KIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1938:12)

KIKSDAGENS PROTOKOLL.

1938. Första kammaren. Nr 12.

Onsdagen den 16 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Forslund avlämnade Kungl. Maj:t propositioner:

nr 92, angående liöjt bidrag till pediatrisk klinik och poliklinik i Stockholm
;

nr 98, angående inlösen av ett av Motala ströms kraftaktiebolag upptaget
obligationslån ;

nr 102, angående tillsynen över anordnande och begagnande av hissar i
boningshus m. m.;

nr 103., angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet;

nr 104, angående inrättande av en personlig professur för professorn K. B.
J. Karlgren; samt

nr lil, angående ersättningar för skador vid eldsläckning.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
91, angående anslag till en centralnämnd för skolungdomsutbytet med utlandet
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

93, med förslag till lag örn den 1 majs likställande i vissa hänseenden
med allmän helgdag; och

nr 96, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i visa fall av betalningskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, angående försäljning av vissa lägenheter å Grängesbergs gruvallmänning
i Kopparbergs län.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 99, angående gäldandet av vissa haverikostnader m. m.; samt

nr 100, angående befrielse för J. P. Johansson från vissa arrendeavgifter.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
101, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 35 § lagen den 29 juni
1923 (nr 286) örn sparbanker.

Första hammarens protokoll 1988. Nr 12.

Örn förhindrande
av allmänfarliga

arbetsinställelser.

2 Nr 12. Onsdagen den 16 februari 1938.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 105, angående ytterligare statsunderstöd till ett torrläggningsföretag
inom Millesviks och Eskilsäters socknar av Värmlands län;

nr 106, angående viss ändring i gällande allmänna grunder för hushållningssällskapens
organisation; samt

nr 107, angående befrielse för Axel Strömdahl och E. F. Ericson, Stockholm,
från viss betalningsskyldighet till kronan på grund av borgen vid virkesköp.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Majits propositioner,
nr 108, angående avskedsersättning åt extra kronojägaren C. A. Ehrnborg;
nr 109, angående pension åt förre polisuppsyningsmannen C. Hellgren;
nr 110, i fråga örn pension åt förrra sjuksköterskan vid garnisonssjukhuset
i Boden Rut Sofia Levin; samt

nr 114, angående pension åt vissa i statens tjänst anställda personer.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 115, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 1 §
1 mom. förordningen den 28 september 1928 (nr 376) örn särskild skatt a
vissa lotterivinster.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
116, angående pension åt överläraren vid tekniska skolan i Stockholm H. F.
Langlet. _

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran andra lagutskottets
utlåtande nr 11.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande ur 6, i anledning av väckta
motioner örn åtgärder till förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 179
i första kammare av herr Domö m. fl. och nr 287 i andra kammaren av herr
Bagge m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t. ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som
kunde vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser samt örn
framläggande av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 179 och 11:287 icke matte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar P. Sandström, Wistrand, Skoglund och.
Sandström i Härnösand, vilka pa anförda skäl hemställt, att riksdagen i s n
velse till Kungl. Majit ville anhålla örn utredning rörande de åtgärder, som
kunde vidtagas i syfte att förhindra allmänfarliga arbetsinställelser samt örn
framläggande av de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

■o- , r. förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talman! Frågan om åtgärder mot allmänfarliga

arbetskonflikter är redan en gammal fråga, som upprepade gånger varit föremål
för riksdagens behandling och som vid inte mindre än fyra olika tillfällen
föranlett hänvändelse till regeringen med anhållan örn utredning i frågan, en
utredning, som emellertid hittills inte kommit till stånd. En sådan utredning
begärdes också senast av den s. k. Nothinska kommittén, men inte häller denna
begäran har föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

dessa hårda Öden icke förtröttats utan ånyo återkomma, är det
däriör, att denna fråga enligt vår mening i längden inte kan undgå att finna
sm lösning. Ket är ju så, att samhället i sin egenskap av arbetsgivare ensamt
ar underlägset alla andra grupper av arbetsgivare i konflikter. Det besitter
inte de maktmedel, som övriga arbetsgivare lia på grund av sitt medlemskap
i starka organisationer, men framför allt är att märka, att samhället inte gärna
kan vidtaga den åtgärd, som är det yttersta maktmedlet också på arbetsgivararbetsinställelsen,
d. v. s. lockouten —- liksom strejken är det för de ans
allda. Ar det inte i själva verket en anomali, att samtidigt som man strävar
elter.att pa alia sätt utvidga samhällets intressesfär och gör gällande, att det
bor tillägna sig större och större delar av produktionen eller i varje fall få allt
större inflytande över denna, lämnar man samhället i den sämsta ställning och
ger det den sämsta rätten, då det gäller att tillvarataga sitt intresse i den verksamliet
det redan nu utövar, och som framför allt och till mycken väsentlig,
del bestar i att tillhandahålla samhällets medborgare mycket viktiga förnödeniieter
— jag tanker da närmast på gas, elektricitet, vatten och annat liknande
Au invalider man emot kraven pa en lagstiftning mot allmänfarliga konster
vad ar det, som inträffat? Vi ha, säger man, inte på senare tid sett några
ilagranta fall, vilka kunnat påkalla samhällets ingripande. På det vill iag
f°iiverr/lfern en -P? P°pik från någon synpunkt att invänta dessa
t ® , t- ^i fj ^oc-^ Pa intet vis utom möjligheternas gräns, ehuru

de inte förekommit pa senare tid. Men vem garanterar, att detta tillstånd
kommer att vara lange och för all framtid? I det fallet är tiden full av överraskningar,
och de kunna komma i det mest oväntade sammanhang. Underlåtenheten
att handla i tiel da man utan svårighet skulle kunnat handla kommer
da helt visst att bil föremal för mycket och allvarligt klander. Och då
jag vill pasta detta, gor jag det med stöd av den erfarenhet, som vi fått i
dessa dagar. Vi ha såsom alla i denna kammare veta, för närvarande en mvc=t.
vittgående konflikt, som intimt berör allmänhetens intressen men dock
V- fV et i ^.omfattning, att den skulle kunna vara att rubricera
som »allmänfarlig» konflikt — jag syftar på restaurangkonflikten. Den beror
allmänhetens intressen mera direkt än man i regel är van att finna vid konflikter,
men ar dock av underordnad betydelse i jämförelse med konflikter vid
ett gasverk eller ett vattenledningsverk. Emellertid har reaktionen mot den
varit mj eket kraftig, och konflikten har föranlett mycket skarpa och hårda uttalanden
aven fran de kretsar i samhället, där nian eljest är van att se en fienthg
inbillning mot en rättslig reglering av frågan om samluillsfarliga konflikter
Tidningen Social-Demokraten säger: »Skulle inte samhället reagera, örn
statens järnvägar tillsammans med de enskilda banorna lockoutade personalen
Stihl 7WfZ allmänheten? = Och skulle icke myndigheterna ingripa, örn
Stockholms gasverk eller sparvägar vägrade medborgarna sina tjänster’»

... kansta Social-Demokraten säger: »Gör slut på striden. Man är förargad
över de rubbningar, som den vallar i landets inre normala liv», och Arbetetsager,
att »lockouten kommer inte att göra personalen schack och matt men

il! '' ra ,)bar P 1Cf?..b!ott tre,lj,‘ man och framför allt handelsresandena utan
genom dessa aven fjärde man, grosshandelsfirmorna, och femte man fabri -

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1038.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
kanterna, och slutligen sjätte man, fabrikanternas personal, och sjunde man,
minuthandlarna inom respektive branscher. Och allt detta är meningslöst,
emedan det icke gagnar syftet.»

Nu har det ju på intet sätt gått mig förbi, att dessa uttalanden till stor del
håva sin grund i att den konflikt, som de vända sig emot, till formen är en
lockout och inte en strejk, och att uttalandena antagligen inte skulle ha gått
i samma tonart, örn man låtit utvecklingen verka några månader och låtit det
komma till strejk på en senare tidpunkt än den, vid vilken konflikten nu kommit
till stånd. Men jag vill ogärna tro, att huvudsynpunkten i dessa yttranden
uti framstående organ av den socialdemokratiska pressen bara bottna i en
så primitiv uppfattning som att man riktar sig mot konflikten endast i dess
egenskap av lockout. Jag tror mig hava rätt antaga att också strejker på
samma område och av motsvarande omfattning skulle föranlett stämningar
vilka kanske inte blivit så prononcerade, när de kommit till offentligt uttryck,
men som i själva verket hade bottnat i samma känsloläge. Det är nämligen
inte att taga fel på, att man här har att göra med en ganska utbredd uppfattning
hos medborgarna angående allmänhetens rätt att bli tillgodosedd utan
hinder av pågående arbetskonflikter och som, örn det skulle gälla andra och
viktigare ting än den för allmänheten i själva verket tämligen överkomliga
restaurangkonflikten, skulle komma känslor av verklig indignation att låga
upp. Det är inte fråga örn, att därest det gällde exempelvis en konflikt, som
skulle hindra allmänheten i en storstad att få vatten, verkliga känslor av indignation
skulle uppväckas, som skulle göra kravet på åtgärder mot samhällsfarliga
konflikter oemotståndligt. Skall nu verkligen samhället och medborgarna
behöva finna sig i sådana konfliktsituationer, innan man går till handling?
För mig ligger det alldeles uppenbart, att när man skall behandla ett
stort, viktigt, allvarligt och, jag vill gärna medge det, svårlösligt problem, bör
man söka reda upp saken under en situation, då det finns alla förutsättningar
för att tro, att man kommer att handla objektivt, därför att luften inte är upprörd
av stämningar, orsakade av hat, olust och allt, vad en dylik allmän konflikt
kari föra med sig. Det synes mig, som örn det just ur denna synpunkt
skulle vara bättre att nu taga upp frågan, därför, att nu skulle den verkligen
kunna behandlas såsom det heter sine ira et studio och utan att det finns några,
som gå till problemets behandling vare sig med hämndkänslor eller med känslan
av att se sig undertryckta och därför vid ett allmänt stämningsläge efter
en konflikt riskera att inte få sina behöriga intressen tillgodosedda.

Det rör sig örn ett område, där det är svårt att lagstifta. Det är otvivelaktigt,
men just därför behöver denna utredning komma till stånd. Fråganl
kräver att bli löst, och jag tror verkligen också att en lösning tjänar de arbetarintressen,
som förmena sig lia att vinna på att den förhalas. Det är ju nämligen
så — det är alldeles klart — att en utredning, som skulle frånkänna personalen
inom vissa delar av landets produktionsliv strejkrätten, inte kan gå
ut på något annat än att samtidigt i en eller annan form ge kompensation härför.
Det finns flera uppslag till frågan om hur denna kompensation skulle
ordnas, uppslag som bland annat återfinnas i det nothinska betänkandet och
som naturligtvis skulle bli föremål för mycket allvarlig omprövning. Frågan
är, örn inte personalen skulle ha största nyttan av, att den prövningen konime
till stånd under en tid, då ingenting på något håll inträffat, som kan ge anledning
till ovänliga känslor mot en kår, som kanske i en annan situation på
grund av en inträffad konflikt har att möta allmänhetens upphetsning.

Man har gång på gång under senare tid hänvisat till, att denna fråga så intimt
hänger samman med de pågående förhandlingarna mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen, att man borde avvakta dessa för -

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Örn förhindrande^ av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
handlingars resultat. Jag mäste ju säga, att jag har ytterligt svårt att förstå,
vad dessa förhandlingar skulle ge för utvecklingen av denna fråga, och
lika svårt att förstå den saken hade den nothinska kommittén, som samtidigt
som den förordade sådana förhandlingar på övriga områden, vad beträffar
dessa allmänfarliga konflikter, yrkade på en särskild utredning utan sammanhang
med sådana förhandlingar. Det som kan komma fram vid dessa
förhandlingar,^ kan kanske först i tredje, fjärde eller femte led få någon betydelse
för frågan om hur allmänfarliga konflikter skola lösas, och hänvisas
fragan till en utredning nu, torde dessa förhandlingar hinna slutföras under
tiden, och alltså kunna befrukta även den utredningen.

I år förefaller °det mig dock. som örn man från motsidan använder dessa
förhandlingar i något annat sammanhang, och man giver invändningen därom
en annan touche. Man säger: dessa förhandlingar äro så viktiga för näringslivet,
att vi böra undvika den allra minsta sak, som skulle kunna irritera dem.
Det är otvivelaktigt, menar man, att örn frågan örn allmänfarliga konflikter
komme upp och gåve anledning till en utredning, så skulle man därigenom ha
skapat ett oroselement, vilket skulle hindra dessa förhandlingar att löpa i
samma banor som de annars skulle följa. Jag vill framhålla att den där
nyansen icke alls är ny, den är en gammal, mycket gammal bekant. Vi känna
igen den från tillkomsten av lagen örn kollektivavtal och arbetsdomstol och
huru man då från socialdemokratiskt håll red på, att denna lag skulle komma
att förstöra förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare och hur man till
och med, örn jag inte minns alldeles fel, vidtog en timmes demonstrationsstrejk
landet runt för att hindra den. Lagen antogs ändå, och nu voterar denna
kammare riksdag efter riksdag utan debatt avslag å motioner om denna lags
avskaffande. Jag tror inte på denna stämning. Örn jag trodde på den, skulle
jag anse den vara värd det största hänsynstagande, ty jag tillmäter dessa
förhandlingar den största betydelse. Men denna stämning är, det vill jag påstå,
konstruerad och falsk. Den bottnar i ingenting annat än ett underskattande
av allmänandan och samhällskänslan hos Sveriges arbetarklass. Det kan
inte och får inte vara så, att vår arbetarklass som sådan sätter detta lilla
gruppintresse hos några relativt små grupper framför samhällets eget intresse,
örn de skulle komma i motsatsförhållande.

Jag skulle, herr talman, vilja sluta mitt anförande med att säga: jag kan
mte neka till intrycket, att det är ett andligt fattigdomsbevis, att denna fråga
ännu skall ges ut för att vara så ömtålig, att den inte skulle kunna lösas i
samförståndets och även i enhällighetens tecken. Vilken är det som för närvarande
behärskar den samhällsmakt, för vilken ett i detta fall enligt min
mening mycket primitivt arbetarintresse vägrar att böja sig? Och vilken är
det, som man vill förvägra en med arbetarna jämställd parts ställning i deras
inbördes förhållanden? Det är ju i själva verket samma arbetarklass. Hela
tvistefrågan är, synes det mig, örn arbetarklassen, som nu vuxit fram till att
bli en maktägande klass i samhället, skall våga ge sig själv fribrev på att
bevaka samhällets intressen när de behöva bevakas gent emot separata gruppers
trånga klassintressen. Statsministern yttrade häromdagen i ett tal några
ord, som jag för min del vill skänka det allra livligaste gillande. Han sade:
»Då samhällets och den enskildes intressen gå isär, då måste samhällets rätt
gälla.» Jag tycker, att det är ödets ironi, att den första fråga, som kommit
upp till parlamentarisk behandling efter det att detta yttrande fälldes, vägrar
man giva en lösning, där samhällets rätt får bli gällande. Här gäller det en
vital punkt, där viljan eller förmågan att förverkliga statsministerns maxim
brister. Att man på detta område inte tilltror sig annat än att låta enskilda
intressen ännu dominera över samhällets rätt, det är enligt min uppfattning,

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
trots en mycket glädjande utveckling av förhållandena på arbetsmarknaden,
ett bevis på att vi ännu inte hunnit så långt som vi borde.

Herr talman! Såsom förhållandena äro, nödgas jag yrka bifall icke till ett
utskottsutlåtande utan till en reservation. Jag ber att få yrka bifall till den
reservation, som är avgiven av fyra ledamöter i utskottet.

Herr Norman: Herr talman! Första hälften av herr Wistrands anförande
och likaså slutet gav intrycket att bär skulle nu vara fråga örn, att riksdagen
skulle taga principiell ståndpunkt till föreliggande spörsmål, huruvida det är
lämpligt eller icke, att samhället använder sig av vissa maktmedel för att i
förekommande fall hävda sin överhöghet. Så är emellertid inte förhållandet.
Visserligen sade herr Wistrand, då han erinrade örn att detta problem är en
gammal fråga, som många gånger varit föremål för riksdagens övervägande,
att någon utredning hittills inte kommit till stånd. Det är ju dock inte hela
sanningen. Herr Wistrand medgav också, att det inte var så, då han erinrade
örn den utredning, som igångsattes med anledning av riksdagens skrivelse år
1934.

Läget nu är det, att denna fråga såsom en del av det stora spörsmålet örn
arbetsfredens främjande varit föremål för en förberedande utredning av särskilda
sakkunniga. Dessa sakkunniga ha anvisat vissa riktlinjer för ett fortsatt
bearbetande av detta spörsmål, och de ha också erinrat örn, att det har sitt
sammanhang med många andra spörsmål på arbetsfredens och arbetsrättens
område. I det läget blir ju här fråga närmast örn att uttala förtroende eller
misstro inför behandlingen av ett ärende, som är föremål för Kungl. Maj :ts
övervägande. Andra lagutskottets majoritet har icke ansett, att det föreligger
någon anledning att genom att nu tillstyrka en riksdagsskrivelse på något sätt
uttala något misstroende mot regeringen och — vad som är kanske viktigare
— inte heller något misstroende mot den arbetarpart, som det här är fråga
örn. En riksdagsskrivelse nu i detta ärende skulle otvivelaktigt tolkas som
uttryck för ett misstroende mot denna parts ärliga vilja att lojalt fullfölja sina
åligganden under såvitt möjligt fredliga förhållanden. Utskottet har på denna
grund med hänvisning till vad utskottet skrivit i fjol, eller att frågan inte
har kommit i något som helst annat läge, avstyrkt den föreliggande motionen.
I fjol erinrade utskottet örn de förhandlingar, som nu pågå mellan arbetsgivare-
och arbetarparten, och då utskottet nu hänvisar till utlåtandet av i fjol,
så erinrar utskottet givetvis även i år örn detta förhållande.

Herr Wistrand framhöll, att det knappast kan föreligga något sammanhang
i detta fall, då de arbetare- och arbetsgivarparter, som det här är fråga om,
inte äro engagerade i dessa förhandlingar. Det är ju riktigt, att de inte äro
det, men lika klart är enligt mitt förmenande, att det eventuella resultat, som
dessa förhandlingar komma att ge i fråga örn ökat samförstånd mellan de
bägge parterna, även kommer att ha sin stora uppfostrande betydelse beträffande
de parter, som nu inte äro direkt engagerade i förhandlingarna. Från
dessa synpunkter sett tror jag, att det är riktigt att man även när det gäller
föreliggande spörsmål tillmäter det resonemang, som nu föres, en ganska stor
betydelse.

Det avgörande har emellertid, efter vad jag kan förstå, varit just, att det
föreligger såsom jag förut erinrade ingen anledning för riksdagen att nu genom
att besluta en skrivelse ge uttryck för något som helst misstroende mot
att denna fråga allvarligen överväges i samband med hela det stora problemet
örn arbetsfredens främjande.

På denna grund ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)

Herr Wistrand: Herr talman! Får jag lov att rikta en fråga angående det
nu sist anförda till utskottets ordförande.

Hår man alltså att vänta sig, att när dessa förhandlingar mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen en gång blivit slutförda, man från
det parti som herr Norman representerar kan emotse en mera välvillig inställning
till denna fråga?

Herr Strand: Herr talman! I utskottets utlåtande finnes intagen en utförlig
redogörelse för den tidigare behandlingen av denna fråga, vilken nu är
föremål för riksdagens förnyade prövning. Av denna utredning framgår också
den historiska bakgrunden till motionen, och några utförligare förklaringar
i detta avseende torde därför icke i dag erfordras. Jag vill emellertid
erinra örn, att det för några år sedan var högkonjunktur för motioner av denna
karaktär, det vill säga motioner om lagstiftning för reglering av arbetsförhållandena
i olika avseenden. Man skulle nästan kunna säga, att de borgerliga
partierna tävlade om att på detta sätt visa sin omtanke örn arbetsfreden,
och detta till trots av, att de båda parternas på arbetsmarknaden uppträdande
icke i och för sig motiverade en sådan lagstiftning. Och när det gällde en lagstiftning
till förhindrande av allmänfarliga konflikter hade man ingen annan
argumentering att tillgripa än fruktan för framtiden. Denna var det enda
underlaget för motionerna. Det ligger till ungefär på samma sätt i dag: man
har ingenting annat att tala om än vådorna för framtiden.

Det har emellertid nu gått några år sedan kravet på lagstiftning mot allmänfarliga
konflikter första gången restes. Under dessa år har ingenting
inträffat, som kan motivera ett sådant krav, men ändå vidhålles det från vissa
riksdagsgrupper. Man kan nästan ifrågasätta, huruvida icke frågan fått karaktären
av den heliga elden, som måste underhållas till varje pris. Faktum
kvarstår emellertid, att parterna på arbetsmarknaden själva icke anse lagstiftningen
såsom den bästa eller enda vägen att skapa garantier mot sådana konflikter
det nu är fråga om. Det var också i känslan härav som representanter
för arbetsgivareföreningen och landsorganisationen träffades för att diskutera
alla de problem, som äro förknippade med viljan att skapa ett bättre förhållande
mellan arbetsgivare och arbetare. Skulle det bli ett resultat av dessa förhandlingar,
så bleve det av mycket stor betydelse, icke blott när det gäller allmänfarliga
konflikter utan konflikter överhuvud taget, det kunna vi väl allesamman
vara överens örn.

Nu göra motionärerna gällande, att dessa förhandlingar icke beröra eller ha
samband med vad som åsyftas genom motionen. Jag förstår inte riktigt, huruvida
detta avser att begränsa frågan till ett område så snävt, att det icke skulle
kunna beröras av de pågående förhandlingarna. Man har inom kommittén
gjort en undersökning av vilka konflikter som skulle kunna påstämplas karaktären
av allmänfarliga och funnit — såom tidigare omnämnts — att det är ett
betydande antal som skulle hänföras dit, utan att den ena parten representerar
samhället självt i egenskap av kronan eller någon kommun. Det gäller
tvärtom i mycket stor utsträckning arbetsuppgifter, som ombesörjas av privata
arbetsgivare. Man har bland annat nämnt transportväsendets stora utbredning.
Där finns det i mycket stor utsträckning enskilda företagare. Spårvägsdriften
skötes på sina håll av enskilda bolag.

Man får vidare akta sig för att förblanda s. k. samhällsfarliga konflikter
med sådana som äro för allmänheten förargliga. Det är de senare som väcka
största uppmärksamheten, och därför händer det också, att de av allmänheten
förväxlas med konflikter av samhällsfarlig karaktär. Herr Wistrand nämnde
själv restaurangkonflikten, som ju åstadkommit mycken förargelse bland all -

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
mänheten och dem som ha behov av att utnyttja restaurangerna. Deras krav
kunna vara mycket legitima, men trots detta kan man icke beteckna konflikten
såsom samhällsfärlig eller allmänfarlig. För några år sedan var det en
konflikt vid Vin- & spritcentralen, som också berörde allmänhetens intressen,
men inte heller denna kunde stämplas som allmänfarlig.

Även om man plockar bort alla sådana överdrifter, återstår ändock många
områden, inom vilka konflikter kunna verka störande på samhällets normala
funktioner. Jag har tidigare nämnt transportväsendet, innefattande järnvägar,
spårvägar, motortrafik, telefon och telegraf, post m. m. Vid sidan därav
kan ställas driften vid gas-, elektricitets- och vattenverk med flera dylika anläggningar,
allmän eller därmed jämnställd verksamhet, såsom renhållning,
sjukvård, brandväsende och liknande. I vissa fall drivas dessa rörelser av enskilda
företagare; detta är särskilt fallet med framställning av elektrisk kraft
för samhällenas behov, vilket skötes av enskilda kraftverk. Många av dessa
kraftverk äro anslutna till arbetsgivareföreningen och flertalet arbetare anslutna
till landsorganisationen genom något av de förbund som tillhöra densamma.
Det är alltså fullkomligt oriktigt att säga, att de pågående förhandlingarna
mellan arbetarna genom landsorganisationen och arbetsgivarna genom
arbetsgivareföreningen inte skulle kunna ha någon inverkan på konflikter
av den karaktär det nu är fråga örn. Det är helt naturligt, att ett eventuellt
resultat av förhandlingarna skulle få återverkningar på områden, som icke
äro direkt berörda.

För oss fackföreningsfolk förefaller det egendomligt, att ett stort politiskt
parti så envist fasthåller vid att en åtgärd skall vidtagas, som inte på något
sätt är motiverad av inträffade händelser, och vars värde är minst sagt diskutabelt.
Det är allmänt känt att konflikter på arbetsmarknaden under senare
år märkbart avtagit, både i fråga örn antal och omfattning. Örn denna tendens
till återhållsamhet är en produkt av förhandlingarna mellan arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen eller av den allmänna samförståndsvilja, som
kunnat spåras de senaste åren, eller möjligen därav, att parterna själva på
grund av vunna erfarenheter funnit sig i större utsträckning än tidigare böra
fresta förhandlingsvägen och undvika öppen konflikt, kunna vi lämna därhän.
Vi behöva inte ta ställning till orsaken utan endast konstatera, att en sådan
utveckling ägt rum, och att fredsviljan på arbetsplatserna blivit större.

Vad nu beträffar de s. k. allmänfarliga konflikterna eller konflikter, som
till sina verkningar kunnat få en allmänfarlig karaktär, skall jag nämna några
av de senaste årens konflikter som tangerat hithörande områden. Under
konflikten hos Vin & Spritcentralen för något år sedan undantogos från blockaden
leveranser av sprit för medicinskt bruk, det vill säga alla leveranser
till apoteken. Vid konflikten inom byggnadsindustrin 1933—34 lämnades av
arbetarorganisationerna dispens för lasarettsbyggena i Oskarshamn och Eksjö,
emedan försättandet av dessa byggen ansågs önskvärt, med förbehåll dock att
arbetena bedrevos under de gamla avtalsbestämmelserna. I Eksjö fullföljdes
arbetet, i Oskarshamn strandade det på arbetsgivareföreningens ovilja att låta
det gamla avtalet gälla. Under konflikten 1937 lämnades av arbetarnas samtliga
fackföreningar dispens för arbeten vid lasarettet i Karlskrona och S:t
Görans sjukhus i Stockholm, och då konflikten sedermera fick mera allmän
karaktär, undantogos från blockaden samtliga arbeten som hade samband med
sjukhusbyggen. Elektriska arbetarförbundet uppger som svar på en fråga,
att vid deras konflikter alltid undantagits sådana kraftverk, som behövde vara
i drift för att tillförsäkra samhällena kraft för lyse och vattenuppfodring,
och samma undantag har gjorts för verk som haft att betjäna vissa sjukhus.
Metallindustriarbetarförbundet meddelar, att i avtalet 1930 intogs fredsför -

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Orri förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
pliktelse beträffande vanföreanstalten i Stockholm, trots att förbundet av principiella
skäl är motståndare till sådana förpliktelser i avtalet. Det motiverades
i detta fall med, att man överhuvud taget aldrig kunde ifrågasätta en
sympatikonflikt vid ett företag av sådan karaktär som vanföreanstalten. Vid
ett konflikttillfälle har Stille-Werners fabrik i Stockholm, som ju tillverkar
kirurgiska instrument, undantagits. Lantarbetarförbundet meddelar att vid
samtliga dess konflikter husdjursskötsel och mjölkning undantagits. Dessutom
meddela samtliga förbund att vid alla förekommande konflikter s. k.
skyddsarbete undantagits.

Örn man på detta sätt studerar förhållandena på arbetsmarknaden, kan man
inte annat än konstatera, att båda parterna söka undvika, att konflikterna skola
drabba allmännyttiga områden eller i ett eller annat avseende bli farliga för
samhällets funktioner. Man får gå tillbaka ända till 1925 för att finna någon
konflikt av större omfattning, där någon kommun eller statsinstitution varit
arbetsgivare. Det var kommunalarbetarförbundets konflikt i Sundsvall, som
ju fick en ganska obehaglig karaktär genom förekommande demonstrationer,
men trots den irriterade stämningen till slut löstes. Då det konstaterades att
gasverket inte kunde hålla trycket i gasklockan, och att fara därigenom uppstod
för samhället, beslöt kommunalarbetarförbundet beordra sina medlemmar
i arbete för att förhindra en katastrof, trots att konflikten inte var löst utan
endast förhandlingar pågingo.

Det har alltså under de senaste tio åren inte inträffat någonting, som kan
motivera en lagstiftning på detta område, och då det därjämte för närvarande
pågår förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetare för att reglera förhållandena,
förefaller det, som örn man från samhällets sida kunde avvakta resultatet
av dessa.

Herr Wistrand gjorde gällande i sitt anförande, att samhället skulle inta
en sämre ställning gentemot arbetarna än de enskilda arbetsgivarna. Detta
måste väl emellertid vara överord. Samhället kan i regel bereda sina anställda
betydligt säkrare anställningsvillkor och en jämnare arbetsfördelning, vadan
dessa platser faktiskt äro mycket mer eftersökta än anställningar hos privata
arbetsgivare. Under de senaste åren har det också kunnat utformas ett förhandlingssystem
mellan de allmänna institutionerna och arbetarna, som säkerligen
kommer att gagna det intresse man här genom en lagstiftning vill säkerställa.
Jag skulle tro, att motionärerna och även andra här i kammaren, som
äro benägna att stödja motionen och reservationen, skulle på sina respektive
orter kunna göra ganska mycket för att förhindra allmänfarliga konflikter just
genom att stödja kravet på ett utbyggande av förhandlingsväsendet för kategorier,
som kunna tänkas berörda av konflikter av denna karaktär. Jag tänker
då närmast på sjukvårdsanstalter men även allmänna institutioner överhuvud
taget, där förhandlingsviljan inte alltid varit den bästa, men där man under
de senaste åren kunnat konstatera en förbättring.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Norman: På herr Wistrands direkta fråga svarar jag: Jag är icke
intresserad av och kommer aldrig att bli intresserad av en lagstiftning för lagstiftningens
egen skull. Jag skall med glädje samverka med herr Wistrand
när som helst beträffande åtgärder, som syfta att ge ökad trygghet och en
berättigad andel av folkhushållets välsignelser åt här ifrågavarande arbetargrupper.
Den kommande utvecklingen kanske kommer att ge vid handen, att
någon särskild, extrem förbudslagstiftning icke skall behövas annat än möjligen
i form av beredskapslagstiftning. Örn situationen så kräver, skall jag vara

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Om förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
beredd att i ett sådant läge medverka till, att samhället skall kunna hävda sin
överhöghet gentemot en enskild parts intressen.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Då jag inte anser mig kunna rösta för
det i motionen och reservationen framställda kravet, är det på helt andra
grunder än de av andra lagutskottets ordförande åberopade. Han menade att
det saknades varje anledning att göra en framställning i detta syfte, och örn
den gjordes från riksdagens sida, skulle den innebära ett onödigt misstroende,
dels mot regeringen och dels mot den arbetarpart det här gäller. Intetdera
av dessa påståenden är såvitt jag förstår riktigt. Det föreligger alltjämt anledning
till oro, för den händelse konflikt uppstår vid sådana inrättningar,
som ur allmän synpunkt äro av utomordentlig betydelse, och det finns fullgoda
skäl att säga, att när riksdagen under de senare åren två gånger gjort framställning
till Kungl. Maj :t i bland annat denna fråga, har det varit dels för
att riksdagen varit övertygad örn frågans stora samhälleliga betydelse och således
funnit anledning att begära utredning, dels också för att — såvitt jag
förstår, utan varje spår av misstroende mot regeringen eller någon annan part

— på detta ömtåliga område söka få ordnade förhållanden till stånd.

När jag emellertid ändock anser mig kunna rösta för bifall till utskottets
avstyrkande hemställan i fråga örn motionen, är det för att jag betraktar denna
fråga som en integrerande del av det stora problemet om arbetsfreden. Denna
fråga är ju som bekant under utredning hos Kungl. Maj :t, och man kan under
sådana tider som vi nu leva i, så lugna som de äro, visa litet större tålamod
i väntan på resultatet av en av riksdagen begärd utredning än man måhända
skulle göra under andra tider. Detta strider ingalunda mot herr Wistrands
mening, att det i och för sig vore lyckligast, att en fråga av ömtålig beskaffenhet
behandlades vid en tid, då den allmänna stämningen inte vore irriterad
på det område frågan gällde.

Jag menar alltså att sambandet mellan denna fråga och de andra arbetsfredsfrågorna
är så påtagligt, att det i detta läge inte finns någon särskilt trängande
anledning att bryta ut en fråga och göra en speciell framställning på denna
enda punkt.

Jag hemställer därför, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Domö: Den siste ärade talaren ansåg att denna fråga hade så nära

samband med den stora utredningen angående den allmänna arbetsfreden, att
man inte skulle behöva påyrka någon särskild åtgärd. Andra lagutskottets
ärade ordförande sammanknöt också i hög grad dessa båda frågor och räknade
med, att örn man finge resultat av den stora utredningen angående arbetsfreden,
man också -—• som han uttryckte sig — skulle få resultat av stor betydelse
även för grupper som inte vore direkt berörda. Örn nu dessa två utredningar
äro till den grad sammanknutna med varandra, tillåter jag mig att
fråga andra lagutskottets ordförande eller någon annan, hur långt den stora
allmänna utredningen avancerat, örn där gjorts något sedan vi förra året diskuterade
denna fråga. Då ansåg man, på regeringshåll, att åt denna utredning

— förutom förberedande åtgärder — inte skulle göras något förrän överläggningarna
mellan organisationerna givit något resultat. Med anledning därav
vill jag fråga, örn man kan få någon upplysning örn, vilket resultat som hittills
föreligger av överläggningarna. Det är av mycket stor betydelse att veta.
Det har inte kommit fram något offentligt, och det har inte heller kommit
fram något väsentligt under debatten, men då andra lagutskottets ordförande
var mycket förhoppningsfull på denna punkt, vågar jag fråga vad han grundar

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Örn förhindrande av allmänfarliga arbetsinställelser. (Forts.)
sin uppfattning på, och, om det gjorts stora framsteg vid överläggningarna, vari
dessa framsteg bestå?

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omrösningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

„ Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, angående regleringen för budgetåret 1938/39 av utgifterna under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Punkterna 1—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för hovrätterna, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1938/39, dels ock till Hovrätterna: Avlöningar för budgetåret
1938/39 anvisa ett förslagsanslag av 1,611,200 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förevarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena, nr 2, inom första
kammaren av herrar <). Undén och W. Linder och den andra, nr 5, inom
andra kammaren av herr Å. Holmbäck, vari hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Majit hemställa örn en allmän översyn av domaraspiranternas avlönings-
och tjänstgöringsförhållanden vid hovrätterna.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

I:o) att riksdagen måtte

a) godkänna under punkten införd avlöningsstat för hovrätterna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1938/39;

b) till Hovrätterna: Avlöningar förbudgetåret 1938/39 anvisa ett förslagsanslag
av 1,611,200 kronor;

II:o) att herrar Undéns och Linders samt herr Holmbäcks berörda motioner
(1:2 och 11:5) måtte anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Äng. domarasfiranlemas

avlöningsförhållanden

vid hovrätterna
m. m.

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. domaraspiranternas avlöningsförhållanden vid hovrätterna m. m.

(Forts.)

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat:

»Såsom ett fortsatt led i strävandena att förbättra domaraspiranternas ställning
har i motionerna 1: 2 och II: 5 yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t
hemställa örn en allmän översyn av domaraspiranternas avlönings- och tjänstgöringsförhållanden
vid hovrätterna. Utskottet finner för sin del vissa skäl
anförda för att en sådan allmän översyn kommer till stånd. Då emellertid av
statsverkspropositionen framgår, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet
fästad å ifrågavarande spörsmål samt utskottet utgår från att de av motionärerna
framförda synpunkterna vinna tillbörligt beaktande, finner utskottet icke
erforderligt, att särskild framställning i ämnet göres från riksdagens sida.»

Herr Undén: Herr talman! Vid denna punkt har jag jämte ett par andra
ledamöter av riksdagens kamrar väckt motion örn en allmän översyn av domaraspiranternas
avlönings- och tjänstgöringsförhållanden vid hovrätterna.
Denna motion har till syfte bland annat att utgöra stöd för framställningar,
som hovrätterna själva gjort, och som Kungl. Majit och nu också utskottet
partiellt tillmötesgått. Utskottet finner »vissa skäl» vara »anförda för att en
sådan allmän översyn kommer till stånd» men anser framgå, »att Kungl.
Maj :t har sin uppmärksamhet fästad å ifrågavarande spörsmål» samt »utgår
från att de av motionärerna framförda synpunkterna vinna tillbörligt beaktande».
Jag är för min del fullt tillfredsställd med detta välvilliga uttalande
från utskottets sida och jag är också övertygad örn att herr justitieministern
kommer att i fortsättningen ägna ett välvilligt intresse åt denna för en grupp
yngre jurister så betydelsefulla fråga.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Som bekant arbetar för när varande

en kommitté — den s. k. domsagokommittén -—■ på en omorganisation
av häradsrätterna. Det är givet, att kommittén under gången av sitt arbete
också kommer in på frågan örn anställnings- och avlöningsförhållandena för de
yngre tjänstemännen i dessa häradsrätter. När kommittén hinner så långt,
kommer det utan tvivel att visa sig, att det är synnerligen lämpligt, att man
då samtidigt tager upp den fråga, för vilken den föregående ärade talaren intresserade
sig, och jag skall ha min uppmärksamhet fästad på att problemet
då kommer upp under sådana omständigheter, att båda sidorna av saken —
d. v. s. de icke ordinarie anställdas ställning såväl i häradsrätterna som i hovrätterna
— på en gång komma under övervägande.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skall be att få uttala också det önskemålet,
som av mig förgäves många gånger framförts i riksdagen, att de kvinnliga
befattningshavarna vid häradsrätterna omsider måtte få fast anställning,
som förunnats sådana befattningshavare vid andra statens ämbetsverk.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Punkterna U—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkterna 20—26.

;Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkterna 28—35.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Lades till handlingarna.

Punkten 37.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkterna 39—''+2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 2, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning örn fortsatt
"tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av väckt motion örn ändring i 11 § lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 9, angående regleringen för
budgetåret 1938/39 av utgifterna för kapitalinvestering i avseende å postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.

Punkterna 1—29.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

Lades till handlingarna.

Punkterna 31—42.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43.

Lades till handlingarna.

Punkterna 44—i6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Ang. doms
avhinnande
vid rådhusrätt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående utbyggnad av Kattstrupeforsen m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från
skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 9 § utsökningslagen;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn avlösning
av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,
m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande av en
den 29 maj 1933 avslutad internationell konvention rörade fastställande av
vissa gemensamma bestämmelser i fråga örn kvarstad å luftfartyg, m. m.; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser örn
doms avkunnande vid rådhusrätt, dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 30 december 1937 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 36, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

med vissa bestämmelser örn doms avkunnande vid rådhusrätt.

Härigenom förordnas som följer:

När mål å rådhusrätts sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas
innan sammanträdet ändas. Möter hinder härför i anseende till målets beskaffenhet,
må med domens avkunnande anstå, dock ej längre än tre veckor från
det handläggningen avslutades, där ej synnerliga skäl till annat föranleda. Då
dom ej genast avkunnas, skall vid målets handläggning tillkännagivas när sådant
kommer att ske.

Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande gäller icke mål angående
häktad eller andra slag av mål för vilka särskild skyndsamhet är föreskriven
eller eljest skall iakttagas.

Örn tiden då dom skall skriftligen utgivas galle vad Konungen därom stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1938, då förordningen den 30 oktober
1866 angående förändring i föreskrifterna rörande sättet för doms eller utslags
utgivande i rådstuvurätt skall upphöra att gälla.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Ang. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)

I samband med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr Ewerlöf m. fl. väckt motion, nr 168, i vilken
föreslagits, att riksdagen måtte besluta, att den i lagförslaget upptagna
tidsbestämmelsen tre veckor skulle utbytas mot fyra veckor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att den i ämnet väckta motionen, nr 1:168 av herr Ewerlöf m. fl., måtte
anses besvarad genom utskottets hemställan under A).

Reservation hade anförts av herrar Ewerlöf och Bergquist, vilka ansett att
utskottet i enlighet med lagrådets hemställan bort föreslå, att riksdagen, med
förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra i Kungl. Maj :ts förslag vidtagas,
måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

med vissa bestämmelser örn doms avkunnande vid rådhusrätt.

Härigenom förordnas som följer:

När mål å rådhusrätts sammanträde blivit fört till slut, skall dom avkunnas
innan sammanträdet ändas. Möter hinder härför i anseende till målets beskaffenhet,
må med domens avkunnande anstå, dock ej längre än fyra veckor
från det handläggningen avslutades, där ej synnerliga skäl till annat föran- #
leda. Då dom ej genast avkunnas, skall vid målets handläggning tillkännagivas
när sådant kommer att ske.

Vad nu är sagt örn anstånd med doms avkunnande gäller icke mål angående
häktad eller andra slag av mål för vilka särskild skyndsamhet är föreskriven
eller eljest skall iakttagas.

Om tiden då dom skall skriftligen utgivas gälle vad Konungen därom stadgar.
_

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag förekommer i detta ärende i den dubbla
egenskapen av avspisad motionär och utskottsreservant, och det ger mig anledning
att söka intressera kammaren för den sak, som det här gäller.

Det kan ju nog för en utomstående förefalla som om detta vore en ganska
oväsentlig fråga, men för den initierade är så ingalunda fallet. Och då jag
vågar räkna mig till de initierade, så beror det därpå, att jag i femton år har
varit verksam inom en medelstor, för att inte säga en större rådsturätt. Det
torde vara nödvändigt att först göra en kort rekapitulation av ärendet.

För närvarande finnes det inga bestämmelser om den tid, inom vilken en
rådsturätt skall avkunna dom efter det ett mål blivit slutligt handlagt inför
domstolen, om jag bortser från vissa regler beträffande häktade personer, men
när det gäller häradsrätt, ha vi en ganska ny lag, nämligen av år 1935, som
stadgar, att dom vid häradsrätt i regel skall avkunnas redan vid det sammanträde,
då målet har blivit slutligt handlagt. Men en möjlighet till uppskov
finnes, då målets behandling så påkallar, och denna uppskovstid är då satt
till fyra veckor, dock med möjlighet att för exceptionella fall utsträcka uppskovet
ännu något längre.

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)

Nu påpekar justitieombudsmannen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att lian i ett
fall funnit, att man i rådsturätt dröjt uppseendeväckande länge med doms
avkunnande — inte mindre än två och en halv månader — och att det följaktligen
vore ett önskemål att få fram en lag även beträffande den tid, inom vilken
dom i rådsturätt skulle avkunnas. Med anledning härav utarbetades inom
justitiedepartementet en promemoria. Denna promemoria byggde på samma
regler, som gällde för häradsrätter, dock med den skillnaden, att medan uppskovstiden
för svåra och vidlyftiga mål vid häradsrätterna var fastställd till
fyra veckor, skulle den vid rådsturätterna fixeras till tre veckor. Därom yttrades
i promemorian, att med hänsyn till arbetsförhållandena inom rådhusrätterna
en något kortare tidsbegränsning än för häradsrätterna syntes kunna
ifrågakomma. När denna promemoria utremitterades, förklarade sig ett stort
antal rådsturätter icke ha något att erinra. Det var företrädesvis de mindre;
men samtliga de större rådsturätterna, där ju anhopning av svåra mål förekommer
i mycket stor utsträckning, ansågo, att en tid av tre veckor vore för
kort. Man uttalade som önskemål en tid av åtminstone fyra veckor, och i vissa
fall hemställde man om fem veckor. Svea hovrätt, som också yttrade sig över
promemorian, anförde bl. a., att med hänsyn till rådhusrätternas kollegiala
organisation och då vid en rådhusrätt minst tre personer skola taga del av
akterna i målen, en tid av fyra veckor borde fastställas för rådhusrätterna
likaväl som för häradsrätterna. Propositionen bygger helt och hållet på promemorians
förslag i vad lagtexten angår; i motiveringen har en i och för sig
mycket tacknämlig ändring gjorts.

Propositionen remitterades till lagrådet, och lagrådet har enhälligt uttalat
sig för att denna uppskovstid för rådsturätterna skulle fixeras till fyra
veckor i likhet med vad som redan är stadgat för häradsrätterna. När propositionen
överlämnades till riksdagen, förklarade justitieministern, att han icke
fann sig böra biträda lagrådets förslag. Något skäl därför är icke anfört.
Det hänvisas till, att de svårigheter, som eventuellt vid vissa större rådsturätter
skulle kunna förekomma, borde kunna avhjälpas genom vissa organisatoriska
förändringar. Eljest tycker man ju, att lagrådets utlåtande i en fråga
av denna karaktär — en intern domstolsfråga — borde varit förtjänt av ett
alldeles särskilt beaktande.

Nu ha jag och samtliga aktiva stadsdomare, som äro medlemmar av denna
kammare, i en motion yrkat, att uppskovstiden för rådsturätter skulle fixeras
till dessa fyra veckor. Utskottet har emellertid avstyrkt motionen och hemställt
örn bifall till den kungl, propositionen. Där befinna vi oss nu. Det är
således fråga om en vecka mer eller mindre för den tid, som rådsturätterna
vid avdömandet av svåra och vidlyftiga mål skola lia till sitt förfogande för
övervägande av domen.

Vi ha ju för närvarande ett rättegångssystem, som brukar betecknas som
muntligt och protokollariskt. Detta innebär, att material inför domstolen förebringas
både i muntlig och skriftlig form, men allt som förekommer inför domstolen
upptecknas i ett protokoll, och det är detta protokoll, som utgör själva
urkunden i målet. På grundval av detta protokoll ha rådsturätterna att meddela
sin dom, och protokollet blir som regel det enda underlag, som står överrätterna
till buds, när det för dem gäller att taga ställning till målet, emedan
den praxis utbildat sig, att när dom i ett svårare eller mera vidlyftigt mål
skall avkunnas, skall först protokoll över den sista rättegångsförhandlingen
i målet uppsättas och utskrivas. Det är en procedur, som tager en tid av drygt
en vecka, ofta måhända en och en halv vecka. Därefter skall den, som är föredragande
i målet, utarbeta ett förslag till dom, som han i sin tur skall underställa
två och ibland tre ledamöter av domstolen, vilka skola taga del därav.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
Detta arbete påkallar ofta ett inträngande i den rättsvetenskap liga litteraturen,
i prejudikatsamlingar o. d., och icke minst måste stor omsorg ägnas åt
själva avfattningen av domen i dessa svåra och vidlyftiga mål. Då handlingarna
på så sätt under en tid av bortåt tre veckor, ibland två och en halv vecka,
kunna cirkulera bland minst tre ledamöter av domstolen, har man ansett den
föreslagna tiden av fyra veckor som ett minimum, och man håller före, att en
förkortning av tiden för hela denna procedur till tre veckor i viss mån äventyrar
rättssäkerheten, då detta arbete, som utgör rådsturätternas mest krävande
uppgift, nödvändigt kommer att bedrivas i forcering och jäkt, vilket
icke kan vara gynnsamt; det torde vem som helst kunna inse.

I propositionen har man inte direkt sagt, att man med denna lag har avsett
att framtvinga en annan ordning än den som nu tillämpas, utan förslaget
ger närmast det intrycket, att man — vilket i och för sig är fullt rimligt —
med en lag. velat täppa till den lucka, som ligger däri, att det för rådsturätterna
inte finnes något som helst stadgande örn den tid, inom vilken dom skall
avkunnas. Man har därmed avsett att närmast fastslå vad som nu gäller och
genom lag förebygga direkt missbruk, vilket skulle ligga i att man dröjer
mycket länge med avkunnande av dom; men att ett uppskov av fyra veckor,
som nu allmänneligen tillämpas, skulle innebära ett missbruk — därom säges
ingenting i dessa handlingar.

När ärendet kom till utskottet, fick man se något helt annat. Då fick denna
lag karaktär av, jag skulle vilja säga, en processreform. Man säger, att det
med denna veckas förkortning av uppskovstiden alls inte är fråga örn att i
och för sig få snabbare rätt, utan vad man vill är, att hos rådsturätterna
tvinga fram ett avgörande av målen på ett färskare material än vad som nu
är fallet. Man vill med andra ord tillgodose intressen, som knyta sig till muntlighet
och omedelbarhet, när det gäller avgörandet av målen, och man menar,
att det genom en förkortning av uppskovstiden från fyra till tre veckor blir
nödvändigt för rådsturätterna att överväga sin dom redan i samband med att
målet sista gången förekommer till handläggning inför domstolen, och att
detta skulle innebära så utomordentligt stora fördelar, därför att man då har
färskare intryck av målet. Men samtidigt erkänner man i utskottsutlåtandet,
att ur denna synpunkt även en lid av tre veckor är alldeles för lång. Den
borde ha varit kortare, men man har nu nöjt sig med detta.

Ja, det är ju självklart, att ur denna omedelbarhetssynpunkt är en tid av
tre eller fyra veckor ungefär likvärdig. Man kan inte säga, att det blir en
väsentlig vinning ur muntlighetens och omedelbarhetens synpunkt, om tiden
förkortas till tre veckor. Det blir helt enkelt en halvmesyr. Det är ett förslag,
som varken passar för det system, som nu gäller — alltjämt muntligt
och protokollariskt — eller för det system, som vi vänta på och hoppas på.
Det är ju just processlagberedningens uppgift att här komma med ett förslag,
som skall göra det möjligt att ge ett större utrymme åt muntlighet och omedelbarhet,
än vad nu är fallet, men det förutsätter en omläggning av hela processordningen
inför domstolen i förhållande till vad nu gäller. Det förutsätter,
att målen serveras inför domstolen i helt annan form, än som nu sker,
för att man skall kunna draga ut dessa konsekvenser till det yttersta. Och
det är ju det vi hoppas på: att vi inom en icke alltför avlägsen framtid skola
få ett förslag, som möjliggör en sådan ordning. Men vad är det, som ger oss
anledning att hasta på detta sätt — örn det nu dröjer något år, innan vi få
detta förslag — och lappa på det gamla klädet med en förordning eller lag,
vilken, som jag nyss sade, varken passar för det nuvarande systemet eller
utgör en väsentlig vinst i riktning mot vad det nya systemet skall ge? Vi

Första kammarens protokoll 1038. Nr 12. 2

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
komma enligt min mening helt enkelt att placeras mellan ett par stolar genom
att gå på den linje, som nu föreslås av Kungl. Maj :t och av utskottet.

Ja, herr talman, jag ber att med denna korta motivering få hemställa örn
bifall till reservationen. Bakom motionen och reservationen står ett lojalt
önskemål, förestavat av erfarna stadsdomares uppfattning örn vad rättssäkerheten
i detta fall kräver.

Häri instämde herr Ehrnberg.

Herr Sandström: Herr talman! I egenskap av motionär ber jag att få

yttra några ord i föreliggande fråga.

Utskottsmajoriteten har icke ansett sig kunna tillmötesgå den enligt min
uppfattning mycket blygsamma och rimliga uppmjukning i den föreliggande
kungl, propositionen, som kommit till synes uti den i ärendet väckta motionen.
Att de skäl, som ligga till grund för motionen, icke äro utan bärkraft,
framgår ju — såsom den förste ärade talaren också framhöll — redan därav,
att Svea hovrätt och lagrådet i likhet med motionärerna ansett, att den tid,
inom vilken dom vid rådhusrätt skall meddelas, bör utsträckas från föreslagna
tre till fyra veckor efter det att slutbehandlingen av målet förekommit.
Jag tillåter mig särskilt framhålla, att hos de större och medelstora rådhusrätterna
ofta förekomma vidlyftiga och invecklade mål, vid vilkas avgörande
fordras ett särskilt noggrant aktgivande på alla i målet föreliggande omständigheter.
Utvecklingen synes gå i den riktningen, att de stora och mera svårbedömliga
civila tvisterna i allt större omfattning vinna sin handläggning vid
stadsdomstolarna. Eftersom handlingarna i dessa mål före det slutliga avgörandet
skola cirkulera bland och inläsas av samtliga medlemmar, i en rådhusrätt,
måste detta föranleda en viss tidsutdräkt. Då detta är ofrånkomligt,
synes det mig ganska omotiverat att snävt begränsa rådrummet för doms meddelande
till kortare tid än den längsta för häradsrätterna bestämda eller fyra
veckor. Det är ej heller alltid möjligt för alla medlemmar i en stadsdomstol
att före ett måls slutliga handläggning fullständigt penetrera detsamma, särskilt
då målet, som vanligt är, handlagts vid ett flertal olika rättegångstillfällen,
utan att huvudförhandlingen, såsom skall ske vid ett rent muntligt
processförfarande med tillämpning av omedelbarhetsprincipen, varit koncentrerad
till ett enda rättegångstillfälle — det sista under processen — därvid
möjligen förekommande bevisning förebragts och muntlig slutplädering, utan
protokollsföring, ägt rum.

Då med den nu gällande processordningen, vid vilken en koncentrerad huvudförhandling
saknas, större eller mera invecklade tvister i regel icke kunna
avgöras i omedelbart sammanhang med det att slutbehandlingen äger rum inför
underdomstolen, synes det icke lända till någon verklig fördel, att tiden
för meddelande av slutligt utslag minskas med en eller annan vecka. Jag har
sålunda svårt att förstå, vad som genom en dylik anordning skulle stå att
vinna, under det att olägenheterna därav framstå i en rätt så klar dager.
Man må i detta sammanhang ej glömma, att vad som väl passar för en rent
muntlig och omedelbar process ofta är svårt att, åtminstone utan jämkning
och uppmjukning, infoga i det skriftliga eller muntligt-protokollariska förfarande,
som ju är ett karakteristiken för 1734 års rättegångsbalk.

Frånsett vad jag nu yttrat örn det berättigade i vad som anförts och yrkats
uti den i ärendet väckta motionen, må det tillåtas mig att giva uttryck för en
stilla reflexion, huruvida det överhuvud kan anses välbetänkt att på sätt, som
här föreslås, sätta en ny lapp på ett gammalt kläde. Frågan örn en allmän
processreform har ju mycket länge stått på dagordningen. När processkommissionens
betänkande vid 1931 års riksdag blev föremål för en synnerligen

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
ingående behandling, därvid de framlagda huvudprinciperna av riksdagen godkändes,
erhöll jag från initierat håll den upplysningen, att ett fullständigt utarbetat
lagförslag till ny processordning kunde vara att förvänta örn tre eller
fyra år. Nu har emellertid icke mindre tidrymd än i det närmaste sju år förflutit,
utan att något förslag till ny rättegångslag hunnit framläggas. Vi få
därför trösta oss med, att man aldrig väntar för länge på någonting gott och
att, efter vad som förspörjes, processlagberedningens arbete nu framskridit så
långt, a,tt dess förslag till ny processordning kommer att under innevarande
år publiceras. Med detta för ögonen må det tillgivas mig, om jag har svårt
att förstå det kloka och berättigade i att nu — så att säga i elvte timmen —
gripa sig an med partiella reformer på processlagstiftningens område. Visserligen
kan det ju sägas, att det här icke är fråga om någon vittgående eller
mera ingripande förändring av rättegångsbalken. Men detta förhållande synes
mig närmast tala för att mali nu ställer sig avvaktande i afbidan på den, som
jag hoppas, snart förestående lösningen av den stora rättegångsreformen, detta
synnerligast som genom en kortare tids dröjsmål inga allvarliga olägenheter
kunna vara att befara. Den föreliggande frågan har, efter min uppfattning,
sannerligen icke den räckvidd, att en omedelbar lösning därav är av behovet
påkallad.

Jag ber, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Då jag deltagit i detta ärendes behandling i
utskottet och tillhör dem, som anslutit sig till majoritetens förslag, skall jag
be att med några ord få utveckla utskottets ståndpunkt.

Jag vill då först erinra om, att denna lag innefattar så att säga tre skeden
med hänsyn till tiden för doms avkunnande vid rådhusrätt. Det första skedet
är det, som man otvivelaktigt anser mest önskvärt — även ur rättegångsbalkens
synpunkt enligt 1734 års lag — nämligen att dom avkunnas vid det sammanträde,
då målets handläggning ändas. Det är den så att säga reguljära
vägen för avgörande av ett mål, och det framgår alldeles uppenbart, att det
varit 1734 års lagstiftares mening, att ett mål som en allmän regel borde avgöras,
så snart förhandlingarna, under vilka ärendet skall handläggas, äro avslutade;
då skulle överläggningar hållas och dom örn möjligt beslutas och
uppsättas.

Den nu gällande ordningen är alldeles uppenbarligen den, att dom helst bör
avkunnas vid själva sammanträdets slut, men när så icke sker, finnes för närvarande
för rådhusrätternas del icke någon bestämmelse, inom vilken tid dom
skall avkunnas.

Det föreliggande förslaget avser nu, kan man säga, att fylla denna lucka,
och därvid föreskriver lagen, att om dom icke kan avkunnas omedelbart, så får
det i regel inte dröja längre än tre veckor från handläggningens avslutande.
Tre veckor — det är således det andra skedet. Men det är icke något absolut
villkor, att det sker inom denna tid. Det bör givetvis ske i så många fall som
möjligt, men örn »synnerliga skäl» föranleda längre anstånd, kan man också gå
utöver de tre veckorna, och då är anståndstiden överhuvud icke begränsad.
Klart är, att med »synnerliga skäl» här förstås åtminstone skäl i mål av synnerligen
stor vidlyftighet och omfattning. Givetvis beror dock tolkningen av
»synnerliga skäl» på omständigheterna i varje särskilt fall. Såsom medverkande
omständigheter kunna ju även tillkomma stora arbetssvårigheter eller anhopning
av stora mål. Herr Ewerlöf sade — och det är naturligtvis i sak riktigt
— att skillnaden mellan utskottets och reservanternas ståndpunkter bara
är en vecka. Och vore det så att säga bara fråga örn denna rena ordning, om

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Amj. döma avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
parterna skulle få sin dom i rådhusrätten en vecka förr eller senare, så vore frågan
givetvis av ytterst enkel beskaffenhet och ringa betydelse. Emellertid
måste jag säga, att under detta spörsmål örn en vecka döljer sig en djupare fråga.
Jag vill inte på något sätt säga, att här döljer sig en fråga örn den kommande
processreformen, men jag vill säga, att här döljer sig en fråga, huruvida
man inom ramen för det nuvarande förfarandet och rättegångsbalkens förfarande
skall få fram det positiva resultat, de fördelar, som redan ligga i den nuvarande
rättegångsordningen. Det är givetvis så, att rättegångsbalken, sådan
1734 års lagstiftare uppfattade den, i långt högre grad anslöt sig till vad vi
kunna kalla den nutida principen örn rättegångs muntlighet och omedelbarhet
än vad den nuvarande rättstillämpningen gör, vilken alltmer glidit över till
skriftligt och medelbart förfarande. Detta är alltså, som jag säger, icke bara
en ordningsfråga, utan en fråga, vilken — som jag senare skall framhålla —
återverkar på själva förfarandet.

Jag ber också att få tillbakavisa en beskyllan, som riktats mot propositionen
på denna punkt, att den behandlar det hela som en ordningsfråga och att det
först hos utskottet blivit en fråga av denna djupare innebörd. Ser man närmare
på propositionen, skall man finna, att vad som där åberopats under ärendets beredande
går tillbaka till just vad jag framhöll — återverkan på förhandlingarna.
Så t. ex. redogöres här för föredragande departementschefens anförande, då vid
1935 års riksdag proposition framlades örn förkortning av tiden för meddelande
av dom vid häradsrätt; det har från alla håll anförts, att detta är en pendang
till denna lag. »Betydelsen av att hos domstolarna inskärpes vikten av doms
avkunnade innan sammanträdet ändas, där detta låter sig göra, ligger icke minst
däri, att rättens ordförande härigenom föranledes att noggrannare bereda sig
till varje måls handläggning vid tinget. Genom det studium av akterna i ett
uppskjutet mål och av den till prövning föreliggande rättsfrågan, som genom
en dylik bestämmelse nödvändiggöres, blir ordföranden mera skickad för en
ändamålsenlig processledning, som kan leda till målets fullständigare utredning
och till förebyggande av uppskov. Den koncentration av förhandlingen i
ett mål som sålunda kan uppnås är ofta av den största betydelse för målets
skyndsamma slutförande.» — Och det är inte bara departementschefen, som vid
framläggandet av sin proposition till 1935 års riksdag påpekat detta sakförhållande,
utan justitieombudsmannen gör det också i ett utlåtande, som är återgivet
i propositionen år 1936, när han gör en framställning örn lagstiftning just
i förevarande ämne med hänsyn till vissa missförhållanden, som förekommit
vid rådhusrätter med avseende på att tiden blivit väl lång. Justitieombudsmannen
säger här — jag skall återge hans yttrande i allra största korthet:

»Väl lärer det för närvarande ej i någon särskilt betydande omfattning förekomma
att dom vid rådhusrätt — eller vid annan underrätt — beslutas och avkunnas
genast efter det förhandlingen i målet blivit slutförd. Och uppenbarligen
har detta förhållande främst sin grund i själva det sätt varpå domsmaterialet
förebringas och protokollföres. Att i följd härav vissa svårigheter kunna
föreligga för domstolens ledamöter att behärska det förebragta materialet låter
sig heller icke förneka. Å andra sidan är det. såsom förut antytts, klart att för
en tillfredsställande handläggning vid den form av muntligt förfarande^ som
av underrätterna tillämpas, måste fordras att, åtminstone till det rättegångstillfälle
då målet slutföres, vederbörande bisittare förskaffat sig en bild av de
spörsmål som dittills i målet varit före. Även beträffande rättsliga spörsmål
som förekomma i målet äger vad nu sagts tillämpning. I vilken mån dylika föreligga
bör likaledes under handläggningen ha blivit tydligt för domstolens ledamöter,
och dessa därav fått anledning till visst övervägande pa förhand.»

Alltså, anledningen till att man vill stadga för det första avgörande med det -

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
samma och i andra hand en avkortad tid för måls avgörande är den, att det
skall återverka på de bisittande ledamöterna i rätten på så sätt, att detta tvång
att snabbt avgöra målet skall förmå dem att sätta sig in i målet redan före varje
rättegångstillfälle och givetvis också, och kanske mest, före det sista rättegångstillfället,
då bisittarna böra ha klart för sig ungefär i vilken riktning ett
avgörande skall gå, vilka alternativ som kunna ifrågakomma för avgörandet,
och försöka att genom sin processledning skaffa sig ett så tillförlitligt underlag
som möjligt för sitt omdöme vid domens fällande. Detta kan ju icke ske, om
inte rättens ledamöter på förhand satt sig in i såväl den faktiska sidan av målet
som de rättsliga spörsmål, som kunna tänkas uppkomma, när det gäller ett
avgörande. Har så skett och domstolen har överläggning omedelbart efter de
sista förhandlingarnas avslutande, kan man i enklare mål och även eljest i många
fall vara färdig med avgörande omedelbart, och i svåra och mera tveksamma
mål kan man i varje fall komma till ett preliminärt förslag, som man vid ett
senare sammanträde kan ytterligare diskutera.

Detta är alltså vad saken i första hand gäller, och här ha vi ju ingalunda att
göra med någon rättegångsreform, som kräver nya principer av något slag, utan
endast att tillgodose rättssäkerhetens intresse, som har sin givna plats, vilken
rättegångsordning man än tillämpar. Jag tror, att med det sätt för handläggning,
som jag nu skisserat, skall denna tid av tre veckor till överläggning och
dom befinnas fullt tillräcklig för flertalet mål. Men jag vill påpeka, att örn
det gäller ytterst stora och svåra mål, så har man en säkerhetsventil i detta,
»där ej synnerliga skäl till annat föranleda».

Sedan är det — och jag vill säga, att på den punkten stå vi på den gällande
lagstiftningens grund — också ett önskemål med hänsyn till särskilt prövningen
av bevisningen i målen, att överläggning och dom ske så.fort som möjligt efter
handläggningens slut, medan domarna ännu ha i friskt minne de olika personernas
— parters och vittnens — framträdande inför rätten, liksom också en
uppfattning örn vad som förekommit på detta sätt. Det nuvarande rättegångssystemet
är muntligt — inte bara protokollariskt, utan muntligt och protokollariskt
— och underrätten har givetvis skyldighet att döma inte bara på protokollet,
utan i den mån som rättens ledamöter övervarit förhandlingarna, ha de
givetvis både rätt och skyldighet att taga hänsyn till personliga intryck, som
de fått under förhandlingarna. Dessa personliga intryck äro av den största betydelse,
när det gäller att bedöma trovärdigheten i utsagor av vittnen och parter.
Utan att rätten har personligt intryck av dessa utsagors tillförlitlighet kan
man inte komma till riktigt resultat, därest man inte står kvar på den gamla
legala bevisteoriens ståndpunkt, som normerar hur bevisningen skall göras. Men
örn man, som vi gjort, går över till fri bevisprövning, är det nödvändigt, för att
domarna skola komma till ett riktigt resultat, att man har personligt intryck
av vittnenas uppträdande. Detta syfte tillgodoses enligt min mening inom den
nuvarande rättegångsordningens ram genom att man utmätt denna tid icke alltför
lång. Naturligtvis kan man diskutera, örn den skall vara tre eller fyra veckor,
men jag är övertygad örn att det skall vara fullt tillräckligt med tre veckor
med den säkerhetsventil man här har för de allra största målen.

Det arbetssätt, som skisserades i herr Efverlöfs motion, innebar, såvitt jag
förstått, att efter den sista handläggningens slut skulle först protokoll uppsättas,
vilket tar en vecka; sedan skulle handlingarna cirkulera bland ledamöterna,
så att varje ledamot hade dem en vecka. Det skulle alltså bli tre veckor,
och på så sätt bomme man till fyra veckor. Då först, när alla handlingarna cirkulerat,
skulle man hålla (överläggningar örn dom. Jag medger, att det inte kan
vara riktigt, att man väntar på protokolls uppsättande för att besluta sig för
ett preliminärt avgörande. Det omedelbara intryck man har, när man hilli över -

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
läggningen vid sista förhandlingen, ger helt säkert tillsammans med memorialet
och de skriftliga inlagorna minst lika god ledning för en sådan överläggning
som det uppsatta protokollet — en bättre ledning, enligt min mening, ty man
har då färskare intryck av vad som förekommit.

Herr talman! Av dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag är en av de kammar ledamöter,

som har skrivit under denna motion, och då jag dessutom såsom ordförande
i en av de större rådsturätterna tagit del i avgivande av ett utlåtande
angående en P. M., som utsändes före propositionens avgivande, har jag ansett
mig böra säga några ord.

Det är icke fråga örn annat än att vi, som ha skrivit under motionen, kunna
finna det lämpligt, att man i avseende å rådhusrätterna här får till stånd en
lagstiftning, som liksom beträffande häradsrätterna fastlår vissa principer. Frågan
är emellertid, örn man skall följa dessa principer så långt, som man anser
i propositionen, d. v. s. att den ordinära fristen för doms avkunnande fastställes
till tre veckor, eller örn man ej skulle kunna utsträcka denna frist något. Den
siste ärade talaren framhöll, att det egentligen endast är en vecka, som det
skiljer på. Det är ju icke så mycket, men det finns en djupare innebörd i detta.
Denna djupare innebörd skulle jag för min del vilja uttrycka på det sättet,
att örn vi få det låga talet tre veckor som den tillåtna fristen, vilja vi naturligtvis
som ansvarsfyllda domare endast i allra yttersta undantagsfall dröja
längre med doms meddelande. Vi vilja icke utsätta oss för någon undran över
vad det egentligen är för ett fall, då det i grund och botten endast är ett helt
naturligt fall men som kan kollidera med många andra. Det är emellertid alldeles
givet, att rättens ledamöter behöva ha en viss tid på sig, då det gäller
vidlyftiga mål med svåra knäckpunkter. Vidare får man icke bortse från en
sådan omständighet som att de ledamöter, som sitta i rätten, kanske kunna ha
sina semestrar lagda så, att den ene har sina tre veckor eller en månad, och så
kommer den andre efteråt. Då kan målets beskaffenhet vara sådan, att båda
domstolsledamöternas tid för semestern blir väsentligt inskränkt just på grund
av läsningen av detta svåra och stora mål. Sådana omständigheter kunna spela
en ganska stor roll. Viktigast för mig är dock, att örn man fastslår denna treveckorstid,
riskerar man, att resultatet icke bara blir denna vinst i snabbhet
utan det kan vara säkerheten som vedervågas, och att tilläventyrs överrätternas
prövning kan bliva mer tidstagande.

Detta allmänna resonemang kan kanske sägas vara en något knapp grund
för motionärerna att bygga sitt påstående på. Jag vill då nämna, att vår domstol
vid avgivande av vårt utlåtande gjorde upp en statistik över i vilken utsträckning,
vi kunnat följa, som den siste ärade talaren sade, principen i vår
rättegångsbalk, nämligen att man skall komma med sina domar så fort som
möjligt ovanpå de muntliga förhandlingar, som förekommit. Jag har här i min
hand denna statistiska uppställning, som kanske kan vara av någon betydelse,
eftersom den gäller en av de större rådsturätterna och säkerligen svarar emot
förhållandena vid andra större stadsdomstolar. Yi arbeta vid vår rådhusrätt
på två avdelningar; och statistiken gäller dessa men icke poliskammare—polisdomstol.
Siffrorna avse en viss tidsperiod, samma för båda avdelningarna.
Under denna tid avkunnades i tredskomål 500 domar och den siffran har ju
ingen betydelse. Där det varit förhandlingar i målet, dömde vi omedelbart i
omkring 750 fall. Sedan ha vi de mål, där domen kom med uppskov efter handläggningens
avslutande. Örn jag då räknar med den frist, som nu skulle bli den
medgivna, nämligen tre veckor, avkunnade vi i cirka 250 fall dom inom denna
tid, och i de flesta av dessa fall dömde vi redan inom en eller två veckor. Dessa

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
ettusen domar, avkunnade omedelbart efter förhandlingarnas avslutande eller
inom treveckorsfristen, utgjorde 90 procent av alla förhandlingsmål, och, som
jag nyss sade, i de flesta av dessa fall kom domen redan efter en eller två veckor.
Skulle vi räkna med en domstid till fyra veckor, hade vi att öka de tusen
målen med 52 fall, och då visar resultatet att det skulle återstå endast 6—7 procent
av alla mål, där vi nödgats uppskjuta domen längre än 4 veckor. När vi
behandlade den av mig uppgjorda statistiken i rådsturätten, hade vi klart för
oss anledningar till uppskov i de olika målen och vi funno, att vi med mycket
gott samvete kunde säga, att det skulle varit för oss betungande och för rättsskipningen
kanske vedervågande, örn vi hade känt oss förpliktade att döma
inom en kortare tid än vi nu avkunnat våra domar.

Nu sade den siste ärade talaren, att det ju icke är meningen, att den nya tidsbegränsningen
skall bli liksom en piska över domarne, utan man skall ha rättighet
att i särskilt svåra mål skjuta på domens avkunnande. Då vill jag emellertid
åter erinra örn att, när lagen har en såsom normal angiven frist, det alltid
finns en Aerefölelse hos domarne att icke inför parterna och advokater förklara
vilka interna domstolsskäl, som föranleda till att man måste skjuta på
saken. Men i de mål, där vi vid vår domstol redan nu överskridit den gräns,
som här föreslås, finns det emellertid icke något fall, där vi icke frågat advokaterna
eller parterna, som stått framför oss: är det ett önskemål att få domen
snabbt? I vissa mål spelar det ju i regel icke stor roll, örn det efter långvariga
förhandlingar dröjer en vecka mer eller mindre med domens avkunnande. Är
det emellertid t. ex. en fråga av ekonomisk innebörd och parterna säga, att det
gäller stora värden, låta vi svårigheterna vika och försöka göra vårt bästa och
förkorta väntetiden. Jag föreställer mig, som jag nyss sade, att det är samma
tillvägagående vid alla stadsdomstolar, där det kollegiala systemet verkar, och
där var och en icke vill lita enbart på kollegerna utan på sig själv.

Ytterligare vill jag framhålla, vilket också har påpekats i motionen, att det
är icke bara dessa rättegångsförhandlingar med domsmeddelande, som åvila
domstolens ledamöter, utan i de medelstora städerna har rådhusrätternas ledamöter
i allmänhet en hel del offentliga och kommunala förtroendeuppdrag utanför
rätten och de måste få någon tid över till detta också. När det vid våra
rådhusrätter ofta förekommer, att ledamöterna måste sitta i session åtskilliga
dagar i veckan och icke kunna sluta förrän vid 5—6-tiden på kvällen och ledamöterna
sedan ha sina kommunala sammanträden att tänka på, kan man icke
begära, att de utan tvingande skäl skola pressas utöver måttet av sina krafter.
Det är därför som denna hurda begränsning till tre veckor verkar något onödig.
Få vi en rättegångsreform och det blir andra principer, som bli gällande, då
kan lagstiftningen i dessa linjer helt annorlunda komma fram. Då blir det icke
fråga örn alt de, som sitta i en stadsdomstol, skola kunna åläggas kommunala
uppdrag i den omfattning som nu sker, och det hela kommer att ligga till på
ett annat sätt. Då kan stunden var inne för att pressa ned den tid, som vederbörande
ha rättighet att ha på sig för att meddela dom. Nu synes mig att föreliggande
förslag är onödigt krävande och att större frihet kunde lämnats till
de olika domstolarna, som i alla fall stå under överuppsikt av de inspicierande
J. O.- och J. K.-ämbetena och under det egna samvetet.

Med de skäl jag här anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Linder: Herr talman! dag förmodar, att det är justitieministerns

önskan, på samma sätt som det har varit då statsrådet var andra lagutskottets
ordförande, att ta oss alla så att säga i ett enda svep, så att statsrådet kan
svara oss alla på en enda gång. Detta tycker jag är en önskan, som jag för,
min del vill tillmötesgå, och därför tar jag redan nu ordet.

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)

När jag skrev, att jag instämde i denna motions syfte, var detta inte utan
en viss tvekan. Detta berodde inte alls på, att jag inte ansåg, att de herrar,
som stå som de verkliga undertecknarna av motionen, hade fog för vad de där
framburo, utan min tvekan bestod däri, att jag ansåg, att det på det stora hela
taget var så liten nytta med en motion som denna. Min erfarenhet sedan
många år tillbaka har nämligen sagt mig, att Kungl. Maj :t alltid har rätt, när
det gäller domarna, t. ex. då det är fråga örn någon ändring i rättegångsbalken.
Vad domarna med sin praktiska erfarenhet kunna komma och säga vinner
egentligen ingen anklang. Vad detta beror på lämnar jag därhän. Domarna
betraktas väl såsom parter i saken, som yttra sig till sin egen förmån,
och under sådana förhållanden kunna deras uttalanden inte tillmätas något
större vitsord. Det var ur den synpunkten, som jag var litet tveksam att skriva
under motionen, men då jag i alla fall tyckte, att jag, i den mån det var möjligt,
med mitt namn ville stödja motionen, skrev jag under, att jag instämda
i själva syftet med motionen. Det får sedan bli, hur det vill — riksdagen brukar
ju alltid följa Kungl. Maj :t i frågor som denna.

Vad nu just denna fråga angår, kan åtminstone mången lekman kanske
tycka, att det i det stora hela är en bagatell, som vi här tvista om, ty tre eller
fyra veckor spela ingen roll. Det som kan göras på fyra veckor, kan väl lika
gärna göras på tre, resonerar man. Jag skall inte för ögonblicket gå närmare
in på det, som denna motion anses innebära så att säga mera på djupet, utan
håller mig till förhållandena, sådana som de enligt min erfarenhet te sig ute i
det verkliga livet, när det gäller parters framträdande inför rätta och avkunnandet
av dom över deras tvister.

Det har ju alltid ansetts vara en framstående domardygd att vara noggrann,
samvetsgrann och omsorgsfull för att på den vägen söka nå fram till ett slutmål
så pass riktigt, som det över huvud taget är möjligt att komma till för vederbörande
domare. Jag tror förvisso också, att det alltjämt är svenska folkets
mening, att sådana domaregenskaper skola vara gällande och alltjämt
skola få lov att leva och frodas. Men man tänker dock rätt så litet på, att när
det gäller att fälla dom eller utslag i svåra och mera invecklade mål, behövs
det i alla fall för domaren en tid till eftertanke och övervägande. Jag tror
inte med min erfarenhet, att en part förlorar på att domaren får tid att skärskåda
hans sak. Jag tror verkligen inte, att det ligger någon fara i detta,
utan snarare en viss fördel. Men jag förstår också mycket väl dem, som vilja
så att säga pressa upp farten, ty den synpunkten står ju i överensstämmelse
med själva tidsandan. Allting skall gå så fort och hastigt nu för tiden! Det
är, som örn nerverna inte räckte till för att avbida domen eller det slutliga utslaget
i ett mål. Därför säger jag mig själv mången gång, att en samvetsgrann
och noggrann domare, som vill försöka att få tid för att gå på djupet
med en svår och invecklad sak, står liksom inte i överensstämmelse med tidsandan.

Naturligtvis kommer det alltid, så vitt jag kan förstå, framdeles liksom hittills,
att bli en hel del mål, som komma att gå till domstolarna. Det blir alla
åklagaremålen och alla de mål, som röra mera så att säga personliga förhållanden,
äktenskapsskillnadsmål, boskillnadsmål, konkurser och dylikt. Jag
kan inte här räkna upp allt, som av skilda anledningar allt framgent har möjlighet
att komma till domstolarna. Men i verkligheten är det nog på det sättet
i alla fall, att människorna numera vilja undvika domstolarna så mycket
som möjligt för slitandet av sina tvister. Så långt som det över huvud taget
är möjligt vilja människorna slippa ifrån att med sina namn stå och skylta på
domstolarnas uppropslistor. Människor i modern tid tycka inte örn att släpas
inför offentligheten för att där bli rannsakade av en herre, som petigt och

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
noggrant sitter och frågar ut dem om allt möjligt, som kan röra deras sak,
och som rotar och snokar i alla omständigheter i målet, för att domaren för sin
del skall kunna bilda sig en klar uppfattning om hur själva saken ligger till.

Det tycka inte människor om, de bli irriterade av dylikt. Folk har en helt
annan läggning nu för tiden än förr. Jag känner många stora affärsmän t. ex.,
som absolut inte bry sig örn den där minutiösa rättvisan, som domstolarna
söka skipa. Huvudsaken är för dem och för en betydande mängd andra moderna
människor att få ett besked i saken, så att den blir utagerad. Man gör
hellre upp med motparten, även örn man inte får sin rätt fullt ut, än man ger
sig in på en långvarig rättegång. Man släpper efter på sina krav å ömse sidor
bara för att slippa hela det tråkiga domstolsförfarandet och slippa skylta inför
offentligheten, låt vara att ett domstolsutslag för allt i världen kunde
vara minutiöst rättvist. Det är inte det som är viktigast. Det viktigaste är
att få saken ur världen, så att man kan fortsätta, som om ingenting hänt. Det
förtjänar man mest pengar på, och det är det enda riktiga enligt dessa personers
uppfattning. Jag skulle nästan tro, att människor av modern läggning
ute i affärslivet tycka, att hela diskussionen örn huruvida den tid, inom
vilken dom skall avkunnas, bör bestämmas till tre eller till fyra veckor, är
rent nonsens. Vad man önskar är ett besked i saken, och det vill man ha fort.

En sådan inställning är emellertid självfallet ganska oförmånlig för domarna,
ty de ha dröjt sig kvar på den gamla ståndpunkten, att en domare skall gå
noggrant och omsorgsfullt till väga för att komma fram till ett rättrådigt och
rättvist utslag. Denna ståndpunkt ha de svårt att överge. De flesta domare
äro inte heller, det må jag säga, så begåvade som det förutsättes av mången
modern reformator, vilken menar, att sanningen nästan omedelbart skulle stå
ganska klar för rätten. När det talas örn att utslaget skulle bli rättvisast, örn
man lät det omedelbara, personliga intryck, som man får vid sista rättegångstillfället,
bli avgörande, så stämmer det inte alltid med erfarenheten. Det
skulle enligt min mening kunna inträffa, att domaren, om en sak drives på
ett synnerligen fördelaktigt sätt, rent av kan lockas i fördärvet. Det kan
hända, att man, när man ser på ett mål efteråt i lugn och stillhet, får en annan
uppfattning därom än man fick genom det omedelbara, personliga intrycket.
Ofta är det dessutom så, att domaren inte med bästa vilja i världen kan ha
sin uppfattning färdig vid det sista rättegångstillfället, bl. a. därför att man
inte alltid vet, när det sista rättegångstillfället blir. Vidare händer det, att
parterna just vid det sista tillfället inge långa skrifter, som domaren aldrig
sett förr. Jag har mången gång bett parter skicka in sådana skrifter till mig
i förväg, för att jag skulle få sätta mig in i dem. Men det bryr man sig i
allmänhet inte örn. Att domaren under sådana förhållanden omedelbart skulle
avkunna dom, kan ju inte komma i fråga. En penetrering av sådana skrifter
kan ju ge anledning till många funderingar, som man inte kommer på vid
själva rättegångstillfället.

Justitierådet Gärde påpekade, att treveckorsfristen inte alltid måste iakttagas.
När synnerliga skäl föreligga, kan ytterligare uppskov med domens
avkunnande medgivas. Ja, jag känner väl till de talesätten. Jag är emellertid
övertygad om, att det kommer att bli mycket farligt för en domare att inlåta
sig på att utsträcka tiden utöver de tre veckorna. Parterna, justitieombudsmannen
och andra, som hålla ögonen på domarna, komma alltid att kräva
så synnerligen mycket för att finna sig i en förlängd frist. Att överskrida
de tre veckorna tror jag inte, man vågar inlåta sig på, sedan i lagen föreskrivits
denna tidsbegränsning. Det har redan förekommit åtskilligt, som tyder
på att denna min uppfattning är riktig, och jag skall senare återkomma till den
saken.

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)

Det finns naturligtvis en utväg för domaren i den situation, som kan bringas
i genom den föreslagna lagen, en utväg som lian visserligen inte gärna beträder,
men som lian i alla fall kan komma att tvingas in på till följd av tidsomständigbeterna:
att fälla domar, som äro hastverk. Jag tror inte, att det med
den inställning, de moderna människorna i allmänhet ha, skulle göra så förskräckligt
mycket, örn inte processmaterialet är så val penetrerat och i alla
delar genomtänkt, ty man får ett besked; och är utslaget alltför oriktigt, kan
man gå till hovrätten. Men finner man, att det inte är något att bråka örn,
låter man det vara, ty det är bättre att få ett slut på saken, så att man kan
gå vidare i texten, d. v. s. i sin gärning.

För min egen del har jag ju varit domare i så många år, att jag alltjämt
står kvar på den gamla ståndpunkten, att domarna böra försöka få sina utslag
så riktiga, som det överhuvud taget är möjligt, så välgrundade och så väl genomtänkta,
som kan ske. Ett hastigt domslut är som regel aldrig bra, och
till och med de gamla domarreglerna talade örn för domaren, att han inte skall
vara för snar till att döma. Det tycker jag är någonting, som alltjämt äger
eller borde äga sin tillämpning, trots vad tiden varslar örn en annan inriktning.

Jag anser emellertid också — det är den saken jag skulle återkomma till —
att det är något ganska märkligt, man finner, när man forskar närmare efter
ursprunget till den kungl, propositionen. Flera talare ha påpekat, att det är
ett uttalande av justitieombudsmannen, som ligger till grund för förslaget, och
i propositionen finns också en sidhänvisning på den punkten. Jag har verkligen
gjort mig besvär att slå upp justiteombudsmannens berättelse för år
1935, där det fall omtalas, som givit anledning till denna kungl, proposition.
Jag fann då till min stora förvåning, att det gällde ett av de stora Kreugermålen,
för vilket domaren hade satt en utslagstid av två och en halv månad.
Han blev angripen för detta av justitieombudsmannen. Det är ju allmänt känt,
att en stor mängd Kreugermål handlagts, vilka alla varit ytterst besvärliga.
Handlingarna i det mål, som det nu var fråga om, omfattade inte mindre än
tre tusen maskinskrivna sidor. Domaren svarade, att hans bisittare varit så
arbetsamma och legat så i, att de inte ens utnyttjat sin rätt till ferier bara för
att de skulle kunna fullgöra sin plikt. För övrigt var utslaget utsatt till den
23 mars, men ifrågavarande domare hade dessutom till den 6 mars utsatt dom
i en annan stor Kreugerrättegång, ett mot Torsten Kreuger anhängiggjort
återvinningsmål av osedvanlig omfattning och svårighet.

Justitieombudsmannen tycktes ha varit betänkt på att anhängiggöra åtal
mot denne domare, fastän det väldiga mål han haft att handlägga tydligen
var av den beskaffenhet, att man skulle kunna tala örn »synnerliga skäl» för
ett uppskov, varpå justitierådet Gärde fäste uppmärksamheten. Denne domare
riskerade således ett åtal. därför att han i sin arbetstyngda belägenhet tog
två och en halv månad på sig för att överväga målet; han hade ju dessutom,
som nämnt, många andra mål att ägna sig åt. Justitieombudsmannen säger
dock örn detta fall till slut: »Till antagande att det långa anstånd med utslags
avkunnande som rådhusrätten i förevarande fall bestämt skulle ha sin
grund i bristande arbetsintensitet å domstolsledamötemas sida -— vare sig
under ett tidigare eller senare skede av rättegången — gåvo mig emellertid
handlingarna ej anledning.» De män, som haft att syssla med detta omfattande
mål, hade alltså varit flitiga. Justitieombudsmannen ansåg sig inte kunna
gå till åtal mot dem.

Här ser man således vad som har givit upphov till den föreliggande propositionen.
Jag tycker för min del, att det är en mycket dålig utgångspunkt

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Ang. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
för propositionen. Men jag vill dessutom säga: tänk vilka stormar bara ett
av dessa Kreugermål framkallat i det svenska samhället och tänk örn någon
skulle komma på den idén att säga: »Ha dessa arbetstyngda domare verkligen
haft tillräcklig tid att sätta sig in i dessa stora och besvärliga mål?» Man
skulle kunna tänka sig, att en sådan fråga kunde framställas.

I dag resonera vi emellertid inte om den saken utan om frågan, huruvida
den tid, inom vilken dom skall avkunnas, bör sättas till tre eller till fyra veckor.
Jag vet, att propositionen kommer att bifallas och motionen att avslås, och
jag bryr mig inte så mycket örn, ifall det ödet skulle drabba motionen. Med den
erfarenhet, jag har fått av sådana saker, skulle jag vilja säga, att det nästan
vore bättre, att motionen föll, ty örn man bifölle reservanternas yrkande, är jag
alldeles övertygad om, att det, såsom man har sett exempel på många gånger
förut, komme att igångsättas en agitation mot domarna, som skulle beskyllas
för oefterrättlighet och för att inte vilja raska på med utslagen. Jag är rädd
för att något sådant skulle kunna inträffa, och det tror jag inte vore bra för
samhället. Då är det bättre att gå med på de tre veckorna. Vi få försöka klara
oss fram, så gott det går, i avvaktan på ett bättre tillstånd. Det är den enda
möjliga utvägen innan vi, som jag hoppas, få en ny rättegångsordning. Under
de 10—15 senaste åren har man vid många tillfällen naggat i kanterna på processordningen,
och det har blivit så många bakslag för domarna, att det är på
tiden, att det genomföres en ny rättegångsordning, innan för många hastverk
sett dagen och tillståndet blivit alltför osäkert. I den nya rättegångsordning,
som vi vänta på och som många känna till genom föredrag — frågan har ju
f. ö. på sin tid behandlats av ett stort utskott — skall domaren, när han sätter
sig till huvudförhandlingen, ha hela processmaterialet klart framför sig, så att
han vet, vad han skall tala örn och hur omfattande målet är. Då kommer han
också att få hjälp av advokaterna, som komma att spela en oerhört stor roll
och vilkas ställning och inflytande växer för varje dag och vilka ofta betraktas
nära nog som den uppgående solen inom juristvärlden. Advokaterna behöva
nämligen själva tid på sig för att kunna åstadkomma en tillräckligt omfattande
utredning. Då domaren sedan fått gå igenom detta material, kan han vara beredd
att döma och göra det, som jag hoppas, i större lugn och med större trygghet
än vad som efter den nu föreslagna reformens genomförande kommer att
bli fallet.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den ärade talare, som började
denna debatt, yttrade i sitt anförande, att man genom propositionen endast hade
avsett att tilltäppa den lucka, som fanns i vår lagstiftning, dock utan att
avse, att den bestämmelse, som föreslås i propositionen, skulle inverka på själva
handläggningen av målen vid rådhusrätterna.

Jag ber med anledning härav att få erinra därom, att i propositionen har refererats
det uttalande, som gjordes av min företrädare i ämbetet, när han föreslog
en begränsning av den tid, inom vilken dom .skulle avkunnas vid häradsrätt.
I detta uttalande framhöll han, att hans lagförslag åsyftade att få till
stånd en mera koncentrerad, omedelbar handläggning av målen. Jag erinrar
också därom, att i propositionen refereras, såsom för övrigt processlagberedningens
ärade ordförande redan framhållit, cn framställning av justitieombudsmannen,
som innehåller liknande synpunkter.

Med anledning av vad den siste ärade talaren yttrade vill jag endast säga,
att utgångspunkten för propositionen ingalunda är den undersökning, som justitieombudsmannen
verkställde i fråga därom, huruvida en dom i det stora
och invecklade mål, som nyss antyddes, hade avkunnats inom rimlig tid. Pro -

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)
positionen lämnar ju alltjämt frihet för domstolarna att ta tillbörlig tid på sig
vid dömande i sådana mål. Således kan utgångspunkten för propositionen ingalunda
lia varit den delen av justitieombudsmanens framställning. Det målet
behöva vi inte alls blanda in i denna debatt. I lagen står nämligen uttryckligen
erkänt, att där synnerliga skäl finnas för en rådstuvurätt att utöver tre veckor
dröja med avkunnande av sin dom står det domstolen fritt.

Vad som har varit utgångspunkten för propositionen är i stället den delen av
justitieombudsmannens framställning, vari han betonar, att det redan med nuvarande
rättegångsordning är önskvärt, att domarna på ett tidigt stadium i målet,
även vid de första rättegångstillfällena och alldeles särskilt före det sista
rättegångstillfället, studera sig in både i de faktiska omständigheterna i målet
och i de rättsfrågor, som kunna vara av betydelse för doms avkunnande. Det är
detta, som justitieombudsmannen har framhållit såsom en synpunkt, vilken vore
ägnad att inverka på de lagbestämmelser, som man skulle ge angående den tid,
inom vilken det skulle åligga rådhusrätt att avkunna sin dom.

Den siste ärade talaren skildrade de trångmål, varuti en samvetsgrann domare
kan komma dels med hänsyn till tidsandan, som kräver brådska, och dels
också med hänsyn till detta speciella lagförslag, som nu föreligger i kammaren.
Domaren skulle, örn han får tiden begränsad till tre veckor i stället för
fyra, kunna bliva försatt i den situationen, att han inte kunde med tillräcklig
samvetsgrannhet intränga i målet. Men vad som här förutsättes är ju, att domaren
skall på ett tidigare stadium än hittills försöka bilda sig en föreställningom
målet, och processlagberedningens ärade ordförande har ju mycket starkt
understrukit, hurusom en sådan anordning är ägnad att höja rättssäkerheten
vid våra domstolar. Jag kan icke annat än tro, att det i detta fall liksom i
alla andra fall är av mycket stort värde att man, när man skall taga ståndpunkt
till en tvivelaktig sak, på ett så tidigt stadium som möjligt sätter sig in
i den saken. Jag ber att med anledning av den siste ärade talarens yttrande
få säga, att givetvis tar man stort intryck av vad som kan sägas från domarehåll
i en fråga sådan som denna. Går man igenom de yttranden, som ha avgivits,
finner man, att det bara är en hovrätt, som har gjort några gensagor emot den
föreslagna tidsbestämmelsen, och att ett 50-tal rådsturätter ha lämnat den föreslagna
begränsningen utan invändning. Det är från några av de större rådsturätterna,
som invändningara ha kommit, och det är givet, att man fäster
stort avseende vid de sakliga skäl, som ha anförts från dessa rådsturätters sida.
Men man måste naturligtvis förbehålla sig rätten att efter bästa förstånd pröva,
huruvida dessa skäl verkligen äro sådana, att de förtjäna tillmätas avgörande
betydelse.

Jag kan icke finna annat än att det lagförslag, som här är framlagt, i alla
fall är en liten signal, som förebådar den kommande rättegångsreformen. Det
är en signal, som antyder det lämpliga i, att man låter det nya så småningom
växa in i det gamla. Och något sådant bör ju i detta fall så mycket lättare
kunna låta sig göra, som vi alla veta — och vi ha i dag hört detta understrykas
i det anförande, som herr Gärde höll — att den anordning, som man måhända
i någon mån påskyndar genom att antaga detta förslag rörande måle handläggning
vid rådsturätterna, är en anordning, som har gamla goda traditioner i våra
underrätter, den anordningen nämligen, att målen skola avgöras- omedelbart och
på de iakttagelser, som domaren har gjort under sina förberedande studier. Vi
skola för övrigt komma ihåg, att i fråga örn brottmål skall ju domen redan enligt
nu gällande rätt, då svaranden är häktad, i regel avkunnas omedelbart. Det
är således inte någonting så häpnadsväckande, örn man nu i lag vill införa, på
det sätt propositionen föreslår, en begränsning av den tid, inom vilken rådsturätterna
i andra mål böra meddela sina domar.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. doms avkunnande vid rådhusrätt. (Forts.)

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den ärade talaren på Blekinge- och

Kristianstadslänsbänken slutade sitt utmärkta anförande utan något yrkande.
Jag hade eljest tänkt instämma med honom. Jag skall nu, herr talman, med
instämmande i hans motivering, med undantag för den punkt, där han säger,
att regeringen alltid har rätt -—- regeringen har inte rätt, fast den får rätt —
be att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter her talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 40.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om hittegods, m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta motioner angående dels rätt för fattigvårdssamhälle
att av landsting erhålla gottgörelse för erlagd vårdavgift vid
anstalt för psykopatiska och nervösa barn, dels ock fördelning mellan landsting
och fattigvårdssamhälle av den till vissa fattiga sinnessjuka utgående
folkpensionen.

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 193S.

Ang. kommuns
kostnader
för vård
av psykopatiska
barn
m. m.

Ang. behandlingen
av
ärenden om
folkpension
och barnbidrag.

Punkten A.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 108, av herr Sandén och herr
Torsten Ström, hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta, att
fattigvårdslagens 40 § 1 mom. andra stycket skulle, med ikraftträdande den
1 januari 1939, erhålla följande ändrade lydelse:

Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt för
sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka eller för psykopatiska och nervösa
barn eller för blinda barn under skolåldern, vilken anstalt tillhör landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa
eller fallandesjuka eller för psykopatiska och nervösa barn eller för blinda
barn under skolåldern, vilken anstalt åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 108 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Sandén: Herr talman! Jag ber endast att tacksamt få notera den

välvilliga motivering, som utskottet har lämnat för sitt avslagsyrkande, samtidigt
som jag ber att få understryka utskottets förhoppning, att den tillsatta
kommittén måtte ägna frågan uppmärksamhet utan onödigt dröjsmål.

Jag har intet yrkande, herr talman.

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner angående vissa ändringar i ortsgrupperingen jämlikt lagen
örn folkpensionering, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Eöredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion angående vissa ändringar i gällande ordning för behandling av ärenden
örn folkpension och barnbidrag.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 181,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Bäcklund och Bergström
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning och förslag till åtgärder åsyftande att den kommunala
förskotteringen av folkpensionerna och barnbidragen skulle bliva obligatorisk
och ej handhavd av fattigvårdsstyrelserna utan av andra kommunala organ,
t. ex. pensionsnämnderna, samt att folkpensions- och barnbidragsansökningarna
hos pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna måtte vinna en hastigare behandling.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1) att förevarande motion, i vad den avsåge åtgärder för åstadkommande
av snabbare handläggning av ärenden rörande folkpension och barnbidrag, icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. behandlingen av ärenden om folkpension och barnbidrag. (Forts.)

2) att förevarande motion, i vad den avsåge förskottering av folkpension
och barnbidrag, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Bäcklund: Herr talman! Herr Ewerlöf började med att utge sig för
avspisad motionär, när han yttrade sig nyss i ett annat ärende. På förevarande
punkt kan ju också jag i huvudsak anse mig som avspisad motionär. Det gäller
här utbetalningen av ålderdomspensioner och man kan beteckna denna fråga
så, att det framför allt gäller de fattigaste bland de fattiga. Den motion, som
jag och herr Bergström ha undertecknat och framburit, har avsett att få det
ordnat framför allt på så sätt, att pensionerna skulle kunna utbetalas tidigare.
För handläggning och beslut i pensionsärende åtgår nu i normala fall, sedan
pensionsansökan är inkommen till resp. pensionsnämnd, minst fem månader,
och är det inte normala fall, utan sådana, där yttranden behöva infordras och
där handlingarna behöva gå tillbaka till pensionsnämnderna, så kan det taga
den dubbla tiden. Detta medför stora svårigheter för de pensionssökande, som
kanske under tiden de vänta på pensionen inte ha någonting att leva av. De nödgas
av den anledningen vända sig till fattigvården, och det är klart, att en fattigvårdsstyrelse
i sådana fall inte gärna kan underlåta att hjälpa dem under
tiden. Detta kan många gånger träffa en mängd människor, som aldrig tidigare
ha behövt eller velat anlita fattigvården. De bli alltså av angivna anledning
fattigvårdsklientel, och det är detta, som vi motionärer inte lia ansett vara
nödigt. Vi ha velat, att man skulle genom en förskottering av pensionen —
och sådan får ju ske ■— ordna på det sättet, att hjälpen i form av förskott inte
bleve av fattigvårdskaraktär. Det finnes en och annan kommun, som redan nu
har lämnat anslag till detta ändamål, alltså för förskottering av pensioner och
barnbidrag, men det stora flertalet har inte lämnat några sådana förskottsanslag,
och då finns det ingen annan utväg i trängande fall än att fattigvården
får ingripa.

Utskottet har utrett frågan ur mångå synpunkter, och man har bland annat
lämnat en redogörelse för vad som tidigare förekommit i denna fråga. Utskottet
omnämner sålunda, att statens besparingskommitté i stort sett har varit
inne på samma linjer som motionärerna, men det har, beroende på fattigvårdsinspektören
och andra, inte kommit att leda till resultat. Emellertid framhöll
pensionsstyrelsen i anledning av kommittéförslaget — alltså statens besparingskommittés
förslag — »att styrelsen hade under övervägande ett förslag till en
lagändring, som skulle i huvudsak innebära, att varje ansökning omedelbart
efter det pensionsnämnden fattat beslut skulle insändas till styrelsen, där ärendet
skulle förberedas men icke företagas till slutligt avgörande förrän besvärstiden
utgått. Besvär kunde i vanlig ordning ingivas till pensionsnämndens ordförande.
som i dylika fall skulle hos styrelsen begära ansökningshandlingarnas
återsändande.» Detta var ju ett bra förslag av pensionsstyrelsen enligt mitt
sätt att se, men förslaget har, trots den långa tiden sedan 1925, inte effektuerats.

En motion väcktes vid 1927 års riksdag av herr Holmström i Gävle i ungefär
enahanda syftemål, men inte heller den föranledde någon åtgärd. Sedermera
föreslog 1928 års pensionsförsäkringskommitté, att frågan skulle ordnas
ungefär i likhet med vad vi lia föreslagit i vår motion. Men det fanns tre ledamöter
i kommittén som voro reservanter, och deras mening blev vid det slutliga
avgörandet segrande, varför det inte heller denna gång liley något nämnvärt
bättre resultat. Pensionsförsäkringskommittén uttalade vidare, och jag
understryker detta uttalande, »att missförhållandet i fråga örn väntetiden knappast
torde kunna effektivt avhjälpas på annat sätt än genom en anordning i huvudsaklig
överensstämmelse med besparingskommitténs ovan omnämnda för -

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

Äng. behandlingen av ärenden om folkpension och barnbidrag. (Forts.)
slag». Oaktat detta Ilar ju ingenting blivit åtgjort för att åstadkomma vare
sig en nödig reform av sättet för förskotteringen eller en hastigare handläggning
av pensionsärendena. Detta, herr talman, har gjort, att jag för min del
har ansett, liksom också min medmotionär, att frågan borde påkalla uppmärksamhet,
så att väntetiden för ålderspensionärerna inte bleve så lång, och jag
tror det finnes möjligheter att åstadkomma en förkortning. Detta gäller också
barnbidragen. Visserligen säger utskottet, att en snabbare handläggning av
ärendena örn barnbidrag torde komma att vinnas, och det gör ju, att ett ärende
örn barnbidrag möjligtvis kan behandlas med cirka en månads kortare väntetid
än folkpensionsärendena.

Nu har utskottet i alla fall kommit till det resultatet, att motionen inte bör
föranleda någon åtgärd, och därför skall jag inte här göra något yrkande. Jag
vill emellertid taga fasta på slutorden i utskottets motivering: »Såväl frågan
örn åtgärder för åstadkommande av snabbare handläggning av ifrågavarande
ärenden som spörsmålen örn förskottering sammanhänga givetvis nära med de
frågor av organisatorisk och annan art, vilkas utredning överlämnats åt kommittén
för verkställande av översyn av socialvården. Med hänsyn härtill har
utskottet icke funnit sådana skäl vara för handen, som böra föranleda riksdagen
att i anledning av motionen göra någon framställning till Kungl.Maj :t.»
Då så är förhållandet, gör jag som herr Sandén: jag vädjar till denna kommitté,
som skall handlägga spörsmålen angående den sociala verksamheten i allmänhet,
att den måtte ägna denna fråga en särskild uppmärksamhet, så att pensionärerna
skulle kunna få sina pensioner litet tidigare efter pensionsansökans
inlämnande, och att, där förskottering behövde ske, denna icke finge fattigvårds
karaktär.

Jag har för övrigt intet yrkande, herr talman.

Herr Norman: Herr talman! Utskottet har inte ställt sig avvisande till
den tanke, som motionärerna här lia framfört beträffande behovet av att de
ärenden, varom nu är fråga, handläggas så snabbt som möjligt, och att de fattiga
människor, det här är fråga örn, så snart som möjligt komma i åtnjutande
av de förmåner, som samhället har tillerkänt dem. Det är således icke av några
som helst principiellt avvisande skäl, som utskottet har hemställt örn avstyrkande
beträffande motionen.

I motionen påyrkas en utredning, och utskottet förutsätter, att den utredningen
kommer till stånd i det stora sammanhanget. Nu är det ju ett mycket
vidlyftigt problemkomplex, som socialvårdskommittén, örn jag så får kalla
den, har att handlägga, och arbetet kommer säkerligen att kräva en rätt omfattande
tid. Men i direktiven för utredningen framhåller departementschefen,
att utredningen inte bör föranleda, att nödvändiga författningsändringar undanskjutas,
tills kommittén är färdig med sitt arbete i dess helhet. Jag kan
således instämma i den förhoppning, som motionären här framfört, att frågan
tages under övervägande i socialvårdskommittén och, örn det så befinnes möjligt
och lämpligt, blir föremål för ett avgörande inom kommittén redan innan
komitténs arbete i dess helhet är slutfört. Under tiden lia ju kommunerna
möjligheter att tillgodose de fattigas rätt i detta fall genom att förskottera
pensionsbidragen. Utskottet har understrukit önskvärdheten av att denna
möjlighet tillämpas i allt större utsträckning, och för min del anser jag det
vara synerligen betydelsefullt, att så sker.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Källman: Herr talman! Jag vill endast framhålla, att denna fråga
är mycket svårlöst. Redan i år t. o. m. gårdagen har jag haft tillfälle genom -

Onsdagen den 16 februari 1938.

Nr 12.

Äng. behandlingen av ärenden om folkpension och barnbidrag. (Forts.)
gå 231 pensionsansökningar och därvid funnit i likhet med tidigare erfarenheter,
att när det undersökes huru vederbörande sökande för närvarande erhålla
sin försörjning, så framgår det som regel, att de antingen förbruka ett mindre,
sparat kapital eller att de försörjas av barn eller andra anhöriga, eller att de
redan ha fattigvårdshjälp. Som bekant ha kommunerna rättighet att förskottera
de vanliga folkpensionerna, och barnbidragen förskotteras direkt från
pensionsstyrelsen. Jag vet knappast vilka åtgärder, som skola vidtagas för
att förkorta tiden från ansökans, jag säger inte ingivande, ty det blir inte alltid
bifall, utan från det ansökan bifalles och till dess att pensionen kan utbetalas.
Skall man nämligen bevara sökandens rätt att anföra besvär och söka
rättelse i ett pensionsnämndsbeslut, måste en besvärstid finnas •—- vi ha ju
också offentlighet i högsta grad över denna angelägenhet — och skall man ha
sådan besvärstid, är det omöjligt att förkorta tiden alltför mycket.

Nu skall enligt utskottets mening den s. k. socialvårdskommittén komma
fram med ett förslag i ärendet, och då få vi sannerligen inte ha bråttom, ty
med de direktiv, som äro förelagda denna kommitté, skulle jag gissa, att örn
8 år eller någonting ditåt ha vi att förvänta ett förslag — minst 8 år, såvitt
nämligen kommittén skall framlägga ett förslag rörande frågan i dess helhet.
Således få vi sannerligen inte tänka på någon skyndsamhet i detta fall.

Jag har intet yrkande, och jag är inte i stånd att föreslå åtgärder i syfte
att tillmötesgå motionärerna. Jag har endast velat i allra största korthet antyda
de svårigheter, som föreligga för åstadkommande av en ändring, ävensom
att det ej heller är så särdeles trängande därmed. Dessa svårigheter bliva
så mycket större som vi från och med i år ha att räkna med, åtminstone under
det första halvåret, kanske tre gånger så många ansökningar som under ett
föregående år, närmast nu med tanke på barnbidragen samt olika dyrortsgraderingar.

Jag har, som sagt, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr
92, 98, 102—104 och lil blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av vissa i statsverkspropositionen beträffande Statens
allmänna fastighetsfond, kommunikationsdepartementet, gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvestering;

nr 33, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående avlöningsförmåner
för viss personal vid Varberg—Ätrans järnväg;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande till
svenska järnvägsmännens vilohemsförening u. p. a. av tre barackbyggnader
m. m.:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till säkerhetsanordningar
vid järnvägskorsningar; samt

o nr 36, i anledning av väckt motion om en statens sommar- och sportstugelånefond;
ävensom

Första kammarens protokoll 1988. Nr 1£.

Nr 12.

Onsdagen den 16 februari 1938.

andra lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckt motion rörande
viss ändring i lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

Ledighet från riksdagsgöromålen på grund av utrikes resa beviljades herr
Öman för tiden från och med den 28 till och med den 26 innevarande månad.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.53 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1938. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

380954