Lördagen den 10 april. Sid (Riksdagens protokoll 1954:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 14

10—14 april.

Debatter m. m.

Lördagen den 10 april. Sid.

Interpellation av herr Ohlon ang. studerandes inkallande till värnpliktstjänstgöring
.......................................... 5

Tisdagen den 13 april.

Svar på interpellation av herr Lundström ang. säkerhetsförhållandena
vid järnvägskorsningar...................................... 7

Interpellationer:

av fröken Andersson ang. missförhållandena på reumatikervår dens

område .......................................... 14

av herr Pålsson om ändrade grunder för regleringsavgift enligt

vattenlagen ............................................ 14

av herr Fahlander ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap
.................................................. 15

Onsdagen den 14 april.

Pension åt chauffören J. O. Sjölunds änka ...................... 18

Avdragsrätt för flyttningskostnader.............................. 19

Främjande av näringslivet å landsbygden i Bohuslän.............. 21

Förslag till allmän förfogandelag m. m......................... 22

Motverkande av älgskador å växande skog...................... 47

Skydd för Smålands Tabergs naturvärden...................... 63

Stipendier vid lantbrukshögskolan.............................. 67

Översyn av bestämmelserna rörande övervakning.................. 69

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 14 april.

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, ang. ratifikation av bosättnings- och

sjöfartsavtal mellan Sverige och Frankrike.................... 17

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, ang. utredning av frågan om
skadeståndsansvar för ärekränkning genom tryckt skrift...... 17

1 Första kammarens protokoll 195b. Nr 14.

Nr 14.

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) ................................ 17

— nr 68, ang. vissa markförvärv för försvaret.................. 17

—• pr 69, ang. anslag till karolinska sjukhuset m. m............... 17

— nr 70, ang. förhöjd pension åt vågmästaren L. Jönssons änka

och barn .................................................. 18

— nr 71, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m............... 18

— nr 72, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet...... 18

—- nr 74, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet...... 18

— nr 75, ang. till- och ombyggnad av alkoholistanstalten å Venn garn

in. m................................................. 18

— nr 76, ang. anordnande av landsfiskalsbostad i Gäddede........ 18

— nr 77, ang. ytterligare lån till föreningen Röingegården u. p. a. . . 18

— nr 78, ang. pension åt chauffören J. O. Sjölunds änka ........ 18

Jordbruksutskottets memorial nr 16, ang. gemensam votering i fråga

om anslag till fiskerilånefonden ............................ 19

— nr 17, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Lantmäteri staten:

Avlöningar ........................................ 19

Bevillningsutskottets betänkande nr 39, ang. befrielse från nöjesskatt
för god barnfilm .......................................... 19

— nr 40, ang. avdrag för flyttningskostnader vid inkomstbeskattningen
.................................................. 19

— nr 41, ang. reglering av sockernäringen i riket m. m........... 21

— nr 42, ang. ändringar i tulltaxan............................ 21

Bankoutskottets memorial nr 15, ang. särskilt lönetillägg åt hos riksdagen
tillfälligt anställda tjänstemän........................ 21

— nr 16, ang. användande av riksbankens vinst för 1953.......... 21

— utlåtande nr 17, ang. åtgärder för Tornedalens och överkalix bygdens

försörjning ...................................... 21

— nr 18, ang. utkomstmöjligheterna för Alnöns befolkning...... 21

— nr 19, ang. främjande av näringslivet å landsbygden i Bohuslän 21

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. ändring i lagen om vård

av omyndigs värdehandlingar .............................. 22

— nr 18, ang. ändrad lydelse av lagen om tillämplighet å vissa polismän
av föreskrifter ang. fjärdingsmän ...................... 22

— nr 19, ang. översyn av konkurslagen ........................ 22

Andra lagutskottets utlåtande nr 19, med förslag till allmän förfogandelag
m. m............................................. 22

— nr 20, ang. ändring i värnpliktslagen m. m................... 46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20, ang. motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog................................ 47

Sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang.

skydd för Smålands Tabergs naturvärden.................... 63

Jordbruksutskottets utlåtande nr 13, ang. avveckling av jordbrukets
lagerhusfond m. m......................................... 67

— nr 14, ang. anslag till stipendier vid lantbrukshögskolan m. m. . . 67

•— nr 15, ang. anslag till veterinärstaten........................ 68

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, ang. lokala synpunkters
beaktande vid förändringar i affärsverkens serviceförhållanden
.................................................... 68

—■ nr 16, ang. upphävande av stadsprivilegier beträffande auktions provisioner

.............................................. 69

—- nr 17, ang. översyn av bestämmelserna rörande övervakning inom
olika vårdområden m. m................................. 69

Lördagen den 10 april 1954.

Nr 14.

Lördagen den 10 april.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes följande inkomna läkarintyg: Till

riksdagens första kammare.

Riksdagsmannen Lars Lindahl, Laxå,
är på grund av magsjukdom intagen på
Centrallasarettet i Örebro sedan den 2/4
1954 och beräknas vara oförmögen till
tjänstgöring tills vidare t. o. m. utgången
av april månad 1954.

Örebro den 8 april 1954.

Gustaf Myhrman.

Med. dr,
lasarettsläkare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr De Geer för tiden från och
med den 12 till och med den 23 innevarande
månad för vistelse utomlands i
offentligt uppdrag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under sjätte huvudtiteln,
avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till utbildningskurser för
sysselsättnings- och arbetsterapeuter;
samt

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från skyldighet
att gälda visst skadestånd m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 164, till Konungen i anledning av
väckta motioner angående utredning om
lagskydd åt frikyrkopastors tystnadsplikt.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
den av herr Larsson,
Nils Theodor, m. fl. väckta motionen, nr
523, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse av
§ 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1
mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1
samt §§58 och 63 riksdagsordningen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Osvald m. fl. väckta
motionen, nr 524, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anläggning
av ett ångkraftverk på västkusten.

iFöredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 525, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete; nr

526, av herrar Eskilsson och Björnberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till fiskeristadga
m. m.; samt

nr 527, av herr Hällgren m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till fiskeristadga m. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1954.

nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 208, angående det administrativa
bandhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
in. in.;

nr 209, angående inrättande av en
första lärarhögskola; och

nr 211, med förslag till reglemente angående
förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande
ratifikation av bosättnings- och
sjöfartsavtal mellan Sverige och Frankrike; konstitutionsutskottets

utlåtande nr 11,
i anledning av motion om utredning av
frågan om skadeståndsansvar för ärekränkning
genom tryckt skrift;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1954/55 till avlöningar och
omkostnader vid karolinska sjukhuset
samt vissa andra anslag till universitetssjukhusen
jämte i ämnet väckta motioner; nr

70, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt vågmästaren L.
Jönssons änka och barn;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; -

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fastställande av
allmän plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn m.
m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare lån till
föreningen Röingegården u. p. a. till vissa
byggnadsarbeten m. in.; samt

nr 78, i anledning av väckt motion om
pension åt chauffören J. O. Sjölunds
änka;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 39, i anledning av väckta motioner
om befrielse från nöjesskatt för god
barnfilm;

nr 40, i anledning av väckta motioner
angående avdrag för flyttningskostnader
vid inkomstbeskattningen;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

15, angående särskilt lönetillägg åt
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän; nr

16, angående användande av riksbankens
vinst för år 1953;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för Tornedalens och Överkalixbygdens
försörjning medelst där befintliga
naturtillgångar och tillgänglig
arbetskraft;

nr 18, i anledning av väckt motion
om utredning i syfte att säkra full sysselsättning
och utkomstmöjligheter åt
Alnöns befolkning; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att främja närings -

Lördagen den 10 april 1954.

Nr 14.

Interpellation ang. studerandes inkallande till värnpliktstjänstgöring.

livet och befolkningsutvecklingen å
landsbygden i Bohuslän;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen
den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av
omyndigs värdehandlingar;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6 juni
1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän;
samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en översyn av gällande konkurslag;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till allmän
förfogandelag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i värnpliktslagen in. m.;

tredje lagutskottets utlåtande nr 20, i
anledning av väckta motioner angående
åtgärder för motverkande av skadegörelse
av älg å växande skog;

sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till skydd för Smålands Tabergs
naturvärden, dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande och memorial
:

nr 13, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande avveckling av jordbrukets
lagerhusfond m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 14, med anledning av vissa av
Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, med anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 16, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Fiskerilånefonden; samt

nr 17, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Lantmäteristaten: Avlöningar; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

15, över motioner om beredande av
möjlighet till lokala synpunkters beaktande
vid mera betydelsefulla förändringar
i affärsverkens serviceförhållanden; nr

16, över motion om utredning rörande
upphävande av stadsprivilegier
beträffande rätt till viss del av försäljningssumman
vid auktion inom stads
område; samt

nr 17, över motion om allmän översyn
av gällande bestämmelser rörande övervakning
inom olika vårdområden m. m.

Interpellation ang. studerandes inkallande
till värnpliktstjänstgöring.

Herr OHLON (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Enligt tjänstemeddelande
rörande lantförsvaret (B nr 1 1954),
avgivet genom försvarets kommandoexpedition,
skall vissa grupper av årets
abiturienter inkallas till sin första värnpliktstjänst
den 27 april 1954. Detta lär
i främsta rummet gälla värnpliktiga, som
uttagits för underbefälsutbildning. Värnpliktiga,
som uttagits för underofficersutbildning,
skall däremot inrycka först
den 31 maj. Beträffande de för underbefälsutbildning
uttagna abiturienterna heter
det i en särskild bestämmelse, som
fogats till tjänstemeddelandet, att de icke
bör inkallas till första tjänstgöring under
år 1954, för den händelse den tidiga
inkallelsen skulle medföra betydande avbräck
i studierna. De skulle med andra
ord få uppskov med inkallelsen till ett
följande år.

De för i år införda inryckningsbestämmelserna
har väckt oro, särskilt
bland dem som inkallats till den tidigare
inryckningsdagen och har att ge -

Nr 14.

Lördagen den 10 april 1954.

Interpellation ang. studerandes inkallande till värnpliktstjänstgöring.

nomgå underbefälsutbildning. Detta är
främst fallet med dem. som skall avlägga
sin studentexamen i maj eller i början
av juni månad. Ett uppskov till påföljande
år med inryckningen är de inte
alltid betjänta av. Alla de, som väljer att
genomgå fackhögskola eller annan mera
schemabunden undervisning, skulle
nämligen i så fall kunna få sin utbildning
spolierad under fortbildningen efter
studentexamen.

I vissa fall har enligt uppgift vederbörande
abiturient underrättats, att han
kan välja att rycka in vid en senare tidpunkt,
men blott under den förutsättning,
att han åtager sig en längre utbildning
än den för underbefälstjänst
föreskrivna.

I andra fall har det utlovats tre dagars
ledighet för studentexamens avläggande,
varav två dagar beräknats för resor fram
och åter mellan den militära utbildningsplatsen
och orten för examen.

Bortsett från den andliga påfrestning
som examinanderna kommer att utsättas
för, då de tvingas att genomgå studentexamen
under pågående militärtjänstgöring,
kan man ifrågasätta lämpligheten
i att de mitt under förberedel -

serna för ett allvarligt prov utsättes för
så allvarliga avgöranden beträffande sin
framtida utbildning, som nu påtvingas
dem.

Med anledning av vad som ovan anförts
får jag hemställa om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet underrättats om
det nya förfarande för studerande värnpliktigas
inkallelse till första värnpliktstjänst,
som i år föreskrivits?

Om så ej är fallet, ämnar herr statsrådet
skyndsamt vidtaga någon åtgärd
för att motverka den störning i de studerandes
utbildning, som måste bli följden
av detta förfaringssätt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 6, 7
och 10 innevarande månad.

Ang. säkerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundströms interpellation angående
säkerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Lundström frågat mig, om jag vill
lämna en redogörelse för de åtgärder,
som vidtagits eller planerats för att
snabbt komma till rätta med det allvarliga
problemet om de otillfredsställande
säkerhetsförhållandena vid en rad av
landets järnvägskorsningar.

Som svar på frågan vill jag inledningsvis
nämna några siffror rörande olycksfallen
vid järnvägskorsningarna under
de senaste åren. Det framgår av tillgänglig
statistik bl. a., att antalet kollisioner
mellan järnvägsfordon och vägtrafikanter
och antalet därmed sammanhängande
dödsfall successivt ökat fram t. o. m.
år 1952. Därefter har emellertid, såvitt
man nu kan se, tendensen ändrats. Från
1952 till 1953 har nämligen antalet kollisioner
minskat från 196 till 152 och antalet
dödade från 63 till 56. En motsvarande
förändring visar siffrorna för antalet
påkörda bommar. De har nämligen
mellan samma år minskat från 415 till
358. Det är värt att notera, att den förändring
till det bättre, som siffrorna
för år 1953 sålunda tyder på, inträtt under
en period, då landsvägstrafiken ökat
starkare än någonsin tidigare. Vad omsvängningen
beror på är väl tills vidare
osäkert. Till en del torde den dock ha
betingats av att alltfler farliga korsning -

ar hunnit förses med erforderliga säkerhetsanordningar.

Det är vidare av intresse att konstatera,
hur olycksfallen fördelar sig på
olika vägkorsningar med hänsyn till de
skyddsanordningar, som förekommer
vid dessa. Det visar sig nämligen, att av
de kollisioner, som inträffade under de
fyra åren 1950 till 1953, uppgick de som
ägde rum vid övergångar, försedda med
bommar, ringklockor eller ljussignaler,
till ca 1/3 under åren 1950 och 1951,
till ca 1/4 under 1952 och till närmare
hälften år 1953. Samtidigt som antalet
olyckor totalt sett tenderat att minska,
har sålunda en ökning inträtt i de olyckor,
som inträffat vid övergångar, försedda
med säkerhetsanordningar av något
slag.

Vad så gäller de åtgärder, som vidtagits
eller planerats beträffande järnvägskorsningarna,
vill jag erinra om att
vid början av år 1949 en utredning förelåg
rörande det dåvarande behovet av
säkerhetsanordningar. Utredningen innefattade
bl. a. en angelägenhetsgradering
av samtliga de järnvägskorsningar, som
då ansågs komma att bli utnyttjade för
biltrafik. På grundval av den inventering,
som företagits, framlades ett investeringsprogram
för de närmaste följande
åren. Av olika skäl har emellertid
detta program icke förrän under det senaste
året börjat förverkligas i avsedd
takt. Det har bl. a. berott på personalsvårigheter
under åren närmast efter utredningen
och på att avsevärda förseningar
uppstått i erforderliga materielleveranser.
Trots detta har under perioden
1951 t. o. in. 1953 utförts ca 150 anläggningar,
varav ca 65 tillkommit under
1953.

Läget beträffande tillgången på arbetskraft
och materiel har under 1953 avgjort
förbättrats. Järnvägsstyrelsen har
därför inriktat sig på att snabbt utvidga
investeringarna i vägskyddsanläggningar.
Såsom framgår av statsverkspropo -

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Ang. sakerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar.

sitionen har styrelsen i 1953 års petita
anmält, att medelsförbrukningen under
innevarande budgetår för vissa investeringsändamål
begränsats för att tillgängliga
byggnadsresurser i större omfattning
än tidigare skall kunna avdelas för
vägskyddsanläggningarna. Anslaget till
dessa under innevarande budgetår, 2,5
milj. kr., beräknas därför komma att helt
tagas i anspråk, och för nästa budgetår
har tills vidare räknats med en ökning
av medelsförbrukningen för samma ändamål
till ca 4,3 milj. kr.

Anläggningarna utföres så långt möjligt
i tur och ordning efter deras angelägenhet,
och vid bestämmandet av denna
följer man i huvudsak de riktlinjer,
som uppdrogs i den utredning jag tidigare
nämnt. Turordningen bedömes även
av den samarbetsdelegation, som järnvägsstyrelsen
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bildade vid slutet av 1953.
Det åligger denna delegation att med
uppmärksamhet följa utvecklingen av
trafiksäkerheten och att pröva behovet
av skyddsanordningar vid plankorsningar.
Efter delegationens tillkomst liandlågges
också ärendena angående uppsättning
av säkerhetsanordningar snabbare
än tidigare, enär delegationen äger fatta
beslut på båda styrelsernas vägnar.

Slutligen vill jag erinra om att järnvägsstyrelsen
efter framställning erhållit
Kungl. Majrts bemyndigande att vid tio
korsningar på försök komplettera ljusoch
ljudsignalanläggningarna med halvbommar.

Med vad jag sålunda anfört anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
vill jag framföra mitt tack för interpellationssvaret.
Tyvärr måste jag emellertid
samtidigt konstatera, att detta
svar i sin knapphet inte ger de upplysningar,
som jag hade hoppats, och endast
relativt svagt ingivit mig den önskvärda
övertygelsen om att kampen mot
olyckorna vid järnvägsövergångar äntligen
skulle ha definitivt kommit ur för -

beredelseskedet och med all kraft kunnat
övergå till operationsskedet.

Nära hälften av kommunikationsministerns
svar sysslar med en olycksstatistik,
som ger vid handen, att efter ökning
av antalet olyckor fram till 1952 en omsvängning
skett under fjolåret. Men än
mer: kommunikationsministern talar om
att samtidigt som motortrafiken stadigt
ökat och antalet olyckor vid järnvägsövergångarna
minskat, har en tydlig, såvitt
jag förstår, både absolut och relativ
ökning skett av sådana olyckor som
inträffat, där övergångarna varit försedda
med skyddsanordningar av något slag.

När jag läst dit i interpellationssvaret,
som jag på förhand fått del av, började
jag faktiskt fundera på om inte slutsatsen
av en sådan statistik måste bli, att
man skulle ta bort säkerhetsanordningarna,
eftersom de tydligen inte fyllde
något syfte eller kanske till och med
ökade antalet olyckor. Med en sådan
konklusion kunde statistiken ha haft något
syfte. När emellertid kommunikationsministern
— säkerligen med all rätt
— inte drog den slutsatsen, undrar jag,
om denna statistik har något speciellt
värde i detta sammanhang. Den nedgång
i olyckorna vid järnvägsövergångarna,
som har konstaterats, hänför sig till ett
enda år. Att dra några entydliga slutsatser
härav torde vara omöjligt. För den
saken skulle behövas en längre jämförelseperiod.
Det skulle också vara intressant
att veta, vad det var för slags olyckor
som gjorde, att 1952 kom att toppa
olycksstatistiken.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på att det egentligen endast är antalet
olyckor som gick ned 1953. Antalet
dödsoffer var bara sju mindre än
året förut. År 1952 släcktes 63 liv och
år 1953 ytterligare 56.

Med detta konstaterande kommer jag
in på det som för mig är det väsentligaste
i den här frågan. Jag kan inte
döma vems felet är och om skulden kan
ligga hos de vägfarande eller hos järnvägen.
Men en sådan dödsstatistik år
efter år måste, även om den fluktuerar
något, under alla förhållanden sägas vara
så upprörande, just därför att den

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Ang. säkerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar.

■jr onödig, att en ansvarskännande statsmakt
bör sätta in all kraft för att, så
långt görligt är, förhindra sådana tragedier.
Vad döljer sig för övrigt bakom de
enkla siffrorna om dödsoffrens antal?
Hur många är de skadade, lemlästade och
kanske för liela livet invalidiserade människor,
som skall läggas till dödsoffrens
tal? Det vet jag inte, och egentligen
kanske det är likgiltigt att veta siffran.
Klart torde nämligen vara, att skadeoffrens
antal är långt större än dödsoffrens.

Detta skäl gör, att denna fråga för
mig under många år har framstått såsom
ytterligt betydelsefull. Spörsmålet
om järnvägskorsningarna är nu inte
nytt; det bär under många år utretts
och kalkylerats och planerats. Men det
räcker inte med att en utredning sättes
till eller att »en delegation uppmärksamt
följer utvecklingen», som det brukar heta.
Det gäller här mångåriga försummelser,
som måste tas igen, och nödvändigheten
härav ökar för varje år, allteftersom
motortrafiken år från år stiger i
accelererat tempo.

Jag har inte följt med denna frågas
utveckling så lång tid; ett par årtionden
har jag dock av olika skäl något närmare
intresserat mig för den. 1936 avgav
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ett förslag
till vissa åtgärder. 1937 års sakkunniga
rörande trafiksäkerheten hade problemet
uppe, och 1939 gjordes en särskild
utredning just om järnvägskorsningarna.
Denna utredning framlade direkta
förslag och ville förse 3 000
järnvägskorsningar, som helt saknade
skyddsanordningar, med sådana, något
som skulle ha kostat tolv miljoner kronor
då. Men så kom kriget, och det medförde
för vårt land risker av en helt
annan storleksordning. Det må vara förståeligt,
om landet då måste sätta in alla
resurser på att i första hand skydda sig
mot dessa större risker. Kvar sedan denna
tid är emellertid en försöksanläggning
vid Vanhäll nära Smedjebacken.

Efter motortrafikens nedtoning under
kriget började emellertid problemet att
återigen aktualiseras, och under 1948
och början av 1949 skedde en ny utredning
om järnvägskorsningarna, nämli -

gen den som omnämndes i kommunikationsministerns
svar. Denna utredning
framlade en fullständig plan över hur
man skulle ta igen det som försummats.
Varningsmärken av en ny typ borde enligt
utredningens mening uppsättas vid
cirka 6 500 korsningar, av vilka dock
största delen redan hade någon form av
varningsmärke, ehuru de var mindre effektiva.
Därtill borde enligt förslaget ytterligare
ett tusental korsningar förses
med ljus- eller ljudsignaler och några
hundra med bommar. Frånsett varningsmärkena
skulle erforderliga säkerhetsanordningar
i dåvarande penningvärde
komma att kosta 20 å 25 miljoner kronor.

För alla dessa saker upprättade utredningen
en investeringsplan år för år,
syftande till att man efter omkring fem
år skulle ha klarat av det mest trängande
och därefter skulle kunna fortsätta
ett kontinuerligt arbete för en årskostnad
av omkring 3 miljoner i dåvarande
penningvärde. Likaså föreslog utredningen
en ingående planläggning av tillverknings-
och monteringsverksamhet,
experiment med olika slags skyddsanordningar
o. s. v.

När jag riktade min interpellation till
kommunikationsministern, hoppades jag
bland annat att få ett svar på frågan,
vaM det nu har blivit av allt detta. Jo,
säger kommunikationsministern, av olika
skäl, personalsvårigheter och förseningar
i materielleveranserna, har investeringsprogrammet
icke förrän under
det senaste året kunnat börja förverkligas
i avsedd takt. Detta är utomordentligt
beklagligt, och jag har svårt att värja
mig för uppfattningen, att denna viktiga
sak icke drivits med tillräcklig
kraft. Något har emellertid gjorts. Man
har bland annat bestämt — om jag inte
minns fel, ty jag har inte haft tillfälle
att kontrollera detta — att de nya och
enligt min mening synnerligen verkningsfulla
varningsmärkena skulle börja
uppsättas vid järnvägskorsningarna 1952,
och hela programmet med sådana varningsmärken
skall vara klart den 1 januari
1955. Även om dessa varningsmärken
icke direkt kan hänföras till sä -

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Ang. säkerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar.

kerhetsanordningar, utgör de dock en
så väsentlig del i arbetet på att förhindra
och undvika olyckor vid järnvägskorsningarna,
att det må tillåtas
mig, om jag i detta sammanhang frågar
kommunikationsministern: Hur långt har
man kommit med uppsättandet av dessa
varningsmärken? Håller det program
man hade uppgjort, sålunda att man
skulle börja 1952 och vara färdig vid
innevarande års slut? Här kan man
nämligen knappast tala om leveranssvårigheter.
Inte heller kostnaderna är särskilt
stora. Tillverkning och uppsättning
kan ske relativt oberoende av störningar
från materialsidan.

Annorlunda förhåller det sig däremot
beträffande säkerhetsanordningarna. Det
har framgått av tidningspressen att leveranstiden
här rör sig om icke mindre
än tre år. Även i denna fråga var 1948
års utredning djärv nog att uppgöra
vissa planer för en effektivisering. Där
anfördes nödvändigheten av en utvidgning
av monteringskapaciteten, en uppläggning
av vissa lager, en effektivisering
och systematisering av konstruktionerna
o. s. v., allt i syfte att få leveranstiden
så kort som möjligt men också
i syfte att få kostnaderna så låga som
möjligt. .lag hade nog väntat mig att
kommunikationsministern skulle något
ha vidrört frågan om hur långt man
kommit i dessa hänseenden, men jag
finner tyvärr ingenting om den saken i
svaret.

Inte heller finner jag där någonting
om den så livligt diskuterade typfrågan
för säkerhetsanordningar. Jo, där står
att man skall göra experiment med halvbommar
— det har ju redan behandlats
i pressen — men de mycket uppmärksammade
experiment som under många
år pågått på olika håll i landet med
olika skyddsanordningar skulle det vara
intressant att få veta litet mer om. Det
gäller ju inte bara att sätta upp så
många säkerhetsanordningar som möjligt,
utan det är också fråga om effektiviteten
hos dessa säkerhetsanordningar.
Betydande anmärkningar har riktats
mot tidigare arrangemang både när det
gäller placering av ljussignaler, deras

ljuskraft, deras höjd över marken o. s. v.
Det uppsattes, som jag nyss nämnde, för
15 år sedan en försöksanläggning vid
Vanhäll. Där fanns redan tidigare ljussignaler
av den gängse typen, men trots
detta inträffade flera olyckor vid övergången
och t*jera dödsoffer krävdes. Enligt
uppgift har, sedan dessa ljuskraftiga
signaler för 15 år sedan uppsattes,
inte en enda olycka inträffat vid denna
övergång. År 1950 uppsattes som ett resultat
av 1948 års utredning nya försöksanläggningar
av delvis annan typ
på fem platser: Älvsjö, Torestad, Fjärås,
Pengå och Nyby. Dessa försöksanläggningar
kom sålunda till stånd på vitt
skilda platser med olika trafikkapacitet,
olikartade vinterförhållanden o. s. v.,
förmodligen för att man skulle kunna
jämföra erfarenheterna från dessa olika
delar av landet. Vad har det nu blivit
för resultat av detta provande? Ja, man
har frågat om detta i pressen åtskilliga
gånger, men jag har inte sett någon ordentlig
redovisning. Jag har inte ens
sett någon uppgift om huruvida de anläggningar
som nu utförs och som t. ex.
utfördes i fjol enligt vad kommunikationsministern
nämner i sitt svar, är av
den gamla gängse typen eller om de är
av en ny typ och om man sålunda utnyttjat
erfarenheterna från någon av försöksanläggningarna.
Det är av rätt stort
intresse att få upplysningar om denna
sak.

Till sist skall jag be att få uttrycka
min stora tillfredsställelse över tillkomsten
av den samarbetsdelegation mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
järnvägsstyrelsen som omnämndes i
kommunikationsministerns svar. Särskilt
glädjande finner jag det vara, att denna
delegation har utrustats med sådana befogenheter,
att den har rätt att fatta beslut
på båda styrelsernas vägnar. Om
man således kommer fram till att något
bör göras, kan arbetet sättas i gång utan
onödig tidsutdräkt och utan onödiga
skriverier mellan myndigheterna.

Det framgår också av svaret, att anslagsäskandena
för detta ändamål för
kommande år torde bli upptagna till
större belopp. Jag tror att det är höge -

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Ang. säkerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar.

ligen nödvändigt att arbetet får fortgå
i ökad takt, just därför att man har anledning
att förmoda, att utvecklingen på
motorismens område åtminstone under
det närmaste årtiondet skall gå i mycket
raskt tempo.

Jag har, herr talman, satt vissa frågetecken
i kanten på kommunikationsministerns
svar. Jag skulle vara ytterligt
tacksam, om han vore i tillfälle att något
komplettera de uppgifter i sitt svar,
som jag här berört.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror inte att jag kan
gå in på alla de tekniska frågor, som
herr Lundström tog upp till diskussion.
Men jag skall gärna lämna de svar jag
kan här i kammaren.

Hela frågan har ju en mycket stor omfattning,
och herr Lundström har inte
bestridit vad jag säger i mitt svar, nämligen
att SJ och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
under det senaste året bär forcerat
utförandet av dessa anordningar.
Jag meddelade i ett svar i andra kammaren
förra året vad det var som gjorde
att den uppgjorda investeringsplanen
inte hade kunnat följas under några år,
nämligen att leveranssvårigheterna hos
industrien gjorde det omöjligt för SJ att
hålla investeringstakten. Nu har en förbättring
inträffat på det området, och
som framgår av de ökade investeringsanslagen
pågår sedan ett år tillbaka en
forcering. Man kan alltså räkna med att
antalet järnvägsövergångar med signalanordningar
kommer att öka starkt under
de närmaste åren.

Men vi skall vara på det klara med att
även om detta antal ökar, så kommer
det — på grund av att det här rör sig
om väldiga behov — att ta många år,
innan vi får tillfredsställande förhållanden.

Vad beträffar vägmärken och varningsmärken
samt de avståndsmärken,
som sedan några år håller på att uppsättas,
sker uppsättningen enligt planen.
Jag skulle inte tro, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan bli färdig vid
detta års slut med hela vägnätet, ty man

utvidgar planen undan för undan. Men
det har sagts mig, att vid nästa års slut
skall alla skyltar och avståndsmärken
vara uppsatta, inte bara på allmänna vägar
utan på alla vägar, som har stor
trafik.

Av mitt svar framgår tydligt, att det i
och för sig inte är tillräckligt när det
gäller att hindra olyckor eller stora katastrofer,
att vi har signalanordningar
och andra säkerhetsanordningar, antingen
det nu är ljussignaler eller bommar.
Statistiken visar, att under förra året inträffade
hälften av alla olyckor, där vi
hade riktiga signaler. Den statistiken säger
åtskilligt. Den slutsats man här måste
dra är, att många av dessa olyckor är
onödiga; de beror på oförsiktighet hos
förarna. Här kommer den mänskliga faktorn
in, och man är förvånad över att
vissa olyckor har kunnat inträffa. Sikten
har varit bra, signalanordningarna
har fungerat, och alla varningsskyltar,
som förordningarna föreskriver, har varit
uppsatta, men trots det inträffar väldiga
katastrofer. För att komma till rätta
med detta förhållande kan vi inte göra
annat än fortsätta med maningarna till
alla trafikanter att vara försiktiga, framför
allt när de närmar sig en järnvägsövergång.
I vissa länder — i Amerika
t. ex. — får man inte köra över ett järnvägsspår
utan att först ha saktat bilen,
d. v. s. där gäller samma regler
som vi har beträffande infart på huvudväg.
I Sverige har vi inte någon motsvarande
bestämmelse. Vi skall låta den
trafiksäkerhetsutredning, som landshövding
Mossberg är ordförande för, titta
på detta problem, sedan vi nu blivit på
det klara med att så många olyckor inträffar,
trots att både järnvägsmyndigheten
och vägmyndigheten har gjort vad
som rimligen kan göras för att förhindra
olyckor.

Jag vill erinra om att varken Kungl.
Maj :t eller riksdagen någonsin — i varje
fall inte under de senaste åren, som jag
har undersökt — har försökt att pruta
på de anslag som har äskats på detta
område; alla de anslag, som begärts från
myndigheterna, har beviljats, och det
har aldrig varit fråga om att göra några

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1S54.

Ang. säkerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar.

nedprutningar. Det är sålunda inte av
någon sådan anledning som det har blivit
förseningar i de uppgjorda investeringsplanerna,
utan det är faktiskt andra
faktorer som spelat in.

Som herr Lundström sade i slutet av
sitt anförande, har de anordningar, som
vi genomförde förra året, när vi på allvar
tog itu med den försening som inträffat,
varit tillfredsställande.

Vi får snabbare beslut — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och statens järnvägar
har redan förra året ordnat detta
i sin samarbetskommitté — och inedelsanvisningen
här möjliggör den forcering
som vi önskar. Jag är enig med herr
Lundström om att vi bör göra allt vad
vi kan för alt genom sådana säkerhetsanordningar
försöka hindra olyckorna.

Jag vågar sedan inte gå in på resultatet
av de experiment, som pågår med
olika slags signalanordningar. Kungl.
Maj:t har nu medgivit statens järnvägar
att utföra nya experiment, och dessutom
håller Sverige på att förhandla med andra
stater i Europa om att försöka få
fram enhetliga ljud- och signalanordningar
för hela det europeiska landsvägsoch
järnvägsnätet. Dessa förhandlingar
är inte avslutade, och jag vet inte vad
resultatet kommer att bli. Men det är
alldeles klart att det gäller ett internationellt
problem, och vi bär anledning
här liksom i fråga om vägmärken och
varningsskyltar att samarbeta med andra
nationer och eventuellt också försöka
samordna ansträngningarna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag fick kanske inte riktigt
så klart besked som jag hade hoppats.
Jag förstår att kommunikationsministern
har svårt att på rak arm tala om
hur experimentanläggningarna har utfallit.
Men jag vill åtminstone passa på
tillfället att säga, att det är en rätt allmän
önskan att få del av dessa erfarenheter.
Det gäller här inte bara en teknisk
fråga, utan det är ett intresse även
för de vägfarande att se detta säkerhetsproblem
i belysning av de trafikundersökningar
som gjorts och det statistiska

material som man kan ha fått från försöksanläggningarna.
Jag tycker att man
har föga glädje av dessa försöksanläggningar,
som står och blinkar år från år,
om man inte får höra vilka resultat de
bär givit.

Jag hoppas att man kan göra något åt
leveranstiderna, som var så långa för
något år sedan. Jag hörde härförleden
från Norges Statsbaner att det hade lyckats
dem att nedbringa leveranstiderna
till ett halvt ä ett år genom alt införa
vissa schematiseringar av teknisk art
och lägga upp lager. Den uppgift om tre
års leveranstid, som jag nyss återgav, är
kanske föråldrad, men om uppgiften alltjämt
är riktig, är Norge alltså i det avseendet
en bra bit framför oss.

Avståndsmärkena är tydligen ett år
försenade. Jag tycker att det är synd, och
jag vill betyga att dessa märken är mycket
bra.

Dessutom må ett par reflexioner knytas
till frågan om den mänskliga faktorn
vid övergångarna, detta just med anledning
av frågan om avståndsmärkena. Om
man inte vill gå så långt, att man kräver
att varje motorfordon skall stanna innan
det kör över en järnväg, kunde man
kanske tänka sig att man bestämde att
avståndsmärkena skulle åtföljas av fartbegränsning,
alltså att bilföraren skulle
redan vid passerandet av det första märket
— det med tre streck — veta att nu
måste han gå ned i fart, tills han hade
lägsta hastighet när han kom till övergången.
Jag är väl medveten om att här
är expertisen något oense. En del anser
att man inte bör nedbringa farten för
mycket. Man kan gärna stanna, men man
bör inte nedbringa farten så, att man
ställer till med ett motorstopp när man
sedan skall köra över järnvägsövergången.
Jag tror att åtskilliga olyckor har berott
på detta, särskilt under vintern i
Norrland.

Problemet med de internationella reglerna
är ju utomordentligt svårbemästrat,
eftersom nästan varje land har sin uppfattning
om hur man skall ordna dessa
signaler. Jag hoppas emellertid att vi i
Sverige inte skall förlamas i den påbörjade
verksamheten genom dessa interna -

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Ang. säkerhetsförhållandena vid järnvägskorsningar.

tionella förhandlingar, ty då kan vi få
lov att vänta både länge och väl, innan
effektiva åtgärder i större omfattning
blir genomförda. Vi får enas om att anläggningsverksamheten
skall fortgå och
för varje tillfälle innefatta det modernaste
och det som man anser är bäst.
Kommer man sedan internationellt fram
till någonting annat, får vi väl ändra
därefter. Under alla förhållanden kommer
en internationell överenskommelse,
när den väl en gång blir av, att innebära
betydande övergångsperioder i alla länder,
och vi får god tid att nöta ut de
gamla anordningarna och ersätta dem
med nya, innan den internationella regleringen
träder i kraft i alla länder.

Jag får till sist, herr talman, med glädje
notera att Kungl. Maj:t, liksom riksdagen,
inte prutat på några anslagsäskanden
på detta område. Jag vill dock
tillägga att jag anser denna fråga så betydelsefull,
att det inte varit ur vägen,
om Kungl. Maj:t inte endast intagit denna
passiva hållning utan även tagit egna
initiativ. Jag hoppas att kommunikationsministern
skall göra allt som är möjligt
på den punkten.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 208, angående det administrativa
handhavandet av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna,
m. m.;

nr 209, angående inrättande av en
första lärarhögskola; och

nr 211, med förslag till reglemente angående
förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, statsutskottets
utlåtanden nr 7, 68—72 och 74
•—78, bevillningsutskottets betänkanden
nr 39—42, bankoutskottets memorial nr
15 och 16 samt utlåtanden nr 17—19,
första lagutskottets utlåtanden nr 17—
19, andra lagutskottets utlåtanden nr 19

och 20, tredje lagutskottets utlåtande nr
20, sammansatta tredje lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 1, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 13—15
samt memorial nr 16 och 17 ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 15—17.

På framställning av herr talmannen
beslöts att jordbruksutskottets memorial
nr 16 och 17 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande
nr 78.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
m. m.;

nr 210, angående statsgaranti för lån
till hantverks- och småindustriföretag;

nr 212, angående reformering av läkarutbildningen
;

nr 213, angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av Svenska
skifferoljeaktiebolaget; samt

nr 216, angående godkännande av en
den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
skydd av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka berörts
av det andra världskriget, m. m.

Herr HUSS (fp) erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till den synnerliga
omfattningen av det ärende, som
avses i Kungl. Maj:ts proposition nr 212,
angående reformering av läkarutbildningen,
hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. proposition utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
tretton dagar från det propositionen
kom kammaren tillhanda.

Denna hemställan bifölls.

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Interpellation om ändrade grunder för
Interpellation ang. missförhållandena på
reumatikervårdens område.

Fröken ANDERSSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Antalet reumatiskt sjuka i Sverige kan
enligt en fältundersökning, som företogs
åren 1943—45, beräknas till 245 000 personer.
Dessa har sjukdomen i sådan grad
att den är av betydelse för vederbörandes
arbetsförmåga. Antalet läkarvårdssökande
reumatiskt sjuka är minst
100 000 personer om året. Totala antalet
förlorade arbetsdagar per fir till följd
av reumatiska sjukdomar kan beräknas
till mellan 15 och 18 miljoner. Detta
innebär en nationalekonomisk förlust av
minst 400 miljoner kronor om året.

Dessa uppgifter är hämtade ur en sammanställning
av med. dr Gunnar Edström
publicerad i Riksföreningens mot
reumatism upplysningssserie. Inför dem
inställer sig frågan om hur de uppenbara
bristerna i fråga om vården på
detta område skall kunna avhjälpas. Denna
fråga blir så mycket mer trängande
inför en uppgift i samma källa att man
vid en fältundersökning beträffande reumatikerklientelet
kunnat konstatera att
av de genom kroniska artriter invalidiserade
mer än hälften icke erhållit en
enda dags vård på sjukhus eller annan
anstalt. Beträffande möjligheten att genom
effektiv vård återföra reumatiskt
sjuka till arbetsförhet kan anföras att
pensionsstyrelsen, vars verksamhet sedan
30 år tillbaka inom reumatikervården
till allra största delen bestått av
vård av kroniska artriter, i stort sett
kunnat återställa cirka 2/3 av sitt klientel
av denna art i arbetsfört skick.

Vårdplatsbehovet har närmare utretts
av 1941 års reumatikervårdssakkunniga,
som kommit fram till ett totalbehov av
sjukvårdsplatser för reumatiskt sjuka av
minst 5 000, vilket innebär ett nybyggnadsbehov
av cirka 3 000 vårdplatser.
2 000 av dessa är nödvändiga för de ledgångsreumatiskt
sjuka.

1946 års riksdag beslutade att cirka
320 av dessa nya vårdplatser snarast
möjligt skulle utbyggas.

1947 ingicks överenskommelse mellan

regleringsavgift enligt vattenlagen.

staten och de lokala sjukvårdsmyndigheterna
om utbyggnad av de reumatologiska
klinikerna vid karolinska sjukhuset
i Stockholm, Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg, Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund och vid Umeå lasarett.

Tyvärr kom byggnadsregleringen emellan,
och sjukvårdens byggnadskvot skars
ned till en obetydlig del av behovet. Den
reumatologiska kliniken i Göteborg användes
för annat ändamål, och kliniken
vid karolinska sjukhuset är ännu ej färdigbyggd.
Följaktligen har trots riksdagens
beslut ännu ej en enda ny brukbar
vårdplats för de reumatiskt sjuka
kommit till stånd i landet.

Ur såväl humanitära som samhällsekonomiska
synpunkter är detta läge på reumatikervårdens
område djupt otillfredsställande.
Det är här att märka att den
medicinska forskningens resultat gett läkarna
möjligheter att hjälpa de av sjukdomen
drabbade på medicinsk väg, men
att dessa rön av brist på vårdplatser ej
kan utnyttjas.

Med hänvisning till vad här ovan anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få rikta följande
fråga: Vilka åtgärder har herr statsrådet
för avsikt att vidtaga för att komma
till rätta med de uppenbara missförhållandena
på reumatikervårdens område?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om ändrade grunder för
regleringsavgift enligt vattenlagen.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr PÅLSSON (bf), som yttrade:

Herr talman! I skrivelse den 10 december
1953 hemställde riksdagen hos
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning rörande grunderna
för utgörande av regleringsavgift enligt
vattenlagen jämte därmed sammanhängande
spörsmål samt att Kungl. Maj:t
ville för riksdagen framlägga de förslag,
vilka utredningen kunde föranleda. De

Tisdagen den 13 april 1954.

Nr 14.

Interpellation ang. folkskolans kursplan i kristendomskunskap.

spörsmål, som härvid åsyftades, var flera;
den centrala frågan avsåg emellertid
en höjning av den övre gränsen för
de regleringsavgifter, som av vattendomstolarna
utdömts vid sjöregleringar. I
dagsskrivelsen fogade utskottsutlåtandet
— en så positiv ståndpunkt att den ansåg
att en höjning under alla omständigdenna
fråga intog 1953 års riksdag —
enligt vad som framgår av det vid riksheter
bör företagas. Vid utredningen
borde närmast klarläggas, huruvida den
övre gränsen borde stanna vid ifrågasatta
4 kronor per turbinhästkraft eller
sättas ännu högre. Det framhålles även
att utredningen syntes särskilt trängande
i vad den gällde höjningen av avgiftslatitudens
gräns. Om denna fråga
icke kunde helt slutföras inom en nära
framtid, syntes därför förslag i ämnet
böra avges, innan utredningen av de övriga
frågorna blivit färdig.

Att åtgärder i det av riksdagen angivna
syftet tills vidare uteblivit, är ägnat
att medföra stark oro för de bygder
som beröres av sjöreglcringarna. Regleringsavgifterna
har en mycket väsentlig
betydelse för de berörda befolkningsgruppernas
existensmöjligheter och trivsel,
och en anpassning av dessa avgifter till
det förändrade penningvärdet är i hög
grad påkallad. Bestämmelserna om sjöregleringsavgifter
har natur av allmän lag,
vars ändring kräver riksdagens medverkan,
och en höjning av avgiftslatituden
torde ännu komma att låta vänta på sig
åtskillig tid, eftersom frågan ännu icke
passerat utredningsstadiet. Innevarande
år har riksdagen vid behandlingen av
vissa frågor om vattendomstolarna erhållit
en stark påminnelse om att en rad
av stora sjöregleringsmål ligger under
behandling hos dessa domstolar eller är
omedelbart förestående. Riksdagen står
nu också i begrepp att fatta beslut om
förstärkning av vattendomstolsorganisationen
och på så sätt medverka till
att skapa förutsättningar för att vattenmålen
skall kunna komma till skyndsammare
avgörande. Det står emellertid
alltjämt öppet, i vad mån redan fastställda
regleringsavgifter skall omprövas
av domstolarna. Särskilt sistnämnda om -

ständighet är ägnad att inge betänkligheter
inför en ytterligare fördröjning
av avgiftsfrågan. Kommer en retroaktiv
höjning av avgifterna icke att medgivas,
blir följden att ett stort antal allmänna
och enskilda intressen går förlustiga den
höjning, som i princip redan kan anses
påkallad; kommer däremot en retroaktiv
höjning till stånd, kommer de redan
alltför hårt belastade vattendomstolarna
att nödgas spilla tid och krafter på att
återigen upptaga nyligen behandlade
frågor till prövning och avgörande.

Med åberopande av vad jag sålunda
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

Ilar herr statsrådet för avsikt att inom
den närmaste tiden framlägga förslag om
ändrade grunder för regleringsavgift
enligt vattenlagen och särskilt om höjning
av avgiftslatitudens övre gräns?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. folkskolans kursplan
i kristendomskunskap.

Herr FAHLANDER (s) fick nu ordet
och anförde:

Herr talman! Sedan en sakkunnigkommitté
utarbetat förslag till ny undervisningsplan
för rikets folkskolor, har
nu skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj:t
hemställt om fastställande av det inom
överstyrelsen överarbetade förslaget.

Vid en jämförelse mellan kommitténs
och överstyrelsens förslag finner man
beträffande ämnet kristendomskunskap,
att överstyrelsens förslag till kursinnehåll
avsevärt avviker från kommitténs.
Det gäller främst placeringen av gammaltestamentligt
stoff i kursplanen för
de tidigare skolåren. Kommittén hade
ur pedagogiska och psykologiska synpunkter
ansett det klokt, att texter från
gamla testamentet i allt väsentligt upptogs
till behandling först i klass C, något
som bl. a. Uppsala domkapitel i sitt
remissyttrande understrukit riktigheten
av. Kommittén hade dock föreslagit, att

Nr 14.

Tisdagen den 13 april 1954.

Interpellation ang. folkskolans kursplan i

man i klass 2 och delvis i klass 3 skulle
muntligen kunna uppta sådant stoff ur
gamla testamentet, som kunde anses
nödvändigt för framställningen av vissa
moment i nya testamentet, överstyrelsen
underkänner emellertid de sakkunnigas
förslag, återgår i huvudsak till 1919 års
undervisningsplan och fyller kursplanen
för klasserna 3 och 4 till ungefär hälften
med stoff ur gamla testamentet och
inför därvid i klass 4 profetismen, som
måste anses alltför svårförståelig för
barn i 11-årsåldern. Man har svårt att
förstå anledningen till att överstyrelsen
i detta avseende frångått ett förslag från
en sakkunnigkommitté. Ännu mer svårförståeligt
blir detta mot bakgrunden av
att kommitténs förslag förordats av de
av ämnet berörda lärarna, som framför
andra torde ha de största förutsättningarna
att bedöma frågan ur pedagogiska
och psykologiska synpunkter.

I anslutning till det ovan anförda får
jag anhålla om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Kan statsrådet lämna upplysning
om anledningen till att skolöverstyrelsen
mot ett enhälligt kommittéförslag,
som majoriteten av remissinstanserna
tillstyrkt, gjort om kursplanen i kristendom
för klasserna 1—6?

2. Vill statsrådet medverka till att den
slutliga utformningen av kursplanen i
nämnda ämne sker i allt väsentligt i

kristendomskunskap.

överensstämmelse med sakkunnigkommitténs
förslag?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 528, av herr Norman, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut m. m.;

nr 529, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om personundersökning i brottmål,
m. m.;

nr 530, av herr Boo och herr Persson,
I*Ragnar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till fiskeristadga
m. m.; samt

nr 531, av herr Eskilsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till fiskeristadga m. m.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Lars, för tiden
den 22—den 30 innevarande månad för
utrikes resa.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.53.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 170, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av den ecklesiastika
boställsordningen in. in.; och

nr 171, i anledning av väckt motion
om inrättande av ett jaktråd.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
210, angående statsgaranti för lån till
hantverks- och småindustriföretag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 212, angående reformering av läkarutbildningen;
och

nr 213, angående statligt borgensåtagande
för viss skuldförbindelse av
Svenska skifferoljeaktiebolaget.

F^öredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 216, angående godkännande av
en den 31 mars 1954 avslutad överenskommelse
mellan Sverige och Japan angående
skydd av rättigheter på den industriella
äganderättens område, vilka
berörts av det andra världskriget, m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

528, av herr Norman, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med för 2

Första kammarens protokoll 195b. Nr 14,

slag till lag om besvärstid vid talan mot
förvaltande myndighets beslut m. m.;

nr 529, av herr Huss, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om personundersökning i brottmål,
m. m.;

nr 530, av herr Boo och herr Persson,
Ragnar, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till fiskeristadga
m. m.; samt

nr 531, av herr Eskilsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till fiskeristadga m. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition rörande ratifikation
av bosättnings- och sjöfartsavtal
mellan Sverige och Frankrike, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning
av motion om utredning av frågan
om skadeståndsansvar för ärekränkning
genom tryckt skrift, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1954/55 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. in.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar och omkostnader
vid karolinska sjukhuset samt
vissa andra anslag till universitetssjukhusen
jämte i ämnet väckta motioner;

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

nr 70, i anledning av väckta motioner
om förhöjd pension åt vågmästaren
L. Jönssons änka och barn;

nr 71, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 5 och 6.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fastställande av
allmän plan för till- och ombyggnad
av statens alkoholistanstalt å Venngarn
m. m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede; och

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare lån till
föreningen Röingegården u. p. a. till vissa
byggnadsarbeten m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om pension åt chauffören J. O. Sjölunds
änka.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av väckt motion
om pension åt chauffören J. O. Sjölunds
änka.

I en inom första kammaren av herr
Branting väckt motion (I: 108) hade yrkats,
att riksdagen, med hänsyn till de
särskilda omständigheterna, måtte besluta,
att ersättning i form av pension skulle
utgå till änkan Anly Katarina Viktoria
Sjölund, Åsele, beräknad enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller med belopp
som eljest kunde prövas skäligt.

Av den i motionen lämnade utredningen
framgick, att änkan Sjölunds make,
chauffören J. O. Sjölund, deltagit i den
under andra världskriget organiserade
lastbilstrafiken till och från den finska
hamnen Petsamo vid Norra ishavet och
omkommit vid en i januari 1941 inträffad
trafikolycka.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet anfört:

»Omständigheterna i det fall, som genom
den väckta motionen bragts under
riksdagens prövning, är enligt utskottets
mening sådana att goda skäl kan anföras
för att staten träder hjälpande emellan
genom beviljande av ersättning i någon
form till fru Sjölund. Med hänsyn till
fallets säregna beskaffenhet torde några
icke önskvärda konsekvenser av ett beslut
i dylik riktning inte behöva befaras.
Emellertid är utskottet inte berett att
taga ställning till frågan, i vilken form
ersättning skäligen bör utgå. Olika alternativ
är härvid tänkbara. Sålunda kan
gottgörelse tänkas utgiven enligt grunderna
för olycksfallsförsäkringslagen.
Ersättning kan emellertid också — såsom
motionären antytt — bestämmas efter
en ren skälighetsprövning. Särskilt
övervägande tarvar även frågan, om och
i vad mån gottgörelse må utgå jämväl
för förfluten tid. Enligt utskottets mening
bör det ankomma på Kungl. Maj:t
att taga hela frågekomplexet under välvillig
prövning.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må i anledning av

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

motionen I: 108 bemyndiga Kungl. Maj:t
att, med beaktande av vad utskottet anfört,
besluta i fråga om ersättning åt fru
Anly Katarina Viktoria Sjölund.»

Herr BRANTING (s):

Herr talman! Låt mig allenast tacksamt
inregistrera framgången av en skälig
ehuru något ovanlig framställning
och uttrycka förhoppningen, att Kungl.
Maj ;t i fortsättningen kommer att behandla
detta ärende lika välvilligt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
memorial:

nr 16, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Fiskerilånefonden; och

nr 17, med anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag till
Lantmäteristaten: Avlöningar.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning
av väckta motioner om befrielse
från nöjesskatt för god barnfilm, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om avdragsrätt för flyttningskostnader.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av väckta
motioner angående avdrag för flyttningskostnader
vid inkomstbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 217 av
herr Magnusson m. fl. samt II: 426 av
herrar Cassel och Kgling, vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om änd -

Om avdragsrätt för flyttningskostnader.

ring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) de likalydande motionerna I: 335
av herrar Axel Andersson och Sunne
samt II: 266 av herr Nihlfors m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
ändring av gällande författning, så att
avdrag vid deklaration medgåves för den
ökning av levnadskostnaden, som uppkomme,
då en person bytte tjänstgöringsort
och på grund av rådande bostadsbrist
icke kunde erhålla familjebostad
inom rimlig tid;

3) motionen II: 278 av herrar Edström
och Birke, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionen infört förslag
till lag om ändrad lydelse av anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Det i de likalydande motionerna I: 217
och II: 426 framlagda lagförslaget innebar,
att avdrag från intäkt av jordbruksfastighet
skulle medgivas för kostnad
för resor och flyttning i och för brukandet
av fastigheten, från intäkt av rörelse
för kostnad för resor och flyttning
i och för den skattskyldiges deltagande i
rörelsens skötsel och från intäkt av
tjänst för kostnad för resor och flyttning
i tjänsten där ej, vad angick statstjänst,
särskild ersättning därför varit
anvisad. Avdrag för flyttningskostnader
skulle få åtnjutas om den skattskyldige
flyttat närmare den ort, där fastigheten
var belägen, rörelsen bedrevs eller anställning
erhållits, allt såvitt den närmaste
färdvägen vid flyttningen uppgått
till minst tre mil. Som flyttningskostnader
skulle räknas bl. a. rese- och transportkostnader
och andra särskilda med
flyttningen sammanhängande utgifter.
Till de sistnämnda skulle hänföras t. ex.
merkostnader, som kunde uppstå genom
att den skattskyldige finge vidkännas
kostnad för bostad i såväl den gamla
som den nya verksamhetsorten.

Det i motionen II: 278 framställda lagförslaget
hade i huvudsak samma innebörd
som yrkandet i motionerna I: 335
och II: 266.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om avdragsrätt för flyttningskostnader.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:
217 av herr Magnusson m. fl. samt II:
426 av herrar Cassel och Kyling om
vissa ändringar beträffande det s. k.
förvärvsavdraget vid taxering till skatt
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
335 av herrar Axel Andersson och Sunne
samt 11:266 av herr Nihlfors m. fl.
om rätt att vid taxering till skatt för inkomst
göra avdrag för viss ökning av
levnadskostnaderna i samband med ombyte
av tjänstgöringsort ävensom motionen
II: 278 av herrar Edström och Birke
om viss ändring av anvisningarna till
33 § kommunalskattelagen måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i betänkandet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Söderquist, Kristensson i Oshy,
Edström och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna 1:217 av
herr Magnusson in. fl. samt 11:426 av
herrar Cassel och Kyling, för sin del antaga
det i nämnda motioner intagna förslaget
till lag om ändring i vissa delar
av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte, med bifall till
de likalydande motionerna I: 335 av herrar
Axel Andersson och Sunne samt II:
266 av herr Nihlfors in. fl. ävensom motionen
11:278 av herrar Edström och
Birke, för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad lydelse
av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370).

Herr MAGNUSSON (h):

Herr talman! De föreliggande motionerna
avser att flyttningskostnader skulle
göras avdragsgilla vid inkomsttaxe -

ringen. Statliga tjänstemän erhåller som
bekant i regel bidrag för sina flyttningsomkostnader,
och dessa bidrag behöver
sedan inte deklareras utan blir automatiskt
avdragsgilla. Det har därför ansetts
riktigt, att även anställda i privat tjänst
eller sådana som flyttar sin rörelse från
en ort till en annan skall bli berättigade
att erhålla liknande avdrag.

Redan vid 1944 års riksdag förelåg en
motion i denna riktning, och riksdagen
beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära utredning av förevarande spörsmål.
Skrivelsen överlämnades till 1944
års skattesakkunniga, som framlade ett
förslag till lösning av frågan. Emellertid
har någon proposition i ärendet ännu
inte förelagts riksdagen, och nu hänvisar
utskottet till att frågan hänskjutits
till 1950 års skattelagssakkunniga. Reservanterna
inom bevillningsutskottet
har dock ansett, att frågan är tillräckligt
utredd, och därför yrkat bifall till det
i motionerna framlagda lagförslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den i ärendet föreliggande reservationen.

Häri instämde herr Söderquist (fp).

Herr HERMAN (s):

Herr talman! Herr Magnusson nämnde
att statstjänstemännen under vissa förhållanden
äger rätt att vid deklarationen
avdraga flyttningskostnader. Den saken
uppmärksammades också 1944 vid behandlingen
av den då väckta motionen,
och bevillningsutskottet yttrade sig, rörande
denna inkonsekvens, om jag så
får säga, i beskattningshänseende. Resultatet
av frågans behandling i riksdagen
blev en skrivelse till Kungl. Maj:t, som
överlämnades till 1944 års skattesakkunniga.
Utredningen framlade ett förslag,
som dock inte föranlett någon proposition,
såsom framgick av herr Magnussons
yttrande. Anledningen har väl varit,
att Kungl. Maj:t inte ansett sig kunna
godtaga skattesakkunnigas förslag. I stället
har Kungl. Maj:t översänt skrivelsen
till 1950 års skattelagssakkunniga, där
frågan för närvarande ligger under utredning.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om främjande av näringslivet å landsbygden i Bohuslän.

Med hänsyn härtill har bevillningsutskottet
inte ansett sig kunna förorda
bifall till de föreliggande motionerna,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
hetänkanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 15, angående särskilt lönetillägg åt
bos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän; nr

16, angående användande av riksbankens
vinst för år 1953;

nr 17, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för Tornedalens och
Överkalixbygdens försörjning medelst
där befintliga naturtillgångar och tillgänglig
arbetskraft; samt

nr 18, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att säkra full sysselsättning
och utkomstmöjligheter åt Alnöns
befolkning.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om främjande av näringslivet å landsbygden
i Bohuslän.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckta mo -

tioner om utredning i syfte att främja
näringslivet och befolkningsutvecklingen
å landsbygden i Bohuslän.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:342 av herr
Andersson, Karl, m. fl. och 11:445 av
herr Johansson i Torp in. fl., måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
av möjligheterna att å landsbygden
i Bohuslän skapa förutsättningar
för ett ökat differentierat näringsliv
i syfte att åstadkomma en riktig befolkningsutveckling.

Herr FRANZON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga endast av den anledningen
att jag skulle vilja meddela denna kammare
och kanske främst de ledamöter
av bankoutskottet, vilka avgivit utlåtandet
över denna motion, som jag inte har
det minsta att anmärka emot — jag kommer
tvärtom att yrka bifall till utskottets
hemställan — att jag jämte några
andra ledamöter år 1945 väckte en motion,
nr 78, som berörde näringsförhållandena
in. m. i Stockholms län, närmare
bestämt Roslagen. Denna motion
behandlades av första kammarens andra
tillfälliga utskott. Motionen gick på remiss
till olika länsstyrelser och även
till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, som uttalade, att de förhållanden beträffande
Roslagen, som berördes i motionen,
gör sig i hög grad gällande även
inom Bohuslän. Utskottet tillstyrkte enhälligt,
att en utredning skulle ske i frågan.
Utskottet skrev i sitt utlåtande, att
det anslöt sig till motionärernas förslag,
men ansåg att utredningen icke borde
begränsas till allenast Roslagen utan att
den borde omfatta landet i dess helhet
i syfte att få en samlad bild av näringsförhållandena
i landet. Efter att ha redogjort
för remissyttrandena uttalade utskottet
för egen del: »Även utskottet finner,
att det skulle vara av värde att få
till stånd en sådan kartläggning av befolkningsutvecklingen
i hela landet i förening
med eu undersökning av de särskilda
bygdernas förutsättningar att upp -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

bära ekonomisk verksamhet av olika slag
såsom jordbruk, industri, hantverk
m. m.» Utskottet tillstyrkte således motionen
och föreslog att en utredning skulle
komma till stånd i berörda syfte. Det
blev också bägge kamrarnas enhälliga
beslut.

Nog tycker jag att bankoutskottet skulle
ha kunnat kosta på sig att nämna
vad som tidigare förekommit i denna fråga
och att en utredning är beslutad men
inte tillsatt. Jag har endast velat meddela
detta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen
den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av
omyndigs värdehandlingar;

nr 18. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6 juni
1925 (nr 174) om tillämplighet å vissa
polismän av föreskrifter angående fjärdingsmän;
och

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en översyn av gällande konkurslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till allmän förfogandelag in. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 18 december 1953 dagtecknad
proposition, nr 20, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid pro»
positionen fogade förslag till

1. allmän förfogandelag;

2. allmän ransoneringslag;

3. lag angående tillägg till lagen den
27 november 1953 (nr 688) om hälsoocli
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslagen);
samt

4. lag om ändring i rekvisitionslagen
den 30 juni 1942 (nr 583).

Propositionen innehöll förslag till lagstiftning
med syfte att i kristider möjliggöra
åtgärder, som kunde finnas nödvändiga
för att tillgodose behov av viktiga
förnödenheter och för att åstadkomma
en ändamålsenlig hushållning med
sådana. Den nuvarande tidsbegränsade
allmänna förfogandelagen hade föreslagits
skola ersättas med en ny lag av permanent
karaktär. Vid sidan av denna
lag hade ställts en ny, icke tidsbegränsad
allmän ransoneringslag. De föreslagna
förfogande- och ransoneringslagarna
voro s. k. fullmaktslagar, d. v. s. lagarna
angåvo endast en allmän ram beträffande
arten och innehållet i de förordnanden
Kungl. Maj:t finge meddela med
stöd av dem. Förslaget till lag om tillägg
till krigssjukvårdslagen innebar, att de
i gällande förfogandelag upptagna bestämmelserna
om förfogande för sjukvårdsändamål
överflyttades till krigssjukvårdslagen.
Ändringen i rekvisitionslagen
avsåg riksvärderingsnämndens
sammansättning samt reglerna om grunderna
för bestämmande av ersättning
vid rekvisition. Dessa regler hade föreslagits
få i stort sett samma innebörd
som motsvarande regler i allmänna förfogandelagen.
Den föreslagna lagstiftningen
var avsedd att träda i kraft den
1 juli 1954, då den nuvarande förfogandelagens
giltighetstid utlöpte.

De av Kungl. Maj:t framlagda förslagen
till allmän förfogandelag och till allmän
ransoneringslag voro i nedan angivna
delar så lydande:

Förslaget till allmän förfogandelag.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—-9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen
senast före avslutandet av den riksdags -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

session, som börjar näst efter krigets
slut, att bestämmelserna icke vidare skola
tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den män bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund
av förordnande enligt andra eller tredje
stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig,
äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande
skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning av frågan,
huruvida förordnandet skall bestå.
Blir förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, varder senast före
nästkommande riksdagssessions avslutande
meddelat förordnande av Konungen
upphävt.

Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet
inom riket på förnödenhet, som erfordras
för krigsbruk eller för ekonomisk
försvarsberedskap eller som eljest är av
vikt för befolkningen eller produktionen,
äger Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att vad i 2 § första och
tredje styckena samt 3—9 §§ stadgas
helt eller delvis skall under viss tid,
högst ett år varje gång, äga tillämpning.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§
äger tillämpning, skola däremot svarande
stadganden i 10—49 §§ tillämpas.

2 §■

För att tillgodose behov av förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller
för ekonomisk försvarsberedskap eller
som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen, må föreskrift meddelas
i enlighet med vad i 3—9 §§ stadgas.

Därjämte må föreskrift enligt 4 § meddelas
för beredande av tjänstelokal åt
offentlig myndighet eller för annat liknande
ändamål samt föreskrift enligt
8 § meddelas för annat ändamål av be -

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

tvdelse för det allmänna än att tillgodose
behov som i första stycket avses.

Föreskrift som i första stycket sägs,
grundad på förordnande enligt 1 § tredje
stycket, må dock meddelas allenast för
att tillgodose behovet av förnödenhet,
beträffande vilken knapphet eller betydande
fara för knapphet uppstått till
följd av händelse som där angives.

Förslaget till allmän ransoneringslag.

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—5 §§ träda i tillämpning. Då
kriget upphört, förordnar Konungen senast
före avslutande av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets
slut, att bestämmelserna icke vidare skola
tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund
av förordnande enligt andra eller tredje
stycket.

Har till följd av krig, vari riket befunnit
sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket på förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller för
ekonomisk försvarsberedskap eller som
eljest är av vikt för befolkningen eller
produktionen, äger Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad i 2—5
§§ stadgas, helt eller delvis, skall under
viss tid, högst ett år varje gång, äga tilllämpning.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

Föreskrift enligt 2 § första stycket, 3 §
andra stycket, 4 eller 5 § må dock, därest
den grundas på förordnande enligt
tredje stycket i denna paragraf, meddelas
allenast i fråga om förnödenhet, beträffande
vilken knapphet eller betydande
fara för knapphet uppstått till följd
av händelse som där angives.

Vid meddelande och tillämpning av föreskrift
enligt 2—5 §§ skall tillses, att
den vars rätt därav beröres icke lider
större förfång än av omständigheterna
föranledes.

Under tid, då bestämmelse i 2—5 §§
äger tillämpning, skola även däremot
svarande stadganden i 6—46 §§ tillämpas.

2 §.

För att möjliggöra en av förhållandena
påkallad hushållning med förnödenhet,
som erfordras för krigsbruk eller
för ekonomisk försvarsberedskap eller
som eljest är av vikt för befolkningen
eller produktionen, äger Konungen föreskriva,

1) att sådan förnödenhet under viss
tid icke må saluhållas, utbjudas mot vederlag,
överlåtas eller förvärvas;

2) att sådan förnödenhet må saluhållas,
utbjudas mot vederlag, överlåtas eller
förvärvas allenast i den ordning och
på de villkor, som föreskrivas av Konungen
eller myndighet som Konungen
bestämmer; eller

3) att sådan förnödenhet må användas
allenast för de ändamål, på de villkor
och med de begränsningar, som föreskrivas
av Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer.

Föreskrift som nu sagts må meddelas
även beträffande annan förnödenhet, om
så erfordras för att reglering, som genomförts
med stöd av bestämmelserna
i första stycket, skall kunna tillfredsställande
kontrolleras.

Har föreskrift jämlikt första stycket
1) eller 2) meddelats rörande överlåteles
av viss förnödenhet, skall, där ej
Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer annorlunda förordnar,
vad sålunda stadgats äga motsvarande
tillämpning med avseende å näringsidka -

res uttag av förnödenheten ur sin rörelse.

I samband med propositionen hade
väckts åtta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 346 av herr Werner och herr Nilsson,
Bror,

nr 391 av fru Gärde Widemar m. fl.,
samt

nr 392 av herrar Magnusson och
Bergh ävensom

inom andra kammaren:
nr 451 av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

nr 496 av herrar Hagberg i Stockholm
och Johansson i Stockholm,
nr 497 av herr Munktell m. fl.,
nr 498 av herrar Dahlén och Svensson
i Ljungskile samt

nr 499 av herr Kollberg m. fl.

I de likalydande motionerna I: 346 av
herr Werner och herr Nilsson, Bror,
samt II: 451 av herr Hansson i Önnarp
m. fl. hade hemställts, att vissa i motionerna
anförda synpunkter måtte vinna
beaktande vid förfogandelagens och ransoneringslagens
antagande samt att därav
föranledda ändringar i författningstexterna
måtte vidtagas.

I de likalydande motionerna I: 391 av
fru Gärde Widemar m. fl. samt II: 499
av herr Kollberg m. fl. hade hemställts,
att riksdagen

dels vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 20 ville vidtaga de
ändringar i förslaget till allmän förfogandelag
och allmän ransoneringslag,
som föranleddes av vad i motionen angivits; dels

hos Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning rörande lämpligaste sättet
för åvägabringande av ökad kontroll
över krisorganens verksamhet.

I de likalydande motionerna I: 392 av
herrar Magnusson och Bergh samt II:
497 av herr Munktell m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning angående en sär -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

skild fullmaktslagstiftning om importoch
exportreglering,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning angående möjligheterna
att tillskapa ett särskilt av riksdagen
utsett organ för medverkan vid
tillämpningen av förfogande- och ransoneringslagarna,

c) för sin del besluta sådana ändringar
i det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
om allmän förfogandelag m. m.
att övriga i motionen framlagda önskemål
tillgodosåges.

I motionen 11:496 av herrar Hagberg
i Stockholm och Johansson i Stockholm
hade hemställts, att riksdagen, med godtagande
i övrigt av proposition nr 20,
måtte besluta att i den nya förfogandelagens
§ 1, efter tredje stycket, infoga
ett stycke av följande lydelse:

Vägrar företag eljest att hålla i gång
viktig produktion och skada härav vållas
den berörda arbetskraften och samhället,
exempelvis den kommun inom
vilken det är beläget, äger Konungen
förordna att vad i 2 § första stycket
samt 3—9 §§ stadgas skall äga tillämpning.

I motionen II: 498 av herrar Dahlén
och Svensson i Ljungskile hade hemställts,
att riksdagen för sin del ville besluta,
att allmänna förfogandelagen och
allmänna ransoneringslagen skulle avse
endast förhållanden under krig och
krigsfara och icke som Kungl. Maj:t föreslagit
även under fredstid i övrigt.

Motionerna hade hänvisats till lagutskott
samt behandlats av andra lagutskottet,
utom såvitt angick den i motionerna
I: 391 och II: 499 gjorda hemställan,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande lämpligaste
sättet för åvägabringande av ökad
kontroll över krisorganens verksamhet,
i vilken del motionerna tilldelats första
lagutskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen i anledning av vissa yrkanden i
motionerna 1:346 och 11:451 samt 1:391
och 11:499 funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom propositionen framlagda
förslagen till allmän förfogandelag
och allmän ransoneringslag och med avslag
å ej mindre berörda motioner i övrigt
än även motionerna 1:392 och II:
497, II: 496 och II: 498, såvitt motionerna
avsåge ändring i nämnda båda lagförslag
— måtte för sin del antaga förslagen
med den ändringen, att 9, 12, 19
och 39 §§ förslaget till allmän förfogandelag
samt 40 § förslaget till allmän ransoneringslag
erhölle den ändrade lydelse,
reservationen visade;

B. att riksdagen måtte antaga de genom
propositionen framlagda förslagen
till

1. lag angående tillägg till lagen den
27 november 1953 (nr 688) om hälsooch
sjukvård vid krig och andra utomordentliga
förhållanden (krigssjukvårdslagen);
samt

2. lag om ändring i rekvisitionslagen
den 30 juni 1942 (nr 583);

C. att motionerna I: 392 och II: 497,
såvitt anginge yrkandet att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning angående en särskild
fullmaktslagstiftning om importoch
exportreglering, ej måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:392 och 11:497,
såvitt avsåge yrkandet att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en utredning angående möjligheterna
att tillskapa ett särskilt av riksdagen
utsett organ för medverkan vid tillämpningen
av förfogande- och ransoneringslagarna,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. att motionerna I: 391 och II: 499, i
vad anginge ett däri framställt yrkande,
att riksdagen måtte uttala önskemål om
att i instruktionerna för vederbörande
försörjningsorgan skulle föreskrivas att
vid behandlingen av ärenden rörande
handels- och användningsförbud skulle
deltaga minst en person, som förvaltat

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

domarämbete, måtte anses besvarade genom
vad utskottet i motiveringen anfört.

I motiveringen hade utskottet under
rubriken »VII. Ersättningsgrunder vid
förfoganden enligt en allmän förfogandelag»
anfört bland annat följande:

»Utskottet finner de stadganden, som
enligt propositionen skall tillämpas vid
bestämmandet av ersättningarnas storlek,
väl avvägda. Den grundläggande bestämmelsen,
enligt vilken ersättning skall
utgå inom vissa, ganska snävt dragna
allmängiltiga gränser och utan hänsyn
till sakägarens egna kostnader, kan väl
förefalla betänklig ur sakägarens synvinkel,
men den anknyter till de för
priskontrollen fastställda riktlinjerna och
är därför •—• såsom förut framhållits •—
önskvärd ur allmän synpunkt. Förslaget
att samtliga enligt prisregleringslag gällande
priser skall betraktas som taxepriser
ansluter härtill och är därför enligt
utskottets åsikt ändamålsenligt. Förslaget
har också den fördelen, att systemet
med taxepriser kommer att få ännu
större utrymmen än enligt nuvarande
förfogandelag.

Att utskottet ansett sig kunna biträda
propositionen sammanhänger med att
riksvärderingsnämnden, som avses bli
högsta instans i alla ersättningsärenden,
icke blir strängt bunden av taxepriserna
utan får en tämligen vidsträckt jämkningsrätt.
Sålunda kvarstår den nuvarande
regeln, att nämnden må bestämma ersättning
till högre belopp än taxepriset,
därest tillämpningen av detta på grund
av särskilda omständigheter skulle innefatta
obillighet. Vidare har denna regel
påbyggts med stadgandet, att vid produktionsålägganden
obillighet alltid skall
anses föreligga, om den enskilde sakägaren
icke genom taxepriset får ersättning
för sina nödvändiga kostnader,
över huvud förutsätter utskottet att
riksvärderingsnämnden liksom hittills
kommer att handha sin uppgift på sådant
sätt, att de enskilda sakägarnas intressen
vederbörligen tillgodoses.»

Under rubriken »XII. Straff och andra
påföljder m. m.» hade utskottet bland

annat gjort följande uttalande angående
handläggningen av ärenden rörande handels-
eller användningsförbud:

»Handläggningen av hithörande ärenden
bör självfallet ske under betryggande
former. Det är därför naturligt att
näringsidkaren alltid, när så är möjligt,
får tillfälle att yttra sig innan ärendet
avgöres. Utskottet anser emellertid icke
erforderligt, att uttrycklig bestämmelse
härom intages i lagen. Ej heller finner
utskottet lämpligt, att riksdagen uttalar
några önskemål i frågan, huruvida instruktionerna
för vederbörande myndigheter
bör stadga att person, som förvaltat
domarämbete, skall deltaga i ärende
om handels- eller användningsförbud.
Denna fråga bör överlämnas åt Kungl.
Maj :t.»

Reservation hade anförts av fru Sandström
samt herrar Cassel, Lundgren,
Huss, Jacobsson i Igelsbo och Sunne.

Beträffande utskottets hemställan under
A hade reservanterna förordat vissa
ändringar såväl i utskottets motivering
som i de av Kungl. Maj:t framlagda förslagen
till allmän förfogandelag och till
allmän ransoneringslag. I fråga om det
förra lagförslaget hade reservanterna sålunda
ansett, att utskottet bort hemställa,

att 1 § måtte få följande lydelse:

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2—9 §§ träda i tillämpning. Då
kriget upphört, förordnar Konungen senast
före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter krigets
slut, att bestämmelserna icke vidare skola
tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund
av förordnande enligt andra stycket.

Vid krigsfara — ---Konungen upp hävt.

Under tid---10—49 §§ tillämpas.

att tredje stycket i 2 § måtte utgå ur
förslaget;

att 31—33, 37 och 38 §§ måtte erhålla
den ändrade avfattning, reservationen
visade; samt

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

att 34 § och andra stycket i 36 §
måtte utgå ur förslaget.

Med avseende på förslaget till allmän
ransoneringslag hade reservanterna ansett,
att 1 § bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

att 4—7 §§ och den till dessa paragrafer
hörande rubriken måtte utgå ur
förslaget;

att 24—29, 33, 34 och 38 §§ måtte erhålla
den lydelse, reservationen visade;
ävensom

att 30 § samt andra stycket i 32 §
måtte utgå ur förslaget.

I fråga om utskottets yttrande under
rubriken »VII. Ersättningsgrunder vid
förfoganden enligt en allmän förfogandelag»
hade reservanterna ansett, att
detsamma bort erhålla den ändrade avfattning,
reservationen visade. Bland annat
hade för de båda ovan återgivna
styckena föreslagits följande lydelse:

»Utskottet finner de stadganden, som
enligt propositionen skall tillämpas vid
bestämmandet av ersättningarnas storlek,
i stort sett väl avvägda. Den grundläggande
bestämmelsen, enligt vilken ersättning
skall utgå inom vissa, ganska
snävt dragna allmängiltiga gränser och
utan hänsyn till sakägarens egna kostnader,
förefaller dock utskottet något betänklig.
I de enskilda fallen kan nämligen
den ersättningsberättigade genom
en dylik generell regel komma att åsamkas
väsentliga förluster som icke är att
hänföra till indirekta skador.

Utskottet vill med hänsyn till de möjligheter
till jämkning av ersättningarna
i vissa fall, som enligt propositionen föreslagits,
biträda systemet med taxepriser.
Utskottet vill därvid särskilt framhålla
att riksvärderingsnämnden, som
avses bli högsta instans i alla ersättningsärenden,
icke skall anse sig bunden av
taxepriserna utan få en vidsträckt jämkningsrätt.
Som sådan särskild omständighet,
enligt vilken nämnden må bestämma
ersättning till högre belopp än
taxepriset, bör kunna betraktas det förhållandet
att den enskilde sakägaren icke

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

genom taxepriset får ersättning för sina
nödiga kostnader. Detta synes böra gälla
såväl för det fallet att en vara tillverkas
efter föregående produktionsåläggande
som i det fall att förfogandebeslutet
kommer först efter det varan tillverkats.
»

I fråga om utskottets hemställan under
C hade reservanterna ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning angående särskild
fullmaktslagstiftning om importoch
exportreglering.

Beträffande utskottets hemställan under
D hade reservanterna ansett, att i
utskottets motivering bort göras följande
uttalande:

»Utskottet vill i anledning av det i motionerna
I: 392 och II: 497 framförda yrkandet
om utredning angående möjligheterna
att skapa ett särskilt, av riksdagen
utsett organ för medverkan vid
tillämpningen av de blivande förfogandeoch
ransoneringslagarna framhålla, att
då dylik medverkan från riksdagen knappast
kan bli aktuell, då riket befinner
sig i krig eller krigsfara, och utskottet i
annat sammanhang avstyrkt departementschefens
förslag om att lagstiftningen
skall kunna tillämpas i fredstid, synes
motionernas syfte i huvudsak redan
ha tillgodosetts.»

Med avseende på utskottets hemställan
under E hade reservanterna slutligen ansett,
att det stycke i utskottets yttrande
rörande handläggningen av ärenden rörande
handels- eller användningsförbud,
som började med orden »Handläggningen
av» och slutade med »Kungl. Maj:t»,
bort ersättas med följande uttalande:

»Handläggningen av hithörande ärenden
bör självfallet ske under betryggande
former. Det är därför naturligt, att
näringsidkaren skall beredas tillfälle att
yttra sig innan ärendet slutligen avgöres.
Enligt utskottets mening är det dock
icke erforderligt att intaga uttrycklig bestämmelse
härom i lagen. Utskottet anser

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

emellertid, alt ytterligare garantier för
den enskildes rättsskydd sknlle skapas
om vid ärenden angående handels- och
användningsförbud en person, som förvaltat
domarämbete, finge deltaga.

Utskottet anser således, i likhet med
vad som hävdas i motionerna 1:391 och
11:499, att Kungl. Maj:t i instruktionerna
för vederbörande försörjningsorgan
bör intaga föreskrift om att i behandlingen
av dessa ärenden skall deltaga en
person, som förvaltat domarämbete.»

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis, dock att vid punkten
A överläggningen finge omfatta utlåtandet
i dess helhet.

Punkten ,4.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Till detta utlåtande från
andra lagutskottet är fogad en reservation
av representanter för folkpartiet
och högern, och jag tillåter mig att i
korthet motivera denna reservation.

Reservanterna har beträffande motiveringen
till förslaget till allmän förfogandelag
på en punkt haft avvikande
mening. Det gäller grunderna för ersättning
vid förfogande enligt lagen. Huvudregeln,
efter vilken ersättning skall utgå,
är att den, som enligt förfogandelagen
tvingas att avstå förnödenhet till kronan
eller utföra tjänst för kronans räkning,
bör ha ersättning motsvarande vad han
kunnat betinga sig, om han frivilligt avstått
förnödenheten eller utfört tjänsten.
Med denna utgångspunkt kan full ersättning
utgå vid förfogandet, men detta får
inte tolkas på det sättet, att den enskilde
sakägaren skulle kunna få komma i ett
sämre ekonomiskt läge än om förfogandet
icke vidtagits. Enligt reservanternas
mening kan det understundom medföra
obillighet, om ersättning utgår enligt vissa
ganska snävt dragna allmängiltiga
gränser utan hänsyn till sakägarnas egna
kostnader. Därför menar reservanterna
att riksvärderingsnämnden, som ju är
avsedd att bli högsta instans, inte skall
vara bunden av de taxepriser, som kan

ha blivit åsatta förnödenheter och tjänster,
utan riksvärderingsnämnden bör enligt
reservanternas mening få jämkningsrätt
när det gäller att fastställa ersättningen.
Detta är alltså, herr talman, innebörden
av reservanternas yrkande beträffande
motiveringen.

Jag kommer så till yrkandena under
de särskilda paragraferna i förfogandelagen.
Enligt 1 § i förfogandelagen skall
denna vara tillämplig först och främst
när riket befinner sig i krig eller krigsfara,
men den skall dessutom kunna tilllämpas,
då till följd av krig, vari riket
befunnit sig, eller krig mellan främmande
makter eller annan utom riket inträffad
utomordentlig händelse uppkommit
knapphet eller betydande fara för knapphet
på förnödenheter, som erfordras för
krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap
eller som eljest är av vikt för
befolkningen eller produktionen. Mot
denna bestämmelse, enligt vilken förfogandelagen
skulle vara tillämplig även i
fredstid, har åtskilliga av de hörda remissinstanserna
opponerat sig. Det är
självklart —■ och det erkänner också reservanterna
— att en sådan lagstiftning
bör vara förberedd i fredstid, men den
bör inte få sättas i kraft utan att riksdagen
har fått pröva i vilken utsträckning
som lagen är nödvändig i den uppkomna
situationen. Om riksdagen får besluta
om lagens ikraftträdande, blir frågan
mera grundligt utredd än om Kungl.
Maj:t får fullmakt att själv avgöra, om
lagen skall tillämpas. Därtill kommer
svårigheterna att avveckla en krisadministration,
som en gång har genomförts
— svårigheter som enligt vad vi
vet alltid finns.

Jag vill erinra om att bland de hörda
remissinstanserna har också Kooperativa
förbundets styrelse avstyrkt, att denna
lag skall gälla under annan tid än vid
krig och krigsfara. Men liksom reservanterna
anser Kooperativa förbundets
styrelse, att man bör ha en lag färdig,
som kan framläggas för riksdagen, som
då tar ställning till i vilken utsträckning
en sådan fullmakt behöver genomföras.

Jag får alltså på denna punkt ansluta
mig till yrkandet i den motion, som i

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

andra kammaren väckts av herrar Dalilén
och Svensson i Ljungskile.

I fråga om straffbestämmelserna har
reservanterna annan uppfattning än
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten.
Man delar upp brotten i uppsåtliga brott
och brott, begångna av oaktsamhet, och
denna uppdelning godtar reservanterna.
Likaså godtar reservanterna uppdelningen
av de uppsåtliga brotten i olika grader
— den normala brottsgraden, ringa
brott och grova brott. Men reservanterna
menar, att beträffande uppsåtliga brott
av normalgraden och oaktsamhetsgraden
bör det räcka med bötesstraff och icke
utdömas fängelsestraff, såsom är föreslaget
i propositionen. Fängelsestraff bör
alltså utgå såsom strafform för dessa
brott av normalgrad och för brott till
följd av oaktsamhet.

I ransoneringslagen återkommer samma
sak — det är också där fråga om
denna lag skall kunna tillämpas i fredstid
utan särskilt riksdagsbeslut. Det gäller
alltså samma sak som beträffande förfogandelagen.
I 3 § har behandlats frågan
om auktorisation. Enligt ransoneringslagen
förekommer ju under vissa omständigheter
auktorisation av vissa tillverkare.
Detta kan enligt vår mening vara
nödvändigt i krigstid men bör icke
förekomma under fredstid, därför att ett
sådant auktorisationsförfarande kommer
att gynna vissa tillverkare på andras bekostnad.
Det blir inte den likhet inför
lagen, som kan anses vara rimligt och
önskvärt. Med hänsyn till att reservanterna
har yrkat på att denna lag endast
skall gälla under krigstid bär reservanterna
emellertid icke framställt något yrkande
på denna punkt.

Jag kommer så till frågan om clearingoch
prisutjämningsavgifter. Enligt reservanternas
uppfattning liknar i vart fall
vissa av dessa avgifter tullar, vilka måste
fastställas av riksdagen. På den grund anser
reservanterna, att Kungl. Maj :t bör utverka
riksdagens fullmakt att uttaga clearing-
och prisutjämningsavgifter. Sådana
avgifter kan ju även medföra handelspolitiska
konsekvenser, och även ur denna
synpunkt är det viktigt, att riksdagen
medverkar vid beslut om dessa avgifter.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

Reservanterna anser alltså att det icke
bör ingå i fullmaktslagen att överlämna
åt Kungl. Maj:t att uttaga dessa avgifter.

Med åberopande av vad jag sålunda
anfört ber jag, herr talman, att i fråga
om utskottets hemställan under A. få
yrka bifall dels till de i reservationen
föreslagna ändringarna i den allmänna
motiveringen, dels till vår hemställan
under de olika punkter, vilka jag nu har
redogjort för. Jag ber, herr talman, att
senare få återkomma till reservationen
beträffande punkt C. i utskottets hemställan.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag har begärt ordet med
anledning av motion nr 496 i andra
kammaren, vari föreslagits en sådan utvidgning
av förfogandelagens bestämmelser,
att samhällsingripanden skulle
kunna ske även i fredstid, speciellt när
det gäller de kapitalistiska företagens
rätt att t. ex. nedlägga sina företag och
därmed skapa arbetslöshet och andra
svårigheter på försörjningens område.

Skall det vara någon mening med talet
om den fulla sysselsättningen, måste
sådana befogenheter givas samhällsorganen,
att en arbetsgivare ej med ett enda
pennstreck kan ställa hela sin arbetarstam
utan arbete och utan försörjning.
Särskilt upprörande är det, om dessa arbetare
under en följd av goda år genom
sitt arbete skapat stora vinster åt företaget
och dess ägare. Arbetarna kan ges
trygghet i anställningen, de kan ha full
sysselsättning, men detta är avhängigt
av om de kapitalistiska företagarna även
i fortsättningen vid kritiska försörjningslägen
egenmäktigt skall få bestämma, om
företaget skall drivas eller nedläggas.

Utskottet anför i sitt utlåtande, att då
det är föga antagligt att sådana lägen
skall uppkomma, där icke andra planeringsåtgärder
eller lagstiftning i vanlig
ordning kan tillgripas, så »bortfaller varje
tanke på att låta lagstiftningen bli tilllämplig
t. ex. för att tvinga den företagare,
som under fredliga förhållanden
av en eller annan anledning nedlagt sin
rörelse, att överlåta denna på kronan

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.
eller att driva den för kronans räkning».
Efter en sådan motivering frågar man
sig, om talet om den fulla sysselsättningen
och tryggheten på arbetsplatsen endast
är en propagandafras, som inte motsvaras
av några som helst förpliktelser.
Även om för dagen inte något sådant
läge föreligger som motiverar ett samhällsingripande,
kan tiden snart förändras
och ett ur försörjningssynpunkt sämre
läge inträda. Det är med tanke härpå
som detta tillägg till 1 § föreslagits i
motion II: 496.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! I detta utlåtande gör utskottet
bl. a. ett uttalande av i princip
den innebörden, att Kungl. Maj:t inte i
onödan bör delegera sina befogenheter
på underordnade myndigheter utan i åtminstone
viktigare frågor förbehålla sig
beslutanderätten. Inte heller bör riksdagen,
anser reservanterna, delegera sina
befogenheter på Kungl. Maj:t, om det
inte är alldeles nödvändigt. Det är denna
synpunkt som föranlett reservanterna
att yrka på att bestämmelserna i första
paragrafens tredje stycke i såväl förfogandelagen
som ransoneringslagen skall
utgå. Enligt bestämmelsen i detta stycke
vill nämligen Kungl. Maj:t liksom utskottsmajoriteten
ge Kungl. Maj:t befogenhet
att sätta lagstiftningen i kraft
även under fredstid — låt vara efter
riksdagens samtycke — på grund av någon
utom riket inträffad utomordentlig
händelse. Det är emellertid att befara, att
riksdagens prövning i sådana fall blir
mycket formell. Vad beträffar begreppet
»utomordentlig händelse», måste ju var
och en förstå att det är mycket tänjbart.
Är t. ex. en felslagen kaffeskörd i Brasilien
en så utomordentlig händelse, att
den skall motivera tillämpning av ransoneringslagen
när det gäller kaffe?

Ett exempel på hur lockande det kan
te sig att även under fredstid och normala
tider tillämpa en lagstiftning av
detta slag är prisregleringslagen. Även
denna lag har för sin tillämpning som
förutsättning att krig, krigsfara eller eljest
utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden skall föreligga. Trots att det
nu är nio år sedan kriget slutade och
det för närvarande ingalunda kan vara
tal om några av krig föranledda utomordentliga
förhållanden har lagen förlängts
år från år, och inom en vecka
kommer kammaren att ställas inför ett
yrkande att den skall förlängas ytterligare
ett år. Detta exempel utgör ett starkt
stöd för den uppfattningen, att den lag,
som det här är fråga om, endast bör
gälla, om riket befinner sig i krig eller
i krigsfara.

Den stora frågan är alltså, om de båda
lagarna skall kunna sättas i kraft även
under fred efter en tämligen formell behandling
från riksdagens sida. Reservanterna
menar att en sådan föreskrift
är olämplig — en föreskrift som innebär
att även fredsförhållanden skall kunna
utgöra grund för lagarnas ikraftträdande
— och anser att tredje stycket i
1 § i de båda lagarna bör utgå.

Jag skall inte uppta kammarens tid
med att upprepa de synpunkter som
herr Lundgren redan har anfört när det
gäller frågan om auktorisationen och
frågan om uttagande av särskilda avgifter
i form av clearingavgifter vid import
och prisutjämningsavgifter vid export.
Men jag vill framhålla att förslaget om
dessa avgifter har föranlett invändningar
från ett stort antal remissinstansers
sida liksom också från utredningens sida.
Även reservanterna har den uppfattningen
att det här är fråga om en uppgift
som näppeligen bör i form av en
fullmaktslag överlämnas till Kungl.
Maj:t. Vad som särskilt talar emot dessa
avgifter är de komplikationer från handelspolitisk
synpunkt som måste befaras.
Om avgifter av detta slag skall uttagas,
borde därför särskilt riksdagsbeslut
fattas därom. En sådan ordning torde
också vara nödvändig med hänsyn
till att rättssäkerheten eljest kan komma
i allvarlig fara.

Den omständigheten, att här föreslagna
lagar är s. k. fullmaktslagar, inbjuder
naturligtvis till särskild försiktighet. I
det sammanhanget bör erinras om att
nyinrättade krisorgan ofta måste rekryteras
med i administrativa frågor mind -

Onsdagen den 14 aprii 1954.

Nr 14.

re kunnig och erfaren personal. Det är
också uppenbart att de kontrollorgan,
som i vanliga fall står till riksdagens
och Kungl. Maj:ts förfogande, inte har
möjlighet att vid sidan av sina normala
arbetsuppgifter medhinna en effektiv
kontroll av försörjningsorganens verksamhet.
Från denna utgångspunkt aktualiseras
frågan om en förstärkning av justitieombudsmanna-
och justitiekanslersämbetena
i samband med ikraftträdande
av kristidsförordningar. Detta synes vara
en ur rättssäkerhetssynpunkt trängande
angelägenhet.

En fråga som knappast har berörts
av utskottet är förslaget om tillägg till
krigssjukvårdslagen. Utskottet inskränker
sig till att uttala att utskottet lämnar
detta förslag liksom förslaget om ändring
i rekvisitionslagen utan erinran, och
härom är måhända inte så mycket att
säga. Departementschefen framhåller i
propositionen att de bestämmelser, som
finns i nuvarande förfogandelag av år
1939 i fråga om förfogande för sjukvårdsändamål,
lämpligen inte bör inflyta
i den nya lagen utan i stället medföra
en komplettering av krigssjukvårdslagen.
Nu har denna komplettering fått
den innebörden att, oavsett vad allmänna
förfogandelagen innehåller om förutsättningarna
för dess tillämpning, förfogandelagen
skall i erforderliga delar
gälla för att tillgodose det allmänt civila
medicinalväsendets behov, då 3 §
krigssjukvårdslagen tillämpas. Studerar
man nu närmare frågan om vad det är
för skillnad mellan förutsättningarna för
tillämpning av å ena sidan allmänna
förfogandelagen och å den andra krigssjukvårdslagen,
finner man att förfogandelagen
förutsätter, förutom krig eller
krigsfara, alternativt att en utomordentlig
händelse inträffat utom riket, medan
krigssjukvårdslagen talar om andra utomordentliga
förhållanden än krig eller
krigsfara. Denna skillnad i formuleringen
kunde möjligen på nytt väcka till liv
den misstanke, som framfördes vid behandlingen
av krigssjukvårdslagen, nämligen
att den sistnämnda lagen vore avsedd
att tillämpas även som tjänstepliktslag
under fredliga förhållanden. Jag vill

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

emellertid understryka att utskottets
ordförande under den debatt, som uppkom
här i kammaren vid behandling av
krigssjukvårdslagen, uttryckligen betonade
att lagen icke finge anses medföra
tjänsteplikt under fred. Jag är övertygad
om att utskottets ordförande i dag
inte heller har den uppfattningen att
tillägget till krigssjukvårdslagen innebär
någon utvidgning av förutsättningarna
för tillämpningen av denna lag.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Då kammaren nu går att
besluta om denna i vissa avseenden så
ömtåliga lagstiftning, tror jag det är
värt att särskilt påpeka att enighet råder
i långa stycken om denna lagstiftnings
enskildheter. I handlingarna framhålles,
alltifrån utredningens förslag,
remissyttrandena och departementschefens
uttalande och till utskottets motivering,
alldeles tydligt att man känner
en viss olust över att behöva lagstifta
på ett sådant sätt och inom områden,
där lagen kan bli så djupt ingripande
i den enskildes förhållanden när
det gäller att disponera över sig själv
och sin egendom.

Det råder också enighet om att lagstiftningen
skall i görligaste mån begränsas
så, att minsta möjliga olägenhet
drabbar den enskilde, och man bör alltid
ha som ledstjärna vid tillämpningen
av denna lag att tillgodose rättssäkerhetens
krav.

Nu skulle det kanske från denna utgångspunkt
tyckas, att man här borde
vara tämligen enig i sin uppfattning.
Men det föreligger olika meningar och
synpunkter, och vi får lov att diskutera
dessa.

Beträffande 1 § har herr Norling yrkat
på ett tillägg angående lagens omfattning.
Utskottet har enhälligt uttalat —
och det har varit samma nästan undantagslösa
enhälliga mening över hela linjen
under förarbetena — att lagstiftningens
syfte skall vara att i ett svårartat
krisläge skaffa de möjligheter som be -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

hövs för att trygga försvarets och folkförsörjningens
intressen. Kommunistmotionen
går utöver denna ram, och detta
är anledningen till att utskottet har avstyrkt
yrkandet i motionen.

.lag kan för egen del tillägga ännu ett
skäl. Jag tycker att det är en dålig grund
för socialisering att utnyttja det tvångsläge,
som den enskilde företagaren eller
kapitalisten kan befinna sig i, då han av
olika anledningar har svårt att driva sin
rörelse, på ett sådant sätt att man hjälper
honom genom att säga, att staten
skall överta rörelsen, så att han inte
behöver ha något ansvar för den. I motionen
har ju inte yrkats någon ändring
angående ersättningsreglerna, utan det
förutsättes att de bär föreslagna grunderna
skall tillämpas även i en sådan situation.
Från min socialistiska utgångspunkt
finner jag detta vara ett mycket
dåligt sätt att öppna möjlighet för en
socialisering.

Dessa två skäl har för mig varit avgörande
för min uppfattning, att man i
detta sammanhang inte hör utvidga lagens
tillämplighetsområde.

Det råder som sagt olika meningar,
och de har kommit fram i reservationen.
Det har också funnits meningsskiljaktigheter
som inte kommit till synes i
utskottets utlåtande. I ett par fall har
vi t. o. m. delat upp oss i två lika hälfter,
och lotten har fått avgöra vad som
skulle bli utskottets ställningstagande
till den eller den paragrafen. Jag har
själv befunnit mig bland dem som lotten
har missgynnat i ett fall, då det har
stått åtta mot åtta inom utskottet, men
jag har därför inte funnit anledning att
i en särskild reservation framföra den
ståndpunkt som jag hade vid voteringen
i utskottet. Det är stadgandena om husbondeansvaret
som jag tänker på. Därvidlag
förekom en uppdelning inom utskottet
i två hälfter, men det berodde
inte på att vi hade olika meningar om
att det hör bli ett annat stadgande om
husbondeansvaret än som hittills har
gällt. Utskottet säger, att det förslag som
utskottet förordar och som innebär en
ändring av Kungl. Maj :ts förslag överensstämmer
med de modernaste straff -

rättsliga principer. Jag kan nog säga att
det också överensstämmer med principer
som har gammal hävd. Jag erinrar
mig Runebergs dikt »Landshövdingen»,
där han låter landshövdingen Wibelius
inför hotet från den ryska härens övergeneral
om repressalier lägga sin hand
på lagboken och säga:

»I den är sedan sekler stadgat,
att bryter en, all skuld är endast hans,
att mannen bötar ej för hustruns brott,
ej hustrun för sin mans.»

Att det ändå fortfarande gäller andra
regler beträffande husbondeansvaret hör
nog samman med gammal patriarkalisk
ordning då tjänaren var ett mer eller
mindre viljelöst redskap för husbondens
vilja. Den uppfattningen har vi nog alla
om denna princip, men att vi inte från
början var eniga om att förorda vad utskottet
bär föreslår sammanhänger med
den, såsom jag tycker, riktiga försiktighet
här i riksdagen, som kommer till uttryck
i att när ett spörsmål är föremål
för ett övervägande i ett större sammanhang,
riksdagen inte fattar några beslut
som kan innebära ett föregripande. I
detta fall har nog även de, som eljest
skulle ha varit reservanter, tyckt att det
är en så klar och tydlig rättsprincip
som utskottet här har gett uttryck åt, att
man har kunnat avvika från denna vanliga
försiktighet och därför underlåta att
reservera sig, när nu utskottet genom
lotten har stannat för en annan linje.

Det är en annan ändring här i en
lagparagraf, där jag för min del har befunnit
mig bland den minoritet som inte
vill förorda den. Det gäller utbytet av
ordet »må» mot ordet »skall». För min
del har jag tyckt, att den i propositionen
föreslagna formuleringen står i bättre
överensstämmelse med sådana formuleringar
som man använder i lagtext,
men när det nu blev majoritet för en
ändring, har jag inte känt behov av att
framföra några särsynpunkter.

Nu har i alla fall en del ledamöter —
det är samtliga representanter för såväl
högern som folkpartiet — framfört sina
särmeningar i form av yrkanden, som
gäller dels ändringar i lagtexten, dels

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

ändringar i motiveringen. Att vi nu bär
spaltat upp oss i utskottet så, att de »regeringstrogna»
ledamöterna i utskottet
står på en sida och oppositionens representanter
på en annan, kan inge den
tanken att här föreligger partipolitiska
motsättningar. Jag vill bestämt understryka,
att så inte är fallet. När utskottet
har behandlat denna fråga, har vi
haft som riktlinje att se till, att denna
lagstiftning, som vi inte hyser någon
kärlek till, blir så bra som möjligt ur
den enskildes synpunkt och ur rättssynpunkt.
Vi har ansett, att det i fråga om
en ömtålig lagstiftning är av värde, att
det blir så stor anslutning som möjligt
till densamma från riksdagens sida. Att
utskottet enhälligt förordar två ändringar
— den tredje gäller bara en såsom vi
tycker bättre formulering —- av vilka
åtminstone den ena är en mycket väsentlig
ändring i sak, vittnar ju om att
vi i utskottet inte har betraktat denna
fråga ur partipolitisk synpunkt. Det är
helt naturligt. Vad vet vi om den regering
som eventuellt skall komma att tilllämpa
denna fullmaktslagstiftning? Det
kan bli en ministär Erlander, det kan bli
en ministär Hedlund eller Hjalmarson
eller kanske t. o. m. en ministär Ohlin.
Vi har ansett att lagstiftningen, sådan
den här är utformad, är den lämpligaste,
vilken regering som än har ansvaret i
den krissituation som förutsättes föreligga
för att fullmakterna skall kunna tilllämpas.

Vi är ju litet känsliga när det gäller
de uppslag som våra partivänner kommer
med. Vi vill gärna, vilket parti det
än är fråga om, vara vänliga mot våra
partivänner, och vi kanske också tycker
att vad de kommer med alltid är
rätt. Denna solidaritet är vacker. Jag
följer själv detta bud många gånger, men
jag går aldrig så långt att jag gör som
de fromma människor, om vilka det berättas
i kyrkohistorien, att de för att ära
Gud avstod från bruket av sitt sunda
förnuft. Jag har inte sagt, att reservanterna
har gjort det, jag har bara påpekat
att man inte absolut behöver ta hänsyn
till de olika propåer som ens partikamrater
kommer med.

3 Första kammarens protokoll 1954. Nr 14.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

Nu kan det för all del vara andra synpunkter
som här har gjort sig gällande.
Vi bär ju val i höst, och det är väl möjligt
att här kan föreligga en viss centraldirigering
för att få byggnadsmaterial
till den plattform som man skall stå på
under valet. Det vet jag inte, men jag
vill i alla fall understryka, att det från
majoritetens sida inte på något sätt har
berott på ett hänsynstagande till vad
regeringen föreslagit eller till partipolitiska
synpunkter, att vi har intagit vår
ståndpunkt.

När det gäller yrkandet beträffande
1 § om att tillämpningsområdet skall begränsas
så, att det inte skall finnas något
utrymme för denna fullmakt under
andra förhållanden än krig eller krigsfara,
har reservanterna varit vänliga nog
att ganska utförligt referera utskottets
motivering för att förorda bestämmelsen,
sådan den är föreslagen i propositionen.

Jag tycker att den motiveringen är
så stark att man kunde ha satt punkt på
s, 110 efter första stycket. Men sedan
anför reservanterna skäl som skulle motivera
att man inte skall ha denna bestämmelse
som en beredskapslag för att
möta någon speciell situation redan i
fredstid, utan att det är tids nog att lagstifta
när en sådan situation inträder.
Reservanterna är nämligen eniga med
oss om att det kan inträffa en krissituation,
som kan göra en fullmaktslagstiftning
av detta slag behövlig även under
andra förhållanden än vid krig och
krigsfara, men reservanterna menar, att
om man avvaktar den situationen och då
lagstiftar, får man en något säkrare
kontroll och att detta skulle motväga
den olägenhet som reservanterna själva
erkänner föreligger däri att det tar sin
tid att ordna med en fullmaktslag i en
dylik situation.

För min del är jag av rakt motsatt
uppfattning. De bestämmelser som föreslås
innebär, att vi skall ha beredskapslagen
klar men att den sittande regeringen
skall begära hos riksdagen att få fullmakt
att tillämpa den, och riksdagen
skall bedöma om fullmakten skall ges
och i vilken omfattning den skall ges.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

Jag är bestämt övertygad om att den
granskning som riksdagen därvid skall
göra och vars behövlighet utskottet särskilt
har understrukit blir mera objektiv
och mera utförlig än om riksdagen
helt hastigt ställes inför ett lagförslag
och kanske nära nog i panikstämning
utan vidare accepterar vad däri är föreslaget.

Ur riksdagens egen synpunkt och med
utgångspunkt från att riksdagen skall i
varje situation allvarligt pröva, om det
tredje stycket skall tillämpas, innebär
utskottets förslag en säkrare garanti för
att rättssäkerhetens krav blir tillgodosedda
än om riksdagen, som reservanterna
förordar, i ett hastigt påkommet
krisläge skall ställas inför ett lagförslag.
Då har man inte alls samma möjlighet
att objektivt bedöma lagens omfattning,
dess verkan o. s. v. Därtill kommer, att
under den tid som åtgår till förarbetena
för en sådan tillfällig fullmaktslag, alldeles
säkert stora risker förefinnes för
uppkomsten av skadeverkningar som kan
vara mycket allvarliga ur folkförsörjriingssynpunkt.
Fråga är väl om inte
dessa risker äro lika stora som vid krig
eller krigsfara. Jag förordar därför bestämt
att kammaren följer utskottsmajoriteten
beträffande första paragrafens
utformning.

Jag skall inte i detalj granska vad
reservanterna säger om det ena och det
andra utan kan i stort sett nöja mig med
mera allmänna omdömen. Men något bör
nog sägas. Om jag då följer uppställningen
i reservationen, vill jag först råda
kammaren att parallelläsa reservanternas
uttalande på s. 109 med utskottets
motivering i första stycket på s. 82.

Vad innebär reservanternas ändring?
Ja, det är intressant att påpeka vad det
innebär. Om vi läser detta stycke tillräckligt
noggrant finner vi, att vad reservanterna
vill utesluta ur utskottets
motivering är en mening, som står ganska
långt ned på sidan och som handlar
om den enskilde sakägaren. Den lyder:
»Vidare skulle han kunna tillgodogöra
sig spekulationsvinster.» Reservanterna
vill inte att man skall säga något så hårt
om spekulationsvinsterna som att de

skall beaktas vid lagstiftningen; så att i
en sådan här krissituation det inte skall
finnas något rum för ersättning för uteblivna
spekulationsvinster.

Jag kommer att tänka på hur det var
under första världskriget, då vi jämt och
ständigt kände vår förargelse och uttryckte
vårt förakt för gulaschbaronerna.
Jag kommer att tänka på att vi under
andra världskriget, då förhållandena
dock var mycket bättre, ändå blev upprörda
när vi tänkte på svartabörshajarna.
Är det verkligen dessa, som reservanterna
vill slå vakt om, när de inte vågar
säga något om att det enligt denna lagstiftning
inte skall finnas rum för ersättning
för uteblivna spekulationsvinster?
Ja, jag bara frågar.

Reservanterna har vidare uteslutit
sista punkten i detta stycke, där vi erinrar
om gällande bestämmelser rörande
ersättning i expropriationsmål. Jag trodde
att vi var ganska eniga om att ersättningsreglerna
i expropriationsmål inte
var särskilt lyckade förr men att det blev
något bättre genom den nya expropriationslagstiftning
som vi genomförde för
några år sedan. Jag finner det vara fullt
riktigt att påpeka en viss överensstämmelse
med ersättningsreglerna här. Även
i expropriationslagstiftningen har man
varit angelägen om att beakta det allmännas
intressen; även där man har varit
nödsakad att gå något hårt fram mot
den enskildes intressen.

Det andra stycket i reservationen nederst
på sidan 109 innebär inte någon
väsentlig förändring gentemot utskottets
skrivning. Utskottet erkänner att denna
lagstiftning kan förefalla betänklig ur
sakägarens synvinkel. Reservanterna tycker
att det är litet ogentilt att tala om
att det är sakägarens intressen som man
här skall hålla styvt på, utan nöjer sig
med att säga att saken synes något betänklig.
Vi är eniga om att sakägarens
intresse skall tillgodoses i största möjliga
utsträckning, men majoriteten i utskottet
hävdar att det allmännas intresse skall
gå före, där det är nödvändigt i en svårartad
situation av kriskaraktär.

I det tredje stycket kommer reservanterna
in på ett resonemang om taxepri -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

serna, som jag inte begriper. Jag är övertygad
om att vem som helst, som läser
detta och inte har hört någon förhandsdiskussion
i frågan, kommer till den
uppfattningen, att reservanterna tycker
att Kungl. Maj:ts förslag är alltför generöst
och liberalt. De skriver bort innehållet
i paragrafen genom sin motivering,
ty i lagförslaget står beträffande
dessa taxepriser i § 19 sista stycket, att
vid förfoganden skall tillämpning av
taxepris »alltid anses innefatta obillighet,
därest den som drabbas av förfogandet
icke genom taxepriset erhåller ersättning
för sina nödvändiga kostnader».
Taxepriset skall anses innefatta obillighet.
Reservanterna anför: »Som sådan
särskild omständighet, enligt vilken
nämnden må bestämma ersättning till
högre belopp än taxepriset, bör kunna
betraktas det förhållandet, att den enskilde
sakägaren icke genom taxepriset
får ersättning för sina nödiga kostnader.
» De skriver nödiga och i lagen står
nödvändiga, men skillnaden ligger väl
inte däri utan i detta, att i lagen står
skall och reservanterna skriver bör, vilket
alldeles tydligt är en försvagning när
det gäller tillgodoseendet av den enskilde
sakägarens rätt. Reservanterna menar
nu inte på detta sätt. De resonerar om
någonting helt annat, fastän de har anknutit
till resonemanget om taxepriserna
i 19 §. Deras mening om den icke
lämpliga formuleringen i paragraferna
gäller i detta fall 18 §, men det kan ingen
människa komina underfund med, som
inte har varit med om och hör diskussionen.

Jag behöver kanske inte ytterligare ta
upp mer än straffbestämmelserna, i fråga
om vilka det också råder olika meningar.
Jag skall inte vara elak och sammanställa
reservanternas resonemang om
straffbestämmelserna med den benägenhet
hos dem som jag tidigare påpekat att
inte vilja tala om spekulationsvinster
o. s. v. Enligt utskottsmajoritetens uppfattning
kan vi komma i så förtvivlade
situationer, att varje egoistisk åtgärd
från den enskilde medborgarens sida
kan utgöra ett svårt brott mot samhällets
intressen. Man måste då ha möjlighet att

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

klämma till med ganska hårda straff.
Det hela blir emellertid ytterst en fråga
om tillämpningen. Jag erinrar om att vi
har erfarenhet av hur allvarligt man i
vissa situationer kan nödgas se på brott
av denna art. Under krigsåren var ju
brott mot förfogandebestämmelser och
ransoneringsbestämmelser i flera krigförande
länder t. o. m. belagda med dödsstraff.
Utskottsmajoriteten anser att det
här måste finnas en ganska vid straffskala.
Därmed är inte sagt att vi önskar
bura in alla som på något sätt bryter
mot bestämmelserna, men rättstillämpningen
i vårt land är sådan, att det absolut
inte finnes någon anledning att befara
att domstolarna kommer att gå hårdare
fram än vad som är motiverat i det
enskilda fallet. Jag har en mycket stor
tilltro till våra domares objektivitet och
allvarliga strävan att tillgodose rättssäkerheten.

I fråga om min personliga inställning
i detta fall kan jag för övrigt hänvisa
till ett annat avsnitt i lagförslaget, där
jag hade en annan mening än utskottsmajoriteten.
Det gällde frågan, om man
skulle skriva in i lagen eller ej, att den
som blir föremål för ingripande skall ha
rätt att få yttra sig före avgörandet. Jag
ansåg för min del att det i lagen skulle
sägas ut, att vederbörande skall ha rätt
att yttra sig, innan ståndpunkt tages från
myndigheternas sida. Majoriteten ansåg
att detta inte behövde skrivas in i lagen,
då det var självklart. Jag böjde mig för
den uppfattningen. Utskottet och reservanterna
enades sedan om att det är så
självklart att vederbörande skall få yttra
sig, att detta inte behöver skrivas in
i lagen.

Sedan var det fråga om man skall uttala
önskvärdheten av att det i dessa
krisinstitutioner alltid skall sitta någon
som innehaft domarämbete. Majoriteten
anser att det bör ankomma på Kungl.
Maj:t att avgöra den saken. Jag befinner
mig på denna punkt icke bland reservanterna,
men det beror inte på bristande
tilltro till domarnas betydelse i detta
sammanhang. Jag har ju tvärtom nyss
framhållit att jag har en mycket stor tilltro
till vår domarkår. Att jag delar majo -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.
ritetens uppfattning beror i stället på att
jag inte ansett mig kunna bedöma, hur
det kommer att gestalta sig i den ena
eller andra krisinstitutionen, och jag har
därför inte i lagen velat skriva in något
som kanske i praktiken kommer att visa
sig bli svårt att genomföra. I majoritetens
ståndpunktstagande i detta hänseende
ligger således icke någon misstro
mot domarkåren såsom sådan. Yi har
tvärtom alla den uppfattningen, att det
är en synnerligen god hjälp att vid bedömandet
av dessa ömtåliga ingripanden
ha tillgång till en objektivt inställd och
för rättssäkerhetens bevarande mycket
intresserad domarkår.

Jag anser således, herr talman, att vi
kan ha den tilltron till våra domare, att
även om straffskalan är vid, så kommer
lagens bestämmelser att tillämpas på sådant
sätt att fängelsestraff blir undantag.
Denna vidare straffskala kan dock
behövas därför att följderna av de brott,
som det här kan bli fråga om, kan bli
mycket allvarliga ur det allmännas och
hela folkförsörjningens synpunkter.

Vi skall ju nu besluta en ömtålig lagstiftning,
en beredskapslagstiftning, som
innehåller en fullmakt för Kungl. Maj:t
och som mycket djupt griper in i den
enskildes förhållanden och hans rätt att
såsom han själv önskar disponera sin
egendom, sköta sin rörelse, utföra sina
tjänster etc. Jag tror att det är av värde
att när en dylik lagstiftning kommer till,
densamma bäres upp av en så bred opinion
som möjligt inom riksdagen. Min
övertygelse om värdet härav gör att jag
vill sluta med att säga, att det inte alls
är nödvändigt att samtliga ledamöter
från högern och folkpartiet följer reservationerna
utan att det finns goda skäl
för dem att stödja utskottets förslag, till
vilket jag yrkar bifall.

Herr NORLING (k) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ordförande,
herr Norman, har understrukit den tankegång
som framfördes i utlåtandet, där
det på ett ställe säges, att varje tanke på
att låta lagstiftningen bli tillämplig på
en företagare, som under fredliga förhål -

landen av en eller annan anledning nedlagt
sin rörelse, bortfaller. Jag vill då påminna
om att den tanken inte har varit
främmande för socialdemokraterna för
ett tiotal år sedan. Jag skall citera vad
som skrivits i arbetarrörelsens efterkrigsprogram
just om denna tanke. Det
heter där: »I den mån som den privata
företagsamheten lyckas lösa den angivna
uppgiften — att ge massorna så mycket
av detta livets goda, som är tekniskt
möjligt vid full och effektiv användning
av arbetskraft och materiella produktionsmedel
— kan den i framtiden tilllåtas
fungera ungefär på det sätt, som
var vanligt under förkrigstiden. Men i
samma mån som den icke kan lösa den
uppgiften, måste samhällets organ gripa
in med de planhushållningsåtgärder, som
i varje särskilt fall befinnes mest lämpliga.
»

Den tankegång som framföres i den
kommunistiska motionen är sålunda icke
någon kommunistisk uppfinning av i
dag, utan en tanke som hela den samlade
arbetarrörelsen här i Sverige hade för
tio år sedan.

Jag har med det anförda bara velat
friska upp minnet på de socialdemokrater,
som suttit i utskottet och behandlat
frågan.

Herr HUSS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ordföranden i utskottet
anmärkte på att reservanterna skulle ha
en motivering för 19 § sista stycket, vilken
skulle utgöra en försvagning av lagtextens
innebörd. Därvidlag torde dock
herr Norman ha misstagit sig. Det förhåller
sig nämligen på det sättet att reservanterna
anser, att en jämkning av
taxepriset alltid skall ske, när vederbörande
icke får ersättning för sina nödvändiga
kostnader. Detta bör alltså gälla
icke blott när det icke är fråga om produktionsålägganden,
som ju lagstiftningen
är begränsad till, utan i samtliga fall,
när det kan bli fråga om taxepriser.

Jag vill också helt kort beröra vad utskottets
ordförande sade om den allvarliga
prövning, som riksdagen verkställer
när det gäller lagstiftningar av den här

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

typen och granskningen av de förslag
som Kungl. Maj :t framlagt. Jag erinrar
om vad jag redan tidigare framhöll, att
prisregleringslagen har förnyats år efter
år. Men när utskottets ordförande menar
att det blir en allvarlig prövning här i
riksdagen vid varje förnyelse av denna
lag, måste man ställa sig något tvekande.
Det är tyvärr så att härvid ibland
insmugit sig synpunkter, som kanske inte
borde fått göra sig gällande. Den prövning
som riksdagen skall verkställa, när
denna lag nu årligen så långt efter krigets
upphörande skall förnyas, blir alltså
ofta inte någon allvarlig prövning i
sak utan mer en formell prövning.

Herr NORMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande 19 § menade
jag, att den som läser det lagrummet
och motiveringen utan att vara så där i
detalj insatt i hur resonemangen har
förts måste dra den slutsats som jag här
påpekade. Men jag framhöll också att det
inte var reservanternas mening, att lagrummet
skulle tolkas så, även om jag
inte utförde det så fullständigt, att jag
gick in på de kostnader som herr Huss
här åberopade utan förde in resonemanget
på stadgandet i 18 § om de allmänna
ersättningsregler, som där finns.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Det är mig en stor tillfredsställelse
att kammaren i dag har
på sitt bord förslag till dessa viktiga förfogande-
och ransoneringslagar. De utgör
ju en ryggrad i det system av lagstiftning,
som vi behöver i den händelse det
mörknar i världen igen.

Tanken går i detta sammanhang till
någonting som vi egentligen inte har att
göra med i dag. Det är här fråga om ett
led i beredskapsarbetet. Jag har flera
gånger ställt mig undrande inför hur det
förhåller sig med vårt beredskapsarbete
på lagstiftningens område i övrigt. För
några år sedan signalerades det att statsrådet
Mossberg särskilt intresserade sig
för detta ämne och hade något formellt
eller informellt uppdrag att hålla sin

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

hand över att vi, om det brakade lös,
skulle ha vår lagstiftning fix och färdig,
och vi vet att dåvarande statssekreteraren
Thunborg stod vid hans sida. Vi har
inte i riksdagsarbetet fått se många produkter
av detta arbete under senare år.
Det är stora lagkomplex, som vi inte
hört någonting om. Vi fick för något år
sedan en liten känsla av att exempelvis
ett så utomordentligt viktigt ämne som
tj änstepliktslagstiftningen förmodligen
inte hade blivit föremål för några närmare
överväganden. På den punkten är
vi således inte på det klara med hur vi
skall ha det. Då jag ser två ledamöter av
statsrådet närvarande i kammaren, vill
jag inte försumma detta tillfälle att framställa
en fråga, huruvida de kan upplysa
oss, om det fortfarande hålles en fast
hand över detta för vår beredskap så
utomordentligt viktiga ämne.

Men nu gäller det som sagt de här förevarande
lagarna. Jag skall inte rimligtvis
fälla något omdöme om hur de har
blivit beskaffade; jag har själv tagit del
i deras utformning. Men jag får hoppas
att de blir någorlunda tillfredsställande.
Jag får försäkra kammarens ledamöter,
att det är en verkligt kinkig uppgift att
försöka utforma lagregler, som tar skälig
hänsyn till å ena sidan rikets intressen
och behov och å andra sidan det av
oss alla, åtminstone i princip, erkända
kravet på rättssäkerhet och trygghet.
Det är svårt att göra det, därför att det
är så utomordentligt vanskligt att sätta
sig in i alla de situationer som kan uppkomma
under ett krig och alla de olika
problemlägen som då kan uppstå. Jag
får emellertid, som sagt, hoppas att resultatet
bär blivit någorlunda gott, och jag
får tillägga: Gud vare lov att det inte
har kommit någon skada åstad, att arbetet
med dessa lagars utformning har
tagit väsentligt längre tid än herr statsrådet
från början drömde om! Vi har
nu inte förlorat någonting därpå, och
jag hoppas att vi har vunnit på ett mera
grundligt genomtänkande av ämnet.

Jag kunde naturligtvis ha anledning
att ta upp en del enskildheter i denna
lagstiftning. Jag kunde anmäla huruledes
jag i väsentliga delar instämmer med

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

reservanterna. Jag kunde peka på en del
ämnen därutöver, som jag är ledsen över
att de inte blivit reglerade så som jag
velat. Jag skall emellertid följa det program,
som utskottets ärade ordförande
angav för sitt anförande. Han sade nämligen,
att han inte skulle inlåta sig på
några speciella punkter utan hålla sig
till allmänna omdömen. Måhända kommer
jag dock att tillämpa principen på
ett något annorlunda sätt än han gjorde.

Vad som ur principiella synpunkter
har glatt mig i denna lagstiftning är
framför allt två saker.

För det första är jag glad över att vi
nu vid sidan av förfogandelagen har fått
en ransoneringslag. Kammarens ledamöter
erinrar sig, att man under kriget laborerade
med föreställningen om att
Kungl. Maj:t vid sidan av de befogenheter,
som riksdagen hade givit genom
förfogandelagen, hade något slags allmän
befogenhet att verkställa vad man
kallade handels-, förbruknings- och
transportregleringar. Därvidlag gavs vaga,
diffusa och motsägande motiveringar.
Ibland åberopade man regeringsformens
§ 89, ibland sade man, att det följde
av förfogandelagen o. s. v. Detta var en
sak som vi ständigt kämpade om under
kriget, och det är för mig en glädje, att
vi nu kommit till den ståndpunkten,
att vi enhälligt hrutit staven över detta
betraktelsesätt och tveklöst har den uppfattningen
att ransoneringar och dylika
åtgärder, lika väl som det som står i förfogandelagen,
kräver en av riksdagen
stiftad lag i botten.

Fn annan sak, som jag också är glad
över, är behandlingen av frågan om
clearingavgifter. Det föreligger olika meningar
om huruvida dessa clearingavgifter
lämpligen hör behandlas i denna lag
eller om de, såsom reservanterna tänker
sig, skall beslutas av riksdagen i särskilda
fall. Jag skall inte gå in på den
frågan i vidare mån än att jag säger,
att det resonemang som utskottet i det
hänseendet har fört är mig ganska obegripligt.
Utskottet gör gällande, att clearingavgifterna
inte är att likställa med
skatter och tullar, eftersom det fiskaliska
intresset saknas. Jag skulle vilja fråga,

om inte andra lagutskottet har tänkt på
någonting som heter skyddstullar. Där
finns inte heller något fiskaliskt intresse,
men nog måtte de väl vara skatter.
Detta resonemang tycker jag är alldeles
förfelat. Jag har emellertid varit ense
med utskottsmajoriteten i fråga om resultatet,
nämligen att det kan vara rimligt
att i denna lag reglera rätten att
uttaga clearingavgifter.

Men vad jag framför allt vill stryka
under är, att det nu i alla fall omsider är
fastslaget, vilken linje vi än går på i denna
praktiska fråga, att Kungl. Maj:t hädanefter
tar ut clearingavgifter icke av
sin egen maktfullkomlighet utan i den
mån han har ett riksdagens bemyndigande
genom denna lag eller eventuellt på
annat sätt. Även därmed bryter vi ju staven
över åtskilligt som sades och gjordes
under krigsåren, och det är bara bra.

Jag har hittills talat om lagen särskilt
med hänsyn till krigsförhållanden. Sedan
är det ju en stor fråga, huruvida
man skall konstruera den så, att den liksom
nu under vissa förutsättningar kan
bli tillämplig även under fredsförhållanden.
Utskottets ordförande klandrade reservanterna
för att de var en smula partitrogna,
och jag ber därför att få konstatera,
att på denna punkt verkligen
föreligger en divergens mellan reservanterna
och mig. Jag har noga övervägt,
hur man bör se på denna fråga, och för
min del såsom medverkande i utredningen
stannat vid att det riktiga är att
ha en lag som under vissa förutsättningar
kan tillämpas även i fredstid, självfallet
på det vis lagen anger, nämligen
att dess ikraftsättande vid varje tillfälle
skall bero av samfällda beslut av konung
och riksdag.

Det är alldeles särskilt på grund av
ett praktiskt skäl jag stannat för denna
ståndpunkt, nämligen att det spelar mycket
stor roll för de myndigheter som
skall handha denna lagstiftning, att de
har en på förhand given ram, inom vilken
de kan avpassa alla förberedelsearbeten,
så att hela den administrativa apparaten
sedan kan sättas i gång snabbt
och rationellt.

Fn mycket viktig förutsättning i mitt

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

resonemang är emellertid helt naturligt,
att förfogandelagen och ransoneringslagen
inte skall mekaniskt sättas i kraft i
sin helhet. I stället bör man noga överväga,
huruvida situationen påkallar deras
ikraftträdande. Och jag fäster särskilt
stor vikt vid att man i varje särskilt läge
överväger, hur mycket av förfogandelagen
som Kungl. Maj:t med hänsyn till
omständigheterna kan behöva tillämpa.
Man skall inte betrakta det som regel, att
lagarna i deras helhet sättes i kraft med
alla de befogenheter de innebär, utan lagarna
bör ses som en kollektion av möjliga
fullmakter; det gäller att avgöra,
vilka av de i lagen inneslutna fullmakterna
som skall ges åt Kungl. Maj:t. Jag
är glad att se utskottets ordförande nicka
bifall till vad jag nu sade. Det finns i
utskottets utlåtande några ord som till
att börja med ingav mig oro, nämligen
när det på s. 68 råkar stå: »Finner
riksdagen läget medgiva en begränsning
av de Kungl. Maj :t tillkommande befogenheterna,
har riksdagen fria händer
att besluta härom.» Det förefaller nästan
som om begränsningar enligt denna formulering
skulle vara undantag. Men utskottet
har nedtill på s. 71 uttalat sig
på ett mera tillfredsställande sätt, i den
anda som besjälar mig i detta sammanhang.

Jag vill sålunda starkt understryka,
att förutsättningen för att man skall gå
på utskottets linje är att vi verkligen får
en sådan praxis. Om förfogandelagen på
något viss skall tillämpas under fredstid
—• jag vet inte om det är aktuellt nu
eller kan bli det något annat år — hoppas
jag livligt att herr statsrådet i enlighet
med uttalandena i propositionen noga
tillser att inte mera begäres än man
för varje särskilt fall anser sig behöva.

Nu skulle möjligen någon kunna säga,
att det väl bara har formellt intresse att
vi nu stiftar lag om clearing, ransonering
o. s. v. Man kan fråga mig vilken
glädje jag — som brukar liksom kämpa
för riksdagens rättigheter —• har av att
vi nu ger Kungl. Maj :t en fullmakt in
blanco. Blir läget då bättre än om Kungl.
Maj :t tar sådana befogenheter i anspråk
med stöd av § 89 regeringsformen? Ja,

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

det blir flera skillnader. Men framför
allt vill jag betona, att riksdagen nu tar
principiell ståndpunkt beträffande frågan,
i vilka lägen det går för sig, att
Kungl. Maj:t lagstiftar på egen hand, och
i vad slags lägen riksdagen bör vara
med. Jag räknar med andra ord på att det
steg vi nu tar, i och med att riksdagen
säger ifrån under vilka förutsättningar
en samfälld lagstiftning erfordras i fråga
om ransonering, clearingavgifter o. s. v.,
skall ha sina betydelsefulla återverkningar
på praxis i fortsättningen när det
gäller Kungl. Maj :ts s. k. ekonomiska lagstiftning.

Tråkigt är emellertid, att utskottet liksom
Kungl. Maj:t på den punkten har
gjort ett alldeles principvidrigt avsteg, i
det att man har avskärmat utrikeshandeln.
I fråga om utrikeshandeln säges
det, att detta är en sak som måste ligga
i Kungl. Maj :ts hand och att riksdagen
inte kan ha någonting därmed att göra.
Jag skall inte här ta upp —- något som
jag har gjort vid ideliga tillfällen förut
i riksdagen — något statsrättsligt resonemang
till ådagaläggande av en annan
ståndpunkt. Denna fråga skall jag inte
fördjupa mig i, och jag skall därför inte
heller ta upp till granskning vad utskottet
har att säga om detta — uttalanden
på s. 39 i utlåtandet som jag för resten
inte förstår. Men jag skulle bara vilja
säga, att det över huvud taget inte stämmer
in med nutida begrepp om en folkrepresentations
ställning att betrakta
detta väsentliga område såsom helt och
hållet uteslutet från dess prövning. Vi
anser det numera självklart, att riksdagen
skall vara med på en mängd områden
av för den enskilde mycket mindre
kännbar betydelse. Men här har vi ett
område, som för hela vårt ekonomiska
liv är av den vitalaste betydelse. Det är
en nyckelposition, som den som råder
över in- och utförseln intar i hela vårt
ekonomiska liv. Hur stämmer detta ihop
med systemet? Vad kan man över huvud
i taget ge för logiska skäl för att detta
'' område skall vara skilt från alla andra?

; Man svarar kanske, att det må vara
hur som helst med logiken, men här skall
f jman beakta praktiska synpunkter. Jag

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

förstår dessa synpunkter. Det siiges, att
riksdagen inte kan lägga sig i, hur utrikeshandeln
regleras. Jag medger, att
om det skulle bli så som jag skulle vilja
ha det, nämligen att Kungl. Maj:ts makt
över utrikeshandeln år för år reglerades
genom en av riksdagen given fullmakt,
tror jag att denna fullmakt finge göras
mycket vid. Men betydelsen är likväl
den, att det då blir ordnat på det sättet,
att Kungl. Maj:t hänvisas till att varje år
komma till riksdagen och anmäla utrikeshandelns
aktuella problem, mer eller
mindre ingående allteftersom omständigheterna
möjliggör det, och riksdagen får
en möjlighet att varje år se på dessa saker,
pröva dem och bedöma, vilka återverkningar
Kungl. Maj :ts reglering av utrikeshandeln
kan få på olika områden.
Riksdagen får tillfälle att göra sina reservationer,
fastslå att för det och det
ändamålet får inte importreglering användas
o. s. v. o. s. v. Vad vet jag om
hur en sådan befogenhet kunde användas?
Säkert är bara att det inte behöver
stanna vid blott och bart en fullmakt in
blanco.

Jag har bara ytterligare några få saker
att säga. Det gäller framför allt en punkt,
som ligger vid sidan av själva lagstiftningsfrågan.
Förfoganderättskommittén
intresserade sig för den tanken, att man
skulle kunna ordna det så, att något av
riksdagen valt organ på något sätt skulle
kunna samverka med Kungl. Maj:t vid
tillämpningen av denna lagstiftning. För
denna tanke har departementschefen betygat
sin aktning. Men han har sagt att
denna fråga får lösas i ett större sammanhang.
Ja, det är nu litet lustigt med
detta. Jag har intresserat mig speciellt
för den — och genomlevat skilda öden.

I fjol tog jag verkligen det djärva taget
att försöka lösa denna sak i ett större
sammanhang. Jag reste den inför konstitutionsutskottet
såsom en principiell fråga
inte bara rörande förfogandelagen
utan gällande vad som helst. Ja, se då
sade utskottet, att man fick lov att bedöma
frågan från fall till fall, att man fick
ta upp de särskilda frågorna till bedömande.
Då jag nu vänder mig till statsrådet
säger han: »Nej, vi får se frågan i

ett större sammanhang.» Hur skall jag
komma ur denna förhäxade cirkel? Jag
kan inte annat än vidhålla det önskemål
beträffande denna sak, som jag uttryckt
vid utarbetandet av förfogandelagen och
som kommit fram i en högermotion.

I detta avseende ligger saken formellt
litet lustigt till. Kammarens ledamöter
finner under punkten III i reservationerna,
att reservanterna inte har tagit
upp denna fråga, därför att de ju önskar,
att lagen över huvud taget inte skall bli
tillämplig under fredstid, och de anser
det tvivelaktigt, om den bör användas
under krigstid. Skulle det nu inträffa, att
reservanterna får bakslag vid voteringen
beträffande 1 §, duger inte längre denna
motivering. Av den anledningen hoppas
jag, att reservanterna i ett sådant läge
kommer att framställa ett positivt förslag
om bifall till den i ärendet väckta
motionen.

Herr talman! Jag skall sluta med att
tillkännage, hur jag från mina utgångspunkter
ämnar rösta i denna sak. Med
den ståndpunkt jag intagit inom kommittén
och med den allmänna mening jag
har, att man inte bör springa ifrån sådana
ståndpunkter, kommer jag att rösta
för 1 § i båda lagarna i den av Kungl.
Maj :t föreslagna lydelsen. I övriga hänseenden
däremot delar jag i stort sett de
uppfattningar som uttalats av reservanterna.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! När riksdagen nu går att
fatta beslut om dessa lagar, är det kanske
anledning att slå fast, att desamma
har mycket stor betydelse och att det
ligger mycket arbete bakom förslagen,
innan de kommit på riksdagens bord.
Jag känner ett behov av att framhålla
det, ty här har under tidigare år åtskilliga
gånger frågats, när detta utredningsarbete
kunde bli färdigt och när riksdagen
kunde få se resultatet av revisionen
av förfogandelagen. Det arbete av
sakkunniga som utförts ser jag som en
garanti för att vi skall slippa överraskningar,
om vi nu antar dessa lagar, och
därmed kan vi känna en större tillit, om

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

det skulle komma ofärdstid. Det är därför
som hela detta lagkomplex har utarbetats.

Herr Herlitz frågade, hur det står till
på andra områden när det gäller en beredskap
av liknande karaktär. Jag kan
på den frågan svara, att arbetet i det avseendet
har inom regeringen uppdragits
åt statsrådet Nordenstam och att det pågår
för fullt. Vi är alldeles på det klara
med att det har ett betydande värde att
försöka så långt det är möjligt bygga upp
en beredskap på alla de områden, där
man rimligen kan åstadkomma en sådan.

Om de nu föreliggande lagförslagen
råder i stort sett enighet i de väsentliga
tingen. Om 1 § tredje stycket i förfogandelagen
har emellertid delade meningar
gjorts gällande. Det gäller där, huruvida
denna lag skall kunna tillämpas även
under fredstid, när det uppstår knapphet
på en vara eller risker för att knapphet
skall inträffa med hänsyn till händelser
utom riket. Det sistnämnda bör
betonas. Det har sagts, att lagen kan
missbrukas och att det vore säkrare med
särskild lagstiftning i dylika situationer,
men erfarenheten säger ju, att detta
knappast är ändamålsenligt. Det är också
rätt typiskt och har sin betydelse vid
bedömningen av frågan, att de sakkunniga
som har utarbetat förslaget har varit
enhälliga på den punkten. Det är sålunda
på det sättet att den i denna fråga
kanske mest sakkunnige riksdagsledamoten
från oppositionspartierna hyser
den uppfattningen, att propositionens
och utskottets linje i den här huvudpunkten
är den riktiga.

Det går inte an att misstänka myndigheter
i så hög grad, att man har rätt att
uttrycka sig på det sätt som herr Huss
nyss gjorde. Han undrade om den här
beredskapslagstiftningen skall kunna
tillämpas, om det blir t. ex. brist på kaffe
i Brasilien. Det är ju så, att vi för
närvarande kan sägas ha en sådan bristsituation,
vilket tar sig uttryck i att
kaffepriset oupphörligt stiger. Regeringen
har fullmakt att ingripa fram till den
1 juli i år, men något ingripande har
inte skett. Därför känner jag ett behov
att säga, att när regeringen inte begär en

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

förlängning av de nuvarande fullmakterna,
skulle det kanske finnas plats för litet
oro, om någonting skulle inträffa, utan
att det behöver vara fråga om krigsfara.
Samhället är så komplicerat i våra dagar.
Det kan t. ex. uppstå en ganska penibel
situation i det här landet, om vi
t. ex. skulle råka ut för en ordentlig
köldperiod och våra transportvägar därigenom
skulle komma att stängas. Då
skulle myndigheterna stå utan möjligheter
att ingripa. Nu när vårsolen skiner,
herr talman, kanske det inte är så farligt
att i riksdagens första kammare yppa, att
situationen var rätt bekymmersam för
någon månad sedan, när isarna var som
svårast. Hade dessa svårigheter pågått
ytterligare några veckor, hade det nog
tyvärr uppdagats, att vår beredskap
ingalunda var god. Men det skulle inte
ha berott på att myndigheterna hade
hindrat beredskapen med en mängd regleringar
och konstigheter, utan det skulle
helt enkelt ha berott på att det har
skett en strukturförändring inom vår
bränsleförsörjning, som haft till följd att
det måste vara en nästan jämn tillförsel
av olja till den svenska marknaden för
att inte besvärligheter omedelbart skall
uppstå. Jag har personligen i livligt minne
åren 1950 och 1951, då jag fick uppbära
åtskilligt klander för den dåliga beredskap
som vi hade uppehållit på
bränsleområdet. Vi var ju då på väg att
avveckla våra kristidsanordningar, och
så kom det ett krig. Det hotade inte Sverige,
utan det fördes borta i Korea, men
därigenom uppkom på nytt besvärligheter
för oss, och vi fick åter börja bygga
upp kommissioner och prisregleringar
och allt sådant.

Det finns alltså anledning att vid detta
tillfälle slå fast, att den föreslagna lagstiftningen
ger uttryck för mycket stor
moderation från myndigheternas sida.
Det förhåller sig ingalunda så, att de
begär alla möjliga fullmakter. Var och en
som har trängt djupare in i dessa svåra
frågor har kommit fram till den uppfattningen,
att vi inte kan undvara en sådan
beredskapslagstiftning. Alla är överens
om att vi helst av allt önskar slippa sätta
lagarna i kraft, men om så sker, bör det

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

under fredliga förhållanden ske i samförstånd
med riksdagen. Det siiges i reservationerna,
att den granskning som då
kommer till stånd väl huvudsakligen blir
av formell karaktär. Regeringen skulle,
säger reservanterna vidare, inte ha någon
skyldighet att redogöra för den situation
som föreligger, den bara kräver
att beslut fattas. Jag tror inte att det är
så bra för riksdagens anseende att sådana
uttalanden göres av ett riksdagsutskott,
ty det är ju att delvis underkänna
sig själv. Nog måste man väl ändå förutsätta,
att riksdagen kan få alla de upplysningar
den begär. Den grundlighet
som utmärker den svenska riksdagen, då
det gäller dess granskning av förslag, är
en ganska god garanti för att alla upplysningar
kommer att lämnas.

.lag skall inte syssla med några detaljer
i utskottsförslaget. Jag tycker att
det väsentliga är frågan om första paragrafens
utformning. Därom råder delade
meningar, och det är klart att jag är glad
över att utskottets majoritet har tillstyrkt
propositionens förslag. Ett par saker
därutöver bör jag kanske dock framhålla
för att skingra de missförstånd som
annars möjligen kan uppkomma.

Man har sagt att clearingavgifterna
och prisutjämningsavgifterna är av sådan
beskaffenhet, att de kan jämföras
med skatter och andra pålagor som riksdagen
allena bestämmer om. Det förhåller
sig väl ändå inte så, eftersom det rent
fiskaliska intresset i detta fall saknas.
Pengarna går ju inte till statskassan, utan
ett eventuellt överskott skall disponeras
på angivet sätt. Då finns intet intresse
för regeringen att ta ut mera genom sådana
avgifter än som är nödvändigt för
att nå det speciella syftet med avgifterna.
Tullar och avgifter av här ifrågavarande
slag bör alltså inte förblandas. Jag
tror för övrigt inte att de avgifter som
det här är fråga om kommer att tillgripas
i onödan. Denna lagstiftning medger
ju inte att avgifter tas ut av prispolitiska
skäl, utan endast av försörjningshänsyn,
och den skillnaden bör uppmärksammas.
Riksdagen har i annat sammanhang medgivit
en förlängning av fullmakter åt
Kungl. Maj:t beträffande prisutjämnings -

avgifter, men den saken hänger inte samman
med denna lagstiftning; här är det
som sagt fråga om rent försörjningsmässiga
motiv.

Herr Herlitz frågade, hur det egentligen
kommer sig, att inte utrikeshandeln
kan inbegripas i en sådan lagstiftning
att riksdagen kan medverka vid avgörandena
därom utan att Kungl. Maj:t
därvidlag bara åberopar § 89 regeringsformen.
Jag vill med anledning därav
framhålla, att den utredning som lagt
fram förslaget till förfogandelag och
ransoneringslag har dryftat även det
spörsmålet. Utredningens majoritet kom
fram till den ståndpunkten att dessa frågor
faller under § 89. Herr Herlitz har
emellertid anmält en avvikande mening
på den punkten. Jag vill gärna säga, att
regeringen — vilken regering det än är
som sitter — behöver väl inte vara rädd
för att riksdagen medverkar vid handläggningen
av dessa frågor, utan det är
rent praktiska skäl som varit avgörande.
När man granskar de olika synpunkterna,
kommer man fram till att detta, som
herr Herlitz mycket riktigt sade, bör tas
upp i ett större sammanhang. Jag förstår,
att en enskild ledamot som driver
sin mening kan tycka att det på detta
område inte går så fort som han skulle
önska, men så är det ju ofta, när man
hyser en uppfattning som inte omfattas
av flertalet.

När man i detta sammanhang anför
beslutet om prisregleringslagen och priskontrollen
som ett avskräckande exempel
på att regeringen bara vill skaffa sig
befogenheter även i fredstid och att riksdagen
skjutes åt sidan, så vill jag säga
att jag finner det exemplet tämligen
misslyckat. Det är ju ingalunda så, att
Kungl. Maj:t bär gått vid sidan om riksdagen,
utan Kungl. Maj :t har haft riksdagen
med sig. Om en minoritet inte
tycker om prisregleringslagen så är det
en sak, men det har ingenting med den
konstitutionella frågan att göra. Så snart
det finns en majoritet, som hyser den
uppfattningen att vi alltjämt bör behålla
prisregleringslagen, varken underlättas
eller försvåras den lagstiftningen av att
detta rent beredskapsmässiga lagkom -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

plex kommer till. Det är väl helt enkelt
så, att det här föreligger en motsättning,
som är av partipolitisk karaktär och som
enligt min mening inte på något sätt logiskt
kan åberopas i detta sammanhang.
Om man nu efter noggrann prövning har
kommit fram till att det även under fredliga
förhållanden kan inträffa en situation
som bör föranleda samhället att ingripa,
har detta sålunda skett på fullt
objektiva grunder.

Vad beträffar de punkter, där utskottet
har ändrat regeringens förslag, skall jag
inte säga annat än att jag med jämnmod
kan bära dessa ändringar. Det viktigaste
är att 1 § blir fastställd på det sätt som
utskottet förordar, och därför hoppas
jag, att denna kammare biträder utskottets
förslag.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande,
herr Norman, uppehöll sig ganska
länge vid reservanternas uttalande om
den allmänna motiveringen. Herr Norman
ville göra gällande, att bakom detta
uttalande låg en önskan hos reservanterna
att skydda spekulationsvinster. Jag
kan försäkra herr Norman, att det är
mig fullständigt fjärran att vilja skydda
sådana vinster. Jag är precis lika angelägen
som herr Norman om att de allmänna
intressena skall gå före de enskilda
i en sådan situation. Reservanternas
avsikt är endast, att personer, som fått
varor beslagtagna eller fått produktionsåläggande,
skall få ersättning för sina
kostnader, så att de inte åsamkas några
förluster. Men därmed menar vi inte att
de skall få ersättning för indirekta skador,
alltså uteblivna vinster.

Herr Norman gjorde gällande, att
bakom reservanternas inställning låg
dels hänsyn till de partivänner som väckt
motioner i dessa frågor, dels också valtaktiska
spekulationer. Bakom utskottsmajoritetens
ståndpunkt låg däremot endast
sakliga överväganden och icke något
hänsynstagande till regeringen eller
några partipolitiska överväganden. Ja,
herr Norman, kan man inte möjligen tänka
sig, att det även bakom reservan -

Förslag till allmän förfogandelag m. m.
ternas ståndpunkt ligger sakliga överväganden?
Det är väl ändå inte alldeles
uteslutet att så kan vara fallet.

Herr Norman sade att det inte är nödvändigt
att alla folkpartister och högermän
röstar med reservationen. Det är
det naturligtvis inte — var och en röstar
ju som han vill, och vi hörde nyss
att herr Herlitz har en från sina partivänner
avvikande mening i fråga om 1 §.
Men jag skulle vilja vända på resonemanget
och säga, att det väl inte heller
är alldeles nödvändigt att alla ledamöter
av regeringspartierna röstar med majoriteten
i denna fråga.

Herr talman! Jag ber alltså i fråga om
1 § att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag har bara att uttala
min tacksamhet till herr Lundgren för
den deklaration han här har gjort. Jag
skall å min sida göra det erkännandet,
att det är klart att den möjligheten finnes
att sakliga skäl föreligger hos reservanterna
■—• jag vill till och med säga
att jag är övertygad därom. Anledningen
till att jag var angelägen att taga
upp frågan om partipolitiska ståndpunkter
litet utförligare var att regeringspartiernas
representanter, både socialdemokraternas
och bondeförbundarnas, i
detta ärende följer en linje och oppositionens
företrädare en annan. Nu är vi
överens om att här inte föreligger något
partipolitiskt bedömande av frågan,
utan att vi allesamman efter bästa förmåga
prövat detta spörsmål uteslutande
ur sakliga skäl.

Jag begärde ordet därför att jag hade
uttryckt mig oklart i en detalj i mitt
första anförande, beroende därpå att jag
i hastigheten inte kunde erinra mig i
vilket sammanhang en viss diskussion
hade förekommit i utskottet om den enskildes
rättsskydd och om möjligheterna
att på bästa sätt skriva i lagen så
att detta blir tillgodosett. Jag har således
ett behov att klarlägga vad jag syftade
på, ty nu vet jag i vilket sammanhang
det förekom. I ett par motioner av re -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

presentanter för folkpartiet i bägge kamrarna,
bland annat fru Gärde Widemar
i denna kammare, bär frågan om den
enskildes rättsskydd kontra handels- och
användningsförbud tagits upp. I dessa
motioner framhålles, att det är angeläget
ur synpunkten av den enskildes rättsskydd
att dessa ärenden handlägges av
försörjningsorganen under betryggande
former. Med utgångspunkt från detta
konstaterande hemställer motionärerna
om ett uttryckligt stadgande att den, mot
vilken sådant förbud överväges, skall beredas
tillfälle att yttra sig innan ärendet
avgöres. Detta önskemål ville jag för
min del tillgodose i själva lagtexten, och
flera med mig. Vi fick inte majoritet,
och sedan kunde vi allesamman godtaga
den motivering, som utskottet anför för
sin ståndpunkt att det inte föreligger
behov att skriva ut denna självklara sak
i lagtexten.

Jag vill framhålla detta för att understryka,
hur allvarligt jag personligen
ser på vikten av att man i största möjliga
mån tillgodoser den enskildes rättsintressen
och ger honom det skydd som han
behöver.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag vill bara göra en
liten replik på en enda punkt till vad
herr statsrådet sade, nämligen i fråga
om prisregleringslagen.

Herr statsrådet menade att det var
misslyckat att anföra den som ett exempel
i denna debatt, men jag måste säga
att jag inte kan inse att så är fallet, och
det av följande skäl. Jag håller fullständigt
med herr statsrådet om att i fall
det har gått politik i en fråga är det
med hänsyn till utgången tämligen likgiltigt
om den tas upp som en ny lag
eller som ett ikraftträdande av en fullmaktslag.
Herr statsrådet måste dock erkänna,
att det blir en mycket stor skillnad
i den förberedande behandlingen
om vi får en ny lag eller bara skall
granska ikraftträdandet eller förnyelsen
av en fullmaktslag. Se nu t. ex. på den
förlängda prisregleringslagen -—■ jag
återkommer till den av skäl som jag

nämnde nyss. Den frågan kommer på
kamrarnas bord om en vecka. När den
föredrogs i utskottet tog det hela kanske
en timme, men hade det gällt en alldeles
ny lag måste nog herr statsrådet hålla
med mig om att prövningen av denna
lag hade tagit betydligt längre tid och
blivit betydligt grundligare än nu.

Jag har med detta endast velat belysa,
varför jag inte tror att det är helt ur vägen
att påpeka faran av att ikraftträdande
av fullmaktslagar blir en mycket
summarisk affär, som inte garanterar en
verklig sakbehandling av frågorna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att, utom
beträffande motiveringen, till vilken han
ville återkomma efteråt, hade i avseende
på den nu föredragna punkten yrkats
1 :o) att vad utskottet hemställt skulle
bifallas; 2:o), av herr Lundgren, att utskottets
hemställan skulle bifallas med
de ändringar, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen, såvitt
anginge nämnda punkt; samt 3:o), av
herr Norling, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som påyrkats
i motionen II: 496. Herr talmannen
anförde vidare, att propositioner nu
komme att framställas först särskilt angående
utskottets hemställan, i vad den
avsåge 1 § i det av utskottet tillstyrkta
förslaget till allmän förfogandelag, och
sedermera särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen till
en början propositioner, dels på godkännande
av 1 § i förslaget till allmän förfogandelag,
dels därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen, dels ock på paragrafens
godkännande med den ändring, som
påyrkats i motionen II: 496; och förklarade
herr talmannen sig finna propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits paragrafens
godkännande med den lydelse, som för -

Onsdagen den 14 april 1954. Nr 14.

ordats i den vid utlåtandet fogade reservationen,
uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av andra
lagutskottet i utlåtande nr 19 tillstyrkta
förslaget till allmän förfogandelag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellerid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 89;

Nej — 32.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
i punkten A gjorda hemställan i hittills
ej avgjorda delar samt vidare därpå att
utskottets hemställan skulle bifallas med
de ändringar, som förordats i den vid
utlåtandet fogade reservationen, såvitt
anginge motsvarande delar av nämnda
punkt; och förklarade herr talmanen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan i angivna
delar, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundgren begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 19 punkten
A i hittills ej avgjorda delar, röstar

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med de ändringar, som förordats i
den vid utlåtandet fogade reservationen,
såvitt angår motsvarande delar av nämnda
punkt.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundgren begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 32.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande under avsnittet
»VII. Ersättningsgrunder vid förfoganden
enligt en allmän förfogandelag»
skulle godkännas, dels ock, av herr
Lundgren, att berörda yttrande skulle
godkännas med de ändringar, som förordats
i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Vid därefter enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner godkändes utskottets
yttrande.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten C.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Med hänvisning till vad
jag tidigare anfört ber jag att få yrka
bifall till den reservation som vid denna
punkt är fogad till utskottets utlåtande.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets yrkande.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Förslag till allmän förfogandelag m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt
vidare på godkännande av den vid utlåtandet
fogade reservationen, såvitt angick
nämnda punkt; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten D.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Sedan kammaren avslagit
reservationens yrkande i fråga om
1 § och denna lag alltså skall gälla även
i fredstid, blir frågan om ett organ för
riksdagens medverkan aktuell. Reservanterna,
som utgått från att lagen icke
skulle tillämpas i fredstid, hade icke
ansett sig under sådana omständigheter
böra tillstyrka de motioner som väckts
i detta hänseende.

Med hänsyn till det nu fattade beslutet
hemställer jag, herr talman, om bifall
till motionerna 1:392 och 11:497,
vilket innebär beslut om en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
i syfte att söka åstadkomma ett organ
för riksdagens medverkan i dessa
ärenden.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Sedan kammaren bifallit
utskottets hemställan i de olika föregående
punkterna och jämväl utskottets
motivering i dess helhet, hemställer jag
om bifall till utskottets förslag i denna
punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna i nu
ifrågavarande delar; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten E.

Herr LUNDGREN (h):

Herr talman! Enligt reservanternas
mening är det utomordentligt viktigt att
dessa ärenden handlägges på sådant
sätt, att rättssäkerhetssynpunkterna i
tillbörlig mån tillgodoses. För att skapa
dylika garantier bör enligt reservanternas
uppfattning en person, som förvaltar
domarämbete, deltaga i handläggningen
av dessa ärenden.

Visserligen är det så, herr talman, att
Kungl. Maj:t i administrativ väg bestämmer
i dessa hänseenden, men i utskottets
motivering kan utskottet uttala ett önskemål
i den riktningen, vilket gjorts
i reservationen nr IV, där reservanterna
föreslår en ändring i utskottets motivering.

Jag ber alltså, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till reservation
nr IV.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Med hänvisning till utskottets
motivering och till vad jag har
yttrat i här förevarande spörsmål i anföranden
som har föregått de nu fattade
besluten hemställer jag om bifall till
utskottets förslag under punkten E.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som förordats i den vid
utlåtandet fogade reservationen, såvitt
angick nämnda punkt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i värnpliktslagen
m. in., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om motverkande av älgskador å växande

skog.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder för motverkande
av skadegörelse av älg å växande
skog.

Tredje lagutskottet hade till behandling
innehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 265 i första kammaren av herr
Pålsson m. fl. och nr 292 i andra kammaren
av herr Agerberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
angående ändring i viss i motionerna
antydd riktning av gällande bestämmelser
för »älgskadefonden för norra Sverige»
ävensom av jaktstadgan i syfte att
underlätta åtgärder för motverkande av
skadegörelse av älg å växande skog.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 265 och II: 292,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Albert Hermansson, Pålsson, Magnusson,
William Ohlsson, Georg Carlsson, Munktell
och Jansson i Benestad, vilka ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 265 och II:
292 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om den utredning, som kunde
befinnas erforderlig för framläggande av
förslag till sådan ändring av bestämmelserna
för älgskadefonderna, att dessa
fonder jämväl kunde disponeras för lämnande
av bidrag till plantering eller sådd
i av älg skadad ungskog.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Som motionär i det föreliggande
ärendet och som reservant
i det utskottsutlåtande som nu behandlas
ber jag, herr talman, att något få ta kammarens
tid i anspråk.

De år från år ökade skadorna på ungskogsbeståndet
framför allt tallkulturer,

uppkomna genom det allt talrikare älgbeståndet,
har utgjort motivet för de motioner
som tredje lagutskottet behandlat
i det nu föreliggande ärendet. Motionerna
syftar till sådan ändring av gällande
bestämmelser, att ersättning för genom
älg uppkomna skador på skog skulle
kunna ersättas från älgskadefonden.
Därutöver syftar motionerna till en sådan
ändring av 16 § i jaktstadgan, att
älg, som efter särskilt tillstånd fälls vintertid,
skall tillfalla markägarna i stället
för, som nu gäller, kronan.

Efter denna korta och mera allmänna
redovisning av vad ärendet gäller skall
jag övergå till att säga några ord om
utskottsutlåtandet. I detta sammanhang
hade det legat mycket nära till hands att
föra ett rätt utförligt resonemang omkring
en del av i ärendet avgivna remissyttranden.
Emellertid skall jag med
hänsyn till dagen och timmen samt de
stundande påskferierna försöka att i
görligaste mån undvika ett sådant resonemang.
Det är möjligt att jag vid min
argumentation emot utskottsmajoritetens
förslag inte kan helt undgå att beröra
remissyttrandena, men jag skall söka
iaktta nödig begränsning. Ärendet är i
alla fall av så stor betydelse för stora
delar av vårt land att jag anser det rimligt
att få ta en stund i anspråk.

Utskottets yttrande — för att gå direkt
på det — börjar mitt på s. 9 i utlåtandet
och är för majoritet och reservanter
gemensamt ända fram till de två
översta raderna på s. 10. Vid den mening
som börjar med orden »Det föreligger
dock mellan dessa fall en skillnad
så till vida» etc. upphör enigheten
och skiljaktigheterna anmäler sig.

Vari består skillnaden? Jo, först har
utskottet enhälligt — både majoriteten
och de sju reservanterna — bekant sig
till principen att skador på växande ungskog
bör ersättas lika väl som skador
på åkergröda. Men efter den gemensamma
principdeklarationen upphör, som
jag nyss sade, enigheten. Utskottsmajoriteten
vägrar att dra någon som helst
konsekvens av den som fullt riktig godkända
principen, under det att reservanterna
däremot i sitt förslag söker omsätta
principen i handling i den mån detta

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande
av givna betingelser är praktiskt och ekonomiskt
möjligt. Jag anser det tillkomma
mig som reservant att något närmare
granska utskottsmajoritetens argumentering
för sitt avslagsyrkande.

Till en början framhåller utskottsmajoritetcn
skillnaden mellan skador på
åkergröda och skador på skog och framhåller,
att i fallet åkergröda gör den skadelidande
en omedelbar ekonomisk förlust,
vars storlek är lätt att uppskatta,
under det att utskottet menar att skadorna
då de gäller skog är beroende av
beståndets framtida utveckling och dess
förmåga till självläkning, vilken sistnämnda
omständighet anses göra skadeuppskattningen
särskilt svår och vansklig Utskottet

framhåller vidare, att det
ingalunda är säkert, att en återplantering
är den lämpligaste lösningen samt
slutar detta avsnitt med följande, i mitt
tycke rätt dråpliga sats: »Då några garantier
icke finnes för att icke också det
efter en återplantering uppkommande
beståndet skadas av älg, kan det tvärtom
vara riktigare att låta ett delvis skadat
bestånd växa vidare och sedan vid
gallringen ta ut de mest skadade träden.»

Den satsen förefaller, i varje fall för
mig, återge en högst fatalistisk syn på
problemet. Skulle man tillåta sig att överföra
den satsen till ett för menige man
litet mera begripligt språk kan jag inte
förstå annat än att den skulle få lov att
lyda ungefär så här: Skogsägare, låt bli
att syssla med skogsvård i form av sådd
och plantering! Låt naturen och Vår
Herre sköta saken —- sedan kan ni om
40, 50 år gallra i marbuskarna och sedan
blir allt bra!

Även om jag har den allra största
respekt för de här nämnda krafterna
och även om jag medger att skogsvården
inte precis hör till de exakta vetenskaperna,
kan jag för min del inte ansluta
mig till en linje sådan som den utskottet
förordar, nämligen att lägga armarna
i kors och invänta naturens självläkning.
Jag menar tvärtom, att vi i denna
utvecklingsprocess bör hjälpa till så
gott vi kan med de åtgärder som står oss
till buds.

skog.

Gentemot utskottets påstående, att uppskattningen
av älgskador skulle bli särskilt
svår och vansklig, vill jag framhålla
följande. Utskottet har i sin redovisning
av på hithörande område gällande
bestämmelser bland annat framhållit,
att bidrag av allmänna medel för åtgärder
till motverkande av skadegörelse
på skog i viss utsträckning kan erhållas
i annan ordning. Utskottet hänvisar i det
avseendet till en kungörelse nr 239 av
den 21 maj 1948. Under uppgift om att
i här avsedd skadegörelse även ingår sådan
skadegörelse som åstadkommes av
vildnad framhåller utskottet, att såväl
lån som bidrag utgår till kostnaderna för
dessa skogsförbättrande åtgärder. — Inom
parentes vill jag bara säga, att det
väl är som vanligt även i detta fall, nämligen
att dessa låne- och bidragsmedel
är ytterligt starkt begränsade. -— Bortsett
från den omständigheten vill jag
emellertid därutöver konstatera, att väl
även i detta fall nödvändigtvis måste ske
en skadevärdering på skador, åstadkomna
hland annat just av vildnad, och denna
värdering måste väl föregå lämnandet
av lån och bidrag.

Det är för mig svårt att förstå, varför
utskottet när det gäller bidrag från älgskadefonderna
kan anse att skadevärderingsproceduren
skulle bli så svår och
vansklig. Man har ju uppenbarligen kunnat
ordna denna sak när det gäller de
bidrag som utgår enligt 1948 års kungörelse.
Det förefaller mig som om det snarare
borde vara lättare att ordna värderingsproceduren
för bidrag ur älgskadefonderna.
De ersättningar som utbetalas
enligt 1948 års kungörelse tas ju från allmänna
medel och har en väsentligt annan
karaktär än bidragen från älgskadefonderna.
Om länsmyndigheterna, d. v. s.
skogsvårdsstyrelserna och älgskadenämnderna,
som till övervägande delen
består av praktiskt och kunnigt skogsfolk,
i sin verksamhet inte skulle möta
besvärligare problem än värdering av
älgskadad skog, skulle dessa myndigheter
sannerligen kunna föra en mycket
rofylld tillvaro.

Utskottsmajoritetens hänvisning till
svårigheterna att verkställa en rättvis

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr It.

Om motverkande av älgskador å växande skog.
stora, medan skadorna på åkergrödan är
små, man inom ramen för i länets älg -

värdering är enligt min uppfattning
ingenting annat än ett löst påstående,
som saknar täckning i verkligheten. Reservanternas
förslag, att överlämna värderingsförfarandet
till länsmyndigheterna
innebär däremot en fullt framkomlig
linje, som ej innesluter några större
riskmoment.

Utskottet skriver sedan i sitt utlåtande
följande, som jag ber att få citera: »Till
de anförda svårigheterna vid bestämmandet
av ersättning för älgskador på
skog kommer dessutom det förhållandet,
att älgskadefonderna såsom framhållits
i de flesta remissyttrandena säkerligen
icke skulle förslå till ersättningar för
såväl skador på gröda som på skog. Visserligen
är utbetalningarna för skadegörelse
på gröda från fonderna i Norrland
jämförelsevis obetydliga, men krav på
gottgörelse för skogsskador skulle helt
säkert komma att resas även inom sådana
län, där under en följd av år fonderna
icke räckt till att täcka ens godkända
skadebelopp för skador på åkergröda.
Och det bör icke komma i fråga att meddela
särskilda bestämmelser för rätt till
ersättning för älgskador på skog allenast
för de norrländska länen, utan sådana
bestämmelser måste enligt utskottets mening
avse hela landet.»

Reservanterna anser för sin del också,
att denna ersättning bör utgå i hela landet,
men vi håller oss strikt inom ramen
för i älgskadefonderna tillgängliga
medel.

Om man ställer utskottets citerade uttalande
emot den erkänt riktiga principen,
att skador på växande skog bör ersättas
lika väl som skada på åkergröda,
ter sig uttalandet ganska märkligt. Jag
vill erinra om ett faktum som redovisas
i motionerna, nämligen att i Jämtlands
län inbetalades under föregående år
74 000 kronor i älgskadeavgifter. Under
samma år utbetalades såsom ersättning
för skador på åkergröda 900 kronor, meden
jaktvårdsföreningen fick 17 000 kronor
för sin verksamhet. Det kan väl inte
ligga något orimligt i att i ett län där
älgstammen är så stor som i Jämtland
— det finns ju fler län som har en talrik
älgstam — och där skogsskadorna är

4 Första kammarens protokoll 195b. Nr 14.

skadefond tillgängliga medel utbetalar
ersättning för skogsskador lika väl som
för åkerskador. Jag kan faktiskt inte förstå
vad som ligger bakom utskottets resonemang
på denna punkt.

Det må ursäktas mig att jag drar den
slutsatsen, men för mig som norrlänning
ligger den mycket nära till hands, nämligen
att utskottet tydligen menar, att
eftersom älgskadefonderna i vissa län i
Syd- och Mellansverige inte förslår för
att täcka där förekommande åkerskador,
och måhända än mindre för täckande av
skogsskadorna, så skall skogslänen, företrädesvis
i norra Sverige, inom vilka
län man har stora skogsskador, men små
eller inga skador på åkergrödan, inte
heller få disponera de medel, som finnes
tillgängliga i vederbörande läns älgskadefond,
för bidrag till avhjälpande av
skogsskadorna. Med andra ord: Om älgskadefonderna
i de syd- och mellansvenska
länen icke räcker till för att täcka
hela fältet av skador i de länen, skall
de norrländska länen icke få disponera
sina egna älgskadefonder för att lämna
bidrag till restauration och avhjälpande
av skogsskador. Kontentan av detta resonemang
måste väl slutligen bli, att
först skall man ha full täckning i landets
södra delar innan man så småningom
kan börja fundera på att låta landets
norra delar disponera över sina egna
älgskadefonder. Jag kan i varje fall inte
tolka utskottets utlåtande på annat sätt.
Jag hade trott att den mentaliteten numera
skulle ha helt försvunnit, men man
nödgas då och då konstatera, att denna
gamla syn på norra Sverige alltjämt lever
kvar.

Vad jag nu kommer att säga är kanske
en felaktig slutsats av mig. Men då utskottets
resonemang på denna punkt
fördes i ett sådant sammanhang, har jag
faktiskt stannat inför frågan om det inte
möjligen är så, att utskottet sätter större
värde på lövskogen i södra Sverige än
på tallkulturerna uppe i Norrland. Det
ligger nära till hands att komma över till
den frågeställningen. Jag överlåter åt
andra att lämna svaret. Skulle det bli

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande
jakande skall jag redan nu anmäla en
avvikande mening.

Utskottet går sedan över till att framhålla,
att det är för utskottet klart att
detta problem måste lösas genom förebyggande
åtgärder. Utskottet tänker därvid
främst på radikalmedlet ökad avskjutning.
Jag tror också att det kan vara
riktigt. Jag vill dock nämna, att vi under
de två senaste åren har liaft utvidgad
jakttid hemma i Jämtland med
eu hel vecka och med rätt att skjuta årskalv.
Vi har också haft licensjakt under
särskilda tider. Hittills har vi emellertid
inte sett några påtagliga spår därav i
form av minskade skogsskador, utan
tvärtom har dessa på sina håll ökat, vilket
väl då beror på att avskjutningen måhända
inte varit tillräcklig.

Jag förnekar inte det riktiga i argumentet
att man måste öka avskjutningen,
men jag menar att intill dess denna
ökade avskjutning har hunnit verka —
och den tycks inte verka särskilt snabbt
— kan man inte undgå en fortsatt skadegörelse
på skogen. Det vore väl ändå
rimligt att man, intill dess den ökade
avskjutningen ger resultat, fick ta tillgängliga
medel i anspråk för att hjälpa
framför allt de enskilda mindre skogsägare,
vilka drabbas av dessa omfattande
älgskador.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att nämna, att det i ett remissyttrande
anföres någonting om att en
sådan skada inte bör ersättas om vederbörande
skogsägare har underlåtit att
göra sitt för att minska älgstammen. Jag
vill gentemot detta fråga, om man över
huvud taget kan föra ett sådant resonemang
i fråga om län, där bondeskogsbruken
omfattar minst hälften — och
många gånger mer — av arealen. Vi har
ju små enheter däruppe. Under jakttiden
kan det mycket väl hända att älgflocken
uppehåller sig en mil ifrån ett bondeskifte,
men att den sedan under vintern
slår sig ned på skiftet och gör skada.
Man kan väl ändå inte gärna begära
att jordägaren, som saknade kunskap om
älgens vistelse under den tid jakten pågick,
skulle ha gett sig ut för att göra
allt vad han kunnat för att decimera be -

skog.

ståndet, som då vistades på ett område
där han saknade jakträtt. Det kan inte
betraktas som orimligt i ett sådant läge,
att vederbörande får ett handtag av det
allmänna.

I detta sammanhang måste jag faktiskt
ingå på en argumentering emot det tidigare
framförda påståendet, att man skulle
vänta och gallra bort de skadade träden
sedan de vuxit upp och man ser vad
resultatet av skadan blivit. Jag undrar
hur det skogsbestånd skulle komma att
se ut, där man efter 25, 30 eller 40 år
skulle verkställa en gallring med älgen
som stämplingsförrättare! Jag är inte alls
övertygad om att älgen kan ersätta jägmästaren
eller länsskogvaktaren på detta
gebit.

Jag kan alltså hålla med om att man
bör tillgripa en ökad avskjutning, men
dét verkar inte som om utskottet självt
riktigt tror på den satsen. Då vi nådde
fram till motionens andra yrkande, nämligen
om ändring av 16 § i jaktstadgan,
att älg skulle tillfalla markägaren, som
efter tillstånd fått fälla den, i stället för
nu kronan, vägrade utskottet att vara
med därom. Och för egen del uppgav
jag det kravet. Jag gjorde det icke därför
att jag var övertygad om att utskottets
linje var den riktiga, utan därför att
det var mera väsentligt för mig att genomdriva
den stora frågan, nämligen
om möjlighet att bereda möjlighet till bidrag
från älgskadefonden. Men jag menar,
att när utskottet nu tror så absolut
på ökad avskjutning såsom förebyggande
åtgärd — hade det då varit så farligt
att låta den enskilde markägaren,
som efter särskilt tillstånd fällt älgen, att
också få behålla den? Han skulle ju ändå
få erlägga älgavgift. Den kunde gärna
vara högre än den vanliga, det har jag
ingenting emot. Den omständigheten att
han får behålla djuret måste emellertid
på ett helt annat sätt stimulera honom att
medverka enligt utskottets linje till en
decimering av älgbeståndet.

Det förefaller som om utskottsmajoriteten
inte riktigt tror på sin tes, eller
också innebär dess resonemang ett misstroende
mot myndigheternas möjligheter
till kontroll. Jag har också svårt att för -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om motverkande av älgskador å växande skog.

stå utskottets linje, då myndigheterna
eljest i stor utsträckning ger tillstånd till
licensjakt. Här skulle det säkerligen bli
bara ett fåtal fall, där vederbörande
markägare efter skogsvårdsstyrelsens
och älgskadenämndens hörande fick tillstånd
att fälla en eller annan skadegörande
älg. Varför det skulle vara så svårt
att kontrollera detta begriper jag inte.
Antingen tror alltså inte utskottet på sin
tes om ökad avskjutning, eller också
misstror utskottet myndigheternas möjligheter
att utöva kontroll.

Det ges ju också en tredje möjlighet,
som kan ha påverkat detta förhållande
och som återfinnes i något remissyttrande,
nämligen att den gamla tjuvskyttelegenden,
om jag så får säga, lever
kvar. Man tror att den möjligheten är så
utomordentligt riskabel.

Jag hör till dem som har bott i ett
skogslän i hela mitt liv, och jag är inte
alldeles främmande för hur folk beter
sig då de jagar älg. Jag vet att det i min
ungdom och även längre fram i tiden
tjuvsköts en och annan älg. Men vad
blev resultatet av det? Jo, när ryktet hade
gått genom byar och i socknar var
det allra minst fyra älgar som hade
tjuvskjutits i stället för en. Jag förstår
därför om man fortfarande tror på detta
tjuvskytte. Jag vill tillägga att när jag
träffar på en trossats, som grundar sig
på legender och mytbildning, går jag
hellre omkring den än rakt över den, åtminstone
i första omgången. Så småningom
blir man väl övertygad om hur
det verkligen förhåller sig.

Jag vill även säga ett par ord beträffande
ett stycke på s. It i utlåtandet,
där utskottet hänvisar till domänstyrelsens
yttrande, i vilket meddelas att styrelsen
gemensamt med skogshögskolan
och skogsforskningsinstitutet påbörjat
grundliga undersökningar rörande älgens
skadegörelse på skog och att man
därvid prövat olika preparat, som skulle
kunna spridas i syfte att avvärja älgskador.
Det sägs emellertid, att man inte
kan vänta något påtagligt resultat av
denna undersökning under de närmaste
åren. Ja, under sådana förhållanden kan
vi väl lämna detta argument åsido, så -

som allt för fjärran liggande. Om det
dröjer många år innan man kommer till
ett resultat på detta område, hinner det
ju åstadkommas åtskilligt med skador
under tiden. Jag vill gärna hoppas att
man uppnår ett resultat, men man får
ju inte åstadkomma någonting som ställer
till inbördeskrig mellan de olika
jaktlagen och stänger in älgarna inom
ett visst område.

Om man lyckas få fram ett dylikt preparat
utan nämnda olägenhet kan man
kanske gissa på att det blir av den beskaffenheten,
att det får lov att läggas
ut på nytt med rätt täta mellanrum, och
det blir ju en dyrbar sak. Det blir måhända
dyrare och vanskligare än om
man genom plantering eller sådd avhjälper
skadorna. Jag vill emellertid
som sagt gärna hoppas att man skall lyckas.
Det är bara det, att jag tror man
kan vänta ett resultat först om åtskilliga
år och att det under tiden kan ske omfattande
skador.

Till sist vill jag säga, att då de sju reservanterna
här går på en annan linje
än utskottet är det i medvetande om de
stora skadorna på ungskogsbestånden
och i medvetande om att dessa skador
kan väntas öka på grund av en fortlöpande
ökning av älgstammen. Vi menar
att detta är saker och ting, som inte är
svåra att slutgiltigt knäcka för de skogsvårdande
länsmyndigheterna, älgskader.
ämnderna och länsstyrelserna. Reservanterna
anser också att skaderegleringarna
får hållas inom ramen för de belopp,
som vid skilda tidpunkter finnes
tillgängliga i respektive länsfonder. Om
dessa medel i något fall skulle visa sig
otillräckliga, får godkända ersättningar
underkastas en procentuell reducering,
eller också — och det vill jag särskilt
understryka — får de minst kännbara
skadorna lämnas helt oreglerade. Det är
mycket viktigt att observera just den
punkten, ty det är ju så — jag skall inte
här beröra bolagen och storskogsägarna
utan hålla mig till bondeskogarna ■— att
en skada på en hektar för en bonde,
som har 250 hektar produktiv mark,
inte är kännbar, medan en skada på
Va hektar för en småbonde, som har 25

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande

hektar, däremot är kännbar. Det är inte
svårt att göra gallringen efter den linjen,
om man bara vill.

Jag vill till slut säga, att jag tycker
att reservanternas förslag är mycket
rimligt avvägt. Det håller sig inom ramen
för medel, som är tillgängliga i den särskilda
ordning älgskadefonderna medger.
Vi anser att man i de län, som har
stora skogsskador, bör få samma rätt att
kunna erhålla bidrag för skadornas avhjälpande
som man har i de län, vilka
redan nu får full ersättning för åkergrödorna.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson (h), Velander (h), Grönkvist
(s) och Erik Olsson (s).

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Pålsson har redan
erinrat om att utskottets majoritet framhållit,
att det i princip inte bör kunna
resas någon invändning mot ersättning
för skador på växande ungskog i samma
ordning som för skada på åkergröda.
Då utskottets majoritet likväl inte ansett
sig kunna förorda bifall till utredningskravet
i motionerna, beror det på att
det för närvarande enligt utskottsmajoritetens
mening inte föreligger några
möjligheter att komma fram till praktiska
åtgärder för tillämpning av denna
princip.

Jag vill erinra om att denna fråga redan
tidigare behandlats i riksdagen. Den
togs bl. a. upp i en motion år 1945, som
föranledde hemställan om utredning rörande
omfattningen av förekommande
älgskador och de åtgärder som kunde
tänkas komma i fråga bl. a. för alt minska
älgskadorna på skog. Riksdagen beslöt
i enlighet med utskottets hemställan,
och Kungl. Maj: t uppdrog åt domänstyrelsen
och skogsstyrelsen att gemensamt
verkställa utredning.

Resultatet av utredningen framlades i
en promemoria år 1947; däri uttalar domänstyrclscn
och skogsstyrelsen, att det
vore önskvärt om bl. a. älgens näringssökande
kunde ledas till ur skoglig syn -

skog.

punkt värdelös vegetation. De utredande
myndigheterna var fullt på det klara
med att detta problem är angeläget, men
uttalade i promemorian bl. a. att de personer,
som hörts beträffande dessa frågor,
hade ställt sig synnerligen tveksamma
till möjligheten att utföra korrekta
skadeuppskattningar. Det är sålunda inte
något påfund av utskottet, att det är
svårt att göra korrekta skadeuppskattningar.

I promemorian framhölls också, att
vår nuvarande kunskap om älgskadade
ungbestånds framtida utveckling och
förmåga till självläkning är mycket liten.
Man betonade vidare, att det är
mycket svårt att skilja mellan skador
som orsakats av älg och skador som uppkommit
genom betning av hemdjur eller
annat villebråd än älg.

Främsta skälet till att utskottet nu
inte ansett sig kunna tillstyrka förslaget
om utredning är sålunda, att man över
huvud taget ännu inte har möjlighet att
något så när exakt uppskatta värdet av
åstadkomna skador. Denna uppfattning
har klart kommit till uttryck också i domiinstyrelsens
yttrande om motionerna.

Svårighet att uppskatta värdet av skadorna
och hur pass stora de i framtiden
kan komma att bli, är väl anledningen
till att motionärerna och reservanterna
går in på frågan om ersättning
för nykulturer, antingen plantering eller
sådd, då ungbestånd blivit skadade.
Herr Pålsson säger, att utskottet har en
fatalistisk syn, när utskottet konstaterar
att det inte finns några garantier för att
man inte efter en återplantering ånyo kan
få skador på skogen. Detta är inte alls
någon fatalistisk syn, utan en i allra
högsta grad realistisk syn på problemet,
nyplanterat bestånd kommer att bli skadat
på samma sätt som det tidigare ungMed
tanke på älgens vanor har man anledning
vänta sig, att ett nysått eller
beståndet. Man kan på det sättet bli
tvungen att gång på gång skaffa ungbestånd,
som utsättes för skador av älg. 1
inånga fall blir det ungefär som alt ösa
vatten i ett såll. Då är det bättre att låta
de bestånd utvecklas, som inte blivit
alltför starkt skadade. I många fall finns

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om motverkande av älgskador å växande skog.

också betydande möjligheter till självläkning.

De skogliga myndigheterna fäster för
närvarande sina största förhoppningar
vid de förebyggande åtgärderna. Domänstyrelsen
understryker mycket kraftigt
önskemålet om ökad avskjutning av
älg, där älgstammen blivit alltför stor.
Dessutom meddelar styrelsen, att det för
närvarande pågår en praktiskt vetenskaplig
undersökning även med andra
metoder, nämligen behandling av ungskogen
med preparat -— såsom herr Pålsson
redan nämnt — som skulle förhindra
avbetning eller skadegörelse av älg.
Undersökningen bedrives av statens
skogsforskningsinstitut och skogshögskolan
tillsammans med domänstyrelsen.
Det har under hand meddelats att en
utredning om ersättning för skador eller
för att förebygga skador inte tjänar
mycket till, förrän resultatet av denna
undersökning föreligger färdigt, och utskottets
majoritet är fullt på det klara
med detta. Men när undersökningsresultatet
föreligger, kan man tänka sig förslag
om åtgärder från myndigheternas
sida, t. ex. bidrag för att förebygga eller
motverka skadorna.

Utskottets majoritet har ansett det vara
ett ganska hopplöst företag att försöka
åstadkomma en utredning, så länge
man inte har klart för sig efter vilka
linjer man skall gå fram. Därvidlag kan
den stödja sig på den sakkunskap, som
finns inom både skogsforskningsinstitutet,
skogshögskolan och domänstyrelsen.
Sedan man väl fått den praktiskt vetenskapliga
undersökningen färdig, har
man helt andra förutsättningar att genom
en sådan utredning, som motionärerna
tänkt sig och även reservanterna
förordar, kunna vidta praktiska åtgärder.

Herr Pålsson tog också upp frågan om
vinterjakten, som har behandlats i motionerna,
men eftersom de i motionerna
framförda yrkandena inte har upptagits
av reservanterna, skall jag här inte ta
upp tiden med att redogöra för de mycket
allvarliga konsekvenser, som skulle
följa av ett bifall till motionerna på den
punkten.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HERMANSSON, ALBERT, (s):

Herr talman! Det vore väl oriktigt
att påstå, att det nu behandlade ärendet
hör till de viktigaste och största ärenden,
som årets riksdag har att ta ställning
till, och man kan inte ens påstå,
att denna fråga hör till de viktigaste frågor
som behandlas här i dag. Men trots
detta kan det ändå för många människor
vara av ganska stor vikt, hur beslutet
kommer att utformas.

Jag skulle för min del till allra största
delen vilja instämma i det anförande,
som herr Pålsson nyss har hållit, men
jag skall i alla fall göra några tillägg
på en del punkter, och jag börjar då
först med den rekommendation, som utskottsmajoriteten
gör om ökad avskjutning
för att på det sättet minska älgskadorna.

Även jag är fullt på det klara med att
en ökad avskjutning kan minska älgskadorna
i stort seti. Men så länge älgen inte
är helt utrotad, kommer älgstammen alltjämt
att förorsaka större eller mindre
skador på både gröda och ungskog. Emellertid
torde inte ens de allra mest mordlystna
jaktivrarna vilja gå så långt som
till ett utrotningskrig mot högdjuren i
våra skogar. Så länge det finns älg i markerna
— och det hoppas jag att det alltid
kommer att finnas — riskerar man också
att enskilda skogsägare kan få sina
tallplanteringar mer eller mindre skadade.
Om det genom avskjutningen blir
ett mindre antal älgar i skogarna, blir
det säkerligen ett mindre antal skogsägare,
som drabbas av älgarnas förstörelse
av ungskogen, men för den mindre
skogsägare, som trots detta under några
veckor får släppa till födan åt en älgfamilj,
är det en ganska dålig tröst, om
grannarnas tallplanteringar eller tallplanteringarna
i grannsocknen blivit skonade.
Hans förlust blir i alla fall lika
stor.

Av vad som här yttrats har redan
framgått, att älgavgifterna i södra och
mellersta delarna av landet inte ens täc -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande

ker älgskadorna på åkergrödan och att
det således i dessa trakter inte finns
några pengar över till ersättning för
skogsskadorna, medan det i de norrländska
länen och i all synnerhet i Jämtlands
län knappast blir några skador alls på
grödan, men desto större skadegörelse
på ungskogen. Herr Pålsson nämnde siffrorna
från i fjol, men det kanske kan
vara skäl att upprepa dem. I Jämtlands
län uppgick sålunda älgskadeavgifterna
till 74 000 kronor, under det att ersättningen
för skadad gröda stannade vid
900 kronor.

Utskottsmajoriteten drar nu den något
konstifika slutsatsen, att eftersom skogsägarna
söderut för närvarande inte kan
få någon ersättning för älgskadorna på
skogen, skall inte heller norrlänningarna
ha någon sådan ersättning för sina förstörda
tallbestånd. När det nu är så,
att älgavgifterna skall nyttiggöras inom
det län, där djuren har blivit fällda,
skulle det vara intressant att få veta
hur herr Osvald har tänkt sig att älgskadefonderna
i norrlandslänen i framtiden
skall disponeras. Skall pengarna
som blir över — och det blir den största
delen — läggas på hög? Eller skall de
på något sätt användas till nytta för dem,
som lidit skada på grund av älgarnas
framfart?

En del av pengarna användes ju
till s. k. jaktvård, som inbegriper vård
och skydd bl. a. åt de älgar, som förorsakar
denna skadegörelse på skogen
— alltså till skydd för de älgar, som
anses böra decimeras i största möjliga
utsträckning.

Jag har för min del ingenting emot att
en del av pengarna användes till verkliga
jakfvårdsavgifter, men så mycket
pengar kan inte användas för detta ändamål,
att det inte blir en hel del över.
En ökad avskjutning medför ju också,
att det blir en betydlig ökning av älgskadefonderna
i dessa län. Jag skulle då
vilja fråga, vilken förnuftig användning
som utskottsmajoriteten vill rekommendera
för t. ex. älgskadefonden i Jämtlands
län. För mig framstår afl bevara
de nuvarande bestämmelserna såsom en
uppenbar orättvisa.

skog.

Utskottet säger, att det inte bör komma
i fråga att meddela särskilda bestämmelser
om rätt till ersättning för älgskador
på skog allenast för de norrländska
länen, utan sådana bestämmelser
måste enligt utskottets mening avse
hela landet. Denna uppfattning delar
också jag. I detta fall har jag ingen avvikande
mening gentemot utskottet. Men
enligt min mening behövs det inte heller
olika bestämmelser för olika delar
av landet. Det skulle väl kunna räcka
med en generell föreskrift, som säger,
att älgavgifterna i första hand skall användas
till ersättning för skador på åkergröda
och i andra hand för botande av
skador på ungskog. Jag förmodar, att en
sådan föreskrift verkar alldeles för enkel
på de äkta krångelsvenskar, som
vill göra allting så invecklat som möjligt!
För min del tror iag dock att detta
är det enda riktiga tillvägagångssättet.

Såsom herr Pålsson redan påpekat,
medger utskottsmajoriteten att det i
princip inte kan resas någon invändning
mot att skador på växande ungskog ersättes
lika väl som skador på åkergröda.
Men utskottet kryper därefter bakom de
förmenta svårigheterna att rätt kunna
uppskatta skadorna på ett ungskogsbestånd,
och herr Osvald betonade också
nyss i sitt anförande dessa svårigheter.
Det säges i utskottets utlåtande, att man
aldrig kan veta, om en återplantering
av ett förstört bestånd är en riktig åtgärd
eller inte.

Enligt min mening bör skadornas omfattning
få bli avgörande för de åtgärder,
som i varje särskilt fall skall vidtas. Om
endast ett eller annat ungträd blivit förstört
torde de sakkunniga skogsmännen
inte heller tillråda några särskilda åtgärder
i ett sådant fall. Och om dessa
älgar vore så snälla och välartade —■ som
utskottsmajoriteten tycks tro att de är —-att de nöjde sig med att endast förstöra
vartannat eller v^art tredje ungträd,
skulle älgskadorna på ungskogen inte
komma att utgöra något verkligt problem.
Men så väluppfostrade älgar har vi inte
i vårt land ännu, och jag tror inte heller,
att vi kommer att få några sådana.
Den, som har sett en tallplantering i

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om motverkande av älgskador å växande skog.

sju- eller åttaårsåldern, vilken haft besök
av några älgar under en tid —• det behöver
inte alls vara fråga om många dagar
— vet, att det i många fall brukar
bli total förstöring av större eller mindre
delar av en sådan plantering. •

Jag hyser för min del inga betänkligheter
mot att skogsvårdsstyrelsernas personal
avgör vad som i de enskilda fallen
bör göras för att bota älgskadorna på
ungskog, och jag tror inte alls på de
svårigheter, som utskottsmajoriteten och
dess ordförande i detta avseende i så
hög grad bär betonat. Jag tror att vi
kan överlämna åt de sakkunniga skogsmännen
att avgöra, i vilket fall man behöver
nyplantera en förstörd plantering
eller om den kan växa till sig ändå.
Om man inte vill rekommendera nyplantering
på förut planterad mark, som
förstörts av älg, därför att man fruktar,
att älgen kan komma att förstöra även
nyplanteringen — hur skall man då kunna
rekommendera att de marker, som
kalhuggits, skall planteras med skog?
Älgen kan också komma dit och förstöra
den nyplanterade ungskogen när den har
växt sig tillräckligt hög. Konsekvensen
skulle bli att man, så länge det finns
älg i skogen, över huvud taget inte skulle
våga sig på några nyplanteringar. Men
så långt tror jag ändå inte att utskottsmajoriteten
vill gå.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hermansson frågade
mig, hur jag menade att pengarna
i framtiden skall användas. Jag vill
svara, att när man får fram metoder,
som kan användas i förebyggande syfte,
kommer man säkerligen att ha användning
för de pengar som då finns. De förebyggande
metoderna kan nämligen
komma att kräva inte så obetydliga belopp,
och det kan därför vara bra att
ha pengar tillgängliga för att kunna genomföra
sådana åtgärder i något så när
stor skala.

Herr Hermansson förbigår det som
enligt min uppfattning är det väsentliga,

vilket har framhållits av alla de skogliga
myndigheterna, nämligen att det är
svårt att uppskatta värdet av skadorna.
I själva verket är detta kärnpunkten. Nu
säger herr Hermansson att man mycket
väl kan överlåta åt den skogliga sakkunskapen
att utforma grunderna för denna
värdering. På det vill jag svara att det
är just det som för närvarande är under
arbete. Det pågår en vetenskaplig
undersökning av hur man skall kunna
lösa dessa problem. Utskottets majoritet
anser därför att vi bör vänta och se vilka
resultat den kommer fram till.

Vidare säger herr Hermansson, att
om vi följde min linje, så skulle man
över huvud taget inte kunna tänka sig
en plantering av kalmarker. På kalmarkerna
finns inte något skogsbestånd alls,
men om ett ungbestånd av t. ex. tall har
skadats, finns det i alla fall ett bestånd
att bygga på; det har en viss förmåga
till självläkning, och det kan så småningom
bli en skog av det. Skogsvårdsmyndigheterna
håller mycket styvt på
att frågan om hur stor självläkningsförmåga
ett skogsbestånd har är ett mycket
viktigt problem som bör utredas. Den
undersökningen bör göras färdig först.
Sedan kan man ta upp frågan om vilka
praktiska åtgärder som bör byggas på
den.

Herr HERMANSSON, ALBERT, (s)
kort genmäle:

Herr Osvald lovar att när de undersökningar,
som pågår om nya metoder
att skydda skogen mot älgarna, har blivit
fullföljda, skall han vara med om
att tillgodose den princip, som även han
ansluter sig till, nämligen att skogsskador
hör ersättas lika väl som skador på
grödan. Men varken herr Osvald eller
någon annan kan upplysa oss om när
denna undersökning blir färdig. Det är
ingen som vet det. Försöken befinner sig
ju fortfarande på ett sådant stadium, att
man vet ganska litet om dem. Om det
nu dröjer i hundra år, innan de nya metoderna
utprovats och godkänts, skall de
små skogsägarna i norrlandslänen då under
tiden få sina skogar förstörda utan

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande
att erhålla någon hjälp till återplantering
av dem?

Vad beträffar herr Osvalds uttalande
om återplantering av skogsbestånd vill
jag framhålla att det ju även finns bestånd
som blivit totalförstörda av älg.
Det är väl ingen skillnad mellan återplantering
av sådana bestånd och plantering
av kalmark. Jag tycker att det
kommer på ett ut. Även om en eller annan
ruska skulle stå kvar, där älgen har
gått fram, kan det aldrig bli någonting
av en skog, där ungtallarna har bitits av
i toppen — och man behöver för övrigt
inte vara särskilt skogkunnig för att inse
den saken. I sådana fall är det ingenting
annat som hjälper än en nyplantering,
ty de träd som växer upp där — om
det blir några — duger säkerligen inte
till någonting annat än vedbränsle. Jag
tycker därför att herr Pålsson och jag
har alldeles rätt, då vi menar att om
man skall vara rädd för att nyplanlera
en mark, där älgarna har totalförstört
skogen, så fordrar konsekvensen att man
också avstyrker plantering på kalhuggen
mark, eftersom ju även den kan komma
att skadas av älg.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr Hermansson påstår att ingen kan
upplysa om när den nu pågående undersökningen
blir färdig, och det är
självklart, att man naturligtvis inte kan
säga bestämt, när den blir klar. Men
man behöver ingalunda räkna med att
få vänta så många år som herr Hermansson
fruktade. Däremot vågar jag alldeles
bestämt påstå, att en sådan undersökning
som den av motionärerna och
reservanterna begärda inte kan komma
till något resultat, förrän den nu pågående
undersökningen vid statens skogsforskningsinstitut
är slutförd.

Herr Pålsson säger att i varje fall ett
totalförstört skogsbestånd borde kunna
återplanteras. Enligt mycket bestämd
uPPgift från de skogliga myndigheterna
är det mycket sällsynt alt ungskog
av barrträd blir totalförstörda av älg,
och den problemställningen föreligger
alltså inte.

skog.

Herr PÅLSSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Frågan börjar väl nu bli
tillräckligt diskuterad. Då herr Osvald
säger, att man inte kan sia om tidpunkten
för de pågående undersökningarnas
avslutande, vill jag emellertid framhålla,
att vi väl ändå vet så mycket därom som
domänstyrelsen själv har meddelat. Domänstyrelsen
har ju i sitt yttrande sagt:
»Några mer definitiva resultat av undersökningen
kunna dock icke förväntas
under de närmaste åren». Så mycket vet
vi alltså. Såsom alltid när det är fråga
om undersökningar av den här arten,
kan man väl räkna med att väntetiden
kommer att utsträckas utöver den beräknade,
men knappast förkortas. Utredningens
resultat ligger därför antagligen
så långt fram i tiden, att undersökningen
för närvarande inte är mycket att resonera
om. Ger den en gång ett resultat,
får vi ju vara tacksamma för det,
men nog är den tidpunkten mycket avlägsen.

Då herr Osvald håller så styvt på att
det inte går att göra några säkra värderingar
av skadorna i detta fall, hur kan
han då mena, att det är möjligt att en
värdering av samma slag kan utföras enligt
1948 års kungörelse? Det gäller precis
samma slags skador. Det skulle vara
intressant att höra vari skillnaden består.

Herr BOO (s):

Herr talman! Motionärerna har motiverat
sin framställning med att de senaste
årens ökning av älgstammen i
Jämtlands län har förorsakat stor skadegörelse
på växande skog, men de här
enligt min mening inte kommit fram till
den naturliga slutsatsen av sin argumentering,
nämligen att älgstammen under
sådana förhållanden måste avsevärt
minskas. Ännu märkligare är att de lokala
remissmyndigheterna, länsstyrelsen,
skogsvårdsstyrelsen och älgskadenämnden
i länet, vilka är ansvariga för
älgstammens storlek och för skogsvården
i övrigt, inte heller har kunnat dra
en dylik slutsats av den gjorda framställningen.
Det synes, som om man ac -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om motverkande av älgskador å växande skog.

cepterade den stora älgstammen som en
oundviklig utveckling, samtidigt som
man vill ha ersättning för de skador som
därigenom uppstår.

Utskottsmajoriteten har enligt min
mening ställt kyrkan mitt i byn genom
att konstatera, att de stora värden, som
ligger i en god älgstam, måste vägas mot
det ännu större värde, som ligger i skogen
såsom råvara och underlag för en
stor del av vår industriella produktion.
Sedan en avvägning skett genom lämplig
avskjutning, så att inte alltför stora
skador sker på växande skog, kan man
säga att en riktig balans mellan dessa
båda var för sig viktiga faktorer kommit
till stånd. Någon sådan avvägning
har inte skett i Jämtlands län, men när
den görs, blir förhållandena på det skogliga
området ur älgskadesynpunkt inte
märkvärdigare där än någon annanstans
i landet. Den rådande skepticismen mot
avskjutningen såsom den radikala åtgärden
tycks ha smittat av sig på reservanterna.
De anför på s. 12 i utlåtandet:
»Att endast lita till en ökad avskjutning
av älgbeståndet såsom det enda medlet
för att motverka skadegörelsen på skog
synes ej vara tillräckligt.» Om inte en
ökad avskjutning skulle hjälpa, vad har
man då för hjälpmedel mot den skadegörelse
som föreligger? Sedan reservanterna
vidare sagt, att det har varit en
ökad avskjutning, bl. a. av kalvar, säger
de: »Dessa åtgärder har emellertid
ännu så länge ej lämnat några påtagliga
bevis om minskning i skadorna på ungskog.
Det förefaller med anledning härav
som om den ökade avskjutningen, åtminstone
inom de älgrika länen, ej skulle
nämnvärt verka förrän möjligen på
lång sikt.»

Ärade kammarledamöter! Jag har det
senaste dygnet funderat över vad reservanterna
menar med detta uttalande. De
säger att det förekommit en ökad avskjutning
men att dessa åtgärder inte
har minskat skadorna. Man kan av detta
uttalande knappast komma till något annat
resultat än att den älg, som skjutits,
fortfarande går omkring och gör skada
på skogen. Det är väl en orimlig slutsats
man kommer till? Om älgstammen

blir mindre, så måste väl också älgskadorna
bli mindre.

Om man nu genomför en återplantering
medan det finns en så stor älgstam,
är det — såsom utskottet anför —
givet att det blir fortsatta skador. Det är
det som utskottet har avsett, när utskottet,
såsom herr Pålsson här citerade, på
s. 10 säger, att det under sådana förhållanden
är bättre att låta delvis skadat
bestånd växa vidare och därefter göra
vad man kan åt detsamma.

Vi har här i landet genom jaktvårdsorganisationen
gjort älginventeringar
åren 1945 och 1953. Dessa visar att älgstammen
har ökat kraftigt över nästan
hela landet. Men om man jämför ökningen
i de olika länen, finner man beträffande
Jämtlands län någonting som
enligt min uppfattning är avskräckande.
1945 hade Kopparbergs län, Västernorrlands
län och Jämtlands län omkring
4 000 älgar vardera. 1953 hade Kopparbergs
län fått en ökning till 7 200 älgar
— alltså en ökning med cirka 3 000 -—
och ökningen i Västernorrlands län var
ungefär lika stor. Men Jämtlands län hade
en ökning från 4 400 älgar 1945 till
10 600 älgar år 1953. Det är det som är
det anmärkningsvärda i den fråga som
vi diskuterar i dag. Om motionärernas
klagomål är berättigade, vilket denna
statistik understryker och vilket jag icke
betvivlar, faller väl ansvaret på länsstyrelsen
och kanske i första hand på älgskadenämnden
i länet.

Den senare skall ju inte bara uppskatta
värdet av inträffade skador, utan
det åligger älgskadenämnd att noggrant
följa förekomsten av skadegörelse och
föreslå åtgärder till förebyggande därav,
bland annat genom ökade jakttider.
Länsstyrelsen kan, när särskilda älgskador
konstateras, medge förlängd allmän
jakttid med tio söckendagar utöver den
ordinarie allmänna jakttiden, den kan
medge att årskalv skjutes under denna
allmänna jakttid, den kan ge flera tillstånd
till licensjakt och den kan dessutom
ge särskilda tillstånd att fälla
lämpligt antal älgar på de områden där
det visas att älgen gjort särskild skada
på skog eller gröda. Jag måste säga att i

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande
Jämtlands län har dessa möjligheter att
reducera älgbeståndet långtifrån blivit
utnyttjade.

Älgskadefonderna är nu uppdelade
länsvis. Med dem avser man att täcka
skador på växande gröda. Nu framhåller
motionärerna att sådana skador förekommer
i så ringa utsträckning i Norrland,
att fonderna där skulle kunna utnyttjas
för att täcka skador på växande
skog. Detta har reservanterna utvecklat
vidare och sagt att man inte har någonting
att invända emot att detsamma sker
över hela landet, i den mån fonderna ger
möjlighet därtill. Mot detta anför utskottet,
att om älgstammen hålles vid lämplig
storlek i de olika länen, blir skadorna
på skog relativt små över hela landet.
Det förhållandet att ett visst län, Jämtlands
län, har överskott i sin fond kan
inte konstituera en rätt till skogsskadeersättning
i och för sig. Hela landet måste
väl behandlas lika i detta avseende.
Nu är det faktiskt så, att dessa älgskadefonder
under det senaste året har fått en
ganska god uppryckning genom den ökade
avskjutningen. Det förekommer därför
ganska stora överskott i vissa länsfonder.
Jämtlands län hade den 1 juli
1953 ett överskott på 99 000 kronor, och
Värmlands län hade ett överskott på
96 000 kronor. Däremot hade Västerbottens
län inte mer än 33 000 och Norrbottens
län inte mer än 27 000 kronors
överskott. Det finns åtskilliga andra län
som har mer pengar i fonderna nu än
de sist nämnda norrlandslänen kan redovisa.
Norr- och Västerbotten har den
kortaste jakttiden i hela landet, beroende
på att de har en svag älgstam. Där är
jakttiden endast två dagar. Men även
här föreslår motionärerna att ersättning
skulle kunna utgå för skogsskador.

Jag skulle avslutningsvis vilja påpeka
en sak som redan har figurerat mycket i
debatten och som har en avgörande betydelse.
Det säges, att man har överskott
i älgskadefonderna, t. ex. i Jämtlands
län, genom att där är så ringa skada på
grödan, att det blir pengar över. Nu har
emellertid en del av dessa pengar skjutits
över till jaktvårdsfonderna, och det
synes, som om motionärerna och även

skog.

reservanterna inte vore så särdeles belåtna
därmed. Avgifterna till jaktvården
flyter in från hela landet till en gemensamt
jaktvårdsfond. Vid utbetalningen
till jaktvårdsorganisationerna i de olika
länen räcker inte pengarna från norrlandslänen
till, utan det blir regelbundet
underskott, beroende på att antalet jägare
däruppe inte är tillräckligt stort.
Då tar man av jaktvårdsmedel från södra
och mellersta Sverige och subventionerar
jaktvården i norrlandslänen därmed.
Om man nu får överskott i älgskadefonderna
i Norrland, därför att älgskadorna
där inte är så stora på grödan, är det
väl inte orimligt att man till allmän jaktvård
inom dessa län använder de pengar
som kommer fram genom beskattning
av älgstammen. Detta tycker jag är fullkomligt
normalt, och det kan inte resas
några som helst invändningar däremot.

Jag skulle härmed, herr talman, vilja
yrka bifall till utskottets hemställan, detta
särskilt som jag försport att andra
kammaren redan beslutat biträda utskottets
förslag.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag kände förebrående
blickar i ryggen, när jag gick upp här
för att förlänga debatten, och jag erkänner
att det var med en viss motvilja
jag gick upp, ty ärendet kan ju förefalla
tillräckligt debatterat, helst som
herr Hermansson sagt att detta inte är
någon större fråga. Men jag har två ursäkter.
Den första är att jag anser att
det ändå är en fråga som har betydande
räckvidd för såväl jaktvården som skogsvården,
och den andra ursäkten, som
jag hoppas ått kammaren godtar, är den,
att jag var en av de tre som fick uppdraget
att verkställa den utredning rörande
omfattningen av förekommande
älgskador på växande skog och botemedlen
mot dessa som 1945 års riksdag
beställde och som finns redovisad på
sidorna 4 och 5 i utskottsutlåtandet. Det
är av den anledningen som jag tyvärr
inte anser mig kunna stanna i min bänk
utan ber att få delge kammaren några
av mina synpunkter på motionärernas
förslag.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om motverkande av älgskador å växande skog.

Jag vill då till att börja med säga, att
det inte bara är så, att denna fråga mera
allmänt bär stor betydelse för jaktvården
och för skogsvården, utan vi befinner
oss därtill f. n. i ett mycket prekärt
läge. Skadegörelsen, framför allt på tallungskogen,
i Jämtland har ju tidigare
framhållits, och jag kan vitsorda den.
Man förstår att den måste vara betydande
med det älgbestånd som finns och
den stora avskjutningen på nära 4 000
djur föregående år. Det visar sig, att
här föreligger ett älgöverskott som måste
decimeras. Men vi bör inte bara titta
på Jämtland, ty förhållandena är likartade
i många andra län, och skadorna
är betydande på gröda, fruktträd och
skog.

Vad som gör att uppmärksamheten
speciellt har riktats på älgen är den
snabba tillväxten i beståndet under senare
år. Ännu vid sekelskiftet fälldes
här i landet bara ett eller annat tusental
älgar, och nu har vi nått upp till en
avskjutning på över 25 000 djur årligen.
Det svenska älgbeståndet uppgår kanske
till 100 000 djur, och det är vida mer än
vi kan tolerera med hänsyn till skadorna
på skogen — det är här fråga om
skador för miljoner kronor.

När det gäller att bedöma motionärernas
förslag vill jag först betona, att vi i
utredningen efter mycket ingående prövning
kommit till samma resultat som utskottet,
nämligen att älgproblemet i huvudsak
måste lösas genom förebyggande
åtgärder och då främst en decimering
av älgbeståndet genom ökad avskjutning.
Härom tror jag att alla är ense. Även om
man kan tänka sig andra förebyggande
åtgärder, måste avskjutningen vara det
främsta medlet.

Herr Boo har här redan redogjort för
den utökning av jakttiden som jaktstadgan
numera medger och som blev en
följd av den utredning i vilken jag deltog
för 7—8 år sedan. Här finns alltså
möjligheter både att få förlängd jakttid,
bli beviljad licensjakt, fälla årskalv
o. s. v. Man kan också, vilket jag vill
framhålla som ett mycket viktigt medel
att decimera älgstammen, få speciallicens
att vilken tid av året som helst

fälla en älg som gör uppenbar skada
på gröda och ungskog.

I södra Sverige har vi dessutom den
bestämmelsen, att inom områden, som
förklaras för lövskogsområden, får vederbörande
jakträttsinnehavare fälla älg
när han vill under året — det kan alltså
bli ren utrotning — och det har varit
nödvändigt för att vi över huvud taget
skall kunna i södra Sverige bedriva lövskogsskötsel,
särskilt ädel sådan, alltså
med t. ex. ek och ask. Nu tror jag nog
att saken i viss mån ligger till så i de
nordligare länen, att länsstyrelserna ännu
tvekar att ge den rätt till jakt som
krävs för att reglera älgstammen. Man
kan förstå det. Ökningen av älgstammen
har skett så snabbt, att man inte riktigt
har fattat, att motåtgärderna måste bli
betydligt kraftigare, då främst en utökad
jakttid.

Beträffande decimeringen av älgstammen
kan jag instämma i vad utskottet
säger på sidan 10. Likaså är jag helt
enig med utskottsmajoriteten om att ersättning
från älgskadefonden inte rimligen
kan utgå för av älgen orsakade skador
på den växande skogen i dess helhet.
Skälen är redovisade i utskottsutlåtandet.
Det är i första hand svårigheten
att uppskatta dessa skador. Vidare pekar
utskottet på att det redan finns möjligheter
att från skogsvårdsanslag få bidrag
till återplantering. En annan sak
är ju att anslagen till återplantering är
för små, och där kan jag mycket väl gå
på reservanternas linje. De påpekar, att
det finns överskott i vissa läns älgskadefonder,
och frågar, varför detta inte
skall få användas till återplantering. Jag
tycker att det är rätt naturligt att detta
överskott t. ex. förs över till skogsvårdsanslag
och därifrån via skogsvårdsstyrelserna
går ut för återplantering av
genom älg totalspolierad ungskogsmark.
Men jag vill säga herr Pålsson, att totalskador
nog är ganska sällsynta. Jag
har rest omkring i praktiskt taget hela
landet och studerat detta och bara på
vissa områden i Mellansverige —• framför
allt i Västmanland — funnit större
arealer totalskadade bestånd, som kräver
återplantering.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande

I fråga om den skadegörelse som diskuterats
mycket i dag vill jag säga att
den är ofantligt mångskiftande och svårbedömbar.
Skadegörelsen blir helt olika
efter de trädslag som älgen angriper —
tall, björk, ek, ask, asp o. s. v. — och
nykultur kräves, efter vad jag sett, bara
i rena undantagsfall. Ofta kan det vara
tillräckligt med röjning eller — i fråga
om ask och ek — nedklippning av ungskogen,
så att nya rotskott går upp. I
99 fall av 100 kommer man till det resultatet,
att det ekonomiskt sett blir mest
fördelaktigt att tåla skadegörelsen —•
att denna till trots låta beståndet växa
vidare och att vidkännas den nedsättning
av produktionen som älgen har
åstadkommit. Vi har för övrigt ännu alldeles
för få i ungdomen skadade bestånd
som vuxit ut till mogna dimensioner för
att vi med säkerhet skall kunna avgöra
vilka skador som älgen vållar på virket.

Jag bar sett sådana skador på äldre
träd på Halle- och Hunneberg, som alltid
haft ett stort älgbestånd. Där har man
funnit svåra inre skador i timmerdimensionerna.
När man sågar sönder stockarna,
blottas att de är mindervärdiga genom
de övervallade skadorna. Men det
är ändå, som jag sade, i säkert 99 fall
av 100 bättre att arbeta vidare med det
bestånd som finns än att kalhugga och
plantera någonting nytt.

Som bevis för svårigheten att uppskatta
älgskadorna vill jag tillägga, alt det
som vi skogsmän ofta finner allra mest
betänkligt är, att i biandbestånd på svagare
boniteter, s. k. tallmark, älgen tuktar
tallen så hårt att den blir efter i utvecklingen
och vi i stället för tall- får ett
rent granbestånd, som på den marken
inte kan producera mer än kanske hälften
så mycket massa som tallen och dessutom
lätt blir rötskadad. Detta är en
verkligt allvarlig förlust, men det är mycket
svårt att uppskatta en sådan skadegörelse,
som menige man kanske över
huvud taget inte tänker på.

Herr talman! Min bestämda mening är
alltså dels att vi redan nu i jaktstadgan
har möjligheter att genom avskjutning i
erforderlig utsträckning decimera älgstammen,
dels att bidrag bara bör utgå

skog.

för nyplantering vid total skada på ungskog,
och bidragsmöjligheter för detta
finns redan. Skulle vi ge oss in på ersättning
i annan form, kommer vi omedelbart
ut på djupt vatten.

Jag vill också understryka att decimeringen
av älgstammen är det enda rimliga,
ty vi måste, innan vi återplanterar,
skaffa oss en garanti för att inte en för
rik älgstam skadar även det nya beståndet.

Så kommer jag till vad jag finner viktigast
i motionen. En form av skydd för
ungskogen som motionärerna har riktat
anmärkning mot, och med fullt berättigande,
är möjligheten enligt 16 § jaktstadgan
att få länsstyrelsens tillstånd att
när som helst under året fälla älg som
orsakar avsevärd skada på växande skog.
Den möjligheten utnyttjas mycket litet.
Bestämmelsen är ju kringgärdad av vissa
förhållningsregler, och att bestämmelsen
inte har vunnit anklang beror givetvis på
att fälld älg tillfaller kronan. Jag tycker
att motionärerna där har pekat på en
mycket svag punkt. Under den utredning
som riksdagen på jordbruksutskottets
förslag begärde 1945 och som via
Kungl. Maj :t, domänstyrelsen och skogsstyrelsen
gick till två byråchefer med
mig som tredje utredningsman, var vi
i alla övriga punkter helt ense, men just
på denna punkt hade vi delade meningar.

Om det gäller en älg, som gör skada
på gröda och som skjutes med särskilt
tillstånd, får jägaren behålla älgen, men
gör en älg skada på skog och skjutes
likaså med särskilt tillstånd, skall kronan
ha älgen. Jag har mycket svårt att se
logiken i detta. Jag kan inte heller hålla
med utskottet och naturskyddarna om
att risk för tjuvskytte o. s. v. skulle föreligga
om älgen tillfölle markägaren. Det
är enligt min mening en betydande överdrift,
då villkoren för tillståndsgivningen
och den övervakning, som man måste
förutsätta kommer att ske, bör vara en
garanti mot tjuvskytte och andra lagöverträdelser.
Men jag vill samtidigt
medge att dessa bestämmelser i 16 § jaktstadgan
måste tillämpas med urskilluing,
så att det inte uppstår någon okynnesjakt.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om motverkande av älgskador å växande skog.

När vi tre utredningsmän överlämnade
vår PM till domänstyrelsen och
skogsstyrelsen på nyåret 1947, hade jag
fogat en reservation till denna punkt,
och i den motiverade jag mitt ställningstagande.
Jag har utredningen här, men
jag skall inte säga mera om min reservation
än att jag framhöll, att konsekvens
och rättvisa krävde att med tillstånd
jämlikt 16 § jaktstadgan fälld älg i varje
fall skulle tillfalla jakträttsinnehavaren,
alltså inte bara »havreälg» utan även den
som gjort skada på skogen.

I sin skrivelse till Konungen den 12
februari 1947 biträdde domänstyrelsen
och skogsstyrelsen de av oss utredningsmän
framlagda förslagen till åtgärder till
minskande av älgens skadegörelse, och
det är dessa som nu i stort sett återfinns
i jaktstadgan. Men på en punkt
gjordes en erinran. Ämbetsverken skrev
nämligen, att de ansåg, »att beträffande
älg, som fällts efter särskilt tillstånd
jämlikt författningsförslagets 16 §, vissa
skäl kunna tala för att — såsom reservanten
herr Hansson påyrkat •— älgen
borde tillfalla den jagande. Innan erfarenhet
på området vunnits, anse sig ämbetsverken
likväl — av de skäl, i huvudsak,
som utredningsmajoriteten anfört ■—
icke böra förorda reservantens förslag.»

Jag vill här tillägga, att mina två medutredningsmän
satt som föredragande i
respektive domänstyrelsen och skogsstyrelsen
och hade onekligen litet trumf på
hand i detta fall, men av respektive
verkschefer erfor jag att de egentligen
helst sett att min linje hade följts. Kompromissen
blev en prövotid för att vinna
erfarenhet.

Nu anser jag för min del liksom skogsvårdsstyrelsen
och älgskadenämnden i
Jämtland och många andra att erfarenheterna
har givit vid handen, att bestämmelsen
om »skogsälg» har blivit
utan verkan. Därför måste vi se till, att
den får den verkan som är nödvändig
för att nedbringa älgstammen. Verkan
får vi emellertid aldrig, förrän den som
lider skada av älg blir intresserad av
att fälla älgen. Han kan aldrig förstå att
han skall behöva utöva älgbevakning,
lida skada för älgens åverkan på skogen,

fälla älgen och sedan nödgas lämna älgen
till kronan. Här föreligger en inkonsekvens
i jaktstadgan, och jag ger motionärerna
fullt rätt i deras yrkande om en
ändring. Jag förutsätter givetvis att det
blir kontroll på jakten och att älgavgift
uttages, kanske den högsta, på 100 kronor.
Rättvisan bjuder att älgen tillfaller
den jagande.

Jag har åtskilligt mera att säga om
denna sak, men jag skall inte göra det,
eftersom vi redan tagit så mycket tid i
anspråk för detta ärende. Jag vill endast
till slut nämna, att jag har litet svårt
för att biträda reservationen då den inte
bibehållit motionens krav på ändring av
16 § jaktstadgan, men jag har också
svårt för att biträda utskottets utlåtande.
Jag vill till sist peka på det förhållandet,
att Kungl. Maj :t kan göra de ändringar
som behövs i jaktstadgan. Denna
har riksdagen ingenting med att skaffa.
Kunde då inte jämtlänningarna skriva
direkt till Kungl. Maj:t och be att få sina
önskade ändringar i jaktstadgan och
dessutom be att få rätt att överföra sina
överskottsmedel i älgskadefonden till de
skogsvårdsanslag som finns för skaderegleringar
genom återplantering?

Herr talman! Jag bär intet yrkande
men jag är tacksam för att jag bär fått
delge kammaren min uppfattning och ge
jämtlänningarna min syn på möjligheterna
till lösning av deras älgproblem.

Herr NÄSLUND (fp):

Herr talman! Då jag personligen sysslar
med såväl älgjakt som skogsplantering
och återplantering, hoppas jag att
kammaren förstår att det är svårt för
mig att avlyssna denna debatt utan att
ge till känna min personliga mening, i
synnerhet som den förste ärade talaren,
herr Pålsson, lade upp sitt anförande
som om detta skulle vara någon norrlandsfråga.
Det är det inte. Det är i eminent
grad en jämtlandsfråga.

Jag skulle kanske först säga ett par
klarläggande ord i fråga om de fonder,
som det har talats om. Alla kammarens
ledamöter kanske inte känner till att
det finns dels en jaktvårdsfond och dels

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om motverkande av älgskador å växande

älgskadefonder. Jaktvårdsfonden tillföres
medel genom försäljning av jaktkort.
Älgskadefonderna läggs upp länsvis, och
det är icke så, som någon av kammarens
ledamöter här har försökt övertyga mig
och andra, att pengarna från älgskadefonden
i Norrland går till Mellansverige.
Det är inte riktigt. Dock går 10 procent
av älgavgifterna till en gemensam regleringsfond.
Om smålänningarna och andra
har fått alltför stort underskott i sina
respektive regleringsfonder, så har
de fått hjälp. Om västerbottningarna och
jämtlänningarna släpper till 10 procent,
kan det i varje fall inte bli fråga om
större belopp. För Jämtlands län torde
det röra sig omkring 7 000 kronor, eftersom
inkomsterna där uppgick till 70 000
kronor. Så förhåller det sig med den saken.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa
mig i diskussionen om besvärligheterna
att värdera älgskador o. s. v., vilket ju
kunde ta ett par dygn i anspråk. Jag
vill endast tillkännage som min personliga
mening att den omständigheten, att
man tvingas att ägna så lång tid till diskussion
om de rent praktiska svårigheterna
när det gäller att verkställa den
reglering av skador som uppkommit genom
en alltför stor älgstam, utgör belägg
för att man här har gripits av naturvårdsnit
så till den grad, att man inte
förstår att handla ekonomiskt. Mitt sunda
bondförstånd säger mig, att vill jag
ha en älgstam, får jag också offra det
bete som är erforderligt för denna stam,
men växer den till sådan storleksordning,
att jag tycker att födan blir för
dyr, decimerar jag älgstammen. Det är
för övrigt den enda kloka, vettiga och
framkomliga vägen.

Vad beträffar ändring av jaktstadgans
§ 16 kan jag helt instämma i vad herr
Hansson på blekingebänken sade för en
stund sedan, men personligen vill jag
tillägga, att om jag hade ett ungskogsbestånd
där älgen gjorde så stor skada att
jag kunde få länsstyrelsens tillstånd att
fälla älgen, skulle jag göra det besväret
utan anspråk på älgköttet, ty jakten sker
vintertid mina ärade kammarledamöter!
Jag har vid några tillfällen sett, att all -

skog.

männa åklagaren har salufört vinterskjutet
kött, och det är ingenting att vara
angelägen om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PÅLSSON (bf):

Herr talman! Mitt genmäle skall bli
mycket kort. Jag begärde ordet närmast
med anledning av herr Boos anförande,
då jag blev både imponerad och chockerad
av all den sakkunskap, som han tycktes
besitta i vad det gäller älgjakt och
skogsvård speciellt i Jämtlands län. Det
vore mycket att invända mot hans resonemang,
men det skall inte ske vid denna
timme. Jag vill bara ta upp ett enda
påstående av honom.

Han gjorde gällande att motionärerna
och reservanterna med ogillande skulle
se att 17 000 kronor anslagits till jaktvårdsfonden.
Var någonstans kan man
läsa ut det? Jag kan inte finna det. Vi
har ej heller syftat till något sådant
men, herr Boo, här har använts 17 000
kronor till jaktvårdsfonden och 900 kronor
till ersättande av åkerskador, samtidigt
som älgavgifterna har givit 74 000
kronor. Det är väl då rimligt, om man
har å ena sidan 17 900 kronor och å andra
sidan 74 000 kronor, att man använder
en del av överskottet för att ersätta
uppkomna skogsskador.

Jag har tidigare i dag ställt en fråga*
som är obesvarad. Jag förmodar att de
två frågor, som jag nu kommer att ställa,
också kommer att bli obesvarade, men
jag får väl stapla dem på hög till ett
senare tillfälle. Man kan ju fråga sig efter
det resonemang som här förts och
däri man i princip godkänner båda skadetyperna
som ersättningsberättigade*
varför icke avskjutningen hjälper när
det gäller skador på åkergröda, när avskjutning
är det enda anvisade medlet
mot skogsskador.

Jag blev också något förvånad över
det avsnitt i herr Hanssons anförande,
där han mycket starkt betonade svårigheterna
att klara värderingsspörsmålen.
Man bör, sade han, föra över medel från
älgskadefonden till skogsvårdsanslaget.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Ang. skydd för Smalands Tabergs naturvärden.

Det är ett sätt, men det löser väl inte
värderingssvårigheterna. Då äro vi för
övrigt inne på en så fin vetenskap, att
en vanlig enkel bonde inte kan yttra sig
i frågan. För min del kan jag inte begripa
att en sådan överföring skulle innebära
att värderingarna underlättas.

Herr HANSSON (fp):

Herr talman! Jag vill endast till herr
Pålsson säga, att jag trodde att jag hade
betonat att ersättning icke kunde utgå
i andra fall än vid totalspoliering —
något annat skulle vi aldrig söka värdera
-— men då skulle det vara bra att
även ha älgskadefondens medel att ta
till.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos

vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej —- 46.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

Föredrogs ånyo sammansatta tredje
lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr
1, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
angående åtgärder till skydd
för Smålands Tabergs naturvärden, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 mars 1954 dagtecknad
proposition, nr 139, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden, föreslagit riksdagen
att å riksstaten för budgetåret
1954/55 under nionde huvudtiteln till
Naturskydd: Kostnader i samband med
fridlysning av Smålands Taberg anvisa
ett förslagsanslag av 30 000 kronor.

Före propositionens avlämnande hade
vid innevarande års riksdag väckts två
motioner om utredning angående särskilda
lagstiftningsåtgärder för att tillgodose
de till Smålands Taberg knutna
naturskyddsintressena, nämligen motionen
i första kammaren nr 73 av herr
Osvald m. fl. samt motionen i andra
kammaren nr 74 av herr Andersson i
Löbbo m. fl. Motionerna hade hänvisats
till lagutskott och tilldelats tredje lagutskottet.

I motionerna, som voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
omedelbar utredning angående särskild
lagstiftning eller annan åtgärd för att
tillgodose såväl de till Smålands Taberg
knutna naturskyddsintressena som samhällsintresset
av att den i bergsmalmen
befintliga metallen titan tillgodogjordes
på lämpligt sätt samt att Kungl. Maj:t
måtte snarast och om möjligt under innevarande
år förelägga riksdagen det

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Ang. skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

förslag, vartill denna utredning kunde
föranleda.

Efter överenskommelse mellan tredje
lagutskottet och jordbruksutskottet hade
propositionen och motionerna behandlats
av sammansatt tredje lag- och jordbruksutskott,
vilket utskott i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker
hemställt,

A. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
till Naturskydd: Kostnader i samband
med fridlysning av Smålands Taberg
anvisa ett förslagsanslag av 30 000
kronor; samt

B. att motionerna I: 73 och II: 74 måtte
anses besvarade genom vad utskottet
förut i utlåtandet anfört och hemställt.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Jag beklagar att jag behöver
besvära kammaren med ett ärende,
där det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande.
Men jag bär funnit mig uppkallad
av viss del av den motivering, som
utskottet anfört.

Låt mig till en början förklara, att
jag betraktar skyddet av Smålands Taberg
såsom naturminne vara en fråga
av första ordningen, som vi är skyldiga
att lösa på ett tillfredsställande sätt både
med hänsyn till nu levande och med
hänsyn till kommande generationer.

Det har ju på framställning av riksdagen
verkställts en utredning i frågan.
Denna utredning ligger i botten på den
proposition, som avlåtits. Utredningsmännen
—- det var generaldirektören
Ödeen och regeringsrådet Strömberg —
har efter förhandlingar med gruvbolaget
föreslagit ett avtal, som skulle i
frivilliga former reglera å ena sidan det
allmännas intresse av naturskydd och å
andra sidan det enskilda intresset att
utnyttja fyndigheterna. Detta avtal har
under remissbehandlingen kritiserats av
olika instanser, vilka ansett att man genom
detta avtal icke har på ett tillfredsställande
sätt tillgodosett naturskyddsintresset.
Jag vill gärna ansluta mig till
den meningen.

I detta sammanhang har även frågan

kommit upp vilka åtgärder som i övrigt
kunde vidtas. Utredningsmännen talar
om att det finns möjligheter att åstadkomma
en fridlysning, en expropriation,
följd av fridlysning eller ett statsförvärv
under frivilliga former som naturligtvis
då förutsätter medverkan från intressenternas
sida. En dylik medverkan kan
dock, konstaterar utredningsmännen, för
närvarande icke påräknas. Jag lutar nog
närmast åt den uppfattningen, att en
fullt tillfredsställande lösning av denna
fråga kan åstadkommas först sedan staten
i regelrätta former förvärvat äganderätten
till gruvorna.

Jordbruksministern har emellertid i
sin proposition föredragit att gå försiktigt
till väga. Han godtar kritiken av det
upprättade förslaget till avtal och säger,
att han i första hand önskar att det skall
undersökas, huruvida man inte skulle
kunna komma fram till ett avtal som
bättre tillgodoser naturskyddsantresset
än vad det nu föreslagna avtalet gör.
Å andra sidan vill jordbruksministern ha
möjlighet att inleda ett fridlysningsförfarande
närmast i form av provisorisk
fridlysning. Han begär för det ändamålet
ett förslagsanslag på 30 000 kronor
som skulle beviljas för det närmaste året.
Jordbruksministern förutsätter att möjligheter
härigenom skapas att bättre
överblicka vilka eventuella fortsatta åtgärder
som kan vara behövliga.

Utskottet ansluter sig till propositionens
uppfattning. Utskottets motivering
fr. o. m. s. 18 till längst ned på s. 19
innebär egentligen endast ett tillstyrkande
av Kungl. Majt:s proposition. Så långt
är jag fullständigt med. Men fr. o. m.
de två sista raderna på s. 19 och fram
till klämmen invecklar sig utskottet i en
del resonemang om framtiden som inte
behövs för sammanhanget i och för sig
och som delvis är av sådan innebörd,
att jag i varje fall icke kan biträda utlåtandet
i denna del.

Utan att nu trötta med att gå in i
detalj vill jag som min uppfattning framhålla,
att vad där säges närmast är att
tolka på det sättet, att även om man med
anlitande av de möjligheter som lagstiftningen
nu erbjuder, sedan vi år 1952

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Ang. skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

fick den nya naturskyddslagen, kunde
under regelrätta former expropriera gruvorna
och förvärva äganderätten till dem
för att därefter fridlysa området, så vill
man icke förorda en sådan utväg därför
att den kunde bli förenad med alltför
stora kostnader. Detta leder utskottet
över till att resonera om huruvida man
inte, även om det föreligger principiella
betänkligheter, kunde tänka sig en speciallagstiftning,
en lex in casu för Taberg.
Bakom detta kan inte gärna ligga
någon annan avsikt än att man genom
denna kringgående rörelse skulle kunna
förvärva denna nyttighet för ett lägre
pris än vad man skulle behöva betala,
därest man går den väg som naturskyddslagen
för närvarande anvisar och
som innebär ett regelrätt expropriationsförfarande,
vilket i sin tur förutsätter
att skälig ersättning skall lämnas för det
värde som nyttigheten kan ha.

•lag behöver inte närmare utveckla vilket
grundskott mot rättssäkerheten som
ett resonemang av denna beskaffenhet
innebär. Det torde vara fullt klart för
alla, vilka konsekvenserna skulle bli, om
man skulle för att undvika de med den
vanliga expropriationslagen förenade
kostnaderna tillgripa expropriation genom
en särlagstiftning, i akt och mening
att kunna överta äganderätten på förmånligare
villkor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med strykande
av den del av motiveringen som börjar
nederst på s. 19 med orden »Utskottet
vill emellertid framhålla» etc. Detta
mitt yrkande innebär ingenting annat
än ett yrkande om bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Om man utgår från uppfattningen
—• som utskottet och tydligen
också herr Ewerlöf gör — att Smålands
Taberg har ett så betydande värde, att
vi är skyldiga att lösa frågan på ett tillfredsställande
sätt, såsom herr Ewerlöf
säger, kan det även vara nödvändigt att
vidta alldeles speciella åtgärder, även

5 Första kammarens protokoll 195''t. Nr H.

om principiella betänkligheter kan resas
mot dessa åtgärder.

Jag vill emellertid erinra om att det,
som utskottet anför på s. 20, är en diskussion
av de olika möjligheter som kan
tänkas föreligga. Särskilt vill jag hänvisa
till att utskottet i sista stycket talar
om lagstiftningsåtgärder, i överensstämmelse
med vad utredningsmännen föreslagit,
till skydd för landets mineraltillgångar.
Utredningsmännen hade tänkt
sig, att man skulle kunna stadga ett koncessionsförfarande
för brytning av vissa
malmer och att man på den vägen skulle
kunna ta särskild hänsyn till Smålands
Taberg. Anledningen till att utredningsmännen
och nu det sammansatta utskottet
slagit in på bl. a. den vägen är att
Smålands Taberg inte bara har mycket
stort värde ur naturskyddssynpunkt,
utan också ett potentiellt värde såsom
landets största tillgång på titanmalm.
Visserligen är situationen för närvarande
sådant, att titanmalmen endast med
svårighet kan tillgodogöras på ett ekonomiskt
lönande sätt. Det finns andra
titantillgångar i landet som kan tillgodogöras
med bättre resultat. Men man kan
i alla händelser tänka sig en sådan situation,
där det blir nödvändigt att i
större utsträckning än nu utnyttja malmtillgångarna
i Smålands Taberg. Enligt
min uppfattning kunde man då tänka
sig, att malmbrytningen i Smålands Taberg
ordnas såsom underjordsbrytning,
en form för brytning som nu inte är ekonomisk
men som säkerligen skulle kunna
visa sig vara det, om titanhalten i framtiden
får sådant värde som man på många
håll räknar med. Om en sådan lagstiftning
och sådana åtgärder skulle kunna
genomföras, att man övergick till underjordsbrytning
i stället för den nuvarande
dagbrytningen, skulle man kunna
både skydda Smålands Taberg som
naturvärde och tillgodogöra sig dess
titanhalt.

Det är med anledning av den mycket
komplicerade situation som här föreligger
— att man dels vill skydda Taberg
på grund av dess värde ur naturskyddssynpunkt,
dels önskar kunna utnyttja en
i framtiden måhända mycket värdefull

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Ang. skydd för Smålands Tabergs naturvärden.

mineraltillgång — som utskottet har
menat att särskilda åtgärder i detta fall
kan vara befogade.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Det har varit intressant
att läsa den proposition, som ligger till
grund för sammansatta utskottets utlåtande.
Jag har sällan läst en mera lyrisk
framställning i ett dylikt aktstycke.
Det är också tydligt att något måste göras
för att rädda Taberg från förstörelse.
Framställningen i propositionen ger ett
livligt intryck av att här är fara å färde,
och man kan därför uppskatta ortsbefolkningens
krav på att något speciellt
skall göras.

Utskottets talesman nämnde nyss att
det resonemang i utlåtandet på s. 20,
som herr Ewerlöf särskilt påtalade,
måste möta starka invändningar i principiellt
hänseende. En och annan av
kammarens ledamöter kanske av herr
Osvalds anförande fick det intrycket, att
utskottet har de särskilda utredningsmännens
uppfattning bakom sig. Vad
som skymtar fram i utskottets framställning
är ju en lex in casu, någonting som
man i varje fall i ett rättssamhälle alltid
motsätter sig. Utredningsmännen framhåller
på tal om detta, att en av de möjligheter,
som tidigare ifrågasatts vid flera
tillfällen, är att tillgripa särskild lagstiftning
i form av en »Lex Taberg».
Denna utväg finner utredningsmännen
emellertid icke behöva tillgripas, sedan
den nya naturskyddslagen tillkommit.
Den meningen bär också departementschefen.
I första hand åsyftar han fortsatta
underhandlingar, som bör kunna
leda till en överenskommelse på frivillighetens
väg. Om ett godtagbart resultat
inte på frivillighetens väg kan nås,
bör enligt hans mening ett fridlysningsförfarande
inledas. Då kostnaderna för
fridlysningen blir kända, kan definitiv
ställning tagas till frågan, huruvida fridlysning
av berget är försvarlig ur ekonomisk
synpunkt.

Många remissinstanser har yttrat sig

i detta ärende. Ett av de intressantaste
yttrandena förefaller mig Svenska turistföreningens
vara. Turistföreningen
avvisar alldeles såsom departementschefen,
att den föreslagna överenskommelsen
mellan bolaget och staten bör komma
till stånd, därför att föreningen anser
att bestämmelserna är alltför vaga.
Men sedan fortsätter Turistföreningen:
»Staten bör alltså begagna den lagliga
möjligheten att expropriera berget för
att fridlysa det såsom naturminne. Ett
sådant förfaringssätt skulle lösa problemen
mera restlöst och på ett för framtiden
mera avgörande sätt. Visserligen
medför en expropriation oberäkneliga
kostnader, men då ersättningen till de
nuvarande ägarna bör kunna fastställas
med hänsyn till rörelsens hittills ringa
lönsamhet och till vad gruvdriften kan
beräknas komma att ge under nu kända
förhållanden, hör enligt föreningen expropriationen
kunna ske utan oöverkomliga
utgifter för det allmänna.»

Det synes mig, som om Svenska turistföreningen
har slagit huvudet på spiken.
Det är icke något lukrativt ekonomiskt
företag, som driver verksamheten
på Taberg, och kommer säkert aldrig
att bli det, om inte nya möjligheter för
användning av titan skulle erbjuda sig.
Säkerligen skulle det vara möjligt för
det allmänna att komma över hela denna
naturförekomst till ett relativt billigt
pris.

Jag tror inte att det resonemang, som
föres på s. 20 i det sammansatta utskottets
utlåtande, är ägnat att befordra en
frivillig överenskommelse, och därför
vill jag för min del, herr talman, yrka
bifall till det förslag, som nyss framställdes
av herr Ewerlöf.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Såsom ledamot av mitt
läns naturskyddsråd vill jag inte underlåta
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet uttala min tillfredsställelse
över att denna proposition
har kommit till stånd, och jag hoppas
att det nu skall ges större möjligheter att
kunna utöva ett effektivt skydd av Smålands
Taberg.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Anslag till stipendier vid lantbrukshögskolan.

Jag vill också till utskottet framföra
motionärernas tack för den positiva
skrivningen och ber, herr talman, att få
yrka bifall till det sammansatta tredje
lag- och jordbruksutskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu förevarande utlåtandet
yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Ewerlöf, att utskottets hemställan
skulle bifallas med utelämnande av den
del av motiveringen, som å s. 19 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»Utskottet vill» och å s. 21 slutade med
»står oförberedda».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta
tredje lag- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen påyrkats av
herr Ewerlöf.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 22.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 13, med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
avveckling av jordbrukets lagerhusfond
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 14, med anledning av vissa av
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar
rörande anslag till stipendier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Anslag till stipendier vid lantbrukshögskolan.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Stipendier å riksstaten
för budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 39 800 kronor. Av berörda belopp hade
9 000 kronor avsetts för tre licentiandstipendier
å 3 000 kronor, 6 000 kronor
för ett doktorandstipendium å samma
belopp samt 24 800 kronor för 27
elevstipendier å 920 kronor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:123 av herr Osvald m.
fl. och II: 168 av herr Helén m. fl., vari
hemställts, utom annat, att till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök:
Elevstipendier måtte för budgetåret
1954/55 anvisas ett belopp av
27 X 1 416 = 38 232 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Vad Kungl. Maj:t föreslagit i fråga
om doktorand- och licentiandstipendierna
föranleder icke någon erinran från
utskottets sida.

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Anslag'' till stipendier vid lantbrukshögskolan.

Beträffande elevstipendierna har i motionerna
I: 123 och II: 168 yrkats, att
beloppet av dessa skall ökas från 920
kronor till 1 416 kronor för år. I likhet
med Kungl. Maj:t och motionärerna anser
utskottet, att en höjning av stipendiebeloppet
är i och för sig önskvärd
med hänsyn till de ökade levnadskostnaderna.
Utskottet delar emellertid
Kungl. Maj:ts åsikt, att någon dylik uppräkning
för närvarande icke bör förekomma.
Därvid förutsätter utskottet
dock, att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och bland annat
tillser, att eleverna vid de under
jordbruksdepartementet hörande högskolorna
och Alnarpsinstitutet icke kommer
i sämre läge än elever vid universitet
och andra högskolor.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer utskottet, att riksdagen
må, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 123 och II: 168, såvitt nu är i fråga,
till Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök:
Stipendier å riksstaten för
budgetåret 1954/55 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
39 800 kronor.»

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Vid denna punkt, som
gäller elevstipendierna vid lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök,
har utskottet anslutit sig till en uppfattning,
som framförts motionsvägen, nämligen
att det är synnerligen angeläget
med en höjning av de stipendier som
för närvarande utgår. Anledningen till
att en sådan höjning är nödvändig är
att studenterna vid lantbrukshögskolan,
skogshögskolan och veterinärhögskolan
har kommit i ett betydligt sämre läge
än studenterna vid universiteten. Utskottet
säger härvid bl. a., att det utgår ifrån
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och tillser,
att eleverna vid de under jordbruksdepartementet
hörande högskolorna och
Alnarpsinstitutet icke kommer i sämre
läge än elever vid universitet och andra
högskolor.

Nu förhåller det sig i själva verket
på det sättet, att dessa elever redan befinner
sig i ett betydligt sämre läge, och
de remissinstanser som tillfrågats har
allesammans anslutit sig till den uppfattning
som framförts i motionen, nämligen
att stipendierna borde höjas. Utskottet
säger också, att en höjning av
stipendiebeloppet i och för sig är önskvärd
med hänsyn till de ökade levnadskostnaderna.
Jag kan bekräfta att höjningen
är synnerligen önskvärd. Men
det förefaller mig, som om utskottet hade
kunnat sträcka sig litet längre, när
utskottet nu från alla håll fått bestyrkt
att en höjning är nödvändig, och då det
endast vore rättvist, att studenterna vid
de under jordbruksdepartementet hörande
högskolorna komme i samma läge
som studenterna vid universiteten,
hade det enligt min mening låtit sig göra
att nu genomföra den begärda höjningen
från 920 kronor till 1 416 kronor
för år.

Jag har, herr talman, inte något yr*
kande, men jag vill uttrycka den livliga
förhoppningen, att det nästa år skall bli
möjligt att genomföra den höjning av
stipendiebeloppen, som här behandlas.

Häri instämde herrar Sten (s) och
Hansson (fp).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
15, med anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till veterinärstaten
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 15, över motioner om beredande av
möjlighet till lokala synpunkters beak -

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Om översyn

tande vid mera betydelsefulla förändringar
i affärsverkens serviceförhållanden;
och

nr 16, över motion om utredning rörande
upphävande av stadsprivilegier
beträffande rätt till viss del av försäljningssumma
vid auktion inom stads område.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om översyn av bestämmelserna rörande
övervakning.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, över motion
om allmän översyn av gällande bestämmelser
rörande övervakning inom olika
vårdområden m. in.

I en inom andra kammaren väckt motion,
11:174, hade herrar Rimmerfors
och Helén hemställt, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om en utredning, innebärande

1. en allmän översyn av gällande bestämmelser
rörande övervakning inom
olika vårdområden,

2. prövning av frågan om en med hänsyn
till övervakningsinstrumentets effektivisering
önskvärd samordning av utbildningsfrågor
och konsultation i övervakningsärenden
inom såväl barna- och
ungdomsvård som nykterhetsvård och
fångvård,

3. prövning av frågan om sådana ytterligare
statliga åtgärder, som kunde
stimulera rekryteringen av den frivilliga
övervakarkåren och medverka till att de
allmänna vårdorganen i större utsträckning
än hittills begagnade sig av frivilliga
övervakare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motion II: 174 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av fru Sjöstrand
samt herrar Lundström och
Berggren, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

av bestämmelserna rörande övervakning.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Inom utskottet har jag
avgivit en blank reservation, och jag
vill bara helt kort tala om vad jag har
menat därmed.

Utskottet har ju i stort sett varit mycket
välvilligt och visat sig behjärta de
syften motionärerna har haft när de har
väckt sin motion. Detsamma kan i stort
sett sägas gälla de yttranden, som i anledning
av motionen avgivits till utskottet,
framför allt av interneringsnämnden,
som kraftigt understryker önskvärdheten
både av att stimulera frivilliga
krafter att lämna sin medverkan i
skyddsarbetet och av att utbildningen
för dessa blir tillfredsställande. Det är
bara i ett avseende som jag skulle ha
önskat att utskottet hade intagit en mer
positiv hållning. Det gäller frågan om
samordningen av dessa problem, alltså
de frivilliga krafternas medverkan och
deras utbildning.

Motionärerna har här erinrat om att
det redan finns ett embryo till en sådan
samordning, nämligen det frivilliga arbetsorgan
som tillkom efter ett sammanträde,
ordnat av socialstyrelsen den 2
mars 1953 — ett organ, som tagit till sin
uppgift i första hand att göra en inventering
av lämpliga övervakare landet
runt och i andra hand att genom kursverksamhet
och kontaktkonferenser sörja
för deras utbildning. Motionärerna anser,
att denna samarbetskommitté hade
bort kunna få en fastare form och en
viss auktorisation, vilket skulle ha varit
till nytta för den uppgift, som detta organ
åtagit sig. Utskottet har inte velat
gå med på detta bl. a. med hänvisning
till de utredningar som pågår. Jag finner
detta beklagligt. Ett bifall till motionen
i detta avseende tror jag knappast hade
behövt föregripa en framtida organisation,
som kan framkomma efter de pågående
utredningarna, och det skulle ha
betytt, att man omedelbart kunnat ge de
syften som motionärerna talar för och
som även utskottet behjärtar ett kraftigare
stöd än som nu sker.

Mot de anförda skälen har jag dock
inte velat ställa något yrkande, eftersom
jag i stort sett är belåten med utskot -

Nr 14.

Onsdagen den 14 april 1954.

Om översyn av bestämmelserna rörande övervakning.

tets skrivning. Utskottet säger ju klart
ut, att även utskottet håller före att en
viss grad av samordning skulle vara av
värde för arbetets effektivisering. Jag
nöjer mig därför, herr talman, med att
uttrycka den förhoppningen, att de i
motionen anförda synpunkterna måtte
komma till beaktande vid det pågående
utredningsarbetet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion m. in.;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; nr

175, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

176, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1954/55, i vad avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

177, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fastställande av
allmän plan för till- och ombyggnad av
statens alkoholistanstalt å Venngarn
in. in.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare lån till
föreningen Röingegården u. p. a. till
vissa byggnadsarbeten m. m.; och
nr 180, i anledning av väckt motion
om pension åt chauffören J. O. Sjölunds
änka.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 173, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar och omkostnader
vid karolinska sjukhuset samt
vissa andra anslag till universitetssjukhusen.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 69 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 181, i anledning av Kungl. Ma j ds
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 182, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Herr SUNDELIN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj ds proposition nr 180, angående åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område m. m., hemställer jag,
att kammaren måtte medgiva, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungl. proposition utsträckes
till det sammanträde, som infaller
näst efter tretton dagar från det propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Onsdagen den 14 april 1954.

Nr 14.

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr ESKILSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 209, angående inrättande
av en första lärarhögskola,
hemställer jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar från
det propositionen kom kammaren till
handa.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 532, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse av § 49 mom.
2 regeringsformen samt § 1 mom. 2, § 38
mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58
och (53 riksdagsordningen;

nr 533, av herr Boo och herr Jansson,
Axel, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse
av § 49 mom. 2 regeringsformen samt
§ 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45, § 55
mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen; nr

534, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken m. m.;

nr 535, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken in. m.;

nr 536, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 537, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om personundersökning
i brottmål, m. m.;

nr 538, av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av en
första lärarhögskola;

nr 539, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt på fonderade
vinstmedel (fondskatt); och

nr 540, av herr Svärd, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skatt på fonderade
vinstmedel (fondskatt).

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herrar Arrhén, Holmqvist och
Birger Andersson för tiden den 22—den
26 innevarande april för deltagande i
en av Europarörelsen anordnad konferens
med europeiska parlamentariker i
Paris samt herr Elmgren för tiden från
den 26 till och med den 30 i samma
månad ''för deltagande i sammanträde
därstädes med Pluroparådets allmänna
utskott.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.14.

In fidem
G. H. Berggren.