KIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1931:37)

KIKSDAGENS PROTOKOLL.

1931. Första kammaren. Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 9 och den 12 innevarande månad.

Herr talmannen yttrade: Jag får för kammaren tillkännagiva, att en gemensam
votering kommer att äga rum onsdagen den 20 dennes, men att övriga
gemensamma voteringar, för vilka voteringspropositioner dittills godkänts,
komma att företagas närmast därpå följande onsdag, det vill säga onsdagen
den 27 i denna månad. Det är således endast en gemensam votering, som kommer
att ske nästa onsdag.

"Vidare anförde herr talmannen, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första^ kammaren ville besluta att vid sammanträdet
onsdagen den 20 innevarande månad företaga val av valmän jämte suppleanter
för utseende av riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

Detta förslag antogs.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadsplanelag m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 6 februari 1931 dagtecknad proposition, nr 79, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) stadsplanelag;

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn
delning av jord å landet;

4) lag örn ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

5) lag angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) örn
vägrätt;

6) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn
enskilda vägar;

7) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 2)7 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

Forsla kammarens protokoll 1931. Nr 37. 1

Förslag
till stadsplanelag.

Nr 87.

Lördagen den 16 maj £. m.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

8) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) örn
återköpsrätt till fast egendom;

9) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 18 juni 1925 (nr 334) ^om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshava re att inlösa under nyttjanderätt upplåtet
område; samt

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lilo) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Majrts regeringsrätt.

Propositionen hade, utom såvitt angick de under 4) och 6) omförmälda lagförslagen,
hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

inom första kammaren:

nr 236, av herr Lindhagen och herr Ström, Fredrik,
nr 237, av herr Lindhagen och herr Ström, Fredrik, samt
nr 238, av herr Nylander m. fl.» ävensom

inom andra kammaren:
nr 390, av herr Magnusson i Skövde,
nr 392, av herr Karlsson i Munkedal,
nr 393, av herr Karlsson i Munkedal,
nr 394, av herr Borggren m. fl.,
nr 395, av herr Andersson i Falkenberg m. fl.,
nr 397, av herr Andersson i Malmö m. fl., samt
nr 398, av herr Holmström.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen, med bifall till propositionen, måtte antaga de under 1—3,
5 och 7—10 här ovan angivna lagförslagen;

B) att riksdagen, i anledning av motionen nr 392 i andra kammaren av herr
Karlsson i Munkedal, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta örn utredning, huruvida och i vad mån lagen den 18
juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område kunde göras tillämplig å mark, som inginge i stadsplan
eller byggnadsplan, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill
en sådan utredning kunde giva anledning;

C) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de ej kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A) och B), icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: I avseende å föredragningen av första lagutskottets ut låtande

nr 27 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A pa det
sätt, att de av utskottet tillstyrkta lagförslagen föredragas vart för sig, förslaget
till stadsplanelag paragrafvis och, där så erfordras, _ styckevis, med
ingress och rubrik sist, varefter och sedan alla lagförslagen blivit genomgångna
utskottets hemställan föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres; samt

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

att utskottet lämnas bemyndigande att i avseende å nummerbeteckning av
paragrafer i stadsplanelagen vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas
beslut.

Vad herr Åkerman sålunda hemställt bifölls.

Punkten A.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till stadsplanen.

1 §■

Denna paragraf lydde:

För stads ordnande och bebyggande skall finnas stadsplan. I mån av stadens
utveckling skall stadsplan upprättas för område, som ej ingår i redan
befintlig stadsplan.

Herr statsrådet Gärde: Den välvilliga behandling, som detta lagärende

mött i första lagutskottet, ger mig särskild anledning att lill utskottet framföra
min stora tacksamhet. Därest första kammaren, såsom redan skett i
andra kammaren, enligt utskottets hemställan bifaller den nu föreliggande propositionen,
har ett betydelsefullt lagstiftningsärende bragts till ett, som man
får hoppas, lyckligt slut.

Förberedelserna och förarbetet till detta lagstiftningsärende sträcka sig tillbaka
i tiden ända till år 1916, och till grund för det nu framlagda förslaget
ligga två omfattande betänkanden, det ena av 1920 års kommitté och det andra
av 1928 års sakkunniga.

Den varsamhet, som varit utmärkande för detta lagstiftningsärendes behandling
under dess senare skede, och den samstämmighet, som i stort sett vunnits
örn de grundläggande principerna, synes mig utgöra en borgen för, att
delina lagstiftning skall på ett lyckligt sätt fylla sin uppgift.

Jag vill också begagna detta tillfälle att till dem, som varit sysselsatta på
detta område, framföra ett tack för alla de bidrag de lämnat, och det är mig
angeläget att också här bringa i erinran de betydelsefulla insatser, som på
detta område gjorts av min företrädare som departementschef, ledamoten av
denna kammare herr Bissmark.

Jag skall nu inte gå in på någon redogörelse för förslagets innehåll. Jag
skall inte uppta kammarens tid därmed, utan jag vill begränsa mig till att uttala
en förhoppning, att denna lagstiftning i tillämpningen skall väl fylla sitt
syfte att främja en sund och god utveckling av våra samhällens stadsplaneoch
byggnadsväsen till fromma för dessa samhällen och deras bebyggare.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Som herr statsrådet redan erinrat
om, har denna fråga under många år förberetts. Han uttalade sin tacksamhet
till dem, som varit sysselsatta med dessa förberedelser och nämnde ett
namn härvidlag, som jag också vill ge mitt erkännande åt. Men jag tror, att
det även kan vara i sin ordning, örn man vill erinra om de insatser, som på
detta område gjorts, att även nämna den, som i egenskap av ordförande i 1916
års kommitté framlade ett betänkande, som jag tror, att alla som läst det
skola med en mun prisa som ett synnerligen förtjänstfullt arbete. Denne gamle
jurist lever ännu, 80-årig, och jag är övertygad örn att han, som ju fortfarande
med intresse följer vad som försiggår i världen, i dag med stor glädje skall
finna — jag förutsätter då också, att denna kammare godtar förslaget — att
hans verk kommit till utförande.

Herrarna finna av betänkandet, att lagutskottet har tillstyrkt propositionen.
Det finns ju skiljaktigheter på en eller annan punkt, men jag tror inte

Förslag
lill stadsplanelag.

(Porto.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj i. m.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

de äro större än. att vi, såsom här redan antytts, skola komma till ett enligt min
mening lyckligt resultat. Den paragraf som väl kommer att tillvinna sig det
största intresset är fjärde paragrafen. Då jag nu fått ordet, skall jag begagna
tillfället att säga något beträffande denna paragraf, eftersom jag jämte
några andra är reservant i det stycket. Det gäller den viktiga frågan örn städernas
monopolrätt till stadsplan. Herrarna veta ju alla, att detta varit en
mycket omdebatterad fråga. Propositionen har föreslagit, att man skall göra
det ingreppet i städernas hitintills gällande frihet, att kronan, det vill säga
regeringen, skulle i vissa fall, emot stadsfullmäktiges bestridande eller i händelse
de hålla sig stilla, kunna genomföra en stadsplan. Det skulle ske i de
fall, som nämnas i paragrafen, nämligen då ett betydande samhällsintresse
fordrar det eller stadens ändamålsenliga bebyggande kräver det. Jag erkänner
gärna, att ordalagen äro försiktigt valda, men mig bär det emot att nu
göra en dylik inskränkning i städernas fria beslutanderätt. Det må ju vara
sant, att någon gång ett och annat missbruk kan ha förelupit, men i stort sett
kan man väl erkänna, att städerna sköta denna sak själva på ett tillfredsställande
och ansvarsmedvetet sätt. Den kommunala självförvaltningen har nu
tagit så fasta och säkra former, att jag tycker det är onödigt att i våra tider
skrida till en dylik inskränkning av städernas självbestämningsrätt.

Jag kan för dea skull inte vara med om vad som här föreslagits, utan jag
har i en reservation, till vilken jag sedan kommer att yrka bifall, vänt mig
mot detta förslag. Jag gissar att de herrar, som väckt- motion i ämnet, nu
närmare komma att utveckla sina skäl, som i det väsentliga sammanfalla med
dem jag anfört.

Herr Lindhagen: Genom det nu framlagda förslaget har i åtskilliga av seenden

vunnits en del förbättringar. Bland dessa må främst antecknas zonexpropriationen,
som jag hoppas är formulerad på det sättet, att ej väsentliga
verkningar av densamma komma att gå förlorade. Det är klart, att justitieministern,
som fått kryssa sig fram mellan bränningarna, är mest belåten med,
att hans förslag ograverat går igenom, och det kommer det väl också att göra.
Det är inte värt att kämpa mot byråcheferna i justitiedepartementet och lagrådet
och deras juridiska syn på tingen. Det är svårt att smuggla in någon
medkänsla med människorna i systemet, och när juristerna där uppe själva
föredraga sina förslag i utskotten, är det ännu vanskligare att kunna vinna
gehör för något ändringsförslag.

Emellertid är det tre punkter, som jag för min del vill beteckna såsom avsteg
från den lyckliga lösning, som justitieministern tillönskat förslaget.

För det första det definitiva avskaffandet av städernas stadsplaneveto.

För det andra att redan i lagen bestämmes ett maximum och ett otillräckligt
maximum för den mark, som skall gratis avträdas till gator och allmänna
platser i en modem stadsplan.

För det tredje en sak, som i min motion förbisetts, men är av betydelse för
många, nämligen att ensittare med eget hus på annans grund berövas rätt till
tomtinlösen och således värn om sitt hem, därest tomten ligger inom stadsplan,
ja till och med örn denna ej är tomtindelad. Enligt den ursprungliga ensittarlagen
gällde enahanda förbud allenast för stadsplanelagd mark med tomtindelning,
och samma ståndpunkt vidhölls under de följande förbättringarna. Jordkommissionen
åter förordade, att inte blott de husägare, vilkas hus lago på
stadsplan utan tomtindelning utan även de, vilkas hus lågo på tomtindelad
mark, skulle få åtnjuta lösningsrätt. Icke heller dessa borde äventyra sitt
hem, ty hemintresset är mycket större än markägareintresset, och jordägaren
får ju betalning för sin mark.

Detta förslag hade ingen annan påföljd, än att lagrådet — utan att man

Lördagen den 16 maj f. m.

Sr 37.

ens mellan raderna kunde utläsa spår av medkänsla — tillstyrkte lösningsrättens
avskaffande även på icke tomtindelad stadsplan. Detta hade ej någon
praktisk betydelse, sade lagrådet; sådana fall förekommo ej. Det visar obekantskap
örn rätta förhållandet. Nu har sålunda framlagts en lag, där man inte
blott bibehåller förbudet i fråga örn stadsplanelagd mark med tomtindelning
utan utsträcker det till mark, där tomtindelning inte ägt rum, utsträcker ytterligare
detta förbud för ensittare att rädda sina hem.

Jag bar som sagt förbisett, att dessa ännu längre gående restriktioner blivit
insmugglade i förslaget. Nu är det inte blott stadsplanen i dess helhet, som
skall vara frigjord från ensittarnas arbete på att rädda sina hem, vare sig det
är tomtindelning eller icke tomtindelning, utan man har också hittat på att
låta dessa restriktioner omfatta sådana byggnadsplan^ som äro avsedda att
upprättas på landsbygden. Med andra ord, det föreslås i denna punkt en reaktionär
lagstiftning, såvitt jag förstår, som icke tar hänsyn till de egna hemmen.
Det är en juristlagstiftning utan medkänsla för människorna och utan
förstånd på, att man uppoffrar deras vitalaste intressen för inbillade juridikfaror.

Herr greve Spens: Herr talman! De båda föregående talarna ha ingått på
de särskilda stadgandena i lagen, och jag skall därför redan nu be att få säga
några ord angående de punkter, varom diskussionen hittills rört sig.

Beträffande 4 §, som handlar örn stadsplanemonopolet, har herr Åkerman,
som är reservant, framhållit, att städerna hittills skött sig så väl, att det inte
föreligger någon anledning att göra inskränkning i deras hittillsvarande rätt att
bestämma, örn stadsplan skall finnas eller icke. Emellertid kan jag nämna, att
såväl av de över förslaget inkomna yttrandena som även av de sakkunnigas betänkande
har framgått, att det inträffat fall, då städerna ha missbrukat sin
monopolrätt. Paragrafen torde emellertid i praktiken knappast komma att användas,
och sker det, blir det endast i rena undantagsfall. Vid sådant förhållande
kan stadgandet inte anses innebära något egentligt rubbande av principen
örn den kommunala självstyrelsen. Som säkerhetsventil bör emellertid
stadgandet finnas. För Kungl. Maj:ts ingripande fordras också mycket starka
skäl, nämligen att stadsplan är erforderlig antingen för stadens ändamålsenliga
utveckling eller för främjande av ett betydelsefullt allmänt intresse. Enligt
hälsovårdsstadgan för riket äger till och med en länsstyrelse att ålägga en
stad eller stadsliknande samhälle att anlägga en kloakledning, som anses vara
alldeles särskilt nödvändig ur hälsovårdssynpunkt. Då bör viii också Kungl.
Maj :t i ett extremt fall. till exempel då det är nödigt att framdraga en genomgående
trafikled eller i dylika fall, kunna ålägga en stad, som tredskas, att
upprätta en stadsplan eller låta göra en sådan på stadens bekostnad. Jag vill
också särskilt erinra om att med de betydande lättnader, som denna lag innebär
i fråga örn kostnaderna för stadsplans genomförande, har det förnämsta skälet
mot begränsningen av den kommunala rådigheten över planläggningen av staden
bortfallit. Vidare vill jag nämna, att om staden alltför länge skulle uppskjuta
stadsplans inrättande, kan en markägare erhålla styckningsplan, enligt vilken
lian kan uppdela sin mark för försäljning, oell då kan följden bli mycket stora
utgifter för staden.

Herr Lindhagen har också berört ensittarefrågan, och jag skall be att även
därutinnan få yttra några ord. I den föreslagna ändrade lydelsen av 19 § i
ensittarlagen föreskrives, att vad i ensittarlagen stadgas ej skall äga tillämpning
på stadsplan å den egentliga landsbygden, varom talas i första kapitlet,
42 § i fastighetsbildningslagen, i stadsplanelagförslaget kallat byggnadsplan.
Detta är således en ren följdändring av redaktionell natur till stadsplanelagen.

Förslag
till stadsplandag.

(Forts.)

Nr 87.

Lördagen den 16 maj I. m.

Förslag
till stadsplan
fjäg.
(Forte.)

Nu har emellertid utskottets pluralitet i anledning av en motion i andra
kammaren föreslagit en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning,
huruvida och i vad mån ensittarlagen kan göras tillämplig å mark, som ingår i
stadsplan eller byggnadsplan. Denna fråga var föremål för behandling, då
1925 års ensittarlag antogs. Lagrådet yttrade då, att därest begränsning av
lagens tillämplighetsområde borde ske, så borde därifrån undantagas all jord
inom område, för vilket stadsplan blivit fastställd. I motion vid samma riksdag
hemställdes, att lagen måtte omfatta även mark, som ingick i fastställd
såväl stadsplan som tomtindelning. Motionen avslogs, och lagens nuvarande
lydelse antogs av riksdagen.

Enligt den uppfattning, vilken vi, som reserverat oss i denna fråga, hysa,
finnes ej skäl att nu avlåta en skrivelse. Om lösningsrätt medgåves ensittare
å lägenhet inom stadsplan eller byggnadsplan, skulle stor olägenhet kunna
uppstå för ett ändamålsenligt bebyggande av mark inom dylikt område. Det
är inte nog med, att hus på en dylik lägenhet kunde hindra ett ändamålsenligt
bebyggande, utan ensittaren skulle kunna få en hel del tomter å lägenheten
avstyckade och upplåta dem till bebyggande, och då kan samhället sedan få
mycket stora utgifter för att inköpa eller expropriera marken till gator eller
andra trafikleder, allmänna platser och byggnader m. m. Det är nämligen
att märka, att avstyckning får äga rum inom den del av stadsplan, som inte
ingår i tomtindelning. Det föreligger också en stor risk för, att en ensittare,
örn han med lagens hjälp fått för billigt pris inlösa ett värdefullt område
inom en stadsplan eller en byggnadsplan, sedan säljer området med en betydlig
vinst. Detta skulle ju helt och hållet strida mot avsikten med ensittarlagen, och
staden finge sedan betala så mycket mera för att komma åt detta område.

Herr talman! Jag kommer sedermera att vid varje punkt framställa de särskilda
yrkanden, som jag finner påkallade.

Herr Lindhagen: Nu höra vi, hur det förhåller sig med medkänslan för de
stackare, som inte sitta pä egen mark. De skola inte få lösa den, så snart man
lyckats smuggla in dem under några sådana här administrativa bestämmelser,
ty det anses vara så äventyrligt; de kunna ju möjligen stycka den förvärvade
marken i mindre tomter. Jag föreställer mig annars, att till hus på annans
mark i regel hörer besittningsrätt till allenast ett tomtområde, som nätt och
jämnt räcker till ett hus och möjligtvis ett litet potatisland också. Vederbörande
se nog till, att tomten inte blir onödigt stor, men det är ganska karakteristiskt,
att örn den skulle bli för stor, skall inte innehavaren få den fördelen att kunna
skapa sig en vinst på sitt tomtköp. Den unnar man honom inte, utan den skall,
föreställer jag mig. förbehållas jordägaren, som kanske ändå har ytterligare
stora områden, som han inhöstar fördelar av. Skulle tomten i något undantagsfall
anses vara för stor, så kan den väl genom tomtindelning uppdelas så, att
husägaren får en rimlig tomt.

Man skall inte kasta ut barnet med badvattnet, och det är ett av grundfelen
med dylik lagstiftning utan känsla av, att detta folk måste hjälpas. Det
är så lätt att bara stjälpa, ut dem på gatan med åberopande av drakoniska
juridiska doktriner och måla upp farhågor, att markägarna inte skola få tillräcklig
profit, när staden utvecklar sig. I stället åsidosätter man småfolkets
berättigade intresse, trots att det i de flesta fall ej drabbas ens av dessa invändningar.
Detta insågo jordkommissionens medlemmar, och därför voro
vi praktiskt taget eniga. När vi komma närmare in på denna fråga, skall
jag dra fram exempel.

Efter härmed slutad överläggning godkändes ifrågavarande paragraf.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

2 och 3 §§.

Godkändes.

* §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

Finnes för stads ändamålsenliga utveckling eller till främjande av betydande
allmänt intresse nödigt, att stadsplan upprättas för visst område, men
underlåta stadsfullmäktige att vidtaga härför erforderliga åtgärder, må Konungen
förelägga stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd
Konungens prövning. Ställa sig stadsfullmäktige föreläggandet ej
till efterrättelse, äger Konungen på stadens bekostnad låta upprätta och, efter
hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest rörer, fastställa stadsplan
för området.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i avseende å ändring av
stadsplan.

Uti motionen nr 236 i första kammaren av herr Lindhagen och herr Ström,
Fredrik, hade hemställts, att riksdagen beträffande städernas hittills gällande
stadsplanemonopol måtte besluta, att vad i 4 § lagförslaget stadgades örn hävande
av nämnda monopol skulle utgå.

Förslag
till stads
pUinelag
(Forts.)

Herrar Åkerman, Klefbeck, Hjalmarsson, Lindley, Sjögren och Olsson i
Mellerud hade enligt avgiven reservation anfört:

»För vår del finna vi den föreslagna inskränkningen i den kommunala självstyrelsen,
som bestämmelsen i 4 § innebär, icke påkallad, och hemställa vi
därför, att 4 § måtte utgå samt att därav betingade ändringar måtte ske i
12 och 16 §§.»

Herr Klefbeck: Herr talman! Vad den nu föredragna paragrafen beträffar,
har jag ingenting nytt att tillägga, jag vill endast stryka under vad herr
ordföranden sade vid debattens början.

Som kammaren finner, innehåller denna paragraf en föreskrift, som, så vitt
jag förstår, innebär ett rätt stort avsteg från vad vi annars inom riksdagen äro
mycket angelägna örn att upprätthålla, nämligen att kommunernas självbestämningsrätt
inte på något sätt beskäres eller åtminstone icke i onödan beskäres.
Ty i denna paragraf öppnas möjlighet att göra inskränkningar i kommunernas
självbestämningsrätt på ett avsevärt sätt. Jag är visserligen medveten örn,
att de förutsättningar, under vilka detta skall inträda, äro mycket noga angivna,
så det kanske inte kan bli i så många fall, som lagen kan komma i tilllämpning.
Men är lagen onödig, som jag anser, att den är, så finns ju ingen
anledning att öppna möjlighet för ett ingripande i kommunernas självbestämningsrätt.

Det står i denna paragraf, att under vissa villkor äger Konungen mot stadsfullmäktiges
vilja fastställa stadsplan för ett område. När skall nu detta
äga rum? Jo, det skall ske, står det, när sådant för stads ändamålsenliga
utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse finnes nödigt,
men stadsfullmäktige underlåta att vidtaga härför erforderliga åtgärder.

Örn jag nu jämför denna paragraf med 1 §, som vi nyss antogo, så står
där föreskrivet, att i mån av stadens utveckling skall stadsplan upprättas för
område, som ej ingår i redan befintlig stadsplan. Alltså det finnes ett bestämt
åliggande att inrätta stadsplan. Nu förutsätter 4 §, att denna bestämmelse
skulle åsidosättas av stadsfullmäktige på någon plats, trots att stadsplan
vore nödig för stadens ändamålsenliga utveckling eller till främjande av
betydande allmänt intresse. Jag måste säga, att jag vet inte, hur den stadens

Kr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsplandag.

(Forti.)

^ <p> >''ijV/t »■ » ■■■««■- .* - -

stadsfullmäktige skola se ut, som, då det är nödigt för stadens egen utveckling
och främjande av ett allmänt intresse, lika fullt motsätta sig att låta upprätta
stadsplan för området. Det ligger ju tvärtom i stadsfullmäktiges intresse
att vårda stadens bästa, att främja en bebyggelse, som är önskvärd, att
skaffa folk bostäder och att ordna det hela på ett riktigt sätt.

Då den givna förutsättningen enligt vad jag tycker är så gott som otänkbar
— ja, tänka kan man ju allt möjligt, förstås, men praktiskt taget otänkbar —
så menar jag, att kammaren skulle vara på den säkra sidan, örn den holle vakt
örn kommunernas självbestämningsrätt och avsloge den förevarande paragrafen.
Jag skall be att få yrka detta, herr talman!

Häri instämde herr Carlsson, Olof.

Herr Lindhagen: Här äro vi nu inne på en nyhet i lagstiftningen, som icke
kan betraktas som lycklig.

Man finner, att i propositionen föreslås stadgandet, att om ett betydande
allmänt intresse blivit åsidosatt av stadens organ på det sätt, att stadsfullmäktige
underlåtit att upprätta stadsplan för visst område, — det skulle vara
intressant att se, på vad sätt en stad, som dock handlar under självbevarelsedriftens
lag, skulle kunna hava åsidosatt ett betydande allmänt intresse för
staden — kan Kungl. Maj :t ge staden föreläggande att upprätta sådan stadsplan
och, örn stadsfullmäktige ej ställa sig föreläggandet till efterrättelse, på
stadens bekostnad låta upprätta stadsplan för området. Det har emellertid
inte visats, att ett dylikt åsidosättande av ett allmänt intresse förekommit;
såvitt jag vet ha inga exempel anförts, som kunna bevisa det. En sådan handling
skulle ju också strida mot människans natur.

Men propositionen upplyser i sin motivering örn anledningen till stadgandet.
Det talas där mycket starkt örn hänsynen till markägarnas berättigade intressen
att kunna exploatera sin mark för bebyggande. Se, där ligger nog pudelns
kärna! Och det »allmänna intresset» är företrädesvis en skylt för markägarintresset.
Där har man således den stora principfrågan, där har man den
obegränsade äganderätten för markägarna, varigenom de också kunna tillägna
sig alla de jordvärdestegringar, som tillkommit annorledes än genom penningvärdets
fallande. Där har man också en orsak till de svårigheter och de pålagor,
som trycka hyresgästerna i de stora husen i de större städerna. Det är
en följd av detta system men även orsaken till, att statsmakten underlåtit att
trots denna påminnelse taga hänsyn till jordvärdestegringen. Ja, jag säger
inte, att statsmakten är den skyldiga, utan de skyldiga äro juristerna i justitiedepartementet
och i jordbruksdepartementet, som ha underlåtit att i det här
avseendet draga fram jordvärdestegringsfrågan och att söka åstadkomma några
rimliga bestämmelser örn densamma.

Nu ha vi ju i bestämmelserna örn zonexpropriationen fått en insats varav
särskilt stora städer äro i behov. Det är ju en framstöt. Förbättringarna borde
dock riktat sig över hela området. Därpå få kanske generationer vänta,
örn inte revolution kommer emellan.

Således markrätten får icke vara en så helig sak, som man framställer det
i propositionen. Den är i hög grad tillgodosedd i alla fall. A7! veta, vilka svårigheter
som föreligga, när man vill förvärva mark, och vad med nu gällande
lagstiftning får betalas i sådana fall. Att markrätten skulle ha ett sådant förnämligt,
ja, gudomligt ursprung, att markägaren skulle kunna få en rätt att
exploatera och få den rätten på bekostnad av den allmänna trevnaden och hälsovården
och på bekostnad av stadens ekonomi och huvudparten av dess invånares
ekonomi och att markägaren skulle ha möjlighet att tillgodogöra sig de
stegrade tomtvärdena på det området utan någon begränsning, den grundsat -

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

sen lia Stockholms stadsfullmäktige enhälligt uttalat sig emot och hoppats,
att den nya lagstiftningen omsider skulle komma med någon ändring.

Då kommer den tvärtom med en bestämmelse, som har motsatt syfte! Det är
så rätt som det står i stadsplanedirektören Nils Hasselquists reservation till
kommitterades betänkande. Han utvecklar utförligt, huru den anda, som fört
fram denna princip örn markrätten, har varit likgiltig för de andra intressena
och ansett dem vara en främmande sak, som man kan se över. »Enligt min
uppfattning», säger han, »är huvudfrågan fortfarande, örn städernas monopolställning
i berört avseende skall vika för markägareintresset, och jag förmenar,
att detta icke bör ske. — Kommunernas utveckling i stadsbyggnadshänseende,
som kommer att utöva det största inflytande på många generationers liv och
verksamhet, måste anses vara ett intresse av högre rang än det på tillfällig
vinst inställda markägareintresset.»

Jag säger då på samma gång, att örn en stor jordbruksfastighet ligger nära
en stad, skall ägaren inte ens ha rättighet att få bebygga denna jordbruksfastighet
och pålägga staden utgifter för ändamålet, örn staden inte behöver
detta för sin utvidgning och än mindre att bebygga den dåligt för att få ut
det mesta möjliga genom tomtspekulation. Ägaren får nöja sig med att fortfarande
vara jordbrukare och åtnjuta de fördelar, som följa av att han har
en stor stad inpå sitt jordbruk. Det är väl en tillräcklig rätt för honom. Jag
medger, att det ställer sig betänksammare, örn han sålt fastigheten till en annan,
som köpt den i exploateringssyfte och som betalat en stor köpeskilling
därför. Då kan ju sägas, att man inte bör beröva honom det värde, han nedlagt
på egendomen. Det blir ju ett våld att inte låta honom av hyresgästerna
utkräva den högre köpeskilling, som han kanske i god tro, att det skulle bli
stadsplan på området, erlagt till förre ägaren. Men detta kan å andra sidan
betraktas som en spekulation och det är tusentals spekulationer här i världen,
som årligen gå till spillo i ett samhälle, därför att konjunkturerna inte motsvara
de överspända förhoppningarna.

Det är nu en särskild sak med detta »allmänna intresse», som förmenas icke
ha av kammaren tillgodosetts. Det kan inte vara kommunens allmänna intresse,
ty som sagt, det tillgodoser kommunen av självbevarelsedrift. Det skall
väl för övrigt ligga i principen örn kommunernas självstyrelse att åtminstone
få bestämma, örn stadsplan skall inrättas eller inte; så har det åtminstone
hittills ansetts. Vad kan då vara anledningen till, att man nu strävar baklänges?
Var ligga de oerhörda farorna för det allmänna intresset?

Det är ingenting annat än kronans privata exploateringsintresse i Stockholm,
där kronan har så mycken mark. Man har på senare tider från kronans sida
hotat Stockholms stad med detta: vänta ni bara, tills vi få den nya stadsplanelagen
— det har herr Hydén sagt här, det har uttalats på andra håll,
det har Kvarnzelius sagt, det har yttrats här i kammaren mer än en gång —
då skola ni få se, hur vi skola klämma åt eder, då vi kunna göra vilken stadsplan
vi vilja på statens mark! Ty det anses vara kronans allmänna intresse
att få så höga tomtexploateringsvinster som möjligt och presentera riksdagen
så mycket pengar som möjligt, utan hänsyn till att storstadens befolkning
också äro människor, som böra i någon mån få leva i sol och ljus. Det är i all
synnerhet i en storstad som staten skall med den jordegendom, som även
storstadens invånare rå örn. bidraga till, att sådana vidunder som en storstad
bli något så när rimligt bebyggda. Vi behöva ej alls tveka örn vad som ligger
bakom förslaget.

Jag tror därför knappast, att vi kunna få någon ordentlig stadsplan för huvudstadens
kronomark förrän staten till högsta möjliga tomtpris realiserat alla
sina fastigheter omkring Stockholm. När den tidpunkten kommer, är dock
stadens livsintressen ödelagda på stora områden. Det är för sent. Då vi kom -

Förslag
till stad#
''(Handog
(Forte.)

Jir 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

ma till de fyrtio procenten, skall jag taga några exempel, men jag vill redan
nu säga, att när det gällde det senaste stadsplaneförslaget över Ladugårdsgärdet,
så medgav inte staten rimliga krav utan svarade: vi medge inte att avstå
mark för en modem stadsplan till allmänna platser och gator. Ni få gärna
lösa den överskottsmark, som vi inte gratis vilja avstå men efter tomtspekulationspris,
ehuru den ej är avsedd till bebyggande.

Det är ganska belysande, att våra förfäder här i Stockholm hade ingen vetskap
örn den utveckling, som trafiken skulle få. De anade i alla fall, att en
trafikstegring skulle komma, och därför ha vi lyckligtvis fått dessa breda
avenyer, Karlavägen och Valhallavägen och den bredaste av alla, tror jag,
Narva vägen med flera. Och varför gjordes Narvavägen så bred? Jo, därför
att man tänkte sig denna gata som en fortsättning på den blivande bron österut,
som skulle förmedla trafiken från landsbygden och Södermalm över Djurgården
och sedan fortsätta över den nya stadsdelen och till Lidingön. Där behövs
en stor stråkväg. Vad har nu staten medgivit som fortsättning? Jo, en
liten futtig gata! Vill ni ha den större, säger man, så angår det inte oss! Vi
skola förtjäna på tomterna, vi äro, så länge denna utsikt består, ovilligt
en faderlig regering. Huvudstadens befolkning, rationella stadsplaner,
behövlig genomgångstrafik och framtiden få vänta tills vidare. Ni få
lösa mark efter tomtspekulationspris, alldeles som om ni skulle bygga åttavåningshus
på den, ty det är statens ideal, då får den mest för sina tomter.
Alla stadens myndigheter förklarade att de i fråga örn berörda stadsplan endast
veko inför den mäktiga statens våld. Största tvekan uttalades av varenda
myndighet från den lägsta till den högsta, men man slutade med att
säga: vi måste böja oss för våldet och antaga detta. Stadsplanekontoret satte
pricken över Let genom att formulera uttalandet så: i de moderna stadsplanerna
annorstädes i Europa förekommer ingenting likartat, och det tilläde, att en
sådan stadsplan är en skam för en kulturnation.

Där ha vi urkällan och framtidsutsikterna med det föreslagna grusandet av
städernas stadsplanemonopol. Och så skyller man ändå försiktigt nog på, att
någon liten småstad lärer förgått sig på något sätt, utan att man kan utpeka
brottslingen eller hans oerhörda förbrytelse.

Alltså, herr talman, yrkar jag avslag på denna paragraf!

Herr Nylander: Herr talman! Då det gäller 4 § i föreliggande förslag,

vilken handlar örn städernas stadsplaneveto, eller som det också kallats, stadsplanemonopol,
vill jag förklara, att jag för min del under min verksamhet som
kommunalman under många år haft tillfälle att deltaga i avgivande av yttranden
över de olika förslag till ny stadsplanelag, som tid efter annan förelegat,
och att jag därvid och eljest alltid med mycket stor skärpa hävdat, att städerna
inte skola berövas sitt stadsplaneveto. Denna mening har jag hållit på in
i det sista och ända till dess jag fick se det nu framlagda förslaget till stadsplanelag.
Enligt min uppfattning har en sådan avfattning däri givits åt 4 §,
att man redan ur den synpunkten kan örn också kanske inte låta sina betänkligheter
helt fara dock rubba på sin tidigare uppfattning i denna fråga. Detta
beror på, att man här får klart för sig, att det måste föreligga, synnerliga skäl,
för att Kungl. Maj:t skall komma att använda sig av denna honom föreslagna
rätt att föreskriva stadsplan för visst område. Och ur städernas synpunkt finner
jag, att de bestämmelser, som längre fram i lagen förekomma om gatukostnadsbidrag
och om markexploatörer, äro av sådan beskaffenhet, att inte längre
sådana svårigheter för städerna vid genomförande av stadsplan föreligga som
förut ofta var händelsen. Jag vet, hur det gått till i detta avseende, det känner
jag både från min hemstad och från många andra städer. Man har där
ibland på grund av de stora kostnader, som åsamkats staden vid genomförande

Lördagen den 16 maj f. m.

Sr 37.

av stadsplan, dragit sig i det längsta för att genomföra stadsplan på vissa
områden. Man har gått den vägen, att man i stället i förväg och under hand
träffat alla erforderliga uppgörelser enligt en viss avstyckningsplan, och sedan
man val fått ifrågavarande område på detta sätt planlagt i stor utsträckning
fått gatorna terrasserade och plan för hur allt skall ordnas färdig, kan man
möjligen gå in för att göra stadsplan på området.

Nu anser jag, som jag nämnde, att i och med att man i lagen får in denna
skyldighet för tomtägare att utgiva gatnkostnadsbidrag samt dessa ålägganden
för en markexploatör att avstå erforderliga områden för gator och allmänna
platser, kan man låta sina största betänkligheter mot att stadsplanemonopolet
försvinner fara. Det kan i fortsättningen inte uppstå samma svårigheter för
städerna, som hittills ofta varit förenade med deras utläggande av stadsplan
över visst område. Och jag kan inte heller som herr Klefbeck instämma i att
det är onödigt att i lagen införa bestämmelse örn att Kungl. Majit skall ha
rättighet att i trängande fall föreskriva inrättande av stadsplan. Det har inträffat
fall — jag känner sådana från flera håll — då man verkligen skulle
ha önskat, att det hade varit möjligt för utomstående myndigheter att ingripa
och förklara att den kommunala myndigheten borde åläggas upprätta stadsplan
på det eller det området. Det har särskilt påpekats, hur våra moderna
trafikproblem ofta skrika efter nya stora trafikleder, inte endast sådana, som
kunna föras genom städerna, utan tvärtom kanske sådana, som endast behöva
tangera dessa städer och således inte behöva föras in i trafikvimlet i städernas
centrum eller åtminstone inte behöva föras in på de tvära och trånga gator,
som mångenstädes kunna förefinnas. I sådana fall tror jag, att det föreligger
ett så starkt allmänt intresse, att en utomstående myndighet, i detta fall
Kungl. Majit, verkligen kan medgivas rätt att ingripa och säga: här måste ni
göra ny stadsplan eller åtminstone eventuellt sådana stadsplaneändringar, att
en verkligt stor genomgående trafikled kan föras fram genom eller invid eder
stad. Jag vill också i detta- sammanhang peka på, att Svenska Stadsförbundet,
som ju tidigare med mjmket stor skärpa värnat om städernas stadsplanemonopol,
i sitt yttrande örn här föreliggande förslag ställt sig på en något
annan ståndpunkt. Svenska Stadsförbundet har uttalat vissa betänkligheter
mot förslaget men i alla fall slutat med att tillstyrka detsamma dock under
uttalande av den förhoppningen, att Kungl. Majit icke kommer att ålägga en
stad att utlägga stadsplan med mindre alla myndigheter, som ärendet berör,
blivit hörda, och stadsförbundet har tillika föreslagit att inom förbundet skall
tillsättas en särskild beredning, som skulle få till uppgift att granska ett sådant
förslag på samma sätt som nu sker beträffande finansärenden. Då det
gäller stadskommunemas obligationslån är det sorn bekant en av Stadsförbundet
inrättad nämnd, som avger yttrande, och jag tror, att Kungl. Majit i de
allra flesta fall följt de råd och anvisningar, som avgivits av detta Svenska
Stadsförbundets finansråd. Jag tror, att denna sak skulle kunna ordnas på liknande
sätt och att man i de olika städerna och stadsliknande kommunerna
skulle känna ganska stor trygghet, därest man visste, att Svenska Stadsförbundets
»stadsplaneråd», eller vad dess benämning nu kommer att bli, fått yttra
sig varje gång ett ärende örn dylikt förordnande örn stadsplan föreligger.

Jag får fördenskull med anledning av vad jag här sagt deklarera, att mina
betänkligheter mot innehållet i 4 § i huvudsak fallit, och anser jag mig kunna
förorda bifall till utskottets hemställan beträffande denna paragraf.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har den principiella invändnin gen

att göra vid denna paragraf, att kommunerna inte böra under några förhållanden
avstå något av den kommunala självbestämningsrätten, och att varje
steg, som innebär en inskränkning i kommunernas självstyrelse så småningom

Förslag
till stads-planelag.

(Forte.)

Jfr 37.

Lördagen den 10 maj f. m.

Förslag
UU stads;planelag.

(Forts.)

kommer att undergräva kommunernas ställning och bereda statsmakten och
centralisationstanken ett så överväldigande inflytande, att kommunerna slutligen
inte få något att säga till örn. Iiedan nu äro förhållandena synnerligen
svåra för många av våra kommuner på grund av statsåtgärder, och skola vi
fortsätta på denna väg, kommer det att sluta med en för kommunerna mycket
ödesdiger situation.

Det är så mycket egendomligare, att man nu återigen kringskär kommunernas
självstyrelse, som det i varje fall inte på denna punkt, varom fråga är,
har påvisats, att densamma lett till några särskilda olägenheter, som verkligen
skulle motivera att man borde beröva kommunerna och i detta fall städerna
den gamla självbestämningsrätten. Örn man hade kunnat påvisa att någon
bristande insikt förekommit när städerna själva fått bestämma dessa ärenden,
så hade detta möjligen kunnat utgöra ett skäl till en så betänklig principiell
åtgärd som den som nu föreslås. Men några sådana exempel föreligga
inte och varför skall man då komma med en lagstiftning, som för kommunerna
måste innebära mycket allvarliga faror? Men denna lagstiftning har också
sina ekonomiska konsekvenser. Man vet aldrig vilka skyldigheter av denna
art en regering kan komma att ålägga en kommun. Regeringens bef ogenhet att
ålägga en stad att upprätta en viss stadsplan kan komma att medföra möjligheter
till tvist mellan kronan och städerna i en utsträckning som inte innebär
något hälsosamt varken för kronan eller för städerna.

Nu har det sagts att det är endast i undantagsfall, som denna paragraf skall
tillämpas, nämligen endast när det gäller en stads ändamålsenliga utveckling.
Men vem kan bättre bedöma frågan om denna ändamålsenliga utveckling än
staden själv? Kan verkligen regeringen, som har sitt säte på en ort ofta långt
ifrån denna stad, och som inte har någon verklig kännedom örn och erfarenhet
av stadens förhållanden, bedöma detta bättre än staden själv? Man kan
dessutom tänka sig att ekonomiska hänsyn kunna spela in och göra sig gällande
till en kommuns nackdel. Vi veta att sådana saker inte äro alldeles otänkbara.
Det kan i varje fall föranleda ytterst obehagliga kontroverser mellan
staten och städerna.

Vidare står det i paragrafen, att den ifrågasatta åtgärden skall tänkas förekomma
»till främjande av betydande allmänt intresse». Ja, men möjligheten
att tillgodose ett sådant kan säkerligen beredas även med nu gällande lagstiftning
utan detta onödiga ingrepp. Vad har egentligen en stad för anledning
att motsätta sig en åtgärd som avser främjande av ett allmänt intresse?
Detta allmänna intresse måste väl i första hand vara till fördel för just den
ort, varom fråga är. Det kan ju tänkas, att det är en trafikled, som skall byggas
till eller i närheten av staden. Ja, men ortsborna, de, som bo i trakten
kring och i en stad, de lia väl i varje fäll den starkaste känslan av vad som
behöver göras, och anse de, att det inte behöver göras, varför skulle då andra,
längre bort boende, ha ett alldeles särskilt intresse av en sådan åtgärd?

Jag kan inte finna annat än att denna åtgärd att kringskära kommunernas
och städernas självbestämningsrätt är mycket betänklig, och jag kan inte förstå,
varför landsbygden härvidlag skulle missunna städerna självstyrelse på
denna punkt, gå emot städerna och låta städerna här komma in under ett statligt
förmynderskap, som säkerligen landsbygdens kommuner icke i andra fall,
örn det gällde dem själva, skulle vara så värst trakterade av.

Det har också sagts, att det nu finns starka garantier. Det är i motiveringen
utsagt, att bestämmelsen skall tillämpas endast i sällsynta undantagsfall,
och frågan skall prövas i olika instanser, det skall komma till särskilda
råd, som skola höras. Ja, det säga vi nu, men vad ha vi för garantier, att den
motiveringen blir bestämmande? Några sådana lia vi inte alls. Det kan bli
en helt annan utveckling.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

Just den omständigheten, att det rätt så ofta föreligger skiljaktiga intressen,
skiljaktiga uppfattningar och åskådningar med avseende å städerna och
kronan, gör, att man måste bli dubbelt betänksam, och jag har för min del
inte kunnat finna annat än att skulle denna paragraf bli antagen och man en
gång skulle få en regering, som vore besjälad av ungefär samma synpunkter,
som vissa kronans kommissioner äro besjälade av, vilka ligga i konflikt med
Stockholms stad, så kan det uppstå en sådan situation, att det icke finns någon
som helst möjlighet att åstadkomma en utjämning av intressemotsatser
och motsättningar, som mycket väl kunna med ömsesidigt hänsynstagande utjämnas.

Jag befarar mycket allvarliga framtida konflikter, örn denna lag antages,
och jag vill för min del inte lia varit med om att ha tillstyrkt densamma. Jag
ber, herr talman, att få ansluta mig till reservanterna och yrka avslag på lagförslaget
i denna del.

Herr Lindhagen: Herr Nylander ifrån Borås förklarade, att han hade varit
stark motståndare till den här lagen, och han tyckte nog, att det hela var litet
ovisst fortfarande. Men saken hade nu blivit inlindad i sådana vändningar,
att man kanske kunde låta betänkligheterna fara. Dessutom stod ju stadsförbundet
såsom borgensman. Jag vill emellertid erinra örn, att även inom stadsförbundet
kan det personliga vara det högsta i historien, den historien skall jag
dock inte ingå på i detta sammanhang.

Nylander nämnde också, att det rent av kunde inträffa, med avseende på
våra trafikförhållanden, att en stad inte var nog framsynt att göra en tillräckligt
bred genomfartsväg. Jag erinrade talaren örn, hur man har gjort med
fortsättningen av Narvavägen, som skulle förmedla den största trafiken mellan
stora stadsdelar och nya stadsdelar. Det är en vanlig gata, som har kommit
till såsom fortsättning, därför att man ville inte bestå mera mark. Och även
Karlavägen skall knappas av, så att den inte får fortsätta i samma bredd som
den nuvarande. Vi ha redan exempel på, att så förfar staten nu; den har redan
tillräcklig makt att tvinga kommunen på knä. Fastighetskommissionen har
regeringens fulla förtroende, och då denna vill lia det på det sättet, göres det
ingen ändring däri.

Där ser man! Vad skulle det icke då kunna bli, ifall staten fick även ett
legalt stadsplaneveto. Det kan väl åtminstone inte bli andra grundsatser än
dem, som jag skildrade nyss.

Jag skall i detta sammanhang be att få påminna örn, att Stockholms stad
bär den tvivelaktiga äran att varje år från det övriga landet, från landsbygden
— vi kalla det för landsbygden, till och med när det gäller Göteborg, vi kalla
det så för korthetens skull — få mottaga 10,000, 12,000, 15,000 inbyggare,
som man skall bygga bostäder åt. För varje år skall Stockholms stad för
denna invasion bygga upp en ny stad, som motsvarar ungefär en medelstor
landsortsstad. Då ^tycker jag verkligen, att staten i alla fall av den anledningen
kunde ha så pass mycket medkänsla, åtminstone med de inflyttande,
örn inte med oss, som äro gamla stockholmare —■ det kan man ju inte begära —
att den såge till, att dessa finge större utrymme och att statens mark användes
till att skapa moderna stadsplaner åt dessa nya inbyggare. Det är just för
flem, som dessa nya stadsdelar uppbyggas även på statens egen mark. I denna
immigration ligger väsentligen också roten till våra höga hyror.

Jag har en gång i Stockholms stadsfullmäktige och riksdagen hemställt örn
övervägande hur storstäder och särskilt huvudstadens tillväxt kunde begränsas
genom inflyttningskontroll, industriens förläggande till landsbygden med mera.
Det är ju alla uppåtgående kollektiva begrepps stolthet att bli större och större;
de svälla ut allt mer, och så brister till sist denna koloss på lerfötter. Denna

Förslag
till stads -plaridag.

(Fort».)

Jir 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forte.)

motion avslogs av stadsfullmäktige, därför att man naturligtvis är stolt över,
att staden växer, och kanske tänker: efter oss kommer möjligen syndafloden,
men det ha vi inte med att göra. Men kan man tänka sig! I riksdagen — det
hade jag aldrig drömt örn — beslöto bägge kamrarna en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran örn utredning i ämnet. Det kan hända, att flykten ifrån
landsbygden gjorde sitt till, att man biträdde ett sådant till synes orimligt
förslag. Men i alla fall ligger det både idé och verklighet bakom det. Man
får lov att, för att fästa uppmärksamheten på ett missförhållande, göra också
sådana framstötar. Det blev alltså en riksdagsskrivelse, och denna skickades
till socialstyrelsen. Där ligger den ännu till utredning nu, jag tror på det
nionde året. Man får naturligtvis hoppas, att det blir en grundlig utredning,
när den kommer. Jag skall kanske nästa riksdag interpellera örn, var och hur
frågan befinner sig.

I Borås finns kanske inte någon statens mark, som man riskerar, att staten
skall förtjäna mycket pengar på. Marken har väl i varje fall så pass litet
värde där i förhållande till här, att därför känner sig Nylander lugn och nöjd.
Men vi stockholmare, som ha dessa bördor över oss och som se de föredömen
från statens sida, vilka jag nyss talade om, vi kunna för vår del icke annat
än yrka avslag på denna punkt. Jag förstår, att landsbygden tycker det är
bra att stjälpa av sitt befolkningsöverskott hit och låta oss taga hand örn det.
Men det är just det, som är en huvudorsak till de oerhörda hyrorna här i staden.
Vi kunna aldrig komma i något jämviktsläge, när det jämt fordras nya
bostäder. Då driva hyresvärdarna upp hyrorna. Det är väl dock ett statsintresse,
att hålla hyresutgifterna nere, örn ej av omtanke för huvudstaden så
därför att den ekonomiska levnadsstandarden i staden kastar sin skugga även
över statens utgiftsbudget. En framsynt regering bör taga någon hänsyn åtminstone
till det allmänna statsintresset.

Vad för övrigt beträffar regeringens kontroll, får jag säga: jag känner dig
vackra mask. Det är inte regeringen, som utövar den kontrollen. Man kan
inte begära, att alla statsråden skola intressera sig för alla ärenden. Det blir
i regeln en departementssak. Någon eller några inom eller utom departementet
få i uppdrag att bereda ärendet. Resultatet föredrages för vederbörande minister.
Denne har tusen ärenden över sig och tycker, att det låter ganska bra
och att det kanske blir ganska bra. Och så godtar »regeringen» förslaget, och
det kommer fram i riksdagen såsom en regeringens proposition. Härligt, säga
vi, nu kan man vara trygg, här finns en regeringsproposition tillkommen under
kontroll, alltså taga vi den.

Det är alldeles så, som man gjort i dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på godkännande av den
nu föredragna paragrafen samt vidare därpå att kammaren skulle besluta, att
paragrafen skulle ur förslaget utgå; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Klefbeck begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 4 § i det av första lagutskottet tillstyrkta förslaget till
stadsplanelag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att paragrafen skall ur förslaget utgå.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 87.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

5 §.

Godkändes.

6 §.

Denna paragraf var så lydande:

Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för
tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär.

Uti motionen nr 395 i andra kammaren hade herr Andersson i Falkenberg
m. fl. hemställt, att i 6 § måtte införas rätt för byggnadsnämnd att göra framställning
örn tomtindelning.

Vidkommande denna paragraf hade reservation avgivits av herr Klefbeck
och herr Olsson i Mellerud, vilka i anledning av motionen nr 395 i andra kammaren
av herr Andersson i Falkenberg m. fl. och på de i motionen anförda skäl
hemställt, att 6 § måtte erhålla följande lydelse:

Tomtindelning inom byggnadskvarter av mark, som ej varit föremål för
tomtindelning, skall ske, när ägare av sådan mark det begär eller byggnadsnämnden
så finner nödigt.

Herr Klefbeck: Herr talman! Jag skall inte hålla så lång predikan den

här gången. Det gäller ju här 6 §. Denna handlar om tomtindelning på ny
mark, jungfrulig mark, och enligt paragrafen skall sådan få ske, när »ägare av
mark» sådant begär. Vi äro några reservanter, som ha tagit upp de sakkunnigas
förslag och sålunda vilja, att tomtindelning skall få äga rum, även
när byggnadsnämnden så finner nödigt. Byggnadsnämnden är ju den myndighet,
som alldeles särskilt har både förståelse för och intresse av en god bebyggelse
inom staden, och vi anse därför, att det är i sin ordning, att också
den bör ha rätt att väcka fråga örn tomtindelning av ett byggnadskvarter. Nu
vet jag visserligen, att en av denna kammares framstående rättslärde anser,
att en sådan befogenhet tillkommer byggnadsnämnden ändå, även örn det inte
står tydligt uttryckt i paragrafen, men jag för min del kan inte annat än
tycka, att de sakkunniga ha rätt i sin hemställan, att det bör tydligt utsägas
i paragrafen.

En sak till skulle jag kanske kunna få påpeka. Nästa paragraf, den sjunde,
som handlar örn ändring i en befintlig stadsplan, innehåller, att ny tomtindelning
på byggnadsnämndens föranstaltande skall äga rum på sådan mark, för
vilken det förut finnes stadsplan, men där man åsyftar en ändring i denna.
7 § ger alltså byggnadsnämnden tydligt denna rättighet att ingripa; 6 §, som
handlar örn stadsplan på ny, jungfrulig mark, utsäger inte tydligt den rättigheten.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka, att till denna paragraf måtte
fogas ett tillägg »eller byggnadsnämnden så finner nödigt», i enlighet med
reservationen.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

Herr Åkerman: Herr talman! Jag ber att få yrka, att paragrafen god kännes

i den föreslagna lydelsen. Det av herr Klefbeck framlagda ändrings -

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

förslaget anser jag vara utan någon praktisk betydelse, därför att det tjänar
rakt ingenting till att byggnadsnämnden föranstaltar om tomtindelning, innan
det är fråga örn att bygga. Herr Klefbeck nämnde, att en framstående rättslärd
här i kammaren har den meningen, att byggnadsnämnden i alla fall, även
om det inte står i lagen, har den befogenheten. Jag törs inte inlåta mig på
den tvistefrågan, men jag anser, att det finns intet praktiskt skäl, som talar
för den av herr Klefbeck föreslagna ändringen, och därför yrkar jag godkännande
av utskottets förslag.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag skall även be att få yrka bifall till
utskottets förslag men med en helt annan motivering. Efter min uppfattning
förhåller det sig så, att byggnadsnämnden redan nu har och enligt lagförslaget
kommer att ha den rätt, som reservanten vill giva den genom ett
tillägg i paragrafen. Byggnadsnämnden har enligt min uppfattning denna
rätt på grund av sin allmänna offentligrättsliga skyldighet att övervaka stadens
bebyggande och handlägga tomtindelningsfrågor. Den behöver inte stadgas
i lagen. I lagen behöver däremot stadgande ges för sådana fall, då en
sådan rätt skall tillkomma enskild eller då byggnadsnämnden, sedan den en
gång begagnat sin rätt i fråga örn s. k. jungfrulig mark, därefter vill få
ändring i beslutad indelning; och detta finnes också i lagen stadgat.

Under sådana förhållanden synes mig ett införande i denna punkt av en
sådan rätt för byggnadsnämnden inte blott vara onödigt utan även stridande
mot hela den ställning, som byggnadsnämnden överhuvud taget intar. Det
är alltså, emedan byggnadsnämnden redan har och enligt min mening kommer
att bibehålla denna rätt, som jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag, ehuru jag inte kan gilla motiveringen.

Herr Bissmark: Den tolkning, som herr Reuterskiöld har givit av para grafen,

förefaller mig att vara orimlig, särskilt örn man tar hänsyn till 7 §,
där det uttryckligen säges: »Förutsätter fastställd ändring i stadsplan ändring
i tomtindelning eller har kvarter helt och hållet eller till betydande del
avbrunnit, skall fråga örn ny tomtindelning företagas, när ägare av mark
inom kvarteret det begär eller byggnadsnämnden så finner nödigt.» Där är
ju sagt, att i detta speciella fall har byggnadsnämnden rätt att verkställa
tomtindelning, och då är det väl omöjligt att tolka 6 § på det sätt, som herr
Reuterskiöld gör. Anledningen till, att inte i förslaget upptagits rätt för
byggnadsnämnden att begära tomtindelning, är den, att det är ytterligt
opraktiskt att göra en tomtindelning, innan frågan örn kvarterets bebyggande
är aktuell. Först skola dessa tomter bildas och införas i stadens tomtlängd
och i fastighetsböckerna, sedan kommer det en ändring, och då skall
allt detta göras om, utan att man kan se, att det varit den ringaste nytta
därmed. Jag förstår inte, vad det är för nytta med att ha tomtindelning
på ett kvarter, som inte är bebyggt. Varför inte låta därmed anstå, tills
det blir fråga örn att bebygga kvarteret, så att man får se, vad sorts byggnader
som vid den tiden bäst lämpa sig för kvarteret?

Jag yrkar bifall till förslaget i den form, vari det framlagts i Kungl. Maj:ts
proposition.

Herr Reuterskiöld: Den omständigheten, att byggnadsnämnden har rätt och
kommer att behålla rätt att göra sådan tomtindelning på »jungfrulig mark»,
som reservanten yttrade, innebär naturligtvis icke skyldighet för nämnden
att i oträngt mål göra det. Jag förutsätter, att byggnadsnämnden, såsom
i regel är fallet, har gott förstånd, och då kommer den inte heller att onö -

LöTdagen den 16 maj f. m.

Kr 87,

digtvis begagna denna sin rätt. Men att sätta in en sådan bestämmelse i
lagen på denna punkt vore att undergräva själva grundvalen för byggnadsnämndens
allmänna ställning såsom ledande och kontrollerande myndighet.
När den siste ärade talaren säger, att då det finns en sådan bestämmelse i
7^§, frånvaron därav i 6 § måste betyda avsaknad av rätt i där berörda fall,
så har jag redan erinrat därom, att en sådan tolkning är felaktig, ity att
det i 7 § gäller en situation, då tomtindelning redan har skett, och genom
tomtindelningen har uppstått en enskild rätt, som byggnadsnämnden inte har
befogenhet att ändra, om detta ej uttryckligen stadgas. Därför är det skillnad
mellan de två fallen och den grund, som finnes för byggnadsnämndens
rätt enligt 6 § eller med hänsyn till de fall, som omförmälas i byggnadsstadgan
beträffande byggnadsnämndens ställning och uppgifter. Det är byggnadsstadgan,
som utgör grundvalen för nämndens verksamhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med
den lydelse, som förordats i den av herr Klefbeck och herr Olsson i Mellerud
därom anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

7-28 §§.

Godkändes.

29 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

I avseende å inlösen av mark enligt denna lag skola de allmänna bestämmelserna
i lagen örn expropriation i tillämpliga delar lända till efterrättelse,
med iakttagande av vad nedan i 30—38 §§ är stadgat.

Uti motionen nr 237 i första kammaren av herr Lindhagen och herr Ström,
Fredrih, hade hemställts, att riksdagen, med anledning av förevarande proposition
med förslag till stadsplanelag, ville hos Kungl. Majit anhålla, att såsom
stöd för berörda lagstiftning måtte skyndsamt föreläggas riksdagen förslag till
revision av allmänna expropriationslagen i syfte att förebygga ett fortsatt,
oskäligt betungande av samhällena — eller åtminstone stadssamhällena — genom
orimligt hög jordlösen och överdrivna ersättningar till expropriationsnämnden.

Herr Lindhagen: Här beröres en mycket omhandlad fråga, nämligen expropriationslagstiftningens
revision, inte minst för det ändamål, som i denna lag
föreskrives. Det står här i 29 §: »I avseende å inlösen av mark enligt denna
lag skola de allmänna bestämmelserna i lagen örn expropriation i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, med iakttagande av vad nedan i 30—38 §§ är
stadgat.»

Det rör nu inte det sociala missförhållandet med den nuvarande expropriationslagstiftningen.
Den saken har i många motioner inom riksdagen berörts,
och riksdagen har till och med 1929 avlåtit en skrivelse rörande ett
av de moment, som ingå häri. Bilagorna till den av Ström och mig väckta
motionen ange också, vari frågan består. Det gäller nämligen att kunna
komma till någon rätsida med expropriationsnämndernas förhandlingar, så
att de bli öppna och man vet, vad som göres där, och så att expropriationsnämnderna
handla under ansvar och inte kunna krypa under hemlighetens
mask, och vidare så att nämnderna döma skäligt och inte hugga till med

Första hammarens protokoll 1931. Nr 37. 2

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

Hr 37.

Lördagen, den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsjianelag.

(Forte.)

orimliga belopp, såsom vi särskilt i större städer få erfara. Det finns nämligen
med nuvarande organisation ibland inte någon gräns för expropriationsnämndens
aptit. Vad man då behöver är en expropriationslagstiftning, som
innehåller ingående bestämmelser örn expropriationens belopp, och därtill en
omläggning av expropriationsnämndernas sammansättning och befogenhet.

Vidare bör det bli tillfälle till överklagande av nämndens beslut om ersättningsbelopp.
Det kan väl i högsta grad höra till en ny rättegångsreform att
ordna det så, att det viktigaste momentet i expropriationsförfarandet, nämligen
ersättningens belopp, skall få överklagas. Annars slår sig ju nämnden
till ro med sin maktfullkomlighet. Därtill kommer, att expropriationsnämndemas
överläggningar äro hemliga och att det inte får skrivas till protokollet,
vad det finns för motiv för besluten, och inte heller får det antecknas
reservationer mot besluten. En sådan skumraskfylld författning
svarar inte emot kraven på avskaffande av onödig sekretess, och här är den
väl onödig i hög grad. Jag förstår inte, att det någonsin kunnat inflyta
i lagen, att allmänheten och det allmänna skola vara så totalt i händerna på
en nämnd, i ljusskygghetens tecken. Den skall ha ansvar, och dess beslut
skola kunna överklagas, liksom andra beslut. Detta fordrar rättssäkerheten.
Jag ber vördsamt få hemställa till regeringens representant att inte glömma
bort denna fråga. Man kan vara övertygad, att denna sak sannolikt kommer
upp vartenda år i riksdagen, tills det tillkommit en regering, som anser,
att det är ett nödvändigt komplement till den nya rättegångsrefonnen
att även få någon rätsida på dessa biprocesser, såsom tryckfrihetsprocesser,
expropriationsprocesser och till äventyrs även andra kvarlevor från ett förgånget
tidevarv.

Nu ha därför Ström och jag i vår motion åberopat vad sora yttrats 1928
inom stadsfullmäktiges beredningar och däribland förenämnda specifikation
på expropriationslagens brister. Såsom en sammanfattning har av oss hemställts,
att riksdagen med anledning av propositionen ville hos Kungl. Majit
anhålla att såsom stöd för stadsplanelagstiftningen måtte skyndsammast föreläggas
riksdagen förslag till revision av allmänna expropriationslagen i syfte
att förebygga ett fortsatt oskäligt betungande av samhällena eller åtminstone
stadssamhällena genom orimligt hög jordlösen och överdrivna ersättningar
till expropriationsnämnd.

Nu erinrar utskottet om 1929 års riksdagsskrivelse om ersättningarna till
nämnden och anmärker, att de äro beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Avskrivna
tyckas de således ännu inte vara. Och så säger utskottet: »Med.hänsyn
till vad sålunda förekommit finner utskottet sig i anledning av motionen
böra uttala det önskemålet, att nyssnämnda av riksdagen begärda utredning
måtte bedrivas med ali skyndsamhet och att Kungl. Maj :t vid ärendets prövning
måtte taga under övervägande i vad mån de av motionärerna gjorda yrkandena
äro av beskaffenhet att böra vinna beaktande.»

Det är en ny uppfinning. Så står det i motiveringen, och man hoppas,
att Kungl. Majit bär så god tid, att han går och forskar, om bland motiven
i alla utskottsbetänkandena finns någonting, som bör tagas vara på.
Om man vill någonting, bör väl förordas en skrivelse till Kungl. Majit. Så
gör man väl i all rimlighets namn. Inför detta platoniska yttrande i utskottsbetänkandets
motivering, som innehåller en förtäckt uppmaning till Kungl.
Majit att inte bry sig om saken — ty det kan inte leda till någonting annat
— så hemställer jag, herr talman, att riksdagen på utskottets motivering
ville bifalla motionen.

Sedan herr talmannen under hand fäst herr Lindhagens uppmärksamhet på
att motionen nr 237 i första kammaren, vilken icke hade avseende på avfatt -

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

ningen av den nu förevarande paragrafen, ej borde bliva föremål för överläggning
förrän vid behandlingen av punkten C av utskottets hemställan, fortsatte Herr

Lindhagen: Herr talman! Detta får betraktas såsom en generaldebatt
om denna sak. Själva yrkandet kommer att upprepas under punkten B.

Herr Akerman: Herr talman! Det är ju litet tidigt, som denna fråga kommit
upp, men da nu herr Lindhagen yttrat sig därom, kan jag också säga några
ord örn den saken.

Då vill jag säga, att jag tycker, att herr Lindhagen har en något pessimistisk
syn pa vad det kan betyda, att man i motiveringen skriver örn saken, som vi ha
1 * • fallet- J ag förråder ju inga utskottshemligheter, när jag säger

att det fanns intet hopp, absolut intet hopp, herr Lindhagen, att få till stånd en
skrivelse, och da tyckte vi, som ha sinne för de synpunkter, vilka herr Lindhagen
framlagt, att det vore mycket bättre, att man fick in åtminstone detta,
an att man inte fick in någonting.

Nu vitt jag i likhet med herr Lindhagen uttala den förhoppningen, att den
Jagstittningsuppgift, som är överlämnad till regeringen genom denna omtalade
skrivelse, rnatte sa snart som möjligt bli löst. Jag kan inte tro, att det kommer
att ga sa ifla, som herr Lindhagen säger, och att regeringen inte alls har tid att
taga reda på vad som står i våra motiveringar. Jag har en alldeles annan uppfattning.
Det är ju alldeles tydligt, att det kommer att fästas det allra största
avseende vidgått det utskott, som haft denna viktiga sak under behandling, tagit
upp denna fråga. Det vet nog herr Lindhagen, hur gränslöst svårt det här spörsmålet
är.

Vi ha nu ej kunnat ena oss om en skrivelse, där det precis uppräknas de punkter
i expropriationslagen, som vi vilja ha ändrade. Det är bra mycket begärt, då
vi ha före fragan örn stadsplanelagen, men vi ha dock beaktat vikten av expropriationslagen,
och därför ha vi skrivit så, som vi gjort, och det är min fulla tro
att regeringen icke kommer att lämna denna framställning obeaktad, utan att
regeringen, när den tager upp den punkt, som den redan avlåtna skrivelsen i huvudsak
rör, också kommer att taga under noggrant övervägande de andra viktiga
omständigheter, som herr Lindhagen här framhållit.

Herr statsrådet Gärde: Herr talman! Med anledning av herr Lindhagens
anförande vill jag bara meddela, att utredning inom departementet redan är igångsatt
i anledning av riksdagens skrivelse den 1 mars 1929 angående nedbringande
av ersättningarna till expropriationsnämnder och att givetvis i denna utredmng
också kommer att beaktas de synpunkter, som av utskottet framförts vid
behandlingen av herr Lindhagens motion.

Herr Lindhagen: Jag hade tänkt mig, att utskottet skulle begärt övervä gande,

huruvida vad motionärerna anfört förtjänar något avseende, och att detta
skulle ha kunnat gå för sig lika väl som att sätta det i motiven. Nu upplyser
ordföranden, — det är bra att få veta det — att det aldrig hade gått. Jag undrar
vad egentligen ligger bakom detta. Örn man skriver i motiveringen, så går
det, men i riksdagsskrivelseform hade det aldrig gått! Det är ju nästan en direkt
uppmuntran till regeringen att ej behöva bry sig örn denna angelägenhet.
Men jag hoppas, att den ej skall åsidosättas inom regeringen, som bör även av
utskottets motivering finna sig uppfordrad att upptaga saken till prövning.

Det pa.rlamentariska livet är fullt av underligheter. Nu ha vi emellertid
haft justitieministern här lyckligtvis. Han har sagt sig vilja taga även dessa

Förslag
till stadsplandag.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadspkmslag.

(Forts.)

synpunkter under övervägande. Och jag hoppas, att han får sina kolleger med
sig, men det vete fåglarna, örn det lyckas efter Åkermans öppna förklaring.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det är ju inte riktigt så, som herr Lindhagen
trodde, ty anledningen till, att vi ej kunde få någon enighet om en skrivelse var
den, att många inom utskottet ansågo, att den här motionen behandlade ett ämne,
som låg vid sidan av det stora stadsplanelagförslaget.

För själva saken var däremot mycket stort intresse. Vi kommo aldrig att genom
någon votering utröna, örn det var majoritet eller minoritet rörande detta,
men intresset därför konstaterades från olika håll, och när vi då kunde bli ense
örn att få in ett så bestämt uttalande i motiveringen, så voro vi, som intresserade
oss för saken, mycket glada däråt.

Herr Lindhagen: Det där är ju litet mera lugnande. Det är visserligen en
missuppfattning men i varje fall en uppfattning inom utskottet, att detta ligger
vid sidan av saken. Det är i alla fall sakens hjärtpunkt, när det i 29 § star, att
expropriationslagen skall oförändrad äga tillämpning och man sa yrkar, att den
ej skall oförändrad följas. Detta ligger åtminstone enligt min asikt mitt i hjärtat
av saken och ej vid sidan örn densamma.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes ifrågavarande
paragraf.

30—U §§.

Godkändes.

-15 §.

Denna paragraf lydde:

Ägare av tomt vid gata, som icke före den 1 januari 1908 upplåtits till allmänt
begagnande, vare pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark,
som erfordras för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande
den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillatna hushöjden,
ökad med en fjärdedel av samma höjd. Ingår i gatan allmän väg eller
ock vägmark, som staden jämlikt 23 § nyttjar, skall vid ersättningsskyldighetens
bestämmande vägen ej inräknas i gatubredden.

I fall, då tomt har utfartsväg åt en tidigare för allmänt begagnande upplåten
gata, skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet, där tomtägaren visar,
att den fördel, som genom den nya gatan beredes hans tomt, icke svarar mot
den honom enligt första stycket åliggande ersättningsskyldighet.

Har gatumark framför tomt av dess ägare överlåtits till staden, utan lösen
eller har staden samtidigt varit ägare av både tomten och gatumarken, efter
det denna blivit i stadsplan upptagen såsom sådan, vare ägare av tomten fri
från skyldighet att utgiva ersättning intill värdet av samma mark.

Uti motionen nr 395 i andra kammaren hade herr Andersson i Falkenberg
m. fl. hemställt, att i 45 § måtte införas nu gällande bestämmelser örn upplåtande
av fri gatumark intill aderton meters bredd eller, därest detta yrkande icke
av riksdagen bifölles, paragrafen utfyllas pa sa sätt, att den i paragrafen angivna
principen örn ersättning för gatumark kompletterades med en undre
gräns av nio meter såsom norm för markägarens ersättningsskyldighet för upplåten
gatumark.

Herr Andersson i Malmö m. fl. hade uti den i andra kammaren väckta, motionen
nr 397 yrkat, att 45 § första stycket måtte kompletteras med följande

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

bestämmelse: »Dock skall tomtägare ersätta värdet av gatumarken intill nio
meters bredd.»

Slutligen hade herr Holmström i motionen nr 398 i andra kammaren föreslagit,
att i 45 § första punkten orden »---ökad med en fjärdedel av

samma höjd» måtte utgå samt att till punkten måtte fogas orden »— -— ■—
dock ej till större bredd än nio meter».

Herr Hjalmarsson och herr Olsson i Mellerud hade i anledning av motionen
nr 395 i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg m. fl. och på de i
motionen anförda skäl hemställt, att paragrafen måtte erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade. Reservanternas förslag skilde sig från det av utskottet
tillstyrkta förslaget endast däri, att i slutet av första meningen i första
stycket tillagts orden »dock ej till mindre bredd än nio meter».

Herr Hjalmarsson: Herr talman! Vid utskottets behandling av den kungl,

propositionen har det ju varit på vissa punkter, som man möjligtvis skulle ha
velat ha en och annan ändring, men jag för min del har ej velat vara med örn att
göra reservation, utan att det har varit rätt nödvändigt. Särskilt i fråga om
45 § så tycker jag, att det är en sådan väsentlig ändring, som skett i de gällande
bestämmelserna, att jag i varje fall har velat påtala denna ändring och vad den
innebär.

I nu gällande bestämmelser i fråga örn tomtägares skyldighet att ersätta värdet
av gatumark stadgas ju, att ägare av tomt vid gata vare skyldig ersätta
staden värdet av gatumarken utmed tomten intill gatans bredd, dock ej till större
bredd än nio meter. Nu föreslår man den väsentliga förändringen, att tomtägare
skall vara pliktig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras
för gatans utläggning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande
den å tomten enligt stadsplanen vid gatans upplåtande tillåtna hushöjden, ökad
med en fjärdedel av samma höjd. Det är sålunda, kan man säga, en alldeles ny
princip, som man här går in för, och det är ju i så måtto något att förvåna sig
över därför, att jag tror ej, att man gentemot den nuvarande bestämmelsen har
haft några anmärkningar att göra.

Hur denna nya bestämmelse kommer att verka, det framgår ju närmare av
en i andra kammaren av herr Andersson i Falkenberg väckt motion, där han —
sid. 21 — har gjort en uppställning, som visar detta. Av denna uppställning
framgår, att man exempelvis i fråga om envåningshus, där det ju hittills har
gällt en ga tubredd av 18 meter, nu har reducerat denna till 5,6 meter. Och när
det gäller tvåvåningshusen, så kommer det ju att innebära, att man har reducerat
de 18 meterna ända ned till 10 meter. När det sedan gäller gatubredden
är det så, att om man skall gå ned till en så minimal gatubredd som 5,6 meter,
torde man kunna säga, att ej ens de rent lokala behoven vid en sådan gata äro
tillgodosedda med en så smal bredd. Om man gör en jämförelse med våra allmänna
vägar, så ger den vid handen, att dessa i regel ha en bredd av 7 meter,
och det är sålunda även i detta fall en bredd, som understiger en allmän vägs.
Det har synts oss reservanter skäligt och även rimligt, att man åtminstone nedåt
satte en bestämd gräns, och vi ha då gått ned rätt så kraftigt. Vi ha ansett, att
9 meter — d. v. s. 4V2 meter på vardera sidan av gatans bredd — skulle vara
det minimum, som vi skulle vara skyldiga att vidkännas. Nu kan man ju såga,
att även exempelvis en gata på sex meters bredd endast tillgodoser det rena lokalbehovet,
och först då man kommer i en högre gatubredd, då det så att säga
giiller genom fartsgator, kan det vara rimligt, att nian från samhällets sida hjälper
till att bisträcka vid kostnaderna.

Nu säger utskottets majoritet här i sitt utlåtande, att de i propositionen föreslagna
reglerna vila på en principiell grund. Av vad jag anfört kan jag ej

Förslag
till stadsplanday.

(Forts.)

Nr 87.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stads -planelag.
(Torts.)

finna, att så är fallet. Visserligen synes utskottets resonemang vara riktigt i
fråga om atthen tomtägare, vars tomt är belägen vid en bred gata, drabbas av
större ersättningsskyldighet än en ägare av tomt vid en smal gata. Och även
kan man kanske också sentera utskottets uppfattning, då utskottet säger, att
»den andel av gatubredden, som kan anses orsakad av större genomgångstrafik,
kommer fortfarande att falla på det allmänna».

I detta senare har utskottet fastslagit, synes det mig, två saker, nämligen den
ewa, att den gatubredd, som är förorsakad av större genomgående trafik, skall
bekostas av det allmänna, och för det andra, att den övriga delen, som är tillkommen
för att tillgodose det lokala behovet, också bör bestridas av tomt- och
markägarna själva. Och örn detta utskottets resonemang är riktigt, så synes mig
därav följa, att om det är en gata, som icke har genomgående trafik och följaktligen
icke gjorts bredare, än som erfordrats för tomtägarens egen räkning, det
ej är rimligt, att samhället skall bidraga till dess kostnader.

Nu säger man visserligen, att man vill gynna särskilt egnahemsbyggarna och
dem, som bygga i exempelvis trädgårdsstäder, där man har låg hushöjd, men i
verkligheten är det ej så, att man kommer att gynna själva egnahemsbyggaren,
utan det blir väl egentligen markens exploatör, som kommer att tjäna på en sådan
bestämmelse.

Jag har sålunda, herr talman, som jag till en början nämnde, ansett, att den
reducering, som reservanterna gjort, är rätt väsentlig mot vad som nu gäller,
men att gå så långt som utskottet gjort ha vi för vår del ej velat vara med örn,
och därför yrkar jag bifall till den reservation, som jag jämte herr Olsson i
Mellerud avgivit i denna punkt.

Herr Åkerman: Ja, herr talman, som herrarna finna, är det två ledamöter

av utskottet, som ha reserverat sig vid denna paragraf. Den föregående ärade
talaren var en av dessa reservanter. Han var nog vänlig att säga, att han
kunde i princip godkänna utlåtandets motivering, men han ville ha denna lilla
säkerhetsventil, om man så kan kalla den, i fråga örn den där lilla remsan, som
komme att ligga mellan de två sidorna, att kostnaderna för den alltid, som han
tyckte, borde betalas av tomtägarna. Nu vill jag säga, att örn man väger
samhällets och tomtägarens intressen mot varandra, är väl ändå samhället mäktigare
att bära denna utgift är de tomtägare, som det här är fråga om, nämligen
ägarna till de små låga husen. Det är väl i allmänhet folk i en ganska
anspråkslös ställning. Därför tycker jag för min del, att det är rimligt, att
samhället tager på sina axlar den där lilla mellanliggande remsan. Nu fruktade
reservanten, att det egentligen bleve exploatören, som stoppade vinsten i
sin ficka. Det vore mycket bedrövligt, men jag undrar, örn ej denna farhåga
är ogrundad. Jag anser mig därför kunna yrka bifall till paragrafen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med föreliggande
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av den nu föredragna
paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med den lydelse, som
reservationsvis påyrkats av herr Hjalmarsson och herr Olsson i Mellerud; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

46 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Skall gata vidgas, vare den, som äger tomt vid någondera sidan av gatan,
skyldig ersätta staden hälften av värdet av den mark, som erfordras för gatans
vidgning framför hans tomt intill en bredd, motsvarande den å tomten enligt
stadsplanen vid den nya gatudelens upplåtande tillåtna hushöjden, ökad

Lördagen den 16 maj I. m.

i\r 37.

med en fjärdedel; dock skall skälig jämkning göras i ersättningsbeloppet enligt
de i 45 § andra stycket för där avsett fall stadgade grunder. I övrigt
skola vid ersättningsskyldighetens bestämmande de i 45 § meddelade föreskrifter
äga motsvarande tillämpning.

Uti motionen nr 236 i första kammaren hade herr Lindhagen och herr Ström,
Fredrik, hemställt, att efter första stycket i 46 § måtte inskjutas ett andra
stycke av ungefär följande lydelse: »Därest uppgörelse örn gatumarksersättning
samtidigt träffas med flera markägare inom ett och samma stadsplaneområde,
äger staden att, där rätt och billighet så kräva, fördela kostnaderna
mellan tomtägarna efter andra grunder, än vad ovan sägs, dock att kostnaderna
sammanlagt icke få uppgå till högre belopp än vad som motsvarar uttagandet
av gatumarksersättningen i enlighet med vad i första stycket sägs.»

Herr Lindhagen: Det är här svårt att finna sig riktigt till rätta i paragrafernas
avfattning. Vi vilja ett klart uttalande örn, att den ersättningsskyldighet,
som åligger tomtägare, bör vara olika organiserad, om det gäller ett tätt
bebyggande med stora hus intill gatans g-räns, eller örn det gäller bebyggande
av ett enfamiljshus i en trädgårdsstad. Ägaren av ett stort hus med fasader
åt två gator måste ju betala marken vid båda gatorna, ty han har ett ekonomiskt
intresse därav. Men för det där lilla huset i trädgårdsstaden är det ej
något särskilt lukrativt, att man kan blicka genom fönstren åt två gator, örn
det är enfamiljshus, som det oftast är i trädgårdsstäder. Och Stockholms stad
tillämpar därför den regeln, att där skall det ej betalas efter tomternas gatufasader
utan efter andra grunder, som ungefär göra dem likställda med tomter,
som ha fasad endast åt en gata. Därför ha motionärerna ifrågasatt, att
det efter första stycket i 46 § skulle införas en bestämmelse så lydande:
»Därest uppgörelse örn gatumarksersättning samtidigt träffas med flera markägare
inom ett och samma stadsplaneområde, äger staden att, där rätt och
billighet så kräver, fördela kostnaderna mellan tomtägarna efter andra grunder,
än vad ovan sägs, dock att kostnaderna sammanlagt icke få uppgå till högre
belopp, än vad som motsvarar uttagandet av gatumarksersättningen i enlighet
med vad i första stycket sägs.»

Staden har naturligtvis full frihet att taga ut en mindre ersättning, men
det kan vara tveksamt, huruvida det är rätt att lägga en del av ersättningen
på annan tomt gentemot de här bestämmelserna. Det kanske ej spelar in precis
i den här paragrafen, men jag tror, att den saken ej är tillräckligt övertänkt.

Jag vill ej här göra något yrkande av brist på formulering men tror, att
denna sak är förbisedd. Man kanske kan få höra av utskottets ordförande,
huru härmed förhåller sig.

Herr Åkerman: Ja, det som har vållat en liten förvirring hos motionären

här är, så vitt jag kan se, den omständigheten, att det var en paragraf
med numret 43 i det till lagrådet remitterade förslaget, vilken
paragraf emellertid sedermera blivit utesluten. Därigenom blev paragraferingen
ändrad, och det vill åtminstone förefalla mig, när jag nu hör motionären,
som örn den där ändringen i någon mån har åstadkommit en liten
oreda. Herr Lindhagen har också haft en känsla av detta. Jag tror därför,
att de synpunkter, som han har velat göra gällande, äro fullt tillgodosedda
med den avfattning, som paragrafen nu vid omredigerandet har fått. Utskottet
säger också, att med den avfattning stadgandet erhållit de av herrar Lindhagen
och Ström uttalade önskemålen om möjlighet att rättvist fördela gatumarksersättningen
särskilt i trädgårdsstäder blivit i huvudsak tillgodosedda.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsplanelag.

(forti.)

Jag kan ej finna annat, än att så är förhållandet. Därför yrkar jag bifall till
paragrafen.

Herr Lindhagen: Jag är ej riktigt säker på den saken, helst som utskottet
skriver »torde». Så säger man alltid, när man ej är säker på, hur det skall
gå. Men då jag själv inte kan framställa något klart förslag, får jag tills
vidare avstå från yrkande, men jag hoppas, att den närvarande fylliga representationen
för justitiedepartementet behagar benäget tänka på detta framdeles.

Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande paragraf.

*7—49 §§.

Godkändes.

50 §.

Denna paragraf var så lydande:

I gatukostnadsbestämmelser skola angivas grunderna för beräkning av den
kostnad, som skall påföras tomtägarna, och för kostnadens fördelning mellan
dem samt tid och ordning för ersättningens erläggande.

Vid grundernas bestämmande skall iakttagas:

att ersättningsskyldighet ej må avse gatudel eller avloppsledning, vars anläggning
påbörjats, då fråga örn gatukostnadsbestämmelser väcktes hos stadsfullmäktige
;

att ersättningsskyldighet ej må åläggas ägare av tomt vid gata, som lagligen
skolat vara upplåten till allmänt begagnande vid tid, som nyss sagts;

att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden för gatas anläggning
framför hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande
skyldighet att ersätta gatumark;

att å tomtägare ej må läggas kostnad, som utan motsvarande fördel för
tomts bebyggande föranledes därav, att gatas höjdläge skall i Väsentlig mån
avvika från markens naturliga höjdläge eller att gatas anläggning eljest på
grund av särskilda omständigheter ställer sig mer än vanligt kostsam;

att tomtägarna icke må belastas med större andel av kostnaden för avloppsledning
än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna, jämfört med annat
avlopp, för vilket ledningen är avsedd;

att, därest nuvarande eller föregående ägare av tomt mot vederlag helt eller
delvis vunnit befrielse från deltagande i kostnad för anläggning av gata eller
avloppsledning, hänsyn skall tagas härtill; samt

att tomtägarnas åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna motsvara
skäliga anspråk på) rättvisa och billighet.

Uti motionen nr 236 i första kammaren hade herr Lindhagen och herr Ström,
Fredrik, yrkat dels att första att-satsen i 50 § måtte förtydligas så, att det
framginge, att redan utförda arbeten utom fastställd stadsplan finge inräknas i
vad som fördelades på tomtägarna, dels ock att den tredje att-satsen i 50 § måtte
kompletteras med liknande bestämmelse som den av motionärerna vid 46 §
föreslagna.

Herr Andersson i Falkenberg m. fl. hade i motionen nr 395 i andra kammaren
hemställt, att den i 50 § förekommande bestämmelsen, att tomtägarnas
åligganden enligt gatukostnadsbestämmelserna skulle motsvara skäliga anspråk
på rättvisa och billighet, måtte kompletteras med ett tillägg, varav framginge,
att mindre bostadslägenheter inom kvarter med glest byggnadssätt och

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

låg byggnadshöjd icke skulle bliva väsentligen hårdare belastade i fråga om
gatukostnad än inom kvarter med tätare byggnadssätt och högre byggnadshöjd.

Herr Andersson i Malmö m. fl. hade uti den i andra kammaren väckta motionen
nr 397 yrkat dels att 50 § tredje att-satsen måtte erhålla följande lydelse:
»att tomtägare må belastas, helt eller delvis, med gatas anläggning framför
hans tomt intill samma bredd, som gäller i fråga örn honom åliggande
skyldighet att ersätta gatumark», dels ock att 50 § femte att-satsen måtte erhålla
följande lydelse: »att tomtägare icke må belastas med större andel av kostnaden
för avloppsledning, än som kan anses belöpa å avloppet från tomterna,
jämte berättigad del av kostnaden för huvudledning».

Slutligen hade herr Holmström uti sin motion nr 398 i andra kammaren hemställt,
att de i 50 § näst sista att-satsen införda orden »hänsyn skall tagas
härtill» måtte utbytas mot orden »detta skall lända till efterrättelse».

Vidkommande denna paragraf hade reservation anmälts av herr Anderson i
Hägelåkra och herr Johanson i Huskvarna, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Anderson, Erik: Jag har antecknat mig som reservant vid den före dragna

paragrafen utan att angiva några skäl. Jag skall i anledning därav
be att få säga några ord.

I paragrafen är föreskrivet, att tomtägare må belastas med högst halva kostnaden
för gatas anläggning framför hans tomt intill samma bredd, som gäller
i fråga om honom åliggande skyldighet att ersätta gatumark. Och vidare är
det i ett senare moment föreskrivet, att tomtägare icke må belastas med större
andel av kostnaden för avloppsledning, än som kan anses belöpa å avloppet
från tomterna, jämfört med annat avlopp, för vilket ledningen är avsedd.

Dessa bestämmelser skulle kunna giva rum för ganska olika tolkningar. Det
kan exempelvis av staden föreskrivas en mer eller mindre dyrbar gatuanläggning,
och vidare är det inte, tycker jag, sagt ifrån, i hur stor utsträckning
som vederbörande tomtägare skall deltaga i avloppsledningen.

Utskottet har för sin del endast härom yttrat: »Vad angår samma motionärers
anmärkning mot femte att-satsen, har stadgandet enligt motiveringen den
innebörd, att kostnaden för kloakledningen skall uppdelas mellan å ena sidan
tomterna och å andra sidan staden, efter ty som en var av dem kan anses bliva
genom anläggningen tillgodosedd, staden med hänsyn ej blott till avlopp från
staden tillhöriga områden utan även till allmänna sanitära intressen.» Det säger
inte mycket mer än vad själva paragrafen säger, så att tolkning återstår
även av detta yttrande. Den kan bli lika svävande som tolkningen av själva
paragrafen.

Nu är det så, att denna lag gäller inte allenast för de större städerna med
dyrbara hus och tät bebyggelse, utan den gäller för alla samhällen ute på
landsbygden med självstyrelse, alltså för köpingar och dylika små samhällen.
Dessa lia i allmänhet en utsträckt bebyggelse, d. v. s. små hus och stora tomter,
vilket medför, att såväl gator som avloppsledningar bli långa och dyrbara,
tomterna äro bebyggda med mycket enkla och små hus, och då ökas i mera avsevärd
grad kostnaden på dessa mindre bostadshus än vad fallet är i de större
städerna med dyrbara hus. Alltså kan bördan för dessa tomtägare i dessa städer,
om tolkningen av denna paragraf sker alltför stramt efter ordalydelsen,
bli ganska avsevärt hård.

Nu är det så, som vi alla veta, att om en person bygger ett hus, så sammanför
han sina kostnader av vad namn och natur de än månde vara, och efter den
kostnadssumma, som han slutligen får på hus och tomt, beräknas hyresvärdet.

Förslag
till stadsplandag.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj I. m.

Förslag
till stadsplanet
aq.

(Fort».)

Alltså drabba dessa utgifter i sista hand hyresgästen vare sig nu hyresgästen
själv äger huset eller det är en hyresgäst, som betalar hyra för huset. Då blir
den sista frågan den: är det mera rättvist att lägga utgifterna för gatukostnaderna
på hyresgästen än att uttaga dem genom utdebitering? Jag är för min
del av den åsikten, att det mest rättvisa är utdebitering. Att lägga kostnaderna
på hyresgästen är mindre överensstämmande med rättvisan. Emellertid finnes
det i slutet av paragrafen en punkt, som säger, att tomtägamas åligganden
enligt gatukostnadsbestämmelserna skulle motsvara skäliga anspråk på
rättvisa och billighet.

Det är med anledning härav, som jag har begärt ordet, och jag menar, att
man redan från början bör beakta just denna punkt, så att ej alltför stora
kostnader läggas på de små fastigheterna, varigenom hyrorna ytterligare
skulle stegras.

Jag har velat göra detta uttalande till protokollet utan att hava något yrkande
att göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

51 §.

Godkändes.

52 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Skall stadsplan läggas över område i en ägares hand och kan ägaren förväntas
få den nytta av stadsplanen, att han skäligen bör till staden utan ersättning
avstå mark, som för områdets ändamålsenliga användande erfordras
till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad, må Konungen
på ansökan av staden vid planens fastställande förordna örn avstående för
nämnda ändamål av mark i skälig omfattning, dock högst fyrtio procent av områdets
hela areal, med iakttagande tillika att behovet av gator och andra allmänna
platser främst tillgodoses. Den mark, som avstås, angives i förordnandet
till läge och gränser.

Den, som avstått marken, skall frigöra denna från inteckning och annan särskild
rätt, varmed den är besvärad. Kan detta icke ske, vare han pliktig hålla
staden skadeslös. Marken må ej tagas i besittning av staden, innan den skall
iordningställas för sitt ändamål.

Ägare av tomt inom område, beträffande vilket förordnande enligt första
stycket meddelats, vare ej skyldig utgiva ersättning för gatumark, ändå att
marken icke avståtts till staden utan ersättning.

Uti motionen nr 236 i första kammaren hade herr Lindhagen och herr Ström,
Fredrik, hemställt, att det i 52 § uppgivna procenttalet, högst fyrtio procent,
måtte utgå eller åtminstone höjas till femtio procent.

Uti den i andra kammaren väckta motionen nr 398 hade herr Holmström beträffande
första stycket föreslagit, utom annat, att procenttalet fyrtio skulle
ändras till trettiotre.

Herr Lindhagen: Här föreligger den andra huvudpunkten i propositionen,

där det gäller stora intressen och striden stått mellan Stockholms stad och statens
fastighetskommission en ganska lång tid. Jag har redan under den första
generaldebatten yttrat mig om ämnet i huvudsak och hänvisar nu till vad jag
då tillät mig anföra. De s. k. sakkunniga voro visserligen så pass gentila, att

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

de satte gränsen till 50 procent. Egentligen bör det stå, att en markägare
skall utan ersättning avstå mark, som behöves för en ändamålsenlig stadsplan,
och man skall därvid helst ej röra sig med schablonmässiga maximisiffror. Förhållandena
kunna ju vara mycket olika. Det sociala intresset hos oss och samarbetet
mellan regeringen och vederbörande kommun giver den bästa förhandlingsordning,
med tillbörligt iakttagande jämväl av enskildas rätt.

De sakkunniga vörö så pass frikostiga, att de bestämde procenttalet till 50
procent. I propositionen däremot har det, med stöd av de sakkunniga, som
varit tillkallade sedan, förmodar jag, bestämts till 40 procent. Det har en tid
från statens fastighetskommission framförts siffran 3373 procent, så att siffran
40 skulle val i alla fall vara ett slags kompromiss mellan kommissionen
och regeringen till äventyrs — vad vet jag?

Nu säger utskottet, auktoritativt förstås, som man gör, när man befinner
sig på sådana områden, där man ej har något omedelbart intresse att bevaka,
att det anser, att maximigränsen icke bör sättas högre än till 40 procent. Det
åberopas, att det ej tydligt framgår av motionärernas motivering, att högre procent
erfordras för ett visst områdes planläggning. Vi ha under senare
år haft två eller tre stadsplaner, där det behövts över 50 procent, och så räknar
även Stockholms stad med sin mark. När det föreslås tätt eller högt
byggnadssätt, behöves en större areal för gator och öppna platser, men i en
trädgårdsstad erfordras icke så mycket.

Nu får man röra sig med 40 procent. Det blir otillräckligt för våra framtida
stadsplaner på många ställen. Då ställer det sig så, att Stockholms stad
skatt betala med tomtspekulationspris den ytterligare mark, som erfordras för
att få tillräckligt fria områden, påkallade av en tidsenlig stadsplan.

Nu ha motionärerna påyrkat, att lagen måtte åtminstone medgiva »högst 50
procent» i enlighet med de sakkunnigas förslag, som hade en mera vidsynt
uppfattning i allmänhet om dessa frågor. I nämnda procent ligger i atta fatt
en stor myndighet för regeringen att med sitt godtycke ingripa. En lystring,
att det bör finnas en gräns, som passar för olika förhållanden och för olika
slags stadsdelar också, beroende på läget, bör väl dock finnas. I sådana trakter,
som beröra exempelvis Stockholms skönhetsvärden och profiler, får man
för övrigt vara något frikostigare än på undangömda gator, ehuru jag medger,
att på de senare är det ofta så trist, att öppnare utrymmen även böra utläggas.

Vi äro bedrövade över detta maktspråk. Jag tror mig kunna säga, att jag
ej står ensam, utan att en tämligen enhällig opinion från stadsfullmäktige i
huvudstaden instämmer i mitt yrkande om bifall åtminstone titt sakkunnigas
förslag, »högst 50 procent».

Förslag
till stads -plandag.

(Forte.)

Herr Åkerman: Ja, herr talman, detta är en av de paragrafer, som ha vållat
utskottet mest besvär och krävt mest tid. Den har varit föremål för mycket
ingående överläggningar inom utskottet, och jag anser mig ej alls gå grannlagenheten
för nära, om jag säger, att det fanns många i utskottet, som önskade,
att man kunnat höja detta procenttal. Men det är ju så i det parlamentariska
arbetet, att man kan icke få allt vad man vill. Det lag till sa, att det
var att befara, att det skutte framkomma yrkanden på än lägre procenttal,
och under sådana förhållanden enades vi atta om detta tal, som nu herr Lindhagen
i sin motion gör anmärkning mot. Jag vitt visst icke underkänna hans
synpunkter, men det var så ställt, att det fanns ingen annan väg att gå än att
godtaga den nu föreslagna siffran, och jag hoppas, att det i de flesta fatt
skatt visa sig, att den procentsats, som här föreslås, är väl avvägd.

Jag yrkar bifall titt paragrafen.

Kr 37.

Lördagen den 16 maj I. m.

Förslag
till stadsplanelag.

(Fort».)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling varande paragrafen yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle godkännas med den
ändring, att orden »högst fyrtio procent» utbyttes mot »högst femtio procent».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 52 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 27 tillstyrkta
förslaget till stadsplanelag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den ändring, att orden »högst fyrtio
procent» utbytas mot »högst femtio procent».

53—59 §§.

Godkändes.

60 §.

Denna paragraf lydde:

Är större byggnadsverksamhet att förvänta inom område på landet, för vilket
bestämmelserna i denna lag angående stad icke äga tillämpning, och föranleda
ej förhållandena till förordnande om tillämpning av nämnda bestämmelser,
skall Konungens befallningshavande, därest plan för byggnadsverksamheten
erfordras, fastställa byggnadsplan för området.

Kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola gäldas av markägarna
efter den nytta de hava av planen i den mån bidrag ej lämnas av kommunen.
Det ankommer på Konungens befallningshavande att meddela beslut
angående fördelningen av kostnaderna mellan markägarna.

Reservation hade anförts av greve Spens samt herrar Anderson i Hägelåkra,
Björkman och Johanson i Huskvarna ävensom fröken Wellin, vilka inom utskottet
under åberopande av de utav lagrådet anförda skäl yrkat, att 60 § andra
stycket skulle erhålla följande lydelse:

Kostnaderna för byggnadsplans uppgörande skola gäldas av markägarna
efter den nytta de hava av planen eller ock, i den mån de av särskilda skäl böra
helt eller delvis befrias från betalningsskyldighet, av kommunen. Det ankommer
på Konungens befallningshavande att härutinnan meddela beslut.

Greve Spens: Herr talman! Mot första stycket av förevarande paragraf

har jag icke något att erinra, men beträffande andra stycket skall jag be att
få säga några ord.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

Enligt bestämmelsen i detta andra stycke skulle kostnaderna för byggnadsplan
upprättande i mindre samhällen å den egentliga landsbygden gäldas »av
markägarna efter den nytta de hava av planen, i den mån bidrag ej lämnas
av kommunen». Att kommunerna i regel skulle frivilligt åtaga sig att betala
någon åtminstone avsevärd del av denna kostnad är knappast troligt. Örn kommunen
vet, att betalningsskyldigheten alltid i sista hand skall vila på markägaren,
kommer den nog i allmänhet att säga nej därtill. I enlighet med det
till lagrådet remitterade förslaget skulle både kommunen och markägaren kunna
åläggas att betala ifrågavarande kostnader. Inom lagrådet uttalade emellertid
en ledamot den åsikten, att det icke vore väl förenligt med den nuvarande
kommunallagstiftningens grundsatser i fråga om den ekonomiska förvaltningen
i landskommunerna att ålägga dem att gälda en dylik kostnad. De
tre övriga lagråden ha ej ansett sig böra avstyrka den föreslagna bestämmelsen
örn betalningsskyldighet. Kungl. Majit har vid propositionens avfattande
följt den förstnämnde ledamotens av lagrådet mening och ansett, att
man borde avvakta någon tids erfarenhet.

Nu är jag, med den erfarenhet jag har från min tjänstgöring i länsstyrelse,
övertygad örn att det i många fall kan bli obilligt, att markägaren ensam
ålägges att bekosta en stadsplan, och att det ofta även är oskäligt, att kommunen
ensam ålägges betala stadsplanen. Jag och min medreservant ha därför
inom utskottet yrkat, att Konungens befallningshavande skulle lia fria
händer att alltefter som det i varje fall prövas skäligt fördela kostnaderna mellan
markägaren och kommunen på sätt, som i det till lagrådet remitterade
förslaget och av tre lagråd tillstyrkts. Att ålägga kommunen att betala en del
av en byggnadsplan synes oss reservanter icke vara ett större ingrepp i kommunens
självstyrelserätt, än då på grund av hälsovårdsstadgans bestämmelser
ett samhälle ålägges att bekosta en avloppsledning. Tyvärr föreligger emellertid
icke nu någon motion i ämnet, och då vi reservanter stannat i minoritet
i utskottet, kunna vi här i kammaren ej framställa något yrkande, vilket
skulle utsätta oss för propositionsvägran från talmannens sida.

Jag ber emellertid att till herr justitieministern, som är närvarande, få uttala
såsom den åsikt, vi reservanter hysa, att det med det nu föreslagna stadgandet
i denna paragraf mycket väl kan hända, att en länsstyrelse icke anser
sig kunna ålägga markägaren att bekosta en välbehövlig byggnadsplan utan
nödgas inskränka sig till att fastställa utomplansbestämmelser för samhället.

Då, herr talman, såsom jag nämnt, det icke kan framställas proposition på
reservationen, har jag intet yrkande.

Förslag
till stadsplandag.

(fort».!

Efter härmed slutad överläggning godkändes förevarande paragraf.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.
Godkändes.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget lill lag angående ändring i vissa delatav
lagen den 12 maj 1917 (nr 269) arn fastighetsbildning i stad.

Uti motionerna nr 238 i första kammaren av herr Nylander m. fl. och nr 394
i andra kammaren av herr Borggren m. fl. hade hemställts, att ändringar i lagen
om fastighetsbildning i stad ej måtte i vidare mån vidtagas, än som kunde
bliva en oundgänglig följd av antagandet av stadsplanelagen, d. v. s. att med
undantag av de i 7 kap. 1 § föreslagna bestämmelserna endast sådana formella
jämkningar måtte ske, som föranleddes av stadsplanelagens utbrytning ur fastighetsbildningslagen.

Nr 87.

Lördagen den 16 maj i. m.

Förslag
till stadsplandag.

(Forts.)

Herr Nylander: När ett flertal motionärer i bägge kamrarna väckt motion

med anledning av den kungl, propositionen om ändring i lag örn fastighetsbildning
i stad, så skedde detta på grund av den uppfattning vi fått, att de hänvisningar,
som i ett flertal punkter gjorts till lag örn delning av jord på landet,
skulle kunna tolkas i den riktningen, att städernas mätningsväsen i viss utsträckning
skulle komma att bliva mer eller mindre beroende av lantmäteristyrelsen,
och att lantmätarna åter skulle sättas i tillfälle att syssla med mätningsväsendet
i städerna. Jag torde icke behöva närmare motivera, varför städernas
kommunalmän icke velat finna sig i en dylik befarad återgång till ett
för länge sedan frångånget förhållande. Resultaten av lantmätarnas sysslande
med städernas stadsplaneväsende under gångna tider torde tala för sig själva.

Nu förklarar emellertid utskottet, att »de ifrågasatta ändringarna icke äro
av beskaffenhet vare sig att ställa städernas mätningsmän i beroende av lantmäteriväsendet
eller att föregripa ordnandet av frågan örn städernas mätningsväsen».

Jag ber att få understryka och taga fasta på denna av ett enhälligt utskott
gjorda förklaring, som i stort sett står i överensstämmelse med uttalandet av
1920 års riksdag, att det borde tillkomma byggnadsstyrelsen och icke lantmäteristyrelsen
att utöva uppsikt över städernas mätningsväsen, och med vad vissa
motionärer vid 1926 års riksdag i en av riksdagen bifallen motion uttalat därom,
att vad städerna i första hand eftersträvade i fråga örn jorddelning vore,
att de måtte i berörda hänseende erhålla en särlagstiftning utan någon sammanblandning
med landsbygdens jorddelningslagar.

Utskottet menar sålunda, att jag och mina medmotionärer missuppfattat den
sakliga innebörden av de nu föreslagna förändringarna i fastighetsbildningslagen
och att städernas farhågor vore obefogade. Jag vill för min del uttala,
att det gläder mig ofantligt, örn jag — enligt utskottets mening — missförstått
förslaget, men jag vill också omtala, att jag i detta missförstånd befunnit mig
i det allra bästa sällskap med ett flertal av vårt lands erkända auktoriteter på
detta område och i sällskap med Svenska stadsförbundet, Svenska kommunaltekniska
föreningen och i sällskap med ett stort antal erfarna kommunalmän i
riksdagens bägge kamrar.

Att en viss tveksamhet angående förslagets innebörd kunnat råda, framgår
emellertid av den ganska vidlyftiga behandling, som utskottet ägnat motionen
i syfte att förklara och förtydliga lagtextens innebörd. Jag vill också använda
detta tillfälle att tacka utskottet för de gjorda utredningarna och uttalandena,
ehuru jag i ett pär punkter måste göra invändningar, nämligen beträffande laga
skiftesinstitutet med därtill hörande ägoutbyte samt angående gränsbestämning.

Vad beträffar utsträckningen av laga skiftesinstitutet har däremot av motionärerna
invänts bland annat, att »på grund av att jorden i städerna och de
stadsliknande samhällena är avsedd för bebyggande, är stadsjordens värde beroende
av helt andra faktorer än dem, som äro bestämmande för värdering av
jorden å landsbygden. Det är vid sådant förhållande naturligt, att bestämmelserna
örn laga skifte å landet med dess grunder för jordens värdering endast
i undantagsfall kunna bliva tillämpliga i städerna. Bestämmelserna härom i
fastighetsbildningslagen måste betraktas såsom rudiment.»

Allt vad motionärerna sålunda yttrat sig i detta hänseende anser utskottet icke
vara befogat utan anser tvärtom, att bland annat den föreslagna utvidgningen
av laga skiftesinstitutet kunde medföra åtskilliga fördelar. För min del vidhåller
jag motionärernas uppfattning och anser förslaget i nämnda hänseende
innebära icke en förbättring utan en försämring av nu gällande lagstiftning.
Enligt förslaget får laga skifte ske å stadsjord, som ingår i tomtindelning,
såvitt tomtindelningens genomförande därigenom främjas. Med hänsyn till de

Lördagen den lö maj f. m.

Nr 87.

stora svårigheter, som vid en sådan förrättning möta vid åsättandet av värdena
å de i skiftet ingående tomtdelarna, synes det mig betänkligt, att en sådan värdering
skulle få verkställas av en enda man, förrättningsmannen, jämte i bästa
fall två gode män, icke valda av parterna och således icke någon skiljenämnd
utan på vanligt sätt valda av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige. Örn
ett allmänt intresse kan anses berättiga ett sådant tvångsskifte av mark, som
ingår i tomtindelning, synes icke mer än skäligt, att denna värdering skett på
ett mera betryggande sätt.

I 2^ kap. 13 § 2 stycket har i propositionen föreslagits ett stadgande av
innehåll, att gränsernas bestämmande, där fråga ej är örn sådant bestämmande
mellan tomter, skall ske i den ordning, som stadgas i jorddelningslagen, bland
annat i det fall, att sakägare det påfordrar. Häremot invändes i motionerna
bland annat, att det föreslagna stadgandet skulle innebära, att i åtskilliga fall
städernas mätningsmän icke skulle äga behörighet att verkställa dylika gränsbestämningsförrättningar.
Vidare förefölle det egendomligt, att det tungrodda
förfarandet enligt 7 kap. jorddelningslagen skulle äga tillämpning, då tendenser
tvärtom. gjort sig gällande att utsträcka det för tomtmätning stadgade förfarandet
jämväl till mätning av stadsägor. I anledning härav har utskottet nu
anmärkt, att i städer, där magistrat funnes, skulle i fråga om gränsbestämning
1866 års skiftesstadga fortfarande äga tillämpning. »Detta innebär», säger
utskottet, »att fastighetsägarna i städerna äro hänvisade till ett mera tidsödande
och dyrbart förfarande vid bestämmande av vissa gränser än som står
landsbygdens befolkning till buds. Motionärernas tolkning, att städernas mätningsman
icke skulle äga behörighet att verkställa gränsbestämningsförrättningar
enligt angivna lagrum, är enligt utskottet uppenbarligen oriktig.» Genom
gränsbestämningsreglernas upptagande i 2 kap. i stället för i 6 kap.
anser utskottet det vara klart, »att i stadens tjänst anställd mätningsman städse
vöre behörig att verkställa gränsbestämningen även utan sammanhang med
jorddelningsförrättning. Huruvida annan mätningsman än den i stadens tjänst
anställde blev behörig verkställa förrättning enligt de föreslagna bestämmelserna
uti 2 kap. 13 § berodde givetvis, liksom enligt gällande rätt, på innehållet
i det för honom utfärdade förordnandet.»

Jag får med anledning härav erinra örn att bibehållandet av hänvisningen i
1926 års lagstiftning i fråga örn städer med magistrat berodde i realiteten
på riksdagens beslut att avslå lagändring och sålunda bibehålla magistraten
såsom ägodelningsrätt i stad i syfte att undvika sammanblandning av städernas
ägodelningsväsen med landsbygdens. Man skulle vid sådant förhållande hava
väntat sig, att den lagstiftning, som föreslagits i propositionen, hade vid avlägsnandet
av hänvisningen till skiftesstadgan fullföljt den grundtanke, som legat
bakom 1926 års riksdags beslut och i fråga örn gränsbestämning mellan tomter
i andra fall, än där det vore fråga örn gräns mellan stad och jord på landet,
fullständigt borttagit varje hänvisning till den för landsbygden gällande lagstiftningen.
Motionärerna hade tänkt sig, att borttagandet av hänvisningen till
skiftesstadgan skulle ersatts med direkta bestämmelser, intagna i fastighetsbildningslagen.
Att i en lag göra hänvisning till lösryckta bestämmelser i en annan
lag torde aldrig kunna anses fullt tillfredsställande. Särskilt olämpligt synes
detta vara i förevarande fall, där den ena lagen gäller städernas fastighetsförhållanden
och den andra landsbygdens med hänsyn därtill, att tillämpningen av
de för städerna gällande bestämmelserna handhaves av mätningsmän, som
kanske aldrig haft tillfälle att tillämpa de för landsbygden gällande bestämmelserna.
Då härtill kommer, att hänvisningen »i den ordning» medför oklarhet,
i vilken omfattning bestämmelserna i jorddelningslagen skola tillämpas,
hade motionärerna ansett önskvärt, att dessa hänvisningar blivit borttagna
och ersatta med i lagen intagna bestämmelser. Ett förslag i sådan riktning

Förslag
till stads
plandag

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsplandag,

(Forte.)

har framförts i det år 1928 framlagda kommittébetänkandet, som ger direkt
anvisning örn hur städernas mätningsväsen skall ordnas, och hade jag för min
del även ansett det lyckligt, om i fastighetsbildningslagen inarbetats alla de
bestämmelser, som skola gälla städernas jorddelningsförhållanden.

Utskottet har gjort gällande, att i stadens tjänst anställd mätningsman städse
vore behörig att verkställa gränsbestämningen, och att motionärernas farhågor
i annan riktning vore obefogade, allt med den enkla motivering att gränsbestämningsreglerna
flyttats från kap. 6 (örn laga skifte och örn ägodelningsrätt i
stad) till kap. 2 (om tomtmätning och gränsbestämning). Varken jag eller
alla de övriga personer, som delat mina synpunkter, ha vågat att av denna
omflyttning draga så betydelsefulla slutsatser, och kan jag allt fortfarande
icke finna annat än att ett verkligt behov förelegat att få detta förhållande
klarlagt, och att motionen sålunda haft en viktig uppgift att fylla.

Herr talman, då jag förstår, att kammarens intresse icke alls ägnas den fråga,
som här behandlas, vill jag ej ställa något yrkande, så mycket mer som ju
andra kammaren redan har tagit detta förslag utan ändring. Jag har emellertid
velat med mitt anförande få fastslaget, att det icke skall kunna ifrågasättas,
att med stöd av den lag, som i dag antages av riksdagen, det skall vara någon
möjlighet för ett frångående av den princip, som städerna ansett synnerligen
viktig, nämligen att städernas mätningsväsen och frågor angående fastighetsbildning
i stad skola handhavas av städernas mätningsmän och icke av de
under lantmäteristyrelsen lydande lantmätarna.

Herr Lindhagen: I likhet med den siste talaren får jag också anmärka, att
intresset är minimalt hos kamrarnas ledamöter för, hur städernas bebyggelse
äger rum och hur huvudstadens skönhetsvärden iakttagas. När ledamöterna
äro bortgångna från plenisalen rösta vi utan att veta vad som sagts eller ens
vad det gäller och så försvinna vi igen. Det är glädjande för vederbörande
inom justitiedepartementet, att i detta fall situationen är sådan vid varje paragraf.
Här gäller det i alla fall mycket viktiga frågor för städerna och jag
är glad, att åtminstone någon begärde votering i denna kardinalpunkt för huvudstadens
bebyggande. Statens jordkommissions synpunkter på huvudstadens
stadsplan och regeringens anslutning till desamma få sedan stå som ett
minnesmärke över mentaliteten hos 1931 års statsmakt.

Vad nu föredragna saken angår, har i min motion också berörts avstyckningsförfarandet.
Här står man också inför en sådan konflikt i kampen mot kåkstäderna,
som staden sedan får taga hand örn och med väldiga kostnader rekonstruera.
Stockholms stad har varit av den nästan enhälliga meningen, att avvisa
en s. k. avstyckning utan stadsplans befogenhet, förpliktelser och rättigheter.
Jag vill härmed bara till protokollet ha antecknat, att jag icke heller i denna
punkt svikit min stad, som jag representerar indirekt i kammaren. Sedan må
herrarna från det övriga landet förfula staden så mycket ni vilja.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes det nu föredragna
lagförslaget.

De av utskottet tillstyrkta förslagen till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, lag angående
ändrad lydelse av 10 § lagen den 16 maj 1930 (nr 141) om vågrätt, lag ''örn
ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, samt lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 20 juni 1924 (nr 384) om återköpsrätt till fast
egendom.

Godkändes.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

Det av utskottet tillstyrka förslaget till lag angående ändrad lydelse av 19
§ lagen den 18 juni 1925 (nr 334) örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Detta lagförslag var så lydande:

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, vilket lagrum
ändrats genom lag den 5 april 1929 (nr 54), skall i nedan intagna del erhålla
följande ändrade lydelse:

19 §.

Denna---däri.

Vad i denna lag stadgas äge ej heller tillämpning å mark, som ingår i
stadsplan eller byggnadsplan.

Förslag
till stadsplanelag.

(Forts.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1932.

Herr Karlsson i Munkedal hade i sin motion nr 392 i andra kammaren föreslagit
att riksdagen skulle avslå Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse av
19 § lagen den 19 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område.

Herr Åkerman: Jag hade fått för mig, att herr Lindhagen först skulle uppträda
på denna punkt och hålla ett anförande, men då så icke skeft, utan jag
först fått ordet, ber jag få säga något med anledning av herr Lindhagens uttalande
vid principdebattens början. Det är ju nu så länge sedan det skedde och intresset
är så pass ringa, att jag antager, att de flesta varit nog ohövliga mot
herr Lindhagen att glömma bort vad han sagt. Men det kanske finns någon
kvar här, som erinrar sig det, och därför skall jag inte upprepa det, i all synnerhet
som tiden är knapp. På grund av herr Lindhagens uttalande vill jag
emellertid fästa uppmärksamheten på att den ändring, som gjorts i ifrågavarande
lags § 19, inte är någon ändring i sak utan endast en ändring av formell
natur. Den gällande lagen blir i sak oförändrad och det är således bara en
formell ändring.

Det är nämligen så, enligt den gällande rätten, att bestämmelserna här i denna
paragraf örn ensittarna gällde stadsplaneområden men med stadsplaneområde
enligt den gamla lagen likställdes också de s. k. bondplanerna — man kallade
dem så på juridiskt slangspråk, örn jag så får uttrycka det. Bondplanen omtalas
i 1 kap. 42 § fastighetsbildningslagen, och den var detsamma som stadsplan.
Nu skall denna ersättas av byggnadsplan, och därför har man satt in
detta ord här av rent formella skäl, så att jag tror, att herr Lindhagens farhågor
äro ogrundade.

Utskottet har nu behjärtat de synpunkter som sedan länge särskilt från vänsterns
håll lagts på denna fråga om ensittarnas ställning i de stadsplanelagda
områdena. Jag vill hänvisa till den historiska utredning, som gjorts på den
punkten och som återfinnes i utskottsutlåtandet. Det vore illa gjort av mig att
under nu rådande förhållanden upprepa den, och herrarna kunna ju av denna
utredning i utlåtandet finna, att frågan vid upprepade tillfällen har uppmärksammats.

För min del har jag för nära 10 år sedan i mitt dåvarande ämbete haft anledning
att taga ställning till frågan, och jag må säga, att dessa förhållanden, som
det här gäller, äro så ömmande att något måste göras för att dessa bisittare
skola få en bättre ställning. Det är detta, som utskottet velat åstadkomma på
det enda möjliga sättet, nämligen genom att hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn ut Första

kammarens protokoll 1931. Nr 37.

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till stadsplanen.

(Forte.)

redning, huruvida och i vad mån ensittarlagen kan göras tillämplig på mark,
som ingår i stadsplan eller byggnadsplan ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill en sådan utredning kan giva anledning.

Då jag ser, att herr justitieministern nu är här i kammaren, vill jag begagna
tillfället att till honom rikta en vördsam hemställan, att han måtte ägna denna
sak den uppmärksamhet den förtjänar på grund av sin oerhörda vikt och att
herr justitieministern måtte föranstalta örn att denna sak skyndsamt blir utredd.
Jag tycker för min del man kan hysa goda förhoppningar örn att de
önskemål, som vi i skrivelsen ge uttryck åt, måtte kunna bli realiserade.

Med dessa ord vill jag nu yrka bifall till det förslag örn skrivelse, varom utskottet
hemställt.

Herr Lindhagen: Jag är tvungen att också begära ordet i denna fråga för
att framhålla densammas vikt och för att särskilt belysa, hur statsmakterna behandla
nödlidande samhällsklasser, som inte äro representerade i riksdagen och
vilkas förhållanden man här inte riktigt känner till. Här sitter det nu en myckenhet
ensittare, som enligt ensittarlagen skulle få rätt att lösa sina tomter,
vilka för närvarande äro belägna på landsbygden men en vacker dag inkorporeras
området med någon stad och får en s. k. bondplan eller också blir det en
stadsplan. Tidigare fanns det i en del mindre samhällen särskilt en mängd
ensittare, som sutto på sådan mark även inom stadsplan med tomtindelning.
Dessa äro ett av lagstiftningen övergivet folk, och jag skall nu be justitieministern
godhetsfullt observera, hur det gått till att de kommit i den belägenheten.

Så länge som denna fråga nu stötts och blötts under ett ganska stort antal
år, skulle det ju varit en glad överraskning att finna, att det också i de höga beredningarna
fanns någon, som hade observerat, att det här fordrades något litet
medkänsla och inte bara kalla paragrafer, vilka äro bekväma att tillgripa, när
man vill komma ifrån att verkligen göra vad folket har rätt att fordra av lagstiftaren!
''Nu är det i alla fall som det är. Det fanns undantag i ensittarlagen,
men nu, när regeringen gick till verket för att lägga fram denna fråga, ville
den inte blott bibehålla detta undantag utan till och med förtydliga det, så att
det skulle gälla även mark, som ingår i byggnadsplan. Men någon tanke på
att det inte kan vara riktigt att taga det så schablonmässigt har inte uppstått
hos någon av alla dessa höga beredningar, som tydligen varit bergtagna av de
rena juristsynpunkterna.

Hur har detta gått till? Jo, historien är den, att år 1925 föreslogs, att villkoret,
att det inte fick äga rum någon inlösen inom fastställd stadsplan, skulle
avskaffas. Vad sade utskottet vid det årets riksdag därom? Jo, utskottet
ville »framhålla, att, örn ock vissa skäl kunna tala för en utvidgning av ensittarlagens
tillämplighetsområde i nu förevarande avseende, hinder i allt fall för
närvarande torde möta emot en dylik utvidgning». Och vad var det för hinder?
Jo, det var det, att »såsom bekant pågår nämligen arbete på en rofojmering
av gällande stadsplanelagstiftning och, enligt vad utskottet inhämtat,
torde denna fråga möjligen redan nästkommande år kunna föreläggas riksdagen».
Således skulle vi år 1926 få den saken framlagd för riksdagen från regeringen,
och därför skulle man 1925 inte ens skriva om det och påminna örn det,
ty utskottet säger vidare i sitt yttrande: »Att resultatet av det sålunda pågående
utredningsarbetet bör avvaktas, innan ståndpunkt tages till frågan om utvidgning
av ensittarlagens tillämplighetsområde till att avse jämväl jord, som
ingår ! fastställd stadsplan, torde vara så mycket nödigare, som en dylik utvidgning
av ensittarlagens tillämplighetsområde kan vara ägnad att verka försvårande
på den tillämnade reformeringen av stadsplanelagstiftningen.»

Då trodde man, som sagt, att det skulle bli uppskov högst till år 1926, men
nu är det år 1931 och ingen uppmärksamhet har ägnats åt saken. Vad är det

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

då, som inträffat under den tiden inom lagstiftningens värld? Inte vet jag.
Men med säkerhet har det inträffat, att upplåtelsetiden för tomten till ensittares
hus gått till ända och att vederbörande fått överge hemmet och taga med sig
huset bäst de kunnat.

Hur kan man sitta pa höjderna och stillatigande finna sig i ett sådant äventyr
för människorna utan att behjärta saken!

Det finns ett lagrum, som kompletterar den nu ifrågavarande bestämmelsen,
nämligen den allmänna expropriationslagens 1 §, punkten 7, som säger, att i
alla sådana fall, även inom stadsplan sålunda, går det för sig att expropriera
mark för att ge den åt ensittare, men då skall kommunen besluta detta, Hur
svart blir det inte att fa en kommun att besluta örn dylik expropriation. Då
skall det. vara en stor mängd sådana ensittare det skall gälla, I Mölle och
Arild i Skåne t. ex. varfet nio tiondelar av invånarna som sutto på ofri grund
med egna hus. Efter många och långvariga hänvändelser till lagstiftarna, myndigheter
och jordägaren träffades överenskommelse med jordägaren att kommunen
skulle få lösa tomterna för att sedan portionera ut dem på de olika husinnehavarna,
Men det går inte att ordna saken så lätt på alla håll.

Ute vid Dalarö t. ex. är det ju ett stort spektakel i detta avseende, då inte
ensittare enligt ensittarlagen kunna där få lösa sina tomter. Där sitter var
och en med ett litet hus och har en liten tomt till detta. "Var och en. som varit
där och bott där, vet, hur det förhåller sig. Ungefär hälften av alla dessa husinnehavares
tomter ligga inom stadsplan, men innehavarna kunna då inte få
lösa sina tomter enligt ensittarlagen, och jordägaren har enligt ensittarnas uppfattning
kommit med de mest orimliga villkor, och för vart år gå upplåtelsetider
ut. I detta fall har jag mina uppgifter ifrån statens jordkommissions
sekreterare, som själv på begäran av stadsförbundet är ombud för dessa människor,
som blivit lämnade rättslösa av lagarna och deras handhavare.

Kommunen har därför gått till Kungl. Maj:t för att begära tillstånd till
expropriation. Justitiekanslern svarade, att det inte har visats, att husägarna
ej kunna förvärva tomtmark på annat håll. Kan man tänka sig vilken rättvisa!
Vad skola de göra med sina hus då? Jo, de få riva ned dem förstås!
Under hägnet av sådana formella synpunkter har ärendet förhalats i tre hela
år, och under tiden ha flera hem gått all världens väg.

Då tyckte slutligen regeringen under socialminister Lubeck, att man ändå
borde kunna medge expropriation, då det är tydligt, att det gäller många hemman.
I annat fall lärer regeringen inte anses kunna lämna sådant tillstånd
för samhället. Där gällde det omkring hälften av alla husägarna, och därför
kunde det gå för sig. Örn det bara är fråga örn några stycken, äro de tillspillogivna;
då.finns det ingen statsmakt, som bekymrar sig om dem. Detta
står ej uttryckligen stadgat i lagen, men så lärer den uttolkas. Nu är således
expropriationsrätt för kommunen beviljad, men det drar ut på tiden, och vederbörande
jordägare försöka nu betinga sig största möjliga ersättningar för
tomterna. Många av dessa innehavare ha i alla fall redan förlorat sina hem,
enligt vad deras ombud sagt mig.

Da detta sått har man uppehållit saken ända sedan år 1925, då man trodde,
att den skulle taga mandom år 1926. Sedan dess har ock pågått en utredning’
men nu kommer en proposition år 1931 och fäller till sist utredningen och försöken
att göra något. Ingen förändring till det bättre. Blott ett fastslående
i viss mån ännu tydligare av de gällande bestämmelserna. Där står folket med
två lagar,, som ingen kan handha och som ej kan hjälpa dem och ej skänker någon
rättvisa.

Utskottet har nu föreslagit en skrivelse i ämnet, men man vet inte, hur många
år den skall ligga där uppe, där inte hjärtelaget finns för själva saken.

Jag yrkar naturligtvis bifall till skrivelseförslaget, herr talman, men jag

Förslag
till stadsplan
elog.
(Korts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag vet, att det är hopplöst att få till stånd någon ändring ifrån den högre juriditiU
stads- kens sida, som behärskar statsmakterna.

planelag.

(Fort».) Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes förevarande
lagförslag.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lito) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Såsom förut angivits hade utskottet i denna punkt hemställt, att riksdagen,
i anledning av motionen nr 392 i andra kammaren av herr Karlsson i Munkedal,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
örn utredning, huruvida och i vad mån lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
kunde göras tillämplig å mark, som inginge i stadsplan eller byggnadsplan,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
giva anledning.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade greve Spens samt herrar
Anderson i Hägelåkra, Björkman och -Johanson i Huskvarna ävensom fröken
Wellin yrkat avslag å herr Karlssons i Munkedal motion och att i följd härav
utskottets i anledning av motionen gjorda hemställan måtte avslås.

Greve Spens: Herr talman! Vid denna punkt har jag och några andra medlemmar
av utskottet antecknat en reservation och yrkat avslag å utskottets
skrivelseförslag.

Under diskussionen beträffande den första paragrafen i stadsplanelagen framhöll
jag, att örn lösningsrätt medgåves för ensittare å lägenheter inom stadsplan,
skulle stora olägenheter kunna uppstå för ett ändamålsenligt bebyggande
av mark inom stadsplanen eller byggnadsplanen, och jag utvecklade då närmare,
hur sådana olägenheter skulle uppstå.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört vid behandlingen av 1 § i stadsplanelagen
ber jag få yrka avslag på den nu föredragna punkten.

Herr Åkerman: Under åberopande av vad jag förut anfört, ber jag få yrka
bifall till skrivelseförslaget.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 16 maj f. m.

37 Nr 37.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till byggnadsstadga, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 192, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt, i statsrådet fört protokoll, velat inhämta
riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat förslag till byggnadsstadga.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 250, av herr Larsén,
nr 251, av herr Nylander,
nr 257, av herr Sjödahl m. fl.,
nr 258, av herr Berling, samt

nr 259, av herr Lindhagen och herr Ström, Fredrik, ävensom
inom andra kammaren:
nr 418, av herr Jonsson i Eskilstuna m. fl.,
nr 419, av herr Andersson i Falkenberg m. fl., samt
nr 420, av herr Karlsson i Munkedal m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet framställt erinringar beträffande
åtskilliga paragrafer i förslaget till byggnadsstadga ävensom i övrigt
gjort vissa uttalanden i ämnet, varefter utskottet hemställt,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att vid granskning
av det vid ifrågavarande proposition fogade förslaget till byggnadsstadga
riksdagen ej funnit skäl att mot detsamma göra andra erinringar än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit, samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Körande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: I avseende å föredragningen av första lagutskottets utlå tande

nr 28 får jag hemställa, att detsamma må företagas till avgörande på
det sätt, att först föredragas i den ordning, vari de i utlåtandet förekomma,
utskottets erinringar beträffande vissa paragrafer i författningsförslaget, varvid
sagda erinringar icke må behöva uppläsas i vidare män, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres; att därefter i ett sammanhang föredragas
övriga delar av utskottets yttrande (upptagna å sidorna 42 och 43 i det tryckta
utlåtandet); att sedan utlåtandet blivit på nyss angivet sätt genomgånget, utskottets
hemställan föredrages; samt att vid den del av utlåtandet, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet.

Vad herr Åkerman sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogs nu

Utskottets å sid. fl gjorda uttalanden rörande § 5 av förslaget till byggnadsstadga.

Nämnda paragraf var så lydande:

Byggnadsnämnden åligger bland annat:

Förslag
till byggnadsstadga.

Nr 87. 38

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

att med uppmärksamhet följa byggnadsverksamheten och den allmänna utvecklingen
i staden och dess omgivning; att, då anledning därtill förekommer
påfund av framställning från markägare eller eljest, till provning upptaga
fråga örn antagande eller ändring av stadsplan, stomplan eller utomplansbestämmelser
eller ändring i byggnadsordningen; samt att i allmänhet söka
främja^ en för staden gagnelig utveckling av dess bebyggande och för detta
ändamål hos vederbörande myndigheter väcka de förslag och göra de framställningar,
som finnas nödiga;

att handlägga frågor örn tomtindelning eller ändring däri;
att tillse, att byggnadsarbete eller annan åtgärd icke företages utan nämndens
tillstånd, där sådant erfordras;

att öva noggrann tillsyn över byggandet;
att övervaka efterlevnaden av gällande nybyggnadsförbud;
att i fall av förseelse göra anmälan till åtal hos vederbörande åklagare;
att där påföljd för underlåtenhet att ställa sig nämndens föreskrifter till
efterrättelse icke finnes bestämd, göra sig hörsammad genom föreläggande av
vite eller genom föreskrift örn viss åtgärds vidtagande vid äventyr, att densamma
i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den tredskandes
bekostnad;

att vid utövande av den tillsyn över fastighetsbildningen och mätningsväsendet
i staden, som åligger byggnadsnämnden, i synnerhet övervaka, att tomtmätningar
behörigen ske samt att avstyckningar och andra jorddelningsförrättningar
ej så verkställas, att därigenom stadsplans genomförande eller lämplig
tomtindelning försvåras eller tillämpningen av stomplan, utomplansbestämmelser
eller avstyckningsplan motverkas; samt

att i fråga örn förvaring av kartor och handlingar rörande stadsplan, stomplan,
tomtindelning, tomtmätning, avstyckningsplan, avstyckning och arealavmätning
så ock kartor och handlingar rörande andra mätningsförrättningar,
som angå ägogränser, ställa sig till efterrättelse vad därom är särskilt stadgat
och att väl vårda de kartor, ritningar och handlingar, som skola genom nämndens
försorg upprättas eller av nämnden förvaras.

Uti motionen nr 258 i första kammaren hade herr Berling hemställt, att stadgandet
i paragrafens sista att-sats måtte erhålla följande lydelse: »att — ■— •—
ställa sig till efterrättelse vad därom i byggnadsordningen är särskilt stadgat
— — -—- förvaras.»

Utskottet hade i den nu föredragna delen av sitt yttrande anfört:
»Bestämmelser om förvaring av kartor och handlingar äro meddelade i olika
författningar, bland annat i lagen örn fastighetsbildning i stad. Det torde
icke låta sig göra att sammanföra dessa bestämmelser i byggnadsordningarna.
Utskottet kan därför icke tillstyrka ändringsförslaget.»

Herr Lindhagen: .Tåg förstår icke, varför man nu börjar med § 5, men eftersom
det är den första paragrafen, som särskilt beröres i utskottets yttrande,
får man val här behandla förslaget litet mera allmänt.

Det förhåller sig på det sättet, att tidigare utfärdades alla författningar örn
såväl fastighetsbildning i stad och stadsliknande samhällen som slutmålet, fastigheternas
bebyggande i administrativ väg. Ar 1907 överflyttades fastighetsbildningen
i det väsentliga till civillagens område, men fastigetsbebyggelsen
fortfor att vara en administrativ angelägenhet. 1928 års sakkunniga ville
emellertid fullända systemet och göra en lag av huvudpunkterna i det hela.
Men detta har nu ansetts inte vara lämpligt.

Jag kan inte neka till att jag för min del anser, att 1928 års sakkunniga
sågo denna sak ur vidare synpunkter och hade fog för sin mening, att även

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

fastighetsbebyggandet var en så grundväsende fråga, att den lika väl som
frågan örn bildandet av tomterna borde få civillags hävd. Lagformen är till
för att skydda medborgarna från administrativt godtycke, det få vi aldrig
glömma, och sådant godtycke kan ju också förekomma bär!

I vår motion har bl. a. erinrats, hurusom i Stockholm Konungen givit oavlåtliga
dispenser på grund av sin administrativa befogenhet ifrån sin egen
stadgas föreskrift om t. ex. hushöjd och under förevändningar tillåtit ett allt
högre byggnadssätt — ett förhållande, som förgäves beklagats av Stockholms
stads byggnadsnämnd. På så sätt ha statsmakterna medverkat till att utan
fra.msyn städernas bebyggelse gått emot höjden och tomtpriserna därigenom uppdrivits,
och detta har i sin tur bidragit till de missförhållanden som nu råda i
de stora städerna, särskilt i fråga örn städernas bebyggelse och därmed förknippade
hyresförhållanden.

Med hänsyn till den ställning, som regeringen också intagit till de frågor,
som nu äro lag, och där den genomdrivit bestämmelser, som äro, tror jag, äventyrliga
för en sund bebyggelse av de stora städerna, kan jag icke med lugn
hängiva mig åt det administrativa godtycke, som gynnas av ett bibehållande
av bestämmelserna örn att bebyggelsen på antagna stadsplaner fortfarande skall
avgöras enbart administrativt. Så länge staten, som redan sagts, disponerar
över stora områden invid huvudstaden med ett ofantligt tomtvärde, kan man
vänta sig åtskilligt administrativt gottfinnande. Man kan till och med våga
säga, att ifrån regeringsmaktens sida snarare har att väntas försämring i
stadsplanerna än förbättring i desamma. Detta därför att staten sätter sin
egen tomtspekulation framför det allmännas bästa — kanske inte helt och hållet
men i alla fall i farlig omfattning.

Jag yrkar såsom en opinionsyttring bifall i denna punkt till det sista yrkandet
i min motion.

Herr förste vice talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. m.

Herr Larsén: Herr talman! Jag har dristat mig taga till orda i denna
fråga, därför att den berör ett område, inom vilket jag under mer än ett tjugutal
år deltagit i arbetet, och därför att jag befarar, att vi nu slå in på en oriktig
väg. I varje fall kommer det beslut, som nu troligen kommer att fattas, att utöva
ett icke obetydligt inflytande på stadsbyggandet under flera decennier
framåt och därför bör frågan inte avgöras utan att åtminstone någon principdebatt
här förekommit.

Den nu gällande byggnadsstadgan innehåller för det första en del organisatoriska
bestämmelser, för det andra bestämmelser rörande stadsplan, för det tredje
bestämmelser rörande själva byggnadsarbetet, och dessa senare bestämmelser
äro ett fåtal och utgöra endast allmänna riktlinjer. Inom denna ram har stadsbyggandet
kunnat i vårt land ganska fritt utveckla sig och varit reglerat i huvudsak
av de lokala byggnadsordningarnas detaljbestämmelser. Denna anordning
har otvivelaktigt varit i hög grad lycklig, och resultatet av byggnadsstadgan
skulle säkerligen varit fullt tillfredsställande, örn den endast hade ägt ett
litet större tillämpningsområde, så att byggnadsstadgan även hade gällt för områdena
utom den egentliga stadsplanen.

Den byggnadsordning, som nu föreligger, strävar efter att göra mera positiva
insatser på stadsbyggandets område. Därför innehåller den en hel rad av detaljbestämmelser.
En stadga med en mängd detaljbestämmelser kail otvivelaktigt
medföra betydande olägenheter, och jag tror, att denna kommer att göra
det. Den kommer att uniformera stadsbyggandet i alldeles för hög grad. Jag

Förslag

till byggnads stadga.

(Korta.)

Kr 37. 40

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

skall taga mig friheten att draga upp en parallell. Det berättas, att ryska staten
en gång importerade en stor rakmaskin, med vilken man kunde raka alla
soldaterna i ett helt regemente på en gång. Visserligen passade inte rakmaskinen
alla ansikten, men efter en kort tid passade alla ansikten till rakmaskinen.
Den byråkratisering av byggnadsväsende! i vårt land, som i rask takt har fortgått
under de senare åren, blir beseglad genom den nu föreliggande byggnadsstadgan,
och detta kommer att medföra, att våra i många avseenden tilltalande
samhällen i landsorten småningom komma att förete samma likformiga slätstrukenhet
i fysionomi som ett led maskinrakade ryska soldater.

Denna utveckling är icke lycklig. Protester ha heller icke fattats, utan sådana
lia framkommit från olika håll. Sålunda gör en stad i mellersta Sverige
ungefär följande uttalanden örn stadgan. Den påpekar, att man i staden med utgångspunkt
från äldre byggnadssätt och äldre byggnadsverk har utvecklat en
byggnadskultur, som för samhället är i allra högsta grad passande. Denna utveckling,
som man finner lycklig, kan icke fortsätta, på grund därav, att byggnadsstadgan
innehåller alldeles för många detaljbestämmelser. Detsamma torde
nog många andra städer kunna säga. Om man vidare betänker, att byggnadsstadgan
nu kommer att gälla icke allenast städerna utan till väsentlig del även
områden med ren landsbygdskaraktär, och örn man också lägger märke till att
vi i vårt land, i den ena orten såväl som i den andra, ha en byggnadskultur, som
är i viss mån egenartad, beroende på lokala förhållanden — exempelvis klimatet,
det byggnadsmaterial, som man har tillgång till o. s. v. •— så torde det vara
klart, att man icke gärna, bör ingripa i den utveckling, som pågår och som i stort
sett anses lyckosam. Örn man vill skriva en byggnadsstadga, som skall gälla för
ett helt land och omfatta en mängd detaljbestämmelser, kan den icke utarbetas
vid skrivbordet. Till grund för detta utarbetande måste läggas en sorgfällig
undersökning rörande förhållandena i olika delar av landet. En sådan undersökning
har tyvärr icke skett, och därför är också byggnadsstadgeförslaget sådant
som det är.

Vi få heller icke glömma, att i våra dagar pågår en Hacket omfattande omläggning
av byggnadsteknik, arkitektur och bostadskultur. Denna utveckling
kan visserligen icke byggnadsstadgan hindra, men genom sina detaljerade bestämmelser
kan den snedvrida utvecklingen för den kommande tiden. Med den
föreliggande byggnadsstadgan vinner man — örn det skall kallas någon vinning
— egentligen ingenting annat än att det stadsbyggnadsideal, som på byråkratisk
väg har vuxit fram och som egentligen endast är ett dagsideal, blir lagfäst,
och det sker vid en mycket olämplig tid, vid en tid, då själva stadsbyggnadsprinciperna
icke kunna anses vara slutdebatterade.

Det stora felet med den byggnadsstadga, som nu framlagts, är emellertid, att
den i själva verket betraktar det hela såsom ett stadsplanemässigt formproblem.
Det framgår bland annat av vissa bestämmelser, som t. ex. de örn takfall och
takhöjd, källarhöjd o. s. v. Dessa bestämmelser anser man vara så betydelsefulla,
att de måste fastslås i en allmän byggnadsstadga. Det förefaller nästan,
som örn man mest hade betraktat husen i .staden såsom ett staffage i stadsbilden.
Byggnadsstadgan innehåller ungefär tio sidor bestämmelser rörande stadsplanen
och byggnadernas yttre, men rörande hygieniska förhållanden finnas endast bestämmelser
i fem fattiga paragrafer. Man tycks icke anse, att byggnaden framför
allt är en bostad och såsom bostad bör vara hygieniskt tillfredsställande. Man
har t. ex. i denna byggnadsstadga icke alls beaktat de verkliga grundvalarna
för all god hygien, nämligen tillgång till ljus och luft. Det finnes inga
bestämmelser örn dagerbelysning i bostäderna, icke heller om solbelysning
i desamma och heller inga bestämmelser vari det kräves en sådan planläggning
av bostaden, att en genomgående luftning av densamma är möjlig.
I detta avseende innehöll dock bostadskommissionens byggnadsstad -

Lördagen den 16 maj f. m.

ga en del bestämmelser av verkligt värde. Bland annat fastslogs det, att under
vissa förhållanden icke mer än två eller tre bostadslägenheter finge inrymmas
vid samma trapplan. Denna bestämmelse hade mycket stor betydelse just för
de förhållanden jag påpekat. Det är icke många år, sedan man i Stockholm började
bygga med fyra bostadslägenheter vid samma trapplan. Man har ökat antalet
till sex, sju, åtta och ännu flera kring samma trapplan, och snart stå vi inför
det antal, som val nästan får anses såsom ett plantekniskt maximum, eller
tolv bostäder vid samma trapplan. Det gör, att i ett femvåningshus eller sexvåningshus
samma trappgång skall användas för femtio k sextio familjer. Vilken
fara det kan medföra för överförande av smitta, är påtagligt, och vilken fara det
kan medföra, i händelse eldsvåda skulle utbryta i någon av de nedre våningarna,
torde också vara klart, allra synnerligast som det icke finnes några bestämmelser
rörande en i någon mån brandfri avgränsning mellan bostad och trappa. Här
kunde ifrågakomma några bestämmelser, som vore i viss mån tillfredsställande,
men sådana saknas. Inför denna utveckling frågar nian sig verkligen, hur det
kan framläggas en byggnadsstadga, som tolererar ett sådant byggnadssätt. Ty
märk, att av alla dessa sextio bostäder endast på sin höjd halva antalet kan utluftas
genom en direkt genomgående luftström, och det blott med hjälp av trappfönstren.
Den andra hälften kan aldrig utluftas av en genomgående luftström,
och många av bostäderna få aldrig något solljus.

Man anser naturligtvis, att detta är frågor, som lämpligen kunna regleras i
byggnadsordningarna. Men när det gäller en sådan fråga som t. ex. takfallets
storlek eller höjd eller när det gäller källarens höjd över markytan, anses det så
utomordentligt riksviktigt, att man inte kan nöja sig med mindre än att det siffermässigt
fastställes i den allmänna byggnadsstadgan.

En sak, som denna byggnadsstadga icke heller har beaktat, är behovet av
bestämmelser rörande gårdsplanens storlek. Man tycker, att även det är av så
ringa vikt, att det kan ingå i stadsplanebestämmelserna eller i den lokala byggnadsordningen.
Men efter vilka normer skall det däri ingå? Man torde väl kunna
med sanning påstå, att den gamla byggnadsstadgans bestämmelser örn gårdsplanen
lia gjort, att Sverige i huvudsak blivit befriat från uppkomsten av slumkvarter
i den omfattning, som är så vanlig i flera främmande länder, där man
icke tillräckligt beaktat frågan örn gårdsplanens storlek. Visserligen äro de bestämmelser,
som återfinnas i den nuvarande byggnadsstadgan, sådana, att de
icke lämpligen kunna bibehållas i den form, vari de förefinnas. Men bostadskommissionen,
som även i detta avseende gav uttryck åt en på sakkunskap
grundad uppfattning, hade försökt, formulera bestämmelser örn gårdsytan, som
voro tillräckligt smidiga. Egendomligt är i alla fall, att medan beträffande de
tätbyggda stadsdelarna den nya byggnadsstadgan icke har några krav, har den
däremot i fråga örn utomplansområdena dess större fordringar. Där bestämmes
minimitomtytan till ett mått, som överskrider, vad som kan anses skäligt och
för bebyggelsen önskvärt.

Med allt detta har jag endast velat framhålla, att den föreliggande byggnadsordningen
icke fyller de krav, som från vissa synpunkter måste ställas på densamma,
Ett omarbetande av föreliggande förslag vore därför önskvärt, men jag
kan givetvis icke nu göra ett yrkande därom, eftersom kammaren naturligtvis
icke på stående fot kan enas örn efter vilka grunder en sådan omarbetning borde
ilga rum. Jag har därför, herr talman, intet yrkande. Jag har blott velat yttra
detta och på samma gång uttala mitt beklagande (iver att man antager en byggnadsstadga,
som icke fyller de krav, som måste ställas på en nutida byggnadsstadga.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes utskottets yttrande
i nu ifrågavarande del.

Nr 37.

Förslag

Ull byggnads stadga.

(Forts.)

Nr 37. 42

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
byggnadsstadga.

(Forts.)

Utskottets å sid. 44 och 45 gjorda uttalanden rörande § 9 av föi-slaget till
byggnadsstadga.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Mom. 1. Byggnadsnämnden skall bestå av feni ledamöter; dock må i byggnadsordningen
bestämmas, att antalet skall vara tre.

Av ledamöterna utser magistraten två, där ledamöternas antal är fem, och
eljest en; övriga ledamöter utses av stadsfullmäktige.

Till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas vilja främja sunt
byggnadsväsen och god byggnadskultur samt såvitt möjligt hava praktisk
erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhörande spörsmål. En av de
ledamöter, som magistraten äger utse, bör såvitt möjligt vara lagfaren.

Memi. 2. Uppdraget att vara ledamot av byggnadsnämnden gäller för fyra
år. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes
fyllnadsval; och skall den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som för den
avgångne återstått.

Mom. 3. För varje ledamot skall, med iakttagande av vad i mom. 1 och 2
stadgas, utses en ersättare.

Uti motionen nr 257 i första kammaren hade herr Sjödahl m. fl. hemställt,
att § 9 måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Mom. 1. Byggnadsnämnden skall bestå av fem ledamöter, dock må stadsfullmäktige
bestämma, att antalet skall vara sju eller tre.

Av ledamöterna utser magistraten en; övriga ledamöter utses av stadsfullmäktige.

Till ledamöter---spörsmål. Ledamot, som magistraten äger utse, bör

såvitt möjligt vara lagfaren.

Mom. 2. — Kungl. Maj:ts proposition.

Mom. 3. Med iakttagande av vad i mom. 1 och 2 stadgas, skall magistraten
utse en ersättare för den av magistraten utsedde ledamoten samt må stadsfullmäktige
utse ersättare i övrigt till det antal, som finnes lämpligt.»

Herr Lindhagen och herr Ström, Fredrik, hade uti motionen nr 259 i första
kammaren framställt följande yrkanden i fråga örn § 9:

att § 9 mom. 1 måtte ändras så, att något maximiantal för ledamöter i byggnadsnämnd
ej fastställdes, eller, örn maximiantal ansåges böra fastställas,
detta bestämdes till sju medlemmar antingen i själva stadgan eller enligt stadgans
medgivande i byggnadsordning, samt att magistratens utnämningsrätt
begränsades till utseende av en lagfaren ledamot; samt

att beträffande kvalifikationerna i övrigt för ledamotskap i byggnadsnämnd
i § 9 mom. 1 måtte bibehållas främst gällande stadgas valfrihet eller tilläggas
högst förslagets uttryck »Till ledamöter böra utses personer, som kunna antagas
vilja främja sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur».

Slutligen hade herr Jonsson i Eskilstuna m. fl. i motionen nr 418 i andra
kammaren hemställt örn sådan föreskrift i § 9, att magistraten finge rätt utse
allenast en ledamot i byggnadsnämnden.

I denna fråga hade utskottet yttrat:

»Vad beträffar antalet ledamöter, som bör finnas i en byggnadsnämnd, framgår
av utredningen, att egentligt behov av större antal än fem icke yppats.
Skulle en ökning av antalet i något enstaka fall visa sig behövligt, synes det
riktigare att, såsom departementschefen även framhållit, söka dispens, än att
för dessa undantagsfall införa generella bestämmelser i stadgan. Då det med
hänsyn till arten av byggnadsnämndens arbete är önskvärt, att dess ledamotsantal
icke är för stort, torde föreskrift örn maximiantal icke böra uteslutas.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Korts.)

Vidkommande § 9 mom. 1 första stycket hade reservation avgivits av herrar
Åkerman, Klefbeck, Hjalmarsson, Lindley och Olsson i Mellerud, vilka
anfört:

»I anledning av motionerna nr 257 och 259 i första kammaren och på
de i motionerna anförda skäl hemställa vi örn sådan avfattning av detta stadgande
och därav beroende bestämmelser, att antalet ledamöter i byggnadsnämnd
må kunna uppgå till sju utan att särskild dispens därtill behöver
sökas.»

Därjämte hade beträffande tredje stycket av samma moment reservation
anmälts av herrar Åkerman, Klefbeck och Olsson i Mellerud, vilka icke kunnat
biträda utskottets hemställan, att den av magistraten utsedde ledamoten
såvitt möjligt borde väljas bland magistratens egna ledamöter.

Nu föredrogs

Första stycket av utskottets yttrande.

Herr Åkerman: Herr talman! Jag och några andra ledamöter av utskottet
ha här i en reservation uttalat oss för att det bör ordnas så, att det icke skall
behöva sökas dispens för att byggnadsnämnderna skola kunna bestå av ända
till sju ledamöter.

För min del får jag säga. att jag finner det alldeles onödigt att på det
stränga sätt, som föreslås, reglera en sådan sak. Örn det i en stor stad visar
sig vara behov av sju ledamöter i byggnadsnämnden, kan det väl inte vara i sin
ordning, att staden skall behöva gå till regeringen för att få tillåtelse därtill.
Det är ett ingrepp i kommunens bestämmanderätt, som jag för min del finner
ganska omotiverat.

Jag yrkar därför bifall till reservationen.

Greve Spens: Herr talman! Av den utredning, som lämnas i propositionen,
framgår, att något egentligt behov av större antal än fem ledamöter i byggnadsnämnden
icke har yppats. Såväl kommittén som de sakkunniga, vilka
överarbetat kommitténs förslag, hava tillstyrkt, att ledamöterna i byggnads -

chef synes utskottet ock tveksamt, huruvida ett fixerande av maximiantalet
till sju är lämpligt. Detta kunde lätt ingiva den föreställningen, att nämnda
antal vore särskilt önskvärt. Utskottet finner därför skäl icke föreligga
att hemställa örn ändring i förslaget, såvitt angår antalet ledamöter i byggnadsnämnden.

I fråga om befogenheten att utse ledamöter i nämnden vill utskottet, med
hänsyn till att ledamöternas antal angivits till allenast fem, hemställa örn sådan
ändring i förslaget, att en ledamot utses av magistraten och de övriga av
stadsfullmäktige. Den ledamot, som magistraten utser, bör såvitt möjligt väljas
bland magistratens egna ledamöter och vara lagfaren. I sammanhang härmed
torde till överensstämmelse med vad nu är fallet uti § 10 mom. 2 böra göras
det tillägg, att magistratsledamot ej må kunna under åberopande av bestämmelserna
i detta moment avsäga sig uppdraget att vara ledamot i byggnadsnämnden.

Vad i motionerna anmärkts mot bestämmelserna örn kvalifikationerna för
ledamöterna i byggnadsnämnd och om antalet ersättare har icke synts utskottet
vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslaget. Vad särskilt
angår ersättarnas rätt att vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden
torde bestämmelser härom lämpligen kunna intagas i byggnadsordningen.
»

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag

till byggnads stadga.

(Forts.)

nämnden endast skulle vaxa fem. Kommittén har visserligen föreslagit, att det
i byggnadsordningen för staden skulle kunna bestämmas, att antalet skulle
vara sju, men de sakkunniga hava icke upptagit sistnämnda bestämmelse i sitt
förslag. De hava ansett, att det är tillräckligt, med möjlighet att i de fall, då
önskan därom kan yppas, söka dispens hos Kungl. Maj :t. Sådan rättighet finnes
ju också för närvarande.

Min och utskottspluralitetens övertygelse är, att samarbetet blir bättre med
feni än med sju ledamöter i nämnden. Om maximiantalet sattes till sju, kunde
också därigenom lätt uppstå den föreställningen, att detta antal vore särskilt
önskvärt. Enligt min åsikt är det mest vägande skälet just detta, att man icke
bör låta den föreställningen få uppkomma, att det är särskilt önskvärt, att det
blir sju ledamöter i nämnden. Man bör också betänka, att byggnadsnämnden
har flera biträden vid sin sida, vilka vid nämndens sammanträden pläga vara
föredragande i ärendena, och det finnes sålunda vid nämndens sammanträden
ett ganska stort antal personer, som komma att därvid yttra sig.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

Herr Sjödahl: Herr talman! Den motion, som jag jämte några andra fram burit,

har i vad gäller 9 § i byggnadsstadgan i ett rätt viktigt avseende vunnit
tillstyrkande av lagutskottet. Men när det gäller bestämmandet av antadet
ledamöter i byggnadsnämnderna, kan jag icke finna annat än att utskottet,
som därvidlag följt justitieministern, icke bär visat den storsinthet gentemot
kommunerna, sorn man skulle ha önskat. Det är en rätt avsevärd begränsning
av kommunernas möjligheter att utse det antal ledamöter, som de finna
vara önskvärt i arbetet, när man begränsar detta antal till fem med möjlighet
att få tre. I det förslag, som utsändes till myndigheterna för inhämtande
av deras yttranden, upptogs ett maximiantal av sju, och det visade sig, att alla
länsstyrelser och det stora överväldigande antalet byggnadsnämnder icke hade
något emot att det ordnades på sådant sätt. Man fick möjlighet att välja mellan
sju eller fem eller tre. Icke förty begränsades i det förslag, som av justitieministern
framlagts, antalet till fem. Det är ju mycket vanligt, när det gäller
de kommunala styrelserna, att det förefinnes både ett minimital och ett maximital,
i varje fall ett minimital, en anordning, som ger kommunerna möjlighet att
välja det antal, som de finna vara lämpligt. Beträffande en hel rad av styrelser,
kommunalnämnder, kyrkoråd, skolråd, folkskolestyrelser o. s. v. är det
en mycket stor latitud. Den rymmer där fem till elva eller till och med fem
till tjuguen ledamöter, men i detta fall är det endast tre till fem.

Nu kan nian säga, såsom också statsrådet har anfört, att vederbörande kommun
kan gå in till Kungl. Majit och dispensvägen begära ett högre antal. Men
är det inte för en sådan sak som denna en väl lång väg? Skulle man inte
kunna lita på att kommunerna själva inom en viss begränsning skulle kunna
föreslå det antal de önska och sedermera få saken prövad av länsstyrelsen i
respektive län vid antagandet av byggnadsordning? Jag kan inte finna annat
än att det skulle vara ett lämpligt tillmötesgående gentemot de kommunala
myndigheterna att förfara så. Det vore ju ingenting som hindrade, att man
föresloge fem som ett lämpligt antal men att man dock medgåve ett lägre minimiantal
och ett högre maximiantal, samtidigt med att man som sagt rekommenderade
fem som en Bucklig mitt med avseende på'' antalet medlemmar i nämnden.

I detta sammanhang skall jag också tillåta mig att göra några erinringar
med anledning av att utskottet icke gjort något uttalande angående antalet ersättare.
I ett yttrande — vid vilket justitieministern tyckes ha fäst särskilt
avseende, eftersom han placerat det först vid redogörelsen för de olika uttalandena,
nämligen det från stadsarkitekternas förening — har det sagts, att

Lördagen den 16 maj f. m.

45 Nr 37.

det vore lämpligt att bevara kontinuiteten vid byggnadsnämndernas arbete.
Men tro verkligen herrarna, att kontinuiteten bevaras på det sättet, att man
har en ersättare för varje medlem av byggnadsnämnden, alltså fem ersättare,
som rycka in, en då och en då, utan att kunna få någon större förtrogenhet
med de frågor, som behandlas inom byggnadsnämnden? Örn man bär lämnade
en möjlighet för kommunerna att bestämma ett lägre antal ersättare, så komme
dessa givetvis att oftare inkallas och finge oftare deltaga i ärendenas behandling
samt därigenom förvärva mycket mer av den speciella erfarenhet, som justitieministern
sätter värde på att byggnadsnämndernas ledamöter skola vinna
och behålla. Vidare praktiserar man ju i vissa kommuner den metoden, att ersättarna,
suppleanterna, bruka vara närvarande vid nämndernas arbete. Denna
praxis är enligt min mening mycket önskvärd, just för att suppleanterna skola
kunna få erfarenhet om de frågor, som äro under behandling inom nämnden.
Men med lika många ersättare som ordinarie medlemmar i nämnden blir det
ju en rätt stor skara, som där ständigt samlas. Jag tror, att det ur denna
synpunkt, som greve Spens förut berört i ett annat sammanhang, skulle vara
önskvärt, att ersättarnas antal icke fixerades till just detsamma som de ordinarie
ledamöternas.

Vid behandlingen av en mycket viktig fråga vid senaste plenum, nämligen
dagsboten, sades det från åtskilliga håll, att det i mycket bleve beroende på
lagens tillämpning av Sveriges domare, örn det hela skulle gå väl. Justitieministern
liksom riksdagen visade sig ha den tilliten till Sveriges domarekår,
att de vågade lägga denna mycket viktiga prövning i vederbörandes händer.
Jag undrar, örn man icke både från justitieministerns och från riksdagens sida
skulle våga visa det förtroende för de ute i kommunerna verkande kommunalmännen
att förutsätta, att de själva skulle förstå, vilket antal medlemmar
i byggnadsnämnderna och vilket antal ersättare skulle vara lämpligast för
arbetet. Jag skulle vilja vädja till justitieministern att vid den följande efterprövningen
av byggnadsstadgan beakta dessa synpunkter och på detta område
visa den tillit till Sveriges kommunalmän, som man med all säkerhet kan skänka
dem. Jag skulle vilja vädja till kammaren att i samma avseende visa det
förtroendet mot kommunernas representanter, att de själva skulle kunna inom
en så pass trång ram som tre till sju bestämma antalet av sina representanter
i byggnadsnämnden. Här vore ingen fara på förde, örn så: skulle ske. Det
vore ett bevis på förtroende, som Sveriges kommunalmän säkerligen förtjäna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till herr Åkermans m. fl.
reservation.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Herr Lindhagen: Jag kail i allt instämma i det sista förträffliga anförandet,
som behandlat frågan ur alla de synpunkter, som här vederbör. Jag förstår
ej, varför regeringens rådgivare ansett det vara en så maktpåliggande sak
att hålla antalet ledamöter nere vid fem. Bostadskommissionen ville ju inte
ha något maximum alls, och kommittén förordade, att i byggnadsordningen
skulle kunna bestämmas antalet till sju. En begränsning till fem förekom
icke heller i det förslag, som skickades ut till yttrande av vederbörande tjänstemän.
Stadsrepresentationerna äro icke hörda, utan man har inhämtat blott
tjänstemannautlåtanden. Stadsarkitekterna, som stå i spetsen, vilja väl vara
enväldiga och se ganska ogärna en utökning av medlemsantalet, varigenom deras
makt kunde beskäras. Det kan åtminstone hända, att det är anledningen
till att de absolut inte vilja ha mer än fem ledamöter.

Detta förbud för en kommun att välja flera ledamöter i nämnden än fem och
icke ens sju är en inskränkning i den kommunala självstyrelsen, som synes mig
oförenlig med dennas begrepp. Att bestämma antalet ledamöter iir viii något,
som bör vara kommunen förbehållet. Jag förmodar, att justitieministern, som

Kr 87 46

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

ju inte kan följa med alla dessa paragrafer och deras behandling —• det vore en
övermänsklig arbetsbörda — efter de vädjanden, som gjorts, skall taga saken i
sin egen hand^ och sätta in förnuft i stadgan. Om medgivandet för sjutalet
kommer att stå i stadgan eller i ordningsföreskrifterna, är tämligen egalt, bara
det står någonstädes.

^ Enligt det framlagda förslaget skulle en kommun bli tvungen att gå in till
Kungl. Majit och begära dispens. Det betyder i regel, att någon byråchef eller
ett statsråd finge sätta sig till doms över en stor kommuns behov, i sig insupa
dess självstyrelserätt, och förklara, att »det icke är visat», att det behövs
sju ledamöter. I Stockholm vilja vi ej lia ett sådant förmynderskap. Är ej
det behov nog? Men enligt förslaget skulle en person, som har föga aning örn
saken, efter sitt behag bestämma därom. Det är väl inte överensstämmande med
den nuvarande justitieministerns anda?

Greve Spens påstod nyss, att det är visat, att något behov av sju ledamöter
inte föreligger. Hur kan man ur papperen utläsa behovet? Är det inte vi
själva, som bestämma, örn det finnes ett behov? I Stockholm, som är en så
stor stad, och där så många frågor skola behandlas, finnes naturligtvis ett
dylikt behov. Det är meningen att också lägga på byggnadsnämnden många
nya uppgifter, så att den blir än mer överhopad med arbete. Jag skulle till och
med kunna tänka, att en nämnd kunde behöva sammanträda på avdelningar,
där kanske tre personer kunde få avgöra bagatellmål. Spens sade, att det är
styrkt, att det inte föreligger något behov av mer än fem ledamöter, men så är
icke alls förhållandet.

Spens förklarade emellertid, att huvudskälet för förslaget är, att, örn man
skriver sju, skulle det betyda, att detta antal vore särskilt önskvärt. Jag
har aldrig hört en sådan tolkning av en maximibestämmelse. Örn det står högst
fem, Spens, skulle det alltså vara särskilt önskvärt, och då riskerade man, att
det aldrig blir tre! Det är lika logiskt. Tvärtom, när det sättes ett maximum,
är det icke självklart, att det skall bli detta maximum, utan i stället pekas det
på ett medeltal. I alla straffmätningar enligt strafflagen, minst det och mest
det, finns det också ett maximum. Betyder det, att man alltid bör döma till
det högsta straffet? Jag vet inte, var Spens fått sin juridik och lagtolkning
ifrån.

Min huvudanmärkning mot förslaget är emellertid, som sagt, att det på denna
punkt totalt upphäver självstyrelsen. Av de fattiga fem ledamöter, som skola
väljas, skulle två utses av magistraten. Det är för mycket, när det bara finnes
fern. Nu har utskottet rättat till detta, så att det för stadsfullmäktige
återstår fyra att välja. Men dessa skola vara experter. Det säges delvis redan
i paragrafens skildring av vilka som skola utses till ledamöter. Först står mera
allmänt, att det skall vara klokt folk, och det är ju en moderat bestämmelse,
men sedan skall det vara specialister i hithörande frågor. Därtill kommer en
specificering i motiveringen, varigenom ej finnes ett enda utrymme för representerande
av det allmänna omdömet i kommunen. Det är sannolikt, att kommunerna
komma att göra en konst i detta, ty det är orimligt.

Jag yrkar således i likhet med Åkerman och Sjödahl, att det bör beredas
möjlighet att välja sju ledamöter, utan att man behöver söka dispens. Örn man
skall begära dispens, är det för övrigt svårt att beräkna resultatet, då det
sagts, att ett större antal ledamöter icke kan komma ifråga, örn det icke visas
synnerliga skäl därför. En sådan lagstiftning påminner örn rättegångsbalkens
medgivande av »resning», vilket nästan aldrig bifalles. Det är icke något
rättsmedel att gå den nu föreslagna omvägen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att det nu föredragna stycket av utskottets ytt -

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

rande skulle godkännas, dels ock, av herr Åkerman, att kammaren skulle uttala
sig för en sådan avfattning av stadgandet i första stycket av § 9 mom. 1
i byggnadsstadgan och därav beroende bestämmelser, att antalet ledamöter
i byggnadsnämnd kunde uppgå till sju utan att särskild dispens därtill behövde
sökas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets uttalanden
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner första stycket av första lagutskottets å sid. 44 och
45 i utlåtande nr 28 gjorda uttalanden rörande § 9 av Kungl. Majrts förslag
till byggnadsstadga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Åkermans därom gjorda yrkande.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber bara att få

till protokollet antecknat, att vi här i all gemytlighet ha debatterat denna
sak, men de flesta av herrarna ha inte hört det. Det har givits goda skäl för
att det bör få vara sju ledamöter i byggnadsnämnderna. Men vid voteringen
kommer det in en mängd ledamöter av kammaren, som äro obekanta med saken
och rösta hur som helst. De bara fråga efter propositionen. Denna omröstning
förtjänar inte avseende, herr justitieminister.

Andra stycket av utskottets yttrande.

Herr Klefbeck: Vi ha också här en liten reservation. Det föreslås i ut skottets

utlåtande, att den lagfarne ledamöten skall utses inom magistraten.
Vi ha menat, att man bör ha möjlighet att utse den lagfarne ledamoten även
bland andra jurister, sådana som icke tillhöra magistraten.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Greve Spens: Herr talman! Även jag var i början av utskottsbehandlingen
ganska tveksam, huruvida den av magistraten utsedde ledamoten alltid borde
såvitt möjligt väljas bland magistratens egna ledamöter. Denna min tvekan
försvann emellertid helt och hållet, sedan jag inhämtat upplysningar från åtskilliga
magistrater. I de större städerna sitta nu vanligen två magistratsledamöter,
ehuru en av de två, som magistraten skall utse, kan tagas utom magistraten.

Det är synnerligen önskvärt, att den magistratsledamot, som särskilt har
hand örn lagfarts- och fastighetsböcker inom staden, sitter i nämnden. Han
har ingående kännedom om fastighetsväsendet i staden och örn alla de avstyckningar,
som av magistraten fastställas. Avstyckningsväsendet i städerna har

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Nr 37. 48

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

på senare tid ökats i väsentlig grad. Jag antar också, att de borgmästare, som
sitta här i kammaren, kunna vitsorda lämpligheten av att en magistratsledamot
sitter i byggnadsnämnden.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Klefbeck: Herr talman! Det är ju alldeles riktigt, som greve Spens

säger, att lagfarna ledamöter av magistraten ha många förutsättningar att
kunna i särskild grad gagna arbetet inom nämnden. Men reservanterna förutsätta
ju icke, att det skall bliva deni förmenat att utses. Vi ha bara föreslagit,
att det icke nödvändigt skall utses till lagfaren ledamot en person, som
också tillhör magistraten, utan att även utomstående lagfarna skola kunna därtill
utses.

Nu har jag emellertid blivit uppmärksamgjord på att vi i vår reservation icke
ha något tydligt formulerat yrkande. Jag ber därför att få ändra mitt yrkande
därhän, att ur den mening på sid. 45 i utskottets utlåtande, som börjar
på tredje raden, nämligen: »Den ledamot, som magistraten utser, bör såvitt
möjligt väljas bland magistratens egna ledamöter och vara lagfaren», orden
»såvitt möjligt väljas bland magistratens egna ledamöter och» måtte utgå.
Därigenom tillgodoses det önskemål, som jag uttalat mig för.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna stycket yrkats dels att utskottets uttalanden
skulle godkännas, dels ock, av herr Klefbeck, att berörda uttalanden skulle
godkännas med den ändring, att orden »bör såvitt möjligt väljas bland magistratens
egna ledamöter och vara lagfaren» utbyttes mot »bör vara lagfaren».

Därpå gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets uttalanden vara med övervägande
ja besvarad.

Tredje stycket av utskottets yttrande.

Godkändes.

Utskottets å sid. 45 gjorda uttalanden rörande § 10 av förslaget till byggnadsstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 45 och 46'' gjorda uttalanden rörande § 11 av förslaget till
byggnadsstadga.

Mom. 2 andra stycket av förevarande paragraf var så lydande:

Består byggnadsnämnden av fem ledamöter, må ärende ej av nämnden företagas
till avgörande, där ej minst tre ledamöter eller ersättare äro tillstädes
samt, för det fall att de närvarande äro allenast tre, dessa tillika äro örn beslutet
ense. Består nämnden av tre ledamöter, må ärende icke företagas till
avgörande med mindre samtliga ledamöter eller ersättare äro tillstädes. Vid
val inom nämnden så ock vid tillsättande av tjänstebefattning sker omröstning
med slutna sedlar, där så begäres, och skilje lotten mellan dem, som erhållit
lika antal röster. I övrigt verkställes omröstning öppet, och blive den
mening gällande, varom de flesta röstande sig förena. Äro vid öppen omröstning
rösterna på vardera sidan lika många, gälle den mening, som biträdes av
ordföranden.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

Herr Lindhagen och herr Ström, Fredrik, hade uti motionen nr 259 i första
kammaren hemställt, att vid val inom byggnadsnämnd omröstningen, i likhet
med vad nu vore föreskrivet, alltid skulle ske med slutna sedlar och följaktligen
i § 11 mom. 2 orden »där så begäres» utgå.

Utskottet hade i sitt nu föredragna yttrande anfört bland annat:

»De i paragrafen föreslagna bestämmelserna örn val inom nämnden och tillsättande
av tjänstebefattning äro avfattade i huvudsaklig överensstämmelse
med motsvarande föreskrifter i de nyligen antagna kommunallagarna, och utskottet
finner sig fördenskull sakna anledning tillstyrka den uti motionen nr
259 förordade ändringen.»

Herr Lindhagen: Det är endast en egendomlighet, som vi motionärer fäst

oss vid. Det står, att val skall ske med slutna sedlar, »där så begäres». Detta
står icke i den nuvarande stadgan, utan denna säger klart och tydligt, att val
skall ske med slutna sedlar.

Nu har emellertid införts »där så begäres». Det blir mer och mer modernt
med en sådan bestämmelse. Men annars hör det till valförrättningar, att omröstningen
sker med slutna sedlar. Det är genomfört vid de stora valen.
Varför då icke också här? Det är ju så med majoriteten, att den gärna vill ha
val med acklamation, och örn sådana kunna ske, framställer man förslag
därom. Då blir det så gott som omöjligt för en minoritet att göra sig gällande.
Det är oftast obehagligt att uppträda mot en härskande majoritet och visa
misstroende. Är det emellertid föreskrivet, att valen alltid skola ske med
slutna sedlar, gives möjlighet att demonstrera och protestera. Utskottets förslag
är alltså egentligen ett ytterligare privilegium för majoritetsväldena, ett
skattande åt majoriteternas eviga suveränitet i alla småval.

Jag har emellertid intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning godkändes utskottets yttrande rörande
nu ifrågavarande paragraf.

Utskottets å sid. 46 och 47 gjorda uttalanden rörande § 12 av förslaget till
byggnadsstadga.

Nämnda paragraf hade följande lydelse:

Morn. 1. Byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt; dock
må Konungen, när skäl därtill äro, medgiva befrielse från skyldighet härutinnan.

Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt skola finnas hos
nämnden.

Mom. 2. Behörighet till befattning såsom stadsarkitekt tillkommer den, som
avlagt fullständig examen från tekniska högskolans fackavdelning för arkitektur
eller från motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska institut samt
dessutom styrkt sig äga praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket och inom
området för byggnadsnämnds administrativa verksamhet. När skäl därtill äro,
må Konungen på ansökan av byggnadsnämnden och efter stadsfullmäktiges
hörande medgiva, att såsom stadsarkitekt anställes person, vilken ej avlagt
examen, som nyss sagts.

Mom. 3. Byggnadsnämnden antager och entledigar befattningshavare hos
nämnden. Närmare bestämmelser härom skola, där så erfordras, meddelas i
byggnadsordningen.

Uti motionen nr 251 i första kammaren hade herr Nylander hemställt, att § 12
måtte erhålla ungefärligen följande lydelse:

Första kammarens protokoll 1931. Nr 37. 4

Förslag
till byggnadsstadga.

(Fort».)

Kr 37. 50

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forte.)

»Moni. 1. Byggnadsnämndens behov av sakkunnigt biträde skall behörigen
tillgodoses genom stadsingenjör, stadsarkitekt, endera av dessa tjänstemän,
eller på annat lämpligt sätt, varom allt skall i byggnadsordningen närmare bestämmas.

Stadsfullmäktige besluta, vilka tjänstebefattningar i övrigt skola finnas hos
nämnden.

Mom. 2. (Förslagets mom. 2 utgår och ersättes med dess mom. 3.)»

Herr Berling hade i motionen nr 258 i första kammaren ifrågasatt, huruvida
icke till första stycket av paragrafens första moment borde fogas bestämmelse,
att byggnadsnämnden till sitt biträde skulle hava även mätningsman.

Slutligen hade herr Andersson i Falkenberg m. fl. uti motionen nr 419 i andra
kammaren hemställt örn följande ändringar i paragrafen:

»Mom. 1. Byggnadsnämnd skall till sitt biträde hava stadsarkitekt eller
stadsingenjör eller ock annan kompetent person, som härför prövas lämplig.

Mom. 3. Stadsfullmäktige (kommunalfullmäktige) antager och entledigar
befattningshavare hos nämnden. Närmare---i byggnadsordningen.»

Utskottet hade härom yttrat:

»Under förarbetena har framhållits, att byggnadsverksamheten numera är en
av städernas viktigaste angelägenheter och att den kräver en tillsyn och omvårdnad,
som icke med fördel kan upprätthållas av en lekmannanämnd utan
tillgång till fackutbildat biträde. Detta påstående torde icke kunna jävas.
Den nu föreslagna lagstiftningen medför givetvis ökade krav på byggnadsnämnderna.
Att dessa på rätt sätt handhava sina viktiga uppgifter är av
största betydelse för såväl kommunerna som de enskilda. Därav beror ock,
huruvida den nya lagstiftningen kommer att medföra de verkningar, man vill
vinna med densamma. Utskottet finner det därför vara ofrånkomligt, att nödig
sakkunskap ställes till byggnadsnämndernas förfogande.

Uti förevarande paragraf föreslås i sådant hänseende, att byggnadsnämnden
skall till sitt biträde hava stadsarkitekt, dock att Konungen må, där skäl därtill
äro, medgiva befrielse från skyldighet härutinnan. Av uttalanden i motiven
framgår, att det föreslagna stadgandet icke utgör hinder för flera orter i varandras
närhet att anlita samma person såsom stadsarkitekt. Utskottet kan
icke helt godtaga stadgandet i dess sålunda föreliggande form. Det övervägande
antalet städer och samhällen torde åtminstone för närvarande icke vara
i stånd att avlöna egen stadsarkitekt. Följden av den föreslagna bestämmelsen
skulle därför bliva, att samtliga dessa -städer och samhällen nödgades hos
Konungen söka dispens från ifrågavarande skyldighet. Detta synes icke lämpligt.
Det torde böra överlåtas åt kommunerna själva att besluta örn denna angelägenhet.
Utskottet förordar därför att paragrafens mom. 1 första stycke
erhåller den innebörd, att byggnadsnämnden skall till sitt biträde hava stadsarkitekt
men att stadsfullmäktige må, örn förhållandena därtill föranleda, besluta,
att nämndens behov av sakkunnigt biträde skall på annat sätt vara behörigen
tillgodosett.

Vidkommande de i paragrafens andra moment föreslagna kompetensfordringarna
för stadsarkitekt torde i och för sig intet vara att erinra mot desamma,
helst som möjlighet till dispens är medgiven. Utskottet anser emellertid att bestämmelser
härom icke böra upptagas i stadgan. Örn stadsfullmäktige så finna
nödigt kan genom bestämmelsers införande i byggnadsordningen säkerhet vinnas
för att icke olämplig person antages till stadsarkitekt. Utskottet anser
därför att paragrafens andra moment bör utgå.

Vad i övrigt anmärkts mot förevarande paragraf har icke synts utskottet
vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i densamma.»

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

Reservationer bade avgivits

1) av herr Hjalmarsson, som på ela uti motionen nr 251 i första kammaren
anförda skäl yrkat, utom annat, att § 12 mom. 1 bort avfattas i enlighet med
vad som yrkats i denna motion;

2) av greve Spens och herr Björkman, vilka ansett, att § 12 morn. 2 bort
bibehållas.

Nu föredrogos

Första och andra styckena av utskottets förevarande yttrande.

Herr Nylander: Herr talman! Första stycket i § 12 innehåller, att byggnadsnämnden
skall till sitt biträde hava stadsarkitekt. Det är första gången
som något sadant direkt stadgande införes angående byggnadsnämndens tjänstemän.
Tidigare har det endast stått, att byggnadsnämnden äger att anställa
det biträde, som den finner erforderligt.

Jag har i en motion här i kammaren gått fram med det yrkandet, att det
inte skulle sägas ifrån, att byggnadsnämndens tjänsteman behöver vara stadsarkitekt.
Jag avser härmed icke på något sätt att underkänna byggnadsnämndens
behov av ett faekutbildat biträde. Man skulle kunna tro något sådant av
utskottets yttrande rörande mom. 1 på sid. 46, där det talas örn att byggnadsnämndens
verksamhet »icke med fördel kan upprätthållas av en lekmannanämnd
utan tillgång till faekutbildat biträde. Detta påstående torde icke kunna
jävas». Jag vill påpeka, att det aldrig varit min mening att här framföra
någon annan uppfattning i detta avseende. Men skillnaden i uppfattning gäller,
av vad slag den tekniska fackkunskap skall vara, som i första hand bör
sta byggnadsnämnden till förfogande.

När jag väckt min motion i denna fråga, har jag utgått från de förefintliga
torhallandena i de svenska städerna. Om jag bortser från de större städerna
och tänker pa de medelstora och små städerna, torde där så gott som undantagslöst
rada det förhållandet, att staden i sin tjänst har en väg- och vattenbyggnadstekniskt
utbildad ingenjör. Han är stadsingenjör, vilket då också innefattar,
att han är mätningsman. Han verkställer alla sådana förrättningar som
erfordras vid fastighetsbildning i staden, och uppgör förslag till stadsplaneandnngar
och dylikt, men i mångå fall är han dessutom byggnadschef i staden,
d. v. s. han handhar de praktiska arbetena för gator, vägar, avlopp, parker
och planteringar o. s. v., och han är oftast byggnadsnämndens, jag vill icke
säga stadsarkitekt, men dess ritningsgranskare. Han är byggnadsnämndens
ende chefstjänsteman.

Förslaget gar ut pa att man pa en gang skall draga ett streck över hela denna
åtminstone kvartsekelgamla utveckling här i Sverige och i stället föreskriva
att den tekniske sakkunnige, som skall stå till byggnadsnämndens förfogande!
skall vara en stadsarkitekt, d. v. s. då närmast en person, som uteslutande skall
ägna sig åt sådana uppgifter som granskning av ritningar och uppgörande
av förslag till bebyggelse och som sedan själv eller genom biträden övervakar,
att byggnaderna bliva på ett betryggande och tekniskt riktigt sätt utförda.

Jag har kanske i denna fråga en kättersk uppfattning, då jag gör mig till
tolk för den meningen, att det är viktigare, att byggnadsnämnden har en stadsingenjör
än att den har en stadsarkitekt. Skulle ett hus bliva uppfört i staden,
V1jket inte är så särskilt vackert, säger jag: »Då kan man väl måla om
det.» Men örn man placerar ett lius på en punkt, där man vill ha en gata Haindl
agen eller där man ur stadsplanetekniska synpunkter önskar, att det inte
skall vara något hus, är det omöjligt att göra något åt saken. Jag anser sålunda,
att det är väsentligt viktigare, att man har tillgång till fackkunskap

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Nr 37. 52

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Ports.)

vid bebyggelsens förberedande stadium, när det gäller stadsplanernas uppgörande,
och att det är ett sådant tekniskt biträde, som byggnadsnämnden i första
hand skall ha att lita till. Att denna uppfattning är riktig, kan man finna
bevisat därav, att hela utvecklingen i Sverige har gått i den riktningen. Det
primära behovet är således en väg- och vattenbyggnadsutbildad stadsingenjör,
och i de allra flesta fall har denne också visat sig kompetent att sköta de ärenden,
som enligt den nya lagstiftningen skulle komma att falla under stadsarkitekten.

Nu kan man ju säga, att utskottet i stort sett tillmötesgått den motion, som
jag har framfört och som, efter vad jag sedan funnit, även väckts i andra kammaren.
Den sistnämnda motionen är icke likalydande med min. och jag kan
nämna, att den framkommit utan att något som helst samarbete förevarit i denna
sak. Jag förstår därav, att man även på annat kommunalt håll har funnit
liknande synpunkter vara bärkraftiga. Utskottet har, som sagt, i stort sett
tillmötesgått våra önskemål och yttrar, att det visserligen skall finnas stadsarkitekt
»men att stadsfullmäktige må, örn förhållandena därtill föranleda, besluta,
att nämndens behov av sakkunnigt biträde skall på annat sätt vara behörigen
tillgodosett». Emellertid kvarstår den direkta hänvisningen till stadsarkitekt.
Jag hade för min del önskat, att det skulle stå, att »byggnadsnämndens
behov av sakkunnigt biträde skall behörigen tillgodoses genom stadsingenjör,
stadsarkitekt, endera av dessa tjänstemän, eller på annat lämpligt sätt».
Man skulle med andra ord redan från början, utan något dispensförfarande eller
utan att stadsfullmäktige särskilt behövde fatta beslut i saken, kunna välja
den tjänsteman, som man ville ha.

Nu tänker jag inte besvära kammaren med någon omröstning i denna fråga.
Jag ämnar alltså icke framställa något yrkande, men då herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet är här närvarande, vill jag uttala den förhoppningen,
att det vid den slutliga redigeringen av denna paragraf måtte kunna
ytterligare betonas, att det blir likställighet mellan stadsingenjören och stadsarkitekten,
så att det ligger i byggnadsnämndens hand att anställa det tekniska
biträde, som byggnadsnämnden själv har funnit vara det lämpligaste för
lösandet av dess arbetsuppgifter.

Häri instämde herrar Johansson-Döhr, Bjurström och Ehrnberg.

Herr Klefbeck: De synpunkter, som herr Nylander här anfört och som ha

framburits i motionen, äro just de som föranlett utskottet att skriva sa,^ som
det gjort i slutet av andra stycket, där utskottet alldeles bestämt framhåller,
att stadsfullmäktige böra ha frihet att besluta, huru de vilja ordna denna sak.

Herr Hjalmarsson: Efter herr Nylanders yttrande ber jag att få helt instämma
i vad lian här framhållit, särskilt som det överensstämmer med den
reservation, som jag avgivit och vari jag yrkat bifall till herr Nylanders mo tion.

Till vad herr Nylander nämnde om de medelstora städerna skulle jag vilja
tillägga, att man i de större städerna har både stadsarkitekt, stadsingenjör,
kanske två stycken, och även byggnadschef. Under sådana förhållanden är
det ändå litet egendomligt att blott nämna en av dessa, ehuru de i regel intaga
samma chef ställning. Jag finner därför, att det hela täckes genom en formulering
i enlighet med herr Nylanders motion.

Jag vill också vädja till Kungl. Maj:t att vid den blivande utformningen
av stadgandet taga hänsyn till vad som här anförts.

I detta anförande instämde herr Lindhagen.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes utskottets yttrande
i nu föredragna delar.

Tredje stycket.

Greve Spens: Vid andra momentet, som nu skall behandlas, äro vi två ledamöter
inom utskottet, som ha antecknat reservation. Utskottet har föreslagit,
att detta moment skall utgå. Då kammaren nyss beslutade att förorda, att
första stycket i första momentet i den förevarande paragrafen skall ha den
innebörden, att byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha stadsarkitekt, fastän
stadsfullmäktige kunna, örn förhållandena därtill föranleda, besluta att
nämndens behov av sakkunnigt biträde skall på annat sätt tillgodoses, så anse
vi reservanter, att andra momentet, som anger kompetensfordringar för stadsarkitekt,
bör kvarstå. Utskottsmajoriteten säger själv, att i och för sig intet
torde vara att erinra mot dessa kompetensfordringar, helst som möjlighet till
dispens är medgiven. Då utskottet icke desto mindre anser, att dessa kompetensbestämmelser
icke böra upptagas i stadgan, så anför utskottet som skäl
därför endast, att örn stadsfullmäktige så finna nödigt, kan genom bestämmelsens
införande i byggnadsordningen säkerhet vinnas för att icke olämplig person
antages till stadsarkitekt. Vi reservanter anse, att denna säkerhet blir
större, örn de av Kungl. Majit upptagna bestämmelserna, mot vilka utskottet
i och för sig icke har något att erinra, intagas i byggnadsstadgan.

Jag hemställer därför, herr talman, att kammaren måtte besluta förorda
Kungl. Maj :ts förslag och således tillstyrka bibehållande av mom. 2 i paragrafen.

Herr Åkerman: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan. Det
kan icke finnas någon anledning att i stadgan intaga dessa kompetensbestämmelser.
Lagtexten är lång nog ändå, och precis samma ändamål vinnes genom
att motsvarande bestämmelse insättes i byggnadsordningarna, om så befinnes
erforderligt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att utskottets yttrande skulle godkännas i nu ifrågavarande
del, dels ock, av greve Spens, att kammaren skulle uttala sig för att
§ 12 mom. 2 av förslaget till byggnadsstadga bibehölles.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Fjärde stycket.

Godkändes.

Utskottets å sid. 47 och 48 gjorda uttalanden rörande § 13 av förslaget till
byggnadsstadga.

Denna paragraf lydde:

Stadsarkitekt skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden med rättighet
att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att, där han det
begär, få sin mening till protokollet antecknad. Vad nu sagts gälle ock i stadens
tjänst anställd mätningsman eller annan tjänsteman, vilken åligger att
till föredragning hos nämnden bereda inkommande ärende, såvitt angår ärende,
som berör hans verksamhetsområde.

Länsarkitekten, förste provinsialläkaren samt provinsial- eller stadsläkaren

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Nr 87. 54

Lördagen den 16 maj f. m.

ävensom brandchefen äga likaledes att vara närvarande vid byggnadsnämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten, ävensom att,
där de så önska, få sin mening till protokollet antecknad.

Uti motionen nr 250 i första kammaren hade herr Larsén hemställt, att andra
stycket av § 13 måtte utgå.

Herr Nylander hade uti motionen nr 251 i första kamaren hemställt, att § 13
måtte erhålla ungefärligen följande lydelse:

»Stadsingeniören och stadsarkitekten eller eljest anställt sakkunnigt biträde
skall vara tillstädes vid nämndens sammanträden---verksamhetsområde.

Länsarkitekten---antecknad.»

Slutligen hade herr Andersson i Falkenberg m. fl. uti motionen nr 419 i andra
kammaren förordat, att bestämmelsen om rätt för förste provinsialläkaren, provinsial-
eller stadsläkaren och brandchefen att närvara vid byggnadsnämndens
sammanträden skulle utgå, samt att bestämmelser skulle införas örn skyldighet
för byggnadsnämnden att inhämta yttrande från hälsovårdsnämnden och brandstyrelsen
i sådana ärenden, som berörde hälsovårds- och brandsäkerhetsfrågor.

Utskottet hade rörande nämnda paragraf anfört:

»Jämlikt § 3 punkt 4 i gällande byggnadsstadga skola stadsbyggmästare!!
och, i vissa frågor, stadsingenjören vara tillstädes vid byggnadsnämndens sammanträden,
med rättighet att i överläggningarna men ej i besluten deltaga samt
att, där de det äska, få sin mening till protokollet antecknad. De i första stycket
av förevarande paragraf upptagna bestämmelserna äga alltså motsvarighet
i gällande lagstiftning. I anledning av vad herr Nylander i sin motion anmärkt
vill utskottet framhålla, att bland de uti första stycket angivna tjänstemännen
uppenbarligen inbegripes även stadsingenjören.

Rättigheten att på angivet sätt deltaga i byggnadsnämndens förhandlingar
har i förslaget utsträckts till länsarkitekten, Anssa tjänsteläkare samt brandchefen.
En sådan anordning torde vara ägnad att i många fall underlätta byggnadsnämndens
arbete, då härigenom ett omständligt och tyngande remissförfarande
kan undvikas. Ingen torde heller numera vilja bestrida, att hälsovårdsoch
brandskyddssynpunkter böra vinna behörigt beaktande vid byggnadsfrågors
avgörande. Yrkandet i motionen nr 419 örn uteslutande av befogenheten för läkarna
och brandchefen att vara närvarande Aud nämndens sammanträden kan utskottet
alltså icke biträda. Däremot lärer det — med hänsyn till städernas skyldighet
tillse, att byggnadsnämndens behov av sakkunnigt biträde är behörigen
tillgodosett — knappast vara behövligt, att särskild rättighet tillerkännes länsarkitekten
att deltaga i nämndens förhandlingar. Man torde kunna förvänta,
att, därest hans närvaro är behöATlig, byggnadsnämnden föranstaltar örn hans tillkallande.

På grund av det anförda finner utskottet sig icke böra tillstyrka annan ändring
i förevarande paragraf än att ordet ''länsarkitekten’ i sista stycket måtte
utgå.»

Vidkommande § 13 andra stycket hade reservation avgivits av greve Spens,
som ansett, att stycket bort tillstyrkas oförändrat.

Herr Larsén: I andra stycket av denna § 13 föreslås, att vissa tjänsteläkare
och brandchef skola äga deltaga i byggnadsnämndens förhandlingar, och utskottet
anser att därigenom en del remisser kunna undvikas. Utskottet utgår
givetvis ifrån att en del saker, som annars behövde remitteras till brandstyrelse
och hälsovårdsnämnd, skulle kunna avgöras omedelbart. Detta är emellertid
inte möjligt, ty byggnadsärendena äro i allmänhet mycket noggrant för -

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Lördagen den 16 maj f. m.

55 Nr 37.

beredda och föranleda icke mycken debatt. Arbetstakten blir rätt hastig, och
varken brandchefen eller läkaren kan under den tid, som står till buds, hinna
granska de föreliggande förslagen från brandteknisk eller hygienisk synpunkt.
Det är också mycket få ärenden, som äro av den beskaffenhet, att inte de brandtekniska
eller hygieniska synpunkterna äro redan i byggnadsordningen tillgodosedda.

Dessutom uppstår en fråga, som kanske behövde beaktas. Skall det vara
någon mening med denna bestämmelse, så måste givetvis alla de tjänstemän,
som här omtalas, kallas med föredragningslista till sammanträdena. Det skulle
innebära, att förste provinsialläkaren skulle kallas till alla sammanträden, som
alla byggnadsnämnder i förste provinsialläkardistriktet ha. Antag, att förste
provinsialläkaren skulle resa till ett sådant sammanträde på en annan ort än
den, där han är bosatt, så uppstår i alla fall frågan: Vem skall betala resekostnaderna?
Det kan väl inte sägas att resan direkt hör samman med hans
provinsialläkartjänst; i varje fall är det inte stadgat i hans instruktion. Man
kan ju också tänka, att samhällena skulle betala resan, men det vore ju inte
riktigt.

Under förarbetena till denna byggnadsstadga har det yttrats från läkarhåll,
även från medicinalstyrelsen, att med det arbete, som deltagande i byggnadsnämndernas
sammanträden skulle medföra för dessa tjänsteläkare, borde de
erhålla högre lön. Det kan ju vara något svårt att säga, vem som skulle betala
dessa lönetillägg. Det förefaller mig som örn frågan icke vore så särdeles
väl genomtänkt och att denna del av paragrafen lämpligen kunde uteslutas och
ersättas med en anvisning till byggnadsnämnderna, att sådana byggnadsfrågor,
som innehålla moment i avseende å brandsäkerhet och hygien, som icke äro reglerade
i de lokala byggnadsordningarna, .skulle remitteras till hälsovårdsnämnd
eller brandstyrelse för yttrande.

Jag ber därför få föreslå, att andra stycket i utskottets utlåtande från och
med punkten 2 måtte få följande lydelse: »En sådan anordning torde icke vara
ägnad att underlätta byggnadsnämndens arbete. Utskottet anser därför, att
andra stycket av 13 § bör utgå och ersättas med en anvisning åt byggnadsnämnden
att rörande sådana med byggnadsärenden sammanhängande hälsovårds-
eller brandsäkerhetsfrågor, vilka ej äro i byggnadsordningen reglerade,
inhämta hälsovårdsnämndens eller brandstyrelsens yttrande.

Greve Spens: Den föregående ärade talaren yrkade, att hela andra stycket
av 13 § skulle utgå, och utskottets majoritet har uttalat sig för att ordet »länsarkitekten»
skulle strykas. För att nu till en början tala örn herr Larséns yrkande,
så är det ju så, att både hälsovårdsfrågor och brandfrågor spela en
mycket stor roll, när det är fråga örn byggnadsväsendet, och därför har det
ansetts nödvändigt, att läkare och även brandchef skola hava rätt att vara närvarande
i byggnadsnämnderna. Herr Larsén var rädd för att örn det bleve
fråga om, att en läkare eller en brandman skulle resa ut på landet till en byggnadsnämnd,
.skulle det uppstå resekostnader, som måste betalas. Jag antar,
att herr Larsén då tänkte, att kommunen skulle få stanna för den kostnaden.
Men nu är det så, att förste provinsialläkare får resa med ersättning av statsmedel,
dock blott örn han förordnas av länsstyrelsen. Däri ligger ju en garanti
för att ej onödiga resor av honom företagas.

Jag har anfört reservation vid denna paragraf och yrkat, att paragrafen
i sin helhet måtte bibehållas. Kungl. Majit har föreslagit följande lydelse av
andra stycket: »Länsarkitekten, förste provinsialläkaren samt provinsial- eller
stadsläkaren ävensom brandchefen ilga likaledes att vara närvarande vid byggnadsnämndens
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten,
ävensom att, där de så önska, få sin mening lill protokollet antecknad.» De

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Nr 37. 56

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
tili byggnadsstadga.

(Forts.)

äga sålunda att vara närvarande, men någon bestämd skyldighet att kalla
dem till sammanträde föreligger icke. Såsom skäl för att länsarkitekt skulle
uteslutas ur denna paragraf bär utskottet anfört, att byggnadsnämndens behov
av sakkunnigt biträde i byggnadsfrågor redan är behörigen tillgodosett och
att det därför knappast är behövligt, att särskild rättighet tillerkännes länsarkitekten
att deltaga i nämndens förhandlingar. Då nu länsarkitekt finns anställd
i alla län, så synes det emellertid vara angeläget, att den i länet anställde
länsarkitekten beredes befogenhet att närvara vid byggnadsnämndernas sammanträden
och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till
protokollet. Kommittén har även föreslagit detta, och det synes mig, att då
både förste provinsialläkaren och provinsial- och stadsläkare enligt utskottsmajoritetens
förslag skulle få denna rätt, kan även länsarkitekten få den.
Stadsarkitekt eller stadsingenjör finnes inte alltid i mindre städer och samhällen,
och då är det särskilt önskvärt, att nämnden kan få höra en riktigt sakkunnig
person vid något viktigare sammanträde. Det torde nämligen inte förekomma
ofta utan endast vid särskilt viktiga frågors handläggning, att länsarkitekten
kommer att närvara. Han får nämligen inte heller ersättning av
staten för sina resor, örn inte Konungens befallningshavande förordnat honom
att resa.

Nu förefaller det som örn det funnes en rädsla för att länsarkitekten skulle
pressa kommunerna till för stora utgifter, men det tror jag inte är någon vidare
fara för. Örn någon enstaka länsarkitekt till en början av tjänstenit uppträtt
oförsiktigt, tror jag detta mycket snart kommer att upphöra.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s.
paragrafen måtte bibehållas oförändrad.

Herr Nylander: Herr talman! Jag vill endast säga några få ord. An gående

det första stycket har det tagits upp i denna 13 § en invändning mot ett
yrkande i min motion. Jag vill säga, att i sak hade det ju inte behövts, ty jag
har endast konsekvent i 13 § upprepat samma ord som jag redan haft i § 12,
nämligen om stadsingenjör och stadsarkitekt. Det är således en rent formell
sak. Jag kan således lämna detta helt och hållet åsido.

Vad däremot beträffar rättigheten för olika personer att närvara vid byggnadsnämndens
förhandlingar, vill jag säga, att jag delar de synpunkter, som
äro framlagda av herr Larsén. Jag tror att byggnadsnämnderna egentligen
inte ha någonting att vinna på att få så många, örn jag så får säga adjungerade
ledamöter. Örn samarbetet är gott i kommunen, kan man ju inhämta upplysningar
och anmoda en sådan person att vara närvarande. Det är ju i allmänhet
gången nu, när byggnadsnämnden vill ha ett sådant uttalande. Däremot
är det naturligtvis besvärligt och obehagligt, örn byggnadsnämnden skall vara
utsatt för att en person, som den inte anser har där att göra, med stöd av denna
paragraf infinner sig vid ett sammanträde och sitter där och gör anteckningar
till protokollet. Jag tror att den utvecklingen vore inte lycklig för det goda
samarbetet i det kommunala livet.

Vad särskilt beträffar länsarkitekten, är det väl den siste person, som bör
vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden. Han är ju den länsstyrelsens
tjänsteman, som skall yttra sig om alla de ärenden, som behöva genom
länsstyrelsen gå vidare, och även örn sådana, som avgöras av länsstyrelsen, i
den mån lagstiftningen så bestämmer. Skall då denne person ha rättighet att
i förväg vara närvarande vid byggnadsnämndens sammanträden och eventuellt
påtrycka nämnden sin mening? Jag tror detta vore synnerligen olyckligt.

Slutligen vill jag säga, att jag tror att, åtminstone då det gäller de större
städerna, ha inte länsarkitekterna på långt när samma kvalifikationer som
städernas egna chefstjänstemän på dessa olika områden ha, och det vore även

Lördagen den 16 maj f. in.

Nr 37.

ur denna synpunkt inte heller lyckligt för det kommunala lugna och trevliga
arbetet, örn ifrågavarande befogenhet gåves åt länsarkitekterna. Dessa äro ju
dessutom personer, som inte helt ägna sig åt denna uppgift utan det är tjänstemän
med arvode, som i huvudsak ha en annan sysselsättning. Att dessa skulle ha
befogenhet att ingripa i byggnadsnämndernas arbete på sätt som här är föreslaget,
kan jag för min del inte anse vara lämpligt.

Jag ber således att få uttala mig i samma riktning som här förut gjorts av
herr Larsén.

Herr Anderson, Erik: Jag skall be att med några ord få motivera utskottets
ståndpunkt med avseende å andra punkten i den föredragna paragrafen.
Det har under årens lopp visat sig, att provinsialläkare och förste provinsialläkare
aldrig inblanda sig i andra ärenden i samhällena ute på landet än dem som
röra hälsovård. Som kammarens ledamöter torde finna, rör denna paragraf
också landsorten. Det har för den skull inom utskottet ansetts, att man inte
behöver frukta, att förste provinsialläkare eller provinsialläkare skall i tid
och otid blanda sig i byggnadsnämndens verksamhet, utan att han endast kommer
att göra det, när han anser, att hans tjänsteplikt att övervaka hälsovården
påfordrar det.

Detsamma är förhållandet, när det gäller brandchef. Jag tror inte att brandchef
kommer att blanda sig i andra spörsmål än just sådana, som röra egentlig
brandfara, eller sålunda örn man tänker bygga på sådant sätt, att brandfaran
blir alltför stor. Däremot har länsarkitekten att övervaka det estetiska, och det
är visserligen av stor betydelse, även det, men det är dock inte av samma
betydelse som det som de två andra skola övervaka, och det kan befaras, att
han kommer att inblanda sig i betydligt flera frågor än de andra kategorierna
komma att göra. Därför har utskottsmajoriteten gjort sitt uttalande i den
riktning som skett, och jag skall be att få yrka bifall till detsamma.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
den nu förevarande delen av utskottets yttrande förekommit följande yrkanden:
l:o) att utskottets uttalanden skulle godkännas; 2:o), av herr Larsén, att utskottets
uttalanden skulle godkännas med den ändring, att näst efter första meningen
i andra stycket fortsattes sålunda: »En sådan anordning torde icke vara
ägnad att underlätta byggnadsnämndens arbete. Utskottet anser därför att andra
stycket av 13 § bör utgå och ersättas med en anvisning åt byggnadsnämnden
att rörande sådana med byggnadsärende sammanhängande hälsovårds- eller
brandsäkerhetsfrågor, vilka ej äro i byggnadsordningen reglerade, inhämta hälsovårdsnämndens
eller brandstyrelsens yttrande»; samt 3:o), av greve Spens,
att kammaren skulle uttala sig för att § 13 av byggnadsstadgan avfattades på
sätt Kungl. Majit föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av utskottets uttalanden vara med övervägande
ja besvarad.

Utskottets å sid. 18—51 gjorda uttalanden rörande §§ 15—18, 20, 24, 31, 36
och 37 av förslaget till byggnadsstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 51 och 52 gjorda uttalande rörande § 42 av förslaget till
byggnadsstadga.

Nämnda paragraf hade följande avlattning:

Förslag

till byggnads stadga.

(Forte.)

Nr 37. 58

Lördagen den 16 maj f. m.

At byggnads yttre skall i övrigt givas den arkitektoniska form och den färg,
som gatu- och gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden finner lämplig såväl
för byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan.

Herr Lindhagen och herr Ström, Fredrik, hade uti den i första kammaren
väckta motionen nr 259 hemställt, att till § 42 måtte göras följande tillägg:
»Särskild uppmärksamhet bör ägnas skydd mot bebyggelse, som äventyrar en
stads karakteristiska skönhetsvärden och profiler.»

Härom hade utskottet anfört:

»Vid utformandet av det nu framlagda förslaget har man, såsom ock av motionärerna
vitsordats, beaktat betydelsen av att en stads karakteristiska skönhetsvärden
och profiler i möjligaste man bevaras. Sålunda stadgas i § 15, att
vid stadsplans uppgörande skall särskilt tillses, att historiskt och estetiskt
värdefulla byggnader och stadsbilder eller sådana platser, som på grund av belägenhet,
växtlighet eller säregna, naturförhållanden äro särskilt tilltalande, i
möjligaste måtto skyddas och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras
eller skadas. Vid uppgörande av stadsplanebestämmelser för byggnadskvarter
bör enligt bestämmelser i § 16 iakttagas, dels att bebyggandet av högt belägna
eller eljest på större avstånd synliga platser regleras med hänsyn till god
konturverkan, dels ock att, där inom området finnas byggnader, vilka kunna
antagas bliva för avsevärd framtid bestående, bebyggandet såvitt möjligt så
ordnas, att enstaka byggnader eller byggnadsgrupper icke komma att störande
bryta mot omgivningen i fråga örn byggnadshöjd, bebyggandets täthet eller
byggnadernas art i övrigt. Uti förut omförmälda framställning av Stockholms
stadsfullmäktige hava dessa i anledning av herr Lindhagens nu åberopade motion
i stadsfullmäktige tillstyrkt de nyss återgivna bestämmelsernas upptagande
i en blivande ny byggnadsstadga. Utskottet finner dessa bestämmelser väl
ägnade att bereda de i motionen avsedda intressena det författningsmässiga
skydd, som är möjligt. Det torde vara föga att vinna genom ytterligare föreskrifters
upptagande i stadgan. Med instämmande till fullo i motionens syfte
finner sig utskottet av nu angivna skäl icke böra tillstyrka det föreslagna tillläggsstadgandet.
»

Herr Lindhagen: Här föreligger en fråga, som är en hjärtesak för mig.

Det är så, att åtminstone i Stockholm finns det en del gamla skönhetsvärden
och profiler i staden, som det är för oss angeläget att få behålla. Det är av
stor vikt, att få ett erkännande i lagstiftningen, så att man kan vaka över dem
och skydda dem emot den förstörelse, som äger rum under tidernas lopp och
framdelas kan hota.

Nu är det så, att i detta, förslag örn stadsplanen ha införts några bestämmelser.
som anses ägnade att i stort sett, såvitt på en ny stadsplan ankommer,
tillgodose dessa ändamål. Stadsplanen är dock bara en schematisk beskrivning
på, hur bebyggelsen i sina huvuddrag bör vara organiserad. När sedan
bebyggandet kommer, gäller det också en prövning av de individuella husen
och hur de ställa sig till dessa skönhetsvärden och profiler på utsatta punkter
i staden. Den frågan regleras sålunda enligt min och mångas mening inte
tillräckligt av ändringar i fastställda bestämmelser för stadsplanerna, utan de
böra även i byggnadsstadgan kompletteras.

Nu har man redan föreslagit, trots dessa bestämmelser i stadsplanelagen,
att här bör inryckas i samma syfte en § 42, där det just står: »Åt bygg nads

yttre skall i övrigt givas den arkitektoniska form och den färg, som gatuoch
gårdsbilden fordra och som byggnadsnämnden finner lämplig såväl för
byggnadens utseende i och för sig som för en god helhetsverkan.» Där har

Förslag
till byggn ads -stadga.

(Forts.)

Lördagen den 16 maj f. m.

Jfr 37.

man således ansett i princip, att det behövs ett tillägg i stadgan för just detta
ändamål, som jag nyss talade örn. Men man har inskränkt sig till fordringar
på »gatu- och gårdsbilden». När det gäller de stora profilerna och skönhetsvärdena,
är det inte nog med en enstaka gatu- och gårdsbild, och därför ha vi
motionärer föreslagit, att här göres följande tillägg, att »särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt skydd mot bebyggelse, som äventyrar en stads karakteristiska
skönhetsvärden och profiler». Jag kan inte förstå, varför utskottet
skall motsätta sig detta, då ju i alla fall utskottet säger, att det i allo delar de
uppfattningar, som återfinnas i den vid vår framställning bilagda motion i ämnet
inom huvudstadens stadsfullmäktige. Då bör väl ej finnas något hinder för den
ytterligare trygghet, som erhålles genom det av oss föreslagna tillägget.

Jag har talat med en av de sakkunnige, som var tillkallad i departementet,
och han medgav, att det vore alldeles klart, att det kan man mycket väl göra.
Nu står det inte, och då är det inte möjligt att få något beslut i riksdagen. Då
första kammaren befinner sig i andra kammaren för närvarande, tjänar det
ingenting till att kalla in kammarens okunniga hop för att den skall rösta örn
en sak, som den inte åhört och för vilken intresset uppslukats av Ådalstragedien.
Här föreligger ett nödläge, och jag begär därför absolut inte votering, herr
talman, för att inte riskera detta inbrott av ovidkommande från andra kammaren.
Men jag vädjar till justitieministern och hans hjälpredor för övrigt, av
vilka som sagt en deserterat över på min sida, att de måtte vilja tillgodose utskottets
och följaktligen inom kort även riksdagens önskan, att i allo det här
bör ske, Det sker endast genom att nian lägger till detta härliga uttryck, som
jag tycker att landets huvudstad kan fordra av riksdagen, då det inte kostar
riksdagen några tomtpengar.

Jag yrkar sålunda — ja, jag vet inte örn jag vågar yrka det ens. Jag gör
intet yrkande, herr talman.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes den nu föredragna
delen av utskottets yttrande.

Utskottets å sid. 52 gjorda uttalanden rörande § 52 av förslaget till byggnadsstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 52 gjorda uttalande rörande § 53 av förslaget till byggnadsstadga.

Denna paragraf var så lydande:

Byggnad, som uppföres i gräns mot grannfastighet, skall avskiljas från denna
fastighet medelst brandmur av sådan beskaffenhet, som i byggnadsordningen
angives.

Där särskilda skäl det påkalla må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser
örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å varandra
angränsande fastigheter, samt örn rätt för byggnadsnämnden att i fall,
som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av brandmur.

Då särskilda skäl föreligga och grannar därom överenskomma, må byggnadsnämnden
kunna medgiva, att fönster eller dörr anbringas i brandmur, med vilkor
att betryggande anordningar vidtagas för öppningarnas brandsäkra avstängande
i händelse av eldsvåda. Byggnadsnämnden ina, då grannar därom enas,
medgiva anstånd med sådana skyddsanordningars vidtagande, såvitt eldfaran
icke därigenom avsevärt ökas.

Förslag

till byggnads stadga.

(Fort*.)

Nr 37. 60

Lördagen den 16 maj f. m.

Uti motionen nr 250 i första kammaren hade herr Larsén hemställt, att § 53
andra stycket måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Där så finnes skäligt,
må i byggnadsordningen-----brandmur.»

Utskottet hade härom anfört, att utskottet med hänsyn till vad departementschefen
anfört rörande ifrågavarande bestämmelse funne sig sakna anledning tillstyrka
ändring i densamma.

Herr Larsén: Det har varit vanligt och det är fortfarande i en stor del av
våra svenska städer vanligt, att två grannar använda gemensam brandmur. Det
tycks inte heller vara departementschefens mening att förbjuda, att sådan gemensam
brandmur får tillåtas genom lokala bestämmelser.

Orsaken till att en gemensam brandmur användes är endast och allenast allmänna
besparingsskäl, och dessa äro mycket tungt vägande. Men i § 53 av det
föreliggande förslaget till byggnadsstadga finna vi ett sådant stadgande som
detta: »Där särskilda skäl det påkalla må i byggnadsordningen meddelas bestämmelser
örn rätt att hava gemensam brandmur för byggnader, uppförda å
varandra angränsande fastigheter, samt örn rätt för byggnadsnämnden att i
fall, som angivas i byggnadsordningen, medgiva befrielse från uppförande av
brandmur.» Här krävas sålunda »särskilda skäl» för att det skall medgivas.
Men departementschefen har medgivit, att besparingssynpunkten är en tillräckligt
tungt vägande synpunkt.

För att det inte skall föranleda till någon missuppfattning, särskilt då våra
byggnadsnämnder inte hava tillfälle att läsa motiveringen till den föreliggande
stadgan, ber jag att få föreslå en ändring i utskottets utlåtande vid denna paragraf.
Jag tror, att denna ändring helt och hållet motsvarar syftemålet med
bestämmelsen. Utskottets yttrande bör sålunda förändras på följande sätt:
»Med hänsyn till vad departementschefen anfört rörande ifrågavarande bestämmelse
synas icke allenast ''särskilda skäl’ utan även allmänna besparingssynpunkter
kunna i viss utsträckning motivera bestämmelser om gemensam brandmur;
en omformulering av stadgandet torde därför vara önskvärd.»

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder endast yrkats, av herr Larsén, att riksdagens yttrande rörande § 53
av förslaget till byggnadsstadga måtte erhålla följande lydelse: »Med hänsyn
till vad departementschefen anfört rörande ifrågavarande bestämmelse synas
icke allenast ''särskilda skäl’ utan även allmänna besparingssynpunkter kunna
i viss utsträckning motivera bestämmelser örn gemensam brandmur. En omformulering
av stadgandet torde därför vara önskvärd».

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
i nu ifrågavarande del samt vidare enligt herr Harsens yrkande; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets å sid. 52 gjorda uttalanden rörande §§ 62 och 67 av förslaget till
byggnadsstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 53 gjorda uttalanden rörande § 80 av förslaget till byggnadsstadga.

Nämnda paragraf lydde:

I fråga örn byggande inom område, som ej ingår i stadsplan, skall, där ej
stomplanebestämmelser eller utomplansbestämmelser fastställts, gälla ytterligare
följande:

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Lördagen, den 16 maj £. m. 61

1. Tomtplats, som avses för bebyggande med boningshus, må icke givas
mindre areal än 1,200 kvadratmeter.

Av tomtplats må högst en sjättedel bebyggas.

2. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot väg än 3.5 meter och ej närmare
vägs mittlinje än 9 meter. Byggnadsnämnden må dock vid mindre väg
av ringa trafikbetydelse kunna medgiva mindre avstånd till vägs mittlinje,
dock ej under 6 meter.

3. Byggnad skall, därest den ej sammanbygges med liknande byggnad å
grannes fastighet, uppföras på minst 6 meters avstånd från fastighetens gräns.

Uthus eller annan gårdsbyggnad må i allmänhet icke förläggas närmare
gräns mot grannfastighet än 4.5 meter, dock må byggnadsnämnden medgiva
mindre avstånd, där nämnden efter grannens hörande finner detta med hänsyn
till byggnadens ringa storlek eller andra omständigheter utan olägenhet kunna
ske.

4. Avståndet mellan skilda byggnader å samma tomtplats må ej vara mindre
än 12 meter. Byggnadsnämnden äger likväl, örn hinder ej möter ur brandfaresynpunkt,
medgiva mindre avstånd, dock ej under 9 meter. Därest ett
ändamålsenligt bebyggande därigenom främjas, äger byggnadsnämnden att
för mindre gårdsbyggnad eller flygelbyggnad till endast en vånings höjd medgiva
mindre avstånd till huvudbyggnad, dock ej under 3 meter.

5. Boningshus må icke uppföras med flera än två våningar och ej till större
höjd än 7.5 meter. Uthus eller annan gårdsbyggnad må icke uppföras till
större höjd än 3 meter.

6. Vad ovan är stadgat skall ej tillämpas med avseende å ekonomibyggnader
till jordbruksfastighet.

Uti motionen nr 250 i första kammaren hade herr Larsén beträffande § 80
hemställt, dels att i punkt 1 siffran 1,200 måtte utbytas mot 500 samt talet en
sjättedel mot en fjärdedel, dels att i punkt 3 talet 6 måtte utbytas mot 41/2,
dels ock att punkt 5 måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Boningshus må
icke uppföras med flera än en våning och ej till större höjd än fem meter. Vinden
må därjämte i ett plan inredas för bostadsändamål. Uthus eller annan gårdsbyggnad
må icke uppföras till större höjd än tre meter.»

Herr Nylander hade i sin motion nr 251 i första kammaren hemställt, att
§ 80 punkterna 2 och 6 måtte erhålla ungefärligen följande lydelse:

»2. Byggnad må ej läggas närmare gräns mot allmän väg än nio meter och
ej närmare mittlinje för sådan väg än aderton meter. Ifråga örn annan väg
skall gälla att byggnad ej må läggas närmare vägs gräns än sex meter och ej
närmare dess mittlinje än nio meter, dock må vid mindre väg av ringa trafikbetydelse
avståndet till dess gräns kunna nedgå intill fyra meter och avståndet
till dess mittlinje intill sex meter.

6. Vad ovan är stadgat skall, förutom bestämmelsen 2, ej tillämpas med
avseende å ekonomibyggnader till jordbruksfastighet.»

Vidare hade herr Jonsson i Eskilstuna m. fl. uti motionen nr 418 i andra kammaren
hemställt örn sådana ändringar i förevarande paragraf, att i punkten 5
dels orden »och ej till större höjd än 7.5 meter» måtte strykas, dels ock måttet
3 meter måtte ändras till 3.5 meter.

Slutligen hade herr Andersson i Falkenberg m. fl. uti motionen nr 419 i andra
kammaren uttalat sig för följande ändringar i paragrafen: beträffande punkt 1,
att siffran 1,200 måtte utbytas mot 800 och talet en sjättedel mot en femtedel;

beträffande punkt 2, att orden »Byggnadsnämnden må--— ej under 6

meter» måtte utgå, samt beträffande punkt 3, att talet 6 måtte utbytas mot 4.5.

Nr 37.

Förslag

till byggnads stadga.

(Forts.)

Nr 37. 62

Lördagen den 16 maj f. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Förta.)

Utskottet hade angående förevarande paragraf anfört:

»Med hänsyn till vad motionärerna anfört finner utskottet sig böra förorda
dels att måttet 3.5 meter i punkten 2 måtte höjas till 4.5 meter dels att den föreslagna
minimiarealen för tomtplats, 1,200 kvadratmeter, måtte väsentligen nedsättas,
örn möjligt till 800 kvadratmeter, dels ock att övriga i paragrafen förekommande
måttuppgifter måtte jämkas efter vad som kan anses lämpligt med
hänsyn till nedsättningen av tomtarealen.»

Herr Nylander: Herr talman! Paragraf 80 handlar ju om särskilda bestämmelser
örn byggande utom'' stadsplan. Det är sålunda förutsatt, att man då
befinner sig så pass långt utanför det stadsplanelagda området, att där ännu
icke skall hava fastställts stomplane- eller utomplansbestämmelser. Man kan
sålunda gå ut ifrån, att den mark, som i § 80 avses, är vad man i dagligt tal
kallar jungfrulig mark, där någon egentlig bebyggelse ännu icke kommit till
stånd, och där det sålunda ännu icke ur någon synpunkt är nödvändigt att införa
några utomplansbestämmelser. För sådana områden är i den kungl, propositionen
föreslaget att tomtplats icke må givas mindre areal än 1,200 kvadratmeter,
medan det däremot väckts en motion av herr Larsén, i vilken motionären
vill gå ned ända till 500 kvadratmeter såsom minimiareal för en tomtplats.

Jag har en alldeles motsatt uppfattning, och jag skulle för min del vilja gå
med på ett betydligt större mått, än som är omnämnt i den kungl, propositionen,
1,200 kvadratmeter. Jag har sålunda avlämnat en motion, som icke direkt
riktar sig mot tomtplatsens storlek utan som tar hänsyn till byggnadens läge i
förhållande till befintlig eller planerad väg och även i förhållande till tomtgränsen.
Nu förstår jag, att man kan komma till helt olika uppfattningar —
såsom herr Larsén och jag ha gjort — beträffande tomtplatsens areal. Men jag
tror, att detta beror på den omständigheten, att då man räknar med en mycket
liten tomt, så har man förutsatt, att det kan ordnas avlopp från denna tomt och
att vattenförsörjning kan ske med vanlig vattenledning från allmänt vattenverk.
Då kan man givetvis gå ned till en så liten tomtareal, som föreslagits,
och då kan man såsom det yttersta också gå ned till vad herr Larsén har föreslagit.
Men skulle så vara förhållandet, att allmän avloppsledning och även
vattenledning saknas, då tror jag, att man lockar in de byggande på synnerligen
farliga vägar, örn man låter tomtplatserna bli så små, som här äro föreslagna
och utskottet även tillstyrkt. 800 kvadratmeter torde i sådant fall vara
alldeles för litet. Jag vill även tro, att örn man säger, att avloppsvattnet måste
självrena sig, d. v. s. tomten skall vara så stor, att avloppsvattnet från den ena
tomtplatsen icke generar grannarna, måste tomtplatsen hava en ännu större
areal. Jag har sett olika utredningar om denna fråga, och jag vet, att det i en
utredning av Stockholms stads myndigheter framförts krav på en areal av
1,500 kvadratmeter såsom den minimiareal för en tomtplats, där man tänker
sig att avloppsvattnet skulle kunna självrena sig.

För den stad, som jag representerar — i dag har jag fått höra, att det är
»landsbygd» — har föreskrivits mycket större arealer — ända upp till 3,000
kvadratmeter — för att få fram en sund bebyggelse. Örn avloppsledning icke
finnes, får bebyggelsen icke bli så tät, att några sanitära vådor kunna uppstå,
medan man däremot på detta sätt uppmuntrar till att markexploatörerna, innan
de börja försälja tomter, se till, att avloppsledningar och de sanitära förhållandena
bli ordnade.

Ur samma synpunkt skall man se det yrkande, som jag har gjort i min motion,
att då det gäller en stor allmän väg, som ju ofta är en infartsväg till en
stad, bör den få en betydligt större vidd mellan husfasadlinjerna, än som kan

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37

Förslag
till byggnadsstadga.

(Fort».)

Herr Anderson, Erik: Den föregående talaren sade, att det skulle vara orimligt,
om man skulle föreskriva, att ute på landsbygden mindre tomtplatser, än
som innehålla 1,200 kvadratmeter, finge bebyggas. Det förhåller sig på det
sättet, att de tomter, som bebyggas under dessa förhållanden, äro mindre egnahem,
som arbetare söka inrätta för sig. De vilja i regel inte hava större områden,
än de kunna sköta örn, och hålla dem snygga på den fritid, som de
hava, sedan de slutat sitt arbete på vederbörande fabrik. Skulle nu förhållandet
vara, att det skulle föreskrivas större tomtområden, blir det omöjligt,
utan då måste vederbörande anlita lejd arbetskraft, och det blir för dyrbart för
dem.

Å andra sidan får jag säga, att jag anser det vara bra mycket trevligare att
se en liten och välskött tomt än en stor tomt, på vilken främre delen kanske är
välskött och ordnad men den bakre utlagd för fäfot. Ett annat skäl, som gör
att jag för min del håller strängt på att man skall få rätt att bebygga tomter,
som inte innehålla större areal än 800 kvadratmeter, är att, om ett dylikt samhälle
i framtiden vill inrätta vatten- och avloppsledningar, blir detta alldeles
för dyrbart, om samhället skall sträcka ut sig så oerhört, som det gör, om tomterna
bli alltför stora. Ju större samhället blir, desto dyrare och svårare är
det för dessa egnahemsägare att få vatten- och avloppsledningar.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag och ber därvid att
starkt få understryka, att minsta tomtarealen inte bör sättas högre än 800 kvadratmeter.
Det kan bebyggas i enlighet med övriga föreskrifter, och det kan
även göras den bestämmelsen, att byggnad icke lägges närmare väg eller gata
än 4 x/2 meter. Det är nämligen i regel små hus. Är det däremot en person,
som vill bygga ett stort hus, så att han inte kan fullgöra bestämmelserna i § 80
i byggnadsstadgan, då får han se till att skaffa sig en större tomt, så att han
kan fullgöra bestämmelserna. Men den person, som vill köpa en liten tomt,
skall också ha rätt att göra detta.

Jag ber. herr talman, att få yrka bifall till det yttrande, som innefattas i
utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning godkändes utskottets yttrande i nu föredragna
del.

erhållas enligt den kungl, propositionen. Jag har sålunda yrkat att man icke
skall få lägga byggnad närmare vägens mitt än 18 meter. Vid en sådan allmän
väg, som jag tänker mig i framtiden komma att bibehållas såsom infartsväg
och viktig trafikled, skall man sålunda kunna få ut en bredd mellan husfasaderna
av 36 meter, vilket vid intensiv motortrafik icke på något sätt är för
mycket, örn man skall hava gångbanor och dubbla körbanor för motortrafik
och eventuellt särskild körbana för lokaltrafik och hushållstrafik. Då det gäller
ett sådant här »jungfruligt» område tror jag, att man skall hava stora
fordringar på att från början få fram ett tillräckligt markreservat för trafiklederna.
Örn detta hade kunnat göras tidigare här i landet, hade vi säkerligen
besparat oss ett stort antal dyrbara vägomläggningar med tillhörande inlösen
av redan bebyggda fastigheter.

Jag vill inte göra något yrkande. Men jag skulle till herr justitieministern
vilja särskilt uttala det önskemålet, att det vid utformandet av de slutliga bestämmelserna
örn tomtplatsernas storlek måtte tagas hänsyn till den viktiga
frågan om avloppsförhållandena för de olika tomtplatserna, så att det göres en
differentiering, i ena fallet, om området samtidigt med bebyggelsen förses med
vatten- och avloppsledningar och i andra fallet, örn det allt fortfarande skall
ligga i jungfrulig mark. och ingenting vidare skall åtgöras för de hygieniska
förhållandenas ordnande.

Nr 37. 64

Lördagen den 16 maj £. m.

Förslag
till byggnadsstadga.

(Forts.)

Ang.
avstyckat
områdes
befriande
från ansvar
för inteckning
m. m.

Utskottets å sid. 54 gjorda uttalande rörande §§ 82 och 97 af förslaget till
byggnadsstadga.

Herr Anderson, Erik: Om jag inte fattat fel, berör denna avdelning bestämmelserna
rörande byggnadsverksamhetens ordnande nte på den egentliga landsbygden,
d. v. s. på sådana områden, där så kallad byggnadsplan — eller stadsplan,
som det för närvarande heter -—■ kommer att upprättas. Det är nämligen
så, att när dessa byggnadsplaner skola utläggas, får man göra dem oerhört
stora, nämligen från 150 till 250 tunnland, beroende på att man fått den erfarenheten,
att örn en byggnadsplan eller stadsplan göres alltför liten, försöker
envar att bygga utom vederbörande gräns för att slippa underkasta sig
de bestämmelser, som äro förenade med byggandet inom stadsplanen. Detta
gör, att inom dessa stora områden bliva inneslutna en eller flera lantgårdar
eller till och med hela byar. I särskilda bestämmelser örn byggande utom
stadsplan finns under punkt 6 följande stadgande: »Vad ovan är stadgat skall
ej tillämpas med avseende på ekonomibyggnader till jordbruksfastighet». I
bestämmelserna angående den egentliga landsbygden är icke något dylikt förbehåll
infört.

Jag skulle för den skull vilja uttala det önskemålet, att örn inte i byggnadsstadgan
bli införda sådana bestämmelser, detta likväl får tolkas på det
sättet, att ekonomibyggnader för jordbruket icke ingå under dessa bestämmelser.
Jag har i övrigt intet yrkande utan har endast velat rikta denna uppmaning
till vederbörande statsråd, då byggnadsstadgan slutligen utfärdas.

Sedan överläggningen förklarats slutad, godkändes utskottets yttrande i förevarande
del.

Utskottets å sid. 54 gjorda uttalande rörande § 126 an förslaget till byggnadsstadga.

Godkändes.

Utskottets å sid. 42 och 43 gjorda uttalanden.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens föregående beslut.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn avstyckat eller avsöndrat
områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet m. m., dels ock en
i ämnet väckt motion.

Genom en den 80 december 1930 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 3, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

lag örn avstyckat eller avsöndrat områdes befriande fran ansvar för inteckning
i stamfastighet;

lag örn ändrad lydelse av 37 § 5 och 6 mom. förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom; samt

lag örn ändrad lydelse av 121 § utsökningslagen.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning av propositionen av herr Lindhagen väckt motion, nr 191 i första

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

kammaren. I motionen hade yrkats den ändring i förslaget till lag örn avstyckat
eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet,
att lagen icke skulle, såsom av Kungl. Maj :t föreslagits, givas tillämpning,
därest överlåtelsen av avstyckningen avsett stärkande av befintligt mindre
jordbruk. Dessutom bade i motionen hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit erinra örn lagens sannolika vanmakt samt begära ett fortsatt
övervägande, som kunde vara ägnat att i realiteten avkasta något.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att motionen^ i den mån den ej besvarats genom utskottets hemställan
under A), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Efter den långa debatten, som nu avslutats, förmår jag

icke att något vidare inlåta mig på min i detta ämne väckta motion, så den
må ligga ogill.

Det är dockan sak, som jag icke kan underlåta att göra en erinran örn, och
det är att lagrådet åstadkommit en ändring i det ursprungliga förslaget, vilken
ändring är motiverad på följande sätt: »Institutet avstyckning för sammanläggning
har tillkommit bland annat för att inom Norrland, Dalarna och Värmland
bidraga till att inägojord, som tillhör trävarubolagen men för dem snarast
är en tunga, avstyckas från bolagens skogsmark och sammanlägges med
närliggande jordbruksfastigheter, som förut hava nödig husbehovsskog. En
dylik socialt och nationalekonomiskt önskvärd jorddelning skulle kunna betydligt
underlättas, örn förevarande lag kunde komma till tillämpning å sådana
avstyckningar.»

Detta generella yttrande är ju synnerligen äventyrligt, ty det strider mot lagstiftningens
avsikter och uttalanden även vid sidan örn lagstiftningen. Man
bär just gått ut ifrån, att man bör akta sig för att på det sättet hindra ett
självständigt jordbruk att fortbestå och komma ifrån skogens förpliktelser emot
inägojorden genom att bryta ut inägojorden och lägga den till annan inägojord.
Det var ju själva parollen i 1896 års fria ägostyckningslag, att så skulle kunna
ske, och då säde man också alldeles såsom det säges här av lagrådet. Det är
ju egendomligt, huru utvecklingens orm biter sig själv i stjärten, som man
säger. Vi säga nu på samma sätt som man sade då, att därigenom kunna bolagen
bliva befriade från den inägojord, av vilken de icke hava behov.

Jag tror nog, att sådana här sammanläggningar lämpligen kunna äga rum;
men det är undantagsvis, som det bör ske. I den generella omfattning, som
lagrådet givit åt saken och som utskottet anslutit sig till, är det i själva verket
en jorddelning, som i regel icke är socialt och nationalekonomiskt önskvärd.

I herr Lindhagens yttrande instämde herr Tjällgren.

Herr statsrådet Gärde: Jag delar helt de synpunkter med avseende å själva
frågan, som herr Lindhagen framhållit i sin motion, att en sådan sammanläggning
av fastigheter icke bör komma till stånd på det sättet, att sammanläggningen
skulle förminska de självständiga jordbrukens antal i fråga om fastigheter,
_ varå vanhävdslagen och den särskilda nyttjanderättslagen äro tilllämpliga.

Men jag vill också säga, att jag tror det vara en missuppfattning, att denna
lag skulle hava sådana verkningar. Den reglerar nämligen icke frågan om, i
vilka fall en sammanläggning är tillåten eller icke, utan den avser endast ett

Första kammarens protokoll 1921. Nr SI. 5

Äng.
avstyckat
områdes
befriande
från ansvar
för inteckning
m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Äng.
avstyckat
områdes
befriande
från ansvar
för inteckning
m. m.
(Forts.)

Äng.

älgjaktens
ordnande
m. m.

66 Lördagen den 16 maj f. m.

ordnande av inteckningsförhållandena för de fall, då en sådan sammanläggning
är tillåten. I vilka fall en sådan sammanläggning skall kunna tillåtas,,
regleras icke av denna lag utan av 1926 års lag om sammanläggning av fastigheter
å landet, där det i 9 § heter: »Är fastighet, som ifrågasättes skola ingå
i sammanläggningen, sådan att lagen angående uppsikt å vissa jordbruk däTå
äger tillämpning, må sammanläggning ej äga rum, i händelse anledning prövas
vara för handen att antaga, att sammanläggningen medför minskning i de
självständiga jordbrukens antal.» Där ha. vi alltså tryggheten och själva garantien
för att en sammanläggning icke kommer till stånd i strid med de sociala
synpunkter, som herr Lindhagen framhöll. Lagen angående befriande från
ansvar för inteckningar i dessa sammanlagda fastigheter har alltså sin tilllämpning
endast i fråga örn sammanläggningar, som icke stå i strid med bestämmelserna
i 1926 års lag.

Herr Lindhagen: Jag ber att få tacka justitieministern för den nu lämnade
lugnande förklaringen. Jag förstår, att han själv uppfattar det så, och jag
hoppas, att han har i sin makt att hålla hand över vederbörande, så att de icke
komma att missförstå lagen genom det generella yttrande från lagrådet, till
vilket första lagutskottet givit sin anslutning.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 76, i anledning av väckt motion örn mildring i fordringarna å formell
säkerhet för lån m. m. från de statliga fonderna till jordbrukets befräm -

jande;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadsplanelag
m. m., såvitt angår ändringar i väglagstiftningen; samt

nr 78, i anledning av väckta motioner angående revision av jaktlagstiftningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 79, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen den 13 mars 1931 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 214, hade Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag föreslagit riksdagen att, med godkännande av de enligt statsrådsprotokollet
utav departementschefen tillstyrkta grunderna för älgjaktens ordnande
och för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg å gröda, medgiva
uttagande av vissa i samma grunder avsedda avgifter.

I anledning av Kungl. Maj:ts nämnda proposition hade inom andra kammaren
väckts och likaledes till utskottet hänvisats motionen nr 427, av herr
Jonsson i Risinge m. fl., varl hemställts, att riksdagen måtte, med avstyrkande
av de av Kungl. Majk i propositionen nr 214 framlagda grunderna för
älgjaktens ordnande i vad anginge utsträckt jakttid för vissa områden, medgiva
uttagande av en avgift av 25 kronor för varje skjuten älg för bidrag till
lindrande i vissa fall av skada av älg å gröda.

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

I detta sammanhang hade utskottet vidare till behandling förehaft en inom
andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 210, av herr Wachtmeister,
vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla om utfärdande
av bestämmelser beträffande jakt å älg, avseende

1) fastställande av en allmän jakttid av maximum 2 dagar, vilken skulle
utsträckas å »älgvårdsområden» till 14 dagar, förlagda till tidpunkt senare
än den förra,

2) bildande av en älgskadefond uppkommen av licensavgifter,

3) värdering av älgskada medelst allmänna medel,

4) förbjudande av älgskytte med andra vapen än sådana, som vore avsedda
för kula, eller av annan person än den, som visade sig vara innehavare av statens
skyttemärke eller avlagt annat godkänt skjutskicklighetsprov,

allt i enlighet med i motionens motivering angivna synpunkter och av Kungl.
Majit utfärdade kompletterande bestämmelser.

Äng.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1) att riksdagen i anledning av Kungl. Majits förevarande proposition
måtte, med godkännande av de utav departementschefen tillstyrkta grunderna
för älgjaktens ordnande och för bidrag till lindrande i Anssa fall av skada
av älg å gröda, medgiva uttagande av de i samma grunder avsedda avgifter,
under iakttagande dock att möjlighet att erhålla restitution av dylika avgifter
icke finge stadgas;

2) att riksdagen i anledning av motionen lii 427 måtte medgiva uttagande
av en avgift av 15 kronor för varje skjuten älg, för vilken icke erlagts sådan
avgift, som förut under 1) omförmäldes;

3) att riksdagen måtte förklara motionerna lii 210 och lii 427, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört och hemställt,
icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar Tjällgren, Carl E. Eriksson, Granath
och Uddenberg, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

1) med anledning av motion lii 427 avslå Kungl. Majits förevarande framställning
;

2) avslå motion lii 210;

3) besluta, att motionen lii 427 i den mån den ej kunde anses besvarad
genom vad utskottet hemställt under 1) ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr Tjällgren: Herr talman! Då jag jämte tre stycken andra av riks dagens

ledamöter reserverat mig mot föreliggande utskottsutlåtande, skall jag
be att i all korthet få ange skälen härför. Enligt min mening skulle de mindre
skogsägarna ifråga örn älgjakten komma i ett mindre gynnsamt läge än innehavare
av större skogsområden, örn utskottets föreliggande förslag antages.
Eöljden av detta förslag skulle bli, såvitt jag förstår, att dessa mindre skogsägare
skulle bli nödsakade att sammansluta sig i föreningar för att erhålla
någon praktisk möjlighet att idka jakt av älg. Men med den kännedom man
Ilar örn hur svårt det är att få dylika föreningar till stånd, måste åtminstone
jag ställa mig mycket betänksam inför ett sådant förslag. Det är ju möjligt,
att inom vissa län inom mellersta Sverige, det vill jag inte bestrida, förslaget
skulle komma att bli av en viss betydelse. Men i vad det gäller Norrland är
det min bestämda övertygelse, att det blir de mindre skogsägarna, alltså bönderna,
som så att säga komma att dra det kortaste strået ifråga om denna jakt.

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Äng.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk med någon längre motivering för
reservationen. Jag vill endast påpeka det förhållandet, att i länen norr om
Dalälven är det i regel så, att bondeskogarna ligga insprängda i bolagens
större skogskomplex. Redan av den omständigheten torde det bli svårt att ordna
med jakten på det sätt, som i propositionen och i utskottsutlåtandet föreslås.

För att jag nu inte skall missförstås och misstänkas för att mitt ställningstagande
i denna fråga är beroende på något slags utpräglat bolagshat, anser
jag mig böra säga, att så ingalunda är fallet. Tvärtom har jag överenskommit
med chefen för ett av våra större skogägande bolag, att vi skola Ira rätt att
jaga på varandras marker, och flera sådana fall kunna möjligen förekomma.
Men överhuvud taget blir det nog synnerligen svårt att träffa överenskommelser
örn bildande av sådana sammanslutningar, som i propositionen omtalas.

Sedan gäller det här också frågan örn uttagande av vissa avgifter för att
därmed reglera skadegörelse av älg på gröda. Om den saken vill jag endast
säga, att jag för min del inte har någon principiell invändning emot, att en
sådan avgift uttages. Emellertid tror jag inte, att skada av älg är av någon
egentlig betydelse i länen norr örn Dalälven, och därför tror jag heller inte,
att det kan vara lämpligt att få till stånd en generell lagstiftning, som
skulle vara lika för de södra och norra delarna i riket.

Detta är i all korthet de skäl, som för mig varit avgörande, då jag inte
kunnat vara med om vare sig propositionen eller det förslag, som utskottet
har kommit med.

Men så kommer därtill en annan omständighet, som jag anser vara ett ganska
starkt skäl för riksdagen att icke antaga det föreliggande förslaget.
Kammaren har nyss antagit jordbruksutskottets utlåtande nr 78. I detta utlåtande
hemställes, som vi hörde, att riksdagen i anledning av motionerna
11:46 och 11:302 må i skrivelse till Kungl. Maj:! anhålla att Kungl. Maj:t
ville låta utarbeta förslag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder, som
må vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande, samt för riksdagen
framlägga dessa förslag.

Jag vill då fråga: Är det lämpligt att, när en utredning är sa nyss beslutad
angående jaktvårdens ordnande, nu besluta i denna detaljfraga? Dör
min del kan jag inte riktigt förstå, vad det är som gör, att just denna detalj i
jaktlagen skall behöva brytas ut och behandlas nu. Jag tycker det skulle
vara mycket lämpligt, att det finge ansta med denna sak till dess, att den utredning,
som första kammaren nyss har begärt, och som jag, också tar för givet
att andra kammaren kommer att begära, kommit till stånd. Det brukar,
såvitt min erfarenhet ger vid handen, vara praxis här i riksdagen, att man
inte gärna annat än i synnerligen trängande fall upptar till behandling
frågor, som äro föremal för utredning. Här vill man dock göra ett undantag,
och härför föreligga inga bärande skäl. Det kan jag inte riktigt förstå.
Säkerligen skulle med den föreliggande reformens genomförande kunna anstå
till dess den sålunda begärda utredningen blivit genomförd. Jag tror
inte, att den utvägen skulle skada saken, utan tvärtom gagna den.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig
m. fl. avgivna vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Sederholm: Herr talman! Den siste ärade talaren-reservanten har

här yrkat avslag på utskottets hemställan och bifall till sin reservation, som
återigen går ut på avslag på såväl den i ärendet framförda propositionen som
även därtill knutna motioner.

Han anför såsom skäl, att förslaget skulle medföra en försämring i läget med
avseende på de mindre skogsägarnas rätt till jakt mot vad förhållandet nu

Lördagen den 16 maj f. m.

5r 37.

är. Jag kan inte förstå, att så skulle bli fallet. Förslaget kommer att medföra
precis samma ställning för dessa mindre skogsägare med avseende på den
jakttid, den jakträtt och de bestämmelser i övrigt, som nu gälla för älgjakten.
Förslaget skulle kunna medföra sådana förhållanden, där älgstammen är särskilt
stor eller där överhuvud taget jakten av älg inte kan ske under önskvärda
former och i önskvärd utsträckning på den normala jakttiden, att jakt skulle
kunna bedrivas under längre tid. Men det behöver inte på något vis betyda,
att det skall bli en hårdare avjagning i dessa trakter, då det ligger i vederbörande
myndigheters hand att efter verkställd utredning pröva, i vilken
utsträckning och i vilken omfattning älgjakt skall få äga rum.

Vad som föreslås innebär alltså vad de mindre skogsägarna och jakträttsinnehavaren
beträffar ingen förändring. Det innebär med avseende på de
större områdena en förändring inte med avseende på omfattningen och storleken
av jakten, utan fastmera med avseende på tiden och det sätt, varpå
jakten skulle komma att bedrivas på dessa större områden.

De farhågor, som reservanten här har uttalat, synas mig sålunda vara fullkomligt
obefogade.

Vad beträffar förhållandena särskilt i Norrland tror jag nu att lagen, med
den ringa tillgång på älg, som finns i de norrländska skogarna, inte kommer
att medföra någon som helst förändring, inte ens för de stora jakträttsinnehavarna,
emedan älgens förekomst där är så ringa, att med ytterst få undantagsfall
förutsättningarna för ett sådant utvidgat tillstånd beträffande jakttiden
icke komme att förefinnas. Jag kan alltså inte heller finna, att detta
skäl är av någon avgörande betydelse.

Och för övrigt, om det nu verkligen är så, att denna lagstiftning är behövlig
och önskvärd för mellersta och södra delarna av landet, och den inte
har någon betydelse och inte medför någon förändring med avseende på Norrland,
vad är det då för olägenhet att låta denna lagstiftning komma till stånd
för hela riket? Den har då inte något inflytande på jaktförhållandena i Norrland,
men den kan på ett önskvärt sätt inverka på motsvarande förhållanden i
mellersta och södra Sverige.

Det anfördes vidare av den siste ärade talaren, att man genom det nyss fattade
beslutet från kammarens sida skulle påskynda en påkallad revision av
jaktlagstiftningen i sin helhet. Och så är ju fallet. Nu vill jag erinra med
avseende på denna fråga, att redan för några år sedan riksdagen på jordbruksutskottets
hemställan skrev till Kungl. Maj :t och, med anledning av motioner,
som väckts upprepade gånger under de senaste åren inom kamrarna, hemställde
örn åtgärder för att få medel för reglering av älgskada. Jag tror,
som den siste ärade talaren också anförde, att älgskadan i mellersta och södra
Sverige är av vida större betydenhet än i norra Sverige. Ja, jag är till och
med övertygad, att den inte har någon betydelse alls i norra Sverige. Men
det kan väl inte vara orimligt och oriktigt att vi nu, för övrigt efter riksdagens
egen framställning, genomföra en bestämmelse, som skaffar medel för reglering
av älgskadorna i mellersta och södra Sverige. Här är ju inte fråga om
skador på skogen, som ju även kunna förekomma men som naturligen äro mycket
svåra att värdera, utan här är det fråga om de skador, som drabba grödan
på åkrarna hos en mängd småbrukare. Älgskadan begränsas i regel till
små täppor, tillhörande mindre lägenhetsägare och arrendatorer, och kan för
dem vara av verklig betydenhet. Efter detta förslags genomförande skulle medel
anskaffas och hela saken regleras, så att man finge möjlighet att gottgöra
dessa mindre småbrukare för den skada, som älgen åstadkommer. Jag tycker
att det är i sig själv ett rätt så angeläget och behjärtansvärt ändamål, som
riksdagen nu efter sin egen framställning har fått förslag örn, och som den
borde stödja och söka att få genomförd så fort som möjligt. Redan detta talar

Äng.

älgjaktens
ordnandé
m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Äng.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

efter min mening alldeles tillräckligt att vi nu skola gå in för denna lagstiftning,
när förslag därom föreligger.

För övrigt är ju liela frågan örn jaktlagstiftningen så skiftande, så svåröverskådlig
ock så svårlöst, så att även örn vi nu skrivit och begärt att få fram ett
förslag rörande frågan i dess helhet, det kan dröja måhända både tio och tjugo
år, innan vi kunna få fram något förslag, som kan gå igenom i riksdagen, oell
som kan lösa dessa frågor på ett tillfredsställande sätt.

Från dessa synpunkter menar jag, att det finns vägande skäl för att riksdagen
nu skall gå in för att lösa denna fråga, som f. ö. härigenom endast
löses provisoriskt oell till en del, och som kanske kommer att få en fullständigare
och bättre lösning i den nya jaktlagstiftning, som i en framtid kan komma
att föreläggas riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet von Stockenström: Herr talman! Jag har begärt ordet

närmast på grund av vad som yttrades av den förste ärade talaren i debatten,
herr Tjällgren. Herr Tjällgren menade, att om detta förslag bleve antaget,
skulle innehavare av mindre skogar, i Norrland särskilt, bli satta i en sämre
ställning än vad de hittills varit.

Det är emellertid inte meningen att på något sätt ändra på den allmänna
jakttiden, utan Kungl. Majit kommer framdeles som hittills att reglera jakttiden
efter tillgången på älg i de olika landsdelarna och länen. Det föreslås
alltså ingen inskränkning i det hänseendet. Det föreslås endast att vid sidan
av denna allmänna jakttid skulle föreligga möjlighet att på de platser, där
det är god eller alltför riklig älgtillgåjng, och där större sammanhängande
jaktområden kunna anordnas, skall jakt kunna bedrivas under en något längre
tid. För övrigt anförde ju herr Tjällgren själv, örn jag inte hörde fel, att han
brukar komma överens med sina grannar, d. v. s. andra skogsägare, örn att
bedriva jakt gemensamt, och i så fall kan möjlighet föreligga för dessa jaktinnehavare
att begagna sig av rätten till en längre jakttid. Detta skulle då
ske mot erläggande av en särskild licensavgift, och de inflytande medlen skulle
sammanföras till en älgskaderegleringsfond. Jag vill erinra örn, och jag vänder
mig då särskilt till herr Tjällgren, att det speciellt från jordbrukarhåll
gång på gång under senaste riksdagarna yrkats på åtgärder för reglering av
älgskada. Det var också redan år 1925, som riksdagen skrev och begärde utredning
örn denna sak, och det har kommit påminnelser gång på gång vid de följande
riksdagarna. Jordbruksutskottet har varje gårig inte kunnat utlåta sig
på annat sätt, än att eftersom skrivelse är avlåten från riksdagens sida, så ligger
frågan under Kungl. Maj :ts prövning, och då anser sig utskottet inte kunna
göra någonting åt saken. Nu föreligger här emellertid en utredning. Här
föreligger en möjlighet att genom uttagande av dessa älgjaktsavgifter bereda
tillgång för reglering av älgskada hos mindre jordbrukare. Det föreslås i propositionen,
att sådan ersättning skall utgå till innehavare av jordbruk på
mindre än 15 hektar, och det är därför något förvånande, att det just från en
representant för bondeförbundet skall resas motstånd mot denna anordning.
Dessutom vill jag erinra herr Tjällgren örn, att partivänner till herr Tjällgren
i år i andra kammaren väckt motion örn att en avgift skall upptagas för varje
skjuten älg. Detta har utskottet gatt med på, och det har jag ingenting att erinra
mot. Därigenom tillföres ju älgskadefonden större belopp än eljest skulle
vara fallet, och man blir i tillfälle att bättre än eljest vore möjligt reglera
de skador, som uppstå för de mindre jordbrukarna.

Jag kan för övrigt betyga att dessa skador många gånger i mellersta och
södra Sverige äro av ganska svårartad karaktär. För en mindre jordbrukare,
som kanske har sin åkerjord liggande mitt inne i skogen, kan det betyda känn -

Lördagen den 16 maj £. m.

Nr 37.

bara förluster, när älgarna trampa ned havren, skada vete och råg eller rotfruktsfält.
Jag tycker därför att när det nu finns en möjlighet att kunna
reglera dessa skador, borde vi åtminstone göra ett försök med denna anordning.

Dessutom vill jag också påpeka, att genom de här föreslagna bestämmelserna
hoppas och tror jag, att i viss mån en humanisering av älgjakten skall komma
till stånd, dels därigenom att på vissa områden endast ett bestämt antal älgar
få skjutas, vilket vidare skulle kunna ske under en något längre jakttid, och
dels också därigenom, att för alla älgar, som få skjutas, en viss avgift kommer
att tagas upp. Jag undrar, örn inte detta kommer att leda till en viss moderation
i jaktutövningen, och det är sannerligen, mina herrar, någonting ganska
behövligt och önskvärt. Ty förhålllandena på älgjaktens område ha inte varit
tillfredsställande de senaste åren.

Vad man här vill ernå är alltså en möjlighet att åstadkomma en humanisering
av jakten och vidare en möjlighet att reglera älgskadoma, som inträffa
för de mindre jordbrukarna. Det är dessa två önskemål som man tagit sikte
på i den kungl, propositionen, och jag tror de skola kunna bli i viss mån tillgodosedda,
om utskottets föreliggande förslag bifalles.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag anser mig nödsakad att ännu en gång
taga till orda. Herr statsrådet nämnde, att det här förelåg en utredning och
att riksdagen själv begärt lagändring. Det är ju riktigt. Men jag vill upprepa
vad jag sade i mitt förra anförande, att när nu denna kammare, och jag tar
för givet att medkammaren kommer att fatta samma beslut, i enlighet med
jordbruksutskottets utlåtande nr 78 har begärt en utredning i fråga om allt som
rör jaktvården, anser jag onödigt och olämpligt att nu fatta beslut i en detalj,
som rör jaktvården. Jag kan inte komma ifrån den uppfattningen.

Vidare nämnde herr statsrådet, att det var en del av mina partivänner, som
ställt sig på precis samma linje som propositionen. Det är ju riktigt, och det
vet jag mycket väl. Men jag kan också tala örn att det finns många jordbrukare,
dels partivänner till mig och dels icke partivänner, som äro av precis
samma uppfattning som jag. De anse i likhet med mig, att det inte kan vara
lämpligt att lia en generell lagstiftning på detta område för hela Sverige, när
så olika förhållanden äro rådande först och främst beträffande älgstammen,
men även beträffande de skador, som älgen gör på grödan.

Jag måste, herr talman, vidhålla mitt yrkande.

Herr Pauli: Herr talman! När jag begär ordet i denna fråga, är det i

livligt medvetande om min fullkomliga brist på sakkunskap, då det rör älgjakt
och därmed sammanhörande förhållanden. Jag har inte deltagit i någon
älgjakt, inte heller åsett någon, och jag känner inte någon åstundan att göra
varken det ena eller det andra. Men jag talar i egenskap av svensk lekman,
som en gång varje år i tidningarna nödgas läsa de mest upprörande beskrivningar
örn hur älgjakten under nuvarande förhållanden bedrives i detta land,
och jag har varje år plågats av dessa tidningsredogörelser. Jag har känt en
stark önskan att det så snart som möjligt måtte göras något för att en humanisering
och en rationalisering av dessa jaktförhållanden skulle inträda.

Jag kan visserligen inte bedöma, i vad mån de av utskottet föreslagna åtgärderna
äro effektiva i detta avseende. Men det förefaller mig, som örn de
skulle kunna leda till åtminstone något resultat, och därför kan jag inte biträda
reservanternas synpunkt, att vi, endast därför att vi beslutat en allmän revision
av jaktlagstiftningen i dess helhet, nu skulle vila på hanen i ett fall
sådant som detta.

Äng.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 37. 72

Lördagen den 16 maj f. m.

Ang.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

I förhoppning alltså, att denna reform verkligen blir en reform också ur humanitär
synpunkt och ur djurskyddssynpunkt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Mellén.

Herr Eriksson, Carl: Herr talman! Herr Paulis inlägg skulle ha varit av
stort värde, i händelse regeringsförslaget inneburit, att den allmänna jakttiden
skulle upphöra. Nu har ju emellertid i propositionen sagts, att den allmänna
jakttiden allt fortfarande skulle vara kvar. Således får herr Pauli fortfarande
läsa de upprörande skildringarna örn älgjakten, som han tidigare om
åren läst. Enda skillnaden blir att möjlighet ges för sammanslutningar och
andra att få en utsträckt jakttid för att ytterligare bedriva kanske samma
upprörande jakt som herr Pauli tidigare har läst örn i tidningarna. Herr talman!
Eör min del ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Tamm: Herr talman! Jag ber att få understryka, att den utsträckta
jakttiden inte alls avser att gynna bolagsherrarnas jaktintressen, utan här avses
främst hänsynstagande till fullt lojala jaktvårdsintressen och till just de
synpunkter, som herr Pauli berört, nämligen önskvärdheten att få till stånd
en humanisering av älgjakten. Hela syftet med förslaget går ut på att söka
förmå de mindre skogsägarna att söka sammansluta sig och bilda större jaktvårdsenheter
och där bedriva både en mera sund och en mera humaniserad älgjakt.

Ty hur går det till nu för tiden t. ex. i Bergslagen? Jo, åtminstone i våra
älgrikaste trakter går man under den lovliga älgjakttiden praktiskt taget, som
man säger, »man ur huse». Alla som ha ett någorlunda dugligt gevär skola ut
i skogen dessa dagar. Hemmansskogarna översvämmas av s. k. älgskyttar,
och vid rågångarna till våra bolagsskogar anordnas en regelrätt bevakning,
så länge det är ljust, under hela jakttiden. Allt som man kommer över skjutas
ned. Förliden höst t. ex. lyckades ett par av mina skogvaktare vid två tillfällen
mota ett par älgkor med sina kalvar in på skyddat område. När sedan
jaktvårdaren måste fortsätta på sitt pass, lyckades skyttarna i bägge dessa
fall manövrera ut älgarna från det skyddade området och älgmödrama skötos
sedan hänsynslöst ned. —- Att även på större områden med god jaktvård vissa
djur komma att skadskjutas är ju givet. Men hur det då måste gå till på
sådana områden, där massor av helt ovana skyttar med många gånger alldeles
undermåliga gevär bedriva jakt, det kan envar tänka sig! Mer än en gång
har det hänt, att skadade älgar anträffats, som varit sårade med ända upp till
tiotal kulor, uppenbarligen från olämpliga jaktgevär.

Jag tror, att fullständig enighet råder bland alla jaktvårdsintresserade därom,
att mycket stora förbättringar skulle vinnas, om man skulle lyckas att
förena dessa mindre. hemmansägares skogar i större jaktvårdsområden, och
det är med stor glädje och tillfredsställelse man kan konstatera, att just i de
älgrikaste trakterna, som mest beröras av detta förslag, ett mycket stort intresse
också finns bland hemmansägarna för denna sak. Och detta understödjes
även av bolagen på det viset, att bolagen då de ha spridda skogsskiften,
som ligga inom hemmansskogarnas räjong, låta jakträtten där disponeras av
hemmansägarna för att dessa skola få till stånd'' enhetliga jaktvårdsområden.
Förmånen av sådana större jaktvårdsområden ligger i öppen dag. Forcering
av jakten kan uppenbarligen undvikas och för avskjutning lämpliga djur utväljas,
varvid man kan undvika sådana händelser, som jag nyss drog fram,
med hänsynslös och ur djurskyddssynpunkt högst osympatisk nedskjutning
av kor med små kalvar vid sin sida. Man kan väl också utgå ifrån att ett visst

Lördagen den 10 maj f. m.

Nr 37.

ökat jaktvårdsintresse skall föreligga hos medlemmarna av dessa sammanslutningar
och man bör därför bestämt kunna räkna med, att jakten kommer att
på alla sätt humaniseras, då i jaktsällskapen väl icke gärna kunna upptagas
individer, som äro försedda med olämpliga gevär och som överhuvud taget inte
böra få räknas i verkliga jägares krets. Det massmördande, som nu delvis
sker, kommer ju också att undvikas.

Jag ber att få påpeka ännu en sak, som har en viss ekonomisk betydelse.
Under älgjakten blir det nu en uppsjö av älgkött, som kastas ut i marknaden
på en gång, till stort förfång för innehavarna av denna jakt och då inte minst
för innehavarna av de små markerna, som naturligen äro mest beroende av
denna inkomst. En längre jakttid åstadkommer härutinnan en viss fördel därigenom,
att utbuden av kött kunna spridas ut på en längre tid och att jakträttsinnehavarna
kunna vinna en bättre avsättning för sina skjutna älgar.

Jag behöver väl knappast ännu en gång understryka det mycket egendomliga
i, att reservanterna helt simpelt kunna påstå någonting sådant som att de
smärre skogsägarna efter bifall till detta förslag skulle komma i ett mindre
gynnsamt läge än förut beträffande själva jaktens utövning. De komma ju
i precis samma läge som för närvarande, örn de själva så önska. Här föreligger
tydligen en uppenbar missuppfattning.

Jag vill till sist för undvikande av allt missförstånd förklara, att jag personligen
icke är älgjägare och icke är intresserad av älgjakt. Men jag är inte
desto mindre varmt jaktvårdsintresserad och också intresserad av att älgjakten
blir humaniserad, och därför skall jag be att på det livligaste få tillstyrka
antagandet av detta förslag, som säkerligen kommer att hälsas med stor tillfredsställelse,
då det motsvarar ett länge känt behov. Jag vill på det livligaste
hemställa till kammaren att icke låta sig lockas av de toner, som kommit
från reservanterna, att vi böra uppskjuta denna lagstiftning, som vi ha
väntat på i åratal, till den ovissa framtid, då hela jaktlagstiftningen möjligen
kommer att föreläggas riksdagen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Äng.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

I detta anförande instämde herrar Lindgren, Kvarnzelius, Halvarsson, Thelin,
Boberg, Löfgren, Edward Larson och Bengtsson samt fröken Hesselgren.

Herr Tjällgren: Jag har många gånger hört herr Pauli och beundrat herr
Paulis sakkännedom på många områden, men jag måste säga, att efter det anförande,
som han hållit i denna fråga, måste jag hysa mina tvivel örn, ifall han
har något reda på, hur det tillgår vid en jakt. Han sade, att han ville förorda
det föreliggande förslaget ur ren djurskyddssynpunkt. Jag skulle vilja ha en
närmare förklaring av herr Pauli örn, på vilket sätt det skulle komma att verka
för en förbättring ur djurskyddssynpunkt.

Sedan skulle jag vilja till herr Sederholm, utskottets ärade vice ordförande,
framställa en fråga, varför det kan vara så bråttom att just nu genomföra
denna detalj i den här lagstiftningen, då vi, som jag sagt förut, nyss begärt en
utredning, vad hela jaktvårdslagen beträffar. Jag har inte fått något svar
på den frågan. Jag väntade, att det skulle komma från statsrådsbänken, men
såvitt jag kunde fatta, kom det icke, och då kanske herr vice ordföranden vill
svara på densamma.

Herr Tamm sade, att han kunde inte förstå, hur ett avslagsyrkande kunde
komma fram, och att det måste bero på något missförstånd. Ja, herr Tamm, då
måste även en representant i andra kammaren, som är från samma län som
herr Tamm, nämligen herr Jonsson i Risinge, ha missförstått denna sak. Han
bär nämligen motionsvis yrkat avslag på förevarande förslag.

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Ang.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

Sedan kunde jag inte heller riktigt förstå herr Tamm, när han yttrade, att
örn vi antaga det föreliggande förslaget, skulle det komma att användas bättre
jaktgevär. Ja, det kanske skulle bero därpå, att inte de smärre skogsägarna
— jag förutsätter, att herr Tamm menar, att de ha sämre gevär än de större
skogsägarna -—- skulle få utöva någon älgjakt. Men det har ju nyss sagts
här, att dessa små skogsägare skulle sammansluta sig för att det inte skall bli
något förfång för dem. Alltså, då komma de dåliga jaktgevären i bruk ändå.
Jag kan, som sagt, inte förstå herr Tamm.

Herr statsrådet von Stockenström: Jag har redan sagt det en gång och jag
har förklarat för herr Tjällgren, fastän herr Tjällgren inte tycks ha uppfattat
det, varför man framlagt vissa förslag nu. Detta har närmast berott därpå,
att riksdagen 1925 har skrivit och begärt anordningar för reglering av älgskadorna.
Det är alltså ingen ny fråga.

I fråga örn rätten till älgjakt ha olika förslag framlagts. Det har motionerats
år efter år, och man har förfrågat sig örn denna sak genom insändare i
pressen och i skrivelser till departementet, och jag har själv fått en hel del dylika
skrivelser i höstas, vari man frågade: Kommer då aldrig ett förslag, så
att det blir bättre förhållanden på detta område?

Nu menar herr Tjällgren, att det inte är så bråttom. Jag medger, att kanske
i vissa delar av landet, i Norrland, äro inte missförhållandena så stora. Där
är det icke så gott om älg, och där äro inte älgskadorna heller så svåra för de
mindre jordbrukarna som i vissa andra delar av landet.

Jag anser emellertid, att det just på älgjaktens område finnes oegentligheter
och misshälligheter, som behöva rättas, och därför menar jag, att man mycket
väl kan taga upp denna fråga fristående, utan att taga upp hela frågan örn
jaktvårdslagstiftningen i dess helhet. Jag tycker ändå, att det har funnits
starka skäl för att något bör göras, och jag får verkligen hoppas, att detta
förslag bifalles, så att vi kunna få pröva den nu föreslagna anordningen, som
jag tror kan leda till viss förbättring av förhållandena på detta område.

Herr Pauli: Jag har blivit direkt tillfrågad av herr Tjällgren, vad jag hade
för grund att antaga, att det av Kungl. Maj :t och utskottet framlagda förslaget
skulle bättre tillgodose de humanitära synpunkterna. Jag har läst, vad som
står i utskottets utlåtande på sid. 7 angående de framställningar, som lia gjorts
från djurskyddsvänligt håll för att förekomma så långt möjligt det vid älgjakten
bedrivna djurplågeriet, särskilt med avseende på mängden av skadskjutna djur,
och jag har funnit, att det visserligen inte råder fullständig överensstämmelse
mellan dessa från djurskyddsvänligt håll framställda förslag och dem, som
återfinnas i Kungl. Maj :ts proposition, men att det är dock vissa saker, som
äro gemensamma. Jag tänker då till exempel på bestämmandet av ett visst
antal djur, som få skjutas, och på att överhuvud taget en statlig reglering av
saken skall ske. Denna statliga reglering kan kanske inte helt förekomma
det av mig påtalade djurplågeriet, men den kan dock i någon mån utgöra en
garanti emot detsamma.

Jag har ju, som herr Tjällgren mycket väl hörde, inte åberopat någon sakkunskap
i den här frågan, utan jag har endast tagit mig friheten att yttra mig
såsom allmänt djurskyddsintresserad medborgare. Jag anser detta vara ett
synnerligen legitimt motiv för en ledamot i denna kammare att yttra sig i en
sådan här fråga, även örn lian inte är sakkunnig i fråga örn jakt och jaktvård.
Jaktvården intresserar mig för övrigt både ur nationalekonomisk och humanitär
synpunkt, men jakten som ren sport betraktad intresserar jag mig inte
det allra ringaste för, och jag har den innerliga förhoppningen, att detta skä -

Lördagen den 16 maj f. m.

Nr 37.

ligen barbariska nöje så snart som möjligt måtte upphöra i såväl detta som
andra länder.

Herr Jonsson: När man som jag är från övre Norrland och här hör talas
örn älgjakten, blir man litet förvånad. Hos oss är det verkligen jakt och icke
älgslakt, som förekommer ofta härnere.

I det stora hela har jag inte något att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag, men
det är en sak, som jag skulle vilja påpeka, som vållar folket däruppe under
jakttiden rätt stora svårigheter. Det är nämligen detta, att man inte får fullfölja
en jakt, som börjar på egen mark, in på kronoparkerna. Nu hör jag emellertid,
att det finns möjlighet att få arrendera kronans skogar för det ändamålet,
men jag skulle vilja framställa det önskemålet, då denna lag utarbetas,
att det tydligt utsäges, att man kan få arrendera jakträtt av kronan.

Det är nästan inte i ett enda fall, där olaglig älgjakt under tillåten tid å annans
mark bedrivits, som det inte har skett på det sättet, att jakten har börjat
på den egna marken. Men en jägare, som är ivrig, frågar ofta inte efter, vems
marken är, utan han fullföljer jakten in på kronoparkerna. På så sätt blir
han bötfälld och straffad.

Jag har bara velat framställa detta önskemål, och örn det kan göras någon
ändring i den riktningen i samband med det föreliggande lagförslaget, tror
jag, att det skulle vara utmärkt.

Herr Rosén: Jag är inte någon jägare, men jag har inte kunnat undgå att
under en följd av år taga del av de meddelanden, som lämnats i pressen örn
hur älgjakten på många håll har bedrivits.

Det har talats här örn s. k. älgskyttar, som skadskjuta älgar, men de skadskjuta
också andra djur och till och med döda dem. Men det finns också s. k.
älgskyttar, som inte kunna skilja på älg och människa. Det finns knappast
en höst, som förgått under de senaste åren, utan att 4, 5 eller 6 människor ha
stupat på grund av den vårdslöshet, varmed dessa s. k. jägare fara fram. För
tre eller fyra år sedan var det tre personer i ett sällskap, som skötos till döds
av ett lag älgskyttar, som voro ute.

Här avses nu att inrätta en skadereglering för de jordbrukare, som få sin
gröda förstörd. Det skulle kanske även vara skäl att tänka på att de stackars
människor, som äro efterlevande till dem, som falla för dessa s. k. jägares
kulor, också skulle kunna komma i åtnjutande av någon ersättning. Det är
kanske olämpligt, att ersättning skulle utgå ur »älgskadefonden». Man kunde
ju då ta och bilda en ny fond, älgjägarskaderegleringsfonden eller vad den nu
skulle kunna kallas. Emellertid skulle de kanske för enkelhetens skull kunna
slås ihop.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner till riksdagen med
förslag till lagar örn ändrad lydelse av vissa delar i lagen den 14 juni 1918 örn
fattigvården m. fl. lagar, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng.

älgjaktens
ordnande
m. m.
(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj f. m.

Anslag till
patent- och
registreringsverket.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 136, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för fördelning av driftkostnaderna
för en planerad centralanstalt för radioterapi vid Lunds lasarett,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 22, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av 5, 6, 7 och 8 §§ förordningen den 16 maj 1884 angående patent, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen under tionde huvudtiteln gjorda framställning
örn anslag till patent- och registreringsverket ävensom Kungl. Maj:ts
proposition angående stat för nämnda ämbetsverk m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

a) från och med den 1 juli 1931 bestämma antalet ordinarie befattningshavare
hos patent- och registreringsverket på under punkten angivet sätt;

b) besluta, att å övergångsstat för patent- och registreringsverket skulle
från och med den 1 juli 1931 uppföras vissa under punkten angivna befattningar; c)

godkänna det av departementschefen i statsrådsprotokollet över handelsärenden
den 3 januari 1931 förordade förslaget till stat för patent- och registreringsverket,
att tillämpas från och med den 1 juli 1931:

d) besluta att innehavare av befattning i patent- och registreringsverket
icke finge mot ersättning tillhandagå enskilda i ärende, som folie inom ämbetsverkets
arbetsområde; samt

e) höja det ordinarie förslagsanslaget till patent- och registreringsverket,
nu 1,168,700 kronor, med 131,300 kronor till 1,300,000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört, bland annat, att utskottet i fråga
om den å besvärsavdelningen och anmälningsavdelningarna anställda personalen
och dennas ställning i lönehänseende icke funne någon anledning till
erinran mot Kungl. Maj:ts förslag härutinnan.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Oscar Olsson och
1. Pauli ansett, att utskottets motivering bort hava den lydelse, reservationen
visade. I den av reservanterna föreslagna motiveringen hade utskottets nyss
återgivna yttrande utbytts mot ett uttalande av följande lydelse:

»Vad härefter angår frågan örn den å besvärsavdelningen och anmälningsavdelningama
anställda personalen och dennas ställning i lönehänseende, får
utskottet i allt väsentligt ansluta sig till Kungl. Maj :ts förslag härutinnan.
Endast på en punkt har förslaget givit utskottet anledning till erinran. Enligt
vad departementschefen anfört, skulle genomförandet av den föreslagna
förändringen i lönehänseende för de extra föredragandena i vissa fall medföra
en minskning av deras löneförmåner. Utskottet har icke något att anmärka
mot den för dessa befattningshavare ifrågasatta förändrade löneställningen
i och för sig men förutsätter, att sådana åtgärder vidtagas, att nuvarande
innehavare av ifrågavarande befattningar må kunna erhålla kompensation
för den minskning i löneförmåner, som förändringen för dem kan medföra.
»

Lördagen den 16 maj £. m.

77 Nr 37.

Herr Olsson, Oscar: Vid den lönereglering, som är genomförd för patent och

registreringsverket, lia, som jag finner mycket berättigat i detta fall, alla
ordinarie antingen bibehållits i förutvarande löneförmåner eller, vilket är det
vanliga, fått sina löneförmåner ökade. Vad de extra ordinarie beträffar, kan
detsamma icke sägas, men det skulle ändå inte ha fallit mig in att upptaga kammarens
dyrbara tid, örn det här inte kommit något nytt med. De extra ordinarie
ha ju vid sådana tillfällen fått finna sig i att inte bli precis väl behandlade.
Här är det emellertid några extra ordinarie, som samtidigt med att de ha fått
sin arbetsbörda ökad också fått sin ersättning för detta arbete minskad.

Jag kan inte erinra mig, att riksdagen förut har förfarit på det sättet, att
riksdagen vid en lönereglering har sänkt lönerna för personer, som ha fått ökad
arbetsbörda. Det gäller i detta fall visserligen inte många tjänstemän. Jag
tror, att jag vid samtal med handelsministern fick reda på att det inte gällde
mer än högst 5 stycken, men jag kan inte finna, att det blir mindre orättvist
därför.

Det är, som herrarna se av sid. 6, om herrarna nu lia statsutskottets utlåtande
i sin hand, fråga örn extra ordinarie befattningshavare, som äro föredragande
i fråga örn patentansökningar. Dessa föredragande, både de ordinarie och
de extra ordinarie, lia samma ansvar. Om herrarna nu se på sid. 18, nederst på
sidan, finna vi, att statsrådet i fråga om de ordinarie befattningshavarna inte
vill tillmötesgå kravet ifrån statskontoret och lönenämnden på att de skola nedflyttas
i lönegrad, utan statsrådet säger, att han finner det vara uteslutet.
Varför finner statsrådet det vara uteslutet? Jo, han säger: »Det ansvarsfulla
arbete, som nu ytterligare skulle tillkomma byrådirektörerna såsom ensambeslutande
vid patents meddelande, utgör ett särskilt skäl för att någon ändring i
nedåtgående riktning beträffande deras placering i lönegradshänseende icke vidtages.
» Jag ger herr statsrådet alldeles rätt i att det är något fullkomligt galet.
Det är galet att reglera lönerna nedåt, då det är fråga örn ansvarsfulla
tjänster, där arbetet och ansvaret ökas. Örn vi däremot vända bladet och se
på sid. 20, ha vi, när det gäller de extra ordinarie med alldeles samma arbetsbörda,
ett annat resonemang. Där säges det, att ett bifall till deras placerande
i 22 :a lönegraden skulle för en del befattningshavare medföra, att även begynnelselönen
i någon mån kommer att understiga vad enligt gällande bestämmelser
nu utgår till ifrågavarande befattningshavare. Det är alldeles samma förhållande.
Men så fortsätter statsrådet: »Då man emellertid å andra sidan bör
kunna räkna med att flertalet av dessa befattningar komma att^ besättas med
personer, som nu uppbära lägre avlöning än den till ledamot utgående», skulle
det inte göra så mycket.

Det är rätt egendomligt att se två resonemang, som svära så absolut emot
varandra. Vad är skälet? Jo, skälet är, att man i ena fallet har att göra med
ordinarie tjänstemän och i det andra fallet med extra ordinarie tjänstemän.
Jag försökte i statsutskottet påpeka, att de extra ordinarie också äro människor,
men det tog man dock icke på något vidare allvar. Förut har det varit på det
sättet, att vid föredragande av patentansökningar lia tre tjänstemän åtminstone
varit nödvändiga för beviljande av patent. Nu är det föredraganden ensam,
som kommer att bevilja patent i vanliga fall. Ansvaret är således i mycket
hög grad ökat, och då är det, som statsrådet säger, orätt att minska lönerna,
men statsrådet tillfogar, att det är orätt gentemot de ordinarie, men icke mot
de extra ordinarie. Kan riksdagen verkligen vara med på en sådan uppfattning.
Ja, då statsutskottet har kunnat vara med på något så alldeles orimligt,
är det inte omöjligt, att även kammaren kan gå med därpå!

Det har inte fallit mig in att sträcka mina krav för de extra ordinarie så
pass långt, att jag vill, att alla extra ordinarie flir framtiden skola ha lika mycket,
som de nu lia. Det enda, jag begär, är, att de personer, som nu sitta på de

Anslag till
patent- och
registreringsverket.

(Forts.)

Nr 37.

Anslag till

patent- och

registrerings verket.

(Forts.)

78 Lördagen den 10 maj f. m.

här platserna, inte skola ha någon sänkning i sina löner. Det är en liten sänkning,
säger man. Det är endast 154 eller 156 kronor i första löneklassen, och
det är möjligt, att man som extra ordinarie inte kommer så högt upp i löneklasserna,
men i alla fall blir det väl ett par hundra kronor i vissa fall.

Nu kanhända den anmärkningen framkommer här i kammaren, att i statsutskottet
sitter det ju dock högre tjänstemän, som borde ha kunnat tillgodose dessa
extra ordinarie tjänstemäns intressen, ifall de hade varit befogade. Ja, men
herr talman, det är just en olycka, när det i utskottet sitter tjänstemän i landshövdings,
generaldirektörs eller byråchefs ställning, då det gäller tillvaratagande
av de extra ordinarie tjänstemännens intressen. Så höga tjänstemän tyckas
nämligen inte alls befatta sig med de extra ordinaries ställning. Det har funnits
någonting, som heter pennalism, inom en del institutioner. Den yngsta årsklassen
har misshandlats, och det tycks åstadkomma en viss pervers njutning
hos de äldre vid dessa institutioner. Dessa äldre gå tydligen ut ifrån, att vi
ha haft våra hundår, och därför skola även alla andra ha det. Det är något liknande,
tycker jag, som spelar in vid ett tillfälle som detta, då det gäller de
extra ordinarie. Det tycks ju vara längesedan, som dessa höga herrar själva
ha haft det besvärligt. —

Herr Bissmark ser demonstrativt på klockan. Jag skall snart sluta. Herr
Bissmark står väl också i den ställningen, att herr Bissmark varit extra ordinarie
för så lång tid sedan, att det inte är så värst mycket bevänt med hans intresse
för tillvaratagande av dessa extra ordinaries intressen. —

På grund av att det otvivelaktigt är en orättfärdighet, som riksdagen håller
på att begå mot de extra ordinarie och då jag åtminstone inte har reda på att
riksdagen förut begått en sådan orättfärdighet, måste jag, herr talman, fastän
det är en liten fråga och fastän det är obetydliga människor jämförelsevis, som
det här är fråga om, dock be att få yrka bifall till min reservation, enligt vilken
sådana åtgärder skulle vidtagas, att de nuvarande innehavarna av ifrågavarande
befattningar må kunna erhålla kompensation för den lönesänkning, som förslagets
genomförande innebär.

Herr Svensson, Martin: Herr talman! Det förefaller mig, som örn den föregående
ärade talaren hade målat val starkt för att få en bakgrund till det yrkande,
som han till slut kom till.

Den fråga, det här gäller, är ju, som han själv också riktigt framhöll, icke
av någon stor omfattning. Vid omregleringen och omorganisationen av patentoch
registreringsverket har verket fått svälla ut och där ha inrättats flera stycken
— jag tror, att det är 8 — nya ordinarie tjänster. I och med detta lia också
utsikterna för de icke-ordinarie befattningshavarna att vinna befordran vuxit.

Nu säger den föregående talaren, att några icke-ordinarie befattningshavare
skulle genom det förslag, som här föreligger, komma i en sämre löneställning
än vad de för närvarande äro i. Förhållandet är ju det, att förut ha dessa varit
placerade i 18 :e eller 20 :e lönegraden, men därjämte ha de haft en särskild ersättning
av 900 kronor för år. I stället har Kungl. Majit nu föreslagit, att de
skulle flyttas upp till 22 :a lönegraden och att denna extra ersättning av 900
kronor skulle bortfalla.

Jag är inte i tillfälle lika litet som den föregående ärade talaren att kunna
klart upplysa, örn det är några, som drabbas av någon reducering i sina nuvarande
inkomster och hur stort belopp, det i så fall är. Jag vill emellertid i
varje fall säga, att skulle det bli någon minskning, är den ganska obetydlig.
För så vitt jag kan räkna ut, skulle det för en tjänsteman med begynnelselön
bli 156 kronor, men allt eftersom han kommer upp i lönegraderna och får lönetillägg,
skulle det inte bli någon minskning alls.

Nu föreligger det icke någon motion på ifrågavarande område och statsutskot -

Lördagen den 16 maj f. m. 79

tet har icke funnit tillräckliga skäl föreligga att begagna sin motionsrätt till
att föreslå en förändring, utan utskottet Ilar därför följt, vad Kungl. Majit
föreslagit och Kungl. Majit har i detta fall stött sig på statskontoret.

Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Då den siste ärade talaren pekade på att
det är litet svårt att se skillnaden, vill jag säga, att skillnaden står på sid. 20.
Talaren hade också räknat ut, hur stor skillnaden var i första löneklassen.
Nu förhåller det sig så, att dessa tjänstemän få 6,204 kronor lägst och 7,716
kronor högst. Enligt det föreliggande förslaget skulle de däremot få 6,048
lägst och 7,212 kronor högst. Således lägst är skillnaden 156 kronor, och på
slutlönen är skillnaden något över 500 kronor eller exakt 504 kronor. Dessa
siffror finnas på sid. 20, örn kammarens ledamöter vilja se dem.

Den siste ärade talaren stödde sig på att statskontoret hade gått hans väg.
Ja, men allmänna civilförvaltningens lönenämnd har icke gått den vägen. Lönenämnden
är icke känd för att vara en slösaktig institution. Lönenämnden har
sagt, att den för sin del anser, att den särskilda ersättningen borde inarbetas i
lönen och vederbörande i följd härav erhålla en mot detta arvode svarande höjning
i lönegradsplaceringen. Jag har således, tycker jag, det starkast tänkbara
stöd, när lönenämnden står på samma ståndpunkt som jag.

Det är sant, vad den föregående talaren har sagt, att här inte föreligger någon
motion. Ja, det är också det eländiga med dessa extra ordinarie, att de
dels sakna nödig erfarenhet, när det gäller att på formellt riktiga vägar komma
fram här i riksdagen med sina krav, dels sakna de förbindelser bland riksdagsmännen
liksom också bland den högre förvaltningens tjänstemän. De sakna
med ett ord förbindelser, som vilja tillmötesgå deras berättigade anspråk.
Det är ingenting i den föregående talarens skäl, som på något sätt motiverar
detta tillvägagångssätt mot, låt vara, endast några få statstjänare.

Herr statsrådet Hansén: Herr talman! Det torde vara nödvändigt, att jag
med anledning av herr Olssons anförande här relaterar en smula bakgrunden
till behandlingen av detta ärende inom departementet och mitt eget ställningstagande.

Jag vill då erinra om att det gällde att fastställa en lönegrad för de två grupper
extra byråingenjörer, varom här är fråga och som tidigare avlönats dels i
B 18 plus 900 kronor, dels i B 20 plus 900 kronor. Det är riktigt, som den
ärade talaren sade, att lönenämnden ansåg, att man borde inarbeta lönetillägget
i lönegraden. Men detta förutsätter en differentiering av dessa extra ingenjörer,
som ha samma arbetsuppgifter. Detta ansåg jag vara mindre lämpligt,
och jag vill för övrigt tillägga, att det var särskilt besvärligt att hitta en
lämplig lönegrad för denna differentiering. Dessutom ansåg jag, att en differentiering
av dessa extra byråingenjörer i två lönegrader icke var skälig, då
de hade samma arbetsuppgifter.

För att förebygga att herr Olsson återigen söker göra gällande, att jag fört
två språk i propositionen, då jag, då det gäller de ordinarie och extra byråingenjörerna
i B 24 och B 26, gått in för en lönedifferentiering, vill jag säga,
att jag gjorde det på särskilda skäl, som också anförts i propositionen men vilka
jag nu icke vill upprepa och därmed onödigt taga kammarens tid i anspråk.

Hur förhåller det sig nu med dessa extra byråingenjörer? Jo, genom den
omorganisation, som genomföres, om kammaren bifaller propositionen, blir det
inom verket möjlighet till befordran, vars konsekvenser man visserligen icke
exakt kan bedöma, men som sannolikt medför, att avgjort flertalet av de byråingenjörer,
som nu stå i B 18 + 900 kronor och B 20 + 900 kronor, få befordran
till högre lönegrad. Det är möjligt, att det kan bli fyra stycken kvar

Kr 37.

Anslag till

patent- och

registrerings verket.

(Forts.)

Nr 37. 80

Lördagen den 16 maj {. m.

Anslag till
patent- och
registrerings
verket.
(Forte.)

Herr Olsson, Oscar: Jag har inte alls något emot herr statsrådets resonemang
om att en lönegrad bör fastställas för att få bort det här tillfälliga
lönetillägget. Det äro vi överens örn. Statsrådets enda skäl mot mig var, att
det var rätt besvärligt att finna en väg, som skapade rättvisa. Ja, herr statsrådet,
men har jag inte anvisat en väg för dessa fyra? Följaktligen är ju saken
klar, och jag hade hoppats, att herr statsrådet inte skulle opponera sig emot
att taga den framkomliga väg, som jag har anvisat för att riksdagen skulle
undgå att begå en orättvisa!

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att utom i fråga
örn motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i avseende på det
under behandling varande utlåtandet endast yrkats, att vad utskottet hemställt
skulle bifallas.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna den
motivering, som förordats i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets motivering
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i statsutskottets utlåtande nr 137, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,

i den nya lönegraden B 22. Men det vet man icke. Jag har emellertid anfört,
att då det gäller att fastställa en skälig lönegrad för en viss grupp tjänstemän,
kan man icke lägga till grund de provisoriska löneformer, som nu tillämpas —
B 18 plus 900 kronor och B 20 plus 900 kronor -—- utan man måste fastställa
en lön, som man anser skälig med hänsyn till tjänsten och ställningen inom verket.
Jag har inte varit oberörd av den omständigheten, att det kan tänkas, att
fyra byråingenjörer komma att i begynnelselön få 156 kronor mindre per år
än de nu ha, men dels är den saken ännu icke klar, i vilken omfattning det
sker, och dels måste man fastslå, att det blir säkerligen endast för en mycket
kort tid. Vidare vill jag erinra om, att här gäller det tjänstemän, som i regel
ha sin första, andra eller tredje anställning och följaktligen inte kunna göra
samma anspråk gällande som byråingenjörerna i de högre lönegraderna.

Jag har emellertid i sakens läge, då alla sakliga skäl för fastställandet av
en skälig lönegrad talade för en lönegrad för bägge grupperna, ansett, att detta
får vara utslagsgivande, men jag anser, att örn man, sedan man genomfört omorganisationen,
skulle finna, att för några av dem som nu uppföras i B 22 tidigare
lönebelopp icke uppnås, detta lämpligen bör regleras nästa år. Att i samband
med omorganisationen nu göra det, fann jag icke vara lämpligt då inga
säkra beräkningsgrunder örn antalet förelågo.

Lördagen den 16 maj f. m. 81

att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som
ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för
nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 202, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln, innefattande
anslagen till pensions- och indragningsstatema;

nr 203, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och understöd,
att utgå av affärsdrivande verks medel; samt

nr 204, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller understöd
åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till nybyggnad
för Stockholms vanföreanstalt m. m.;

nr 144, i anledning av väckt motion örn utredning rörande ändrade grunder
för biskoparnas avlöning m. m.;

nr 145, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag för utvidgning
av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem och ny skolbyggnad
;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning åt
vissa lärarinnor vid enskilda statsunderstödda läroanstalter;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln, punkt 316, gjorda framställning angående tillfälligt lönetillägg
åt vissa vaktmästare m. fl;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av byggnader för karolinska sjukhuset m. m. jämte fyra i ämnet väckta motioner; nr

149, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av
viss del av allmänna arvsfondens rätt till danaarf efter Erik Magnus Edvard
Svedbom jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 150, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande anslaget till
engångskostnader för anskaffning av flygmateriel m. m.

sammansatta stats- och jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående lantmäteriundervisningens ordnande jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn
arvsskatt och skatt för gåva jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 39, i anledning av väckt motion angående beskattningen av äkta makar
och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande
barn; ävensom

Första kammarens protokoll 1931. Nr 37. 6

Nr 37.

Anslag lill

patent- och

registrerings verket.

(Forti.)

Nr 37 82

Lördagen den 16 maj e. m.

Om anslag
tiU vissa
bamavårdsinstitutioner.

jordbruksutskottets utlåtande nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den högre lantbruksundervisningens ordnande m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 16 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 138, i anledning av väckt motion
örn anslag, under viss förutsättning, till vissa bamavårdsinstitutioner.

I en inom andra kammaren av herrar V. Hedlund i Östersund och P. S. Hedlund
i Häste väckt motion, nr 33, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, hade hemställts, att, därest sistlidet års riksdags revisorers
hemställan i fråga örn upphörande av anvisning från riksbankens medel av understöd
åt barnavårdsinrättning bifölles, riksdagen måtte bevilja de barnavårdsinstitutioner,
varom i motionen vore fråga, fortsatta anslag till enahanda
belopp som förut, vilka anslag skulle tilläggas och ingå i det under riksstatens
femte huvudtitel upptagna anslaget till barnhusen, som därigenom borde
höjas från 115,830 kronor till 124,330 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måltte med avslag å herrar Hedlunds i Östersund och
Hedlunds i Häste ifrågavarande motion i riksstaten uppföra ordinarie anslaget
till barnhusen med oförändrat belopp, 115,830 kronor.

Reservation hade anförts av herrar Oscar Olsson, Asplund, Pauli och Törnkvist
i Karlskrona, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av herrar Hedlunds i Östersund och Hedlunds i Häste
ifrågavarande motion, II: 33, höja det ordinarie anslaget till barnhusen, nu
115,830 kronor, med 8,500 kronor till 124,330 kronor.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! För några dagar sedan uppträdde ledaren
för ett stort parti här i riksdagen med anledning av ett uttryckssätt från
min partiledares sida och gav en liten uppsträckning ungefär i den formen, att
»sådant får man inte säga, det är ouppfostrat». Den där skrapan faller mig
alldeles osökt i tankarna, när jag tittar på det här statsutskottsutlåtandet, som
vi nu behandla.

Det gäller ett anslag, som har gått ut bortåt tvåhundra år till barnhusen
här i landet. Det är bankofullmäktige, som delat ut detta anslag. För sextio
år sedan tyckte några människor här i riksdagen, att det kanske var onödigt

Lördagen den 16 maj e. m.

83 Nr. 37.

med dessa slantar, som utdelades till barnhusen, men riksdagen sade, att även
örn dessa små summor inte inverkade på inrättningarnas bestånd, så vore det
dock antagligt, att ett sådant bidrags uteblivande i påräkneliga inkomster skulle
lämna ett tomrum, och det tyckte riksdagen inte var så lämpligt. Nu är
det ju sextio år sedan dess, och riksdagen var visserligen på den tiden mycket
sparsam i förhållande till vår tids riksdag, och man tycker, att i någon män
skulle en sådan synpunkt kunna göras gällande nu också.

Det gäller 8,500 kronor. Riksdagen har tyckt — och det har jag också
tyckt — att bankofullmäktige inte skola dela ut statens pengar, utan det skall
riksdagen göra. I det fallet äro vi ense, men när det gäller ett så gammalt anslag,
så är det liksom på det sättet, att jag vill ha litet uppsägningstid, så att
riksdagen inte tar de där pengarna och stoppar dem i fickan utan varje undersökning.
Det sades i utskottet: »Ja, det där är ju institutioner, som ha så
gott örn pengar, och 4,500 kronor betyder ingenting för allmänna barnhuset i
Stockholm. Det kan ju hända, att ett par av dessa landsortsbarnhus kan behöva
dem, men det är så små summor, så det gör heller ingenting, och därför
bör staten nu passa på och stoppa dessa pengar i sin ficka. Det kan vara till
nästa år — då kunna vi se efter, örn det behövs några slantar och i så fall åter
utdela dem.» Jag tycker det ser hyggligare ut, att Kungl. Majit till nästa
år ser efter, om dessa inrättningar behöva dessa pengar eller ej. Och örn de
inte behöva dem, så stoppar staten de pengarna på annat håll. De 8,500 kronor,
som det här är fråga om, äro också pengar, för allt i världen, men jag
menar ändå, att när riksdagen skall lägga beslag på en sådan där summa, så
skall det ske under något så när anständiga former i alla fall. Summan är så
liten, så den är inte värd att man går fram på detta egendomliga sätt.

Det är förresten så, att örn riksdagen nu i kväll går den vägen, som statsutskottet
vill, då ligger däri en dom över riksbanksfullmäktige, som år efter
år gå och kasta ut pengar, som inte alls behövas för det ändamål vartill de
användas. Men jag undrar vad riksbanksfullmäktige skulle säga, ifall riksdagen
ginge den vägen och sade, att eftersom riksbanksfullmäktige år efter år
kastat bort pengar på detta sätt. så kunna minsann riksbanksfullmäktige, som
ha ansvaret för den saken, betala tillbaka pengarna. För det första gör det
inte så mycket för t. ex. den riksbanksfullmäktige, som har en mycket hög
lön — den största lön som svenska staten kanske ger för ett ämbete -— och för
det andra betyder det inte så mycket för de andra, ty det är så liten summa,
som kommer på var och en. Jag tror, att riksbanksfullmäktige skulle säga,
att det vore ouppfostrat, örn riksdagen ginge tillväga på det sättet. Men här
är det den vägen, som riksdagen uppmanas att gå mot barnhusen.

Det är således inte på grund av att jag är säker på, att vederbörande behöva
dessa 8,500 kronor, som jag yrkar bifall till reservationen. Det är just på
grund av att jag inte vet. örn de behövas eller ej, som jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talman! Med den motivering, som jag här framlagt, ber jag således
att få yrka bifall till den av mig m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

oHerr Svensson, Martin: Herr talman! Jag får till en början förklara, att

då ärendet behandlades på avdelningen, stod den föregående ärade talaren och
jag på samma sida. Jag kände i hans anförande nu icke igen den tankegång,
som då gjorde sig gällande inom avdelningen. För min del bestämde jag mitt
ståndpunktstagande av det skälet, att jag trodde att anslaget var behövligt
och kunde vara av betydelse för den verksamhet, det här gällde, och att man
åtminstone borde lämna barnhusen ännu ett års nådatid, innan man drog in
anslaget. Då jag var rätt tveksam, hur jag borde handla, ansåg jag, att man

Om andag
till vissa
barnavård»-institutioner.
(Forte.)

Kr 37. 84

Lördagen den 16 maj e. m.

Örn anslag
Ull vissa
barnavårdsinstitutioner.

(Forts.)

borde lägga fram alternativa förslag inom utskottet för att få frågan mera
dryftad och prövad.

När ärendet sedan kom upp i statsutskottet in pleno, så gjordes där så kraftiga
inlägg för den meningen, att man här kunde och borde göra en besparing,
att jag lät övertyga mig av de skäl, som där anfördes, och gick över på den
sida, som nu utgöres av utskottsmajoriteten.

Den föregående ärade talaren har ju icke gjort gällande, att beloppet kan
behövas för den verksamhet, som det här är fråga örn, och då detta också kraftigt
betonades inom utskottet, ser jag icke någon anledning till att man här
skall lämna ett anslag — särskilt på enskilda motionärers framställning —
som icke är behövligt, i synnerhet som man icke kommer att vålla vederbörande
institutioner några ekonomiska svårigheter, örn man nu här gör denna besparing.

Jag skall därför be att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman, mina herrar! Det där skälet, att en skilda

motionärer gjort framställningen, betyder inte något i denna fråga, ty
Kungl. Maj :t kunde inte framlägga förslag, förrän riksdagen hade fattat beslut
med anledning av statsrevisorernas utlåtande. Följaktligen var Kungl. Majit
förhindrad att göra det. Inte heller har jag reda på, att Kungl. Maj:t gjort
någon undersökning, huruvida anslaget behövdes eller ej.

Vad beträffar den föregående ärade talarens påpekande örn obehövligheten
av anslaget, framhölls den synpunkten mycket starkt, i vad gäller allmänna
barnhuset i Stockholm, där behovet kanske inte är så stort, men det gäller
här också andra institutioner.

Den föregående ärade talaren är mycket lojal mot utskottet, och det länder
honom till allt beröm, att han har denna starka lojalitetskänsla, men beträffande
omvändelsen förhåller det sig på det sättet, att inte bley den ärade talaren
omvänd precis i utskottet, utan det har skett efter omröstningen.

Emellertid ha, herr talman, inga som helst skäl framkommit för att vi skulle
förfara med detta anslag pa det egendomliga sätt, som utskottet här föreslår,
varför jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice. talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en sa lydande omröstningsproposition: Den

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 138. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att

Lördag»''ii den 16 maj e. ln.

Nr 8J.

efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

Örn anslay
till vissa
barnavårdsinstitutioner.

(Förte.)

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader m. m.;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anvisande av anslag till räntor å statsskulden m. m.;

nr 141, i anledning av väckt motion om åtgärder mot driftinskränkningar
vid statens järnvägars slipersfakton å Lövholmen; samt

nr 143, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till
provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 13 mars 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 175, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogat förslag till lag
med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
fyra i anledning av propositionen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 243, av herr Örne; samt

nr 246, av herrar Bjurström och Gustav Hansson; ävensom

inom andra kammaren:

ur 400, av herr Winkler; samt

nr 408, av herrar Nygren och Lundström.

I motionen I: 243 hade hemställts, att riksdagen måtte avslå propositionen.

I de övriga motionerna hade hemställts, att riksdagen måtte besluta vissa
ändringar i det av Kungl. Majit framställda lagförslaget.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga under punkten
infört förslag till lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens;

B) att de i anledning av propositionen väckta motionerna I: 243 och 246
samt II: 408 måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A);

C) att den i anledning av propositionen väckta motionen II: 400 jämväl måtte
anses besvarad genom utskottets hemställan under A).

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Åkerman med instämmande
av herrar Klefbeck och Norling, fru Östlund samt herrar Olsson i Mellerud
och Sjöström på anförda skäl yrkat avslag å propositionen.

Nr 37. 86

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Akerman: Herr talman! I avseende å föredragningen av första lag utskottets

utlåtande nr 31 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredrages det av utskottet framställda lagförslaget, där så erfordras
paragrafvis, med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Det av utskottet framställda lagförslaget.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Den, som i utövning av näringsverksamhet genom meddelande å vara, anslag
eller skylt eller i annons, cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom
annat för ett större antal personer avsett meddelande i uppenbar strid mot
god affärssed angående verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer
lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt
anbud, straffes, där han haft eller bort hava vetskap örn uppgiftens
oriktighet, för illojal reklam med böter från och med fem till och med tvåtusen
kronor eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse
från och med en månad till och med ett år; ersätte ock uppkommen
skada.

Lag samma vare örn den, som är anställd i eller eljest arbetar för annans
näringsverksamhet och därvid självständigt bedriver reklam, som i första stycket
sägs.

Till meddelande hänföres enligt denna paragraf jämväl framställning i bild
eller genom annan särskild anordning.

Herr Åkerman: Herr talman! Vid detta betänkande är fogad en reservation
av mig och åtskilliga andra ledamöter av utskottet. Till denna reservation,
vari hemställes örn avslag på lagförslaget, skall jag nu be att få yrka bifall.

Då jag nu skall motivera min ställning till detta lagförslag, vill jag börja
med att nämna, att min obenägenhet att godkänna detsamma inte beror på att
jag anser, att lagförslagets författare på något sätt ha brustit i teknisk skicklighet
vid utformningen av lagparagraferna. Tvärtom måste jag säga, att örn
man står på förslagsställarnas ståndpunkt och vill ge sig in på dessa ytterst
svårlösta problem, så tycker jag, att det föreliggande förslaget verkligen vittnar
örn både skicklighet och kunnighet på området hos dem, som lia författat
det. I detta hänseende har jag således ingenting att erinra emot lagförslaget.
Däremot är min principiella ställning sådan, att jag inte kan godkänna denna lagstiftning.
Herrarna se ju, att det endast är de två första paragraferna här,
som äro nya. Det andra är gammalt och har varit lag ända sedan 1919. Att
det nu kommit med här beror på, att man inte velat ha två lagar örn samma
sak, och därför har det gamla fogats in i det nya. Vad jag nu kommer att yttra
mig örn är endast det, som nu är föreslaget såsom nytt, nämligen de två första
paragraferna. Det andra är det inte direkt fråga om här. Jag vill nämna

Lördagen den lö maj e. m.

87 Nr 37.

detta, ty vi ha ju nu så många förslag före här, att det kan tänkas, att det finns
de, som icke satt sig så noga in i ärendet.

Nu vill jag framhålla, att den delen av förslaget, som redan är lag — bestämmelserna
mot bestickning, obehörigt användande eller yppande av yrkeshemligheter
o. s. v. — enligt min mening behandlar sådana förfaranden, som
äro uppenbart kriminella, och dessutom är det så pass klart, var gränserna för
brotten här gå, att man inte kan göra någon anmärkning mot dessa bestämmelser.
Jag vill påpeka detta, ty eljest skulle man kunna säga till mig: »Det var märkvärdigt,
att ni kan vara belåten med de där gamla paragraferna och var det
1919. Varför skall ni då bråka nu?» Men ställningen är en helt annan nu.
Bestickning eller yppande av yrkeshemligheter äro så klart kriminella förfaranden
och stå bedrägeri så nära, att jag tycker man inte kan hysa någon
tvekan på den punkten. Beträffande de två första paragraferna i lagförslaget
är saken en helt annan. Däri påtalade förfaranden bottna i en strävan att förbättra
sin egen näringsverksamhet, även örn det sker på sådant sätt, att man
måste på det skarpaste ogilla själva formen för detta sätt att göra en vinst.
Bestickning och yppande av yrkeshemligheter äro däremot enligt min mening
klara brottyper.

Nu kommer till dessa synpunkter även den, att själva uppgiften att här
utsöndra det tillåtna och det otillåtna efter mitt förmenande överstiger förmågan;
hur gärna man än vill. är det omöjligt att rätt uppdraga gränserna, och
lagen kommer att bli ytterst svävande och tänjbar. Som jag säger i reservationen
kommer den enligt min mening att räknas till den typ av lagar, som man
kallar för kautschuklagar. Denna sorts lagar anser jag vara mycket farliga
för samhället, ty de minska aktningen för lagen, och rättstillämpningen blir sådan,
att folk inte får aktning för de bestämmelser, som äro givna, varmed även
följer missaktning för annan lag och författning. Jag kan därför inte vara
med örn en sådan lagstiftning.

Ser man nu efter, hur man här går fram vid själva gränsdragningen mellan
det tillåtna och det otillåtna, så finner man ju genast, på vilken gungfly man
kommit ut. Man skulle skämtsamt kunna säga, att gränsen här inte går mellan
små lögner och stora lögner, utan det är snarare så ställt, att ju större lögnen
är, desto större är utsikten, att man blir frikänd inför domstolen. Örn lögnen
närmar sig Miinchhausens metoder, så torde vederbörande gå fri från straff.
Lögnen är då så uppenbar, att var och en bör kunna förstå, att den där karlen
med sina annonser och sin reklam tar munnen för full, så att ingen kan tro på
honom. Han är alltså ofarlig och faller inte under lagen. På samma sätt är
det med den, som gör sig skyldig till en liten lögn; han går också fri. Jag
skall citera ett stycke ur motiveringen, så torde herrarna förstå, hur svårt det
här är. Jag vill dock först ännu en gång säga, att det inte är min mening att
vara försmädlig mot lagens författare, utan jag anför det bara för att de kommit
in på ett gebit, som de inte borde beträtt. Här står nu: »Meningen är
således icke att förbjuda varje oriktig uppgift. Genom den begränsning, som
nämnda uttryck innebära, avses att utesluta bland annat sådana inom affärsvärlden
ofta förekommande överdrifter vid berömmandet av en vara eller yrkesprestation
som t. ex. ''prima varor'', ''oöverträfflig’, ''outslitlig'', ävensom sådana
fall, då en meddelad oriktig uppgift endast i mindre mån är ägnad att vilseleda
eller verka lockande.» Sedan heter det: »Är den lämnade uppgiften osann,
uteslutes däremot icke lagens tillämplighet därav, att exempelvis ett försäljningsanbud
verkligen, fast på annan grund än den angivna, är gynnsamt i
något visst avseende eller kanske t. o. m. i sin helhet betraktat.» Och så namnes
vad alla veta: »För att lagen skall vara tillämplig fordras icke ens bevisning

därom, att någon verkligen blivit vilseledd genom den oriktiga uppgiften, utan
det är nog. afl uppgiften varit ägnad att vilseleda,»

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

Nr 37.

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forts.)

Ja, som sagt, gränsen går inte mellan små lögner och stora lögner, utan det
är tvärtom, som jag förut nämnt, så, att prövning får ske i varje särskilt fall.
Farligast tycks det enligt lagförslaget vara att ljuga lagom. Annars heter
det ju: »Ljug lagom!» Men här skulle man kunna säga: »Ljuger du lagom, så
blir du dömd.»

Jag vill påstå, att hela detta sätt att försöka sig på att träffa dylika förfaranden
är ganska farligt. Den påföljd, som drabbar den illojala reklamen, är
inte småsaker. Det kan bli fängelse ända till ett år, och därtill komma skadestånd,
som kunna bli fullkomligt ruinerande för vederbörande.

Det kunde vara åtskilligt att säga örn present- och rabattsystemet, men jag
har anledning förmoda, att det kommer flera talare efter mig. som ämna taga
upp den saken. Jag vill bara erinra om, att i den punkten gjorts en ändring
av den del av utskottet, som vill taga förslaget. Därom blir nog också tal
längre fram, så jag skall inte trötta med det nu.

Sedan är det ett annat bekymmer, som förslagsställarna lia avfört från dagordningen.
Men jag må säga, att mina bekymmer i den vägen icke äro fullständigt
skingrade genom vad som står i propositionen; det gäller lagförslagets
förhållande till tryckfrihetsförordningen. De sista åren har det gång på gång
blivit fråga örn författningar, som på det närmaste beröra tryckfrihetsförordningen.
Man har därvid sökt slå sig till ro med den försäkran, som gavs
1912 inom den då tillsatta tryckfrihetskommittén. Man gjorde där gällande,
att vad tryckfrihetsförordningen vill skydda, är yttrandefriheten, och därför
skulle man inte vara ängslig, örn lagförslagen blott vore så lagda, att de inte
direkt gripa in på det området. Nu har man här för att klara sig undan tryckfrihetsförordningen
konstruerat brottet så, att med straff beläggas endast uttalanden
om den egna affärsverksamheten. Därmed har man trott, att man
klarerat tryckfrihetsförordningen, eftersom man här säger, att det endast
gäller yttranden örn den egna affärsverksamheten. Men när saken var före i
lagrådet, råkade man dock i vissa funderingar där, och man framkastade frågan,
huruvida reglerna för delaktighet i brott kunde vara tillämpliga här. Nu vet ju
herrarna, att detta är en gammal tvistefråga, huruvida strafflagens bestämmelser
angående delaktighet i brott endast skola gälla allmänna strafflagen eller om de
äga tillämpning även utanför densamma. Jag skall inte ingå på den tvistefrågan.
Den är mycket svår, och det finns delade meningar örn den. Nu har här
såsom svar på lagrådets funderingar från statsrådets sida uttalats, att här
inte kan bli tal örn någon delaktighet, och alltså skulle man lia säkra garantier
för att tryckfrihetsförordningen inte på något sätt bleve inblandad i denna
sak. Men då är det underligt, att man i nästa paragraf, den andra, gör gällande,
att man där skall operera med delaktighet. De, som nu skola tillämpa
denna lag, måste således veta. att beträffande första paragrafen är delaktighet
utesluten, men så förhåller det sig icke med andra paragrafen.

Det finns många blindskär i det här lagförslaget. Jag har roat mig med
att titta litet grand i en exempelsamling, som finnes i patentlagstiftningskommitténs
betänkande. Den återfinnes på sid. 108. Vi ha ju inte så gott örn
tid i slutet av riksdagen, men de av herrarna, som äro roade av att läsa, borde
studera patentlagstiftningskommitténs betänkande. Jag måste säga, att man
vid studiet av detta betänkande blir ytterligt betänksam. Det kan naturligtvis
inte falla mig in att ta upp herrarnas dyrbara tid med att referera de där
exemplen; jag vill bara hänvisa till dem. Men då jag såg dem, rann mig i minnet
en episod från en riksdag för några år sedan, då jag hade anledning att litet
smått ironisera över formuleringen i ett då behandlat lagförslag. Jag talade
därvid om för kammaren, att jag roat mig med att göra en liten privat enquéte
bland mina bekanta och frågat den ene och den andre, hur han tolkade den paragrafen,
och då hade jag fått de mest olika svar. På samma sätt är jag över -

Lördagen dén 16 maj e. m.

« 9 Nr 37,

tygad om, att skulle man draga ett dussin av dessa exempel, som jag talade om,
inför kammaren och anställa en gissningstävlan, så komme det att bli mycket
underbara resultat av denna gissningstävlan.

Som en sammanfattning vill jag alltså uttala, att man inte bör på detta sätt
försöka att stifta lagar för sådana företeelser, som i allt fall komma att gå
sin gilla gång. Tro mig, mina herrar, den publik, som vi här lagstifta för, är
så pass smidig och smärt, att det nog blir så, att den kommer att ligga en eller
annan hästlängd före med sina knep. medan lagstiftaren kommer lunkande
efter. Det blir ingen nytta med en sådan lagstiftning.

Jag yrkar, som sagt, avslag på hela propositionen.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forts.)

Greve Spens: Herr förste vice talman! Herr Akerman har sagt, att brottsbestämningarna
för de båda nya brottsarter vi ha att göra med här — illojal
reklam och obehörigt lämnande av presenter o. d. — i olikhet med de från
1919 års lag kvarstående brottsarterna äro oklart avfattade och att de i tilllämpningen
torde vålla tvekan eller lämna rum för godtycke, och att lagen
följaktligen blir en kautschuklag. Visserligen kan det råda en viss osäkerhet
örn, i vad man reklamen strider mot god affärssed, men förslaget bär därför i
denna ömtåliga fråga avfattats med mycket stor försiktighet. För att illojal
reklam skall vara straffbar fordras, att den skett i uppenbar strid mot god
affärssed samt att de oriktiga uppgifter, som i reklamen lämnades, skola vara
ägnade att framkalla uppfattningen örn ett fördelaktigt anbud. Vidare begränsas
denna straffbara illojala reklam genom stadgandet, att den skall ha
bedrivits i utövning av näringsverksamhet, att den oriktiga uppgift, som i reklamen
lämnas, skall angå verksamheten eller däri utbjudna varor eller prestationer.
Genom alla dessa bestämmelser uteslutas från lagens tillämpning en
del inom affärsvärlden ofta förekommande överdrifter vid bedömandet av en
vara eller en yrkesprestation, så t. ex. de av herr Åkerman citerade uttrycken
»prima varor», »oöverträfflig», outslitlig» o. d. Genom denna begränsning
uteslutas även sådana fall, då eljest en i reklamen meddelad oriktig uppgift
endast i mindre mån är ägnad att vilseleda eller verka lockande.

Genom dessa begränsningar synes brottsbegreppet vid den illojala reklamen
bli ganska noga beskrivet, och tillämpningen av lagen torde ej lämna rum
för godtycke i så stor mån som dagsbotslagen. som antogs i onsdags och då av
herr Åkerman livligt förordades. Jag tror därför icke, att man kan kalla denna
lag för en kautschuklag.

Herr Åkerman säger i sin reservation att såväl illojal reklam som ock obehörigt
lämnande eller erbjudande av gåva eller liknande föremål i ett flertal
fall icke framgå ur ett bedrägligt uppsåt utan fast mera bottna i en naturlig
mänsklig strävan att åt den egna lovliga näringsverksamheten giva vidgat omfång
och ökad vinst, och samtidigt beklagar han, att denna strävan mången
gång under den fria konkurrensen tagit klandervärda och mot god affärssed
stridande former. Herr Åkerman säger vidare, att »straffbestämmelser icke
hjälpa, utan att dylika motbjudande företeelser bäst utrensas genom den hederliga
affärsvärlden själv och genom allmänhetens egen påpasslighet och urskilning.
» Det är ju riktigt, att affärsvärlden själv bör silka vidtaga åtgärder för
att motverka illojal konkurrens, samt att även allmänheten bör medverka därtill
genom vaksamhet mot yttringar av illojal konkurrens och genom att visa
ogillande därav. Vad beträffar åtgärder från affärsvärlden, har emellertid
erfarenheten visat, att det icke lell till lyckligt resultat, att en näringsidkare i
egna reklamuppgifter beriktigat osanna meddelanden från en konkurrerande
firma. Detta har visat sig ineffektivt och olämpligt. Det är emellertid icke
heller tillräckligt, att allmänheten söker motverka illojal konkurrens. Det
framgår ov utredningen i detta ärende. Den stora patent.lagstiftningskommit -

Nr 37. 90

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

téns betänkande och däröver avgivna yttranden från åtskilliga ämbetsverk,
korporationer och föreningar, liksom ock många framställningar till Kungl.
Majit i detta ämne visa ganska oförtydbart behovet av denna lagstiftning. Att
lagförslaget undvikit att föranleda ändring i tryckfrihetsförordningen, som är
grundlag, synes mig vara en stor förtjänst hos detsamma.

Medan jag har ordet, vill jag även säga ett pär ord om den motion, som har
väckts av herr Örne och däri det uttalats, att behovet av en lagstiftning på detta
område torde vara vida mindre nu än vid den tid, då kommittén för 16 år sedan
avgav sitt betänkande. Detta motsäges av nämnda framställningar till Kungl.
Majit, och Stockholms handelskammare har i en till utskottet med anledning
av nämnda motion ingiven skrift som sin bestämda uppfattning uttalat, att
förhållandena varken med avseende å illojal reklam eller beträffande det i lagförslaget
behandlade gåvo- och Tabattsystemet undergått någon förbättring under
tiden efter patentlagstiftningskommitténs utredning utan fastmera försämrats.
Handelskammaren anser därför, att behovet av en lagstiftning gör sig gällande
med än större styrka, än fallet var, då nämnda kommitté hade frågan
under behandling.

Herr förste vice talman! På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag beträffande första paragrafen. Beträffande andra paragrafen
skall jag sedermera uttala mig.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Mot det föreliggande förslaget såsom

sådant har jag ingen erinran att göra, men däremot vill jag mot den nu föredragna
paragrafen göra en bestämd erinran.

När det i denna paragraf talas örn att den, som vid utövandet av näringsverksamhet
genom meddelande i annonser eller eljest i tryckt skrift, som
ju kan vara periodisk skrift — annonser äro ju i regeln införda i periodiska
skrifter — gör sig skyldig till det eller det, så blir han straffad, har jag
svårt att förstå, att denna bestämmelse i lagförslaget, därest detsamma upphöjes
till lag, på något sätt skall kunna ändra tryckfrihetsförordningen, och
jag har ännu svårare att förstå, att de uttalanden, som gjorts i motiveringen,
skulle ha den verkan, som hittills intet uttalande haft, nämligen att
påverka praxis i fråga om tryckfrihetsförordningens tillämpning: praxis är
nämligen icke lika med lagstiftnings-, utan lagtillämpningspraxis.

Utskottet säger självt på sid. 14 i betänkandet, att det kan vara i tryckt
skrift eller annorledes som annonsering göres, och på sid. 4 i utskottets betänkande
— det är det, som nu är lättast tillgängligt —- är utförligt redogjort
för den uppfattningen, att vad man vill skydda genom tryckfriheten

är yttrandefriheten i skrift, men att missbruk av yttrandefriheten kan straffas.
Det är också riktigt, men bestraffandet sker på sätt i tryckfrihetsförordningen
är stadgat. Örn det nu gäller periodisk skrift, är tryckfrihetsförordningens
allmänna regel den, att det är den ansvarige utgivaren som

svarar i målet. Han kan icke skjuta sig bakom det. att det här icke gäller
något yttrande, ty vår tryckfrihetsförordning anses bygga på anonymitetens
rätt även i fråga örn meddelanden. Alla de, som lämna meddelanden till periodiska
publikationer, äro fria från ansvar, och praxis har gått så långt,
att örn t. ex. en värnpliktig lämnar meddelanden örn vissa förhållanden, som
han anser vara missförhållanden, å förläggningsorten till en tidningsman, som
publicerar det, kan icke den värnpliktige straffas för dessa meddelanden, även
om de äro felaktiga och även om han överskridit den skyldighet, som åligger
honom som krigsman. Örn en diplomatisk tjänsteman är indiskret och
talar örn hemligheter för en tidningsredaktör och redaktören meddelar dem i
sin tidning, så är redaktören ansvarig, men diplomaten kan icke träffas av
straff. Om en präst i tidningspressen uttalar en åsikt, kan han icke för det

Lördagen den lö maj e. m.

91 Nr 37.

åtalas annat än i tryckfrihetsväg, och då blir det den ansvarige utgivaren
som göres ansvarig, men om prästen muntligt och offentligt gör samma uttalande,
kan han drabbas av straff.

Jag har svårt att tänka mig att man i avseende å denna lag skulle kunna
bryta praxis. Följden därav blir då, att tidningsutgivaren bleve ansvarig
även för innehållet i annonsen, och följden blir i sin ordning, att tidningsutgivaren
måste utöva censur över dessa annonser. Huruvida han är kapabel
därtill och örn det överhuvud taget är lämpligt, lämnar jag åt var och
en att själv avgöra. För mig står det klart, att han icke kan vara kapabel
därtill eller att det icke är lämpligt att gå den vägen.

Jag skulle vara den förste att erkänna det lyckliga i en förändring av tryckfrihetsförordningens
praxis. Jag anser, att det är rentav orimligt med denna
praxis, men den är så rotad, att man hittills icke kunnat övervinna den. När
det på sid. 4 i utskottets betänkande åberopas, att riksdagen så sent som
år 1930 anslutit sig till detta betraktelsesätt och antagit en då framlagd
proposition och man fäller följande uttalande: »För detta fall gäller att tidningsutgivare
icke kan straffas för innehållet i en sådan annons, och detsamma
skulle enligt föreliggande lagförslag bliva fallet vid annonser mot illojal
reklam», måste jag därför sätta ett stort frågetecken vid uttalandet.
Det finnes ingen grundlagsbestämmelse i vårt land av dylikt innehåll, och
det finnes ingen makt i världen, som kan hindra en domstol att följa den
praxis den hittills följt.

Under sådana förhållanden finner jag. att det naturligaste vore, herr talman,
örn man ströke ut orden »eller i annons» och läte det övriga stå kvar.
Jag kan emellertid icke taga på mitt ansvar att göra en sådan partiell ändring
i texten, och under sådana förhållanden finner jag, herr talman, att sammanhanget
mellan lagen och tryckfrihetsförordningen är sådant, att jag nödgas
yrka avslag å den nu föredragna § 1.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens
(Torts.)

Herr statsrådet Gärde: Herr talman! Jag skall icke för närvarande ingå

på någon granskning av de anmärkningar, som riktats mot detta förslag ur
saklig synpunkt. Vad som närmast uppkallade mig var herr Heuterskiölds
anförande angående detta förslags förhållande till tryckfrihetsförordningen
och särskilt till dess första paragraf. Det stadgande i tryckfrihetsförordningen,
som herr Reuterskiöld åsyftade, är paragraf 1 moment 1: »Ej må någon
i annan ordning eller i annat fall än denna lag stadgar kunna för tryckt
skrifts innehåll tilltalas eller straffas.» Emellertid har frågan, huru långt
detta stadgande sträcker sig, vid flera tillfällen varit under diskussion, särskilt
inom 1912 års tryckfrihetskommitterade. Dessa ha uttalat såsom sin
uppfattning, att vad detta stadgande i tryckfrihetsförordningen avsåge att
hägna med grundlagsskydd vore yttrandefriheten i tryck. Kommitterade
yttra i det sammanhanget: »Om varje brottsligt förfarande, som begagnar
det tryckta ordet som medel att nå sitt syfte, gäller visserligen icke, att
det vore straffbart endast i kraft av stadgande i tryckfrihetsförordningen,
varav jämväl skulle följa, att boktryckare respektive tidnings ansvarige utgivare
vore i denna sin egenskap därför ansvarig. För en bedräglig annons
exempelvis ansvarar den bedräglige annonsören: boktryckare eller tidningsutgivare
blott örn och i den mån han enligt allmänna straffrättsliga regler
varit delaktig i bedrägeriet, men i så fall efter allmän strafflag. Även örn
bedrägeri enligt vår rätt vore straffbart redan på försöksstadiet och försökshandlingen
i givet fall bestått blott av den tryckta annonsen, vore saken
att bedöma på enahanda sätt. Grunden är tydligen den, att vad tryckfrihetsförordningens
citerade § 1 mom. 1 hägnar med grundlagsskydd är yttrandefrihet
i tryck: men kriminaliseringen av ett förfarande såsom oredligt

Nr 3''. 92

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag har intet med frågan om yttrandefrihetens gränser att göra.» Denna uppbestämmdler
fattning har också gillats av lagrådet, fastän de olika ledamöternas ståndmot
illojal punkter divergera något.

konkurrens. Mot denna uppfattning, att det är yttrandefriheten såsom sadan som skyd(Fort*.
) das genom detta grundlagssta ägande och att alltså icke ett i och för sig
oredligt förfarande faller under denna tryckfrihetsförordningens bestämmelse,
kan visserligen göras gällande, att, då straff infördes för inbjudan till deltagande
i lotteri, år 1882 en ändring gjordes i tryckfrihetsförordningen, liksom
även år 1012 i fråga örn utbjudande till salu av preventiva medel.

Jag skall emellertid söka framlägga de synpunkter, som enligt min uppfattning
tala för att det är en väsentlig skillnad mellan illojal konkurrens
och oredligt förfarande å ena sidan och inbjudande till deltagande i lotteri
och salubjudande av preventiva medel å den andra. Vi veta alla, att det
ej sällan inträffar, att en person i en annons lämnar oriktiga uppgifter och
därigenom föranleder annan att avhända sig egendom, giva en förmögenhetsprestation,
alltså rent bedrägeri. En handelsman annonserar t. ex., att han
vill ha en kompanjon i sin affär. Han lämnar oriktiga uppgifter örn sin
affärs ekonomiska ställning och förleder genom i annonsen inflytande oriktiga
uppgifter en annan att insätta penningar i affären. Såvitt jag vet, har
det aldrig ifrågasatts annat, än att den ifrågavarande ohederliga annonsören
skulle dömas för bedrägeri i vanlig ordning, således icke i den ordning tryckfrihetsförordningen
stadgar.

När det gäller inbjudan till deltagande i lotteri liksom saluhållandet av
preventiva medel, framgår syftet med meddelandet av annonsens innehåll, och
utgivaren av den periodiska skriften kan lätt och klart konstatera, örn det
föreligger rättsstridighet eller icke. Gäller det däremot annonser som leda
till bedrägeribrott, kan utgivaren icke i allmänhet kontrollera, om uppgifterna
äro riktiga eller ej. För detta fall skulle det åläggas honom en undersökningsplikt,
som vore fullkomligt orimlig. Flertalet annonser, som inflyta
i tidningarna, äro ju. som man har rätt att utgå ifrån, fullt lojala, och detta
gäller icke bara annonser örn kompanjonskap utan litet av varje. Det skulle
vara att ålägga utgivaren en undersökningsplikt, som överskrede rimlighetens
gränser, örn han skulle kontrollera alla uppgifter i sådana annonser. En
sådan ståndpunkt skulle väl närmast leda till att varken annonsören eller
utgivaren skulle kunna åtkommas eller att alltså dessa handlingar skulle bli
straffria. På samma sätt är det enligt min mening med det nu föreliggande
fallet. Vi kunna tänka oss, att en tvålfirma annonserar örn sammansättningen
av en viss tvål. I flertalet fall äro uppgifterna riktiga, i andra fall
är tyvärr förhållandet det motsatta. Det skulle medföra en oerhörd arbetsbörda
för utgivaren av en tidning örn det ålåge honom att ansvara för riktigheten
av alla de uppgifter, som inflyta i annonser. Ansvaret måste här
vila å annonsören. Vad som gör en sådan annons straffbar är icke innehållet
i själva meddelandet, utan det är de moment, som ligga vid sidan av
meddelandet och som först kunna gripas vid en närmare undersökning av omständigheterna
i det särskilda fallet. Denna min uppfattning kommer också
till uttryck i propositionen, där det heter: »Det är i intetdera fallet^ det fristående
meddelandet, som påkallar ingripande, utan meddelandet såsom ett
led i ett förfarande, vari ingå andra ur straffrättslig synpunkt betydelsefulla
moment.»

Det torde ej heller lia rått någor, tvekan om att, därest staff införes för
försök till bedrägeri — ett förslag härom granskades år 1928 av lagrådet -—
straff härför skulle kunna ådömas utan att den i tryckfrihetsförordningen
städgäde ordningen iakttoges. Själva meddelandet i och för sig innebär icke

Lördagen den 16 maj e. m.

93 Nr 37.

någonting, som konstituerar brottsligheten, utan det är det sammanhang, i
vilket det kominer till en del andra straffrättsliga moment. Jag vill än en
gång framhålla, att det skulle vara alldeles orimligt att å tidningsutgivaren
lägga ansvaret för meddelanden av sådan beskaffenhet, ty därför skulle det
tarvas en undersökning i förhållande lill de prestationer, som utbjudits, och
tryckfrihetsförordningens mening är uppenbarligen den, att det straffvärda i
själva meddelandet skall framgå av detta i och för sig. Ser man saken ur
denna synpunkt, så innefattar icke 1882 års ändring, där det gällde inbjudan
till deltagande i lotteri, eller 1912 års bestämmelser angående preventiva medel
och dylikt något prejudikat i den riktning, att man här skulle komma i kontakt
med tryckfrihetsförordningen. Jag vill dock erinra därom, att riksdagen
så sent som förlidet år anslutit sig till samma betraktelsesätt genom att antaga
propositionen om ändring i lagen om skydd för varumärken. Då jag
för min del har den uppfattningen — och den har i stort sett lagrådet anslutit
sig till, liksom den departementschef, som före mig berett ärendet —
att man här icke kommer i kontakt med tryckfrihetsförordningen, har jag
icke kunnat se något hinder ur den synpunkten möta för bifall till § 1 av
ifrågavarande lagförslag.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forte.)

Herr Larson, Edward: Herr förste vice talman! Det är alltid svårt för
en lekman att upptaga en diskussion i juridiska frågor, och jag skall därför begränsa
mig till några allmänna uttalanden för bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Då jag hörde utskottets ärade ordförande göra den skräckmålning, som han
verkligen gjorde, och framföra sådana skäl, som han gjorde, för avslag å den
kungl, propositionen, så kunde jag icke återhålla den reflexionen, att en del av
det, som han sade, skulle kunna anföras mot all lagstiftning. Det är dock så.
att två olika justitieministrar ha handlagt denna fråga; den förutvarande justitieministern
bearbetade den, och frågan har sedan framlagts av den nuvarande
justitieministern, Detta är, må jag säga, väl ändå starka skäl för att
ett behov föreligger, ty. om det skulle kunna tänkas, att den nuvarande lagen
skulle täcka något av det, som man vill täcka, är jag övertygad örn, att dessa
herrar icke hade befattat sig med att lägga fram något lagförslag.

Det är så, att man i utskottet har gått fram på tre olika linjer. Dels har
av mig och två andra ledamöter av utskottet yrkats bifall till Kungl. Maj:ts
proposition oförändrad, dels har det yrkats avslag på densamma, och dels har
man gått fram för en avsevärd skärpning av Kungl. Maj:ts proposition. Vi
lia emellertid ansett, att då så mycket motstånd rests mot förslaget, det knappast
förelåge någon anledning till ytterligare skärpning, och därför lia vi för
vår del yrkat bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Vi må icke förglömma, att det är över 30 år sorn man har yrkat på en
lagstiftning på detta område till skydd för den lojala köpmannakåren och allmänheten,
och Stockholms handelskammare har ju också uttalat som sin mening,
att det är alldeles nödvändigt att något göres på detta område. Handelskammaren
tillstyrker visserligen bifall till skärpningen, men säger å andra
sidan också, att eventuellt förefintliga olika uppfattningar rörande utformningen
av vissa detaljer i den blivande lagen inte böra stå hindrande i vägen för
lagens tillkomst. Jag tycker i alla fall, att det väger ganska tungt, när en
institution som Stockholms handelskammare anser lagen vara nödvändig, och
därför förefaller det mig vara ett verkligt intresse, att det föreliggande förslaget
bör upphöjas till lag.

dag skall inte ta längre tid i anspråk, utan jag skall kort och gott be att för
min del få yrka bifall lill Kungl. Maj:ts förslag.

Nr 87. 94

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag Herr Klefbwk: Herr talman! När jag fick till mig överlämnad denna probeatåmmdser
Position om åtgärder mot illojal konkurrens, kände jag på förhand starka symmot
illojal patier för ett sådant förslag. Dels hade ju riksdagen redan 1905 uttalat sig
konkurrens, för en sådan lagstiftning, och dels har jag kanske personligen bra litet sympa(Fortf.
) tier för vilken som helst illojalitet. Men när jag sedan kom att närmare studera
denna fråga, drevs jag undan för undan över till en annan sida. Jag
fann då först, att riksdagens 1905 uttalade önskan delvis redan var tillgodosedd
genom den lag, som gavs 1919, genom vilken de grövsta formerna av illojal
konkurrens bestraffades. Från vissa köpmannagrupper har det oaktat, som
här flera gånger påmints örn, uttalats en stark önskan örn att få ytterligare bestämmelser
mot den illojala konkurrensen. Det är särskilt Stockholms handelskammare,
som i det stycket blivit åberopad. När jag emellertid talat med
köpmän örn denna sak, har jag förstått, att de till grund för sina starka sympatier
haft mycket mycket dimmiga föreställningar. Man har överhuvud taget,
så fort man känt sig besvärad av någon som helst konkurrens, trott, att
man skulle komma ifrån dessa svårigheter, örn man finge denna lag. Det är,
som vore det en lag gentemot all möjlig konkurrens och inte bara emot illojal
konkurrens.

Örn det emellertid är så, som jag anförde, att Stockholms handelskammare
och andra köpmannaföreningar, som arbeta efter gamla sedvanemetoder, ivrigt
önska en förändring, så skall det inte heller förgätas, att från en hel mängd
andra köpmannasammanslutningar motsatta önskemål ha framförts. Så ha vi
till exempel i utskottet fått oss tillskickad en skrivelse från en hel del Boråsfirmor,
och personligen har jag fått påstötningar från stora firmor här i huvudstaden.
Både Boråsfirmorna och de åsyftade Stockholmsfirmorna ha börjat
driva sin affärsverksamhet efter delvis andra banor än de gamla sedvanliga
köpmannabanorna, om jag får säga så. De ha nämligen infört så kallade
postorder- och efterkravsaffärer, och för att få ut sina varor till allmänheten
på dessa vägar, använda de den metoden, att de skicka ut över hela Sverige)
stora illustrerade kataloger med uppgifter på de olika varor de föra. Detta är
ju ett tillvägagångssätt, som allmänheten i stort sett inte har något att klaga
över, ty genom att dessa affärsmän undgå mellanhänder och träda i direkt förbindelse
med kunderna äro de i tillfälle att tillhandagå allmänheten med varor
till billigare pris än vad andra affärsmän kunna göra. Därför har denna affärsverksamhet
fått en alldeles oerhörd utveckling, och som illustration till vad
jag nu säger skall jag anföra ett enda litet exempel. Dessa Boråsfirmor uppge,
att antalet paket vid Borås postkontor, som försändes på detta sätt, uppgick
år 1916 till 36,500, men hade år 1930 stigit till inte mindre än 600,000. De
stora Stockholmsfirmorna jag talade örn ha antagligen ännu större siffror, fast
det kan jag inte lämna uppgifter på.

De, som nu bedriva sina affärer på detta sätt, äro mycket oroliga för att
denna lag skall antagas av riksdagen. Och härmed är jag inne på min andra
invändning mot förslaget. Det blir enligt detsamma nästan omöjligt att dra
någon gräns mellan sådana affärer, som skulle bli tillåtna enligt lagen, och
sådana, som skulle vara förbjudna. Det är. som utskottets ärade ordförande
sade, somliga lögner som bli tillåtna, och andra, som bli straffade.

Utom de exempel han anförde vill jag anföra ett par andra. Det föres i
marknaden fabrikat, som kallas för ylletyg, fast detta »ylletyg» är tillverkat
förutom av ylle till större eller mindre del av shoddy eller bomull. Det finns
något i våra dagar mycket modernt, som heter »silkelinnestrumpor». Varenda
affärsman, som för denna vara, vet, att det icke alls är några silkelinnestrumpor,
utan i dem ingå, som det uppges, hårdtvinnad bomullstråd, som genom särskild
beredning gör strumporna slitstarka och eleganta. Enligt många sak -

Lördagen den 16 maj e. m.

95 Bfr 37.

kunnigas mening komma dessa felaktiga uppgifter icke att drabbas av lagen, Lagjorsluij
enligt andras komma de att straffas. Men man kan inte få klart besked. bestämmdser

Därtill kommer, att straffbestämmelserna drabba just det sätt, varpå dessa mot m^jal
firmor bedriva sin affär. Genom att rikta sig till en större allmänhet medelst konkurrens
kataloger falla de under lagen, men örn fabrikanten lämnar precis samma upp- (Fort».)

lysning örn sin vara till grossisten, och grossisten lämnar samma upplysning
till detaljisten och detaljisten lämnar samma upplysning till sina kunder, så
gå alla dessa fria från varje som helst åtal enligt denna lag.

Sedan kommer en annan historia, som också utskottets ärade ordförande berörde,
och det är bestämmelsen örn, att den, som bryter mot denna lag. skall
erlägga skadestånd. Vad skall då detta skadestånd belöpa sig till? Ja, därpå
är det, såvitt jag förstår, omöjligt att ge något svar. Om man tänker sig en
sådan affär, som jag talat örn, som har sina kataloger utspridda över hela landet,
så är det omöjligt att säga, var denna reklam lett till sådana resultat, som
denna lag belägger med straff och där således skadeståndsskyldighet inträder.

Och detta skadestånd skall inte begränsas på samma sätt som för skadestånd
annars är vanligt, utan det skall vara skadestånd för en förlorad vinst. Man
vet inte alls, vart sådant bär.

En annan betänklig sak är bestämmelsen örn åtalsrätten. Vem är det, som
skall ha rätt att åtala för en sådan förbrytelse? Jo, det skall var och en näringsidkare
i samma yrkesgren få göra. Man behöver inte mycket känna till
den kungliga svenska avundsjukan, i ali synnerhet då den är uppeldad av utsikten
att förtjäna pengar eller att hindra, att andra minska ens förtjänst, för
att förstå, att en sådan bestämmelse rent av skall inbjuda folk att angripa en
besvärlig konkurrent och väcka åtal mot en sådan. Därtill skall åklagaren ha
rätt, till och med utan angivelse, att ingripa för brott mot 1 och 2 §§. Det
öppnar sig sålunda utsikter för att en affärsman, som enligt vanliga begrepp
är en hederlig karl men som är ivrig att hans affär skall gå framåt och för att
vinna ökad omsättning lämnar upplysningar, som icke innehålla absolut sanna
uppgifter, skall utsättas för de allra strängaste straff och hotas, som utskottets
ärade ordförande sade, med fullkomlig ekonomisk ruin.

Därtill är att märka, att en person, som under tid då han är ställd under tilltal
fortsätter samma brott, skall för varje gång åtal anhängiggöres fällas till
straff. En firma alltså, som skickar sina kataloger över hela landet från Ystad
till Haparanda, är var och en berättigad att väcka åtal mot, och firman kan
dömas oavbrutet på det ena stället efter det andra.

Till sist skulle jag bara vilja säga, att vi behöva inte vara så ivriga för den
föreslagna lagen av något slags omsorg örn allmänheten, ty jag tror, att allmänheten
inte far illa av konkurrens. Kan man åter genom dessa bestämmelser
strypa konkurrenter, som äro besvärliga, så blir det ytterst allmänheten som
får sitta emellan.

Ja, på de skäl, som jag nu anfört, och i övrigt på de skäl, som vi anfört i
vår reservation, skall jag be, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Hansson, Gustav: Herr förste vice talman! Jag skall inte så länge
uppta kammarens tid. Jag har endast begärt ordet för att säga, att jag har
den uppfattningen, att en lag sådan som den nu föreslagna är ur många synpunkter
behövlig. Jag tror visst inte, att lagen kommer att skapa ett idealiskt
förhållande på affärslivets område, men jag tror, att den kommer att verka i
den riktningen, att många av de utväxter, som nu finnas, komma att bortopereras.

Man har här ingått på en kritik av lagens bestämmelser. Jag skall inte
söka bemöta denna kritik, men jag vill fråga: vilken lag är fullkomlig? Jag
tror inte vi kunna säga, att någon är det. De äro nog i allmänhet bemängda

Nr 37. 96

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forts.)

med vissa fel och brister, men jag tror, att den erfarenhet man kommer att få
av denna lag kan tagas till intäkt för de ändringar, som sedermera kunna anses
vara välbehövliga. Jag tror, att lagens blotta tillvaro skall verka välgörande
inom affärslivet och hindra många ljusskygga och obskyra affärer.

Herr Klefbeck talade varmt för de så kallade efterkravsaffärerna och sade.
att de skulle i viss mån bli strypta genom en lagbestämmelse sådan som den här
föreslagna. För min del ömmar jag inte så mycket för dessa efterkravsaffärer.
då de i allmänhet — jag säger inte, att alla göra det — nog lura köparna i
ganska hög grad. Jag har sett många exempel på hur varor utbjudas i annonser
såsom varande fullt prima och fullgoda och sedermera visat sig vara i ganska
stor utsträckning underhaltiga. Jag såg en annons i en tidning en dag.
som just berörde den bransch, i vilken jag arbetar, där det stod, att man kunde
få köpa prima, fullgoda, moderna skodon för 7 eller 8 kronor. Jag är affärsman
inom den branschen och vet mycket väl, att de knappast kunna tillverkas
ens för det dubbla av det här begärda priset örn de skola vara av den beskaffenhet
som i annonsen säges. Man skulle kunna ta fram många exempel härvidlag,
men jag skall inte trötta kammaren därmed.

Jag ber med dessa korta ord, herr talman, att få yrka bifall till den nu föredragna
paragrafen.

Herr Bissmark: Herr förste vice talman! En lagstiftning i det syfte, som
här föreligger, har ju varit livligt efterlängtad av handelsvärlden. Våra grannländer
och de flesta andra stater ha en lagstiftning av det innehåll, som här är
föreslaget, ehuru i mycket mera vidsträckt omfattning. I vissa stater har man
gått in för en generell regel, att all illojal reklam förbjudes, och det överlämnas
åt domaren att bedöma, i vad mån en reklam är illojal eller ej. Denna allmänna
regel har min sympati, men den är omöjlig att genomföra på grund av den
konflikt, som uppstår med tryckfrihetslagen. När man därför måst nöja sig
med en begränsning av brottet, så har det varit stora svårigheter förenade därmed,
vilket nog synes av förarbetena till detta förslag. Men jag tror, att lagen
i det skick den nu föreligger bör kunna godkännas.

Herr Åkerman har talat örn, att de stora lögnerna gå fria och de små bli
straffade. Ja, men är det inte på det sättet, att örn en vara, till exempel ett tyg,
utbjudes under uppgift, att det är outslitligt, så tror man inte på det, man
bryr sig inte örn den sortens reklam, men örn det säges, att detta tyg är tillverkat
vid den och den välkända fabriken, så tror man på det och köper tyget.
Örn varan nu inte är tillverkad vid denna fabrik, kan det bli bedrägeri naturligtvis,
örn jag tillskansat mig högre pris, än varan är värd, men örn jag tagit
det pris, som varan i allmänhet betingar, har kunden inte gjort någon egentlig
förlust, men affärsmannen har tillskansat sig en kund på bekostnad av andra.
Det är detta illojala förfarande, som är så spritt, att det framkallat kravet på
en lagstiftning mot detsamma.

Jag kan alltså inte finna, att de anmärkningar, som herr Åkerman riktade
mot förslaget i denna del. ha något större fog för sig. Jag medger visst, att
det kan bli svårt för domstolen att finna en lämplig gräns. Det är alldeles
givet, men jag menar, att domstolarna skola lia svåra uppgifter. Det skall inte
vara så, att de skola kunna sitta och mekaniskt räkna ut. om en handling är
brottslig eller inte, utan det måste vara så, att man av domstolar kräver ett omdöme.
Domstolen skall kunna säga: »Detta förfarande är illojalt, det fyller

de fordringar, som här äro uppställda.» Begränsningen, att det skall vara i
strid med god affärssed är ju litet egendomlig, ty örn man Ilar det uttrycket,
följer därav, att man också kan tänka sig oriktiga uppgifter i överensstämmelse
med god affärssed. Men det är detta allmänna lovprisande, som ligger exempelvis
i. att en hotellägare säger, att hans hotell är första klass, medan många,

Lördagen den 16 maj e. m.

97 Si .‘J7.

som hamna där, tycka att det är andra klass, och det vet var och en att sådana
uppgifter kan man inte tro på. De äro därför inte farliga. Men de farliga uppgifterna
äro de detaljuppgifter, som gå ut på, att varan har en viss beskaffenhet,
som är ägnad att höja dess pris.

Beträffande första paragrafens förhållande till tryckfrihetsförordningen kan
jag nöja mig med att instämma med herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.
Jag tror man får akta sig att ge at tryckfrihetslagen en så vidsträckt
tillämpning, att man alldeles utestänger möjligheten att bestraffa dessa fall.
Hur skall det vara möjligt att enligt tryckfrihetslagen bestraffa alldeles oskyldiga
saker, som t. ex. att en person annonserar, att han har en viss vara av en
viss beskaffenhet? Brottet är ju inte begånget genom att han annonserar, utan
ligger i att han driver ^rörelsen och att han i denna rörelse för varan. Det är ju
påtagligt, att detta måste vara en förutsättning. Örn han annonserar, att han
har en vara av den och den beskaffenheten men inte alls för eller säljer någon
likartad vara, är det ju för det första alldeles meningslöst och för det andra intet
brott. Brottet förutsätter ju alltid något mer än en annons. Men hur skall
man kunna tänka sig, att man enligt tryckfrihetslagen skäll kunna komma åt
en ansvarig utgivare på en annons örn en vara?

Herr Klefbeck var mycket uppskakad av vissa sådana här postförskottsfirmors
förskräckelse för denna lag. Jag får ju säga, att herr Klefbecks yttrande
präglades inte av någon större känsla för det etiska, ty vad är det, som bestraffas
här? Det är, att man lämnar en oriktig uppgift i strid mot god affärssed.
Nå, vad är det för slags firmor, som nu äro så rädda för att bli straffade för
att de i strid mot god affärssed lämna oriktiga uppgifter? Det finns ju det allra
enklaste medel att undvika allt slags kollision med lagen, nämligen att i sina
prospekt lämna riktiga uppgifter. Det synes vara en synnerligen enkel utväg.
Herr Klefbeck hänvisade till den där uppgiften om silkelinne. Ja, att den kunnat
sprida sig så allmänt som den gjort beror just på, att man saknat en lag som
denna. _ Allmänheten får därigenom för sig, att den köper en vara, som innehåller
silke och linne, medan den i själva verket innehåller bomull. Jag tyckte
herr Klefbecks anförande var utomordentligt ägnat att stärka känslan av att
vi behöva en lag som denna. Hela lagförslaget går ju ut på att skydda allmänheten
för sådant skoj, och om alla äro skyldiga att följa lagen, kommer detta
bruk att lämna oriktiga uppgifter att försvinna. Herr Klefbeck säger visserligen,
att detta gäller inte för grossisten, när han muntligen eller i brev lämnar
några uppgifter till detaljisten, och det gäller inte för detaljisten, när han säljer
direkt till allmänheten. Ja, det är visserligen sant, att en köpman kan stå i
sin butik och ljuga; ibland kan man bli bedragen och ibland inte. Ibland kan
det, som säges, bli fritt från straff — örn det nämligen ej är bedrägeri — men
vad man här vill förekomma är, att allmänheten lockas till en butik med oriktiga
uppgifter. Har man väl fått in dem i butiken, är det litet svårt att tänka
sig, att man skall kunna straffa småljugandet där; i det fallet måste kundens
naturliga^ reaktion vara tillräcklig. Men just det, att man drar till sig publik
genom oriktiga uppgifter, är vad man vill bestraffa.

Med anledning av farhågorna för att det skulle bli ruin för de köpmän, som
begagna illojala metoder, genom att de kunna utsättas för hundratals’åtal
och så vidare, vill jag erinra örn att 11 § ju endast avser det fallet, att vederbörande,
efter det han blivit atalad, fortsätter nied sin brottsliga handling.
Det är en mycket vanlig bestämmelse, särskilt på specialstraffrättens
område. Blir jag åtalad oell fortsätter att sprida mina cirkulär, så får jag
finna mig i att bli^åtalad på nytt, men eljest kan mte en person med framgång,
medan åtalet pågar, göra annat än infinna sig och instämma i åtalet; afl
sedan vederbörande blivit dömd stämma honom på nytt för en liknande sak.
Första kammarens protokoll 1931. Nr 37.

Lag jörstad
med vissa
bestämmelser
viol illojal
konkurrens.
(Forts.)

Sr 37. 98

JLördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag begången före åtalets väckande, går inte för sig. Man kan visserligen stämma
med, vissa och begära skadestånd, men där har man den stora risken att få^betala rätte8''ångskostnaderna,
och hur skall man kunna styrka sitt skadeståndskrav, om
konkurrens, verksamheten pågått på ett helt annat håll? Nej, skadeståndskrav kan komma
(Forts.) att göras gällande i sådana fall, att två affärsmän i samma stad konkurrera
och det kan direkt påvisas, att den ene gör sin konkurrent skada. För övrigt
vill jag gärna medge, att dessa bestämmelser om skadestånd i många fall
komma att bli svåra att utnyttja, och då riskerar den, som i onödan rusar i
väg med ett åtal, att få betala rättegångskostnaderna, ifall det anses, att åtalet
väcktes endast för att trakassera. Jag tror att talet örn dessa trakasserier
är skräckmålningar, som komma att visa sig alldeles sakna fog.

Beträffande 2 § i förslaget bär utskottet gjort en ändring genom att i bestämmelsen
örn förbud mot presentsystemet stryka orden »där förfarandet innebär
utnyttjandet av allmänhetens godtrogenhet». Emot denna ändring får jag
för min del inlägga min gensaga. Jag tror det är mycket oklokt att ta bort
dessa rader. Det är nämligen det illojala förfarandet, som jag^ för min del
vill komma åt, inte det lojala förfarandet. Jag vill inte komma åt den starka
kraftiga konkurrensen, men jag vill komma åt den illojala konkurrensen.
Detta förfarande, då man utdelar presenter och sådant kan under vissa omständigheter
innebära en fullt lojal konkurrens. Jag skall nämna ett par exempel
på dylik konkurrens, som är fullt lojal. En firma, som säljer raktvål, lämnade
under viss tid ut rakhyvlar gratis till sina kunder. Den höjde inte priset pa
tvålen, men lämnade ut rakhyvlarna gratis. Dessa rakhyvlar tillhandahöllos
av en firma, som sålde rakklingor. Sistnämnda firma ville alltså ha ut rakhyvlar
för att göra allmänheten bekant med dessa och framkalla efterfrågan
på klingor. Orsaken, varför firman kunde lämna ut rakhyvlarna gratis var
sålunda, att den på det sättet fick sälja rakklingor. Ett sådant förfarande
lider ju ingen människa någon skada av. Det är fullkomligt lojalt. . Det är
ett lojalt syfte att lämna ut dessa rakhyvlar och lämna ut dem gratis. Ett
annat fall, som jag erinrar mig hava omnämnt, gällde en stor delikatessaffär
som under en viss tid till alla kunder, vilka köpte en viss kvantitet av en vara,
lämnade ut en ny sorts sås, som firman ville göra reklam för. Den höjde inte
priset på sina varor, men ansåg, att det var värt priset att göra ^reklam för såsen
på detta sätt. I detta förfarande kan jag inte heller se något som helst
illojalt. Jag medger visst, att man genom att lia kvar detta tillägg, »där förfarandet
innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet» utestänger från
lagens område en mängd fall, där presentsystem nu förekomma och att man
får gränserna vagare, men det är också meningen med denna formulering, att
man huvudsakligen skall komma åt rena skojet, och det finns oerhört mycket
skoj på detta område, efter allt vad jag haft tillfälle att se.

Herr talman! Jag tillåter mig alltså att i anslutning till vad jag nu .sagt
yrka bifall till den av herrar Larson i Lerdala rn. fl. vid denna paragraf avgivna
reservationen.

Herr Örne: Herr talman, mina herrar! Den här lilla lagstiftningen,° som

Kungl. Maj:t nu föreslår och som har förberetts under den närmast föregående
ärade justitieministerns tid borde verkligen stå som ett exempel på hur onödiga
lagar uppkomma och utvecklas, och hur förutsättningarna för en sådan
lagstiftning uppstå.

De första kraven på en lagstiftning om illojal konkurrens framkommo, örn
jag inte är oriktigt underrättad, på 1890-talet. Det var då. som köpmännen
började organisera sig i något större utsträckning här i landet._ Ett stycke in
på det innevarande århundradet bildade minuthandlarna sitt riksförbund, och
det tillkom efter hand en mängd branschorganisationer o. s. v. Handelskam -

Lördagen den 16 maj e. m.

99 Nr 37.

rama växte också upp. Dessa organisationer av handlande hade till en början
ganska svårt att hitta något populärt arbetsprogram utom antagandet av resolutioner
mot kooperationen. De gjorde studier i utlandet hos sina systerorganisationer
där, och funno då, att dessa sysslade med något, som kallades
»förbättring av lagstiftningen mot illojal konkurrens». »Ja, se där», sade de
»ha vi något, som passar oss!» De funno, att Sverige var ett av de få länder,
där inte några särskilda lagstiftningsåtgärder voro vidtagna på det området,
. och så sattes det i gång en agitation för att åstadkomma en sådan lagstiftning
här i landet. Denna agitation fick ett mycket starkt stöd i en omständighet,
som herr Klefbeck just påpekade. Det är nämligen så, att för den
näringsidkare, som inte är så noga insatt i de här frågorna, ligger det mycket
nära till hands att kalla all konkurrens, som är något så när hård, för illojal.
Och det är i själva verket för gemene man, så att säga, alltså för den stora
mängden av dem, som yrka på denna lagstiftning, konkurrensen över huvud,
som är strykpojken, och icke i särskilt hög grad de illojala formerna därav.
Jag kan tala örn ett lustigt exempel på hur denna sak uppfattas. Bland
de ledande männen i Stockholms handelskammare, vars utlåtande här har berörts,
befinner sig också chefen för ett av Sveriges största, för att nu inte säga
största varuhus. Detta varuhus har nyss skapat en dotterorganisation, som
heter »Epa», Enhetspris aktiebolag. Det är ett slags rationaliserad form av
den gamla 15-öresbasaren och drager till sig kunder genom att sälja varor i
för det stora flertalet avpassade kvantiteter till billiga pris. Strax efter det
herr justitieministern lagt fram det här lagförslaget, var det en handlande, som
kom och säde: »Ja, det är då för väl, att vi nu få en lagstiftning mot illojal
konkurrens, så att vi kunna få död på det där ’Epa’». Så uppfattas saken
av de allra flesta. Men »Epa» kommer visst inte att drabbas av denna lag och
bör inte heller drabbas av den, ty detta bolag driver på sitt sätt, fäst i speciella
former, en fullkomligt lojal konkurrens, såvitt jag kan finna.

.Min ärade vän herr Gustav Hansson anförde ett annat exempel, som syntes
mig vittna örn att han var en smula smittad av samma uppfattning som den där
handlanden jag nämnde. Jag skall emellertid kanske återkomma till den saken
om en stund.

Enligt min uppfattning var den kritik, som utskottets ärade ordförande riktade
mot lagen, så fullständigt nedgörande, att jag inte förstår, hur man kan
försöka komma förbi den och efter dess framställande yrka bifall till lagförslaget.
Men de, som äro mest entusiastiska för lagen, äro säkerligen våra framstående
jurister, elen förre justitieministern och den nuvarande. Både herr statsrådet
och herr .Bissmark ha förälskat sig i det utan tvivel mycket eleganta sätt,
på. vilket man i förslaget anser sig hava klarat tryckfrihetsförordningens hårda
klippa. Det är ju också så, att när man, som någon påpekade här, under 30
år i statsdepartementen fått.mottaga skrivelser från olika organisationer, och
dessa skrivelser samlat sig till mycket stora hogar, så känner man småningom
ett starkt behov av att »städa» och att bil fri fran det ständiga gnatet, att
man ingenting gör pa ett sadant område som detta, och så kommer en sådan
här lagstiftning till. Den är ju nu visserligen nedskuren i allra högsta grad,
örn man jämför den med det förslag, som patentlagstiftningskommittén framkom
med 1915. Örn herrarna vilja jämföra denna kommittés förslag och det
nu föreliggande, skola ni finna, att det nu framlagda förslaget inte har kvar
något mera av 1915 års förslag än några uttryckssätt i lagtexten. Annars äro
förslagen fullständigt olika. Den nytta, som man möjligen, på de håll, där
man är rädd för konkurrens, tror sig kunna ha av en mycket sträng lag örn
illojal konkurrens, genom vilken man obönhörligen kan slå ned alla sådana
företeelser, som kunna falla under den rubriken, denna förmodade nytta och
därmed sammanhängande entusiasm för en sådan sträng lag kan man ju för -

Lagjörslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

Nr 87. 100

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

stå från deras utgångspunkt. Men när man får se vad det reella innehållet
blir i den lagstiftning, man nu har fått, tror jag, att man kommer att känna sig
ganska obehaglig till mods.

Man kan ju nu säga mig, att när jag har den uppfattningen om lagen, att
den inte kommer att bli så synnerligen verkningsfull, då det gäller att komma
åt de illojala företeelserna på reklamens område, varför angriper jag den
då? Jo, helt enkelt därför, att den kan bli till mycket stor skada för en fullkomligt
lojal och korrekt affärsverksamhet. Vem är det som kommer att drabbas
av den här lagen på det hårdaste sätt? Jo, det är självklart inte dessa
s. k. skojarfirmor, som utan svårighet byta skinn från den ena dagen
till dött andra och vilkas härjningar man känner till på så många
områden. Särskilt voro de livligt i verksamhet, då det för i världen
gällde att uppköpa lantmannaprodukter. Då innehades först firman av
mannen i familjen, och sedan han köpt lantmannaprodukter från diverse
håll och till en början betalt dem, så att han vann förtroende och till
slut fått större partier, som han icke likviderade, befanns det, att han var
konkursmässig, och så gick firman över till hustrun och sedermera till någon
dotter eller son och så eventuellt till en bulvan. Sedan gick det an att göra örn
den till aktiebolag eller något sådant, och på detta sätt kunde detta skoj bedrivas
år efter år. Örn nu denna lag kommer till, är det klart att firmor, som
bedriva liknande verksamhet som denna, ehuru på andra områden med försäljning
av varor, komma att drabbas av lagen, men då vederbörande ställes
till ansvar och blir dömd att betala skadestånd, kan han vid utslagets verkställande
visa medellöshetsintyg, och då kommer man inte åt honom. Och så
dyker firman åter upp under skyddande förklädnad i en annan form. På samma
sätt förhåller det sig naturligtvis, örn en mindre näringsidkare, som är
känd i en viss stad bara eller vid en viss bestämd gata, skulle råka bli dömd
efter lagen. Han överlever det säkert och tager i längden ingen skada därav,
även örn hans beteende i ganska hög grad ligger på gränsen till illojalitet eller
till och med då och då överskrider gränsen. Men de, som komma att drabbas av
lagen, äro de stora riksfirmorna, som ha ett anseende att förlora. Enbart ett
åtal utan fällande dom mot en sådan firma kan på det mest oerhörda sätt utnyttjas
mot firman av dess konkurrenter, och en fällande dom, låt vara endast
med straffminimum, kommer att i ännu högre grad begagnas för att komma
åt en sådan firma.

Nu är det ju så, att de stora firmorna hålla sig med särskilda reklamavdelningar.
Det finns ingen möjlighet för styrelsens ledamöter i ett större företag
att sitta och läsa igenom koncept till varje annons och förslag till all den
reklam, som firman skall skicka ut. Det kan ju då hända, att ett missöde
inträffar med en annons. Det är mycket ledsamt, örn så sker, men någon större
skada kan ju inte uppstå genom ett enstaka sådant missöde varken för allmänheten
eller för konkurrenterna. Men om firman blir fälld på grund av denna
annons, kan den komma att lida en kolossal skada, och örn firman inte skulle
lida någon skada därav, kan det åtminstone utgöra ett irritationsmoment, som
är synnerligen obehagligt.

Jag skall taga ett litet exempel på, hur vissa saker kunna utnyttjas av konkurrenter.
Då Kooperativa förbundet år 1909 fyllde 10 år, skickade socialdemokratiska
partiets dåvarande ledande man Hjalmar Branting, som varken
hade tillhört, då tillhörde eller efteråt kom att tillhöra någon kooperativ förening,
ett lyckönskningstelegram till förbundet, vari han uttalade den förhoppningen,
att förbundet skulle verka i sant socialistisk anda eller något dylikt.
Detta telegram har av kooperationens konkurrenter utnyttjats tusen sinom
tusen gånger. Det finns tidningar, i vilka detta telegram stått att läsa minst
femtio gånger sedan 1909; det har upprepats i en mängd föredrag, som hållits

Lördagen den 16 maj e. m.

101 Nr 37.

om saken såsom ett bevis på att Kooperativa förbundet fullföljde rent politiska Lagförslag
syften och att det endast var en filial till socialdemokratiska partiet, och man melissa
har fällt en hel del andra sådana påståenden. Antag nu, att den olyckan
skulle inträffa, att en reklamchef i det nu omtalade företaget skulle göra sig konkurrens.
skyldig till något, som kunde falla under elen här lagen. Hur tro inte herrarna. (Forts.)
att en fällande dom på 5 kronors böter per styrelseledamot skulle utnyttjas?

Inte bara det året, då domen föll, utan under följande år, 10 år, 20 år, ja 50 år
framåt i tiden skulle man bland företagets konkurrenter framhålla, att
kooperativa förbundets styrelseledamöter blivit dömda för illojal konkurrens.

Jag skall taga ett annnat exempel. I)et finns här i staden en mycket stor
postorderfirma, som heter Åhlén & Holm. Den befinner sig i det läget, att
den är mycket illa sedd av den lokala handeln. Antag nu, att firmans styrelse
blir dömd för samma förseelse till ett obetydligt bötesstraff! Tro inte herrarna,
att det kommer att utnyttjas på de mest intensiva sätt mot denna firma
under årens lopp?

Jag talade i dag- med en svensk bilfabrikant och kom att nämna den här
saken. Automobilfirmorna höra, som herrarna veta, till dem, som livligast
annonsera, och det kan ju mycket väl hända — ehuru de flesta sköta sin
reklam på ett otadligt sätt — att något förgripligt kan inträffa. Konkurrenterna
komma då naturligtvis att på samma sätt utnyttja detta under för firman
mycket otrevliga former.

Min ärade vän herr Gustav Hansson trodde, att många utväxter på affärslivet
skulle komma att bortopereras genom den här lagen. Ja, jag är inte
så säker på att så kommer att ske. Det finns mycken affärsverksamhet, som
är av rent fördömlig art, som inte kommer att i minsta mån påverkas av denna
lag. Såsom jag påpekat i min motion, har man i Tyskland säkert den
strängaste lag mot illojal konkurrens, som kanske finnes, men herrarna kunna
taga de tyska veckotidningarna — de finnas, som jag tror, ute i läsrummen
här i riksdagen eller i varje fall på våra större järnvägsstationer — och titta
efter på annonsavdelningarna. Vad är det för annonser man läser där? Jo, i
mycket stor utsträckning annonser angående s. k. pikanta bildserier och sådant.
Det är alltså försäljning av uppenbart snusk, som fritt får annonseras.

Vidare förekomma i dessa publikationer annonser om allehanda ytterst tvivelaktiga
skönhetsmedel och sådana saker. Dylika annonser äro väl ägnade att
lura allmänheten i lika hög grad som annonser av det slag, herr Hansson närmast
tänkte på. Men dessa annonser drabbas inte av den mycket stränga lag
man har i Tyskland och komma inte heller att drabbas av den nu här i landet
föreslagna.

Nu säger herr Hansson: vilken lag är fullkomlig? Ja, det kan man inte
säga,, att någon lag är, men det råder en högst betydande skillnad på fullkomlighetsgraden
mellan olika lagar. Det finns sådana, som komma bra nära
fullkomligheten, och det finns andra som äro så ofullkomliga, att de aldrig
borde ha fått komma till. Och örn nu kammaren beslutar denna lag, tror jag,
att denna lag kommer att höra till den sistnämnda kategorien. Just de olägenheter,
som jag här påpekat, tycker jag förefalla vara så pass stora, att man
överhuvud inte borde besluta antaga lagen, förrän man skapat några garantier
mot just sådana former av illojalitet och sådana tillvägagångssätt, som inte
komma att drabbas av den här föreslagna lagen men som äro oändligt mycket
skadligare och mera fördömliga än den illojalitet, som avses i lagen. Herr
Gustav Hansson anförde ett exempel på en firma, som annonserat skor för 1
kronor paret, tror jag det var. Ja, det kanhända är ett fall av illojal konkurrens,
meri örn vederbörande annonserar, att han säljer skor för 7 kronor
paret eller för 8 kronor eller för 1) kronor, alltså bara uppger detta och kallar

Sr 37.

102

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag dessa skor för prima skor, tror herr Hansson ela, att denna annons drabbas av
bestämmelser ^a?en? Nej, visst inte, det är bara »god köpmannased» att kalla en vara för
mot illojal prima. Het ha vi fått höra alldeles nyss här. Vederbörande uppger fullkomlconkurrens.
likt riktigt, att han endast tager 7 kronor paret för skorna. De kanske
(Forts.) äro värda 5 kronor, men inte drabbas han av lagen mot illojal konkurrens för
att han annonserar på det sättet. Om han däremot säger, att dessa skor äro
fullt jämngoda med dem, som herr Hansson för till ett högre pris, då kanhända
han blir dömd efter den här lagen. Men det aktar han sig nog för att säga.
På det sättet kan han smita förbi lagen. För övrigt kan det ju hända, att det
finns firmor, som sälja skor och som t. ex. taga 40 kronor paret för dem.
Sådana firmor finnas, och skorna äro i själva verket kanske värda bara 20
kronor. Men genom att framställa dem såsom överlägsna allt annat i skoväg,
lyckas dessa firmor få en mängd människor att köpa skorna, och det tycker
jag inte är riktigt bra. Men dessa firmor drabbas inte heller av lagen.

Örn nu endast en enda allmän åklagare skulle ha rätt att åtala den där skohandlaren,
därest han lämnade oriktiga uppgifter örn sina skor, ginge det väl ändå
an. Men här skall varje skohandlare i hela riket kunna åtala honom, och
även örn han är en mindre tillfredsställande köpman, förefaller det bra orättvist,
örn hundra stycken firmor på en gång skulle falla över honom och begära
skadestånd av honom för denna annons.

Sedan skall jag be att få begära, en upplysning av herr statsrådet: vad är
laga forum för sådana här åtal? Är det inte så, att örn en firma annonserar
i hela svenska pressen, så äro utgivningsorterna för samtliga de tidningar, i
vilka annonsen förekommer, de platser, där åtal skall ske. Det kan bli ganska
många åtal på en gång. Örn nu åtalen äro fullkomligt obefogade, så att frikännande
följer, har i alla fall firman i fråga haft utgifter för rättegången,
och det kan mycket väl med nutidens förträffliga och rationella organisation
ordnas på det sättet, att om de som åtalat firman bli dömda att gälda firmans
rättegångskostnader, ha de inte någonting att betala dessa rättegångskostnader
med. Det vore en mycket trevlig situation, som Sveriges rikes lag ställt
till med, örn sådant skulle inträffa!

Men så frågar jag: hur går det, örn en firma till agenter över hela landet skickar
ut kataloger, vilkas innehåll befinnes vara i strid med lagen? Skall man då
för katalogerna åtala firman på tryckningsorten? Är det inte snarare så,
att man skall åtala firman på alla de orter, där de oriktiga uppgifterna hava
lämnats? Men då råkar en sådan firma som Åhlén & Holm i en mycket egendomlig
situation, örn den skall åtalas vid alla Sveriges underdomstolar på en
gång.

Hur i all världen kan man över huvud lägga fram en lag, som är behäftad
med en så fruktansvärd bristfällighet som denna? Örn den omtalade katalogen
är stridande mot lagen, skall väl denna förseelse åtalas och dömas på ett
.ställe till ett resonligt och riktigt straff, och det skadestånd, som eventuellt
skall ådömas firman, skall väl också kunna på något sätt definieras och bedömas.
Men här skall varenda handlande i Sverige, som för samma varor
som firman i fråga, alltså ett antal, som går upp till tiotusentalet, då varenda
lanthandlare har sådana varor — praktiskt taget alltså varje lanthandlande
i Sverige — kunna åtala en dylik firma för att den lämnat oriktiga uppgifter
och begära skadestånd.

Nu sades av herr Bissmark, att när en firma är åtalad en gång, går det
inte att väcka ett nytt åtal och begära ytterligare ett skadestånd, utan man
får infinna sig och instämma. Men, herr Bissmark, den ene kan begära skadestånd
beträffande en artikel och en annan beträffande en annan artikel i en
katalog, som innehåller, låt mig säga 6,000 artiklar. Hur går det då?

Nu säga naturligtvis herrarna, att det är fullständiga överdrifter, som jag

Lördagen den 16 maj e. m.

103 Nr 37.

Ilar gör mig skyldig till. Ja, jag föreställer mig också, att det inte kommer
att gå till på det sättet i den utsträckning jag befarat. Men inte skall man
väl skapa en lagstiftning, som är så beskaffad, att någonting dylikt i princip
kan inträffa. Örn en person gör en förseelse mot motorfordonsförordningen,
är det väl riktigt, att han dömes till böter för denna förseelse, och dömes
till skadestånd, örn det är skäligt. Men inte är det väl riktigt, att han för
ett bestämt brott — enligt min uppfattning består brottet i det av mig antagna
fallet, att man skickar ut en katalog, som är oriktig ■— skall i princip kunna
dömas av varenda domstol i landet och åtalas av alla bilägare eller alla möjliga
andra, som på något sätt ha med bilar att göra. Men ungefär på detta
sätt ligger denna sak till.

Herr Bissmark ansåg, att den 2 § i lagen inte skulle hindra, med den av
Kungl. Majit givna formuleringen, att man utdelade presenter av visst slag,
exempelvis att man gav en rakhyvel gratis vid inköp av en raktvål. Jag måste
nu för min del karakterisera ett sådant tillvägagångssätt som ett uppenbart
skoj, helt enkelt. Det ligger ju ingen som helst rimlig proportion mellan priset
på en raktvål, som man får av finaste kvalitet för en krona, och den present,
som man får på köpet, en rakhyvel, örn det är någonting med den. Jag
har hört talas örn en tvålfirma, som köpte ett jättestort lager rakhyvlar av
en fabrik, som av någon anledning — ekonomiska svårigheter eller annat —
behövde göra sig av med dessa, och vilka firman sedan delade ut till raktvålsköpare.
Men veta herrarna varför? Jo, det var helt enkelt för att förstöra
marknaden för en annan rakhyvelsfirma, som man ville komma åt; så har
det åtminstone sagts till mig. Örn herr Bissmark menar, att en sådan sak
inte kan åtkommas genom denna 2 §, varför föreslår man den då? Det är ju
alldeles felaktigt.

Nu måste jag säga, att det bedrivs oerhört mycket skoj med sådana här
presentartiklar, det vill jag inte alls förneka. Det verkade en tid så, att allmänheten
lät locka sig, men numera är det egentligen endast de dummaste, som
låta locka sig av sådana löften örn extrapresenter. Men, mina herrar, hur
i all världen skola ni kunna stifta en lag, som hindrar dumma människor att
bli lurade? Det finns ingen möjlighet att åstadkomma en sådan lagstiftning,
ty låta de inte lura sig av en sådan här firma, så låta de lura sig av någon
annan. Det är, som örn ödet en gång bestämt, att de skola bli lurade.

Jag tycker emellertid, att 2 § inte riktigt står i paritet med 1 § i fråga örn
olägliga påföljder, det måste jag erkänna. Men å andra sidan är dess nytta
och nödvändighet inte sådan, att det finns någon anledning att nu bifalla heller
denna paragraf. Lagen kan stå kvar oförändrad och möjligen kompletteras
med den bestämmelse, som greve Spens begärt utredning örn, nämligen örn mutor
till hustjänare och andra sådana. Det är en verklig olägenhet, då en firma
går till tjänarna i ett hus och lovar dem fem eller tio procents provision på
allt, som de inköpa i affären för sitt husbondfolks behov. Det skiljer sig
inte i något avseende från andra mutor, och jag förstår inte varför man varit
så rädd att gå till angrepp mot de stora missbruk, som förekomma på detta
område. Och det är sannerligen inte några skojarfirmor, som bedriva sådana
affärer, utan det är högt ansedda »kvalitetsfirmor», vars innehavare få Vasen,
om inte Nordstjärnan, som använda sådana metoder. Jag skulle nästan
vilja rösta för bifall till greve Spens reservation i detta hänseende, men jag
skall närmare fundera över saken under debattens fortgång.

Tills vidare ber jag, herr talman, att med hänvisning till vad som står i min
motion och som herrarna skulle lia läst, ty den är ganska trevligt skriven
— jag kan ju ge den det vitsordet, eftersom större delen är författad av en
annan än mig, enligt uppgift i texten — och med hänvisning till vad jag nu
anfört, att få yrka bifall till reservationen.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forts.)

Nr 87.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens,
i Forts.)

104 Lördagen den 16 maj e. m.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! I en punkt synes det beträffande förhållandet
mellan lagförslaget och tryckfrihetsförordningen råda överensstämmelse
mellan departementschefen och mig, nämligen i den punkten, att det skulle
vara orimligt att ålägga utgivaren av periodisk skrift ansvar för en annons av
den beskaffenhet, som lagen här säger. Men det föreligger den skillnaden, att
departementschefens uppfattning örn det orimliga häri leder honom till antagandet,
att denna orimlighet inte skall inträffa, under det att min erfarenhet,
grundad på den praxis, som finns rörande tryckfrihetsförordningen, utmynnar
i, att denna orimlighet verkligen kommer att inträffa.

Man kan ju säga vad man vill örn tryckfrihetsförordningen och dess praxis,
men det finns icke någonting, såvitt jag kan se, som är så ofantligt stelbent i
praxis och så segt fasthållande vid alla sina värsta orimligheter, som just
tryckfrihetsförordningen. Jag vill bara ta som exempel det fall, som ju departementschefen
känner mycket bättre till än jag, att en ansvarig utgivare
för en periodisk skrift, som är dömd och sitter i fängelse och inte har något som
helst med utgivningen att skaffa, men fortfarande står som utgivare, blir dömd
för vad tidningen innehåller under den tid han sitter inne, och helt enkelt inte
kan ha haft någonting med den att göra. Jag tycker det är en orimlig konsekvens,
men sådan är vår tryckfrihetsförordning.

Vem är det som gjort, att praxis blivit sådan? Jo, det är riksdagens justitieombudsman.
Riksdagens justitieombudsman har till uppgift att särskilt vårda
sig om tryckfriheten, och det finns väl knappast något fall, där en anmälan går
in till justitieombudsmannen angående åsidosättande av tryckfrihetsförordningens
bestämmelser, där han icke ingriper med åtal, som vanligen leder till någon
påföljd.

Ongman nu tänker på 1930 års lag angående varumärken, känner jag visserligen,
inte närmare till praxis i fråga örn dess tillämpning. Det är möjligt, att
det finns rättsfall, som visa, att man kunnat tillämpa den, men det skulle vara
intressant att veta, huruvida i dessa rättsfall den invändningen har skett, att
tryckfrihetsförordningen varit tillämplig, eller att, därest sådan invändning
blivit gjord, men åsidosatts, ingen anmälan skett till justitieombudsmannen.
Förrän vi ha klart bevis för, att så skett eller att J. O. lämnat sådan anmälan
utan avseende och eventuellt, därest han gått till åtal, fällande dom icke följt
-— förr kan jag inte tro på, att det här orimliga resultatet inte skulle kunnav
inträffa.

Ser jag vidare på icke-periodiska skrifter, ett prospekt eller ett cirkulär eller
en priskurant, i den man det inte är accidenstryck utan verkligen ett tryck, vad
är det som hindrar, att man har en bulvan, som lämnar namnsedel? Det är då
han, som blir ansvarig. Jag kan lika litet finna något hinder för detta med hänsyn
till tillämpningen som i det föregående fallet.

Nu säger departementschefen, att 1912 års uttalande av den då sittande och
sitt arbete avslutande kommittén mycket väl kan åberopas i motsatt riktning.
Men, mina herrar, detta kommittébetänkande av 1912 ledde aldrig till något
resultat. Kommitterade, och dit hörde ju också en så betydande auktoritet på
tryckfrihetsförordningens område som justitierådet Alexanderson, lia uttalat
sig dels örn, hur den nuvarande lagen skall tolkas, och dels örn, hur man skall
skapa den nya lagen för att råda bot på de värsta orimligheter, som den nuvarande
lagtolkningen medfört. Jag vågar tro, att den omständigheten, att
1912 års kommittébetänkande inte lett till något som helst resultat vare sig i
lagstiftningsväg eller praxis, är tillräckligt talande, för att man inte skall kunna
åberopa det med någon som helst utsikt till framgång.

Emellertid har departementschefen också framfört en annan synpunkt. Han
framförde en synpunkt, som jag principiellt delar och mycket gärna ansluter
mig till, bara han kunde garantera, att den blir fullständigt genomförd på

Lördagen den 16 maj e. m.

105 Xr 37.

tryckfrihetspraxis område. Men det tror jag inte han vågar ta på sitt ansvar.
Om jag rätt uppfattat honom säger han nämligen, att det är inte meddelandet
i annonsen i och för sig det gäller, utan detta meddelande utgör slutmoment i
en serie av tidigare handlingar, där tonvikten ligger på den oriktiga och vilseledande
uppgiften. Ja, detta kan mycket väl sägas, och örn praxis vore sådan i
tryckfrihetsmål, att man kunde bygga någonting härpå, skulle jag gärna ge
med mig. Men nu förhåller det sig så, att detta meddelande i annonsen också
kan betraktas som det första steget i en serie av helt annan art., nämligen den
spridning av meddelandet, som sker genom den periodiska pressen, och då ha vi
den bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen, att utgivaren är ansvarig för allt,
som genom meddelandet leder till allmänhetens förvillande. En sådan annons
borde väl leda till allmänhetens förvillande, och utgivaren blir ansvarig, såvitt
jag förstår. Jag beklagar, men jag kan inte komma ifrån, att praxis är sådan.

Under sådana omständigheter kan jag inte finna, att det finns några som
helst garantier för, att den tolkning av paragrafens uttryck »annons», som här
är given i motiveringen, kommer att stå sig i praxis. Skola vi då gå in för en
lagstiftning, som med största sannolikhet kommer att leda till ett sådant orimligt
resultat, som varken departementschefen eller jag gillar, men som han
hoppas skall falla på sin egen orimlighet, men jag med kännedom örn den praxis,
som varit, tror kommer att uppstå — just därför att det är orimligt.

Herr Björck, John: Herr talman! Trots att jag i stort sett sympatiserar

med de försök, som här göras för att komma åt illojala affärsmetoder och den
illojala konkurrensen, måste jag bekänna, att jag står mycket tveksam, när det
gäller vissa paragrafer i det föreliggande lagförslaget, särskilt då första paragrafen,
som vi nu närmast diskutera.

Det är ju så, att lagförslaget är tillkommet för att skydda den lojala handeln,
men det kan dock i vissa fall bli till åtskillig skada även för lojala utövare av
denna näring. Enligt 1 § kan den, som i priskurant eller liknande lämnar uppgifter,
som kunna betecknas som oriktiga, straffas. Men den, som muntligen
lämnar uppgifter, som vid noggrant skärskådande inte stå sig eller som inte
alltid äro med sanningen överensstämmande, kommer man givetvis inte åt, ty
han torde kanhända akta sig för att ha vittnen med sig. Då inträder ju det
förhållandet, att en resande, som representerar en firma, kan prata huru mycket
som helst men ändå är oåtkomlig. Men en priskurant kan konkurrenterna
nagelfara och få anledning att i nummer efter nummer och artikel efter artikel
slå ned på beteckningar, som förut varit använda, men som nu, sedan lagen
trätt i kraft, befinnas vara straffvärda.

Nu invänder man: ja, men man skall tala sanning i sin priskurant! Där bär
inte lämnas uppgifter, som inte äro med sanningen överensstämmande!

Det har förut påpekats under debatten, till och med av herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, att det i handelsbruk finns vissa benämningar,
som så att säga vunnit burskap och som användas, änskönt man inte kan säga,
att de äro så riktiga. Han anförde vissa tvålar. Det finns också vissa tygsorter,
och det finns mycket annat, som fått namn, som det nu ära praxis att beteckna
dem med, men örn vilka man i stort sett skulle kunna säga, att de inte
äro riktiga: varan innehåller inte vad namnet säger. Fortsätter en affärsman
att trycka sin priskurant på samma sätt som förut, blir han bötfälld, under det
att man, som jag sade, givetvis inte kan komma åt en resande.

I fråga om vissa annonsörer torde dessa också vara oåtkomliga. Vi hade ett
bevis för detta i Borås i fjol, när vi försökte få tag på en firma, som utbjöd en
artikel till ett pris, som vi förstodo absolut måste vara humbug. En person hade
hyrt en plats av en liten fastighetsägare för en brevlåda — det var det enda
han hade — och den gick han och tömde en gång örn dagen på de postanvisnin -

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forts.)

Nr 37. 106

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Fort».)

gar, som han fick mottaga. Men man kunde inte få reda på, var personen hörde
hemma, och fastighetsägaren, som hyrt ut platsen i farstun för brevlådan,
kände inte alls till honom. Han hade betalat en liten slant för att få ha brevlådan
där; det var allt man visste örn honom. Och skulle han nu åka fast, örn
man exempelvis posterade en polis för att gripa honom, har han i alla fall ingenting,
som man kan ta. Han bara reser till en annan stad och fortsätter där
rörelsen.

Man talar om likhet inför lagen och håller strängt på detta. Yi kunna tänka
oss två firmor, som äro fullkomligt likställda. De sälja samma varor, men den
ena gör det genom en resande och den andra genom priskurant. Den ene får
givetvis sälja genom att han har sin resande, som kan lägga ut texten och tala
för varorna. Den, som har priskurant blir, om han strikt skall följa sanningen
och akta sig för att bli bötfälld, ovillkorligen handikappad, det kan inte hjälpas.

Herr Örne har anfört exempel på, hur våra större firmor givetvis komma att
sitta emellan, och vi ha åtskilliga dylika firmor i Borås, som på de senaste tio
ä femton åren ha vuxit upp och som använt fullt lojala affärsmetoder, men som
nu frukta, att den sortens lagförslag, som här äro ifrågasatta, komma att göra
dem åtskillig skada.

Jag kan därför, herr talman, inte gå med på första paragrafen, sådan den är
formulerad, utan ber få framställa ett yrkande örn, att några ord i densamma
måtte utgå, nämligen orden: »cirkulär, prospekt eller priskurant eller genom

annat för ett större antal personer avsett meddelande.» Paragrafen skulle således
i sin början lyda på följande sätt: »Den, som i utövning av näringsverksamhet
genom meddelande å vara, anslag eller skylt eller i annons i uppenbar
strid mot god affärssed» o. s. v.

I övrigt torde jag få återkomma i vad det gäller ett pär paragrafer i slutet
av lagförslaget.

Herr Klefbeck: Herr talman! Endast en liten replik till min vördade vän,
förre justitieministern Bissmark, som riktigt tog till storsläggan mot mig. Han
frågade, var min etik blivit av och ville framställa mitt anförande så, som ville
jag försvara en skojare och bedragare, medan han återigen, liksom lagförslaget,
ville skydda den hederlige näringsidkaren.

örn det vore fråga örn att gå fram efter rena linjer, sanning å ena sidan och
lögn å den andra, då vore problemet mycket, mycket enkelt, och då skulle
säkerligen herr Bissmark och jag gå på precis samma linje. Men han är inte
den konsekventa ängel, örn jag får säga så, som han förefaller att vara. Ty
enligt utskottets framställning och lagens mening och innehåll är det alldeles
tydligt, att meningen alls inte är att förbjuda varje oriktig uppgift. Och utskottet
anför självt en mängd oriktiga uppgifter »prima varor», »oöverträfflig»,
»outslitlig» o. s. v., vilka skulle vara tillåtna, fastän de äro oriktiga. Gränsen
går sålunda icke mellan hederlighet och ohederlighet, utan somliga oriktiga
uppgifter få opåtalt fortsätta, och det skall anses lojalt och så, som det bör
vara. Andra oriktiga uppgifter få inte fortsätta, utan drabbas av ett fruktansvärt
straff. Det är just detta, att man icke vill dra upp linjen mellan sanning
och lögn, utan låter lögnen obehindrat passera den ena gången men däremot
bestraffas den andra gången, som gör, att jag icke kan vara med örn saken.
Och när lagförslaget just öppnar möjlighet för ett sådant olika förfarande,
så kan jag, herr talman, icke ge min anslutning till detsamma.

Herr statsrådet Hansen: Herr förste vice talman, mina herrar! Då kravet

på lagstiftning på nu föreliggande område framställts, är det ju närmast från
köpmännens sammanslutningar och i viss mån industriens sammanslutningar,
från vilka dessa krav från början framkommit.

Lördagen den 16- maj e. m.

107 Nr 37.

Det tycks förefalla, som örn en hel del gott folk ansåge, att lagstiftning till
skydd för näringslivets utövare skall man vara mycket betänksam emot. Dessa
saker skola de sköta själva. Jag vill gent emot detta erinra, att näringslivets
olika grenar dock äro de krafter, på vilka hela samhällsbyggnaden vilar, och
där en lagstiftning till stöd för näringslivets utövare kan ges, som på samma
gång fyller ett allmänt intresse, där är det ett statens intresse och en statens
plikt att också ge en sådan lagstiftning. Det är sålunda väl befogat, att till
stöd för de näringslivets och köpenskapens utövare, som vilja hålla sig till
sanning och i sin handel uppträda ärligt och redbart, ge den lagstiftning, varom
nu är fråga. Ty det är ju den köpande allmänheten, som är offret för de köpmän,
som icke ålägga sig de principer jag nyss förordat.

Om man tror, som här har framgått, att det hela inte är så farligt, måste jag
påstå, att då har man bestämt inte heller ägnat någon uppmärksamhet åt
dessa frågor. Det är ju en mycket allmänt känd sak i detta land, att det pågår
en reklam med sådant resultat, att den stora allmänheten lockas att göra affärer,
som äro synnerligen oförmånliga och örn vilka man, med fog kan säga, att
allmänheten i stort sett blir lurad.

Jag skall här inte gå in på herr Åkermans anförande, vars anmärkningar huvudsakligen
voro av juridisk innebörd. Men så var det herr Klefbeck, som
företräder lekmannaförståndet, liksom jag. Han förklarade, att han gått till
behandlingen av propositionen med en viss tillfredsställelse över att någonting
här skulle kunna göras till stöd för sanningen och rätten. Men detta som jag
hoppas frejdiga mod, efterföljdes snart av eftertankens kränka blekhet. Tydligen
har herr Klefbeck låtit sig påverka av vissa firmors uppvaktning i första
lagutskottet. Han pekade bl. a. på Boråsfirmor, som inte skulle få i kataloger
och annonser kalla tyg, som var uppblandat med bomull och schoddy för ylletyg.
Jag är köpman sedan min första ungdom, och jag svarar: det har man
inte rättighet att göra. Man skall säga sanningen i sin reklam örn vad varan
innehåller och ingenting annat.

Även jag har blivit uppvaktad av dessa firmor, och av en hel del andra
också, och det har verkat på mig på ett diametralt motsatt sätt, än vad det
tycks ha gjort på herr Klefbeck. Här har man beklagat sig inför mig över,
att man inte får kalla schweiziskt silke, som är 20 procent billigare, för Lyonsilke.
Då kunde man ju nämligen bjuda ut en vara som »Lyonsilke» till 20
procent billigare pris än en köpman, som verkligen vill tillhandahålla sina
kunder det gamla, välkända Lyonsilket. Det är väl typisk illojal reklam och
illojal handel! Här har man vidare beklagat sig över, att man exempelvis inte
får kalla filtar, i vilka till stor del ingår bomull, för yllefiltar, och likaledes att
man inte får kalla för yllestrumpor, sådana strumpor, som till viss del bestå av
bomull. Man har vidare beklagat sig över, att man inte får kalla för silke sådant
som är konstsilke, och så vidare i oändlighet.

Då jag hörde hela denna klagovisa, kände jag mig övertygad örn, herr Klefbeck,
att här behövs det verkligen en lagstiftning mot illojal reklam. Det
svenska folket är inte betjänt av att få uppgifter, vare sig i kataloger eller i
annonser, som utge en vara för någonting helt annat än vad den i verkligheten
är.

Vidare var det den specielle talaren för Boråsbekymren, herr Björck, som
spann på samma tråd. Jag vill säga honom, att jag vill befrämja handeln under
vilka former som helst, bara den sker efter redbara, öppna och sanningsenliga
grunder. Örn det är en efterkravsaffär eller en öppen butik eller en, som säljer
genom ombud, sak samma! Men jag kan inte erkänna vare sig den muntliga
osanningen eller den skrivna som grund för handeln.

Dess bättre, vill jag tillägga, har man aldrig med en köpenskap, byggd på
osanning, lagt den grund, på vilken man med framgång kan bygga vidare.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forts.)

Nr 37.

108

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
nied vissa
bestämmelser
mot illo jai
konkurrens,
i Forts.)

Det kan väl ges tillfälliga vinster, som den godtrogna allmänheten får betala,
men dess bättre hamnar det sig i regel i längden. Att skona allmänheten från
att falla offer för den ena före och den andra efter, som driver illojal handel
och lämnar osanningsenliga uppgifter örn sina varor, den uppgiften är tillräckligt
stor, för att_ man bör se till, att vad man här kan göra på lagstiftningens
väg också blir gjort.

Det har sagts, att en resande kan fara med osanning hur mycket han vill
utan att drabbas av lagen, medan en tryckt priskurant blir fälld. Jag vill då
erinra, att denna jämförelse är rätt vilseledande. Resande direkt till den stora
allmänheten äro rätt sällsynta. Resanden går till köpmännen och framhåller
varans förtjänster på det sätt han kan. Men han mötes ju då redan från början
av en publik, på vilken man har rätt att ställa det anspråket, att den inte godtar
vilka osanningar som helst, vare sig de äro muntliga eller skriftliga. Men
priskuranterna gå ut till den stora breda publiken i landet, och av den publik,
som läser dessa priskuranter, kan man inte begära, att den skall ha den varukännedom
eller den utbildning i detta avseende, att den skall kunna bedöma
värdet av uppgiften och handla därefter.

Herr Örne har gjort en hel del invändningar. Han har emellertid anfört ett
argument, som vi vid samtal redan förut behandlat med varandra, och eftersom
han nu upprepade det i debatten, kan jag ju också få upprepa mitt bemötande.
Herr Örne sade, då vi talade om detta privat, att örn en viss stor firma i Stockholm
blir åtalad, väcker det ett oerhört uppseende, och det blir för den firman
ett mycket större straff, än om exempelvis en liten lanthandlare någonstans i
lappmarken blir åtalad och får böta 25 kronor. Det är ingen människa, som
talar örn den senare fjorton dagar efteråt, men den stora firmans böter vet man
örn, dem tänker man på och skriver man örn i åratal. Ja, jag svarade då, och
jag upprepar den argumenteringen nu, eftersom herr Örne dragit exemplet
här: det är nu en gång så här i världen, att vare sig det gäller en enskild eller
en organisation, så ställer man anspråken efter personen och efter företaget,
och örn den enskilde i framskjuten ställning faller under lagarna på något
område, så väcker det givetvis större uppseende, än örn en person, på vilken man
icke kan ställa samma anspråk, faller för samma lag, och så är det även beträffande
de stora företagen. Och jag vill också tillägga: de stora företagen ha
i många avseenden större möjligheter och framför allt intet behov — och jag
hoppas, att de icke heller vilja det — att i sin reklam använda illojala metoder.

Vidare sade herr Örne: det är bara dumt folk, som låter lura sig, och sådana
människor äro nu som predestinerade därtill, det kan man aldrig förebygga.
Ja, min högt ärade vän herr Örne, jag vill säga, att det nog är att generalisera
litet för mycket att sätta stämpeln »dumt folk» på hela den stora svenska
allmänhet, som dag ut och dag in gör okloka affärer på grund av illojal reklam.

Summan av vad jag här velat anföra är, att jag ehuru köpman till professionen
icke hade i vad på mig ankommer gett mig in på en lagstiftning, som jag vet
är omdiskuterad och möter motstånd, om det bara gällt att ge köpenskapen ett
handtag, men jag har kommit till den bestämda övertygelsen, detta måhända
just därför att jag har levat mitt liv i periferien i detta land och sett dessa affärer
i verkligheten, att det i ännu högre grad är ett allmänt intresse att skydda
den köpande allmänheten från följderna av illojal reklam. Därför har jag
kommit till den bestämda uppfattningen, att detta är ett lagförslag, som i mycket
måttfull form likväl innebär ett försök att höja ett varnande finger mot
denna illojalitet. Ingen skall fatta det så, att jag icke uppskattar reklamens
betydelse för vårt näringsliv. Jag är fullt på det klara med, att den moderna
reklamen gjort vårt näringsliv mycket stora tjänster och kommer att göra det

Lördagen den lft maj e. m.

109 Nr 37.

även framgent. Vi ha lärt oss reklamens konst från utlandet, och det är bara
gott och väl. Men denna reklam har också sina avigsidor, och jag tror, att det
är i allmänt och enskilt intresse att höja en varnande röst emot att anamma
även de dåliga sidorna av denna reklam.

Jag vill slutligen tillägga, att då man nu fått bevittna, att inom köpenskapen
sedan tjugufem, trettio år och ännu längre tillbaka de goda krafterna, som
velat upprätthålla hederlighet och ärlighet i handel och köpenskap, av statsmakterna
begärt ett stöd för sina strävanden, så tycker jag, att tiden kan vara
inne att ge dem det stödet, och därför hoppas jag, att kammaren måtte bifalla
det nu föreliggande förslaget.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Korts.)

Herr Åkerman: Herr talman! Blott ett par ord! Det var ett uttalande av
herr Bissmark, som föranledde mig att anteckna mig på nytt bland talarna på
talarlistan.

Herr Bissmark sade någonting i den här stilen: låt bli att bryta mot lagen,
så slippa ni straff! Jag må säga, att jag tycker, att det yttrandet är oerhört
av en gammal domare och en man, som dessutom har varit justitieminister. Låt
bli att bryta emot lagen, så slippa ni straff! Med den sentensen kan man ju
egentligen stifta vilka strafflagar man behagar, hur som helst, man bara säger:
låt bli att bryta mot lagen, så slippa ni straff! Vartill tjäna då alla forskningar
och alla undersökningar, örn en lag håller måttet eller inte och örn det
går an att stifta en sådan lag? Det tjänar ingenting till att företaga dylika.
Låt bli att bryta mot lagen, gott folk, så slippa ni straff! Så enkelt var det
rådet.

Nej, herr Bissmark, det går inte att i strafflagstiftningen komma med dylika
sentenser. Jag måste på det bestämdaste reagera emot detta. Här är det dock
fråga örn att med fängelsestraff belägga vissa handlingar, som beskrivas på
ett till den grad tänjbart och svävande sätt, att jag trotsar någon att kunna
våga det påståendet, att domstolarna här komma att kunna göra en enhetlig lagtillämpning.
Det är inte tänkbart.

Herr handelsministern säger: jag vill att i handeln endast sanningen skall
råda. Detta stämmer bra illa samman med den motivering, han själv anför i
propositionen, där det uttryckligen betonas: ni får lov att ljuga; ljuger ni mycket,
riktigt ordenligt, bli ni fria från straff, därför att då är det ingen, som
tror er; och ljuga ni så litet, att det inte är ägnat att vilseleda någon, gå ni
också fria. Men det är farligare för dem, som ljuga lagom, såsom jag redan
sagt: de bli fast.

Nå, nu skola domstolarna pröva detta. Tro ni verkligen, att domstolarna äro
i stånd att här göra en lagtillämpning, som kan hålla måttet och inge förtroende?
Jag tror det icke, och därför varnar jag för a.tt beträda denna väg. Det
gäller dock strafflagen, det gäller att utlämna människor till fängelsestraff,
och jag har sett på nära håll, vad det betyder. Jag har nu under de sista
åren såsom fångvårdsfullmäktig och såsom ledamot av interneringsnämnden
fått se åtskilligt i den vägen. Jag vill här säga, att det icke är småsaker att
utlämna en människa åt fängelse. Det fordras betydligt klarare linjer för den
saken än dem, som äro uppdragna här, och jag varnar för att beträda den väg,
sorn här är föreslagen. Det kan bli farligt.

Herr Bissmark gjorde sig mycken möda att förklara bestämmelserna i 11 §.
Ja, för all del, det gjorde han alldeles riktigt, men vad som står fast är, a.tt
såsom lagen är skriven, kan den, som skickar omkring annonser över hela riket,
bli åtalad vid rikets samtliga domstolar på en gång. Den frågan har varit uppe
i lagrådet, och det föreslogs, att man skulle välja ett enda forum för den saken,
men justitieministern slog sig till ro med, att han ville försöka lagen en tid
och se, hur den verkade. Ja, det går ju an att försöka, men jag tror ändå, att

Nr 37. 110

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

det är bäst, att herrarna låta bli detta, ty det kan bli ledsamheter av. Tro mig,
mina herrar, sådana här missförhållanden kunna så småningom bortarbetas genom
allmänhetens egen påpasslighet och vakenhet och framför allt genom den
lojala affärsvärldens inverkan på de filurer, som äro ute och operera, men akta
eder för strafflagar, som komma att minska aktningen för lagen överhuvud
taget. Det är mitt råd.

Herr Löfgren: Herr vice talman! Endast några ord! Jag ber örn tillgift

för att min heshet kanske gör det svårt för mig att göra mig hörd.

Jag uppkallades närmast av ett anförande av herr Örne. Men jag kan inte
låta bli att först erinra den föregående ärade talaren, första lagutskottets ordförande,
örn en sak. När han anmärker emot propositionen, att man där givit
på hand, att man skulle få ljuga åtminstone till en viss grad, om man gjorde
det med måtta — ett yttrande, till vilket han återkom nu sist — så vill jag
erinra om, att i den reservation, som herr Åkerman har underskrivit, förekommer
en sats, som jag snarare tycker är litet betänklig. Där står nämligen:
»Dylika handlingar» — d. v. s. handlingar sådana som illojal reklam — »framgå
l ett flertal fall icke ur ett bedrägligt uppsåt utan bottna fastmera i en naturlig
mänsklig strävan att åt den egna lovliga näringsverksamheten giva vidgat
omfång och ökad vinst.» Det är en ren hymn åt företagares adan i alla dess
former. Propositionen har sökt åtkomma osunda företeelser på näringslivets
område, örn den inte lyckats fullständigt, så beror det på att allting är ofullkomligt.
Jag tror emellertid inte, att man med fog kan säga, att lagstiftningen
är så oklart fattad och uttryckt, att den inte skulle kunna tillämpas just i de
fall, där ett ingripande behöves.

Herr Örne •— för att nu komma till hans anförande — ville göra gällande,
dels att det här förslaget egentligen var någon sorts juristpåfund, för vilket de
två sista justitieministrarna gjort sig till tolkar, dels ock att de initiativtagare,
som stodo bakom det, voro en del köpmannaorganisationer, som av ren sysslolöshet
och i ovisshet örn vad de skulle taga sig till hade funnit ut, att det fanns
vissa lagstiftningsbestämmelser i främmande länder, som det kanske kunde vara
så gott att få antagna även här i landet, och följaktligen föranletts till framställningar
till olika regeringar, vilka framställningar till sist måste få ett
svar.

Vad nu juristeriet beträffar, så vill jag anmäla mig som en av de tilltalade.
Jag har nämligen år 1919 lågt fram den lagstiftning, som endast är en första
del av detta lagstiftningsprojekt i dess helhet och som är grundad på ett utlåtande
av patentlagstiftningskommittén. Detta rörde-, som man vet, bestickning
och obehörigt användande och yppande av yrkeshemligheter. Jag har fått
beröm i reservationen, där man förmenat, att det var en riktig begränsning av
ämnet, när man nöjde sig med att komma fram med vad som då förelädes riksdagen.
Nu vill jag emellertid, för att inte ställa mig i bättre dager än mina
efterföljare, erkänna, att när jag inte gick vidare utan föredrog ärendet i regeringen
så, att man skulle begränsa sig till de år 1919 framlagda delarna av
lagstiftningen, så berodde det verkligen inte på, att jag inte ansåg, att vad som
nu föreslås skulle vara nödigt och nyttigt. Nej, jag hade då verkligen samma
betänkligheter, som nu ha uttryckts av herr Reuterskiöld. Jag var nämligen en
smula rädd för att komma i konflikt med tryckfrihetsförordningen. På den
tiden var man nämligen alldeles oerhört förskräckt för att komma i strid med
grundlagarna och inte minst med tryckfrihetsförordningen. Man kunde inte
ens använda vad som stod i en tryckt skrift såsom bevisning i ett mål mot enskild
person, som fällt ett yttrande till en tidningsman, utan att bli avvisad
från rådsturätten. Det skulle alltihop gå i ansvarsväg gent emot tidningsutgivaren
ensam.

Lördagen den 16- maj e. m.

111 Nr 37.

Emellertid är det uppenbart, att denna rigorösa praxis — som jag för
resten måtte lia tolkat alltför strängt, eftersom 1912 års kommittébetänkande
rörande tryckfriheten tillkom före min tid — inte fortfarit, utan att tryckfrihetsförordningen
numera inte tolkas på det stränga och restriktiva sätt, som
jag nyss antydde. För det första känna vi ju till den nya preventivlagen, som
justitieministern också framdrog, där själva utbjudandet är straffbart. Där
kan som anklagelsematerial och bevismedel användas en annons, som innebär
utbud av preventivmedel. Denna bevisning är i och för sig tillräcklig för
att få en person fälld. Där är det själva annonsen, det gäller, och personen
i fråga behöver inte i verkligheten ens ha någonting av den olämpliga varan
till salu. Själva utbjudandet genom annons är i och för sig straffbart.

Vidare säges i 1912 års betänkande, att örn man använder en annons, ett
meddelande i tryckt skrift för att locka folk genom svikligt förfarande till
att avhända sig egendom, så är det givetvis fullbordat brott, först sedan
allmänheten låtit lura sig, men jag kan använda annonsen som bevismedel,
som ett moment i den kedja, som utgör det fullbordade brottet, bedrägeriet.
Men, säger 1912 års tryckfrihetskommitté, örn vi hade straff för bara försök
till bedrägeri, så skulle detta försök anses vara konstaterat i och med
ett dylikt meddelande, och följaktligen skulle annonsen i och för sig anses
vara brottslig handling, som kunde föranleda åtal och fällande av den, som
gjort sig skyldig till förseelsen. Men alldeles avgörande för, huru praxis
därvidlag numera är, tycks mig vara just den i propositionen och även av
herr justitieministern i hans anförande här i dag anförda omständigheten,
att riksdagen antagit ett förslag till ändring i lagen om skydd för varumärken,
där det står så, att den, som i utövning av näringsverksamhet o. s. v.
»för kännetecknande av sina varor obehörigen brukar annans varubeteckning
i annons, cirkulär» o. s. v., skall straffas. Där måste man väl säga att liksom
i detta fall hela förfarandet framträder genom själva annonsen och blir
straffbart, utan att det behöver gå tryckfrihetsvägen. Beträffande den saken
tror jag alltså inte, att vi behöva bekymra oss för att komma i strid med
grundlagen genom att godtaga detta förslag. Det behöva vi så mycket
mindre, som ju lagrådet även i detta ärende har övervägt förhållandet och
tillbakavisat varje tvivel därom, att en dylik lagstiftning kan ske utan hinder
av tryckfrihetsförordningen.

Det var den saken. Men så komma vi till de här sysslolösa organisationerna
av privata köpmän, vilka framställts som ganska okunniga och beskäftiga
»busy-bodies», som tagit sig till med att lämna in den ena framställningen
efter den andra, och därmed fått den ene justitieministern efter den
andre att handla efter deras intentioner. Jag undrar, örn denna framställning
kan vara alldeles riktig. Det säges i herr Örnes motion, att under den
tid av mer än 16 år, som förflutit, sedan patentlagstiftningskommittén utarbetat
sitt förslag, förhållandena förändrats till den grad, att om det också
funnits ett behov av en dylik lagstiftning tidigare, så skulle det numera inte
finnas det minsta behov av en sådan. Då får jag säga, att det är litet underligt,
att i alla fall Stockholms handelskammare, som inte består bara av
en skara minuthandlare utan av stadens och nejdens främsta köpmän, och
inte bara Stockholms handelskammare utan även andra handelskamrar med
iver år efter år ha trängt på med förslag och hemställanden om en lagstiftning
sådan som den nu ifrågasatta. Och jag tycker, att de lia lämnat ganska
goda bevis för att de lia rätt i sina försök att få till stånd en ändring i
det oefterrättlighetstillstånd, som på detta område föreligger. Jag kan försäkra
herr Örne, att ehuru jag inte kan anföra de av mig kända exemplen
här i kammaren, så är jag villig att enskilt visa det material, som jag själv
innehar. Det upptager fall, som under min verksamhet som affärsjurist kom -

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.
(Forty.)

Nr 37. 112

Lördagen den lö maj e. m.

Lagförslag mit till min kännedom oell som lia varit högst beklagliga. Det gäller saker,
bestämmelser ?om m^ste betraktas sorn fula uttryck för en illojal reklam, men som man
mot illojal inte kunnat göra någonting åt på grund av lagstiftningens brister.
konkurrens. Herr Örne säde, att lagen är inte farlig för sko.jarfirmorna, de där, som
(Forts.) byta skinn ideligen. Nej, den är inte farlig för dessa firmor, men för firmainnehavarna
kan den ha sina risker, ifall de inte alldeles försvinna i luften
på samma gång, som deras firmor försvinna. Det är ju dock personerna,
som bära ansvaret, vare sig deras firma haft den ena eller andra skepnaden.

Men nu säger herr Örne, att det är inte de, utan de stora firmorna, som
drabbas, de som ha reklamavdelningar med särskilt fina reklamchefer och
ännu finare chefer högst upp i toppen. Det är alldeles förfärligt, att de
högsta cheferna skola få stå till svars för vad reklamcheferna tagit sig till
i sin iver att överträffa varandra i fråga örn reklam.

Ja, vad det påståendet beträffar, ber jag att få hänvisa till vad Stockholms
handelskammare säger i en skrivelse till utskottet, vilken inte är intagen
i handlingarna, men som herr vice ordföranden välvilligt tillhandahållit
mig. Där upptages just den nyss berörda anmärkningen, som också
framkommer i herr Ömes motion, och i anledning därav säges på följande
sätt: »Just den snabba utveckling, som för närvarande pågår inom reklamteknikens
område synes även starkt motivera ett ingripande i tid för att
genom lagstiftning hämma dagligen förekommande missbruk. Tvärtemot vad
motionären och den konsulterande juristen tyckas anse finner handelskammaren,
att reklamväsendets utveckling under ledning av speciella reklamchefer
och reklamavdelningar är ägnad att innebära åtgärder för utkrävande av
den högsta affärsledningens ansvar för vad som sker i dess namn.»

Det är en alldeles motsatt synpunkt, och den tycker jag är mera värdig
handelskåren än den, att denna kår skulle ha intresse av att draga sig undan
ansvaret på grund av att det är andra, som handla i chefernas ställe.

Jag vill sålunda påstå, att det finns ett ganska stort behov av lagstiftning
på detta område, och jag vill upprepa mitt påstående, att jag tror, att
detta förslag, så långt man kan begära, också är effektivt. Jag skall inte
taga upp kammarens tid med att i det avseendet bemöta ett par anmärkningar,
som göras i herr Örnes motion. Bland annat går man där, när det
gäller påståendet örn ineffektivitet, ut ifrån, att man inte får narras om sina
egna varor — är det inte så? — men örn man håller sig till andras varor
och talar felaktigt örn dem, så skulle det inte vara straffbart, örn en handlande
sålunda säger, att han säljer en vara för en krona, och det är sant, så
skulle det inte vara straffbart, om han tillika säger, att grannen, konkurrenten,
för samma vara tar 1: 25 eller kanske för en dålig vara av samma sort
tar 1: 25, och detta inte är sant. Då har man bara talat örn den andres
vara i förhållande till sin egen, och det skulle inte vara straffbart. Detta
resonemang förstår jag inte, och jag är säker på, att justitieministern har
menat, att sådant skulle vara straffbart. Detta är naturligtvis en uppgift
om den egna varan i förhållande till konkurrentens vara, och det är just det,
som är åtkomligt och även bör åtkommas enligt denna lagstiftning.

Ja, även örn det nu skulle vara så, att det finns luckor i lagförslaget eller
att lagen, som det heter, stannar vid att inte tillämpas — det kallas för
död bokstav •— så vill jag inte frånkänna den ett betydande värde. Det är ett
vanligt men alldeles felaktigt betraktelsesätt, att om en lag inte kommer i
tillämpning, örn det inte sker åtal efter den, så är den död bokstav. Nej,
det är inte alls säkert; det kan tvärtom vara så, att lagens uppfostrande
betydelse varit sådan, att det inte syndas emot lagen, och då gör lagen nytta
på det bästa sätt, som över huvud taget en lag kan göra.

Lördagen den 16 maj e. m.

113 Nr 37.

Vad jag för min del skulle vilja anmärka på är likväl åtalsbestämmelsema. Lagförslag
Vad forumbestämmelserna beträffar tror jag inte, att de äro så farliga. Där
omnämnde herr Örne vissa tekniska svårigheter, nämligen att det kan bli ^ m0jai
åtal på en massa ställen. Vad är rätt forum? frågar han. Den saken var konkurrens.
också uppe i lagrådet, och ett av lagråden yrkade på, att just på grund av (Forts.)

denna svårighet skulle forum bestämmas till den felandes personliga forum
som gäldenär i civilmål. Men de andra lagråden tyckte, att det var onödigt
med en särskild regel, och att det här kanske ändå rör sig örn uppkonstruerade
svårigheter. Det torde väl också i allmänhet vara så. Det kan finnas undantag,
t. ex ett sådant fall som Åhlén & Holm, som nyss anfördes. Jag
vet för övrigt inte, örn den firman nödvändigt skall betraktas som den första
syndabocken. I allmänhet torde det ändå förhålla sig så, att det personliga
forum är samma forum som det, där förseelsen begås.

Vad återigen åtalsrätten beträffar, medger jag, att de, som gjort anmärkning
härutinnan, ha visst fog i det avseendet, att var och en, som hör till
samma bransch som den felande, enligt lagen skulle ha åtalsrätt. Jag tycker,
att det kunde vara nog med, att var och en, som hör till branschen eller till
en förening inom branschen, skulle kunna ha rätt att angiva till åtal. Men
det kan man ha olika meningar örn. Lagrådet har i varje fall inte anmärkt
på den bestämmelsen, och någon lagteknisk svårighet att använda den torde
därför knappast föreligga.

Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Örne: Herr talman! Min högt ärade vän herr Löfgren citerade reservationen
något ofullständigt. Efter de ord, som han anförde, står det nämligen:
»Helt visst har denna strävan mången gång under den fria konkurrensen
tagit klandervärda och mot god affärssed stridande former. Dylika motbjudande
företeelser utrensas emellertid bäst genom den hederliga affärsvärlden
själv och genom allmänhetens egen påpasslighet och urskiljning.» Och det är
det, som jag också för min del påstår vara förhållandet.

Det var också ett mycket trevligt referat, som herr Löfgren lämnade av början
på mitt anförande. Men det var inte riktigt, i varje fall icke sett från synpunkten
av vad jag tänkte säga. Likväl är det ju möjligt, att herr Löfgren
hängt upp sig på några formella bristfälligheter i anförandet. Min avsikt var
inte att säga, att organisationerna voro sysslolösa, men att de sökte efter programpunkter,
som kunde vinna allmän anklang —- utom programpunkten att
gräla på kooperationen — och det är någonting helt annat än herr Löfgren påstod
att jag sade.

Jag sade inte eller, att förslaget bara var ett juristpåfund, utan jag sade, att
jag förstod herrar justitieministrars glädje över, att de hade lyckats skriva en
lag så, att de undgingo att stöta emot tryckfrihetslagen, och det är någonting
ganska annorlunda.

Nu vill jag framhålla, att den del av patentlagstiftningskommitténs förslag,
som herr Löfgren genomförde, är så pass vitt skilt ifrån de återstående, att
dessa delar inte kunna jämföras. I fråga örn den förra delen stöter man inte
på de svårigheter, som herr Löfgren själv medgav finnas.

Herr Löfgren säger nu, att brott mot lagen i allmänhet skola höra under
vederbörande persons forum. Ja, vet man det verkligen?

Att jag valde firman Åhlén & Holm som exempel skedde just därför, att den
konkurrerar över hela norra Sverige och även på många ställen i södra Sverige
med den lokala handeln. Denna senare är mycket förargad över denna konkurrens,
och det är inte alls svårt att åstadkomma några hundra åtal emot denna
firma, vare sig de nu skola handläggas hos häradsrätterna i olika delar av lan Första

kammarens protokoll 1031. Nr 37. 8

Nr 37. 114

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(forti.)

det eller de skola handläggas av Stockholms rådhusrätt. Om en firma råkar
skicka ut en felaktig katalog, så är det väl ändå ett brott, som begås därigenom
— det skulle jag tro — oell inle skall ett enda genomgående fel kunna utmyntas
till flera hundra eller flera tusen brott, såsom kan ske enligt den nya lagstiftningen.

Beträffande sedan juridiken i min motion anser jag mig i anledning av herr
Löfgrens kritik därav böra meddela, att den, som har medarbetat i min motion
är en mycket framstående partivän till herr Löfgren, som haft plats i denna
kammare, är professor i juridik och åtnjuter riksdagens höga förtroende på en
viktig post, så att jag tror, att han får anses sitta inne med en tillfredsställande
sakkunskap på hithörande område.

Slutligen vill jag säga några ord till herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet.
Hans anförande var synnerligen karakteristiskt för den uppfattning,
som man i allmänhet inom handelskretsar hyser beträffande denna
sak. Jag kan fullkomligt instämma med handelsministern, när han uppställer
kravet på, att man skall säga sanningen örn varor och ingenting annat.
För min del har jag alltid, när jag haft något att sälja för andras räkning —
ty själv har jag ej haft något att sälja — bemödat mig örn att noggrant hålla
mig till sanningen. Jag kan inom parentes nämna, att det en gång medförde,
att köparen ansåg sig vara grymt lurad, ty han kunde aldrig tro, att det fanns
någon säljare, som sade honom sanningen, men den missuppfattningen berodde
ej på mig. I punkten angående sanningsplikten äro vi således fullt ense, men
det är icke, såsom redan lagutskottets ärade ordförande påpekat, enligt den här
lagen förbjudet att ljuga. Det är ej förbjudet att ljuga i butikerna för kunder,
som komma in där. och det är där, som oriktiga uppgifter oftast lämnas.

När sedan herr justitieministern säger, att det är synd örn de människor, som
bli lurade, vill jag påpeka, att örn det är en normalt begåvad människa, blir
hon kanske lurad en gång på ett relativt litet belopp, men hon blir ej lurad
flera gånger och kommer ej in i några stora farligheter.

Men hur är det med avbetalningshandeln, som florerar så storartat som den
gör för närvarande? Där råka många människor i ekonomiskt fördärv. De sätta
sig på grund av ett kanske icke alls osant men lockande tal från agenternas
sida i ekonomiska svårigheter, som till slut kommer dem att stanna på Långholmen.
Det är en mycket, mycket farligare sak, än om man förlorar 6 ä 7<
kronor på att kontant köpa ett par skor, som befinnas icke vara fullgoda.

Men när nu herr handelsministern säger, att allmänheten bär full rätt att
fordra, att oriktiga uppgifter åtalas, så är det väl på det viset nu, att om en
säljare uppger, att en klädespersedel är av linne, men den är av bomull, är han
skyldig att taga den persedeln tillbaka eller att betala det skadestånd, som kan
vara lämpligt. Så föreställer jag mig, att det är nu för tiden, och är det icke
så, böra herr handelsministern och herr justitieministern med all kraft rikta in
sig på att få den rättigheten för allmänheten att åtala bedrägliga köpmän.
Herr handelsministern säger också, att det är så på andra områden, att örn.
någon, som står i ansvarig och framskjuten ställning, blir åtalad och fälld, är
det alltid ett svårare straff, än om någon i mindre framskjuten ställning blir
dömd, och det är alldeles riktigt, men det finns väl ingen anledning att styra
så till, att en stor firma kan bli åtalad av flera hundra personer och stämd
med begäran örn skadestånd, som kan komma att dömas ut måhända till fullständigt
orimliga belopp. Det finns icke heller någon anledning att ställa
firmor, som på detta område säkert icke medvetet gjort sig skyldiga till illojal
reklam, i sådant läge, att de råka ut för den opinion, som kan bildas på grund
av lagen, utan man får nog lägga saken på annat sätt, örn man skall ha en sådan
lagstiftning.

Jag finner, herr talman, att ingenting har anförts, som talar emot det yrkan -

Lördagen den 16 maj e. m.

115 Nr 37.

de, som jag förut framställt, nämligen örn bifall till herr Åkermans reservation,
och jag ber därför att få upprepa och understryka detta mitt yrkande.

Greve Spens: Herr talman! Nu har det så mycket^talats örn den illojala

reklamen, att jag ej vidare skall yttra mig örn den. Da emellertid herr Bissmark
under denna principdebatt har yrkat bifall till herr Larsons i Lerdala
m. fl. reservation, skall jag be att få yttra några ord därom och även säga några
ord i forumfrågan, vilken särskilt blivit omnämnd av herrar Orne och Löfgren.

Beträffande 2 § har herr Larson i Lerdala och hans medreservanter yrkat
bifall till Kungl. Maj :ts proposition, enligt vilken orden »där förfarandet innebär
utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet» skulle vara insatta. Däremot
har utskottet ansett, att dessa ord borde utgå. Utskottet har därvid anslutit
sig till den uppfattning, som uttalats av patentlagstiftningskommittén och lagrådet
samt även av motionärerna i denna kammare herrar Bjurström och Gustav

Hansson. . • • i n

Patentlagstiftningskommittén har framhållit, att det för effektivitetens skull
vöre nödvändigt, att varje presentgivning, som äger rum under förutsättning,
att köp av annat slags vara sker, blir förbjuden. Även örn i en del fall, säger
kommittén, presenten lämnades fullt gratis, och utan att förhöjning av priset
å de sålda varorna ägde rum, motsatsen dock ofta eller kanske oftast vöre fallet.
Med hänsyn till de faror, som ifrågavarande metoder medföra för näringslivet
och vilka vanligen ytterst ginge ut över allmänheten, framför allt köpare
bland de mindre bemedlade samhällsklasserna, ansåg kommittén, att presentsystemet
borde förbjudas även i det mindre antal fall, da det för köparen kunde
anses förmånligt.

Lagrådet har framhållit, att presenten oftast är av mycket enkel, kanske
underhaltig beskaffenhet och att värdet av presenten ofta uppväges. av ett
högre pris på de andra varor, som presentgivaren får sälja. Då härtill kommer,
att presenten ofta består av ett föremål, varav köparen icke bär behov, ansåg
lagrådet, att i stort sett ingen verklig fördel bereddes allmänheten genom
presentsystemet och att med hänsyn till allmänhetens intresse skäl syntes saknas
att införa i lagen den föreslagna begränsningen. Vidare anförde lagrådet
bland annat, dels att affärsmännen helt naturligt_ önskade ett ingripande mot
presentsystemet, enär detta i sig självt är onaturligt och stridande mot sunda
affärsprinciper, dels ock att säkerligen betydande svårigheter skulle uppstå
vid tillämpningen av lagrummet, sådant det är i förslaget avfattat.

I motionerna har framhållits, att presentgivning i samband med varuförsäljning
på sista tiden tilltagit i så oroväckande grad, att ett oavvisligt behov
föreligger att få denna utveckling stäckad. Vidare ha motionärerna anfört,
att all presentgivning i samband med varuförsäljning är ett sätt att vilseleda
allmänheten, ty det är uppenbart, att presentgivning eller icke presentgivning
helt och hållet är en kalkylfråga och att i alla de fall, där presenter tillgripas
för att stimulera köplusten, det är den köpande allmänheten, som själv i sista
hand får betala kostnaderna. .

Jag anser, att dessa skäl väga tungt för utskottets förslag, och för min del
vill jag tillägga det ytterligare skälet för detsamma, att presentsystemet i de
fall, då man ej direkt uppskörtar allmänheten, genom den lockelse, presenten
innebär, ofta föranleder fullkomligt onödiga inköp och således motarbetar den
sparsamhetsanda, som i vår tid är så behövlig.

Stockholms handelskammare har också i sin omnämnda skrivelse till utskottet
förordat motionen.

Vad från reservanternas sida anförts torde vara vederlagt av vad jag nu anfört,
och jag hemställer således örn bifall till utskottets förslag i den delen.
Jag skall framställa detta yrkande vid propositionen rörande 2 paragrafen.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

Nr 37.

116

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag Sedan har det talats om forumfrågan. I avseende på den skall jag meddela,
beståmmdser 1 e°m ]aVråt!et var (Iet ett lagråd, sorn gjorde hemställan örn upptagande
mot illojal beträffande illojal reklam av en särskild forumregel, men statsrådet och chefen
konkurrens, för justitiedepartementet ville icke för närvarande biträda detta. Han säger,
(Forts.) att även örn vissa skäl otvivelaktigt tala för en dylik regel, lärer dock anledning
föreligga att avvakta någon tids erfarenhet, innan en från de allmänna
reglerna örn forum i brottmål avvikande bestämmelse införes i denna lagstiftning.
För mig har det stått ganska klart, att i allmänhet är det en större
organisation som väcker åtal, och då blir det icke så många mål, som det här
befarats, utan det kommer nog endast att bli ett åtal i varje särskilt fall.

Jag yrkar bifall till 1 §.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, att i avseende på den nu föredragna paragrafen yrkats 1 :o) att
densamma skulle godkännas; 2:o), av herr Björck, John, att paragrafen skulle
godkännas med den ändring, att de i första stycket förekommande orden »cirkulär,
prospekt eller priskurant eller genom annat för ett större antal personer
avsett meddelande» utelämnades; samt 3:o) att paragrafen skulle avslås.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerman begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner 1 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 31 punkten
A framställda lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås paragrafen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar a,v herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för ja-propositionen.

2 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Den, som vid utövning av detaljhandel
utan ersättning eller för särskilt
lågt beräknat pris lämnar eller erbjuder
viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke
under förutsättning att köp
sker av annat slags vara, straffes,
där förfarandet innebär utnyttjande av
allmänhetens godtrogenhet, med böter
från och med fem till och med tvåtusen
kronor; ersätte ock uppkommen
skada.

Den, som vid utövning av detaljhandel
utan ersättning eller för särskilt
lågt beräknat pris lämnar eller erbjuder
viss vara eller i varor inlösbart rabattmärke
under förutsättning att köp
sker av annat slags vara, straffes
med böter från och med fem till och
med tvåtusen kronor; ersätte ock uppkommen
skada.

Lördagen den 16 maj e. m.

117 Nr 37.

I de likalydande motionerna I: 246 och II: 408 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta den ändring i lagförslaget, att ur 2 § uteslötes orden: »där
förfarandet innebär utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet».

Herrar Larson i Lerdala, Anderson i Hägelåkra och Olsson i Rimforsa
hade reservationsvis hemställt, att riksdagen måtte antaga den lydelse av 2 §,
som Kungl. Maj:ts förslag upptoge.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Fort».)

Herr Anderson, Erik: Herr talman! Jag har yrkat bifall till 1 §, emedan
jag anser, att lagen kommer att bli till skydd för den alltför godtrogna allmänhet,
som alltid blir offer för osunda affärsprinciper. Emellertid kan jag icke,
då det gäller 2 §, vara med örn den väsentliga skärpning i den kungl, propositionen,
som utskottet företagit. Den kan nämligen medföra, att även en lojal
affärsman kan bli utsatt för trakasserier och stämningar av konkurrenter, och
jag anser dessutom, att man när det gäller en ny lagstiftning, bör gå fram med
mildare former.

Jag ber fördenskull, herr talman, att beträffande den nu föredragna paragrafen
få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till den kungl, propositionen.

Greve Spens: Under åberopande av vad jag nyss anfört vid behandlingen av
1 §, ber jag få yrka bifall till utskottets förslag till denna paragraf. Jag vill
därvid särskilt stryka under, att patentlagstiftningskommittén och lagrådet ansett
det för effektivitetens skull nödvändigt, att de i propositionen föreslagna
ord, som utskottet uteslutit, utgå, då de nämligen skulle göra det ytterst svårt
att kunna få något åtal till stånd.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr förste vice talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på godkännande
av den nu förvarande paragrafen samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Anderson, Erik begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 2 § i det av första lagutskottet i utlåtande nr 31 punkten
A framställda lagförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Nr 37.

118

Lördagen den 16 maj e. m.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Kammaren beslöt, att de i anledning av propositionen väckta motionerna
1:243 och 246 samt 11:408 skulle anses besvarade genom kammarens beslut
i fråga örn lagförslaget.

Punkten C.

I motionen 11:400 av herr Winkler hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta den ändring i lagförslaget, att i 6 och 7 §§ orden: »i näringsverksamhet
eller eljest vid företag av ekonomisk art eller vid verk, inrättning eller
stiftelse anställd person» ersattes med orden: »hos annan anställd person».

Såsom förut angivits hade utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt,
att den i anledning av propositionen väckta motionen II: 400 måtte anses
besvarad genom utskottets hemställan under A).

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade greve Speris samt herrar
Julin, Nordborg, Björkman, Johansson i Brånalt och Rudén ansett, att utskottets
utlåtande bort i viss angiven del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade. Under punkten C i det av reservanterna framlagda förslaget hade
hemställts, att riksdagen i anledning av motionen II: 400 av herr Winkler måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn
utredning, huruvida och i vilken omfattning gällande straffbestämmelser mot
bestickning kunde göras tillämpliga å andra anställda än sådana som avsåges
med gällande lag, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Greve Spens: I en inom andra kammaren väckt motion har herr Winkler

hemställt, att i 6 och 7 §§ av lagförslaget, vilka äro lika lydande med 4 och
5 §§ i den nu gällande lagen av år 1919 örn illojal konkurrens och handla örn
bestickning, orden »i näringsverksamhet eller eljest vid företag av ekonomisk
art eller vid verk, inrättning eller stiftelse anställd person» skola utbytas mot
orden »hos annan anställd person».

6 § skulle således enligt herr Winklers förslag få följande lydelse: »Den

som lämnar, utlovar eller erbjuder gåva eller annan förmån till någon hos annan
anställd person för att därigenom muta denne--—--straffes med

böter» etc.

Motsvarande ändring skulle enligt motionärens förslag göras i 7 §.

Samma lydelse, varom herr Winkler hemställer i sin motion, hade patentlagstiftningskommittén
föreslagit i sitt betänkande.

Enligt herr Winklers motion och kommitténs förslag skulle således lagen bli
tillämplig även på rent privata tjänare. Så är fallet enligt engelsk lag men
icke enligt tysk lag. Den tyska lagen omfattar således icke personer i privat
tjänst.

Kommittén anförde, att då det »fordras, att ersättningen i fråga skall hava
karaktären av muta och vara avsedd att förmå den anställde att framdeles företaga
en handling av i lagen angivet innehåll, synes icke vara att befara, att
genom den vidsträckta betydelse, som enligt kommitténs förslag givits åt begreppet
''anställd’, lagen skulle bliva för omfattande.» Kommittén ansåg, att
vanliga drickspenningar samt brukliga julpresenter och liknande gåvor ej annat
än undantagsvis falla under lagens bestämmelser, nämligen då verkligen be -

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forts.)

Lördagen den 16 maj e. m.

119 Nr 37.

stickning föreligger. Kommittén yttrade vidare: »Genom sådan bestickning Lagförslag

av en rent privat tjänare torde nämligen ej blott dennes principal utan ock kon- raul vissa
kurrenter till den mutande kunna avsevärt skadas. Någon giltig anledning
synes ej föreligga, varför exempelvis bestickning av chauffören för en i allmän konkurrens.
trafik nyttjad automobil, maskinisten vid värmeledningen i ett affärsetablisse- (Forts.)
mang eller föreståndarinnan för en restaurang skulle medföra ansvar, men icke
bestickning av chauffören för en privat automobil, maskinisten vid värmeledningen
i ett privat hus, kanske ett stort hyreskomplex, eller hushållerskan i
ett enskilt hem. Att i förevarande hänseende bedöma de inom industrien,
handeln etc. anställda och deras tillskyndan strängare, att giva dem en ogynnsam
särställning, kan näppeligen anses riktigt. I bådadera fallen är fråga
örn bestickning inom näringslivet, låt vara att den ena kontrahenten kan vara
en person i rent privat tjänst, Faran, att sådana personer skola trakasseras
med obefogade rättegångar, torde av naturliga skäl icke vara stor. Också har
t. ex. i det av maskinaffärernas förening avgivna yttrande över riksdagens
skrivelse i ämnet en så vidsträckt lagstiftning förordats». Och så yttrar kommittén
vidare, att »i Tyskland hava ej heller uttryck för missnöje saknats med
därvarande lags begränsning».

En minoritet inom kommittén föreslog emellertid den lydelse, som lagen sedan
erhöll, och motiverade sitt förslag därmed, att det vore en ömtålig sak att
under lagen indraga det stora antalet tjänare i våra privata hushåll.

I motionen anföres emellertid, att i motsättningen mellan dessa båda meningar
ligger en betydande svårighet vid bekämpandet av mutsystemet. Respekten
för lagen riskeras, örn t. ex. en besinförsäljare blir straffad, därest han
mutar en chaufför i ett aktiebolag, för att denne skall skaffa honom bolaget
såsom kund, men blir straffri, om chauffören hos en enskild person mutas för
enahanda ändamål eller örn styrelsen för ett aktiebolag blir bötfälld, därför
att styrelsen mutar en hushållerska hos en stiftelse med exempelvis en guldklocka,
men blir straffri, örn styrelsen på enahanda sätt mutar nämnda hushållerskas
syster, vilken är anställd såsom hushållerska hos en enskild person.

Motionären har vidare framhållit, att det är endast mera i undantagsfall,
som det förekommer, »att hembiträden i bestickningssyfte mottaga eller erhålla
gåvor från handlande, där resp. familj gör sina inköp, varför olägenheten av
att denna kategori anställda komme att omfattas av lagens bestämmelser icke
längre kan tillmätas någon avgörande betydelse».

Motionären yttrar vidare: »för att de unga, som årligen träda ut i livet, skola
kunna övertygas örn att rättrådighet och obesticklighet äro nödvändiga förutsättningar
för all pliktuppfyllelse, får icke i själva lagen vara inskrivet ett
medgivande, att bestickning under vissa omständigheter är tillåten eller åtminstone
straffri».

Slutligen har motionären omnämnt, att »den institution, institutet för bekämpande
av mutor och bestickning, som år 1923 bildades med uppgift att söka
motarbeta mutor och hemliga provisioner, lär också hava erfarenhet av att
lagen genom sin begränsning lill ’i näringsverksamhet anställda’ haft alltför
inskränkt räckvidd».

Vi, åtskilliga ledamöter av utskottet, som reserverat oss till förmån för
motionen, anse. att motionen är mycket beaktansvärd, men helt naturligt hava
vi icke kunnat förorda en omedelbar lagändring i enlighet med motionärens
yrkande utan endast begiirt en utredning genom Kungl. Maj:ts försorg. Vi lia
också framställt vårt förslag örn en skrivelse i den milda formen, att vi hemstiilla.
att riksdagen i anledning av herr Winklers motion »måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning, huruvida
och i vilken omfattning gällande straffbestämmelser mot bestickning kunna
göras tillämpliga å andra anställda än sådana som avses med gällande lag.

Nr 37. 120

Lördagen den 16 maj e. m.

Lagförslag
med vissa
bestämmelser
mot illojal
konkurrens.

(Forte.)

ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan giva anledning».

Skulle denna vår hemställan av kammaren bifallas, hemställa vi även örn
den ändring i utskottets motivering, som vi i reservationen föreslå.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till den av mig m. fl. vid detta utlåtande
fogade reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att i avseende på den under behandling varande punkten endast yrkats,
av greve Spens, att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i
motsvarande punkt av den av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner, först därpå att kammaren skulle besluta,
att motionen II: 400 skulle anses besvarad genom kammarens beslut i fråga
örn lagförslaget, samt vidare enligt greve Spens yrkande; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

. Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 §
lagen den 9 oktober 1914 angående förbud i vissa fall mot varors förseende
med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

_ Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr förste
vice talmannen att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.35 e. m.

In fidem
G. H. berggren.

Måndagen den 18 maj.

121

Nr 37.

Måndagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4.30 e. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att minister D. Bergström på grund av svalg- och strupkatarr med feber
tills vidare är oförmögen infinna sig till arbetet, intygas härmed.

Djursholm den 17 maj 1931.

Märta Fahlborg,
leg. läkare.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 224, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn tilllägg
till 54 § lagen den 23 oktober 1891 (nr 68) angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet;

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 35 § första stycket lagen den 23 oktober 1891 (nr 68)
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 23 angående försäljningen
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar; samt
nr 227, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och med dem
jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 511, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess tredje tillfälliga
utskotts utlåtande nr 7, med anledning av väckt motion örn utredning
angående de ekonomiska förutsättningarna för en reglering av Fyrisån och dess
tillflöden m. m., beslöt första kammaren att hänvisa detta ärende till sitt andra
tillfälliga utskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 135 och 144—149.

Vid föredragning av statsutskottets memorial nr 150, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande anslaget till engångskostnader för anskaffning
av flygmateriel m. m., godkändes den i detta memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Första hammarens protokoll 1931. Nr 37.

Hr 37. 122

Måndagen den 18 maj.

Föredrogos, men bordlädes ånyo pa flera ledamöters begäran sammansatta
stats- och jordbruksutskottets utlåtande nr 7, bevillningsutskottets betänkanden
nr 38 och 39 samt jordbruksutskottets utlåtande nr 80.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber

att fa hemställa, herr talman, att kammaren matte besluta att på morgondagens
föredragningslista bevillningsutskottets betänkanden nr 38 och 39 sättas närmast
före statsutskottets utlåtande nr 148.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 75 med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) örn understödsföreningar
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 150 med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal;

nr 10 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 119 angående anslag till
försöksverksamhet beträffande för- och eftervård vid barnsbörd''; samt

11, i anledning av väckta motioner örn höjning av pensionstilläggen enligt
lagen örn allmän pensionsförsäkring m. m„; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 81, i anledning av väckt motion örn avskrivning av vissa statens fordringar
hos Kilaåns regleringsföretag;

nr 82, i anledning av väckt motion om anvisande av vissa belopp till Sotbrobäckens
regleringsföretag;

nr, * anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp till Storängsbäckens
vattenavledningsföretag;

,nr 84, i anledning av väckt motion örn ytterligare anslag till utredning angående
vattenavdikning från Emåns vattenområde;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Hjärtåns regleringsföretag i Jönköpings län;

nr 86, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en mejeriernas
prisregleringsfond;

nr 87, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag rörande inrättande
av en fond för räntefria jordbrukslån för Norrland;

. nr 88> i anledning av väckta motioner örn befrielse från eller nedsättning
i arrendeavgifter för vissa innehavare av odlingslägenheter och skogstorp å
kronomark i de sex nordligaste länen;

nr 89, i anledning av väckta motioner örn kontrollåtgärder i samband med
export av smör och ägg; samt

nr 90, i. anledning av väckta motioner angående framställning till Kungl.
Mäj:t örn igångsättande av skogsvårdsarbeten å kronans skogar.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.39 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

311694