Lades till handlingarne

ProtokollRiksdagens protokoll 1871:318

554

§ U.

Lades till handlingarne.

Den 18 Mars.

Kammaren åtskiljdes kl. i 10 e. in.

In fidem
O. Brakel.

Lördagen den 18 Mars 1871.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för den 15 och protokollet för
den 6 dennes.

Sedan Herr Grefven och Talmannen tillkännagifvit, att Herr Statsrådet
Berg anmält sig nu skola på Kongl. Maj:ts nådiga befallning
till Kammaren aflemna åtskilliga Kongl. propositioner, framträdde
Herr Statsrådet och öfverlemnade till Herr Grefven och Talmannen
följande Kongl. Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen, nemligen:

l:o angående Postverkets utgiftsstater för år 1872;

2:o angående upplåtande af mark från Carlbergs och Haga kungsgårdar
till utvidgning af Nya kyrkogården utanför Stockholm;

3:o angående försäljning af en Göteborgs hospital tillhörig qvarn -lägenhet i Eorss ström af Åhle härad och Elfsborgs län;

4:o med förslag till förordning angående fattigvården;

5:o angående understöd af allmänna fattigvårdsmedel åt arbetsföre
svenske medborgare, hvilka i nödställd belägenhet aflemnas å
svensk gränsort.

Den 18 Mars.

555

Härefter blefvo de Kong!, propositionerna föredragna och bordlagda,
hvarvid, i afseende å den Kongl. propositionen om fattigvården,
följande yttrande afgafs utaf

Herr von Koch: Jemte det jag instämmer i begäran om bordläggning
af den Kongl. propositionen, får jag förklara, att jag för (ifrigt
visserligen icke skulle vilja bidraga att en enda dag eller timme fördröja
handläggningen af detta vigtiga ärende, som nu slutligen kommit
till Riksdagens pröfning. Jag begagnar tillfallet att uttala min
tacksamhet till den Konungens rådgifvare, som kontrasignerat denna
författning, att, ehuru han endast en så kort tid beklädt denna plats,
vi redan fått emottaga detta förslag. Då detsamma emellertid nu
inkommit så sent under riksdagen, och om det skulle komma tiL
Lag-Utskottet, som förut redan är belastadt med särdeles vigtiga
arbeten, såsom Kongl. Maj:ts propositioner om lappväsendet och om
sparbanksväsendet, den länge väntade lösningen af frågorna angående
gift qvinnas rätt öfver sin egendom, samt rörande domstolsorganisationen
m. m., så är det knappast möjligt, att Lag-Utskottet skall
hinna egna tillräcklig tid och behöflig omsorg åt fattigvardsfragan,
hvarföre jag, till undvikande af än vidare uppskof med ärendets slutliga
pröfning, vågar föreslå, att ett särsJcildt Utskott måtte tillsättas
för denna frågas behandling. Jag tror, att inom båda Kamrarne
finnas odisponerade krafter härför. Det är af största vigt, att ärenden
af så ömtålig beskaffenhet som denna fråga behandlas af personer,
som särskild! satt sig in i densamma.

Friherre Raab, Adam, begärde detta förslag på bordet.

Upplästes ett af Friherre Gfyllenkrook ingifvet memorial af
följande lydelse:

Härmedelst får jag vördsamt anhålla. . om Henne veckors permission
ifrån riksdagsgöromålen, räknadt ifrån den 20 dennes.

Denna anhållan bifölls.

Upplästes tre protokoll af följande lydelse:

År 1871 den 16 Mars sammanträdde Kamrarnes valmän, för
att, jemlikt 71 och 73 §§ Riksdags-ordningen utse Riksdagens Fullmäktige
uti Riksbanken jemte suppleanter för dem;, och befunnos,
efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till

Ordförande:

Herr Fåhrseus, Olof Immanuel, f. d. Statsråd . . . med 46 röster.

556

Den 18 Mars.

Öfrige Fullmäktige:

Friherre Skogman, Carl Johan Alfred, Kapten på Kongl. Maj:ts

Flottas indragningsstat.........med "48 röster,

Grefve Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, Kapten . „ 48 „

Herr Lindroth, C. A., Grosshandlande..... »48 „

„ Ifvarsson, Carl, i Wärestorp, Hemmansegare . „ 48 „

„ Lufwa, Alfred Wilhelm, vice Häradshöfding . „ 43 „

» von Stockenström, Carl Reinhold Polhem, Bruks .

.eSare • • • ............. »24 „

den sistnämnde efter lottning med Friherre af Ugglas, Gustaf, f. d.
Statsråd, som jemväl erhållit 24 röster.

Suppleanter:

Herr Levertin, C. O., Grosshandlande......med 47 röster,

„ Rosenberg, G. M., Grosshandlande..... »47 „

» Svanberg, C. Th., Spegelfabrikör..... „ 24 „

sedan dels en valsedel förklarats ogiltig, dels lottning anstalts emellan.
dem, som erhållit 47 röster, för bestämmande af den ordning, i
hvilken de skulle såsom suppleanter inträda.

Fr. Piper. Eric af Klint.

John Ericson. Ivar Lyttkens.

År 1871 den 16 Mars sammanträdde Kamrarnes Valmän, för att,
jemlikt 7L och 73 §§ Riksdags-ordningen, utse Riksdagens Fullmäktige
uti Riksgälds-kontoret jemte suppleanter för dem; ochbefunnos,
efter valförrättningarnes slut, hafva blifvit utsedde till

Ordförande:

Grefve Hamilton, Henning, f. d. Statsråd .... med 48 röster.

Ofrige Fullmäktige:

Herr Hierta, Carl Gustaf, Kapten.......med 48 röster,

Friherre Fock, Alfred Henrik Edvard, Expeditionssekreterare
............. »48 „

Herr Warburg, Samuel, Grosshandlande..... „ 48 „

„ Berger, Anders Alexander, Bruksegare ... „ 48 „

„ Holmgren, Hjälmar, Professor ...... »48 „

„ Kinmanson, Carl Leonard, Kammarrättsråd . „ 24 „

den sistnämnde efter lottning med Herr von Ehrenheim, Pehr Jakob,
f. d. Statsråd, som jemväl erhållit 24 röster.

Suppleanter :

Herr Klingenstjerna, Erik Gustaf, Öfverstelöjtnant . med 48 röster,
„ Gripensvärd, Jakob Olof, Auditör..... „ 48 „

Den 18 Mars.

557

Herr Rootli, Gustaf, Grosshandlande......med 48 röster,

sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.

Fr. Piper. Eric af Klint.

John Ericsson. Ivar Lyttkens.

År 1871 den 16 Mars sammanträdde Kamrarnes Valmän, för att
utse tre styrelse-ledamöter jemte tre suppleanter vid hvartdera af
lånekontoren i Göteborg, Malmö och Wisby; och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit utsedde:

vid låne-kontoret i Göteborg.

Styrelse-ledamö ter:

Herr Mörner, Carl Otto Stellan, Öfverstelöjtnant . med 47 röster,

„ Grén, J. Olof, Grosshandlande...... »47 „

„ Arvidson, Christian, Grosshandlande .... „ 44 „

sedan en valsedel förklarats ogiltig.

Suppleanter:

Herr Delbanco, Edvard, Fabriksidkare ..... med 46 röster,

„ ,-j.vall, Joh. Ad., Handlande....... »45 „

„ Lewgren, And. Wilh., Grosshandlande ... „ 45 „

sedan dels två valsedlar förklarats ogiltiga, dels lottning anstalts
emellan dem, som erhållit 45 röster, för bestämmande af den ordning,
i hvilken de skulle såsom suppleanter ingå.

vid låne-kontoret i Malmö.

Styrelse-ledamö ter:

Friherre Bennet, Wilhelm, f. d. Öfverste .... med 47 röster,

Herr Bager, Johan Petter, Handlande ''..... »47 „

„ Kiellander, Ludvig, Ryttmästare..... „ 47 „

sedan en valsedel förklarats ogiltig.

Suppleanter:

Herr Hedman, Gabriel, Handlande .......

„ Frick, Rudolf, Rådman.........

„ Persson, Anders, i Burlöf, f. d. Riksdagsfullmäktig
.................

sedan en valsedel förklarats ogiltig.

46

44

42

vid låne-kontoret i Wisby.

Styrelse- ledamö ter:

Herr Cramér, Rudolf,. Konsul.........med 46 röster,

„ Bergman, Carl Johan, Lektor ...... »46 „

„ Kolmodin, Gustaf, Landtbrukare..... »46 „

sedan två sedlar förklarats ogiltiga.

558

Den 18 Mars.

Suppleanter:

Herr Söderberg, Daniel, Theologie Doktor .... med 46 röster

„ Stenberg, Carl, Konsul......... »>44 „

„ Kolmodin, C. J., Handlande....... »42 „

sedan en valsedel förklarats ogiltig.

Fr. Piper. Eric af Klint.

John Ericson. Ivar Lyttkens.

Herr (Trefven och Talmannen hemställde, att dessa protokoll
skulle läggas till handlingarne samt Riksdagens Kansli-deputerade
underrättas om deras innehåll, med anmodan att låta uppsätta och
till Kamrarne ingifva förslag till så väl förordnanden för de valde
som ock underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t angående valen af
Kullmäktige i Riksbanken och Riksgälds-kontoret; hvithet bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 11 och 13 dennes bordlagda Memorial Nio 28, i anledning
af erhållna återremisser å 2:dra och 20:de punkterna af Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 13 a.

lista punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Efter den utgång, som en likartad
fråga på åttonde hufvudtiteln i denna Kammare erhållit, är
det visserligen icke skäl att spilla många ord på den nu ifrågavarande.
Jag tillåter mig dock att, till bestyrkande af hvad jag då
nämnde, hänvisa till reglementet för Riksgälds-kontoret, hvaraf synes,
att vid 1862—1863 årens riksdag beviljades ett . förslagsanslag
“till ersättande af de förluster, indelnings- och ränteinnehafvare genom
mjöl- och sågqvarnräntans upphörande komme att vidkännas11.
Med stöd af denna föreskrift har under de nio år, som sedan dess
förflutit, ersättningarne utgått och liqvider verkstälts. Jag kan icke
tro. att den invändning, som blifvit gjord, att man icke skulle kunna
göra detta äfven hädanefter, har någon giltig grund, då man har
nio års erfarenhet på motsatsen. Stats-Utskottet har såsom stöd för
sin hemställan hänvisat på, att större delen af de räntor, för hvilka
här skall utgå ersättning, utgöras af rusthållsräntor, det vill säga
äro af samma beskaffenhet som augmentsräntan till rusthållsstammen;
men långt ifrån att jag kan finna häri något skäl till ett undantag, tror
jag att häri ligger ett skäl för motsatsen, och att det vore rättast att
låta dessa räntor förblifva i samma ställning som andra augmentsräntor.
Jag vill ingalunda yrka, att Kammaren skulle vara inkonseqvent,
men jag vill dock nedlägga min reservation till protokollet.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställde Herr Grofven
och Talmannen proposition på bifall till Stats-Utskottets hem -

Den 18 Mars.

559

ställ an i 2:dra punkten af Utlåtandet N:o 13 a; och blef denna proposition
med ja besvarad.

2:dra punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Efter den utgång, som denna
fråga fick i Andra Kammaren, var det icke att vänta annan följd af
återremissen än den hemställan, hvarmed Stats-Utskottet nu framkommit.
Till följd häraf har Kammaren gått miste om den utredning
af förhållandena, som med återremissen åsyftades. Det kan icke tillkomma
mig att åstadkomma en sådan utredning, och jag är icke
heller i tillfälle dertill. Emellertid får jag upplysa, att, sedan den
Kongl. propositionen afgafs, och hvari Kongl. Maj:t nedsatt anslaget,
som förut var beräknadt till 1,300,000 it: dr, till 1,000,000 11:dr, har
ett förnyadt förslag till kasern-etablissement för Svea artilleriregemente
biifvit uppgjordt, enligt hvilket kostnaden uppgår till 1,057,000 R:dr.
Häri är dock inberäknad kostnaden för vattenledning till etablissementet
på den plats, der det biifvit ifrågasatt att förläggas; och
jag har äfven vid genomseende af kostnadsförslaget trött mig finna,
att en stor del af deri upptagna poster sannolikt vid en blifvande
entreprenad skulle komma att till icke ringa belopp nedgå; så är
t. ex. mursten upptagen icke så få Riksdaler högre än hvad den på
sednare tider gällt här i staden, och kostnaden för sjelfva murningen
är beräknad 331, procent högre än hvad i allmänhet för dylikt arbete
betalas. Det är derföre temligen sannolikt, att kostnaderna ^skulle
komma att nedgå, så att man icke behöfde befara att den af Kongl.
Maj:t föreslagna summan, 1,000,000 R:dr. komme att öfverskridas.
Huruvida den kan stanna derunder, tillåter jag mig icke att yttra

mig om. Jag har visserligen i samtal med en och annan i sådana

saker erfaren person hört, att möjligen ytterligare inskränkningar
skulle kunna göras, utan skada för sjelfva etablissementets ändamålsenlighet,
men då förslaget icke ännu varit underkastadt Kongl. Maj:ts
pröfning, nämner jag detta endast såsom bevis på att redan nu står
saken på den punkt, att man har ett förslag, som innebär trygghet
derom, att etablissementet kan uppföras för det i den Kongl. propositionen
upptagna belopp. Nu kunde visserligen tyckas, att redan
denna summa icke är så obetydlig. Jag tillåter mig dock i detta

hänseende göra en liten jemförelse. Här är nu fråga om en trupp

på 1,200 man med hästar,'' och som behöfver förrådsrum för kanoner
och annan vidlyftig materiel; och dessa 1,200 man med fullständig
utredning skulle erhålla ett kasern-etablissement för 1,000,000
Hull''. Hade det varit fråga om att anskaffa fängelse för ett motsvarande
antal straffångar, beräknar man i allmänhet, att ett sådant
kostar ett tusen riksdaler för hvarje fånge, som der skall inrymmas,
och således hade kostnaden då uppgått till 1,200,000 R:dr. Det
vill väl synas, att om man på landets försvar, för att sätta en af
de vigtigaste delarne deraf i fullgodt skick, gör en utgift, som den
ifrågavarande, detta vore af större gagn för det allmänna än månget
annat dyrbart etablissement. Detta vare sagdt blott för att visa, att
man icke behöfver så särdeles förskräckas för summan, som här är

560

Den 18 Mars.

ifråga. Behofvet af ifrågavarande etablissement, säger Utskottet
sjelft, är redan för längesedan af representationen erkändt. Det torde
då icke vidare behöfva i den delen något sägas. Men Utskottet bär
ansett ett uppskof med denna utgift icke vara af så särdeles stor betydelse;
och det är just i denna punkt jag skiljer mig från Utskottet.
På grund af den sednare tidens erfarenhet är det nogsamt bekant,
hvilken stor rol artilleriet spelar ifråga om ett lands försvar. Det
är också obestridligt, att för detta vapen erfordras den största intelligens
hos såväl trupp som befäl. Om man nu ställer så till, att icke
andra än de, som icke kunna erhålla anställning vid något annat
regemente, men vilja lefva, utan att behöfva begå brott, rekrytera
lederna vid det i hufvudstaden förlagda artilleriregemente, då tror
jag att man begått ett stort misstag. Sverige är icke det enda land, der
detta vapen under en lång följd afår icke blifvit så framhållet, som dess
vigt kraft. Då nu regeringen emellertid fäst uppmärksamheten å detta
behof och påkallat representationens medverkan, vill det synas mig,
att representationen å sin sida skulle illa motsvara det vigtiga uppdrag
den fått, om den skulle till en aflägsen framtid vilja uppskjuta
detta behofs afhjelpande. Vi veta ännu icke hvad utgång det framlagda
förslaget till försvarsväsendets ordnande kan komma att få;
men om det icke vidare skulle blifva fråga om att lega denna trupp,
utan att utvälja dem som skola ingå i densamma, huru skulle val
någon då vilja ålägga en del af Sveriges ungdom att för längre
eller kortare tid inträda i dessa kaserner som nu finnas. Jag tror
icke, att representationen skulle vilja detta. Att nu undanskjuta
denna frågas afgörande, synes mig hafva nog mycket tycke af, att
vi ännu lefde i förhoppning om den eviga freden; men det ser snarare
ut som vi hade att befara motsatsen. Jag för min del får derföre
anhålla, att, med afslag å Utskottets framställning, Kammaren behagade
besluta, “att Riksdagen, som erkänner behofvet af ettkasemetablissement
för Svea artilleriregemente, men nu icke är i tillfälle
att pröfva huruvida hela det af Kongl. Maj:t äskade anslag af 1,000,000
R:dr är dertill oundgängligen erforderligt, anvisar för år 1872 till påbörjande
af ifrågavarande etablissement ett belopp af 100,000 R:dr,
med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes dels taga i förnyadt
öfvervägande frågan om lämpligheten af den plats, som för
etablissementet nu är afsedd, dels ock sedan plan för detsamma, med
iakttagande af all den sparsamhet och enkelhet i anordningarne, som
med ernående af det afsedda ändamålet är förenlig, blifvit slutligen
uppgjord och granskad, till Riksdagen ånyo göra framställning om
anvisande af de medel, som för etablissementets fullbordande blifva
af nöden, med uppgift tillika å de tider, då desamma behöfva vara
tillgängliga." Jag tager mig nemligen friheten ifrågasätta, att frågan
om platsen för etablissementet sknlle underkastas eu förnyad pröfning.
Redan vid förra tillfället, då detta ämne afhandlades, uppgå!'' jag
orsaken dertill vara den, att jag ansåg det vara af vigt att kunna
undgå kostnaden för en vattenledning, som icke allenast är kostsam
att anlägga, utan medför årliga utgifter för konsumeradt vatten.
Genom etablissementets förläggande på en plats i granskapet af vatten,
tror jag dessutom, att man skulle betydligt underlätta de störa leve -

561

Den 18 Mars.

ranser af artiklar, som för truppen, och isynnerhet för hästarne äro
behöfliga. Vidare har jag icke ifrågasatt något anslag för detta år,
utan först för år 1872. Jag bär gjort detta, derför att jag tror det
vara ändamålsenligt, att Riksdagen, så vidt möjligt är, undviker att
genom anslag för det löpande året rubba en redan uppgjord statsreglering.
Men just i denna omständighet ligger också ett skäl för mig
att anhålla, att anslag nu måtte anvisas för år 1872, ty derest detsamma
nu icke skulle beviljas, så är det högst sannolikt, att vi vid
nästa riksdag hafva att vänta en framställning derom från Regeringen,
och dermed skulle ej vara någon annan fördel, än att en rubbning
då skulle göras i den för det året uppgjorda statsreglering n.

Grefve Hamilton, Henning: Då Stats-Utskottets Utlåtande
i denna fråga förra gången föredrogs, hade jag helst önskat, att man
oförändradt bifallit Kongl. Maj:ts proposition; men då icke någon
utsigt, att den skulle vinna framgång, var för handen, och jag i likhet
med den siste ärade talaren ansåg, att det vore val, om Riksdagen
icke under det löpande året rubbade den en gång fastställda
statsregleringen, föreslog jag. att den summa, som den siste talaren
i sitt förslag nu uppställt, skulle af Riksdagen för år 1872 beviljas.
Jag förenade mig dock slutligen i hans anhållan om återremiss, i förhoppning
att Stats-Utskottet skulle kunna åstadkomma en närmare
utredning i ämnet, hvarpå Kammaren sedermera skulle kunna grunda
sitt beslut. Nu har emellertid Stats-Utskottet förklarat sig oförmöget
att göra en sådan utredning, men då jag tror. att hvad Grefve
Mörner nu yttrat motsvarar hvad i det afseendet kan behöfvas, +Ör
att man med godt samvete må kunna bifalla hans förslag, tager jag
mig friheten ati instämma deri.

Erih. af Ugglas: Det kan icke vara för Kammaren angenämt
att höra samma skäl upprepas för samma sak; och jag ber derföre
att få instämma i Grefve Montera förslag, till förmån hvarför jag
yttrade mig redan förra gången, då denna fråga förevar. Jag vill
endast till de skäl, som blifvit af föregående talare anförda, lägga
den erinran, att det förslag, som nu är af Kongl. Maj:t framstäldt
grundar sig på Rikets Ständers egen begäran i detta afseende, och
det förefalleråtminstone mig att det då är svårt att afslå denna
proposition. Äfven ber jag att få tillägga, att om Riksdagen skulle
för år 1872 anslå 100,000 R:dr, så tror jag, att detta icke kan i någon
mån inverka på eller rubba den statsreglering, som Stats-Utskottet
tänkt sig, ty större belopp än dessa 100,000 R;dr äro i följd
af Riksdagens beslut på andra håll afprutade utaf hvad Stats-IJtskottet
föreslagit. Jag anhåller derföre om bifall till Grefve Mörners
förslag.

Herr von Geijer: Äfven jag ber att få instämma i Grefve Mörners
förslag. Till de många skäl, som blifvit anförda för behofvet
af en kasern för Svea artilleriregemente, får jag endast tillägga, att,
på sätt Kongl. Maj:t i sin proposition omtalat, det är omöjligt att

Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 1 Band. 36

562

Den 18 Mars.

genomföra löneregleringen med passevolansens afskaffande vid Svea
artilleriregemente, så länge "detsamma icke är försedt med ett fullständigt
kasernetablissement.

Herr Statsrådet Abelin: Jag kan ej annat än med största tillfredsställelse
erfara, att så varma sympatier blifvit uttalade i denna
.Kammare för upprättande af ett kasernetablissement för Svea artilleriregemente.
Efter den utredning frågan vid föregående tillfällen fått
och äfven nu under denna diskussion erhållit, kan jag egentligen ej
hafva något att tillägga.

Ehuruväl det kan synas öfverflödigt att i denna Kammare framhålla
vigten och nödvändigheten af detta kasernetablissement, tillåter
jag mig att såsom min åsigt i ämnet uttala, att det här gäller ej
allenast att bereda åt den nuvarande styrkan af Svea artilleriregemente
en lämplig bostad, hvaraf den nu är i saknad, utan äfven att
underlätta möjliggörandet af regementets organisation på det sätt,
som blifvit föreslaget. Det gäller dessutom att bereda en ändamålsenlig
anordning af regementets ekonomi och en omsorgsfull vård af
dess dyrbara materiel samt möjliggöra den undervisning både i praktiskt
och theoretiskt hänseende, hvilken nu i följd af brist på passande
undervisningslokaler, gymnastik- och excercishus måste i viss
män åsidosättas; och det gäller äfven att genom de flera tillfällen,
som efter fyllandet af dessa behof skulle erbjudas till eu närmare
förening mellan befäl och trupp, — eu förening hvaruppå de disciplinära
förhållandena inom ett regemente äro så väsendtligen beroende
— stödja och upprätthålla den moraliska andan inom regementet
och gifva lyftning åt det hela; och det gäller slutligen att,
genom etablissementets förläggning till en derför lämplig plats, kunna
i händelse af behof åstadkomma en hastig och samtidig fältutrustning
af batterierna, hvithet nu är omöjligt.

Af dessa skäl tillåter jag mig lägga Kammaren på hjertat vigten
af att göra hvad som göras kan, för att så snart som möjligt afhjelpa
ett sedan 30 år af representationen kändt och erbändt oafvislig!
behof.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Grefve!!
och Talmannen, att under densamma hade af Grefve Mörner blifvit
framstäldt det yrkande, att Kammaren, med afslag å Stats-Utskottets
hemställan i 20:de punkten af Utlåtandet N:o 13 a, skulle fatta
ett så lydande beslut:

Att Riksdagen, som erkänner behofvet af ett kasernetablissement
för Svea artilleriregemente, men nu icke är i tillfälle att pröfva
huruvida hela det af Kong!. Maj:t äskade anslag af 1,000,000 R:dr är
dertill oundgängligen erforderligt, anvisar för år 1872 till påbörjande
af ifrågavarande etablissement ett belopp af 100,000 R:dr, med
underdånig anhållan att Kongl. Maj:t täcktes dels taga i förnyadt
öfvervägande frågan om lämpligheten af den plats, som för etablissementet
nu är afsedd, dels ock, sedan plan för detsamma, med iakttagande
af all den sparsamhet och enkelhet i anordningarne som.

Den 18 Mars.

563

med ernående af det afse dd a ändamålet är förenlig, blifvit slutligen
uppgjord och granskad, till Riksdagen ånyo göra framställning om
anvisande af de medel, som för etablissementets fullbordande blifva
af nöden, med uppgift tillika å de tider då desamma behöfva vara
tillgängliga.

Härefter gjordes först proposition på bifall till 20:de punkten i
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 18 a, hvarvid svarades nej, och sedermera
proposition på afslag å samma punkt och antagande af Grefve
Mörners ofvanberörda förslag, hvilken proposition med ja besvarades.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 11 och 18 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 29, angående ersättning för sådana af
Statskontoret förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag
ej blifvit beviljade.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko-Utskottets
_ den 8 och 9 dennes bordlagda Betänkande N:o 8, angående
4-.de

lista punkten.

Bifölls.

2:dra punkten.

Herr Wallenberg: Först ber jag att få med lätt hand beröra
Banko-Utskottets sätt att uttrycka sig i motiveringen. Der talas
nemligen om, att det är “omöjligt att uppfylla det svåra åliggande,
som är pålagdt denna institution, att bevara stadga i landets penningeväsende“
och om “kraftiga medel att utöfva inflytande på den
stora sedelmassan“. Detta syftar naturligtvis på den gamla kända
frasen, att Riksbanken skall upprätthålla myntvärdet, hvilket är och blir
ingenting annat än en fras. Myntverket skall prägla lagenligt mynt
och derigenom upprätthålla myntvärdet. Riksbanken skall utan omsvep
med mynt invexla sina banksedlar, hvarigenom dessas kredit
upprättliålles. Och man bör i alla händelser så litet som möjligt,
när man talar om en bank, antyda att det är svårt för en sådan institution
att infria sina egna förbindelser efter deras lydelse.

I afseende å det förslag, Utskottet gjort i den nu föredragna
andra punkten, att utesluta de ord, som nu finnas intagna i 51 § 1
mom. om utlåningsräntan, nemligen: “dock under vilkor att räntan
hålles lika vid samtliga diskont- och låne-kontoren“, bekänner jag,
att jag ej inser hvarföre en sådan uteslutning skulle ega rum. Jag
tror, att om banken skall gå till väga som en nationalbank, så ingår

564

Den 18 Mars.

bland föremålen för dess sträfvanden att se till, att ej räntan någonstädes,
der banken har kontor, oskäligt förhöjes, utan att den hålles
så låg och jemn på de olika orterna som möjligt. För alla andra
stora bankinstitutioner är det föreskrifvet - såsom det hittills har
vant *det hos oss — att räntefoten ej får hållas olika vid bankens
särskilda kontor. Frankrikes bank har 59 afdelningskontor och vid
alla hålles utlåningsräntan lika. Den banken erlägger ingen inlåningsränta,
således åtnjuta alla i det afseendet lika rätt.

Nu föreställer jag mig, att man kommer att erinra om, att vid
förra riksdagen fattades beslut att inlåningsräntan skulle få hållas
olika. Men äfven om det anses ändamålsenligt -— hvithet jag för
min del bestrider — att inlåningsränta får sättas olika vid de särskilda
lånekontor en eller för olika räkningshafvare,,så kan sådant
ursäktas dermed, att tillgången på ledigt penningekapital, som söker
den tillfälliga placeringen i en bank, kan vara på olika ställen, der
banken har kontor, mycket olika.

Helt och hållet annorlunda är förhållandet med utlåningsräntan.
Heldre än att vid något af Biksbankens lånekontor höja densamma,
böra Fullmäktige sända af bankens utlåningsfonder till den ort, der
penningetillgången visar sig knappare. Dertill äro Fullmäktige enligt
Bankoreglementet berättigade. Riksbankens utlåningsränta bör på
lika säkerheter vara en och densamma vid alla kontoren samt höjas
och sänkas liktidigt öfverallt.

Jag ber derföre att få anhålla, att 51 § 1 mom. måtte få bibehållas
vid sin nuvarande lydelse, hvarigenom man vet hvilken bankens
utlåningsränta är.

Herr Ekman, J ohan Jacob: Det förslag, Utskottet har fram ställt,

afser endast att tillämpa en åsigt, som inom Representationen
allt mera gjort sig gällande, den nemligen att man ej genom alltför
begränsade reglementariska föreskrifter skall binda händerna på Bankofullmäktige,
utan sätta dem så mycket som möjligt i tillfälle att
handla efter omständigheterna till bankens verkliga fördel. Emellertid
har detta förslag ej tillkommit i den afsigt att bankens Fullmäktige
skulle af en sådan frihet begagna sig på det sätt, att den
för den dagliga rörelsen bestämde olika räntefot vid de särskilda lånekontoren
för samma klass af säkerheter. Förslaget afser endast att
sätta Fullmäktige i stånd att, då tillfällen till mera betydande transaktioner
erbjuda sig vid något visst lånekontor, träffa särskildt aftal.
Om Riksdagen skulle godkänna nästa punkt, hafva derigenom. Fullmäktige
fått rätt att i större mån än hittills göra bankens medel
fruktbärande. Men om nu föredragna moment af Bankoreglementet
skulle qvarstå oförändra dt, som af förste talaren föreslagits, blir det
för Fullmäktige omöjligt att vid en sådan större utlåning eller diskontering
träffa särskild öfverenskommelse "om någon nedsättning i
räntan eller diskontot, hvilket måhända vore nödvändigt för att transaktionen
skulle gå i verkställighet.

Jag får vördsamt anhålla om bifall till Utskottets förslag i
denna punkt.

Den 18 Marg.

565

Herr Wallenberg: Angående den siste talarens antydan, att

detta förslag skulle afse att sätta Fullmäktige i tillfälle att göra
räntans höjd beroende på graden af de säkerheter, som för lån- erbjudas,
ber jag att genom paragrafens uppläsande i dess helhet få fästa
Kammarens uppmärksamhet derpå, att det är redan bestämdt om
denna sak, och att Bankofullmäktige hafva rätt att för olika säkerheter
bestämma, olika ränta. Paragrafen innehåller: “Räntan vid diskontering
och utlåning från handels- och närings-diskontfönden bestämmes
af Fullmäktige och skall rätta sig efter såväl penningeställningen
som betalningstiden och de säkerheter, hvilka erbjudas".

Frågan gäller nu, huruvida man skall för ena eller andra lånekontoret
eller för ena eller andra låntagaren göra särskilda vilkor,
och det är detta, som jag anser mig i allmänna rörelsens intresse
böra motsätta mig. Det skäl den siste talaren anförde, att banken
skulle, då fråga vore om ett större belopp, kunna underhandla med
den lånesökande rörande räntefoten anser jag förkastligt. Man synes
vilja öppna tillfällen för rediskontering, hvilketjagej vill motsätta mig,
om varsamhet iakttages, men sådant kan ske utan räntenedsättning
för någon låntagare särskildt, och jag anser att det vore riktigare att,
om det är godt om penningar, räntan då nedsättes med enfjerdedels
procent för alla låntagare, än att en och annan stor institution får
låna penningar af Riksbanken till procent billigare än Riksbankens
annoncerade räntefot.

Man har sagt, att Fullmäktige böra lemnas den största frihet
vid sina transaktioner. Ja väl! men en frihet, som de ej kunna begagna
utan olägenhet för den allmänna rörelsen, böra de ej erhålla
och eftersträfva säkert icke densamma. Jag fortfar i mitt yrkande
om afslag å punkten.

Friherre von Schwerin: Den siste talaren gjorde i sitt första

anförande en anmärkning mot hvad i Utskottets motiver finnes sagdt
om bankens skyldighet att bevara stadga åt rikets penninge väs ende.
Man kunde visserligen i stället hafva talat om sedlar, men då den
omtvistade 72 § Regeringsformen ej sagt hvad som är sedlar
och hvad som är mynt, kan en sådan tvetydighet förklaras.

Hvad sjelfva den nu föredragna punkten angår, vill jag säga,
att det fanns en tid, då banken var en inrättning, som syntes hafva
satt hela sin uppgift deri att underlätta för hvarje svensk tillfället
att göra skulder; något afseende på näringarnas utveckling i större
skala gjordes ej vid bankens förvaltning. Banko-Utskottet har trott
sig, genom att gifva mera frihet åt Fullmäktige, befordra möjligheten
för banken att fullgöra sistberörda vigtiga uppgift. Och ej kan
det på något sätt innebära en våda för allmänheten, att banken söker
bereda billigare vilkor genom en lägre ränta för ett och annat
större penningebelopp, som kan komma att utbjudas.

Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Herr Wallenberg: Med anledning af siste talarens erinran

ber jag få nämna, att jag anser det lyckligast, om vi här kunna
komma att begagna lika tekniska termer, — derpå skulle i allmänhet

666

Deri 18 Mars.

diskussionen vinna — och jag tror det vara erkändt, att mynt ej är
detsamma som det myntrepresentativ som under vissa förhållanden
“niå anses såsom mynt11. Jag ber nu att med några ord få bemöta
sista delen af hans yttrande och får då bekänna, att jag ej inser,
att allmänheten kan hafva något intresse eller allmänna rörelsen
någon fördel deraf, . att en eller annan låntagare får lån efter minskad
räntefot, och jag tror, att det ej skulle lända till höjande af
bankens anseende, om man der kunde betinga sig undantagsvilkor
för särskilda fall, utan anser tvärtom att, då vi hafva en staten tillhörig''
bank, det ar ar vigt, att alla känna dess gällande utlåning sränta,
och ganska, väsendtligt, att denna ränta är lika för alla. Banken
kommer derigenom vida mera i tillfälle att verka till lindring i
räntefoten i allmänhet än den skulle göra, om räntan sattes olika
för olika låntagande institutioner eller personer och för olika orter.

Grefve Morner, Carl Göran: Till stöd för Utskottets för slag

vill det synas mig, att den omständighet förekommer, att de
särskilda privatbankerna i landsorten nu reglera hvar och en räntan
efter behag. Då nu Riksbankens lånekontor hafva att konkurrera
med på stället varande privatbankskontor, synes mig olämpligt
om Riksbanken, till följd af ett sådant stadgande som det nu gällande,
skulle vara tvungen att sätta sin ränta högre än hvad dess
medtäflare hölle sin, hvarpå Riksbanken naturligtvis skulle tillskyndas
förlust. Jag tror detta vara ett godt skäl för hvad Utskottet
föreslagit och yrkar bifall dertill.

Herr de.Mar é: Jag tillåter mig tro, att Utskottets förevarande

förslag står i full harmoni med de i efterföljande punkter framställda,
livilka alla ga ut på att lemna Fullmäktige friare händer. Denna frihet
trop jag vara nödvändig, om Riksbanken skall kunna konkurrera
med de mäktiga penningeinrättningar den har vid sin sida, och utan
denna frihet blir följden i ännu högre grad hvad den under de sista
åren visat sig vara, nemligen att banken år från år gör allt obetydligare
vinst på sina kapitaler. Utaf detta skäl, och detta enda skäl,
har. jag biträdt Utskottets förslag, hvarpå jag nu anhåller om proposition.

Herr Wa.llenberg: Med anledning af Herr Grefve Mörners

yttrande ber jag få nämna, att jag åtminstone icke har mig bekant,
att någon, enskild bank använder olika utlåningsränta vid hufvudoch
afdelningskontoren.

I afseende på livad de begge sista talarne yttrat om Riksbankens
konkurrens med de enskilda bankerna, så tror jag för min
del, att en sådan konkurrens bäst främjas derigenom, att Riksbanken
håller en så låg ränta som möjligt; att denna Riksbankens ränta
är så allmänt i hela landet gällande som möjligt; samt slutligen att
krafter icke. spillas på konkurrensen på en ort, utan att Riksbanken
söker göra sitt berättigade inflytande på hela svenska penningemarknaden
gällande, hvilket bäst åstadkommes genom en låg men lika
räntefot vid alla kontoren.

Den 18 Mars.

567

Jag kan för öfrigt icke förstå, huru detta kan verka menligt på
Riksbankens inkomster? Om man. vill taga den sidan af saken i
betraktande, så tror jag, att inkomsterna icke endast äro beroende
åt utlåningsräntans ojemnhet utan af dess höjd. Jag har vid ett
föregående tillfälle visat, att andra förvaltnings åtgärder minskat bankens
vinst.

Herr Reuterswärd: Lika med Herr Ekman och flere andre

talare anser jag, att man icke genom ett alltför långt drifvet reglementerande
bör binda händerna på Herrar Fullmäktige; men då jag
erkänner detta, så måste jag likväl på samma gång medgifva, att då
man har ett reglemente för Fullmäktige, så böra också vissa princip
fr ägor. å&iå hafva sin plats. En sådan princip anser jag vara, att
Riksbanken vid hufvud- och afdelningskontor skall hålla en och samma
ränta. Detta är alldeles nödvändigt, för att affärsmän skola kunna
veta, hvilken ränta är den gällande i landet, och på det att en bestämd
ränta må finnas, som är lika vid alla lånekontoren och i Riksbanken.
Derför anser jag, att den förste ärade talaren hade fullkomligt
rätt deruti, att den förändring af paragrafen, som här blifvit
föreslagen, icke är lämplig, utan yrkar jag, att, med afslag å Utskottets
förslag, paragrafens nuvarande lydelse måtte bibehållas.

Herr von Ehrenheim: Till en början ber jag med anledning

af de anmärkningar, som den förste ärade talaren framställt mot
Utskottets betänkande, få fästa uppmärksamheten derpå, att hvad
Utskottet i betänkandet yttrar om svårigheten för Banken att bevara
stadga i landets penningeväsende står i sammanhang med referatet
af vissa äldre föreskrifter, som funnits i våra Bankoreglementen,
och genom hvilka föreskrifter Riksbankens fonder till en stor
del varit fastlästa vid vissa särskilda ändamål och följaktligen mindre
rörliga. Dessa föreskrifter hafva nu till stör''sta delen bortfallit
och hvad deraf återstår minskas allt mer och mer. Det är gifvet,
att, i samma mon som dessa inskränkande föreskrifter borttagas, i
samma mon blir det också lättare för Riksbanken att fullgöra sina
åligganden.

Hvad vidare beträffar den föregående talarens yttrande, att hållandet
af lika ränta vid Bankens hufvud- och afdelningskontor är
en princip af den vigt, att Bankoreglementet derom bör lemna föreskrift,
så kan jag icke i det afseendct med honom instämma. Jag
är deremot af samma åsigt som Herr de Maré och anser att Fullmäktige
äfven i detta afseende höra hafva så fria händer som möjligt.
Förhållanden kunna inträffa, då äfven andra omständigheter än de i
paragrafen omnämnda, nemligen betalningstiden och säkerheten, kunna
inverka på räntan, hvilka omständigheter det icke låter sig göra att
en gång för alla på förhand bestämma. Om räntan också hölles lika
vid alla lånekontoren, så blefve det i alla fall omöjligt för Riksbanken
att inverka bestämmande på räntefoten i allmänhet i landet, då
de enskilda bankerna hafva en alltför vidsträckt rörelse för att sådant
skulle låta sig gorå.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

C 68

Den 18 Mars.

Herr Eib ting: Då eu föregående talare, Herr Wallenberg, bär

uppgifvit, det han icke både sig bekant, att vid några enskilda banker
olika^ ränta begagnades vid bankernas hufvud- och afdelningskontor,
så ber jag få upplysa, att vid det af Smålands enskilda
bank inrättade afdelningskontoret i Wexiö hålles olika ränta mot vid
bufvudkontoret, samt att sådant är eu följd af den konkurrens med
afseende å penningerörelsen, som i Wexiö uppstått. För min del kan
jag icke annat än till alla delar gilla Utskottets förslag, hvarför jag
också anhåller om bifall till detsamma.

Herr Nordström: Om de ifrågavarande orden, genom livilka

samma räntefot fastställes att gälla vid alla Riksbankens lånekontor,
skulle borttagas, utan att genom andra fyllas, blefve slutsatsen deraf
(len, att olika räntefot vid de olika lånekontoren samtidigt kunde införas
och tillämpas. Sådant skulle emellertid komma i strid med
sjelfva grundbegreppet af Riksbankens organisation. Riksbanken är
en vexelbank och en lånebank, stående i sista hand under samma
styrelse. För sin lånerörelse har Riksbanken ett lånekontor i hufvndstaden,
och, till lättnad för låneeirkulationen och de lånesökande,
särskilda. afdelningar deraf utplanterade äfven i vissa landsorter.
Dessa filialafdelningar stå under Bankstyrelsens tillsyn och ledning
och äro i sjelfva verket ett med centralkontoret i iiufvudstaden, med
den skilnad endast att de äro placerade på olika rum i skilda orter,
och ehvad någon af dess låneoperationer verkställes antingen i Stockholm
eller Göteborg eller Malmö eller Wisby, är det dock alltid samma
Riksbank sony opererar. År för en tid konkurrensen af lånesökande vid
till exempel filialafdelningen i Malmö större, än att der befintliga disponibla
medel kunde förslå att gå deras önskningar till fullo till mötes,
och förhållandet tvärtom i Stockholm, kan Bankstyrelsen låta från
den sednare orten försända penningar till den förra, för att der utlånas,
samt likaså från filialkontoret i Malmö indraga derstädes befintliga
oplacerade penningar, för att använda dem i lånerörelsen i
Stockholm, derest sådant, med afseende på konkurrens eller efterfrågan
och tillgång, befunnes nödigt. Sådana vexlingar i förhållandena
i afseende å penningerörelsen i olika orter inom landet utjemna
sålunda sig sjelfva, tillfälliga som de för öfrigt i allmänhet äro och af
jemförelsevis kort tids varaktighet, och kunna aldrig gifva välgrundad
anledning till räntefotens höjande eller .sänkande för olika orter
i landet, allraminst åt en Riksbank, hvars styrelse måste sc sakerna
i stort, och med grundlig kännedom af de företeelser, som utgöra
verkliga bevis uppå att en rubbning af het naturliga förhållandet
emellan penningetilJgång och penningbehof inom landet inträffat, icke
lön- an då vidtaga ändringar i räntefoten. Räntefoten för direkta
penningelån och kursen eller diskonto på vexla.!’ äro dessutom långt
ifrån att utgöra samma sak. Hvad som inverkar på de sednare och
tidt och ofta åstadkommer vexlingar deri, återverkar inom ett land
ännu ej nödvändigt pinden förra. Vexelkurs och diskonto hafva
företrädesvis sin grund i handelsvexlingarne; räntefoten för direkta
penningelån står äfven i nära samband med produktionens ställning.
Det är i min tanke mycket välgrundad^ att räntan vid alla Riks -

Den 18 Mars.

569

bankens lånekontor skall vara lika, och derför ser jag intet skäl att
från reglementet utgallra föreskriften derom.

Herr Wijkander: Jag tror verkligen, att denna fråga är temligen
enkel. Afsigten med den ifrågavarande förändringen är ju blott
att lemna Bankofullmäktige full frihet att bestämma räntan efter så
väl penningeställningen som betalningstider och erbjudna säkerheter,
men en sådan frihet kunna de icke sägas i fullt mått ega, så länge
dessa två rader, hvilkas borttagande ur Bankoreglementet Utskottet
nu tillstyrkt, ännu derstädes qvarstå. Meningen är, fastän ordet ännu
icke blifvit uttaladt, att Fullmäktige skola kunna ^diskontera vexiar
mot lägre ränta och på så sätt på en gång bispringa den större
alfärs verksamheten och göra för Riksbanken förmånliga affärer, begagna
konjunkturerna och uppträda täflande med andra större penningeanstalter,
och detta kan i högre grad än hittills möjliggöras,
om vi borttaga de ifrågavarande raderna ur Bankoreglementet, hvarföre
jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, samt Herr (trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde Herr
(Trefven och Talmannen _ proposition på bifall till punkten och, då
dervid svarades många ja, blandade med nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.

Herr AVallenberg begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den som bifaller 2:dra punkten i Banko-Utskottets Betänkande
N:o 8, röstar

J a,

Den det ej vill, röstar

Vinner Nej, afslår Kammaren denna punkt.

Omröstningen företogs,
utfallit sålunda:

och vid dess slut befunnos rösterna hafva

Ja — 76.
Nej — 21.

3:dje ''punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Det är visserligen sannt, att
det kan vara nyttigt, att Herrar Bankofullmäktige hafva en temligen
oinskränkt makt att styra och ställa, men någon gräns torde
väl ändock vara nödvändig med afseende på låns .utlemnande från
iånekontoren, emedan en alltför långt utsträckt rättighet i detta hänseende,
på sätt här, såsom mig synes, blifvit föreslaget, skulle kunna
föranleda misstag och icke obetydliga förluster Det är temligen

570

Den 18 Mars.

val kändt, att en del af de enskilda bankerna, ehuru dessa böra
''bättre känna till personers affärsförhållanden inom orten, hafva gjort
ganska betydliga förluster, för hvilka lottegarne sedermera under en
längre tid fått vidkännas icke så obetydliga uppoffringar. Det vore
kanske att gå nog långt, om man medgaf rättigheten att få lån till
alldeles obegränsadt belopp på en och samma hand, men detta skulle
blifva följden af föreliggande förslag. Jag tror icke, att sådant kan
vara nödvändigt.

Ehuru det icke precis inverkar på denna fråga, tillåter jag mig
likväl att kasta en återblick på Utskottets motivering. Utskottet
lian (jag vet icke rätt af hvad skäl) uppgjort en jemförelse mellan
bankens verksamhet 1839 och 1869 och har sedermera deraf dragit åtskilliga
slutsatser eller kanske, rättare sagdt, sökt visa, att bankens fonder
då vore mera sönderdelade än nu, samt att bankens ställning nu är
bättre. Detta hör väl egentligen till nästa punkt, men då det äfven
har något sammanhang med den nu föredragna, så ber jag att derom
få yttra några ord. Jag vet icke hvad som kan vara criterium på
en sådan bättre ställning, om icke det öfverskott bankrörelsen lemnar.
Men då visar sig, att bankens vinst år 1839 med en fond ej
hälften så stor som nu utgjorde 1,056,000 R:dr. Nu är fonden mer
än dubbelt större, och i sådant fall borde banken också hafva åtminstone
dubbelt så stor inkomst, men denna utgjorde för år 1869
blott 1,300,000 R:dr.

Jag tror att den der lilla begränsningen, som här är. frågan om
att utesluta, kan vara ganska ändamålsenlig och under vissa fall till
och med angenäm för Herrar Fullmäktige att hafva. Om också en
person icke kan få lån på större belopp än 200,000 R:dr från handels-
och närings-diskonten, så synes mig detta likväl icke precis
vara någon småsumma. Jag anhåller således, att paragrafens nuvarande
lydelse måtte bibehållas.

Friherre Raab, Adam: Jag har förr på detta rum uttalat en

välvilja mot allmänna diskonten, som jag vet icke allmänt här delas.
Det är till följd af den hos mig inneboende föreställningen, att allmänna
diskonten, hvilken icke, såsom man kan se af förra årets revisionsberättelse,
på sin rörelse gjort några stora förluster,. är för
landets modernäring, jordbruket, den af alla bankens utlåningsfonder
nyttigaste, som jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på den
inkonseqvensen, att, på samma gång man vill tillstädja, hvithet belopp
som helst i iåneväg från handels- och närings-diskonten,. på
samma gång anser man sig dock böra bibehålla, den inskränkning,
som sedan lång tid tillbaka funnits beträffande lån från allmänna
diskonten. Högsta lånebeloppet från allmänna diskonten har likväl
på sednare tider blifvit nedsatt från 9 till 6 tusen R:dr R:mt, och
denna begränsning vill man bibehålla, under det man iemnar lånerätten
ur andra fonder obegränsad. Jag fruktar, att min mening i
detta fall icke delas och vill derföre icke yrka proposition derå, men
jag anser mig, i analogi med hvad jag här vid föregående tillfällen
i ämnet yttrat, böra framhålla min åsigt.

Den 18 Ma:

571

Herr Reuterswärd: I denna punkt ber jag att till alla delar

få instämma med Utskottet. Jag anser i högsta måtto olämpligt att
i Bankoreglementet föreskrifva ett visst maximibelopp, öfver hvilket
en låntagare icke får gå, då han anmäler sig såsom lånesökande i
Riksbanken. Det förefaller mig besynnerligt, _ att om banken har
öfverflöd på penningar och lånesökanden erbjuder säkerhet för ett
större belopp än nu stadgade maximum, lån utöfver detta belopp
skulle den lånesökande vägras. Detta anser jag hvarken affärs- eller
bankmässigt och anhåller derföre om bifall till Utskottets förslag.

Herr von Ehrenheim: Om man läser 4 momentet 52 § i Banko reglementet

i sin helhet, sä skall man finna, att den inskränkning,
som der är gjord, är mycket litet egnad att gagna banken, för den
händelse att Fullmäktige icke i öfrigt fullgöra sin skyldighet att
med noggranhet pröfva de säkerhetshandlingar som erbjudas. Det
heter nemligen på nyssnämnda ställe, att ingen i handels-och näringsdiskonten
får vara ansvarig för högre skuldbelopp än 200,000 dr
såsom låntagare och acceptant. På åtskilliga andra sätt, som ocxsa äro
uppräknade i paragrafen, kan likväl en och samma person hafva förbindelse
till banken, och stadgandet är derföre, äfven för det ändamål
det är afsedt, icke af synnerligen stor betydelse. Deremot kan det
lägga hinder i vägen för att på lämpligt sätt fruktbargöra bankens
fonder, då utmärkt goda papper stundom erbjudas, just i aen form
som inskränkningen afser, af en och samma person, och då banken
hindras af stadgandet att tillegna, sig sådana lånehandlingar till belopp,
som banken eljest skulle finna med sin fördel förenligt att
lemna, och på hvars erhållande beror om lånetransaktionen för låntagaren
skall vara fullt tillfredsställande.

Det maximum, som nu är stadgadt, är för öfrigt så högt, att det
skulle, i händelse Fullmäktige icke egnade transaktionerna sin fulla
uppmärksamhet, kunna ådraga banken . så störa förluster, att stadgandet
såsom skydd för banken icke tjenar till det aldra ringaste.
I Fullmäktiges omtanke ligger bankens bästa skydd, och man bör för
Fullmäktige hysa det förtroende, att man icke låter dem vara underkastade
inskränkningar som verka till skada för bankens rörelse.

Vidare har den frågan blifvit framställd, hvarför en jemförelse
mellan sätten för bankens verksamhet såsom låneanstalt 1839 och
1869 blifvit uppdragen. Det har skett för att visa, att en betydligt
större de! af bankens fonder nu äro disponibla för verkliga bankaffärer,
än hvad år 1839 var förhållandet, i det nemligen vid sistnämnda
tid en stor del af fonderna voro fästade vid vissa särskilda
ändamål. Om vinsten af bankens kapitaler också icke för närvarande
står i samma förhållande till fonderna som år 1839, så är orsaken
dertill helt säkert icke att söka i den. omständigheten, att
större frihet beträffande bankens förvaltning blifvit Herrar Fullmäktige
lemnad. Anledningen tror jag snarare vara, dels att bankens
fonder nu äro för stora i förhållande till dess lånerörelse, och dels
att banken nu fått åtskilliga flere medtäflare än hvad den år

1839 hade. . ,

Slutligen bär det blifvit anmärkt, att det vore inkonseqvent att

572

Den 18 Mars.

bibehålla inskränkningen för allmänna diskonten, men borttaga den
för handels- och näringsdiskonten, men jag kan icke deruti instämma.
Den utlåning med omsättningsrätt, som egen rum från allmänna diskontfonden,
är helt och hållet en undantagsrörelse, som icke ligger
inom det vanliga fältet för bankrörelse, utan som är till endast för
att bispringa mindre låntagare; och vid sådant förhållande är det ju
alldeles riktigt, att ett icke allt för stort maximum för lånerätten
tinnes stadgadt, på det så många låntagare som möjligt må kunna
få lån. Om det också nyligen varit förhållandet, att någon del af
allmänna diskontfonden legat oanvänd, så har detta likväl varit ett
undantagsförhållande, som aldrig någonsin förut inträffat. Det är
nemligen kändt, att allmänna diskonten förr alltid varit så anlitad,
att lån icke kunnat beviljas åt alla sökande, hvilka erbjudit nöjaktig
säkerhet.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Jag ärnar visserligen icke tillåta mig att
uttala någon mening angående denna punkt, men jag kan icke underlåta
att fasta uppmärksamheten på -den vådliga inkonseqvens, som
Utskottet låtit komma sig till last, då det icke nu begagnat tillfället
att öka Fullmäktiges frihet genom att borttaga siffran 6.000 R:dr,
som nu tinnes bestämd för utlåning niet! omsättningsrätt. Fn sådan
åtgärd hade kunnat leda derhän, att bankens vinst derigenom blifvit
ökad, då man nemligen känner, att i allmänna diskonten finnas obegagnade
kapitaler. Dessa hade möjligen kunnat blifva utlånade, om
icke gällande föreskrift funnits, och jag kan således icke finna, hvarför
man icke nu kunnat öfverlemna bestämmandet af dessa låns
storlek åt Herrar Fullmäktiges omdöme. Det är ju ökad frihet att
kunna öka skuldsättningen mot borgen.

Friherre von Schwerin: Som jag anser frågan vara tillräckligt
utredd, så ber jag att få yttra endast några få ord.

Den förste talaren har uttalat eu fruktan för att än vidare utsträcka
Fullmäktiges rätt att bevilja lån. Detta har redan förut af
andre talare blifvit besvaradt, men jag tillåter mig blott erinra, att
vid en blick på afskrifningarne utaf Bankens förluster man genast
skall finna, hurusom det icke varit på de stora lånen, som banken
gjort förluster, utan företrädesvis på de mindre.

Eu annan talare har påpekat, att bankovinsten proportionsvis
varit mindre för 1869 än för 1839, men anledningen dertill ligger just
i den omständigheten, att Banken icke 1869 kunnat få låna ut sina
fonder, emedan penningetillgången varit så stor.

Slutligen bär den siste ärade talaren beskyllt Utskottet för inkonseqvens
beträffande allmänna diskontfonden, men inkonseqvensen
ligger just hos. denna fond sjelf, som med hela sitt belopp är bunden
för denna speciela lånerörelse mot borgen och hvarur hela Sveriges
befolkning tror sig hafva rätt att göra lån. Men erfarenheten har
lärt, att^det ännu är mycket svårt, ja nästan omöjligt att genomdrifva
någon förändring i det afseendet.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Den 18 Ma; s.

578

Herr Ekman, Johan Jakob: Det förefaller mig underligt, att,
då man beviljat Fullmäktige den i förra punkten af betänkandet
föreslagna friheten, man nu vill genom afslag å denna punkt förhindra
dem att draga fördel af det fattade beslutet. _ Det synes mig
ock underligt, att personer, som i allmänhet icke vilja medgifva, att
Riksbanken skiljer sig frän sina vinstmedel, nu icke vilja sätta
banken i tillfälle att draga största möjliga fördel af de fonder den
eger, genom en utvidgad utlåningsrätt, hvarigenom äfven allmänheten
kunde beredas fördelen af ökadt tillfälle till lån._ Jag kan således
ej annat än på det högsta tillstyrka bifall till Utskottets ^förslag
i denna punkt. Det har redan blifvit anmärkt, att om ej Fullmäktige
tillse, att nödig försigtighet iakttages. vid utlåning eller diskontering,
så hafva de redan nu tillräckligt tillfälle att ådraga banken
förluster, och jag tror ej, att genom detta förslags antagande
risken skulle ökas, då man just derigenom komma i tillfälle erhålla
de aldra bästa säkerheter. Man har nemligen tänkt sig, att andra
banker då skulle i Riksbanken upptaga lån och diskontera vexlar,
hvarvid den ytterligare säkerhet, som ligger uti den enskilda bankens
ansvarighet af de dokumenter, som den för egen del godkänt,
väl skulle erbjuda den bästa garanti, som kunde erhållas. Bibehåller
man åter den ifrågavarande inskränkningen med afseende på
storleken af det skuldbelopp, för hvilket en låntagare på en gång
får häfta, så hindrar man ock banken från att göra dylika fördelaktiga
affärer.

Hvad beträffar en föregående talares förslag att borttaga nu befintlig
inskränkning af beloppet äfven för låntagare i allmänna diskonten,
så vet jag ej, om detta hans yttrande var allvarligt menadt.
Om det emellertid så verkligen var, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på, att allmänna diskonten eger en till siffran bestämd
fond, och att åtskilliga särskilda bestämmelser med afseende
på räntan förefinnas, hvarför ock vilkoret beträffande ett maximum
af lånebeloppet, som derifrån utiemnas, kan anses berättigadt.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (Trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels'' afslag derå; framställde Herr
(trefven och Talmannen proposition på bifall till punkten och, då
dervid svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.

4:de punkten.

Herr Peyron: För min del kan jag icke biträda Utskottets förslag
i den nu föredragna punkten. Det förefaller mig nemligen så
mycket besynnerligare, att Banko-Utskottet afslagit Herr Wijks motion,
som. det icke motiverat sitt afslag på annat sätt, än att Utskottet ej ansett
sig böra förorda den föreslagna ränteförhöjningen, “oaktadt, såsom
motionären erinrat, vissa bland skälen till denna undantagsförmån
numera bortfallit". >

Det kan icke nekas, att, äfven om räntan för de ifrågavarande

574

Den la Mara.

kreditiven enligt Herr Wijks förslag höjes till fem procent, såkomma
de dock att tillgodonjuta en tillräckligt stor fördel framför de kreditiv,
som enskilda, personer få sig beviljade, ty när Riksbanken till
ocli med förlidet år, då penningetillgången i landet var så ymnig,
som den sannolikt aldrig förut varit, ej höll lägre ränta än 51 procent
för enskilda kreditiv, så skulle, om räntan på de åt ifrågavarande
institutioner beviljade kreditiv ställdes till 5 procent, dessa
det oaktadt erhålla en half procent lägre ränta än enskilda personer.
och då räntan de flesta år står till 6 procent, så blir. skiinaden
ännu större. Dessutom hafva dessa verk en ytterligare förmån framför
de enskilde deruti, att de icke betala någon kreditivafgift. I de
flesta fall skulle de således, om ock räntan höjdes, åtnjuta ej obetydliga
fördelar framför enskilda kreditivtagare, hvarför jag får yrka
utslag å Utskottets förslag och bifall till Herr Wijks motion.

Herr von Ekrenheim: Det är Kammarens samtlige ledamöter
val bekant, att kreditiven till manufakturdiskonten och Jernkontoret
härstamma från en tid, da man ansag, att Riksbanken borde begagnas
till äct uppmuntra vissa större näringsgrenar. Denna mening har
man, nu öfvergifvit, hvilket bland annat bevisas deraf, att man successivt
nedsatt de belopp, hvartill dessa kreditiv förut varit bestämda.
Då Utskottet nu fortgått på denna bana och ytterligare
nedsatt kreditiven, bär det icke trott sig böra föreslå någon förändring
i de vilkor, hvarunder de åtnjutits, ty fortfar man på samma sätt
och vid följande riksdagar gör ytterligare nedsättningar, så kommer
hela denna kreditivrätt att upphöra, och under mellantiden kan
det icke anses Riksdagen fullt värdigt att på dubbelt sätt inskränka
de förut beviljade förmånerna. Om man velat bibehålla kreditiven,
kunde det hafva varit skäl att höja räntan, men Utskottet har föredragit
att fortgå på den väg, som af Riksdagen redan blifvit beträdd
genom att minska beloppet, på det att kreditiven slutligen måtte
Helt och hållet försvinna. Detta förfaringssätt är ock enligt min
tanke det riktigaste, hvarföre jag anhåller om bifall till Utskottets
förslag.

, Grefve Manderström: Enligt hvad man i nästa punkt af detta
betänkande finner, föreslår Utskottet, att kreditivet till manufakturdiskonten
äfven vid denna riksdag skall minskas med 250,000 R:dr
och således nedsättas från 1,500,000 R:dr till 1,250,000R:dr. Dådet
synes vara Riksdagens afsigt, att detta kreditiv så småningom skall
helt och hållet upphöra, torde de successiva nedsättningarne i beloppet
få anses såsom en liqvidationsåtgärd, alldenstund Riksdagen
förmodligen håller det för alltför våldsamt att på en gång indraga
hela beloppet och derföre föredrager att småningom nedsätta detsamma.
Mot den sålunda gjorda framställningen har jag emellertid
ej för afsigt att göra någon erinran, men i afseende på den nu föredragna
punkten ber jag att få nämna, att, om räntan, som nu är
bestämd till 4 procent, skulle höjas till 5 procent, skulle manufakturdiskonten
nödgas betala samma ränta som den nu får af sina låntagare,
hvaremot en med utlåningen förenad risk skulle för manu -

Den 18 Mars.

575

Taktur diskonten vara behållen gåfva. Under sådana förhållanden
skulle manufakturdiskonten naturligtvis ej kunna begagna det af
Riksdagen beviljade kreditivet, hvilket vore ett sätt att låta det på
en gång upphöra. Då. emellertid detta förmodligen ej är Riksdagens
mening, måste jag anhålla om bifall till hvad Utskottet i denna punkt
hemställt.

Grefve Mörner, Ose ar: Om man icke kände den seghet, med
hvilken gamla inrättningar och förhållanden ofta bibehålla sig, så
skulle man verkligen kunna fattas af en djup förvåning öfver den
mängd stadganden, som finnas ännu i förra årets Bankoreglemente;
men då, såsom sagdt, det i alla stater går mycket långsamt att få
bort gamla minnen och vanor, så får man ej heller förundra sig öfver,
att Riksbanken är belastad med en stor mängd af den varan. Sålunda
har man stadgat i fråga om kassa.kreditiven, att sådana ej
få lernnas åt bolag till högre belopp än 100,000 R:dr, till Jernkontoret
högst 600,000 R:dr, till enskilda personer ej öfver 30,000 R:dr o. s. v.
Det förefaller mig, som om man på så sätt sade åt Bankofullmäktige:
här han I en hank att förvalta, men ni får ej sköta den på ett sätt.
som är gagneligt för densamma eller för allmänheten, utan ni måste
gagna efter vissa reglor, och derpå reglementerar man i oändlighet,
utan att jag rätt vet af hvilken orsak. Vore nu detta tvång upphäfclt,
och''hade banken rätt att låna ut. åt dem, som den tyckte vara
deraf förtjenta, och kunde prestera tillräcklig säkerhet för de begärda
lånebeloppen, då skulle jag visserligen i förevarande fall obetingadt
förorda, att alla stadganden rörande räntan för Jernkontorets kreditiv
skulle upphöra, och hela denna kreditivrätt bortfalla, ty då denna
anstalt har en mycket god kredit, så skulle den i sådant fall kunna
gå till banken och erhålla kreditiv till mycket högre belopp är det
nuvarande. Men såsom det nu är bestäldt, gynnar staten genom
eu sådan kreditivrätt den ena näringen på den andras bekostnad, och
vårt framåtskridande till sundare åsigter härutinnan fruktar jag ej
kan liknas vid plantans hastiga växt, utan snarare vid mossans på
berget, hvilken behöfver sekler för att uppnå sin fulla utveckling. Då
emellertid förhållandet är, att Jernkontoret icke kan få större kreditiv
än här är medgifvet, så anser jag, att det vore orättvist att betaga
det den lilla fördel, som det åtnjuter genom den lägre räntesatsen.
Härvid är ock att taga i betraktande, att de, som begagna Jernkontorets
lånerörelse, äfven fått vana vid en lägre ränta, hvarföre
det för dem skulle kännas ganska betungande, om man helt plötsligt
höjde denna. Enligt min tanke skulle således alla. bestämmelser om
räntan kunna falla bort, så vida man på samma gång toge bort inskränkningen
med afseende på beloppet, hvartill kreditivet kan erhållas,
men då man ej vill medgifva detta sednare, utan nödvändigt
skall pålägga rörelsen ett tvång, så må det ock vara billigt, att det
allmänna genom hanken får vidkännas den förlust, som deraf nödvändigt
blir en följd. Om ett sådant förfaringssätt visserligen icke
ga.gnar, så har man dock haft nöjet att reglementera, och då detta
högst besynnerliga reglementerande i allmänhet skall fortfara, så.
kan man väl ock bibehålla det i denna punkt och låta Jernkontoret

576

Den 18 Mars.

få hafva qvar den lilla fördelen att fortfarande få betala blott 4
procent, hvilket jag således nu tillstyrker, i den förhoppning att ett
Bankoreglemente snart blir skrifvet, grundad! på hvad en bankrörelse
verkligen fordrar, och ej förestafva^ af en gammal slentrian.

Grefve Mörner, Carl Göran: Jag vill inskränka mig till att
endast tala om den punkt, som nu är föremål för öfverläggning,
nemligen den som handlar om räntan på de till manufakturdiskonten
och Jernkontoret lemnade kreditiven. Det är en förhöjning i denna
ränta, som af motionären blifvit påyrkad. Jag tillåter mig härvid i
första rummet erinra om, att man icke genom en sådan ränteförhöjning
bör göra sig skyldig till en inkonseqvens. I samma § af bankoreglementet,
der det näinnes om kreditiven till manufakturdiskonten
och Jernkontoret, omtalas äfven räntan å kreditiv till sparbanker
och så kallade folkbanker, hvitna båda slags anstalter åtnjuta nedsättning
till 4 procent. Åt dessa folkbanker invoterades räntenedsättningen,
om jag ej missminner mig, vid förra riksdagen, då jag
var en af dem, som motsatte sig förslaget derom och förfäktade den
åsigten, att Riksbanken ej bör vara någon barmhertighetsinrättning.
Nu är det fråga om att borttaga fördelen af den lägre räntan för
Jernkontoret och Manufakturdiskonten, hvilka hafva haft denna förmån
g många år, och hvilka för densammas åtnjutande äfven hafva
hvarjehanda skyldigheter. Så t. ex. åligger det manufakturdiskonten
att utbetala vissa belopp till Teknologiska institutet, och Jernkontoret
har skyldighet att använda af sina tillgångar för en del allmännyttiga
ändamål, inom det fack kontoret representerar. Sparbankerna deremot,
som uteslutande gagna enskilda personer, och folkbankerna, som helt
enkelt är en ny benämning på ett industriel! företag, de skulle bibehållas
vid den fördel, som man vill beröfva de båda förutnämnda
inrättningarne. Detta synes mig ej hänga rätt väl tillsammans, hvarföre
jag, på det att vi ej måtte göra oss skyldige till en inkonseqvens,
påyrkar bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Friherre Tersmeden: I forna tider har man ansett, att staten
genom Riksbanken borde direkt understödja de näringar, som ansågos
vara af någon vigt för samhället. Denna åsigt har i senare tider
icke ansetts lämplig, och jag vill icke bestrida de grundsatser,
som numera i allmänhet gjort sig gällande. Hvad åter beträffar den
förevarande frågan om en förändring i räntefoten för de åt manufakturdiskonten
och Jernkontoret beviljade kreditiv, så torde man
böra komma ihåg, att representationen uti dessas belopp redan för
flera riksdagar sedan börjat göra nedsättningar. Vid räntan har
man likväl icke ansett sig böra röra, då, såsom klart är, kreditiven
till följd af de ständiga nedsättningarne småningom komma att försvinna.
Mig synes ock, att det ej vore billigt att vidtaga någon förändring
med afseende på räntefoten, så länge dessa kreditiv äro särskildt
afsätta för de ifrågavarande inrättningarne. Skulle dock den
föreslagna ränteförhöjningen blifva besluten och kanske tillika kreditivafgift
komma att erläggas, så vore det alldeles detsamma, som att

'' på

Den 18 Mars,

577,

på en gång borttaga denna kreditivrätt, som i långliga tider förut
varit dessa inrättningar beviljad. Jag tror ej, att detta vore billigt.
Den rätta vägen, som leder till det åsyftade målet, är att fortsätta
med nedsättningarne i beloppen, men att på något annat sätt under,
om jag så får säga, amorteringstiden vidtaga några förändringar i
vilkoren för kreditivrättens åtnjutande vore enligt min åsigt fullkomligt
oriktig, hvarföre jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mörner, Axel: Då så mycket här blifvit ordadt om
räntesatsens bestämmande, vill jag för min del icke upptaga tiden
med att ingå i något yttrande deröfver. Jag anhåller blott att få
fästa uppmärksamheten på, att i förevarande 4:de punkt af Betänkandet
förekommer ett tryckfel. Der står nemligen i sjelfva Utskottets
hemställan § 53 mom. 3 i stället för § 51 mom. 3, hvilket jag
anhåller måtte vid propositionen blifva iakttaget.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Grefven
och Talmannen, det Kammaren torde finna, att det i förevarande
punkt anmärkta tryckfel borde rättas, så att den deri omförmälda
53 § ändrades till den 51 §.

Svarades ja.

Härefter förmälde Herr Grefven och Talmannen, att under
öfverläggningen i ämnet hade yrkats dels bifall till Utskottets
hemställan och dels af Herr Peyron, att Kammaren, med afslag
derå, skulle bifalla Herr Wijks motion uti dess nu ifrågavarande
del; hvaruppå och sedan proposition å bifall till punkten blifvit framställd
samt med många ja jemte ett eller annat nej besvarad, Herr
Grefven och Talmannen förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

5: te punkten.

Grefve Mörner, Carl Göran: Under behandlingen af den punkt,
som gick näst före den sista, hörde jag två ledamöter af Banko-Utskottet
såsom skäl till den deri föreslagna förändringen åberopa att
banken icke kunnat göra sina fonder fruktbärande. År det nu meningen
att ställa så till, att massan af obegagnade fonder skall ökas,
är det icke bättre att dessa gifva den inkomst de förr i tiden hafva
lemnat? För mig faller det ej svårt att reda denna sak. Väl tror
jag att det är ändamålsenligt att minska detta kreditiv, om man
egde tillfälle att på annat sätt göra bankens fonder fruktbärande,
men att blott af begär att göra olägenheter åt andra inrättningar
indraga kreditivet finner jag högst olämpligt. Då jag vid en föregående
punkt hade ordet tog jag mig friheten visa, att för trettio år
sedan, då bankens fonder icke utgjorde hälften af hvad. de för närvarande
uppgå till, gaf banken en inkomst nära nog lika stor som
den nuvarande. År 1843, då bankens fond utgjorde 14,107,000 R:dr

Riksd. Prot. 1871. 1 Afd. 1 Band. 37

678

Den 18 Mars.

var bankovinsten 1,436,000 R:dr; således litet mera än hvad vi hafva
disponerat i år, men på den tiden var det icke så stora finaneierer
som nu, hvilka skötte banken. Vi hade visserligen en Baron Skogman
och en Emil von Troil, att icke nämna två andra, nemligen
August von Hartmansdorff och J. P. Lefvrén, hvilka båda sistnämnda
namn väl för mig äro dyrbara, men icke torde klinga lika väl i
Kammarens öron. Det var emellertid under dessa tider banken gaf
lika stor inkomst som för närvarande, men att det skulle ligga en
fördel i att bankens fonder lågo räntelösa, det föll icke någon in att
den tiden föreställa sig. Då det nu visat sig att bankens fonder
på sista tiden icke kunnat vinna användning, anser jag en minskning
af detta kreditiv så mycket mindre af behofvet påkalladt, som
enligt mitt förmenande de till manufakturdiskonten lemnade medel
lika lätt kunna indrifvas, som bankens öfriga fordringar. Jag yrkar
således afslag å denna punkt.

Herr Ekman, Johan Jakob: Jag antager att samma åsigt,
som under föregående år gjort sig gällande vid beviljande af kreditiv
åt manufakturdiskonten, äfven nu skall komma att godkännas
och betvifla!'' att något egentligen vinnes med en discussion i frågan,
då en hvar säkert redan bildat sin mening, hvilken icke låter rubba
sig af hvad som här anföres. Jag ber dock få framhålla ett skäl,
som redan under förra riksdagen anfördes och icke förr kunde anföras,
emedan det först då tillkom, nemligen att manufakturdiskonten
genom sista Riksdags beslut blef befriad från skyldigheten att
till Riksgälds-kontoret för teknologiska institutet betala 21,000 R:dr,
hvilket belopp ungefär motsvarade hela manufakturdiskontens räntavinst
på detta kreditiv, då det var högst, eller 2,250,000 R:dr. Utan
tvifvel hade det varit rätt att i stället för att på en gång befria
manufakturdiskonten från detta anslag, minska detsamma i den mån
man minskade kreditivet, men då nu steget togs fullt ut, så ådagalade
man, enligt min tanke, alldeles otvetydigt sin mening att så
småningom indraga detta kreditiv.

Jag skulle önska att man kunde komma derhän, att Riksdagen
ej beviljade några kreditiv alls, med undantag af det till Riksgäldskontoret,
utan att i öfrigt alla kreditiv beviljades af Fullmäktige.
Man borde derigenom kunna komma ifrån den oformlighet, som nu
eger rum uti att ett visst större belopp utlemnas från Riksbanken
till ett annat _ verk, som åter utgifver det till enskilta personer, då
något hinder ju icke finnes derför att samma belopp kunde direkte
utlemnas från banken.

Här har blifvit sagdt, att Riksbanken icke kan använda sina
tillgångar och att det derföre icke vore skäl att minska siffran för
detta kreditiv, men dervid ber jag att få anmärka, att genom det
beslut Kammaren nyss fattat i afseende å en föregående punkt, kan
man verkligen hoppas att banken hädanefter bättre än förut blifver
satt i tillfälle att begagna sina fonder. Hyser man den åsigt att
detta kreditiv ända till slut skall komma att indragas, så bör man
väl ock för indragningen välja eu tid, då manufakturdiskonten kan
utan svårighet göra afbetalningar. Jag ser intet hinder för manu -

Den 1S Mars.

579

fakturdiskonten att uppträda såsom låntagare i banken, och, då
denna rörelse otvifvelaktigt är fördelaktigare för banken än utlemnande
af störa kreditiv, finner jag deruti en ytterligare anledning för
Kammaren att bifalla den nu af Utskottet föreslagna nedsättning af
kreditivet.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att derunder blifvit yrkadt dels bifall till den
förevarande punkten, dels ock af Grefve Mörner, att Kammaren
skulle afslå punkten, för så vidt deri föresloges nedsättning af det
Kongl. Kommers-kollegium för närvarande beviljade kreditiv, men
bifalla samma punkt i öfrigt; framställde Herr Grefven och Talmannen
proposition på bifall till punkten och då dervid svarades
många ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Grefve Mörner begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller 5:te punkten i Banko-Utskottets betänkande
N:o 8, röstar

J a j

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej afslår Kammaren punkten, för så vidt deri föreslås
nedsättning af det till Kongl. Kommers-kollegium för närvarande
beviljade kreditiv, men bifaller punkten i öfrigt.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—70,

Nej - 25.

Friherre Raab, Adam: Då jag med minnet af denna frågas

behandling inom Kammaren vid föregående riksdagar, tog för afgjordt
att Kammaren redan förut stadgat sin åsigt derutinnan, har
jag icke yttrat mig under diskussionen, men då en talare på Uplandsbänken
yttrat, att man numera öfvergifvit den grundsats, att Riksbankens
fonder skola disponeras till näringarnes stöd, så anhåller
jag vördsamt att få protestera mot denna uppfattning, som icke öfverensstämmer
med min öfvertygelse, på samma gång som jag reserverar
mig mot det nu fattade beslutet.

6:te ''punkten.

Herr Troilius: Det torde vara Kammarens ledamöter bekant

huru förhållandet varit med detta kreditiv, som ständigt sedan 1818
varit jernkontoret beviljadt. Det afsåg att underlätta kontorets redan
då betydliga penningerörelse och derjemte att medelst den räntevinst,

580

Den 18 Mars.

som tillfälle kontoret, sätta det i tillfälle att genom rön och försök
bidraga till jernhandteringens tekniska utveckling. Med 1869 års
riksdag började man emellertid att röra på kreditivet genom att nedsätta
det från 900,000 R:dr till 750,000 R:dr, och sedermera vid förlidet
års riksdag ej allenast nedsatte man beloppet ytterligare till

600,000 R:dr, utan förändrade på samma gång formen för kreditivet
på grund af skäl, som finnas anförda i Banko-Utskottets utlåtande N:o
8, vid 1870 års riksdag.

Dessa skäl blefvo icke heller vid förra riksdagen af dem som i
öfrigt bestredo förändringen underkända och äfven för min del ansåg
jag, under dåvarande förhållanden, lika så lämpligt att jernkontoret
fick ett sådant kreditiv, som vid förra riksdagen bestämdes, men innan
man fortgår med förändringarne synes mig det dock vara nödigt att
afbida någon erfarenhet för att kunna bilda sig en åsigt om en ytterligare
förändring är behöflig eller icke. Nu hade jernkontoret icke
längre än 14 dagar varit i besittning af detta nya kreditiv, innan en
motion vid riksdagen framkommer både om kreditivsummans minskning
och räntans höjande. Då man icke lemnat erfarenheten någon
tid att visa hvilken nytta kreditivet gör för kontoret eller skada för
Riksbanken, hade jag hoppats att det skulle få qvarstå orubbadt ett
eller två år, isynnerhet som detta synes mig öfverensstämma med de
motiv, som förra riksdagen anfört för förändringen från kreditivets
gamla form till den af ett vanligt kassakreditiv.

Vid behandlingen af den näst föregående punkten i detta utlåtande
anfördes att Riksbanken icke hade behof af några intermediära
myndigheter för dispositionen af sina fonder, men jag vågar dock
hemställa, om det icke är både säkrare och beqvämare för Riksbanken
att genom en sådan korporation som jernkontoret sköta denna
rörelse, än om den skötte rörelsen sjelf. Att ett kreditivbelopp af

600,000 R:dr icke är för stort, torde man kunna inse, då man vet att
jernkontoret eger ett kapital på 41 millioner och för närvarande har
upplånt 51 millioner. För den stora summa kontoret följaktligen har
att omsätta är ett kreditiv af 600,000 R:dr icke för stort, utan torde
vara den lämpliga siffran. Jag vet väl att Fullmäktige icke i år
begagnat mera än ett ringa belopp af kreditivet, men dervid får man
icke fästa sig, ty ännu äro endast ett par månader förflutna och man
har icke behöft några stora förlag. Det är på de skäl jag nu anfört
som jag hemställer att Kammaren måtte bifalla Utskottets förslag i
öfrigt, men förändra krediti vets belopp från 450,000 R:dr till 600,000
Riksdaler.

Herr Ekman, Carl: Jemte det jag ber att få instämma i det
yrkande, som af näst föregående talare gjorts, anser jag mig böra
fästa uppmärksamheten på ett förhållande som, efter mitt förmenande,
bör bidraga till antagande af hvad i detta yrkande framställts.

Då nemligen vid föregående riksdagar frågan härom förevarit,
har man erkänt, att det ändamål jernhandteringens befrämjande —•
som afsågs då detta kreditiv första gången beviljades, borde i den
mån som indragningar på kreditivet ske, på något annat sätt tillgodoses.
Banko-Utskottet vid föregående riksdagar har derföre utta -

Den 18 Mars.

581

lat den åsigt som af Kammaren godkänts, att det understöd som från
statens sida bör komma jernband teringen till del, borde utgå såsom
ett direkt anslag. Med tillämpning af samma åsigt, i afseende på
manufakturdiskonten, öfverflyttades äfven, i och med det att indragning
började å kreditivet till nämnda verk, det årliga anslaget af

21,000 R:dr till teknologiska institutet, som förut utgått från manufakturdiskonten,
på Riksstaten. Någon sådan fördel har ännu icke
genom Riksdagens beslut kommit bergshandteringen till godo. diet
kan visserligen anmärkas, att någon framställning härom icke .blifvit
gjord från brukssocieteten; men anledningen härtill är, att societeten
icke sammanträder oftare än hvart tredje år. Nu har emellertid
societeten sammanträde innevarande år, och det är att förvänta att en
framställning i detta syfte då kommer att från det hållet göras.
Under sådana omständigheter vågar jag tro att, förutom de skäl som
af föregående talare blifvit framställda, äfven i mitt yttrande skall
finnas en tillräcklig anledning att icke för det närvarande göra någon
vidare nedsättning i det belopp, som hittills åt Riksdagen varit anvisadt
som kreditiv till jernkontor et.

Herr Ekman, Johan Jacob: Då sista Riksdag, i sammanhang
med beslutet om detta kreditivs nedsättande från 750,000 till 600,000
R:dr, befriade jernkontor?.! från det vilkor som förut med kreditrvets
åtnjutande varit förbundet, nemligen att jernkontoret skulle använda
räntevinsten till rön och försök i jernhandteringen, så synes mig Riksdagen
derigenom hafva uttalat den åsigt både att det vore olämpligt
att på en sådan omväg understödja jernhandteringen och att kreditivet
borde efterhand indragas. Ått jernkontoret äfven kommer att
göra framställning om anslag af allmänna medel för denna handterings
befrämjande hafva vi hört af den siste ärade talaren och jag
anser för min del desto mera rätt att kreditivet, såsom, innefattande
en och annan undantagsförmån, efterhand indrages i sin nuvarande
form. Man har anmärkt att jernkontoret eger ett kapital af 4,v millioner
och att det upplånat ett belopp af öfver 5i millioner.

Detta synes mig bevisa att jernkontoret icke behöfver detta kreditiv
för sin lånerörelse; och då det alltså icke synes i behof af kreditiv
för annat ändamål än för att undvika hålla kassa, tyckes ett
vida mindre belopp böra vara erforderligt. Eu föregående talare har
också anfört, att jernkontoret icke begagnat detta Kreditiv pa hela
detta år förr än den 8 Mars och jag ber få tillägga att då uttogos
ej mera än 100,000 R:dr. Kreditivet kan således icke vara fördelaktigt
för Riksbanken och då jag derjemte icke kan inse att jernkontoret
har någon synnerlig fördel af detsamma samt jag, såsom
förut yttrad t är, hyser den förhoppning, att man skall komma derhän
att inga vidare kreditiv i Riksbanken utlemnas än de som beviljas
af Fullmäktige, yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels ^bifall till
den förevarande punkten och dels af Herr Troilius, att Kammaren
måtte afslå punkten, för så vidt deri föresloges nedsättning af det

582

Den 18 Mars.

jernkontoret för närvarande beviljade kreditiv, men bifalla samma
punkt i öfrigt; framställde Herr Grefven och Talmannen proposition
på bifall till punkten och, då dervid svarades många ja, blandade
med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Grefve Mörner, Carl Göran, begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller 6:te punkten i Banko-Utskottets betänkande
N:o 8, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Yinner nej, afslår Kammaren denna punkt, för så vidt deri föreslås
nedsättning af det jernkontoret för närvarande beyiljade kreditiv,
men bifaller punkten i öfrigt.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 31.

7:de—10:de punkterna.
Biföllos.

Föredrogs ånyo Andra Kammarens den 8 och 9 dennes bordlagda
protokollsutdrag N:o 111, med delgifvande af Kammarens beslut
öfver dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 14, rörande Herr L. J.
Hiertas motion om aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t rörande utarbetande af ny taxa för passageraretrafiken å Statens
jern vägar.

Herr Troilius: Min ställning fordrar att jag i afseende på denna
fråga yttrar några ord och meddelar några upplysningar.

Det har en gång förut, nemligen år 1862, då en ny taxa för
statens jernvägar upprättades i ändamål att tillämpas efter vestra
stambanans fullbordande, varit fråga om förändring af person-afgiften
i tredje klassens vägnar från 25 till BO öre per mil samt på samma
gång en nedsättning i afgiften för första och andra klass-passagerare,
den första från 75 till 60 öre och den andra från 50 till 45 öre
milen. Detta ifrågasattes för att äfven hos oss iakttaga den proportion
emellan biljettpriserna till de olika vagnsklasserna som är allmännast
vid jernvägarne i utlandet och jemväl vid Sveriges enskilda banor
blifvit antagen och befunnen fördelaktig. Som herrarne känna, göra
Skånska jernvägarne äfvensom Uddevalla—Borås-banan, hvilka sakna
andra klassens vagnar, härifrån ett undantag. Der äro afgifterna

Den 18 Mars.

683

30 och 60 öre för plats i respektive tredje och första klassens vagnar
per mil. På Gefle—Dala-banan äro de resp. BO, 50, 60 öre. För min
del är jag öfvertygad, att en förhöjning i tredje klassens passagerareafgift
skulle åstadkomma en betydlig tillväxt i inkomsterna för jernvägstrafiken
och icke heller utöfva något menligt inflytande på rörelsen
i öfrigt. Nu är förhållandet, att t. ex. resande i tredje klassens
vagnar icke hafva samma rättigheter med afseende på att medföra
resgods som de öfriga klasserna. De få nemligen icke medföra mer
än 50 <%, då deremot första och andra klassens passagerare ega att
medföra 70 U.. — Det tillkommer Kongl. Maj:t att afgöra denna
fråga och Kongl. Maj:t kan följaktligen, i fall en förändring i afgiften
för tredje klassen till 30 öre anses lämplig, äfven bevilja passagerare
i denna klass andra förmåner, som motsvara den förhöjning i afgiften
de finge vidkännas. Såsom tillfälliga Utskottet anmärkt, skulle den
ifrågasatta förhöjningen komma att i medeltal förorsaka hvarje resande
i tredje klassen en förhöjning med inalles 20 öre för 4 mils resa.
Härvid är tillika att märka att, i händelse en förböjning, sådan som
föreslagits, blifver fastställd, trafikstyrelsen bör begagna sin rätt att
medgifva modifikation i afgiften för tur och returfärd äfven i tredje
klassen, som nu icke har denna förmån.

För att sätta Kammaren i tillfälle att bedöma förhållandet emellan

afgifterna å våra och utlandets jern vägar, vill jag meddela några
uppgifter i detta hänseende.

på Schweitsiska banorna
Preussiska östra banan .

Cöln—Minden-banan . .

Österrikiska banorna . .

Bajern och Wurtemberg
Italienska banorna . .
i England (i medeltal) .
på de så kallade parlamentstågen

i Frankrike........

Seeländska banorna.....

Danska statsbanorna.....

1 :sta	klass.	2:dra klass.	3:dje klass.
75	öre.	52 öre.	37 öre.
76		58		36 „
80		54	5»	36 „
88		66	V	44 „
65	?>	43	)J	30 „
72		54	5»	36 „
125		85	V	64 „
—		—		44
72		54	»	40 „
88		64		48 „
64		48		32 „
afgifterna för	de	särskilta

klasserna är såsom man finner ungefärligen 2. 1,5. 1.; då hos oss
proportionen är 3. 2. 1. Af jern vägsstatistik en finner man tydligen att
en flyttning af de resande fortgår från lista till 2:dra och från 2:dra
till 3:dje klassens vagnar. Antalet resande i de dyrare klasserna
har nemligen år från år minskats, tydligen till följd af den störa
prisskilnaden emellan dessa och den 3:dje klassen. Häruti ligger
väl egentligen intet ondt, men jag tror att det likväl vore skäl söka
bereda staten något större inkomster af dem som begagna sistnämnde
vagnsklass, helst om man på samma gång bereder dem andra fördelar,
såsom större farhastighet med vissa bantåg, större frivigt af
resgods, särskilda damkupéer, o. d., hvaraf de nu äro i saknad.

Den genom en förhöjning i biljettpriset af 5 öre milen emot -

584

Den 18 Mars.

sedda nettobehållningen för staten bör gerna uppgå till 150,000 K:dr
om året.

I)å jag nu tillika är öfvertygad att den föreslagna förhöjningen
kan ske utan att förnärma allmänhetens rättmätiga anspråk på billig
befordran på statens jernvägar, så kan jag icke annat än önska
att Första Kammaren ville biträda Andra Kammaren i dess beslut
om skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t.

Herr Tornerhjelm: Den föregående talaren har så fullständigt
utredt ämnet, att jag för min del icke har mycket att tillägga.
Jag vill blott fästa uppmärksamheten derpå, att, då man går in
på förhöjning i afgiften för tredje klassens passagerare, så fordrar
ock rättvisan, att man bereder dessa någon motsvarande fördel
t. ex. rättighet, att medföra något mera gods än som hittills varit
tillåtet, samt att de blandade tågen komma att röra sig med någon
större hastighet än hittills varit fallet, då t. ex. för en resa till de
södra orterna med blandadt tåg erfordrats icke mindre än tre dagar.
Detta har äfven blifvit inom Andra Kammaren framhållit; och jag
tror, att ett halfofficielt löfte, som der afgafs, att en sådan förän”
dräng skulle ega rum, varit ett af de motiver,: som föranledt Andra
Kammarens beslut. Det vore derföre önskvärdt, jag upprepar det
ännu en gång, att de blandade tågen kunde röra sig på ett något
hastigare sätt. Att deremot, såsom äfven blifvit föreslaget, tredje
klassens vagnar skulle få medfölja snälltågen, tror jag, till följd af
de flera olägenheter, som deraf skulle uppkomma, icke låta sig
göra. Jag yrkar bifall till Andra Kammarens beslut.

Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord proposition,
antog Första Kammaren det beslut, Andra Kammaren i frågan fattat.

Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets den 9 och 11 dennes bordlagda
Betänkande N:o 2, angående allmänna bevillningen.

Härvid anmälte sig och yttrade

Herr Häggström: Ehuru detta betänkande kommer att punktvis
föredragas, anhåller jag dock att nu få yttra några ord. angående
Utskottets betänkande i allmänhet. Uti inledningen dertill
har Utskottet framhållit “att det funnit sitt arbete i icke ringa grad
störande påverkadt och stundom hämmadt af det i lagstiftningen
stadgade nära sambandet emellan kommunalbeskattningen och bevillningen
till Staten11, och vidrört oegentligheter, som deraf uppstå,
titan att i någon mån afhjelpa desamma.

Då Bevillnings-Utskottet medgifvit, att sådana oegentligheter
förefinnas, hvilka_ härflyta deraf, att skatten till kommunerna är
grundad på den till staten utgående bevillningen, så synes det mig,
att Utskottet också hade bort, antingen framlägga förslag till afhjelpande
af dessa oegentligheter, eller ock göra hemställan hos

Den 18 Mars.

Riksdagen, att denna måtte hos Kong! Maj:t begära, att ett förslag
till ny bevillningsstadga må uppgöras. Då detta icke skett, har jag
förenat mig med Herr von Gleijer uti den af honom mot Utskottets
betänkande i allmänhet afgifna reservation.

Utskottet har såsom exempel på önskvärdheten af billiga och
rättvisa jemkningar i bevillning^ till staten anfört den orättvisa,
som skulle ligga deruti, att bevillning för fast egendom skall erläggas
efter fastighetens uppskattade värde, utan afseende derå om fastigheten
är för skuld intecknad eller icke. Att detta är en orättvisa
erkänner jag, men får på samma gång fästa uppmärksamheten
derpå, att löntagare och näringsidkare, som äro skuldsatte, drabbas
af alldeles samma orättvisa. Att kunna afhjelpa denna, vore särdeles
önskligt, men huru det skall kunna ske, känner jag icke. Jag
tror att en lika stor orättvisa ligger deruti, att enligt 6 §Bevillningsförordningen
alla till jordbruket hörande näringar äro frikallade från
inkomstbevillning. Sedan jorden numera blifvit delad _i en mängd
små lotter, så finnes det nemligen ett stort antal mindre jordbrukare,
som väl underhålla sina hemman och derjemte idka binäringar,
hvaraf de hafva god inkomst, utan att derför erlägga någon bevillning.
Detta är i många fall händelsen i Norrland, der det finnes
en "mängd hemmansegare, som på sin jord hafva god skog, den de
afverka och förädla till afsalu, eller ock idka en lönande boskapsskötsel
med flera dylika näringar. Allt detta kan icke beskattas på
annat sätt än genom den bevillning, som för jordbruksfastighet utgår
med 3 öre för hvarje fulla 100 R:dr af uppskattningsvärdet. Om
man jemför detta med hvad löntagare och fabriksarbetare få skatta,
så tror jag, att man skall finna den orättvisa, hvaraf dessa sednare
drabbas. En fabriksarbetare har på sin höjd en inkomst åt. 3 ä
400 Kull'' om året, och bevillningsberedningarne försöka alla möjliga
sätt att drifva upp hans bevillning genom att beskatta honom för de
fördelar af husrum, vedbrand, kofoder och dylikt, hvilka han möjligen
jemte sin kontanta inkomst åtnjuter. Arbetaren å sin sida vill
gerna erlägga denna högre skatt, ty deraf beror hans rätt till talan
i allmänna angelägenheter. För min del tycker jag, att det liggeren
orättvisa uti denna högre beskattning, hvaraf de icke jordbrukande
arbetarne drabbas. Huruvida det kan,vara rigtigt, att i bevillning
för en jordbruksfastighet erlägges allenast 3 öre för hvarje
100 R:dr, då för all annan fastighet utgöres 5 öre för hvarje 100 R:dr
af taxeringsvärdet, det inser jag icke. För min del tycker jag, att
arbetet bör beskattas lika, vare sig att det nedlägges på skötandet
af ett jordbruk eller en annan rörelse. Jag erkänner visserligen, att
jordbruket, utom bevillningen, drabbas äfven af andra både direkta
och indirekta skatter. Men vanligen bestämmer man ett hemmans
taxeringsvärde till hvad det kan säljas för, oaktadt de onera, som
ligga på detsamma.

Om nu Kammaren godkänner de grunder, som i den nu gällande
Bevillningsförordningen äro stadgade för skatt till staten, så hemställer
jag dock, att grunden för de kommunala skatternas utgående
måtte förändras. Dessa skatter äro nu särdeles tryckande. De uppgå
i vissa kommuner ända till 10 ä 15 procent af inkomstbehållningen,

586

Den 18 Mars.

och för fattiga arbetare är det verkligen för tungt, att skatta efter
denna grund.

Jag skall be att få anföra ett exempel, för att något tydligare
visa rigtigheten af den åsigt jag här uttalat. En jordbrukare, som
har ett hemman värdt 3,000 R:dr, betalar derför i bevillning till staten
90 öre, samt får sig åsätta 18 fyrkar. Denne hemmansegare kan
med afkastningen från sitt hemman föda sig och sin familj och eger
derjemte andra goda inkomstkällor. En annan arbetare, som med
möda kommer upp till en inkomst af 500 R:dr, knappt tillräcklig för
sin nödtorftiga bergning,_ har visserligen deraf 300 skattfria, men får
för de återstående 200 till staten erlägga en bevillning af 2 R:dr,
samt uppföres till 20 fyrk. Denne får således skatta mera än hemmansegaren,
hvilken på samma gång har en vida större inkomst af sitt
jordbruk och annat arbete. Af detta missförhållande uppkommer,
dels från jordbrukarens sida en klagan öfver den ringa rösträtt han
eger i kommunala angelägenheter, och dels från de icke jordbrukande
arbetarnes sida en klagan öfver kommunalskatters alltför stora tyngd.
För min del tror jag icke, att jordbrukaren har något skäl till klagan
med den nuvarande Bevillningsförordningen. Men den som skall
skatta för inkomst af kapital och arbete deremot så mycket mera.

Jag har endast velat framhålla dessa oegentligketer uti vår nuvarande
Bevillningsförordning, men har icke något yrkande att
framställa.

Herr Nordström: Såsom redan talaren näst före mig yttrade,
har Utskottet i detta betänkande infört en ingress med hvarjehanda
anmärkningar mot nuvarande förhållandet med grunderna för bevillningen
och särkildt mot lämpligheten af det i lagstiftningen nu stadgade
nära sambandet mellan kommunalbevillning och bevillning till
staten, utan att likväl framlägga något bestämdt förslag till erforderliga
förändringar i sådant hänseende. Denna ingress kan således
ej för denna gång leda till några bestämda beslut, utan endast till
meningsyttringar i allmänhet, och anhåller jag att, för min del, yttra
några ord i enlighet med anvisningen.

Bevillning eller direkt skatt af inkomst från fastighet, arbete
eller kapital är till sin princip utan tvifvel lika rättvis, som den
vid utförande och verkställighet öfverallt och städse visat sig vara
ett mycket svårlöst problem. Svårigheten ligger, uti att noga kunna
beräkna de skattskyldiges verkliga inkomster. Äro de fastställda
grunderna för denna beräkning säkra och fullt ändamålsenliga, klart
uttryckta och med praktisk blick tillämpade, blir resultatet jemnhet
i beskattningen; äro de det icke, skola klagomål städse ega rum.
Det är således deraf allt i detta hänseende väsendtligen beror, att
grunderna för inkomsternas beräknande blifva omsorgsfullt afvägda
och. i lag bestämda; men icke deraf, att kommunalbeskattning och
bevillning till staten blifvit satta i samband med hvarandra, så snart
man en gång är ense derom, att afgifterna till kommunen och bevillningen
till staten skola utgå efter samma grunder, eller taxering
efter inkomst. Vill man i afseende å den förra antaga andra grunder
än för den sednare, blir det ett annat förhållande, och det an -

Den 18 Mars.

587

märkta sambandet bortfaller då af sig sjelft. Derom är likväl nu
ej någon fråga, och vid sådant förhållande måste uppmärksamheten
fästas uppå, huruvida grunderna för taxering af inkomst pell derefter
beräknade skattebidrag till staten och kommunen äro uti sjelfva Bevillningsförordningen
med all önsklig omsorg utförda och bestämda.

Man kan på tre sätt gå till väga i fråga om grunderna för bevillning
efter inkomst till staten och till kommunen: _ förrätta för
statsbevillningen en taxering, och för kom mun al beskattningen genom
en annan nämnd, en annan, eller ock för den sednare insätta e,n
samvetspröfningsnämnd, som inapellabelt bestämmer hvad hvarje
skattskyldig skall betala, eller slutligen låta den specificerade taxeringen
af inkomst för bevillning till kommunen blifva densamma
som för bevillning till staten. Vid olika taxeringar, förrättade äf
olika nämnder för de två olika ändamålen, skulle det emellertid väl
icke kunna undvikas att taxeringame, äfven om grunderna för inkomstberäkningen
vore desamma, stannade vid något olika resultater,
och naturligen framträdde då frågan: hvilketdera af dem vore
det noggrannare, det rätta; men att afgöra detta blefve dock omöjligt,
ehuru det är uppenbart, att mycket missnöje och klander deraf
skulle föranledas. Skulle åter olika grunder för inkomstberäkningen
vid de två olika taxeringame följas, uppstår med ännu större kraft
frågan: hvarför i det ena fallet något borde såsom inkomst betraktas,
som icke finge så anses i det andra; och da efter all anledning en
samvetspröfningsnämnd, som inappellabelt egde bestämma beloppet
af en hvar skattskyldigs skattebidrag, icke länge skulle kunna godkännas
af det allmänna tänkesättet, återstår endast det tredje sättet,
eller det att låta taxering af inkomst för bevillning till staten
blifva en och gemensam med taxering för kommunalbeskattning efter
inkomst, men dervid tillse, att grunderna för beräkning och taxering
af inkomst omsorgsfullt och sakenligt bestämmas.

Att nu gällande allmänna Bevillningsförordning i detta och andra
afseenden må förtjena en revision vill jag emellertid icke bestrida,
utan tror tvärtom, att den både i sak och uttryck väl må behöfva
en sådan; men då Utskottet i sitt betänkande såsom exempel
på orättvisa i denna förordning och såsom tarfvande rättelse, bland
annat, anför den omständigheten, att bevillning för fast egendom skall
utgöras efter fastighetens uppskattade värde, utan afseende på om
fastigheten är för skuld, intecknad eller icke. erkänner jag mig ej kunna
fatta, huru Utskottet ville försvara en sådan åsigt, eller ett sådant
påstående. För att ej nämna löntagare, som väl ock kunna besväras
af gäld, ehuru deras löneinkomst på shillingen taxeras till bevillning
och kommunalskatt, må jag endast erinra om, att det val
knappast finnes någon industriidkare, som ej i och för ^sin näring
eller sitt yrke under årets lopp får ikläda sig gäld, såsom ett af
medlen för hans produktiva verksamhet så länge han väntar på tillfälle
till afsättning, och att således äfven han, med samma skäl, som
fastighetsegaren för sin intecknade gäld (och hvarför ej äfven annan
gäld) borde befrias från bevillning för den inkomst, som härflyter
från den med gäld bedrifna produktionen. Men huru vid sådant förhållande
gäidbeloppet skulle kunna kontrolleras och inkomsten i verk -

Den 18 Mars.

588

ligheten beräknas, är en fråga, som Utskottet lemnat outredd och
obesvarad. _ Som emellertid Utskottet icke framställt något förslag
till förverkligande af sina åsigter i dessa hänseenden, måste äfven
jag låta det bero vid dessa mina erinringar.

Herr von (ren er: Jag både visserligen tänkt vänta att begära
ordet tills dess Utlåtande! börjat punktvis föredragas. Men då
diskussionen blifvit åt de två föregående talarne förd in på vissa
allmänna grunder för beskattningen, hvarå jag i min reservation
fästat uppmärksamhet, så anhåller jag vördsamt att rörande detta
ämne nu få säga några ord.

Det är med synnerlig tillfredsställelse jag erfar att den högt
aktade talare, som nyss hade ordet, har lika med mig funnit anmärkningsvärd^
att Utskottet framhållit orättvisor som äro eu följd af
den nuvarande Bevillningsförordningen, utan att angifva någon utväg
att dem afhjelpa. Alldeles detsamma har ja g anmärkt i min reservation.
Jag instämmer med den värde talaren äfven deruti, att
taxering för statsbevillning och taxering för kommunalbevillning
lämpligen kunna ske efter samma grund. Men jag tror icke att man
bör taga för gifvet att kommunalskatten i sin helhet lämpligen kan
i alla. kommuner utgå efter samma grund som bevillningen till staten.
År till exempel bevillningen till staten en verklig inkomstskatt,
kan den möjligen läggas till grund för kommunalbeskattningen i
stora och ansenliga kommuner, men icke i små och oansenliga, enär
det måste antagas kunna någon gång inträffa, att samtlige medlemmar
af sådan kommun äro skuldsatte och derföre frie från inkomstskatt
till staten, vid hvithet förhållande kommunalbördan icke fann någon
bärare.

I allmänhet torde det vara lämpligt för landtkommunerna, att
en s. k. additionel kommunalskatt, det vill säga någon mindre del af
för kommunens behof för året erforderliga penningebeloppet uttaxeras
på samma sätt som statsbevillningen; men att hufvudsakliga beloppet
utgår efter mantal eller annan icke på taxering beroende
grund. På liknande sätt är i flera fremmande länder den kommunala
beskattningen ordnad.

. JaS hal’ länge varit af den öfvertygelsen, att för utgörande af
bevillningen enligt 2:dra artikeln Kunde uppställas vida bättre grunder
än de nu gällande; men att härtill erfordras eu så genomgripande
omarbetning af Bevillningsstadgan, att den icke gerna kan åstadkommmas
utan Regeringens medverkan. Att i detta afseende mången
inom Kammaren tänker lika med mig har jag förnummit under
öfver!äggningarne både förlidet och innevarande år vid remitterandet
af Kongl. Maj:ts proposition om Statsverkets tillstånd och behof.
En ärad talare från Stockholmsbänken gick till och med så
långt att han påstod det den påfallande olämpligheten af nu gällande
grunder för bevillningstaxeringen hade bort förmå finansministern.
att i sammanhang med den nu proponerade fördubblingen af
bevillningen enligt 2:dra artikeln framlägga för Riksdagen förslag till
ny bevillningsförordning. Detta synes mig för mycket begärdt; enär
Regeringen väl icke gerna kan proprie niotu låta omarbeta en gäl -

Den 18 Mars.

589

lande beskattningslag. Jag måste beklaga att den nämnde värde
talaren icke nu är tillstädes: annars både han nog med sitt gällande
ord verkat för aflåtande af en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes låta underkasta beviilningsförordningen
en omfattande granskning.

De förslag till förändringar i nu gällande grunder för bevillning
en enligt 2: dr a artikeln, som i motionsväg liksom ock under öfverläggningar
i Kamrarne, blifvit, ur synpunkten åt beviilningssummans
rättvisa och billiga fördelning, framställda, hafva gått ut på
att, såsom det heter, undanrödja den nu existerande orättvisan att
den skattskyldige nödgas betala bevillning icke allenast för det lian
egen utan jemväl för sin gäld. i sådant afseende har man städse
påpekat, hurusom egaren af fastighet liksom ock löntagaren får sig
påförd bevillning till oförändradt belopp, antingen han har skuld att
förränta eller icke. Man hade kunnat tillägga att förhållandet är
ungefärligen enahanda med handlanden och näringsidkaren i allmänhet
som, i fråga om bevillning, väl får från nettoinkomsten på rörelsen
draga räntan å förlagskapitalet, om detta är upplånadt, men
icke räntan å den skuld han derutöfver kan hafva; — det är såsom
bekant endast egaren af räntebärande penningkapital som betalar
inkomstbevillning i detta ords rätta mening. — I sina konseqvenser
föra de nämnde förslagen dertill, att bevillningen enligt 2:dra artikeln
blifver en verklig inkomstskatt. — Och månne för fördelningen åt en
årligen återkommande till beloppet varierande bevillningssumma, ansedd
att fylla statsbehof ven, kan läggas någon lämpligare grund än
den skattskyldiges nettoinkomst. Jag vet allt för val att emot inkomstskatt
kan liksom emot hvarje annat beskattningssätt göras ganska
befogade anmärkningar; men erkännas måste att nämnda skatt har
det bestämda företrädet framför andra s. k. direkta skatter, att medborgaren,
som affordras inkomstskatt, icke gerna kan tänka på att
välta densamma öfver på någon annan. Detta är deremot just det
som oupphörligt sker med andra skatter och som gör att man vid
deras påläggning eller förhöjning icke kan med någon säkerhet beräkna
hvem skatten kommer att drabba. Om till exempel, för en
följd af år, bevillningen för jordbruksfastighet ökas med en viss procent
af taxeringsvärdet, uppkommer genom denna tillökning en skattebörda,
som, till en början, måste på de flesta ställen bäras åt fasligt!
etsegaren ensam, men som sedermera, om fastigheten utarrenderas,
kan komma att med en del af sin tyngd falla öfver på arrendatorn.
En inkomstskatt deremot kommer, omedelbart efter det den
blifvit påbjuden, att träffa både jordegaren och hans arrendator och
hvardera af dem i förhållande till hans skatteförmåga. Om nu så
är att man hyser betänklighet vid att förändra bevillningen enligt
2:dra artikeln till en verklig inkomstskatt, så torde man ändock böra
medgifva, att bevillningsförordningen är i behof af en ganska genomgripande
omarbetning på det stadgandena i densamma, hvilka nu
icke alltid stämma väl öfverens, måtte komma i harmoni med hvarandra
och tillika erhålla nödig tydlighet och klarhet. Att bevillningsförordningens
stadganden icke med hvarandra väl öfverensstämma
ber jag att få framhålla genom följande exempel.

Om jag eger en jordbruksfastighet, som är utarrenderad emot en
årlig arrendesumma af 1,000 R:dr R:mt, så kan denna fastighet i fullkomlig
öfverensstämmelse med de i bevillningsförordningen gifna föreskrifter
för värdering af fast egendom, hafva fått sig åsatt ett
taxeringsvärde af 20,000 R:dr, det vill säga ett så stort kapital att 5
procent deraf gifver arrendesumman 1,000 R:dr. Har jag nu tillika
1,000 R:drs ränta af utlånadt penningekapital är det tydligt att mina
sammanräknade årsinkomster uppgå till 2,000 R:dr. Och enär den
lindring i bevillning för inkomst af kapital eller arbete, hvarom i,bevillningsförordningens
8 § är stadgadt, medgifves blott under vilkor
att den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster icke öfverstiga
1,800 R:dr, synes det som nämnde lindring icke borde kunna ifrågakomma
för hvad angår bevillningen för min ränteinkomst 1,000 R:dr.
Men nu är det förhållandet, att, för sammanläggning af ränta utaf
penningekapital och inkomst af jordbruksfastighet, finnes i instruktionen
för taxeringsförrättningarne gifven den föreskrift, att inkomsten
åt jordbruksfastighet skall beräknas till 3 procent af fastighetens
taxeringsvärde, hvadan sålunda mina sammanräknade årsinkomster
komma att gälla blott för 1,600 R:dr. 1 verkligheten öfverstiga
de, men enligt af bevillningsförordningen anbefaldt beräkningssätt
stå de under den limit 1,800 R:dr, der lindring i bevillning för inkomst
af kapital eller arbete upphör. Att i vigtiga delar bevillningsforordningens
föreskrifter sakna klarhet, kan man finna deraf att de lemna
rum för alldeles motsatta tydningar rörande den frågan, huruvida en
person, som till exempel eger ett jernbruk och ett sågverk, af hvilka
det förra gått med vinst men det sednare med förlust, kan, när han
uppgifver sin beskattningsbara inkomst för året, fä från nettovinsten
på jernbruket draga förlusten på sågverket.

Att bevillningsförordningen tillämpas på ett för Kronans rätt
och bästa föga betryggande sätt, kan man finna af resultaterna af
den på bevillningen till staten grundade kommunala beskattningen.
Då det af fullt trovärdiga män uppgifves att på landet en skattskyldig
stundom erlägger kommunalskatt till 30 gånger beloppet af sin
bevillning för inkomst af kapital eller arbete, så och enär i fyrksättningen
inkomstbevillningen ingår med blott hälften så stor pondus
som bevillningen för jordbruksfastighet, måste jordegaren erlägga
kommunalutskyld med 60 gånger fastighetsbevillningen. En så hög
kommunalskatt kan ej vara annat än nominel och beroende på för
lågt satta taxeringsvärden å jordbruksfastigheterna. Det är eget
nog att, fastän bevillningen enligt 2:dra artikeln ligger till grund för
kommunalskatten och följaktligen en skattskyldig kan lida mycket
stor skada deraf att hans granne fått för låg bevillning sig påförd,
så eger han dock icke rättighet att deröfver anföra besvär. Detta
är ett ganska anmärkningsvärdt förhållande.

Jag tror det vore lyckligt, om bevillningsförordningen underkastades
en noggrann granskning, och det vore mig kart, om det föreliggande
Utlåtandet blefve till Utskottet återremittera dt, på det Utskottet
måtte komma i tillfälle närmare öfverväga, huruvida det
kunde vara skäl för Riksdagen att hos Kongl. Maj:t i underdånighet

Den 18 Mars.

591

anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta förslag till ny bevillningsförordning.

Herr von Koch: Då jag har haft den äran att vara ledamot

af den komité, som uppgjort förslag till den nu gällande Bevillningsstadgan,
så anser jag mig ock skyldig att säga några ord med anledning
af de hårda anmärkningar, som här blifvit riktade emot
denna stadga. Jag vill dervid förbigå de af den siste talaren anmärkta
förhållanden, som uppenbarligen bero på en origtig uppfattning
och tillämpning, ty alla lagar, äfven de bästa, kunna af någon
missförstås och tillämpas på ett felaktigt sätt.

Jag vill icke heller just inlåta mig i något försvar, för hvad som
åtgjordes vid 1860 års riksdag. I stället vill jag påminna derom,
att, när förslaget framlades, så förklarade komitéens ledamöter att det
icke vore deras afsigt att genast komma med ett fullständigt förslag
till inkomstskatt, enär man icke var säker, huru det första försöket
skulle lyckas. Såsom bekant fanns nemligen förut icke någon sådan
beskattning, annat än i form af det oftast eluderade bevillningsafdraget
för kapitalister. Inkomst af rörelse och arbete drabbades
deremot af en mängd olika godtyckliga utgifter, som voro till den
grad invecklade, att man har svårt att nu göra sig ett begrepp derom.
Så t. ex. utgick 12 procent af inkomst från Trollhätte kanal, 9 procent
af privatbankerna och sedermera från och med 5 till och med
1, variationer af alla möjliga procent, jemte maximi- och minimiafgifter,
in. m. Komitéen fann det vara ett ganska godt steg i den
rätta riktningen, när, oaktadt passivt eller aktivt motstånd af alla
myndigheter och många, intressen, man på en gång kunde få bort
hela detta osammanhängande trassel och sätta i dess ställe samma
afgift — en procent — af ali inkomst både af kapital och arbete.
Att då ock öfvergifva den beskattning, som förut egde rum på fastighet
efter taxeringsvärde, det hade visserligen varit följdriktigast, men
man vågade icke då göra det. Emellertid stadgades nya kontroller
för bestämmande af detta taxeringsvärde, förut alldeles chimeriskt,
varierande från A af, till nära det verkliga. I hela riket beräknades
detta värde vara och är nu uppskattadt till omkring tre gånger det
gamla. Bevillnings-stadgan må nu vara ofullkomlig. Men jag har ej
sport antagligt förbättringsförslag från de klandrande. För min egen
del har jag derå gånger antydt, att jag ansåg, att man äfven borde
taga ett nästa steg, nemligen att förvandla skatten af fastighet till
en inkomstskatt, och jag vågar hemställa, om det ej nu kan vara
skäl att göra det, ju förr desto bättre. Jag har alltid varit af den
tanke, att, om det varit fråga blott om att, taga upp ett par millioner
riksdaler, det icke varit mödan värdt att hafva ett så inveckladt
och dyrbart maskineri, som Bevillningsstadgan innehåller. Det är
ett maskineri, som icke är afsedt för normala förhållanden, ritan för
abnorma, såsom krig och andra stora olyckor, när den indirekta beskattningens
vanliga rika källor utsina, och då man icke har annan
råd än att taga der det finnes. Hotar nu, tyvärr, något sådant moln
på horisonten, så måste man hafva ett dylikt maskineri, så fullkomnad!
menskligt verk kan för närvarande göras, i ordning, på det att,

Den 18 Mars.

om man kanske behöfver tiodubbla bevillningen, en orättvis beskattningsgrund,
som möjligen kan bäras, så länge procenten är låg och
skatten således lindrig, då icke må blifva outhärdelig.

Inkomstskatten bör icke vara en beskattning på örw^oinkomsten,
utan på nettoinkomsten, hvarför det naturligtvis är orätt, att en jordbrukares
bevillning skall, beräknas efter taxeringsvärdet på hans jord,
utan afseende på om han är skuldsatt eller icke. Enahanda är förhållandet
med icke blott offentliga embetsman utan äfven enskilda
tjenare, att de icke få tillgodonjuta något afdrag från sin inkomstberillning
för hvad som åtgår till räntor på deras skulder. Detta
förhållande har redan blifvit påpekadt af den andra talaren i ordningen,
med hvilken jag i åtskilligt instämmer. Då Bevillningsförordningen
skrefs, kunde man emellertid icke framkomma med ett sådant
förslag, utan man fick lof i början att tatonera litet på den
nya banan, i synnerhet då frågan äfven gällde att icke en million
behöflig statsinkomst förlorades.

Jag skulle nu, då jag icke tror någon sådan fara förefinnas,
önska, att Bevillningsförordningen blefve reviderad och, så att säga,
fullbordad på något sätt, men jag har icke just något förtroende för
nutidens komitéer, och icke heller vet jag, om det kan vara lämpligt,
att Riksdagen i ett ämne sådant som detta, der Riksdagen ensam
har beslutanderätt, vänder sig till Kongl. Maj:t med begäran om nedsättande
af eu ny Bevillningskomité. Sådant är ej heller behöfligt
och skulle lida. till uppskof och onödiga omgångar. Jag har tänkt
mig eu annan utväg, som man skulle kunna använda. Yi hafva säkert
unga skickliga män, deraf någon skulle kunna utarbeta ett förn
slag i den antydda riktningen. Om Riksdagen ville sätta ut ett
större pris af t. ex. 2,000 R:dr samt ett par mindre priser å tillsammans
1,000 R:dr för dem, som skulle vilja till nästa riksdag utarbeta
dylika förslag; om det stadgades: att förslagen skulle ett par månader
före 1872 års riksdags början offentliggöras, för att kunna genomgå
pressens skärseld; att författaren sedan egde omarbeta sitt
förslag; och att högsta priset ej utdelades åt annan än den, hvars
förslag Bevillnings-Utskottet hufvudsakligen godkänt, så tror jag, att
man skulle kunna få ganska god ledning till frågans lösning. Att
Bevillningsförordningen under loppet af en riksdag kan omarbetas,
det tror jag verkligen icke, att man får påräkna, ty äfven om det
skulle lyckas inom Bevillnings-Utskottet att hitta på den rätta utvägen,
så kan jag icke se, huru man skulle kunna medhinna drifva
igenom dess förslag. Ett sådant bör ock, på sätt nämndt är, före
riksdagens början vara tillgängligt i tryck, så att man må hafva tid
på sig att granska detsamma i alla landsändar. Jag har velat framhålla
detta, då Bevillnings-Utskottet icke synes hafva funnit någon
lösning för frågan, ehuru Utskottet med mycken kraft påpekat de nu
rådande missförhållandena. När Utskottet det gjort, så hade det ock
efter min tanke varit Utskottets pligt att söka finna en utväg till deras
afhjelpande. Emedan det kanske är sista riksdagen jag kommer att
yttra mig i frågan, så har jag nu äfven velat säga min tanke. Det
är icke så svårt, att hitta på något i lagstiftningsväg “in abstracto“,

eller

Den 18 Mars.

693

eller när man har en “tabula rasa"; men att hitta på en utväg, när
man har gifna faktiska missförhållanden, som skola öfvervinnas, för
att komma till det vigtiga, det är värre. Det förra kan alltid en
tysk professor i facket göra, det sednare måste göras af statsmannen
eller af den praktiska mannen, som lefver ibland folket.

Jag tror det vara af en ytterligt stor vigt, i synnerhet i falidet
blifver fråga om en högre bevillning till staten, än den vi nu hafva,
att, i viss mån göra kommunal-afgifterna beroende af bevillningen,
ty annars blir staten skinnad. Jag har i 20 år haft till åliggande
att försvara statens intressen och dervid vunnit den sorgliga erfarenhet,
att det är många, som icke anse dem så särdeles heliga. Jag
vill derföre icke tillråda någon att släppa af det samband man nu
har mellan bevillningen till staten och kommunalskatten. Förutsatt,
att detta samband behålles och med vunnen erfarenhet derom, att
inkomstskatt kunnat, troligen så väl som i något annat land, uttagas,
med nuvarande maskineri, af till och med köpmannen och
kapitalisten, skulle man nu utan fara kunna öfvergå från nuvarande
beskattning af fast egendom ungefär på följande sätt. Att nu vilja
stryka ut taxeringsvärdet faller väl icke någon förnuftig menniska
in. Man skulle dymedelst rubba en af de grundvalar derpå representationsreformen
byggdes. 2:dra artikeln i Bevillnings-stadgan får
icke nu, till någon alltför genomgripande del, ändras. Man måste
tror jag nu bibehålla en afgift å fast egendom, men den kunde göras
lägre, om egaren äfven ålades för hela sin w<?«oinkomst erlägga skatt.
Några andra nuvarande orättvisor och ojemnheter skulle då ock samtidigt
kunna rättas. För all fäst egendom kunde man bestämma en
förmögenhets- eller skyddsskatt af t. ex 1 per mille (i stället för nuvarande
tre eller fem) utaf taxeringsvärdet. En sådan skyddsafgift
äfven 1 per mille ålades samtidigt den lösa egendomen och kapitalet.
Hvad staten härigenom förlorade i fastighetsskatt, skulle ersättas
genom en ordentlig allmän inkomstskatt, hvilken således borde utgå
äfven af fastighetsegare och arrendatorer, Indika skulle ega att afdraga
räntan på de lån de upptagit, så att de också komme att betala
en rättvis afgift endast för sin behållna inkomst. Om denna skatt
bestämdes till en procent, så tror jag, att man skulle kunna komma
till samma belopp, som det bevillningen nu inbringar, äfven om man,
såsom rättvisan kräfver, berättigade statens och enskildas tjenare
att från beskattad inkomst afdraga räntan på sina skulder.

Om sålunda reformen kunde gå i den riktning, att man jemte
inkomstskatten stadgade en skyddsafgift för all egendom och kapital,
så kunde man på samma gång undanrödja de rättmätiga klagomål,
som höjas deröfver, att man får skatta äfven för sina skulder, och
äfven se till, om icke åtskilliga af de olägenheter, som den första
talaren påpekat, kunde undanrödjas, samt om det icke kunde gå an
sätta den bevillningsfria delen af inkomsten till högre belopp. De
af Herrarne, som voro med, när den nuvarande Bevillningsförordningen
antogs, torde påminna sig, att komitéen ville bestämma den
bevillningsfria inkomsten till 400 R:dr. Kanske borde dock dervid
tagas först i öfvervägande om icke bättre vore, att minska kapita Riksd.

Prof. 1871. 1 Afd. 1 Band. 38

594

Den 18 Mars.

tions-afgifterna efter lista artikeln och söka snarare höja än minska
antalet åt aktiva medlemmar inom kommunen och staten. Men jag
påminner än derom, på samma gång man vidtager åtgärd för att
få en fullkomligare Bevillningsförordning, så måste man ock se till,
att den uppgöres äfven med afseende på kommunallagen och grundlagen;
och detta tror jag icke skall vara så svårt.

Herr (trefven och Talmannen hemställde, att det nu föredragna
Betänkandet skulle punktvis företagas till afgörande.

Svarades ja.

Utskottets anmälan öfverst å sid. 3.

Lades till handlingarne.

l:sta punkten.

Friherre af Ugglas: Till en början anhåller jag, att Kammaren
ej måtte räkna mig till last, att jag såsom Ordförande i Utskottet
ej deltagit i den diskussion, som i denna fråga först i dag egt rum.
Men då jag hade mig bekant, att återremiss skulle komma att yrkas
vid sista punkten, ämnar jag till dess uppskjuta besvarandet af anmärkningarne
mot ingressen af betänkandet.

Jag anhåller nu att få öfvergå till den föredragna punkten. Om
man ser på den första bevillningsförordningens stadgande i denna
del, innehåller den, att bolag skulle beskattas der dess rörelse förnämligast
drifves eller, om det ej kan bestämmas, der styrelsen har
sitt säte. Detta stadgande var mycket enkelt och lätt att tillämpa.
Men året derefter utkommo kommun alförfattningarne, hvilka bestämde,
att kommunalskatten skulle utgå efter samma grunder som bevillningen.
I och med detsamma väcktes kommunernas anspråk på,
att den bevillning, som för rörelse utgick, måtte fördelas på de kommuner
der rörelsen verkligen egde rum. En följd af dessa anspråk
var det förslag, som väcktes vid 1865 års riksdag, att bankbolag
skulle betala bevillning ej allenast der hufvudkontoret var beläget,
utan äfven vid filialkontoren. Denna förändring beslutades vid
nämnde riksdag och har sedan dess tillämpats. Jag erkänner väl,
att redan detta var ett afsteg från den enkla grundsatsen, men ett
afsteg som lät försvara sig, enär de bolag, som då voro i fråga,
kunde genom sina räkenskaper lätteligen styrka sina inkomster på
det ena eller andra stället. Följden af detta första afsteg har dock
visat sig genom år efter år återkommande motioner i samma syftning,
och Bevillnings-Utskottet har nu tillstyrkt en sådan utsträckning
i tillämpningen af denna princip, att jernvägs- och kanalbolag
blifvit i denna § ställde vid sidan af bankbolag. Jag erkänner väl
det berättigade uti kommunernas anspråk att komma i åtnjutande af
inkomst för all rörelse, som inom kommunen bedrifves, men jag måste
underordna detta anspråk statens rätt att på ett enkelt sätt uppbära
sina inkomster och möjligheten af de härför afsedda åtgärder -

Den 18 Mars.

595

nas verkställighet; och gör jag det, kan jag ej komma till samma
resultat, som Utskottet. Jag vill ej så mycket fästa mig vid den
vidlyftighet, som skulle uppkomma deraf att, i stället för att ett
bolag fått en debetsedel, efter detta förslag särskilda debetsedlar
skulle utfärdas i de särskilda delar af landet, der bolaget drefve sin
rörelse. Jag fäster, som sagdt, ej någon vigt dervid. Men hvad jag
fäster stor vigt vid är, att härigenom det allmänna afsagt sig möjligheten
att kunna kontrollera bolagens vinst och skulle öfverlemna
åt bolagens eget godtfinnande att härutinnan lemna uppgifter. Ty
det kan ej gå till på annat sätt, än att bolaget uppgifver hela sin
nettovinst för året, och efter godtycke fördelar den på den ena eller
andra stationen; ty huru kunna taxeringskomitéerna på hvar ort
kontrollera bolagets i detta hänseende lemnade uppgifter? Förhållandet
blir således, att bolaget skattar för vinsten, denna fördelas
godtyckligt mellan kommunerna, dessa kunna ej göra några anmärkningar,
utan måste taga för godt det belopp, hvartill bolaget förklarar
sig vilja låta beskatta sig inom kommunen. Härigenom omöjliggöres
kontroll från statens sida på de uppgifter, som skola läggas
till grund för taxeringarne. Någon annan grund än godtyckets är
härvid otänkbar.

Jag vill härefter i första rummet tala något om kanalbolagen
och en dylik beskattnings tillämpning på dem. Vi hafva t. ex. Götha
kanal, som genomlöper 2 provinser, och har en massa stationer, ty
hvarje sluss kan anses såsom en station. Huru skall det nu gå till,
för den händelse förslaget skulle blifva lag? Att vid hvarje station
föres en så noggrann räkenskap, att deraf visas huru mycken vinst
som har influtit genom frakt från den ena stationen till den andra,
torde knappast låta sig göra. Om vid en sluss inlastades en tolft
plank och denna forslades till nästa sluss skulle deröfver föras särskild
räkning? Att någon så beskaffad räkenskapsföring nu icke finnes
vid de särskilda slussarna har jag mig särskildt bekant och den
kan ej heller lämpligen införas, utan att bolagets bokföring blefve i
hög grad förvecklad och derjemte betydliga kostnader uppstode.

Temiigen enahanda torde förhållandena gestalta sig i afseende
å jernvägarne. Om jag tager till utgångspunkt statens jernvägsräkenskaper,
hvilka äro med särdeles omsorg förda, kan jag visserligen
af dem se, huru stor inkomsten varit på hvarje station genom
dit anländ och derifrån afgången trafik och hvad som blifvit utbetaldt
på stationen i och för bestridande af utgifterna för stationspersonalens
underhåll och för der förbrukad materiel in. m. Men
deremot kan jag ej se, huru stor del af inkomsten och utgifterna för
hela jernvägens underhåll och drift bör anses belöpa sig å den ena
eller andra stationen. Således är det omöjligt, att äfven på grund
af dessa räkenskaper göra sådana uppgifter som skulle vara erforderliga
i detta fall.

Men har jag hört någon säga, detta förslag låter sig praktiskt
verkställas på ett sätt, och det så, att, då nettovinsten är känd, man
fördelar den på hvarje fot kanal- och jernväg; kommunen skulle då
erhålla sin bevillning relativt till det större eller mindre antal fot
jernväg eller kanal, som genomlöper densamma. Detta är väl en -

Usn 18 Mara.

596

kelt, som det synes, men det leder till den aldrastörsta orättvisa
man kan tänka sig. En kommun, som lemnar en högst betydande
frakt till en kommunikationsled, kan ha endast en ringa del jernväg
eller kanal genom sitt område, då kommunen bredvid, som ej lemnar
den ringaste eller åtminstone högst obetydlig frakt, kan genomlöpas
af en betydlig sträckning. Jag tror för min del, att en fördelning
efter sådan grund äfven skulle blifva orättvis.

I alla händelser tillåter jag mig uttala den önskan, att Kammaren
ej ville bifalla detta förslag, ty derigenom skulle konseqvent
framkallas enahanda anspråk från kommunens sida på åtskilliga andra
bolag. I Bevillnings-Utskottet förevar äfven förslag, att åtskilliga
industriela bolag skulle behandlas på samma sätt. Jag behöfver
ej för Kammarens ledamöter påpeka till hvilka orimligheter ett
sådant stadgande, tillämpadt på en hel del andra bolag, skulle leda.
Invid Utskottet nämndes två arter af bolag, som voro tjenliga för
dylik beskattning, mejeribolaget i Stockholm och hvitbetssockerfabriksbolagen;
deras rörelse, om den hufvudsakligen är koncentrerad
på en viss plats, är dock fördelad öfver en stor del af landet,
men detta på ett sätt, att en tillämpning af den ifrågasatta beskattningsprincipen
på dem skulle visa sig ännu orimligare.

Jag hemställer för öfrigt om kommunernas anspråk i detta fall
kunna vara så behjertansvärda, att man derföre bör vidtaga en sådan
förveckling — till hvilken det nu föreslagna stadgandet skulle
leda — i de stadganden, som nu gälla för statens bevillning. Om
vi hålla oss vid Grötha kanalbolag, har detsamma i sin tjenst anställde
några få personer, som så länge bolaget funnits till, aldrig
fallit någon fattigvård till last. Vid de enskilda jernvägarne har
man vid stationerna någon stationsföreståndare med några arbetsbiträden.
och desse lära väl endast undantagsvis komma att betunga
fattigvården, hvaremot de bidraga till kommunen genom att betala
bevillning för den lön de uppbära. Och den vinst, som tillskyndas
kommunen genom en densamma skärande kanal eller jernväg är
en rik ersättning för den obetydligt ökade tunga i fattigvårdshänseende,
som möjligen deraf kan blifva en följd.

Men, äfven om jag ej skulle förneka, att det kan ligga en billighet
till grund för kommunernas anspråk, tror jag dock, att särskildt
för Bevillnings-Utskottet är det nödvändigt att tillse, det ej
statens uppbördsväsende bringas i oreda och uppbörden till den grad
försvåras, att staten går miste om sin inkomst, derföre att man vill
gå kommunernas önskningar till mötes. Jag kan ej underlåta att
fästa uppmärksamheten på att en dylik sammanblandning af kommunens
afgifter och statens bevillning småningom kommer att verka
derhän, att Bevillningsförordningen kommer att blifva i högsta måtto
invecklad. Från Statens sida är det nästan nödvändigt, att den får
uppbära sina inkomster på samma ställe; men det vore väl, om man
derjemte i kommunallagen kunde inlägga någon föreskrift derom, att
den rörelse, som drifves i en kommun och tillskyndade kommunen
ingen kostnad, skulle bidraga till kommunens utgifter, utan att man
derigenom tillintetgjorde möjligheten af reda och enkelhet vid statens
uppbörd.

Den 1R Mar?.

597

Jag anhåller således på de grunder, jag haft äran anföra, att
nu gällande stadgande måtte få oförändradt bibehållas.

Herr von Möller: Jag är väsendtligen förekommen af den

siste talaren. Om Utskottet föreslagit, att inkomsten skulle fördelas
per fot kanal- och jernväg — något som den siste talaren berört
— kunde det måhända ej synts alldeles omöjligt att utöfva en
beskattning. Så är dock ej förhållandet. Ty Bevillnings-Utskottet föreslår,
att det skall bero på bolagens direktioner att uppgifva bolagets
inkomster till beskattning vid hufvudafdelnings- eller kommissionskontor
eller vid större och mindre stationer.

Må vi se till huru ett dylikt stadgande skulle taga sig ut vid
tillämpningen i ett särskildt fall, till exempel vid Grötha kanal; der
uppbäres afgift ej vid slussarne, utan vid stationerna, deras antal
är endast 8 från Östersjön till Wenern. Frakten betalas ej för varorna,
utan efter fartygets lästetal. Detta eger sedan rätt att fritt lossa och
lasta vid hvarje, dertill lämplig plats vid kanalen och till och med
på insjöarne. Någon kontroll finnes icke vid dessa lastningsplatser,
irtan endast vid stationerna. Kan man nu säga, huru mycket af lästeafgiften
för en sålunda intagen last skall utdivideras på de olika
stationerna? Det blir sannerligen omöjligt. Mem är största uppbördsstation,
der har kanalbolaget anställda två personer, en inspektor
och en slussvakt. Ett stycke derifrån vid Drothem äro 18 personer
anställda, der finnas 13 slussar och 3 broar; men der är ingen station.
Vid Mem skulle, enligt Utskottets förslag, erläggas avgifter
relativt till den der intjenade nettovinsten, men hvar skulle afdraget
ske för utgifterna i och för underhållet af alla slussar och broar i
Drothem?

Utskottets förslag synes mig overkställbart, och jag vet ej huru
en fördelning i ett fall sådant som det uppgifna skulle kunna ske.
Den uppbörd, som faller vid stationerna, är ej erlagd för stationen
utan för befarande af hela kanalen.

Lika blir förhållandet vid de enskilda jernvägarne. Om man
skulle kunna beräkna inkomsterna vid stationerna åjernvägen, d. v. s.
nettoinkomsten, så måste man veta hvad banstyckets anläggningskostnad
utgör och hvad årliga underhållet på detta banstycke kostar
m. m., men huru skall en sådan fördelning kunna ske på de särskilda
stationerna?

Jag vill ej längre uppehålla Kammaren och tror, att de skäl
föregående talare anfört äro tillräckliga för att föranleda Kammaren
att besluta utslag å Utskottets betänkande.

Herr Häggström: Bevillnings-Utskottets nu föreliggande för slag

till förändring af 9 § 1 mom. och sista punkten af 27 § i Bevillningsstadgan
anser jag icke vara mera betryggande för ett .riktigt
utgörande af bevillningen till staten, än hvad nu är händelsen,
och skulle komma att leda till många förvecklingar. Då man för
att bereda rättvisa åt kommunerna nu emellertid omfattat denna
princip med afseende å jernvägs- och kanalbolag, så hade man också
bort taga steget ut såsom motionärerne föreslagit till alla andra in -

598

Den 18 Mars.

dustriela bolag. När .likväl detta förslag icke kunnat helt och hållet
genomföras, får jag för min del yrka afslag å Utskottets betänkande
i denna fråga.

Herr Brun:

Herr von Sto öken s from: Då så många talare yttrat sig mot

Bevillnings-Utskottets förslag i denna fråga, lärer det vara en temligen
otacksam uppgift att uppträda till försvar derför. Det har
redan förut i dag äfvensom vid andra tillfällen blifvit nämndt, att
ett nära samband eger rum mellan bevillningsförordningen och den
kommunala beskattningen, hvilket förhållande gifvit anledning till
klagomål öfver åtskilliga stadgande^ som finnas i bevillningsförordningen.
Så. har älven varit händelsen med det nu ifrågavarande.
Icke lång tid hade förflutit från den nya b evillningsförordningens
antagande, då förslag väcktes angående förändring i det ursprungliga
stadgandet uti 9 §. Förslaget antogs af Rikets Ständer, första
momentet angående banker och deras beskattning infördes, och andra
momentet blef så till vida ändradt, att der stadgades, att, om en rörelse
hufvudsakligen drifves på flera orter, bevillning också skall
på de särskilda orterna påföras. Emellertid har sedermera visat sig,
att detta, stadgande icke varit tillräckligt. Vid 1870 års riksdag
väcktes förslag ungefärligen i samma syftning med det nu förevarande;
men dåvarande Bevillnings-Utskott ansåg sig icke kunna godkänna
detsamma, utan förklarade, hvad som också här i dag blifvit
af en talare sagdt, att Statens rätt icke skulle kunna tillgodoses,
om en sådan förändring blefve vidtagen. Derförutan fäste Utskottet
uppmärksamheten derpå, att, enligt Utskottets förmenande, bevillningsförordningen
redan i ganska väsendtlig män medgifvit det
framställda yrkandet, så att hvarje kommun, inom hvilken bolag
dref någon mera betydande rörelse, hade full rätt att söka göra gällande
sina anspråk på kommunalafgifter för den andel af bolagets
behållna.vinst, som inom densamma erhållits. Af de upplysningar,
som inom Utskottet blifvit lemnade, har dock kunnat tydligt synas,
att det verkligen finnes ett hinder för kommunerna att få "den rätt,
som de anse sig eg a. Lagskipande makten tolkar icke lagen, såsom
lagst.iftarne efter all anledning åsyftat. Man har nemligen exempel
derpå, att kommuner, som besvärat sig öfver jernvägsbolags beskattning
uti en enda kommun, ehuru lika stor rörelse egt rum vid stationer
inom andra kommuner, erhållit Kongl. Maj:ts utslag af innehåll,
att bevillningen skulle påföras, der bolagets styrelse hade sitt
säte, oaktadt det varit tydligt och klart, att rörelsen varit drifven
hufvudsakligen åflera orter, såsom det heter i bevillningsförordningen.
Det kunde då icke vara oväntadt, att ett ytterligare försök att åvägabringa
en förändring i detta hänseende skulle göras och det må icke
heller synas underligt, att Utskottet, der uppgifter om åtskilliga förhållanden
förekommit, har ansett det vara skäl att taga dessa förhållanden
i betraktande och söka åstadkomma ett, såsom Utskottet
ansett, rättvist stadgande. Jag ber endast att få nämna ett bland
de exempel, man anfört, hvilket angår Gefle-Dala jernväg, i afseende

Den 18 Mars.

599

hvarå det blifvit uppgifvet, att, under det att hela taxeringen för
jernvägsbolagets inkomster sker i Gfefle, endast 45 procent af trafikinkomsten
falla på denna stad, hvaremot 35 procent falla på Korsnäs,
der, såsom bekant, en stor rörelse bedrifves, och det .öfriga belöper
sig på andra stationer. Emellertid hafva dessa öfriga stationer
icke för det bidrag de lemna till jern vägens trafik fått någon
andel af bevillningen, såsom grund för påläggande af kommunalbeskattning,
utan allt har stannat i Grefle. Många andra dylika förhållanden
skulle jag kunna omförmäla, men vill icke upptaga tiden
med att vidröra dem.

Nu har redan blifvit vidtagen den förändring, att bankboiag,
som drifva rörelse på flera ställen, också skola på flera ställen beskattas.
Utskottet har ansett samma skäl tala för en dylik fördelning
af bevillningen af jernvägs- och kanalbolag. Här hafva dock
så många anmärkningar blifvit gjorda mot den praktiska tillämpningen
af en sådan fördelning i afseende pa kanalbolag, att jagfun
nit mig deraf öfvertygad och vill derföre afstå från detta förslag,
såvidt det afser kanalbolag. Men enligt min åsigt är det icke samma
förhållande med jernvägsbolag. Het torde vara allmänt bekant,
att iernvägsbolagen föra sina räkenskaper med utmärkt noggrannhet
och ordning, och jag tror, att det är lika lätt för ett jernvägsbolag
att uppgifva, huru inkomsterna höra fördelas på de särskildta
stationerna, som för en bank, huru dess inkomster fördelas emellan
hufvudkontor och afdelningskontor. . Jag tror således icke att, såsom
den förste talaren yttrade, beskattningen skulle komma att helt och
hållet ställas på godtyckets grund. Då man först räknat ut, huru
mycket af trafikinkomsterna i procenttal belöper på hvarje station
torde det sedan icke blifva svårt att finna nettoinkomsten derigenom,
att man af omkostnaderna-lägger en lika procent på hvarje station,
som på densamma belöpt af trafikinkomsten; och om .också detta
icke är fullt rätt, så är det dock säkerligen fullt nöjaktigt. Det
har också blifvit sagdt, att det skulle blifva en naturlig konseqvens
af förslagets antagande, att en mängd. andra bolag skulle komma
efter med samma anspråk. Detta är möjligt; men jag tror icke, att
deras anspråk äro lika befogad.:, dels derföre, att det är vida syndare
och stundom måhända omöjligt att göra en verklig fördelning
för andra bolag än jernvägsbolag, och dels derföre att jernvägarne
intaga, ett så vigtigt rum i vårt land, att de torde böra betraktas
annorlunda än andra bolag. Den förste ■ talaren yttrade att det nu

framställda anspråket icke skulle vara något särdeles behjertansvardt,

då icke särdeles många arbetare- användas vid stationerna, och således
ganska få personer kunde falla kommunen till last. Det är
icke heller ur denna synpunkt, man begärt förändringen eller Utskottet
tillstyrkt densamma, utan detta har skett endast och allenast
för att gifva en enkel gärd åt rättvisan. Friherre af Uggla.s förmenade,
att kommunerna egde tillräcklig ersättning genom törmånen
att hafva en jernväg eller en kanal genom sitt område. Men har
icke staden, som utgör kommunikationsledens slutpunkt, en dylik
förmån och, såsom förhållandet nu är, dessutom oftast ensam vinsten
af kommunalskatten? Hvad statens rätt angår, kan den icke lida åt

600

Den 18 Mars.

fördelningen; bevillningen, som grundar sig på uppgift, måste blifva
densamma, och kontrollen verkställes derigenom, att uppgifterna ingrfvas
till Konungens Befallningshafvande i den ort, der styrelsen
bär sitt sate, för att sedermera öfverlemnas till vederbörande taxeringskomité^!''.
Jag _ kunde visserligen hafva ännu något mera att
yttra, men jag. vill icke längre upptaga tiden. Jag har redan sagt,
att jag för mm del icke vill vidhålla förslaget, så vidt det angår
kanalbolag. Jag får derföre nu vördsamt anhålla om proposition på bitall
till föi sta punkten af Utskottets förslag med den förändring
deri, att kanalbolag derifrån utgår.

Herr Arrhenius: Då jag deltagit i Utskottets beslut, hade jag
ämnat bemöta åtskilliga inkast, som blifvit deremot framställda, men
da den föregående talaren så fullständigt gjort detta, vill jag icke
upptaga Kammarens tid utan inskränker mig att instämma med Herr
von Stockenström. För min del kan jag icke tro, att jernvägarne
fora sina räkenskaper så, att de icke skulle lätt komma till klarhet
om huru mycket af inkomsterna, som belöper på hvarje station. Att
kommunernas anspråk att få sin del häraf är fullt berättigad^
lärer icke kunna bestridas, då flera exempel anförts, att genom nu
gällande stadgande härutinnan många missförhållanden uppstått. För
staten torde _ denna förändring vara alldeles likgiltig, då inkomsterna
i allt fall blifva till bestämdt belopp taxerade, och för bolagen sjelfva
kan det också vara likgiltigt, om de på ett eller flera ställen erlägga
bevillningen. Jag instämmer med Herr von Stockenströms förslag,
att den nu föredragna första punkten af Utskottets betänkande måtte
bifallas med uteslutande af “kanalbolag“.

Herr von Koch: Jag skall icke yttra mig i afseende på olä genneten

af att^ införa detta stadgande i Bevil]ningsförordningen.
Derom hai den förste talaren yttrat sig tillräckligt. Jag vill endast
upprepa den grundsats, lian uttalade, att man icke nu skulle onödigtvis
inblanda två saker, som icke ovilkorligen höra tillsammans, nemligen
bevillningen till staten och kommunalbeskattningen. De böra
bär kunna skiljas åt mycket lätt. Vi hafva dock redan en afvikelse
derifrån, då man infört i Bevillningsförordningen, att bevillning af
bankbolag skulle upptagas på de särskilda ställen der bolagets rörelse
drifves. Det finnes banker med 14 afdelningskontor och andra med
11 sådana, och jag vet, att det är mycket svårt att tillse, att bevillning
en ^ riktigt påföres hvarje kontor särskildt; men detta är dock
icke sa svart, som förhållandet skulle blifva om vi skulle utvidga
undantagen i denna § till jernvägs-, kanal- och en hel rad af andra
bolag. Den anmärkta orättvisan, som denna § nu skulle medföra i
afseende på kommunalbeskattningen, tror jag kan på annat sätt afhjelpa*.
Icke bör nian dock taga alla bolag öfver eu bank, utan
man måste lemna åsido dém hvilka sysselsätta många mindre väl aflande
arbetare och nöja sig med att i kommunalförfattningarne småningom
föi a. in att sådana bolag, som drifva rörelse i nära likhet
med kapitalister, bank-, jernvägs- och kanalbolag och hvars aktier
äro ställda till viss man, skola beskattas inom kommunen för inkomst,

Den 18 Mars.

601

det vill säga utdelning af det kapital, som af kommunens medlemmar
representeras, och deremot låta bevillningen till staten utgå på ett
ställe. Jag föreställer mig nemligen, att man kan i 57 § 2 mom. af
Kommunalförordningen för landet likasom i den för stad — ty det är
samma § och mom. i båda förordningarne — som lyder: “Enahanda
skyldighet åligger bolag“ tillägga “dock att innehafvare af till viss man
ställd aktie uti bank-, jernv&gs- eller kanalbolag skall, för sin inkomst,
genom vinstutdelning, eller ränta, från bolaget, erlägga kommunalafgift,
å den ort der han är mantalsskrifven, efter enahanda grund, som dylik
afgift der utgår för inkomst af kapitalJag tror, att man härigenom
bättre afhjelper det stora klagomålet, än genom att verkställa en
fördelning af bevillningen för dessa bolag efter stationerna. En talare
har sagt, att Korsnäs station på Gfefle—Dalabanan lemnade 85
procent af trafikinkomsterna på denna jernväg. Nu känner jag icke,
huru Korsnäs station ligger, men det är ju möjligt, att en sådan
station är belägen'' på ett litet hörn af en kommun. Skulle då för
denna tillfällighet, att der ligger en station, kommunen få kommunalskatt,
beräknad efter 35 procent af de ofantliga inkomsterna å hela
jernvägen. Då anser jag det vara bättre, att beskattningen återföres
till den allmänna grundsatsen att, der jag är mantalsskrifven, der
skall jag också beskattas.

Herr von Stockenström: Då jag har mig bekant, att Andra

Kammaren till Utskottet återremitterat denna punkt, får jag återtaga
mitt gjorda yrkande och anhåller om återremiss.

Herr von Koch: Jag afstår jemväl från mitt särskilda yrkande,

sedan nu blifvit yrkat återremiss, hvilket jag i allmänhet icke motsätter
mig.

Herr Arrhenius: Jag förenar mig med dem, som yrka åter remiss,

sedan nu blifvit xipplyst att denna punkt i Andra Kammaren
återremitterats.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr G-refven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels återremiss
af den förevarande punkten och dels afslag derå; framställde Herr
(trefven och Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid
svarades nej, sedermera proposition på återremiss deraf, då svaren
utföllo med många nej jemte några ja, och slutligen proposition
på afslag å merberörde punkt, hvarvid svarades många ja jemte några
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

2:dra punkten.

Friherre af Ugglas: Som en nödvändig konseqvens af Kam marens

beslut i första punkten anhåller jag om afslag äfven å denna
punkt.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten afslogs.

602

3:d,je—7:de punkterna.
Biföllos.

Den 18 Mara,

Den vidare föredragningen af betänkandet uppskjöts till nästa
sammanträde.

Grefve Wachtmeister, Hans: Jag får anhålla om ledighet från
riksdagen från den 22 i denna månad till den 12 April.

Denna anhållan bifölls.

Upplästes ett af Herr von Geijer ingifvet memorial af följande
lydelse:

Om 3 veckors ledighet från riksdagsgöromålen från och med 20
Mars anhålles vördsamt.

Jemväl härtill lemnade Kammaren sitt samtycke.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse N:o 5 till Fallmäktige i Riksgälds-kontoret angående Rik sgälds-kontorets
förvaltning under den tid, som förflutit sedan början
af 1870 års riksdag.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utskott och Andra
Kammaren ankomna utlåtanden, memorial och protokolisutdrag, nemligen
från

Konstitutions- Utskottet:

N:o 4, i anledning af väckt motion om grundlagsändring, åsyftande
att upphäfva Konungens rätt att utan Riksdagens medgifvande
förklara krig.

Stats- Utskottet:

N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
eftergift af den Riksarkivet genom testamente af sekreteraren i Kongl.

Den 18 Mars.

608

Krigshofrätten Grefve Carl Erik Ludvig Walter Posse tillagda rätt
till en del af hans qvarlåtenskap;

N:o 31, i anledning af väckt motion angående understöd till arrendatorn
af Motala kungsfiske och mjölqvarn Johan Regnell Johanson;

N:o 32, i anledning af väckt motion om medgifvande af ersättningsfri
tångtägt utanför kronopianteringen Gamla Espet i Christianstads
län;

N:o 33, i anledning af väckt motion angående eftergift ax den
Rådmannen L. O. Peterson med flera åliggande skyldighet att erlägga
ränta å ett Kronan tilldömdt ersättningsbelopp;

N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
afsöndring af jord från mönsterskrifvarebostället Gösslunda Knektegården
vid A^estgöta Dals regemente, till skolhusplan och planteringsland
för Gösslunda församlings folkskola;

N:o 35, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition i fråga
om skattefrihet för kapellpredikantsbostället i Malå församling af
Westerbottens län;

N:o 36, i anledning af väckt motion om eftergift af den rätt
Kronan kan ega till qvarlåtenskapen efter aflidna Emma Ulrika Welin;

N:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
befrielse för Timmermannen Anders Johnsson från honom ådömd ersättningsskyldighet
för skadad proviant;

N:o 38, i anledning af väckt motion om beviljande af anslag eller
lån för inlösen af erforderlig mark till anläggning af den del utaf
Erövi—Ludvika jernväg, som genomlöper Lindes landsförsamling;

Banko- Utskottet:

K:o 10, angående afskrifning å värdet af äldre k opp ar skiljemynt
samt å Riksbankens skuld för oinlösta skillingssedlar;

N:o 11, angående artiklarne 7—10 i Bankoreglementet;

Lag- Utskottet:

N:o 11, i anledning af väckt motion om ändring af 30 Kap. 10 §
Rättegångs-balken;

N:o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 5 Kap. 2 §
Utsöknings-balken och 3 Kap. 35 § Konkurslagen;

N:o 13, i anledning af väckt motion ^om upphäfvande af skyldigheten
att hembjuda frälseskattehemman åt ränteegaren;

N:o 14, i anledning af väckt motion om upphäfvande af den ge -

604

Den 18 Mars.

nom Kongl. Förordningen den 13 September 1864 medgifna frihet i
ränteaftal;

N:o 15, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl. Förordningen
den 14 April 1866. angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof;

N:o 16, i anledning af väckt motion om ändring i 2 Kap. 5 och
6 §§ Giftermåls-balken;

Andra Kammaren:

N:o 130, med delgifvandeaf Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 18, rörande föreslagen ändring af de i Kongl.
Stadgan angående folkundervisningen i riket den 18 Juni 1842 bestämda
grunder för bidrag till folkskolelärares aflöning.

Kammaren åtskiljdes kl. 3 e. in.

In fidem
O. Brakel.