Lördagen den 10 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1952:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 17

10—14 maj.

Debatter m. m.

Lördagen den 10 maj. Sid.

Interpellation av herr Holmbäck ang. försäkringstagarnas representation
i försäkringsaktiebolags styrelse ...................... 5

Tisdagen den 13 maj.

Svar på interpellation av herr Mogård ang. de statsunderstödda sym -

foniorkestrarnas ställning m. m............................. 11

Onsdagen den 14 maj.

Ang. riksdagsarbetets ordnande................................ 15

Om kvinnlig tronföljd m. m..................................... 15

Kommunala skatteregleringsfonder ............................ 20

Reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd .... 26

Vissa anslag under landsstaten ................................ 39

Åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen ................ 52

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen m. m............. 56

Om beredande av möjlighet till befrielse från investeringsavgift . . 59

Höjning av automobilskatten .................................. 66

Ändring i elskatteförordningen ................................ 73

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m. 84

Meddelandet av ammunitionslicenser.......................... 93

Inrättande av en arbetsmarknadsnämnd ........................ 97

Våningshöjden i boningsrum m. m............................. 102

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 103

Anslag till lån för anskaffande av grästorksanläggningar.......... 118

Fortsatt prisreglering på fisk .................................. 120

Åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m................. 121

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 17.

Nr 17.

Innehåli.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 maj. Sid.

Utrikesutskottets utlåtande nr 7, ang. godkännande av handelsöverenskommelse
med Japan m. m............................... 15

— nr 8, ang. ratifikation av konsularkonvention mellan Sverige

och Storbritannien ........................................ 15

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, ang. kvinnlig tronföljd m. m. 15

•—- nr 20, ang. kommunala skatteregleringsfonder................ 20

— nr 21, ang. vissa ändringar i vallagarna m. m................. 25

— memorial nr 23, ang. granskning av de i statsrådet förda protokoll
.................................................... 25

Statsutskottets utlåtande nr 128, om anslag till undersökningar ang.
levnadsvillkor och hushållsvanor............................ 39

— nr 129, ang. vissa anslag under landsstaten .................. 39

— nr 130, ang. pension eller understöd åt efterlevande till vissa

statsanställda.............................................. 52

— memorial nr 131, ang. gemensam votering rörande bidrag till

nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande .......... 52

— utlåtande nr 132, ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen
.................................................. 52

— nr 133, ang. anslag till avlöningar vid domkapitlen och stifts nämnderna.

.............................................. 5g

— nr 134, ang. förvärv av en fastighet invid Uppsala högar...... 56

— nr 135, ang. anslag till avlöningar vid landsmålsarkiven ...... 56

— nr 136, ang. vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus

»i. ni..................................................... 56

— nr 137, ang. anslag till den offentliga arbetsförmedlingen m. m. 56

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. beredande av möjlighet
till befrielse från investeringsavgift .................... 59

— nr 44, om ändring i förordningen ang. bevillningsavgifter för

särskilda förmåner och rättigheter.......................... 66

— nr 45, ang. höjning av automobilskatten m. m................. 66

— nr 46, ang. ändring i elskatteförordningen .................. 73

— nr 47, ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen m. m. 84

— nr 53, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m......... 91

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. ändring i lagen om verkställighet
av bötesstraff m. m............................... 93

— nr 23, ang. ändring i vapenförordningen .................... 93

— nr 24, ang. meddelandet av ammunitionslicenser ............ 93

— nr 26, om ändrade bestämmelser ang. befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m................... 96

— nr 27, ang. ändring i lagen om understödsföreningar ........ 96

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändrad lydelse av 3 § c)
lotteriförordningen ...................................... 97

— nr 36, ang. skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid

krigsmakten .............................................. 97

— nr 37, ang. ändring i epidemilagen m. m..................... 97

Innehåll.

Nr 17,

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, ang. vissa frågor rörande blindoch
dövstumundervisningen ................................ 97

— nr 39, ang. inrättande av en arbetsmarknadsnämnd .......... 97

— nr 40, ang. ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd. . 101

— nr 41, ang. skyldighet för värnpliktig att taga del av innehållet

i mottagen militär försändelse.............................. 101

— nr 42, ang. reglering av priserna på fisk m. m............... 101

— nr 43, ang. vissa bestämmelser om cyklar med hjälpmotor m. m. 101

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, ang. vissa ändringar i byggnadsstadgan
.............................................. 102

— nr 22, ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete ........ 103

— nr 23, ang. ändring i folkbokföringsförordningen ............ 118

— memorial nr 24, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 118

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik m. m......................... 118

— nr 31, ang. anslag till lån för anskaffande av grästorksanlägg ningar.

................................................... 118

— nr 32, ang. anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering
.................................................. 119

— nr 33, ang. anslag till ett statligt undersökningsfartyg av fiske båtstyp

.................................................. 120

— nr 34, ang. anslag till hästavelns befrämjande m. m........... 120

— nr 35, ang. fortsatt prisreglering på fisk m. m............... 120

— nr 36, ang. anslag till statens växtskyddsanstalt m. m......... 121

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 14,
ang. åtgärder i syfte att stärka rättssäkerheten och den medborgerliga
friheten ........................................ 121

■ rZ

. >!!

Lördagen den 10 maj 1952.

Nr 17.

Lördagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 efter- Interpellation ang. försäkringstagarnas
middagen; och dess förhandlingar led- representation i försäkringsaktiedes
av andre vice talmannen. bolags styrelse.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges biträdande
av vissa internationella hälsovårdsbestämmelser,
såvitt propositionen hänvisats
till lagutskott; och

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 15 § epidemilagen den 19
juni 1919 (nr 443).

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 233, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1952/53, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt angick det procenttal av
grundbeloppet, varmed statlig inkomstskatt
för vissa skattskyldiga föreslås skola
ingå i preliminär skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 236, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 238 med förslag till lag om
extra tillägg för år 1952 å folkpensioner
m. m. hänvisades propositionen, såvitt
angick anslagsfrågan, till statsutskottet
och i övrigt till behandling av lagutskott.

Herr HOLMBÄCK erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! Enligt
70 § lagen om försäkringsrörelse sådan
paragrafen lyder enligt lag den 16 juni
1950 skall minst en av styrelseledamöterna
i försäkringsaktiebolag utses med
uppgift att särskilt vaka över att försäkringstagarnas
intresse vederbörligen
iakttages. Dylik ledamot, som icke får
vara aktieägare eller befattningshavare
i bolaget, skall utses av försäkringstagarna,
av intressegrupp, som har anknytning
till dem, genom förordnande av
Konungen eller genom förordnande av
offentlig myndighet. Bestämmelsen härrör
från det 1949 avgivna betänkandet
från 1945 års försäkringsutredning, en
kommitté, i vilken samtliga i riksdagen
representerade politiska partier var representerade.
I sin motivering anförde
utredningen:

»Det bör överlämnas åt respektive bolag
att med beaktande av sin särart söka
gestalta försäkringstagarrepresentationen
på ändamålsenligt sätt. För själva valet
kunna olika anordningar komma till användning.
Valet underlättas i fall där
bolaget har anknytning till en sammanslutning
av något slag eller till bestämd
yrkes- eller intressegrupp. I stor utsträckning
torde de anordningar för delägarrepresentation,
som träffats bland de
ömsesidiga bolagen, kunna tjäna som
mönster. Klart är att valanordningen skall
beskrivas i bolagsordningen. Den blir
därigenom underkastad koncessionsmyndighetens
prövning. Försäkringsutredningen
har emellertid icke förbisett, att
det i vissa fall kan medföra betydande
svårigheter för ett försäkringsaktiebolag
att utan orimliga kostnader och andra
olägenheter på tillfredsställande sätt
ordna en försäkringstagarrepresentation
i styrelsen. I dylikt fall bör Kungl. Maj:t

Nr 17.

Lördagen den 10 maj 1952.

Interpellation ang. försäkringstagarnas

styrelse.

äga befogenhet att i stället utse styrelseledamot,
som därvid har att bevaka försäkringstagarnas
intresse. Förbehåll om
dylik befogenhet kan uppställas såsom
ett villkor för koncession.» (SOU 1949:
25, s. 55—56.)

Av detta uttalande synes framgå, att
försäkringsutredningens avsikt varit att
val skall äga rum så snart det finnes
möjligheter att på ett tillfredsställande
sätt ordna en intresserepresentation genom
val. Kungi. Maj :ts befogenhet att
utse försäkringstagarnas representation
borde inträda endast i de undantagsfall,
då det verkligen mötte svårigheter att
få den utsedd genom val. Samma uppfattning
ligger uppenbarligen bakom
även ett uttalande i frågan, som under
remissbehandlingen gjordes av försäkringsinspektionen.
Inspektionen talade
nämligen om de »förmodligen sällsynta
undantagsfall, då försäkringstagarna icke
själva utse representant i styrelsen.»
(Prop. 1950: 220, s. 29.)

En i viss mån annan uppfattning träder
till mötes i det yttrande till statsrådsprotokollet,
i vilket handelsministern
hemställde om remiss till lagrådet
av lagförslaget. I detta yttrande (nyssnämnda
prop. s. 31) säges nämligen:
»Det är i och för sig naturligt att denne
styrelseledamot utses genom val bland
försäkringstagarna eller av någon intressegrupp
som kan anses representativ för
dem. I flertalet större försäkringsaktiebolag
— stundom även i mindre sådana
— torde emellertid försäkringstagarklientelet
vara så omfattande och anknytningen
till särskilda intressegrupper
så ringa, att val av försäkringstagarna
eller av intresseorganisation icke torde
innebära någon god lösning. I dylika
fall synes det lämpligt att försäkringstagarrepresentationen
kommer till stånd
genom förordnande av Kungl. Maj:t,
eventuellt av myndighet åt vilken Kungl.
Maj:t anförtror detta uppdrag.» Här tänker
man sig alltså att i flertalet större
bolag Konungen skall utse försäkringstagarnas
representation. Uppenbart är
emellertid, att man fortfarande har i
sikte att försäkringstagarnas represen -

representation i försäkringsaktiebolags

tation skall utses av försäkringstagarna
om så lämpligen kan ske. Det är ju naturligt
att den som representerar ett antal
personer även skall utses av dessa personer
eller i varje fall så att de som
skall bli representerade har ett bestämmande
inflytande på utseendet av den
som skall representera dem.

Försäkringsaktiebolaget Skandias bolagsstämma
har för någon tid sedan
beslutat sådan ändring av bolagsordningen,
att den genom 1950 års lagändring
föreskrivna försäkringstagarrepresentationen
skulle utses genom en delegation,
bestående av en ordförande, utsedd
av försäkringsinspektionen, och en
representant för var och en av följande
organisationer, nämligen Sveriges fastighetsägareförbund,
Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund och
Tjänstemännens centralorganisation. Det
stora flertalet av bolagets försäkringstagare
har anknytning till någon av dessa
intressegrupper; enligt vad som uppgivits
från bolaget tillhör nämligen bortåt
85 % av bolagets försäkringar personer,
som kan anses representerade genom nu
nämnda organisationer. Det är uppenbart,
att beträffande stora bolag en lösning
av sättet att utse försäkringstagarrepresentant
genom val från intresseorganisationernas
sida omöjligen kan uppfylla
kravet att försäkringstagarna skola
vara till 100 % representerade. Om nu
nämnda valordning har försäkringsinspektionen
i sitt yttrande till Kungl.
Maj:t utalat följande: »Den av Skandia
och Norden beslutade formen för utseende
av försäkringstagarrepresentanter
är ägnad att skapa garantier för att försäkringstagarnas
intressen i bolagen
komma att vederbörligen beaktas och
tillgodoser enligt försäkringsinspektionens
mening sålunda väl syftet med de
nya bestämmelserna i 70 § lagen om försäkringsrörelse.
Inspektionen har därför
intet att erinra mot valsystemet i fråga.»
Genom beslut den 14 mars 1952 har
emellertid Kungl. Maj:t icke ansett sig
kunna fastställa bolagsstämmans beslut.

Lördagen den 10 maj 1952.

Interpellation ang. försäkringstagarnas

Det torde vara ett allmänt intresse att
få kännedom om handelsministerns syn
på förevarande spörsmål, bl. a. därför
att flera bolag är i färd med utformande
av regler för utseende av försäkringstagarrepresentation.
Därvid är det även
av intresse att få kännedom om huruvida
enligt handelsministerns uppfattning de
regler som anses kunna tillämpas beträffande
utseende av delegerade för försäkringstagarna
i ömsesidiga försäkringsbolag
kan tillämpas i fråga om utseende
av försäkringstagarrepresentanter
i försäkringsaktiebolag.

Med stöd av vad nu angivits får jag
anhålla om kammarens tillstånd att få
interpellera statsrådet och chefen för
handelsdepartementet och till honom
rikta följande frågor:

1) Vilka skäl har föranlett statsrådet
att hos Kungl. Maj :t hemställa om avslag
på försäkringsaktiebolaget Skandias
ansökan om stadfästelse å de av bolagsstämman
antagna reglerna om utseende
av försäkringstagarrepresentanter ?

2) Vilka fordringar bör enligt herr
statsrådets uppfattning ställas på en
sammanslutning för att den skall kunna
anses som intressegrupp enligt 70 § lagen
om försäkringsrörelse och för att
alltså fastställelse skall kunna meddelas
å bolagsordning, som åt en dylik intressegrupp
anförtror att utse försäkringstagarrepresentant? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes:
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande av liandelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Japan m. m.; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ratifikation av konsularkonvention
mellan Sverige och Storbritannien; konstitutionsutskottets

utlåtanden och
memorial:

Nr 17.

representation i försäkringsaktiebolags

styrelse.

nr 19, i anledning av väckt motion
om möjliggörande av arvsrätt till tronen
för kvinnliga medlemmar av konungahuset; nr

20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren 1953
och 1954, m. in., ävensom i ämnet väckta
motioner;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § 4 mom. samt
59 och 79 §§ lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen ävensom
till lag angående ändrad lydelse av
23 och 25 §§ kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253) samt av det i 24 §
samma lag angivna formuläret; samt

nr 23, angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till undersökningar angående
levnadsvillkor och hushållsvanor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag under
landsstaten för budgetåret 1952/53 jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av väckta motioner
om pension eller understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda
personer;

nr 131, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1952/53 till bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen;

nr 133, i anledning av Kungl. Majt:s
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till avlöningar vid domkapitlen och
stiftsnämnderna jiimte i ämnet väckta
motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 17.

Lördagen den 10 maj 1952.

i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till förvärv av en fastighet invid Uppsala
högar, jämte en i ämnet väckt motion; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för hudgetåret 1952/
53 till avlöningar vid landsmålsarkiven
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.;
samt

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om beredande av möjlighet till dispens
i vissa fall från erläggande av investeringsavgift; nr

44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1
juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen) jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 47, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till främjande av
bränsleförsörjningen, m. in.; samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket, m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen

den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff, m. m.;

nr 23, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340), dels ock
i ämnet väckt motion;

nr 24, i anledning av väckt motion om
ändring av 21 § 1 mom. i vapenförordningen; nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 § § förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172)
med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m.; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) m. in.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

nr 39, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för inrättande av en
arbetsmarknadsnämnd;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd; nr

41, i anledning av väckt motion
om skyldighet för värnpliktig att vid
straffansvar taga del av innehållet i honom
tillställda meddelanden om inställelse,
krigsplacering m. in.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,

Lördagen den 10 maj 1952.

Nr 17.

m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden och memorial: nr

21, i anledning av dels Kungl. Maj:t”
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 61 § 3 mom. och
132 § byggnadsstadgan den 30 juni 1947
(nr 390) dels ock i ämnet väckta motioner; nr

22, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock motioner
som röra i propositionen behandlad lagstiftning; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469); samt

nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 30, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik
för budgetåret 1952/53, m. m.;

nr 31, med anledning av väckta motioner
om anslag till lån för anskaffande
av grästorksanläggningar;

nr 32, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 33, med anledning av väckta motioner
om anslag till ett statligt undersökningsfartyg
av fiskebåtstyp;

nr 34, med anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 35, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,
m. m., i vad propositionen hänvisats till
jordbruksutskottet, jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 36, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till statens
växtskyddsanstalt för budgetåret 1952/
53, m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion om åtgärder i syfte
att stärka rättssäkerheten och den
medborgerliga friheten.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Tisdagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under fjärde huvudtiteln,
avseende anslagen inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp och iståndsättande
av beskickningsfastigheter
m. in.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret m. m.;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till ersättningar till de förutvarande
ombordanställda m. fl. å motorfartyget
Ningpo;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående förstärkning
av den särskilda polisverksamheten för
hindrande och uppdagande av spioneri
m. m.;

nr 213, i anledning av väckta motioner
rörande åldringsvården m. m.;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att överlämna vissa arbetsuppgifter
till riksskattenämnden m. m.,

såvitt avser bestridande av vissa kostnader; nr

215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till bidrag till täckande
av underskott i kostnaderna för flyktkapitalbyråns,
restitutionsnämndens,
tyskmedelskommitténs samt likvidationsnämndens
verksamhet;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till utbyggnad av staten
tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken
m. m.;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositon angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52 till Svenska skifferoljeaktiebolaget
m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående användande av
Spenshults sanatorium såsom eftervårdssjukhus
för reumatiker;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1952/53 till vattendomstolarna
m. in.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angånde ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1951/52, i vad popositionen
avser civildepartementets verksamhetsområde;
och

nr 225, i anledning av väckt motion

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Ang. de statsunderstödda symfoniorkestrarnas ställning m. m.

om ersättning till chauffören C. V.
Bengtsson i anledning av olycksfall i
arbete.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 229, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till den statliga och
statsunderstödda frökontrollverksamheten
m. m.; samt

nr 230, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till gottgörelse till
fiskerinäringen för av dess utövare erlagd
bensinskatt.

Ang. de statsunderstödda symfoniorkestrarnas
ställning m. m.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
PERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Mogårds
interpellation angående de statsunderstödda
symfoniorkestrarnas ställning
m. m. erhöll ordet och yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Mogård frågat mig, dels om
jag är i tillfälle att lämna kammaren
meddelande om de åtgärder, som
kan tänkas möjliga i anledning av vad
1947 års musikutredning anfört i fråga
om de statsunderstödda symfoniorkestrarna,
dels vilka åtgärder, som nu kan
vidtagas för att ge dessa orkestrars musiker
och pensionärer ekonomisk trygghet
och skälig kompensation för dyrtiden.

Musikutredningen föreslår i sitt betänkande,
att anslaget till symfoniorkestrarna,
som numera utgår helt ur lotterimedelsfonden,
må ersättas med särskilt
anslag ur åttonde huvudtiteln. Utredningen
förutsätter, att musikerna i sin
verksamhet knytas fastare till kommunerna
än förut och att kommun, som inträder
som huvudman för heltidsanställd
symfoniorkester, skall ur anslaget
från åttonde huvudtiteln erhålla ett bolopp
motsvarande viss procent av mu -

sikernas redovisade minimilöner. För
flertalet orkestermusiker föreslås en lönesättning
motsvarande det statliga lönereglementets
19—22 lönegrader.

Vidare föreslår musikutredningen, att
de i symfoniorkestrarna anställda musikernas
pensionsförhållanden snarast
måtte lösas genom musikernas anslutning
till statens pensionsanstalt. Utredningens
förslag innebär, att staten skall engagera
sig i pensioneringen av de aktiva
musikerna, medan de redan avgångna
skulle kunna få förbättringar genom
kommunala tillskott.

De i utredningen framförda förslagen
om utbyte av anslaget ur lotterimedelsfonden
till symfoniorkestrarna mot ett
fast anslag under åttonde huvudtiteln
och i samband därmed även frågorna om
huvudmannaskapet för orkestrarna samt
lönesättningen för orkestermusikerna är
spörsmål av stor såväl principiell som
ekonomisk räckvidd. Utredningens förslag
har varit föremål för överväganden
inom departementet, men jag är icke för
närvarande beredd att lämna några besked
om i vilken riktning det slutliga
ståndpunktstagandet kommer att gå. Under
alla förhållanden är omedelbara åtgärder
icke att vänta.

Vad musikernas pensionering beträffar,
har yttrande inhämtats bl. a. från
1951 års pensionsutredning, som i skrivelse
av den 1 april 1952 framhållit,
att pensioneringsfrågans lösning för här
ifrågavarande grupper är beroende av
huruvida den föreslagna omorganisationen
av orkesterväsendet skall genomföras
inom en nära framtid eller ej. I det
fall att en snar omorganisation är förestående,
bör pensioneringsfrågan lösas i
samband med en sådan förändring. I
det fall att organisationen inte blir föremål
för omedelbara åtgärder, anser
utredningen, att en provisorisk lösning
av pensioneringen bör kunna ske. Vare
sig det ena eller det andra blir fallet,
bör spörsmålet om pensioneringen av
orkesterpersonalen prövas av pcnsionsutredningen
i sammanhang med vissa
andra frågor rörande en utvidgning av
statens pensionsanstalts område. Pensionsutredningen
har som stöd för den -

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Ang. de statsunderstödda symfoniorkestrarnas ställning m. m.

na sin uppfattning anfört ett uttalande
av föredragande departementschefen i
kungl. prop. 1949:200 med förslag rörande
pensionering genom statens pensionsanstalt
av vissa icke-statliga befattningshavare,
m. m. enligt vilket departementschefen
förutsatte, att frågan om
en utvidgning av SPA-pensioneringen till
att gälla också sådan orkesterverksamhet,
som är understödd av lotterimedel,
skulle komma att övervägas vid den
fortsatta utredningen om SPA:s framtida
verksamhet.

Av pensionsutredningens uttalande
framgår, att ett eventuellt uppskjutande
av organisationsfrågan inte innebär, att
även pensioneringen av orkestermusikerna
behöver uppskjutas. Jag avser därför
att överlämna frågan om orkestermusikernas
pensionering till 1951 års
pensionsutredning med begäran att utredningen
med förtur upptar denna pensionsfråga.
Pensionsutredningen torde
dock kunna upptaga till behandling endast
frågan om de aktiva musikernas
pensionering. De redan pensionsavgångnas
problem synes mig icke kunna lösas,
förrän ställning tagits till frågan om
pensionering av de aktiva.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Jag ber
att vördsamt få tacka herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet för
att han velat besvara mina frågor. De
har, som kammarens ledamöter hört av
svaret, föranletts av det sedan ett år
tillbaka i departementet vilande förslaget
från musikutredningen, en kommitté
som tillsattes år 1947.

Det som mest har intresserat mig i
denna utredning har varit den mera
omedelbara frågan, hur man skulle gå
till väga för att få någon lösning på det
mycket brännande problemet för musikerna
i de statsunderstödda orkesterföreningarna
beträffande deras löne- och
pensionsvillkor. I statsrådets svar lämnades
inte mycken plats för stora förhoppningar
därvidlag. Han förbehöll sig
ju att ytterligare få grunna på dessa frågor
med undantag av den mycket viktiga
pensionsfrågan, där han lämnade

ett positivt besked, som säkerligen högeligen
uppskattas av dem, som kan beböva
få förbättrade pensionsvillkor.

Vad som utmärker den ekonomiska
ställningen för våra orkestermusici är
framför allt otryggheten i deras ekonomiska
villkor. Till denna otrygghet bidrar
i hög grad det sätt, varpå staten
går till väga, när den stöder verksamheten
vid de sex statsunderstödda orkesterföreningarna
i landet. Det är, som vi hör
av namnet, föreningar, oftast bildade på
enskilt initiativ. Somliga av dessa föreningar
är gamla. Den äldsta orkesterföreningen
här i landet, den i Göteborg,
kom till stånd redan år 1905. Konsertföreningen
i Stockholm räknar sin tillblivelse
från år 1914, och de övriga orkosterföreningarna,
som har sin verksamhet
i Malmö, Norrköping, Gävle och
Hälsingborg, har tillkommit omkring
dessa båda årtal. De har från början
startats av kommunerna och enskilda. Så
småningom — det har nu pågått i över
tjugu år —• har de fått bidrag från statens
sida i form av lotterimedelsanslag.
Dessa anslag utgår år för år. Man måste
två gånger om året ansöka om att få
dessa bidrag. Kommunernas anslag beslutas
årligen. Musikerna måste emellertid
leva år från år, och de har en
framtid som de måste tänka på. Därav
kommer det sig att de känner och måste
känna en stor otrygghet, när de ser hur
deras lönemedel åstadkommes. Därför
har musikutredningen också mycket riktigt
som ett av de förnämsta önskemålen
på sitt program framhållit, dels att
kommunerna bör överta orkesterföreningarnas
verksamhet och dels att statens
tillskott för denna verksamhets uppehållande
bör förvandlas från att vara
lösa lotterimedelsanslag till att bli fasta
anslag under åttonde huvudtiteln. Jag
tror nog, att vi, när vi hört andra debatter
beträffande lotterimedelsanslag
här i riksdagen under senare år, alltmer
fått det intrycket, att det vore
lyckligt, om en hel del av de stora nu
utgående lotterimedelsanslagen för kulturändamål,
som uppenbarligen måste
åsyfta all framtid, kunde flyttas över
ifrån den tillfälligheternas organisation,

Tisdagen den 13 maj 1952.

Nr 17.

Ang. de statsunderstödda symfoniorkestrarnas ställning m. m.

som heter lotterimedelsfonden, till fasta
och stabila anslag under åttonde huvudtiteln.

Till den frågan har statsrådet icke ansett
sig nu kunna ta ståndpunkt, vilket
jag ju förstår, eftersom det är en statsfinansiell
fråga av budgetär beskaffenhet;
där har ju Kungl. Maj:t och riksdagen
tidigare intagit en ståndpunkt som
mer motsvarar nu förevarande verklighet
än de önskemål, som här framställts.
Men även beträffande anslagen från
kommunerna är det alltid något ovisst
och otryggt. Somliga kommuner lämnar
mycket och andra litet. Det rör sig alltid
om årsanslag. De kan dras in, ökas
eller minskas. Detta medför en svår situation
för den kår av befattningshavare,
som våra orkestermusici utgör, att
veta, att de på det sättet är i tillfälligheternas
våld i stället för att exempelvis
i likhet med de anställda vid hovkapellet
ha en trygg och säker, om också
smal ekonomisk basis att leva på. Det
kommer i synnerhet fram, när vi ser
på den olikhet, som finns i lönesättningen.
Jag vill inte påstå att våra musiker
vid Konsertföreningen här i Stockholm
är illa avlönade. De är är knappt avlönade,
och det förefaller mig nog som
om deras löneställning borde förbättras.
Om man jämför dem med musikerna i
de andra orkesterföreningarna, så är de
dock väl avlönade. En nyanställd musiker
här i Stockholm har en begynnelselön
på 8G7 kronor. I denna summa, som
ju är liten i en dyr stad som Stockholm,
ingår allt vad dyrtids- och kristidstilllägg
heter. Slutlönen utgör efter tolv år
1 084 kronor. Ser man till förhållandena
i de andra städerna, skall man finna
att lönerna är fruktansvärt låga. I Malmö
exempelvis är månadslönen för en nyanställd
musiker 530 kronor, och slutlönen
för en musiker där är 618 kronor.
I Gävle är det ungefär samma siffror,
några kronor mindre.

Vi förstår alla att dessa löner är verkliga
svältlöner. Det är ju inte mer än vad
eu springpojke har nu för tiden. Dessa
musiker har dock en mycket lång utbildningstid
bakom sig. Jag föreställer
mig att ingen musiker får plats i någon

av våra förnämliga orkesterföreningar,
innan han fyllt 30 år. Ofta har han gått
igenom musikhögskolan under fem år.
De har alltså en utbildning bakom sig
som är både kostsam och lång, och
sedan avlönas de med dessa låga lönebelopp! Ser

man till musikernas pensionsvillkor,
så är de, skulle man nästan kunna
säga, upprörande. Pensionen för en
skicklig musiker, anställd vid Konsertföreningen
här i Stockholm, uppgår, när
vederbörande fyllt 62 år, till 2 700 kronor
om året, och det utan några som helst
tillägg. Jo, det är ett tillägg som utgår
tack vare Stockholms stads mellankomst.
De får verkligen ett tillägg på 1 200 kronom
om året, som staden för tillfället
låter utgå i avvaktan på att deras pensionsvillkor
skall regleras på annat sätt.
Familjepensionen för änkan efter en musiker
i Stockholm är 900 kronor. Om
hon har ett barn, så är beloppet 1 350
kronor om året. Ser man på pensionsvillkoren
i Malmö, Norrköping, Hälsingborg
och Gävle, skall man finna, att årsbeloppen
för änkepension är 250 å 300
kronor i dessa städers orkestrar.

Det är ju alldeles naturligt, att detta
gör rekryteringen vid dessa betydelsefulla
kulturinstitutioner synnerligen
svår. Det är inte lätt att få folk att intressera
sig för den högre utbildning,
som ju alltid erfordras för en musiker i
en god orkester, och finna att den lönar
sig. Musiklivet och musikkulturen måste
naturligtvis lida i det långa loppet av
dessa urusla ekonomiska villkor, som
dessutom är så otrygga som de för närvarande
är.

Jag menar, att statsmakterna har all
anledning att se på denna fråga med
mycket stor uppmärksamhet. Jag ansluter
mig ingalunda i allo till musikutredningens
förslag, och Kungl. Maj:t kanske
gör rätt i att inte ta slutlig ställning
omedelbart till dess olika förslag. Jag
tror dock, att när det gäller själva lönesättningen
och behandlingen av pensionsfrågan,
så bör Kungl. Maj:t fortast
möjligt ta upp dessa problem och försöka
nå en lösning som iir skälig och
rättvis för befattningshavarna och som

Nr 17.

Tisdagen den 13 maj 1952.

Ang. de statsunderstödda symfoniorkestrarnas ställning m. m.

också kan utgöra en viss garanti för att
vår musikkultur behåller sin nivå.

Jag förstår, att statsrådet inte haft lätt
att finna en form för orkestermusikernas
inplacering i vårt lönekineseri. Jag
tror dock inte, att det är omöjligt; det
låter sig säkerligen göra. Det finns ju
andra organisationer, där stat och kommun
samarbetar under en enskild förenings
eller stiftelses former och där
staten har tillfälle att lämna mycket
aktiva bidrag, när det gäller lönerna. Vi
kan tänka på våra folkhögskolor. På sistone
har både Stockholms och Göteborgs
högskolor funnit lösningen på sina ekonomiska
problem med bibehållande av
sin kulturella och administrativa självständighet.
Varför skulle inte det också
kunna gå beträffande våra statsunderstödda
orkesterföreningar?

Jag vill tacka herr statsrådet för hans
intresse och vördsamt be honom att även
i fortsättningen beakta denna fråga och
därvid i synnerhet tillse att önskemålen
i fråga om pensionsvillkoren och lönesättningen
för våra förnämliga orkestermusici
snarast röner ett sådant tillmötesgående
från statsmakternas sida, att
man kan säga att rättvisa och skälighet
vunnit beaktande.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 7 och 8,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 19
—21 och memorial nr 23, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 128—137,
bevillningsutskottets betänkanden nr 31,
44—47 och 53, första lagutskottets utlåtanden
nr 22—24, 26 och 27, andra lagutskottets
utlåtanden nr 35—43, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 21—23 och
memorial nr 24, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 30—36 samt första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 14.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Persson, Ola, under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom och
herr Öhman undertecknad motion, nr
502, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Snygg för tiden från och
med den 20 till och med den 31 i denna
månad för utrikes resa.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.21 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Onsdagen den 14

Kammaren sammmanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med andra kammarens talman får
jag beträffande riksdagsarbetets ordnande
under närmaste tiden meddela följande: Bordläggningsplena

kommer att anordnas
om fredag den 16 maj samt arbetsplena
lördagen den 17 maj.

Måndagen den 19 maj kommer bordläggningsplena
att hållas kl. 10 förmiddagen.
Detta med anledning av att tiden
då utgår för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 236 och 238. För riksdagsarbetets
fortgång är det av stor vikt, att motioner
i dessa ämnen kommer vederbörande utskott
till handa så snart som möjligt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 228, till Konungen i anledning av
väckt motion om utredning av frågan angående
effektivare former för uttagande
av ådömd ersättning för vid bilstölder
vållade skador.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Persson, Ola,
och herr Öhman väckta motionen, nr 502,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av liandelsöverenskommelse
mellan Sverige och Japan
in. m.; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om ratifikation av konsularkon -

maj förmiddagen.

vention mellan Sverige och Storbritannien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om kvinnlig tronföljd m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckt motion
om möjliggörande av arvsrätt till
tronen för kvinnliga medlemmar av konungahuset.

I en inom andra kammaren väckt, till
konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 320, av fru Gärde Widemar och herr
Håstad, hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om att genom grundlagsändring,
utan rubbning av bestående
successionsrätt för de tre nu levande
prinsarna, möjliggöra arvsrätt till tronen
för kvinnliga medlemmar av konungahuset
samt rätt för dem att bliva förordnade
till ställföreträdande regent, ordförande
i tillförordnad regering, förmyndare eller
medlem av förmyndarregering för omyndig
konung samt att Kungl. Maj:t måtte
för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Förevarande motion åsyftar i första
hand möjliggörande av arvsrätt till tronen
för kvinnliga medlemmar av konungahuset.
Med anledning av detta förslag får
utskottet framhålla, att det förtjänar
övervägas, huruvida gällande grundlagsbud,
som utesluta kvinnlig tronföljd, och
som icke heller, då konungahuset utslocknat
på den manliga linjen, medgiva
att regerande drottning väljes, under nuvarande
förhållanden kunna anses tillfredsställande.
Spörsmålet synes emellertid
böra komma under omprövning i ett
vidare sammanhang, varvid även böra
beaktas de övriga i motionen berörda frå -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om kvinnlig tronföljd m. m.

gorna, nämligen om möjlighet att utse
kvinna till förmyndare för omyndig konung
samt om behörighet för prinsessa
att vara regent ävensom ordförande i tillförordnad
regering. Utskottet förutsätter,
att regeringen har sin uppmärksamhet
riktad på förevarande spörsmål och tager
de initiativ som kunna påfordras.
På grund härav anser sig utskottet sakna
anledning tillstyrka någon framställning
från riksdagens sida i ämnet. Utskottet
hemställer alltså, att motionen 11:320
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»

Reservation hade anmälts av herr Linden,
som dock ej antytt sin mening.

Herr STEN: Herr talman! Det vore
kanske på sin plats att knyta en reflexion
till tidpunkten för detta utskottsutlåtandes
framläggande, men då utskottets
presidium inte är representerat i
denna kammare, får denna reflexion
inte tolkas såsom en anmärkning. Som
synes har februari, mars och april förflutit
från det motionen framlades och
till dess utskottsutlåtandet nu föreligger.
Särskilt början av denna tid under riksdagen
vore ju eljest lämplig för överläggningar
i ärenden av mera principiell
och långtsyftande natur. Sådant har ju
förekommit tidigare med god behållning.
Jag erinrar om debatten härom året angående
statskyrkan.

Enda anledningen till att någon skulle
tänkas vilja säga någonting i denna
fråga nu är ju att motionen har väckts.
Eljest har den inte något aktuellt intresse.
Men när nu resultatet av utskottets
tankemöda — redovisat i 15 raders utlåtande
efter 10 raders recit -— närmast
är ett tillstyrkande i sak, eller åtminstone
en anbefallning till regeringen att
förslaget förtjänar övervägas, är det näppeligen
möjligt att förbigå frågan med
tystnad. Det skulle säkerligen i framtiden
förefalla ganska underligt. Man kan
inte ansluta sig till motionärernas linje,
även om man erkänner att vi här i landet
i praktiken torde befinna oss ganska
nära idealet beträffande förhållandet
mellan parlamentarismen och den kon -

stitutionella monarkien i vår folkstyrelse.
En anslutning till motionen innebär
nämligen att det här rör sig om någonting,
som bör utvecklas, fulländas och
fortvara under alla omständigheter. Den
uppfattning, som jag gör mig till tolk
för, går i stället ut på att det rör sig
om någonting, som förr eller senare
måste avvecklas och ersättas med någonting
annat, som står i överensstämmelse
med grundsatserna inom vår demokrati
i övrigt, alltså med utrymme för
valet, det fria urvalet, även när det gäller
pyramidens topp inom folkstyrelsen.

Som vi alla vet står detta i god överensstämmelse
med gammal svensk rätt
på detta område. I stället för att gå motionärernas
väg borde försiktigheten
bjuda att skapa grundlagsmässiga former
för att åtminstone i vissa lägen hålla
olika möjligheter öppna. Jag åsyftar
närmast det fall, då riksdagen enligt
grundlagens bud äger att utse nytt konungahus.
Man behöver endast tänka på
hur någonting sådant skulle verka i våra
dagar för att man skall få klart för sig,
att man lever i en annan tid än för 150
år sedan.

Naturligtvis kan man knappast tänka
sig att denna fråga någonsin kommer att
bli en stor principfråga för vårt folk.
I enlighet med vårt odogmatiska kynne
kommer de svenske inte att byta system
endast för principens skull. Om det nuvarande
systemet hade alla fördelar i
praktiken, skulle de teoretiska och principiella
sidorna av saken väga lätt. Och
att det andra systemet har sina nackdelar
kan man ju inte förneka. Att all politisk
uppmärksamhet under mer än ett
års tid, såsom fallet nu är i Förenta staterna,
skall inriktas på presidentvalet är
helt naturligt en allvarlig olägenhet. I
Frankrike får väl svagheterna snarare
tillskrivas det parlamentariska systemet,
eller det sätt, varpå detta tillämpas, än
statsskicket.

Å andra sidan kan man inte komma
ifrån att just Förenta staterna under tidernas
lopp på grundval av det demokratiska
urvalet fått fram åtskilliga verkligt
framstående män i nationens ledning,
att vårt östra grannland under ett

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

tredjedels sekel också kan uppvisa en i
själva verket ganska lysande rad av
folkvalda statschefer samt att Schweiz,
som den statskunnige motionären veterligen
och inte utan rätt sätter högt såsom
föredöme i de mindre nationernas
krets, tycks kunna lösa frågan på det
allra bästa sättet, d. v. s. så att omvärlden
knappast vet vilken person, som vid
varje tid bekläder posten. Dessa olika
exempel ger vid handen att goda lösningar
sannolikt skulle visa sig stå till
buds även hos oss.

Man brukar hänvisa till den stora betydelse,
som de nationella symbolerna
dock har, särskilt i kritiska skeden.
Exemplet från Norge i detta hänseende
uppväges dock av andra, som drar ned
intrycket, och det engelska tronskiftet,
som inträffade under den tid denna motion
legat på riksdagens bord, illustrerar
väl snarare systemets svagheter än dess
styrka.

Beträffande hur det i verkligheten förhåller
sig i en skickelsediger tid ger nazismens
besegrande en klar bild av. De
män, vilkas namn är knutna till denna
befriande gärning i mänsklighetens historia,
var väl ändock en president, en
premiärminister och en ledande man i
en diktatur.

Herr talman! Hur många gånger jag
än tänkt igenom denna sak under den
långa tid, som vi har väntat på utskottsutlåtandet,
har jag inte kunnat komma
ifrån att på detta sätt åtminstone antyda,
att vi här rör oss på ett område, där det
inte gäller att under alla förhållanden
konservera det gamla utan att inrikta
oss på och vara beredda på det nya som
kommer därefter. Den demokratiska tankens
och historiens logik är nog obetvinglig
även på detta område. Det finns
några sifferuppgifter i hertigens av
Windsor memoarer, som ger en fingervisning
härom.

Tiden har inte medgivit att framlägga
ett alternativ till utskottets motivering.
Den enskilde ledamoten av kammaren
har inte haft något mer än ett dygn på
sig. Utlåtandet bordlädes visserligen i
lördags, men det fanns inte tillgängligt
i kammaren vare sig då eller i måndags

•2 Första kammarens protokoll 1952. Nr 17.

Om kvinnlig tronföljd m. m.
förmiddag. En utväg vore kanske att yrka
på strykande av utskottets motivering,
men det har inte varit min avsikt
att på något sätt uppträda demonstrativt,
vare sig åt det ena eller andra hållet.
När jag röstar för utskottets yrkande,
är det de nu anförda synpunkterna
som lett fram härtill.

Herr LINDÉN: Herr talman! Såsom
framgår av föreliggande utskottsutlåtande
har fru Gärde Widemar och herr
Håstad i samförstånd ovan partigränserna
väckt en motion i andra kammaren,
i vilken föreslås — och jag skall be att
få läsa upp motionens yrkande för att
vi skall få klart för oss vad vi diskuterar
— »att riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj :t måtte hemställa om utredning
om att genom grundlagsändring,
utan rubbning av bestående successionsrätt
för de tre nu levande prinsarna,
möjliggöra arvsrätt till tronen för kvinnliga
medlemmar av konungahuset samt
rätt för dem att bliva förordnade till
ställföreträdande regent, ordförande i
tillförordnad regering, förmyndare eller
medlem av förmyndarregering för
omyndig konung, samt att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga det förslag
vartill utredningen kan föranleda».

Man får väl uttala en viss tacksamhet
mot motionärerna för att de inte har begärt
en grundlagsändring redan i år för
slutgiltigt beslut nästa andrakammarperiod,
men även den allra karskaste kvinna
eller modigaste man kan stundom
bekajas av en återhållande tvekan åtminstone
inför praktiska svårigheter.
Sannolikt har denna återhållsamhet
emellertid varit nyttig för motionärerna
vid utskottsbehandlingen, ity att den
lockat sådana till små trippsteg, som eljest
skulle ha tvärvänt.

I och för sig borde utskottsutlåtandet
ha varit tillfredsställande för en åldrande
republikan, alldenstund utskottet avstyrkt
motionen om prinsessornas arvsrätt
till tronen. Jag vill, herr talman, säga,
att i det avstyrkandet deltar jag hjärtligt
och utan några som helst reservationer.
Men tyvärr lider utskottsutlåtandet

] 8

Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Om kvinnlig tronföljd m. m.

av sådana motsättningar, att det inte
utan framgång bör kunna illustrera den
bibliska berättelsen om Esau och Jakob
— han som var luden och den som var
slät. Avslagsyrkandet har nämligen, som
kammarens ledamöter säkert uppfattat
och kanske också uppskattat, försetts
med en hovfähig motivering, som synes
ge besked om att eljest pålitliga republikaner
smittats ned av den tidskriftsrojalism,
som lär ha infekterat stora delar
av vårt lands befolkning. Man kan nämligen
omöjligt få mig att tro, att det finns
två olika slag av radikalism — en som
man använder till söndags och en som
duger till vardags.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
läste jag — jag vill minnas att det
var i går — att den ärftliga demokratien
ur demokratisk synpunkt är en absolut
orimlighet, men även för folkpartisterna
i utskottet har den uppenbarligen
varit rimlig.

Jag vill inte bli missförstådd, herr
talman, och därför måste jag redan nu
säga ifrån att mina brottsliga instinkter
mot s. k. god ton i frågor som denna inte
nått sådana höjder, att jag omedelbart
och i ett sammanhang vill likvidera
det monarkiska systemet. Jag vill inte
ens påstå att jag har för avsikt att
sätta in någon särskilt stor kraft på att
göra sådana försök i framtiden heller.
Konungahuset har inte stört min nattsömn;
dess betydelse i modernt svenskt
samhällsliv är inte av den art, att den
vållar mig bekymmer. Men jag vill gärna
hålla frågan öppen och jag önskar
att riksdagen skall behålla sitt initiativ.

Från denna som jag hoppas tämligen
toleranta uppfattning är det dock ett inte
så litet steg till den ståndpunkt, som
återspeglas i utskottets motivering. Utskottet
föregriper genom sina uttalanden
en framtida prövning. Orsakerna härtill
är mig fördolda. Man kan ju ha resonerat
helt enkelt så, att har vi nu en gång
ett monarkiskt system som vi funnit
praktiskt, så skall vi se om dess hus. Det
kan också förhålla sig så, att utskottsutlåtandet
återspeglar en stämning som
motionärerna frammanat genom att påstå
att en viss oro har gripit breda folk -

lager i vårt land vid tanken på det ringa
antal manliga tronföljare, som nu finns
inom det svenska kungahuset. Ärligt talat
tror jag varken på oron eller på oron
såsom ett skäl.

I vilket fall som helst har utskottet
givit en rekommendation, som trots all
försiktighet i formuleringen inte kommer
att missförstås, där man vill förstå
den; under alla förhållanden kommer
den att betraktas som en prydligt
utskriven revers. Det står dock, mina
damer och herrar, i utlåtandet följande:
»Med anledning av detta förslag får utskottet
framhålla, att det förtjänar övervägas,
huruvida gällande grundlagsbud,
som utesluta kvinnlig tronföljd, och som
icke heller, då konungahuset utslocknat
på manliga linjen, medgiva att regerande
drottning väljes, under nuvarande
förhållanden kunna anses tillfredsställande.
» Och till yttermera visso har
utskottet gett anvisning på vidgade,
lämpliga garantier: »Spörsmålet synes
emellertid böra komma under omprövning
i ett vidare sammanhang, varvid
även böra beaktas de övriga i motionen
berörda frågorna, nämligen om möjlighet
att utse kvinna till förmyndare för
omyndig konung samt om behörighet
för prinsessa att vara regent ävensom
ordförande i tillförordnad regering.»

Fängre kan man väl rimligen inte gå
när det gäller att i motiveringen sudda
ut ett avslagsyrkande. Jo, man kan möjligen
gå ytterligare ett steg — ty utskottet
kompletterar sina förhandsuttalanden
med något, som bra mycket liknar eu
beställning, då det slutligen skriver: »Utskottet
förutsätter, att regeringen har sin
uppmärksamhet riktad på förevarande
spörsmål och tager de initiativ som kunna
påfordras.»

Jag gör mig bara själv frågan, jag
vågar inte rikta den till kammaren: Varför
förutsätter ett rzksdfrp.sutskott, att regeringen
skall ta initiativet i frågor som
denna?

Såsom den uppmärksamme lyssnaren
torde ha funnit av de här citerade brottstyckena
ur ett utlåtande, som otvivelaktigt
vållat sina upphovsmän mycket
huvudbry, står slutklämmen i en ganska

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

hjärt motsättning till den s. k. motiveringen.
Möjligen skulle situationen kunna
uttryckas så att samtidigt som utskottet,
eller i varje fall en del av dess
ledamöter, tagit hänsyn till gällande
rätt och traditionell uppfattning i breda
folklager — för att nu använda det uttrycket
— har man också lyckats prestera
en djup bugning åt ett helt annat
håll.

Jag har, herr talman, inte kunnat tillägna
mig ett betraktelsesätt som skulle
göra det nödvändigt att redan nu ta en
mer eller mindre bestämd ställning till
frågan om konungahusets framtida vara
eller icke vara. Enligt min mening saknas
i varje fall för närvarande tillräckliga
skäl att diskutera en grundlagsändring
i syfte att ge rikets styrelsesätt en
fastare och bättre garanterad anknytning
till det monarkiska systemet. Det
finns ännu tre prinsar, och därför saknar
frågan än så länge aktualitet till och
med för rojalister. Skulle emellertid, som
motionärerna synes frukta, så hända, att
konungahuset utslocknar på den manliga
linjen, ges därmed ett naturligt tillfälle
åt folkrepresentationen att då pröva
frågan, om monarkien skall bibehållas
eller ersättas med ett annat styrelsesätt.
Ett sådant tilfälle bör enligt min
mening inte lämnas obeaktat.

Eftersom frågan enligt mitt sätt att
se saknar aktualitet, är den inte värd
en strid. Jag har genom detta inlägg endast
velat förklara min reservation och
har intet yrkande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Det är
kanske på sin plats, att något ord säges
från deras sida som varit med om utskottsbehandlingen
av detta ärende, men
jag är livligt medveten om det förhållande
som herr Sten påpekade, nämligen
att det i denna kammare inte finns
någon representant för konstitutionsutskottets
presidium, som så att säga kan
tala officiellt å utskottets vägnar. Jag
är en enkel ledamot av utskottet, vid
medveten om att jag inte förmår ge uttryck
åt alla de nyanser i betraktelsesättet
när det gäller denna fråga, som

Om kvinnlig tronföljd m. m.

kan göras gällande och som har gjorts
gällande i utskottet. Allra minst är jag
mannen att ge ett fullödigt uttryck åt
vad den stora majoriteten inom utskottet,
såvitt jag förstått, utan tvekan tänkt
i denna sak; måhända kommer detta
senare till uttryck från majoritetshåll.

Jag har endast velat konstatera att de
stora principspörsmål, som förts fram i
dagens debatt, spelat en mycket liten
roll vid utskottets förhandlingar. För
oss har saken ställt sig så, att vi tagit
fasta på det förhållandet att våra grundlagar
— såsom herr Sten anmärkte —
så till vida är litet märkliga ur nutida
synpunkt, att de hänvisar oss, i det läget
att kungahuset skulle utgå på manliga
linjen, till att söka efter ett nytt
konungahus någonstans ute i världen;
det är den enda lagliga ordning våra
grundlagar för närvarande anvisar, för
den händelse detta fall skulle inträda.
Utskottet har nyktert och klart sett att
detta, såsom herr Sten anmärker, i våra
tider är en verklighetsfrämmande utväg.
Och därför har utskottet velat
framhålla önskvärdheten av att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
de andra vägar som kan finnas för problemets
lösning.

Herr talman! Det är med avsikt jag
uttalar mig på detta sätt, angelägen att
inte här ge uttryck åt någon personlig
mening utan försöka säga endast och
allenast det, som jag tror att utskottets
ledamöter varit ense om.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag skall inte yttra mig
närmare i den föreliggande konstitution
nella frågan utan vill endast säga, att
herr Sten är ute i tämligen ogjort väder
då han bär anmärker på ärendets handläggning
i konstitutionsutskottet. Herr
Sten tycks inte ha någon som helst kännedom
om det inre arbetet i utskottet,
men jag kan upplysa herr Sten om —’
eftersom jag varit ledamot av detta utskott
under tjugo år och alltså vet gången
av utskottets arbete — att konstitu -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. kommunala skatteregleringsfonder.

tionsutskottets huvudsakliga verksamhet
gäller ett annat ärende som vi i dag redovisar,
nämligen dechargen. Det är
många orsaker till att det nu föreliggande
utlåtandet inte framlagts tidigare.

Sedan må det vara en sak för sig, om
en principdiskussion rörande spörsmålet
om konungahusets vara eller icke
vara skulle ha gynnats av ärendets behandling
tidigare under riksdagen. Jag
deklarerar här ingen ståndpunkt i frågan
rojalism eller inte; jag skulle i
många stycken kunna ansluta mig till
vad herr Linden anfört. Utskottet har
endast pekat på de rådande förhållandena
och sagt sin mening, utan att därmed
binda sig åt något håll.

Men jag vill ännu en gång säga till
herr Sten, att han är ute i ogjort väder
då han klandrar utskottets arbete.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. kommunala skatteregleringsfonder.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren
1953 och 1954, m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner.

Till konstitutionsutskottets handläggning
hade båda kamrarna den 19 april
1952 hänvisat en av Kungl. Maj:t till
riksdagen avlåten proposition, nr 228,
däri Kungl. Maj:t under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
31 mars 1952 föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående skyldighet för kommun
att avsätta medel till skatteregleringsfond
åren 1953 och 1954; samt

2) lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 6 december 1946 (nr 727)
om kommunal fondbildning.

I förslaget till lag angående skyldighet
för kommun att avsätta medel till skatte -

regleringsfond åren 1953 och 1954 voro
1 och 2 §§ så lydande:

1 §•

Stad, köping, landskommun och
landsting skola, där Konungen på grund
av särskilda skäl icke annat medgiver,
i utgifts- och inkomststaten för år 1953
till skatteregleringsfond avsätta ett belopp
motsvarande minst hälften av vad
den på grund av 1952 års taxering slutligt
påförda kommunala inkomstskatten
överskjuter det under år 1951 uppburna
förskottet å sådan skatt.

Har kommunen underskott att täcka
i nämnda utgifts- och inkomststat, må
fondavsättningen begränsas till ett belopp
motsvarande hälften av vad som
återstår sedan från skillnaden mellan
nyssnämnda slutliga skatt och förskott
avdragits berörda underskott.

Skulle i stad, köping eller landskommun
den sammanlagda utdebiteringen
för år 1953 till den borgerliga kommunen,
församlingen, särskilt skoldistrikt
samt landstinget, utan hänsyn tagen till
fondavsättning som nyss sagts, komma
att överstiga 15 kronor för skattekrona,
skall skyldighet att göra avsättning ej
föreligga. Skulle den sammanlagda utdebiteringen
genom den i första och andra
stycket föreskrivna fondavsättningen
bringas att överstiga 15 kronor för skattekrona,
skall skyldigheten i motsvarande
mån begränsas. Omfattar kommun
flera församlingar eller skoldistrikt med
olika utdebitering, skall vid bedömande
av den sammanlagda utdebiteringen
hänsyn tagas till den högsta utdebiteringen.

Har kommun vid statens fastställande
eller senare ej fattat beslut om sådan
avsättning till skatteregleringsfond som
förut angivits, skall länsstyrelse vid utbetalning
under år 1953 av kommunen
tillkommande allmän kommunalskatt innehålla
ett belopp motsvarande den avsättning,
som bort hava beslutas.

2 §.

Bestämmelserna i 1 § skola äga motsvarande
tillämpning beträffande år
1954.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de likalydande i anledning
av propositionen väckta, till utskottet
hänvisade motionerna nr 467 i
första kammaren av herr Anderberg
m. fl. och nr 620 i andra kammaren av
herr Jacobson i Vilhelmina m. fl.

I motionerna hade hemställts, att 1 §
sista stycket i det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående skyldighet
för kommun att avsätta medel till
skatteregleringsfond åren 1953 och 1954
måtte utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
av att förevarande proposition i vad den
avsåge förslag till lag angående skyldighet
för kommun att avsätta medel till
skatteregleringsfond åren 1953 och 1954
icke kunnat i oförändrat skick bifallas
■—- i anledning av sagda proposition
ävensom motionerna I: 467 och II: 620
måtte för sin del antaga nämnda lagförslag
med den ändring, att 1 § fjärde
stycket utginge;

B) att riksdagen — med bifall i denna
del till propositionen — måtte antaga
förslaget till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 6 december 1946
(nr 727) om kommunal fondbildning.

Reservation hade avgivits av, utom
andra, herr Lundgren, som ansett, att utskottets
yttrande i vad avsåge avsättning
till skatteregleringsfond av de
kommunerna för åren 1953 och 1954 tillkommande
avräkningslikviderna, bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A) hemställa,
att riksdagen med avslag å motionerna
I: 467 och II: 620 måtte antaga
propositionens förslag till lag angående
skyldighet för kommun att avsätta
medel till skatteregleringsfond åren
1953 och 1954.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Ang. kommunala skatteregleringsfonder.

Punkten A.

Herr SPETZ: Herr talman! Ett av motiven
för den beslutade nya kommunindelningen
— och måhända det starkaste
— var att man därigenom skulle
med större förtroende kunna hävda den
kommunala självstyrelsen. Ingen torde
heller bestrida att det i ledningen för
våra kommuner av olika slag sitter kunnigt
folk — det är ju inte nya kommunalmän,
som bestämmer där, utan det
är de gamla. Jag måste därför ur principiell
synpunkt vända mig emot denna
tvångslag, som ålägger kommunerna
att på visst sätt bestämma över sin ekonomi.
Jag tror, herr talman, att de kommunala
förtroendemännen fullt behärskar
den saken. Och skulle så vara fallet,
att de kommunala fullmäktige missbrukar
sin ställning på sådant sätt, att kommunerna
skulle råka i ekonomiska svårigheter,
får kommunernas valmän ta
detta ad notam på det sättet, att de skaffar
sig andra fullmäktige, som bättre kan
sköta sitt uppdrag.

Herr talman! Ur denna principiella
synpunkt ber jag att få yrka avslag på
hela förslaget.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Förslaget om skyldighet för kommun
att avsätta medel till skatteregleringsfond
måste karakteriseras som ett
markant ingripande mot den kommunala
självstyrelsen.

När kommunerna och landstingen
skall behandla sina budgetfrågor och i
samband därmed vilken ekonomisk politik
som kan anses vara den bästa, kan
det ju efter denna lags genomförande
fastslås att kommunernas och landstingens
möjligheter i det avseendet begränsas
till ett minimum och att rätten för
dem att själva bestämma över dispositionen
av egna skattemedel blott och bart
förvandlas till en schimär. I yttrandena
från Svenska stadsförbundet och Svenska
landskommunernas förbund fäster
man ju också uppmärksamheten vid de
konsekvenser, som det föreliggande förslaget
medför. Fyra av styrelseledamö -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. kommunala skatteregleringsfonder.
terna i Landskommunernas förbund har
ansett att styrelsen bort motsätta sig förslagets
genomförande, och statsförbundet
understryker mycket starkt att obligatorisk
avsättning till skatteregleringsfonden
endast får betraktas såsom ett
provisorium.

Är nu föreliggande förslag, som kränker
den kommunala självbestämmanderätten,
ett uttryck för en klok ekonomisk
politik på lång sikt? Ja, man motiverar
förslaget med hänvisning till vad som
kan komma att inträffa, nämligen en
hastig konjunktursvängning med åtföljande
konsekvenser. Men om det nu i
verkligheten är så att exempelvis landstingen
på grund av egna erfarenheter
anser att det nu och med hänsyn till
överskådlig tid är mera förnuftigt att finansiera
nyanläggningar och nyanskaffningar
med anlitande av tillgängliga uttaxerade
medel, är jag övertygad om —
också av egna erfarenheter — att i denna
politik ligger i nuvarande situation
en mycket större klokskap än man kan
finna i föreliggande förslag.

Med denna motivering ber också jag
att få yrka avslag på propositionen.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Vid
denna punkt har jag avgivit en reservation
mot utskottets förslag och ansett
att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts
proposition oförändrad. Jag tillåter mig,
herr talman, att i korthet motivera denna
reservation.

Det föreliggande förslaget innebär i
korthet, att skyldighet införes för kommun
att till skattregleringsfond avsätta
viss del av de avräkningslikvider, som
kommunen erhåller under åren 1953 och
1954. Den obligatoriska avsättningen föreslås
skola omfatta halva avräkningslikviden
eller, då underskott från tidigare
år skall täckas i staten, hälften av
vad som återstår av avräkningslikviden
sedan underskottet avdragits. Avsättningsskyldighet
skall dock ej föreligga
för kommunen, där den sammanlagda
kommunala utdebiteringen för vederbörande
år kommer att överstiga 15 kronor
för skattekrona, och skall i andra

kommuner begränsas så att utdebiteringen
ej genom avsättningen bringas att
överstiga denna skattenivå.

Skatteregleringsfondens ändamål är ju
att åstadkomma en utjämning av skattetrycket
i kommunerna mellan olika år.
Detta kan emellertid, såsom varje kommunalman
vet, ske även på många andra
sätt, exempelvis genom att använda skattemedel
för finansiering av utgifter, avsedda
för anskaffning av varaktiga nyttigheter,
som eljest skulle finansieras
med lånemedel. Det har ju, herr talman,
förelegat ett förslag om skyldighet för
kommun att finansiera viss del av kapitalutgifterna
direkt genom skattemedel,
men av olika anledningar har detta
förslag icke blivit förverkligat. Ur kommunernas
egen synpunkt är det emellertid
förmånligt att i möjligaste mån undvika
skuldsättning genom att finansiera
utgifter, som eljest kunnat betalas med
lånemedel, direkt med skattemedel, i den
mån förhållandena så medger utan en
orimlig skattebelastning. Jag vill, herr
talman, endast erinra om att när det
gäller ett trettioårigt amorteringslån är
ungefär hälften av de sammanlagda utgifterna
under årens lopp räntekostnader.

Det föreligger emellertid, herr talman,
behov av en ökad skatteregleringsfond
till följd av det nya uppbördsförfarandet.
Kommunerna får numera varje år
av skattemedel förskott på den kommunala
inkomstskatt, som skall utgå på
grund av nästkommande års taxering.
Förskottet beräknas på grundval av det
skatteunderlag, som framkommit vid
nästföregående års taxering. Har skatteunderlaget
stigit, när slutavräkning sker
med statsverket två år senare, får kommunen
skillnadsbeloppet, och vid nedgång
i skatteunderlaget får kommunen i
stället betala tillbaka till statsverket vad
den har fått för mycket.

Det är ju klart att detta kan bereda
och kommer att bereda kommunerna
mycket stora svårigheter vid en depression,
och då kommunerna även av andra
skäl får ökade kommunala utgifter. Den
verkställda utredningen har visat att
kommunerna — tyvärr, vill jag säga —

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

i endast mycket begränsad omfattning
avsatt medel till skatteutjämningsfond
och att dessa medel ingalunda är av
den storleken, att de bereder kommunerna
trygghet vid en depression. Det är
därför nödvändigt att kommunerna ökar
avsättningen till skatteutjämningsfond,
och det är detta som nu föreslås i propositionen.

Reservationen avser en punkt, alltså
bara en detalj i utskottets utlåtande.
Enligt propositionen skall länsstyrelsen,
om en kommun vid statens fastställande
eller senare ej fattat beslut om föreskriven
avsättning till skatteregleringsfond
vid utbetalning under år 1953 av kommunen
tillkommande allmän kommunalskatt,
innehålla ett belopp motsvarande
den avsättning, som bort ha beslutats.
Utskottet har ansett att denna bestämmelse
om påföljd för kommun, som underlåter
att fullgöra sina åligganden,
skall utgå. Utskottet säger att det inte
finns någon anledning att förmoda att
kommunerna inte skulle fullgöra sina
skyldigheter härvidlag. Men om kommunerna
fullgör sina skyldigheter, har ju
denna bestämmelse inte någon betydelse,
och den medför ju inte någon olägenhet
för kommunerna. Det måste dock,
herr talman, enligt min uppfattning vara
stötande att en kommun skall kunna undandra
sig en skyldighet, som statsmakterna
ur allmän ekonomisk synpunkt ansett
sig böra ålägga kommunen.

Det är ur denna synpunkt som jag
ansett att riksdagen bort bifalla propositionen
oförändrad, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till propositionen.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Med
anledning av föreliggande proposition
har jag och några andra kommunalmän
i riksdagens båda kamrar väckt en motion
om uteslutande av 1 § sista stycket
i det vid propositionen fogade lagförslaget.

Jag liar hört de synpunkter, som reservanten
herr Lundgren haft på denna
fråga, och lian bär ju önskat att detta
stycke skulle stå kvar. .lag ber att få

Ang. kommunala skatteregleringsfonder.
tacka konstitutionsutskottet —- där sitter
ju erfarna kommunalmän — för att
de haft samma uppfattning som vi motionärer,
då de funnit det vara stötande
—- jag använder samma uttryck som
herr Lundgren nyss begagnade i annat
sammanhang — att man skulle behöva
ha en sådan här bestämmelse för att
utöva en viss kontroll över kommunernas
egna skattemedel.

Det ifrågasattes heller aldrig från departementschefens
sida i den departementschefspromemoria,
som var ute på
remiss hos de tre kommunförbunden,
att denna bestämmelse skulle finnas i
lagförslaget. De hade alltså inte någon
vetskap därom, då de avgav sina yttranden
över promemorian. När sedan propositionen
avlämnades, var denna bestämmelse
införd i förslaget.

Det var inte med någon entusiasm
som något av kommunförbunden tillstyrkte
det föreliggande förslaget, men
de ansåg att det ur såväl de kommunalekonomiska
som penningpolitiska synpunkterna
i ett visst läge kunde vara
nödvändigt att vidta åtgärder på det
sätt, som departementschefen här har
föreslagit. Men vi har ansett att det för
kommunernas del är tillräckligt med en
intensifierad upplysningsverksamhet angående
avräkningssystemets verkningar
vid förändringar i det kommunala skattenunderlaget
i stället för att, såsom departementschefen
tänkt sig, gå in för
lagstiftningsåtgärder på denna punkt.

Hela förslaget bygger på lojalitet från
kommunernas sida. Möjligheterna att
kringgå bestämmelserna är i själva verket
tämligen obegränsade. Särskilt i fråga
om de stora kommunerna är det
omöjligt att tänka sig att man kan kringgärda
ett sådant förslag som det föreliggande
med bestämmelser, varigenom
man helt kan undanröja möjligheten för
kommunerna att kringgå den föreslagna
ordningen. Den föreslagna kontrollen
minskar inte dessa möjligheter.

Bestämmelsen om innehållande av
skattemedel för att öka kommunernas
vilja att se om sitt eget hus är ur kommunallagssynpunkt
säregen. Bestämmelsen
måste —■ om den skall få någon be -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. kommunala skatteregleringsfonder.
tydelse — i praktiken innebära, att
länsstyrelserna skall utöva ett direkt
ekonomiskt förmyndarskap över kommunerna.
För kontroll av att budgetunderskott
i förekommande fall är upptagna
till riktiga belopp måste krävas
en tämligen ingående räkenskapsgranskning.
Såväl budget som räkenskaper
måste därför granskas och indirekt godkännas
av länsstyrelserna. Ur principiella
synpunkter måste det vara betänkligt
att slå in på en sådan väg. Som jämförelse
kan jag nämna, att hela det kommunala
förmögenhetsskyddet med undantag
för lånekontrollen helt bygger på
kommunernas lojalitet.

Betänkligt är förslaget också ur den
synpunkten, att länsstyrelserna praktiskt
taget saknar personal, som har kompetens
att bedöma kommunala stater och
räkenskaper. Den omständigheten att
landskommunernas redovisningsväsen
ännu icke är enhetligt ordnat kommer
också att i hög grad grad försvåra
granskningen.

Man kan inte följa den linje, som herr
Spetz var inne på, nämligen att avslå
hela förslaget. Konstitutionsutskottet har
stannat för att man med hänsyn till den
förståelse, som kommunförbunden visat
för förslaget, borde anta detsamma endast
med den jämkning som föreslås
från motionärerna.

Vi får också göra klart för oss, vad
som skulle hända om en kommun underlåter
att i utgifts- och inkomststaten
upptaga föreskriven avsättning till skatteregleringsfond.
Om kommunen då efter
påtryckning från länsstyrelsen senare
fattar beslut om avsättning och får
detta beslut fastställt av Kungl. Maj:t,
kan med hänsyn till uppbördssystemet
skattesatsen inte ändras. För att få täckning
för avsättningen måste då i stället
göras en omdisposition av medlen, eller
också får avsättningen täckas med »tillgängliga
medel» eller genom tillfällig
upplåning. Under alla förhållanden kan
kommunen för året räkna med ett avsevärt
budgetunderskott. Om kommunen
däremot vägrar att göra någon avsättning,
behöver något budgetunderskott
inte uppkomma, trots att länsstyrelsen i

sådant fall skulle innehålla så stor del
av kommunens skattemedel, som motsvarar
den obligatoriska minimiavsättningen
till skatteregleringsfonden. Kommunen
får då nämligen i stället för
skattemedel en bokföringsmässig fordran
på statsverket. I verkligheten händer
då ingenting annat än att kommunens
skattemedel insättes på en spärrad
bankräkning. Samtidigt får kommunen
lyfta erforderligt rörelsekapital från sin
egen bankräkning eller eventuellt uppa
ett tillfälligt lån. Den penningpolitis,
ra effekten uteblir då helt.

Vi har räknat med att statsmakterna
skall kunna lita på att kommunerna
skall lojalt rätta sig efter lagstiftarens intentioner.
En förnuftigt tillrättalagd
upplysningsverksamhet i första hand
från kommunförbundens sida måste här
bereda en vida bättre garanti än de ifrågasatta
kontrollbestämmelserna.

Vi som i kommunerna praktiskt sysslar
med dessa ting kan inte förstå den
synpunkt, som herr Lundgren här framfört.
Jag vet väl att förhållandena på
detta område tidigare inte varit till fyllest
och att det är erforderligt med en
sådan avsättning av medel som här föreslås.
Å andra sidan har vi emellertid
inte ansett att det finns behov av att företa
en så vittgående åtgärd som Kungl.
Maj :t tänkt sig i syfte att få till stånd en
viss kontroll över kommunerna. Om
Kungl. Maj:ts förslag på den förevarande
punkten skulle genomföras, skulle
det bli nödvändigt med nya avdelningar
vid länsstyrelserna, och man behöver
bara tänka på hur det skulle gestalta sig
med överståthållarämbetets granskning
av Stockholms stads utgifter. Jag behöver
blott erinra om de tusentals möjligheter
som därvidlag skulle erbjuda sig
för staden att kringgå bestämmelserna
utan att man från statsverkets sida skulle
kunna förhindra det. Man får i stället
lita på kommunalmännens lojalitet.

Jag finner att konstitutionsutskottet
här har kommit till en god lösning av
frågan genom att utesluta den del som
varit omstridd, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Efter herr Anderbergs
klarläggande anförande skulle det kanske
vara onödigt att jag tar till orda,
men herr Helmer Persson ställde en fråga
som jag vill besvara. Han sade ungefär
så här: »Är det en klok politik på
längre sikt att nu anta denna proposition
med den lilla ändring som konstitutionsutskottet
har gjort?»

På den frågan svarar jag för mitt vidkommande
ja. Det kan nämligen inträffa
avsevärda svårigheter i framtiden på
grund av att vi årligen i förskott får ut
källskatt och först två år efteråt får
kännedom om de verkliga inkomsterna
med därmed följande justering av förskottsbeloppet.
Jag skulle här kunna
nämna ett exempel från en kommun,
som jag mycket väl känner till. Skatteunderlaget
minskades där för innevarande
budget med inte mindre än 23
procent i förhållande till 1951 års budget.
Det var inte på grund av inkomstminskning
utan föranleddes av de höjda
ortsavdragen. Då man ställts inför
sådana problem, hälsar man med tillfredsställelse
de här föreslagna åtgärderna.

Jag har framför allt fäst mig vid att
talesmannen för Landskommunernas
förbund, herr Anderberg, som väl känner
till förhållandena ute i våra bygder,
har motionerat i saken, och utskottet
har helt säkert även fäst mycket stort
avseende vid vad som anförts från det
hållet. Det är klart att man här skulle
kunna dra fram ett otal exempel på fall,
som skulle tala för genomförande av förslaget.
Däremot vill vi ute i kommunerna
inte vara med om de av Kungl. Maj:t
föreslagna kontrollåtgärderna, som vi
anser vara onödiga.

Med vad jag nu sagt ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Jag vill
endast tillkännage att jag är mycket belåten
med detta förslag. Det är nödvändigt
inte bara för enskilda och familjer
utan också för kommunerna att ha en

Ang. kommunala skatteregleringsfonder.
reservfond. Vad jag ville säga här var
endast, att jag tror att det skulle vara lika
nödvändigt för staten med en skatteregleringsfond.
Jag hoppas att den kommer
så småningom!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Lundgren vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Vid härefter enligt berörda yrkanden
gjorda propositioner bifölls utskottets
hemställan.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 56 § 4 mom. samt 59 och 79 §§ lagen
den 26 november 1920 (nr 796) om val
till riksdagen ävensom till lag angående
ändrad lydelse av 23 och 25 §§ kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr
253) samt av det i 24 § samma lag angivna
formuläret, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 23, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under
tiden från och med den 10 januari 1951
till och med den 9 januari 1952 i statsrådet
förda protokoll.

Därjämte hade på därom särskilt gjord
framställning till utskottet överlämnats
utdrag av det över jordbruksärenden den
15 mars 1952 förda protokoll i vad det
avsåg utformningen av prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område för tiden
den 1 januari—den 31 augusti 1952.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Till utskottet hade vidare på därom
framställd begäran överlämnats handlingarna
till chefens för inrikesdepartementet
beslut den 31 mars 1952 i anledning
av en från enskild person gjord
framställning att få taga del av två inom
inrikesdepartementet år 1950 verkställda
utredningar angående arbetsförhållanden
m. m. inom statens utlänningskommission.

Utskottet hade i det nu förevarande
memorialet avfattat sin hemställan i två
särskilda, med A och B betecknade
punkter.

I punkten A hade utskottet anmält, att
vid den granskning av omförmälda protokoll
och protokollsutdrag, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift
av utskottet företagits, anledning
icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

I punkten B hade utskottet anmält,
att granskningen ej heller givit utskottet
anledning till anmälan enligt § 107
regeringsformen mot någon ledamot av
statsrådet.

Vid punktvis skedd föredragning av
ifrågavarande memorial lades detsamma
till handlingarna.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar
mot vissa statsråd.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga
reservationer, innefattande avslagna
yrkanden om anmälan enligt § 107
regeringsformen mot vissa ledamöter av
statsrådet.

Enligt en av dessa reservationer, betecknad
med I, hade herrar Lundgren,
Osvald och Olsson i Mora yrkat anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot dåvarande
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt med anledning av
ett av Kungi. Maj:t den 18 maj 1951 fattat
beslut om överförande å disponibilitetsstat
från och med den 1 juni 1951
av infanteriinspektören, översten Alf
Meyerhöffer.

Enligt en annan, med III betecknad
reservation hade herrar Herlitz, Gustav
Emil Andersson, Fritiof Karlsson, Lundgren,
von Friesen, Kolin, Olsson i Mora
och Nordkvist yrkat anmälan enligt § 107
regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Ericsson
med anledning av Kungi. Maj:ts den 16
inars 1951 meddelade beslut angående
reglering av importpriserna på stenkol
och stenkolsbriketter.

Enligt en reservation, betecknad med
IV, hade vidare herrar von Friesen och
Lundgren yrkat anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot förutvarande statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
Mossberg för uraktlåtenhet att
vidtaga åtgärder i anledning av en av
expeditionschefen i inrikesdepartementet
Erik Montell verkställd utredning rörande
framställda anmärkningar mot
e. o. byråchefen Nils Hagelin i dennes
egenskap av chef för statens utlänningskommission.

Enligt en med V betecknad reservation
hade slutligen herrar von Friesen,
Lundgren och Löfroth yrkat anmälan
enligt § 107 regeringsformen mot statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
Hedlund med anledning av förekommet
dröjsmål med fattande av beslut
rörande en av ansvarige utgivaren för
Eskilstuna-Kuriren J. A. Selander gjord
framställning om utlämnande av vissa
av expeditionschefen Montell verkställda
utredningar angående förhållandena
inom statens utlänningskommission.

I dessa ämnen anförde nu

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
föreligger vid konstitutionsutskottets
memorial några avslagna yrkanden om
anmälan enligt § 107 i regeringsformen,
och jag tillåter mig att till en början motivera
den reservation, som återfinnes
under punkt I.

Den framställda anmärkningen mot
dåvarande statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Vougt kan synas ur
materiell synpunkt obetydlig, men den
har ur formell synpunkt icke ringa vikt.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

•lag tillåter mig först referera vad som
förekommit i ärendet.

I skrivelse den 15 maj 1951 anhöll dåvarande
infanteriinspektören, överste
Alf Meyerhöffer, hos Kungl. Maj :t att bli
överförd å disponibilitetsstat från den
1 juli 1951. Detta tillstyrktes av chefen
för armén från och med den 1 juni, och
Kungl. Maj:t förordnade den 18 maj på
föredragning och hemställan av dåvarande
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
att Meyerhöffer från och
med den 1 juni 1951 skulle vara överförd
å disponibilitetsstat.

Jag vill, herr talman, först erinra om
att enligt § 35 regeringsformen kan vissa
förtroendeämbetsmän entledigas av
Kungl. Maj:t när Kungl. Maj:t finner rikets
nytta så fordra. Huruvida infanteriinspektören
är innehavare av en sådan
förtroendesyssla, som omnämnes i § 35
i regeringsformen, och sålunda kan entledigas
enligt det stadgandet är oklart.
Det framgår av propositionen nr 72 till
1942 års riksdag, som handlar om införande
av disponibilitetsstat. Nu saknar
emellertid detta spörsmål betydelse i det
föreliggande fallet, tv överste Meyerhöffer
entledigades inte enligt § 35 i regeringsformen.

Bestämmelserna om försättande i disponibilitet
infördes 1942. Som motiv
härför anförde föredragande departementschefen,
att det vore ett försvarsintresse
av vikt att krigsmaktens personal
på aktiv stat besutte sådan tjänsteduglighet,
att den på ett fullt tillfredsställande
sätt kunde fullgöra sina uppgifter i krig
såväl som i fred, samt att de då gällande
bestämmelserna icke beredde tillfyllestgörande
möjligheter att från tjänstgöring
avskilja för sina uppgifter olämpliga beställningshavare.
Numera har man bestämmelserna
om försättande i disponibilitet
i det allmänna avlöningsreglementet.
Dessa bestämmelser äga sin tillämpning
på bland andra vissa högre militära
och civilmilitära befattningshavare,
däribland infanteriinspektören.

Försättande i disponibilitet kan ske
antingen tvångsvis eller också på ansökan
av vederbörande beställningshavare.
För överförande tvångsvis gäller, alt be -

ställningshavare är pliktig att avgå från
beställningen, »där så finnes påkallat
med hänsyn till statens intressen». Beslut
härom meddelas av Kungl. Maj:t
efter förslag av vederbörande försvarsgrenschef,
och dessförinnan skall yttranden
ha inhämtats från övriga beställningshavaren
överordnade myndigheter
eller chefer.

Beträffande frivillig övergång på disponibilitetsstat
gäller, att befattningshavare
må på egen ansökan av Kungl.
Maj:t försättas i disponibilitet, där avgången
från aktiv stat icke finnes vara
mot statens intresse stridande.

Med hänsyn till den allmänna bestämmelsen
i § 35 regeringsformen, att en
ämbetsman icke kan utan laga dom och
rannsakning avsättas, bör dessa bestämmelser
om försättande i disponibilitet
tolkas restriktivt. Riksdagen har också
framhållit detta, och riksdagen skrev när
det gällde införandet av disponibilitetsstat
för försvarsväsendet följande, som
kan vara av ett visst intresse vid bedömandet
av detta problem. Riksdagen
framhöll, att dylika åtgärder icke bör
»erhålla större räckvidd än som är
strängt nödvändigt. Grundsatsen om ämbetsmännens
oavsättlighet måste nämligen
anses vara av väsentlig betydelse
för upprätthållandet av deras självständighet
och oberoende».

Försättandet i disponibilitet skall alltså
ske endast när det är påkallat av statens
intresse och när det visar sig att
vederbörande befattningshavare icke
kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina åligganden. Det bör ju också föregås
av en utredning om de skäl, som
ligger till grund för överförandet. Nu
har ju Meyerhöffer överförts en månad
tidigare än han hade begärt och det innebär
ju, att han icke är frivilligt överförd
till disponibilitetsstat utan är
tvångsvis försatt i disponibilitet. Det förefaller
som om en sådan utredning, som
riksdagen hade förutsatt, när riksdagen
godtog denna disponibilitetsstat, icke
har förelegat.

Jag erkänner, herr talman, mycket gärna,
att dåvarande statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet, statsrådet

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Vougt, endast bär det rent formella ansvaret
i detta ärende. Han har endast
följt vad de underordnade myndigheterna
har tillstyrkt. Det är emellertid vederbörande
departementschef, som bär
det konstitutionella ansvaret, och därför
måste ju en anmärkning riktas mot
departementschefen.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Häri instämde herr Osvald.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Herr Lundgren har i sin reservation
och även i sitt anförande här
sökt göra gällande, att detta försättande
i disponibilitet av infanteriinspektören
en månad tidigare än denne själv hade
begärt att bli försatt i den ställningen
var något som Kungl. Maj:t icke haft
rätt att göra, och herr Lundgren har
hänvisat till § 35 regeringsformen. I
denna paragraf uppräknas ju vilka befattningshavare
på det militära området,
som på det sättet kan försättas i disponibilitet.

Under behandlingen av detta ärende i
utskottet kom utskottsmajoriteten till den
mycket bestämda uppfattningen, att
Kungl. Maj :t hade rätt att vidta den åtgärd,
som i förevarande fall har vidtagits.
Det gäller här att bedöma, huruvida
denna åtgärd kan vara till rikets nytta
eller icke. Det är en omdömesfråga, som
utskottet inte har ansett sig kunna ta
ställning till. När vederbörande armechef
har föreslagit den åtgärd, som sedan
vidtogs av statsrådet, så har utskottets
majoritet ansett att någon anmärkning
häremot icke kunde framställas.

Jag skall, herr talman, inte säga mera
om denna sak — jag tycker att vad jag
redan i all korthet har sagt är tillräckligt.
Vi har ju mycket bestämt hävdat,
att Kungl. Maj:t hade rätt att vidtaga
åtgärden. Sedan gäller det att bedöma,
huruvida omdömet, om det varit till rikets
nytta eller icke, varit bärande, men
därom anser vi oss i utskottet i förevarande
läge inte ha anledning att göra
något uttalande.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag har
begärt ordet med anledning av reservationen
nr III vid konstitutionsutskottets
memorial. Det gäller här en fråga om
riksdagens grundlagsenliga befogenheter.
Vid en del föregående tillfällen har
det hänt, att jag haft anledning att föra
sådana frågor på tal i kammaren, och
jag måste be att få delge kammaren några
små personliga erfarenheter som jag
har från sådana tillfällen.

Det har verkligen hänt mig vid åtskilliga
tillfällen — jag hoppas att ingen
uppfattar detta som skryt från min sida
— att vänliga kamrater ur majoritetspartiet
har kommit och, andligen talat
åtminstone, klappat mig på axeln och
sagt: »Det är utmärkt att Du hävdar
riksdagens befogenheter. Fortsätt med
att göra det!» Naturligtvis har jag ju
ibland bakom dessa uttalanden kunnat
ana den ironiska glimten i ögat inför
en herre, som har en sådan besynnerlig
hobby, men jag tror inte att jag misstar
mig, om jag ibland har fattat sådana
uttalanden som ett uttryck för en
verklig och äkta mening. Och jag skall
inte fördölja, att de ur den synpunkten
gjort intryck på mig och att jag har
känt glädje över att jag kanske har mera
stöd för mina synpunkter än man skulle
tro.

Men jag har ju lärt mig litet bättre så
småningom! Jag har ju lärt mig, att
trots att det sägs så vänliga ord, så
får man aldrig någon verklig anslutning
från riksdagens sida för hävdandet av
dess rätt i kontroversiella ting. Det ser
vi ju i detta fall. Och vad värre är: man
vet ju hela tiden, att man kämpar för
någonting fullkomligt formellt och likgiltigt.
Ty även om man får saken driven
därhän att den går till riksdagen,
så var får man se den majoritet i denna
kammare eller i medkammaren, som är
intresserad av att verkligen begagna sina
befogenheter, hävda en annan mening
än regeringens?

Så ligger saken reellt till, och därför
kan jag så väl förstå handelsministern
om han i detta ärende och i liknande
ärenden ägnar en mycket förströdd uppmärksamhet
åt sådana saker som kon -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

stitutionella ting, åt frågan om vad han
bär rätt och inte rätt till att göra. Han
har ju rätt att säga, att det spelar så
förfärligt liten roll. Man kan ju också
tycka, att det är litet dumt av mig att
hålla på med sådana här saker. Men under
de år, som jag har kvar i denna
kammare, kan jag ändå inte låta bli att
fortsätta att åtminstone peka på vart
det nu bär hän.

Vad det nu gäller är de gamla välkända
clearinganordningarna från kriget, som
då genomfördes med stöd av riksdagsfullmakter
åren 1941 och 1942 och som
vi trodde att vi sedan skulle komma
ifrån. Statsrådet Gjöres sade 1945 här i
kammaren, att han hoppades att de snart
skulle avvecklas, ty det hela var en ytterst
betänklig företeelse — det medgav
han. Men nu dyker det upp här igen och
i den märkliga formen, att statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
finner, att Kungl. Maj:t kan av egen
maktfullkomlighet sätta i gång med en
clearinganordning.

Det är väl ingen av kammarens ledamöter,
som har förbisett vad detta innebär?
Det innebär ju en beskattning på
det svenska folket, en beskattning på vissa
importörer. Av de sålunda influtna
skattemedlen betalas bidrag ut till andra
importörer. Det är en klar beskattningsfråga
och det är fråga om klara
statsutgifter.

Hur är det då möjligt, att regeringen
har kunnat finna sig ha befogenhet till
detta? Ja, jag vill ju inte tänka mig att
det har resonerats på det viset, att regeringsformens
paragraf 89 om Konungens
lagstiftningsmakt numera skulle så
tolkas, att den innebure även en rätt
att beskatta det svenska folket; det innebure
ett överkorsande av det gamla
välkända stadgandet i § 57 regeringsformen
om riksdagens riitt att sig själv
beskatta.

Jag kan inte förstå annat, än att
Kungl. Maj:t måtte bygga på det förhållandet
att det år 1942 verkligen från
riksdagens sida gavs Kungl. Maj:t en
fullmakt att företa clearinganordningar.
Det måste vara detta som statsrådet har
byggt på.

Men låt oss titta litet på denna fullmakt,
som vi alltså gav 1942. Vad gick
den ut på? Jo, den gick ut på att Kungl.
Maj:t skujle få vidtaga clearingåtgärder
»så länge nu rådande utomordentliga
förhållanden bestå». Ja, denna fullmakt
kan man begagna under förutsättning
att detta uttryck tänjes så att det
är tillämpligt även på dagens läge. Jag
behöver inte peka på att det är självklart
att den svenska riksdagen inte har
drömt om detta, då den i brinnande
krigstid sade, att »under nu rådande
förhållanden» får Konungen denna fullmakt.
Riksdagen har inte drömt om att
man sju år efter krigets slut skulle säga
att förhållandet är precis likadant som
när det rådde krig och att vi därför
lugnt fortsätter.

Låt mig belysa denna saks betydelse
genom en liten historisk parallell. Kammaren
kanske finner det besvärligt i våra
praktiska angelägenheter, men någon
liten susning av historiens vingslag kan
vi ha nytta av här någon gång. Det hände
på 1600-talet, mina herrar, under
kristid och krigstid, att riksdagen gång
efter annan beviljade skatter i litet
dunkla former med litet obestämda uttalanden,
liksom vi gjorde 1942. De bönder,
som var med om att besluta, tänkte
sig säkert inte något annat än att »det
här gör vi för ett år och kanske för ett
par år till». Men se, det fanns listiga
herrar, som tolkade de sålunda beviljade
skatterna såsom beviljade för obegränsad
framtid. Och detta är inte en
liten fjärran episod i vår författningshistoria,
utan det är historien om hur en
stor del av de sedermera så berömda
grundskatterna, som vållade så mycket
strid under senare delen av 1800-talet
och då betraktades som en så orättfärdig
tunga, kom till stånd på grund av en
vantolkning av vaga riksdagsbeslut.

Jag får nu säga, att i detta fall föreligger
det ett ännu klarare övergrepp,
tv här har man ändå klara verba att
hålla sig till så tillvida att det står talat
om de rådande »utomordentliga förhållandena».
Det är ju uppenbart, att dem
kan vi inte längre bygga på.

Herr talman! .lag får be om ursäkt för

Nr 17.

Onsdagen den 14 ma] 1952 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

att jag på detta sätt blandat in historien
i sammanhanget, men jag har gjort det
därför att jag tror att endast om man
någon gång kastar blicken bakåt och ser
på skeendets förlopp, får man fullt klart
för sig, att det händer något även i vår
egen tid: att vårt skenbart demokratiska
statsskick undan för undan förvittrar,
utan att vi märker det eller tänker
på det.

Detta var kanske en ganska stor bakgrund
för denna fråga, men det Kungl.
Maj :ts beslut, som vi här har klandrat,
inordnar sig naturligt i den stora frågan
om ett uppmärksamt bevarande av riksdagens
funktioner i statslivet.

Herr ELMGREN: Herr talman! Jag vet
inte om herr Herlitz har hört historien
om negern som var svensk värnpliktig.
Översten ansåg att han var litet illa behandlad
av sina kamrater och ville ge
honom eu klapp på axeln på något sätt
till uppmuntran. Då bad han generalen,
att han skulle komma ihåg det vid inspektionen
och säga några ord till negern.
Det gjorde också generalen. »Ni
är neger?» sade han. »Ja, general,» svarade
negern. »Ja, det är bra,» sade generalen,
»fortsätt med det!»

Nu var det väl ganska naturligt för
honom att fortsätta med det, och de ledamöter
av majoritetspartiet, som enligt
vad herr Herlitz säger har klappat honom
på axeln och sagt att han skulle
fortsätta med att bevaka riksdagens intressen,
tycker väl att det är lika naturligt,
att herr Herlitz gör det. Men jag vill
säga herr Herlitz, att det ligger ingen
ironi bakom detta utan tvärtom en mycket
stor uppskattning av herr Herlitz’
uppträdande i detta fall, även om jag nu
måste säga, att herr Herlitz, som han
själv erkände, nog överdimensionerar
den här saken, när han talar om att vår
författning håller på att vittra sönder.

Jag tycker nog att herr Herlitz har
varit mycket konsekvent i denna fråga,
men jag tror man kan säga, att riksdagen
har avvisat hans ståndpunkt vid
flera tillfällen. Kanske kammarens ledamöter
erinrar sig, att år 1941, då frågan

om clearingförfaranden för första gängen
debatterades här i ett större sammanhang,
hade herr Herlitz väckt en motion,
som gick ut på att man skulle ge ett bemyndigande
till Kungl. Maj.t författningens
form, och det gjorde herr Herlitz
naturligtvis för att få det så tidsbegränsat
som möjligt. Emellertid sade
statsutskottet då, att det inte kunde vara
rimligt att förfara på det sättet, och att
man måste ge Kungl. Maj:t en mera allmänt
formulerad fullmakt, först och
främst därför att man inte i detalj kan
bestämma, vad som i varje särskilt fall
skall ske, och vidare därför att man inte
kan betaga Konungen möjlighet att i ett
visst läge handla med den snabbhet, som
kan vara erforderlig.

Men vad sade riksdagen vidare 1941?
Jo, riksdagen gjorde en tidsbegränsning
av fullmakten beträffande clearingförfarandet.
Riksdagen sade nämligen, att
riksdagen förväntade att detta före utgången
av maj månad 1942 återigen
skulle bringas inför riksdagen. När propositionen
sedan kom 1942, intog riksdagen
den ståndpunkten, att den gav
Kungl. Maj :t en mycket vid och allmänt
formulerad och — som herr Herlitz
själv har erkänt vid ett par tillfällen —
icke tidsbegränsad fullmakt. Det gick
nämligen så till, att riksdagen till och
med strök det uttryck som Kungl. Maj:t
hade använt. Konungen hade sagt att
under »nu rådande utomordentliga förhållanden»
begäres denna fullmakt, men
riksdagen hänvisade till statsverkspropositionen,
strök de där orden och sade
att Konungen fick fullmakt att i fortsättningen
vidtaga dylika åtgärder.

Och granskar man denna proposition
så måste jag säga, herr talman, att jag
icke kan finna att herr Herlitz har rätt,
när han nu liksom i sin interpellation
1945 tolkar denna fullmakt så snävt, att
den skulle vara begränsad till krigstid
— av krig framkallade utomordentliga
förhållanden. Det är klart, att det var
världskriget som var bakgrund till fullmakten
och den knapphet på varor som
då uppkom. Men jag ber kammarens
ärade ledamöter observera, att det i
propositionen inte talas särskilt mvcket

Onsdagen den 14 maj 1952 fin.

Nr 17.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

om krig. Bränslekommissionen diskuterade
t. ex. fraktsatserna, kostnaderna för
tonnage in. in. oeli de olika importpriserna,
som varierade väsentligt. Sedan
sade bränslekommissionen: »Icke minst
ur konsumenternas synpunkt ha dessa
utjänmingsförfaranden, som bl. a. avse
att förebygga häftiga fluktuationer i utförsäljningspriserna
på respektive varor,
betydelsefulla uppgifter att fylla.»

Ungefär samma situation uppstod nu
1951, då priset på polska kol steg så
kraftigt. Jag vill minnas att i slutet på
året kostade polska kol 111:50 kronor
per ton och de tyska 79 kronor. De
engelska kolen var vid den tiden ännu
billigare, fastän de senare gått upp. Det
föranledde många konsumenter, gasverk
och andra, att hemställa om snabba åtgärder
för att få denna prisvariation utjämnad.
Konungen gjorde detta på det
sättet, att den del av den kungörelse,
som avskaffades 1949, åter sattes i kraft.
•lag tycker att herr Herlitz kunde ha haft
rätt, om Kungl. Maj :t vid det tillfället
hade utvidgat kungörelsen, men detta
skedde inte, utan man endast återupplivade
de bestämmelser som en gång
hade avskaffats. Man kan ju säga, att
Kungl. Maj:t hade missbedömt situationen,
då regeringen ansett att dessa bestämmelser
aldrig mera skulle behövas,
tv då det visade sig att de behövdes igen,
återinfördes de. Jag tycker att det i stället
borde vara en tröst för herr Herlitz
att se att regeringen fortfarande har
samma inställning som dåvarande statsrådet
Gjöres hade 1945: att detta clearingforfarar.
de
Det borde väl vara tillfredsställande ur
herr Herlitz’ synpunkter, att detta förfarande
temporärt avskaffades 1949.

Jag vill således, herr talman, hävda att
frågan har betydligt mindre proportioner
än herr Herlitz velat ge den och att
den fullmakt som utfärdades 1942 fortfarande
gäller. Om herr Herlitz’ resonemang
vore riktigt, borde det väl gälla
även allmänna förfogandelagen. Det står
ju också där, att den skall gälla under
av krig framkallade utomordentliga förhållanden,
men vi har både 1948 och
1919, sedan kriget upphört, diskuterat

den lagen och ansett att den fortfarande
gällde. Om jag inte minns fel behandlade
riksdagen 1951 frågan om en utsträckning
av 5 § i lagen just med hänsyn
till tonnageförhållandena och deras
roll i bränslefrågan. Samma anmärkning
som herr Herlitz gjort i detta fall skulle
naturligtvis kunna riktas mot allmänna
förfogandelagen, om hans ståndpunkt
vore riktig.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! Jag är verkligen mycket tacksam
mot herr Elmgren för den där bilden
av generalen, som klappade negern
på axeln; den ger ett adekvat uttryck
åt mitt läge. Jag är upptagen i denna
kammare på samma sätt som negern i
den svenska armén och bemött med all
den humanitet och välvilja, som både
svenska armén och denna kammare kan
utveckla, men man betraktar mig som
en särling, liksom negern i sitt sällskap.
Naturligtvis respekterar man oss, men
därmed är det också punkt och slut.
All right! Så är det med det.

Vad sedan sakfrågan beträffar måste
jag hävda en motsatt uppfattning mot
herr Elmgren, då han säger att denna
fullmakt, då den gavs, icke var begränsad.
Det står nämligen uttryckligen:
»Utskottet lämnar utan erinran att
Kungl. Maj:t även i fortsättningen vidtager
åtgärder —--i enlighet med

vad i statsrådsprotokollet anförts», och
det är just i statsrådsprotokollet som de
där orden står anförda: så länge nu rådande
utomordentliga förhållanden bestå.
Men jag förstår herr Elmgren så, att
han anser att denna begänsning över
huvud taget inte gäller utan att Konungen
har obegränsad fullmakt för en obestämd
framtid att niir han har lust vidtaga
clearinganordningar — ja, så måste
det vara, om herr Elmgren bestrider att
den klausulen ingick i fullmakten. Jag
ber att få ta fasta på detta förhållande,
att man sålunda anser det fullkomligt
naturligt, att den fullmakt som gavs då,
skall gälla i dag.

Herr Elmgren var också inne på ett
resonemang som jag absolut inte kan

Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

godtaga. Han sade att det här endast
gällde ett återupplivande av clearinganordningar
som hade funnits förut. Det
är emellertid fullkomligt självklart, att
det i detta sammanhang inte spelar någon
roll, om en sådan sak har funnits
förut. Ett återupplivande av något som
varit borta är ju samma sak som att
skapa något nytt.

Herr ELMGREN (kort genmäle): Herr
talman! Får jag bara säga, att på ett
sätt betraktar vi nog herr Herlitz som
en särling, men det gör vi i det avseendet
att han har utomordentliga kunskaper
på sitt område. Herr Herlitz har
inte alls den ställning hos oss som han
här skämtsamt velat göra gällande, utan
han vet mycket väl, hur högt skattad
han är i utskottet.

Då herr Herlitz säger att jag skulle ha
menat, att Kungl. Maj:t skulle ha denna
fullmakt för all framtid, så vill jag påpeka,
att jag endast menat, att då så utomordentliga
förhållanden inträffat som
t. ex. denna historia med de polska kolen,
då kan jag anse att den fortfarande
gäller.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Under
punkterna IV och V har herr von Friesen
och jag framställt vissa yrkanden om
anmärkning i ärenden som berör utlänningskommissionen.

Dåvarande chefen för inrikesdepartementet
tillkallade med Kungl. Maj :ts
bemyndigande i april 1950 expeditionschefen
i inrikesdepartementet M<?ntell
att som sakkunnig verkställa utredning
av frågan om arbetsförhållandenas ordnande
ur säkerhetssynpunkt inom statens
utlänningskommission och avgiva
de förslag vartill utredningen kunde
föranleda. Denna utredning avlämnades
den 6 oktober 1950 och är hemligstämplad.
Medan denna utredning pågick
framställde en tjänsteman i utlänningskommissionen
vissa anmärkningar mot
chefen för denna, byråchefen Hagelin.
Expeditionschefen Montell fick i uppdrag
att utreda även dessa anmärkning -

ar och de förhållanden som låg bakom
dem. Denna utredning slutfördes i juni
1950.

Konstitutionsutskottet har varit i tillfälle
att ta del av de verkställda utredningarna.
Det finns ingenting att erinra
mot att utredningen om arbetsförhållandena
är hemligstämplad. Det är fullt
naturligt att så skall vara fallet. Vad den
andra utredningen beträffar, den om anmärkningarna
mot utlänningskommissionens
chef, är det uppenbart att det
största antalet av de framställda anmärkningarna
rör bagateller — de gäller
saker som är skäligen betydelselösa.
Men ett par punkter rör dock mera väsentliga
ting. Det finns, herr talman,
ingen anledning att gå in på detta, och
det är inte heller lämpligt att göra det,
men där har vi reservanter kommit till
den uppfattningen att de framställda anmärkningarna
i alla fall är allvarliga,
att det hade varit rimligt att ärendet
överlämnats till justitiekanslern för utredning,
så att dessa ärenden eventuellt
fått prövas av domstol.

Den andra reservationen, under punkt
V, rör utlämnandet av vissa handlingar.
En tidningsman begärde den 19 februari
1952 att få ta del av den av expeditionschefen
i inrikesdepartementet Montell
verkställda utredningen angående vissa
missförhållanden vid statens utlänningskommission,
såväl den del av utredningen
som gäller organisatoriska missförhållanden
som den del som rör anmärkningen
mot chefen för kommissionen.
Först den 31 mars 1952 fattade chefen
för inrikesdepartementet beslut i detta
ärende, och beslutet innebar att Montells
promemoria rörande vissa anmärkningar
mot ordföranden i statens utlänningskommission
skulle utlämnas, men att
promemorian rörande ordnandet ur säkerhetssynpunkt
av arbetsförhållandena
inom kommissionen skulle hemligstämplas.
Som jag nyss sade finns ingenting
att anmärka mot detta hemligstämplande.

Tryckfrihetsförordningen föreskriver
om allmänna handlingars offentlighet
att allmän handling, som inte skall hållas
hemlig, skall utlämnas på begäran

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

så snart ske kan till den som begär det
för läsning eller avskrift på stället. Detta
uttryck »så snart ske kan» tillkom
under riksdagsbehandlingen. Kungl.
Maj :t hade föreslagit att lagen där skulle
innehålla »utan åsidosättande av andra
viktiga tjänsteåligganden». Bestämmelsen
tillkom för att poängtera att utlämnandet
skulle ske så snart som det
var möjligt.

Nu menar reservanterna att det inte
kan vara rimligt att statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet behöver
41 dagar för att avgöra om en handling
skall utlämnas eller inte. Det är ju tydligt
även för icke tidningsmän att det
föreligger ett bestämt intresse för pressen
och allmänheten att omedelbart få
beslut om en handling är hemlig eller
inte och om den skall utlämnas, och i
så fall få del av handlingen.

Jag har velat framhålla detta därför
att det är av betydelse ur allmän synpunkt
att dessa beslut, som ju inte kan
överklagas, möjliggör en ur pressens
synpunkt rimlig nyhetsförmedling.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Då jag
begärde ordet avsåg jag att uttala mig
beträffande punkten III, en reservationsanmärkning
som det resonerades om innan
herr Lundgren fick ordet.

Jag vill först gratulera herr Herlitz till
hans reservation, där han har fått inte
mindre än 7 instämmanden av andra reservanter.
Det är ju en stor seger bara
det!

För ett tiotal år sedan hade jag emellertid
anledning att i andra kammaren
tillbakavisa en synpunkt som nu upprepas
av herr Herlitz, nämligen att man
betraktade det clearingförfarande, som
Kungl. Maj :t har fått fullmakt att utöva
genom bränslekommissionen, såsom en
skattefråga. Det är just denna synpunkt
som gör att professor Herlitz med så
stort patos har tagit upp den här frågan
och talat om grundskatter, demokrati
och allt möjligt. Det är ju ingen skattefråga!
Då skulle den aldrig ha behandlats
av statsutskottet, utan den skulle på
sin tid ha gått till bevillningsutskottet.

!{ Forsla kammarens protokoll 1952. Nr 17.

Den författning det här gäller har i
grund och botten aldrig upphävts. Den
har endast ändrats. Den omfattade från
början stenkol, kol- och koksbriketter,
men vid olika tidpunkter har man tagit
undan viss vara från regleringen och bibehållit
den beträffande annan vara.
Fullmakten gäller ju som sagt inte för
någon begränsad tid. Man talar givetvis
om »utomordentliga förhållanden», men
man kan väl inte säga annat än att på
detta område levde vi 1951 under utomordentliga
förhållanden.

Jag begärde närmast ordet för att säga
att situationen 1951 då man utvidgade
bestämmelserna om clearingen beträffande
dessa bränslen var den, att prisskillnaden
mellan engelska och polska
kol i Sverige var 40 kronor per ton, och
det fanns kolhandlare som sålde de billigare
engelska kolen såsom polska och
sålunda gjorde sig en oförtjänt vinst av
40 kronor per ton. I den situationen begärde
bränslekommissionen och beslöt
regeringen 1951 att tillämpa en clearing
för att utjämna priset på kol, och då
kunde man sänka priset för polska kol
exempelvis i Norrland från 140 till 125
och 128 kronor per ton. Detta är nakna
fakta bakom regeringens beslut om att
på nytt uppta clearingförfarandet beträffande
denna del av bränslet.

Meningen är ju att denna clearingkassa
skall komma kolimportörerna till godo.
Det finns mig veterligt inget beslut
om att pengarna skall gå in i statskassan
för att på något sätt användas till att klara
statsregleringen. Riksdagen har gett
regeringen en fullmakt, och beviset för
att så är fallet är att när de inte behövts
har Kungl. Maj:t slopat en del clearingbestämmelser
om bränsle och när det
behövts har Kungl. Maj:t ingripit, allt i
syfte att sänka och utjämna bränslepriserna
för svenska folket.

Herr HERLITZ (kort genmäle): Herr
talman! .lag är säker på att herr talmannen
skulle misstycka om vi för länge
droge ut debatten om reservationsanmärkningarna.
Jag skall alltså inte ta
upp någon diskussion för att ådagalägga

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

att detta klarligen är en beskattningsåtgärd.
Det enda jag vill säga är, att när
herr Hällgren nu påstår att det fortfarande
råder »utomordentliga förhållanden»
och att det just inte är någon skillnad
mot krigsåren, så påminner det mig om
det sätt varpå vid otaliga tillfällen ett
statsskick har fallit sönder därigenom att
man har ansett sig berättigad att under
förhållanden, som man har kallat för utomordentliga,
sätta eljest gällande rättsregler
ur kraft.

Det är därför som man efter min mening
har anledning till synnerlig vaksamhet
då det under ursäktande tal om
alldeles särskilt utomordentliga förhållanden
hävdas att man kan göra litet vad
man tycker. Vi skall sätta oss in i, herr
Hällgren, att de förhållanden, som vi nu
lever i, är utomordentliga från vår ungdoms
utgångspunkter, men vi skall också
ha klart för oss att det inte alls är utomordentliga
förhållanden ur synpunkten
av vad världen får inrikta sig på nu och
under årtionden framåt. Vad vi nu lever
under är sådana »normala» förhållanden,
som vi får räkna med att världen
kommer att leva under i våra livsdagar.
Vi har inte rätt att kalla sådana förhållanden
för utomordentliga och säga att
med hänsyn därtill kan man göra hur
som helst.

Herr HÄLLGREN (kort genmäle):
Herr talman! När professor Herlitz påstår
att det här gäller en beskattning vill
jag säga, att då har professor Herlitz
varit med om och kommer att vid detta
plenum också vara med om liknande beskattningsfrågor
och det, tror jag, utan
att på något sätt åberopa några paragrafer
i grundlagen. Vi har regleringar på
andra områden än bränslets — det finns
prisregleringar på många andra områden,
där man tar upp regleringsavgifter.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Herr
Lundgren var inne på den reservationsanmärkning,
som rör utlänningskommissionen.
Han behandlade den endast
i största korthet, men den har ju varit
föremål för mycket uppmärksamhet i

pressen, och jag tror för min del, att
det ur flera synpunkter är nyttigt, att
man i dagens debatt behandlar den något
utförligare än vad herr Lundgren
ansåg lämpligt.

Det må tillåtas mig till en början att
läsa upp direkt vad reservanterna —
herrar von Friesen och Lundgren — anmärker
på. Kammarens ledamöter erinrar
sig från herr Lundgrens anförande,
att det gäller en utredning angående
byråchefen Hagelins, utlänningskommissionens
chef, förhållanden i vissa
hänseenden. Reservanterna säga: »En
granskning av expeditionschefen Montells
utredning i anledning av anmärkningarna
mot byråchefen Hagelin ger
vid handen, att en del av anmärkningarna
uppenbart äro av mindre betydelse,
andra åter — särskilt den som berör
en bilförsäljning vid Smedsbo utlänningsläger
— av den art att inrikesministern
bort vidtaga åtgärder i anledning
av desamma. Därest icke inrikesministern
ansett sig böra omedelbart taga
Hagelins chefskap för utlänningskommissionen
under omprövning synas
vissa av ärendena ha bort överlämnas
till JK för eventuell åtgärd. — Med anledning
av uraktlåtenheten att vidtaga
åtgärder ha vi yrkat anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot förutvarande
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
Mossberg.»

I herr Lundgrens anförande talades
ingenting om den eventualiteten, att man
borde ha tagit Hagelins chefskap för utlänningskommissionen
under omprövning,
utan herr Lundgren nöjde sig med
att säga, att man borde ha sänt handlingarna
till justitiekanslern för att därigenom
eventuellt få en domstolsprövning.

Den Montellska utredningen behandlar
ett visst antal anmärkningar, som av
förste byråchefen i utlänningskommissionen
Hansen riktats mot Hagelin. Det
är emellertid endast i fyra av dessa
punkter som utredningsmannen mer eller
mindre har prononcerat tagit ställning
emot Hagelin, och debatten kan väl
då rimligen röra blott dessa fyra punkter.
Jag skall behandla dem var för sig.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Den första punkten som jag tar upp
rör ett gåvopaket. Herr Hagelin var av
ett rederi inbjuden på en julkryssning.
Den kunde han inte vara med om, men
sedan fördes ett samtal mellan Hagelin
och en tjänsteman i utlänningskommissionen,
under vilket Hagelin sade någonting
om att det kunde vara roligt att
få ett julpaket i stället. Frågan gällde då,
om detta samtal innebar en uppmaning
till tjänstemannen att söka ordna att
Hagelin skulle få ett sådant julpaket.
Utredningsmannen säger, att Hagelins
förklaring att han inte alls hade för avsikt
att söka utverka något gåvopaket
torde böra godtagas men att det förefaller
som om han vid samtalet icke uttryckt
sig med önskvärd tydlighet. Något
utverkande av ett gåvopaket eller
dylikt blev icke av. Jag torde med denna
redogörelse kunna lämna denna anmärkning.

Den andra anmärkning, som jag vill
ta upp, rör omständigheterna då till
statspolisen skulle överlämnas en promemoria
angående vissa förhållanden.
Denna promemoria ville Hagelin inte
underteckna, utan i stället blev det förste
byråsekreteraren Hansen som undertecknade
den. Montells utredning härom
slutar med följande konstaterande: »Hagelins
uppträdande i denna situation synes
icke lämpligt. Också uttalar Hagelin,
att han icke kan giva någon förnuftig
förklaring härtill och att han torde
ha handlat enligt en hos honom uppkommen
idé, att upplysningarna skulle
överlämnas på sätt som skedde.» Det har
ansetts, att det förhållandet att Hagelin
inte ville underteckna berodde på en
önskan att inte underteckna någonting,
som för en viss främmande makt kunde
vara obehagligt.

Emellertid har Hagelin svarat på denna
anmärkning långt senare. Hans svar
har följande innehåll. Han kritiserar i
vissa hänseenden den metod som hade
använts vid undersökningen och skriver
så här: »Men även i övrigt t. ex. beträffande
anmärkningen på s. 00—08 i VPM
— överlämnande av vissa upplysningar
till statspolisens tredje rotel -- visar
herr Montells slutledning undersöknings -

metodens bristfällighet. Vid samtalen
med herr Montell kunde jag ej erinra
mig orsaken till att jag icke personligen
undertecknade ifrågavarande meddelande.
Det låg en tid av 1 år och 4 månader
mellan tidpunkterna för meddelandet
och undersökningen. Min oförmåga
att erinra mig sammanhanget ger utredningsmannen
anledning till ett klandrande
uttalande. Emellertid fick jag av
en tillfällighet hösten 1950 klarhet över
händelseförloppet. Orsaken till att meddelandet
icke personligen underskrevs
av mig var att jag, då jag per telefon
informerade intendent Hasselrot rörande
detta ärende, ombads att låta herr
Hansen teckna ned innehållet i meddelandet
samt överlämna det till statspolisens
tredje rotel. Det måste då ha förefallit
mig naturligast att också undertecknandet
skedde av herr Hansen, så
mycket mer som meddelanden av detta
slag normalt överbringas till statspolisen
av honom.»

Jag tror att denna förklaring från
herr Hagelin är fullt tillräcklig.

Med den tredje anmärkningen är vi
över på saker som vi kanske bör ta litet
allvarligare. Anmärkningen rör det
förhållandet, att Hagelin sommaren 1949
i en av statspolisens bilar gjorde en
tjänsteresa på västkusten. Vid denna
tjänsteresa medföljde fru Hagelin i bilen,
trots att det var förbjudet att medföra
främmande personer i statspolisens
bilar. Resan omfattade sträckan
Uddevalla—Strömstad—Svinesund—Göteborg.
Det var en poliskommissarie Arnér
som stod för bilen. Härom skriver
utredningsmannen: »Hagelin synes i

detta sammanhang icke ha iakttagit all
erforderlig omsorg. I första hand torde
Hagelin, niir det blev bestämt att hans
fru skulle medfölja till Uddevalla, ha
bort göra sig närmare underrättad om
hur inspektionsresan skulle företagas
och vidtaga sådana anordningar att den
ovan beskrivna situationen» — d. v. s.
att fru Hagelin följde med — »icke behövt
uppkomma. Niir nu iindock så blev
fallet, borde Hagelin, niir han erfor Arnérs
tveksamhet med hänsyn till gällande
föreskrifter i ämnet, ha bcstiiml

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

avböjt tanken på att fru Hagelin skulle
medfölja i bilen. — Fru Hagelins medföljande
har emellertid icke orsakat någon
kostnad för det allmänna och torde
icke heller ha föranlett någon skada eller
olägenhet.»

Jag överlåter åt kammarens ledamöter
att själva göra sina reflexioner angående
betydelsen av denna anmärkning.

Den viktigaste och sista anmärkningen
är den som rör den bilförsäljning,
som är direkt omnämnd i reservanternas
yttrande. Jag skall be att få redogöra
litet för omständigheterna.

År 1939 eller 1940 reste en norska
genom Sverige, och hon hade med sig
en bil. Hon fortsatte sedermera till Orienten,
där hon vistades under kriget.
Bilen däremot kom till Smedsbo utlänningsförläggning,
och där ställdes den
upp. Den användes inte under alla dessa
år. Om dess värde skaffade man sig
kännedom så till vida, att man den 9
november 1940 värderade bilen. Den ansågs
då vara värd 300 å 400 kronor. Det
var en gammal Fordbil. På våren 1947,
alltså sju eller åtta år senare, skulle
Smedsbo utlänningsförläggning läggas
ned, och då var Hagelin där tillsammans
med några andra tjänstemän. Han
fick se bilen, som fortfarande stod upppallad.
Han uttryckte då en önskan att
— inte för sig själv men för en mycket
stor ideell organisation som han har anknytning
till — få köpa bilen och talade
därom med tjänstemännen. Sedermera
fick man reda på att norskan hade
ett ombud, en advokat i Stockholm. Man
satte sig i förbindelse med denne — det
var inte Hagelin själv, utan en tjänsteman
i utlänningskommissionen — och
gav ett anbud på bilen, dock inte i Hagelins
namn. Jag tror det bjöds 500
kronor. Advokaten telegraferade emellertid
till Fjärran östern om saken. Han
ansåg att bilen var värd mera. Under det
att telegrammet och dess svar var på
väg for Hagelin till Schweiz, och då
gav han en fullmakt åt denne tjänsteman
i utlänningskommissionen att köpa
bilen för Hagelins räkning. Det stod intet
pris i fullmakten.

Det kom emellertid ett svar: norskan
ville inte sälja bilen till erbjudet pris.
Hon ansåg nämligen att den var värd
ungefär 600 dollars, alltså ett par tre
lusen kronor. Och Hagelin avstod från
tanken att köpa bilen. Det anordnades
sedan ett anbudsförfarande, i vilket varken
Hagelin eller den institution som
han stod nära, deltog med något anbud.
Efter anbudsförfarande! såldes bilen, sedan
en viss demontering skett, för ett
belopp av 915 kronor. Lika litet som
när det gällde gåvopaketet blev det någonting
av —- det blev ingen bilförsäljning
till Hagelin, utan bilen såldes till
en helt annan person.

Utredningsmannen av detta ärende
går först in på de faktiska omständigheterna.
Hans yttrande i denna del behöver
jag kanske inte beröra här. Det bör
dock nämnas att han konstaterar att de
uppgifter som lämnats av Hagelin och
av Petersson — det är tjänstemannen i
utlänningskommissionen — går starkt
isär. För egen del bedömer utredningsmannen
Montell den av honom sålunda
beskrivna utgångssituationen på följande
sätt: »Även om det kan anses juridiskt
försvarligt finner jag det icke
lämpligt att en tjänsteman i ett statligt
verk och allra minst chefen för ett sådant
verk direkt eller genom annan spekulerar
på att för egen eller närståendes
räkning förvärva egendom i samband
med avvecklingen av ett förhållande,
vilket inneburit att verket under
längre tid vårdat ifrågavarande egendom.
Risken av förvecklingar såväl inom
som utom verket är i en sådan situation
påfallande. Vad angår relationerna utåt
torde det sist sagda särskilt gälla inom
en verksamhet av så känslig natur som
den av utlänningskommissionen handhavda.
Hagelin synes sålunda ha bort
avhålla sig från varje befattning med bilen
för egen eller närståendes räkning,
befattningen må ha inskränkt sig till
ådagaläggande av intresse att förvärva
bilen. Detta övervägande torde ha ankommit
på Hagelin själv.»

Vad nu denna fråga angår är min uppfattning
densamma som utredningsmannens.
Jag anser det vara olämpligt att

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

chefen för ett verk önskar förvärva någonting
som på detta sätt har kommit
under verkets vård. Men vi får ju inte
glömma att det inte blev något köp av,
att det gällde en sak med litet värde och
alt man dock hade att göra med ett direkt
ombud för den person som ägde
bilen.

I detta sammanhang finns det emellertid
också en annan sak att bedöma, nämligen
att då det vid förhöret blev fråga
om huruvida Hagelin hade utställt fullmakten,
förnekade han det och sade att
han inte hade gjort det. Fullmakten hittades
emellertid sedermera, och detta
ger utredningsmannen anledning till
omdömet att »det förefaller svårförklarligt,
att Hagelin kunnat helt glömma bort
en sådan förhållandevis sällsynt företeelse
i en tjänstemans liv som utställandet
av en fullmakt — vilken i detta fall
varit helt handskriven av Hagelin — för
köp av en bil». Hagelin förklarar att det
var tre år som låg mellan utställandet av
fullmakten och förhöret. Han har angivit
att han skrev fullmakten omedelbart
innan han företog en utländsk resa,
och det är anledningen till att han kan
ha glömt bort den.

Jag tycker för min del att Hagelins
förklaring måste godtagas. Den måste
godtagas av flera skäl. För det första
fanns intet skäl för honom att inte omtala
fullmakten, om han hade skrivit under
den. För det andra var det så gott
som uteslutet att han skulle ha kunnat
dölja den, eftersom fullmakten var bevittnad
av två personer och alltså var
någonting som över huvud taget inte
kunde hållas hemligt. Jag tror inte att
hans förnekande kan ha berott på någonting
annat än glömska.

Det finns ytterligare några andra saker
i samband med denna bilhistoria,
men jag kanske inte behöver gå in på
dem.

Därmed har jag, herr talman, gått igenom
samtliga de fyra anmärkningarna.
.lag får nu som mitt omdöme säga det att
naturligtvis kunde, såsom reservanterna
har ansett, saken ha överlämnats till justitiekanslcrn
för prövning av åtalsfrågan,
men jag tror för min del att ingen -

dera av de två anmärkningar mot Hagelin,
beträffande vilka det över huvud
taget kunde bli fråga om något åtal, är
av den naturen eller har den storleksgraden
att det är motiverat att rikta en
anmärkning enligt § 107 regeringsformen
mot föredragande statsrådet för att
han inte vidtagit någon åtgärd på grundval
av anmärkningarna. Föredragande
statsrådet var fullt befogad att fritt bedöma
vad han skulle göra med utredningen.
Jag tror nog att de allra flesta
människor skulle ha handlat som han
gjorde.

Däremot vill jag för min del i ett hänseende
ge uttryck åt en annan uppfattning
än den som gjort sig gällande hos
myndigheterna.

Frågan om dessa anmärkningar har
varit föremål för en mycket omfattande
publicitet i tidningarna, och detta har
givetvis varit en av orsakerna till att utlänningskommissionen
också mycket ingående
har debatterat saken; det hade
den emellertid naturligtvis gjort ändå.
Vid kommissionens sammanträde den 23
februari 1951 debatterades saken, och
utlänningskommissionen fattade då följande
beslut (som kammarens ledamöter
kanske erinrar sig är jag ledamot av utlänningskommissionen)
: »Kommissio nen

beslöt uppdraga åt herrar Casparsson,
Holmbäck och Thulin att uppvakta
statsrådet Mossberg med hemställan, att
denne måtte ta ställning till den av expeditionschefen
Montell den 6 oktober
1950 avlämnade promemorian beträffande
verkställd utredning och härav
föranledda förslag i fråga om ordnandet
ur säkerhetssynpunkt av arbetsförhållandena
inom statens utlänningskommission.
Delegationen skulle även anhålla,
att statsrådet Mossberg skulle göra ett
offentligt uttalande angående ovannämnda
ärende ävensom i anledning av den
undersökning, som Montell gjort till
följd av mot byråchefen Hagelin av förste
byråsekreteraren Hansen riktade anmärkningar,
vilken undersökning — enligt
vad Hagelin upplyst — statsrådet
Mossberg under hand förklarat icke
skulle föranleda någon åtgärd.»

Delegationen, numera landshövding

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Casparsson, statspolisintendent Thulin
och jag, hade sedermera ett samtal med
statsrådet Mossberg — jag tror det varade
i tre timmar — där vi i detalj gick
igenom dessa förhållanden. Det kom
emellertid inte någon kommuniké om
statsrådets inställning till utredningen,
i varje fall inte någon mera utförlig sådan.
Jag tror för min del att det hade
varit lämpligt att låta offentlighetens ljus
belysa dessa anmärkningar på ett kraftigare
sätt än som har skett. Jag tror att
man då i mycket större omfattning än
som faktiskt har varit fallet hade fått
ett begrepp om ärendets proportioner.
Nu är den Montellska utredningen fullt
offentlig och kan alltså studeras av vem
som helst som vill taga närmare del av
förhållandena.

Herr talman! I det föregående har jag
inte berört frågan om förfaringssättet
vid förvarandet av hemliga handlingar
inom utlänningskommissionen. Den frågan
har ju varit under ganska utförlig
debatt i andra kammaren för några dagar
sedan. Där gjordes ett uttalande av
herr Håstad, som sade att han därvid
också återgav min uppfattning beträffande
byråchefen Hagelin och hans förhållande
till sina kolleger i plenum, och i
herr Håslads yttrande på dessa punkter
är jag i tillfälle att helt instämma. Jag
tar emellertid inte upp dessa frågor, herr
talman, eftersom de ju inte hör till dechargen,
men om en debatt skulle från
annat håll upptas även om dem och om
herr talmannen skulle tillåta en debatt
därom, är jag beredd att också ingå i
diskussion om dessa frågor.

Herr ELMGREN: Herr talman! Efter
herr Holmbäcks utförliga anförande är
det väl onödigt att komma med någon
längre argumentering å utskottsmajoritetens
vägnar. Jag hade annars tänkt påpeka
— något som också kom fram i
herr Holmbäcks anförande — att reservanternas
skrivsätt är litet missvisande,
då de talar om »en bilförsäljning» vid
Smedsbo utlänningsläger. Den försäljningen
kom ju, som herr Holmbäck framhållit,
inte till stånd. En mycket stor ma -

joritet inom utskottet har funnit att den
åtgärd, som förutvarande inrikesminister
Mossberg vidtagit, var tillfredsställande.

Vad sedan beträffar anmärkningen i
punkt V mot nuvarande inrikesministern
fann en nästan lika stor majoritet, att
den inte hade någon större relevans. Det
uttalades tvärtom en ganska stor uppskattning
av nuvarande inrikesministerns
handläggning av hela denna fråga.
Det enda man kunde vara tveksam om
var dröjsmålet med utlämnandet av
handlingen, då det ju stadgas att sådan
handling skall utlämnas »genast eller så
snart ske kan». Men då man allmänt ansåg
att en ny departementschef kunde
göra anspråk på att få tillräcklig tid att
överväga detta och därmed sammanhängande
ärenden, fann den stora majoriteten
av utskottets ledamöter icke skäl
att framställa någon anmärkning mot
statsrådet för detta dröjsmål.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
skall inte gå in på något bemötande av
herr Holmbäcks mycket klarläggande anförande.
Jag vill dock erinra om det
anmärkningsvärda i att en tjänsteman i
ett verk anser sig kunna vidta åtgärder
för att inköpa egendom, som finns under
detta verks förvar. Något sådant kan
väl knappast anses överensstämmande
med god ordning.

Ännu mera anmärkningsvärt är det,
att denne tjänsteman utfärdat en fullmakt
för en annan person att verkställa
inköpet, men sedermera förnekar förekomsten
av denna fullmakt, intill dess
att den förevisats.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att gå in på någon vidare debatt.
Jag tror att saken efter herr Holmbäcks
anförande är fullt klar, och jag tror att
man skulle kunna tillämpa det gamla uttrycket,
att förklaringar bara gör saken
värre.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
vill bara påpeka att beträffande den
första punkten, frågan om bilförsäljningen,
är mitt och herr Lundgrens om -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

döme identiskt detsamma. Beträffande
den andra frågan, förnekandet av fullmakten,
må jag säga, att herr Lundgren,
som ju är läkare, väl måste veta, att det
mänskliga minnet kan svika, särskilt då
det gäller bagateller, som tilldragit sig
tre år tidigare.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 128, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för budgetåret 1952/53 till undersökningar
angående levnadsvillkor och
hushållsvanor jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. vissa anslag under landsstaten.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 129, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
under landsstaten för budgetåret 1952/
53 jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 155, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 14
mars 1952, föreslagit riksdagen att
dels godkänna de i propositionen
framlagda grunderna för omorganisation
av länsstyrelserna,

dels besluta, att omorganisationen
skulle träda i kraft den 1 januari 1953,
dels medgiva, att Kungl. Maj:t finge
utfärda de bestämmelser, som kunde bliva
erforderliga för genomförandet av
omorganisationen,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet
med vad i propositionen förordats
fastställa ändrade personalförteckningar
för överståthållarämbetet, länsstyrelserna
och landsfogdarna m. fl.;

dels godkänna av departementschefen
förordade avlöningsstater för överståthållarämbetet,
länsstyrelserna samt
landsfogdarna m. fl., att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1952/53,
dels ock å driftbudgeten för budgetåret
1952/53 under elfte huvudtiteln

Ang. vissa anslag under landsstaten,
anvisa till Överståthållarämbetet: Avlöningar
resp. Omkostnader två förslagsanslag
av 3 650 000 resp. 400 000 kronor,
till Länsstyrelserna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 31 500 000 kronor samt
till Landsfogdarna m. fl.: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 095 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ahlberg och Boo (I: 414) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström m. fl. (11:596),

dels ock en inom andra kammaren av
herr Olsson i Mellerud m. fl. väckt motion
(11:533).

Utskottets nu föreliggande utlåtande
var indelat i fyra särskilda punkter med
rubrikerna

1. överståthållarämbetet: Avlöningar.

2. Överståthållarämbetet: Omkostna der.

3. Länsstyrelserna: Avlöningar.

4. Landsfogdarna in. fl.: Avlöningar.

I punkten 3 hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionen II:
533

a) godkänna av departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 14 mars 1952 föreslagna grunder
för omorganisation av länsstyrelserna; b)

besluta, att omorganisationen skulle
träda i kraft den 1 januari 1953;

c) medgiva, att Kungl. Maj:t finge utfärda
de bestämmelser, som kunde bliva
erforderliga för genomförandet av omorganisationen; d)

bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
ändrad personalförteckning för
länsstyrelserna i enlighet med vad av
departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 14 mars
1952 samt av utskottet angivits;

e) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för länsstyrelserna, att till -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. vissa anslag under landsstaten,
lämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53;

f) till Länsstyrelserna: Avlöningar för
budgetåret 1952/53 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
31 500 000 kronor;

II. att motionerna I: 414 och II: 596
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen till förevarande punkt
hade utskottet anfört bland annat:

»Den betydande ökning av anslaget,
som Kungl. Maj:t föreslagit, är väsentligen
föranledd av kostnader för den förstärkning
av taxeringspersonalen, som
nu begäres. Utskottet anser det visserligen
otillfredsställande, att den nu tillgängliga
arbetskraften måst till så betydande
del som nu är fallet inriktas på
behandlingen av besvärsmål, men finner
å andra sidan den föreslagna utbyggnaden
av personalorganisationen ägnad att
inge starka betänkligheter. I anslutning
härtill förutsätter utskottet att Kungl.
Maj :t tager under ytterligare omprövning
nödvändigheten av att nu genomföra
en så kraftig utökning som i propositionen
föreslagits av antalet tjänster vid
länsstyrelserna —■ detta så mycket mera
som riksdagen i skrivelse den 13 maj
1950, nr 219, begärt en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande taxeringsförfarandet
och taxeringsprocessen.

Trots de betänkligheter, som sålunda
anförts, vill utskottet icke motsätta sig
Kungl. Maj :ts förslag beträffande personalorganisationen
för nästa budgetår om
detta efter den av utskottet förordade
omprövningen finnes vara oundgängligt.
Vad departementschefen anfört beträffande
rekryteringen till de i propositionen
föreslagna tjänsterna föranleder ej
annat uttalande från utskottets sida än
att det visserligen bör tillses att fullt
kvalificerad personal erhålles för de i
varje fall föreliggande arbetsuppgifterna,
men att å andra sidan kraven på
teoretisk utbildning ej böra sättas högre
än nödvändigt. Schablonmässiga dispenser
böra icke ifrågakomma; avgörande
vikt bör vid varje tillsättning i stället
fästas vid vederbörandes sakliga kvalifi -

kationer, vilka kunna dokumenteras lika
väl genom praktisk erfarenhet och ådagalagd
duglighet som genom akademisk
utbildning.

Med anledning av departementschefens
förslag under rubriken särskilda
framställningar vill utskottet erinra om
sitt av fjolårets riksdag godkända utlåtande
nr 145 rörande bl. a. den civila
regionala beredskapsorganisationen. Likväl
vill utskottet icke motsätta sig, att
till förfogande för var och en av de fem
civilbefälhavarna under nästa budgetår
ställes en särskild föredragande, vilken i
enlighet med departementschefens förslag
med hänsyn till uppdragets helt tillfälliga
natur bör vara arvodesanställd.
För att möjliggöra för civilbefälhavarna
att erhålla den för uppdraget i varje särskilt
fall mest lämpade förordar utskottet
— med utvidgning härutinnan av departementschefens
förslag — att, därest
i enstaka fall annan tjänsteman vid länsstyrelse
än länsassessor förordnas såsom
föredragande, arvodet må utgå med
belopp, motsvarande avlöning enligt
hans innehavande löneklass, dock icke
högre löneklass än den högsta för länsassessor
fastställda.»

Vid ifrågavarande punkt hade reservationer
anförts av

a) herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Ohlon, Leander, Ragnar Persson,
Edvin Thun, Åkerström och Petterson
i Degerfors, vilka ansett, att andra
och tredje meningarna i det stycke av
utskottets uttalande, som började med
orden »Med anledning» och slutade med
orden »länsassessor fastställda», bort
hava följande lydelse:

»Likväl vill utskottet icke motsätta sig,
att till förfogande för envar av de fem
civilbefälhavarna under nästa budgetår
ställes en särskild arvodesanställd föredragande.
Utskottet förutsätter, att dessa
föredragande icke skola vara behövliga
mer än under nästa budgetår.»

b) herr Näsström, som likväl ej antytt
sin åsikt;

c) herrar Iwar Anderson och Nihlfors,
likaledes utan angiven mening.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag har vid detta utlåtande avlämnat
en blank reservation. Anledningen
är den, att jag inte helt kan ansluta
mig till utskottets skrivsätt när det gäller
motiveringen. Utskottet uttalar nämligen
starka betänkligheter mot den av
Kungl. Maj :t begärda utvidgningen av
särskilt taxeringsorganisationen och kräver
t. o. m., att Kungl. Maj:t skall ta
upp ärendet till förnyad omprövning,
innan de nya tjänsterna tillsättes. Därjämte
hänvisas till kravet på en ny
utredning.

Hur är det nu ställt med vårt taxeringsväsende?
Det är väl allmänt känt
och omvittnat, att flera hundra miljoner
kronor årligen undandras beskattning,
och från löntagare och andra, som
måste deklarera vartenda öres inkomst,
reses ju tid efter annan krav på en effektivisering
av vårt taxeringsväsende.
Den senaste tidens stora förskingringar
har ju också blottat omfattande skattefusk.

I propositionen framhålles de ökade
arbetsuppgifter, som under de senaste
åren pålagts länsprövningsnämnderna
och därmed i första hand självfallet
tjänstemännen inom taxeringsavdelningarna.
Det är mycket starka skäl, som
departementschefen framför, vilket kammarens
ledamöter kan läsa i det citat
ur propositionen, som återfinnes i utskottsutlåtandet.

Inom utskottet råder inga delade meningar
om kravet på den av 1950 års
riksdag på förslag av bevillningsutskottet
begärda utredningen om en effektivisering
av taxeringsförfarandet. Därom
är vi alldeles ense. Men denna utredning
kan inte, enligt min mening, komma
att leda till minskning av personalbehovet.
Det är en ren illusion.

Hela taxeringsorganisationen i dess
nuvarande gestaltning var ju föremål
för en omfattande utredning för blott

Ang. vissa anslag under landsstaten,
några år sedan. Utöver denna har vi
nu länsstyrelseutredningen, och det är
den frågan vi i dag behandlar. Jag tycker,
att det är väl långsökt av utskottet,
att när det gäller personalbehovet krypa
bakom det nya utredningskravet. Den i
och för sig välbehövliga utredningen får
helt visst syssla med andra saker än
personalminskning. Om det t. ex. framkommer
förslag om ökat bokföringstvång
för utövarna av s. k. fria yrken m. fl.,
kommer det att erfordras folk för att
granska böckerna. Det är inte alla bokslut,
som man kan klara på en förmiddag.
Skulle man exempelvis så småningom
gå in för en begränsning av den
fria besvärsrätten, måste man under alla
förhållanden bibehålla länsprövningsnämnderna,
vilka då förmodligen skulle
bli högsta instans. I så fall bleve det
väl kammarrätten och regeringsrätten,
som finge minskad arbetsbörda, och det
är ju i och för sig högeligen önskvärt.

Jag vill med detta, herr talman, inte
ha förordat någon inskränkning av den
fria besvärsrätten, men jag vet, att den
frågan ingående har diskuterats i utredningar
som gjorts och det kan hända,
att den kommer fram ånyo.

Redan nu håller prövningsnämnderna
på att drunkna i alla besvärshandlingar,
och tjänstemännen får i stor utsträckning
syssla med rena petitesser.
Det blir föga tid för eftergranskning
av taxeringsmaterialet från de olika distrikten.

Till allt annat kommer nu den nya
fastighetstaxeringen att medföra en betydligt
ökad arbetsbörda för prövningsnämnderna,
ty folk vill inte gärna bli
rika på det sättet.

Jag såg i tidningarna i morse, att denna
fråga var föremål för ett interpellationssvar
i andra kammaren i går, varvid
finansministern ställde i utsikt, att
den verksamma skattelagstiftningskommittén
skulle få i uppdrag att undersöka
ett delproblem rörande taxeringsväsendet.

Jag anser mig oförhindrad att nämna,
att det vid utskottsbehandlingen av detta
ärende spelade en stor roll, att man
tolkat propositionen så, att däri krävs

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. vissa anslag under landsstaten.

flera nya tjänster än respektive länsstyrelser
begärt. Jag kanske får vädja till
inrikesministern att vara vänlig klargöra,
hur det förhåller sig i det avseendet.
Vid statsutskottets handläggningar har
jag ofta haft betänkligheter mot den ansvällning,
som sker på olika områden av
den statliga tjänstemannakåren. Men när
man beslutar den ena eller den andra reformen
eller åtgärden, måste man samtidigt
tänka på hur mycket folk det går
åt för att iscensätta och sköta det man
har beslutat om. Har man sagt A måste
man nog i regel också säga B. I det här
speciella fallet hyser jag emellertid ingen
tvekan, enär jag är fast övertygad om
att det i ekonomiskt avseende kommer
att sjufalt löna sig att effektivisera taxeringsväsendet.

Herr talman, i stället för att, som
statsutskottet gjort, knorra över Kungl.
Maj:ts förslag, hälsar jag med stor tillfredsställelse,
att här ett litet krafttag
tas just för denna effektivisering. Då jag
i övrigt är ense med utskottet även om
klämmen, har jag inget annat yrkande än
bifall till statsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Franzon.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag skall be att få säga några
ord i anslutning till vad statsutskottet
anfört i sin motivering på s. 14 och 15
och till vad herr Iwar Anderson nyss
sagt.

Jag är en smula förvånad över att
statsutskottet har ansett, att det kan
råda tveksamhet om huruvida en förstärkning
av taxeringsavdelningen på
länsstyrelserna behövdes, och hemställt
om en ytterligare omprövning av denna
fråga, innan man slutgiltigt bestämmer
sig för den av Kungl. Maj :t föreslagna
utökningen. Jag har under några år haft
att göra med taxeringsfrågor i egenskap
av länsstyrelsechef. De erfarenheter,
som jag har från dessa år, säger
mig, att om det finns något område, där
det inte behöver råda någon tvekan om
behovet av personalökning, är det just
på det här området. Taxeringsorganisa -

tionen arbetar mycket tungt, därom råder
ingen tvekan, och länsstyrelserna
har sedan länge inte haft någon möjlighet
att ägna dessa frågor den uppmärksamhet
och noggrannhet, som hade
bort förekomma och som staten själv
hade varit bäst betjänt av.

Vår länsstyrelse har vid flera tillfällen
och i olika sammanhang påtalat, hur
svårt det är för länsstyrelsen att fylla
sina uppgifter på detta område. Jag skall
inte trötta kammaren och inte heller förlänga
dagens protokoll med att citera
allt vad länsstyrelsen i dessa olika sammanhang
har sagt. Jag skall nöja mig
med att citera några rader ur en skrivelse
till riksskattenämnden, som länsstyrelsen
avgav i början av detta år som
svar på en skrivelse från nämnden i
fråga. Vi skrev: »Vid härvarande länsstyrelse
är bokföringsgranskningen i hög
grad eftersatt. Den s. k. branschgranskningen
ligger sedan flera år helt nere.
Utredningen i samband med besvär och
yrkanden till prövningsnämnden kan ej
i alla ärenden ägnas vederbörlig omsorg.
» Detta var fullständigt riktigt. Jag
tror inte att det går att jäva omdömet.
Även om man bortser från de nya uppgifter,
som har kommit eller kan komma
på länsstyrelserna vad taxeringsväsendet
beträffar, saknar alltså länsstyrelserna
redan nu möjlighet att klara
sina normala uppgifter. Att under sådana
förhållanden ifrågasätta, huruvida
det kan vara lämpligt att företaga den
ökning av taxeringspersonalen vid länsstyrelserna
som Kungl. Maj:t föreslagit,
synes mig vara litet för djärvt.

Det finns, herr talman, ett ordspråk
som lyder: »Snålheten bedrar visheten.»
Om det är någonstans där detta ordspråk
har sin fulla tillämpning, så är det
här. Här förlorar nämligen staten kolossala
belopp på att länsstyrelsernas taxeringsavdelningar
inte kan nöjaktigt fullgöra
sin uppgift. Att spara på det här
området är den sämsta tänkbara formen
av sparsamhet. Det, som sparas här, förlorar
man tiofalt, ja hundrafalt, och
skulle denna fråga alltså bedömas ur
statsekonomisk synpunkt, skulle det vara
motiverat med en ännu större ökning

Onsdagen den 14 mai 195- fm.

Nr 17.

av taxeringsavdelningarna vid länsstyrelserna
än Kungl. Maj:t föreslagit.

Jag måste således bestämt opponera
mig mot denna tveksamhet och därav
föranlett förslag om en omprövning av
den här frågan och jag kommer, när
vi kommer fram till punkt 3 — vi torde
väl ännu så länge vara kvar vid punkt
1 — att framställa yrkande om bifall till
punkt 3 med strykande av statsutskottets
motivering.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandlingen varande punkten
hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Herr NÄSSTRÖM: Herr talman! Vid
punkt 3 har jag avlämnat en blank reservation,
och i anledning därav ber jag
att få säga några ord.

I juli 1950 avlämnade länsstyrelseutredningen
sitt förslag som berör bl. a.
dessa frågor. Länsstyrelseutredningens
förslag gick ut på en såväl yttre som inre
omorganisation av länsstyrelserna. I
de beräkningar, som då gjordes, hade
man ju både plus och minus. Vi var fullt
på det klara med att i fråga om länsstyrelsernas
taxeringsorganisation måste
en utökning av tjänstemannastaben ske.
Men vi ansåg också att på andra områden
skulle vissa indragningar kunna
ske, under förutsättning att en samordning
företogs mellan länsstyrelserna
och de s. k. fria länsorganen, alltså de
särskilda styrelserna och nämnderna
för olika ändamål. Man räknade då, på
våren 1950, med en total besparing av
79 tjänster och med en besparing på
lönekontot av omkring 300 000 kronor.
Utredningen skrev bl. a.: »Sammanfattningsvis
kan alltså sägas att mot en inom
en nära framtid ofrånkomlig ökning
av lönekostnaderna för länsstyrelseorganisationen
på i runt tal 050 000 kronor
står möjligheten att genom de föreslagna
organisationsförändringarna i länsförvaltningen
göra en besparing på ca

Ang. vissa anslag under landsstaten.
950 000 kronor, som alltså mer än väl
täcker kostnadsökningen. Därest utredningens
förslag beträffande den yttre organisationen
icke skulle komma till utförande,
skulle emellertid kostnadsökningen
bli än större.»

Det är där, herr talman, som vi befinner
oss i dag. Såvitt jag kan förstå,
kommer denna utökning att kosta omkring
1,5 miljoner kronor per år. Det
är fasta kostnader, som jag förmodar
att vi har mycket svårt att komma ifrån
sedan. Nu har man inte lämnat fram något
förslag om denna yttre förändring,
utan man har endast hållit sig till den
inre omorganisationen av länsstyrelserna.
Det var då alldeles ofrånkomligt, att
man skulle komma fram till dels detta
ökade antal tjänster och dels denna stora
kostnadsstegring.

Jag har endast velat påpeka dessa förhållanden.
Nu vet vi ju att det har hänt
åtskilligt sedan 1950, varför de siffror,
som jag nämnde, nog inte står sig i dag.
Men jag skulle ändå tro, att hade man
då gått in för länsstyrelseutredningens
förslag i dess helhet, skulle vi inte i dag
ha behövt binda oss vid en hel del av
dessa kostnader utan att samtidigt ha
kunnat göra besparingar, som i det närmaste
motsvarade kostnadsökningarna.

Jag är fullt på det klara med att just
taxeringsorganisationen inom länsstyrelserna
måste utökas. På den punkten
kan jag därför helt instämma i vad herr
K. J. Olsson sade. Men det hade funnits
andra områden, där man kunnat göra
besparingar i stället. Nu vet jag att på
grund av yttranden från olika sammanslutningar
och från vissa länsstyrelser
ansåg man sig inte böra lägga fram länsstyrelseutredningens
förslag i dess helhet.
Jag vill djupt beklaga detta, herr
talman, ty de kostnader och den utökning
av antalet tjänstemän, som nu föreslås,
kan vi tydligen inte gå emot, utan
dem måste vi av sakskäl gå med på. Hade
vi däremot fått hela förslaget redan
från början, hade detta kunnat undvikas.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Det har ställts en fråga till mig

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. vissa anslag under landsstaten.
av herr Anderson i Arboga. Innan jag
försöker besvara den, skulle jag bara
till herr Näsström vilja säga, att det
pågår åtskilliga utredningar, om vilka
man också har erinrat i propositionen
och som är en anledning till att den
stora omorganisationsfrågan inte för närvarande
har kunnat tas upp. Jag inskränker
mig till att hänvisa till vad
som är angivet i propositionen om dessa
utredningar.

Jag är fullt överens med herr Anderson
i Arboga om att det är ett statsintresse
att se till, att inte förvaltningsapparaten
sväller i onödan. Men man
måste naturligtvis ha en förvaltningsapparat,
som är tillräckligt effektiv och
tillräckligt stor för att fullgöra de uppgifter
och åligganden, som har tillagts
förvaltningsorganen. Beträffande länsstyrelserna
förhåller det sig ju på det sättet
att kansliernas personal faktiskt har
kunnat reduceras något, visserligen inte
mycket, men sammanlagt med 10 befattningshavare.
Det hindrar inte att personalökningen
sammanlagt för länsstyrelserna
inte är oväsentlig. Det betyder naturligtvis
att man har en rätt betydande
ökning just för landskontorens vidkommande,
och det är — såsom framgår av
personalförteckningarna, fogade till propositionen
-— just taxeringsavdelningarna,
som har fått en väsentlig förstärkning.
Det är inte så underligt, att det
visat sig nödvändigt att öka ut personalen
på det sättet. Man kan nämligen
konstatera att självdeklarationernas antal
sedan 1940 ökat med i runt tal 50
procent. Bara det betyder naturligtvis
en ganska stor förskjutning i arbetsbördan.
Till detta kommer att vi har gått
in för ett nytt uppbördssystem — källskattesystemet,
som kräver ganska mycket
arbete även från länsstyrelsernas sida.
Vi har också fått en hel del andra
beskattningsuppgifter lagda på taxeringsinstitutionerna
och alltså även på länsstyrelsernas
landskontorsavdelningar.

När man säger att propositionen upptar
flera befattningshavare än länsstyrelserna
själva önskar, så är detta icke
riktigt. Länsstyrelserna har via riksskattenämnden
hemställt om en personal -

ökning med 83 tjänster, varav 20 landskontoristtjänster.
Kungl. Majrts förslag
innebär att man gått med på 66 av dessa
nya befattningar. Vi har alltså avsevärt
skurit ned den personalstock, som skulle
ha kommit på länsstyrelserna, för den
händelse länsstyrelsernas egna önskemål
följts. Vi vill emellertid hoppas att länsstyrelserna
skall klara sin uppgift, trots
den beskärning som är gjord i detta hänseende.

Reservanterna har i fråga om civilbefälhavarnas
biträden sagt att tjänsterna
bör medges endast för ett år. Därvidlag
ligger det ju så till, att det arbete, som
civilbefälhavarna skall utföra, är avsett
att vara kontinuerligt och kan alltså inte
klaras av bara under det första budgetåret.
Det är därför enligt min mening
nödvändigt att civilbefälhavarna tills vidare
får den här hjälpen.

Jag vill sedan säga något om sektionscheferna
och deras löneplacering. Utskottet
säger, att eftersom sektionschefen
skall vara underställd avdelningschefen,
kan inte sektionsindelningen tas till
intäkt för en högre lönegradsplacering
av dessa sektionschefer. Jag är fullt
överens med utskottet om att sektionsindelningen
i och för sig inte kan tas
till intäkt för någon sådan högre lönegradsplacering,
utan den får bli beroende
på arbetsuppgifternas art och omfattning
och det resultat, som man kan
komma fram till vid pågående förhandlingar
i det hänseendet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få uttala min tillfredsställelse med
den behandling, som statsutskottet låtit
propositionen vederfaras.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har tillsammans med sju andra
ledamöter i statsutskottet vid punkt
3 antecknat en reservation, däri vi föreslår
en ändring i motiveringen. Det
gäller de av utskottsmajoriteten tillstyrkta
nya arvodestjänsterna, vilkas innehavare
skulle sortera under befälhavarna
inom civilförsvarsområdena.

Förra årets riksdag beslutade att från
och med den 1 juli 1951 inrätta särskil -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

da civilförsvarsområden, som i stort sett
sammanfaller med nuvarande militära
försvarsområden. Såsom chefer för dessa
nya civilförsvarsområden skulle utses
företrädesvis landshövdingar. Såväl
departementschefen som statsutskottet
och riksdagen ansåg förra året att den
biträdeshjälp, som kan visa sig erforderlig,
bör kunna tillhandahållas av vederbörande
länsstyrelse och att någon
särskild personal icke kunde vara erforderlig
för detta ändamål; först i ett
krigsläge kunde frågan om inrättande av
ett särskilt kansli bli aktuell. Nu har
emellertid den nuvarande departementschefen
föreslagit tillsättande av arvodestjänsteinän
såsom föredragande i dessa
ärenden, och utskottets majoritet har inte
—- såsom det heter — velat motsätta
sig detta.

Vi reservanter betraktar nog detta
som en inkörsport till just upprättandet
av det kansli, som förra årets riksdag
icke ansåg nödvändigt i fredstid. Här
blir det således nya arvodestjänster, som
så småningom blir kanslichefstjänster,
och så har vi kansliet utbyggt.

Vi tycker att något större återhållsamhet
vore på sin plats även bär. Vi
bär därför förordat den lösningen, att
dessa arvodestjänster visserligen skall
inrättas för nästkommande budgetår,
men att detta icke får tolkas så, att man
därmed binder riksdagen för framtiden.
Vi anser nämligen att denna fråga måste
upptas till förnyad prövning. Reservanterna
föreslår därför att motiveringen
på s. 15 skall få följande ändrade lydelse:
»Likväl vill utskottet icke motsätta
sig att till förfogande för envar av de
fem civilbefälhavarna under nästa budgetår
ställes en särskild arvodesanställd
föredragande. Utskottet förutsätter, att
dessa föredragande icke skola vara behövliga
mer än under nästa budgetår.»
Detta skall således ersätta vad utskottets
majoritet har skrivit nederst på s. 15
och överst på s. IG.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla
tiden med någon utförligare motivering
för vårt ändringsyrkande utan ber att få
sluta med att yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Ang. vissa anslag under landsstaten.

I herr Karl Anderssons yttrande instämde
herr Hesselbom.

Herr BERGMAN: Herr talman! Jag ber
att få instämma i de synpunkter, som
herr Andersson i Rixö har anfört. Jag
har emellertid begärt ordet för att något
uppehålla mig vid frågan om taxeringspersonalen.

Då jag som suppleant varit i tillfälle
att delta i denna frågas handläggning på
tredje avdelningen, vill jag vitsorda, att
herr Andersson har rätt, när han säger
att tolkningen av propositionen spelat
en mycket stor roll vid behandlingen på
avdelningen. Det är riktigt att avdelningen
funnit propositionen vara ganska
svårtolkad. Man har därför på avdelningen
måst bedriva ett ganska intensivt
forskningsarbete för att fastställa
vad det här egentligen är fråga om och
vad propositionens förslag kan resultera
i. Vi har även på avdelningen haft
föredragning i frågan. Vi har till slut
ur propositionen kunnat utläsa, att
Kungl. Maj:t utöver vad som föreslås i
den promemoria, som ligger till grund
för propositionen och utöver vad länsstyrelserna
begärt på basis av denna
promemoria, föreslagit sammanlagt 47
nya tjänster. Mot bakgrunden härav mi
det väl vara förståeligt, att man på avdelningen
ansett fog finnas för skrivningen
i utlåtandet. Det har ju sedan efter
utskottsbehandlingen framkommit,
att länsstyrelserna begärt ytterligare
personal för dessa avdelningar, på förfrågan
av riksskattenämnden. Även detta
är ju ett motiv för den omprövning
av frågan, som här begärs.

Vi hade alltså på avdelningen och senare
i utskottet inte kännedom om dessa
fakta, när vi behandlade ärendet. Vi
tolkade propositionen så som den är
skriven, och där finns inte ett enda ord
nämnt om dessa saker. Det är uppenbart
att vad herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet här anfört,
måste något ändra bilden. Då utskottet
emellertid icke har något annat yrkande
än om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag med en hemställan om omprövning
av frågan, förefaller det mig vara

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. vissa anslag under landsstaten,
skäligt, att riksdagen i frågans nuvarande
läge godkänner utskottets skrivning
på denna punkt.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr
talman! Jag vill först understryka vad
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
har sagt rörande personalförhållandena
inom länsstyrelserna. Den
utökning, som har skett, har väsentligen
gällt landskontoren. Det är som bekant
folkbokförings-, taxerings- och uppbördsavdelningarna
som här har varit särskilt
personalkrävande. Vad landskanslierna
beträffar, kan man inte tala om någon
ansvällning av personalen. Vad som här
föreslagits är ju för övrigt mycket blygsamt.
Jag vill också understryka vad herr
statsrådet sade att det ingalunda är så, att
länsstyrelserna fått mer än vad de har
begärt, utan att de tvärtom fått mindre.

Vad sedan gäller den extra föredraganden
för civilbefälhavarna har jag en
annan uppfattning än den herr Andersson
gav uttryck för. För undvikande av
varje missförstånd vill jag poängtera,
att jag här inte talar i egen sak. Jag är
inte civilbefälhavare i mitt område. Men
jag har givetvis i någon mån kunnat
bilda mig en uppfattning om en civilbefälhavares
uppgifter. Jag tror nog att
han är i behov av den hjälp som här
föreslås.

Sedan återstår frågan, huruvida eivilbefälhavaren
reder sig, om han får den
hjälp, som här föreslås, endast för nästa
budgetår. Den uppfattning, som framkommit
i reservationen, kan möjligen ha
stöd i det resonemanget att det här är
fråga om blott en planläggning, för den
händelse apparaten skulle behöva sättas
i gång. För denna planläggning behövs
det, kan man kanske säga, inte så lång
tid. Skulle det under denna tid inte inträffa
något särskilt, kan man låta det
bero vid den planläggning som hunnit
utföras. Det förhåller sig emellertid i
själva verket så, att det planläggningsarbete,
som behöver göras, är betydligt
mer omfattande än vad menige man kan
föreställa sig. Det kommer att ta både
mer tid och mer arbetskraft i anspråk

och även kräva betydligt mer kvalificerat
folk än vad man i allmänhet tror.
Uppgiften är nog i själva verket åtskilligt
svårare än reservanterna har tänkt
sig.

Härtill kommer eu annan omständighet,
nämligen att behovet i mycket hög
grad blir beroende av det läge som råder
i världen om ett år eller så. Därom
kan varken utskottet eller reservanterna
eller någon annan veta något. Om världsläget
då är lika spänt eller kanske än
mera spänt än det är i dag och om vi
alltså ständigt måste vara beredda på att
något kan inträffa, så kan det hända att
civilbefälhavarna har åtskilligt mer att
syssla med än vad de skulle ha, därest
mera normala förhållanden skulle ha
börjat inträda. Jag tror i varje fall att
det skulle vara oklokt att nu ge någon
anvisning om att den hjälp, som ställts
till civilbefälhavarnas förfogande, endast
avser ett budgetår. I det avseendet kan
jag alltså instämma med vad utskottets
majoritet har anfört.

Jag skall inte på nytt ta upp någon
debatt rörande taxeringsavdelningarna.
Jag vill bara understryka vad jag redan
sagt, nämligen att det här inte är fråga
om att spara pengar genom att hålla
tjänstemännens antal nere utan i stället
att göra pengar för staten genom att utöka
personalen.

På denna punkt ber jag, herr talman,
att få hemställa om bifall till utskottets
förslag med strykande av motiveringen
i det stycke, som börjar nederst på s.
14, och följande stycke på s. 15 vilket
slutar med orden »genom akademisk utbildning».

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag bär begärt ordet för att något bemöta
vad herr Andersson i Rixö yttrade
när han talade för reservationen.

Jag är fullt medveten om vad utskottet
anförde i fjol. Utskottet erinrar ju
även i sitt utlåtande i år härom. Då jag
icke velat motsätta mig förslaget om anställandet
av särskilda föredragande, beror
detta framför allt på att jag tagit
starkt intryck av det läge, vari hela

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

världen befinner sig. Dessutom måste
man ju tänka på att de fem landshövdingar,
som fungerar som civilbefälhavare,
redan förut är ganska arbetsbelastade.
Därtill kommer att landshövdingarna
själva som regel inte brukar behöva
syssla med detaljspörsmål, utan dylika
saker brukar ju förberedas och sedan
föredras för landshövdingarna av underlydande
tjänstemän. Vi har här i
kammaren en hel klunga landshövdingar,
och jag tror nog att de kan vitsorda
riktigheten av vad jag här säger. Om
något verkligen skall bli gjort i fråga
om detta planläggningsarbete, vilket jag
anser vara tvingande nödvändigt, måste
vi också ställa erforderlig personal till
förfogande.

Reservanterna förutsätter egendomligt
nog att hela planläggningsarbetet skall
kunna utföras på ett enda år. Men vi
brukar ju inte här i riksdagen gå till
väga på det sättet att vi binder nästföljande
års riksdag.

Jag ber också, herr talman, att få erinra
om att dessa befattningshavare enligt
departementschefens förslag med
hänsyn till sin tillfälliga natur skall vara
arvodesanställda. Detta betyder med
mitt enkla sätt att se att departementschefen
vid nästa års riksdag måste begära
anslag till arvoden för nästkommande
budgetår. Riksdagen får då alltså
tillfälle att bromsa, om så skulle anses
behövligt och skäligt.

Sedan ber jag, herr talman, att helt
få instämma i vad herr K. J. Olsson anförde
om att det är ekonomiskt lönande
att effektivisera taxeringsväsendet, något
som jag ju framhöll redan i mitt
första anförande. Inrikesministern hänvisade
i sitt anförande till att länsprövningsnämnderna
fått en mängd nya arbetsuppgifter
bl. a. genom källskattens
införande. Jag är fullt på det klara härmed,
men det skulle aldrig falla mig in
att kritisera, att vi infört detta nya system.
Kammarens ärade ledamöter behöver
bara tänka sig in i hurudant läget
skulle ha varit i dag, om källskattesystemet
inte hade varit genomfört. Då
skulle vi säkerligen haft ytterligare
hundratals miljoner kronor i uteståen -

Ang. vissa anslag under landsstaten.
de restskatt, som vi haft mycket svårt
att få in.

Nu föreslog herr K. J. Olsson att en
viss del av motiveringen skulle utgå.
Jag förordade i statsutskottet en annan
motivering men misslyckades skändligt
och vann inget gehör för min uppfattning.
Därför nöjde jag mig med en
blank reservation, men jag anser mig,
herr talman, ha full rätt att yrka bifall
till herr K. J. Olssons förslag beträffande
motiveringen.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Det är en
liten detalj beträffande länsförvaltningarna
som jag i detta sammanhang skall
be att få fästa uppmärksamheten på. Jag
tänker på den grupp av befattningshavare
som kallas barnavårdsassistenter,
vilka har till uppgift att fullgöra viss
inspektionsskyldighet, som åvilar länsstyrelserna.

De som följt med diskussionen om
vissa barnavårdsangelägenheter har nog
observerat, att det understundom uppstått
starka motsättningar mellan å ena
sidan våra centrala socialvårdsfunktionärer
och å andra sidan de kommunala
organen. Dessa meningsmotsättningar
har inte sällan härlett sig från barnavårdsassistenternas
verksamhet. Statsrevisorerna
anmärkte för något år sedan
på alt dessa assistenters verksamhet
ibland tog sig litet väl nitiska uttryck
och inte fullt överensstämde med vad
inrikesministern nyss uppsatte som sitt
ideal och även utskottet i sitt utlåtande
framhåller såsom ett önskemål, nämligen
att man bör tillse att förvaltningsapparaten
inte sväller i onödan och att
dubbelarbete inom länsstyrelserna undvikes
så långt möjligt är.

Barnavårdsassistenterna är ju ofta damer,
som säkerligen har mycket god teoretisk
socialutbildning bakom sig men
som ibland kanske inte är tillräckligt
praktiskt förfarna i de angelägenheter,
där de skall möta kommunerna. Därav
uppstår dessa konfliktproblem, som i
sinom tid sysselsätter särskilt kanske
länsnotarierna på länsstyrelsernas sociala
avdelningar. Dessa — förefaller det

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. vissa anslag under landsstaten,
mig — måste ibland ägna en alltför stor
del av sin dyrbara tid åt att polemisera
med de kommunala organen i hithörande
frågor.

Det kan vara så, att en kommun upprättat
någon sommarkoloni — i regel är
det ju städer och andra större samhällen
som behöver sådana för skolbarnens
sommarvistelse. Ibland är dessa anläggningar
mycket gamla och i stort behov
av modernisering, och länsstyrelserna
gör mycket klokt i att hålla ett öga på
kommunerna därvidlag, så att kolonierna
uppfyller rimliga anspråk. Åtskilliga
kolonier är relativt nyanlagda och påkostade,
varför de fullt torde motsvara
tidens socialvetenskapliga fordringar.

Kommunernas ansökningar om byggnadstillstånd
för att få förbättra sina kolonier
efter dessa fordringar avslås
ibland, kanske oftast, och då säger barnavårdsassistenten
efter sina inspektioner:
»Ni måste inskränka barnantalet!»
Det kan gälla 2, 3, 4 eller 5 barn, någon
gång upp till 10 eller 20 stycken. Resultatet
har blivit att man i våra större
städer numera inte kan bereda sommarvistelse
för tillnärmelsevis lika många
barn som förr; man måste ju vara laglydig.

Min viktigaste anmärkning gäller dock
inte detta — barnavårdsassistenterna gör
helt säkert sin plikt, om också ofta utan
att ta hänsyn till att kommunerna inte
själva kan bemästra de rådande förhållandena
— utan dubbelarbetet inom
länsstyrelserna, som utskottet anmärkt
på. Inspektionen vid städernas barnkolonier
på landsbygden skall för vederbörande
länsstyrelses del utövas av barnavårdsassistenterna,
men dessutom också
av den kommun som driver kolonierna,
och enligt barnavårdslagen skall även
barnavårdsnämnden på den ort, där en
koloni är belägen, utöva kontroll. Så
kommer förste provinsialläkaren och
tittar på kolonien, provinsialläkaren inspekterar
och utfärdar sina föreskrifter,
skolläkaren i Stockholm eller Göteborg
kommer på besök, liksom kanske också
någon tjänsteman från barnavårdsnämnden
i respektive städer. Kolonierna ar
föremål för en infam inspektion. Att de

trots allt lyckats i sin uppgift beror dock
i regel på att kommunerna själva är
livligt intresserade av att hålla sina kolonier
tiptop.

Men så kommer barnavårdsassistenten
från länsstyrelsen och säger: »Nej,
det är inte bra. Där skall tvättstället stå.»
— »Det duger inte med järnspis, utan
ni måste ha en annan sorts spis.» —
»Läkemedelsförrådet måste ordnas på
annat sätt.» —- »Här är det inte mer än
1,3 meters avstånd mellan nästipparna
i sängarna, det skall vara 1,5 meter!»
Och för att millimeter- och centimetermåtten
skall bli riktiga får man lov att
nästa år minska antalet barn.

Man blir i de lokala förvaltningarna
för dessa kolonier många gånger ganska
ledsen och frågar sig, om allt detta dubbelarbete
är nödvändigt. År det inte
bättre att barnavårdsassistenterna inskränker
sig till att vara rådgivare i stället
för angivare och ständigt ha i beredskap
ett hot att statsbidraget tas bort,
om inte kolonierna uppfyller alla deras
krav?

Stockholms stad har ute på Barnens ö
en koloni, där barnavårdsassistenten för
två år sedan förklarade att det fanns fem
barn för mycket. Året därpå reducerades
platsantalet med fem, men då kom
en ny barnavårdsassistent, som gjorde
stora ögon och undrade, varför inte denna
koloni belagts bättre — där fanns ju
ytterligare fem platser som kunde utnyttjas.

Jag anser således att man inom länsförvaltningarna
hör se en smula kritiskt
på barnavårdsassistenternas verksamhet
och undersöka, huruvida inte deras och
även länsnotariernas arbete — därest
kontrollen i övrigt av kolonierna tillfredsställande
ombesörjes av vederbörande
huvudmän —• borde ägnas åt angelägnare
ting än detaljmässiga inspektioner
av sommarkolonier.

Herr OLSSON, KARL JOHAN: Herr talman!
Jag skall så till vida be att få
ändra mitt yrkande, att jag föreslår att
det stycke som börjar nederst på s. 14
strykes, liksom även första meningen på

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

nästkommande stycke till och med orden
»finnes vara oundgängligt». På det sättet
undgår man att beröra olika uppfattningar
beträffande utbildningen.

Sedan ber jag att få säga några ord
med anledning av herr Mogårds anförande.
Herr Mogård ställde inte något
yrkande rörande personalorganisationen,
och det finns sålunda ingen anledning
att diskutera den frågan ur statsutskottssynpunkt.
Jag vill dock gärna rätta
några missförstånd som kanske föreligger
på denna punkt.

Barnavårdsassistenterna har inte fullmakt
att föreskriva någonting, att utfärda
några förelägganden eller dra in statsbidrag
eller någonting i den vägen. De
bar ingen möjlighet att fatta sådana beslut.
Det är länsstyrelserna och socialstyrelsen,
som handlägger frågor rörande
barnkolonier. Vad beträffar socialstyrelsen
behöver jag inte föra någon talan.
För länsstyrelsernas vidkommande
vill jag bara säga, att man där försöker
se dessa frågor ur olika synpunkter. Det
är inte endast barnavårdsassistentens
uppfattning, grundad på inspektion, som
blir avgörande för vad länsstyrelsen säger.
Och i flertalet fall tror jag att länsstyrelserna
är tämligen humana.

Emellertid vågar jag nog säga, att det
finns skollovskolonier, som befinner sig
i mycket dåligt skick. Vårt län hör ju
till de län som är särskilt eftersökta
när det gäller skollovskolonier, särskilt
då från Stockholms stads sida. Vi bär
en lång rad sådana kolonier i länet. Det
är klart att många inspektioner och anmärkningar
gjorts under årens lopp. I
allmänhet torde anmärkningarna lia varit
befogade och även medfört förbättringar
och i det stora hela föreligger
det inga väsentliga motsättningar mellan
länsstyrelsen och de institutioner i
Stockholm, som driver kolonierna i
fråga.

Vi har för någon tid sedan handlagt
ett aktuellt ärende, där en stockholmskoloni
fått föreläggande att skaffa sig
bättre lokaler, om den skall få bedriva
sin verksamhet i den utsträckning som
den själv vill. Representanter för kolonien
har haft överläggningar med oss,

4 Första l;ammarens protokoll 1952. Nr 17.

Ang. vissa anslag under landsstaten,
och vi har varit fullt ense om att de
skulle begära byggnadstillstånd. Såvitt
jag vet, har man också lagt in en begäran
om byggnadstillstånd, vilken tillstyrkts
av länsarbetsnämnden, och det
ankommer nu på Kungl. Maj:t eller arbetsmarknadsstyrelsen
att avgöra, huruvida
byggnadstillstånd skall beviljas.
Om tillstånd beviljas, kan koloniverksamheten
utökas.

Herr MOGÅRD (kort genmäle): Herr
talman! Landshövding Olsson har säkerligen
missuppfattat mig, om han menar
att jag i mitt anförande skulle ha riktat
någon kritik mot att länsstyrelserna är
kritiska i fråga om dåliga kolonier. Jag
sade tvärtom, att det har varit lyckligt
att denna verksamhet utövats av länsstyrelserna,
så länge förhållandena varit
ogynnsamma. Men jag påpekade också,
att när en lokal kolonistyrelse vill
göra förbättringar och förändringar i sitt
äldre kolonibyggnadsbestånd, möter det
ofta hinder, bestående just däri att man
inte får något byggnadstillstånd. Och då
uppstår ofta frågan, om det är klokare
att man inskränker platsernas antal —
ofta kan det gälla fem, sex, sju, åtta barn
på en koloni med 60, 70 platser — och
låter dessa barn stanna hemma på bakgårdarna
i storstaden under sommaren,
än att man för de sex, sju veckor det
gäller tar ut dem på landet, även om avståndet
mellan sängarna till äventyrs
icke skulle vara det som en gång fastställts
såsom det normala.

Det är på denna punkt jag menar att
man från länsstyrelsernas och därmed
också från barnavårdsassistenternas sida
borde försöka erinra sig, hur verkligheten
ter sig både inom kolonien i
fråga och i staden, där barnen lever.

Jag vill inte säga, att barnavårdsassisterna
själva bestämmer över statsbidragen,
men det iir på deras uppgifter
som länsstyrelsen bygger sitt tillstyrkande
eller avstyrkande utlåtande, vilket går
till socialstyrelsen, som sedan beslutar
beträffande statsbidraget. Det iir den
vägen ärendet går. Vad barnavårdsassisten
gör, blir således i sista hand av -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. vissa anslag under landsstaten,
görande för den beslutande myndigheten.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Herr Karl Johan Olsson hade fullkomligt
rätt i sin förmodan, att det var
med tanke på planläggningen för det
kommande året som reservanterna
sträckt sig så långt, att de kunnat vara
med om dessa arvodesbefattningars inrättande
under ett år.

Herr Olsson talade sedan om världsliiget
och menade att ingen kunde förutsäga,
hur det kommer att bli, och det
är ju också fullkomligt riktigt, men i
fråga om det allmänna läget kan man
väl inte påstå, att detta under tiden efter
det att riksdagen senast behandlade
denna fråga, alltså förra året, har inträffat
någon sådan förändring, att vi
nu skulle behöva fatta ett annat beslut
än vad både regering, utskott och riksdag
då ansåg vara till fyllest. Man har
ju också förutsett, att därest vi skulle
komma i ett annat läge och skulle råka
in i ett krigsläge, blir frågan aktuell,
hur denna sak skall ordnas ur personell
synpunkt. Men eftersom det alltjämt i
stort sett råder samma läge som under
förra året, finns det enligt min mening
inte något skäl att frånträda den inställning
riksdagen då intog. Följaktligen
är det endast med hänsyn till planeringen
av arbetet som vi kunnat sträcka
oss något längre än fjolårets beslut.

Såvitt jag kan förstå föreligger inte
något skäl för riksdagen att nu ens öppna
dörren för möjligheten att inrätta
nya tjänster, kanslichefsbefattningar och
andra befattningar, som så småningom
sannolikt blir permanenta. Jag tror att
vi bör akta oss för att på detta sätt ständigt
öka antalet befattningshavare och i
stället bör försöka hålla igen. Riksdagen
förutsatte, när den beslutade att inrätta
dessa civilförsvarsområden, att nödig
personal skulle kunna ställas till förfogande
från länsstyrelsernas sida utan
särskilda kostnader. Nu vill man redan
inrätta arvodestjänster, och nästa år
kanske man vill ha fast anställd personal
för detta ändamål. Denna utveck -

ling betraktar vi inte utan eu viss oro,
och vi anser att man, så länge förhållandena
lyckligtvis är så stabila, som de
ändå är i dag, bör hålla fast vid vad
som tidigare beslutats i avvaktan på utvecklingen
och först om det verkligen
behövs, sätta denna mycket stora apparat
i verksamhet.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skulle
med några ord vilja ta upp en detalj,
som jag berörde vid statsutskottets behandling
av detta ärende och som återfinns
på s. 13 i utlåtandet. Där talas
om att när den sista löneregleringen genomfördes
för landshövdingarna — jag
tror det var år 1939 — vägrade ett par,
tre av landshövdingarna att gå över på
den nya avlöningsstaten utan föredrog
i stället att stå kvar på den äldre, alltså
1925 års stat. Enligt de äldre bestämmelserna
hade landshövdingarna rätt att
åtnjuta biinkomster från extrauppdrag,
och de, som vägrade att gå över till den
nya lönestaten, höll väl före att de på
det sättet skulle få större inkomster än
om de accepterade den nya löneordningen.

Landshövdingen i Södermanlands län
föredrog att stå kvar på den gamla lönestaten,
men då han nu till följd av löneutvecklingen
har fått mindre löneförmåner
än han skulle ha fått, om han
gått över på den nya staten, föreslås att
han skulle få 6 000 kronor såsom extra
lönefyllnad.

Jag har nog den principiella uppfattningen,
att om en tjänsteman, av vad
slag det vara må, vägrar att gå över på
en ny lönestat — frågan är ju för närvarande
aktuell för stora tjänstemannagrupper
— får tjänstemannen i fråga ta
konsekvenserna av sitt handlande. Nu
är det här fråga om en sällsport duglig
man, och ett avsteg från normala förhållanden
kan måhända därför vara motiverat,
men med hänsyn till eventuella
följdverkningar för statens lönepolitik
vill jag i alla fall ge uttryck för en viss
betänksamhet.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag har inte någonting att tillägga
beträffande den argumentation till förmån
för utskottets förslag, som av föregående
talare gjorts beträffande civilbefälhavarnas
hjälpkrafter. I anledning
av herr Karl Anderssons i Rixö senaste
yttrande skulle jag dock vilja erinra, att
det sannolikt inte är någon skärpning
av det allmänna läget i förhållande till
läget förra året som har föranlett Kungl.
Maj:t och utskottet att nu inta en annan
inställning till denna fråga än i fjol. Jag
tror att man nog är på det klara med att
det yttre läget är ungefär detsamma.

Anledningen till att man nu intar en
ändrad inställning är att man i fjol felbedömde,
icke det världspolitiska läget,
utan de uppgifter som civilbefälhavarna
kommit och kommer att få, och att det
således är erfarenheten av civilbefälhavarnas
egna uppgifter som gjort att man
nu ansett sig nödsakad att begära de
arvodestjänster, varom det nu är fråga.

Jag är fullt ense med herr Andersson
i Rixö om att man bör avvakta utvecklingen,
innan man bestämmer sig definitivt
för att inrätta dylika tjänster,
men när utskottet föreslår inrättande av
arvodestjänster för nästa budgetår och
sedan lämnar frågan öppen, är väl detta
att avvakta utvecklingen. Om man däremot
följer reservanterna och säger att
en dylik arvodestjänst skall vara tillgänglig
endast nästa budgetår men icke
därefter, då avvaktar man icke utvecklingen
utan binder sig, innan en sådan
avvaktande prövning kunnat ske.

Jag har, herr talman, velat påpeka att
det här inte rör sig om någon förändring
i det allmänna läget utan endast
om en under året vunnen erfarenhet beträffande
innebörden och omfattningen
av civilbefälhavarnas uppgifter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
fråga om utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan annat yrkande
ej förekommit än att densamma
skulle bifallas. Därjämte hade beträffande
utskottets motivering särskilda yrkanden
framställts dels angående tredje och

Ang. vissa anslag under landsstaten.

fjärde styckena, dels ock rörande sista
stycket å s. 15 i det tryckta utlåtandet.

Vidkommande de båda förstnämnda
styckena av utskottets motivering, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att desamma skulle godkännas, dels ock,
av herr Olsson, Karl Johan, att hela
tredje stycket och första meningen av
fjärde stycket skulle uteslutas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av ifrågavarande
stycken vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Olsson, Karl Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som beträffande statsutskottets
motivering i utlåtande nr 129 punkten 3
godkänner tredje och fjärde styckena
därav, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Karl Johan
Olssons yrkande om uteslutande av hela
tredje stycket och första meningen av
fjärde stycket i motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 76;

Nej — 49.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 fråga om sista stycket å s. 15 i det
trvckla utlåtandet, yttrade nu vidare herr
talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock att nämnda
stycke skulle godkännas med den

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen.

ändring, som förordats i den av herr
Karl Andersson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
styckets godkännande enligt utskottets
förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i
statsutskottets utlåtande nr 129 punkten
3 godkänner sista stycket å s. 15 i det
tryckta utlåtandet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda stycke
med den ändring, som förordats i den
av herr Karl Andersson m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Ja — 71;

Nej — 65.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkten !t.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 130,
i anledning av väckta motioner om pen -

sion eller understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
memorial nr 131, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag för budgetåret 1952/53 till bidrag
till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 132, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder
till främjande av bränsleförsörjningen.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
proposition nr 87 framlagda förslag hade
utskottet i förevarande utlåtande hemställt,
att riksdagen måtte för budgetåret
1952/53 under tionde huvudtiteln
anvisa följande reservationsanslag, nämligen a)

till Sveriges geologiska undersökning:
Inventering av torvmossar 60 000
kronor;

b) till Bidrag till Aktiebolaget Svensk
torvförädling för torvforskning 900 000
kronor;

c) till Åtgärder till främjande av
rationell bränsleförsörjning 300 000
nor.

Herr WEHTJE: Herr talman! I det föreliggande
utskottsutlåtandet behandlas
flera olika av handelsministern framlagda
förslag till åtgärder för främjande
av bränsleförsörjningen. Där föreslås
direkta anslag för inventering av
torvmossar och bidrag till torvforskningen
samt anslag till andra åtgärder
för främjande av en rationell bränsleförsörjning.
Därutöver anhåller departementschefen,
om bemyndigande att
träffa vissa avtal om torvleveranser och

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen.

att däri förbinda staten att inköpa torv
till vissa garanterade priser under en
treårsperiod med början 1953.

De av departementschefen framlagda
förslagen har rönt en välvillig behandling
i utskottet och förordas av detta
såsom ett stöd åt den för vårt land så
viktiga försörjningen med bränsle.

Senare i dag förekommer till behandling
här i kammaren förslag som syftar
till samma mål som de i förevarande utlåtande
upptagna förslagen, men som
belyser frågorna från en annan synvinkel.
Det föreligger nämligen ett betänkande
från bevillningsutskottet, där utskottet
tar ställning till vissa motionsvis
framförda förslag om befrielse från
erläggande av investeringsavgift såvitt
gäller investeringar för säkerställande
och förbättring av bränsleförsörjningen.
Om man lägger avgift på investeringarna
inom torvproduktionen, kommer en
sådan åtgärd att gå stick i stäv mot dem
som handelsministern här föreslagit och
som nu tillstyrkts av statsutskottet. Det
är egendomligt att se att vad man ger
med ena handen tar man igen med den
andra. Bevillningsutskottet och finansministern
intar en klart negativ inställning
gentemot den verksamhet, som man
vill främja genom de av handelsministern
föreslagna stödåtgärderna. Det säges
ingenting vare sig i handelsministerns
proposition eller i statsutskottets
utlåtande om det hinder som investeringsavgifterna
utgör för torvindustrien.
•lag förutsätter emellertid att, när vi
kommer till prövning av bevillningsutskottets
betänkande, i varje fall statsutskottets
ledamöter är beredda att hålla
den klara linje, som framgår av deras
nu föreliggande utlåtande, och jag
hoppas att de även i fortsättningen vill
stödja bränsleförsörjningen och främst
torvutvinningen.

Frågan om åtgärder till främjande av
bränsleförsörjningen måste i första hand
ses som en försörjningsfråga, och de fiskaliska
synpunkterna bör helt klart
komma i andra hand. Det kan visserligen
sägas att garantipriserna är så avvägda,
att man även tagit hänsyn till de
investeringsavgifter som torvproducen -

terna får betala. Men man får väl ändå
se saken på det sättet, att det hade varit
önskvärt att garantipriserna hade
kunnat sättas så mycket lägre. Detta hade
blivit fallet, om investeringsavgift
inte skulle ha utgått. Då hade man sluppit
att i stödet inrymma även ersättning
för den skatt, som nu tages ut för
tillverkningen. Det förhåller sig även
så, att det vore önskvärt, om man kunde
få till stånd en torvbrytning även av
andra än dem som kommer att omfattas
av garantiavtalet, och en gärd av rättvisa
mot dessa andra vore det om investeringsavgiften
slopades för deras
del. Det behövs helt visst insatser på
ganska bred front för att man skall nå
önskat resultat.

Vidare har jag, herr talman, fäst mig
vid en punkt i utskottsutlåtandet, där
det sägs att avsättningsgarantien bör begagnas
med en viss försiktighet med
hänsyn till att bränslepriserna på sista
tiden har fallit. Man är rädd för att det
kan föreligga en viss risk för att införandet
av garantipriser kommer att
medföra förlust för statsverket. Så skulle
bli fallet, om efter garantiavtalets
tillkomst torv som inlösts måste säljas
till lägre priser. Det är givetvis välbetänkt,
att man iakttar försiktighet, men
man får också beakta, att om man inte
är beredd att på något litet längre sikt
lämna ett stöd, blir resultatet inte det
som man hoppats. Utskottet framhåller
självt, att man vill få fram en torvproduktion
på längre sikt och efter rationella
produktionsmetoder. Är man inte
beredd att gå in för insatser, som sträcker
sig över åtminstone en period på tre
år, befarar jag att det kan bli klent med
möjligheterna att nå det åsyftade målet:
en verklig rationalisering av torvbrytningen
och en torvbrytning vid något
flera företag än dem som nu ägnar sig
däråt.

1 anslutning till vad jag nu sagt skulle
jag vidare vilja framhålla följande. Riksdagen
har redan tidigare visat sin beredvillighet,
när det gällt mera långsiktiga
insatser på detta område, i det att
medel anvisats till Aktiebolaget Svensk
torvföriidling. Det har visat sig vara viil -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen.

betänkt, och man har fått fram en torvutvinning
av ganska stor omfattning,
bedriven efter rationella metoder och
med ett ekonomiskt resultat, som väl
inger ganska goda förhoppningar för
framtiden. Men vi får väl hoppas att,
som jag förut sade, insatserna inte skall
begränsas till ett eller ett fåtal företag,
utan att man skall kunna intressera flera
för utvinning av de rikliga bränsletillgångar,
som vi har i torven. Med hänsyn
härtill synes det mig att det skulle
vara önskvärt, att man kunde få till
stånd ett samarbete och utbyte av erfarenheter
mellan de olika producenterna.
Jag förutsätter att Svensk torvförädlings
verksamhet är upplagd så, att den inte
skall bedrivas efter uteslutande affärsmässiga
grunder, utan att man är beredd
att ställa sina erfarenheter och
forskningsrön till förfogande för andra
producenter, som kan ha nytta av elt
utbyte av erfarenheter.

Detta är, herr talman, de synpunkter
som jag skulle vilja lägga på denna fråga.
Jag har intet annat yrkande än om
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, RUNE: Herr talman!
Det må kanske tillåtas en representant
för en landsända, där torvmossarna
utgör ett mycket betydande inslag
i landskapsbilden, att i detta sammanhang
få uttrycka en viss tacksamhet mot
regeringen och statsutskottet för behandlingen
av denna fråga.

I propositionen nr 87 lämnar departementschefen
en kortfattad redovisning
av 1951 års bränsleutrednings resultat.
Där påvisas bland annat de utomordentligt
stora möjligheter, som ligger förborgade
i våra torvmossar. Det är inte föraktliga
kvantiteter som kunde tillföras
produktionslivet och komma vår bränsleförsörjning
till godo, om dessa tillgångar
blev mera rationellt tillvaratagna.
Man har kunnat konstatera, att de
potentiella resurser, som ligger i våra
torvmossar, motsvarar ungefärligen 400
miljoner ton stenkol. Man har också från
bränsleutredningens sida velat påvisa,
att vissa möjligheter finns att successivt

öka produktionen av torv: maskintorv,
torvbriketter o. s. v. till en omfattning
av ungefär 4 miljoner ton per år, vilket
skulle motsvara omkring 2 miljoner ton
stenkol.

Man måste alltså säga, att det inte här
enbart är fråga om ett lokalt intresse,
utan det rör sig om en nationalekonomisk
fråga av betydande mått. Om man
skulle kunna få till stånd en årlig torvproduktion,
av angiven storleksordning,
skulle det nämligen betyda att man kunde
spara omkring 150 miljoner kronor i
valuta om året, alltså ett ganska betydande
belopp.

Emellertid är frågan om avsättningen
av torven också en fråga om priset. Det
gäller då framför allt relationen mellan
priset på torv och priset på kol. För
närvarande ligger det till på det sättet
— något som departementschefen framhållit
i propositionen — att man 1951
kunde få avsättning för torven till ett
pris av ungefärligen 57 kronor 50 öre
per ton. Det framhålles att statens järnvägar
köper torv, om priset på torv håller
sig vid omkring 45 procent av priset
på kol, d. v. s. om priset för stenkol utgör
128 kronor per ton, kan man betala
57 kronor 50 öre för torven.

Om det nu, såsom statsutskottet framhåller,
är på det sättet att kolpriserna
sjunker, måste naturligtvis också torvpriset
kunna sjunka för att relationen
skall kunna bibehållas och torven bli
såld. Man räknar nu med ett kolpris på
ungefär 118 kronor per ton. En del torvprodukter
bär då i år fått ett pris av
52 kronor 50 öre för torven. Kanske får
man räkna med ytterligare sjunkande
kolpriser, så att man så småningom
kommer ned till det garantipris, som
regeringen tänkt sig, nämligen 40 kronor
per ton torv, motsvarande ett kolpris
på ungefär 90 kronor per ton.

Förutsättningen för att upprätthålla
en produktion vid våra torvmossar, där
priset inte ligger högre än 40 kronor
per ton, måste givetvis vara en ganska
omfattande rationalisering av framställningen.
Detta har ju också påpekats från
såväl departementschefens som utskottets
sida, när man förutsätter att verk -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Ang. åtgärder till främjande av bränsleförsörjningen.

samheten kan bedrivas efter rationella
arbetsmetoder. På denna punkt är vi
fullkomligt överens. Här gäller det alltså
för torvproducenten att investera och
köpa nya maskiner, och det är detta som
man är i full gång med.

Vid sådant förhållande har jag i samband
med detta ärendes behandling
inom bevillningsutskottet haft en mening
som avviker från utskottsmajoritetens.
Jag har ansett att när det här gäller
att vidtaga olika åtgärder för att stimulera
torvproduktionen och alltså att
uppmana producenterna att investera i
nya maskiner och rationalisera driften,
är det inte rimligt att samtidigt bibehålla
investeringsavgiften på de maskiner,
som man önskar skall inköpas. Att det
rör sig om ganska betydande investeringar,
är alldeles uppenbart. Jag har
tagit del av verksamheten vid en av våra
torvmossar, som producerar ungefär
20 000 ton torv per år och där anläggningskostnaderna
är uppe i ungefär
1 300 000 kronor. För innevarande år
har en investering skett i nya maskiner
för omkring 300 000 kronor. Detta är
alltså, såsom de ärade ledamöterna hör,
mycket betydande investeringskostnader.
Att på dessa kostnader lägga investeringsavgift,
anser jag vara att belasta
verksamheten allt för mycket. Det
är därför som jag för mitt vidkommande
ansett att man borde ha lämnat möjligheter
till befrielse från denna avgift.

Emellertid är ju inte frågan om investeringsavgiften
det avgörande, även
om den för mej i detta sammanhang
verkar stötande. Vad som är anledning
uppmärksamma och som jag funnit vara
mycket tacknämligt är att statsmakterna
— vilket framgår såväl av propositionen
som statsutskottets utlåtande — velat
visa ett mycket positivt intresse för
vår torvproduktion. För torvproducenterna
är det säkerligen väsentligast att få
ett mera långsiktigt garantiavtal, så att
de mera systematiskt kan lägga upp produktionen
och mera kontinuerligt bibehålla
arbetskraften, vilket allt kan medverka
till att pressa framställningskostnaderna
nedåt, och jag vill därför gärna
ge det lovord, som jag inledningsvis an -

förde, åt regeringen och statsutskottet
för detta ställningstagande.

Herr talman! Det finns således fullgoda
skäl för att kammaren måtte följa
statsutskottet, till vars förslag jag ber
att få yrka bifall.

Herr JANSSON, FRIDOLF: Herr talman!
Då jag tar del av detta utskottsutlåtande,
finner jag att ett enda företag
i detta sammanhang får den allra
största anslagsposten, 900 000 kronor,
beroende, såvitt jag har uppfattat det
rätt, på att man tror på den s. k. våtkolningsmetoden,
som innebär att torven
skall kunna avvattnas på mekanisk
väg. Man befinner sig här på experimentstadiet,
och jag har ingenting emot
att det offras pengar på vidare experiment,
men vad jag vill framhålla här
är, att man ändå måste göra klart för
sig att det största antalet torvmossar utgöres
av mindre mossar, på vilka det
inte går att uppföra några stora anläggningar
för att tillämpa denna våtkolningsmetod.
Detta betyder att vid dessa
mindre torvmossar måste under lång tid
framöver användas samma metod som
hitintills, d. v. s. man får begagna sig
av mekanisk upptagning och lita till
lufttorkning, och arbetet kan bara pågå
under några få månader av året, nämligen
vår- och sommarmånaderna. Jag
har därför den uppfattningen, att det
kanske hade varit riktigare att starkare
understryka, att ifrågavarande anslag
även finge i större utsträckning komma
de mindre företagarna i denna bransch
till godo.

Jag grundar också min uppfattning
därpå, att det har varit på det sättet
under de två senaste krigen, att mycket
pengar investerats i torvupptagning
och anordningar i samband därmed
och att alltsammans raserats vid
krigsslutet. Detta har skett två gånger,
och båda gångerna har betydande investeringskapital
hastigt förbrukats och
förstörts. För att undvika sådant måste
man trygga även de mindre torvproducenternas
utövning av sill verksamhet.
Detta gör man givetvis genom att fast -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen m. m.

ställa garantipriser, som skall gälla för
tre år framåt, och man kan även vidta
ytterligare åtgärder. Det allra bästa för
att hålla en kontinuerlig drift vid de
mindre torvmossarna är att vederbörande
företagare vet att han får avsättning
för sina produkter, och därför är det
inte minst viktigt att han behandlas på
ett sådant sätt, att han erhåller samma
möjligheter att sälja till kommuner och
statliga myndigheter, när dessa gör sina
uppköp, som de större företagen. Jag
har den erfarenheten, att de enskilda
små företagarna, särskilt efter sista kriget,
då verksamheten sattes i gång på
nytt, faktiskt kommit i skymundan och
att man allt för mycket litat på de stora
företagen och vad de kan uppnå för resultat
när det gäller forskningen på detta
område.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag,
men jag hoppas att utskottet, när
det säger, att det torde få ankomma på
Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter
rörande anslagets användning
samt att utskottet emellertid i likhet med
departementschefen förutsätter, att anslaget
i fråga till större delen utnyttjas
för de av bränsleutredningen angivna
ändamålen, därmed inte glömmer de
små företagarna, utan ger dem den hjälp
som det finns möjlighet att lämna dem.

Herr OHLON: Herr talman! Jag begärde
ordet i anledning av herr Wehtjes
anförande och hoppades då få komma
upp omedelbart efter honom. Jag ville
nämligen endast instämma i herr Wehtjes
anförande, vad gäller såväl förevarande
ärende som det med detta sammanhörande
ärendet från bevillningsutskottet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/53

till avlöningar vid domkapitlen och
stiftsnämnderna jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till förvärv av en fastighet invid Uppsala
högar, jämte en i ämnet väckt motion; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/
53 till avlöningar vid landsmålsarkiven
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 137, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
in. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 127, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 7
mars 1952, föreslagit riksdagen att

dels godkänna av departementchefen
förordade riktlinjer beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet och organisation; dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningarna för arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
vidtaga de ändringar, som
påkallades av vad departementschefen
förordat;

dels fastställa av departementschefen
förordade avlöningsstater för arbetsmarknadsstyrelsens
och den offentliga
arbetsförmedlingens permanenta organisation
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1952/53;

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Nr 17.

Anslag till

dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1952/53 till arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen
m. in. anvisa i propositionen
angivna anslag.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft åtskilliga
i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet avfattat sin hemställan i elva
särskilda, med I—XI betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

I en inom andra kammaren väckt motion,
nr 267, hade herr Lindberg hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
angående ett slopande av det nuvarande
systemet med statliga och statskommunala
beredskapsarbeten samt införande
av ett smidigare och tidsenligare system
än det nuvarande för uttagning och hänvisning
av arbetskraft till arbeten för
arbetslösa.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att motionen
11:267 icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
2 betecknad reservation beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
byggande verksamhet
och byråorganisationen hade
fröken Andersson samt herrar Bergli,
Skogliaul i Doverstorp och Birke ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under I
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionen 11:267 i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad i reservationen
anförts.

Herr MAGNUSSON: Herr talman! De
två reservationer, som här föreligger, avser
uteslutande att en iindring skulle
göras i utskottets motivering. Heservan -

den offentliga arbetsförmedlingen m. m.
terna har nämligen funnit det angeläget
att också, i enlighet med vad departementschefen
har framhållit om den
verksamhet, som syftar till en av arbetsmarknadsstyrelsen
upprättad avdelning
för försöksverksamhet i fråga om industriernas
olika förläggningsort, samarbetet
kan fortsätta mellan det produktionsråd,
som redan finns hos industrien,
och det som finns hos arbetsmarknadsstyrelsen,
och jag tror att det kan
vara till såväl näringslivets som samhällets
gagn. Det är emellertid angeläget
att denna verksamhet blir av upplysande
och rådgivande karaktär, och
det är för att understryka det som denna
reservation nu har avgivits.

Reservationen nr 2), som tar sikte på
arbetmarknadsstvrelsens byggande verksamhet,
avser endast att man vill hålla
frågan öppen huruvida denna verksamhet
i fortsättningen skall ligga hos arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna verksamhet
har ju varit mycket obetydlig under
de senaste åren, och då en hel del planeringar
såväl från näringslivets som statens
och kommunernas sida har gjorts
för arbetslöshetens bekämpande, kan
det tänkas att man kan komma i det läget,
att det skulle vara mera förenligt
med allas intressen, om denna verksamhet
skulle vara förlagd hos något annat
organ, t. ex. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det är sålunda uteslutande för att hålla
denna fråga öppen som denna reservation
tillkommit, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till de två föreliggande
olika reservationerna.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Herr Magnusson berörde i samma anförande
— och det kanske är lika klokt
det — båda dessa reservationer. Om jag
då skulle säga några ord beträffande
den första reservationen, den som är
betecknad med nr 1, vill jag nämna, att
jag redan i statsutskottet tilliit mig betrakta
denna reservation såsom fullständigt
onödig. Utskottet säger nämligen,
att det i huvudsak ansluter sig till vad
departementschefen anfört, och reser -

Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen m. m.

vanterna stryker under detta och säger
»att verksamheten i huvudsak bör få
formen av upplysning och rådgivning».
Där föreligger egentligen inte någon
skillnad. Den enda skillnad jag kan finna
är, att departementschefen, såsom
framgår å s. 3 i utskottets utlåtande,
säger i fråga om lokaliseringspolitiken,
att den främst bör få formen av upplysning
och rådgivning. Jag överlåter
till den som står antecknad först för reservationen
nr 1, herr Ohlon — om han
är inne i kammaren — att tolka vad
ordet »främst» betyder i detta avseende.

Vad beträffar sedan den med 2 betecknade
reservationen ber jag få säga,
att den däri berörda frågan under flera
år har varit föremål för upprepade överläggningar
inom statsutskottets tredje
avdelning, och det är väl på vårt initiativ
som en stor utredning tillkom. Vi
hade förmånen att ha en av utredningsmännen
såsom ledamot i tredje avdelningen,
men han är på grund av utlandsvistelse
förhindrad att närvara i
kammaren i dag. Denne ledamot har
emellertid tidigare liksom vi andra inom
majoriteten varit mycket reserverad mot
att både arbetsmarknadsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
drivit en sådan här byggande verksamhet.
Men de sakkunniga kom efter ett
grundligt studium av frågan till klarhet
om att det var klokt att bibehålla de
nuvarande formerna, och jag ber att få
säga, att jag betraktar arbetslösheten —
ursäkta ordet, herr talman — som en
förbannelse för den enskilde individen
och för samhället och inte minst för
kommunerna. Samhället bör vara berett
att vidtaga åtgärder, som smidigt kan
sättas i gång, i händelse det skulle bli
en omfattande arbetslöshet.

Jag ber också att få fästa uppmärksamheten
på att man i reservationen säger
sig godtaga förslaget trots den motivering,
som man inte gillar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit led -

ningen av kammarens förhandlingar, enligt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
fröken Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 137 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten It.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten III.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 11:450 samt 11:558, bägge
motionerna såvitt nu vore i fråga, godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 7 mars 1952 förordade riktlinjerna
beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet och organisation.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
1 betecknad reservation beträffande nä -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Om beredande av möjlighet till befrielse från investeringsavgift.

ringslivets lokalisering hade herr Ohlon,
fröken Andersson, herrar Sundelin,
Bergh, Skoglund i Doverstorp, Malmborg
i Skövde och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Birke och Gustafsson i Skellefteå
ansett, att utskottets motivering
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

Herr MAGNUSSON: Herr talman! Jag
ber på denna punkt att få yrka bifall
till den med beteckningen 2) angivna reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
med godkännande av utskottets därtill
hörande motivering samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som förordats i
den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 137 punkten
III med godkännande av utskottets därtill
hörande motivering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den av herr Ohlon m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna IV—XI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om beredande av möjlighet till befrielse
från investeringsavgift.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner om beredande av möjlighet till
dispens i vissa fall från erläggande av
investeringsavgift.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen I: 347 av herr Lundqvist
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville
besluta sådant tillägg till förordningen
om investeringsavgift, att Kungl. Maj:t
erhölle i motionen angiven dispensrätt;
samt

2) motionen 11:457 av herr Kollberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, om synnerliga
skäl därtill föranledde, medgiva befrielse
från skyldighet att erlägga investeringsavgift
för sådan investering i fastighet,
för vars utförande byggnadstillstånd
sökts före den 1 juli 1951, samt, därest
detta yrkande icke skulle bifallas, i andra
hand, att riksdagen måtte bevilja Aktiebolaget
Wahlén & Block i Stockholm
befrielse från skyldighet att erlägga investeringsavgift
för bolagets investeringar
i fastigheten Vallingatan 20—22 i
Stockholm enligt det byggnadstillstånd,
som bolaget erhållit genom Kungl. Maj:ts
beslut den 7 september 1951.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionen I: 347 av herr Lundqvist
in. fl. om beredande av möjlighet
till dispens i vissa fall från erläggande
av investeringsavgift icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om beredande av möjlighet till befrielse

2) att motionen 11:457 av herr Kollberg
om beredande av möjlighet till
dispens i vissa fall från erläggande av investeringsavgift
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Petrén, Velander, Magnusson, Persson i
Svensköp, Sjölin, Gunnarsson och Milsson
i Svalöv, vilka under hänvisning till
innehållet av motionerna 1:347 av herr
Lundqvist m. fl. och II: 457 av herr Kollberg
ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte antaga följande tilllägg
till 5 § förordningen den 14 december
1951 om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift), nr 794:

Befrielse från skyldighet att erlägga
investeringsavgift må, om synnerliga
skäl därtill föranleda, medgivas i fråga
om

a) investering i fastighet, för vars utförande
byggnadstillstånd sökts före den
1 juli 1951, samt

b) investering för hantverk och småindustri,
då investeringen tillkommit av
sanerings- eller lokaliseringsskäl.

Frågor om befrielse, som här avses,
ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.

Herr MAGNUSSON: Herr talman! I de
här föreliggande motionerna påvisas
tydligt, hur den sedan innevarande år
införda investeringsavgiften i många fall
kommer att träffa synnerligen orättvist.
Därav framgår också att inte endast de
enskilda personerna, som skall betala
dessa skatter, kommer i ett dåligt läge,
utan att förordningen också kan för samhället
medföra icke önskvärda resultat.

I dessa motioner har bland annat omnämnts
ett par olika sådana alternativ,
som jag dock inte nu skall gå in på, då
jag vet att motionärerna själva senare
kommer att utveckla detaljerna i dessa.
Jag skulle dock vilja understryka de
svårigheter, som vidlåder förordningens
tillämpning'' inom hantverk och småindustri
i vårt samhälle när det gäller lokaliserings-
och saneringsarbeten. Det
har nu för dem uppstått många svårigheter
icke minst genom de kreditrestrik -

från investeringsavgift.
tioner, som på senaste tiden har införts,
och detta ökar de svårigheter som ytterligare
framkomma när det nu blir fråga
om att även erlägga investeringsavgifter
för de lokaler, som behöver byggas. Det
måste också för samhället vara ett utomordentligt
stort intresse, att speciellt
hantverket och småindustrien får dessa
sina sanerings- och lokaliseringsbehov
tillgodosedda.

I en av dessa motioner berörs just ett
sådant förhållande, då byggnadstillstånd
hade sökts före den 1 juli 1951 men
erhållits först efter denna tid. Det måste
ju i detta fall ändå betalas investeringsavgift.
Det måste anses vara mycket
orättvist att om av två företag, som samtidigt
lagt in ansökan om byggnadstillstånd
före den 1 juli 1951, endast det
ena dessförinnan hunnit få sin ansökan
beviljad, detta skall bli befriat från investeringsavgift,
medan däremot det andra
blir skyldigt att erlägga sådan.

Jag ber, herr talman, med denna motivering
att få yrka bifall till den reservation,
som föreligger i denna fråga.

Herr PETRÉN: Herr talman! Förordningen
om investeringsavgift har varit i
tillämpning snart två år, och det finns
nu möjlighet att överblicka verkningarna
långt bättre än vid tillkomsten av
denna avgift. Åtskilliga fall har kommit
i dagen, där verkningarna framstår såsom
uppenbart oriktiga och hårt drabbande
den enskilde och i vissa fall som
motverkande samhällets intressen. I ett
par motioner anges det exempel av två
olika typfall; de ligger båda inom det
område där det erfordras byggnadstillstånd
för att verkställa investeringen.
Det är alltså fråga om områden, där
statsmakterna kan genom byggnadsregleringen
påverka verkställandet och investeringarna.
Det tar väl för lång tid
att här närmare redogöra för dessa
exempel, men jag skall i alla fall i korta
drag redogöra för ett av dem.

Det gäller en firma här i Stockholm,
som sökte byggnadstillstånd i början av
år 1950. Frågan skulle upp i byggnadsberedningen
den 8 maj 1951. Då var
hela frågan klarlagd. Firman hade fått

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Om beredande av möjlighet
förtursrätt från Grossistförbundet, som
har att medverka med gradering av sådana
här bvggnadsärenden. Den var
också upptagen på föredragningslistan
av arbetsmarknadsstyrelsen, och efter
vad man sedan inhämtat stod det klart,
att byggnadstillstånd skulle ges, vid denna
tidpunkt, det vill säga två månader
före det kritiska datum 1 juli, då
byggnadstillståndet hade måst givas för
att man skulle bli befriad från investeringsavgift.
Då kom emellertid Stockholms
stad emellan och bad att man
skulle dröja med frågans handläggning,
emedan det kunde vara av intresse för
staden att diskutera köp av fastigheten.
Detta ingrepp av Stockholms stad kom
utan något samtycke från den firma
som det gällde. Man kan då säga, att det
är alldeles klart, att det i realiteten förelåg
byggnadstillstånd före den 1 juli
och att det endast var rent formellt som
ärendet kom att behandlas senare på
grund av ett ingrepp från kommunal
myndighet, Stockholm stad, ett ingrepp
som ju inte ledde till någon ändrad inställning
eftersom byggnadstillståndet
sedermera beviljades. I detta fall drabbades
företaget av en investeringsavgift
på icke mindre än cirka 200 000 kronor.

Det är klart att det skulle vara vanskligt
att införa några allmänna dispensbestämmelser.
Man kommer då ut i svårigheter
i fråga om gränsdragning, och
därför har vi i reservationen endast yrkat
på dispensmöjlighet under en klar
begränsning av området. För ytterligare
säkerhets skull, för att det inte skall bli
några missbruk, har vi förutsatt att avgörandena
efter prövning skall läggas
i Kungl. Maj:ts hand.

Herr talman! Jag tror att riksdagen
mycket lugnt skulle kunna bifalla denna
reservation utan att det skulle leda till
några icke önskvärda konsekvenser. Ett
bifall till denna reservation innebär endast
att man skulle rensa bort uppenbara
orimligheter och fall där både den
enskilde kan komma till skada och samhällets
intressen kan motverkas.

Herr talman! .lag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservaI
ionen.

till befrielse från investeringsavgift.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! När denna
fråga om investeringsavgiften behandlades,
diskuterade riksdagens bevillningsutskott
mycket ingående, huruvida
man skulle kunna tänka sig något dispensorgan
eller inte. Utskottet hesiterade
inför den tanken, därför att ett sådant
organ skulle kunna hos många framkalla
en alltför stark benägenhet att tro att
man skulle kunna dispensvägen bli befriad
från skatten och att de därför skulle
sätta i gång med åtgärder som de
eljest inte skulle ha utfört. Jag tror att
det finns all anledning att vara lika misstänksam
nu, och en dispensanordning
skulle också strida mot hela syftet med
investeringsavgiften. Den avser ju att
vederbörande i varje situation skall väga,
om han anser sig kunna uppskjuta igångsättandet
ett eller två år och därigenom
slippa investeringsavgiften på 12 procent
eller om han anser att han kan bära
denna extra pålaga och vill sätta i gång
företaget genast. Han skall alltså väga
mellan ett uppskjutande utan skatt och
ett igångsättande med skatt. Detta är syftet
med hela lagstiftningen, och det
skulle i rätt hög grad riskeras, om man
skulle införa en större eller mindre dispensrätt.

Nu har motionärerna och reservanterna
tagit upp denna fråga på nytt och
begärt att man skall kunna bevilja dis,-pens när det gäller investering i fastighet,
för vars utförande byggnadstillstånd
sökts före den 1 juli 1951. Utskottet har
inhämtat, att det under sista halvåret
1951 var fråga om i runt tal 4 000 byggnadstillstånd,
och antalet byggnadstillstånd
som sökts under den föregående
tiden uppgår sannolikt till mycket stora
siffror, räknade i tusental. Om man skulle
kunna begära dispens för dem, skulle
detta kunna förvrida hela syftet med investeringsavgiften.

Reservanterna föreslår också, att om
investeringen tillkommit av saneringseller
lokaliseringsskäl, skulle man kunna
få befrielse från investeringsavgiften.
Det blir nog rätt besvärligt för Kungl.
Maj:t att sitta och avgöra vad som är eu
sancringsfråga och vad som är en lokaliseringsfråga
och dessutom pröva om

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om beredande av möjlighet till befrielse från investeringsavgift.

de synnerliga skälen föreligger eller inte.
■lag tror det är klokast att låta vederbörande
själv avgöra, om han vill sätta
i gång med skatt eller uppskjuta utan
skatt. Naturligtvis kan det finnas ett och
annat fall, t. ex. det som nämndes av
herr Petrén, där en sådan fråga utan vederbörandes
eget åtgörande har blivit
uppskjuten. Utskottet har nog tänkt sig
att man skulle kunna allvarligt ompröva
sådana fall, men att för den sakens skull
ha ett allmänt dispensinstitut, så vidsträckt
som det av reservanterna förordade,
det kan knappast ifrågakomma,
om man skall uppehålla investeringsavgiftens
verkan, och att utskottet skulle
för sin egen del börja tjänstgöra som ett
dispensinstitut och just i denna punkt
föreslå riksdagen att avstå från investeringsavgift,
kan knappast komma i fråga.
Det är en uppgift som egentligen inte
kommer riksdagen vid.

Herr talman! Det har därför inte funnits
någon möjlighet för utskottet att gå
så långt som reservanterna här föreslagit,
utan vi har med tanke på hela syftet
med denna lagstiftning måst bestämt avstyrka
reservanternas förslag. Jag ber
alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Liksom
jag gjorde i höstas, när jag motionerade
i anslutning till propositionen om
särskild investeringsavgift, har jag i den
motion som jag nu framburit stött min
hemställan på exempel här ifrån Stockholms
län. I motionen pekas sålunda
närmast på ett stort hantverkshusbygge
i Solna stad, för vilket ansökningen om
byggnadstillstånd ingavs redan i november
månad 1950, medan byggnadstillstånd
lämnades av Kungl. Maj:t först i
december 1951. Som byggherre för detta
byggnadsföretag står en för ändamålet
särskilt bildad bostadsrättsförening, i
vars styrelse även Solna stad är representerad.
Till följd av det långa uppskov
med byggnadstillståndet som man här
fick finna sig i har helt naturligt byggnadskostnaderna
kommit att stiga väsentligt
över vad man från början hade

räknat med. Dessa ökade byggnadskostnader
måste i detta fall i form av hyra
nu tas ut av de hantverkare som skall ha
sina verkstadslokaler inom byggnaden.
Redan på grund av denna starka fördyring
av bvggnadskostnaderna blir hyrorna
mycket tyngande för hantverkarna.
Men därtill kommer — också som en direkt
följd av att byggnadstillståndet
meddelades först ett drygt år efter framställningens
ingivande — den extra investeringsavgiften,
och den kommer att
kännbart belasta alla dessa småföretagare
och därmed bereda dem ytterligare
ekonomiska svårigheter. Det är alltså inte
underligt, att vi i vår motion har vågat
göra gällande, att i detta fall mycket
starka billighetsskäl talar för att investeringsavgiften
efterskänkes.

Nu liksom i höstas förklarar bevillningsutskottet,
att utskottet ingalunda
underskattar det samhälleliga intresset
av investeringar av den art varom här
är fråga, men alldeles som i höstas avvisas
det oaktat motionen fullständigt. Den
förståelse som utskottet säger sig hysa
för motionärernas synpunkter blir under
sådana förhållanden i mina ögon inte
så mycket värd. Utskottsmajoriteten
vägrar att i handling ta någon som helst
hänsyn till allt vad sociala skäl eller
andra billighetsskäl heter, hur behjärtansvärda
de än kan vara. För utskottet
är tydligen A och O att de en gång av
Kungl. Maj:t uppdragna riktlinjerna inte
får uppmjukas på någon enda punkt.
Det är efter mitt sätt att se ett hårt och
ganska obarmhärtigt betraktelsesätt, som
man här har lagt i dagen.

Nu säger herr Sjödahl, talesmannen
för bevillningsutskottets majoritet, att
man inte har kunnat gå med på någonting
i motionens riktning, därför att det
fullständigt skulle strida emot syftet med
hela denna nya lagstiftning. Och herr
Sjödahl säger — såsom också är anfört
i utskottsbetänkande! — att meningen är
att den enskilde här själv skall avväga,
om han har råd till den merkostnad som
investeringsavgiften innebär eller om
han vill vänta. Det är klart, att det kan
finnas många fall, där ett sådant avvägande
kan ske utan någon olägenhet.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Om beredande av möjlighet till befrielse från investeringsavgift.

Men jag tillåter mig ändå, herr Sjödahl,
att fråga: Vad skall de människor säga,
som t. ex. — det finns många sådana fall
— nödgas arbeta i utomordentligt bristfälliga
lokaler och som å andra sidan
inte minst för närvarande har utomordentligt
stora svårigheter att dra sig
fram? Det blir för dessa medborgare
inte så lätt som herr Sjödahl ville göra
gällande att själva avväga och avgöra om
de skall vänta ytterligare eller punga ut
med den merkostnad som det här är
fråga om.

Jag har för min del så mycket svårare
att förstå denna kallt avvisande hållning
som utskottet har intagit, då jag inte kan
se någon som helst fara i att lämna
Kungl. Maj :ts nuvarande regering det bemyndigande
som vi i vår motion har föreslagit
och som reservanterna nu också
föreslår. Jag tror inte, att finansministern
kan misstänkas för att gå för långt,
om riksdagen skulle ge denna fullmakt.

Utskottets avvisande hållning ter sig
så mycket mer beklaglig som det är ett
faktum, att hela den ekonomiska politik
som har förts under senare år har gått
mycket hårt fram särskilt mot hantverkare
och småföretagare över huvud
taget. Det är nog ingen som vill eller kan
förneka att just dessa kategorier har
drabbats ojämförligt hårdare än de större
företagen av alla de olika regleringar
som vi har varit med om. Det finns
många starkt motiverade krav på sanering
av småföretagens verkstadsbestånd,
som blivit satta i efterhand vid kvottilldelningen
under de gångna åren. Det är
därför också många lokaler som i dag
befinner sig i ett sådant skick, att de näppeligen
kan betecknas ens som människovärdiga.
Småföretagarna och deras
anställda nödgas i många fall — det vet
vi säkerligen alla — arbeta i allt annat
än tillfredsställande lokaler, med bristfälliga
ljus- och ventilationsförhållanden,
med otillfredsställande sanitära anordningar
o. s. v. Det kan nog inte förnekas,
att det på många håll skett eu kännbar
standardförsämring på detta område.
Jag beklagar, herr talman, att inte ens
i sådana fall regeringspartiets representanter
i utskottet har ansett sig böra

medverka till att av billighets- och rättviseskäl
åstadkomma en välbehövlig förbättring.

Jag ber att med dessa ord få ansluta
mig till reservanternas förslag och yrkar
alltså bifall till reservationen.

Herr WEHTJE: Herr talman! Utskottet
anför i sitt betänkande — liksom utskottets
talesman anförde här i kammaren
— att syftet med investeringsavgiftens
införande var att begränsa de inflationistiska
verkningarna inom företagarsektorn
och bl. a. hejda expansionstendenserna
i fråga om investeringsverksamheten.
Man ville alltså med denna
avgiftsbeläggning försöka få till stånd
en effekt som skulle verka ungefär som
en räntehöjning — en kostnadsstegring
som skulle föranleda att vederbörande
företag omprövade skäligheten av att
under nuvarande förhållanden investera.
Det var inställningen när investeringsavgiften
infördes, och det är tydligen
inställningen nu också. Men man
förbiser därvid enligt min uppfattning,
att förhållandena nu är helt annorlunda
än de var på den tiden. Vi har ju
fått kännas vid en betydande omsvängning
av konjunkturen. Vår utrikeshandel
har mött oväntade, stora svårigheter,
och det har inverkat på förhållandena
inom landet. Dessutom har vi fått ett
allmänt verkande medel insatt i kampen
mot inflationen: den återhållsamma

ekonomiska politiken. Denna är ju nu på
väg att verka därhän, att investeringarna
kommer att bromsas mycket kraftigt,
och den kommer i övrigt att hålla tillbaka
den livaktiga utveckling inom näringslivet
som har pågått under de senare
åren. Under dessa förhållanden
kan jag ju inte förstå att det skall vara
nödvändigt att upprätthålla åtgärden att
avgiftsbelägga investeringarna på ett sådant
sätt, att man skall ha den kvar
hundraprocentigt vattentät.

Här förebringas skäl för att man borde
göra ett undantag, man exemplifierar
med behjärtansvärda fall, och man
sträcker sig inte längre än till att begära
avgiftsbefrielse för de byggnadsfö -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om beredande av möjlighet till befrielse från investeringsavgift.

retag, som nu sätts i gång och som alltså
efter prövning har befunnits fullviktiga
men som på grund av olika omständigheter
inte har kunnat bli beviljade
före den 1 juli 1951, ehuru ansökningarna
bär gjorts tidigare. Att ej vilja
tillmötesgå en sådan begäran tycker
jag är att se mycket smått på det hela.
Utvecklingen är ändå sådan som jag
har angivit. Investeringarna har ju visserligen
inte direkt hunnit att avta i den
utsträckning som man kanske kunde
väntat sig, men antalet inkomna ansökningar
och värdet av dem har redan
under första kvartalet gått ned till
mindre än hälften för industrien, trots
att kreditinskränkningen ju inte har verkat
mer än en mindre del av denna tid.
Jag tror att kreditinskränkningen kommer
att få sådan verkan, att man kan
vara ganska liberal vid sin tillståndsgivning.

Herr talman! Med de utvecklingstendenser
som jag anser mig kunna fastslå
kan jag inte tänka mig annat än att
vi inkomstmässigt skulle kunna avstå
från de avgifter som bär åsyftas och att
vi även med hänsyn till den ekonomiska
politikens önskemål skulle kunna göra
de här föreslagna undantagen.

Jag instämmer alltså i de yrkanden
som här har framställts om bifall till reservationerna.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Det ligger
enligt min mening åtskilligt i vad
herr Wehtje här senast har anfört. Det
har börjat inträda en förändring i vårt
ekonomiska läge. Man vet inte hur det
kommer att utveckla sig. Det kan gå därhän
att vi över huvud taget måste överväga
huruvida de omfattande krisbekämpande
åtgärder som vi nu har vidtagit
behöver upprätthållas i hela sin
viidd. Men jag tror att varken herr
Wehtje eller jag — i varje fall inte jag
— vågar säga att vi nu står inför det
läget. Kommer man i ett sådant läge, är
det väl inte fråga om att nagga litet i
kanten, utan då gäller det väl att helt
lyfta bort investeringsavgifterna. Men
när vi kommer därhän tror jag inte att

vare sig herr Wehtje eller jag med säkerhet
vet någonting om.

Vad herr Lundqvist talade om kan
måhända i viss mån ses mot bakgrunden
av det exempel som herr Lundqvist
drog upp i sin motion. Jag misstänker
dock en smula att vederbörande i Solna
— vem det än är, staden eller hantverksföreningen
— har på något sätt skrämt
herr Lundqvist, för att nu inte använda
ett mera vulgärt ord och säga att herr
Lundqvist har fallit i farstun. I motionen
redovisas ett exempel, där man pålägger
en grundavgift som är 5 procent
på byggnadskostnaden. Denna avgift
skulle i detta fall bli 18 kronor per
kvadratmeter. Om det är 100 kvadratmeter,
blir det alltså 1 800 kronor, men,
säger herr Lundqvist, sedan tillkommer
en avgift som man beräknar till 45 kronor
per kvadratmeter. Ökningen av byggnadskostnaderna
med 10 procent, menar
herr Lundqvist, kommer Solna stad
eller Solna hantverksförening att helt
och hållet och på en gång lägga på vederbörande
hyresgäst. Herr Lundqvist
använde sådana ord som »hårt» och
»obarmhärtigt» — herr Ludnqvist är ju
en mycket sentimentalt och känsligt
stämd människa, vilket emellanåt slår ut
däri att han är så våldsamt hård mot
sina meningsmotståndare. Nu får vi emot
oss dessa uttryck »hårt» och »obarmhärtigt».
Jag skulle inte använda sådana
uttryck, men eftersom herr Lundqvist
gjort det, menar jag att de har fått
hans välsignelse och de får då gå tillbaka.
Rikta dem då till Solna stad och
Solna hantverksförening och fråga, om
de anser att de på dessa stackars människor—
för att fortsätta med herr Lundqvists
ordval — skall omedelbart på ett
år ta ut hela den kostnad som ligger i
den tioprocentiga ökningen. Om man
även där skulle ta ut 5 procent på ökningen,
skulle det efter mitt sätt att
räkna betyda 1,80 per kvadratmeter. Enligt
herr Lundqvists för mig oförståeliga
matematik skulle det bli 2,25. Men det
är något helt annat än den siffra på
4 500 kronor — vill jag minnas — som
han nämnde. Det skulle bli en ökning
med 200 kronor till de 1 800. Herr Lund -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Om beredande av möjlighet till befrielse från investeringsavgift.

qvist! Använd ert inflytande, använd
hela den — ja, jag höll på att säga salvelsefulla,
men det är för hårt, tycker
jag — känsliga vältalighet, som herr
Lundqvist uppenbart besitter, mot Solna
stad och Solna hantverksförening. Jag
skall be till alla goda makter att herr
Lundqvist skall ta hem spelet.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
lovar herr Sjödahl, att jag skall använda
så mycket jag äger av övertalningsförmåga
för att försöka få dessa hantverkare
i Solna att komma underfund med
att det är en ren barmhärtighetsgärning
som bevillningsutskottet har visat dem,
då det har vägrat att gå med på motionens
yrkande. Jag tror emellertid att det
inte lyckas.

Vad beträffar siffrorna är det måhända
möjligt, att de blivit litet missvisande
i själva motionen. Men det hör inte hit.
Ingen kan förneka, att investeringsavgiften
betyder en onödig börda, som
läggs ovanpå den ökade börda hantverkarna
redan fått genom att nödgas vänta
på Kungl. Maj :ts beslut över ett år, alltså
ända till slutet av 1951, då ju byggnadskostnaderna
därigenom ökat i mycket
hög grad. Om herr Sjödahl behjärtade
deras intressen och svårigheter som det
här närmast gäller, så tror jag att herr
Sjödahl mycket väl kunde rösta för reservationen,
även om uttryckssätten i
denna, där siffermaterialet är använt,
skulle vara litet otydligare än vad de
bör vara. Det inverkar i alla fall inte
i sak på frågan.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SJÖDAHL: Jag vill bara uttrycka
min tillfredsställelse över att herr
Lundqvist erkänner att de siffror, på
vilka han har byggt hela sitt resonemang
och så småningom eldat upp sig till ordet
»obarmhärtigt» och andra ord, är
fullständigt missvisande.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag

skulle bara med anledning av herr Sjödahls
anförande vilja säga att om utvecklingen
går i den riktning som jag
tänker mig och som herr Sjödahl ej helt

5 Första kammarens protokoll 1952. Nr 17.

vill förneka, måste det vara angeläget att
vi snart nog tar bort dessa detaljregleringar
som är obehövliga, när de mera
allmänt verkande medlen träder i kraft.
Ty om kreditåtstramningen verkar tillräckligt
investeringsåterhålla,nde, kommer
ju faktiskt investeringsavgiften endast
att verka fördyrande och därmed i
fortsättningen inflationsdrivande. Då
blir det just som jag framhöll i mitt föregående
anförande, att man ger med den
ena handen och tar med den andra genom
en sådan politik.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. höjning av automobilskatten.

Ja — 95;

Nej — 37.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring i
förordningen den 23 oktober 1908 (nr
128) angående bevillningsavgifter för
särskilda förmåner och rättigheter, jämte
en i ämnet väckt motion, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Ang. höjning av automobilskatten.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 §
förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
om automobilskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 7 mars 1952 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 114, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om upphävande av förordningen
den 30 november 1945 (nr
736) angående visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.

Till utskottet hade överlämnats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:444
av herr Ohlon m. fl. och II: 549 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå proposition nr 114 angående
höjning av fordonsskatten;

2) de likalydande motionerna 1:445
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 551 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:t proposition nr 114 måtte dels avslå
de i densamma föreslagna ändringarna
i 5 § förordningen den 2 juni 1922
om automobilskatt, dels ock med upphävande
av tidigare fattat beslut besluta,
att inkomsterna av skatten vid tillverkning
och import av personbilar skulle
komma vägväsendet till godo;

3) motionen II: 534 av herr Hagberg i
Luleå m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 114; samt

4) motionen 11:550 av herr Rosén
m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 114, antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt; samt

2) förordning om upphävande av förordningen
den 30 november 1945 (nr
736) angående visst undantag från bestämmelserna
i 5 § förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) om automobilskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 444
av herr Ohlon m. fl. och II: 549 av herr
Ohlin m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:445
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 551 av
herr Hjalmarson m. fl.,

3) motionen II: 534 av herr Hagberg
i Luleå m. fl. samt

4) motionen II: 550 av herr Rosén
m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Kristensson i Osby, Petrén, Velander,
Wehtje, Persson i Svensköp, Hagberg i
Malmö och Sjölin, vilka ansett, att utskot -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

tets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 114 antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
om upphävande av förordningen den 30
november 1945 (nr 736) angående visst
undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt;

2. med bifall till de likalydande motionerna
I: 444 av herr Ohlon m. fl. och
II: 549 av herr Ohlin m. fl., de likalydande
motionerna I: 445 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 551 av herr Hjalmarson
m. fl. samt motionen II: 534 av herr
Hagberg i Luleå m. fl. avslå det vid förevarande
proposition fogade förslaget till
förordning angående ändrad lydelse av
5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) om automobilskatt;

3. med bifall till de likalydande motionerna
I: 445 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 551 av herr Hjalmarson m. fl. —
med upphävande av tidigare fattat beslut
— besluta, att inkomsterna av skatten
vid tillverkning och import av personbilar
m. m. skulle komma vägväsendet
till godo; samt

B) att riksdagen måtte lämna motionen
II: 550 av herr Rosén m. fl. utan åtgärd.

Herr VELANDER: Herr talman! Bilismen
har ju under de senaste åren i
många olika sammanhang varit föremål
för en alldeles särskild uppmärksamhet
från statsmakternas sida. Här skall jag
dock för att taga något exempel, inte gå
längre tillbaka än till maj 1951. Då genomdrevs
här i riksdagen under åberopande
av budgetära skäl en fördubbling
av fordonsbeskattningen. Det skedde
mot en enhällig mening inom de tre
borgerliga partierna. Man räknade därvid
med att denna skärpta beskattning
skulle för det löpande budgetåret tillföra
statskassan ett belopp av ca 105
miljoner kronor.

Ang. höjning av automobilskatten.

Under riksdagens höstsession överraskades
vi vidare av en proposition med
förslag till en tioprocentig skatt vid tillverkning
och import av personbilar och
motorcyklar. Propositionen presenterades
riksdagen den 20 oktober, och beslutet
därom fattades den 24 oktober. Det
var förresten första gången som regeringen,
sedan den få dagar tidigare
breddat sitt parlamentariska underlag,
visade sin styrka och sin makt.

Syftet med denna skatt sades vara att
motverka en alltför omfattande import
av personbilar och motorcyklar, en import
som dock var och alltjämt är underkastad
kvotering.

Någon motivering för denna skatt
upptogs inte i propositionen därom. Den
fanns i propositionen rörande investeringsavgiften,
som vi fick del av först
den 27 oktober. De tyngre motorfordonen
skulle ju komma att drabbas av denna
investeringsavgift.

Avkastningen av såväl den fördubblade
fordonsskatten som av tillverkningsoch
importskatten på personbilar och
motorcyklar skulle enligt regeringspartiernas
beslut inte få användas till täckning
av motorismens andel i kostnaderna
för vägväsendet enligt de grunder
som i det hänseendet regelmässigt har
accepterats i det förflutna.

Härmed är vi framme vid ämnet för
dagens överläggning, alltså frågan om
en provisorisk höjning av den ordinarie
fordonsskatten, avsedd att avlösas av en
mera definitiv ordning för beskattningen
av motorfordonstrafiken. Därom har
ju utredning pågått sedan början av år
1951.

Det är näppeligen någon lätt sak att
följa med dessa kastningar bit och dit
på automobilbeskattningens område. Det
bjuder också emot att godta de motiveringar
som antytts för de olika förslagen.
Och det kan inte erkännas, att dessa
har präglats av klarhet, reda och
sammanhang.

Bristen härutinnan understrykes genom
det föreliggande förslaget om höjning
av den ordinarie fordonsskatten.
Avsikten har angivits vara, att denna
höjning skulle »i huvudsak motsvara vad

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. höjning av automobilskatten.

som kunde vara betingat av penningvärdets
fall». Och märk val, att departementschefen
har gått in för denna målsättning
innan, så vitt jag förstått, det
varit möjligt att bedöma, huruvida den
kunde sättas i något samband med anslagsbehoven
för vägväsendet. Vi skulle
alltså här ha en alldeles ny princip för
särbeskattningen av motorismen.

Ett anslagsbehov, i varje fall ett formellt
sådant, har dock numera yppats.
Man lägger nämligen om redovisningsperioden
för de statliga investeringarna
för vägväsendet från budgetår till kalenderår
och når därigenom fram till ett
medelsbehov, avseende icke blott nästkommande
budgetår utan även andra
halvåret 1953. Denna högst tillfälliga ökning
av medelsbehovet tas så även den
till intäkt för en höjning av fordonsbeskattningen.

Departementschefen menar alltså, att
man på detta sätt måste skaffa fram nya
cirka 50 miljoner kronor. Man låtsas
därvid knappast om att det finns ett
överskott på automobilskattemedlens
specialbudget, tillförd budgetutjämningsfonden,
på icke mindre än 255,7 miljoner
kronor. Detta skall inte kunna tas i
anspråk ens till någon del för att täcka
en uppkommen kostnad för vägväsendet
av helt tillfällig natur, icke under det
kommande budgetåret utan under senare
halvåret 1953!

Lika tabu är också avkastningen av
den under hösten sistlidet år införda
tillverknings- och importskatten avseende
personbilar och motorcyklar, som
för nästa budgetår beräknas ge cirka 70
miljoner kronor. Icke heller den får man
nagga på. Den får inte komma vägväsendet
till godo på den grund, att den,
såsom det en gång har sagts, är av tillfällig
natur. Ett med mitt sätt att se
knappast godtagbart skäl. Varför skall
inte avkastningen av en tillfällig skatt
kunna användas till täckning av bilismens
andel i vägkostnaderna? Huvudsaken
syns emellertid vara att åstadkomma
konstruktioner eller lägen ägnade att
pressa fram så stora belopp som möjligt
ur eller via bilismen.

För min del finner jag detta mycket

otillfredsställande och för bilismen givetvis
icke tolerabelt. Jag finner det
orättfärdigt även ur den synpunkten, att
särbeskattningen av bilismen med hänsyn
till de ytterst skiftande förhållandena
i vårt avlånga land drabbar människorna
på ett sätt, som icke har det allra
minsta med principen om jämlikhet
och rättvisa i beskattningen att göra.

Från sådana utgångspunkter, herr talman,
tillåter jag mig hemställa om bifall
till den till utskottets betänkande fogade
reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Finansdepartementets
uppfinningsrikedom har
varit stor när det gällt att pålägga motortrafiken
nya skatter, och det bär
skett under skilda motiv.

Under förra året fick bilägarna punga
ut med en extra fordonsskatt, fastän de
redan bade kvitto på att skatten var betald
för året. Den skatten drog in 105
milj. kronor på ett budgetår. Denna extra
fordonsskatt betalades under september
månad förra året, och motivet för
att dra in dessa skattemedel var, att de
behövdes för att finansiera ofrånkomliga
statsutgifter. Vi vet ju hur budgetutfallet
sedermera kom att röra sig om
tre kvarts miljarders överskott, och att
det inte låg mycket bakom behovet av
att dra in dessa medel för att klara
ofrånkomliga statsutgifter.

Bilägarna fick denna extra fordonsskatt
att betala i september förra året,
och sedan dröjde det bara ungefär en
månad, innan det kom en ny pålaga.
Det var bilaccisen, gällande försäljning
av nya bilar. Den skulle ge staten 50
miljoner kronor och motiverades med
att det var nödvändigt att begränsa importen,
detta ehuru det fanns andra vägar
efter vilka man reglerade importen.

Motiven har sålunda varit olika, men
en sak har varit gemensam för dessa
olika skatter, och det är att de influtna
medlen inte har gått dit riksdagen tidigare
uttalat att de skulle gå, nämligen
till täckande av vägkostnaderna.

Det är rätt klart att bilägarna nu anser
sig vara i ett läge, då de inte vet

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

mycket om när det kan komma en ny
skatt, och de vet inte hur stor den kan
bli, eller vart skattemedlen skall gå. Det
finns ingen trygghet längre för att motorfordonsskatterna
skall gå till vägväsendet.

Herr Velander har tidigare redogjort
för vilka motiv som förts fram för denna
nya skatt, ökningen av fordonskatten
med ungefär 40 procent. Jag'' delar helt
herr Velanders uppfattning, att det inte
är befogat med denna skatt i det läge
vari vi nu befinner oss, mot bakgrunden
av de behov som finns i år i form
av anslag för vägarna samt med tanke
på de stora avsättningar som finns i
bilskattemedelsfonden.

Det står klart för mig, att vi i en
framtid får tänka oss en höjning av fordonsbeskattningen
för att kunna täcka
kostnaderna för vägnätets utbyggnad och
underhåll. Det finns stora behov, som
inte blir tillgodosedda med årets anslagsäskanden,
och det är klart, att såsom
penningvärdet fallit, dessa kostnader
blir betydligt högre i framtiden än
vad de varit i det förgångna. Men det
finns därför ingen anledning att i år,
med den storlek väganslagen har, föregripa
den utredning som är tillsatt och,
såvitt jag förstår, väntas vara avslutad
på nyåret. Den utredningen skall just ta
under övervägande fordonsbeskattningen
jämförd med drivmedelsbeskattningen
och dessa intäkter jämförda med vägkostnaderna.

Dessutom skulle jag vilja säga, att när
man förra året tog ut en dubbel fordonsskatt,
borde det väl också kunna
räcka för innevarande år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! De bägge
föregående talarna fotade, efter vad jag
kan förstå, sitt resonemang på en föga
fast grund. Saken är ju den, att riksdagen
redan har beslutat utgifterna för
vägväsendet under nästföljande budgetår
till 505 miljoner kronor, och det måste
ju vara meningen, att denna utgiftssumma
skall täckas med inkomstmedel under
samma budgetår.

Ang. höjning av automobilskatten.

Nu säger man från reservanternas
sida, att detta innebär en mera tillfällig
ökning, och att man därför kan finansiera
de 50 miljoner som fattas på
annat sätt. Efter vad jag har tyckt mig
kunna läsa ut ur statsutskottets utlåtande,
hoppas man på att i fortsättningen
kunna använda mera medel för vägväsendets
underhåll och utbyggnad och
därmed bättre tjäna bilismen. Därför
tror jag det är fullständigt felaktigt att
räkna med att dessa 505 miljoner kronor
till den del som de skulle täckas med
denna skatt, d. v. s. cirka 50 miljoner,
utgör en tillfällig ökning av anslaget för
vägarna. Nej, det är uppenbart att reservanterna
under alla omständigheter vill
underbalansera den speciella budget,
som finns för vägväsendet, med 50 miljoner
kronor. Att i en tid som den nuvarande
underbalansera denna speciella
budget kan väl inte vara lämpligt.

Reservanterna säger dock, att man
kan täcka detta underskott på 50 miljoner
kronor med inkomsterna från den
tillfälliga varuskatten på personbilar och
motorcyklar, som infördes förra hösten
och har beräknats ge 70 miljoner kronor.
Jag kan delvis förstå reservanternas
utgångspunkter, eftersom de bekämpade
denna varuskatt, men motiveringen
för denna skatt var ju, att man ville
på personbilarnas och motorcyklarnas
speciella område införa en avgift på
nyinvesteringar, som motsvarade den
som eljest skulle utgå i form av investeringsavgift.
Investeringsavgiften skulle
alltså täcka det stora fältet, och denna
tillfälliga varuskatt skulle täcka det
mindre fältet, nämligen personbilar och
motorcyklar.

Liksom investeringsavgiften hade denna
varuskatt två syften. Det ena var att
begränsa investeringarna och det andra
att öka det överskott som vi hade i budgeten
i krisbekämpande syfte. Att använda
dessa pengar för det ändamål,
som reservanterna föreslår, vore att stryka
ett streck över den ställning som
riksdagen tagit till dessa skatter, och
det kan reservanterna naturligtvis föreslå,
men de kan väl inte mena, att det
finns någon anledning för oss, som i

Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Ang. höjning av automobilskatten.

höstas tillhörde riksdagens majoritet på
denna punkt, att ändra uppfattning i det
avseendet. Denna skatt erfordras fortfarande
såsom ett komplement till investeringsavgiften.

Så har man ett annat förslag, nämligen
att ta pengar ur budgetutjämningsfonden
i vad den avser bilskattemedel.
Man har fått fram att där finns ett överskott
på jag vill minnas ungefär 255 miljoner
kronor, och av dessa skulle man
kunna ta pengar för nästföljande år.

Ur mina synpunkter är detta lika tokigt
som förslaget att använda den tillfälliga
varuskattens pengar för ändamålet.
I en tid av högkonjunktur är det väl
inte rimligt, att man mjölkar ur denna
fond för att bestrida löpande utgifter.
Det vore väl rimligare att man mjölkade
den fonden då vi hade deflatoriska störningar.
Nu, när vi vill så mycket som
möjligt bestrida utgifterna med skattemedel
och så litet som möjligt låna
pengar eller ta ur tillfälliga fonder •—-vilket ofta är precis samma sak — tycker
jag att förslaget att ta av dessa
sparade medel på automobilskattemedelsfonden
är huvudlöst med hänsyn till
den politik vi bedriver, som vi ju i det
stora hela är ense om, även om meningarna
kan skifta om vissa detaljer.

Men så säger reservanternas talesman
— och det är förmodligen något av ett
stridsrop, som riktas mindre till kammaren
än till folk utanför kammaren, till
alla som är intresserade i bilar — att
här går staten och pressar ur bilismen
icke nödvändiga skatter. Herr Petrén
nämnde den dubbla fordonsskatten och
den tillfälliga varuskatten som genomfördes
i krisbekämpande syfte. Att ge
sig in i en debatt om de frågorna kan
väl knappast vara nödvändigt i detta
sammanhang.

Jag vill emellertid erinra om att beträffande
användningen av de pengar,
som den nu föreslagna höjda fordonsskatten
skulle ge, finns intet uttalande
vare sig av departementschefen eller utskottet
som strider mot den tanke som
utskottet också har givit uttryck åt då
det säger att de genom skatteökningen
inflytande medlen under alla förhållan -

den kommer att användas för vägväsendets
behov. Skattehöjningen är icke avsedd
att öka överskottet i budgeten i
krisbekämpningssyfte, utan pengarna
skall användas för vägväsendet och allenast
för vägväsendet.

Vad sedan beträffar skattens utformning
ansluter sig den höjda fordonsskatten
mycket nära till det av de olika
bilorganisationerna framlagda förslaget.
Kungl. Maj:ts förslag utgör en jämkning
mellan utredningsmannens förslag
och bilorganisationernas förslag och innebär
i sak att man återger fordonsskatten
det ungefärliga värde den hade då
den urspungligen beslöts.

Jag skulle vilja säga till de två föregående
talarna att jag efter de sammanträffanden
jag haft med bilisternas företrädare
i deras organisationer blivit
övertygad om att under förutsättning att
de kan vara säkra på att pengarna används
för att förbättra vägväsendet, har
de ingenting emot att ta denna ökade utgift.
Och den förhoppningen tror jag
inte att herr Petrén och hans meningsfränder
har några möjligheter att taga
ifrån dem. Jag har fått det intrycket att
bilisterna och deras organisationer naturligtvis
helst ville slippa en högre
skatt, men att de för att få vägarna i
bättre skick med lugn tar den ökade
skatten. Det är till bilismens bästa, som
den genomförs, och till vårt vägväsendes
främjande. Jag tror att riksdagen
handlade ytterst oklokt, om den gav sig
in på någon äventyrlig väg att underbalansera
budgeten på detta speciella
gebit, och det är det som reservanternas
förslag närmast syftar till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman! I
andra kammaren har väckts en motion
nr 534 av herr Hagberg i Luleå m. fl. i
anledning av förslaget om höjning av
bilskatten. I denna motion yrkas avslag
på detta förslag.

I propositionen motiverar regeringen
sitt förslag med att det behövs 50 miljoner
kronor mera i bilskattemedel för
budgetåret 1952/53 för att kunna täcka

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

de beräknade anslag i statsverkspropositionen
som skall avräknas mot bilskattemedlen.
Enligt statsutskottet har staten
tagit in bilskattemedel, som icke använts
för vägväsendet, till ett belopp som rör
sig om 255 miljoner kronor. Vidare har
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknat
att drivmedels- och fordonsskatterna
för budgetåret 1952/53 kommer att ge
45 miljoner kronor mer än departementschefen
beräknat.

Överbalanseringen av budgeten och
andra åtgärder torde ha säkerställt regeringen
för det här ifrågasatta underskottet
på 50 miljoner kronor utan att man
behöver tillgripa den föreslagna höjningen
av fordonsskatten. En sådan skattehöjning
drar med sig prishöjningar genom
en ytterligare fördyring av frakterna,
ökade utgifter för användandet av bussar
och droskbilar m. m., och så bidrar
det hela till att hålla prisskruven i gång
och till att pengarnas värdeminskning
fortsätter.

Vi kommunister vidhåller sålunda vårt
yrkande att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 114, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen
av herr Kristensson i Osby m. fl.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få säga några ord i anslutning
till herr Sjödalils anförande.

Herr Sjödahl tycktes mena, att det
skulle föreligga något hinder att diskutera
den förevarande frågan med hänsyn
till det utlåtande, som statsutskottet
avgivit rörande sjätte huvudtiteln, och
de rekommendationer som där gjorts.
Ifall det skulle råda någon tvekan på den
punkten, vill jag hänvisa till att de likalydande
motionerna I: 445 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 551 av herr Hjalmarson
m. fl. i sin helhet remitterats till
bevillningsutskottet. Man kan dock ifrågasätta,
huruvida inte statsutskottet borde
ha kopplats in på den del av motionerna,
som avser användningen av avkastningen
av den under hösten beslutade
accisen på personbilar och motorcyklar
för ändamål, som i motionerna

Ang. höjning av automobilskatten.
angivits. Men så har icke skett. Det bör
alltså inte föreligga något som helst hinder
för bevillningsutskottet att realpröva
den frågan. Den omständigheten att, som
herr Sjödahl uttryckte det, riksdagen
redan har fattat sitt beslut, kan inte utgöra
hinder för en sådan realprövning.

Nu säger herr Sjödahl, att man inte
bör räkna med att det här gäller en tillfällig
höjning av fordonsskatten, eftersom
man har att motse en ökning av
kostnaderna för vägväsendet. Ja, även
jag förutsätter, att detta är mycket möjligt.
Jag anser också, att det är behövligt.
Men jag misstänker, att finansministern
menar, att han skall klara upp den saken,
när han kommer med sitt förslag
till en mera definitiv ordning rörande
beskattningen av motorismen.

Jag vill också peka på att läget för
närvarande är det, att motorismen har
åtskilligt att fordra utöver dessa i runt
tal 256 miljoner kronor från automobilskattemedlens
specialbudget, som överförts
till budgetutjämningsfonden, och
avkastningen av accisen å tillverkning
och import av personbilarna. Vi har den
extra bensinskatten, som beslöts år 1948.
Vid resonemanget om den betonades det
från alla håll -— även från regeringsbänken
— att avkastningen därav skulle
komma bilismen till godo. Detsamma bör
man hävda, när det gäller avkastningen
av den dubbla fordonsskatten. Jag menar
alltså, att i avvaktan på den av finansministern
förebådade definitiva ordningen
i fråga om beskattningen av motorismen
har man inte anledning att gå in
för någonting nytt för att täcka en extra
ordinär och — jag vidhåller uttrycket —
tillfällig kostnad för vägväsendet.

Herr Sjödahl föll tillbaka på sina kontakter
med motorismens speciella målsmän
och menade, att från deras sida inte
visats någon ovillighet till ökade offer
för att åstadkomma bättre vägar. Även
jag tror, att offervilligheten på det hållet
är stor. Det går förresten inte att resonera
på något annat sätt än att motorismen
skall svara för sin skäliga andel
av kostnaderna för vägväsendet. Men
om herr Sjödahl menar, att villigheten
till offer från motorismens sida är så

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. höjning av automobilskatten.
stor, att dess målsmän inte har något att
invända mot att de offer, som i extra ordinär
ordning utkräves av dem, får begagnas
hur som helst, tror jag, att herr
Sjödahl i mycket hög grad har misstagit
sig.

Herr PETRÉN: Herr talman! Herr Sjödahl
gjorde gällande att ett bifall till reservanternas
yrkande skulle innebära att
den specialbudget, där inkomstsidan
upptar automobilskattemedlen och utgiftssidan
vägkostnaderna, skulle bli underbalanserad.
Så är ingalunda förhållandet,
ty reservanternas linje innebär
att medlen från automobilaccisen skulle
få överföras till automobilskattemedelsfonden
för just detta ändamål, nämligen
kostnaderna för vägväsendet.

Herr Sjödahl sade vidare att det var
ett huvudlöst tilltag att föreslå en minskning
av automobilskattemedelsfonden.
Ja, jag håller med herr Sjödahl, men just
genom den överbalansering gentemot majoritetens
förslag, som reservanternas
linje innebär, får man här en ökning
av automobilskattemedelsfonden. Bilaccisen
ger 70 miljoner kronor på ett budgetår,
och den höjning, som herr Sjödahl
förordar av fordonsskatten, ger ungefär
50 miljoner kronor.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Bara ett
par korta repliker.

Statsutskottet betraktar icke denna
budgetpost på 505 miljoner kronor såsom
en tillfällig utgift. Utskottet räknar
tvärtom med att det för upprustning
av vägväsendet skulle erfordras tillläggsanslag
för nästa budgetår, vare sig
man går den ena eller andra vägen för
att få fram erforderliga medel. Det finns
alltså ingenting i statsutskottets utlåtande,
som tyder på att de inom utskottet
betraktar denna post såsom en tillfällig
utgift, utan tvärtom tycker de att beloppet
kanske är i underkant.

Det var väl, förmodar jag, ett tillfälligt
hopp av tungan, då herr Velander
yttrade, att dessa pengar kunde användas
hur som helst. De skall ju användas
uteslutande för vägväsendets behov, vil -

ket väl inte kan sägas vara att använda
dem hur som helst.

Till sist vill jag erinra herr Petrén om
vad jag sade redan i mitt förra anförande,
nämligen att antingen måste vi uppriva
beslutet om den tillfälliga bilskatten,
så att dessa pengar inte längre kan
användas i syfte att få till stånd en
överbalansering av hela budgeten, eller
också måste vi underbalansera den speciella
budgeten för vägväsendet. Ingendera
vägen är att rekommendera.

Herr VELANDER: Herr talman! I anledning
av herr Sjödahls senaste yttrande,
att statsutskottet icke betraktar denna
skatt såsom tillfällig, vill jag blott säga,
att man inte behöver gå till statsutskottets
utlåtande för att få klarhet på
den punkten. Vi kan hålla oss till propositionen
och till bevillningsutskottets
betänkande, vilket herr Sjödahl varit
med om att utarbeta. Där står, att förslaget
framlagts i avvaktan på resultatet
av den pågående allmänna utredningen
av beskattningen av motorfordonstrafiken.
Departementschefen har i olika
sammanhang framhållit, att en sådan utredning
pågår. Det har till och med uttalats
förhoppningar om att en proposition
i anslutning till denna utredning
skulle kunna framläggas redan vid innevarande
års riksdag, vilket dock inte
medhunnits.

Vidare vill jag erinra om, att bevillningsutskottets
majoritet själv räknar
med någon slags utjämning via den extra
bilbeskattningen. Utskottet säger nämligen,
att »i nuvarande statsfinansiella läge»
finner utskottet inte »ett sådant förfaringssätt
godtagbart». Jag vill rikta
den frågan till herr Sjödahl såsom talesman
för utskottet: Vilket annat läge
än det nuvarande åsyftar utskottet respektive
herr Sjödahl med det uttalandet? Herr

SJÖDAHL: Herr talman! Vad beträffar
det provisoriska i bilskatteförslaget
har herr Velander rätt i att det är
provisoriskt på samma sätt som många
av våra skatteförslag, nämligen i avvak -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

tan på att en tillsatt utredningsman
skall framlägga slutligt förslag. Men
herr Velander är intelligent nog för att
förstå vad jag åsyftade. Jag åsyftar att
detta anslag på över 500 miljoner kronor
för vägväsendet icke är tillfälligt,
vilket här måste fastslås.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
betänkandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

Ang. ändring i elskatteförordningen.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordningen),
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 14 mars 1952 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 162, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen).

I propositionen hade föreslagits ändringar
i elskatteförordningen, varigenom
skatteplikten skulle begränsas till
kraft, som förbrukades i industriell rörelse
med en årsförbrukning av mer än
40 000 kilowattimmar.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 442
av herrar Wistrand och Petrén samt
II: 582 av herrar Sjölin och Fagerholm,
vari hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162 måtte — för den händelse ej beslut
fattades om elskatteförordningens
upphävande — besluta att s. k. processkraft,
i huvudsak använd inom den elektrokemiska
och elektrotermiska industrien,
icke skulle drabbas av skatt å
elektrisk kraft enligt samma förordning;

2) de likalydande motionerna I: 446
av herrar Weiland och Axel Andersson
samt II: 599 av herrar Rosén och Gustafson
i Göteborg, vari hemställts, att
riksdagen med avslag på proposition
nr 162 angående ändringar i elskatteförordningen
måtte besluta, att elskatt
icke i något fall skulle uttagas efter 1
juli 1952;

3) motionen I: 400 av herr Hesselbom,
vari hemställts, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
162 måtte besluta, att elskatt icke skulle
utgå för elektrisk kraft, som nyttiggjor -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. ändring i elskatteförordningen.
des inom rörelse för produktion och
allmän distribution av gas (gasverk) eller
inom rörelse för allmän distribution
av vatten (vattenledningsverk);
ävensom

4) motionen II: 598 av herr Anderson
i Sundsvall m. fl., vari —- under förutsättning
att elskatteförordningen i sin
helhet icke upphävdes — hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 162 måtte besluta den ändringen
i Kungl. Maj:ts förslag, att den
som inom riket för användning i industriell
rörelse förbrukade elektrisk kraft,
skulle vara skyldig att erlägga elskatt
för den del av förbrukningen, som överstege
40 000 kWh elektrisk kraft för
driftställe under helt förbrukningsår.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 295
av herr Eskilsson m. fl. samt II: 378 av
herrar Birke och Edström, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
kungl. förordningen den 1 juni 1951 om
särskild skatt å elektrisk kraft (elskatteförordningen)
skulle upphöra att gälla
från och med den 1 juli 1952; ävensom

b) de likalydande motionerna I: 296
av herrar Bengtson och Bror Nilsson
samt II: 459 av herr Larsson i Luttra
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att elektrisk kraft, som
förbrukades för uppvärmning, belysning
m. m. av kyrkor och andra gudstjänstlokaler,
skulle undantagas från
skatteplikt till elskatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 162 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av motionen I: 400 av herr Hesselbom
— antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 juni
1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft

(elskatteförordningen) med den ändringen,
att 1 § erhölle viss under punkten
angiven lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:295 av
herr Eskilsson m. fl. samt II: 378 av
herrar Birke och Edström,

de likalydande motionerna 1:296 av
herrar Bengtson och Bror Nilsson samt
11:459 av herr Larsson i Luttra m. fl.,
de likalydande motionerna 1:442 av
herrar Wistrand och Petrén samt II: 582
av herrar Sjölin och Fagerholm,

de likalydande motionerna I: 446 av
herrar Weiland och Axel Andersson
samt 11:599 av herrar Rosén och Gustafson
i Göteborg ävensom

motionen 11:598 av herr Anderson i
Sundsvall m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Vetander, Wehtje, Hagberg i Malmö,
Sjölin och Gunnarsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
— med bifall till de likalydande motionerna
1:295 av herr Eskilsson m. fl.
samt II: 378 av herrar Birke och Edström
samt de likalydande motionerna
I: 446 av herrar Weiland och Axel Andersson
samt II: 599 av herrar Rosén
och Gustafson i Göteborg ävensom i anledning
av de likalydande motionerna
1:442 av herrar Wistrand och Petrén
samt II: 582 av herrar Sjölin och Fagerholm,
de likalydande motionerna 1:296
av herrar Bengtson och Bror Nilsson
samt 11:459 av herr Larsson i Luttra
m. fl., motionen 1:400 av herr Hesselbom
samt motionen 11:598 av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. — dels avslå
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 162 och dels antaga i reservationen
infört förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 1 juni

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

1951 (nr 374) om skatt å elektrisk kraft
(elskatteförordningen);

II) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö,
Sjölin och Gunnarsson, vilka — för den
händelse förslaget om elskatteförordningens
upphävande icke skulle av riksdagen
bifallas — på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte —• med förklarande,
att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 162 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas, samt med bifall
till de likalydande motionerna I: 442
av herrar Wistrand och Petrén samt II:
582 av herrar Sjölin och Fagerholm, motionen
1:400 av herr Hesselbom ävensom
motionen 11:598 av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. — antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 juni 1951 (nr 374) om skatt å
elektrisk kraft (elskatteförordningen)
med de ändringar, att 1 och 3 §§ erhölle
den ändrade lydelse, som i reservationen
angivits.

Herr PETRÉN: Herr talman! När elskatten
beslöts förra året, framfördes
starka invändningar från vår sida. Vi
kunde inte finna en dylik extraskatt behövlig
med hänsyn till överbalanseringen
av budgeten. Vi kunde inte heller dela
finansministerns uppfattning att en sådan
skatt skulle vara ett särskilt lämpligt
medel att bekämpa inflationen. En
skatt på nyttovaror leder ju alltid till
prisförhöjningar och är därför i nuvarande
läge icke en lämplig väg att gå.
Vi påpekade också, att elskatten inte
bara skulle drabba orättvist utan också
bereda stora svårigheter och medföra
stora kostnader vid uppbörden, i all
synnerhet i fråga om elkraftförbrukningen
inom hushållen.

Departementschefen konstaterar i den
föreliggande propositionen, att dessa
svårigheter har varit mycket stora. Detta
är en av huvudorsakerna till att man
nu föreslår slopande av elskatten för
husliållsförbrukning. Vi anser på vårt
håll, att man bör kunna ta steget fullt ut.

Ang. ändring i elskatteförordningen.
Elskatten har ju betecknats såsom en
tillfällig skatt. Om nu hushållsförbrukningen
undantas — denna del av skatten
beräknas inbringa 40 miljoner kronor
per budgetår — skulle enligt propositionen
återstå 30 miljoner kronor i
form av skatt på industriens förbrukning
av elkraft. Fråga är emellertid om
denna elskatt också kommer att medföra
30 miljoner kronor i intäkter till staten
från industrien. Elskatten är nämligen
avdragsgill vid taxering. Det netto, som
skatten skulle komma att ge, torde därför
enligt min uppfattning inte komma
att bli mer än kanske 20 miljoner kronor.
Däremot kvarstår huvudparten av
de nackdelar som vi förra året påtalade
rörande denna skatt.

Det är för industriens del betänkligt
att skattelägga elkraften. Det är den enda
energikälla som vi har i landet, då
vi ju saknar tillgång på egna fossila
bränslen i form av kol och oljor. Tillgång
till elektrisk kraft är för industrien
en nödvändig faktor för att kunna få
till stånd erforderliga rationaliseringar.

Elskatten drabbar dessutom mycket
ojämnt. Såsom påpekats tidigare i ett
remissyttrande —- för övrigt från LO —
medför elskatten inom textil- och livsmedelsindustrierna
en fördyring av tillverkningskostnaderna
med ungefär 0,1
—0,2 procent. Inom järn- och stålindustrien
är motsvarande siffra 1—2 procent
och inom den elektrotermiska och
elektrokemiska industrien ungefär 12
procent. För flera elektrotermiska och
elektrokemiska industriföretag innebär
elskatten, sådan som den skulle komma
att utgå enligt förordningen, en ökad
skattebörda med i vissa fall 30—40 procent
av den totala skatten. Det kan givetvis
därigenom uppstå utomordentligt
stora svårigheter för dessa företag i deras
konkurrens med utlandet. Det finns
visserligen i förordningen möjligheter
för Kungl. Maj :t att medge dispens och
göra vissa jämkningar, men det erfordras
helt säkert mycket arbete för att
skaffa fram erforderligt underlag för
dylika jämkningar. Det har dessutom
redan visat sig, alt meningarna är gans -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. ändring i elskatteförordningen.

ka vitt skilda mellan elskattenämnden
och kontrollstyrelsen om huruledes och
i vilken omfattning dylika jämkningar
bör äga rum. Kungl. Maj:t har ännu inte
tagit ställning till några sådana dispensfrågor.
Det vore då enligt vår mening
rationellare att i detta läge helt avskaffa
elskatten och därmed på en gång
komma ifrån alla dessa svårigheter. Det
belopp på 20 miljoner kronor, som elskatten
i dess nya form kan komma att
ge, kan inte heller vara av avgörande
betydelse för budgetutfallet under nästkommande
budgetår, då ju alla beräkningar
tyder på ett mycket väsentligt
budgetöverskott.

Skulle nu mot de synpunkter som jag
här anfört och mot reservationen ett beslut
fattas om bibehållande av elskatten
för industrien, har vi från vårt håll
framfört ett yrkande om att i så fall
processkraften — det gäller här framför
allt den elektrotermiska och den
elektrokemiska industrien — bör undantas.
Vi har i så fall också ett yrkande att
gränsen för skyldigheten att betala elskatt,
vilken är föreslagen skall ligga
vid 40 000 kilowattimmar per år, skall
tillämpas så, att dessa 40 000 kilowattimmar
blir helt skattefria för samtliga
industrier. Enligt utskottsmajoriteten
och propositionen undantas visserligen
alla företag som har en årsförbrukning
under 40 000 kilowattimmar från erläggande
av skatt, men så fort man kommer
över denna gräns får man betala elskatt
för hela förbrukningen. Detta leder
till stora orättvisor. Utskottet har
fått en skrivelse från Svenska tullkvarnars
riksförbund som visar, hur orättvist
denna bestämmelse kommer att verka.
Ett företag, vars förbrukning ligger
strax över gränsen 40 000 kilowattimmar,
får betala en elskatt på 425 kronor
om året, medan ett företag, vars förbrukning
ligger strax under denna gräns
är helt befriat från elskatt. Det uppstår
alltså uppenbara orättvisor med den av
majoriteten föreslagna formen för gränsdragning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Denna
skatt skulle ju numera, enligt regeringens
förslag, inte ge mer än 30 miljoner
kronor. Om man räknar med skatteavdragen,
blir det ännu mindre. Jag måste
erkänna att detta, jämfört med åtskilliga
andra skatter, inte är ett så utomordentligt
imponerande belopp. Å andra sidan
blir de svårigheter, som skatten drar
med sig för industrien, i motsvarande
grad mindre. Vad som ligger bakom detta
förslag är ju att vi fortfarande behöver
överbalansera vår budget. Vi måste
summera ihop större och mindre inkomstposter
för att få sammanlagt ett
sådant belopp, att det kan ha den krisbekämpande
verkan, som vi hoppas på.
Bakom förslaget ligger alltså samma motivering
som för en hel del andra skatter
av likartad typ.

Nu vänder sig reservanterna, åtminstone
efter herr Petréns anförande att döma,
väsentligen mot vissa sidor av denna
skatt. Det ena är processkraftens beskattning.
Därvidlag nämnde herr Petrén
vissa siffror. Han sade att skatten
skulle komma att för vissa industrier
stiga ända upp till 12,5 procent av salutillverkningsvärdet.
Han byggde då på
visa siffror, som LO på sin tid lämnade

1 sitt yttrande över det ursprungliga förslaget.
Men då var utgångspunkten en
styckeskatt. I den slutliga utformningen
blev skatten för industrien någonting
helt annat än en styckeskatt. Jag misstänker
att de siffrorna nog borde granskas
åtskilligt. Om man går ifrån folkpartiets
motion och över till högermotionen,
så finner man där helt andra beräkningsgrunder.
Där säges att priset på
processkraften kan uppgå till mellan 10
och 20 procent av produktionsvärdet.
Räknar man då med en höjning med 10
procent, skulle det betyda en total höjning
av produktionskostnaden med 1 å

2 procent, vilket är någonting helt annat
än 12,5 procent. Tar man sedan hänsyn
till skatteavdraget, så blir ju beloppet
ännu lägre. Men jag vill lämna
denna sak åt sig själv. Jag vet inte om
jag i detta fallet skall tro högern eller
folkpartiet. Jag har en viss böjelse att
ibland tro litet mera på högern, då jag

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

nog inbillar mig att dess motion är
byggd på riktigare grunder. Men det
lämnar jag som sagt därhän.

Sedan menade herr Petrén att vi här
får ett tröskelproblem på så sätt att om
man ligger över 40 000 kilowattimmar
får man betala skatt och om man ligger
under blir man helt fri. Jag kan hålla
med om att alla sådana trösklar är mycket
obehagliga. Det har också uppmärksammats
över hela linjen. Om jag har
kunnat bedöma framställningen här rätt,
så har emellertid inte vare sig kontrollstyrelsen
eller elskattenämnden kunnat
komma med förslag till en lösning av
det problemet, utan de har backat inför
de praktiska svårigheter som det skulle
föra med sig. Jag har här en skrivelse
från Svenska tullkvarnars riksförbund.
De räknar med dels en fast avgift, dels
en grundavgift och dels en energiavgift,
först för de första 20 000 kilowattimmarna
och sedan för övrig förbrukning,
vartill kommer indextillägg på samtliga
dessa avgifter. Det måste bli utomordentligt
svårt att avgöra hur man i det
enskilda fallet skall medge lindring i beskattningen
för dessa första 40 000 kilowattimmar.
Jag tror nog att det är förenat
med så pass stora praktiska olägenheter,
att man, följande kontrollstyrelsen
och elskattenämnden, inte kan ge sig in
därpå. Men det är inte lustigt, det vill
jag för min del gärna erkänna. Skulle
svårigheterna att lösa detta problem
kunna klaras upp på något sätt för
framtiden, skulle det vara lyckligt. Men
det betyder ändå inte så mycket. Enligt
Kungl. Maj:ts beräkningar gäller det ett
belopp på sammanlagt 200 kronor, enligt
andra beräkningar däremot det
dubbla. Det är, som sagt olustigt, men
det betyder säkerligen inte så mycket
att det finns anledning att frångå det
förslag, som bär föreligger.

Herr talman! Då utskottet har den
uppfattningen, att dessa pengar, även
om de är en bäck, behövs för att vi
skall få den å, som vi vill skapa för
att överbalansera budgeten, och då skattens
nackdelar inte är av den storleksordning,
att man inte kan överse med
dem, ber jag att få yrka bifall till ut -

Ang. ändring i elskatteförordningen.

skottets förslag. Men det kanske må tilllåtas
mig att beträffande processkraften
säga en sak till.

1 den här föreliggande förordningen
har vi, i motsats till den förordning som
vi nyss diskuterade, en dispensbestämmelse,
enligt vilken Kungl. Maj:t äger
medge de undantag från bestämmelserna
angående skattens fastställande, som
med hänsyn till särskilda omständigheter
må finnas påkallade. Kungl. Maj:t
kan medge såväl befrielse från som återbetalning
av skatten. Det är uppenbart
att när det gäller frågan om processkraften
kan det finnas anledning att
överväga huruvida man inte skulle kunna
vidta vissa avvikelser från bestämmelserna
i förordningen i det speciella
fallet. Jag vet att det är en hel rad av
framställningar angående denna förordning
som är under Kungl. Maj:ts prövning.
Utskottet har inte kunnat sätta sig
att pröva dem. Fullmakt är lämnad åt
Kungl. Maj :t, och jag tror nog att Kungl.
Maj:t kommer att vidtaga sådana åtgärder
att, i fall, där det skulle bli en orättvis
beskattning, rättelse sker. Förutsättningarna
härför vet man ännu ingenting
om, men de får naturligtvis undersökas
i samband med prövningen.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
var något oviss, om jag skulle begära
ordet i denna debatt, men när herr Sjödahl
förklarade, att han åtminstone i vissa
sammanhang satte större tilltro till
högern än till ett visst annat parti, blev
jag stimulerad till att antyda min mening,
med tanke på att herr Sjödahl
kanske till sist skulle anamma högerståndpunkten
i denna fråga.

Vid fjolårets riksdag, när clskatten genomdrevs,
fördes här en mycket ingående
och långvarig diskussion därom. I
det sammanhanget var borgerligheten fullständigt
enhällig, och det var lotten som
till sist fällde utslaget. Flertalet av remissinstanserna
hade också stiillt sig avvisande
till elskattens införande. Det
förekom många intressanta uttalanden
från dessa remissinstansers sida, och det
skulle vara frestande att till stöd för

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. ändring i elskatteförordningen.

den mening, som reservanterna företräder,
återge en del av dem. Jag skall dock
inskränka mig till ett par avsnitt ur ett
remissuttalande av Sveriges lantbruksförbund.
Det kan vara av intresse, icke
minst med hänsyn till den diskussion,
som allt livligare föres omkring landsbygdens
särskilda förhållanden och problem.
Lantbruksförbundet anförde: »Ett
av de viktigaste problemen för det nutida
samhället torde vara att åstadkomma
en utökning av produktionen och en
allt större produktivitetsförbättring utan
att befolkningen därigenom behöver
samlas i stora tätorter, varigenom många
och svårlösta problem uppkomma. En ytterligare
differentiering och aktivisering
av landsbygdens näringsliv erfordras sålunda.
Grundförutsättningen därför är
tillgången på en kraft- och värmekälla,
som kan användas såväl för mindre som
för större anläggningar.» Och lantbruksförbundet
fortsätter: »Tillgången på

elektrisk kraft är för vårt land begränsad
av faktorer, som vi i stort sett själva
bestämma över. Den är endast beroende
av en långsiktig planering inom landet.
Beträffande kolet och oljan föreligger
ett motsatt förhållande, i det att vi äro
helt beroende av utlandet. Utvecklingen
har dessutom givit vid handen, att rent
kostnadsmässigt elektriciteten blivit allt
mer konkurrenskraftig gentemot övriga
kraftkällor. Denna utveckling kan icke
annat än hälsas med synnerlig tillfredsställelse
såväl ur allmänekonomiska
som ur nationella synpunkter. Att som
göres i promemorian» — det är den promemoria,
som låg till grund för förslaget
om elskattens införande — »taga denna
utveckling till intäkt för att man genom
beskattning av elkraft skall söka
återställa relationen mellan priset på elkraft
och övriga priser synes vara ett av
de pregnantaste uttryck man hittills sett
för ett försök att på ett olyckligt sätt
låsa samhällsutvecklingen vid ett givet
förhållande».

De motsättningar, som förefanns vid
fjolårets debatt i denna fråga, låtsas man
nu inte om. Departementschefen finner
det vara en helt naturlig sak att gå in
för den väsentliga begränsning av be -

skattningsområdet, som här föreslås. Det
blir därmed, såsom herr Petrén antydde,
inte så mycket kvar av intäkterna av
denna skatt. Bevillningsutskottet förutsätter,
att elimineringen av elskatten i
kvarstående delar skulle kosta statsverket
30 miljoner kronor. Eftersom meningen
är, att elskatten hädanefter endast skall
drabba förvärvskällan rörelse, blir den
en avdragsgill omkostnad vid den ordinarie
beskattningen, och därmed reduceras
elskattens avkastning med hälften.
Elskattens bortfallande skulle ju medföra
ett stegrat skatteunderlag och därmed en
vinst för det allmänna.

Från sådana utgångspunkter frågar jag
mig, varför inte finansministern kunnat
vara generös nog att med en gång gå
in för en eliminering av elskatten i dess
helhet. Finansministern har liksom vi
andra utgått från att elskatten — det
deklarerades uttryckligen vid dess tillkomst
— skulle vara av tillfällig natur.
Varför då inte ta konsekvenserna av
denna inställning nu? Ingen kan väl säga
om förutsättningarna för ett slopande
av elskatten blir gynnsammare i något
senare sammanhang.

När finansministern dock har kommit
därhän att han blivit förhandlingsvillig,
om jag så får uttrycka mig, i fråga om
denna mycket omtvistade skatt, varför
då inte helt pacificera denna front?

Reservanterna tar alternativt sikte på
att elskatten inte skall drabba den
elektrokemiska och den elektrotermiska
industrien. Det behöver inte upprepas,
att elkraftförbrukningen inom dessa avsnitt
av vårt företagarliv i alldeles särskilt
hög grad drabbas av densamma;
det är ju här inte fråga om elektriciteten
såsom drivkraft utan i än större utsträckning
såsom råvara. Det finns vissa
beräkningar — som jag tänker mig, att
man för närvarande har tillgängliga i
Ivungl. Maj :ts kansli — där det uppvisas,
att den ifrågavarande industrien drabbas
av elskatten i en utsträckning, som
motsvarar kanske 30 procent eller mer
av den ordinarie beskattning, som dessa
företag har att utgöra. Och man kan påvisa
fall, där elskatten uppgår till belopp
om åtminstone 1,5 å 2 miljoner kronor.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Nr 17.

Herr Sjödahl kände sig till freds med
att kunna falla tillbaka på dispensmöjligheterna,
och det kan ju vara bra att
de finns. Men de har, såvitt jag vet, hittills
inte tillämpats, även om vissa ärenden
aktualiserat frågan om en tillämpning
därav. Man har självfallet stort
intresse av att se, hur dessa ärenden till
sist kan komma att behandlas. Dessa
ärenden är dock så betydelsefulla, att
det inte kan vara en tillfredsställande
ordning, att Kungl. Maj:t eller eventuellt
kontrollstyrelsen skall pröva dem, utan
det bör i elskatteförordningen stadgas
en generell och ovillkorlig rätt till frihet
från elskatten för de företag, som här
berörts, alltså de på det elektrokemiska
och elektrotermiska området verksamma
företagen. Det bör finnas klart angivet i
lagstiftningen, vilken ordning som skall
vara gällande.

Till sist några ord om tröskelproblemet.
Så snart förbrukningen överstiger
40 000 kilowattimmar, skall elskatt enligt
förslaget erläggas för hela förbrukningen.
Den som förbrukar exempelvis

39 500 kilowattimmar skall däremot helt
fritagas från elskatt, medan den, som
förbrukar något tiotal kilowattimmar
däröver, får betala elskatt »från botten».
Den ordningen måste självfallet vara
mycket otillfredsställande. Och man har
inte kunnat åberopa något annat skäl
därför än att tillämpningen skulle bli
besvärlig. Ja, så snart fråga är om skatter,
dominerar det fiskaliska intresset,
medan företagens och de enskildas intressen
skjutes i bakgrunden. Jag vill
emellertid framhålla, att representanter
för företagsamheten på detta område, såvitt
kunnat utrönas, har den uppfattningen,
att det inte skulle möta några
nämnvärda svårigheter att avskilja de

40 000 kilowattimmarna från botten, om
man blott ville gå in för den ordningen.

Jag ber, herr talman, att få biträda det
redan ställda yrkandet om bifall till reservationerna.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
.Tåg vill först meddela, att Kungl. Maj:t
den 9 maj beslöt lämna dispens i fråga
om processkraften enligt elskattenämn -

Ang. ändring i elskatteförordningen.
dens förslag. Frågan existerar således
inte för innevarande år och kommer väl
inte heller att göra det under nästa år.

Härtill vill jag lägga några reflexioner
med anledning av vad herr Velander
och herr Petrén yttrat.

Var det inte meningen, sade herr Velander,
att denna skatt skulle bli tillfällig?
Jo, det var och är meningen. Hur
länge skall den gälla? Så länge vi kan
räkna med en överkonjunktur, svarar

jag Herr

Velander frågar också, varför vi
inte kan ta bort skatten just nu. Har vi
kommit ur överkonjunkturen? Jag tror
det för min del inte, utan jag menar att
det är skäl att vänta och se. Men det kan
ju hända att herr Velander är säker på
att överkonjunkturen nu är över, och det
vore i så fall någon förklaring till den
ståndpunkt reservanterna intar i denna
fråga. Men det är på grund av den uppfattningen,
att en stram ekonomisk politik
fortfarande kräves för att skapa stabilitet
i samhällsekonomien, som jag
icke kan vara generös nog att säga: Nu
låter vi hela elskatten försvinna.

Herr Petrén menade att det var en
smal sak att slopa elskatten; beloppet är
så litet och budgetöverskottet så stort att
det knappast skulle märkas om den försvann.
Först och främst vill jag då säga,
att herr Petréns beräkningar om utfallet
dock ter sig litet märkliga. Saken är
ju den, att elskatten är en övervältringsskatt.
Företagen tar på grund av elskatten
mera betalt för sina varor, och intäkten
blir större. Avdraget för skatten
kommer sedan, men nettovinsten blir
densamma som eljest. I verkligheten
sker alltså inte något avdrag, men i den
mån det hade blivit någon minskning
av inkomstskatten tas hänsyn därtill vid
bestämningen av dess storlek. Därför påverkas
ju inte budgeten så som herr
Petrén ville göra gällande.

Nu vill jag gärna medge, att 40—50
miljoner kronor inte är mycket i den
nuvarande budgeten. Men — och här
kommer jag till pudelns kärna — vad
är egentligen oppositionens ståndpunkt?
Det verkar som om oppositionen här
uppträdde som om den plockade krom

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. ändring i elskatteförordningen.

blad nr en prästkrage. Nyss gällde det
automobilskatten, nu är det fråga om
elskatten. Men kan man isolera frågorna
från varandra på det sättet och plocka
bara ett kronblad i sänder? Måste vi inte
betrakta oppositionens inställning över
huvud taget?

Vad innebär oppositionens ställning
till statsbudgeten vid årets riksdag? Svaret
blir: en sänkning av statsskatten,
som för helt år beräknas medföra ett
inkomstbortfall av 630 miljoner kronor,
en ökning av förvärvsavdragen utöver
Kungl. Maj :ts förslag som — åtminstone
vad beträffar dem som går längst på
oppositionssidan — medför ett ytterligare
inkomstbortfall av 60 miljoner kronor,
en förändring av förmögenhetsskatten
som minskar statens inkomster med
50 miljoner kronor, ett borttagande av
kvarlåtenskapsskatten som betyder ett
bortfall av 20 miljoner kronor, ett avslag
på den provisoriska ökningen av
fordonsskatten, representerande 50 miljoner
kronor, och slutligen avslag på elskatten
som betyder en inkomstminskning
med 40 miljoner kronor.

Ärade medlemmar av oppositionen:
Plockar jag samman allt detta, blir det
850 miljoner kronor! Är verkligen tidpunkten
just nu inne att göra denna
förändring i statsfinanserna? Om oppositionen
företräder den från regeringen
diametralt motsatta uppfattningen, att tiden
nu är inne för en underbalansering
av budgeten, så säg ut det, men kom
inte med en liten summa i sänder. Sammanlagt
blir det mycket stora belopp.

Det är de olika summorna, som sammanlagt
skapar budgetens hållfasthet
och budgetens överbalansering, och det
är på den grunden som vi från vår sida
måste sia vakt om alla dessa ting.

Men kanske man inte från oppositionens
sida har någon genomtänkt uppfattning
bakom sitt handlande? Det är
kanske ingenting annat som här visar sig
än den lust, som en opposition alltid
har att försöka låta bli att vara med om
obehagliga ting och att försöka framställa
sig som den som kan bjuda människorna
fördelar, som icke motsvaras
av den hårda verkligheten.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
föreföll som om herr statsrådet drog något
för vidlyftiga slutsatser av den
ståndpunkt, som företrädes av reservanterna.
Statsrådet frågade nämligen, om
vi var på det klara med att överkonjunkturen
är överstånden. Endast om vi
hade den inställningen, kunde vi gå på
den linje, som vi här hävdat. Jag skulle
vilja rikta den frågan till statsrådet, när
han nu kommer med förslag om en väsentlig
uppmjukning av denna mycket
omstridda och såsom tillfällig betecknade
skatteform: Vad anser statsrådet själv
om denna överkonjunktur? Då elskatten
för det kommande budgetåret i oförändrat
skick beräknats avkasta 85 miljoner
kronor och den avsedda uppmjukningen
innebär, att ett eliminerande av vad som
blir kvar av elskatten rör sig om 30 miljoner
kronor, — ja, då är det väl inte så stor
skillnad mellan statsrådets egen utgångspunkt
och reservanternas? När man rör
sig med statsinkomster och utgifter som
måhända ligger över 8 miljarder kronor,
inser jag inte, att det kan vara fråga om
några äventyrliga förslag, när man inte
avlägsnar sig mera från herr statsrådets
egen ståndpunkt än som skett i detta
sammanhang. Uppfattningen att man
plockar kronbladen från prästkragen
kan sålunda lika gärna gälla statsrådets
resonemang som reservanternas.

Statsrådet säger vidare, att det här är
fråga om en beskattning, som skall övervältras
på konsumenten. Ja, det var meningen,
men statsrådet är säkerligen på
det klara med att denna övervältring inte
kan genomföras annat än delvis och
understundom inte alls, och detta gäller
även de företag, som representerar den
elektrokemiska och den elektrotermiska
industrien. Visserligen är produktionen
inom denna industri i väsentlig utsträckning
inriktad på hemmamarknaden, men
denna marknad är dock alltför begränsad
för att möjliggöra en lönande tillverkning,
och export måste därför eftersträvas
icke minst med hänsyn till framtiden.
Och sambandet mellan produktionsvolym
och produktionskostnad kan i
varje fall inte den praktiske affärsmannen
eller företagaren bortse ifrån.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Nr 17.

I detta sammanhang kan det vara av
intresse att nämna, att dessa förhållanden
även uppmärksammats i det ekonomiska
långtidsprogrammet. Däri framhålles
med skärpa, att »tillförseln av kemiska
produkter är av strategisk betydelse
för stora delar av näringslivet.
Detta har icke minst kommit till synes
under avspärrningstider. En väl utbyggd
kemisk industri är dessutom av stor betydelse
för den tekniska utvecklingen
inom andra näringsgrenar, i det att härigenom
möjligheter föreligger för ett
fruktbärande gemensamt forsknings- och
utvecklingsarbete.» Och så tillfogas det:
»En stark utveckling av kemisk industri
samhällsekonomiskt sett medför en
betydande breddning av industriproduktionen
och utökning av landets tillverkningsregister.
»

Man skall sålunda ha en mycket statisk
inställning, om man skall falla till
föga inför de synpunkter, som statsrådet
här framfört.

Jag skall för övrigt i sammanhanget
be att få återge ett kort avsnitt ur motionerna
till förra årets riksdag i elskattefrågan,
undertecknade av samtliga de
borgerliga partiernas ledare. Det heter
där bland annat: »Beskattning av denna
art torde snarare bidra till att påskynda
inflationsprocessen än att hejda densamma.
När en nyttovara belägges med skatt
ökas därigenom kostnadsnivån. Företagens
omkostnadskonto stiger, och allmänhetens
levnadskostnader stegras likaledes.
Tillverkarna av varan torde i
regel erhålla täckning för skatten genom
prishöjningar, som få betalas av allmänheten,
som konsumerar varan.» — Ja,
det är i den mån övervältring är möjlig.
— »Denna kräver i sin tur inkomstförbättringar
för att erhålla kompensation
för de stegrade kostnaderna. Särskilt i
nuvarande läge, med överfull sysselsättning
och starka prisökningar, torde följden
bli nominella inkomsthöjningar och
ökat inflationstryck. Den föreslagna
skatten på förbrukning av elektrisk kraft
kommer således med all sannolikhet
icke att erhålla de inflationsdämpande
verkningar, som chefen för finansdepar (!

Första kammarens protokoll 1952. Nr 17.

Ang. ändring i elskatteförordningen.
tementet förutsätter». Jag kan ansluta
mig till detta uttalande.

Beträffande begreppet överkonjunktur
skall jag inte vidare inlåta mig på någon
diskussion därom. Men är vi inte,
herr statsråd, något tveksamma inför
detta begrepp? Håller det inte på att
uttunnas för närvarande, även om utvecklingen
är oviss?

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag skulle
vilja uttrycka min stora glädje över det
meddelande, som finansministern gav
om att Kungl. Maj:t har gått på elskattenämndens
linje i vad gäller den elektrokemiska
och den elektrotermiska industriens
skattebetalning och icke i detta
fall på kontrollstyrelsens linje. Det är enligt
min mening betydelsefullt att så skett
med tanke på dessa industriers möjligheter
och konkurrensförmåga framöver.

Finansministern gjorde en budgetberäkning,
som innehöll en hel del siffror,
som det skulle vara all anledning
att närmare nagelfara. Den innehöll bl. a.
siffror rörande oppositionens ställning i
bevillningsutskottet till den direkta beskattningen.
Jag kan nämna, att reservationerna
på den punkten ännu inte är
avgivna, och att härvidlag ge några exakta
siffror synes mig omöjligt. Yi får ju,
förmodar jag, en debatt rörande budgetberäkningen
nästa vecka och kan lämpligen
debatten anstå till dess.

Jag skulle emellertid här bestämt vilja
protestera mot den slutsats, som finansministern
drog, att det i varje fall med
folkpartiets linje skulle föreligga risk
för cn underbalansering av budgeten.
Jag kan inte se att så är fallet för budgetåret
1952/53, vilket jag förmodar att finansministerns
siffror gällde.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har inte yttrat mig över några reservationer
till skatteförslaget från oppositionens
sida i bevillningsuskottet.
Jag tog min utgångspunkt från de motioner,
som av oppositionen avgivits, och
dessa är väl också uttryck för opposi -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Ang. ändring i elskatteförordningen.
tionens uppfattning. Mina siffror hänförde
sig till det faktiska inkomstbortfall,
som för helt år räknat skulle uppkomma
vid ett dylikt ståndpunktstagande.

Till herr Velander skulle jag vilja säga,
att det väl är en väsentlig skillnad mellan
mina förslag i dessa frågor och oppositionens.
När jag exempelvis föreslagit
en uppmjukning för nästa budgetår
av elskatten, sker det ju på grundval av
en statsverkspropotition, där alla de
statsinkomster, som jag räknar med skall
framkomma -—- med höjningar och
minskningar på olika punkter — är sammanfattade
till en helhet, som ger det
resultat jag vill komma till. Men här
kommer oppositionen på punkt efter
punkt och yrkar minskade statsinkomster
utan att på något sätt ange, hur man
tänker sig att helheten till slut skall
komma att se ut. Man kan väl ändå inte
bara ta varje sak för sig.

Om man, som jag här gjorde, plockar
fram litet av oppositionens intentioner,
kanske man finner att det gäller så där
en 10 procents minskning av statsinkomsterna.
Jag vet inte om det kan betraktas
som någon liten siffra.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Med
anledning av herr Velanders citat dels
ur Lantbruksförbundets yttrande förra
året och dels ur motioner i denna fråga,
vill jag endast påpeka att dessa hänför
sig till den proposition, som lämnades
förra året. I år har ju framlagts förslag
om en avsevärd begränsning av denna
skatt, och det är ett första steg till
dess avveckling. Elskatten har ju för övrigt
från första stund betecknats som
tillfällig, och vi får väl därför räkna med
att skatten inom en inte alltför avlägsen
tid skall kunna avvecklas helt och
hållet.

Det är således en betydande skillnad
mellan det skatteförslag, som vi har att
behandla i år, och det skatteförslag, som
vi hade att behandla förra året.

Herr VELANDER: Herr talman! Det
sista som herr Niklasson yttrade har jag

erinrat om många gånger, nämligen att
det är en väsentlig skillnad mellan fjolårets
beslut i denna fråga och vad som
nu föreslås. Ty i år har man gått in för
en sådan begränsning av beskattningsområdet,
att den beräknade avkastningen
av elskatten blir 30 miljoner i stället
för 85 miljoner kronor. Därtill kommer
att varken de 85 eller de 30 miljonerna
är några absoluta tal med hänsyn till avdragsrätten
i beskattningshänseende, där
förvärvskällan rörelse träder i förgrunden.

Sedan vill jag säga, att Lantbruksförbundets
yttrande i de delar, som jag här
återgav, inte hade med hushållsförbrukning
och sådana saker att göra, utan det
gällde förutsättningarna för att kunna
åstadkomma en vidgad, förbättrad och
mera differentierad företagsamhet på
landsbygden.

I anledning av herr statsrådets sista
anförande vill jag blott säga, att det var
rätt intressant att erfara att statsrådet,
när han har vägt de totala inkomsterna
och de totala utgifterna mot varandra,
kommit fram till att det finns utrymme
för en reduktion av elskattens avkastning
från 85 till 30 miljoner kronor, men
att det är alldeles omöjligt att komma
lägre.

Herr OHLON: Herr talman! Jag vill
gentemot herr Sjödahl först konstatera,
att herr Sjödahl tydligen så har suggererats
av högeraffischernas »Lita på högern»,
att han nu till och med i denna
kammare återupprepar vad affischerna
bär vittnesbörd om.

Vidare vill jag konstatera att herr Sjödahl
här blandat samman begreppen till
den grad, att han tror att det är fråga
om avgift på effekt per kilowatt, då det
i själva verket gäller avgift på energi
per kilowattimme.

Jag begärde egentligen ordet med anledning
av statsrådet Skölds redogörelse
angående oppositionens lättsinniga
krav på skattelindringar. Det låter ju
mycket bestickande, när herr statsrådet
gör denna uppställning och räknar ihop
alla de krav, som från skilda håll förts

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Nr 17.

fram, och därvid kommer till en summa
av minskade inkomster på 850 miljoner
kronor. Jag vill minnas att finansministern
själv räknar med ett överskott på
894 miljoner kronor i nästa års stat.
Det är emellertid klart att vi gör framstötar
om skattelindring än här och än
där i förhoppning om att majoriteten
skall ge oss napp åtminstone på någon
punkt. Men vi misslyckas över lag!

Jag skulle vilja göra en korrektion till
finansministerns påstående, att vi kräver
en minskning av inkomstskatten
med inte mindre än 630 miljoner kronor.
Därvidlag bör vi komma ihåg, att
endast inemot en tredjedel faller på
nästa budgetår eller närmare bestämt
210 miljoner kronor. Finansministerns
summa bör därför omedelbart reduceras
med 420 miljoner, som inte kommer
i fråga. Därtill är att märka att även finansministern
är så lättsinnig, att han
kommer med ett förslag om skattesänkning.
Om vi skall ställa hans förslag i
relation till siffran 630 miljoner, begär
han en skattesänkning på 360 miljoner,
och det gör för nästa budgetår 120 miljoner.
Vi bör alltså se till, när vi tar
siffrorna i ett samanhang, att vi lämnar
fullt jämförliga siffror.

Jag vågar säga att bland alla de tillfälliga
skatter, som har föreslagits i
riksdagen, är nog elskatten en av de för
näringslivet mest hindersamma. Och då
därtill kommer att det är en av de skatter,
som ger det minsta utbytet, har jag
mycket svårt att förstå, att finansministern
inte redan vid detta års riksdag
tog steget fullt ut och föreslog skattens
fullständiga avskaffande.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill bara säga herr Ohlon, att om
han något så när uppmärksamt lyssnat
till mitt anförande, skulle han ha funnit
att jag lämnade fullt jämförliga siffror.

Dessutom skulle jag vilja ställa en liten
fråga till herr Ohlon. Är det herr
Ohlons mening att skattesänkningen bara
skall gälla nästa budgetår? I så fall
är det ganska dåligt napp herr Ohlon
här får!

Ang. ändring i elskatteförordningen.

Herr SJÖDAHL: Herr Ohlon tycks inte
ha uppmärksammat att förordningen talar
om en värdeskatt och inte om en
styckeskatt. Jag skulle vilja rekommendera
herr Ohlon, som är en gammal fysiker,
att läsa denna rätt enkelt formulerade
förordning och begripa den.

Herr Ohlon menade att jag här hade
satt min lit till högern. Hur kan herr
Ohlon missförstå mig på det sättet? Jag
sade bara att jag litade på högern mer
än på folkpartiet. Det är en viss skillnad! Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de yrkanden, som därunder
framställts, propositioner komme att
göras dels särskilt beträffande utskottets
hemställan under punkten B, såvitt anginge
motionerna I: 295 och II: 378 samt
1:446 och 11:599, och dels särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen till en
början propositioner, först på bifall till
utskottets under punkten B gjorda hemställan,
såvitt anginge nyssnämnda motioner,
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i angivna
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 46
punkten B, såvitt angår motionerna I:
295 och 11:378 samt 1:446 och 11:599,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kristensson i
Osby in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 36.

I fråga om utskottets hemställan i övrigt,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle bifalla
den av herr Kristensson i Osby m. fl.
vid betänkandet avgivna, med II betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i nu förevarande
delar vara med överägande ja
besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46 i hittills ej avgjorda delar, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den av herr
Kristensson i Osby m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 36.

Om torvproduktionens undantagande från
investeringsavgift m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 47, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen, m. m.

I en den 22 februari 1952 dagtecknad,
till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 87, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att anvisa vissa anslag för främjande
av en rationell torvproduktion.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 388 av
herrar Söderquist och Petrén samt II:
516 av herrar Sjölin och Schmidt, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta

a) att maskiner och anläggningar för
bränntorvtillverkning skulle vara befriade
från investeringsavgift samt

b) att anläggningar för lagring av
bränsle skulle vara befriade från investeringsavgift.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 87 angående åtgärder till
främjande av bränsleförsörjningen väckta
likalydande motionerna 1:388 av
herrar Söderquist och Petrén samt II:
516 av herrar Sjölin och Schmidt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

I) av herrar Kristensson i Osby, Petrén,
Velander, Wehtje, Hagberg i Malmö,
Sjölin och Gunnarsson, vilka på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
— med bifall till de likalydande motionerna
I: 388 av herrar Söderquist och
Petrén samt II: 516 av herrar Sjölin och
Schmidt — måtte antaga följande

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m.
Förslag
till

ändring av förordningen den 14 december
1951 (nr 794) om särskild avgift vid vissa
investeringar (investeringsavgift).

Härmed förordnas att 5 § förordningen
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift) skall erhålla
följande ändrade lydelse.

5 §•

Har myndighet — — — av lånegarantien.

Har tillgång ----av anskaffnings kostnaden.

Ersättningsanskaffning i —---ut göra

avgiftspliktig investering.

Investering som — ■—- — avgiftspliktig
investering. Detsamma gäller investering
av fastigheter och inventarier,
som utnyttjas eller äro avsedda att utnyttjas
för produktion eller distribution
av elektrisk kraft, för torvproduktion eller
för lagring av bränsle. Ej heller
— — — till motorcykel.

Denna förordning träder i kraft den 1
januari 1953.

II) av herr Rune Johansson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr PETRÉN: Herr talman! Alla är
vi nog medvetna om att vår bränsleförsörjning
är i ett långtifrån tillfredsställande
läge. Det har varit svårt att uppehålla
försörjningen, och vi har säkert
den varma vintern att tacka för att vi
inte under det gångna året stått inför
mycket stora svårigheter. Vårt beredskapsläge
är ganska prekärt. Vi blir för
varje år allt mera beroende av import
av bränsle. Utvecklingen bar gått i riktning
mot en ständigt ökad bränsleförbrukning,
och denna ökning måste täckas
genom import.

Det är särskilt på två områden som
statsmakterna har försökt att stimulera
enskilda personer och företag att vidtaga
åtgärder för förbättring av försörjningsläget.
Dels har man försökt att
få til! stånd en ökad torvproduktion, och

dels har man velat stimulera till en ökad
lagring av bränslet.

Härvidlag kommer man i konflikt med
investeringsavgiftsförordningen, som har
tillkommit för att om möjligt uppskjuta
ifrågasatta investeringar. När det gäller
åtgärder på bränsleförsörjningens område
är statens intresse av helt annat
slag. Det gäller nämligen tvärtom att stimulera
till snabba och omedelbara åtgärder.

Bränslekommissionen har i särskild
skrivelse till handelsdepartementet fört
fram sina synpunkter på den föreliggande
frågan, och jag skall be att få
läsa upp några meningar ur skrivelsen.
Det heter där bland annat: »Bränntorvtillverkningen
är i sig själv så riskfylld
och kräver i de flesta fall så dyrbara
förberedelsearbeten och maskinanskaffningar
att företagaren ikläder sig betydligt
större ekonomiska risker än dem, som
täckas av de statliga stödåtgärderna. Om
företagen härutöver har att räkna med
investeringsavgift, som till sin verkan är
liktydig med en kostnadsstegring, kommer
detta att i hög grad äventyra den
uppmuntran till bränntorvproduktion,
som åsyftats med de föreslagna statliga
stödåtgärderna.--- -— För de perso ner

eller företag, som nu står i begrepp
att teckna avtal om bränntorvtillverkning,
är därför frågan om investeringsavgift
av största intresse och har föranlett
förfrågningar hos kommissionen.»

Detta är åsikten inom bränslekommissionen,
som ju närmast är ansvarig för
förslag till åtgärder, som skall vidtagas
från statens sida och de som har beslutats
i dag i denna kammare. Riksdagen
har nämligen i anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 132 här i dag beslutat
att ge torvproduktionen stöd i
form av avsättningsgarantier och vissa
lån för att nå målet att få till stånd en
ökning av torvproduktionen.

Om det avsedda resultatet skall kunna
nås, måste emellertid torvproduktionen
befrias från investeringsavgiften. Det är
vad bränslekommissonen klart sagt ifrån,
och därför bör riksdagen i konsekvens
med det tidigare i dag fattade beslutet
göra undantag för anläggningar inom

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om torvproduktionens undantagande från
torvproduktionen i fråga om skyldighet
att utgiva investeringsavgift. Detsamma
gäller åtgärder för lagring av bränsle.
Därvidlag finns ett uttalande av riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap,
vilket avgavs förra året i anslutning
till det då framlagda förslaget till
investeringsavgift. I det uttalandet går
man klart och hårt in för den linjen, att
befrielse bör meddelas från skyldighet
att utgiva investeringsavgift.

Reservanternas yrkande är så avfattat
att man inte behöver befara att det skall
bli några smyghål, varigenom befrielse
från investeringsavgift kommer att meddelas
i andra fall än som här avses. Det
går nämligen en ganska klar gräns mellan
vad som tillhör torvproduktionen
och lagring av bränslen och vad som faller
utanför.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till utskottets betänkande och har
försetts med beteckningen I.

Häri instämde herr Söderquist.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Petrén har i två avseenden yrkat ändring
i författningen om investeringsavgift.
Den ena ändringen avser torvproduktionen
och den andra lagringen av
bränsle.

Herr Petrén påpekade, att vi redan
förut i dag fattat beslut om vissa anslag,
varigenom man kan lämna anläggningslån
och driftslån till torvindustrien.
Vidare har enligt beslutet bränslekommissionen
fått bemyndigande att träffa
vissa överenskommelser med torvindustrien
om prisgaranti i fråga om torv.
Dessa åtgärder har i väsentlig grad tillkommit
på bränslekommissionens initiativ
och föranstaltande.

I detta skede kommer reservanterna
och säger, att nu, när bränslekommissionen
håller på att träffa dessa avtal, skall
riksdagen ge torvindustrien en extra
liten förmån genom att ändra författningen
om investeringsavgiften. Det är
givet att förhandlarna mycket väl visste,
att vid bestämmandet av garantipriset
investeringsavgiften var pålagd, och de

investeringsavgift m. m.
räknade därför uppenbarligen med den
vid förhandlingarna. Det tillhör inte
riksdagens metoder att ge understöd
skattevägen åt diverse näringsgrenar,
utan understödet skall komma anslagsvägen.
Nu vill reservanterna locka oss
in på en annan väg, som riksdagen hittills
har vägrat att beträda.

Samtidigt yrkar de, att lagringen av
bränsle skulle undantas från investeringsavgift.
Den frågan liksom frågan
om torvproduktionen var uppe till debatt
förra hösten, och då intog riksdagen
sin ställning.

Nu förhåller det sig på det sättet, att
både torvproduktionen och lagringen av
bränsle i viss utsträckning är beredskapsåtgärder.
I förordningen om investeringsavgift
stadgas, att investering,
som uteslutande eller väsentligen tillkommit
för civilförsvars- eller beredskapsändamål,
icke skall hänföras till
avgiftspliktig investering. Är det så, att
torvproduktionen och lagringen av
bränsle kan tolkas som beredskapsåtgärder,
blir de ju undantagna från skatteskyldigheten.
Men bevillningsutskottet
är ingen skattedomstol och ger sig inte
in på några sådana tolkningsfrågor; det
får ske genom andra och därtill förordnade
myndigheter.

Jag vill vidare erinra om vad jag i en
annan debatt sagt, nämligen att denna
investeringsavgift är avsedd att verka
generellt. Man skall överväga, huruvida
man vill göra en investering nu och betala
skatten, eller om man vill uppskjuta
investeringen ett par år och så göra
den utan att drabbas av någon skatt. Det
är detta val som alla står inför. Det finns
säkert många olika grupper inom vårt
näringsliv, som skulle kunna åberopa
lika starka skäl för befrielse från investeringsavgift
som de nu av herr Petrén
anförda. Men vi måste härvidlag gå fram
efter en generell linje.

Herr talman! Jag måste av ovannämnda
skäl yrka bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Herr Sjödahl
sade, att man inte gärna kunde
lämna stöd i den formen, att man med -

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m.

gav befrielse från skatt, utan att man i
stället skulle lämna hjälp i form av anslag.
Jag vill då, herr talman, rikta uppmärksamheten
på att det ju finns — något
som också herr Sjödahl i annat sammanhang
kom in på — en undantagsbestämmelse
i förordningen om investeringsavgift,
som stadgar, att investering
som uteslutande eller väsentligen tillkommit
för civilförsvars- eller beredskapsändaimål
icke skall anses ;såsom
avgiftspliktig investering. Den väg, som
reservanterna här förordar, är inte alls
i princip ny. Här finns möjlighet att ge
befrielse från investeringsavgift när det
gäller bränsleförsörjningen, som statsmakterna
i andra sammanhang anse vara
synnerligen viktig.

Det är klart att man kan stå inför valet
att skjuta upp varje investering två
år, som herr Sjödahl nämnde. Men staten
önskar ju att det just på detta område
inte träffas ett sådant val, att vi
uppskjuter investeringarna. Det viktigaste
i dagens läge är att vi kan öka våra
bränslelager, ty vi vet ju att de inte är
så stora som vi skulle önska ur beredskapssynpunkt.
Det vore därför mycket
vanskligt, om man inte vidtoge dessa åtgärder
förrän om eif par år. Nej, herr
Sjödahl, vad vi här gör, då vi avslår
reservationens yrkande, är att vi tar tillbaka
vad vi för två timmar sedan, när
vi behandlade statsutskottets utlåtande
nr 132, beslutade att ge för detta ändamål.

När vi behandlade frågan om elskatt
sade herr Velander i slutet av ett av sina
anföranden, att det föreföll, som om man
inte tog hänsyn till den enskilde individens
eller företagens intressen. I detta
fall skulle jag till herr Sjödahl vilja säga,
att man inte heller tar hänsyn till samhällets
intressen. Jag skulle vilja fråga:
Vad är det för intressen man tillgodoser,
när man här tydligen är beredd att gå
emot förslaget om befrielse från investeringsavgift
på detta för samhället
utomordentligt viktiga område?

Herr WEHTJE: Herr talman! Vi har
nu hunnit fram till den fråga, som vi

behandlade för en stund sen, när vi hade
ett statsutskottsärende uppe till debatt.
Då gällde det stöd åt bl. a. torvproduktionen
i form av direkta ekonomiska
bidrag och avtal om garantipriser.
Nu behandlar vi den frågan, sedd
ur en annan synvinkel, såsom jag då i
debatten nämnde.

Vi befinner oss nu i den situationen,
att vad vi så frikostigt gav kl. halv två
skall vi nu ta tillbaka kl. fem minuter
i fem. Detta är väl ändå en ganska besynnerlig
ordning. Jag trodde verkligen
att man efter de diskussioner, som fördes
i samband med behandlingen av
statsutskottets utlåtande, skulle finna en
beredvillighet att inte sticka käppar i
hjulen utan gå vidare på en rak linje.
Det förhåller sig ju på det sättet — herr
Sjödahl må försöka förklara det hur som
helst — att den avgift som nu lägges på
måste kompenseras genom, såsom jag
nämnde i förra debatten, högre avvägda
inlösningspriser.

Herr Sjödahl säger vidare, att det är
förutsatt att de, som erhåller statliga anläggnings-
eller driftlån, i samma mån
blir befriade från investeringsavgift.
Det är nog sant. Men dessa lån räcker
inte långt, och man får väl egentligen
hoppas att det skall bli någon företagsamhet
också vid sidan av den verksamhet,
som får stöd direkt. Det mest önskvärda
vore ju att man kom därhän, att
man inte alls skulle behöva stödja en
produktion på detta sätt.

Jag kan inte finna annat än att det
är alldeles orimligt att gå på den väg,
som nu föreslagits av bevillningsutskottet.
Vi måste ta hänsyn till de bestämda
krav, som reses av försörjningsmyndigheterna,
nämligen att vi bör se om vårt
hus bättre. Kravet reses med sådan styrka,
att det till och med övervägs eventuella
ålägganden för att förbättra försörjningen
och öka lagringen av bränsle,
och det propageras för att torvbrytningen
skall väsentligt ökas. Då kan det
inte vara rimligt att bara ur fiskaliska
synpunkter bromsa denna utveckling.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid betänkandet avgivna reservationen.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m.

Herr JOHANSSON, RUNE: Herr talman!
Jag har redan tidigare varit uppe
i denna fråga, närmast då i anledning av
statsutskottets utlåtande nr 132. Jag vill
erinra om att jag i denna debatt redovisade
en gentemot utskottsmajoriteten i
bevillningsutskottet avvikande uppfattning
i fråga om investeringsavgiften på
de nya maskiner, som skulle användas
för torvproduktionen.

Jag erkänner villigt, att det stöd, som
riksdagen beslutat lämna torvproduktionen,
är av alldeles utomordentlig betydelse.
Vi kan emellertid inte bortse
från, vilket också herr Wehtje framhållit,
att dessa stödåtgärder blir till sin
konsekvens en smula ensidiga, i synnerhet
när det gäller forskning och experiment,
då åtgärderna i huvudsak avser
det statliga torvbolaget.

Därtill kommer också den omständigheten,
att aktiebolaget Svensk torvförädling
inte synes vara så angeläget att söka
samarbeta med de privata torvproducenterna
för att utbyta rön och erfarenheter,
vilket skulle vara av största betydelse;
även de privata torvproducenterna
gör ju vissa erfarenheter. När man
alltså ännu inte kan säga sig att den
bästa tekniska lösningen i fråga om
maskiner har uppnåtts måste man ju
experimentera sig fram. Jag kan som
exempel nämna att vid en mosse i närheten
av Ljungby tillverkades i fjol en
maskin, som kostade omkring 120 000
kronor. Det visade sig, att den var för
klent dimensionerad och att man måste
göra en ny i år, som beräknas kosta
140 000 kronor. Detta belyser vilka belopp
som det är nödvändigt att investera
just i denna experimentverksamhet.

Jag anser därför för mitt vidkommande,
att man i fråga om befrielse från investeringsavgiften
bort jämställa de privata
torvproducenterna med AB Svensk
torvförädling. Jag gör det till yttermera
visso därför att bränslekommissionen
vid underhandlingarna med torvproducenterna
för sin del synes ådagalagt den
uppfattningen, att det här var fråga om
en beredskapsåtgärd och att man alltså
av denna anledning skulle kunna tänka
sig en befrielse från investeringsavgiften

enligt bestämmelserna i 5 § av förordningen
om särskild avgift vid vissa investeringar.

Detta framgår också av den i bevillningsutskottets
betänkande nr 47 redovisade
motionen och vad som där framhållits.
Det visar sig ju, att vederbörande
den 24 januari i år till handelsdepartementet
redovisade det avtalsförslag som
förelåg. Sedan skriver bränslekommissionen
i en särskild promemoria den 13
februari 1952 till handelsdepartementet
och tar upp frågan om investeringsavgiften.
Där säger bränslekommissionen:
»En på grundval av de framlagda avtalsförslagen
åstadkommen torvproduktion
har därför enligt kommissionens
uppfattning väsentligen karaktären av en
beredskapsåtgärd, vilken uppfattning
även delas av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, med vilken
kommissionen samrått i denna fråga.
Därest denna uppfattning är riktig skulle
de investeringar, som till fullföljande
av torvproduktionsavtal med kommissionen
under innevarande och nästa år
göras i maskiner eller anläggningar för
torvtillverkning, icke utgöra avgiftspliktig
investering.» Sedan bär tydligen förhandlingar
förts närmast med finansdepartementet
där man haft en annan uppfattning.
Enligt det resonemang som jag
hade med torvproducenter och deras
förhandlare hade de emellertid inte den
uppfattningen, när garantipriset bestämdes
till 40 kronor och 35 kronor för
1955, att investeringsavgiften var inräknad,
utan de hade närmast den uppfattningen,
att en befrielse härifrån kunde
förväntas.

Det är, herr talman, enligt min uppfattning
nödvändigt att man ger även
de privata torvproducenterna möjlighet
att rationalisera sin verksamhet för att
de över huvud taget skall kunna klara
produktionen till de priser som har förutsatts.
Jag ber att som exempel på den
roll som rationaliseringen här spelar få
nämna, att medan man 1948 räknade arbetskostnaden
för ett ton torv till ungefär
30 kronor, arbetskostnaden under
åren 1948—1952 stigit med 40 å 50 procent,
så att den nu skulle vara uppe i

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Nr 17.

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m.

ungefär 45 kronor, om man inte hade
kunnat skaffa andra och bättre maskiner.
Tar man då hänsyn till att arbetskostnaden
nu i verkligheten ligger vid
cirka 25 kronor per ton visar detta vilken
utomordentlig roll rationaliseringen
har spelat, och den kommer naturligtvis
att spela en ännu större roll i den mån
som man får möjlighet att utnyttja de
tekniska resurser som nu står till förfogande.

Jag menar alltså, herr talman, att man
här bör ge det stöd som kan ges. Och
när nu inte vederbörande myndigheter
velat gå med på befrielse från investeringsavgift,
tyckte jag för mitt vidkommande,
att bevillningsutskottet hade bort
rekommendera riksdagen att ge det ytterligare
stöd som hade legat i att man
hade medgivit undantag från investeringsavgift
i fråga om dessa maskiner.
Det tycker jag skulle mera ha rimmat
med själva tankegången bakom investeringsavgiften,
vilken ju, som herr Petrén
tidigare framhållit, till sin natur närmast
är sådan, att den avser att hålla tillbaka
investeringar, under det att de stödåtgärder
till torvproduktionen, som vi
tidigare beslutat om, har till syfte att
stimulera till nya investeringar och
rationaliseringar. Man kan väl inte, som
herr Sjödahl säger, uppskjuta dessa investeringar.
Inte kan man väl sätta sig
ned och vänta, när regeringen har sagt
att det är angeläget att se till att torvproduktionen
bibehålies och efter hand
utökas. %

Herr talman! Det är alltså dessa skäl
som föranlett mig att i utskottet ha en
avvikande mening. Jag har dock inte
kunnat ansluta mig till reservationen,
emedan man där inte velat skilja ut enbart
maskinanskaffningen till torvmossarna,
utan har sammankopplat den med
lagringsmöjligheterna även inom andra
områden. På den punkten har jag inte
kunnat dela reservanternas uppfattning.

Emellertid har jag velat göra denna
lilla demonstration inte minst med tanke
på vad finansministern alldeles nyss
meddelade, att Kungl. Maj:t den 9 maj
beslöt lämna dispens i fråga om processkraften
enligt elskattenämndens förslag.

Man tycker därför att Kungl. Maj :t skulle
kunna använda sig av de möjligheter som
föreligger att befria från en extra börda
även på detta område.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Då debatten
spunnit ut sig på sätt som här
skett, vill jag erinra om en bestämmelse
i förordningen om investeringsskatt,
nämligen stadgandet om avgiftsbefrielse
för sådana investeringar som göras med
stöd av statliga bidrag, lån eller lånegaranti.
Sådana investeringar blir alltså
befriade från investeringsavgift. Om
man nu lämnar ut anläggningslån eller
driftlån till de investeringar, som det
här är fråga om, blir de befriade från
investeringsskatt; detta är klart uttryckt
i förordningen. Det är därför inte så
att man ger med ena handen och tar
tillbaka med den andra. Det är inte så
att statsutskottet har givit sig in på anslagsfrågan
och att sedan bevillningsutskottet
kommer och tar tillbaka vad
statsutskottet givit. Det är tvärtom på
det sättet, att sedan statsutskottet rått
riksdagen att ge vissa anslag, vill reservanterna
att man därutöver skall befria
denna grupp från investeringsavgiften.

Sedan skulle jag också vilja erinra om
att staten ger anslag eller lån eller lånegaranti
till en mängd olika ändamål. Vi
har haft sådana frågor uppe inom bevillningsutskottet
både i höstas och vid
flera tillfällen i år, och det gäller samma
regler för alla. Det finns ingen anledning
att för detta speciella område
göra ett bestämt undantag. Då blir det
inte lika beskattning för olika företag
här i landet, utan då blir det en olika
och därmed orättvis beskattning.

Herr talman! Jag måste vidhålla mitt
yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag nödgas
tyvärr återkomma i denna debatt, då
herr Sjödahl vidhåller sin uppfattning
att det inte finns någon anledning att
ge befrielse från investeringsavgift, eftersom
man vid uppdragandet av ramen
för avtalen enligt lians mening skulle ha

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m.

räknat med att investeringsavgift skulle
utgå och att det här i reservationen
framställda förslaget skulle utgöra en
extra dusör åt torvproducenterna. Så är
ju ingalunda fallet, herr talman! Det är
så att man uppställt ett visst mål, nämligen
att åstadkomma en så och så stor
torvproduktion, och man har för att nå
det dragit upp linjerna för ett avtal med
torvproducenterna.

Sedan detta var gjort har bränslekommissionen
kommit underfund med att
utsikterna är mycket små att med detta
avtal uppnå den avsedda verkan. Man
räknar inte med att få teckning av avtal
i den omfattning som behövs, och
därför har bränslekommissionen gått in
med sin skrivelse för att få befrielse
från investeringsavgift. Det är en förutsättning
för att det syftemål skall uppnås,
som man enligt statsutskottets utlåtande
nr 132 har ansett sig böra uppnå.
Ett avslag på reservationen innebär alltså,
att man ingalunda kommer att uppnå
vad man syftat till med det tidigare
beslutet här i dag.

Herr talman! Jag skulle sedan med
anledning av herr Rune Johanssons anförande,
i vilket han nämnde, att han
inte kunde ansluta sig till vår reservation,
eftersom den slog ihop frågan om
lagringen av bränsle med torvfrågan,
och för att öppna möjlighet för dem,
som ser olika på dessa ting, som ett alternativt
förslag yrka undantag från investeringsavgiften
endast för torvtillverkningen.
Jag gör det i den formen
att jag yrkar bifall till det yrkande i
fråga om lagtexten, som är angivet i reservationen,
men med borttagande i
sista meningen av orden »eller för lagring
av bränsle».

Herr WEHTJE: Herr talman! Bara några
ord till herr Sjödahl för att säga,
att jag är alldeles på det klara med att
det finns möjlighet till befrielse från
investeringsavgift för dem, som får bidrag
eller lån från statlig myndighet.
Det nämnde jag i mitt föregående anförande.
Men de, som eventuellt ger sig
in på denna vällovliga verksamhet för

bränsleförsörjningen utan att begära något
bidrag eller lån, blir väl belastade
med investeringsavgift? De fiskala intressena
skall alltså tillgodoses först och
försörjningsintressena komma i andra
rummet och det finns inte någon möjlighet
för den, som ger sig in på denna
näring, att komma ifrån en extra avgiftsbelastning,
såvida han inte också
tar i anspråk stöd av staten.

Sedan säger herr Sjödahl att det inte
finns någon anledning att här göra något
undantag. Ja, jag beklagar att fastän
vi har hållit på och resonerat om detta
i över en timme så måste tydligen hela
den diskussion, som har förts med.hänsyn
till försörjningssynpunkterna, ha
gått över herr Sjödahls huvud.

Herr SJÖDAHL: Försörjningssynpunkterna
har väl behandlats i statsutskottet.
Statsutskottet har behandlat detta ärende
samtidigt som bevillningsutskottet,
och det är, tror jag, oriktigt att förutsätta
att det inom statsutskottet inte
skulle ha funnits att tillgå samma upplysningar
som inom bevillningsutskottet.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag ställde
i mitt första anförande ett yrkande
om bifall till den reservation, som avgivits
till bevillningsutskottets betänkande.
Men sedan herr Petrén har ställt ett
något ändrat yrkande, skall jag be att
få ta tillbaka mitt ijjjrsta och instämma
i herr Petréns yrkande.

Herr JOHANSSON, RUNE: Herr talman
! Sedan herr Petrén ändrat sitt yrkande
till överensstämmelse med det yrkande,
som jag ställde i bevillningsutskottet,
ber jag få yrka bifall till detta
herr Petréns yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande
betänkandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kristensson i Osby m. fl.

Onsdagen den 14 mai 1952 fm.

Nr 17.

Om torvproduktionens undantagande från investeringsavgift m. m.

vid betänkandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Wehtje, att nyssnämnda
förslag skulla antagas med den ändring
i 5 § av det i reservationen förordade
författningsförslaget, att de i sista
stycket förekommande orden »för
torvproduktion eller för lagring av
bränsle» utbyttes mot »eller för torvproduktion».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
herr Wehtje framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kristensson i
Osby m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen
med den av herr Wehtje
under överläggningen påyrkade ändringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petrén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 56.

Härjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av sockernäringen i
riket, m. m., bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 23 oktober
1908 (nr 128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter; nr

236, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om
automobilskatt, m. m.;

nr 237, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 juni 1951 (nr 374) om skatt å elektrisk
kraft (elskatteförordningen); och
nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, angående inrättande av ett
nordiskt råd, dels ock i ämnet väckt
motion II: 643;

konstitutionsutskottets utlåtande och
betänkande:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad ly -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 fm.

delse av §§ 13 och 15 riksdagsordningen
samt till lag med vissa bestämmelser
om val till riksdagens andra kammare
för perioden 1953—1956 ävensom i ämnet
väckta motoner; och

nr 24, med förslag till skrivelse om en
revision av reglerna rörande statsrådets
konstitutionella ansvarighet; samt

första lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 21 december 1949
(nr 655) med särskilda bestämmelser om
utskrivning från sinnessjukhus.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lindgren, under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom m. fl.
undertecknad motion, nr 503, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på
jordbrukets område.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från rikdagsarbetet
under tiden den 15 t. o. m. den 18 maj
1952 för deltagande i sammanträde i
Paris med Europarådets allmänna kommitté.

Stockholm den 14 maj 1952.

Bengt Elmgren.

Till riksdagens första kammare.

På grund av sammanträden med Europarådets
församling och dess politiska
kommitté anhåller jag härmed vördsamt
om befrielse från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 15 t. o. m. den 31 maj innevarande
år.

Stockholm den 14 maj 1952.

Karl Wistrand.

De begärda ledigheterna beviljades.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.19 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet
av bötesstraff, m. m.; samt

nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340) dels ock i ämnet väckt
motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. meddelandet av ammunitionslicenser.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av väckt motion
om ändring av 21 § 1 mom. i vapenförordningen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 43, av herr Hallberg. I motionen hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av § 21, första stycket
i vapenförordningen av den 25 november
1949, att detta finge följande lydelse: Vill

någon genom köp, byte, gåva eller
annorledes förvärva ammunition, vare
skyldig att hos länsstyrelsen i det län
där han har sitt hemvist söka tillstånd
till förvärvet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, 11:43, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Lindblom, som ansett, att utskottets ut -

låtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande
motion, II: 43, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om sådan
ändring i vapenförordningen att, då ansökan
avsåge förvärv av vapen jämte
ammunition till samma vapen, det skulle
ankomma på länsstyrelsen att utfärda
tillstånd såväl beträffande vapen som
ammunition;

B) att motionen, i den mån den icke
kunde anses besvarad genom vad utskottet
under A) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Såsom
framgår av det föreliggande utlåtandet,
har jag till detsamma fogat en reservation.
Denna syftar till att man i de fall,
då man söker licens för förvärv av kulgevär,
skall kunna erhålla licens för både
vapen och ammunition på samma gång
hos länsstyrelsen. Den nuvarande ordningen
är den, att ansökan om licens för
här ifrågavarande vapen sökes på särskild
blankett. Denna innefattar å särskild
plats även ansökan om licens för
ammunition. Ansökan ställes till länsstyrelsen,
vilken remitterar ärendet för yttrande
till landsfiskalen. Sedan dennes
yttrande inkommit till länsstyrelsen, avgöres
vapenärendet, licens rörande vapnet
sändes till den sökande, och ärendet
i övrigt går tillbaka till landsfiskalen
för behandling av licensärendet i fråga
om ammunition samt för sedvanlig registrering.
Om nu landsfiskalen tillstyrker
förvärv av vapen, vad vore då naturligare
än att han samtidigt toge ställning
till frågan om ammunition till det
vapen det här gäller? Om sökanden får
tillstånd till vapnet, är det väl självklart
att han också skall ha ammunition till
vapnet i fråga. Varför skall man behöva
besvära landsfiskalen med en ny prov -

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. meddelandet av ammunitionslicenser.

ning av samma ärende, sedan länsstyrelsen
avgjort själva vapenärendet? Hans
yttrande kan ju lika väl få gälla båda
ärendena på en gång. Förfaringssättet är
en alldeles onödig omgång som innebär
tidsspillan för landsfiskalen och stundom
ett onödigt dröjsmål för sökanden,
att erhålla licens för ammunition, sedan
han av länsstyrelsen erhållit besked i
fråga om rätten till vapenförvärvet. Såsom
framgår av utskottets utlåtande, är
det två länsstyrelser, nämligen Kopparbergs
och Västerbottens, som förordar
en sådan förenkling, att i de fall, då det
gäller licens för vapen och ammunition
till detta vapen, licens skall av länsstyrelsen
utfärdas på en gång. Det förefaller
vara en både enkel och vettig lösning.
Då det däremot gäller ansökan om licens
för ammunition utan samband med
vapenförvärv, delar även jag den meningen
att dessa frågor skall avgöras
som hittills av polismyndigheten på
orten.

Herr talman, det här kan synas vara
en enkel fråga, men då två länsstyrelser
har vitsordat att den nuvarande ordningen
medför praktiska olägenheter,
som inte undanröjs genom det förfarande,
som anvisats i nu gällande föreskrifter,
och det stundom inneburit en onödig
omgång att beslut måste fattas av
två olika myndigheter, synes det mig
vara på tiden att man förenklade den
här saken på sådant sätt som dessa båda
länsstyrelser har föreslagit. Vi bör komma
ihåg att dessa båda länsstyrelser representerar
de områden av landet, där
man har de största avstånden till residensstaden,
varför det stundom kan bli
förseningar i fråga om själva expedieringen
av ärendena. Det synes mig vara
en bit av Krångel-Sverige, och varje åtgärd,
som är ägnad att undanröja onödigt
krångel, hälsas helt visst med tillfredsställelse
av allmänheten och troligen
också av myndigheterna.

Jag ber, herr talman, få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr AHLQVIST: Herr talman! Jag delar
inte hem Lindbloms uppfattning att

bestämmelserna i vapenförordningen är
särskilt krångliga. Innan den nuvarande
vapenförordningen antogs år 1949, avgjordes
såväl vapen- som ammunitionsiirenden
av länsstyrelsen. I samband
med att vapenförordningen antogs decentraliserades
emellertid ammunitionsärendena
till polismyndigheterna —
man skulle alltså kunna tala om en förenkling.
Nu innebär det emellertid, såsom
herr Lindblom noggrant redogjorde
för, att vid de enstaka tillfällen, när vederbörande
förvärvar vapen och samtidigt
söker licens för ammunition, ärendet
kommer att behandlas av två olika
myndigheter. Detta medför emellertid
inte något särskilt krångel för den sökande,
ty han kan göra båda ansökningarna
på samma blankett, oavsett om
det är länsstyrelsen eller polismyndigheten
som är den beslutande. I båda
fallen skall ärendet gå till polismyndigheten
för utredning. I praktiken går det
alltså till på det sättet, att man sänder
in en blankett, på vilken båda ansökningarna
är ifyllda. Blanketten går till
polismyndigheten för undersökning. Sedan
sändes handlingarna i två exemplar
till länsstyrelsen. När länsstyrelsen
fattat sitt beslut i vapenärendet, underrättar
den omedelbart polismyndigheten,
som meddelar beslut i ammunitionsärendet.

Det är nog inte riktigt så, som herr
Lindblom sade, att det medför ett extra
arbete för polismyndigheten, ty under
båda förutsättningarna skall polismyndigheten
ha utfört en utredning, och när
alltså länsstyrelsen ger besked om att
beslut är fattat i vapenärendet, blir det
för polismyndigheten en ren expeditionssak
att sända ut ett meddelande om
beslutet i ammunitionsärendet. Det enda
obehag, som den sökande kan ha, är att
det kanske dröjer några dagar innan han
får besked i ammunitionsärendet, efter
det att han erhållit licensbesked angående
vapeninköpet. Jag anser inte detta
obehag vara särskilt stort och är inte
övertygad att det förslag, som reservanten
här framför, skulle innebära någon
förenkling. Det skulle nämligen komma
att innebära, att två olika myndigheter

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

skulle komma att fatta beslut om ammunitionärendet
vid två olika tillfällen,
och det skulle, förmodar jag, snarare
kunna verka vilseledande på den sökande
allmänheten, som då inte visste till
vilken myndighet den skulle ställa ansökan.

Då alltså inte jag och inte heller utskottets
majoritet är övertygad om att
vad reservanterna här föreslår kunde innebära
någon förenkling i förhållande
till nu gällande bestämmelser, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag skulle
egentligen inte ta till orda i detta ärende,
eftersom jag inte har deltagit i ärendets
behandling i utskottet. Men jag har själv
i många år varit föredragande i vapenärenden,
och min erfarenhet säger, att
reservanten här är inne på ett riktigt
spår.

Det verkar för allmänheten mycket
förbluffande, att man av länsstyrelsen
får tillstånd att köpa ett vapen, men
inte av samma myndighet kan få tillstånd
att köpa kulor och krut till vapnet,
utan skall vända sig till en annan
myndighet och kanske får vänta någon
vecka eller möjligen kortare tid för att
få ammunitionen. Man tycker att det är
en besynnerlig ordning. Därför vill jag
yrka bifall till reservantens förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Med
anledning av herr Ahlkvists yttrande
ber jag att få säga, att här visserligen
är fråga om ett rent expeditionsärende
hos polismyndigheten. Men man kan
dock förstå, att det hos en polismyndighet
kan föreligga ett stort antal ärenden,
som är föremål för behandling, och
även om de är av rutinmässig karaktär
får väl ärendena tas något så när i turordning,
och det kan innebära fullkomligt
onödigt dröjsmål.

Att det skulle vara vilseledande att
följa den föreslagna enkla metoden, kan
jag inte förstå. Ty om personen i fråga
söker tillstånd att förvärva vapen, så är

Ang. meddelandet av ammunitionslicenser.
ju saken klar i och med att han får
licensen för ammunitionen samtidigt
med licensen för vapnet. När han i övriga
fall behöver ammunition, vänder
han sig'' till polismyndigheten.

Herr talman! Jag har stort förtroende
för länsmyndigheterna i Kopparbergs
och Västerbottens län, där de stora avstånden
betyder åtskilligt mer än i de
trakter, där avstånden inte är så stora.

Herr OLOFSSON: Herr talman! I regel
går det så till, att sökanden i samband
med inköp av vapen begär tillstånd att
förvärva så och så mycket ammunition.
Ansökan lämnas till polismyndigheten,
som i många fall är landsfiskalen. Denne
skickar över ansökan till länsstyrelsen
jämte eget yttrande. Det går givetvis
fortast på det sättet. Skickar sökanden
ansökan direkt till länsstyrelsen, skall
den nämligen skickas tillbaka till polismyndigheten
igen. Då har polismyndigheten
möjlighet att ta ställning till
saken. Sedan länsstyrelsen har meddelat
tillståndet till inköp av vapnet, underrättas
landsfiskalen, och så får vederbörande
ett par tre dagar efteråt tillstånd
att köpa ammunition. Jag anser
därför inte att det med nuvarande ordning
blir något dröjsmål av betydelse.
De, som skall använda vapnet för jakt,
får givetvis lämna in ansökan några dagar
i förväg för att hinna få ammunitionen.

Jag anser i likhet med herr Ahlkvist
att det är mycket olämpligt att två myndigheter
skall avgöra frågan om licens
för ammunitionen, ty om länsstyrelsen
nu ger tillstånd att köpa in så och så
mycket ammunition och vederbörande
sedan går till polismyndigheten och likaledes
begär att få köpa ammunition,
känner denna icke till hur mycket ammunition
länsstyrelsen har beviljat. Båda
frågorna bör avgöras av samma myndighet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag
tror inte vi bör överdriva betydelsen av
ett beslut i ena eller andra riktningen.

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. meddelandet av ammunitionslicenser,
Jag skall gärna erkänna, att det kanske
kan förefalla litet omständligt, att man
inte kan få licens för inköp av ammunition
hos länsstyrelsen, där man skall få
licens för inköp av vapnet. Men i det
här sammanhanget bör man också komma
ihåg, att ammunition är en sak som
den, som har vapen, ganska ofta behöver
skaffa sig —• jag tänker då särskilt
på jägarna -—■ medan man inte köper
nya vapen så ofta. Denna fråga har ju
betydelse endast när man skall inköpa
nya vapen, och då bör man kunna ta
så pass god tid på sig, att det inte kan
spela någon större roll, om det tar någon
veckas längre tid att få ammunitionslicens
från landsfiskalen.

Jag kan instämma i allt vad herr Ahlkvist
sagt. Att dela upp licensgivningen
för ammunition så, att ena gången -—
vid vapeninköpet -— länsstyrelsen skall
bevilja ammunitionen och andra gången
polismyndigheten, kan inte vara så
lämpligt. I varje fall kan jag inte finna,
att det har någon som helst betydelse, då
personer vid enstaka tillfällen behöver
skaffa sig vapen, att de den gången också
får göra ansökan om ammunition hos
landsfiskalen. Detta kan ju ske samtidigt
med att ansökan om vapenlicens göres
hos länsstyrelsen.

Det är inte lagen, herr talman, som
behöver ändras, utan möjligen tillämpningen
av bestämmelserna för att göra
det lättare att få ut ammunitionen fortare
om så behövs.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDBLOM: Jag tror, att det
råder en viss förvirring om hur detta
i verkligheten går till. Det kan inte uppstå
några svårigheter genom att i ena
fallet länsstyrelsen och i andra fallet
polismyndigheten skall lämna licens, ty
när en person skall förvärva ett vapen,
erhåller han hos vapenhandlaren en
blankett med anvisningar. När han läser
denna, får han på en gång klart för
sig att han första gången får licens på
både vapen och ammunition hos länsstyrelsen,
medan ammunitionslicens i

allmänhet utan förbindelse med inköp
av vapen utlämnas hos polismyndigheten.

Så dumma är nog inte jägarna, att de
inte begriper den saken.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lindblom begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön
och pension m. in.; samt

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angå -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

Om inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

ende ändring i lagen den 24 mars 1938
(nr 96) om understödsföreningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § c) lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om skyldighet
för civilförsvarspliktig att tjänstgöra
vid krigsmakten;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 13 och 28 §§ epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) in. in.;
samt

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen,
såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckt motion
angående åtgärder för inrättande
av en arbetsmarknadsnämnd.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 297, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Håstad och Hjalmarson
hemställt, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
snara åtgärder i syfte att genom tillskapande
av en arbetsmarknadsnämnd möjliggöra
en sådan behandling av konflikter
på den offentliga arbetsmarknaden
berörande särskilt samhällsviktiga funktioner,
att förbättrade förutsättningar
skapades för arbetsfred å ifrågavarande
områden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

7 Första hammarens protokoll 1952. Nr 17.

förevarande motion, II: 297, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand, Jacobsson i Igelsbo och Hagård
samt fröken Höjer, vilka ansett, att
utskottet i anledning av förevarande motion,
II: 297, bort hemställa, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att
initiativ måtte tagas till förhandlingar
med vederbörande arbetstagarorganisationer
angående upprättande av en arbetsmarknadsnämnd
i syfte att verka
för undvikande av arbetskonflikter av
samhällsfarlig natur.

Herr WISTRAND: Herr talman! De av
kammarens ledamöter, som var med på
30-talet och tidigare, erinrar sig nog att
riksdagen då hade att behandla en årligen
återkommande motion om åtgärder
för att förhindra uppkomsten av allmänfarliga
arbetskonflikter. Dessa motioner
upphörde i slutet av decenniet,
beroende därpå att det från det håll,
där man motsatte sig åtgärder mot allmänfarliga
konflikter, framhölls att i
det vid Saltsjöbadsförhandlingarna överenskomna
avtalet förekom bestämmelser
som avsåg att hindra uppkomsten av
allmänfarliga konflikter. Man hade där
upprättat en arbetsmarknadsnämnd. Jag
hade på den tiden att såsom ledamot av
andra lagutskottet försvara tanken på åtgärder
mot allmänfarliga konflikter, men
jag vet att jag för egen del då ställde
mig mycket skeptisk till tanken att en
arbetsmarknadsnämnd, som var sammansatt
uteslutande av parter på den
enskilda arbetsmarknaden, skulle kunna
utöva något inflytande på konflikter av
mera allmänfarlig natur. Utvecklingen
har också givit mig alldeles rätt. Arbetsmarknadsnämnden
har ingen av
parterna ansett sig kunna ta i anspråk
när det har gällt konflikter i vilka statsverket
varit indraget.

Vad skall man då göra emot allmänfarliga
konflikter? Klart är ju att staten
i sista hand måste genom lagstiftning på
ett eller annat sätt försöka ernå en lösning.
Men det är lika klart att denna
utväg, som nog alla måste erkänna vara

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

den sista, också inom alla olika meningsriktningen
som finns representerade i
Sveriges riksdag, känns som mycket motbjudande.
Man vill inte gärna tänka sig
att denna åtgärd skall behöva tillgripas,
och man vill inte göra det utan att det
befinnes alldeles nödvändigt. Vad skall
man då göra? Skall man sitta med händerna
i kors och bara vänta på att utvecklingen
skall ha sin gång, en utveckling
som ju för resten har trätt oss så
hotande niira som gärna är möjligt, tycker
jag, då vi under följden av några år
haft allvaliga tillbud till konflikter vid
sådana institutioner som ordningspolisen,
sjukhusen och nu den högre administrativa
förvaltningen.

Enligt min mening kan man inte stillatigaden
åse detta. Man måste undersöka,
om det inte finns några medel vilka, även
om de inte löser konflikten — ty om parterna
inte på något vis kan förmås att
närma sig varandra, måste konfliktens
lösning i sista hand förbehållas de lagstiftande
myndigheterna — så att säga får
parterna att närma sig varandra. Vad ligger
då närmare till hands än att man
följer det exempel som har givits på
den enskilda arbetsmarknaden, nämligen
att försöka åstadkomma ett organ som
kan avge ett utlåtande för vilket parterna
kan förväntas ha respekt? Man har alltså
kommit fram till tanken att skapa en arbetsmarknadsnämnd
även på det offentliga
området.

Jag är visst inte främmande för att
detta har sina svårigheter i tillämpningen,
framför allt när det gäller att bestämma
vilka som skall vara representerade
i denna nämnd, hur den skall vara sammansatt
o. s. v. Men det exempel, som
den enskilda arbetsmarknaden så lyckligen
har givit och som visar att blotta
tillkomsten av en arbetsmarknadsnämnd
dock i stort sett har förhindrat uppkomsten
av allmänfarliga konflikter på
det området, är ändå av den art att man
enligt min uppfattning inte har rättighet
att avvisa tanken på att någonting motsvarande
skulle kunna göras också inom
den offentliga sektorn av samhällslivet.
Det föreligger vid årets riksdag en motion
i detta avseende som har behandlats

av andra lagutskottet och som vi nu har
att behandla i denna debatt.

Andra lagutskottet uttrycker sig egentligen
litet egendomligt i saken. Det säger
att det inte har någonting emot att denna
fråga löstes genom överenskommelse mellan
de parter som det gäller, men det
avvisar i alla fall tanken på att staten
skulle ta något initiativ i saken. För mig
är det ganska uppenbart, att initiativet
bör i detta fall tas av den part, som har
det största ansvaret och som också blir
mest lidande på om man inte kan förhindra
ett allt häftigare uppflammande
av konfliktsituationer på den offentliga
sektorn. Det förefaller mig mycket naturligt,
att staten tog ett initiativ. Det
är ju alldeles klart att denna arbetsmarknadsnämnd
— det är kanske nödvändigt
att förutskicka att det inte är någon tanke
på att den skall lösa konflikterna -—
skall bara avge ett utlåtande om vilken
lösning som den anser vara den riktiga i
den förhandenvarande situationen. Därmed
förfaller en hel del av de invändningar,
som återfinns i andra lagutskottetes
utlåtande, vilka visserligen är endast
referat av de yttranden som inkommit
men som utskottet likväl gjort till
sina genom att åberopa dem i sitt utlåtande.

Utskottet talar exempelvis om att det
skulle kunna uppkomma konstitutionella
frågor om i vilken utsträckning Kungl.
Maj:t och riksdagen skulle känna sig
bundna av nämndens ställningstagande.
För mig kan detta inte på något sätt
vara något statsrättsligt problem. Det är
ju alldeles uppenbart att Kungl. Maj:t
och riksdagen är fullkomligt fria i sina
avgöranden, oberoende av vad arbetsmarknadsnämnden
sagt. Konstitutionella
problem kan således inte uppstå. Men naturligtvis
— och det är meningen med
det hela — skall arbetsmarknadsnämndens
uttalanden utgöra ett mycket starkt
moraliskt tryck på parterna, ett tryck
som, liksom det vilket man känner på
den enskilda arbetsmarknaden, skall kunna
verka starkt dämpande på en fortsatt
stridslust.

Man har anfört att det skulle kunna
uppstå svårigheter att avgöra, hur

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

nämnden bör tillsättas. Det har även
sagts att inom den enskilda arbetsmarknaden
kan vederbörande organisationer
utöva ett tryck på vederbörande att acceptera
nämndens utlåtanden. Det gäller
inte beträffande den statliga sektorn —
den kan icke ta emot påtryckning från
någon organisation. Det har slutligen
framförts att kommunerna inte har någon
centralorganisation, som kan trycka
på dem o. s. v.

I den mån dessa invändningar har något
värde — jag tror nu inte att man
bör överdriva detta — förefaller det mig
att saken borde kunna bli föremål för
överväganden vid de förhandlingar, som
har påyrkats i en reservation, avgiven
av några ledamöter i utskottet, däri föreslagits,
att Kungl. Maj :t skulle med vederbörande
organisationer ingå i förhandlingar
om upprättandet av en arbetsmarknadsnämnd.
Det har då sagts från
utskottets sida, i enlighet också med en
del remissutlåtanden, att man borde avvakta
det slut, till vilket man kommit, sedan
förhandlingsrättskommmitténs förslag
har blivit färdigbehandlat och föranlett
åtgärder från Kungl. Maj :ts sida.
Jag kan inte se att det föreligger något
oupplösligt samband mellan dessa båda
frågor. Vill man ha en sådan här arbetsmarknadsnämnd,
så finns det inga skäl,
varför man inte skulle redan nu kunna
börja med de nödvändiga undersökningarna.
Det är klart, att vill organisationerna
på detta område inte ha en arbetsmarknadsnämnd,
då förfaller ju frågan.
Deras motstånd får väl göra sig gällande
vid dessa förhandlingar. Jag har dock
svårt att förstå att detta skulle vara något
som skulle ligga organisationerna
emot, då de ju borde ha långt större
nytta än skada av en sådan här institution.

Jag tror också att de andra hindren är
av en så underordnad art, att de skall
kunna undanröjas vid de förhandlingar
som reservanterna ifrågasatt. Jag tror att
det är nyttigt, att när förhandlingsrättskommittcns
utlåtande en gång föranleder
något verkligt regeringsförslag, man också
haft tillfälle att något penetrera frågan
om möjligheterna att upprätta en ar -

inrättande av en arbetsmarknadsnämnd,
betsmarknadsnämnd och om dess värde
och att tanken inte är mer eller mindre
kallt avvisad på förhand. Det är fullkomligt
meningslöst att göra det, ty, mina
damer och herrar, känner vi inte alla en
mycket stark oro för den utveckling som
pågår på det offentliga området. Känner
vi inte instinktivt att vi verkligen här
måste ta itu med att göra någonting för
att försöka hindra att nya konfliktsituationer
uppkommer? Den rätta vägen därvidlag
är ju att de båda intresserade parterna
får försöka ordna upp denna sak
sinsemellan, och i det syftet är ju reservationen
avgiven.

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till den.

I detta anförande instämde herr Ewerlöf,
fröken Andersson och herr Ahlberg.

Herr NORMAN: Herr talman! Utskottet
har inte tagit någon bestämd stånd
punkt till denna fråga i så måtto, att
vi har blivit på det klara med betydelsen
och värdet av att få ett hjälpmedel
att lösa detta problem genom en arbetsmarknadsnämnd.
Herr Wistrand tror
på fördelarna med en dylik arbetsmarknadsnämnd,
utan några som helst reservationer,
skulle jag vilja säga, under det
att utskottsmajoriteten inte har bildat
sig någon bestämd mening.

Det är även för mig, som var med på
1930-talet, ganska naturligt att i dag ställa
detta spörsmål i fråga om den offentliga
sektorn inom arbetsmarknaden
i samband med vad som då diskuterades.
Jag är däremot inte alldeles säker
på att just tillkomsten av arbetsmarknadsnämnden
enligt det s. k. Saltsjöbadsavtalet
har medfört att vi sedan dess
inte haft några konflikter av samma slag
som tidigare. Nämnden har faktiskt aldrig
behövt triida i funktion. Det sammanhänger
väl med att nämndens tillkomst
var uttryck för en mentalitet som
fanns hos båda parterna. Alldeles oberoende
av om nämnden kommit till
stånd eller inte hade med denna mentalitet
hos parterna läget i dag kanske varit
precis detsamma som det nu är. Jag

100 Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 em.

Om inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

medger att nämnden medverkat till en
avspänning i så måtto, att frågan avförts
från diskussion här i riksdagen,
vilket kanske haft sitt värde det också.

Vi har haft frågan ute på remiss hos
de organisationer och myndigheter, som
vi har ansett borde vara särskilt intresserade.
Det är resultatet av denna underställning
som har motiverat utskottets
ståndpunkt.

Det säges ganska allmänt i remissvaren,
att innan man kan få något grepp
om huruvida man lämpligen bör fortsätta
att över huvud taget fundera på
detta spörsmål, bör det vara klart med
förhandlingsrätten sådan som man räknar
med att den skall bli som en följd
av den utredning som nyligen har framlagt
sitt förslag, vilket nu är ute på remiss.

Personligen kan jag inte förstå, att vi
skulle kunna föra frågan framåt genom
att nu skriva till Kungl. Maj:t. Man kan
ju ha olika uppfattningar om vem som
bör ta initiativet. Herr Wistrand ansåg
det vara naturligt att initiativet bör tas
av riksdagen eller regeringen. Landskommunernas
förbund förklarar bestämt,
att de berörda partorganisationerna
själva bör träda i samråd med de
berörda statliga myndigheterna utan att
på något sätt vara bundna av ett riksdagsbeslut
och att resonemanget dem
emellan bör vara helt förutsättningslöst.
Själv har jag nog den uppfattningen,
att när nu framför allt partorganisationerna
bestämt säger ifrån, att man
här inte kan göra någonting, förrän frågan
om förhandlingsrätten lösts, kan vi
inte komma någonstans genom att nu
skicka en skrivelse till Kungl. Maj:t. Resultatet
skulle väl endast bli att Kungl.
Maj:t skulle träda i förbindelse med parterna
och be att få samråda med dem.
De skulle då säga detsamma som nu, att
man icke kan göra något nu, utan att
man först måste avvakta resultatet av
utredningen om förhandlingsrätten, vilken
fråga Kungl. Maj:t nu överväger.
Först därefter kan man börja fundera
på denna sak, skulle man svara.

Detta är, herr talman, min personliga
ståndpunkt i frågan i dagens situation.

Jag hemställer alltså om bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan medger jag att jag nog har en
del mer personliga funderingar om huruvida
man verkligen kan nå resultat på
det sätt som man här tänkt sig. Det är
nog fler av utskottets ledamöter som har
liknande funderingar. Men vi har ansett
att vi inte bör diskutera denna sak,
förrän frågan kommit i sådant läge, att
den blir verkligt aktuell. Då kan man
lättare överblicka, huruvida den här föreslagna
vägen är den lämpliga metoden
att lösa frågan och att få till stånd
ett instrument som kan medverka till
att arbetsfreden bevaras. Alla är vi säkert
överens om önskvärdheten härav.
Ingen av oss har väl någon högre önskan
än att frågan skall komma i ett sådant
läge, att vi kan diskutera den både i
riksdagen, inom regeringen och mellan
parterna från sådana utgångspunkter,
att man kan vänta sig att uppnå det resultat
som man vill åstadkomma.

Herr WISTRAND: Herr talman! När utskottets
ärade ordförande åberopade,
att Landskommunernas förbund anser
att denna fråga inte bör lösas genom ett
riksdagsbeslut, ger jag både honom och
Landskommunernas förbund rätt däri.
Jag tror inte att den lämpliga formen för
denna frågas lösning är ett riksdagsbeslut.
Men därför har reservanterna också
valt denna väg att begära, att staten
tar upp förhandlingar.

Då säger herr ordföranden, att det vid
dessa förhandlingar naturligtvis inte
kommer fram någonting annat än vad
som framkommit i de yttranden, som
avgivits över motionen. Ja, det måste jag
ju säga är en ovanligt pessimistisk uppfattning
angående vad förhandlingar innebär,
tv skulle man bara säga att en
sak vore klar genom att man redovisar
de ståndpunkter, som vederbörande intagit
innan man kommit till tals med
varandra, då vore förhandlingsväsendet
fullkomligt meningslöst. Jag är inte alls
säker på att dessa förhandlingar skulle
bli resultatlösa, och inte heller är jag
övertygad om att man nödvändigtvis

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

101

Om inrättande av en arbetsmarknadsnämnd.

skall behöva vänta på förhandlingsrättskommitténs
utlåtande. Dessa frågor har
inte något egentligt samband.

Utskottets ordförande talade om att
man borde vänta till dess frågan blir
aktuell. Jag skulle vilja säga att det är
just en tidpunkt, som man icke skall invänta.
Att tillsätta en nämnd under en
brinnande och elakartad konflikt, långt
mera elakartad än den som för närvarande
föreligger, tror jag är den sämsta
form, under vilken man skall låta detta
barn födas.

Jag tror på saken, och jag anser, att
allting talar för att en sådan här nämnd
skulle vara ett värdefullt tillskott. Jag
är mycket glad över den positiva uppfattning,
som herr ordföranden har givit
uttryck åt, men jag skulle vara ännu
gladare om hans positivism toge sig uttryck
litet mera i det nuvarande och inte
bara uppskötes för morgondagen.

Herr NORMAN: Herr talman! Herr Wistrand
gjorde sig skyldig till en missuppfattning,
beroende naturligtvis på att
jag uttryckte mig oklart. När jag talade
om aktualiteten tänkte jag inte på att den
skulle föreligga i form av det nära hotet
om att en konflikt skulle utbryta, utan
jag menade att man fick ett aktuellt underlag,
när förhandlingsrättsspörsmålet
är klart, att bygga ett resonemang kring
de grunder, som man där har att utgå
från.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 30.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner
om ökning av antalet ledamöter i familjebidragsnämnd; nr

41, i anledning av väckt motion om
skyldighet för värnpliktig att vid straffansvar
taga del av innehållet i honom
tillställda meddelanden om inställelse,
krigsplacering m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53
m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott; och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
med vissa bestämmelser om cyklar med
hjälpmotor m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

102 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. våningshöjden i boningsrum m. in.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av dels Kungi.
Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av Öl § 3
mom. och 132 § byggnadsstadgan den
30 juni 1947 (nr 390), dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 7 mars 1952 dagteeknad
proposition, nr 116, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, velat inhämta
riksdagens yttrande över ett vid propositionen
fogat förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av Öl § 3 mom. och 132 §
byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr
390).

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
innebar för tätorter en sänkning av
den generella våningshöjden i boningsrum
och till bostadslägenhet hörande utrymmen
för matlagning från 2,90 meter
till 2,80 meter. För att ernå en effektiv
rumshöjd av 2,50 meter hade samtidigt
föreslagits en minskning av den i byggnadsstadgan
angivna bjälklagstjockleken
från 32 till 30 centimeter. Våningshöjden
i tätorter, beträffande annat arbetsrum
än till bostadslägenhet hörande utrymmen
för matlagning, hade föreslagits
reglerad genom särskilda, av byggnadsstyrelsen
utfärdade anvisningar.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen motionen i första kammaren
nr 447 av herr Norling och herr Persson,
Ola, samt motionen i andra kammaren
nr 552 av herrar Lager och Hagberg. I
motionerna, vilka voro likalydande, hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen
avstyrkte det genom propositionen
framlagda förslaget till kungörelse.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:447 och 11:552, besluta
att i skrivelse till Kung. Maj:t anmäla, att

riksdagen icke funnit skäl till erinran
mot det i propositionen nr 116 intagna
författningsförslaget.

Herr NORLING: Herr talman! Det kan
synas vara en ganska betydelselös fråga,
om rumshöjden är 2,60 meter eller, såsom
utskottet föreslagit, 2,50 meter, men
när denna fråga sista gången behandlades
i riksdagen år 1945 hade man tydligen
inte den uppfattningen. Det påpekades
då, att en minskning av minimimåtten
beträffande rumshöjden skulle
medföra hälsofara, och teknikerna påvisade
det oriktiga i att sänka rumshöjden
samtidigt som befolkningens medellängd
hade ökat. Av de i ärendet avgivna remissutlåtandena
framgår att man inte
längre synes fästa avseende vid detta,
utan man har i regel tillstyrkt en sänkning
av rumshöjden från 2,60 till 2,so
meter.

Det är egentligen från bvggnadsföretagarhåll
man har begärt att få genomföra
denna standardsänkning för bostäderna.
Man har motiverat förslaget med
att byggnadskostnaderna därigenom förbilligas
med 1 procent. Även om den beräkningen
visar sig hålla, kan man ju
fråga sig om kostnadsminskningen kan
uppväga den försämring av bostäderna
i hygieniskt avseende, som sänkningen
innebär.

Största avseendet bör väl fästas vid
Hyresgästernas riksförbunds remissyttrande,
och där sägs det att det riktigaste
hade varit att invänta resultatet av de
ventilationstekniska och bostadshygieniska
undersökningar som förebådats av
byggnadsstyrelsen.

Om nu förslaget vinner riksdagens bifall
— som det tydligen gör — kan man
ju tänka sig att dessa undersökningar
kommer att efteråt visa att den besparing
med 1 procent, som man trott sig göra
genom att sänka rumshöjden, i stället
förbytes i en fördyring.

Skall man ta ett krafttag för att bringa
ned byggnadskostnaderna, bör det inte
gå ut på att försämra bostadsstandarden,
utan det bör sättas in på att förbilliga
byggnadsmaterielen, tv det är på den
sektorn den stora stegringen av byggnadskostnaderna
ligger.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

103

Ang. fortsatt tillståndstvang för byggnadsarbete.

Med detta vill jag, lierr talman, yrka
bifall till motionerna nr 447 i första
kammaren och nr 552 i andra kammaren.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman: Utskottet
har enhälligt beslutat tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag, och anledningen
är givetvis att det kommer att medföra
en besparing i byggnadskostnaderna.

Det är klart att en högre rumshöjd
kunde vara lämplig ur hygienisk synpunkt.
Å andra sidan påpekar departementschefen
— och hans yttrande därvidlag
torde knappast kunna jävas — att
kritiken mot förslaget att sänka rumshöjden
är överdriven. Han påpekar
också att de stadsplanenormer, som nu
tillämpas i fråga om stadsplanen för
nyare bostadsområden, tillgodoser fordringarna
på luft och ljus i bostäderna.
Också när det gäller moderniseringar
av äldre hus tillgodoses de hygieniska
kraven.

Detta har för utskottet varit det avgörande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock motioner
som röra i propositionen behandlad lagstiftning.

Genom en den 7 mars 1952 dagtecknad
proposition, nr 94, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föresla -

git riksdagen att antaga följande förslag
till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Härigenom förordnas, att lagen den 30
juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete,
vilken enligt lag den 11 maj
1951 (nr 221) gäller till och med den 30
juni 1952, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1953.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft sju före
propositionens avlämnande väckta motioner,
nämligen motionerna i första
kammaren nr 107 av herr Lundqvist
m. fl., nr 316 av fröken Andersson m. fl.
samt nr 360 av herrar Lindblom och
Näslund ävensom motionerna i andra
kammaren nr 146 av herr Birke m. fl.,
nr 398 av herrar Allmän och Gunnarsson,
nr 401 av herr Birke samt nr 464
av herr Wedén m. fl.

I motionerna I: 107 och II: 146, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att — därest
lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete
erhölle förlängd giltighet utöver
den 30 juni 1952 — från lagens giltighetsområde
skulle undantagas småindustri
och hantverk.

I de likalydande motionerna 1:316
och II: 401 hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Maj :t snarast ville
för riksdagen framlägga förslag till åtgärder
för avskaffande av bvggnadsregleringen.

I motionerna I: 360 och II: 464, vilka
jämväl voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t efter hänsynstagande till
under 1952 framkommande utredningsresultat
ville genomföra en successiv avveckling
av byggnadsregleringen från
och med den 1 januari 1953, varvid den
första etappen syntes böra vara ett frisläppande
av bostadsbyggandet på de

104 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

villkor, som i motionen skisserats. Enligt
motionerna borde avvecklingen till
en början gälla bostadsbyggen av sådan
art, att de uppfyllde gällande bestämmelser
beträffande villkoren för erhållande
av statliga lån eller eventuellt statliga
kreditgarantier.

I motionen II: 398 hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att med omedelbar
verkan upphäva tillståndstvånget för
byggnadsarbete, för vilket kostnaden
icke överstege 30 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:107 och 11:146,
I: 316 och II: 401, I: 360 och II: 464 samt
II: 398 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmbäck, Stjärne och
Ähman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna 1:107 och 11:146,
I: 360 och II: 464 samt II: 398 måtte anses
besvarade genom vad förut i reservationen
angivits;

C. att motionerna 1:316 och 11:401
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herrar Eskilsson och von Seth,
som ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att riksdagen med anledning av motionerna
1:107 och 11:146, 1:316 och
11:401, 1:360 och 11:464 samt 11:398
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte under budgetåret
1952/53 successivt avveckla byggnadsregleringen
med omedelbar början
för bostadsbyggandets del, så att någon

ytterligare förlängning av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete icke behövde ifrågakomma.

I det i herr Holmbäcks in. fl. reservation
föreslagna yttrandet hade understrukits
önskvärdheten av att Kungl.
Maj :t till omedelbar prövning upptoge
frågan om undantagande från byggnadsregleringen
från den 1 januari 1953 av
bostadsbyggen av sådan art, att de uppfyllde
gällande bestämmelser beträffande
villkoren för erhållande av statliga
lån, ävensom frågan om vilka andra lättnader
i bvggnadsregleringen, som redan
nu skulle kunna genomföras.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Kammarens
ledamöter känner till att tredje
lagutskottets utlåtande nr 22 behandlar
frågan om fortsatt giltighet av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete. Utskottet
har enhälligt tillstyrkt propositionen,
som går ut på att denna lag skall
tillämpas under ett år framåt.

I fråga om motiveringen har emellertid
utskottets ledamöter väsentligt olika
uppfattning. Högerledamöterna har
skrivit en motivering, som innebär att
bvggnadsregleringen skulle successivt
avvecklas, så att någon ytterligare förlängning
av lagen om tillståndstvång för
byggnadsarbete icke skulle behöva ifrågakomma
från den 1 juli 1953. De ledamöter
av utskottet, som tillhör socialdemokraterna,
bondeförbundet och folkpartiet,
har däremot ansett, att lagen
fortfarande utgör ett viktigt led i den
förda ekonomiska politiken och har inte
gått in för något uttalande om avveckling
av lagen till den 1 juli 1953.

För min personliga del skulle jag naturligen
ha önskat — och det är säkerligen
fallet med samtliga av utskottets
ledamöter •— att lagen verkligen kunde
avvecklas till den 1 juli 1953, men jag
tror inte på möjligheten av att så skall
kunna bli förhållandet.

Mellan de partier, vilkas representanter
nu har gått in för att tillstyrka att
lagen skall få äga fortsatt giltighet utan
att samtidigt säga att den bör träda i

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

105

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

kraft den 1 juli 1953, finns emellertid
viktiga skiljaktigheter, nämligen mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet
å ena sidan och folkpartiet å andra
sidan.

Socialdemokraterna och bondeförbundets
representanter, vilka bilda utskottets
majoritet, fäster sig vid att frågan
om byggnadsregleringen är föremål
för behandling av 1949 års investeringskommitté.
Denna kommitté väntas framlägga
sina resultat inom den närmaste
framtiden, och då säger man att det inte
är lämpligt att på något sätt föregripa
kommitténs ställningstagande beträffande
byggnadsregleringen. Det är för övrigt
känt att kommittén inte kommer att
tillstyrka byggnadsregleringens avveckling.

Folkpartiet har däremot inte hängt
upp sin reservation på investeringskommittén.
Jag skall be att få lämna några
upplysningar om investeringskommitténs
arbete. Det förekommer några upplysningar
därom i högerreservationen,
och jag skall be att få komplettera de
uppgifterna.

1949 års investeringskommitté tillsattes
den 28 april 1949. I riksdagsberättelsen
1950 sade kommittén att den hållit
sju sammanträden under året och beräknade
slutföra sitt arbete under år
1950. Arbetet avslutades emellertid inte,
och i riksdagsberättelsen 1951 sade
kommittén att den hållit 17 sammanträden
under 1950 och beräknade slutföra
sitt arbete till den 1 mars 1951.

Arbetet blev emellertid inte slutfört
till den 1 mars 1951 och över huvud
taget inte under hela år 1951. Det måste
ha inträffat någonting. I 1952 års riksdagsberättelse
säger nämligen kommittén
att den under 1951 hållit 19 sammanträden
och att kommittén den 28
mars 1951 till finansdepartementet avlämnat
utredning och förslag om formerna
för den framtida investeringskontrollen,
i vad avser statliga och kommunala
investeringar, samt att kommittén
med utgångspunkt från de av Kung].
Maj:t vid riksdagens höstsession 1951
framlagda allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken avsåg alt under

början av år 1952 till social- och finansdepartementen
överlämna resultaten av
sina återstående undersökningar. Vad
som har inträffat är tydligen att kommittén
har funnit att den måste växla
program. Den bygger sitt yttrande på de
av regeringen vid riksdagens höstsession
1951 framlagda riktlinjerna för den
ekonomiska politiken.

Den 15 februari 1952, alltså något mer
än en månad sedan riksdagsberättelsen
avlämnades, hade socialministern ett
anförande till statsrådsprotokollet, och
då sade han inte längre att kommittén
skulle avlämna sitt betänkande i början
av 1952 — den tidpunkten kunde kanske
då redan anses ha förflutit — utan
han sade att kommittén skulle avlämna
sitt betänkande under de närmaste månaderna.
Det är fortfarande inte avlämnat.
Jag tolkar detta på det sättet att
det är synnerligen stora svårigheter för
kommittén att komma fram till ett resultat.
I så fall är jag för min del rädd
för —- vi har ju socialministern här närvarande,
och han kanske kan ge närmare
upplysningar om saken — att det
kan dröja avsevärd tid ännu med framläggandet
av kommitténs förslag. Sedan
när detta är framlagt, måste det övervägas
och bli föremål för en grundlig remissbehandling,
och skall man vänta
på realiserandet av kommitténs förslag,
kanske man får vänta en högst avsevärd
tid.

Vi har inom folkpartiet i det läget
ansett, att det var riktigt att i den reservation,
som vi har skrivit, visserligen
utgå ifrån att byggnadsregleringen
fortfarande är ett viktigt led i den ekonomiska
politiken men att vi bör försöka
ange särskilda punkter, på vilka
det bör finnas möjligheter att lätta på
regleringen. Det är fyra sådana punkter
som vi har tagit upp i vår reservation.

Vi anser att det ekonomiska läget nu
har blivit sådant, att det inte behövs någon
byggnadsreglering i fråga om de bostäder,
för vilka meddelas statliga lån.
Den prövning som äger rum vid tilldelande
av de statliga lånen är så restriktiv,
att det inte behövs någon byggnadsreglering.
Dessutom medför de högre

106 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

byggnadskostnaderna en minskning av
bostadsbyggandet, och det bidrar till att
man skulle kunna tänka sig att lätta på
byggnadsregleringen på det sätt jag nu
sagt. Vi hemställer därför att Kungl.
Maj:t ville överväga frågan om borttagande
av byggnadsregleringen beträffande
bostäder, som uppfyller villkoren
för erhållande av statliga lån, och vi
föreslår att denna lättnad genomföres
från den 1 januari 1953.

Jag vill i detta sammanhang stryka
under, att det från allmänhetens sida
riktas kritik mot de nuvarande förhållandena
på en punkt som inte omedelbart
berörts av propositionen men som
är av ganska stor vikt. Man klagar på
att det tar lång tid innan lån, som har
beviljats i form av byggnadskreditiv, kan
flyttas över till den statliga kreditgivningen.
Om man kunde göra lättnader
där, så att det kan gå snabbare, tror jag
att man skulle uppfylla många personers
önskemål.

Vidare har vi ansett oss böra framföra
önskemål om omedelbara lättnader beträffande
de smärre bostäder, som uppföres
av trä och med anlitande av i huvudsak
egen arbetskraft. Vi tänker då
inte blott på vinterbonade bostäder utan
även på sportstugor och andra sommarbostäder.
Vi tror att den sista tidens
rikliga tillgång på trä i marknaden har
gjort att lättnader just beträffande förevarande
slag av bostäder skulle kunna
åstadkommas. Det behövs ju mycket trä
men relativt litet järn och ringa arbetskraft
för sådana byggnader.

Här har vi, särskilt när det gäller sommarstugor,
ett av de områden, där de
flesta överträdelserna av byggnadsregleringen
äger rum. Det kan inte förnekas,
att här allmänheten inte har anpassat
sig helt och hållet efter byggnadsregleringen
utan att det är opposition mot
den. De straff som domstolarna utdömer
för brott mot byggnadsregleringen är
också understudom mycket små. Jag tror
att om man åstadkom lättnad just på
förevarande område, skulle svartbyggandet
reduceras högst väsentligt.

Jag ser till min glädje av tidningsnotiser
—- om de nu är riktiga — att

regeringen funderar på att lätta regleringen
då det gäller sommarstugor. Blir
detta fallet, är det helt och hållet i linje
med våra önskningar beträffande byggnadsregleringen.

Det tredje område, där vi har ansett
oss böra uttala önskningar om lättnader,
är i fråga om värme-, vatten-, avloppsoch
ventilationsanläggningar. Det går nu
att få göra kompletteringar, men vi anser
att man bör undersöka möjligheterna
att även tillåta nya installationer
oavsett byggnadsregleringen. Det är ju
här fråga om ändringar som är relativt
billiga och med vilka man skulle kunna
nå betydande resultat i fråga om bostadsstandarden.
Även därvidlag anger
de tidningsnotiser, som jag nämnde, att
regeringen funderar på vissa lättnader
beträffande installationer av värmeanordningar.

Det fjärde och sista område, där vi
har ansett att man omedelbart bör pröva
om inte lättnader skulle kunna åstadkommas,
är i fråga om lokaler för utövande
av hantverk och småindustri. För
närvarande är ju ekonomibyggnader för
jordbruks- och skogsfastigheters behov
fritagna från byggnadsregleringen. Skulle
man inte kunna tänka sig, resonerar
vi, att även hantverket och småindustrien
skulle kunna ställas på samma fördelaktiga
linje som skogsbruket och jordbruket? Herr

talman! Med dessa ord har jag
angivit tankeinnehållet i den reservation,
som avgivits av de ledamöter av
tredje lagutskottet som tillhör folkpartiet.
Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation, alltså den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr ESKILSSON: Herr talman! Byggnadsregleringen
hör till de årligen återkommande
debattämnena i riksdagen.
Det är ganska märkligt att konstatera,
att vi fortfarande så långt efter det sista
krigets slut har en fullmaktslag, som
motiveras med de förhållanden som rådde
under kriget. Dess förutsättning var,
att riket var i krig eller krigsfara eller
att i övrigt utomordentliga av krig föranledda
förhållanden rådde inom landet.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

107

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

Byggnadsregleringen torde vara en av
de krisförordningar som vållat mest
trassel och irritation lios allmänheten.
Den ingriper nämligen på ett mycket
kraftigt sätt i den enskilde medborgarens
rörelsefrihet i olika avseenden. Visserligen
har man lättat på bestämmelserna
vid flera tillfällen under de senaste
åren, och om jag rätt fattat vad som
skrivits i tidningarna, kommer väl en
del av de lättnader, som professor Holmbäck
bär gjort sig till talesman för,
ganska snart att genomföras av regeringen.
Men trots lättnaderna vållar
byggnadsregleringen alltjämt besvär och
kostnader för den byggande allmänheten
och därför har regleringen blivit impopulär.
överträdelserna av lagen ha också
blivit skrämmande många. Särskilt i
närheten av storstäderna förefaller det
som om svartbyggen skulle ha florerat i
mycket stor utsträckning.

Vi har diskuterat denna fråga i riksdagen
varje år, och därvid har från
riksdagens sida framförts önskemål om
lättnader i byggnadsregleringen. Man
har avvisat dessa krav bland annat med
hänvisning till 1949 års investeringskommittés
utredning, som utskottets ärade
ordförande nyss har lämnat en utförlig
redogörelse för. Men frånsett denna
kommittés utredning, som det tycks
vara svårt att avvakta, innan man vidtar
ändringar i byggnadregleringen, så
förefaller det mig som om det numera
skulle föreligga helt andra förutsättningar
på det ekonomiska området än
tidigare och att detta borde underlätta
en avveckling av byggnadsregleringen.
Det ekonomiska klimatet är hårdare än
förut. Vår export möter starkare motstånd
på vissa marknader. Konkurrensen
från andra länder, där produktionen
tidigare varit lamslagen av krigets
följder, gör sig alltmer kännbar, och
inom landet råder ett påtagligt köpmotstånd
på många områden. Det kanhända
är vanskligt att dra alltför säkra slutsatser
av dessa företeelser, men den
konjunkturbild, som vi för närvarande
har i landet, tyder bestämt på att detaljregleringarna
får allt mindre betydelse
för den ekonomiska politiken.

Från statsmakternas sida har man också
vidtagit en hel rad åtgärder för att
ytterligare hålla tillbaka företagsamheten.
Investeringsavgiften t. ex. bidrager
till att avsevärt höja byggnadskostnaderna
för vissa företag. Vi har inom
kammaren debatterat denna fråga tidigare
i dag i anslutning till ett betänkande
från bevillningsutskottet, i vilket
man påpekade, vilka stora kostnader investeringsavgiften
innebar för vissa
byggnadsföretag. Det är ingen tvekan
om att avgifter av den storlek som det
här gäller kommer att verka dämpande
på investeringslusten, och i samma riktning
kommer väl också förslaget om
begränsning av avskrivningsrätten att
verka. Genom kreditrestriktionerna försvåras
vidare kreditgivningen, och läget
på kreditmarknaden synes för närvarande
inte vara sådant, att någon risk för
överinvestering föreligger. Och sist men
inte minst bär ju de ökade byggnadskostnaderna
medfört en betydande återhållsamhet
framför allt när det gäller
den enskilda byggnadsverksamheten.

Herr Holmbäck talade nyss om att
man skulle kunna släppa lös egnahemsbyggandet
och den byggnadsverksamhet
som regleras genom statlig långivning.
Jag tror inte att det skulle vara någon
större risk att släppa lös bostadsbyggandet
i allmänhet, tv även om det skulle
finnas en och annan i detta land, som
vågar ta risken att sätta in sina pengar
för att bygga bostadsfastigheter och har
möjlighet att göra detta utan lån, så bör
han få göra det utan restriktioner från
statsmakternas sida. Därigenom lämnar
han ju i sin mån ett litet bidrag till att
minska den bostadsbrist som vi alla
suckar över. För den allmänna sektorn,
statliga och kommunala företag, finns
det också andra reglcringsmöjligheter
än byggnadstillståndsgivningen, eftersom
sådana företag väl endast i undantagsfall
utföras utan bidrag eller lån
från statsmakterna.

Alla dessa omständigheter har gjort
att vi från högerreservanternas sida nu
ansett tiden vara mogen för att avveckla
byggnadsregleringen. Vi förstår alt avvecklingen
kräver en viss övergångstid.

108 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

och vi har därför inte föreslagit att lagen
om byggnadstillstånd omedelbart
skall upphävas. Vi har i vår reservation
endast föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kung]. Maj:t skall anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte successivt avveckla
byggnadsregleringen under budgetåret
1952/53 med omedelbar början beträffande
bostadsbyggandet, så att vi inte
skall behöva någon ytterligare förlängning
av lagen efter den 1 juli 1953.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den av herr von
Seth och mig vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr LARSSON, NILS AUGUST: Herr
talman! Jag vill börja med att understryka
vad herr Holmbäck sade, nämligen
att det nog även inom utskottsmajoihteten
fanns en stark önskan att
byggnadsregleringen snarast möjligt
skulle komma att avvecklas. Men liksom
det parti, som herr Holmbäck företräder,
anser att byggnadsregleringen utgör en
viktig del i andra samhällsekonomiska
åtgöranden, anser också vi att byggnadsregleringen
är en så viktig del att vi inte
nu kan ge oss på att upphäva lagen om
det s. k. tillståndstvånget. Jag vill peka
på att de lättnader, som nu föreslås i
folkpartiets motion — det synes av tabellen
på s. 8 i utskottsutlåtandet •— gäller
sådant, där bostäderna ensamma tar
en och en halv miljard av 2,S miljarder.
Skulle vi dessutom följa folkpartiets rereservation
och släppa exempelvis alla
hantverksbyggnader under 30 000 kronor
fria och vidare allt som har samband
med ny installation av värme- och
sanitetsanordningar, skulle jag vilja fråga
hur mycket av dessa 2,8 miljarder
som då finns kvar. Ungefär 35 eller
högst 40 procent, skulle jag tro. Under
sådana förhålladen måste ju den effekt,
som man beräknar skall åstadkommas
med byggnadsregleringen, bli ganska
liten.

Sedan vill jag säga några ord om den
kritik, som herr Holmbäck påstod att
folk ute i bygderna hade angående lånen.
Det ligger så till, vad gäller alla en -

och tvåfamiljsvillor eller över huvud taget
all den låneverksamhet som utföres
av länsbostadsnämnderna, att kommunerna
har möjlighet att erhålla förskott,
och det får de också. Där kan det alltså
inte vara fråga om några större byggnadskreditiv.

Såväl när det gäller landsbygdens tätorter
som städerna är det framför allt
allmännyttiga bostadsföretag, som sköter
om bostadsbyggandet, och där finns det
också möjligheter, t. o. in. genom en särskild
lag, att genom kommunerna skaffa
kreditiv med de billigare pengar, som de
alltid kan låna upp. Jag skall emellertid
medge, att när det gäller utbetalandet
av lån, s. k. tertiär- och tilläggslån, en
viss eftersläpning förekommer i bostadsstyrelsen,
beroende på skilda omständigheter,
som jag väl känner till men inte
anser mig kunna gå in på nu. Men i
stort sett kan kommunerna, om de har
en positiv inställning till själva bostadsproblemet,
medverka till att de olägenheter,
som herr Holmbäck påtalade, elimineras.

Vidare vill jag peka på att byggnadsregleringen
knappast för de bostäder,
som erhåller statliga lån, åtminstone om
det gäller en- och tvåfamiljsbebyggelse,
åstadkommer något obehag, eftersom ansökan
om byggnadstillstånd inges samtidigt
med ansökan om lån och eftersom
länsbostadsnämnderna och länsarbetsnämnderna
har intimt samarbete med
varandra. Både långivning och meddelande
av arbetstillstånd sker alltid samtidigt,
och egentligen kan jag inte förstå
att detta innebär så stora svårigheter, att
man skulle behöva släppa kontrollen
över denna gren av investeringarna.

Jag vill också påpeka, att den som har
sysslat litet inom detta gebiet vet, att
exempelvis en nyinstallering av värmeoch
sanitetsanordningar, där det inte
direkt bara är fråga om en förnyelse,
betyder ett ganska kraftigt ingrepp i
själva byggnadskroppen, och jag har faktiskt
inte varit med om att bevilja något
lån, där det inte samtidigt begärts lån
för vissa kompletteringsarbeten och reparationsarbeten,
alltså förbättringslån,
efter dessa installationer. Jag menar att

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

109

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

ett indragande av värme-, vatten- och
sanitetsanläggningar medför åtskilliga
kostnader utöver vad som ligger i kostnaden
för själva de nyttigheter, som
först angavs.

Vad beträffar småstugor eller sportsugor
— om man får tro en tidningsnotis
—- lär den saken ha ordnats, och det
kan ju vara mindre att fundera över, ty
här rör det sig bara om 10 miljoner i
investeringsplanen, och det gäller alltså
bara en liten del av det för investering
tillgängliga kapitalet.

Vi bedömer läget så, att vi anser att
det för närvarande inte finns anledning
att vidtaga så stora uppmjukningar, som
föreslås i folkpartireservationen, och
ännu mindre att föreslå Kungl. Maj:t att
vidtaga sådana åtgärder att byggnadsregleringen
kan hävas från och med den 1
juli 1953.

Det hela är alltså närmast en fråga
om huru olika vi bedömer läget för närvarande.
Och nog förefaller det mig litet
underligt om riksdagen skulle bifalla
någon av dessa reservationer, när herr
Holmbäck själv i mycket vältaliga ordalag
skildrar vilka svårigheter som investeringskommittén
har att övervinna och
hur arbetet dragit ut på tiden. I dess
arbete ligger naturligtvis också mycket
annat än frågan om hur man skall bete
sig med byggnadsregleringen. Men att
vi då skulle —- utan att ha möjlighet till
någon närmare insyn — anse oss kunna
upphäva lagen om ett år, eller i varje
fall göra sådana lättnader att de betydde
ungefär 60 procent av hela investeringsplanen,
det måste jag anse vara ett resonemang,
som logiskt sett rimmar dåligt
med vad man själv tidigare sagt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till tredje lagutskottets förslag.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman:
Låt mig först svara på en fråga av professor
Holmbäck, som ligger litet grand
vid sidan av det ämne som vi nu egentligen
debatterar, och det är det problem
som kan uppstå när ett hus färdigställts
och byggnadskreditivet skall avlösas av

de reguljära lånen. Då har man av i och
för sig godtagbara skäl inte varit på det
klara med att inom bostadsstyrelsen
omedelbart göra den slutreglering, som
innebär att kreditivet efterträdes av de
reguljära lånen, och där har ett likviditets-
eller kreditproblem uppstått, som
har varit besvärande för en del byggnadsföretag.
Det har aktualiserats under
de senaste månaderna.

Vi har inom regeringen blivit uppmärksammade
på denna fråga, och det
har resulterat i vissa åtgärder som jag
tror innebär att detta problem inte längre
behöver vara något problem. Jag skall
inte utveckla denna punkt närmare, tv
den ligger egentligen litet vid sidan om
det hela. Jag kan i korthet uttrycka det
så, att vi givit bostadsstyrelsen rättighet
att under förutsättning att bostadsbygget
är definitivt färdigställt göra vad vi skulle
kunna kalla en a conto-utbetalning,
som efterträder kreditivet och står som
ett speciellt lån intill dess slutregleringen
och de reguljära lånen kan läggas in.
Jag tror att med det arrangemanget har
man nog i stort sett klarat av den här
svårigheten.

För att sedan återgå till det egentliga
ämnet är det bekant för kammarens ledamöter,
att den avgörande motiveringen
för att vi dras med byggnadsregleringen
på det sjunde eller åttonde året
ju är att våra reella materielresurser och
framför allt tillgången på arbetskraft
inte räcker till för att tillgodose de investeringsönskemål,
som trots allt gör
sig gällande. Vi gör årsvis upp en byggnadsbudget
— den görs upp i december
för nästkommande kalenderår. När vi
bedömde de här frågorna i december
månad i fjol var situationen onekligen
den, att det inte var praktisk politik vid
det tillfället att tala om att man skulle
klara sig utan byggnadsregleringen. Vi
tvingades att gå fram -— jag skall villigt
erkänna det — med en mycket hård
byggnadsbudget, och vi har slutfört specialbudgeten
för stockholms- och göteborgsområdena
med hänsyn till att det
varit på dessa två platser som överanstriingningsfenomenen
kommit mest i
dagen och där desorganisationen inom

Ilo

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

byggnadsmarknaden varit mest påtaglig.
Man har nämligen där haft för dålig korrespondens
mellan önskemål och resurser.

Som ett uttryck för vad som här låg
bakom skall jag bara ur minnet rekapitulera
några siffror. Industrien hade för
innevarande kalenderår investeringsplaner
på 925 miljoner kronor och i bvggnadsbudgeten
upptages siffran till 202
miljoner kronor, .lag tror att siffrorna
finns tillgängliga för vem som helst som
vill läsa dem. Proportionen är ungefär
likadan på andra håll. I fråga om skolorna
upptas investeringsplaner på 500
miljoner kronor, i budgeten upptas 200
miljoner kronor, inom sjukhusväsendet
är siffrorna respektive 350—450 miljoner
och 70 miljoner kronor, för folketshus-
och samlingslokaler 190 miljoner
respektive 10 miljoner, för simhallar och
sportanläggningar 90 miljoner respektive
10 miljoner. För den kommunala förvaltningen
upptas 140 miljoner kronor,
som i budgeten reducerats till 14 å 15
miljoner kronor, o. s. v.

Allt detta är ett uttryck för de väldiga
investeringsönskemål som här föreligger
och som man inte kom till rätta med,
om man inte först och främst sade sig,
att man måste fortsätta med byggnadsregleringen.
Vi måste t. o. in. skärpa
byggnadsregleringen för att komma i balans
och komma till rätta med vad jag
kallade det desorganisationsfenomen,
som här under fjolåret tog sig uttryck
i att vi fick förlängda byggnadstider och
— jag kan villigt erkänna det -— på vissa
håll någonting av en svart börs inom
vissa efterfrågade yrkesarbetargrupper.
Vi hade ju kommit dithän, att ett stockholmshus,
som normalt skall byggas på
8—9 månder, byggdes på 13—14 månader.

Vill man komma i balans, går det inte
att bara säga: All right, gör som ni själva
önskar! Nej, här blev det ett utspel
som kanske var hårdare än någonsin tidigare
i fråga om byggnadsregleringen.

Nu kan man fråga: Men har inte det
ekonomiska klimatet blivit så mycket
hårdare, har inte kreditrestriktionerna,
har inte tendenserna till en allmän kon -

junkturbrytning ute i världen fått den
verkan, att vad som var riktigt och sant
i december månad i fjol är en förlegad
bedömning i den dag som är?

Ja, jag har som ordförande i byggnadsberedningen
själv många gånger
funderat, om inte utvecklingen här borde
ha lett till ett betydligt lättare och
mera gynnsamt utgångsläge. Jag måste
tyvärr säga, att dessa förändringar ännu
inte har påverkat situationen påtagligt.
Vid varje byggnadsberedning frågar
representanterna för metallindustrien
och den tunga industrien: Har det
inte skett en sådan omsvängning inom
vissa speciella industrier, att vi kan få
över byggnadstillstånden till oss, när de
andra industrierna inte kan utnyttja
dem? Men de som man nu tycker skulle
vara strykpojkar har sagt, att de inte
har någonting att lämna ifrån sig.

Fortfarande är det ett latent, mycket
markerat tryck från industrisidan på
byggnationen. I konseljen i morgon behandlas
80 å 90 byggnadsärenden, och
kanske hälften får bifall och hälften får
avslag. Även de som avslås är utomordentligt
angelägna ärenden, som man
med sorg i hjärtat tvingas avslå helt enkelt
därför att resurserna inte räcker
till.

Jag skulle således vilja ge uttryck åt
den uppfattningen, att den mycket omdiskuterade
konjunkturförändringen nu
inte har omsatt sig i någon påtaglig benägenhet
på den industriella fronten att
vänta med investeringar. Tvärtom har
ju omsvängningen inneburit, att man
har fått ett nytt argument. Man har inom
exportindustrierna sagt, att man i
detta hårda klimat tvingats till en rationaliseringsinvestering,
en ombyggnad
av den industriella verksamheten, en
verksamhet som var tillräcklig i det
gynnsamma drivhusklimatet under de
senare åren, men som inte är tillräcklig
när det nu börjar blåsa hårdare vindar.
Även detta är ett argument av stor vikt.
Det sorgliga är bara, att det drar med
sig ytterligare önskemål om investeringar
på byggnadsfronten.

Jag vill emellertid understryka, att
när byggnadsberedningen fixerade årets

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

111

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

byggnadsbudget sade vi oss, att om det
är någon sektor som man i första hand
bör försöka favorisera vid ett gynnsammare
läge, så är det självfallet bostadssektorn.
Såsom herr Larsson i Östersund
bär har sagt representerar bostäderna i
runt tal 50 procent av hela den investeringsreglerande
budgeten. Därför får
man en ganska avgörande effekt, när
man försöker göra lättnader på den
utan diskussion största posten i hela
bvggnadsbudgeten.

Vi har gått till väga på följande sätt.
Först decentraliserades alla bostadsbyggen
till länen, där en nämnd bestående
av landshövdingen, länsarbetsdirektören
och länsbostadsdirektören är någonting
av en beredningsnämnd inom
sitt lokala område och där de har att
sköta länskvoten efter bästa förmåga.
Men decentraliseringen innebär inte enbart,
att man i stället för att centralt i
Stockholm styra 220 kvotorter nu har 24
länskvoter, utan också att det klart sagts
ifrån, att om man inom ett län på en
plats kan redovisa tillgång på byggnadsarbetare
och kan redovisa rimliga byggnadstider
för bostadsbyggandet, så är
vederbörande lokala länsnämnd inte
bunden av den fixerade bostadskvoteringen,
utan denna kommer att få den
påfyllnad som de reala resurserna motiverar
och förslår till.

Det kan ju, om det visar sig att utvecklingen
ger möjligheter därtill, i
stort sett leda till vad reservanterna
åsyftar, ty jag har ändå fattat reservanterna
på det sättet, att man inte vill
hoppa ur askan i elden, utan man kräver
lättnader därför att man tror att
läget ger möjligheter till lättnader. Men
om läget är sådant, är det redan nu möjligt
att bereda lättnader med de direktiv
som har givits.

Högerns reservation förefaller mig
vara ganska onyanserad och dåligt anpassad
till det rätt bekymmersamma liige,
som det här ändå är fråga om. Man
spikar fast, att man vill binda myndigheterna
att avveckla byggnadsregleringen
under budgetåret 1952/53. Det skall
ske successivt, men när vi kommer fram
till den 1 juli 1953 så skall det, i hän -

delse kammaren accepterar högerns förslag,
inte längre finnas någon byggnadsreglering,
alldeles oavsett hurudan situationen
är. Det är väl ändå att vara
litet djärvare än vad som är klokt och
riktigt i det rådande labila läget. Jag
tror att det kunde försätta den verkställande
myndigheten — i det här fallet regeringen
— i ganska bekymmersamma
predikament, i fall man skulle vara låst
i den utsträckning som högerns reservation
innebär.

Utskottets ordförande refererade i
korthet de synpunkter man från folkpartiets
sida anlägger på byggnadsregleringen.
De klassificerades i fyra punkter.
Den första gick ut på att man nu
borde kunna släppa regleringen, när det
gällde bostäder, som uppförts med statliga
lån, med den motiveringen att man
just i den statliga långivningen ändå
hade en viss kontroll över att byggnadsverksamheten
inte svällde över alla bräddar.
Nu måste jag för min del säga att
detta praktiskt taget skulle innebära att
man helt släpper 50 procent av byggnadsregleringen.
Det är ett ytterst litet
fåtal byggnader som för närvarande uppförs
utan statliga lån i en eller annan
form, det må vara flerfamiljshus eller
egan hem, det må vara reparationer eller
ny- och tillbyggnader. Praktiskt taget på
alla områden kommer de statliga lånen
och bidragen in. Därför får man väl
fatta reservationen på det sättet att reservanterna
egentligen tror sig om att i
dagsläget kunna släppa bostadsbyggandet
fritt.

De höga byggnadskostnaderna skulle
här vara ett återhållande moment, vill
jag minnas att utskottets ordförande förklarade.
Nu är det trots allt på det sättet
att den generella fyrakronorsubvention,
som riksdagen föregående höst beviljade
för att klippa av kostnadsstegringen, med
ett par undantag har visat sig vara tillräcklig
för att möta denna kostnadsstegring.
Dessutom är det ju på det sättet att
statsmakterna har förklarat att det bostadsbyggande,
som vi ur bostadspolitiska
synpunkter anser vara önskvärt, inte
skall få stanna på grund av kreditsvårigheter.
.lag har mig inte heller bekant

112

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

att hittills något enda byggnadsföretag
har stannat på grund av kreditsvårigheter.
Det har rent allmänt talats om att
det har blivit besvärligare, men det har
ordnat upp sig. Endast i ett enda konkret
fall har vi stått i det läget att ett
ganska betydelsefullt bostadsbygge höll
på att stanna i starten på grund av kreditsvåriglieter,
men i överensstämmelse
med regeringens uppfattning att det
önskvärda bostadsbyggandet skall fortgå
trots kreditrestriktionerna, har också
frågan i det fallet ordnats, och byggenskapen
är i gång i vanlig ordning.

Om man emellertid lämnar bostadsbyggandet
fritt, är det ju möjligt att det
blir besvärligare att stå fast vid deklarationen
om att bostadsbyggandet skall
vara garanterat erforderlig kredit. Det
kan tänkas. Jag tror emellertid inte att
det är den avgörande synpunkten. Til
syvende og sidst kan vi inte bygga mer
än vi har arbetskraft och material till,
och man lurar sig själv, om man tror
att man i dagens läge vinner något väsentligt
med att lämna låt mig säga bostadsbvggnadsmarknaden
fri.

Den andra punkt, som utskottets ordförande
var inne på, gällde frågan om
sportstugorna och den tredje punkten
frågan om värmeinstallationerna. Jag
skall säga några ord även om detta.

Jag har inte förut nämnt — jag vill
emellertid understryka det nu — att sedan
årsskiftet, då vi genomförde vissa
decentraliseringar som innebar lättnader
i den mån läget gav möjligheter därtill,
har vi noggrant följt utvecklingen på
marknaden, och det diskuteras ständigt
mellan arbetsmarknadsstyrelsen och socialdepartementet,
om man skulle kunna
medge ytterligare lättnader på den eller
den fronten. Det diskuteras vid varje
sammanträde i byggnadsberedningen,
där ju representanter för byggnadsverksamheten,
för näringsliv, för industri, för
handel, för hantverk och grossister är
medlemmar, huruvida man inte i det
aktuella läget vågar sig på ytterligare
lättnader. Jag vill således säga att frågan
om lättnader i byggnadsregleringen är
ett permanent problem för byggnadsberedningen,
för arbetsmarknadsstyrelsen

och för socialdepartementet, och vi har
sedan en ganska lång tid tillbaka diskuterat
möjligheterna att lätta på regieningen
bl. a. när det gäller de smärre
sportstugorna och värmeinstallationerna.
Något definitivt beslut har ännu inte fattats,
men jag tror mig kunna säga kammaren
att den inte skall behöva vänta
alltför länge på ett beslut i positiv riktning.

Orsaken till att värmeinstallationerna
har legat under reglering — förutom de
skäl som anfördes av herr Larsson i
Östersund —- har ju varit att det rått en
påtaglig brist på radiatorer. Från det att
kötiden för erforderliga radiatorer till
ett nybygge uppgick till åtta månader,
kom vi den 1 maj i år fram till att industri-
och handelskommissionerna
släppte handelsregleringen på radiatorer.
Men märk väl: det var den 1 maj i
år som man ansåg att läget var så tillfredsställande
att man inte behövde behålla
en handelsreglering och en ransonering
av den varan. Därför har frågan
om lättnader på detta speciella område
inte med verklig effekt kunnat tas upp
förrän efter den 1 maj. Nu har så skett,
sedan radiatorerna blivit fria, och som
jag sade räknar jag med att vi även här
bör kunna fatta ett positivt beslut rätt
snart.

Det frågades ytterligare från utskottets
ordförandes sida, om man inte borde
kunna släppa hantverk och småindustri
fria från byggnadsregleringen.

Ja, det har hänt någonting på dessa
områden, som kanske borde in i bilden.
Den gamla typen av hantverks- och småindustrilokaler
i källarutrymmen, i
bristfälliga uthus o. s. v. börjar numera
att inte längre vara så populär. Hantverkarna
går tillsammans och bygger
någonting som de kallar hantverkshus,
och det är sannerligen inte några små
byggen. Det håller på att byggas ett sådant
hantverkshus i Solna utanför
Stockholm för 2,1 miljoner kronor. På
så sätt placeras en stor samling hantverkare
under ett gemensamt tak. En
motsvarande framställning föreligger
från Nacka och en annan från Gävle om
liknande hantverkshus. Vart och ett av

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

113

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

dessa rör sig om 2 eller 3 och jag tror
till och med ännu högre belopp, kanske
4 miljoner kronor.

Med den utvecklingen på hantverkets
och småindustriens område är det givet
besvärligare att släppa den byggenskapen
fri. Och om man inskränker sig till
att bara lämna de små byggnadsföretagen
fria, kan det ju hända att man därmed
också sätter en käpp i hjulet för
den önskvärda saneringen av ett hantverksbestånd,
som tydligen, vilket tiden
utvisar, håller på att växa ur den gamla
formen.

Vi kommer sålunda fram till att vi
skall bygga så mycket som de reala resurserna
ger oss möjlighet till. Men jag
måste tyvärr säga kammarens ledamöter,
att önskemålen sammantagna även
i dag väsentligt överstiger just de reala
resurserna. Om man lyfter undan 50
procent av den reglerade verksamheten,
nämligen bostadsbyggandet, är jag rädd
för en ny desorganisation på arbetsmarknaden,
där speciellt trånga flaskhalsar
i fråga om särskilt yrkesutbildat
folk är praktiskt taget avgörande för
den byggnation vi orkar med. Nu inriktar
sig statsmakternas resurser på att
förstärka dessa svaga fronter, att vidga
flaskhalsarna, och jag kan nog säga, att
de diskussioner som förts under den
gångna våren, under medverkan av representanter
från arbetarsidan och företagarsidan,
har präglats av en ärlig
vilja att komma till rätta med dessa tråkigheter.
Ett uttryck för detta är lättnaderna
i fråga om behörighetsregeln,
i fråga om murarutbildningen samt våra
undersökningar om möjligheterna att
förstärka den inre murarfronten med
arbetskraft utifrån. I fråga om det senare
ser det på sina håll rätt lovande ut.

Jag vill försäkra kammarens ledamöter,
att vi måste hålla det hela under
kontroll för att inte förlora den ovedersägliga
förbättring i förhållande till
läget vid årsskiftet, som jag tror vi kan
avläsa i dag. Kammarens ledamöter kan
vara övertygade om att det inte finns
någon önskan uppifrån att hålla regleringen
hårdare än vad som iir erfordcr S

Första hammarens protokoll 1952. Nr 17.

ligt. I den mån våra resurser blir bättre
kommer lättnaderna, men de får inte
äventyra de värdefulla resultat, som jag
ändå tror att vi har vunnit under det
senaste halvåret.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
lyssnade med stort intresse till socialministerns
anförande. På flera punkter
gav det glädjande underrättelser. Jag
tänker därvid på ett avsnitt där han angav,
att man har observerat de svårigheter
i kredithänseende, som jag berörde,
och också försökt att avhjälpa dem.
Jag vill också påpeka de lättnader som,
enligt vad han sade, faktiskt har kommit
att införas på ett par, tre områden.

I fråga om själva grundsynen är socialministerns
och min uppfattning ungefär
lika. Byggnadsregleringen har till
uppgift att rätta marknaden efter de reala
resurserna, och detta är ju allmänt
erkänt, skulle jag tänka mig.

Jag tror emellerfid, att om man nu
skulle frilägga bostadsbyggandet i den
omfattning, som angivits i folkpartiets
motion, skulle det inte bli någon desorganisation
över huvud taget på byggnadsmarknaden.

Socialministern säger, att de förändrade
konjunkturerna inte medfört någon
minskning av industriens byggnadslust.
Det tror jag också är alldeles riktigt,
och det är väl för att inskränka bvggenskapen
på det området, som man nu
väsentligen har byggnadsregleringen.
Men frågan är om inte det nuvarande
konjunkturläget just på bostadsmarknadens
område har inskränkt möjligheterna
att över huvud taget bygga. Om man
skulle ta bort byggnadsregleringen blir
det i alla händelser en ransonering genom
den långivning som faktiskt måste
ske genom de statliga myndigheterna.
Jag tror därför inte att vad folkpartiet
på denna punkt bar föreslagit är på något
vis farligt.

Sedan skulle jag vilja understryka, att
jag tycker man på vissa områden borde
göra ändringar även om de skulle leda
till ett ökat byggande. Det kan inte vara

114

Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

riktigt att det byggs så mycket svart
som faktiskt är fallet. Om man verkligen
inte kan hålla regleringen av byggnadsmarknaden
på vissa områden effektiv,
är det bättre att släppa den just på
dessa områden än att ha de många överträdelserna,
de minimala straff, som
man nu tillämpar, och den motsättning
mot den allmänna rättsuppfattningen,
vari byggnadsregleringen på dessa områden
står.

.lag kan, herr talman, inskränka mig
till denna replik.

Herr WEHTJE: Herr talman! Det var
en utomordentligt intressant deklaration
som herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
nyss lämnade. Jag
tycker att vi med tacksamhet kan notera
en hel del av vad statsrådet sade.

Det är klart att det är det totala utrymmet
för investeringar som är utslagsgivande
för vad vi har råd till. Hur länge
byggnadsregleringen ''skall behållas och
i vilken utsträckning man via byggnadsregleringen
bör söka begränsa investeringsverksamheten
bör bli beroende av
när vi får balans i vår inre ekonomi. Efter
vad det angavs skulle det i främsta
rummet vara tillgången på arbetskraft
som nödvändiggör att byggnadsregleringen
bibehålls. De materiella resurserna
börjar nu dess bättre bli sådana
att de inte behöver utgöra en återhållande
faktor. Jag vill dock understryka, att
det ändå framstår såsom önskvärt att
komma över till generellt verkande medel
och att få till stånd sådan balans i
vår ekonomi att vi kan slippa ifrån en
detaljreglering som varit så svårhanterlig
och betungande för näringslivet som
byggnadsregleringen varit.

Det har ju ändå visat sig, att denna detaljreglering
icke lett till det resultat
som åsyftats. Statsrådet anförde själv i
sitt anförande bevis för hur besvärligt
det var i fjol. Då hade man ändå fullt
grepp över investeringarna. Men trots
att man gjorde sitt bästa för att tillämpa
byggnadsregleringen fick vi, som statsrådet
nämnde, brist på arbetskraft och
saknade framför allt tillräcklig tillgång

på byggnadsarbetare. Detta ledde till
förlängning av byggnadstiderna. Detta
är, tycker jag, ett slående bevis för att
byggnadsregleringen är ett ganska ofullkomligt
redskap i vår hand.

Därtill kommer att det ju bara är en
liten del av hela investeringssektorn som
eventuellt behöver dirigeras via byggnadsregleringen.
Det har här talats mycket
om bostadsbyggandet. Under nuvarande
förhållanden är det ju de statliga
låne- och stödåtgärderna som blir utslagsgivande
för hur mycket bostäder
som byggs i landet. I fråga om bostadsproduktionen
behövs alltså icke byggnadsregleringen.
Andra områden, som
uppräknas i den tabell som återfinnes i
propositionen, är jordbruk, skogsbruk,
fiske, egentlig industri, kraft- och belysningsverk,
handel, m. m. Den sammanlagda
kvoten för dessa ändamål uppgår
till 466 miljoner kronor. Längre ned i
tabellen återfinnes en diversekvot samt
sportstugor m. in. för 152 miljoner kronor.
Det blir inalles 600 miljoner kronor.
Detta sammanlagda investeringsbelopp
utgör blott något mer än 20 procent
av hela vår investeringsbudget. Alla
övriga grupper regleras på annat sätt
än enbart genom byggnadsregleringen.
Det avgöres, som jag nämnde, för bostadsbyggandets
del genom statens låneoch
stödåtgärder, subventioner etc. Resten
är kommunala och statliga investeringar.
Man kan väl ändå förutsätta, att
staten och kommunerna kan avväga dessa
investeringar utan att vi behöver behålla
en byggnadsreglering i vilken man
även drar in det enskilda näringslivet.

Socialministern nämnde, att det är en
förlegad uppfattning som kommer till
uttryck här, ty vi har ännu inte fått påtagliga
bevis för att en omsvängning inträtt.
Kreditrestriktionerna har emellertid
inte verkat med full kraft ens hela
detta år. Men inte desto mindre har antalet
ansökningar om byggnadstillstånd,
efter vad jag förstått, i år redan sjunkit
till mindre än hälften av motsvarande
antal i fjol. När kreditrestriktionerna
får full verkan, tror jag att vi sannolikt
kommer att gå en sådan utveckling till
mötes, att vi för den enskilda sektorn

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

115

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

kommer inom den ram som vi har råd
till.

Jag vill ta ett annat exempel, industriens
investeringar. Meningen är väl
inte att de skall bromsas helt, utan det
skall väl ändå alltjämt finnas ett visst
utrymme för sådana investeringar som
är nödvändiga för rationaliseringar och
annat som socialministern nämnde. Dylika
investeringar kommer helt visst att
kunna inrymmas inom den ram som
rimligen bör komma denna näringsgren
till del.

Jag tror, herr talman, att när vi får
balans i vår ekonomi och stadga i vårt
penningvärde kommer läget att bli att
många som är intresserade av att bygga
lugnt kan säga sig, att de kan vänta till
ett annat år. Som läget nu är måste man
ju resonera som så, att om man bygger
i år, så bygger man kanske väsentligt
billigare än nästa år. Dessutom råder ju
för närvarande en sådan efterfrågan på
varor och tjänster att alla kan räkna
med att vad vi än bygger, så får man
sina nybyggen utnyttjade. Men får vi
till stånd denna omsvängning med balans
i ekonomien och stadga i penningvärdet
är jag övertygad om att förutsättningar
kommer att finnas för att vi
inte längre skall behöva lita till en sådan
detaljreglering som byggnadsregleringen.

Jag fattade socialministerns yttrande
så, att även lian är inne på den linjen,
att om vi bara får till stånd en önskad
balans, behöver vi inte längre upprätthålla
byggnadsregleringen, och att han
i ett dylikt läge är beredd att övergå till
en friare ekonomisk verksamhet utan
detaljreglering i varje enskilt fall på
detta område. Det är ju exakt vad man
syftar till i högerns reservation. Där
säges att man bör syfta till en avveckling
av byggnadsregleringen efter hand. Målet
är ej satt högre än att man säger, att
vi hoppas att få balans i vår ekonomi
till den 1 juli nästa år och att byggnadsregleringen
då skall kunna slopas. Det
är, tycker jag, inte ett orimligt högt mål.

Ilerr talman! Jag biträder det yrkande
som redan framställts om bifall till högerns
reservation.

Herr LARSSON, NILS AUGUST: Herr
talman! Jag vill bara säga några ord
ytterligare i den här frågan.

Jag anser att det resonemang, som
herr Holmbäck och herr Wehtje nyss
förde om att bostadsbyggandet skulle
reglera sig självt om det ställdes fritt,
är oriktigt. Då byggnadskostnaderna
hastigt sprungit i höjden under fjolåret
och staten icke vidtog några som
helst åtgärder för att söka avlasta
från den enskilde denna byggnadskostnadsstegring,
skedde en viss uppdämning
av önskemålen att bygga. Men ett
faktum är — åtminstone enligt de erfarenheter
som jag har från mitt eget
län; jag har inte några siffror från hela
landet — att sedan riksdagen i fjol antog
förslaget om fyrakronorsubventionen
och förslaget att höja den räntefria
stående delen från 4 000 till 8 000
kronor började återigen ansökningar om
lån och byggnadstillstånd att strömma
in. När bostadsbehovet tränger sig fram
och staten hjälper till på det sättet att
klara bvggnadskostnadsstegringen, tror
jag alltså inte att den självreglering, som
herrarna anser vara idealet i det här
fallet, är möjlig att genomföra.

Sedan tror jag att det skulle ställa
sig ganska svårt att via lånevägen kontrollera
byggnadsvolymen. Jag misstänker
att såväl bostadsstyrelsen som arbetsmarknadsstyrelsen
skulle komma att
få vidtaga vissa kontrollåtgärder för att
verkligen få en översyn över marknaden.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag

skulle vilja ställa en fråga till herr Larsson.
År herr Larsson ändå inte av den
uppfattningen, att vi skulle vara i ett
bättre läge, om vi släppte denna detaljreglering
om förhållandena verkligen
kunde reglera sig själva? Detta bär ju
varit en ganska allmänt omvittnad mening,
och socialministern är ju till och
med själv inne på den linjen.

•lag tycker att i det sista resonemanget
motsäger herr Larsson sig själv, då han
säger åt! vi för några År sen hade en
utveckling som gick därhän, att bo -

116 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

stadsbyggandet minskade, men när sedan
staten gav ytterligare subventioner
och lån, så kom verksamheten i gång
igen. Det är just det som jag menar då
jag säger, att genom att avväga subventionerna
och lånemöjligheterna reglerar
staten bostadsbyggandet.

Herr LARSSON, NILS AUGUST: Herr
talman! Redan i mitt första anförande
pekade jag på att de partier, som stod
bakom utskottets utlåtande, i princip
delade den uppfattning, vilken hade
kommit till synes i reservationen, nämligen
att så fort förhållandena det medgav,
vore det lyckligt om vi kommo ut
ur en sådan här direkt —• jag höll på
att säga individuell — kontroll över
byggnadsverksamheten. På den punkten
finns det alltså, så vitt jag förstår, inga
motsättningar mellan de olika partierna
här i riksdagen.

Sedan vill jag betona, att när jag inte
anser att det är möjligt att via lånevägen
kontrollera själva byggnadsregleringen,
så är det därför att de långivande
organen då skulle utöva samma funktion,
som nu utövas av arbetsmarknadsstyrelsen.
Länsarbetsnämnderna, som
har den lilla bebyggelsen så att säga om
hand, skulle alltså inte ge lån till flera
byggare än som motsvarade den tillgängliga
kvoten, och bostadsstyrelsen
skulle inte lämna lån till flera större
byggen än vad man ansåg vara lämpligt
och vi hade råd till med hänsyn till tillgången
på material och arbetskraft. Det
bleve ju bara att gå en annan väg, om
man nu över huvud taget menar att det
i nuvarande läge är nödvändigt med en
investeringskontroll.

Herr NILZON: IVAR: Herr talman! Ja,
herr talman, jag delar den uppfattning
som herr Larsson gav uttryck för i sitt
sista anförande om att de partier, som
står för utskottets utlåtande, har precis
samma uppfattning som reservanterna,
att regleringen bör avskaffas så fort det
finns några möjligheter att göra det. Däri
vill jag alltså instämma. Vi har ju haft

den uppfattningen, att den bör bort när
förutsättningarna härför finns. Det står
ju också tydligt i utskottets utlåtande.
Utskottet säger bl. a.: »Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t fortlöpande har
sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål
samt genomför de förenklingar och
lättnader som finnas möjliga utan äventyrande
av byggnadsregleringens ändamål.
» Det är väl samma uppfattning, som
reservanterna har. Vi vill att den skall
upphävas då förutsättningar härför föreligger.

När man talar om att efterfrågan exempelvis
på byggnadstillstånd har blivit
mindre än vad den varit tidigare, måste
väl detta också innebära att byggnadsregleringen
har blivit mindre besvärande,
även om den finns kvar. Även om vi
nu kan gå in för en viss lättnad är det
väl inte absolut nödvändigt att vi upphäver
byggnadsregleringen omedelbart, ty
det blir en lättnad, även om byggnadsregleringen
är kvar. Det är så, som vi
sett på den här frågan.

Det var någon som sade att det var så
mycket svartbygge på vissa sektorer på
det här området, så att man, för att
hindra lagöverträdelser, kanske skulle införa
vissa lättnader. Jag tyckte mig höra
att även statsrådet var inne på den linjen.
Det är möjligt att man kan göra det,
när det gäller sportstugorna, därför att
man anser att det har så liten ekonomisk
betydelse, men jag får ju för min del
säga att det förefaller litet egendomligt,
att man just skall upphäva en lag på ett
område, där de flesta överträdelserna
sker. Om vi skulle följa den principen i
allmänhet, skulle det leda till ganska
egendomliga förhållanden, men det är ju
möjligt att man anser, att dessa saker
har så ringa ekonomisk betydelse, att
man skulle kunna göra det.

Herr Larsson i Östersund har ju redogjort
för utskottsmajoritetens ställningstagande,
och jag har inte någon anledning
att ge mig in på några detaljer. Jag
tycker att det är ganska svårt att jäva
den utredning, som statsrådet gav i denna
fråga. Herr statsrådet underströk också,
att det från regeringens sida inte
finns någon anledning att behålla en

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 117

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete.

reglering längre än som är absolut nödvändigt,
och under sådana förhållanden
anser jag att man inte kommer fortare
fram, om man följer reservanterna än
om man följer utskottets förslag.

Om man, såsom högern föreslår, skulle
skriva till Kungl. Maj :t för att göra
Kungl. Maj :t uppmärksam på den här saken,
tror jag inte att det går fortare därför
att Kungl. Maj :t får en skrivelse från
riksdagen om den saken. Jag tror att
man kan spara portot i det fallet. Vi har
för övrigt hört att socialministern känner
till riksdagens önskan i detta fall,
och han har som sagt lovat, att han skall
ta all möjlig hänsyn till den. Jag tror
därför inte att det finns någon anledning
att följa reservanterna, utan man kommer
precis lika fort fram, om man följer
utskottets förslag.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE: Herr talman! Till den
siste ärade talaren skulle jag vilja säga,
att det nog kan vara riktigt, att om man
får en begränsning av investeringarna
inom den ram, som man vill ha, kommer
byggnadsregleringen inte att kännas
så tung, ty då lämnas ju de byggnadstillstånd,
som man ansöker om. Men
under sådana förhållanden är det väl
ändå alldeles klart, att om byggnadsregleringen
inte längre fyller någon direkt
funktion, bör den väl ändå inte bibehållas
bara därför att vi haft den under
en lång följd av år. Då bör väl detta
kristidsorgan avskaffas.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skulle vilja säga några ord till den näst
föregående talaren.

Han sade att den omständigheten inte
var något skäl att upphäva lagstiftningen,
att det förekommer en mängd överträdelser
av den. Jo, det kan det visst
vara. Det kan ligga så till, att eu viss
lagstiftning absolut inte vilar på något
allmänt rättsmedvetande och strider mot
ekonomiska principer samt att överträdelserna
sker därför. Då finns det allt
skäl att tänka på om inte lagstiftningen
bör upphävas. Om man toge sig för att

ordentligt gå igenom kristidens ransoneringsbestämmelser,
skulle jag tro att
man kunde träffa på områden, där det
visar sig att en ransonering borde ha
upphävts, därför att den var helt och
hållet ineffektiv, då den stred mot det
allmänna rättsmedvetandet och de ekonomiska
principerna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Holmbäck, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Eskilsson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och herr von
Seth vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Holmbäck begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Holmbäcks vrkande.

Herr Eskilsson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående tredje lagutskottets
utlåtande nr 22 antager bifall till
herr Holmbäcks yrkande i ämnet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

118 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om anslag till lån för anskaffande av grästorksanläggningar.

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Eskilssons yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 44;

Nej — 52.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 22, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Eskilsson och
von Seth vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 15.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtande och memorial:

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469); och
nr 24, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till riksskogstaxering
och avverkningsstatistik för budgetåret
1952/53, m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om anslag till lån för anskaffande av
grästorksanläggningar.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, med anledning av väckta
motioner om anslag till lån för anskaffande
av grästorksanläggningar.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 121 av herr Nilsson,
Bror, och II: 150 av herr Hansson
i Skegrie in. fl., hade yrkats, att riksdagen
måtte besluta att under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor att användas för lån
till grästorksanläggningar.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 121 och II: 150 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Bror Nilsson ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:121
och 11:150, till Lån för anskaffande av
grästorkar å kapitalbudgeten för budgetåret
1952/53 under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
500 000 kronor.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
Ända sedan år 1939 har vi haft en för -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

119

Om anslag till lån för anskaffande av grästorksanläggningar.

fattning, som gjort det möjligt för lantbrukare
att få statliga lån för anskaffande
av grästorkningsmaskiner, och under
årens lopp har omkring 5 miljoner
anvisats för detta ändamål. Nu har emellertid
medlen tagit slut, och Kungl. Maj:t
äskar inte något nytt anslag för ändamålet,
oaktat ansökningar —- såsom
lantbruksstyrelsen framhållit i sitt yttrande
över motionerna -— föreligger om
lån för detta ändamål.

Denna artificiella torkning har många
fördelar. Det är lättare att på detta sätt
torka spätt hö, och förfaringssättet synes
vara ett led i den differentiering av
vårt jordbruk, som anbefalles från högsta
ort. Detta torkade gräs är nämligen
ett gott foder för djur av olika slag, och
på grund av sin lätthet kan det utan
större svårigheter transporteras mellan
landets olika delar. I en landsända, där
det är lämpligt att producera sådant
torkat foder, kan man därför ägna sig
åt sådan produktion och sedan frakta
fodret till andra bygder, där man kanske
med större fördel bedriver animalisk
produktion och behöver riklig tillgång
på foder.

Det synes mig därför vara oriktigt att
sluta uppmuntra denna form av foderberedning.
Eftersom det här endast gäller
lån, är anspråket på statskassan måttligt.
Min erfarenhet från den tid jag
sysslade med jordbruksfrågor och lånefonder
av olika slag säger mig att det
är tråkigt, när man har en författning,
som innebär att bidrag till ett visst ändamål
kan lämnas men medel inte finns
tillgängliga, så att man kan lämna ut
lån för ändamålet. Jag anser för min
del att detta är ett oskick i jordbruksförvaltningen.
Tar pengarna slut, skall
författningen dras in, så att den inte
längre finns. Det liar man inte gjort i
detta fall, utan författningen existerar,
fastän inga pengar är disponibla.

Nu har utskottet visserligen varit mycket
välvilligt i sitt utlåtande och sagt,
att det förutsätter att Kungl. Maj:t kommer
att ägna fortsatt uppmärksamhet åt
frågan, men jag tycker att det vore rejälare
av riksdagen att anvisa medel
och att bifalla den reservation, som jag

har tillåtit mig att foga till jordbruksutskottets
utlåtande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
vill säga att jag verkligen är ledsen över
att jag inte kan instämma i det yrkande,
som nyss framställdes av min ärade
partivän, herr Bror Nilsson.

Utskottet har inte gjort några erinringar
mot vad motionären anfört beträffande
lämpligheten att använda grästorkar,
men såsom framgår av utskottets
utlåtande har vi med hänsyn till
det ekonomiska läge, vari vi befinner
oss, inte ansett oss kunna tillstyrka det
begärda anslaget.

Såsom herr Nilsson själv fäst uppmärksamheten
vid, har utskottet emellertid
i slutet av sin motivering sagt att
utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t
kommer att ägna fortsatt uppmärksamhet
åt frågan om medelsanvisning för
angivna ändamål. Jag tror i alla fall
att herr Nilsson är glad åt vad utskottet
därvidlag skrivit, och jag förutsätter att
Kungl. Maj:t också kommer att beakta
vad utskottet på denna punkt anfört.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 32, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
om anslag till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering jämte i ämnet
väckta motioner;

120 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Ang. fortsatt prisreglering på fisk.

nr 33, med anledning av väckta motioner
om anslag till ett statligt undersökningsfartyg
av fiskebåtstyp; och
nr 34, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande dels anslag till Hästavelns
befrämjande, dels Statens lånefond
för hästavelns befrämjande jämte
i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fortsatt prisreglering på fisk.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 35, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1952/53, in. m., i vad propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 29 februari
1952 avlåten proposition, nr 96, hade
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att dels
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om viss reglering av handeln
med fisk, m. m., dels medgiva, att
för tiden till och med den 30 juni 1953
reglering av priserna på fisk ävensom
av exporten av fisk av vissa slag finge
anordnas i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som förordats i
propositionen.

Propositionen hade hänvisats till behandling
av lagutskott såvitt angick förordningsförslaget
och i övrigt till jordbruksutskottet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta motioner, nämligen

1) I: 45 av herr Spetz och II: 44, likalydande,
av herr Utbult m. fl.;

2) I: 391 av herr Persson, Karl, i vilken
motion föreslagits, att riksdagen
måtte uttala sig för att exporten av fisk
till icke centraliserade marknader skall
vara fri för sådana ekonomiska fiskaror -

ganisationer, som anse sig hava fördel
av densamma, samt att riksdagen i övrigt
vid behandlingen av förevarande
proposition måtte beakta vad i motionen
anförts, eventuellt anhålla hos
Kungl. Maj:t om en förnyad utredning
av hithörande spörsmål; och

3) II: 523 av herr Dickson.

Av motionerna hade I: 45 och II: 44
hänvisats till jordbruksutskottet, medan
motionerna I: 391 och II: 523 hänvisats
till lagutskott, i vad de kunde angå
de delar av propositionen, som hänvisats
till sådant utskott, och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 45 och II: 44 ävensom med
avslag å motionerna 1:391 samt 11:523
medgiva, att för tiden till och med den
30 juni 1953 reglering av priserna på
fisk ävensom av exporten av fisk av
vissa slag finge anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder utskottet
förordat.

Herr PERSSON, KARL: Herr talman!
I denna fråga har jag väckt en motion.
Den är föranledd av en framställning
från Blekinge fiskareförbund. Motionen
gäller huvudsakligen en detalj i regleringen
av exporten på fisk. Jag förstår
mycket väl — och det förstår också Blekinge
fiskareförbund — att exporten på
de s. k. centraliserade marknaderna bör
vara centraliserad till ett företag. En annan
sak är exporten till de fria marknaderna.
I detta fall bör givetvis inte läggas
hårdare tvångströja på denna handel
än som behövs för att exporten skall
kunna ske rationellt och samtidigt den
fria företagsamheten och det fria initiativet
kunna få åtminstone något spelrum.
På s. 6 i reciten till utskottets utlåtande
anföres att bland de förutsättningar, som
jordbruksnämnden uppställt för frilistningen,
märkes dels att den får utnyttjas
endast av affärsföretag, som är infört
i svenskt firma-, förenings- eller aktiebolagsregister,
dels att fisk, som expor -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

121

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

teras, skall vara inköpt enligt gällande
bestämmelser om reglering av handeln
med fisk samt om prisreglering beträffande
fisk, dels att företag, som önskar
utnyttja frilistningen, låter hos jordbruksnämnden
registrera en förbindelse
om iakttagande av de för licensfriheten
uppställda villkoren.

På s. 14 i utlåtandet skriver utskottet
såsom någon sorts försvar för jordbruksnämnden
för att den förbjudit Blekinge
fiskareförbund att exportera fisk till
Västtyskland som ju tillhör de länder till
vilka fiskexport får ske utan licens: »Sedan
jordbruksnämnden i detta ärende
på närmare angivna skäl beslutat, att
två särskilda företag tills vidare icke
skulle äga utföra fisk utan licens» o. s. v.
Med den senare motiveringen, att endast
ett företag får exportera även till de
marknader, beträffande vilka det inte
fordras exportlicens, är det alldeles onödigt
med de första bestämmelseran om
registrering m. m. Då blir det ju ändå
ingen möjlighet för de producentföreningar,
som vilja utnyttja frilistningen,
att exportera. Det blir precis samma
tvångströja för exporten på de frilistade
marknaderna som på de centraliserade.
Detta är väl ändå inte meningen. Först
skiljer man på bestämmelserna för export
på centraliserade och fria marknader
samt ger i princip exporten fri på
de icke centraliserade marknaderna, och
sedan utfärdar man på administrativ väg
sådana bestämmelser, att exporten blir
lika monopoliserad på båda dessa marknader.

Jag är principiell anhängare av en
stark föreningsrörelse, men denna bör
byggas upp på frivillig väg och inte med
tvångsmedel. Varför inte låta en producentorganisation,
som vill och anser sig
kunna med ekonomisk fördel exportera
fisk, göra detta på samma villkor som
gäller för en annan organisation? Det
kan omöjligt skada andra fiskares intressen,
att denna fisk exporteras från
den svenska marknaden. Om denna organisation
inte lyckas få ut samma pris
för sin vara som andra, upphör den
snart, enligt de allmänna ekonomiska
lagarna. Det är kanske inte så besyn -

nerligt att en facklig producentorganisation
hyser en viss misstänksamhet mot
ett monopoliserat exportföretag, där Kooperativa
förbundet dominerar. Kooperativa
förbundet i all ära, men det är i
alla fall en konsumentorganisation. När
därtill påtryckningar av ekonomisk art
användes, blir betänksamheten inte
mindre.

Jag har i motionen alternativt föreslagit
en utredning. Fiskhandelns representanter
i jordbruksnämndens råd har
även begärt en utredning, låt vara av ett
något annat slag. Jag hoppas att denna
utredning kommer till stånd och att den
blir så omfattande, att den berör alla
frågor angående prisregleringen och exporten
på fisk samt att kommittén blir
tillräckligt allsidigt sammansatt, så att
även den opposition bland fiskarena, som
tydligen finns, blir representerad.

Ja, herr talman, detta var några synpunkter
på frågan, som jag hoppas att
jordbruksnämnden och Kungl. Maj :t tar
under övervägande. Mot ett enhälligt utskott
är ett yrkande om bifall till motionen
meningslöst. Jag har därför inte
heller något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 36, med
anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag till statens växtskyddsanstalt
för budgetåret 1952/53 m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten
m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion om
åtgärder i syfte att stärka rättssäkerheten
och den medborgerliga friheten.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 328, hade herr Norden -

122 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

sou m. fl. hemställt, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte låta utreda, vilka
åtgärder som borde och kunde vidtagas
i syfte att stärka rättssäkerheten
och den medborgerliga friheten, samt
framlägga de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motion I: 328 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Axel Andersson, som dock
ej antytt sin mening;

2) av herr Arrhén, som ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motion I: 328 hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
vilka åtgärder som borde och
kunde vidtagas i syfte att stärka rättssäkerheten
och den medborgerliga friheten.

Herr ARRHÉN: Herr talman! De frågor,
som berörs i motionen nr 328 i denna
kammare, bör givetvis ses mot bakgrunden
av vad som hände i samband
med utvecklingen under och efter det
andra världskriget. Den tvångsekonomi
eller, som man också får se det benämnas,
den kommandoekonomi, som kriget
tvingade på vårt samhälle, har fått sin
fortsättning även efter krigets upphörande
1945.

Om man gör en jämförelse mellan det
allmänna läge, som förelåg i vårt land
1919 efter det första världskrigets slut,
och läget 1945, har man anledning att
konstatera mycket stora skillnader.

Efter det första världskrigets slut bemödade
sig den dåvarande regeringen —
påpassligt driven därtill av en fast majoritetsvilja
i riksdagen — att avskaffa
krigsekonomien så fort som det var möjligt.
Det är verkligen av intresse att därvidlag
i dag läsa den dåvarande statsministerns
försäkringar, att han var helt
inne på den linjen.

Den regering, som 1945 ersatte sam -

lingsregeringen, befann sig inte i samma
lyckliga läge. Vi har tvingats att längre
tid än vi hoppades ha kvar det regleringssamhälle,
som kriget efterlämnade,
och de därvidlag verksamma faktorerna
känner vi. De är inte enbart, måste man
väl i ärlighetens namn säga, att söka i
kanslihuset. De finns naturligtvis också
att söka i den oss omgivande världen
och i de förhållanden, som präglade det
allmänna världsläget efter det andra
världskrigets slut.

Jag vill, herr talman, för övrigt bortse
från hur denna utveckling eventuellt
kan bedömas ur partiideologiska synpunkter.
Motionen sysslar till en del med
de sakerna. Det torde, såsom det framhålles
i motionen, vara objektivt riktigt
att en socialist mindre än en s. k. borgerligt
sinnad bävar för statsingripanden av
olika art. Vad vi i dag kallar en politiker
på den borgerliga kanten bygger
sina föreställningar på de uppfattningar
om friheten på det individuella och
ekonomiska området, som arbetade sig
fram här i landet under förra seklet —
årtalen 1846 och 1864 är därvidlag
centrala -— då det medeltida skråsamhället
likviderades och vi fick en utveckling
på det ekonomiska området i frihetens
luft. Det är visserligen sant, att
man här kan göra en gränsdragning mellan
två mentalitetslager, men jag tror
för min del att det är ännu viktigare
att observera de utvecklingstendenser
som bottnar i vår tekniska kulturtyp
över huvud taget och som framträtt i
alla moderna industristater, alldeles oberoende
av deras politiska gestaltning.
Det är de stater som man i vissa fall, när
diskussionen rör sig om Amerikas förhållanden,
brukar rubricera med orden
teknokrati, experternas diktatur och sådant.
Dessa uttryck ger en antydan om
vad åtminstone jag för min del härvidlag
menar. Jag vill hellre se saken på
detta sätt, och jag har därför också tilllåtit
mig att i reservationen begagna en
dylik vändning. Det är med andra ord
tidens effektraseri, som driver oss med
en piska av stål framåt mot mål, som vi
kanske inte alla kommer att gilla, när vi
har nått dem.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

123

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten ni. m.

Enligt mitt förmenande kan ingen förneka,
att de påpekanden som göras i motionen
är riktiga. Vissa av de spörsmål
som berörts i motionen har, som utskottet
också säger i sitt yttrande, varit föremål
för riksdagens granskning. Det sägs
i motionen, att äganderätten i vår tid har
berövats en stor del av sitt materiella
innehåll genom den regleringsmakt som
lagts i regeringens hand. Man åsyftar då
inte bara krisregleringsåtgärderna under
det andra världskriget. Den enskilde har
blivit beroende av myndigheternas handlande,
och därmed har även via äganderättens
urholkning på detta sätt rättssäkerheten
kommit på glid eller uppluckrats,
utan att man kanske egentligen
avsett just det.

Äganderätten har dock i vårt land tusenårig
hävd. Som i utskottets recit
meddelas, har försök gjorts att få den
inskriven i grundlagen. Riksdagen begärde
utredning härom senast 1938, och
till följd av denna begäran tillsattes de
sakkunniga som avgav sitt betänkande
med vissa förslag i maj 1941. Detta betänkande
föranledde inte någon regeringens
åtgärd, och detta medförde i sin
tur, att det ifrån vårt partis håll år 1948
väcktes en motion med begäran om en
lagstiftning på grund av det förslag som
de sakkunniga hade lagt fram 1941. Motionen
blev emellertid avslagen.

Det sägs här i utskottsbetänkande!,
att motionen överbetonar äganderätten,
innehav av egendom, nedlagd i ekonomiska
företag, som man har formulerat
det. Jag undrar, om man inte skulle ha
kunnat säga, att utskottet å sin sida
glömt, att den äganderätt, som det här
talas om, dess bättre är en tämligen allmän
företeelse bland vårt folk. Man
finner den inte enbart inom de borgerliga
partierna utan även på annat håll.
Man behöver ju endast tänka på sin egen
erfarenhet, erinra sig möten med hundratals
socialdemokrater, som har förefallit
att vara tämligen intresserade av
iigandets problem. Och eftersom det, som
vi alla vet, förhåller sig på det sättet,
måste ju frågan om äganderätten och
därmed sammanhängande problem vara
eif allmänt intresse och icke ett visst

partis intresse. Därför måste alla vara
intresserade av att få till stånd ett ökat
skydd för äganderätten. I så fall blir
motionärernas tankar här inte så chockerande
för andra än möjligen ideologiska
fanatiker, som fått den s. k. socialismen,
d. v. s. dess teoretiska del, på
hjärnan. Vad är det egentligen för uppseendeväckande
att hävda, att det finns,
som det står här i motionen, ett fast och
okränkbart äganderättsminimum och att
detta är förutsättningen för den individuella
självständigheten, utan vilken de
vedertagna demokratiska rättigheterna
endast blir ett sken? Ett dylikt konstaterande
har väl egentligen något av axiomets
självklarhet över sig. Man hade
också anledning att i det sammanhanget
erinra sig, att redan Karl Marx på sin
tid erkände, att frihet för individen i
hans ekonomiska handlande var förutsättningen
för individens frihet även i
andra hänseenden. Han erkände också,
att politisk frihet inte kunde existera i
ett samhälle som hade tagit bort den
ekonomiska friheten.

Det torde inte heller vara värt mödan
att förneka, att äganderätten under det
sista årtiondet underkastats en omvandling.
Så långt kan vi väl alla vara ense.
Riksdagen har, som jag redan nämnt,
ganska nyligen visat intresse för att få
äganderätten skyddad genom bestämmelser
i grundlagarna. Ett beslut härom
begärdes i en motion för fyra år sedan
—■ det var den som grundade sig på de
sakkunnigas förslag av 1941. Första lagutskottet
anmälde vidare 1949 att enligt
dess mening behov förelåg av eu utredning
angående statens ersättningsskyldighet
vid rättsliga ingrepp i särskilt
äganderätten och näringsfriheten.

Vi vet ju alla, att under den senaste
tiden en mer eller mindre djungelliknande
lagstiftning på det ekonomiska
området tillkommit samt att en likaledes
rik flora av administrativa förordningar
av olika slag vuxit fram. Kritiken
syns också vara ense därom, att denna
lagstiftning och enkannerligen de administrativa
förordningarna är behäftade
med svåra brister. Därigenom ökas —
det iir detta som påpekas i motionen —

124

Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

känslorna av rättsosäkerhet, icke minst
när det gäller beskattningen. Det märkliga
är att man vid tillkomsten av civillag
arbetar synnerligen omsorgsfullt och
noggrant. Man underkastar lagförslagen
en omsorgsfull prövning i varje särskild
detalj. Men den administrativa lagstiftningen
tillkommer ofta utan något ingående
utredningsförfarande. Ändå ar
det så i vår tid, att den enskilde medborgaren
i sin näring är mera beroende
av den administrativa lagstiftningens utformning
än av den civila lagstiftningens.
Att det på det administrativa området
föreligger ett behov att böja lagstiftningens
standard, är en känd sak
och därför så god som vittnad. Hur detta
skall kunna ske, är vad som skulle
kunna tänkas bli föremål för en utredning.

Ett steg i den riktningen togs också

1949 genom tillsättandet av det årets besvärssakkunniga.
Det är också självklart,
att de nyligen i vår lagstiftning tyvärr
knäsatta reglerna om retroaktivitet på
skattelagstiftningens område måste te sig
synnerligen olyckliga. De måste bidra
till att öka känslorna av osäkerhet för
den enskilde — det ligger i sakens natur
— och minska den enskildes möjlighet
till den planering, som även den enskilde
så väl behöver göra.

Därför är, menar jag, synpunkter av
denna art inte alls sensationella. De tankar,
som framläggs här i motionen, har
redovisats vid flerfaldiga tillfällen under
de senaste riksdagarna. De måste te sig
som naturliga för var och en, som ännu
vill vara bärare av det fria rättssamhällets
traditioner och som hyllar den uppfattningen
att förvaltningsmyndigheter
såväl isom domstolar bör fullgöra en
rättsvårdande funktion. I viss mån har
de uppenbara bristerna på området också
uppmärksammats. Vad angår förfarandet
i de högre instanserna, d. v. s. i
besvärsmål, pågår redan en besvärsutredning.
Riksdagen hemställde också

1950 om utredning angående ett förbättrat
taxeringsförfarande. Alla dessa uppgifter
återfinns här i utskottets recit.

Det är givetvis i detta avseende av
mycket stor vikt, att den enskilde rätts -

ägaren därvid får möjlighet att komma
till tals. I själva verket är det tämligen
groteskt, att vi på åtskilliga områden
kan föra talan i regeringsrätten, i kammarrätten
eller i andra förvaltningsdomstolar,
under det att på andra områden
en stor tomhet gapar, och ersättning
endast bjuds genom möjligheten att besvärsvägen
föra talan hos regeringen
men där utslagen inte är underkastade
domstols prövning.

De anordningar, som här vore av nöden,
kunde diskuteras fram i en utredning,
som mödade sig om objektiva bedömanden.
Den erinran, som görs i motionen,
att den enskilde bör ha rimlig
rätt att ersättas för den skada, som vållas
honom genom statliga ingripanden,
är också en fråga, som har uppmärksammats
här i riksdagen under de senaste
åren. Det påpekades av statsrevisorerna
i deras yttrande vid 1948 års
riksdag. Det var också föremål för vissa
överväganden i samband med de nordiska
justitieministrarnas möte i Oslo
1946, som också står omnämnt i utskottsutlåtandet.

Den lagstiftning, som det därvidlag
gäller, bör givetvis ske, har man tänkt
sig, efter enhetliga linjer, och ledstjärnan
bör vara: respekt för den enskildes
rättsanspråk.

En stor del av utvecklingen efter det
senaste krigets slut beror alltså, som jag
redan tidigare framhållit, på faktorer
som kriget själv skapat. Regleringarna,
tvångsingripanden av olika slag, som tillhörde
krigssamhällets natur och som
alltför länge dröjt sig kvar, har kommit
oss att halvt glömma hur ett demokratiskt
rättssamhälle skall och bör reagera
och fungera. Känslan av de risker som
därvidlag lurar på en samhällstyp av
den art, som ett krig framskapar, har
gjort sig gällande hos flera insiktsfulla
bedömare av tidsutvecklingen under senare
tid. Jag tänker här närmast på en
av de ledande männen inom det engelska
labourpartiet, som redan under det
pågående andra världskriget uttryckte
sig på det här sättet: »Det är lätt att
säga att vi kämpar mot den totalitära
idén; det är inte så lätt att medge att en

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 125

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

framgångsrik kamp mot den innebär en
allvarlig risk för att vi skall komma att
likna vår fiende.» Dessa ord, skulle man
kunna säga, samlar i sig de farhågor
som den här i dag föreliggande motionen
delvis innesluter. Uppgiften att
skydda den medborgerliga friheten och
att öka rättssäkerheten måste i varje demokratiskt
samhälle vara av primär natur.
Det är därför denna motion inte
bör chockera någon som vill kalla sig
demokrat. Kunde engelska socialdemokrater
under pågående krig erkänna att
här föreligger verkliga risker, här möter
vi ett problem, så kan vi också göra
det i dag. Erfarenheterna i vår svenska
vardag talar för att här finns ett behov,
ett behov som kan sägas representera ett
sajmhällssintresse. I det avseendet har
den nu föreliggande motionen ingalunda
— det är min bestämda tro — dragit
»en skarp skiljelinje mellan konservativa
och liberala uppfattningar å ena sidan
och socialistiska å den andra», som utskottet
skriver i sitt utlåtande. Jag tror
att vi kan mötas där på något slags
medellinje och finna att motsättningarna
oss emellan när det gäller dessa ting
icke är så knivskarpa som man kanske
förmenar.

Med utgångspunkt från ett dylikt betraktelsesätt
och med ett bedömande som
åtminstone jag vill kalla realistiskt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation som här föreligger. Genom
något mystiskt förbiseende har
emellertid klämmarna i de reservationsvis
ställda yrkandena för första och andra
kammarens beredningsutskott råkat
bli något olika formulerade. Då man
känner praxis i detta hus, vet man att
detta är en rätt farlig sak. Därför avser
jag nu, när jag hemställer om bifall till
reservationen, att göra ett utbyte av den
innebörden att jag i vårt här föreliggande
utlåtande byter ut reservationens
kläm mot den som avslutar reservationen
i andra kammaren. Den nya klämmen
skulle alltså även för reservationen
i första kammaren komma att lyda: »Utskottet
får därför anhålla att första kammaren
för sin del måtte besluta att riksdagen
i anledning av motion 1:328 i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att
Kungl. Maj :t måtte låta utreda, vilka åtgärder
som bör och kan vidtagas i syfte
att stärka rättssäkerheten och den medborgerliga
friheten, samt framlägga de
förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
»

Herr SANDBERG: Herr talman! Herr
Arrhén har i sitt anförande framfört en
del synpunkter som skulle stärka den
motion som varit föremål för utskottsbehandling
och som föreligger här till
avgörande medan utskottet inte kunnat
gå med på att den metod, som motionärerna
i sin motion rekommenderat,
skulle vara den lämpliga att begagna i
detta sammanhang. Motionärerna säger
att frågan om dessa åtgärder skulle kunna
överlämnas till de förnämsta administrativa,
juridiska och samhällsvetenskapliga
krafter, varöver vårt land förfogar.
Jag har den allra största respekt
och vördnad för den krets av medborgare
som denna motion i det stycket
torde syfta på, men jag måste säga att
när jag läste denna, fick jag nästan en
liten chock — en frusen vision gick genom
min stackars själ. Jag tyckte mig
se en liten samling av maskinmänniskor,
ett slags intellektuella robotar, som man
plockat samman i någon lämplig lokal,
en väl madrasserad lokal utan alltför
stor kontakt med det brusande livet där
utanför. Och jag tänkte att då måste
man få se dessa utomordentliga människor,
vilka man väl då finge tänka sig
skulle vara fjärran ifrån de politiska
striderna och som inte på något sätt
var förankrade, teoretiskt, eller principiellt
eller kanske känslomässigt i alla
de strider som uppstår inom ett modernt
samhälle. Och så måste man ju
förse dessa med alla möjliga handlingar,
författningar, traktater, lagar, och
kanske Karl Marx’ skrifter och mycket
annat, om de skulle ha erforderligt material
för att gå till en prövning.

Ja, det är kanske eu liten karikatyr
som jag tillåtit mig att prestera här, men
jag måste säga, att denna sammansättning
av en kommitté verkar åtminstone

126 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 om.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. ni.

på mig en liten smula verklighetsfrämmande.

Om man så går till herr Arrhéns reservation
när det gäller själva metodiken
på området, när det gäller vilka
som skulle sysselsätta sig med denna
förnämliga och säkert mycket betydelsefulla
utredning, finner man, att herr
Arrhén såvitt jag kan förstå inte hesitcrar
något nämnvärt inför den tanken,
att detta uppdrag skulle kunna givas åt
en samling av politiker. Herr Arrhén
siiger, att det inte skulle spela någon roll,
om det skulle utbryta meningsskiljaktigheter,
bottnande i skilda politiska
värderingar bland de sakkunniga, därest
dessa representerade olika politiska
partier. Reservanterna har sålunda såvitt
jag förstår fjärmat sig ifrån motionens
syfte när det gäller urvalet av
de människor som skola åstadkomma
denna utredning. Han har släppt det där
kallt objektiva som man tycker att man
liar på känn skall finnas, när det gäller
en utredning av den sort som motionen
här gör en antydan om. Det skulle
således vara fråga om ett kollegium
av politiker. Vilka politiker som skulle
sitta i en dylik kommitté eller en dvlig
utredning kan inte jag för min del
precisera. Det skulle vara roligt att ur
den förnäma krets som befolkar denna
sal plocka fram ifrån de olika partierna
ett antal representanter, som kunde anses
på ett auktoritativt sätt företräda de
olika politiska åskådningarna, och lämna
uppdraget åt dessa. Men hur nu utredningsarbetet
skulle förlöpa i ett sådant
där kollegium har jag en smula
svårt att förstå. Jag skall villigt erkänna,
att samtliga politiska partier kanske
i sin ideologi, i sin taktik ute på det politiska
fältet, nog understundom rör sig
med en del fraser, som måhända skulle
behöva pressas en smula, så att man
finge preciserat mer än till vardags sker
vad de olika partierna över huvud taget
arbetar för. Det skulle säkerligen vara
en uppgift av intresse. Men jag har bara
litet svårt att förstå, vilket sammanhang
en dylik utredning och en dylik kommitté
kunde ha med denna motion och
de syften som motionen har fört fram.

Jag tillåter mig att säga, att herr
Arrhén har som reservant fjärmat sig
ett stycke från motionärerna. Han har
i reservationen glidit sä att säga på
mjuka mockasiner bort ifrån den där
ståndpunkten. Men jag tyckte nog ett
ögonblick, när herr Arrhén här muntligt
motiverade sin reservation, att han tog
på sig ett par träskor och klampade
ganska hårt fram i stället.

Detta gäller nu själva metodiken. Där
har således utskottsmajoriteten anmält
sin skepsis inför möjligheten att komma
till rätta med dessa problem på föreslaget
sätt. Med vad ligger bakom detta?
Jo, bakom detta ligger det förhållande,
som man här vill påstå existerar inom
det svenska samhället, nämligen att
den enskilde medborgaren i dagens läge
befinner sig i en utomordentligt trängd
situation, varför det skulle krävas särskilda
åtgärder för att bereda honom
större frihet, större ekonomisk säkerhet
och sådant. Herr Arrhén har nog också
försökt att i någon mån skriva historia.
Jag har inte kunnat följa honom tillräckligt
och göra noggrant utformade
anteckningar om de olika delarna i hans
anförande i det stycket. Men tankegången
var ju den, att medborgarna i detta
land bär kommit i en sämre situation
när det gäller friheten än som tidigare
har varit fallit. Jag tror, herr Arrhén,
att det är ganska farligt att göra ett dylikt
påstående.

Vill man göra en jämförelse och gå
tillbaka ett par decennier eller kanske
ännu längre, skulle man utan tvivel få
till sitt förfogande ett material ur vilket
man kunde dra den slutsatsen, att
friheten dock har liksom vuxit till i volym
— om jag får använda ett sådant
uttryck — i jämförelse med hur det
var tidigare. Man skall komma ihåg att
den tid har funnits — och den är inte
så särskilt avlägsen —- då demokratien
i form av rätt att deltaga i val av riksdagsmän
och kommunala förtroendemän
och dylikt icke ägde större omfattning
än att det fanns penningstreck.

Man måste väl också erkänna, att en
arbetares ställning i det moderna Sverige
dock är annorlunda än vad den var

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

127

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

t. ex. när den .svenska arbetarrörelsen
satte in sin kraft på att förbättra förhållandena.
Detta skedde i stor utsträckning
genom dess organisationers inverkan
och därigenom att man också så
småningom lyckades inom lagstiftningen
uppnå resultat, som på vissa betydelsefulla
områden garanterade den frihet
som arbetaren tidigare hade saknat, men
som han nu förfogar över.

Tar man eu tjänsteman i våra dagar,
hans rätt att vara organiserad och de
privilegier som därav kan följa, och jämför
dessa människors bundenhet på ett
helt annat sätt till sina företag i gångna
tider, skall man göra samma reflexion
och ha samma erfarenhet att bygga på.
Jag tror att herr Arrhén tar en smula
miste, om han har den uppfattningen att
större delen av svenska folket skulle plågas
av de orsaker, som herr Arrhén försökte
att redovisa i sitt anförande.

Jag skall inte förvandla detta till en
politisk debatt. Herr Arrhén har i viss
mån inbjudit till det. Det var egentligen
själva metodiken för denna utredning,
som från första ögonblicket intresserade
mig, och om vilken jag hade tänkt att
man kunde låtit huvudintresset under
denna debatt koncentreras. Men herr
Arrhén har inte så velat.

Jag måste då säga, att den stora massan
av medborgare i detta land i dag
dock känner en större trygghet och en
större säkerhet i sin tillvaro och sin
livsföring än vad tillförne har varit fallet.
Det är inte ifrågavarande medborgares
egna insatser enbart, utan det är -—-som ofta på politikens område, lyckligtvis
— ett växelspel mellan olika krafter
som kan avsätta sådana resultat.

Det har dock blivit en större trygghet
för det stora flertal, som förr levde under
knapphetens kalla stjärna och som
kände en betydande otrygghet. Det skulle
kräva ganska lång tid, men det skulle
kanske gå att redovisa och exemplifiera
att denna tes dock har moment, som man
inte kan förneka riktigheten av.

I motionen talas också om jordbrukspolitiken
och dess äventyrligheter. Det
finns i denna kammare mera kompetenta
personer än jag på detta område, som

skulle ha ganska svårt att acceptera den
tankegången, att jordbrukspolitiken, såsom
den blivit utformad under senare
år, skulle innebära en begränsning av
äganderätten. Vi hyser den uppfattningen,
att man i stället sökt utvidga möjligheterna
för denna äganderätt att göra
sig gällande, att man vill göra de produktiva
krafterna på detta särskilda område
till så självständiga företagare som
över huvud taget kan vara möjligt.

Herr Arrhén har också snuddat vid
alla dessa regleringar, alla dessa restriktioner,
som i viss mån fortfarande kan
binda och besvära svenska medborgare.
Men faktum är ju, att Sverige inte lever
isolerat. Det är ingen ö ute i det stormande
havet, på vilken man kan ordna
och ställa som man vill, utan detta land
står i relation till andra länder ocli får,
såvitt jag kan förstå, när det gäller dess
handelspolitik och så mycket annat, ta
hänsyn till intressen på andra håll och
många gånger böja sig för synpunkter,
som därifrån gör sig gällande. Detta är
ganska naturligt.

Jag anser att herr Arrhén förenklar en
smula på detta område. Herr Arrhén
skall inte försöka inbilla de breda massorna,
som möjligen ännu kan ha något
intresse för socialdemokratisk politik i
detta land, att socialdemokratien i och
för sig, såsom princip, skulle ha något
stort intresse av att binda den enskilde
medborgarens rörelsefrihet. Vi hävdar
ånyo, att hela det arbete vi satt in på
detta område har syftat till och •—- jag
tycker fakta talar därom — medverkat
till att skapa ett större mått av frihet
för människorna.

Nu förstår också säkerligen medlemmarna
av detta parti, som har varit med
om åtskilligt, att man måste böja sig inför
det som är nödvändigt. Men åtskilligt
av detta nödvändiga är inte i och för sig
någonting som vi önskar att betrakta såsom
en princip — eller rent av en helig
princip — som herr Arrhén trodde sig
kunna förknippa med socialistiska tankegångar.
Ingalunda. Jag tror jag kan
säga, att man inom vårt parti iilskar friheten
minst lika mycket som på andra
håll, om det nu skall behövas en sådan

128 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

deklaration. Herr Arrhén har på sätt och
vis uppfordrat därtill.

För övrigt är det så, att människans
vandring i denna svåra tillvaro består
av ideliga konflikter mellan den enskilde
och det kollektiva — mellan medborgaren
och samhället, om man vill begränsa
sig till detta särskilda område.
Jag tror emellertid att man i alla fall
med en viss förtröstan kan våga säga sig,
att den samverkan vi nu har mellan två
partier, som i väsentlig mån bygger på
produktiva krafter inom samhället, denna
samverkan som är ett parlamentariskt
uttryck för den svenska demokratien,
skall kunna bilda ett fundament
som är ganska pålitligt och bärkraftigt
även när det gäller att hävda demokratiens
principer.

Jag har, herr talman, med dessa ord i
någon mån velat parera några av de
angrepp som det syntes mig att herr
Arrhén ville göra, när han i sitt muntliga
anförande i viss mån övergav den
mera försiktiga hållning som han intagit
i sin reservation.

Eftersom vi fortfarande anser att demokratiens
rätta livsform när det gäller
att lösa problemen är den offentliga diskussionen
partirepresentanterna emellan
i tidningspressen och annorstädes och i
vissa avseenden även i detta parlament,
har vi för vår del mycket svårt att förstå
att uppslaget med en statlig utredningskommitté
på detta område skulle
innebära några som helst möjligheter att
komma till rätta med de eventuella problem
som kan finnas. Låt oss var stolta
över att vi lever i ett land där man kan
diskutera fritt, där man kan ansluta sig
till en politisk åskådning, om man är
beredd att ta konsekvenserna av detta
sitt ställningstagande. Och låt oss fortsätta
att föra diskussionen i dessa fria
former utan att vädja till Kungl. Maj:t
att tillsätta en statlig utredningskommitté.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Herr Sandberg gjorde i sitt an -

förande ett försök att karikera den utredande
församling som vi här hade
tänkt oss. Det kunde han gott kosta på
sig, ty det måste vara en samling mycket
särpräglade människor som skulle mötas
i denna krets. Framför allt måste
den innesluta ett mycket stort antal jurister,
ty huvuddelen av de frågor som
det här gäller att penetrera och ge förslag
till lösningar på, är av juridisk natur,
eftersom de berör den enskildes
rättssäkerhet i det samhälle, i vilket vi
lever.

Jag har kanske emellertid inte fäst
mig så mycket vid motionens formulering
därvidlag. Jag har tänkt mig att
även sådana människor som juridiska
experter — det låter inte så roligt, fastän
vi alla vet hur mycket vi är beroende
av denna yrkeskategori — är levande
människor, som också kunna företräda
politiska uppfattningar. Det förefaller
mig möjligt att politiska meningsbrytningar
eller politiskt färgade motsättningar
också skulle kunna tänkas göra
sig gällande dem emellan. Det vore väl
ingen dödssynd.

Herr Sandberg hade också en lyrisk
avdelning av sitt anförande, där han erinrade
om, hur friheten vuxit fram i
landet o. s. v. Ja, men det är inte det vi
talar om, utan vi talar om situationen,
sådan den är nu, och de farhågor man
möjligen har anledning att hysa för en
framtid. Och det är det egendomliga, herr
Sandberg, att diskussionen rörande dessa
ting förs inte bara av konservativa
eller liberala ideologer — den är mycket
livlig även inom den socialistiska
idévärlden, och det är för övrigt av mycket
stort intresse att följa den debatten.

Om herr Sandberg haft tid att läsa
dagens kvällstidningar, vilket jag har
tagit mig friheten att göra, så skulle han
ha funnit att det just i dag står en ledare
i Aftontidningen -— alltså den tidning
som vänder sig till majoriteten av
väljarna inom Sveriges socialdemokratiska
parti — i vilken man refererar en
artikel i Tiden, där någon hade gjort
ett diskussionsinlägg av den innebörden,
att han krävde en radikalisering av partiets
politik utan att det skulle behöva

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 129

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

bli fråga om företagens förstatligande,
som han uttrycker sig. Författaren talar
i sitt inlägg bl. a. om, att den »radikala
attityden» bör omfatta en kampinställning
mot tendenserna till »en byråkratisk
överorganisation av samhället».
Redan genom denna formulering erkänner
man alltså, att det möjligen föreligger
en risk, att vi för närvarande har en
byråkratisk överorganisation av samhället.
Skribenten fortsätter: »Löntagaren-konsumenten
skall befrias från kapitalisternas
välde utan att råka under
byråkraternas-experternas diktat.» I
och med att man presenterar dessa två
poler, medger man, att det föreligger en
potentiell risk i framtidsperspektivet.
Den som något så när följer med den
internationella diskussionen på detta
område vet också, att också den går
ungefär efter samma linjer. Man är alltså
rädd för, att man undviker en diktaturs
Schylla, kan kan råka ut för en
annan diktaturs Charybdis.

Herr Sandberg nämnde också jordbrukspolitiken.
Det vet väl herr Sandberg
att också i jordbrukskretsar en
ganska frän diskussion för närvarande
pågår, huruvida den politik, som föres
på jordbrukets område i landet, är fullkomligt
anmärkningsfri. Jag läste i sista
numret av RLF-tidningen en artikel,
däri det helt frankt betygas, att det finns
många nackdelar också med jordförvärvslagen.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den enligt § 12
mom. 2 av kammarens ordningsstadga
medgivna tiden för kort genmäle nu
vore av talaren överskriden.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Jag skall helt kort motivera, varför
jag till utskottets utlåtande fogat en
blank reservation.

När vi diskuterade den här frågan i
utskottet, kom jag ganska snart underfund
med att jag inte kunde vara med
om ett bifall till motionens yrkande om
en expertutredning, som också skulle
komma att omfatta frågor, vilka inga experter
i världen kan utreda, utan som

!) Förslå hammarens protokoll 1952. AV 17.

till sist måste bli beroende av politiska
avgöranden. Jag fann för min del att
motionen mera var att betrakta som en
politisk kampsignal än som ett allvarligt
försök att komma till rätta med svåra
problem. Efter vad jag hört av debatten
här i dag, framgår väl ganska tydligt
både att signalen har givits, att den har
besvarats och att den kommer att besvaras
ytterligare.

I de delar av motionen, som avsåg
rättssäkerheten och den personliga friheten,
menar jag att vi alla är överens
om att allt vad som kan göras också bör
göras i det stycket. En del är väl redan
på väg genom det beslut, som riksdagen
för ett par veckor sedan fattade genom
att bifalla första lagutskottets utlåtande,
vilket var synnerligen omfattande och
innehållsrikt just beträffande vad som
måste göras angående rättssäkerheten.
Att jag sedan inte har kunnat ansluta
mig till utskottets motivering beror helt
enkelt därpå att på samma sätt som jag
fann att motionen var onödigt politiskt
betonad, så har också utskottets motivering
blivit det. Det brukar ju heta, att
som man ropar i skogen får man svar.
För den som inte kunde gilla tonen i
ropet, så är det också naturligt, att han
inte kan acceptera tonen i svaret.

Även om jag alltså, herr talman, inte
kan gilla den motivering som utskottets
majoritet här presterat, kommer jag ändå
att rösta för utskottets förslag.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Alla i
denna kammare måste väl ha klart för
sig att de samhällsfrågor, som upptagits
till behandling i den nu diskuterade motionen,
är av stor betydelse. Förmodligen
är vi också eniga om att det är mycket
svårt att här debattera dessa frågor
på ett sådant sätt att verklig klarhet vinnes
om vilka områden meningsmotsättningarna
gäller och hur stora motsättningarna
är. Själva begreppen frihet och
rättssäkerhet är mångtydiga; den verklighet,
som begreppen skall täcka, är ju
så komplicerad att det är nästan omöjligt
att föra en debatt kring frihets- och
rättssäkerhetsfrågorna utan alt först

130 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

göra en serie begreppsdefinitioner. Och
redan kring definitionsfrågorna skulle
olika meningar göra sig gällande.

Jag skall inte fresta kammarens tålamod
genom att vid denna sena timme
försöka gå närmare in på dessa definitionsfrågor.
Men så mycket vill jag i alla
fall säga, att de begreppsbestämningar,
som ligger till grund för utskottsutlåtandet,
inte kan godtagas. Än mindre kan
själva argumentationen i utlåtandet accepteras.
Bakom detta utlåtande ligger
tydligen den föreställningen, att de senaste
årens politik i vårt land medfört
ett slags rättvis omfördelning av friheten
— från innehavarna av egendomen —
kapitalisterna — till de stora löntagarmassorna.
Man tycks resonera ungefär
på följande sätt. Vi bar visserligen bland
annat genom regleringarna minskat friheten
och rättssäkerheten beträffande
egendom, som nedlagts i ekonomiska företag.
Men detta har vi gjort för att skapa
full sysselsättning. Denna fulla sysselsättning
har givit löntagarna en frihet
och en trygghet gentemot företagsägarna,
som de inte hade förut, frihet
att byta anställning och trygghet i anställningen.
Dessa vinningar i fråga om
trygghet och frihet för löntagarna uppväger
mer än väl de inskränkningar,
som måst göras i särskilt företagsägarnas
frihetssfär liksom de brister i rättssäkerheten,
som kan ha föranletts av regleringsåtgärderna.
Ett sådant resonemang
är alltigenom felaktigt! Att den
fulla sysselsättningen har värdefulla
följder för löntagarnas personliga frihet
och trygghet bestrids inte. Tvärtom!
Även vi vill förverkliga en tillfredsställande
sysselsättningsnivå — vi preciserar
vårt önskemål till »hög och jämn sysselsättning»
— och det inte minst just
på grund av den höga och jämna sysselsättningens
frihets- och trygghetsskapande
effekt. Men vi anser att detta mål
kan nås i ett långt friare system — genom
en annan finans- och skattepolitik.
Vi menar därför att frihetsinskränkningarna
till stor del varit onödiga. Vi menar
också att alla medborgare såsom individer
har ett gemensamt intresse av att
byråkratiens makt hålls tillbaka. Frihets -

inskränkningarna innebär ju att befogenheter
att handla i stor utsträckning
flyttas över till funktionärerna. Vi kräver
då i första hand, alt dessa befogenheter
tillämpas i en för rättssäkerheten
betryggande ordning. Från denna grundläggande
tankegång har vi därutöver berört
även andra rättssäkerhetsfrågor.
Eftersom problemen kring äganderätten
är en del av det stora frågekomplexet
kring friheten och rättssäkerheten, har
vi också fört in äganderätten i diskussionen.
Allt som allt är det en mångfald
problem, som här väntar på sin lösning,
eu mångfald områden, där åtgärder behövs.

Här skall jag bara erinra om vad andra
kammarens tredje tillfälliga utskott
yttrade i sitt utlåtande år 1949 över en
högermotion med krav på översyn av
krisförvaltningen främst ur rättssäkerhetens
synpunkt. I utlåtandet sades
bland annat — det finns återgivet i utskottets
recit: »I motionen» — det gäller
motionen vid 1949 års riksdag — »har
uppmärksamheten riktats på vissa förhållanden,
vilka enligt motionärerna bidraga
till en ökad osäkerhet i rättsligt
avseende. Utskottet tänker därvid närmast
på krisorganens lagstiftande befogenhet,
understundom delegerad på enskilda
sammanslutningar, samt krisorganens
allmänna beroende av enskilda regeringsledamöter.
Det stora antal meddelanden
i cirkulärets form men i själva
verket innehållande bestämmelser av
författningsnatur, som under krigsåren
tillkommit, hava ej utfärdats i den ordning
och ej alltid efter den ingående
prövning som eljest förutsättes beträffande
all lagstiftning. Direktiv från regeringsliåll
hava understundom utgjort
enda stödet för dessa krisbestämmelser
av för den enskilde mången gång djupt
ingripande karaktär. Ofta torde dessa
direktiv ha tillkommit under sådana förhållanden
att de äro undandragna riksdagens
konstitutionella granskning. Men
ännu betänkligare ur konstitutionell och
rättssäkerhetssynpunkt ter sig delegerande
av statliga befogenheter på enskilda
företag och sammanslutningar med eu
personal, som ofta saknar erforderlig ut -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

131

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

bildning för handliavandet av mer eller
mindre ömtåliga allmänna värv. Vad bär
blivit sagt om krisorganen och deras
uppbyggnad och befogenhet gäller jämväl
om betydelsefulla avsnitt av den
allmänna och permanenta förvaltningen,
där bolag och föreningar utöva en dem
tillerkänd befogenhet såsom statliga förvaltningsorgan
utan att dock deras anställda
handla under ämbetsmannaansvar.
Ur denna synvinkel skulle utskottet
funnit en utredning berättigad som
tagit sikte på förvaltningen i sin helhet.»

Sammanfattande anförde utskottet, att
»en utredning om ökad rättssäkerhet
skulle enligt utskottets uppfattning hava
varit befogad i fråga om vidsträcktare
avsnitt av statsförvaltningen än dem motionärerna
tagit sikte på och som numera
äro ställda på mer eller mindre
snabb avskrivning». — Man hade i motionen
närmast tagit sikte på krisförvaltningen,
som man då, alltså år 1949,
trodde stod inför en mer eller mindre
snabb avskrivning; vi måste ju i dag
fråga oss, om detta verkligen är fallet.
Utskottet fortsatte: »Då motionärerna
inskränkt sig till att kräva reformer endast
av dessa senare institutioner, anser
sig utskottet av formella hänsyn förhindrat
att föreslå åtgärder för en mera
allmän översyn av förvaltningen.»

Utskottet bestod vid detta tillfälle av
fyra socialdemokrater, en högerman, en
bondeförbundare och tre folkpartister.
Reservation förelåg endast från en folkpartist
i fråga om motiveringen för utskottets
utlåtande.

För tre år sedan begärde högern alltså
åtgärder för ökad rättssäkerhet i krisförvaltningen.
Utskottets socialdemokrater
godtog ett beträffande motionens argumentering
positivt utlåtande, men vägrade
att medverka till de begärda åtgärderna
med den motiveringen att motionens
yrkande var för snävt. Hade yrkandet
gällt förvaltningen i dess helhet
skulle man däremot ha biträtt motionen.
I år framlägger högern en motion i dessa
frågor, som just syftar till åtgärder
beträffande statsförvaltningen i dess helhet.
Nu vill man inte biträda motionen,
bl. a. med den motiveringen att den är

för allmänt hållen. Det är sannerligen
inte lätt för en motion att komma
igenom riksdagens nålsöga. Jag vill livligt
beklaga att regeringsrepresentanterna
i utskottet inte velat gå med på motionens
utredningsförslag. Efter vad jag
nu hört har inte heller folkpartiets
representanter ansett sig kunna ansluta
sig till den, ehuruväl folkpartisterna i
andra kammarens motsvande utskott har
biträtt en gemensam reservation.

Det är sant att utredningen kommer
att beröra partipolitiska tvistefrågor.
Men större är väl ändå inte skillnaderna
i politiska värderingar i vårt land än
att utsikt finns till enhälliga åtgärder på
många viktiga punkter. Regeringspartierna
måste också vara medvetna om att
de i motionen behandlade frihets- och
rättssäkerhetsfrågorna alltmer kommer
att växa i betydelse. Från högerns sida
kommer vi att fortsätta våra ansträngningar
att trygga och vidga de enskilda
:nedborgarnas frihet och stärka deras
rättssäkerhet. Inom socialdemokratien
måste man ändå vara medveten om att
vår ekonomi och vår levnadsstandard i
sista hand bygger på de enskilda människornas
aktivitet. Så länge man inte
har övergått till ett fullständigt socialiserat
samhälle utan bygger sina spådomar
om produktionsökning och sina löften
om höjd levnadsstandard och nya
sociala reformer på förhoppningar om
att individernas aktivitet skall motsvara
förväntningarna, så länge måste man också
vara beredd att skapa tillräckligt utrymme
för den enskilda människans
initiativkraft och göra det möjligt för
henne att i tillräcklig grad överskåda
konsekvenserna av sitt handlande. Detta
är själva kärnan i de frihets- och rättssäkerhetsfrågor
som i dag står under debatt.
Försummar man uppgiften att skänka
nödig frihet och rättssäkerhet åt den
enskilde, kommer så småningom hans
aktivitet att bli otillräcklig. Det innebär
att man till sist ställs inför valet att antingen
acceptera systemets ekonomiska
stagnation, måhända dess sammanbrott,
eller att gå vidare till ett totalitärt socialistiskt
samhälle. Norge tycks befinna
sig i rask glidning mot ett sådant system.

132 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

I det systemet är mycket riktigt frågorna
om individens frihet och rättssäkerhet
av underordnad betydelse.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i det yrkande som tidigare under debatten
har framställts av herr Arrhén.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Herr Ewerlöf kan, såsom han framhöll,
inte acceptera de argument, som utskottet
stöder sig på. Ja, det är ju samma
förhållande med utskottsmajoriteten. Den
har inte heller kunnat acceptera de argument,
som motionärerna stöder sin
motion på.

Om man låtit de problemställningar,
som herr Ewerlöf liksom herr Arrhén
tagit upp här i kammaren till diskussion,
vara det väsentliga i den motion,
som här föreligger till behandling, hade
säkert också utlåtandet haft ett helt annat
innehåll. Men, herrar Ewerlöf och
Arrhén, eftersom motionen är en rent
politiskt formulerad motion, som visserligen
tar täckning bakom de frågor, som
man nu för fram till diskussion, men
vars hela innehåll är en stark politisk
deklaration -—- jag vågade i utskottet påstå
att vi här hade att behandla högerns
valmanifest — måste ju utskottet ta upp
motionen till behandling i dess väsentliga
innehåll.

Jag tillät mig även i utskottet säga, att
om motionärerna hade avslutat sin motion
med följande yrkande, hade det
stått i bättre överensstämmelse med motionens
innehåll. Man skulle helt enkelt
ha yrkat, att riksdagen måtte anhålla
hos det svenska folket i val att undanröja
det socialistiska maktförtrycket för
att återställa rättssäkerheten och friheten
i landet. Det hade varit ett direkt uttryck
för motionens innehåll.

Sedan skulle jag vilja framhålla —- och
jag tror mig därvidlag vara representativ
för den uppfattning, som i denna
fråga omfattas av det socialdemokratiska
partiet — att när man kommer in
på de frågor, som här diskuterats, både
äganderättsfrågor och frihetsfrågor, är
socialdemokratien liksom den demokratiska
socialismen väl så angelägen som

någon annan att i ett samhälle, där det
allmännas inflytande ökar, se till att inte
den enskildes rätt trädes för nära. Herr
Arrhén behöver inte alls gå till internationella
socialister — allra minst behöver
han åberopa den gamle Karl Marx
— för att ruska liv i våra förstenade
hjärnor. Så har inte socialismen fastnat
på våra hjärnor, att vi stelnat i ett fullkomligt
dogmatiskt tänkande. Herr Arrhén
kan gott och väl hålla sig på hemmaplan
och finna tillräckligt många bevis
för att socialdemokratien är väl så
mån som någon om att bevara de värden,
som herr Arrhén nu har talat så varmt
för.

Jag skulle i detta sammanhang också
något vilja beröra frihetsbegreppet. Det
har på den punkten i motionen sagts,
att utvecklingen under de senaste årtiondena
steg för steg medfört en hopkrympning
av den enskildes frihetssfär.
Det tror jag alla kan understryka. Jag
skulle kunna exemplifiera det påståendet.
Det finns t. ex. en grupp här i landet,
som kallas för fastighetsägare. Jag tror
att denna grupp skulle kunna stiga upp
och säga att den förlorat mycket av den
frihet, som den haft tidigare. Men med
lika stor rätt kan den andra parten, hyresgästen,
säga att den fått tillbaka åtskilligt
av den frihet, som tidigare varit
den förmenad.

När herr Arrhén säger att alla, som
slår vakt om äganderätten, inte är redovisade
i de borgerliga partierna, tror jag
mig med samma rätt kunna påstå att de,
som i det av mig exemplifierade fallet
anser sig ha fått en större frihet, också
redovisas hos alla partier. Ty jag kan
inte tänka mig att alla, som ha stått i
ett beroendeförhållande till fastighetsägare,
skulle vara socialister.

Jag skulle, herr talman, vilja ställa
en fråga till den som hållit i pennan när
det gäller denna motion. Där står på ett
ställe, att man i de flesta länder bär en
allmän rätt att påkalla en rättslig prövning
antingen hos allmänna domstolar
eller hos särskilda förvaltningsdomstolar
och att man allmänt räknar en sådan
rätt såsom omistlig i varje stat, som vill
kallas rättsstat. Sedan heter det i mo -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 133

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

tionen: »Vårt land intager i detta hänseende
en egendomlig särställning.»

Nog har man väl anledning att få åtminstone
denna passus något mera konkretiserad.
Den som läser detta får närmast
den föreställningen att vi i förhållande
till alla andra demokratiska länder
skulle befinna oss på den yttersta gränsen
mot en totalitär stat. Sedan fortsätter
man: »Väl kan på åtskilliga områden
talan föras hos regeringsrätten, kammarrätten
eller annan förvaltningsdomstol.
Men på stora områden — som ständigt
vidgas — är medborgaren hänvisad
till det rättsskydd som kan ernås genom
besvär hos regeringen, och det är uppenbart
att denna rättssäkerhetsgaranti under
nutida konstitutionella förhållanden
är långt svagare än förr.»

Ärade motionärer, var appellationen
till regeringen ur rättssäkerhetssynpunkt
säkrare på den tid, då högern styrde
och ställde här i landet? Var amiral
Lindman en större säkerhetsgaranti? Eller
— om frågan får gå till de folkpartister
i andra kammaren, som nu också
tydligen slagit vakt om motionen — ingav
möjligen under C. G. Ekmans tid
denna appellation ett större rättsskydd?

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JANSSON, FRIDOLF: Herr talman!
Jag har deltagit i utskottsbehandlingen
av denna fråga, och då jag kommit
på den sida som tillstyrker utskottsutlåtandet
kanske jag skall något motivera
min uppfattning.

Det var ganska lätt för mig att ställa
mig på utskottsmajoritetens sida. Jag
kan citera eu passus i motionen, som
med ens gjorde saken klar för mig: »Genom
äganderättsinstitutets försvagning
på ett ofta till det yttre omärkligt sätt
ha stora steg tagits bort ifrån ett demokratiskt
frihetssamhälle i riktning mot
en totalitär funktionärsstat. Exempel på
denna äganderättens urholkning erbjuda
bland annat byggnads- och byggnadstillstånds-,
hyresreglerings- och jordförvärvs-
samt prisreglcringslagstiftningarna.
» När jag kom till punkten om

jordförvärvslagen måste jag verkligen
fråga mig: På vad sätt menar man att
denna lag har urholkat äganderättsbegreppet? Jag

har erfarenhet av tillståndet innan
den lagen kom till, och då var tendensen
den att jorden och skogen samlades
på ett allt mindre antal händer.
De som hade ekonomiska resurser köpte
upp gård efter gård; jag har exempel
från mitt hemlän, där närmare 30
gårdar hamnat hos en och samma ägare.
Detta betydde att lagfartsbevisen i stället
för att ligga kvar på gårdarna samlades
i kassaskåpet hos en disponent.
Jag måste ju fråga mig: Är det på något
sätt en urholkning av äganderätten
att man förhindrar en sådan utveckling?
Om man stiftar en lag som förhindrar
en sådan utveckling, omöjliggör man ju
faktiskt en koncentration av jorden hos
ett ekonomiskt starkt fåtal. Och det måste
vara att sprida och fördjupa äganderätten,
när man låter så många som
möjligt ha en egen fastighet och själva
inneha lagfartsbeviset på den.

Om vi inte haft denna lagstiftning under
de år som nu gått, då penningtillgången
varit riklig inom vissa kretsar
i vårt land och önskemålet att placera
pengar i realvärden varit stort, så är
jag övertygad om att många gårdar med
skog — jag vågar säga den stora massan
— hade bytt ägare och bönderna
hade fått sälja den till spekulanter. En
sådan utveckling skulle ha varit mycket
olycklig för den svenska landsbygden,
och man hade genom den på intet sätt
slagit vakt om äganderätten. Det hade
varit att ytterligare undergräva vad vi
i gammal bondemening egentligen inlägger
i ordet äganderätt.

Det ter sig för mig underligt att motionärerna
kan dra in jordförvärvslagen
i delta sammanhang. Jag är inte sakkunnig
nog att bedöma huruvida det är
lika dåligt beställt med motiveringen
när det gäller de andra av motionärerna
nämnda lagarna, men om så skulle vara
fallet vill jag säga, att det inte är någon
risk för äganderätten i vårt land.

Det är klart att man i denna fråga
får väga friheten mot otryggheten. Det

134 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1&52 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

innebär självfallet en viss frihetsinskränkning
när jordförvärvslagen hindrar
jordbrukarna att sälja sina gårdar
till andra än dem som brukar dem själva,
men i stället vinner man tryggheten.
Och frihetsinskränkningen är naturligtvis
långt mera kännbar för spekulanterna,
som hindras från att köpa de många
gårdarna.

Jag kan inte se någon annan lösning
på denna fråga då det gäller vårt lands
framtida utformning än att vi får handla
från fall till fall. Vi har att väga frihetskravet
mot trygghetskravet, och jag
tror att man mer och mer kommer in
på den linjen att det är tryggheten de
stora folkgrupperna kräver och att de
kanske är beredda att i någon mån ge
avkall på friheten för att vinna tryggheten.

Jag skulle slutligen vilja rikta mig till
herr Arrhén. Han yttrade i utskottet,
att om man icke har ekonomisk frihet
i samhället är demokratien ett sken. Jag
har funderat mycket på detta yttrande
och anser det väl värt att citera. Det
måste innebära att en person med ekonomiska
resurser skall ha rätt att köpa
25, 30 eller kanske upp till 50 fastigheter.
Får han inte göra det på grund
av jordförvärvslagens bestämmelser, är
tydligen demokratien för honom ett
sken.

Jag måste för min del säga, att detta
synes vara ett mycket underligt sätt att
avväga en individs fosterlandskärlek.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WIGFORSS: Herr talman! När jag
tog del av motionen, var det första intrycket,
att det hade varit möjligt att
uppnå enighet om en viss utredning, såvida
man hade velat avstå från den
stora politiska agitationseffekten. Det
kan nämligen inte undgå någon — jag
tror inte att herr Ewerlöf skulle förneka
det — att detta är en partimotion, avsedd
att för allt folket klargöra var
högern står i de frågor, som man möjligen
tror skall bli aktuella i valet, och
där man redan i början av motionen söker
slå samman höger och folkparti, det

vill säga konservativa och liberaler,
gentemot socialister.

Det är ett alldeles misslyckat försök
av herr Arrhén att göra denna motion
till en motion om en saklig utredning av
vissa för alla medborgare aktuella problem.
Jag tror att på den punkten talade
herr Ewerlöf mycket klarare. Om jag
inte missförstod honom sade han att
han mycket väl förstår att, såsom han
uttryckte sig, man från regeringspartiernas
sida anser att man genom de inskränkningar
i den enskildes rätt, som
har skett, och genom begränsningar av
den enskildes fullständiga frihet att
handskas med sin egendom har åstadkommit
större frihet. Vi har genom att
skapa -— eller hjälpa till att skapa —
den fulla sysselsättningen ökat den enskildes
känsla av rörelsefrihet. Herr
Ewerlöf säger, att det menar man även
från högerns sida, men enligt högerns
mening skulle det ha kunnat ske på ett
annat sätt.

Ja, där är man framme vid hela den
stora politiska debatten. Den utveckling,
som har ägt rum under de sista decennierna
och som motionen hänvisar till,
har i mycket väsentlig utsträckning drivits
fram av socialisterna. De har gjort
det, emedan de har tagit hänsyn till
alla människors frihet, inte minst den
stora majoritet av landets medborgare,
som inte är ägare av produktiv egendom
utan vilkas frihetsbegär måste tillfredsställas
på annat sätt. Mot detta har högern
från början satt sig till motvärn.
Den har punkt för punkt kanske gett
med sig, men fortfarande lever den föreställningen
kvar, att denna utveckling
liar varit olycklig. Man kan inte komma
ifrån det som ett par talare redan citerat
och som jag tror ger kärnan i högerns
uppfattning — jag tänker på uttrycket
att »under de senaste årtiondena
har utvecklingen steg för steg medfört en
hopkrympning av den enskildes frihetssfär».

Det är alldeles tydligt att man inom
högern har en annan uppfattning om
vad frihet är och vad som skett under
dessa decennier, än man har inom det
parti jag representerar.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

135

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

Det är från dessa utgångspunkter som
hela motionen verkar som ett slags
camouflage. Man vill komma fram till
vissa konkreta utredningar, men i grund
och botten ligger huvudvikten vid att
man genom ett bifall till dessa utredningsyrkanden
skall kunna få låt mig
säga ett stöd för den allmänna teoretiska
uppläggning, som man här har
gjort. Jag tror att detta är själva grundfelet,
och jag kan här inte minst hänvisa
till den siste talaren. Jag tror att
han med sitt konkreta exempel visade
hur omöjlig en sådan utredning som
högern har begärt skulle vara, om den
skulle som det sägs utföras av experter.

De exempel, som i utskottets utlåtande
användes för att belysa hur hopplöst
försöket skulle vara, har man inte, så
vitt jag har hört, från högerns sida försökt
att motbevisa. Frågan är där: Hur
skulle det ha sett ut om vi på den tiden,
när normalarbetsdagen var det stora tvisteämnet
i vårt land, skulle ha fått en utredning
av experter för att klara ut, om
det var en frihetsinskränkning eller inte,
då det gjordes gällande att kravet på normalarbetsdag
var ett oberättigat ingrepp
i den enskilde arbetsgivarens frihet att
hålla sitt företag i gång hur många timmar
som helst och även i den enskilde
arbetarens frihet att arbeta hur lång tid
som helst? Eller när vi 20 eller kanske
bara 10 år senare tog upp frågan om den
s. k. krispolitiken, där det var alldeles
uppenbart att samhällets ingripande för
att sätta i gång arbeten och använda det
kapital, som var outnyttjat, betraktades
som oberättigade och farliga ingrepp i
det enskilda näringslivet? Vad skulle en
utredning av experter då ha kommit till
för resultat?

Nu har man på vissa av dessa punkter
i viss mån accepterat den linje, som
förts fram från vår sida, men när man
läser denna motion, får man ett utomordentligt
starkt intryck av att innerst i
själ och hjärta har högern icke uppgivit
sin gamla tro att hela den utveckling,
som vi har haft under de sista decennierna,
inte bara på det socialpolitiska
utan också på det näringspolitiska området,
har varit till landets olycka. Och

det tar sig uttryck i att man talar om att
friheten blivit inskränkt.

Jag tror att utskottet har rätt också i
den anmärkningen att det inte är så,
som herr Ewerlöf nu också tycktes mena,
att högern har begärt en allomfattande
utredning och att den därför avvisas.
Jag skulle i stället säga, att högern visserligen
formellt har begärt en allomfattande
utredning, men hela dess intresse
är koncentrerat på vad man kan kalla
den enskilde företagarens rätt att förfoga
över sitt företag och den enskilde
kapitalägarens rätt att använda sitt kapital
så som han finner vara för honom
bäst — även om, som herr Fridolf Jansson
sade, det skulle betyda att han köpte
upp en rad bondgårdar.

Man har i så hög grad koncentrerat
sitt intresse på dessa ting, att man så
att säga glömt att den övervägande delen
av landets befolkning icke består av
enskilda företagare utan av anställda.
Och detta leder faktiskt till att när man
har strukit under -—- såsom också herr
Ewerlöf gjorde — att det också måste
finnas en frihetssfär för den enskilde,
identifierar man, såvitt jag förstår, detta
med den frihet som man har, att handskas
med den produktiva egendomen. Om
detta är den enda vägen att nå fram till
verklig frihet i samhället, tror jag utskottet
har rätt när det säger, att högern
inte sträcker sig längre än till att så
många som möjligt av medborgarna i
vårt samhälle skall bli verkligt fria. Att
alla skulle kunna bli fria ingår tydligen
inte i högerns föreställning om den medborgerliga
friheten.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag begärde
ordet, då jag blev direkt uppkallad
av min bänkkamrat, herr Einar
Eriksson. Det förhåller sig nämligen så,
att i föreliggande motion, som behandlar
allehanda olika ämnen, har jag fört
pennan på den punkt han angrep, och
jag är glad att få närmare förklara vad
som där står.

Jag har fäst uppmärksamheten på det
-— jag upprepar det — ganska unika förhållandet,
att vi här i vårt land inte
har någon allmän möjlighet att anropa

136 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

domstol, då man är missnöjd med förvaltningsmyndigheters
åtgärder, och det
säges i motionen, att man allmänt räknar
en sådan rätt såsom omistlig i varje
stat, som vill kallas rättsstat. Jag säger
detta i anslutning till min redogörelse
för hur det förhåller sig i främmande
länder. Jag beklagar att jag inte kan ta
tillbaka det, ty det är helt enkelt ett
återgivande av vad som läses i otaliga
böcker i andra länder där man försöker
att beskriva vad som är det essentiella
för en rättsstat och där jag jämt och
ständigt får denna punkt framhävd såsom
någonting väsentligt. Alla svenska
läsare, som sysselsätter sig med sådana
saker, gör samma reflexion som jag.

I detta fall förhåller sig ju den svenska
rätten på ett helt annat sätt än i
andra länder. Detta sammanhänger med
förhållandet, att rätten att anföra besvär
hos Kungl. Maj:t i gammal tid med fog
kunde betraktas såsom en rättssäkerhetsgaranti
nära nog så god som då man
gick till allmän domstol. Nu talar jag,
herr Einar Eriksson, varken om Lindman
eller Ekman, utan jag talar om den
tid — för att anknyta till uttryckssätten
här — då de konstitutionella förhållandena
var annorlunda, d. v. s. innan över
huvud taget en politisering av regeringsmakten
ägt rum. Då var det en tradition

— för all del det fanns ofullkomliga
människor på den tiden också, och de
fanns i statsrådet lika väl som i domstolarna
— att man bedömde besvärsmål
hos regeringen i något av den anda, som
tillämpas i domstolsväsendet. Besvärsmål
hos Konungen i statsrådet avgjordes
på den tiden — man hade gott om tid då

— av en krets av statsråd, bestående av
statsministern, de två konsultativa statsråden
— båda höga jurister — och departementschefen,
och det brukar sägas
att detta kollegium, som var mycket opolitiskt
eller i varje fall — jag upprepar
det — så opolitiskt som över huvud taget
myndigheter var här i landet, var
liksom ett embryo till en administrativ
högsta domstol.

Sedermera har förhållandena förändrats.
Jag skyller inte vare sig på det ena
eller andra partiet; det är bara det att

regeringsmakten har politiserats och att
karaktären hos besvärsprövningen därför
inte är densamma som förut, vartill
kommer att ärendenas mångfald hos
Kungl. Maj :t medför att en sådan domarmässig
behandling, som förut var möjlig,
inte är i våra dagar tänkbar. Det är detta
som avses med de till äventyrs korthuggna
uttrycken i motionen.

Då jag nu har ordet får jag lov att säga
en sak, som delvis anknyter till herr
Einar Erikssons anförande men också
sammanhänger med vad herr Wigforss
här anförde. I herr Wigforss’ anförande
— liksom i flera andra anföranden
tidigare — har ju framskymtat, men det
har inte från någon sida blivit direkt
preciserat, att då vi här talar om frihet
är det ett mångtydigt ord. Man kan väl
något så när bena upp problemet på det
sättet att man säger, att ett problem är
frågan om en människas frihet eller
ofrihet i förhållande till andra människor
— det är t. ex. arrendatorns frihet
gentemot jordägaren och det är arbetstagarens
frihet gentemot arbetsgivaren
o. s. v. Det andra problemet är vår frihet
respektive ofrihet gentemot staten
och dess myndigheter.

Då nu här talats om att friheten har
vidgats i landet på senare tid, har man
syftat på det förstnämnda området, och
där förhåller det sig utan tvivel på det
sättet. Där har mycket gjorts, och högern
har också medverkat därtill. Även
om man som herr Wigforss inte kan
vara belåten med alla dess insatser därvidlag,
har vi i alla fall varit med på
den linjen.

Nu fattar jag emellertid saken så, att
det inte är det spörsmålet, som vi över
huvud taget talar om i detta sammanhang.
Då det här talas om att friheten
har blivit inskränkt, så har vi väl —
åtminstone ser jag saken så — begränsat
problemet till att avse förhållandet mellan
staten och den enskilde. Detta är
helt naturligt då det är frågan om rättssäkerhetens
främjande, ty den frågan
hänför sig just till det sätt, varpå myndigheterna,
de av vilka medborgarna i
det hänseendet är beroende, förfar då
de handhar frågor om den enskildes rätt.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17. 137

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

Ser vi problemet på det sättet, varför
skall man då säga, att vi bara tänker på
fastighetsägare, företagare och andra?
Jag skall inte svara för någon annan än
mig själv, men det är självklart och
torde måhända kunna bestyrkas genom
av trycket utgivna skrifter till stort antal,
att jag i detta sammanhang i sanning
tagit hänsyn till även andra och
vidare kretsar av vårt folk. Jag tänker
på alla dem, som över huvud taget på
det ena eller andra sättet är beroende
av myndigheternas bud och förbud och
tillstånd. Vad jag har i tankarna är det
enkla förhållandet, som jag tycker det
skulle ligga oss alla om hjärtat att tänka
på att här har vi stått inför en väldig,
en fantastisk utveckling och utvidgning
av statens verksamhet i dess förhållande
till den enskilde. Här är konfliktytorna,
här är de fall, där den enskilde
beror av myndigheternas åtgöranden, så
oerhört mycket mer omfattande än de
var för bara tio år sedan. I detta läge
är det, menar jag -—• alldeles bortsett
från vad som skett med friheten på den
privata sektorn — för oss såsom lagstiftare,
som råder över hur myndigheterna
handlar, en angelägen uppgift att
denna verksamhet utövas på ett sätt
som ur rättssäkerhetens synpunkt kan
vara tillfredsställande.

Herr ARRHÉN: Herr talman! Jag ber
att få säga några ord i samband med
herr Janssons anförande nyss.

Jag tycker, att det var ganska betänkligt
att från hans mun få höra en deklaration
om att i valet mellan trygghet
och frihet, så väljer man trygghet. Det
var nämligen samma problemställning,
som man kom fram till i början av trettiotalet,
när man satt i sin skyddade
nordiska vrå och förvånade sig över
händelserna söder om Östersjön. En av
de förklaringar, som i det sammanhanget
gavs för att utvecklingen (lär slog in
på de banor, som den tog, var, att man
i det pinade läge, i vilket man ekonomiskt
befann sig, valde tryggheten men
sålde friheten. Jag hoppas verkligen att
vi inte skall komma i det mentalitctslii -

get, utan att vi, i motsats till herr Fridolf
Jansson, har en något djupare förståelse
för de värden, som det här gäller
att vinna eller förlora.

Herr Jansson talade mycket om jordförvärvslagen
och jordbrukspolitiken
och det är kanske ett ämne, som på
grund av mitt yrke kanske inte ligger
mig så förfärligt nära. Men jag har inte
kunnat undgå att i tidningspressen märka,
även när det gäller förhållanden
inom modernäringens område nu efter
den under de senare åren beslutade lagstiftningen,
att en tämligen frän kritik
har gjort sig gällande. Jag blev avbruten,
när jag sista gången hade ordet för
ett kort genmäle, därför att tiden gick
ut, när jag höll på med ett citat ur en
tidning. I det citatet — om jag nu får
fortsätta med det — påpekades bl. a.,
att denna jordförvärvslag »gör stora ingrepp
i den enskildes frihet» — alltför
stora, betonade man. Och i det sammanhang,
i vilket artikeln skrevs, konstaterade
man, att man var mycket förtörnad
— och från sin utgångspunkt med
rätta — över att regeringen därvidlag
begått en försyndelse. Detta är emellertid
en detalj som det inte finns anledning
att dra in här.

Jag läste vidare i samma tidning, att
den nyutnämnde generaldirektören för
lantbruksstyrelsen, Nordlander, nyligen
varit i Karlskrona och där hållit något
slags programtal. Han använde detta anförande
för att inpränta hos antagligen
närvarande ledamöter av lantbruksnämnderna,
att de inte skulle betrakta
sig såsom »förmyndare för bönderna».
Jag vill hålla före, att enbart detta val
av ämne visar, att vi befinner oss i en
tid, då alla kattor börjar på att bli grå,
då de ideologiska värderingarna flyter
och då man verkligen har anledning att
göra dylika erinringar. Jag finner det
högst aktningsvärt av en svensk hög ämbetsman
att utnyttja den situation, i vilken
han då befann sig, för alt hålla ett
programtal av denna innebörd. Han ville
erinra om, att vi alla är medborgare
i ett fritt land och att inte något översitteri
av vare sig den ena eller den
andra innebörden fick tolereras.

138 Nr 17.

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

Beträffande jordförvärvslagen i övrigt,
som herr Fridolf Jansson här talade
om, kan jag sluta med att erinra
om, att den nuvarande jordbruksministern
Norup i december 1945 röstade
emot denna jordförvärvslag. Det kan
alltså inte gärna vara något majestätsbrott
att i nuvarande stund kritisera
den.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Bara ett
par ord i anledning av herr Wigforss
anförande, i den mån det riktade sig
emot mig. Hans anförande gav vid handen
att jag hade rätt när jag inledde mitt
anförande med att säga, att om man skall
kunna föra en debatt med utsikt till
framgång i dessa frågor, så förutsätter
detta till en början begreppsdefinitioner
av vad man menar med det ena eller det
andra ordet, och jag förutsatte att det
inte var möjligt att åstadkomma det i
kväll.

Nu har herr Wigforss som många gånger
förut mycket skickligt behandlat begreppet
frihet i olika bemärkelser, vilket skulle
innebära att man för att fortsätta debatten
skulle behöva gå in på en sådan begreppsbestämning.
Jag vill erinra om att
detta herr Wigforss’ sätt att röra sig med
begreppet frihet en gång har givit en
ärad ledamot av denna kammare anledning
att skriva en lång uppsats, som enbart
innehöll ett uppbenande av de olika
betydelser, i vilka man kunde använda
detta begrepp och med vilka man kunde
komma till helt olika resultat. Han är tyvärr
inte närvarande i kammaren i kväll,
annars skulle han ju ha kunnat hjälpa
till med denna upplåning av begreppen.

Jag vill nu bara helt kort framhålla,
att jag med mina ord i mitt tidigare anförande,
liksom nyss herr Herlitz, just
åsyftade frihet för den enskilde gentemot
staten, och jag vill särskilt betona
att jag inte kan deltaga i resonemanget
om en omfördelning av friheten från vissa
grupper av medborgare till andra
grupper. Det var frågan om alla dessa
medborgares frihet i förhållande till staten
och byråkratien, som jag ville ställa
i centrum.

Beträffande äganderätten, som jag också
berörde, är ju utgångspunkten den,
att vi dock tills vidare har ett samhälle,
som i mycket väsentlig mån vilar på
den enskilda äganderättens princip, dess
samhällsnytta. Men då skall man också
ha klart för sig, att om äganderätten skall
kunna fylla sin samhällsfunktion, så kan
man inte urholka den hur långt som
helst. Då kan den till sist inte fylla sin
uppgift som samhällsgrundval. Om man
utan att observera det går en sådan utveckling
till mötes — ja, vad är det
sedan att välja på annat än den totalitära
socialistiska staten? Den är självfallet
ett alternativ, men det skulle ju gälla att
utröna, om vi inte genom en utredning
skulle kunna komma överens om var vi
vill dra gränserna, om vi inte har möjlighet
att nå några gemensamma linjer
i den djungel av problem som här anmäler
sig.

Åtminstone har jag velat se saken så
i den motion som jag har varit med om
att väcka. Det är klart, att var och en
läser med sina egna ögon, och det kanske
finns de som haft andra avsikter, som
de ställt i förgrunden. Jag kan dock inte
se annat än att de problem, som vi här
önskat som föremål för en gemensam utredning,
är problemen om den enskildes
förhållande till staten och om den enskilda
äganderättens möjlighet att alltjämt
spela sin roll.

Herr WIGFORSS: Herr talman! Jag
tror att herr Ewerlöf och jag mycket
väl förstår varandra, men vi kommer till
olika slutsatser. Jag vet inte om herr
Ewerlöf har varit med om att skriva under
motionen, då jag endast läst den som
föreligger i andra kammaren, men han
vet ju att man i motionen likställer statsingripanden
med frihetsbegränsning. Om
man ser på ett fall som är så självklart
som frågan om socialpolitiken, där nu
högern och socialdemokraterna äro eniga
beträffande statens ingripande, är det
alldeles uppenbart, att en social politik,
som bygger på den progressiva beskattningen,
flyttar över om icke äganderätten,
så dock en hel del av inkomsterna

Onsdagen den 14 mai 1952 em.

Nr 17. 139

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

från större inkomsttagare till mindre,
t. ex. till folkpensionärer och barnfamiljer.
Då är det ju en besynnerlig användning
av termerna att säga, att ett sådant
samhällsingripande är en frihetsbegränsning
för hela den mängd av människor,
som får ökad frihet till konsumtion och
kanske även till sparande genom detta
ingripande.

Nu sägs det i motionen, att detta är
högern överens om, och så till vida äro
vi alltså överens om att ett sådant ingripande
icke har varit en sådan frihetsbegränsning
som man nu har vänt sig
emot. Sedan kommer man över till andra
områden. Jag tog liksom herr Ewerlöf
exemplet från den fulla sysselsättningen.
Men då är vi också ense om att vi kommit
in på de djupgående, stora samhällsproblem,
om vilka striden står i hela
världen och även i vårt land och där
partierna har sina instinktiva eller mer
eller mindre välmotiverade ståndpunkter.
Att då föreslå, att dessa världsproblem
skola göras till föremål för en statlig
utredning, och säga att detta bör kunna
ske här i vårt land därför att vi har
så framstående jurister och förvaltningsmän,
som skulle kunna ena oss — det är
detta som jag har haft svårt att uppfatta
som verkligt allvar.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
har i denna debatt fått en försmak av
vilken mångfald av ärenden som skulle
komma att utredas av det särskilda organ
som väl skulle tillsättas om man
följer reservanternas förslag. Här talas
ju om likt och olikt, om stort och smått;
särskilt reservationen i andra kammarens
beredningsutskott berör ju alla
möjliga områden. Det talas diir om att
vi har för mycket lagar och därför skall
begränsa antalet av dem, att vi skall
understryka nödvändigheten av att ämbetsmän
och myndigheter skall stå
självständiga gentemot sina överordnande
och om en massa annat också.

Jag hade tänkt rösta blankt, men om
herr Arrhén hade fortsatt litet längre,
iir det möjligt att jag hade anslutit mig
till utskottet.

Herr Arrhén kom med eu historia om

någon verkschef, som hade uppmanat
sina underlydande att inte uppträda
som förmyndare för de personer och
institutioner som de hade att göra med.
Herr Arrhén menade att det var glädjande
att verkschefen sagt så, men det
oroade honom att det fanns ett behov
av att göra ett sådant uttalande.

Jag är tacksam över detta yttrande
av verkschefen, men jag skulle tänka
mig, att det snarare hör den nya tiden
till, att en verkschef ger uppmaningar
av detta slag. Vad jag har harmat mig
över många gånger — en sak som jag
vill inpränta hos alla dem, som har med
människor att göra i vårt demokratiska
samhälle — är att det finns en tendens
till byråkratisering och översitteri
gentemot dem som man har kommando
över. Vi kan inte tillräckligt eftertryckligt
uppmana personer, som har bestämmanderätt
över andra, att behandla
dessa såsom människor. Men att göra
gällande, att denna tendens till översitteri
skulle vara någonting som just hör
till vår tid, det finner jag alldeles oriktigt.
Om herr Arrhén gör det, beror det
på bristfälligt historiskt vetande. När
jag kom in i statsförvaltningen år 1915,
fördes där ett regemente, som i många
fall var upprörande.

Nu vill jag med detta inte säga, att
inte tendenserna finns kvar; de bör med
skärpa hållas efter. Men vi får väl ändå
ge rättvisa åt utvecklingen.

Med hänsyn till det problem, som herr
Wigforss har berört, nämligen om friheten
och tryggheten, kan man fråga
sig: Hur långt skall tryggheten kunna
sträcka sig utan att bli till förfång för
friheten? Jag skall inte ge mig in på
detta djupgående problem, men jag vill
understryka, att om vi skall få fram
några gemensamma bestämmelser och
riktlinjer för sammanlevnaden, kan vi i
alla händelser inte göra det efter ett
sådant schema som anges i reservationen.

Av en ren händelse har jag i dag fått
med mig en tidskrift som jag höll på att
läsa av helt annan anledning. Där finner
jag i eu uppsats att demokratiens grundbegrepp
— det iir en engelsk jurist som

140 Nr 17.

Onsdagen den 14 mai 1952 em.

Om åtgärder för stärkande av rättssäkerheten m. m.

skrivit den -— skulle kunna uttryckas
bl. a. med ungefär följande ord: »Att
rättsskipningen är en och densamma
över hela landet. Att alla medborgare
äger rätt att å ena sidan ta sin tillflykt
till lagen för att vinna rättelse, när deras
rätt trätts för nära, och att å andra
sidan alla i lika mån är underkastade
dess straffbestämmelser, om de kränkt
andras rätt. Att ingen person eller kategori
av personer står över eller under
rättsordningen eller kan göra anspråk
på någon speciell och privilegierad form
av rättsskipning.» Detta kan jag för min
del helt vara med om. Det steg, som togs
för någon månad sedan, när första lagutskottet
förordade en utredning på ett
speciellt område som rörde rättssäkerheten,
nämligen frihetsberövande!, var
därför ett steg i rätt riktning. Det finns
andra områden, som också kan underkastas
analys och speciella utredningar,
men då får man ta fram konkreta
fall och inte röra sig över hela
detta oerhörda område, där somligt är
gripbart och annat försvinner i fjärran.

Jag kommer, såsom jag har sagt, att
rösta blankt.

Herr ARRHÉN (kort genmäle): Herr
talman! Jag tvingades av herr Göranssons
anförande att ånyo begära ordet
för replik.

Jag förstår inte vad det var för distinktion
han ville ha fram i anledning
av mitt anförande. Jag hade sagt, att här
det läget förelåg, att en verkschef tillrått
dem, som han hade bestämmanderätt
över, att tillämpa demokratiska
principer. Jag hävdade, att detta gjorde
vederbörande verkschef mycket rätt i.
Om han därmed uttryckte en ny princip,
om han talade i en ny tids anda, det kan
man diskutera. Då det emellertid kan
konstateras att han vände sig mot vår
tids tendenser till ett byråkratiskt översitteri,
blir den jämförelse bakåt i tiden,
som herr Göransson gjorde och som det
naturligtvis ligger något i, en smula modifierad.

Herr Göransson förklarade, att han ett
slag tänkt rösta med utskottet. Det är
väl i så fall ur min synpunkt sett en för -

del, att han nu förklarat sig ämna rösta
blankt.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag begärde
ordet för att instämma i herr Göranssons
anförande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr
Arrhén, att första kammaren skulle för
sin del besluta, att riksdagen skulle i
anledning av motion I: 328 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta utreda, vilka åtgärder som
borde och kunde vidtagas i syfte att
stärka rättssäkerheten och den medborgerliga
friheten, samt framlägga de förslag,
vartill denna utredning kunde föranleda.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Arrhén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första kammarens
allmänna beredningsutskott hemställt
i sitt utlåtande nr 14, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Arrhéns under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Arrhén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Onsdagen den 14 maj 1952 em.

Nr 17.

141

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 14.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.08 på
natten.

In fidem
G. H. Berggren.