Lördagen den 1? januari, e. in (Riksdagens protokoll 1920:6)

RIKSDAGENS FBOTOKOU

Lördagen den 1? januari, e. in.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen -började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj:ts
! repositioner nr 1, angående .statsverkets tillstånd och behov, samt
nr 2, om tilläggsstat till riksstaten för år 1920, nu komme att fortsattats;
och. lämnades •enlig''! förut skedd anteckning ordet till

t Herr S o m m e 1 i u s, som anförde: Herr talman, mina herrar!
•Jag anhaller vördsamt om ursäkt för, att jag liksom de flesta av
talarna i dag underlåter att halla mig till sak och liksom de övriga
kommer att tala om litet av varje utan att taga hänsyn till statsverkspropositionen.

Jag skall också ägna mig några minuter åt en fråga, som här
bnvit av skilda talare behandlad, nämligen frågan om nationernas
lör hund. Jag skall i detta sammanhang uttala min stora tacksamhet
till hans excellens statsministern för hans välvilliga löften att taga
i övervägande allt, som kan tala för eller emot bildandet av detta
förbund. Själv bär jag icke så synnerligen stort förtroende för det
resultat, som därav kan uppkomma för Europas folk och alla folk
•lag fruktar för vårt fosterlands skull alla faror, som helt säkert döljas
bakom detta förslag. Länge har det bebådats, att världskriget med
nödvändighet skulle giva upphov till ett enigt förbund mellan jordens
tolk, och att därefter krig .och därav kommande elände skulle hava
blivit förvisat från jorden.

Även vårt lilla folk skall inrangeras inom detta förbund liksom
de övriga neutrala staterna. Vi, som visat vår starka fredsvilja
liksom Danmark,. Norge, Holland och Spanien, och som, trots den
fHt annat än milda behandling, vi av de krigförande fått röna.
tåligt bunt och bära vår beskärda del av världens tragedi, vi skola
nu insnöras i hand, som komma att fjättra vår handlingsfrihet; vi
som aldrig känt främmande ok på våra skuldror, .och som alltid
i vjJ.e J oberoende liv, vi skola också tillhöra en staternas sammanslutning,
inom vilken vi nästan helt och hållet komma att sakna inpudra
hammarens protokoll 1920. Nr 6. 1

Vid rem iss av
statsverk*-‘propositionen
m. m.
(Forts.)

Nr K.

Lördagen den IT januari, e. m.

Forts.)

vid «,»«. av flytande och torde få ställa oss till efterrättelse främmande viljor

■statsverks- (x)]i illtlytänd-G

pm-pomtionen, En belgisk diplomat bär under tiden omedelbart före 1914 sant
sitt eget land en del diplomatiska aktstycken, varur man funnit
en i vissa avseende riktig och klar uppfattning om vart utrikespolitiska
läge vid tiden före krigsutbrottet, och med anledning av den
dåvarande försvarsvänliga opinionen uttalade samma diplomat, att
han ansåge Sveriges självständighet bero ej sa mycket av försvarets
styrka som på samtliga makters intresse av att skydda oss mot
ryska utvidgningsförsök. Möjligen är denne diplomat nu i tilltaile
att bättre värdesätta förmånen att vara beroende av andra stater.
tv Belgien både en dylik garanterad neutralitet, som rekommenderades
oss, och sannolikt hade vi med denna garanti lätt dela .Bel"
Nu bjiudes oss något liknande. — Om vi begränsa vart försvar
till det minsta möjliga, skall det medgivas oss att leva i fred under
skydd av nationernas förbund, som låter oss i detta ingå mji sa
ringa medgiven rösträtt, att man praktiskt taget kan saga, a vi
där bliva rättslösa. Och redan nu regeras större delen av Europa
av Högsta rådet, till vilket man även i våra _ angelagenheter vadmal
t. ex. beträffande Åland. Men då vi ingått i nationernas förbund,
ibdir det Brittiska rikei, Frankrike, Italien och Japan, Belgien, Brasilien,
Spanien och Grekland, som bliva våra herrar och vilka stater
redan synas vara utsedda att vara ombud i verkställande rådet.
Visserligen innehåller förslaget till förbundsakt, att parternas verksamhet
utövas genom konferenser av delegerade, som representera
parterna, men det synes dock, som om det redan utsedda verkställande
rådet skulle komma att förfoga över makten

Jao- skall bo att vid detta tillfälle fä föredraga ett par punkte;
av det märkliga aktstycke, som heter »Översättning av förslag till
överenskommelse rörande ett nationernas förbund», och det ar utarbetat
av utrikesdepartementet. Här står det i artikel 7: »Ingen

stat skall beviljas inträde i förbundet med mindre den kan lämna
betryggande garantier för sm allvarliga föresats att iakttaga sina
internationella förpliktelser och med mindre den skaller sig till efterrättelse
de grundsatser, som må komma att av förbundet uppställas
beträffande dess militära styrkor och rustningar till lands och sjöss.»
Det är således icke Sverige för framtiden, som alls kommer att befatta
sig med våra rustningar, huru starka de skola vara, om vi
skola ba något försvar eller intet. Detta allt skall Nationernas for artikel

8 skår rörande fredens bevarande, att den erfordrar
»de nationella rustningarnas begränsning till lägsta graf..» _ »Verkställande
rådet skall utarbeta plan till eu dylik begränsnings genomförande.
Rådet skall även bestämma samt för vidare åtgärd meddela
de särskilda staterna graden av den beväpning och oljig miliför
utrustning, som är billig och rättvis i förhållande till den proposition
beträffande rustningarna, som fastställts i avrustnmgsprogrammet;
de gränser, som sålunda en gång ma ha blivit antagna.

l.ordiiKcn den IT jiimutii, r.

Nr <1.

iu ej överskridas utan tillställd av verkställande rådet.» Här ha Vid remins av

vi ånyo (lotta verkställande råd. under vilket vi för framtiden ha

att sortera. proportionen

•Jas'' nar ännu ett par punkter att föredraga. ,Jag skulle kunna ch<>hk.''

löredra alla. och herrarna skulle då finna, att nästan varenda punkt
innehåller så betänkliga saker, att det är endast med yttersta tvekan
man kan våga sig in på ett nationernas förbund med sådana bestämmelser.
I artikel 9 heter det: »En ständig kommission skall inrättas
för att tillhandagå förbundet med råd beträffande utförandet av
bestäm melis erm a i artikel 8 samt beträffande militära och marina
frågor i allmänhet».

Och skall jag be att slutligen få läsa upp en del av artikel 19.
diar det heter: »Beträffande de kolonier och territorier, vilka till
följd av världskriget upphört att stå under de staters överhöghet,
som tidigare styrde dem, och vilka bebos av folk, som ännu ej äro
i stånd att under de i den moderna världen rådande svåra förhållandena
själva tillvarataga sina intressen, hör tillämpas den grundsats, att
dessa folks välbefinnande och utveckling utgöra en helig uppgift
för civilasitionen; garantier för denna upipgifts fullgörande böra
intagas i förbundsakten. Det bästa sättet för omsättande av denna
grundsats i praktiken är, att förmynderskap för sådana folk anförtros
åt framåtskridna nationer, vilka genom sina tillgångar, sin
erfarenhet eller sitt geografiska läge bäst äro i stånd att åtaga sig
ansvar av denna art, och att ifrågavarande nationer å förbundets
vägnar och såsom dess befullmäktigade utöva detta förmynderskap».

. Ja, det är val icke många av Er, mina herrar, som icke ofta
varit i tillfälle att tveka, huruvida vi de senaste fyra åren levat i ett
civiliserat samhälle, i eu civiliserad värld. Jag är övertygad, att
det finnes folk, till och med av svarta och kulörta raser, som icke
längre^ anse Europa vara ens en civiliserad världsdel.

Så mycket bör vid detta tillfälle sägas och understrykas, att
oöverskådliga faror upptorna sig bakom frågan om nationernas förbund.
Vår frihet, vår urgamla självständighet kan och kommer att
sättas på spel.

Vi längtade efter freden, vi hoppades, att, när den äntligen kom.
skulle allt i vår världsdel omedelbart återtaga sitt tidigare utseende,
att samfärdseln skulle återställas, att levnadsvillkoren skulle
bliva desamma som före 1914, att våra i främmande länder lagrade
handelsvaror finge hemföras m. m. Hur hava vi icke gäckats!

Så fort man skrider över egen tröskel, märker man, att den kultur,
varöver Europa varit så stolt, är på retur, och att Amerika
är framtidslandet, som slagit det söndrade Europa i ekonomiska
bojor. Och \ad har det blivit av det stolta Europa: det är söndrat
och sönderslitet, och överallt är dess befolkning i saknad av det
nödvändigaste man svälter ända till döden. Amerikas förenta
stater leva i endräkt och äro starka, vi i tvedräkt och äro svaga.

Nu är det störa kriget avslutat, men överallt föres krig mot
yttre och inre fiender och hos oss och andra fredliga nationer råder
o-reda i ekonomiska förhållanden, en våldsam ökning av sta -

Nr <>.

Vid remiss av
statsverks•propositionen

rn. in.
(Forts.)

Fördageu deu It januari, c. m.

tens och kommunernas skuldbördor, en prisstegring i levnadsvillkoren,
mot vilken vi icke kunna finna bot, och knappast na„o -

städes är dyrtiden så kännbar som bos oss . ,

Kommunikationerna kräva ar för att aterstallas i sitt forna
skick Ett brev till Frankrike tager dubbelt sa lång tid som fordom
och ett telegram två dagar. Ännu P^d“ ™ä“S*e /
vatten av de barbariska minorna, och de kolaxarcVannu icke
sträckta, som kunna tillföra oss vart nödvändig^ bränsle, och med
bunkerkolen kan man tämja vilken handelsflotta som helst.

Detta mångåriga krig har kostat var världsdel miljö er
vår ungdom och en stor del av var Övriga välfärd. Tank, vilket
härligt land Europa skulle varit, om ej människorna fu™‘

Det finnes väl knappast något land som ej gärna skulleha.8
ett nationernas förbund välkommet — dock ett förbund inom vil
ket det icke finnes plats för hat och hämnd — ett förbund som

gåve lika rätt åt alla och proportionsvis samma rustmngBratt oc

skyldighet för alla och kanske störst inflytande åt de nationer, som
kämpat för och lyckats bibehålla sin neutralitet. Hur skola vi annars
komma ur den häxdans. som pågår i en stor del av var världsdel?
Jag hoppas, att regeringen ägnar fragan en sådan uppmärksamhet,
som undanröjer farorna, . ,.A

Mod dessa ord har jag velat fästa uppmärksamheten pa nödvändigheten
att i de frågor, som förestå till behandling med anledning
av nationernas förbund, hävda vår frihet och varf. oberoende,
att icke ingå i avtal med andra makter, störa eller små, utan visshet
om! att vår rätt och ära i samma grad som andras ti godoses.
att faran för rustningar hos vissa makter ma undanröjas till fred n.

anslutning till denna utrikespolitiska fråga faster jag uppmärksamheten
på en mycket intressant artikel i Svenska Dagblad^
under rubriken »Ljus över Europa», vari författaren tar till orda
mot den okunnighet om våra nordiska förhållanden, som i sa manga
länder gör sig gällande om geografiska, och dithörande frågor för
att ej nämna okunnigheten i politiska ting. Jag har velat påpeka
detta i förhoppning om att vederbörande skola kunna åtminstone
i någon mån undanröja de betänkliga följderna av att felaktiga
uppgifter från utlandets sida om vara nordiska förhållanden tätt
kvarstå obemötta. Hur ofta händer det t. ex. icke, att man sammanblandar
nordens huvudstäder även pa sadana hall, dar man
skulle anse det för obildning att icke veta. att Cettinje ar huvudstaden
i Montenegro? Men jag anhåller att fa citera följande och
påpekar, att frågan rör en etnografisk karta oyer Europa:

»Ett gott exempel härpå utgör en etnografisk karta.over Europa
i stort format, som i flera upplagor utsänts av »Union des nationalités»,
hr J. Gabrys, vars verk tillägnats presidenten VVilson
»den övertygade förkämpen för folkens rätt och skaparen av ett nyt
Europa på grundvalen av tillfredsställda nationaliteter». Hr Gabrys
ånger sin karta vara eu frukt av långa och djupgående stu -

Lord Ngen <ku IT januari, «*.

Nr <>.

dier. Den tjänar endast ett syfte: den fulla sanningen, opartiskt
framställd. Men denna fulla sanning skall i sin tur tjäna den
europeiska mänsklighetens »remembrement», dess uppdelning efter
naturliga nationella grunder. Nationalistiska tendenser försäkras
ha hållits fjärran; den neutrala litteraturen har i främsta rummet
rådfrågats. Särskilda tacksägelser riktar hr Gabrys till eu
tjeckisk -och sydsl-avisk professor, som presterat den värdefulla
tjänsten att fullkomligt opartiskt klarlägga Rysslands och Balkans
etnografiska problem. Till kartan hör slutligen en bibliografi på
drygt tolv tättryckta sidor i dubbelspalt.

Det saknar tilläventyrs icke helt intresse att studera den under
så anspråksfulla former framträdande kartan ur synpunkten av
riktigheten hos dess nordiska partier. Resultaten av en sådan
granskning blir ganska förbluffande.

Sverige bebos enligt kartan av fyra stammar, nämligen skandinaver,
finnar, lappar och »quoenes» (kväner). Av dessa ha
kvänerna anspråk på största intresset. De bebo i kompakt
massa området mellan Piteå(!) älv och svensk-finska gränsen
samt Bodö och Altenfjord. Det övriga svenska Lappland (med
undantag av Tärna och Fattomacks lappbygder!) och Jämtland ner
till Frösön innehas av lapparna. Slutligen sträcker sig från östgränsen
av Bohuslän upp till Lima i Dalarna ett brett och oblandat
bälte »finnois». De finsk-ugriska gula färgerna ha följaktligen
fått mycket gott. utrymme på svenska kartan! Men låter man blicken
glida över till Finland spanar man förgäves efter minsta antydan
om att där skulle finnas ens spår av svensk befolkning, än
mindre stora slutna befolkningsområden!

Vad nu detta beror på, icke beror det på utrymmesbrist. Ty
pa Balkan och annorstädes finner man på ytor, motsvarande bråkdelar
av norrländska kyrksocknar, de mest konstfulla distinktioner
genomförda; huruvida de åter äro pålitliga är en fråga, som
försiktigheten bjuder oss att låta vara obesvarad. Utan att någon
oförsiktighet begås kan däremot för Nordens vidkommande kr
Gabrys sto^statliga karta förvisas till de rena fantasiernas område.
Och som hävstång för någon nationell »remembrement» av
det slag sekreteraren i nationernas union räknar med torde den
sakna värde också för den nordfinska agitationskommitté, som
arbetat pa att -skapa irredentastämmng bland våra s. k. kväner.»

Efter detta tillåter jag mig endast spörja: är det månne ej eu
mycket viktig utrikespolitisk -angelägenhet att med alla till buds
stående medel, söka få dylika felaktigheter rättade, och att man
jämväl söker inför det statsöverhuvud, president Wilson, till vilken
verket ägnats väl som eu ledning för den pågående storpolitiska
uppdelningen av världens -olika folkslag, påvisa de för vårt lands
upplysta befolkning nedsättande och osannfärdiga etnografiska
uppgifterna att -det skulle vara ett av finnar och kväner och dylika
raser befolkat land? Jag ber kammaren att icke uppfatta detta
såsom ett löst skämt utan på renaste allvar att man hemställer

Vid remiss ao
statsoerkspropositio
nen
in. in.

(Kort*, i

Jfr «.

iiordagea den 17 januari, e. in.

Vid remiss av ^ju clem del vederbör att ägna denna fråga eu allvarlig uppmärk
statsverks- samhet.

v^orosdwMn Jag yrkar bifall om remiss av statsverkspropositionen

(Forte.)

Vidare yttrade:

Herr Hamrin: Herr talman! Då jag i förmiddags begärde ordet,
både jag endast för avsikt att beröra en enda punkt, som star
i direkt samband med den kungl. propositionen, vi na att etter
avslutad diskusion remittera till vederbörande utskott. Da emellertid
under debatten uppkommit eller berörts åtskilliga frågor, som
väckt allmänt uppseende under den sista tiden, kan jag icke underlåta
att beröra jämväl ett par av dessa. Jag gör det sa mycket
hellre, som jag under loppet av förra årets riksdagar hade tillfälle
att ett par gånger beröra just en av dessa frågor, som nu upptagits
till behandling av den förste ärade talaren och jämväl av andra
och som även berörts av hans excellens statsministern i det svar
på de framställda anmärkningarna, som^han för en stund sedan
lämnade i kammaren. Herrarna förstå då med detsamma, att jag
härmed åsyftar de krav på eu grundlig undersökning av kommissionsaffärerna,
som bär ha bragts på tal i dag. Jag ber att fa
bringa i erinran det uttalande i detta avseende, som jag tog mig
friheten göra vid lagtima riksdagen 1919. Sedan dess bär detta
krav framställts gång efter annan. Det har framförts av enskilda
personer, det har framställts i en hel del tidningar av olika politisk
färg och nu senast för några få dagar sedan har inlämnats till
Kungl. Maj :t en framställning från representanter för handel och
industri. Dessutom ha i riksdagens båda kamrar väckts motioner,
vari man begärt att en sådan undersökningskommission måtte komma
till stånd. Nu har herr statsministern i det anförande han höll.
givit klart och tydligt besked därom att regeringen icke har för
avsikt att tillsätta någon annan kommission för undersökning av
dessa affärer än de överrevisorer, som under de sista åren vant
sysselsatta därmed.

Så vitt jag kunde fatta de uttalanden, som hans excellens herr
statsministern gjort, har regeringens beslut i det avseendet gått
ut därpå, att det åtminstone skulle finnas någon saklig grund för
de beskyllningar och insinuationer, som gång efter gång riktats
mot vissa personer, vilka varit sysselsatta inom kommissionerna.
Enligt min uppfattning måste undersökningskommissionens arbete
gå ut på att erhålla fullständig kännedom om vad som möjligen
kan vara dunkelt och sålunda fastställa verkliga fakta. Det har
också från regeringsbänken framhållits, att den pågående undersökningen
från överrevisorernas sida var fullt tillfredsställande.
Det skulle icke falla mig in att vid detta tillfälle lika litet som
vid föregående, då jag bragt denna fråga på tal, i ringaste mån
diskvalificera de personer, som äro sysselsatta med revisionsarbetet.
Men jag ber att få understryka, att dessa personers arbete

Lördag*;!! den 1? jummri, t*, in

Nr ix.

åtminstone under den första tiden till stor del avsett en sifler- Vid n-.mb.-granskning eller en granskning av räkenskaperna. Det är sant, afl
den revisionsberättelse, som är avgiven och som ligger på kamrarnas
pulpeter, upptagit till behandling vissa andra frågor, och det /Kora.;
förefaller, som om anledningen därtill skulle stå i samband med
debatterna under förra året. Jag ber att få erinra därom, att de
anmärkningar, som av överrevisorerna blivit framställda gent emot
vissa avdelningar inom folkhushållningskommissionen, fullkomligt underkänts
av denna kommission och dess ledande män, och det synes
mig åtminstone, som om man härutinnan använt mycket starka
ordalag för att tillbakavisa de påståenden, som blivit gjorda. Man
betecknar överrevisorernas framställning som en hopblandning av
ofullständiga och delvis oriktiga uppgifter. Är det regeringens
avsikt att fälla en slutgiltig dom om vilken det är av dessa stridande
parter, som har rätten på sin sida, om det är överrevisorerna
eller folkhushållningskommissionens män?

För övrigt, herr talman, skulle jag beträffande denna sak
vilja säga, att åtminstone mina tankar gått i den riktningen, att
en sådan undersökning icke kan, såsom överrevisorernas arbete
Förutsätter, avse en viss tidsperiod, utan att man måste taga ärendena
i full kontinuitet, sådana de fortlöpt under kristiden. I det
fallet tror jag, att man behöver gå tillbaka ända till de regeringars
tid, vilka tillsatt kommissionerna. Särskilt gäller detta eu
(Tåga, . som mycket tidigt varit uppe till debatt i tidningarna —
jag minns icke om den varit före i dag. För att få klarhet i densamma
måste man gå tillbaka till den tid, då herr Wallenberg och
herr Lindman beklädde utrikesministerportföljen. Jag syftar på
ett svenskt bolags ställning till vissa importaffärer, där man står
undrande och spörjande, hur det hänger ihop med saken. Det
träffades år 1917 avtal mellan den svenska och den engelska regeringen,
vilket omnämnes i den berättelse, som överrevisorerna avlämnat.
Detta avtal gick ut på importerande till Sverige av en betydande
mängd kaffe. I kompensation härför förhand sig vederbörande
att lämna till den svenska konsumtionen precis hälften av
det parti, som det var fråga om, men det upplystes icke det ringaste
om frågans närmare detaljer. Följden blev, att, såsom överrevisorerna
framhöllo i sin berättelse, allmänheten fick betala ett pris.
som enligt min mening var fullkomligt oskäligt i förhållande till
det, som betaltes av de svenska importörerna. Denna sak berör icke
den nuvarande regeringen, fastän jag måste säga, att det förefaller
något egendomligt, då man finner, att en framställning riktades
till regeringen den 18 februari 1918, vilken icke besvarades
förrän i slutet av maj s. å. Hade fullständiga upplysningar i
denna sak lämnats tidigare, skulle det icke varit möjligt för bolaget,
som i själva verket i utlandet inköpte varor av svenska
varuägare och sedan sålde varorna till den svenska folkhushållningskommissionen,
att förfara såsom nu skett.

Hans excellens herr statsministern förklarade också, att man

Nr ti.

Lördagen den 17 januari, e. in.

"t remis» av icke iar uttala någon förkastelsedom över de personer, som varit
■■datsvencs-^ sysselsätta i de olika kommissionerna. Nej, naturligtvis icke. För
att konstatera, att förkastelsedomen icke är berättigad, borde verki
orts. i ligen också en sådan undersökning komma till stånd, som toge
hand om denna sak från början till slut. Att svenska affärsmän
och industriidkare verkligen kräva en sådan undersökning, bör icke
vara egendomligt eller besynnerligt, då under kristiden emot dem
riktats en hel mängd beskyllningar, att just dessa medborgare
framför allt gjort sig skyldiga till gärningar eller handlingar av
mer eller mindre upprörande art. Det är de, som fått taga emot
dessa beskyllningar från många håll, och sådana ha framförts
jämväl i denna kammare. Att man verkligen vill fastslå vad som
i detta avseende kan vara sant eller icke, bör ej förvåna någon.

Hans excellens herr statsministern har också beträffande en annan
fråga gjort ett uttalande, som väckt åtminstone min glädje, nämligen
då han omnämnde de utslag, som avkunnats av arbetsrådet i
vissa fall. Jag kan icke underlåta att besvära kammaren med att
redogöra för ett sådant fall, som väckt allmänt uppseende och intresserar
mig så mycket mera. som det berör några stycken arbetare,
vilka ha sin sysselsättning förlagd inom den valkrets jag representerar.
Vid en liten järnvägsstation i Jönköpings län ha några arbetare
startat en mindre verkstad. Enligt en undersökning, som blivit
verkställd på anmodan av arbetsrådet, framgår, att dessa ingenting
haft att satsa i detta företag mera än sin arbetskraft. Deras
verkstad är, enligt vad jag kunnat konstatera, mycket anspråkslös
även i övriga avseenden. Dessa delägare ha sålunda tillgodogjort
sig en avlöning, som under första hälften av förra året utgjorde endast
60 öre per timme och man och under sista hälften 70 öre. De
ha haft en sådan samhörighetskänsla, att de växlat om att arbeta vid
de små maskinerna eller arbetsborden, så att arbetet blivit fullkomligt
lika fördelat. Någon vinst bar icke uppstått, utan det lilla
som blivit över, sedan veckoavlöningen utbetalats, har gått åt för
att gälda gemensamma skulder. Arbetsrådet konstaterar i sitt utslag,
att bolagsmännen äga lika mycket vardera i bolaget och
arbeta lika mycket var och en och att de därför kunna anse sig
som sina egna arbetsgivare. Men icke dess mindre innebär utslaget,
att de måste ställa sig arbetstidslagen till efterrättelse och att de
följaktligen icke få använda sin arbetskraft för sin egen tjänst
på sätt de vilja. Det är tydligt, att en dylik tolkning av lagen,
om den än är riktig, verkar ganska upprörande på många, som
hålla på arbetets frihet, när det gäller att arbeta för egen räkning
utan beroende av andra. Jag skall icke närmare ingå på frågan,
men jag vill säga, att den smidighet, som vi hörde talas om, då lagen
antogs av riksdagen, det tillmötesgående, som skulle visas från arbetsrådets
sida, att de förhoppningar, som man hyste i det avseendet,
icke synas ha gått i uppfyllelse. Och det kan icke fördöljas eller förnekas,
ätt stor misstämning gör sig gällande icke endast bland arbtsgivarna
utan även bland olika arbetargrupper, då man går att uttala
sin mening om den saken.

Lördi^eu don 17 juuunri, e. in.

Sedan jag .sagd dessa ord, skall jag be att slutligen la komina till Vid r<.im*>«
den fråga, vilken, som jag antydde, var den egentliga anledningen »UiUnrrL-;-ii 11 mitt uppträdande i dag. Under de gångna aren liar ju det svenska
iolket blivit nödsakat ait spara på förnödenheter av olika slag. "y
Vi ha blivit vana att reda oss med ganska litet. De förråd, som
lunnos inne vid världskrigets början, sinade ut, och svårigheterna
att få in till landet nya varor visade sig större, allt efter som tiden
skred fram. Nu är emellertid nödtiden förbi och den synes glömd
av hela folket samt jämväl av regeringen. Massor av varor importeras.
Lyx och överflöd komma till synes såsom måhända aldrig
tillförene. Statsverkspropositionen räknar med eu sådan utveckling
även för kommande år. gått importen icke beräknas nedgå, förstår
man därav, att finansministern upptagit de härav inflytande
statsinkomsterna till 95 miljoner kronor eller åtminstone 20 miljoner
mera, om jag icke missminner mig alltför mycket, än vad hithörande
inkomster pppgingo till före världskriget. Men även under en annan
inkomsttitel räknar finansministern med eu ökad konsumtion, som
synes mig vara mycket betänklig. Det gäller nämligen rusdryeksförsäljningen
i landet. För 1919 beräknades 5 1/2 miljoner som inkomst
av brännvinsförsäljningsskatten, för 1921 beräknas den till 15
miljoner. Rusdrycksförsäljningsmedlen upptogos 1919 till 6 miljoner,
för 1921 beräknar finansministern dem till 20 miljoner. Maltskatten
beräknas 1919 inbringa 2.8 miljoner, år 1921 6 miljoner.
Punsöhskatten var förstnämnda år upptagen till 1 miljon, men beräknas
för 1921 till 1 1/2 miljon. Sammanlagt utgöra dessa inkomster
för 1921 42 1/2 miljoner eller, efter avsättning till rusdrycksfonden,
ett belopp av 20 V2 miljoner, som skola användas för vanliga
utgifter. Och tyvärr måste jag säga, att regeringen också visat, att
den räknar med en ökad konsumtion av brännvin särskilt under nästkommande
år och fattat beslut i den riktningen, att denna vara icke
skall saknas, om konsumtionen kräver det. Här föreligger ett beslut,
som väckt djup misstämning inom vida grupper av vårt lands
befolkning ook som jag därför nödgas något beröra. I oktober begärde
Svenska bränneriidkareföreningen rätt att bränna 18 miljonen
liter brännvin. Regeringen gav sitt medgivande till tillverkning av
10 miljoner liter. I slutet av november kom en framställning från
samma håll, vilken avsåg tillverkningsrätt för ytterligare 10 miljoner,
så att den sammanlagda kvantiteten skulle uppgå till 20 miljoner
liter. Denna framställning avstyrktes i synnerligen kraftiga
ordalag av kontrollstyrelsen, som hänvisade bl. a. till, att det fanns
8 å 10 miljoner liter sulfitbrännvin, för vilket man icke kunde finna
användning, utan som måste exporteras. Kontrollstyrelsen framhöll
vidare, att eventuellt potatisöverskott i eu viss del av landet kunde
användas till bättre ändamål, exempelvis till krea,tursföda, samt
framhöll också för sin del, att tillräcklig tillgång på brännvin fanns.

Slutligen erinrade styrelsen om den hungersnöd och det elände, som
råder inom vissa stater i vår världsdel, och hurusom man lider nöd
till det yttersta till och med i våra grannländer. Men här sörjer man
för, att tillgången på brännvin skall vara tillräckligt stor, så att

N r (>. 10

Lördagen den 17 januari, e. in

Vilt remiss av man skall nå upp till maximum eller 4 liter per månad. Kontrollstatsverks-
styreigen framställde också som önskemål, att en undersökning borde
,"0,™‘l™riPM äga rum, om det icke vore möjligt, att man med det potatisöverskott.

(poris.) som eventuellt förefunnes i Sverige, skulle kunna bispringa de svältande
och lidande människorna i andra länder. Samtidigt som denna
framställning behandlades av vederbörande myndigheter, riktade man
sig i ett upprop, undertceknat av en av våra prinsar, till landets jordbrukare,
att dessa skulle avstå något av sina produkter till nödlidande
i de åsyftade länderna. En framstående jordbrukssakkunnig,.professor
Juhlin-Dannfelt, uttalade sig också emot framställningen i fråga,
som han fann vara onödig. Och slutligen ber jag att få erinra därom,
att det avgivits massor av protestresolutioner från norr och söder.
Jag förmodar, att även en del blivit inlämnade till regeringen. _ 1
slutet av förra året gäv regeringen tillstånd att tillverka brännvin,
visserligen icke i den fulla utsträckning, som bränneriidkarna begärt,
men dock i vad avsåg 2 V2 miljoner liter. Såsom jag redan erinrat,
togo de förråd, vi hade av förnödenheter, hastigt slut under kriget.
Av brännvin fanns det betydliga kvantiteter, jag.vill minnas 30 miljoner
liter. I)et ser nu ut, som om man ville vidtaga alla åtgärder
för att dessa förråd skulle fyllas igen, ty på annat sätt kan jag icke
tolka den iver, som kommit till synes från brännvinsbrännarnas sida
att tillverka så stora kvantiteter som möjligt.

Denna situation i Sverige med eu regering, som nykterhetsfolket
i landet ställde synnerligen höga och stora förhoppningar till, förefaller
mig mycket beklaglig. Samtidigt som nykterhetsfrågan är
aktuell mera än någonsin i en del andra länder, samtidigt som vi
se en av världens största stater på det mest radikala sätt lösa denna
fråga, samtidigt som vi se våra grannländer vidtaga åtgärder i samma
riktning, möta vi upp till denna riksdag, där vi ställas inför en
regering, som — ehuru, såsom jag nyss antydde nykterhetsfolket
ställt stora förhoppningar till densamma — icke har ett ord att säga
om den frågan. Jag slutar med att — icke utan en bitter känsla —
citera några ord, som jag för några få dagar sedan läste i en tidning:
»Det är bra att ha en folklig regering, men det vore bättre att ha
en regering, som mera toge hänsyn till folkets önskningar än några
brännvinsbrännares och störa potatisodlares intresse av vinst.»

Herr Molin i Do mhäcks in ark: Herr talman! Då jag nu
för sista gången bär möjlighet att yttra mig i en remissdebatt och
efter min anmälan om utträde ur liberala samlingspartiet står fri och
obunden, utbeder jag mig kammarens öra för vad jag har att andraga.

Trontalet, som är en reflex av det program till samverkan vänsterpartierna
emellan, vilket fastställts under senare delen av år 1919.
är såsom sådant icke synnerligen anmärkningsvärt. Det vare mig
långt ifrån att vilja urgera satsen, att programmet och trontalet äro
för långt gående. Tvärtom vill jag uttala min besvikelse över, att
programmet ifråga är så utomordentligt magert, ändå att detsamma
ej framkommit utan stor vånda. Något storstilat och ägnat att väcka
entusiasm vilar icke över programmet. Det är måhända ett misstag

honlttgou deu 17 junnari, c, m.

I [

Xr il.

nv mig. Jneu alltid ''både ja# föreställt mi#, att demokratien skulle vila Vld »
på grundsatsen att regeringen går i spetsen för landets knlturutvcckling
och framåtskridande och icke släpas efter, som ifallet niu tyvärr m. m.
tyckes vara. Missnöjet ute i landet är allmänt. Ingen samhällsklass (Fort».)
tycks kunna trivas längre i gamla Sverige. Arbetarna äro missnöjda,
lantmännen äro imissnöjda, industriens målsmän likaså, för att
ej tala om den hårt pressade medelklassen, och vill man vara rättvis,
bör det oförbehållsamt erkännas, att respektive kategorier missnöjda
ha starka och befogade skäl för sill missnöje. Det vill synas, som om
missnöjet i Sveriges land ökas i proportion till det sociala lappskrädderi,
som här i landet bedrivits senaste tiden. Jag tillhör icke den
åskådningen, som därav drager slutsatsen, att införandet av demokratisk
samfundsordning och sociala reformer är skulden till missnöjet.
Tvärtom vågar jag säga, att alla de på sista tiden genomförda
halvmesyrerna, kompromisserna och förbiseendena äro de, som skapat
det missnöje, vilket nu utgör den stabilaste nationella samlingen i vårt
land. En parodi på demokrati sådan som jag gått och tänkt mig den,
är trontalets omnämnade av förslagen om rätt för kamrarna att själva
utse talmän och att förbättringar i det propostionella valsättet skola
genomföras. Må det genast sägas ifrån, att jag icke är motståndare
till dessa föreslagna reformer. Men inte lära reformerna ifråga få
betraktas såsom något anmärkningsvärt demokratiskt, så länge allfort
de fläckarna på Sveriges demokratiska banér kvarstå, soim heta
bostadsbandets bibehållande odla kvarvarandet av förmögenhets- och
penningstrecket för valbarhet till första kammaren. Det är utan vidare
en skam för Sveriges nya demokrati att tolerera dessa saker.

Ansvaret härför vilar hos de partiledningar, som ej sett upp, då det
gäll Ide.

Demokratiens viktigaste uppgift är att skydda och bevara landets
dyrbaraste människomaterial. Det genomgående allmänna missnöjet
här i landet torde vara en given följd av stadsåtgärder, som grundat
sig på ingen eller otillfredsställande, ja, kanske totalt felaktig statistik
odh utredning om sakförhållandena. Här ha vi famlat och famla
fortfarande i nära nog egyptiskt mörker, då det gäller de befolkningslager,
som vi med vår lagstiftning önskat komma till hjälp.

För två år sedan skrev riksdagen till Kungl. Maj:t och anhöll
om utredning och förslag angående inrättandet av en professur i
statistik och folkhushållningslära vid tekniska högskolan. Jag
efterlyser nu, vart denna särdeles betydelsefulla fråga tagit vägen.

Frågan bär måhända ansetts vara av mindre betydenhet, men, vågar
jag uttryckligen saga, lösningen av frågan om rationell statistik är
grunden och förutsättningen för allt socialt arbete i detta land nu
och i framtiden. Bristen på rationellt förd statistik torde i många
fall varit och i framtiden bliva, orsaken till samhällsskadliga arbetsinställelser,
vare sig de grunda sig på arbetsgivares eller arbetares
åtgärder. All praktisk erfarenhets vittnesbörd visar, att partiband,
hemmagjorda idéer och hypoteser spricka inför fakta och siffror i de
fall dessa fakta och siffror svära mot idéerna och hypoteserna. Ett
genomgripande ordnande av statistikfrågan här i landet skulle också

Nr (j.

lä

Lördagen den 17 januari, c. in.

Vvi remiss av måhända onödiggöra en hel del kungl. kommittéer, som under nu va -■irromfdtionen ran<^e statistiska kaos nödvändigtvis måste växa upp som svampar ur

ra. m. jorden.

(Korte.) Ett enda års erfarenhet som fattigvårdsstyrelsens ordförande i

en liten landskommun har gett mig anledning till dessa reflexioner.
Här måste ett energiskt arbete i urskogen påbörjas. I den man riksdagens
ledamöter äro måna om att landets invånare skola se upp
till dem och hoppas på dem, lärer det vara oavvisligen nödvändigt,
att riksdagsmännen ha i sina händer den statistik om människomaterialet,
som tarvas för de sociala frågornas värdiga och sakkunniga
behandlande.

I sammanhang härmed kan jag ej underlåta att påtala den något
underliga ordning i fråga om statistik, som kungl. socialstyrelsen infört,
nämligen de s. k. indextalen, varpå vi nu i flera år, i brist på
annat, nödgats bygga våra dyrtidsanslag till befattningshavare i
statens tjänst. Jag medgiver gärna, att den enkla metod socialstyrelsen
använt redan i och för sig är särdeles besvärlig i praktiken
att framställa, men jag håller före, att ingen index alls är bättre
än felaktig eller missvisande sådan. Här är icke platsen att ge mig
in på detaljer i detta stycke, jag har endast velat fästa uppmärksamheten
på att det icke är bra som det är. Av vad jag nyss anfört
torde ha framgått, att jag satt det statistiska vetandet i högsätet
och att detta är oundgängligt för den sociala reformationens genomförande.

Trontalet innehåller, att nu äntligen något skall göras för bostadsfrågans
ordnande. Redan långt tidigare borde den frågan på
allvar tagits upp; dock bättre sent än aldrig. Tillåt mig dock såga,
att jag icke hyser ringaste hopp om att denna för folkmaterialet i
detta land djupt betydelsefulla fråga skall bli löst på det sätt, det
nationella samlingsmissnöjet förväntat. Het talas bl. ä. om en blivande
s. k. hyresstegringssfcatt. Det framår därav, att vederbörande
fortfarande äro inne på de förkastliga metoder, som gjort den saligen
avsomnade E. H. K. ökänd genom försöken att trotsa alla eljest
som axiom betraktade ekonomiska lagar. Då staten under kristiden
genom en massa okloka åtgärder till synes gjort allt för att undergräva
sin prestige och överhöghet, och de enskilda, höga som låga,
bibragts den uppfattningen såsom axiom, att allt vad staten och
samhället företager sig är av ondo och ledande till ekonomisk ruin
och konkurs, och, ,så vitt jag kunnat se -—- och det med största erkännande
— finansministern äntligen först nu börjat reagera infot
vederbörandes sätt att sköta statens affärsdrivande verk, är det med
häpnad jag sett, huru staten tänker gripa in för bostadsfrågans ordnande.
Som gest inför den otåliga hopen missnöjda inom alla läger,
kan förslaget om hyresstegringsskatt förklaras och kanske t. o. m.
ursäktas, men som praktisk åtgärd måste den befinnas oerhört olämplig.
Kristiden borde ha lärt alla och en var, att det sannerligen ej
är nog med att skriva en lag på papperet för att få folket att efterleva
den. Hyresstegringsskatten liksom alla andra lagar och förordningar,
som skrivits till de fattigas förmån under kristiden, torde

Locduficn ilen 17 jaiiiiiui. e. in.

Nr <1.

; X»raktiken komma att allra värst drabba dem, till vars förmån lagar- Vid mmm
na stiftats, dag tror, att grändernas barn, samhällets utstötta indi''■åder,
de bo.stadshungriga, betacka sig för välgärningen: hyresstegringsskatten.
(I\,ru

I ett av skämttidningarnas julnummer uppmärksammade jag eu
bild av utomordentligt stort intresse, kanske större än tecknaren någonsin
föreställt sig. Bilden föreställde en arbetare, som stod i
trampkvarn. På det fotsteg han trampade, stod »löneförhöjning»,
i''vanför den trampades huvud stod å hjulets trampsteg »varufördyring».
Finessen i bilden, lämpad och avsedd för viss publik, var just
ordningsföljden: löneförhöjning, varafördyring. Därmed var förmodligen
enligt tecknarens och läsekretsens mening problemet angående
dyrtiden läst. Arbetarnas ohemula lönekrav, deras ohejdade njutningsbegär
samt anspråk på lyx och komfort äro skulden till varui
ördyringen. Dock vill jag såga, att intet s. k. skämt gripit mig
djupare än denna vrångbild av det faktiska läget, då sunda förnuftet
sagt mig, att varufördyringen icke är en följd av löneförhöjningarna
utan av varubristen, den minskade produktionen, den obevekliga, i
alla politiska idéer och program i tiders alla skiften blankt struntande
lagen, att priserna stå i förhållande till tillgång och efterfrågan.
Löneuppskruvningen är sedan en följd av varufördyringen.

Bilden satte hela situationen på huvudet och må det förlåtas mig
att ha upptagit tiden en stund med att vända om skämttidningsbilden
i fråga. Resultatet av hyresstegringslagen blir naturligtvis i praktiken
den, att hyresgästerna få betala inte allenast hyran utan
därjämte även hyresstegringsskatten, och ej nog härmed, ett effektivt
stopp för all enskild bostadsproduktion är framskapat. Tackar
hövligast för att notifikationen om detta ämnade fortsatta traskande
i F. H. K:s fotspår förelagts i så god tid, att människorna, vars väl
och ve det här gäller, i god tid fått kunskap om vad som är i
görningen.

Det förslag, som förebådats, nämligen den allmänna sjukförsäkringen,
torde mera än allting annat vid denna riksdag vara
ägnat att djupt intressera. I saknad av nödigt statistiskt material
måste sunda förnuftet säga mig, att sjukförsäkringen — i och för
sig nyttig och samhällsgagnelig och avsedd att bota en av de revor,
som finnas i den sociala omvårdnaden om människorna —
blott är en ny lapp på den sociala försäkringens och solidaritetens
kläde, som infördes genom den s. k. allmänna, högst otillfredsställande
folkpensioneringen. Ingenting tycks kunna göras ordentligt
med en gång i detta land. I Schleswig-Holstein vet jag, att socialförsäkringen
på sin tid åstadkommit, att kommunerna fått lokatt
realisera och försälja sina fattighus. Här i Sverige krångla vi
och lappa på socialförsäkringen bit efter bit på det sättet, att vi
allt fortfarande måste betrakta den offentliga fattigvården såsom
en för all framtid permanent institution.

Av någon anledning tillkallad såsom sakkunnig för uppgörande
av normalritningar för ålderdomshem m. m. har jag varit i
tillfälle gorå mina reflexioner om det olyckliga i systemet att icke

Nr K.

l-J

Lördagen den 17 januari, e. m.

^i= ap ta steget en gång för alla fullt ut och avskaffa fattigvården genom
■jiropositionen en för alla och för alla situationer lämpad, verkligen allmän socialm.
in. försäkring, i stället för att belasta landets kommuner med uppbygg
(Port*.) gandet av alla dessa ålderdomshem — fattighus — till pris kanske
överstigande vad en rationell socialförsäkring kunnat komma att
kosta. Det nya Sverige kommer icke ifrån denna sak. Vi få
lov att först som sist tänka på att sammanslå pensionsstyrelsen.
riksförsäkringsanstalten ooh andra nu existerande eller föreslagna
ämbetsverk till ett enda, som får taga hand om socialförsäkringen
och allt vad därtill hörer. Det dröjer måhända avsevärd tid, till
dess den dagen randas, att vi här i Sverige få en fullt tidsenlig och
modern socialförsäkring. Under tiden till dess underverket skett
må det tillåtas mig fästa uppmärksamheten vid åtskilliga förhållanden
inom den privata försäkringen. Redan i fjol fästes min uppmärksamhet
vid ett visst försäkringsbolag, som rent ut sagt — enligt
vanliga rättsbegrepp —- begick stöld gent emot sina försäkringstagare.
Jag var djärv nog att om saken uppvakta dåvarande
civilministern Schotte med anhållan, att han ville på lämpligt sätt
tillhålla, den s. k. försäkringsinspektionen att ingripa. Ingenting
bär, så vitt jag vet, blivit följden av min erinran. Jag uttalar förhoppningen
om att herr Schottes efterträdare å taburetten måtte
med den kraft och energi, som saken förtjänar, ingripa och se till
att försäkringsinspektionen gör sin solklara plikt.

Här har nu på sista tiden demokratiserats — till namnet —
väldeliga. Svenska folket har enligt löfte satts till herre i eget hus.
Den 40-gradiga röstskalan har raserats och varje man och kvinna
bär fått en röst, oberoende av förmögenhet. Ändå stiger missnöjd
inom landet oupphörligt. Vad är anledningen, månne? Jo, enligt
mitt förmenande har jämsides med demokratiseringen riksdagen
och regeringsmakten sett mellan fingrarna med den samhällshydra.
som heter ämbetsmannaväldet och byråkratien. Trots all demokratisering
leva ämbetsmannaväldet och byråkratien i detta nu herrans
glada dagar som aldrig tillförene. Under den gamla, på gungfly
existerande högerregimen höllo sig Sveriges ämbetsmän någorlunda
på mattan, varnade av en viss Jösse Erikssons i Dalarna
exempel. Men nu sedan ämbetsmännen studerat de demokratiska
verkningarna av vissa kapitel och paragrafer i strafflagen och som
jag förmodar tagit del av M. 0:s och J. 0:s berättelser år efter år.
och funnit att rättsuppfattningen och med den rättskipningen sjunkit
och sjunkit djupt ner, så att ämbetsfel numera i allra värsta
fall bestraffas med på sin höjd böter, motsvarande en ordinär dagsinkomst,
ha ämbetsmännen all anledning att glädjas över att avdemokratin
ha. satts på solsidan av livet. Därmed äro vi skam till
sägandes inne på det gamla fogdeväldets tid i moderniserad upplaga.
Jag rekommenderar herrarna att noga studera M. 0:s och
J. 0:s ämbetsberättelser för året. De äro utomordentligt lärorika.

Med djup tillfredsställelse har jag läst herr finansministerns
reflexioner i statsverkspropositionerna om statens af färsdrivande

Lördagen (len 17 januari, o. in.

Nr (i.

IT)

verk. Den enda kritik jag för tillfället kan giva emot vad som an- Vvi rom***
förta är att reflexionerna ej kommit ett par år tidigare. Med den
samhällsåskådning varav herr finansministern besjälas, är jag övertygad
om att han -—• nu eller framdeles — skall giva mig rätt (Km-s.i
däruti, att förutsättningen över huvud för ett verkligen till grunden
socialiserat samhälle är att statens verk och inrättningar, statens
tillgångar i domäner, skogar, vattenfall m. m. skötas på ett
sätt, som ej allenast motsvarar utan t. o. m. överträffar enskild
verksamhet. Socialismens idé såsom politisk realitet hänger i luften
intill dess detta skett.

Vid fjolårets remissdebatt tog jag mig friheten påtala det
sätt på vilket statens affärsdrivande verk behandlades av regeringen
och förutspådde att det praktiserade insnålningssystemet och
verkens ställande på nära nog indragningsstat till sist måste leda
till katastrof. Den förevarande statsverkspropositionen synes mig
ej skilja sig så mycket från fjolårets. De rena fattigvårdssynpunkterna
och ej de storstilade affärsdito karakterisera allt fortfarande
statsregleringsarbetet just på de affärsdrivande verkens område.

Det finnes dock i förevarande statsverksproposition åtskilligt,
för vilket jag från denna plats har behov av att uttrycka min djupa
tacksamhet till regeringen. Jag har nämligen uppmärksammat,
att Kung!. Maj:t allt fortfarande äskar medel till anläggning av
enklare vägar, ödebygdsvägar och statsunderstödda utfartsvägar
i Norrland bl. a. även inom Västernorrlands län, allt ehuru länsstyrelsen
i sistnämnda län ej vålat sig om att förbruka de medel,
som riksdagen godhetsfullt beviljat för ändamålet i två år i rad.

Jag begagnar tillfället att till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
gorå den vördsamma hemställan, att han ville utfinna
lämpliga medel att radikalt nedbryta det motstånd till de nya
vägtyperna, som länsstyrelsen i Härnösand synes ba rest. I kören
av de missnöjda inom landet ljuder kanske allra starkast de väglösa
bygdernas befolkning inom Västernorrlands län, vars hela
befolkning av olika slag såväl vid industricentra som i ödesmarkerna
rasar över den parodi på demokrati, som för närvarande
presteras av regering, riksdag, kommissioner, länsstyrelse, ämbetsmän
och kommunalpampar.

Jag har ansett lämpligt att uttala dessa ord såsom fullödigt
uttryck för uppfattningen bland mina valmän och opinionen för
övrigt inom det område jag representerar, i trots av att hemortens
valbossar, dömt mig till den politiska död, som jag självmant och
med glädje numera anammar.

Innan jag avlägsnar mig från denna plats må det förlåtas mig,
att.jag i förbigående tager mig friheten kritisera den nykterhetspolitik,
som under kristiden tolererats här i landet.

Ingen torde göra sig besväret att undervisa mig om alkoholismens
fördärv för individ och samhälle. Därför har jag varit för
länge med såväl inom som utom nykterhetslägret. Ingen skall heller
försöka urgera fram, att jag mindre eller sämre än andra

Nr (i.

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av »män i Ledet» studerat den för individ och. samhälle djupt ingritrf^Sdonen
P»nde nykterhets frågan. Att jag efter vad som under kristiden
praposi wneM paggera.j. |{psnTn råttan lämnat det sjunkande skeppet, må förklaras

(Fort..) därav, att jag funnit kristidens nykterhetspolitik folkpsykologiskt
oriktig och nedbrytande den stolta plan, som nykterhetskommittén
på sin tid framställt i syfte att successivt, omärkligt men målmedvetet
avalkoholisera landet. Den plan, som kristiden med nykterhetssakens
ovisa gåpåare i spetsen nu totalt fördärvat, var ju bl. a.
att till en början varsamt och försiktigt operera bort alkoholens
alla sugrötter i ekonomiskt hänseende i samhällets så att säga primära
institutioner: städerna, kommunerna, landstingen och hushållningssällskapen.
Under operationstiden skulle en rusdrycksfond
skapas fram, varigenom staten skulle få medel i sin hand att
börja ekonomiskt avveckla i toppen av samhället. Den ekonomiska
frigörelsen av primärkommunerna lagfästes. Eu alkoholistlag skapades
och vi fingo en modern försäl.jningslagstiftning, baserad på
principen: individuell kontroll och alla spritdryckers samlande under
en hatt, spritbolagen, som ställdes under statens omedelbara
uppsikt.

Såvitt jag kunnat förstå fanns väl ingen organiserad nykter -hetsvän före kristiden, som trodde på eller ivrade för ett rusdrycksförbud,
som genast skulle träda i kraft. Man var ense därom,
främst med kännedom om planen för det hela och de ekonomiska
konsekvenserna — ja även de folkpsykologiska — att en awänjningsperiod
av minst tjugu år vore av nöden, om man ville se
förbudsfrågan definitivt i hamn.

Men så kom kristiden, dess allmänna moraliska förfall och
spritknappheten. Nykterhetsvännerna ropade på provisoriskt förbud
utan att ägna en tanke åt den stolta och mödosamt hopkomna
planen. Man kastade radikalt överbord allt föregående arbete.
Regeringarna folio till föga, en kompromiss, den olyckligaste troligtvis
i Sveriges historia, såg dagen: tilldelningen av två liter per
kvartal och motbok.

Så började svenska folket återigen lära sig bränna brännvin
och anamma surrogat med påföljd att superiet aldrig i nyare tid
tagit sig så vidriga uttryck som under senare delen av år 1919.
Men nu kommer det märkligaste. I stället för att erkänna de
folkpsykologiska missgrepp, som lett till nuvarande superiolagligheter
och hembränning och medan tid ännu varit återgå till
normala tider och till den plan för nykterhetens befrämjande, som
tidigare fastställts, har kravet på förbud »nu omedelbart och i
ett sammanhang» framställts allt vid högljudda rop på politisk
avrättning för dem, som ej kunnat följa tankegången.

Envar borde dock ha förstått, att ville man giva ett dråpslag
åt nykterhetsrörelsen, skulle man förfara på det sättet att från
nära nog obegränsad tilldelning per motbok med ens inskränka tilldelningen
till två liter i kvartalet.

.lag kan ej underlåta att likna den nuvarande förbudspro -

17 Nr ii.

Lördnpen den 17 januari, e. in.

pagandan, — som tillsynes ingenting alls har att göra med pro- Vid remiss av
pågåndan i samma ämne före kristiden — och dess koryféer vid jropZiitivnen
det sällskap, som i en båt ute på öppna havet upptäcker, att båten m. m.
är läck på två ställen, varigenom vattnet oroväckande forsar in, (Forts.)
en mindre läcka, varigenom vattnet kommer i fina strålar, och en
stor läcka, varigenom vattnet formligen forsar in. Vad skulle
man säga om förståndet och förmågan att fatta situationens krav
hos passagerarna, därest de energiskt började med att täppa till
den mindre läckan och försökte inbilla sig själva och åskådarna
att bara den mindre läckan ordentligt täpptes till, skulle den större
täppas av sig självt. Liksom dessa underliga passagerare ha de
extrema förbudsivrarna gjort. De ha inbillat sig kunna komma
till rätta med den underjordiska okontrollerade och okontrollerbara
spritfloden medelst att bombardera spritbolagen och få spritläckan
därilrån täppt. Förutsättningen för att något dylikt verkligen
skulle kunna tänkas lyckas är anställandet av minst hundratusen
stycken nya statens ämbets- och tjänstemän, kontrollörer, spioner
och offentliga »beiuktare» samt ett i system satt hemfridsstörande
natt och dag. Jag tror, att svenska folket ännu så länge betackar
sig lör slik ordning, och därför har jag ansett och anser
allt fortfarande, att vi böra återgå till det lugna, sansade och vederhäftiga
grepp på nykterhetsfrågan, som prydde Sveriges nykterhetsvänner
före kristiden. Det torde ej behöva sägas, att jag avskytt
den spritaccis, som på regeringens förslag prackades på
svenska folket i nådens år 1919. Min nejröst till detta attentat
mot folknykterheten grundade sig mindre på det argument, som
här i kammaren företrädesvis användes, nämligen att spritnccisen
vore ett avsteg från statens strävanden att frigöra sig från det
ekonomiska beroendet av rusdryckshanteringen än på spritaccisens
ännu farligare verkan, nämligen att direkt befordra och uppmuntra
den tidigare tillräckligt inrotade hembränningen. Avsteget
från principen att beskatta spriten hade riksdagen i sin hand att
reparera, däremot lär det vilja till mycket, innan hembränningsinfektionen
ordentligt botats.

Genom förslaget att använda rusdrycksfondens medel till bostadsnödens
avhjälpande, ett ändamål, för vilket rusdrycksfonden
åtminstone tidigare ansetts främmande, har ett betänkligt avsteg
gjorts från den nykterhetspolitik av upplagan före kristiden, som
jag allt fortfarande anser vara att föredraga framför den nu gällande.

Herr Lifvander: Herr talman, mina herrar! I statsverks propositionen

sida 5 under rubriken »Inkomster» yttrar herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, att det perspektiv, som nu
öppnar sig för den närmaste framtiden är ur flera synpunkter ganska
bekymmersamt. Jag tror, att herr statsrådet kan söka anledningen
till det t a. läge i den skattepolitik, som regeringen under en följd av år
har drivit, nämligen att icke taga tillbörlig hänsyn till kapitalbild Andra

kammarens protokoll 1920. Nr 6. 2

Nr 6. 18

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av ningen inom landet. Man har patt sa hänsynslöst och hart fram över
statsverks- näringarna, att dessa för framtiden icke kunna betraktas vara eller
propositionen ^ d£n trygcra inkomstkälla för riket, som hade varit önskat. Det
Z''Z\ är alldeles tydligt och klart att så måste det gå, när man inte tagen
hänsyn till och tänker på morgondagen. Man har endast skal lat stora
utgiftsposter och sörjt för att de skola täckas för ögonblicket, men
man har icke tänkt på att det kommer en dag även framdeles, da
riket kan ha krav på skalbärande och givande näringar. Jag tror
att man är inne på en oriktig väg härvidlag.

Man har ställt i utsikt, att krigsk.onjunkturskatten skall försvinna,
och regeringen har utlovat en proposition i denna riktning. Det hade
dock varit riktigare, om regeringen gått den väg, som förut angivits,
nämligen att före fjolårets utgång utfärda en förordning i detta avseende.
Det är inte fullt detsamma, å ena sidan att enligt regeringens
eo-et ord låta denna skatt helt upphöra, a andra sidan att i alla
fall låta den bli föremål för debatt, att framlägga, frågan i en proposition,
vars öde i riksdagen man med hänsyn till dess nuvarande
sammansättning måste anse ganska oviss.

Jag tror, att den väg, som berördes i förmiddags,, nämligen att
minska på utgifterna i många av statens verk, att alltså se till att ha
nödiga arbetskrafter men icke därutöver, är en av de vägar, som man
bör gå, när det gäller att minska penningbehovet. Det är hög tid,
att man sätter en hämsko på den utveckling, som statens verk ha tagit.
Jag vill erinra om en sak, och det är, att när ar 1912 socialstyrelsen
inrättades, framhöll dåvarande kammarledamoten d:r Hildebrand,
att vi ha denna utgiftspost oss förelagd nu, men det torde icke dröja
länge, innan den sväller ut till avsevärda dimensioner. Det har blivit
så, och så tenderar det att bli nästan överallt. Jag tror vi göra
klokt i att låta den saken bli föremål för prövning, ty, mina herrar,
det går icke i längden att hålla den takten, som nu sker. . Det. går
icke att lasta över alla omsorger för dessa utgifter, på näringslivet,
ty det är en given följd, att vi för en avsevärd tid framåt ha att
räkna med den dyrtid, som nu råder. Ty utgifter äro i alla fall
omkostnader, som drabba näringslivet och som drabba den produktion
och den drift, som råda; de ha sin begränsning, och det bör vara
ett givakt att icke hur mycket som helst gå fram på den vägen.

Jag vill ge det erkännandet åt den nuvarande statsverkspropositionen”
att den är ovanligt redigt och klart uppställd. Det är en
tydlig strävan att få den översiktlig, och det bär varit intresse för
den saken. Man kan också spåra i någon mån ett försök att göra
besparingar på vissa håll. Men vad man maste konstatera, är, att
regeringen icke har den känsla, den borde ha. för att inkomsterna av
statens affärsdrivande verk, enkannerligen järnvägarna, icke äro sådana.
som de borde vara, och det lider intet tvivel, att. om den sa.ken
fölits i ett tidigare skede med den uppmärksamhet, som nu, sent omsidor.
måhända kan ägnas åt den, vi då icke behövt, stå, där med
en förlustsiffra, som rör sig om 60 miljoner och däröver på ett enda
år och där man då ändå icke räknat med kapitalvärde till fullo.

Här har ju talats mycket om kristidskommissionerna, och där

Lördagen den 17 januari, e. m.

19 Nr «.

ha i alla fall medel fått gå ut, som icke varit föremål för den nog- Vid remiss av
granna prövning och det försiktiga handhavande, som man har rätt stal«rr^-att fordra, då det gäller statens medel.

Herr \ennerström talade i lörmiddngs om de väldiga vinster, (Porla.)
som kapitalet under den gångna tiden inhöstat, men han räknar icke
oc^ nåmner icke ett ord om att de till synes mycket stora

siffror, som understundom finnas, beskäras med ända intill 70_

75 ^ genom skatter. Tre fjärdedelar går tillbaka till staten i vissa
tall, och det är på dessa stora återbäranden, som regeringen kunnat
hålla en sådan oerhörd stat i gång, som vi haft, men denna beskattning
har på samma gång tagit bort kapitalbildning i mer än önskvärd
grad. Här talas ofta om att det är ett kapital, som skapas av dessa
störa inkomster. Ja, men vart går detta kapital, när det icke går
tiH skatter? Det söker sig antingen direkt eller genom bankerna
ut i den produktiva verksamheten igen, och blir till nya skattekällor.

Det är^väl den väg, man bör gå, och det är väl så långt ifrån att
vara något klandervärt, alt det väl i stället är villkoret för att vi
skola kunna utveckla näringslivet inom vårt eget land. Detsamma
gäller, då vi skola tävla med andra länder. Vill man icke följa denna
förståndiga ekonomiska politik, stanna vi i stöpet, och det är icke
bara frånvaron av kapital, som kommer att öka svårigheterna för oss
i framtiden, utan även den bristande förståelsen ifrån arbetarehåll
för solidariteten inom h°la näringslivet. De tyckas icke ha fått
klart för sig. att man icke utan vidare kan våldföra sig på denna
utan följder även för dem, som där anse sig kunna göra ungefär
vad de vilja.

Här talades i förmiddags om att veteimporten var så oerhört
stor, och det är ju ett känt förhållande. Samtidigt exportera vi råg.

Där finnes^ ett sätt, som jag tror kunde vara att rekommendera, för
att öka våra inkomster. Det kan nämligen hända, att regeringen
kommer i det läget, att den nödgas tillgripa såsom en finanstull en
ökning av kaffetullen. Då skulle man kunna använda sig av en
metod, som inom landet användes under kristiden, då svenska folket
använde råg som surrogat för kaffe, och jag tror, att det vore ur
många synpunkter önskvärt, om man ginge den vägen i stället för
att exportera vår råg. Jag vet, att det i stor utsträckning sker på
landsbygden redan nu. men jag tror, att man ur statsfinansiell och
hälsosynpunkt skulle kunna vinna icke så litet, om det bleve mera
allmänt fallet, än hittills.

Herr Engberg nämnde i förmiddags, att högerns sätt att behandla
staten var, »att slänga glåpord till givaren». För mig står
det såsom en förvånande okunnighet om det svenska näringslivet,
om industrien, jordbruket och om handeln och sjöfarten, sa som de
samhällsbevarande vilja se a’lt d-tta växa fram, och jag vill i varje
fall icke, a*t detta hans yttrande skall stå oemotsagt i riksdagens
protokoll. Emot allt jobberi reageras, och detta umd rätta, men"det
kan icke sättas likhetstecken mellan regelrätt bedriven kommersiell
och industriell verksamhet och de kristids företeelser, som vi tyvärr
fått bevittna.

Pfr a -20

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av Herr Engberg nämnde något om bankernas placeringar Även

statsverks- förrådde han en förvånande okunnighet i ekonomiska frågor,

propositionen hjm yille „öra gillande, att dessa tillgodohavanden voro bankernas

m. m.
(Forts.)

egendom. Det är ju tydligt, att det, som star pa ena sidan såsom
tillgåmrar, har sin motsvarighet på den andra såsom skulder, och
vare sig denna tillgång ligger i obligationer, fastigheter eller någonting
annat, så är därmed icke sagt. att det är bankens egendom. Bankerna
ägas f. ö. av delägarna, och det är i så fall dessas anparter,
som skulle komma ifråga. Herr Engberg anlörde vidare ett brev
från en utländsk bank. som skulle ställt ett bolag! det läget att,
därest det icke ville falla till föga, skulle inom 30 dagar krediten
dragas in. Jag tror, herr Engberg gjorde rätt i att ga till utlandet,
för att hämta detta exempel, ty åtminstone mig veterligen tillämpa»
icke de metoderna inom Sveriges bankvärld.

Herr Eiio-bere talade vidare om alt det system, som högern
velat hålla om ryggen, vore ett fallfärdigt system. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på att det icke vant högerns ekonomiska
system, som föll, utan det var herr Engbergs statsdnft,
som föll genast och från början, genom alla knstidskommissionenias
sätt att handhava den saken.

Vidare talade herr Engberg om äganderätten. Han ville ha
en expropriations''ag, sum till samhället överför produktionsmedlen,
och vi känna igen detta ifrån det socialdemokratiska partiets ''program.
Det kan ju vara av intresse, bl. a. för de lantmän, som möjligen
ute i bygd ernå tendera att ge det socialdemokratiska partiet
sina rester, att ha ögonen på herr Engbergs programpunkt i detta

avseendens exp<dleng yierr statsministern frågade: »Vilken politik

vill man ha?» Jo, man vill ha en politik, som visar mer förståelse
för näringslivets betydelse, det må gälla vilken som helst av dess
produktiva grenar, industrien, jrrdbruket, handeln eller sjölagen,
än som nu sker. Det är den politik, man vill ha fram och man vill
ha en politik, som icke står med det ena benet i socialdemokratiska
lägret, ty då blir den låghalt. Det går icke, att stå på en dylik
plattform. Förr eller senare b’i konsekvenserna fullkomligt ohallbara,
och det torde nog den nuvarande regeringschefen komma att

erfara. ,, j .

Vidare viPe herr statsministern göra ett nummer av att det
skulle finnas en samverkan mellan yttersta högern och yttersta vänstern
och man har redan sett. att dagspressen börjat utnyttja detta
påstående. Jag vill göra gällande, att grundskillnaden mellan dessa
två partier är så stor, att ingen, som har tankarna med sig någorlunda,
kan löpa fara att misstaga sig om någon samverkan i det
fallet, men i alla händelser bör i denna kammare sägas ut klart och
tydligt, att på den vägrni kommer icke herr statsministern att kunna

förvilla någon ute i landet. . ,

På sidan 7 i statsverkspropositionen äro statens järnvägars affärer
berörda, och jag har- redan ägnat några ord åt den saken. Men
jag vill dock nu säga, att det helt enkelt maste ordnas sa, att det blir

Lördagen den 17 januari, e. in.

21 Nr tf.

en annan avkastning, än det liitlills varit. Det duger icke, att en
miljard kronor icke lämnar någon avkastning alls, icke ens till eu vr0pmnum,.M
liten bråkdel av statslånen på det, utan att vi upprepade gånger m. m.

skola träda emellan med skattemedel, där god skötsel och ekonomi (Forts.)

hade varit den enda lösningen. Jag tillät mig säga i fjol till
■dåvarande civilministern, att man bolde avvakta den utredning om
statens järnvågars drift, som då var igångsatt, innan man gav
förnyat förordnande, och jag beklagar, att så icke skett, därför
att man borde i alla fall först gått till botten med frågorna. Detta
är allt för viktigt för oss, för att vi skulle låta den ekonomiska
skötseln stå efter, även om skötseln i övrigt är bra. Det hade nog varit
bättre, om man den gången hade väntat litet.

Jag vill också efterlysa den utredningen, ty i vanliga utredningar
betyder det kanske icke alltid så mycket, hur fort det går, men
bär är varje dag dyrbar, och jag tror, att man icke gått på i det
tempo, som varit önskvärt för att bringa utgifterna i överensstämmelse
med vad de bort vara.

Det gjordes nyss ett yrkande ifrån en person i Stockholm om
att järnvägsrådet skulle utökas, så att det kunde bereda ökad representation
för trafikanterna och så att jordbruket där skulle bli
mera representerat, hemmansägarna, den mindre industrien och medelklassen,
och jag måste säga, att jag för min del vill helt och
fullt ansluta mig till den tanken. På samma gång vill jag ock ge
uttryck åt den förhoppningen, att detta järnvägsråd, efter en lång
dvala hädanefter måtte få sammanträda så ofta, att det blir ett
verkligt organ och icke en död bokstav utan en tentakel för järnvägsstyrelsen
ut till det levande livet, till dem, som stå i kontakt
med allmänheten och äro vana vid ekonomisk verksamhet.

För övrigt, om där förekommer kritik på saker och ting så är
det endast önskvärt; och jag tror för min del, att statens järnvägar
på sätt jag antytt skulle tillföras en god fond av praktiska kunskaper
inhämtade på så gott som alla områden av handels- och näringslivet.
Jag vill även uttrycka den förhoppningen, att de som skola
utföra den revision av trafikstadgan, vilken är bebådad men ännu
icke påbörjad, må på detta vis genom trafikrådet stå i livlig kontakt
med allmänheten och med näringslivet ute i landet.

Jag vill vidare fäs^a uppmärksamheten på, att den delegation,
som får detta arbete om hand, måste träffa några anordningar för
att allmänheten må lättare än hittills skett komma till rätta vid reglering
av förluster eller stölder, som äga rum vid järnvägarna. Det
är visserligen glädjande, att dessa brott nu äro färre än under kristiden,
men de äro dock tillräckligt många för att vara av en avsevärd
betydenhet, och framförallt är det synnerligen svårt och dyrbart
för allmänheten at+ komma till rätta med dem, varför enklare
former måste införas i detta avseende.

Jag vill uttrycka min glädje över att frågan om järnvägarnas
elektrifiering nu kommit något närmare sin lösning och att vi i denna
fråga ha att emotse ett förslag. Men jag vill också säga. att den
förlust, som vi under de gångna åren gjort på statens järnvägar, är
en ringa bråkdel av den förlust, som uppkommit genom att vi så

Nr 6. 22

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Porla.)

länge uppskjutit införandet av elektrisk drift vid statens järnvägar.
Det hade betytt något mina herrar, om vi som vi borde ha gjort,
stått oberoende i detta avseende vid kristidens början.

Då en stockholmstidning relaterade den del av statsverkspropositionen,
som rörde statens järnvägar, gjorde tidningen gällande, att
därest den dåvarande finansministern herr Yennersten^ingripit skarpare,
så hade det nuvarande läget kunnat undvikas. Jag tror man
där gjort honom oråd, ty om också statens järnvägars finanser, då
han var finansminister, icke voro så goda, så var där dock en avkastning
på järnvägarna och minus började efteråt, liksom den stora
utökningen av personalen företogs efter hans tid. Jag tror, att en
granskning av kostnaderna för de olika åren skall ge detta vid
handen.

Då sidan 9 i statsverkspropositionen står det talat om den enskilda
bostadsproduktionens stagnation. Jag får då lov att säga,
att denna stagnation har sin naturliga förklaring i den gällande kylslagen,
som till denna grad hindrat den enskilda att förfoga över sin
egendom, att det måste ha hindrat bostadsproduktionen. När man
därtill lägger de strejker, som varit rådande t. ex. då Stockholms stad
skulle bygga för egen del, så finna vi här ytterligare en orsak till
svårigheterna i bostadsfrågan. Trots dessa strejker, som jag nämnde,
gör man dock upp nya kontrakt. När sådant tolereras, och det inom
byggnadsverksamheten råder ett medeltida skråväsen, där det vid risk
av trakasserier är förbjudet för andra att arbeta till bostadsbristens
avhjälpande, när, säger jag, sädant opåtalt får äga rum, är det sannerligen
mycket förklarligt, om dåliga förhållanden bli rådande. Jag
för min del anser, att när nu ett sådant oerhört behov av bostäder
föreligger och staten gör ansträngningar på alla vis för att få bostäder
till stånd och vi skola använda skattemedel och annat för att
lösa denna fråga, så borde det väl vara ganska sträng påföljd för
dem som på ovannämnt sätt vilja hindra denna för hela folket nödvändiga
produktion. Där borde sådant icke tolereras, som vi här
dagligen bevittna. Det är ett oriktigt system, som tillämpas, och
det måste bli dyrt, när arbetarnas hela politik går ut på att det är
medelmåttorna som skola premieras, att allting skall jämnstrykas,
så att den, som arbetar mer. icke skall ha bättre än en annan som
arbetar mindre. Det måste bli dyrt för svenska folket att under sådana
förhållanden lösa bostadsfrågan. Och detta träffar icke minst
arbetarna själva. Det är en oklok politik, som de kanske mer än
andra känna, men det skadar icke att i detta sammanhang beröra
även den saken en smula.

I talet på rikssalen angavs det som en utväg att lösa bostadsfrågan
att man skulle försöka använda rusdrycksmedlen för detta
ändamål. Jag vill då gorå gällande, att med de höga produktionskostnaderna
på byggnader, som för närvarande råda. är det en ganska
klen placering att nedlägga dessa pengar i dylika bostäder, ty
bostäderna skulle ,iu samtidigt hyras ut billigt och följaktligen kan
icke någon nämnvärd ränta beräknas på dessa medel. Jag undrar,
om det icke vore klokt att taga i övervägande att för ändamålet an -

Lördagen den 17 januari, e. in.

23 Nr «

vånda de pengar, som eljest i alla fall gå till utlandet i form av spel
på utländska lotterier, d. v. s. att man sökte lösa dessa irågor om propo^lonai
statslotteri och bostadsproduktion i ett sammanhang. Jag tror, att m.
det skulle ganska väl låta sig förenas till nytta för alla parter. (Porto.)

På tal om lotterier skulle jag vilja hemställa till den av regeringens
ledamöter, som har med den saken att göra, att när det gäller
varulotterier inrycka en bestämmelse i lotterikoncessionerna att vid
anskaffande av vinster den svenska industrien i första rummet bör
tillgodoses. Det är nämligen ett. önskemål, att svenska varor företrädesvis
begagnas till vinster, men så har hittills icke alltid varit
faUet. . . 1 . .

På sidan 4 i statsverkspropositionen talas om redovisning och
annat. Jag skulle i det sammanhanget vilja efterlysa den redovisning
rörande kristidskommissionernas verksamhet, som jag tillät mig
begära redan för ett och ett halvt år sedan. Denna framställning
upprepade jag förra året i januari månad, och av statsministerns anförande
i dag vill det förefalla, som om en dylik redovisning skulle
vara att emotse. Jag fann dock icke i hans anförande den värme för
saken, som man gärna skulle vilja spåra. Jag ville erinra om att
redan förra vintern, i februari månad, yttrade hans excellens: »För
att bringa kristidskommissionernas förvaltning under riksdagens
prövning äro, såvitt jag kan se, inga särskilda anstalter behövliga.

Prövningen kommer att ske efter de allmänna regler, som enligt
grundlagarna gälla för all kontroll från riksdagens sida över hela
statsförvaltningen. Denna kontroll utövas direkt genom konstitutionsutskottets
och statsutskott granskning.» . .

Det var vad hans excellens den gången ställde i utsikt. Han
sade emellertid, att promemorier voro under utarbetande och dem
skulle vi få taga del av. Men intresset för redovisningen för kommissionsväsendet
var dock icke varmare än att man tvenne gånger
under riksdagens lopp fick efterlysa denna publikation utan resultat,
och det var först vid ett sammanträde vid urtima riksdagen, när så
gott som alla riksdagens ledamöter rest hem, som man kunde läsa ett
litet anslag om att de av riksdagens ledamöter, som ville taga del
av denna redogörelse kunde avhämta exemplar härav hos. — riksdagens
vaktmästare! Detta regeringens sätt att hålla riksdagens
ledamöter au niveau med en så viktig sak som kommissionernas avveckling
anser jag icke vara riktig. Jag hoppas, att när den slutredovisning
föreligger, som vi väl i alla fall ha att snart emotse, densamma
kommer att i överskådlig form och utan dröjsmål tillställas
varje riksdagens ledamot, så att man kan bilda sig ett omdöme i
saken.

I förmiddags lämnade herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
på tal om bränslekommissionens ved det meddelandet,
att den klokaste nationalhushållning man nu kunde föra, vore att
spara på veden. Jag minnes, att när vi sutto i ett utskott för ett år
sedan, fingo vi uppgifter, som visade, att redan då funnos avsevärda
kvantiteter ved, som icke kunde förbrukas, emedan den redan ruttnat
ned. Jag tror det kan vara en oklok politik att vänta med veden så

Nr 6. 24

Lördagen d<*n 17 januari, e. m.

Vid remiss av länge, att den hinner förstöras, och jag tror, att man gör "klokt i att icke
statsverks- länge uppskjuta den realisering av bränslekommissionens ved,

ProP£^ ionen gom kan företagas. Ty, mina herrar, det är en stor skillnad på hand(Pörte.
) kavandet av den egendom, som ligger under ensk''ld vård på olika
håll hos personer, för vilka det har ekonomisk påföljd, huruvida veden
förfares eller icke, än om den, som nu är fallet, finnes lagrad i
skogarna vida omkring i vårt land.

Herr finansministern sade vidare, att krafterna nu vore fria och
frågade oss, om det vore ett jota bättre än det varit förut. Ja, herr
statsråd, det kan väl icke råda någon ovisshet om att det icke är
bättre nu än det var förut, och jag vill fråga, om det finnes någon
enda ledamot i denna kammare eller eljest någon människa i hela
landet, som vill ha tillbaka folklrushållningskommissionen, industrikommissionen
eller beklädnadskorten.

Jag tror, att de krav, som framställts på att revisionen av kristidskommissionerna
skall utvidgas så, att den omfattar litet
mera, så att den tränger djupare >ut i landet och kommer i
litet intimare kontakt med den, som kanske lidit mest av
kristidskommissionernas framfart, jag tror, att det är önskvärt, att
dessa krav beaktas. Jag tror, att en utredning, som kanske är mindre
parlamentarisk än den nuvarande, men som i alla fall ger de
olika korporationerna inom handel, industri, sjöfart och jordbruk tillfälle
att ha några specialrepresentanter med, till vilka aiimänheten
kan göra meddelanden, vore i hög grad av behovet påkallad. Sådana
förhållandena nu äro, komma icke dylika meddelanden fram till denna
överrevision, men de skulle göra det, om näringarnas män hade litet
flera av sina egna bland revisorerna än vad som nu är fallet.

Jag kan ju mycket väl förstå, att detta icke är någon rolig sak
för regeringen att taga upp och att riktigt driva fram, men det är i
alla fall nödvändigt. Jag föreställer mig, att med de stora krav, som
regeringen ställer på riksdagen i fråga om beviljande av medel till
olika ändamål, bör det inte vara ur vägen att få fram en fullständig
redovisning för hur det förhåller sig med dessa betydande summor,
som förryckt den allmänna och enskilda ekonomien.

På tal om hur man skall kunna finansiera saker och ting tror
jag, att herr statsrådet skulle gjort klokt i att ägna litet mer uppmärksamhet
åt tullarna. Där finns nog åtskilligt att göra, som inte
skadar utan endast främjar det stora hela. Vi få dock tänka på att
genom penningvärdets fall till en tredjedel av det förutvarande har
tullskyddet i mångt och mycket borteliminerats, och där kunde nog
åtskilligt tagas in. För min del är jag bestämd anhängare av att
allt, som kan betraktas såsom lyxvaror mycket väl kan åsättas en
ganska skarp beskattning. Då jag är inne på tullväsendet skulle
jag också vilja fråga, om det icke kan vara möjligt att så tillgodose
expedieringen, att något sådant icke behöver äga rum som skett på
hösten nere i Göteborg, där det legat bortåt 12,000 paket, som inte
kunnat förtullas inom rimlig tid.

Det står på sid. 22 på telegrafverkets beräkning en inkomst på

Lördagen den 17 januari, e. ni.

25 N r (i.

1 V* miljon. .T a jr vill då säga, att jag tror, att det är ett franska all- av

mänt önskemål inom hela köpmannavärlden och inom en mycket stor ^positionen
del av allmänheten i övrigt, att man skall komma ifrån detta, jag kan m. m.
säga, oefterrättlighetssystem, att varje samtal, som begäres utöver (Forts.)
landet, det går inte att få under dagen annat än såsom ilsamtal i regel.

Det vill säga, att den taxa. som beräknats skola drabba svenska folket
den fördubblas, ja, jag tror tredubblas utan vidare, icke såsom undantag
utan såsom regel. Jag vill saga, att det är ju något bättre nu,
än det varit förut, t.y sedan kristidskommissionerna i huvudsak kommit
bort, ha också linjerna blivit ledigare. Men det är dock ännu långt
ifrån vad det borde vara. Nu när metaller och annat är tillgängligt,
så tror jag, att det vore riktigt att försöka gorå en utökning av detta
organ, så att det verkligen bleve den hjälp i det dagliga livet, som är
önskvärt. Jag tror också att med den ökade drift, som torde kunna
ernås, även det önskemålet skall kunna uppfyllas, att taxorna icke
skola behöva höjas i orimlig grad utan tvärt om sänkas.

I avseende på statens järnvägar var det en sak. som jag inte kom
att nämna, nämligen att det är fullkomligt oefterrättligt, att bär
skola uppges siffror såsom beräknade inkomster för det kommande
året, vilka gång på gång i avsevärd mån avvika från de verkliga. Herr
finansministern har ju i år själv inte kunnat godtaga en beräkning på
34 miljoner, tror jag, utan satt ner den siffran betydligt.

Litet längre fram på sid. 13 i tabellen rörande vissa statens inkomster
ha vi tobaksmonopolets inkomster berörda. Jag vill ge uttryck
åt en ganska allmän uppfattning om att frånvaron av konkurrens
på detta område har haft till följd, att den svenska allmänheten
— långt ifrån att, såsom det var ställt i utsikt, när detta drevs igenom,
nämligen att det skulle bli goda varor till billiga priser — fått
hålla till godo med varor, som ioke haft den standard, som skulle
kunnat erhållas, därest det funnits en medtävlare på området. Jag
har varit emot monopolet och är det fortfarande. Nu är det emellertid
monopol. Men jag tror, att det skulle vara önskvärt, om det
på något vis — även om det sker inom den nu givna ramen,
så att det går till staten — skulle kunna etableras någon
tävlan, så att det icke skulle vara en enda att vända sig
till. utan det som sagt vore litet grand tävlan i fråga om
råvaruinköp, tillverkning o. s. v. Först då kan man få något ställ
på det. Det skulle vara mycket intressant att veta — och kanhända
herr statsrådet vid något tillfälle kan ge ''Upplysning därom — hur
mycket humle som av svenska tobaksmonopolet importerats och kommit
den svenska allmänheten till godo såsom tobak. Det är ju förargligt
och ledsamt för tobaksmonopolet, när det blir eldsvåda i ett
råvarulager och det i tidningarna publiceras, att det var humlen som
tog eld. Det var fallet nere i Göteborg, vid ett tillfälle, då brandkåren
alarmerades för att det var eld i tobaksmonopolets råvarulager;
det var humlen som brann. Enligt uppgifter, som jag fått, skulle
humlen varit föremål för en ganska avsevärd import, men jag har
icke haft tillfälle att kollationera dessa siffror. Det är emellertid
icke utan sitt intresse både för den svenska riksdagen och för allmän -

Nr 6. 26

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av heten att få veta, i vad mån dessa surrogat ingå i den tillverkning,
statsverks- gom tillhandahålles allmänheten under namn av tobak. Jag har här
Vr°po^ncn j m-n pUipej- ett exemplar att visa på vad den svenska allmänheten
(Forte.) får lov att hålla till godo med, och för de intresserade skall jag visa
det sedan. För bedömande av många saker skulle det vara av värde
att litet grand få inblick i dessa förhållanden. Det är enligt min
mening ett absolut missgrepp att ordna en sak, som skall skänka
staten en sådan inkomst, så att det icke finns någon som helst tävlan.

Här står en skatt på sid. 4 i statskontorets skrivelse, vilken är
benämnd B-skatt. Den beräknas där till 6 V2 miljoner, och jag vill
minnas, att herr statsrådet har för sin del beräknat, att den skall ge
5 miljoner. Jag vill uttrycka vid detta tillfälle den bestämda
meningen, att det inte är klokt och riktigt att, såsom
där sker, sedan skatten i övrigt först är tagen, ytterligare beskatta
det som innebär en besparing och som skall trygga utvecklingen
fram över. Jag tror, att den nuvarande tidpunkten över huvud
är den olyckligaste man kan välja att på så vis särbeskatta besparingarna.
Detta sker samtidigt, som industrien och näringslivet
är ställt inför den påfrestning och de svårigheter, som följa med införandet
av åtta-timmarsdagen. Hans excellens säde i dag på förmiddagen,
att han hade aldrig trott, att åtta-timmarsdagen skulle
skapa något idealtillstånd. Nej, det är sant. Men den dåvarande civilministern
yttrade, att beslutet härom var nödvändigt för att trygga
arbetsfreden. Hur den arbetsfreden ser ut det kunna vi blicka
omkring oss och se inte minst i dag. och alltsedan i går middag, och
vi få val tillfälle att se och pröva, hur den av dåvarande civilministern
bebådade arbetsfreden kommer att te sig i verkligheten. Hans
excellens säde också, att Sverige behöver inte taga hänsyn till Amerikas
ställning till åtta-timmarsdagen. Gent emot detta vill jag gorå
gällande, att så kan man i allmänhet inte betrakta och behandla den
skarpaste konkurrent man har. Utan den måste man helt enkelt
taga hänsyn till. Ty han tar ingen hänsyn. Om man inte ordnar
sig så, att man blir jämställd i konkurrensen, så blir följden, att den
starkare träder in och tar marknaden och då få vi se, huruvida det
hjälper för oss med några ändringar i arbetstidsbestämmelserna. Det
är lätt att förlora en marknad, mina herrar, men det är icke lika lätt
att vinna den tillbaka. Amerika har för närvarande den fördelen, att
man där under hela denna kristid genom sin ekonomiska verksamhet
vunnit en ryggrad, som intet annat land kan mäta sig med, och
man står där beredd att bedriva en energisk agitation i hela världen
och inte minst i vårt eget land. År då inte tidpunkten inne att taga
hänsyn till amerikanarna? Jag vill därför på det bestämdaste varna
för handlingar, som stå i överensstämmelse med de ord, hans excellens
därvid lag yttrade. Vidare sade hans excellens, att om vi icke hade
löst frågan om åtta-timmarsdagen, så hade vi fått uppleva oroligheter.
Jag vill hemställa till herrarna: lagen trädde i kraft den 1
januari; hade det varit någonting att tveka för, när riksdagen sammanträder
den 10 januari — om frågan hade varit så oerhört viktig

Lördagen den 17 januari, e. m.

2? Nr 6.

— att vi hade dröjt några veckor och prövat saken med de vunna vid remiss oa>
erfarenheterna, som den mellanl.agande tiden givit, framför allt med stataverkahänsyn
till vilket resultat man skulle komma till vid förhandlingarna p-opoauwnm
i Washington, som skulle vara av så avgörande betydelse. Det är (port8.)
sant att där rådde enighet till förmån för åtta-timmarsdagen bland
dem som voro med, men man får icke glömma att skarpt framhålla,
att bland dem som icke voro med var den mäktigaste konkurrenten.

Amerika var icke med i sitt eget land. Han excellens sade också,

Herr Yennerström vände sig på tal om åtta-timmarsdagen till
på nytt upptaga den stora principdebatten. Ja, det må sä vara. Men
det är den hårda verklighetens bekräftelse av de farhågor, som oppositionen
framhöll mot antagandet, som vi nu i alla tall -—- vi må debattera
eller icke därom — stå inför och få gorå erfarenhet av..

Herr Vennerström vände sig på tal om åttatimmarsdagen till
vårt partis ärade ordförande och sade: Vill herr Lindman 10 timmars
tvångsarbete åt de parasiter, som räkna frändskap med herr
Lindman närstående? — Jag vill till den talaren säga, att han riktar
sig till fel adress. De personer han här talat om respekteras
icke av någon, ty ännu är det dess bättre så, att det är arbete och
idoghet som ger aktning. Uttalandet är så mycket mera feladresserat
som jag vet mig kunna påstå, att det väl ej inom något annat
parti finnes någon man, som ligger mera i arbetsselen eller som vet
mera personligen av arbete än vårt partis ordlörande.

Det yttrades vidare, att det skulle visa sig. att en parlamentarisk
reform skulle kunna omintetgöras av en utomstående kapitalistisk
sammanslutning. Det är icke fråga om. att en utomstående
kapitalistisk sammanslutning omintetgör det av riksdagen fattade
beslutet, men man vill varna för följderna av ett beslut, som är fattat
mot bestämd protest, mot tidigt gjorda invändningar. Det går
icke att komma fram på annan väg än på ökad arbetsintensitet och
med arbetsfred, något som vi nu. alla 4ninistertal till trots, sakna.

Det är rent abderitiska förhållanden, som skapas på olika arbetsplatser
inom vårt land. Det är folk som vill arbeta; de få icke
arbeta. Denna lag är sådan att den t. ex. tillåter arbete de åtta timmarna
överskridande tid, blott det arbetas under olika arbetsgivare.

Om alltså någon är skicklig i ett yrke, kan han icke få fortsätta
med det efter de åtta timmarnas slut, men han får fortsätta arbeta
i ett annat yrke. Detta frammanar direkt fusk i arbetet. Det är
intet som hindrar — och det praktiseras, mina herrar — att arbetsgivarna
byta arbetare. Arbetarna vilja icke gå lediga de vilja ha
den förtjänst, som de kunna få på övertidsarbete. Eu person kan ett
yrke. är t. ex. måleriarbetare. En sådan arbetare kan icke finna
denna lag praktisk; han vill på den ljusa årstiden arbeta längre,
han far ut på landet många gånger, arbetar där och får extraförtjänst
på övertidsarbete. Tro ni. orna herrar, att det är någon möjlighet
där att kunna hålla på tillämpning av lagen sådan som den
är? För min del tror lag det icke. Jag hörde relateras, hur det
ställer sig på skärgårdsbåtarna. Enligt lagen är rorgängaren förbjuden
att arbeta över de åtta timmarna. Arbetsgivaren får plikta

Lördagen den 17 januari, e. in.

Nr 6. 28

Vid remiss av vid överträdelse. Vad är då att gorå? Jo, kaptenen får stå och föra
statsverks- rodret i stället för rorgängare!!, och för att denne icke skall falla i
propositionen irestelse alt arbeta, da han är pa däck, så far man lov att låsa in
tv ts) honom i skansen. Man kan gå i irån fall till fall, och man skall

“ finna, att detta är den mest vanvettiga sak herrarna lagstiftat om.

Jag tror, att herrarna inte ha en aning därom själva.

Jag träffade i Eng.and en näringsidkare, som talade om för mig,
att det där inom en industri ble.v arbetsinställelse på grund av tvist
om avlöningsförhållanden. Strejken pågick en tid, varefter man enades
om att avlöningen skulle bli sådan, som arbetarna fordrade.
Det gick en tid, och sä blev det strejk igen inom det yrket med åttatimmarsdagskravet
som anledning. De ha nämligen icke åttatimmarsdagen
införd i England. Efter ett visst uppehåll enades man
om att taga åttatimmarsdagen. En tid gick igen, så utbröt strejk
ånyo, och den pågick, när jag talade med mannen ifråga. Strejkanledningen
var da att arbetsgivarna vägrat gå med på avtal om garanterat
övertidsarbete, sedan man då lätt sm attatimmarsdag.

Jag vill för att återkomma till tobaken säga, att den statistik,
som återfinnes på sidan 24, visar att, alla monopolsträvanden till
trots, man icke helt kunnat avkoppla den enskilda drilten.

Det är också en sak som jag skall be att här litet få beröra,
nämligen rusdrycksförordningen. Det är sa att vi i dhhörande frågor
leva i, efter min mening, laglöshet. Trots finansministerns
förklaring i fjol. att vid import från utlandet endast tre procent
skulle tagas av den svenska allmänheten, sa är det ett faktum, ad systembolagen
avfordra tjugufem procent. Jag vill göra gällande, att
detta avfordrande av tjugufem procent står i strid mot förordningen,
ty där står det, att. det skall vara en skälig avgift. Den avgift av
tre procent till AktieboTaget Vin- och spritcentralen enligt vad finansministern
angav, saknar varje stöd i lagen, för så vitt jag kan
finna. När jag icke fick raft av herr finansministern i fjol, har
jag hänskjutit angelägenheten till justitieombudsmannen, hos vilken
den ligger till prövning. Yi få väl se. vem som får rätt. herr statsrådet
eller de som göra anmärkning på detta.

Jag vill heinstäka, att den ännu olösta ersättning-frågan för
partihandel, minuthandel, affärsanställda, resande och agenter må
få en så rättvis behandling, att den svenska staten kan känna sig
tillfreds med densamma, så att icke den monopolisering. som har
skett utan riksdagens medgivande och mot förordningen, blir sådan,
att den går fram över enskilda personers väl och ve och bringar dem,
som i så många fall inträffat, i ekonomisk misär. Jag skall tillåta
mig att sedan till herr finansministern överlämna en del papper i
denna sak.

Efter alla dessa anmärkningar är det en liten anhållan, som
jag skall be att få ställa till regeringen nämligen att den. när den
kommer till behandling av frågan om sjömanshusen på västkusten,
icke skall taga bort det siömanshus, som till hela traktens nytta för
närvarande finnes i Falkenberg. Det har stor betydelse för den
mindre sjöfarten särskilt, men den har också sin betydelse för de

Lördagen den 17 januari, e. m.

29 Nr «.

livräddningsstationer, Horn finnas längs den halländska kusten.

Haiianu ar tlet idisla landskap i riket, som på lii .ll.ighelens vag propoailionen
till fullo tillgodosett utan någon statens mellankomst livräddnings- m, m.

väsenuel. Idet är ett önskemal, att det sjömanshus, som aar linnes, (Forte.!

matte bevaras. Jag vill hoppas, att regeringen icke skall lämna ueita
obeaktat.

oag vill sedan uttrycka min ledsnad över att sjöförsvarsbudgeten
pressats ned med en och eu halv miljon kronor. Jag vill saga,
att jag lyckönskar herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
att han i gåva av tvenne italienska oficerure lätt elt par flygmaskiner,
ty någon annan utvidgning av sjötorsvarsvasend.t, utöver
de gamia besluten, har jag ej kunnat spåra. Jag är ieusen att det
är på det sättet vi skola behova sköta utvecklingen av vår svenska
flotta. ... ...

Vidare vill jag till såväl herr krigsministern som sjöministern
uttala en förhoppning att de svenska officerarnas löner skola^ sättas
i paritet med övriga statsanställt.as och icke längre ma få stå i det
särläge, i vilket de för närvarande befinna sig.

''Jag vill till regeringen uttala min uppfattning i en annan fråga,
nämligen rörande silliisket nere på västkusten. Jag tror, att det
hade varit regeringen möjligt att kraftigare och effektivare ingripa
i den än vad som varit fallet. Nu har frågan framlörts i eu riksdagsmotion.
Det gälde en garanti på några få miljoner. Den vågade
regeringen sig icke på, men man har icke vägt miljonerna, när
det gälldg kommissionsväsendet. Här hade vi haft ett tillfälle att
effektivt och genast få den saken i gång, men enligt vad jag kan se
har den blivit försummad.

Innan jag slutar mitt anförande, skall jag beröra en fråga, som
var uppe i förmiddags, nämligen frågan om kommittéväsendet. Jag
vill till vad som där är sagt om önskvärdheten av besparingar foga
den önskan och den förhoppningen, att det för framtiden skall vara,
vilken regering det än vara månde som sitter, angeläget, att dessa
uppdrag skola konsekvent tilldelas icke parlamentariska krafter,
som sålunda ryckas ifrån riksdagsarbetet, utan i största möjliga utsträckning
krafter med sakkunskap från olika grenar av Sveriges
näringsliv, utom riksdagen, och att det skall vara med alldeles särskild
motivering som någon riksdagsman insättes i kommitté, när
sakkunskap på annat håll icke förefinnes. Detta gäller alla partier.
Jag tror. att detta vore en ur många synpunkter nyttig reform.
Det bör icke få gå som det för närvarande gör. Det är rent
beklagligt att så stora poster skola få gå till kommittéväsend°t, och
att kommittéledamöterna genom sina många uppdrag äro förhindrade
att full föl ia ett givet uppdrag på rimlig tid, så att ofta nog, när
ett kommittébetänkande framkommer, frågan icke är lika aktuell
som när kommittén tillsattes. Jag tror, att på detta område vi ha
all anledning att eftersträva reformer i rätt riktning.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Thorsson:

Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av den siste tala -

Kr 6. 30

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av rens yttrande, men jag tror, att kammaren haller mig räkning för,
statsverks- Qm jag jc]<e föjjer hans långa tal i kronologisk ordning, utan in■propositwnen
skränker til] att bemöta några punkter av detsamma.

(Forte.) Han började med den allmänna litanian över, huru förfär ligt

näringarna äro tryckta, och ville göra gällande, att den där
företeelsen har egentligen kommit till nu pa den allra sista tiden,
speciellt sedan jag fick det mycket vanskliga uppdraget att avväga
bördorna mellan de olika samhällsmedborgarna. Men han
aktade sig visligen för att giva någon närmare anvisning på, varifrån
man skulle taga medlen till att täcka de under denna kristid
alltmer och mer stegrade anspråken på statskassan. Han anslöt
sig i vissa stycken till den allmänna refrängen, att här skall det
sparas, och i andra stycken till det mycket använda talesättet,
att allmänheten icke blir riktigt betjänad av de nuvarande statsorganen
av ena eller andra slaget. Herr Lithander vill inte vänta
när han skall ha någonting förtullat i Göteborg, han anhåller
likaledes att icke behöva vänta mer än nödigt, när han vill telefonera
från Göteborg. Detta karakteriserar det allmänna läget,
vari vi befinna oss, nämligen att samhällskrafterna arbeta under
en sådan intensitet, att man icke med normalt tillgänglig personal
längre kan tillfredsställa de olika anspråken och de olika behoven.
Det är ju naturligt, att om regeringen har att avväga dessa många
stridiga intressen, så kan man icke tillfredsställa alla.

Herr Lithander gjorde vidare anmärkning emot. att Kungl.
Maj:t icke före nyåret utfärdat kungörelse, angående krigskonjunkturskattens
upphörande. Som kanske herr Lithander uppmärksammat,
tog icke regeringen ställning till den frågan förrän så gott
som sista konseljen före nyår, just med hänsyn till, att vi väntade
ratifikation av freden. Det är nämligen så. att den författning,
som reglerar bestämmelserna om krigskonjunkturskatten, reglerar
även en del andra förhållanden, som man icke utan vidare kunde
upphäva, även om man aldrig så gärna ville upphäva krigskonjunk
turska t tebestämmelserna. Jag trodde för min del. att när
Kungl. Maj:t ingav en proposition i detta ärende, så skulle sakfrågan
vara vederbörligen klarerad. Jag är i det fallet övertygad
om, att de partier, på vilka regeringen stöder sig, skola respektera
regeringens uppfattning om behovet av frågans ordnande.
De! har icke varit någon regeringens avsikt, att vare sig på det
ena eller andra sättet undandraga sig infriandet av vad den utlovat.

Vidare hade herr Lithander en replik till herr Vennerström,
som jag ju egentligen icke i och för sig har behov av att lägga
mig i. men han anförde under denna replik en uppgift, som jag
icke kan låta stå oemotsagd i riksdagens protokoll. Visserligen
är det sant, att skattetrycket speciellt under detta senare år varit
sådant, att det i vissa fall kunnat uppgå till uppemot 70 procent.
Men herr Lithander tillät sig saga, att st åt sska''ten som sådan uppgick
i vissa fall till 70 å 75 procent. Jag vill då erinra, att jag

Lördagen den 17 januari, e. in.

31 Nr «

vid ett tillfälle låtit räkna ut, huru stort trycket skulle bli, om
riksdagen obeskuret antoge ett förslag som förelagts riksdagen, propo8inoncn
och vi kommo då till det resultatet, att en person, som hade att bära m. ro.
en kommunalskatt av 8 eller 10 kronor per bevillningskrona jämte (Forts.)
landstings- och statsskatter skulle komma upp till ett skattetryck
av — om jag icke missminner mig — 69 procent. Bevillningsutskottets
förslag, som riksdagen godkände, sänker detta till 63
procent. Men jag vill betona, att detta gällde sådana inkomsttagare,
som hade 150 procents utdelning på aktiekapitalet. Således
är det oriktigt och missvisande, att utan vidare anföra detta
som en generell företeelse eller som ett typiskt utslag för det
skattetryck, som vilar på näringarna.

Därmed vill jag ingalunda ha sagt, att icke skattetrycket i
närvarande stund är ganska tryckande; med hänsyn till näringslivets
ytterligare utveckling och förkovran är det därför nödigt
att gå varsamt fram på detta område. Det är i det stora hela
riktigt, att om man beskattar industrien eller vilken annan näring
som helst över en viss gräns, så blir det ingen möjlighet att öka
kapitalbildningen. Men jag vill icke underskriva, att allt det
kapital, som icke tages ut i skatter, går till kapitalbildning. Tyvärr
är det störa belopp av det kapital, som lämnas kvar sedan
beskattningen verkställts, som går rakt åt skogen i stället för att
användas till kapitalbildning. Och det är därför, att människorna
många gånger leva långt, långt över vad som kan anses vara
anständigt och som en människa har rätt att konsumera för sig
själv och sin familj.

Sedan anförde herr Lithander, att här skulle kunna åstadkommas
åtskilligt, om man upphörde att exportera råg. Bl. a.
skulle man öka tillgången på kaffesurrogat, och genom den anordningen
skulle det ske någonting storslaget. Men mina herrar,
vi ha hittills icke exporterat råg av någon betydenhet. Det har
då och då inkommit framställning om att få skicka några ton till
nödlidande människor på andra sidan havet. Detta kan icke
karakteriseras som en export, vilken i och för sig inverkar på
vår folkhushållning. Om vi allmänt skulle återgå till att dricka
rågkaffe, hur blir det då med herr Lithanders utomordentligt älskade
kaffetull? Då komme den ju överhuvud taget icke
att giva det, som herr Lithander beräknar få in för att slippa
ökning av den direkta skatten.

I samband med det4a vill jag säga något med hänsyn till alluderingarna
från visst håll på ökat tullskydd. Från åtskilliga håll
har den uppfattnmgen framförts, att den finansplan, som nu föreligger,
icke beaktat den inkomstkälla, som ligger i ökade tullar.

Ja mina herrar, matematiskt kan man ju räkna ut, att man kan
lyfta över från direkta skatter till indirekta sådana en viss del av
''den tunga, som påvilar skattdragarna. Men det är väl ändå på det
sättet, att en ökning av de tullarna, som direkt återverka på konsumtionsartiklarna,
återspeglar sig påföljande kvartal i prisindexen,

Nr 6. 32

Lördagen den 17 januari, e. in.

Vid remiss av och jag vet egentligen icke, om det är så klokt att gå den vägen.
statsverks- jag ar pa klara med, att omständigheterna kunna bli sada pro^st^menha,

a.t vi måste vidtaga vissa åtgärder lör att hävda våra in.ressen.

(Ports.) Och DS kan ju nämna, att för omkring ett är sedan, var jag betänkt
på att påkalla en reglering av importen av särskilt lyxartiklar.
Jag överiaae med en hel de! framstäenue män på olika näringsområden,
och jag fick de! bestämda intrycket efter den överläggningen,
att man där icke önskade, ad några åtgärder i den av mig antydda
riktningen skulle vidtagas. Det kan ju hända, att situationen något
förändrats sedan den tiaen och i anledning därav den allmänna uppfattningen.
Mm min bestämda över.ygelse är, att om vi vilja
reglera våra förhållanden till utlandet, är det icke tillräckligt eller
helt enkelt icke tjänligt att marschera tullvägen. Med de valutalorhållanden
som nu existera bringas icke reda i ett förvirrat läge
genom att öka tullarna, utan man lar nog då tillgripa mera kraftiga
åtgärder, d. v. s. samtidigt reglera import och export. Men herr
Lithander, gör korstecknet! Den dagen detta sker, då komma alla
de där regleringsapparaierna tillbaka.

Sedan anförde herr Lithander, att regeringen icke ägnat nödig
uppmärksamhet åt affärsverkens drift och speciellt järnvägarnas.
Jag vill säga det, att i en sådan omfattande rörelse, som bedrives
av våra järnvägar, vår telegraf och andra affärsföretag, kan icke
en regering utan vidare bara dekretera, att så och så skall det ske.
Och framför allt är detta vanskligt under tider, när icke de allra
skickligaste ledarna för de enskilda företagen det ena halvåret kunna
säga, huru det skall bli nästa halvår. Det är tacksamt att kasta
sin anmärkning mot dessa statsorgan, men jag är säker på, att om
varje enskilt företag skulle synas i sömmarna på samma sätt som
sta. sorganen, så skulle det nog vara en hel del av vårt lands af färsledare,
som i dag skulle få mycket, mycket dåligt betyg på att de
icke varit vuxna sin uppgift. Det är således intet bevis för att dessa
företag äro ledda dåligt, utan det är ett bevis för att vi ha genomkämpat
en tid, som på de olika ledande männen ställt krav så omfattande
att få av dem kunnat motsvara de kraven.

Beträffande järnvägarna anförde herr Lithander, att det var
särskilt under denna regerings tid — om jag icke missminner mig
1917 och 1918 — som ökningen av personalen vid statens järnvägar
gjort sig gällande. Jag vill därtill erinra om, att år 1916
ökades driften så ofantligt, att man då icke kunda skaffa tillräckligt
antal befattningshavare. Genom den omorganisation av statens
järnvägars ledning som riksdagen medverkade till. infördes en omfattande
decentralisation i ledningen. Man gjorde vissa distrikt inom
statens järnvägars förvaltning, vilka förvaltningar erhöllo en ganska
vidsträckt rätt att ordna trafiken inom respektive distrikt. Först
sedan distriktsledningens rappor‘er inkommit, var det möjligt för
järnvägsstyrelsen a''t bedöma den ökning av personalen som försiggått
under viss del av krisen. Om d°tta är fallet, synes det mig oriktigt
att rikta någon anmärkning mot regeringen, därför att personal -

Lördagen den 17 januari, e. in.

^ N r ( i.

styrkan ökats under första året av denna regerings tillvaro. Det
har under 1919 företagits ganska avsevärda inskränkningar av personalstyrkan.

I fråga om det ekonomiska utbyte! av järnvägarna vill jag
erinra om att Kungl. Maj:t på framställning av järnvägsstyrelsen den
10 maj 1915 bestämde ett visst fast tillägg till taxorna. Den 1 februari
1917 bestämdes ett visst procentuellt tillägg. Sedan har det
under min tid varit framställningar från järnvägarnas styrelse om
ökning av taxorna. Av det material, som framlagts de tillfällen,
då jag haft anledning syssla med dessa anordningar, har jag kommit
till den bestämda uppfattningen, att statsjärnvägarnas styrelse
icke fått begagna taxeökningen i samma utsträckning som de enskilda
järnvägarna tillåtits göra. Man har med hänsyn till vissa
näringar försökt hålla taxorna så lågt nere som möjligt. Därtill
''har kommit, att genom det att statsjärnvägarna så att säga äro längdbanor
från Riksgränsen ned till Trelleborg, så måste de i sin taxepolitik
föra lägre pris för att kunna transportera varor dessa långa
sträckor från Norrbotten och till huvudstaden eller eventuellt ännu
längre ned. _ Denna skyldighet, som påvilar detta centralbanenät,
sätter naturligtvis detta i en sämre ställning i konkurrensen med de
fria banorna.

Jag har icke sagt detta för att söka försvara järnvägsstyrelsens
förvaltning, ty den har jag ingen möjlighet att i och för sig närmare
bedöma. Jag har här givit uttryck åt den uppfattning jag fått efter
en så noggrann granskning, som varit mig möjlig, vid bedömandet
av dessa frågor.

Nu påkallar herr Lithander en ytterligare rävst med speciellt
järnvägarna. Då vill jag säga herr Lithander, att för omkring ett
är sedan tillsatte Kungl. Maj:t en undersökningskommission, som
skulle granska järnvägsstyrelsens förvaltning, Till ordförande i
denna utsågs en av mina företrädare i ämbetet, och till vice ordförande
också en myoket säker högerman. Regeringen kan således
icke beskyllas för att på något sätt vid tillsättningen av denna kommission
så att säga velat fösa fram personer, som särskilt skulle gå
donna regerings är°nden. om den över huvud taget kunde ha något
intresse av att icke allting skulle komma fram. Det skulle vara
lämpligt om herr Lithander kunde stanna sitt blodiga svärd, medan
denna kommission utför sin mission, och sedan medverka till att
åstadkomma de reformer, som äro nödvändiga, för att statens järnvägar
skola gå med den förtjänst man önskar och rättvisligen kan
kräva av dem.

Men då herr Lithander gjorde anmärkning mot att uppgifterna
från de affärsdrivande verken voro byggda på så lösa principer,
att ja,g både haft anledning att i statsverkspropositionen korrigera
deras siffror, så vill jag säga. att järnvägsstyrelsen reserverade
sig i sin framställning beträffande de siffror de angåvo och anhöllo
a+t få komma in med kompletterande sådana närmare slutet av riksdagen.
då man bättre kunde bedöma siffrorna. Men jag kunde
naturligtvis icke komma fram med en finansplan vars slutsiffror

Andra hammarens protokoll 1920. Nr 6. 3

Vid remisa av
statsverkspropositionen

rn. m.
(Fort».)

Nr G. 34

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av inte voro någorlunda säkra, ty da, är jag saker pa, att herrar
statsverks- smulig sagt mycket fula saker om mig. Jag maste lramlägga sulror,
propositionen ^ då sökte jag hålla mig på den säkra siclan genom att rakna med
Z''™\ de belopp, som inom järnvägsstyrelsen framförts av tvenne reser

^ror»./ vinter

Van Slutligen tillförde herr Lithander sin brasa några vedstockar.
Men de voro mest ruttna. Det var klart, att när han tog sitt anförande
i kronologisk ordning, så skulle han någon gång komma att
passera'' vedtravarna. Det giver mig anledning komplettera de upplysningar
jag hade tillfälle att lämna något tidigare pa dagen.
Jag nämnde då, att den 30 oktober 1919 både vi ett samlat lager
av 6,000,000 kbm. Jag har nu lätt den uppgiften. att den 1 januari
1920 hade detta lager sjunkit till 4.000,000 kbm och att dessa
4 000,000 kbm. beräknas i stort sett vara disponerade d. v. s. vara
försålda med undantag av omkring 200,000 kbm. i Smaland och
1.400 000 kbm. i Norrland. Man har uttalat den uppfattningen, att
det skulle vara det vedlager, som skulle stå kvar lör bränslekommissionens
räkning den 1 juni 1920. Således skulle man kunna tran
den dagen räkna med att dess verksamhet som veddistributor upphört.
Praktiskt taget kan man säga, att veden är slutsåld i \ armlands.,
Örebro, Älvsborgs, Skaraborgs, Göteborgs- och Bohus lan samt i

Dalarna och Västmanlands lån. , . , m

I samband med detta vill jag med anledning av herr torgens
uppgift, att det hade huggits ved på ett märkvärdigt sätt savl
iao- uppfattade honom — även under den sista Oden meddela att
sedan juni månad 1918 har icke någon ved avverkats pa ett par
undantag när, där avverkningen mast verkställas för att a v verk
redan likviderad skog eller där sådant avtal var slutet, att man an a

skulle få betala veden. .. ,, , ..

Herr Torgen anförde som anmärkning over att bränslekommissionen
hyrt sina lokaler på en tidrymd av 15 ar. Det ar icke
bränslekommissionen som sådan, som är anledningen till den längre
hyrestiden, utan det är på det viset, att da brons ^kommissionen
skulle hyra lokaler, så hyrdes de med flit icke till bränslekommissionen
som sådan u''an för statsverkets rakning i syfte att i denna
fa stighe'' sk om plex kunna bereda plats for statens ämbetsverk, na
kommissionerna avvecklats. Och den affären är en god afl ar sett

ur hyressynpunkt. . . , i . i .

Herr Lithander anförde som ett exempel pa, huru galet det
kan ga, när man inför monopol, att vid en eldsvåda i Goteborg, som
drabbat tobaksmonopolets lager, så var det humle, som brändes upp
i 9‘ället för tobak. Ja herr Lithander. statens järnvagar maste
smörja sina hjulaxlar med trävara i stället för annan olja. ideo-rafverket
mås''e använda en annan metall an koppar till sina ledningar.
Tobaksmnnopolet saknade tobak i tillräcklig utstracknmg
kan jag föreställa m:g. och så fingo de skaffa s’g humle. Nu stål W..lag
mm icke som försvarare av humle . Men mina herrar, den stallning,
jag haft under de två sis''a åren. har givit mig anledning att blicka
in i så många enskilda företags göranden och latanden sa det ar

Lördagen den 17 januari, e. in.

35 Nr «.

icke värt att man söker framföra statens institutioner så som de, Vid remiss av
vilka voro föregångare i konsten att få människor att förtära det stalsw:^ade
icke trodde de skulle förtära. Det finns knappast något område, ''PruV£*%™ntn
på vilket man icke tillämpat surrogatmetoden, och det i u.oinorentligt (Kort».)
stor utsträckning. Därför kan jag icke i och för sig finna, att detta
är ett bevis på att människorna bär i landet icke hade halt med tobaksmonopolet
att göra utan med herr Lithander och hans affärskamrater,
så skulle de därigenom varit befriade från att röka humle.

Ty det är ganska påtagligt, att de hade på precis samma sätt som
•monopolet måste göra, skaffa sig täckning i surrogat, när den verkliga
tobaken uteblev.

Jag skall, herr talman, innan jag lämnar ordet, be att få säga
något med anledning av den härda dom, som uttalades ifrån Jönköpingsbänken
över mig såsom chef för det departement, som har
med spriten att göra. Jag har aldrig haft så mycket obehag av
brännvinet i hela mitt liv som de två sista åren. På den tiden, jag
förtärde den varan, hade jag visserligen då och då ont i huvudet.

Det gick dock över. men här kan jag icke tillåta mig någonting, utan
att det ligger mig i fatet både bittida och sent.

Vi skola se efter något litet, hur denna fråga verkligen låg till,
när jag hade att taga ställning till densamma. Det var under det
föregående produktionsåret oerhört litet med potatis här i landet,
och strax skulle naturligtvis statsorganen sättas igång, för att det
skulle bli mera potatis. Med utgångspunkt från detta ansträngde
sig både regeringen och kommissionen att uppmana potatisodlarna
att öka sin areal. Potatisskörden blev genom denna anordning, särskilt
i de distrikt, där det är tjänligt att odla denna vara, ökad i
ganska stor omfattning. Redan tidigt på hösten syntes blänkare
uti brännvinspressen om den rika potatistillgången och jag förutsåg,
att framställningar om att få bränna överskottet av potatis till
brännvin skulle komma. Jag förpsatte mig då att icke annat än i
yttersta nödfall bifalla en sådan begäran. Med hänsyn till de höga
kött- och fläskpriserna syntes det mig att potatisskörden skulle kunna
med fördel användas till utfodring allt under förutsättning att
den kunde väl lagras. Så inträffade det emellert:d något som varken
herr Hamrin i Jönköping eller jag rår för. Det var tidigt i november,
då det gick särskilt över Skåne en köldbölja, som icke allenast
skadade den potatis, som låg ohöljd, utan även avsevärda partier
av den potatis, som delvis var höljd. Då kom det från denna
provins energiska framslällningar såväl skriftligen som muntligen,
att man skulle få nyttiggöra den del av potatisen, som annars skulle
fullständigt förfaras. Det är nämligen en känd sak. att potatis, som
har varit frusen, icke kan en läng-e tid, efter det den upptöat. användas^
med någon fördel vare sig till det ena eller andra utrodrinm3-ändamålet. överskottet av den skadade potatisen kunde icke heller
transporteras. Pika HM var defc modigt skicka potafisöversko+tet
till Wien eller Tyskland. Speciel^ till Österrike var det ur fraktsynpunkt
uteslutet att skicka nå^ra av^eväriPre partier av potaTson.

Då hade jag i egenskap av statsråd och chef för finansdepartementet

Nr 6. 36

i,6rdagea den 17 januari, e. in.

Vid remiss av att taga hänsyn till rådande förhållanden och i viss utsträckning bestatsverks-
vjj|a tie framställningar, som inkommit. Jag far saga. a it vid bepropnhown
dömandet av denna fråga hade ,iag egentligen icke att ur nykter(Forta\
hetssynpunkt taga hänsyn till, huruvida det skulle brunnas eller
icke, ty det fanns ju tillräckligt med sulfitsprit för att tillfredsställa
det behov av sprit, som enligt lagen medgives. Jag har fortfarande
den bestämda uppfattningen, att även om jag är aldrig så nykterhetsintresserad
för min enskilda del, så har jag såsom statsråd,
uti min ämbetsutövning skyldighet att följa lag och förordning. Det
är icke med någon tillfredsställelse jag har gått att biträda det
förslag, som jag slutligen tillrådde Hans Maj:t Konungen att godkänna.

Herr Hamrin anförde som ett tungt vägande skäl mot den åtgärd,
som regeringen vidtagit, att professor J uhlin-Dannfelt hade
skrivit en beaktansvärd artikel, vari han visat på vägar genom vilka
man skulle komma ur denna överproduktion av potatis eller rättare
sagt använda potatisproduktionen på annat sätt än att låta den
uppgå i sprit. Jag vill säga, att denna Juhiin-Dannfelts artikel
som jag med stor tillfredställelse läst, har jag icke läst på det sättet,
att den kunde användas som recept i detta speciella fall, ty JuhlinDannfelt
har skrivit sin artikel med hänsyn till, hur man skall organisera
hela denna produktion och hur man skall växa ur det
förhållande, att man förvandlar ätbara saker till sprit, och då
•bär han resonerat som så, att talan skall, naturligtvis under en
viss tidrymd öka kreatursstocken och framför allt omlägga cirkulationen
inom jordbruket samt låta råg och andra näringsväxter frambringas
på en del av de åkrar där man nu sätter potatis. Han har
i sin redogörelse kommit till det resultatet, att genom en klok och
förnuftig övergång till denna nya tingens ordning skulle man kunna
inskränka potatisodlingen, d. v. s. denna övertaliga potatisodling,
till några mycket små begränsade distrikt, vilkas avsättningsmöjligheter
man skulle kunna garantera genom en kraftigt organiserad distribution
av potatis från den södra delen av landet till den norra.

Jag var också inne på frågan om möjligheten att kunna genom
en ökad export av potatis från Kristianstads län speciellt till Norrland
få lättnad i det bekymmer, som onekligen påvilade en hel de!
av provinsens jordbrukare, särskilt de mindre. Men det visade sig,
att järnvägsledes var det icke möjligt att transportera potatisen så
lång väg på grund av de höga frakterna, och sjöledes vågade man
icke skicka dem med hänsyn till denna »vinterknäpp», som kom
så tidigt. Det meddelades också, att vis av skadan hade man även
i sådana provinser, där man hittills icke lagt an på potatisodling, under
innevarande år ökat ut odlingen av potatis så, att man i bet5-dligt
högre grad kunde täcka ortens behov av denna vara.

Med denna redogörelse har jag försökt att giva skäl för mitt
handlingssätt i den föreliggande frågan. Det får bli mitt öde, om
jag för denna åtgärd skall karakteriseras såsom mindre intresserad
nykterhetsvän. Jag har i denna fråga, som varit för mig personligen
obehaglig, handlat så. som jag ansett plikten bjuda mig, och jag

Lön!aicun den 17 januari, e. in.

37 Nr «.

tror, att vid noggrannare övervägande skall man finna, att det icke Vid remiss av

varit möjligt att handla på annat sätt, än jag gjort. statsverks ''

’ n ^ propositionen

IT T i IT 1U‘ m’

Herr larlström: Herr talman, mina herrar! Då jag i dag (bort*.)
begärde ordet här i kammaren, var det någon av mina kamrater,
som, när han märkte det, sade till mig ungefär så här: ja, vad tjänar
till det, att du går upp och talar; du vet, att vad som sägs bär
i dag tager folk ändå knappast på allvar. Det var med anledning
av detta yttrande och även med anledning av vad herr Olsson i Kullenbergstorp
sade om riksdagsmännens pliktkänsla och deras anseende,
som jag i förbigående vill begagna tillfället att säga några ord
angående den »politiska kulturen» bär i landet.

Det har på senare tiden talats i pressen och annorstädes om,
att riksdagsmännens och riksdagens anseende ibörjat sjunka och att
en viss riksdagsleda börjat tränga in bland riksdagens ledamöter. De
täta avsägelse^ som på senare tiden duggat här i kamrarna, vittna
också i någon mån om, att det icke är bra som det är. Det är icke
utan att också den enkle mannen i ledet har en känsla av, att det
icke tjänar så mycket till att tala här i kammaren. Det blir ändå,
som partiet bestämmer, säger man, och den enskilde kan icke nämnvärt
inverka på frågornas lösning. Men om det förhåller sig på
det sättet, vill jag blod fråga, varför man i landet under valstriderna
gör sig så mycket besvär med att försöka få tag i de rätta männen,
som man tror på och väntar sig något av. Kunde man inte då helt
enkelt skicka upp sin fullmakt till partiledningen och säga, att man
går med partiet i allt, både i vått och torrt.

Om man frågar efter orsaken till att detta förhållande inträtt,
så kan jag för min del icke finna annat, än att den enskilda personligheten,
individen, har för litet frihet i det politiska livet. Den som
vill tänka kollektivt och handla mekaniskt, han skulle kanske bäst
passa att vara här i riksdagen.

Nu kan det ju hända, att någon på grund av vad jag sagt skulle
taga sig anledning att tänka, att det särskilt inom det parti, jag tillhör,
skulle vara särdeles svårt. Jag vill blott säga: tänk inte allt för
mycket i det fallet! Då jag för någon tid sedan resonerade om
denna sak med eu. person från ett annat parti, så påstod den mannen,
att han för sin del inom partiet i fråga icke alls hade någon
svårighet. Han tänkte och tyckte i allt som partiet och var alldeles
överens med det i alla punkter. Jag fann det något egendomligt, men
jag fick närmare föräring, då jag efter en stunds resonemang fann,
att han säkerligen aldrig tänkt något själv, eller velat något själv,
utan tänkt kollektivt och handlat mekaniskt. Saken får en ännu
bjärtare belysning, om man vet, att ungefär samtidigt, som detta
resonemang fördes, hade en man från det parti, som mannen ifråga
tillhörde,_ efer min personi''ga mening en av partiets finaste män,
lämnat riksdagen just på grund av, att hans lungor icke lämpade
sig för den politiska luften inom partiet.

.Tåg tror för min de1, att det går liksom en längtan genom allt
Sveriges folk, att det måtte bliva mera anda och liv i de politiska

Nr«. •%

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av t ros för merna och att man måtte komma ifrån dogmerna och partistatsverks-
väldet. Hur denna sak skall genomföras är icke så gott att saga, men
riksdagsmännen själva lära icke kunna genomföra något dylikt, utan
(Forts.) jag tror, att folket ute i landet måste göra det.

Herr Lindman bär här i dag och kanske ännu mera i Borås vid
den strategiska uppmarschen till denna remissdebatt poängterat två
saker såsom synnerligen viktiga, nämligen arbetsamhet och sparsamhet.
Jag måste bekänna, att jag i detta avseende har samma åsikt
som herr Lindman, att det behövs arbetsamhet och sparsamhet, men
jag tänker mig, när herr Lindman särskilt gör sig till tolk för dessa
egenskaper, hur skulle det vara, om han och hans gelikar försökte
omplantera dessa läror i det praktiska livet på ett mera synbart sätt
än kanske nu är förhållandet. Hur skulle det vara, om den del av
Sveriges folk, som nu använder en dyrbar tid med att åka omkring
i lyxautomobiler, köra omkull en och annan lyktstolpe och skrämma
böndernas hästar ute i bygden, använde sin tid på ett bättre sätt?^Hur
skulle det vara, om man på det hållet, där man har stora lyxvåningar,
inskränkte sig en smula och lämnade ett par tre rum till andra
nyttiga medborgare, som nu knappt ha möjlighet att fa tak över
huvudet? På det sättet skulle man i någon mån kunna lösa det kinkiga
problemet om byggnadsfrågan.

Herr Lindman talade också om åttatimmarslagen, kanske något
försiktigare här i dag än i Boråstalet. Beträftande attatimmarslagen
skall jag också be att få säga några ord. Jag hör icke till dem, som
egentligen beundra denna lagstiftning, men jag maste bekänna, att
jag kan i viss mån förstå åttatimmarskravet, då det gäller vissa industrier.
Då jag vid senaste landstingssammanträde i vårt län, i sällskap
med några kamrater, besökte Huskvarna vapenfabrik och besåg
arbetet där. lärde jag åtskilligt i detta avseende. Jag har knappast
förut förstått åttatimmarslagen så, scm jag gjorde det, när jag säg
t. ex. en arbetare, som stod och plockade det ena stycket efter det
andra i en maskin timme efter timme. Det var ett mekaniskt och själsdödande
arbete, och jag förundrar mig icke över att den mannen
kunde bli trött på åtta timmar. Men då jag kom till en annan avdelning,
där man justerade symaskiner, kunde jag icke finna, att
detta arbete var så mekaniskt, och icke heller tröttande. I det fallet
fordrades så att säga mera tid och mera intresse,, och där var
säkert icke åttatimmarsdagen nödvändig, fastän det var inom samma
fabrikskomplex.

Jag har, då denna fråga senast var före vid urtima riksdagen
motionsvis sökt få fram den tanken, att man skulle försöka undantaga
alla arbetare inom de mindre yrkena. Det lyckades icke att få
motionen genomförd (på annat sätt, än att man undantog arbetsföretag
med högst 4 arbetare på landet och i samhällen, som hava
mindre än 1.500 invånare. Men jag får såga, att det hade varit klokt,
om man i varje fall sökt tillämpa denna undantagsbestämmelse hela
vägen utefter. Jag vill också säga, att då man träffar folk ute i
bygderna, både arbetare och aithetsgivare, får man, när det gäller
det praktiska livet, klart för sig, att lagens schablonmässiga bestäm -

39 Nr 0.

Lördagen den 17 januari, e. in.

melser i många fall icke äro önskvärda. Ja" tror för min del, att Vl^laUmri;jtat
Sveriges folk och kanhända arbetarna själva skola komma vindel lund ^Q^oniiianen
med att man behöver göra vissa ändringar i lagen. Jag tror, att ti- m. m.
den skall bevisa d-tta, och jag hoppas, att även arbetarna då skola i (Kort*.)
någon mån medgiva lindringar. Jag är också tacksam för det uttalande,
som herr statsministern i dag gjorde, nämligen att han säde

sig vilja söka påverka aibotsrådet så att dess domar matte bliva
mindre bokstavsmässiga. _ .

Det är också en annan sak, som jag skall be att ta vidröra.

Då man läser finansministerns redogörelse för statsinkomsterna,
finner man visserligen, att finansministern lyckats att lör detta

och det kommande året få inkomster och utgilter att gå ihop,

men man märker ändå liksom en darrning på rösten för framtiden.

Jag för min del vill så gärna, att man skall kunna utföra de
sociala''reformer, som behövas, och göra så mycket som möjligt,
för att folket här i landet skall få det så drägligt som möjligt
både beträffande arbetstid, försäkring och andra saker. Men man
måste ändå göra sig den frågan, hur långt vi orka gå. Jag vill
ta ett exempel: då jag för några, år sedan arrenderade en gård
i hemorten, tänkte jag, till en början, att här skulle göras något.

Jag hade läst Rösiö och Nils Larsson och hade insupit deras idéer
• och tänkte, att jag måste genomföra dem; annars hette det ju,
att jag icke ville visa, att jag kunde något. Jag försökte således
på alla områden få det bättre ordnat, jag köpte mera kraftloder
till djuren, jag köpte bättre djur och försökte sätta akrarna i
stånd så mycket som möligt, för att det skulle bli så bra som
möjligt. Det är nödvändigt, säger man ju, att en jordbrukare ser
till, att gården kommer i ordning. Ja, det är så riktigt. Men då
det gått ett par år, märkte jag, att alla dessa förändringar kostade
ganska mycket pengar, och till slut måste jag fråga., mig, huruvida
jag antingen skulle hålla på med att försöka pa detta sätt
höja gårdens avkastning, till dess gården avkastade mig. eller
försöka inrikta mig på att få finanserna att gå ihop. Jag valde
den senare vägen, ty jag ansåg det vara klokast.

Då man läser kulturhuvudtiteln, åttonde huvudtiteln, och dess
bilagor på tillsammans 888 sidor, finner man. att det är en ganska
diger lunta och att ifrågavarande utgifter för år 1921 uppgå till
omkring 90 miljoner kronor. Det är tydligt, att det är mycket,
som behöver göras och måste göras, men man frågar sig verkligen,
om man i fortsättningen kan tillåta sig det och det, utan
att man försöker känna sig för, hur det går med.finanserna. Då
jag på sin tid här vid urtiman 1918 uppträdde i kammaren och
talade för ett något mindre anslag till statstjänarna, väckte det
ganska stort uppseende i min hemort bland järnvägstjänstemännen,
och det kom en deputation till mig, som framhöll, att det icke
var riktigt handlat och att det var brist på frisinne att säga så
och så. Nu i dag har jag icke panna att här säga, att det anslag,
som finansministern ställer i utsikt för dyrtidstillägg, skall

Är 6. 40

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remi™ av nedprutas något väsentligt, men jag gör mig ännu den frågan,
propositionen om ^ andå var klokt, att då taga det steg, som man då gjorde
m. m. i fråga om dessa förhöjningar. Man sade då, att statstjänarna,
(Forte.) isynnerhet de mindre, i allmänhet voro distanserade av arbetarna
här i landet, och man ville låta påskina, att de arbetare, som icke
voro i statens tjänst, hade större inkomster. Det är ganska intressant
att se på den redogörelse, som socialstyrelsen nyligen
fått klar och som nu varit synlig i tidningarna. Denna redogörelse
visar, att vid 1918 års utgång hade i alla fall Sveriges arbetare
i allmänhet icke kommit upp till 2,500 kronors inkomst;
de hade i stort sett en inkomst på mindre än 2,000 kronor årligen.
Man finner, att det där talet om att vissa arbetare ha förtjänat
så ofantligt mycket pengar, att de gått förbi t. o. m. de högre
tjänstemännen, varit överdrivet, och att det icke håller i verkligheten.
Men genom att man då gick med på dessa ytterligare
höjda dyrtidsanslag, fingo arbetarna utom statens tjänst anledning
att peka på detta och säga, att nu måste också vi ha ökade löner.
Det är så riktigt, att det behövs ökade löner, och det är nästan
hemskt att tänka på vad som går åt i dessa tider, men hur blir
det egentligen, om man håller på med den vilda jakten runt: två
slår den tredje? Arbetarna öka sina arbetspris, produktionskostnaderna
stiga och mellanhänderna taga sin avance, och så får
arbetaren betala ännu högre för produkten. Man kommer på den
vägen egentligen ingen vart. När det gäller den stora lönestrid,
som för närvarande är rådande mellan arbetare och arbetsgivare,
är det verkligen fråga om, vem som förlorar mest på eftergifter.
Jag vill säga, att om det vore möjligt för Sveriges arbetare att
inse, att man icke kan komma till en högre levnadsstandard genom
att oupphörligt höja lönerna, så kanske det vore möjligt att komma
till en överenskommelse.

Man säger också, att det är så svårt för medelklassen och läroverkslärarna
i synnerhet att nu kunna klara sig på de löner, som
de få. Jag medgiver att det kan vara svårt, men då man vet, att
t. ex. en ämneslärarinna vid en samskola kan komma upp till
närmare 8,000 kronors avlöning, måste jag säga, att det är mycket
svårare för mig att förstå, hur det verkligen är möjligt för en
arbetare eller en liten pensionstagare eller en lantbrukare, som lever
på sina besparade medel, att kunna taga sig fram på en inkomst
under 2,000 kronor eller däromkring. Jag vill emellertid framhålla,
att jag icke har sagt detta därför, att jag menar, att man nu
skall försöka pruta av på det förslag, som här kommer fram,
men man får i alla fall tänka på vart det bär, om man i fortsättningen
blott ökar på. Det är dock så, att den dag kan komma,
då penningvärdet stiger igen. och då kanske det blir synnerligen
svårt för svenska staten att åter komma till rätta med lönefrågorna.

Herr Lindman talade om arbetsamhet och sparsamhet, och
herr Engberg genmäl te häremot, att så, som det kapitabstiska samhället
nu är beskaffat, är det egentligen icke så mycket att göra,

Lördagen deu 17 januari, e. in.

41 Nr ö.

ty det hjälper ändå icke. Ja, jag vill säga. att jag finner ett sådant
resonemang nästan vågat. Herr Engberg kom åter och åter
tillbaka till de ekonomiska problemen och till bankerna. De hava
pengarna, sade han, och därför att de hava pengarna och kunna
göra som de vilja, kan icke folk i landet få använda pengarna på
ett nyttigt sätt. Jag vill då säga, att herr Engberg icke talar
om, huru eller på vad sätt man skulle organisera det, då staten
fick hand om de pengar, som bankerna nu hava hand om. Den
frågan framställdes en gång till herr Engberg vid föregående riksdag:
Hur se de metoder ut, som herr Engberg vill tillämpa i den
ordning, som han nu säger ovillkorligen måste komma för att det
skall bliva bättre, och jag upprepar den i dag? Herr Engberg
tycktes också vara ledsen över att herr Röing hyste samma åsikter
som herr Lindman och herr Olsson i Kullenbergstorp i fråga
om denna sak. Herr Röing svarar för sig själv, men jag vill
säga herr Engberg, att även jag tillåter mig i det fallet tro, att
de nuvarande metoderna kanske äro lika sunda som de metoder,
som herr Engberg rekommenderar. Det är ju också möjligt, att
herr Engberg vill, att det skall bliva på ett annat sätt, därför att han
vill hava bort de frestelser, som nu synas förefinnas, då det gäller
kapitalet, även på det hållet, där herr Engberg i politiskt avseende
är hemma.

Det var även en annan sak, jag ville tala om, nämligen fabrikanternas
och mellanhändernas avance. Det har talats om kristidskommissionerna
och om en allsidig utredning av deras affärer.
Jag får för min del säga, att jag gärna går med på en utredning,
men om ^den gör någon synnerligen stor nytta, ja, det blir en
annan fråga. Det har nog varit så, att Sveriges folk under kristiden
kanske spottat för mycket på den sten, som heter kommissionerna,
och då blir den ju förfärligt våt till slut. Jag för min
del kan väl förstå svårigheten att så att säga vara husmoder för
en familj på omkring sex miljoner personer. Det är icke så gott
att få det att gå ihop på alla punkter. Jag vill icke gärna, att
vi skola få kommissionerna tillbaka, och jag vill gärna, att man
skall äga sin fria företagsamhet, men jag får verkligen säga, att,
då man betänker de priser, som en hel del förnödenhetsvaror, såsom
kläder och skodon, betinga, frågar man sig, om dessa priser
verkligen äro betingade av priset på råvaran och arbetskraften,
eller om icke fabrikanter och mellanhänder ändå tagit för sig en
alltför stor avance.

Det har nyligen i en av Stockholms tidningar varit införd en
notis, där det talas just om dessa saker. Det hette dar, att köttprisen
nu voro hälften mot i fjol, men minutprisen hållas dock
uppe. Det utvecklas vidare, hur vårt jordbruk nu har att konkurrera
isynnerhet med Danmark, och att priserna på kött. fläsk
och smör nu hålla på att gå ned. I slutet av notisen heter det,
att direktör Leuwén i lantbrukssällskapet pekar på det anmärk -

Vid remiss av
statsverks- >
propositionen
m. m.
(Fort*.)

Nr 6. 42

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av ningsvärda förhållandet, att, medan partiprisen betydligt sjunka,
statsverks- fållas minutprisen alltjämt uppe, som om ingenting hänt.
propositionen Detta tyder väl ändå på att, fastän producenterna icke nu

fForte'' få stort mer än hälften för dessa varor, då de sälja dem i törsta hand,
se mellanhänderna till att varan, då den kommer i marknaden,
har ungefär samma pris som förut. Det borde sannerligen goras
nå-mt i detta avseende, men det är svårt att säga, vad som kan
göras. Jag tror emellertid, att det icke finns någon annan råd
för svenska folket än att sammansluta sig i konsumtionsforenmgar,
ty då skulle det väl ändå på något sätt gå att fa bort dessa
nu så oblyga mellanhandsförtjänster. „ .

Jag skulle också vilja säga några ord i avseende a jordbrukets
utsikter för den närmaste framtiden. Det är litet riskabelt för en
bonde här i kammaren att tala om jordbruket, ty då sager man
strax, att bönderna jämt tala om jordbruket, kreaturen och prisen
på dessa o. s. v. Det är mycket svårt att från den andra sidan
få förståelse för de meningar, som man i det. fallet har. Det är
betecknande, att då första kammarens talman i rikssalen tillät sig
att i detta fall uttala den meningen, att Sveriges jordbruk gar
svåra tider till mötes, fann man i »Socialdemokraten», dagen efter,
att det kunde man icke förstå anledningen till.. Ja. jag far säga,
att under de gångna krisåren det kanhända blivit allt större och
större missförstånd mellan jordbrukarna och den konsumerande allmänheten,
då det gällt dessa frågor. Det är i alla fall påtagligt,
att jordbruket kommer att gå svåra tider till mötes, och darom
vittnar just, vad jag nyss talade om, nämligen att även om prisen
på produkterna sjunka, får allmänheten icke reda därpa, därför
att just mellanhänderna taga så stor förtjänst.

Jag vill anföra ett yttrande, som under vår storhetstid fälldes
av rikskansleren Axel Oxenstierna, då han i ett brev till en av
sina vänner i Östersjöprovinserna skrev, att »vårt fädernesland,
ju mer det i grenarna tillväxer, desto mer det i roten förtorkar».
Jag skulle vilja omskriva den satsen sa, att i närvarande tid far
man beträffande statskroppen se till att det icke blir så, att »ju
mer den i huvudet växer, desto mer den i lemmarna försvagas».
Det är nog så, att om man icke ser till, att det blir en sa att s.äga
jämn tillväxt av statskroppen, är det fara värt att lemmarna icke
skola orka bära upp det stora huvud, som vi äro hotade att få
uppbära. Det är ju så, att det är fråga om nya ämbetsverk och
nya statstjänster, och vi få här i landet allt fler fina händer och
blanka byxor, men då det gäller att arbeta på Sveriges jord
Sveriges bygder, är det icke manga, som anmäla sig. Jag vill påminna
om vad professor Sommarin sade i ett anförande här i
kammaren, då det gällde glidtullar, nämligen att om lantbrukaren
reder sig. är det märkvärdigt att se, att folket i landet^i allmänhet
också reder sig rätt bra. Lantbruket representerar så att säga
fotterna i statskroppen, och skulle det ga därhän, att dessa ge

Lördu^en den 17 januari, e. m.

43 Nr 0.

efter, skall det säkerligen visa sig, att även hela statskroppen snart vid remiss av
kommer att sjunka samman. statsverks Innan

jag slutar, skall jag be att få säga några ord om nyk- 1 m. «!?***

terhetsfrågan. Herr Hamrin har i detta fall uttalat väsentligen de (Fort».)

tankar, som jag skulle vilja uttala. Det är så, att man bland
n.ykterhetsvännerna här i landet är ganska bekymrad över den
situation, i vilken nykterhetsfrågan kommit. Spritaccisen och åtgärden
i^ avseende på sulfitsprittillverkning för förtäringsändamål
väckte på sin tid ganska mycket missnöje och mycken beklämning.

Vi skulle väl kunna komma överens om, att det vore demokratiskt
handlat att försöka lösgöra oss från en sådan fiende som rusdryckerna,
och det borde för oss vänsterpartier, som bekänna oss
vilja hjälpa de små och betryckta i samhället, vara en stor uppgift
att just pa detta område söka fa till stånd en befrielse. Jag

önskar och hoppas, att man i denna fråga under den närmaste
tiden skall få ett avgörande, som går i den riktningen, att Sveriges
folk blir frigjort.

Herr Hagman:. Herr talman, mina herrar! Det var ju att
vänta, att vid den remiss, som nu äger rum av statsverkspropositionen,
det motstånd, som pa sin tid restes vid behandlingen av åttatimmarslagen,
skulle mobiliseras och särskilt med hänsyn till det
läge, vari vår arbetsmarknad för närvarande befinner sig, också utveckla
kritik mot innehållet och verkningarna av denna lag om arbetstidens
begränsning. Jag maste emellertid då verkligen fråga
mig: Vad är det da, som har skett under den korta tid, som denna
lag varit giltig? Jo, vissa yrkesgrupper hava krävt att erhålla
kompensation i löneavseende för den minskning av arbetstiden, som
inträtt på grund av lagstiftningen. Det finns val dock i själva verket
ingen, med någon erfarenhet på detta område, som, då lagen
behandlades, trodde, att man utan vidare skulle kunna skrida till
en dylik arbetsinskränkning utan att se till, att lönerna samtidigt
uppehölles vid sin förutvarande nivå. Jag försökte för mitt
vidkommande i det utskott, som hade saken om hand, att få in ett
uttalande härom i motiveringen, men våra samverkande vänner
inom det liberala partiet ville icke sträcka sig dithän, att de ville
godkänna.det uttalande härom, som civilministern på sin tid gjorde
i propositionen till den lagtima riksdagen föregående år.

Nu har särskilt en viss industris, den mekaniska verkstadsindustriens,
.arbetare begärt att erhålla full täckning i lönehänseende på
såväl timlöner som ackordspris. Det är mycket intressant att se,
hur dessa tvister hava uppstått och vidare utvecklats, i det att till
och med folk, som icke äro att räkna till arbetare, eller som icke stå
på samma intressesida som dessa, också inse, att ett sådant krav är
fullkomligt rimligt och naturligt. Jag vill i detta sammanhang erinra
om, huru en artikelförfattare i Svensk handelstidning för någon
tid sedan gjorde gällande, att det är alldeles självklart och naturligt,
att om världens och även vårt lands arbetare under de sista

flr 6. 44

Lördagen den 17 januari, e. in.

Vid remiss av 30 åren energiskt och kraftfullt arbetat för en lösning just av detta
ttatS''ititionen spörsmab de icke gjort detta för att den (lag, när målet är uppnått,
?* se sina inkomster reducerade, utan att det är alldeles påtagligt, att
(Forts.) bakom strävandena för en förkortad arbetstid också ligga strävanden
för ett bibehållande av lönerna.

Huru ställa sig nu arbetsgivarna på denna mycket vitala
punkt? Jo, på det sätt, att man är villig att medge kompensation
beträffande timlönerna men däremot icke ifråga om ackordspriserna.
För den oinvigde kan det ju se ut, som om man på denna punkt
lätt borde kunna komma till en behövlig överenskommelse; men om
jag i detta samband nämner, att av denna industris arbetare endast
cirka 20 % arbeta efter timlön, under det att 80 % äro sysselsatta
med ackordsarbete, kunna vi mycket lätt finna, att kompensationen
kommer att gå ut över ett så pass litet antal av denna industris arbetare,
att man bör finna det synnerligen förklarligt, om svårigheter
uppstått vid lagens tillämpning och införande just inom denna
yrkesgren och på denna punkt. Arbetsgivarne göra ju nämligen i
stället gällande icke att lönerna böra nedsättas, utan att det bör stå
arbetaren fritt att genom ökad arbetsintensitet taga igen vad han
förlorar genom en förkortad arbetstid. Här man ser på detta skäl,
är det mycket intressant att finna de synpunkter, som från arbetsgivarehåll
tidigare framförts, och kanske också de synpunkter, som
vid behandlingen av ifrågavarande lag gjordes gällande i såväl denna
som första kammaren. Jag har under dagens lopp tittat igenom
de protokoll, som föreligga från nämnda tillfällen, och jag finner
där, att från såväl det moderata partiets ledare i denna son. i första
kammaren samt en hel del efterföljande talare med absolut bestämdhet
framförts det påståendet, att det gick helt enkelt icke för
sig att genomföra en stegrad arbetsintensitet, utan man kunde i
stället fastslå, att produktionen komme att sjunka procentuellt mot
arbetstidens förkortning. När man nu kommer in på år 1920, då
lagen är bringad i tillämpning, får man höra ett alldeles motsatt påstående,
att det skall gå för sig att stegra denna arbetsintensitet.
Det är ju uppenbart och klart, att endera av dessa ståndpunkter
måste vara oriktig. För min del angav jag vid lagens behandling
i denna kammare i slutet av september månad föregående år, att
man nog måste yttra sig rätt försiktigt rörande möjligheterna för
en stegrad arbetsintensitet. På en del håll skulle för visso en sådan
stegring kunna konstateras, och på andra skulle full täckning komma
att uppstå; men på en del håll skulle det icke vara möjligt att
komma utöver den procentuella minskning, arbetstiden medförde.
När arbetsgivarna därtill göra gällande i sina förhandlingar och i
den argumentation, som i pressen förts, att denna lag blivit dem
påtvingad mot deras vilja, förefaller det mig verkligen, som om man
kunde tala om en slags organiserad obstruktion mot lagen i_ detta
hänseende. Man kan lätt få den föreställningen, att arbetsgivarna
velat visa, att om vi i denna kammare sitta inne med den politiska
makten ligger dock den ekonomiska makten i deras händer. . Men
från det parti, som arbetsgivarna väl i regel tillhöra, har man i alla

Lördagen den 17 januari, e. in.

Nr IL

in. m.
(Forte.)

ta^skvlcHffluit1''o tt^i a|t wVaT- all-a ]a£lyd>ga medborgares absolu- Vid remis* „r
a J y noghet att underkasta sig i vederbörlig ordning tillkomna storverk».

bestämmelser, och man borde därför kunna vänta även av dem att Propositionen

JiSfJSf! «•**» *»» UVtm av «„ lag, .om pa ep mycket
vital punkt beror deras intressen, följde de råd, som de många

gånger givit andra, och lojalt genomförde dessa löneförhöjningar

den arbetsfri^0 Ut betingftlse efter mitt sätt att so för att åstadkomma
aen arbetsiied, som ansetts synnerligen önskvärd.

Det bär ock i dag under behandlingen av denna fråga kastats
fram synpunkter huru det skulle sett ut, därest ingen lagstiftning
pa detta område kommit till stånd. Därvidlag delar jag fullkomligt

urrasknnP^atnlng’ t™ Velat giU,ande’ att vi da hade kommit
v rit n l, I6"'' Ty synnerligen omfattande arbetskonflikter hade
var t oundv khga darfor att vi naturligtvis på arbetarsidan här i
vält land icke latit oss nöja med att se, huru våra kamrater i våra
giannlander —- i Norge sedan juli 1919 och i Danmark på den frivilliga
överenskommelsens väg sedan den 1 januari i år — fått införd
en dylik arbetstid, under det att vi i vårt land fortfarande
skulle ai beta den la_nga och synnerligen växlande arbetstid, som här
iorekommer inom olika industrier.

Man har vidare uti sin kritik mot denna lag velat göra gällande
att denna lag är strängare än någon annan lag, som framkommit,
och att den är betydligt mera skärpt än vad man kommit överr"iu°m
1 i ashmgton. Ett sådant påstående bär under dagens lopp
ialits av herr Lindman. Jag vill emellertid göra gällande en alldeles
motsatt uppfattning så tillvida, att t. o. m. högerpressen själv
erkant, att den lag, varom man enade sig på konferensen i Washington,
ar i liera avseenden betydligt längre gående än den svenska,

“".“f ''v10-Ims DagbJad finner särskilt en tröstegrund i detta sakförhållande.
När man härtill kan lägga, att den lag, varom man
pa kongressen i Washington överenskom, är avsedd att gälla icke
blott väst-europeiska utan även exotiska länder, som där representerades,
förefaller det märkvärdigt, om i vårt gamla kulturland det
icke skulle vara möjligt att utan konflikter genomföra denna arbetstidens
begränsning med det innehåll, som vår lag till sist fick.

... skulle vidare beträffande herr Lindmans uppfattning, huru

loneiorlnillandena egentligen böra vara gestaltade, vilja säga, att
det är rätt intressant att finna, att även han för sitt vidkommande
ömmade för vissa löntagare, men det var naturligtvis icke för arbetarne,
utan speciellt för de högre ämbetsmännen i vårt land, om
vilka han fällde , vissa synnerligen betecknande uttryck, i det han
förklarade, att våra ämbetsmän hotas av det värsta, som kan intr
i ,,Pe pressas ned På en lägre nivå och detta måste med alla
medel, förebyggas. Ja, just dessa uttryck skulle kunna användas
om "vara arbetare pa skrida områden, som i dessa clagar före- antingen
förhandlingsstrider eller öppna konflikter med sina arbetsgivare,
nämligen att vad som för dem framstår såsom en levande övertygelse
är att icke bliva pressade ned på en lägre nivå; och då ämbetsmännens
och arbetarnas löner äro så pass skiljaktiga ifråga om

Sr 6. 46

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av storleken, förefaller det ring rimligt att säga, att ett sådant omdöstaimerks-
me för arbetarna betydligt riktigare än för dem, som ha förmånen
att åtnjuta betydligt högre löneförmåner. Ty huru är det i
(Fort») själva verket med dessa högt omak rik na löneförmåner för arbetarnas
1 ’ vidkommande? Jag vill erinra om att vid ingången av år 1919 den

1 januari utvisade Socialstyrelsens av alla erkända beräkningsgrunder
den procentuella genomsnittsökningen av varupriserna procenttalet
107. Under loppet av år 1919 har man lyckats få ned denna
siffra till 159, som är fastslagen för innevarande kvartal. Men huru
många lönearbetare i vårt land hava sedan ar 1914 lyckats stegra
sina löner med detta procenttal? De beräkningar och den utredning
på detta område, som under gårdagen publicerats, av Socialstyrelsen,
och som här i dag av llere talare berörts, visa ju, att för den mekaniska
verkstadsindustriens arbetare uppgick daginkomsten till
ocli med 1918 års slut till i genomsnitt 9 kronor per dag eller till
2.500 kronor uti årsinkomst. Det är siffror, som jag tror. att ingen
skall våga bestrida, och de synas i eminent mening ge vid handen,
att lalet om de svindlande lönerna och alla övriga historier om arbetarna,
som i sammanhang med dessa uppgifter kommit fram, kun -

na visas tillbaka.

Det har också nämnts åtskilliga gånger i dag tva begrepp i ett
sammanhang, nämligen satsen om arbete och sparsamhet. Det har
konstaterats, att dessa båda faktorer egentligen äro de enda orsakerna
till välstånd. Mot det principiella i denna ^sats och dess .riktighet
ar det väl egentligen ingen, som vill ingå på ett bestridande,
men frågan om problemställningen gäller icke, huruvida denna sats
är riktig eller icke, utan det gäller fastmera dess praktiska tillämpning.
Om det alltid varit så, att arbete och sparsamhet samt välstånd
sammanfälla, tror jag nog, att en allmän tillfredsställelse
skulle kunna konstateras. Men det är i stället såsom regel, att arbete
och sparsamhet tillfallit manga, under det att välståndet förbehållits
åt ett fåtal, och det är naturligtvis en sådan ordning, som
ingalunda kan betraktas såsom tillfredsställande.

I de synnerligen omfattande konflikter, som redan utbrutit
och som enligt proklamationer i dagspressen ytterligare komma, att
igångsättas, är det att hoppas, att en uppgörelse skall bil möjlig,
och att en sådan skall kunna åstadkommas efter principer, som bereda
arbetaren den önskade kompensationen; och jag tror, att det i
längden skall visa sig, att den arbetsro och den arbetsfred, som man
önskar, endast varaktigt kan vinnas, därest man kan komma fram

just på en dylik linje. .. „ . ... , S11

Beträffande arbetstidslagen har man vidare har från olika hall
ingått på ett bedömande av. huru densamma i övrigt i. praktiken
verkar. Jag vill då säga beträffande det av herr. Hamna har angivna
fallet, nämligen om de 8 metallarbetarna i Gnosjö, att jag
hade nöjet sitta i arbetsrådet. när den frågan första gången där föredrogs
till behandling. Det visade sig då, att uppgifterna voro bristfälliga,
så att man icke fick klart för sig, huruvida dessa åtta hade

Lördagen den 17 januari, e. in.

47 Nr G.

ingått någon fastare förening i bolagsform eller om de voro att hän- Vid remiss av
fora till vad lagen av den 28 juni 1895 betecknar som enkelt bolag.

Klart uttrycktes emellertid från många håll, att därest sådant för- PrvP°at^onen
hållande som enkelt bolag förelåg, vore naturligtvis arbetarna, om (Forts)
en eller flora, att betrakta som arbetsgivare, i lagens mening, d. v. s.
arbetet för egen räkning kunde icke falla under lagens bestämmelser.
När jag sedermera i tidningarna fann, att arbetsrådet fattat
ett annat beslut, intresserade det mig givetvis att taga reda på, vilka
uttryckliga skäl, som förelågo för att den synpunkt, som första
gången företräddes, icke kom till uttryck vid det slutligen fattade
avgörandet. Det visade sig då, att det inkommit svar på till dem
ställda frågor, vilka utvisade, att dessa åtta man visserligen ursprungligen
ingått ett s. k. enkelt bolag, men när det visade sig
förenat med svårigheter att ingå förbindelser med tredje man hade
dessa åtta anmält sig till handelsregistret och sålunda bildat ett
handelsbolag. Ty samma lag, som jag n3''ss nämnde, anger, att
det endast behövs en sådan enkel anmälan idr att vederbörande automatiskt
skall övergå till att h!:\a ett handelsbolag. Därmed bleve
det emellertid en juridisk personlighet, och det är detta, som är orsaken
till att de icke kunde betraktas som arbetsgivare allesammans
utan blevo arbetare hos detta i lagens mening befintliga handelsbolag.
Det är ju alldeles uppenbart, att någon gräns måste dragas
mellan bolag och mera lösa sammanslutningar. 1 det meddelande,
som sedermera utgick till pressen om denna sak, hade man emellertid
helt enkelt uteslutit anledningen till att de icke kunde betraktas
som arbetsgivare allesammans och försett meddelandet med sådana
rubriker som att lagen icke tillät arbetare att arbeta för egen räkning,
vilket naturligtvis var ögnat att ingiva allmänheten en oriktig
upp fattning av arbetsrådets sätt att handhava sin mycket viktiga
funktion.

Vidare har herr Lithander i ett beklagande av lagens verkningar
anfört, att arbetarne vore missbelåtna med att icke få arbeta
så länge de vilja. Och han har varit älskvärd nog att speciellt
ange målarne — alltså ett yrke, som jag har någon erfarenhet utav
—• som exponenter för denna arbetsvillighet. Jag vet ju icke. var
herr Lithander inhämtat sin information, men jag får verkligen
säga, att min erfarenhet om den saken går i alldeles motsatt riktning
mot den, som herr Lithander här meddelade sig hava fått. I
de till ett fyrtiotal uppgående nya kollektivavtal, varom vi inom
mycket kort tid skola upptaga förhandlingarna, har man föreslagit
någon avvikning i fråga om arbetstidskravet från den tid av 48
timmar per vecka, som lagen stadgar, och krävt 45—4(1 timmar, och
det har ingenstädes givits något uttryck åt, att man finner de 48
timmarna otillräckliga. Man vill alltså i stället gå ännu längre.

Då vi inom detta yrke som regel på frivillighetens väg intill utgången
av föregående år hade överenskommit om och tillämpat en
arbetstid av 51 timmar per vecka, måste det väl förhålla sig så, att
herr Lithander fått sina informationer av någon arbetsgivare, som

Lördagen den 17 januari, e. m.

Nr G. 48

Vid remiss av skulle finna det lämpligt, om lian kunde arbeta längre under den
statsverks- ljusa årstiden än under den mörka. Det är emellertid sa, att arbets propositionen

jösjle|en }nora detta yrke är rätt omfattande, och denna arbetstid av
48 timmar per vecka med tillägg av de övertidsmöjligheter, som
sjunde paragrafen i samma lag medger, räcker säkerligen till for att
utföra det arbete, som här förekommer.

Innan jag slutar vill jag taga upp ett uttalande, som hans
excellens herr statsministern här i eftermiddag gjort. Det har tran
flera håll uttalats den uppfattningen, att arbetsrådets utslag vore
väl stränga, och att man hade kunnat fordra spectellt under lagens
första giltighetstid, att ett större och mera välvilligt utövande av
dispensrätten förekommit. Hans excellens statsministern har har i
kammaren givit uttryck åt, att även han delade denna uppfattning
om strängheten i de fällda utslagen, och nan liar tillagt att han
delgivit arbetsrådet denna sin uppfattning. Han papekade visserligen,
att han gjort detta med det tillägget, att lian självklart icke
ville utöva någon pressning på deras sått att bedöma föreläggande
fall Men jag måste dock för mitt vidkommande finna det i högsta
grad egendomligt och för särskilt arbetarnas uppfattning om denna
lag om arbetstidens begränsning otillfredsställande, att man möjligen
skulle kunna säga, att arbetsrådets provning av från arbetsgivare
inkommande framställningar mildrades pa grund av in y
telser från ett eller annat häll. Det är ju nämligen sa, att arbetsrådet
är en domstol, som har synnerligen viktiga avgöranden att
träffa. Och lika väl som vi äro ense om, att andra domstolar hora
oberoende av inflytelser från annat håll lugn! och med hänsyn till
givna instruktioner pröva föreliggande fall och darover avgiva sina
utslag, synes det mig, att detta tillvägagångssätt aven beträffande
arbetsrådet bör bringas till tillämpning. Det måste emellertid enligt
mitt sätt att se vara så, att ett uttalande från hall, varunder
arbetsrådet i viss omfattning subordinera^ omedvetet eller medvetet
påverkar de enskilda ledamöterna av detta arbetsrad, och detta kan
medföra, att arbetarna få den uppfattningen, att prövningen av inkommande
dispensansökningar icke behandlas efter de sakliga grunder,
som man strängt borde hålla på. Detta lian aven hava med sig
en annan följdföreteelse, som för övrigt redan agt ruin, icke på
grund av de skäl, jag här anfört, utan väl pa. grund av andra. Det
inträffade nämligen, då någon arbetsgivare i Örcbrotrakten crlo
medgivande att arbeta på annat sätt än lagen medger, att arbetarna
för sin del förklarade, att det visserligen vore gott och val att arbetsrådet
medgav detta, men de för sin del medgavo det icke, oet
därför blev det icke någon längre arbetstid av utan det blev konflikt.
Och det är ju alltid att beklaga,, om sakerna skola utveckla
sig på det sättet; det är åtminstone min uppfattning.

Jag vill sluta med de orden, att när in komma over de stotestenar,
som självklart inställa sig, då.en dylik lag lacer u 1
praktiska livet och där berör vitt skiftande och komplicerade förhållanden,
skall det visa sig, att denna lag tillkom i ratt tid, och

Lör(l;ircii den 1 i januari, c. in. 4''J

(ten skall • i sina verkningar bliva tillfredsställande ock säkerligen I
gagna den arbetstid, som vi alla önska.

Herr T ko re: Herr talman, mina herrar! Hen allmänna uppfattningen
bland sansade medborgare i detta land är helt säkert,
att vi icke pa samma sätt, som framhållits av herr Högberg och herr
Vennerström och som även synes vara regeringens avsikt, böra gå fram
vidare på de radikala reformernas stråt, utan hellre söka avveckla
nagla av dessa reformer, som tillkommit på sista tiden. Och den
främsta bland dessa. s. k. reformer är arbetstidslagen.

Det har talats åtskilligt i dag om denna lag och dess ogynnsamma
verkningar. Skall man nämna alla dessa, så iar man hålla
på icke blott denna dag utan flera dagar. Den allmänna uppfattningen
stadgas alltmer, att arbetstidslagen var opåkallad och omotiverad.
Och ju förr man gör sig av med den, desto bättre.

Förre civilministern Schotte slutade ett anförande, som han i
våras, då lagen först framlades, höll i första kammaren, med ett uttalande
om. att kammaren borde bifalla regeringens arbetstidslag,
då därmed hela landets intressen häst tilivaratoges. Som förhållandena
nu gestalta sig, skulle jag verkligen vilja efterlysa det där
allmänna intresset bär i landet, som befordrats genom antagandet av
denna lag. __ År det så, att stridigheterna på arbetsmarknaden hava
upphört? År det så, att produktionen kan hållas uppe på den nivå,
den förut hade? Har arbetsintensiteten ökats i förhållande till den
minskade arbetstiden? Det är ingalunda så. Det torde för en objektiv
iakttagare icke lyckas att iaktta de gynnsamma verkningarna
av denna lag. De hava icke kunnat påvisas av någon, och de kunna
icke påvisas.

Särskilt med avseende på arbetsintensiteten skulle jag vilja göra
eu förfrågan hos dem, som med förkärlek draga dram denna förmånliga
verkan hos åttatimmarsdagen. Det var bland annat och kanske
främst ordföranden i arbefcstiasutskottet, som förfäktade denna åsikt.
Han hade ett anförande till riksdagsprotokollet, som löd så bär: »Det
föreligger en imponerande samling av erfarenhetsrön, hämtade från
industriell verksamhet i skilda länder, och utvisande, att en minskning
av den dagliga arbetstiden medfört eu stegring av arbetarnas
prestationsförmåga — en stegring, som i vissa fall ersatt, i andra
fall mer än ersatt den procentuella minskningen i produktionstiden.

I flera fall hava dessa rön insamlats efter fullt vetenskapliga metoder.
» Ja, det var den uppfattning, som hystes av arbetsutskottets
ärade ordförande och som också synes hava varit rådande så gott
som överallt på vänsterhall; i varje fall hörde jag ingen opponera
sig däremot. Varför följer man då icke dessa teorier i prak.tiken,
de äro ju både vetenskapliga och liberala? Jag kan ieke anta, att
utskottets ärade ordförande eller civilministern talade mot bättre
vetande. Och med tanke på, huru förhållandena utvecklat sig, måste
då framgå att de ärade herrarnas vetande på området måste varit
synnerligen bristfälligt. Man kommer nu direkt från arbetarehåll

Andra kammarens protokoll 1020. Nr G. 4

Nr (I.

h! rc.misd av
fslulaverLsuwpusilwnen

in. in.

(Korts.)

Nr U. 50

Lördagen den IT januari, e. m.

Vid remins av
statsverkspropositionen

m. in.
(Forts.)

_det hörde vi nyss genom herr Hagman — med blåna annat en resolution
från Stockholms Metallarbetareförbund och säger att det
går icke att öka arbetsintensiteten, den har uppdnvits sa mycket före
åttatimmarslagens ikraftträdande, att man icke kan uppdriva den
ytterligare. Och den föregående ärade talaren påstod, att det ar
arbetsgivare, som kastat om sin ståndpunkt nämligen sa att de
under sommaren, då lagen behandlades, påstöta, att arbetsintensiteten
icke kunde uppdrivas, nu däremot hava de Kommit till det taktum,
att den kan uppdrivas. . ,

För min del kan jag icke finna någon motsägelse i den argumentering,
som framhållits från arbetsgivarehall. När de säde att
de icke trodde på någon ökad arbetsintensitet, var det däriör, att de
visserligen förmenade, att arbetsintensiteten skulle kunna uppdriva»
men att det icke låg i arbetarnas intresse att gorå detta. De tvivlade
på att det fanns någon vilja att öka arbetsintensiteten, och det
är nog också detta, som tycks vara förhållandet. Vi, som icke aro
kroppsarbetare få mer och mer den uppfattningen, att eu hel mangel
av de socialdemokratiska industriarbetarne i berörda avseende icke
vilja göra rätt för sig, icke vilja utföra den arbetsmängd, som man
skäligen kan fordra av dem.''

Herr Hagman kom med en del förklaringar över det satt att avo-öra
dispensansökningar, man har i arbetsrådet. Han talade om de
där 7 eller 8 arbetarna, som voro sina egna arbetsgivare, men som
icke fingo lov att arbeta mera än de lagstadgade 8 timmarna. Jag
tror knappast det verkar övertygande pa åhörarna, att arbetsradet
behandlat denna sak på sätt, som bort». Jag beklagar arbetsradet,
jag beklagar var och en, som av formalistiska skäl tvingas att handla
emot sunt förnuft. Låt mig taga ett exempel från Göteborg^ på, hur
förhållandena där utvecklat sig. Det har där varu klagomal under
en lång tid, angående svårigheter med utlossningen av järnvägsvagnar.
Man har icke kunnat lossa dem och inlasta godset på fartyg
i så snabbt tempo, som vagnarna kommo ned till hamnen, och det
har därför efter hand hopat sig 1,200—1,500 vägnar. Nu har man
tvingats att ordna det så. ått.utlossningen sker i tur och ordning. Det
uppgavs för en tid sedan av järnvägstörvaltningen, att medan man ar
1916 unnlossade 380 vagnar om dagen, man nu endast lossar 200.
Ingen tror väl, att de mekaniska och tekniska anordningarna i Göteborgs
hamn blivit försämrade sedan 1916, tvärtom ha. de väl blivit
förbättrade. Då måste orsaken ligga i att arbetsintensiteten och arbetstiden
gått ned. Det beror i mycket stor utsträckning på att man
slutat med nattarbete och endast använder 8 timmars arbetstid. Hur
tror man att det kan gå an, i fall en sådan hamn som Göteborgs,
vår förnämsta exporthamn med sina miljonanläggningar, sina varumagasin
och kranar och hela denna dyrbara attiralj skall ligga stilla
och tyst under 16 av dygnets 24 timmar? Det finns ingen möjlighet
att driva det, som det skall drivas, om sådana förhållanden, som
nu äga rum där, få bli rådande. Vi komma de oblidkeligen att <dtersättas
i den internationella konkurrensen.

Nu säger man. att det icke är 8-timmarslagen. som haft dessa

I.orjiigeii lien IT jaituitri,

f>l

Nr <i.

verkningar, utan alt denna arbetstakt kommit in sä småningom, och Vid remiss m
jag medger, att 8-ti mm arslagen kastat sin skugga framför sig. Det
kaos, som nu råder på arbetsmarknaden, brytande av avtal, strejker
°- s- v., började på allvar hösten 1918, da allt detta våldförande av (i 0rts.)
vår författning ägde rum och då man märkte, att man kunde tvinga

cist. Sedan ha dessa olidliga förhållanden
som icke ser, att sådant i

blind,

sig till nästan vad som
blivit rådande och den skall
längden icke kan fä fortgå.

Jag skall nu gå in pa en sak, som för oss från västkusten har
ganska stor betydelse, en sak som väckt mycket stor uppmärksamhet.
nämligen regeringens underlåtenhet att vidtaga effektiva åtgärder
för minskande av minfaran i Kattegatt och Skagerak. Det har
ibland sjöfarande och bland västkustens fiskarebefolkning väckt
mycket stort missnöje och mycken harm. Jag trodde icke, denna
sak skulle behöva föras fram ytterligare, då jag förut påtalat densamma
i interpellation under förra lagtima riksdagen. Jag förmodade,
efter vad som då framkom i denna interpellation och efter den
utredning, som gjordes och de förslag, som framlades på minkonferensen
inom sjöförsvarsdepartementet, att effektiva åtgärder skulle
blivit vidtagna, men så har ingalunda blivit förhållandet. Olyckorna
ha fortgått under sommaren och hösten, fartyg och människoliv
ha tillspillogivits, tillhopa, efter vad som uppgivits, 14 fartyg och
68 man, och förlusterna för den svenska handelsflottan endast i fartygens
värde skulle jag vilja uppskatta till 10 miljoner. Då är
anda icke värdet av de förlorade varorna inberäknat.'' Ha nu dessa
olyckor varit absolut oundvikliga? Jag vågar bestämt svara nej.
Hade man vidtagit de åtgärder, som föreslogos vid minkonferensen,
borde helt säkert större delen av olyckorna kunnat undvikas. De
åtgärder, som där föreslogos, voro minsvepning med flottans fartyg
minspaning, effektiv utböjning och utmärkande av minfälten och sliutligen^tu
kännagivar) de i tidningarna, i underrättelser för sjöfarande så
att vara fartygsbefälhavare fingo tillfredsställande uppgifter om min •Iri-

, f ntJ°t av /let(.ar har Wivit fWrt, åtminstone har det icke blivit
effektivt gjort. Man förväntade, att tyska regeringen skulle ta
hand om ininsvepnmgen vid Hertas flak. men detta påbörjades icke
torran cirka en manad före jul. och man kan vara övertygad om att
aven om tyskarna nu börja svepningen där, så finnas andra områden
som svenska flottan förut svept, men som nu behövde kontrollsvepas
som tyskarna icke komma att svepa, och där därför faran kommer
att Qvarstå. Man kan nu under dessa dagar icke öppna en tidning
från västkusten utan att finna notiser om minfaran i Kattegat
och ökagerack. Här står t. ex. i en tidning för i går: »Fisket
tor skårdgardsf 1 ottan omöjliggjort — Minorna ligga så tätt, att
fiskefartygen icke komma utanför Öckerö. — När tänker regeringen
anordna förstärkt bevakning?» K

Norges Handels- och Sjöfartstidende innehöll för en tid sedan
eu artikel som riktade sig mot den svenska regeringen och deras
underlåtenhet att vidtaga effektiva åtgärder emot minfaran. Där
skir talat om att vi visserligen haft eu skandinavisk minkonferens.

Sr 6. 52

Lördagen den 17 januari, e. m.

y^id reyviss av m<;11 .därmed Irar saken dött (bort. Så säger man: »Man både kunnat
statsm-fa- (inbinda sig att företaga rensningen för Tysklands räkning, om Tyskproposihwien
för .5g0nlblicket oj självt var i stånd att gorå det, och slutligen

(,,-ört*j både man den utvägen, ålit efter ett sådant uppträdande själv gripa

in och rädda sjöfolkens liv. I stället för att taga saken på detta
energiska sätt, lät man sommaren gå och den lägliga tiden för minsvepningen
förspilldes. Ku bär man alltså faran kvar med resultat, att
(fou ena dagen se eu svensk ångare ga under, och eu annan dag finner
man en norsk seglare med kölen i vädret, minsprängd med alla man
borta.» .lag får lov att säga, att herr sjöministern får intet förtroendevotnm
från västkusten, varken bland de sjöfarande eller bland
fiskarna. Man säger Öppet, att den svenska regeringen frånhänt sig
behörigheten att skydda inloppet till sin förnämsta handelshamn och
sina viktigaste ifiskeplatser, men så kan det ju icke vara. Det är
nog samma skäl för underlåtenheten att vidtaga åtgärder, som då
det var fråga om att bispringa JSTylandssvenskarna vintern 1918: det
är brist på initiativ och handlingskraft, som gör sig gällande. Då
skyllde man på att Östersjön var frusen, nu förefaller det, som om
det vore Kattöga t. som vore frusen.

Jag vill framlägga ytterligare en sak. Man måste beklaga,_ att
det statsläransiella tillståndet är sådant, att herr finansministern icke
ansett sig kunna framkomma med någon proposition till riksdagen
angående ökning av rederilånefonden. Efter allt, som yttrats från
regeringens och riksdagens sida angående behovet och nödvändigheten
av att öka vår handelsflotta, är det icke vidare hugnesam! att konstatera,
att några åtgärder från regeringens sida i flen vägen icke
vidtages. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på en motion, som
1918 av herr Dindman m. fl. inlämnades i denna kammare, där bland
annat påvisades nödvändigheten av att för ökning av vår handelsflotta
lika rederil ån eib n den. Motionen blev mycket välvilligt mottagen
i kammaren och ledde till eu riksdagsskrivelse, där man bland
annat framhöll, att det skulle vara lämpligt att denna rederilåne-’
fond, som nu uppgår till 17 miljoner, bleve ökad till 30 miljoner. Så
vitt jag vet, bär på grund av denna skrivelse ingen utredning blivit
gjord, i annan män än att skrivelsen blivit remitterad till kommerskollegium.
Kommerskollegium bär nu i dagarna gjort framställning
till regeringen, där flen under påvisande av vissa siffror rörande vår
handelsflotta, begärt ökning av rederilånefonden till 30 miljoner. Jag
nödgas anföra några av dessa siffror för att visa, h/urudant läget
är. Vid 1914 års slut utgjorde den svenska handelsflottan 1,248,000
ton och vid 1915 ars slut 1,146,000 ton. vid 191(5 ars slut 1,109,000.
vid 1917 års slut 1.058,000 och vid 1918 ars slut 1,043.000. Således
på dessa. 5 år från krigets början och till 1918 års slut bär vår svenska
handelsflotta minskats med 205.000 bratt oton eller Vo av dess storlek
1914. Intill innevarande års slut är ea ökning pa 47,000 bruttoton
att anteckna, men om vi draga ifrån detta, ha vi i alla fall i
närvarande stund att anteckna eu minskning av 158,000 brattoton.
och det är dessutom att .märka, att på grund av de långa uppehållen
i hamnarna har effektiviteten av ton nagel blivit nedsatt. Detta gäl -

Lördngcn den 17 januari, e.

Nr (i.

r>a

ler i viss man alla länders hand (*1 saf lottor, men icke minst Sveriges. Vid realist av
■ lag vågar icke uppskatta tillväxten av vår handelsflotta till mera
an 60,000 ton genom nybyggnader inom landet, om jag frånräkna]'' ''‘^nen

oundvikliga förluster genom minsprängningar och andra fartygs- <>
olyckor. Det är tydligt, att med en ökning, som icke uppgår till mera,
kommer det att vara många är innan vi kunna uppbringa vår handelsflotta
till en storlek, som kan tillförsäkra densamma eu skälig proportion
av landets export och import. Det synes mig därför, att vi
måste gå samma väg sam Norge, d. v. s. anskaffa tonnage från utlandet,
men som bekant sire fartygspriserna för närvarande synnerligen
ihöga, cirka 5 gånger högre än före kriget. Genom de betydande
skatter, som rederierna fått erlägga, finnes det icke tillräckligt
kapital för den ökning av handelsflottan, som .skulle vara behövlig.
Det ur därför som rederilånefonden behöver utökas. Det
visar sig, att ansökningar om lån från denna fond äro väsentligt
större än de lån, som kunna beviljas, dag skall icke upptaga tiden
■med att nämna siffror från de olika åren utan vill endast påpeka
siffrorna från 1919. Då inkommo ansökningar om lån ur denna fond
till ett belopp av 40,17;»,000 kronor, och av dessa kunde endast
0,850,000 kronor beviljas av brist på medel. Det är sålunda endast
10 procent av^ansökningarna som kunnat beviljas, och tydligt är, att
ett så ringa lånebelopp måste anses vara i hög grad otillräckligt.

Jag har velat påpeka dessa siffror, och hoppas, att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, fastän han icke är här närvarande,
skall få del av dem i alla fall. Ytterligare vill jag trycka
på att vad vår handelsflotta i närvarande stund behöver är icke
arbetstidslagar och bemanningslagar, även om sådana i vissa fall kunna
vara till fördel, utan vad vi mest behöva och vad soim är oundgängligen
nödvändigt, om vi icke skola duka under i konkurrensen
med främmande nationer, är en ökning av vårt tonnage.

Till sist endast några ord med anledning av de uttalanden, som
.gjordes av hans excellens herr statsministern i förmiddags. Man fick
den bestämda uppfattningen av detta herr statsministerns uttalande,
att man inom regeringen befann sig i en situation, där man varken
vet ut eller in — man står rådvill och rådlös och osäker om vad som
skall göras. Herr statsministern vände sig åt höger och han vände
sig åt vänster, han vände sig åt öster och han vände sig åt väster för
a.tt he om råd, huru han skulle klara landet i den situation, som
man kommit i. Jag tror icke, att det svenska folket har den uppfattningen
om eu regering, alt den skall söka råd överallt, utan man
har den förväntan, att regeringen själv skall utstaka de linjer, efter
vilka det skall styras och att den icke skall släpas med av händelserna
utan gå i spetsen, leda och dirigera om resultatet skall bli
gatt.

Om det är illa ställt på det inrikespolitiska området, så synes
det mig, som om det vore ännu värre på det utrikespolitiska. Det
förefaller mig nästan som om man där avkopplat icke endast det politiska
handlandet utan även det politiska tänkandet. Man får se artiklar,
icke i de förkättrade högertidningarna utan i eu sådan liberal

Sr «. 54

Lördagen den 17 januari, c. m.

Vid remiss av tidning som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning angående österstaisverks-
s staterna ecb Sverige, vari läsas uttalanden som t. ex. dessa:
pro^m^oncn '' »Det som bestämt den svenska utrikesledningens hållning har
(Forts.) utan tvivel varit fruktan för att bliva på något sätt engagerad i
dessa små staters mellanhavanden med Ryssland. I rädsla härför
tycks man ha upphöjt den stumma och döva passiviteten till högsta
rättesnöre.»

Vidare heter det: »Det kan också tänkas, att vi i framtiden
tvingas att taga befattning med hithörande frågor under förhållanden,
som komma att ställa sig ogynnsammare än de skulle ha blivit,
därest icke tidigare tillfällen försummats. Den franska och
engelska politiken skulle icke under nuvarande förhållanden kunna
betrakta Sverige som eu quantité négligeable om det icke själv
tilldelade sig den rollen. Det kan hända, att man ökar sina risker
genom att ängsligt vilja undvika åt,t taga sig någon alls. Understundom
äro också underlåtenhetssynderna de ödesdigraste i politiken.
Vad som nu göres och vad som nu underlates kommer att lämna outplånliga
spår i dessa folks sinnen, vilka nu i sitt trångmål rikta
sina blickar mot vårt land.»

Vad ämnar regeringen svara på sådana uttalanden. Man. förklarar
ju bär rent ut regeringen imkompetent på utrikespolitikens
område.

Jag skall slutligen rikta ett par ord till herr Engberg.

Det förefaller mig vara ganska egendomligt, att herr Engberg
försöker att ge sig sken av att företräda en divergerande uppfattning
om ekonomiska spörsmålen än den. herr Vennerström intar. Jag kan
icke upptäcka någon skillnad. I båda fallen gäller det ju konfiskering
och förintande av kapitalet och expropriKring och — bort med
äganderätten och med det nuvarande ekonomiska systemet! Skulle
jag göra någon distinktion, så synes det mig vara så, att herr Engberg
i hithörande ting förefaller mig vara något närmare vanvettets
gräns än herr Vennertröm. Jag tror, att det är precis samma fattighus
här i landet, som väntar oss, om det är herr Engberg. som
skall vara konsulent, eller herr Vennerström.

Herr Engberg vände sig mot bankmagnaterna och industrimagnaterna,
och ansåg, att dessa voro skulden till det ekonomiska
betrycket. Jag vill icke taga dessa i försvar, men det förstår var
och en, att skola vi räkna dessa störa penningmagnater i vårt land,
så blir antalet icke större, än att det kan skrivas åtminstone med ett
tresiffrigt tal. Icke tror väl herr Engberg,. att nämnda personer ha
ett sådant inflytande på det ekonomiska tillståndet, att om vi tillintetgöra
dem, allt sedan skulle bliva bra. Jag vet, att det är tusentals,
tiotusentals, ja, hundratusentals människor i detta land. som
vilja göra rätt för sig, människor, som vilja arbeta och sträva, men
som dock hålla på det nuvarande ekonomiska systemet, som icke
vilja ha det avskrivet, därför att de anse det vara det enda, som är
dugligt. Vill herr Engberg tillintetgöra dessa också? Jag tror, att
herr Engberg där skall finna motstånd, och jag lovar, att om herr

Iturdugm (len 17 januari, it. m.

Nr iu

lingjborg vill blåsa till dans mot dessa, s*i skola vi fortsätta, till dess
bild© herr Eurberg och hans system äro slagna i spillror.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palm- (Korta.)
st ier na: Herr talman! Jag hörde herr Thore säga, att regeringen
vänder sig åt olika håll, både mot öster och väster, för att
få råd. Jag kan emellertid uttryckligen försäkra, att herr Thore,
i varje fall icke skall bli besvärad av, att regeringen kommer och
söker råd hos honom. I varje fall skulle jag icke göra det med
anledning av förhållandena på västkusten, och skälen härtill äro
alldeles uppenbara. Herr Thore har icke tagit reda på förhållandena
på västkusten, och detta är desto egendomligare, som det
varit mycket lätt för honom som västkustbo att göra det, och för
övrigt har jag tillåtit mig att som bilaga till statsrådspropositionen
—- för övrigt ett rätt ovanligt förfarande •— mycket noggrant och
ingående redogjort för de åtgärder, som vidtagits på västkusten.

Jag kan försäkra, att om herr Thore närmare studerat dessa uppgifter,
skulle nog hans anförande bär ha uteblivit.

Jag skall bara exemplifiera detta med några få saker. Han
tillät sig -säga, att såväl minsvepning och bevakning som behövliga
underrättelser och varningar »icke blivit gjorda eller i varje
fall icke gjorts på -ett effektivt sätt». Jag skall be att få taga de
olika sakerna i tur och ordning.

Yad minsvepningen beträffar har inom det svenska territorialvattnet
på västkusten en fullständig minsvepning skeft, och då
herr Thore påkallar ytterligare sådan och säger, att andra områden
säkerligen behöva kontrollsvepas, så finnes även detta upptaget i
bilagan, däri det framhålles, att sådan kontrollsvepning skett vid
Tistlarna, det enda återstående vattnet. Detta är angivet i bilagan.
Nu kanske herr Thore vill förmena, att sedan dess intet
skett. Jo, herr Thore, hela hösten ha torpedbåtar jämte kanonbåten
Svensksund gått utmed västkusten uteslutande för att jaga
minor. Nu begär man, att då sjöminornas antal ökas, måste detta
föranleda bevakning. Yet då icke herr Thore, att en torpedbåt
legat i reserv hela tiden i Göteborg och att i förrgår en besättning
gick ner, så snart som -det för vederbörande blev bekant, att nu
återigen kommit en ström med minor från Nordsjön? Den har
legat i reserv just för detta ändamål. Herr Thore säger, att då
minorna komma flockvis.och intermittent, så måste jagandet av
minorna ökas. Det har skett, herr Thore. Det förefaller mig vara
lätt att taga reda på detta, i varje fall för en göteborgare.

Så skall jag be att få säga några ord om minsvepningen
på Hertas flak. Herr Thore vet, att där varit en av de svåraste
olyckorna, som skett inom den svenska flottan, och den har skett
just vid en minsvepning där ute. Emellertid gjordes framställning
den 25 april 1919 från: sjöförsvarsdepartementet, att den
engelska regeringen skulle genom sin försorg på detta internationella
vatten — det var fråga om engelska minor — vidtaga svep -

Nr 6.

Lördagen den IT januari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

ning. Det blev emellertid bekant, att det inginge i fredsslutet,
att tyskarna skulle utföra denna, minsvepning, ecb då gjordes
dels den 30 april, dels återigen den 16 september upprepade framställningar,
att tyskarna i anledning av fredsslutet •— ehuru traktaten
ännu icke ratificerats — skulle sätta i gång med detta, och
löfte kom, att det skulle ske i november månad, men det skedde
som bekant först i december månad. Denna minsvepning bar sedan
fortgått, så att den kanske nu snart är slut, eller åtminstone torde
det icke vara så mycket kvar. Jag förmodar, att herr Thore sett,
att tyska fartyg kommit in i Göteborgs hamn, och jag förmodar
också, att man där haft möjligheter att vidtaga kolningsanordningar
för dessa tyska fartyg.

Det nämndes vidare av herr Thore, att det göres egentligen
intet beträffande underrättelser, varningar och dylikt. Jag ber
då endast herr Thore att läsa besluten av den ^ 1918, marinstabens
cirkulär av den och den 1/3 1918 samt lotsstyrelsens
cirkulär av den 14/i 1919, allt detta spritt bland sjöfarande och
intaget i »Underrättelser för sjöfarande», liksom vad som framgår
av bestämmelserna rörande minutkik med mera dylikt och av
förhandlingarna på den konferens, som herr Thore talade om, vars
resultat i allt väsentligt blivit följt. Däremot följdes icke vid
denna minsvepningskonferens herr Thores förslag, som visade sig
vara omöjligt att utföra.

Vad ovan nämndes infördes också i »Underrättelser för sjöfarande».

I den nu åberopade bilagan står dessutom upptaget, att icke
mindre än 810 minor oskadliggjorts under förlidet år, därav 350
på västkusten. Det är ett rätt avsevärt antal detta, och det är sålunda
ett nyttigt arbete, som flottan därnere utfört, Vidare har
från flottans förråd utlämnats 363 mausergevär till handelsfartyg
för oskadliggörande av minor. Det betalas 20 kronor för varje
oskadliggjord mina, och 206 dylika belöningar ha utlämnats. Dessutom
har vid varje anmälan av minor skett en utbetalning av så
mycket som från 5 till 10 kronor.

Man kan redan härav se, att det är eu verksamhet av mycket
ingående beskaffenhet, som bedrivits. Beträffande arbetena på
västkusten tror jag mig därför kunna med gott samvete förklara,
att vad regeringen gjort mött de svårigheter, som visat sig därstädes.
Däremot kommer säkerligen det intermittenta inströmmandet
av minor från Nordsjön att fortgå, till dess de betydande
minfälten där borta äro fullkomligt rensopade. Dessa minor komma,
följande strömmarna, häftigt in i farvattnen, nästan uti regelbundna
banor för övrigt. Danskarna ligga på ena sidan, vid Skagen,
och söka att oskadliggöra minorna, vi ligga på den andra
sidan, åt den svenska kusten till. Att olyckor inträffa, kan man
under dessa omständigheter trots bevakning icke undgå, men allt
göres för att försöka undkomma de stora olyckor, vilkas inträffande
vi alla starkt beklaga.

Lördagen den 17 januari, e. in.

57 N v (i.

Utöver allt-detta vill jag också säga herr Thore eu annan sak: av

lasta icke endast myndigheterna — särskilt om lastandet, såsom
här har skett, är oriktigt — jag vågar säga, att fartygsbefälhavarna
själva i de vanskliga tider, som nu råda ute på havet, borde (Fort*.)
känna det angeläget att i värjo fall läsa »Underrättelser för
sjöfarande» och skaffa sig noggrann kännedom om de varningar
mot minfara, som ständigt utfärdas, och sålunda icke gå rätt mot
faran så att säga med förbundna ögon. dag undrar, om icke från
rederiernas sida kanske något mera kunde göras i detta avseende,
ehuru jag är förvissad om, att åtskilligt i den vägen har skett i
deras eget välförstådda intresse. Men exempelvis de uttalanden
av fartygsbefälhavare, som förekommit i tidningspressen, ge dock
anledning förmena, att åtskilligt mera kunde lra blivit gjort för att
vederbörande skulle iakttaga, om fara finnes i farvattnet.

Jag bär med detta dels velat framhålla, att herr Thores framställning
dokumentariskt visar sig vara oriktig, dels å andra sidan
att det nog är skäl, att man från vederbörligt håll söker klargöra,
i vad män fel möjligen kan förefinnas bos de klagande själva.

Herr Magnusson i Skövde: Herr talman, mina herrar! Jag
skall försöka att vinna allmänt (bifall åtminstone i det stycket, att
jag -skall tala möjligast kort och koncentrerat.

Egentligen skulle jag, följande herr Thorssons maning, gorå
korstecknet för regeringens fåtaliga bär närvarande medlemmar. Enligt
vad statsministern yttrade i förmiddags är ju regeringen tämligen
sakrosankt, så att den icke får utsättas för kritik. Han sade
nämligen, att intill dess man kunde anvisa- bättre och riktigare linjer
för vår politik än den regeringen följt, skulle man hålla inne med
den skarpa kritik, som bär i kammaren framburits. Detta skulle ju
dock iunebära, att man över huvud vore avstängd från all kritik mot
regeringen. Jag tror dock för min del icke, att regeringen kan och
bör göra anspråk på så mycket tillmötesgående.

Det var emellertid icke för att säga detta, som jag begärde ordet
och behållit det, utan det- var närmast med anledning av vad som
yttrades av herr Engberg, som nu icke synes vara närvarande lrär.

Herr Engberg, sjöng sin gamla visa om kapitalismens bankrutt och
om den allena saliggörande socialdemokratiska läran. Det må vara
förklarligt, att efter allt det, som nyligen hänt, då den socialdemokratiska-
läran icke visat sig kunna omskapa ens sina till synes mest
•övertygade och framskjutna anhängare i högre grad, än att dessa
gjort sig skyldiga till gärningar, som ur allmän moralisk synpunkt
skarpt måste fördömas, herr Engberg och hans partikamrater icke
kunna begära, att man skall vara så synnerligen övertygad om, att
den socialdemokratiska iäran är den åskådning, varav vi skola vänta
frälsning och ett -bättre samhälle.

Herr Engberg upprepade sitt tal från fjolåret om, att nu gällde
det att bryta ned muren, som stod imellan den störa massan av folket
samt produktionsmedlen och äganderätten. Det kan vara värt att

Nr 6.

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Forts.)

ånyo notera detta hans uttalande, och icke minst är det värt, att jordens
(brukare, med vilka herr Engberg för övrigt, att döma av hans
yttrande, torde haft -åtskilligt otalt, lägga detta -på minnet. Herr
Engberg nämnde bland annat, att vi jordens brukare och andra kapitalägare
sträva efter att draga fördelar av staten, att vi ropa på statens
hjälp vid alla möjliga tillfällen. Men, sade han, när det galler
att taga riskerna, när det gäller att taga förlusterna, då vill man skjuta
staten emellan sig och -desamma; då är det staten, som skall bära
dem. I den mån herr Engberg härmed adresserar sig till jordbruket
och dess -utövare, må -det här sägas ifrån, att jordbrukarna sannerligen
-icke under den gångna kristiden fått taga för sig för mycket,
utan deras inkomstmöjligheter ha varit mera än kanske någon annan
närings betungad av statsmakternas ingripande. Under sådana förhållanden
må det väl icke anses vara ett orättmätigt krav, som framställts,
då jordbrukets idkare gorå gällande, att då de icke genom att
utnyttja de gynnsamma konjunkturerna fått skapa sig en så fast
ekonomisk ställning, att de själva kunna bära de ogynnsamma tiderna,
de ha rätt att fordra, -det -statsmakterna träda emellan, när till
äventyrs andra konjunkturer inträffa och när konkurrensen utifrån
blir för ödesdiger.

Emellertid kan det vara värt att minnas, att herr Engberg å
sitt -partis vägnar yttrade, att det nu gäller att bryta ned m-uren.
som skiljer den stora massan av folket från äganderätten. Det kan
vara värt att minnas detta icke minst -för dem, som bruka en torva.
Jag tror också, att -vi skola minnas detta, och jag tror även, att vi
äro beredda på den strid, som kommer. Jag är övertygad, att vi skola
veta upptaga den striden.

Herr Forssell: Herr talman! Jag skall i denna sena timme
icke länge upptaga kammarens dyrbara tid. Det är dock några punkter
i hans excellens herr statsministerns anförande, mot vilka jag har
velat vända mig.

Hans excellens sade sig nämligen vara förvånad över herr Lindmans
fråga, »till vad» statsministern hade lyckönskat M. Clemenceau
i det svarstelegram, som herr statsministern avlåtit på den sistnämndes
notifikation rörande fredens ratificering. Statsministern
ville göra gällande, att pressen icke skulle ha intagit samma oförstående
ståndpunkt som herr Lindman.

Så vitt jag har mig bekant —- och även jag bär någon anledning
att taga kännedom om debatterna i -pressen — har pressen icke intagit
någon ståndpunkt till detta spörsmål eller yttrat någon mening
alls, som må kallas representativ. Än mera lär det bli svårt att inom
pressen påvisa något enhälligt och samstämmande lovord för statsministerns
egendomliga telegram. Den har fastmera iakttagit en
alldeles påfallande återhållsamhet i detta stycke. Den har, säger
jag, iakttagit en tystnad, som måhända varit en å landets vägnar generad
tystnad. I varje fäll har det va-rit en tystnad, som allra minst
utrikesledningen bör -utnyttja på annat än ett fullt lojalt sätt.

Lördagen den 17 januari, o. m.

59 Nr

Hans excellens lierr statsministern fann det bohövligt att återigen
tala om den motsats, som lian säde bestå mellan lians (politiska
meningsriktning och herr Yennerströms. Det är då med verkligt
beklagande, som man härvid måste konstatera, att mellan statsministern
och det vänstersocialistiska partiets talesman likväl alltjämt går
ett föreningsband i form av en överensstämmelse av den ödesdigraste
beskaffenhet, en överensstämmelse som i själva verket lämnar förklaringen
till många av de sorgligaste företeelserna i vårt lands politiska
liv under de senaste åren. Det ligger visserligen intet märkvärdigt
däri, att herr Vennerström finner det lämpligt att hotfullt
anmärka, att, därest i höstas åttatimmarsarbetsdagen icke kommit till
stånd, samhället skulle fått se vad arbetarklassen förmått. Jag säger,
att det ligger ingenting märkvärdigt i att herr Vennerström med
sina utgångspunkter och sina grundåskådningar hävdar något dylikt.
Men det gör i själva verket ett i högsta grad beklämmande intryck
att finna, att herr statsministern ävenledes är inne på sådana tankebanor.
Mina herrar, vad var det som skulle ha passerat, om åttatimmarsarbetslagen
i höstas hade fallit? Jo, då hade det ju förhållit
sig så, att en majoritet inom den demokratiserade riksdagen avslagit
den kungliga- propositionen om denna lagstiftning. Hade det icke
varit en värdigare uppgift för en majoritetsregering att inpränta den
oeftergivliga nödvändigheten av full lojalitet mot fattade beslut, att
betona, hurusom eu social ock ekonomisk obstruktion mot majoritetens
beslut inneburit ett försök till en social minoritetsdiktåtur,
som icke kan tolereras? För visso hade det varit mycket värdigare
än att utbreda sig över de faror, som minoritetens missnöje kan tänkas
medföra. Att samhällslugnet skulle bliva garanterat, blott ett
numeriskt majoritetsvälde etablerades, har ju varit en förespegling
från vänsterhåll vid genomdrivandet av den s. k. stora författningsreformen
på hösten 1918. Det är icke lätt att överskåda följderna,
därest samhället skulle bedragas även på denna utlovade frukt av
vänsterregimens politik.

Herr statsministern efterlyste de programpunkter, som oppositionen
från olika håll uppställer. Jag är förvissad om, att herr statsministern
åtminstone vid motionstidens utgång och även under riksdagens
fortsatta lopp säkerligen skall ha fått en tillräckligt tydlig
Däld av dessa ting, men i varje fall är det och förblir det ett minimikrav,
liksom det är ett villkor för varje demokratiskt-parlamentariskt
författningsbestånd, att den parlamentariska minoriteten,
om den också skulle bestå av socialdemokratiska element, lika lojalt
bär att böja sig för ett majoritetsbeslut, som borgerliga element det
gjort, då sådana beslut allvarligt gått dem emot.

Herr Bergström i Bäckland: Herr talman! Under de riksdagar,
som jag tillhört denna kammare, bär vid olika tillfällen
framställts anmärkningar mot våra kristidskommissioner. Dessa
anmärkningar ha kommit ifrån jordbrukare men även från åtskilliga
andra. En och annan talare har emellertid velat adressera dessa
sina anmärkningar till den nu sittande regeringen. En sådan talare

V il remins av
statsverk#
•propositionen
m. m.

I boris.)

Nr tf.

Lördagen den IT januari, e. m.

Vid remiss av ]iar sälujidfi vcl&t lä-g*£Ka. de lina regering till last,vad koniiTii ssio nLrna
statsverks- ha kunnat fela i det ena eller det andra stycket. Det orätta däruti
Pr°P^ionm blivit påpekat, och regeringen har i samband därmed lovat att.

Tor,T, lätta på kommissionernas tryck och även, allt eftersom omständigheterna
det medgåve, upplösa dessa kristidskommissioner. Jag tycker.
att regeringen i detta avseende har hållit sina löften och därför
bär gjort sig förtjänt av ett tack. Varje lättnad i kommissionernas
tryck är till glädje för oss jordbrukare, som år o vana vid att leva
i frihet och oberoende.

Jag vet nu icke, om det egentligen hör till det politiska livet att
vara alltför mycket tacksam , men då får jag i så fall utgöra ett undantag.
Jag känner mig nämligen manad att säga ett tack till regeringen
även därför, att den för eu viktig fredsfrågas skull dröjde
med att upplösa urtima riksdagen under förra året. Om vi då skulle
ha. haft en högerregering, och den skulle ha låtit för vissa krigsangelägenheter
en urtima riksdag vara samlad lika länge som den
urtima riksdag, vi förra året hade, skulle förvisso inga anmärkningar
ha framkommit. Nu gällde det en fredens sak och det var
eu folkets regering, som ville främja densamma och då måste ananmärkningarna
komma. Här det gäller kriget och de förhållanden,
som stå i samband därmed, är man från visst hall färdig att offra
snart sagt allt. men man är mindre villig att offra når det galler de
störa fredsfrågorna.

Jag vill emellertid icke bara tacka regeringen, utan även frambära
några bekymmer, vilket jag skall göra så kort som möjligt.

De gångna krigsåren ha ju varit för vårt folk tunga ar. Brödet
har varit knappt i månget apbetarehem, och vi jordbrukare ha fått
arbeta under mindre lämpliga bristidslagar. Det måste dock erkännas,
att vi jordbrukare ha under denna tid haft rätt göda inkomster.
De större jordbrukarna ha förvisso haft synnerligen goda inkomster,
och vi, de mindre, ha haft sådana inkomster, att vi kunnat täcka
de stora utgifterna, och har det blivit en slant över har detta berott
därpå, att nybyggnader och reparationer fatt anstå utom det allra
n ödv ändå gaste.

Nu ter sig emellertid framtiden rätt mörk. Nästan allt vad
vi skola sälja är i sjunkande pris. under det att allt vad vi skola
köpa behåller kristidens priser. Det är icke biografer, som. vi behöva
ute på landsbygden, utan det är en ordentlig ersättning för
vårt arbete med jordbruket. Våra inkomster kunde höjas genom att
vi finge ett högre pris på de varor, som vi skola sälja. De rika ha
också råd att betala våra produkter med ett sådant pris, att vi
kunna leva eu dräglig tillvaro. Vi få dock även komma ihåg, att
de fattiga även skola köpa våra varor, och de ha icke råd att betala
alltför höga priser.

Nu kunna vi gå en annan väg, på vilken vi både bönder och
arbetare kunna bli hulpna, nämligen iden vägen, att vi i någon män
söka få ned priserna på de varor, som vi måste köpa utom de direkta
livsmedelen. När man läser i tidningarna om de störa vinster, som
bolag och större affärsmän gorå, kan man bli en smula bitter även

Lördugeti deu 17 januari, c., m.

<>l Nr (5.

om man -annars går under rubriken att vara rätt snäll och hygglig. Vi,t ri‘mi™ «»
För att få ned varupriserna skall le vi väl både bönder och arbetare ''

kunna ena oss i -ett gemensamt stna-vand-e. Men -det ar nog sa, att m.
det finnes rätt många, som -äro intresserade av att det råder strid , |.-oru.)

mellan oss bönder och -arbetare för att de själva skola ha så stora
fördelar som möjligt, och för att de, om jag nu vågar begagna ett
djärvt -uttryck, själva skola få njuta vid de egyptiska köttgrytorna.

Om, det nu lyckas någon av småfolket att kravla sig fram till en
sådan »köttgryta», så äro icke vi de övriga därmed hulpna. Om
en blir konsulent för konsulenter, och -en och annan når längre,
så -befinna vi oss, de övriga, på samma nivå. Det måste i ekonomiskt
avseende bliva genomgripande reformer. Vi måste försöka att komma
åt ett osunt mellanhandssystem och det var egentligen dit, som jag
ville komma. Skulle regeringen vilja i någon män göra detta till
sin uppgift, så kommer d-en att få mottaga stöd och tacksamhet av
småfolket och sålunda även av många svenska -bönder. Vi vänta
också, att en folkets regering i detta avseende skall gö-ra något.

Jag kommer ihåg en liten händelse från försöksmobiliseringen
1912. Det serverades då ett slags rågbröd, som vi menige kallade
»surbullar». Detta rågbröd var föga lämpligt till människofäda. Det
passade bättre till foder åt kreaturen. Vi skulle emellertid för fosterlandets
skull äta detta rågbröd och räkna det som en ära att så
göra, men vi menige voro av den uppfattningen att vi gärna ville
dela med -oss av den äran åt officerarna. Så hände det att till vårt
läger kommo några medlemmar av de dåvarande försvarsberedningarna.
Grenom en aktad medlem, arv denna kammare, som tillhörde dessa,
blevo vi befriade från detta till människoföda olämpliga rågbröd.

Vi prisade det liberal-a /partiet, och den liberale man, som hjälpte
oss ifrån det dåliga brödet. Jag menar, att vi alltfort vänta sådan;;
reformer från den nuvarande'' regeringen, som kunna bereda oss
bönder och arbetare lättnad i våra levnadsförhållanden.

Det predikas i våra dagar om sparsamhet och sparsamheten är
ju en dygd. Jag vet dock icke egentligen, vad detta predikande om
sparsamhet skall tjäna till, då vi småfolk, både hölider och arbetare,
äro tvingade, ja, pressade till att rikta överklassen, herremansklassen,
genom våra köp av varor.

Det förhåller sig ju så, att arbetarna under den senare tiden fått
vissa större reformkrav genomförda. Vi ha också litet var känt oss
manade att förhjelpa dem till eu god lösning -av dessa reformkrav.

•lag hoppas ock, herr talman, att även våra, jag menar böndernas
bekymmer, våra önskemål skola bliva beaktade, och detta fastän
icke våra sammanslutningar och föreningar kunna förvandlas från
ett till ett annat för att därigenom giva eftertryck åt våra önskemål.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Löfgren:

Herr talman, mina herrar! Jag föranleddes att begära ordet av
önskan att lämna eu del upplysningar med anledning av ett yttrande,
som herr Hamrin bär fällt i debatten. Jag var icke inne då

Nr G. 62

Lördagen den 17 januari, c. m.

Vid remiss av anförandet hölls, varför mina uppgifter om vad han sagt granda
sig endast på underrättelser från annat håll, men jag tror mig
Vr°^^ne/n dock kunna tillräckligt rekonstruera hans yttrande för att taga upp
(Kort. detsamma till behandling.

Det har i dagens debatt liksom tidigare i pressen rätt mycket
varit fråga om inrättande av en s. k. undersökningskommission,
som skulle tillkomma i syfte att granska alla de handlingar och
underlåtenheter, som kristidskommissionerna under sin verksamhet
låtit komma sig till last. Vad jag nu vill anmärka med anledning
av herr Hamrins anförande härom, anför jag särskilt därför,
att jag anser det lämpligt att påpeka de svårigheter en dylik
kommission skulle ha att övervinna, de vanskligheter, som vore
förenade med uppdraget att nu så långt efteråt söka på ett objektivt
och tillförlitligt sätt bedöma förhållanden, som förekommit
långt tillbaka, och därtill under abnorma tidsförhållanden.

Det fall, jag särskilt syftar på, är det av herr Hamrin omnämnda,
att folkhushållningskommissionen och speciellt dess handelsavdelning
skulle ha gjort sig skyldig till åtminstone grovt oförstånd
vid behandlingen av vissa affärstransaktioner under år 1917.
Anmärkningen gällde inköp av de partier kaffe, som på den tiden
importerades utifrån till Sverige.

Herr Hamrins yttrande härom grundar sig på vad redan överrevisorerna
anmärkt. Det visar sig emellertid, att de upplysningar.,
som stått dessa till buds, knappast varit fullt tillförlitliga, överrevisorernas
anmärkningar, vilka äro desamma som herr Hamrins,
gälla ifrågavarande transaktioner i två olika avseenden. Dels påstås
det, att kommissionen skulle ha gynnat bolaget Transito framför
andra genom att göra inköp endast från detta bolag — något
som går ut på, att detta bolag, vilket ansetts representera ett främmande
intresse, skulle ha föredragits framför de svenska importörerna.
Dels påstås det, att priset för varorna skulle ha varitalltför
högt i jämförelse med marknadspriset på produktionsorterna
och att Transito sålunda skulle ha gjort en oskälig vinst på transaktionerna.

Detta har nu herr Haanrin anfört, såsom nämnt, med stöd av
de anmärkningar, överrevisorerna framställt. Vad herr Hamrin
däremot icke talat om, är, att dessa anmärkningar blivit bemötta
av folkhusbållningskommissionen i dess yttrande till regeringen
med anledning av överrevisorernas berättelse.

Vad säger nu folkhushållningskommissionen till svar på dessa
förebråelser?

Jo, vad först angår insinuationen, att kommissionen som. sådan
skulle ha gynnat aktiebolaget Transito, hänvisar kommissionen
till det obestridliga förhållande, att inköpen från detta bolag
icke alls grundat sig på kommissionens eget beslut, utan på direkt
■order av de sittande regeringarna, nämligen först den Hammarskjöldska
och sedan den Swartz-Lindmanska.

Kommissionen uppvisar vidare — och det är ett förhållande.

^inlagen den 17 januari, c

«.“» Nr Vk

aom jag kan bestyrka -— att på den liden, år 1917 och ända fram
till slutet av år 1918, var det så kallade prisrättskaffet, d. v. s.
det som jämte en del andra kolonialvaror var upplagt under kontroll
av den engelska prisrätten, det enda kaffe, som var att tillgå
för import till Sverige.

Så förhöll det sig med det ena påståendet: det var alltså icke
kommissionen, utan vederbörande regering, som fattade det beslut,
varpå inköpen grundade sig.

Så sägs det emellertid vidare, att priset var för högt. I detta
avseende kan dock folkhushållningskoimmissionen påvisa precis
detsamma som själva beslutet att köpa: även grundpriset var från
början bestämt av regeringen, och det var sålunda donna, som
haft att pröva, huruvida det var oskäligt eller icke.

Inom parentes sagt visar också folkhushållningskommissionen,
hurusom beräkningarna över den vinst, som uppkommit, varit felaktiga;
hurusomhelst hade vanligt rikstaxepris bestämts och tilllämpats.
_ Slutligen konstateras det, att under den period, som folkhushållningskommissionens
handelsavdelning haft hand om importen
och distributionen av kaffet och direkt gjort dessa inköp,
priset varit billigare, än det varit både före och efter denna period.

Jag ville bara påpeka, att så där kan man taga miste, när
man nu långt efteråt, grundande sig endast på rent ytliga iakttagelser,
söker bedöma de intrikata förhållanden, som uppstått
under den abnorma kristiden. Att konstatera vad jag nu i detta
fall har anmärkt är detsamma som att konstatera, att kommissionen
som sådan icke har, såsom herr Hamrin ville gorå gällande, något
ansvar för träffandet av ifrågavarande transaktioner. I alla händelser
skulle sålunda en undersökningskommission på denna punkt
icke kommit någon väg med att rikta sig mot kommissionerna; den
skulle i stället käft att rikta sitt klander mot respektive regeringar.

Men jag vill gå vidare och säga, att under den tid, som vi
nu tala om. handlade nog även regeringen alldeles riktigt i sitt
förfaringssätt. Regeringen använde det enda medel, som var disponibelt
att få in varan. Utan denna regeringsåtgärd hade icke
eu kaffeböna kommit in i Sverige. Jag vill sålunda icke på något
sätt gorå gällande, att den dåvarande regeringen handlade oförståndigt.
Nej, saken var. den, att med den handelspolitik, som tidigare
hade förts och särskilt sedan den s. k. krigshandelslagen börjat
verka, förhallandena voro sådana, att endast en ringa procent av
vår import under år 1916 kommit fram till Sverige; återstoden,
särskilt en massa kaffe, stannade under prisrätten i England. Då
använde den Hammarskjöldska regeringen det enda sätt, som var
möjligt, nämligen det maktmedel, som den hade i de s. k. transiteringslioenserna.
Mot det, att varor fingo gå över Sverige till
Ryssland, förbehöll sig Sverige vissa fördelar i importväg. Sedan
alltså varje import av kaffe och övriga kolonialvaror blivit stängd,
lyckades man i början av 1917 träffa en uppgörelse median svenska.

Vid remins ar
statsverkspropositionen

m. in .

(Korts.'']

Nr tv 64

Lördagen den 17 j unnar t, e. m.

Vid rem iss av
siats-verks- s
propositio n en
m. y in.
(Vorts.)

engelska ock ryska regeringarna, som gick ut därpå, att av transiterinigskaffet,
stunda det finsk-ryska kaffet, som kom över Svengie,
hälften av ett visst större parti fide gå över till Ryssland och hvitten
stanna kvar i Sverige och komma folkhushållningskommissionen
tillhanda. Leveranserna synas ha börjat sålunda, att svenska, förbrukare
tjugo 40,000 säckar kafle i förskott lian trnnsiterings
lagerna härstädes, och lör att ersätta detta till folkhusnällmngs
kommissionen överlämnade kaffe erhöll Rysland rätt till köp av
motsvarande kvantitet svenskt prisrättskaffe, allt enligt arrangemang
mellan de olika regeringarna. Nu förhöll det sig, som herrarna
komma ihåg, så, att det under krigstiden var aktiebolaget
Transito, som hade uteslutande kontroll över transitenngen. Detta
bolag både enligt överenskommelse mellan samtliga regeringar att
taga*emot alla varor, låta dem, som skulle gå till Ryssland, ga
dit och det, som skulle stanna i Sverige, stanna där. Följaktligen
var det självklart redan på grund av transaktionens egen natur att
Transito1 och ingen annan än Transito kunde fullgöra överlåtelsen
av halva kaffepartiet till folkhuskållningskomnmissionen och på nu
angivna väg låta det komma den svenska marknaden till godo.

“ Härigenom bortfaller grunden för varje klander, vare sig mot
föregående regeringar och ännu mer mot kommissionerna, iör att
denna kaffeimport icke gick direkt till folkhushallningskommissionen
eller till enskilda importörer. Det kunde icke gå direkt,
då det här var fråga om ryskt kaffe, ty enligt överenskommelse
mellan de olika regeringarna skulle med kontrollen och distributionen
därav förfaras på sätt, jag nu angivit.

Detta är den enkla förklaringen till den mycket omskrivna och
omskrikna Transitoaffaren.

Emellertid kan herr Hamrin säga: Varför i all världen bär man
icke fått veta det här redan tidigare, utan låtit det komma till sa
mycket undran och prat om detta kaffe? Detta berodde till eu början
därpå, att de regeringsöverenskommelser, diplomatiska avtal, som
slötos under kriget, icke varit offentliga. Däremot bär givetvis
efter hand innehållet i dylika avtal meddelats till dem som därav
haft direkt intresse. Och vad särskilt angår nu ifrågavarande sak,
har det allt från hösten 1917 vid olika tillfällen hragts till den intresserade
allmänhetens kännedom, under silke förutsättningar dessa
transaktioner ingåtts.

Vad som sedermera inträffat bar jag här icke anledning närmare
ingå på. Jag vill bara nämna, att den nu sittande regeringen beträffande
dylika varor icke slutit något annat avtal än det. s. k.
modus-vivendiavtalet, varigenom visst parti kaffe tillförsäkrats den
svenska marknaden. I detta avtal ingick hl. a., att det kaffe, som
vi skulle få. nämligen 000 balar skulle tagas Irån England av
prisrättskaffe! därstädes. Detta kaffe ha v] fått och icke eu. enda
säck av detsamma har gått till aktiebolaget Transito utan till de
svenska importörerna och de svenska köpmannen. Sedan under ar
1918 det stora haudelsavalet kom til! stånd, bär importen varit fri

Lord ngen deri ii januari, e. in.

65 Nr

på det sätt, alt inköpsrätten vsirit öppen. Faktiskt liar dock importen
hela tiden dels varit en tonnage!rappt och dels oek,sa en lieensiråga,
som berodde på avgörande av amerikanska och engelska myndigheter.
^ Under Liden eller modus-vivendiavtaiet 1918 bestod tillgången
på kalle väsentligen i ett större parti, för vilket licens gavs
av engelska myndigheter, utan att de svenska hade något att göra
därmed. Sålunda: om England givit licens till aktiebolaget Transito
närstående intressenter, måste givetvis de, som både kalle under
prisrätt i England, lör att över huvud taget få det fritt och få det
lut till Sverige, begagna sig av möjligheten att komma in under denna
licens. Detta har följt av förhållandena, men svenska myndigheter
ha ej haft att bestämma över dessa.

Konklusionen av vad jag nu sagt hänför sig (ill vad jag yttrade
i början av mitt anförande: endast det nu nämnda exemplet visar,
hur svart det kan vara att efteråt skaffa sig säkert omdöme om
de handlingar och åtgärder, som vidtagits under helt andra förhållanden.
I det har fallet skulle det ändå synas ha varit ganska lätt
att skaffa sig insikt om, hur det hela tillgått, innan man gjorde sina
anmärkningar. Man kunde ha talat med hem, som haue hand om vår
handelspolitik inom respektive regeringar eller i vissa fall genom
att fråga mig, som under år 1917 såsom prisrättsadvokat förde"talan
för en mycket stor del av de beslagtagna partierna i England. Men
detta liar man icke kommit sig för med, eller man har icke vetat,
vart man skulle vånda sig. Faktum är därför, att i saknad av säkra
upplysningar _ha vissa anmärkningar framkommit i alldeles ogjort
väder. Häruti finner jag för övrigt ett visst slags misstroende: vederbörande
ha liksom på förhand utgått ifrån, att folk. som över
huvud haft med några affärer att gorå under kriget, äro så opålitliga
att man icke kan genom dem få reda på, hur en sak står. Man bär
i stället förlitat sig på mer eller mindre lösa uppgifter och sannolikhetsberäkningar
och därigenom kommit att draga felaktiga slutsatser.

Till dem. _som yrka pa att en ny, mera allmän undersökningskommission
matte komma till stind, skulle jag därför vilja påpeka
ilsken av att ordna en dylik så. att den komme att verka rent av
som en inkvisitionsdomstol. Såsom redan förut i olag påpekats
maste det ,u dock vara ett berättigat krav, att alla dessa människor
som haft med kristiden att skaffa, icke på förhand göras misstänkta
för allsköns oredlighet. Endast i de fall, där det kan påvisas,
att oredlighet forekrmmit bör företagas ett ingripande. Man
bor vara angelägen om att skydda den stora massan av redliga tjänsleman
och andra för obefogade misstankar.

. Ridare skiter man på en annan svårighet, som framhår av

min redogörelse Om en sådan undersölkmngskommission skulle’''finna
en åtgärd Iran kommissions eller kommissionstjänstemans sida klandervärd
kan det, när allt kommer omkring, hända, att klandrat i siälva
verket borde riktas icke mot kommissionen utan mot rederi no-en
A.v naturliga skäl har under kristiden ett samråd dagligen och stundligen
ägt rum mellan regering eller vederbörande departementschef
Andra hammarens protokoll 1920. Nr 0. 5

Vid remiss av
utåt svar ks■/ro
po s Morian
m. m.
(Förta.)

Nr B -

LördageD den \1 januari, e. m.

Vid remiss av och kommissionerna. Och även om man kan beklaga det nr konstistatsverks-
tutionell synpunkt, bär det kanske icke alltid gatt så formenlig!.
pro^slt™nen till väga vid dessa samråd, då vederbörande fatt direktiv och in(Forts.
) sanktioner. I flertalet viktigare fall torde det i själva verket vara
så, att kommissionstjänstemannen handlat efter vederbörandes samråd
med regeringen. Men ända skulle det vid en undersökning, sa
här långt efteråt lätt bli denne tjänsteman, som kcmme att sitta
emellan, där han icke nar skriftligt att visa fram angående det sätt.
varpå han ålagts handla.

Jag tror således, att man får med ganska, stor förslåtighet och
varsamhet gå till den uppgift, som här är i fråga, därest man överhuvud
taget skulle reflektera på eu dylik kommission utöver den.
som redan förut finnes. Hans excellens statsministern har emellertid
utförligt framhållit, att d"t under ingå omständigheter bör komma
i fråga, att en ny särskild kommission inrättas, utan snarare
finge man då bereda ökad arbetsro åt de överrevisorer, som nu äro
tillsatta.

Herr Norman: Herr talman! Åtskilliga utgiftsposter i årets

statsverksproposition bära nogsamt vittne om de konsekvenser, man
nödgas taga av verkningarna utav den begränsning i arbetstiden, varom
beslut fattats vid fjolårets urtima riksdag. Denna 8-timmarsdag
har ju förut blivit berörd i debatten, och kanske det är överflödigt
att vidare röra vid den saken, men den uppfattningen torde väl ändå
vara allmän — och jag vill ytterligare ge uttryck åt densamma —
att denna lag medfört synnerligen olycksaliga verkningar beträffande
hela vårt ekonomiska liv. Man kan taga en illustration, liten och
obetydlig kanske, men likväl eu illustration, till denna lags verkningar
utan att behöva gå utanför detta hus; man behöver endast gå
en trappa ned till riksdagsrestaurangen och taga del av, hur det ser
ut där. Vi ha där en del kökspersonal, som kommer under lagen,
och denna personal arbetar icke mer än 8 timmar. En. del börjar
kl. 7 på morgonen, efter 8 timmar får denna personal icke .vidare
arbeta, den måste ersättas med ny. och efter ytterligare 8 timmar
måste återigen ny personal anskaffas. Vi klaga över en del svårigheter
därnere, men kanske vi icke tagit del av orsaken till dessa
svårigheter vid serveringen och annat. Varifrån skall nu vederbörande
där nere ta sin arbetskraft? Det går icke att taga denna
arbetskraft från systembolagets andra restauranger; det är samma
arbetsgivare, så att det går icke för sig. Men det är icke något
hinder, att kökspersonalen arbetar 8 timmar på en. enskild restaurang
och sedermera kommer hit ned och arbetar 8 timmar och därefter
kanske ytterligare, om den har lust och orkar med, 8 timmar
annorstädes. Det är intet hinder i vägen för den saken. Men det
ligger hinder i vägen att under vissa förhallanden, såsom t. ex.. här
på plenidagar, praktiskt ordna denna sak. Detta måste ske på ett
opraktiskt, onödigt dyrbart och betungande sätt. Jag medger ännu
en gång, att detta är en liten och obetydlig sak, men det är en
illustration i smått till hur lagen verkar i stort. Denna kgs verk -

Lördngen den 17 januari. e. in.

<>7 (Vp

ningoräro sådana att i rikligaste mätt patt i uppfyllelse vad som Vid remiss åt

II’ n V!ir Cirla tp.imliXllr, ____ 1....... i l n ... ...

ro o . , '' ; TV 1 ----- 1 uuji i

lian var sida framhölls vid lagens antagande på urtima riksdagen,

v"ä-nT att t e,‘ k"mTr att medföra olägenheter och svårigheter.
Uai till kommer, att eu hel mängd av arbetare själva kommit att bli
synnerligen missbelåtna med lagen. Det finnes många, t. o in
socialdemokratiska arbetare ute i landet, som haft den uppfattning
om denna arbetstid att det var visserligen en 8-timmnrsarbetsdag,
men något hinder tor övertidsarbete skulle givetvis icke föreligga
något som är ett misstag. ''

Jag påpekade vid lagens antagande, hurusom densamma led av
luckor och oklarheter, och dessa luckor och oklarheter ha sedan
ommit i öppen dag. Dessa ha också nödvändiggjort en hemställan
lan arbetsradet till regeringen om uppskjutande av lagens ikraftträdande,
sa att åtskilliga olägenheter möjligen skulle kunna undanröjas.
Jag vill fråga, varför icke en sådan hemställan kunnat av
regel ingen biiallas. Lagen har visat sig vara av den natur, att det
val vant pa sin plats, att man tagit under övervägande från regeringens
sida, om ett uppskjutande icke varit synnerligen önsklio-t
°?oh om icke eu. revision av lagen snarast möjligt borde komma till
stånd. Da timman är sen och vi i dag eller i går, ty det är ny dag.
redan hatt mer än 8-timmarsdag, skall jag icke vidare ingå på dessa
områden.

slatsvericaproposition»*

m. m.
(korts.)

• endast gorå en stilla reflexion över detta års

remissdebatt, jämförd med remissdebatten från en del föregående
ar. dag har roat mig litet grand med att studera åtskilliga föregående
remissdebatter, och jag har här t. ex. protokollet från 191]
ais remissdebatt, och det visar sig en något annorlunda hållning
tran oppositionens sida vid olika år.

Jag skulle vilj’a göra eu liten lråga, om det är någon av medlemmarna
av regeringspartiet här eller någon annan, som tror, att.
om det, suttit en högerregering vid detta tillfälle och dylika händelser
inträffa^ som nu förekommit sedan föregående remissdebatt,
oppositionen från vänsterhåll då skulle präglats av den stränga
saklighet^ den^ frihet från alla överord, som utmärkt dagens remissdebatt
från vår sida. Då så skett, och då den strängaste saklighet
präglat alla våra anmärkningar, vore det synnerligen önskvärt, om
regeringen ville taga en smula hänsyn till de sakliga anmärkninsom
gjorts, sa att man kunde se resultatet därav i de framställningar,
som framdeles från regeringens sida komma att göras,
liksom i den behandling för övrigt, som kommer de från vår sida
framställda önskemålen till del.

Herr talman! Jag har intet vidare att tillägga.

Herr Lindqvist i Kosta: Herr talman! Jag hade icke tänkt
begära ordet, men jag anser mig skyldig göra detsamma för att
uttala en protest mot ett uttryck, som förekom i herr Thores anförande.
Det hade väl varit riktigare, om det varit en icke kroppsarbetare,
som uttalat denna protest, såsom herr Thores yttrande

tyr (v ^68 Lördageu den 17 januari, c. m.

vid remiss (tv föll. Han säde nämligen här i sitt anförande, när han var inne och
statsverks- talade om den i dag mycket omdebatterade 8-timmarsdagen, bl. a.
—“följande: vi, som inte äro kroppsarbetare, få den uppfattningen,
,ForfeÅ att de socialdemokratiska arbetarna icke vilja göra rätt för sig. ^Jag
anser mig böra gent emot detta uttalande nedlägga eu protest å. de
arbetares vägnar, om vilka man bär gör dylika uttalanden.

Det finnes icke någon anledning att fålla ett sådant uttalande.
Jag tror, att den, som vill lägga socialstyrelsens senaste uppgifter
om vad arbetarnas inkomster äro, å ena sidan, och de icke kroppsarbetande
klassernas inkomster, å den andra, mot varandia, han
måste säga sig, att det är icke rätt, vad som herr Thore här attaiade;
och jag vill fråga herr Thore, vad det skulle bli med honom
såväl som med andra, icke kroppsarbetare, om kroppsarbetarna icke
funnes samt arbetade och gjorde rätt för den betalning de få. Jag
tror inte det kan vara gagneligt, att sådana uttryck fällas i denna
kammare, allra minst med hänsyn till de svara strider, som vi nu
stå inför på arbetsområdet.

• Efter att ha uttalat denna protest vill jag erinra herr Norman
om, att den lag, som han här kritiserar och vilken han säger medför
sådana verkningar, att vi icke vid vissa tillfallen, exempelvis vid
ett långt plenum som detta, ha möjlighet att ordna med kökspersonalen
bär nere, innehåller sådana bestämmelser, att det säkerligen
är möjligt att göra eu sådan tolkning av densamma, att dessa svårigheter
gå att överkomma.

Herr vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Nyländer: Herr vice talman! Vi ha i dag pa förmiddagen
hört herr Vennerström i sitt anförande liksom sedermera
även herr Engberg då han här hade ordet komma in pa rent ekonomiska
frågor. Vill man nu betrakta dessa herrars resonemang från
nationalekonomisk synpunkt och med det nuvarande faktiska ekonomiska
läget såsom utgångspunkt, då tror jag för min del, att man
får djupt beklaga oss i avseende på vår ekonomiska framtid och
även våra arbetare, som herr Vennerström så varmt talade för, därest
verkligen, mot förmodan, herrar Vennerströms och Engbergs
ekonomiska uppfattning i allmänhet skulle delas av Sveriges folk.

För att börja med herr Vennerström, gick hans anförande bl. a.
ut på, att näringsidkarnas målsmän bär i vårt land under nu fallande
konjunkturer och nu rådande lågkonjunkturer skulle vilja
vältra bördan över på deras axlar, •— som herr Vennerströms ord
folio, — vilka minst kunna bära dessa bördor, och detta trots att,
som också herr Vennerström sade, industrien, handeln och näringarna
i övrigt under de senaste åren viäkt guld i sina kassaskap. lag
vill i den punkten till herr Vennerström rikta den fragan.
Känner verkligen herr Vennerström sitt ansvar säsong riksdagsman
och såsom folkledare, när han kommer med sådana påståenden i
Är det inte ansvarslöst talat att under tider som dessa invagga stora

<>9 N»* (k ,f

I.ördu^cu dcu 17 januari, o. in.

ritilar av vart Jolk i eu Hädan upptattuilig? Ty vart, tiar nu till Vid rcmina a*
att börja med detta guld, som herr Vennerström kallar det, till
största delen tagit vägenV do, till eu början till skatter, vilka
aven enligt vår nuvarande finansministers utsago nått till bristningsgränsen
av näringslivets förmåga att bära desamma. Vidare
har det gatt till förbättrande och utvidgande av gamla företag liksom
till konsolidering av sådana eller till nyanläggningar, allt detta
i avsikt att även till arbetarnas fromma göra. oss bär i Sverige mera
konkurrensdugliga under hårdare tider. De härda påfrestningar
från olika håll, som allt mer kommit vårt näringsliv till del, hava
emellertid medfört att man där trots bästa vilja pa många, häll icke
kunnat fullfölja — det kanske låter litet hårt i herrar Vennerström^
och likatänkandes öron —- den kapitalbildning, som fö)1 varje sunt
företag dock är nödvändig för att man skall stå rustad, ordentligt
rustad, när sämre och svårare tider stunda, sådana som nu äro inne)

Man vet ju i alla fall — ingen av herrarna kan bestrida det, —i
att man i åtskilliga företag måst tillgripa så extraordinära åtgärder
som exempelvis företagande av nyemissioner för skattebetal.'',
ning.

Samtidigt med att dessa bördor lägga hinder i vägen, finnes
det, för att nu tala om vår utrikeshandel och export en annan sak,
som för övrigt våra arbetarerepresentanter helt och hållet bortsett
ifrån. Valutaförhållandena änr nämligen nu i många länder sådana,
att de omöjliggöra eller i ytterlig grad försvåra, vår utförsel som
sålunda hotar att avstanna. Vad innebär detta? Ja, ingen torde
väl kunna förneka, att detta i många fall innebär fara för en synnerligen
svår arbetslöshet.

Hur vill då herr Vennerström, att man under sådana förhållanden
skall inom näringslivet kunna påtaga sig ytterligare bördor,
sådana som man talat om? Nej, i verkligheten är nog redan på
många områden vår konkurrenskraft gentemot utlandet så försvagad,
att vi måste i stället för att pålägga oss nya bördor söka varje
lättnad, som kan finnas för vårt näringsliv, på det att detta nd-j,
kunna klara sig ur den nuvarande, även av statsverkspropositionen
såsom bekymmersam betecknade situationen.

Det är under sadana omständigheter enligt min uppfattning
ansvarslöst att driva en dylik agitation, -— och detta icke bara här
utan även på vissa andra håll, en agitation, siktande på nya
krav från arbetarnas sida utan att någon som helst hänsyn tages
till det verkliga såväl nationella som internationella ekonomiska
läget. . Herr Vennerströms och meningsfränders strävan borde istället,
enligt min åsikt gå ut på att för arbetarna påvisa just dessa fak
tiska ekonomiska förhållanden, påvisa den svåra ekonomiska si tua;
tion, som just nu föreligger. Därigenom gjorde han förvisso både
dessa sina meningsfränder och hela vårt land en större tjänst än
lian nu gör. Detta gäller icke blott i fråga om upplysning åt arbe:
tärna; detta gäller även intresset för alla andra små i samhället,
som herr Vennerström så varmt talar för och för vilka förvisso våra
känslor äro lika varma som dem han hyser. Jag avser härmed vår;/

*r fcr 70

Lördageu den 17 januari, e. m.

Vid remiss av tjänstemän och våra annars ekonomiskt mindre starkt ställda perstaisverks-
^ soner [ hela vårt svenska land. Han glömmer nämligen, liksom man
m. m. i:allmänhet gör i detta sammanhang, att ju hårdare krav som fram
(Forte..)- ställas från arbetarnas och åtskilliga andras sida under denna
svåra situation, desto hårdare — detta blir följden — klämmes ånyo
prisskruven till.

Herr Vennerström nämnde såsom ett medel till upphjälpande av
situationen, att vi skulle försöka återknyta handelsförbindelserna med
Ryssland. I egenskap av representant för vår handel, industri och
sjöfart, vill jag då här begagna tillfället att påpeka det för initierade
allbekanta faktum, att dessa näringars målsmän i det längsta strävat
att med Ryssland upprätthålla vänskapliga kommersiella förbindelser.
Men hiur gick det till slut? När man skickade ut varor till
Ryssland och när man exemepelvis i Retrograd både varor upplagda,
blevo dessa utan någon som helst ersättning helt enkelt tagna av
myndigheterna därute. Den ena myndigheten avsade sig ansvaret för
vad den andra gjorde, våra representanter utsattes för alla slags trakasserier,
och de kompensationsvaror, som ställdes i utsikt, erhöllos
aldrig. Följden blev sålunda, att det var omöjligt att göra affärer
med Ryssland och till förlusten av några tiotal miljoner för svenskt
ekonomiskt liv, vilket allt ledde därhän, att t. o. m. herr Vennerströms
egna kamrater, som voro så intresserade av affärerna på detta land,
gåvo tappt.

Utan att anföra någon som helst kritik mot vår arbetarstam i
gemen, som i de flesta fall, om den verkligen finge vara i fred, skulle
se på situationen, den nuvarande svåra situationen, mera praktiskt,
kallt och erfaret än exempelvis herr Vennerström själv, vill jag göra
en annan invändning mot hans resonemang, nämligen på den punkt,
där han sade, att de svenska näringsidkarna hade glömt hurusom —
jag tror orden folio så — Sveriges arbetare under svält och möda under
knsåren hållit industrien i gång. Ja, låt oss tänka på denna sak.
Har herr Vennerström och likatänkande talat till arbetarna just
på den punkten? Har han icke då, åtminstone på många håll, fått
det svar, att det varit tack vare industriidkarna, som med stor uppoffring
och stora svårigheter hållit sina företag i gång, som arbetslöshet
kunnat undvikas? Det är i de lager av industrivaror, som till
kommit och tillverkats under sådana förhållanden som en stor del av
det kapital nu ligger bundet, vilket herr Vennerström tror finnes i
kassaskåpet. Jag tror icke att herr Vennerström kan förneka, att så
vant fallet på en massa områden; jag behöver endast peka på betydande
delar av vår mekaniska industri.

Vid sidan av sina rent politiska och ekonomiska betraktelser gav
herr Vennerström även en spark åt vår barmhärtighetsvenksamket
gentemot utlandet och frågade: Varför hjälpa vi inte lika mycket
Ryssland, som exempelvis Österrike? Ja, hur är det med den saken,
herr Vennerström och likatänkande? Är det inte ni, som i edra organ
påstått, att förhållandena i Sovjetryssland äro mycket lyckliga? Detta
har jag många gånger sett understrykas i långa artiklar, exempelvis
i Folkets Dagblad Politiken. Jag tror annars för min del.

Lördagen den 17 januari, t. in.

71 Nr tf.

att detta i like är rätt. Enligt i kväll ingångna telegram, som jag
misstänker komma att glädja även herr Vennerströrn, tycks läget i det
mer och mer borgerliga Sovjetryssland vara sådant, att även ententemakterna,
såvitt telegrammen äro riktiga, kunnat ge sig in på vissa
förberedande handelsutbyten för att hjälpa ryska folket. Vi hörde
märkvärdigt nog icke något i detta avseende från hans excellens
herr statsministerns sida i dag, men som telegrammen komma genom
Reuter både från London och Paris, kan det väl knappast antagas annat
än att någon sanning måste li«ga bakom dem.

Vad är då orsaken till detta? Jo, enligt min uppfattning och att
döma av de upplysningar jag fått ifrån Ryssland- är orsaken, att deri
s. k. sociala revolutionen så småningom gjort bankrutt. Resultatet
är visserligen, att den s. k. borgarklassen är utrotad i Ryssland men
man bär tvungits att beträffande samhällsorganisationen återgå till
de gamla formerna. Resultatet har sålunda blivit att i dessa former
och i dessa organisationer sitta nya människor, men med ungefär
samma uppgift som en gång varit den tidigare existerande borgarklassens.

Herr Vennerströrn vände sig vidare mot herr Lindman. Jag
har egentligen ingen anledning att ingå härpå, men jag har i alla
fall antecknat vad han därvidlag yttrade som ett bevis på ovederhäftigheten
i hans anföranden. Han nämnde att herr Lindman i
sitt tal i Borås liksom i dag framhållit nödvändigheten av arbete och
sparsamhet. Ja, sade herr Vennerströrn — om jag inte minns fel —
»det är lätt för er att framhålla ikonsten att spara, ni som har pengar»
— jag finner det inom parentes sagt, för min del onödigt och
malplacerat att draga fram sådant i vår riksdagsdebatt — ni, som
har de och de inkomsterna, ni kan tala om sparsamhet». Emot detta
vill jag anföra att det i Folkets Dagblad Politiken liksom förut i
Socialdemokraten skrives om hur det sparats bland arbetare och mindre
arbetstagare: bl. a. bär framförts statistiken över de starkt ökade
insättningarna i landets sparbanker, som ett klart bevis för just småfolkets
besparingar.

Jag vet icke, om det var herr Högberg eller herr Vennerströrn,
som framhöll denna sak, jag gör mig i denna punkt kanske skyldig
till ett misstag, men då de anförde liknande synpunkter, fastän do
tillhöra två s. k. skilda partier, anser jag dem på denna punkt ha en
och samma åskådning.

Detta i korthet vad jag ville säga mot herr Vennerströms anförande
i dag. Jag beklagar, ätt som jag ser herr Vennerströrn infinner
sig först nu, men jag är övertygad, att han får ett svar ändå.

Så ha vi herr Engberg, som också tyckes vara frånvarande. Han
har i dag givit sig in på nationalekonomiska ooh andra stora ekonomiska
frågor och som alltid visar han sig ha läst många böcker. Jag
måste dock säga, att han är en mycket dålig bokförare. Vad han i
dag yttrade vis å vis bankernas balanskonton är redan bemött av
herr Lithander, varför jag ioke har någon anledning att ytterligare
ingå på herr Engbergs märkvärdiga bokiföringsuppfattning. Det
skulle vara synnerligen frestande i alla händelser att punkt för punkt

Vid remiss av
ulalsvcrkxjiroponitionc.
n
m. m.
(Forte.)

Nr <5.

Lördagen den 17 januari, e. in.

Vid remiss av skärskåda herr Engbergs anförande, men tiden är så långt f ramskristaisverks-
| att lag inskränker mig till att i största korthet beröra ett nar av

m. m. de av herr Engberg anförda synpunkterna.

(Forte.) Gentemot hans kritik av konsolideringen, utvidgningen och för stärkningen

av våra industriella och finansiella företag vill jag påpeka,
att detta icke alls är någon företeelse, typisk för vårt land utan
en fullkomligt internationell företeelse, som tar sig uttryck i alla länder.
Även i ett sådant demokratiskt land som Amerika har man
kommit därhän att i en sådan lagstiftning, som herr Engberg S5''iibarligen
vill ernå, man nu funnit sig nödsakad att göra undantag.
Efter den s. k. Shermanlagen, som just inskrider mot truster och karteller,
har man nämligen nu inför situationens krav måst bilda en
särskild lag i syfte att stärka sammanslutningar och i syfte att stärka
exporten, den s. k. Webblagen. Herr Engberg tyckes vilja föra eu
särskild nationalekonomisk politik, alldeles avvikande från andra
länders. Men jag tror verkligen, att de stora amerikanska och även
övriga finansmän i den punkten ha mycket större erfarenhet än herr
Engberg, även om han läser alla möjliga böcker. I och med denna
utveckling, som herr Engberg så skarpt fruktar, påstår han, att det
enskilda initiativet försvinner, men jag vågar mot detta påstå, att
även om en sådan av förhållandena i utlandet förestavad förstärkning
av vårt ekonomiska liv mer och mer utvecklar sig, så försvinner icke
alls därmed det enskilda initiativet eller den enskilda företagsamheten
utan tvärtom, men den övergår i andra former. Dessa former
äro dock, herr Engberg, långt fjärran från det, som herr Engberg
strävar efter, nämligen statstvånget.

I sitt anförande i dag fordrade herr Engberg vidare tullsystemets
avskrivande och införandet av ett system, som jag antar skall
heta det Engbergska systemet och som enligt hans anförande tedde
sig i några underliga svävande former, vars konturer jag för min de!
icke kunde fatta. Men vad säga arbetarna, som herr Engberg representerar,
om detta? När redan nu industrien genom valutaförhållandena
och andra omständigheter knappast kan hållas i gång under
en sådan situation, då vill herr Engberg till och med taga bort det
svaga skydd, som ligger i våra tullar. Jag undrar, vad våra industriarbetare
säga om detta? Herr Engberg har väl, antar jag, någorlunda
tänkt sig in i situationen, men borde väl då taga någon hänsyn
till förhållandena i utlandet, ty Sverige är dock icke ett isolerat
land, utan en del av världen, och ser man på vad som försiggår där
ute. så finner man, att tullarna på en del håll i stället för att sänkas
komma att höjas. Jag skall taga ett enda exempel, nämligen Frankrike,
där man gått .just i denna riktning, och frågan är, om man icke
i Amerika, därest det blir en republikansk regering, skall trots det
ogynnsamma förhållandet mellan amerikansk och europeisk valuta
ändock söka få högre tullar än de nuvarande, vilka i och för sig själva
äro nog så kraftiga.

Herr Engberg gick således enligt min uppfattning precis nationalekonomiskt
sett stick i stäv mot vad man gör i utlandet. Som
svensk vill jag nu icke endast taga utlandet som exempel, ty vi skola

Lördagen den 17 januari, c. in.

73 Nr tf.

tillika och handla för oss själva, men när vi här röra oss med inter- ""

nationella förhållanden, där det ena landets hänsyn till det andra är propositionen
en absolut nödvändighet, då är man inne på områden, där man icke m. m.
kan tala om Sverige som en isolerad stat. Herr Högberg sade, att (Forts.)
historien rullat så fort dessa år. Ja, det veta vi nog alla, att den
rullat fort, så ofantligt fort till och med, att åtminstone jag för min
del icke hunnit med. Men även om man ej får säga, att historien
ibland rullat bakåt, så har den, herr Engberg, stundom visat, att när
representanter såsom herr Engberg uppträtt efter krigstider och under
svåra sociala perioder som den, vi nu leva i, och lovat runt men kanske
sedermera hållit tunt, det då småningom inträtt något, som heter reaktion.
Det är alltså icke så säkert, att det socialistiska samhället, som
herr Engberg i dag i något vaga förmer skisserat, är så nära, som
herr Engberg tror. Jag för min del tror och hoppas, att det aldrig
skall komma.

Mot herr Lindmans påpekande av nödvändigheten av sparsamhet
och produktion invände herr Engberg från rent ekonomisk synpunkt,
att han icke kunde förstå annat, än att inskränkning och sparsamhet
måste leda till minskad produktion. Men det säger sig självt,
att vad herr Lindman och hans meningsfränder åsyftat, naturligtvis
är en ökad sparsamhet i allt vad som rör lyxvaror och sådana varor
som ej äro absolut nödvändiga, och i fråga om den s. k. lyxen och
nöjeslivet är minsann intet parti och ingen klass frånvarande. Herr
Carlström nämnde visserligen, att högerpartiet och dess medlemmar
skulle lära sig sparsamhet och det är nog riktigt, men jag tror, att
det är en lärdom, som jag tänker vi böra skaffa oss allesammans
oavsett parti.

Jag tror, att det skulle taga för lång tid att skärskåda alla de
rovor herr Engberg satte på den nationalekonomiska glanskisen, där
han ioke tycktes vara så säker som vanligt. Jag tillåter mig dock
hysa den förhoppningen, att hans klara stridssignal mot den privata
äganderätten måtte ljuda över allt Sveriges land, klargörande vad
han och hans meningsfränder bära i skölden, och jag tror icke heller,
att detta torde glömmas av det liberala partiets ledamöter.

Och så ett ord till sist. När herr Engberg dundrar mot privatkapitalismen,
så förefaller det, som om han icke såge skogen för bara
träd, ty är denna icke mycket omtalade socialism, när det kommer
till praktiken •—- herr Engberg talade i teorien — lika privatkapitalistisk
som den borgerliga samhällsordningen? Jag kan för min
del ioke se någon skillnad.

Sedan herr talmannnen återtagit ledningen av förhandlingarna,
anförde:

Herr Lubeck: Herr talman, mina herrar! Det är en egen domlig

slump, som gör, att Stockholmsbänken på nattkröken tycks
ha en del otalt med herrar Engberg och Vennerström, och med tanke
på deras anföranden kanske kammaren också finner det förklarligt,
om kammaren nämligen vill se saken någorlunda med våra ögon.

Jfr ö.

Lördagea den 17 januari, e. m.

F»<4 remiss av Jag är också synnerligen intresserad, av att syna en del detaljer i
statsverks- jierr Engbergs i dag som jag tror för första gången i detalj avslöjade
pr0^0Ä''^°"en soicalekonomiska program och då särskilt den del, där han utvecklat
(Forte.) sina synpunkter på vår bankpoliuk, vilka jag tror komma att erbjuda
stort intresse vid ett närmare studium efteråt. Jag skall emellertid
i anledning av den sena timmen avstå från att gå närmare i detalj
och endast beröra några punkter.

Det föreföll, som om herr Engberg ville urgera den uppfattningen,
att våra banker — han åberopade särskilt en stor bank, vars
direktion jag har den äran och det nöjet att tillhöra — skulle genom
att utlåna pengar till industrien göra sig till denna industris herrar
och gällde detta då närmast den antydda banken jämte några andra
banker. Man fick verkligen av herr Engbergs uttalanden den uppfattningen,
att den omständigheten att eu bank utlämnar lån mot
säkerhet skulle innebära, att dessa säkerheter bleve bankens egendom
och banken sålunda direkt ägare till de industriella företag, åt
vilka den lånat pengar. Det skall verkligen bli myoket roligt att
''få se, hur detta uttalande format sig i protokollet.

Nu är det möjligt, att herr Engberg tänkt sig utvecklingen litet
längre framskriden, än vad hans ord angåvo, Det är möjligt, att
''lian tänkte sig, att det socialistiska samhälle, som han vill se, redan
vore genomfört och att hans ord formade sig därefter. _ På mig och
många andra har hans anförande emellertid gjort det intrycket att
lian velat slå sig till näringslivets riddare mot ett överhandtagande
bankinflytande i landet, och ur den synpunkten tror jag herr Engbergs
fortsatta utläggningar tedde sig litet skumraskiga för envar,
•vilket parti man än må tillhöra. Det var särskilt med hänsyn till
den omständigheten, att, som herr Engberg räknade ut, sju storbanker
eller storfinansiärer, behärskade vårt näringsliv, som han här
uttalade sina farhågor. Han glömde emellertid bort, att vi ha en
statsbank och en banklagstiftning samt en finansminister,_ som såvitt
vi sett under kristiden haft ganska stort inflytande på hithörande
frågor.

Herr Engberg bortsåg helt och hållet från att vårt näringsliv
vuxit så, att det kräver banker, som kunna tillgodose dess ekonomiska
intressen i konkurrensen. Han bortser naturligtvis också från att
vi med nuvarande penningvärde böra mäta det kapital, som bankerna
■måste kunna ställa till förfogande, med andra matt, än man räknade
med för några år sedan. Kärnpunkten i hans kritik mot våra banker
—- jag vill säga, att jag icke tager i försvar alla detaljer i landets
bankpolitik; där såväl som inom näringslivet, partilivet och statslivet
förekomma givetvis missbruk och misstag —— kärnpunkten
i hans hankpolitiska betraktelser tycktes vara, att våra banker icke
ha intresse för annat, än vad sem tillgodoser deras egen profit, men
icke något intresse av att taga hänsyn till, att vi få ett närmgsliv
som motsvarar vad konsumtionen verkligen kräver. Jag vill därom
endast säga att jag tror, att våra banker icke voro inriktade framförallt
på att se till, att de stödja ett sådant näringsliv, som landet
verkligen behöver, så skulle dessa hanker snart komma till korta och

Lördagen den 17 jannari, e. in.

75 JNr tL

inse att deras politik ieke lönade sig därför att deras i företagen insatta
medel skulle gå förlorade. All stödjande verksamhet från bankernas propositionen
sida gent emot näringslivet torde val främst oeh i deras eget intresse m. inbära
gå ut ifrån att man stödjer ett näringsliv, som bär sin grund i lan- (Korts.)
dets verkliga behov. Allt annat måste vara konstlat oeh kan i längden
stå sig. Det tror jag, att herr Engberg måste inse, att även en
bankdirektör begriper.

Om det nu var hans avsikt eller icke att föra näringslivets
talan mot bankpolitiken, så tror jag dock, att han gjorde klokast i
att först rådgöra med näringslivets egna män. Han kan söka deras
representanter var han vill och fråga dem vad de föredraga antingen
vårt nuvarande banksystem eller det system, herr Engberg förordat,
alltså alla enskilda banker slopade och ersatta med en statens bank.

Jag tror, afl hans system för näringslivets representanter skall te
sig i något annan dager än han själv trodde.

Det har på sista tiden glädjande nog i den press, som herr Engberg
bland andra leder, talats om nödvändigheten av ekonomisk upplysning
särskilt bland de arbetande klasserna för att de må kunna
bättre svara mot de förpliktelser, som följa med den allmänna rösträttens
utvidgning. Det finnes ett engelskt ordspråk, som säger att
»charity begins åt home», och jag tror att när det gäller ekonomisk
upplysning hos arbetareklassen, skulle också herr Engberg ha nytta
av att ställa sig denna gamla sanning till efterrättelse, åtminstone
för såvitt han tänker sig att under sin fortsatta levnad få göra någon
insats i den ekonomiska politiken.

Jag hade, herr talman, tänkt mig att bär i afton få gå in
något närmare på en del frågor, som icke angå det politiska käbblet
utan mera röra positiva, produktiva uppgifter för framtiden,
särskilt en del trafikfrågor, som jag anser för närvarande tilldraga
sig ett alldeles särskilt intresse. Men den framskridna tiden
gör givetvis, att det icke kan komma i fråga, att nu närmare
gå in på den saken. Jag skall därför endast nämna, att jag hade
tänkt söka närmare utveckla nödvändigheten av att vi bär i landet
bedriva en mera planmässig sjöfartspolitik, än som kommit till
uttryck genom de spridda utredningar av olika slag, som gjorts
under de senare åren. Vi ha utrett nödvändigheten av att få bättre
sjöfartsförbindelser, genom ångfärjor eller på annat sätt, med
Ryssland, och bakom detta bar också legat en tanke på att Sverige
skulle bli ett genomfartsland från England mot det stora Ryssland.
Sedermera ha vi haft en utredning, som gått nt på åstadkommande
av ångfärjeförbindelse med England, och bakom denne,
utredning bar legat samma tanke: att vi skulle få en stor transitotrafik
på Ryssland. Jag tror, det varit mycket lyckligt, om dessa
båda utredningar skett mera i ett sammanhang och om man sökt
gorå klart för sig. om Sverige överhuvud taget har så stora förutsättningar
för att bli ett transitoland mellan västern och östern
i den mening, som så att säga svävat över de båda skilda utredningarna.
Hade man sett problemet litet närmare an ur rent

Lördagen den 17 januari, e. m.

geografiska, trafiktekniska och trafikpolitiska synpunkter, hade
man kanske kommit till något andra resultat i dessa frågor, än
man nu gjort. Särskilt om man ser bort från de tillfälliga förhållanden,
som nu råda, hade man kanske mera uppmärksammat
att den snabbaste järnvägsförbindelsen från England till Ryssland
icke går över Sverige, att den bästa förbindelsen för massgodstrafiken,
som ju alltid måste räkna med billiga frakter, knappast
heller kan tänkas vunnen med tillhjälp av ångfärja, som skulle
taga godset på vagnar till Sverige och vidare till Finland och Ryssland.
Jag tror, att hela problemet legat i en annan belysning och
att vi tidigare, än som nu kanske kommer att ske, kunnat inrätta
vårt handlande därefter.

Jag skulle också velat beröra eu del andra trafikfrågor av
samma art som denna, och således berörande var närtrafik, där
det ju är ytterst angeläget att skapa snabba förbindelser. _ Sådana
förbindelser borde det nu ligga oss mycket nära om hjärtai
att i tid förbereda, bland annat den förbindelse, vi givetvis måste
upprätta med Danzig, för att komma i god kontakt med det störa
upplandet där bakom. Även tänker jag på ett företag, som i viss
mån betraktats såsom en konkurrent till vår egen Sassnitzlinje;
den linje nämligen, som danskarna tänkt upprätta över Femern,
och som jag icke tror, vi ha anledning se endast ur konkurrenssynpunkt.
Sverige har intresse av att komma i snabb förbindelse
med sina grannar åt olika håll, och därvid är det alltför kortsynt
att se med oblida ögon på eu sådan linje, därför att den möjligen
för dagen kan betraktas som konkurrent till en linje, på vilken vi
nedlagt stora kostnader och som för oss blivit en hjärtesak afl
omhulda.

Jag skulle även velat uppehålla mig vid nödvändigheten av
att Sverige ser upp med sin östersjöpolitik ur trafiksynpunkt. Västmakterna,
England, Amerika och en makt, som kan sägas höra till
samma kategori, därför att sjötrafiken därifrån kommer västerifrån,
nämligen Japan, dessa makter ha redan visat tydliga tecken
till att de ha sin ögon mycket skarpt fästa på Östersjön av den
naturliga anledningen, att Östersjön är ett innanhav, med vilket
stora trafikpolitiska värden i framtiden komma att sammanhänga.
Den är slutpunkten för västerns sjötrafik till östern, den är ettinnanhav,
bakom vilket bo omkring 150 miljoner människor, och
vid detta hav har Sverige en mycket lång kuststräcka. Det har
i flera artiklar av framsynta trafiktekniker påvisats nödvändigheten
av att Sverige i tid uppmärksammar sin östersjötrafik, och
vad vi med hänsyn till det redan kraftigt framträdande intresset
för att upparbeta en direkt transocean sjöfart på Östersjön ha
att iakttaga, för att icke komma i onödigt beroende av hamnar,
som ligsia på andra sidan om detta hav. Det är mig bekant, att
denna fråga underställts regeringens prövning, och jag vill uttala
den varma förhoppningen, att regeringen kommer att ägna den
tillbörlig uppmärksamhet.

Lördagen den 17 januari, c in.

77 Nr t>.

På till om sjöfarten skall jag slutligen endast i största korthet
beröra ett annat ämne, som i många år legat mig om hjärtat,
men för vilket jag med beklagande sett, att regeringen ännu icke
funnit någon plats i statsverkspropositionen, nämligen den havsisbrytare
för Norrland, vilken länge varit på tal och om vilken
statsutskottet förra året uttalade, att utskottet ansåge den höra
till de anslagskrav, som icke längre än nödvändigt borde uppskjutas.
Utskottet uttalade en förvissning om, att regeringen skulle
låta sig angeläget vara, att så snart som möjligt förelägga riksdagen
denna fråga ytterligare utredd i några detaljer. Det talades sålunda
om att regeringen kanske borde undersöka närmare, vilken
direkt medverkan, som kunde påräknas från Norrland genom direkta
bidrag från hamnarna o. d. Jag bar mig icke bekant, men
skulle vilja uttala ett litet tvivelsmål, huruvida regeringen ställt
sig denna förvissning till efterrättelse. Jag vet, att frågan varit
ute på remisser, men att just de punkter blivit avhandlade, som
statsutskottet ansåg särskilt angeläget att få utredda, innan saken
åter lades fram för riksdagen, det skulle jag knappast tro. Det
borde emellertid mycket väl ha hunnits med under den tid, som
gått, och det är därför med beklagande jag ser, att frågan icke
med ett ord omnämnes i statsverkspropositionen.

En annan trafikfråga skall jag med ett par ord beröra. Deri
gäller lanttrafiken, nämligen frågan om regelbundna automobiirouter
på landet. Regeringen bär i detta fall, glädjande nog, i
dagarna upptagit ett framställt förslag att verkställa närmare utredning
om vilka maskinella trafikanordningar man lämpligen borde
använda på de norrländska vägarna, detta med hänsyn till angelägenheten
av att på avlägsna platser få goda förbindelser utan
att behöva förstärka vägarna och därmed bli tvungen att på dem
nedlägga kostnader, som skulle visa sig oöverkomliga. Jag tror,
det skulle vara lämpligt att se denna fråga litet vidare. Det finnes
i vårt land en massa platser, som praktiskt taget kunna sägas
ligga ungefär lika till i detta avseende, som de norrländska orterna.
Avstånden äro kanske icke så stora, men behovet av bättre förbindelser
är lika stort ändå. Det finnes orfer, där man icke inom
överskådlig framtid kan tänka på att få järnvägsförbindelser till
stånd, men där genom automobilväsendets utveckling möjlighet
numera erbjudes att få router till stånd, som skulle för lång tid
täcka deras trafikbehov. Frågan kommer under riksdagens prövning,
och jag tror, det skulle vara mycket lämpligt, om man kunde
finna någon form för att i detta fall hjälpa många bygder som
därmed för lång tid framåt skulle få sitt trafik behov på ett mycket
gott sätt tillgodosett.

Till slut, herr talman, ber jag att få säga ett par ord också
till herr Vennerström. Herr Vennerström angav i några korta
satser, vad han för sin del tänkt sig såsom kärnpunkterna i den
ekonomiska demokrati, som vi på sista tiden fått höra så ofantligt
mycket talas om, utan att man fått något vidare fast grepp på

Vid remiss av
statsverks
propositionen
m. m.
(Korta.)

Sr G. 78

Lördagen den 17 januari, e. in.

Vid remiss av vac] som egentligen förstås med denna. Det skulle vara mycket
proportionen frestande att gå in litet närmare på det ämnet, men jag skall här
V m. m. blott hålla mig till de tre punkter, som herr Yennerström särskilt
(Ports.) pekade på. Herr Vennerström säger bland annat, att det skulle
innebära, att hjärnans och handens arbetare båda skulle komma
till sin rätt, vidare att arbetets frukter skulle komma att tillfalla
dem som arbeta, och den tredje satsen var, att naturtillgångarna
i landet måste komina under samhällets äganderätt eller kontroll
»till gagn för samhället självt», som orden folio sig. Om detta
skulle jag nu i korthet vilja säga, att de två första satserna tror
jag vi alla i denna kammare äro ense om. Jag bekänner mig alltså
i detta fall också till den rena, vänstersocialistiska läran. Jag
önskar ingenting annat än att hjärnans och handens arbetare skola
komma till sin rätt. och att frukterna av arbetet skola tillfalla
dem, som arbeta. Men jag måste göra det mycket bestämda för
behållet, att man icke skall komma till sin rätt, utan att ikläda
sig motsvarande ansvar, och icke gorå det på grund av någon
störts massverkan utan att besitta de kunskaper, som måste ligga
bakom, för att man skall kunna fylla den plats man intager.
Detta är, som jag förut berört, eu synpunkt, som icke minst arbetarepressen
på sista tiden behjärtat. och jag tror, att herr Vennerström
skulle ha nytta av att resonera litet med sin partikamrat,
herr Fabian Månsson, om dessa frågor, ty herr Fabian
Månsson hör ju, som bekant, till dem, som just gjort till eu uppgift
att försöka sprida ekonomisk upplysning bland dem, som nu på sista
åren blivit satta att i växande grad taga på sitt ansvar en hel del nya
frågor, bl. a. ekonomiska, och han har också insett, att kunskaperna
här ännu icke kunna motsvara uppgifterna.

När herr Vennerström sedan säger, att naturtillgångarna måste
komma samhället självt tillgodo, så äro vi ense om den saken
också. Det är bara i fråga om medlen hur detta skall ske, som
vi icke kunna vara ense, för närvarande åtminstone, med den uppfattning,
som herr Vennerström ännu har. Jag skulle vilja i det
fallet fråga i samma anda som herr statsministern gjorde en
gång under dagens debatt: vore det inte lämpligt att försöka
komma ifrån de allmänna fraserna och försöka komma fram med
ett program hur detta verkligen skulle i praktiken ske och framför
allt, komma fram till ett svar på i vilka avseenden missbruk
ha blivit uppenbarade i fråga om utnyttjandet hitintills av våra
naturtillgångar till gagn för samhället självt. Det skulle vara roligt
att höra detta utvecklat — fastän jag inte kan begära, att herr
Vennerström skall göra det i kväll — hur t. ex. skogspolitiken,
för att inte tala om jordpolitiken, men skogspolitiken och malmpolitiken
skulle ha skötts för att vid världskrigets utbrott hava
varit bättre lagd tillrätta ur hans synpunkt och vad sålunda i det
fallet brustit i den föregående tidens politik. T,v annars är ju
ingenting försuttet för herr Vennerström för framtiden, han har
ingen anledning då att slå sig för bröstet och klaga, därför att

Lördagen den 17 januari, e. m.

79 Nr G.

någonting är förspillt. Särskilt i fråga om en sak, som ligger Vid remiss a»
mig mycket varmt om hjärtat, nämligen vattenkraftspolitiken — promaitlonen
vad har herr Vennerström där att klaga över det som gjorts under 1 m. m.
det förflutna. Skulle inte kanske vi på högerkanten ha litet större (Porla.)
skäl att ställa till vissa vänsterpolitiker den frågan, om vi inte
i närvarande stund skulle ha suttit bättre till, därest vänsterpolitikerna
— och alldeles särskilt skulle jag därvidlag vilja adressera
mig till en på statsrådsbänken närvarande ledamot —- både sett,
den frågan på litet annat sätt under de tio år, som föregingo
världskrigets utbrott. Alla äro vi nu ense om bur angeläget det
skulle vara, att vi i denna stund hade våra vattenfall bättre,
exempelvis i dubbelt så stor omfattning utnyttjade, som för närvarande
är fallet. Yad detta skulle betytt i vår för närvarande
särskilt för industrien så ytterst svävande bränslepolitik, behöver
icke framhållas. Nu är det som det är, och om vi, såsom jag
hoppas, fortfarande få leva i det s. k. kapitalistsamhälle, som
herr Vennerström så hjärtligt avskyr, så ha vi nu lyckligtvis medel
i vår hand att fortsättningsvis i gott samarbete med staten utnyttja
landets naturtillgångar även på detta område på bästa möjliga
sätt. Men det sker dock nu under de besvärande förhållandena,
att varje hästkraft, som vi nu under nödtvång utnyttja, kostar tre
gånger så mycket som den skulle gjort om vi fått utnyttja den
under den tioårsperiod, som föregick världskriget.

Herr Lindma n: Herr talman! Jag skall först be att få yttra
några ord om den utrikespolitiska fråga, om jag så får saga,, som
vant före i dagens debatt. Jag fäste mig vid det 5''ttrande av herr
Engberg, där han ordagrant uttalade den satsen, att den gamla
neutralitetspolitikens tid är förbi. Ja, det är just det, som gör det
så betänkligt för. mig, när man talar om folkens förbund, ty jag
finner att genom ingående i detta skulle vi uppgiva den neutralitetspolitik,
som Sverige hittills alltid fört och att Sverige därigenom
på sätt och vis även skulle uppgiva sin självständighet. Jag anför
endast detta.

Jag skulle så ha velat övergå till att, även jag, tala något om
det spörsmål, som uppkastades av herr Engberg, dä han ville försöka
skapa fram bevis för, hur oduglig den nuvarande samhällsordningen
är och att den inte duger till någonting, och den utveckling
av denna sak, som han gjorde. Men, herr talman, jag skall inte ingå
på det. Det har ju redan nyss de båda föregående talarna gjort.

Jag har endast velat framkasta den stilla förmodan, om inte möjligen
herr Engberg tagit det han anförde från någon socialdemokratisk
bank- eller bankirverksamhet. Och jag skulle vilja tillägga, att
det skulle vara synnerligen tacknämligt, om herr Engberg ville
låta detta anförande stå så vitt möjligt oförändrat i protokollet, på
det att man mä verkligen kunna få fram en bild av, hur herr Engberg
resonerar i dessa frågor. Den, som tänkt något närmare på
detta, måste tycka, att det är ett utomordentligt underligt sätt att

Nr 6. 80

Lördagen den 17 januari, c. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. ro.
(Forts.)

resonera. Som sagt, det går ju inte an att nu upptaga det till en lång
och vidlyftig debatt x kammaren sa bär sent pa natten, men det kan
ju bli tillfälle, om man får läsa det fullständigt, att någon gång
återkomma. På mig gjorde det. herr talman, det intrycket, att allt
tal, som förts på sista tiden om behovet av ekonomisk upplysning
är utomordentligt påkallat.

Vidare skulle jag vilja säga, att då hans excellens statsministern
i sitt anförande på förmiddagen talade om den utredning, som
här från flera båll varit påyrkad beträffande kommissionernas verksamhet
och av mig särskilt omtalades ifråga om _ett speciellt företag,
det s. k. aktiebolaget svensk import, och då han förklarade,
att den utredningen är överlämnad i de allra pålitligaste handel,
så vill jag naturligtvis inte på minsta sätt bestrida, att det är lämnat
i fullkomligt pålitliga händer, och det gäller både den man, som
fått i uppdrag att göra utredningen, och den kommission, till vilken
regeringen uppdragit att lata verkställa den. Men jag har fäst mig
vid det principiellt fullkomligt oriktiga i att överlämna utredningen
av en sådan sak till en kommission, som ju själv är, om jag sa fai
säga. förman för den livsmedelsstyrelse, som är implicerad i frågan.
Beträffande undersökningen konstaterar jag endast den synnerligen
olika uppfattning, som är rådande mellan hans excellens statsministern
och herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet^ beträffande
densamma och skall för övrigt inte något vidare inga pa de
S. k. kaffeaffärerna, om vilka herr justitieministern talade se

mycket. _ .

Herr statsministern säger, att man skall lämna ur räkningen
alla fraser om arbete och sparsamhet och. jag tror, hederlighet och
ett uttryck till, därför att det äro vi fullkomligt överens om. Ha.
gott och väl, då skulle vi efter hans excellens statsministerns mening
aldrig tala om detta vidare. För min del är jag av en fullständigt
motsatt uppfattning. Jag tror, att det skulle vara synnerligen
olyckligt, om inan inte från ansvarigt håll, från regeringens hall,
från ledande håll talar om detta, ty det är verkligen saker, som
man i dessa dagar behöver tala om. Om man inte talar därom, sa
kan det mycket väl hända, att det finns ofantligt många människor,
som anse. att detta är sådana saker som man, för att tala med hans
excellens statsministern, inte behöver tala om, och därför försumma
att tänka på det viktiga, som ligger deruti.

Vidare kom hans excellens statsministern in på frågan om att
ur kassafonden taga medel för 1921 års statsreglering ^och tillbakavisade
såsom ett hugskott, att man skulle reservera något av detta
för att täcka kristidskommissionernas förluster. Hans excellens
statsministern förklarade, att man vet inte hur störa dessa förluster
bli, ja, han trodde t. o. m. att vissa kommissioner skulle kunna
lämna överskott. Men vad man naturligtvis vet är, att bränslekommissionen
kommer att lämna ganska stor förlust. Ja, men, säger
hans excellens, det fä vi reda på, när den tiden kommer._ Ja, när
den tiden kommer, få vi reda pa det, de! är mycket riktigt. Men

Lordugcu dcu 17 januari, c. in.

Hl Nr (1.

vi vein ju redan nu, att det ar eu stor lörlust. Och vad jag'' sagt i
mitt anförande i förmiddags för detta: för det icke riktigt att avse
deri hopsamlade kapitaltillgång, som staten erhållit på grund av
kiistidens skatteinkomster till att tacka blivande förluster, uppkomna
just på grund av samma kristid? Det är vad jag anfört.
Och jag undrar, om man vill beteckna även det som en fras, som
står i själva statsverkspropositionen under rubriken om. inkomsterna,
att det är en riktig grundsats, att man skall täcka ett års
utgifter, med samma års inkomster, och följaktligen icke taga av
kapitaltillgångarna. Enligt, den satsen .skulle man ju icke taga ur
kassafonden. Beträffande bränslekommissionen skall jag, då hans
excellens var nog vänlig påpeka, att den tillsatts av don regering
jag tillhörde, endast säga, att det är mycket riktigt, att den tillsattes
i slutet av den regering jag tillhörde såsom utrikesminister —
eller kanske det var något tidigare, ja, den regeringen var inte så
långvarig, så det måste alltid ha varit i slutet i alla fall. Nu vill
Jäg. säga att däimed skall val inte ansvaret för hela utvecklingen
följa mig i hela mitt liv, vilken regering som än sedan kommer
att sitta, Nu har . den nuvarande regeringen suttit i två och ett
haivt åi, och, så vilt jag kan förstå, har den alltid talat om hur
utomordentligt val den skott och behandlat allting, och följaktligen
kunde den väl även ha något ansvar för kommissionen, om den
begått något oriktigt. Jag vill säga, att jag aldrig tillhört dem,
som klandrat åtgärden att söka skaffa ihop bränsle, i händelse
stenkolsimporten skulle hejdas. Icke i något anförande av mig har
dy .likt klander föiekommit. Att det blivit dyrbart, det må vara
sant, och delvis har detta berott därpå, att man icke ville taga lagförslaget
om den s. k. civila värnplikten. Men att nu hans excellens
statsministern vill skylla detta på mig, det tycker jag ändå är litet
hart, när han nu själv regerat i snart två och ett halvt år.

Pa tal om den fråga, som jag framkastat om inskränkning av
ämbetsverken och den stora fara, som ligger i att det får rulla
ohejdat . vidare med utvecklingen av ämbetsverk och ämbetsmän
sa har jag naturligtvis därmed icke riktat någon direkt förebråelse
mot regeringen,, vilket ju också ligger däri, att jag anförde siffror
beträffande perioden 1913—1918. Det var en allmän observation,
som jag gjorde, och som jag tror att alla kunna göra och särskilt
den regering, som skrivit den proposition, ur vilken jag tagit siffrorna.
Men naturligtvis menar jag-,, att den regering som sitter har
alldeles särskild anledning att se till om någonting kan göras för
att hejda denna rullande lavin.

Sedan kom herr statsministern in på det jag sade om ve tei mpoiuen
och förklarade, att i det kontrakt, som är upprättat mellan
Malen och kvarntrnsten är. det föreskrivet, att kvarnarna skola tillhandahålla
vete och rågmjöl av vissa olika sorter och att däråt är
ingenting ad gorå, och till yttermera visso är detta bestyrkt med att
riksdagen själv vant med om att godkänna detta kontrakt som dock
framlagts av regeringen. Ja, det är fullkomligt riktigt. Men det står

Andra kammarens protokoll 1920. Nr 6.

Vid remiss av
slalsverksprojwsitionen

va. va.
(Korta.)

iSf ( i

Lördagen den 17 jannari, e. in.

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.
(Vörts.)

i samma kontrakt, att därest det uppkommer hinder för kvarnarna
att kunna fullgöra bestämmelserna om de olika m.) ölkvantiteter na
på grund därav att de inte kunna importera, så äro de Inkallade.
Men i detta fall har ju regeringen själv genom sitt åtgörande under
lättat denna import av vete nämligen genom träffandet av avtal
med rederierna om import av 143,000 ton vete. Det är ,iu eu regerino-såtgärd,
och därmed har väl regeringen också övertagit ansvaret
för att importen kommit till stånd. Men det finns i detta kontrakt
även en annan bestämmelse. Jag kan inte ordalagen och kan darior
inte citera den, men den innehåller i huvudsak, att om det uppkommer
farhåga beträffande åtgången av den råg, som nu staten,
respektive kvarnarna skola inköpa i Sverige pa grund av bestäm
melserna om inköp av 1919 års skörd till mimmipnser sa skall
fördelning ske, och därvid skall regeringen ha bestämmanderätt, irar
det skall gå till. Jag skulle vilja fråga hans excellens statsministern:
är det verkligen hans excellens statsministerns mening,, att i in por n
av vete skall få fortgå i vi.ken grad som helst. Naturligtvis kan det
inte vara det. Och det är ju det jas riktat m;g mot. Nu upplattade
iag herr statsministern så, att det ej är meningen att fortgå vidare
på den vimen. Det gläder mig ofantligt, därför att de. skulle vara
nationalekonomiskt fullständigt oriktigt att företaga en stor import.
Deri kan för övrigt ej föranleda till något annat an att det
sedermera måste bli export av råg, och det vore val ej rätt.

Hans excellens herr statsministern frågade pa tal om denna
veteimport: Ha vi tagit in mera vete än vi brukat gorå under normala
förhållanden? — Så får man icke se saken. Man lar icke ga
efter hur man brukat importera förut, utan efter hur mycket, vi
behöva; hur stor är konsumtionen och hur mycket finnes det inom
landet? Då vill jag saga, att konsumtionen var, som lag pa förmiddagen
anförde, i medeltal under tioårsperioden 1904—1914 400.000
ton. Men den hotar, om veteätandet i Sverige skall fortgå pa. samma
.sätt som under september och november nästlidna år,, att stiga upp
"till 536,000 ton. Det kan val icke vara någon.mening i att man skall
förfara på det sättet. Importen, som av regeringen är ordnad genom
befraktningsavtal, uppgår till 143,000 ton, och vi hade ett ingående
lager vid konsumtionsårets början av 92,000 ton. Det gör tillsammans
235.000 ten urgefär. Men hela importen 1913, d. v. s. aret
före krigsutbrottet, var endast 200,000 ton. s

Vidare talade hans excellens statsministern om en annan fråga,
som jag hade bragt på tal, nämligen lagen om begränsning av arbetstiden,
och ville där understryka det internationella taktum Jag
vill gentemot detta då konstatera, att det internationella faktum
dock icke existerar beträffande Amerikas förenta stater, för att inte

tala om flera andra länder. ,

Jag undrar om ändå icke till sist man kommer att ia ratt i
denna fråga. Enligt vad jag m-d ganska stor visshet tror mig veta,
kommer den franska lagen om arbetstidens begränsning att b.i
suspenderad av den nuvarande deputeradekammaren. Man har kommit
till det resultatet dels på grund, som jag anförde på förmiddagen,

W Sv K.

liiiidttgcu t len 17 januari, c. in

av ett yttrande av den franske finansministern Klotz, nämligen att
det går icke an att genomföra lagen sfi alt den nedsätter produktionen,
och dels därför att man funnit, att det icke finns tillräckligt
mod folk, ävensom att det kräver alldeles för stora kostnader. Sfi
t. ex. lär det kräva eu kostnad av 500 miljoner francs bara för att
införa denna arbetstid vid de franska järnvägarna. Men allt vad
jag talade om den ökade arbetsintensiteten och vad som framhållits
i den kungb proposit.onen vid förlidet års lagtima riksdag, förbigick
herr statsministern, talade icke något därom. Regeringen hade dock
i denna proposition ställt i säker utsikt, att eu dylik ökad arbetsintensitet
skulle komma till stånd. Men nu bestrides det, som jag
redan i dag förut påpekat.

Jag vill med ett ord vånda mig till herr Vennerström för den
utomordentligt lättvindiga tolkning han gav mitt anförande, då
han i mina ord inlade den betydelsen, att jag skulle hava sagt, att
Sveriges arbetare voro dagdrivare och lättingar. Kan man icke förstå
skillnaden mellan det och vad jag menar? Vad jag menar är
detta: är det klokt alt i en tid sådan som denna, då man behöver
ökat arbete och ökad arbetsproduktion, införa en förkortning* av
arbetstiden? Idet betyder ju någonting helt annat, ocii i det fallet
menar jag, gentemot hans excellens herr statsministern och för övrigt
sa gott som hela den samfällda vänstern, att när man säger, att
det var nödvändigt att genomföra denna lag, så beror det bara därpå,
att man icke har gjort sig möda att försöka klargöra för alla dem,
vdka skulle ha nytta av reformen, att det vore mycket bättre att
skjuta upp införandet av lagen och icke låta den träda i kraft just
nu i denna tid,, då hela världen bahöver ökat arbete. Den upplysningen
är det ej sagt, att herrarna hade kunnat lyckas med, men ni
ha eller icke i. ringaste mån bjudit till att åstadkomma den.

Jag vill i förbigående göra en liten anmärkning mot vad hans
excellens herr statsministern talade om arbetsrådet. Jag förstår därav,
att det varit ett visst ogillande av vissa beslut, som arbetsrådet
fattat, fastän anmärkningarna naturligen voro klädda i mvcket försiktiga
ordalag cell beledsagade av uttalanden, att arbetsrådet naturligtvis
gör som .det vill. Men det fäste dock min uppmärksamhet,
och det kunde icke underlåta att fästa också i kammaren uppmärksamhet,
att hans excellens herr statsministern dock givit vissa
direktiv till detta ämbetsverk, och jag undrar i vilken överensstämmelse
detta står med den uppfattning, som man val har om ämbetsverkens
fullständiga oavhängighet i det fallet.

. Slutligen kom hans excellens herr statsministern in på detta kapitel
om vad oppositionen vill: Oppositionen får komma med positiva
förslag och saga bestämt ifrån vad den vill. Ja, överhuvud taget
förstår jag.ei, hur hans excellens kan tala om någon opposition,
sedan han i Göteborg förklarat sig vara chef för eu riksregering
som följaktligen skulle regera för alla partier. Men det är val så!
att det är eu vacker fras allenast, som kan användas vid ett dylikt
möte. Hans excellens är ju själv chef för det liberala partiet i riksdagen,
och detta övertagande av riksregeringen få.r väl sålunda en -

Vid remiss av
statsverkspropositionen

m. m.

(Forts.!

Nr ti. S4

Liirdugea den 17 jannnri. e. in.

(Forts.;

vid remiss av däst betraktas såsom varande ott vackart talesätt .Men iw lian
statsverks- v|][e tala om vad oppositionen vill, sa skulle .lag vilja „or _

propositionen , p å ]-j ur behandlade herr statsministern denna sak sjalv, nar
- "" han vä; i oppositionen? Gav lian goda råd till regeringen om vad
den skulle göra, på något annat sätt an vad vi riksdagsman ha att
slöra, nämligen genom våra anföranden i riksdagen och genom framläggande
av våra motioner, och har icke det parti, jag tillhör fram
ll®t en hel lång råd motioner i olika angelägenheter under de fore-ående
åren? Och har icke hans excellens haft tillfälle se vad de
innehålla, så beklagar jag det mycket, därför att jag tror, att
många av dem innehålla synnerligen förnuftiga och goda saker

att tänka på för en riksregering.

Slutligen och till sist kunde jag inte undgå att lagga marke till,
att hans excellens herr statsministern återföll i det, som ofta brukar
på senare tider beledsaga hans anföranden, nämligen detta framhållande
av hur utomordentligt maktpåliggande regeringens varv ar men
även huru utomordentligt skickligt och va den uppfyller det, Ge
framkom ju även i hans tal i Göteborg, vilket jag innan jag gick
hit på eftermiddagen haft tillfälle genomläsa och som innehåller
ungefärligen samma satser. Jag skulle vilja saga, att det för mig
skulle verka mera klädsamt, om detta beröm komme från något annat
håll t. ex. från ledaren för det liberala partiel i andra kammaren,
herr vice talmannen, som val aldrig brukar underlåta att framföra
det.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Palmst
ier na: Herr talman! Herr Liibeck riktade en adress till regerin-sbänken
och särskilt till mig, innebärande en viss förebråelse
beträffande vattenkraftspolitiken, att vi i det avseendet skulle hava
låtit komma oss några försummelser till last.

Förlåt att jag frågar herr Liihecic: Kan det vara möjligt, att
han bortdö nt, att det är den nuvarande regeringen, som genomfort
£ vattenkraftslagstiftning, på vilken utnyttjandet av Sveriges vattenfall
för framtiden måste hygga? Jag skrälle tro, a it han sjah torde
ha detta i mycket färskt och gott minne Jag beklagar endast, att
det envisa motstånd mot behöriga samhällsintressen, som från h
sida utvecklats tidigare, fördröjt tillkomsten av eu god vattenså,fte laSS

Ja-''skulle också vilja fråga herr Liibeck: Har han glömt bort,
att den\ k. vattenkraftslånefonden, som fått till all lycka en mycket
flitig användning, tillkommit på den nuvarande regeringens initiativ?
Och kanske jag har rätt att tillerkänna mig sjalv någon blygsam
del i detta initiativ, som herr Liibeck sjalv bast kamin.

Herr Tenn er st rom: Herr talman! Jag förmodar, att de
tre tappra musketörerna på Stockholmsbänken, som med osedvanlig
stridsglädje gripit till vapen, icke vänta att jag vid denna tidpunkt
skall m-å i någon tvekamp med denna fruktansvärd nattl-ga sammansvärjning.
Jag vill allra minst göra det med min van herr Lu -

(jijnluijcn lita 17 januari, in.

Nr <>.

[ter hans nattliga anförarn!

som minst, *’/» so

avslöjat si

;ode väll lierr Liibcck»

LfCll Hl

■ dalnverkatowpositioneii -

oialist, för vilken det vänstersocialistiska partiets dörrar std öppna, m. m.
för inträde, för att han jämte undertecknad md realisera det socio,- ''Forts,
listiska samhället, för vilket hans vän och bänkkamrat, herr Ny
länder, hyser en rent av panisk avsky.

Jag vill därjämte säga, att då herr Nyländer liksom de andra
musketörerna har talat om arbetsintensiteten, att man skall åstadkomma
bästa möjliga arbetsprodukt på kortast möjliga tid, jag vid
denna tidpunkt vill ge dem rätt, och jag vill därför, lör att åstadkomma
bättre arbetsfördelning och bättre utnyttjande av dyrbar tid
lämna åtminstone herr Nyländers synnerligen studentikosa och morgonfriska
utsvävning på det ekonomiska området alt närmare handläggas
av den, som efter mig komma skall, nämligen herr Engberg.

Jag vill i stället övergå till att leverera den replik till herr
statsministern, för vilken jag anhöll om ordet för ungefär ett halvi
dygn tillbaka. Herr statsministern var nyligen närvarande, men
försvann. Herr statsministern visade en livlig personlig indignation
över, att jag skulle antytt, att det kanske häftar vid honom något
av sammanblandning mellan privat förvärv och offentlig ämbetsmannaställning.
och han vädjade till sin gamla långvariga hederliga
riksdagsmannabana som bevis niet en sådan fruktansvärd beskyll
ning. Denna indignation är fullständigt överflödig. Jag har aldrig
talat om och aldrig menat någon som helst antydan om att någonting
sådant skulle häfta vid herr statsministern. Men jag sade och jag
menade och jag upprepar det, att i det anförande han höll i våras
på tal om herr Hellner och tohaksmonopolet, han gav ett synnerligen
betänkligt uttalande om att statsråden ha synnerligen små löner och
behöva alltså inkomster bredvid. Han gav där hållpunkter .för alla
dem inom ämbetsmannavärlden, som skulle vilja »bredvid» skapa
inkomster för att täcka en kanske tämligen liten lön. Det är uppenbart,
att hava statsråden dåliga löner och behöva biinkomsterna^ så
ha de lägre ämbetsmännen ännu lägre löner och behöva biinkomsterna
ännu mer. Det är tämligen visst, att sådant ord ovanifrån
kan tagas till intäkt av dem där nere för den sammanblandning, som
vi talat om, så att man kommer ut i flygsanden, som sopar igen
gränserna mellan privatförvärv och offentlig ämbetsmannagärning.

Sedan lämnade herr statsministern ett tämligen underbart svar
på min interpellation om Miintzenbergs och Ludendorffs olika behandling.
Statsministern svarade på en fräna, som jag aldrig ställde.
Jag frågade icke. varför Muntzenberg utvisades. D°t vis=te jag.
Statsministern svarade att hnn var radikal kommunist, Men jagfrågar:
var finns regeringens principer? Lud°ndorff korn in på falskt
pass: Muntzenberg på samma sätt. Varför häktade o-di utvisade
man den ene men icke den andre? Jag begärde svar på den frågan.

Jag fragade i öster, och herr statsministern med sin klara liiärnc
svarade i väster. Jag är icke belåten. Och på tal om den samhälle
vådlighet, på grund varav den ryslige radikale kommunisten Miintzen -

Sir

)''»d remiss ar
statsverkspropositionen m.

m.,

(torts.)

gg Lördageu deu 17 januari, c. in.

berg skulle förtjäna utvisning, så vill jag ändå gorå den lilla frågan.
om icke män av Ludendorffs typ äro mera samkällsfarliga, om man
ser på gärningen i världskriget, än män sadana som Mdntzenberg.

Sedan kommer jag in på ställningen till Sovjet-Ryssland. Statsministern
yttrade, att den frågan var tillräckligt debatterad, och
statsministern kände uppenbarligen rätt mycket av leda. Jag förstår
det så innerligen väl. Det är väl med Sovjet-Ryssland ock stats
ministern ungefär som med brännvinet och Thorsson; uet siar emellanåt
åt huvudet. Jag tror, att det välsignade Sovjet-Ryssland är
en huvudpina icke bara för herr Edén utan för samtliga Europas le
dande statsmän i denna stund. Och då får även herr Edén finna
sig i detta tråkiga öde. Herr Edén tyckte, att jag val ofta går in
på den frågan. Ja. det kan inte hjälpas: jag kommer igen och skal]
hålla den fråga varm så länge, tills förbindelserna äro upptagna
mellan Sverige och Sovjet-Ryssland.

Statsministern yttrade, att min framställning var oriktig; den
var vrängd och felaktig; alltså ett synnerligen ruskigt underbetyg.
Man skall ju icke börja den nya dagen med att vara hård till sinnes.
Annars skulle jag vilja säga, att mitt betyg på regeringens
framställning om regeringens ställning i denna fråga är alldeles
identiskt med herr Edéns betyg på mina uppgifter och min ställning
i frågan. Jag anser,, ptt de skäl. som äro framförda, äro svep
skäl. Jag har i min utredning i våras i konstitutionsutskottet klargjort
min ställning. Regeringen har icke ingått i saklig kritik. Så
länge som den framställningen står sakligen obesvarad — och det
gör den i denna stund — så länge djärves jag säga, att den är stark.
Och jag vill alltså med kraft tillbakavisa statsministerns underbetyg.

Nu talade herr Edén bland annat om, att ryssarnas behandling
av svensk egendom, svenska affärsmän och svenska varor var av
sådan natur, att därigenom måste man bryta med Sovjet-Ryssland
Nåja, jag tror, att båda parterna kunna se på denna fråga med tämligen
olika ögon. Det finns även från rysk sida starka sakliga argument.
ock man kan från den sidan visa fram, att även scenska
affärsmän handlat så sådant sätt. att de förtjäna synnerligen litet
förtroende från de ryska myndigheternas sida. Jag vill nämna ett
enda fall. Det var 1918 fråga om. utbyte av ett synnerligen stort
parti liar gentemot ryska varor — jag vill minnas, att det var
bland annat olja — förmedlat av eu herr Wikander. Till Sverige
gick oljan och de andra varorna. Ryssland fick icke det utlovade
liepartiet, ehuru den svenska hamVslegationen i Retrograd hade lämnat
garanti för att det var en fullkomligt ärlig förbindelse mellan
svenska och ryska affärsmän. Det finns sådana fall. och jag tror
därför icke man skall kasta stenarna så hårt., som man vill göra
från regeringens sida.

Statsministern har med synnerlig energi — och som jag hörde
ilven utrikesministern i första kammaren — talat om den rysliga behandlingen
av den svenska legationspersonalen och övriga svenskar
i Ryssland efter de diplomatiska förbindelsernas brytande. Jag tror.

Lördagen ‘len 17 januari, e. in.

87 IN r Ii.

att även denna fråga, skall kunna ses ur minst två synpunkter. Jag
lager mig friheten att uppläsa ett till herr Hellner frän den ryska
utrikesministern deri 5 juli 1919 ingånget telegram i denna fråga. Det
är på franska och i svensk översättning av följande lydelse: »Som
svar på Edert radio av 1 juli kan utrikeskommissariatet ej underlåta
att uttrycka sin förvåning över anledningen till det uttalande, som är
gjort beträffande de vid svenska legationen anställda. Utrikeskommissariatet
anser som ett odiskutabelt faktum, att från och med avbrytandet
av förbindelserna med Ryssland och från de svenska diplomatiska
och konsulära tjänstemännens brådslörtade avresa existerar
icke längre någon svensk representation, noll Ni själv sade till Vorovski
före hans avresa från Stockholm, att ingen officiell representant
för Sverige skulle kvarstanna i Ryssland. Följaktligen ha alla
svenskar, som kvarstannat i Ryssland, betraktats av oss som privatpersoner,
vilka icke åtnjutit någon immunitet. Till följd av Petrograds
inneslutning i de militära operationernas zon och upptäckten
av en militär spionorganisation av vidsträckt omfattning, som betjänade
sig av vissa f. d. legationslokaler, arresterades ett antal utlänningar,
bland dem några svenskar, varav största delen genast sattes
på fri fot. De, som ännu kvarhållas, äro anklagade för spekulation
och olagligt undandöljande av värden och varor, som deponerats av
ryska medborgare och äro underkastade rekvisition.

Yad angår återbördande till Sverige av svenskar, så kan den
svenska regeringen ej vara okunnig om, att alla ryska gränser äro
engagerade av militära aktioner och att passerandet tvärs igenom
fronten icke kan tillåtas vare sig för ryssar eller utlänningar. Kommissariatet
uttrycker sitt livliga beklagande, om svenskar kunna ha
några obehag härav, men obehag av samma art ha drabbat utlänningar
i England och de andra krigförande länderna, som aldrig öppnat
sina gränser för privatresande utom i mycket sällsynta fall.»

Jag tror, att denna argumentering är synnerligen stark. Den
är i varje fall lika stark ,scm den från den svenska regeringsbänkens
sida. Jag är icke bolsjevik. Det vet ni allesammans. Men jag tror
ändå, att jag och även herr Edén, om vi varit i den ryska regeringens
läge, skulle ha lämnat samma svaromål på den svenska regeringens
hemställan, som den ryska ministern i detta fall lämnade.

Sedan frågade statsministern undertecknad, då jag krävde förbindelsernas
upptagande: Vill ni öppna dörrarna med våld? Statsministern
känner synnerligen val, att jag i vanliga fall är en from
och beskedlig man. Det kan ju hända, att jag i någon remissdebatt
skjutit en och annan pil, men statsministern känner, att jag är bestämd
principiell avväipningsman. Jag skulle i morgon daar vilja
avrusta. Och jag tror, att i sådant fall är den frågan, om jag skulle
vilja med våld öppna dörrarna till Ryssland, minst sagt meningslös.

Statsministern ville erhålla rent positivt program. Jag ville
nämna ett till skärskådande. Det måhända icke faller i smaken. Men
jag lämnar det i alla fall till påseende. Det är känt, att Italiens
parlament efter nyvalen har för sin del beslutat upptaga förhandlingar
med varje rysk regering, även Lenins. Parlamentet har beslutat

Vid remins av
xtatsverlcxpropositionen

tn. in.
(Fort* )

Shr 6. 88

Lördagen den 17 januari, e. m.

Vid remiss av vädja till ententens övriga regeringar, att de snarast möjligt skola
statsverks- upphöra med blockaden och interventionspolitiken. Skulle man icke
pr°ra.''5m?mere kunna tänka sig, att genom den svenska regeringens initiativ man
(iförts.) finge de skandinaviska regeringarna med sig i en liknande framstöt,
en bestämd energisk vädjan till ententens ledande statsman,, att man
snarast möjligt skulle upphöra med sin minst sagt vanvettiga blockadpolitik?
Jag tror att den linjen håller. Den är värd att försöka,
och jag vill rikta den vädjan till herrarna på regeringsbänken, ni må
stanna där längre eller kortare tid, att begagna eder arbetsintensitet,
som ju herr Lindman så gärna vill hava ökad, för att göra det
bästa möjliga av saken.

Så yttrade statsministern slutligen, att talet om att regeringen
saknade sinne för Rysslands nöd icke var riktigt. Nej, sade herr
Edén, vi hava visst sinne för Rysslands nöd, men vi kunna tyvärr
ingenting göra.

I förbigående ett litet avskedsord till den morgonfriska herr Nyländer.
Herr Nyländer nämnde något ord om att jag visst .skulle
hava sagt någonting emot välgörenheten ifråga om Wienbarnen. Jag
vill då bara i förbigående lämna den upplysningen, att då Sollefteå,
överklass- och militärdamer nyligen anordnade en soaré till förmån
för barnen i Wien, så anmodade de mig att hålla ett föredrag vid
festen. Jag lovade, ehuru tyvärr en sjukdom hindrade mig att fullfölja
detta mitt välgörenhetsföretag.

Nu till statsministern igen. Det är så ställt, att Sveriges arbetare
inom breda lager och även Norges vilja om möjligt inköpa en
båtlast av fisklevertran för att föra till Retrograd som hygienisk
hjälp just åt barnen i Retrograd. Det är en gärning av ren humanism.
Skulle icke regeringen med sitt sinne för Rysslands nöd, om
en vädjan kommer, till densamma att göra vad den kan för att den
lasten skulle kunna komma fram, då lägga sitt förord till förmån
för en sådan framställning? Jag skulle vilja rikta denna slutliga
lilla interpellation till statsministern, om han icke skulle
vilja medverka till att en sådan framställning på högsta ort, nämligen
inom ententens ledande statsmän, måtte vinna bönhörelse.

Herr Engberg: Herr talman! Den föregående ärade talaren
förklarade, att han trodde, att jag skulle handlägga herr Nyländers
studentikosa anförande. Jag skall emellertid göra denna handläggning
så knapphändig, som den förtjänar. Jag bara önskar anmärka,
att när de tre högerdrabanterna på Stockholmsbänken infunno
sig här nu på natten, så föreföll det mig, att det gaskhumör,
vari de upptogo striden, entligen utgör en bakgrund, som förklarar
åtskilligt av befängdheterna i de påståenden, som från vederbörande
talare fälldes.

Jag måste t. ex. till herr Liibeck saga, att det är ju något komiskt
att å ena sidan angripa mig för min scoialistiska ståndpunkt
och å andra sidan förklara, att lian står solidarisk med herr Ven
nerströms sats, att arbetets frukter skola tillfalla dem som arbeta.
Ja, han sträcker sig ju också i sitt gaskhumör något längre och

Lonlngc» <!<;u 17 jununri. c. m

Men på hliv det en .smula tillnyktring i tankegången, och då heter
det, att lian vill komma från de allmänna fraserna cell till det praktiska
utförandet. Och när man då lyssnade intresserat till vari

proposition''

förklarar, att naturtillgångarna Lera komma
Men så blir det eu smula tillnyktring i tanke»)

samhället tillgodo. Vid rc/,,;»*
ingen, och då heter »talniyh

detta utförande skulle hosta, så ilek man höra, att det skulle vara.
i gott samarbete med staten för att utnyttja samhällets naturtillgångar.
Ja, där ha vi den avslöjade Isis! Samarbete med staten
för att utnyttja samhällets naturtillgångar! Det var just den
sorlens samarbete med staten, som jag i mitt första anförande
brännmärkte, då jag påpekade, att så länge det passade för det
privata kapitalet och dess intressen, då ville man nog samarbeta
med staten, men heller icke ett ögonblick längre.

Herr Nyländer förklarade, att om bara arbetarna finge vara i
fred, skulle det vara mycket trevligt. Jag är alldeles övertygad
om att herr Nyländer talar ur sitt hjärtas djup, när han gör denna
bekännelse. Det är naturligtvis rysligt ledsamt, när man påpekar
en hel del saker för arbetarna, som de kunna vända mot den politik
herr Nyländer företräder. Jag anknyter då till herr Lubecks bekännelse,
att han vill att arbetets frukter skola tillfalla dem, som
arbeta, och erinrar om att man i dag i första kammaren från socialdemokratiskt
håll fäst uppmärksamheten på ett par småting, som
kanske också är skäl i att fästa uppmärksamheten på i denna kammare.
Vi skola alltså för ett ögonblick acceptera herr Lubecks sats;
arbetets frukter bör tillfalla dem som arbeta. Vi kunna ju nämna
några frukter. Vi kunna taga j ärn verk saktiebolagen. Det är 34
sådana, som hade åren 1913 och 1914 en sammanlagd årsmedelinkomst
av 5,548,300 kronor. När vi äro framme vid 1918, representerar
ökningen, mellan 500 och 600 %. Gå vi till järn- och stålmanufakturaktiebolagen,
är ökningen 600 %. Och för den mekani
ska verkstadsindustriens vidkommande är att anteckna 700 % ökning.
Nå hur är det nu med arbetets frukter, som skulle tillfalla
dem som arbeta? Vad ha arbetarna under den tiden fått av dessa
frukter? Just i går ha vi genom socialstyrelsens statistik fått meddelande
om att de där statsrådslönerna inom arbetarklassen, som
man talar om, reducerats dithän, att enligt denna allmänna statistik,
som visserligen endast sträcker sig t. o. m. 1918, 3,000 kronor
var över gränsen för årsinkomsten, att den höll sig omkring 2,500
kronor, och i vissa fall strax däröver. Jag måste säga, att om man
samtidigt håller i minnet, att levnadskostnadernas stegring'' varit
i större proportion under samma tid, då bär man verkligen rätt att
gentemot de uppgaskade stridstupparna på Stockholmsbänken säga,
att man skall tala ganska tyst om att man skall låta arbetarna
vara i fred pa den punkten. Nej, tvärtom är det mycket nödvändigt,
att Sveriges arbetare få klart för sig, huru det hänger ihop. Det
är mot en sådan bakgrund man skall se herr Lubecks nitälskan för
att de skola vara me»d och skörda vinsterna av sitt arbete.

Herr Nyländer dundrade mot vår uppfattning om nödvändigheten
att avskaffa tullarna. En åskådning, som han gav ett mycket
flagrant underbetyg, vittnande om okunnighet om situationen. Ja.

Vt r>.

;)0 Lördagca dea IT januari, c. m.

Vid rena sb av del finns eu auktoritet, som jag tror även herr Nyländer brukar
statsverks- erkgnna, professor Eli Heckscher, en av högerns och enkannerligen
propositionen ungh5gei.ns större profeter, som för icke länge sedan i cn skrift
> Förta i om tullsystemets framtid utvecklar en rakt motsatt åsikt mot herr
Nyländer och anser den nuvarande tidpunkten vara i hög grad
gynnsam, särskilt med hänsyn till penningvärdets fall, för att
skrida till en avskrivning av tullarna. Särskilt pekar han på industritullarna.
Det kan ju också bli intressant att se det nappatag,
som kommer att stå mellan stridstupparna på Stockholmsbänken
och de ärade honderepresentaterna här i kammaren, när deras mo
tion. som innebär ett angrepp på industritullarna, kommer före.
Det där, som herr Nyländer anförde om tullsatserna i Frankrike,
det känner jag igen ordagrant från en artikel i en skånetidning,
Sydsvenska Dagbladet, som uppenbarligen var en landsortsledare
för högerpressen och som där användes som argument rör. att vi
skulle gå samma väg här. Det är som Kajsa Varg säger i sin koltbok:
man lager det man haver, och de! var uppenbart, att herr
Nyländer icke skulle underlåta att taga fram detta.

Herr Nyländer erkände, att historien rullat fort, men att han
icke hunnit följa med. Han förklarar, att socialisering och dylik!
är något, som aldrig skall komma. Men om herr Nyländer verkligen
ägde den öppna blick för vad som sker i världen, som lian
bröstade sig över, så tror jag han skulle ha lagt märke till, att
socialiseringstanken tränger sig fram litet varstans i världen. Man
skall vara ganska blind för historiens lärdom, om man icke inser,
att det icke går att på det sättet slå bort dessa tankar.

Herr Lubeck var nu särskilt förtretad över mitt angrepp, pa
storfinansen. Ja, tacka för att en styrelseledamot i Skandinaviska
Kreditaktiebolaget måste känna sig upprörd över att jag tog just
det som exempel på ett stort finansinstitut. Och jag förstår också
livligt, att han lägger sig i selen för uppfattningen, att denna kre
ditgivning från storbankernas sida sker med den omsorgsfullaste
prövning. Jag är alldeles övertygad om att det prövas omsorgsfullt
för att tillse, att den beräknade profiten också kommer att utfalla,
men naturligtvis aldrig ur synpunkten huruvida kapitalplaceringen
-kall göras så, att den produktion, som därmed stödjas, skall gynna
samhällets faktiska behov, utan det blir alltid kapitalprofiten, som
där kommer att stå som regulator för hela denna bankpolitik.

Så kom den siste stödjaren av de båda lierrarnes angrepp, herr
Lindman. Han hade samma glada stridshumör och tyckte det val
ett utomordentligt underligt sätt att resonera, som jag både reso
cerat på. Jag har aldrig i livet begärt, att herr Lindman skulle
finna ett socialistiskt resonemang annat än underligt, ty .hai man nu
en gång här i världen slagit sig till riddare för det kapitalistiska samhällssystemet
som evigt, och jag boll på afl säga. oförändoligt,
så måste det te sig besynnerligt, att man från annat håll kan gorå
gällande, att det systemet icke är evigt, utan att det snart står .inföi
sin undergång. Jag vill icke vägra åt!, erkänna, att det äi liklig!
i viss mån, som herr Nyländer säde. att det skulle dröja åtskilligt.

Lördagen dcu 17 januari, c. in

Nr tf.

•la, det gör det alldeles säkert, så jag tror, att borr Nyländer kan
vara ganska lugn för sin del. Men å andra sidan är det mycket
•om tyder på, att det systemet sett sina bästa dagar.

Herr Lindman tyckte, att ekonomisk upplysning var i hög
''träd nödvändig särskilt med avseende på undertecknad. Ja, det är
mycket möjligt. Jag har nu under årens lopp speciellt sysslat med
Jt låsa herr Lindmans i broschyr- och annan form publicerade före
drag i ekonomiska och politiska frågor. Det har varit mycket lärorikt
och framför allt bidragit i allra högsta grad till att hos mig
stadfästa don åskådning, som jag nu liar utvecldat. Så att om herr
ijindman däri sett en frukt av sin egen ekonomiska upplysnings
verksamhet, så kan jag icke annat än av hjärtat önska, att lian
måtte fortsätta med liknande verksamhet.

Vid remins a»;

statsverks
projx)siiiourv
m. in
(Kort*.)

Herr L u b e c k: Herr Engberg var särskilt intresserad av det
gaskhumör, som han kallade det, som representanterna på Stockholmsbänken
visat. Jag kan icke annat än djupt beklaga, att icke
herr Engberg också hade litet bättre humör, när han yttrade sig
nyss, ty då. är jag alldeles säker på, att hans anförande fått en
innan läggning.

Jag vill nu endast i ett par punkter vända mig mot herr Engberg.
Herr Engberg upprepade helt enkelt sina klagomål över, att
bankerna endast sågo till sin profit och icke till det näringsliv de
stödja. . Det måtte ha förbigått herr Engberg, att jag, när jag uppe
Höll mig vid den punkten, påpekade, att det var ett säkert och naturligt
förhållande, att samtidigt som bankerna såsom affärsföre•ag
både skyldighet att se till, att deras intressenter finge ränta på
sina pengar, så lag det i sakens natur, att de även måste stödja ett
sunt affärsliv, ty annars skulle intressenterna ingen ränta få. Del
ar således ett mycket lyckligt förhållande även ur herr Engbergs
synpunkt, att dessa två omständigheter sammanfalla. Och det är
för övrigt en lycka för hela landet. Det kan även herr Engberg
glädja sig åt med det längre perspektiv, han nu gav åt sitt sociala
rikes tillblivelse. Jag tror nog, att herr Engberg i själ och hjärta
liar den uppfattningen om sitt socialekonomiska program — hur
pass klart han har det för sig, det lämnar jag därhän — att det
är lyckligt för landet, för hans parti och för honom själv, att det
icke blir genomfört så snart.

Till sist vill jag endast med allra största tillfredsställelse kon
datera,, att jag fått ett kärt tillfälle att något litet sammandrabba
med min gamle trätobroder på det vattenkraftpolitiska området, numera
statsrådet Palmstierna. Jag ber emellertid att få påpeka, att
statsrådet kringgick min lilla replik på ett visserligen ganska fyndigt
sätt. Han låtsade, som om jag skulle hava riktat min kritik
;not den regerings åtgöranden på det vattenkraftpolitiska området,
som han tillhör. Det var icke förhållandet. Jag liar tvärtom anledning
att vara denna regering tacksam, för att den har kommit
fram med ett positivt förslag på vattenlagstiftningens område.
lag vill icke säga, att regeringen har därtill varit nödtvungen, men

H r 6. 92

Lördagen den 17 januari, e. m.

vid remiss av det har utvecklat sig så, att det var denna regering, som kom att
statsverks- framlägga förslaget. Det var nog också lyckligt för saken, att
propomhonen £yrg|age^. slutligen korn från det hållet och att man kommit till in
("Ports.) sikt om nödvändigheten av att verkligen göra något. Att nu emel
lertid statsrådet Palmstierna icke vill särskilt lägga på minnet den
vattenkraftssocialistiska uppfattning, för vilken han drog i härnad
för omkring 10 år sedan, kan jag förstå. Jag antager, att det tillhör
de ungdomssynder, han för närvarande helst vill glömma.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt att hänvisa ifrågavarande
propositioner till statsutskottet, varjämte desamma remitterades, i
vad de anginge pensions- och indragningsstaterna, till bankoutskottet,
samt, såvitt de rörde de under jordbruksdepartementet lydande ärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning
av propositionerna inom kammaren nu avgivna yttrandena.

§ 2.

Vidare föredrogos var efter annan följande på kammarens bord
liggande motioner; och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet motionerna:

nr 34, av herr Vennerström rn. fl.;

nr 35, av herr V enner ström; och

nr 36, av herrar Vennerström och Hage; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 37, av herr Osson i Kollungeröd m. fl.; och

nr 38 av herr Olsson i Kollungeröd.

Vid härpå skedd föredragning av motionen nr 39 av herr
Lövgren i Nyborg, om anordnande av statsundersödda bibliotek a
svenska handelsfartyg m. m., begärdes ordet av

Vid remiss Herr Lövgren i Nyborg, som yttrade: Herr talman! Det har
a® motionen under hand meddelats mig från kansliets sida, att hinder möter
,,r 39 • mot remiss av denna motion, varför jag anhåller att få uppdela den
på två motioner.

Denna anhållan bifölls av kammaren.

I enlighet härmed blev ifrågavarande motion uppdelad i två
särskilda motioner, den ena med bibehållen beteckning av nummer
39 och med den ändring i rubriken ,att »m. m.» uteslöts, samt den
andra med ordningsnumret 52 och med överskrift:, om anslag till
understödjande av svenska .sjömans- och eldareunionernas studieverksamhet.

Liirdagcu den 17 januari, e. in.

93 Nr «.

Härefter överlämnades motionen nr 39 till tillfälligt utskott
och motionen nr 52 till statsutskottet.

Vidare föredrogos övriga å bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 40, av herrar Henrikson och Andersson i Falkenberg;
nr 41, av herr Berglund in. fl.; och
nr 42, av herr Nilsson i Antnäs in. fl.;

till bankoutskottet motionerna:

nr 43, av herr Lindqvist i Kosta;
nr 44 och 45, av herr Lovén; och
nr 46 av herr Wikström;

till behandling av lagutskott motionen nr 47, av herrar Olsson
i Kollungeröd och Alexander sson;

till tillfälligt utskott motionen nr 48, av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl.;

till jordbruksutskottet motionerna:

nr 49, av herr Nilsson i Antnäs in. fl.; och
nr 50, av herr Olsson i Ra ms ta; samt

till tillfälligt utskott motionen nr 51, av herr Lovén.

§ 3.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:
herr Hage m. fl.:

nr 55, om anslag till fortsättande av inlandsbanan mellan Volgsjön
och Gällivare; och

nr 56, om anslag till påbörjande av järnvägsanläggning mellan
Jörn och Arvidsjaur; samt

herr Hage, nr 57, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående infö
rande av ett reformerat stavningssätt.

Dessa motioner blevo på begäran bordlagda.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes riksdagens år 1919 församlade reviporers
berättelse angående riksbanken.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Vid remittH
av motionen
nr 39.
(Förta.)

Nr «.

[jördagen den 17 januari, e. in.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Carlson i Alfhöid under	8	dagar fr.	0. in.	den	19	jan.,
	Larsson i Västerås		5			•>	21	*
	Gylfe	2>	14			:>	20	*
	Nilsson i Bonarp	>>	7			i>	22	>
»	Borg		3	s>	>	>	19	»
:>	Johanson i Stockholm		(>	a		7>	19	ä
	Sjögren	»	ti	D	5	»	19	)
»	Andersson i Eliantorp	2>	9	»			20	%
	Karlsson i Stockholm	£	7		»	r>	19	.»
	Janson i Kungsör		8	:>			19	■ »
	Pettersson i Bjälbo		5	»			18	»
	Hagman		5				20	5>
	Lind qvist i Kosta		5			2>	20	>
	Olsson i Mora		5		5	!>	19
■»	Slcayerherq		K			S>	19	3
	Zander		O O	2>		D	19	O

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.40 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

och

Stockholm 1920. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner. 200430