KÖ RSTA K A M M A RE N 1960 (Riksdagens protokoll 1960:16)

RIKSDAGENS

Nr 16

PROTOKOLL

KÖ RSTA K A M M A RE N 1960

6—11 maj

Debatter m. in.

Fredagen den 6 maj Sid.

Åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m............... 3

Tisdagen den 10 maj

Svar på interpellationer:

av herr Sundin ang. bolags förvärv av skogsmark i vissa fall. 24
av herr Svanström ang. beskattningen av inkomst från skogsavverkningar,
föranledda av torkskador .................... 26

av herr Sundin ang. Svenska Skifferoljeaktiebolagets anläggningar
i Kvarntorp ...................................... 28

av herr Jonasson ang. tillståndsgivningen för vissa skogskörslor

med traktor ........................ , • .................. 33

av fru Svenson ang. olycksriskerna för barn i samband med försäljning
vid starkt trafikerade vägar ...................... 36

Onsdagen den 11 maj

Utsändning i television från riksdagsdebatter 40

Tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar ............ 48

Nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m. 50

Särskilt bidrag till producent av svensk film, m. m............... 69

Om ökade differentieringsmöjligheter vid ungdomsvårdsskolorna 72
Stöd åt allmänna samlingslokaler 73

Ändrade regler för familjebeskattningen ........................ 83

Godkännande av konvention rörande varors tullvärde 110

Ändrade regler för delgivning i rättegång 111

Om ersättning i vissa fall till familjeförsörjare vid minderårigt barns

sjukdom ..................................................

Samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna 116

Om viss ändring i 1 § ensittarlagen 117

Allmän folk- och bostadsräkning år 1960 119

Åldringsvården ................................................ 120

Planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm 122

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 16

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 6 maj Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27, ang. åtgärder i

syfte att motverka rasförföljelse, m. m....................... 3

Statsutskottets memorial nr 87, ang. allmän beredskapsstat........ 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. omreglering av vissa ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. 22

Onsdagen den 11 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, om utsändning i television
från riksdagsdebatter ...................................... 40

— nr 19, ang. tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar 48
Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. ändring i förordningen

om nöjesskatt, m. m....................................... 50

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. ändring i förordningen om nöjesskatt
m. m., såvitt avser särskilt bidrag till producent av
svensk film m. m......................................... 69

— nr 89, ang. anslag till Bidrag till folkpensioner m. m. och till

Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar .......... 72

— nr 90, ang. anslag till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m......................................... 72

— nr 91, ang. anslag till stöd åt allmänna samlingslokaler m. m. . . 73

— nr 92, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar.................................... 82

— memorial nr 93, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

byggande av fiskehamnar .................................. 82

— nr 94, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om ändrad organisation
av säkerhetskontrollen på atomområdet.............. 83

■—- nr 95, ang. gemensam votering i fråga om anslag till främjande

av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m. ............ 83

Bevillningsutskottets betänkande nr 40, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m........................................... 83

— nr 48, ang. ny tulltaxeförordning, m. m..................... 110

— nr 52, ang. ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och 69 § 1 mom. upp bördsförordningen

........................................ 111

— nr 53, om ändring i förordningen ang. tullrestitution m. m. . . 111

Första lagutskottets utlåtande nr 30, ang. tillägg till lagen om försäkringsrörelse.
.......................................... 111

— nr 31, ang. ändring i rättegångsbalken, m. m................... 111

Andra lagutskottets utlåtande nr 31, om ytterligare arbetstidsförkortning
..................................................114

— nr 32, om viss ändring av bestämmelserna i arbetarskyddslagen

om nattvila ................................................ 114

— nr 33, om vissa ändringar i vägtrafikförordningen ............ 114

— nr 34, ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen till

ensamstående förvärvsarbetande familjeförsörjare vid bortovaro
från arbetet på grund av minderårigt barns sjukdom.......... 115

— nr 35, ang. samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
...................................................... 116

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, om viss ändring av 1 § ensittarlagen
........................ 117

— nr 23, om viss ändring i lagfartsförordningen, m. m......... 119

— nr 25, ang. särskilda bestämmelser om allmän folkräkning år

1960 m. m................................................. 119

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, om utredningar rörande
åldringsvården ...................................... 120

— nr 29, ang. planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm
...................................................... 122

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Fredagen den 6 maj

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 29 nästlidne
april.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
207, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar
angående vissa anslag för budgetåret
1960/61 till arbetsmarknadsstyrelsen
med dithörande verksamhet jämte
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen
m. in.;

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga statistikens
organisation; och

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets
allmänna kartverk, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, såvitt avser jordbruksärenden;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, såvitt
angår jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1960/61, m. in., hänvisades propositionen,
såvitt angick dels bemyndigande
för Kungl. Maj:t att meddela
föreskrift om vinstavdrag vid s. k. V 5-spel och vid vinnare- och platsspel och
dels det procenttal av grundbeloppet,
varmed statlig inkomstskatt för vissa
skattskyldiga föreslagits skola ingå i preliminär
skatt, till bevillningsutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
proposition nr 155, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
16 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse,
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av väckta motioner angående åtgärder i
i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

I de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

1:84, av herr Sandin, och 11:83, av herr
Gustafsson i Kårby, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga de åtgärder som befunnes
erforderliga för att syftet med motionerna
skulle kunna uppnås.

I motionerna hade anförts bland annat,
att den grundläggande förutsättningen
för demokratiens fortbestånd och
rätta utveckling vore, att medborgarnas
utbildning och fostran gjorde dem skickade
att förstå demokratiens innersta
väsen och att giva sitt bidrag till samhällsordningens
fortsatta utveckling.

Det måste, enligt motionärerna, vara
angeläget att, oavsett situationen i
världspolitiskt avseende, kontinuerligt
bedriva upplysning om de totalitära ideologiernas
karaktär och målsättning samt
att denna upplysning målmedvetet toge
sikte på att göra medborgarna medvetna
om den grundläggande skillnaden
mellan ett totalitärt och ett demokratiskt
samhällssystem. Motionärerna hade
också ansett det vara av väsentlig betydelse,
att ungdomarna i våra skolor
finge en objektiv undervisning om rasförföljelserna
och att speciellt den mörka
tid i Europas moderna historia, som
nazistepoken i Tyskland utgjorde, bleve
fullt genomlyst; i den mån nu gällande
kursplaner med därtill hörande anvisningar
icke vore tillräckliga för vinnande
av detta syfte, borde kompletterande
föreskrifter utfärdas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet bland annat yttrat, att enligt
vad utskottet erfarit, hade myndigheterna
redan vidtagit vissa åtgärder, vilka
innebure ett tillmötesgående av motionärernas
önskemål. Sålunda hade en av
Svenska unescorådet tillsatt lärarkommitté
haft Unescos uppdrag att genomgå
metoder och material för undervisning
i realskolan och på enhetsskolans
högstadium kring internationellt samarbete
och samförstånd samt att på grundval
av denna genomgång inkomma med
förslag till den nämnda undervisningens
bedrivande inom ramen för nu gällande
kurs- och timplaner. Kommittén

hade numera fullgjort sitt uppdrag, och
dess betänkande skulle i dagarna publiceras
av skolöverstyrelsen och i sedvanlig
ordning remissbehandlas. Skolöverstyrelsen
hade vidare nyligen i ett cirkulär
till skolledare och lärare samt
länsskolnämnderna behandlat här förevarande
frågor. I detta cirkulär hade
skolöverstyrelsen sammanfattningsvis
yttrat bland annat, att styrelsen från
vitt skilda utgångspunkter och i olika
sammanhang starkt framhållit vikten av
att eleverna fostrades att visa hänsyn,
att respektera människovärdet och att
taga avstånd från varje form av maktförtryck
och riktat en vädjan till varje
skolledare och lärare att öka sin
uppmärksamhet i dessa avseenden. Utskottet
hade funnit det tillfredsställande,
att vakthållningen kring de demokratiska
värdena skärpts på sätt som
framginge av vad i utlåtandet anförts.
Utskottet hade ansett motionärernas önskemål
vara väl tillgodosedda och sålunda
icke funnit anledning förorda någon
skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t
utan hemställt, att de likalydande motionerna
I: 84 och II: 83 måtte anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Dickson, vilken ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att de likalydande
motionerna 1:84 och 11:83 måtte anses
besvarade genom vad i reservationen
anförts.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det motionspar, som avgivits
i denna fråga — i denna kammare
bär motionen väckts av mig och i
andra kammaren av herr Gustafsson i
Kårbv — och som nu efter behandling
av allmänna beredningsutskottet är föremål
för kammarens diskussion och
beslut här i dag, omfattar egentligen två
problemkomplex. Vi har i motionerna
dels tagit upp spörsmålet om demokratien
och dess värde, dels den antisemitism
som råder i vissa delar av världen.

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

När motionerna avlämnades var det
framför allt vad som i detta senare avseende
hände i vissa delar av Västeuropa,
som föranledde oss att skriva motionen.
De demonstrativa uttryck för antisemitism
och rasförföljelse som då uppträdde
inom dessa områden av Europa
och som även visade en tendens att sprida
sig till vårt land ansåg vi ge oss fog
för att vi med vår motion skulle avge en
varningssignal.

Vi lever i ett land med demokratiskt
styrelseskick och demokratiskt tänkesätt
sedan lång tid tillbaka, men vi får fördenskull
inte glömma bort att demokratien
ständigt måste vinnas åter och
erövras av varje ny generation.

Från denna aktuella utgångspunkt och
med dessa exempel för ögonen har vi
motionärer velat ta upp förhållandet
rent principiellt. Vi har, som det står
i motionen, velat framhålla att »den
grundläggande förutsättningen för demokratiens
fortbestånd och rätta utveckling
är följaktligen att medborgarnas utbildning
och fostran gör dem skickade
att förstå demokratiens innersta väsen
och ge sitt bidrag till samhällsordningens
fortsatta utveckling».

Uppfattningen om människans frihet,
människovärdets okränkbarhet och alla
människors lika rätt utgör grundläggande
faktorer för demokratien. Varhelst
dessa åsidosättes, det må vara i vårt eget
land eller annorstädes, skall vi reagera,
det må gälla rasförföljelse, diskrimination
och våldshandlingar mot politiskt
oliktänkande eller andra handlingar av
liknande tendens. Vi måste vara på vår
vakt och på ett värdigt sätt otvetydigt
reagera och protestera. Därvidlag får vi
inte göra undantag eller slappna till
följd av den för tillfället rådande situationen
i utrikes- eller inrikespolitiskt avseende.

I en demokrati med fredliga förhållanden
kan väl finnas risker att detta glömmes
bort. Särskilt kanske detta gäller
den unga generationen som inte har
samma smärtsamma erfarenheter och
minnen av andra förhållanden. Vi har
med vår motion velat fiista uppmärksamheten
på att detta bör uppmärksam -

mas i fostran och undervisning, inte
bara när det inträffar speciella händelser
utan ständigt. Vi har också velat ge
detta spörsmål en internationell aspekt
genom att betona, att fostran i demokratisk
anda måste innebära en fostran
även i internationell anda.

Om man rent formellt ser på utskottsutlåtandet
måste man väl säga, att det
inte i och för sig är överväldigande. Det
var den bakgrund, som jag förut redovisat,
som var motivet till den motion
vi avlämnat och som slutade med följande
yrkande: »Med hänsyn till vad
som sålunda anförts får jag hemställa,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga de åtgärder som må
befinnas erforderliga för att syftet med
motionen skall kunna uppnås.» Med
tanke på dessa problems allvar skulle
man väl inte bara ha önskat sig utan
även ha ansett det riktigt om utskottet,
när det lämnade sitt betänkande, hade
bifallit motionen.

Om man ser på de remissyttranden,
som har avgivits i detta ärende, bör man
kanske allra först fästa uppmärksamheten
på vad Svenska unescorådet har anfört.
För att inte förlänga debatten vill
jag bara erinra om att rådet avslutat sitt
remissyttrande med att framhålla, att
det anser att motionen borde bifallas.

Övergår man så till remissyttrandet
från skolöverstyrelsen har denna formellt
inte sagt vare sig det ena eller det
andra. Men det märkliga i detta sammanhang
är, att sedan denna motion
hade utlämnats på remiss från allmänna
beredningsutskottet fann sig skolöverstyrelsen
föranlåten att i en skrivelse till
skolor och skolmyndigheter uppmana
dem att i undervisningen vidtaga de åtgärder,
varom hemställts i motionen.
Det kan i och för sig i sak vara glädjande
att man vidtog dessa åtgärder,
även om det var rätt sent påkommet.

Jag nämnde, herr talman, inledningsvis
att uppfattningen om människovärdets
okränkbarhet utgör en grund för
demokratien. Demokratien kan heller inte
godkänna våldet som medel eller
våldsläran som princip. 1 konsekvens

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

härmed känner jag ett behov av att
framhålla, att dödsstraffet är ovärdigt
mänskligheten som strafform och reaktionsmetod.
I vår strafflagstiftning förekommer
inte denna form av straff. Den
förekommer i krigslagarna på grund av
de speciella omständigheter, som råder
när dessa tillämpas, då ju den demokratiska
funktionen är satt ur spel genom
att våldet blivit metod. Men jag menar,
herr talman, att lika väl som vi tar avstånd
från våldshandlingar och krig när
det gäller att lösa den mänskliga samlevnadens
problem, lika väl bör vi reagera
mot användandet av dödsstraffet.
Vi bör efter förmåga söka vinna gehör
för denna vår uppfattning i det internationella
samarbetet.

Herr talman! Ett utskottsyrkande som
innebär att motionen skall anses besvarad
med vad utskottet anfört kan synas
knapphändigt. När jag nu trots detta
tackar för den behandling motionen
fått, beror det på att jag tror och hoppas,
att det inom utskottet och här i riksdagen
inte råder några som helst delade
meningar om att den samlade uppfattningen
på detta område kan tolkas i
Paulus’ ord: Här är icke jude eller grek,
här är icke träl eller fri, här är icke man
eller kvinna.

Om vi i detta land i hem och i skola,
på arbetsplatser och under fritiden genomsyras
av denna anda, kommer vårt
land att även i större sammanhang göra
stora insatser av bestående värde.

Häri instämde fru Svenson (ep).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Denna motion är, som
redan har antytts, tillkommen under intryck
av de händelser som utspelades
vid årsskiftet i Tyskland och på många
andra håll i världen, bl. a. i vårt land.

Det var då hakkorset dök upp igen
och antisemitiska paroller blev synliga
på plank och annorstädes. Förhatliga
som dessa paroller är för en värld, som
har upplevat nazismen och åratal av
hänsynslös judeutrotning, väckte händelserna
ovilja och stark reaktion. Det
tycktes alltså som om den nazistiska ba -

cillen fortfarande skulle leva kvar i
skrymslena, trots allt elände den bringat
folken.

Mot dessa intermezzon har en kraftig
och enhällig opinion i Sveriges liksom
i andra länder reagerat. Händelserna
kring årsskiftet ger dock en tankeställare.
Det har visat att Hitler kan återuppstå
som symbol. Trots utrotningen av 6
miljoner judar under kriget, endast för
15—20 år sedan, finns alltså vettvilliga
element som besjälas av samma hatkänslor
och perversa politiska idéer.

Motionärens hemställan om åtgärder
mot varje tendens till rasförföljelse är
mot den bakgrunden förklarlig. Den väcker
självfallet inga gensagor, allra minst
i Sveriges riksdag. Tvärtom är svensk
opinion på samma linje. Den vänder sig
mot varje utslag av rashat och raslig
förföljelse.

Motionens krav på åtgärder i undervisningen
och upplysningsarbetet har
redan beaktats av vederbörande myndigheter,
och utskottet redovisar grundligt
vad som gjorts och görs. Jag erinrar om
skolöverstyrelsens cirkulär, utsänt under
våren till lärare, skolledare och länsskolnämnder.
Det innebär rekommendationer
att motverka uppkomst av rashat
och fiendskap mot andra folk och att inprägla
demokratiska, humana ideal hos
eleverna. Särskild uppmärksamhet skall
vid undervisningen i historia ägnas åt
nazismen. Svenska Unescorådets lärarkommitté
redovisar i ett utförligt yttrande
hur man har gått igenom läroböcker
och undervisningsmaterial för internationellt
arbete. Resultatet föreligger
färdigt, och utredningen kommer att
publiceras genom skolöverstyrelsen. Hela
detta material finns som sagt utförligt
redovisat i utskottets utlåtande.

Utskottet delar motionärens önskan
om en vidsträckt upplysningsverksamhet
beträffande de totalitära ideologierna,
deras karaktär och deras väsensskillnad
från de demokratiska idealen. Utskottet
uttalar också sin tillfredsställelse
över den vakthållning kring demokratiska
idéal som de nyss redovisade åtgärderna
är uttryck för.

Motionären säger att utlåtandet är

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder i syfte

överväldigande. Jag vet inte vad man
skall inlägga i det ordet, men utlåtandet
innebär ju en starkt positiv redovisning
av vad som gjorts och av de tankegångar
som besjälar utskottets ledamöter.
Det redovisas också att skolöverstyrelsens
cirkulär inte är hastigt tillkommet
som en följd av motionen. Cirkuläret
är som sagt utskickat, och det
centrala i cirkuläret är att man hänvisar
till sedan länge gällande anvisningar för
skolornas undervisning när det gäller inställningen
till andra raser och folk. Det
är alldeles självfallet att så skall vara —
vi har ju inte just denna vår kommit
fram till vår antipati och ovilja mot rasförtryck.
Jag erinrar vidare om interpellationsdebatten
i januari här i riksdagen,
då regeringen tillkännagav sin
avsikt att skärpa påföljden vid rashets
och uppmaning till rasförföljelse. Man
tänker sig att normalstraffet för sådana
brott i den nya brottsbalken skall bli
frihetsstraff i stället för böter.

Men sedan motionen skrevs har ett
nytt utbrott skett i rasförföljelsernas
långa, dystra historia. Blodiga strider
har brutit ut och dödsoffer krävts i
Sydafrika. Dessa händelser påkallar än
mer uppmärksamhet än det som skedde
kring årsskiftet i Tyskland och på andra
håll. Rasstriden i Sydafrika och dess
uttryck har väckt allmän avsky i den civiliserade
världen. Det är betecknande
för stämningarna i vårt land att arbetarrörelsen
— liksom skedde i många
andra länder — ägnade årets 1 maj i
främsta rummet åt en protest mot rasförtrycket
i Sydafrika. På skilda sätt —
i demonstrationerna, i parollerna vid
mötena och i majtalen — gav man eftertryck
åt sin starka avsky för det
skändliga rasförtryck som nu utspelas i
Sydafrika. Det är helt följdriktigt att arbetarrörelsen
på detta sätt 1 maj protesterar
mot det förtryck som just i dessa
dagar fått nya, skakande uttryck. Det
ligger helt i linje med svensk arbetarrörelses
traditioner att reagera just så.

Desto större förvåning och besvikelse
måste det väcka, när en del kritiker i talarstolar
och i spalter just i denna
betoning av det aktuella Sydafrika ser

att motverka rasförföljelse, m. m.
belägg för en ensidig inställning från
svensk arbetarrörelses sida till våld, rasförtryck
och rasförföljelse. En framträdande
riksdagsledamot har i ett offentligt
tal den 2 maj fällt yttranden som
måste betecknas såsom starkt insinuanta
mot svensk arbetarrörelse; insinuerat att
den ser enögt på dessa företeelser. Årets
1 maj skulle ha vänt sig mot förtrycket
i Sydafrika men tigit om förtrycket i
den kommunistiska världen, på grund av
ovilja att brännmärka företeelser av detta
slag om de inträffar i den östliga,
kommunistiska världen.

Jag kan inte säga annat, herr talman,
än att detta är en oriktig och grundlös
beskyllning. Att anklaga svensk socialdemokrati
och svensk arbetarrörelse för
ensidig inriktning i sin reaktion mot förtrycket
är orimligt. Det är en grundlös
och meningslös beskyllning. Arbetarrörelsen
vänder sig och har under hela sin
tillvaro vänt sig mot varje form av rasförföljelse
och förtryck. Dessa företeelser
är lika motbjudande och förhatliga
var de än uppenbarar sig — antingen det
sker i Sydafrika, i Algeriet, i Mississippi
eller i Sovjet, i Ungerns fängelser eller
i Östtysklands jordbruksbygder. Förtryck
och rasförföljelse, eller förföljelse
mot politiskt oliktänkande, är lika
mänskligt förnedrande var de än uppenbarar
sig. Att svensk arbetarrörelse skulle
se ensidigt på våld och förtryck är en
förolämpande och oförsynt insinuation,
minst av allt värdig en partiledare att
framföra.

En reservant i utskottet, herr Dickson,
har önskat att utskottet skulle särskilt
påpeka faran av världskommunismen
och fästa skolöverstyrelsens uppmärksamhet
därpå. Utskottet har inte ansett
detta nödvändigt, dels med tanke på innehållet
i det cirkulär skolöverstyrelsen
redan sänt ut till lärare och skolledare,
dels med hänsyn till motionens uppläggning.
Utskottet har i stället vidgat begreppet
att omfatta alla totalitära läror,
i vilket väderstreck de än existerar och
oavsett kulören på dem. Det är självfallet
att vakthållningen mot dem skall gälla
dem alla — alla de läror som utgör ett
hot mot demokratien och dess ideal.

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

I den andan bar utskottets utlåtande
skrivits. När riksdagen antar detta utlåtande
— som jag hoppas enhälligt -—
är det samtidigt en manifestation mot
rasförföljelse och rasförtryck men också
mot totalitära och inhumana läror
över huvud taget, var de än finns. Utskottet
har icke funnit anledning att begära
en skrivelse till Kungl. Maj :t i denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! De motioner, som vi nu
diskuterar, behandlar så utomordentligt
viktiga frågor som respekten för människovärdet
utan hänsyn till ras och
vakthållningen kring demokratiens
grundläggande värden. Då motionerna
tillkom i slutet av januari var de, som
vi hört, uppenbarligen en reaktion mot
då nyligen i Tyskland och andra europeiska
länder, bland andra vårt land, inträffade
händelser, som vittnade om
alltjämt existerande sympatier för
nazism och antisemitism. Senare i år
har, såsom också här nämnts, omständigheterna
i Sydafrika åter påmint oss om
att rashat är en skrämmande realitet i
vår värld. Den i dagarna här i riksdagen
i en interpellation uppmärksammade
behandlingen av unga frihetskämpar i
Ungern har slutligen än en gång avslöjat
den kommunistiska regimens hänsynslösa
brutalitet.

Samtliga de händelser jag här nämnt
liar upprört oss alla. Så har skett därför
att händelserna varit aktuella. Det är en
fullt naturlig mänsklig benägenhet detta
alt uppröras och reagera just mot del
som är aktuellt.

Vad jag har funnit speciellt värdefullt
i det föreliggande ärendet är motionärernas
tydliga varning för benägenheten
att för vissa aktuella händelser glömma
bort redan existerande upprörande förhållanden
— här tänker vi väl alla på
Baltikum-och Ungern — och att låta »intensiteten
i upplysningsverksamheten i
dessa frågor få sin prägel av den för
ögonblicket rådande utrikespoltiska situationen».

Motionärerna framhåller med rätta att
det oavsett situationen i världspolitiskt
avseende måste vara angeläget — jag
skulle vilja säga nödvändigt — att kontinuerligt
bedriva upplysning om de totalitära
ideologiernas karaktär och målsättning
och om den grundläggande
skillnaden mellan ett totalitärt och ett
demokratiskt samhällssystem.

Som framgår av utlåtandet delar utskottet
motionärernas önskemål om en
dylik upplysning och förutsätter att dessa
spörsmål blir utförligt behandlade i
våra skolor.

Herr talman! Motionärerna har inlett
sin motion med orden: »Vakthållningen
kring demokratiens grundläggande värden
fordrar ständig uppmärksamhet.»
Jag ber att få sluta mitt anförande med
den förhoppningen, att vi som bekänner
oss till demokratien alltid skall vara
eniga om riktigheten av dessa ord och
om nödvändigheten av att klart upplysa
vårt folk och då främst det uppväxande
släktet om karaktären och målsättningen
hos de totalitära ideologierna — de må
sedan heta kommunism, nazism eller någonting
annat.

I detta anförande instämde fröken
Andersson (h).

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag anser att man bör
vara motionärerna tacksam för att de
aktualiserat denna fråga, inte minst därför
att utskottets talesman, herr Möller,
blev i tillfälle att utveckla sin syn på
saken, vilket säkerligen var behövligt
med hänsyn till vad som i detta sammanhang
diskuterats i pressen.

Även om jag således instämmer i både
vad herr Sundin och herr Möller sagt,
är det en annan sak som jag tycker bör
ytterligare understrykas, nämligen skolöverstyrelsens
uttalande, att såväl kursplanerna
som de allmänna och speciella
anvisningarna för undervisningen i dessa
frågor mycket starkt betonar skolans
fostrande uppgift i dessa avseenden och
att detta kommer till uttryck särskilt
tydligt i fråga om sådana ämnen som

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

kristendomskunskap och historia med
samhällskunskap.

Jag tillåter mig att tvivla på det!

Låt vara att det står klart och tydligt
i kursplaner och anvisningar, men jag
tror inte att det i Sveriges skolor, vare
sig i den obligatoriska eller den högre
skolan, läggs så stor vikt vid just den
här sidan av undervisningen. Jag tror
inte heller att det cirkulär, som skolöverstyrelsen
så småningom sände ut och
som berör dessa frågor, kommer att få
så förfärligt stor verkan i praktiken, därför
att det fordras en metodik till hands
för lärarna för att man skall kunna komma
någonstans på den vägen.

Det är nog gott och väl att man säger
att det skall undervisas om att vi alla är
beroende av varandra, att vi alla är bröder,
att hudfärgen inte har någon betydelse
o. s. v., men därifrån och till att
i skolan på ett riktigt sätt utveckla detta
för barnen, så att det fastnar i deras
medvetande och förutsättningar skapas
för en sund syn på dessa frågor, är ett
långt steg. Därför vill jag att man också
skulle säga till skolöverstyrelsen att den
inte får nöja sig med rekommendationer
i olika avseenden då det gäller rasförföljelse
och förtryck, utan att det också
måste utarbetas metodiska anvisningar
för lärarna i kristendom, statskunskap
och historia, som ger dem möjligheter
att genom en praktiskt utformad undervisning
ge barnen den rätta förståelsen
för dessa för mänskligheten så viktiga
frågor.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I medvetande om att
den här frågan är av den arten, att försiktighet
i uttalandena bör vara förenlig
med den demokrati som vi åsyftar i den
här diskussionen har jag icke velat göra
några preciseringar av det slag som
vissa av de andra talarna i debatten har
gjort. Om demokratiens dilemma i andra
länder har jag bara sagt följande: Varhelst
demokratien åsidosättes, det må
vara i vårt eget land eller annorstädes,
skall och bör vi reagera. Detta anser jag
personligen räcker till i sammanhanget.

Låt mig sedan, herr talman, tillägga
ytterligare en synpunkt i denna debatt.
Jag vill till herr Möller uttala min tacksamhet;
jag visste förut vilken inställning
herr Möller hade, och jag gläds åt
den deklaration som han här har avgivit,
men jag vill tillfoga att intresset för
de här problemen inte är något speciellt
utmärkande för arbetarrörelsen, för centerpartiet,
för högern eller för folkpartiet,
utan dessa frågor bör höjas ovan
partipolitiken. Av den anledningen reagerar
jag i någon mån. Varför behöver
man i en sådan här sak tro att någon
är bättre än de andra, när vi ändock alla
besjälas av samma vilja, nämligen att
bevara demokratien?

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! De motioner som behandlas
i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27 kom till av indignation,
ocli jag vill säga att det var en indignation
som hela svenska folket kände. Hakkorsen
började dyka upp igen, vi hörde
talas om rasförföljelser, och i anslutning
till detta kom motionärerna in på hur
demokratien skall kunna leva och hur vi
Sverige skall kunna slå vakt om den.

Utskottet har varit synnerligen välvilligt
inställt till motionerna. Att utskottet
inte har tillstyrkt motionärernas begäran
om att riksdagen skulle avlåta en
skrivelse till Kungl. Maj :t beror på att
skolöverstyrelsen på eget initiativ vidtog
de åtgärder som Kungl. Maj:t annars fått
anmoda den att vidtaga. Det trycktes
mycket hårt vid överläggningarna i utskottet,
liksom även i utlåtandet, på att
det i alla våra skolor och överallt där
undervisning bedrivs skall ges upplysning
åt ungdomarna i olika åldrar — naturligtvis
metodiskt efter det åldersstadium
som man vänder sig till — beträffande
de totalitära ideologiernas karaktär
och målsättning och om den grundläggande
skillnaden mellan ett totalitärt
och ett demokratiskt samhällssystem.

Jag trycker siirskilt hårt på detta, ty
det är för mig själva kärnpunkten. .lag
tror att våra svenska lärare kan klara
den saken ganska gott, om de får materiel
i sina händer. Vi måste nämligen

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

komma ihåg att det är 15 år sedan
världskriget slutade och att alltså nya
generationer lärare har trätt ut, som
inte har så stor egen personlig kännedom
om vad som hände som vi äldre.
De behöver faktiskt ha, låt oss kalla det
en kurs, de behöver hjälp för att verkligen
kunna bedriva en sådan undervisning
om vår demokrati att ungdomarna
inte skall behöva falla i de totalitära
idéernas fällor. För många ungdomar synes
de totalitära idéerna te sig så enkla
och klara. Dem har de lätt att förstå,
men när det kommer till demokratien,
då blir det strax mera invecklat, ty i en
demokrati är det ju många som skall
bestämma, och vi vet ju att barn och
ungdomar gärna följer någon som bestämmer.
Vi måste alltså se till att de lär
sig att tänka själva och att inte bara
följa med andra. Denna fostran kan inte
bli framgångsrik om eleverna inte genom
lärares förmedling gång på gång får
göra bekantskap med hur demokratien
verkar och hur de totalitära systemen
fungerar.

Efter hakkorsaffärerna och indignationen
över dem i början av året har vi
ju varit med om åtskilligt annat — rasförföljelserna
i Sydafrika och det hemska
som nu om igen händer i Ungern.
Dessa händelser ger lämpliga tillfällen
för en intresserad lärare att ta upp de
här frågorna med sina elever. Sådana
framställningar behöver — jag betonar
särskilt detta — inte inskränkas till undervisningen
i historia, statskunskap och
kristendom. Sådana frågor kan mycket
väl en engelsklärare eller en biologilärare
ta upp vid lämpligt tillfälle. Varje lärare
bör ha så god kontakt med sina
elever att han någon gång på det sättet
kan gå utanför kursen och intressera
klassen för någonting som just för tillfället
är aktuellt för allesamman. Det
tror jag skulle göra en mycket stor
nytta.

Jag är glad för att den här diskussionen
har kommit till stånd, och jag tror
att den kommer att ha god verkan — i
synnerhet på skolöverstyrelsen som tydligen
liksom har blivit tagen på sängen
den här gången.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Möllers reaktion mot att en partiledare
— sedan han läst referaten av förstamajtalen
— ställde frågan varför socialdemokratien
vid förstamajdemonstrationerna
teg om det värsta förtrycket i
Europa, var obefogad. Att den frågan
ställdes borde väl inte medföra förtrytelse
från någon. Ty det är ju ett faktum
att det vid förstamajdemonstrationerna
förekom en klar reaktion mot rasförföljelserna
i Sydafrika och att man dessutom
gick utanför diskriminationen i
fråga om hudfärg och lät reaktionen i
vissa fall gälla även diskrimination på
grund av partifärg. Men man inskränkte
detta resonemang till att gälla Spanien
och Portugal och kanske ytterligare något
land, medan man helt och hållet underlät
— såvitt framgår av pressreferaten
— att tala om Sovjetunionens förtryck,
förtrycket i Ungern, i Baltikum, i
Östtyskland, i Tjeckoslovakiet. Om då en
politiskt intresserad person ställer frågan:
»Varför säger man inte ett ord om
denna del av diskriminationen, medan
man utförligt behandlar den andra?», så
tycker jag att det är en befogad fråga.

Jag vill erinra om att åtminstone en
i pressen refererad förstamajtalare på
ett alldeles speciellt sätt gick ett steg
längre när han — det var Artur Lundkvist
— varnade för »fastlåsningen vid
en fanatisk antikommunism som ovillkorligen
blir reaktionens och likriktningens
bästa fartyg». Det kan man kanske
säga! Men mot bakgrunden av att
det vid demonstrationen inte förekom
någon kritik av kommunismen, utan
bara mot den andra hälften av de auktoritära
regimerna, tycker jag att det
givits ytterligare ett skäl att ställa nyssnämnda
spörsmål. Och spörsmålet ställs
icke, tror jag, därför att man på något
sätt vill misstänkliggöra arbetarrörelsen
såsom kanske varande speciellt intresserad
för kommunismen. Spörsmålet ställs
därför att det är väsentligt att den ledande
politiska riktningen i vårt land,
den som innehar regeringsmakten, blir
påmind om att den har förpliktelser att
tala likartat åt alla håll. Och förpliktel -

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder

sen är speciellt stor för ett regeringsparti
när det gäller opinionsbildningen.

Den regerande socialdemokratien behöver
nog få sådana här påminnelser då
och då om att man skall se med båda
ögonen och tala ordentligt ut åt alla håll,
även i sådana fall då regeringsställningen
kanske gör detta litet mindre behagligt.

Att göra en sådan påminnelse tycker
jag inte är på något sätt otillständigt.
Tvärtom tycker jag att det är oppositionens
plikt.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! När man protesterar och
bildar opinion gör man det i regel för
att man tror sig kunna vinna vissa resultat.
Den som protesterar och opinierar
måste följaktligen själv ha rätt att
välja både tidpunkten och sättet för
framförandet av sin protest, om han
med det menar att han vill nå ett resultat.

Jag måste säga till herr Lundström, att
jag ingalunda tror att det i första rummet
har varit någon mening om att man
skulle ha företrätt större sakkunskap om
hur man skall möta bolsjevismens läror,
som har varit incitamentet till den onödiga
pekpinne, som här har höjts. Det
har väl varit något av en beskäftig vilja
att visa att man kanske ändå i det parti,
som herr Lundström företräder, är mera
på alerten i fråga om de här tingen än
socialdemokratien, som gjort att man
i onödan bär höjt den här pekpinnen.

Jag tillhör dem, herr talman, som under
årtionden har haft med den antikommunistiska
verksamheten att göra.
Jag vågar påståendet att om det är någon,
som har bidragit till att i vårt land
säkerställa en utveckling som har lett
bort ifrån eu kommunistisk regim, är
det just socialdemokratien — genom
praktiskt handlande och genom en aldrig
svikande ideologisk uppfattning. Att
man inte vid varje tillfälle plockar fram
denna uppfattning behöver inte betyda,
att man har glömt den eller att man uraktlåter
att föra den vidare.

i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

I detta sammanhang vill jag faktiskt
lyckönska herr Sundin, som jag tycker
har hållit ett utmärkt och brett upplagt
anförande. Onekligen är det så, att när
vi kommer in på frågan om demokrati
och diktatur är skiljelinjerna inte så
uppmärksammade. Vi inom de demokratiska
partierna är helt på det klara
med vad vi menar: vi har ett gemensamt
arv, som vi skall slå vakt om med de
medel som står oss till buds. Men när
det gäller de vägar, på vilka en diktatur
kan börja sträcka ut sina tentakler, är
vi kanske inte lika uppmärksamma.
Därför tycker jag att det var värdefullt
att herr Sundin i sitt anförande sade, att
varhelst dessa företeelser dyker upp
skall vi bemöta dem och bekämpa dem.
Då vill jag gärna fästa uppmärksamheten
vid att det här är fråga om inte bara en
preventiv kamp mot diktatursträvanden
utan också om en positiv kamp för
vissa värden, utan vilka demokratien i
längden inte kan bestå. Dessa värden är
bl. a. hela det vida etiska fält som kan
rymmas i uttryck som broderskap, kamratskap,
medmänniskokänsla — eller,
om man så vill, allt det som rymmes
i vad vi kallar bergspredikan.

Men då får det inte stanna vid allmänna
deklarationer, som inte kostar
någonting i pengar eller personliga uppoffringar.
Hela detta resonemang blir ett
skrvmteri, om man säger att man vill
slåss för en befäst demokrati utan att
ta konsekvenserna av och utan att vara
på det klara med, att den väg på vilken
vi utomlands skulle kunna bidra till att
införa och befästa demokratien inte är
resolutionernas väg, inte protesternas
väg, utan den väg som kostar personliga
ansträngningar och pengar.

Vad gör vi för att hjälpa dem, som vi
talar om skall demokratisera sina länder;
de som nu blir självstyrande från
att tidigare ha levt under feodala förhållanden?
Vad gör vi för att ge dem
de enkla möjligheterna till kunskapstillägnan
— grundförutsättningen för demokratien?
Vi gör förfärligt litet!

Detta tillfälle kanske inte är riktigt
väl valt, herr talman, men jag har ändå
velat begagna det för att fästa kamma -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

rens ledamöters uppmärksamhet på att
vi bär inte får stanna vid allmänna resonemang.
Det är nog så viktigt — detta
vill jag understryka ■— att våra ungdomar
får skillnaden mellan demokrati
och diktatur klar för sig. Men det är
lika viktigt att de får klart för sig, att
överdriven självhävdelse är kusin med
diktaturen; att det goda kamratskapet
är den enda fasta grundvalen för en
demokrati på djupet. Här skulle jag vilja
uttala det önskemålet, att herr Dahls
förhoppningar om lärarnas insatser och
skolmyndigheternas anvisningar måtte
infrias, tv här föreligger ett behov.

Vi får inte glömma bort att våra ungdomar
i skolan ofta uppfostras i en atmosfär
av tävlan. Men jag är rädd för
att man inte lika utpräglat odlar det
andra momentet, som det moderna samhället
i ökad grad kräver, nämligen
samkänslan. Denna har kanske kommit
något på sidan om den förstnämnda företeelsen.
Därför är det viktigt, att våra
ungdomar i detta sammanhang bibringas
den uppfattning som jag anser vara
ofrånkomlig i ett demokratiskt samhälle
och som blir den enda, som kan förenas
med det komplicerade framtida samhällets
struktur, nämligen samkänslan. Det
gamla bondesamhället med sitt självhushåll
är lagt i graven, och vi håller på
att vandra in i en helt ny omvärld där
den enskilda människan för gestaltningen
av sitt öde och sitt liv är helt och
hållet beroende av det samspel, som han
eller hon kan etablera med andra människor.

Jag har velat, herr talman, framföra
dessa synpunkter, ty jag tror det är viktigt
att vi inte bara stannar vid en protest,
en självklart naturlig och ingalunda
opåkallad protest mot förtryck och tyranni
varhelst det förekommer, utan
också försöker fästa våra ungdomars
uppmärksamhet på att grundvalen för
tyranni ändå är vissa personliga egenskaper
hos enskilda individer. Det gäller
att bekämpa dessa egenskaper.

I herr Åmans yttrande instämde herr
Lage Svedberg (s), fru Wallentheim
*s) och herr Stefanson (fp).

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få anmäla, att
jag instämmer, men givetvis endast i
det sista avsnittet av herr Åmans anförande,
där han enligt min mening gav
uttryck för så många tankar, som alldeles
särskilt sysselsatt oss alla den senaste
tiden.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att man inte bör säga
alla saker vid varje tillfälle är naturligt,
säger herr Åman, och jag delar hans
uppfattning i detta avseende. Men den
stora förstamajdemonstrationen, som det
nu gällde, är inte något som kan jämföras
med »vid varje tillfälle». Här var
det fråga om en stor aktion mot diskrimination
på grund av ras, och aktionen
utvidgades att också gälla på grund av
åsikt i vissa speciella fall. Att då skilja
ut något som så upprört folken som
övergreppen i öster, gör uppenbarligen
ett dåligt intryck. Att påpeka detta och
fråga varför så skett, tycker jag inte var
olämpligt.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
med herrar Sundin och Åman i deras
förhoppning att frågan om rasförtrycket
skall höjas över partierna. Jag
delar helt och hållet denna förhoppning.
Jag finner inte ett enda motiv för att de
demokratiska partierna i vårt land skulle
använda denna fråga som ett slagträ.
Därför reagerade jag mot det tal som
hölls i Norrköping den 2 maj av en herr
Lundström närstående person. Herr
Lundström tar här upp tråden, varför
man teg om somliga ting den 1 maj. Jag
vill då till en början påpeka att man
inte teg! Det fanns demonstrationståg
där man även uppmärksammade händelserna
i Östeuropa. Men det är naturligt
att man lade huvudvikten vid Sydafrika,
ty där utspelas just nu händelser
som upprör hela den civiliserade
världen. Det är rasförtrycket i Sydafrika
som står i blickpunkten, och det händer

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

ofta att 1 maj har ett genomgående slagkraftigt
tema av aktuell karaktär.

Liknande protester har uttalats från
grupper och organisationer i vårt land
och i andra länder. Låt mig erinra om
att Internationella journalistförbundet
senast i går antog en protest, riktad just
emot vad som händer i Sydkorea och
Turkiet. Man kan ändå inte betrakta
detta som utslag av ensidighet. När frågan
om Ungern stod i blickpunkten, uttalades
en mycket kraftig reaktion även
från svensk arbetarrörelse och den gav
ju ett starkt genljud inte minst i Sveriges
riksdag.

Beträffande Artur Lundkvist vill jag
inte säga något annat, än att var och en
i ett fritt land talar för sina åsikter.
Jag vill gärna understryka, att jag inte
i alla avseenden delar Artur Lundkvists
uppfattning. Han var inbjuden för att uttala
sin högst personliga syn på aktuella
frågor.

Jag vill, herr talman, upprepa att det
inte är värdigt de demokratiska partierna
att använda denna fråga som ett
slagträ mot varandra. Vi har ändå en
gemensam grundläggande uppfattning i
dessa frågor, vilken jag tror att utskottets
utlåtande ger uttryck för.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag hade kunnat inskränka
mig till att instämma i herr Möllers
senaste anförande men har genom
vad herr Lundström sade uppkallats att
göra två korta observationer. Den första
är att herr Lundström baserade en bred
skildring av vad som förekom den 1
maj över huvud taget i landet tydligen
nästan uteslutande på det anförande som
Artur Lundkvist höll på Giirdet i Stockholm
som inbjuden kulturpersonlighet
och inte som representant för arbetarrörelsen.
Därigenom fick han fram de
påståenden som han skildrade som ett
faktum att man icke hade ägnat sig åt
diktaturen i öster vid förstamajmötena.
Jag vill bara korrigera detta faktum. I
den landsända där jag var 1 maj ägnades
just de kommunistiska problemen
ett ganska betydande intresse. Men det

var självklart att det där liksom på andra
håll i landet främst blev en manifestation
till förmån för de människor,
som nu förföljs på grund av sin ras.

Vidare kan jag inte underlåta att säga
att det inte var någonting ovanligt med
de pekpinnar, som här förekom. Det har
förekommit tidigare att ledningen för
det liberala partiet givit uttryck för sin
internationella solidaritet i form av inrikespolitiska
angrepp på socialdemokratien.
Detta tycker jag inte är kanske
så mycket otillständigt som det är småaktigt.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Jag vill bara deklarera
att jag har starka sympatier för de tankar,
som finns inskrivna i den motion
vi nu behandlar, nämligen nödvändigheten
att man på olika sätt, bl. a. vid skolorna,
sprider upplysning om de rasförföljelser,
som tidigare existerat och som
under senare tid har aktualiserats, inte
minst genom den våg av hakkors och antisemitism
som har blomstrat upp i Västtyskland.
Men när jag nu hör denna diskussion,
verkar den på mig något förbryllande.
Här försöker man från borgerligt
håll — framför allt ifrån högern
och folkpartiet — framställa denna sak,
som om man egentligen skulle ha gjort
någonting antikommunistiskt.

Mina ärade damer och herrar i denna
kammare — vad leder antikommunismen
till? Vi har väl allesammans, som
sitter här, erfarenhet från de senaste årtiondena
om vart Hitlerpartiets antikommunism
ledde till. Den förde fram till
det andra världskriget. Den förde fram
till totalt förtryck och ett förbud mot hela
den tyska arbetarrörelsen, såväl mot
det socialdemokratiska partiet som det
kommunistiska partiet och fackföreningsrörelsen.
Antikommunismen, mot
vilken det varnades på Stockholms förstamajdemonstration,
är den mest utpräglat
reaktionära våg som kan tänkas.

Vad är det nu som är aktuellt i fråga
om rasförföljelserna? Finns det rasförföljelser
i de länder, där arbetarklassen
under ledning av de kommunistiska

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

partierna har tagit makten? Är det rasförföljelser
i Kina — i så fall vilka; var
vänlig precisera! Är det rasförföljelser
i Sovjetunionen — i så fall vilka; var
vänlig precisera! Är det rasförföljelser
i något av de länder, som bekänner sig
till socialismen — i så fall vilka; var
vänlig precisera!

Jag har icke upptäckt några sådana,
och jag tror att jag är den i denna kammare
som av allesammans här har rest
mest i dessa länder och som bör ha en
del sakkunskap på området. Nej, men
rasförföljelser finns i länder där kapitalismen
härskar. Varför, herr Lundström
och herr Schött, har ni glömt bort negefrågorna
i Amerika i denna debatt? Är
de så ömtåliga, att man inte kan tala om
dem? Där finns ju en utpräglad rasförföljelse,
liksom den i ännu högre grad
finns i Sydafrika, vars ledande parti kallas
det liberala partiet. Nu vet jag inte
vilka partier inom den s. k. liberalismen,
som räknas till den sanna liberala
tron, men detta parti är i alla fall liberalt
— påstås det.

Nå, men var finns det något förtryck
i övrigt? Vad försiggår i dag i Sydkorea?
För några år sedan diskuterade vi denna
sak här i kammaren, och man försäkrade
från de borgerliga partierna att
Sydkorea i synnerlig grad var en demokrati.
Där rådde verklig frihet. Vi kommunister
var de enda som sade sanningen,
nämligen att Sydkorea liksom Formosa
var en rutten kapitalistisk diktatur.
I dag har ju sanningen avslöjats.
Man har tvingats erkänna att de val som
nyligen genomfördes var en fullkomlig
förfalskning. Svngman Rhee har fått avgå,
och hela hans gäng har fått lämna
regeringen.

Ni talar om förtryck. Vad är det som
försiggår i Turkiet, där ungdomar demonstrerar
med studenterna i spetsen
under ropet: »Frihet.» Men Turkiet tillhör
ju bevars demokratierna -— som
man säger. Och hur är det i Spanien?
Herr Lundström anmärkte på det förstamajtal
i Stockholm, där Spanien hade
utpekats. Jag behöver inte säga någonting
mer om detta.

Herr talman! Vi kommunister är emot

alla former av rasdiskriminering. Vi vill
att den svenska ungdomen skall upplysas
om vad som ligger bakom denna rasdiskriminering,
och den har icke uppkommit
ur någon socialistisk uppfattning.
Rasdiskrimineringen är ett klart
uttryck för den borgerliga ideologien —
för den ideologi som omfattas av de
klasser som på kapitalistisk grundval
ännu härskar i en stor del av världen.

Låt mig till sist, herr talman, bara säga
ett ord till de socialdemokratiska talare,
som här uppträtt. Jag tycker inte att
ni skall liksom be om ursäkt för att 1
maj i år fick den inriktning det fick.
Det verkar, som om det i samtliga anföranden
på den punkten förekommit en
viss underton som inneburit att ni vill
liksom be om ursäkt. Det var helt riktigt
att ge 1 maj den inriktning dagen fick
— emot rasförföljelserna, för rasernas
likaberättigande och för övriga krav,
som den svenska arbetarrörelsen reser
i nuvarande situation.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skulle ju i stort sett
kunna instämma i vad herr Möller yttrade,
men därutöver vill jag dock säga
några ord.

Det är alltid så, att när det har hänt
en olycka söker man efter en syndabock.
Jag fick det intrycket, att när det gäller
vårt land så är skolöverstyrelsen
syndabocken. Styrelsen har blivit »tagen
på sängen», heter det.

Jag måste reagera mot det talet. Jag
känner skolöverstyrelsens ledamöter
ganska väl, och jag känner deras inställning
inte minst på denna punkt.

Jag vill erinra om att när dessa förhållanden
kommer på tal ute i skolorna,
så är det ju i samband med undervisningen
i t. ex. medborgarkunskap, samhällslära,
historia eller liknande ämnen.
Därvid har man ju som underlag
för undervisningen de böcker, som står
till skolans förfogande. Det är inte skolöverstyrelsen,
som granskar dessa böcker,
utan vi har ju en särskild läroboksnämnd,
som svarar för granskning -

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

en. Om det talas för mycket eller för litet
om dessa ting i läroböckerna, kan
jag inte avgöra, men vi bör ju allesammans
vara medvetna om att de har blivit
granskade av en nämnd, som jag
hoppas att de allra flesta av riksdagens
ledamöter bär förtroende för.

Så snart man snuddar vid de områden,
som vi nu diskuterar, har ju skolöverstyrelsen
en ganska besvärlig uppgift.
Man kommer in på politiska förhållanden,
och där bör skolöverstyrelsen
inte försöka ge några riktlinjer. I
en demokrati bör man naturligtvis tilllämpa
demokratiens principer i dessa
fall.

När jag, herr talman, hörde på den
förda diskussionen, erinrade jag mig en
diskussion för några veckor sedan här i
kammaren. Det gällde en motion om en
eventuell ny nationalsång. Centerpartiets
gruppledare här i kammaren läste då
upp några rader ur vår nuvarande nationalsång:
»Du tronar på minnen från
fornstora dar» o. s. v. Herr talman! På
den tiden hade man inte uppfunnit uttrycket
diktatur. Man hade något i stället
som hette envälde!

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill bara helt koncentrerat
göra tre påpekanden.

För det första är vi motionärer personligen
glada över att motionen ändock
varit ett budskap i ett angeläget
ärende och att den eventuellt kan resultera
i det vi önskade.

För det andra skulle jag, herr talman,
bara vilja uttala den önskan, att eventuell
partipolitisk vinning och därmed
kanske hårda ord mellan våra inhemska
s. k. »stora» i dessa frågor skall utebli
i fortsättningen och att vi i stället skall
kunna samla oss på ett mer positivt sätt.

För det tredje finns det ingen anledning
att ta upp en debatt med herr öhman
i dessa frågor. Han har ju eu tudelad
— kanske flerdelad — tunga, och
ingen förvånar sig över hans anförande.
Det må stå för hans egen räkning —
utan debatt.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag kan inte riktigt dela
herr Sundins mening på den punkten.
Det är just med anledning av herr öhmans
anförande som jag har begärt ordet.
Herr öhman förklarade under mycket
stor emfas att det inte fanns någon
här som kunde göra gällande att man i
de kommunistiskt styrda länderna förföll
till rasförföljelse. Nej, det kan hända
att det inte är så lätt, ty det är ju ytterligt
svårt att följa vad som händer i
de kommunistiska länderna. Det råder
där ingen fri åsiktsbildning. Man kommer
inte in i dessa länder och kan inte
följa med händelserna där. Följaktligen
kan man inte heller kontrollera vad som
där sker eller inte sker. Det har vi ju
däremot haft tillfälle att göra, åtminstone
i viss utsträckning, såväl i Sydafrika
och nere i Turkiet som i andra mer eller
mindre vanstyrda länder. Om det hade
skett i de kommunistiska staterna, hade
vi inte haft tillfälle att göra det.

Jag vet för övrigt inte om det kan
vara så mycket bättre att förfölja människor
som tillhör en viss nationalitet,
än att förfölja människor som har en
viss hudfärg. Vi känner ganska väl, liksom
herr öhman, till de folkförflyttningar
som ägt rum och alltjämt äger rum
i de kommunistiska staterna. Jag anser
detta vara en förföljelse av minst samma
kvalitet som den man utövar i Förenta
Staterna, Sydafrika och många andra
länder mot raser som har en annan
hudfärg än medborgarnas egen.

Jag skulle därutöver vilja ställa en fråga
till herr öhman. Om det nu är så
förkastligt, som även herr öhman förefaller
anse det vara — liksom vi andra
— att förfölja människor därför att de
är av en annan ras eller har annan hudfärg,
är det då bättre att förfölja människor
därför att de bär en annan åsikt?
Är det inte lika viktigt att skydda människornas
åsiktsriitt som det är att skydda
övriga delar av medborgarrätten?
Det kan herr öhman fundera på eu
stund.

Vidare kan herr öhman fråga sig
själv huruvida det verkligen inom de

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

kommunistiska staterna föreligger
åsikisfrihet, rätt att hysa och ge uttryck
åt olika åsikter samt att handla därefter
genom att försöka omskapa förhållandena
i de kommunistiska staterna efter
sin åsikt. Man kan ju försöka göra det i
en kommunistisk stat! Socialdemokraterna
i Ryssland försökte det på sin tid. Vi
vet var de nu är. Vi vet hur det går för
studenterna, om de opponerar sig. De
behandlas likadant i Sovjetunionen som
nere i Turkiet.

»Det är inte sanning!» kommer herr
Öhinan att säga. Nå, släpp in människorna
i Sovjetunionen och låt dem se hur
det är eller inte är där.

Emellertid måste jag erkänna, att herr
öhinan gett mig rätt i det resonemang
jag nu skall anföra — innan han hört
det. Han gillade i allra högsta grad att
socialdemokraterna vid förstamajdemonstrationerna
vände sig mot rasförtrycket.
Det är vad de borde göra, yttrade
herr öliman, och det skulle de inte be
om ursäkt för. Det har väl ingen heller
gjort, och vi tänker inte göra det, men
nog har herr öhman anledning att be
om ursäkt för åsiktsförtrycket i de kommunistiska
staterna.

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elowsson yttrade att
man inte vet något om hur det står till
i de länder som styrs av kommunistiska
regeringar ty det kan man inte kontrollera.
Jag får bara beklaga att herr Elowsson
icke upptäckt möjligheten att resa
till dessa länder för relativt billigt pris
och att där vistas mycket fritt. Herr
Elowssons partisekreterare, herr Aspling,
var där bara för några månader sedan.
Han fick till och med tillfälle att
hålla föreläsning vid Moskvauniversitetet
och siikert fanns det för honom alla möjligheter
att sätta sig in i förhållandena
i landet. Jag är övertygad om att herr
Elowsson har samma möjlighet att resa
dit för att studera förhållandena och
skaffa sig åtminstone någon sakkunskap
i denna fråga.

Efter att förklarat sig vara fullkomligt
osakkunnig kom herr Elowsson med en

rad påståenden om att det förekommer
nationalitetsförföljelser i Sovjetunionen
och att där förekommer åsiktsförföljelser
o. s. v. Varifrån har herr Elowsson
fått denna sakkunskap som han förklarade
sig i början av sitt anförande fullständigt
sakna? Den fick herr Elowsson under
sitt anförande! Jag vill härtill bara
genmäla: Ge mig ett enda bevis för någon
form av nationalitetsförtryck eller
nationalitetsförföljelse i Sovjetunionen!
Sovjetunionen består ju av många nationer.
Under den gamla tsaristiska regimen
förekom verkligen nationalitetsförtryck
och förföljelse av nationaliteter,
men den frågan löste bonde- och
arbetarregeringen i Sovjetunionen på ett
mycket tidigt stadium.

Åsiktsförföljelse! Om herr Elowsson
inte vore, som han själv säger, osakkunnig,
skulle han ha upptäckt att det
i Sovjetunionen diskuteras mer än i något
annat land om sociala och politiska
förhållanden på massor av möten, i massor
av artiklar, inom fackföreningar,
inom partiorganisationerna, inom
idrottsföreningarna o. s. v. De, som föreställer
sig att man i Sovjetunionen inte
får diskutera utan bara marschera, är,
jag ber om ursäkt, herr talman, för att
jag säger det, sorgligt okunniga om vad
som sker i detta väldiga grannland i
öster.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Vad man än kan beskylla
herr öhman för, blyg är han inte.
Det får jag ärligt och uppriktigt säga.
Han står här inför denna kammare, som
har följt med utvecklingen i Estland,
Lettland och Litauen, för att nu bara tala
om de allra närmaste länderna, och vet
lika väl som vi att människor har flyttats
därifrån. Ändå påstår han att sådant
absolut inte förekommer. Hur kan
han göra det? Han säger att man har
fullkomlig frihet att yttra sig i Sovjetunionen
när han vet att där inte finns
någon annan tidningspress än den som
kontrolleras av regeringen. Hur kan herr
Öhman stå upp och säga som han gjorde

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

nyss? Det har inte funnits någon möjlighet
att där bilda ett eget socialdemokratiskt
parti, ett borgerligt parti eller något
annat parti; det får man icke lov att
göra, och man får icke bilda en fackförening
som inte är ansluten till den av
regeringen kontrollerade fackföreningsrörelsen,
etc. Att man sedan får yttra
oskyldiga saker är klart, det kan man
inte förhindra och det bryr man sig naturligtvis
inte om.

Så skjuter herr Öhman som ett skalkeskjul
framför sig detta att om jag reser
dit får jag se att man kan resonera
fritt. Det är ganska tydligt att man inte
kan det. Varför skall herr öhman stå här
och försöka inbilla oss detta, när vi ändå
allesanlmans vet att det inte förhåller
sig på det sättet? Om man reser genom
Ryssland får man en ciceron som regeringen
ställer till förfogande. Låt vara
att man kan resa ensam — herr öhman
vet hur ytterligt få det är som kan tala
ryska. Det är följaktligen få människor
som kan komma i kontakt med det ryska
folket. Få människor har haft tillfälle
att läsa ryska tidningar och officiellt
tryck. Nej, låt människorna i Ryssland få
komma till tals i full frihet. Låt den
ryska andan komma till uttryck, herr
Öhman, då är det åsiktsfrihet, men nu
är det det inte!

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Rara ett par ord. Jag
tycker inte att debatten med herr Elowsson
är så givande att jag skall förlänga
den. När herr Elowsson påstår att man
i Sovjetunionen inte kan bilda ett socialdemokratiskt
parti eller fackförening
utanför de nu bestående, vill jag säga till
herr Elowsson att det socialdemokratiska
partiet ju har, såvitt jag vet, socialismen
på sitt program, och socialismen
är genomförd i Sovjetunionen. Kan herr
Elowsson upplysa mig om vilken kapitalism
vi har kvar i Sovjetunionen, som
har någonting att säga till om. Ty socialismen
innebär att kapitalismen skall
avskaffas, och den är verkligen avskaffad.
Vill herr Elowsson verkligen att
man i Sovjetunionen av någon anledning

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 16

skall bilda en särfackförening när man
har en enhetlig fackorganisation liksom
vi har i Sverige? Anser herr Elowsson
att det vore riktigt om man i Sverige
skulle bilda två fackliga landsorganisationer?
Det tror jag inte.

Herr Elowsson påstår att det skett
folkförflyttningar i Baltikum. Ja, det är
ett vanligt påstående. Baltikum var under
kriget ett gränsområde, ockuperat
först av tyskarna, av nazisterna, som
sedermera drevs ut. Jag skulle tro att
det i det sammanhanget genomfördes
vissa förflyttningar av civilbefolkningen,
liksom man också gjorde i andra delar
av Sovjetunionen som invaderades av
de tyska trupperna. Om vårt land skulle
råka ut för olyckan att bli invaderat av
främmande trupper hoppas jag att herr
Elowsson och jag är eniga om att befolkningen
i dessa invaderade landsändar
får tillfälle att förflyttas till säkrare ställen,
eller menar inte herr Elowsson det?
Är herrarna verkligen så fångna i dessa
ifrån mycket ultrareaktionärt håll spridda
föreställningar, då uppmanar jag än
en gång herr Elowsson och andra att
göra ett besök i Sovjetunionen.

Herr Elowsson säger att Tyska språket
är så svårt, men man kan väl inte begära
att den ryska befolkningen skall
lära sig svenska för att herr Elowsson
skall få besked om hur det står till därborta! -

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle inte ha förlängt
denna debatt jag heller, om inte
herr öhman påstått att socialismen är
genomförd i Sovjetunionen. Det är den
inte. Det man har genomfört i Sovjetunionen
är en diktatur, och med denna
diktatur har man genomfört statskapitalismen
och icke socialismen. Försök att
förstå detta, att i ett socialistiskt samhälle
vill vi inte att människorna skall
vara underkastade vare sig en kapitalistisk
diktatur eller en statlig diktatur. Vi
vill inte att staten skall ha en egen fackföreningsrörelse,
där staten bara bestämmer
lönerna och inte diskuterar ar -

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

betsvillkoren, utan vi vill ha en fackföreningsrörelse
som skall kunna hävda
sig även gentemot staten. Det är därför
vi hävdar att också de ryska arbetarna
bör få tillfälle att bilda en egen
fackföreningsrörelse, men det kan socialisten
herr öhman inte förstå —
ännu.

Herr MÖLLER (s) :

Herr talman! Eftersom vi nu har kommit
från rasförföljelserna och in på frågan
om hur de totalitära staterna fungerar
vill jag endast foga den kommentaren,
att utskottets utlåtande mot förtryck
och mot totalitära idéer givetvis
och i högsta grad omfattar även den lära
herr öhman företräder.

Herr PALME (s):

Tillåt mig här bara, herr talman, att
göra en rekapitulering. Denna del av debatten
började som ett angrepp på socialdemokratien
för att icke tillräckligt
energiskt demonstrera och manifestera
emot kommunismen. Därefter uppstod,
herr talman, en spritt språngande kommunist
och angrep bl. a. de borgerliga
partierna mycket häftigt. Men då tystnade
liberalismen helt, och försvaret för
demokratien i denna kammare fick helt
skötas av socialdemokraterna. Därav,
herr talman, drar jag den slutsatsen, att
i kampen för demokratien kommer huvudbördan
även i framtiden att få bäras
av socialdemokratien oberoende av diverse
insinuationer och sidoangrepp.
Detta om folkpartiledarens tal den 2 maj.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den förtjusning herr öhman
lagt i dagen över att socialdemokratien
den 1 maj undantog förföljelserna
i öster ansåg jag tala för sig själv.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Herr Palme försöker vrida
hela denna debatt till någonting som
har med socialdemokratisk politik att
göra. Jag försöker — och gjorde det är -

ligt i mitt inledningsanförande — att höja
denna fråga över det som har med
partipolitik att göra. Det tror jag att vi
kommer att finna i protokollet efter denna
debatt.

Det händer också ofta att somliga,
även när de befinner sig på helig mark,
herr Palme, vill försöka att snedvrida
fakta. Det är kanske olämpligt och, herr
talman, jag ber om ursäkt för det yttrande,
som jag nu kommer att rikta till herr
Palme, men det finns ingen anledning,
herr Palme, att man öven i denna fråga
skall ställa sig i korsdraget från självtillräcklighetens
vingslag och av denna
sak göra något socialdemokratiskt partiaxiom.
Denna fråga ligger på ett betydligt
högre plan än så.

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundin har fått
mycket välförtjänt beröm för sitt första
anförande, som jag inte behöver upprepa;
det var ett utmärkt anförande.

Vad som sedermera kom att prägla en
del av debatten var, vilket jag påpekade,
ett angrepp från folkpartiets sida mot
socialdemokratien för att inte tillräckligt
energiskt ha demonstrerat mot kommunismen.
Om det skulle vara partitaktik
att hestämt avvisa de angreppen, då
kan jag inte hjälpa, att herr Sundin har
en egenartad uppfattning om partitaktik.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig då bara rekapitulera
vad herr Palme sade. Det var, om
jag fattade det rätt, att när striden i denna
fråga kom att stå mellan kommunisterna
och socialdemokraterna, drog sig
de s. k. borgerliga tillbaka. Andemeningen
var i varje fall den. Vi har ingen som
helst anledning att dra oss tillbaka i
detta sammanhang.

Jag har klart och tydligt deklarerat
min avsky för kommunismen och desslikes
tillagt att ledaren för kommunismen
i denna kammare har en flerdelad
och, låt mig också säga, herr talman,
elak tunga. Mer behöver man inte säga
härom.

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder i syfte

Herr PALME (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter det senaste inlägget
kan vi lugnt vänta tills protokollet
blir tryckt, ty jag är då övertygad om
att herr Sundin och jag blir helt ense.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag uppfattade herr Palmes
inlägg på precis samma sätt som
herr Sundin gjorde. Det var det som
gav mig anledning att begära ordet.

Jag tycker det kostaterande herr
Palme försökte göra verkar rätt orimligt.
Först påstår han att man från folkpartiet
skulle ha gått till angrepp mot
socialdemokraterna för att de inte i samband
med förstamajdemonstrationerna
tillräckligt kraftigt reagerat mot kommunismen.
Nu senare konstaterar han,
att vi skulle dra oss tillbaka när det
verkligen gällde krafttag mot kommunisterna.
Socialdemokraterna skulle då
ensamma få sköta denna renhållning.

Jag hade själv tillfälle att se ett demonstrationståg
första maj. Det förvånade
inte mig på minsta sätt att parollerna
där enbart riktade sig mot rasförföljelserna
i Sydafrika. Skulle det bli någon
effekt med en sådan demonstration,
kunde man inte gärna så att säga plottra
bort sig och protestera mot diktaturerna
på alla de håll där sådana förekommer.
Det ansåg jag vara alldeles självklart.
Däremot blev man onekligen litet förvånad
när man sedan tog del av det anförande
som en av huvudtalarna höll.
Han räknade däri upp den ena diktaturen
efter den andra men nämnde inte
ett ord om de kommunistiska diktaturerna.
Han nämnde bland annat, liksom
herr öhman, Spanien. Jag har ingen anledning
att hysa några som helst varma
känslor för herr Franco. Men om man
skall göra jämförelser mellan t. ex. Spanien
och låt oss säga Östtyskland, kan
man bara peka på det förhållandet att
100 000-tals svenskar årligen beger sig
till Spanien, medan 100 000-tals östtyskar
försöker att komma bort ifrån Östtyskland.
Det finns i alla fall en viss
gradskillnad mellan diktaturerna, iiven

att motverka rasförföljelse, m. m.

om man inte gillar någon enda av dem.

Herr Valter Åman instämde med herr
Sundin och menade att det riktiga var
just att man skulle stiga fram, bemöta
och bekämpa dessa företeelser varhelst
de dök upp. Det tycker också jag att man
skall göra. Men då skall man inte räkna
upp alla de andra diktaturerna och
glömma bort de kommunistiska diktaturerna.

Det är ju meningslöst att diskutera
med herr öhman om de kommunistiska
diktaturerna och om den frihet som rådet
där. Men om man har varit i tillfälle
att om inte läsa de ryska tidningarna —
jag kan inte läsa ryska — så ändå titta
i dem har man kunnat konstatera, att
om det vid ett tillfälle skall sägas någonting,
så säges det av den som har fått
uppdraget att göra det. Sedan finner
man saken presenterad på precis samma
sätt i Izvestja och i Pravda. Men
inte bara där! Den finns i tidningen för
konstnärerna, i idrottsorganisationernas
tidning, den finns i ungdomstidningarna
och i barntidningar, uppställd på precis
samma sätt, med klichéer på samma
ställe och med precis samma rubrik. Det
vittnar i varje fall inte precis om att
det skulle finnas någon frihet för de
ryska tidningsmännen att göra några
egna kommentarer, då de inte ens har
rätt att sätta någon egen rubrik.

Man kan också bara peka på att det
betraktas som något av en sensation, som
slås upp i våra tidningar, när det någon
enstaka gång lyckas för någon estländare
eller anna balt, som bär flytt över
till Sverige, att få hit någon anhörig från
de kommunistiskt behärskade områdena,
där de tvingas att dväljas.

Herr SCHöTT (h):

Herr talman! Att jag för min del inte
gick i replikskifte med herr öhman berodde
enbart på att jag redan före mitt
inträde i denna kammare haft den uppfattningen,
att herr öhman och jag talar
olika språk, f den uppfattningen har
jag blivit stärkt under den gångna tiden,
och jag finner varje meningsbyte
med honom meningslöst.

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Ang. åtgärder i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.

Jag ber bara liksom en del av de föregående
talarna att få uttala den förhoppningen
att vi skall lyckas hålla frågan
om vakthållningen kring de demokratiska
värdena över de vanliga partistriderna
de demokratiska partierna emellan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall fatta mig ganska
kort men måste uttala min förvåning
över den vändning som diskussionen tagit.

Här gällde det ju efter vad jag kan
förstå att få fram en manifestation mot
rasförföljelse. Under diskussionen har
det fastställts att det inte existerar någon
rasförföljelse i de socialistiska länderna.
Likväl vill man från folkpartioch
högerhåll söka föra över diskussionen
till att gälla antikommunism. Jag
förstår naturligtvis att herr Lundström
och herr Andersson är i en svår knipa,
eftersom det ju egentligen är deras partibroder
i Sydafrika som står för rusthållet
när det gäller de uppseendeväckande
rasförföljelserna därnere. Dessa
herrar har nu också fått framföra sina
åsikter här.

Ännu mer förvånansvärt är att slutet
på diskussionen tog den formen att herr
Palme och de borgerliga talarna plus
en del socialdemokrater tävlade med
varandra om att övertyga varandra om
vem som är värst i fråga om antikommunism.
Herr Åman sade att han kan
hänvisa till årtiondens hård antikommunistisk
kamp. Det är enligt min mening
något fruktansvärt att framhålla
detta såsom en merit i diskussionen mot
de borgerliga och i en diskussion som
gäller en så allvarlig fråga som den vi
i dag debatterar.

Jag vill, herr talman, understryka detta
och samtidigt hävda att det vore angeläget
att socialdemokratien slutar upp
med att tävla med de borgerliga partierna
när det gäller att uppträda antikommunistiskt.

Herr ÅMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Diskussionen går ju litet
annorlunda nu än när vi började,

vilket jag i likhet med herr Sundin beklagar.

Det var närmast det sista anförandet
som föranledde mig att begära ordet.
Jag förstår inte vad herr Persson har
emot att man erinrar om att det i detta
land förekommit en lång och framgångsrik
kamp mot en idéåskådning som vi
också tack vare praktiska åtgärder har
kunnat visa hem. Jag förstår att herr
Persson kan vara ledsen häröver. Men
det kan i och för sig icke vara något fel
att påpeka detta faktum. Eller menar
herr Persson att vi inte heller skulle ha
rätt att säga vad vi tycker?

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort

genmäle:

Herr talman! Vad jag tycker är uppseendeväckande
är att socialdemokratiska
talare låtit sig så i grunden luras av
de borgerliga och deras strategi i denna
diskussion att de går ifrån vad vi egentligen
skulle diskutera och i stället börjar
debattera antikommunism. Det har
ju inför världen klarlagts att det inte
förekommer någon rasförföljelse där
kommunisterna regerar. Jag måste påtala
att ni så kapitalt låtit lura er av de
borgerliga strateger som har uppträtt
här i dag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Helmer Persson
försökte göra gällande att jag på något
sätt skulle vara generad över de »partibroder»
som står bakom rasförföljelserna
i Sydafrika. Jag vill då säga att jag
lika litet räknar dessa herrar i Sydafrika
till mina partibröder som jag
skulle vilja räkna kommunisterna dit.
Herr Persson tycks ha mycket litet reda
på partiförhållandena i Sydafrika. Det
finns i Sydafrika ett liberalt parti. Beklagligtvis
är det mycket litet, men det
har dock efter förmåga gjort ansträngningar
för att söka få till stånd en ändring
i raspolitiken därnere. Någon släktskap
mellan de ledande i Sydafrika och
liberalerna finns i varje fall icke.

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

Ang. åtgärder

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tror att man helt
kan frita motionärerna från ansvaret för
den utveckling av debatten som ägt rum.
Har debatten inte lett till någonting annat
så har den väl för samtliga gjort
klart, att om vi kunnat besluta i ärendet
efter de fyra eller fem första inläggen så
skulle alla haft känslan att det låg något
allvar bakom vad som blivit resultatet
av motionernas behandling. Nu kan
ju inte gärna debatten innefattas i direktiven
för den utbildning i demokratisk
anda som skolöverstyrelsen skall
föranstalta om — då skulle väl det hela
bli alltför vidlyftigt.

Motionerna är skrivna i början av
riksdagen, och utlåtandet är daterat den
21 april. Då kan man fråga sig: Vad
finns det för anledning att blanda in
socialdemokraternas förstamajdemonstralioner
vid sakbehandlingen av detta
ärende? Jag beklagar bara att några ledamöter
föll för herr Lundströms inlägg
och medverkade till att föra hela
debatten vid sidan om själva ämnet.

Innehållet i motionerna sådant det
återges på första sidan i utlåtandet innebär
ju inte någonting annat än att
man säger att de grundläggande förutsättningarna
för demokratiens fortbestånd
och rätta utveckling är att medborgarnas
utbildning och fostran gör
dem skickade att förstå demokratiens
innersta väsen och ge sitt bidrag till
samhällsordningens fortsatta utveckling.
Så konstaterar man att det har brustit
i detta avseende. Vissa uppgifter har sedan
framkommit genom remiss till skolöverstyrelsen,
och de kommenteras i utskottets
utlåtande. Så kommer utskottet
fram till att motionerna kan anses besvarade
med vad som anförts.

Jag har inte observerat att de båda
kommunistiska representanterna i kammaren,
herr öhman och herr Helmer
Persson, på något sätt har viint sig mot
att det ges en objektiv undervisning i de
ting som det här är fråga om, för att
ungdomarna skall få klart för sig vad
det rör sig om och vad de själva har
att iakttaga för att få någon uppfattning

i syfte att motverka rasförföljelse, m. m.
om demokratiens rätta innebörd och deras
egna skyldigheter att medverka till
dess fortbestånd. Detta framhölls mycket
starkt i de första anförandena som hölls
i detta ärende, men sedan har som sagt
debatten urartat. Jag hoppas att protokollet
skall visa sig innehålla sådant
som kan föra tillbaka dem som nu läser
protokollet till det sakligt starka i de
första anförandena och låter det andra
hänföra sig till rena familjegrälet, som
man kan bortse ifrån.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga att inblandningen av årets förstamajdemonstrationer
och vad som skedde
i anslutning till dem inte gjordes av
mig utan av herr Möller, som jag bemötte
i mitt anförande. Herr Strands reprimand
borde således rätteligen ha riktats
till herr Möller och inte till mig.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag vill bara i en kort
kommentar till herr Helmer Perssons
anförande säga att socialdemokratiens
hållning till kommunismen dels är en
följd av socialdemokratiens principiella
uppfattning om frihet och demokrati,
dels en följd av självbevarelsedrift. Man
kan nämligen konstatera att där den demokratiska
arbetarrörelsen är stark och
kan hålla kommunismen i schack och
betydelselöshet, kan demokratien befästas,
men där kommunismen får makten
utplånas inte bara socialdemokratien
utan själva friheten.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 87, angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1960/
61, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Nr 16

Fredagen den 6 maj 1960

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning
av väckta ^notioner om översyn av
lagen angående omreglering av vissa
ersättningar enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 218, till Konungen i anledning av
väckt motion angående radions juridiska
ansvarighet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 156, angående underskott å statens
järnvägars fond för budgetåret 1960/
61.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckta motioner
om införande i riksdagsstadgan av
bestämmelser om utsändning i television
från riksdagsdebatter; samt

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående tidsbegränsning av anföranden
i riksdagens kamrar;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
m. in., såvitt avser särskilt bidrag till
producent av svensk film m. m., jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till folkpensioner
m. m. och till Ersättning till postverket
för pensionsutbetalningar jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budget -

året 1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

93, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1960/61 till byggande av fiskehamnar; nr

94, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag om utredning rörande ändrad
organisation av säkerhetskontrollen på
atomområdet; samt

nr 95, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1960/61 till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. in.;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); samt
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 17 juni 1948 (nr 433)
om försäkringsrörelse; samt

Fredagen den 6 maj 1960

Nr 16

nr 31, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckt motion
om ytterligare arbetstidsförkortning;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna i
arbetarskyddslagen om nattvila;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i vägtrafikförordningen; nr

34, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen till ensamstående
förvärvsarbetande familjeförsörjare
vid bortovaro från arbetet på
grund av minderårigt barns sjukdom;
samt

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående samordningen mellan sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av motion om viss
ändring av 1 § ensittarlagen;

nr 23, i anledning av motioner om viss
ändring i lagfartsförordningen, m. m.;
samt

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av väckta motioner
om utredningar rörande åldringsvården;
samt

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående planerad tunnelbana genom
Liljeholmsviken i Stockholm.

Anmäldes och bordlädes en av herr
förste vice talmannen Strand under
sammanträdet till herr talmannen avlämnad
motion, nr 672, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 151, angående
statstjänstemännens löner under
åren 1960 och 1961 m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Tisdagen den 10 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 216, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående stiftskansliernas
organisation in. m. dels ock motioner
om avlöning med medel ur
kyrkofonden till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräster; samt
nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen
den 21 maj 1948 (nr 237).

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 219, till Konungen i anledning av
väckt motion om utredning rörande
ägandeförhållandena och maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 220, i anledning av väckt motion
om skärpning av straffen för olaga befattning
med narkotika m. m.;

nr 221, i anledning av väckt motion
om vidgning av arbetsdomstolens behörighet;
och

nr 222, i anledning av väckta motioner
angående lagen om semester.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utövande av statens
tobaksmonopol.

Ang. bolags förvärv av skogsmark i vissa
fall

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Sundins
interpellation angående bolags förvärv
av skogsmark i vissa fall, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Sundin frågat
mig om jag anser, att bolags förvärv
av skogsmark i ersättning för mark,
som avstås till det allmänna, skall underställas
lantbruksnämnds jordpolitiska
prövning.

Enligt lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast
egendom (bolagsförbudslagen) ankommer
tillståndsprövningen av bolags
markförvärv på Kungl. Maj:t och inte
på lantbruksnämnd. Emellertid stadgas
i 6 § skyldighet att höra sakkunnig
nämnd eller myndighet såsom egnahemsnämnd,
varmed numera förstås
lantbruksnämnden. Yttrande skall inhämtas,
»där det ej av särskild anledning
finnes icke vara erforderligt». Dessa
regler gäller givetvis även i de fall
då ett bolag vill förvärva skogsmark i
ersättning för mark, som avstås till det
allmänna.

Herr talman! Med dessa ord anser
jag mig ha besvarat herr Sundins interpellation.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det är väl riktigt som
statsrådet här har sagt, att det är Kungl.
Maj:t som har att avgöra dessa ärenden

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

Ang. bolags förvärv av skogsmark i vissa fall

och att de sedan i sin tur skall underställas
sakkunniga på detta område. Vid
dessa ärendens behandling består ju
sakkunskapen av lantbruksnämnderna
i länen. I det sammanhanget vill jag bara
ställa den frågan rent principiellt till
statsrådet, om han anser att dessa generella
principer är rådande i alla de
fall, som berör denna fråga — om exempelvis
ett visst bolag har avstått
mark i ett annat län och blivit kompenserat
exempelvis i Västernorrlands
län, skulle det då inte vara rent principiellt
i detta sammanhang med lagen
överensstämmande, att man hört lantbruksnämnden
i det sist berörda länet.

Jag har i min interpellation anfört
vad som skett i ett visst fall, nämligen
när det gäller flygfältet i norra Ångermanland.
Till detta vill jag bara foga
ett par ord. Efter det samtal jag haft
med en tjänsteman på lantbruksnämnden
i länet har jag fått kännedom om
att sakkunnigprövningen i detta ärende
överlämnades först sedan min interpellation
hade avlämnats i riksdagen. När
jag sedan tagit del av lantbruksnämndens
yttrande i denna fråga framgår av
denna officiella handling att samtliga ledamöter
— så när som på en, som reserverat
sig —• har den uppfattningen
att den mark, som det här är fråga om,
borde användas till kompletteringsjord
och bytesobjekt inom nämndens verksamhet.
Och det är väl — utan att jag
gör någon frågeställning av detta — bara
att hoppas, att Kungl. Maj:t skall bedöma
denna sak på samma sätt som majoriteten
inom lantbruksnämnden i Västernorrlands
län.

Sedan vill jag, även om det kanske i
anledning av svaret inte är fullt korrekt,
till statsrådet ställa några frågor.
Jag anser ändock i anledning av min
frågeställning att dessa frågor är förenliga
med interpellationen. Anser statsrådet
det principiellt riktigt att när det
allmänna för vissa ändamål behöver
mark — jord eller skog — så skall kompensation
ges på annat håll? Om svaret
blir jakande, är det inte då riktigt att
en sådan kompensation sker från statens
eget innehav av jord eller skog?

För det tredje: Anser i så fall statsrådet
att även enskilda, som avstår mark till
kraftledningar, vägar, sjöregleringar
o. s. v., skall erhålla annan jord till lika
värde i kompensation?

Med detta ber jag, herr talman, att få
framföra ett tack, vilket jag inledningsvis
försummade att göra, för det svar
han här har lämnat.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Först och främst i anslutning
till interpellationen och svaret
skulle jag nog önska upprepa den principiella
innebörden av interpellationssvaret
när herr Sundin nu frågar, om
jag anser att de generella principer som
anförts i svaret bör gälla i alla fall. Jag
vill här bara hänvisa till den redovisning
som göres till lag och författning
i interpellationssvaret. Principiellt blir
svaret alltså jakande på den punkten,
med det förbehåll som är uttryckt i formuleringen:
Yttrande skall inhämtas,

»där det ej av särskild anledning finnes
icke vara erforderligt».

Vad sedan beträffar den konkreta
fråga, som herr Sundin för det andra
tog upp, rörande vid vilken tidpunkt
sakärendet behandlats i lantbruksnämnden,
skall jag inte ingå på någon närmare
prövning. Jag gissar att herr Sundin
är införstådd med att jag, eftersom
det ifrågavarande sakärendet inte ännu
är prövat av7 Kungl. Maj:t, inte kan
ange hur prövningen kommer att utfalla.

Som jag uppfattar det, har detta svar
direkt anknytning till interpellationen.
Däremot anser jag i likhet med interpellanten
att det kan vara tveksamt, om
de andra frågorna kan sammankopplas
med den interpellation som jag nu sökt
svara på. Herr Sundins frågor är så pass
vittomfattande, att det skulle föra med
sig skyldighet till en mycket utförlig
redovisning om jag tog upp dem.

Den speciella formulering herr Sundin
använde innebar, att han undrar
om det inte vore riktigt att kompensation
för mark, som enskilda får avstå
till det allmänna, alltid lämnades

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Ang. beskattningen av inkomst från skogsavverkningar, föranledda av torkskador

från kronans mark. Jag tror inte att
man skall se saken så entydigt. Det är
mycket som spelar in, t. ex. belägenheten
och de planer för förvärvsverksamhet
som lantbruksnämnderna är inbegripna
i.

Detsamma gäller också sista delen av
herr Sundins extrafråga. Även om jag
förstår innebörden i herr Sundins synpunkter,
låter det sig enligt min uppfattning
inte göra att nu ge ett entydigt
besked i ett kortfattat svar.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag är medveten om
att det skulle behövas ett vittomfattande
svar på min fråga, och även om
jag personligen i likhet med många andra
är intresserad av ett mera bestämt
ställningstagande i de här frågorna, skall
jag på grund av vad herr statsrådet
sade i slutet av sitt anförande nöja mig
med det besked jag har fått. Vad herr
statsrådet sagt vill jag tolka på så sätt,
att jordbruksministern ändock har den
uppfattningen, att man åtminstone i vissa
fall kan tänka sig att kompensera
mark som tas i anspråk av det allmänna
med mark från statens egna skogar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. beskattningen av inkomst från
skogsavverkningar, föranledda av
torkskador

Ordet lämnades därefter till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara herr
Svanströms interpellation angående beskattningen
av inkomst från skogsavverkningar,
föranledda av torkskador,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Svanström har frågat,
om jag är beredd att medverka till
sådana tillfälliga ändringar i gällande
bestämmelser för insättning på skogskonto
att avverkningar, som föranledes
av torkskador, inte medför ett onormalt
hårt skattetryck för vederbörande skogsägare.

Till svar får jag anföra följande.

Reglerna om skogskonto ger skogsägarna
betydande möjligheter att fördela
inkomst av skogsbruk över flera
år. De kan ordna beskattningen av ersättning
för avverkningsrätt så att 40
procent beskattas genast och 60 procent
fördelas på upp till tio år. I fråga
om annan skogslikvid gäller i princip
samma fördelningsmöjligheter, men den
del av likviden som skall deklareras
omedelbart är här bestämd till 60 procent.
Skiljaktigheterna i procenttalen beror
på att en del av likviderna för avyttrade
skogsprodukter belöper på avverkningskostnaderna.
Denna del skall
givetvis inte omfattas av uppskovsrätten.

Skogsägaren kan också avtala med köparen
att likviden skall fördelas på flera
rater, som förfaller till betalning
under olika beskattningsår. En sådan
överenskommelse godtas vid taxeringen,
och beskattningen sker då allteftersom
betalningen inflyter.

De möjligheter som sålunda föreligger
att fördela skogsinkomsters beskattning
måste anses generöst utformade i jämförelse
med vad som gäller för andra
slag av inkomst. De fyller, enligt min
mening, alla rimliga anspråk även i de
fall, där av en eller annan anledning ett
års avverkning väsentligt överstiger den
normala. De måste också anses fullt
tillräckliga i det läge som uppkommit
efter fjolårets torka och som inte kan
jämföras med läget efter stormfällningarna
åren 1954 och 1956.

Med det sagda, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ber jag att
få framföra mitt tack för det erhållna
svaret. Tyvärr är det inte positivt, vilket
jag hade hoppats. Visserligen kan
det vara riktigt, som herr statsrådet anför,
att det läge som uppstått till följd
av fjolårets torka inte kan jämföras med
läget efter stormfällningarna 1954 och
1956, men vissa områden har drabbats i

Tisdagen den 10 maj 1900

Nr 16

Ang. beskattningen av inkomst från skogsavverkningar, föranledda av torkskador

mycket hög grad. Sådana områden är
bland annat kusttrakterna i Kalmar län
och Östergötlands län samt Gotland.

Beträffande förhållandena i Västervikstrakten
har länsjägmästare Vesterberg
förklarat, att skadorna där är synnerligen
omfattande. Han har tillsammans
med professor V. Butovitsch företagit
eu färd över skogarna i norra delen
av Kalmar län med helikopter. Herr
Vesterberg framhåller, att i vissa enskilda
fall en eller flera årsavverkningar
liar skadats av torkan.

Jägmästare Kjell-Erik Eriksson hos
skogsägareföreningen i Växjö har företagit
stickprovsundersökningar i det berörda
området norr om Västervik och
framhåller, att skadorna i många fall
uppgår till en å två årsavverkningar.

För de enskilda skogsägare det här är
fråga om skulle en vidgad möjlighet att
avsätta likvider från på grund av torka
uppkommen tvångsmiissig avverkning på
skogskonto ha kunnat stimulera till omedelbara
och effektiva åtgärder för att ur
skogen rensa bort torkskadade träd i sådan
utsträckning, att befarade kommande
insektsangrepp i görligaste mån kan
undvikas. Nu är det visserligen min
övertygelse, att skogsägarna kommer att
göra allt som över huvud taget är möjligt
för att genom snabba åtgärder skydda
den friska vegetationen från befarade
parasitangrepp, men det hade säkerligen
varit en gärd av rättvisa mot de
drabbade skogsägarna, om herr finansministern
hade kunnat ställa i utsikt
att temporära ändringar i enlighet med
min tankegång i interpellationen kunde
genomföras.

Med det sagda ber jag att än en gång
få tacka för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Tidigare har man ju
medgivit justeringar av de skattefria avsättningarna
till skogskonto, när det varit
alldeles abnorma skador som inträffat.
Skogskontot är ju i och för sig en
utomordentlig favör, då det medger att
60 procent av likviden får avsättas skattefritt
vid rotförsäljning och 40 pro -

cent vid leveransförsäljning. Det måste
således vara någon alldeles speciellt abnorm
situation, för att man skall gå ännu
längre än de i och för sig generösa
avsättningsnormerna medger. Sådana
lägen hade vi otvivelaktigt 1954 och
1956 vid de väldiga stormfällningarna.
År 1956 uppstod skador, som enligt uppgifter
från skogsstyrelsen uppskattades
till 10—12 normala årsavverkningar.
Vid det tillfället fanns det, som jag såg
saken, skäl att presentera för riksdagen
förslag om vissa ytterligare skattemedgivanden.

På samma sätt var ju stormskadorna
1954 av den landsomfattande karaktär
och den valör, att motsvarande skäl förelåg.

De torkskador som skulle ha uppstått
i anledning av fjolårets torra sommar är
emellertid inte vare sig geografiskt eller
till valören så där ovanligt abnorma och
uppseendeväckande. Vi har tidigare haft
torkskador av samma valör, vilka inte
föranlett några förändringar i avsättningsreglerna
till skogskonto. Enligt de
undersökningar som skogsstyrelsen
gjort — förmodligen genom införskaffande
av uppgifter från de lokala skogsvårdsstvrelserna
i framför allt Kalmar
län, Gotland och delar av Östergötland
— skulle torkskadorna vid detta tillfälle
begränsa sig till ett halvt års avverkning.

Nu stämmer inte den siffran med de
siffror som interpellanten anförde, då
han åberopade några jägmästare, enligt
vilka det skulle röra sig om torkskador
som representerade 2—3 årsavverkningar.
Jag har haft skogsstyrelsens siffror
som underlag för mitt interpellationssvar.
I varje fall kommer man dock inte
på långa vägar upp till de omfattande
skador i anledning av stormfällningar,
som tidigare föranledde regering och
riksdag att göra avsteg från de i och
för sig generösa bestämmelserna om avsättning
till skogskonto.

Det är från dessa utgångspunkter som
jag har ansett, att även om torkskador
kunde vara besvärande för en viss enskild
skogsägare på ett relativt begränsat
område, så har de inte den omfatt -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets

ning, som skulle kunna utlösa sådana
speciella åtgärder som man kan ta till i
alldeles abnorma situationer.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Finansministern och jag
är tydligen överens på den punkten, att
det kan vara fråga om vissa enskilda
fall, som drabbas mycket hårt. Det är
just i de enskilda fallen, som man enligt
de källor som jag anförde förut kommer
upp i dessa betydande belopp vid
torkskador.

Vad som enligt min mening skulle ha
varit till avgjord fördel är att man genom
sådana åtgärder, som jag pekat på,
kunde ha stimulerat till snabba ingripanden
för att förhindra en kommande
omfattande insektshärjning i de berörda
skogsområdena. En eventuell sådan härjning
kan ■— det känner vi till från tidigare
mycket omtalade tillfällen — innebära
oerhörda risker för skogsbeståndet
över huvud taget.

Jag har emellertid, herr talman, nu
endast att konstatera, att man inte har
anledning att hoppas på några sådana
åtgärder från finansministern, som jag
avsåg i min interpellation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets
anläggningar i Kvarntorp

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde besvara
herr Sundins interpellation angående
Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
i Kvarntorp, fick nu ordet
och anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Sundin frågat

1) om jag vill lämna kammaren en redogörelse
för Svenska skifferoljeaktiebolagets
ekonomiska förhållanden,

2) om jag avser att söka påskynda
den pågående utredningen om kvarntorpsanläggningen,
samt

3) om jag vidare har för avsikt att
i avvaktan på utredningens förslag vid -

anläggningar i Kvarntorp

ta åtgärder i syfte att åstadkomma ekonomisk
sanering av kvarntorpsanläggningen.

Vad angår den första frågan får jag
inledningsvis erinra om att skifferoljebolagets
ekonomiska förhållanden och
fortsatta verksamhet år 1958 behandlades
av statsmakterna. I proposition till
riksdagen nämnda år anförde jag, att
bolagets rörelse vid dåvarande pris- och
kostnadsläge och med utnyttjande av
visst statligt stöd gick nätt och jämnt
ihop. En förbättring av driftekonomien
kunde förutses, om vissa i propositionen
förordade investeringar kom till
stånd. Innebörden av detta uttalande
kan belysas med följande uppgifter om
bolagets rörelseresultat under verksamhetsåret
1957/58 och tiden därefter.

Under nämnda verksamhetsår utgjorde
bolagets bruttointäkter exklusive staten
tillkommande bensinskatt i runt tal
57 miljoner kronor. Kostnaderna uppgick
före avskrivningar till ungefär 48
miljoner kronor. Av överskottet, som
utgjorde inemot 9 miljoner kronor, disponerade
bolaget 8 miljoner kronor för
planenliga avskrivningar och återstoden
för extraordinära avskrivningar.

Under 1958/59 uppgick motsvarande
bruttointäkter till omkring 55 miljoner
kronor och kostnaderna före avskrivningar
till cirka 48 miljoner kronor.
För avskrivningar och konsolidering
återstod sålunda 7 miljoner kronor,
varav för avskrivningar å anläggningar
disponerades knappt 6 miljoner
kronor. Detta belopp innebar inte
full täckning av avskrivningsbehovet,
som uppskattades till i runt tal 10 miljoner
kronor. Orsaken till det försämrade
resultatet var i huvudsak att priserna
på bolagets huvudprodukter gått
ned med i genomsnitt 15 procent, jämfört
med 1957/58, och att driften störts
av pågående ombyggnadsarbeten.

De i 1958 års proposition föreslagna
investeringarna, som avsåg ombyggnad
av två s. k. Bergh-Kvarntorpsugnar,
slutfördes omkring årsskiftet 1959/60.
Tack vare produktionsökning vid nämnda
ugnar har driften nu kunnat läggas
ner vid mindre effektiva enheter och

Tisdagen den 10 maj 1900

Nr 16

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar i Kvarntorp

inskränkas vid den starkt elkraftförbrukande
Ljungströmsanläggningen.
Härigenom har kostnaderna reducerats
väsentligt. De gynnsammare produktionsbetingelserna
har varit rådande endast
under förhållandevis kort tid, och
jag är inte nu beredd att göra något
preciserat uttalande om hur årsresultatet
kan komma att förbättras. Man
synes kunna räkna med ett driftöverskott,
som i stort sett täcker planenliga
avskrivningar. För nästa verksamhetsår
kan härutöver en viss konsolidering av
bolaget bli möjlig under förutsättning
att produktpriserna inte sjunker ytterligare.

Herr Sundin nämner i sin interpellation
en uppgift att statens förlust på
skifferoljebolagets verksamhet skulle
uppgå till 20 å 25 miljoner kronor per
år. Enligt den källa, ur vilken uppgiften
torde vara hämtad, ingår i den påstådda
förlusten ett belopp av 10 miljoner
kronor, varmed bolagets verkliga
avskrivningsbehov säges överstiga de i
boksluten gjorda avskrivningarna. Visserligen
lämnar bolagets bruttovinst inte
utrymme för avskrivningar av sådan
storlek att en omedelbar självfinansiering
av större investeringar för ökning
eller rationalisering av poduktionen blir
möjlig. Men syftet med avskrivningar är
som bekant i främsta rummet alt av bruttovinsten
avsätta medel för nyanskaffning
av anläggningstillgångar, som är
nedslitna eller av annat skäl måste förnyas.
Erfarenheterna från driften av
kvarntorpsverket under en följd av år
visar, alt bolaget inom ramen för gjorda
avskrivningar kunnat göra erforderliga
ersättningsanskaffningar och sålunda
hålla anläggningen i produktionsdugligt
skick. De av bolaget tillämpade
avskrivningssatserna förefaller med hänsyn
härtill försvarliga. Den åberopade
uppgiften är således i denna del missvisande.

Återstoden av den uppgivna förlusten
hänför sig till övervägande delen till det
statliga stöd åt bolaget, som jag förut
omnämnt. Ifrågavarande stöd, som enligt
riksdagens beslut i fjol får åtnjutas
intill utgången av juni 1964, har

motiverats med att bolagets produktion
främst av flytande bränslen bör upprätthållas
av beredskapsskäl. Stödet
lämnas i den formen, att bolaget får
behålla en del av de bensinskatteintäkter,
som eljest skulle inlevereras till
statsverket. Under verksamhetsåren
1957/58 och 1958/59 har bolaget på
detta sätt av bensinskattemedel tillförts
8,6 respektive 9,6 miljoner kronor, vilka
belopp ingår i de redovisade bruttointäkterna.
Utom bensinskatteeftergiften
har i det av interpellanten angivna förlustbeloppet
inräknats vissa ränteposter,
huvudsakligen ränta å bolagets
aktiekapital. Dessa räntebelopp kan beräknas
till omkring 1,5 miljon kronor.

Bolagets behov av ekonomiskt stöd
har sedan länge varit känt och utgjorde
en av huvudanledningarna till
att jag 1958 föranstaltade om utredning
av frågan om bolagets fortsatta
verksamhet. Utredningen är förutsättningslös
och skall således även omfatta
frågan om kvarntorpsanläggningens
fortvaro. Därvid skall särskild uppmärksamhet
ägnas spörsmålet om anläggningens
nuvarande betydelse ur beredskapssynpunkt.

I anledning av interpellantens andra
fråga, som avser takten i utredningsarbetet,
vill jag framhålla, att resultatet
av utredningen skall läggas till grund
för åtgärder, som kan få vittgående
ekonomiska konsekvenser. Det är därför
nödvändigt att rådrum ges för en
allsidig och grundlig genomgång av problemen.
Dessa är delvis synnerligen
komplicerade. Viss teknisk försöksverksamhet
enligt förslag som redovisas i
statsverkspropositionen kan visa sig erforderlig.
Om detta blir fallet — frågan
är f. n. under övervägande -—
kan utredningsarbetet beräknas vara
slutfört om ungefär två år. I annat fall
kan resultatet föreligga tidigare. Utredningsmännen
ämnar under alla förhållanden
till instundande höst utarbeta
ett delbetänkande, där utgångsläget och
alternativa utvecklingsmöjligheter redovisas.
Det finns ingen anledning ifrågasätta
de sakkunnigas vilja eller förmåga
att fullgöra sin uppgift så skyndsamt

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar i Kvarntorp

som omständigheterna tillåter. Med hänsyn
till det anförda anser jag det inte
för närvarande lämpligt eller behövligt
att ingripa i utredningsarbetet för att
åstadkomma en forcering.

Vad angår interpellantens tredje fråga
kan påpekas, att de åtgärder för en
ekonomisk sanering av bolaget, som närmast
kan komma i fråga, måste avse en
förbättring av verksamhetens räntabilitet.
Ett betydelsefullt framsteg har gjorts
i och med att bolaget genomfört de år
1958 beslutade investeringarna i ugnsanläggningen.
Det finns anledning anta,
att en fortsatt löpande rationalisering
inom företaget kan medföra ytterligare
förbättring av driftekonomien. Bedömningen
av frågan huruvida bolaget på
detta sätt av egen kraft kan uppnå ekonomisk
bärighet eller huruvida någon
åtgärd från statsmakternas sida är påkallad,
ankommer för närvarande på de
sakkunniga. Innan dessa tagit ställning,
är jag inte beredd att framlägga något
förslag rörande skifferoljebolaget.

Jag ber slutligen, herr talman, få begagna
detta tillfälle att säga några ord
i anledning av de stundom mycket skarpa
angrepp som tid efter annan riktas
mot skifferoljebolaget. Det har i olika
sammanhang under senare år konstaterats,
att bolaget ännu inte lyckats nå
det på sin tid uppställda målet att bli
ekonomiskt självbärande. När detta förhållande
tas till utgångspunkt för kritiken,
försummar man vanligen att samtidigt
framhålla, att ett förtjänstfullt
och i stor utsträckning framgångsrikt
utvecklings- och rationaliseringsarbete
utförts inom bolaget. Man bortser också
mestadels från att svårigheterna till övervägande
del sammanhänger med omständigheter,
över vilka bolagsledningen
inte kunnat råda. Låt mig få belysa det
sagda med några faktiska uppgifter om
verksamheten och dess utveckling.

Bolagets årsproduktion har sedan
verksamhetsåret 1948/49 stigit beträffande
brännolja och bensin från 40 000
till omkring 100 000 kubikmeter och
beträffande svavel från 12 500 till över
30 000 ton. Detta innebär, att bolaget
uppnått det av kvarntorpsutredningen

år 1949 uppställda målet beträffande utvinningen
av nämnda produkter. Dessutom
har två ur ekonomisk synpunkt
betydelsefulla tillverkningsgrenar tillkommit,
nämligen produktion av gasol
och ammoniak.

Den angivna ökningen av produktionsvolymen
har genomförts utan att antalet
arbetare och tjänstemän vid bolaget
nämnvärt ökats. Detta är en följd
av att tillverkningsmetoderna förbättrats
och verksamheten rationaliserats.
Arbetskraftsinsatsen per producerad enhet
är för närvarande i genomsnitt endast
en tredjedel av vad den var för
tio år sedan. Vidare behöver Ljungströmsanläggningen
numera inte utnyttjas
till mer än hälften mot tidigare, vilket
innebär en avsevärd besparing av
elkraft.

Att bolagets ekonomiska resultat likväl
inte blivit vad man hoppats på beror
i huvudsak på löne- och prisutvecklingen.
Sedan slutet av 1940-talet har arbetslönerna
och priserna på förnödenheter
som bolaget behöver stigit med i
medeltal nära 75 procent. Priserna på
bolagets huvudprodukter ligger däremot
för dagen knappt 10 procent högre än
vid nyssnämnda tid. En för bolaget så
ogynnsam utveckling kunde svårligen
förutses när beslut fattades om fortsatt
drift av kvarntorpsverket.

Skifferoljebolagets nuvarande målsättning
är måhända grundad på en alltför
optimistisk bedömning av de faktiska
betingelserna för en lönsam produktion.
Men även om så skulle vara
fallet — något som den pågående utredningen
får visa — bör företagsledningen
inte förmenas den uppskattning för
gjorda insatser, som mot den nyss tecknade
bakgrunden synes befogad.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber allra först att få
tacka herr statsrådet för det svar han
lämnat. Jag uttalar också min personliga
tillfredsställelse över den utförlighet,
som redogörelsen är präglad av.
Härutöver vill jag bara anlägga den synpunkten,
att det med tanke på den dis -

Tisdagen den 10 mai 1960

Nr 16

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar i Kvarntorp

kussion som under åren varit rådande
med anledning av kvarntorpsindustrierna
var nödvändigt att den här redogörelsen
lämnades.

Jag är medveten om att såväl startandet
av kvarntorpsindustrien som den
nu fortsatta driften baserats på beredskapssynpunkter.
I det sammanhanget
måste det väl vara så, att kostnaderna
bör vägas mot dels dagens effekt och
produktion, dels betydelsen i ett avspärrningsläge.
Detta är också bakgrunden
till mitt resonemang i interpellationen.

I sin redovisning anför herr statsrådet
i början av sitt svar på s. 1 att bolagets
bruttointäkter exklusive staten tillkommande
bensinskatt i runt tal utgjorde 57
miljoner kronor. Längre fram på s. 3
säger herr statsrådet att bolaget tillförts
8,6 respektive 9,6 miljoner kronor, vilka
belopp ingår i de redovisade bruttointäkterna.
Här är det alltså fråga om en
molstridighet. Man måste veta vad som
gäller för att kunna bedöma, huruvida
den uppgift jag lämnat i interpellationen
är hållbar eller inte.

Sedan vill jag instämma i herr statsrådets
uttalande om målsättningen. Han
säger i detta avseende: »De åtgärder för
en ekonomisk sanering av bolaget, som
närmast kan komma i fråga, måste avse
en förbättring av verksamhetens räntabilitet.
» Denna målsättning måste vara ett
villkor för ytterligare statligt engagemang.
Naturligtvis kan man förstå, att
löne- och prisutvecklingen varit ett besvärligt
hinder för strävandena att få
företaget på fötter, men samtidigt vill
jag säga att detta inte är något sällsynt
för kvarntorpsindustrien utan det är ju
ett förhållande som varit rådande för
vårt näringsliv över huvud taget.

Herr statsrådet säger i slutet av svaret
följande: »Skifferoljebolagets nuvarande
målsättning är måhända grundad
på en alltför optimistisk bedömning av
de faktiska betingelserna för en lönsam
produktion.»

Detta utgör egentligen det centrala
motivet för min frågeställning. Ur min
synpunkt är det angeliiget att kalkylerna
och beräkningarna för framtiden blir

sådana att statens totala åtaganden blir
möjliga att överblicka. Till det svar, som
herr statsrådet här har lämnat vill jag
knyta den förhoppningen, att företagsledningen
i kvarntorpsbolaget inte vid
sidan av den utredning som här nämnts
och vid sidan av riksdagen skall vidta
sådana åtgärder att den dagen eventuellt
kan randas, när vi här i kammaren och
i medkammaren blir ställda inför vissa
fakta av ekonomisk art som det inte är
så roligt att ta ställning till i efterhand.

Det är säkerligen denna generella bedömning
som bildar bakgrunden till den
pressdebatt som jag hänvisade till i min
interpellation. En kvällstidning här i
Stockholm, som väl får anses stå herr
statsrådet nära, har -—- som jag uppfattat
det — givit uttryck för en liknande mening
som den jag framfört i interpellationen.

Med detta, herr talman, vill jag ännu
en gång tacka herr statsrådet för det
svar han lämnat.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är rädd för att herr
Sundin trots svarets utförlighet åtminstone
på en punkt har missuppfattat vad
jag sade. Jag framhöll, att det enda stöd,
som kvarntorpsproduktionen åtnjuter,
är befrielse från en del av bensinskatten,
och jag angav också de belopp till
vilka detta stöd uppgick, nämligen 8,6
respektive 9,6 miljoner kronor. Härutöver
åtnjuter bolaget inte något ekonomiskt
stöd av statsmedel. Man kan säga
att bolaget i själva verket har ett i vissa
avseenden mera ogynnsamt läge än
många industrier här i landet, eftersom
ingen tull utgår på de produkter bolaget
framställer; dessa produkter åtnjuter
därför inte något särskilt konkurrensskydd.

Det är den ena omständigheten, som
kanske delvis kan sägas motivera ett
stöd i andra former för denna ursprungligen
av bercdskapsskäl tillkomna verksamhet.

Bolaget har härjämte att förränta ett
kapital av storleken 100 miljoner kronor,
varav 90 miljoner kronor utgörcs av

32 Nr 16 Tisdagen den 10 maj 1960

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar i Kvarntorp

långfristiga lån. Av dessa lån förräntas
nära 70 miljoner kronor i stort sett efter
marknadsränta. Återstoden förräntas
efter en något lägre räntesats. Men inte
ens härigenom skulle man komma upp
till de förluster av storleken 20—25 miljoner
kronor, som angavs av interpellanten.

Jag kanske får tillägga, att jag ansett
det önskvärt att här göra ett tillrättaläggande,
eftersom det förekommit så
många felaktiga uppgifter i pressen, vilka
det i detta sammanhang visat sig
möjligt att kunna dementera.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det är möjligt att jag
har missförstått herr statsrådets svar
på vissa punkter. Men om jag skulle ha
gjort det, så beror det, herr statsråd,
inte bara på mig själv utan också i
ganska stor utsträckning på det svar,
som herr statsrådet har lämnat.

För att klargöra vad jag avsåg i mitt
första anförande vill jag för den skull
rekapitulera vad herr statsrådet yttrat
på s. 1 i svaret: »Under nämnda verksamhetsår
utgjorde bolagets bruttointäkter
exklusive staten tillkommande
bensinskatt» — alltså exklusive staten
tillkommande bränsleskatt — »i runt
tal 57 miljoner kronor.» Om vi sedan går
över till s. 3 står följande att läsa:
»Under verksamhetsåren 1957/58 och
1958/59 har bolaget på detta sätt av
bensinskattemedel tillförts 8,6 respektive
9,6 miljoner kronor, vilka belopp
ingår i de redovisade bruttointäkterna.»

Det är väl framför allt de nu återgivna
uttalandena, som medför att jag
inte riktigt kan följa med i svängarna i
herr statsrådets sista inlägg.

När det gäller herr statsrådets uttalande
om tullskyddet vill jag framhålla,
att vad han anförde kanske på ett
sätt är riktigt, men å andra sidan förhåller
det sig väl på det sättet — om
jag inte är fel underrättad — att Kvarntorpsindustrierna
slipper erlägga bränsleskatt
med 25 öre per liter till statsverket.
Detta innebär att man inte med fog
kan påstå, att avsaknaden av tullskydd
här skulle inverka.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är möjligt att den
passus, som herr Sundin hänvisar till,
är något otydlig. Där står orden »bruttointäkter
exklusive staten tillkommande
bensinskatt». Det förhåller sig ju så
— det trodde jag framgick av interpellationssvaret,
herr Sundin — att det endast
är en del av bensinskatten, som
bolaget är befriad från. Den delen ingår
i den angivna siffran, men däremot
inte den del, som bolaget erlägger till
staten. Det är förklaringen.

Uttryckssättet är kanske inte så lyckligt,
men det är dock inte den saken
dispyten mellan herr Sundin och mig
gäller, utan de tidningsuppgifter, som
herr Sundin ansåg sig utan vidare kunna
godta, om att bolagets förluster uppgick
till 20—25 miljoner kronor. Det
är på den punkten, som jag trodde att
herr Sundin missuppfattade svaret och
det klara tillrättaläggande, som ju svaret
faktiskt innebär.

Om vi skall citera tidningsartiklar i
detta sammanhang, herr talman, så vill
jag återge ett uttalande ur en tidning,
som kanske inte är herr Sundin så närstående,
men sannerligen inte mig heller,
nämligen Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-Tidning: »I varje fall torde man
icke kunna lasta företagsledningen för
att den skött företaget illa. Påståendet
om det slöseri med statsmedel som uppges
ha förekommit måste säkerligen tas
med en stor nypa salt. Statsföretagen
bör utan tvivel kritiseras skarpt, men
kritiken biter endast om den är vederhäftig.
»

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag hoppas att det tidningsuttalande
som statsrådet nu berikade
kammaren med inte var riktat
till mig, ty jag har på intet sätt i interpellationen
sagt några förklenande ord
om den nuvarande företagsledningen.
Vad jag i interpellationen velat efterlysa
är en saklig redogörelse för de förhållanden
som är rådande.

Även om inte herr statsrådet och jag
är helt och fullt överens, så är vi ändå

Tisdagen den 10 mai 1960

Nr 16

Ang. tillståndsgivningen för vissa skogskörslor med traktor

mer överens än jag först trodde. Jag
vill, herr talman, över detta uttala min
tillfredsställelse. Jag skall kanske göra
det på ett ännu effektivare sätt när jag
har kollat att statsrådets uppgifter är
med sanningen överensstämmande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara ett par ord! Den
kollningen, herr Sundin, tar jag med stor
ro, och jag hoppas att herr Sundin delger
även andra än mig resultatet av den
kontrollen.

Jag vill bara påpeka, att herr Sundin
uttrycker sig på följande sätt i interpellationen:
»Verksamheten har gått med
avsevärda förluster för staten, vilka givetvis
måste täckas in med skattemedel.
Vid upprepade tillfällen har detta uppmärksammats
i debatt i olika sammanhang.
Nu i dagarna försiggår en sådan
debatt i pressen. Enligt visst material,
som härvid redovisats, skulle statens
förluster på driften vid Kvarntorpsverket
uppgå till inte mindre än 20—25
miljoner kronor per år.»

Låt vara att herr Sundin uttrycker sig
försiktigare än de kritiker, som han
åberopar, men han vidarebefordrar ändå
dessa klart oriktiga uppgifter. Jag
har därför haft anledning att bemöta
honom.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! För att medelst statsrådets
egna ord beriktiga, att misstankarna
från både hans och min sida inte
skiljer sig mycket från varandra, skall
jag, herr talman, trots diskussionens
längd be att få upprepa avslutningen i
statsrådets svar, där han säger: »Skifferoljebolagets
nuvarande målsättning
är måhända grundad på en alltför optimistisk
bedömning av de faktiska betingelserna
för eu lönsam produktion.»

Dessa ord ger väl vid handen, att även
herr statsrådet har vissa bekymmer när
det gäller denna fråga.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det råder en viss skillnad
mellan herr Sundins uppfattning

!1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 16

och det uttryckssätt jag har valt i den
av herr Sundin nu åberopade passusen.
Jag har till skillnad från herr Sundin
aldrig gjort gällande, att staten åsamkats
förluster med 20—25 miljoner kronor,
som delvis måste täckas med skattemedel.

Det är den ena saken.

Den andra är, att jag givetvis inte
skulle ha igångsatt en utredning därest
jag tyckt att allting varit väl beställt.
Jag är medveten om att den målsättning
man under andra förhållanden åren
1948 och 1949 trodde sig kunna förverkliga
inte har uppnåtts. Det är en annan
sak, och därför hade det kanske varit
lika bra om herr Sundin hade kompletterat
sina citat från det av mig nyss
upplästa interpellationssvaret med att
också återge de stycken, där jag påpekar
att jag redan 1958 föranstaltade
om en utredning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. tillståndsgivningen för vissa skogskörslor
med traktor

Ordet gavs härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som tillkännagivit,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Jonassons interpellation
angånde tillståndsgivningen för
vissa skogskörslor med traktor, och yttrade: Herr

talman! Herr Jonasson har frågat
mig

1. om förslag är att förvänta inom
nära framtid från 1953 års trafikutredning
i fråga om ändrade bestämmelser
i yrkestrafikförordningen, när det gäller
rätt att utföra skogskörslor med
traktortåg och

2. om så ej är fallet, huruvida jag avser
påskynda trafikutredningens handläggning
av ärendet eller vidtaga åtgärder
i syfte att ombesörja att skälig lättnad
medgives i tillståndsgivningen.

Till svar på herr Jonassons fråga får
jag anföra följande.

Herr Jonasson omnämner i sin inter -

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Ang. tillståndsgivningen för vissa skogskörslor med traktor

pellation, att jag i november 1957 till
1953 års trafikutredning överlämnat en
skrivelse från Riksförbundet Landsbygdens
folk, i vilken förbundet hemställt,
att jag måtte ta upp frågan i vad mån
genom ändring av gällande bestämmelser
skäliga lättnader kunde erhållas för
bedrivande av transportkörning med
traktor inom jordbruket, överlämnandet
av framställningen erhöll den formen,
att utredningen skulle taga ärendet under
övervägande i samband med fullgörandet
av utredningens uppdrag.

Redan i juli 1955 hade emellertid trafikutredningen
hos dåvarande chefen för
kommunikationsdepartementet föreslagit,
att bland de i 11 § yrkestrafikförordningen
uppräknade fall, då förenklat
tillståndsförfarande kan tillämpas, skulle
uttryckligen anges det särskilda fall,
då ansökan avsåg tillstånd för jordbrukare
att för en tid av högst sex månader
med jordbrukstraktor utföra sådana
kortare transporter av skogsprodukter,
som inte lämpligen kunde utföras
med bil. Genom den föreslagna författningsändringen
avsågs att understryka,
att de skogskörslor, som jordbrukare tidigare
utfört med häst, lämpligen borde
få utföras med traktor. Efter remissbehandling
av trafikutredningens förslag
förklarade utredningen sedermera i ett
av kommunikationsdepartementet begärt
yttrande, att utredningen inte ville motsätta
sig att dess nyssnämnda framställning
skulle — i stället för att föranleda
den föreslagna författningsändringen —-överlämnas till vederbörande trafiktillståndsmyndigheter
för kännedom och
med rekommendation om sådan tillämpning
av 11 § yrkestrafikförordningen,
att den av utredningen förordade liberaliseringen
av tillståndsgivningen komme
till stånd. Genom beslut i september
samma år lät Kungl. Maj:t tillställa
samtliga trafiktillståndsmyndiglieter trafikutredningens
yttrande för kännedom.
Handläggningen av ansökningar om tillstånd
att yrkesmässigt utföra skogskörslor
med traktortåg inskränker sig sålunda
numera regelmässigt till en remiss
till vederbörande lokala polismyndighet
för införskaffande av upplysningar, hu -

ruvida transporterna med hänsyn till
därav berörda vägars beskaffenhet lämpligen
bör ske med lastbil eller med traktortåg.

Såvitt jag kunnat finna har trafikutredningens
initiativ lett till en enhetligare
praxis på här ifrågavarande område
och öppnat möjligheter för skäliga lättnader
i tillståndsgivningen. Jag vill dock
samtidigt erinra om att en mera långtgående
frihet att på transportmarknaden
etablera konkurrens mellan traktortåg
och lastbilar måste i enlighet med
vad trafikutredningen framhållit bl. a.
förutsätta, att frågan om trafiktraktorernas
fordons- och drivmedelsbeskattning
blivit löst. Denna fråga ingår i det större
problemkomplexet om vägtrafikbeskattningen,
som utredes av en för ändamålet
avdelad speciell arbetsgrupp
inom trafikutredningen.

Under hänvisning till det läge, vari
den av interpellanten upptagna frågan
sålunda numera befinner sig och till
att det inte är möjligt att nu ytterligare
förenkla handläggningsförfarandet, om
syftet därmed skall nås, finner jag inte
anledning för närvarande vidta åtgärder
i den riktning interpellanten åsyftar.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat frågan.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber först att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få säga ett tack för
svaret på min interpellation. Jag vill
också redan från början ha sagt, att jag
inte är nöjd med svaret.

Orsaken till denna interpellation är att
finna i det förhållande, som för närvarande
föreligger, att särskilt tillstånd
fordras för att få utföra vissa transporter
från skogen med traktor eller traktortåg.
Det är också förenat med vissa
svårigheter att få sådant tillstånd. Det
är också på det sättet, att vederbörande
inte tillräckligt känner de bestämmelser,
som här gäller. Ofta resulterar detta
i att vederbörande gör sig skyldiga till
lagöverträdelser. Som ett exempel på
detta kan jag nämna, att 22 småbrukare
och arrendatorer i Norra Ny socken i

Tisdagen den 10 mai 1960

Nr 16

Ang. tillståndsgivningen för vissa skogskörslor med traktor

Ekshärads landsfiskalsdistrikt i Värmland
i vinter varit åtalade för olaga trafik.

De flesta av den grupp människor,
som berörs av dessa frågor, är småbrukare
och arrendatorer, och de använder
sina traktorer både i jordbruket och i
skogen. I forna tider utförde de sina
körslor med häst både i det egna jordbruket
och i den egna skogen, och dessutom
gjorde de med sina hästar en del
skogskörningar åt andra, bolag och enskilda.

När jordbrukets mekanisering alltmer
genomförts, har hästarna utbytts mot
traktorer som dragare. Strax före andra
världskriget beräknades antalet hästar
i landet till 600 000 stycken. Nu torde
siffran ligga i närheten av 200 000; en
väsentlig minskning har alltså skett. Antalet
traktorer, däremot, har de tolv senaste
åren ungefär fyrdubblats.

Skall nu dessa jordbrukare, som övergått
till traktordrift, på samma sätt som
tidigare dels sköta sina egna gårdar och
dels, för att erhålla utkomstmöjligheter,
köra för andras räkning, måste de ha
trafiktillstånd.

Den kungl. förordning, som reglerar
dessa spörsmål, härleder sig från den 25
oktober 1940. Av denna förordning
framgår, att traktortillstånd måste anskaffas,
därest transportkörning skall få
utföras. Ansökan skall inges till resp.
länsstyrelse. Vid ansökan skall fogas
handlingar, som visar att vederbörande
är lämplig att utföra yrkesmässig trafik.
Vidare skall anges typ av fordon, angivande
av största last in. in. Länsstyrelsen
skall höra polismyndigheten i stationeringsorten
och sammanslutningar i
branschen. Fordonet skall också vara
godkänt av länsstyrelsen o. s. v. Dessutom
fordras trafikkort.

Detta är vad som gäller i princip. Det
är en stor administrativ omgång för vederbörande.
Ett något förenklat förfarande
har dock möjliggjorts, som också
statsrådet sade i svaret. Detta gjordes
1955. Tillståndet kan alltså erhållas efter
ansökan hos länsstyrelsen, under förutsättning
att vissa förhållanden föreligger.
Dock kan tillstånd beviljas för en

tid av högst sex månader. Vederbörande
kan även befrias från skyldigheten att
ha trafikkort.

Detta förenklade förfaringssätt är givetvis
att hälsa med tillfredsställelse.
Enligt min uppfattning är det dock ej
till fyllest. Ett frisläppande av dessa
transporter borde ske. Med hänsyn till
den utveckling ifrån häst till traktordrift,
som jag här tidigare redogjort för,
borde det vara på tiden att bättre anpassa
lagstiftningen till tidens krav.

Det måste vara nationalekonomiskt fel
att inte utnyttja alla de traktorer och hela
det maskinbestånd, som finns inom
näringslivet. Det är ett kapital, som
bättre borde tillvaratagas. På avstånd
upp till en mil och kanske mera är traktorerna
fullt konkurrenskraftiga med
lastbilar. Jag vill dock här poängtera,
att det inte alls är meningen att ta transporterna
från lastbilarna, men i de fall,
där det är lämpligast att utföra ett arbete
med traktor, bör det också kunna
ske.

En ändring på detta område skulle
innebära ett bättre utnyttjande av arbetskraften
inom småbrukarbygderna,
där arbetskraften för närvarande ej helt
kan tas i anspråk. Samtidigt skulle detta
innebära bättre inkomstmöjligheter
för berörda människor. Som det nu är
drar sig många för att söka detta tillstånd,
och eu hastigt uppkommen möjlighet
att tjäna litet extra kan ej utnyttjas,
då tillstånd ej generellt föreligger.

När statsrådet säger, att det inte är
möjligt att ytterligare förenkla handläggningsförfarandet,
betraktar jag detta
som alltför negativt. Visserligen kan det
många gånger vara svårt att dra gränserna,
men en liberalisering av rådande
bestämmelser är nödvändig med hänsyn
till utvecklingen och bör inte vara omöjlig.
Jag tror att statsrådet i detta fall
överskattar svårigheterna.

Man har här gått och väntat på att
1953 års trafikutredning skulle komma
med ett vettigt förslag i denna fråga. Att
någonting i den vägen icke har kommit
är endast att beklaga.

.lag ber till slut att ännu en gång få
tacka för svaret.

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Ang. olycksriskerna för barn i samband med försäljning vid starkt trafikerade vägar

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Jonasson sade, att
i de fall då skogskörslor med fördel
kunde utföras med traktor i stället för
med lastbil borde det vara möjligt att
få göra det. Ja, herr Jonasson, det är
just dessa fall, som man avser med den
förenklade tillståndsgivningen. De av
herr Jonasson anförda exemplen är just
exempel på när sådant tillstånd lämnas.

Jag kan inte riktigt dela herr Jonassons
uppfattning om att det är en alltför
omständlig procedur att få ett medgivande
till transport. Det är ändå bara
att lämna in en ansökan till länsstyrelsen,
som hör polismyndigheten. Det är
den enklaste omgång som man över huvud
taget kan tänka sig.

Tillståndet är visserligen tidsbegränsat
till sex månader, men det föreligger
alltid möjlighet att få en förlängning av
detta medgivande, om man flyttar över
till ett annat skogsområde, där nya körningar
och transporter med traktor kan
äga rum. Jag föreställer mig, att i ett
sådant fall behöver man knappast ens
en gång höra polismyndigheten.

Enligt vad vi har förstått inom kommunikationsdepartementet
har de lättnader,
som kom till stånd genom beslutet
1955, i mycket stor omfattning utnyttjats.
Vi gjorde en utredning av frågan
i fjol i samband med en liknande
interpellation i andra kammaren, och vi
fick uppgift om att det i ett mycket
stort antal fall ansökts om och erhållits
medgivande av den art varom här är
fråga.

Jag vet inte hur det nu kan vara med
informationen. Kanhända är den bristfällig.
Dock har jag litet svårt att tro
detta. Under alla förhållanden skapar
ändå en interpellation, sådan som den
herr Jonasson framställt, en viss klarhet
och en ökad upplysning. Vi har nu haft
två sådana interpellationer på ett år,
och det innebär väl vissa förutsättningar
för att folk skall ha fått rätt god kännedom
om de möjligheter som föreligger
i detta fall.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr statsrådet om att det finns möjlig -

heter att få sådana här tillstånd, men tyvärr
drar man sig i alltför stor utsträckning
för att söka dylika tillstånd. Många
gånger skulle man kunna utnyttja situationen
bättre om det funnes ett generellt
undantag från de allmänna bestämmelserna.

Det borde enligt min mening inte vara
svårt att få till stånd ett dylikt generellt
undantag. Om man från den allmänna
bestämmelsen undantoge sådana
transporter inom skogsbruket, som jordbrukare
eller maskinhållare mot ersättning
utför med jordbrukstraktor eller
dragbil, skulle man uppnå en förenkling
i administrativt hänseende och slippa
ifrån de nuvarande besvärligheterna, vilket
skulle vara till allas fördel.

I praktiken skulle det medföra en betydande
lättnad. Då finge nämligen vederbörande
köra virket så att säga från
stubben till avlägget utan att behöva söka
särskilt tillstånd. De nuvarande bestämmelserna
leder till att en skogsägare
som tummar in virket invid en väg
— den må vara bristfällig eller ej —
sedan icke får köra ut virket då det en
gång väl är inmätt.

Detta kan förefalla vara små besvärligheter,
men det är ingalunda en småsak
för de människor det gäller. Det är
verkligen angeläget att få till stånd en
förenkling på denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. olycksriskerna för barn i samband
med försäljning vid starkt trafikerade
vägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som meddelat att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara jämväl
fru Svensons interpellation angående
olycksriskerna för barn i samband
med försäljning vid starkt trafikerade
vägar, erhöll nu ordet ach anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har fru Gärda Svenson frågat
mig:

1) om jag har uppmärksammat vilka
olycksrisker barnen utsättes för vid för -

Tisdagen den 10 mai 1960

Nr 16

Ang. olycksriskerna för barn i samband med försäljning vid starkt trafikerade vägar

säljning av blommor och bär vid våra
starkt trafikerade vägar;

2) om jag bär för avsikt att vidta åtgärder
i syfte att skapa ökad säkerhet
för barnen i det berörda avseendet.

Till svar får jag anföra följande.

Den fråga, som interpellanten nu tagit
upp, har med den stigande trafiken på
våra huvudvägar blivit ett allvarligt
problem. Hösten 1959 tog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ställning till frågan
om ett totalförbud för försäljning av
blommor och bär längs vägarna kunde
motiveras utifrån bestämmelserna i väglagen
eller vägtrafikförordningen. Styrelsen
fann därvid att så ej var fallet.
Eftersom försäljningen likväl bedömdes
som betänklig ur trafiksäkerhetssynpunkt,
fäste styrelsen i en skrivelse
NTF:s och motororganisationernas uppmärksamhet
på problemet.

Jag delar helt interpellantens uppfattning
att man om möjligt bör söka lösa
problemet på annat sätt än genom ett
totalförbud. Häremot talar såväl svårigheterna
att utöva en effektiv kontroll
som det faktum att verksamheten i huvudsak
bedrivs av minderåriga. Enligt
min mening bör man sträva efter att genom
effektiv upplysning, riktad såväl
till barnen och deras föräldrar som till
motorförarna, skapa ökad kännedom om
de faror som är förknippade med försäljningen.
Den av interpellanten antydda
möjligheten att hänvisa barnen
till parkeringsplatserna utmed riksvägarna
bör härvid kunna beaktas. Upplysningsverksamheten
bör enligt min
mening ankomma på NTF och på motororganisationerna.

Enligt vad jag inhämtat har NTF också
för avsikt att under våren och
sommaren genom radiomaningar och
pressmeddelanden särskilt framhäva det
problem, som interpellanten har tagit
upp. Föreningen kommer vidare att i
dagarna till alla landets skolor skicka ut
ett cirkulär, i vilket lärarna uppmanas
att varna barnen för farorna vid försäljningen
längs vägarna och att ge dem
anvisningar om hur de bör bära sig åt
för att hålla dessa faror inom rimliga
gränser. Sedan propagandakampanjen

inletts kan polisen i samband med den
löpande trafikövervakningen verka för
att anvisningarna följs.

Med dessa ord, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för det positiva svaret
på min interpellation.

Den upplysningskampanj, som Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande har för avsikt att starta under
våren och sommaren för att varna
barnen och deras föräldrar för riskerna,
hoppas jag kommer att sättas in med
det snaraste, eftersom redan nu blomstersäljande
barn börjat ses vid vägarna.
Det vore också önskvärt att kampanjen
i radio och press fullföljdes även sedan
skolorna börjat på hösten då det är vanligt
att saluförande av svamp och skogsbär
fortsätter. Jag hoppas att upplysningspropagandan
kommer att skapa
förståelse för farorna hos både föräldrarna
och barnen och inte minst hos bilisterna
samt att också motororganisationerna
medverkar vid upplysningsarbetet
genom att delge sina medlemmar
NTF :s maning.

Genom att riskerna vid salubjudande
och köp av blommor och dylikt inpräntas
i det allmänna medvetandet kommer
väl också polisens arbete med trafikövervakningen
av detta område att underlättas
och tillsägelser att bättre beaktas.

De cirkulär, som i dagarna utsänds
till skolorna och vari lärarna uppmanas
att varna barnen och upplysa dem om
hur de skall gå till väga, är också ett
värdefullt led i det olycksförebyggande
arbetet. Det är livligt att hoppas att uppmaningen
observeras och följs av lärarna,
eftersom det även när det gäller
denna sak är av största vikt att skola
och föräldrar samarbetar för att nå goda
resultat.

Till sist vill jag, herr talman, än en
gång tacka för det positiva svar som jag
har fått på min interpellation.

Nr 16

Tisdagen den 10 maj 1960

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
156, angående underskott å statens järnvägars
fond för budgetåret 1960/61.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 672.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 18 och
19, statsutskottets utlåtanden nr 88—92
och memorial nr 93—95, bevillingsutskottets
betänkanden nr 40, 48, 49, 52
och 53, första lagutskottets utlåtanden
nr 30 och 31, andra lagutskottets utlåtanden
nr 31—35, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 22, 23 och 25 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden
nr 28 och 29.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bevillningsutskottets betänkande
nr 49 skulle på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
uppföras närmast före statsutskottets utlåtande
nr 88.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

157, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning; och nr
158, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 10 kap. 11 § strafflagen, m. m.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner angående
laxfisket i Östersjön;

statsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom

ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. in.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1960/61 till utbyggnad av
tekniska högskolan i Stockholm m. m.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avtal med
Göteborgs stad berörande Göteborgs universitet,
m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i
Stockholm jämte i ämnet väckta motioner; nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområdet,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under försvarets
fastighetsfond gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1960/61 till
Vissa byggnadsarbeten för fångvården;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
om rätt till skatteavdrag för gåvor
till samhällsnyttiga ändamål, m. m.;

nr 54, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i förordningen om
automobilskatt;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 5 § § förordningen
den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att förordna om visst undantag
från stämpelplikt enligt förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

Tisdagen den 10 maj 1960

Nr 16

om tillverkning och beskattning av maltoch
läskedrycker, m. m.; samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m., dels ook i ämnet väckta motioner; nr

38, i anledning av väckta motioner
om utredning angående tilläggssjukpenning
för småföretagare och husmödrar;

nr 39, i anledning av väckt motion om
tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen; nr

40, i anledning av väckt motion om
återställande av sjukpenningersättningens
realvärde;

nr 41, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 22 § sjukförsäkringslagen;
samt

nr 42, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 29 § sjukförsäkringslagen;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 28, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar,
m. m., såvitt avser stadsägan
1534 i Solna stad, jämte i ämnet
väckt motion.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 673, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
153, angående vissa åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område,
m. m.;

nr 674, av herrar Hagberg och Hedblom,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 153, angående vissa åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område, m. m.;

nr 675, av herrar Hagberg och Hedblom,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor,
m. m.;

nr 676, av herrar Hagberg och Hedblom,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 154, med förslag till förordning
om utjämningsskatt å vissa varor,
m. m.; samt

nr 677, av herr Svensson, Axel, och
fru Carlqvist, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 154, med förslag
till förordning om utjämningsskatt å vissa
varor, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw.

Nr 16

Onsdagen den 11 ma.i 1960

Onsdagen den 11 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 157, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27
maj 1955 (nr 256) om investeringsfonder
för konjunkturutjämning.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 158, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 kap. 11 § strafflagen,
m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 673 och 674 till jordbruksutskottet
samt
motionerna nr 675—677 till bevillningsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 8 och 96—101, bevillningsutskottets
betänkanden nr 33,
54—56, 58 och 59, andra lagutskottets
utlåtanden nr 36 och 38—42 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 28.

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av väckta
motioner om införande i riksdagsstadgan
av bestämmelser om utsändning i
television från riksdagsdebatter.

I de likalydande till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna I: 149, av
fru Segerstedt-Wiberg och herr Hagberg,
samt II: 182, av herr von Friesen in. fl.,
hade hemställts, att frågan om och i
vad mån televisionsutsändningar må förekomma
vid riksdagsdebatter måtte regleras
i riksdagsstadgan.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att riksdagen måtte uppdraga åt
talmanskonferensen att, i anslutning till
vad utskottet i utlåtandet anfört, lämna
tillstånd till utsändning i ljudradio och
i television av de av kamrarnas förhandlingar,
som ej hölles inom lyckta
dörrar; samt

2) att motionerna 1:149 och 11:182
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson och Magnusson i Tumhult
samt fru Sjöqvist, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
I: 149 och II: 182 måtte besluta,
att direktsändningar från kammardebatterna
tills vidare ej borde få förekomma.

2) att motionerna 1:149 och 11:182
måtte anses härigenom besvarade.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Direktsändning i television
av debatter i riksdagens kamrar
har väckt en betydande uppmärksamhet
både i riksdagen och bland allmänheten.
Även om televisionen fullständigt
och på mycket kort tid har slagit igenom
i vårt land, mycket hastigare än
man kunde tro för några år sedan, kan
man nog påstå att direktsändningarna
från riksdagen icke fått någon lyckad
premiär. Riksdagens televisionsutsändningar
har — såvitt jag kan förstå —
inte heller vunnit någon större uppskattning
hos allmänheten. Där är man
mer intresserad av att från TV-rutan få
se utländska kungabesök, prinsessbröllop
i England och annat i den stilen.
Naturligtvis är man även intresserad av
trevliga svenska underhållningsprogram,

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter

i den mån sådana någon gång förekommer.

Visst förekommer det ibland program
i TV som tittarna tycker om. Men allt
kan inte vara lika bra. Vid samtliga de
fyra tillfällen, då TV-kamerorna varit
på besök här i riksdagen, har kritik förekommit,
inte minst efteråt. Kritiken
i tidningspressen var fördömande vid
det tillfälle, då televisionsutsändning förekom
från den stora pensionsdebatten
i andra kammaren, vid vilken socialministern
missbrukade sina möjligheter
och formella rättigheter som statsråd
och lade beslag på en betydande del av
den bästa utsändningstiden. Höjdpunkten
av kritiken emot television i riksdagen
nåddes vid årets remissdebatt, då
man också före debatten var tveksam
om huruvida direktsändning skulle förekomma,
något som lär ha avgjorts med
knapp majoritet. Ett flertal riksdagsledamöter
protesterade även under denna
debatt inledningsvis i sina anföranden
direkt mot de arrangemang, som hade
vidtagits för televisionsutsändningens
skull, eftersom man delvis hade satt
grundlagsbestämmelserna om ledamöternas
yttranderätt ur funktion. Kritiken
mot "detta fortsatte, förutom i riksdagen,
också i tidningspressen och bland
allmänheten.

I nära anslutning till remissdebatten
väcktes eu motion som en följd av det
missnöje som här uppstått. Den var undertecknad
av representanter för de tre
största partierna. I denna motion, nr 149
i denna kammare och nr 182 i andra
kammaren, tog man upp frågan om direktsändningar
i TV från riksdagens debatter,
och man sparade sannerligen
inte på kritiken. Det var ovanligt skarpa
uttalanden som här gjordes, och man
använde ett mindre konventionellt språk.
Man hade tydligen blivit allvarligt förargad
över vad som förevarit. Man ifrågasatte,
om det kunde vara förenligt
med den svenska riksdagens värdighet
att utrymme lämnades åt — som man
kallade det — ett dylikt spektakel, som
här förekommit. Man konstaterade vidare,
att en riksdagsdebatt inte kunde
tävla med sådana underhållningspro -

gram som Karusellen eller Kvitt eller
dubbelt. Det förefaller som om motionärerna
haft en känsla av att televisionen
skapat ett löjets skimmer över riksdagen.

Beträffande konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18, som nu föreligger efter en
långvarig behandling av motionen, konstaterar
man att såväl utskottets majoritet
som reservanterna i ganska mycket
delar motionärernas uppfattning. Även
om högerledamöterna i utskottet inte
får sin reservation till utskottets utlåtande
bifallen, kommer det -— som jag
hoppas —- med stor sannolikhet att
dröja ett bra tag innan något nytt »TVspektakel»
i form av direktsändning från
kamrarnas debatter anordnas. Även om
utskottsmajoriteten inte har kunnat godtaga
motionärernas uppfattning, till vilken
vi reservanter har anslutit oss, måste
man dock värdesätta dess uppfattning,
att om TV-sändningar från riksdagens
debatter skall förekomma, får detta inte
ske på det sättet, att kamrarnas arbete
därigenom förryckes. Jag förmodar, att
man här har den uppfattningen, att
allt som stadgas i grundlagen och andra
bestämmelser om riksdagens arbetsformer
måste respekteras. Man kan tycka
att det verkar rätt underligt, att televisionen
har släppts in här ett flertal
gånger och att riksdagen själv har medverkat
till att för riksdagen gällande
bestämmelser har satts ur funktion.

Jag kan inte annat än uttala min tillfredsställelse
över att man ändå efter
alla överläggningar kommit fram till
denna, som jag tycker, ganska restriktiva
hållning, och man kan räkna med
att även utskottets förslag skall komma
att leda till en bättre ordning än tidigare.
Även detta förslag ger anledning till den
förhoppningen, att det aldrig mer skall
förekomma någon televisionsutsändning
från riksdagen, som med skäl skulle
kunna kallas för ett spektakel.

Det skiljer således inte så mycket
mellan majoritetens uppfattning och reservanternas.
Vi reservanter markerar
vår uppfattning genom att på den punkten
helt acceptera motionens förslag,
som klart säger ut att direktsändning

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter

i TV tills vidare inte bör ifrågakomma
från kammardebatterna. Vi godtager
även motionärernas uppfattning att det
kan ifrågasättas om de direktsändningar
som förekommit har bidragit till att höja
riksdagens anseende.

Även om vi reservanter har anslutit
oss till den uppfattningen att direkta
TV-sändningar inte bör förekomma tills
vidare, så har vi inte uttalat någon
mening om hur det bör vara litet längre
fram i tiden. Så som utvecklingen går
framåt, kan man rätt säkert räkna med
att TV-tekniken kommer att avsevärt
förbättras. Vi anser därför att om TV
kanske framdeles kan göra upptagningar
och sammanställa sina sändningar på
liknande sätt som ljudradion, så bör
frågan tagas upp till förnyad prövning,
i vilken utsträckning TV-upptagningar
skall förekomma. Helt naturligt skall
dock vid alla tillfällen tillses att vad
som är stadgat och föreskrivet rörande
riksdagens arbetsformer inte åsidosättes.

Meningarna är olika i olika länder om
huruvida TV skall släppas in i parlamentet
eller inte. I bland annat England,
Västtyskland och Förenta staterna
tillätes inte utsändningar från parlamentet,
vilket ju har förekommit i Sverige
vid fyra tillfällen. Även detta stöder reservanterna
i deras uppfattning.

Ute bland allmänheten, bland de
många hundratusentals, ja nu miljontals
TV-tittarna tror jag inte att det finns
något starkare krav på att genom TVrutan
få titta in i riksdagens arbete.
Allmänheten är säkert ganska nöjd med
vad den redan fått vara med om i det
avseendet.

Jag ber, herr talman, därför att med
dessa ord få yrka bifall till reservationen,
som är fogad till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Sveningssons anförande
ger mig anledning att något
kommentera den jämförelse, som utskottet
har gjort i sitt utlåtande i fråga om

det motstånd som ljudradion — liksom
nu televisionen — från början mötte i
den svenska riksdagen, därför att herr
Sveningsson, även om han var rätt moderat
i sina uttalanden, på något sätt
representerar rösterna från 1920-talet.

Herr Sveningsson sade nämligen att
det råder ganska ringa uppskattning hos
allmänheten av TV-sändningarna från
riksdagen och att dessa inte på något
sätt kan konkurrera med »Kvitt eller
dubbelt» — det sista kan man naturligtvis
hålla med om, eftersom riksdagsdebatten
inte är avsedd som ett nöjesprogram.
Han säger vidare, och det står
också i reservationen, att debatterna i
viss utsträckning har förlorat sin karaktär
av överläggning inom riksdagen.
Detta är exakt samma tankegångar som
det gavs uttryck åt på 1920-talet och i
början av 1930-talet, när man diskuterade
rundradion och den svenska riksdagen.

Jag erinrar om att den första motionen
om radioutsändning i riksdagen
väcktes 1925 i andra kammaren av herrar
Oskar Hagman, Eliel Löfgren och
Rydén, och sedan kom det en motion
1929 av herr Västberg. Jag skall be att
få läsa upp en liten passus i det avstyrkande
utlåtande som andra kammarens
tillfälliga utskott avgav 1929. Utskottet
skrev då: »Det synes utskottet
också sannolikt, att förhandlingarnas
utsändande genom rundradio komme att
förrycka deras karaktär såtillvida, att
vetskapen om att tala till hundratusentals
svenska män och kvinnor skulle
starkt påverka vederbörande riksdagstalare
till allvarlig skada för riksdagsförhandlingarnas
obestridda huvuduppgift
att utgöra sakliga rådslag bland
svenska folkets valda representanter.»
Jag överlåter åt kammarens ledamöter
att bedöma, i vad mån denna prognos
har visat sig vara riktig.

År 1933 väckte herr Västberg i första
kammaren en motion om utsändning i
rundradio av första kammarens debatter.
Motionen avstyrktes av första kammarens
första tillfälliga utskott. Då anförde
utskottet bl. a. följande: »Motionären
har till stöd för sin hemställan

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter

anfört, bland annat, att radions förmedling
av aktuella riksdagsdebatter borde
vara ägnad att öka den politiska upplysningen
i landet. I likhet med andra
kammarens utskott vid 1929 års riksdag
kan utskottet icke dela motionärens
uppfattning. Rundradiering av förhandlingarna
skulle nämligen enligt utskottets
mening lätt kunna fresta ledamöter
av kammaren att, med åsidosättande av
saklighet och koncentration, huvudsakligen
tala för radiolyssnarna. Vidare
torde utsändandet av längre debatter
icke lämna radiolyssnarna den behållning,
som vore önskvärd, då nämligen
förhandlingarna i vissa fall —■ och ofta
just då större frågor stode på dagordningen
— endast i mer eller mindre
stympat skick kunde radieras. Exempelvis
skulle debatten i anledning av
statsverkspropositionens remittering, vilken
debatt plägar pågå såväl för- som
eftermiddagar, endast kunna utsändas
under förmiddagarna och skulle, såvida
ej väderleksrapporter, börsnoteringar
och andra liknande utsändningar av
större intresse inställdes under förmiddagarna,
ej heller kunna utan avbrott
radieras vid denna tid på dagen.»

Skillnaden är ju alltså här, att herr
Sveningsson jämför med Kvitt eller dubbelt,
då däremot första kammarens första
tillfälliga utskott 1933 fann, att börsnoteringar
och väderleksrapporter var
starkare konkurrenter om lyssnarnas
intressen än en utsändning av riksdagsdebatter.

Jag har dragit dessa paralleller, eftersom
jag tror att de är nyttiga att studera,
när man skall avgöra denna fråga.
Jag skulle bara helt kort vilja säga,
att vi i nuvarande tid icke kan avvisa
en utsändning i television av den svenska
riksdagens förhandlingar.

Jag skulle vilja med anledning av vad
herr Sveningsson sade, att han hoppades
att inga televisionsspcktakel skulle
förekomma, säga, att säkerligen ingen
önskar några »spektakel». Däremot hoppas
jag livligt, att direkta utsändningar
av störe debatter i den svenska riksdagen
kommer att äga rum i television,
när nu talmanskonferensen, om utskot -

tets förslag bifalles, får i uppdrag att
bevilja sådana tillstånd.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets utlåtande.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker nog, att de
här uttalandena om ljudradion från
1920-talet och 1930-talet som konstitutionsutskottets
ordförande kommer släpande
med inte är mycket att dra fram
i denna debatt. Jag har i varje fall inte
kunnat ta ansvar för vad som då uttalades;
det var väl inte så underligt då,
när radion var en mycket stor nyhet
och eftersom alla är överens om att vi
måste ha våra konservativa arbetsformer
här i riksdagen. Att man då var
litet reserverad vid den tidpunkten kan
även det lätt förklaras.

Sedan säger utskottets ordförande, att
jag har gjort jämförelser mellan riksdagsdebatter
Karusellen och Kvitt eller
dubbelt. Jag har bara redovisat vad motionärerna
har sagt. Det är motionärerna
som har gjort denna jämförelse, och
som undertecknare av motionen står
också konstitutionsutskottets tidigare
ordförande herr Hallén.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
man konstaterar, att konstitutionsutskottet
har tillstyrkt TVsändningar
från riksdagen. De skall
visserligen bestämmas från fall till
fall av talmanskonferensen, men konstitutionsutskottets
principiella inställning
är klar och positiv. Det tycker
jag är en klok och framsynt ståndpunkt.
Både för riksdagen och för medborgarna
måste det vara ett intresse, att televisionen
får vara med och sprida upplysning
om de för nationen viktiga frågor
riksdagen behandlar. Ökad kunskap
i samhällsfrågor är ett vitalt intresse i
en demokrati.

Jag tror att medborgarna skulle ha
mycket svårt att förstå, om riksdagen
skulle förbjuda televisionen att komma
till riksdagen och sända dess debatter.
När nu televisionen har uppstått ur mo -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter

dern teknik och snabbt vinner popularitet
och spridning hos svenska folket,
bör dess möjligheter att medverka i
upplysningen också tillvaratas.

Det skall gärna medges, att televisionen
ännu inte har funnit sin rätta arbetsform
för sändningar från riksdagen.
Man kan inte heller säga, att riksdagen
funnit sin stil i umgänget med
televisionen. Kanske är det främst här
det brister.

Ännu är denna sändningsverksamhet
blott i sin början. Endast fyra gånger
har riksdagsdebatter sänts i television.
Det är påfallande hur televisionen varje
gång sökt ändra och förbättra former
och arbetsmetoder på jakt efter den
lämpligaste sändningsformen. Man bör
gå vidare den vägen. Det kan antas att
televisionen med ökade resurser och
större rutin vinner allt större säkerhet
i dessa sändningar. Men det förutsätter
också, att riksdagen och partierna lär
sig umgås med televisonen, så att en
TV-sändning inte vänder upp och ner
på arbetsordning och talarlistor och
alltför drastiskt inverkar på riksdagens
arbetssätt. Vissa av de erfarenheter vi
har fått har inte varit tilltalande, men
det får väl anses vara barnsjukdomar.

Jag vill dock erinra om sändningen
av remissdebatten från första kammaren
1959. Den visar att det går att på
ett förnämligt sätt genomföra en debatt
i närvaro av television.

Den rädsla reservanterna i konstitutionsutskottet
visar har mycket gammal
tradition i parlamenten. Den har nämligen
uppenbarat sig varje gång ett nytt
massmedel begärt att få träda in i parlamenten.
Konstitutionsutskottet fäster
uppmärksamheten på hur svenska riksdagen
gång på gång avvisade radions
begäran att få komma in i riksdagen på
1920-talet och 1930-talet. Man fruktade
då att radioutsändningar skulle fresta
ledamöterna att åsidosätta saklighet och
koncentration och att främst vända sig
till radiolyssnarna.

Jag har ett annat exempel som är
hämtat från ännu äldre tider, ett citat
som lyder så här: »Införande av denna
nya faktor i parlamentet kommer att

rubba dess hävdvunna former. Publiciteten
kommer att öka frestelsen till demagogi.
Den kommer att äventyra parlamentets
anseende hos väljarna. För
resten är parlamentshuset inte byggt för
att rymma alla dessa utomstående personer.
»

Citatet är hämtat från slutet av 1700-talet från en debatt i brittiska underhuset.
Man diskuterade då om pressen
skulle få tillträde till parlamentsdebatterna,
så att tidningsmännen slapp muta
vaktmästare eller lyssna i nyckelhålen
för att få nyheter från parlamentet.
Det är frapperande att dagens reservanter
i konstitutionsutskottet uttrycker sig
i formuleringar som ställvis påminner
om de citerade orden från brittiska underhuset.

Såväl press som radio är i dag välsedda
gäster och naturliga medarbetare
i parlamenten. De är medborgarnas representanter
och gör sin viktiga insats
i den politiska upplysningens och den
demokratiska opinionsbildningens tjänst.

TV har goda utsikter att ge ett nytt
och värdefullt tillskott till denna upplysningsverksamhet,
även om den inte
kan väntas komma så ofta och knacka
på dörren till riksdagen. Vi kan gärna
ta det en smula försiktigt i början, och
det har konstitutionsutskottet gjort. Men
attityden bör vara klart positiv.

Vad som kan behövas är en bättre
självdisciplin av partierna och riksdagsledamöterna
vid sändningarna. Att en
riksdagsdebatt riktar sig utåt mot medborgarna
ligger i sakens natur och parlamentens
funktion. Men vi måste försöka
bemästra frestelsen till publikfriande
scener och arrangemang vid en
TV-sändning från riksdagen. Det bör bli
så mycket lättare, om partierna upptäcker
att de inte har så mycket att vinna
propagandamässigt i en debatt där alla
partier deltar. De skilda meningarna
och argumenten upphäver rimligen varandra
i ett sådant fall. Undersökningar
som gjorts i USA och England tyder
inte på att något särskilt parti skulle
ha speciella möjligheter till propagandaframgångar
i en allmän, allsidig debatt,
Det verkar som om en del illusio -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter

ner på den punkten finns hos våra partier.
Om de skingras bör det bli en
öppnare, generösare attityd mot TV i
riksdagen.

En mindre snål ömsesidig bevakning,
mindre av kronometertänkande är vad
man önskar av partierna i fråga om
radions och televisionens politiska nyhetsförmedling.
I de allmänna debatter
som förs i radio-TV vid valen och liknande
tillfällen, är det väl sörjt för balansen,
men inte så i den egentliga nyhetsförmedling
radion och televisionen
bedriver.

Om en partiledare framträder ensam
i ett dagens eko eller en televisionssändning
med en politisk nyhet, bör därav
inte följa att alla partiledare skall fram
samtidigt. Så kan inte en nyhetsförmedling
eller en kommenterande politisk
verksamhet i radio-TV fungera. Vi skulle
då få en klavbunden, räddhågad och
urvattnad politisk upplysningsverksamhet,
som kunde riskera att utmana både
löje och förnuft. Radions och TV:s ledning
måste ha rimlig rörelsefrihet, möjlighet
att välja och uppträda rent nyhetsmässigt.
Den kommer säkert att känna
sig så noga bevakad, att den bemödar
sig att hålla skälig balans på längre
sikt.

Felet är inte att en partiledare släpps
fram ensam då och då i radio och TV.
Felet uppstår när radio-TV-ledningen
ser sig driven att därefter och av den
anledningen lova att alla partiledare
skall få framträda, oavsett om de har
några aktuella kommentarer att göra
eller inte.

Låt gärna TV komma till riksdagen,
när den själv så anser lämpligt och
önskvärt! Jag tvivlar inte på att svenska
riksdagen snart skall finna den umgängesform
med televisionen som är
förenlig med riksdagens traditioner och
värdighet. I den meningen vill jag gärna
tillstyrka konstitutionsutskottets utlåtande.

Fru SEGERSTEDT-WIBERG (fp):
Herr talman! Herr Sveningsson uttryckte
sin förvåning över att motio -

närerna gått med på det utskottsutlåtande
som här föreligger. Det är klart
att utlåtandet är resultat av en kompromiss.
Till skillnad från herr Sveningsson
tror jag, att man bör ta litet hänsyn
till den röst från 20-talet som vi
hörde här. Motionärerna har inte velat
gå ett steg bakåt, men vad de har protesterat
mot var tidsbegränsningen och
förryckningen av arbetet. Vi har också
varit tveksamma om huruvida riksdagen
är mogen för TV ännu. Därför har vi
ansett att riksdagen på något sätt bör
kontrollera sig själv och göra det genom
att låta talmanskonferensen i dess
helhet och inte en begränsad talmanskonferens
bestämma, om och i vad mån
utsändningar bör förekomma. Vi hoppas
att detta skall leda till att vi slipper
spektakel av det slag vi tidigare
haft.

En annan sak är att spektakel inte
kan hindras helt och hållet, eftersom
detta är beroende av vem som talar och
hur mycket talaren tar hänsyn till televisionen.
Vad vi däremot inte vill vara
med om är någon form av censur, och
det blir en viss form av censur om man
inför tidsbegränsningar. Utskottet har
också ett annat utlåtande om denna sak.
För min del är jag övertygad om att vi
kommer att få allt fler televisionsutsändningar
men att vi måste gå försiktigt
fram så att riksdagens anseende
icke skadas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag hade knappast väntat
att de vulgäruttryck, som förekommit
i diskussionerna om televisionsutsändning
från riksdagen, skulle dyka
upp i denna talarstol i dag, när vi diskuterar
om televisionen skall bli bofast
i riksdagen eller inte. Jag tycker nog
inte att det är värdigt ledamöter i denna
kammare alt stämpla kammarens och
riksdagsledamöternas eget uppträdande
genom att beteckna det som spektakel.
Låt det förbehållas kåsörer och andra,
som liksom på »fria marknaden» umgås

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter

med sådana problem! Jag anser att vi
bör vara mer rädda om vårt eget anseende
än att föra till kammarens protokoll
uttryck, som i hög grad är ägnade
att nedsätta riksdagens anseende
—• den saken är klar.

Jag skulle tro att tiden är inne för
att televisionen blir, som jag säger, bofast
i riksdagen. Vi har väl inte under
de senare åren kunnat undgå, att man
inom vissa kretsar ser mycket kritiskt
på riksdagen och riksdagsmännens arbete.
Vilka som bidragit till ett sådant
förhållande går jag förbi; det räcker
med att konstatera att förhållandet
är detta. Jag tror att det avgjort ligger
i riksdagens eget intresse att genom televisionen
träda så att säga ut bland
folket. Det finns många vittnesmål från
sådana, som bär sett på ifrån riksdagen
utsända debatter, om att de lärt sig
mer under dessa televisionsutsändningar
än de gjort under många tidigare
år, och jag tror att det politiska arbetet
över huvud taget behöver denna kontakt
med den stora allmänheten. Det vi har
för oss här är ett arbete för hela folket,
som har hela folkets intresse, och det
bör också ha möjlighet att på detta sätt
presenteras direkt för de människor det
angår.

Det säges här i dag, att riksdagen
inte skulle vara mogen för framträdande
i televisionen, och herr Sveningsson
framhåller att televisionen befinner sig
liksom i början av sin verksamhet och
inte fullt utbildad och att man bör
avvakta tiden tills så är förhållandet,
men då kan vi, ärade kammarledamöter,
behöva denna tid för att fostra oss själva
att bli TV-minded — såsom man här
önskar. Jag måste säga, att om inte riksdagen
själv i detta ögonblick skulle anse
sig vara mogen att ta emot televisionen,
då skulle detta utgöra ett underkännande
av riksdagens förmåga att anpassa
sig i en given situation. Jag tror att
vi behöver, om man nu skall vara ense
med reservanterna på denna punkt,
övergångstiden tills televisionen blir fulländad
till att lära oss att umgås med
detta viktiga medel för kontakt med
opinionen.

Vidare måste jag säga, att det förhållandet
att det gjorts misstag på den
punkten här i riksdagshuset, inte får utgöra
anledningen till att man vänder
ryggen till detta kommunikationsmedel.
Nu har man ju lagt avgörandet i talmanskonferensens
händer, och jag finner
detta vara riktigt, ty då får riksdagen
och kamrarna själva avgöra, i vilken
grad man vill ge offentlighet åt sina debatter
genom televisionen. Jag tror att
detta är en borgen för att denna fråga
kommer att handhas på ett riktigt sätt.

Sedan kan jag, herr talman, i det sammanhanget
inte undgå att göra en reflexion
—• det är just såsom ledamot av
första kammaren — när det gäller raddions
sätt hittills att sköta våra kontakter
med allmänheten. Det synes ha blivit
alltmera kutym under de senaste månaderna,
att nära nog all nyhetsförmedling
från riksdagsarbetet som sker genom
radion förbehålles medkammaren.
Det är klart att det inte ligger något fel
i detta i och för sig — det är möjligt
att kvaliteten är så mycket högre på
den sidan. Men, herr talman, jag måste
säga att för mig förefaller det vara en
betydande brist, att man inte ger åtminstone
något utrymme åt denna kammares
förhandlingar, för att nu inte
sträcka sig så långt som att säga att
det bör uppnås jämvikt beträffande nyhetsförmedlingen.
Det torde böra sägas,
att det knappast kan tillkomma radion
att liksom på förhand döma ut den ena
kammaren, som eventuellt skulle komma
att försvinna i händelse det skulle bli
en ny sammansättning av riksdagen. Jag
har möjlighet att i annat forum ta upp
frågan, och jag kommer att göra det,
men jag har ansett riktigt att peka på
den i detta sammanhang, när man diskuterar
riksdagens kontakter över huvud
taget med den allmänna opinionen.
En debatt som denna, där man försöker
förfäkta menige mans och opinionens
behov av insyn i riksdagsarbetet, skulle
väl för övrigt också vara av intresse för
radions nyhetsförmedling.

Herr talman! Jag är helt och fullt på
det klara med att vi gör riksdagen och
det politiska arbetet en stor tjänst ge -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. utsändning i television från riksdagsdebatter

nom att i dag bifalla det utlåtande, som
föreligger från konstitutionsutskottet.

I detta anförande instämde herrar
Åman (s), Sundin (ep), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Eric Carlsson (ep), Jonasson
(ep), Robert Johansson (ep)
Svanström (ep), Ernst Olsson (ep),
Thorsten Larsson (ep) och Nils Elowsson
(s).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Den senaste talaren, min
kamrat på länsbänken Torsten Andersson,
vände sig mot att riksdagsledamöter
säger att det förekommer spektakel
i riksdagen. Jag förmodar att hans
uttalande inte var riktat mot mig och
mot mitt deltagande i debatten. Jag delar
hans uppfattning, att det är en mycket
uppmärksammad händelse, när ledamöter
tillhörande tre partier väcker
en motion och därvid använder ett sådant
uttryck, men jag har här bara återgivit
vad som har sagts i motionen —
jag tror inte att jag på något sätt har
hävdat en uppfattning, som inte äger
stöd i denna motion — och det borde
enligt min mening vara tillåtet. Det bör
också vara lättare för mig att försvara
en motion, som jag inte har varit med
om att väcka, än för dem som är undertecknare
av motionen och som har
frångått den uppfattning, som man där
har givit uttryck för.

Herr Möller ansåg att allmänheten är
intresserad av dessa TV-utsändningar,
som borde vara någonting som skulle
användas i upplysningens tjänst när det
gäller riksdagen. Under den tid som
liar gått sedan det senast var TV-utsändning
härifrån har jag inte hört någon,
som jag har träffat, fråga när det nästa
gång blir TV-utsändning från riksdagen.
Folk, som man träffar i hemorten,
frågar ju om en hel del saker, men en
sådan fråga har jag inte hört någon ställa,
och det tar jag som ett belägg för
att allmänheten inte är särskilt intresserad
av dessa TV-sändningar.

Jag vill sluta detta anförande med
att återge några rader ur en ledare, som

Handelstidningen i Göteborg hade införd
den 5 mars i år. Tidningen uttalar
i slutet av denna ledare, att erfarenheterna
av hittillsvarande TV-sändningar är
sådana, att de borde göra riksdagsmännen
betänksamma inför en fortsättning,
och att politiska framträdanden i televisionen
kan med fördel ordnas utan
riksdagens medverkan.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr ASPLING (s):

Herr talman! Jag begärde ordet, när
jag hörde herr Sveningsson ganska eftryckligt
konstatera, att allmänheten inte
skulle vara särskilt intresserad av de
TV-sändningar som har förekommit
från riksdagen. Det uttalandet får han
självfallet stå för själv. Jag vill nog
göra gällande motsatsen. Erfarenheterna
har uppenbarligen visat, att allmänheten
följt debattsändningarna med ett
utomordentligt stort intresse, och jag
vill gärna instämma i vad herr Möller
tidigare anförde att den stora allmänheten
säkerligen skulle ha mycket svårt
att förstå, om Sveriges riksdag nu skulle
förbjuda televisionens agerande i
framtiden i riksdagen.

När jag ändå har ordet, skulle jag
gärna vilja göra ett par tillägg. Det är
självfallet riktigt, som fru SegerstedtWiberg
konstaterar, att det utlåtande
som vi nu har att behandla på sitt sätt
är ett uttryck för en kompromiss. För
min egen del skulle jag kanske ha velat
gå längre. I vart fall har jag sympati för
det, om man ser saken med den framtida
utvecklingen för ögonen.

Man behöver inte gå till England för
att hämta citat —- herr Möllers citat var
emellertid utomordentligt intressant och
belysande för situationen där. På 1800-talet rådde i vårt land ungefär samma
situation när det gällde pressen och dess
möjligheter att arbeta i riksdagen. Pressen
är nu en alltid välkommen gäst. Den
är en inedagerande faktor i riksdagens
arbete och är på sitt sätt ovärderlig i
upplysningsarbetet utåt gentemot allmänheten.

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. tidsbegränsning av anföranden i riksdages kamrar

På 1920-talet kom frågan om radions
medverkan. I utlåtandet finns ett citat,
som på sitt sätt belyser hur man då var
tveksam och betänksam. För min egen
del är jag alldeles övertygad om att
1960-talets nyhetsmedium i än högre
grad än radion kommer att bli televisionen.
Vi är ju snart uppe i en miljon licenser,
och siffran kommer fortsättningsvis
att öka mycket snabbt. Det skulle vara
ganska orimligt att i detta utvecklingsskede
TV icke skulle få möjligheter
att arbeta i Sveriges riksdag. Jag tror att
man bör se positivt på detta. Vilka möjligheter
har inte TV ändå att föra ut väsentliga
och viktiga diskussioner och förhandlingar
ifrån Sveriges riksdag till en
bredare allmänhet! Vi diskuterade bara
för några dagar sedan frågan om samhällskunskapen
till de unga, att få de
unga engagerade, aktiva i samhällsarbetet
och ge dem förståelse för demokratien
och dess principer. Vad kommer
inte TV, rätt använd, att kunna betyda
där!

Jag skall inte ta upp de tekniska frågorna.
Det är ju där kritiken har satts
in, och det är klart att vi kan ha olika
meningar om på vilket sätt man hitintills
har kunnat bruka TV i riksdagen.
Men jag vill absolut vända mig emot
min ärade bänkkamrat fru SegerstedtWiberg
när hon, om jag förstod henne
rätt, karakteriserade en del utsändningar
som spektakel. Det har det sannerligen
inte varit fråga om. Men det är klart
att här anmäler sig tekniska spörsmål,
som jag föreställer mig kommer att lösas
i och med TV-teknikens egen utveckling.
Därför tror jag inte det är särskilt
fruktbringande att börja en diskussion
på den punkten. Jag tror vi har anledning
att vänta och hoppas på att tekniken
skall förenklas och förbättra möjligheterna
till direkta sändningar ifrån
riksdagen.

Jag har, herr talman, med dessa ord
bara velat stryka under, att självfallet
är det ett viktigt beslut som vi står inför.
Det är min förhoppning, att det
principbeslut, som jag hoppas riksdagen
skall göra till sitt, skall på sitt sätt
markera en utveckling, där vi i fortsätt -

ningen i samarbete med TV skall kunna
till den stora allmänheten förmedla
de viktigare förhandlingar och överläggningar,
som äger rum i Sveriges
riksdag.

Jag skall be, herr talman, att få yrka
bifall till konstitutionsutskottets utlåtande
nr 18.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. tidsbegränsning av anföranden i
riksdagens kamrar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckta
motioner angående tidsbegränsning
av anföranden i riksdagens kamrar.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit
två motioner angående tidsbegränsning
av anföranden i riksdagens kamrar.

I motionen nr 1 i andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att författningsutredningen
måtte pröva frågan om viss
tidsbegränsning av anföranden i riksdagens
kamrar i syfte att befrämja en
mera allsidig och likvärdig behandling
av alla ärenden än vad nuvarande regler
i praktiken ibland kunde leda fram till.

I motionen nr 540 i andra kammaren
av herr Lundberg hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att riksdagsledamöternas
talartid i debatter, som utsändes
i radio och TV, skulle begränsas
till exempelvis 30 minuter för varje
talare, replikerna inräknade, med möjlighet
för talmannen att, då synnerliga
skäl förelåge, medgiva förlängning med
högst tio minuter.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. tidsbegränsning av anföranden i riksdagens kamrar

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att

1) motionen II: 1, samt

2) motionen II: 540

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Magnusson i Tumhult, Braconier
och Hammar, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen 11:1 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att författningsutredningen
måtte få i uppdrag att pröva
frågan om viss tidsbegränsning av
anföranden i riksdagens kamrar i syfte
att befrämja en mera allsidig och likvärdig
behandling av alla ärenden än
vad nuvarande regler i praktiken ibland
kunde leda till.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I detta ärende bara några
få ord.

Denna fråga, som i år redovisas i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 19
angående tidsbegränsning i någon mån
av långt utdragna debatter i riksdagen,
är en fråga som många gånger förts
fram och varit föremål för behandling
senast förra året. Jag skall inte göra
något försök att i år redovisa några
nya synpunkter, utan jag vill bara stryka
under vad jag anförde för ett år sedan.
Det var att tidsbegränsning i någon
form är ett bekymmer mer för andra
kammaren. Här i första kammaren
hålls inte så långt utdragna debatter,
att det ur den synpunkten finns anledning
att tala om tidsbegränsning, utan
frågan gäller mera ett handtag i medkammarens
bekymmer.

Jag skall inte här gå igenom de argument,
som använts i debatten i denna
fråga under årens lopp. Detta utskottsutlåtande
ger inte anledning till någon
längre debatt, och det skulle inte heller
vara så lämpligt med hänsyn till vad

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 16

ärendet gäller. Säkert är eller blir även
denna fråga föremål för behandling i
författningsutredningen, men om riksdagen
härtill gjorde ett uttalande i överensstämmelse
med reservationen, skulle
inte detta vara oriktigt.

Med hänvisning till de uttalanden,
som gjordes i denna fråga förra året,
ber jag, herr talman, att med dessa ord
få yrka bifall till reservationen vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
kamrarna vid ett flertal tillfällen har
avvisat framställningar i den föreslagna
riktningen. Även om vi litet till
mans kan tycka, att debatterna blir utdragna,
har dock inga väsentliga olägenheter
av den rådande ordningen
kunnat påvisas. Konstitutionsutskottets
majoritet har den meningen, att då man
väger besvärligheten med debatternas
längd mot ett så drastiskt steg som att
inskränka yttrandefriheten på sätt som
föreslagits, har utskottet icke velat biträda
motionsförslaget.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt rörande vardera av
de både punkterna av utskottets i det
nu förevarande utlåtandet gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten 1 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i denna punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar
och idrottstävlingar, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt, m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 26 februari 1960 dagtecknad
proposition, nr 79, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr
823) om nöjesskatt;

2) förordning om särskilt bidrag till
producent av svensk film; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; dels

godkänna de riktlinjer för kvalitetsstöd
till producenter av svensk film,
som förordats i propositionen; samt

dels ock till Kvalitetsstöd till svensk
filmproduktion för budgetåret 1960/61
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Propositionen hade, såvitt avsåg de
under 1) och 3) upptagna författningsförslagen,
hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

I propositionen hade framlagts de förslag
i fråga om filmstöd och biografnöjesskatt,
vartill den slutliga prövningen
av 1957 års filmstödutrednings betänkande
givit anledning. Förslagen syftade till
att möjliggöra en anpassning för den
svenska filmproduktionen och biografnäringen
till det konkurrensläge som blivit
följden av televisionens genombrott i
vårt land.

Nöjesskatten på biografföreställningar
hade sålunda föreslagits sänkt med
sex procentenheter från 33 till 27 procent.
Den särskilda skattelindringen för

mindre biografer hade härjämte föreslagits
höjd från 75 till 100 kronor i veckan.

I syfte att minska regeringsrättens arbetsbörda
hade vidare framlagts förslag
om att kammarrätten och icke som nu
regeringsrätten skulle vara sista instans
i nöjesskattemål. Av samma anledning
hade föreslagits en utvidgning av möjligheterna
till förhandsbesked i taxeringsfrågor.
Samtliga förslag voro avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1960.

I det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen om nöjesskatt voro 7, 13
och 30 §§ så lydande:

7 §

Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 27
procent av nämnda summa.

13 §

Vid erläggande av nöjesskatt för biografföreställningar
må, därest utöver
barnmatinéer högst fyra föreställningar,
för vilka nöjesskatt skall utgå, ägt rum
under veckan å samma visningsställe,
befrielse åtnjutas från skatten i vad den
avser sådant visningsställe till den del
densamma för den veckan icke överstiger
100 kronor.

30 §

Den som---till länsstyrelsen.

I länsstyrelsens utslag i anledning av
besvär enligt första stycket eller i annat
ärende rörande nöjesskatt må ändring
sökas hos kammarrätten genom besvär,
vilka skola ingivas till länsstyrelsen. Den
omständigheten att besvären inkommit
direkt till kammarrätten må dock ej utgöra
hinder för besvärens prövning;
kammarrätten har att i sådant fall omedelbart
översända handlingarna till
länsstyrelsen. Kammarrättens utslag må
icke överklagas.

Över beslut---särskilt stadgas.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Öl

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstavlingar, m. m.

A) de likalydande motionerna 1:590,
av herr Bengtson m. fl., och 11:721, av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,

I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 79 måtte besluta, att
med verkan från den 1 juli 1960 nöjesskatten
för biografföreställning skulle
utgå med 20 procent å summan av erlagda
inträdesavgifter; samt

II. att riksdagen även i övrigt måtte
beakta vad i motionerna anförts;

B) de likalydande motionerna 1:591,
av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren,
samt 11:725, av herr Thapper m. fl., i
vilka motioner, såvitt nu vore i fråga,
yrkats

att riksdagen skulle besluta fastställa
nöjesskatten till 25 procent på biografföreställningar,
samt

att riksdagen därutöver skulle besluta,
att av varje biografs årliga biljettinkomst
de första 30 000 kronorna skulle
vara helt befriade från nöjesskatt;

C) de likalydande motionerna 1:592,
av herrar Ollen och Edström, samt II:

726, av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte omarbeta det
i proposition nr 79 under 3:o) framlagda
förordningsförslaget på så sätt

a) att besvär över kammarrättens beslut
i nöjesskattemål skulle få föras hos
regeringsrätten,

b) att förhandsbesked av riksskattenämnden
i nöjesskatteärende av prejudikatbildande
betydelse skulle få underställas
regeringsrätten; samt

D) de likalydande motionerna 1:593,
av herrar Ollén och Edström, samt II:

727, av herr Kollberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 måtte
uttala, att avgöranden, som syftade till
att undantaga anmärkningsmål rörande
nöjesskatt från regeringsrättens prövning,
icke borde träffas i administrativ
ordning, utan att författningsändringar
i sådant syfte skulle föreläggas riksdagen
i den ordning som gällde för lagstiftning.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
till bevillningsutskottet hänvisade, vid
riksdagens början väckta motioner,
nämligen

de likalydande motionerna 1:297, av
herr Schött m. fl., och 11:366, av herr
Allard m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta följande ändring av
3 §, sista stycket, i förordningen om nöjesskatt: »Nöjesskatt

utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som främst
syftar till förkovran i visst yrke, ej heller
för idrottstävling, anordnad av organisation
som är ansluten till Sveriges
riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté eller
av annan sammanslutning, som enligt
Kungl. Maj :ts medgivande må vara likställd
med sådan organisation i nu förevarande
avseende, eller för schacktävlan,
bridgetävlan . . . föremål.»

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 79, såvitt densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas samt i anledning
av de likalydande motionerna
1:590, av herr Bengtson m. fl., och II:
721, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
ävensom de likalydande motionerna I
591, av herrar Hjalmar Nilsson och Elm
gren, samt 11:725, av herr Thapper m. fl.
såvitt motionerna hänvisats till bevill
ningsutskottet — måtte antaga

1) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändring
i förordningen den 21 december 1945
(nr 823) om nöjesskatt med de ändringar,
att 7 och 13 §§ erhölle följande lydelse: 7

Nöjesskatten utgår med 15 procent å
summan av erlagda inträdesavgifter, inberäknat
skatten; dock att för biografföreställning
nöjesskatten utgår med 25
procent av nämnda summa.

52 Nr 16 Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

2) det vid propositionen fogade förslaget
till förordning angående ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 1 juni
1951 (nr 442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 297,
av herr Schött m. fl., och II: 366, av
herr Allard m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:590,
av herr Bengtson m. fl., och II: 721, av
herr Magnusson i Borås m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:591,
av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren,
samt II: 725, av herr Thapper m. fl., såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

4) de likalydande motionerna 1:592,
av herrar Ollén och Edström, samt
II: 726, av herr Kollberg m. fl., samt

5) de likalydande motionerna I: 593,
av herrar Ollén och Edström, samt
II: 727, av herr Kollberg m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Bengtson, Allard,
Nilsson i Bästekille, Christenson i
Malmö, Larsson i Luttra och Stenberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under A 1 hemställa, att riksdagen —
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 79, såvitt densamma
hänvisats till bevillningsutskottet,
icke kunnat av riksdagen oföränd -

rad bifallas samt i anledning av de likalydande
motionerna 1:297, av herr
Schött m. fl., och 11:366, av herr Allard
m. fl., de likalydande motionerna I: 590,
av herr Bengtson m. fl., och II: 721, av
herr Magnusson i Borås m. fl., ävensom
de likalydande motionerna I: 591, av
herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren,
samt II: 725, av herr Thapper m. fl., såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet
— måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Detta förslag var såvitt gällde 3 § —
beträffande vilken icke i propositionen
framlagts något ändringsförslag — av
följande lydelse:

»Nöjesskatt utgår för följande slag av
nöjestillställningar, nämligen

a) revyföreställning, som gives i samband
med utskänkning av rusdrycker,
så ock kabaret- och varietéföreställning;

b) biografföreställning;

c) uppvisning eller tävling i sport,
idrott eller gymnastik, så ock eljest i
skicklighet av visst slag;

d) danstillställning;

e) cirkusföreställning;

f) förevisning av människor, djur eller
föremål;

g) marknads- och tivolinöjen; samt

h) annan tillställning, som till sin art
och sitt syfte är jämförlig med tillställning
som avses under a)—g).

Nöjesskatt utgår icke för uppvisning
eller tävling i skicklighet, som främst
syftar till förkovran i visst yrke, ej
heller för idrottstävling, anordnad av
organisation som är ansluten till Sveriges
riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska kommitté
eller av annan sammanslutning, som
enligt Kungl. Maj:ts medgivande må vara
likställd med sådan organisation i nu
förevarande avseende, eller för schacktävlan,
bridgetävlan, visning av museum
eller annan liknande inrättning, utställning
av djur eller utställning av konstverk
eller andra föremål.»;

II) av herr Kollberg, vilken ansett, att
utskottets yttrande bort i vissa angivna

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

delar erhålla den avfaltning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under A 1 göra viss hemställan, vars innebörd
var, att i 30 § andra stycket av
Kungl. Majrts av utskottet tillstyrkta
förslag till förordning angående ändring
i förordningen om nöjesskatt sista
meningen — »Kammarrättens utslag må
icke överklagas.» — borde utgå.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen i anledning av det nu
föredragna bevillningsutskottets betänkande
nr 49 må omfatta jämväl statsutskottets
utlåtande nr 88. Yrkanden i anledning
av sistnämnda utlåtande skall
dock ställas först sedan detsamma föredragits.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Reservation nr I, som
är fogad vid bevillningsutskottets betänkande
i fråga om nöjesskatten och
om vilken jag skall be att få säga några
få ord, syftar främst till befrielse från
nöjesskatt för vissa idrottstävlingar,
nämligen sådana tävlingar, som anordnas
av en organisation, som är ansluten
till Sveriges riksidrottsförbund eller representerad
inom Sveriges olympiska
kommitté, eller av annan sammanslutning,
som enligt Kungl. Maj:ts medgivande
må vara likställd med sådan organisation
i nu förevarande avseende.
Yrkandet är välkänt sedan många år
tillbaka.

Motiveringen för reservanternas mening
är att idrottsorganisationerna i hög
grad är beroende av inkomster från
bl. a. dessa idrottstävlingar. De kan inte
utan dessa inkomster bedriva den utomordentligt
betydelsefulla och erkänt goda
verksamhet, som det här är fråga om.
De anslag, som erhålles av idrottsrörelsen
från stat och kommun, täcker — det
är väl känt — bara en ringa del av kostnaderna
för den omfattande verksamheten.
I den mån idrottstävlingar inte kan
göras lönsamma, säger man i reservationen
— och så står det också i den motion
som ligger bakom —- måste idrottsföreningarna
lita till andra nöjesarrangemang
såsom inkomstkälla.

Den förändring som 1957 års riksdag
beslöt i vad avser nöjesskatt vid
idrottstävlingar medförde, det skall
tacksamt erkännas, vissa lättnader i detta
sammanhang, men omkostnaderna för
denna verksamhet har stigit liksom nästan
allt annat. Man måste därför lita till
alla de medel, som står till buds, för att
skaffa verksamheten inkomster och
bättre ekonomi.

Med hänsyn till den gagnande verksamhet
som idrottsföreningarna utför
bland svensk ungdom — det råder ingen
tveksamhet om den saken, vi kommer
säkert att få höra utskottets majoritet
erkänna det om ett ögonblick och
jag tvivlar inte på att det är ärligt menat
— och med vetskap om behovet för
idrottsrörelsen att genom idrottstävlingar
och andra arrangemang anskaffa huvuddelen
av de medel, som erfordras,
anser reservanterna att det är skäligt och
riktigt att nöjesskatt inte skall erläggas
för idrottstävlingar. Det är inte fråga
om nöjesarrangemang i vanlig mening,
även om det kan vara nog så nöjsamt
att få vara åskådare från läktarna vid
sådana tävlingar. Det är inte fråga om
nöje i traditionell mening, utan det rör
sig om något helt annat, nämligen nyttig
ungdomsverksamhet.

Nu kommer man att säga, att sådan
här verksamhet bör understödjas på annat
sätt än genom skattelättnader. Men
är inte detta, herr talman, ett område,
på vilket man skulle kunna göra ett avsteg
ifrån denna regel, som förut måhända
tillämpats tämligen reservationslöst? Jag

ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! 1955 års idrotts- och
friluftsutredning avgav ett betänkande
1957. Däri framhölls att idrotten spelar
en utomordentligt viktig roll som fritidssysselsättning,
särskilt för ungdom.
Enligt utredningen syntes det svårt att
tänka sig någon verksamhet, som hade
tillnärmelsevis så stora förutsättningar
att samla olika kategorier av befolk -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

ningen, i stad som på landet och oberoende
av ställning i samhället. Betydelsefullt
var också påpekandet, hur det
beträffande såväl yngre som äldre sker
en utveckling mot kortare arbetstid,
samtidigt som arbetet ofta kräver ökad
koncentration och mindre fysisk ansträngning,
varför behovet av avkoppling
under fritiden stegras. På grund av
detta framstår det enligt utredningen
som ett starkt allmänt intresse att ett
sunt utnyttjande av fritiden underlättas
genom lämpliga åtgärder från samhällets
sida för utbredning av idrotten.

Dessa synpunkter från utredningen
delas av allt fler, och idrotten och dess
föreningsliv över huvud erkänns som en
betydelsefull faktor när det gäller verksamheten
bland ungdomen. Därför var
det steg som togs av riksdagen 1957, då
man lättade på bestämmelserna om nöjesskatt
på idrottstävlingar, givetvis riktigt.
Men det måste anses otillfredsställande
att alltjämt vissa idrottstävlingar
drabbas av nöjesskatt. Redan vid en
bruttointäkt av 4 667 kronor börjar ju
nöjesskatt utgå.

Utskottsmajoriteten säger att ett slopande
av nuvarande bestämmelser skulle
gynna de stora klubbarna, vilka inte
skulle vara i behov av denna lättnad.
Det bör då erinras om att fotbollsklubbarna,
vilka väl utskottet närmast tänker
på, som regel har inte bara ett Alag,
d. v. s. ett representationslag, utan
även B- och C-lag, juniorlag, pojklag

o. s. v. Därtill kommer att det sker en
viss omdisponering av medlen inom
idrottsrörelsen. De stora klubbarna får
göra en viss återbäring, som går till
distrikt och förbund. En lättnad för
dessa klubbar genom att de helt befrias
från nöjesskatt skulle därför innebära
att även de mindre idrottsföreningarna
finge förbättrade ekonomiska förhållanden.

Utskottsmajoriteten anför vidare, att
ett bifall till motionen skulle vara farligt
för kommunerna, då det skulle medföra
ett alltför stort inkomstbortfall för
dem. Jag vill då erinra om att enligt de
siffror som presenterats i propositionen

1957 beräknades hela nöjesskatten på
idrottstävlingar till 2,9 miljoner kronor.
Riksdagsbeslutet innebar en något större
lättnad än propositionen, så att beloppet
nu torde kunna beräknas uppgå till
2,4 miljoner kronor. Det är den nöjesskatt
som erlägges till stat och kommuner.
Hälften av beloppet faller på kommunerna.
Det skulle alltså vara fråga om
1,2 miljon kronor. Nu är emellertid
att märka, att många kommuner redan
befriar vissa idrottstävlingar från nöjesskatt.
Det verkliga inkomstbortfallet för
kommunerna vid ett bifall till motionerna
skulle därför säkerligen inte överstiga
en miljon kronor.

Idrottstävlingar är, herr talman, principiellt
nödvändiga för att idrottsrörelsen
över huvud taget skall kunna fungera.
De är ett naturligt led i hela verksamheten.
Det är då icke rimligt att jämföra
dem med vanliga nöjesarrangemang

Det torde vara onödigt att här erinra
om den omfattning som idrottsrörelsen
har i vårt land. Det är imponerande siffror,
som återges i motionerna. Låt mig
bara nämna, att inom idrottsrörelsen arbetar
för närvarande frivilliga ledare till
ett antal av 130 000. Det kan icke vara
skäligt och riktigt att utta nöjesskatt på
idrottstävlingar, allra minst under nuvarande
förhållanden, när vi vet hurudan
situationen är bland ungdomen och
när allt bör göras för att underlätta arbetet
för dem som vill hjälpa ungdomen
till rätta. Det bör också observeras, såsom
en föregående talare redan påpekat,
att det här gäller nmaföridrotten.

I övriga nordiska länder utgår icke
nöjesskatt på idrottstävlingar. Tiden bör
nu vara inne för att även i Sverige införa
en bestämmelse som helt befriar
idrottstävlingar från nöjesskatt.

Herr talman! Även jag ber att få yrka
bifall till reservationen nr I, vilken är
undertecknad av representanter för
samtliga fyra demokratiska partier.

I herr Schötts yttrande instämde herrar
Nils Hansson (fp), Yngve Nilsson
(h), Nestrup (fp), Arvidson (h), och
Gezelins (h).

Onsdagen den 11 mai 1960

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Idrottens stora betydelse
som ungdomsfostrande faktor är ställd
utom all diskussion. Det kan då vara en
smula förvånande att nöjesskatt skall utgå
vid idrottstävlingar, vilket faktiskt
är förhållandet. Därför bär vi ansett tiden
vara inne att slopa den.

Jag kan helt instämma med vad herrar
Söderquist och Schött här tidigare
anfört. Jag vill bara tillägga att man
också bör beakta idrottens internationella
betydelse. Genom samarbetet inom
idrottsrörelsen kommer länderna i kontakt
med varandra. Sverige har genom
svenska idrottsmäns insatser på idrottsbanorna
runt om ute i världen skaffat
sig en värdefull goodwill. När vi här i
Sverige skall anordna internationella
idrottsevenemang, uppstår emellertid
vissa svårigheter på grund av att dylika
idrottstävlingar här i landet beläggs med
nöjesskatt. Detta medför betydligt ökade
utgifter för arrangörerna. Följaktligen
är det även ur internationell synpunkt
olämpligt att vi i vårt land har
nöjesskatt på idrottstävlingar.

Jag inskränker mig, herr talman, till
att göra dessa påpekanden i fråga om
idrotten och instämmer i denna del i
yrkandet om bifall till reservation I vid
bevillningsutskottets betänkande nr 49.

Det är emellertid inte bara nöjesskatten
vid idrottstävlingar som nu skall behandlas,
utan med herr talmannens tilllåtelse
skall diskussionen också gälla nöjesskattefrågorna
på filmens område.
Jag skall därför be att få säga några ord
därom, eftersom vi på den punkten avgivit
reservationer.

Våra reservationer bör inte tolkas på
det sättet, att vi skulle vara missnöjda
med vad som föreslås från Kungl. Maj :ts
sida i fråga om återbäringen till filmproduktionen.
Tvärtom vill jag betyga
min tacksamhet över att Kungl. Maj:t
har beaktat den svenska filmproduktionens
intressen så mycket som man faktiskt
gjort. Vad som framförs i reservationerna
gäller ytterligare några betydelsefulla
detaljer. Jag liar kanske inte
stora förhoppningar att våra önskemål i
denna del kommer att bifallas redan i

år, men jag hoppas att de kommer att
beaktas senare.

Utvecklingen har, som vi förutspått,
gått så hastigt att den svenska filmproduktionen
kommit i allt större svårigheter.
Televisionen ökar mycket starkt. I
den kungl. propositionen, som framlades
den 26 februari, anfördes att antalet
televisionslicenser i Sverige, som vid
årsskiftet 1958/59 uppgick till 250 000,
i början av februari i år överstigit
700 000-strecket. Den 9 maj i år hade vi
782 000 TV-licenser. Jag kan alltså konstatera
liksom i fjol, att antalet ökar
med något mer än 1 000 licenser om dagen,
och det är sannolikt att ökningen
blir ännu starkare under detta år -—
olympiaden väntas nämligen komma att
medföra en kolossalt kraftig ökning. Tidigare
uppskattade vi att det skulle
finnas en miljon TV-licenser vid detta
års slut, men jag tror att den uppskattningen
är för låg — det kommer nog
att bli mer än en miljon.

Som bekant har televisionens utveckling
mycket starkt påverkat den svenska
film- och biografbranschen, och sannolikt
kommer det att bli så även i fortsättningen.
Vi kan nog inte räkna med
att nedgången inom biografbranschen
skall stanna vid 30—35 procent, utan
vid en jämförelse med den amerikanska
utvecklingen, som torde antyda vad som
kommer att hända i vårt land, kan vi
uppskatta att minskningen av antalet
biografbesök kommer att gå upp till 50,
kanske 55 procent. I och med att televisionen
går framåt får alltså filmen betydligt
sämre resurser. Jag vill betyga
att jag anser det vara fullt naturligt och
riktigt att televisionen utvecklas. Jag
har ingen invändning mot att televisionen
går framåt starkt — det bör ske
och kommer alt ske.

Det finns all anledning att både när
det gäller bevillningsutskottets betänkande
och när det gäller statsutskottets
utlåtande understryka, att man inte bör
fastlåsa det som nu beslutas av riksdagen.
Med hänsyn till den starkare utveckling
som sker på televisionens område
blir vi säkerligen nödsakade att
kanske redan nästa år och i varje fall

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

någon gång i framtiden ta frågan under
omprövning på grund av de förändringar
som sker.

Jag vill särskilt understryka den betydelse
som den svenska filmproduktionen
har. Det är väl en allmänt omfattad
åsikt, att filmen är en betydelsefull kulturfaktor
i vår tids samhälle. Den svenska
filmen har en stark och bred förankring
hos vår biografbesökande allmänhet,
och den har för stora folkgrupper
blivit en självklar tillgång. Av det totala
antalet premiärsatta långfilmer på de
svenska biograferna är numera knappt
en tiondel svenska, men dessa svarar
dock för ungefär en fjärdedel av biografernas
totala besöksantal. Den svenska
filmproduktionen har en betydelsefull
uppgift i att skildra svenskt liv och
svenska seder. Det är av stort värde att
svensk kulturs främsta skapelser kan
förmedlas till en stor allmänhet liksom
att sociala problem kan ställas under debatt.
Jag vill också påpeka, att genom exporten
av svensk film kännedom om
svensk kultur och svenskt samhällsliv
på ett lättillgängligt sätt kan förmedlas
till andra länder.

Jag nämnde att Kungl. Maj:ts förslag i
stort sett är sådant, att det kan anses
vara gynnsamt för den svenska filmproduktionen.
Jag återkommer här till
reservationerna vid statsutskottets utlåtande,
av vilka den första gäller frågan
om samproduktion med andra länder.

Det händer att andra länder vill göra
en film i samarbete med den svenska
filmproduktionen. Enligt de bestämmelser
som nu föreslagits skall det till övervägande
del vara svenskt kapital och
svensk konstnärlig insats för att filmen
skall kunna få återbäring. Detta kan nog
synas riktigt, men med hänsyn till de
faktiska förhållanden som råder tror
jag det är mindre klokt att införa en sådan
bestämmelse. Om ett utländskt filmbolag,
låt oss säga ett starkt engelskt eller
amerikanskt bolag, vill satsa på en
samproduktion, kommer det inte att göra
detta med så små resurser som det här
blir fråga om. Enligt mitt bedömande
kan ett utländskt bolag inte vilja satsa
endast så små belopp på en samproduce -

rad film för en internationell marknad.

En svensk film produceras nu för omkring
825 000 kronor — det är ett medeltal
för svart-vit och färgfilm. Det betyder
att man inte skulle kunna lägga
ned mer än ca 1,5 miljon på en samproducerad
film för att kunna få återbäring,
men vi vet att de större europeiska
filmbolagen normalt räknar med
ungefär dubbelt så mycket för att producera
en film, och i den amerikanska
filmproduktionen är filmerna fem, sex
gånger så dyra som de svenska. Det
är därför nästan uteslutet att de under
så blygsamma förhållanden skulle vilja
satsa pengar på en film som skall kunna
hävda sig på den internationella marknaden.

Vi har i detta avseende bara föreslagit,
att Kungl. Maj:t eller den Kungl.
Maj:t därtill förordnar skulle få rätt
att bedöma detta något friare. Vi har
exempelvis tänkt att den vanliga svenska
återbäringen skulle kunna utgå, om
den svenska filmproduktionen satsade
det belopp på 800 000—900 000 kronor
som är normalt för en svensk film, även
om ett utländskt bolag satsade ett större
belopp. Om inte återbäring lämnas,
är det inte sannolikt att något utländskt
filmbolag har intresse för samproduktion
med svenska filmbolag.

Om vårt yrkande inte skulle bifallas
i år, vill jag framställa en vädjan till
Kungl. Maj:t att i varje fall till kommande
år beakta vad som har framförts i
detta ärende — det är reella synpunkter,
som man inte kan komma ifrån.

Nästa sak som vi har föreslagit och
som nämns i reservationen men som
utskottet inte kunnat acceptera gäller
den miljon som begäres till kvalitetsstöd
för konstnärlig svensk filmproduktion.
Jag vill i det fallet uttala min stora
tillfredsställelse, eftersom jag i början
av 1950-talet motionerade om sådant
stöd. Givetvis är jag glad över att det
nu blir ett stöd åt konstnärlig svensk
filmproduktion, och jag vill betyga att
Kungl. Maj:t på den punkten har lagt
fram ett gott förslag. Vi tycker bara att
reklamen för svensk film i utlandet är
en smula försummad. En och annan

Onsdagen den 11 maj 1900

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstavlingar, m. m

gång vinner svenska filmer stor uppskattning
utomlands, och svensk filmproduktion
har ju stolta traditioner att
visa på och ett stort anseende i andra
länder. Men det är svårt att driva någon
verklig reklam för svensk film i andra
länder.

Nu har utskottet skrivit så, att det
är filmproducenterna obetaget att använda
det kvalitetsstöd de får för att
i utlandet propagera för svensk film.
Jag förstår mycket väl att man kan ha
den ståndpunkten, om förhållandena vore
sådana att det fanns ett mycket starkt
samarbete mellan producenterna. Men
det blir en ganska ojämn produktion av
sådana filmer, som kan gå på den internationella
marknaden, och följaktligen
är det mycket svårt att åstadkomma
ett intresse hos alla filmproducenter
för att skjuta samman detta eventuella
kvalitetsstöd och använda det till reklam
för svensk filmproduktion på den
internationella marknaden. Det är av
denna anledning vi ansett det lämpligt
att man, utan att öka anslaget, skulle
kunna säga att 100 000 kronor av denna
miljon fick användas till gemensamma
åtgärder för att göra svensk filmproduktion
känd på den internationella marknaden.

När det gäller den tredje punkten i reservationen
medger jag utan vidare att
den gäller pengar, vilket inte är fallet
med de båda första punkterna. Vi har
beräknat kostnaderna för bidrag till
kortfilmen till omkring 250 000 kronor,
och vi anser att den svenska kortfilmen
borde få denna återbäring. Att kortfilmsverksamheten
är värdefull har betygats
vid åtskilliga tillfällen, men under
rådande förhållanden förefaller det
som om produktionen av svensk kortfilm
blir allt mindre och mindre. I detta
sammanhang vill jag särskilt betona
kortfilmens betydelse när det gäller att
lära upp den konstnärliga personalen
och andra som arbetar inom filmen.
Man kan inte gärna sätta en ung regissör
— han må vara aldrig så lovande —
att göra en dyrbar långfilm innan han
vunnit några erfarenheter av självständigt
filmarbete i mindre skala. Följden

blir att unga krafter i regel får börja
med kortfilmer och där visa sin kapacitet;
så småningom får de sedan ta itu
med större och dyrbarare filmer. Därvidlag
har kortfilmen enligt min mening
mycket stor betydelse.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat framföra de synpunkter som enligt
min mening borde fogas till Kungl.
Maj :ts förslag angående filmproduktionen.

När det gäller nöjesskatten, som behandlas
. i bevillningsutskottets betänkande
nr 49, har vi ju nått fram till
en kompromiss, och jag har bara att
yrka bifall till utskottsförslaget på den
punkten. Jag skall kanske understryka,
att jag befarar att det kommer att bli så
hårda tider för filmen och biograferna,
att vi får gå vidare och sänka nöjesskatten
ytterligare i fortsättningen. Då vill
jag säga en sak med tanke närmast på
den svenska filmproduktionen. Återbäringen
är ju knuten till nöjesskatten, och
när vi sänker nöjesskatten blir följden
att den svenska filmproduktionen får
mindre pengar. Situationen kan lätt bli
ohållbar, och därför vill jag understryka
vad som här har sagts, att man verkligen
får hoppas att den svenska filmbranschen
själv skall ordna det på sådant
sätt, innan riksdagen nästa gång
skall behandla frågan om en sänkning
av nöjesskatten, att man i alla fall har
det stöd som behövs för att upprätthålla
svensk filmproduktion.

Herr talman! När det gäller bevillningsutskottets
betänkande nr 49 ansluter
jag mig till yrkandet om bifall till
reservation I. I fråga om statsutskottets
utlåtande nr 88 ber jag att få återkomma
med yrkande.

Herr OLLÉN (fp):

Herr talman! I propositionen nr 79
föreslås, att regeringsrätten icke längre
skall upptaga nöjesskattemål till behandling.
Förslaget motiveras huvudsakligen
därmed, att regeringsrätten
måste beredas lättnad i sin arbetsbörda.
Utskottet ger propositionen ett oreserverat
stöd. Vi motionärer reagerar

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställninga
emellertid energiskt emot att man på
detta som jag tycker lättvindiga sätt
frångår en utomordentligt betydelsefull
rättsprincip, nämligen den att regeringsrätten
bör vara slutlig instans för
Provning av alla beskattningsmål av
mer komplicerad natur.

Att skära bort en hel grupp av mål
från regeringsrättens prövning med
blott den motiveringen, att de i allmänhet
icke är mer komplicerade, kan
icke anses vara försvarbart. Som länsstyrelsen
i Jönköpings län med all rätt
påpekar finns det vissa mål på detta område,
som »visat sig synnerligen svårbedömda
och besvärliga». I varje rättssamhälle
måste likheten inför lagen vara
allmänt rättesnöre. Men rubbas icke
denna likhet, om man låter en grupp
beskattningsmal gå fram till regeringsrätten
men totalt avskär en annan
gi upp, fastän där också obestridligen
finns komplicerade fall, även om de
flesta är skäligen enkla?

Oen fullföljdsbegränsning, som år 1958
infördes beträffande inkomsttaxeringsmålen,
avser ju icke att principiellt avskära
denna grupp av mycket viktiga
mål från fullföljdsmöjligheten utan endast
att inom gruppen åstadkomma en
sovring efter angelägenhetsgrad. Något
helt annat är att meddela ett absolut
fullföljdsförbud oavsett målens kvalitet.
Vad angår fastighetstaxeringsmålen, för
vilka kammarrätten nu är sista instans,
kan anföras att dessa främst gäller uppskattnings-
och värderingsfrågor, vilka
vanligen saknar i egentlig mening rättslig
karaktär. Det torde därför vara befogat
att påstå, att man med förslaget
att helt avskära nöjesskattemålen från
fullföljd, slår in på nya vägar, och det
är detta som enligt min mening inger
allvarliga farhågor.

Jag kan inte, herr talman, underlåta
att i detta sammanhang erinra om första
lagutskottets ståndpunktstagande i
denna fråga så sent som år 1955 just
beträffande frågan om den stora balansen
av oavgjorda mål i regeringsrätten.
Utskottet yttrade då bl. a.: »Frågan
om en begränsning av rätten att till regeringsrätten
fullfölja talan i beskatt -

r och idrottstävlingar, m. m.

ningsmål har flerfaldiga gånger varit
under bedömande. Förslag att göra kammarrätten
till sista instans i samtliga
dessa mål har sålunda gång efter annan
diskuterats, men vid varje tillfälle avvisats
bl. a. av det skälet, att kammarrätten
med hänsyn till prövningsnämndens
organisation i realiteten är första domstolsinstans
i skattemål.» Utskottet uttalar
därefter, att utskottet också finner
det tydligt »att varje försök att genom
dylika generella regler avskära vissa
målsgrupper måste väcka betänkligheter».

Bakom detta utskottsutlåtande stod ett
enigt utskott, och en enig riksdag slöt
upp kring detta uttalande. Jag skulle
vilja rikta en direkt fråga till herr Ahlkvist,
vilken fungerade som ordförande
beträffande detta utskottsutlåtande,
samt till fru Gärde Widemar, herr Branting,
herr Gezelius och andra framstående
ledamöter, om de icke anser samma
skäl för detta principuttalande föreligga
i dag som för fem år sedan. Men
det principbeslut, som riksdagen för fem
år sedan fattade fullkomligt enigt, omnämnes
icke ens i regeringsförslaget eller
i utskottsutlåtandet. Kan man verkligen
förbigå viktiga beslut på detta sätt
utan att själva riksdagsarbetet brister i
grundlighet? Och är det icke en allmän
praxis att man åtminstone omnämner
tidigare ställningstaganden från
riksdagens sida?

Om den föreslagna reformen skulle
innebära ett radikalt grepp till minskning
av regeringsrättens arbetsbörda,
kunde man bättre förstå att utskottet
fallit för frestelsen, men nu begränsas
vinsten till fattiga fem dagar och, om
kammarrätten blir mellaninstans med
fullföljdsbestämmelser, till en enda dag.
Kan det verkligen vara motiverat att offra
en värdefull princip för ett sådant
obetydligt praktiskt resultat? Jag anser
det icke.

Jag vill till sist i all korthet deklarera,
att begränsningen i fullföljden till
Kungl. Maj :t i syfte att utestänga regeringsrättens
prövning bör ske genom
lagstiftning och alltså icke träffas i administrativ
ordning. Även här stöter vi

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstavlingar, m. m.

på en utomordentligt betydelsefull principfråga.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till herr Kollbergs reservation.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) kort genmäle: Herr

talman! Eftersom jag blev direkt
uppkallad av herr Ollén för att
svara på frågan, om jag anser att det
har hänt någonting på detta område
sedan år 1955, vill jag säga att den inställning,
som jag då hade i första lagutskottet,
finns det alljämt samma fog
för. Det är principiellt mycket betydelsefullt,
att man verkligen håller
möjligheterna öppna för fullföljd av
dessa skattemål till regeringsrätten. Visserligen
tar bevillningsutskottet nu inte
ståndpunkt till frågan om tillvägagångssättet
vid genomförande av inskränkningar
i allmänhet i fullföljdsrätten till
regeringsrätten, men jag tycker, liksom
herr Ollén, att det är anmärkningsvärt
att man på detta sätt börjar luckra upp
principen. Även om man nu bara tar
bort anmärkningsmålen då det gäller nöjesskatt,
är det i alla fall en början, och
man vet inte vart det kan leda.

Vi måste hålla på att det genom lagstiftning
skall bestämmas, om den enskilde
skall få fullfölja sin talan till regeringsrätten,
således till den högsta
instansen, eller om hans rätt att föra talan
skall begränsas till kammarrätten.
Den frågan bör i princip inte få avgöras
genom en administrativ förordning;
det får alltså inte, på det sätt som här
föreslås, ske på en bakväg.

Jag kan därför siiga, att jag inte tycker
att det hänt någonting sedan år
1955, och jag kommer ihåg att jag i debatten
år 1955 sade, att det inte heller
hänt någonting sedan år 1952, då vi
också diskuterade denna fråga. År 1955
skedde dock en viss uppmjukning i
första lagutskottets inställning. Utskottet
ansåg visserligen att man inte skulle
kunna avskära vissa grupper av mål
från fullföljd, men däremot skulle viss
sovring kunna ske därigenom att pröv -

ningstillstånd kunde ges för vissa mål.
Jag ansåg då personligen, att man inte
kunde införa en sådan sovring så länge
vi inte hade våra underrätter för skattemål
tillräckligt utbyggda, och jag vidhåller
den uppfattningen i dag.

Sedan vill jag bara tillägga, herr talman,
att vi i början av innevarande års
riksdag hade uppe frågan om förlängning
av giltighetstiden för den lag som
bestämmer regeringsrådens antal. Vi
förlängde då lagens giltighet till år 1962,
varigenom regeringsrådens antal skall
fortsätta att vara 16. Antalet kommer således
inte att reduceras, vilket ju har
varit avsikten tidigare. Med tanke på
regeringsrättens sammansättning fram
till 1962 finns därför enligt min uppfattning
ingen anledning att inskränka
på fullföljdsrätten.

Jag skall be att få instämma i herr
Olléns yrkande om bifall till reservationen
av herr Kollberg.

Häri instämde herr Branting (s).

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Den verkligt stora frågan
som varit föremål för bevillningsutskottets
behandling i detta betänkande är
självfallet frågan om biografnöjesskatten.

Utskottet har kunnat enas kring vissa
jämkningar i propositionens förslag,
men jag vill betyga att det finns så
många ovissa faktorer att ta hänsyn till
vid bedömningen av den här frågan, att
man självfallet inte är beredd — därvidlag
instämmer jag med herr Bengtson —
att i dag ta definitiv ståndpunkt till avvägningen
av bionöjesskatten.

Eftersom herr Bengtson inte gick in
på något resonemang om de rent principiella
ställningstaganden, som utskottet
har gjort, finner jag knappast heller
någon anledning att beröra vad utskottet
har anfört i olika avsnitt. Jag finner
det emellertid lika angeläget som herr
Bengtson att understryka, att biografnöjesskattens
sammankoppling med produktionsstödet
givetvis innebär att en
sänkning av skatten medför med den nuvarande
konstruktionen minskade möj -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar m. m

ligheter till ett stöd åt filmproduktionen.
Jag vet inte om jag missuppfattade
herr Bengtson, men jag tyckte mig förstå
att han antydde någonting om att
man skulle tvingas ompröva principen
för produktionsstödet, därest utvecklingen
för biografernas del går i en
ogynnsam riktning, och att man måste
försöka få fram en konstruktion som
niöjliggör en ytterligare sänkning av nöjesskatten
utan att produktionsstödet
blir lidande därav. På den punkten kan
jag inte instämma med herr Bengtson,
men den frågan behöver vi inte ta ställning
till i dag, utan den kommer troligen
upp vid ett senare tillfälle.

Till utlåtandet har fogats en reservation,
som flera talare har pläderat för,
och den gäller nöjesskatten vid idrottstävlingar.
Jag vet inte om det finns så
stor anledning att heller orda så mycket
om den frågan, eftersom vi ganska nyligen
behandlat den, men eftersom talesmännen
för reservanterna mest har
uppehållit sig vid idrottens stora betydelse
för ungdomens uppfostran och betonat
vilken förnämlig tillgång idrotten
är för ett samhälle o. s. v., vill jag poängtera,
att det inte råder några som
helst delade meningar om den saken.
Alla är väl övertygade om det berättigade
i idrottens ställning i vårt land. Varken
i utskottet eller vid debatterna i
kammaren har det framskymtat någon
aversion mot idrotten, och det förefaller
mig fullkomligt främmande att nöjesskatten
skulle betraktas som en straffskatt
för idrottens del.

Däremot kan man ha delade meningar
beträffande huruvida idrottstävlingar är
nöjestillställningar eller inte. Vi har med
1957 års beslut befriat de flesta idrottstävlingar
från nöjesskatt. De idrottstävlingar
för vilka nöjesskattebeläggning
kvarstår är de verkligt stora tävlingarna,
och nog måste man väl, herr Schött,
ändå medge att de evenemangen är
verkliga folknöjen, både för dem som
agerar på den gröna mattan och för
dem som sitter på läktarna. De senare
reagerar ofta på sådant sätt, att man
nog får utgå ifrån att det är nöjesyttringar
som förekommer. Publiken klär

ibland av sig och kastar sina klädespersedlar
i luften i rena begeistringen —
nog är väl det nöjesyttringar! Läktarpubliken
kan väl inte bli så inspirerad
av de idrottsliga övningarna på planen
att den uppför sig på det sättet, utan de
stora idrottstävlingarna är att betrakta
som folknöjen, och då kan det väl inte
vara oriktigt att publiken får betala nöjesskatt.

Utskottet har i varje fall ansett att det
i detta fall inte, såsom när det gäller
biografskatten, finns någon anledning
att ompröva vad riksdagen tidigare tagit
ställning till, eftersom idrottstävlingar
ändå i stor utsträckning med nuvarande
bestämmelser faktiskt är befriade
från pålagor. Herr Söderquist framhöll,
att idrottsorganisationerna är beroende
av inkomster för att kunna bedriva sin
verksamhet. Ja, det är väl bara ett banalt
konstaterande. Därom vittnar inte
minst riksdagens anslag till idrottsrörelserna
och de betydande kommunala bidrag
och anordningar som lämnas till
förmån för den aktiva idrotten.

Den del av inkomsten, som idrottsrörelsen
i övrigt anser sig behöva, tror
jag mindre kommer från idrottstävlingar
och idrottsarrangemang, utan det gäller
bär inkomster från annan verksamhet;
det är fråga om idrottsmässor, danser
och nöjen i olika former. Men beträffande
inkomsterna av dessa har motionärerna
och reservanterna här inte yrkat
att få någon befrielse från nöjesskatten.
Som jag bedömer det, borde motionärer
och reservanter, om de verkligen avser
att få några inkomster av betydelse för
idrottsorganisationerna, skjuta in sig på
den nöjesskatt, som gäller de verkliga inkomstkällorna.

Vidare är det väl också så, att riksdagen
väl inte utan vidare kan besluta att
avhända kommunerna deras inkomst på
de större idrottstävlingarna. Jag misstänker,
att det skulle bli en ganska stark
reaktion i sådana kommuner, som har
fått förmånen — jag vet förstås inte om
de själva betraktar det som en förmån
— att få stora idrottsborgar anlagda inom
sina kommungränser. Jag är helt
övertygad om att t. ex. en kommun som

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

Solna, vilken inom sina gränser hyser
Råsunda-Stadion, kan ha betydande utgifter
i samband med de större idrottstävlingarna,
vilka mera har nöjeskaraktär,
och därför också behöver ha inkomster.
Det är med hänsyn till sådana
synpunkter utskottet i detta läge inte
ansett sig behöva ompröva bestämmelserna
för nöjesskatt på idrottstävlingar.

Herr Ollén tog vidare upp frågan om
instansordningen i nöjesskattemål. Han
riktade frågor till en hel del av kammarens
ledamöter, men han ställde inte
frågan till mig. Han utgick förmodligen
från att detta inte tillhörde mitt kompetensområde,
eftersom de apostroferade
ledamöterna såvitt jag kunde uppfatta
tillhör första lagutskottet, och det är
möjligt att de har en något starkare
känsla för principerna när det gäller
detta avsnitt av bevillningsutskottets betänkande.

Jag vill emellertid i all blygsamhet
erinra om att utskottet har framhållit,
att förslaget ju endast gäller anmärkningsmål,
vilket är en grupp av mycket
ringa betydelse. När man vidare har
kammarrätten som slutlig instans i en
hel rad andra stora grupper av mål, kan
jag inte förmås inse, att det här skulle
bli fråga om något våldförande på en
rättsprincip. Det är väl att använda alldeles
för starka ord i detta — jag vill
inte säga betydelselösa, men dock ganska
ringa fall. Kammarrätten är ju •—
och det erinrar utskottet om i sitt betänkande
— slutlig instans när det gäller
uppskattnings- och värderingsfrågor
i fastighets- och taxeringsmål, familjebidragsmål,
socialhjälpsmål, folkbokföringsmål
och t. o. m. avlöningsmål. Utskottet
erinrar vidare om att vi så sent
som vid 1958 års riksdag införde kammarrätten
som slutlig instans i åtskilliga
inkomsttaxeringsmål.

Jag tror därför, herr talman, att herr
Ollén, som i det fallet har fått sällskap
med fru Gärde Widemar, är ute i ett
ganska ringa ärende.

Med anledning av det sagda ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag är angelägen om att
rätta till en missuppfattning, som annars
kan uppstå med anledning av herr
Erikssons anförande, nämligen att när
vi i framtiden eventuellt sänker nöjesskatten
—- något som jag hoppas skall
ske —- kommer detta att medföra att
filmproduktionen får ett minskat stöd.
Min mening var här att uttryckligen betona,
att branschen själv inom sig bör
försöka ordna denna fråga på det sättet,
att när en skattesänkning sker, skall
ändock filmproduktionen få oförändrade
resurser. Detta bör kunna ske genom
att biograferna får betala mindre i skatt,
varigenom deras ekonomi förbättras,
men de bör då också vara angelägna om
att de skall genom procentandelssystem
eller på annat sätt ge något av denna
förmån till filmproduktionen, så att
den svenska filmen får ha kvar sina resurser
att producera.

Då skulle jag kunna tänka mig, att
herr Eriksson och jag är eniga på den
punkten.

Herr SÖDERQUIST (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr Eriksson sade någonting
om att idrottsrörelsen måhända
var mindre beroende av inkomsten från
idrottstävlingar än av inkomsten från
vissa nöjestillställningar. Det stämmer
kanske på sina håll. Det är också det
som motionärerna och reservanterna
påpekar. I den mån idrottstävlingarna,
som ju är en del av idrottsrörelsens
verksamhet, inte kan göras lönsamma,
måste man — såsom det uttryckligen
står i reservationen — lita till andra
nöjesarrangemang som inkomstkälla. Jag
har en känsla av att idrottsrörelsens förespråkare
gärna ville slippa nöjesskatten
på idrottstävlingarna just för att
kunna slopa dessa andra nöjestillställningar.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eriksson talade om
att idrottstävlingar var roliga, och det

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

ber jag att få instämma i. Det är en god
sak att de kan glädja både utövare och
åskådare.

Jag vill också understryka vad den
siste talaren sade, nämligen att det inte
är riktigt att man nu tvingar idrottsledare
att syssla med danstillställningar
och tingel-tangel av olika slag för att på
det sättet finansiera idrottsverksamheten.

Vad som förvånade mig var att herr
Eriksson tycks ha bortsett från att de
pengar, som inflyter på idrottstävlingar,
används för den utomordentligt värdefulla
idrottsverksamheten. Då kan väl
inte idrottstävlingar jämföras med vanliga
nöjestillställningar. Det vore väl
också egendomligt, om man i första hand
skulle skjuta in sig på att få befrielse
från nöjesskatten på danstillställningar
Är det inte rimligt, att man främst söker
inrikta sig på att få befrielse från
nöjesskatten på själva idrottstävlingarna? Så

talades det om kommunerna och
hur svårt det skulle bli för dem, om
nöjesskatten togs bort. Det nämndes Råsunda.
Jag antar, att man har andra inkomster
från idrotten än nöjesskatten i
den kommunen. Idrottsklubbarna är
också föremål för vanlig inkomstbeskattning,
och jag har den uppfattningen,
att kommunen får stora intäkter från
verksamheten kring Råsunda.

I övrigt är det så att flertalet idrottsanläggningar
här i landet — det gäller
dock inte Råsunda — ägs av kommunerna,
och då har kommunerna möjlighet
att reglera kostnaderna genom planhyror
och på annat sätt.

Jag vill än en gång framhålla, herr talman,
att det måste anses anmärkningsvärt
att man under nuvarande förhållanden
— jag tänker på situationen
bland ungdomen och de väldiga kostnader
som samhället har för ungdomsvården
— inte kan släppa efter på det
jämförelsevis ringa belopp som det här
rör sig om.

Här talas om att riksdagen så sent
som 1957 tagit ställning till denna fråga
och att det därför synes egendomligt
att man redan nu tar upp den igen. Men

förhållandet är, att man 1957 siktade på
en fullständig befrielse från nöjesskatt.
Så långt nådde man inte då. Det är väl
ändå litet för mycket begärt att man nu
skall nedlägga sin talan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Bengtson förde ett
resonemang i anslutning till statsutskottets
utlåtande nr 88. Han drev inte sina
teser så hårt, och jag behöver därför inte
gå in i närkamp — jag kan vara lika
tillbakadragen som herr Bengtson var.

Vi har bestämmelser om att nöjesskattemedel
skall kunna användas som stöd
åt svensk film. Bestämmelserna är såvitt
jag kan finna ganska liberala, särskilt
om de tillämpas på ett vettigt sätt.
Vidare finns det vissa kriterier på vad
man skall mena med svensk film och
utländsk film — eller kanske rättare
sagt: hur långt begreppet svensk film
skall sträcka sig. Nu vill emellertid reservanterna,
att riksdagen skall ge
Kungl. Maj:t bemyndigande att göra undantag
från de bestämmelser som finns.
Det är möjligt att det är önskvärt med
en annan tillämpning eller rent av andra
regler. Jag kan förstå önskemålen
härom, men jag tycker inte att det är
den rätta vägen att ge Kungl. Maj:t ett
sådant bemyndigande. Låt oss i stället
lägga fram förslag om ändring av reglerna.
Det tycker jag är en rakare och
riktigare väg.

Det är självfallet svårt att få en definition
som täcker hela begreppet
svensk film och som drar en klar gräns
mellan svensk och utländsk film, men
det finns som sagt rätt generösa regler.
I statsutskottets utlåtande nr 88 säger
utskottsmajoriteten, att man har rätt att
betrakta som svensk film även sådan
film, där »utländsk arbetskraft anlitats
för utförande t. o. m. av bärande rollprestationer».
Det tycker jag är, om man
tillämpar det på ett vettigt sätt, ganska
generöst tilltaget.

Vidare är det fråga om exportstödet,
och även här — jag tror rent av att herr
Bengtson själv nämnde det, och utskottet
understryker det också — finns möj -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

ligheter att mer eller mindre direkt ge
ett sådant exportstöd. Vidare har vi anslaget
på 250 000 kronor till kortfilmen,
och såvitt jag förstår anser herr Bengtson
att det är litet för knappt tilltaget.
I förbifarten vill jag gärna understryka
vad herr Bengtson sagt om kortfilmens
stora betydelse, men herr Bengtson yrkar
ju inte nu någon direkt höjning av
detta anslag.

Här har gjorts en avvägning mellan de
olika behoven, och utskottet har inte
funnit sig ha anledning att nu göra en
annan avvägning än den, som Kungl.
Maj:t redan har gjort. I alla händelser
vill vi inte gå längre, än vad som här
skett. Till yttermera visso vill jag understryka,
att även kortfilmen kan komma
i fråga till kvalitetspremiering. Kortfilmen
är således inte alldeles så illa ställd,
som man från ett eller annat håll vill
göra gällande.

Herr talman! Jag kommer senare att
framställa yrkande beträffande statsutskottets
utlåtande nr 88.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! När jag hörde herr
Ericsson i Uppsala blev jag mycket förvånad.
Jag har följt denna fråga sedan
före nöjesskatteförordningens tillkomst
1945, och jag skall i korthet teckna den
principiella inställning jag haft ända sedan
dess. När herr Ericsson i Uppsala
frågar, varför inte motionärerna begär
befrielse från nöjesskatt från tombola,
danser etc., så träffar han just hjärtenerven
hos mig. Redan 1945 hävdade jag
i riksdagsdebatten, att tävlingar och
uppvisningar i gymnastik och idrott inte
skulle beläggas med nöjesskatt. Huvudargumentet
var då och är så ännu i
denna dag, att tävlingar och uppvisningar
i icke professionell idrott är en integrerande
del av utövandet av denna ideella
verksamhet. Den avser ju att utveckla
ungdomen och skaffa den träning och
möjlighet att tiivla inbördes och med
andra samt att föra en sund propaganda
för att folk skall komma till ungdomens
lekar och tävlingar. Jag hävdade då med
skärpa, att det var viktigt att man inte

tog något av de pengar, som idrottsrörelsen
fick in genom denna verksamhet,
vilken är en nödvändig och integrerande
del i rörelsen, och på det sättet tvingade
den att övergå till att anordna lotterier
och baler och andra föreställningar
för att få in pengar.

Vi skall komma ihåg att vi vid den
tidpunkten var ganska ense om att 1945
års bevillningsutskott gjorde fel, då det
gick ifrån den kungl. propositionen, som
tydligen sade ut, att detta inte var nöjestillställningar
i vanlig mening. Bevillningsutskottet
anslöt sig icke till detta
uttalande då det tillstyrkte nöjesskatten.
Jag beklagade livligt, att man bortsåg
ifrån vad som då kom till uttryck i propositionen.
Ingenting har tillkommit sedan
dess, vilket kunnat rubba min inställning
från den tiden.

Sedan kom vi fram till 1957. 1954 års
skatteutredning godkände de principer,
som jag för min del under förarbetena
hävdat, och hänförde sålunda icke tävlingar
och uppvisningar i gymnastik och
idrott till beskattningsbara nöjestillställningar.
Även denna gång gick bevillningsutskottet
ifrån den föreslagna principen.
Jag påpekade då — fortfarande
av principiella skäl och inte av de ekonomiska
skäl, som herr Eriksson i Uppsala
talar om — att de nordiska länderna
och flera länder i Europa, bl. a. England,
icke hänförde dessa evenemang
till nöjestillställningar utan ansåg dem
vara en integrerande del av idrottsrörelsens
verksamhet. Vi stod ensamma i
Norden, och engelsmännen övervägde
då, 1957, att även befria den professionella
idrotten från nöjesskatt, vilket
var ett stort steg för detta fotbollsälskande
och fotbollsidkande folk.

Jag sade då i debatten 1957 att jag
vågade hoppas — liksom år 1945 — att
vi skulle komma fram till beslutet att av
principiella skäl inte hänföra ungdomens
verksamhet på det idrottsliga området
och på gymnastikens område till
nöjestillställningar.

Nu invänder man att det i alla fall är
stora tillställningar som anordnas, och
som herr Eriksson också sade, att det är
stora publikspel och att publiken blir

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

starkt engagerad. De stora pengarna går
till speeialförbunden och naturligtvis
också till idrottsplatserna. Jag har svårt
att förstå resonemanget att man skulle
svika principen därför att man tjänar
pengar vid dessa tillställningar, underförstått
att det skulle kosta kommunerna
pengar att avstå från nöjesskatten. Principen
skall vara den, att denna verksamhet
är en uppvisning från de tävlandes
sida när det gäller amatöridrott.
Är det riktigt att påstå, att kommunerna
får kosta på pengar och att man skulle
behöva ekonomiskt skydda kommunerna?
Vi fattar i riksdagen många beslut
där vi pålägger kommunerna bördor.
Här har vi gett kommunerna en inkomst
som vi nu vill begränsa när det gäller
dessa tävlingar. De flesta stora idrottsplatser
ägs av kommunerna. Stockholms
stadion ägs av staten, och i många fall
står kommunerna i regel i borgen för
driften av idrottsplatser. Ingenting hindrar
att man lägger upp det så, att man
tar ut den planhyra som behövs för de
stora evenemangen. Men då skall vi inte
komma bort från vad herr Schött anmärkte:
för att driva en specialidrott
behöver man inkomster från dessa stora
evenemang för att sedan fördela dem
mellan de tävlande organisationerna.
Det är väl inte lämpligt att staten skall
fördela pengarna, så att staten eller kommunerna
tar in medel i form av nöjesskatt
och betalar dem tillbaka på de
punkter, där det befinnes vara lämpligt?
En sak kan vi här vara övertygade om.
Jag kan vitsorda att idrottsledningen,
som under de senaste 40 åren varit van
vid att ha ont om pengar, vet var pengarna
bäst skall placeras. Det gör däremot
inte alltid kommunerna.

Jag vill inte frångå min principiella
inställning. Jag blir ganska bedrövad,
när man efter 15 år fortfarande krasst
ekonomiskt uteslutande resonerar på
det sättet, att det här gäller pengar som
man inte vågar ge till idrottsmännen
eller låta dem behålla. Jag har tidigare
fått igenom att man skulle våga släppa
de mindre beloppen till dem genom
att man höjde taket. Men redan då gjorde
jag gällande, att det var fel i syste -

met, att vi måste gå in för en principiellt
riklig linje och att vi inte skulle snegla
åt kommuner och andra.

Slutligen gör man gällande, att kommunerna
har stora kostnader för ordningens
upprätthållande. Det är inte riktigt,
ty nog sörjer länsstyrelserna för att
idrotten själv får betala all bevakning,
som överstiger den vanliga. Man behöver
bara se på Vasaloppet. Då fick vi betala
den statspolispersonal, som skickades
upp till loppet.

Jag ansluter mig, herr talman, till yrkandet
om bifall till reservation nr I.

Herr statsrådet STRÄNG:

I denna debatt har ju utskottets talesman
egentligen sagt vad som skall
sägas. Det var närmast herr Gezelius’ anförande,
som uppfordrade mig till ett
genmäle.

Jag kan ha all respekt för herr Gezelius''
uppfattning om principerna, men
man får ju inte vara så principrätlinjig,
att man inte ser hur det i praktiken förhåller
sig. I samband med diskussionen
om dessa frågor år 1957 gjorde vi ju alla
de erforderliga eftergifter, som man
kan begära från idrottens sida. Det har
ju redovisats i utskottets betänkande,
att man kan anordna idrottstillställningar
och sälja inträdesbiljetter för nära
5 000 kronor utan att det blir någon
skattebeläggning av dessa idrottsevenemang.
Däremot är de stora tillställningarna
skattebelagda, och det gäller
ju då utan gensägelse de stora fotbollsmatcherna
på Råsunda, Nya Ullevi och
Malmö nya stadion.

Då uppstår ju den intressanta frågan,
om dessa matcher uteslutande har
idrottspedagogisk syftning. Jag tror inte
att man kan lägga in en sådan värdering
när det gäller ett fullsatt Råsunda-Stadion
eller ett fullsatt Nya Ullevi.
Folk som går dit har väl inte i sitt
praktiska liv en avlägsen tanke på att
börja sparka boll eller idka annan fysisk
träning för att därmed få den sunda
själen i den sunda kroppen, som det
ibland högtidligt heter. Folk går dit för
att erfara den sensation som en fotbollsmatch
av hög klass utgör.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstavlingar, m. m.

Det har ju på sista tiden blivit en
energisk kollision mellan idrottsarrangörerna
och svensk television när det
gäller sändningstiderna och möjligheterna
för svenska folket att se på fotbollstävlingarna.
Denna motsättning kan väl
också härledas ur den inriktning på
»business», som ligger i den stora idrotten.

I praktiken stämmer således inte de
fina principerna med hur det i själva
verket går till. Man kan väl därför utan
att behöva kamouflera vad som i själva
verket händer vara överens om den slutsatsen
att de stora fotbollsevenemangen

— och det är dem det är fråga om här

— har en annan karaktär än de friidrottstävlingar,
som inte numera kan
fylla Stadion såvida de inte gäller något
alldeles extra, t. ex. ett Europamästerskap.
Däremot fyller ju en allsvensk
match både Råsunda, Nya Ullevi och
Malmö nya stadion.

Dessa matcher har, som sagt, en annan
karaktär, och de har betecknats som
nöjestillställningar. Herr Gezelius gillar
inte uttrycket, men jag är inte man att
hitta på något annat adekvat uttryck.
Men att dessa matcher skulle vara renodlade
idrottsfester för alla de »fans»,
som sitter på läktarna och liörbarligen
ger uttryck åt sin uppskattning, betvivlar
jag.

När man emellertid har gjort dessa
eftergifter år 1957, så har man ju därmed
gallrat ut alla de små evenemang,
bakom vilka stått småklubbar, som har
dålig ekonomi och som behöver ett handtag.
Det medger redan de nuvarande
bestämmelserna. Jag vill minnas att utskottet
i sitt utlåtande har uttalat, att
ett bifall till reservanternas förslag ju
inte innebär någonting annat än att de
stora klubbar, som i dag bär det ekonomiskt
hyggligt ställt, får det ännu
bättre. Däremot ger man knappast något
handtag till småklubbarna.

Vidare får man ändå komma ihåg de
kommunala engagemang, som gjorts i de
stora idrottsarenorna. Jag är mycket
tveksam huruvida Göteborgs stad skulle
ha varit beredd att investera 30—32
miljoner kronor i Nya Ullevi, om man

5 Första kammarens protokoll 1960. Nr 16

inte kunnat räkna med att via nöjesskatten
få den kommunala tributen för
de föreställningar som där försiggår.
Man bör nog inte göra gällande att det
är en enkel sak att kommunerna får
bygga anläggningarna och sedan se till
att via planhyror finansiera arenorna.
Jag tror inte att kommunerna bygger
några anläggningar med de premisserna.
De vill nog ha ett något mer stabilt
underlag för sitt ekonomiska engagemang,
och detta stabila underlag har
de i vetskapen om vad som kan komma
in via nöjesskatten.

Inom parentes kan jag säga, att skulle
Stadion finansieras uteslutande genom
planhyror så skulle, herr Gezelius,
det vackra Stadion i Stockholm i praktiken
komma att ligga som en öde ö
utan några som helst idrottsevenemang.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gezelius anklagade
mig för att mera se på de ekonomiska
frågorna än på de principiella och
ideella. Jag tror att herr Gezelius och
många med honom kan vara tacksamma
för att det finns även sådana människor
här i kammaren, tv vi driver inte
statens verksamhet bara med principer
och idealitet, utan det måste också
finnas någonting materiellt där bakom.

När herr Gezelius vidare säger, att
det smärtar honom att idrottsföreningar
skall tvingas att anordna kommersiella
tillställningar och hålla på med kommersiell
verksamhet för att få inkomster
till sin egentliga verksamhet, lever,
förmodar jag, herr Gezelius i den föreställningen,
att vi bara genom att göra
idrottstillställningar över huvud taget
nöjesskattebefriade samtidigt skulle befria
idrottsorganisationerna från denna
verksamhet. Det är en missuppfattning,
ty det är från de kommersiella verksamheterna
idrottsorganisationerna tar
in sina verkliga inkomster. Jag har här
i min hand en redovisning beträffande
nöjesskatteinkomsterna i min egen hemkommun.
Av denna framgår att sportoch
idrottstillställningar bidrar med

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m

3 000 kronor, under det att hela nöjesskatteinkomsten
rör sig om ca 950 000
kronor. En stor post i denna redovisning
är däremot de inkomster som kommer
in från dans-, cirkus- och tivolitillställningar,
och inom detta område av
tillställningar agerar ofta idrottsföreningar
för att få in inkomster. Den
smärta som herr Gezelius känner får
han därför troligen även känna i fortsättningen,
även om hans principiella
uppfattning skulle vinna gehör här i
riksdagen, nämligen att idrottstävlingar
helt borde befrias från nöjesskatt.

Sedan vill jag också, herr talman, understryka
vad finansministern här framhöll,
nämligen att hela den stora folkrörelse,
som man här hävdar blir beskattad,
ju i praktiken är befriad från
nöjesskatt. Det är bara de stora exklusiva
idrottstävlingarna och de mest nöjesbetonade
tävlingarna, som är beskattade.
Alla de små idrottsföreningar, som
man här talar sig så varm för, har ju
fått förmånen av skattebefrielse.

Herr GEZELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Eriksson i Uppsala anförde vill
jag säga att jag fäste mig vid den allmänna
uppfattning han gav uttryck för,
nämligen att idrotten faktiskt inte betalar
någon nöjesskatt. Detta är fel.

Vad sedan beträffar herr statsrådet
Strängs anförande vill jag nöja mig med
att hänvisa till 1957 års debatt i denna
fråga i andra kammaren, då det inte
förekom något annat anförande än av
mig- Jag hävdade då vad jag i dag sagt,
och utskottet skrev 1957 uttryckligen på
följande sätt: »Enligt utskottets mening
talar vissa skäl för att amatöridrottstävlingar
bör vara helt skattefria. Sålunda
har idrottstävlingarna betydelse
för att stimulera ungdom till ökad
idrottsutövning. I många fall skulle säkerligen
det eventuella ytterligare överskott
av ett idrottsevenemang, som kan
följa vid befrielse från nöjesskatt, användas
till att främja utövandet av andra
mindre publikdragande idrottsgrenar.
»

Det är nämligen så att man t. ex. är
befriad från nöjesskatt när det gäller
schacktävlingar och bridgetävlingar,
men i fråga om t. ex. orienteringstävlingar
och skidtävlingar — som inte ger
några inkomster — får man lita till bidrag
genom sin huvudorganisation.

Beträffande uttalandet om idrottsplatserna,
t. ex. Stadion, som skulle ge så
stora inkomster, vill jag säga att det
inte rör sig om iså stora belopp som ens
en miljon för hela landet, som skulle gå
tillbaka. Det är ett faktum att det inte
går att driva Stadion med vinst utan
att det i alla fall måste lämnas kommunala
bidrag. Det finns idrottsplatser
som det kan löna sig ur ekonomisk synpunkt
att hålla — jag tror dock knappast
att detta är fallet när det gäller
Ullevi och Malmö stadion. Det är emellertid
inte här fråga om pengar som slösas
bort, utan pengar som användes
väl. Är det någon som tror att det användes
ett öre av de pengar, som kommer
in från publiken på Ullevi eller
Stadion, för ändamål utanför idrotten
eller inte användes just för amatöridrotten?
Jag anser att det är principiellt
felaktigt att ta ut denna skatt av idrottsmännen.
De är inte artister och uppträder
inte som artister i amatörsporten —
jag vidhåller fortfarande vad jag hävdade
1957, då jag fick ett visst medhåll
av utskottet.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att såväl herr
statsrådet som herr Eriksson bortsett
från den omständigheten, som är kommenterad
i slutet av förevarande motion,
där det heter: »Endast en ringa
del av tävlingarna lämnar ekonomisk
vinst. Där sådan kan åstadkommas, används
medlen till den idrottsliga verksamheten
och för stöd åt andra idrotter
inom samma förening eller andra föreningar
inom samma förbund.»

Det är alltså det förhållandet att om
det inflyter stora pengar på vissa stora
evenemang, så kommer dessa pengar
även små klubbar inom samma idrott
till godo — alltså: de stora pengar som

Onsdagen den 11 mai 1960

Nr 16

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstavlingar, m. m -

inflyter vid stora fotbollstävlingar, kommer
även små fotbollsklubbar till godo
genom idrottsrörelsens egen förmedling.
Nom jag framhöll i mitt första anförande
bär dessa klubbar inte bara A-lag,
som folk hejar på, utan de håller sig
också med B-lag och C-lag, juniorlag,
och de har därigenom en mycket stor
och värdefull verksamhet.

Jag ber helt och fullt att få instämma
i vad herr Gezelius har anfört och beklagar
att vi inte har kommit så långt
som i de övriga nordiska länderna, då
det alltså ännu inte blivit någon enighet
om att vi bör slopa nöjesskatten på
amatöridrott.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Det har här under debatten
sagts att inkomsterna från de
stora nu skattebelagda idrottstävlingarna
i stort sett går till småklubbarna för
deras verksamhet. Jag tror att det verkligen
ligger till på det viset. När det
gäller framför allt fotbollen tror jag
mig till och med kunna vitsorda, att det
överskott som blir på de stora tillställningarna
kommer de små idrottsklubbarna,
framför allt fotbollsklubbarna,
till godo. Medlen kommer alltså dem till
godo, som här bär betecknats som den
verkligt stora folkrörelsen i detta land,
nämligen de små klubbarna med stora
anslutningar. Jag vill liksom herr Eriksson
i Uppsala också påpeka att även
samhället har erkänt att denna folkrörelse
bestående av små organisationer
behöver hjälp genom att låta alla dessa
vara skattefria. På detta sätt har staten
erkänt den utan tvivel gagneliga
verksamhet, som här bedrives ute i vårt
land inte minst av de 10 000-tals ungdomsledare
som nu är verksamma på
detta område.

Det har här talats så varma ord om behovet
av stöd till ungdom ocli hur mycket
som görs på olika områden, men
man skjuter in sig på ett enda område.
Jag vill erinra herr Schött och andra om
att det ändå bedrivs en gagnelig ungdomsverksamhet
även på andra områden
i detta land än just idrottens.

Man är kanske inte alltid ifrån herr
Schötts och andras sida så angelägen
att staten skall lägga sig i saker och
ting. Jag kan erinra om att man är ute
och vill spara på anslag på andra områden,
som berör ungdomens fritidsverksamhet
och dylikt. Nu skjuter man
här in sig på ett enda område. Även
om vi allesammans vid vissa tillfällen
är idrottsvänner, anser jag för min del
att man inte får plocka ur denna del
av ungdomsverksamheten isolerad utan
se det hela i ett större sammanhang. Till
syvende og sidst frågar jag om inte hela
beskattningen av idrotten bör ses som en
avvägningsfråga ur statsfinansiell synpunkt
på detta som på så många andra
områden. Det lämnas anslag och det
lämnas ökat anslag från statens sida i
år. Det har nämnts att det lämnas ökade
anslag även från kommunerna, varierande
från kommun till kommun, men
det lämnas ändå anslag från kommunerna
till denna verksamhet.

Det har i denna debatt sagts att kommunerna
får igen pengar genom den
kommunala nöjesskatten. Man har då,
enligt min mening, undervärderat det
engagemang som kommunerna gör i detta
fall. Det är ingen tvekan om att de
kommuner, som inom sig rymmer större
idrottsanläggningar, alltså sådana som
i dag beskattas, har rätt stora utgifter
som direkt hänför sig till arrangemangen
på dessa arenor. Herr Gezelius har
nämnt att organisationerna betalar dessa
själva. Det gör de inte alls. Det betalas
stora pengar till renhållningen efter
matchen.

Dessutom har man kanske inte så
mycket uppmärksammat att den ordningsstadga,
som antogs av riksdagen
jag tror det var i fjol eller året före,
bl. a. innebar att man ålade kommunerna
större utgifter än tidigare för trafikföringen,
polisen och sådant i samband
med idrottsarrangemang. Tidigare fick
idrottsorganisationerna betala t. ex. all
extra utkommenderad polispersonal. Nu
behöver man inte betala polispersonal
som måste sändas till platser som har
med parkering av bilar att göra. Det är
en lindring organisationerna fått och en

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar och idrottstävlingar, m. m.

motsvarande ökning för kommunerna.
Jag tycker man bör plocka in detta i
bilden, när man talar om stora inkomster
för kommunerna. Jag tror inte det
blir några inkomster alls.

Här har nämnts Råsunda. Jag kan inte
på rak arm säga, vad staden kan tjäna
eller inte tjäna där. Jag vet, att vi
tar in någonting på 90 000 kronor per
år, sedan fotbollsförbundet har fått sin
andel, det vi skänker tillbaka, nämligen
hälften. Jag vet inte om de 90 000 går åt,
men jag skulle tro, att om det blir någonting
över, är det i alla fall inte
många ören.

Det talas om att kommunerna har så
mycket andra inkomster. Vi har inga
inkomster alls. Det är möjligt att det
säljs en och annan ölflaska mer på något
»fik» i närheten, om en match går en
vardagskväll, men det är i varje fall ingenting
som kommunen har den minsta
nytta av.

När det gäller kommunernas bidrag
till idrotten och kommunernas kostnader
och sådant, vill jag gärna mana fram en
bild, som man då och då ser ute på
idrottsplatserna. Där går gamla strävsamma
kommunalarbetare, ibland med
en gräsklippare, ibland med en snöskovel,
och arbetar och sliter för att hålla
idrottsarenorna ordnade. Bredvid dem
springer unga friska grabbar och joggar
för att hålla konditionen uppe! Man
tycker ibland, att det säger någonting
t>m att detta kunde ordnas på annat sätt.

När det gäller kommunernas utgifter
och allt detta, tycker jag det borde vara
ett intresse för idrottsrörelsen själv att
med sitt lilla bidrag kunna säga, att man
hjälper till att betala en del av de kostnader,
som man orsakar i samband med
sådana arrangemang.

Herr GEZELIUS (h):

Herr talman! Herr Janssons anförande
träffar inte mitt resonemang, men eftersom
jag har sysslat med dessa frågor i
40 är och varit med i riksidrottsförbundet
över 20 år, kan jag inte underlåta att

påpeka, att det är en fullkomlig skräckmålning
detta, att man skulle ösa på
kommunerna utgifter och att det skulle
bli så dyrt för kommunerna. Jag minns
när jag hade en SM-orientering i Skinnskatteberg.
Vi blev ålagda av länsstyrelsen
att skaffa polismän från Västerås,
som for upp bara för att stå vid vägen
där löparna passerade in i mål. Vi hade
ingen glädje av dessa poliser, eftersom
vi där hade våra egna pojkar. Och vi
skall inte tala om vad polisbevakningen
kostar i Mora vid Vasaloppet, det påtalas
ju ideligen; men detta får man finna
sig i, tv det är klart att man skall
svara för alla skyldigheter man har.

Men allt detta har ingenting att göra
med det som jag fortfarande vidhåller:
att unga människors utövande av idrott
och gymnastik inte är artistuppträdande,
som skall beläggas med nöjesskatt.
Kostnaderna får man klara på andra vägar.
Ingenting hindrar Solna eller
Stockholm att ta planhyra och hjälp av
idrottspojkarna själva för att nedbringa
kostnaderna. Kommunalarbetarna som
går och sopar upp skräp efter idrottsmännen
och publiken har ju inte med
denna fråga att göra.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt i anslutning till utskottets hemställan
i punkten A 1 och därefter särskilt
beträffande utskottets hemställan
i övrigt. I anslutning till punkten A 1,
fortsatte herr talmannen, komme propositioner
till en början att framställas
särskilt i fråga om det i reservationen I
framställda förslaget till ändring i 3 §
förordningen om nöjesskatt, vidare särskilt
rörande varje stadgande i Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående
ändring i förordningen om nöjesskatt,
i fråga om vilket annat yrkande förekommit
än om bifall till utskottets hemställan,
därefter särskilt angående återstående
delar av förordningsförslaget
samt slutligen särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkten A 1.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. särskilt bidrag till producent av svensk film, m. m.

Punkten A 1

I reservation I framställt förslag till
ändring i 3 § förordningen om nöjesskatt

I fråga om detta förslag gjorde herr
talmannen propositioner, först därpå att
kammaren skulle — med bifall till vad
utskottet hemställt — avslå detsamma
samt vidare på godkännande av den
ändring i paragrafen, som föreslagits
i den av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på avslag å det
framställda ändringsförslaget, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som — med bifall till vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande
nr 49 — avslår föreliggande förslag
till ändrad lydelse av 3 § förordningen
om nöjesskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den ändring i
paragrafen, som föreslagits i den av
herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej —- 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Kung. Maj:ts förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
nöjesskatt, sådant förslaget av utskottet
tillstgrkts

30 §

I vad anginge denna paragraf, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock
att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Kollberg vid betänkandet avgivna
reservationen.

Härefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Ingressen samt återstående delar av
förordnings förslaget

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut med avseende å förordningsförslaget.

Punkterna A 2 och B, i den mån de
icke besvarats genom kammarens föregående
beslut

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. särskilt bidrag till producent av
svensk film, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt
m. m., såvitt avser särskilt bidrag till
producent av svensk film m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.

T propositionen nr 79 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 26 februari 1960, föreslagit
riksdagen att dels antaga vid propositionen
fogade förslag till 1) förordning
angående ändring i förordningen

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. särskilt bidrag till producent av svensk film, m. m.

den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt;
2) förordning om särskilt bidrag
till producent av svensk film; samt

3) förordning angående ändrad lydelse
av 1 § förordningen den 1 juni 1951 (nr
442) om rätt att av riksskattenämnden
erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor,
dels godkänna de riktlinjer för kvalitetsstöd
till producenter av svensk
film, som förordats i statsrådsprotokollet,
dels ock till Kvalitetsstöd till svensk
filmproduktion för budgetåret 1960/61
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor.

Propositionen hade hänvisats till
statsutskottet i vad rörde förslag till förordning
om särskilt bidrag till producent
av svensk film, godkännande av
riktlinjer för kvalitetsstöd till producenter
av svensk film samt anvisande av
medel till kvalitetsstöd till svensk filmproduktion
för budgetåret 1960/61; i övrigt
hade propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
filmstödet utformas så, att i princip hela
den statliga andelen av nöjesskatten på
svensk film skulle återgå till producenterna.
Återbäringen avsåges skola ske
dels i form av ett generellt stöd till vederbörande
filmproducent med 80 procent
av skattebeloppet och dels genom
ett speciellt kvalitetsstöd till producenterna
av de 3 å 5 bästa svenska filmerna
under året; för sistnämnda ändamål
hade föreslagits ett särskilt anslag om 1
miljon kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (I: 582) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 723), i vilka motioner
hemställts

I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 79 måtte besluta, att
Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl.
Maj:t förordnade skulle äga, när skäl
därtill vore, förordna att film skulle an -

ses som svensk enligt förordningen om
särskilt bidrag till producent av svensk
film och sålunda bidragsberättigande,
ändock att i densamma nedlagts utländskt
kapital och utländsk arbetskraft
i viss utsträckning samt

II. att riksdagen måtte besluta, att reservationsanslaget
till Kvalitetsstöd till
svensk filmproduktion intill ett belopp
av 100 000 kronor skulle disponeras till
främjande av export av svensk film i
enlighet med vad som anförts i motionerna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:583) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås in. fl. (11:722), i vilka motioner
hemställts

I. att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 79 måtte besluta, att
med verkan från den 1 juli 1960 generellt
bidrag för bidragsberättigande
svensk långfilm skulle utgå med belopp
motsvarande statens andel i nöjesskatten
för biografföreställning, vid vilken
filmen visades och i vilken till högst 15
procent inginge utländska filmer samt

II. att riksdagen även i övrigt måtte
beakta vad i motiveringen — intagen i
motionen I: 590 — anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:584) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (II: 724), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 79 måtte
besluta, att bidrag enligt förordningen
om särskilt bidrag till producent av
svensk film skulle utgå för kortfilm,
vars längd icke understege 200 m såsom
bredfilm eller 80 m såsom smalfilm,
med belopp motsvarande 10 procent av
statens andel i nöjesskatten för biografföreställning,
vid vilken kortfilmen visades
och bidrag för långfilm icke utginge,
under förutsättning att i föreställningen
icke inginge utländska filmer till mer
än högst 90 procent;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. särskilt bidrag till producent av svensk film, m. m.

av herrar Hjalmar Nilsson och Elmgren
(1:591) samt den andra inom andra
kammaren av herr Thapper m. fl. (II:
725), i vilka motioner, såvitt nu vore i
fråga, hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
en utformning av stödet till svensk film,
som främjade en samproduktion mellan
i första hand de nordiska länderna men
även med andra länder.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majds förslag samt med avslag å
motionerna I: 583 och II: 722, I: 584 och
II: 724 samt I: 582 och II: 723, sistnämnda
båda motioner såvitt de avsåge spörsmålet
om att film i visst fall skulle anses
som svensk, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om särskilt bidrag till producent av
svensk film;

II. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för kvalitetsstöd till producenter
av svensk film, som förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för
den 26 februari 1960;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:582 och 11:723, i vad
de avsåge dispositionen av anslaget, till
Kvalitetsstöd till svensk filmproduktion
för budgetåret 1960/61 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

IV. att motionerna 1:591 och 11:725,
i vad de avsåge samproduktion av film
med utländska producenter, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herrar Pålsson, Jacobsson, Edström,
Bengtson och Svensson i Stenkyrka,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i vissa angivna delar erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under I och II hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till motionerna
1:582 och 11:723 samt 1:584
och 11:724, förstnämnda båda motioner

såvitt de avsåge spörsmålet om att film
i visst fall skulle anses som svensk, ävensom
med avslag å motionerna I: 583 och
II: 722, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om särskilt
bidrag till producent av svensk film
med de ändringar, som följde av vad reservanterna
anfört;

II. att riksdagen måtte, med den jämkning
som följde av vad reservanterna
under I. hemställt, godkänna de riktlinjer
för kvalitetsstöd till producenter av
svensk film, som förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
26 februari 1960.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Pålsson m. fl. avgivna
reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Under hänvisning till
mitt anförande i anslutning till bevillningsutskottets
betänkande nr 49 ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av
utskottets i det nu ifrågavarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de beträffande
envar av punkterna I och II framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i motsvarande del av den av
herr Pålsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades propositionerna
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarade.

På särskilda propositioner bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna III
och IV hemställt.

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Om ökade differentieringsmöjligheter vid ungdomsvårdsskolorna

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av
Kungl. Maj ds framställningar om anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag till
folkpensioner m. m. och till Ersättning
till postverket för pensionsutbetalningar
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ökade differentieringsmöjligheter
vid ungdomsvårdsskolorna

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 83, hade Kungl. Maj d föreslagit
riksdagen att i fråga om statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
m. m. fatta beslut på sätt i propositionen
närmare angivits.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft sex motioner.

I de likalydande motionerna 1:611,
av herr Hanson, Per-Olof, och fru Hamrin-Thorell
samt 11:756, av herr Rimmerfors
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte dels uttala sig för att arbetena
på uppförandet av en skola för
svårbehandlade manliga elever borde
påskyndas, dels besluta, att förslag om
upprättande av en skola för motsvarande
kvinnligt klientel i enlighet med vad
kommittén för ungdomsvårdsskolorna
förordat skulle föreläggas riksdagen,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad i övrigt anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet avfattat sin hemställan i nio
särskilda, med I—IX betecknade punkter.
I nedan angivna punkter hade hemställts V.

att motionerna I: 611 och II: 756, i
vad de avsåge uppförandet av en skola

för svårbehandlade manliga elever, icke
måtte föranleda någon riksdagens åt gärd; VI.

att motionerna 1:611 och 11:756,

i vad de avsåge förslag om en skola för
svårbehandlade kvinnliga elever, icke
måtte föranleda någon riksdagens åt gärd; VII.

att motionerna I: 611 och II: 756,
i vad de ej behandlats under V. och VI.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation an mälts

av fröken Elmén, som dock ej antytt
sin mening.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Även om det till detta
utskottsutlåtande endast fogats en blank
reservation vill jag ta tillfället i akt att
säga några ord.

Det är väl inte oriktigt att karakterisera
det föreliggande utskottsutlåtandet
så, att dess skrivning bär prägel av en
något ansträngd kompromiss, där man
har försökt att dels avslå de från vårt
håll väckta motionerna, 1:611 och
11:756, dels försiktigt antyda att Kungl.
Maj:t nog borde ta rätt allvarligt på
denna fråga.

Vad jag framför allt ville trycka på
är behovet av en förbättrad differentiering
av klientelet på ungdomsvårdsskolorna.
Vi vet alla att det brister avsevärt
därvidlag. Som särskilt olyckligt
framstår de bristande differentieringsmöjligheterna
när det gäller abnormklientelet.
Den kommitté som bär arbetat
med denna sak har starkt understrukit
nödvändigheten att här få till stånd
bättre differentieringsmöjligheter. Det
förefaller också som om utskottet skulle
vara inne på samma tanke.

Det gäller bl. a. att åstadkomma bättre
differentieringsmöjligheter vid skolhemmet
för flickor. Det är sant att man
har fått en viss förstärkning, även om
den är blygsam, av platsantalet vid detta
skolhem, men det har inte lett till
att antalet väntande på plats där har
minskat. Det håller sig tvärtom fortfa -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

rande på en nivå som man har svårt att
kunna godta. Framför allt kan differentieringsmöjligheterna
knappast anses ha
förbättrats. Det är otvivelaktigt mycket
olyckligt, då ju det klientel, som tas in
på detta skolhem för flickor är mycket
belastat. Vi har i motionen anfört siffror
som visar att vid ett tillfälle hade
mer än hälften av de där omhändertagna
eleverna intagits på huvudsaklig indikation
alkoholism eller narkomani.
Det gäller här tonårsflickor, alltså inte
gammalt och vuxet folk, vilket man kanske
skulle tro med den indikationen,
utan ungdomar ur betydligt yngre årsgrupper.

Det är därför nödvändigt att få fram
bättre differentieringsmöjligheter när
det gäler både det manliga och kvinnliga
klientelet. I fråga om det manliga
klientelet pågår ju emellertid vissa förberedelser
i denna riktning. Jag vill bara
betona detta och hoppas att den kompromisskrivning
som utskottet här bär
producerat ändå skall leda till att regeringen
tar kraftigare tag i fortsättningen
i syfte att föra de här frågorna fram
mot en lösning.

Det visar sig i det här sammanhanget
att man inte bär lyckats tillgodose behovet
av psykiatrisk expertis. Motionärerna
har därför kastat fram tanken att
genom en förbättring av arvodesbestämmelserna
söka få till stånd en förstärkning.
Den tanken avvisas av utskottet
— man kan ju hänvisa till den välkända
allmänna bristen på psykiatrer. Men
att framlägga avböjande svar av den här
typen tror jag inte är klok politik i
längden. Det gäller nämligen att på
längre sikt dra läkarkrafter till det här
området, och det kan man inte göra
med den politik som här har förts. Som
alla vet är det svårt att få psykiatrer
till de här skolorna — ibland går det,
ibland går det inte. Det är ett beklagligt
faktum att alla tre psykiatertjänsterna
för närvarande är vakanta.

Herr talman! .lag har inget yrkande
utan har bara velat säga detta för att
skicka ett ord med på vägen vid frågornas
vidare handläggning.

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 112, hade Kungl. Maj:t under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
mars 1960, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
ändringar i grunderna för statens
stöd åt allmänna samlingslokaler, att
tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1960, dels
ock för budgetåret 1960/61 anvisa å
driftbudgeten under femte huvudtiteln
till Statens nämnd för samlingslokaler
ett förslagsanslag av 81 000 kronor, till
Bidrag till vissa riksorganisationer för
samlingslokaler ett anslag av 30 000 kronor
och till Rekonstruktionsbidrag till
allmänna samlingslokaler ett reservationsanslag
av 300 000 kronor samt å
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
till Lånefonden för allmänna
samlingslokaler ett investeringsanslag
av 9 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna I: 604,
av herr Wärnberg m. fl., och II: 751, av
herr Larsson i Luttra m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta anvisa
ett anslag om 400 000 kronor avseende
bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler i
enlighet med kungörelse nr 368 av den
24 maj 1957;

II. de likalydande motionerna 1:619,
av herr Sveningsson, samt 11:772, av
fröken Karlsson ocli herr Edlund, i

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler

vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta,

1) att statslån för anordnande av allmänna
samlingslokaler m. m. som beviljats
fr. o. m. den 1 juli 1960 skulle
vara amorteringspliktigt och förräntas
efter en räntesats av 5 procent;

2) att avslå Kungl. Majrts förslag att
till Rekonstruktionsbidrag till allmänna
samlingslokaler anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor; samt

III. motionen 11:436, av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Wedén.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. beträffande ändrade grunder för
räntefri stående del av samlingslokalslån
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 619
och 11:772, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

II. avslå i motionerna 1:619 och
II: 772 framställt yrkande om höjning
av räntesatsen för samlingslokalslån;

III. beträffande slopande av bidragen
till anskaffning av inventarier för
allmänna samlingslokaler med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:604 och 11:751, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
i utlåtandet anfört;

IV. beträffande rekonstruktionsbidrag
för allmänna samlingslokaler godkänna
vad utskottet i utlåtandet anfört;

V. beträffande grunderna för statens
stöd åt allmänna samlingslokaler, såvitt
de ej behandlats under I.—IV., med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och under
erinran om vad utskottet i utlåtandet
anfört godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4
mars 1960 förordats;

VI. till Statens nämnd för samlingslokaler
för budgetåret 1960/61 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 81 000 kronor;

VII. till Bidrag till vissa riksorganisationer
för samlingslokaler för budget -

året 1960/61 under femte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 30 000 kronor;

VIII. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 619 och II: 772, såvitt nu vore i fråga,
till Rekonstruktionsbidrag till allmänna
samlingslokaler för budgetåret 1960/61
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 300 000 kronor;

IX. till Lånefonden för allmänna samlingslokaler
för budgetåret 1960/61 under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 9 000 000 kronor;

X. avslå i motionerna I: 604 och
11:751 framställt förslag om anslag till
bidrag till anskaffning av inventarier
för allmänna samlingslokaler;

XI. besluta, att motionen 11:436, såvitt
nu vore i fråga, icke skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits 1)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka beträffande höjning
av räntesatsen för samlingslokalslån ansett,
att utskottets yttrande i denna fråga
bort erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 619
och II: 772, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att amorteringsdelen av samlingslokalslån,
som beviljades efter den 30
juni 1960, skulle förräntas efter en räntesats
av 5 %;

2) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka beträffande rekonstruktionsbidrag
för allmänna samlingslokaler
ansett, att utskottets yttrande i
denna del bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under IV hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om rekonstruktionsbidrag för allmänna
samlingslokaler;

3) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett, att utskot -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

tets yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under V hemställa, att
riksdagen måtte beträffande grunderna
för statens stöd åt allmänna samlingslokaler,
såvitt de ej behandlats under
I—IV, godkänna vad reservanterna anfört; 4)

av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka beträffande anslag
till rekonstruktionsbidrag för allmänna
samlingslokaler, under förutsättning av
bifall till den med 2 betecknade reservationen,
ansett, att utskottets yttrande
hort i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under VIII hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:619
och 11:772, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om anslag för
budgetåret 1960/61 till Rekonstruktionsbidrag
till allmänna samlingslokaler.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Under årens lopp har
riksdagen beviljat ganska ansenliga anslag
till samlingslokaler här i landet. Av
en sammanställning som finns i den proposition
som ligger till grund för utlåtandet
kan man inhämta, att staten intill
den 1 november 1959 har lånat ut nära
86 miljoner kronor, därav drygt 51
miljoner till folkets hus, nära 14 miljoner
till ordenshus och nära 14 miljoner
till bygdegårdar.

Nu är det emellertid att märka att det
här inte gäller lån i vanlig mening, utan
en god del av det stora beloppet på nära
86 miljoner är ränte- och amorteringsfri,
som det heter — det betyder att det
i realiteten är en gåva till vederbörande
huvudmän. Av dessa nära 86 miljoner
är nära 48 miljoner att hänföra till ränte-
och amorteringsfria s. k. lån.

Trots dessa mycket väsentliga bidrag
från statens sida anmäls det nu i propositionen
att situationen är prekär för
en hel del av samlingslokalernas huvudmän.
Åtskilligt är väl att säga om orsakerna
till den situationen. Jag skulle tro
att inte minst utflyttningen från lands -

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler
bygden bär spelat en viss roll; publikunderlaget
har därigenom minskat. Vidare
har ungdomens ökade rörlighet genom
bilar, mopeder och motorcyklar
fört med sig att man kan fara längre
vägar för att besöka nöjestillställningar
än man tidigare kunde göra.

Härtill kommer emellertid också att
åtskilliga av dessa byggnadsföretag, såvitt
jag förstår, inte varit strängt ekonomiskt
planerade. Man behöver inte fara
omkring så värst mycket på landsbygden
för att konstatera att samlingslokalerna
ofta gjorts så stora att det förvånar att
vederbörande någonsin tänkt sig att den
storleken skulle vara behövlig för bygden
eller byn i fråga. Så har det gått
som det gått.

Nu begär man i propositionen inte
bara det vanliga anslaget till nya lån och
bidrag, utan man hemställer också att
vi skall införa något som kallas rekonstruktionsbidrag.
Lokalföretag på fallrepet
skulle därigenom kunna få kontanthjälp.
Man vill också i bidragsvillkoren
föra in kommunerna på ett sätt
som kan vara ägnat att inge vissa betänkligheter.
Och man vill slutligen hålla
fast vid de gamla reglerna när det
gäller räntorna.

I en reservation med bl. a. mitt namn
har vi sagt att anledning visserligen kan
finnas för det allmänna att fortfarande
stödja samlingslokalerna, men vi tycker
att situationen när det gäller räntesatsen
har ändrats så pass väsentligt att det inte
kan vara riktigt, då vi ger subventioner
i form av räntefria och amorteringsfria
delar, att tillämpa räntesubvention
även på det återstående lånebeloppet.
Räntan är för närvarande 4,5 procent,
men när den räntefoten fastställdes avvek
statens egen låneränta inte så värst
mycket från den procentsatsen. Nu vet
vi att staten får betala inte långt från
6 procent för sin upplåning, och cn räntefot
på 4,5 procent när det gäller samlingslokalerna
innebär då en subvention
utöver det andra. Vi har inte velat vara
med om en subvention av den storleken.

Vidare vänder vi oss i en reservation
mot det s. k. rekonstruktionsbidraget.

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler

Om ett företag bär sig mycket dåligt, så
är det ju i första hand de lokala huvudmännens
uppgift att undersöka hur man
skall kunna bredda underlaget för samlingslokalerna,
få dem bättre och mer
ekonomiskt utnyttjade o. s. v. I andra
band tycker vi att om det befinnes vara
ett kommunalt intresse att stödja
samlingslokalerna — och så är det i
många fall — bör kommunerna vara
närmare till att åstadkomma de rekonstruktioner
som är påkallade med hänsyn
till möjligheterna att bedriva verksamheten
i framtiden.

Vi har också den meningen att det
begärda rekonstruktionsbidraget på
300 000 kronor i många fall innebär att
man kastar goda pengar efter dåliga; om
man nu för tiden kan tala om goda
pengar. Vi menar att man genom en
ökad restriktivitet skulle starkare betona
de verkliga huvudmännens primära uppgift
att själva ta itu med problemen och
göra vad de kan för att sätta företaget
på fotter. Och gäller det hopplösa företag,
skulle rekonstruktionsbidragen enligt
vår mening göra problemen värre
för morgondagen i åtskilliga fall; i längden
är inte mycket vunnet med rekonstruktionsbidrag.

Vi har också, som jag tror på ganska
goda principiella grunder, reagerat mot
den tanke som kommer till uttryck i både
propositionen och utskottsutlåtandet,
att kommunerna skulle kopplas in när
det gäller bidrag från statens sida. Kommunerna
är ju i det fallet tredje man,
men i realiteten skulle de förpliktas att
gå i borgen eller på annat sätt lämna
bidrag. Vi anser som sagt att det kan
vara ett kommunalt intresse att stödja
bygdegårdar, folketshusföreningar o. s. v.,
men det kan väl ändå inte vara rimligt
att staten i samband med bidragsgivningen
kopplar in kommunerna
som tredje man och ålägger dem vissa
skyldigheter. När en kommun som
sådan söker ett bidrag är det ganska
naturligt att staten ställer vissa villkor
för att bidraget skall få åtnjutas, men
om en person eller en enskild förening
begär ett bidrag av staten så tycker vi
att det innebär en utvidgning av statens

hegemoni över våra kommuner när man
kopplar in dem, ehuru de i varje fall
formellt är ovidkommande part.

Detta är i huvudsak, herr talman, våra
motiveringar för de reservationer vi
har fogat till utlåtandet, och jag ber nu
att få yrka bifall till dem.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Låt mig först få uttrycka
min stora uppskattning över den proposition
som behandlas i detta utskottsutlåtande
och som i allt väsentligt har tillstyrkts
av utskottet. Det är för oss
som sysslar med samlingslokaler synnerligen
glädjande att statsmakterna
även i fortsättningen vill ge samlingslokalbyggandet
sitt stöd, trots att det,
som herr Bergh sagt, ovedersägligen
finns vissa akuta förlustrisker för staten.

Men ingenting är ju så bra att det
inte kan göras bättre, och även denna
proposition och detta utskottsutlåtande
bär enligt mitt förmenande sin skönhetsfläck.
Jag syftar då på indragningen
av det statsbidrag som under några år
utgått vid inköp av inventarier till ungdomslokaler
och allmänna samlingslokaler.
Bidragen kom till när motboken
avskaffades, och det ansågs då vara ett
starkt nykterhetspolitiskt intresse att det
fanns tillgång till goda samlingslokaler
försedda med tidsenliga inventarier.
Speciellt i kampen mot ungdomsfylleriet
ansågs dessa lokaler med goda inventarier
vara ett synnerligen gott vapen.

De nuvarande reglerna för bidragsgivningen
tillkom år 1957 på förslag av såväl
bostadskollektiva kommittén som en
inom socialdepartementet tillkallad utredningsman.
Efter förslag av departementschefen
fastslog riksdagen år 1957,
att de nykterhetspolitiska synpunkter
som motiverade tillkomsten av bidragsformen
fortfarande ägde giltighet, och i
den bidragskungörelse som nu gäller
finns angivet att de nykterhetspolitiska
synpunkterna skall beaktas vid behandlingen
av bidragsansökningar.

Jag tror inte att någon vill påstå att

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

nykterhetstillståndet bland vår ungdom
undergått en sådan förändring sedan år
1957, att inventariebidragen ur den synpunkten
kan slopas. De två första budgetåren
efter 1957 anvisades för detta
ändamål 600 000 kronor per år. Innevarande
budgetår har detta anslag skurits
ned till 400 000 kronor. Redan denna
nedskärning betecknades av dem som
har ansvaret för samlingslokalerna som
allvarlig, men i den samhällsekonomiska
situation som varit rådande väcktes
då inga motioner om oförändrat anslag,
utan man accepterade i fjol nedskärningen
till 400 000 kronor. Statens
nämnd för samlingslokaler, som bäst av
alla känner den aktuella situationen, bär
dock energiskt argumenterat för ett till
600 000 kronor förhöjt anslag. Vi motionärer
har nöjt oss med att föreslå samma
anslag som för innevarande år.

Departementschefen och utskottet har
anfört att beträffande tillkomsten av
nya samlingslokaler är inventariebidraget
av ringa betydelse då lånebestämmelserna
är så utformade, att tillräckligt
med kapital kan anskaffas utan inventariebidragen.
Vad gäller de äldre lokalerna
anför utskottet att ett stort antal
lokaler nu upprustats, och man antar
att det är fråga om de lokaler som varit
mest i behov av upprustning och att
behovet därför inte längre skulle vara
så stort, utom beträffande de särskilda
ungdomslokalerna, som man hänvisar
till arvsfonden.

Huruvida de av utskottet anförda skälen
är hållbara kan enligt min mening
allvarligt diskuteras. Ungdomslokalerna
kan givetvis hänföras till arvsfonden,
men med kännedom om den knapphet
på medel som där råder fruktar jag att
det blir tunnsått med anslagen. Dessutom
krävs för arvsfondsbidrag en helt
annan egeninsats.

Men mycket värre blir det när det
gäller allmänna samlingslokaler. För att
börja med de lokaler som skall nybyggas
bär ju den utredning, som behandlat
de ekonomiska förutsättningarna för
samlingslokaler, konstaterat att det ekonomiska
klimatet för dessa lokaler blivit
åtskilligt kärvare. Enligt min mening

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler

skulle ökat stöd då vara på sin plats
i stället för indragning. Jag kan därför
inte förstå påpekandet, att nuvarande
lånekungörelse ger tillräckligt stöd
utan inventariebidragen, då ingen som
helst stödform finns till inventarier, som
dock drar betydande kostnader; i normalfallet
får man för inventarier räkna
med cirka 15 procent av byggnadskostnaden.
Jag tror inte heller att man i
nuvarande kreditläge har så lätt att
låna upp pengarna, och det blir dessutom
en väsentlig skillnad för den framtida
driftsekonomien, om man fått ett
bidrag eller fått låna pengar till hög
ränta.

Som stöd för mitt påstående vill jag
citera vad statens nämnd för samlingslokaler
har anfört i sin petitaskrivelse.
Nämnden konstaterar först det olyckliga
i årets nedskärning från 600 000 till
400 000 kronor och säger beträffande
nybyggnad följande: »Behovet av inventariebidrag
till föreningar med nybyggda
lokaler är likaledes betydande.
Utgifterna 1 samband med uppförandet
av samlingslokalerna bär regelmässigt
så hårt ansträngt föreningarnas ekonomi
att tillräckliga reserver för inventarieanskaffning
saknats. Möjligheterna att
genom ökade bostadslån lösgöra kapital
för ändamålet har i praktiken varit
starkt beskurna bland annat av driftsekonomiska
skäl.»

Vad slutligen gäller att ett så stort
antal gamla lokaler upprustats med inventariebidrag,
att behovet i stort sett
skulle vara fyllt, vill jag bara konstatera
att antalet lokaler som erhållit inventariebidrag
inte är större än en knapp
tiondel av hela antalet lokaler, och då
har ändå kraftiga nedskärningar av de
sökta beloppen måst göras. Jag tycker
nog att det är att ställa anspråken väl
lågt, när man säger att den upprustning
som här har skett är av den omfattningen
att inventariebidragen även till äldre
lokaler kan undvaras.

.lag ber att i det sammanhanget också
få citera vad statens nämnd för samlingslokaler
har sagt beträffande inventariebidraget
till de äldre lokalerna.
Nämnden uttalar: »I fråga om de för -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler
eningar, som driver äldre samlingslokaler,
gäller att resurserna ofta är så begränsade
att utrymme saknas för även
den oundgängligen nödvändiga nyanskaffningen
av inventarier. Följden härav
har i många fall blivit den, att lokalernas
utrustning blivit starkt försliten
och föråldrad och att lokalernas användbarhet
minskat. Nämnden äger kännedom
om fall, där ett inställande av
lokaldriften av denna anledning varit
överhängande och där den fortsatta
verksamheten säkrats genom bidrag från
nämnden.»

Under det budgetår, som nu är avslutat
och varunder anslaget uppgick till
600 000 kronor, har den beviljande myndigheten
fått avslå ansökningar på inte
mindre än 294 500 kronor, och detta
huvudsakligen av brist på medel. Ansökningar
på 300 000 kronor har man
ansett vara så angelägna att man inte
velat avslå dem utan bordlagt dem till
innevarande budgetår. Sedan till särskilda
ungdomslokaler under detta budgetår
avsatts 50 000 kronor återstår alltså
omkring 350 000 kronor, vilket belopp
till allra största delen äts upp av de
bordlagda ansökningarna, om man inte
vill skära ned dessa mycket radikalt för
att få något över för de nya ansökningar
som med stöd av gällande kungörelse
inkommit under detta budgetår. Jag kan
inte exakt ange den sammanlagda summan
av de ansökningar som inkommit i
år, men jag vet dock att den är rekordartat
stor. Om anslaget, vilket jag inte
betvivlar, kommer att upphöra den 1
juli i år, kommer de, som handhar fördelningen
av inventariebidragen, att
hamna i ett mycket besvärligt läge, och
de föreningar som inga pengar får råkar
i er. ännu besvärligare situation.

Trots att statsutskottet är enhälligt
tar jag mig friheten, herr talman, att
yrka bifall till motionerna 604 i denna
kammare och 751 i medkammaren.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Frågan om stödet till
samlingslokaler har ju under många år
varit föremål för debatt här i kam -

maren. Det har i regel varit högerns
negativa inställning och statsutskottets
mera positiva ståndpunkt som utgjort
diskussionsämnet. I år har bilden något
ändrats genom att man tänkt sig att
stödet till samlingslokalerna framdeles
skulle utgå på ett annat sätt än tidigare
har varit fallet. Det har föreslagits att
inventariebidraget skall ersättas med
ett rekonstruktionsbidrag, och i övrigt
har vissa nya bestämmelser framlagts.

När kammarens ledamöter nu lyssnat
till de två talare som yttrat sig —
jag kanske kan kalla dem representanter
för de båda ytterlighetsriktningarna i
detta ämne — så kanske en och annan
börjat fundera över vad som kan vara
riktigt. Herr Bergh har gjort gällande
att förslaget var alldeles för generöst.
Här vill man kasta goda pengar efter
dåliga, såsom hans ord föll. Han menade
att vi här ger oss in på någonting
som strängt taget inte skulle vara nödvändigt.
I motsats till denna framställning
bär herr Wärnberg tecknat en mycket
dyster bild av förhållandena på samlingslokalfronten.

Det är väl troligt att båda de föregående
talarna har överdrivit i sitt nit
att få sina speciella synpunkter ordentligt
belysta. Statsutskottet bär här intagit
en medlande ståndpunkt och följt
Kungl. Maj:t, som i sin tur har byggt
sitt förslag på en utredning vilken länge
och omsorgsfullt har arbetat med frågan
om stöd åt samlingslokalerna. Jag skall
inte här ge mig in i någon alltför vidlyftig
debatt, ty det tror jag är tämligen
överflödigt. De som är intresserade
av saken vet hur den ligger till, under
det att de som inte vill ta reda på förhållandena
ändå inte intresserar sig
för frågan.

Jag vill emellertid säga några ord till
herr Bergh. Han menade att rekonstruiktionsbidraget
skulle komma att innebära
att massor av vad han kallade
hopplösa fall finge ett stöd varigenom
man på konstlad väg bevarade lokaler
som egentligen inte var möjliga att hålla
i gång. Förslaget är ju inte alls tänkt
på det sättet. De lokaler som anses
omöjliga att hålla öppna såsom allmän -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

na samlingslokaler skall heller inte få
något stöd. Men det finns ju en råd fall
där en lokalägande förening kommit i
ett ekonomiskt trångmål på grund av
olika förhållanden, exempelvis befolkningsomflyttningar,
nya vanor och annat.
Om det bedöms vara ekonomiskt
möjligt att bevara en sådan lokal skall
vederbörande få en chans att fortsätta
verksamheten. Det står ju också i utskottets
utlåtande att man i första hand
skall pröva möjligheterna att genom en
breddning av underlaget för lokalens utnyttjande
öka huvudmannens intäkter,
och vidare skall möjligheterna att erhålla
högre statslån med stöd av gällande
bestämmelser undersökas. Endast i sista
hand skall möjligheten till förnyelse av
ett lokalföretag med stöd av rekonstruktionsbidrag
övervägas. Utskottet har
alltså inte tänkt sig att man skall handla
på ett lättsinnigt sätt, utan rekonstruktionsbidraget
skall beviljas endast om
man efter prövning blivit övertygad om
att lokalen behövs och om inga andra
utvägar att rädda den visat sig vara
tänkbara.

Nu reagerar herr Bergh emot att en
tredje part skall vara med, nämligen
kommunerna, men därom finns inte någon
tvingande bestämmelse. Vi vet dock
alla att ibland är kommunen mycket
intresserad av att det skall finnas en
samlingslokal på orten, och kommunen
driver på för att staten skall hjälpa till.
Då kan det väl anses tillbörligt att
kommunen också på något sätt medverkar
och inte bara visar sitt intresse
utan att garantera någonting. Det är
alltså när kommunen själv vill driva
på som kommunen skall ingå som något
slags garant.

Det är för resten lustigt att herr Bergh
är så rädd för att riksdagen skall tvinga
på kommunerna någonting. Vi har haft
en del diskussioner, även under denna
riksdag, i vilka herr Bergh velat flytta
över en del av statens utgifter på kommunerna.
Då skulle det vara tvingande
bestämmelser! Nu är det bara fråga om
att kommunen på grund av sitt intresse
skall vara med om att dra en del av
lasset.

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler

Det kanske räcker med detta i fråga
om rekonstruktionsbidraget.

Vi vet alla att när det gäller stöd till
samlingslokaler har högern en annan
syn på saken än vad de övriga partierna
har, och det beror väl på att de övriga
partierna på ett annat sätt har förankring
i folkrörelserna. Under demokratiens
framväxt har ju samlingslokalerna,
folkets hus och ordenshusen samt
sedermera bygdegårdarna, varit av en
utomordentlig betydelse. I högtidliga
sammanhang har det talats om en idéernas
bostadsfråga. Det har ju varit i dessa
lokaler som idéer har dryftats, och
där har åtskilliga av de människor som
sedermera spelat en roll i den politiska
verksamheten fått sin fostran.

Detta gör ju att samlingslokalerna i
svenskt offentligt liv har spelat och
fortfarande spelar en utomordentlig roll,
och det är väl också därför som staten
ansett det vara tämligen naturligt att
lämna ett ekonomiskt stöd.

Att stödet i fortsättningen inte skall
utgå till inventarier kan i och för sig
vara tråkigt, och herr Wärnberg bär reagerat
emot detta, men det har ju visat
sig att det inte är den sortens stöd som
är det väsentliga. Jag kan mycket väl
personligen förstå att herr Wärnberg
och de som står bakom honom är intresserade
av att bevara bidraget till
inventarier, men det mest angelägna är
att lån och annat stöd kan ges, att
man så att säga ger ett stöd åt helheten.
Utskottet har ställt sig förstående till
den motion herr Wärnberg har väckt,
men vi har ändå ansett att vi i detta
läge inte kunnat göra någon avvikelse
från propositionen och vi har därför
utan någon snegling åt något håll tillstyrkt
densamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Jag tror inte, herr talman, att min
vän herr Birger Andersson och jag behöver
ha några delade meningar då det
gäller det värde och den nytta som
tillgången på allmänna samlingslokaler

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler
kan innebära. Jag tror alltså inte att
man kan anlägga den synpunkten att
det från vår sida skulle finnas något
motstånd mot exempelvis existensen av
folkets hus. Jag har hållit ganska många
anföranden om socialismens olyckor för
ett fattigt land, och jag har ofta hållit
till just i folkets hus under des-sa föredrag.
Jag uppskattar att det finns folkets
hus, tv de har berett tillfälle till denna
nyttiga upplysning för en stor grupp
väljare. Herr Birger Anderssons uttalande
från den antydda synpunkten kan
vi väl i det bär sammanhanget alltså
lämna å sido.

Herr Birger Andersson har mycket
riktigt relaterat hur man tänker gå till
väga när en ansökan om rekonstruktionsbidrag
behandlas. Till en början
skall det undersökas vad ägarna själva
kan göra, och först i sista hand, om
det visar sig ekonomiskt försvarligt, skall
man bevilja ett sådant bär bidrag. Vi är
alltså överens om att den primära uppgiften
skall bli att undersöka möjligheterna
till en självsanering. Men vad visar
det besvärliga läge som ägarna av
en hel del samlingslokaler redan har
hamnat i? Även tidigare bär det sagts
att vi skall pröva kreditvärdigheten och
att vi skall ge så stora bidrag i form av
räntefria och amorteringsfria lån o. s.v.
att ägarna skall kunna klara resten. Även
tidigare har det sagts att man gjort
noggranna ekonomiska överväganden innan
de som disponerat statens medel
har förmedlat lån och subventioner. Men
hur har det gått? Som jag nyss sade
liar de lån som beviljats intill den 1
november 1959 till cirka 56 procent utgjorts
av direkta subventioner. Ändå har
det inte räckt, trots att man även då
sagt sig följa principen att göra noggranna
överväganden. Jag tycker att erfarenheten
ger stöd för den farhåga jag
gav uttryck åt, nämligen att här riskerar
man att kasta goda pengar efter dåliga.

Till sist är det frågan om kommunernas
insatser. Det är klart att kommunerna,
hädanefter liksom hittills, ifall
de anser det vara ett kommunalt intresse
eller ett bygdens intresse, bör under -

stödja tillkomsten av samlingslokaler,
men den frivillighet som man har nu
blir inte densamma, om propositionen
skulle bifallas.

Utäkottsmajoriteten har nämligen själv
skrivit, att av propositionen framgår att
en väsentlig ekonomisk prestation från
vederbörande kommuns sida förutsattes
för att bidrag skall beviljas. Det betyder
alltså att det kommer att bli ett bidragsvillkor
att kommunen skall satsa pengar.
Då kan man inte längre tala om någon
frivillighet.

Jag finner ingenting i herr Birger
Anderssons inlägg som rubbar min mening.
Jag delar också herr Anderssons
uppfattning, att ingen av oss kan övertyga
den andre på denna punkt.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag skall
lägga mig i striden mellan herr Bergh
och herr Andersson när det gäller rekonstruktionsbidraget,
men låt mig ändå
säga några ord om det.

Det ligger så till, herr Bergh, att kommunerna
inte skall delta vid något annat
tillfälle än just beträffande rekonstruktionsbidraget
och att kommunerna
redan i det saneringsstöd som nu utgår
måste sätta in en del pengar. Någon
större ändring blir det alltså inte tal om
på den punkten.

Den kommunala borgen, som utredningen
föreslagit, har socialministern
skrivit bort i propositionen. Det kommunala
åtagandet är alltså nu liksom
förut av helt frivillig karaktär utom vad
gäller rekonstruktionsbidraget. Detta
skall utgå i sådana fall då den nuvarande
författningens ram för saneringsstöd
inte räcker till utan man behöver
ett extra stöd.

Till herr Bergh skulle jag vilja säga
att rekonstruktionsbidraget inte kommer
att utgå annat än när det sätts in betydande
belopp av friska pengar från annat
håll. Det finns nämligen företag som
är villiga att satsa ganska mycket pengar.
Jag kan nämna att i en saneringsaktion
som nu pågår är kommunen villig
att satsa 100 000 kronor och företag

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

200 000 kronor, under villkor att staten
lämnar ett saneringsstöd på omkring
100 000 kronor. Det är en sanering
som skulle göra det möjligt för
samlingslokalen att leva vidare. Utan
detta rekonstruktionsbidrag kommer
samlingslokalen icke att bestå, och det
innebär att staten kommer att förlora sina
gamla, dåliga pengar som herr Bergh
uttryckte det. Detta om rekonstruktionsbidraget.

Att det så småningom kommer att
uppstå förluster på lånen till samlingslokalerna
tror jag också. Men hittills har
det, herr Bergh, lånats ut 85 miljoner
kronor härtill, och staten har ännu inte
förlorat någonting. Verksamheten har
hållit på sedan 1942. Det tycker jag är
ett gott betyg för dem som sliter med
samlingslokaler. Varför skall, herr
Bergh, samlingslokalerna till varje pris
göras affärsmässigt bärande? Det kravet
har inte herr Bergh på andra serviceanordningar
i samhället, skolor, lekskolor,
kyrkor, för att nämna några exempel.
Men i fråga om samlingslokalerna
kräver herr Bergh, att det inte får
bli några förluster — de skall vara ekonomiskt
bärande.

Jag begärde egentligen ordet för ett
par repliker till herr Andersson. Jag
fruktar att herr Andersson har missuppfattat
en del saker. Han säger nämligen
att rekonstruktionsbidraget skall ersätta
inventariebidraget. Det står inte utskrivet
någonstans, vare sig i någon utredning,
i propositionen eller i utskottets
utlåtande. Det måste vara ett missförstånd.
De två sakerna hör absolut inte
ihop. Bekonstruktionsbidraget är till för
att klara de lokaler som är på fallrepet.
Det är alltså till för att klara de medel
som redan är utlånade och har ingenting
med inventariebidraget att göra.
Skulle alltså pengarna till rekonstruktionsbidraget
ha tagits någonstans, skulle
det ha varit av lånemedlen och inte
av inventariebidraget.

En sak till. Herr Andersson säger, att
utskottet inte är så hemma i denna sak
utan har följt Kungl. Maj:t, och Kungl.
Maj :t har i sin tur följt utredningen när
det gäller inventariebidraget. Det är ock 6

Första kammarens protokoll 1960. Nr 16

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler

så ett missförstånd. Om jag inte är alldeles
fel underrättad har utredningen
över huvud taget inte sysslat med inventariebidraget,
utan det är besparingsutredningen,
som lagt fram detta förslag.
Vi vet hur riksdagen handlat i andra
sammanhang och vad vi gjort med dess
förslag. Varför skall just samlingslokalerna
vara den punkt där besparingsutredningens
förslag skall gå igenom till
hundra procent?

Herr Andersson säger att den mest
angelägna uppgiften är att klara lånemedlen.
Det kan jag hålla med om, men
jag vågar påstå att med de relativt små
insatser som inventariebidraget ger kan
man ändå få goda och tidsenliga lokaler
på hundratals ställen i landet. Detta är
en så angelägen uppgift, att den kanske
bör ges samma prioritet som lånen. För
mig är det särskilt angeläget att de kanske
1 500 å 2 000 samlingslokaler som
finns kvar och utan att ha fått något anslag
och som har undermåliga inventarier
sätts i brukbart skick. Det är för
mig lika angeläget som att det kommer
till en eller två nya samlingslokaler.

Därför, herr talman, ber jag att få vidhålla
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet bara
för ett par korta repliker. Först skall
jag rätta till en sak. Jag har tydligen
talat litet oklart. Enligt herr Wärnberg
skulle jag gjort mig skyldig till en missuppfattning
på så sätt att jag skulle ha
sagt att inventariebidraget ersatts av rekonstruktionsbidraget.
Man kan ju tvista
om ord, men när inventariebidraget
avskaffas och rekonstruktionsbidraget
kommer i stället, så är det i alla fall en
ersättning för något som försvinner. Men
det är tämligen onödigt att tvista därom.
Vad sedan gäller utredningen är det riktigt
att det var besparingsutredningen
som sysslade med inventarierna.

Nu har ju herr Wärnberg vad gäller
rekonstruktionsbidraget inte uppträtt
som motståndare till mig utan kommit
till värdefull undsättning och undervi -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. stöd åt allmänna samlingslokaler

sat herr Bergh, så den uppgiften är jag
nu befriad ifrån. Jag vill endast säga till
herr Bergh att han har något glidit i
sina uppfattningar. Han var ju tidigare
emot anslaget. Nu är han tydligen mest
angelägen om att det skall vara en betryggande
säkerhet när anslag utgår.
Han vill som herr Wärnberg säger se
våra samlingslokaler som solida affärsföretag
som tydligen inte bara skall gå
ihop utan även ge vinst. Vi andra har en
annan uppfattning. Skall herr Bergh i
fortsättningen kunna glädja sig åt att
resa omkring i svenska folkets hus och
tala om hur fördärvlig socialismen är,
så är det väl bra att idealismen ligger
bakom och håller dessa lokaler vid
makt. Vi skall inte förbjuda herr Bergh
att tala illa om oss, men vi vill ha frihet
att tala sanning om honom i stället.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående vardera punkten
I och II av utskottets i det nu förevarande
utlåtandet gjorda hemställan,
därefter särskilt beträffande punkterna
III och X samt vidare särskilt rörande
envar av punkterna IV—IX och XI.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
punkten II förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkterna III och
X, anförde vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle bifalla motionerna 1:604 och
II: 751.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklara -

des propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande
ja besvarad.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten IV framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna den av
herr Ragnar Bergh m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten V framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh m. fl.
vid utlåtandet anförda, med 3 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls därpå
vad utskottet i punkterna VI—IX
och XI hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 92, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1959/60, i vad
propositionen avser avskrivning av nya
kapitalinvesteringar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 93, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag för budgetåret 1960/61 till byggande
av fiskehamnar, godkändes den
i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att den nu godkända voteringspropositionen
bleve godkänd även
av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares talman
gemensam omröstning i ämnet komme
att äga rum vid kamrarnas sammanträ -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

den onsdagen den 18 innevarande månad.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 94, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om motionsvis väckta förslag om
utredning rörande ändrad organisation
av säkerhetskontrollen på atomområdet.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial
nr 95, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1960/61 till främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m.

På gjord proposition godkändes den
i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

I anslutning till det nu fattade beslutet
anförde herr talmannen, att, under förutsättning
att denna voteringsproposition
bleve godkänd även av andra kammaren,
enligt överenskommelse med
nämnda kammares talman gemensam
omröstning jämväl i denna fråga komme
att äga rum onsdagen den 18 maj.

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 26 februari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 76, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
samt

5) förordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt.

I enlighet med vad som förutskickats
i 1959 års proposition om den allmänna
varuskatten och på grundval av 1957 års
sambeskattningsrevisions betänkande hade
i denna proposition framlagts förslag
om reformer på familjebeskattningens
område.

Sålunda hade föreslagits en fördubbling
av det förvärvsavdrag som tillkomme
yrkesarbetande gift kvinna med minderårigt
barn. En viss utvidgning av
rätten till förvärvsavdrag hade förordats,
i det att sådant avdrag även skulle tillkomma
gift kvinna med inkomst av
jordbruksarbete. Förvärvsavdragen skulle
enligt förslaget utgå enligt samma
regler vid den statliga och den kommunala
beskattningen.

Vidare hade i propositionen framlagts
förslag om att ensamstående med hemmavarande
minderårigt barn vid inkomsttaxeringen
skulle få samma ortsavdrag
som två makar. Den statliga inkomstskatten
skulle för dessa s. k. ofullständiga
familjer beräknas efter den förmånligare
skala som tillämpades för
gifta.

De nya reglerna hade föreslagits gälla
från och med 1961 års taxering.

I Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändring
i koinmunalskattelagen hade 46 §
3 mom. första—tredje styckena samt 65 §
erhållit följande lydelse:

46 § 3 mom. första—tredje styckena

Har gift kvinna haft inkomst av rörelse,
vari hon varit verksam i ej blott
ringa omfattning, eller inkomst av eget
arbete, må hon åtnjuta avdrag med 300
kronor, eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300 kronor

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

jämte 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med 2 000 kronor.
Har gift kvinna haft inkomst av
jordbruksfastighet och har hon utfört
arbete i förvärvskällan till minst 300
kronors värde, mä hon åtnjuta avdrag
med detta belopp.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har hustrun
utfört arbete i förvärvskällan till ett
värde av minst 300 kronor, må mannen
åtnjuta avdrag med nämnda belopp.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade
maken under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt. Avdraget
må åtnjutas endast om och i den
mån den inkomst som berättigar till
avdrag därtill förslår och må för makarna
tillsammans icke överstiga 300
kronor eller, därest förhöjning av avdraget
med 20 procent av inkomsten
ifrågakommer, 2 000 kronor.

65 §

Fråga, huruvida skattskyldig haft barn
eller icke eller om barn är att räkna såsom
hemmavarande eller icke, liksom
ock fråga om barns ålder skall bedömas
efter förhållandena den 1 november året
näst före taxeringsåret. Med barn avses
jämväl styvbarn ävensom adopterat barn.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap
under beskattningsåret, skola de
för gift skattskyldig gällande bestämmelserna,
om ej annat följer av vad som
stadgas i sista stycket, äga tillämpning
först vid taxering för det därpå följande
beskattningsåret.

De för gift skattskyldig gällande bestämmelserna
skola i fråga om makar,
som levt tillsammans, tillämpas jämväl
under det beskattningsår, varunder make
avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för gift skattskyldig gällande bestämmelserna
skola äga tillämpning jämväl
i fråga om dem som, ulan att vara
gifta, leva tillsammans, om de tidigare
varit förenade i äktenskap eller gemensamt
hava eller hava haft barn.

(Se vidare anvisningarna.)

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna 1:540,
av herr Bengtson m. fl., och 11:703, av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts,

I. att riksdagen måtte besluta

a) att gift kvinna med inkomst av
jordbruksfastighet skulle medgivas rätt
till förvärvsavdrag, bestående av fasta
avdrag och kvotavdrag till ett sammanlagt
belopp av högst 2 000 kronor enligt
samma grunder som för gift kvinna med
inkomst av rörelse eller eget arbete;

b) att gift man med inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse skulle, därest
hustrun verksamt deltagit i hans förvärvsarbete
och haft hemmajvarande
barn under 16 år, utöver det fasta avdraget
av 300 kronor jämväl göra kvotavdrag
med 20 procent av det belopp
som motsvarade femtedelen av hans inkomst
av förvärvskällan, dock högst
3 500 kronor, så att det sammanlagda förvärvsavdraget
uppginge till högst 1 000
kronor;

II. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att vid planerad
översyn av skattesystemet måtte övervägas
ytterligare reformer av sambeskattningen
inom den statliga inkomstoch
förmögenhetsbeskattningen i enlighet
med vad i motionerna anförts;

B) de likalydande motionerna 1:541,
av fröken Mattson, och II: 705, av fru
Eriksson i Stockholm m. fl., vari hemställts,
att 46 § 3 mom. förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen måtte
få följande lydelse:

»Har gift kvinna haft--- — belopp.

Har gift man — — — nämnda belopp.

Avdrag enligt--—2 000 kronor.

Gift skattskyldig kvinna, som under
beskattningsåret icke levt samman med
andra maken, ävensom ogift skattskvldig
(varmed jämställes änka eller frånskild)
må åtnjuta avdrag med 300 kronor,
därest hon haft hemmavarande
barn under 16 år.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ant. ändrade regler för familjebeskattningen

Avdrag enligt detta moment---—

i sagda kommun''»;

C) de likalydande motionerna 1:542,
av fru Gärde Widemar m. fl., och II:
702, av herr Ståhl m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 76 måtte
besluta

1. fastställa förvärvsavdraget vid inkomsttaxeringen
för förvärvsarbetande
gift kvinna med barn under 16 år till
300 kronor jämte 20 procent av inkomsten,
dock till högst 3 000 kronor, och i
övrigt enligt de av Kungl. Maj:t föreslagna
grunderna,

2. avslå den del av propositionen som
avsåge nya beskattningsregler för sammanboende
ogifta med barn,

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

att utredning måtte göras beträffande
en omkonstruktion av förvärvsavdraget
i syfte att genomföra en höjning av avdraget,
så att det bättre överensstämde
med de verkliga merkostnaderna även
för förvärvsarbetande kvinnor med lägre
inkomster,

att utredning måtte göras om möjligheterna
— bland annat med ledning av
nyligen genomförd norsk lagstiftning -—
att medgiva rätt för två förvärvsarbetande
makar att begära särtaxering vid
inkomstbeskattningen, samt

att riksdagen måtte föreläggas de förslag
i angivna syfte som utredningen
kunde föranleda;

D) de likalydande motionerna 1:543,
av herr Hagberg, och II: 704, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag om sambeskattning i vissa fall
av ogifta samboende och sålunda

1) antaga det till proposition nr 76
fogade förslaget till lag om ändring av
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med de ändringar, att
dels 65 § finge nedan angiven lydelse,
dels förslaget till anvisningar till 52
och 65 §§ utginge.

65 §

Fråga huruvida skattskyldig haft barn
eller icke eller om barn är att räkna
som hemmavarande eller icke, liksom
ock fråga om barns ålder, skall bedömas
efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn. Barn, som bor hos sina
föräldrar, skall anses vara hemmavarande
endast hos den ena av dem.

I fråga om skattskyldig, som ingått
äktenskap under beskattningsåret, skola
de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna
äga tillämpning först vid taxering
för det därpå följande beskattningsåret.

De för---make avlidit.

Har eljest —---för taxeringen.

(Se vidare anvisningarna.)

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag om ändring
av 22 § taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623); samt

3) antaga Kungl. Maj :ts förslag till
förordning om ändring av uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
med den ändringen, att 4 § erhölle i motionerna
angiven lydelse; samt

E) motionen II: 706, av herr Nilsson
i Gävle m. fl.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna 1:204,
av fru Segerstedt-Wiberg m. fl., och II:
245, av fru Wallerius-Gunne m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte antaga i
motionerna infört förslag till lag om
ändring av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370). Detta förslag
avsåg, att ogift med hemmavarande barn
skulle vid beräkning av inkomst av kapital
få göra avdrag med samma belopp,
som för äkta makar tillsammans, d. v. s.
med högst 600 kronor;

II) de likalydande motionerna 1:280,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:353, av

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
igångsätta en utredning med uppdrag
att utarbeta förslag dels rörande införande
av förhöjda ortsavdrag för barnfamiljer
i beskattningen, dels i fråga
om den lämpliga kombinationen mellan
sådana ortsavdrag och barnbidrag.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 76, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
samt

5) förordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204,
av fru Segerstedt-Wiberg m. fl., och II:
245, av fru Wallerius-Gunne m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:280,
av herr Ewerlöf m. fl., och 11:353, av
herr Hjalmarson m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 540,
av herr Bengtson m. fl., och II: 703, av
herr Hedlund m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 541,
av fröken Mattson, och II: 705, av fru
Eriksson i Stockholm m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 542,
av fru Gärde Widemar m. fl., och II:
702, av herr Ståhl m. fl.;

6) de likalydande motionerna 1:543,
av herr Hagberg, och II: 704, av herr
Nilsson i Svalöv m. fl.; samt

7) motionen II: 706, av herr Nilsson
i Gävle m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Kollberg och
Stenberg, vilka ansett,

a) att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade; b)

att utskottet bort under A 1 hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 76, icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall till
de likalydande motionerna 1:542, av
fru Gärde Widemar m. fl., och II: 702,
av herr Ståhl m. fl., i förevarande del,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med den ändring av 46 § 3
mom. som i reservationen angivits;

c) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall i förevarande
del till de likalydande motionerna
I: 542, av fru Gärde Widemar m. fl., och
II: 702, av herr Ståhl m. fl., ävensom i
anledning av de likalydande motionerna
I: 540, av herr Bengtson m. fl., och
II: 703, av herr Hedlund m. fl., samt de
likalydande motionerna 1:541, av fröken
Mattson, och II: 705, av fru Eriksson
i Stockholm m. fl., måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

dels beträffande en omkonstruktion av
förvärvsavdraget i syfte att genomföra
en höjning av avdraget så att det bättre
överensstämde med de verkliga merkostnaderna
även för förvärvsarbetande
kvinnor med lägre inkomster,

dels om möjligheterna — bl. a. med
ledning av nyligen genomförd norsk
lagstiftning — att medgiva rätt för två
förvärvsarbetande makar att begära särtaxering
vid inkomstbeskattningen,

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

dels rörande reformering av beskattningen
av inkomst av rörelse eller jordbruk,
där familjeinkomsten härrörde
från båda makarnas arbete i förvärvskällan,
enligt av reservanterna angivna
riktlinjer,

dels ock i övriga av reservanterna angivna
hänseenden;

II) av herrar Bengtson, Torsten Mattsson
och Eriksson i Bäckmora, vilka ansett
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
A 1 hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj ds förevarande proposition,
nr 76, icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall
till de likalydande motionerna 1:540,
av herr Bengtson in. fl., och II: 703, av
herr Hedlund m. fl., i förevarande del,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med den ändring av 46 § 3
mom., reservationen visade;

III) av herrar Hagberg, Magnusson i
Borås och Stiernstedt, vilka på anförda
skäl hemställt,

1) att riksdagen i anledning av motionerna
1:540 och 11:703 samt 1:542
och 11:702 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
förelägga instundande höstriksdag förslag
om sådana ändringar av bestämmelserna
rörande förvärvsavdrag att

a) gift kvinna med minderåriga barn
samt inkomst av eget arbete eller av
rörelse, där hon visade att de verkliga
kostnaderna för barnens omhänderhavande
överstege 1 700 kronor, efter särskild
prövning erhölle avdrag för merkostnaderna,
dock att kvotavdraget icke
finge överstiga 20 procent av inkomsten,

b) ogift moder, varmed jämställdes
änka och frånskild med minderåriga
barn, erhölle motsvarande förbättrade
avdrag där hon visade, att de verkliga
kostnaderna för oinhänderhavande av

barn överstege den ortsavdragsförbättring
hon erhölle på grund av förekomsten
av barn,

c) gift man med minderåriga barn
samt inkomst av jordbruksfastighet eller
av rörelse, där hustrun deltoge i mannens
förvärvsverksamhet, erhölle kvotavdrag,
under förutsättning att det gjordes
sannolikt, att värdet av hustruns
arbete överstege 300 kronor, och det visades,
att de verkliga kostnaderna för
barnens omhänderhavande överstege
nämnda belopp, och

d) gift kvinna med minderåriga barn
samt inkomst av jordbruksfastighet erhölle
kvotavdrag enligt samma riktlinjer
som under c); samt

2) att riksdagen, med bifall till motionerna
1:280 och 11:353, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte igångsätta en utredning
med uppdrag att utarbeta förslag
dels rörande införande av förhöjda ortsavdrag
för barnfamiljer vid beskattningen,
dels i fråga om den lämpliga
kombinationen mellan sådana ortsavdrag
och barnbidrag;

IV) av herrar Hagberg, Söderquist,
KoIIberg, Magnusson i Borås, Stenberg
och Stiernstedt, vilka — i fråga om det
i propositionen framförda förslaget till
ändrade beskattningsregler för sammanboende
ogifta, som hade eller haft gemensamt
barn •— ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under A 1, A 3 och A 4 hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 76, icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas samt med bifall
till de likalydande motionerna 1:542,
av fru Gärde Widemar m. fl., och II:
702, av herr Ståhl m. fl., i förevarande
del ävensom de likalydande motionerna
1:543, av herr Hagberg, och 11:704,
av herr Nilsson i Svalöv m. fl.

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

(nr 370) med de ändringar, att 65 §
erhölle den i motionerna föreslagna lydelsen
samt att förslaget till anvisningar
till 52 och 65 §§ utginge;

A 31 antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 129 § 8 mom. taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

A 4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändring
av uppbördsförordningen den 5
juni 1953 (nr 272) med den ändringen,
att 4 § 2 mom. erhölle i reservationen
angiven lydelse;

V) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Bengtson, Torsten Mattsson, Kollberg,
Magnusson i Borås, Stenberg, Eriksson
i Bäckmora och Stiernstedt, vilka ansett,
att utskottet under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna I:
204 och II: 245 bort tillstyrka det i dessa
motioner väckta förslaget, att ogift med
hemmavarande barn skulle vid beräkning
av inkomst av kapital få göra avdrag
med samma belopp, som för äkta
makar tillsammans, d. v. s. med högst
600 kronor, samt att utskottet bort under
B 1 hemställa, att riksdagen med bifall
till de likalydande motionerna
1:204 och 11:245 måtte antaga det i
motionerna intagna förslaget till lag om
ändring av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

VI) av herr Spetz, som dock ej antytt
sin mening.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! De problem, som innefattas
i det föredragna utskottsbetänkande!
och som gemensamt allmänt kallas
för sambeskattningsfrågan, är föremål
för ett mycket stort intresse.

Sambeskattningsfrågan är inte ny.
Den är — för att använda en term som
ofta begagnas här i kammaren — en
gammal bekant. Gång efter annan, år
efter år har motioner framlagts och interpellationer
och enkla frågor framställts
beträffande sambeskattningen, och
lika ofta har motionärer och interpellanter
blivit besvikna. Det steg framåt som

proposition nr 76 innebär hälsas därför
säkert med tillfredsställelse på många
håll, även om det steget av åtskilliga för
att inte säga många anses alldeles för
kort.

I propositionen framlägges förslag om
en del förändringar i familjebeskattningen,
och till grund för dem ligger en utredning
av 1957 års sambeskattningsrevision.
Förslaget innebär skattelättnader
för förvärvsarbetande gifta kvinnor
med minderåriga barn och för ensamstående
barnförsörjare. Bevillningsutskottet
yrkar bifall till propositionen, i
varje fall i allt väsentligt. Men utskottet
är ingalunda enhälligt. Reservanter har
i flera reservationer anmält avvikande
meningar.

Nu gällande sambeskattningsregler har
blivit starkt kritiserade. En därvid ofta
påtalad svaghet är att två sambeskattade
äkta makar, som har inkomster över en
viss nivå, får erlägga en högre skatt än
om de taxerats var för sig som ensamstående.
Enligt gällande regler inträder
denna sambeskattningseffekt vid en sammanlagd
inkomst för makarna på omkring
20 000—22 000 kronor, då makarna
har barn under 16 år.

En annan svaghet i de nuvarande reglerna,
vilken också kan bedömas som
allvarlig, är att icke tillräcklig hänsyn
tas till de faktiska merkostnader som
den yrkesarbetande gifta kvinnan har
att bära till följd av förvärvsarbetet, i
synnerhet då familjen i fråga har minderårigt
barn. Förvärvsavdraget, som avser
att kompensera sådana merkostnader
och som för närvarande är maximerat
till 1 000 kronor, har mer och mer
kommit att anses som alldeles otillräckligt.

I motionerna 1:542 av fru Gärde WIdemar
m. fl. och 11:702 av herr Ståhl
m. fl. har framhållits att avbränningarna
genom skatter och kostnader för hemhjälp,
barnpassning o. dyl. i många fall
blir så stora, att det framstår såsom
tämligen litet lönande för den gifta kvinnan
att förvärvsarbeta. Genom att skattereglerna
missgynnar många gifta kvinnor
undandrages samhället i icke ringa
utsträckning kvalificerad och utbildad

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang.

arbetskraft. Ett exempel härpå är den
aktuella, svåra sjuksköterskebristen. En
reformering av skattereglerna, innebärande
att ifrågavarande faktiska merkostnader
bättre beaktas, skulle — framhåller
motionärerna — medföra att gifta
kvinnor med särskild yrkesutbildning,
vilka det bör vara i samhällets
intresse att tillvarata, i ökad utsträckning
står kvar i sin anställning eller —
om de inte har sådan förut — tar yrkesarbete.

Jag och mina medreservanter delar
helt motionärernas uppfattning. Det torde
vara klart att även ett förvärvsavdrag
av 2 000 kronor — som utskottet förordar
— icke motsvarar de faktiska merkostnaderna
i dagens läge. Va tillstyrker
därför motionärernas förslag att
förvärvsavdragets maximibelopp fastställes
till 3 000 kronor, vilket enligt
vår uppfattning skulle vara bättre anpassat
till de verkliga förhållandena.
Detta innebär att förvärvsavdraget, då
familjen har hemmavarande barn under
16 år, skall utgå med 300 kronor såsom
schablonavdrag jämte 20 procent av
hustruns inkomst, dock högst med 3 000
kronor. Avdraget skall i likhet med
propositionens förslag gälla såväl vid
den statliga som vid den kommunala
taxeringen.

I den nämnda motionen har vidare
emellertid framhållits att även om förvärvsavdraget
höjes till det av motionärerna
föreslagna maximibeloppet —
3 000 kronor — skulle en helt tillfredsställande
lösning av sambeskattningsproblemet
inte vara nådd. Motionärerna
föreslår därför utredning i syfte att
genomföra en höjning av förvärvsavdraget
så att det bättre överensstämmer
med de verkliga merkostnaderna även
för förvärvsarbetande kvinnor med låga
inkomster. Motionärerna avser här en
sådan ändring av kvotavdraget, att procenttalet
blir högre för viss botteninkomst
och sedan sjunker med stigande
inkomst. Med hänsyn till att avdrag av
denna karaktär skulle medföra ett väsentligt
inkomstbortfall har motionärerna
funnit att statsfinansiella förutsättningar
för att genomföra en sådan re -

ändrade regler för familjebeskattningen

form redan nu inte föreligger. De sakliga
skälen för en sådan konstruktion
av förvärvsavdraget har dock föranlett
motionärerna att föreslå utredning av
frågan.

Det påpekas i de tidigare nämnda motionerna,
att om hänsyn endast tas till
önskemålet att undanröja sambeskattningseffekten
skulle sambeskattningsproblemet
på ett statsfinansiellt sätt kunna
lösas, ifall möjlighet öppnades för
två förvärvsarbetande äkta makar att
välja att bli särbeskattade. Man hänvisar
bl. a. till en i Norge nyligen genomförd
lagstiftning om rätt till särtaxering
och föreslår utredning om möjligheterna
att medge rätt för två förvärvsarbetande
makar att begära särtaxering
i inkomstbeskattningen.

Vi reservanter delar motionärernas
uppfattning, att en sådan utformning av
förvärvsavdraget, att en bättre anpassning
kan nås till de med förvärvsarbete
förenade merkostnaderna för yrkesarbetande
kvinnor med lägre inkomster, är
angelägen. Vi tillstyrker därför förslaget
om utredning i detta hänseende. Likaså
anser vi att en undersökning om
möjligheterna att i enlighet med av motionärerna
angivna riktlinjer medge rätt
till särtaxering för två äkta makar är
av stort intresse. Vi tillstyrker därför
motionärernas förslag om en utredning
också i detta avseende.

Högern har i en reservation, betecknad
nr III, framlagt ett förslag om möjlighet
till högre förvärvsavdrag än nu
föreslagna maximala 2 000 kronor. Kvotavdraget
skulle dock fortfarande vara
maximalt 20 procent av inkomsten. Vi
har givetvis ingenting emot att även detta
förslag blir föremål för utredning.

Även i motionerna 1:540 och 11:703
beröres förvärvsavdraget. Det föreslås
sålunda att kvotavdrag skall medges gift
man med inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse när hans hustru verksamt
deltagit i hans förvärvsarbete och haft
hemmavarande barn under 16 år. Kvotavdraget
föreslås bli 20 procent av det
belopp som motsvarar en femtedel av
mannens inkomst av förvärvskällan,
dock högst 700 kronor, så att det sam -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. andrade regler för familjebeskattningen

manlagda avdraget blir högst 1 000 kronor.
Med hänsyn till att familjeinkomsten
härrör från båda makarnas arbete
i förvärvskällan och särskilda kostnader
kan vara förbundna med hustruns
deltagande i förvärvsarbetet — hon kan
ha barn, som hon måste leja passning
för, o. s. v. — anser vi att det i princip
kan vara riktigt att förvärvsavdrag kan
medges även för dessa fall. Emellertid
torde beslut härom böra föregås av utredning
beträffande de tekniska detaljerna
i sammanhanget. Vi reservanter
föreslår därför att förslaget upptas till
prövning i den utredning rörande förvärvsavdraget
som vi förordat.

Det synes oss vidare naturligt att utredningen
prövar det motionsvis framförda
förslaget att gift kvinna med inkomst
av jordbruksfastighet skall få
rätt till avdrag enligt samma grunder
som i propositionen föreslagits för gift
kvinna med inkomst av rörelse eller
eget arbete.

Vi anser även att det i motionerna
1:541 och 11:705 väckta förslaget att
ensamstående moder med förvärvsarbete
skall bli berättigad till förvärvsavdrag
å 300 kronor upptas till prövning av
den ifrågasatta utredningen.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord som motivering få yrka bifall till
reservation nr I.

Mitt namn finns även under reservation
nr IV, och jag ber att få yrka bifall
också till denna. Den rör beskattningen
vid s. k. samvetsäktenskap, där
parterna enligt propositionen — tillstyrkt
av utskottet — föreslås bli likställda
med äkta makar i skattesammanhang.
Vi reservanter delar inte den uppfattningen.
Sammanlevnaden i s. k. samvetsäktenskap
har i de fall som författningsändringen
avser i allmänhet inte
samma stabilitet som ett äktenskap.
Bl. a. av detta skäl skulle förslagets genomförande
leda till taxeringstekniska
komplikationer och medföra svårigheter
för skattemyndigheterna.

Jag vill vidare i likhet med vad som
framhållits i motionerna även erinra
att sambeskattningen av äkta makar —
alltså de som är vigda i vanlig ordning

— har sin principiella motivering i den
ekonomiska gemenskap som i ett äktenskap
råder mellan äkta makar. Denna
härrör från den rättsligt grundade underhållsskyldighet
som makarna har
mot varandra. Dessa förutsättningar föreligger
icke i s. k. samvetsäktenskap.
Någon underhållsskyldighet föreligger
icke här mellan makarna.

Ifrågavarande författningsändring har
icke föreslagits av sambeskattningsutredningen
och har, såvitt jag kunnat se,
inte blivit föremål för någon remissbehandling.

Slutligen, herr talman, ber jag att få
yrka bifall också till reservation nr V,
som avser bifall till de likalydande motionerna
1:204 av fru Segerstedt-Wiberg
m. fl. och II: 245 av fru
m. fl., vari föreslås att ogift skattskyldig
med hemmavarande barn skall vid
beräkning av inkomst av kapital få göra
avdrag med samma belopp som äkta
makar tillsammans, d. v. s. med högst
600 kronor.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I den proposition som
vi här har framför oss, har, som den föregående
ärade talaren redan erinrat
om, förslag framlagts om ändringar i
familjebeskattningen. Härav framgår,
som kammarens ledamöter givetvis omedelbart
inser, att det gäller ett omfattande,
betydelsefullt och väsentligt avsnitt
av det samlade svenska skattesystemet
i vad avser den direkta beskattningen.

Till grund för förslagen i propositionen
ligger en utredning, som har verkställts
av 1957 års sambeskattningsrevision.
Utredningens reformförslag har i
huvudsak upptagits i propositionen och
innebär skattelättnader för förvärvsarbetande
gifta kvinnor med minderåriga
barn och för ensamstående barnförsörjare.

Inom den meningsriktning, som jag
tillhör, befinner vi oss här, jag vågar
nog säga detta, i den en liten smula
ovanliga situationen att kunna hysa tillfredsställelse
med ingalunda oväsentliga

Onsdagen den 11 maj 19G0

Nr 16

Ang.

avsnitt av ett viktigt förslag, som stammar
från finansdepartementet. Varför
skulle vi då inte, lierr talman, också kunna
ge uttryck åt den uppfattningen? Eller
med andra ord: De principiella resonemang,
som föres i denna proposition,
innebär enligt vår mening att riktlinjerna
för beskattningen av äkta makar
på viktiga punkter kommit till klarare
uttryck än tidigare. Detta erkännande
kan ges utan vidare. Vi kan samtidigt
på vårt håll fira ett slags jubileum
med en alldeles speciell men dock
mycket uppmärksammad fråga som avhandlas
i propositionen, nämligen den
s. k. tudelningsprincipen vid familjebeskattningen.
Den av oss redan för tio
år sedan aktualiserade frågan om genomförande
av denna princip, vilken
vid 1952 års riksdag godtogs för familjeinkomster
upp till 16 000 å 17 000 kronor,
något som kammarens ledamöter
väl kommer ihåg, är i propositionen liksom
i betänkandet från sambeskattningsrevisionen
och även i utskottets betänkande
föremål för större förståelse än
tidigare. Det må tillges mig, om jag begagnar
tillfället att framhålla detta ur
vår synpunkt angenäma förhållande.
Trägen vinner, skulle man alltså möjligen
våga säga.

Såvitt jag förstår, synes det närmast
nu vara det statsfinansiella läget som
förhindrar ett genomförande av denna
princip eller i varje fall en väsentlig
höjning av den inkomstgräns, intill vilken
tudelningsprincipen faktiskt tillämpas.
Ett förbättrat statsfinansiellt läge
skulle alltså, får vi hoppas, kunna föranleda
att man tar ytterligare ett steg
på denna väg. Vi menar alltså att frågan
nu kommit i ett sådant läge, att vi i
detta sammanhang, som vi ser på saken,
icke har anledning att framställa
några särskilda yrkanden. Någon ytterligare
utredning, som föreslagits i vissa
motioner, finner vi för vår del för närvarande
icke erforderlig.

Vad så angår förvärvsavdraget för
gifta kvinnor synes meningarna likaledes
ha klarnat. Någon tycker måhända
att vi på vårt håll varit en smula tjatiga
i den här angelägenheten, men vi har

ändrade regler för familjebeskattningen
handlat utifrån den uppfattningen, att
det vi har kommit med har varit riktigt
och rätt, och därför har vi inte
givit upp vår argumentering. Vi har
från vår sida sedan länge gjort gällande
att detta avdrag syftar till att från beskattning
undantaga faktiska omkostnader
för intäkternas förvärvande. Sådana
omkostnader bär vi ansett föreligga för
gifta kvinnor med minderåriga barn, eftersom
dessa normalt inte kan ha förvärvsarbete
utom hemmet utan att ikläda
sig speciella kostnader för omhändertagande
av barnet. Denna princip
har nu fått sitt erkännande i propositionen,
vari förvärvsavdraget upptages
som ett rent omkostnadsavdrag. Därmed
är också klargjort i propositionen och
sedermera i bevillningsutskottets betänkande,
att detta avdrag — det är viktigt
att hålla fast detta — i och för sig
icke har med sambeskattningsfrågan att
göra.

Enligt propositionen skall förvärvsavdraget
för familjer som har hemmavarande
barn under 16 år utgå med 300
kronor jämte 20 procent av hustruns inkomst,
dock högst 2 000 kronor. Det gäller
det s. k. kvotavdraget, som förekommer
här i flera sammanhang. Avdraget
skall gälla vid såväl den statliga som den
kommunala beskattningen. Det maximala
avdraget erhålles vid en inkomst av
8 500 kronor. Förvärvsavdraget sådant
det här föreslås har därmed fått en enligt
vår uppfattning tillfredsställande
lösning för flertalet förvärvsarbetande
gifta kvinnor.

Å andra sidan får man nog akta sig
för att bestrida, att i vissa fall avdraget
kommer att vara lägre än de faktiska
kostnaderna. Särskilt där familjen består
av liera minderåriga barn blir de nödvändiga
kostnaderna ofta större än dem
som schablonmetoden täcker. För att
komma till rätta med detta förhållande
förordar vi en ordning, enligt vilken gifta
kvinnor, som vill göra anspråk på
högre avdrag än dessa 2 000 kronor som
föreslås i propositionen, skall beredas
möjligheter härtill under förutsättning
att de kan visa, att kostnaderna varit
högre — dock alltjämt med ett belopp

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

motsvarande 20 procent av inkomsten

såsom maximum. Denna särskilda prövning
skall sålunda inträda — det framgår
av vad jag tidigare sagt — först då
inkomsten överstiger 8 500 kronor. För
gifta mödrar bör motsvarande ordning
enligt vår mening också gälla.

För genomförande av de av oss förordade
åtgärderna synes, såvitt vi kan
se, någon särskild utredning inte vara
nödvändig. Vi föreslår därför, att riksdagen
i dag i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställer om förslag från Kungl. Maj:t
till höstriksdagen av den innebörd, som
jag här i korthet har redogjort för. För
det fall att de förbättringar för yrkesarbetande
mödrar, som vi förordar, genomföres,
finns det anledning att företaga
en omprövning även beträffande
äktenskap där s. k. faktisk sambeskattning
förekommer, alltså där hustrun icke
har egen förvärvsinkomst utan biträder
mannen i dennes yrkesverksamhet.
Kammaren vet väl vilka förvärvskällor
det här gäller; det är jordbruksfastighet
och rörelse. Vi förordar, att riksdagen
även i detta hänseende hemställer hos
Kungl. Maj:t om förslag till höstriksdagen.

I reservationen III, som jag nu närmast
talat om och som är undertecknad
av utskottets högerledamöter, avhandlas
också högerns partimotioner, som vi
väckte vid riksdagens början med begäran
om utredning rörande barnavdrag
vid beskattningen och rörande den
lämpliga kombinationen mellan sådana
avdrag och barnbidrag. Frågan är välkänd
för kammaren, och jag behöver
helt visst inte närmare här gå in på den.
Jag vill bara erinra om vår uppfattning,
att det innebär en stor orättvisa mot
barnfamiljerna, att dessa icke äger rätt
till högre ortsavdrag än barnlösa, eftersom
den inkomst, som helt saknar skattekraft
och följaktligen inte bör beskattas,
naturligtvis ligger högre för barnfamiljer
än för barnlösa makar.

Så går jag över till reservation IV, som
även berördes av föregående ärade talare.
Denna reservation är, som kammarens
ledamöter finner, undertecknad
av höger- och folkpartirepresentanter i

utskottet. Den gäller de s. k. samvetsäktenskapen.
Sambeskattning av äkta makar
har sin principiella motivering i den
ekonomiska gemenskap som i ett äktenskap
råder mellan makarna. Denna
härrör från den rättsligt grundade underhållsskyldighet,
som makarna har
mot varandra, vilket herr Söderquist
mycket riktigt påpekade. Dessa förutsättningar
föreligger inte i s. k. samvetsäktenskap.
Underhållsskyldighet föreligger
icke här mellan parterna.

Författningsändringen är icke föreslagen
av sambeskattningsrevisionen,
vilken var enhällig, och förslaget har således
inte heller varit föremål för remissbehandling.
De, som har undertecknat
denna reservation, yrkar avslag på
propositionen i detta hänseende.

Inom parentes vill jag gärna påpeka,
att detta är det enda väsentliga avsteget
från sambeskattningsrevisionens enhälliga
förslag, som finansministern har
gjort. I övrigt har han, som jag redan
antytt, tagit sambeskattningsrevisionens
förslag praktiskt taget som det föreligger,
vilket jag tycker varit riktigt handlat
av honom.

Så övergår jag till reservation V. Bakom
den står utskottets samtliga tio borgerliga
ledamöter. Dessa anser att utskottet
bort tillstyrka det i motionen
väckta förslaget, att ogift med hemmavarande
barn skall vid beräkning av inkomst
av kapital få göra avdrag med
samma belopp som för äkta makar tillsammans,
d. v. s. med högst 600 kronor.
Det gäller en utsträckning av det
s. k. sparavdraget från inkomst av kapital,
men vi menar, att denna utsträckning
kan motiveras på många olika sätt.

I de familjer, där ansvaret för barnens
försörjning och uppfostran av olika skäl
vilar på endast en av föräldrarna, föreligger,
som vi ser på saken, särskild anledning
att genom sparande försöka i
görligaste mån säkerställa barnets försörjning
för det fall att familjeförsörjaren
drabbas av sjukdom eller arbetslöshet
eller i händelse av hans frånfälle.

Jag vill också i detta sammanhang till
slut erinra om att riksdagen för ett eller
annat år sedan höjde försäkringsavdra -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

get för ensamstående med barn, så att
det kan uppgå till samma belopp som för
gifta. Vad som gäller för det ena sparavdraget
borde väl också få gälla i fråga
om det andra. Vi menar, att riksdagen
i den nu föreliggande frågan borde
besluta i konsekvens med det riksdagsbeslut
som fattades för ett par år sedan,
då det gällde höjningen av försäkringsavdraget.

Herr talman! Med dessa hänvisningar
dels till innehållet i propositionen och
dels till innehållet i bevillningsutskottets
betänkande ävensom till innehållet
i vissa reservationer yrkar jag nu bifall
till reservationerna III, IV och V.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det föreligger allmän
enighet om att skatten bör utgå efter
bärkraft. Om vi utformar skattesystemet
på det sättet, måste vi använda en progressiv
beskattning, och det medför svårigheter
i sambeskattningsfrågor.

Sambeskattningen har, såsom nämndes
tidigare, varit föremål för utredningar
åtskilliga gånger, både i undersökningar
av större komplex av skattefrågor
och i speciella undersökningar om
sambeskattningen, men det har varit
svårt att komma till ett resultat som varit
tillfredsställande från alla synpunkter.
Vilken form man än väljer är det lätt
att visa, att det uppstår olägenheter i
ena eller andra avseendet.

När frågan nu åter varit föremål för
en översyn har det visserligen gjorts åtskilliga
förbättringar, men man har inte
kommit fram till något genialiskt system
som skapar fullständig rättvisa.
Det förslag som nu föreligger innebär
emellertid i väsentliga stycken betydelsefulla
ändringar. Hur man än utformar
ett system med progressiv beskattning,
måste man välja vissa belopp och
vara medveten om att vissa grupper i en
del lägen kan bli missgynnade och att
andra kanske gynnas mer av beskattningen
än som egentligen varit avsett.

Vi reservanter har inte några större
anmärkningar mot propositionen när det
gäller de väsentliga principerna; det är

bara vissa punkter jag har anledning att
säga några ord om. Det förefaller som
om departementschefen har ansett att
sambeskattningen är en fråga som i första
hand gäller löntagarna, men det finns
stora grupper av företagare i vårt land,
i synnerhet jordbrukare, och beskattningen
bör utformas så att också de
får motsvarande förmån. Man bör alltid
sträva efter att göra beskattningen så
rättvis och likformig som möjligt. Jag
vill inte påstå att den i allmänhet utformas
så att den inte träffar lika för
alla grupper, men jag anser att detta
förslag inte är tillfredsställande i alla
avseenden.

Vi har föreslagit att gift kvinna med
inkomst av jordbruksfastighet utöver
det fasta avdraget å 300 kronor skall —
därest hon haft hemmavarande barn
under 16 år — erhålla kvotavdrag med
20 procent av denna inkomst, sammanlagt
dock högst med 1 700 kronor.
Också i fråga om förvärvsavdraget vid
s. k. faktisk sambeskattning, d. v. s. i
de fall då hustrun deltar i mannens
förvärvsverksamhet inom förvärvskällan
jordbruksfastighet eller rörelse, har
vi den uppfattningen att man bör ta hänsyn
till de kostnader som uppstår i de
fall där hemmavarande minderåriga
barn finns. Förvärvsavdrag för hustruns
arbete i makens jordbruk eller rörelse
bör principiellt sett vara lika berättigat
som för annat förvärvsarbete. Vi föreslår
därför, att gift man med inkomst av
jordbruksfastighet eller rörelse skall, om
hustrun har verksamt deltagit i hans
förvärvsverksamhet och haft hemmavarande
barn under 16 år, utöver det fasta
avdraget å 300 kronor även få rätt
till kvotavdrag med 20 procent av det
belopp som motsvarar femtedelen av
hans inkomst av förvärvskällan, dock
högst 3 500 kronor, så att det sammanlagda
förvärvsavdraget uppgår till högst
1 000 kronor.

Jag vet att anmärkningarna mot de
propåer vi har gjort i dessa avseenden
ofta gäller att det är svårt att bedöma,
i vilken utsträckning hustrun har deltagit
i förvärvsarbetet. Jag medger att
det är svårt, men man kan inte avfärda

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

hela frågan därför att det är svårigheter
med kontrollen och bedömningen.
Så långt det finns någon möjlighet bör
man i stället försöka ge olika grupper
likartade villkor. Vad de än sysselsätter
sig med bör skatten vara utformad så
rättvist som möjligt.

Med dessa korta ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen
nr II av mig själv m. fl. Samtidigt ansluter
jag mig också till yrkandet om
bifall till reservationen nr V av herr Hagberg
m. fl.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Till att börja med vill
jag uttrycka mitt beklagande och min besvikelse
över att det förslag som man
nu framlagt för att lösa sambeskattningsfrågan
är så otillräckligt. Vi kommer
alltjämt att ha problemet olöst. Med
hänsyn till merkostnaderna för minderåriga
barns vård i hemmet kommer det
även fortsättningsvis att vara dåligt lönande
för de gifta kvinnor som vill ha
förvärvsarbete att arbeta utanför hemmet.
Det kommer att vara lika svårt
att få ut sjuksköterskor och kvinnliga
lärare i förvärvsarbete som det nu är,
om vi inte tar betydligt kraftigare tag
för att lösa problemet.

Vi måste jämföra de familjer där hustrun
har förvärvsarbete med de familjer
där mannen bar hela inkomsten. Det är
obestridligt att den familj där hustrun
har förvärvsarbete har det betydligt
sämre ställt ekonomiskt. Om man skall
mäta ut skatten efter bärkraft, måste
man ta hänsyn till att det netto som den
familj får, där hustrun har förvärvsarbete,
blir betydligt mindre än nettot
för den familj där mannen har hela arbetsinkomsten.

För att utjämna denna skillnad behövs
det väsentligt större möjligheter
för gifta förvärvsarbetande kvinnor att
vid beskattningen få avdrag för sina
merkostnader. Vi motionärer har ansett,
att det föreslagna till 2 000 kronor
maximerade förvärvsavdraget är alldeles
otillräckligt. Vi kan inte dela utskottsmajoritetens
uppfattning, då ut -

skottet anför att 2 000 kronor motsvarar
på längre sikt de merkostnader som en
familj bär under barnens uppväxttid. Vi
har därför föreslagit ett till 3 000 kronor
maximerat avdrag, vilket vi anser bättre
motsvara de faktiska merkostnaderna.
Utskottet säger att endast kvinnor med
inkomst över 8 500 kronor kan utnyttja
ett sådant avdrag över de 2 000 kronorna.
Det är riktigt, men ofta följer väl
med en högre arbetsinkomst även högre
omkostnader för hemmets och barnens
vård. Många av de gifta kvinnor,
som vi nu vill ha ut i förvärvsarbete,
har en inkomst som uppgår till 10 000
kronor och mera, lärare, sjuksköterskor,
läkare etc. -— för att nu bara ta några
yrkesgrupper, där det råder brist på
arbetskraft.

Dessutom bär vi ansett att man bör
göra en utredning om möjligheterna att
få större avdrag för gifta kvinnor med
relativt låg arbetsinkomst. Vi kan inte
komma ifrån att en förvärvsarbetande
hustru har vissa initialkostnader, vare
sig bon har en stor eller liten arbetsinkomst.
Jag talar här inte om sådana
som har korttidsarbete eller bara arbetar
några månader om året utan om
kvinnor som har regelbundet arbete under
större delen av året. Utskottet förklarar
att »förvärvsavdragets storlek och
konstruktion torde komma att ingå som
ett led i den av departementschefen sålunda
förutskickade omprövningen av
familjebeskattningen», vilken skall äga
rum »när de statsfinansiella förutsättningarna
för en reform på området är
för handen». Vi har i dagens läge inte
velat komma med något direkt förslag
utan har nöjt oss med att hemställa
om en utredning. Jag vill dock understryka
vikten av att en utredning verkligen
kommer till stånd, och jag hoppas,
att den sker så fort som möjligt så att
vi på denna punkt snarast kan få till
stånd bättre förhållanden. Det skulle
säkerligen avsevärt främja möjligheterna
att få ut gifta kvinnor i förvärvslivet.

För de fall där den direkta sambeskattningseffekten,
d. v. s. merskatten
på grund av sambeskattningen, blir så

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

stor att det skulle löna sig för kontrahenterna
att bli särbeskattade, således
att bli beskattade som ensamstående,
har vi ansett att man borde införa en
valrätt för kontrahenterna att bli särbeskattade.
Det är ett system som har
praktiserats i Norge sedan årsskiftet och
som man där knyter stora förhoppningar
till. Jag tror att det skulle kunna
lösa en hel del problem även i Sverige.
1 Norge gäller denna valrätt endast för
arbetsinkomst, och vi har inte tänkt
oss något annat i Sverige heller. Inkomst
av kapital skulle alltså sambeskattas
liksom hittills. Det bär ju i varje
fall tidigare varit en huvudsaklig invändning
mot att införa särbeskattning,
att man därigenom skulle ge parterna
möjlighet att dela upp kapitalinkomst
och förmögenhet, varigenom de skulle
få vissa möjligheter till skatteflykt. Om
särbeskattningen begränsas till att gälla
arbetsinkomst riskerar man inte någon
sådan skatteflykt. Det skulle naturligtvis
inte bli något större antal fall,
där parterna valde denna särtaxering,
men existensen av en dylik valmöjlighet
skulle ge den tillfredsställelsen att vederbörande
inte behövde känna sig bestraffade
på grund av sitt yrkesarbete,
vilket nu många kvinnor har en känsla
av att de blir.

I vår motion har vi vidare berört propositionens
förslag att samboende ogifta
med gemensamma barn skall sambeskattas.
Man har kallat det för samvetsäktenskap.
Jag frågar mig emellertid,
hur skattemyndigheterna, i varje fall i
storstäderna, skall kunna avgöra om det
föreligger ett samvetsäktenskap. Det
står inte redovisat i längderna, vem som
är far till det barn som eventuellt är
mantalsskrivet hos någon av kontrahenterna.
Det står inte heller om de är samboende.
De är bara upptagna i längden
för samma fastighet. Skall vi verkligen
i dessa tider, då skattemyndigheterna
är så ansträngda, lägga på dem
denna extra hörda att undersöka arten
av samboende och vem som är far till
ett utomäktenskapligt barn? Vi kan väl
ändå inte ålägga skattemyndigheterna
att fastställa faderskapet för barn, men

det måste väl vara det som man här avser.
Skall vi alltså ha ett skattemässigt
fastställt faderskap och ett annat domstolsmässigt
fastställt? Jag förstår inte
hur skattemyndigheterna skall gå i land
med en sådan prövning.

För övrigt har det ansetts att sambeskattningen
medför så många nackdelar,
att man helst ville se den inskränkt i
stället för att som här utsträckt till ytterligare
kategorier skatteskyldiga. Detta
motiveras i propositionen med att
om man inte gjorde denna sambeskattning
av samboende, skulle de kunna få
vissa fördelar i ortsavdragshänseende.
Såvitt jag kan förstå finns det knappast
någon möjlighet för dem att få
några egentliga fördelar vare sig i ortsavdragshänseende
eller vid beräkningen
av skatt över huvud taget. Jag kan
därför inte finna någon grund för detta
förslag.

Som tidigare har påpekats i debatten
bygger sambeskattningen på den tanken,
att det föreligger underhållsskyldighet
mellan makarna samt vissa rättsliga
band och ekonomisk gemenskap. Några
sådana förhållanden råder ju inte alls
mellan de ogifta sammanboende. De kan
ju flytta ifrån varandra när de vill, och
även om de har ett gemensamt barn, innebär
det ofta inte något annat band
dem emellan än såvitt gäller underhåll
för barnet. Åtminstone i Stockholm med
de flyttningar som sker från den ena
till den andra adressen kan det vara
mycket svårt att fastställa, om det verkligen
föreligger ett sammanboende av
den arten, att det kan jämställas med ett
äktenskap.

Departementschefen säger i propositionen
att man på detta sätt skulle få ett
rättvisare beskattningsresultat och uttalar
också en förhoppning att man därigenom
skall kunna avlägsna den kvarstående
olikheten mellan äktenskapliga
och utomäktenskapliga barn. Jag tillåter
mig starkt tvivla på att denna skattereform
får cn sådan följd. Jag tror att
den skulle verka i rakt motsatt riktning.
Om de parter det gäller skulle bli tillfrågade
om faderskapet till barnet eller
om sammanboendet och de visste, att

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen
det skulle ha till följd att de fick en

ökad skatt, kan man — med den inställning
folk har till skattebördan över
huvud taget — knappast vänta sig att
de skall erkänna vare sig det ena eller
det andra. Resultatet skulle säkerligen
bli ännu mera lösliga förhållanden och
kringgående av bestämmelserna.

Om dessa sammanboende ogifta med
barn skulle kunna få en skattelättnad
genom att beskattas som ensamstående,
torde det vara första gången som en
skärpning av beskattningen föreslås på
den grunden att folk har barn gemensamt.
De skulle alltså bli straffbeskattade
i förhållande till de ogifta ensamstående,
som bor tillsammans utan barn.
Det är väl ändå en konsekvens, som vi
inte kan godtaga. Jag undrar om finansministern
ens har tänkt sig den frågeställningen,
då han har föreslagit denna
bestämmelse. Ofta är det ju dessutom
helt andra skäl än sådana som är att
hänföra till skattetänkandet som föranleder
människor att leva tillsammans
utan äktenskap. De vanligaste fallen —
i varje fall av dem som jag har stött
på — har berott på att den ena av de
sammanboende kanske inte har varit
ordentligt skild, eller också har en av
dem haft en pension, ett underhållsbidrag
eller en inkomst, som hon eller
han skulle förlora, om vederbörande ingick
ett nytt äktenskap, och det kanske
inte i sådana fall vore riktigt att sambeskatta
dem, därest de inte önskar det
själva.

Såsom redan framhållits av herr Söderquist
har detta förslag inte varit
ute på någon remissbehandling, och icke
heller medtagits i utredningens förslag.
Det är i och för sig anmärkningsvärt,
att praktiskt taget utan förberedelse föreslå
en reform som så avviker från vad
som nu gäller på detta område. För min
del kan jag inte finna något skäl att genomföra
en bestämmelse av denna innebörd,
och i motionen har också yrkats
avslag på förslaget. Jag kan inte inse
att det föreligger några olägenheter med
att även fortsättningsvis beskatta de
sammanboende som ensamstående.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i herr Söderquists yrkande om bifall
till reservationerna nr I och IV.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag har i huvudsak anslutit
mig till utskottets betänkande, men
jag skall inte falla utskottets ordförande
i ämbetet och svara på utskottets vägnar.

På en punkt har jag emellertid anslutit
mig till reservanterna. Det gäller reservationen
nr V, där jag kan instämma
både i herr Hagbergs motivering och i
hans yrkande. Jag har emellertid också
fogat en blank reservation till utskottets
betänkande, och med anledning därav
skall jag säga några ord.

Herr Hagberg påpekade att det huvudsakligen
var endast på en punkt som
Kungl. Maj:t gått ifrån den enhälliga
utredningens förslag. Det gällde dessa
s. k. samvetsäktenskap, som fru Gärde
Widemar nyss talade om. Finansministern
har emellertid även på en annan
punkt gått ifrån utredningens förslag,
och det är beträffande den punkten jag
har en liten erinran att göra.

Den fråga jag här avser gäller 3 mom.
i 46 §, där utredningen hade föreslagit
ett tillägg till vad som nu gäller, nämligen
det tillägget: »Har gift kvinna haft
inkomst av rörelse, vari hon varit verksam
. . .». Så långt var utredningen ense.
Riksskattenämnden gjorde emellertid
en anmärkning mot detta förslag,
och den har finansministern tagit upp.
Han har således lagt till orden »i ej blott
ringa omfattning». Detta tillägg opponerade
jag mig mot i utskottet och frågade
vad det skulle betyda. Utskottet har på
s. 28 försökt att urskulda sig så gott det
går och liar såvitt jag förstår invecklat
sig i ytterligare besvärligheter. Där står
nämligen, att kvinnan bör ha aktivt deltagit
i rörelsens ledning — ingen kan
väl förklara vad det betyder — men så
har också utskottet tillfogat »och utövat
sådana funktioner som normalt utövas
av innehavare av sådan rörelse varom
fråga är». Det är verkligen en så -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

dan där kautschukparagraf. I själva verket
kommer denna bestämmelse, såvitt
jag kan döma av min erfarenhet, inte att
leda till någonting alls. Om det finns ett
barn, kommer samboende av skatteskal
att säga: »Det är inte vårt gemensamma
barn», och lika lätt blir det i fråga om
rörelse att påstå, att hustrun har aktivt
deltagit »i ej blott ringa omfattning».
Bestämmelsen blir ett slag i luften.

Men jag skulle vilja fråga: Har finansministern
möjligen observerat att
förslaget innebär en ren diskriminering
av kvinnan, av könet? Om en man driver
rörelsen och hustrun helt och hållet
sköter den, så får han 300 kronors
avdrag även om det inte finns några
småbarn. Men när man vänder på det, så
att hustrun står för rörelsen och mannen
sköter den, blir det inte något avdrag
alls, oavsett hur många barn som eventuellt
finns i familjen.

Nu säger man kanske: det förekommer
ju inte att en man står för rörelsen
och hustrun sköter den. Jo, det finns
åtskilliga sådana fall. .lag kan direkt ur
minnet plocka fram flera exemplar. Det
förekommer att en sjöman står för en
rörelse i land — en lanthandel, en kioskrörelse
eller dylikt — som helt och hållet
sköts av hustrun på hennes ansvar.
Han får alltså göra avdrag med 300
kronor. Men skulle hustrun stå för rörelsen
och mannen eventuellt sköta den
— något som naturligtvis också kan förekomma
— då är alla avdrag omöjliggjorda.
— Jag får kanske vända mig till
statsrådet Ulla Lindström och be henne
att försöka påverka finansministern när
det gäller denna diskriminering av könet.

Nu fanns ju ingen motion i frågan,
och mina synpunkter mötte inte någon
förståelse inom utskottet. Det framgår ju
av att ingen av reservanterna har tagit
upp saken. .lag blev ensam på denna
punkt och hade ingen möjlighet att ställa
något formligt yrkande.

Jag har alltså, herr talman, intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
förslag, vilket jag förmodar att utskottets
ordförande kommer att ytterligare understryka.

7 Första kammarens protokoll 1960. Sr 16

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! När man lyssnar till denna
debatt får man det intrycket, att även
om talarna betygar att frågan är av
ovanligt stort intresse så försöker de
koncentrera inläggen. Skälet är väl att
hur vi än resonerar om dessa skattelagar
så gäller det rätt krångliga ting,
som många människor finner det besvärligt
att syssla med.

De reformförslag som föreligger i propositionen,
och som jag hoppas att riksdagen
skall bifalla, har tillkommit på
traditionellt svenskt sätt. Tidigare framställda
krav och önskemål resulterade i
en utredning, vars förslag nu ligger på
riksdagens bord i form av en proposition.
Utredningen var enhällig i sina
förslag, och alla partier var representerade
i utredningen. Ur den synpunkten
är det kanske litet förvånande att
det föreliggande betänkandet åtföljes av
reservationer. Jag har då anledning att
rikta uppmärksamheten på de deklarationer
som här har avgivits från alla
håll om att det föreliggande förslaget innebär
väsentliga framsteg. Man har till
och med uttalat sin stora tillfredsställelse
över att förslaget har kommit. Men
man har ytterligare önskemål i sammanhanget.

Det finns skäl att erinra om att denna
skattereform har möjliggjorts genom varuskattens
införande. Jag misstänker att
förslaget inte kommit på riksdagens
bord om inte staten skaffat sig inkomster
på det sättet. Gentemot dem som ställer
ytterligare krav finns det nog också
anledning att erinra om att kostnaderna
för denna reform får i huvudsak
bäras av de svenska kommunerna. I
riksdagens kamrar påpekas ju rätt ofta
att man tar undan skatteunderlag för
kommunerna. Kommunerna får genom
denna reform ett skattebortfall av 50
miljoner kronor, medan skattebortfallet
för staten beräknas till 35 miljoner kronor.
Jag tycker att det är rättvist att
erinra om den saken. Den bör också beaktas
niir man för fram mera långtgående
krav.

Här har sagts att förslaget kommer
att lindra de olägenheter, som sambe -

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

skattningssystemet innebär för många.
Eftersom det liar sagts att sambeskattningssystemet
medför olägenheter för
många, är det kanske skäl att erinra om
att den stora mängden skattebetalare
som är gifta har förmån av det nuvarande
systemet.

Det finns som bekant 1 100 000 äktenskap,
där sambeskattningen verkar i
gynnsam riktning, nämligen de äktenskap
där bara en arbetar, i regel mannen.
Till detta kommer 600 000 äktenskap,
där båda arbetar men sambeskattningen
ändå är gynnsam. Återstår, enligt
de statistiska uppgifter som föreligger,
cirka 45 000 äktenskap, om vilka
man kan säga att sambeskattningen medför
en ökad skattebelastning, d. v. s.
ungefär 2,5 procent. Jag tycker för min
del att det är en stor fördel, att man
genom utredningsarbeten kan få fram
statistiskt material, som på det här sättet
belyser den verkliga sakfrågan. Allt tal
om att sambeskattningssystemet missgynnar
i så hög grad är ju inte med
verkligheten överensstämmande. De
många har förmån av sambeskattningssystemet.
Det är bara en liten minoritet
bland de gifta som missgynnas.

Om man nu har slagit fast detta, så
kan jag konstatera i fråga om de krav
som framförs i reservationerna och som
avser en ytterligare höjning av kvotavdraget
med 1 000 kronor utöver de 2 000
kronor utskottet föreslagit, att det är väl
i och för sig önskvärt, om man kan lätta
skattebördan för medborgarna. Det skulle
väl alla önska, men vi måste ju se till
konsekvenserna. Utskottets förslag innebär
att gift kvinna som har egen inkomst
kan utnyttja avdraget maximalt, om inkomsten
uppgår till 8 500 kronor. Jag
satt och räknade ut här, att med den
ändring som reservanterna föreslagit
skulle beloppet i stället bli 13 500 kronor,
och det är klart att det finns kvinnor
som har en sådan inkomst, det
skall inte bestridas, men om man yrkar
på denna höjning och samtidigt för ett
resonemang om att vi dessutom borde
fundera på att höja avdragen mera för
dem som har små inkomster, så kan det
ju vara intressant att göra ett tankeex -

periment. Det fasta förvärvsavdraget på
300 kronor skulle kunna höjas generellt
med exempelvis 100 kronor — jag tror
att det skulle kosta ungefär 25 miljoner
kronor — och det skulle ju hjälpa alla
dem som har små inkomster; alla vill väl
hjälpa dem i första hand. Och varför
inte höja förvärvsavdraget med ytterligare
100 kronor, alltså till 500 kronor.
Det skulle kosta 50 miljoner kronor. Jag
anser detta vara ett mycket effektivt
sätt att hjälpa folk med små inkomster,
och det skulle vara det mest effektiva
medlet, om det gäller att tillvarata arbetskraft
bland de många.

Detta att höja avdragen kan vi ju
diskutera, men jag ser saken så, att efter
den här reformen får vi tänka oss att
vi, innan vi tar ytterligare steg för att
lätta skattebördan, måste ta ställning till
vårt skattesystem i stort. Finansministern
har ju signalerat en ny stor utredning,
och jag tycker att dessa ting bör
omfattas av en sådan utredning. Det är,
så långt jag förstår, en väsentlig sak att
få hela det här problemet under debatt.
Det förslag som nu har framlagts och
som har möjliggjorts av varuskattens införande
får man ta som en tillfällig reform,
men innan det tas ytterligare steg
borde man nog ha överblick över hela
skattesystemet.

Det har ju talats om att om man kunde
höja förvärvsavdraget ytterligare,
skulle man kunna tillvarata den högt
utbildade arbetskraft som finns och som
nu inte lockas ut på arbetsmarknaden
beroende på skattesystemets verkningar
— man har talat om sjuksköterskorna
t. ex. Jag vill gärna ha sagt att, om jag
inte är fel underrättad, en representant
för sjuksköterskorna var med i sambeskaltningsrevisionen
och tillstyrkte det
förslag som föreligger här i dag och bedömde
detta så att dess genomförande
skulle innebära en väsentlig förbättring.
Om reformen kan leda till att alla de
sjuksköterskor, som finns men som inte
är i aktiv tjänst, återinträder i förvärvslivet,
vet jag inte, men det är självklart
att den ekonomiska sidan alltid måste
beaktas när det gäller sådant här reformarbete.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

Jag skall inte fördjupa mig i detaljer i
övrigt, ty herr Spetz’ farhågor hoppas
jag kommer att bemötas av chefen för
finansdepartementet, eftersom det var
till honom herr Spetz vände sig. Jag vill
emellertid göra ett stillsamt påpekande
beträffande de s. k. samvetsäktenskapen
— ett påpekande som också utskottet
gör i sitt utlåtande —• att den princip
som finansministern föreslår redan är
knäsatt när det gäller folkpensionerna,
utan alltför stora protester, såvitt jag vet.
Riksdagen har alltså godkänt den principen.

Herr Bengtson framhåller att det finns
vissa grupper som kan anses vara missgynnade
av det här förslaget. Det är ju
så att saker och ting framstår olika för
olika människor, beroende på från vilken
utgångspunkt man betraktar dem.
Jag förstår mycket väl att herr Bengtson
tycker att jordbrukare och kanske
en del andra är missgynnade, men detta
är nog ingen allmän mening, och därför
har förslaget givits den utformning
det har fått.

Till slut vill jag bara ha sagt, att om
de stora och väsentliga tingen har utskottet
varit enhälligt. I reservationerna
har visserligen framställts vissa önskemål,
men i debatten har det bestyrkts att
reformen över lag betraktas såsom stor
och angelägen. Det gläder vi oss åt från
utskottsmajoritetens sida, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
såsom utskottets ordförande sade, att det
här förslaget innebär ett framsteg i förhållande
till vad som nu gäller och att
det kommer att kosta åtskilligt för skattebetalarna,
i all synnerhet för kommunerna.
Trots allt är vi naturligtvis tacksamma
över att här tas ett steg på vägen.
Jag beklagar att jag inte uttalade
detta redan i mitt första anförande, och
jag vill därför säga det nu.

Utskottets ordförande sade att de familjer
som det här gäller inte får någon
merskatt annat än i en mycket ringa

it Förslå kammarens protokoll 11)00. .Yr 10

procent av samtliga fall. Det är alldeles
riktigt, men i de flesta fall är det inte
heller merskatten, alltså effekten av sambeskattningen
i och för sig, som utgör
den väsentliga bördan för dem, utan detta
att de inte får göra avdrag för de
omkostnader de har för hemmet och
barnen under hustruns bortovaro. Det
är på den punkten som den stora skillnaden
i skattekraft föreligger mellan de
familjer, där mannen ensam förtjänar
familjeinkomsten, och de familjer där
båda makarna drar ihop samma inkomst.

Vad beträffar kvotavdragets storlek
och tanken att bottenavdraget borde höjas,
är vi fullt medvetna om att detta
skulle kosta mycket pengar, men jag
tror liksom utskottets ordförande att detta
skulle vara av mycket stor betydelse
i synnerhet för de små inkomsttagarna,
ty det är klart att det är svårare att ha
ett förvärvsarbete utanför hemmet med
en liten inkomst än med en stor inkomst.
Därför är det ett viktigt reformkrav
att det sker en omprövning av storleken
på förvärvsavdraget för dem som
har låga inkomster. I det avseendet förlitar
vi oss på att den utredning, som vi
hoppas kommer att tillsättas, tar upp
det problemet och i den mån det blir
möjligt också föreslår ytterligare lättnad.

Det är sant att Gerda Höjer, som satt
med i utredningen, gått med på utredningens
förslag. Såvitt jag förstår gjorde
hon det i första hand för att utredningen
skulle bli enig. Med tanke på den
tveksamhet som rådde, om det över huvud
taget skulle kunna läggas fram något
förslag till reform på detta område,
gick hon säkert hellre med på de 2 000
kronorna än riskerade att det inte blev
någonting alls. Det hindrar emellertid
inte att hon tidigare varit med om att
väcka motioner, där vi framställde förslag
om högre avdrag, och jag skulle
misstaga mig mycket om det visade sig
att hon var nöjd för framtiden med att
avdraget sattes till 2 000 kronor.

Jag kan inte godta den jämförelse
mellan folkpensionärer och dem som lever
i samvetsäktenskap som utskottets

100 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

ordförande gjorde. Då det gäller folkpensionärer
är det säkert mycket lättare
att fastställa, om de lever tillsammans
eller ej, än det är i fråga om personer
i betydligt yngre åldersgrupper
som är sammanboende, personer som
kanske mycket ofta flyttar. Dessutom
förhåller det sig ofta så, att folkpensionärer,
som faller under denna bestämmelse,
får en social förmån, som de inte
skulle få, om de inte sammanbodde. De
sammanboende med gemensamt barn
som i förevarande fall skulle sambeskattas
skulle såvitt jag förstår åtminstone i
de flesta fall ha en nackdel av sitt sammanboende,
och därför kan man inte
alls göra någon jämförelse mellan dessa
kategorier. Därför att riksdagen godtagit
en viss princip när det gäller folkpensionärer
anser jag sålunda inte att man
kan utsträcka tillämpningen av den till
skattelagstiftningen. Detta var väl i alla
fall inte riksdagens avsikt, då den fattade
det beslutet, och därför måste vi
bedöma den här frågan såsom ett helt
nytt problem, som vi måste lösa för sig.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag vill bara göra en
stilla erinran till fru Gärde Widemar om
hennes påstående att folkpensionärer
skulle uppbära en större inkomst, om de
betraktades såsom gifta. Så förhåller det
sig ju inte. Två pensioner till ensamstående
personer uppgår till högre belopp
sammanlagt än pensionen till äkta makar.
Det måste väl alltså föreligga ett
missförstånd från hennes sida då hon
anser att det exemplet inte skulle vara
relevant.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag syftade på det fallet
att den sammanboende kvinnan inte har
rätt till egen folkpension.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är litet tveksam, när
jag lägger mig i denna debatt. Talarna
har nämligen, trots att de omvittnat be -

tydelsen av denna reform, varit föredömligt
korta i sina inlägg och i huvudsak
bara uppehållit sig vid en och
annan detalj, varom meningarna är delade.
Men jag tycker, att det ändå förtjänar
att understrykas vad utskottets
ordförande sade, att denna reform har
möjliggjorts endast och allenast därigenom
att riksdagen med mycket knapp
majoritet i höstas fattade ett beslut om
allmän varubeskattning. Icke förty har
representanter för motståndarna till denna
inkomstförstärkning icke tvekat att
bjuda över i den här beskattningsfrågan,
där det är gemensamt för alla yrkanden
att kostnaderna skulle stiga ytterligare i
vädret. Jag har inte sett någon täckning
för de extra kostnadskrävande förslag
som har framförts med anledning av
sambeskattningsreformen. Försöken till
täckning — jag säger försöken -— har ju
inte gått längre än att kompensera vad
varuskatten skulle ge.

I vart fall har man i stort sett varit
ense med regeringen om att reformen
är befogad. Att man här rör sig på ett
utomordentligt ömtåligt område vet riksdagen
sedan gammalt. Vi har tidigare
haft att behandla misslyckade utredningsförslag
när det gällt att lösa denna
fråga. Det kan alltid uppstå kontroverser
i gränsområdena. Det kan göras gällande,
att man behandlar den ena gruppen
fördelaktigare än den andra.

Tidigare var det mycket vanligt, att
husmödrarna var kritiska mot sambeskattningsförslagen.
Husmödrarna, som
ju ändå inte hade något egentligt förvärvsarbete,
gjorde nämligen gällande
att de utförde ett arbete i hemmet som
var jämförbart med de förvärvsarbetandes.
Nu har herr Bengtson kommit en bit
in på den vägen, när han vill ha ett visserligen
modifierat men dock kraftigt
ökat förvärvsavdrag för alla kvinnor i
jordbrukarhemmen och alla kvinnor i
rörelseidkarhemmen. I vårt moderna
jordbruk är det naturligtvis inte så som
i den gamla naturahushållningens dagar,
då bondkvinnan praktiskt taget undantagslöst
kärnade smör och skötte djuren.
I dag är det — om man skär jordbruket
över en kam och ser inte bara på

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 101

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

småbrukarna ulan på de tillräckligt stora
bondejordbruken och storgodsägarna,
allt går ju in under begreppet jordbrukarfamiljer
— en massa av dessa kvinnor
som gör en typisk husmoders arbete
och ingenting därutöver. Man skulle säkerligen
få ett mycket kontroversiellt resultat
av detta försök att skipa rättvisa,
om man skulle följa herr Bengtsons linje.
Man kan få det även med den försiktiga
skrivning som här föreligger när det
gäller rörelseidkarna.

På den punkten kan jag även till herr
Spetz säga, att om man nu hävdar att
man skall försöka skapa den största möjliga
relativa rättvisa, är det enligt min
mening orimligt att utan vidare ge en
rörelseidkares hustru, som arbetar i rörelsen,
rätt till förvärvsavdrag och, därest
hon har minderårigt barn, rätt till
fullt förvärvsavdrag. Riksskattenämnden
har ju därför också påpekat, att hustrun
skall utföra arbete i icke ringa omfattning
i sin mans rörelse, om man skall
ge henne rätt till förvärvsavdrag vid beskattningen.
Jag kan hålla med herr
Spetz om att det kan bil besvärligt att
fixera vad som är ringa omfattning eller
ej. Det får bli eu bedömningsfråga för
taxeringsmyndigheterna, och riksskattenämnden
kommer väl här som i andra
fall att ge vissa vägledande anvisningar,
som får vara normerande för taxeringsnämnderna.
Men att släppa möjligheten
att ändå göra en avvägning, möjligheten
att utfärda bestämmelser om vilket mått
av arbete som hon skall utföra i mannens
förvärvsverksamhet, innan hon är
berättigad till avdrag, det tror jag skulle
leda till ganska horribla konsekvenser.
Man kan som jag ser saken inte komma
denna materia närmare in på livet, om
man vill hålla fast vid principen att förvärvsavdraget
inte skall utgå i alldeles
uppenbart oriktiga fall.

Jag har fäst mig vid ett par av fru
Gärde Widemars inlägg, bl. a. där hon
gör gällande att 2 000-kronorsavdraget
icke är tillfredsställande och att man i
princip bör ha rätt till avdrag för de
merkostnader som föranledes av att hustrun
arbetar utanför hemmet. Den frågan
kan ju bedömas från olika utgångspunk -

ter. Det ligger vissa undersökningar bakom
— en utredning som kallade sig för
familjeutredningen och som arbetade för
några år sedan kom fram till att de extra
kostnaderna för ett barn framför allt i
förskoleåldern höll sig omkring de 2 000
kronorna. Om man emellertid har sådana
anspråk, att man inte bara skall ha
täckning för de extra kostnader som föranledes
av att man får placera barnet i
ett daghem eller i ett familjedaghem,
utan gör anspråk på att man skattemässigt
skall ha ersättning för de extra
kostnader som föranledes av att kvinnan
anställer ett hembiträde för att hon
skall kunna fullgöra det egna arbetet,
då kan man naturligtvis komma fram till
helt andra avdragsbelopp. Jag föreställer
mig att man i dag inte får något hembiträde
med natura- och kontantlön under
8 000 kronor eller något i den stilen.
Man kommer då följaktligen upp till
helt orimliga avdragsbelopp. Nu förhåller
det sig ju så att det bara är en rätt
begränsad grupp av arbetande kvinnor
som befinner sig i det sociala skikt där
man kan välja den utvägen att klara
hemproblemen med hjälp av ett hembiträde.
Den överväldigande majoriteten
av de förvärvsarbetande kvinnorna kan
inte sträcka sina anspråk dithän, utan
de får nöja sig med att placera barnet
på daghem, familjedaghem och liknande,
och under sådana förhållanden är
väl detta förvärvsavdrag något så när
riktigt avpassat.

Vidare tog fru Gärde Widemar upp en
debatt om en detalj i förslaget, att man
i beskattningsavseende skall jämställa
två ogifta som sammanbor och har gemensamt
barn med två gifta makar. Hon
ställde frågan om skattemyndigheterna
eller domstolarna skall fastställa faderskapet.
Jag får för min del säga, att jag
aldrig har haft någon tanke på att skattemyndigheterna
skulle fastställa något
faderskap. Det har domstolarna klarat
hitintills, och det kommer de väl att göra
även i fortsättningen. Man kommer att
fastställa frågan om faderskapet med
tillhjälp av kyrkoböckerna på samma
sätt som hitintills, och man får fastställa
problemet om sammanboendet genom

102

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

fastighetslängderna på samma sätt som
hitintills. Därmed har man ju ett par
ganska konkreta och objektiva kriterier
för när denna regel skall tillämpas. Att
Kungl. Maj:t kom fram till att föreslå en
sådan här kanske för en professionell
jurist något överraskande slutsats, beror
helt enkelt på det motivet, att jag nog
tyckte att man kommer till rätt underliga
relativa resultat, i fall man inte gör
den här korrigeringen, d. v. s. beskattar
vederbörande, om de har gemensamt
barn och bor tillsammans, som om de
skulle vara gifta.

Om man följer reservanterna, får man
nämligen rätt underliga slutresultat. Om
två ogifta flyttar tillsammans och har ett
gemensamt barn, får de om de bor här i
Stockholm 6 000 kronor i skattefritt ortsavdrag,
medan två gifta får nöja sig med
4 000 kronor i skattefritt ortsavdrag, därest
de har ett eller flera barn. Jag kan
fortsätta denna argumentering: om två
stycken ogifta med två gemensamma
barn flyttar tillsammans och bor som en
familj, skulle de enligt reservanternas
förslag få 8 000 kronor i skattefritt ortsavdrag,
jämfört med de 4 000 kronor i
skattefritt ortsavdrag, som gäller för två
äkta makar med två gemensamma barn.
Bara den omständigheten att inte prästen
eller borgmästaren läst över dem
skulle ge dem ett extra skatteavdrag om
4 000 kronor per år när de i övrigt är i
samma situation rent ekonomiskt och
— jag är tillräckligt fördomsfri för att
säga det — i stort sett även i moraliskt
avseende.

Man kan utveckla detta ytterligare och
säga, att om två ogifta bor tillsammans
och bara den ene har ett separat barn,
som den andre inte har något att göra
med, skall de ha 6 000 kronor i skattefritt
ortsavdrag, och om det är två ogifta
som bor tillsammans och var och en har
ett separat barn, som den andre inte har
något att göra med, så skulle de faktiskt
få ett skattefritt ortsavdrag av 8 000 kronor,
medan den vanliga gifta familjen
får 4 000.

Jag tycker att detta skulle föranleda
vissa berättigade missnöjesanledningar.
Jag fick regeringens gehör för denna

synpunkt, och därför har vi stannat för
att om man i kyrkoböckerna konstaterar
att faderskapet är klart och i fastighetslängden
konstaterar att föräldrarna bor
tillsammans, är det riktigt att de blir beskattade
på samma sätt som de gifta under
liknande förhållanden.

Vi har ju varit konsekventa. Samtidigt
som de får ortsavdrag som gifta får
de å andra sidan rättighet till de giftas
skatteskala, möjlighet att utnyttja varandras
icke utnyttjade ortsavdrag o. s. v.
Principen är således konsekvent genomförd
över hela linjen.

Herr talman! Det skulle naturligtvis
kunna vara frestande att hålla ett längre
anförande om sambeskattningen mera
i princip, men när de föregående talarna
inte velat göra någon stor politisk
debatt om detta, skall inte jag göra det
heller. Jag vet inte om jag med dessa små
inlägg har besvarat fru Gärde Widemars
och herr Spetz’ frågeställningar. Skulle
jag inte ha fattat dem helt och fullt, är
det möjligt att jag kan reparera det i ett
nytt inlägg.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Både finansministern
och utskottets ordförande har tagit tillfället
i akt att tala om omsättningsskattens
nödvändighet för att genomföra
olika reformer, bl. a. också denna reform.
Jag har i ett tidigare sammanhang
sett, att finansministern gjort gällande
att omsättningsskatten också skulle
vara nödvändig för att täcka tjänstemännens
löneförhöjningar.

Nu har vi ju inte specialbudgeter på
detta område, som man kan laborera
med och hävda, att just den reformen
skulle inte ha kunnat genomföras, om
vi inte haft omsättningsskatten. Jag vet
inte hur ofta man kan tänka sig diskontera
omsättningsskatten, men gör man
det för många gånger så kommer väl
utgifterna att överstiga inkomsterna av
denna skatt. Ännu är vi dock inte där.
När vi nu i väsentliga stycken är tämligen
eniga om att genomföra denna reform,
så bör vi också genomföra den
utan att därvid koppla den samman med

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 103

Ang

olika omständigheter som omsättningsskatt
o. d.

Vad beträffar herr Strängs motivering
när det gällde avdraget för jordbrukarhustrurna,
nämligen att det är en hel del
förändringar som har inträffat på jordbrukets
område, så vill jag tillägga, att
det dock fortfarande är ett fåtal jordbruk,
som är stora jordbruk. Vi har
mest familjejordbruk och mindre jordbruk.
Det bör också observeras, att utvecklingen
går därhän, att hustrun i
större utsträckning deltar i skötseln av
jordbruket. Kan hustrun köra bil, så
kan hon köra traktor också och använda
åtskillig maskinell utrustning. Sysselsätter
ett jordbruk bara två äkta makar,
så kommer hustrun också att därmed
få delta i arbetet.

Här finns faktorer som talar i båda
riktningarna, och vad jag här pekat på
talar för att det är mer fog för den reservation,
som vi har lagt fram från centerpartiets
sida.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få reservera
mig för att jag kan ha missförstått finansministern,
men det föreföll mig,
som om finansministern talade om två
saker på en gång. Han talade om hustrun,
som arbetar i mannens rörelse, och
ansåg att i sådant fall bör krävas av
hennes deltagande i rörelsen, att denna
inte är av alltför ringa omfattning. Men
det står inte någonting alls härom i lagen.
I lagen står bara orden »av hustrun
utfört arbete». Punkt och slut. Där
gäller det arbete, om det än är aldrig
så litet.

Men jag talade om en annan sak, nämligen
när hustrun själv står för rörelsen.
Det är där man fört in en bestämmelse
om att hon dessutom skall ha varit
sysselsatt i sin ct/en rörelse i »icke
ringa omfattning». Det var det jag gjorde.
min anmärkning emot.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Liksom herr Bengtson
anser jag, att finansministerns allmänna

ändrade regler för familjebeskattningen
resonemang måste korrigeras. Det kan
ju inte vara så, att allting skall betalas
med omsättningsskatten. Av finansministerns
påstående kan man dra den
slutsatsen, att han vill göra gällande att
motståndarna till omsättningsskatten
inte skulle ha pengar till denna reform.
Det är inte på det sättet. Redan i folkpartiets
finanskalkyl i januari hade vi
utrymme för reformen, sedan vi ersatt
omsättningsskattens inkomster med besparingar
och andra budgetförstärkningar.
I det alternativ till regeringens senaste
statsregleringsförslag, som folkpartiet
kommer att lämna i nästa vecka,
kommer vi att ha ännu större utrymme
för skattelättnader av detta slag.

Finansministern förklarar att de faktiska
omkostnaderna för barnens vård
bör vederbörande egentligen ha rätt att
dra av från sin inkomst, men att man
har konstaterat inom familjeberedningen
att dessa omkostnader i medeltal
uppgår till 2 000 kronor. Det är alldeles
riktigt, att en sådan beräkning gjordes
av denna utredning, men det gällde en
schablonberäkning, ett medeltal. Det är
möjligt att beräkningen var riktig vid
den tidpunkt då den gjordes, men sedan
dess har det gått flera år. Kostnaderna
för barnens vård ökas för varje
år som går. Dessutom beror omkostnaderna
på antalet barn. Har man fyra
barn, stiger kostnaderna till 8 000 kronor,
d. v. s. samma kostnad som man
enligt finansministern får räkna med
för ett hembiträde. Jag tycker visst inte
att den grupp — om de nu är så många
att de kan kallas en grupp — som numera
har möjlighet att få tag i ett hembiträde,
skall sättas i någon gynnad situation.
Jag tror dock att de mödrar,
som har många barn och som är tvingade
att lämna dem på ett daghem, för
detta får vidkännas ännu större kostnader
än genom att hålla sig med ett hembiträde.
Dessutom är det ont om daghem,
och det är svårt för mödrarna att
finna daghem i närheten av bostaden
eller arbetsplatsen, så att de över huvud
bar möjlighet att ta förvärvsarbete,
alldeles oavsett det ekonomiska resultatet
av detta.

104 Nr 16

Onsdagen den It mai 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

Finansministern erkänner och ger
mig rätt i att det kommer att bli besvärligt
för taxeringsmyndigheterna att
tillämpa taxering av samboende. Myndigheterna
måste då gå till mantalslängderna,
till kyrkoböckerna och till domstolsprotokoll
för att få fastställt, om
det är med fadern till barnet som kvinnan
sammanbor. Det lär myndigheterna
inte kunna göra utan stor omgång.

Resonemanget om att de samboende
skulle kunna få ett ortsavdrag på tillsammans
8 000 kronor enligt vår motion
förstår jag inte. Finansministern säger
att två ogifta kan få ett skattefritt ortsavdrag
på 6 000 kronor, och det är alldeles
riktigt, medan två gifta har ett
ortsavdrag på 4 000 kronor. Då kan
emellertid hustrun få ett förvärvsavdrag
med 2 000 kronor; tillsammans uppgår
avdragen till 6 000 kronor eller det blir
exakt samma situation i båda fallen. Ett
avdrag på 8 000 kronor kan man aldrig
få enligt vårt förslag, ty vi har räknat
med att den ene av föräldrarna, som
sammanbor, alltid skall beskattas som
ensamstående och som ogift enligt skattetabellen
för ogifta.

Vad sedan gäller detta exempel att
två, som sammanbor och den ene har
barn med någon annan än den med vilken
vederbörande sammanbor, skulle
utnyttja möjligheten till högre ortsavdrag,
har inte ens finansministern vågat
sig på en skattereform i den vägen.
Då måste man ju sambeskatta alla sammanboende
över huvud taget — syskon,
föräldrar och barn, goda vänner — ty
de får sina ortsavdrag i alla fall, oavsett
om de är av samma eller olika kön.

Att finansministern nu helt plötsligt
för in moralen i skattelagstiftningen
är ägnat att förvåna. Det är väl första
gången som finansministern anlagt sådana
synpunkter för att få igenom en
reform. Skattemoralen brukar annars
vara något helt annorlunda än den vanliga
moralen!

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Tyvärr, fru Gärde Widemar,
brukar skattemoralen vara helt

annorlunda än den vanliga moralen.
Jag har mycket besvär av detta!

Jag vill sedan till fru Gärde Widemar
säga, att omsättningsskatten gav
ett inkomsttillskott på 1 400 miljoner
kronor. Den gav möjligheter att genomföra
vissa reformer, bl. a. sambeskattningsreformen,
varvid slutresultatet blev
ett inkomsttillskott på i runt tal en miljard
kronor.

Nu utlovar fru Gärde Widemar, att
folkpartiet kommer att redovisa täckning
för utgifter i lika stor utsträckning
som omsättningsskatten gör. Det
skulle således innebära, att vi om någon
vecka har att förvänta ett förslag
som ger inte 1 000 miljoner kronor, utan
1 400 miljoner kronor plus det tillägg,
som fru Gärde Widemar anser det befogat
att öka denna sambeskattningsreform
med. Jag hoppas att fru Gärde
Widemar inte tar illa upp, om jag kommer
tillbaka hit till kammaren och ber
att få diskutera denna fråga med fru
Gärde Widemar, sedan vi sett på detta
intressanta förslag, som skall innebära
så kraftiga reduktioner av statens utgifter
respektive förstärkningar av statens
inkomster.

Jag vill vidare till herr Spetz säga att
i det fall —- om vi skall riktigt ordentligt
klara upp begreppen — då kvinnan
arbetar i mannens rörelse gäller
som kvalifikation att hon skall utföra
ett arbete för 300 kronor, innan hon
får förvärvsavdrag. Det betyder således
att hon skall arbeta i viss utsträckning
— man kan ha olika uppfattningar om
detta motsvarar begreppet »i icke ringa
utsträckning», men det är i alla fall en
arbetsinsats hon skall göra. I det andra
fallet, där kvinnan arbetar i egen rörelse,
har vi skrivit in att arbetet skall
vara av icke ringa omfattning. Det är
klart att man skulle kunna säga, att
hon skall utföra ett arbete för 300 kronor
här också för att det skall uppstå
full reciprocitet.

Men detta är bara en diskussion om
ord; principerna är ju desamma. Dock
bör vi inte sträcka oss dithän — som
bär säges — att en hustru, i det fall
hon arbetar i egen rörelse, inte skall

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 105

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

behöva göra någon arbetsinsats alls och
ändå ha rätt till förvärvsavdrag. Jag är
rädd för att detta kan leda till svåra
konsekvenser, och jag tror att herr
Spetz innerst inne — såsom den ambitiöse
och nitiske taxeringsman herr
Spetz i det civila ändå är — är rädd
för detta. Vi känner allesammans till,
att många företagare frestas av att skriva
över verksamheten på hustrun för
den händelse någonting skulle hända,
som i ekonomiskt hänseende inte skulle
bli så trevligt, och har man gjort det,
har man räddat en hel del. Men vi bör
väl i sådana fall ändå ha ett visst anspråk
på att hustrun skall göra en insats
i den verksamhet hon själv står
för — de tycker jag är hederligt och
renhårigt.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, det kan jag lugna
finansministern med att jag inte hyser
någon som helst oro för vad finansministern
här drog upp. Det var nämligen
bara den bestämmelse som vi nu har,
och denna har, såvitt jag vet, inte vållat
några som helst besvär eller olägenheter.
Jag har den erfarenheten, som
kanske är relativt kort —- jag har dock
varit med ett tjugotal år i prövningsnämnden
— att det där aldrig har förekommit
någon diskussion på denna
punkt helt enkelt av den anledningen,
att lagen inte varit sådan att vi haft skäl
att syssla med detta problem.

Däremot menar jag att en ändring
av lagstiftningen, som innebär att man
skall börja fundera på om vederbörande
kvinnliga innehavare av en rörelse
har gjort en arbetsinsats i rörelsen,
medför eu komplikation, som kommer
att försvåra taxeringsarbctet men som
när det gäller statens inkomster icke
kommer att ge ett enda rött öre — den
saken är jag fullkomligt övertygad om.

Nu ger i varje fall det uttalande som
finansministern gjorde om en arbetsinsats
för 300 kronors värde en viss vägledning,
och det kan vara värdefullt.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är glad över att
den lilla debatten mellan herr Spetz och
mig har resulterat i denna klarhet. Jag
är övertygad om att herr Spetz, som
den lojale skatteindrivare han är, kommer
att se till att det i fortsättningen
såsom villkor för kvinnans rätt till förvärvsavdrag
i det fall hon arbetar i
mannens rörelse uppställes krav på 300
kronors inkomst.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Finansministern påstår,
att denna reform inte skulle vara möjlig
att genomföra utan omsättningsskatten.
Jag påstår att den skulle vara möjlig
att genomföra utan omsättningsskatt.
Att det går att klara statens utgifter
utan omsättningsskatt trodde jag inte att
finansministern var tveksam om längre,
när han sett de senaste beräkningarna
av statens inkomster för nästa budgetår
som gjorts av riksräkenskapsverket.

Men finansministern är givetvis välkommen
att fortsätta resonemanget då
vi sett det nya förslaget från oss om
inkomster och utgifter.

Herr statsrådet STRÄNG:

Ja, det här sista inlägget från fru
Gärde Widemars sida gjorde mig faktiskt
riktigt orolig för den där kommande
debatten, som vi skall ha. Men
jag tillåter mig att i all vänskaplighet
ge ett råd till fru Gärde Widemar: Studera
kompleteringspropositionen innan
vi tar den debatten! Skulle fru Gärde
Widemar redan ha gjort det, då är hennes
senaste inlägg helt oförklarligt.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Nu talade finansministern
återigen om den hustru som arbetar
i mannens rörelse. Men det är inte
alls den saken jag talar om och vill få
fram. Vi skall inte tala om hustrur som
arbetar i mannens rörelse, eller mannens
jordbruk, ty där föreslås ingen

106 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

ändring; där gäller detsamma som vi
alltid har haft och fortfarande är överens
om.

Jag slår fast att det är fråga om den
ändring som är införd i lagen när det
gäller hustruns taxering i hennes egen
rörelse. Det är detta det rör sig om, och
jag hemställer att finansministern och
finansdepartementet tar och tittar på
den diskriminering av kön som där föreligger.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är ju rätt besvärande
att herr Spetz och jag har så svårt
att förstå varandra. Men vi kan ju hyfsa
ekvationen genom att inte tala om
det fall, där hustrun arbetar i mannens
rörelse, och då blir det bara kvar det
andra fallet, där det är fråga om hustruns
egen rörelse. Om emellertid i det
första fallet ställs ett krav på 300 kronor,
så är det väl rimligt att även i det
andra fallet ställs ett visst krav på insats
från hustruns sida i den egna rörelsen.
Detta har tagit sig uttryck i förslagets
ord om ett arbete »av icke ringa
omfattning».

överläggningen ansågs härmed slutad.
Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30. Härefter yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad
under överläggningen yrkats propositioner
komme att framställas, först särskilt
beträffande envar av punkterna A 1—
B 2 av utskottets i det nu förevarande
betänkandet gjorda hemställan, vidare
särskilt rörande punkterna B 3 och
B 5 samt därefter särskilt angående envar
av punkterna B 4, B 6 och B 7. I
vad gällde det under punkten A 1 upptagna
lagförslaget, fortsatte herr talmannen,
komme propositioner att framställas,
först särskilt beträffande varje stadgande,
i fråga om vilket annat yrkande
förekommit än om bifall till utskottets
förslag, därefter särskilt rörande återstoden
av lagförslaget samt slutligen
särskilt angående utskottets hemställan
i punkten A 1.

Punkten A 1

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen 46

§ 3 mom. första stycket, såvitt avsåge
höjning av förvärvsanslaget

I avseende å denna del av nämnda
stycke, anförde nu herr talmannen, hade
yrkats dels att densamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna stycket, såvitt nu vore i fråga,
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av stycket i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner 46 § 3 mom. första
stycket i Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 40
tillstyrkta förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen, såvitt avser höjning
av förvärvsavdraget, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stycket, såvitt
nu är i fråga, med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Söderquist m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 28.

Onsdagen den 11 maj 19C0

Nr 16 107

Ang

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

46 § 3 mom. första stycket, såvitt gällde
kvinnas inkomst av jordbruksfastighet Beträffande

denna del av förevarande
stycke gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna stycket, såvitt nu vore
i fråga, med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Bengtson m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av stycket i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 46 § 3 mom.
första stycket i Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 40
tillstyrkta förslag till lag om ändring i
kommunalskattelagen, såvitt avser kvinnas
inkomst av jordbruksfastighet, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stycket, såvitt
nu är i fråga, med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Bengtson m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 22.

ändrade regler för familjebeskattningen

Därjämte hade 28 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

46 § 3 mom. andra stycket

I fråga om detta stycke gjorde herr
talmannen propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna stycket
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Bengtson in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på styckets godkännande,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 46 § 3 mom. andra
stycket i Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 40 tillstyrkta
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stycket med
den lydelse, som föreslagits i den av
herr Bengtson in. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till cn början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 22.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

46 fi 3 mom. tredje stycket

Godkändes.

108 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för familjebeskattningen

65 § samt anvisningarna till 52 och
65 §§

Rörande nu förevarande bestämmelser,
yttrade vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att desamma skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle
godkänna 65 § med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med IV betecknade
reservationen, varjämte berörda
anvisningar skulle utgå.

Härefter gjorde lierr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av ifrågavarande bestämmelser
vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 65 § i Kungl.
Maj:ts av bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 40 tillstyrkta förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
ävensom de av utskottet tillstyrkta anvisningarna
till 52 och 65 §■§ nämnda
lag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Hagberg m. fl. vid betänkandet
avgivna, med IV betecknade reservationen,
varjämte berörda anvisningar utgå.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 44.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av ifrågavarande
lagförslag

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna A 2—A 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B 1

Vidkommande denna punkt gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Hagberg m.
fl. vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 punkten B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hagberg m. fl.
vid betänkandet avgivna, med V betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 109

Ang,

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 68.

Punkten B 2

Med avseende å förevarande punkt
gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades under punkten
2 i den av herr Hagberg m. fl. vid
betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
40 punkten B 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas under punkten 2 i den av herr
Hagberg m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 16.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B 3 och B 5

I vad gällde dessa punkter, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats l:o)

8 Första kammarens protokoll 1960. Nr 16

ändrade regler för familjebeskattningen
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades under c i den av herr
Söderquist m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna den i reservationen
III av herr Hagberg m. fl. under
1 gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hagberg begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists m. fl.
reservation, såvitt nu vore i fråga.

Herr Hagberg äskade emellertid votering
jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 40 punkterna B
3 och B 5 antager den i reservationen I
av herr Söderquist ni. fl. under c gjorda
hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den i reservationen
III av herr Hagberg m. fl. under
1 gjorda hemställan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

no Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. godkännande av konvention rörande varors tullvarde

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 30;

Nej — 24.

Därjämte hade 86 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40
punkterna B 3 och B 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Söderquist m.
fl. vid betänkandet avgivna reservationen,
såvitt avser den i reservationen
under c gjorda hemställan.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 28.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna B i, B 6 och B 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. godkännande av konvention rörande
varors tullvärde

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ny
tulltaxeförordning, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I den föreliggande propositionen,
som behandlas i utskottets
betänkande, föreslås att riksdagen måtte
dels antaga det vid propositionen fogade
förslaget till tulltaxeförordning,
dels ock för sin del godkänna Sveriges
anslutning till konventionen den 15 december
1950 rörande varors tullvärde,
den s. k. Bryssel-konventionen. Inom bevillningsutskottet
råder inga delade meningar
i frågan, utan vi har enhälligt
tillstyrkt förslaget och även varit fullt
ense om motiveringen. Då jag icke desto
mindre begärt ordet är det endast för
att göra ett par kompletterande anmärkningar.

Att vi för svenskt vidkommande biträder
Bryssel-konventionen är enligt
helt säkert mycket allmän uppfattning
att hälsa med tillfredsställelse, och jag
vill liksom utskottet förorda, att så sker.
Särskilt glädjande är att tullvärdeberäkningen
i princip skall grundas på
fakturapriset.

I och med att Sverige ratificerar konventionen
bör vår aktivitet inom Tullsamarbetsrådet
i Bryssel kunna bli större
än hittills, då vi närmast uppträtt såsom
observatör. Jag skall tillåta mig att i
all korthet utveckla skälen till denna
uppfattning.

I vissa av de länder som ratificerat
konventionen — bland dem flertalet av
de större västeuropeiska —■ har utfärdats
tillämpningsbestämmelser med i en
del fall klart protektionistisk målsättning.
I andra länder har bestämmelserna
tillämpats i en anda av godtycke
och formalism. Svenska exportföretag
har sålunda mindre gynnsamma erfarenheter
vad gäller vissa länder. Tullmyndigheterna
i dessa länder accepterar
exempelvis inte handelsfakturan som
underlag vid tullvärdeberäkningen, då
fråga är om import genom förmedling
av ensamagent; detta är ju en försäljningsform
som blir allt brukligare. Även
när det gäller försäljningar till dotterbolag
och filialer räknar sig myndighe -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16

111

Ang. ändrade regler för delgivning i rättegång

terna i vissa ratifikationsländer fram till
tullvärdet genom teoretiska metoder.

Uppenbart är att de tullsänkningar
som under efterkrigsåren gjorts inom
GATT, liksom de tullreduktioner som nu
är planerade inom det europeiska integrationsarbetet,
i betydande utsträckning
kan spolieras genom dessa metoder. En
tullsänkning, även av betydande omfattning,
går givetvis lätt om intet, om tullvärdena
höjs så kraftigt som med 10, 25
och i något fall ända upp till 80 procent,
vilket förekommit.

Det vore synnerligen tacknämligt om
detta problem, som bekymrar exportnäringen
alltmer, kunde beaktas av våra
myndigheter vid det fortsatta arbetet
inom Tullsamarbetsrådet i Bryssel och
de här påtalade tendenserna till tullhöjningar
sålunda med kraft från svensk
sida hållas tillbaka. Den liberala anda
i vilken konventionen uppenbarligen
kommer att tillämpas av oss synes därvid
med fördel kunna tjäna till utgångspunkt
för våra representanters ansträngningar.

Det är bara dessa påpekanden jag
helt kort velat göra, herr talman, som
ett litet ord med på vägen till de svenska
myndigheter och representationer som i
fortsättning skall handha dessa angelägenheter.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om tillägg till lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändrade regler för delgivning i
rättegång

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i rättegångsbalken,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 19 februari 1960 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 85, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;
samt

2) lag om ändrad lydelse av 12 och
17 §§ konkurslagen.

I propositionen hade föreslagits bland
annat, att i 33 kap. 12 § andra stycket
rättegångsbalken vid sidan av nuvarande
regler om kungörelsedelgivning skulle
införas bestämmelser om delgivning
genom att handling avlämnades i slutet
kuvert i den söktes hemvist eller, om
så ej kunde ske, genom att försändelsen
fästes å hans husdörr.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen nr 538 i första kammaren
av herr Ollén och nr 668 i andra
kammaren av herr Hamrin. Motionerna,
vilka voro likalydande, utmynnade i
hemställan att riksdagen måtte besluta
att avslå propositionen i den del som
avsåge förslag om ändring av delgivningsreglerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med avslag å motionerna

H2 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för delgivning i rättegång

1:538 och 11:668 måtte bifalla förevarande
proposition, nr 85.

Reservationer hade anförts

1) av herr Gezelius, som likväl ej antytt
sin åsikt; samt

2) av herrar Per-Olof Hanson och
Gustafsson i Borås, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:538 och
11:668 — och med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra företagas
i det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
— måtte för sin del antaga
propositionen med den ändringen av
nämnda förslag, att 33 kap. 12 § rättegångsbalken
erhölle i reservationen angiven
lydelse.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att när
det gäller detta ärende uttala min tillfredsställelse
över att det nu blir lagfäst
att frikyrkopastor kan befrias från
vittnesplikt, i analogi med vad som redan
gäller beträffande åtskilliga andra grupper
som har en liknande ställning i samhället.

Tillsammans med herr Axel Gustafsson
i Borås har jag till utskottsutlåtandet
fogat en reservation, som gäller frågan
om återinförandet av den s. k. spikningen
vid delgivning. Spikningen är ju
ett gammalt förfarande, som i en hårdare
form — det skall medges — har
hängt med ända sedan medeltiden. Den
har nu varit borta ur rättegångsbalken
under något mer än tio år; den togs ju
bort i den nya rättegångsbalk som trädde
i kraft 1948. Nu skall spikningen
emellertid komma tillbaka i modifierad
form, om utskottet och departementschefen
får som de vill.

Jag har inte kunnat finna att tillräckligt
bärande skäl blivit förebragta för
att återinföra denna gamla bestämmelse.
Det är väl obestridligt att den lätt
kan leda till misstag — i alla händelser
finns en betydande risk för det — som
kan medföra att oskyldiga, icke av -

sedda personer drabbas. Just sådana
betänkligheter ligger bakom det förhållandet
att lagrådet har avstyrkt förslaget
och att Stockholms rådhusrätt
för sin del har uttalat betänkligheter
mot att införa spikning.

Nu heter det visserligen att det skall
vara en nödfallsåtgärd att använda spikningsförfarandet;
detta framgår också
av hur man tänkt sig det hela. I den
polemik, som departementschefen har
ägnat åt lagrådets avstyrkande, heter det
att de människor det här kan gälla
»ofta» är sådana som inte vill göra rätt
för sig, och då kan man ju säga att
ingen större skada skett, om de blir utsatta
för en liten chikan. Men man tänker
sig tydligen — det framgår av skrivningen
-— att förfarandet skall kunna
användas även i andra fall, och då blir
det ju strax litet mera betänkligt.

Även utskottet har en liknande tänjbar
skrivning. Man talar visserligen om
att det »framför allt» gäller dem som
avsiktligt undandrar sig delgivning —•
och det är ju beträffande dem som den
föreslagna delgivningsformen skulle få
sin »största praktiska betydelse» — men
det framgår även av utskottsutlåtandet
att man tänker sig att förfarandet skall
kunna tillämpas även i andra fall.

Jag skall medge att både departementschefen
och utskottet har blivit
mycket angelägna om att dra fasta gränser
omkring möjligheten att tillämpa
detta delgivningsförfarande, men det har
inte fått mig att frångå min uppfattning,
att det är ganska onödigt att i
rättegångsbalken återinföra ett förfarande,
som vi en gång har gjort rent hus
med.

Med hänvisning till det anförda yrkar
jag bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen nr 2.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Det är inte tal här om
att återinföra den gamla spikningen av
stämning på någons dörr. Enligt den
gamla bestämmelsen fick utmätningsmannen
själv avgöra, om han skulle sätta
upp stämningen på dörren. Den spika -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 113

Ang. ändrade regler för delgivning i rättegång

des då upp i Öppet skick, och vem som
helst som gick förbi kunde läsa innehållet,
vilket naturligtvis var trakasserande
för vederbörande och många
gånger kunde leda till obehagliga konsekvenser.

Det är här inte alls fråga om ett sådant
förfarande. Det nu föreslagna delgivningsförfarandet
är inte ens en modifierad
form av den gamla s. k. spikningen,
utan man kan säga att det är ett
helt nytt delgivningsförfarande. Det får
bara tillämpas för det första, om vederbörande
inte kan delges försändelsen
i vanlig ordning, således genom att den
kan överlämnas till honom av en stämningsman,
och för det andra, om det
inte finns någon brevlåda på hans dörr.
De flesta fastigheter, i varje fall flertalet
hyresfastigheter, har brevlådor på
dörrarna. Det är endast i de fall, där
det inte finns någon brevlåda, vanligtvis
enfamiljshus, som stämningsmannen
får sätta upp ett slutet kuvert, innehållande
stämningen, på dörren. Man kan
knappast tänka sig att det är så särskilt
många grannar som ens har tillfälle att
iakttaga ett sådant kuvert, som sitter på
en dörr i ett sådant hus, vilket blir det
vanligaste fallet.

Dessutom får delgivningen endast
uppsättas efter rättens tillstånd. Rätten
har således att noggrant pröva, om det
verkligen finns anledning att tro att vederbörande
har hållit sig undan och avsiktligt
försökt att undandra sig delgivningen.
Rätten har då dessförinnan infordrat
utredning från stämningsmannen
om att det inte funnits möjlighet att
delge vederbörande försändelsen i annan
ordning, vidare att denne visat
tredska och uppenbarligen velat undandra
sig delgivningen.

Då justitieombudsmannen år 1949 yttrade
sig om detta förslag — det åberopas
ju i reservationen — gällde det inte
denna nya form av delgivning utan det
gamla spikningsförfarandet, vilket också
avskaffades år 1951. Det finns alltså
ingen anledning att ta detta uttalande
som argument emot ett införande av
denna nya delgivningsform.

Lagrådet har avstyrkt förslaget, och
det tycker jag egentligen är ganska oförklarligt.

Det sägs här att folk av misstag kan
tro att det är hyresvärden som söks med
en stämning, när det i stället är den
inneboende. Ett sådant fall kan inte förekomma,
ty om vederbörande inneboende
inte personligen kan anträffas, har
stämningsmannen rätt att överlämna
delgivningshandlingen till hyresvärden,
som i sin tur skall överlämna den till
den inneboende. Någon förväxling kan
man alltså inte tänka sig, i all synnerhet
som det är rätten som skall pröva om
sådan här delgivning skall tillämpas och
då i första hand måste rekommendera
att försändelsen överlämnas till hyresvärden.

Någon förväxling av människor som
bor i samma hus kan heller knappast
förekomma, ty man får förutsätta att
rätten noggrant prövar omständigheterna
och vet, vilken person det är som
skall delges försändelsen, så att den inte
utan vidare ger tillstånd att klistra upp
ett kuvert på vilken dörr som helst.

Jag tror att farhågorna är överdrivna
och kommer att visa sig vara helt betydelselösa.
Dessutom tror jag att det
här förfarandet kommer att tillämpas i
mycket liten omfattning. Det är bara
en extra möjlighet som delgivningsmännen
har begärt, därför att det finns fall,
då den som söks med en stämning inte
har brevlåda och då han håller sig undan,
t. ex. gömmer sig inne i lägenheten
hela dagarna utan att öppna dörren, så
att stämningen inte kan överlämnas. I
de fallen skall man alltså kunna få rättens
tillstånd att lägga ned kuvertet i
brevlådan eller om sådan inte finnes
att sätta upp kuvertet med innehåll på
dörren.

Jag kan inte inse annat än att detta
är eu mycket liten sak, och jag tror inte
att den kommer att medföra några som
helst tråkiga konsekvenser. Utskottsmajoriteten
har också utan betänkligheter
tillstyrkt propositionen och instämt i
departementschefens uttalande i ärendet.

114

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. ändrade regler för delgivning i rättegång

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bara några få ord!

Kanske man skulle kunna göra gällande,
att utskottets överläggningar inte
gick fullt så glatt till som utskottets ärade
ordförande sökte förklara för oss.
Betänkligheterna var nog en nyans större,
i alla fall än vad hon här ville gå
med på.

Jag medger att detta är en liten sak,
bl. a. därför att såväl departementschefen
som utskottet är medvetna om vad
de har gett sig in på och därför varit
mycket angelägna om att dra upp fasta
gränser för tillämpningen. Och när vi
nu fått höra utskottets Värderade ordförande
förklara, i vilken oerhört liten
utsträckning det här förfarandet kan
komma att användas frågar man sig ju
ännu mer: Finns det alls något skäl att
införa en sådan bestämmelse?

Ändra lagar skall man ju inte annat
än om man är tvungen, och får man tro
den skildring, som utskottsordföranden
gav av möjligheterna att tillämpa den
föreslagna bestämmelsen, tycker jag att
det inte är särskilt nödvändigt att återinföra
den, även om den är i hög grad
förändrad i jämförelse med den äldre
bestämmelsen, som ju innebar att man
spikade upp en öppen delgivning. Emellertid
är det kuvert som avses att på ett
eller annat sätt fästas på dörren försett
med avsändarens namn och adress, alltså
namnet på en myndighet, som inte
lämnar något tvivel om vad kuvertet innehåller.
Att det är ett delgivningsförfarande
kan de som bor i huset inte undgå
att få klart för sig.

Jag ser inte något skäl att frånträda
min uppfattning.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill påpeka att det
här förslaget till lagändring i första
hand inte är föranlett av att man vill
införa en möjlighet att sätta upp försändelsen
på dörren, utan det viktigaste

med den föreslagna ändringen är att
man skall ha rätt att lägga ned delgivningshandlingen
i vederbörandes brevlåda.
Någon sådan rätt har man inte för
närvarande, utan man måste i stället
tillgripa ett kungörelseförfarande. Man
har ansett detta vara tämligen ineffektivt
och trott att man snabbare och säkrare
skulle nå den det gäller genom att man
fick möjlighet att lägga ned stämningen
i brevlådan.

Att sätta upp delgivningen på dörren
är ett förfarande som skall få tillämpas
endast i de fall, då det inte finns någon
brevlåda.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Allt vad utskottets ordförande
nu sade är så sant och riktigt.
Detta förslag innebär en väsentlig förbättring
av de nuvarande delgivningsbestämmelserna.
Det är bara den där
lilla extra krumeluren om spikning, som
jag inte vill vara med om.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Per-Olof
Hanson och herr Gustafsson i Borås vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckt motion
om ytterligare arbetstidsförkortning;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna i
arbetarskyddslagen om nattvila; och
nr 33, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i vägtrafikförordningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 115

Om ersättning i vissa fall till familjeförsörjare
vid minderårigt barns sjukdom

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av väckta
motioner om utredning angående ersättning
från den allmänna sjukförsäkringen
till ensamstående förvärvsarbetande
familjeförsörjare vid bortovaro
från arbetet på grund av minderårigt
barns sjukdom.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
463 i första kammaren av fröken Nordström
och fru Hamrin-Thorell samt nr
553 i andra kammaren av fröken Elmért
och herr Nihlfors.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en utredning med uppdrag att
undersöka förutsättningarna att inom
den allmänna sjukförsäkringens ram bereda
ensamstående förvärvsarbetande
familjeförsörjare, som på grund av minderårigt
barns sjukdom tillfälligt tvingades
stanna hemma från arbetet, ersättning
för härigenom förlorad arbetsförtjänst.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet — efter att bland annat hava
erinrat om att förslag av liknande innebörd
förut behandlats av utskottet —
anfört följande:

»Såsom andra lagutskottet tidigare
framhållit kan de i motionerna aktualiserade
problemen knappast lösas inom
den allmänna sjukförsäkringens ram. I
stället måste andra vägar sökas. Ehuru
en utbyggnad av den sociala hemhjälpen
och liknande verksamhetsformer
under senare år ägt rum, torde behoven
därmed vara långt ifrån täckta. Det är
därför angeläget att åtgärderna på dessa
områden intensifieras. Måhända kan
även andra åtgärder visa sig verksamma
för att bemästra svårigheterna. Enligt
utskottets mening är det önskvärt att
föreliggande frågor ägnas ytterligare
uppmärksamhet. Denna mening bör
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom. Utskottet
hemställer, att riksdagen i anled -

ning av förevarande motioner, 1:463
och II: 553, måtte såsom sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
»

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den motion, som har legat
till grund för andra lagutskottets utlåtande
nr 34, är en gammal bekant för
riksdagen. Såväl vid 1956 års riksdag
som vid 1958 års riksdag har de ensamma
föräldrarnas problem när barnen
blir sjuka aktualiserats i motioner. Båda
gångerna fick utskottets utlåtanden,
vilka blev riksdagens beslut, en tämligen
välvillig skrivning. Utskottets nu ännu
mera positiva inställning i själva sakfrågan
— även om den föreslagna lösningen
avvisats — är glädjande.

.lag har träffat på de ensamma förvärvsarbetande
föräldrarnas problem,
när daghemsbarn och småskolebarn blir
sjuka, i tre olika sammanhang. Först och
främst har jag gjort det i mitt arbete i
socialstyrelsen. Verket hade redan 1944
den inställningen, att social hemhjälp —
just det som riksdagsutskotten pekat på
såsom den enda egentliga lösningen i
sina nyss nämnda utlåtanden — borde
vara ett bra sätt att lösa den här frågan.
Anvisningar om det har för övrigt utfärdats
bl. a. i våra råd och anvisningar,
Dess värre har det dock visat sig vara
svårare än vi trodde att rekrytera folk
till denna form av hemhjälp. Behov uppstår
mycket sporadiskt, och duktigt folk
går ju dess bättre inte i dag och väntar
på tillfälliga arbetsuppgifter. Arbetet är
inte heller så lätt som det kanske kan
tyckas. Var och en som är förälder
känner nog till hur ansvarsfullt det är
att ta hand om sjuka barn och hur krångligt
det kan vara att ta hand om barn
då de håller på att tillfriskna. Hur mycket
besvärligare skall det då inte vara för
en främmande människa att klara den
saken. Man har vidare att räkna med
infektionsrisken för hemsamariterna. De
hör ofta till en sådan inkomstgrupp att
de inte har någon större sjukpenning,
och blir de då infekterade får de ekonomiska
problem. Inträffar epidemier
bland daghemsbarnen och skolbarnen
blir behovet av sådan hemhjälp ofta

H6 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna

hastigt mycket stort. Det är klart att
man med all kraft bör gå vidare på
vägen att utvidga den sociala hemhjälpen,
men den innebär nog inte en universallösning.

I socialnämnder och socialhjälpsstyrelser
träffar man också på dessa mödrar
— jag skulle dock vilja säga, säkert
tyvärr alldeles för sällan, ty det är nog
inte förrän i allra yttersta nödfall som
just de ensamma mammorna än i denna
dag begagnar sig av sin självklara rätt
att få socialhjälp i en svår situation.
En kommitté för förvärvsarbetande kvinnor
med vårdnadsplikt, som verkar
här i Stockholm, har också gett oss
värdefulla fakta om dessa förhållanden.

Allt vad jag sett i dessa tre olika sammanhang
har lärt mig att frågan verkligen
är värd att engagera sig i. Jag vill
till slut, herr talman, bara uttala min
och mina medmotionärers förhoppningar
om att den här frågan nu har fått ett
fall framåt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. samordningen mellan sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
angående samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 10 i första kammaren av herr Sundin
m. fl. samt nr 15 i andra kammaren
av herr Antonsson.

I motionerna, vilka voro likalydande,

behandlades det förhållandet, att storleken
av den obligatoriska sjukpenning
som utginge enligt sjukförsäkringslagen
var i avsevärd mån beroende av vederbörandes
inkomst av tjänst, medan storleken
av sjukpenningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen
var beroende av
inkomsten av förvärvsarbete över huvud
taget. De yrkesskadeförsäkrade erhölle

för tiden intill nittionde dagen (samordningstiden)
sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen.
Såsom exempel hade motionärerna
anfört, att om en lantbrukare
utförde skogsarbete såsom anställd
under en kortare tid av året och därvid
finge en yrkesskada, kunde han få betydligt
lägre sjukpenning under de första
nittio dagarna än han finge därefter.
Motionärerna hade ansett, att den högre
sjukpenningen skulle utgå även under
samordningstiden. I motionerna hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla dels om
skyndsam prövning av i motionerna berörda
spörsmål, dels att förslag i ärendet
måtte föreläggas riksdagen snarast
möjligt i enlighet med motionernas syfte.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:10 och II:
15, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av annan,
av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 10 och II: 15, i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte såsom sin mening
giva till känna vad reservanterna anfört.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)

Herr talman! Vid de stora reformernas
genomförande på exempelvis pensioneringens
och sjukförsäkringens områden
har det visat sig att vissa detaljer
ibland har blivit litet egendomliga, ja,
nästan orimliga till sina verkningar och
konsekvenser. Ett sådant fall inom sjukförsäkringen
vill föreliggande motion
och reservation fästa uppmärksamheten
på.

I de fall då arbetstagarens inkomst
från tjänst är av relativt ringa omfattning
och huvuddelen uppbäres på grund
av annat förvärvsarbete, kan enligt gällande
bestämmelser endast grundsjukpenning
av 3 kronor utgå. Vid en till -

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 H7

fällig anställning får en sådan arbetstagare,
om han råkar ut för ett olycksfall
i arbetet, under de första 90 dagarna
uppbära endast 3 kronor. Först därefter
träder den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
in. Här har ju faktiskt skett
en försämring av de förhållanden, som
rådde tidigare. Det är visserligen sant
att denne man kan frivilligförsäkra sig,
men i så fall får han givetvis betala
premierna själv. Men samtidigt — och
det är kanske framför allt detta som vi
vill understryka — får arbetsgivaren
erlägga den obligatoriska arbetsgivaravgiften
till viss del. Arbetstagaren erhåller
alltså vid yrkesskada en sjukpenning
som icke svarar mot den avgift som erlagts
av arbetsgivaren. Detta förhållande
är enligt vår uppfattning varken rimligt
eller rättvist, varför en lagändring bör
företas.

Utskottsmajoriteten har under hänvisning
till departementschefens yttrande
förmodat att frågan skall tagas upp. Men
huruvida just denna detalj kommer att
uppmärksammas i sammanhanget har vi
väl inte fått någon riktig bekräftelse på.
Vi reservanter anser det därför vara angeläget
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t påpekar det föreliggande
förhållandet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Med anledning av herr
Larssons anförande vill jag endast påpeka
att 1959 års riksdag skrev till regeringen
i detta ärende, och sedan 1958
har vi en socialförsäkringskommitté
som sitter och arbetar med detta ärende
såväl som med många andra som vi
har skickat till regeringen. Vi har inte
ansett oss kunna tillråda riksdagen att
ånyo skriva till regeringen i detta ärende.
Vi utgår ifrån att ärendet blir behandlat,
och blir det behandlat kommer
vi att få ta ställning till det förslag
som då kan komma fram. Vi har inte
velat och inte heller kunnat ge någon
anvisning på huruvida den frivilliga
försäkringen skall byggas ut och under -

Om viss ändring i 1 § ensittarlagen
lättas eller om det skall ske någon ändring
i fråga om i vilken utsträckning
man kan erhålla ersättning såsom förvärvsarbetande
eller såsom anställd i
tjänst.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om viss ändring i 1 § ensittarlagen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av motion
om viss ändring av 1 § ensittarlagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens andra kammare av fru
Löfqvist och herr Karlsson i Olofström
väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 568, i vilken motion hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 1 § ensittarlagen
skulle erhålla i motionen angiven
lydelse.

I 1 § ensittarlagen var stadgat, att en
av förutsättningarna för rätt till inlösen
av mark enligt denna lag skulle vara,
att nyttjanderättshavaren tillhörigt
boningshus, som lämnade nöjaktig bostad
åt honom och hans familj, funnes å
marken uppfört den 1 januari 1919. Motionärernas
yrkande avsåg, att denna
tidpunkt borde fastställas till den 1 januari
1940.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, 11:568,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag är ju inte motionär
i denna fråga, men jag vill ändå yttra

118 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Om viss ändring i 1 § ensittarlagen

några ord eftersom jag varit motionär
tidigare i frågan. Jag har, med andra
ord sagt, ett litet förflutet. Denna fråga
börjar ju bli rätt gammal. Det är nu 13
år sedan Kungl. Maj:t skickade över en
skrivelse till 1939 års fastighetsbildningssakkunniga.
I utskottets utlåtande
1947 uttalades att utskottet icke ville
motsätta sig en framflyttning från den
1 januari 1919 till den 1 januari 1925
av tidpunkten för rätt att friköpa en
tomt, på vilken det fanns ett boningshus
som var nöjaktig bostad för en familj.
1939 års fastighetsbildningssakkunniga
slutförde sitt arbete, och kommittén
blev upplöst utan att det blev
gjort något åt denna fråga. 1954 tillsattes
en ny kommitté. Man kan säga
att det blev en viss pånyttfödelse av
den gamla kommittén, och frågan skulle
då tas om band av denna nya kommitté.

Ensittarlagen kom upp igen i riksdagen
1955 genom en motion, och då skrev
utskottet att frågan otvivelaktigt var
förtjänt av uppmärksamhet. Utskottet
sade vidare att det därför syntes utskottet
beklagligt att fastighetsbildningssakkunniga
under sitt arbete icke kunnat
ta ståndpunkt till denna fråga. Jag
tycker, herr talman, att detta utlåtande
från utskottets sida 1955 alltjämt gäller.
Det är beklagligt att denna fråga inte
fått sin lösning. Frågan har nu legat
död alltsedan 1947 och har väckts till
liv ett par, tre gånger under denna tid
genom motioner här i kammaren. Men
det har stannat vid detta. Utskottet har
uttalat viss välvilja mot motionerna,
men frågan har inte kommit närmare
sin lösning. Jag tycker för min del att
det inte skulle vara svårt att flytta fram
tidpunkten till exempelvis 1925 eller
1930. Att flytta den ända fram till 1940
som den nu föreliggande motionen begär
är kanske att gå litet för långt, men
det är ett glapp mellan 1919 och 1925,
när lagen kom till. Det rör sig om människor
som kanske hade hus på tomten
1919, men det var inte bostäder av den
beskaffenheten att de godkändes. De
har fortfarande de besvär som alltid
medföljer vid sådana husbyggen. De

kan inte ens få låna pengar för att reparera
sina bostäder. De kan inte heller
få några inteckningar i dem, och det
medför att dessa människor fortfarande
får bo kvar under de tråkigheter och
missförhållanden som trots allt råder.
Det är en orättvisa i samhället, som
knappast kan försvaras. Jag tycker att
utskottet mycket väl skulle kunna vara
ännu mera positivt i sitt skrivsätt än
det varit. Jag är medveten om att det
kanske inte går att tvinga fram någonting
av en utredning, men det må förlåtas,
herr talman, om jag ändå säger
att det verkar som om denna kommitté
kanske rentav inte haft den rätta inställningen
för lösande av denna fråga.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
ty jag anser det meningslöst. Jag hoppas
dock att det inte skall dröja 13 år
till innan denna fråga kommer upp till
en positivare behandling.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Herr Mossberger hade
intet yrkande. Jag kan därför fatta mig
mycket kort. I reciten till utskottsutlåtandet
står det att en av förutsättningarna
för rätten till inlösen enligt
ensittarlagens 1 § är att nyttjanderättshavare
tillhörigt boningshus, som lämnade
nöjaktig bostad åt honom och hans
familj, fanns å marken uppfört den 1
januari 1919. Motionärernas yrkande avser
sålunda en framflyttning av denna
tidpunkt från den 1 januari 1919 till
den 1 januari 1940. Nu är det så, herr
Mossberger, att vi faktiskt inte har kunnat
komma till något annat resultat i
utskottet än vi gjort, kanske främst av
den anledningen att samtliga hörda remissinstanser
har avstyrkt. De har avstyrkt
framför allt därför att den här
frågan anförtrotts — som det heter —
fastighetsbildningskommittén. Vi har
dock inom utskottet ställt oss välvilliga
i stort sett till den här frågan, trots att
vi har hemställt om avslag. Utskottet
har skrivit i utlåtandet att vi förutsätter
att denna fastighetsbildningskommitté
genomför en utredning av den
här frågan med all den skyndsamhet
som är möjlig. Kommittén kan mycket

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 119

Ang.

väl avge ett separat utlåtande just på
den här punkten. Det är detta vi egentligen
har avsett när vi har skrivit på
det här sättet.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av motioner om viss ändring i lagfartsförordningen,
m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. allmän folk- och bostadsräkning år
1960

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om
.allmän folkräkning år 1960 m. m.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 125, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om allmän
folkräkning år 1960 m. m.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte för sin del antaga det
genom förevarande proposition framlagda
förslaget till förordning med särskilda
bestämmelser om allmän folkräkning
år 1960 m. m. med den ändringen,
att 13 § 3 mom. erhölle i utlåtandet angiven
lydelse.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Georg Carlsson,
Schött, Gunnar Pettersson, Nyberg,
Jansson i Benestad, Wachtmeister och
Turesson.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
ser, är vid detta utlåtande fogat

allmän folk- och bostadsräkning år 1960

ett särskilt yttrande av inte mindre än
sju av utskottets ledamöter. I detta yttrande
fästes uppmärksamheten på att
här har förordats en bostadsräkning som
skall vara total, d. v. s. skall omfatta
hela bostadsbeståndet. Det framhålles
att det inte behövs någon sådan bostadsräkning
för de bedömningar som krävs
för den statliga bostadspolitiken, utan
att det är med hänsyn till vissa kommuner
som bostadsstyrelsen har förordat
den totala bostadsräkningen. Vi sju
ledamöter ifrågasätter om man här inte
brukar större våld än nöden kräver, när
man, för att tillgodose vissa enstaka
kommuners intresse, överallt anordnar
sådan bostadsräkning. Vi tror att man
skulle nå ett bättre resultat om man
ordnade med en begränsad bostadsräkning
efter urvalsmetoden. En stor förtjänst
med den metoden vore att man
skulle nå ett snabbare resultat. 1945 utfördes
ju en total bostadsräkning, och
erfarenheterna av denna är väl inte de
allra bästa. Det har därför förvånat att
man nu strängt taget vill kopiera detta
förfaringssätt.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag ber att först få påpeka
att inga motioner har väckts i anledning
av proposition nr 125, som vi
nu har till behandling. I och för sig bör
väl detta anses vara märkligt. Som vi
väl vet brukar i de flesta fall propositioner
följas av en mångfald motioner.
I detta fall har vi i utskottet endast haft
att ta ställning till själva propositionen.

Det framgår av utlåtandet att Kungl.
Maj :ts förslag i allt väsentligt har tillstyrkts
av utskottet. Enligt utskottets mening
bör dock 13 § 3 mom. få en annan
lydelse än den som Kungl. Maj:t
har föreslagit. Anledningen härtill framgår
av utskottets utlåtande.

Någon reservation har inte fogats till
utlåtandet, utan detta får betraktas som
enhälligt. Visserligen har det avgivits
ett särskilt yttrande av herr Schött m.
fl., men i sak innehåller inte detta yttrande
någon avvikande mening.

120 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. åldringsvården

Om jag inte minns fel har inte från
något håll i utskottet framförts synpunkter,
som går igen i detta yttrande,
i vilket man är av den meningen, att
man åtminstone i viss utsträckning
skulle kunna nöja sig med stickprovsundersökningar
i stället för att inventera
bostadsbeståndet i samtliga landets
kommuner. Jag instämmer helt i yttrandet,
att man inte skall bruka större
våld än nöden kräver. Detta önskemål
eller denna vädjan — hur man nu vill
uttrycka det — innebär att Kungl. Maj:t
bör beakta frågan när Kungl. Maj :t skall
utfärda själva förordningen.

Jag är övertygad om att utskottet inte
har någonting emot att Kungl. Maj:t
söker förenkla och förbilliga denna även
enligt min mening vidlyftiga apparat,
och jag föreställer mig att icke heller
någon i denna kammare har någonting
emot det. Skulle något kunna förenklas
bör det förstås också ske. Jag skulle tro
att finansdepartementet, som närmast
har hand om dessa frågor, tar en titt
på dessa bestämmelser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt.

Ang. åldringsvården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning
av väckta motioner om utredningar rörande
åldringsvården.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen med anledning av

1) de likalydande motionerna 1:50,
av herr Ohlsson, Ebbe, in. fl., och II: 58,
av herr Svenungsson in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 142,
av herr Edström m. fl., och II: 172, av
herr Rydén in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 329,
av herr Wirmark m. fl., och II: 411, av
fru Lindskog m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:490,
av herr Elowsson, Nils, m. fl., och II:
412 av fru Svensson m. fl., samt

5) de likalydande motionerna I: 493,
av fröken Nordström och fru HamrinThorell,
och II: 610, av fröken Elmén
och fröken Höjer,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

dels anhålla om en översyn och kartläggning
av vissa förhållanden på åldringsvårdens
område på sätt utskottet i
utlåtandet förordat,

dels ock giva till känna vad utskottet
i övrigt i utlåtandet anfört.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det var länge sedan jag
läste någonting som berett mig en sådan
glädje som allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, där det klart
slås fast värdet av hemhjälpen åt gamla
och av det öppna vårdsystemet i dess
helhet. Redan 1952 års åldringsvårdsutredning
hade visserligen uttalat sig mycket
positivt om hemhjälpen, men denna
var, när betänkandet avgavs år 1956,
ännu i sin linda i de allra flesta kommuner,
och man visste vid den tidpunkten
inte mycket om vilka dolda fel den
kunde ha. Nu har alla remissvar som redovisas
i detta utlåtande, från ämbetsverk,
från kommunförbund och från
pensionärssaminanslutningar, fullständigt
enigt gett den sin sanktion. Hemhjälpen
åt gamla, som ju är den stora
och centrala delen av den öppna vården,
lanserades i vårt land i början av
1950-talet. Den möttes då på vissa håll
med skepticism. Det skulle inte gå att
skaffa folk, vi hade sådana avstånd, de
gamla behövde en ständig tillsyn och det
skulle bli så dyrt. Ja, jag minns inte nu
alla argument man kom med. På andra
håll mötte hemhjälpen direkt motstånd,
då den ansågs kunna bli en farlig
käpp i hjulet för åldersdomshemsbyggandet.
Andra trodde på hemhjälpen som ett
universalmedel som i en hast skulle lösa
alla gamlas alla vårdproblem. Nu syns
det mig emellertid, som om hemhjälpen
har fått sin rätta plats i samhällets omvårdnad
av de gamla.

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 121

Socialstyrelsen har redovisat att särskild
hemhjälp år 1954 lämnades till
18300 personer. År 1958 hade antalet stigit
till 45 000 personer. Därtill får man
lägga alla dem som hjälptes av fast anställda
hemvårdarinnor. Ingen lär väl
kunna tycka annat än att denna utveckling
är rent fantastisk, när man ser den
mot bakgrunden av att den bara har tio
års historia bakom sig.

Alldeles särskilt värd att beakta är
den förståelse som Folkpensionärernas
riksförbund visar i sitt remissvar för betydelsen
av en god arbetsledning.

När man i en kommun anordnar hemhjälp
åt sina gamla antingen i egen regim
eller genom att understödja Röda
korset, så får man inte tro att man bara
har att i all enkelhet förmedla arbetskraft
och vid behov subventionera hemhjälpen.
Så enkelt bör man inte göra det
för sig, med hänsyn till alla de möjligheter
man har att koppla ihop hemhjälpen
som det centrala i omvårdnaden om
de gamla med andra åtgärder. Man behöver
bara tänka på t. ex. distribueringen
av färdiglagad mat —■ vilket också
omnämns i utlåtandet —- något som kan
bli ett utmärkt komplement till hemhjälpen.
Vad som för mig är en gåta är att
gamla herrar och damer, som bor i närheten
av ett ålderdomshem, inte kan få
måltidsinackordera sig på hemmet. Där
kan stå rader av tomma platser, därför
att gäster ständigt är sängliggande eller
av andra orsaker inte vill äta i matsalen
utan föredrar att äta på sina rum. Det
är klart att det kan förekomma måltidsinackordering,
men det är nog bara i
enstaka undantagsfall.

•lag tycker att detta återigen är ett uttryck
för den underliga företeelse, som
jag hade anledning att beröra här i kammaren
för en vecka sedan i anslutning
till mentalsjukhusfrågan, nämligen att
antingen är man på en anstalt — och då
är man det med hull och hår — eller
också står utanför dess servicemöjligheter.
Tänk bara på alla fina badavdelningar,
som vi har på våra institutioner,
och på alla gamla eller rörclsehämmade,
som så väl skulle behöva hjälp med
en så trivial sak som ett bad — jag vet

Ang. åldringsvården
ju själv vad jag talar om! Jag tycker
att de här murarna mellan öppen och
sluten vård måste vi hjälpas åt att bryta
ned, var vi än träffar på dem inom
människovärden.

I utlåtandet säges det även några ord
om semesterverksamheten bland de gamla,
och på det området tror jag också att
vi har mycket ogjort i detta land. Redan
1951 hade staden Wien mitt i all sin
fattigdom och allt sitt elände satt i gång
semesterverksamhet för stora grupper
gamla — både gamla män och gamla
kvinnor. Man hyrde i mellansäsongerna
förstklassiga turisthotell, och man behöll
— och det tyckte jag var det fina
med det hela — den vanliga servicedrillade
personalen, som fick stränga order
att behandla de gamla som staden Wiens
verkligt ärade gäster.

Herr talman! Jag skulle kunna plocka
fram punkt efter punkt i utskottets utlåtande
och ömsom glädja mig över den
snabba utvecklingen och, tyvärr, ömsom
beklaga att det gått för långsamt.

Mitt i allt detta gäller det ju dock att
komma ihåg att väl ungefär 80 procent
av de gamla klarar sig utan några speciella
vårdåtgärder från samhällets sida
och att det ur alla synpunkter är angeläget
att vi ser till, att vi i vår reformiver
inte medverkar till att övervältra
på samhället det moraliska ansvar, som
vi ändå bör känna för de våra. Man behöver
ju inte anlägga enbart etiska eller
moraliska synpunkter på den frågan —
man kan ju konstatera att en sådan situation
rår samhället inte med vare sig
ekonomiskt eller ur personalsynpunkt.

Utskottet tar upp frågan om gränsdragningen
mellan de uppgifter, som
kan åvila landstingen respektive primärkommunerna.
Det är en mycket allvarlig
fråga. Inom den slutna vården är det en
mycket stor och svårlöst fråga, men jag
tror att den inom den öppna vården är
betydligt mindre svårlöst, och jag tycker
att det i hög grad är att misskreditera
förtroendemännen och socialvårdarna,
om man skulle beskylla dem —
eller rättare sagt när man ibland beskyller
dem — för att låta de gamla komma
liksom i kläm mellan två ansvarsmyn -

122

Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Ang. planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm

digheter i stället för att uppfylla sin
lagenliga plikt att sörja för hjälp åt individen
intill dess ansvarsfrågan är utredd.
Problemet kan vara av administrativ
karaktär, men jag tror inte att det
går ut över de gamla, och det är ju ändå
huvudsaken.

En sådan systematisk undersökning
som har föreslagits i utlåtandet även av
denna sida av åldringsvården ■— alltså
den öppna vården — skulle säkerligen
bli en god hjälp i strävandena att stimulera
kommuner, som ännu inte satt i
gång med hemhjälp och troligen inte
föranstaltat om någon annan form av
öppen vård heller, till att vidtaga åtgärder.
Vid årsskiftet 1958/1959 bedrevs det
s. k. särskild hemhjälp åt gamla i 690 av
landets 1 036 kommuner, och det finns
alltså här ännu mycket ogjort. Säkerligen
skulle man i en sådan kartläggning,
som är föreslagen, kunna få fram ytterligare
praktiska uppslag som vore värda
att föra vidare.

En viktig sak att tänka på är dock att
tiden rider fort på det här området, att
en kartläggning måste göras mycket
snabbt för att inte vara föråldrad när
den slutligen redovisas.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken
i Stockholm

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av väckta motioner angående planerad
tunnelbana genom Liljeholmsviken i
Stockholm.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:496, av herr Persson, Johan, m. fl.,
och II: 616, av herr Nihlfors m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamma
åtgärder i syfte att förhindra
att den planerade tunnelbanetunneln i
Liljeholmsviken inom Stockholms stad
nedlades på ett sådant djup, som omöj -

liggjorde sjötrafik för fartyg med större
djupgående och som i framtiden skapade
allt större svårigheter för sjöfarten till
mälarhamnarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 496 och II: 616 ej måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts dels av herr
Biörkänae, dels ock av herr Jacobsson
i Sala.

Herr PERSSON, JOHAN, (fp):

Herr talman! Beträffande det ärende,
som kammaren nu skall behandla —
angående planerad tunnelbana genom
Liljeholmsviken i Stockholm — har jag
tillsammans med några andra ledamöter
i denna kammare undertecknat en
motion, vari det föreslås, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsamma åtgärder i syfte
att förhindra att den planerade tunnelbanetunneln
i Liljeholmsviken inom
Stockholms stad nedlägges på ett sådant
djup som omöjliggör sjötrafik för fartyg
med större djupgående och som i framtiden
skapar allt större svårigheter för
sjöfarten till mälarhamnarna.

I föreliggande utskottsutlåtande hemställes
att motionerna i nämnda fråga
ej må föranleda någon riksdagens åtgärd.
Det är ju i och för sig inte något
ovanligt att en motion blir avslagen.
Samma öde röner de flesta motioner
här i riksdagen.

Till utskottsutlåtandet är två blanka
reservationer fogade. Ehuru jag är en
av motionärerna återfinnes jag inte bland
reservanterna. En reservant brukar i
regel motivera varför han reserverar sig.
Jag vill, herr talman, motivera varför
jag inte reserverat mig.

Huvudsyftet med motionerna var att
möjligheter skulle skapas för framtida
ökad sjötrafik med större fartygsenheter
än som nu kan ske. Man har ju inga
garantier för att den nuvarande trafiken
i farleden kommer att vara tillräcklig
i framtiden, och den planerade tunnelbanetunnelns
alltför ytliga läge kan

Onsdagen den 11 maj 1960

Nr 16 123

Ang. planerad tunnelbana genom Liljeholmsviken i Stockholm

komma att hindra fördjupningen av farleden
genom Stockholm och därmed också
försvåra Mälardalens trafikproblem.
Skulle man i en framtid behöva vidtaga
åtgärder för att ändra tunnelbanetunnelns
placering efter dess färdigställande
enligt nuvarande förslag, får man nog
räkna med mycket stora ekonomiska
uppoffringar jämfört med vad som blir
fallet om man nu nedlägger den på ett
djup som möjliggör trafik för fartyg
med större tonnage.

Utskottet har inhämtat yttrande över
motionerna från sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands
och Västmanlands län, Stockholms stad
och Sveriges redareförening.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser
det icke framsynt att genom framdragande
av tunnelbana i Liljeholmsviken
på det avsedda djupet hindra en
framtida användning av Hammarbyleden
för trafik med större fartyg, och länsstyrelsen
anser att det ur länets synpunkt
måste vara av intresse att det
ifrågavarande beslutet omprövas.

Det anser också vi motionärer, och
man frågar sig nog om inte Stockholms
stad påtagit sig ett ganska stort ansvar
i här berörda avseende.

Nu är det inte bara Stockholms stad
utan samtliga remissinstanser med undantag
för länsstyrelsen i Västmanlands län
som i sina yttranden framhåller att någon
hemställan i enlighet med motionärerna
inte kan anses påkallad, och
flertalet hänvisar till att de åtgärder
I som kan befinnas motiverade för förbättring
av mälarhamnarnas trafikförutsättningar
bör inriktas på farlederna
via Södertälje kanal.

Det är det ganska samstämmiga innehållet
i flertalet remissyttranden som
för mig är motiveringen till att jag
inte reserverat mig mot utskottets utlåtande
i detta ärende.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan
nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen,
att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 223, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tillägg till lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 30 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

227, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. m.;

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 53 § 1 mom. och
69 § 1 mom. uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272);samt

nr 231, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 4 oktober
1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

124 Nr 16

Onsdagen den 11 maj 1960

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att utskottet beslutat att
för närvarande icke framlägga något förslag
för riksdagen med anledning av
styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning
angående utgivande av en matrikel
över riksdagens ledamöter.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens första
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta befattningshavare hos
kammaren den 10 maj 1960.

Stenografen hos kammaren Olof Dopping
entledigades på egen begäran

fr. o. m. den 1 maj 1960 från den av
honom innehavda stenografbefattningen,
och antogs efter honom till stenograf
hos kammaren fr. o. m. nämnda dag
tills vidare stenografen hos andra kammaren
pol. mag. Lars Axel Nilsson.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1960. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

60090S