpellation, besvarades den första
frågan med ja. Av detta svar framgår,
att man redan vidtagit vissa åtgärder i
syfte att öka bostadsproduktionen i
järnbrukssamhällena och att även andra
byggnadsbehov än bostäder komma att
tagas upp till prövning. Jag utgår då
från att interpellanten skulle ha känt
sig nöjd med svaret och betraktat detsamma
som positivt.

Men det måste viil föreligga ett visst

Nr 40.

Tisdagen den 14 december 1948.

Svar pa interpellation ang. bristen på arbetskraft vid järnbruken.

samband mellan den första frågan och
den andra, mellan frågan om att få till
stånd nyare och bättre bostäder och
frågan om lönerna på detta arbetsområde.
Jag utgår nämligen ifrån att man
åsyftar att bygga bostäder av vad man
i dagligt tal kallar modern typ, d. v. s.
goda bostäder och hälsosamma bostäder.
Jag är medveten om, atl sådana
bostäder komma att betinga ganska
höga hyror. Min utgångspunkt är sålunda
den, att det härvidlag inte är
fråga om bostadsbaracker och tillfälliga
bostäder utan om goda bostäder. Mig
veterligen har ingen revolution ägt rum
på bostadsmarknadens område, och
följaktligen måste man kalkylera med
höga hyror. Då ifrågasätter jag å interpellantens
vägnar huruvida man kan
föreställa sig att en järnbruksarbetare
med en genomsnittlig månadslön av 400
kronor skall kunna klara den hyra, som
betingas för en modern lägenhet. Jag
menar alltså, att om man inte vidtar
åtgärder på lönefrontens område blir
det synnerligen svårt för järnbruksarbetarna
att kunna tillgodogöra sig de
bostäder, som man nu tänkt sig skola
bygga.

I det interpellationssvar, som statsrådet
Mossberg lämnade herr Kempc år
1946, sade han bland annat, att det på
ledande fackföreningshåll framhållits
att en skälig löneförhöjning skulle medföra
att avflyttningen från järnbruken
bromsades upp. Vi ha i dag bara att
konstatera, att man inte lyckats att
göra anställningsförhållandena vid järnbruken
mera attraktiva än de voro vid
det ifrågavarande tillfället. Lönerna
spela här en betydande för att inte säga
avgörande roll. I den situation vi i dag
befinna oss har regeringen framlagt en
fyraårsplan i vilken man bland annat
ifrågasätter också en höjning av järnproduktionen.
Det är inte bara ett regeringens
utan ett hela samhällets intresse
att denna produktion kan ökas,
men hur skall detta över huvud taget
kunna ske, om man inte samtidigt vid -

tar vissa vad jag skulle vilja kalla radikala
åtgärder för att ganska väsentligt
höja lönerna på detta område. Jag kan
inte få en annan uppfattning än den
att regeringen motverkar sin egen plan,
när den i den situation vi nu befinna
oss i rekommenderar lönestoppet i stället
för en höjning av lönerna speciellt
då åt dessa lågavlönade arbetargrupper.
De sakkunniga konstatera ju, att lönepolitiken
är nyckeln till lösningen av
arbetskraftsproblemet vid järnbruken.
På interpellantens fråga, om inte regeringen
övervägt några åtgärder i samband
med årets avtalsuppgörelse, som
skulle kunna medverka till en väsentlig
förbättring av löneläget för de vid järnbruken
anställda, har statsrådet svarat
nej. Detta svar måste jag å interpellantens
vägnar säga ger anledning till en
liten betraktelse. Statsrådet säger, att
löneläget för de vid järnbruken anställda
avgöres i vanlig ordning genom förhandling
mellan parterna på arbetsmarknaden.
Men så har väl dock inte
varit fallet. Vi äro väl ganska medvetna
om, att de avtalskonferenser, som hållits
och som komma att hållas, inte behandlat
avtalsfrågorna i vanlig ordning utan
tydligen i en mycket ovanlig ordning.
Det har inte varit avtalskonferenser i
ordets rätta bemärkelse utan konferenser
sammankallade enbart för att ta
ställning för eller emot den av regeringen
rekommenderade politiken, lönestoppet.
Det är för allt i världen inte
första gången den svenska fackföreningsrörelsen
ställes inför en sådan
fråga, men jag vill tillägga att det dess
bättre inte är någon vanlig ordning att
arbetarna tvingas avstå från att söka
förbättra sina lönevillkor. Här kunna vi
konstatera, att regeringen utnyttjat sin
politiska makt till att likrikta fackföreningsrörelsen.
Man kan naturligtvis
inte förneka att denna politik hittills
har lyckats, men det finns väl anledning
förmoda att det ganska snart skall
gå upp för den svenska arbetarrörelsen
vad det egentligen rör sig om, och att

Tisdagen den 14 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. bristen på arbetskraft vid järnbruken.

arbetarna skola bli medvetna om vad
denna politik innebär, att den inte gagnar
deras intressen. I detta speciella fall
måste jag å interpellantens vägnar säga,
att järnbruksbolagens vinster väl äro
av den storleksordningen att de ge möjlighet
till ökade, ja, ganska väsentligt
ökade löner. Man måste väl då ställa
frågan: Hur länge skall det i vårt samhälle
vara tillåtet att bara en handfull
kapitalistiska aktieägare skola ha möjlighet
att, bildligt talat, förskingra hela
vårt lands naturtillgångar och att sabotera
en nödvändig ökning av järnproduktionen
genom en lönepolitik, som
endast tar sikte på en utsugning av arbetarklassen
endast för att berika sig
själva? Här, herr talman, konstaterar jag
på interpellantens vägnar, att ansvaret
för att läget på den s. k. järnfronten
är för hela landet så bekymmersamt i
första hand kan läggas på den privata
företagsamheten och i andra hand på
regeringen.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Som
järnbruksarbetare kan jag efter att ha
lyssnat på herr Dahlgrens anförande
och fått veta en göteborgares syn på
våra problem inte underlåta att begära
ordet. Jag måste för min del inlägga en
viss gensaga mot hans behandling av
den föreliggande frågan. Jag vill kort
och gott konstatera, att det inte är järnbruksarbetarnas
intressen som herr
Dahlgren i dag representerar utan ett
politiskt intresse att hland järnbruksarbetarna
skapa misstro mot såväl regeringen
som den fackliga föreningspolitiken.
Ty det är ju så, herr Dahlgren,
att vi inom fackföreningsrörelsen alltid
ha hävdat den uppfattningen, att regeringen
inte skall blanda sig i lönefrågorna.
Vi ha alltid hävdat, att vi genom
fria förhandlingar själva skola kunna
träffa uppgörelse i lönefrågorna. Vi
vilja inte att dessa för några medborgargrupper
skola bestämmas av regeringen;
detta är den allmänna uppfatt -

ningen bland Sveriges järnbruksarbetare.

Det var en karikatyr som herr Dahlgren
gav av järnbruksarbetarnas avtalskonferens.
Hans framställning var inte
alls riktig. Såsom vid tidigare konferenser
förekom det även här en diskussion
om avtalet skulle uppsägas eller
inte. Man fann att de starkaste skälen
talade för den ståndpunkt, som Landsorganisationen
intagit, och man anslöt
sig därför till denna.

Herr talman! Med hänsyn till den
framställning, som förekommit i denna
fråga, tror jag att det är nödvändigt att
dessa synpunkter bli framförda.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
måste medge att jag inte var på järnbruksarbetarnas
avtalskonferens, men
jag har varit på verkstadsarbetarnas avtalskonferenser,
och jag vet att det
måste ha gått till på samma sätt som
där. Det är riktigt att man diskuterat
frågan om avtalsuppsägning eller ett
accepterande av regeringens linje, den
och ingenting annat. Man har inte diskuterat
avtalets innehåll eller ens haft
möjlighet därtill, ty i och med att man
följer regeringens linje finns det ingen
som helst förutsättning för att man
skall kunna resa nya krav. Jag har här
resonerat som jag föreställer mig att en
järnbruksarbetare i allmänhet anser att
man skall göra och så som arbetarna i
allmänhet se på problemet.

Vidare är det ju inte riktigt att säga
som herr Lindholm gjorde: Vi ha hävdat
hela tiden att den svenska fackföreningsrörelsen
skall stå fri; den skall
inte ta emot några dekret uppifrån och
skall inte behöva dirigeras efter vissa
linjer utan skal! själv bestämma sitl
löneläge. Detta har sagts många gånger
tidigare här i kammaren, och det är
klart att herr Lindholm kan kosta på
sig alt säga det en gång till. Men han
kan inte komma ifrån faktum, nämligen
att det inte finns eu enda människa i

26 Nr 40. Tisdagen den 14 december 1948.

Svar på fråga ang. höjning av svinnprocenten inom kött- och charkuterihandeln.

detta avlånga land som inte vet, att regeringen
dikterar den ekonomiska politik,
som i dag föres inom fackföreningarna,
och att själva förutsättningen för
att fackföreningsrörelsen skall kunna
förverkliga sitt program — att arbeta
för en förbättring av arbetarnas löner
— är borta i och med att man träffat
denna överenskommelse mellan Landsorganisationen
och regeringen.

Chefen för socialdepartementet, lierr
statsrådet MÖLLER: Den ärade talaren
förklarade, att regeringen dikterat den
ekonomiska politik som nu föres. Jag
vill för min del bara göra den enkla reflexionen,
att han måste gå till andra
länder, om han skall hitta regeringar
som ha möjlighet att göra diktat för enskilda
medborgargrupper. Ingen svensk
regering kan över huvud taget diktera
någonting. Men den kan rekommendera
någonting. Det är precis vad vi gjort.

Herr LINDHOLM: Det är alldeles
uppenbart att när en avtalskonferens
hålles måste man först ha en principiell
diskussion om huruvida avtalet skall
uppsägas eller ej. Om denna diskussion
resulterar i att avtalet icke skall uppsägas,
förefaller det naturligt, att denna
konferens icke sysslar med vad ett avtal,
som ej skall uppsägas, eventuellt
skulle innehålla, därest det blivit uppsagt.
Det var den sidan av saken.

Vad dekretet beträffar har statsrådet
Möller givit uttryck åt de faktiska förhållandena:
regeringen har icke givit
något dekret. Men däremot har man
diskuterat det ekonomiska läget och
sökt bedöma vad som varit bäst, sett ur
fackföreningsfolkets egen synpunkt. Det
är ur den synpunkten man får se årets
avtalsrörelse.

Jag tror att Sveriges arbetare betacka
sig för att bli behandlade så som de blivit
av herr Dahlgren i dag.

Herr DAHLGREN: Jag tackar herr
Lindholm för att han till slut gav mig

rätt i att avtalskonferensen skulle behandla
icke hela avtalet utan frågan
om avtalsuppsägning eller accepterande
av regeringens linje; något annat
alternativ fanns icke. Det visste jag på
förhand, och det har understrukits nu.

Till statsrådet Möller vill jag säga,
att då han talar om att den svenska
regeringen icke dikterar arbetarnas löner
utan att man får gå till utlandet
för att finna något sådant, så är det
möjligt att så varit fallet. Det har funnits
vissa regeringar som dikterat lönerna
uppåt. Jag konstaterar bara, att
den enda gång som den svenska regeringen
inverkat på lönerna har den gått
den motsatta vägen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. höjning av svinnprocenten
inom kött- och charkuterihandeln.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, erhöll på
begäran ordet och yttrade: Herr tal man

! Ledamoten av denna kammare
herr Ståhl har frågat mig om omedelbara
åtgärder äro att emotse för erforderlig
höjning av svinnprocenten inom
kött- och charkuterihandeln.

Till svar härå får jag anföra följande.

Svinnprocenten har sedan införandet
av den nya given på köttransoneringens
område varit fastställd till 8 procent.
Livsmedelskommissionen har nu
genom beslut den 10 december höjt
denna procentsats till 10. Denna högre
procentsats har fastställts med retroaktiv
verkan från den nya givens införande.
För tiden april—augusti i år
har emellertid medgivits en förhöjning
av ytterligare 2 procent, så att för denna
tid svinnprocenten fastställts till 12.
Anledningen till den högre svinnprocenten
under dessa månader är att
svinnet vid då gällande små ransoner
beräknas ha varit relativt större än el -

Tisdagen den 14 december 1948. Nr 40.

Svar på fråga ang. höjning av svinnprocenten inom kött- och charkuterihandeln.

jest. Livsmedelskommissionens cirkulär
i frågan torde utkomma inom den
närmaste tiden.

Härefter anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet för svaret
på denna fråga. Jag har så mycket
större anledning att tacka som svaret
kom så raskt och som det hlivit så positivt.
Det är ju icke alltid som det är
förunnat en frågvis riksdagsman att
dagen efter det frågan är ställd få till
stånd en ändring i önskad riktning.

Jag vill icke heller på något sätt reducera
värdet av denna höjning av
svinnprocenten. Men samtidigt tror jag
att det är en ganska allmän mening
bland fackmännen och en mening, som
även utomstående som söka bilda sig
en uppfattning i saken skola komma
till, att en svinnprocent på 10, som det
nu kommer att bli i regel, ehuru det
för några månader hlivit 12, faktiskt
är för låg för att de företagare det här
gäller skola kunna ställa sig den gällande
ordningen till efterrättelse.

Det finns ju flera olika slag av svinn.
Jag vet ej om kammarens ledamöter
äro intresserade av det. Men för att
belägga vad jag här säger vill jag bara
peka på att avdunstningen och torkningen
vid lagring medför, enligt vad
auktoritativa fackmän ha uppgivit för
mig, ofta under ett dygn en svinnprocent
på upp till 10 procent. Både charkuteri-
och köttvaror innehålla mycket
vatten, speciellt infrusna varor, och
när de lagras blir viktminskningen
ofta så stor som upp till 10 procent.
Därtill kommer att när en husmoder
— statsrådet är ju själv husmoder och
vet hur det går till — kommer in i affären
och skall köpa kött, kan det erbjudas
bitar som hon ej vill hålla till
godo med. Det kan vara talg och ben
och annat som hon icke vill ha; då
uppstår svinn. Det uppstår svinn även

i samhand med växlingskorten. Vidare
vet man, att köpmännen ofta framhålla
att de ej alltid kunna komma ihåg att
taga kuponger; det blir också svinn.
Sedan blir det svinn, när köttet skall
lagras från lördagen till måndagen
därpå.

Jag hade häromdagen tillfälle att tala
med en restaurangägare i Stockholm,
som också är utsatt för detta. Jag frågade
hur han bär sig åt för att klara
det. Han sade, att antingen måste han
lura myndigheterna eller också måste
han lura sina gäster, men följa lagen
kunde han absolut icke, därför att det
funnes ingen möjlighet att göra det, så
knapp som marginalen alltjämt är.

Om jag får anföra ett annat praktiskt
fall, kan jag nämna, att en företagare,
som jag har kontakt med, berättat,
att han vid den nya given hade
ett ingångslager på 500 kilogram; därav
hade han cirka 37 kg kvar, och han
hade ingen möjlighet att klara sig.

Man har gjort en undersökning inom
branschorganisationen. Det har visat
sig att de större företagarna, som ha
charkuterifabriker och andra möjligheter
att taga till vara allting, kunna hålla
en ganska låg svinnprocent — jag
skall icke nämna någon siffra — medan
de mindre företagen, som ju utgöra
det ojämförligt stora flertalet och
uppgå till i runt tal 20 000, ej ha möjlighet
att hålla nere svinnprocenten på
detta vis. Jag tror mig veta, att man
inom ett stort företag med många filialer
och charkuterifabriker kommit till
resultatet, att på filialerna, även ganska
stora sådana, uppstår ett genomsnittssvinn
på 14 procent.

Jag skulle med detta vilja säga, att
denna höjning till 10 procent, hur
tacknämlig den än är, icke är tillräcklig.
Man beräknar, alt för köttvaror
behöves det eu genomsnittsprocent på
10, medan man däremot för charkuterivarorna
snarare kommer upp till 20
procent. Eu genomsnittligt tillåten
svinnprocent på 15 skulle därför vara

Nr 40.

Tisdagen den 14 december 1948.

Svar på fråga ang. höjning av svinnprocenten inom kött- och charkuterihandeln.

något så när tillfredsställande.

Jag vill gärna erinra om att det här
gäller en fråga om att vara lojal och
följa de bestämmelser som givits av
myndigheterna. Därför bör man tillse
att bestämmelserna äro sådana att de
verkligen kunna följas. Jag tror att jag
ger uttryck åt en ganska allmän mening
bland de företagare det är fråga
om, när jag säger, att de ha den uppfattningen,
att de som fastställa dessa
bestämmelser icke ha praktisk erfarenhet
av hur det ställer sig i det dagliga
livet ute i dessa affärer.

Jag skulle i detta sammanhang också
vilja fråga, om statsrådet eller eventuellt
statsrådet underordnade kommissioner
och myndigheter ha övervägt
åtalsfrågan. Om jag är rätt underrättad
är det så, att överträdelser av krisbestämmelserna
föranleda åtal i vissa
fall och att man då — vilket är rimligt
och riktigt — gör en skälighetsprövning
och säger: Dit, till den gränsen
må försyndelserna vara tillåtna
och begripliga men därutöver kunna de
ej tillåtas! Om jag är rätt underrättad
röra sig åtalen för vanliga livsmedelshandlare
på en siffra som för närvarande
uppgår till 1 600. För foderliandlare
tror jag att siffran iir 400. Det
är i varje fall 2 000 åtal, ett mycket
stort antal.

Då frågar man sig: Hur tänker statsrådet
förfara i åtalsfrågan mot de eharkuterister
och slaktare som ej kunna
efterleva bestämmelserna och som därför
tvingas att bli lagbrytare? Hur tänker
man sätta denna skälighetsgräns?
Det gäller ju här, såvitt jag begriper,
en ytterst ömtålig och även ur rättssäkerhetssynpunkt
aktuell fråga. Jag erinrar
kammarens ledamöter om den
ganska uppseendeväckande notis, som
stod i tidningarna i går, om en direktör
i ett norrlandsslakteri, som så sent
som till den 15 november tjänstgjorde
som livsmedelskommissionens kontrollant
där uppe och nu åkt fast, därför
att han stulit kuponger för — jag vill

minnas — 30 000 kilo i sitt eget företag.
Det har funnits liknande historier;
jag behöver icke nämna dem, ty de äro
väl bekanta för oss alla. Jag skulle
gärna vilja ställa den frågan till statsrådet:
Har man inom livsmedelskommissionen
eller folkliushållningsdepartementet
någon uppfattning om vart
dessa kuponger tagit vägen? Och vad
beror det på att vi just inom charkuteri-
och slakteribranschen ha ett så
stort antal kupongstölder?

Jag vågar verkligen såsom min uppfattning,
sedan jag sökt sätta mig in i
detta ärende, säga, att det är nödvändigt
att här gå ytterligare ett steg för
att hjälpa de personer det är fråga om
att hålla sig inom ramen för de givna
bestämmelserna. Jag tror, att om dessa
bestämmelser vore mera i överensstämmelse
med det verkliga livets krav, det
dagliga livet sådant det ter sig i cliarkuteribranschen,
skulle det gå bättre.
Därför tror jag att också folkhushållningsdepartementet
borde vara litet
generösare när det gäller denna svinnprocent.

Jag vill nu uttala den livliga förhoppningen,
att man fortsätter den undersökning,
som man, om jag är rätt
underrättad, hållit på med sedan oktober,
och följer de uppmaningar som
framställts från detaljisthåll, att icke
nöja sig med de 10—12 procenten utan
gå upp så pass långt som till en marginal,
som ger alla lojala företagare —
och de äro givetvis det stora flertalet
— möjlighet att känna, att de verkligen
kunna leva inom lagens råmärken.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
När herr Ståhl här skildrade, hur
svinnet uppstår, så kunde jag ej låta
bli att erinra mig en kuggfråga, som
brukade riktas till oss som barn: Om
man tar en halv kalv halv och en fjärdedel
därifrån, hur mycket blir kvar?
Ty jag måste fråga mig hur mycket

Nr 40.

Tisdagen den 14 december 1948.

Svar på fråga ang. höjning av svinnprocenten inom kött- och charkuterihandeln.

som blir kvar av köttet, om svinnet
adderas ihop på detta sätt.

I själva verket är denna fråga mycket
viktig för handeln. Livsmedelskommissionen
har, såsom herr Ståhl antydde,
gjort undersökningar på denna punkt
och kommit fram till beslutet att medgiva
en höjning till 10 procent. Den
har även rättat till sitt tidigare beslut
genom att göra det nya retroaktivt.
Jag erinrar om att när det tidigare beslutet
fattades förelågo två förslag, dels
om en svinnprocent på 8 procent från
den kooperativa handeln och dels om
10 procent från den enskilda handeln.
Denna gång förelåg ett förslag från
den kooperativa handeln, baserat på
dess erfarenhet från sina detaljaffärer;
det innebar 10 procent, medan den
enskilda handeln föreslog 12 procent.
Någon högre procentsats har sålunda
icke begärts från den enskilda handeln.

Livsmedelskommissionen har gått en
medelväg mellan den tidigare tillämpade
procentsatsen och den högsta begärda:
den har stannat vid 10 procent
samt gjort sitt beslut retroaktivt, som
blir av betydelse just i de fall herr Ståhl
åberopade, då man fått tillgripa sina
lager under den gångna tiden.

Man får ju dock väga sitt beslut noga,
så att man ej går upp till en svinnprocent,
som legaliserar vad man brukar
kalla den grå handeln inom detaljhandeln.

Sedan utvidgade herr Ståhl sin enkla
fråga om svinnprocenten till ett mycket
stort område, då han talade om åtalsfrågan
och det allmänna rättsmedvetandet.
Att här taga upp denna stora
fråga är jag icke beredd till. Det är ett
alldeles för stort ämne för att jag skulle
kunna göra det. Men livsmedelskommissionen
har sina ögon fastade på
denna sak. Det är givet att man icke
kan draga upp några generella regler
utan måste handla från fall till fall. Så
torde det ha gjorts tidigare, och så
torde det även komma att ske i fortsättningen.

Herr STÅHL: Herr talman! Till det
första som statsrådet sade rörande skillnaden
i anspråk mellan den kooperativa
och den enskilda handeln skulle
jag bara vilja säga, att det är ganska
naturligt, att den kooperativa handeln
kan nöja sig med en lägre svinnprocent,
därför att den arbetar som storföretag
och kan tillgodogöra sig resterna på
ett helt annat sätt än de mindre företagen
kunna göra. Medan jag tror att
det varit lyckligt, om man redan nu
gått högre än till 12 procent, säger
statsrådet, att detta kan ha sina avigsidor,
därför att det kan leda till eu
grå handel. Jag tror emellertid, att
folkhushållningsdepartementet och livsmedelskommissionen
kunna räkna med
att de storföretag, som möjligen skulle
kunna få något över genom denna generösare
beräkning av svinnprocenten,
äro så lojala, att det säkerligen är mycket
små risker att på den vägen någonting
skulle komma ut. å andra sidan
finge på det sättet det ojämförligt större
antalet handlande, lanthandlare och
andra, som ej ha tillfälle att omsätta
sina lager och utnyttja dem, möjlighet
att räkna en skälig svinnprocent.

Vad sedan den sista frågan, om kupongstölderna,
beträffar förstår jag fuller
väl, att statsrådet icke här vill diskutera
den. Det har icke heller jag
velat göra. Jag har bara velat visa, hur
nära min till synes obetydliga fråga
berör hela vår rättssäkerhet och laglydnad
under de extraordinära förhållanden,
som råda i samband med ransoneringen.
.lag tror icke att man kan
behandla den ena saken utan att komma
i kontakt med den andra. Det gläder
mig dock att kunna taga fasta på det
konstaterande, som statsrådet gjorde,
att man har sin uppmärksamhet riktad
på frågan om de stulna kupongerna.

Om man verkligen överväger denna
sak så allvarligt som den förtjänar,
tror jag, att man kommer till det resultatet,
att det är bättre att vara litet för
generös med svinnet än litet för snål.

Nr 40.

Tisdagen den 14 december 1948.

Svar på interpellation ang. kristidsnämndernas kostnader för slaktgodemännens

verksamhet.

Jag skulle vilja ganska energiskt hemställa
till statsrådet att taga under övervägande
att så snart det beredes möjlighet
vidtaga åtgärder för en ytterligare
höjning. Det tror jag vore både
till myndigheternas och till konsumenternas
bästa.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Jag vill bara tillägga, att när herr
Ståhl talar om att kooperationen intar
en alldeles särskild ställning, gäller det
bara kooperationen i Stockholm, men
det finns kooperativa handelsföretag på
andra orter i landet, som icke intaga
denna ställning såsom ett led i ett stort
affärsföretag som Konsums detaljaffärer
i Stockholm. Kooperativa förbundet
har således riklig erfarenhet från olika
typer av detaljaffärer.

Jag vill inte förlänga diskussionen.
Jag vill bara säga, att mitt yttrande att
man icke skulle legalisera den grå handeln
fälldes i anslutning till herr Ståhls
uttalande om svinnförluster upp till 20
procent.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. kristidsnämndernas
kostnader för slaktgodemännens
verksamhet.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens

tillstånd har herr Hansson i Skediga till
mig riktat följande frågor.

1. Är statsrådet i tillfälle att lämna
kammaren en redogörelse för resultatet
av livsmedelskommissionens undersökning
om kristidsnämndernas kostnader
för slaktgodemännens verksamhet?

2. Anser statsrådet resultatet av
denna undersökning motivera högre
statsbidrag till kristidsnämndernas kostnader
för nämnda verksamhet än vad
som utgår enligt gällande bestämmelser?

Till svar härå får jag anföra följande.

Bestämmelserna om kontrollen över
djurägarnas innehav av nötkreatur och
svin, varav slaktgodemännens verksamhet
är en del, återfinnas i livsmedelskommissionens
cirkulär nr 3024. Beträffande
ersättningen till slaktgodemännen
stadgas där följande. Slaktgodeman
äger för sitt arbete av kristidsnämnden
uppbära årligt arvode med
belopp, som av kristidsnämnden bestämmes
med hänsyn till arbetets omfattning.
Huruvida slaktgodeman därjämte
skall erhålla särskild ersättning
för resekostnader avgöres av kristidsnämnden
i varje särskilt fall. Sådan ersättning
bör emellertid endast undantagsvis
komma i fråga.

Livsmedelskommissionen har som en
allmän anvisning för arvodesbeloppets
bestämmande uttalat i cirkuläret, att
15 kronor i regel torde kunna anses
som skälig gottgörelse för hel arbetsdag
men att i åtskilliga fall uppgörelse
om lägre ersättning torde kunna träffas.

Livsmedelskommissionen beslöt den
15 juni detta år att genom kristidsstyrelserna
införskaffa uppgifter angående
kristidsnämndernas beräknade kostnader
per kvartal för slaktgodemännens
verksamhet inom respektive kristidsnämndsområden.
Enligt den verkställda
utredningen kunna kristidsnämndernas
kostnader för slaktgodemännens verksamhet
beräknas uppgå till sammanlagt
omkring 385 000 kronor per kvartal,
därav 365 000 kronor i form av arvoden
och resten i form av reseersättningar.
Antalet slaktgodemän uppgår till omkring
13 300. Den genomsnittliga kostnaden
per slaktgodeman utgör sålunda
29 kronor per kvartal eller för helt år
omkring 120 kronor.

Tisdagen den 14 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. kristidsnämndernas kostnader för slaktgodemännens
verksamhet.

Kristidsnämndernas kostnader för
slaktgodemännen höra till de kostnader,
för vilka kommunerna erhålla
statsbidrag enligt gällande bestämmelser.
Detta bidrag utgår med 40 procent
av den del av kostnaderna som överstiger
15 men icke 25 öres utdebitering
per skattekrona och med 50 procent
för den del därav som överstiger en
utdebitering av 25 öre per skattekrona.

Livsmedelskommissionen har i sammanhang
med avgivandet av förslag till
anslag för budgetåret 1949/50 för bidrag
till kristidsnämndernas verksamhet
till behandling även upptagit frågan
om särskilt statsbidrag till kristidsnämndernas
kostnader för slaktgodemännens
verksamhet. Kommissionen
har därvid anfört följande.

Såsom skäl till att bevilja högre statsbidrag
till kostnaderna för slaktdjurskontrollen
än till kristidsnämndernas
övriga kostnader har gjorts gällande
att förstnämnda kostnader drabba
nämnderna särskilt ojämnt. Det torde
icke heller kunna bestridas, att ganska
stora skillnader i förevarande avseende
kunna finnas, särskilt mellan städer och
landsbygd men i vissa fall även mellan
städer och landskommuner inbördes.
Emellertid torde dessa skillnader uppvägas
av andra, som verka i motsatt
riktning. Så t. ex. behöva landskommunerna
sedan den 15 mars i år icke
längre avlöna särskilda prisombud, en
skyldighet som däremot fortfarande
åligger flertalet städer. Detta förhållande
torde i stor utsträckning utjämna
olikheten mellan städernas och landskommunernas
utgifter för kristidsnämnderna.
Vidare är att märka alt från
och med innevarande regleringsår sådana
lättnader genomförts beträffande
brödsädes- och fodersädesregleringarna,
som för kristidsnämnderna i flertalet
landskommuner komma att medföra eu
ganska väsentlig minskning i arbetsuppgifterna.
Slutligen torde från och
med nästa år jordbrukskommunernas

kostnader för den av kommissionen anordnade
individuella skördeuppskattningen
komma alt helt eller delvis bortfalla.

På grund av det anförda har livsmedelskommissionen
funnit övervägande
skäl tala mot att bevilja särskilt statsbidrag
till kristidsnämndernas kostnader
för slaktgodemännens verksamhet.
Kommissionen har därför ansett sig
icke böra för Kungl. Maj:t framlägga
något förslag i ämnet.

Frågan huruvida högre statsbidrag
bör utgå till kristidsnämndernas kostnader
för slaktgodemännen kommer att
redovisas i statsverkspropositionen till
nästa års riksdag i samband med äskande
av anslag till bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet, men jag
vill redan nu meddela att jag, med hänsyn
till de skäl livsmedelskommissionen
anfört, icke är beredd att förorda
särskilt statsbidrag för ändamålet.

Härpå anförde

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
Jag skall be att till statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Det torde med skäl kunna anföras, att
livsmedelskommissionen har haft särskilt
besvärligt att få några argument
för sitt avslagsyrkande. Den anför t. ex.
att man nästa år slipper skördeuppskattningen
på landsbygden och att
landsbygden fått lättare i år därför att
brödsädes- och fodersädesregleringarna
krävt mindre arbete.

Det var då ett erkännande från livsmedelskommissionen
i elfte timmen!
Dessa regleringsbesvär ha varit dryga
och kostnadskrävande arbetsuppgifter,
som vi haft på landsbygden men som
städerna i mycket ringa grad haft känning
av. Därjämte ha vi på landsbygden
haft mycket större kostnader vid
kortutdelningar än vad tätorterna haft
och ha. Vi ha måst hyra, om än mot

Nr 40.

Tisdagen den 14 december 1948.

Svar på interpellation ang. kristidsnämndernas kostnader för slaktgodemännens
verksamhet.

ringa ersättning, lokaler för kortutdelning.
Detta ha tätorterna ej behövt. De
ha kunnat utnyttja sina fasta lokaler
och på så sätt haft lätt att fullgöra de
uppgifter, som ransoneringen fört med
sig.

Sist i raden har livsmedelskommissionen
tagit upp frågan om prisombuden
och påpekat, att vi från den 15
mars i år icke behövt avlöna dessa, då
däremot en del städer ha detta kvar.

En sak har livsmedelskommissionen
glömt, då den framlagt sin syn på rättvisan,
nämligen de kostnader för överblockledare,
som landsbygden måste betala.
Jag vill inte klandra och säga att
de ha för bra betalt, men då livsmedelskommissionen
bestämt, efter vilka
grunder de skola betalas, borde kommissionen
också beaktat detta i sin jämförelse
mellan förhållandena i stad och
på landsbygd. Kvar står ändå att kostnaderna
för kristidsåtgärderna drabbat
landsbygden hårdare än städerna.

Vad livsmedelskommissionen yttrat
angående kostnaderna för slaktgodemännen
går långt ifrån vad billighet
och rättvisa kräver. Kommissionen har
åberopat att slaktgodemännens avlöning
får inräknas i kristidsnämndens
kostnader, för vilka statsbidrag utgår.
Det var emellertid under innevarande
år kristidsnämnderna ånyo ålades att
sörja för denna föga populära kontroll,
som rättvisligen borde helt betalas med
statsmedel, då den endast drabbar
landsbygden. Det är ändå tillräckligt
stora nackdelar för den glest bebyggda
landsorten i jämförelse med tätorterna.

Jag hoppas att statsrådet vid sitt ställningstagande
till dessa frågor skall ta
hänsyn till att landsbygden trots sitt

mindre skatteunderlag haft betydligt
större omkostnader än städerna för att
fullgöra alla de många åliggandena.

Till sist vill jag uttala en förhoppning
att statsrådet icke måtte ansluta
sig till livsmedelskommissionens avstyrkande,
vilket vilar på alltför svag
grund.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
memorial nr 244, bevillningsutskottets
betänkande nr 63, bankoutskottets
utlåtanden nr 57 och 58 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 71
och 72.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

utrikesutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Spanien träffad
handelsöverenskommelse; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan svenska regeringen och grekiska
regeringen träffad handelsöverenskommelse;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 62, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till arbetarskyddslag
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.55 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. undersökning
av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Ståhl frågat

1) om jag har övervägt att snarast
igångsätta en undersökning av orsakerna
till den våg av brottslighet som på
senare tid måst inregistreras och som
för allmänheten ter sig som en ökning
av personförbrytelsernas antal; samt

2) om jag har vidtagit eller planerat
åtgärder för att söka motverka våldsdåden
och hos den stora massan av laglydiga
medborgare återställa den av allt
att döma i någon mån rubbade känslan
av trygghet och effektivt samhällsskydd.

I diskussionen angående brottsligheten
och dess orsaker har från många
håll, särskilt i pressen, gjorts gällande
att brottsligheten här i landet under de
senaste åren ökats på ett oroväckande
sätt. Detta skulle främst gälla våldsgärningar
och otuktsbrott, men i viss mån
även förmögenhetsbrotten. Interpellationen
synes utgå från samma uppfattning.
För att det skall vara möjligt att
taga någon ställning till de frågor, som
framställts i interpellationen, nämligen
om orsakerna till denna ökade brottslighet
och åtgärder mot densamma, är det
nödvändigt att först utreda, huruvida
en sådan ökning av brottsligheten föreligger
och, om så är fallet, vilka gärningstyper
denna främst berör. En viktig
fråga iir även, på vilka åldersgrupper
en sådan ökning av brottsligheten
faller och då i synnerhet om en marke -

rad försämring föreligger i fråga om
ungdomsbrottsligheten.

För att få klarhet i dessa frågor har
jag låtit statistiska centralbyrån göra en
utredning rörande brottslighetens utveckling
under åren 1913—1947. Utredningen,
som grundar sig på rättsstatistiska
uppgifter från domstolar och
straffregistret samt vissa uppgifter som
särskilt inhämtats från polismyndigheter,
är synnerligen omfattande och utgör
en värdefull grund för det fortsatta
studiet av hithörande frågor. Det är
självfallet icke möjligt att här lämna
någon mera fullständig redogörelse för
denna statistiska utredning. Jag vill
nöja mig med att påpeka den allmänna
utveckling som kan utläsas ur materialet
samt belysa denna genom några
siffror.

Utredningen synes som helhet bestyrka
antagandet att kriminaliteten kraftigt
ökat under andra världskriget men visar
även att den numera åter är på tillbakagång.
Denna utveckling framgår
tydligast av ett diagram över antalet
personer som sakfällts av domstol i
första instans för brott mot strafflagen,
med undantag av fylleri och förargelseväckande
beteende. Man finner av detta
diagram att brottsligheten ökade vid
slutet av första världskriget, främst beroende
på ökat antal förmögenhetsbrott.
Därefter följde under 20-talet en nedgång
i brottsligheten, vilken i stort sett
bibehöll sig utan större förändringar
till andra världskrigets utbrott. Då steg
kurvan raskt i höjden för att kulminera
år 1943. Från denna tidpunkt sjunker
kurvan åter; ännu har den emellertid
icke nått ned till de värden som gällde
före krigsutbrottet. Kurvan för mord,
mordförsök och dråp samt andra missliandclsbrott
följer tämligen viil den nu
beskrivna utvecklingen av brottslighe -

3 — Andra kammarens protokoll 1948. Nr 40.

34 Nr 40. Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

ten i dess helliet; antagandet att dessa
brott skulle ha ökat i särskild grad bestyrkes
alltså icke. En viss, ehuru icke
särskilt utpräglad ökning av otuktsbrotten
kan konstateras. Ökningen av brottsligheten
som helhet betraktad under
andra världskriget beror väsentligen på
ökat antal förmögenhetsbrott, särskilt
bedrägeri, förskingring m. m.

Vad jag nu anfört vill jag ytterligare
belysa med några siffror. Liksom i det
nyss beskrivna diagrammet gälla siffrorna
antalet personer som sakfällts av
domstol i första instans för brott mot
strafflagen, med undantag av fylleri och
förargelseväckande beteende. Jag väljer
härvid de siffror (i jämna tal), vilka angiva
antalet dömda personer på 100 000
av medelfolkmängden — därav får man
ju den riktigaste bilden av utvecklingen.
Detta antal för år 1913 är 363. Den högsta
siffran nåddes år 1918 med 425. År
1922 har det lägsta värdet med 196, år
1943 har siffran stigit till 415 och år
1947 åter fallit till 341 (i sistnämnda
siffra inräknas de personer som erhållit
åtalseftergift). Dessa siffror visa alltså,
om man tar hänsyn icke endast till
antalet för brott dömda personer utan
även till ökningen av folkmängden att
förra årets tal blir t. o. m. lägre än siffran
för utgångsåret 1913.

En undersökning av motsvarande siffror
för de särskilda brottstyper som
redovisats i utredningen visar, att misshandelsbrotten
äro färre till antalet än
år 1913 och ungefär lika många som
åren närmast före det senaste kriget.
Gruppen våldtäkts- och otuktsbrott visar
någon uppgång, om man jämför med år
1913, men en så påtaglig uppgång som
antagits visar dock statistiken knappast.
Olika slag av förmögenhetsbrott ha ökats
betydligt. Särskilt gäller detta gruppen
förfalskning, bedrägeri och förskingring
in. m. Antalet för dessa brott sakfällda
personer på 100 000 av medelfolkmängden
var år 1913 19, under mellankrigsperioden
omkring 27, år 1944, som har

den högsta siffran, 85 samt år 1947 63.
Anmärkningsvärda äro även siffrorna
för det brott som betecknats såsom
»olovligt tagande och brukande» och
som i huvudsak omfattar de s. k. billånen.
Detta brott var vid början av
redovisningsperioden tämligen okänt.
År 1913 bär talet 0,3, och för år 1947
redovisas 29 sådana brott på 100 000 invånare.
Även om talen för dessa brott
få betraktas som ett allvarligt problem,
kunna de icke enbart ses som ett tecken
på minskad laglydnad och respekt för
annans egendom; helt naturligt stå de
i samband med den kraftiga ökningen
av antalet motorfordon, särskilt efter
krigsslutet. Den ökning av förmögenhetsbrottens
antal jag nu påvisat motväges
av en minskning av de brott som
i statistiken redovisats under rubriken
»övriga brott». Utvecklingen visar alltså
en förskjutning mellan olika brottstyper.
Den närmare innebörden härav
kräver mera ingående utredningar, och
det torde ej vara nödvändigt att i detta
sammanhang ingå på denna fråga.

I stort sett kunna de förändringar av
brottsligheten som statistiken visar icke
sägas ge anledning till någon allvarligare
oro. Däremot synes man kunna göra
den viktiga och bekymmersamma iakttagelsen
att ungdomsbrottsligheten stigit.
Det har alltså skett en förskjutning
av brottsligheten till yngre årsgrupper.
Å andra sidan företer även ungdomsbrottsligheten
samma utveckling som jag
nyss påpekat i fråga om brottsligheten i
dess helhet, nämligen en kraftig uppgång
under andra världskriget, följd av en
långsam tillbakagång. Denna har emellertid
ej nått tillbaka till det läge som
förelåg omedelbart före kriget.

Statistiken synes utvisa, att brottsligheten
bland ungdom under 18 år, om
man jämför med mellankrigsperioden,
avsevärt ökats. Detta framgår såväl av
de siffror, som ange de ungas procentuella
andel i samtliga brott, som av utredningen
rörande antalet sakfällda på

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

100 000 av medelfolkmängden. Av sistnämnda
statistik finner man sålunda att
antalet sakfällda, som ej fyllt 18 år, under
mellankrigsperioden varierar mellan
ungefär 100 och 400 med någon ökning
mot slutet av perioden. År 1943
har denna siffra sprungit upp till 930,
varefter den åter sjunkit till 805 år 1947.

Man kan alltså göra den iakttagelsen,
att den ökning av brottsligheten som
helhet, vilken visade sig under andra
världskriget, i högre grad beror på ökad
ungdomsbrottslighet än på brott av äldre
personer.

Om man härefter undersöker, på vilka
gärningstyper ökningen av ungdomsbrottsligheten
särskilt faller, finner man
att såväl otuktsbrotten som olika slag
av förmögenhetsbrott ökat. Jämför man
sålunda för åren 1937 och 1947 antalet
sakfällda under 18 år på 100 000 av
medelfolkmängden, finner man en uppgång
för otuktsbrott från 16 till 22, för
skadegörelsebrott från 13 till 29, för
stöldbrott från 227 till 419, för förfalskning,
bedrägeri och förskingring m. in.
från 35 till 109 och för »olovligt tagande
och brukande» från 40 till 159. Sistnämnda
siffra är anmärkningsvärd.
Även om ökningen av de s. k. billånen,
såsom jag tidigare framhållit, måste ses
i belysning av motortrafikens utveckling,
väcker det uppmärksamhet att så
många av dessa brott begås av ungdomar
under 18 år. Statistiken visar att ungefär
1U av de för dessa brott dömda år
1947 bestod av personer under 18 år.

De uppgifter jag hittills återgivit ha
grundat sig på uppgifter från domstolarna
i första instans. I den statistiska
utredningen förekomma även uppställningar,
grundade på uppgifter från
straffregistret. De skillnader som här
föreligga bero på att i huvudsak endast
frihetsstraff anmälas till straffregistret;
utredningen hänför sig alltså i denna
del till en grövre kriminalitet. I stort
sett visa emellertid även dessa, på straffregistret
grundade siffror samma bild

av den allmänna utvecklingen, nämligen
en uppgång av brottsligheten under
krigsåren, följd av en långsam tillbakagång
under åren därefter, samt en ökning
av ungdomsbrottsligheten. Bland
övriga fakta som kunna utläsas ur straffregisterstatistiken
må nämnas den betydande
uppgången av brottsligheten
bland kvinnor under 18 år; ökningen
av ungdomsbrottsligheten är således
relativt taget betydligt större bland
kvinnor än bland män. Vidare innehåller
denna del av utredningen vissa uppgifter
om brottslighetens utveckling i
åldersgruppen 18—21 år. Ehuru även
här krigsåren skapat en högre brottslighet,
är tillbakagången mera markerad.
Till skillnad från åldersgruppen
under 18 år företer gruppen 18—21 år
en betydligt lägre brottslighet år 1947
än vad som var fallet år 1917, som är
det första år för vilket uppgifter om
denna åldersgrupp lämnats.

Självfallet måste statistiska uppgifter
av det slag utredningen innehåller bedömas
med stor försiktighet. Felkällorna
kunna vara många. För att man
skall våga draga bestämda slutsatser
krävs ett ingående studium av alla på
frågorna inverkande omständigheter.
Det må särskilt framhållas att statistiken
avser av domstol i första instans
sakfällda personer och alltså icke direkt
hänför sig till den verkliga brottsligheten.
Å andra sidan finnas icke
några säkra hållpunkter för att denna
felkälla skulle påverka siffermaterialet
på sådant sätt att detta ger eu felaktig
bild av förändringarna i brottsligheten.

Till komplettering av statistiska
centralbyråns utredning kunna vissa
upplysningar inhämtas även ur en av
polisintendenten Zetterquist i Stockholm
på anmodan av överståthållarämbetet
utförd undersökning av brottslighetens
utveckling i Stockholm, särskilt
under de senaste tio åren. Denna undersökning
grundar sig på uppgifter
om det antal brott som genom anmälan

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

eller på annat sätt kommit till polisens
kännedom.

Denna utredning från Stockholm ger
i stora drag samma bild av brottslighetens
utveckling som de uppgifter jag
redan lämnat. Man finner sålunda
samma ökning av brottsligheten under
krigsperioden; mellankrigstiden hade
en lägre brottslighet. I vissa hänseenden
skilja sig emellertid uppgifterna
för Stockholm från de för hela landet
meddelade. Visserligen visar kurvan
för brottslighetens utveckling även här
en toppunkt år 1943, följd av en viss
tillbakagång. En ny ökning av de anmälda
brottens antal framträder emellertid
under 1947 och särskilt under de
tre första kvartalen av år 1948. Huruvida
denna uppgång är av mera tillfällig
natur eller kommer att vidhålla,
kan naturligtvis icke för närvarande
bedömas. Den hänför sig nästan uteslutande
till förmögenhetsbrott, särskilt
stölder och inbrott. Tillgrepp av bilar
synes spela stor roll för att åstadkomma
de höga siffrorna. Däremot förete
varken misshandelsbrott eller sedlighetsbrott
någon motsvarande ökning.
Anmärkningsvärt är även att siffrorna
från Stockholm icke visa en ökad ungdomsbrottslighet
i jämförelse med
brottsligheten i övrigt. Ungdomsbrottsligheten
företer sålunda, liksom brottsligheten
i dess helhet, en ökning under
krigsåren, men någon påtaglig förskjutning
av brottsligheten till yngre åldersgrupper
föreligger icke i Stockholm.

Jag skall härefter övergå till frågan
om orsakerna till de växlingar i brottsligheten
som utredningarna visat. Att
klargöra, vilka faktorer som i allmänhet
komma brottsligheten att öka eller
minska, är synnerligen vanskligt. Den
vetenskapliga forskningen på detta område
kan icke uppvisa säkra resultat,
och man löper därför lätt den risken
att bygga på rena antaganden. Uppenbart
synes dock vara, att en av de väsentliga
orsakerna till ökning av brotts -

ligheten är kriget, den allmänna brutalisering
som framkallas därav och de
ekonomiska krisförhållanden kriget
medfört. Att detta kan betraktas som
den dominerande faktorn bestyrkes av
de statistiska uppgifterna. Anmärkningsvärt
är även att lågkonjunktur och
arbetslöshet icke, tvärtemot vad man
stundom brukar antaga, framkallat någon
mera betydande ökning av brottsligheten.
Däremot synes man med ett
visst fog kunna antaga att det föreligger
ett samband mellan de särskilda
förhållanden som rått under efterkrigsåren
och brottslighetens omfattning,
särskilt i fråga om förmögenhetsbrotten.
Att brottsligheten i Stockholm icke
helt följer samma utveckling som i landet
i övrigt kan vara förklarligt med
hänsyn till denna stads särprägel i olika
avseenden.

Även om sålunda krigs- och krisförhållandena
i världen synas ha utgjort
den viktigaste orsaken till brottslighetens
tillväxt, återstår dock den väsentliga
frågan, huruvida utredningarna
kunna anses giva stöd för antagandet
att ökad brottslighet kan föras tillbaka
på bristande ändamålsenlighet i strävandena
från samhällets sida att bekämpa
brottsligheten och särskilt att
motverka ungdomsbrottsligheten. I diskussionen
om dessa frågor har stundom
påståtts, att respekten för lagen minskat
genom den nyligen genomförda humaniseringen
av straffverkställigheten,
genom bestämmelserna om villkorlig
dom och om åtalseftergift samt om behandlingen
av otillräkneliga eller förminskat
tillräkneliga personer. Såvitt
jag kunnat finna lämnar utredningen
icke något bestämt stöd för antagandet
att dessa åtgärder medfört en ökad
brottslighet. Flera av dessa åtgärder
ha för övrigt vidtagits så nyligen, att
man ännu icke kan vänta sig att kunna
avläsa deras verkningar i statistiken.
Det är synnerligen omfattande och
svårbedömda spörsmål det här gäller,

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

och självfallet äro de föremål för oavlåtlig
uppmärksamhet. Det bör dock
icke komma i fråga att, med stöd endast
av förmodanden om olika åtgärders
inverkan på brottsligheten och enstaka
exempel, uppge de vinningar i
humanitärt avseende som de modernare
kriminalpolitiska åtgärderna innebära.

Den ökning av ungdomsbrottsligheten
som statistiken påvisar utgör ett allvarligt
problem. Säkerligen kan även
denna i viss mån föras tillbaka till
krigsförhållandena. Men det torde finnas
skäl för antagandet att även andra
omständigheter inverkat för att åstadkomma
en förskjutning av brottsligheten
till yngre åldersgrupper. Det torde
härvid väsentligen röra sig om frågor,
som sammanhänga med ungdomens
uppfostran, moralbildning, nöjesliv, yrkes-
och bostadsförhållanden. Särskilda
problem uppkomma även genom inflyttning
av ungdom till städerna, där
de unga utan stöd av sin hemmiljö lält
kunna råka ut för dåliga inflytelser
och bli indragna i brottsliga företag.
Att man på dessa områden bör oavlåtligt
sträva efter att giva de unga stöd
och hjälp och därigenom motverka
uppkomsten av brottslighet är uppenbart.

I diskussionen om hithörande frågor
har stundom anförts att påföljderna
för brott äro otillräckliga för att effektivt
motverka brottsligheten och att
man därför borde skärpa straffsatserna.
Jag vill gentemot detta framhålla
att strafflagens bestämmelser i allmänhet
innehålla så vida strafflatituder all
domstolarna måste anses äga tillräckliga
möjligheter att utdöma de straff
som i varje särskilt fall finnas påkallade.

Vidare gör man ej sällan gällande alt
den villkorliga domen har en ogynnsam
inverkan. Man menar att ungdomsbrottslingar
räkna med att regelmässigt
få villkorlig dom, om deras brottsliga
förehavanden skulle upptäckas, och att

genom denna föreställning laglydnaden
undergräves. Det är ett faktum, att
villkorlig dom tillämpas i stor utsträckning,
då det gäller ungdomsbrottslingar.
Den föreliggande statistiken visar att
av samtliga år 1947 för brott, som redovisats
till straffregistret i första instans,
dömda personer mellan 15 och
18 år 79 procent erhållit villkorlig dom.
Motsvarande siffror äro för personer
mellan 18 och 21 år 60 procent och
för personer över 21 år 37 procent.
Man bör dock icke härav draga alltför
bestämda slutsatser rörande den villkorliga
domens inverkan på ungdomsbrottsligheten.
Fruktan för upptäckt
och för ingripanden från samhällets eller
omgivningens sida spelar säkerligen
i många fall större roll för att avhålla
från brott än den samhällsreaktion
som blir det slutliga resultatet av
en lagföring.

Att villkorlig dom i så stor utsträckning
kommer till användning, då det
gäller ungdomliga förbrytare och särskilt
de allra yngsta, beror på en naturlig
strävan hos domstolarna att, såvitt
det är möjligt, åter göra dem till
laglydiga och dugliga samhällsmedlemmar.
Det skulle säkerligen i stort sett
motverka detta syfte, om man i stället
som regel läte ungdomar, som begått
lagöverträdelser, komma in i fängelsemiljön
och få nära kontakt med andra
brottslingar, bland vilka ofta de mest
förslagna och förhärdade bli tongivande
och efter fängelsetidens slut inleda
de andra i nya brottsliga förehavanden.
Såvitt man kan bedöma av tillgängliga
utredningar är också återfallsprocenten
bland de villkorligt dömda förhållandevis
låg.

Den villkorliga domen är långtifrån
utan betydelse såsom ett ingrepp mot
den dömde. Denne ställes regelmässigt
under övervakning, och den villkorliga
domen kan i vissa fall förenas med särskilda
föreskrifter för hans tillrättaförande,
t. ex. rörande hans bostadsort,

38 Nr 40. Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

arbetsanställning eller användande av
fritiden. Enligt min mening bör man
i kampen mot ungdomsbrottsligheten
fortsätta på denna väg genom att på
olika sätt skärpa och effektivisera kriminalvården
i frihet. Denna viktiga
fråga är nu föremål för utredning av
strafflagberedningen under samarbete
med delegerade från Danmark, Finland
och Norge, och förslag i ämnet lära
inom kort bli framlagda. En brist i det
nuvarande systemet ligger däri, att
övervakningen av de villkorligt dömda
icke alltid blivit tillräckligt effektiv
trots den ganska n3rligen genomförda
organisationen av skvddskonsulenter
och skyddsassistenter. Det nuvarande
ekonomiska läget lägger emellertid vissa
hinder i vägen för en eljest mycket
önskvärd utbyggnad av denna organisation.
övervakning bör dock ej enbart
verkställas av härför anställda tjänstemän.
Frivilliga krafter göra här goda
individuella insatser — och flera äro
välkomna.

Även med en effektivisering av kriminalvården
i frihet kvarstår ett behov
av anstaltsbehandling. Frågan om utformning
av ungdomsfängelset ingår
också i strafflagberedningens arbetsprogram.

1 den offentliga diskussionen om
brottslighetens utveckling ha, såsom
jag inledningsvis nämnde, särskilt vissa
brottsgrupper trätt i förgrunden,
nämligen våldsbrott och sedlighetsförbrytelser.
Lagreglerna om dessa brottskategorier
äro — jämte andra slag av
brott mot person — för närvarande
föremål för behandling av straffrättskommittén.
Vad särskilt angår våldsbrotten
visar den förut återgivna statistiken
en ganska gynnsam utvecklingskurva
— i rak motsättning mot
vad som ej sällan påståtts på grundval
av enstaka företeelser.

Beträffande sedlighetsbrotten visar
statistiken, såsom jag tidigare nämnt,
icke heller någon särskilt oroande bild.

Bland dessa brott bör man särskilja två
huvudgrupper. Den ena gruppen omfattar
de grova brotten, såsom våldtäkt
och otukt med minderårig. Dessa brott
medföra mycket stränga straff. Det
finns icke anledning antaga annat än
att samhällets reaktion mot brotten i
denna grupp är effektiv. Återfall torde
vara fåtaliga.

Den andra gruppen av hithörande
brott äro de lindriga sedlighetsbrotten,
såsom exhibitionism. Mot brotten inom
denna grupp är straffreaktionen relativt
ringa; de straffas med böter eller
fängelse. Ofta äro dessa brott ett tecken
på själslig abnormitet, och fara för upprepande
föreligger. Det är angeläget att,
även om gärningen icke är av svårare
beskaffenhet, gärningsmannens sinnesbeskaffenhet
undersökes och att erforderliga
åtgärder vidtagas till skydd mot
fortsatt brottslighet. Riksåklagarämbetet
har också i cirkulär den 8 november
1948 till statsåklagarna fäst deras uppmärksamhet
på att yrkande om sinnesundersökning
bör framställas i alla de
fall, då någon som gjort sig skyldig till
sexuellt angrepp mot minderårig kan
befaras återfalla i sedlighetsbrott. Frågan
om lämpligheten att kastrera hithörande
sedlighetsförbrytare är icke klarlagd;
kastreringens verkan på abnorma
driftshandlingar anses också i en del
fall vara oviss.

Till slut vill jag framhålla att de uppgifter,
som nu erhållits rörande brottslighetens
utveckling och framför allt
den ökade ungdomsbrottsligheten, otvivelaktigt
ge anledning att följa hithörande
frågor med fortlöpande uppmärksamhet
och stort allvar. Men å andra
sidan vill jag även varna för alltför
snabba slutsatser. Allt är icke väl beställt,
men man bör heller icke bortse
från de positiva sidorna. En tendens
till minskad brottslighet kan spåras under
de senaste åren. Man får hoppas att
lugnare och stabilare förhållanden skola
medföra att brottsligheten fortsätter att

Onsdagen den 15 december 1918. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

sjunka och att särskilt ungdomsbrottsligheten
går tillbaka.

Vidare anförde:

Herr STÅHL: Herr talman! När jag
tackar herr justitieministern för detta
utförliga svar på min interpellation,
sker det inte bara i enlighet med en god
och riktig sedvänja. Jag känner mig ha
särskild anledning till tacksamhet därför,
att herr statsrådet nedlagt så mycken
omsorg och så mycket arbete för att
klarlägga den viktiga samhällsangelägenhet
som vi här diskutera och som
har sysselsatt den allmänna opinionen
under hela hösten. Inte minst den statistiska
delen av svaret bör kunna skänka
ett välgörande lugn åt de kretsar,
som särskilt under de senare månaderna
känt oro inför rapporterna om olika
våldsbrott. Redan denna oro är emellertid
en ytterst värdefull tillgång i vårt
svenska samhälle. Kanske är det inte
minst den spontana reaktionen inför
tendenser till ökning av kriminaliteten
som gör, att vi trots allt torde kunna
glädja oss åt en mer gynnsam kriminalstatistik
än så vitt jag vet något annat
land. Samtidigt bör emellertid noga
understrykas, att herr statsrådets grundliga
siffermaterial rörande ungdomsbrottslighetens
tillväxt minst av allt är
ägnat att verka lugnande. Kunna vi inte
på olika vägar nedbringa ungdomsbrottsligheten,
är det risk att den bottensats
av kriminella kommer att växa,
i vilken den kroniska kriminaliteten i
ett samhälle slår rot. Det är ju ett gammalt
känt och riktigt talesätt, att brott
föder brott. Skola vi över huvud få bukt
med kriminaliteten, måste vi med särskild
kraft angripa ungdomsbrottsligheten.
Det är ett väl känt faktum, att de
oförbätterliga recidivisterna i regel rekryteras
från de ungdomskriminella.

Redan från början vill jag i likhet
med herr statsrådet understryka faran
av förhastade slutsatser rörande liuma -

niseringen av straffverkställigheten.
Men lika angeläget är att i tid kritiskt
granska alla de åtgärder som här vidtagits
och tillse, att de verkligen gagna
sitt syfte. Inte minst ur den synpunkten
är det viktigt att diskussionen sätter in
på ett tidigt stadium, även om den
skulle drabba tänkesätt och åtgärder,
som vi varmt trott på och hoppats mycket
av. Jag vågar också säga, att lekmannainflytandet
inte minst på straffverkställighetens
utformning är av stor
betydelse, och stundom har man nog
haft den känslan — jag tvekar inte att
säga det — att dessa viktiga frågor i
alltför hög grad gjorts till ett monopol
för juristerna av facket. Möjligen bör
det också sägas, att man bör visa försiktighet,
då man, såsom stundom skett,
drar in ungdomens allmänna hållning
och livsföring i diskussionen om ungdomsbrottsligheten.
Den förkrossande
stora massan av vår ungdom är ju hederlig
och arbetsam, medan de vilsekomna
ungdomar, som komma i kontakt
med rättvisan, äro och böra behandlas
som en speciell grupp, ett avskilt
klientel, som det gäller att i tid
söka återföra till hederliga vägar.

När jag går att knyta några allmänna,
mycket lekmannamässiga reflexioner
till herr statsrådets svar, må det vara
mig tillåtet att gå i dess ordningsföljd.
Jag noterar då, att herr statsrådet säger,
att kriminaliteten nu åter är på tillbakagång.
Då bör emellertid observeras, att
några siffror för brottslighetens omfattning
under 1948, kanske av naturliga
skäl, inte uppges. Det bör dock noteras,
att det är först under 1948 som oron på
allvar väckts över kriminalitetens tillväxt
och omfattning. Det märkliga är,
att denna höjdvåg av brottslighet har
inträffat under en tid, då den har föga
samband vare sig med konjunkturerna
eller med kriget. Herr statsrådet påpekade
för resten i svaret, att brottslighetens
beroende av konjunkturerna är påfallande
litet. Vidare förefinnes så vitt

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

jag kunnat finna en viss oklarhet om
primärmaterialet för den mycket värdefulla
statistiska utredningen. Det är ju
dock en ofantlig skillnad på antalet i
första instans avdömda mål — vilka
herr statsrådet bygger sin statistik på
■— och antalet till polisen anmälda brott.
Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att Polistidningen i sitt
senaste nummer uppger, att antalet anmälda
brott i Stockholm ökat från
12 827 år 1938 till 30 071 år 1947, en ökning
med hela 134 procent. Denna siffra,
som dess bättre inte behöver vara
genomsnittlig för hela landet, är dock
betydligt allvarligare än någon av de
uppgifter, som lämnats i herr statsrådets
redogörelse. Därtill kommer, att
den redovisade starka ökningen av antalet
sakfällda som ej fyllt 18 år — statsrådets
siffra är där 100 till 400 under
mellankrigsperioden mot 930 år 1943
och 805 i fjol — knappast säger hela
sanningen. Det är väl dock så, att barnavårdsnämnderna
och ungdomsnämnderna
i mycket hög grad underlåta att
göra anmälan om brott, varför även här
döljer sig en felmarginal till det sämre.
Jag har velat göra dessa kompletteringar
till herr statsrådets siffermaterial för
att visa, att detta, sitt allvar till trots,
icke återger en för ljus bild av verkligheten
utan snarare motsatsen.

Naturligtvis förefaller det både underligt
och en smula bittert, att ungdomens
brottslighet synes öka i samma
mån som allt fler samhälleliga åtgärder
satts in i profvlaktiskt syfte. Jag tänker
på olika slag av nyttig fritidssysselsättning,
anslag till idrottsplatser, ungdomsgårdar
och samlingslokaler, barnavårdsoch
ungdomsnämndernas utvidgade
verksamhet och mycket annat. Man vill
emellertid hoppas, att dessa åtgärder
ännu inte hunnit ut ur det organisatoriska
stadiet till full verksamhet. Man
har därför anledning att alltjämt tro på
åtminstone någon effekt av dessa åtgärder.
Till denna profylaktiska verksam -

het hör givetvis också som ett omistligt
led, att ungdomen från sina första år
får inpräntad i hem och skola den
oöverstigliga gränsen mellan rätt och
orätt, mellan vad man får göra och vad
man absolut inte får göra. Varje tendens
till moralisk relativism eller indifferentism
är kanske den största faran
av alla.

Långt svårare förefaller det vara att
ange några säkra synpunkter på behandlingen
av det klientel, som en gång
råkat komma vilse. De gamla stabila
fängelsekunderna torde här få lämnas
ur räkningen — åt dem torde inte vara
mycket att göra. En lekman, som söker
bilda sig en förutsättningslös uppfattning
om behandlingen av särskilt de
ungdomliga lagöverträdarna, måste dock
göra en del mycket egendomliga iakttagelser.
Alla ha vi väl den uppfattningen
— även herr statsrådet redovisar samma
mening i sitt svar — att sexualförbrytarna
i regel få anses som på något
sätt abnorma eller sjuka. Jag har hos
polisen i Stockholm efterhört under
åren 1946, 1947 och de första månaderna
i år avkunnade domar mot exhibitionister,
som åtalats för tukt och sedlighet
sårande handling. Både herr
statsrådet och jag och den allmänna
opinionen utgå som sagt ifrån, att dessa
olyckliga människor, dessa s. k. fula
gubbar, äro abnorma eller sjuka. Av
samtliga de 97 åtalade, som den av polisen
verkställda undersökningen omfattar,
ha sju dömts till fängelse, därav
fyra villkorligt; endast fem, säger och
skriver fem, ha hänvisats till sinnesundersökning,
medan hela återstoden,
d. v. s. 85, dömts att betala några kronor
i dagsböter. Detta innebär, att av 97
s. k. fula gubbar ha 89 omedelbart fått
ge sig ut igen bland parkernas och bakgårdarnas
småbarn, därav 85 efter att
ha måst betala för sitt brott med klingande
valuta. Måste man ändå inte förstå,
inte minst den juridiska sakkunskapen,
att vanligt lekmannaomdöme bax -

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

nar inför sådana utslag av människokunskap
och människovärd, som dessa
siffror vittna om?

När jag sökt efter orsakerna till vad
jag här vill kalla brist på människovärd,
har jag måst konstatera — och det är
om möjligt ännu värre — att dessa domar
grunda sig på gällande rätt. Den utformning
av strafflagens 5 kap. 5 §, som
antogs av 1945 års riksdag, inrymmer
inte dessa sexuellt abnorma, vilket ytterligare
klargjorts i den promemoria
från justitiedepartementet — jag vill
minnas det var promemorian nummer
1 för 1946 — som utsändes med anledning
av denna lagändring. Kan verkligen
— det skulle jag vilja fråga justitieministern
— en sådan ordning upprätthållas
efter vad som hänt särskilt under
denna höst? Nu påpekar herr statsrådet
med full rätt, att efter riksåklagarens
senaste direktiv skola ju dessa »barnskändare»
i alla de fall, då man kan tro,
att återfall i brottet skall ske, sinnesundersökas.
Det intressanta är emellertid,
att en sådan sinnesundersökning icke
annat än i rena undantagsfall kan leda
till medicinsk behandling. Den anbefallda
sinnesundersökningen måste under
sådana förhållanden sägas vara ett
slag i luften, eftersom denna djupa abnormitet
i de flesta fall inte kan sägas
vara jämställbar med sådan sinnessjukdom,
som avses i den nya utformningen
av 5 kap. 5 § strafflagen.

Jag skulle därvid också vilja hänvisa
till den ganska kusliga statistik, som
har utarbetats av professor Gösta Rylander
— jag tar för givet att herr
statsrådet sett den — och som visar, att
sinnesundersökningarna av sexualförbrytare
ha sjunkit katastrofalt i och
med att 1945 års lagändring trädde i
kraft.

1 detta sammanhang skulle jag också
vilja tillåta mig att säga, att den
stränga juridiska kategoriklyvningen
mellan å ena sidan otuktsbegreppet
och å den andra vad man kallar tukt

och sedlighet sårande handling förefaller
att vara ytterligt föråldrad. Nog
måste en lekman helt instämma i ett
uttalande av nyssnämnde professor
Gösta Rylander, när han i samma uppsats
i Svensk Juristtidning, där han offentliggjort
denna statistik, framhåller,
att man i fråga om sexualbrotten alltför
ofta bortser från strafflagens viktigaste
uppgift, nämligen att skydda samhället
mot brottsligheten. Den nuvarande
behandlingen av dessa brottslingar,
säger han, betyder i regel, att det omedelbara
samhällsskydd, som en häktning
representerar, ej kommer till
stånd, att sinnesundersökning ej vidtages
— detta skrevs alltså före utfärdandet
av riksåklagarens cirkulär — att
straffet blir milt — som jag nyss sade
i regel dagsböter — och att någon kontroll
eller några brottspreventiva åtgärder
därefter ej komma till stånd. De
släppas bara ut i samhället igen.

Jag vill verkligen fråga: skulle det
inte vara högeligen motiverat att nu
äntligen någon annan instans än strafflagberedningen
eller straffrättskommittén
finge ta under övervägande hela
frågan om behandlingen av dessa olyckliga
människor. Jag kan inte förstå annat
än att det borde vara en kommitté,
som jämte jurister borde bestå av både
läkare och lekmän, inte minst representanter
för de mödrar, vilkas barn
falla offer för dessa brott.

Under den livliga pressdebatten om
brottsligheten i höst har det riktats
mycken och hård kritik mot den ökade
frekvensen av villkorlig dom. Herr
statsrådet redovisar i sitt svar en annan
mening. Jag skulle tro att den frisinnade
och omdömesgille lekmannen
inte kan vara färdig att ta avstånd från
dessa experiment, som i alla fall ha ett
så utpräglat positivt syfte. Däremot frågar
man sig, om avkunnandet av villkorlig
dom — jag såg häromdagen en
uppgift om att vi för närvarande ha
4 000 villkorligt dömda i landet — till -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

lämpas med den noggranna urskillning,
som är av nöden och som också preciserats
i lagens första paragraf, nämligen
att den skall tillämpas med hänsyn
särskilt till den brottsliges karaktär och
personliga förhållanden i övrigt. Det
förefaller som om villkorlig dom skulle
vara ett helt förfelat medel mot sådana
element, som redan äro djupt kriminella.
Här måste väl en noggrann kategoriklyvning
ske och all tillgänglig sakkunskap
mobiliseras. För att utröna i
vilken mån man verkligen anlitar sakkunskap
har jag, herr talman, tillåtit
mig fråga den rättspsykiatriska stationen
här i Stockholm, hur många brottslingar
under 21 år, som hänvisats dit
för undersökning, alltså hur många
ungdomsbrottslingar, som över huvud
taget bli underkastade sinnesundersökning.
Svaret blev, att det för 1947 var
21 fall, alltså i hela Stockholm, och för
den gångna delen av 1948, alltså praktiskt
taget hela året, endast åtta. Den
förkrossande massan av de unga icke
häktade lagöverträdarna blir alltså
dömd utan att underkastas någon annan
undersökning än förundersökarens
och polisens. Det förekommer ingen
som helst undersökning av någon medicinsk
expertis. Det förefaller mig
onaturligt, att detta klientel, vars rätta
omhändertagande och vård, enligt de
siffror som herr statsrådet redovisat,
är av så utomordentlig betydelse, behandlas
i alltför hög grad kollektivt.

Beträffande anstalterna och den vård,
som dessa bjuda, är det oerhört svårt
för att inte säga omöjligt för en lekman
att göra något uttalande eller att över
huvud taget bilda sig någon exakt mening.
Jag ber emellertid att få fästa
kammarens uppmärksamhet på en passus
i herr statsrådets svar, som var så
märklig, att jag tillåter mig upprepa
den. Herr statsrådet sade nämligen:
»Det skulle säkerligen i stort sett motverka
syftet — nämligen att göra ungdomarna
till laglydiga och dugliga

samhällsmedlemmar — om man i stället
läte ungdomar, som begått lagöverträdelser,
komma in i fängelsemiljön
och få nära kontakt med andra brottslingar,
bland vilka ofta de mest förslagna
och förhärdade bli tongivande
och efter fängelsetidens slut inleda de
andra i nya brottsliga förehavanden.»

Ingen kan säga, att detta statsrådets
auktoritativa betyg åt våra fångvårdsanstalter
är högt. Det innebär, att deras
miljö är sådan, att vi böra undvika
att sända unga lagöverträdare dit för
att inte göra dem till verkliga förbrytare.
Detta uttalande stämmer alltför
väl överens med ett yttrande till mig i
samma angelägenhet av en erfaren polischef
i vårt land — kanske den mest
erfarne — som gjort den erfarenheten,
mina damer och herrar, att unga hyggliga
pojkar, som man möter som förstagångsförbrytare,
efter en tids ungdomsfängelse
återvända till polisen som fullfjädrade
banditer. Dessa ungdomar torde
i regel komma från trasiga, slarviga,
genomtrista hem. De behöva komma i
en ny miljö, som ger dem värme och
en känsla av livets väsentliga värden.
Detta är ju också ungdomsfängelsernas
uppgift enligt vad som anges i lagens
första paragraf. Men om detta syfte
skall kunna förverkligas, är det en
grundförutsättning, att verkligt varmhjärtade
och kompetenta personer sättas
att leda dem. Jag vill icke härvidlag
fälla någon generell dom — det
vare mig fjärran. Men, herr talman, man
måste fråga sig, om detta är fallet, om
det är lämpliga människor som sitta
som ledare för dessa ungdomar, när
man tar del av uttalanden, som gjorts
i pressen av någon representant för
denna kår och som vittna om en helt
annan inställning, eller när man läser
om det uniformerade — jag tvekar inte
använda ordet — gevaldigeri, som
tycks förekomma vid dessa anstalter,
som ha till uppgift att ge sina klienter
— som det heter i lagen om ungdoms -

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig
heten m. m.

fängelse — utbildning, vård och fostran.
Om inte en verklig uppdelning av
klientelet kan ske, utan man på detta
sätt föser ihop relativt oskyldiga förstagångsförbrvtare
med djupt kriminella
element, så är det klart att resultatet
blir vad herr statsrådet här har konstaterat.
Och ännu värre är det ju, om
de här anstalterna öppnas för rena
psykopater och liknande människor.
Det måste sägas strida konträrt mot lagens
avsikt. Här vilar det ett oerhört
ansvar på dem eller den, som ha att
verkställa sorteringen ut på de olika
anstalterna, och det bör vara självklart,
att endast de mest högkvalificerade personer,
både intellektuellt och moraliskt,
kunna få verkställa en så viktig
uppgift. Men det är å andra sidan också
klart, att även den mest dugande
och ansvarskännande personal är
hjälplös, om den inte har resurser att
arbeta så, att rymningar och upptåg avolika
slag kunna förekommas, att en
verklig differentiering av internerna
kan göras.

Det förefaller onekligen, även med
risk för förhastade slutsatser, nära liggande
att göra en jämförelse mellan
dessa anstalter och vissa av socialvårdens
ungdomshem. Även om det på de
senare förekommer rymningar, så förefaller
det ändå, som i varje fall själva
typen på dessa skulle vara en helt annan.
Mig förefallet det ganska uppenbart,
att det viktigaste väl ändå måste
vara att ge vård åt de vilsekomna ungdomar,
som äro mottagliga för vård,
medan det övriga klientelet skall behandlas
så som rättssäkerhet och icke
minst hänsyn till allmänpreventionen
kräver.

Det är väl inte minst denna bristande
eller kanske felaktiga kategoriklyvning
av klientelet som ger anledning
till de många klagomålen över slapphet
och även till de många begripliga och
även i stort sett befogade klagomålen
över rymningar och den skräck, som

dessa medföra i de berörda orterna.
Kanske skulle man, eftersom man väl
ändå vägrar att tro, att människorna
bli sämre genom alla de samhälleliga
välfärdsåtgärder, som vi försöka att år
efter år vidtaga, våga uttala den förmodan,
att det är i den riktiga människokunskapen
och människobehandlingen,
som det hittills och framför allt
brustit. Jag tror för min del att det är
oriktigt att uttala generella domar om
för stor klemighet eller för sträng behandling.
Båda måste vara på sin plats,
både stränghet och omvårdnad, ehuru
i olika fall. Det gäller även härvidlag
att finna rätt metod för rätt fall, och
det är sannerligen inte lätt.

Jag måste säga, även om det kan synas
fackmännen och experterna som
litet hädiskt, att det förefaller mig, av
de erfarenheter vi hittills gjort och
som verkligen äro ganska nedslående,
som om ingen exklusiv fackmannakunskap
därvidlag kan komma rätt, utan
att även ansvarskännande och omdömesgilla
lekmän i högre grad än hittills
måste kopplas in på de här uppgifterna.

Detta var just, herr talman, ett av
mina motiv, då jag tillät mig att genom
denna interpellation fästa riksdagens
uppmärksamhet på brottsligheten och
dess utveckling. Över huvud är nog en
fortgående, förutsättningslös och framförallt
—- det understryker jag — positivt
syftande diskussion i dessa angelägenheter
en av de viktigaste förutsättningarna
för att vi skola få till
stånd både en rätt människovärd av de
olyckliga det här gäller, men också, i
samhället över huvud, laglydnad och
en god samhällsanda.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag skall be att med anledning av herr
Ståhls anförande få lämna ett par kompletterande
uppgifter på några punkter,

44 Nr 40. Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

där jag tror att herr Ståhl har missuppfattat
de föreliggande förhållandena
och på grund därav dragit felaktiga
slutsatser.

Herr Ståhl ansåg att den statistik jag
framlagt beträffande ungdomsbrottsligheten
sannolikt ger en alltför ljus bild
av förhållandena, beroende på att barnavårdsnämnderna
numera taga hand om
en hel del ungdomar, vilkas brott icke
komma med i statistiken. Efter den redogörelse,
som jag lämnade om brottsstatistiken,
har jag helt allmänt understrukit,
att man inte kan draga alltför
vittgående slutsatser av dessa siffror.
Men jag tror att det just på den punkt
som herr Ståhl berörde inte finns någon
särskilt stor felkälla. Saken gäller
ju vilka förändringar i läget som inträtt.
Barnavårdsnämnderna ha även
tidigare tagit hand om ungdomsbrottslingar.
Och det finns inte något skäl till
antagande, att det av barnavårdsnämnderna
omhändertagna klientelet, som ej
redovisats i brottsstatistiken, skulle ha
undergått en proportionell ökning på
sista tiden. Det är tvärtom möjligt att
en minskning har inträtt till följd av
den på senare år införda möjligheten
att efterge åtal för ungdomsförbrytare.
Då denna möjlighet finnes, äro barnavårdsnämnderna
kanske inte så ängsliga
för att vända sig till polisen; de
kunna ju ofta räkna med att det ändå
icke blir något åtal. De fall, då åtalseftergift
skett, finnas inräknade i den
statistik över ungdomsbrottsligheten
som jag lämnat. Jag tror alltså, att herr
Ståhls slutsats på denna punkt ej var
riktig.

Vad sedan angår frågan om sediiglietsförbrytarna
och deras behandling
äro herr Ståhl och jag ense därom, att
det icke minst av hänsyn till samhällsskyddet
vore riktigast att dessa människor
i större utsträckning än som nu
är fallet underkastades sinnesundersökning
och på grundval därav omhändertoges
under längre tid, ibland för all

framtid. För några år sedan vidtogs en
lagändring, som berördes av herr Ståhl
och som innebar, att man skall så att
säga ställa större krav på abnormiteten
för att en person skall bli straffriförklarad.
Denna ändring av 5 kap. 5 och
C §§ strafflagen tillkom kort innan jag
övertog mitt nuvarande ämbete. Jag har
alltså intet ansvar för denna åtgärd, som
vidtogs på grund av en ganska utbredd
opinion mot de många straffriförklaringarna,
vilka många uppfattade så, att
ingen åtgärd alls blev vidtagen mot
brottslingen. Under de år, som därefter
förflutit, har man nog i ganska vida
kretsar blivit tveksam, huruvida denna
lagändring var så väl övervägd.

I samband med frågan om sedlighetsförbrytarnas
behandling tror jag emellertid
att herr Ståhl gjorde sig skyldig
till en missuppfattning. Han talade om
att de s. k. barnaskändarna i allmänhet
slippa undan med böter och att de alltså
efter ett lindrigt penningstraff få
löpa. Den statistik han anförde gällde
emellertid i huvudsak s. k. exhibitionister.
Det är sannolikt denna kategori
som sluppit undan med böter. Och att
sätta likhetstecken mellan barnaskändare
och exbibitionister ger nog inte en
riktig bild av förhållandena. Jag är
emellertid också av den uppfattningen,
att även när sådana gärningar äro ganska
ringa och inte rikta sig mot barn
— någon skada har kanske över huvud
taget inte skett — så vittna de dock
ofta om en sådan abnormitet, att det
vore anledning till sinnesundersökning
och övervägande av andra åtgärder än
straff för att förebygga framtida, svårare
yttringar av abnormiteten. Jag har i
mitt svar i detta sammanhang med gillande
citerat riksåklagarens cirkulär
till åklagarna angående sinnesundersökning
vid sedlighetsförbrytelser. Och det
är möjligt att det finns anledning att gå
ännu längre i fråga om sinnesundersökningar
än riksåklagaren gjort i sitt cirkulär,
som närmast avsåg brott mot barn.

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

En aktuell praktisk svårighet finns dock
härvidlag i bristen på läkare, som kunna
utföra undersökningarna. Och det
torde vara kammaren bekant, att sinnessjukhusen
äro överbelagda. Vi ha här
att kämpa med ett stort allmänt problem.
Dock är det så, att kriminalpatienter
ha företräde framför vanliga
sinnessjuka, om det är påkallat ur samhällsskyddets
synpunkt.

Slutligen vill jag inlägga en gensaga
mot vad herr Ståhl yttrade angående
fångvårdstjänstemännen. Jag förstår
inte hur man ur mitt allmänna uttalande
om anstaltsväsendets menliga inflytande
på brottslingar kan utläsa något
slags anklagelse mot fångvårdstjänstemännen.
Detta har aldrig varit min mening,
och jag tycker det är oriktigt att
använda mitt yttrande på sådant sätt.
Det är klart, att det i en stor kår som
denna alltid finns några, som inte uppfylla
de högsta kraven — och kraven
på människobehandlare äro och böra
vara mycket höga. Men man måste också
betänka, att fångvårdstjänstemännen
ha en svår och ofta otacksam uppgift. De
allra flesta utföra säkert ett gott och nyttigt
arbete. Mitt av herr Ståhl citerade
yttrande avsåg att peka på de nackdelar,
som äro mer eller mindre ofrånkomligt
förbundna med varje anstaltsväsende.
Jag vill tillägga, att den nya
straffverkställigheten har såsom en av
sina grundprinciper att i möjligaste
mån motverka detta skadliga inflytande
genom att i möjligaste mån differentiera
klientelet och plantera ut de intagna
i små grupper i kolonier eller
andra mindre inrättningar.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr talman!
Det finns i och för sig ej någon
anledning att riva upp en stor process
om vilka slutsatser som kunna dragas
av siffermaterialet, tv det är ju tillräckligt
allvarligt som det är. Men när herr
statsrådet här ger uttryck åt den upp -

fattningen, att det inte finns någon
marginal i fråga om barnavårdsnämndernas
klientel, undrar jag om inte
statsrådet är litet för optimistisk. Var
och en som känner barnavårdsnämndernas
verksamhet här i landet vet, att
de från år till år försöka effektivisera
sin verksamhet. Jag vill påpeka att det
klientel som vårdas på socialvårdens
ungdomsanstalter praktiskt taget helt
består av personer som begått lagöverträdelser
utan att ha blivit dömda därför.
Jag tror därför, att det finns anledning
att vara något mer pessimistisk än
herr statsrådet är på denna punkt.

Jag skall emellertid inte fördjupa
mig i detta. Jag tar med stor tacksamhet
fasta på vad statsrådet här säger rörande
1945 års ändringar av 5 kap. 5
och C §§ strafflagen, nämligen att man
i växande kretsar är i viss mån tveksam
om huruvida dessa voro riktiga
och befogade. Jag hoppas att en grundlig
undersökning på detta område kommer
till stånd och att en ändring vidtages,
om det visar sig att man kommit
in på felaktig väg.

Vad sedan beträffar mitt yttrande angående
barnaskändare och exhibitionister
beklagar jag om jag genom ett
ord i hastigheten kom att i viss mån
förvirra den bild jag ville ge. Det relevanta
i mitt yttrande var ju, att den
överväldigande majoriteten av de s. k.
exhibitionisterna, som dömts för tukt
och sedlighet sårande handling, antingen
dömts till böter eller fått villkorlig
dom på fängelsestraff, varigenom de
på nytt släppas ut bland människorna
i stället för att underkastas erforderlig
vård.

I fråga om fångvårdstjänstemännen
hade jag nog nyanserat mitt yttrande
litet mer än som framgick av vad herr
statsrådet refererade. Jag vill inte fälla
någon generell dom — det sade jag
även tidigare — men jag kan inte undgå
att fästa mig t. ex. vid ett sådant uttalande
som en föreståndare för en av

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

dessa anstalter för någon tid sedan
gjorde i Svenska Dagbladet. Jag vill
sluta, herr talman, med att säga, att jag
hoppas att det icke är den anda, som
kom fram i detta uttalande, som är kännetecknande
för ungdomsfängelserna,
utan en anda som är inställd på vård
och fostran.

Fru EWERLÖF: Herr talman! Jag vill
liksom interpellanten understryka det
glädjande i att pressen och allmänheten
reagerat och reagerat kraftigt mot
den ökade brottsligheten i vårt land,
vilket varit fallet framför allt under de
sista månaderna. Nu är det ju visserligen
så, som justitieministern framhållit,
att vår brottslighetssituation är
gynnsam, till och med utomordentligt
gynnsam i jämförelse med andra länders,
men vi kunna dock inte komma
ifrån att den relativa utvecklingen av
brottsligheten här i Sverige är ägnad
att inge allvarlig oro, och jämförelsen
med övriga länder håller icke, alldenstund
vi under 150 år varit förskonade
från krig. Nu har statsrådet framhållit
— och det är ju ett faktum — att den
brottslighetsvåg som alltid följer i krigets
spår icke kan dämmas upp inom
de krigförande ländernas gränser utan
sprider sig som en pestsmitta även till
den övriga världen. Men vi få icke heller
glömma att vi under alla dessa år
dock icke haft någon nöd i vårt land.
Ingen har behövt stjäla för att stilla sin
hunger. Vi ha inte haft någon arbetslöshet
utan tvärtom haft fullt upp av
arbetstillfällen. Inte minst unga människor
ha ibland för ganska ringa sysslor
kunnat få höga löner. Trots detta
har ungdomsbrottsligheten stigit och
stigit oroväckande. Det är inte underligt
att kritik har framförts och att
människorna blivit oroliga och i viss
mån tappat förtroendet till samhällets
förmåga att skydda sig.

Framför allt när det gäller ungdoms -

förbrytarna har man kunnat konstatera,
att myndigheterna ibland tyckas ha
stått rätt hjälplösa. Statsrådet erinrade
här om att kritik har rests mot den
villkorliga domen. Men jag tror inte att
människor som i någon mån satt sig in
i vad den villkorliga domen innebär ha
kritiserat domen såsom sådan. Tvärtom
äro väl alla glada åt den humanisering,
som den villkorliga domen jämte
övervakningen innebär för förstagångsförbrytaren.
Personligen delar jag
helt statsrådets uppfattning, att en
fängelsevistelse för ungdomar tillsammans
med äldre förslagna förbrytare
är utomordentligt skadlig. Men det är
tillämpningen av den villkorliga domen
som varit ägnad att inge oro. För en
tid sedan kunde man läsa i pressen om
en ungdomsförbrvtare, som tre gånger
fått villkorlig dom. Fjärde gången dömdes
han av underrätten till frihetsstraff,
men när han överklagade upphävdes
detta, och han fick åter villkorlig dom.
När man hör talas om sådant, står man
onekligen tveksam inför tillämpningen
av den villkorliga domen.

Likaså lämnar säkert övervakningen
mycket övrigt att önska. På landet
fungerar den, föreställer jag mig, ganska
väl. Där känna människorna varandra,
och där har man det personliga
intresset för varandra. I storstaden däremot
är det annorlunda. Om jag inte
är fel underrättad förekommer det att
en och samma person har ända upp
till 200 övervakningsfall. Då måste det
ju bli rena pappersexercisen. Det är
alldeles självfallet, att det i ett sådant
fall inte kan bli tal om någon personlig
övervakning.

Alla dessa problem, den villkorliga
domens tillämpning, övervakningen,
rymningarna o. s. v., stå ju emellertid
i brännpunkten för intresset och
äro föremål för utredningar och ställningstaganden
på olika sätt. Men —
och det är det jag skulle vilja understryka
i detta sammanhang — även om

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

dessa svagheter botas, om polismakten
förstiirkes, komma vi nog ändå inte
till rätta med brottsligheten den vägen.
Ett socialt patos, hur starkt det än är,
räcker inte det heller. Vi här i Sverige
berömma oss av att vara på väg mot
ett mönstersamhälle, och samtidigt stiger
ungdomsbrottsligheten. Det är ju
paradoxalt. De sociala åtgärderna äro
lina och goda instrument, men de nå
inte hela vägen, de kunna inte angripa
själva det ondas rot. Det visar just
detta. Ett samhälle bygges icke upp på
självsvåld och ansvarslöshet, framför
allt inte ett mönstersamhälle. Om moralbildningen
försummas, bygger man
det hela på lösan sand. Det är egentligen
alldeles patetiskt, att vår tid med
dess enorma intresse för uppfostringsfrågor
karakteriseras av att det tycks
vara svårare än någonsin för den äldre
generationen, för föräldrar, för myndigheter,
för alla som ha med ungdomar
att göra, att komma till rätta med
uppfostringsproblemen. Man är så rädd
om den fria fostran, man är så rädd
för att skapa hämningar hos barnen,
men man glömmer att vad barnen också
behöva är en sund disciplin och
auktoritet. Och det finns — det framhöll
herr Göransson i första kammaren
i debatten i våras — också goda hämningar.
Det finns hämningar, som innebära
hänsyn för andra, uppoffringar
för helheten, och de ha kommit bort i
denna fria fostran. Hemmen och skolan
ha sitt stora och tunga ansvar. Livet
har blivit så mycket svårare att
leva, trångboddheten, det industrialiserade
nöjeslivet, dagens samhälle med
alla sina förbud, allt detla har gjort att
ungdomarna i dag ha det svårare än
vad vi hade. Hemmen och skolorna
ha samtidigt släppt sitt ansvar på ett
annat siitt än som skedde förr. Kanske
är jag gammaldags, men det är min
personliga uppfattning. Vidare skulle
jag vilja instämma med interpellanten
och alla upprörda föräldrar i deras re -

aktion emot sexualförbrytelserna — det
gäller här inte endast tillämpningen av
straffet utan också själva straffet. Det
är ju, som herr statsrådet här påpekade,
stor skillnad mellan otuktsbrott och
sedlighetssårande brott. Jag vet, att det
brott som går under beteckningen
otuktsbrott straffas mycket strängt och
att förövarna underkastas obligatorisk
sinnesundersökning. Jag anser emellertid
att det är någonting alldeles fruktansvärt,
att förövarna av sedlighetssårande
brott skola kunna komma undan
med villkorlig dom eller böter. Det
är inte underligt, om föräldrarna reagera
mot detta och reagera kraftigt.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
göra eu högst personlig anmärkning i
detta sammanhang. För några månader
sedan förekom det en sedlighetsförbrytelse
här i Stockholm. Den väckte stort
uppseende, trots att sådana inträffa så
ofta. En medelålders man hade lockat
en sjuårig flicka till Maria-bergen och
där utövat nesligt våld mot henne. Detta
kommenterades i pressen, och ramaskrin
höjdes som uppmanade föräldrarna
att säga till sina barn att skrika
på hjälp, när äldre personer nalkades
dem och försökte få dem med sig.

Det är kanske praktiskt att mobilisera
barnet till sitt eget skydd, men jag
måste säga, att jag personligen tyckte
detta var så djupt motbjudande, att jag
knappast kan finna ord tillräckligt
starka att uttrycka det. Föräldrarna
skulle hos sina barn ingjuta ett misstroende
mot de vuxna, mot dem som
böra vara deras naturliga hjälp och
försvarare! Vi leva i en värld, där
rättslösheten driver sitt grymma och
meningslösa spel. Roten och upphovet
till allt detta är eu förtroendekris. I
denna dagens situation skulle vi i våra
små barns sinnen ingjuta ett misstroendets
gift, ett misstroende mot den äldre
generation som styr och har ansvaret
i det Sverige, som de en gång skola
leva och verka i! Detta är eu fruktans -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

värd tanke. Den har på ett klarare sätt
än någonting annat uppenbarat för
mig, att vi befinna oss i ett valhänt och
hjälplöst trevande, då vi inte kunna
skydda samhället och dess dyrbaraste
egendom barnen på annat sätt än genom
att mobilisera dem att giva hals,
när de vuxna närma sig dem.

Vår kultur hotas både inifrån och
utifrån. Vår kultur vilar på kristen
grund. Det är, herr talman, min personliga
uppfattning, att vi aldrig komma
till rätta med brottsligheten utan
den kristna barmhärtighetstanken. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att
den villkorliga domen emanerar från
kväkarna. Vi komma inte till rätta med
brottsligheten eller med uppfostringsfrågorna
i stort, om inte den kristna
barmhärtighetstanken och de kristna
normerna över huvud få göra sig gällande.

Herr KYLING: Herr talman! Det är
ju odiskutabelt —• såsom det har sagts
här i dag av flera talare — att brottsligheten
börjar taga sådana proportioner,
att det oroar i allra högsta grad.
Jag skall här stanna något inför ungdomsbrottsligheten.
Det finns ju en statistisk
beräkning som visar, att brottslingarnas
genomsnittsålder sjunkit. År
1921 var huvudparten av brottslingarna
i detta land mellan 21 och 25 år. Nu
har denna genomsnittsålder sjunkit därhän,
att huvudparten finns i åldern 15
—18 år. Enbart detta tycker jag ger en
ganska skrämmande bild av verkligheten.

Emellertid vill jag, herr talman, framhålla,
att när vi gå till en sådan debatt
som den här i dag få vi akta oss för att
generalisera. Det finns nämligen i vårt
land även en ungdom med stil på. Den
ungdomen får sällan något erkännande;
den behöver kanske för övrigt inte heller
något erkännande, därför att så skall
en ungdom uppföra sig. Jag känner mig

i alla fall ha anledning att understryka
detta, för att vi inte på något sätt skola
generalisera i detta sammanhang. Den
ungdom som verkligen märks det är
den, som genom förseelser blir omnämnd
i pressen, och att skaran av denna
ungdom växer är ju också alldeles
självklart.

Vad är det egentligen som förorsakar
en sådan stegrad kurva när det gäller
ungdomsbrottsligheten? Jag tror alldeles
säkert att man här har rätt att säga, att
moralbegreppen mer och mer börja försvinna.
Det är faktiskt inte längre någonting
underligt när en människa vill
försöka skilja mellan rätt och orätt endast
med en enkel axelryckning. Även
i skolan märker man den allmänna hållningslöshet,
som sprider sig hos det
uppväxande släktet. Jag måste säga att
det många gånger är ganska svårt för
läraren att i dagens situation sköta arbetet,
inte minst när det gäller fostrargärningen.

Jag skall här i allra största korthet
relatera ett initiativ, som Sveriges folkskollärarförbund
med dess ungdomsnämnd
tagit för att ge lärarna uppslag
och vägledning i detta arbete. Jag tror
nämligen, att skolan här har en betydligt
större uppgift än vad många kanske
vilja göra gällande. I våras kallade denna
ungdomsnämnd till en konferens, i
vilken deltogo representanter från skolöverstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, domarkåren,
åklagarna, sociala institutioner
m. fl. Dessa överläggningar höllos i
en positiv anda och resulterade även i
ett positivt förslag. Genom detta konferensens
förslag utgick från skolöverstyrelsen
ett meddelande till överlärarna
i de olika skoldistrikten. Överlärarna
skulle i sin tur vidarebefordra detta
meddelande till lärarna i de avgående
klasserna. Där rekommenderas bl. a. en
fastare kontakt mellan föräldrar och
lärare, mellan hem och skola. Jag tror
att det brister mycket på den punkten.
Vidare åstadkom denna konferens att

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig
heten m. m.

radiotjänst för sin del välvilligt utsände
vissa program rörande en hel del av de
problem, som diskuterades på konferensen.

Jag skall, herr talman, inte på något
sätt gå in på vad denna konferens lett
till. Jag vill dock slå fast några saker
därför att jag tror, att man från skolhåll
inte tidigare tillräckligt beaktat vad eu
ung människa, som är färdig att gå ut
i livet, behöver ha med sig från skolan
som färdekost.

Vi började med alt rekommendera de
avgående eleverna ett studium av regeringsformen
§ 1C, som är en medborgares
frihetsbrev. Den återgivna grundlagsparagrafen
ger medborgaren skydd
mot förtryck från enskilda och från
myndigheter och garanterar den medborgerliga
friheten. Den har skapat de
omistliga rättsbegrepp, utan vilka vi inte
anse oss kunna leva och arbeta. Det är
inte endast av våra högsta styresmän
vi kräva denna rätt till frihet — vi
kräva den också av varandra i vår samlevnad.

Detta kan tyckas vara saker och ting,
som inte skolan skulle ha tid med. Själv
anser jag det som något primärt att ge
det uppväxande släktet vetskap om vad
livet egentligen bjuder.

Komma vi in på lagbrotten märka vi,
att unga pojkar och flickor många gånger
inte taga så hårt på dessa begrepp.
De anse t. ex. att skadegörelse på trafikskyltar,
nedrivning av föreningars affischer,
borttagning av vägarnas snömärken,
sönderbrytande av buskar och
träd samt nedskräpning av naturen inte
äro några brott, som man kan bli straffad
för. När ungdomarna börja med
sådana mindre förseelser ha de i alla
fall slagit in på brottets bana. Hur
många ungdomar göra sig inte skyldiga
till små förfalskningar, som de inte
tycka äro så farliga. De förfalska t. ex.
föräldrarnas namnteckning på ett sjukintyg,
de »låna» lilet ur föreningens

kassa om de bli kassörer i en förening,
de pantsätta på avbetalning köpta varor
o. s. v. Allt detta tycka de inte betyder
så mycket. Jag tycker det vore ganska
värdefullt om ungdomen från början
finge ett klart begrepp om innebörden
av sådana saker. Det bör också givas
klart besked om följderna för dem, som
ställa sig utanför lagen. I skolöverstyrelsens
meddelande kommer man även
in på villkorlig dom, samhällets skydd
och annat sådant.

Jag har här endast i korthet velat
ge ett litet bevis för att denna fråga
diskuterats ganska mycket inom skolkretsar.

Jag skall sedan, herr talman, stanna
inför några speciella saker beträffande
den villkorliga domen. Den kritik, som
rests mot den villkorliga domen, har
icke riktat sig mot rättsinstitutet villkorlig
dom som sådant. Ingen, som är
något inne i hithörande förhållanden
lär vilja förneka, att en villkorlig dom
med rätt avvägda ordningsföreskrifter
jämte övervakning är en reaktions- och
behandlingsform, som synnerligen väl
lämpar sig för förstagångsförbrytare.
Men enligt lagen om villkorlig dom gäller,
att om den tilltalade under de fem
åren närmast före det aktuella brottet
varit bestraffad eller erhållit villkorlig
dom, så må villkorlig dom meddelas
allenast såframt synnerliga skäl därtill
föranleda. Det är mot den nu vanliga
tillämpningen av denna regel som kritiken
vänder sig. Likaså finns anledning
till kritik mot tillämpningen av
reglerna om förverkande av det villkorliga
anståndet om den dömde begår
nytt brott under den i regel treåriga
prövotiden. Om det nya brottet förskyller
fängelse eller straffarbete skall anståndet
förklaras förverkat, om ej särskilda
skiil till annat föranleda.

Nu finns det emellertid exempel, som
komma en att verkligen undra om det
finns någon realitet i begreppet villkor -

4 Andra kammarens protokoll l!)''iS. Xr lit).

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

lig'' dom. Det gäller särskilt sådana fall,
där anstånd med straffet ges trots upprepade
återfall. Jag skall inte trötta
kammaren med att redogöra för sådana
fall, men ett enda fall ur statistiken vill
jag dock återge som exempel. I statistiken
från 1946 kan man hitta fall som
detta.

En pojke, född 1930 (alltså då 16 år),
blev fast i januari första gången för en
bilstöld och togs då om hand av barnavårdsnämnden.
I april greps han ånyo,
denna gång för 13 bilstölder, 3 cykelstölder
och 10 andra brott. Han fick
dock fortfarande vara på fri fot och
kom tillbaka till det hem, där han förut
vårdats. Ny bilstöld i slutet av maj, åter
till hemmet, därifrån han rymt under
permission. Den 13 augusti ett inbrott,
5 bilstölder och 4 andra brott. Då häktades
han visserligen, men det blev inte
heller nu annat än barnavårdsnämnden,
som fick taga hand om honom. I slutet
av samma månad greps han för nytt inbrott
och 4 bilstölder. Till hemmet igen.
I mitten av september ett inbrott, 8 bilstölder
och 6 andra brott. Intet straff.
14 dagar senare greps pojken på bar
gärning och erkände två bilstölder. Tre
dagar senare ny bilstöld. Sex dagar senare
samma sak jämte annat brott. I
slutet av november ny bilstöld. Då häktades
han andra gången etc. — Man
frågar sig om inte allmänheten reagerar
mot en sådan — jag måste använda uttrycket
— släpphänthet.

Mycket oroande är den stora omfattning,
som rymningarna från våra anstalter
nu tagit. I trakterna omkring de
olika anstalterna utgöra rymningarna
och de brott, som regelmässigt begås
under rymningarna, en svår plåga för
befolkningen. För några månader sedan
fingo vi genom tragedien med gossen,
som blev vådaskjuten i en trädgård,
ett klart vittnesbörd om den desperation,
som gripit befolkningen i trakten.
Snart kunna vi komma i den olyckliga
situationen, att den förfördelade allt

oftare tar sig själv rätt att straffa den
brottslige, om han inte anser samhällets
åtgärder tillräckligt effektiva.

Det är, som jag tidigare sagt, alldeles
klart, att roten till det onda ligger djupare
och längre tillbaka i tiden i den
unge brottslingens liv än tiden för den
brottsliga gärningen och de överväganden,
som eventuellt föregå gärningens
utförande. Man måste finna den i den
allmänna lågkonjunkturen för moraliska
värden och dess inverkan på individens
karaktärsdaning och uppfostran. Den
uppenbart bristande respekten för lagarna
har naturligtvis till viss del sin
orsak i, att begreppet lydnad ses med
en viss misstänksamhet. Man har på åtskilliga
håll — här vill man kanske särskilt
peka på barnpsykologerna — alltför
långt drivit tesen, att barnet eller
ungdomen skall inse och förstå varför
man inte får handla så eller så. Det
räcker alltså inte med ett »Du får inte».
Sådana bild kunde ju skapa hämningar.
Frågan är väl om man inte här över
hela linjen felbedömt situationen. Man
vill anbefalla samma måttstock som är
lämpad för de i psykiskt avseende oftast
defekta barn, som ju utgöra dessa tongivande
psykologers naturliga klientel.
Är icke å andra sidan hänsynstagandet
till att inga förbud få uppställas eller
deras efterlevnad sanktioneras betingat
av någon överskattning av de ungas förmåga?
Hur skola deras många gånger
begränsade intellektuella resurser förslå
till att fatta orsaken till att allsköns
lagregler måste resa hinder i vägen för
utloppen åt deras böjelser? Resultatet
blir trotsighet. Här måste — om vi någonsin
skola kunna nå målet — en annan
syn på handlingsreglerna bibringas
de unga. De borde så tidigt som möjligt
lära sig känna innebörden i begreppet
lydnad.

Nu vill man gärna säga, när man talar
om begreppet lydnad, att det har
någonting med tyranni att göra. Men
det måste finnas en eftersträvansvärd

Öl

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

medelväg mellan en alltför långtgående
slapphet och tyranni. Litet vanligt
sunt förstånd säger var den vägen går.

I den nu uppkomna situationen föreligger
en verkligt allvarlig fara för att
allmänheten börjar betrakta de i och
för sig lämpliga skyddsåtgärderna med
största misstänksamhet. Den kritik, som
nu reses mot tillämpningen av det
straffrättsliga reaktionssystemet, kommer
inte från teoretikernas skrivbord.
Den kommer från menige man, från
den stora massan av medborgare, som
alltmera hotas av angrepp till liv och
egendom. Det är skäl att ge akt på
dessa signaler.

Till sist skulle jag, herr talman, bara
vilja säga, att dagens situation på kriminalitetens
område ju är sådan, att
snart sagt varenda människa anser att
det gått för långt med slappheten gentemot
brottslingarna. Särskilt beträffande
de yngsta förbrytarna ser det ut,
som om myndigheterna stode maktlösa.
Tilltron till samhällets förmåga att bemästra
situationen börjar, som jag tidigare
sagt, att svikta på sina håll. Ofta
hör man folk ute i bygderna klaga över,
att fruktan för brottslingarna — som
det stod i en tidning — tynger sinnena.

Gång på gång har i pressen och annorstädes
från det praktiska livets män,
domare, åklagare, polisen, anstaltschefer,
socialvårdande myndigheter etc.,
höjts varningar mot farorna med släpphäntheten.
Ingen vettig människa vill
väl betvivla dessa det praktiska livets
mäns auktoritet och sakkunskap. Men
hur ofta har inte detta, trots deras
varningar, sorglöst avfärdats med enkla
hänvisningar till att ökningen i brottsligheten
skulle bero på »den allmänna
oron ute i världen». När man hör sådana
invändningar får man snarast intrycket,
att vederbörande resignerat eller
icke vilja taga ansvar. Det förefaller,
som om man inom för tillfället tongivande
strafflagstiftningskretsar vore
alltför obenägen att ta itu med sådana

åtgärder, som nu otvivelaktigt visat sig
nödvändiga.

Det är alldeles riktigt som herr Ståhl
säger i sin interpellation, att uttömmande
svar på kriminalitetsproblemets
stora och svåra frågor icke kunna ges
utan djuplodande studier och vetenskaplig
forskning. Den fortsatta forskningen
angående kriminalitetsproblemen
kunna vi naturligtvis icke undvara,
även om det arbetet kanske inte
avsätter resultat i rättstillämpningen
förrän om tio eller tjugo år. Men, herr
talman, det kan vara på sin plats att
också varna litet för att det myckna
teoretiserandet angående de djupare
liggande brottslighetsorsakerna får
skjuta undan intresset för de åtgärder,
som i dagens situation genast måste
vidtagas.

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag ber att få taga till orda för
att belysa den här avhandlade frågan
ur en synpunkt, som herr Kyling nyss
snuddade vid men som i övrigt inte
framförts i någon större omfattning i
denna debatt. Jag vill göra detta dels
som representant för medborgarna i en
bygd, där ett av våra förnämsta ungdomsfängelser,
Skenäs, är beläget, och
dels i någon mån som ledamot i därvarande
anstaltsnämnd. Jag vill emellertid
betona, att jag är lekman på området.
Jag är medveten om att den
fråga, som jag ämnar beröra, kanske
ligger något vid sidan om vad som i
dag förts på tal, men min fråga tangerar
dock dagens övcrläggningsämne på
vissa väsentliga punkter.

Jag förstår mycket väl och uppskattar
den tanke, som tagit sig uttryck i
denna öppna fångvård och som siktar
till att genom en mera karaktärsdanande
fostran och yrkesutbildning, så
långt möjligt iir, söka återföra samhällets
olycksbarn till nyttiga samhällsmedborgare.
Det var särskilt lätt att

52 Nr 40. Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

förstå detta, när denna anstalt år 1938
kom till och åtalseftergiften och den
villkorliga domen inte voro så utvecklade
och satta i system som nu. Genom
utvecklingen och övriga reformer på
fångvårdens område och kanske av
andra orsaker har dock det klientel,
som vistas på Skenas, högst avsevärt
ändrat karaktär och tyvärr starkt försämrats.
Genom uppgifter, som jag inhämtat
på anstalten, kan denna klientelförsämring
under de tio verksamhetsåren
tydligt konstateras.

Förutom att hemmiljön — framhåller
man på anstalten — i alldeles särskild
grad visat tendens till genomgående
bristfällighet och ur uppfostringssynpunkt
miserabla förhållanden, kan man
hos flertalet elever alltmera förmärka
svaga etisk-moraliska begrepp. Psykisk
undermålighet eller låg intelligensålder
äro också egenskaper, som känneteckna
allt flera av de elever, som numera tillföras
anstalten. Därtill kommer det förhållandet,
att ungdomsanstalterna i
stor utsträckning rekrytera sitt klientel
från ungdomsvårdsskolor och följaktligen
nödgas omhiindertaga de element,
som ungdomsvårdsskolorna misslyckas
med. Anstaltsläkaren vid Skenäs har
också konstaterat, att ett allt större antal
elever äro behäftade med allehanda
sjukdomar, äro mentalt defekta och ofta
arbetsskygga. Kverulanternas och simulanternas
antal är också större än
tidigare.

Beträffande den villkorliga domen
kan, när det gäller å Skenäs placerade,
ungdomsfängelse ådömda, för två efter
varandra följande treårsperioder anföras,
att under åren 1942, 1943 och
1944 intogos 509 st., därav villkorligt
dömda 175 st. I procent utgjorde de
villkorliga domarna sålunda 34,4 %.
För treårsperioden 1945—1947 utgjorde
respektive antal 398 och 218 eller procentuellt
54,7. Antalet villkorliga domar
hade sålunda ökat med ca 20 r/c.
Detta talar sitt tydliga språk om arten

av det klientel, som under de senaste
tre åren tillförts Skenäs.

De slutna ungdomsanstalterna i Uppsala
och Ystad ha särskilt under år
1947 varit väl belagda, varför ett stort
antal psykopater och debila samt svårhanterliga
elever av denna anledning
tidvis måst tillföras Skeniisanstalten.
Av dessa ha under år 1947 en elev betecknats
som sinnessjuk, 34 som psykopater
och 23 som dehila. Av de 132 elever,
som 1947 tillförts anstalten, kunna
endast 74 st. räknas till normalfallen,
under det att 58 st. eller 44 % kunna
hänföras till den klientelkategori, som
rätteligen borde ha omhändertagits på
andra anstalter än Skenäs. Detta ligger
i linje med den ökade användningen av
kriminalvård i frihet. De godartade fallen
avskiljas numera från anstaltsvård,
och endast de mindre hoppfulla eller
direkt svårhanterliga komma under anstaltsbehandling.

Beträffande de straff- och fängelsefångar,
som sedan 1946 placerats på
Skenäsanstalten, kan angivas följande.
År 1946 förlädes dit 16 st. av nämnda
kategori. Här utgjorde de villkorliga
domarnas antal 7 eller i procent 43.
För 1947 anges motsvarande siffror till
respektive 35, 22 och 66. Utöver villkorlig
dom hade straff- och fängelsefångarna
ådragit sig bestraffningar av
annan art. För 1946 förekom i intet fall
dylik tidigare bestraffning. År 1947
voro 4 st. tidigare ådömda frihetsstraff.
För det ännu ej tilländalupna 1948 är
man på 35 st. straff- och fängelsefångar
uppe i 10 olika frihetsstraff.
Synbarligen tillföres Skenäs efter hand
allt sämre klientel även av denna kategori.
Avsikten var dock att endast de
mest välartade och ur brottssynpunkt
minst belastade skulle placeras där.

Jag vill i detta sammanhang tillägga,
att sedan november månad i år har på
rekvisition från anstalten för bedrivande
av vissa reparationsarbeten översänts
en fånge, som har en väldig me -

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

ritlista bakom sig. Jag tror mig utan
omsvep kunna säga, att man på Skenas
är rädd för denne fånges ofördelaktiga
inflytande inom anstalten. Detta är visserligen
ett enstaka fall, vilket jag vill
betona, men det belyser ytterligare utvecklingen
av klientelförsämringen.

Enligt min mening är det orimligt
att begära att anstalten med ett sådant
klientel skall fungera efter tidigare utstakade
linjer. Disciplinen blir allt svårare
att upprätthålla och rymningarna
bli allt allmännare. Man kan väl inte
heller begära, att dessa på olika sätt
onormala pojkar kunna förutsättas ha
en sådan karaktär, att de under alla
omständigheter skola respektera de utstakade
linjer, som äro dragna kring
anstalten och över vilka de inte få gå.

Även om det inte iir direkt jämförbart,
är det dock ingen som finner det
anstötligt att t. ex. våra egna pojkar vid
sin exercis stoppas in i kaserner inom
murar och .stängsel. Även med den relativa
frihet, som där råder, råka dessa
normala pojkar ibland ut för frestelsen
att »bonna» och »planka». Det är ju då
ingenting märkvärdigt i och för sig att
pojkarna på Skenäs drivas av samma
lust. Hur mycket mer råka inte de på
anstalten intagna pojkarna med sin
svaga, för att inte säga bristande karaktär
ut för frestelsen att rymma, när de
känna sig nere och när hemlängtan och
frihetslängtan gripa dem, för att nu
inte tala om den äventyrslusta, som de
sämre elementen ha rikliga tillfällen
att odla och tillfredsställa.

Frågan är, om det verkligen kan kallas
humant att utsätta dem för dessa
frestelser och om inte den ofördelaktiga
statistiken över ungdomsbrottsligheten
påverkas av denna enligt min
mening litet väl överdrivna rörelsefrihet.

En annan fråga iir, om detta förhållande
kan betraktas som humant mot
ortsbefolkningen. Den tänker ingen på
i detta sammanhang. Hur många av

bygdens ungdomar, arbetare och andra,
bli inte av med sina cyklar, av vilka
de flesta aldrig komma till rätta. I de
fall, där cyklarna återställas, äro de
mestadels ramponerade. Hur många bli
inte av med sina lastbilar och personbilar,
som de kanske få igen totalt förstörda.
Hur mycken hemgång sker ej
i källare, garage o. s. v. Huru många
inbrott göras ej i hemmen. Vem räknar
alla de dagsverken, som strandägarna
få släppa till för att leta reda på sina
båtar utmed Bråvikens stränder? Glada
bruka inte heller sommargästerna bli,
om de råka få tak och väggar i sina
iigandes villor mindre konstnärligt dekorerade
med egna konserver i form
av hallon- och lingonsylt m. m. Man
får också räkna med att t. o. in. studiebesökare
vid anstalten, vilket hänt någon
gång, under besök på anstalten blivit
av med sin bil och i den förvarade
tillhörigheter. Att vederbörande vid ett
sådant tillfälle inte får fullt utbyte av
sina studier torde vara uppenbart.

Såsom utvecklingen gått på detta område,
är det enligt min mening hög tid
att från ansvariga myndigheters sida en
omprövning sker av förhållandena och
att de felaktigheter i systemet, som från
början ej förutsågos, rättas till. Detta är
nödvändigt inte minst med hänsyn till
det intresse, som visas denna anstalt från
olika håll, både internationellt och i
vårt eget land.

Anstaltens ledning och personal ha en
maktpåliggande och grannlaga uppgift,
som de med allt intresse och mödosamt
arbete söka fullgöra. Detta får lov att
ske i blixtljuset för den allmänna opinionen
samt under myndigheternas och
fackmännens argusögon. Det är säkerligen
inte enbart nöjsamt att bli skotttavla
för den kritik, som kommer från
olika håll och som ofta är orättvis och
skjuter över målet.

Ett svalg är befäst mellan den verklighetsfrämmande
kritik, som vissa s. k.
kulturradikala kretsar i kungl. huvud -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

staden leverera, och opinionen på orten.
Jag syftar närmast på en artikel i
»Tidskrift för kriminalvård», som sedan
i negativ form refererats i dagspressen
och, om jag inte missminner
mig, även utsänts genom T. T. Där kritiseras
anstalten för att den inte har
tillräckligt många former för yrkesutbildning;
»bara» sex, som man säger.
Vidare kritiseras att en del av internerna
måste arbeta i jordbruk, vilket speciellt
ur stockliolmssynpunkt anses som
någonting fasansfullt. Därjämte sägs att
anstalten saknar hemkänsla, har tråkig
färg på gardinerna, saknar husmödrar
i paviljongerna och dukar på borden.
Dessutom påstås att dagrummen likna
väntsalar på sjukhus, att gymnastiksal
saknas, att underhållningen är otillräcklig
o. s. v.

Jag skall inte sticka under stol med
att det givetvis kan finnas anledning till
kritik mot Skenäsanstalten med dess
speciella karaktär. Ingenting mänskligt
är ju fullkomligt, och detta gäller givetvis
även Skenäs. Jag menar emellertid
att den kritik, som framför allt från
stockholmshåll framförts mot anstalten,
betänkligt skjuter över målet.

Anstalten liar vid många tillfällen
gjort stora ansträngningar för att få anslag
för vissa behov, som man gärna
skulle ha velat tillgodose. Vi känna emellertid
alla till, och inte minst förstår anstaltens
ledning och personal detta, att
det ekonomiska och materiella nuläget
här i landet kräver hänsynstagande av
oss alla. Det måste bli en avvägning
efter våra ekonomiska och andra resurser.
Det finns inga möjligheter att komma
ifrån detta faktum.

Vad man också får taga hänsyn till
i detta sammanhang, är skillnaden i
standard mellan den bygd, där anstalten
ligger, och själva anstalten. Jag förstår
att man, när man ser detta ur exklusiva
stockholmsförhållanden, kan
upptäcka brister i anstalten. Men ser

man detta ur bygdens synpunkt, visar
det sig, att anstaltens standard ligger
skyhögt över bygdens möjligheter till
sociala och kulturella välfärdsanordningar.
Jag vill här bara påpeka våra
miserabla skolförhållanden, som på
grund av det allmänna ekonomiska läget
icke kunnat förbättras i den utsträckning
som man skulle önska. Jag vill
även erinra om våra idrottsplatser och
vad därmed sammanhänger, förströelsemöjligheter
o. dyl., vilket allt är sämre
för bygdens vidkommande än för anstalten.
Man bör under sådana förhållanden
vara försiktig i kritiken mot anstaltens
standard.

I denna kritik har man också inriktat
sig på bristfälligheter i inredningen,
gardiner, samlingssalar o. d. Man
får emellertid då inte glömma bort att
de som vistas på anstalten äro pojkar.
Jag vill påpeka, att gardiner och dukar
exempelvis kanske inte alltid användas
ens av pojkar i det vanliga livet så varligt
och hänsynsfullt man skulle önska.
Under sådana förhållanden är det desto
mindre anledning förmoda, när 90 pojkar
av den typ som finns på Skenäs
samlas på ett ställe, de skulle visa denna
hänsynsfullhet. Erfarenheten visar att
dukar och gardiner ibland användas till
annat än de äro avsedda till och inte
alltid handskas internerna så varligt
med möblerna på anstalterna.

När fångvårdens män vid några tillfällen
i tidningspressen dristat sig att
till den allmänna opinionen framföra
sina på praktiska erfarenheter grundade
synpunkter i detta avseende, ha de
särskilt i en blekröd aftontidning här i
Stockholm framställts som medeltidsmässiga.
De som kritisera anstalten se
på anstalten endast från sin speciella
utgångspunkt och äro alltför benägna
att bortse från livets verkliga realiteter.
Detta säger enligt min uppfattning ganska
mycket om den verkliga karaktären
av den kritik, som riktats mot anstalten.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

När Skenäsanstalten tog form, frågade
vi oss litet till mans på Vikbolandet
och i bygden kring anstalten, om det
skulle vara möjligt att inlemma anstalten
i bygden. I den mån vi då hade farhågor,
ha de inte besannats. Både kommunalt
och i andra avseenden ha vi ett
utmärkt samarbete med anstaltens ledning
och personal. Många gemensamma
problem ha vi att lösa. Jag vill ge anstaltens
ledning ett varmt erkännande
för att den på ett praktiskt och förnuftigt
sätt kommit bygden till mötes i
detta gemensamma arbete. Ledningen
har också i känslan av nödvändigheten
att trubba av det missnöje, som ofta
kommer fram mot anstalten, när rymlingarna
husera som värst i bygden,
sökt hjälpa till, när så behövts. När
skördebrådskan varit aktuell, ha Skenäsinterner
ställts till förfogande så
långt det varit möjligt. Jag tror, att
både bygden och internerna ha trivts
med detta. Det finns också exempel, tyvärr
alltför enstaka, på att en och annan
gammal Skenäsintern fortfarande
finns kvar i det av vissa »kulturkretsar»
i Stockholm så förhånade jordbruksarbetet
på Vikbolandet, och sköta sig och
sitt arbete oklanderligt.

Anstaltens ledning och personal göra.
såvitt jag kunnat se, vad i deras förmåga
står för att realisera de önskemål
myndigheterna ställa på dem och anstalten.
Ledningen och personalen söka
kryssa sig fram genom kritikens skärseld
från olika håll. Men det finns gränser
för vad som går att genomföra.
Myndigheterna måste således se till att
ett sådant klientel kommer dit, som passar
på en öppen anstalt. Skall ett klientel
av den beskaffenhet, som anstalten
de senare åren fått mottaga, fortfarande
sändas <1 it, kunna stora delar av vår
fångvård råka i vanrykte. Fångvårdens
nuvarande former få därigenom en
stark opinion emot sig. Låter det sig ej
göra att ändra klientelets sammansätt -

ning, går det enligt mitt förmenande ej
att ha anstalten öppen. Då måste det genom
bevakning eller på annat sätt ordnas
så att ortens befolkning ej får lida
alltför stort men av den »moderna»
fångvården. Det kan inte på något sätt
skada internerna att rymningsmöjligheterna
elimineras, om samtidigt livet på
anstalten i övrigt drives i den humana
anda som avses. I det avseendet finns
det väl knappast några delade meningar.
Jag tror också, att detta skulle ha en
gynnsam inverkan på brottsstatistiken.
Fn fullt lika human fångvård bör, såsom
jag sade förut, kunna ordnas inom
denna ram. Jag tror till och med att en
något stramare stil inte skulle vara till
skada för dem det gäller. Vi få inte heller
glömma bort att bygdens befolkning
är goda medborgare som med hänsyn
till sin dagliga gärning och sina skatteprestationer
ha rätt att kräva sina elementära
medborgerliga rättigheter, och
till dem hör skydd för liv och lem samt
för egendom. Ännu har mig veterligen
ingen skadats till liv och lem men väl
i stor utsträckning till egendom. Man
vet emellertid aldrig vad som kanhända.
•lag ber därför att få rikta en vädjan till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
att noggrant pröva dessa
frågor, som ha en elementär betydelse.
Skenas och vad det representerar har en
mycket stor betydelse, och det vore beklagligt,
om de förhoppningar man
ställt på denna anstalt skulle spolieras
genom ett alltför hastigt och omdömeslöst
experimenterande.

Vad jag här framfört är ingen kritik
mot en human och uppbyggande fångvård
utan endast ett önskemål om att
medlen för densamma också skola följa
verklighetens egna lagar. Jag vädjar
ännu en gång till herr statsrådet att, om
den utredning som lagberedningen sysslar
med och som möjligen beriir denna
oss närliggande frågor tager lång tid,
man ändå tar upp denna fråga till

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

grundlig undersökning och ser vad man
kan göra åt den. Det måste finnas någon
väg att gå mellan de ytterligheter,
som här finnas och av helt naturliga
skäl måste finnas.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr MOSESSON: Herr talman! Jag
förstår att herr talmannen liksom kammarens
ärade ledamöter mena, att
denna debatt har varat tillräckligt länge
och nu borde avslutas. Mina ord skola
inte bli många, men den angelägenhet
som har föranlett denna debatt är ju
av den art att det kan rättfärdiga att
vi dröja inför den.

En medlem av vårt kungahus bekände
att när han fick igen sitt sommarställe
som hade varit taget i bruk av våra beredskapsmän
för några år sedan, sjönk
hans uppskattning av den svenska manliga
befolkningen mycket på grund av
det skick i vilket detta hem befann sig
efter dess begagnande som förläggning.
I höst bär Svenska turistföreningen på
olika sätt fått lov att ge uttryck åt sitt
beklagande av att i de vandrarhem,
som för en billig penning upplåtas åt
dem som vi väl betrakta som de mest
löftesrika, klämmiga och präktiga människor,
ha dessa människor lämnat spår
efter sig som gjort turistföreningen bedrövad.
Jag skulle kunna anföra flera
exempel som varsla om att vad vi tänkt
oss skulle vara det utmärkande för oss
som ett kulturfolk även i de allra bästa
skikten inte är som det borde vara.
Under sådana förhållanden borde vi ha
möjlighet att kunna något dämpa våra
anspråk, när det är fråga om dem som
samhället får lov att ta hand om på
grund av att de gjort sig skyldiga till
kriminella gärningar. Jag har, nar jaglyssnat
till statsrådets långa svar, satt
ett enda frågetecken, och det gäller
huruvida hans slutord inle hade eu för

ljus prägel. Jag är ledsen att säga, att
efter min mening de allvarsord som han
i övrigt bär fram nog voro så pass tunga
och allvarliga att slutet inte borde ha
innehållit så mycket av »happy end»
som jag tyckte att det gjorde. Jag måste
emellertid ge uttryck åt min glädje över
att statsrådet i sitt svar inte på något
sätt gav dem rätt som mena, att det
borde bli ett steg tillbaka i fråga om
den humanitet i lagtillämpningen och
straffverkställigheten som vi nu uppnått,
tv det skulle enligt min mening
i ute bättra saken.

Vad vi således, när det är fråga om
det problem som vi nu äro inne på,
framför allt skola so till är det som jagville
antyda med mina ord i början.
Det är inte så att snittytan hos det
svenska folket för närvarande är så vacker
att vi kunna säga: Hurra, vad vi är
bra ocli vad framtiden är ljus. Tyvärr
är den inte det. Här är mycket att begråta
och mycket att förbättra. Det för
mig mest oroande av allt i den stastistik
som lämnats är den omständigheten,
att egendomsbrotten utgöra en så
oroande stor procent av brotten, och
detta i en tid när till och med springpojkar
i huvudstaden komma upp till
en avlöning på över 100 kronor i veckan.
Vi hade i förra veckan i interneringsnämnden
en man som återigen
togs in för egendomsbrott. Han upplyste
om, och det framgick också av handlingarna,
att hans inkomst per vecka
varit 200 å 250 kronor. Icke desto
mindre hade lian gjort sig skyldig till
ett nytt brott. Här är det alltså inte nöd
eller något sådant, som kan sägas vara
ett förmildrande eller ursäktande moment,
utan här är det fråga om något
helt annat. Det brister i fråga om de
moraliska begreppen. Människorna äro
hämningslösa, eller det har blivit så att
säga ett spänningsmoment hos dem som
tala vid varandra om att göra en stöt,
ehuru de inte alls äro i behov av pengar
och saker. Hur skall det bli — det är

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

mitt bekymmer — om, såsom det väl
blir, vi komma till en tid, när de höga
inkomsterna inte finnas kvar men vanorna
och anspråken finnas kvar och
pocka på att bli tillfredsställda? Brottsstatisliken
kommer att bli fruktansvärt
oroande, långt mer iin vad nu är fallet
i fråga om dylika brott.

Utom vad jag nu sagt skulle jag vilja
säga en sak till herr Ståhl. Beträffande
talet om att dessa hämningar äro något
som blir till skada för individen kan
jag inte dölja att jag anser, att en del
av våra vetenskapsmän och andra som
givit sig in på dessa områden äro inne
på verkligt farliga vägar. Det är som
om de menade, att hämningarna blott
äro någonting som är till skada för
människorna. Låt mig taga ett exempel.

Här finns någonstans i vårt land en
anstalt för psykopatbarn som står under
chefskap av en berömd och framstående
läkare, vilken dekreterat att
dessa barn inte få på något sätt erfara
att man förbjuder dem att ge uttryck
för sina hämningar. Med ett ord, de
skola få göra vad de vilja. På en termin
har ett tiotal lärare i denna anstalt fått
ge sig i väg, därför att de varit rådlösa.
Även trädgårdsmästaren flyttade från
anstalten. Det fanns inte en glasruta i
växthuset som inte ungarna slagit sönder.
Men trots att allt detta påpekades
så hette det: Nej, nej, vi få inte komma
med några föreskrifter och förbud. Så
kom det dit en ny trädgårdsmästare
som inte tog några sådana direktiv utan
förklarade: Första glasrutan som blir
sönderslagen kommer jag att låta vederbörande
umgälla med ett ordentligt kok
stryk, så mycket ni vet det. Resultatet
blev att glasrutorna blevo kvar. Det är
ett exempel, låt vara ett enstaka och
ett mycket utrerat exempel, men det är
enligt min mening ett exempel som möter
på olika områden där man menar:
l.åt dem utvecklas, låt dem känna att
de inte ha några tömmar och tyglar,
tv därav blir det komplex! Det iir detta

som tyvärr en del vetenskapsmän hålla
på med och som har utbrett sig allt mer
och mer. Enligt min mening kommer
detta att vålla lagstiftarna och uppfostrarna
i en framtid mycket stora bekymmer.

Herr Johansson i Mysinge skall ha ett
tack från min sida därför att han undangjort
en del av vad jag känt mig
manad till att säga gentemot herr Ståhl.
Men jag vill som herr Ståhls personlige
vän och partikamrat ge uttryck åt vad
jag kände när han talade. Han talade
om differentiering. Ja, vi ha nu differentiering.
Om jag minnes rätt, så ha
vi fem olika slag av anstalter, allt efter
olika slag av klienter som bli hänvisade
till dessa anstalter. Hur långt, herr
Ståhl, skola vi gå med differentieringen?
Är det meningen att vi skola
ha en anstalt för varje individ, för att
vi skola anses ha fyllt de krav som man
har på att individen skall behandlas
efter sitt psyke? Jag tror inte, att herr
Ståhl menar så illa, och han sade ju,
att han inte ville generalisera. Men jag
beklagar, att han tilltror sig att av vad
statsrådet sade om hur angeläget det
var att söka skydda unga brottslingar
från att konnna i fängelse dra en sådan
slutsats som att det skulle rent av vara
något fel hos de personer som äro anställda
vid dessa anstalter. Statsrådet
menade ju att de som kommit dit kunna
komma i en slags skola, där de under
äldre kamraters onda ledning rent av
uppfostras till brottslingar.

Det är, mina damer och herrar, enligt
min mening tack vare att vi ha den villkorliga
domen som vi för närvarande
inte ha det värre ställt i Sveriges rike
med brottsligheten. Ty de som vi få in
på våra ungdomsfängelser öro sådana
som visat sig vara så svåra, att det inte
varit möjligt att ge dem villkorlig dom.
Hur skulle det bli, om vi inte hade
denna villkorliga dom utan de som nu
få den skulle skickas till fängelse?

Jag har inte så förfärligt rik erfarenhet,

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

men under de år som jag varit fång -

vårdsfullmäktig och under de 15—16
år jag varit med i interneringsnämnden
har jag väl i alla fall fått något begrepp
om de personer som göra den samhälleliga
gärning, som jag en gång från
denna talarstol framhöll såsom en av
de svåraste uppgifter som någon grupp
i samhället kan få, nämligen att ta hand
om dem som begått brott. Min uppfattning
är den, att denna kår förtjänar ett
erkännande av samhället för vad den
gör, och jag har sannerligen icke funnit
något bevis för att det hos den skulle
finnas mindre av humanitet eller mindre
av verklig önskan att tränga in i psyket
hos det klientel som den har hand
om än som finns hos vår lärarkår eller
hos vilken annan kår som helst som har
med unga människor att göra. Min
känsla för dessa personer är tacksamhetens
för vad de göra för samhället
och för de människor som samhället
har fått lov att ta hand om.

Herr ÖSTERMAN: Herr talman! Jag
skulle vilja börja med att göra eu invändning
mot herr Ståhl, som jag tror
målat en alldeles för mörk bild av resultaten
av de svenska fängelsernas
verksamhet i humaniserande riktning.
Jag har själv sett några, men inte
många, öppna anstalter och fått en god
uppfattning om den anda och förståelse
för internerna som där rådde. Men
de materiella möjligheterna voro kanske
däremot av kända skäl i vissa avseenden
bristfälliga.

Med denna reservation skulle jag
kunna instämma i stora delar av vad
herr Ståhl sade och i den relativt måttfulla
uppfattning som jag tycker att
han företräder. Den kanske kan sammanfattas
så, om jag får säga det, att
man inte skall gripas av panik och
vara beredd att omedelbart offra alla
humanitära förbättringar på brottsförebyggandets
och brottslingsbehandling -

ens område på grund av kanske tillfälliga
vågor av brottsökning men att man
också måste noggrant följa vilka konsekvenser
våra tidigare åtgärder på
området kunna få. Det borde ju ligga
nära till hands att handla så, eftersom
vi göra eller borde göra det i alla livets
skiften. Så gör läkaren, när en ny behandlingsmetod
införes. Han, eller rättare
sagt läkarkåren, granskar kritiskt
värdet av behandlingsmetoden i ljuset
av de erfarenheter efterundersökningarna
ge, lidelsefritt och objektivt. Åtminstone
försöker man vara objektiv.
Det är på den punkten som jag i största
korthet skulle vilja göra några rent
principiella reflexioner, som kanske
falla något utanför ramen av den hittills
förda debatten med dess siffror
och fakta.

Det synes som om en lugn och saklig
debatt vore svår att åstadkomma då det
gäller de kriminalpolitiska frågorna.
Det gäller givetvis inte meningsutbytet
här i kammaren, som gått i en ganska
lidelsefri, ultrarapid takt. Det har gått
affekt, ressentiment och prestigesynpunkter
i allt som rör denna sak, i synnerhet
som diskussionen kommit att
domineras av ett skikt av i och för sig
framstående jurister och socialvårdare
med ganska fastlåsta teoretiska synpunkter.
Jag tror också att man bör
avstå från de generaliseringar i diskussionen,
som förekomma. Inte minst radiodiskussionen
häromsistens var full
av exempel härpå. Det har blivit så,
att den som vågar påstå, att resultatet
av alla moderniseringar på lagstiftningens
område måste undersökas, och hävdar,
att vissa icke önskvärda biverkningar
kunna ha uppstått, mötes med
misstänksamhet och hånfulla epitet, av
vilka »reaktionär» kanske är det minst
sårande. En neddämpning av tonen är
till fördel för sakfrågan. Det visar inte
minst den bristande samordningen mellan
olika myndigheter i Perstorpsfallet.

En av de orsaker som .särskilt har

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

förryckt debatten är nog den, jag skulle
vilja använda ordet överbetoning av
miljöfaktorn som förekommer i alla hithörande
diskussioner. Radiodebatten
om den fingerade rättegången, där uppläggningen
i sin schematiska enkelhet
helt följde dessa linjer, är ganska belysande.
Jag tror, att det är en viss
fara med alltför mycket amerikansk
miljöpsykologi och utvecklingsoptimism.
Man blir lätt, vad jag skulle vilja
kalla »miljöromantiker», över huvud
taget är det för mycket sentimentalitet
vid behandlingen av dessa frågor. Sentimentalitet
är inte alls detsamma som
humanitet. Sentimentalitet är känslomässig
självidentifikation. Humanitet
är att vilja upprätta och upprätthålla
det sant mänskliga. Särskilt tycks det
vara fallet när det gäller de frihetsberövande
åtgärderna. Friheten har i diskussionen
många gånger kommit att betyda
full rörelsefrihet, alltså ett rent
yttre frihetsbegrepp, och allt som verkar
frihetsberövande har ansetts vara
inhumant. I samma mån som miljöns
betydelse för uppkomsten av brottslighet
har överskattats, har anlaget i vidsträckt
mening blivit underskattat under
senare år, ja rent av förnekat. På
läkarhåll ha vissa barnpsykologer gått
i spetsen, och socialvårdarna ha villigt
följt med.

Vad detta leder till, har i ett eklatant
fall, nämligen då det gäller vissa sedlighetsförbrytare,
herr Ståhl påvisat.
Oftast rör det sig om grovt konstitutionellt
abnorma individer, som borde bli
föremål för undersökning ocli medicinsk
behandling. Men de praktiska
åtgärderna ha ofta direkt motverkat
detta syfte. Jag kan inte undgå att
nämna det förslag till att lösa frågan
om bristen på liikare inom rättspsykiatrien,
som strafflagsbcredningen för
några år sedan framlade. Den föreslog
att man skulle låta dem utföra ett mindre
antal undersökningar, då i själva
verket det rationella vore att skaffa lii -

kare för att göra flera undersökningar.
Jag tror att mycket här skulle kunna
göras, om den mest akuta läkarbristen
undanröjdes. Det måste bli ett samarbete
mellan jurister, lekmän och läkare.
Och om det visar sig att åtgärder,
även av frihetsberövande karaktär,
måste vidtagas mot grovt konstitutionellt
abnorma brottslingar, så få
inte, menar jag, förutfattade meningar
hindra vidtagandet av adekvata åtgärder.
Vi få inte ens låta oss hindras, om
de åtgärder, som rekommenderas, innebära
ett undanröjande av någon eller
några — så kallade eller verkliga —
reformer som tidigare genomförts.
Bortsett från att den lämpliga behandlingen
av brottslingar också är den
lämpliga profylaxen mot brott, så få
inte samhällsskyddets och allmänpreventionens
intressen förbises. Man kan
inte heller bedriva brottsprofylax, om
man vill blunda för det faktum, att i
vissa fall, särskilt när det gäller grov
konstitutionell abnormitet, långvarigt
frihetsberövande i en eller annan form
kan vara den enda möjligheten att
skydda samhället.

Jag noterar i detta sammanhang med
intresse det uttalande som justitieministern
gjorde angående de betänkligheter,
man nu kan hysa beträffande
vissa följder av ändringen år 1945 av
strafflagens 5 kap. 5 §, följder som jag,
om jag inte minns fel, redan då varnade
för.

Jag har bär talat om betydelsen av
att man hävdar anlagets, konstitutionens,
roll vid förekomsten av brottslighet.
Å andra sidan får man naturligtvis
inte underskatta miljöfaktorns betydelse.
Det avgörande är emellertid
hur man uppfattar begreppet miljö. Det
vanliga är ju, att man, när man talar
om begreppet miljö, tänker på ekonomiska
och sociala förhållanden. Jag
tror emellertid att man måste ta begreppet
miljö i ännu vidare mening.
Det har ju uträttats mycket på det so -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

ni. m.

ciala området, och det kommer att göras
ännu mycket mer. Men det är också,
såsom andra talare redan ha framhållit,
mycket viktigt att det uppfostringsideal,
som samhället uppställer,
blir så värdefullt som möjligt, tv detta
hör i eminent grad också till miljön,
den etiska miljön. Även med risk att
råka ut för åtlöje från vissa avancerade
barnpsykologers sida vill jag sluta
med att säga, att de »hämningar» som
skapas av en på kristen-humanistisk
etik grundad livssyn höra — det är
min uppfattning såsom läkare — till
de verkligt brottsbekiimpande faktorerna.

Jag har gärna velat göra denna deklaration,
även om jag i viss mån blivit
förekommen av andra talare.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Det var ett, såsom jag tror,
hörfel av herr Mosesson och vidare i
någon mån herr Östermans reservation
beträffande eu del av mitt anförande,
som föranledde mig att begära ordet.

Jag ber att få påpeka, att jag över
huvud taget icke uttalat mig om fångvårdens
tjänstemän och deras kvalitet.
Vad jag har sagt är, att om ett visst
yttrande av en chef för ett ungdomsfängelse
skulle vara representativt för
den stämning och anda, i vilken ungdomsfängelserna
handhavas, så är det
illa beställt, och jag skall nu be att få
belägga detta med namnet på ifrågavarande
person och med ett ordagrant
citat av yttrandet. Jag syftade på ett
uttalande i Svenska Dagbladet av chefen
för ungdomsfängelset i Uppsala, direktor
Karlström, vilket hade följande
lydelse: »Jag är av den uppfattningen
att pojkarna skola veta med sig att de
få god vård och hygglig mat, men man
får inte gå så långt att de intagna trivas
och glömma bort straffet.» Anser
verkligen herr Mosesson, som här gjort

sig till förespråkare för humaniteten,
att det är humanitet som talar ur sådana
ord?

Det var detta yttrande som jag tog
sikte på, och jag har icke på något sätt
uttalat mig om fångvårdens tjänstemän
och deras arbete, som jag lika reservationslöst
som någonsin herr Mosesson
vill ge mitt erkännande.

Jag har inte heller beträffande ungdomsfängelserna
fällt något sådant omdöme,
som man här velat göra gällande,
utan jag har bara, såsom vem som
helst kan finna, citerat statsrådets uttalande
på denna punkt, vilket var av
följande lydelse: »Det skulle säkerligen
i stort sett motverka detta syfte, om
man i stället som regel läte ungdomar,
som begått lagöverträdelser, komma in
i fängelsemiljön och få nära kontakt
med andra brottslingar, bland vilka
ofta de mest förslagna och förhärdade
bli tongivande och efter fängelsetidens
slut inleda de andra i nya brottsliga
förehavanden.»

Men hur långt skola vi då enligt herr
Ståhls mening gå i fråga om differentiering
av anstalterna, frågar herr Mosesson.
Jag vill svara att när landets
justitieminister konstaterar, att på anstalterna
relativt oskyldiga förstagångsöverträdare
blandas med utpräglade
brottslingselement, så kan åtminstone
inte jag finna, att nuvarande differentiering
är tillräcklig. Och jag
skulle också, mina damer och herrar,
vilja göra det påståendet, att när man
på detta sätt blandar ihop olika element,
så är det inte humanitet som visas
från samhällets sida, utan rena
rama motsatsen. Den som i likhet med
herr Mosesson och mig håller på humaniteten,
måste därför hävda att korrektionsanstalterna
icke bli sådana de
böra vara, förrän det skett en differentiering,
som förhindrar att relativt
unga och oskyldiga människor komma
in i en miljö, där det finns brottslingar
av annat och svårare slag.

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

Herr HANSSON i Skediga: Herr talman!
När man suttit och lyssnat till
denna långa debatt om ungdomsbrottsligheten,
får man ovillkorligen den
känslan, att allt här i livet egentligen
ingenting annat är än sådd och skörd.
Tv frågan är om inte mycket beträffande
ungdomsbrottsligheten skulle ha varit
annorlunda, om man inte under de
senaste årtiondena förbisett något som
är mycket väsentligt. Man har kanske
tyckt att kristendomen och kunskapen
därom inte har så stor betydelse för
ungdomens fostran och för verksamheten
bland de unga, men jag är alldeles
säker på att om vi hade lämnat litet
större utrymme i skolan åt kristendomen,
hade många av de barn, som äro
diskussionsämnet här i dag, inte suttit
på de anklagades bänk. Jag diskuterade
nyligen med en av riksdagens
kvinnliga ledamöter, som alla här i riksdagen
nog ha den största aktning för
och som också är medlem av en barnavårdsnämnd,
om dessa saker, och hon
sade till mig: »Barnen få ju inte lära sig
vad som är rätt eller inte.» Det är nog
just där som knutpunkten ligger; barnen
få inte tillräcklig undervisning om
vad som är rätt eller inte.

I detta sammanhang vill jag ta ett litet
exempel. När en av riksdagens kanske
största män för någon tid sedan
gick hädan och skulle jordfästas och
då jordfästningsakten var över, gingo
hans barn och ställde sig runt kistan,
togo varandra i hand och läste »Gud
som haver barnen kär». Den som relaterade
det för mig, sade att det hela var
mycket gripande, och jag är alldeles säker
på att av dessa barn blir det inga
brottslingar.

Herr Ståbl kritiserade det förbållandet,
att ett 80-tal mindre förbrytare inte
fått mer än böter för det som de gjort
sig skyldiga till, och herr Stålil ansåg,
att de hade bort sinnesundersökas och
eventuellt interneras. .lag anser nog att
humanitet vid straffverkställigheten är

en riktig väg, men hur vi än diskutera
brottsligheten och frågan om straffen,
så komma vi inte ifrån att den för samhället
riktiga vägen är att ge barnen litet
mer av den kristliga andan. Det
finns ju också redan nu en mycket omfattande
verksamhet bland de unga med
sådant syfte. Jag tänker på söndagsskoleverksamheten.
Det är tusentals och
åter tusentals lärarkralter, som äro
verksamma där, och de ha ingen ersättning
för detta »andliga studiecirkelarbete»,
ja man kan säga att det är eu
verklig och ren kärleksgärning som de
utföra..

Det skulle säkerligen vara väl använda
pengar, om statsmakterna lämnade
ett litet anslag till denna andliga studiecirkelverksamhet.
Ty det är inte
bara de som gå i söndagsskolorna som
skulle få nytta därav. Herr Ståhl talade,
när han varnade för att låta barnen
komma i ungdomsfängelse, om att kontakten
med svårare brottslingar kunde
göra att det onda spred sig. Det är fråga
om något liknande här. Om harnen
redan genom söndagsskoleverksamheten
få en annan blick på livet, så kan det
goda sprida sig till allt fler barn.

.lag skulle därför vilja vädja till
Kungl. Maj:t och det här närvarande
statsrådet, att man inte, när man överväger
anslag till den .sociala ungdomsverksamheten,
glömmer bort att ge ett
litet anslag även till den andliga verksamheten,
ty den behövs lika väl som
den sociala verksamheten. Jag är säker
på att en intensifiering av den andliga
ungdomsverksamheten skulle kunna förebygga
mycket av den stora ungdomsbrottslighet
som vi i dag diskutera. Barnen
äro inte i sig själva brottslingar,
utan det är här fråga om orsak och verkan.
Men då är det också nödvändigt,
att eu dålig utveckling motarbetas redan
från barnaåren. Vi skola inte siiga,
att ungdomen i dag är sämre än tidigare.
Min uppfattning om den nutida
ungdomen nr, att den är gladare ocli

Nr 40.

(52

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottslig heten

m. m.

mer öppen samtidigt som den också är
mer intelligent än ungdomen tidigare
var. Jag tycker inte att vi skola döma
ungdomen i dag så hårt, därför att det
förekommer så mycket brott. Det är
många olika faktorer som inverka härvidlag.

Låt oss i stället med förenade krafter
försöka få ungdomen in på den rätta
vägen och ge den något av det som är
det verkligt bärande här i livet, nämligen
en kristen fostran. Då kunna vi också
vara säkra på att brottsligheten kommer
att sjunka i vårt land, och då skola
vi kanske kunna undvika att stänga in
och bura in de unga. Villkorlig dom,
som nu användes så mycket, är enligt
min mening ett steg i rätt riktning. Genom
den villkorliga domen försöker
man göra en verklig fostrargärning, när
det gäller de stackars människor som
kommit in på brottets bana; man försöker
att lyfta dem och trampar inte bara
ned dem utan vidare. Ty att stoppas in
i en cell eller att på annat sätt bli undandragen
det fria livet är säkerligen
hårdare och svårare än vi tro. Jag vill
för min del säga, att den villkorliga domen
säkerligen är en åtgärd som kommer
att bära mycket god frukt.

Till sist vill jag än en gång vädja till
herr statsrådet, att man inte, när man
inom regeringen diskuterar nästa års
anslag, glömmer bort den andliga ungdomsverksamheten,
tv det är en mycket
betydelsefull verksamhet.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag har under debatten här sökt
komma till klarhet om orsaken till den
ökade brottsligheten och framför allt
ungdomsbrottsligheten. Jag tycker att
det enda acceptabla svar, som givits på
den frågan, lämnades av justitieministern,
när han i interpellationssvaret
framhöll, att en av de väsentliga orsakerna
till den ökade ungdomsbrottsligheten
är att söka i tidsandan och tids -

förhållandena. Herr Ståhl och många
andra med honom ha i den offentliga
debatten förringat detta antagande och
i stället trott sig finna en av orsakerna
i de sista årens humanitära lagstiftning
på straffrättens område.

Jag har mycket svårt att tänka mig,
att samhällsmoralen är något som enbart
kan upprätthållas genom stränga
strafflagar. Finns det inte andra faktorer,
som göra oss moraliskt starka, gå
nog också strafflagens paragrafer bet
med denna uppgift.

Man säger att ungdomarna nu för tiden
äro så medvetna om den milda påföljd
som väntar dem för en förseelse
att de förlorat respekten för samhällets
lagar. Är det så alldeles säkert att ungdomar
i åldern mellan 15 och 18
år känna vår lagstiftning? Nej, det
göra de visst inte. Vi här i riksdagen,
som ha beslutat om dessa lagar,
känna knappast till desammas innehåll.
Därom vittna de uttalanden om strafflagens
och verkställighetslagens »klemighet»
som göras av även riksdagsmän.
Jag har i min tjänst träffat både
villkorligt frigivna, villkorligt dömda
och sådana som fått åtalseftergift,och jag
har också kommit i beröring med barnavårdsnämndernas
eget klientel. Jag har
frågat åtskilliga av dessa unga lagöverträdare
om de före brottet räknat med
någon laga påföljd. »Nej», ha samtliga
svarat. Men däremot ha de oroats för
att bli upptäckta. Jag har fått ett starkt
intryck av att dessa ungdomar äro oerhört
rädda för att komma i händerna
på polisen och framför allt för att ställas
inför domstol. Om de åka fast försvinner
denna skräck, och därmed är
det avskräckande momentet borta.

Det har sagts att villkorlig dom, åtalseftergift
och villkorlig frigivning äro
reaktionsformer från samhällets sida
som äro av den naturen, att folk inte
ryggar för att begå brott. Jag har såsom
jag förut anfört en motsatt mening åtminstone
beträffande unga lagöverträ -

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. undersökning av orsakerna till den ökade brottsligheten
m. m.

dare. Jag har under de sista åren sett
straffverkställigheten i frihet, och jag
har tidigare sett straffverkställigheten
inom fängelsemurarna. Alldeles bortsett
från hur fången känner det att sitta i
fängelse eller att vistas på öppen anstalt,
så är det väl ur samhällets synpunkt
förnuftigare att låta de människor,
som begått brott, sona detta genom
att utföra nyttigt arbete och samtidigt
uppfostras till goda medborgare i stället
för att man sätter in dem sysslolösa
i fängelset för att avtjäna ett tidsbestämt
straff.

Det var egentligen detta jag ville säga,
och jag skall bara tillägga några ord i
anledning av herr Ståhls anförande.

Samhället har, när det gäller att reagera
mot ungdomsbrottsligheten, två instrument,
kan man säga. Det ena är samhällets
sociala organ, barnavårdsnämnderna,
och det andra är domstolarna.
Herr Slåhl gav företräde åt det sociala
organet. Jag har haft tillfälle att göra
jämförelser, och jag måste säga att det
omhändertagande, som sker domstolsvägen,
är effektivare, när det gäller att
rädda ungdomen, än den verksamhet
som barnavårdsnämnderna utöva i detta
avseende. Barnavårdsnämndernas sätt
att ta hand om vilsekommen ungdom är
välmenande, men man saknar — det
vågar jag säga — förmågan att bedöma
vad som är den rätta reaktionsformen i
det speciella fallet. I fråga om skyddshem
och ungdomsanstalt — ungdomsfängelse
— arbeta båda efter samma
princip: arbetsfostran genom yrkesutbildning
och yrkesval. Herr Mosesson
och herr Österman ha här klandrat en
psykiatrisk rådgivare i uppfostringsfrågor.
De sikta båda på samma man, och
i det fallet instämmer jag med dem.
Men vi ha åtminstone i Norrland haft
en framstående läkare, som varit rådgivare
i uppfostringsfrågor, och det arbete
han utfört åt barnavårdsnämnderna
diir är av så högt värde, att alla, som
sett verkningarna av hans arbete, måste

säga sig, att med ett sådant biträde kan
det bli resultat av socialvårdens befattning
med unga förbrytare.

Jag blev också överraskad av debatten
om de »fula gubbarna», som man
säger endast få böter och sedan komma
igen och få böta igen. Jag måste ju säga,
att jag begriper inte, hur en domstol
kan döma en sådan till böter. Varför
inte tillgripa, om man inte har något
annat, den villkorliga domen och ställa
dem under övervakning av psykiatriker
med föreskrifter hur de dömda skola
leva? Det vore det effektivaste sättet att
bekämpa de »fula gubbarna». Man kan
inte rimligtvis begära, att de, om de inte
äro i behov av vård, skola inspärras på
hospital. Jag måste fråga herr justitieministern:
Nog är väl villkorlig dom
tillämplig även i dessa fall, och nog bör
väl som regel domstol rådgöra med psykiatriker
om dessa »gubbar» ?

Den strafflagstiftning, som bygger på
åtalseftergift, villkorlig dom och villkorlig
frigivning, bygger på den förutsättningen
att övervakning och förundersökning
blir effektiv. Men därvidlag
klickar det. Första lagutskottet har för
varje ny lagstiftning på förevarande område
sagt, att förutsättningen för att den
skall bli verksam är, att skyddskonsulentkåren
ökas, men det är fortfarande
samma antal konsulenter som när organisationen
inrättades. Jag tror att det
är meningslöst, ja, inte meningslöst, det
kanske är överord, men att det i varje
fall är oklokt av riksdagen att i längden
spjärna emot en utökning av skyddskonsulentkåren
till det antal som behövs
för att lagen om villkorlig dom,
åtalseftergift och villkorlig frigivning
skall få den effekt, som lagstiftningen
är avsedd att ha. Det var både en förhoppning
och en besvikelse, som låg i
justitieministerns ord, när han på tal
om detta sade, att tyvärr är inte det
ekonomiska liigct sådant, att ett tillräckligt
antal skyddskonsulcnter kan
tillsättas. Detta »tyvärr» uppfattar jag

Nr 10.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i

kommunerna.

som uttryck för en vilja hos justitieministern
att göra vad han kan för att få
medel till utökning av skyddskonsulentkåren
,ocli att detta, att tidsläget hindrar
det, inte är något som helst uttryck
för en uppfattning om att det är ett
anslag som normalt kan skjutas undan.

Jag tycker, att denna debatt varit så
till vida upplysande, att alla brinna av
vilja att göra en insats att hämma i synnerhet
ungdomsbrottsligheten. Men låt
oss inte i denna strävan skada de instrument,
som äro så värdefulla för den
vilseförda ungdomens tillrättaförande
som åtalseftergift och villkorlig dom.

Denna offentliga debatt kan möjligen
föranleda ungdomen tro, att det inte är
så farligt att begå ett brott, tv samhället
klemar bara med brottslingar. Det är
det enda ungdomen genom debatten fått
veta om den villkorliga domen, om
åtalseftergift o. s. v. Den vet inte, förrän
den möter verkligheten, vad det innebär
att få en villkorlig dom med förhållningsregler
alt hålla sig borta från viss
miljö, att endast ta visst arbete, som anvisats
av domstolen, o. s. v. Den villkorliga
domen är ur denna sypnunkt i själva
verket betydligt hårdare för individen
än en eller två månaders tidsbestämt
straff, och icke så sällan tala rättegångsreferat
om att den villkorligt dömde
begärt tidsbestämt straff i stället för
villkorlig dom.

Herr STÅHL: Herr talman! Det vore
väl ändå inte riktigt, om slutintrycket
av denna debatt skulle bli det, som herr
Hedlund i Östersund här gav uttryck
åt, nämligen att man i debatten skulle
ha hävdat, att hela serien av humaniserande
lagstiftningsåtgärder varit om
inte direkt olycklig så dock diskutabel.
Jag har för min del som en av de stora
behållningarna av denna diskussion
registrerat, att ingen röst har höjts för
någon återgång i dessa fall. Vi ha alla
varit med om den rent humana linjen,

och jag tycker det är mycket glädjande,
att vi i riksdagen ha kommit så långt,
att vi inte här haft något sådant utslag
för reaktion, som verkligen har förekommit
i pressdiskussionen. Meningarna
ha varit delade om metoderna, och
därvidlag har framställts önskemål om
en ökad differentiering, så att vi skulle
få ett system, där de, som behöva behandlas
litet mera hårdhänt, kunde bli
behandlade på det sättet, medan de,
som lämpligen kunna behandlas humant,
också skulle kunna få en sådan
behandling. Jag tror vi därvid äro
ganska ense.

Jag skulle bara till sist vilja säga, att
eu andra stor behållning av denna diskussion,
som jag gärna ännu en gång
vill understryka, är att herr statsrådets
svar varit utomordentligt klarläggande
både genom siffermaterialet och genom
reflexionerna. En mycket stor behållning
måste enligt min mening också sägas
vara, att herr statsrådet registrerar,
att 1945 års lagändring har varit av diskutabel
verkan, och att man kanske
därför ändå vågar emotse förslag till
en ändring därutinnan. Jag tror, att en
större frihet och rörelsemöjlighet även
därvidlag skulle medge och främja den
bättre människokunskap och den bättre
människovärd, som vi väl här alla vilja
åvägabringa.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd
för brandstationer och branddammar
i kommunerna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet SKÖLD, som yttrade:
Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr von Seth till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
ställt följande fråga:

Onsdagen den 15 december 1918. Nr 40. fi5

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i
kommunerna.

Är herr statsrådet beredd att medverka
till sådana åtgärder i fråga om
byggnadskvoteringen, att arbetsmarknadsstyrelsen
kan erhålla rätt att med
förtur bevilja arbetstillstånd för uppförande
av brandstationer och anläggandet
av branddammar i kommunerna? När

jag nu efter överenskommelse
med inrikesministern går att besvara
denna fråga vill jag till en början erinra
om vissa bestämmelser i 1944 års
brandlag. I lagens första paragraf föreskrives
skyldighet för kommun att
hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer
skäliga anspråk på trygghet mot
skada av brand. Mera detaljerade bestämmelser
rörande kommunernas
åligganden i detta hänseende återfinnas
i sjunde paragrafen. Enligt denna
åligger det sålunda kommun att anskaffa
och underhålla materiel, byggnader
och andra för brandförsvaret erforderliga
anordningar, brandtorn likväl
undantagna, samt att draga försorg
om nödig vattentillgång för släckning
av brand, dock allenast i den mån
oskälig kostnad icke därigenom åsamkas
kommunen.

Till kostnaderna för uppförande av
brandstation och anläggande av branddamm
kan statsbidrag utgå enligt särskilda
bestämmelser. Statsbidrag till
uppförande av brandstation må sålunda
beviljas till belopp motsvarande högst
en tredjedel av kostnaden, dock högst
med C 000 kronor. Statsbidrag till anläggande
av branddamm må beviljas
med högst hälften av kostnaden. Bidrag
beviljas i regel endast för företag på
landsbygden och endast undantagsvis
för städer, köpingar och municipalsamhällcn.

Det är självfallet önskvärt att kommunerna
ordna sitt brandväsen på ett
betryggande sätt. Av särskild betydelse
synes mig vara att vattenfrågan erhåller
eu tillfredsställande lösning. 1 större
samhällen torde detta i regel redan

ha skett. Däremot är vattenförsörjningen
ofta mindre väl ordnad på andra
orter. Brister härutinnan anses vid åtskilliga
tillfällen ha bidragit till att
skadorna vid brand erhållit större omfattning
än de skulle ha fått om vattentillgången
varit tillräcklig.

Branddammar kunna i regel anläggas
för relativt obetydliga kostnader. De äro
enkla att planera, i varje fall då — såsom
meningen är •— typritningar och
arbetsbeskrivningar tillhandahållas av
statens brandinspektion. Arbetena
kunna även, sedan beslut om dem fattats,
snabbt igångsättas, och då varje
objekt är av relativt liten omfattning,
kan det också fort färdigställas.

Att brandstationer inrättas, varigenom
materiel kan förvaras på ett ändamålsenligt
sätt, är givetvis också önskvärt.
Såvitt jag förstår kan emellertid
detta icke vara en lika viktig angelägenhet
som att vattenförsörjningen tillgodoses.

Såsom interpellanten framhållit har
upprustningen av kommunernas brandväsen
icke kunnat fortskrida i den takt,
som man rent principiellt skulle anse
önskvärd. Regleringen av byggnadsverksamheten
har medfört begränsningar
även i fråga om uppförandet av
brandstationer och anläggandet av
branddammar. Enligt inhämtade uppgifter
ha sedan 1 januari 1947 68 ansökningar
om byggnadstillstånd för
brandstationer beviljats och 95 ansökningar
förklarats vilande. Riksbrandinspektören
har vidare upplyst, att under
tiden den 1 januari 1945—den 20
november 1948 framställningar om
statsbidrag till anläggande av branddammar
inkommit från 570 kommuner.
Av dessa hade 240 kommuner anmält
sina dammar färdigställda. I minst 100
kommuner vore dammarna under uppförande.
I omkring 200 kommuner hade
anläggningarna icke utförts, vilket åtminstone
i vissa fall berodde på att
byggnadstillstånd avvaktades.

5 Andni kammarens protokoll 1.948. Nr ''it).

Nr 10.

66 Nr 40. Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer

kommunerna.

Av denna redogörelse synes framgå,

att brandväsendet undergått märkbara
förbättringar sedan tillkomsten av nu
gällande brandlag. Å andra sidan är det
uppenbart, att brister föreligga på
många håll. Som jag redan antytt kunna
därför skäl åberopas för en snabbare
upprustning framför allt i fråga
om brandstationsbyggnader och dammar.
Den återhållsamhet, som under de
närmaste åren måste iakttagas i fråga
om byggnadsverksamheten, gör det
emellertid enligt min mening icke möjligt
att tillgodose byggnadsbehovet på
detta område i större utsträckning än
som hittills varit fallet. De allmänna
begränsningar i byggnads- och anläggningsverksamheten,
som läget har framtvingat,
få nog göra sina verkningar
gällande även på detta område. Detta
bör föranleda kommunerna att i största
möjliga utsträckning planera sin anskaffning
av brandmateriel med hänsyn
till att under en övergångstid i huvudsak
endast nuvarande förvaringsutrymmen
komma att finnas tillgängliga.
På grund av vad jag nu anfört är jag
icke beredd att såsom interpellanten
ifrågasätter medverka till att brandstationsbyggnader
och branddammsanläggningar
i nuvarande läge erhålla förtursrätt
i fråga om arbetstillstånd.

Härefter anförde:

Herr von SETH: Herr talman! Jag anhåller
att till statsrådet Sköld få framföra
mitt tack för svaret. Enligt den
uppfattning jag företräder måste jag
dock tyvärr konstatera, att jag anser, att
statsrådet inte har förstått en av de
väsentligaste punkterna i denna fråga,
nämligen betydelsen av att ha ett utbyggt
brandförsvar i kommunerna som
ett led i ett nödvändigt civilförsvar. När
det gäller brandväsendet ha städerna
ju väl ordnat, man skulle kunna säga
synnerligen väl ordnat, men de förhållanden
under vilka brandväsendet är

och branddammar i

ordnat på landsbygden äro helt skiftande;
i stationssamhällen och municipalsamhällen
och på rena landsbygden
är det olika ordnat i detta hänseende.
Med hänsyn till de mycket stora
kostnader, som byggnader för närvarande
draga, är det inte bara ett intresse
för de enskilda människorna och för
kommunerna utan också ett riksintresse,
att i händelse av eldsvådor ett snabbt
ingripande skall kunna ske, så att man
kan rädda befintliga byggnader, inventarier
o. d. Inte minst för småindustrier,
som vi i mitt eget län ha i mycket stort
antal, är det av mycket stor betydelse,
att man kan gripa in, i den mån inte
ett tillräckligt effektivt brandskydd
kunnat ordnas av industrierna själva.
Det torde säkerligen inte vara någon
överdrift att säga, att för civilförsvaret
är det av yttersta vikt, att man har
brandskyddet i ordning, inte minst i
oroliga tider som dessa.

Det förvånar mig, att statsrådet Sköld,
som under den tid statsrådet var försvarsminister
var känd som utomordentligt
duktig, enligt interpellationssvaret
tydligen inte är beredd att ingripa och
ordna för brandförsvaret, som ju i det
moderna kriget har en utomordentligt
stor betydelse för civilförsvaret. Blixtkriget
är ju nu sådant, att det kanske
just när ett bombanfall inledes är av
mycket stor vikt, att brandförsvaret kan
ingripa. Statsrådet har framhållit, att i
den mån man inte kan ordna vattenfrågan
är det ingen idé att ordna med
brandmateriel, och man behöver alltså
då inte anskaffa sådan. Jag måste ju
säga, att det är fullkomligt riktigt, att
vid en brandhärd, där man saknar vatten,
kan en brandspruta givetvis inte
komma till sin rätt, men i en stor kommun
finns ju vatten på en hel del håll,
även om det på andra ställen kanske
inte finns tillräckligt med vatten. På de
ställen, där det finns vatten, har dock
brandmaterielen sin givna betydelse.

Den kommun där jag bor har en stor

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar pa interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i
kommunerna.

landareal, inte mindre än 22 000 hektar.
Där ligger Vaggeryds municipalsamhälle.
För 15 år sedan började länets
brandstodsbolag att stimulera byggande
av branddammar vid de gårdar, där
vattentillförsel saknades. Det finns emellertid
många gårdar belägna vid större
eller mindre vattensamlingar, dammar
eller sjöar, där brandmaterielen snabbt
kan ingripa. Även om det inte finns
branddammar har därför frågan om att
få skydd för materielen utomordentligt
stor betydelse.

Vi känna ju alla fuller väl till att det
är brist på byggnadsmaterial. Byggnationen
måste inskränkas på alla områden.
Jag skulle i detta sammanhang
bara, innan jag slutar, här vilja påpeka,
att det ute i landskommunerna inte behöver
byggas så dyrbart. Det är många
gånger tillräckligt att endast ha ett enkelt
skydd för materielen, och det går
att ordna uppvärmning av brandbil
o. d. med en elektrisk apparat, med
s. k. punkerbrännare. Jag har ett ganska
bra exempel från min egen kommun,
då det gällde beredskap för snöplogning
under vintern. Där har vägförvaltningen
låtit uppföra ett extra garage
med endast vanliga enkla träväggar,
grund och tak för bilarna på vintern,
och sedan uppvärmas bilarna på sätt
jag antytt och kunna omedelbart rycka
ut vid snöyra och gripa in, när det behövs.
Jag vet, att den brandmateriel,
som nu finns, i många fall är inhyst i
mycket bristfälliga byggnader och i
många fall t. o. in. kan få stå ute. I
dylika fall kan man med gott samarbete
få till stånd ett sådant skydd åt materielbeståndet,
att det inte behöver äventyras.

Statsrådet slutar sitt interpellationssvar
med följande ord: »Detta bör föranleda
kommunerna att i största möjliga
utsträckning planera sin anskaffning
av brandmateriel med hänsyn till
att under en övergångstid endast nuvarande
fdrvaringsutrymmcn komma

att finnas tillgängliga. På grund av vad
jag nu anfört är jag icke beredd att såsom
interpellanten ifrågasätter medverka
till att brandstationsbyggnader
och branddammsanläggningar i nuvarande
läge erhålla förtursrätt i fråga
om arbetstillstånd.» Jag vågar trots detta,
måste jag säga, avvisande svar vädja
till herr statsrådet att ta hänsyn till de
rena landskommunerna. Det förefinnes
säkerligen ganska stora möjligheter för
att vi även med nuvarande materialbrist
skola kunna ge dem skydd för
deras brandredskap, och vi böra inte
på något sätt så att säga uppmana kommunerna
att bidraga till att bestämmelserna
i 1944 års brandlag, som riksdagen
gett sin anslutning till, inte skola
kunna genomföras i enlighet med sitt
viktiga syfte.

Herr MATTSSON: Herr talman! Då
jag deltog i den utredning, som föregick
1944 års brandlagstiftning, och då
min hemkommun i december 1948 av
arbetsmarknadsstyrelsen fått skriftligt
avslag på en ansökan om att bygga
brandstation, vill jag säga några ord i
denna betydelsefulla fråga. Jag fick personligen
i utredningen fullt klart för
mig den oerhörda betydelse ett förstärkt
brandförsvar skulle ha rent nationalekonomiskt
med hänsyn till de stora
värden, som gå upp i rök. I det av utredningen
framlagda förslaget framhölls
också, vilken betydelse ett förstärkt
brandförsvar skulle ha för vårt allmänna
försvar, om vårt land skulle råka ut
för att bli angripet. Jag förstår fuller
väl vilka svårigheter statsrådet Sköld
har att kämpa med, när det gäller att
i nuvarande läge söka skära ned investeringarna.
Emellertid vill jag framhålla
angelägenheten av ett noggrannare
övervägande av vilka brandstationer,
som kunna utföras utan att detta inverkar
förryckande på strävandena att begränsa
investeringarna.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i

kommunerna.

Det kunde vara intressant — men jag
skall, herr talman, inte uppta tiden med
det — att skildra mina personliga ansträngningar
för att minska kostnaderna
och åtgången av material vid planläggningen
av byggandet av en brandstation
i min hemkommun, då man
tänkte bygga efter normalritningar, som
tydligen voro uppgjorda efter stora tätorters
förhållanden. Där skulle finnas
kontor, samlingsrum, lektionsrum och
sanitära anordningar, som visade sig
vara fullkomligt onödiga i vårt fall. Jag
skall inte gå in på det utan berör det
bara i förbigående. Att man frångick
normalritningarna medförde, att materialåtgången
och kostnaderna inte blevo
stort mer än hälften.

Vi fingo ritningen fastställd av civilförsvarsstyrelsen
den 16 mars 1947, för
kommunens räkning inlämnade jag till
byggnadsstyrelsen framställning om
byggnadstillstånd den 1 december 1947,
och den 16 mars 1948 fingo vi civilförsvarsstyrelsens
meddelande om godkännande
av byggnadsförslaget och
även meddelande om att vi hade beviljats
statsbidrag med 6 000 kronor. Hela
byggnationen rör sig om 22 500 kronor.
Vi komma inte att behöva använda något
material, som är föremål för licensförfarande
eller förhandstillstånd. För
att få motorn varm skola vi endast ha
en liten elektrisk uppvärmningsapparat.

I skrivelsen från civilförsvarsstyrelsen
heter det bl. a.: »Såsom villkor för
statsbidrags beviljande skall gälla, att
uppförande av brandstation påbörjas
och fullföljes utan obehörigt dröjsmål.»
Jag var verkligen uppe i vederbörande
byrå i arbetsmarknadsstyrelsen. Det
kunde vara intressant att skildra mina
intryck därifrån, då jag personligen
var där två gånger och senare ringde
två gånger. Vid intet tillfälle träffade
jag på denna byrå samma person. Jag
skall emellertid inte heller gå in på det
området utan hålla mig till vad statsrådet
bär sagt. Han anser att det är

synnerligen angeläget att vi bygga ut
vattentäkter och branddammar, och det
är alldeles riktigt, men beträffande
brandstationerna finner han inte detta
lika angeläget.

Varför jag begärt ordet är just för att
framhålla, att utöver dessa 68 ansökningar,
som redan äro beviljade efter
januari 1947, finns det 95 oavgjorda
kvar. Min erfarenhet och uppfattning
är, att man vid genomgång av dessa
skulle kunna plocka ut sådana arbeten,
för vilka byggnadstillstånd kunde medgivas
ute på landsbygden, när det —
som i mitt eget fall — endast rör sig
om en summa på 22 000 kronor och
där inte någon svåranskaffad materiel
erfordras.

Med detta ville jag vädja till statsrådet
att verkligen se till att det blir
en genomgång av ansökningarna. Jag
delar statsrådets uppfattning att sådana
tillstånd icke böra beviljas, som kräva
stora anslag. I likhet med interpellanten
vill jag alltså vädja till herr statsrådet
att ta hänsyn till ansökningar,
som gälla småbelopp, varvid ett tillstånd
ju icke förrycker den allmänna
strävan.

Vi få nästan dagligen höll jag på att
säga skrivelser från civilförsvarsstyrelsen
om hur viktigt det är för oss att
bygga skyddsrum och sådant. Men å
andra sidan fråga kommunalnämnder
och andra: Hur skola vi göra, när vi
inte kunna få byggnadstillstånd för en
brandstation, som är av så oerhört viktig
betydelse för oss? Ute på landsbygden
och framför allt i skogsbygderna
är det inte främst fråga om att bygga
skyddsrum. För oss är brandväsendet
och hemvärnet det viktigaste, brandväsendet
när det gäller bränderna och
hemvärnet om det skulle bli ofred. Hos
oss ute i skogsbygderna springa inte
brandrnännen och hemvärnet ner i
skyddsrummen, utan de ge sig ut i
skogen.

Jag har, herr talman, velat begagna

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i
kommunerna.

tillfället att göra detta inlägg, och jag
hoppas också att herr statsrådet är vänlig
undersöka de ansökningar, som inom
regeringens allmänna strävan och ram
enligt min uppfattning mycket väl kunna
medgivas byggnadstillstånd.

Herr THORELL: Herr talman! Det var
ett yttrande av min partikamrat herr
von Seth som gjorde att jag begärde
ordet i denna fråga, som jag inte är
främmande för. Jag har för länge sedan
interpellerat kommunikationsministern
i samma ärende men ur helt annan synpunkt.
Jag har härvidlag även haft vissa
komplikationer med bl. a. länsbrandinspektören
i mitt län, så att jag känner
förhållandena t. o. m. rätt bra.

Herr von Seth sade att man kan
bygga ganska enkelt. Jag vet inte om
det går i Småland, men inte känner
herr von Seth till brandmyndigheterna
i mitt län, om han har den föreställningen
att det går att bygga enkelt. Om
herr von Seth satte sig i förbindelse
med kommunalnämndens ordförande i
Össebygarns socken, kunde han få en
ganska livlig beskrivning på hur det
går till när en kommunalman skall söka
tillstånd att bygga — observera, inte
byggnadstillstånd! — och vill få en ritning
till en brandstation godkänd av
brandmyndigheterna.

Vederbörande lät upprätta en sådan
på det sätt man ansåg vara lämpligt •—
det var sakkunnigt folk som gjorde ritningen
— och så reste han till de olika
instanserna, som ha med den saken att
göra här i Stockholm, och uppsökte tre
personer. Den förste ville ha vissa ändringar
på ritningen, och sedan skulle
det vara bra. Han besökte den andre,
som i sin tur ville ha en del ändrat, i
viss mån stick i stäv med den förstes
åsikter, men sedan skulle det vara bra.
Han gick till den tredje, och han skulle
också ha vissa ändringar, som inte korresponderade
med de två andras. Han

reste hem och försökte så dra ut kontentan
av detta, lät göra vissa justeringar
på ritningen och for in till myndigheterna
på nytt och började rundvandringen.
Då han kom till den förste
blev ritningen än en gång kasserad,
men då blev kommunalmannen arg. Det
uttalande han gjorde passar inte riktigt
i riksdagsprotokollet, då det var ganska
skarpt. Han sade emellertid att vi ha
ingen anledning att bry oss om er
längre, utan jag reser hem. Och så
byggde man.

Så småningom kom det till dessa
myndigheters kännedom att man höll
på att bygga. Man hade för övrigt hunnit
ganska långt, när en representant
för myndigheterna kom ut och frågade:
Bygger ni brandstation utan tillstånd?
Jaha, det gör vi och vi tänker bygga
den färdig också, blev svaret. I så fall
få ni inget anslag, sade då myndighetspersonen.
Vi bry oss inte om de fåtaliga
tusenlappar vi kunna få, ty vi vilja
att här ska bli något gjort, och vi komma
inte heller att lägga in ansökan om
något anslag. Ja men, sade vederbörande,
ni kunna väl söka anslag ändå,
kanske vi kunna tillstyrka. Efter att ha
gått och tittat på bygget fann han allting
ganska gott, och saken fick då passera;
huruvida man också fått anslag
har jag inte hört av kommunalnämndens
ordförande. Jag vill med detta
säga herr von Seth, att inte går det att
få bygga enkelt, åtminstone inte i
Stockholms län, det är jag alldeles övertygad
om.

I sak är jag inte heller alldeles ense
med herr von Seth. Jag tror att vi ha
anledning behandla denna fråga ganska
försiktigt, kanske inte så mycket i de
kommuner som äro på det klara med
hur de skola få det, sådana som äro
självständiga kommuner och komma att
förbli orörda efter den nya kommunsammanslagningen.
Men för oss, herr
talman, som ännu inte veta vilka kommuner
vi skola höra samman med, för

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i

kommunerna.

oss är detta uppskov bara av godo, liksom
den försiktighet som bär iakttagits
enligt det interpellationssvar av mycket
tillmötesgående art, som jag fick av
kommunikationsministern och som
kommit till uttryck i de åtgärder han
sedermera vidtog.

Jag kan således inte dela min partiväns
uppfattning i fråga om denna interpellation,
utan jag tycker att vi ha
all anledning att skynda långsamt på
sätt som skett i denna fråga under den
senaste tiden.

utarbeta en sådan brandordning. Vi
föra för närvarande förhandlingar med
både Stockholm och Solna för att försöka
få till stånd en samordning i detta
stycke.

Jag måste säga att det i nuvarande
tidsläge enligt mitt förmenande är oförsvarbart,
att man här skall pressa kommunerna
till att ovillkorligen gå i författning
om att bygga brandstationer.
Det är för att ge uttryck åt denna uppfattning
jag har begärt ordet.

Herr SKÖLDIN: Herr talman! Jag har
inte begärt ordet för att göra någon invändning
mot det interpellationssvar,
som har lämnats, utan för att uttala min
anslutning till de synpunkter, som där
ha anförts. Jag skulle emellertid vilja
tillägga, att det vore önskvärt om de
myndigheter, som ha att handlägga hithörande
spörsmål, också ville ge prov
på omdöme med hänsyn till tidsläget
och de synpunkter, som redovisades i
interpellationssvaret. Det förhåller sig
nämligen på detta sätt, inte bara för
oss ute i kommunerna, som ha att diskutera
dessa frågor med brandinspektören
för riket och även med länsbrandinspektören
i Stockholms län,
utan enligt de uppgifter jag fått är det
likadant även i andra län. Det verkar
som om man på det hållet föreställer
sig att brandrisken har ökat i och med
den nya brandlagens tillkomst.

Vi i Sundbyberg ha i många år haft
en borgarbrandkår, men enligt den nya
brandlagen äro vi ju tvungna att ha en
fast brandkår. Vi ha emellertid ansett
att det skulle vara fördelaktigt, om vi
kunde få ett samarbete med huvudstaden,
så att huvudstadens brandkår även
svarade för brandskyddet i Sundbyberg,
men man har haft en sådan väldig
brådska hos de myndigheter jag
förut nämnt, att de inte kunnat finna
tid ens för överläggningar i syfte att

Herr ANDERSSON i Falun: Herr talman!
Herrar Thorells och Sköldins anföranden
ge mig anledning att ännu en
gång understryka — jag har tidigare
gjort det från denna plats — att länsbrandinspektörerna
inte ha någon
myndighet i detta avseende. Det är inte
de, som ha möjlighet att ålägga kommunerna
att bygga brandstationer, utan
det är länsstyrelserna, som ha denna
befogenhet. Men denna sin ställning ha
inte alla länsinspektörer förstått. Det
måste vara länsstyrelsernas skyldighet
att se till att inspektörerna inte uppträda
som om de vore bestämmande.
Bestämmanderätten ligger i själva verket
inte hos dessa tjänstemän, som äro
länsstyrelsens rådgivare och utöva en
konsulterande verksamhet i förhållande
till kommunerna, som de hjälpa med
råd och anvisningar. Men det är länsstyrelsen,
som bestämmer vad brandordningen
skall innehålla. Kanske inte
alla länsstyrelser ha fattat sin ställning
därvidlag, kanhända en del av dem av
rena bekvämlighetsskäl alltid acceptera
vad länsbrandinspektören föreslagit.

Dessa inspektörer äro fackmän, och
som sådana driva de sin specialitet.
Men det är med dem som med andra
fackmän: de måste, om uttrycket tilllåtes,
hållas kort. Det måste bli sunda
förnuftet som härskar och inte specialisternas
önskemål. Gång efter annan
har man här i riksdagen fått höra

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. arbetstillstånd för brandstationer och branddammar i
kommunerna.

brandinspektörerna föras fram som de,
vilka driva på kommunerna och komma
med orimliga krav. Det ha de kanhända
gjort, men jag måste än en gång framhålla,
att det är inte mot dem kritiken
skall riktas utan mot länsstyrelserna,
som äro beslutande instans.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig göra ett par små repliker
till herr von Seth. Han ansåg att
jag inte hade riktig förståelse för brandförsvarets
betydelse såsom ett led i civilförsvaret.
Jo, herr von Seth, det har
jag nog. Men jag skulle vilja returnera
med att säga, att jag tyckte nog att herr
von Seth inte hade riktig förståelse för
betydelsen av de ekonomiska begränsningar,
som vi få ålägga oss nu för att
kunna komma till ekonomisk balans i
vårt samhällsliv. Läget är ju sådant, att
vi äro nödsakade att icke ge någon särställning
åt vare sig försvaret eller civilförsvaret.

Herr von Seth yttrade vidare, att det
inte var lämpligt av mig att här fälla
yttranden, som kunde verka i den riktningen
att kommunerna minskade sitt
intresse för genomförandet av den förstärkning
av brandförsvaret, som beslöts
av riksdagen för några år sedan.
Jag vill till detta bara säga, att denna
förstärkning måste genomföras i en
långsammare takt än vi då trodde var
möjlig. Det kan icke bli nya brandstationer
i något större antal, och därför
anser jag det vara fullkomligt berättigat
från min sida att rikta den maningen
till kommunerna att icke skaffa mer
brandmateriel än de kunna ta hand om
med de lokalutrymmen som nu finnas.
Ty det kan inte vara till brandförsvarets
nytta, att brandmateriel köpes in
och ligger och blir fördärvad.

Herr von SETH: .lag är givetvis fullt
överens med statsrådet därom, alt man

måste göra begränsningar på alla områden,
men å andra sidan har jag exempel,
som jag här inte skall anföra, på
den välsignelse som ett ordnat brandskydd
medför för kommunerna. År man
i den situationen att behöva välja, om
man skall dröja med anskaffning av
brandmateriel eller uppmjuka bestämmelserna
och låta materielen provisoriskt
inhysas i lokaler, som dock
skydda, anser jag för min del att man
i många fall skulle kunna få en lösning
till stånd, som innebär att man, utan
att inkräkta på de minskade resurser
vi nu ha i fråga om materielförsörjningen,
ändå skulle kunna tillgodose en
materielanskaffning, som skapar viss
trygghet för kommunen.

Jag drog också fram som exempel
hur vägförvaltningen i Jönköpings län
ordnat en åtminstone tillfällig förvaringsplats
för dessa bilar, och jag menar
alltjämt att man med hänsynstagande
till alla faktorer dock i vissa fall
skulle kunna göra det lättare för sådana
kommuner, som oundgängligen behöva
brandredskap, att också anskaffa sådan.

Herr THORELL: Till det sista herr
von Seth sade vill jag bara tillägga, att
på samma vis som man nu tycks ha
gjort i Jönköpings län med brandmaterielen
ha även vi i våra socknar ordnat
saken. Med god vilja går det att
få en nöjaktig förvaringsplats utan att
bygga.

Vi hade litet besvärligt i början, men
jag fick veta, att ifrån viigstyrelsens garage
— som jag för övrigt i egenskap
av vägstyrclseman varit med om att
bygga — hade en bil flyttats bort. Då
frågade vi vägdirektionen om vi inte
kunde få hyra denna plats för hyggligt
pris för vår brandbil, vår spruta och
framför allt för slangarna. Det gick alldeles
utmärkt. Nu ha vi allt förvarat
där fullkomligt lika bra som vi skulle
ha haft, om vi hade byggt egen brand -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. en av telegrafstyrelsen gjord framställning om höjning

av vissa avgifter.

station. Vi ha också egen frivillig
brandkår under en mycket energisk
och intresserad brandchef, så vi ha det
inte så dåligt ställt.

Jag är tacksam för de toner som
hörts från regeringsbänken i denna fråga
i dag — jag tycker det var mycket
förståndiga saker som kommo från det
hållet. Jag brukar inte alltid tycka det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. en av telegrafstyrelsen
gjord framställning om
höjning av vissa avgifter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med andra kammarens tillstånd
har herr Kyling till mig framställt följande
spörsmål: Anser icke herr statsrådet,
att ett bifall till telegrafstyrelsens
framställning om höjning av vissa avgifter
skulle innebära, att en ur prisstoppssynpunkt
omotiverad skillnad
mellan enskilda och statliga företag
därigenom uppdroges med hänsyn till
de nu gällande provisoriska riktlinjerna
för den prisreglerande verksamheten
och att den nuvarande stabiliseringspolitiken
därigenom kan sättas i
fara?

Den av interpellanten åberopade
framställningen från telegrafstyrelsen
avser höjning av avgifterna för flyttning
av telefonapparater och ledningar,
för hänvisning, telefonkö, väckning
och andra telefonvaktsuppdrag, för
budsändning, för kopia av intelefonerat
telegram samt för uthyrning av fartygsradiostationer.
Avgiftshöjningarna
representera sammanlagt en ökning av
telegrafverkets inkomster med 21/» miljoner
kronor.

Telegrafstyrelsen har som huvudsakligt
skäl för sin framställning anfört,
att de ifrågavarande verksamhetsgre -

narna lämna underskott. Detta skäl är
i nuvarande läge i och för sig icke tillräckligt
för bifall till framställningen.

På denna punkt föreligger icke någon
olikhet i uppfattningen, huru bestämmelserna
om den prisreglerande
verksamheten skola tillämpas på statliga
och enskilda företag. Jag vill i
sammanhanget icke underlåta att påpeka,
att statens affärsdrivande verk i
mycket stor utsträckning ha både vinstgivande
och förlustbringande grenar av
sin verksamhet och att inom dessa
verk sker en utjämning av t. ex. kostnaderna
för brevbefordran, telefonservice
och järnvägstransporter mellan
olika delar av landet och mellan olika
befolkningsgrupper och näringsintressen.

Det föreligger emellertid även vissa
skillnader mellan .statliga och enskilda
företag, av vilka den viktigaste i detta
sammanhang är att statens företag inleverera
sina överskott till statsverket.
Inom dessa företag kan därför taxesättningen
användas som ett medel att föra
en stabiliseringspolitik, som har till
förutsättning statsbudgetens överbalansering
under tider av högkonjunktur
och penningöverflöd. Härmed är icke
sagt att statens företag användas som
skattekälla, ty dessa företag måste i det
långa loppet lämna skälig avkastning
på statskapitalet, och detta kan endast
ske om man under goda år erhåller sådana
överskott att dessa kunna lämna
bidrag till förräntningen under dåliga
år.

Min slutsats är att telegrafstyrelsens
framställning under för handen varande
förhållanden näppeligen kan bifallas,
såvida icke andra omständigheter
av den art jag här antytt tillkomma,
som göra att ärendet får prövas i ett
vidare sammanhang.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Härpå anförde:

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. en av telegrafstyrelsen gjord framställning om höjning
av vissa avgifter.

Herr KYLING: Herr talman! Jag skall
be att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framföra ett tack för interpellationssvaret.

I sitt svar säger herr statsrådet: »Telegrafstyrelsen
har som huvudsakligt
skäl för sin framställning anfört, att
de ifrågavarande verksamhetsgrenarna
lämna underskott.» Vi kunna väl vara
överens om den saken, att skall ett företag,
det må vara statligt eller enskilt,
skötas rationellt, måste detta företag
sörja för att det ej går med förlust.
Därför må man säga, att telegrafstyrelsens
framställning är helt förståelig.
Men herr statsrådet säger vidare: »Detta
skäl är i nuvarande läge i och för
sig icke tillräckligt för bifall till framställningen.
»

När det gäller hur bestämmelserna
om den prisreglerande verksamheten
skola tillämpas säger statsrådet, att det
troligtvis ej föreligger någon olikhet i
uppfattningen. Det får jag väl tolka på
det sättet, att statsrådet anser, att både
de statliga och de enskilda företagen
skola behandlas lika, när det gäller
priskontrollen och annat sådant.

Statsrådet fortsätter i interpellationssvaret
och säger: »Det föreligger emellertid
även vissa skillnader mellan
statliga och enskilda företag, av vilka
den viktigaste i detta sammanhang är
att statens företag inleverera sina överskott
till statsverket.»

Där hade det kanske varit av behovet
påkallat att framhålla, att det föreligger
även en annan skillnad och en
icke oväsentlig sådan, nämligen att statens
affärsdrivande verk ej betala några
skatter till staten, under det att enskilda
företag lämna ganska stora belopp
i skatter till staten.

Vidare säger herr statsrådet, att statens
företag icke få användas som skattekälla.
Men där skulle jag vilja ställa
frågan: Vad är det som de användas
till om icke till skattekälla, när man

försöker att höja taxorna för att på den
vägen överbalansera en budget? Om
man för att få en överbalansering av
budgeten höjer t. ex. olika taxor, är
det ju ingenting annat än att på indirekt
väg beskatta det svenska folket.

Statsrådet säger också, att dessa företag
måste i det långa loppet lämna
skälig avkastning på statskapitalet, och
detta kan endast ske om man under
goda år erhåller sådana överskott, att
dessa kunna lämna bidrag till förräntningen
under dåliga år.

Det är precis samma förhållanden
för de enskilda företagen: under goda
år böra de enskilda företagen ha vissa
möjligheter att avsätta ett visst kapital
för att kunna taga törnarna, då de dåliga
tiderna komma. Jag skall naturligtvis
i detta sammanhang icke draga
upp någon debatt om skattepolitiken.
Men sådan denna för närvarande bedrives
är det tvivelaktigt, om de enskilda
företagen ha den chansen att
kunna sätta av något kapital för att
taga törnarna, såsom statsrådet säger,
under dåliga tider.

Till slut säger statsrådet: »Min slutsats
är att telegrafstyrelsens framställning
under för handen varande förhållanden
näppeligen kan bifallas, såvida
icke andra omständigheter av den art
jag här antytt tillkomma, som göra att
ärendet får prövas i ett vidare sammanhang.
»

Det blir alltså först ett klart ställningstagande,
att telegrafstyrelsens
framställning icke kan bifallas. Men så
kommer en brasklapp: »såvida icke

andra omständigheter av den art jag
här antytt tillkomma, som göra att
ärendet får prövas i ett vidare sammanhang.
»

Nu kan man verkligen ställa sig den
frågan: Finns det anledning att befara,
att en höjning kan göras direkt av regeringen
mot priskontrollnämndens avstyrkande?
Jag vill då bara gå tillbaka
något och se, hur det gick till, när sta -

74 Nr 40. Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. en av telegrafstyrelsen gjord framställning om höjning
av vissa avgifter.

tens järnvägar fingo den senaste taxehöjningen.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut
höjde statens järnvägar biljettpriserna
för personbefordran med 20 procent
från och med den 1 februari 1948. Det
innebar 50 procents förhöjning i förhållande
till taxorna den 1 juli 1940. I
skrivelse i september förra året hade
statens järnvägar begärt en höjning
med 40 procent jämfört med 1940 års
taxor; dessutom begärde man att den
inkomst, som representeras av den i
taxorna ingående trafikskatten med 10
procent, skulle komma SJ till godo och
således ej behöva inlevereras till staten.
SJ:s begäran avsåg icke endast
personbiljettavgifter utan även sovvagns-,
månadskorts- och godsavgifter,
vilka också höjdes genom Kungl. Maj:ts
beslut.

Det är ganska intressant att följa
detta ärende genom priskontrollen.
Priskontrollnämnden, som fick ärendet
på remiss, ansåg nämligen, att i princip
endast sådana höjningar vore motiverade
som motsvarade full täckning
för statens järnvägars kostnader; däremot
ville priskontrollnämnden ej medgiva
sådana höjningar, som därutöver
skulle möjliggöra förräntning av det i
SJ nedlagda kapitalet. Bland annat därför
avstyrkte priskontrollnämnden helt
den föreslagna höjningen av godstaxorna.
Inkomstmässigt sett ansåg sig priskontrollnämnden
endast kunna tillstyrka
cirka 50 procent av den av SJ yrkade
höjningen.

Men det var ganska märkligt! Trots
detta priskontrollnämndens ställningstagande
beslöt Kungl. Maj:t i konselj
att höja persontaxorna med 10 procent
mer än statens järnvägar hade begärt.

Går jag sedan till det speciella ämne,
som jag interpellerat om, nämligen telegrafstyrelsens
taxor, så föreligga också
klara bevis för att regeringen har
gått förbi priskontrollen, när det gällt
att fastställa vissa delar av dessa taxor.
Jag har framför mig ett brev från en

firma i Göteborg. Jag skall be att få
föredraga detta brev. Det gäller en
abonnentväxel, som en firma skulle
sätta in. Denna firma hade av telegrafstyrelsen
fått vetskap om att denna
abonnentväxel med 50 nummer enligt
telegrafstyrelsens taxor skulle kosta
6 400 kronor. Men när debiteringen var
klar och räkningen förelåg, lydde den
på 10 000 kronor, alltså en förhöjning
på icke mindre än 4 200 kronor.

Nu skriver denna firma till priskontrollnämnden
och säger i sitt brev följande:
»Vi ha från rikstelefonbyrån i
Göteborg beställt en 50 nummers automatisk
abonnentväxel till ett pris av
kronor 6 400 enligt orderbekräftelse av
den 20 november 1947. Kungl. telegrafstyrelsen
har nu fastställt ändring av
förutvarande avgifter så att engångsavgiften
nu kommer att belöpa sig på
kronor 10 600, vilket innebär en ökning
av kronor 4 200.» Så slutar denna firma
sin fråga till priskontrollnämnden
med följande: »Vi vilja därför endast
höra, om denna höjning skett med priskontrollnämndens
godkännande.»

Svaret från priskontrollnämnden lyder
så här: »I skrivelse den 17 dennes
till statens priskontrollnämnd har Ni
gjort en förfrågan huruvida nämnden
godkänt en av Kungl. telegrafstyrelsen
vidtagen höjning av engångsavgiften å
en 50 nummers automatisk abonnentväxel
från kronor 6 400 till kronor
10 600 per styck. Med anledning härav
får nämnden meddela, att ifrågavarande
förhöjning synes ha vidtagits efter
bemyndigande från Kungl. Maj:t.»

När man ser sådana typiska fall, menar
jag, att det finns all anledning att
i en interpellation rikta den fråga jag
gjort till regeringen och då närmast
till statsrådet Nilsson som chef för
kommunikationsdepartementet, under
vilket telegrafstyrelsen sorterar.

Man kan alltså fråga sig, om det
kommer att bli en förhöjning eller ej.
Ser man på svaret, måste man säga, att

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. en av telegrafstyrelsen gjord framställning om höjning

av vissa avgifter.

det inte därav klart framgår hur regeringen
här kommer att handla. Det
kan emellertid icke vara riktigt, att statens
egna verk favoriseras framför de
enskilda företagen på ett speciellt sätt,
och jag skulle därför, herr talman, vilja
rikta en fråga till herr statsrådet, en
fråga som jag skulle vilja forma ungefär
så här: När det gäller den sista meningen
i svaret, alltså den mening som
lyder »såvida icke andra omständigheter
av den art jag här antytt tillkomma,
som göra att ärendet får prövas i ett
vidare sammanhang», får man måhända
tolka denna mening i svaret på sådant
sätt, att regeringen för närvarande
överväger en allmän taxehöjning för
att därigenom överbalansera budgeten
för nästkommande år?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NILSSON: Herr
talman! .lag skall icke tala om den snö
som föll i fjol i anledning av det anförande,
som herr Kvling höll beträffande
de taxehöjningar, som redan vidtagits,
av vilka i varje fall en taxehöjning,
nämligen den av postavgifterna,
godkänts av riksdagen.

Jag vill emellertid göra ett tillrättaläggande
i anledning av ett missförstånd,
som herr Kyling gjorde sig skyldig
till, i det att han trodde sig finna,
att jag skulle i mitt anförande ha sagt,
att statens verk icke få användas som
skattekälla. Jag har emellertid icke
gjort ett sådant kategoriskt påstående
utan jag säger: »Inom dessa företag
kan därför taxesättningen användas
som ett medel afl föra eu stabiliseringspolitik,
som har till förutsättning statsbudgetens
överbalanscring under tider
av högkonjunktur och penningöverflöd.
Härmed är icke sagt att statens företag
användas som skattekälla, ty dessa företag
måste i det långa loppet lämna
skälig avkastning på statskapitalet.»

Vad jag gör är ett konstaterande av

det som har varit, icke ett kategoriskt
påstående, hur det bör vara.

Beträffande den fråga herr Kyling
ställde i slutet av sitt anförande vill
jag bara slå fast, att när Kungl. Maj:t
skall taga ställning till de eventuella
höjningar, som ha föreslagits av telegrafstyrelsen,
så har jag redan i interpellationssvaret
angivit, att statsföretagen
skola behandlas på samma sätt som
privata företag. Däremot kan det tänkas,
att man kan komma i det läget, att
man måste som ett led i den stabiliseringspolitik,
som bedrives i detta land,
taga under övervägande att också tillgripa
taxehöjningar.

När jag säger detta, vill jag bara förbehålla
regeringen möjligheten att taga
upp detta till övervägande lika väl som
man kan taga upp andra eventuella åtgärder
till övervägande.

Herr KYLING: Herr talman! Herr
statsrådet säger, att vi icke skola tala
om den snö som föll i fjol. Sedan säger
han att han icke anser det riktigt
att taga upp en debatt i sådana frågor
som t. ex. posttaxehöjningen och annat
sådant, därför att där har riksdagen
redan beslutat.

Herr talman! Jag undvek helt och
fullt att taga upp sådana frågor i debatten,
där riksdagen har fattat ett beslut.
För mig framstod det uteslutande
som en nödvändighet att draga fram sådana
förslag och sådana taxehöjningar,
där riksdagen ej har haft möjlighet att
besluta utan där regeringen har gjort
delta utan riksdagens hörande. Därför
drog jag dessa exempel som jag här anförde.

Nu säger herr statsrådet, att statsrådet
menar i likhet med interpcllanten,
att man icke skall favorisera statens
affärsdrivande verk på bekostnad av
enskilda företag, .lag inkasserar detta
med mycket stort intresse. Men jag ställer
mig naturligtvis den frågan, huru -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

vida detta är riktigt allvarligt menat,
när man kan få se sådana exempel som
jag här relaterat, då priskontrollen
fastslagit, att så och så mycket bör man
kunna få höja, men då regeringen sedan
går och höjer ytterligare några
procent.

Då kommer min fråga: Förekommer
det och förekommer det i åtskilliga fall,
att en privat företagare får fastslaget
hos priskontrollen, att så och så mycket
får han taga för varan, men att regeringen
sedan går och höjer priset
därutöver? Om så ej skett måste jag
säga, att statens affärsdrivande verk ha
blivit favoriserade.

När sedan herr statsrådet kommer in
på frågan, huruvida statens affärsdrivande
verk skola vara någon skattekälla
eller icke, är det nog riktigt som
statsrådet säger, att det ej är meningen,
att man skall taga ut höjda taxor
för att därigenom beskatta det svenska
folket, utan man skall fastställa taxorna
så att man får möjlighet att förränta det
statskapital som är investerat i företagen;
sedan får man ej gå vidare. Men
av den sista delen av anförandet fick
jag en annan uppfattning. När statsrådet
säger, att regeringen ännu icke
har tagit ställning till frågan, om man
skall skaffa sig möjlighet till överbalansering
av budgeten genom att höja
taxorna, tycker jag att det svaret i någon
mån tyder på att regeringen ändå
är inne på tanken att via höjda taxor
och annan indirekt beskattning av folket
åstadkomma en överbalansering av
budgeten.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. översyn av
bensinransoneringen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som ytt -

rade: Herr talman! Herr Birke har frågat
mig om jag är villig att omedelbart
låta verkställa en översyn av bensinransoneringen
i syfte att undersöka
huruvida icke denna ransonering snarast
möjligt skulle kunna avskaffas. Till
svar härå vill jag anföra följande.

Herr Birke har i interpellationen påstått,
att utvecklingen måste sägas ha
visat, att det prohibitiva bensinpriset i
sig utgör en tillräcklig ransoneringsfaktor
och att bensinransoneringen därför
framstår såsom onödig och skulle kunna
avskaffas. Vidare har herr Birke
gjort gällande, att ett slopande av bensinransoneringen
antagligen icke skulle
leda till ens en så stor försäljning, som
förutsatts inom ransoneringens ram.

För att om möjligt erhålla en allsidig
belysning av frågan om bensinransoneringens
berättigande har statens trafikkommission
i slutet av november i år
frågat vissa större närings- och intresseorganisationer
om deras erfarenheter
och allmänna uppfattning av bensinransoneringen.
Innebörden av de framställda
frågorna är följande. Är den för
närvarande utgående bensintilldelningen
för bilar i nyttotrafik tillräcklig? Om
bensinransoneringen upphäves och det
nuvarande bensinpriset bibehålies, kommer
man då att täcka sitt fulla behov
av bensin? Kan utan allvarliga olägenheter
för den nyttobetonade trafiken reducering
ske av den nu utgående bensintilldelningen
?

Svaret på den första frågan ger vid
handen, att samtliga organisationer äro
eniga om att bensintilldelningarna äro
otillräckliga och att de sammanlagda
tilldelningarna för närvarande synas
täcka cirka 75 procent av det av organisationerna
uppskattade behovet.

På den andra frågan ha svaren blivit
olika. Sålunda har Sveriges industriförbund
framhållit, att man kan räkna med
att inköpen, trots det höga priset, komma
att uppgå till en avsevärd del av de
25 procent, som skulle erfordras för den
fulla behovstäckningen. Sveriges lant -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

bruksförbund anser för sin del, att vid
fri handel bensininköpen i vad gäller
nyttotrafik sannolikt komma att äga
rum i en omfattning, som svarar mot
full beliovstäckning. Enahanda synpunkter
ha kommit till uttryck i yttrande
från grosshandelns utredningsinstitut.
Å andra sidan har Motormännens riksförbund
uttalat, att det höga bensinpriset
synes nödvändiggöra en rationalisering
av den privata nyttotrafiken
och att, om ransoneringen slopas, den
totala förbrukningen på grund av den
eventuella rationaliseringen sannolikt
icke nämnvärt skulle förändras.

Trafikföredragandena vid länsstyrelserna,
vilka tillfrågats av trafikkommissionen,
ha i allmänhet uttalat den
uppfattningen, att bensinpriset i och för
sig icke kommer att i någon större utsträckning
hindra en ökad förbrukning,
om handeln med bensin blir fri. Trafikföredragandena
ha vidare gjort en uppskattning
av den ökning av bensinförbrukningen,
som kan beräknas uppstå
vid slopande av ransoneringen. De flesta
ha därvid angivit denna ökning till 25
—30 procent av nuvarande totala tilldelningskvantiteter.
De tilldelningar,
som för närvarande utgå, understiga i
regel av bensinförbrukarna begärda
kvantiteter. Sålunda kan exempelvis
nämnas att i ett skånelän, där särskild
utredning gjorts, tilldelningarna för
närvarande utgöra cirka 59 procent av
begärda kvantiteter. I ett västkustlän
ha stickprov företagits bland 100 personbilar
och 100 privata lastbilar i löpande
nummerföljd, oavsett om fordonen
varit hänförda till standard- eller
behovsransonsklass. Detta prov har givit
till resultat, att tilldelningarna till
fordonen uppgå till allenast 44 procent
av begärda bensinkvantiteter. Enligt de
deklarationer, som avgivits till länsstyrelserna
i december 1947 och januari
1948, då höjningen av bensinskatten redan
var aktuell, uppgick årsbehovet av
bensin till över 1 100 000 kbm.

På frågan om någon reducering av

den nu utgående tilldelningen är möjlig,
ha organisationerna samstämmigt
förklarat att någon reduktion av den
för närvarande utgående bensintilldelningen
ej kan ske utan allvarliga olägenheter
för landets näringsliv. Enahanda
ståndpunkt liar intagits av trafikföredragandena.

Herr Birke uppger i sin interpellation,
att bensinförsäljningen under de
tre första ransoneringsperioderna, tillhopa
sex månader, betydligt understigit
den av myndigheterna beräknade genomsnittliga,
varigenom skulle uppstått
ett överskott på cirka 50 000 kbm. Enligt
föreliggande statistik ha under
ifrågavarande tid utställts inköpsbevis
för cirka 381 000 kbm motorbensin,
medan försäljningen av sådan bensin
utgjort cirka 356 000 kbm, i vilken siffra
ej ingår militär beredskapslagring. Det
uppkomna överskottet belöper sig sålunda
i verkligheten endast till omkring
hälften av vad herr Birke uppgivit.
Överskottet hänför sig uteslutande till
den första ransoneringsperioden och
torde till stor del ha uppstått såsom en
följd av den lagring, som föregick skattehöjningen
och hensinransoneringen.
En del av första ransoneringsperiodens
inköpskuponger blevo därför outnyttjade.
Genom den medgivna möjligheten
att överskjuta inköpet av standardransonen
för en period till nästa, göra sig
alltjämt de lagrade kvantiteterna från
ransoneringens början märkbara genom
ökade inköp i slutet av varje ransoneringsperiod.
Den föreliggande försäljningsstatistiken
visar emellertid, att den
ifrågavarande eftersläpningen håller på
att försvinna. Länsstyrelsernas trafikföredragande
ha på en av trafikkommissionen
i dagarna gjord förfrågan,
huruvida de hittills utlämnade tilldelningarna
av bensin visat sig vara större
än efterfrågan, meddelat att överskottstilldclning
under de två första ransoneringsperioderna
på vissa håll förekommit
till den yrkesmässiga lastbilstrafiken.
Anledningen härtill torde ha varit,

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

att den ökning av länskvoterna, som i
slutet av maj medgavs för att främst
tillgodose den yrkesmässiga trafiken,
icke visade sig till fullo erforderlig för
de nödvändiga transporterna. Så fort
detta förhållande konstaterades, igångsattes
en justering av den yrkesmässiga
trafikens bensintilldelningar.

Enligt herr Birke kan man förvänta
att under lågsäsongen bensinbesparingen,
d. v. s. skillnaden mellan den faktiska
försäljningen och den av myndigheterna
vid ransoneringens genomförande
förutsatta, kommer att högst väsentligt
överstiga första halvårets besparing,
bland annat på grund av nedgången i
lastbilstrafiken. Tilldelningen till yrkeslastbilar
har visserligen på grund av
nedgång i sysselsättningen kunnat minskas
sedan den första ransoneringsperioden,
men vinterns och vårens transporter
av skogsprodukter, ökat bensinbehov
till följd av tyngre väglag, snöplogningen
samt ökade tilldelningsbeliov
för stora kraftverksbyggen och dylikt
göra, att någon mera väsentlig reduktion
av bensinåtgången för yrkeslastbilarna
troligen ej är att förvänta;
tvärtom kan ett ökat bensinbehov för
den yrkesmässiga lastbilstrafiken i vissa
län komma att anmäla sig fram på nyåret.
Droskbilarnas och de privata lastbilarnas
tilldelningsbeliov har för varje
ransoneringsperiod hittills ökat, och någon
minskning för deras del är knappast
att förutse under vintern och våren.
Den nöjesbetonade personbilstrafiken
kan givetvis väntas nedgå under vintern,
men dessa personbilars samt motorcyklarnas
och motorbåtarnas sammanlagda
andel i den ransonerade årsförbrukningen
är av mindre storlek,
varför den säsongbetonade användningen
av dessa transportmedel knappast kan
i någon avgörande utsträckning påverka
försäljningen.

Av den lämnade redogörelsen framgår,
att flertalet av de hörda näringsorganisationerna
och trafikföredragandena
i länsstyrelserna hålla för troligt,

att en ökning av bensinförbrukningen
kommer att inträda vid fri handel med
bensin till nuvarande pris. Det är givetvis
mycket vanskligt att söka uppskatta
storleken av denna ökning. En faktor,
som icke bör förbises vid denna bedömning,
är att antalet bilar avsevärt ökat
sedan år 1947. Sålunda utgjorde antalet
registrerade personbilar den 31 december
1947 159 842 mot 177 489 den 1 oktober
1948, lastbilar voro 70 746 resp.
74 349, omnibusar 5 554 resp. 6 228 och
motorcyklar 143 017 resp. 157 295. Faktorer,
vilka motverka en ökning av bensinförbrukningen,
äro å andra sidan
det höjda bensinpriset, förskjutningen
till brännoljedrift inom lastbils- och
omnibustrafiken samt den minskade
sysselsättningen inom godsbilstrafiken
— i första hand den yrkesmässiga lastbilstrafiken
— som blivit en följd av
byggnadsregleringen, minskad import
och andra med valutasvårigheterna sammanhängande
förhållanden. Tillmätas
dessa faktorer en väsentligt begränsande
inverkan på bensinåtgången, kan man
måhända räkna med att årsförbrukningen
av motorbensin vid ett hävande av
ransoneringen kommer att kunna hållas
nere vid 1947 års förbrukning, som utgjorde
915 000 kbm. De uppskattningar
av bensinåtgången vid fri bensinhandel
som tidigare omnämnts tyda å andra
sidan på att förbrukningssiffran för år
kan komma att stiga från nuvarande
782 000 kbm till inemot 1 050 000 kbm.
Den merkostnad i dollar- och pundvalutor,
som en ökning av bensinåtgången
med åtföljande smörjoljeförbrukning
drager, uppgår vid gällande gulfnotering
till omkring 5 miljoner kronor
för varje kvantitet om 50 000 kbm bensin.
Härtill komma fraktkostnader.

Av den lämnade redogörelsen torde
framgå, att de ökade krav på import av
bensin, som ett slopande av ransoneringen
med sannolikhet komme att medföra,
icke gör det möjligt att för närvarande
avveckla densamma. Härtill
kommer även nödvändigheten av att

Onsdagen den 15 december 1918.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

tillgodose behoven av beredskap å detta
område.

Vidare anförde:

Herr 15IRKE: Herr talman! Till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet
ber jag först att få framföra
mitt tack för det nu lämnade svaret
på min interpellation. Tyvärr måste
jag säga, att detsamma inte riktigt är
svar på den fråga jag framställt. Jag
har ju frågat, om statsrådet vore beredd
åt! låta verkställa en översyn i
syfte att undersöka om denna bensinransonering
skulle kunna upphävas. Jag
har emellertid fått det svaret, att bensinransoneringen
inte kan upphävas.
Jag får väl tolka detta så, att statsrådet
inte vill gå med på en dylik utredning.

Vad beträffar svaret i övrigt angives
däri, att min siffra för överskottet för
första halvåret i år, nämligen 50 000 m3,
inte skulle vara riktig utan bara hälften
så stor. I det sammanhanget vill
jag bara påpeka, att de siffror, som
nämnts av statsrådet, tydligen inte äro
jämförbara med de siffror, som jag använde
och som motsvara verkligheten,
ty jag har till trafikkommissionens siffror
lagt även den kvantitet, som bränslekommissionen
har att utdela, nämligen
40 000 m3 om året, varav jag beräknat
20 000 m3 för första halvåret, och
sålunda kommit upp till en årskvantitet
av 401 000 in3. Sedan har jag därifrån
dragit den siffra, som statsrådet angivit
för den faktiska bensinförsäljningen
och slutligen därifrån motorspriten,

0 500 in3. På så sätt har jag kommit till
siffran 849 500 in3, och om jag drar
denna siffra från 401 000 in3, kominer
jag fram till siffran 51 500 in3. Jag har

1 min interpellation sagt, att kvantiteten
i fråga utgjorde cirka 50 000 in3, och
jag finner den siffran vara riktig.

Jag måste säga, alt när en ransonering
som denna lett till att man i många
fall köper sill bensin i efterskott, då
har denna ransonering överlevt sig

själv. Det har varit en allmän uppfattning,
att det höjda bensinpriset bl. a.
och den minskade investeringsvolymen
skulle komma att medföra, att den av
regeringen på grund av ransoneringen
beräknade bensinförbrukningen under
det första ransoneringsåret, 800 000 m3,
inte skulle komma att överskridas, även
om ransoneringen slopades.

Det har i interpellationssvaret sagts,
att antalet inregistrerade bilar ökar
undan för undan. Riktigheten av de
siffror, som i det avseendet anförts, kan
inte bestridas, men för egen del tror
jag inte att denna ökning kommer att
fortsätta. Och det av många skäl. Här
finns det nämligen spärrhakar, kanske
främst då den minskade importen av
bilar, en import, som det är meningen
skall praktiskt taget upphöra. Härtill
kommer inskränkningen i tilldelningen
av bildäck, en tilldelning, som de lägsta
behovsgrupperna inte alls få, varför
ganska många bilar måste ställas undan.
För att nu inte tala om reservdelarna.
Vi veta ju, att halva vår bilpark faktiskt
är ganska utsliten och över 10 år
gammal. Med tanke härpå förstå vi, att
införseln av reservdelar måste ha stor
betydelse. Om härtill lägges investeringsbegränsningen
blir det ju många
återhållande faktorer för bilbeståndets
vidkommande, och detta gör att jag
måste anse såsom säkert att detta bestånd
kommer att avsevärt minska. Därför
tror jag också, att man kan slopa
denna ransonering. Biltrafiknämnden
har i detta avseende gjort en utredning
vilken visar, att för en lastbil, som för
en tid sedan hade 190 arbetstimmar
per månad, har denna siffra numera
sjunkit till 179 timmar. Detta är ett
belägg för vad investeringsbegränsningen
betyder. Statsrådet har själv refererat
till vad Motormännens riksförbund,
en sammanslutning av motormän
och intresserade bilister bär i landet
och den största sammanslutningen som
vi ha i det avseendet, anfört, nämligen
att det höga bensinpriset sannolikt kom -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

mer att medföra att förbrukningen inte
nämnvärt ändras om ransoneringen
upphör. Detta är precis i linje med vad
jag sagt i min interpellation.

Bilisterna i detta land utgöra en
yrkesgrupp, som varit utsatt för statsingripanden
av allra hårdaste slag. De
få vara med om att få sina bildäck beslagtagna,
och i olika repriser har fordonsskatten
blivit föremål för en ganska
kraftig höjning. Härtill kom i våras
den väsentliga höjningen av bensinpriset.
Men vägarna ha blivit allt sämre
och sämre! Det är väl ganska klart, att
bilismens män över huvud taget känna
en viss irritation med anledning av
denna utveckling på deras arbetsområde
och att de äro irriterade över bensinransoneringen.

När det har gällt att avskaffa en ransonering
i det här landet — till exempel
ägg, kläder och mjöl ha ju blivit fria —
vad ha då kommissionerna sagt? Jo,
man har med allra största tvekan gått
med på att släppa varorna fria. Utvecklingen
har emellertid visat, att alla
fått sina behov av dessa varor bättre
tillgodosedda sedan ransoneringen blev
upphävd. Ransoneringar och regleringar
kosta också folkhushållet stora
pengar. Bensinransoneringen kostar
skulle jag tro — jag har inte några
exakta siffror tillgängliga — en halv
miljon kronor om året; det är nog inte
i överkant. Massor av människor sysselsättas
i denna ransonering som kontrollanter,
utskrivare av kort o. s. v.
Jag tror att om alla dessa människor
kunde återföras till produktivt arbete
skulle vi få möjlighet att exportera nyttighetsvaror
och därmed få in utländsk
valuta.

Jag framställde min interpellation i
förhoppning om, att statsrådet skulle
låta verkställa en översyn och undersökning
av möjligheterna för denna ransonerings
slopande. Av interpellationssvaret
finner jag, att statsrådet för att
få frågan allsidigt belyst låtit trafikkommissionen
ställa vissa frågor till

vederbörande. Jag skall nöja mig med
att återge den första av dessa frågor.
Den lyder: »Är den för närvarande utgående
bensintilldelningen till bilar i
nyttotrafik tillräcklig?» Jag måste säga,
att på en så formulerad fråga kan det
endast förväntas ett svar, nämligen nej,
ty alla som ställas inför en sådan fråga
måste tänka tanken ut och säga sig, att
om man svarade att tilldelningen var
tillräcklig skulle följden bli den att tilldelningen
gjordes restriktivare. Därför
svarar man på den frågan såsom man
har gjort. Jag tror att det är ganska
meningslöst att ställa dylika frågor, därför
att det omdöme man grundar svaret
på är verklighetsfrämmande. Frågan
måste därför leda till ett felaktigt resultat.

Jag hade hoppats att eu utredning i
saken skulle komma till stånd genom
representanter från sakkunnigt håll,
folk som känner till bilismen och bensinhandeln,
gärna under medverkan av
exempelvis trafikkommissionen eller
bränslekommissionen, men om man
ger åt trafikkommissionen ensam att
utreda detta .spörsmål, kan man redan
på förhand säga vad svaret kommer att
bli. En kommission är så att säga part
i målet, tv den är ju för sin existens
beroende av att ransoneringen finns till.

Jag beklagar att statsrådet inte kunnat
tillmötesgå min hemställan. För den
som emellertid känner till regeringens
inställning och dess tilltro till ransoneringar
och regleringar är det kanske
inte så märkvärdigt att svaret blivit
så negativt som det blivit.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag hade redan vid beslutet om
bensinskattens höjning anledning att
ställa mig mycket tveksam till frågan
om denna ransonering var nödvändig
som extra påbröd till övriga ransoneringar.
För mig stod det ganska klart,
att det höjda bensinpriset var tillräckligt
för att åstadkomma den reduktion

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

av bensinåtgången, som man syftade till.
Det har därför legat i mitt intresse att
på ett eller annat sätt söka, såvitt det
varit mig möjligt, efterhöra hos alla
bilister jag träffat, hur bensinransoneringen
verkar, om vederbörande fått
sitt behov tillfredsställt och kunnat utföra
sina körslor o. s. v. Den första
tiden var kanske tilldelningen här och
var litet knapp; man hade fått för litet,
•och man måste gå in med nya ansökningar
om ökad tilldelning. Jag måste
emellertid säga, att jag knappast träffat
någon som klagat över att tilldelningen
inte räckt. Det har emellertid
förefunnits vissa olägenheter, ty en
bilist kan den ena månaden behöva köra
ganska mycket och har en hel del att
uträtta, under det att han en annan
månad kör mycket litet. Har han kört
litet en månad får han överskott, och
det måste han ta hand om och lagra
för att förbruka det senare.

När bensinransoneringen infördes
gjordes den invändningen mot densamma,
som grundade sig på erfarenhet
exempelvis från Danmark, att en hel
del bensin skulle komma ut på svarta
marknaden. Såvitt jag kunnat förmärka
har emellertid någon sådan utveckling
med högre pris på den s. k. svarta bensinen
inte förekommit. Men vad som däremot
sker i mycket stor utsträckning och
som är emot gällande bestämmelser är,
att bilisterna så att säga själva sköta
bensinransoneringen. Har en bilist den
ena månaden fått överskott hjälper han
en annan, som fått underskott. Detta är
inte lagligt, men det är uppenbart att
så sker.

Med den erfarenhet jag har skulle jag
helt och fullt vilja instämma med vad
den föregående talaren, herr Birke, anförde,
nämligen att med det nuvarande
höga bensinpriset finns det knappast
någon anledning att bibehålla bensinransoneringen.
Härtill kommer att man
måste sysselsätta en hel massa människor
i denna ransonering. Vi ha ju pappersransohering,
men jag får säga att

G — Andra kammarens protokoll 1948.

när man ser dessa bensinkort och försöker
göra ett överslag av hur mycket
papper som går åt för bensinransoneringen
blir man ganska betänksam. När
man därtill ser hur våra bensintilldelande
myndigheter handha dessa kort,
hur de makuleras och hur vederbörande
många gånger får tillbaka makulerade
kuponger, 10, 15, 20, 30 stycken, tycker
man, att det är illa använd arbetskraft.
Jag kan inte underlåta att här visa ett
dylikt kort och hur en enda privatbilists
tilldelning ser ut. På detta kort
har endast en liten del av kupongerna
gällt, och sedan har någon person suttit
och med en kork eller ett liknande
föremål makulerat alla de andra. Så
har det skett månad efter månad, och
på varje kort ha massor av kuponger
blivit makulerade. Vederbörande har
fått sin tilldelning, och resten har makulerats.
Skulle det inte kunna finnas
någon annan utväg än allt detta arbete
och slöseri med papper, som här ovillkorligen
äger rum? På de här korten
äro väl ungefär 140 kuponger makulerade.
Jag skall inte multiplicera siffran
med 177 000 privatbilister, tv då kommer
jag upp i en fantastisk summa
för makulerade kuponger och för den
tid, som åtgått till detta arbete.

Jag skulle i likhet med den föregående
talaren vilja rikta en enträgen
vädjan till statsrådet att ta denna fråga
under omprövning. Min bestämda uppfattning
är, såsom jag förut sagt, att
denna bensinransonering är totalt överflödig
med den dyra bensin vi för närvarande
ha.

Herr FAHLMAN: Herr talman! I

Malmöhus län har det anmärkningsvärda
inträffat, att länsstyrelsen beslutat
avläsa vägmätarna på vissa bilar.
Detta har gått till så, att man ålagt bilägarna
att uppvisa sina bilar för polisen.
Det är särskilt anmärkningsvärt att
trafikkommissionen påpekat, att ert bilägare
inte är skyldig att efterkomma

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

denna uppmaning men att den samtidigt
framhållit, att uraktlåtenhet att
följa anmaningen tolkas så, att bilägaren
ej kunnat styrka sina uppgifter beträffande
vägsträckan. Detta är naturligtvis
liktydigt med att bilägaren framdeles
blir utan bensintilldelning.

Jag anser att man i detta sammanhang
kan tala om kränkning av den
personliga friheten. Man borde också
ha rätt att vänta att när bestämmelser
av detta slag, i den mån de visa sig nödvändiga,
bringas till allmänhetens kännedom,
det jämväl meddelas uppgift om
straffpåföljd för uraktlåtenhet att följa
bestämmelserna.

Om jag inte missförstått interpellationssvaret
sade fru statsrådet på en
punkt, att 49 procent av de tilldelade
ransonerna i något av skånelänen inte
köpts ut. Denna uppgift tyder enligt
min mening dels på att bensinen är alltför
dyr, dels på att den är åtkomlig genom
det nära grannskapet till Danmark.
Den tyder dessutom på att denna kontroll
där nere är obehövlig, och den
kränkning av den personliga friheten
jag talat om anser jag vara rätt allvarlig.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman
! Herr Birke har nämnt 50 000 kubikmeter
såsom det överskott som skulle
ha uppstått under året. Till detta vill
jag anmärka, att vad bränslekommissionen
har att fördela är icke bensin till
motortrafiken, ulan till i främsta rummet
jordbrukets traktorer. Herr Birkes
interpellation var emellertid upplagd
som om den endast gällde bensinransoneringen
i samband med biltrafiken.
Om man bara tar hänsyn till vad som
verkligen förbrukas för motortrafiken,
då iiro de siffror över försäljningen jag
nämnde i interpellationssvaret de riktiga.

Herr Birke uttalade vidare, att bilbeståndet
skulle minska i framtiden. Jag

anser emellertid att vi icke ha anledning
att räkna med detta. Jag påpekade
i mitt interpellationssvar den starka ökningen
av bilbeståndet under detta år.
Därmed har jag naturligtvis inte velat
säga, att man kan räkna med en ökning
i samma takt under de kommande åren,
men därifrån och till att säga, att bilbeståndet
kommer att minska, är det ett
rätt långt steg. Det blir ett tillskott av
nya bilar, men det är svårt att säga, i
vilken mån detta kommer att överstiga
ersättningsbehovet eller antalet verkligen
utrangerade bilar.

Herr Birke sade också, att kommissionerna
aldrig vilja upphäva en ransonering
utan i stället alltid framföra argument
för dess bibehållande. Jag beklagar
att jag inte har med mig den förteckning
jag åberopade i första kammaren
på förmiddagen över de ransoneringar,
som sedan 1945 upphävts av
livsmedelskommissionen på dess eget
initiativ. Till denna förteckning skulle
kunna läggas en lång lista över regleringar,
som under samma tid upphävts
av industrikommissionen på dess eget
initiativ. Jag tror det är svårt att finna
belägg för att kommissionerna sökt förhindra
upphävande av ransoneringar,
när varutillgången kunnat medge det.

Herr Fahlman drog upp frågan om
avläsningen av vägmätarna på bilar i
Malmöhus län. Jag vill understryka att
bilägarna endast anmodades vidta denna
åtgärd, som skulle underlätta den
kontroll länsstyrelsen har sig ålagd, men
att det aldrig var fråga om något tvång.
Enligt de upplysningar jag erhållit har
det gått till så, att de bilägare, som voro
villiga att låta avläsa sina mätare, skulle
kunna göra det på det sätt som vållade
dem minsta möjliga besvär.

Herr Fahlman synes vidare alldeles
ha missförstått den passus i mitt interpellationssvar
som han här drog upp.
Enligt herr Fahlman skulle jag ha sagt
att hälften av de tilldelade ransonerna
i ett skånelän icke ha tagits ut. Jag säger
i interpellationssvaret, att ett skåne -

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

län — det gäller Kristianstads län — har
fått en tilldelning som är 59 procent av
den begärda kvantiteten. Denna siffra
gällde således inte vad som är oultaget
av den tilldelade kvantiteten. Det var
länets trafikledare, som i svaret på en
till dem ställd fråga meddelade, att
man i genomsnitt fått 59 procent av
den begärda kvantiteten. Siffran rörde
alltså en helt annan sak än herr Fahlman
trodde.

Herr Birke och herr Jonsson ha båda
varit inne på frågan om en översyn av
ransoneringen. En sådan översyn måste
inrikta sig dels på tillgången, d. v. s.
våra möjligheter att köpa bensin, och
dels på den efterfrågan man har att
räkna med. Översynen av våra möjligheter
att köpa bensin sker i samband
med uppgörandet av importplanen. Härvid
måste man väga behoven från olika
näringsgrenar mot varandra, och man
kommer fram till en ram för hur stora
kvantiteter bensin man kan köpa. Detta
måste vägas mot kravet att man icke
skall vålla näringslivet skada.

Översynen av efterfrågan har trafikkommissionen
hand om. Den har frågat
olika näringsorganisationer, hur mycket
de anse förbrukningen skulle öka,
om bensinen släpptes fri. Jag har svårt
att förstå hur man skulle kunna lägga
upp en sådan översyn som här har begärts
på annat sätt än att man frågar sakkunniga
på olika håll. Man kan inte endast
fästa avseende vid vad Motormännens
riksförbund säger — det är ju, om
jag inte missminner mig, en sammanslutning
av privatbilister. Man måste
även fråga industriens, handelns och
andra näringars organisationer om vad
de anse rörande behovet av bensin. Jag
har här med mig det cirkulär som sänts
ut. De tillfrågade organisationerna äro
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges industriförbund,
Kungliga automobilklubben och
Motormännens riksförbund.

När herr Birke vill göra gällande, att
detta cirkulär skulle lägga svaret i deras
mun, så till vida som de skulle överdriva
behovet, citerar han endast den
första frågan men icke den andra, vilken
är väsentlig i detta sammanhang.
Den andra frågan lyder: »I vilken utsträckning
skulle de bensinkvantiteter,
som eventuellt ytterligare erfordras för
alt bereda den privata biltrafiken full
behovstäckning, komma att vid bibehållande
av nuvarande bensinpris utköpas,
därest möjlighet härtill skulle kunna
beredas?» Det är således en direkt fråga,
hur man anser det skulle gå med
efterfrågan på bensin för den händelse
handeln vore fri vid nuvarande priser.
Svaren på denna fråga ha, som jag tidigare
sagt, gått ut på att efterfrågan
skulle öka väsentligt, enligt Sveriges industriförbund
med en avsevärd del av
de 25 procent, som skulle erfordras för
full behovstäckning. Det är endast Motormännens
riksförbund som ansett att
efterfrågan skulle kunna bli lika stor,
men, märk väl, de göra den reservationen
att en rationalisering måste genomföras,
nämligen genom en övergång från
större bilar till mindre. Det är först sedan
en sådan rationalisering genomförts
som man räknar med att kunna
hålla efterfrågan nere vid oföriindrad
nivå, och det kanske inte är så lätt att
nu genomföra den rationaliseringen för
hela det privata bilbeståndet.

Det är emellertid givet att man måste
följa denna fråga med uppmärksamhet,
och om jag här refererar till den utredning
trafikkommissionen gjort, har jag
därmed inte sagt att vi inte iiro villiga
att göra de undersökningar, som från
tid till annan kunna bli erforderliga för
att man skall få en bild av utvecklingen.
Vi lita inte till bara ett uttalande av trafikkommissionen,
utan som framgår av
den föregående undersökningen sträckas
dessa utredningar ned till dem
som få anses vara sakkunniga att bedöma
läget. Så få vi också gå till väga
i fortsättningen.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

Herr BIRKE (kort genmäle): Herr
talman! Jag har svårt att följa statsrådets
resonemang i det sista anförandet,
att det skulle vara felaktigt av mig att
räkna med de 40 000 kubikmeter som
bränslekommissionen har att utdela.
Man har räknat med en förbrukning av
800 000 kubikmeter, varav trafikkommissionen
fått 760 000 och bränslekommissionen
40 000 kubikmeter. Det är väl
under sådana förhållanden ganska naturligt
att räkna även med bränslekommissionens
tilldelning, och det har jag
också gjort. Jag anser följaktligen att de
siffror jag lämnat äro fullt tillförlitliga
och riktiga.

Chefen för folkhusliållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Bara en kort replik till herr Birke.
Den för trafikändamål tillgängliga kvantiteten
är 760 000 kubikmeter, varav
714 000 tilldelats förbrukarna. Det är
således ett överskott på omkring 45 000
kubikmeter, men i denna kvantitet ingår
också lagring för reservändamål.

Herr HALLBERG: Herr talman! Jag
vet mycket väl att det inte är populärt
att stå upp och framföra de synpunkter
jag här tänker framföra i all korthet.
Jag är själv bilägare, och vore jag egoistisk,
skulle jag i likhet med interpellanten
och herr Jonsson i Skedsbygd påyrka,
att bensinransoneringen snarast
upphäves. Om jag bara tänkte på yrkesbilisterna,
på droskehaufförer, droskägare
och lastbilägare, skulle jag också
utan vidare påyrka ransoneringens slopande.
Jag tror emellertid de båda herrarna
bedöma läget fel om de tro att
det höga priset efter den höjning av
bensinskatten med 27 öre per liter, som
riksdagen beslöt i våras, är tillräckligt
för att reglera förbrukningen.

Jag har kontakt med många privatbilister
i min hemtrakt, och jag vet, att
de anse ransonen vara alltför snål. För
egen del skulle jag önska få en väsentligt
större kvantitet än 50 liter i måna -

den till min bil. Det finns tiotusentals
privatbilister som resonera på samma
sätt, att de trots det höga priset skulle
köra betydligt mycket mer med sina bilar
om bensinen vore fri. Jag kommer
därför till den slutsatsen, att statsrådet
har rätt i att man med hänsyn till valutaläget
inte bör förhasta sig och slopa
bensinransoneringen.

Jag vill också nämna vad man anser
om vår bensinransonering på andra sidan
Kölen. Någon gång strax efter det
bensinransoneringen infördes sände en
stockholmstidning en medarbetare till
Norge, och denne man intervjuade enskilda
bilister och representanter för
motororganisationerna. Han fick det bestämda
intrycket, att motorfolket i Norge
gärna skulle se att man där införde samma
system som det vi ha här i Sverige.
Jag var själv i Norge i slutet av juli i
år med min bil och hade då tillfälle att
tala med motorfolk om denna sak. Även
jag fick det intrycket, att de ansågo det
svenska systemet vara bra och att de
inte skulle ha någonting emot att samma
system infördes i Norge i stället för de
begränsningar av trafiken de ha där. Så
resonerade man i Norge, och jag tror det
är ett reellt resonemang.

Herr Jonsson demonstrerade för en
stund sedan ett bensinkort. Det må vara
även mig tillåtet att demonstrera mitt
kort. Det är inte så förfärligt många kuponger
som makulerats — det står en
stämpel »Makuleras» över två tioliterskuponger,
det är allt. Jag har gjort den
reflexionen, att systemet med makulering
av de kuponger, som man inte får
köpa någon bensin på, är både praktiskt
och händigt. Jag föreställer mig att
det skulle gå åt mera papper, arbetskraft
och pengar om man skulle göra
olika kort för bilägare med olika tilldelningar,
och åtminstone mig förefaller
det som om länsstyrelsernas system är
enklare. Har man ingen allvarligare anmärkning
mot vårt regleringssystem än
att länsstyrelserna sätta stämplar på
bensinkorten innan de distribuera dem.

Onsdagen den 15 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

då tycker jag det finns svaga grunder
för anmärkning.

Med det sagda har jag alltså velat
framhålla, att det enligt min mening är
bäst att vi behålla bensinransoneringen
till dess det med starkare skäl kan påvisas,
att risken för en väsentlig ökning
av förbrukningen vid ett slopande av
ransoneringen inte längre är för
handen.

Herr SVENINGSSON: Herr talman!
Jag kan inte dela herr Hallbergs uppfattning
att det skulle åkas mycket mer
om bensinransoneringen slopades. Jag
har hört många bilägare säga, att de
inte ha råd att köpa ut sin tilldelning.
Det är, såsom det här har sagts, många
som ha besvär med bensinkupongerna
när perioden går ut, tv man vill inte
förlora den lämnade tilldelningen, utan
ha den i reserv.

Om statsrådet fortfarande har den
uppfattningen, att bensinransoneringen
bör stå kvar, skulle jag vilja framställa
en fråga. När bensinransoneringen tillkom,
fingo de bilar, som gå med mejerioch
slaktdjurstransporter, en mycket
liten tilldelning. Jag framställde en fråga
till dåvarande folkhushållningsministern,
om det var meningen att dessa
bilar skulle ha en tillräcklig tilldelning.
Folkhushållningsministern svarade, att
det var meningen att de skulle få det,
och de fingo det också under de första
perioderna. Sedan vissa länsstyrelser nu
fått en mindre kvantitet bensin att fördela
har det emellertid skett eu nedskärning
av tilldelningen till dessa bilar.
I vissa fall bär bensintilldelningen
för mjölktransportbilar skurits ned med
mellan 15 och 20 procent -— jag känner
bäst till hur det ställer sig för mejeriorganisationernas
del. Jag vill nu
fråga statsrådet om det är meningen att
dessa bilar skola få tillräcklig tilldelning
i fortsättningen. Om så är fallet
är det meningslöst att vålla mejeri- och
slakteriföreningarna besvär och låta

dem truga sig till bensintilldelning hos
länsstyrelserna, och det är i så fall likaledes
meningslöst att man skurit ned
tilldelningen till dem.

Är det sedan fråga om att demonstrera
bensinkort, kan jag demonstrera
ett som är mycket mörklagt. Det är utdelat
av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Chefen för folkliushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr talman!
Det har riktats en speciell fråga
till mig. Enligt vad jag tror mig veta
är den totala tilldelningen till den typ
av bilar, som herr Sveningsson åsyftade,
oförändrad. Det har blivit en viss
omfördelning mellan länen som gör, att
man får en mindre kvantitet till några
län. Jag skall emellertid undersöka närmare,
hur det kan förhålla sig med den
saken.

Sedan vet jag inte om jag uppfattade
talaren rätt, när han nämnde att det
var så många som hade besvär med kuponger,
då perioden närmade sig sitt
slut. Det besväret bör väl inte vara så
stort. Har man inte använt kupongerna,
blir det ringa besvär med dem genom
att låta dem förfalla. Besväret
kommer väl bara när man vill försöka
använda dem på något sätt som inte
faller inom ramen för ransoneringen.

Det är givet, att om de makulerade
korten innebära en huvudsaklig anmärkning
mot systemet, lovar jag att
göra en undersökning. Finns det möjlighet
att vidtaga förenklingar på den
punkten, lovar jag att så skall ske, men
jag måste först få reda på motivet för
att man gör på detta sätt. Det kan vara,
såsom herr Hallberg säger, en bekvämare
metod än att ha en mängd varierande
korttyper för de olika tilldelningar
som förekomma, när bilägarna
ha olika behovsransoner. Detta är emellertid
en enkel sak att undersöka. Kan
det göras rationaliseringar, skola de
också göras.

Sedan är det förfärligt olika vittnes -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

mål, måste jag säga, som framkomma
här från olika håll. Många säga, att det
finns alldeles för mycket bensin tillgänglig.
Jag vet inte, om det bara är
de som ha standardranson, som anse sig
ha fått för mycket, eller om det är de
som fått behovsranson, som ha fått för
mycket. Det finns naturligtvis en möjlighet
att justera detta så att de, som
anse att de ha fått för litet — och de
äro ganska många att döma av de ansökningar,
som inkomma till länsstyrelserna,
och de besvär, som anföras
hos Kungl. Maj :t — kunde få något
mera genom att man gjorde en omfördelning
mellan grupperna. Jag tror
emellertid inte att de, som bara ha
standardranson, klaga på att de få för
mycket, åtminstone har jag inte
hört det.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten,
men herr Hallberg föranledde mig att
säga några ord.

Jag skall först konstatera, att det var
ett åtminstone ur våra synpunkter mycket
egendomligt förhållande att en bilist
stiger upp och försvarar bensinransoneringen.
Jag skulle inte vilja råda
herr Hallberg att komma ned till Kalmar
län och försöka göra det.

Beträffande tilldelningen skulle jag
vilja säga, att man nog i stort sett kommit
fram till ungefär det behov, som
föreligger för bilarna. Samtidigt har
man träffat den punkt, där bilisterna
själva anse att de icke ha råd att köpa
mera. Jag kan försäkra herr Hallberg,
att jag för min del icke talar i egoistiskt
intresse. Jag har fått vad jag behöver.
Men när man ser hur detta
system verkar, hurusom en del få för
mycket vissa månader och andra månader
för litet och därför vidtaga manipulationer
för att utjämna detta utan
att därmed överskrida gränsen för vad
som behövs, då är bensinransoneringen
överflödig. Inom den ram som är till -

delad räcker ju bensinen, varför skall
man då ha detta kortsystem och dessa
besvär? Trots myndigheternas yttrande
tror jag inte att åtgången skulle bli något
nämnvärt större, om bensinransoneringen
slopades. Jag är övertygad om
att de besparingar man skulle göra i
fråga om papper och arbetskraft på
länsstyrelserna skulle till fullo uppväga
vad som eventuellt skulle förbrukas
mera av bensin.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Det var herr Hallberg som uppkallade
även mig.

Herr Hallberg gjorde gällande att
herr Jonsson i Skedsbygd och herr Birke
hade fel. Jag måste säga, att är det
någon som har fel, så är det enligt min
uppfattning herr Hallberg, ty de uppgifter
han lämnade överensstämma i
varje fall inte alls med min erfarenhet
på området.

Jag talar ofta med privatbilister och
enskilda bilägare. Frågar man: Räcker
ransonen? får man till svar: Nej, den
är absolut för liten. Men frågar man:
Har ni tillräckligt med bensin? blir
svaret: Ja, visst ha vi bensin. Det är
ingen som jag har träffat som inte har
tillräckligt med bensin. Och hur få de
det? Jo, det är andra som inte förbruka
sin tilldelning. De ha kuponger till
övers, och de lämna dem utan vidare
till vänner och bekanta. Jag skall inte
nämna, vilka kategorier det är —■ det
är inte svårt att räkna ut — men bensin
få alla, såvitt jag förstår, i tillräcklig
utsträckning.

Att det skulle bli ökning i förbrukningen,
om vi slopade ransoneringen,
tror jag är ett felaktigt antagande, ty
ett bensinpris av 70 öre per liter är så
pass restriktivt, att det icke kommer
att uppmuntra till någon ökad förbrukning.

Jag skulle vilja vördsamt hemställa
till statsrådet att göra ett försök med
att slopa bensinransoneringen. Det kan

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Svar på interpellation ang. översyn av bensinransoneringen.

väl inte ske någon värre olycka än att
man inom ett halvår eller så finge sätta
i gång den igen. Jag är övertygad om
att ett försök skulle visa, att vi icke behöva
bensinransoneringen, och varje
ransonering, som man inte har ett absolut
behov av, borde slopas fortast
möjligt. Jag är alldeles förvissad om att
ett upphävande av denna ransonering
icke skulle medföra några som helst
risker, och jag tillåter mig därför ännu
en gång vädja till statsrådet: Gör ett
försök att slopa bensinransoneringen
och Ni skall komma att glädja det
svenska folket!

Herr HALLBERG: Herr talman! Först
ber jag att få instämma i vad den föregående
talaren sist sade, att varje ransonering,
som icke är nödvändig, skall
man slopa. Därom råder icke mer än en
mening.

Jag vill i detta sammanhang erinra
kammaren om hur det var, när denna
ransonering genomfördes. Då var det
motororganisationerna själva som krävde
att få en bensinransonering i stället
för det system, som man hade försökt
pröva på frivillig väg. När man fört
fram denna fråga i den form som skett
i interpellationen och i debatten här
i dag, bör det erinras om att man från
regeringens sida försökte att i samråd
med motororganisationerna komma
fram på en annan väg genom frivillig
begränsning. Jag behöver inte här taga
upp tiden med att erinra om under vilka
former det skedde. Detta försök
misslyckades, och då uttalade man sin
tillfredsställelse från motororganisationernas
sida med att få eu ransonering
genomförd. .Tåg vet inte vad som bär
inträffat i fråga om själva systemet, som
kommit somliga att ändra mening om
den saken.

Vad gäller priset vet jag mycket väl,
att varje prishöjning, vilken vara det
än gäller, naturligtvis verkar reglerande
och konsumtionshämmandc för många

människor, som icke ha råd att begagna
sig av den vara, som blivit dyrare. Så
även med bensinen. Men vad jag vill
framhålla — och det står jag för och
håller på alltjämt — är att om vi släppa
bensinen fri nu, finns det trots det
höga priset så många bilister, som ha
råd att betala och förbruka stora kvantiteter,
att det är obestridligt att bensinförbrukningen
i sin helhet skulle
stiga. Innan det finns några starkare
bevis för att denna risk icke föreligger,
tror jag, trots att jag personligen helst
såge att man vore av med bensinransoneringen,
att man måste hålla på den.

Herr ONSJÖ: Herr talman! Denna
fråga har så mycket diskuterats, att allt
som kan sägas är sagt, men å andra
sidan är den av så stort allmänt intresse
att det kan vara nyttigt att den belyses
från olika håll.

Det har sagts här av en del talare, att
bensinransoneringen skall bort. Den
har ingen uppgift. Häremot invänder
herr Hallberg, att om vi slopa den, kommer
åtgången att bli så mycket större.
Vad det kan bero på att man har så
olika åsikter, förstår jag icke. Måhända
kan orsaken vara att man har olika förbindelser
och kommer i kontakt med
olika människor. Jag har för egen del
den uppfattningen, att vi nu kommit
dithän att bensinransoneringen utan vidare
kan slopas.

Herr Hallberg frågar, vad som har
hänt. Motormännen ha ju själva begärt
att vi skulle införa ransonering! Vad
som hänt är att sedan dess priset höjts
med 27 öre. I det läge vi då stodo var
alternativet till en ransonering att bibehålla
söndagskörningsförbudet och övriga
inskränkningar. Då sade man, att
hellre än alt bibehålla detta, toge man
en bensinransonering. Men nu har priset
höjts, och man kan inte bestrida att
detta är ett återhållande moment. Jag
tror inte att det ginge åt mera utan
tvärt om mindre bensin, om ransone -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

ringen slopades. En ransonerad vara
anser man sig nämligen böra taga ut.
Jag vet att det förekommit att de, som
ha råd därtill, ha lagrat bensin, och
detta kan icke vara riktigt i nuvarande
läge.

Statsrådet har förut sagt, att vad som
går till nöjesbilismen är blott en liten
del av det hela. Det är ju emellertid den
som ransoneringen gäller. Nyttotrafiken
kan man inte stoppa — den saken är
fullkomligt klar. Nyttotrafiken måste ha
sitt. Stoppa vi den, stoppa vi också näringslivet,
och då vi icke kunna inskränka
nyttotrafiken är, om jag använder
ett mycket milt uttryck, bensinransoneringen
meningslös för närvarande.

Man skall också se denna sak i ett
större sammanhang. Om det finns ransoneringar,
som allmänheten anser vara
överflödiga, bidrager detta till att öka
den reglerings- och ransoneringsleda,
som finns och som förekommer även
beträffande ransoneringar, som äro nödvändiga.

Jag vill med de erfarenheter jag har
rekommendera statsrådet att allvarligt
överväga denna fråga. Jag tror att om
detta övervägande blir objektivt, kommer
man fram till att denna ransonering
kan slopas.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Jag är förekommen av herr
Onsjö beträffande svaret på herr Hallbergs
fråga om vad som inträffat. Det
är den mycket kraftiga prishöjning,
som inträffat sedan ransoneringen infördes.

Herr Hallberg sade också en annan
sak, nämligen att om ransoneringen
skulle upphöra, så skulle de som ha
god råd komma att förbruka mycket
mera bensin. Tror verkligen herr Hallberg,
att de som ha god råd icke redan
nu skaffa sig så mycket bensin de behöva?
Var alldeles förvissad om att de

göra det. Jag tror icke att vi från det
hållet ha anledning att frukta någon
ökad förbrukning, om ransoneringen
skulle upphöra.

Jag tillåter mig, herr talman, att ännu
en gång understryka den vädjan jag
riktat till statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 22 och 23
samt andra lagutskottets utlåtande
nr 62.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
244, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1948/49.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund
av 1948 års taxering, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om särskilt anstånd med inbetalning
av kvarstående skatt på grund
av 1948 års taxering, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag tror inte det innebär någon
överdrift att påstå, att de här julveckornas
allt dominerande händelse utgör
myndigheternas utsändande av de nu
så ryktbara bruna skattekuverten. Till
och med det helt industrialiserade
I.ucia-firandet ställs uppenbarligen i
skuggan av detta julbudskap, och då
kan man förstå, vad det är fråga om.

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

Om man följer den debatt, som nu
äger rum, måste man tyvärr säga sig,
att den är präglad av rätt många missförstånd.
På åtskilliga håll tycks man
ha för sig, att denna källskatt är en ny
skatt. Så är ju dock icke fallet. Detta
källskattesystem har icke något med
beskattningen såsom sådan att skaffa.
Beskattningen blir varken större eller
mindre med anledning av källskattesystemet.
Ej heller ha de debetsedlar, som
nu skickats ut, något sammanhang med
den stora skattereformen av år 1947.
Den kommer ju inte att göra sig gällande
förrän nästa år. I och med att
jag har sagt detta, vill jag självfallet
inte på något vis förringa betydelsen
av den mycket starka och utbredda
opinion, som nu givit sig till känna och
som kan konstateras i praktiskt taget
alla samhällsskikt. När man ställs inför
denna reaktion från människornas sida,
tror jag emellertid det kan vara av en
viss betydelse att något erinra sig vad
som tidigare ägt rum i den här frågan

Som kammarens ledamöter säkert
komma ihåg, beslöt riksdagen denna
uppbördsreform hösten 1945. Det är ju
ingen hemlighet, att vi i bevillningsutskottet,
som hade med denna sak att
göra, voro betänksamma, hur det hela
skulle komma att taga sig ut i praktiken.
Vi sutto och gnuggade propositionen.
Vi konstaterade att den var utrustad
med icke mindre än 112 paragrafer förutom
en massa specialbestämmelser, anvisningar
och dylikt i stort antal. Vi
frågade oss, om det verkligen kunde bli
möjligt för människorna att hitta rätt
i den snårskog, som det här blev fråga
om, och en och annan i utskottet satt
säkert och undrade, om inte det lagförslag,
som presenterades 1945 års höstriksdag,
dock utgjorde det svenska
skattekineseriets klimax, dittills i varje
fall, vilket inte vill säga så litet.

När bevillningsutskottet överlämnade
sitt betänkande över regeringens förslag
till riksdagen, tror jag nog jag kan

våga säga, att det knappast var i en
stämning av att man här presenterade
riksdagen och svenska folket en enkel
och praktisk lösning på detta så länge
brännande problem. Jag kan inte underlåta
att vid detta tillfälle erinra om den
reservation, som högerns ledamöter i
bevillningsutskottet avgåvo i anslutning
till utskottsutlåtandet. Det gällde utskottets
motivering. Det är ganska intressant,
skulle jag vilja säga, att i dag läsa,
vad vi skrevo för tre år sedan. Vi
föreslogo bland annat, att utskottets motivering
i vissa hänseenden skulle ändras,
och ville att utskottet skulle skriva
följande: »Utskottet har dock på grund
av den knappa tid, som stått till buds
för behandling av förevarande synnerligen
omfattande författningskomplex,
icke kunnat underkasta detsamma en
så ingående granskning, som varit önskvärd.
Enligt utskottets förmenande kan
därför tvekan råda, huruvida icke vissa
i och för sig svårlösta frågor, beträffande
vilka utskottet icke framlägger
ändringsförslag, skulle kunna givas en
bättre lösning.» Sedan fortsätta vi: »En
reform av den omfattning, varom här
är fråga, medför långt gående verkningar
icke blott å beskattningsområdet
utan även i åtskilliga andra betydelsefulla
avseenden, icke minst med avseende
å arbetsmarknaden och för kommunerna,
och kräver en utomordentligt
vidlyftig organisation. Det hade därför
varit önskvärt, att ett tillräckligt rådrum
för reformens förberedande hade
förefunnits.»

Jag är ganska säker på att man i dag
på många håll i riksdagen hyser precis
den mening, som högerreservanterna
gåvo uttryck åt för tre år sedan. Vi
måste nog säga oss, att riksdagen gick
till väga en liten smula för hastigt den
gången. Det hade inte skadat, om man
satt sig ned och grubblat en liten smula
över alla de problem, som härvidlag
reste sig.

Vår ovisshet, kanske jag kan använda

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

ordet olust i detta sammanhang, var
stor. Vi försökte inom utskottet att i
någon mån rädda vår själ genom att
starkt — därom voro vi alla eniga —
skriva om nödvändigheten av att människorna
upplystes om vad detta uppbördsförfarande
i själva verket innebar.
Detta krav på upplysning hävdades
också här i debatten i anslutning till
utskottets betänkande, bland annat av
bevillningsutskottets nuvarande ordförande.
Men jag måste säga, att det blev
ganska litet av den upplysning, som bevillningsutskottet
önskade. Man hörde
inte av vidare åtgärder i saken. Från
högerhåll framfördes då en interpellation
i första kammaren vid vårriksdagen
1946. Man undrade i denna, om
inte några sådana åtgärder snarast komme
att vidtagas, som bevillningsutskottet
och riksdagen direkt hemställt om.
Finansministern svarade enligt min
mening tämligen knapphändigt den
gången. Jag vill dock inte bestrida, att
vissa ansatser — ehuru långt ifrån tillräckliga
— senare kommit till synes i
form av upplysningsverksamhet rörande
detta uppbördssystems verkliga innebörd.

Emellertid måste vi nog säga oss, att
folk alltjämt har mycket litet reda på
vad det egentligen här är fråga om, och
detta gäller, mina damer och herrar,
icke bara folk i allmänhet. Vi ha ju de
senaste dagarna fått besked därom, att
man även på mycket högtställt håll
tycks ha en smula icke alldeles klara
begrepp rörande uppbördsreformens
funktionssätt. Det har ju i dagarna upplysts,
att man t. o. m. inom Kungl.
Maj :ts regering haft svårigheter att
komma till rätta med bestämmelserna.
Slatsråden ha haft svårt att »gissa rätt».
När, herr talman, sådant händer så att
säga på det friska trädet, får man kanske
inte vara så överraskad, om vi
andra vanliga dödliga trampa fel i
ganska stor utsträckning.

Nu har finansministern ställt i utsikt

en översyn av bestämmelserna om denna
uppbördsmetod, och jag önskar honom
all möjlig lycka med en sådan
översyn. Efter vad som hänt de senaste
veckorna är det ju påtagligt, att den är
av behovet påkallad i eminent grad.
Jag såg något tidningsuttalande häromdagen,
enligt vilket finansministern givit
till känna, att denna översyn skulle
sättas i gång, så snart man fått kompetent
folk, som vore villigt att ta hand
om denna. Jag kan förstå, att det kan
föreligga vissa svårigheter att få människor
att syssla med detta, ty det blir
inte lätt, det måste jag säga, att få någon
fason på de 112 paragrafer, som
reformen rör sig med. Men vi få ju
hoppas det bästa.

Emellertid tror jag, att man, alldeles
oavsett vad denna översyn kan komma
att ge vid handen, redan nu måste göra
ett mycket bestämt konstaterande: vi
ha inte med denna uppbördsreform
fått det enhetliga, praktiska och lättbegripliga
inkasseringsförfarande av skatten,
som vi alla hade hoppats skulle
bli resultatet av reformen 1945. Vi ha
icke fått ett enda uppbördssystem, utan
i praktiken — det framstår ju klart i
dag i full utsträckning — ha vi fått två
uppbördssystem, som komma att arbeta
vid sidan av varandra, ett uppbördssystem
avseende den preliminära
skatten och ett uppbördssystem avseende
den kvarstående skatten. Men inte
var det precis den mågen vi drömt om.

Nu kanske någon invänder, att detta
är att måla situationen alltför svart.
Man måhända kommer att säga, att det
här är fråga om övergångsföreteelser,
det är barnsjukdomar, man har möjlighet
att komma över allt detta etc. Jag
är inte alldeles säker på det. Jag tror
nog, att man kan hyfsa problemet en
hel del, men de fundamentala olägenheter
jag pekat på komma, såvitt jag
förstår, att bestå. Ty, herr talman, vad
är det egentligen som hänt nu? Jo, vi
ha konstaterat, att ungefär en fjärdedel

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

av den debiterade skatten ligger kvar
i form av kvarstående skatt. Det rör
sig här om belopp på ungefär 750 miljoner
kronor eller någonting i den stilen.
Ilur skall man nu förfara med
dessa pengar? Jo, de skola inlevereras
under loppet av nästa år.

Kammaren kommer om en stund att
besluta, att skatteavdragen skola göras
under en åttamånadersperiod i stället
för, som man ursprungligen tänkt sig
för den kvarstående skatten, en fyramånadersperiod.
Det är ju mycket bra,
men skatten blir ju inte mindre, om
den fördelas på åtta i stället för fyra
månader. 750 miljoner kronor är ett
väldigt belopp, och jag frågar: Mäktar
svenska folket med det, samtidigt som
det sedvanliga källskatteavdraget skall
äga rum kontinuerligt per vecka eller
månad, beroende på hur det är ordnat
i olika företag? Jag tror inte det är
möjligt, utan jag tror, att antingen kommer
uppbörden av den kvarstående
skatten att bli lidande, eller också
komma löntagarna i mycket stor utsträckning
att söka hos arbetsgivarna
utverka att få avdragen avseende preliminärskatten
nedsatta i största möjliga
mån för att på så sätt kunna klara
den kvarstående skatten.

I varje fall komma vi, såvitt jag förstår,
vid motsvarande tid 1949 att åter
få uppleva precis samma sak som nu,
nämligen att en mycket stor del av
svenska folket nödgas till sin ledsnad
konstatera, att den har en avsevärd
kvarstående skatt att gälda, och på det
sättet måste det komma att bli år efter
år framöver, även om den kvarstående
skatten kanske kan nedbringas något.
Detta kommer att lända till mycket
stora svårigheter för de skattskyldiga
och även till mycket stora svårigheter
för de omkring 700 000 inkasserarna
av denna skatt. Statsmakterna ha ju
engagerat landets alla arbetsgivare i
olika ställningar som sina oavlönade
skattcmasar. De skola ju ha hand om

hela detta bestyr. De få nu konstatera,
att det inte bara är fråga om att klara
avdragen för den preliminära skatten
utan även för den kvarstående skatten.
Därigenom åsamkas de ännu mera besvär
och kostnader. Jag skulle föreställa
mig, att man inom stora företag,
där man har hundratals eller kanske
tusentals arbetare anställda, måste väsentligt
utöka den del av den kamerala
verksamheten, som sysslar med detta
på det hela taget ganska improduktiva
inkasseringsarbete åt staten.

Jag skulle vilja ytterligare ett ögonblick
dröja vid vad bevillningsutskottet
uttalat om angelägenheten av en intensiv
upplysning angående dessa ting.
Det nya uppbördssystemet har ju icke
-— det äro ju alla nu medvetna om —
blivit sådant, som vi hade hoppats. Det
har brustit högst betydligt i fråga om
information angående detsammas innebörd
och verkningssätt. Men det underliga
har ju inträffat, herr talman, och
ödet bär fogat det så vist, att samma
uppbördssystem har ställt hela vårt
skattesystem, vilket ju är en helt annan
sak, i blixtljus, som lyst upp även i de
mörkaste skrymslen. För första gången
har, tror jag man kan våga säga, gemene
man i detta land fått konkreta exempel
på hela vidden och omfattningen
av skattetungan i Sverige. Jag skulle
vilja säga, att de miljontals bruna julklappsbreven
från skattemyndigheterna
enligt min bestämda mening utgöra
den bästa upplysningsskrift om den
svenska skattebördan, som någonsin
kommit till stånd i detta land. I jämförelse
därmed måste jag säga, att
Skattebetalarnas förening förefaller
vara eu verklig klåpare.

I våras krävde man från den meningsriktning,
som jag tillhör, en allmän
översyn av hur det svenska skattetrycket
verkar i olika situationer, hur
det verkar individuellt, hur det verkar
på företagsamheten, hur det verkar på
familjebildningen och på sparandet etc.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

Jag måste ledsamt nog konstatera, att
vi den gången voro ensamma om vårt
krav på en sådan översyn. Då var man
inte från något annat håll i kammaren
intresserad av att få dessa problem
närmare belysta. Jag undrar, om inte
i detta hänseende uppfattningen i dag
ter sig något annorlunda jämväl i de
kretsar, som i våras inte gillade vår
mening. Jag var särskilt ledsen över
att den socialliberala — det heter ju så
numera -— meningsriktningen inte ville
ansluta sig till vår ståndpunkt om en
dylik översyn. Om man i dag studerar
en stor huvudstadstidning, som anses
vara språkrör för den meningsriktningen,
förefaller det dock som om
man där numera ändrat mening även
i denna fråga. Om detta är riktigt, så
hälsar jag en sådan åsiktsförändring
med tillfredsställelse.

Herr talman! Detta var bara några
korta reflexioner kring det här föreliggande
betänkandet. Jag har inte velat
gå in i någon närmare analys av det
svenska skattesystemet, den svenska
beskattningen, dess tyngd och allmänna
funktionssätt. Det blir nog tillfälle
att göra det i andra sammanhang.

Med vad jag här yttrat vill jag nu
sluta och hemställer om bifall till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Vad som här inträffat är ju mycket beklagligt,
och det är ju framför allt en
skuffelse för de mera entusiastiska anhängarna
av källskattesystemet, vilka
många år innan det genomfördes trodde,
att hela saken var mycket enkel,
och ända in i sista ögonblicket voro,
jag höll på att säga, fullkomligt frälsta
på den punkten. Jag tillhörde, herr talman,
dem, som ända in i det sista voro
tveksamma. Mitt anförande här i kammaren
i december 1945 vittnar oförtyd -

bart om att jag liksom de flesta talesmännen
för bevillningsutskottet hade
klart för mig alla de svårigheter som
måste uppstå, framför allt under övergången,
som ju byggde på att vi skulle
uttaga källskatt för 1947 med 1945 års
inkomster såsom grund.

Jag tror, att om vi försöka förstå vad
som skett dessa år, så måste det stå
klart för oss alla, att i fråga om Bskatten
och C-skatten finns det nog
ingen möjlighet att åstadkomma ett
källskattesystem, som utfaller på sådant
sätt, att någon återstående skatt av större
omfattning inte skulle förekomma.
Den springande punkten här är däremot
att söka åstadkomma någonting
— och det var ju det vi skulle göra
1945 — som gör den efterkommande
skatten för A-skattebetalarna till något,
som endast i undantagsfall förekommer.

Nu ha ju faktiskt massor av A-skattebetalare
fått s. k. kvarstående skatt. Det
ges ju olika förklaringar till detta. Enligt
propositionen förklara vissa länsstyrelser,
att det är skattebetalarnas
eget fel. De ha inte anmält de ökade
inkomsterna. En del länsstyrelser anse
t. o. m., att man inte borde utsträcka
tiden till de åtta månader Kungl. Maj:t
föreslagit, då det som inträffat är skattedragarnas
ensak. Jag tror inte, herr
talman, att man skall resonera på det
sättet, och det har ju inte heller vare
sig Kungl. Maj:t eller bevillningsutskottet
gjort. Det är klart, att det ligger
en hel del i vad länsstyrelserna säga.
I många fall är orsaken den som länsstyrelserna
angivit. I andra fall har
det väl uppstått krångel i fråga om arbetsgivarnas
liandhavande av denna
sak, vilket också har medverkat till vad
som nu inträffat. Vidare kan man kanske
ifrågasätta, om tabellerna i olika
avseenden fyllt måttet. Jag vågar inte
yttra mig på den punkten. Jag vill erinra
om att man från finansdepartementets
sida 1945 föreslog väsentligt
flera tabeller än dem som slutligen blevo

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

fastställda. Bevillningsutskottet och
riksdagen ville emellertid ha så få tabeller
som möjligt, och därför blev det
en avsevärd begränsning av antalet tabeller.
På den punkten har naturligtvis
riksdagen sin andel av ansvaret.

Jag tillät mig, herr talman, den 19
december 1945, när jag hade talat om
de svårigheter, som skulle inträffa, att
sluta mitt anförande i denna kammare
med en erinran om att för reformens
lyckliga genomförande kräves tre ting.
Det kräves en intresserad medverkan
från de skattskyldiga, det kräves lojalitet
från arbetsgivarna i landet, och det
kräves smidighet från skattemyndigheternas
sida. Jag tror man har anledning
att säga, att det åtminstone under det
första året i rätt avsevärd grad brustit
på praktiskt taget alla dessa tre punkter.
Jag ger herr Hagberg rätt, när han
efterlyser eu ökad upplysning i dessa
ting. Jag framhöll redan 1945, att det
var nödvändigt, att man satte i gång en
upplysningsverksamhet, som kunde
göra det klart inte minst för skattebetalarna,
hur det hängde samman med
hela detta system, som vi nu gingo över
till. Tv, mina herrar, det är lätt att
kritisera, när det här har inträffat.
Men finns det någon som, hur mycket
han än kritiserar, vågar föreslå, att vi
skola ta steget tillbaka? Jag tillät mig
redan 1945 säga, att vi skulle tänka på
vad vi gjorde, tv steget tillbaka var en
praktisk omöjlighet. Jag hoppas, att vi
genom det beslut, som riksdagen i dag
går att fatta, och genom den översyn,
som finansministern har utlovat, skola
komma ett stycke fram på vägen till att
åtminstone få avlägsnat det, som för
mig är det mest stötande i detta sammanhang,
nämligen de stora återstående
skatterna för dem, som betala
A-skatt. Om vi hjälpas åt, är det väl
möjligt att vi komma dithän. Jag skulle
emellertid, herr talman, vilja säga, att
jag tror inte vi nå det goda resultatet,
om man förenklar dessa ting på det

sätt, som har skett i den allmänna diskussionen
under den gångna veckan.

Herr Hagberg har här nyss framhållit,
att detta inte är något skattesystem. Det
är alldeles riktigt. Det är här inte fråga
om skattesystemet utan instrumentet för
skattens utkrävande, och vad som nu
skett, kunde ha inträffat, vilket skattesystem
vi än hade haft. Vad som inträffat
är ju inte, herr talman, det som en
tidning skrev härom dagen, nämligen
att det här är herr Wigforss’ skattereform,
där man utlovat, att 98 % av
svenska folket skulle få skattesänkning,
omsatt i praktiken. Mina herrar! Den
ledareförfattare i en stor tidning, som
uttryckte sig på det sättet om den föreliggande
situationen, yttrade sig precis
ett år för tidigt. Vad herr Wigforss’
skattereform betyder kan inte avgöras
förrän nästa år vid den här tiden. Efter
vad som inträffat skall jag inte ett enda
ögonblick tillåta mig att spå. Det är
möjligt, att det också nästa år kan inträffa
sådana ting som ha inträffat i år.
Jag skulle emellertid vilja säga, att den
skatt, som vi nu syssla med, är en skatt,
sådan som den var efter det gamla
systemet med värnskatt, med förmögenhetsskatt
inräknad i inkomstskatten
o. s. v.

Herr Hagberg tyckte, att det var intressant,
att vi hade fått skattetrycket
demonstrerat, och han väntade, att folkpartiet
nu skulle inta en annan ställning
än i våras till högerns krav på
en översyn av skattesystemet. Jag skall
inte på något sätt försöka tala för folkpartiet,
men jag vill erinra om att folkpartiet
och socialdemokraterna liksom
bondeförbundet då gingo på den linjen,
att vi inte hade tillräckligt material för
att igångsätta den omprövning och undersökning,
som högern då krävde. Det
var motiveringen för att högerns krav
då avvisades. Alla förklarade sig villiga
att gå in i en översyn och omprövning
av skattesystemet, när tillräckligt material
förelåg. Vi få ju inte, herr Ilag -

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

berg, i detta sammanhang glömma bort,
att när vi genomförde skattereformen,
var högern det enda parti, som ville
fortsätta att bygga på det gamla systemet.
Det bör man ju, när man nu är så
angelägen att demonstrera vad skattesystemet
innebär, erinra sig, herr Hagberg!
Högern stod då på den linjen, att
man ville bibehålla det gamla systemet
i kombination med särskilda barnavdrag.
Alla andra partier gingo in för ett
nytt skattesystem. Vid sådant förhållande
förefaller det mig som om högern
i dessa dagar borde vara mest lågmäld
när det gäller att yttra sig i dessa ting.

Herr talman! Det som har inträffat
bär inträffat, och det är ingenting annat
att göra åt det än att försöka lindra
skadan, och det sker genom det förslag
Kungl. Maj:t förelagt riksdagen och
som bevillningsutskottet med ett par
smärre ändringar har tillstyrkt, och jag
hemställer, herr talman, om bifall till
bevillningsutskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
skall börja med att säga, att hade jag
varit så tveksam om fördelarna med
uppbördsreformen, som herr Hagberg i
Malmö nu vill påstå att han och hans
meningsfränder voro när den genomfördes,
så skulle jag ha dragit den logiska
slutsatsen av min tveksamhet och
sagt, att i så tvivelaktiga fall bör man
inte handla. Men trots tveksamheten instämde
herr Hagberg i Malmö och hans
meningsfränder i att försöket med det
nya uppbördssystemet skulle göras. Jag
förstår också mycket väl varför. Det var
helt enkelt därför, att allmänna opinionen,
som de olika partiernas representanter
i riksdagen gärna lyssna till,
äntligen hade kommit till den uppfattningen,
att det gamla uppbördssystcmet
icke var tillfredsställande och att
man därför måste göra ett försök med
en ny form av uppbörd, där skatten

kunde tagas ut på ett tidigare stadium.
Jag minns också vad som föregick reformens
genomförande. Jag tillsatte den
ena utredningen efter den andra, och
de kommo med förslag, som jag dock
icke fann tillfredsställande, varför jag
uppsköt avgörandet. Och vad fick jag
då höra från den allmänhet, som jag
här syftat på och vars mening också tog
sig uttryck i riksdagen? Jo, att finansministern
var sysselsatt med så många
andra, mycket tvivelaktiga ting, att han
dröjde med att genomföra det, som alla
då ville ha. Men jag var inte tveksam
om önskvärdheten av att genomföra
uppbördsreformen. Jag var däremot,
liksom många andra, fullt medveten om
vilka svårigheter som skulle möta vid
det praktiska genomförandet, och jag
var fullt beredd på mycket av det gnissel,
som nu uppstått.

Men jag vill deklarera, att trots allt
som hänt är jag övertygad om att det
nya uppbördssystemet, när det väl blivit
inarbetat, och när de svagheter, med
vilka det fortfarande är behäftat, blivit
avhjälpta, så kommer det att vara till
gagn för den övervägande delen av de
svenska skattebetalarna.

Jag är tacksam mot herr Hagberg
i Malmö för att han började sitt anförande
med alt säga, att hans kritik
icke hade någonting med den nya skattereformen
som sådan att göra. Jag
skulle bara önska atl han i den kritik,
som han riktade mot statsmakterna för
att allt för litet upplysning har lämnats
svenska folket, även nämnt den upplysningsverksamhet
i skattefrågor, som
just i dessa dagar hedrives. Man kan
nämligen inte dölja för sig, att den
upplysningsverksamhet, som jag härmed
åsyftar, icke tagit sig sådana former,
att de som taga del av den ha fått
klarare hegrepp om var svårigheterna
faktiskt ligga. Jag tror liksom Adolv
Olsson att de stora delar av den svenska
allmänheten, som nu framställa klagomål
över de kvarstående skatter de

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

måste betala, ha den uppfattningen, att
orsaken till deras missnöje hänger samman
med den nya skattereform, som
genomfördes vid 1947 års riksdag. Om
detta missförstånd först kunde undanröjas,
skulle det sedan vara lättare att
ta upp till diskussion de sakliga invändningar,
som kunna göras mot den nya
uppbördsreformen.

Jag vill erinra om att det från början
stod klart, att om vi ville ha en
skatt vid källan, så bleve vi tvungna att
laborera med två slags uppbörd. Ty det
är självklart, att även en skatt vid
källan, hur fullkomlig den än är, aldrig
kan bli så fullkomlig, att man inte också
måste ha en slutlig taxering och därmed
också en slutlig debetsedel. Men
alla hoppades ju att den slutliga debetsedeln
så litet som möjligt skulle avvika
från den preliminära. De båda uppbördsformer
som jag här syftar på
hänga samman med att vi ju ha två helt
olika slag av inkomster: dels inkomster
av rörelse och dels löneinkomster. Löneinkomsterna
kunna följas vecka för
vecka, månad för månad, och de skattmasar
som herr Hagberg i Malmö talade
om, d. v. s. arbetsgivarna, kunna efter
tabell taga ut den riktiga skatten på en
löntagares inkomst — om lönen är vederbörandes
enda inkomst!

Men det stod från början lika klart,
att den stora del av svenska folket, som
inte har inkomst av tjänst utan av egen
rörelse, skulle få svårt alt med någorlunda
stor säkerhet beräkna inkomsten
ett följande år. Av denna kategori begärdes
det en frivilligt avlämnad, preliminär
deklaration, med uppgift på
vilken inkomst vederbörande räknade
med under det följande året, och på
grundval av dessa uppgifter skulle den
preliminära skatten uttagas. Detta är
som sagt svårt att beräkna för eu rörelseklkarc.
Under sådana förhållanden
kan val ingen invändning göras mot att
en röre-lseidkare hellre räknar i underkant
och säger, att hans inkomst med

säkerhet kommer alt bli så och så stor,
och om den sedan skulle råka bli något
större, så är det så mycket bättre. I så
fall kan han betala skatt för det efteråt.
Jag kan inte se att man kan rikta någon
invändning mot att en rörelseidkare
säger: »Jag bryr mig inte om att göra
någon preliminär deklaration. Skattemyndigheterna
kunna gå efter senaste
årets taxering, och om jag på det sättet
blir taxerad till en lägre skatt än vad
jag i verkligheten skall betala för nästa
år, så får jag betala merskatten efteråt.»

Jag tror också att jag uttalar en allmän
uppfattning, om jag säger, att de
flesta människor betrakta eu uppskjuten
betalning som en fördel, och att
rörelseidkarna därför med ganska stort
jämnmod sett fram emot att först få
betala bara en viss del av skatten och
sedan resten i efterskott. Så länge vi
hålla oss till denna del av de svenska
skattebetalarna förefaller det mig därför
som om det inte funnes någon verklig
grund för klagomål över det nya
uppbördssystemet. Det står nämligen
företagarna fritt att i en preliminär deklaration
upptaga inkomsterna till högre
belopp, t. o. m. så höga, att de med
ganska stor säkerhet kunna räkna med
att få pengar tillbaka i stället för att
betala restskatt.

Om det intresserar kammarens ledamöter
kan jag också meddela, att av de
ungefär 800 miljoner kronor, som vi
räkna med att svenska folket skall betala
i kvarstående skatt under 1949,
komma inte mindre än 500 miljoner
kronor på rörelseidkarna och endast
300 miljoner kronor på löntagarna.
Räkna vi sedan med att hälften av de
150 miljoner kronor, som skola betalas
tillbaka till sådana skattebetalare, som
erlagt för mycket skatt, kommer på vardera
kategorien — den gissningen är
nog inte så oriktig — så skulle för löntagarnas
del den kvarstående skatt, som
de ha att betala under 1949, utgöra 225
miljoner kronor. Man bör därvid lägga

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

märke till att det är löntagarna i samhället
som betala den övervägande delen
av inkomstskatten!

Detta är alltså i grund och botten
ett löntagarproblem, och det är som
sådant det är bekymmersamt. Jag förstår
nämligen de löntagare, som på
grund av motiveringen för den nya uppbördsreformen
och den diskussion som
förts ha kommit att få den uppfattningen,
att när man har fått avdrag på
lönen, så är därmed också saken klar,
och man behöver inte räkna med någon
skatt därutöver, även om det sagts att
man inte kan vara absolut säker på det.

Jag erkänner — och jag vill säga
det som en anklagelse mot oss själva,
som genomförde skattereformen — att
vi hade så stor anledning att tala om
för löntagarna att reformen var till fördel
för dem, och att de skulle bli befriade
från att betala skatt långt i efterskott,
att vi antagligen överdrevo den
säkerhet, med vilken man skulle kunna
beräkna skattens storlek. Även om det
är fullt riktigt att säga, att ingen får
betala högre skatt än vad som svarar
mot hans inkomster, så är det ändå ett
faktum, att när man räknat med en viss
utgift och det sedan visar sig att utgiften
i fråga blir större än beräknat,
så blir man besviken och t. o. m. arg —
vilket jag förmodar att massor av löntagare
i dag äro.

På den punkten skall jag gärna erkänna
att herr Hagberg i Malmö har
rätt, när han säger att en livligare och
mera intensiv upplysningsverksamhet
från statsmakternas sida hade varit
önskvärd. Vi kunde ha skickat ut meddelanden
ideligen, som talade om för
skattebetalarna att de inte skulle räkna
med att deras skatt under det nya uppbördssystemets
första år skulle bli riktigt
beräknad. Vi kunde ha sagt att för''
januari månad fingo alla för låga avdrag,
10 %, och att man kunde räkna
med för låga avdrag ända till dess att
ackordsavdragen blivit ordnade. Vi

kunde sagt att avdragen för extrainkomsterna
icke komma med, när arbetsgivaren
gör avdrag o. s. v. Vi skola
också komma ihåg, att vi ännu under
1947 hade en sambeskattning, som icke
hade fördelen av det avdrag på 1 000
kronor för utom hemmet arbetande
hustru, som kommer att lätta skattetrycket
i fortsättningen. Allt detta kunde
vi ha upplyst om. Jag erkänner att
man på den punkten kan rikta en berättigad
kritik för bristande upplysningsverksamhet
från finansdepartementets
sida — jag vill gärna erkänna
det.

Jag vill dock — inte såsom en ursäkt
men i någon mån som förklaring — erinra
om att första tiden under 1947, då
vi bort tänka mera på upplysningsverksamheten,
hade vi samtidigt att bemöta
en mycket intensiv kritik från många
håll. Den kritiken sade till skattebetalarna:
»Ni tro väl inte att statsmakterna
äro inrättade så, att ni skola få betala
för litet i skatt? Tvärtom kommer det
att dras av så mycket, att man i själva
verket tvingar er att betala högre skatt
än ni egentligen borde göra, och ni få
på det sättet lämna staten ett räntefritt
lån. Tro ni att staten, när det verkligen
gäller, släpper en enda krona ifrån sig,
som den en gång fått i sina klor? Nej,
den inbetalda skatten få ni se er om
efter!»

Det var mot denna kritik vi fingo inrikta
våra ansträngningar och försöka
övertyga medborgarna om att de skulle
få tillbaka de pengar, som de erlagt för
mycket i skatt, samt att man skulle försöka
beräkna skatten så riktigt som
möjligt. I detta vårt arbete försummade
vi antagligen en del av den upplysningsverksamhet,
som herr Hagberg i
Malmö här talade om. Jag beklagar
detta och hoppas att herr Hagberg i
Malmö och alla hans medarbetare, som
öva stort inflytande på allmänna opinionen,
nu skola deltaga i denna upplysningsverksamhet.
Vi kunna nämligen

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

icke räkna med att det här är fråga
om en engångsföreteelse, utan även
nästa år få vi räkna med inte så litet
kvarstående skatt och även med för
mycket betald skatt, som skall återbetalas.

Till sist vill jag tillägga några ord
om den upplysning, som den kvarstående
skatten har givit svenska folket.
Jag tror inte att herr Hagberg i
Malmö har rätt, när han säger att först
nu har den stora massan av svenska
folket upptäckt hur hårt den är beskattad.
Jag vet inte om herr Hagberg
i Malmö själv nu först upptäckt detta,
men jag är ganska övertygad om att
den stora massan av svenska folket sedan
inånga år tillbaka vet av hur hårt
våra skatter tynga. Det är ingen nyhet.
Däremot är det riktigt att denna kvarstående
skatt på en punkt har lämnat
ytterligare en upplysning, vilket beror
på att den inte bara är en kvarstående
skatt utan också ett direkt och omedelbart
avdrag på inkomsten. När vi genomförde
uppbördsreformen stod det
klart, att alla som önska att människorna
inte skola veta hur mycket skatt
de betala, böra välja andra former av
beskattning. De böra välja konsumtionsskatter,
där ingen kan beräkna hur
mycket han betalar. De böra välja skatter,
som erläggas på grundval av inkomster,
förvärvade så långt tidigare,
att man glömt bort detaljerna och icke
kan göra några jämförelser. Nu ha vi
i stället en skatt, som klart säger ifrån,
att har man 400 kronor i månaden i
inkomst, så får man med nuvarande
skattesats vidkännas ett avdrag på 40
kronor — om jag som exempel tar en
familj, bestående av man och hustru,
utan barn. Men om samma familj förtjänar
100 kronor till per månad, så
att den sammanlagda inkomstsumman
blir 500 kronor, får vederbörande på
de nya 100 kronorna vidkännas ett
avdrag på 19 kronor. Då kan ju var
och en själv avgöra om det lönar sig

att tjäna ytterligare 100 kronor per
månad och betala 19 kronor därav i
skatt. De flesta skulle nog då säga, att
19 kronor kan man väl betala i skatt
för en extra förtjänad hundralapp. Sedan
kan man följa avdragens storlek
hela vägen uppåt: 20—25—30—35—40
—50 kronor o. s. v.

Ett sådant skattesystem är naturligtvis
ägnat att ge folk en mycket klar föreställning
om hur hög skatten är, och
det ger också möjlighet att välja mellan
att antingen arbeta mera eller att ha
mera ledighet — om man nu kan göra
det. Den föreställning om vårt skattesystems
hårdhet, som den stora skattebetalande
allmänheten nu har fått en
ytterligare påminnelse om, har inte varit
någon hemlighet vare sig för mig eller
för regeringen, lika litet som jag förmodar
att den varit det för riksdagen.
Jag tror inte heller den varit onyttig.

Jag vill också säga till herr Hagberg
i Malmö, att när vi inom det socialdemokratiska
partiet sedan gammalt —
visserligen bara med måttlig framgång
— ha kämpat för att skatterna så mycket
som möjligt skola läggas på inkomsten,
icke på konsumtionen, så har
det även varit med den motiveringen,
att man därigenom gör mycket klarare
för medborgarna hur mycket skatt de
ha att betala. De tvingas då att överväga,
huruvida alla de utgifter stat och
kommuner göra uppväga nackdelarna
med en högre skatt. Om herr Hagberg
i Malmö och hans meningsfränder
skulle vilja hjälpa till att på denna
punkt hålla nere statens utgifter och
därmed också göra det möjligt att hålla
nere skatterna, så skall jag betrakta
dem som mina bundsförvanter. Men jag
vill tillägga, att i detta ögonblick veta
vi alla, att vi icke kunna avväga skatterna
endast med hänsyn till att statens
utgifter skola täckas. På grund av omständigheter,
som vi väl bl. a. få diskutera
i morgon, ha vi också en annan
syn på skatterna, nämligen den, att de

7 -Andra kammarens protokoll 1948. Nr 40.

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

skola vara ett medel att överbalansera
budgeten med och att åstadkomma
jämvikt i det ekonomiska livet i samhället.
Även där får man väga det ena
mot det andra.

Jag vill sluta med att säga, att den
översyn av denna uppbördsreform, som
jag menar måste ske, möjligen delvis
kan ta sikte på ändringar i själva formerna,
men det väsentliga i denna
översyn måste vara att finna vägar,
genom vilka man kan föranleda skattebetalarna
att erlägga preliminär skatt
på hela sin inkomst för att därigenom
kvarstående skatt skall kunna undvikas.
Jag anser för min del att vi inte böra
låta oss gripas alltför hårt av ögonblickets
besvärligheter och att denna
uppbördsreform — som från början
icke har varit avsedd att underlätta för
statsverket eller för kommuner att få
in pengar, utan vars väsentliga motivering
har varit att underlätta för den enskilde
att erlägga den nödvändiga
skatten — sedan övergångssvårigheterna
äro övervunna kommer att betraktas
som gagnelig av den stora löntagande
befolkningen i landet.

Herr HAGBERG i Malmö (kort genmäle):
Herr talman! I mitt förra anförande
uttalade jag en förmodan, att
denna uppbördsreform och detta julbudskap,
som kommit svenska folket till
del, har ställt det nuvarande skattetrycket
i blixtbelysning. Finansministern
ansåg att detta utgjorde en överdrift.
Han förmenade, att svenska folket i gemen
äger en ganska stark insikt om hur
pass hårt skattetrycket är i vårt land.
Jag måste säga till herr statsrådet, att
jag inte kan dela den uppfattningen.
Jag skall söka förklara varför. Hittills
har det ju varit så, att man har haft att
betala skatten två år efter inkomstförvärvet.
Det är vidare vanligen så, att
folk har litet större inkomst allteftersom
åren gå. De ha därför haft lättare

att betala sin skatt, då den följt två år
efter inkomstförvärvet. Först nu däremot
då skatten lägges direkt i anslutning
till inkomstförvärvet, får man
omedelbart en fullkomligt klar bild av
hur skattetrycket verkar.

Vidare menade finansministern, att
var man så tveksam om den här reformens
införande som jag var borde man
inte ha biträtt den för tre år sedan.
Jag måste säga till finansministern, att
min tveksamhet var nog inte större än
den som i allmänhet företräddes i bevillningsutskottet.
Jag vill erinra om
det anförande, som bevillningsutskottets
nuvarande ordförande just hållit och i
vilket han refererade vad han sade för
tre år sedan. Jag kan inte finna, att han
var mer optimistisk rörande resultatet
än vad jag har varit.

Nu förklarade herr statsrådet, att
herr statsrådet för sin del inte varit
tveksam om lämpligheten av denna uppbördsreform,
och jag tror honom givetvis.
Men herr statsråd, vad skall man
då säga om herr statsrådets egen press"?
Av en tillfällighet har jag Morgon-Tidningen
för i dag i min hand. Där finns
en redogörelse för den opinion, som nu
kommer till uttryck. För att lära av den
meddelas följande: »Herr Wigforss

hörde till de tveksamma beträffande en
övergång till skatt vid källan, upplyser
Kristianstads Läns-Demokraten (s), och
när skattedirektör Sandström i Stockholm
som expert utarbetat sitt första
förslag, tog han visst inte det utan vidare
men böjde sig för en stark opinion
i alla läger.» Jag undrar, om inte herr
statsrådet, efter att ha tagit del av
detta, har anledning att instämma i det
gamla ordet, att man ibland har anledning
be Gud bevara sig för sina vänner.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman!

När det gäller min egen uppfattning,

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

vare sig av i dag eller tidigare, föredrager
jag att själv få uttala den. Jag
skulle emellertid tro — jag har förresten
hört det just i dag — att det referat
som herr Hagberg syftar på är ett något
kortfattat och därför inte fullt rättvisande
referat av vad den socialdemokratiska
tidningen har skrivit.

Jag förstår mycket väl den av herr
Hagberg uttalade uppfattningen, att det
för många människor skulle ha varit
lättare att betala skatten senare, och
jag finner det därför ganska naturligt
att just många affärsmän föredraga att
betala skatt i efterskott. Men då får man
kanske säga, att även restskatten betalas
i efterskott. Det är på den inkomst,
som man hade 1947, som man får betala
skatt 1949.

Då tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, tillsporde herr talmannen
kammaren, om den i syfte att undvika
kvällsplenum ville fortsätta behandlingen
av detta och återstående
ärenden.

Denna fråga blev av kammaren med
ja besvarad.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Restskattesedeln blev en chock
för hundratusentals svenska skattebetatalare.
I åratal ha de fått höra att källskatten
inte bara skulle medföra en
effektivare skatteindrivning. För skattebetalarna
skulle det medföra en stor
fördel att skatten droges av genast när
inkomsten förvärvades, så att man visste
vad man hade att röra sig med. Man
skulle slippa de eftersläpande restskatterna,
som många tidigare dragits med
i åratal, sedan inkomsten kanske minskat.
Nu skulle det möjligen, när den
definitiva skattsedeln kom, bli fråga
om någon mindre summa upp eller ned,

någon bagatellsumma i felräkningspengar.

Det blev inte så. Den eftersläpande
kvarskatten är ett värre problem än någonsin
förr. Skattebetalarna kunna inte
hämta någon vidare tröst ur finansminister
Wigforss’ uttalande till en tidning,
att vi varit litet försumliga och
räknat för lågt, eller av Afton-Tidningens
anmärkning att »de ha bedragit sig
själva». De känna sig inte skyldiga till
det bedrägeriet. De ha betalat skatt efter
de tabeller, som skattemyndigheterna
skickat ut. Man kan inte begära,
att en vanlig skattebetalare skall vara
expert i det svårtillgängliga svenska
skattesystemet, som till och med är
krångligare än centilitersystemet för
spriten. Herr Hagberg i Malmö har redan
erinrat om att det är så krångligt,
att tolv av regeringens sexton medlemmar
hört till dem som — för att använda
den nyss citerade terminologien
— varit försumliga, planerat dåligt, bedragit
sig själva och fått restskatt upp
till 3 000 kronor och däröver. Jag vet
inte om de andra som fått restskatt
kunna säga att de kommit i gott sällskap.

Det är sant, att det givits en allmänt
formulerad anvisning, att den skattskyldige
borde begära att få skatteavdraget
höjt, för den händelse inkomsten hade
ökat, extra inkomster hade tillflutit
eller att bägge makarna i en familj arbetade.
En del av skattebetalarna kände
till hur hårt sambeskattningen verkade,
särskilt när makarna inte hörde till de
högst betalda. De räknade också med att
skatten skulle höjas något därför att
penninglönen stigit något under året
utan att reallönen blivit höjd, men de
väntade inte en så kraftig stegring som
det blev. De som väntat en restskatt
på 50—100 kronor fingo en restskatt på
400—500 kronor, och de som väntat
400—500 kronor fingo ett par tusen.

Det är lätt förklarligt, att stor bitterhet
råder mot de skattemyndigheter.

100

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

som givit så dåliga besked och som direkt
räknat fel i massor av fall. Finansministern
bär också här erkänt, att det
varit kanska skralt med upplysningsverksamheten.
Man hade kunnat begära
åtminstone att skattemyndigheterna
skulle ha givit tydliga och lättfattliga
instruktioner, när hela skattesystemet
skulle läggas om. De skulle ha använt
sig av radion, pressen och alla möjligheter
att nå allmänheten i stället för
att nöja sig med dessa tabeller, som
måste bli missvisande i alla avvikande
fall. Nu ha de överlämnat åt de skattskyldiga
att själva leta sig fram i irrgångarna.
Felet ligger enligt vår mening
inte hos källskattesystemet utan hos de
myndigheter, som skulle göra systemet
begripligt och se till att det gamla restskatteeländet
försvann.

Kvarskatten kommer att fördärva
ekonomien för massor av familjer och
enskilda skattebetalare. De få en ny
känning av hur kraftig standardsänkningen
redan har blivit genom den politik,
som regeringen och de borgerliga
partierna fört. När de borgerliga partierna
söka utnyttja missnöjet över
dessa förhållanden för sina syften, äro
några anmärkningar på sin plats. De
dela med regeringen ansvaret för den
ekonomiska politik, som lägger de
tyngsta bördorna på dem som ha minsta
förmågan att bära dem. Enda skillnaden
är att de borgerliga partierna ha
velat ha lägre skatt för bolagen och
de välbärgade, så att skattebördorna
ännu tyngre skulle drabba folkets
massa. Tillsammans med socialdemokraterna
ha de avslagit våra förslag om
engångsskatt på de stora förmögenheterna.
De ha röstat för alla konsumtionsskatterna,
och dessutom har högern
begärt allmän omsättningsskatt.
Det är säkert också huvudsakligen borgerliga
experter inom skattemyndigheterna,
som bära ansvaret för de missvisande
tabellerna och de dåliga informationerna.

Vad de borgerliga i verkligheten
tänka visar ett av folkpartiets organ,
tidningen Expressen, som häromdagen
skrev, att kvarskatten hade det goda
med sig, att köpkraftsöverskottet kommer
att minska med ytterligare 300 miljoner
kronor. Detta cyniska uttalande
är rena hånet mot det stora flertalet
skattebetalare, de som till skillnad från
de miljonärer, som äga Expressen, inte ha
något köpkraftsöverskott att dras med.
Prisfördyringen, de indirekta skatterna
och återhållsamheten i lönepolitiken ha
lett till att den stora massan av arbetare
och andra löntagare fått balansera sig
fram med yttersta försiktighet för att
inkomsten skulle räcka till det allra
nödvändigaste. Det är lätt att tänka sig
hur det blir, när en sådan familj får
några hundra kronor i restskatt och
skall betala denna skatt samtidigt med
att nästa års skatt tages ut efter den
högre procenten. Barnbidragen, som
man behövde till så mycket annat, förslå
inte för att täppa till de luckor i
ekonomien, som restskatten vållat. Det
går inte ut över någon överflödig köpkraft
utan över den redan starkt begränsade
köpkraften i de hushåll, där man
redan före den här skatten knappast
kunde klara utgifterna till en spartansk
mathållning, en trång bostad och de
nödvändigaste klädesplaggen.

Landsorganisationens egen AftonTidningen
kom härom kvällen med ett
glatt budskap om skatten. Det glada
budskapet bestod däri, att en mängd
skattebetalare hade så uselt betalt, att
det inte var möjligt att ta ut någon
skatt av dem. Det är sådant som ger
anledning till glädjebudskapsrubriker i
Marshallpolitikens tidevarv. Man kan ju
med stöd av detta tänka sig de glädjekällor
som skola komma i fortsättningen.
När man trots de svällande bolagsvinsterna
fört en sådan politik, att massor
av arbetande svenskar kommit under
det fastställda existensminimum,
kan man givetvis bara ta indirekta

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

101

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

skatter av sådant folk. Den direkta
kvarskatten drabbar hårdast just dem
som kommit något tusental kronor över
detta existensminimum, kanske därigenom
att kvinnan i familjen varit tvungen
att ta arbete i produktionen eller
på något annat håll för att det hela
skulle gå ihop. Tro verkligen stabiliseringspolitikerna,
att man stimulerar
produktionen på detta sätt? Ett stort
antal kvinnor, som arbetat i industrien
eller i annat förvärvsarbete och slitit
ut sig med barn och hushåll när de
kommit hem på kvällen, komma att se
sig nödsakade att sluta förvärvsarbetet
när de finna, att sambeskattningen och
progressiviteten i direktskatten tar bort
en mycket stor del av merförtjänsten.
På det sättet motverkar man den politik,
som man säger sig vilja föra.

Den utsträckning av betalningstiden
till åtta månader, som vi nu snart gå
att besluta, minskar visserligen betalningen
per månad och tänjer ut bekymren
över en längre tid. Men den
åtgärden räcker inte. Redan i fjol, när
en stor del arbetare hade bekymmer
med eftersläpande skatt av det gamla
slaget, uppvaktade ett stort antal fackföreningsmän
och kommunalmän i
Stockholm tillhörande vårt parti överslåthållarämbetet
och begärde att detta
existensminimum skulle höjas. De fastslogo,
att en gift arbetare i Stockholm
med tre barn inte kan få en anständig
bärgning på mindre än 100 kronor i
veckan och att det var direkt barockt
att pensionärer, sjuka och partiellt arbetsföra,
vilkas inkomster inte nå upp
till existensminimum, i alla fall bli påförda
restskatt, som de kunna bli av
med först genom att lägga in på nytt
om befrielse. Då tänker man inte på
pappersransoneringen. Denna framställning
ledde till ingenting. Något högre
existensminimum blev inte fastställt.

Nu kommer detta krav att ställas
med förnyad styrka över allt i landet.
Det är det första som kan göras nu för

att minska kvarskattens ödeläggande
följder för de sämst ställda. Men det
löser inte frågan för dem som kommit
ett stycke över detta nya existensminimum.

En annan av de allra första åtgärder,
som nu måste till, är att söka genomföra
det förslag, som framförts av exekutionsdirektör
Lundberg och som refererades
i tidningarna för ett par dagar
sedan. Han tillrådde ytterlig varsamhet
framför allt när det gällde utmätning
av restskatt, som påförts person
som senare fått litet högre inkomst.

Genom lönestoppspolitiken hindras
arbetarna att skaffa sig kompensation
för de höjda priserna och den höjda
beskattningen. Socialdemokratien anser
sig genom valen ha fått fullmakt
att driva en sådan politik. Det stora
flertalet av dess väljare torde dock vara
av en annan mening. Fackföreningsfolket
måste bryta sönder lönestoppspolitiken
och skaffa sig kompensation
på profiternas bekostnad.

Den senaste skattereformen, vilken
som ju mycket riktigt har sagts inte har
något med restskatten att göra, var ett
steg i rätt riktning i den mån den flyttade
över en del av bördan på dem som
bättre ha råd att bära den. Men nu se
vi denna reforms begränsning. En rad
skattefrågor måste omedelbart komma
under omprövning. Vid en översyn av
skattesystemet måste man framför allt
ta sikte på att kommunalskatten, som
nu drabbar de små inkomsttagarna hårdare
än statsskatterna, måste bli mera
progressiv, så att de stora inkomsttagarna
få betala en väsentligt större del
av densamma. De ogynnsamma följderna
för de lägre inkomsttagarna av sambeskattningen
måste också ur världen.
Nu bestraffar den familjebildning i stället
för att stimulera en sådan. Det viktigaste
av allt är dock att göra slut på
bolagens och de stora företagarnas
skatteflykt. Medan löntagaren får skatta
för vartenda öre och bära den

102 Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt pa grund av

1948 års taxering, m. m.

tyngsta bördan även av de indirekta
skatterna, pressa bolagen och de förmögna
ner sina skatter genom massor
av raffinerade metoder. De minska
sina skatter genom onormala avskrivningar
och olika bokföringsknep, genom
onödiga skatteflyktsbyggen, som
förvärra materialbristen och bostadsnöden.
De trolla fram stora inkomster
på sina omkostnadskonton, supa och
äta bort dem genom en omfångsrik representation,
förvärva sakvärden för
att slippa skatt och skärpa inflationstrycket
just genom sina skatteflyktsmanipulationer.
Där finns det mycket
att ta ut, om man gör sig besvär med
att hålla efter dem.

Slutligen visar det skedda, att man
inte kommer långt med den socialdemokratiska
vägen att utjämna inkomsterna
genom beskattning. På den vägen
kommer man inte till någon socialism
eller någon större förändring av
det bestående. Vi ha börjat att ta skatten
vid källan för löntagarna. Det är
bättre att börja med att ta inkomsten
vid källan genom att samhället tar
hand om de viktigaste produktionsmedlen
och om de väldiga inkomster,
som nu gå till profitörernas bankfack
och kassaskåp.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BLADH: Herr talman! Bakom
bevillningsutskottets betänkande står
ett fullkomligt enhälligt utskott. Förslaget
innebär, att alla som ha A-skatt
och alla som ha B-skatt, med skyldighet
för arbetsgivaren att göra löneavdrag,
de få rätt att betala den kvarstående
skatten under åtta månader i stället
för den kortare tid som förut gällt.
De som ha egentlig B-skatt —■ d. v. s.
vissa rörelseidkare och jordbrukare
in. fl. — och de som ha C-skatt komma
att få betala sin kvarstående skatt
senast vid uppbörden i september. Det

står dock klart utsagt, att det för var
och en står fritt att betala sin kvarstående
skatt tidigare. Personligen skulle
jag vilja säga, att jag skulle vara den
svenska tidningspressen mycket tacksam,
om den ville på nytt, även om det
är för tionde gången, tala om för alla
våra skattskyldiga, att källskatten inte
påverkar skattens storlek. Den är inte
något annat än en form för uppbörden.
Så har det talats om vilka skattelagar
det är som tillämpas. Här är endast
att säga — även härom bör lämnas
upplysning — att den nya inkomstskatteförordningen
inte trädde i kraft
förrän den 1 januari 1948. Den tillämpas
i fråga om preliminärskatten på
1948 års inkomst, men den nya inkomstskattelagen
har ingenting att göra
med den kvarstående skatt, som vi nu
fått besked om för några dagar sedan.
Därtill bör ytterligare sägas, att denna
kvarskatt avser 1947 års inkomst och
bygger på den gamla skattelagen. Jag
skulle även vara tacksam om pressen
ville påpeka att det nya hustruavdraget
och det nya avdraget för våra folkpensionärer
som ha bara sin folkpension
att leva på i fråga om kommunalskatten
ännu icke tillämpats vid någon
taxering. Verkningarna av dessa avdrag
komma till synes i form av sänkt
skatt först vid den taxering som verkställes
1949.

Den kvarstående skatt som vi fått i
år bygger alltså på den gamla skattelagen,
men den grundar sig också på
den ökade inkomsten från 1947. Men,
säger man, detta att folk fått ökade inkomster
kan inte vara enda orsaken till
alla de felaktigheter som begåtts. Ingen
av oss var främmande för de svårigheter
som voro förenade med källskattereformen.
Alla voro överens om att vi
skulle försöka skapa ett uppbördssystem,
som blev fördelaktigt särskilt
för de mindre inkomsttagarna och, inte
minst, fördelaktigt för staten. Vi skola
komma ihåg att tidigare var det varje

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40. 103

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

år skattebelopp på 70—90 miljoner kronor
som aldrig blevo inbetalda. Man
räknar med att efter uppbördsreformen
detta belopp skall sjunka betydligt.
Men när man nu skulle lägga grunden
till detta nya uppbördssystem, vågade
bevillningsutskottet t. ex. icke taga med
extrainkomsterna. Då hade det hela
sannolikt spruckit. Mot arbetsgivarnas
protester vågade utskottet icke heller
gå med på en bestämmelse om att källskatt
skulle erläggas redan från första
anställningsdagen. Vi kompromissade
på denna punkt för att få ett enhälligt
utskott och föreslogo, att uttaget skulle
börja sedan anställningen varat en vecka.
Vi voro fullt medvetna om att det
nog skulle finnas folk som begagnade
sig härav för att undgå preliminärskatt.
Men jag vill anmärka, att det parti jag
har äran tillhöra inte har någon anledning
att taga på sig huvudskulden härför.
Den ligger, vill jag säga, på annat
håll — utan att jag därmed vill rikta
någon anmärkning mot någon. Vi ville
alla ena oss om ett förslag, och därför
kompromissades det.

Vad så beträffar skattetabellerna vill
jag framhålla — liksom jag framhållit
i andra sammanhang — att de nog
komma att bli bättre justerade än de
varit hittills. Finansministern har själv
framhållit, att man, i den mån det är
möjligt, skall försöka få tabellerna
bättre anpassade efter olika inkomstförhållanden.

Under dessa förhållanden bör det
inte vara svårt för riksdagen att taga
ställning till det förslag som här föreligger.
Lika väl som bevillningsutskottet
är enhälligt, lika väl böra vi kunna
få enhällig uppslutning kring förslaget
i riksdagen.

Jag vill emellertid till slut även säga
ett par ord med anledning av vad herr
Johansson i Stockholm yttrade om engångsskatten
på förmögenhet. När kommunisterna
kommo med sitt förslag,
svarade vi dem — jag tror med rätta

■— att deras förslag icke var sådant, att
det gav staten vad den måste ha. Vidare
riktade vi mot förslaget den anmärkningen,
att det ville fritaga alla
som hade en förmögenhet under 40 000
kronor. I dessa grupper, t. ex. mellan
30 000 och 40 000, hade vi rätt många
som genom hamstring bidrogo till prisstegringen.
Man skall inte i ogjort väder
komma och tala i ett sådant ärende,
allra minst som det faktiskt inte hör
till ämnet i dag. Jag har nödgats säga
detta för att man inte skall komma och
säga: Där fick ni, socialdemokrater! —
Nej, vi ha ingenting att förebrå oss.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLIN: Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande förklarade,
att han, då beslutet om källskatten
fattades, hade klart för sig alla
de svårigheter som måste uppkomma.
Ledamoten av utskottet herr Hagberg i
Malmö har även understrukit hur tveksam
han var. Finansministern har sedan
överraskat med att framhålla, att
även han representerade de utomordentligt
tveksamma men att han på grund
av påtryckningar från olika håll ändå
lät förmå sig att framlägga förslag i
ärendet. Man kan inte underlåta att göra
den reflexionen, att denna uppbördsreform
tycks vara ett barn, till vilket
ingen egentligen vill erkänna faderskapet.
Herr Wigforss uttalade emellertid
goda förhoppningar om barnets utveckling
längre fram, sedan det trampat ut
barnskorna, och i den förhoppningen få
vi väl alla instämma.

Jag måste säga att om man hade så
stora tvivclsmål som utskottets ordförande
och andra här givit uttryck åt,
så hade det väl varit möjligt att sörja
för att en mera intensiv upplysningsverksamhet
bedrivits. De olägenheter
reformen kan medföra bero ju i alla fall
till eu del på frånvaron av sådan upp -

104

Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

lysning. Man hade väl också haft möjlighet
att sörja för en fördelning av
skattebetalningarna på sådant sätt, att
den proposition som vi i dag debattera
hade varit onödig.

Finansminister Wigforss uttalade, att
det står de affärsdrivande fullständigt
fritt att betala in större belopp än som
motsvarar den inkomst de med säkerhet
räkna på att få; om det visar sig att
de betalat för mycket, blir det ju ingenting
annat än ett frivilligt lån till statskassan,
till finansministern. Herr Wigforss
tycktes vara en smula överraskad
över att de affärsdrivande inte använt
sig av denna möjlighet i större utsträckning.
Tyvärr tror jag man måste säga
att det finns ett psykologiskt hinder,
som gör att man inte kan vänta sig att
denna metod mera allmänt kommer att
begagnas. Det är nämligen så — om jag
får uttrycka saken litet skämtsamt —
att finansministern såsom skatteinsamlare
inte har så gott anseende, att folk
tycker det finns anledning att ge honom
några frivilliga lån. Jag har på en hel
del håll mött tvivel om att man skulle
få de för mycket inbetalda pengarna
tillbaka. .Tåg har då sagt, att även om
man kan ha olika meningar om det ena
eller andra, så är det absolut säkert att
pengarna betalas tillbaka. Men många
av dem som frågat mig tyckas ändå ha
hyst sina tvivel på den punkten. Jag
tror inte att finansministern har rätt
när han söker lägga ansvaret härför på
den vilseledande propaganda, som han
talade om men som jag erkänner att jag
aldrig hört av. Det kan nog hända att
andra faktorer medverkat till denna
misstro, faktorer med vilka finansministern
själv har något mer att skaffa.

Det är klart att vissa övérgångssvårigheter
inte kunnat undgås i samband
med införande av en sådan reform som
källskatten. Jag tror emellertid att man
får säga att erfarenheterna av detta
första år visat på inte bara övergångssvårigheter
utan även på vissa brister i

uppbörds- och skattesystemet. De ha varit
större än jag för min del väntade,
det vill jag oförbehållsamt erkänna.
Inte minst tror jag, att de psykologiska
reaktionerna inför marginalskattens
tydliga framträdande blivit ännu starkare
än man kunde ha anledning att
vänta. Därför är naturligtvis en översyn
av uppbördssystemet påkallad, bland
annat med hänsyn till den dubbelbeskattning
som kommer att äga rum under
år 1949 och som för många kommer
överraskande. Det är något som torde
vålla en hel del svårigheter och irritation.
Jag tycker att det är ett ganska
olyckligt arrangemang att meddelandet
om denna kvarskatt kommer just före
jul, även om jag inte förbiser anledningen
därtill. En tidningsman har häromdagen,
med tanke på att meddelandet
kom som en icke särskilt angenäm upplysning
just före jul, talat om »mordet
på jultomten». Något ligger det väl i
den karakteristiken. Man bör nog överväga
på vad sätt en upplysningsverksamhet
kan bedrivas, som klargör för
allmänheten, att den person som väntar
ökade inkomster gör klokt i att begära
ökade avdrag i överensstämmelse därmed.
Likaså bör det klargöras hur det
förhåller sig med beskattningen av äkta
makar. Jag gick i somras och väntade
på en upplysningsverksamhet av denna
art, som talade om för folk hur mycket
kvarskatt de hade att räkna med i olika
typiska fall. Då hade överraskningen i
december inte blivit så stor och obehaglig.
Var det möjligen så, att det fanns
vissa hämningar på regeringshåll före
valet, vilka gjorde att man inte var så
angelägen att sätta i gång denna upplysningsverksamhet
just vid den tidpunkten?
Jag tror att om finansministern
hade haft tillfälle att intressera sig lika
mycket för den upplysningsverksamheten
som han gjorde under fjolåret, när
andra sidor av skatteproblemet diskuterades,
så hade kanske kunskaperna även
i tidningspressen varit något större än

Onsdagen den 15 december 1948.

Nr 40.

105

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

de på vissa punkter varit de senaste
veckorna. Men finansministern erkände
ju för en stund sedan att det kanske
brustit litet även från hans sida i upplysningsverksamheten,
och då skall jag
inte gå närmare in på det.

De höga kvarskatter, som nu tyckas
drabba bland annat eu hel del äkta makar
på grund av sambeskattningen —
någon hänsyn till sambeskattningen har
nämligen inte tagits i skattetabellerna
för preliminärbeskattningen — har aktualiserat
frågan om sambeskattningen.
Spörsmålet ligger under utredning och
bör inte närmare diskuteras i dag. Jag
tror emellertid att erfarenheterna ytterligare
bestyrka att det är nödvändigt
att här vidtaga vissa åtgärder, som medföra
lättnader. Därtill får man lägga en
annan viktig synpunkt, som gäller inte
minst de gifta kvinnornas arbete: vill man
uppmuntra folk att arbeta mer, får man
taga vissa hänsyn därtill vid beskattningens
utformning. Läget är likartat i
fråga om önskemålet att uppmuntra sparande
och kapitalbildning. Naturligtvis
äro de erfarenheter som göras för närvarande
i viss mån tillfälliga. Jag tror i alla
fall att de utgöra argument för den ståndpunkt,
som varnar för alltför höga marginalskatter
och därmed också för alltför
höga inkomst- och förmögenhetsskatter,
ett alltför högt skattetryck över huvud taget.
Jag undrar om man inte på olika
håll har överskattat möjligheten att taga
ut höga inkomst- och förmögenhetsskatter
och andra skatter utan att skadeverkningarna
framträda i fråga om arbetsvilja,
initiativlust och sparande. Man
har kanske fäst väl liten vikt vid dessa
reaktioner och för stor vikt vid mera
obestämda s. k. rättviseresonemang, vilka,
om de föras till sitt logiska slut, leda
till ur produktivitetssynpunkt orimliga
slutsatser.

För den som accepterar en sådan synpunkt
torde det vara svårt att undgå
bland annat två slutsatser. För det första
bör riktlinjen för vår skattepolitik

på längre sikt vara att åstadkomma
sänkning av det allmänna skattetrycket,
inte så, att den socialpolitiska standarden
sänkes, men så, att när vi i framtiden
kunna välja mellan olika möjligheter
till statlig utgiftsstegring och
skattesänkning, åt det senare alternativet
bör givas relativt hög angelägenlietsgrad.
Det blir naturligtvis en historia
på lång sikt, men så mycket viktigare
är då en målmedveten strävan i
den riktningen. Den andra slutsatsen iir
den, att vi måste göra vad som göras
kan för att minska nackdelarna av vad
jag vill kalla marginalskattemedvetandet.
Vi måste utreda möjligheterna att
få ett mindre skattetryck just på sådana
punkter, där reaktionen blir ur produktionssynpunkt
särskilt ogynnsam. Med
herr Hagberg i Malmö skall jag gärna
vid ett annat tillfälle taga upp en diskussion
om hur denna ståndpunkt rimmar
med högerns motion i våras; kammaren
ursäktar kanske om jag inte berör
denna sak nu.

Den senaste veckans erfarenheter
fästa uppmärksamheten på en annan
ofullkomlighet i vårt uppbörds- och
skattesystem och dess bristande samordning
med andra sidor av den statliga
verksamheten. Vi ha för närvarande
åtminstone fyra olika inkomststreck
vilka accepteras såsom uttryck
för existensminimum. Här i Stockholm
ha vi för det första ur skatteindrivningssynpunkt
ett minimum, som utgör
2 880 kronor för ensamstående. Sedan
ha vi ur socialförsäkringssynpunkt ett
eller flera minima, t. ex. vid tilldelning
av statliga och kommunala bostadstillliigg
åt folkpensionärer och andra. För
det tredje ha vi i det nya statliga inkomstskattesystemet
ett minimum av
2 000 kronor. Slutligen finns ur kommunalskattesynpunkt
ett annat och lägre
minimum. Man måste fråga sig om
inte en bättre samordning skulle kunna
komma till stånd. Framför allt vill jag
emellertid uttala den förhoppningen, att

106 Nr 40.

Onsdagen den 15 december 1948.

Förordning om särskilt anstånd med inbetalning av kvarstående skatt på grund av

1948 års taxering, m. m.

man vid skatteindrivningen under nästa
år i en situation, som för många medborgare
är mer eller mindre oförskylld
och alldeles oväntad, skall visa försiktighet
och all möjlig hänsyn från myndigheternas
sida. Det gäller att söka
undvika att öka svårigheterna för personer,
som kommit i ett läge, som under
alla förhållanden måste bereda dem
allvarliga svårigheter.

Jag vill emellertid också till slut betona
vikten av att man inte bara inriktar
uppmärksamheten på en rationalisering
av uppbördssystemet som sådant
utan låter den senaste tidens erfarenheter
även påverka det allmänna ställningstagandet
till skattefrågan på längre
sikt.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Med anledning av herr Ohlins anförande
skulle jag vilja uttala den förhoppningen,
att vi skola kunna hjälpas åt att
i fortsättningen hålla nere statsutgifterna.
Det är ju ett led i den allmänna
strävan som nu bör föreligga.

Vidare vill jag säga till herr Ohlin, att
bevillningsutskottets bestämda uttalande
om upplysningsverksamheten var nog
hela utskottet enigt om. Men det var ju
inte så, att man skulle uppdraga åt någon
särskild ledamot i bevillningsutskottet
att sköta denna statens upplysningsverksamhet,
när staten har tjänstemän
för ändamålet. När herr Ohlin förebrår
mig, herr Hagberg i Malmö och
finansministern för att vi voro så »förutseende
1945», vill jag säga, att herr Ohlins
egna partivänner i utskottet befunno
sig i samma situation. De insågo
också svårigheterna, när reformen genomfördes
år 1945. Herr Ohlin kan läsa
på s. 40 i kammarens protokoll för
den 19 december 1945, så skall han
komma underfund med att det inte var
någon skillnad mellan socialdemokraterna
och folkpartisterna på den punk -

ten. Herr Hagberg i Malmö skilde sig
en liten smula från de andra. Han ville
gå så långt, att hans ståndpunkt egentligen
borde ha föranlett yrkande om avslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av framställning
från militieombudsmannen om ändrad
lönegradsplacering av befattningen som
expeditionsvakt vid militieombudsmansexpeditionen;
och

nr 58, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning i fråga
om engångsunderstöd åt städerskan vid
riksdagshuset Ester Lovisa Tellberg,
född Lindroth; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
djurägare vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet nr 478, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1948/49; samt

från bevillningsutskottet nr 481, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om särskilt

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40. 107

Svar på interpellation ang. åtgärder för utnyttjande av förvarets egna fabriksanlägg ningars

fulla kapacitet för tillverkning av krigsmateriel.

anstånd med inbetalning av kvarstående
skatt på grund av 1948 års taxering,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna läkarintyg: -

Greve Torgil v. Seth, Bratteborg, är
på grund av brott höger underben förhindrad
att tills vidare deltaga i riksdagens
arbete.

Jönköping den 13 december 1948.

E. Hasselström,
las.-läk.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.48 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 16 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellation ang. åtgärder för
utnyttjande av försvarets egna fabriksanläggningars
fulla kapacitet för tillverkning
av krigsmateriel.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT, som anförde: Herr
talman! I en till mig framställd interpellation
om försvarets materielanskaffning
har herr Håstad berört produktionen
för civila ändamål vid de under
försvarets fabriksstyrelse lydande anläggningarna
samt framställt följande
fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga
för att forcera utnyttjandet av försvarets
egna fabriksanläggningars fulla
kapacitet för tillverkning av krigsmateriel? Med

anledning härav vill jag anföra
följande.

Under fabriksstyrelsen lyda Åkers
krutbruk, ammunitionsfabriken Zakrisdal-Marieberg,
ammunitionsfabriken i
Karlsborg, Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
centrala torpedverkstaden, centrala
beklädnadsverkstaden jämte två
äldre och tre under de senaste åren tillkomna
tvätt- och reparationsanstalter.
Arten av de tillverkningar av krigsmateriel
som anläggningarna äro huvudsakligen
avsedda för framgår tämligen
väl av deras namn. Försvarets fabriksverk,
som utgör den gemensamma benämningen
för fabriksstyrelsen och
därunder hörande anläggningar, har
enligt beslut av 1943 års riksdag formen
av ett affärsdrivande verk.

Vid tiden för det andra världskrigets
slut upptogs fabriksverkets sysselsättning
praktiskt taget uteslutande av tillverkningar
för försvarets riikning. Antalet
anställda, som under sista delen
av kriget starkt nedbringades, utgjorde
vid dess slut omkring 3 800. Efter

108 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1918.

Svar på interpellation ang. åtgärder för utnyttjande av förvarets egna fabriksanlägg ningars

fulla kapacitet för tillverkning av krigsmateriel.

krigsslutet var det icke längre nödvändigt
att helt utnyttja fabriksverkets kapacitet
för försvarsbeställningar. Efter
en bedömning av den storlek fabriksverkets
personal med hänsyn till olika
synpunkter borde ha genomfördes en
ytterligare successiv personalminskning
av betydande omfattning. Sålunda utgjorde
antalet anställda vid senaste
budgetårsskiftet omkring 2 300. Tvättoch
reparationsanstalterna ha icke häri
inräknats. För att kunna behålla den
från beredskapssynpunkt önskvärda
personalen och i erforderlig omfattning
utnyttja produktionskapaciteten fann
man påkallat att vid sidan av tillverkningen
för försvarets räkning upptaga
civil tillverkning i viss omfattning. Det
är självfallet, att man därvid med hänsyn
till såväl maskinuppsättningen som
personalens yrkesutbildning sökt i
första hand inrikta sig på sådan civil
produktion som haft nära samband med
tillverkningen av krigsmateriel. Flera
av de av interpellanten angivna produkterna,
vilka vid ytligt betraktande
te sig främmande för fabriksverkets
egentliga verksamhet och väl just av
denna anledning nämnts av interpellanten,
utgöra i själva verket exempel på
denna principiella inriktning av den
civila produktionen. Sålunda sker tillverkning
av läppstiftshylsor med maskinuppsättning
för framställning av
ammunitionshylsor och arbetsmomenten
äro i stort sett likartade. Tillverkning
av charkuterimaskiner innefattar
ett kvalitetsarbete i samma maskiner
som användas vid torpedtillverkning.
Arbetet är ägnat att vidmakthålla den
för sistnämnda tillverkning erforderliga
yrkesskickligheten hos personalen.
Någon framställning av lampskärmar
förekommer icke vid fabriksverket.
Däremot sker vid Åkers krutbruk produktion
av lamphållare, och för detta
ändamål utnyttjas pressmaskiner som
äro avsedda för sprängämnestillverkning.
Där det visat sig, att den berörda

principen för den civila produktionens
uppläggning icke kunnat följas, har
emellertid, ehuru i ringa utsträckning,
maskinanskaffning för andra tillverkningar
måst ske. .Tåg hänvisar härutinnan
till den av fabriksstyrelsen anförda
motiveringen till det av 1946 års riksdag
beviljade och sedermera årligen
återkommande investeringsanslaget till
anskaffning av maskiner och utrustning
m. m. vid fabriksverket.

Från beredskapssynpunkt har produktionen
vid fabriksverket för civila
ändamål varit av värde icke blott så
till vida att den gjort det möjligt att
behålla den vrkeskunniga personalen
och i erforderlig omfattning utnyttja
produktionskapaciteten utan även därigenom
att inköp av råvaror för försvarets
behov kunnat ske i samband med
och delvis underlättats genom inköp för
civila fabrikationsändamål.

De civila tillverkningarna vid fabriksverket
ha på sista tiden begränsats
på grund av ökad produktion för försvarsändamål.
Sålunda kan nämnas att.
medan de civila beställningarna under
tredje kvartalet 1947 utgjorde omkring
50 procent av hela orderbeloppet, motsvarande
andel för samma tid innevarande
år utgjorde endast omkring 30
procent. Det må i detta sammanhang
framhållas, att fabriksstyrelsen i kontrakt
om större civila tillverkningar förbehållit
sig rätt att avbryta sådan tillverkning,
därest styrelsen genom statliga
direktiv erhåller beställning för
krigs- eller beredskapsändamål av sådan
omfattning, att därför måste utnyttjas
med den civila tillverkningen
sysselsatt arbetskraft eller för denna
tillverkning anlitade lokaler eller maskiner.
Jag vill emellertid betona, att
den civila produktion som för närvarande
äger rum vid fabriksverket icke
inkräktar på den aktuella tillverkningen
där för försvarets räkning. Utnyttjandet
av fabriksverkets fulla kapacitet
för försvarsändamål står ingalunda, så -

Torsdagen den 16 december 19-18.

Nr 40. 109

Svar på interpellation ang. åtgärder för utnyttjande av förvarets egna fabriksanlägg ningars

fulla kapacitet för tillverkning av krigsmateriel.

som interpellanten synes förutsätta, i
nödvändigt samband med en forcerad
anskaffning av materiel för försvaret.
Härvid är främst att märka, att produktionsmöjligheterna
för fabriksverket i
vad gäller arten av tillverkningar äro
begränsade av maskinuppsättningens
beskaffenhet och personalens yrkesutbildning.
De beställningar av krigsmateriel
som för närvarande äro aktuella
falla till stor del utom ramen för fabriksverkets
produktionsområde. Härjämte
må erinras om det inledningsvis
omnämnda förhållandet, att fabriksverket
har karaktären av ett affärsdrivande
verk. Materielbeställningar för försvarets
räkning utläggas efter anbud
från fabriksverket i konkurrens med
den privata industrien, och verket har
alltså icke någon monopolställning såvitt
gäller dylika beställningar. Detta
förhållande är ägnat att främja driftens
rationalisering och anpassning efter affärsmässiga
principer. Det medför även
från beredskapssynpunkt den fördelen,
att den privata industrien under fredstid
får tillfälle att beträffande krigsmaterieltillverkning
förvärva och underhålla
ett tekniskt kunnande som behöver
tagas i anspråk under beredskaps-
eller krigsförhållanden.

Den av interpellanten framställda frågan
kan sammanfattningsvis besvaras
så, att åtgärder för att utnyttja försvarets
fabriksanläggningars fulla kapacitet
för tillverkning av krigsmateriel
icke i nuvarande läge äro erforderliga.

Vidare yttrade:

Herr HASTAD: Herr talman! Min interpellation
framställdes enligt protokollet
den 10 november. Sedan dess har
det gått fem tämligen arbctsfria veckor
i riksdagen, och det har också hänt att
i går en stor debatt i försvarsfrågan rörande
vår upprustning ägt rum i första
kammaren. I den trängsel på föredragningslistan
vari svaret på min interpellation
nu råkat finner jag ett skäl

att nu icke ta upp någon större försvars-
eller bcredskapsdebatt. Min interpellation
avsåg dessutom endast ett
delproblem inom det stora försvarsproblemet.
Jag vill därför begränsa mig till
ett par korta konstateranden.

Först vill jag framföra ett tack till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för hans svar, som jag
finner relativt, om också icke alldeles
tillfredsställande. Det kan synas som
om statsrådets svar vore rent negativt.
Inga åtgärder, yttrade han, äro erforderliga
för att utnyttja den fulla kapaciteten
hos försvarets fabriksanläggningar.
Detta svar har emellertid varit
möjligt endast därför att statsrådet på
sistone, som framgår av svaret, vidtagit
åtgärder för att inskränka den civila
tillverkningen vid ifrågavarande fabriker.
Denna civila tillverkning har, som
statsrådet uppger, under det senast året
nedgått från 50 till 30 procent. Under
alla förhållanden är statsrådets meddelande
på denna punkt mycket tacknämligt.

Statsrådet yttrar vidare: »Jag vill

emellertid betona, att den civila produktion
som för närvarande äger rum
vid fabriksverket icke inkräktar på den
aktuella tillverkningen där för försvarets
räkning. Utnyttjandet av fabriksverkets
fulla kapacitet för försvarsändamål
står ingalunda, såsom interpellanten
synes förutsätta i nödvändigt
samband med en forcerad anskaffning
av materiel för försvaret.» Den senaste
meningen kan man möjligen till nöds
förstå. Jag fäster emellertid uppmärksamheten
på att statsrådet betonar, att
den civila produktionen för närvarande
icke inkräktar på den aktuella tillverkningen.
Det kan väl tolkas som ett medgivande
att tidigare, före denna begränsning
av den civila tillverkningen,
så har varit fallet.

Även om inskränkningen av tillverkningen
av materiel för försvaret med
hänsyn till teknikens utveckling numera

Nr 40.

Torsdagen den IG december 1948.

Svar på interpellation ang. åtgärder för utnyttjande av förvarets egna fabriksanlägg ningars

fulla kapacitet för tillverkning av krigsmateriel.

när det gäller val av den rätta tidpunkten
för beställningars utläggande alltid
kan vara en vansklig och svårbedömbar
sak, så torde det stå utom allt tvivel —
jag bestyrkes i denna uppfattning av
den diskussion som i går fördes i första
kammaren — att vår beredskap även
på vissa områden, som falla inom försvarets
tillverkningsområde, borde kunna
vara något bättre. Jag tänker då särskilt
på tillverkningen av kulsprutepistoler
och kulsprutepistolsammunition,
vilken indirekt har den största betydelse
för lokalförsvaret och hemvärnet.
Jag erinrar vidare om marinförvaltningens
begäran i våras om en
större tillverkning av torpeder, en begäran
som statsrådet, såvitt jag kunnat
förstå av handlingarna, endast i begränsad
utsträckning tillmötesgått. Jag vill
också understryka angelägenheten av
att i dessa bristtider råvarutillgången
för försvarets behov tryggas för den
närmaste tiden i den svåra konkurrensen
med andra behjärtansvärda ändamål.

Även om statsrådets svar när det gäller
denna sektor av beredskapen är lugnande,
så må statsrådet icke förtänka
oss, om vi i nuvarande internationella
spänning och med det förlitande på
Sveriges egna försvarskrafter, som varit
själva nerven i regeringens utrikesoch
försvarspolitik, känna oss oroade
av de uppgifter om otillräcklig beredskap
på olika områden som då och då
kommit till vår kännedom. Det ligger
i sakens natur att meddelandet om den
stora civila tillverkningen vid statens
redan genom personalinskränkningar
nedrustade egna fabriker gjort många
undrande och spörjande. De ha kanske
kunnat tänka som så, att man med läppstift
väl kan förföra fienden, men viktigare
är att ha utrustning nog för att
kunna förgöra den.

Chefen för försvarsdepartementet, herr
statsrådet VOUGT: Herr talman! Herr

Håstad började med att säga att han
var inte riktigt nöjd med mitt svar på
grund av att jag såsom en sammanfattning
därav yttrade att »åtgärder för
att utnvtta försvarets fabriksanläggningars
fulla kapacitet för tillverkning
av krigsmaterial icke i nuvarande läge
äro erforderliga». Jag vill i anledning
härav påpeka, att jag gav särskilt eftertryck
åt adjektivet fulla före kapacitet,
d. v. s. jag har velat klargöra att det
i nuvarande läge inte finns någon anledning
att för försvarets räkning taga
i anspråk hela den maskinpark och all
den arbetskraft som vi ha inom försvarets
fabriksverk, då försvarets största
behov av materielanskaffning icke
sammanfaller med den tillverkning som
kan bedrivas inom försvarets fabriksverk.

Såsom den ärade interpellanten framhöll,
fördes i går i första kammaren en
debatt, som berörde försvarets materielanskaffning
över huvud taget, och jag
skall inte heller för min del nu ingå
på de synpunkter som då kommo fram.
Men när den ärade interpellanten i alla
fall tryckte på förefintligheten av vissa
brister, vill jag här upprepa att vissa
brister måste vara för handen av ett
särskilt skäl, nämligen alt de vapen och
därtill hörande ammunition, i fråga om
vilka brister föreligga, först helt nyligen
ha föreslagits av de militära myndigheterna.
Jag nämnde vid en debatt
här i kammaren för några veckor sedan
två nya vapen, som vi nu ta i anspråk
för försvarets räkning, nämligen raketgeväret
och granatgeväret. Dessa vapen
ha så pass nyligen föreslagits av de
militära myndigheterna, att beställningar
kunnat utläggas först under den
allra senaste tiden. Följaktligen är det
helt naturligt, att det därvidlag finns
brister i fråga om utrustningen, och
det kan ju också, så länge dessa brister
finnas, sägas att vi inte ha hela den
beredskap som önskligt vore. Det finnes
brister med hänsyn till önskvärdheten

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

111

Svar på interpellation ang. det s. k. martyravtalet mellan handelskommissionen,
industrikommissionen och priskontrollnämnden.

att komma upp till den högre nivå, som
införlivandet med arméns vapenutrustning
av dessa båda vapen skulle medföra,
men innan vi få dessa nya vapen
ha vi ju dock hela den gamla vapenarsenalen
tillgänglig. Därför äro bristerna
brister i förhållande till ett önskemål
och icke brister i förhållande till
det nödvändiga.

Herr Håstad nämnde även frågan om
anskaffande av kulsprutepistoler. Det
har framkommit inför offentligheten,
att vi satt i gång en ökad tillverkning
av kulsprutepistoler, sedan vi ha kommit
på det klara med att kulsprutepistolen
är det vapen, som i ökad omfattning
bör ersätta gevär, som vi nu
låta utgå i viss omfattning därför att
de representera en alltför ringa eldkraft.
Men vederbörande militära myndigheters
besked rörande deras ställningstagande
till kulsprutepistolen,
d. v. s. att detta vapen skulle gå före
andra, har kommit för så kort tid sedan,
att jag inte tror att de myndigheter,
som haft att göra med utläggningen av
beställningar, anskaffandet av material
till beställningarna o. s. v., rimligen
kunna beskyllas för att ha handlat alltför
senfärdigt.

Till slut skall jag be att inför den
förestående julhelgen få överlämna en
liten julklapp till herr Håstad. Det är
en hylsa till ett läppstift. Om herr Håstad
gör sig besvär med att plocka sönder
hylsan — den består av tre eller
fyra lager av metall — skall han längst
inne finna någonting som mycket liknar
eu gevärspatron av kalibern 9,5
mm. Då skall han också finna förklaringen
till att vi tagit upp denna tillverkning
av läppstiftshylsor, nämligen
att vi, med hänsyn till att här ifrågakommande
maskiner inom försvarets
fabriksverk inte enbart kunna sysselsättas
med tillverkning av patroner av
kalibern 6,5 mm, ansett det lämpligt
alt i stället ta upp en tillverkning av
artiklar, avsedda för civilt bruk. Vi äro

säkerligen alla överens om att den artikel,
som det här närmast gäller, är
en ganska onyttig sak, men det finns
ju efterfrågan därpå, och eftersom försvarets
fabriksverk är ett affärsdrivande
verk, har det ansetts ekonomiskt
motiverat att på detta sätt utnyttja en
produktionskapacitet som annars inte
skulle ha tagits i anspråk.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på interpellation ang. det s. k. martyravtalet
mellan handelskommissionen,
industrikommissionen och priskontrollnämnden.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som anförde: Herr
talman! Herr Fahlman har till chefen
för folkhushållningsdepartementet riktat
frågan, huruvida departementschefen
vore villig att lämna en uttömmande
redogörelse för omständigheterna kring
det s. k. »martyravtalet» mellan handelskommissionen,
industrikommissionen
och priskontrollnämnden. Sedan
det överenskommits att jag skulle besvara
denna interpellation, får jag anföra
följande.

I slutet av 1947 gjorde en enskild
person anmälan hos justitieombudsmannen
mot handelskommissionen i fråga
om dess sätt att utöva sin licensgivande
verksamhet. I detta ärende avgav handelskommissionen
yttrande. Där omtalades,
mera i förbigående, att chefen
för liandelskommissionens textilimportsektion
på sommaren 1947 till kommissionen
anmält att av vissa skäl missstämning
rådde bland importsektionens
tjänstemän; missnöjet berodde på att
tjänstemännen å ena sidan utsattes för
de licenssökandes förargelse över dröjsmålet
med behandlingen av licensansökningar
men å andra sidan vore för -

112

Nr 40.

Torsdagen ilen 10 december 1948.

Svar på interpellation ang. det s. k. martyravtalet mellan handelskommissionen,
industrikommissionen och priskontrollnämnden.

bjudna att angiva verkliga orsaken,
nämligen att de med handelskommissionen
samrådande organen, industrikommissionen
och priskontrollnämnden,
hade stor balans på remitterade licensärenden,
medan handelskommissionen
var fullt up to date med löpande ärenden.
I förklaringen till justitieombudsmannen
angavs vidare i detta sammanhang,
att den 8 maj 1947 en överenskommelse
träffats mellan handelskommissionen,
industrikommissionen och
priskontrollnämnden av innehåll, att
handelskommissionen tills vidare skulle
— för att bereda industrikommissionen
och priskontrollnämnden erforderlig
arbetsro — »taga törnarna» från den
licenssökande allmänheten.

Det är denna överenskommelse, som
i pressen blivit benämnd »martyravtalet».

I anledning av herr Fahlmans interpellation
ha yttranden inhämtats från
ordförandena i handelskommissionen,
industrikommissionen och priskontrollnämnden.

Enligt en mycket utförlig promemoria
från handelskommissionen, som av
praktiska skäl under hand tillställts interpeilanten,
skulle den åsyftade överenskommelsen
ha träffats vid ett sammanträde
den 8 maj 1947 mellan representanter
för handelskommissionen och
industrikommissionen. Vid detta tillfälle
hade påtalats de olägenheter, som
uppstodo genom att handelskommissionen
vid avslag på en licensansökan ofta
som enda motivering angav industrikommissionens
eller priskontrollnämndens
avstyrkande; detta hade till följd
att sökanden för att få närmare besked
måste vända sig till den myndighet,
vars avstyrkande åberopats. För att
råda bot härutinnan hade från industrikommissionens
sida hemställts att —
såsom det heter i en promemoria angående
förhandlingarna — industrikommissionen
»icke skulle nämnas» vid
avslagsbeslut, och denna begäran hade

man i handelskommissionen förklarat
sig vilja tillmötesgå. Inom handelskommissionen
hade sedan utfärdats direktiv,
som gått ut på alt kommissionens
tjänstemän skulle söka förekomma att
industrikommissionens och priskontroilnämndens
befattningshavare besvärades
med meningslösa förfrågningar;
detta skulle gälla såväl ärenden, vilka
lågo under behandling hos samrådsinstanserna,
som ärenden, i vilka avslag
meddelats i enlighet med dessa instansers
remissyttranden. Det hade tillsagts
att meningen vore att handelskommissionens
tjänstemän i stället för att hänvisa
till samrådsinstanserna skulle söka
lämna de besked samrådsinstanserna
eljest skulle ha lämnat.

I industrikommissionens yttrande i
anledning av interpellationen framställes
innebörden av överenskommelsen i
huvudsaklig överensstämmelse med
handelskommissionens nu lämnade redogörelse.
Priskontrollnämnden har i
sitt yttrande förklarat, att nämnden
icke medverkat till någon överenskommelse
av ifrågavarande art men att
nämnden i början av maj 1947 för handelskommissionen
framhållit det önskvärda
i att handelskommissionen på
begäran lämnade uppgift om de skäl
som motiverat nämndens avstyrkande
av eu ansökning.

Av vad jag nu sagt torde framgå att
den utredning som kunnat vinnas icke
medger ett säkert fastställande i alla
detaljer av vad som verkligen förekommit
i denna sak. Det är emellertid tydligt
att vad som kallas »martyravtalet»
utgjort ett av de extraordinärt svåra
arbetsförhållandena våren 1947 betingat
arrangemang, som knappast haft karaktär
av ett verkligt avtal och som i diskussionen
på sina håll givits för stora
proportioner. Jag har till skillnad från
herr Fahlman icke fått den uppfattningen
att här alls varit fråga om något
åsidosättande av »offentlighetsprinciper
i förvaltningen», men jag medger

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

113

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

alt det sätt varpå saken skildrades i
handelskommissionens yttrande till JO
kunnat ge anledning till undran. Under
alla förhållanden får man det intrycket
att vederbörande tjänstemän handlat i
bästa välmening, och någon skada synes
inte ha vållats, vare sig ur principiell
eller praktisk synpunkt. Det bör i detta
sammanhang understrykas att justitieombudsmannen
icke funnit anledning
till någon åtgärd i saken.

Slutligen kan jag meddela, att vederbörande
statsråd ej medverkat vid tillkomsten
eller tillämpningen av »martyravtalet»
och fått kännedom om saken
först långt efteråt.

Härpå yttrade

Herr FAHLMAN: Herr talman! Anledningen
till min interpellation har varit
att jag ansett det angeläget att få klarlagt
vad som faktiskt förekommit i
samband med det s. k. martyravtalet.
Vad som framkommit ger klart belägg
för att kommissionerna icke varit rustade
att kunna bemästra de svårigheter
som importstoppet medförde. Ansvaret
därför vilar på regeringen. Det ger en
maning för framtiden att regleringar
inte skola genomföras så att de kunna
påsättas en stämpel av hastverk. Inte
bara kommissionerna och de licenssökande
få onödiga besvär och kostnader,
utan det blir också onödigt dyrbart för
hela folkhushållet. Internationella affärer
måste göras upp snabbt och av därför
utbildat, kunnigt folk. Det är den
absoluta förutsättningen för förmånliga
avslut och för undvikande av förluster.
Alltför många dåliga affärer bära regleringsapparatens
signum. Jag vill gärna
erkänna, att området är svårbemästrat,
att oberättigade anmärkningar kunna
förekomma, jämväl också legendbildningar,
men ingenting av detta kommer
utan orsak. Som betydelsen av vår internationella
handel inte behöver diskuteras,
måste all kraft och omsorg inriktas
på att få till stånd friktionsfria

8 — Andra kammarens protokoll 1948.

förhållanden. Detta måste bli regeringens
uppgift.

Som anmärkningsvärt får jag nog
anse herr statsrådets erkännande att
denna sak inte fullständigt kan klaras
upp. När herr statsrådet säger, att »av
vad jag nu sagt torde framgå att den
utredning som kunnat vinnas icke medger
ett säkert fastställande i alla detaljer
av vad som verkligen förekommit i
denna sak», är slutledningen för mig
ingen överraskning, då det ligger, om
jag får uttrycka mig så, i sakens natur
att denna trassliga häva är svår att
nysta upp. Herr statsrådets yttrande inger
mig emellertid den förhoppningen
att uppmärksamheten kring kommissionernas
handlande kommer att skärpas.

Som det nu är får jag vara nöjd med
det svar jag fått, och jag tackar herr
statsrådet för det. Interpellationen har
dock visat, att det är all anledning att
ingående och fortlöpande granska kommissionernas
verksamhet även från
riksdagens sida. Kanske förekommer
där mycket som man inte får kännedom
om. Misstanken därom stärks genom
vad som inträffat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen
till tidskrifter.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! Herr
Hjalmarson har under framförande av
viss kritik mot det nuvarande systemet
för tilldelning av papper till periodiska
publikationer i sin interpellation frågat
»om jag icke anser, att de erfarenheter
som hittills vunnits vid papperstilldelningen
till tidskrifter efter nuvarande
former, föranleda till en omprövning
av dessa, varvid särskilt borde beaktas
möjligheten av en generell procentuell
pappcrstilldelning med utrymme för
upplageökningar?».

Nr 40.

114

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

Som svar härpå vill jag omedelbart
framhålla, att jag icke delar interpellantens
uppfattning att det nuvarande
systemet med en differentiering av papperstilldelningen
till de periodiska publikationerna
skulle vara olämpligt. Vidare
anser jag att statens publikationsnämnd,
som har till uppgift att vara
rådgivande organ till bränslekommissionen
i dessa frågor, utfört ett mycket
gott arbete, som är värt all uppskattning.
Jag kan heller icke inse att en
genomsnittligt fastställd, procentuellt
lika papperstilldelning för alla kategorier
av periodiska publikationer skulle
ge ett mer tillfredsställande resultat än
det nuvarande systemet. Ett sådant genomsnittligt
procenttal, som skulle gälla
lika för tilldelningen av papper till
samtliga periodiska publikationer, finge
väl väntas ligga ungefär mitt emellan
de nuvarande 50 respektive 75 %-grupperna. Om man bortser från den
inverkan som den av interpellanten
ifrågasatta upplagekompensationen i
vissa fall skulle kunna medföra, bleve
resultatet huvudsakligen sålunda endast
en försämrad pappersförsörjning för
vetenskapliga publikationer, facktidskrifter,
ideella eller religiösa rörelsers
tidskrifter, organ för ekonomiska sammanslutningar,
fackföreningspress, förenings-,
företags- och firmatidningar
in. fl., d. v. s. 72 %- och 75 %-grupperna
och de vetenskapliga tidskrifter som
medgivas 90 eller 100 % förbrukning,
allt i förhållande till förbrukningen
1946. Det av interpellanten ifrågasatta
systemet med en lika procentuell tilldelning
skulle sålunda egentligen endast
bliva till nytta för 50 %-gruppen,
d. v. s. boulevardbladen, och det var
väl inte meningen?

Däremot är jag ense med interpellanten
att det är en brist i det nuvarande
systemet att de privatägda facktidskrifterna
erbålla lägre papperstilldelning
än föreningstidskrifter. Genom Kungl.
Maj:ts beslut den 10 december i år,
varigenom det nuvarande systemet för

papperstilldelning till periodiska publikationer
förlängts att gälla även under
1949, har emellertid vidtagits den ändringen
att bränslekommissionen bemyndigats
att vid den ytterligare gruppindelning
av periodiska publikationer,
som kan bliva erforderlig under nästa
år, föra privatägda facktidskrifter till
samma grupp som föreningstidskrifter,
företags- och firmatidningar.

Interpellanten har vidare berört frågan
om kompensation för upplagestegring.
Här har man emellertid att göra
med ett synnerligen mångsidigt problem.
De periodiska publikationernas
pappersförbrukning under 1949 skall
exempelvis ytterligare något begränsas
till förmån för exporten. Den papperskvantitet
som eventuellt skulle komma
att ställas till förfogande för upplagekompensation
reducerar emellertid exporttillskottet
i motsvarande mån. Härav
följer att endast en förhållandevis
liten kvantitet papper kan ställas till
förfogande för ett sådant ändamål. Mot
upplagekompensation till de periodiska
tidskrifterna talar bl. a. det förhållandet
att man i motsats till dagspressen
saknar möjligheter till en effektiv kontroll
av upplagornas storlek. — Som
framgår av denna summariska översikt
är det många förhållanden som man
har att taga hänsyn till vid bedömningen
av frågan om införande av upplagekompensation
för de periodiska
publikationerna. Bränslekommissionen,
som sedan någon tid tillbaka haft under
övervägande frågan om upplagekompensation
för fack- och föreningspress,
har ännu icke tagit definitiv ställning
till förevarande problem, utan denna
fråga är alltjämt föremål för prövning.

Vidare yttrade:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Till
herr statsrådet ber jag att få framföra
mitt tack för svaret på interpellationen.
Jag måste emellertid säga att statsrådet
har tagit alldeles för lätt på upp -

Torsdagen den IG december 1948.

Nr 40. 115

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

giften och med alldeles för lätt band
gått förbi de verkliga problemen på
detta område — något som för mig
varit en överraskning.

Jag vill emellertid i första hand med
tillfredsställelse inregistrera de positiva
sidorna i svaret. Dit hör beskedet
att de privatägda facktidskrifterna
skola beredas en något gynnsammare
ställning. Det kunde ha tillagts att på
sista tiden justeringar också skett i
vissa enskilda fall som givit anledning
till särskilt stark kritik. Sålunda har
exempelvis det mycket uppmärksammade
beslutet att placera facktidskriften
Pälstidningen i samma klass som
boulevardbladen blivit ändrat genom
att tidningen flyttats upp i en högre
kategori. Det är vidare glädjande att
frågan om kompensation för upplagestegring
tagits upp till prövning. När
det sägs, att man i fråga om de periodiska
tidskrifterna har svårt att effektivt
kontrollera upplagornas storlek, har
jag dock svårt att förstå detta. Beträffande
dagstidningarna förhåller det sig
som bekant så, att det är AB Tidningsstatistik
som kontrollerar upplagorna.
Varför skulle det vara omöjligt att
ordna med ett liknande arrangemang
när det gäller tidskrifterna? Jag vågar
därför hoppas att även denna fråga
skall kunna få en godtagbar lösning.

Att dessa ting över huvud taget skola
behöva diskuteras är ju ett resultat av
den utveckling på det ekonomiska området,
vars vidare aspekter skola belysas
senare i dag här i kammaren. Om
en pappersransonering för tidskrifterna
skall genomföras, har man ju två vägar
att gå. Antingen kan man tillämpa principen
med en likformig generell tilldelning
som skänker garantier för rättssäkerhet
och mot administrativt godtycke.
Eller också kan man tillämpa
principen med differentierad tilldelning,
varigenom man å ena sidan kan
gvnna de vetenskapliga tidskrifterna
och å andra sidan hålla boulevardbladen
kort, men den medför otvivelaktigt

risker för rättssäkerheten och godtycke,
särskilt om differentieringen sträcker
sig utöver ett mycket litet antal strängt
avskilda och lät definierbara grupper.

I förbigående kanske jag får säga ett
ord om de s. k. boulevardbladen, där
jag förstod att herr statsrådet tyckte
sig ha funnit en verklig godbit. Jag
behöver nog inte säga att jag lika starkt
som herr statsrådet ogillar dessa publikationer,
som vädja till människornas
sämsta instinkter, men jag anser fördenskull
inte — och säkert delar herr
statsrådet denna uppfattning — att pappersransonering
i och för sig skulle
vara rätta vägen för att få bukt med
dessa företeelser. Detta, som sagt, inom
parentes.

Frågan om bästa sättet att ordna en
pappersransonering på det här berörda
avsnittet kan naturligtvis inte avgöras
utan att man någorlunda exakt vet, vilka
papperskvantiteter som stå till förfogande.
Ju större dessa äro, desto
starkare bli skälen för den generella
metoden. Vid en lägre nivå kunna skäl
tala för en viss differentiering, men
knappast längre gående än till några
få, bestämt avgränsade områden, där
differentieringen kan stödja sig på en
i stort sett entydig samhällelig värdering.
Tyvärr lämnade statsrådets svar
föga hållpunkter för en bedömning i
detta hänseende. Det vore intressant
att få reda på hur stor papperskvantitet,
totalt sett, man sparar in hos tidskrifterna
och vad denna kvantitet kan
betyda i utländsk valuta. Den enda
upplysning som lämnats är att procenttalet
vid en fullt likformig fördelning
väl finge »väntas ligga ungefär mitt
emellan de nuvarande 50 respektive
75 ''/, -grupperna». Detta skulle alltså betyda
att procenttalet skulle hålla sig
omkring G2''!■>. Men hur kan detta vara
möjligt, när den fullständigt dominerande
förbrukningen nu ligger i kategorierna
09—72 ''/ ? Vad som ligger under
och ovanför dessa kategorier måste
ju, inte annat än jag kan förstå, vara

116 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

relativt obetydliga kvantiteter. Jag vill
bara tillägga att det inte saknar betydelse
för frågan om det mest ändamålsenliga
sättet att utforma denna reglering,
huruvida genomsnittet ligger i
närheten av de 60 procenten eller om
det ligger nära de 70 procenten.

Herr statsrådet vill emellertid kanske
att jag skall uppfatta hans uttalande
så, att läget i vårt land blivit så
utomordentligt pressat, att pappersransoneringen
för de periodiska tidskrifterna
måste drivas till den gräns, där
differentieringsproblemet icke kan avvisas.
Jag skall då godtaga denna utgångspunkt
men samtidigt fasthålla vid
uppfattningen att differentieringen endast
bör inträda vid klart fixerbara
gränser, som framstå såsom försvarbara
utifrån en någorlunda enhetlig
samhällsvärdering. I själva verket torde
det då endast vara två tidskriftskategorier
som på detta sätt kunna avskiljas
från övriga. Å ena sidan ha vi de
rent vetenskapliga organen. De utgöra
redan nu ett undantag inom den s. k.
fjärde gruppen efter de offentliga klassificeringsdirektiven.
Det rör sig här
om ett fåtal alster med obetydliga upplagor,
och deras avskiljande synes inte
ha berett några större svårigheter. Att
ge denna grupp ställningen av mest
gynnad kategori bör följaktligen gå att
ordna. I andra ändan, om jag så får
säga, ha vi boulevardbladen. Här uppstå
genast besvärligare gränsfall, men
även dessa gå till nöds att komma förbi
efter något slags objektiv normering,
så att denna grupp endast får åtnjuta
en mycket snäv papperstilldelning.

Men sedan ha vi hela det väldiga fältet
mellan dessa bägge ytterpoler, det
fält där 95 % av tidskrifterna återfinnas
— hundratals tidskrifter av det
mest skiftande slag — och där den
verkligt stora pappersförbrukningen
ligger. Och då vill jag fråga: Var finnas
de objektivt godtagbara normerna för
en differentiering av papperstilldel -

ningen inom detta område? Att de papperssakkunniga
skulle ha levererat dessa
normer i sitt betänkande är nog en
uppfattning som inte längre kan vidhållas.
Jag skall omedelbart be att få
belysa den saken. Vi kunna ta gruppen
förströelsetidskrifter kontra gruppen
föreningsorgan. »Med hänsyn till»,
heter det i betänkandet, »att det otvivelaktigt
föreligger ett visst behov av
förströelseläsning» tilldelas förströelseorganen
64 9o av sin förbrukning under
1946 eller, om de redan år 1946
hade företagit vissa nedskärningar,
69 % av 1946 års förbrukning. I fråga
om föreningstidskrifterna säges det, att
de »spela en betydelsefull roll i samhället
som upplysningstidskrifter», en
roll som anses skäligen motivera en
papperstilldelning motsvarande 72 %
av 1946 års förbrukning. Hur detta ser
ut i praktiken kan enklast åskådliggöras
genom att ställa några frågor. Jag
vill inskjuta att de sifferuppgifter, som
i det följande lämnas, äro införskaffade
under första halvåret 1948. Det är
möjligt att det kan ha skett en jämkning
senare, men jag tror inte att det
kan vara fråga om någon sådan av större
betydelse.

Jag frågar då: Kan det mera allmänt
uppfattas som rättvisa, att föreningsorganet
Are Waerlands Månadsmagasin
skall få 72 %, medan en sådan tidskrift
som Det Bästa bara får 69 %? Fyller
den förra en uppgift i det samhälleliga
upplysningsarbetet, medan den senare
bara tillgodoser ett visst behov av förströelse?
Och om Are Waerlands Månadsmagasin
får 72 9o, varför skall då
Hälsovindar bara ha 64 % ? De röra sig
ju inom precis samma ämnessfär. Varför
skall Såningsmannen ha 69 %, när
Ljusglimtar från Mongoliet fått 72 %?
Det säkert högst förträffliga medlemsbladet
för Sveriges kaninavelsföreningars
riksförbund har som ett upplysningsorgan
fått 72 %, men är det då
rimligt att den landsbygdsbetonade tid -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

117

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

skriften Året Runt endast skall ha
69 %, en tidskrift som dock fått så fina
vitsord bland annat av framstående ledamöter
i denna ärade församling?

Det finns en privatägd tidskrift för
bridgeintresserade, och den har 64 %
tilldelning. Det lär ha varit fråga om
att denna tidskrift skulle förvandlas
till föreningsorgan. Den komme i så
fall hux flux att spela en betydelsefull
roll i det allmänna upplysningsarbetet
och åker upp i 72 %-kategorien. Kan
detta vara förnuftigt? Man kan svara
att föreningsorganen äro sammanhållande
länkar för organisationernas
medlemmar, men skall då vilken tidskrift
som helst, bara därför att den
är ett föreningsorgan, klassificeras högre
än värdefulla fristående tidskrifter?

Ja, så kan man fråga. Låt oss gå vidare
till de privatägda facktidskrifterna.
De komma nästa år glädjande nog
upp i föreningsorganens 72 %-kategori,
men jag tillåter mig fråga herr statsrådet:
Varför placeras de inte i 75 %-gruppen, såsom fallet är beträffande
övriga facktidskrifter? Det är väl ändå
inte äganderättsförhållandena utan innehållet,
som skall vara avgörande för
klassificeringen. Eller för att ställa
frågan konkret: Varför skall stadsplanerarnas
föreningsorgan Plan få 75 %,
medan den privatägda facktidskriften
Svensk Trävarutidning, som är av
största betydelse för trävarubranschen,
bara får 72 % ? År det viktigare att planera
städerna i den stränga byggnadsransoneringens
tid än att förmedla nya
uppslag och idéer till vår viktigaste
exportindustri? Och varför skola de
privatägda facktidskrifterna Affärsvärlden
och Finanstidningen endast ha
72%, när Ekonomisk Revy får 75 %?
Eller låt oss ställa de litterära tidskrifterna
mot facktidskrifter som äro privatägda
eller betecknas som föreningsorgan.
Kan man ge en plausibel förklaring
till att de förra få 75 %, medan
de senare få 72 %? Står Bonniers Litte -

rära Magasin 3 % högre än tidskriften
Religion och Kultur, och bör All Världens
Berättare ha 3 % mera papper än
tidskriften Sunt Förnuft?

Inför sådana här besynnerligheter
ställs man oavbrutet, då man närmare
granskar denna statsreglering. Man förundrar
sig då inte heller över att myndigheterna
själva gång på gång tvingas
att göra avsteg från de s. k. tilldelningsnormerna.
Men om dessa avsteg
förbättra läget förefaller tvivelaktigt.
Jag vill även här exemplifiera. Varför
har man givit den föreningsägda facktidskriften
Byggmästaren 72 %, när den
likaledes föreningsägda facktidskriften
Teknisk Tidskrift fått 75 %? Röster i
Radio har likaledes fått 75 % med motivering
att den förmedlar ett mycket
viktigt nyhetsmaterial. Det gör otvivelaktigt
även Justitia, men den får nöja
sig med 3 % mindre. Reseskildringstidskriften
Jorden Runt har fått 75 %,
men tidskriften Vi, som också förmedlar
mycket värdefulla reseskildringar,
har klassats i 72 %-gruppen. Tidningen
Idun har enligt uppgift nu flyttats
upp i 75 %-gruppen. Jag tycker personligen
att detta är mycket glädjande,
men jag kan inte prestera något slags
bindande bevisning mot dem, som eventuellt
hävda att även Vecko-Journalen
då bör erhålla samma förmån. Folket
i Bild har fått 75 % tilldelning, men
tidskriften Obs.! endast 64 %. Att den
förra har ett stänk av socialistisk färg,
medan den senare har en konservativ
ton utgör självfallet inte förklaringen
till denna olikhet, utan här ha andra
grunder spelat in, grunder som dock
tyvärr äro höljda i dunkel.

Jag tvivlar följaktligen i högsta grad
på att objektiva normer ligga till grund
för denna ransonerings genomförande,
men jag hoppas givetvis att herr statsrådet,
som hyser eu sådan fast tillit till
systemet med differentierad tilldelning,
skall kunna vägleda det oupplysta omdömet
hos en utomstående betraktare.

118 Nr 40.

Torsdagen den IG december 1948.

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

Om så inte vore fallet, nödgas jag vidhålla
uppfattningen, att en omprövning
av systemet är synnerligen av behovet
påkallad. Vi veta ju alla, herr
talman, att man här är inne på ett ytterst
ömtåligt område, ett område som
berör frihetsvärden av största betydelse
i varje demokratiskt rättssamhälle.
När frågan om en beskattning av tidskrifterna
var uppe på dagordningen,
rådde väl en ganska samstämmig uppfattning
om att denna tanke borde avvisas,
med hänsyn bl. a. till de ytterligt
svåra avvägningsproblem som man
kunde ställas inför. Tala inte precis
samma skäl för att man bör ställa sig
kritisk gentemot de nu tillämpade
principerna för differentiering av papperstilldelningen?
Och jag måste tilllägga:
Finns det verkligen ett behov av
denna apparat för klassificering av tidskrifterna
över hela fältet? Kan den
verkligen sägas över huvud fylla ett
förnuftigt ändamål? Håller inte här på
att utvecklas ett kineseri av ganska fantastiska
dimensioner?

Herr statsrådet gav statens publikationsnämnd
en liten vänlig klapp. Redan
i min interpellation framhöll jag
att kritiken inte riktar sig mot person
utan mot systemet. Jag vill också gärna
stryka under att nämnden består av
synnerligen dugande män, och deras
goda vilja att göra det bästa möjliga
behöver inte betvivlas. Men när resultatet
trots detta blir så diskutabelt, visar
inte det att det är något galet i själva
grunden? Man gör samma erfarenhet
här som på så många andra områden
för den moderna statsregleringen.
Ju mer man tittar bakom kulisserna
i Reglerings-Sverige, desto betänksammare
blir man, inte mot människorna
som agera men mot systemet. Detta
ger mig anledning att till sist uttala den
förhoppningen att det inte måtte dröja
alltför länge, innan hela denna regleringsapparat
blivit fullständigt avvecklad.
Och härutinnan kanske jag kan

påräkna ett instämmande även från
herr statsrådets sida.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
råder väl ingen tvekan om att herr Hjalmarson
haft en mycket lätt uppgift när
han framträtt här i dag med invändningar
gent emot interpellationssvaret.
Jag erkänner utan vidare att det är lätt
att rikta kritik mot den nuvarande ordningen.
Till en början var det så att
man sade, att inte kan väl bränslekommissionen
sitta och avgöra vad som skall
tryckas i det här landet! Jag tog intryck
av denna kritik och tillsatte den s. k.
publikationsnämnden. Det är klart att
man kan kritisera dess sammansättning,
även om jag inte hört att så många ha
gjort det. Man har snarare ansett att
den består av personer som äro lämpliga
för denna uppgift. Nämnden har
efter så objektiva grunder som möjligt
försökt avväga tilldelningen av papper
till olika publikationer, men nu höra vi
av herr Hjalmarsons anförande, att vederbörande
i stort sett misslyckats med
denna uppgift.

Då kan man fråga sig: Är då herr
Hjalmarsons rent principiella inställning
den riktiga, och ha vi lagt upp
hela ransoneringssystemet felaktigt? Jag
vill hänvisa till vad som förekommit
såsom uttryck för allmänna opinionens
mening, t. ex. i dagspressen. Där säger
man att vi måste hävda, att den mera
värdefulla delen av tidskrifterna och
litteraturen på området får större mängd
papper än vissa andra organ. Det är
denna synpunkt som varit vägledande.
Det är givet, att man kan kritisera vad
som härvidlag sker. Jag skall inte ge
mig in på en detaljgranskning av de
argument herr Hjalmarson framfört. Jag
vill bara säga beträffande det här talet
om att en viss tidskrift — eller var det
två stycken? — skulle ha fått 75 procents
tilldelning, att det inte bara är

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

119

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

dessa båda publikationer som fått förmånen
av denna tilldelning ifrån 1946
års pappersmängd, utan det är åtskilliga
till som jag skulle kunna räkna upp
här, om detta kunde tjäna något syfte.
Som allmänt omdöme kan jag säga, att
jag funnit denna metod, trots alla svagheter,
vara bättre än en generell tilldelning
av papper efter en viss procentsats
till alla tidskrifter, detta helt
enkelt därför att jag tror att den allmänna
opinionen kräver en sådan differentiering.

Jag håller med herr Hjalmarson om
att dessa ransoneringar och regleringar
vilja vi alla komma ifrån så fort som
möjligt. Jag kan dessutom tillägga att
när vi kommit i en så svår situation
som vi gjort, där vi tvingas att pressa
ut så stora kvantiteter papper som möjligt
på export, så får man göra det bästa
möjliga. Jag har inte funnit någon annan
framkomlig metod än att försöka
få verkligt sakkunniga personer till att
la sig an dessa uppgifter, bedöma dem
och ge bränslekommissionen råd och
anvisningar, och det är vad som sker
nu. Men jag erkänner gärna, att herr
Hjalmarson hade en lätt uppgift när
han kritiserade systemet och sade: »Se,
hur detta system verkar! Det vore bättre
att ta den andra metoden.» Jag har
som sagt inte denna uppfattning. Det
är det enda, herr talman, jag kan anföra
som skäl för att vi alltjämt tilllämpa
detta system.

Herr HJALMARSON: Jag måste tyvärr
säga, att herr statsrådet inte gav mycken
vägledning för hur man skulle kunna
få fram objektiva normer för en klassificering.
Men vi uppskatta alla statsrådet
Ericson för olika trevliga egenskaper,
bland annat den att han ser så
fördomsfritt på tingen och med frisk
anda brukar gripa sig verket an när
det gäller besvärliga uppgifter och ald -

rig brukar låsa sig fast i ett doktrinärt
ställningstagande. Jag tyckte mig också
ana i denna sista replik, att herr statsrådet
inte heller ville låsa sig i en viss
position just nu.

Skulle man emellertid inte kunna överväga
den mycket enkla och nära till
hands liggande lösningen att skilja ut
å ena sidan de vetenskapliga tidskrifterna
och å andra sidan boulevardbladen
och de rena understödsorgan, som
man till nöds kan någorlunda klart avgränsa?
Jag vågar bestämt försäkra herr
statsrådet att det, när det sedan gäller
alla de andra tidskrifterna, överstiger
mänsklig förmåga att tala om vad som
är mera värdefullt och mindre värdefullt.
Dessutom bör man ha klart för sig
att metoden att ge den ena kategorien
69 procents tilldelning, den andra 72
och den tredje 75 procent, direkt inbjuder
till godtycke.

Jag ägnade verkligen en stor del av
kvällen i går till att gå igenom papperstilldelningen
för cirka 600 tidskrifter,
och jag försäkrar herr statsrådet, att
det vore en mycket lätt uppgift att ytterligare
plocka fram en mängd häpnadsväckande
exempel på hur fördelningen
blivit verkställd. Det är, herr talman,
uteslutande hänsynen till kammarens
strängt upptagna tid och vetskapen om
att vi här skola fortsätta med en ännu
viktigare debatt på det ekonomiska området,
som gjorde att exemplifieringen
från min sida blev relativt kort. Jag
skulle emellertid vilja vädja till herr
statsrådet att ta ännu en titt på detta
område och se, om han inte kan finna
en enklare fördelningsmetod som tryggar
rättssäkerheten och inte skapar risker
för godtycke men ändå gör det möjligt
att vara restriktiv gentemot de mindervärdiga
organ, som vi allesamman
så starkt ogilla.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Herr

120 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. papperstilldelningen till tidskrifter.

Hjalmarson yttrade något om att jag
liksom skulle vara på glid i min uppfattning.
Jag tror mig kunna konstatera
att också herr Hjalmarson är på
glid, ty nu är det inte längre fråga om
en generell tilldelning för alla utan
bara för de sämsta, som han uttryckte
sig, som skulle kunna klassas ner i en
lägre grupp. Man måste alltså differentiera! Jag

förmodar att herr Hjalmarson
med ett snitt nu vill säga så, att vetenskapliga
verk skulle man med lätthet
kunna välja ut. De personer som sysslat
med detta anse gränsdragningen
utomordentligt svår att göra. Vad skall
man godkänna såsom varande mera
värdefullt? Det är just denna uppspaltning
som är så svår. Herr Hjalmarson
säger att han under gårdagen försökt
få en överblick över hela detta fält av
tidskrifter och yttrade, att han beträffande
dessa 600 tidskrifter skulle kunna
göra en sådan uppspaltning. Det är
möjligt. Men även om man drar skillnaden
mellan ett visst antal skrifter,
som man klassificerar på det och det
sättet, inställer sig till slut frågan, om
man anser det vara riktigt att få en
stor grupp med samma tilldelning. Skulle
det bli mindre missnöje eller mera missnöje,
om man tvingas säga att hädanefter
måste alla bland dem som nu anses
vara mera värdefulla tidskrifter få
minskad tilldelning, medan de som mer
eller mindre rättvist hamnat på den
undre halvan alltså skulle flyttas upp?
Jag är inte säker på att det missnöje,
som utan tvivel råder med det nuvarande
systemet, skulle bli mindre, om man
gick fram den vägen.

Jag har litat till att dessa personer,
som i nämnden representera olika områden
av vårt samhällsliv, skulle kunna
besitta den fond av klokskap som skulle
behövas för att verkställa en någorlunda
objektiv prövning och att man därigenom
skulle nå bästa möjliga resultat.
Jag är ingalunda så entusiastisk för det
nuvarande systemet att jag skulle till

varje pris vilja hålla fast vid detsamma,
tvärtom. Om man kan lägga fram ett
förslag, som på ett bättre sätt än enligt
den nuvarande ordningen löser dessa
spörsmål, skall jag gärna medverka till
en lösning i sådan riktning.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
är ju ändå så att saker och ting te sig
annorlunda när man ser dem uppifrån,
ur överhetens synpunkt, än om man ser
dem nerifrån. Jag tror självfallet, att de
som sitta i publikationsnämnden verkligen
ha bjudit till för att söka klara
sin uppgift och att de lagt ned ett mycket
intresserat arbete härpå. Men det är
inte detta saken gäller; de ha nämligen
ställts inför en hopplös uppgift.

Nu säger herr statsrådet att även jag
är »på glid». Om det kan göra det lättare
för herr statsrådet att därmed modifiera
sitt ståndpunktstagande, så är
jag gärna med därpå. Min glidning består
däri att jag vill vara med om en
differentiering som omfattar cirka 5
procent av området, nämligen de 5 procent
som äro möjliga att klart avskilja:
vetenskapliga tidskrifter å ena sidan
och boulevardbladen å andra sidan.
Tag som utgångspunkt den differentiering
som publikationsnämnden här gjort
och säg: Detta kunna vi vara överens
om. Titta sedan på det återstående området
och försök att, om det är möjligt,
göra en klassificering efter någon som
helst objektiv norm! De jämkningar i
papperstilldelningen uppåt eller nedåt,
som det f. ö. här rör sig om, ligga ju
mellan 69 och 75 procent. Kan denna
differentiering ha någon större betydelse?
Medger verkligen icke vår valutasituation
att man placerar alla i 75-procentsnivån? Därmed är man ändå
förbi hela detta problem man här skapat
och uppnår en likformighet, som
jag tror är eftersträvansvärd.

överläggningen var härmed slutad.

121

Torsdagen den 16 december 1948. Nr 40.

Svar på interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

§ 4.

Svar på interpellation ang. jordbrukets
traktorförsörjning.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för folkliusliållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK, som anförde:
Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Hansson i Skegrie
frågat mig, om jag vore i tillfälle att
lämna en redogörelse för den rådande
situationen beträffande jordbrukets
traktorförsörjning och för i vilken mån
olika behov härvid kunna tillfredsställas.
Med anledning härav får jag anföra
följande.

De inhemska tillverkarna av traktorer,
AB Volvo och AB Bolinder-Munktell,
beräknas under 1948 tillhopa kunna
leverera 3 800 jordbrukstraktorer för
hemmamarknaden. Importen av jordbrukstraktorer
under detta år beräknas
med ledning av utfärdade importlicenser
komma att uppgå till 1 470 från USA,
5 530 från Storbritannien samt 250 från
övriga länder eller sammanlagt 7 250.
Tillförseln av jordbrukstraktorer under
1948 kan sålunda beräknas till 3 800 av
inhemsk tillverkning och 7 250 importerade
eller totalt 11 050 stycken. Denna
siffra överstiger icke oväsentligt vad
man i början av detta år räknade med
såsom sannolikt. Man räknade nämligen
då med en tillförsel av lägst 8 000 och
högst 10 000 nya traktorer under året.
Under 1947 utgjorde tillförseln av importerade
och inom landet tillverkade
traktorer C 900 och 1946 blott 4 100. Under
de tre åren 1946—1948 kommer
jordbruket således att ha tillförts icke
mindre än i runt tal 22 000 nya traktorer.
I anslutning härtill må nämnas, att
det totala beståndet egentliga traktorer
åren närmast före kriget icke översteg
20 000.

Vad beträffar tillförseln av traktorer
under 1949 föreligger för närvarande
icke möjlighet att lämna bestämda siff -

ror. Det är sålunda ännu icke klart hur
importmöjligheterna komma att utveckla
sig. Man kan beräkna, att den
sammanlagda produktionen från AB
Volvo och AB Bolinder-Munktell under
vissa förutsättningar skall kunna uppgå
till 6 500 jordbrukstraktorer för inhemskt
behov. Motsvarande tillverkning
under innevarande år kan, såsom jag
tidigare framhållit, beräknas till omkring
3 800. En betydande ökning i den
inhemska traktortillverkningen skulle
sålunda kunna inträda. Tillverkarnas
därigenom ökade behov av järn och
stål torde emellertid bland annat på
grund av de svenska järnverkens relativt
långa leveranstider icke kunna tillgodoses
med svenskt material. Huruvida
de inhemska tillverkarna kunna
förses med importerat material i tillräcklig
utsträckning, kan för närvarande
icke med säkerhet bedömas, enär
flertalet av de handelsavtal, med vilka
import av järn och stål under nästa
år skulle kunna ifrågakomma, ännu icke
träffats.

Vad importen av jordbrukstraktorer
under 1949 angår, är densamma beroende
av vilka kontingenter, som kunna
komma att bliva fastställda i vissa ännu
icke träffade handelsavtal. Med utgående
från importplanen för 1949 torde
dock kunna sägas, att import av traktorer
från USA icke torde vara att förvänta,
såvida icke vissa ifrågasatta
kompensationsaffärer kunna komma till
stånd, vilket skulle kunna leda till import
av uppskattningsvis 500 traktorer
från detta land. Man torde numera kunna
räkna med en import från Storbritannien
av omkring 3 000 traktorer.
Man torde icke böra räkna med någon
större import från Österrike, Tjeckoslovakien
och Bizonien, bland annat på
grund av att traktorerna från dessa
länder ställt sig avsevärt dyrare än de
från USA och Storbritannien införda.
Uppskattningsvis kan antagas eu sammanlagd
import av 200.

Sammanlagt skulle sålunda — under

Nr 40.

122

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

de förutsättningar som i det föregående
angivits — kunna beräknas en total tillförsel
av jordbrukstraktorer under 1949
av 10 200, därav 6 500 inhemska och
3 700 importerade, huvudsakligen från
Storbritannien. Med hänsyn till de
osäkra faktorer, som föreligga, synes
emellertid försiktigheten bjuda att icke
räkna med en tillförsel av jordbrukstraktorer
med mera än omkring 9 500
under nästa år, vilket skulle innebära
någon minskning i förhållande till tillförseln
under 1948. Tillförseln kommer
dock att bliva större än under åren
1946—1947.

Jag inser till fullo betydelsen av att
jordbrukets traktorförsörjning tryggas
med hänsyn till de fortgående förändringarna
på arbetsmarknaden. Även om
man för nästa år torde få räkna med
en något minskad tillförsel, bör det
dock beaktas, att denna tillförsel mycket
nära motsvarar det i långtidsprogrammet
uppställda önskemålet om
10 000 nya traktorer per år.

Beträffande den svenska exporten av
traktorer må nämnas, att denna under
tiden januari—oktober 1948 uppgått till
ett antal av 676 och till ett värde av
omkring 7,1 miljoner kronor. Exportkontingenter
för traktorer ingå i handelsavtalen
med Norge, Danmark, Finland,
Belgien, Frankrike, Spanien och
Holland. Någon export mot dollarvaluta
äger sålunda icke rum. Den ifrågavarande
exporten torde dock kunna
motiveras med hänsyn till nödvändigheten
av att handelsutbytet uppehålles,
då marknaderna i många fall förvärvats
i hård konkurrens. För år 1949 räknas
med en export av omkring 1 000 traktorer.

Härefter yttrade:

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag ber att få tacka statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet
för redogörelsen för jordbrukets
traktorförsörjning. Jag får emellertid
säga, att jag tyvärr har litet svårt för

att känna mig helt övertygad om riktigheten
av den optimistiska bild av
situationen på området, som tecknats i
interpellationssvaret. Jag skall gärna
erkänna, att siffran för tillförseln i år
är ganska tillfredsställande, om man ser
den mot bakgrunden av vad som förväntades
i början av året, men ser man
den mot bakgrunden av det nuvarande
traktorbeståndet i vårt land ter den sig
inte lika tillfredsställande.

Enligt en utredning i början av detta
år fanns det då inom vårt land ungefär
32 000 traktorer. Av dessa voro inte
mindre än 18 % eller ungefär 5 700 tillkomna
före år 1936 och alltså minst 13
år gamla. Dessa traktorer torde i allmänhet
vara mogna för utrangering.
Dessutom ha 14 200 traktorer tillkommit
mellan år 1936 och 1940. Dessa,
torde man kunna säga, äro också allaredan
i mycket hög grad förbrukade.
Man kommer alltså till det resultatet,
att av jordbrukets nuvarande traktorbestånd
är inte mindre än 62 % minst
åtta år gammalt och en stor del därav
ännu äldre. Om man dessutom tar i betraktande,
att en traktor i allmänhet
har en livslängd av ungefär tio år, inger
bilden, tycker jag, inte några ljusare
perspektiv.

Sedd mot denna bakgrund är enligt
min mening även den nuvarande tillförseln
för liten, trots att, som jag sade,
detta års tillförsel vid första påseende
ter sig ganska tillfredsställande. Redan
under nästa år räknar statsrådet med
en betydligt mindre siffra än i år. Trots
en enligt min mening mycket optimistisk
bedömning av den svenska produktionen
under 1949 kommer statsrådet
inte upp till mer än sannolikt 9 500 nya
för nästkommande år. Om man räknar
med i genomsnitt tio års användningstid,
torde enligt den av mig tidigare
åberopade utredningen ungefär 7 000 å
8 000 traktorer nu vara så förslitna, att
de snarast möjligt böra ersättas. Därtill
kommer det nya mekaniseringsbehov,
som ständigt anmäler sig. Detta har ju

123

Torsdagen den 16 december 1918. Nr 40.

Svar på interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

enligt en expertutredning för några år
sedan beräknats till ungefär 4 000 för
varje år. Jag tror för min del, att den
siffran måste höjas nu på grund av den
förkortade arbetstiden. Utredningen
räknar nämligen med de 4 000 såsom
en ersättning endast för minskningen
av arbetskraft inom jordbruket. Man
kommer sålunda upp till en siffra för
den nödvändiga tillförseln, som betydligt
överstiger den, som statsrådet här
anförde såsom den sannolika under
nästkommande år.

Vad sedan beträffar den kalkylerade
produktionsökningen av svenska traktorer
under kommande år ifrån 3 800
detta år till 6 500 under nästa år har
jag ju tidigare sagt, att jag finner den
något optimistisk. Det förefaller mig
också av interpellationssvaret att döma
som om statsrådet själv inte heller är
alldeles övertygad om hållbarheten i
den kalkylen. Jag vill inom parentes
säga, att det är tacknämligt, att den
svenska produktionen i alla fall kan
sikta till en så pass hög siffra, som man
här gjort. Även om emellertid den siffran
måste reduceras avsevärt, kommer
den väl ändå att innebära, att den
svenska traktorproduktionen under
kommande år kommer att dominera den
svenska marknaden. Därmed uppkomma
andra problem.

Den svenska produktionen av traktorer
omfattar dels traktorer på 20
hästkrafter och därunder, dels maskiner
på över 40 hästkrafter. Jag tror, att
i allmänhet betraktas dessa typer dels
som för små dels som för stora. Det
hade därför varit önskvärt, att man snarast
möjligt inom vårt land hade kunnat
igångsätta tillverkning av en traktortyp,
som i storlek ligger emellan de
nuvarande båda typerna. I varje fall vill
jag säga, att det är önskvärt, att man
under nästkommande år ser till att importen
av traktorer blir sammansatt på
sådant sätt, att den kan tillfredsställa
den förefintliga efterfrågan och komplettera
den svenska produktionen. Just

nu föreligger nämligen en ganska stor
efterfrågan på traktorer med maskiner
just i storleken 30—35 hästkrafter. En
stor del av dem som i år ha importerats
äro av den mindre typen och torde
enligt min mening vara för lätta för
svenska förhållanden i allmänhet. Vid
fördelningen av importlicenserna under
kommande år borde man därför från
vederbörande mydigheters sida stå i
något bättre kontakt med statens maskinprovningsanstalt
än vad man hittills
synes ha gjort. Om importen nästa
år skall skäras ned så pass kraftigt som
statsrådet här sade, anser jag, att en
sådan kontakt mellan denna myndighet
och maskinprovningsanstalten är absolut
nödvändig. Om den importlicensbeviljande
myndigheten skulle tillämpa en
generell kvotering på detta års importsiffror,
skulle jag betrakta det som
olyckligt. Jag vill därför direkt fråga
statsrådet, om statsrådet är villig se till
att en sådan kontakt, som jag talat om,
kommer till stånd mellan den importbeviljande
myndigheten och statens
maskinprovningsanstalt.

Vad sedan beträffar importen från
USA och England vill jag endast beklaga,
att vår valutasituation blivit sådan,
att vår import från USA nästa år
hotar att helt strypas. De amerikanska
traktorerna ha sedan gammalt ansetts
vara mycket lämpliga för svenskt jordbruk.
De åtnjuta stort förtroende bland
svenska jordbrukare och äro också
mycket efterfrågade. Det är därför nödvändigt,
att se till att vi inte helt
släppa den importen. Jag hoppas, att
de kompensationsaffärer, som statsrådet
talar om i interpellationssvaret,
komma till stånd, och att vi i varje fall
kunna få in den där nämnda relativt
lilla kvantiteten av 500 amerikanska
traktorer. Sedan vill jag ifrågasätta, om
inte i alla fall den nedskärning av den
engelska importen från årets siffra,
som ligger mellan 5 000 och 6 000, ned
till 3 000 iir vid hårt tilltagen. Det gäller
alltså enligt min mening, atl under kom -

Nr 40.

124

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

mande år försöka få sådana traktortyper,
närmast då från England, som
kunna ersätta de uteblivna amerikanska.
Framför allt får man inte anse, att efterfrågan
blir löst genom att import av ett
visst antal maskiner över huvud taget
äger rum. Man bör inte heller lösa traktorförsörjningen
på det sättet, att man
låter prisbilligheten vid importen vara
det fundamentala och låter lämpligheten
komma i andra hand.

Jag har också litet svårt att godta en
annan uppgift, som lämnats i interpellationssvaret,
nämligen att i jämförelse
med förkrigstiden en relativt god försörjning
av traktorer nu åstadkommits.
Med hänsyn till det väsentligt förändrade
läge beträffande det manuella arbetskraftsproblemet,
som nu förefinnes
gentemot förkrigstidens, blir en sådan
jämförelse egentligen missvisande. Behovet
av tillförsel av traktorer måste
bedömas på grundval av de förhandenvarande
förhållandena och den efterfrågan
som just nu finns. Om det
svenska jordbruket skall kunna uppnå
den produktionsökning av 8''/* %, som
man ju nu räknar med, är en ökad mekanisering
nödvändig. Den minskning
av den manuella arbetskraftstillgången,
som ägt rum, torde komma att fortsätta
i framtiden. Fn ökad mekanisering är
också förutsättningen för att det svenska
jordbruket skall kunna bereda den
däri sysselsatta arbetskraften liknande
förmåner beträffande löner och arbetstidsförhållanden
som därmed konkurrerande
näringsgrenar. Jag menar alltså,
att om dessa förbättringar för denna
arbetskraft skola kunna genomföras och
produktionen samtidigt upprätthållas
eller ökas, så måste förbättringarna
kunna neutraliseras genom ökad rationalisering,
främst då genom mekanisering.
Jag vill emellertid med tillfredsställelse
notera, att statsrådet också är
införstådd med detta.

Chefen för folkhushållningsdepartementet,
statsrådet fru KOCK: Herr tal -

man! Herr Hansson i Skegrie riktade
en särskild fråga till mig, nämligen om
jag vore villig att medverka till bättre
kontakt mellan försörjningsmyndiglieten
på detta område och statens maskinprovningsanstalt
såsom den sakkunniga
myndigheten beträffande jordbruksmaskiner.
Till svar härpå kan jag
lämna den upplysningen, att direktör
Moberg i statens maskinprovningsanstalt
är särskild sakkunnig inom industrikommissionen
beträffande alla frågor,
som röra lantbruksmaskiner, således
även traktorer, och jag tror, att
bättre kontakt kan man inte erhålla
mellan de två myndigheterna.

Jag skall här återge några av direktör
Mobergs uppgifter angående traktorbeståndet
och den önskvärda förnyelsen
av detta. Direktör Moberg beräknar
traktorbeståndet för närvarande till
50 000 traktorer, därav s. k. epa-traktorer
4 000—5 000. Av de återstående
45 000 äro 10 000—15 000 av äldre årgångar
och böra ersättas under tre å fyra
år. Räknar man med normalt ersättningsbehov
beträffande det traktorbestånd
av de 30 000 och behov av nyanskaffning
som återstår, sedan de onormalt
gamla traktorerna frånräknats,
samt lägger därtill den extra ersättning
som är nödvändig beträffande ovannämnda
10 000—15 000 traktorer, kommer
man fram till den siffra på tillhopa
10 000, som jag nämnde i svaret. Det
är möjligt, att den kanske bör höjas något
av den orsak herr Hansson här
nämnde, arbetstidsförkortningen. Jag
känner inte till, huruvida direktör Moberg
även räknat med arbetstidsförkortningen
eller endast kalkylerat med
avgången av arbetskraft från jordbruket.
Den siffra för tillförseln av traktorer
under 1949, 9 500, som jag angivit
i svaret, var redan nedskuren med hänsyn
till den osäkerhet, som föreligger
beträffande materialförsörjningen till
den svenska produktionen.

I fråga om importen kan jag upplysa,
att enligt uppgifter, som kommit mig

Torsdagen den 16 december 1948. Nr 40. 125

Svar på interpellation ang. jordbrukets traktorförsörjning.

till handa i dag, kunna vi antagligen
räkna med en större import av traktorer
från England än de 3 000, som jag
försiktigtvis kalkylerade med i mitt svar.
Jag kan inte nämna den definitiva siffran
ännu, eftersom vi inte fått uppgifter
från handelsavtalsförhandlingarna i
London. Jag tror, att om man tar hänsyn
till den eventuella ökningen av importen,
behöver man inte komma under
den siffra av 9 500, som jag här angivit
och som ju ganska nära ansluter sig
till siffran 10 000.

Jag är fullkomligt ense med interpellanten
om betydelsen av en ökad traktorförsörjning
för det svenska jordbruket
med hänsyn till avgången av arbetskraft
och önskvärdheten av en rationalisering
för att höja det svenska jordbrukets
avkastning. Jag tror inte det
råder några olika meningar om den
saken, och att det därför är av vikt, att
man ser till att man får in traktorer
och kan få till stånd en svensk produktion,
som något så när fyller de anspråk,
som kunna ställas från jordbrukets
sida. Med hänsyn till nu rådande
förhållanden tror jag emellertid inte,
att man kan betrakta detta resultat —
om vi komma fram till en siffra, som
ligger omkring 9 500 — som otillfredsställande.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag skulle endast i korthet vilja
säga till statsrådet, att det är gott och
väl, att det finns kontakt mellan importmyndigheterna
eller de liccnsbeviljande
myndigheterna och statens maskinprovningsanstalt.
Jag vill bara därtill uttala
den förhoppningen, att de råd, som ges
från maskinprovningsanstalten också
komma att följas av de licensbeviljande
myndigheterna. Det är nämligen
det väsentliga, skulle jag tro.

Herr FALK: Herr talman! Herr Hansson
fällde under debatten här ett yttrande,
som jag fann något förvånande.

Han sade helt kategoriskt, att de från
England importerade traktortyperna
äro för små för svenska förhållanden,
och han önskade import av amerikanska
traktorer med litet större effekt,
nämligen på 30—35 hästkrafter. Jag har
svårt att förstå detta uttalande, ty de
stora traktortyperna på 35—40 hästkrafter
äro lämpliga endast för en del
av det svenska jordbruket, nämligen de
större brukningsdelarna, men torde inte
alls vara lämpliga för den övervägande
delen av det svenska jordbruket, småbruk
och bondejordbruk. Från England
importeras ju traktorer på 25—28 hästkrafter.
För den övervägande delen av
det svenska jordbruket — jag undantar
det lilla antal brukningsdelar, som
omfattar mer än 100 tunnland — torde
dessa engelska traktorer vara fullt tillfredsställande
och lämpligare än de
större traktortyperna. Jag har velat säga
detta som en protest mot resonemanget,
att vi här i Sverige till övervägande del
skola upprusta endast de stora traktorer,
som kunna hjälpa det stora jordbruket.
I våra dagar skola ju traktorer
användas inte bara för plöjning och
harvning. De kunna ju vara ekonomiskt
lämpliga också för andra ändamål, och
därvidlag äro de mindre traktorerna att
föredraga. Det stora jordbruket hade ju
sitt traktorbehov tillfredsställt till hundra
procent redan 1944, och det behov
som föreligger i fråga om nyanskaffning
av traktorer gäller nästan uteslutande
det mindre jordbruket. Vi gjorde förra
året inom hushållningssällskapet i Östergötland
en undersökning av antalet
traktorer, och den gav vid handen, att
det fanns en och en halv traktor på 100
hektar, alltså på 200 tunnland. Om dessa
traktorer voro jämnt fördelade och kunde
nyttjas i praktiken, skulle behovet av
traktorer i hela Östergötland därmed
vara täckt, och likadant torde det ligga
till i andra delar av landet. Det är de
större jordbruken som ha traktorer och
de mindre som sakna sådana. För att
fylla det behov som föreligger äro fram -

126 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

för allt de mindre engelska traktorerna
lampliga.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Herr Falk satte mitt uttalande i
viss mån inte i det rätta sammanhanget.
Jag sade nämligen, att den svenska produktionen
synes under kommande år
komma att dominera den svenska marknaden,
och den svenska produktionen
omfattar väsentligast — jag kan säga
helt — dels en liten typ på endast 20
hästkrafter och därunder, dels en större
typ. Vid sådant förhållande menar jag,
att den import, som skall komplettera den
svenska produktionen, bör omfatta en
mellanstorlek, så länge inte den svenska
produktionen själv lagt upp en tillverkning
just av denna mellanstorlek. Jag
nämnde, att importen från England till
betydande del omfattat dessa små typer,
och framhöll som min mening, att det
inte vore lyckligt, om man skulle låta
dessa små traktorer i fortsättningen importeras
utifrån i samma utsträckning
som hittills, enär den svenska produktionen
tydligen kommer att förse oss
med ganska många traktorer av den
mindre storleksordningen.

Herr FALK: Herr talman! Beträffande
den svenska produktionen är det ju allmänt
känt, att Volvo lägger upp en serie
traktorer på 30—35 hästkrafter.

Herr HANSSON i Skegrie: Herr talman!
Jag ber att få säga till herr Falk,
att jag också hört detta, men jag har
även hört, att denna produktion från
Volvo inte får någon betydelse för
svensk traktorförsörjning under de närmaste
åren.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. redogörelse

för regeringens stabiliseringspolitik.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll på begäran ordet och

anförde: Herr talman! Ledamoten av
andra kammaren herr Ohlin har med
kammarens tillstånd frågat mig: Är ers
excellens villig att inför riksdagen under
innevarande höstsession lämna en
redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik
sådan den närmare utformats
den senaste månaden i samband
med de förhandlingar som förts eller
föras med olika fackliga sammanslutningar
eller näringsorganisationer?

De i interpellationerna upptagna
spörsmålen beröra centrala delar av vår
ekonomiska politik. En utförlig redogörelse
för regeringens bedömning av vårt
ekonomiska läge och det material, som
ligger som bakgrund till denna bedömning,
kommer som vanligt att föreläggas
riksdagen i anslutning till statsverkspropositionen.
Under sådana förhållanden
kunde det måhända synas
lämpligt att uppskjuta diskussionen om
de ekonomiska frågorna till den remissdebatt,
som äger rum inom några veckor.
Jag har emellertid i likhet med interpellanten
ansett det vara av värde,
alt riksdagen erhåller tillfälle att kontinuerligt
följa den praktiska utformningen
av regeringens ekonomiska politik.
Mitt interpellationssvar blir under sådana
förhållanden närmast en fortsättning
av den redogörelse för regeringens
ekonomiska politik, som lämnades
inför riksdagen den 3 november.

I den programförklaring, som avgavs
den 3 november, underströks i första
rummet nödvändigheten av att skapa
jämvikt mellan export och import.

Senaste siffror rörande utrikeshandeln
synas tyda på att vi äro på väg
mot en sådan balans. För oktober månad
uppkom sålunda för första gången
på lång tid ett mindre exportöverskott.
De definitiva siffrorna för november
månad föreligga ännu inte, men jag har
i dag på morgonen fått de preliminära
siffrorna — jag betonar preliminära. Vi
skulle nu ha ett exportöverskott på omkring
40 miljoner kronor. Från detta exportöverskott
får dragas tobaksimpor -

Torsdagen den IG december 1948.

Nr 40.

127

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

ten, som inte är medräknad. Hur stor
den är kunna vi inte säga, men den var
i oktober 5 miljoner, och även om vi
skulle räkna något högre skulle vi kunna
redovisa ett exportöverskott för november
på 30 å 35 miljoner kronor. Det
kanske också kan intressera kammarens
ledamöter att få en annan siffra, som
generaltullstyrelsen lämnat i dag. Den
samlade exporten under årets 11 första
månader bär för 1948 överstigit exporten
för 1947 med inte mindre än 666
miljoner kronor. Samtidigt har importen
minskat med 332 miljoner kronor.
Vidare veta ju kammarens ledamöter,
att riksbanken under de senaste månaderna
fått mottaga vissa tillskott till sin
valutareserv. Detta sammanhänger dock
— frånsett säsongmässiga eller tillfälliga
omständigheter — främst med att
den planerade importnedskärningen nu
börjat slå igenom. Det är en balans som
uppnåtts på en låg importnivå.

Detsamma måste även sägas om utsikterna
på detta område för nästa år, vilket
satt sin prägel på den av Kungl.
Maj :t den 3 december fastställda importplanen
för 1949, varom en kommuniké
utfärdats. Med hänsyn till det vikande
marknadsläget för vissa viktiga
svenska exportvaror har man där icke
vågat räkna med högre exportvärde för
1949 än för 1948 eller 3,7—3,8 miljarder
kronor, oaktat en viss ökning av exportens
kvantitet kunnat förutses. Tillsammans
med inkomsterna av handelsflottan,
ianspråktagande av vissa tillgångar
samt Marshallkrediter har man
sålunda fått en ram för den totala importen
om närmare 4 200 miljoner kronor.
Nedskärningar ha till följd härav
fått vidtagas beträffande de allra flesta
varugrupperna. Försörjningen med
bränslen och råvaror har emellertid erhållit
företräde framför andra importbehov.
.Särskilt beträffande importen
från Nordamerika måste största rcstriktivitet
iakttagas, trots att man räknat
med fortsatta Marshallkrediter. Importplanen
förutsätter även ett utnyttjande

av de numera frigjorda pundtillgångarna.

Importplanen är på detta stadium närmast
ett arbetsprogram för Sveriges
handelspolitik. Det faktiska handelsutbytet
regleras som bekant i stor utsträckning
av bilaterala avtal. Våra möjligheter
att realisera de svenska önskemålen
beträffande handelns omfattning
och sammansättning bestämmes därför
i främsta rummet av utgången av en serie
pågående eller förestående förhandlingar
om handelsavtal. I det sammanhanget
vill jag nämna, att en uppgörelse
med vår för närvarande viktigaste
handelspartner, nämligen Storbritannien,
nu synes omedelbart förestående
och torde komma att ske på villkor, som
icke äro oförenliga med våra planer.

I regeringens programförklaring underströks
vidare nödvändigheten av en
ökning av produktionen och av exporten
samt uttrycktes förhoppningar om
ett samarbete med olika grupper inom
produktionen. Dessa frågor ha varit föremål
för fortsatta beredningar. Åt exportproblemen
har handelsdepartementet
under hösten ägnat särskilt intresse.
På ett par punkter bär i anslutning härtill
särskilda utredningsuppdrag lämnats;
detta gäller dels den viktiga frågan
om en effektivisering av det handelspolitiska
utrednings- och förhandlingsarbetet,
dels turismens bidrag till
vår betalningsbalans. Frågorna ha även
tagits upp vid regeringens överläggningar
med landsorganisationen, med
TCO och med representanter för olika
näringsorganisationer. Vid de senaste
överläggningarna, som liöllos i måndags,
framlades förslag från regeringens
sida om tillsättande av ett organ för
diskussion om möjligheterna all öka
produktionen och exporten. I detta organ
skulle ingå representanter för statsmakterna,
industrien och arbetsmarknadens
parter. Ett sådant organ skulle
bland annat genom möjligheten att med
sig kunna adjungera representanter för
än det ena och än det andra verksam -

128 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

hetsområdet bli av särskilt värde, när
det gäller att framkomma med initiativ
och uppslag. Givetvis ha näringsorganisationerna
ännu icke hunnit besvara
vår inbjudan, men jag vill redan nu uttrycka
min tillfredsställelse över den
beredvillighet till samverkan om olika
konkreta arbetsuppgifter, som under
höstens kontakter visats från näringsorganisationernas
sida, oavsett de divergenser
i uppfattningen om de allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska
politiken som föreligga. Som framgått
av de hittills förda överläggningarna föreligga
på produktionsfrämjandets område
åtskilliga frågor, som närmast böra
bli föremål för behandling vid en direkt
kontakt mellan arbetsmarknadens parter.
Jag hyser förhoppningar om ett gott
resultat av sådana direkta förhandlingar,
som utan tvivel komma till stånd.

Produktionskampanjen och övriga ansträngningar
måste bygga på medverkan
från alla grupper inom vårt ekonomiska
liv och skulle väsentligt underlättas
om kännedomen om vårt ekonomiska
läge och motiven för de åtgärder, som
detta påkallar, trängde ut till så många
som möjligt. Vid den senaste överläggningen
i måndags med representanter
för näringsorganisationerna framlades
därför förslag från regeringens sida om
jämväl ett annat organ, främst avsett för
en sådan upplysningsverksamhet, för
vilken intresse redan tidigare yppats
från näringsorganisationernas sida.

I regeringsprogrammet påpekades vidare
nödvändigheten att hålla investeringsvolymen
innanför sparandets ram.
Detta har framtvingat försök att åstadkomma
en begränsning av investeringsverksamheten
jämfört med 1948 dels genom
byggnadsregleringen, dels genom
kreditrestriktioner.

För den byggnadsreglerade verksamheten
har numera uppgjorts en investeringsbudget
för 1949. Den för 1949 utarbetade
realbudgeten för byggnads- och
anläggningverksamhet inom ramen för
särskilda tillstånd slutar på en summa

av 1 920 milj. kr. mot ca 2 080 milj. kr.
för motsvarande byggnadsverksamhet
1948, innebärande en begränsning i förhållande
till sistnämnda år med omkring
8 %. Tillståndsgivningen kan, sedan
tidigare förefintliga reserver av
outnyttjade tillstånd numera till betydande
del avarbetats, hållas mera i nivå
med den löpande byggnadsverksamheten.
Den för 1949 upprättade tillståndsbudgeten
uppgår sålunda till 1 840 milj.
kr. mot 1 540 milj. kr. 1948 (inkl. s. k.
tremannatillstånd).

Av realbudgeten för 1949 faller 990
milj. kr. på nybyggnad av bostäder
mot 1 040 milj. kr. 1948, d. v. s. en
minskning med 50 milj. kr. Emedan
eftersläpningen i färdigställandet av
bostäder numera i stort sett arbetats
av, beräknas antalet färdigställda lägenheter
1949 icke komma att uppgå till
mer än 43 000 i hela landet mot ca
55 000 1948. I övrigt faller minskningen
från 1948 till 1949 på industribyggnader,
handel och samfärdsel. Även
myndigheternas investeringsverksamhet,
sjuk- och hälsovården samt vägväsendet
få vidkännas nedskärningar.

Det är nödvändigt att få en föreställning
om utrymmet för kapitalinvesteringar
också på de områden, där direkt
påverkan genom byggnadstillstånden
inte är möjlig. Regeringen har i detta
syfte inlett överläggningar med de olika
slagen av kreditinrättningar, alltså
hypoteksanstalter, banker och försäkringsbolag.
Målet är att komma fram
till en samordning, som håller kreditgivningen
inom ramen för det sparande
som kan påräknas. Tendensen att
låta kreditgivningen bli för stor får anses
alltjämt föreligga och någon form
av urval och begränsning är sålunda
erforderlig. Åtgärder med stöd av lagstiftning
synas knappast vara oundgängliga,
då de böra kunna ersättas av
frivilliga överenskommelser.

Beträffande resultatet av regeringens
strävanden på det statsfinansiella området
får jag för dagen nöja mig med

Torsdagen den 10 december 1948.

Nr 40.

129

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

att hänvisa till statsverkspropositionen.
Riktlinjen för höstens budgetbehandling
inom departementen har varit att
i största möjliga utsträckning begränsa
anspråken på utgiftsökningar och att
åstadkomma största möjliga budgetöverskott.
I det aktuella läget synas
möjligheter till skattesänkningar inte
finnas.

Kommunernas utgifter ha under de
senaste åren visat en stark ökning.
Även för nästa år synas kommunerna
ha planerat betydande ökningar av investeringar
och andra utgifter. Tendenserna
till sådana utgiftsökningar
stimuleras måhända av att kommunerna
komma att erhålla en betydande andel
av restskatteintäkterna. Jag vill begagna
detta tillfälle att rikta en vädjan
till kommunerna att iakttaga största
möjliga återhållsamhet i sin utgiftspolitik,
att uppskjuta planerade investeringar
och att fondera aktuella budgetöverskott,
för att därigenom bidraga
till stabiliseringspolitiken. En sådan
återhållsamhet kommer att befordras
av att bvggnadstillståndsgivningen även
för kommunala företag inom investeringsbudgetens
ram begränsas.

Regeringens program innefattade en
stabilisering av priser och inkomster.
Prisstabiliseringen har hittills delvis
åstadkommits genom de provisoriska
direktiv som i somras (21 juli) utfärdats
för priskontrollen. Med stöd av
dessa har det varit möjligt för priskontrollnämnden
att avslå en rad prishöjningskrav
inom viktiga konsumtionsområden,
exempelvis i fråga om läder,
skodon, yllevävnader, bomullsvävnadcr,
konfektion, maltdrycker, bröd in. in.
Om under höstens lopp prishöjningar
på dessa områden hade genomförts,
skulle de enligt min mening ha äventyrat
de pågående strävandena till inkomststabiliscring.
Genom utfärdandet
av de provisoriska skärpta direktiven
för priskontrollen ha således förutsättningarna
för uppnåendet av ekonomisk
stabilitet väsentligt ökats. Den

9 — Anilra kammarens protokoll 1948.

uppnådda inkomststabiliseringen utgör
å sin sida en avgörande förutsättning
för att prisnivån i fortsättningen skall
kunna hållas stabil.

De nu tillämpade direktiven ha från
början betecknats som provisoriska.
Överläggningar ha ägt rum mellan representanter
för regeringen, priskontrollnämnden
samt handelns, industriens
och hantverkets organisationer,
där man dryftat de fortsatta riktlinjerna
för priskontrollen. Regeringen har
nu tillsatt en förhandlingsdelegation,
bestående av representanter för industrien,
handeln, hantverket, löntagarna
och priskontrollnämnden under ledning
av en opartisk ordförande, för att
närmare pröva frågan om de definitiva
grunderna för den prisreglerande verksamheten.
Utgångspunkten måste därvid
vara att stabilitet i prisnivån skall
upprätthållas. Uppgiften är att undersöka
hur den angivna målsättningen
skall kunna förenas med önskemålet att
säkerställa angelägen produktion.

Beträffande inkomststabiliseringen
räcker det väl slutligen att hänvisa till
den för alla här kända anslutning, som
deklarerats från såväl landsorganisationen
som TCO. Regeringens linje har
därmed erhållit ett stöd, varöver vi ha
anledning att känna tillfredsställelse.
Härigenom har en utgångspunkt skapats
för regeringens fortsatta överläggningar
om anslutning till inkomststabiliseringen
från andra inkomstagargruppers
sida.

Vidare yttrade:

Herr OHLIN: Herr talman! Jag ber
att få tacka lians excellens statsministern
för svaret, som jag skall tillåta mig
att på vissa punkter kommentera. Innan
jag gör det ber jag emellertid åt!
få förutskicka några mycket korta
principiella observationer, som kunna
vara lämpliga som bakgrund till en sak
som mycket ofta debatterats bär i riksdagen.

Xr U).

130 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

Vad beror det egentligen på att vi ha
vad vi kunna kalla »överkonjunktur»,
som ger upphov till flertalet av de ekonomiska
spörsmål, som vålla bekymmer
och oro? Jo, det beror naturligtvis i
sista hand därpå, att den samlade efterfrågan
på varor är större än det
samlade produktionsresultatet. Därför
räcka varorna icke till, och då får man
det bristfenomen, som vi så väl känna
till. Men hur kan den samlade efterfrågan
bli större än det samlade produktionsresultatet?
Jo, om man på både
inkomstsidan och produktionssidan
drar ifrån det som går till konsumtion,
kommer den bristande balansen mellan
efterfrågan och tillgång att i stället
ta sig det uttrycket, att investeringarna
i produktiva anläggningar och varulager
av alla slag under vissa perioder
äro större än det människorna samtidigt
vilja spara av sin inkomst. Då blir
den samlade efterfrågan för stor. Därför
blir detta samhällsekonomiska balansproblem,
varom så ofta talas, ingenting
annat än ett försök att hålla investeringsverksamhetens
volym inom ramen
för det tillgängliga sparandet, vilket
från vårt håll sedan två å tre år
ständigt och jämt upprepats med en
formulering, som man med glädje återfinner
inte minst i statsministerns förklaring
i dag. I det läge, som då uppkommer,
blir det stora vinster inom näringslivet.
Det blir en tendens till stora
investeringar i näringslivet, och det
hlir en stor efterfrågan på arbetskraft.
En tendens till lönestegring framträder
även utanför kollektivavtalets ram. Vi få
eu tendens till prisstegringar och stor
efterfrågan på utländska varor samt på
svenska exportvaror på hemmamarknaden.
Därmed följer liten export och ett
väsentligt importöverskott. Till sist infinna
sig en hel del ineffektivitetsverkningar,
t. ex. därigenom att man i produktionen
får vänta på råvaror och
halvfabrikat, vilket sänker produktiviteten.
Å andra sidan är det naturligt
att en mycket hög sysselsättning i och

för sig är en fördel, som emellertid,
jämfört med en normal sysselsättning,
ur produktionssynpunkt inte kan uppväga
de negativa faktorerna. Ja, det är
väl ungefär ett sådant tillstånd vi haft
här i Sverige under de senaste åren.

Vi ha i riksdagen vid en rad tillfällen
frågat regeringen: Vad tänker regeringen
göra för att åstadkomma en sådan
samhällelig ekonomisk balans?
Kan regeringen redovisa tillräckliga åtgärder
så att man får överensstämmelse
mellan investeringsverksamhet och
sparande? Senast i debatten den 2 och
3 juli ställdes dessa spörsmål flera
gånger från oppositionens sida, detta
eftersom regeringen då presenterade
ett statistiskt material, som var mera
fullständigt än det som föreligger i dag
och som visade, att det inte förelåg balans
i samhällsekonomien. Men på den
frågan fingo vi då inte något svar. Jag
undrar nu om kanske delvis förklaringen
till de förhoppningar, vilkas grund
inte närmare redovisades den gången,
var regeringens vetskap om att det
skulle bli stora restskatter, som under
1949 skulle komma att dra in en del
köpkraft. Tv det är klart att detta kan
bli en faktor av betydelse.

Först under 1948 har, kan man säga,
regeringen med allvar gått in för en
anpassning av investeringarna inom
den tillgängliga ramen. Jag tror att
man med en viss tillfredsställelse måste
konstatera, att verkningarna därav redan
börjat visa sig, även om det i och
för sig är mycket beklagligt, att vi inte
ha sparande tillräckligt att bygga både
bostäder, sjukhus och skolor och allt
sådant. Det är sannolikt att det fortfarande
investeras mera i näringslivet
än folk vill spara. Men det är min tro
att en viss ytterligare begränsning av
investeringsverksamheten, om inte något
oförutsett inträffar, bör göra det
möjligt att få bort de senaste årens
överkonjunktur. Om detta skulle visa
sig vara fallet blir det en bekräftelse på
riktigheten i den åskådning, som oppo -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

131

Svar pa interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

sitionen under de senaste åren förfäktat.

Nu sade statsministern, att den
byggnads- och anläggningsverksamhet,
som är under direkt kontroll, nästa år
skall minskas med 8 procent. Hur investeringsverksamheten
i övrigt kommer
att utvecklas, därom få vi tills vidare
ingen upplysning; jag hoppas den
kommer i statsverkspropositionen. Intrycket
av statsministerns förklaring är
väl närmast den, att regeringen i främsta
rummet litar till importminskning
och importvägran även som medel att
begränsa investeringarna. Det tycks
vara så att investeringar i transportmedel,
maskiner och dylikt tack vare
importvägran väntas komma att nedgå
med ett relativt mycket stort belopp.
Huruvida summan av byggnadsverksamhetens
beskärning och dessa för
utomstående tills vidare okända reduktioner
i investeringarna på andra
punkter tillsammans komma att leda
till tillräcklig investeringsbegränsning,
så att investeringen håller sig inom
sparandets ram, därom kan naturligtvis
en utomstående inte uttala någon
mening. Tills vidare får man på denna
avgörande punkt i regeringens program
sluta med ett frågetecken, ett frågetecken
av samma art, som man slutat med
under så många föregående debatter,
dock med den skillnaden att det förefaller,
om man nu får döma efter den
allmänna tendensen i statsministerns
förklaring, finnas utsikt till ett positivt
resultat.

Naturligtvis är det inte likgiltigt, om
man i samhällsekonomien skapar balans
ett par år förr eller senare. Det är
mycket lättare att stämma i bäcken än
i ån, och det kommer att bli en hel del
svårigheter av betydelse för de närmaste
årens politik därför att regeringen
dröjt så länge med denna politik.
Eftersom vår debatt nu närmast måste
gälla vad som kan och bör göras i nuvarande
läge och den närmaste framtiden,
skall jag som bakgrund för en

sådan diskussion bara i förbigående
konstatera, att dröjsmålet med den samhällsekonomiska
balansens återställande,
d. v. s. senaste årens överkonjunktur,
medverkat till följande mycket allvarliga
verkningar, nämligen för det
första, att importöverskottet blev så
stort som det blivit och att valuta- och
guldreserverna sjunkit ned till vad man
tydligen på flera håll betraktar som ett
minimum — jag återkommer till den
saken. Det anses nödvändigt att skära
ned importen inte blott av maskiner
utan även av råvaror och till och med
i vissa fall reservdelar så hårt som nu
sker, och detta vållar stora hinder för
en produktionsökning inom olika industrigrenar
och naturligtvis även i
vårt lands jordbruk och handel stora
hekymmer. — För det andra har överkonjunkturen
dessa två år vållat en
prisstegring, som tyvärr i någon mån
minskat spararnas tilltro till penningvärdet
och därigenom gjort det svårare
att få till stånd den önskade ökningen
av sparverksamheten. — För det tredje
har man fått en snedvridning av näringslivet,
som det väl blir svårt att
rätta till och som också försvårar den
önskvärda ökningen av produktionen.
— För det fjärde har man inför den
bristande balansen sett sig tvungen att
tillgripa regleringsåtgärder, längre gående
än som annars skulle varit erforderliga.
— Till sist vill jag konstatera,
att verkan av att man förmodligen nu
har mindre sparande än som annars
skulle ha blivit fallet är den, att den
samlade investeringen i byggnader och
produktiva anläggningar måste skäras
ned hårdare än som annars varit nödvändigt.
En försiktigare ekonomisk politik
under åren 1946—1948 skulle ha
gjort det möjligt att under de närmaste
åren i hastigare takt utbygga näringslivet
och bygga än som nu enligt min
tro skall bli möjligt.

•lag nämnde, att eu överkonjunktur
medverkat till varubrist, att man för
produktionssänkande verkningar och

132

N r 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

att ransoneringar och regleringar måste
användas i större utsträckning än som
eljest behövts. Låt mig ta ett exempel.
Om vi haft större valutareserv, hade
möjligheten att importera den marginalkvantitet
av bensin, varom så mycket
ordades i kammaren i går, varit
väsentligt gynnsammare än den är f. n.
Man skulle, om balansen återställts och
vi haft större reserver, kunnat klara
sig med mindre regleringsekonomi. Jag
tror inte att man inom regeringen sett
denna regleringsekonomi såsom en så
avskräckande sak, som man gjort på
andra håll i samhället, och att detta
är en förklaring till, att man i regeringen
endast dröjande kommit fram
till en anpassning inom resursernas
ram, vilket man på andra håll tidigare
mycket bestämt förordat. Med en annan
syn på detta spörsmål och det olämpliga
i att samhället regleras mer eller
mindre i detalj skulle regeringen nog
tidigare kommit till ungefär samma resultat
och slutsats, som jag hoppas att
den nått i dag.

Om jag övergår till den andra sidan
av regeringens politik, nämligen budgetöverskottet,
som innebär en ökning
av sparandet, ett slags tvångssparande
om man så vill kalla det, vill jag erinra
därom, att i det avseendet inte
skett någon förbättring i läget under de
senaste två å tre åren utan tvärtom en
försämring. Man kan inte lita till denna
faktor, ifall man hoppas på att problemet
skall låta sig bemästras. Får jag
erinra om att under budgetåret
1946/1947 var det redovisade budgetöverskottet
ungefär 450 miljoner kronor.
Men under denna period hade vi,
som alla veta, ett dolt överskott på
cirka 350 miljoner, eftersom ju två månaders
skatteinbetalningar inte redovisades
till statskassan förrän i juli
1947, alltså följande budgetår. Ur köpkraftssynpunkt,
som vi här äro intresserade
av, var budgetöverskottet 1946/47
inte mindre än ungefär 800 miljoner
kronor, men under budgetåret 1947/48

endast 467 miljoner kronor. För 1948/49
vet man icke hur stort det blir, men
det uppskattas till ett belopp av storleksordningen
300—400 miljoner kronor.
Här har alltså skett en reduktion
av det överskott, som i dag verkar indragande
på köpkraften, till ungefär
hälften mot tidigare. Jag riktar ingen
kritik på den punkten utan bara konstaterar
helt nyktert, att man icke här
fått någon faktor som bidrager till
bättre balans.

Jag vill också konstatera, att beskattningen
1946/47 hade en något annan
karaktär än den nuvarande; den gick
icke i lika hög grad som den nuvarande
beskattningen ut över det enskilda
sparandet inom vissa samhällsgrupper
av betydelse ur den synpunkten. .lag
tror därför, att man vid varje diskussion
av sparandet i dag — även efter
att ha granskat budgetöverskottets storlek
och icke minst därefter — måste
konstatera, att det är ytterst angeläget
att regeringen verkligen på allvar undersöker
möjligheterna att stimulera det
enskilda sparandet genom att beakta
spararnas intressen och spararnas psykologiska
reaktioner vid utformningen
av de skattepolitiska åtgärderna.

Det finnes ett kommittébetänkande
med förslag rörande skattelättnader för
sparare. Även om dessa förslag icke äro
av den art, att de anses kunna förverkligas
utan förändringar, tillåter jag
mig fråga, huruvida man inom regeringen,
närmast finansdepartementet,
för närvarande ägnar dessa förslag någon
uppmärksamhet eller om man av
någon anledning lagt dem i papperskorgen.
Enligt min mening förtjäna de
ett bättre öde. De förtjäna att ägnas
sådan uppmärksamhet att man kan
komma fram till positivt resultat.

En tredje sida av regeringspolitiken
gäller den s. k. inkomststabiliseringen.
Jag skall avstå från alla tillbakablickar
på denna frågas behandling. .lag nöjer
mig med att konstatera, att det är en
i vissa avseenden förtjänstfull insats

Torsdagen den 1(> december 19-18.

Nr 40.

133

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

som här har utförts av regeringen, när
den så energiskt har drivit denna synpunkt
de senaste månaderna. Det måste
ju vara ganska svårt i ett arbetsmarknadsläge
av nuvarande slag att vinna
förståelse för densamma. Men framför
allt måste man understryka, att det vittnar
högt om de fackliga organisationernas
ansvarskänsla, att de ha intagit
en positiv hållning till regeringens
vädjan.

Den fråga som nu intresserar kammaren
är väl emellertid icke denna allmänt
och ofta framhållna utan den, vilka
åtaganden regeringen själv har gjort
vid dessa förhandlingar. Min interpellation,
herr statsminister, var ju direkt
formulerad för att skapa största möjliga
sannolikhet för en upplysning på denna
punkt. Men jag konstaterar, att statsministern
i sitt interpellationssvar mycket
omsorgsfullt undvek att lämna några
närmare upplysningar på denna
punkt. Han sade, att man skall ju sträva
efter prisstabilitet, men vad de orden
inneburo fingo vi ingen närmare
upplysning om.

.lag har redan förut i kammaren hänvisat
till överenskommelsen med statstjänstemännen,
som tydligen innebär,
att en viss levnadskostnadsstegring på
mindre än två procent skulle medföra
betydande lönejusteringar för denna
grupp. Jag tillåter mig mera speciellt
fråga: Är det på det sättet, att man
vid förhandlingarna med Landsorganisationens
representanter t. ex. ställt
i utsikt, att levnadskostnadsindex under
inga omständigheter skulle komma att
stiga? Eller har man sagt, att det icke
skall få stiga mer än visst procenttal?
Det är ju en omständighet av ganska
stor betydelse.

Jag vet icke om det socialdemokratiska
partiet, som förr i tiden brukade
tala så mycket emot den hemliga diplomatien
i utrikespolitiken, infört hemlig
diplomati i fråga om arbetsmarknadens
område. Jag kan icke tänka mig detta.
Men i så fall vore det av intresse för

kammaren att få mera besked, vad slags
åtaganden regeringen här har gjort.

Det är ju möjligt, att statsministern
kan svara, att han icke gjort andra åtaganden
än som ligga i hans härvarande
formulering. Då kan jag säga, att de
upplysningar, som cirkulera inom näringslivet,
antyda, att det föreligger en
hårdare bindning från regeringens sida.
1 så fall är det ur demokratisk synpunkt
en viktig angelägenhet att få
detta fullt klarlagt inför offentligheten.

Man kan naturligtvis, såsom här tidigare
skett, betona att det ur allmän
synpunkt är angeläget, att regeringen
ej berövar sig sin handlingsfrihet i den
ekonomiska politiken i övrigt mer än
nödvändigt. Det finns risk för en svag
skörd nästa år. Hur staten skall handla
i detta fall är en omständighet som man
ej kan underlåta att beakta i dag, även
om man hoppas på en god skörd. Det
finnes risk för prisstegring i utlandet.
Hur tänker regeringen förfara i så fall?
Det lönar sig inte mycket att göra upp
en plan, där man bara antar, att allt
skall bli så gynnsamt i framtiden, och
icke i minsta mån är beredd på sådana
ogynnsamma faktorer. Därför utgår jag
ifrån såsom självklart, att regeringen
verkligen diskuterat risken för dessa
ogynnsamma händelser och diskuterat
sitt handlingssätt ifall de skulle inträffa.

•lag skall icke säga något mera på
denna punkt, blott upprepa, att frän
den synpunkt jag företräder skulle en
politik med återgång till mycket stora
subventioner, som till väsentlig del
gjorde slut på budgetöverskottet, vara
en mycket olycklig utveckling.

Beträffande prisutvecklingen skall
jag bara nämna i förbigående, att det
naturligtvis är av betydelse att priskontrollen
kan skötas efter sådana
linjer som ur produktivitetssynpunkt
äro försvarliga, samtidigt som priskontrollen
företräder konsumenternas berättigade
intressen. Jag hoppas att när
man nu skall taga upp förhandlingar

134

Kr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

med näringslivet om de provisoriska
priskontrolldirektivens ersättande med
andra, regeringen då i någon mån har
fria händer och möjlighet att träffa en
uppgörelse, som beaktar produktivitetssynpunkten,
vilket sannerligen är ett
samhällsintresse för alla grupper.

Vad angår den fjärde punkten i programmet,
nämligen produktionsökningen,
så brukar ju den punkten sedan
gammalt finnas i alla program i alla
sammanhang. Det är bara det att det
är mycket lättare att säga tulipanaros
än att åstadkomma resultatet. För min
del tror jag, att redan en dämpning av
överkonjunkturen kommer att få goda
verkningar ur produktivitetssynpunkt
även därigenom, att man småningom
kan få mindre regleringar och ingripanden,
som verka tyngande. Jag tror
alltså, att samhällsekonomisk balans är
ett av de viktigaste medlen att befrämja
produktionen. Men om man frågar efter
vad regeringen har för program i fråga
om åtgärder som mera direkt taga sikte
på produktionsökning, kunna vi väl
säga, att det är svaret på den frågan
som man bland annat har avvaktat med
spänning inför dagens debatt. Vad är
det vi fått för svar? Jo, vi ha fått det
svaret, att regeringen för att öka produktionen
och exporten har för avsikt
att tillsätta fyra nya kommittéer. Fyra
nya kommittéer och upplysningsorgan!
Detta svar måste alltså innebära, att
regeringen icke har kunnat komma med
några konkreta åtgärder på detta område.
Ifall det är så, att man har anledning
att tro att nya kommittéer här
kunna åstadkomma något väsentligt, då
frågar man sig, varför dessa kommittéer
icke ha blivit tillsatta för ett år
sedan. Var icke tiden mogen för en
sådan djärv handling från regeringens
sida redan för ett år sedan? Då kunde
man kanske ha haft resultat långt tidigare.

Naturligtvis är det en stor svårighet
för produktionen att vi ha denna
knapphet på råvaror som jag nyss be -

rörde. Denna knapphet är ett av de
mest uppenbara exemplen på vad vi
förlorat under senare år. Ett land liksom
ett företag måste ha rörelsekapital
att investera i råvaror och halvfabrikat;
det säljer sedan sin produktion
och investerar åter i råvaror etc. Det
är sorgligt för ett företag som måste
säga: Tyvärr ha vi nu så litet rörelsekapital,
att det håller nere vår produktion;
vi ha byggt upp pengarna.
Det är intet gott svar, utan det vittnar
om en allvarlig misshushållning, ifall
man måste svara på detta sätt.

Såvitt jag kan se är det ur både produktions-
och exportsynpunkt ett av
de allvarligaste spörsmålen detta: Vi
måste med all makt sträva efter att
kunna köpa de råvaror i utlandet, som
äro nödvändiga för produktionens
uppehållande. Jag frågar mig då verkligen:
Är guld- och valutareserven nu
nere i absolut minimum, så att man
icke vågar sätta in ytterligare något
belopp såsom rörelsekapital på detta
sätt? — ingalunda för att slösa bort
det på importöverskott, så att det sedan
är borta; det vill jag bestämt varna
för. Men är det inte möjligt att använda
ytterligare någon del av guldoch
valutareserven som rörelsekapital
för att inköpa sådana utländska råvaror,
som om sex—åtta månader
kunna exporteras för fem- till tiodubbla
värdet? Det finnes ju åtskilliga
exempel — vi hörde dem citeras i förrgår
— på huru produktion och export
hållas nere på grund av brist på utländska
råvaror. Är det verkligen nödvändigt
att detta tillstånd skall fortsätta
?

Ja, även bär skall eu kommitté nu
verka. Man kan endast upprepa frågan,
varför den i så fall ej tillsatts att verka
tidigare.

En väsentlig fråga ur produktionssynpunkt
är som bekant tillgången på
arbetskraft. Det är ett spörsmål som
behandlats i den allmänna debatten
under höstmånaderna många gånger.

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

135

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

Vilka åtgärder tänker regeringen vidtaga
för att underlätta tillgången på
arbetskraft till exportindustrien? Den
frågan har handelsministern berört i
några offentliga tal, därav ett för icke
så länge sedan. Det vore av intresse, att
man i kammaren kunde få färska informationer
rörande åtgärder på denna
punkt, om det nämligen finnes något
annat att taga till än vissa privilegierade
byggnadstillstånd åt exportföretag
och dylika åtgärder, som ju ha ställts
i utsikt.

Jag måste även här konstatera och
finna beklagligt, att den ökning av tillgången
på arbetskraft till exportindustrien,
som kommer genom dämpning av
högkonjunkturen och som är den största
förbättring som exportindustrien
upplevat under de senaste månaderna,
icke kom för ett år sedan. Tv då hade
exportindustrien fått det mycket lättare
icke endast att producera mera
utan även att sälja mera till goda priser
på världsmarknaden. Det är en
ödets ironi, att när man är beredd att
verka för att exportindustrien skall få
eu väsentligt ökad arbetstillgång,
världsmarknaden på en hel del håll
undergått sådana förändringar, att det
blir svårt att få tillräcklig avsättning
av svenska varor till tillfredsställande
priser.

Statsministern föreföll vara ganska
uppmuntrad av att utrikeshandelns siffror
för oktober och november visade
exportöverskott. Det föreföll icke mig
som om statsministern vid angivande
av dessa siffror försåg dem med erforderliga
kvalifikationer, framför allt av
den arten, att det är så att den svenska
utrikeshandeln brukar ha säsongmässiga
variationer med relativt stort exportvärde
särskilt på hösten. Vi bruka,
om vi gå till normala tider, ofta ha ett
exportöverskott just under höstmånaderna.
Uppgifterna om utrikeshandeln
under dessa månader säga alltså föga
om den .svenska utrikeshandeln under
ett helt kalenderår.

Det är naturligtvis alltid möjligt att
få balans mellan import och export
om man vägrar import. Det är alltid
möjligt att skära ned importen så mycket,
att den håller sig inom exportens
ram. Av handelspolitiska skäl blir emellertid
verkan härav lätt en successiv
reduktion av hela utrikeshandelns omfattning.
Man kan inte utan att, låt
vara ofrivilligt, vilseleda tala om detta
som en balans i samma mening som i
uttrycket samhällsekonomisk balans.
Det är naturligtvis i varje kristillstånd
möjligt att med tvångsmedel skära ned
importen så starkt, att reduceringen av
importen blir större än den därav föranledda
exportminskningen.

Exportöverskottet under höstmånaderna
ger inte i och för sig anledning
till någon optimism. Det innebär väl
närmast, om man ser det över en tolvmånadersperiod,
att utlandet inte säljer
till Sverige mer varor och tjänster
än vad vi leverera.

Det finns en fråga som har betydelse
för exportutvecklingen men som statsministern
inte berörde i sitt anförande,
nämligen frågan om en eventuell justering
av dollarkursen, ett återförande
av dollarkursen till någonstans i närheten
av det läge den hade under många
år före apprecieringen på sommaren
1946. Jag skall inte närmare diskutera
detta spörsmål i dag. Jag vet att det
råder delade meningar om denna sak
inom näringslivet, bland annat av det
skälet, att en del som producerar för
den svenska hemmamarknaden fruktar
att priskontrollen icke skulle tillåta
någon prisstegring på grund av den,
låt vara tämligen ringa kostnadsstegring,
som ett återförande av växelkurserna
till ungefär deras gamla läge
skulle innebära, och att vinstmarginalen
därigenom skulle minska. Detta gör
att man på en del håll ställt sig avvaktande,
men det är alldeles tydligt,
att det finns en starkt växande opinion
inom allt flera av exportindustrierna,
vilka ju ha den bästa känningen med

136

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar pa interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

världsmarknaden, som anser att en normalisering
av våra växelkurser inte kan
undgås. För min del tror jag att valet
för exempelvis skogsindustrierna kommer
att vara att antingen acceptera en
prissänkning, som går mycket hårt ut
över rotvärdena i den svenska skogen,
eller också acceptera en anpassning av
växelkurserna. Jag tror inte man kan
räkna med en sådan produktivitetsförbättring
i Sverige i relation till utlandet,
att den skulle kunna kompensera
de ogynsamma kostnadsförhållandena.
Man kan naturligtvis spekulera i en
prisstegring i Förenta staterna, men
det är mycket riskabelt att göra det.

Hans excellens statsministern nämnde
i sitt svar, att man för att finansiera
den nödvändiga importen under 1949
ämnar ta i anspråk även de pundtillgångar,
som ha frigjorts i samband med
Marshallöverenskommelsen rörande betalningsmetoderna.
Detta betyder att
man fortfarande under 1949 skall lita
till tidigare uppsamlade utländska tillgångar,
att man inte har balans i den
mening som statsministern kanske eljest
tänkte sig. Jag tillåter mig fråga, huruvida
det är meningen att den allra största
delen av dessa pundtillgångar skall
användas under 1949 — det är av stort
intresse att få veta det.

Herr talman! Innebörden av de kommentarer
jag här tillåtit mig göra är
delvis kritisk. Det är rätt litet påtagliga
saker som statsministern kunnat
upplysa om, frånsett bekännelsen att
man ämnar fortsätta anpassningen av
investeringarna till sparandets ram. I
fråga om export- och produktionsökningen
har han inte lämnat någon
upplysning av egentligt intresse — dit
kan jag inte räkna att man tillsätter
nya kommittéer. Det finns inte heller i
regeringens program något mera bestämt
uttryck för denna vilja att intaga
en annan attityd, som skulle kunna
underlätta uppnåendet av det eftersträvade
förtroendet från näringslivets
sida. De psykologiska reaktionerna hos

näringslivet kunna enligt min mening
vara av rätt stor betydelse både när
det gäller att öka produktionen och när
det gäller att få tillräckligt sparande i
näringslivet och att få reparationsverksamheten,
som kostar mycket pengar,
frivilligt begränsad och en hel del
andra sådana ting. Man bör inte underskatta
dessa psykologiska faktorer.

Det förefaller mig vidare, i avsaknad
även av närmare upplysningar rörande
regeringens åtaganden under höstens
förhandlingar, som om regeringsprogrammet
utmärktes av en viss stelhet
i uppläggningen, som om man fortfarande
inte till fullo beaktade vikten av
smidighet och anpassningsmöjlighet
inom rimliga gränser. Detta gäller även
kapitalmarknaden. Låt oss anta att den
uppfattningen är riktig, som företrädes
på vårt håll, att kapitalmarknaden av
tekniska skäl behöver en viss mindre
rörlighet för den långa kapitalräntan
med några tiondels procent. I så fall
är det väl oklokt av regeringen att
binda sig för en räntefot på precis 3,o
procent — det är ett uttryck för eu
underskattning av vad den begränsade
rörligheten kan innebära. Om regeringen
svarar, att det av psykologiska
skäl och med hänsyn till reaktionen
främst bland arbetarna är nödvändigt
att ha räntan spikad vid 3,0 procent
i stället för att låta den röra sig med
några tiondelar inom ramen för en räntestabiliseringspolitik,
då måste jag i
min tur genmäla, att det är märkvärdigt
om den upplysningsverksamhet bland
arbetarna beträffande de ekonomiska
spörsmålen, som statsministern nu med
rätta fäster så stor vikt vid, har skötts
så, att arbetarna få den helt och hållet
oriktiga föreställningen, att det skulle
vara något väsentligt intresse för arbetarna
att räntan är spikad vid precis
3,0 procent. Om detta har skett, beror
det på en valhänthet i greppet, som
hämnar sig.

För att det inte skall uppstå några
missförstånd vill jag upprepa, att jag

Torsdagen den 1(5 december 1948.

Nr 40.

137

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

inte anser det finnas några vägande skäl
för att åstadkomma en mera väsentlig
räntehöjning. Om man på andra vägar
begränsar investeringsverksamheten i
tillräcklig grad, behövs ju inte den höga
räntan som ett medel att åstadkomma
detta. Den höga räntan är i viss mån
ett alternativ till en direkt begränsning
av investeringarna. Däremot kan det
mycket väl hända, även om det föreligger
en allmän tendens till jämvikt mellan
investeringar och sparande, att det
av kapitalmarknadstekniska och även
psykologiska skäl vore bra med en
mindre anpassning till ett faktiskt läge,
varvid man måste beakta de senaste månadernas
utveckling.

.Tåg har sökt klargöra denna synpunkt
vid åtskilliga tillfällen bland annat i
somras och skall därför inte närmare
utlägga den i dag. Jag vill bara understryka
att om investeringarna på ett tidigare
stadium hade minskats, hade utbudet
av obligationer från försäkringsbolag
och sparbanker blivit långt
mindre än det nu är, och då hade hela
denna fråga om kapitalmarknadens nuvarande
i viss mån ansträngda läge förmodligen
icke uppkommit. Jag tror alltså
att investeringarna kunnat bemästras
utan någon mera radikal åtgärd i fråga
om räntan.

Om jag gör en jämförelse mellan den
ståndpunkt regeringen företräder i dag
och den som den företrädde för ett par
år sedan, måste jag, herr talman, konstatera
att en i ett avseende tillfredsställande
utveckling ägt rum. Tidigare ville
man inte inse det samhällsekonomiska
balansproblemets centrala roll. Vi ha
visserligen ännu inte fått se någon sifferserie
som tyder på att vårt land kan
nå samhällsekonomisk balans, men själva
tendensen i statsministerns uttalande
ger ändå anledning till vissa förhoppningar
att man, när materialet föreligger
i januari, skall kunna konstatera eu
väsentlig förbättring på denna avgörande
punkt. Dessutom vill jag i förbigående
betona, att den omständigheten, att

regeringen skjutit vad man brukar kalla
socialiseringsfrågan åt sidan, utgör ett
framsteg även ur de synpunkter, som
i dag diskuteras här.

Regeringen har emellertid knappast
tillräcklig känsla av att den automatiska
prisanpassningen har en viktig uppgift
att fylla även i vårt nuvarande ekonomiska
system, som under lång tid
måste bibehålla regleringar i vissa
väsentliga avseenden, t. ex. i fråga om
investeringarna. Hade denna regeringens
känsla för det smidiga och rörliga
systemets större funktionsduglighet varit
starkare, tror jag uppläggningen av
hela regeringspolitiken under det gångna
året skulle ha medfört mindre risker
för att framtida ogynnsamma händelser
skola vålla allvarliga svårigheter.

Jag är, herr talman, glad över att arbetsmarknadens
organisationer uppenbarligen
visat en god vilja att medverka
till lösandet av det grundläggande samhällsekonomiska
problemet. Samtidigt
måste jag emellertid uttrycka en viss
besvikelse över att regeringen efter alla
utredningar och förhandlingar rörande
möjligheterna att öka produktionen, exporten
och sparandet och att flytta över
arbetskraft från ett område till ett annat
inte kunnat lämna någon annan
närmare upplysning på dessa punkter
än om tillsättandet av fyra nya kommittéer
eller utredningsorgan. Det förefaller
mig som om regeringen efter en
debatt, som sträckt sig över åtminstone
två och ett halvt år, och efter alla sina
utredningar borde kunna vara färdig
att redovisa mera konkreta och positiva
resultat av de statliga åtgärderna.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är givetvis
förenat med vissa svårigheter för
både herr Ohlin och mig att ta upp en
ekonomisk debatt så här strax innan

138 Nr 40.

Torsdagen den IG december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

regeringen lägger fram sin syn på de
ekonomiska problemen i den bilaga till
statsverkspropositionen, där det ekonomiska
läget brukar redovisas. Där framläggas
ju ett material och de slutsatser
regeringen anser sig kunna dra ur detsamma.
Om vi nu haft detta material
liggande framför oss, skulle herr Ohlin
otvivelaktigt ha saknat anledning att
säga det mesta av vad han anförde —
dock naturligtvis inte de avsnitt, i vilka
han uttryckte sitt gillande av regeringens
politik.

Jag beklagar att herr Ohlin inte fick
ut mera ur interpellationssvaret och de
siffror som lämnades där än han fick,
även om svaret på grund av nyssnämnda
förhållande har sina begränsningar.
Herr Ohlin säger att vad regeringen gör
för att öka produktionen och exporten
är ingenting annat än att tillsätta fyra
nya kommittéer. Är det ändå inte, herr
Ohlin, ett sätt att argumentera som man
bör överlåta åt andra, som äro i behov
av att driva en så enkel argumentation?
Är det verkligen nödvändigt att säga en
sådan sak?

Jag redovisar en exportökning för
den svenska industrien från 1947 till
1948 med G66 miljoner kronor. Det vore
lätt för herr Ohlin att få kännedom om
att i denna exportökning ingår en icke
oväsentlig ökning för vår verkstadsindustris
produkter. Man kan därför inte
säga, att vi fått denna exportökning till
skänks genom de prisstegringar som
förekommit. Utöver detta säger jag, att
regeringen tänkt sig skapa samarbetsorgan,
eftersom det är viktigt att representanter
för arbetare, tjänstemän, företagare
och statsmakterna sätta sig ned
och diskutera för att få fram nya uppslag
och kanske inte minst för att sovra
bland den mängd uppslag, som sprungit
fram ur mer eller mindre fantasifyllda
hjärnor. Enligt vår mening är det ingalunda
oväsentligt om man på detta sätt
får tillfälle att diskutera med sakkunskapen.
Jag kan inte begripa vad det
skall tjäna till att i kammaren håna ned

detta och säga att regeringen inte uträttat
någonting annat än att den tillsatt
fyra nya kommittéer. Det förhåller
sig inte så. Vi tro att det är viktigt att
vi hålla ihop i nuvarande situation, och
vi ha därför inbjudit representanter för
näringslivet att deltaga i skapandet avorgan,
som skola göra det möjligt för
statsmakterna att på ett rimligt sätt hushålla
med sina och även industriens tillgångar,
så att vi inte göra utvidgningar
på sådana punkter, där detta enligt expertisen
vore olämpligt, och försumma
andra punkter, som äro mera väsentliga.

Det är givet att produktionsökningskampanjen
kommer att möta betydande
svårigheter, bland annat på grund av
bristen på arbetskraft, men man bör
inte överdriva denna brist. Det gäller
20 000 man enligt industriens egna uppgifter,
och de närmare granskningar
som gjorts visa, att denna siffra antagligen
är i överkant. Den gäller hela exportindustrien.
Det har uppkommit den
tron, att siffran bara gäller järnbruken.
Om så vore fallet skulle jag medge, att
situationen vore besvärlig, eftersom ju
järnbruken redan nu ha stora svårigheter
att få arbetskraft. Siffran gäller
emellertid hela industrien. Jag skulle
tro att den elektriska industrien är representerad
med 5 000 å 6 000 man —
jag återger siffran med reservation för
att minnet kan svika mig. Om jag inte
missminner mig är järnbrukens andel
omkring 7 000 man. Dessa siffror äro ju
aktningsvärda. De utgöra ett mål som vi
föresatt oss att tillsammans med industrien
nå på fyra år. Den lättnad på arbetsmarknaden,
som inträffat sedan
augusti i fjol, har redan tillfört den
tunga industrien omkring 20 000 man.
Det mål regeringen föresätter sig att nå
är att den tunga industrien på fyra år
skall få ett arbetskraftstillskott av samma
omfattning som den fått under en
ettårsperiod. Jag kan inte förstå annat
än att det är en ganska realistisk bedömning
och att det är möjligt att nå

Torsdagen den IG december 1948.

Nr 40.

139

Svar på interpellation ang. redogörelse

målet på de vägar som anvisats av den
K. J. Olssonska kommittén, bland annat
i dess senaste betänkande, som refererades
i tidningarna härom dagen.

Jag måste vidare beklaga att herr
Ohlin även på en annan punkt inte riktigt
fått fram ur interpellationssvaret
det som jag hade tänkt mig man skulle
kunna få fram — det kanske beror på
att svaret kommit interpellanten till
handa så sent, vilket jag beklagar. Det
förhåller sig inte så, att jag med en
kolossal tillfredsställelse ser på oktoberoch
novembersiffrorna och säger att läget
är tillfredsställande. Jag gör just
den reservation, som man enligt herr
Ohlin måste göra, nämligen att det till
väsentliga delar är en inknappningsbalans
man uppnår. Det är nödvändigt att
uppnå en sådan balans, tv vi måste hushålla
med våra tillgångar så att de
räcka till. men hela vårt fyraårsprogram
tyder på — och vi ha också sagt det i
alla våra deklarationer — att vi inte äro
nöjda med den balans som uppstår därigenom
att man minskar importen. Hela
vår exportökningsoffensiv syftar ju till
att vidga ramen för våra möjligheter att
köpa från utlandet. Jag påpekar i mitt
svar här, att denna balans uppnåtts vid
en låg importnivå, och denna låga importnivå
måste tyvärr sätta sin prägel
även på importplanen för år 1949.

Vi äro alltså överens om detta. Om
herr Ohlin sedan har en annan uppfattning
än den jag gav uttryck åt i mitt
interpellationssvar, att vi inte kunna
köpa mer från utlandet än vad vi faktiskt
ha råd till, skulle det vara värdefullt
att få reda på det. Det fanns vissa
glimtar i herr Ohlins anförande som
tydde på att han anser att vi böra öka
våra inköp även på bekostnad av den
nuvarande valutareserven. Det är möjligt
att det är riktigt, men om det är
riktigt, herr Ohlin, då kan det väl inte
ha varit så galet att vi köpt maskiner
och råvaror till vår byggnadsindustri
lör den del av valutareserven, som försvunnit?
Det kan väl inte ha varit så

för regeringens stabiliseringspolitik.

tokigt, eftersom herr Ohlin rekommenderar
i dagens läge ett fortsättande på
denna väg för att inköpa ytterligare
ting! Det är i alla fall lugnare att bedöma
det så, att även när det är produktiva
investeringar som locka, skall
man icke stegra förhoppningarna på att
vi kunna köpa mera än vad vi räknat
med i importplanen. Den fråga, som
herr Ohlin ställde till mig, om importplanen
innebär, att vi taga i anspråk
hela vårt engelska pundtillgodohavande,
kan jag tyvärr icke besvara, men om
jag inte missminner mig från beredningarna,
räknar man med att ha kvar
en summa av omkring 5 miljoner
pund. Jag ser att handelsministern nickar,
och då är det väl riktigt.

Nej, vi äro icke tillfredsställda, när vi
nå den balans i utrikeshandeln, som vi
enligt vår mening äro nödsakade att nå,
om denna skall i allt väsentligt nås genom
en inknappning av importen. Vi
måste eftersträva en ökning av exporten
— det ha vi så många gånger sagt,
att jag hade hoppats att det skulle vara
onödigt att upprepa det här. Herr Ohlin
har alldeles rätt i, att för att denna
ökning av exporten skall nås, måste den
inre samhällsekonomiska balansen återställas,
och därtill syfta ju de åtgärder,
som här äro förelagda.

Jag delar helt hans mening, att den
avgörande punkten är i detta avseende
investeringsbegränsningen, och det gläder
mig — låt mig gärna säga det, ty
det är inte så ofta som man på väsentliga
punkter har nöjet att kunna instämma
med herr Ohlin — att han på
en för hela vår ekonomi avgörande
punkt står på samma linje som regeringen.
Han säger nämligen återigen,
att han icke anser det möjligt att genom
en räntestegring uppnå den investeringsbegränsning,
som är nödvändig för att
återställa den samhällsekonomiska balansen.
Det betyder mycket, att vi fortfarande
på denna punkt stå på samma
linje. Sedan är det klart att man kan
ha delade meningar om de tekniska

140 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

ting, som herr Ohlin drog upp, nämligen
om räntan skall ligga vid 2,!), 3,i
eller 3,2 eller precis 3 procent. Det är
för mig inte en fråga av sådan avgörande
betydelse, att det kan undanskymma
det grundläggande och avgörande
faktum, att folkpartiets ledare
står på samma ståndpunkt som vi, när
det gäller hur man skall åstadkomma
den investeringsbegränsning, som är
nödvändig, och att man icke kan så
kraftigt höja våra räntor, att vi åstadkomma
ett sammanbrott för byggnadsverksamheten.
Därför skall jag inte säga
mera om penningpolitiken än konstatera
detta.

Jag har tidigare, den 3 november,
sagt, att det tjänar bra litet till att taga
upp någon diskussion om vad som
varit. Men jag kanske ändå kan få säga,
att det är enkelt att efteråt konstatera,
att vi antagligen byggt, låt mig säga
10 000 bostadslägenheter för mycket,
att vi antagligen låtit fabrikerna bygga
ut i litet för stor utsträckning, att vi
antagligen köpt litet för mycket maskiner
under tiden närmast efter kriget
och att vi därför använt en del av vår
valutareserv för maskinimport, för bostadsbyggande
och för industribyggande.
Om vi hade vetat vad vi nu veta,
skulle vi kanske iakttagit en något
större försiktighet. Men alla komma
ihåg hur det var. Vi voro tillsammans
i samlingsregeringen under krigsårens
sista tid. Vårt tänkande var ju i mycket
stor utsträckning på alla håll bestämt
av det materialtänkande, om jag
får begagna det uttrycket, som innebar,
att man ville pressa fram så mycket
nyttigheter som det över huvud taget
var möjligt på den svenska marknaden.
Jag tror att håde herr Ohlin som handelsminister
och jag som byggnadsminister
få taga på oss en stor andel av
iiran eller skulden för att regeringen behärskades
av detta materialtänkande.

Det är klart att man kände en viss oro,
när man konstaterade hur investeringsverksamheten
växte. Jag vill inte för -

neka, att jag under mina sista månader
som investeringsminister var oroad av
den tanken: kanske vi nu taga i för hårt,
kanske vi här komma att sätta i gång
byggnader, som överskrida ramen. Men
jag tror att var och en, som tänker sig
tillbaka till den tid, då detta bände, till
avspärrningstiden med dess svårigheter
att få in material, skall förstå den tankegång,
som präglade ledningen av vår
ekonomiska politik och som i stor utsträckning
kommit att bli bestämmande
även för vad som hände under 1946
och delvis under 1947. Jag vill erinra
herr Ohlin om att — detta är ingen
anklagelse mot herr Ohlin, det är bara
för att klargöra, att det inte var så lätt
då som det är nu att säga vad man
skulle göra — att 1947 hade vi en diskussion
i riksdagens remissdebatt, då
regeringen presenterade sin investeringsbudget.
Investeringsbudgeten hade
man då sänkt ned ifrån 2,5 miljarder
till 2,2 miljarder kronor. Det var en
sänkning på 300 miljoner. Den var
sannolikt för hög, det vill jag inte förneka
för närvarande, men det var en
eftersläpning av den tankegång, som
förut hade präglat oss: vi skola bygga
så mycket som det över huvud taget
finns möjlighet till, så mycket som
våra materialresurser räcka till. Herr
Ohlin sade då i debatten något i den
stilen, att han var glad över att vi kommit
fram till denna investeringsbudget,
och det kunde ifrågasättas, om man
inte kunde tänka sig en något starkare
begränsning. Herr Pehrsson-Bramstorp
anförde i samma debatt, att man nog
kunde gå litet djupare, och han var
oförsiktig på det sättet att han nämnde
några siffror. Jag skall inte upprepa
dem, men det var så små justeringar som
man från oppositionens sida tänkte sig
skulle vara tillräckliga för att återställa
den ekonomiska balansen, att när man
nu låter blicken gå bakåt, ser man att
vi alla i viss utsträckning voro fångade
i den gångna kristidens materialtänkande.
Oppositionen var inte mycket

Torsdagen den 1(5 december 1948.

Nr 40.

141

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

bättre än vi utan hade nog ungefärligen
samma, skola vi säga tungroddhet
i att omställa sina tankebanor till de
ändrade förhållandena. Då var det inte
fråga om någon materialknapphet, utan
man kunde gå ut på världsmarknaden
och köpa obegränsat, om man hade
pengar. Däri ligger hela situationen, att
hela läget kastats om i det ögonblick
som avspärrningen upphörde. Då är det
inte längre materialknapphetstänkandet,
som skall dirigera, utan då är det
i stället just precis detta, som vi alla
äro överens om: sparandet skall förslå
till investeringarna. Man kan icke bygga
mer än vad sparandet räcker till.

Det är således inte mycken idé att
resonera om vad som hände 1946, 1947
och 1948. För den statliga utgiftspolitiken,
skattepolitiken, kreditgivningen
till utlandet, över huvud taget alla de
ting som kunnat påverka vår ekonomiska
situation hittills, ha vi på vårt
håll inte annan anledning att taga
ett större ansvar än det som följer av
att vi äro majoritetsparti. Majoritetspartiet
får självfallet bära en större andel
av både framgångar och motgångar för
vårt svenska näringsliv. Därför kunna
vi och vårt parti inte smita ifrån den
ansvarsställning, som vår storlek och
vårt inflytande på samhällsprocessen
medföra, det är självklart. Men man kanske
ändå skall komma ihåg att vi samtliga
varit, när det gäller den ekonomiska
politiken, mera ense än vad det kanske
förefaller, när man hör dessa retrospektiva
diskussioner, som väl inte
kunna spela så stor roll för vårt bedömande
av vad vi skola göra i framtiden.

Herr Ohlin frågar sedan ett par
saker. Han frågar mig: Har regeringen
i sina förhandlingar med TCO och LO
givit löften, när det gäller prisstabiliseringen,
så att regeringens prispolitik
måste vara fullkomligt bunden? .lag kan
bara svara på det, att TCO:s och LO:s
beslut ha föregåtts av mycket ingående
överläggningar mellan regeringen och

parterna, där man från arbetstagarnas
sida ville ha så starka garantier som
möjligt för att den ekonomiska politiken
verkligen skall leda till stabilisering.
Det har inte varit så, att man bara har
tagit upp prisstabiliseringen och sagt,
att om vi skola gå med på en inkomststabilisering,
så kräva vi att inga som
helst höjningar av priserna få äga rum.
En sådan diskussion skulle ju, det kan jag
försäkra, icke ha tillfredsställt de mycket
verklighetsbetonade och realistiska
förhandlare, som LO och TCO skickat
till förhandlingsbordet. Det skulle nämligen
bara inneburit en allmän deklaration
från regeringens sida, vars värde
skulle kunna brytas sönder av alla möjliga
utomstående händelser, t. ex. en
stor prisstegring utomlands eller en
devalvering, herr Ohlin, eller en förhärjande
missväxt. Alltså, problemställningen
för dessa människor, som hade
att svara för nära två miljoner inkomsttagare,
har gått mycket mera på djupet
än att de skulle ha nöjt sig med en allmän
deklaration, att här skall icke ske
några prisstegringar. En av de första
punkterna var: om löntagarna avstå
från att kräva de lönejusteringar, som
kanske ligga inom räckhåll, då vilja
vi ha en redogörelse för vad regeringen
tänker göra för att på andra vägar inte
motsvarande köpkraftsöverskott ställs
till marknadens förfogande. Det är mycket
viktigare än en garanti för att regeringen
skall eftersträva en viss prisstabilitet.
Vi ha självklart gjort bägge
delarna. Vi ha sagt, att regeringens syfte
är att upprätthålla prisnivån. Den skall
upprätthållas, har jag förklarat i interpellationssvaret,
men vi ha dessutom
redogjort för hur investeringsbegränsningen
är tiinkt. hur man tänker sig att
utan räntestegring och utan hyresstegring
kunna hejda obligationsköpen från
riksbankens sida och hur man via importregleringen
skall försöka återställa
den handelsekonomiska balansen. Det
har varit en genomgång av alla de åtgärder,
på vilka regeringens ekono -

142

Nr 40.

Torsdagen den 10 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för

miska stabiliseringsprogram vilar, och
efter denna genomgång ha LO och
TCO sagt, att vi lita på att detta skall
gå i lås, vi tro att de åtgärder, som äro
vidtagna, komma under 1949 att leda
fram till en stabilisering av de ekonomiska
förhållandena i vårt land som
innebär, att prisnivån hålles stabil, men
som också innebär, att man får möjlighet
till en fortsatt välståndsutveckling,
när väl de nuvarande svårigheterna äro
övervunna.

Jag kommer inte ihåg, om det var
flera ting herr Ohlin frågade om. Jag
skall inte taga upp någon polemik. Kan
det vara nödvändigt för herr Ohlin att
säga, att vi ha ändrat position o. s. v.?
Jag föreställer mig att herr Ohlin vet,
att det program, som regeringen lagt
fram för den ekonomiska stabiliseringens
återvinnande, återfinnes nästan
ord för ord i min valbroschyr, framlagd
före valet. Det enda som inte finns
där, är exportoffensiven. Exportoffensiven
behandlade jag därför i ett särskilt
tal den 12 september. Jag tycker
man skulle kunna avstå från dessa påståenden,
som jag förstår att enkla agitatorer
kunna behöva, men herr Ohlin
vet mycket väl, att det inte förhåller
sig så som därvid göres gällande.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! På ett par punkter har statsministern
tydligen inte rätt uppfattat
vad jag ville säga. Jag talade om utvecklingen
från 19b6, där regeringens
ståndpunkt undergått en glädjande utveckling.
Statsministern lever tydligen
ännu i valkampanjen så starkt, att han
inte fattar något annat än att jag skulle
syftat på en ändring från början av
september till början av december. Den
saken har jag över huvud icke diskuterat.

Jag skall dessutom be att få tillägga,
att jag icke närmare ingått på frågan
om säsongvariationerna i vår export.
Jag kanske uttryckte mig litet väl kort -

regeringens stabiliseringspolitik.

fattat på den punkten i mitt första anförande.
Det är inte alla år vi ha exportöverskott
en viss månad. Det finns
en tendens till säsongvariation som är
i någon mån oregelbunden. Men jag
tror att slutsatsen består, att man måste
varna mot att draga några slutsatser
av siffror från en eller två månader,
och därom äro vi förmodligen överens.

När statsministern säger, att det
fanns glimtar i herr Ohlins anförande
om att vi skulle importera mer än vad
vi ha råd till, så är detta ju alldeles
avvikande från vad jag sade. Jag varnade
uttryckligen mot alla tendenser
att använda guld- och valutareserven
till att köpa varor som sedan förbrukas
här i landet och äro borta. Jag sade,
att vi behövde ett produktivt rörelsekapital,
som om sex eller åtta månader
möjliggör en ökad export och ger långt
mera valuta än vad importen kostat.
När nu statsministern säger: är det
inte klokt att vara försiktig?, så vill jag
säga: jo, säkert är det klokt att vara
försiktig, men det är också klokt att
vara så försiktig, att man ordnar det
så, att man har de produktionsmedel
som behövas för den ökade produktion
av exportvaror, som vi syfta till. Att
använda rörelsekapital i dagens läge,
som kan ge ny exportvaluta om sex eller
åtta månader, är, herr statsminister,
en helt annan sak än det importöverskott,
som vi hade under stora delar
av åren 1946 och 1947. Statsministern
säger, att skola vi köpa mera nu, kan
det väl inte ha varit så felaktigt att
disponera valutor såsom vi gjorde 1946
och 1947. Var och en av kammarens
ledamöter förstår nog, att den parallellen
icke är hållbar. Detta missförstånd,
herr talman, har jag velat undanröja
omedelbart för att sedan återkomma
med ett par korta observationer.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
I skattedebatten i går eftermiddag

Torsdagen den IG december 1918.

Nr 40.

143

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

gjorde finansministern ett uttalande,
som jag tror det kan vara anledning
att bringa i erinran även i det sammanhang
som här är före. Vi diskuterade
det besvärande skattetryck, som
är för handen i vårt land. Finansministern
medgav, att det är pressande
och att det gör sig med särskild tyngd
gällande inom vissa s. k. medelklassskikt.
Han framhöll, att skattetrycket
å andra sidan är ett resultat av den utgiftspolitik,
som staten bedriver — vill
man ha ned skattetrycket, får man också
försöka att få ned utgifterna, och
det är självfallet alldeles riktigt — men
så tilläde finansministern följande, och
det är detta uttalande, som jag finner
anledning att fästa uppmärksamheten
på. Finansministern yttrade sig ungefär
så: Vill högern vara med om att
bringa ned utgifterna, så betraktar jag
högern som mina bundsförvanter. Jag
är inte säker på att jag alldeles exakt
återgivit finansministerns uttalande,
men innebörden var i varje fall den,
som jag här refererat.

Jag skulle gärna vilja knyta en kommentar
till detta finansministerns uttalande.
Jag är övertygad om att det
inom den meningsriktning, jag tillhör,
finns mycken sympati för en dylik utgiftsbegränsande
politik, och jag tror
mig kunna försäkra finansministern,
att han kan påräkna den största förståelse
för sådana synpunkter. Men för
vår del är detta icke någon ny ståndpunkt.
Vi ha många gånger de senare
åren — kanske dock icke tillräckligt
många gånger och enligt min mening
icke tillräckligt energiskt — givit en
sådan uppfattning till känna. Men det
har icke alltid varit så lätt att vinna
förståelse i den svenska riksdagen för
dylika, jag skulle vilja kalla dem besparingssynpunkter.
Om vi skola tala
alldeles uppriktigt med varandra, måste
vi erkänna, att det är så, att partierna
driva på varandra — ingen är härvidlag
utan skuld, utan vi sitta nog litet
till mans i glashus därvidlag — att vi

tyvärr ständigt snegla åt väljarna. Detta
är en sida av demokratien, som säkert
inger många av demokratiens varmaste
vänner allvarliga bekymmer.
Man är ofta i riksdagen rädd för att
icke visa sig tillräckligt »framstegsvänlig»,
tillräckligt »socialt vidsynt» o. s. v.
Och så har det gått som det gått. Nu
sitta vi, där vi sitta. Jag vill erinra om
den karakteristik, som herr PehrssonBramstorp,
som vi säkert mycket sakna
nu i kammaren, någon gång i våras
gav detta sneglande åt väljarna. Det
var en saftig karakteristik. Jag kommer
icke i detalj ihåg hur herr Bramstorp
formulerade den, men han gjorde
ett verkligt frimodigt uttalande.

Nu är situationen allvarlig. Statsministern
har för sin del ännu en gång
understrukit detta både i sitt interpellationssvar
i dag och i det anförande,
han senare höll. Så vitt jag förstår
måste en allmän samverkan i sparsamhetens
tecken nu åstadkommas. Partierna
måste höra upp med att som hittills
hetsa varandra. Vi måste här i
landet ge oss tid att växa in i den vida
samhällskostym, som vi skaffat oss under
de senaste åren. Det skulle därvid
kunna tänkas, att vissa redan beslutade
men icke genomförda kostnadskrävande
åtgärder tills vidare måste uppskjutas.
Möjligheterna att driva en sådan
sparsamhetspolitik äro väl också nu
något större än vad de varit tidigare.
Vi ha ju Gud vare lov, höll jag på att
säga, intet allmänt val under den närmaste
tiden, intet val som mer eller
mindre hindrar människorna att se
förnuftigt på ekonomiska problem.
Kunde därför här i kammaren en något
annan mentalitet i dessa ting taga
sig uttryck än den som gjort sig gällande
under senare år, skulle i varje
fall jag i min ringhet hälsa en sådan
förändring med den största tillfredsställelse.

Vi hade för någon tid sedan en ekonomisk
debatt i kamrarna, en debatt
ganska liknande den som rullats upp

144

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

i dag. Vi diskuterade ju i början av
november den ekonomiska politiken.
Sedan dess har emellertid en händelse
inträffat, som låtit åtskilligt tala om sig.
Jag syftar på förre riksbankschefens
tillbakaträdande och den skrivelse till
riksdagen som så att säga ackompanjerade
denna avskedsbegäran. I skrivelsen
gav riksbankschefen till känna vissa
synpunkter på den ekonomiska politiken.
Skrivelsen i fråga föranledde i
sin tur ett uttalande i regeringsorganet,
Morgon-Tidningen, en artikel som
väckt ganska stort uppseende, icke
minst därför kanske, att det uppgives
— med rätt eller orätt — att författaren
skulle vara en högt uppsatt man,
en av herrarna på statsrådsbänken. I
denna artikel gjorde man bl. a. gällande,
att, bortsett från den av förutvarande
riksbankschefen påyrkade räntehöjningen
— en sak som jag skall be
att få återkomma till med ett par ord
i anslutning till vad som tidigare i dag
sagts — regeringen i huvudsak var
inne på samma linje som förre riksbankschefen.

•lag måste säga, att det vore tillfredsställande,
om det verkligen förhöll sig
så. Men är detta fallet? För det första
framhölls i den artikel, jag nu talar
om, att den överbalansering av budgeten,
som förutvarande riksbankschefen
påyrkat, hade genomförts — statsministern
var ju inne på den saken också
i dag. Ja, det kanske man kan säga,
men det är icke desto mindre nog en
sanning med ganska stor modifikation.
Visserligen har den löpande budgeten
under åtskilliga år varit överbalanserad.
Detta veta vi alla och det kan man
icke bestrida. Men totalt sett, d. v. s.
om man även tager hänsyn till utgifterna
enligt kapitalbudgeten och utbetalningar
med reservationer från tidigare
budgetår, har den fulla balansen
knappast åstadkommits. Jag trotsar
verkligen någon att bestrida riktigheten
av detta mitt påstående.

Nu kanske någon invänder — det är

också sant och i jämförelse med förhållandena
i åtskilliga andra länder i
Europa framstår det hela som en ganska
tillfredsställande budgetpolitik —
att den faktiska upplåningen under
budgetåret 1946/47 endast uppgått till
43 miljoner kronor och under budgetåret
1947/48 till 67 miljoner. Detta är
som sagt riktigt, och siffrorna i och för
sig kanske icke så anmärkningsvärda.
Men här reser sig ett annat problem.
Hur stor motsvarande upplåning blir
innevarande år, kan man ännu icke
med säkerhet bedöma. Häromdagen
publicerade riksräkenskapsverket vissa
siffror — jag antager att kammarens
ledamöter studerat dem — och av dessa
förefaller det, som om man närmast
skulle räkna med en total upplåning av
cirka 300 miljoner. Riksgäldsfullmäktige
ha för en tid sedan framhållit, att
någon upplåning i marknaden icke kan
ifrågakomma vid nuvarande räntesatser.
Kammarens ledamöter komma nog
ihåg riksgäldsfullmäktiges skrivelse.
Den hade närmast karaktären av ett
nödrop. Detta skulle alltså betyda, om
man nu icke kan låna med nuvarande
räntesatser — och det är en viktig sak
i detta sammanhang — att riksbanken
mot, som jag i varje fall tycker, sunda
principer måste lämna riksgäldskontoret
en ny kredit på åtminstone detta
belopp. Därtill kommer, att riksgäldskontoret
i vår ju skall konvertera
3-procentlånet av 1943. Det förefaller
knappast sannolikt, att hela detta belopp
kommer att konverteras. I den
mån så icke sker, måste alltså riksgäldskontoret
i riksbanken dessutom
upplåna motsvarande belopp.

Jag skulle därför vilja till herr statsministern,
som jag här ser närvarande,
framställa följande fråga: Hur stort

kan underskottet för innevarande budgetår
beräknas bli, och hur skall denna
skillnad täckas? För nästa budgetår
räknar riksräkenskapsverket, som alla
känna till, med inkomster på cirka 5,i
miljarder, detta delvis till följd av de

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

145

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

mycket omtalade restskatterna, som vi
resonerade om i går. Det är ett fantastiskt
tal för våra förhållanden. Jag utgår
därför ifrån, att den hårda budgetpolitik,
som finansministern och statsrådet
Sköld gjort sig till talesmän för
och som statsministern också i dag understrukit
såsom lämplig, kommer att
medföra ett så stort överskott för nästa
budgetår, att åtminstone samtliga faktiska
utgifter, inklusive utgifterna enligt
kapitalbudgeten och reservationerna,
bli täckta.

Denna stora siffra inger mig dock
bekymmer, det nekar jag icke till, kanske
icke så mycket för nästa budgetår
som fastmer för den tidpunkt i framtiden,
när det oundvikliga bakslaget
kommer. Tv att ett sådant kommer,
måste vi vara på det klara med. Hur
skall det gå, skulle jag vilja fråga, när
inkomsterna tryta eller skatterna av
konjunkturpolitiska orsaker måste sänkas?
Hur skall det då bli möjlighet att
balansera budgeten utan ny upplåning?
Och hur skall denna upplåning kunna
äga rum vid ett ränteläge som det nuvarande?
Det är, tycker jag, ganska allvarliga
frågor som resa sig. Jag tror
att det skulle vara av intresse för kammaren,
om man från statsrådsbänken
något litet ville kommentera dem.

Jag läste härom dagen i tidningarna
ett referat av ett anförande, som statsrådet
Sköld just hållit inför Stockholms
handelskammare, ett mycket intressant
uttalande. Statsrådet Sköld framhöll,
att, om man begränsade sig till att se
på 1949, borde man komma fram till
att man kan vinna ekonomisk balans.
Statsministern var i dag i olika sammanhang
inne på samma tankegång.
Beträffande balansen gentemot utlandet
hänvisade statsrådet Sköld till den
nedskurna importen, liksom statsministern
gjort i dag. Jag undrar dock,
om icke den kalkyl, som ligger till
grund för inkomsterna av exporten, i
vissa avseenden ger intryck av att vara
en smula viil optimistiskt hållen. Men,

herr talman, även om det skulle bli så
lyckligt, att vi få en yttre balans, är
det å andra sidan ganska säkert, att
den inre balansen icke blir återställd.
Statsrådet Sköld framhöll själv enligt
referat av det anförande, jag här har
uppehållit mig vid, att en minuspost i
förhållande till 1948 var den med 600
miljoner minskade importen. Jag skall
inskränka mig till att peka på en omständighet,
som statsrådet Sköld, i
varje fall enligt referaten, icke berörde,
nämligen det under året med säkerhet
minskade bolagssparandet.

Även från regeringens sida har erkänts,
att det är önskvärt att penningmarknaden
hålles stram. Statsministern
har understrukit detta i dag ett par
gånger. Men jag kan icke hjälpa, att jag
återkommer till ett spörsmål, som jag
tidigare uppställt. Jag måste ännu en
gång fråga, hur detta skall kunna ske,
om riksbanken fortsätter att som hittills
köpa upp obligationer. Den åtstramning,
som åstadkommits genom sterilisering
av vissa bolagsmedel, en åtgärd
som många i kammaren fäste stort avseende
vid, har givit ett ganska klent
resultat eller endast ungefär 125 miljoner
i år mot ett belopp som, om jag
icke missminner mig, beräknats till
ungefär det dubbla, alltså till 250 miljoner.
Samtidigt som denna åtstramning
ägt rum — självfallet åsyftar man med
denna sterilisering en åtstramning —
har emellertid riksbanken undan för
undan köpt obligationer från marknaden
och från de olika hypoteksinstitutionerna
med eif belopp, som, mina damer
och herrar, åtskilliga gånger överstiger
den av mig nämnda siffran för
sterilisering av bolagsvinsterna. Vill
man åstadkomma en åtstramning av
marknaden, så är det inte, såvilt jag
kan begripa, möjligt att nå detta syfte
utan att riksbankens obligationsköp i
huvudsak upphör, och detta kan, fortfarande
enligt min mening, i sin tur
inte genomföras utan cn viss åtstramning
av räntorna.

10 — Andra kammarens protokoll 1918, Nr 40.

146

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

Det gladde mig mycket att se, det
vill jag betyga herr statsrådet Sköld, att
statsrådet i det anförande jag här berört
talade om att regeringen, när det
gäller att åstadkomma den yttre balansen,
vore villig att undvika regleringar
och tvångsmedel. Jag tyckte, att statsrådet
på ett erkännansvärt sätt underströk
den sidan av saken. Jag skulle
inte desto mindre vilja avsluta detta
lilla anförande med att fråga statsrådet
Sköld: Är regeringen lika beredd att,
då det gäller att åstadkomma den inre
balansen, undvika nya regleringar och
nya tvångsmedel?

Herr SENANDER: Herr talman! Det
blir enligt min mening allt tydligare,
att den nuvarande ekonomiska politiken
syftar till en sänkning av den stora
folkmajoritetens levnadsstandard. Tidigare
har man, så långt det över huvud
taget varit möjligt, undvikit att klart
säga ut att detta varit syftet. Särskilt
var ju detta fallet under valkampanjen,
då man i större eller mindre grad från
partiernas sida i den s. k. demokratiska
gemenskapen av rent opportunistiska
skäl undvek att tala rent språk. Nu är
valet undanstökat, och språket börjar
bli öppnare och djärvare. Det vackra
talesättet om återställandet av den samhällsekonomiska
balansen genombrytes
nu allt oftare av antydningar om att
det icke räcker med att fastlåsa det nya
löneläget, utan att man måste gå längre,
d. v. s. till standardsänkning. Det framgår
också mycket klart av den interpellation,
som herr Ohlin riktat till
statsministern, där han för standardsänkning
använder uttrycket konsumtionsinskränkning.
Allt detta är också
vad vi hela tiden framhållit. Avsikten
med det nya lönestoppet är att sänka
de arbetandes reallöner och naturligtvis
öka den kapitalistiska profiten. Det
är den krassa innebörden av den politik,
som man maskerar under allehan -

da vackra talesätt om samhällsekonomisk
balans och samhällsekonomisk
stabilisering.

Denna politik är ingen nyhet. I sina
huvuddrag har den tillämpats vid varje
tillfälle, då storfinansen och dess
bundsförvanter inom statsapparaten så
fordrat. Efter det första världskrigets
slut gick, som kanske de flesta minnas,
kapitalet med statsmakternas hjälp till
attack för att genom direkta lönereduceringar
sänka arbetarnas och med dem
jämställda gruppers levnadsstandard.
Först pressades statstjänarna till underkastelse
och därefter övriga löntagare.
Under krisen 1930—1934 blev det åter
arbetarna och därmed jämställda grupper
som fingo bära bördorna. Arbetslöshet
och standardsänkning blevo de
breda folklagrens arvedel.

Skådespelet upprepades vid det andra
världskrigets utbrott, då den »strama
livsstilens» apostlar, mest folk som
aldrig vare sig tillämpat eller haft behov
av att tillämpa en stram livsstil,
förberedde marken för en långtgående
standardsänkning. Också nu blev det
statstjänarna som först tvingades att
bringa offer åt guldkalven. Sedan blev
det de andra löntagarnas tur. Jag överdriver
icke om jag påstår, att varje
svensk löntagare under krigsåren fick
offra flera tusentals kronor på lönestoppets
altare.

Vid alla dessa tillfällen har man alltid,
precis som nu, lovat de arbetande
massorna, att bara den »samhällsekonomiska
balansen» blivit återställd,
skulle arbetarna få dubbelt och flerdubbelt
igen av vad de förlorat. Men
lika regelbundet som löftena getts, lika
regelbundet har man fått ställa dem åt
sidan efter en tid. Efter det senaste
kriget ha, enligt vad LO:s ordförande
själv offentligt förklarat, arbetarna
knappast uppnått samma reallön som
de hade före kriget. Någon ersättning
för förlusterna på grund av ett otillfredsställande
ramavtal och en mycket
kraftig prisstegring har icke lämnats.

Torsdagen den IG december 1918.

Nr 40.

147

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

Det har alltid bara varit en part, som
haft favör av de s. k. stabiliseringsaktionerna,
och det är storfinansen. Tack
vare att bördorna i allt större utsträckning
lagts på de arbetandes skuldror
bar också storfinansens rikedom och
maktställning ökat efter varje kris.

Nu upprepas skådespelet på nytt. Nu
är åter samhällsstabiliteten i fara. Temat
är detsamma som tidigare, naturligtvis
med någon variation: lönestopp,
konsumtionsinskränkning, överbalansering
av budgeten genom ökade och nya
direkta skatter, räntehöjning o. s. v.
äro de rekommendationer som ges och
som alla träffa de små hushållens standard
med hela sin tyngd. Det blir återigen
de stora arbetande massorna, som
skola »rädda» situationen. De skola vidkännas
lönestopp vid en tidpunkt, då
priserna fortsätta att stiga och då man
icke har garanti mot fortsatta prisstegringar,
då restskattesedlarna hagla över
arbetarhemmen. Det är deras konsumtion
man menar, då man talar om konsumtionsinskränkning.
Det är deras
ekonomi som beskäres, då skatterna höjas
på konsumtionsvaror av det ena
eller det andra slaget, och det är arbetarnas
och arbetarhusmödrarnas portmonnäer
man syftar på då man talar
om köpkraftsöverskott — ett utomordentligt
löjligt tal i den mån man söker
göra gällande, att det förekommer köpkraftsöverskott
hos de stora massorna!

Men storfinansen lämnar man i fred.
Den tillätes fortsätta sitt sabotage av
samhällsproduktion och samhällsekonomi.
Dess rörelsefrihet är praktiskt
taget obeskuren, ja, statsministern signalerade
t. o. in. i remissdebatten i höstas,
att man mycket väl kan diskutera
ökad rörelsefrihet för »näringslivet»,
som det heter med en vacker omskrivning.
Den enda åtgärd som vidtagits är
steriliseringen av bolagsvinsterna. Men
den bekymrar säkerligen icke kapitalisterna.
Den har för övrigt, såsom tidigare
omvittnats, gett etl mycket klent
utbyte. Men alldeles oberoende härav

måste den betecknas som värdelös såsom
något slags ingripande mot storfinansen.
Bolagen få som bekant tillbaka
de »steriliserade» medlen efter
viss tid med ränta. Steriliseringen av
de bredare folklagrens s. k. köpkraftsöverskott
ligger däremot på ett annat
plan. De över 500 miljoner kronor, som
man steriliserade genom de nya och
de höjda konsumtionsskatterna, stanna
i statskassan. För dessa medel föreskrives
ingen återbetalningsskyldighet. Denna
jämförelse blottar egentligen hela
innebörden av den ekonomiska politik
som nu praktiseras. Arbetarna och med
dem jämställda samhällsgrupper få
bringa högst reella offer i samhällssolidaritetens
namn. Kapitalisternas bidrag till
stabiliseringen har på sin höjd —- om
jag så får uttrycka mig — en symbolisk
karaktär. Därigenom blir talet om »stabilisering
av samhällsekonomien» en
meningslös fras. I verkligheten rör det
sig enbart om en stabilisering och en
förstärkning av den svenska kapitalismens
ekonomi och inflytande i samhället.
Det är ju alldeles uppenbart, att
en sådan politik från regeringens sida,
en politik, som ingenting har gemensamt
med arbetarpolitik och en socialistisk
målsättning, måste animera de
borgerliga partierna att söka erövra ny
mark för den svenska kapitalismen.

Herr Ohlin försummar intet tillfälle
att attackera regeringen i kapitalets intresse.
Hans interpellation tycks syfta
till att pressa regeringen ett avsevärt
stycke längre på den väg regeringen
här beträder. Han vill ha klara besked,
säger han, av regeringen i vissa stycken.
Av interpellationen att döma förefaller
det som om han inte anser det
vara tillräckligt med lönestopp för löntagarna
utan vill åstadkomma en sänkning
av arbetarnas och med dem jämställda
gruppers levnadsstandard. Herr
Ohlin begagnar också chansen till att
söka pressa regeringen till nya eftergifter,
och det är ju ingenting annat än
det logiska resultatet av att regeringen

148

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

offrat efterkrigsprogrammet och frångått
sill socialistiska målsättning.

Herr Ohlin skulle emellertid aldrig
fått sin chans, om regeringen i kraft av
sin majoritetsställning hade inriktat sina
ansträngningar på att pröva den enda
riktiga lösningen av svårigheterna, nämligen
att begränsa storfinansens maktställning
inom svenskt produktionsliv.
Ty det måste väl ändå vara uppenbart
för alla, som inte låta sig fångas av den
borgerliga nationalekonomien, att det är
storfinansens fördärvbringande inflytande,
dess sabotage av produktionen på
skilda områden och dess svindlerier i
valutahänseende, som äro grundorsakerna
till svårigheterna. Utan ingripanden
mot storfinansen finnas inga möjligheter
att komma fram till ett bättre läge
för folket. Om storfinansen tillätes oupphörligt
öka sina rikedomar, måste också
storfinansen få behov av ökad profit i
samma takt. Om storfinansen exempelvis
får fördubbla sin förmögenhet, måste
den också fördubbla utsugningen och
utplundringen av massorna för att förränta
det ökade kapitalet. Det är därför
som det faktiskt verkar groteskt, att
de åtgärder som nu genomföras rikta
sig, inte mot storfinansen, utan mot arbetarna
och med dem jämställda grupper
i samhället. Och än värre! Det finns
inga möjligheter att på denna väg vinna
ens en tillfällig lösning på svårigheterna
och ännu mindre en bestående sådan,
om man nämligen syftar till att trygga
hela folkets utkomst och inte avser att
säkra profiten för ett fåtal.

Det är löjligt att föreställa sig, att
man skall kunna höja folkets levnadsstandard
genom att av och till sänka
den. Jag har tidigare pekat på krigsårens
ekonomiska politik och att man,
trots de offer arbetarna måste bringa
under krigsåren, inte har kunnat kompensera
arbetarna genom en höjd levnadsstandard.
Man kom till 1939 års
reallön men inte mer. Och den hade
inte väl uppnåtts, förrän samhällsbalansen
på nytt var rubbad och krävde nya

offer av de arbetande. Tror någon vettig
människa, att arbetarna komma att
få någon nämnvärd standardhöjning
någon gång i framtiden, om den nu
praktiserade ekonomiska politiken fortsätter,
att de komma att få ersättning
för vad de nu skola offra i den s. k.
samhällsstabiliseringens namn? Jag beklagar
dem, som hysa sådana illusioner.
Det finns bara en part som kan förtjäna
på en sådan politik — det visar hela
den tidigare utvecklingen, då ju kapitalismen
efter varje krig framträtt starkare
och starkare — och det är storfinansen.
Vi ha här att göra med två
parter. De arbetande massorna kunna
endast vinna på en ekonomisk politik
som riktar sig mot storfinansen. Fördelar
för löntagarna kunna endast vinnas
på storfinansens bekostnad. Det är
genom ingripanden mot kapitalismen,
och endast därigenom, som massornas
försörjning kan tryggas.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND i Doverstorp: Herr
talman! När vi hörde återgivas det regeringsprogram
i åtta punkter, som
statsministern framlade den 28 oktober
och som låg till grund för debatten den
3 november, hade vi nog alla en känsla
av att det närmast var ett tänkt och
framräknat program, om vilket man
knappast visste, hur det skulle kunna
omsättas i praktiskt handlande. Då jag
hörde svaren till herrar Domö och Ohlin
i dag, tänkte jag, att vi möjligen skulle
få närmare kännedom om regeringens
planer när det gäller att i verkligheten
tillämpa regeringsprogrammet. Det är
möjligt, att regeringen själv ännu inte
är på det klara med hur den skall handla,
eller att den inte redan nu vill avslöja
vad den skall komma med i statsverkspropositionen
i början av januari.
I alla händelser anser jag, att vad som
framförts i dag inte är särskilt upp -

Torsdagen den 16 december 1918.

Nr 40.

149

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

lysande. Jag skall inte uppehålla mig
mera vid den saken.

Statsministern talade om utrikeshandelns
balans. Han är glad över, som
han uttryckte sig, att man är på väg
mot balans i utrikeshandeln. Vem skulle
inte vara glad för det? Han kom dock i
fortsättningen med den ganska svårmodiga
upplysningen att den uppnåtts på
en låg importnivå. Det är tyvärr det
verkliga förhållandet. Vi ha ju varit
ense om att det vore bättre, om vi kunde
åstadkomma en större export och
inte behövde beskära importen så hårdhänt,
och vi hade hoppats, att det skulle
bli möjligt. För närvarande synes emellertid
en sådan lösning inte inom räckhåll.
Nu ingår dessutom i importplanen,
att vi skola förbruka den inte oväsentliga
pundtillgång som vi ha kvarstående
i England och vilken vi hade hoppats
skulle kunna användas för uppbyggande
av en ny valutareserv.

Vad beträffar den inre ekonomiska
balansens återställande framgår både av
statsministerns svar till herr Ohlin och
av vad han sagt senare, att sparande
betraktar han som det avgörande. Det
är tillgången på sparmedel som anger
möjligheten till investeringar. Om jag
minns rätt, upplyste förre riksbankschefen
för kort tid sedan om att han
räknade med en brist på 600 miljoner
kronor mellan sparande och de nuvarande
investeringarna. Det är alltså ett
ga]) av den storleksordningen som man
måste söka komma över. Statsministern
understryker också, att målet för beskärningen
av kreditgivningen är, att
man skall ha en kreditgivning, som håller
sig inom ramen för sparandet.

Statsministern har här i dag talat om
det offentliga sparandet. Men, herr talman
— och det är anledningen till att
jag begärde ordet — den punkt som,
såvilt jag kunde finna, han inte på något
sätt berörde var frågan om det enskilda
sparandet, och detta är dock
mycket väsentligt för alt nå den balans
han talar om och eftersträvar. Jag vet

inte, hur man skall tyda detta. Kanske
det helt enkelt betyder, att statsministern
kommit fram till den mycket defaitistiska
inställningen, att han inte
längre tror, att man på något sätt kan
förmå spararna att anstränga sig ytterligare;
man får godta ett relativt lågt
enskilt sparande och rätta det ekonomiska
livet därefter. Det är detta, herr
talman, jag vill kalla en defaitistisk inställning.
Jag har vid tidigare tillfälle
här i kammaren — jag tror det var med
finansministern — diskuterat denna
sak, och jag förde då på tal något som
jag kallade skattetänkande och som
även finansministern gav mig rätt i
fanns till i verkligheten. Jag tror inte vi
komma förbi detta problem, utan det
vore riktigare att först som sist ta upp
det nuvarande skattesystemet till omprövning
och undersöka, om det inte
finns någon möjlighet att åstadkomma
en sådan ändring däri, att människorna
inte skola känna sig bestraffade var
gång de göra en ökad arbetsinsats eller
försöka öka sparandet. Här ha vi en av
huvudpunkterna, och det är detta jag
ville ha utsagt i dagens debatt.

I fråga om penningpolitiken gjorde
jag vid ett tillfälle under denna debatt
en liten reflexion för mig själv, som jag
dock inte kan hålla inne med. Det var,
när herr statsministern knöt fast vid
herr Ohlins uttalande om rörlig ränta
och förkunnade, att herrarna i stort
sett voro överens. Då tyckte jag, att jag
också började nalkas den nationella
samlingen. Herr Ohlin har i alla fall,
efter vad det förefaller mig, nått 3,4
procent. Jag upptäckte, att den socialliberala
linjen gick ungefär där, och
när jag någon gång talat om rörlig
ränta, har jag tänkt mig 3,5 procent,
alltså Va procent räntehöjning. Det är
således inte något så väsentligt avstånd,
när nu även statsministern kommit upp
till 3,4 procent. Ingen, tror jag, har ansett
— som statsministern liit påskina
— att det skulle tillgripas en så våldsam
räntehöjning, att man enbart på

150 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

den vägen skulle kunna lösa hela investeringsproblemet.

Regeringen tillmäter överenskommelsen
med Landsorganisationen och TCO
stor betydelse. Jag tror att det är riktigt,
ty därmed har man fått stora medborgargrupper
att verkligen intressera
sig för och tänka över de ekonomiska
sammanhangen. Det föreföll som om
statsministern inte tyckte om att man
framhöll önskvärdheten av att regeringen
tillgripit en sådan här upplysningsverksamhet
tidigare. Jag kan dock
inte underlåta att, oavsett hur det uppfattas
på regeringsbänken, understryka
vad herr Ohlin tidigare sade, nämligen
att väsentligt mycket mera hade varit
vunnet, om regeringen gjort ett verkligt
försök att komma till tals med de
stora organisationerna och framhållit
vådorna i den utveckling som skedde på
det ekonomiska området två år tidigare,
med få ord den gången då vi sutto
tillsammans för överläggningar i kanslihuset
i januari 1946.

Jag tillåter mig också att om regeringens
inställning här i dag säga, att
den visserligen är långt mera verklighetsbetonad
än tidigare, men att det
säkerligen ännu finns en hel del föreställningar,
som regeringen behöver
söka komma ifrån, innan den kan uppnå
ett tillfredsställande resultat. Statsministern
har här avlösts på regeringsbänken
av samordningsministern Sköld.
Jag läste härom dagen ett referat av
ett tal, som statsrådet Sköld hållit ute
i landet. Jag måste säga, att jag tyckte,
att det talet innehöll mycket mer realistiska
tankegångar än som kommit fram
i statsministerns svar här i dag. Jag
skulle tro, att om regeringen i sin helhet
närmare anknyter till herr Skölds
uttalanden, komma vi att ha mycket
lättare att förstå varandra. Jag fäste
mig bland annat vid att — jag förutsätter
naturligtvis, att statsrådet är rätt
refererat — statsrådet Sköld sade: »Förbättringarna
på längre sikt kunna emellertid
inte vinnas genom restriktiva åt -

gärder utan endast genom ökning av
produktion och export, därvid vi vilja
undvika regleringar och tvångsmedel.»
Jag tycker det var mycket bra uttryckt.
Jag har också hört sägas att herr Sköld
i dag i första kammaren sagt, att vad vi
i dag syssla med är egentligen bara ett
korttidsprogram för att vinna andrum.
Skulle det vara riktigt, säger det oss
ju, att det inte är någon lösning av de
framtida svårigheterna, som vi tro oss
kunna åstadkomma med vad vi nu diskutera.
Med en i det hela så pass allvarlig
ton som herr Sköld anlagt tycker
jag, herr talman, att det finns vissa utsikter
till att vi kunna talas vid över
en ganska bred front.

Herr HALL: Herr talman! Det förströdda
intresse, som kammaren nu
strax före julhelgen visar dessa allvarliga
frågor, får väl inte uppfattas som
annat än en signal om att man tycker,
att det i detta läge inte är så lätt att
avvinna den ekonomiska diskussionen
några nya synpunkter. Vi kanske också
kunna medgiva, att det blir litet lättare,
när man får en ny statsverksproposition
med de vanliga uppställningarna
och när vi ha passerat ett årsskifte,
då det är möjligt att göra åtskilliga
jämförelser mellan de båda åren 1947
och 1948. Jag är ganska säker på att
vi då skola kunna säga oss, att på vissa
områden ha vi ändå gjort några framsteg
och att följaktligen den linje som
man har följt har visat sig gå i rätt
riktning.

Innan jag kommer in på dessa ting,
vill jag emellertid först säga några ord
till herr Ohlin, som på nytt återkom
till frågan om kronkursen. Herr Ohlin
tycks anse, att om exportsvårigheter
uppstå, det första man skall göra är att
devalvera den egna valutan, så att man
får lättare att sälja. För andra torde
det vara ganska klart, att det är den
sista av de utvägar man skall anlita.
Man skall i första hand se efter, om

Torsdagen den IG december 1948.

Nr 40.

151

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

de egna produktionskostnaderna äro
onödigt höga. Man skall pressa dem så
mycket som möjligt, se efter, om råvarupriserna
inom landet ligga på en
sådan nivå, att det redan av den anledningen
är omöjligt att åstadkomma en
vara som är säljbar ute på marknaden.
Först sedan man gjort en översyn av
dessa faktorer kan man övergå till diskussion
om huruvida valutakurserna
gentemot utlandet äro riktigt satta. Det
hjälper oss föga att depreciera vår valuta
och låta rotvärdet på skogen gå
upp till en sådan höjd, att det helt förtager
verkan av vad man vann med deprecieringen.
Det spelar heller ingen
roll att företaga en depreciering, om
man inte håller löneläget inom landet
i styr, så att man har möjligheter att
producera på ungefär samma kostnadsnivå
som konkurrentländerna. Att laborera
med valutan i syfte att kompensera
andra ojämnheter i den egna ekonomien
är ett medel, som man inte bör
använda, om man inte är särdeles angelägen
om att begå självmord.

Jag tror också, att herr Ohlin är offer
för en illusion, dessvärre av det ödesdigra
slaget, om han tror, att i nuvarande
läge ett litet land med nämnvärd
exportmarknad skulle kunna företaga
sig någonting med sin valuta utan att
omedelbart reaktioner skulle uppstå,
som helt reducerade verkan av den tillfälliga
vinst, som detta land trodde sig
göra. Vi ha inte en fri marknad ute i
världen, där den enskilde köparen i det
egna landet gör upp med en enskild
och obunden köpare i det andra, utan
vi ha eu världsmarknad, som är reglerad,
ofta in i minsta detalj. Den är reglerad
inte bara vad kvantiteterna utan
också vad priserna beträffar. Ingenting
hindrar att man kan få elt prisstraff
över sig genom att laborera med den
egna valutan. Och skulle man slippa sådana
svar på en svensk depreciering,
så skulle man väl antagligen ändå genom
det exempel man givit ha satt i
gång en tävlan i depreciering. Vem som

än kommer att vinna i denna tävlan,
inte blir det det land, som har den
högsta levnadsstandarden och de högst
uppskruvade anspråken att kunna bevara
så mycket som möjligt av denna
standard. I en sådan tävlan att sänka
den egna valutan vinna — det talar all
erfarenhet för —• de länder, där man
är beredd att fara fram hårdast med de
egna medborgarna. Därtill äro vi inte
beredda i Sverige, och vi skola därför
akta oss för att komma med i en sådan
tävlan.

Jag tror att dessa skäl äro alldeles
tillräckliga för att man i dagens läge
skall avvisa varje spekulation på ensidiga
åtgärder ifrån Sveriges sida. Vad
som kan hända, om hela den grupp av
länder, som man nu börjat att kalla
Marshalländerna, skulle komma i det
läget, att de anse en justering av sin
valutaposition gentemot Förenta staterna
erforderlig, kan man inte nu yttra
sig om. I en sådan allmän europeisk
valutarörelse får Sverige ta den position,
som man vid det tillfället kan finna
förnuftigast avvägd. Antagligen
skulle vi finna det ändamålsenligt att
söka den positionen någonstans i nära
anslutning till det ställningstagande,
vartill de övriga Marshalländerna hade
kommit. Men eftersom hela denna diskussion
ännu inte är aktuell, i varje fall
inte på det sättet, att det är någon mening
i att här i Sverige ta upp en sådan
diskussion, så kunna vi låta alla våra
överväganden om kurssättningen på
den svenska kronan med fördel vila
tills vidare.

Om man ser på vad som har hänt
under det sista året och försöker få någon
uppfattning om hur ansträngningarna
att begränsa investeringarna, begränsa
penningöverflödet o. s. v. ha
lyckats, falla ju alla dessa försök på att
vi ännu inte ha riktigt slut på året och
att det på vissa områden under de
två sista veckorna ofta inträffar ganska
stora rörelser. Så mycket är emellertid
säkert, all 1948 ser avsevärt bättre ut

152

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

än 1947. Vi ha under de elva och en
halv månader som förflutit av det här
året i riksbanken kommit upp till ett
nettoinflöde av obligationer och skattkammarväxlar,
som endast motsvarar
37 procent av fjolårets hela siffra. När
året är slut komma vi väl, om ingenting
oförutsett inträffar under de närmaste
två veckorna, att vara ungefär
vid 40 procent av den rörelse, som vi
kunde konstatera i fjol.

Nu skall man inte ta denna siffra till
intäkt för någon fullständig redovisning
av riksbankens ställning till marknaden.
Denna ställning påverkas, som
jag har påpekat här många gånger förr,
också av så många andra faktorer, av
valutaaffärerna och av riksbankens direkta
kreditgivning till allmänheten.
Dessa faktorer kunna ju visa, att minskningen
av penningutflödet är avsevärt
mindre än den siffra på 443 miljoner,
med vilken vi för dagen räkna. Sannolikt
kommer den verkliga siffran att bli
avsevärt lägre. På den punkten har
alltså 1948 varit ett mycket bättre år
ur stabiliseringssynpunkt än 1947. Vad
det beror på att icke fullständig balans
har uppnåtts kan man tyvärr inte säga
förrän ganska långt framåt. Åtskilliga
sakkunniga säga, att den investeringsnivå,
vi för närvarande ha, alltjämt är
för hög. Jag skall inte bestrida, att de
kunna ha rätt. Jag skall bara påpeka,
att de ha alla möjligheter att göra felberäkningar.
Tv när det gäller efterfrågan
på pengar inträffar denna icke
alltid samtidigt eller ens samma år som
investeringen har blivit verkställd.
Efterfrågan på inteckningskrediter kan
ofta komma ganska långt efteråt. Huruvida
den stora efterfrågan på penningmedel
i bankerna, som fortfarande finnes,
är ett uttryck för den aktuella investeringsnivån
eller om den i högre
grad är ett uttryck för eftersläpningar
av en tidigare och högre investeringsnivå,
måste man spara omdömet om till
dess att ytterligare några månader ha
gått.

Ilerr Ohlin tog i sitt anförande upp
två frågor, som han kommer fram till
ifrån så olika utgångspunkter, att man
måste fråga sig vad det egentligen är
som herr Ohlin vill. Den ena stunden
frågar han, om inte något av vår valutabehållning
skulle kunna begagnas
för att till landet skaffa sådana råvaror,
som efter sex till åtta månader kunde
försäljas till mångdubbla priset, den
andra stunden vänder han sig mot att
vi minska våra pundtillgodohavanden.
Det klander, som jag tyckte låg i herr
Ohlins påpekande av att man räknar
med en minskning av pundtillgångarna,
passar inte riktigt bra ihop med denna
uppmaning att ställa valutor till förfogande.
Ty om man räknar med ett
ianspråktagande av våra infrusna pundtillgångar
för en import under de närmaste
månaderna, så är det just det
syftet som ligger bakom, att man skall
få in råvaror och även en del maskiner,
som skola befrämja våra möjligheter
under 1949. Även om det i det avseendet
inte finns någon bestämd gräns, så
finns det dock vissa gränser, som man
inte vill överskrida, om man inte skall
riskera alltför mycket. Vår valutareserv
skall vara ett slags garanti för så många
ting. Den skall t. ex. garantera svenska
folket mot svält, om det skulle bli
missväxt nästa år. Man kan följaktligen
inte använda valutareserven enbart som
en buffert för att reglera våra exportmöjligheter,
utan man måste alltid ha
en viss säkerhetsmarginal kvar för allt
det andra.

I detta sammanhang vill jag säga, att
diskussionen i dag kanske har en uppgift
att fylla, även om jag tycker att
den kommer en månad för tidigt. När
riksdagens ledamöter komma hem på
julferier, brukar det alltid författas motioner,
som sedan medföras i kappsäckarna
till riksdagen. I dessa motioner
brukar det begäras nästan lika många
miljoner i anslag som motionernas antal.
Det är många önskemål som föras
fram i en normal motionsflod, och dess

Torsdagen den 1(5 december 1948.

Nr 40. 153

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

värre en rad av önskemål, vilkas förverkligande
skulle utgöra en hård påfrestning
på våra valutatillgångar. Om
det nu är meningen att vi skola samla
hela nationens kraft för att stabilisera
ekonomien, få vi komma ihåg, att det
är mycket både av säkerhet och av bekvämlighet
som får uppgivas för detta
syfte. Man får alltså inte klaga, om det
inte går att köpa sig en ny bil nästa
år. Den som är mycket intresserad av
att försvaret skall få så stora anslag
som möjligt, får inte klaga över att det
inte kan ställas valutor till förfogande
för dessa ändamål o. s. v. Om man vid
den opinionsbildning, som sker ifrån
riksdagens talarstolar och från de politiska
partiledningarnas sida ute bland
folket, skulle försöka att undervisa
svenska folket om att man inte kan använda
en miljon — även om den kan
användas på olika sätt -— för att tillgodose
alla dessa önskemål, så vore det
utan tvivel en mycket god gärning man
utförde. Jag tillhör dem som gärna
skulle se att under de närmaste månaderna
hela vår kraft sattes in på att
stabilisera vår ekonomi. Jag tror att
detta skulle ge ett utslag, som vore mycket
fördelaktigt, inte minst för dem som
så snart som möjligt önska vända tillbaka
till friare förhållanden, när vi på
nytt kunna medge vem som helst att
köpa ungefär vad han vill ifrån utlandet.
Om man under en lång period inte
tar ett krafttag för att komma i balans,
förskjuter man till en avlägsen framtid
denna möjlighet till ökad frihet för
den enskilda importen. Kan riksdagen
under nästa år ena sig om att avvisa
framför allt alla sådana anslagskrav,
som i sin tur ställa krav på våra valutatillgångar,
och även avvisa alla anslagskrav,
vilkas tillfredsställande kommer
att lägga hinder i vägen för våra exportmöjligheter,
ja, då har riksdagen
gjort eu verklig insats. Kunde riksdagen
över huvud taget återta den roll,
som mycket gamla riksdagsmän påstå
att den tidigare hade, nämligen att

granska Kungl. Maj :ts propositioner i
syfte att nedbringa utgifterna i stället
för, som på senare år i regel har skett,
uteslutande i syfte att höja dem, skulle
vi kanske litet till mans kunna bidraga
till att mycket hastigare än man eljest
hoppats skapa en ny och bättre balans.

Vad man här emellertid med tillfredsställelse
konstaterar — och jag vill
sluta med att säga detta, herr talman —
är att i dagens diskussion ingenting av
panikstämning har kommit fram. Det
tycks nu ha blivit allmän egendom vad
vi bara voro några få som påpekade
förut, nämligen att, trots allt tal om
instabilitet i vårt ekonomiska liv, intar
Sverige alltjämt en ganska avundsvärd
ställning. Vi ha inte så värst mycket att
klaga, vare sig den enskilde eller det
allmänna. Det är inte en ny politik som
behöver föras, men det gäller att anpassa
den politik som vi redan föra.
Det är mycket vunnet med att den ekonomiska
diskussionen i vårt land har
kommit ned litet närmare jorden och
att det kanske vid nästa års riksdag
skall vara möjligt att resonera om våra
ekonomiska problem i en betydligt lugnare
ton än som varit fallet framför allt
under förra delen av 1948.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har inte haft tillfälle att avlyssna
hela denna diskussion. Jag vill därför
begränsa mig till att framföra några
synpunkter främst med anledning av
vad som yttrats av herrar Hagberg och
Skoglund men också av herr Senander.

Herr Senanders anförande var ju
ganska intressant så till vida, att det
väsentligen bestod av en samling oartikulerade
fraser, och ur den synpunkten
skulle det inte föranleda mig till någon
diskussion. Herr Senander förde emellertid
fram en sak, som jag måste beteckna
som elt försök till dimbildning.
Han ville göra gällande, alt det socialdemokratiska
partiet i sin valrörelse i
höstas lovade den svenska arbetarklas -

154 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

sen en bevarad levnadsstandard. Det
gjorde vi ingalunda. Vi gingo ut ifrån
att vi skulle såvitt möjligt upprätthålla
en fullständig sysselsättning och att vi
vidare skulle försöka begränsa en
ofrånkomlig standardsänkning till det
minsta möjliga och försöka lägga denna
standardsänkning på ett sådant sätt,
att den icke berörde de mera vitala
delarna av livsföringen. Det skulle ju
vara meningslöst av oss att säga någonting
annat än att här måste alla ge sitt
offer. Tv i en situation, där det råder
varuknapphet, kan man ju inte komma
i balans på annat sätt än genom en
minskad konsumtion. Man kan väl inte
vara så enfaldig, att man tror att storfinansen
har en så stor konsumtion, att
man genom att begränsa den kan nå
balans. Även om man helt toge bort
denna konsumtion, skulle det väl ändå
inte vara tillräckligt. Följaktligen ha vi
aldrig på vår sida stuckit under stol
med att för att uppnå balans måste vi
alla göra uppoffringar, och vi ha sagt
att det därvid gäller att göra det så
lindrigt som möjligt för de breda folklagren.
Varje annan framställning av
vår inställning till dessa frågor under
valrörelsen är en förvanskning.

Jag vänder mig härefter till herr
Hagberg och måste väl i det sammanhanget
även vidröra något av vad
herr Skoglund yttrade. Herr Hagberg
förklarade mycket kategoriskt, att vi
inte komma att uppnå någon inre balans
under 1949. Han sade detta i en
polemik mot ett anförande, som jag
nyligen höll på Stockholms handelskammare,
där jag hävdade, att det
fanns stora förhoppningar att vi skulle
kunna komma i balans i den inre ekonomien
under 1949. Jag skall inte här
upprepa min argumentation. Jag skall
bara anföra ett mycket onyanserat
schema över utvecklingen. Vi hade år
1948 vår produktion att leva av. Vi
ökade på den med en överimport till
800 miljoner kronors värde. Vi satte in
såsom medel för att nå balans en viss

investeringsbegränsning och en viss
överbalansering av budgeten, alltså ett
visst tvångssparande. Vi nådde trots
detta inte balans, utan det blev en prisstegring,
varvid vi dock få observera,
att cirka hälften av denna prisstegring
hänförde sig till de nya konsumtionsskatterna
och följaktligen var beräknad.
Men den andra hälften av denna prisstegring
hade pressats fram emedan
spänningen mellan penningtillgång och
varutillgång fortfarande var för stark.
Vad var det då som gjorde, att denna
spänning fortfarande blev för stark?
Jo, att det under 1948 blev icke oväsentliga
inkomsthöjningar, varigenom
köpkraften ytterligare tillfördes nya
penningsummor.

Om jag nu försöker att se 1949 i relation
till 1948, vad finner jag då? Såvitt
vi nu kunna se ha icke, som vi kanske
från början trodde, lagren minskats
under 1948. De torde totalt sett vara
lika stora, mindre''inom vissa områden
och större inom andra. Något tvång till
lagerökning föreligger alltså inte. Av
allt att döma kommer produktionen,
trots den importbegränsning som genomföres,
att bli större 1949 än 1948.
Om ökningen blir större eller mindre
hänger väsentligen på hurudan vår
skörd blir. Jag tror dock att man kan
räkna med att vi få en större produktion.
Vi få en mycket minskad inkomststegring,
om det går att genomföra det
inkomststabiliseringsprogram, som vi
nu hålla på med. överbalanseringen av
budgeten blir större. Investeringsbegränsningen
blir större. På alla dessa
punkter kommer det sålunda att föreligga
ett bättre läge 1949 än 1948. Enda
minusposten — jag säger det om igen,
trots att herr Hagberg var inne på det
— är att vår import blir 600 miljoner
kronor mindre värd än förra året. Jag
måste säga att de plusfaktorer som jag
har nämnt äro av sådan storleksordning,
att de böra mer än uppväga
denna importminskning på 600 miljoner
kronor. Följaktligen har man en -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40. 155

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

ligt mitt sätt att se rätt att räkna med
att det kan bli en balans i vår inre
ekonomi nästa år. Herr Hagberg sade
att det finns andra ting man får lov att
räkna med. Bolagssparandet kan bli
mindre 1949 än 1948. Ja, det vet jag
inte -— det är möjligt. Sparbankssparandet
håller däremot på att bli större.
Jag skulle inte tro att det finns någon
anledning att räkna med att vi icke
nästa år skulle kunna hålla investeringarna
inom ramen för sparandet,
det frivilliga och det tvångsmässiga
sammantaget. Jag vill därför för min
del understryka — även om jag inte
på något sätt vill yttra mig så kategoriskt
som herr Hagberg gjorde i motsatt
riktning — att det finns förhoppningar
om att vi med den politik vi föra kunna
nå en inre balans nästa år.

Men jag vill understryka att denna
balans vinna vi genom tillgripande av
en hel rad restriktiva medel, tvångssparande,
investeringsbegränsning, priskontroll,
importreglering, hela denna
attiralj av tvångsmedel. Och jag vill för
min del ärligt och uppriktigt säga, att
jag tror inte att en på ett sådant sätt
vunnen balans kan mycket länge upprätthållas.
För att balansen skall bli
bestående fordras, att vi komma fram
till en naturlig balans genom produktionsökning
och exportökning och att
vi i takt med produktionsökning och
exportökning bli i stånd att avveckla
dessa restriktioner och tvångsmedel.
När herr Hagberg frågar, om det inte
är regeringens avsikt att använda nya
tvångsmedel för att nå denna inre balans,
så svarar jag att det är vår avsikt
att till det yttersta försöka att undgå
att använda nya tvångsmedel och nya
regleringar. Jag anser att vi kunna ha
goda förhoppningar att kunna nå detta
resultat. Genom den erfarenhet vi ha av
det begynnande samarbetet mellan regeringen
å ena sidan och näringsorganisationerna
å den andra tror jag det
skall vara möjligt att genom diskussioner,
utbyte av erfarenheter och genom

gemensamma ansträngningar nå det resultat
vi eftersträva utan att behöva
tillgripa nya tvångsmedel.

Till slut vill jag endast säga till herr
Skoglund, att min realism rymmes mycket
väl i det interpellationssvar, som
statsministern tidigare här i dag har
avgivit.

Herr OHLIN: Herr talman! Det var
ett i all sin korthet mycket intressant
anförande som herr Sköld nyss höll.
Han inte bara ställer i utsikt uppnående
av balans i angiven mening, utan han
säger också att denna balans uppnås
genom användande av tvångsregleringsmedel,
som enligt hans mening inte
mycket länge kunna upprätthållas, varför
man måste eftersträva en mera naturlig
balans via produktions- och exportökning.
Jag vill för min del med
hänvisning härtill säga, att jag inte ser
på problemet på något väsentligen annat
sätt än herr Sköld. Jag har redan
förut i dag förklarat att jag tror, att
utsikterna att genom investeringsbegränsning
nå ett stycke längre mot balans
än man förut gjort äro goda. Men
å andra sidan vill jag ännu mer understryka
vad herr Sköld också sade, nämligen
att en verkligt hållbar jämvikt
uppnås endast genom att man skapar
förutsättningar som möjliggöra balansens
bevarande med mindre tvångsmedel.
Jag vill också göra det tillägget,
att när herr Sköld i detta sammanhang
talar om produktions- och exportökning,
bör man naturligtvis också
nämna ökning av sparandet, som är en
ytterst angelägen sak för att vi inte
skola behöva skära ned investeringarna
på det tråkiga sätt och i den stora
omfattning, som tyvärr blivit nödvändigt
under år 1949.

För min del bär jag alltså intet att
invända mot herr Halls reflexion —
ehuru jag närmast tar min utgångspunkt
från herr Sköld och mindre från
herr Hall — att meningsutbytet på

156 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

detta viktiga område måhända kan
komma att präglas av att motsättningarna
minskats.

Får jag, herr talman, säga endast
några ord med anledning av herr Halls
yttrande. Han utläste ur mitt tidigare
anförande ett klander över att regeringen
över huvud taget ville delvis
tillgripa våra frigjorda pundtillgångar.
Det var nog ett missförstånd från hans
sida. Jag frågade om regeringen tänkte
använda hela denna pundtillgång på
ett år. Hade regeringen svarat ja på
den frågan, skulle herr Hall nog ha
gissat rätt, om lian trott att jag ansett
detta vara att förbruka reserver alltför
fort. Men däremot tror jag att det är
klokt att man använder en del av dessa
reserver under år 1949. Hur stor del
som bör användas kunna vi ju diskutera,
när vi fått litet närmare upplysningar
på denna punkt.

Herr Hall sade att oppositionen bör
hjälpa till att undervisa folket om att
man inte skall klaga, när nu konsumtionen
på vissa punkter måste begränsas.
Härtill skulle jag vilja svara herr
Hall, att inom regeringspartiet har man
under flera år bedrivit en intensiv propagandakampanj,
som gått ut på att
det är regeringspartiet som försvarar
konsumenternas intressen. Man har sagt,
att vi inom regeringspartiet komma inte
att tillåta att konsumtionen pressas
nedåt, vi komma inte att tillåta att begränsningarna
gå ut över de breda lagren
o. s. v. Och man har varit frikostig
med antydningar om att man inom
oppositionspartierna har helt andra
synpunkter. Jag tror att i den mån
denna propaganda haft verkan, har det
inte så mycket effekt, om man på vårt
håll skulle säga ungefär det som herr
Hall önskade att vi skulle säga. Men
vill man inom regeringspartiet upphöra
med att försöka sätta en missvisande
stämpel på oppositionen, kan det ju
hända att vi längre fram bli i tillfälle
att något mera effektivt bidraga till
upplysningen just på den punkten.

Herr Halls inlägg om valutadeprecieringen,
det vill säga anpassningen av
kronan till det gamla under många år
stadgade värdet, skall jag här inte taga
upp till närmare bemötande. Jag skall
nöja mig med att säga två saker. Det
gäller ju inte, som herr Hall ville göra
gällande, en åtgärd som skulle gå ut
över medborgarnas standard och bli
ett led i konkurrensen mellan olika
länder om vilken stat som hårdast kan
pressa medborgarnas standard. Allt
detta ligger helt vid sidan av detta viktiga
spörsmål — jag hoppas att herr
Hall ursäktar att jag säger det. Frågan
gäller i stället var den svenska kronans
naturliga värde ligger, det värde som
skapar gynnsamma förutsättningar för
vår utrikeshandel, för att vårt näringsliv
skall arbeta väl och för att folkets
standard skall bli så god som möjligt.
Det är detta som är problemet; det gäller
att här finna det rätta lagom. När
herr Hall argumenterar, glömmer han
också bort att man i alla planer för efterkrigstidens
penningväsende just räknar
med sådana fenomen som att det
kan vara fördelaktigt ur världsekonomiens
synpunkt att ett land, när kostnadsnivån
där ligger något för högt,
inte tvingas tillgripa oerhört hårda importrestriktioner
— som vi måste göra
nu ■— utan i stället en naturlig anpassning
av den yttre valutakursen kan äga
rum. Om man däremot talar om våldsamma
förändringar utan relation till
vad som förut ägt rum, utan relation
till kostnadssituationen, skulle herr
Halls reflexion vara riktig. Men därom
är ju alls icke tal.

Hans excellens statsministern talade
om att det nu inte lönade sig mycket
att debattera vad som har varit och vilka
ståndpunkter som intagits under senare
år. Jag håller med honom om det.
Jag tror att vi talat om den saken ungefär
så mycket, att annat än mera spridda
observanda — som jag tillåtit mig
göra — inte lönar sig inför detta auditorium.
Det var kanske så, att stats -

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

157

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

ministern ägnade åtminstone lika stor
del av sitt anförande som jag åt sådana
ting. Jag skall emellertid nu inte gå
närmare in på dessa frågor. Men när
statsministern vill göra gällande, att regeringspartiet
och oppositionen sett
ungefär likadant på frågan om investeringarnas
anpassning inom ramen för
sparandet, får jag nog hänvisa eventuellt
intresserade till att gå igenom riksdagsprotokollen.
Och där bör man läsa
inte bara en enda mening, utan man
bör läsa hela den serie av uttalanden
som gjorts. Jag skall i anslutning till
vad statsministern nämnde framhålla
en enda sak. I januari 1947 framhöll
jag, att den begränsning av kontrollerade
investeringar med 300 miljoner
kronor som då antyddes av statsrådet
Ericsson var, som man lätt kunde se,
otillräcklig. Ett sådant yttrande — mot
bakgrunden av det förhållandet att det
ju är mycket svårt att säga vad som är
möjligt — antyder ju att det i alla fall
förelåg en väsentlig åsiktsskillnad. Jag
skall tillåta mig att erinra om följande
siffror — ehuru det är oerhört svårt att
från ett år till ett annat jämföra siffrorna
bland annat på grund av penningvärdets
ändring. År 1947 uppgick
den kontrollerade byggnadsverksamheten
enligt officiell beräkning till 2 380
miljoner kronor. År 1946 var den ungefär
lika stor. För år 1949 planerar
man nu 1 920 miljoner kronor. Det blir
alltså en minskning av storleksordningen
460 miljoner kronor, troligen något
mera. Om man nu redan i januari 1947
säger till regeringen, att en minskning
av 300 miljoner kronor inte räcker,
kan man ju säga att detta yttrande i
januari 1947 inte stämmer så förfärligt
illa med statsministerns upplysning om
planerna i november 1948. Jag tror att
man, utan att behöva granska protokollen
närmare, vid läsningen av den
långa raden av yttranden skall komma
till det resultatet, att vi i folkpartiet
gång efter annan tryckt på regeringen
att verkligen göra en anpassning för att

återställa den grundläggande samhällsekonomiska
balansen. Om eu läkare ger
patienten bara halv dos, fortsätter patienten
att vara sjuk, ger han honom
hel dos, blir han frisk. När vi tidigare
diskuterade dessa saker i kammaren,
fingo vi möta beskyllningar för svartmåleri,
därför att vi framhöllo vikten
av att man tar till tillräckligt. Detta är
också en sak som man kan erinra sig.
Men jag skall som sagt inte gå närmare
in på detta.

Jag vill emellertid, när nu statsministern
som vanligt inte var nöjd med
mitt sätt att argumentera, ännu en gång
understryka den förväxling statsministern
gjorde sig skyldig till. Det är
nämligen en sakligt viktig fråga det
gäller. Om man av landets valutatillgångar
använder ett belopp för att kunna
importera råvaror, så att produktionen
och därmed exporten kan ökas
till större värde, vilket ju leder till ökad
valutatillgång på lång sikt, är väl detta
en helt annan sak än om man gör som
vi gjorde för ett par år sedan, nämligen
förbrukar av landets guld- och valutareserv
för en import, som inte ger
till resultat någon exportökning. Hur
statsministern kunde förväxla de båda
sakerna och därpå bygga en argumentering
mot mig är svårt att förstå. Om
vi skola eftersträva ett nytt slag av meningsutbyte,
kanske jag kan få hänvisa
till statsministerns yttrande i ett tidigare
sammanhang: Skulle vi inte kunna
överlåta åt andra att använda en sådan
diskussionsmetod?

En synpunkt som intog en stor plats
i statsministerns svar var den, att när
regeringen nu föreslagit tillsättande av
ett par kommittéer och upplysningsorgan,
skulle man inte bagatellisera den
saken. Det har ju f. ö. skett en exportökning
från 1947 till 1948. Ja, den exportökning
som skett är såvitt jag förstår
eu annan fråga än vilka åtgärder
regeringen föreslår i dag. 1 vilken mån
har denna exportökning berott på regeringens
åtgärder? Det verkade som om

158 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

regeringen ville taga en mycket stor del
av äran för den saken. Jag har läst så
många gånger i den socialdemokratiska
pressen i samband med diskussionen
om den mycket stora importen under
de senare åren, att denna stora import
var uteslutande näringslivets fel. Men
nu få vi höra, att när exporten växer,
då är det regeringens förtjänst. Någon
annan fördelning av ansvar och förtjänst
är väl ändå förmodligen berättigad.
Men det som vi väntat besked om
i dag är inte det som vi kunnat utläsa
ur statistiken, nämligen att exporten
vuxit — vilket vi i och för sig äro mycket
glada över — och att det även i
övrigt på en del punkter finns tecken
på att bristen på balans är mindre utpräglad.
Vad som behövs nu är, som
herr Sköld nyss angav, produktionsoch
exportstimulerande åtgärder, eftersom
vi uppenbarligen ännu icke äro i
balans. Vad vi väntat besked om från
regeringen är hur detta skall te sig
mera konkret. Och då måste jag nog
konstatera, att tillsättandet av vissa utrednings-
och andra organ inte är så
förfärligt mycket att taga fasta på. Detta
betyder inte alls, att jag på något
sätt finner det vara oklokt att tillsätta
dessa organ. Från vårt håll ha vi många
gånger framhållit vikten av att regeringen
håller kontakt med näringslivet.
Dessa organ betraktar jag som ett uttryck
för en önskan att inleda och vidmakthålla
en dylik kontakt. Denna önskan
är emellertid kanske något sent påkommen,
men bättre sent än aldrig. Såsom
uttryck för ett konkret program
tycker jag emellertid fortfarande, att
detta är ganska magert.

Som ett ytterligare exempel härpå
vill jag anföra statsministerns tal om
denna, som han sade, viktiga utredning
att rationalisera och förbättra de handelspolitiska
metoderna. Denna utredning
har ju tillsatts helt nyligen. Jag
vill då erinra om att herr Wiberg motionerat
i den frågan på ett ganska tidigt
stadium av vårriksdagen. Om det

varit så viktigt att sätta i gång denna
sak, vilket jag för min del ej bestrider,
borde man väl från regeringens sida
ha kunnat fatta sitt beslut långt tidigare.
Ingen vill väl påstå annat än att
exportkrisen varit fullt klar för alla
och envar under 1948 och för många
långt dessförinnan.

Den tidigare diskussionen från regeringens
sida, där man efterlyste oppositionens
alternativ, är ju numera saligen
avsomnad. Jag undrar emellertid,
hur det skulle ha tett sig, när denna
diskussion fördes, om vi i oppositionen
hade sagt, att vi ha ett strålande
alternativ, vi föreslå, att regeringen tillsätter
några kommittéer och upplysningsorgan.
Vilken ironi skulle då inte
ha flödat från talarstolarna, när regeringspartiets
män och kvinnor hade
uppträtt!

Jag anser alltså, att det i och för sig
är bra, att regeringen sätter till dessa
organ. Men jag tror fortfarande, att
man därmed inte på något sätt löser
problemet om att skapa bästa möjliga
förutsättningar för produktionen och
exporten.

Jag vill något beröra även frågan om
vilka åtaganden regeringen gjort vid
förhandlingarna med arbetsmarknadens
parter. Det framgick av statsministerns
förklaring, att man på regeringshåll
icke bundit sig vid något bestämt prisindextal.
Man hade emellertid ställt i
utsikt en prisstabilitet. Jag förmodar
att de berörda parterna komma att tolka
detta uttryck »prisstabilitet» ganska
snävt. Statsministern nämnde här, att
de fackliga representanterna, vilka förhandlat
med regeringen, voro realistiska
män, som talade med ansvar för
nära två miljoner löntagare, som han
sade. Dessa fackliga representanter
kunde enligt statsministerns uppfattning
naturligtvis icke nöja sig med en
allmän regeringsförklaring om prisstabilitet.
Detta var ett intressant uttalande,
särskilt när det kommer från
regeringschefens egna läppar, att en

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

159

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

dylik regeringsförklaring om prisstabilitet
karakteriseras på detta sätt och
med den andemening, som man kan
läsa ut mellan raderna i statsministerns
yttrande.

Dessa förhandlingsmän för löntagarna
ville ha en förklaring från regeringens
sida om vilken ekonomisk politik
regeringen tänkte föra. De ville ha en
redogörelse för att få bestyrkt, att man
inte på andra vägar än via lönerna
spridde ut köpkraften över landet, vilket
skulle hota prisstabiliseringspolitiken,
antingen regeringen önskade det
ena eller andra. — Detta var väl ungefär
tankegången i statsministerns anförande
på den punkten.

Det förefaller mig mycket naturligt,
att arbetsmarknadens representanter
intogo denna ståndpunkt vid förhandlingarna,
nämligen att de ville ha trygghet
för att icke någon annan folkgrupp
skulle få inkomstökningar, därest deras
uppdragsgivare skulle tvingas avstå
från dylika inkomstökningar. Hade
det icke varit klokt att låta detta spörsmål
bli den centrala punkten i förhandlingarna
i stället för formuleringar,
som direkt peka på vissa prisindextal?
Det för varje folkgrupp väsentligaste
i detta sammanhang är just att begära
skydd för att icke någon annan folkgrupp
av betydelse får någon inkomstökning,
när den egna gruppen avstått
därifrån. Jag anser därför, att det hade
varit klokt, om man vid de ifrågavarande
förhandlingarna mera koncentrerat
sig på den frågan än på formuleringar,
som kunna framkalla svårigheter
i oförutsedda lägen i fråga om
skörd o. d.

Antag nu, herr statsminister, att det
skulle gå så, att det tyvärr blir en dålig
skörd eller att prisstegringar uppkomma
i utlandet. Innebär då denna
trygghet, som förhandlarna önskade —
nämligen att det icke skulle spridas
köpkraft på annat sätt — innebär den
att löntagarna även ges trygghet för att
det statliga budgetöverskottet icke skall

minskas genom dyrbara subventioner?
Det är ju alldeles klart att, om man
minskar det statliga budgetöverskottet
med stora subventioner, så sprider man
ut köpkraft. Det vore naturligtvis mycket
tacknämligt, om man även på den
punkten fått ett skydd mot vad jag
skulle vilja kalla köpkraftsspridning.

Herr talman! Det är alltid mycket
svårt att i varje fall med någon bestämdhet
uttala sig om vad som i ett
visst förhandlingsläge kunde gjorts så
eller så. Jag skall därför inte ge uttryck
åt någon bestämd mening. Jag
bär endast velat framhålla en punkt,
som jag tror vara av mycket stor praktisk
betydelse, nämligen att man vid
alla förhandlingar med olika grupper
understryker just den rimliga garanti,
som ligger däri att, om ingen annan
grupp får en förbättring, så ha de övriga
grupperna uppnått det väsentligaste
skyddet. Att däremot skydda alla
grupper mot alldeles oförutsedda händelser,
exempelvis ogynnsamma förändringar
inom världsekonomien eller
skördeförändringar, kan tyvärr ingen
regering och icke någon annan heller
åtaga sig att göra.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Beträffande
den sista delen av herr Ohlins anförande,
där han talade om våra förhandlingar
med TCO:s och Landsorganisationens
representanter, så går det
väl inte att framkonstruera någon meningsskiljaktighet
mellan herr Ohlin
och mig härvidlag, även om man anstränger
sig. Det förhåller sig nämligen
precis så, som herr Ohlin sade att det
borde vara; vi ha försökt undvika ett
fastlåsande vid ett indextänkande, som
enligt min mening skulle ske om man
låter folk stirra sig blinda på en —- låt
vara viktig — detalj i sammanhanget.
Det gäller i stället att göra klart för
andra inkomstgrupper — jag är glad
att herr Ohlin lovat att hjiilpa till med

160 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

det — att vi nu befinna oss i ett sådant
läge, att det inte får bli några inkomststegringar
för någon grupp. Jag motser
med tacksamhet det stöd, som herr
Ohlin kommer att ge oss under vårens
förhandlingar. Det är nämligen inte
bara tjänstemän och arbetare i detta
land, som regeringen skall förhandla
med, utan det finns även andra grupper,
där vi få tillämpa den överenskommelse
vi träffat. På den punkten tror
jag alltså inte att det finns några meningsskiljaktigheter.

Däremot finns det väl en liten meningsskiljaktighet
mellan herr Ohlins
olika satser när han ville att jag skulle
stå upp och här förklara, att om det
skulle inträffa en olycka, en katastrof
med skörden exempelvis, så skulle jag
nu taga ställning till hur denna katastrof
skulle mötas. Jag skulle säga, att
budgetöverskottet inte får minskas.
Detta är just ett exempel på statiskt tänkande,
vilket jag tror vore mycket ödesdigert.
Jag tror att det är riktigt att ha
rörlighet i vårt tänkande, men vi skola
också vara beredda att möta en katastrofsituation
på det sätt, som kan vara
lämpligast för stunden. Engelsmännen,
som ju äro ett klokt folk, ha ett gammalt
ordspråk som säger: Man skall
inte gå över en bro förrän man är vid
ån. Jag tror att det är riktigt att vi inte
här sitta och konstruera fram lösningar
på de katastrofer, som skulle kunna inträffa:
för den händelse det blir eldsvåda
i vår lägenhet skola vi försöka
hitta en annan bostad o. s. v. Vore man
så försiktig, att man i varje situation
ville skaffa sig garantier för en reservutgång,
då tror jag det blev ganska besvärligt.

Jag kan emellertid ge herr Ohlin rätt
så långt, att vi inte skola försvåra för
oss ifall det skulle inträffa någonting
utomlands. För den händelse det skulle
bli starka prisstegringar utomlands
skola vi inte spela bort ett kort genom
att nu förändra vår växelkurs. Detta
vore ju att direkt försvåra förhållan -

dena för oss och öppna möjligheterna
till eu prisstegring i vårt land. Jag tror
vi göra klokt i att följa utvecklingen
och sedan handla just så, som vi tyckas
vara överens om: inga inkomststeg ringar

skola tillåtas, som kunna förskjuta
balansen inom vårt samhälle.
Detta är ju vad TCO och LO gått inför,
och med de riktlinjerna tror jag vi
kunna komma ganska långt under år
1949.

Sedan kommer jag in på resonemanget
om att regeringen inte gjort
någonting för exporten och att det därför
vore riktigt att intaga den attityden,
att dessa kommittéer icke äro mycket
att redovisa som regeringens bidrag.
Exportökningen som ägt rum vore det
privata näringslivets förtjänst, och därför
skulle inte regeringen stå här och
brösta sig för det resultat, som här
åstadkommits. — Det är självklart, att
om herr Ohlin menat, att vi skulle sätta
upp exportindustrier, då är det riktigt
att vi inte gjort någonting. Vad vi däremot
åstadkommit — och även herr
Ohlin har i viss mån medverkat därtill
— är eu långt bättre samhällsekonomisk
balans i december 1948 än den vi hade
i december 1947. Därigenom ha varor
och arbetskraft friställts för exportnäringarna.
Handelsministern, och även
statsrådet Sköld, kan siffrorna mycket
bättre än jag, men jag har för mig, att
vid en av de beredningar herrarna
hade då jag var närvarande nämndes
den uppgiften, att omkring 26 % av
verkstadsindustriens arbetare för närvarande
äro sysselsatta med exportartiklars
framställande mot omkring 20
eller 22 % ett år tidigare. Detta är en
väsentlig förskjutning, och den har naturligtvis
delvis åstadkommits genom att
den samhällsekonomiska balansen blivit
hyggligare. Det finns ju andra orsaker
också. De indirekta skatternas uttagande
har uppenbarligen betytt en
begränsning av konsumtionen, varigenom
det blivit möjligt att öka exporten.
Sist men inte minst vore det väl

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40.

161

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

besynnerligt, om inte den minskning av
byggnadsverksamheten vi åstadkommit
skulle ha betytt ökade möjligheter för
exportindustrien att få mera arbetskraft
och att använda en större del av sina
resurser än tidigare till att tillgodose
utländska köpare.

Jag vill således inte gå med på, att
den förda politiken inte haft någon betydelse
för jämvikten. I den mån den
ekonomiska politiken bidragit till att
återställa den inre ekonomiska balansen,
framför allt genom investeringsbegränsning,
måste detta komma till uttryck
i en ökad lätthet för exportindustrierna
att tillgodose sina intressen och
samhällets intressen av ökad export.
Sedan är det klart, att när man skall
undersöka de olika näringsgrenarna
blir detta ett handlande från fall till
fall. Man undersöker möbelindustrien,
man undersöker verkstadsindustrien
och ser efter, vilka möjligheter som finnas
att här åstadkomma en ökning av
exporten. Vi ha ämnat skapa dessa
samarbetsorgan för att inte regeringen
skall vara i avsaknad av den vägledning,
som jag tror är mycket viktig. Det
är klart att detta samarbete i viss utsträckning
även funnits förut. Herr
Ohlin frågar varför vi inte gjort detta
för länge sedan. I våra kommissioner
sitta i betydande utsträckning representanter
för det enskilda näringslivet. Se
på industrikommissionen, och se på
handelskommissionen! Där sitta en rad
personer, som äro kunniga och insiktsfulla
och vilka ha möjligheter att vara
kontaktmän. Därför äro dessa kommissioner
kanske också i fortsättningen
våra viktigaste kontaktorgan med det
enskilda näringslivet.

Vi ha emellertid ansett det vara en
fördel att direkt under Kungl. Maj:t,
direkt under statsrådet Sköld, ha ett
diskussionsforum, där expertis från det
enskilda näringslivet, från TCO och från
Landsorganisationen, få diskutera dessa
saker ur något vidare synpunkter än
som är möjligt för de enskilda avdel II

—Andra kammarens protokoll 19''iH.

ningscheferna i kommissionerna, dessa
må vara aldrig så framstående. Det är
således i och för sig ingen revolution
som inträffat, men jag tror det kan vara
nyttigt att göra dessa försök, och vi
vänta oss mycket av dem.

Vad sedan beträffar herr Ohlins fortsatta
resonemang om devalveringen
skulle jag egentligen kunna nöja mig
med att hänvisa till vad Industriförbundets
ordförande, herr Danielsen,
sade på Arosmässan i Västerås. Han
kan ju inte gärna misstänkas för att inte
förstå någonting om exportindustriens
intressen. Han sitter som chef för Uddeholm,
där man i mycket stor utsträckning
arbetar på den utländska marknaden.
Om jag inte missminner mig sade
han ungefär det, att han kanske inte
var så övertygad om klokheten i vår
åtgärd att höja den svenska kronans
värde. Han varnade för ständiga variationer
i kronkursen, och han tyckte,
att för ett litet land som Sverige skulle
det vara störande att nu återigen vidtaga
en förändring av vår kronkurs, när
vi så nyligen gjort det.

Det är alldeles klart att herr Ohlin
har rätt i, att kostnaderna i vårt land
kunna förskjuta sig på sådant sätt, att
det inte finns någon möjlighet för oss
att hävda vårt nuvarande kronvärde.
Detta hade väl antagligen blivit följden,
om inte inkomststabiliseringen hade
lyckats. För den händelse vi hade fått
fortsatta kraftiga lönestegringar, fortsatta
stegringar på rotvärdet, över
huvud taget en fortsatt kostnadsstegring
här i Sverige, då vill jag inte förneka,
att det legat mycket i herr Ohlins resonemang.
I en situation då det finns
alla utsikter till att inkomststabiliseringen
skall lyckas förefaller det mig
emellertid, som om denna diskussion
skulle vara — om jag nu får begagna
ett av herr Ohlins favorituttryck — upptagen
ett år för sent. .lag tror att det
kan vara lika klokt att konstatera, att
vi nu försökt med en inkomststabilisering,
och vidare kunna vi säga som

Nr ''/O.

162

Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

herr Danielsen i Uddeholm, att det är
riskabelt för ett litet lands näringsliv
om man experimenterar med valutan.
Jag tillåter mig tillägga, att det vore så
litet vunnet med detta experimenterande
fram och tillbaka med kronkursen,
att man inte, genom att nu leka
med denna tanke, bör riskera de värden,
som stabiliseringsaktionen har utsikter
att ge oss, och detta trots att herr
Ohlins resonemang teoretiskt sett självfallet
är fritt från invändningar.

Sedan vill jag beklaga, att jag inte
fick tillfälle att lyssna till herr Skoglunds
i Doverstorp anförande. Jag har
försökt att genom privat informationsverksamhet
bilda mig en uppfattning
om vad han sagt samt även talat med
honom själv efter anförandet här. Han
beklagade, att inte statsministern mera
betonade behovet av ett frivilligt sparande.
Mitt interpellationssvar, herr
Skoglund, var icke avsett som en fullständig
analys av regeringens syn på
det ekonomiska läget. I så fall skulle
många fler spörsmål tagits upp där. Det
frivilliga sparandet — och sparandet
över huvud taget — sammanhänger i
mycket stor utsträckning med vår statsfinansiella
situation, och hela den frågan
få vi tillfälle att diskutera i samband
med statsverkspropositionen. Det
är dock självklart — det framgår bland
annat av de ansträngningar vi göra för
att öka sparandet — att vi med största
tillfredsställelse hälsa den ökning av det
frivilliga sparandet, som för närvarande
pågår och som vi hoppas skall komma
att innebära, att volymen för vår investeringsverksamhet
skall brytas sönder
på det normala sättet, så att statsrådet
Sköld slipper att bli så sträng, som han
annars tvingas vara. Det är med tillfredsställelse
vi konstatera detta, och
det trodde jag var självklart. Jag vill
emellertid gärna ge den upplysningen
med anledning av herr Skoglunds fråga.

Till herr Senander, som jag heller
inte hade nöjet att höra, skulle jag bara
vilja säga, att om han har sagt att den

politik vi för närvarande företräda innebär
ett svek mot väljarna, så hänvisar
jag honom till att taga del av vad vi
faktiskt sagt under valrörelsen. I den
broschyr partiordföranden gav ut står
det bland annat: »För den som inte gör
sig möda att tänka igenom sammanhangen
kanske denna regeringens stabiliseringslinje
ter sig föga lockande.» —
Jag hade inte direkt herr Senander i
tankarna när jag skrev detta. — »Men
vi har att välja mellan att gå den och
en prisstegring, som måste pressa svenska
folkets standard långt djupare än
de av regeringen föreslagna åtgärderna.
»

Det torde vara ett ganska klart besked
då man i en valbroschyr så tydligt
som man här gjort säger ut, att man
måste tänka sig en sänkning av standarden,
dock icke så djup som vissa andra
i och för sig önskvärda åtgärder skulle
medföra. Då borde man kanske inte behöva
möta de anklagelser som herr Senander
och till min förvåning även en
del av folkpartipressen excellera i.

Under valrörelsen lovade vi två ting
beträffande den ekonomiska politiken,
herr Senander. Vi lovade för det första
att anstränga oss till det yttersta för att
återställa den ekonomiska jämvikten i
detta land. För det andra lovade vi att
under arbetet på den ekonomiska jämviktens
återställande undvika sådana
metoder, varigenom sysselsättningen
skulle hotas och arbetslöshet skulle bli
följden. Dessa voro våra två löften beträffande
den ekonomiska politiken.
Jag hoppas att det åtminstone i den
press, som försöker föra en saklig diskussion,
kan bli slut på detta tal om att
vi lämnat våra vallöften i sticket genom
regeringens nuvarande politik.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr talman!
Beträffande åtgärderna för exportens
uppmuntrande vill jag framhålla,
att ett återställande av den ekonomiska
balansen visserligen betyder

Torsdagen den 16 december 1948.

Nr 40. 163

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

mycket. Experterna ha emellertid visat,
att det dessutom föreligger en strukturkris
för svensk utrikeshandel. Jag tror
därför att det blir nödvändigt att man
ägnar mycket stor uppmärksamhet
även åt detta problem. Frågan är icke
löst med ett återställande, vilket jag
hoppas skall komma, av den inre ekonomiska
balansen. Jag tror icke, att det
räcker med pappersransoneringar och
en del annat sådant. Så ser jag detta
problem. Jag har därför frågat, om det
egentligen är något nytt, som regeringen
här haft att meddela. Då har jag fått
ett, som jag fortfarande tycker, ganska
magert svar från statsministerns sida.

När statsministern hänvisar till disponent
Danielsen, vill jag — utan att
nämna några namn — meddela, att jag
har talat med en rad mycket framstående
män, som äro verksamma inom
järn-, stål- och massaindustrien samt
även inom andra näringsgrenar. Dessa
företagare äro fullständigt övertygade
om att en framgång för vår exportoffensiv
förutsätter en anpassning av dollarkursen
till den gamla nivån.

Jag tror visst, att man kommer att
uppnå en exportökning. Om man icke
ändrar våra valutakurser, är jag emellertid
rädd för att denna exportökning
blir så pass begränsad, att vi under
flera år framåt tvingas till en alltför
stark beskärning av importen, vilket
kommer att vålla många olägenheter för
produktionen och därigenom för hela
folket. Därför tror jag att det vore bättre
att genast taga vissa andra olägenheter,
som bli mindre kännbara och övergående.

Beträffande frågan om eventuella subventioner
i ett framtida läge sade .statsminister
Erlander att man icke bör gå
över en bro, förrän man kommit fram
till ån. Det är säkert mycket klokt
att rätta sig efter den regeln. Men låt
mig säga, att det icke var riktigt detta
saken gällde. Jag åsyftade, att man icke
skulle använda formuleringar eller inge
folk föreställningar, som bundo rege -

ringens handlingsfrihet i ett framtida
läge. Om jag får använda statsministerns
parallell, så skulle jag vilja säga:
Om vi äro överens om att det icke är
önskvärt att gå över en bro, så skall
man icke göra sådana åtaganden eller
inge sådana föreställningar, att man
bundit sig att i ett visst framtida läge
gå över bron. Detta är icke försiktigt.

Som jag tidigare framhållit anser jag,
att man borde ha lagt tyngdpunkten
mera på förhållandet mellan de olika
gruppernas inkomstutveckling och
mindre på själva prisindex. I varje fall
om man får döma av den offentliga debatten
i denna fråga, ha organisationerna
fått intryck av att tyngdpunkten
vid förhandlingarna mera lagts på
prisindex och mindre på den centrala
fråga, som jag här dragit fram. Det
hade säkerligen varit en klok politik,
om förhållandet blivit det motsatta.

Herr SKOGLUND i Doverstorp (kort
genmäle): Herr talman! Jag tog upp
frågan om det enskilda sparandet från
samma utgångspunkt som statsminister
Erlander själv angav, nämligen att detta
sparande är själva grundförutsättningen
för att vi skola kunna åstadkomma
både inre och yttre balans. Jag menar,
att man icke kan få något riktigt resonemang
om dessa mycket väsentliga
ting, utan att man även vet vad regeringen
själv vill på denna punkt. Ett
besked härom efterlyser jag alltjämt,
trots att jag förmodar, att statsministern
själv anser, att han givit något slags
besked i det avseendet.

Statsminister Erlander sade, att han
framför allt önskar ett bättre sparande,
som skulle medföra, att statsrådet Sköld
icke behövde vara så sträng. Detta var
kanske en liten erinran om ett replikskifte
vid vår debatt den 3 november,
där jag tyckte, alt statsrådet Sköld
ibland såg alltför allvarlig ut. Jag måste
emellertid säga, att det verkar mer förtroendeingivande
på regeringsbänken,

164 Nr 40.

Torsdagen den 16 december 1948.

Svar på interpellation ang. redogörelse för regeringens stabiliseringspolitik.

när statsrådet Sköld intar denna
stränga attityd än när han, som han
nyss gjorde, kryper så nära statsministern
och blir lika vänlig som statsministern
varit här i dag.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
beklagar, att statsminister Erlander icke
hörde mitt anförande. Då hade han
säkerligen icke behövt falla offer för
den felaktiga informationskälla, som
han nu anlitat. Jag misstänker, att det
är statsrådet Sköld den stränge, som informerat
statsministern. Statsrådet
Sköld gjorde sig nämligen själv skyldig
till samma misstolkning beträffande
mitt anförande.

Jag förklarade, att man från våra
motståndarpartiers sida under valkampanjen
icke förde samma öppna språk
som tidigare. Jag poängterade, att detta
särskilt gällde de borgerliga partierna.
Vidare ville jag framhålla, att socialdemokratien
i sitt valmanifest gav en
hel del löften rörande den ekonomiska
politiken. Man utlovade fortsatt reformarbete,
vilket nu helt avstannat. Man
framhöll vidare, att skattesänkningarna
skulle fortsätta, och man ställde upp
kravet på en förkortning av arbetstiden.
Man krävde vidare längre semester
o. s. v. Allt detta har man nu ställt åt
sidan.

Statsrådet Sköld använde som omdöme
om mitt anförande uttrycket
»oartikulerade fraser». Det är ju ett
mycket bekvämt sätt att komma ifrån

en diskussion att bara använda ett nedsättande
omdöme och därmed tro, att
man klarat allt. Jag måste emellertid
säga, att det gått bra långt, då ett socialdemokratiskt
statsråd förklarar, att
ett skärskådande av här föreliggande
problem ur socialistisk synvinkel är
detsamma som att använda »oartikulerade
fraser».

Slutligen vill jag framhålla, att jag i
mitt tidigare anförande icke behandlade
storfinansen ur synpunkten av
dess konsumtionsförmåga. Det är ju
självfallet, att storfinansens konsumtionsförmåga
i fråga om allmänna förbrukningsartiklar
icke har någon större
betydelse. Jag behandlade emellertid
storfinansen ur synpunkten av dess
allenarådande ställning inom näringslivet
och dess dominans inom produktionen.
Jag framhöll särskilt, att det var
storfinansen, som hade saboterat dessa
frågor och att den även hade en stor
del i den valutasvindel, som bedrivits
här i landet och vilken förorsakat, att
vårt folk befinner sig i det läge, där vi
äro i dag.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
december.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.02 em.

In fidem:

Gunnar Britth.

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

165

Fredagen den 17 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
december.

§ 2.

Svar på interpellation ang. lättnader i
kontrollen över försäljningsskattens utgörande
inom guldsmedsbranschen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS, som yttrade: Herr
talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Hjalmarson till mig framställt följande
fråga:

Är herr statsrådet villig medverka till
erforderliga lättnader i den orimligt
betungande kontroll över försäljningsskattens
behöriga utgörande, som genom
kontrollstyrelsens direktiv lagts
på guldsmedsbranschen?

I anledning härav får jag anföra följande.

De i förordningen om försäljningsskatt
upptagna kontrollföreskrifterna
äro i huvudsak desamma som återfinnas
i ett flertal andra författningar rörande
indirekt beskattning. Sålunda ha
exempelvis bryggeri-, läskedrycks-,
margarin-, choklad- och kemisk-tekniska
industrierna sedan länge varit underkastade
i stort sett samma kontrollbestämmelser.
Några klagomål över att
dessa skulle vara särskilt betungande
för nämnda kategorier av näringsidkare
ha inte framkommit.

Det torde sålunda inte finnas någon
anledning att beträffande guldsmedsvarorna
ändra på de i författningen
givna kontrollföreskrifterna. Jag utgår
också från att interpellanten inte egentligen
avser att kritisera själva författ -

ningen, utan närmast syftar till att vinna
ändring i de tillämpningsföreskrifter,
som kontrollstyrelsen utfärdat med
stöd av författningen.

Jag vill visst inte bestrida, att de av
kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna
— som återfinnas i en cirkulärskrivelse
från styrelsen av den 19 juni i år
— äro detaljerade och kräva ett visst
merarbete från guldsmedernas sida.
Emellertid har kontrollstyrelsen i ett
underhandsyttrande, som styrelsen avgett
i anledning av interpellationen,
upplyst om att cirkulärskrivelsen utarbetats
i nära kontakt med representanter
för guldsmedsbranschen. Enligt
kontrollstyrelsens mening hade styrelsen
vid förarbetena till cirkuläret gjort
eftergifter för branschens önskemål i
största möjliga utsträckning. Kontrollstyrelsen
hävdar sålunda, att den sökt
göra allt för att beskattningsproceduren
skulle inom författningens ram bli
så litet betungande som möjligt.

Beträffande de i cirkuläret meddelade
bokföringsföreskrifterna har kontrollstyrelsen
i sitt yttrande erinrat om
att dessa byggde på bokföringslagens
bestämmelser och uppgjorts i nära anslutning
till inom guldsmedsbranschen
gängse system. För företag med välordnad
bokföring hade ett genomförande
av desamma därför inte erbjudit några
nämnvärda svårigheter. Vad särskilt angår
lagerbokföringen hade styrelsen
emellertid det oaktat i ett stort antal
fall, efter framställning av vederbörande,
godkänt förut tillämpade system. Då
det av kontrollstyrelsen i samråd med
representanter för branschen nu utarbetade
systemet befunnits enkelt och
praktiskt, hade det inte sällan förekommit,
att skattskyldiga frivilligt slopat
tidigare lagerbokföring och övergått till
styrelsens system.

166 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Svar på interpellation ang. lättnader i kontrollen över försäljningsskattens utgö -

rande inom guldsmedsbranschen.

Emellertid är det uppenbart, att själva
omläggningen och igångsättandet av
den nya bokföringen medfört åtskilligt
arbete framför allt för de guldsmeder,
vilkas bokföring tidigare icke uppfyllt
bokföringslagens föreskrifter. Med
hänsyn härtill medgav kontrollstyrelsen
en tidsfrist av fyra månader efter förordningens
ikraftträdande för verkställande
av omläggningen. Enligt styrelsens
anvisningar borde lagerkort eller
lagerbok successivt uppläggas för
varugrupp efter varugrupp. Efter vad
styrelsen inhämtat hade de flesta guldsmederna
också tillämpat detta tillvägagångssätt.
I några fall hade det dock
förekommit, att samtliga guldsmeder å
viss ort under någon eller några dagar
stängt sina affärer för att på en gång
numrera och å lagerkorten införa sina
i lager liggande varor. Enligt den allmänna
uppfattningen i branschkretsar
hade detta tillvägagångssätt emellertid
inte varit nödvändigt.

I sitt yttrande har kontrollstyrelsen
vidare framhållit, att man inte borde
bortse från att en mera detaljerad bokföring
inte enbart utgjorde en belastning
för näringsidkaren. Genom försäljningsnotorna
och lagerbokföringen
möjliggjordes en god intern kontroll.
Med hänsyn till de höga värden, guldsmedsvarorna
ofta betingade, vore
skydd mot varustölder och annat svinn
i rörelsen av särskilt värde för guldsmeden.
Flera guldsmeder hade också
till kontrollstyrelsen uttryckt sin tillfredsställelse
med föreskrifternas innebörd,
då man sedan länge avsett att
införa kontroll i rörelsen men av olika
skäl dragit sig därför.

Interpellanten har bland annat uttalat,
att den stränga uppsikt och övervakning
som här utövades mot en viss
bransch måste sägas vara malplacerad.
Detta uttalande har föranlett kontrollstyrelsen
att i sitt yttrande verkställa
en jämförelse mellan, å ena sidan, intäkterna
av den förutvarande skärpta

omsättningsskatten och, å andra sidan,
intäkterna av den nya försäljningsskatten
med dess skärpta kontrollföreskrifter.
Enligt kontrollstyrelsens utredning
i detta avseende — som jag inte här
skall gå närmare in på — kan redan nu
konstateras, att intäkterna av försäljningsskatten
betydligt överstigit intäkterna
av den skärpta omsättningsskatten
för motsvarande varugrupper.

Med hänsyn till det nu anförda anser
jag mig för närvarande icke ha anledning
inskrida i syfte att åstadkomma
en omläggning av det kontrollsystem,
som tillskapats för övervakningen
av försäljningsskatten. Till detta vill jag
emellertid foga, att enligt vad kontrollstyrelsen
framhållit i sitt yttrande kontrollstyrelsen
ständigt är beredd att undersöka
möjliga förenklingar i beskattningsproceduren
och är villig att med
guldsmedsbranschen diskutera utvägar
härtill, förutsatt givetvis att beskattningens
effektivitet icke äventyras.

Vidare anförde:

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för svaret, vilket emellertid
vad innehållet beträffar synes mig lämna
mycket övrigt att önska. Svaret är ju
endast ett referat av kontrollstyrelsens
yttrande, och att ett sådant yttrande
har kunnat vidarebefordras inom finansdepartementet
synes mig föga tillfredsställande.
Jag skall be att närmare
få motivera detta.

Vad först angår kontrollstyrelsens befogenhet
att utfärda tillämpningsföreskrifter
till försäljningsskatteförordningen,
måste jag ifrågasätta huruvida
det verkligen kan ha varit meningen
att styrelsen skulle ha nästan fullkomligt
fria händer härvidlag. Styrelsens
befogenhet att meddela särskilda föreskrifter
för erhållande av en betryggande
kontroll över skattens behöriga

Nr 40. 167

Fredagen den 17 december 1948.

Svar på interpellation ang. lättnader i kontrollen över försäljningsskattens utgö

rande inom guldsmedsbranschen.

utgörande kan väl rimligtvis inte anses
innehålla annat än en rätt att ge verkställighetsbestämmelser
inom ramen av
försäljningsskatteförordningen, exempelvis
föreskrifter angående deklarationens
uppställning och styrkande. Däremot
kunna stadgandena i 14 och 15 §§
enligt min åsikt icke ge styrelsen någon
rätt att utvidga den prestations- och
bokföringsskyldighet som författningen
innehåller. Kontrollstyrelsen kan sålunda
inte med stöd av dessa stadganden
ålägga näringsidkarna att föra
andra handelsböcker än bokföringslagen
föreskriver eller att utföra andra
arbeten för styrelsens räkning än försäljningsskatteförordningen
omförmäler
eller att eljest i sparsamhets-, bekvämlighets-
eller effektivitetssyften avlasta
kontrollarbetet eller kostnaderna därför
från statsförvaltningen och i stället
lägga detta på medborgarna. Det måste
fordras att kontrollstyrelsen i varje särskilt
fall kan till stöd för sina föreskrifter
åberopa uttryckliga och otvetydiga
bemyndiganden; allmänna och
till innehållet obestämda stadganden
kunna aldrig grundlägga befogenhet för
administrativa myndigheter att utfärda
föreskrifter som väsentligen inskränka
medborgarnas frihet.

I remissyttrandena över förslaget till
förordning framställdes också anmärkningar
mot övervakningsbestämmelserna
och kontrollstyrelsens befogenheter
med avseende på bokföringen och redovisningsskyldigheten.
Det invändes
då att kontrollföreskrifterna ingalunda
voro extraordinära. Departementschefen
framhöll sålunda, att dessa föreskrifter
»överensstämma i huvudsak
med de föreskrifter som avse kontrollen
över exempelvis varuskatten». Det
vore emellertid uppenbart, tilläde departementschefen,
att kontrollstyrelsen
icke borde begagna sig av andra eller
mera omfattande kontrollåtgärder än
som i det särskilda fallet vore erforderliga.

Då det i § 14 icke lämnas någon specifikation
beträffande vad kontrollstyrelsen
kan fordra av de skattskyldiga i
bokföringsväg och det endast säges,
att skattskyldig är pliktig att ordna sin
bokföring på sådant sätt, att den enligt
kontrollstyrelsens beprövande möjliggör
kontroll över rörelsen, samt att vid
anfordran tillhandahålla kontrollstyrelsen
sina handelsböcker med tillhörande
handlingar, så måste man väl ändå förnuftigtvis
utgå från att kontrollstyrelsens
föreskrifter skola hålla sig inom
ramen av den bokföringsskyldighet som
åligger näringsidkare i allmänhet.

Jag vill också, herr statsråd, erinra
om att förordningen den 25 maj 1941
om skärpt omsättningsskatt, vilken var
en föregångare till den nuvarande
försäljningsskatteförordningen, innehöll
endast direktiv beträffande skattesatsens
storlek och hänvisade för övrigt
till förordningen den 13 december
1940 om allmän omsättningsskatt. I 7 §
av sistnämnda förordning angavs sättet,
på vilket den skattskyldige till
länsstyrelsen skulle redovisa uppburen
omsättningsskatt, och däri kan inhämtas
att den skattskyldige ur sina bokföringsböcker
månatligen skulle lämna
uppgifter rörande den skattepliktiga
omsättningen. De bokföringsböcker
som kommo i fråga voro icke andra än
de vilka bokföringslagen påbjuder i
§§ 3 och 4. De möjligheter till kontroll,
som en bokföring handhavd på detta
sätt ger, ha hitintills ansetts som tillräckliga,
enär det grundläggande bokföringsmaterialet
härigenom erhålles.

Jag vill slutligen i detta sammanhang,
herr talman, endast tillägga, att
om verkligen kontrollstyrelsens föreskrifter
skulle kunna anses ligga inom
ramen för de befogenheter, som försäljningsskatteförordningen
ger, måste
det framgent vara angeläget att tillse,
att författningarna inte ge utrymme för
så vittgående ingrepp i näringslivet
som det här rör sig om.

168 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Svar på interpellation ang. lättnader i kontrollen över försäljningsskattens utgö rande

inom guldsmedsbranschen.

Vad fordrar då kontrollstyrelsen i
bokföringshänseende av guldsmederna?
Jo, skattskyldig har att föra inköps-
och tillverkningsbok, ordna med
lagerbokföring och föra försäljningsbok.
Vad skall då stå i inköps- och tillverkningsboken?
Jag vet inte, herr talman,
om statsrådet har varit i tillfälle
att personligen se, hur denna bokföring
ter sig i praktiken, men jag har
här ett uppslag till en inköps- och tillverkningsbok,
och därav framgår att
följande kolumner skola ifyllas. Under
rubriken »Annans tillverkning» skall
anges dag, fakturanummer, fakturabelopp,
leverantör, skattepliktig vara: inköpspris
och försäljningsvärde, skattefria
varor: inköpspris och försäljningsvärde,
råvaror: inköpspris för guld,
platina och för övriga, emballage och
fraktkostnader. När det gäller rubriken
»Egen tillverkning» med underrubrikerna
»Försäljningsvärde» och »Skattepliktiga
varor» återfinnas kolumnerna
dag, löpande nr, släta ringar och
övriga.

I inköps- och tillverkningsboken
skall alltså redovisning lämnas såväl
för färdiga varor som för råvaror, oavsett
om försäljningsskatt skall utgå för
varorna eller icke. De från leverantörerna
inkommande fakturorna skola
dag för dag införas i inköps- och tillverkningsboken,
sedan de av den skattskyldige
numrerats i löpande följd
samt uppdelning verkställts mellan
skattepliktiga och skattefria varor och
varje varuenhet åsatts beskattningsvärde
samt för skattepliktiga varor med
ett utförsäljningspris på 50 kronor eller
därutöver dessutom angivits den
beteckning ur en särskild nomenklatur
med skiftande sifferserier som kontrollstyrelsen
kräver. I var och en av dessa
varugrupper skall med en bokstav antecknas,
vilken huvudgrupp varan tillhör,
med full frihet för guldsmederna
att uppdela huvudgrupperna i obegränsat
antal undergrupper. Och inom var

och en av huvudgrupperna skall det ha
angivits en siffra ur för varje varugrupp
bestämd sifferserie samt vederbörliga
bokstäver i alfabetet.

Vad är då meningen med detta besynnerliga
arrangemang? Jo, att göra
det möjligt att lättare kunna skilja örhängen
från halsband, smörgåsknivar
från s. k. bröstknappar och allt vad
som nu kan förekomma i branschen
och som man tidigare kanske inte så
lätt har kunnat hålla isär.

Beträffande lagerbokföringen gäller,
att de särskilda lagerkorten skola innehålla
uppgifter om kontrollbeteckning,
leverantör, fakturanummer, beskrivning
av varan, försäljningsvärde, inköpsdag,
försäljningsdag och inventeringsdag.
Detta gäller skattepliktiga
varor med ett utförsäljningspris av 50
kronor och därutöver. För billigare
skattepliktiga varor har man ett något
enklare system.

Vad slutligen beträffar försäljningsboken,
innehåller den följande kolumner:
dag, text, kassa, inbetalning, kontantförsäljning,
rabatter, kreditförsäljning,
skattepliktiga varor med underrubriken
försäljningsvärde: annans tillverkning
och egen tillverkning, skattefria
varor: försäljningsvärde, samt slutligen
reparationer.

Införningarna i denna bok skola
grundas på av den skattskyldige upprättade
försäljningsnotor, vilka skola
vara åsatta löpande nummer samt innehålla
uppgift om leveransdag, varans
myckenhet och benämning, beteckning
och nummer ävensom beskattningsvärde.
Försäljningsnota, som avser försäljning
av skattepliktiga varor, får
icke upptaga skattefria varor, för vilka
särskilda notor skola utfärdas. I notans
nedre hörn skall angivas, huruvida
försäljningen avser skattepliktig
vara, vilken skall betecknas med S, eller
skattefri vara, vilken benämnes F.
Vid försäljning på kredit skall notan
innehålla uppgifter i nyssnämnda av -

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 169

Svar på interpellation ang. lättnader i kontrollen över försäljningsskattens utgö

rande inom guldsmedsbranschen.

seenden samt därjämte uppgift på köparens
namn och adress. Försäljningsnotan
skall upprättas i minst två lika
lydande exemplar, varav ett skall förvaras
av säljaren på visst sätt och ett
tillställas köparen. Vid leverans av
vara i utbyte mot annan vara skall för
den återtagna varan returnota utfärdas.
Den vid bytet utlämnade varan
må i sådant fall upptagas på returnotan.
Härvid skola motsvarande uppgifter
lämnas på returnotan som förut
angivits i fråga om försäljningsnotan.

Det är, herr talman, detta bokföringssystem
som finansministern i sitt
yttrande här betecknar som enkelt och
praktiskt! Undra på, herr statsråd, om
det börjar bli allt krångligare i det här
gamla landet, när en sådan bokföring
kan betecknas som enkel och praktisk.
Det förstår ju varje människa, att dessa
bestämmelser inte äro skrivna så,
att vanliga dödliga kunna begripa dem.
Först ha vi själva författningen med
40 paragrafer, varav inte mindre än
10 betecknande nog uppta straffbestämmelser.
Sedan ha vi kontrollstyrelsens
tolkningscirkulär, som omfattar
24 maskinskrivna sidor jämte två
bilagor. Men eftersom ingen har begripit
tolkningscirkuläret, har guldsmedsförbundet
måst utarbeta en ännu mer
omfattande tolkningsföreskrift. Inte
heller detta har varit tillräckligt, utan
förbundet har måst organisera en särskild
informationsverksamhet med enda
uppgift att tolka författningen och tyda
tolkningsföreskrifterna.

Och detta system skulle, enligt vad
herr statsrådet synes tro, ha tillkommit
i samförstånd och nära kontakt
med branschens representanter. Jag
beklagar, men jag måste i så fall säga,
att herr statsrådet nog lever på ett
lyckligt avstånd från den trista verkligheten.

Det säges vidare i interpellationssvaret,
att systemet skulle ha uppgjorts i
nära anslutning till inom guldsmeds -

branschen gängse system. Nej, herr
statsråd, fullt så tillkrånglade äro inte
landets köpmän. Inom vederbörande
branschorganisation känner man inte
till någon guldsmed, som tidigare har
använt kontrollstyrelsens principer för
bokföring.

Det heter slutligen att kontrollstyrelsens
föreskrifter skulle bygga på bokföringslagens
bestämmelser. Men det är
väl alldeles befängt att göra gällande
något sådant. Skulle näringslivet med
stöd av bokföringslagen kunna åläggas
en bokföring av det här refererade slaget,
är det sannerligen hög tid att lagen
ändras. Bokföringslagen har emellertid
aldrig tolkats på det sättet och kan
inte förnuftigtvis tolkas så. Men om
detta är förhållandet, måste ju kontrollstyrelsen,
inte annat än jag kan förstå,
ha överskridit sina befogenheter. Det
skulle vara mycket värdefullt att av
finansministern få en uppgift beträffande
omfattningen av de förpliktelser,
som bokföringslagen kan ålägga näringslivet.
Jag tror att många med
mycket stort intresse vänta på ett sådant
besked.

Får jag till sist, herr talman, uppehålla
mig vid ett par detaljer i statsrådets
svar. Det sägs att de i förordningen
om försäljningsskatt upptagna
kontrollföreskrifterna äro i huvudsak
desamma som återfinnas i ett flertal
andra författningar rörande indirekt
beskattning, exempelvis beträffande
bryggeri-, läskedrycks-, margarin-,
choklad- och kcmisk-tekniska industrien.
Det är en mycket upplysande
uppräkning. Här gäller det nämligen
skatt på tillvcrkningsstadiet, medan
försäljningsskatteförordningen, som redan
framgår av namnet, avser skatt på
försäljningsstadiet. Det är en väsentlig
skillnad mellan dessa bägge skatteformer,
som uppenbarligen icke beaktats,
och följden har blivit att försäljningsskatteförordningens
bestämmelser
byggts upp med tanke på större företa -

170 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1918.

Svar på interpellation ang. lättnader i kontrollen över försäljningsskattens utgö rande

inom guldsmedsbranschen.

gare med helt andra resurser i fråga
om kontorsorganisation. Ett bokföringssystem
som kan vara genomförbart
i fråga om skattskyldiga på tillverkarstadiet
är i regel icke alls tillämpligt
då det gäller detaljister. Mig veterligen
ha för övrigt de berörda myndigheterna
inga närmare erfarenheter i
fråga om detta slag av bokföring på
detaljisthandelsstadiet. Beträffande lagerbokföringen
uppgives, att det inte
sällan förekommit att skattskyldiga frivilligt
slopat tidigare lagerbokföring
och övergått till kontrollstyrelsens system.
Ja, tacka för det! Varför skall
man ha dubbla system?

Mitt uttalande att övervakningssystemet
i guldsmedsbranschen synes vara
malplacerat har föranlett kontrollstyrelsen
att konstatera, »att intäkterna av
försäljningsskatten betydligt överstigit
intäkterna av den skärpta omsättningsskatten
för motsvarande varugrupper».
Om det alls skall vara någon mening
med detta uttalande, måste det inrymma
en insinuation om att skatten icke
tidigare på ett fullt redbart sätt skulle
ha redovisats inom branschen. Det är
ju ändå en insinuation av ganska allvarlig
natur mot näringsidkarna inom
ett stort område. Det är sannerligen
icke för mycket begärt att, om detta
varit meningen, kontrollstyrelsen omedelbart
lägger papperen på bordet, så
att klarhet skapas i denna fråga. Uttalandet
är desto märkligare, som ju
kontrollstyrelsen icke kan stödja sig på
en statistik för mer än några månader
tillbaka. För egen del har jag inhämtat
följande.

Den gamla skatten gav under år 1946
cirka 7,5 miljoner kronor. Med hänsyn
till den allmänna inkomstutvecklingen
vore det i och för sig ganska rimligt
att antaga att denna siffra nu skulle
öka rätt väsentligt. Under tiden juli—
oktober 1948 har skatten inbringat icke
fullt 700 000 per månad i genomsnitt.
Branschkunnigt folk, som känner till

säsongvariationerna inom branschen,
anser att detta skulle kunna tyda på en
totaluppbörd för helt år på 7,5 å 8,5
miljoner kronor. Om kontrollstyrelsen
förmodar att den minskade råvarutilldelningen
till guldsmederna redan borde
ha påverkat försäljningarna, så
vittnar detta endast om bristande kännedom
om förhållandena inom branschen.
Företagarna ha nämligen hittills
kunnat tära på sina lager, och den
minskade råvarutilldelningen blir kännbar
först under loppet av nästa år.

Jag vill till sist framhålla följande.
Det kan inte vara rimligt att skattesystemet
utformas på ett sådant sätt att
legitima näringsidkare inom en hel
bransch behandlas som presumtiva lagbrytare,
ty på detta sätt är beskattningen
av näringsidkare inom guldsmedsfacket
utformad. Det borde i högsta
grad vara motiverat att man omedelbart
inskrede för att få till stånd en förnuftigare
ordning på detta område. Det
är gott och väl att kontrollstyrelsen säger
sig ständigt vara beredd att undersöka
möjliga förenklingar i beskattningsproceduren,
men det behövs med
största säkerhet en påstötning uppifrån
för att orden skola följas av handling.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
skall bara göra ett enda påpekande, och
det är att det icke är jag som sagt att
detta kontrollsystem är enkelt. Jag
skulle inte våga uttala någon personlig
mening om detta. Jag förmodar att alla
som inte äro verkligt bokföringssakkunniga
finna alla bokföringstransaktioner
ganska invecklade. Jag har
helt enkelt refererat vad kontrollstyrelsen
i detta fall sagt. Jag vågar nog
säga att kontrollstyrelsen med sin mångåriga
erfarenhet av hur man skall kunna
finna sig till rätta med dessa konsumtionsskatter
har en erfarenhet i fråga
om kontrollsystemet och bokförings -

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

171

Svar på interpellation ang. lättnader i kontrollen över försäljningsskattens utgö rande

inom guldsmedsbranschen.

systemet som kan mäta sig med den
som finns inom de särskilda branscherna.

Den enda avgörande punkten är den
som herr Hjalmarson berörde till sist,
d. v. s. huruvida kontrollstyrelsens beräkning
av de inflytande inkomsterna
kommer att visa sig riktig eller icke.
Har kontrollstyrelsen rätt i att inkomsten
av försäljningsskatten kommer att
högst väsentligt överstiga den inkomst
som vi tidigare haft, så förefaller mig
detta vara ett tecken på att det tidigare
kontrollsystemet icke varit effektivt
och att alltså ett nytt system varit
behövligt. Eftersom herr Hjalmarson
med stöd av uppgifter från näringsidkare
inom denna bransch förnekar
att kontrollstyrelsens beräkningar äro
riktiga, så finner jag att vi inte ha annat
att göra än att invänta resultatet
från ett helt år för att se vem som
bedömt läget bäst.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Jag
ber att först få anknyta till vad herr
statsrådet här sist sade. Om jag inte är
oriktigt underrättad, kalkylerar kontrollstyrelsen
med att denna skatt skall
för helt år inbringa mellan 9 och 10
milj. kronor. För år 1946 uppgick skatten
till cirka 7,5 milj. kronor. Den
ökning, som framgår av dessa siffror,
synes med hänsyn till den allmänna
inkomstutvecklingen icke vara onaturlig.
Emellertid ge inte de siffror, som
föreligga för de gångna fyra månaderna
— och något annat material kan
väl inte rimligtvis kontrollstyrelsen
stödja sig på — enligt vad branschens
folk anser, stöd för antagandet, att man
skulle komma upp till ett sådant skattebelopp
som det av kontrollstyrelsen
beräknade, då hänsyn ju måste tagas
till säsongvariationerna. Hur det blir
härmed får man ju se framdeles. En
faktor, som kan verka höjande på skattemedlens
storlek, är att det förekom -

mit vissa prisstegringar sedan det år
som tagits som utgångspunkt för jämförelsen.

Jag vill självfallet inte, herr talman,
göra anspråk på att vara någon bokföringsexpert,
men litet grand har jag
väl sysslat med bokföringsfrågor, och
jag bär efter fattig förmåga försökt att
sätta mig in i dem. Jag har emellertid,
innan jag gav mig in på något uttalande
om den sak som det här gäller, varit
i samråd med vad man nog kan beteckna
som mycket god expertis på
bokföringen inom föreliggande område,
och jag vågar försäkra finansministern,
att om finansministern vill söka liknande
kontakt, skall han alldeles säkert
få bekräftat, att det bokföringssystem,
som vi nu diskutera, ter sig allt annat
än praktiskt och enkelt från guldsmedsbranschens
synpunkt. Det är kontrollstyrelsen
som uppfattar systemet på det
sättet, men det finns säkerligen ingen
praktiskt verksam näringsidkare som
delar denna uppfattning. Det säges visserligen
i kontrollstyrelsens yttrande,
att det finns företagare inom guldsmedsbranschen,
som för styrelsen givit
uttryck för t. o. m. sin tillfredsställelse
över detta system, men jag vill då
erinra om att det nog inom varje område
finns människor, som äro mera
intresserade av att föra böcker än av
att göra affärer. Jag kan försäkra herr
statsrådet, att den uppfattning som kontrollstyrelsen
talar om sannerligen inte
är allmän inom branschen. Jag hade för
min del aldrig kunnat tänka mig att jag
skulle få en sådan mängd påstötningar
från yrkesutövare inom branschen, som
jag fått sedan jag framställde min interpellation,
och jag vet också på grund
av andra omständigheter, att stämningen
inom branschen på sina håll
rent av är desperat efter de nya bestämmelsernas
tillkomst. Man uppfattar
helt enkelt detta system så, som om
man vore ställd under något slags polisuppsikt.

172 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Handelsavtal med Spanien.

Att kontrollstyrelsen, som herr statsrådet
framhåller, förfogar över en omfattande
erfarenhet på konsumtionsbeskattningens
område, vill jag naturligtvis
inte bestrida, men jag vill fråga:
Vilken särskild erfarenhet har egentligen
kontrollstyrelsen, när det gäller
bokföring inom detaljhandeln? Mig veterligt
har kontrollstyrelsen inte någon
större erfarenhet av hur bokföringen
ordnas på detaljisthåll.

När finansministern här hänvisar till
att den framställning han gav bygger
på kontrollstyrelsens yttrande, så undrar
jag, om man ändå inte får uppfatta
detta på det sättet, att finansministern
inte själv känner sig speciellt engagerad
för kontrollstyrelsens linje. Jag
skulle därför, herr talman, vilja vädja
till finansministern att gå branschen till
mötes genom att göra ett litet uttalande
om att finansministern är villig att låta
branschens talesmän få framlägga sina
synpunkter och att finansministern sedan
skall ta under omprövning, huruvida
han inte skulle kunna medverka
till att genomföra lättnader på här
ifrågavarande område.

Jag erinrar statsrådet om att i den
ekonomiska debatt, som vi den 4 november
förde här i kammaren, statsministern
förklarade, att man från regeringens
sida vore angelägen om att
göra allt vad man kunde för att medverka
till lättnader vid genomförandet
av de olika regleringarna. Jag vill säga
herr statsrådet, att även om det är ett
litet område inom näringslivet som det
nu gäller finns det här ett utmärkt tillfälle
att visa den goda viljan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet WIGFORSS: Herr talman! Jag
har inte det ringaste emot att man från
branschens företrädare hemställer till
regeringen om att överläggningar skola
äga rum med sakkunniga på detta område.

Jag vill emellertid tillägga, att här

ha vi ett exempel på de besvär som
möta oss, när vi skola försöka skaffa
staten inkomster konsumtionsskattevägen.
Detta hör inte till de regleringar
och dylikt som vi helt hastigt
kunna komma ifrån, om vi kunna skapa
den ekonomiska balansen. Här ha vi
den stora frågan om staten skall skaffa
sig inkomster genom konsumtionsskatter
eller i större utsträckning genom
den direkta beskattningen. Jag har åtminstone
inte tidigare hört, att herr
Hjalmarson och hans meningsfränder
höra till dem som vilja genomföra någon
minskning på det område som vi
nu röra oss på.

Herr HJALMARSON: Herr talman! Det
är riktigt, men för den skull vilja vi
sannerligen inte att man skall genomföra
skattesystem av det krångliga slag
som finns på detta område. Jag vill
taga fasta på statsrådets välvilliga uttalande,
och jag är övertygad om att
man inom ifrågavarande bransch skulle
sätta stort värde på om man kunde få
sådana överläggningar till stånd.

Överläggningen var härmed slutad.
.§ 3.

Handelsavtal med Spanien.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Spanien träffad
handelsöverenskommelse.

Genom en den 22 oktober 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 316, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen
över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 28 maj 1948 och över
handelsärenden för den 22 oktober
1948 samt med överlämnande dels av
en den 1 juli 1948 undertecknad handelsöverenskommelse
mellan Sverige
och Spanien dels ock tilläggsprotokoll

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 173

jämte därtill hörande varulistor och
skriftväxlingar, äskat riksdagens godkännande
av berörda överenskommelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, meddela av
Kungl. Maj:t äskat godkännande av den
med propositionen överlämnade, den 1
juli 1948 träffade handelsöverenskommelsen
mellan Sverige och Spanien.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HOLMBERG: Herr talman! När
regeringen och utskottet nu förorda en
utvidgning av det svenska handelsutbytet
med två av de ännu kvarvarande
fascistiska regimerna i Europa, ber jag
att få anföra några skäl för ett avslagsyrkande.

När den nuvarande spanska regimen
tillkom, var det företrädesvis arbetarrörelsen
och därvid framför allt den
kommunistiska rörelsen som satte sig
till motvärn och försvarade demokratien
och den nationella friheten mot
den spanska fascismen. Uttrycket femtekolonn
emanerar ju betecknande nog
från de borgerliga medlöpare som
Franco kunde skaffa sig. Dess bättre
ha emellertid så småningom även vissa
borgerliga kretsar insett, att kampen
för den spanska demokratien, liksom
de åtgärder som vi kunna vidtaga här
hemma för att understödja de spanska
frihetskämparna, är ett intresse även
för dem som hylla den borgerliga
åskådningen men äro anhängare av demokratiska
former. Framför allt var det
händelserna i samband med det andra
världskriget som föranledde en viss omvärdering.

Redan dessförinnan hade de spanska
fängelserna fyllts av frihetskämpar från
olika demokratiska och socialistiska
läger. Otaliga andra hade stupat för de
fascistiska avrättningsplutonerna, och
de ohyggliga rapporterna om den nya

Handelsavtal med Spanien.

regimens terrormetoder, tortyr och brutala
förföljelser visade, att Francos
välde inte i något avseende skilde sig
från den tyska fascismen i metoder och
syftning. När sedan även det andra
världskriget visade, att Francoregimen
inte bara helt solidariserade sig med de
tyska angriparnas avsikter att fullständigt
ödelägga den socialistiska arbetarrörelsens
vinningar utan också riktade
sig mot den borgerliga demokratiens
uttrycksformer, så förenade sig också
betydande borgerliga kretsar med demokratiens
förkämpar inom arbetarrörelsen.
Nu får man därför också i
svenska borgerliga tidningar läsa uttalanden
sådana som t. ex. föreligga i
Dagens Nyheter i går, där det sägs:
»Det måste därför fasthållas att en
samverkan mellan västdemokratierna
och Spanien framstår som ett hån mot
de idéer, i vilkas tecken man kräver
samverkan i väster.» Det anser jag vara
alldeles riktigt men däremot föga i
överensstämmelse med det förslag som
framställts av bl. a. de representanter
i utrikesutskottet som stå Dagens Nyheter
nära och det beslut som man nu
föreslår riksdagen att fatta.

Fortfarande är emellertid den borgerliga
och socialdemokratiska inställningen
till fascismen i Spanien splittrad
och inkonsekvent. I större sammanhang
har detta kommit till uttryck framför
allt i att man lämnat sin medverkan
åt de krafter, som nu målmedvetet försöka
göra Spanien och Grekland till
härdar för krigsförberedelser och därvidlag
uppenbarligen räkna som en fördel
att det är med fascistiska regimer
man har att göra. Det råder en klar
motsättning mellan denna politik å ena
sidan samt å andra sidan den inställning
som bl. a. Förenta Nationerna
givit till känna. Ett beslut av Förenta
Nationerna redan 1946 innebar i verkligheten
en rekommendation till medlemsstaterna
att bojkotta Spanien på
alla områden. Internationella fackliga
och politiska sammanslutningar ha in -

174 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Handelsavtal med Grekland.

tagit samma ståndpunkt, och i vårt land
har — utom kommunisterna — bl. a.
Socialdemokratiska kvinnoförbundet
hemställt hos regeringen att vidtaga alla
åtgärder som äro möjliga för att motverka
den fascistiska regimen i Spanien.

Med fullständigt förbiseende av alla
dessa krav föreslår regeringen och utskottet
nu ännu intimare och mera omfattande
samarbete med dessa fascistiska
regimer. Jag vill kort och gott
förklara att jag anser, att var och en
som vill befordra eu demokratisk och
fredlig utveckling måste göra det inte
bara i ord utan i handling vid de tillfällen,
då sådan handling är möjlig,
och det är det i detta fall. Man bör
isolera de fascistiska regimerna på alla
områden, där man kan medverka till
en sådan isolering. Det är raka motsatsen
till vad som nu sker genom de
av utskottet föreslagna åtgärderna.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Att
Spanien är en diktaturstat bör väl inte
hindra Sverige från att träffa ett handelsavtal
med detta land. Det är ju inte
endast denna diktaturstat som Sverige
träffat handelsavtal med, och då finns
det väl inte heller någon anledning att
motsätta sig det förslag som här föreligger.

Jag förmodar att kammaren håller
mig räkning för om jag uraktlåter att
ingå på någon debatt om förhållandena
i Spanien i dag. Jag tror att vi göra
klokast, om vi nöja oss med att bifalla
vad utskottet här gjort framställning
om.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan dels ock
på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4.

Handelsavtal med Grekland.

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan svenska regeringen och grekiska
regeringen träffad handelsöverenskommelse.

Genom en den 29 oktober 1948 dagtecknad,
till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 320, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen
över handels- och utrikesdepartementsärenden
för den 17 juni 1948 och över
handelsärenden för den 29 oktober
1948 samt med överlämnande av en
den 25 juni 1948 undertecknad, mellan
svenska regeringen och grekiska regeringen
träffad handelsöverenskommelse
jämte protokoll rörande tillämpningen
av nämnda överenskommelse samt till
protokollet hörande varulistor och
skriftväxling, äskat riksdagens godkännande
av berörda överenskommelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, meddela av
Kungl. Maj:t äskat godkännande av den
med propositionen överlämnade, den
25 juni 1948 undertecknade handelsöverenskommelsen
mellan svenska regeringen
och grekiska regeringen.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru BRANTING-WESTERSTÅHL: Herr
talman! Jag befinner mig i den säregna
situationen, att jag kommit att
sitta här för en kort tid, efter sedan
jag i realiteten avsagt mig min kandidatur
för nästa period. Detta gör att
jag på något sätt nästan inte känt mig
såsom en verkligt folkvald representant.
Men så har jag plötsligt märkt ändå,
att man inte alldeles kan annullera
sig själv, när man innehar en sådan
här ställning, ens samvete reagerar som

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 175

om man hade ett verkligt förtroendeuppdrag,
och i mitt fall har det medfört
att jag i detta ögonblick måste ta
till orda.

Det har fallit sig så, att jag genom
ett flertal besök i Balkanländerna kommit
att väl känna befolkningen, inte
minst bergsbefolkningen i många av de
olika republikerna där. Jag har inte
varit i Grekland under kriget, men jag
har varit nära dess gräns, och jag har
träffat och talat med en mångfald grekiska
flyktingar, däribland många unga
män, som kommit över gränserna. Det
är dessa personliga och starka intryck,
som göra, att jag nu tar till orda.

Då vi nu skola träffa detta avtal
med den grekiska regeringen, så får
man väl tillåta sig att fråga sig: Vilken
är egentligen denna grekiska regering?
Jo, där finns, som en skylt, den
åldrige Sofolis, som från början var en
liberal politiker, men han är nu en
gammal man, 87—88 år, och sjuk. För
övrigt består regeringen av personer
som stått den gamla quislingregeringen
nära, och flera av densamma närstående
män äro samma personer som under
kriget intogo sin maktställning med
hjälp av tyska bajonetter i den då med
så stort fog hatade ockupationsregeringen.
Kanske har ni glömt vilka förräderier
och ohyggliga brott som begingos
av de grekiska quislingarna. Det
fanns hela byar som utrotades genom
deras angiveri, orter där alla män mellan
16 och 70 år kallblodigt skötos ner
— grymheter av otroligt slag. En del
av samma personer finnas alltjämt kvar
i ledande ställning, vilket förklarar,
varför denna regering omöjligen skulle
kunna hålla sig kvar utan utländsk militär
hjälp. Det är ju i och för sig
en ganska extraordinär situation. På
Markos sida finns — det kan inte förnekas
— den gamla motståndsrörelsens
kärna, som på sin tid kämpade mot
tyskarna, bönder, herdar, olika intellektuella,
läkare, advokater, lärare och
lärarinnor —■ en mängd kvinnor del -

Handelsavtal med Grekland.

togo från början i motståndsrörelsen.
Grymheterna äro givetvis fruktansvärda,
säkert från båda håll. Men det är ju
vad som tyvärr blir följden i ett inbördeskrig.
Vi behöva bara komma
ihåg vilka grymheter som begingos under
det finska inbördeskriget, som ändå
varade så relativt kort tid. Här, i ett
så långt sydligare land, med mindre
humanitära traditioner, fick man till
på köpet från början lära sig de tyska
utrotningsmetoderna, och sedan dess
har ett oavbrutet krigstillstånd varat i
åtta år. Vad kan man då vänta?

Man säger, att Markos anhängare äro
kommunister — om det nu hör till saken.
Detta är bara delvis sant; flertalet
är icke kommunister. Grekerna
äro utpräglade individualister, ytterst
självständiga och icke lätta att disciplinera.
Den uppfattningen framföres
också, bl. a. av greklandskännaren professor
A. W. Persson, som i mer än två
år vistats i Grekland som svensk rödakorsdelegat.
Kanske, skriver han, svara
de ja, om man frågar dem, om de äro
kommunister, men det beror på att tyskarna
kallade alla, som icke underkastade
sig Hitler, för kommunister. Därigenom
har den situationen inträtt, att
det ordet har blivit en sorts hedersbenämning
i Grekland utan att på något
sätt ha samma politiska innebörd som
i andra länder. Han påpekade för övrigt,
att samma språkvetenskapliga utveckling
ägt rum i befrielsekriget mot
turkarna för 100 år sedan. Turkarna
kallade de grekiska patrioterna för tjuvar
och banditer — vilket heter »klefter»
— och nu betyder ordet kleft en
frihetshjälte. Det finns ett litet och
väl organiserat kommunistiskt parti —-jag tror att ledningen av Markos styrka
är kommunistisk — men enligt professor
Persson är den stora massan av
folket icke kommunister, utan helt enkelt
stackars människor, som begära
möjlighet att leva och få åtnjuta vanliga
demokratiska rättigheter och som
för resten vilja ha sitt land fritt från

176 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Handelsavtal med Grekland.

alla utlänningar, vilka de nu vara må,
och givetvis också från en regering,
som förvandlar landet till ett språngbräde
för stormaktsstrategi.

Olyckligtvis är det här i landet svårt
att få objektiva informationer från
detta ytterst komplicerade stridsfält.
Nyhetsbyråernas material är synnerligen
tillrättalagt. Kanske läste ni om
chefen för de amerikanska radiokorrespondenternas
byrå från Fjärran Östern,
George Polk, som varit stridsflygare
under hela kriget och som i sina
korrespondenser från Aten gav uttryck
åt sin djupa besvikelse över förräderiet
mot den demokrati, som han trott
sig kämpa för. Han blev mördad. En
amerikansk undersökningskommission
tillsattes efter mordet, och en av dem,
som utsågs till medlem i kommissionen,
var en korrespondent från Chicago
Daily News, som vistades i Stockholm
under hela kriget. Han besökte Stockholm
nyligen och uppgav då, att kommissionens
utredning visade, att mordet
inte kunde ha begåtts av folk från
Markos sida utan från andra sidan. En
annan korrespondent från New York
Herald Tribune lyckades komma över
stridslinjen och in i barnhemmen i Albanien,
där de s. k. bortrövade barnen
vistas. De utgjordes icke, skrev han,
av stulna barn, som uppgivits, utan av
föräldralösa barn, som påträffats av
soldaterna, ensamma och gråtande i
brinnande byar, och som tagits om
hand. Vederhäftiga resande berätta, att
de råkat många, både engelska och amerikanska
iakttagare, som äro ytterst
skamsna över vad de västerländska
stormakterna hjälpa till med att låta
ske i det olyckliga Grekland.

Och nu är det åt en sådan regering,
som fortsätter att gå sin väg fram med
snart sagt dagliga avrättningar av män
och kvinnor, som det demokratiska
Sverige vill ge sitt stöd genom ökat
varuutbyte. Jag tänker med sorg på hur
vi därför skola bedömas av många människor.
Bäst kunde man sätta sig in

i deras känslor, om man tänkte sig, att
en del av Quislings regering skulle
stannat kvar i Norge med tillhjälp av
någon stormakt och att vi, medan friskaror
ännu kämpade i de norska fjällen,
gjorde handelsöverenskommelse om
ökat varuutbyte med förrädarna från
ockupationen.

Vi ha gjort handelsavtal av utrikespolitiska
skäl, mer eller mindre hårt
pressade i olika situationer, vi ha gjort
avtal av kommersiellt ytterst viktiga
skäl, men man frågar sig, om det verkligen
är ett svenskt intresse, som föranleder
detta avtalsförslag, på ett så
bedrövligt sätt framfört samtidigt med
en handelsöverenskommelse med den
spanska fascistregeringen. Jag har ju
nyss hört svaret, och jag vet, att ett
sådant här resonemang anses ytterst
blåögt.

Det är emellertid svårt för en vanlig
människa att acceptera skillnaden mellan
staternas och de enskildas moral.
Överallt pågå ju fortfarande rättegångar
mot människor, som begått det brottet
att de drivit handel med ockupationsmakterna,
och de dömas som landssviker,
människor, som suttit ganska
ensamma och hårt pressade, men staterna
fortsätta att ha sin speciella syn
på saken. Man skulle vara mera imponerad
och böja sig lättare för den
högre visdomen, om det allmänna läget
i världen företedde en annan bild. I
varje fall vill jag inte gärna gå med
på att det är blåögt att vänta sig, att en
socialdemokratisk regering skall ha en
annan grundsyn till riktlinje för sina
handlingar än andra regeringar.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
skall inte upprepa vad jag sade om den
spanska regimen. Det kan i huvudsak
gälla också för Grekland, och jag är
av samma anledning, som jag anförde i
den förra frågan, av den meningen, att
man inte bör knyta handelsförbindelser
med Grekland, i varje fall inte ut -

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

177

vidga dem på det mycket uppseendeväckande
sätt, som här är föreslaget.

Jag kan i övrigt helt instämma med
vad fru Branting-Westerståhl sagt. Dessutom
vill jag erinra om huru man
framför allt i Grekland mycket systematiskt
arbetar på att göra detta land
till en härd för krigsförberedelserna
och att man inte heller från västmaktshåll
sticker under stol med att detta
är avsikten. Jag skulle kunna anföra
många exempel på uttalanden från det
hållet, som styrka riktigheten av vad
jag säger. En framstående journalist i
New York Herald Tribune skriver sålunda
om bl. a. Grekland: »Vi har valt
Grekland och Turkiet, inte emedan
dessa länder verkligen har behov av
hjälp utan emedan de för oss utgör
strategiska utfallsportar till Svarta havet
och Sovjetunionens hjärta.»

Detta och liknande uttalanden avslöja
vad som ligger bakom de energiska
strävandena att knyta dessa fascistiska
regimer till västmakterna. Jag vill, som
sagt, för min del inte att det skall
lämnas någon som helst medverkan till
detta från vårt lands sida, varför jag
föreslår avslag på utskottets hemställan.

Herr LINDQVIST: Herr talman! Fru
Branting-Westerståhl väntar säkert inte,
att jag skall ge något svar på hennes
varmhjärtade jungfrutal. Jag vill bara
säga, att jag tror, att jag bär kammaren
med mig, när jag säger, att kammarens
ledamöter känna säkerligen lika varmt
för Greklands folk som fru BrantingWesterståhl
gör, och det kunna vi göra,
även om vi bifalla vad utskottet här
har föreslagit, godkännande av den
handelsöverenskommclse, som är träffad
mellan Grekland och Sverige.

Med dessa få ord hemställer jag, herr
talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr OHLIN: Herr talman! .lag vill
gärna med anledning av fru BrantingWesterståhls
yttrande få lov att göra
en enda reflexion. Det är klart, att det

Handelsavtal med Grekland.

är mycket som har hänt i Grekland
under de senaste åren som från vår
horisont ter sig beklagligt, mycket som
vi ha svårt att förstå. Jag tror, att på
den punkten råder det ganska allmän
enighet, även om vi kunna vara olika
snara att fälla bestämda domar över
den händelseutveckling, som lett dithän.
Men förhåller det sig inte på det
sättet, att också på många andra håll
förhållanden äro rådande, som från vår
svenska demokratiska synpunkt te sig
sådana, att vi äro glada, att det inte är
på det sättet i Sverige? Och blir då
inte frågan: Skola vi, när vi planera
handelsavtal med ett land, vid varje
särskilt tillfälle väga mot varandra de
ekonomiska skälen för en handelsförbindelse
och de andra skäl som fru
Branting-Westerståhl talade om, att vi
inte i allo sympatisera med utvecklingen
i det andra landet, kanske i vissa
avseenden ogilla den utvecklingen? Var
skola vi i så fall draga gränsen mellan
värdiga och ej värdiga länder? Kan
möjligen fru Branting-Westerståhl gå
med på att det inte bara är ett par
länder, i vilka förhållandena äro sådana,
att vi äro glada över att de inte ha
någon motsvarighet i Sverige? Nog
finns det flera länder i Europa, om
vilka man kan säga, att där inte finns
den rättssäkerhet, som vi äro glada
över att ha i Sverige. Skola vi inskränka
våra handelsförbindelser till endast
de länder, om vilka vi kunna säga, att
de äro ur demokratisk synpunkt tilltalande,
att där inte förekomma orättvisor
och förtryck? Jag undrar, om fru
Branting-Westerståhl verkligen med sitt
anförande velat förorda, att den svenska
handelspolitiken skulle slå in på en
sådan linje. Och jag undrar, därest mot
förmodan den svenska regeringen
skulle följa fru Branting-Westerståhls
rekommendation, om vi då inte skulle
få se vårt handelsutbyte med en grupp
av länder inskränkas mycket starkt,
inte minst länder, vilkas sympatisörer
äro särskilt angelägna alt ta initiativet

12 — Andra kammarens protokoll I9''t8. Nr 40.

178 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

till och göra sin röst hörd i en debatt
av just detta slag.

Jag tror, herr talman, att jag inte behöver
tillägga något mer för att motivera
den ståndpunkten, att vi vid bedömningen
av handelspolitiska spörsmål
inte kunna ge oss in på att för varje
stats del avgöra, huruvida förhållandena
där -— om vilka man för övrigt kanske
har ganska motsägande informationer
—• äro sådana att de i allo förtjäna
vår sympati, eller om där finns
åtskilligt, som vi vända oss bort ifrån
och önska vore annorlunda.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå; och
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 5.

Arbetarskyddslag m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till arbetarskyddslag
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 8 oktober 1948 dagtecknad
proposition, nr 298, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) arbetarskyddslag,

2) lag om ändrad lydelse av 68 och
71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr
314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj
1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.,

dels ock velat inhämta riksdagens
yttrande över propositionen bilagt för -

slag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 364).

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft 21 i
anledning av densamma väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen -—- med förklaring
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till arbetarskyddslag
— måtte för sin del antaga
nämnda förslag med de ändringarna, att
4 och 24 §§ samt slutstadgandet erhölle
annan, av utskottet angiven lydelse;

B) att riksdagen måtte antaga de
genom propositionen framlagda förslagen
till

1) lag om ändrad lydelse av 68 och
71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr
314) och

2) lag om ändring i lagen den 28
maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter
m. m.;

C) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen vid
granskning av det vid propositionen
fogade förslaget till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 juni
1947 (nr 364) ej funnit anledning till
erinran; samt

D) att motionerna 1:437—445 och
II: 612—623, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom utskottets hemställan
under A) här ovan, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats reservationer: 1)

av herr Olovson i Västerås, fru
Johansson i Norrköping och herr Lundberg;
samt

2) av herrar \V ist rand, Carl Eric
Ericsson och Hagård.

Enligt utskottets förslag skulle 4 §
arbetarskyddslagen erhålla följande lydelse: Å

jordbruk jämte därtill hörande binäringar,
vilka icke bedrivas såsom

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

179

självständiga företag, samt byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess
binäring, som nu nämnts, skola 23—25,
27—31 och 33 § § icke äga tillämpning.
Detta undantag gäller dock ej i fråga
om arbetstagare, som huvudsakligen
användes till skogsarbete.

I avseende å arbete varom sägs i
2 § 1), 2) och 4) skola 17—21, 23—25
och 27—44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna
i 17—21, 23—25, 27—31
och 33—38 §§ skola icke gälla beträffande
arbete, som utföres av medlem
av arbetsgivarens familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen
om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,
skall förevarande lag äga tillämpning
allenast i vad den angår skydd mot
annan skada än sådan, som orsakas
genom inverkan av röntgenstrålar eller
radioaktivt ämne.

I den av herr Olovson i Västerås
in. fl. avgivna reservationen hade uttalats,
att det enligt reservanternas mening
icke kunde vara motiverat att —
på sätt bleve fallet vid antagande av
utskottets förslag till lydelse av 4 § —•
ställa de minderåriga vid jordbruket i
en sämre ställning än andra minderåriga
arbetstagare, i följd varav reservanterna
hemställt, bland annat, att 4 §
måtte erhålla följande lydelse:

Å jordbruk jämte därtill hörande binäringar,
vilka icke bedrivas såsom
självständiga företag, samt byggnadsarbete
för jordbruk eller sådan dess binäring,
som nu nämnts, skola 23—25
och 27—31 §§ icke äga tillämpning.
Detta undantag gäller dock ej i fråga
om arbetstagare, som huvudsakligen
användes till skogsarbete.

I avseende -—• ■— — (= utskottet)
-------arbetsgivarens familj.

I fråga -— — — (= utskottet) -—
---radioaktivt ämne.

19 och 20 §§ arbetarskyddslagen hade
i Kungl. Maj:ts förslag följande avfattning: -

Arbetarskyddslag m. m.

19 §.

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig
ledighet för nattvila. I denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och
klockan 5.

Från vad sålunda stadgats må avvikelse
ske, där visst arbete med hänsyn
till sin natur, allmänhetens behov eller
annan särskild omständighet måste fortgå
jämväl nattetid eller eljest bedrivas
å tid före klockan 5 eller efter klockan
23. Har natur- eller olyckshändelse eller
annan omständighet, som ej kunnat förutses,
vållat avbrott i driften eller ock
medfört överhängande fara för sådant
avbrott eller för skada å liv, hälsa eller
egendom, må ock arbetstagare, i den
mån det är nödigt med hänsyn till berörda
förhållande, användas till arbete
å tid mellan klockan 23 och klockan 5.

Arbetstagare i överordnad ställning
må, där så finnes påkallat, användas till
arbete å tid mellan klockan 23 och klockan
5 utan hinder av vad i första stycket
är stadgat.

20 §.

När särskilda skäl föranleda därtill,
må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att
arbetstagare användes till arbete å tid
mellan klockan 23 och klockan 5 i
vidare utsträckning än som följer av
bestämmelserna i 19 §.

Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen
medgivas, då det av uttalande
av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller annorledes
framgår, att det stora flertalet
av de arbetstagare, som skulle beröras
av undantaget, finner detsamma önskvärt,
och ohälsa eller överansträngning
ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

I de likalydande motionerna 1:440
av herr Norling och 11:019 av herr
Dahlgren m. fl. hade föreslagits, att 19 §
måtte erhålla följande lydelse:

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig
ledighet för nattvila. I denna ledighet

180

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

skall ingå tiden mellan klockan 23 och
klockan 5. Har natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i driften
eller ock medfört överhängande fara
för sådant avbrott eller för skada å liv,
hälsa eller egendom, må ock arbetstagare,
i den mån det är nödvändigt med
hänsyn till berörda förhållande, användas
till arbete å tid mellan klockan 23
och klockan 5. Arbetstagare i överordnad
ställning må, där så finnes påkallat,
användas till arbete å tid mellan klockan
23 och klockan 5 utan hinder av
vad i första stycket är stadgat.

Utskottets förslag i fråga om 19 och
20 §§ innefattade, på sätt framgår av
vad ovan anförts, godkännande av
Kungl. Maj :ts förslag.

I den av herr Wistrand m. fl. avgivna
reservationen hade yrkats, att riksdagen
måtte avslå 19 och 20 §§ i det föreliggande
förslaget till arbetarskyddslag.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
25 och 31 §§ samt 33 § första stycket
arbetarskyddslagen avfattas sålunda:

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives
i gruva, i stenbrott eller å annan med
gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats,
må minderårig icke användas.

När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen
beträffande yngling,
som fyllt sexton år och som vid
läkarbesiktning befunnits äga god hälsa
och kroppsutveckling, medgiva undantag
från vad i första stycket är stadgat.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall,
utöver vad eljest i lag eller författning
stadgas angående begränsning av arbetstiden,
gälla, att minderårig med nedan
angivna undantag icke i något fall må
användas till arbete mer än tio timmar
av dygnet eller femtiofyra timmar i
veckan.

Har natur- eller olyckshändelse eller
annan omständighet, som ej kunnat förutses,
vållat avbrott i driften eller ock
medfört överhängande fara för sådant
avbrott eller för skada å liv, hälsa eller
egendom, må minderårigs arbetstid i
den mån så är nödigt överstiga tio timmar
av dygnet och femtiofyra timmar i
veckan. Om arbete utöver nämnda antal
timmar samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren
att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetet må icke
fortsättas utöver sist angivna tid, utan
att tillstånd därtill sökts hos nämnda
myndighet. Angående sådan ansökan
skall beslut meddelas ofördröjligen. Anmälan
eller ansökan anses gjord, när
den i betalt brev avlämnats till posten.

Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt,
äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva
att arbetstiden för minderårig under
kortare tid utsträckes utöver vad
i första stycket sägs.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila
beredas oavbruten ledighet från arbetet
under minst elva timmar varje
dygn. I denna ledighet skall ingå, om
den minderårige ej fyllt sexton år, tiden
mellan klockan 19 och klockan 6 samt
eljest tiden mellan klockan 22 och
klockan 5.

I de likalydande motionerna 1:439
av herr Norling och II: 618 av herr
Dahlgren m. fl. hade beträffande dessa
lagrum föreslagits följande ändringar:

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives
i gruva, i stenbrott eller å annan med
gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats,
må minderårig icke användas.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall,
utöver vad eljest i lag eller författningar

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

181

stadgas angående begränsning av arbetstiden,
gälla, att minderårig icke i
något fall må användas till arbete mer
än 7 timmar av dygnet eller 40 timmar
i veckan.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för
nattvila beredas oavbruten ledighet från
arbetet under minst elva timmar varje
dygn. I denna ledighet skall ingå tiden
mellan klockan 19 och klockan 6.

Utskottets förslag innebar, såsom
ovan framgår, jämväl i fråga om dessa
lagrum godkännande av Kungl. Maj:ts
förslag.

Slutstadgandet i arbetarskyddslagen
skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag avfattas
på följande sätt:

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949. Fråga om eftergift med stöd av
lagen må dock redan före nämnda dag
behandlas av arbetarskyddsstyrelsen.

Genom denna lag upphävas lagen den
29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd
ävensom lagen den 19 februari 1926
(nr 21) angående förbud i vissa fall
mot arbetares användande till målningsarbete,
vid vilket nyttjas blyfärg.
Däremot skall lagen ej verka rubbning
i de bestämmelser, som eljest i lag eller
författning finnas givna i ämne, varom
i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer
hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen,
skall den bestämmelsen i stället tilllämpas.

Eftergift beviljad med stöd av äldre
lag skall fortfarande äga giltighet, till
dess den därför bestämda tiden utgår
eller, där eftergiften beviljats utan begränsning
till viss tid, vederbörande
myndighet finner skäl att återkalla den.

Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma
utan hinder av vad i 19 § är
stadgat fortfarande bedrivas mellan

Arbetarskyddslag m. m.

dessa klockslag under ett år efter lagens
ikraftträdande.

Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall
icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta
användande till arbete, vartill den
minderårige i behörig ordning användes
vid tiden för denna lags ikraftträdande.

Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd
utfärdad intygsbok för minderårig
skall anses såsom arbetsbok enligt
nya lagen. Läkarbesiktning enligt 35 §
äldre lagen skall gälla såsom vore den
verkställd jämlikt 28 § nya lagen.

Förbud eller föreskrift, som meddelats
med stöd av 38, 38 a eller 39 §
äldre lagen, skall såvitt angår tid efter
nya lagens ikraftträdande anses hava
meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse
i nya lagen.

Utskottets förslag i fråga om slutstadgandet
var likalydande med Kungl.
Maj:ts förslag utom beträffande femte
stycket, för vilket utskottet förordat
denna lydelse:

Bedrives vid tiden för denna lags
ikraftträdande visst arbete å tid mellan
klockan 23 och klockan 5, må detsamma
utan hinder av vad i 19 § är
stadgat fortfarande bedrivas mellan
dessa klockslag under två år efter lagens
ikraftträdande.

Sedan herr talmannen anmält ärendet
till handläggning, begärdes beträffande
föredragningssättet ordet av herr
OLOVSON i Västerås, som yttrade: Herr
talman! I avseende å föredragningen av
andra lagutskottets utlåtande nr 62 tilllåter
jag mig hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages Kungl. Maj:ts
förslag till arbetarskyddslag, sådant det
av utskottet förordats till antagande,
paragrafvis och, där så erfordras, styckevis,
med slutstadganden, ingress och
rubrik sist, varefter utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,

182 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskjddslag m. m.

varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare
mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts förslag till arbetarskyddslag
sådant det av utskottet förordats
till antagande.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Från
början var ju avsikten den, att arbetarskyddslagen
skulle ha framlagts tidigare
vid denna riksdag. Men man kom
underfund med att det ursprungliga förslaget
behövde bli föremål för en ganska
väsentlig överarbetning, och denna har
nu blivit verkställd. Man kan därför villigt
erkänna, att uppskovet var välbetänkt
ur lagstiftningssynpunkt. Att behandlingen
sedan kommit att utgöra en
förevändning för en ganska långt utdragen
höstsession är ju en annan fråga.

För andra lagutskottet har det emellertid
betytt, att höstsessionen varit arbetstyngd.
Genom överarbetningen har
det förslag som utarbetats och framlagts
av arbetarskyddskommittén förändrats
till det bättre. Om man sålunda i det
stora hela kan uttala sin tillfredsställelse,
återstå emellertid en del bestämmelser,
där man inte kan säga, att vederbörande
iakttagit den allmänna återhållsamhet
som präglar rätt stora delar
av lagförslaget i övrigt. Man har inte
heller tagit tillräcklig hänsyn till det
ändrade ekonomiska läge som inträtt på
sistone. Detta gäller enligt mitt förmenande
inte minst den delikata frågan
om förbud mot nattarbete. I flera motioner
har framförts, att man borde ta
mera hänsyn till de förändrade förhållandena,
och i diskussionen om detta
förslag är det främst nattarbetet som
spelat en viss roll.

Nattarbetet kunna vi ju som bekant
inte helt komma ifrån. Ett stort antal
människor måste fullgöra sitt arbete
nattetid, och detta antal har ökat mer
och mer på grund av ändrade levnadsvanor
och ändrade förhållanden i allmänhet.
Tendensen att förlägga mycket
av det arbete som tidigare ägde rum på
dagen till nattens timmar är alltför påtaglig.
En sådan utveckling är enligt
mitt förmenande inte önskvärd; den bör
i stället motverkas så långt sig göra
låter.

Det nu föreliggande lagförslaget upptar
principiellt ett förbud för nattarbete,
men eftersom sådant arbete inte
kan undvikas, föreslås en rad undantagsbestämmelser.
Dispenserna skulle
sålunda, åtminstone till en början, lämnas
mycket frikostigt, och i fråga om
övergångsbestämmelserna har departementschefen
föreslagit, att nu rådande
ordning i fråga om nattarbete på ett arbetsställe
skulle efter lagens ikraftträdande
kunna bestå ett år framåt i tiden.
Utskottet har emellertid känt sig föranlåtet
att utöka denna tid med ytterligare
ett år, vilket måste anses utgöra en viss
förbättring. Utskottets förslag på den
punkten får tolkas som ett uttryck för
utskottets tvekan att gå alltför långt i
detta sammanhang under nuvarande
förhållanden.

Om man ger akt på de olika yttranden
som föreligga i detta sammanhang,
kan man konstatera, att näringslivets organisationer
för sin del ha uttalat allvarliga
betänkligheter mot förbudet. De
påvisa, att dess genomförande skulle
leda till menliga följder för produktionen,
vars intensifiering och effektivisering
i dagens krisläge kräver ett uppbåd
av alla krafter. Produktionen inom
viktiga industrier skulle komma att
sjunka avsevärt, om ett totalförbud för
nattarbete infördes. På den punkten har
man varit tämligen ense. Speciellt lidande
skulle exportindustrierna bli.

På sidan 141 i propositionen finns ett

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

183

mycket intressant uttalande av Kooperativa
förbundets styrelse. Jag skulle
vilja citera några rader ur detta. Styrelsen
säger sålunda: »Styrelsen vill ifrågasätta
lämpligheten av att införa ett allmänt
nattarbetsförbud i vårt land, när
de industriländer, med vilka våra industriföretag
ha att konkurrera såväl
på den inhemska marknaden som på
exportmarknaden, icke ha liknande bestämmelser.
Det framstår för styrelsen
såsom mycket tveksamt, huruvida man
med hänsyn till nu anförda omständigheter
bör vidtaga en dylik skärpning av
gällande bestämmelser. Särskilt gäller
detta vid nuvarande tidpunkt, då det är
svårt att överblicka den framtida utvecklingen
för vårt lands industriella
verksamhet och då brist på arbetskraft
och material omöjliggör en omläggning
utan försämrade produktionsresultat.
Av värde vore även att avvakta resultatet
av den pågående undersökningen
om nattarbetets fysiologiska verkningar,
vilken utföres vid statens institut för
folkhälsan. I detta sammanhang bör observeras
att redan gällande lag § 38
mom. 4 bereder yrkesinspektionen möjlighet
att ingripa i de fall, då missbruk
beträffande nattarbete förekommer.» Så
långt Kooperativa förbundets styrelse.

Departementschefen har själv förklarat,
att något mera utbrett missbruk av
nattarbete inte förekommer i vårt land.
Han medger också, att i en del fall vissa
nackdelar kunna befaras i form av kostnadsökningar
eller produktionsminskning,
men han anser, att en inskränkning
av nattarbetet är så värdefull ur
allmän synpunkt, att den bör genomföras,
även om den skulle kräva uppoffringar.
I en av de skrivelser som kommit
andra lagutskottet till handa under
behandlingen av detta ärende ger ett industriföretag
en uppgift rörande de konsekvenser
eif förbud mot nattarbete
skulle få för företaget under den allra
närmaste tiden. Av detta uttalande framgår,
att det skulle innebära krav på en
nyinvestering av maskiner in. m. av ca

Arbetarskyddslag m. m.

21/j, miljoner kronor, frånsett sådana
olägenheter som att leveranstiden för en
del maskiner, i varje fall för närvarande,
utgör bortåt 4 å 5 år, och vidare att
det vore synnerligen svårt att i nuvarande
läge utverka byggnadstillstånd.

Även om man är överens om att nattarbete
är något, man vill komma ifrån
.— jag för min del är fullt medveten om
dess allvarliga olägenheter — är det
klart, att produktionen just nu måste
ökas. Den ekonomiska utvecklingen kan
komma att tvinga oss att ännu intensivare
utnyttja de resurser vi för närvarande
ha i fråga om lokaler, maskiner
osv. Det måste då enligt mitt förmenande
betecknas som minst sagt underligt
att under sådana förhållanden lagstifta
så att förutsättningen för ett dylikt ökat
utnyttjande av de nuvarande resurserna
i princip uteslutes. Andra industriländer
— som Kooperativa förbundets
styrelse påpekar — med vilka vi ha att
konkurrera äro inte utrustade med liknande
bestämmelser. Är det då klokt,
att vårt land går i spetsen?

Man kan visserligen säga, att man kan
trösta sig med de stora möjligheter, som
lämnas öppna genom dispensvägen.
Men jag vill fråga: Kommer inte ovissheten
om hur dispensinstrumentet efter
de närmaste två årens utgång kommer
att handhas att verka hämmande på initiativ
och framför allt på tilltron till
framtiden? Jag frågar än en gång, om
det inte då hade varit klokare att låta
utvecklingen fortgå ostörd och anpassning
till en begränsning av nattarbetet
ske så småningom, sedan vi fått mera
fast mark under fotterna i ekonomiskt
hänseende.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag få yrka bifall till den reservation
som avgivits av herr Wistrand
in. fl.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Det är naturligtvis ett ganska
hopplöst företag att i dag kunna samla

184

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

intresset kring något annat än den förestående
hemresan. Det är mänskligt,
även om det som skalden sagt är slarvigt.
Vi som ha sysslat med arbetarskyddslagen
och framför allt vi som i
ungdomen sleto hårt, därför att vi ingen
arbetarskyddslag hade, anse emellertid
den här frågan så pass allvarlig, att vi
trots den förestående hemresan måste
ägna den en smula uppmärksamhet.

Andra lagutskottets här föreliggande
utlåtande vittnar ju på ett glädjande
sätt om att uppfattningen om arbetarskyddets
nödvändighet gjort sig gällande
på ett helt annat sätt än tidigare. Det
har tagit oerhört lång tid att vinna gehör
för kravet på ett bättre arbetarskydd,
och många liv ha under väntan
alldeles i onödan blivit offrade på arbetets
valplats, men det finns ingen anledning
att nu fördjupa sig i det förfärliga
som varit. Det är bättre att stanna inför
vad som är eller som befinner sig i vardande.

Vad kammaren här har att ta ställning
till är ett förslag till arbetarskyddslag
som är slutresultat av ett omfattande
och tidsödande utredningsarbete.
Då jag deltagit i arbetarskyddskommitténs
arbete och nu också i utskottsbehandlingen
av detta ärende, finner jag
det för min del vara angeläget att få betyga»
att det under hela den tid detta
arbete pågått från alla håll visats ett positivt
intresse för den stora saken: ett effektivt
arbetarskydd. Viljan att skapa
fram det bästa inom ramen av det möjliga
har varit påtaglig under arbetets
gång. Att meningarna om vad som är
lämpligt alltjämt äro delade på ett par
punkter utesluter inte ett sådant omdöme.

Det är ju inte någon hemlighet för
någon, att man på arbetsgivarsidan
länge såg arbetarskyddet som något företaget
ovidkommande, ja, man var väl
närmast böjd för att se skyddsanordningarna
som en belastning. Nu har ju
en helt annan inställning börjat göra
sig märkbar. De många olycksfallen

bli en ekonomisk belastning på företagen
själva; ett effektivt arbetarskydd
betalar sig. På så sätt blir det ett ekonomiskt
intresse att skydda de anställda
till liv och lem. Insikten därom har
nog föranlett en ny och bättre inställning
hos många, men jag vill för min
del gärna räkna med att också humanitära
och mänskliga synpunkter ingått
i motiven. Summan av det hela har
blivit, att kravet på bättre arbetarskydd
möts med större förståelse under senare
tid än tidigare varit fallet.

Det lagförslag som nu föreligger till
prövning tillfredsställer inte alla, inte
ens alla dem som nu äro beredda att
ge förslaget sitt stöd och upphöja det
till gällande lag. Det är en sammanjämkning
av olika meningar, och skall
man nå ett resultat i en svår fråga,
får man inte låsa fast sig vid förutfattade
meningar. Blir detta förslag till
lag upphöjt till gällande lag, är jag
fullkomligt övertygad om att vi lagt
en grund på vilken ett effektivt arbetarskydd
kan byggas upp. Jag säger
inte ett fullt effektivt arbetarskydd, ty
ett sådant kan aldrig skapas. Vi få
nöja oss med att ha samma syfte som
lagförslaget, nämligen skydd mot ohälsa
och olycksfall så långt detta är möjligt.
Arbetet är källan till all rikedom,
den socialistiska sanningen fick jag
lära mig redan när jag var barn, och
vi inse väl detta i dag bättre än någonsin
tidigare, och eftersom det är så,
måste arbetet bedrivas och bedrivas
även där det kan vara förenat med
någon risk.

Vad det gäller är att minska riskerna
så långt det går, men lagen kan ju i
och för sig inte skapa det erforderliga
skyddet. Effekten kommer att bli beroende
på hur lagen tillämpas eller
rättare sagt hur lagen efterleves. Här
kommer mycket att bero på i vad mån
arbetare och arbetsgivare kunna samarbeta
för att skapa det behövliga
skyddet. Lagen förutsätter ett sådant
samarbete, och det som härvidlag redan

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

185

pågår på en rad platser synes lova det
bästa.

I fråga om nattarbete i allmänhet och
i fråga om de minderårigas nattvila
har enighet inte uppnåtts inom utskottet.
Tre reservanter från högern vilja,
som kammarens ledamöter ha hört, ur
lagen utesluta 19 och 20 §§, alltså de
paragrafer som principiellt förbjuda
nattarbete, arbete mellan kl. 23 och
kl. 5. Egentligen kan man ju inte
tala om nattarbetsförbud i detta sammanhang
men väl om kontroll över
nattarbetet. Enligt reservanternas mening
skulle nattarbetsförbudet, om man
nu skall kalla det så, medföra produktionsminskningar.
Det där låter ju illa,
särskilt i dagens läge, men det är inte
på långt när så farligt som herr Hagård
försökte inbilla kammarens ledamöter.
Det är inte farligt alls.

Så gott om tid som vi ha haft här i
höstriksdagen vågar jag väl förutsätta,
att samtliga ledamöter noggrant läst
§§ 19 och 20. Jag behöver sålunda inte
redogöra för innehållet. Det är eller
bör i varje fall vara uppenbart för
alla dem som läst dem, att de generella
undantagen i 19 § och undantagen i
20 § lämna alla behövliga möjligheter
till nattarbete, där det kan vara motiverat
att hålla arbetet i gång om nätterna.
Nödvändigt eller i verklig mening
behövligt arbete kommer att medgivas.
Icke nödvändigt eller obehövligt
arbete kommer att vara förbjudet, och
det bör vara förbjudet.

Här har i detta sammanhang talats
om att företagen lagt sig till eller komma
att lägga sig till med så dyrbara
maskiner, att dessa för förräntningens
skull måste hållas i gång dygnet runt,
alltså gå även det s. k. tredje skiftet på
natten. Det där är överdrivet tal. Man
behöver ju bara erinra om att maskinerna
förslitas även under det tredje
skiftet. De komma att stoppa längre,
om de gå två tredjedelar av dygnet.
För övrigt bör människan ju inte vara
slav under maskinerna. Maskinerna

Arbetarskyddslag m. m.

böra vara människan till hjälp, och vi
skola inte begära, att en del medborgare
skola offra sig i nattarbetet för
att vi andra skola få deras produkter
billigare. Blir det dyrare att arbeta på
dagen än på natten därför att maskinerna
måste stå stilla på natten, få vi
som slippa nattarbetet vara så snälla
och betala merkostnaden.

Enligt departementsförslaget skola
bestämmelserna om de minderårigas
nattvila inte äga tillämpning vid det
egentliga jordbruket. Utskottet har inte
velat ändra detta. Tre reservanter, av
vilka jag är en, vilja emellertid härvidlag
följa arbetarskyddskommittén
och sålunda jämställa minderåriga vid
jordbruk med andra minderåriga arbetare.
Vi ha emellertid för jordbrukets
del mjukat upp bestämmelserna så
att minderåriga under sexton år kunna
få tillstånd att utföra arbete i samband
med kreatursskötsel redan kl. 5. Det är
respekten för djurens rätt som kommit
reservanterna att göra denna ändring.
I överensstämmelse med denna inställning
ha vi formulerat 4 § och 33 §
andra stycket b). Vår strävan bör enligt
vår mening vara att åstadkomma likställighet
mellan landsbygd och städer.
Vågar jag här räkna med stöd från bondeförbundet?
Ja, det blir det vi få se
vid den blivande voteringen.

I fråga om 1 § ber jag få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RYBERG: Herr talman! Vid den
granskning av det rätt omfattande ärende
vi nu behandla, som andra lagutskottet
företagit, har utskottet efter
ett grundligt arbete så gott som enhällig
kunnat föreslå ett antagande av det
kungliga förslaget.

Det är bara på två punkter man återfinner
reservationer. Herr Olovson har
talat om reservationen nr 2, och därvidlag
vill jag instämma med honom,
men när det gäller herr Olovsons egen
reservation, alltså en ändring av 4 §,

186 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

har jag en något avvikande mening. I
denna paragraf finnas vissa paragrafer
uppräknade, vilka skola undantagas och
inte beröra jordbruket. Bland dessa är
också 33 § enligt Kungl. Maj:ts förslag.
Nu vill herr Olovson, att 33 § också
skall gälla för jordbruket. 33 § säger i
sitt första stycke: »Minderårig arbetstagare
skall för nattvila beredas oavbruten
ledighet från arbetet under
minst elva timmar varje dygn. I denna
ledighet skall ingå, om den minderårige
ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan
19 och klockan 6 samt eljest tiden mellan
klockan 22 och klockan 5.» Jag vill
till dem av kammarens ledamöter, som
inte så noga känna till arbetstiden inom
jordbruket, säga, att ingen lejd arbetare
numera arbetar — och allra minst
någon minderårig — längre än till
klockan 19 och att inte heller minderårig
arbetskraft används före klockan
C.

Då nu Kungl. Maj:t föreslagit, att
denna paragraf inte skall gälla för
jordbrukets del, och inom utskottet inte
förekommit annan opposition i det avseendet
än från herr Olovsons i Västerås
och hans medreservanters sida,
tror jag att kammaren gör klokt i att
följa utskottet. I första kammaren finns
ingen reservant på denna punkt, och
man kan utgå från att första kammaren
kommer att bifalla utskottets förslag.
Skulle andra kammaren följa herr Olovson
i Västerås betyder det, att vi få
göra en sammanjämkning och att herrarna
och damerna kanske därför få
vara beredda på att stanna här i morgon
och måhända ännu någon dag. Jag
menar, att det hela gäller bra litet, och
jag kan försäkra herr Olovson i Västerås,
att jordbrukarna äro så måna om
sin arbetskraft och i synnerhet då den
minderåriga, att den inte på något sätt
tar skada av det arbete, som förelägges
densamma.

Herr talman! Med dessa korta ord
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag i dess helhet.

Herr OLOVSON i Västerås (kort genmäle):
Herr talman! Det är med sann
tillfredsställelse jag konstaterar, att
herr Ryberg har slagit fast att ingen
jordbrukare använder minderåriga arbetare
längre än till klockan 19 och
inte heller tidigare än klockan 6. Det
betyder sålunda att det inte kommer
att medföra några som helst olägenheter
för jordbruket, om man skapar den
likställighet, som reservanterna föreslagit;
det borde då vara så mycket
större skäl att låta lagen bli lika för
alla, må vara att vi måste stanna kvar
en dag längre än beräknat. Jag skall
för min del gärna stanna kvar till julmorgonen,
om vi kunna skapa denna
likställighet.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Enighet råder därom, att den
nuvarande lagstiftningen om arbetarskydd
är mogen för en översyn. Under
den tid, som förflutit sedan vår nuvarande
lag infördes, har vårt arbetsliv
varit underkastat stora förändringar.
En modernare arbetarskyddslagstiftnings
sociala betydelse bestrides nu ej
på något håll. Däremot ha meningarna
gått isär i vissa detaljer i den nu föreslagna
lagstiftningen.

Den proposition, som behandlas i
det nu föreliggande utskottsutlåtandet,
innebär i vissa avseenden enligt mitt
förmenande en förbättring av arbetarskyddskommitténs
förslag. I den motion,
som jag jämte herr Johnsson i
Kastanjegården framlagt, har framhållits
önskvärdheten av en ny och modernare
arbetarskyddslagstiftning. Vi
ha också uttalat den uppfattningen, att
det i propositionen framlagda lagförslaget
bör läggas till grund för en ny
lagstiftning om arbetarskydd.

På grund av nu rådande ekonomiska
situation, där vi måste spänna produktionens
alla krafter för att återvinna
den samhällsekonomiska balansen, kan
man emellertid vara tveksam om man

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

187

nu skall inskränka nattarbetet, fastän
man på längre sikt inte vill göra någon
invändning i det avseendet. Departementschefen
har i övergångsbestämmelserna
föreslagit en generell
dispens från nattarbetsförbud på ett år.

I vår motion ha vi på grund av nämnda
förhållande föreslagit, att dispensen
utsträckes till tre år. Vidare föreslås i
motionen, att dispens skall kunna beviljas,
då betydande driftsekonomiska
skäl tala därför.

Utskottet har såtillvida beaktat vår
synpunkt på den generella dispensen,
att utskottet föreslår att densamma utsträckes
till en tid av två år. Jag vill
här vitsorda vad herr Olovson i Västerås
har sagt angående utskottsarbetet,
nämligen att vi ha försökt att sammanjämka
de olika ståndpunkterna. Då
fråga är om dispens för den, som åberopar
driftsekonomiska skäl, få vi
förutsätta, att vad utskottet uttalar,
nämligen att »en företagares enskilda
intresse att bedriva nattarbete utgör
enligt utskottets mening icke i och för
sig tillräckligt motiv för att tillåta nattarbete,
hur betydande detta intresse än
skulle vara. För att dispens skall kunna
givas synes det böra krävas, att därutöver
föreligga andra omständigheter,
som kunna göra nattarbete försvarligt.
Dispensprövningen bör sålunda innefatta
en allsidig avvägning av omständigheterna
i det särskilda fallet.» Så
långt utskottet. Vi förutsätta, att detta
utskottets uttalande av vederbörande
myndigheter kommer att tolkas med
hänsyn till vad vi framhållit om vissa
driftsekonomiska synpunkter. Höjandet
av vår produktion i det läge, vari
vi nu befinna oss, är inte så mycket
ett arbetsgivarintresse som ett nationellt
intresse, som berör oss alla.

Vad beträffar minderårigas användande
i arbete har ju även därvidlag utskottet
i viss mån anslutit sig till den
uppfattning, som uttalats i vår motion,
nämligen att förslagets formulering
»minderårig, som ej fyllt 15 år», utby -

Arbetarskyddslag m. m.

tes mot »minderårig, som ej fyllt eller
under kalenderåret fyller 15 år».

För att inte dra ut på tiden längre
skall jag beträffande herr Olovsons i
Västerås reservation endast be att få
förklara, att jag i det ifrågavarande avseendet
instämmer i det yrkande herr
Ryberg framställt. Jag tror liksom herr
Ryberg att det inte är någon fara för
att den minderåriga arbetskraften skall
bli illa behandlad i jordbruket, men
att det kan finnas ett och annat skäl
för att arbetstiden någon gång skulle
kunna få utsträckas åt ena eller andra
hållet; det blir dock bara i undantagsfall.
Man har velat ordna lagstiftningen
så, att vederbörande, som kanske
efter överenskommelse med arbetstagaren
måst ordna ett arbete under en
bråd tid, inte skall behöva handla emot
gällande lagstiftning; detta har varit
motivet för utskottets ställningstagande
i förevarande fall.

Rörande departementschefens förslag
till bestämmelser angående veckovila
har i motionen framhållits vilka svårigheter
dessa bestämmelser kunna
komma att medföra då det gäller att
skaffa ersättare för vissa kategorier av
arbetare, exempelvis djurskötare, fastighetsarbetare
och flottningsarbetare.
Vi ha i motionen föreslagit, att dessa
kategorier utan vidare skulle undantagas
från lagens tillämpning. Utskottet
har inte gått med härpå men har skrivit,
att möjlighet bör finnas till generell
dispens, om framställning göres av
vederbörande arbetsgivarorganisation
för visst slag av arbete. Beträffande
djurskötarna har utskottet sagt att genom
generell, tills vidare gällande dispens
bör medgivas inskränkning till 24
timmar per i lantarbetstidslagen fastställd
tvåveckorsperiod.

Vi kunna konstatera, att vi i denna
högst betydande lagstiftning kunnat
enas; de detaljer, som stå oss emellan,
äro av mindre betydelse. I likhet med
herr Olovson i Västerås vill jag uttrycka
min stora glädje över att vi kunnat

188 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

komma varandra så pass nära som skett
uti denna viktiga sociala lagstiftning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr DICKSON: Herr talman! Herr
Olovson i Västerås yttrade i sitt mycket
intressanta anförande, att människan
inte får bli slav under maskinen.
Det är riktigt, men människan får inte
heller bli slav under den lagstiftning,
som hon själv ordnar åt sig.

Jag är fullt medveten om att vi måste
ha en arbetarskyddslag, och jag tror
också att denna lag är skickligt hopkommen.
Här finnas många mjuka
vändningar, som ge utrymme åt differentieringar,
och dessutom finns det en
mängd dispensmöjligheter. Det är därför
kanske inte det alldeles riktiga
ögonblicket, då jag nu framställer en
varning. Men jag tar ett praktiskt
exempel. Min ladugårdsförman Gustav
Svensson och jag resonera om hur vi
skola ordna arbetet för nästkommande
år. Vi sitta tillsammans och vända och
vrida på saken, och slutligen komma
vi fram till en praktisk lösning. Då
stör det både honom och mig, om vi
sedan skola behöva gå och slå upp i
lagboken och se efter, om det är tilllåtet
att göra som vi själva kommit
överens om ... Det är på något sätt irriterande
om fullvuxna människor, två
karlar, av vilka jag försäkrar att åtminstone
Svensson har sitt sunda förnuft
fullkomligt i behåll, inte skola som
två likvärdiga parter kunna komma
överens och sedan hålla vad man kommit
överens om. Sedan året gått eller
har det under året visat sig, att opraktiska
följder uppstått, kommer man
samman igen och resonerar om saken
som två karlar. Vi ha en fackföreningsrörelse,
som nu har trampat ut
barnskorna, och vi ha en arbetsgivarorganisation,
som också skaffat sig erfarenhet.
Herr Olovson i Västerås påpekade
mycket riktigt, att dessa par -

ter numera komma överens med varandra
i många fall och att de förstå
varandra kanske i ändå flera fall än då
det gått att komma överens. Jag undrar
om inte även dessa organisationer
skulle kunna förklaras myndiga så pass
mycket, att man kunde överlåta åt dem
något mer än som göres i denna lag.
Man skall inte lagstifta i onödan och
alltför mycket i detalj; då blir det så,
att ingen kan hålla reda på vad som är
tillåtet och icke tillåtet.

Jag har velat uttala dessa varningar,
och jag vill i fråga om dispensmöjligheterna
tillägga, att, låt vara att de finnas,
så är ändå det där att sätta sig
ner och skriva till någon myndighet i
Stockholm med begäran att få göra det
eller det, något som jag försäkrar inte
många tycka om. Lagstiftningen är ju
till för människornas skull och inte
tvärtom. Det sägs då, att om alla människor
på detta sätt komma överens inbördes,
blir det ingen enhetlighet.
Det må vara riktigt, men enhetlighet är
egentligen i många fall ett styggelsen^
begrepp; det har en förmåga att förkväva
individualismen, och det kan betyda
en inkörsport till likriktning.

Jag har, herr talman, velat anknyta
dessa funderingar till det föreliggande
lagförslaget. Jag skall bara yrka bifall
till den reservation, som herr Hagård
gjorde sig till talesman för. Jag tror
liksom han att det vore bra, om man
vilade på hanen en liten smula i fråga
om nattarbetet, ehuruväl jag fullständigt
instämmer med herr Olovson i
Västerås om att nattarbete är en sak,
som det vore väl att få bort, likaväl
som det vore bra i princip, om man
kunde förkorta arbetstiden då det gäller
en hel del själsdödande rutinarbeten.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Herr
Dicksons anförande avslöjade för mig
en del av motiveringen till att högerns
representanter gått emot förslaget att

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 189

skapa en bättre arbetarskyddslagstiftning
än den, som i dag är gällande.
Hans tal är verklighetsfrämmande då
han säger, att man på arbetsgivarsidan
drar sig för att skriva till Stockholm
och begära dispens. Jag erinrar om
alla de stridigheter vi ha i fackorganisationer
och om de mängder av dispenser,
som arbetsgivarna begära i
både tid och otid, kanske mest det senare.
Alla de svårigheter en arbetare
har då det gäller att bekämpa övertid
och nattarbete, som inte är motiverat,
verka vara främmande för högerns
representanter, när de mena att vuxna
människor böra ha rätt att bestämma
vilken arbetstid som helst. Jag undrar
vilket inferno som skulle uppstå speciellt
på de större arbetsplatserna, om
man över huvud taget skulle tillåta en
sådan frihet.

Beträffande det föreliggande förslaget
skulle jag vilja säga, att det varit
föremål för en mycket lång och omfattande
utredning, vilket givetvis också
var nödvändigt. Massor av problem
sammanhänga med ett verkligt arbetarskydd,
vilket i och för sig motiverar
att man här tar upp en längre betraktelse
över hela detta spörsmål. Nu har
ju denna fråga, jag höll på att säga
som alla frågor av vikt för arbetarna
under de senare åren, haft egenskapen
att komma upp till behandling i riksdagens
elfte timme. Samma var förhållandet
när sjöarbetstidslagen skulle avgöras.
Då fick riksdagen sitta här någon
gång på nattimmarna och behandla
den, och nu när det gäller arbetarskyddslagen
befinner sig riksdagen i
uppbrottsstämning. Detta är anledningen
till att jag här skall försöka konkret
och kortfattat motivera det ändringsförslag,
som vi ha framlagt.

Vi ha motionerat om att nattarbete
icke i något fall skall få bedrivas utan
dispens från arbetarskyddsstyrelsens
sida. Utskottet yrkar nu avslag på vår
hemställan. Och hur motiveras detta?
Jo, med samma motivering, som depar -

Arbetarskyddslag m. m.

tementschefen framfört i propositionen,
där han säger: »Det torde nämligen
få anses obestridligt, att nattarbetet
i allmänhet är förenat med sådana
olägenheter för arbetstagarna, att det
ur samhällelig synpunkt är önskvärt att
sådant arbete i möjligaste mån undvikes.
» Samtidigt tillägger han emellertid:
»Anledning synes mig icke föreligga
att — såsom i vissa yttranden
ifrågasatts — uppskjuta ställningstagandet
till kommitténs förslag i denna
del tills den vid statens institut för folkhälsan
pågående utredningen om hälsoriskerna
vid skiftarbete avslutats.»

Så långt äro vi överens om motivet
för själva ingripandet mot nattarbete,
men vi fråga: Vilket nytt radikalmedel
föreslår man för att stoppa det för
arbetarna mycket ogynnsamma och
synnerligen utslitande nattarbetet? Ja,
jag tror att det är bäst att jag också
här citerar vad departementschefen i
det avseendet sagt för att man skall förstå
vad det hela egentligen rör sig om.
Departementschefen säger beträffande
alla de invändningar, som gjorts från
arbetsgivarna och deras organisationer
mot varje inskränkning i nattarbete följande:
»Godtages förslaget, torde det
mesta av det nattarbete, som nu bedrives,
komma att omfattas av den av
kommittén föreslagna generella undantagsregeln,
och i vissa andra fall torde
förutsättningar för dispens från nattarbetsförbudet
föreligga. Den begränsning
av nattarbetet, som förslagets genomförande
skulle medföra, torde sålunda
komma att beröra endast en
ringa del av näringslivet.» Jag frågar
då: Vad är det egentligen som står kvar
efter denna väldigt långrandiga utredning,
som skulle kunna ge belägg för
att man nu tar krafttag för att skydda
arbetarna från ett arbete, som inte kan
annat än förstöra dem, som ha att utföra
detsamma? Vi ha ju för vår del i
motionen anfört, och jag upprepar det
här, att vi ha samma uppfattning som
Landsorganisationen i fråga om natt -

190 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

arbetet, nämligen att det inte skall få
förekomma utan att vederbörande har
dispens från arbetarskyddsstyrelsen.

Det förslag, som vi nu ha att taga
ställning till, betyder ju att man efteråt,
efter nattarbetets utförande, skall ha
möjlighet att kontrollera, huruvida det
varit missbruk eller ej. I vår motion är
det ett precis motsatt förhållande som
äger rum. Vi mena, att arbetarna eller
deras fackorganisationer skola ha möjlighet
att före nattarbetets utförande
kontrollera, huruvida missbruk föreligger
eller huruvida det finns motiv för
ett sådant nattarbete. Ingen kan väl påstå,
att det skulle saknas anledning till
en dylik kontroll. Jag har från den
egna arbetsplatsen belägg för att en sådan
kontroll är nödvändig och skulle
vara nyttig för arbetarna. Vi ha gång
efter annan tvister. Vi tvista om dessa
saker, och vi måste skrida till långtgående
förhandlingar. Många gånger
måste vi anlita förbundsstyrelsen för
att hjälpa oss vid förhandlingarna.

Vad blir resultatet, om vi konstatera
att det är missbruk? Då är det en ersättningsfråga,
en fråga om arbetaren
skall ha högre ersättning eller lägre ersättning.
Men frågan om att ersätta förstörelsen
av det mänskliga organet kan
naturligtvis aldrig lösas vid en förhandling.

När vi konstatera, att man missbrukat
och fortfarande kommer att missbruka
de bestämmelser som finnas och
som komma att beslutas, menar jag,
att då är den enda vägen för att lösa
problemet att låta arbetarna på förhand
vara med och bestämma, huruvida ett
dylikt arbete skall utföras. Det är ju
ganska modernt i de tider vi nu genomlida
att tala om industriell demokrati
och att tala om arbetarnas möjlighet
till ökat inflytande. Jag tycker,
att på denna punkt borde väl arbetarna
i första hand erhålla inflytande och i
viss mån också bestämmanderätten.

Den skärpning av nuvarande lag, som
man tror sig upptäcka, om man ser på

19 §, uppväges faktiskt omedelbart genom
att — som det heter i stadgandet —
arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens
behov eller annan särskild
omständighet måste bedrivas jämväl
nattetid, är undantaget. Det är klart, att
därigenom ger man åt arbetsgivarna en
möjlighet, som de säkert komma att utnyttja,
att för sitt krassa ekonomiska
intresse använda arbetare såsom de
gjort tidigare i nattarbete, även om det
icke kan vara nödvändigt.

När vi framlagt vår motion ha vi
tagit ställning för, i första hand, att
söka skydda arbetstagare mot ohälsa
och mot en alltför tidig utslitning. Det
har varit avgörande för oss. Vi ha i
det utlåtande som nu föreligger icke
funnit någon som helst anledning att
frångå denna vår ståndpunkt.

Jag vill med detta hemställa om bifall
till motionen nr 619 i denna kammare.

Sedan ha vi ju vårt andra yrkande,
om ungdomens arbetstid. Vi ha motionerat,
att minderårig ej skulle få användas
i gruva, stenbrott eller annan
jämförbar arbetsplats. Vi mena, att ungdomen
i första hand borde skyddas mot
dylikt arbete och därmed också skyddas
för alltför tidig förstörelse. Det är
självklart, att man genom detta arbete,
som bedrives under jord, riskerar att
förstöra sin fysik. Det gäller ju speciellt
att skydda ungdomen för ett dylikt
arbete, om det finns möjlighet att
skydda den. Denna möjlighet, mena vi,
finns endast om lagen förbjuder ungdomen
att utföra dylikt arbete.

Den skillnad, som föreligger mellan
vårt förslag i detta avseende och utskottet
utlåtande, är enbart följande.
Utskottets förslag förbjuder också ungdomen
dylikt arbete men medger, att
man efter dispens skall få möjlighet att
låta yngling, som fyllt 16 år och vid
läkarundersökning befunnits äga god
hälsa och kroppsutveckling, utföra detsamma.

Vi förneka icke, att vårt land såsom

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40. 191

alla andra länder i det nuvarande läget
har brist på arbetskraft. Men vi ha
svårt att förstå, att bristen på arbetskraft
skulle vara så stor, att man genom
en lagstiftning skall tvinga barn
att arbeta under jorden.

Vidare är ju den föreslagna maximalarbetstiden
för minderåriga enligt
vår mening alldeles på tok för lång.
Det stadgande som föreligger enligt utskottets
förslag innebär, att man kan
taga ut 10 timmar per dygn eller 54
timmar per vecka. Vad innebär ett dylikt
beslut? Det innebär, att Sverige
ställer sig i sämre ställning än de övriga
skandinaviska länderna; jag vill bara
peka på Norge och Finland. Där är
maximalarbetstiden för ungdom under
18 år 8 timmar per dygn och 48 timmar
per vecka.

Nu säger utskottet, att de föreslagna
bestämmelserna böra betraktas som ett
provisorium i avbidan på resultatet av
översynen av arbetstidslagstiftningen i
dess helhet. Det kan tolkas så, om man
så vill, att utskottet för sin del ej skulle
ha något emot att förkorta arbetstiden
för ungdomen men att det vill avvakta
utredningsresultatet.

Nu är det ju så, att denna utredning
har bara för några dagar sedan lämnat
fram sitt betänkande i fråga om kravet
på 40 timmars arbetsvecka för treskiftsarbetare.
Jag fick av det kortfattade referatet
i dagspressen den uppfattningen,
att utredningen själv var synnerligen
betänksam i sitt utlåtande. Man säger
nämligen där, att med hänsyn till det
ekonomiska läget anser man det icke
vara möjligt att nu genomföra en generell
arbetstidsförkortning för treskiftsarbetare.
Man använder således samma
argument som man använder i varenda
fråga, så snart det gäller att skapa förbättringar.
Då reses alltid detta argument,
att det är det ekonomiska läget
som lägger hinder i vägen, och därför
tror man sig icke kunna genomföra det.
Man vill gå en långsammare väg; man
vill successivt genomföra fyrtiotimmars -

Arbetarskyddslag m. m.

veckan och arbetstidsförkortningen för
treskiftsarbetare. Därför tror jag icke
att det finns anledning att vänta på
denna utredning och hoppas, att den
skall framlägga förslag om kortare arbetstid
för ungdomen. Då är det bättre
att taga ställning för eller emot.

Vi hade för bara några år sedan anledning
att taga ställning till en annan
ungdomsfråga. Då beslutade riksdagen
om förlängd semester för ungdom under
18 år. Man motiverade detta beslut
med att ungdomen under skolgången
hade varit van vid ganska lång sommarledighet.
Man sade, att övergångstiden
skulle bli svår, om man ej gåve denna
ungdom en längre semester. Det är ju
ett riktigt argument. Men beslutet innebar
icke en riktig lösning på problemen.
Jag tog tillfället i akt redan då
och sade — vilket jag kan upprepa nu
igen — att detta beslut icke innebar,
att den ungdom som slutat skolan fick
någon längre sommarledighet. Ty alla
veta vi ju, att den semester, som lagstiftningen
innebar, först måste inarbetas,
det dröjde ju då tolv månader. Följaktligen
måste det svåraste året, övergångsåret,
bli betungande. Det blir
ingen ledighet. Vi ha således icke kommit
någon väg i fråga om att lösa detta
problem. Jag tycker att man skulle
kunna använda samma motivering nu,
att ungdomen under skolåren är van
att ha en icke alltför lång och betungande
arbetsdag och att det därför ej är
riktigt att uppehålla en arbetstidslagstiftning
för ungdomen, som innebär
att man kan hålla ungdomen i arbete 54
timmar per vecka.

I vår motion, där vi yrkat på att
denna arbetstid skall fastställas i lagtexten
och begränsas till 40 timmar
per vecka och 7 timmar per dag, ha
vi som motiv för detta sagt, att vi skola
giva ungdomen möjlighet till ledighet
under de allra första arbetsåren, d. v. s.
giva ungdomen möjlighet att skaffa sig
de förutsättningar, som kunna vinnas
genom studier och dylikt, för att på

192

Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

detta sätt få kunskaper icke bara till
gagn för dem själva utan givetvis också
till gagn för hela vårt samhälle.

Det finnes numera möjlighet för all
ungdom att utbilda sig genom kvällskurser
i såväl teoretiska som praktiska
ämnen. Men man måste ju allvarligt
fråga sig, hur denna möjlighet skall
kunna utnyttjas. Om en arbetsgivare i
kraft av lagens stadganden tar ut dessa
54 timmar och man till denna 54 timmars
arbetsvecka lägger den i många
fall långa vägen till och från arbetsplatsen,
måste man fråga sig vad som
återstår av denna möjlighet. Kontentan
måste bli, att endast den mest energiska
delen av ungdomen eller också de, som
haft turen att träffa på en synnerligen
human arbetsgivare, ha tillfälle att skaffa
sig dessa kunskaper, som skola komma
samhället till gagn.

Vi ha i vår motion sagt, att man skall
giva ungdomen möjlighet till ledighet
minst It timmar per dygn och att i denna
ledighet måste ingå tiden mellan
klockan 19 och klockan 6. Här säger
utskottet, att det saknar tillräcklig anledning
att företaga en så ingripande
inskränkning av möjligheterna att använda
minderårig till arbete som vi i
motionen föreslagit.

Jag måste för min del säga, att jag
tycker att det räcker att bara framhålla,
att den svenska ungdomen ställes i
sämre förhållande i vad gäller arbetstiden
än Skandinaviens övriga ungdom
och att det kunde vara ett tillräckligt
argument. Men jag kan tillägga, att ungdomsvårdskommittén,
denna ungdomsvårdskommitté,
som kanske mera ingående
än någon annan sysslat med
detta problem, i sitt betänkande för sin
del har sagt, att man bör inskränka arbetstiden
till 40 timmar i veckan för
dem som ej fyllt 16 år och till 48 timmar,
utan rätt till övertid, för dem som
äro mellan 16 och 18 år.

Jag tycker, att det är tillräckliga argument,
förutom det kanske allra väsentligaste
argumentet, att arbetarna i

sina fackliga organisationer ha alla rest
kravet på fyrtiotimmarsvecka eller åtminstone
på arbetstidens förkortning.
Om man har möjlighet att nu börja genomföra
denna successivt, bör man
börja med ungdomen.

Jag menar således, att det icke bör
saknas motiv för en förkortning av arbetstiden.
Med detta yrkar jag bifall till
motionen II: 618.

Sedan har utskottet i sitt utlåtande
ändrat på bestämmelserna i 24 § om
rätt att använda minderårig till industriellt
arbete och liknande. Man har ändrat
på så sätt, att man mjukat upp bestämmelserna.
I motsats till Kungl. Maj:t
menar man, att minderårig skall kunna
användas i industriellt eller liknande
arbete, om han fyller 15 år under samma
kalenderår.

På den punkten ber jag bara kort och
gott få säga, att vi för vår del ansluta
oss till det förslag, som framlagts av
Kungl. Maj:t.

Sedan har enligt vår mening ungdomsvården
bättre beaktats i den reservation,
som herr Olovson i Västerås
m. fl. avgivit i vad gäller 4 §. Jag avser
här den första punkten i denna reservation,
varför jag får meddela, att jag
tänker stödja densamma.

I vad gäller slutstadgandenas femte
stycke har utskottet även här ändrat
Kungl. Maj:ts förslag på det sättet, att
det fördubblat övergångstiden. Det går
ifrån det förslag, som Kungl. Maj:t ställt
om ett år, och ändrar det till två år.
Det betyder således, att man skulle kunna
i två år efter lagens ikraftträdande
fortsätta att arbeta på en tid, under
vilken lagen förbjöde dylikt arbete. Det
anse vi icke vara nödvändigt. Därför
tänka vi även här stödja vad som föreslås
i den kungl. propositionen.

Med vad jag här sagt, herr talman,
ber jag få yrka bifall i vad gäller 4 §
till herr Olovsons i Västerås m. fl. reservation
i den första punkten. I fråga
om 19 § ber jag få yrka bifall till motionen
II: 619. Vidare yrkar jag beträf -

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

193

fande 25 § bifall till motionen 11:618,
vidkommande 31 och 33 §§ till samma
motion 11:618 samt slutligen vad angår
slutstadgandenas femte stycke till den
av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet MÖLLER: Herr talman! Jag
kan särskilt efter det anförande, som
herr Olovson i Västerås höll i denna
kammare i den nu föreliggande frågan,
fatta mig mycket kort. Jag föreställer
mig, att genom det lagförslag, som nu
föreligger till riksdagens prövning, jämte
de förstärkningar av arbetarskyddsorganisationen
och av själva yrkesinspektionen,
som tidigare ha beslutats av
riksdagen, har man fått ett instrument,
som, rätt utnyttjat, skall komma att
medföra en nedgång uti den fantastiska
olycksfallsfrekvens, som vi ha i vårt
land och vars kurva, skulle jag tro, ända
till den allra sista tiden i huvudsak
pekat uppåt. Jag vill bara konstatera,
att olycksfall i arbete ju föranleda dels
direkt och dels indirekt kostnader av
mycket betydande omfattning, förutom
den olycka det är för de människor som
drabbas av olycksfallen, framför allt
naturligtvis de svåra olycksfallen, som
leda till invaliditet.

Det är min förhoppning, att när detta
lagstiftningsverk trätt i kraft och när
man har fått den nödiga utbyggnaden
av själva skyddsorganisationen skall
det bli bättre förutsättningar för att befrämja
hälsotillståndet bland arbetstagarna
och vidare att det skall bli möjligt
att på ett skarpare sätt än hittills
sörja för att olycksfallen bli färre.

Det är ett par konstateranden ur mera
principiella synpunkter, som jag anser
mig här böra göra, innan kammaren
går att fatta beslut.

Jag vill för det första meddela, att
för min del anser jag mig kunna acceptera
det förslag, som utskottet har pre 13

Andni kammarens protokoll 19''iS.

Arbetarskyddslag m. m.

senterat riksdagen. De förändringar i
förhållande till Kungl. Maj:ts proposition
som företagits äro efter min mening
— även om jag ej anser dem vara
obetingat nödvändiga — av så ringa
praktisk räckvidd, att det inte finns
någon anledning att på denna punkt
taga upp någon tvist med utskottets
ledamöter.

Jag vill emellertid på särskilt två
punkter yttra några ord. Man har här i
riksdagen motionerat om att de s. k.
tillämpningsföreskrifterna skulle underställas
riksdagen. Jag vill då påminna
om att det lagförslag, som var resultatet
av vederbörande kommittés arbete,
innehöll dels lagtext och dels s. k. anvisningar,
som emellertid, såsom förslaget
var lagt, skulle komma att få lags
karaktär. För min del fann jag omedelbart,
att det knappast kunde vara ett
praktiskt tillvägagångssätt. Detta föranledde
en ur formell synpunkt — icke
ur reell men ur formell synpunkt —
mycket betydande omarbetning av lagförslaget
sådant det presenterats av
kommittén. Framför allt ledde det till
att anvisningarna ej knötos till lagen
på det sätt, som kommittén hade föreslagit.

För min del har jag den allmänna
uppfattningen, att man skall vara rätt
försiktig, när det gäller lagstiftning, för
vilken kräves både Kungl. Maj:ts och
riksdagens medverkan. Skall man draga
in tillämpningsföreskrifter och giva dem
lags karaktär, så betyder det, att man
icke kan ändra en bokstav i dem utan
att gå till riksdagen. Meningen med tilllämpningsföreskriftcr
är ju, att om de
visa sig på någon punkt vara opraktiskt
utformade, skall man omedelbart kunna
göra en rättelse, när erfarenheten visar
att en förändring är önskvärd. Det blir
emellertid omöjligt, om riksdagen bundit
Kungl. Maj:t öven beträffande utformningen
av tillämpningsföreskrifterna.
Om det skulle visa sig, att Kungl.
Maj:t inte förstått den uppgift den har
härvidlag eller inte vill skrida till de

AV 40.

194 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

ändringar, som erfarenheten visat vara
påkallade, så har riksdagen möjlighet
att göra sin uppfattning gällande och
också genomdriva de ändringar, som
riksdagen finner vara önskvärda. Men,
som sagt, att från begynnelsen ge även
tillämpningsföreskrifterna lags karaktär
tror jag hade varit att slå in på en väg,
som varit ganska vansklig.

Det andra påpekandet, som jag vill
göra, gäller statens och kommunernas
lokaler. Kommittén hade ju föreslagit,
att förvaltningslokaler, som staten eller
kommunerna ha, också skulle underställas
yrkesinspektionen. För min del
vet jag, att staten har ett ganska betydande
antal förvaltningslokaler, som
borde bli föremål för den allvarligaste
kritik. Det gäller ämbetsverk som arbeta
i Stockholm, det gäller ämbetsverk
som arbeta ute i landsorten. Det finns
länsstyrelselokaler, som jag själv har
sett, som man borde, om man hade möjlighet
till det, omedelbart se till att de
bleve utdömda. Jag beklagar uppriktigt
att det finns hinder för en lagstiftning,
som drar in dessa lokaler under arbetarskyddslagen,
men felet är ju, såvitt jag
förstår, att det icke finns någon, som
kan ställas till ansvar för de dåliga lokalerna.
Om någon skall ställas till ansvar
för att det finns dåliga förvaltningslokaler,
så är det regeringen och
möjligen i sista hand riksdagen. Som
vi ha vår bevillningsmakt utformad i
grundlagarna, kan ju Kungl. Maj:t knappast
på egen hand företaga någon nybyggnad
— ett ämbetsverk kan det absolut
inte — utan därtill krävs alltid riksdagens
medverkan, och ofta nog skulle
ombyggnadsarbeten i de gamla lokalerna
visa sig vara förfelade. Ämbetsverken
torde i regel under de sista tio åren
ständigt ha yrkat på att få sina lokalbehov
bättre tillgodosedda. De ha inte
blivit tillgodosedda, antingen detta beror
på att regeringen avböjt att framlägga
förslag härom till riksdagen eller
att riksdagen sagt nej till förslag som
förelegat. Ämbetsverket i fråga kan så -

ledes inte tagas för huvudet. Det har
gjort sina förslag om förbättringar, längre
kan det inte komma. Det blir följaktligen
statsmakterna själva, som få
bära hundhuvudet för det. Även om
yrkesinspektionen kan göra påpekanden
är det dock så, att om dessa påpekanden
icke bli följda, kan ingen enskild
person utpekas såsom den ansvarige.
Det är därför som jag har trott, att det
inte vore riktigt bra att medtaga statens
lokaler. Detsamma gäller i viss mån
även kommunerna, där ju bevillningsmakten
ligger hos kommunalfullmäktige,
stadsfullmäktige o. s. v. Men det är naturligtvis
bra om ämbetsverken, när de
anse att lokalerna äro för dåliga, söka
yrkesinspektörens stöd för denna åsikt.
Det är ingenting som hindrar att ämbetsverken
göra sina framställningar
med åberopande av att även yrkesinspektören
för sin del mer eller mindre
skarpt kritiserat de bestående förhållandena.

Slutligen vill jag beträffande en reservation,
undertecknad av tre av denna
kammares ledamöter, endast säga,
att när vi ha gjort undantag i fråga om
minderårigas arbete vid jordbruket, så
beror det i huvudsak på två skäl. För
det första tro vi icke på möjligheten
att kontrollera, huruvida minderårig
ungdom faktiskt användes — jag menar
då inte regelbundet utan bara tillfälligtvis
— i jordbruksarbete eller ej. Jag
vill till det bara lägga den reflexionen,
att jag alltid ansett att lagstiftarna skola
vara mycket försiktiga, då de skapa nya
lagar, så att de se till att lagarna få en
sådan utformning, att de komma att
efterlevas. Ingen yrkesinspektion på
jorden kan åtaga sig att kontrollera, huruvida
en lag, som inbegriper de minderåriga,
kommer att efterlevas eller ej
bland de 200 000 eller 300 000 företagare
inom jordbruket, som finnas spridda
över hela vårt land.

Det andra skälet, som kanske verkar
litet för skånskt men som i alla fall är
ett realskäl. Om jag tar betodlingen som

Fredagen den 17 december 19-18.

Nr 10. 195

exempel, så kan där en arbetare åtaga
sig att mot ett visst beting rensa upp
en ruta eller skörda sockerbetorna där.
Framför allt då det gäller den s. k. lukningen
betyder det ofta, att hela familjen
går ut på fältet och hjälper den
som åtagit sig arbetet. Det skulle säkert
vinna mycket liten förståelse bland dem
som åtagit sig en sådan betfältslukning,
för att taga detta exempel, om man kom
och sade till dem: Du har nu en son
som är 11 eller 12 år, honom får du
under inga omständigheter taga med ut
för att hjälpa till att luka detta betfält.
Jag tror inte de skulle begripa en lagstiftning
av denna karaktär, och det gör
att jag vid de överväganden vi haft
inom departementet — kommittén hade
nämligen föreslagit en minderårighetsgräns
även här — kommit till den uppfattningen,
att man, låt mig säga av rent
praktiska hänsyn, borde avstå från att
lagstifta här.

Det är de kommentarer i ärendet,
som jag för min del ber att få göra. Jag
kommer, som sagt, för min del att med
tillfredsställelse acceptera det förslag,
som utskottet här har presenterat.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Även om jag inte är fullt tillfredsställd
med det förslag som här
föreligger, måste jag säga, att det innebär
en avsevärd förbättring av arbetarskyddet.
Det är emellertid helt naturligt
att lagen inte ensam kan få en sådan
önskad verkan, utan det är också
nödvändigt att de tillämpningsföreskrifter,
som sedermera komma att utfärdas,
i huvudsak innehålla de anvisningar,
som arbetarskyddskommittén utarbetat
i anslutning till sitt förslag till ny arbetarskyddslag.

Efter statsrådets yttrande att den
överarbetning som skett endast är formell
och ej reell kan man också förutsätta,
att tillämpningsföreskrifterna i

Arbetarskyddslag m. m.

huvudsak komma att stå i överensstämmelse
med kommitténs anvisningar.

De värdefullaste förändringarna i
den nya arbetarskyddslagen utgör utökningen
av tillämpningsområdet: nattarbetsförbudet
och ändringarna av bestämmelserna
angående minderåriga.

Nattarbetsförbudet borde ha kommit
till stånd långt tidigare med hänsyn till
utvecklingen på detta område under de
senaste decennierna. Det har funnits
en tendens att i allt större utsträckning
tillämpa nattarbete även på sådana områden,
där detta inte varit nödvändigt.

Jag har litet svårt att förstå de reservanter,
som i detta sammanhang
framföra den meningen, att riksdagen
på grund av det nuvarande ekonomiska
läget icke bör godkänna 19 och 20 § §
i lagförslaget, xTilka stipulera förbud
mot nattarbete. Om man ginge reservanternas
önskan till mötes, skulle man
i själva verket lasta över en stor del av
de påfrestningar, som vårt ansträngda
läge för med sig, på en arbetargrupp,
som redan nu känner större påfrestningar
än vad de göra, som ha sitt arbete
förlagt till dagtid. Man kan inte
begära att denna grupp av arbetstagare
i så stor utsträckning som reservanterna
synas önska skall medverka till uppnåendet
av den samhällsekonomiska balansen.
Att ett nattarbetsförbud, vilket
borde vara betydligt mera vidsträckt än
vad som bär föreslås, är av behovet påkallat,
framgår kanske bäst av att arbetstidskommittén
har påpekat, att nattarbete
medför fysiologiska och psykologiska
olägenheter av stor omfattning,
och atl kommittén därför anser det erforderligt
med en förkortning av arbetstiden
för dessa grupper i första
hand. Det finns mycket mer att säga
beträffande nattarbetet. .lag bar själv
många års erfarenhet av det, och jag
vet, vilka stora fysiska och psykiska
påfrestningar denna arbetargrupp får
tåla.

Under de senaste åren har det för
övrigt visat sig en tendens, som det är

196 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1948.

Arbetarskyddslag m. m.

skäl att uppmärksamma, nämligen att
ungdomen inte söker sig till sådana arbeten,
där nattarbete förekommer. Om
vi kunde frambringa en statistik över
genomsnittsåldern hos de med sådant
arbete sysselsatta, skulle vi säkerligen
kunna konstatera, att den har ökat rätt
avsevärt. Detta medför en utveckling
av produktiviteten, som väl just ur den
synpunkt, ur vilken reservanterna se
denna fråga, borde alldeles särskilt
uppmärksammas. Jag tror att vi genom
ett nattarbetsförbud skulle vinna en
ökad produktivitet hos de anställda
inom dessa näringsgrenar, förutsatt att
förbudet kompletteras med det av arbetstidskommittén
framlagda förslaget
om en förkortning av arbetstiden.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag har tillsammans med några
kamrater här i kammaren väckt en motion,
vari vi påvisa de svårigheter, som
införandet av den tjugofyratimmarsledighet
per vecka, varom utskottet talar,
skulle medföra för jordbruket, särskilt
beträffande ladugårdsskötarna.

Utskottet har som synes velat beakta
denna synpunkt. Det har visserligen
inte ansett sig kunna gå med på någon
ändring av lagförslaget, men det har
uttalat sig för ett generellt dispensgivande.
Jag tycker nog, att när man
är på det klara med att en lag inte kan
tillämpas på ett visst område, är det
följdriktigast att göra ett undantag för
det området. Utskottet har emellertid
kraftigt understrukit, att generell dispens
tills vidare bör medges, och jag
har därför ingen anledning att yrka bifall
till motionen. Jag avstår därifrån
även av den anledningen, att jag inte
såsom herr Olovson i Västerås är villig
att sitta här till juldagsmorgonen, om
jag bara kan få min motion bifallen.
Visserligen uppskattar kammaren herr
Olovsons ofta färgstarka inlägg, men

jag tror få av oss skulle vilja stanna
här och fira julotta i kammaren.

Jag har således intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
godkändes paragrafen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

Sedan 4 § föredragits, yttrade:

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag sade
i mitt anförande ber jag att beträffande
4 § få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av mig själv, fru Johansson
i Norrköping och herr Lundberg.

Herr RYBERG: Herr talman! Med hänvisning
till vad jag tidigare anfört ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag
beträffande denna paragraf.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av paragrafen i utskottets
föreliggande förslag dels ock
på godkännande av paragrafen i den
lydelse, som föreslagits i den av herr
Olovson i Västerås in. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olovson i Västerås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
4 § i andra lagutskottets föreliggande
förslag till arbetarskyddslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda paragraf i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Olovson i
Västerås m. fl. avgivna reservationen.

Fredagen den 17 december 1948.

Nr 40.

197

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Olovson i Västerås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 133 ja och 51 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
föreliggande förslag till paragrafens
avfattning.

5 och 6 §§, rubriken till 1 kap., 7—
16 §§, rubriken till 2 kap. samt 17 och

18 SS.

Godkändes.

19 § föredrogs. Därvid anförde:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få upprepa mitt yrkande beträffande
denna paragraf om bifall till reservationen
av herr Wistrand m. fl.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
ber att beträffande denna paragraf få
yrka bifall till motion nr 619 i denna
kammare.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) godkännande av 19 § i
Kungl. Maj:ts av utskottet förordade
förslag; 2:o) godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i motionerna
1:440 och 11:619; samt 3:o)
avslag å förslaget, såvitt anginge förevarande
paragraf; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hagård begärde emellertid votering,
i anledning varav och sedan till

Arbetarskyddslag m. m.

kontraproposition antagits den under
3:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
19 § i föreliggande förslag till arbetarskyddslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
berörda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Hagård, i anledning varav votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 149 ja och 31 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt
Kungl. Maj:ts av utskottet biträdda förslag
till avfattning av 19 §.

20 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag ber
att även på denna punkt få yrka bifall
till reservationen av herr Wistrand
m. fl.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av 20 § i Kungl. Maj:ts
av utskottet förordade förslag dels ock
på avslag å förslaget i vad anginge denna
paragraf; och beslöt kammaren i enlighet
med innehållet i den förra propositionen.

198 Nr 40.

Fredagen den 17 december 1918.

Arbetarskyddslag m. m.

21 §, rubriken till 3 kap. samt 22—
24 §§.

Godkändes.

Sedan 25 § föredragits, anförde:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
yrkar i fråga om denna paragraf bifall
till motion nr Cl8 i andra kammaren.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av paragrafen
i Kungl. Maj:ts av utskottet förordade
förslag dels ock på godkännande
av paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i motionerna 1:439 och 11:618;
och godkände kammaren Kungl. Maj:ts
och utskottets förslag till paragrafens
avfattning.

26—30 §§.

Godkändes.

31 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
ber att beträffande 31 § få yrka bifall
till motion nr 618 i denna kammare.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av paragrafen enligt
Kungl. Maj :ts och utskottets förslag dels
ock på godkännande av det i motionerna
I: 439 och II: 618 framställda förslaget
till paragrafens avfattning; och
godkände kammaren Kungl. Maj:ts och
utskottets förslag.

32 §.

Godkändes.

33 § första stycket föredrogs; och
anförde därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
yrkar i fråga om denna paragraf bifall
till motion nr 618 i andra kammaren.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av Kungl.
Maj:ts och utskottets föreliggande förslag
till lydelse av detta lagrum dels
ock på godkännande av den lydelse av
lagrummet, varom hemställts i motionerna
I: 439 och II: 618; och godkände
kammaren Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag till lagrummets avfattning.

33 § andra stycket, rubriken till 4
kap. samt 5—10 kap. med rubriker.

Godkändes.

Slutstadgandet föredrogs; och yttrade
därvid:

Herr DAHLGREN: Herr talman! Jag
yrkar att femte stycket av slutstadgandet
måtte erhålla den lydelse, som föreslås
i den kungl. propositionen.

Herr OLOVSON i Västerås: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gav herr talmannen propositioner dels
på godkännande av slutstadgandet i
den av utskottet förordade avfattningen
dels ock på godkännande av Kungl.
Maj:ts förslag i motsvarande del; och
godkände kammaren utskottets förslag
till slutstadgande.

Ingressen samt lagens rubrik.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Torsdagen den 23 december 1948.

Nr 40.

199

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i fråga om lagförslaget.

Punkterna B—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Arbetarskyddslag m. m.

§ e.

Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.53 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Torsdagen den 23 december.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 14, den
15, den 16 och den 17 innevarande december.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:

nr 482, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Spanien träffad
handelsöverenskommelse; och

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan svenska regeringen och grekiska
regeringen träffad handelsöverenskommelse;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 485, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 20 juni 1941 (nr 577) angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur
in. in.; och

nr 486, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
djurägare vid bekämpande av sjukdomen
paratyfus hos höns.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 484, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till arbetarskyddslag in. in., dels
ock i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
å innevarande lagtima riksmöte.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Hans excellens herr statsministern Erlander
avlämnade Kungl. Maj :ts skrivelse,
nr 321, till riksdagen angående
förordnande av statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Maj :ts beslut om avslutande
av innevarande års lagtima riksdag.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs,
inhämtades, bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat statsministern
Tage Fritiof Erlander att i riksdagens
andra kammare uppläsa Kungl. Maj:ts
öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr
talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern Erlander, som uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev nr 322, enligt
vilket innevarande års riksdag skulle
avslutas denna dag.

200

Nr 40.

Torsdagen den 23 december 1948.

§ 6.

Herr TALMANNEN tog nu avsked av
kammarens ledamöter med följande
ord: Vid årets riksdag ha inte mindre
än 320 kungl. propositioner behandlats.
Bland ärenden av större vikt kunna
nämnas: tryckfrihetsförordningen, riksdagens
arbetsformer, lag om försäkringsrörelse,
lag om ändring i strafflagen,
militär rättegångslag, ny strafflag
för krigsmakten, sjöarbetstidslagen,
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen
och nu senast arbetarskyddslagstiftningen.

Efter höstens val har andra kammaren
till sin sammansättning förändrats
rätt väsentligt. Det är många ledamöter
som av åldersskäl eller andra orsaker
nu lämna riksdagen. Till alla dem vill
jag å egna och övriga ledamöters vägnar
uttala ett varmt tack för det förtjänstfulla
arbete, som utförts under den
gångna riksdagstiden, i både utskott och
kammare. Vi tacka också för gott kamratskap.

Vår avgående ledamot i kammarens
presidium, förste vice talmannen Magnusson,
vill jag personligen betyga min
aktning för den plikttrohet och det
stora intresse som han städse ådagalagt
under sin tjänstgöring.

Slutligen riktar jag till kammarens
samtliga ledamöter mitt tack för den
välvilja och det överseende, som kommit
mig till del under den gångna riksdagen.

Härpå svarade herr förste vice talmannen
MAGNUSSON: Herr talman! Då
vi nu gå att avsluta en osedvanligt lång
riksdag och jämväl stå vid slutet av en
riksdagsperiod tillkommer det mig att
till Eder, herr talman, framföra kammarens
tack för det utmärkta sätt, varpå
Ni lett kammarens förhandlingar.
Under längre tid än någon föregående

talman har Ni med talang och oväld
beklätt denna viktiga post och därjämte
alltid mött oss med det tillmötesgående
och den personliga älskvärdhet,
som särpräglar Eder. Jag vet att
kammarens ledamöter, närvarande såväl
som frånvarande, äro Eder för allt
detta varmt tacksamma och med glädje
se fram mot förmånen att ånyo välja
Eder som talman. Vi tillönska Eder och
Er maka en god jul och ett gott nytt år!

För de vänliga ord Ni ägnat mig personligen
framför jag mitt djupt kända
tack. Det har för mig varit en glädje
och en förmån, som jag högt värderar,
att få samarbeta med Eder i presidiet
— ett samarbete av det mest angenäma
och ostörda slag. För den vänskap och
det tillmötesgående Ni visat är jag icke
blott tacksam — det kommer hos mig
att kvarstå som ett av mitt livs angenämaste
minnen. Mitt varma tack!

Till andra kammaren framför jag mitt
tack för visat förtroende, överseende
och välvilja. I den mån det varit mig
möjligt att hävda riksdagens anseende
har jag känt detta som en av de större
uppgifterna under min riksdagsmannagärning.
Folkstyret, demokratien, kräver
ofrånkomligen för att vara verklighet,
kunna bestå och ej bli en fiktion
en riksdag, vilken som sin främsta uppgift
sätter omvårdnaden om inre och
yttre frihet, i vars hägn folkförbättrande
åtgärder och beslut kunna genomföras.
Det är med uttalande av detta
sakförhållande och av min förhoppning
om en god landsgagnande gärning
av Sveriges riksdag jag nu lämnar min
plats i denna. Jag gör det med en innerlig
bön att den Högste alltfort måtte
hålla sin skyddande hand över vårt
land och vårt folk!

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.10 fm.

In fidem
Gunnar Brillh.

Torsdagen den 23 december 1948.

Nr 10.

201

Torsdagen den 23 december.

Kl. 11.15 fm.

Jämlikt bestämmelse i § 12 reglementariska
föreskrifter för riksdagen hade
tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att justering av de
kammarens protokoll, vilka vid riksdagens
avslutande återstode ojusterade,
komme att denna dag omedelbart efter
slutet av kammarens till kl. 11 fm. utsatta
plenum försiggå i kammarens justeringsrum;
och tillstädeskommo därvid
följande ledamöter:

Herr Sävström,

» Eriksson i Stockholm,

Herr Olsson i Gävle,

» Mosesson,

» Lindberg,

» nickson,

Fru Ewerlöf och
» Branting-Westersttihl.

Det protokoll, som hållits vid kammarens
denna dag hållna sammanträde,
upplästes och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkänt.

In fidem
Gunnar Britth.

11 Andra kammarens protokoll HUS. Nr 40.