Lördagen den 10 februari. Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1951:6
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
1951
FORSTA KAMMAREN
Nr 6
10—14 februari.
Debatter in. m.
Lördagen den 10 februari. Sid.
Anmärkning jämlikt § 57 riksdagsordningen mot hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena .............................. 4
Onsdagen den 14 februari.
Svar på interpellation av herr Näsgård ang. åtgärder med hänsyn till
bränslebristen.............................................. 5
Ang. vissa motioners remitterande till annat utskott.............. 15
Ang. justitiedepartementets kommittéanslag ...................... 15
Om inskränkning av rätten till avdrag för representation.......... 17
Om skattefrihet för viss förmån av nedsatt telefonabonnemangsavgift 20
Interpellation av herr Lundgren i anledning av benådning av en till
livstids straffarbete dömd person ............................ 24
Samtliga avgjorda ärenden.
Onsdagen den 14 februari.
Konstitutionsutskottets memorial nr 2, ang. remiss av motionerna
1:172 och 11:227 .......................................... 15
Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet
.............................................. 15
— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: finansdepartementet........ 17
— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet . . 17
— nr 23, ang. utgifter å tilläggsstat II: civildepartementet.......... 17
— nr 26, ang. anslag till byggnadsarbeten vid tullverkets kust- och
gränsbevakning m. m....................................... 17
Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. rätt till avdrag för kostnader
för självstudier ...................................... 17
— nr 3, ang. inskränkning av rätten till avdrag för representation . . 17
— nr 4, ang. skattefrihet för förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för vissa av telegrafverkets pensionärer ............ 20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket ...................... 23
Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:
jordbruksärenden .......................................... 24
1 Första kammarens protokoll 1951. Nr 6.
Lördagen den 10 februari 1951.
Nr 6.
3
Lördagen den 10 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.
Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 35, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 september
1944 (nr 705) om aktiebolag.
Föredrogs och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 2.
Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:
nr 34, med förslag till lag om ekonomiska
föreningar, m. m.;
nr 39, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 44, angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner
m. m.;
nr 48, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande barnaocli
ungdomsvården; samt
nr 52, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl. Maj:ts
proposition nr 39, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,
hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl.
proposition utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från den dag propositionen kom
kammaren till handa.
Denna hemställan bifölls.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion;
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
nr
20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr
23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;
och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa byggnadsarbeten vid
tullverkets kust- och gränsbevakning
m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 2, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för kostnader för självstudier;
nr 3, i anledning av väckt motion om
viss inskränkning av rätten att vid taxering
för inkomst njuta avdrag för representation;
och
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående skattefrihet för förmånen av
4
Nr 6.
Tisdagen den 13 februari 1951.
nedsatt telefonabonnemangsavgift för
vissa av telegrafverkets pensionärer;
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket;
samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1950/51,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden.
Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDQVIST, som anförde: Herr talman:
Det är anledning till anmärkning mot
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena, varom remiss begäres
till konstitutionsutskottet, inför vilket
anledningen skall uppgivas.
Jämlikt föreskriften i § 57 riksdagsordningen
skulle detta yttrande tillika
med ett av herr Lundqvist i sammanhang
därmed avlämnat förseglat konvolut
överlämnas till konstitutionsutskottet.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.
I
In fidem
G. H. Berggren.
Tisdagen den 13 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.
Justerades protokollen för den 6 och
den 7 innevarande månad.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under riksstatens
första huvudtitel, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna;
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;
och
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
proposition nr 34, med förslag till lag
om ekonomiska föreningar, m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 39, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 44, angående grunder för skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner
m. m.;
nr 48, angående vissa byggnadsarbeten
vid statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården; samt
nr 52, angående grunderna för höjning
av löner enligt statens löneplansförordning,
m. m.
Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 14, 19, 20, 23
och 26, bevillningsutskottets betänkan
-
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
den nr 2—4, tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.
Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, angående anslag till utförande
av strandskydd på ön Ven.
Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.
Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Jag ber få hemställa att kammaren måt
-
te besluta att till det sammanträde, som
infaller näst efter söndagen den 25 innevarande
februari, utsträcka tiden för
avgivande av motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 34 med
förslag till lag om ekonomiska föreningar,
m. m.
Denna hemställan bifölls.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.03 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 14 februari.
Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 19, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Näsgårds interpellation angående åtgärder
med hänsyn till bränslebristen. Svaret,
vilket omedelbart före sammanträdet
i stencilerad form utdelats till kammarens
ledamöter, finnes såsom bilaga
fogat vid detta protokoll. Herr statsrå
-
det Ericsson erhöll nu ordet och lämnade
en kort sammanfattning av svaret.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag ber
att få tacka statsrådet för interpellationssvaret
och för att jag fått taga del
av det i förväg.
Yi veta allesammans, att det för närvarande
råder en katastrofal bristsituation
på bränslemarknaden, och det var
därför utomordentligt värdefullt att få
en redogörelse från regeringsbänken
just nu. Det har väl i tidningsdiskussionen
under de senaste veckorna mest
talats om koksen, men det är tyvärr så,
att det är ungefär lika illa ställt med
den ordinarie försörjningen med vedbränsle,
inte minst på landsbygden.
Statsrådet säger i sitt svar, att efterhand
som användningen av fossila
bränslen ökat, har vedavverkningen
sjunkit starkt och torde nu icke motsvara
mer än normalbehovet av ved. Då
lagerhållningen dessutom synes vara
obetydlig, kan man icke räkna med att
till någon del ersätta uteblivna koks
-
6
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
mängder med ved. Jag är rädd, herr talman,
att det är ännu sämre ställt än
statsrådet sagt i sitt svar. Marknadsläget
tyder på att inte ens det normala
behovet av ved kan på långt när tillgodoses.
Ute i bygderna råder en verklig
nervositet denna vinter, när det gäller
att skaffa sig ved. Vi ha också på
sista tiden i tidningarna sett redogörelser
för hur jobberi börjar uppkomma.
Man köper ved av skogsägarna och far
omkring och säljer till verkliga ockrarpriser.
Lagren tyckas vara i det närmaste
obefintliga, och även den ordinarie
vedhuggningen tycks ha upphört.
Man måste fråga sig, vad bränslekommissionen
egentligen har gjort åt den
här frågan det sista halvåret. Har den
inventerat bränsleförrådet? Har den
samrått med myndigheter och organisationer
för att få en överblick över situationen?
Och jag kanske får ställa en
fråga till: Vad har riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap vidtagit för
åtgärder för det fall att vi skulle komma
i den situation, som det ser ut som
om vi nu vore på väg emot?
Det internationella krisläget har varit
klart markerat under större delen av
andra halvåret 1950. Redan i propositionen
nr 255 till höstriksdagen, som är
dagtecknad den 13 oktober, hade finansministern
mycket att säga om den
oroande utvecklingen på världsmarknaden.
Frågan om bränslereserven borde
ha tagits upp till behandling på hösten
1950 i stället för på vintern 1951.
Det är naturligtvis, som statsrådet säger,
nu icke tekniskt möjligt att ordna
en vedreserv under innevarande säsong.
Men hade förberedelserna satts i gång
någorlunda tidigt på hösten, skulle det
ha kunnat vara möjligt. Vi hade en liten
bränsledebatt här i kammaren i slutet
av maj förra året. En av deltagarna uttalade
då den förhoppningen, att man
skulle kunna lätta på de aktuella svårigheterna
genom att skogsägarna åtminstone
skulle låta avverka ett års vedförråd
i reserv. Det ha de helt naturligt
inte gjort, emedan avsättningsfrågan
under hösten 1950 tedde sig helt och
hållet hopplös. Man kan inte klandra de
enskilda för den saken. Det är väl myndigheterna,
som böra ha den bättre
överblicken i sådana här situationer,
vilka så gott som uteslutande bero på
den internationella utvecklingen.
Nu bär bränslekommissionen de sista
fjorton dagarna börjat vidtaga förberedelser.
Det har kommit blänkare i tidningarna
då och då om att den har börjat
taga initiativ. Det viktigaste är väl
att kommissionen gjort en framställning
till Kungl. Maj:t om att få lägga upp en
vedreserv på 3 miljoner kubikmeter, och
statsrådet har i sitt svar framhållit, att
regeringen i princip tagit en positiv
ståndpunkt till detta förslag.
Vidare talar statsrådet om att regeringen
ämnar rekommendera de statliga
och kommunala myndigheterna att lägga
upp vedreserver. Detta anser jag
mycket klokt och förståndigt, och jag
vill ge regeringen mitt fulla erkännande
för detta. Men samtidigt kan jag inte
låta bli att erinra om att riksdagen redan
den 31 maj 1950 i skrivelse bad
Kungl. Maj:t att fästa myndigheternas
uppmärksamhet på önskvärdheten av
att införa vedeldning åtminstone vid
större anstalter och inrättningar, där
det var möjligt ur ekonomisk synpunkt.
Den riksdagsskrivelsen blev anmäld i
konselj den 22 juni förra året, men sedan
tycks den ha blivit bortglömd. Det
står i JO:s ämbetsberättelse till årets
riksdag, att frågan är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning. Jag hoppas nu,
att den frågan i hela sin vidd blir upptagen
till prövning av Kungl. Maj :t i
detta sammanhang.
Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att taga upp en annan
sida av detta problem.
Det skulle vara av stort värde, om
herr statsrådet kunde lämna något meddelande
angående fördelningsgrunderna
i förhållande till gällande licenser.
Bränslekommissionen har som bekant
åtminstone vad det gäller de större förbrukarna
satt licenserna ur kraft och
ger nu tilldelning efter förbrukningen
under förra bränslesäsongen. Detta har
föranlett mycken oro, och dessutom
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
7
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
måste det ju anses vara orättvist mot
dem, som varit försiktiga nog att först
förbruka sina gamla lager av brännved
och icke lägga upp lager av koks, så
länge de hade några vedlager kvar. Jag
kan mycket väl förstå bränslekommissionens
försiktighet, när den icke medger
så stor tilldelning på en gång till
dessa förbrukare, ty detta skulle leda
till svårigheter, då tillgången är ringa.
Gärna en viss procent på licensens poängsumma,
men absolut inte som nu en
viss procent på förra årets uttag!
I den sista kungörelse som jag har sett
i denna fråga har man nu ändrat principerna
såtillvida, att de som ha en förbrukning,
understigande 40 poäng, nu
få ut 100 procent på licensen, medan
de som ha en förbrukning mellan 41
och 200 poäng få ut 90 procent av förra
årets förbrukning, vilket dock skall
räknas som om uttaget på licensen vore
85 procent. Det står ingenting i denna
kungörelse om förfaringssättet beträffande
dem som ha över 200 poäng, men
de småförbrukare, som nyss nämnts, få
ut sin del för det löpande bränsleåret
omedelbart.
När det nu talas om denna kvantitet
av 85 procent på licenstilldelningen,
uppstår den frågan, om man kommer att
följa samma regel även då det gäller förbrukare
av över 200 poäng, således att
viss del medgives månad för månad,
men att den sammanlagda tilldelningen
utgår efter 85 procent av licensens totalsumma,
oavsett hur stor förbrukningen
varit under bränslesäsongen 1949/50.
Herr WERNER: Herr talman! Den bild
som statsrådet har tecknat av dagens
bränslesituation här i landet är ingalunda
ljus. Tyvärr är den kanske i verkligheten
ännu något mörkare än den
som statsrådet i sitt svar givit vid handen.
Jag kan instämma i vad interpellanten
yttrade här, då han ställde vissa
frågor. Vad ha de bränslevårdande
myndigheterna i verkligheten gjort för
att förebygga den nuvarande situationen,
som dessutom när som helst kan
förvärras?
Det är väl ändå underligt, att det i
detta bränslerika land med dess tillgångar
på avfallsvirke skall behöva uppstå
en situation, där det inte för dagen
finns möjlighet att köpa ens de minsta
kvantiteter vedbränsle. Det beror ju på
att man trott att allting skulle ordna sig
och övergått från användningen av inhemskt
bränsle till användning av importerat
fossilt bränsle i mycket stora
kvantiteter. Det har roat mig att taga
ut några statistiska siffror rörande denna
import för år 1950, och det visar sig
att vi ha importerat kol och koks för
527 miljoner kronor samt brännoljor för
227 miljoner kronor, d. v. s. att vi importerat
bränsle för uppvärmningsändamål
för något över 750 miljoner kronor.
Den totala importen av fossila bränslen
rör sig om något över en miljard kronor.
Då hela vår import omsluter ca 6
miljarder utgör detta en sjättedel eller
17 procent av landets import.
Jag undrar om vår ansträngda handelsbalans
i längden har råd att belastas
av en så betydande utgift. Nu skall
jag villigt erkänna, att det fossila bränslet
icke kan undvaras för vårt högt
uppdrivna näringsliv, men nog kunde
det sättas i fråga, om man inte skulle
kunna få utrymme för inhemskt bränsle
för åtminstone ett par hundra miljoner
kronor.
Då dessa frågor behandlades under
fjolåret, visade det sig, att staten till
subventioner för bostadsuppvärmning
med importerat bränsle anslagit inte
mindre än 45 miljoner kronor för föregående
budgetår, och för första halvåret
av innevarande budgetår tillkom
ytterligare ett anslag på 30 miljoner kronor
— alltså sammanlagt 75 miljoner
kronor av skattemedel, som gingo till
subvention av importen av utländskt
bränsle. Man ifrågasätter, om inte någon
form av stöd för den inhemska
bränsleproduktionen skulle kunna vara
påkallad rentav ur handelsministerns
egen synpunkt, nämligen för att spara
exporten av valutor till utlandet.
Vi ha i detta land en skogstillväxt av
05 miljoner kubikmeter, mätt på bark,
per år. 1 denna tillväxt ligger omkring
8
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
8 eller 9 miljoner kubikmeter avfallsvirke,
som ur skogsvårdande synpunkter
behöver komma bort ur skogen för
att ge större tillväxt åt det värdefullare
virket.
Den nuvarande situationen beror inte
på skogsägarnas bristande ansvarskänsla
utan uteslutande på bristen på
arbetskraft och bristande lönsamhet hos
produktionen av vedbränsle. Jag skulle
vilja vädja till handelsministern: Kom
inte med tvångsålägganden på överansträngda
skogsägande jordbrukare, som
sakna möjlighet att avdela nödvändig
arbetskraft för att kunna producera
ved! Låt det i stället ske genom smidigare
överenskommelser än förra gången,
då de fingo åläggande att producera så
och så stor kvantitet till ett pris av 6—
8 eller 9 kronor för kubikmeter, vilket
i många fall inte lämnade skogsägaren
något som helst rotnetto!
Som läget är nu skulle jag tro att produktionen
av en kubikmeter ved i regel
betingar en kostnad av mellan 10
och 15 kronor för huggning, framtransport
och annat. Det kan nog variera,
men jag tror att arbetslönerna i regel
hålla sig omkring en sådan siffra, i den
mån det nu går att uppbringa arbetskraft.
Vedbränslet ställer sig sålunda
ganska dyrbart, och följaktligen finns
det kanske rum för någon form av de
subventioner, som man så frikostigt gav
till den utländska bränsleimporten under
de föregående åren med det resultatet,
att vedproduktionen inom landet
helt och hållet stoppades.
När jag talar om vedproduktionen,
kan jag inte underlåta att framhålla, att
avfallsvirket allt mer och mer börjar
bli användbart för förädlingsändamål
och att jag tror att det ur nationalekonomisk
synpunkt kanske icke är riktigt,
att i allt för hög grad bygga vår bränsleförsörjning
enbart på inhemskt vedbränsle,
om vi skulle avkopplas från
importen av fossilt bränsle. Men vi ha
en annan bränslereserv i detta land,
nämligen de väldiga tillgångarna i våra
mossar. Jag tror att man bör undersöka
möjligheterna att utvinna bränslereserver
ur dessa outtömliga tillgångar, och
detta framgår också av departementschefens
svar i dag. Jag skulle vilja rekommendera,
att man sätter in expertis
på att söka genom en rationalisering av
utvinningsmetoderna tillgodogöra sig
dessa bränslereserver, som nu ligga i så
oerhörd mängd till ingen som helst
nytta.
Jag har velat ge en bild av dagens
läge. Det beror på bristen på arbetskraft,
och jag vill rikta en vädjan till
handelsministern att söka beakta svårigheterna
för skogsägarna att skaffa arbetskraft
och att frambringa bränslet
till priser, som kunna vara jämförbara
med kolets. Det är inte möjligt att få
fram denna produktion på grund av
dels tvång, dels sådana förhållanden, att
producenten inte ens får täckning för
produktionskostnaderna.
Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Näsgård anlade vissa synpunkter
på detta spörsmål, som jag
kanske kan karakterisera så, att han
dels talade om vilka möjligheter vi ha
att i det aktuella läget öka vedavverkningarna
och dels — och kanske framför
allt — om den mera långsiktiga frågan,
hur vi skola använda vedbränslet
under mera normala förhållanden. Herr
Werner har varit inne på samma sak.
Jag har fått den uppfattning av de båda
talarna, att de anse min teckning av
läget vara allt för optimistisk. Det är
alltså enligt dessa herrars mening ännu
sämre ställt på bränslefronten än jag
givit uttryck för i mitt interpellationssvar.
Det kan ju vara angeläget att slå
fast detta med hänsyn till vissa förhållanden.
När herr Näsgård frågar, vad bränslekommissionen
gjorde under förra hösten
för att tillgodose det behov, som nu
har uppkommit, så måste jag i ärlighetens
namn säga, att bränslekommissionen
icke planerade några vedavverkningar
under instundande vinter. Kommissionen
bedömde inte läget på det sättet.
Jag tror inte heller att det var så
värst många ledamöter av denna kammare,
som vid tiden för den skrivelse
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
9
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
herr Näsgård talade om kunde säga, att
vi absolut skulle komma att ha behov
av en större vedkvantitet.
Jag vill ställa en fråga till herr Näsgård,
som jag vet känner till den saken
bättre än jag: Hade det varit tekniskt
möjligt att få fram vedbränsle under
innevarande säsong, om vi hade börjat
avverkningarna i november eller december
förra året? Det hade kanske varit
möjligt att använda den färska veden,
men det blir i alla händelser sämre värmeeffekt.
Jag har sett läget så, att efter gagnvirkessäsongen
kommer den tid, då vi
skulle kunna disponera den arbetskraft,
som eventuellt blir ledig, till vedavverkningar.
Jag litar på att den stora mängden
av småbrukare och med dem jämställda
vid den tidpunkten kunna disponera
tid för dessa avverkningar, och
jag har föreställt mig, att man då skulle
kunna få ut ett tillskott av vedbränsle
utan några särskilda rubbningar på andra
verksamhetsområden. Jag betraktar
denna sak såsom mycket väsentlig, tv
alla känna väl till, vilka svårigheter som
nu föreligga när det gäller att få fram
råvara för våra skogsindustrier. När jag
hör att man nu på fullt allvar gör gällande,
att även om vi kunna köpa fossilt
bränsle utifrån, skola vi i mycket större
utsträckning än vi varit beredda att göra
—■ det måste väl ha varit meningen
med herr Werners anförande — använda
vår arbetskraft för att avverka brännved
i våra skogar bara för att kunna
spara valutor, så måste jag anmärka, att
det är en dålig användning av våra produktiva
krafter att avverka ved, som vi
taxera här hemma till kanske 30 kronor
per kubikmeter hos förbrukare, när vi
kunna sälja samma virkesmängd för åtskilliga
gånger det beloppet i form av
massa, papper och andra ting.
Då återstår frågan om en avverkning,
som kan tillgodose de skogsvårdande
uppgifterna. På den punkten äro vi alla
ense. Om gallringar äro nödvändiga, är
det angeläget att virket kommer till användning
som vedbränsle, i den mån
icke industrien numera kan taga i anspråk
betydligt klenare sortiment iin ti
-
digare för massaproduktion. För mig
framstår det däremot ingalunda såsom
någon angelägen uppgift att på längre
sikt använda våra knappa arbetskraftsresurser
för att avverka brännved i syfte
att utesluta importen av fossila bränslen.
Jag tror att det bleve ur nationalekonomisk
synpunkt en mycket dålig
affär. Detta får inte utesluta, att vi skola
taga vara på de mängder av bränsle,
som naturligt falla på vedområdet, och
jag har för avsikt att inom den allra
närmaste tiden igångsätta en utredning,
som skall syfta till att kartlägga hela
vårt bränsleproblem på längre sikt. I
denna utredning inkluderas inte bara
vedbränslet och torven utan även en
hel del andra ting, som jag hoppas skola
kunna ge en klar belysning åt detta
utan tvekan utomordentligt viktiga
spörsmål.
Både herr Näsgård och herr Werner
ha sagt, att myndigheterna ha ansvar
gent emot konsumenterna och att den
enskilde inte kan lastas för att det inte
finns ved att köpa. Jag vill inte bestrida,
att myndigheterna här ha ett ansvar, och
jag vill inte på något sätt göra gällande,
att den enskilde skogsägaren skulle ha
skyldighet att ha något vedlager liggande,
så att han kan tillgodose efterfrågan,
när en sådan kan uppstå. Men jag
tycker nog, att vad man skall diskutera
i dag, det är vilka praktiska åtgärder
som böra vidtagas för att få fram den
lämpliga reserv av ved, som kan bedömas
vara önskvärd. Då varnar herr Werner
myndigheterna för att komma med
ålägganden av olika slag. Ja, om det blir
en svår situation och man samtidigt säger,
att myndigheterna ha ansvaret, då
får man väl ändå finna sig i att myndigheterna
få vissa befogenheter. Då kan
man inte utan vidare säga, att några
ålägganden inte få ifrågakomma. Jag kan
i varje fall inte acceptera den principen.
Sådana åtgärder skola inte tillgripas
förrän de bli absolut ofrånkomliga,
men då går det inte gärna att hävda,
att myndigheterna visserligen ha ansvaret
för försörjningen, men icke In» rätt
att vidtaga de åtgärder som äro nödvändiga
för att trygga försörjningen.
10
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
Jag har i mitt interpellationssvar
sagt, att regeringen i princip har beslutat
bemyndiga bränslekommissionen att
försöka åstadkomma en vedreserv om
cirka 3 miljoner m3 ved och att detta
skall ske i samarbete med skogsägarna.
Jag har vidare uttalat den meningen, att
man inte borde vänta med den erforderliga
planläggningen tills riksdagen
fattat sitt beslut, tv jag vågar utgå ifrån
att riksdagen kommer att bifalla den
framställning om beviljandet av förlagskapital,
som Kungl. Maj :t kommer att
göra till riksdagen. Jag tror att man
skulle vinna tid, om man planerade redan
nu, och jag tog därför med denna
passus i mitt svar.
Vad återigen gäller den fråga, som
herr Lindblom tog upp, är jag i tillfälle
att säga, att de ändrade tilldelningsgrunder
beträffande fossilt bränsle och
i första hand koks, varom bränslekommissionen
utfärdat bestämmelser, vill
jag inte undandra mig ansvaret för. Jag
har blivit informerad om vilka grunder
kommissionen ämnat tillämpa, och jag
har inte haft något att erinra emot kommissionens
förslag. Jag tror därför att
det är ganska angeläget med hänsyn till
ansvarsfördelningen, att jag utan vidare
erkänner, att jag har godkänt dessa
grunder.
Jag gjorde det därför att jag fick besked
om att bränslekommissionens licenssystem
inte längre var aktuellt. Detta
hänger samman med att man under
senare år har kunnat tilldela bränsle i
praktiskt taget full utsträckning, d. v. s.
täckt konsumenternas behov. Man har
vidare haft möjlighet att kunna gå över
från sådant fossilt bränsle som kol och
koks till olja. Men den administrativa
apparaten har varit stadd i avveckling.
Även om man hade klart för sig, att
licenssystemet inte var tillfredsställande
och att det finns licenser ute i landet,
som egentligen inte skulle berättiga
till inköp enligt de grundläggande principerna,
ansåg man ändå att det var en
kostsam affär att nu lägga upp ett helt
nytt licenssystem. Kostnaden härför rör
sig om något över en miljon kronor,
och licenssystemet tar en betydlig
mängd arbetskraft i anspråk. Vi drogo
oss för dessa kostnader från det allmännas
sida. När därför bränslekommissionen
ansåg, att man kunde få ett
bättre och mera tillfredsställande system
för bemästrande av den nuvarande situationen
genom att lägga förra årets
inköp som grund för tilldelningen, så
fann jag, att detta förslag borde kunna
accepteras; det är nämligen att märka,
att huvuduppgiften är att spara bränsle
framför allt under månaderna januari,
februari och mars. Såsom situationen nu
kan bedömas tvingas vi emellertid sannolikt
att ta denna stora utgift och att
lägga upp ett nytt licenssystem för nästa
bränslesäsong.
Vi voro alldeles på det klara med att
de olägenheter, som kunde emotses genom
att tillämpa de nuvarande tilldelningsgrunderna,
framför allt bestodo
däri att sådana förbrukare, som under
den förra bränslesäsongen hade sparat
på inköpen genom att ta i anspråk disponibla
lager, då komme att bli ställda
i ett sämre läge än de förbrukare, som
hade köpt ut full tilldelning för förra
bränsleåret. Bränslekommissionen har
gett besked om — och jag skall också
ta tillfället i akt att få säga det — att
de, som förra året inte köpt ut de kvantiteter,
de haft rätt att köpa, alls inte
skola straffas för detta. Nu har bränslekommissionen
sagt, att för den händelse
vederbörande inte köpt bränsle förra
året och det kan dokumenteras, att de
ha tagit i anspråk inneliggande lager,
skall man räkna det som om det vore
inköpt kvantitet som förbrukats. På det
sättet få vederbörande samma utgångsläge
som om de hade köpt ut hela den
förbrukade kvantiteten förra året. Det
är sant att detta besked gäller för sådana,
som förbruka mindre kvantiteter,
villaägarna och med dem jämställda,
men det är uppenbart att principen skall
gälla även för större fastigheter och
större förbrukare. Därmed tror jag att
jag har besvarat i huvudsak her Lindbloms
fråga.
Jag kan inte säga någonting beträffande
framtiden. Vår förhoppning är ju,
att vi skola kunna komma över de när
-
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
11
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
niaste månaderna ulan att behöva tillgripa
några drastiska åtgärder på
bränsleförsörjningens område. Men vi
veta ju inte vad som kan hända. Angeläget
blir emellertid att nu från myndigheternas
sida inrikta sig på att nu rådande
bristsituation kommer att bli bestående
även nästa bränslesäsong. Det
är klart att vi då tvingas att vidtaga åtskilliga
dispositioner, som ur många
synpunkter äro kostnadskrävande, och
detta innebär bl. a. att vi få bygga upp
den administrativa apparaten på nytt.
Yi beklaga väl alla denna utveckling,
men jag anser, att det är ofrånkomligt
att vidtaga dessa åtgärder nu, med hänsyn
till vad som har inträffat.
Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Bränslesituationen har under den senare
tiden undergått stora omkastningar. Särskilt
markant tycker jag är, med vilken
snabbhet läget på brännvedens område
har förändrats, och det tror jag i viss
mån beror på myndigheternas åtgöranden.
Den kokssubventionering, som pågått
under de senaste åren ända fram
till i höstas, har, tror jag, i betydande
grad avskräckt dem, som haft ved att
avverka, från att göra det. De blevo
avskräckta därifrån inte blott psykologiskt
utan också reellt genom att vedpriserna
sjönko mer och mer, så att det
vid en viss tidpunkt i fjol var nästan
omöjligt att avsätta i varje fall de billigare
vedslagen.
Man kan därför konstatera, att det
har sina risker att gripa in med sådana
åtgärder som dem, som vidtogos,
när koksen blev förbilligad med hjälp
av skattemedel. När man då märkte, hur
vedavverkningarna nästan fullständigt
upphörde, hade väl det riktiga varit,
alt man i tid hade undanröjt åtminstone
denna orsak till den minskade vedavverkningen.
Enligt min mening borde
man redan på eftersommaren och tidigt på
hösten 1950 ha kunnat vara på det klara
med att vi behövde ha större vedmängder
än de, som annars hade kommit
fram så att säga av sig självt. Om skogsägarna
hade fått reda på att det verkli
-
gen var något eftersträvansvärt att lägga
upp en reserv av ved och om de hade
varit förvissade om att veden skulle få
avsättning, tror jag inte, att arbetskraftsbristen
hade varit något hinder för att
det inte under den tid, som föregår den
egentliga avverkningssäsongen när det
gäller gagnvirket, kunnat frambringas
mycket stora kvantiteter vedbränsle. Därför
tycker jag nog att man kan hålla
med herr Näsgård om att det långt tidigare
än som nu skett kunnat klargöras,
att vi behövde mera vedbränsle.
Under sommaren och förhösten pågår ju
inte någon större avverkning av andra
virkessortiment, och då kan den fasta
skogshuggarkår, som vi dock ha här i
landet, ävensom många jordbrukare
åstadkomma att en mängd kubikmeter
ved avverkas utan att detta behöver inkräkta
på huggningarna av massaved,
timmer och props m. m. Ty jag håller
med herr statsrådet om att det inte vore
klokt att eftersätta möjligheterna till export
av trävaror och andra produkter
av trä genom att minska på huggningen
av därtill erforderligt virke, när det
just nu är ett så gynnsamt läge för
denna export, vilken vi också behöva
upprätthålla för att få in valutor. Jag
tror, att man skulle kunna förena dessa
båda önskemål, om man ordnade det förståndigt.
En stor avverkning av massaved,
timmer och dylikt medför dock att
det uppstår en hel del avfallsvirke, som
inte duger till gagnvirke utan som bör
huggas upp till ved, vilket nu inte skett
under några år på grund av att detta avfallsvirke
betraktats såsom tämligen värdelöst
— priset har intet ens täckt upphuggningskostnaderna.
Jag skulle nu med anledning av vad
herr statsrådet sade om att vi få lov att
bygga upp hela den byråkratiska apparaten
igen endast vilja varna för att åter
bygga upp någon fullständig, fullödig
och stor byråkratisk apparat när det gäller
vedbränslet. Under kriget har jag fem
år i sträck yrkat avslag på den lag, som
möjliggjorde åläggande för skogsägarna
att hugga vedbränsle. Jag trodde nämligen
då och tror alltjämt, att om man
bara får godtagbara förutsättningar i
12
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
form av ett lämpligt avpassat prisläge
och i form av att hindren ur andra synpunkter
mot att leverera och sälja denna
vara avlägsnas, och man får ett allmänt
uppställt mål för den sammanlagda
vedavverkningen, så når man också i
stort sett en bättre tillgång på vedbränsle.
Det kan ju hända att somliga skogsägare
inte bry sig om att bidraga till
att uppnå det uppställda målet, men då
kanske andra i stället göra det desto
mera, så att det ändå jämnar ut sig. Om
en sådan situation skulle inträda, som
kräver kontroll från statens sida, skulle
jag vilja hemställa att det bleve en kontroll
över hela bränsleområdet, således
även beträffande vedbränslet, men att
man då avstode från att återigen göra
en indelning i olika regioner, utanför
vilka skogsägarna inte skulle få sälja sin
avverkning. Låt dem i stället hållas litet
mera fritt, ty då tror jag att man dels
klarar konsumenternas försörjning på
ett elegantare sätt än annars och dels
inte behöver belasta våra statsfinanser
med en onödig utgift för administration
på detta område.
Statsmakterna borde kanske också i
någon mån intressera sig för vad som
nu på några ■— ehuruväl ganska få ■—
håll göres för att prova fram lämpligare
metoder för eldning med vedbränsle i
annan form än vanlig kastved, t. ex. olika
former för stokereldning med söndertuggad
ved — flis — eller dylikt. Det
skulle vara önskvärt, att man även från
statens sida i någon mån ville intressera
sig för den saken, ty eldning på detta
sätt skulle helt och hållet eliminera det
manuella beskickande av pannorna, som
fordras vid eldning med kastved. Att
utvecklingen på detta område har gått
tämligen sakta är helt förklarligt, eftersom
utsikterna för försäljning av vedbränsle
efter kriget blevo så pass dåliga
att folk allt mindre och mindre intresserade
sig för att söka åstadkomma
en ny eldningsmetod för vedbränsle. Jag
tror dock, att det skulle vara lämpligt
att ta upp denna fråga och att föra den
tekniskt framåt eller i varje fall att uppmuntra
dem, som intressera sig för att
söka komma ifrån det gamla sättet att
bara använda veden i sådan form att
den måste fyllas på för hand. Detta vedeldningssätt
är ju särskilt besvärligt och
ökar även kostnaderna vid t. ex. kontinuerlig
drift, då det fordrar treskiftseldning.
Herr talman! I övrigt vill jag för min
del varna för att pressa fram vedbränslet
genom subventionering på ved. Jag
tror inte att det är behövligt, om man i
övrigt handlar förståndigt och handskas
med detta problem på ett sätt, som gör,
att skogsägarna få förtroende för att de
verkligen kunna få avsättning för sina
varor och att inga ingripanden göras,
som störa hanteringen såsom sådan.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Regeringen
borde kanske ha tagit litet allvarligare
på riksdagens skrivelse av den
31 maj förra året, som avsåg att befordra
avsättningen av vedbränsle. Om så
skett, hade det funnits en god utgångspunkt
för vidare åtgärder. Hade regeringen
gått så långt att den redan då
gjort, vad den nu förklarar sig ämna
göra, nämligen uppmana myndigheterna
att själva lägga upp en vedreserv, tror
jag att skogsägarna hade fortsatt med
vedavverkningen.
Jag har redan erinrat om de pessimistiska
toner, som framskymtade i
statsrådet Skölds proposition till den senaste
höstriksdagen, och de tankegångar,
som återgåvos där, borde väl ha varit
allmän egendom inom regeringen vid
den tiden.
Statsrådet Ericsson undrade också,
hur många av ledamöterna i denna kammare
det möjligen var, som i höstas voro
så förutseende, att de kunde räkna
ut att det skulle bli en sådan konjunktur
som nu inträtt. Ja, jag vill inte skryta
för min del, jag måste erkänna, att
jag inte förstod läget fullt ut förrän jag
märkte, vilket riv det blev efter ved ute
på landsbygden och hur svårt det var
för folk att få köpa ved. Och jag förstod
det ännu bättre, när det framemot
jultiden blev märkbart, att kolveden,
som varit osäljbar på våren, gick åt i
hur stora kvantiteter som helst.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
13
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
Vidare undrade statsrådet, om det varit
tekniskt möjligt att få fram någon
ved till denna säsong, ifall man hade
satt i gång därmed redan under hösten.
Då svarar jag, att det tror jag visst att
det hade varit. I värsta fall hade man
fått använda den råa veden. Det har
konstaterats, att bränslevärdet inte är så
mycket lägre i den råa än i den torra
veden som man kunde tro.
För övrigt ha varken jag eller herr
Werner gjort oss till talesmän för att
man skulle på ett oekonomiskt sätt utbyta
fossilt bränsle mot vedbränsle, men
åsidosättandet av veden som bränsle
gick så långt under de senaste åren, att
till och med den normala vedavverkningen
nu så gott som fullständigt har
stoppats. Nu ha vi kommit in i en sådan
situation, att vi även ha ett annat
tråkigt perspektiv framför oss, och det
gäller massaveden. Den kanske kommer
i farozonen på grund av den hotande
krissituationen för bränslet. Med de nu
rådande goda avsättningsförhållandena
för massaved på utlandsmarknaden
misstänker jag, att detta bleve den mest
oekonomiska utveckling som man över
huvud taget skulle ha behövt räkna med.
Frågan om vilka praktiska åtgärder
som behöva vidtagas skall jag inte gå in
på, men jag skulle kunna tänka mig, att
om det bleve något slags prisgaranti, så
att skogsägarna visste, att de kunde få
ett skäligt pris för veden, så skulle de
nog sätta igång med avverkningar, när
den tiden är inne. Jag är fullt ense med
herr statsrådet om att man inte kan göra
någonting för ögonblicket.
Herr WERNER: Ilerr talman! I mitt
första anförande betonade jag mycket
bestämt, att bristen på vedbränsle i mycket
hög grad var en följd av bristen på
arbetskraft. Ur den synpunkten ville jag
också vända mig till herr statsrådet och
bestämt varna för att framskaffningen
av ved grundas på tvångsålägganden till
skogsägarna. Den bör i stället få grundas
— såsom också lierr statsrådet antytt
— på överenskommelser med skogsägarna
och deras organisationer.
Jag framhöll vidare, att staten under
ett och ett halvt budgetår hade anslagit
sammanlagt 75 miljoner kronor till
subventionering av importerat fossilt
bränsle. Utan att rekommendera något
subventionssystem på det inhemska
bränslet måste jag ju säga, att med den
generositet, som staten visat just emot
importbränslet, skulle man väl ha haft
möjlighet att genom lämpliga åtgärder
och med hjälp av statsmedel upplägga
en vedreserv — det förmodar jag att
statsrådet också menar.
Herr statsrådet framhöll, att det är en
dålig hushållning med både arbetskraft
och skog att framskaffa vedbränsle. Ja,
det kan jag ju medge. Men vi leva i en
tid, då det kan hända precis vad som
helst när som helst, och det måste väl
anses vara en beredskapsåtgärd att staten
eller vederbörande myndigheter då
vidtaga åtgärder för att framskaffa den
vedreserv, som vi behöva ha vid en tidpunkt,
när vi annars — som herr Näsgård
nyss framhöll — eventuellt skulle
kunna bli tvungna för att rädda bränslesituationen
att anlita de förråd av råvaror
som vi ha för vår mest inkomstbringande
exportindustri. Jag har varit med
om detta tidigare och har även varit
med om att inom landstingsförvaltningarna
försöka förebygga, att denna värdefulla
råvara skulle brännas upp till
bränsle. Jag kan visa exempel från mitt
hemlän, när vi inom landstingsförvaltningarna
funnit det nödvändigt att söka
skaffa fram omkring 70 000 m3 avfall
ur skogarna för att fylla bränslebehovet
och även skapligt lyckats göra
det.
Jag vill därmed ha sagt, att även om
det inte ekonomiskt sett kanske är det
riktigaste, måste man i en nödsituation
försöka skaffa fram erforderlig arbetskraftsreserv,
till och med om den skall
hämtas från mera givande verksamhetsområden.
Möjligheten för den breda
massan av småskogsägare att kunna ställa
sin arbetskraft till förfogande har i
varje fall blivit allt mindre och mindre,
eftersom det snart ute på landsbygden
inte finns annat än mycket gamla människor
kvar, som ha tillräckligt att gö
-
14
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Ang. åtgärder med hänsyn till bränslebristen.
ra ändå i den produktion, som är deras
huvudsakliga.
Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Det gläder mig att höra, att flertalet
talare nu har sagt att deras mening
ingalunda är att så stor del som möjligt
av det fossila bränslet skall ersättas med
vedbränsle, utan att vad man diskuterar
är att söka tillvarataga avfallsvirket
som bränsle. Jag är ense med dem om
att detta är en förnuftig ordning, men
jag vill med hänsyn till arbetskraftstillgång
och andra ting varna för att hysa
övertro till möjligheten att på detta sätt
lösa vår bränslefråga.
Jag känner vidare ett behov att konstatera,
att när det nu från skilda håll
har sagts att myndigheterna inte ha varit
tillräckligt förutseende, så fann sig
herr Näsgård ändå till sist böra meddela,
att han personligen kom till klarhet
vid jultiden, d. v. s. för några månader
sedan. Det har ju ett visst värde i detta
sammanhang, att han inte ville sträcka
sitt förutseende att omfatta längre tid
tillbaka än till detta års början. Då sågo
vi väl litet var, vart det pekade hän,
och långt före den tiden ha vi ändå varit
verksamma. Jag har oförbehållsamt
erkänt, att vi till exempel under sommaren
förra året betraktade situationen på
det sättet, att den ved, som vi hade avverkad,
den hade sålts ut och såldes ut.
Det är klart att det under sådana förhållanden
inte tjänar någonting till att
stå här och bara tala om hur förutseende
man varit. Sanningen är, att utvecklingen
har överraskat oss alla. Jag har
inte tidigare hört några uppmaningar
att vi skulle hålla en beredskap — men
vi ha hört uppmaningar att så snart som
möjligt avveckla de ransoneringar och
regleringar, vi ha haft. Det har jag fått
besked om många gånger, och då har
man uppmanat oss att även ta litet risker
för att en sådan avveckling skulle
kunna genomföras fort. Jag har ingalunda
betraktat avvecklingen av kommissionerna
som något stort risktagande,
men ändå ha vi kommit i den situation,
vari vi nu befinna oss.
Herr HERLITZ: Herr talman! Det är
en — om man så vill — liten sak i denna
fråga, som har tilldragit sig mitt intresse,
och det är följande meddelande,
som statsrådet gjorde mot slutet av sitt
svar och sedan något närmare utvecklade:
»Då jag vågar utgå från att riksdagen
kommer att lämna sin medverkan
till denna anskaffning, framstår det som
angeläget att påbörja planläggningen av
avverkningarna utan dröjsmål och redan
innan riksdagen fattat beslut i frågan».
Jag har kanske inte fullt uppmärksamt
åhört debatten, och därför ursäktas
det mig måhända, om jag ber att till
herr statsrådet få framställa en fråga
om vad för slags åtgärder statsrådet avser
att Kungl. Maj :t skall kunna vidtaga
utan att fråga riksdagen. Här har resonerats
om subventionering, här har resonerats
om att staten skulle ikläda sig
en prisgaranti i fråga om ved; alltsammans
är sådana saker, som självfallet
höra under riksdagens kompetens och
som jag inte kan tänka mig att regeringen
kan inlåta sig på på egen hand.
Jag skulle alltså vilja fråga, vad det
är för slags åtgärder, som statsrådet
menar skulle kunna vidtagas. Jag anser
mig berättigad att ställa denna fråga,
då vi nu tyckas gå in i en hårdare tid
igen, då det kan vara anledning att från
riksdagens sida med uppmärksamhet
iakttaga, i vad mån den skall få vara
med om det ena och det andra.
Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Jag skulle vilja säga till herr Herlitz,
att jag var väl medveten om att
riksdagen skulle intressera sig för denna
mening i mitt svar. När jag haft anledning
att formulera svaret på detta
sätt, har jag syftat till att skogsägarna
skulle uppmärksamma, vad som här
framkommer, att bränslekommissionen
skulle ta kontakt med skogsägarna och
att man skulle genomföra stämplingsarbeten
och andra liknande förberedelsearbeten.
Jag avsåg ingalunda, att Kungl.
Maj :t skulle binda sig för åtgärder, som
Kungl. Maj :t icke har rätt att vidtaga
utan att riksdagen beslutar därom.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
15
Ang. vissa motioners remitterande till annat utskott. — Ang. justitiedepartementets
kommittéanslag.
Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Statsrådet
gav mig en gliring för att jag först
så sent som framåt jultiden riktigt kom
underfund med läget på bränslemarknaden,
men hela den kris, som nu är över
oss, har ju, enligt statsrådets egen här
i dag uttalade mening, kommit, därför
att det har uppstått ett helt nytt läge
på kol- och koksmarknaden. Då det i
huvudsak bär gäller att bedöma internationella
förhållanden, får väl en enskild
riksdagsman ändå vara ganska ursäktad,
om han inte kommer fullt underfund
med situationen förrän han
kommer i praktisk beröring med den.
Men på regeringen och på bränslekommissionen,
vilken torde ha till uppgift
att följa bränslemarknaden både i inoch
utlandet, får man väl ändå ställa
något högre krav!
Överläggningen förklarades härmed
slutad.
Föredrogs och hänvisades till statsututskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
53, angående anslag till utförande av
strandskydd på ön Ven.
Ang. vissa motioners remitterande till
annat utskott.
Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 2, i anledning av första
kammarens remiss av motionen nr
172 av herr Söderquist om rätt för kommun
att bevilja ersättning till av kommunen
valda nämndemän vid häradsrätt
samt andra kammarens remiss av den
likalydande motionen nr 227 av fröken
Vinge och herr Nihlfors.
Detta memorial lydde:
»Till konstitutionsutskottet ha, enligt
protokollsutdrag för den 30 sistlidne
januari månad, hänvisats från första
kammaren en därstädes av herr Söderquist
väckt motion, nr 172, samt från
andra kammaren en därstädes av fröken
Vinge och herr Nihlfors väckt likalydande
motion, nr 227; i motionerna
hcmställes, ’att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av vederbörande för
-
fattning, att kommun äger rätt att bevilja
ersättning till av kommunen valda
nämndemän vid häradsrätt’.
Enär det i motionerna väckta förslaget
enligt utskottets mening är av beskaffenhet
att ej böra av konstitutionsutskottet
handläggas, föranledes utskottet
att återlämna ifrågavarande motioner
till respektive kamrar, vilket utskottet
får för riksdagen anmäla.»
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag hemställer, att kammaren
måtte besluta att lägga det nu föredragna
memorialet till handlingarna
samt hänvisa ifrågavarande inom första
kammaren väckta motion till lagutskott.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad herr förste vice talmannen därunder
hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/51,
i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckt motion.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Ang. justitiedepartementets kommittéanslag.
Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Kommittéer och utredningar genom
sakkunniga å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1950/51 anvisa ett
reservationsanslag av 350 000 kronor.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten yttrat:
»Departementschefen liar framhållit,
att anslaget varit mycket knappt tillmätt
samt att särskilt de av riksdagen begärda
utredningarna om folkomröstning
och valsätt samt om redovisningsskyldighet
för politiska organisationer ha visat
sig mera kostnadskrävande än som vid
anslagsberäkningen förutsattes.
16
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Ang. justitiedepartementets kommittéanslag.
Under andra huvudtiteln, punkt 56, i
årets statsverksproposition har departementschefen
uttalat sin avsikt att begränsa
utredningsarbetet under nästa budgetår
till vad som påkallas av mycket starka
skäl. Utskottet finner det önskvärt att
en sådan begränsning påbörjas redan
innevarande budgetår. Ehuru utskottet
icke ansett sig böra förorda annan ändring
i Kungl. Maj :ts förslag än att det å
tilläggsstat begärda beloppet reduceras
med 5 000 kronor, förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj :t fortlöpande beaktar
möjligheterna att begränsa kostnaderna
för kommittéarbetet.
Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att riksdagen må i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag till
Kommittéer och utredningar genom sakkunniga
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 345 000 kronor.»
Reservation hade anmälts av herr
Mannerskantz, som likväl ej antytt sin
åsikt.
Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag skulle vilja förklara anledningen till
den blanka reservation som jag har fogat
till denna punkt.
Den tilläggsstat för justitiedepartementet,
som vi behandlade inom vederbörande
utskottsavdelning, upptog bara
två frågor. Det råkade slumpa sig så,
att det redan i den första frågan, som
gällde möbelanskaffning för Västerbygdens
vattendomstol, förelåg en motion
om höjning av anslaget för detta ändamål.
Efter de underrättelser vi fått inom
avdelningen tyckte vi, att det fanns
fog för en höjning, och jag för min del
ville inte missunna vederbörande detta.
Skulle vi ha väntat, hade det väl blivit
ännu dyrare, när man kanske nästa år
skulle köpa dessa möbler. Emellertid
skulle vi ta igen anslagshöjningen på
något annat ställe, och då tyckte vi, att
det låg nära till hands att göra detta
på det därefter följande anslaget, nämligen
till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. Jag hade för min del
yrkat, att man skulle minska det av
Kungl. Maj:t begärda reservationsanslaget
med 50 000 kronor till 300 000 kronor,
men då det föreföll nödvändigt att
enas för att vattendomstolen skulle få
sina möbler, avstod jag från mitt yrkande.
Jag har nu begärt ordet, herr talman,
mest för att tala om att jag anser, att
man mycket väl borde ha kunnat minska
anslaget till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga med 50 000
kronor. Det förhåller sig nämligen så
att kommittéarbete — alldeles oavsett
om man anser, att en kommitté är behövlig
eller inte — kan drivas på olika
sätt, som skilja sig i fråga om kostnader.
I bilaga 2 till statsverkspropositionen
— »Utgifter å driftbudgeten. För
flera huvudtitlar gemensamma frågor»
— avhandlar finansministern på s. 33
olika förslag som ha framkommit om rationalisering
inom statsförvaltningen,
bl. a. kommittéväsendet. Det har föreslagits,
att man skulle ha något slags
gemensam kommittéservice o. s. v. Men
finansministern säger — vilket jag för
övrigt finner vara klokt och riktigt —
att det bör ankomma på vederbörande
departement att övervaka det sätt, på
vilket kommittéerna bedriva sitt arbete.
Jag har vissa tvivel om att så alltid har
skett, och jag tycker, att denna övervakning
redan borde ha visat några resultat,
i varje fall på så sätt att kostnaderna
för kommittéerna minskades under
återstående del av detta budgetår.
Departementscheferna böra ta kontakt
med ordförandena i kommittéerna under
vederbörande departement och med
dem verkligen diskutera igenom hur arbetet
har fortskridit och vad de tänka
göra. Finansministern uttalar vidare,
att han anser lämpligt att kommittéerna
åläggas att uppgöra och till vederbörande
departement överlämna en plan
för arbetet. Behöver denna plan ändras
i mera väsentliga hänseenden, bör detta
anmälas till departementet.
Dessa förslag borde genomföras genast.
Åtminstone i fråga om en av de
kommittéer som jag själv sitter med i —
den lyder just under justitiedepartementet
— har jag övertygat mig om att ord
-
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
17
Om inskränkning av rätten till avdrag'' för representation.
föranden inte haft någon som lielst kontakt
med departementschefen i syfte att
reducera arbetet eller kostnaderna. I
denna kommitté är det faktiskt så att
man nu kan avsluta arbetet ganska
snabbt, men man kan också kasta sig på
nya utredningar, skriva nya lagförslag
o. s. v., vilket ökar kostnaderna högst
väsentligt. Departementschefen kunde
ingripa där och utan att på något sätt
utöva press på kommittén eller dess arbete
minska det sammanlagda material,
som kommittén kommer att framlägga.
Varje om sin heder mån kommittésekre--terare anser nämligen, att det är hans
plikt att åstadkomma ett så och så
många millimeter tjockt betänkande. Det
är en tendens som bör motarbetas. Inom
kommittéerna är det ofta svårt alt
göra detta, men genom ett direktiv från
departementscheferna skulle det bli lättare
för kommittéordförandena och andra
inom kommittéerna att begränsa kommittéarbetet.
Det är, herr talman, med tanke på att
sådana åtgärder borde vidtagas redan
under innevarande budgetår inom alla
departement -— alltså även inom justitiedepartementet,
vars tilläggsstat vi nu behandla
— som jag menar att det skulle
vara relativt lätt att spara minst 50 000
kronor. Går man efter principen att spara
litet här och litet där på hundratals
ställen, blir det stora pengar även av
mindre besparingar på varje plats.
Jag har endast velat framföra dessa
synpunkter och skall, jämlikt vår överenskommelse
inom utskottet, inte ställa
något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:
nr
19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
nr 20, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggs‘2
Första l;ammarens protokoll 1951. Nr G.
stat II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;
nr 23, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde; samt
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1951/52 till vissa byggnadsarbeten vid
tullverkets kust- och gränsbevakning
in. m.
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.
Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 2, i anledning
av väckta motioner om rätt att vid
taxering för inkomst njuta avdrag för
kostnader för självstudier, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.
Om inskränkning av rätten till avdrag för
representation.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, i anledning av väckt
motion om viss inskränkning av rätten
att vid taxering för inkomst njuta avdrag
för representation.
I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, I: 43, av
herrar Anderberg och Gustaf Karlsson,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av kommunalskattelagen,
att vid avdrag för kostnader för
representation utgifter för spritdrycker,
tobak o. d. ej finge medräknas.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 43 av herrar Anderberg
och Gustaf Karlsson om viss inskränkning
av rätten att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för representation
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr ANDERBERG: Herr talman! Frågan
om rätten att vid taxeringen få av
-
18
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Om inskränkning av rätten till avdrag för representation.
drag för representation är en fråga,
som jag genom vår motion velat rikta
uppmärksamheten på. Den är en av de
mest diskuterade detaljfrågorna inom
skattelagstiftningen. Åsikterna skilja sig
också väsentligt härvidlag, och det saknas
utrtyckliga bestämmelser i skattelagarna
om hur man skall behandla representationsavdrag.
Detta avdrag har på sistone gjorts i
större omfattning än tidigare. Samtidigt
ha myndigheterna sökt skapa bättre
kontroll på detta område. Men det är
inte möjligt och rimligt att vidtaga en
så omfattande bokföringsgranskning,
som skulle vara önskvärd för att komma
åt de stora grupper, som ta upp representationsavdrag
utan att vara berättigade
därtill. Vi motionärer ha därför
önskat få denna fråga mera uppmärksammad.
Detta har också utskottet till
viss del beaktat. Utskottet erinrar om
den översyn av kommunalskattelagen
som för närvarande verkställes av 1950
års skattelagssakkunniga, och utskottet
förväntar, att denna översyn jämväl
skall beröra frågan om avdragsrätt för
representationskostnader. Man rör sig
här på ett mycket svårt område, och
det är klart, att man kan gå fram på
olika vägar. Men om de sakkunniga ta
upp frågan, kan det tänkas, att de komma
fram till följande lösning, som vi
som syssla med sådana skattefrågor
åsyfta.
På bilagan för rörelseidkare med fullständig
bokföring komma inte de uppgifter
fram, som vi behöva, utan det
måste bli bokföringsgranskning, om vi
misstänka något. Men lika väl som det
på denna blankett finns en rad, där man
anger avdrag för värdeminskning å
fordringar, som ingå i räkenskaperna,
borde det vara möjligt att lämna en uppgift
om vad man bokfört på omkostnadskonto
såsom representationskostnad.
Då skulle taxeringsnämnderna få
mycket lättare att kontrollera representationsavdragen.
Det är omöjligt att i en motion eller
under en kort riksdagsbehandling tränga
in i detta stora problem. Vi måste, såsom
utskottet har menat, försöka kom
-
ma till rätta med det på annat sätt. Utskottet
har också förväntat, att frågan
tas upp vid den pågående översynen av
skattelagstiftningen. Jag instämmer i
denna utskottets förväntan och har i
övrigt, herr talman, intet yrkande.
Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag har anslutit mig principiellt
till att man så långt det är möjligt skall
försöka inskränka rätten att anse representationskostnaderna
som avdragsgill
omkostnad för inkomstens förvärvande.
Vid behandlingen av detta ärende har
det också tydligt framgått, att enskilda
personers representationskostnader behandlas
synnerligen restriktivt av skattemyndigheterna.
På den punkten är det
nog inte något att tillägga till vad utskottet
har anfört. Man är där inne på
rätt linje.
Jag har däremot anledning att misstänka,
att företagens representationskostnader,
som alldeles säkert äro betydligt
mer omfattande, icke behandlas
lika restriktivt som enskilda personers.
När statsmakterna nu äro på jakt efter
olika skatteobjekt förefaller det mig
ganska naturligt, att de skola ha anledning
att ägna sitt intresse åt just det
här området, ty såvitt jag kan förstå
måste det röra sig om rätt betydande
belopp. Det har åtminstone skatteexpertisen
sagt mig. Och om inte mitt minne
sviker mig, har en ärad ledamot av denna
kammare, nämligen herr De Geer, i
ett tidningsuttalande för någon tid sedan
sagt sig vara mera villig att acceptera
en skatt på representationsavdrag
än den bebådade och nu föreslagna investeringsskatten.
Jag förmodar, att han
som industriledare har en uppfattning
om vad representationskostnaderna kunna
röra sig om och att det följaktligen
kanske kan vara någonting att hämta
där.
Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än det som framställts av bevillningsutskottet.
Jag har bara velat ta
detta tillfälle i akt att påpeka, att företagens
representation mycket väl borde
Onsdagen den 14 februari 19ol. Nr 6. 19
Om inskränkning av rätten till avdrag för representation.
kunna överses och granskas bättre än
som hittills skett.
Herr HEtlMAN: Herr talman! När varken
motionären eller herr Eriksson andragit
något gentemot vad utskottet
sagt, finns det strängt taget ingen anledning
för mig att yttra mig. Men herr
Eriksson berörde frågan om avdrag för
representationskostnader inom rörelse.
Sådana avdrag äro ju tillåtna, i den mån
de äro att anse som driftkostnader. Både
i detta fall och i övrigt beror hela
frågan på hur beskattningsniimnderna
förfara.
Regeringsrådet Lundevall framhåller
i sin Skattehandbok bl. a., att i praxis
visas stor återhållsamhet vid medgivandet
av avdrag för representationskostnader.
Kostnader för representation i hemmet
exempelvis och vid större bjudningar
över huvud äro inte avdragsgilla, och
han påpekar också, att avdrag i regel
icke inedgives för representation å restauranger
o. dyl. Så länge det inte kan
framkomma något alldeles särskilt nytt
måste vi nog i detta fall lita på att taxeringsmyndigheterna
förfara på det lämpligaste
sättet.
Jag har intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med anledning
av närmast herr Anderbergs
yttrande vill jag tillåta mig att säga
några ord.
I motionen hemställes ju om sådan
ändring i kommunalskattelagen, att man
vid avdrag för representationskostnader
inte skulle få medräkna kostnader för
spritdrycker och tobak. Bevillningsutskottet
kunde ju inte rimligen rekommendera,
att man på detta sätt skulle
sönderdela kostnaderna för representation
och låta taxeringsnämnderna sortera
upp vilka representationskostnader
som äro avdragsgilla och vilka som inte
äro del. .lag vill tillägga, att om det varit
fråga om den De Geerska tanken att
lägga skatt på representationen, så hade
nog bevillningsutskottet stiillt sig lika
kallsinnigt. Men själva frågan om att
representationskostnaderna begränsas
och inte användas för skattelättnader ■—
vilket utskottet ansåg som huvudämnet
för motionärerna — fann utskottet vara
så viktig, att den togs upp och diskuterades
rätt ingående.
Därmed återkommer jag till det som
närmast uppkallade mig, nämligen vad
herr Anderberg sade om att det vore
önskvärt om man skulle kunna få fram
företagens utgifter för representation.
Dessa dölja sig för närvarande. Jag
skulle för min del — och jag tror att
också utskottet skulle ha gjort det, om
utskottet tagit upp frågan till behandling
-— vilja understryka, att om representationskostnaderna
kunde öppet redovisas
i deklarationen, vore detta en
väg att gå. Då funnes det en möjlighet
att granska och beskära dem. Om man
inte slår in på den vägen, misstänker
jag, herr talman, att vi med stora steg
närma oss den situationen, att vi över
huvud taget icke kunna tillåta avdrag
för representation.
Jag vet att vissa ekonomiska intressesammanslutningar
önska att man begränsar
representationskostnaderna, och
jag tycker att riksdagen skulle främja
detta syfte genom att åtminstone sörja
för att man i deklarationen får fram vad
som är representationskostnader. Till
äventyrs kunde riksdagen gå ännu längre
och förbjuda avdrag för dem.
Med detta skulle jag bara vilja uttala
den förhoppningen, att skattelagssakkunniga
allvarligt pröva denna fråga, då
det gäller för dem att begränsa nuvarande
avdragsmöjligheter för att taxeringsarbetet
skall gå lättare och kunna
leda till rättvisare resultat.
Jag har givetvis intet annat yrkande
än bifall till utskottets förslag.
Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Inte heller jag har haft någon
annan uppfattning än att man skall följa
skattelagarna, som medge representationen
som en legal driftkostnad. Men vad
jag här påpekar, herr talman, är att från
att ha varit eu legal driftkostnad har representationen
allt mer och mer blivit
20
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Om skattefrihet för viss förmån av nedsatt telefonabonncmangsavgift.
en skatteflykt. Den populära beteckningen
»Wigforssmiddagar» ger mig ett ganska
bestämt intryck av att man inte mera
betraktar representationen som en
legal driftkostnad, utan mer som skatteflykt.
Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.
Om skattefrihet för viss förmån av nedsatt
telefonabonnemangsavgift.
Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av väckta
motioner angående skattefrihet för förmånen
av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för vissa av telegrafverkets pensionärer.
I de inom riksdagens väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalvdande
motionerna I: 30 av herr Emil Petersson
m. fl. och 11:42 av herr Nyberg m. fl.
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att sådana
bestämmelser måtte utfärdas, att
telegrafverkets pensionärer medgåves
skattefrihet för förmånen av nedsatt
abonnemangsavgift vid ett inkomstläge
intill 8 000 kronor.
Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
30 av herr Emil Petersson in. fl. och
II: 42 av herr Nyberg in. fl. angående
skattefrihet för förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för vissa av telegrafverkets
pensionärer icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Som nämnes i motionerna, har sedan
lång tid tillbaka rätten till fritelefon
eller tjänsteabonnemang mot nedsatt
avgift för telegrafverkets personal
och pensionärer varit fri från beskattning,
och någon invändning emot denna
förmån har icke förekommit från
vare sig regering, riksdag eller telegrafstyrelsen.
Frågan om skatteplikt eller
icke skatteplikt för denna förmån blev
aktuell för några år sedan, då taxeringsmyndigheterna
i Stockholms stad förklarade,
att förmånen vore en skattepliktig
inkomst, och med ledning av
från telegrafverket infordrade uppgifter
verkställde taxering i enlighet härmed.
Sedermera har telegrafstyrelsen föreskrivit,
att i hela landet uppgift skall
lämnas till taxeringsnämnderna för envar
innehavare av fritelefon eller tjänsteabonnemang
med angivande av penningvärdet
under inkomståret av ifrågavarande
förmån.
Vid 1949 års riksdag togs detta skatteärende
upp i en interpellation. I sitt
svar erinrade dåvarande finansministern
Wigforss bland annat om vissa av Stockholms
stads prövningsnämnd utfärdade
anvisningar, enligt vilka skattefrihet för
förmånens värde syntes kunna lämnas
vid inkomstlägen intill 8 000 kronor. Finansministern
meddelade vidare, att
han föranstaltat om att anvisningarna
bringats till telegrafstyrelsens kännedom.
Anvisningarna tillämpas numera
över hela landet av taxeringsmyndigheterna
i förekommande fall.
Interpellanten nämnde, att även vissa
pensionärer ha tjänsteabonnemang,
d. v. s. rabatt å abonnemangsavgiften.
Varken interpellanten eller finansministern
uttalade, att pensionärerna skulle
undantas vid de åberopade anvisningarnas
tillämpning, och i ett meddelande
från telegrafstyrelsen, daterat Stockholm
i december 1949 och ställt till innehavare
av fritelefon och tjänsteabonnemang
— alltså även gällande pensionärer
— säges: »Anledningen till att från
telegrafverket lämnas uppgift till skattemyndigheterna
angående värdet av fritelefon
respektive tjänsteabonnemang
framgår av det å blankett 47 b intagna
meddelandet till taxeringsnämnden.
Uppgiften innebär icke något uttalande
från telegrafverkets sida, att förmånen
ifråga är beskattningsbar. Det ankommer
på vederbörande skattemyndighet
att efter prövning i varje särskilt
fall avgöra detta.
I sitt svar på en interpellation i denna
fråga vid 1949 års riksdag har finansministern
hänvisat till vissa av
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
21
Om skattefrihet för viss förmån av nedsatt telcfonabonnemangsavgift.
Stockholms stads prövningsnämnd utfärdade
anvisningar för 1949 års taxeringsarbete,
vari framhålles, att med
hänsyn till svårigheterna att avgöra när
skatteplikt i det särskilda fallet skall
anses föreligga och då frågan har mycket
ringa fiskalisk betydelse, skattefrihet
för förmånens värde borde kunna
medgivas ganska långt upp i inkomstskikten.
I enlighet härmed syntes förmånen
kunna lämnas skattefri vid inkomstlägen
intill 8 000 kronor. Viss hänsyn
borde dock, enligt anvisningarna,
tagas till förekomst av större förmögenhet
och de inkomster, som åtnjötes av
hemmavarande familjemedlemmar.»
I meddelandet hänvisas vidare till
möjligheten för vederbörande att i självdeklarationen
under rubriken »Särskilda
upplysningar och yrkanden» yrka
på sådan skattefrihet det här gäller och,
om förmånen det oaktat av skattemyndigheterna
uppföres som skattepliktig
inkomst, överklaga beslutet.
Om telegrafverkets pensionärer icke
inbegripits vid tillämpningen av de åberopade
anvisningarna, skulle väl detta
tydligt utsagts. Såvitt jag kan finna
har vid de tillfällen detta skatteärende
behandlats icke något undantag gjorts
för pensionärerna. Det är därför egendomligt,
att telegrafstyrelsen i ett svar
den 1 februari 1950 på förfrågan av en
pensionär, hur därmed förhöll sig, meddelade,
att »skattefrihet i vissa fall för
förmånen av fritelefon eller tjänsteabonnemang
avser vid telegrafverket anställda
men däremot icke pensionärer». Om det
gällt en ny förmån för pensionärerna,
skulle man förstått denna inställning,
men rätten till tjänsteabonnemang för
pensionärerna mot nedsatt avgift har
mycket länge varit fri från beskatning
och kan betraktas som intjänt lön.
I sitt utlåtande säger bevillningsutskottet,
att ett bifall till de föreliggande motionerna
skulle innebära, att de lagstifttandc
myndigheterna utfärdade anvisningar
för tillämpningen av skattelagarna
beräffande en viss grupp av skattskyldiga.
Då tillämpningen av skattelagarna
helt ankommer på beskattningsnämnderna
och skattedomstolarna, finner sig ut
-
skottet redan på denna grund böra avstyrka
motionerna. Så följer eu passus,
som jag tycker är onödigt brysk: »Utskottet
vill emellertid tillägga, att utskottet
ej heller anser skäl föreligga för sådan
ändring av gällande skattelagar, att
förmånen av nedsatt telefonabonnemangsavgift
för telegrafverkets pensionärer
i princip bleve skattefri vid ett
visst inkomstläge.» Vadan denna skärpning
av uttalandet? Det torde inte vara
obekant för utskottet, att järnvägarnas
pensionärer få två långresebiljetter varje
år skattefritt och att även änkor efter
denna grupp statspensionärer ha samma
förmån. Då jag gör detta påpekande, är
jag mycket angelägen, herr talman, att
samtidigt säga, att jag av fullaste hjärta
unnar dem denna förmån, och att det
skulle vara omotiverat att bryta denna
praxis, som innebär en uppmuntran och
kompensation för lång och mödosam
tjänst. Men samma betraktelsesätt bör
gälla telegrafverkets pensionärer, varför
jag, herr talman, yrkar bifall till motionerna.
Herr HEDMAN: Herr talman! Det har
ju fastställts vissa regler för avdrag för
tjänstetelefon, och detta har skett efter
utslag av regeringsrätten. I ett fall har
man bifallit ett besvär, och där uppgick
vederbörandes inkomst till endast 6 000
kronor. Däremot har man gått på avslagslinjen
i två fall, där inkomsterna
uppgingo till 14 000 resp. 10 000 kronor
per år. Man har således ställt frågan om
skattefrihet eller icke i viss relation till
inkomsterna. Dessa fall ha emellertid
gällt personer i tjänst och således inte
pensionärer. Som eu följd av regeringsrättens
utslag har sedan prövningsnämnden
i Stockholm utfärdat vissa direktiv,
som så småningom kommit att bli gällande
litet varstädes i landet, efter vad
jag kan förstå.
Denna fråga gäller närmast tillämpningen
av skattebestämmelserna. Utskottet
har sagt, att det inte anser — vilket
också påtalades av herr Petersson —
att det kan vara lämpligt att i skattebestämmelscrna
införa särskilda regler
22 Nr 6. Onsdagen den 14 februari 1951.
Om skattefrihet för viss förmån av nedsatt telefonabonnemangsavgift.
för en viss grupp skattedragare. Nu säger
herr Petersson, att det ligger en skärpning
i den passus i utskottets utlåtande,
vilken han citerade och där utskottet
säger, att »utskottet ej heller anser skäl
föreligga för en sådan ändring av gällande
skattelagar, att förmånen av nedsatt
telefonabonnemangsavgift för telegrafverkets
pensionärer i princip bleve
skattefri vid ett visst inkomstläge». Ja,
det är väl också en principfråga, huruvida
man skall bedöma skatteplikten i
förhållande till inkomstläget eller inte.
Lämpligast vore väl att bedöma ett fall
som detta ur rent principiella synpunkter.
Utskottet har inte velat gå på bifall
till motionen, därför att man anser, som
jag förut sagt, att man inte bör införa
några särskilda bestämmelser i skattelagstiftningen
för visssa speciella skattedragare.
Det bör väl i fortsättningen som
hittills få vara en tolkningsfråga, där
man får anse, att beskattningsmyndiglieterna
handla efter bästa förstånd.
Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Herr Heuman anförde överklagandena,
men de ha ju förekommit i ett tidigare
skede, och först därefter har
Stockholms stads prövningsnämnd kommit
med sitt förslag om tillämpning. Om
man ser på denna frågas behandling,
kan man inte någonstans finna fog för
att utesluta pensionärerna från tillämpningen
av den bestämmelse, som här ofta
åberopats.
Naturligtvis vill ingen lära utskottet
att skriva sitt utlåtande; det ordnar utskottet
självt. Men jag tycker, herr talman,
att det blivit alltför bryskt och
avvisande. Jag skulle ha varit mycket
glad, om man visat litet större förståelse
för detta ärende, ty det berör dock
en grupp, som har många års slit och
strävan bakom sig. Jag tror, att om man
hade sett litet mera sympatiskt på detta
spörsmål, hade man nog kunnat finna
något uttryck, som inte direkt stängt
vägen, som utskottets kategoriska uttalande
i detta fall gör.
Man omgärdar sig med förordningar
och paragrafer och stadgar för att spärra
vägen.
Jag förstår mycket väl, att jag inte
kommer någon vart i dag, och jag beklagar
det å dessa pensionärers vägnar.
Det är ingenting att göra åt saken nu;
•len kan kanske komma fram i en annan
form och vid ett annat tillfälle. Men jag
är nästan upprörd över att telegrafstyrelsen
utan skäl, såvitt jag förstår, har sopat
bort pensionärerna från tillämpningsbestämmelsen.
Jag kan i varje fall
inte finna fog för att man utan vidare
handlar, som om pensionärerna inte hade
med saken att göra, utan att det endast
är befattningshavarna denna skattelindring
gäller.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Med anledning
av vad herr Petersson nu sade
vill jag bara erinra om att motionen är
byggd på ett fullständigt missförstånd.
Här föreslår man från motionärernas sida,
att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj :t att sådana bestämmelser utfärdas,
att telegrafverkets pensionärer
medges skattfrihet för den förmån det
här gäller. Man vill alltså sätta riksdagen
ur spel och skriva till Kungl. Maj:t
och anhålla, att Kungl. Maj :t skall tolka
skattelagarna på det sättet, att pensionärerna
befrias från skatt i detta avseende.
Vill verkligen herr Petersson, att sådana
tokigheter skola bifallas av riksdagen,
som av gammalt har rätt att ensam besluta,
när det gäller landets skatter? Redan
detta är ju en anledning att inte
bifalla motionen. Vi kunna inte avhända
riksdagen dess skattebevillningsrätt, därför
att herr Petersson och några till ha
litet sympati — vilket vi väl alla ha —
för telegrafverkets pensionärer.
Enligt skattelagarna får ju en person
göra avdrag för sådana utgifter, som äro
nödvändiga för att skaffa sig vissa inkomster.
I detta fall kan man inte gärna
anse, att förmånen av fri telefon eller
nedsatt avgift för telefon är nödvändig
för att en pensionär från telegrafverket
skall erhålla sin pension. Jag menar, att
det är av dessa två missförstånd som
herr Petersson, fylld av sin medkänsla
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
23
Om skattefrihet för viss förmån av nedsatt telefonabonnemangsavgift.
med dessa gamla pensionärer, har drivits
fram till denna fullständigt orimliga
motion.
Jag sympatiserar med herr Petersson
i hans medkänsla för gamla pensionärer,
men jag sympatiserar inte med herr
Petersson i hans användning av sina
förståndsgåvor.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets yrkande.
Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Jag ber att få tacka för denna reprimand,
som dock inte åstadkommit
hjärtslag hos mig. Jag vet, att herr Sjödahl
är på sin mammas gata, när han talar
om skattefrågor och sådana saker,
och då blir han ju alltid frän i tonen. Om
ni i utskottet hade velat avslå motionen,
därför att ni inte velat gå till Kungl.
Maj:t, hade ni i alla fall kunnat se efter,
om det inte fanns anledning överväga,
om också pensionärerna skulle bli
delaktiga av den bestämmelse, som bär
åberopats.
Det är vad jag mycket stillsamt ville
säga herr Sjödahl.
Herr HEDMAN: Herr talman! Jag har
inte fattat herr Petersson sfi, att han menat,
att motionen skulle gå ut på att regeringen
skulle fastställa bestämmelser,
som det åligger riksdagen att utfärda,
utan meningen var väl att vi skulle ha
skrivit till regeringen och begärt ett förslag.
Jag har åtminstone fattat motionen
så. Men någon skrivelse har ju inte utskottet
velat vara med på.
Herr Petersson klagade över att det
finns så många paragrafer och besvärligheter
— han tänkte väl då på skattelagarna.
Jag vill bara hänvisa till att det
skulle bli ännu fler paragrafer, om vi
godkände motionen. Det hade inte minskat
besvärligheterna på detta område.
Det verkar nästan, som om herr Petersson
gjorde gällande, att det är telegrafstyrelsen,
som bestämmer, om pensionärernas
förmån i detta avseende skall
vara skattefri eller inte. Styrelsen kan
inte neka pensionärer att begära avdrag
för den fria telefonen, men sedan är det
beskattnir.gsnämnderna som bestämma,
om de få det eller inte.
Vidare vill jag erinra om vad herr Sjödahl
också var inne på, att det ju här
är fråga om ett avdrag, som står i samband
med inkomstens förvärvande. Har
man haft utgiften i samband med inkomstens
förvärvande, äger man rätt till
avdrag, men det kan inte sägas, att så
är förhållandet, när det gäller en pensionär.
Går pensionären däremot fortfarande
i tjänst året runt, fast pensionsåldern
inträtt, tror jag, att det finns
möjligheter för honom såväl som för
den ordinarie att få avdrag. Huvudsaken
är, att han i så fall tjänstgör och inte
är enbart pensionär.
Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag vill
bara säga till min ärade vän herr Petersson,
att genom hans motion har uppmärksamheten
fästs på en punkt, där
kanske tillämpningen kan bli sådan, att
han omedvetet gjort de pensionärer, vilkas
intresse han velat främja, en otjänst.
Hädanefter kommer man kanske att i
dessa fall rigoröst tillämpa lagens föreskrifter,
vilket ju är riktigt ur lagens
synpunkt men är olämpligt ur den synpunkt,
som herr Petersson har velat företräda.
Jag skulle vilja i all stillsamhet
säga detta.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.
Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig
personal vid domänverket, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.
24
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Interpellation i anledning av benådning av en till livstids straffarbete dömd person.
Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
2, med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.
Interpellation i anledning av benådning
av en till livstids straffarbete
dömd person.
Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDGREN, som anförde: Herr talman!
Enligt uppgift i tidningarna har en person,
vilken 1941 dömdes till livstids straffarbete
på grund av spioneri, 1947 blivit
benådad av Kungl. Maj:t. Brottet bestod
i att han till främmande makt sålt planer
över viktiga försvarsanläggningar. Anledningen
till att han blev benådad skall
ha varit, att Långholmens psykiatriker
ansåg att mannen led av schizofreni. På
grund härav överfördes han till sinnessjukhus.
De läkare, som där behandlade
honom, ansågo dock att han endast led
av cellpsykos. Då han blivit återställd
från denna sjukdom, skulle det icke möta
något hinder att utskriva honom från
sinnessjukhus, och detta synes numera
vara ifrågasatt.
Det måste för allmänheten te sig stötande,
att en person, som dömts för så
grovt brott, blir benådad endast på
grund av en feldiagnos av en av de läkare
som undersökt honom. Då liknande
fall kunna beräknas inträffa även i framtiden
är det av vikt att åtgärder vidtagas
för att förhindra ett återupprepande.
På grund av det sålunda anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiede
-
partementet få framställa följande frågor:
1.
Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för de skäl som motiverade att
den ifrågavarande personen blev benådad
1947?
2. Vilka åtgärder vill herr statsrådet
vidtaga för att förhindra att liknande
för rättsmedvetandet stötande fall inträffa
i framtiden?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:
nr 300, av herr Norling m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för höjning av löner
enligt statens löneplansförordning, m. m;.
nr 301, av herr Åman, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående en tillfällig
skatt i syfte att motverka vissa investeringar
i varulager och inventarier (investeringsskatt);
nr
302, av herr Elowsson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till vägtrafikförordning m. m.;
samt
nr 303, av herr Heiding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vägtrafikförordning m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.50 eftermiddagen.
In fidem
G. H. Berggren.
Onsdagen den 14 februari 1951.
Nr 6.
25
Bilaga till första kammarens prot. H/2 W51 (s. 5).
Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Näsgård till mig riktat
en interpellation, om jag är i tillfälle
att meddela vilka åtgärder som vidtagits
eller planeras med hänsyn till den
rådande bränslebristen.
Innan jag går in på interpellantens
direkta fråga, vill jag erinra om att vårt
försörjningsläge i fråga om bränslen
av olika slag icke undergått några större
förändringar sedan årsskiftet. I all
korthet kan konstateras att —- såvitt nu
kan bedömas med hänsyn till lagerställning,
handelsavtal, internationella fördelningsåtgärder
m. m. — situationen
ter sig någorlunda tillfredsställande beträffande
stenkol och oljor, medan vi i
fråga om koks icke kan räkna med tillräckliga
importkvantiteter. Det är emellertid
anledning understryka, att det
med hänsyn till vårt beroende av en
fortlöpande ostörd import icke är möjligt
att göra några långsiktiga bedömanden
på detta område. Om ytterligare importhinder
skulle uppstå eller våra leverantörländer
icke skulle uppfylla sina
åtaganden i handelsavtal, kan situationen
snabbt komma att försämras även i
fråga om kol och oljor.
Den bristsituation, som f. n. råder i
fråga om koks, orsakas dels av vissa eftersläpningar
i leveranserna från Tyskland
under förra hösten dels också av
att våra importmöjligheter under första
kvartalet nedskurits under normal nivå.
Den minskade tillförseln har gjort det
nödvändigt att bibehålla koksransoneringen
och att inskränka förbrukningen
av koks i hushållen. Regeringen är vid
medveten om att denna åtgärd på många
håll orsakat stora svårigheter, och man
är också angelägen om att tillvarataga
de möjligheter som stå till buds för att
underlätta den akuta bristsituationen. I
första hand har det gällt att få fram
lämpliga ersättningsbränslen. 1 detta syf
“2
Forsla kammarens protokoll 1951. Nr G.
te har, sedan importsvårigheterna i fråga
om koks uppstått, köpts vissa kvantiteter
brunkolsbriketter från Östtyskland
och kol från USA. Sammanlagt torde
hittills gjorda köp av dessa sortiment
motsvara ungefär 300 000 ton koks. I
den mån ytterligare lämpliga inköpsmöjligheter
yppa sig, komma dessa givetvis
att tillvaratagas.
Interpellanten synes emellertid med
sin fråga närmast syfta på vilka åtgärder
som vidtagits för att få fram reserver
av ved. Härvidlag vill jag till en början
framhålla att det icke är tekniskt möjligt
att på denna väg få fram något
bränsle för att lätta den akuta bristsituationen
under innevarande vinter.
Efter hand som användningen av fossila
bränslen ökat har vedavverkningen
sjunkit starkt och torde icke motsvara
mera än normalbehovet av ved.
Då lagerhållningen synes vara obetydlig,
kan man sålunda icke räkna med
att till någon del ersätta uteblivna koksmängder
med ved.
Den inträffade knapphetssituationen i
fråga om fossila bränslen har emellertid
aktualiserat frågan om ökad vedavverkning.
Förberedande undersökningar
rörande möjligheterna att åstadkomma
en ökad vedproduktion ha redan verkställts
och regeringen har också i princip
tagit ställning till de förslag, som
hittills framkommit. Riksdagen kan därför
inom kort vänta en proposition rörande
dessa frågor, .lag vill redan nu
förutskicka, att möjligheterna att åstadkomma
en sådan ökad vedavverkning,
som här avses, i hög grad påverkas av den
rådande bristen på arbetskraft i skogarna
inom vissa delar av landet. Det är nämligen
angeläget, att åtgärderna anpassas
så att icke några störningar uppstå i
gagnvirkesproduktionen. Tanken är att
med statligt stöd och i samarbete med
skogsägarna försöka åstadkomma en
26
Nr 6.
Onsdagen den 14 februari 1951.
vedreserv om ca 3 milj. m3, vilken skall
kunna disponeras av staten och vid behov
kunna insättas för att ersätta i första
hand koksbränsle. Då jag'' vågar utgå
från att riksdagen kommer att lämna
sin medverkan till denna anskaffning,
framstår det som angeläget att påbörja
planläggningen av avverkningarna utan
dröjsmål och redan innan riksdagen fattat
beslut i frågan. Jag kan vidare nämna,
att man har för avsikt att rekommendera
kommunala myndigheter att
vidtaga åtgärder för anskaffning av ved.
Statens och landstingens anläggningar,
som för sin bränsleförsörjning äro beroende
av koks, komma också att tillställas
en liknande anmodan. Det ökade
vedbehovet för sistnämnda anläggningar
torde huvudsakligen kunna täckas genom
medverkan av domänverket.
Genom åtgärder av nyss antytt slag
kan givetvis en viss förbättring av vår
beredskap på bränsleområdet åstadkommas.
Även andra vägar för att öka vår
inhemska bränsleproduktion, jag tänker
då närmast på torv, komma att undersökas.
Jag vill emellertid understryka, att
det f. n. icke är möjligt att på detta
sätt sörja för annat än en förhållandevis
ringa del av vårt bränslebehov. Vi
måste även i fortsättningen lita till våra
importmöjligheter. Så långt det är möjligt
kommer man att i fråga om tilldelning
av valutor och i andra hänseenden
söka underlätta denna import.
Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
510692