Kammaren sammanträdde kl. ii f. m (Riksdagens protokoll 1921:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Kammaren sammanträdde kl. ii f. m.

Herr statsrådet Dahlberg avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr
357, angående vissa anslag till främjande av bostadsproduktionen m. m.

Denna proposition föredrogs och hänvisades till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående resekostnadsersättning
åt folkskolinspektörer jämte en i ämnet väckt motion;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj :ts under åttonde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående understödjande
av folkskolebams ferie- och studieresor;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av handelsgymnasierna jämte en i ämnet väckt motion;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående resestipendier
åt rektorer och lärare vid statliga och statsunderstödda handelsgymnasier
samt med dem jämförliga läroanstalter;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd
till arbetarnas bildningsförbund för organisationskostnader jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj.:ts proposition angående anslag
för täckande av under år 1920 uppkomna brister å vissa ordinarie reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för
förvaltaren O. Swensson att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för
vissa beställningshavare vid mariningenjörkåren att tillgodoräkna sig
föregående tjänstetid för erhållande av ålderstillägg;

Första kammarens protokoll 1921. Nr 31. 1

Första kammaren.

Onsdagen den 4 inaj f. m.

Jfr 31. 2

Onsdagen den 4 maj f. m.

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande
av medel för fullbordande av anläggningen av ett hospital vid
Strängnäs;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande
av medel till hjälpverksamhet bland förut i Ryssland bosatta svenska
undersåtar, vilka genom världskriget kommit i nödläge;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fördelningen
och användningen av vissa anslag till bostadsbyggande; och

nr 108, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående biträdande
skolföreståndarinnan Anna Kruses löne- och pensionsförmåner;
bankoutskottets memorial:

nr 40, angående dyrtidstillägg åt tjänstemän och vaktbetjänte hos
riksdagens kamrar och utskott m. m.; samt

nr 41, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkt
15 av bankoutskottets utlåtande nr 30 angående vissa framställningar
rörande elvte huvudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstatema;
ävensom

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 46, med överlämnande till riksdagen av förteckning över försålda
kronoegendomar;

nr 51, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för uppförande av en lärlingsbyggnad för lantbruksskolan vid Ultuna,
dels ock en i statsverkspropositionen gjord framställning om vissa
byggnadsarbeten vid lantbruksinstitutet vid Ultuna;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande
av 1920 års avkastning av statens hästavelsfond;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till åtgärder för
skifteslagsindelning i vissa delar av Kopparbergs län; och

nr 54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor rörande
anslag under riksstatens nionde huvudtitel.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första
lagutskottets utlåtanden nr 35 och 36.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 50, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut angående tillfälligt anslag till
hushållningssällskapen, godkändes den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Onsdagen den 4 maj f. m.

3 Nr 81.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 40, i anledning Ändringar i
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse i förordningen
vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 °Mis°yre1sé
mars 1862. pålandet°

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 299, vari
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att antaga framlagt förslag till lag
om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, med förklaring, att Kungl. Maj :ts i förevarande
proposition framlagda förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga en lag i ämnet, så lydande som
utlåtandet visade.

Reservationer hade avgivits

dels av herr Ljunggren utan antydd åsikt;

dels av herr Reuterskiold, vilken ansett, att utskottet bort med i reservationen
förebragt motivering hemställa, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 299;

dels av herr Lyberg mot de av utskottet föreslagna ändringarna i
Kungl. Maj :ts förslag;

dels ock av herr Stendahl, som ej angivit sin mening.
Beträffande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Clason: I avseende å föredragningen av detta konstitutionsutskottets
utlåtande hemställer jag:

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att till en början
föredrages det av utskottet tillstyrkta lagförslaget, där så erfordras
paragrafvis, med promulgationsstadgande, ingress och rubrik sist;

att sedan lagförslaget blivit genomgånget, utskottets hemställan föredrages
;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Utskottets lagförslag.

§ /y mom. 1.

Detta moment lydde sålunda:

Mom. x. I kommun, där kommunalfullmäktige icke finnas, skola

Nr 31. 4

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i ärligen tre ordinarie kommunalstämmor hållas .’ en under senare hälften
förordningenav mars månad för besluts fattande i anledning av berättelsen om föreomkommu-
c.ående årets räkenskaper och förvaltning samt för val av ledamöter i
"pålandet valnämnd, enligt vad därom är särskilt stadgat; en i oktober för be(Forts.
) stämmande av kommunens utgifts- och inkomststat enligt § 63; och en
i december månad för granskning av debiterings- och uppbördslängden
samt för anställande av val till de befattningar inom kommunen, vilka
vid årets slut bliva lediga, ävensom av revisorer; dock att i kommun
inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län
de två först nämnda stämmorna, därest skäl därtill föreligger, må kunna
hållas högst fjorton dagar före eller högst fjorton dagar efter den för
dessa stämmor ovan stadgade tid.

I kommun, där kommunalfullmäktige finnas, skall årligen ordinarie
kommunalstämma hållas i december månad för granskning av debiterings-
och uppbördslängden och för anställande av val, som på stämman
ankomma.

Ordinarie kommunalstämma i december ma kunna beträffande de
ordinarie kommunalstämmorna under nästföljande år eller någon av dem
besluta, å vilken dag sådan stämma skall hållas eller, därest så ej finnes
lämpligt, huruvida stämma skall utsättas till sön- eller helgdag.

Om val av nämndemän är särskilt stadgat.

Den, vilken såsom ledamot av kommunalnämnd eller eljest är redovisningsskyldig
till kommunen, må icke väljas till revisor av förvaltning,
för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val av revisor av
sådan förvaltning eller i beslut i anledning av revisorernas granskning
av sagda förvaltning.

Herr Reuterskiöld: Herr greve och talman, mina herrar!
När fullmäktigeinstitutet infördes i våra kommuner på landet^ såsom
obligatoriskt, så skedde icke samtidigt någon reglering av förhållandet
mellan fullmäktige och stämma. Jag tror för min del, att detta till mycket
väsentlig del berodde därpå, att fullmäktigeinstitutet icke var nytt.
Det fanns redan förut, om också såsom fakultativt, och det hade icke
visat sig någon större svårighet i de fall, där fullmäktigeinstitutet verkligen
blivit infört, att ordna förhållandet till stämman. Måhända berodde
detta därpå, att man icke begagnade fullmäktigeinstitutet utan att
ett kännbart behov därav förelåg, under det att behovet av fullmäktige
nu icke är så särdeles stoft eller kännbart i de små kommunerna, fast
fullmäktige där skola finnas.

Men om man går ut ifrån att förhållandet således kan ordna sig,
enligt vad erfarenheten visat, står det i alla fall kvar, att svårigheter ha
yppats vid tillämpningen av de obligatoriska stadgandena. Jag tror dock
för min del, att bara praxis får utbildas, med tiden även dessa svårigheter
skola övervinnas. Skall man emellertid reglera förhållandet, då
måste man väl göra det på sådant sätt, att det blir en verklig reglering
och inte bara en skenbar, som förr eller senare måste göras om.

Onsdagen den 4 maj f. m.

5 Nr 81.

Jag har i den reservation, som bifogats utskottsutlåtandet, tillåtit .''indringar i
mig påpeka några punkter, där ett sådant förhållande föreligger och
kungl. förslaget rakt icke råder bot på de missförhållanden, som anses
vara för handen. Jag har därvid anmärkt, att utskottet, liksom Kungl. pålandet.
Maj :t, i sitt förslag visserligen gått ut ifrån kommunalförfattningssak ■ (Forts.)
kunnigas förslag men omarbetat och utbrutit delar av detta sa att resultatet,
både formellt och reellt sett, blivit en försämring.

Om jag ser på § 17 i förslaget, visar det sig, att i de kommunalförfattningssakkunnigas
förslag gjorts en bestämd skillnad, även i uppställningen,
mellan de fall, då det är fråga om en kommun, där kommunalfullmäktige
finnas, och då det är fråga om en kommun utan kommunalfullmäktige.
Därigenom ha kommunalförfattningssakkunniga undgått
de svårigheter, som nu finnas i § 17 sådan den föreligger i det kungl.
förslaget, då där talas om dessa saker i ett sammanhang och då man
bibehåller uttryck från den gamla lagstiftningen, vilka knappast längre
äro försvarliga. Alldeles särskilt gäller det om mom. 2, som icke synes
i det kungl. förslaget och icke synes i utskottets utlåtande men som
finnes där i alla fall oförändrat. Detta mom. 2 är i de kommunalförfattningssakkunnigas
förslag uppdelat på två avdelningar. I den ena
talas om att ”kommunalstämma i kommun, varom i detta mom. stadgas”
— d. v. s. i kommun, där fullmäktige icke finnas — ”hålles även,
när Konungens befallningshavande eller kommunalnämnden det äskar,
eller då stämmans ordförande finner sådant nödigt”. Och vidare finnes
ett mom. 3, som talar om sammankallande i andra fall, då fullmäktige
finnas. Det synes mig, som om en sådan uppdelning av paragrafen hade
varit särdeles önskvärd.

Men det finnes också åtskilliga andra punkter att anmärka på. Om
jag fäster mig vid § 35, mom. 2, är det i två avseenden jag mot densamma
nödgas göra anmärkning. Det ena är, att där talas om, att ”där
annorstädes än i denna förordning stadgas, att beslutanderätt i ärende
tillkommer kommun på landet eller kommunalstämma, skall beslutanderätten
utövas av fullmäktige, där sådana finnas.” Jämför man detta
med vad kommunalförfattningssakkunniga sagt, finner man, att de visserligen
sagt ungefär detsamma, men på ett annat sätt, som gör, att det
hela blir mycket mera både begripligt och riktigt. De säga nämligen, att
där annorstädes än i denna förordning stadgas, att beslutanderätt i ärende
tillkommer kommun på landet eller kommunalstämma, skall beslutanderätten
utövas av fullmäktige, om det icke tillika föreskrivits, att
sådant ärende icke må av kommunalfullmäktige behandlas. Därmed ha
kommunalförfattningssakkunniga kommit över de svårigheter, som nu
föreligga, först och främst den, att man här trott sig kunna föreskriva,
att t. ex. val av brandstodskommittéer, vilket beror på ett enskilt uppdrag
till kommunalstämman eller kommunalfullmäktige, skall förrättas
av kommunalfullmäktige och icke av kommunalstämma. Jag tror, att
ett sådant lagstadgande blir helt enkelt ett slag i luften. Om det ligger
utanför kommunalförfattningarna, om det beror på huruvida vederbö -

Nr 31. 6

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i rande vilja åtaga sig uppdraget eller ej, så är det alldeles klart, att saförordning,
oaVsett vad lagen i detta fall säger, kommer att ha sin gång. Säger
om kommu- man häremot Som kommunalförfattningssakkunniga, har man gjort repå
landet, sensation för detta fall, och då är det hela alldeles naturligt. Att mo(Forts.
) mentet även avser andra författningar, och att även i dessa fall förbehållet
är riktigt, behöver blott påpekas.

Det andra fallet avser stadgandet om val av nämndemän och vattenrättsnämndemän,
vilka val här uttryckligen äro uppräkningsvis undantagna
från kommunalfullmäktiges beslutanderätt eller valrätt. I kommunalförfattningssakkunnigas
förslag finnes ingen sådan uppräkning.
Tvärtom ha kommunalförfattningssakkunniga låtit sitt förslag åtföljas
av förslag till sådana ändringar i andra lagar, som skulle bli en följd
av ändringen i kommunallagarna. Och det hade varit riktigt, att så
skett, ty dessa andra lagar, t. ex. rättegångsbalken och vattenlagen, äro
dock av civillags natur, och en ändring av dem kan inte ske i annan
ordning än 87 § regeringsformen stadgar. Å andra sidan skall en förklaring
av civillag ske på samma sätt som stiftande av sådan lag. Här
har Kungl. Maj :t, så vitt jag kan förstå, för att undgå att tillfråga lagrådet
och för att påskynda saken föreslagit insättande i kommunalstyrelseförordningen
av en bestämmelse, som i sak innebär förklaring av
civillag. Detta hade icke behövts, om man ställt sig på kommunalförfattningssakkunnigas
ståndpunkt. Kungl. Maj :ts förslag innebär en försämring,
och jag vågar påstå, att det är tämligen underbart av konstitutionsutskottet
att vilja tillstyrka ett sådant förslag, som dock i själva
verket behandlats i en helt annan ordning än vad gällande grundlag därom
stadgar.

Till sist vill jag påpeka, att då man nu påstår §§ 27 och 35 uttömmande
reglera förhållandet mellan kommunalstämma och kommunalfullmäktige,
jag dock icke tror, att detta — icke ens i kommunalförfattningssakkunnigas
förslag — kommer att hålla streck, ty så snart
som man i kommunalstyrelseförordningen bibehåller sådana bestämmelser
som dem, vilka nu finnas i § 40, och som, så vitt jag kan se,
icke ens i kommunalförfattningssakkunnigas förslag äro ändrade, blir
följden den, att när det där talas om val av kommunalnämnd och bestämmande
av antalet ledamöter däri, så kan möjligen beslut om antalet
ledamöter gå in under rubriken ”beslutanderätt”, men däremot kan man
knappast säga, att själva valet gör det. Och i all synnerhet har jag
litet svårt att förstå att, om i en och samma lag i en paragraf ges en
speciell bestämmelse, denna icke skulle medföra avvikelse t. o. m. från
en allmän uppräkning, sådan som den i § 35, allra helst som det där
heter, att ”följande ärenden må ej av kommunalfullmäktige upptagas”.
Det är en formulering, som stämmer med den gamla lagen, men den
gamla lagen, sådan den hittills lytt, har jag alltid tolkat på det sätt, att
förhållandet mellan kommunalstämma och kommunalfullmäktige icke
varit en gång för alla och för alla kommuner lika bestämt, utan kunnat
växla i olika kommuner efter deras olika beslut eller praxis. Vissa

Onsdagen den 4 maj f. m.

7 Nr :$>.

saker fä icke uppdragas åt kommunalfullmäktige, andra saker kunna Ändringar i
uppdragas, men det är inte sagt, att någonting skall ovillkorligt uppdragas
åt dem. Denna smidighet synes mig vara en förtjänst, och °nalstyrelsc
därför är det felaktigt, när man påstår, att det med nuvarande regler på landet.
många gånger är ovisst, om ett kommunalstämmebeslut eller ett kommu- (Forts.)
nalfullmäktigebeslut är riktigt, därför att man inte vetat, vilkendera
formen som bort användas. Jag tror, mina herrar, att det kan i de
flesta fall vara likgiltigt, om den ena eller andra använts, om blott, där
det finnes kommunalfullmäktige, dessa icke tagit om hand frågor, som
förbehållits stämman. Men genom dessa ändringar i lagen pekar man
i den bestämda riktningen, att det skall göras en allmän och fast gränsskilnad,
och den gränsskillnaden är icke uppdragen genom de förslag,
som här föreligga, sedda i belysning av de speciella bestämmelser, som
finnas.

Jag vet väl, att det från utskottets sida kommer att sägas, att man
anser det vara fullkomligt självklart, när man läser § 27, som säger, att
i vissa kommuner ”skall den kommunen i kommunala angelägenheter tillkommande
beslutanderätt” — eller, med strykande av orden ”i kommunala
angelägenheter”, endast ”den kommunen tillkommande beslutanderätt”
— ”med de undantag, om vilka här nedan i § 35 förmärs,
uppdragas åt kommunalfullmäktige”, och det sedan räknas upp i § 35
vissa ärenden, som ej må av kommunalfullmäktige handläggas. Ja, här
står påstående mot påstående. Jag kan inte se annat än att man måste
ta hänsyn till lagen själv, i all synnerhet när andra momentet av § 35
säger: ”Där annorstädes än i denna förordning stadgas, att beslutanderätt”
etc. Ja, då invändes att i § 27 hänvisas blott till undantagen i
§ 35, och att detta skulle gälla även för motstridiga stadganden i kommunalförordningen
själv. Men detta är ingalunda uttalat, och det är
ingalunda, såvitt jag förstår, med vanliga lagtolkningsregler överensstämmande.

Och så till sist, herr greve och talman, ber jag få påpeka detta förslags
nära sammanhang med det förslag, som också från konstitutionsutskottet
i dag föreligger om en allmän revision av kommunalstyrelseförordningarna.
Jag skall tillåta mig påpeka, att kommunalförfattningssakkunniga
själva varit inne på denna fråga, då de i sitt betänkande nr
II på sid. 94 och 95 framhålla, att de ansett att en allmän revision formellt
sett borde vara det nödvändiga komplementet till deras eget uppdrag.
Men de tyckas, att döma av vad som står på dessa sidor, förgäves
sökt att få ett sådant uppdrag, och därför säga de: ”Då de sakkunniga
alltså ansett sig hänvisade till annan form för de behövliga
lagändringarna, hava olika möjligheter varit under övervägande.”

Om vi nu antaga detta här föreliggande förslag, såsom det är framlagt
av Kungl. Maj :t och tillstyrkt av utskottet, komma vi i den situationen,
att en sådan formell omändring även av detta beslut likväl måste
komma att göras. Jag tror för min del, att det bästa sättet att åstadkomma
en formell revision — som även jag erkänner vara nödvändig

Nr 31. 8

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i — är att avslå detta kungl. förslag med påpekande under debatten därav
l°m°komom det ligger til1 si& ett år och om kommunalförfattningssakkunniga
°tullstyrelse ^ s‘n önskade befogenhet att granska kommunalförfattningarna över
på landet, huvud, vi ha all anledning att vänta ett bättre förslag till nästkommande
(Forts.) år. Jag tror inte, att vare sig den formella revisionen eller denna reglering,
som ingen reglering är, utav förhållandet mellan kommunalfullmäktige
och kommunalstämma skulle annat än vinna på ett sådant uppskov,
ty, som jag antytt i slutet av min reservation, vad är det för glädje
att antaga ett lagförslag i år, när man är tämligen övertygad om att det
inom kort, kanske nästa år, måste ånyo underkastas en revision, vare
sig vi begära eller icke begära en sådan formell revision. Jag menar
därför, att den, som vill främja en formell revision utan att därmed
binda sig till en framtida kommunal lagberedning av permanent natur,
han bör i detta fall även rösta mot det förslag, som här föreligger, under
uttalande av den förhoppningen, att kommunalförfattningssakkunniga,
som på detta område nedlagt ett mycket stort arbete och egentligen
icke kunnat komma till ett bättre resultat, då deras händer varit bundna,
måtte av Kungl. Maj :t få fullmakt till en sådan allmän revision av kommunalstyrelseförordningarna,
särskilt den för landet.

_ Jag ber, herr greve och talman, att få yrka bifall till min reservation.

Herr statsrådet Dahlberg: Herr greve och talman, mina herrar!
På samma gång jag nödgas bestrida riktigheten av de anmärkningar mot
Kungl. Maj :ts proposition, som herr Reuterskiöld i sin reservation har
framställt, vill jag gärna medge, att det författningsförslag, som här är
framlagt, ingalunda fyller de högst ställda anspråken på en lagtekniskt
sett vacker och god lagstiftning. Att så är förhållandet, synes mig
emellertid vara ganska naturligt, då det betänkes, att våra kommunallagar
nu äro 60 år gamla och att de under de gångna decennierna och
icke minst under de sista åren på grund av efter hand framkomna praktiska
behov varit utsatta för ideliga jämkningar, uteslutningar och tilllägg
med påföljd, att, som vi väl känna, dessa lagar för närvarande i
formellt avseende förete en allt annat än vacker anblick. Det synes mig
vid dylikt förhållande vara ganska nödvändigt att, innan den allmänna
formella överarbetning, som ju snart nog måste komma, vidtages, i den
mån man finner sig böra företaga ytterligare jämkningar, se till att dessa
jämkningar få så liten räckvidd som möjligt. Detta därför, att det ju
är ytterligt besvärande att på detta vis sätta klutar på en så gammal och
förut så lappad klädedräkt och det dessutom kan befaras, att den brokiga
dräkten, genom att man sätter allt för stora lappar på den, slutligen
blir snarare mera svår än lätt att använda och att man sålunda
icke når det eftersträvade målet: ökad reda.

Nu hade regeringen verkligen hoppats — och förhållandena syntes
berättiga därtill —■ att i år slippa föreslå riksdagen ytterligare jämkningar
i dessa gamla kommunallagar. Och då kommunalförfattningssak -

Onsdagen den 4 maj f. m.

9 Nr 31.

kunnigas betänkande kom in i mars månad, blevo vi, kan jag säga, i viss Andringar i
mån styrkta i vår uppfattning, att man skulle kunna skjuta på frågorna
åtminstone till nästkommande års riksdag. Det var nog också preliminärt na[styreise
beslutat, att någon proposition i år icke skulle läggas fram. Men då pålandet.
framställdes under hand till regeringen mycket enträgna och bestämda (Forts.)
önskningar från synnerligen vederhäftiga, sakkunniga och representativa
män, tillhörande kommunalförvaltningen på landsbygden, om att regeringen
dock måtte redan i år föreslå en jämkning i kommunalstyrelseförordningen
för landet, en jämkning, som under den sista tiden visat
sig vara synnerligen av behovet påkallad. Det gällde ett uppdragande
av bestämdare gräns mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges
befogenhetsområden. Det framhölls med mycken bestämdhet av
dessa sakkunniga och praktiska representanter för det kommunala livet
på landsbygden, att icke minst genom de ändringar, som 1918 vidtogos
i denna lag, det nu med särskild styrka framträtt betydliga svårigheter
och oreda, olika meningar och besvärligheter i kommunerna och att det
var ett praktiskt behov, att dessa svårigheter skyndsamt blevo genom
några klarläggande bestämmelser avhjälpta. Denna framställning syntes
så välgrundad, att regeringen ansåg sig icke kunna underlåta att
taga hänsyn till den. För den skull utbröts ur kommunalförfattningssakkunnigas
betänkande den del därav, som handlade om den avsedda
frågan, gränsen mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges
befogenhet, och en proposition utarbetades, därvid man på skäl, som jag
här nyss antytt, utgick ifrån, att lagändringarna borde hållas inom så
snäva gränser, som det över huvud taget var möjligt.

Mot detta lagförslag har den förre ärade talaren i sin reservation
till utskottsutlåtandet framställt en rad till ordalagen ganska skarpa
anmärkningar, vilka utmynna i ett avslagsyrkande. Såvitt jag fattade
rätt, vidhöll herr Reuterskiöld dessa sina anmärkningar i det anförande
han nu höll. Jag skall därför be att få taga upp dessa anmärkningar i
den följd de förekomma i reservationen.

Först och främst uttalas den meningen, att, som det heter, ”sådan
lagen blir, om förslaget antages”, det blir kommunalstämman och ej
fullmäktige, som uppgiften att välja kommunalnämnd måste tillkomma.

Herr Reuterskiöld sade nyss, att han var beredd på, att detta skulle bemötas
på ett visst sätt, men att han icke kände sig övertygad därav. Jag
är icke desto mindre nödsakad att upptaga till bemötande vad han här
har sagt. För det första kan jag icke se, huru de ändringar, som Kungl.

Maj :t här föreslår, kunna ha något inflytande på den svårighet, som han
har berört. Frågan om vem som skall välja kommunalnämnd, om det
skall vara kommunalstämman eller kommunalfullmäktige, berördes redan
1919 i en motion, som väcktes i denna kammare. Konstitutionsutskottet
fann därav anledning att gå in på en tolkning av kommunallagarna och
konstaterade därvid, att genom 1918 års lagändring har valet av kommunalnämnd
blivit överlåtet åt kommunalfullmäktige och att härom icke
kan råda någon otydlighet. Jag för min del kan icke förstå, huru detta

Nr 81. 10

Onsdagen den 4 maj f. m.

Andringar i enligt konstitutionsutskottets, riksdagens och även min egen personliga
oraTo”l”f/nU?P^attn^ng klara sakläge skulle kunna bli fördunklat genom ett
tullstyrelse bifa11 tiU Kungb Maj:ts förslag. Läget är ju redan nu det, att medan
pålandet. 7 § i kommunalförordningen för landet stadgar, att de angelägenheter,
(Forts.) som kommunen som sådan har att vårda, skola avgöras av kommunalstämman,
så stadgas i 27 §, att i vissa kommuner denna beslutanderätt
skall i stället utövas av fullmäktige med undantag av de fall, som omtalas
i 35 §; och bland fallen i 35 § nämnes icke val av kommunalnämnd.
Så är det för närvarande, och såvitt jag kan finna, blir det
ingen ändring, därest Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag blir
upphöjt till lag.

Så anmärker herr Reuterskiöld: ”Likaså avser § 35 mom. 2 genom
ordet ”annorstädes” att till fullmäktige överflytta stämmans valrätt i
sådana fall, då valet beror av frivilligt åtaget uppdrag från enskild organisation
eller person, t. ex. val av brandstodskommittéer eller dylikt.
Men detta syfte vinnes icke härigenom, då det icke finnes något, som
hindrar vare sig stämma eller fullmäktige att utanför kommunalförfattningarna
mottaga erbjudna funktioner, liksom än mindre något som
tvingar dylika organisationer eller personer att vända sig till fullmäktige
eller till stämman efter eget behag. Lagen kan icke genom denna
bestämmelse nå det åsyftade målet.” Härtill vill jag genmäla, att Kungl.
Maj :ts förslag ingalunda åsyftar, i varje fall icke i första rummet, valförrättningar,
som bero på frivilligt åtaget uppdrag från enskilda organisationer
eller personer. Genom att bestämmelsen inledes med orden
”där annorstädes än i denna förordning stadgas”, torde det vara ganska
klargjort, att förslaget i första hand åsyftar allmänna författningar,
exempelvis val enligt fosterbamslagen, alkoholistlagen, markegångsförordningen
m. m. Jag har icke tänkt mig, att lagstiftaren skulle ha något
större intresse av att genom lag söka hindra vare sig stämman eller fullmäktige
att efter sitt fria skön mottaga eller avböja från enskilt håll
erbjudna funktioner.

Nu vill jag, beträffande herr Reuterskiölds nästa anmärkning, gärna
medge, att om rättegångsbalken och vattenrättslagen hade avsett, att valet
av nämndemän och vattenrättsnämndemän skulle kunna ske genom fullmäktige,
det icke gått an, att enbart genom en föreskrift i kommunallagen
vidtaga ändring härutinnan. Men nu är, såvitt jag kan finna, rättegångsbalkens
och vattenlagens stadganden däri fullt klara, att val av
dessa nämndemän skola ske å kommunalstämma. Vid dylikt förhållande
förefaller det mig, som om det kunde ursäktas, om man väljer den av
Kungl. Maj :t föreslagna vägen för att klart tillkännage detta för vederbörande
kommunalmän, som ju i första hand ha att söka upplysning
härutinnan i sin kommunallag. Men jag skall villigt medge, att en sådan
anordning icke är vad jag skulle vilja kalla fullt förstklassig lagstiftning,
men det är otvivelaktigt, att den i föreliggande fall är särdeles
praktisk.

”Betänklig är slutligen”, säger herr Reuterskiöld, ”att i § 36 mom. 4

Onsdagen den 4 maj f. m. 11 nr al.

inryckts en bestämmelse angående omröstning, vilken både tydligare och And ringare
riktigare redan finnes uttalad i § 21 mom. 1 och § 22, vilka genom slutorden
i samma mom. 4 bliva — liksom de redan nu utan allt tvivel aro naistyreiSe
— å fullmäktige tillämpliga.” Ja, i 21 § i kommunallagen för landet pålandet.
står det för närvarande — och det föreslås ju ingen ändring däri — att (Forts.)
på kommunalstämma skall omröstning verkställas efter upprop och,
därest icke sluten omröstning begäres, ske öppet. Och i 22 § tillägges,
att val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar. Detta är ju en
fullt tydlig och god bestämmelse. Men så står det i 36 § ifråga om
kommunalfullmäktige, att omröstning skall ske öppet. Något undantag
finnes där icke föreskrivet, ehuru lagstiftaren i annat sammanhang hatlämnat
medgivande till användande av proportionell valmetod även inom
fullmäktige, och den proportionella valmetoden ju oundgängligen förutsätter
slutna sedlar. Det förefaller mig, att detta är allt annat än klart
och i behov av en justering. Om vi gå till kommunallagen för stad och
jämför den i dessa delar, sa finna vi, att ifraga om omröstning pa allmän
rådstuga, som ju motsvarar kommunalstämman, finnas alldeles
samma bestämmelser som ifråga om kommunalstämma i förordningen iör
landet. Kommunalfullmäktige på landet motsvaras av stadsfullmäktige
i staden. Ifråga om stadsfullmäktige säges det emellertid icke, såsom
beträffande kommunalfullmäktige, att omröstning skall ske öppet,^ utan
det säges, att omröstning skall verkställas öppet utom vid val, då den
bör ske med slutna sedlar. Detta är ju med avseende på tydligheten
fullt tillfredsställande. Nu innebär Kungl. Maj :ts förslag helt enkelt,
att liksom omröstningsbestämmelserna för kommunalstämma och allmän
rådstuga för närvarande äro likadana, så skulle hädanefter omröstningsbestämmelserna
för kommunalfullmäktige bliva likadana som de äro och
i 60 år varit för stadsfullmäktige, vilka bestämmelser ju visat sig vara
fullt tydliga. Jag kan icke finna, att en ändring i det avseendet är i någon
mån betänklig.

Så finner herr Reuterskiöld slutligen förslaget att på fullmäktiges
ordförande överflytta vissa funktioner, som nu anses tillkomma stämmans
ordförande, vara betänkligt med hänsyn till, att ordföranden i fullmäktige
väljes för endast ett år i sänder, medan stämmans ordförande
väljes för hela fyra år i sänder. Han uttalar den meningen, att denna
fråga är så föga utredd, att lagändringen i denna del ej bort av utskottet
tillstyrkas. Jag tror, att om man å ena sidan betänker beskaffenheten
av de uppgifter, som det här är fråga om för denne ordförande, och å
andra sidan ihågkommer, att denna fråga varit föremål för utredning
av kommunallagssakkunniga, man skall finna, att det icke kan föreligga
något behov att offra vidare utredning på denna verkligen obetydliga
fråga.

Ta, jag har härmed tillåtit mig att bemöta samtliga de av herr
Reuterskiöld gjorda erinringarna mot detta förslag, och jag vill sluta
med att uttala den förhoppningen, att kammaren måtte bifalla de av
Kungl. Maj :t föreslagna lagändringarna, vare sig med eller utan de

Jfr 31.

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i av utskottet gjorda små jämkningarna, och därigenom åstadkomma ett
förtydligande av lagen, som är välbehövligt och varom landskommunernalstyrelse
nas oc^ landsbefolkningens representanter enträget och bestämt gjort
på landet, framställning.

(Forts.)

Herr Ljunggren: Jag har antecknat mig som reservant till

betänkandet och skall nu tillåta mig att med några ord ange, varför
jag så har gjort. Jag har nämligen tillhört dem inom utskottet, som
ansett, att det kunde anstå med det här förslaget, tills den allmänna
revision verkställes, som utskottet senare kommer att föreslå.

Jag skall nu icke ingå på de tvistepunkter, som ha varit under debatt
här, utan jag vill bara fästa uppmärksamheten på, att Kungl. Maj :ts
proposition icke enbart sysslar med att klarlägga gränsen mellan kommunalfullmäktige
och kommunalstämman, utan Kungl. Maj :ts proposition
upptager även en del andra paragrafer till ändring. När denna
sak var under behandling i utskottet, rådde det ganska olika uppfattningar
om innebörden av både det ena och det andra av de förslag,
som innefattas i Kungl. Maj :ts proposition, och när det på det sättet
kan uppstå så olika meningar bland erfarna kommunalmän, av vilka
det ju finnes ganska många i konstitutionsutskottet, så kom jag till den
slutsatsen, att när dessa bestämmelser skola tillämpas ute i landet, så
kommer det alldeles säkert att på samma sätt uppstå olika meningar,
och det blir sålunda icke den klarhet, som man vill åstadkomma. Om
man sålunda vinner större klarhet ifråga om gränsen mellan fullmäktige
och stämman, så uppstår ovisshet på en del andra punkter, och då
menar jag, att det vore bättre att något närmare titta på det här förslaget
och låta dem, som skola verkställa den allmänna revisionen, försöka
komma fram med ett bättre förslag.

Herr statsrådet anförde, att det uppstått så stora svårigheter ute i
landet, när det gällde tillämpning av nuvarande bestämmelser om gränsen
mellan fullmäktige och stämman; och det är alldeles riktigt. Men
det upplystes också i utskottet, att svårigheterna på sista tiden blivit
undanröjda, dels genom upplysningar, som framkommit i den tidskrift,
som har sysslat med dessa saker, och dels genom de upplysningar, som
numera stå att erhålla just från landskommunernas förbund. Jag menar
sålunda, att tillsvidare och till dess vi få den allmänna revisionen,
skall man kunna reda sig med de anvisningar och råd, som på detta
sätt kunna lämnas.

Men det är också ett annat skäl, som gör, att jag anser, att vi böra
avslå förslaget sådant det föreligger här. Riksdagen har förra året beslutat
att på en mycket viktig punkt verkställa en utredning rörande
ärenden, som nu ligga under kommunalfullmäktiges beslutanderätt. Denna
utredning har uppdragits åt borgmästare Jakob Pettersson. Jag vet
nu icke, hur långt han kommit med densamma, men antagligen kommer
val något förslag detta eller nästa år, och då förestår åter en ny revision
beträffande gränsen mellan fullmäktige och stämma. Dessa stän -

Onsdagen den 4 maj f. m.

13 Nr 81.

(liga ändringar och nya lagförslag, som framkomma, äro enligt min
uppfattning ägnade att vålla större förvirring än den oklarhet som moj-^ k„mmu_
ligen kan förefinnas på den här punkten och som Kungl. Maj .ts pro- na\styreise
position avser att råda bot för. pålandet.

Det är sålunda med anledning av dessa synpunkter som jag ior (i-orts.)
min del har anslutit mig till dem, som yrkat avslag på propositionen.

Herr Lyberg: Herr greve och talman! Då statsrådet Dahl berg

redan framhållit de skäl, som föranlett Kungl. Maj :t att framlägga
denna utbrutna del av kommunalförfattningssakkunnigas förslag,
så bär jag icke anledning att närmare ingå på den saken. Jag vill
endast understryka, att propositionen — som avser reglerandet av gränsen
mellan kommunalstämmas och kommunalfullmäktiges befogenhet
— föranletts i första hand av riksdagens egen skrivelse 1919, då förslag
i ifrågavarande hänseende av riksdagen begärdes, och att förslags framläggande
nu ytterligare motiverats utav de av honom omförmälda bestämda
uttalandena från praktiska kommunalmäns sida om behovet av
lagstiftning. Visserligen kan jag ge reservanten, herr Reuterskiöld,
rätt så till vida, som jag tror, att det hade varit lyckligt, i fall det utbrutna
lagförslaget icke hade varit fullt sa knapphändigt. Det förhaller
sig nämligen på det sättet, att kommunalförfattningssakkunniga icke
upptagit endast frågan om gränsen mellan kommunalstämmas joch kommunalfullmäktiges
befogenhet, utan också några med den frågan nära
sammanhängande spörsmål, särskilt frågan, i vad mån de för kommunalstämmans
verksamhet givna formerna böra och skola vara tillämpliga
även på kommunalfullmäktige. I anledning därav föreslagna ändringar
har emellertid Kungl. Maj :t ansett böra fa anstå, till dess att den i utsikt
ställda allmänna revisionen kommer att genomföras.

Emellertid, trots att man sålunda måste erkänna, att en brist i detta
avseendet vidlåder förslaget, så har jag för min del i likhet med konstitutionsutskottets
majoritet ansett mig böra i huvudsak tillstyrka detsamma,
därför att detta förslag på ett fullt effektivt och tydligt satt
klarlägger själva huvudfrågan: frågan om gränsen mellan kommunalstämmans
och kommunalfullmäktiges befogenhet. Herr Reuterskiöld
har nu satt i fråga, om detta är riktigt. När jag läste herr Reuterskiölds
reservation, fick jag bekräftad min i annat sammanhang framförda
mening, att det är mycket svårt att läsa kommunalförordningarna,
såsom de nu äro uppställda. Men så svårt hade jag verkligen icke trott,
att det var att läsa dem, som herr Reuterskiölds reservation anger.

Jag skall endast uppehålla mig närmare vid två olika punkter
i reservationen, de två punkter, som avse att bevisa, att ett sadant klarläggande
av gränsen icke har skett i lagförslaget. Herr Reuterskiöld
säger först, att det råder oklarhet beträffande vem, som skall välja
kommunalnämnd — kommunalfullmäktige eller kommunalstämman —
och beträffande vem, som skall bestämma antalet. Ja, jag vet verkligen,
att man vid ett flyktigt läsande av författningen har trott sig finna

Nr 81. 14

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i en sådan oklarhet, men då jag också vet, att herr Reuterskiöld icke bara
har stu<^erat kommunalförfattningarna, utan tvärtom gjort det
°nalstyrelsé mycket grundligt, så är det för mig oförklarligt, att herr Reuterskiöld
pålandet, anser, att det föreligger någon verklig oklarhet i detta avseende. En
(Forts.) sådan uppfattning om rådande oklarhet gjordes verkligen gällande år
1919 av en motionär i denna kammare, men konstitutionsutskottet avfärdade
denna uppfattning genom ett uttalande, som jag tror, att herr
Reuterskiöld då icke hade något att anmärka emot. Utskottet säger
där: ”Till slut vill utskottet framhålla, att av en jämförelse mellan § 27
och § 35 i kommunalförordningen för landet, särskilt om sistnämnda
paragraf jämföres även med den lydelse, den ägde före lagen den 23
december 1918 om ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse på landet, tydligt framgår, att redan enligt gällande
rätt kommunalfullmäktige äga befogenhet att själva utse kommunalnämnd.
” Om lagförslaget antages, så blir förhållandet ännu tydligare,
då § 27 ju uttryckligen säger, att kommunalfullmäktige skola utöva
kommunens beslutanderätt utom i de fall, som om förmälas i § 55. Då
i denna senare paragraf användes ordet ”må”, så är det alldeles uppenbart,
att ”må” här betyder ”skola”. Men det avgörande är i allt fall:
då i § 35 icke som undantag från kommunalfullmäktiges beslutanderätt
omförmäles beslut om val av kommunalnämnd, vilket också är ett beslut,
och beslut om antalet ledamöter av nämnden, så skall i fullmäktigkommuner
nämnden väljas och antalet bestämmas av •kommunalfullmäktige,
icke av stämman. Det är visst icke så, som herr Reuterskiöld
till min förvåning gör gällande, att kommunalförordningen för landet
skulle avse att giva kommunerna valfrihet att låta bestämmanderätten
i olika fall utövas antingen av fullmäktige eller av stämman. Nej, visst
icke. Avsikten är ju, och den avsikten har kommit till tydligt uttryck,
att lagen själv skall säga, vilka ärenden — i allmänhet alla ärenden —•
skola behandlas av kommunalfullmäktige. Regeln ges i § 27 och undantagen
angivas i § 35. Jag kan sålunda icke se annat, än att herr
Reuterskiöld gör sig skyldig till en felläsning i detta fall.

Men felläsningen är nästan ännu värre, då herr Reuterskiöld på
sid. 7 i utskottsutlåtandet säger, att vad som redan nu finnes i § 21
mom. 1 och § 22 tydligt uttalat hittills varit å fullmäktige tillämpligt och
fortfarande skulle bliva det enligt lagförslaget. Nej, det är visst icke
så för närvarande och icke heller avsett enligt förslaget. Det är icke
så, att för kommunalfullmäktige gäller, att när någon begär det i en
sakfråga, omröstning skall eller kan ske slutet. Men detta gäller enligt
§ 21 mom. 1 för kommunalstämma. Kommunalstämman skall alltid,
när någon äskar det, rösta slutet, men detta har man icke velat och vill
man icke medgiva kommunalfullmäktige, naturligtvis i analogi med
vad som gäller för stadsfullmäktige. Endast ifråga om val kan man enligt
förslaget inom fullmäktige ställa till med sluten omröstning. Den
bestämmelse, som fanns förut beträffande kommunalfullmäktige, lydde
emellertid helt kategoriskt: ”omröstning skall ske öppet”, utan att man,

Onsdagen den 4 maj f. ni.

15 Nr 81.

som även statsrådet Dahlberg framhållit, angav, att naturligtvis undantag Ändringar i
i det avseendet böra gälla för omröstning vid val. Sådana omröstningar/^0^”1”^”
skola därför enligt förslaget alltid ske slutet. tullstyrelse

Jag har på förut angivna skäl ingen anledning att beröra herr Reu- på landet.
terskiölds övriga anmärkningar annat än så till vida, som jag, pa sätt (horts.)
jag redan nämnt, visserligen anser, att han har, åtminstone formellt sett,
rätt i, att § 35 mom. 2 hade avfattats lyckligare och riktigare, om det
skett i enlighet med kommunalförfattningssakkunnigas förslag. Men
jag vill påstå, att anmärkningen icke har någon nämnvärd praktisk betydelse.
I varje fall förefaller det mig, som om riksdagen icke har anledning
att avvisa ett lagförslag, därför att det möjligen kan sättas i fråga,
att förslaget på grund av gällande bestämmelser rätteligen borde i en
detalj ha förberedande behandlats av lagrådet. Det blir väl Kungl.

Maj :ts skyldighet att se till, att grundlagens föreskrifter i detta hänseende
iakttagas. Emellertid anmärkte herr Ljunggren i avseende på
§35 mom. 2, att bestämmelsen avfattats så, att den skulle komma att
ändras, för den händelse nu pågående utredning rörande kommuns medverkan
ifråga om rusdryckshanteringen ledde därhän, att vissa sådana
frågor, varom utredningen rör sig, skulle komma att förbehållas kommunalstämman.
Däri har han alldeles rätt, men svårigheten är icke
större, än att man i så fall i § 35 lägger till en mening ungefär av denna
lydelse: ”Beträffande beslut rörande kommuns medverkan i fråga om
rusdryckshanteringen är särskilt stadgat”. Vidlyftigare är det icke.

Medan jag har ordet, skall jag också be att få säga några få ord
om de ändringar, som konstitutionsutskottet ifrågasatt i Kungl. Maj :ts
förslag. Det är två ändringar. Den ena ändringen rör § 27. Där finnes
för närvarande bestämt, att den ”kommun i kommunala angelägenheter
tillkommande beslutanderätt” skall utövas av kommunalfullmäktige
med senare angivna undantag. Nu ha just dessa ord ”i kommunala
angelägenheter” — som man ansett icke gärna hava kommit dit
utan någon avsikt — uppfattats, som om de skulle betyda, att frågor,
som icke äro av rent kommunal innebörd, t. ex. utseende av gode män
för tillsyn över förmyndarskap, icke kunna behandlas av kommunalfullmäktige.
Man har haft så mycket större anledning att tro, att det var
meningen, eftersom dessa ord införts i lagen 1918. Emellertid, om man
undersöker, varför dessa ord inskrevos i kommunalförordningen för
landet, finner man, att det torde hava skett endast för att få en formell
likformighet med förordningen för stad, utan att man tänkte på, att
då dessa ord av gammalt och alltifrån kommunalförordningarnas tillkomst
funnits i förordningen för stad, det berodde på att i förordningen
för stad uttrycket hade en reell betydelse. Man ville nämligen därigenom
sannolikt understryka, att även magistraten utövade en viss beslutanderätt
för staden, och därjämte att vissa frågor på den tiden voro
undantagna från stadsfullmäktiges beslutanderätt, emedan de anginge
borgerskapet eller vissa klasser i staden. Vid sådant förhållande föreslogo
kommunalförfattningssakkunniga och även Kungl. Maj :t före -

Nr 31. 16

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i slår, att dessa ord — i kommunala angelägenheter — skola strykas ur
omkommu-^°ramunalför o r dni ngen för undvikande av missförstånd, då det ju är
nalstyrelse meningen att alla frågor, som ankomma på kommunen, skola behandlas
pålandet, av kommunalfullmäktige, såvida de icke uttryckligen äro undantagna.

(Forts.) Nu säger utskottet, att för undvikande av missförstånd detta uttryck

skall stå kvar. Jag vet sannerligen icke, vilket missförstånd som skulle
kunna uppstå genom att man icke har kvar detta uttryck. Däremot
kan det möjligen föranleda missförstånd, att det får stå kvar, ehuruväl
lagförslaget i detta hänseende av andra skäl är tydligare avfattat än
förut.

Vidare har utskottet föreslagit en annan liten ändring, nämligen
i § 36- Där föreslås av Kungl. Maj :t, såsom jag redan antytt, en bestämmelse,
som säger, att omröstning skall verkställas öppet utom vid
val, då den bör ske med slutna sedlar. Nu har utskottet ansett, att,
för att omröstningen skall ske med slutna sedlar vid val, skall icke endast
omröstning begäras, utan det skall också särskilt begäras, att omröstningen
skall ske med slutna sedlar. Jag kan ej finna annat än att,
om det är fråga om val och någon begär omröstning, det betyder, att
man vill ha omröstning med slutna sedlar. Därför är denna ändring
alldeles onödig och, som statsrådet Dahlberg anfört, gör den att bestämmelsen
ej blir likformig med motsvarande bestämmelse för stad.

Som sagt, då jag har den uppfattningen att föreliggande lagförslag
klarlägger vad som först och främst behöver klarläggas, anser jag mig
i den nu närmast föredragna punkten, nämligen rörande § 17, böra yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Clason: Ifråga om anledningen varför konstitutionsut skottet

tillstyrkt detta lagförslag, är jag redan förekommen av vad dels
herr statsrådet dels den siste ärade talaren anfört, och jag skall alltså
icke närmare gå in på den frågan. Men då herr Ljunggren menade,
att de tvivel om gränsen mellan kommunalstämmans och kommunalfullmäktiges
befogenhet, som i stor utsträckning förekommit, skulle kunna
hävas genom förfrågningar hos landskommunernas förbund, vill jag erinra,
att just detta förbund mycket enträget begärt att få fram en klargörande
lagstiftning i frågan så fort som möjligt.

Jag har egentligen begärt ordet med anledning av vad den siste
talaren yttrade om skiljaktigheten mellan utskottets förslag och Kungl.
Maj :ts förslag i ett par följande paragrafer. Jag skall be att få säga
några ord vad angår dessa av utskottet gjorda ändringar. Den ena rör, som
kammaren behagade finna, det första momentet av § 27, där Kungl.
Maj :t föreslagit formuleringen: ”1 kommun med över 1,500 invånare
skall den kommunen tillkommande beslutandei ätt, med de undantag"
etc. Utskottet har föreslagit, att det skall stå, som det för närvarande
står: ”den kommunen i kommunala angelägenheter tillkommande beslutanderätt”
— att paragrafen således i denna del skall bliva oförändrad.
Utskottet har således låtit de ord stå kvar, som säga, att beslutanderätten

Onsdagen den 4 maj f. ni.

17 Nr 81.

gäller kommunala angelägenheter. Så står det i denna paragraf hittills, Ändringar i
och det står även så i förordningen om kommunalstyrelse i stad, och om kommu*
utskottet menar, att det icke kan skada, om det står kvar även här. Nu naistyreise
vet jag väl, att kommunalförfattningssakkunniga i en rätt vidlyftig mo- pålandet.
tivering diskuterat just denna sak. De säga, att om man ej utesluter (Forts.)
dessa ord, skulle paragrafen möjligen vara något för trång. Jag har
emellertid ej kunnat bliva övertygad om detta. Jag tror ej, att den begränsning,
dessa ords kvarstående innebär, kan på något sätt missförstås.
Tager man återigen bort dem, tror jag, att risken blir större. Det
upplystes i utskottet, att det finnes områden i kommunerna, över vilka
kommunerna kunde komma att besluta, men som ej med full säkerhet
kunna sägas tillhöra de kommunala angelägenheterna i inskränkt bemärkelse
och rörande vilka därför det vore ovisst, huruvida beslutanderätten
kunde överlämnas till kommunalfullmäktige. Då tror jag det
är bäst att i detta fall icke antaga en alltför vid formulering. Det vore
större risk, menade vi i utskottet, att taga en sådan formulering än att
stå kvar vid den gamla, som för närvarande finnes icke blott i denna
förordning utan även i förordningen om kommunalstyrelse i stad. Om
jag ej fattade herr statsrådet oriktigt, ansåg också han för sin del, att
utskottets förslag i denna del endast innebar en obetydlig jämkning, som
herr statsrådet mycket väl kunde förena sig i. Jag hemställer, om det
kan vara skäl att försöka driva denna skillnad så synnerligen starkt,
att man på grund därav skulle riskera lagen.

Vad angår den andra frågan, om omröstningen, har utskottet där
vidtagit endast en praktisk jämkning, den nämligen att även vid val det
icke skall vara nödvändigt att vidtaga omröstningen med slutna sedlar,
då icke någon person bestämt önskar det. Det har upplysts av en på
området förfaren person, att det vid vissa kommunalfullmäktigesammanträden
kan förekomma en hel rad val. Kommunerna kunna vara
uppdelade i rotar, och det kan vara val av rotmästare, brandmästare
och ett flertal andra, kanske flera 10-tal val vid sammanträdet. Då har
man från vårt håll menat, att det icke kunde skada att ha en så pass
smidig bestämmelse att, om någon person begär omröstning, det kunde
gå så till som i andra fall, att man låter dem stiga upp, som vilja ha
det ena eller det andra, därest icke någon bestämt begär val med slutna
sedlar. Vad utskottet föreslagit, är således en rent praktisk bestämmelse,
som det på dessa grunder kan vara skäl att införa i paragrafen.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig hemställa om bifall till
utskottets förslag såväl i denna punkt som den föregående.

Herr Nilsson, Petrus: För den praktiske kommunalmannen
har bristen på utformade bestämmelser om den befogenhet, som tillkommer
kommunalstämma och den, som tillkommer kommunalfullmäktige,
gjort sig ganska starkt kännbar, och detta särskilt sedan kommunalfullmäktigeinstitutionen
genom 1918 års riksdagsbeslut infördes i flertalet
av landskommunerna. Det kan ju hända, att här föreliggande

Första kammarens protokoll 1921. Nr 31.

Nr 31. 18

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i förslag kunde vant bättre utformat, men jag tror i alla fall, att här näromTo”wi«-”mare
Preciseras vad som redan är praxis. Kommunalmannen kan här
nalstyrelse finna vägledande bestämmelser. Jag tror därför, att föreliggande förpålandet,
slag även med alla sina brister kommer att fylla ett mycket kännbart
(Forts.) behov.

Det var dock icke endast för att säga detta, som jag begärde ordet,
utan det var lika mycket på grund av vad detta förslag icke innehåller,
nämligen en bestämmelse hur kommunalfullmäktiges ordförande och
vice ordförande skola väljas. Gällande kommunallagar stadga härom,
att kommunalfullmäktige välja årligen inom sig ordförande och vice ordförande.
Någon bestämmelse om, vem som skall utfärda kallelse till
sammanträdet, liksom vem som vid sammanträdet skall föra ordet, innehålla
ej kommunallagarna. Om t. ex. den förutvarande ordföranden
icke blir omvald det år nyvalen äga rum, har han ingen befogenhet att
sammankalla kommunalfullmäktige eller förrätta val. Och om länsstyrelsen,
såsom ofta är fallet, ej medhinner sammanräkningen av kommunalfullmäktigevalet
i så god tid, att valresultatet är känt utav kommunalfullmäktige
vid deras sista sammanträde för året, så kunna de ju
ej då besluta om vem, som skall sammankalla fullmäktige och leda förhandlingarna
tills ordförande och vice ordförande blivit valda. Därför
borde detta förslag även innehållit någon bestämmelse om, vem som
skall sammankalla kommunalfullmäktige till första sammanträdet, ävensom
vem som skall vid sammanträdet föra ordet, tills fullmäktiges ordförande
och vice ordförande bivit valda. Jag hade väntat, att sådant
förslag skulle föreligga, men då så icke är, hoppas jag dock, att, när
en omredigering eller förändring nästa gång förelägges för riksdagen,
densamma även skall innehålla förslag därom.

Jag får, såsom förut nämnts, även om man skulle önskat att detta
förslag varit bättre utformat, likväl yrka bifall till detsamma, emedan
det fyller ett kännbart behov.

Herr Lyberg: Jag vill endast säga, att kommunalförfattningssakkunnige
haft sin uppmärksamhet fäst på det spörsmål, som av den
förre talaren berörts. På sidan 105 i deras betänkande heter det nämligen
:

”Det har i sammanhang härmed anmärkts, att bestämmelse saknas
om, vem det åligger att kalla till kommunalfullmäktiges första sammanträde
året efter det att allmänna val av kommunalfullmäktige ägt rum,
och sålunda ordförande ännu icke blivit vald för året. Men då förhållandet
är enahanda beträffande stadsfullmäktige, och saken i allmänhet utan
olägenhet ordnas på det sättet, att fullmäktige i sådant fall vid sitt decembersammanträde
uppdraga åt någon fullmäktig att vidtaga kallelseåtgärderna,
hava de sakkunnige icke för närvarande ansett sig böra härutinnan
framlägga förslag.”

Därmed har man sålunda ansett kunna anstå till den mycket omtalade
allmänna revisionen. Jag vill tillägga, att, även om det icke vid

Onsdagen den 4 maj f. m.

19 Nr’81.

fullmäktiges decembersammanträde är klart beträffande ena hälften av Ändringar i
fullmäktigekåren, vilka som skola fungera från och med nästa års in“omkomma*
gång, det icke möter hinder för kommunalfullmäktige att på december- na[styrelse
sammanträdet besluta, att någon av dem som icke stå under omval, må pålandet.
utfärda kallelse till nästa års första sammanträde. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter jämlikt föreliggande
yrkanden gjordes propositioner, först på godkännande av det nu föredragna
momentet samt vidare på dess förkastande; och förklarades den
förra propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

§ 2j mom. 1.

Detta moment lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Mom. 1. I kommun med över 1,500 invånare skall den kmnmunen
tillkommande beslutanderätt, med de undantag, om vilka här nedan i §

55 fönnäles, uppdragas åt kommunalfullmäktige.

(i utskottets förslag:)

Mom. 1. I kommun med över 1,500 invånare skall den kommunen
i kommunala angelägenheter tillkommande beslutanderätt, med de undantag,
om vilka här nedan i § 55 förmäles, uppdragas åt kommunalfullmäktige.

Herr Lyberg: Som jag nyss anfört, finner jag, att det tillägg,
som upptagits i denna paragraf av konstitutionsutskottet, icke bör finnas
i lagen. Jag hemställer därför om bifall till paragrafen enligt Kungl.

Maj :ts förslag.

Herr C1 a s o n: På grund av de av mig nyss anförda skälen ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på godkännande av utskottets
förslag i förevarande del samt vidare på godkännande av Kungl. Maj :ts
förslag till lagrummets lydelse; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av det under behandling varande lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Nr 31. 20

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i
utsökningslagen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
av utsökningslagen m. m.

Genom en den 10 december 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition, nr 19, vilken behandlats av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
uppgjorda förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av utsökningslagen;

2) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 32 § och 3 kap. 20 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom;

3) lag om ändrad lydelse av 38 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 17 § i förordningen den 15 oktober
1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg
under konkurs;.

5) lag om ändrad lydelse av 18 § i lagen den 14 juni 1907 om inteckning
i tomträtt och vattenfallsrätt; samt

6) lag om ändrad lydelse av 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni 1920
med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. m.

I förevarande utlåtande hade utskottet, med anmälan att utskottet
framdeles skulle avgiva utlåtande över propositionen, såvitt den avsåge
förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 och 35 §§ i lagen den 22 juni
1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft m. m., i övrigt hemställt, att riksdagen,
med förklarande, att Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag ej kunnat av
riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga lagar i
nu ifrågavarande ämnen, så lydande som utlåtandet under 1:0)—5:0)
visade.

Reservation hade anmälts av greve Spens och herr Rogberg.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Åkerman: I avseende å föredragningen av första lagutskottets
utlåtande nr 33 hemställes,

att detsamma må företagas till avgörande på det sätt, att först vart
och ett av de i utlåtandet behandlade lagförslagen föredrages särskilt
för sig, det med 1 :o) betecknade förslaget där så erfordras paragrafvis,
med promulgationsstadganden, ingress och rubrik sist;

att sedan alla lagförslagen blivit genomgångna, utskottets hemställan
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

Onsdagen den 4 maj f. m.

21 Nr 81.

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon

kammarens ledamot begäres; samt . lagen.

att för den händelse något av lagförslagen kommer att 1 sin helhet (Forts.)
eller i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att,
vid ärendets förnyade behandling, i avseende å de delar, som blivit med
eller utan ändring godkända, föreslå sadana jämkningar, som kunna
föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar.

Vad herr Åkerman sålunda hemställt bifölls.

Det av utskottet under 1:0) tillstyrkta lagförslaget.

Denna paragraf hade följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

28 §.

Äro---utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne överexekutor
tillika, att egendomen må utan föregående utmätning säljas i
den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas, eller ock sättas under
tvångsförvaltning enligt vad i 7 kap. sägs; och vare det så ansett, som
hade egendomen blivit utmätt.

(i utskottets förslag:)

28 §.

Äro---utmätning.

Har borgenär enligt 13 § utsökt betalning ur fast egendom, och
varder fordringen fastställd till betalning ur egendomen, förordne överexekutor
tillika, att egendomen må utan föregående utmätning säljas i
den ordning, som om utmätt fast egendom stadgasoch vare det så
ansett, som hade egendomen blivit utmätt. Hurusom egendomen på borgenärens
äskande må sättas under tvångsförvaltning, därom stadgas i
7 kap. -■

Grevé Spens: Herr greve och talman! Under utskottets behandling
av detta ärende har jag uttalat stora betänkligheter mot det förevarande
lagförslaget, och jag skall nu besatt här i kammaren få i korthet
framlägga dessa betänkligheter.

Detta lagförslag, som nu föreligger till prövning, har icke tillkommit
för att fylla något känt behov, utan det har utarbetats på förslag
av den s. k. krigsberedskapskommissionen i syfte att stärka fastighetskrediten
under de kriser på fastighetsmarknaden, som väntas uppkomma.

Förslaget innebär, att när en fastighet blivit utmätt för gäld, eller
när överexekutor. fastställt en fordran till betalning ur fast egendom

Nr 31. 22

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ändringar i och tillika förordnat, att egendomen må utan föregående ''utmätning
utsöknings- säljas i den ordning, som om utmätt fast egendom stadgas, så äger
(Forts) fordringsägaren rätt att efter ansökning hos .överexekutor få fastigheten
satt under tvångsförvaltning i stället för att få den såld exekutivt.
Man har tänkt sig, att genom denna tvångsförvaltning fastighetens avkastning
skulle kunna så uppdrivas, att borgenärens fordran kunde bliva
täckt.

Redan år 1912 infördes i vår utsökningslag en tvångsförvaltning
av fast egendom, men denna fick endast äga rum, när exekutiv försäljning
ej kunde komma till stånd därför, att det fastställda lägsta budet
ej bjudits. Någon tvångsförvaltning enligt 1912 års lag har emellertid,
så vitt känt är, aldrig kommit till stånd, utan det 1912 införda tvångsförvaltningsinstitutet
har blivit en lag endast på papperet. Nu har man
velat utvidga detta institut, så att det skulle kunna användas utan att
försök till exekutiv försäljning först ägt rum, och nu väntar man sig
bättre lycka av institutet. Jag tror emellertid, att även denna nya lag
endast kommer att bliva en lag på papperet. Såväl krigsberedskapskommissionen
och justitieministern som utskottet framhåller, att tvångsförvaltning
endast sällan kan komma till användning beträffande jordbruksfastigheter.
Detta beror närmast därpå, att enligt svensk rätt —•
i olikhet mot tysk rätt, varifrån institutet är hämtat — de inventarier,
som erfordras för en fastighets skötsel, icke räknas såsom tillbehör till
fastigheten utan därför vid tvångsförvaltning måste ställas till förvaltarens
förfogande. Jordägarens inventarier äro nog oftast utmätta.
Under normala förhållanden skulle även enligt utskottets åsikt institutet
i dess helhet få ringa användning, men under kristider skulle institutet
enligt utskottets mening bliva en säkerhetsventil mot brådstörtade
försäljningar av bostadsfastigheter.

Inom utskottet uttalades också enstämmigt den åsikten, att därest
det nu varit fråga om att skriva till Kungl. Maj :t och begära en lagstiftning
av förevarande beskaffenhet, så skulle utskottet hava avstyrkt
en sådan skrivelse, men då nu ett lagförslag redan blivit utarbetat, och
institutet under en väntad kris på fastighetsmarknaden kunde bliva en
säkerhetsanordning mot hastiga försäljningar till underpris, så ansåg
sig utskottet icke böra avstyrka lagförslagets antagande. Vi reservanter
tro emellertid, såsom jag nyss antydde, att tvångsförvaltningsinstitutet
även i den nya form, som lagförslaget givit det, icke skall komma
till användning annat än i rena undantagsfall, och således bliva en
lag endast på papperet, ty det blir nog så även vid en fastighetskris beträffande
såväl jordbruks- som bostadsfastigheter, att om fordringsägaren
ser någon utsikt att genom fastighetens försäljning få sin fordran
betäckt, så begär han försäljning av fastigheten, och då han ej ser någon
sådan utsikt, är det no g i regel så, att avkastningen av fastigheten
kommer att helt gå till gäldande av bättre prioriterade inteckningsräntor,
och i varje fall vågar nog borgenären ej utsätta sig för risken att
under hela kristiden få betala de förvaltningskostnader, som äro före -

Onsdagen den 4 maj f. m.

23 Nr 81.

nade med institutets användning och som alltid skola förskjutas av bor- ändringar i
genären. Säkerligen får han också ej igen dessa. Jag vill här särskilt
påpeka, att enligt 171 § i förslaget äger-förvaltaren att i sin årliga redo- (Forts.)
visning tillgodoföra sig det arvode, som av förvaltaren anses skäligt,
och ändring häri kan endast vinnas genom stämning till domstol om
klander av redovisningen. Antagligt är att arvodet blir tämligen rikligt tilltaget
i redovisningen, och en enskild administration torde kunna anordnas
billigare. Att processa om arvodet drar sig även mången borgenär
för. En olägenhet med lagförslaget är ytterligare, att alla inteckningshavare
skola höras ifråga om tvångsförvaltnings anordnande och upphörande,
vilket vållar dem besvär och kostnader. Ett sådant hörande
skall nämligen ske, så vida överexekutor ej i något fall anser det överflödigt.
Detta snarare skadar än främjar fastighetskrediten.

Ehuru jag huvudsakligen på nu angivna skäl hyser stora betänkligheter
mot det föreliggande lagförslaget, vill jag dock icke yrka avslag
därå, emedan det ju möjligen under en svår kristid kan komma till användning
i ett ringa fåtal fall beträffande bostadsfastigheter. I fråga
om jordbruksfastigheter kommer nog institutet aldrig till användning.

Där blir risken och förvaltningskostnaderna alldeles för stora. Enligt
min tro kommer, således den lag, som kammaren nu går att antaga, icke
att få någon praktisk betydelse; och jag tycker, att då det i denna tid
klagas över för mycken lagstiftning, så hör denna lag till dem, som gärna
kunnat undvaras.

Såsom frågan nu ligger, har jag emellertid, herr talman, icke något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den förevarande paragrafen.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

De återstående av utskottet tillstyrkta lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

Jfr 31. 24

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 37, i anledning
on^konsitlia av v^c^ta m°ti°ner angående grundlagsstiftning om konsultativ folkom0r>tiv
°foikom- Ystning.
röstning.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 177, och i tre inom
andra kammaren väckta motioner, nr 261, 266 och 267, hade herrar
Kvarnzelius m. fl., Sävström, Eden m. fl. och Vennerström hemställt,
att riksdagen måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga framlagt förslag till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen
samt §§ 1 och 38 riksdagsordningen.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på angivna skäl hemställt,
att riksdagen med bifall till förevarande motioner måtte såsom vilande
till vidare grundlagsenlig behandling antaga ett i utlåtandet infört förslag
till ändrad lydelse av § 49 regeringsformen samt §§ 1 och 38 riksdagsordningen.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr von Geijer, med
instämmande av herrar Nilsson i Antnäs, Starbäck och Pehrsson i Göteborg
samt i huvudsak av herrar Reuterskiöld och Andersson i Kolstad,
på anförda grunder yrkat avslag å utskottets hemställan och de i ämnet
väckta motionerna.

I en annan vid utlåtandet fogad reservation hade herr K. J. Ekman
anfört:

”Ehuru jag till fullo delar de av herr von Geijer m. fl. anförda
betänkligheterna emot de grundlagsändringar, som i de föreliggande
motionerna föreslås, har jag likväl ansett frågan om en folkomröstning
i nykterhetsfrågan, ordnad på sådant sätt att därav ett verkligt positivt
resultat kan framgå, vara av den vikt, att förslag i sådan riktning nu bort
framläggas, varför jag inom utskottet yrkat, att utskottet med anledning
av de väckta motionerna och med begagnande av sin rätt till initiativ
i grundlagsfrågor bort föreslå riksdagen, att i § 49 regeringsformen och
''§ 1 riksdagsordningen måtte intagas fullständiga och tydliga stadganden
om en omedelbar, avgörande folkomröstning med enkel röstovervikt
i frågan om införande av ett allmänt rusdrycksförbud.”

Slutligen hade reservation avgivits av herr Ljunggren mot viss del
av motiveringen.

Herr von Geijer: Herr greve och talman, mina herrar ? För

någon vecka sedan framställdes från denna plats betänkligheter mot den
praxis, som på senare tid tycks ha vunnit inträde i sättet för förberedandet
av de ärenden, som bringas på riksdagens bord, i det att man
tycks mer och mer ha slagit in på den vägen att, sedan riksdagen avlåtit
en skrivelse till Kungl. Maj :t och med anledning därav det till -

Onsdagen den 4 maj f. m.

25 Nr 31.

satts en kommitté och denna kommitté fullföljt en del av sitt arbete, Ang. grundhet
en enskild motionär, eu medlem av kommittén eller någon annan tagit
upp det förberedande utlåtandet ifrån kommittén och fört fram detta till /0/>feowriksdagen
som en motion. Förevarande ärende är en illustration, ett röstning.
upprepande av denna sak. Jag anser det som min skyldighet att till (Forts.)
den kraft och verkan det hava kan understryka det berättigade i de
anmärkningar jag antytt. Det förefaller mig vara ett ganska betänkligt
sätt för ett ärendes behandling. Först och främst innebär det ju, att
Kungl. Maj :t totalt undanskjutes, elimineras bort, och vidare är det så,
att man ej kan få ärendet behandlat i ett sammanhang, icke får tillfälle
att st det ovanifrån utan från sidan och styckevis. I förevarande ärende
är det särskilt att beakta, att riksdagen därigenom förhindras att få
skärskåda det i hela dess vidd.

Riksdagen skrev 1920 och begärde fullständig utredning angående
folkomröstningsinstitutet. Därvidlag nämndes visserligen jämväl frågan
om konsultativ omröstning, men blott som ett moment i det hela. Det
hindrar emellertid ej, att denna del lösryckes och framlägges för riksdagen
till antagande, utan att Övriga sidor av detta, för vårt kommande
statsliv så utomordentligt ibetydelsefulla institut på något sätt bli behandlade.
Det förefaller mig ej vara lämpligt beträffande ett sådant
förslag, att Kungl. Maj :t ej varit i tillfälle att på något sätt taga ståndpunkt
till detsamma. Jag vill erinra, att visserligen en grundlagsfråga
som denna icke är av den art, att den behöver skickas till lagrådet,
men Kungl. Maj :t har dock många andra underordnade organ,
till vilka en fråga kan hänskjutas, för att den må vinna fullständig
belysning, oavsett att på detta sätt våra främsta förtroendemän icke
blivit i tillfälle att fälla något omdöme eller avgiva yttrande om saken.

Det är så mycket mer anmärkningsvärt detta, som huru man än vill se
saken, det gäller en ny aera i vårt statsliv. Sedan så lång tid, som man kan
se att det i vårt land funnits en representation såsom en faktor i vårt statsliv,
har det ock varit ett faktum, som fullständigt utan gensaga godkänts,
att representationen i sina göranden och låtanden såsom representation
varit obunden. Vad man än månde säga mot detta, förefaller det mig
fullt klart och tydligt, att, om vi i dag den 4 maj 1921 gå att bifalla
utskottets hemställan, vi därvidlag göra ett medvetet avsteg från denna
princip. Man kan icke efter den stunden tala om, att Sveriges riksdag står
i den ställning, som det säges i § 49 regeringsformen och § 1 riksdagsordningen,
att svenska folket representeras av riksdagen. Vad man än
månde säga mot detta, står det som min mening ofrånkomligt fast. Man
kan draga detta direkt ur begreppet som sådant. Om den som lämnar
en fullmakt själv förbehåller sig en del av avgörandet, är det ju påtagligt,
att därigenom representantens befogenhet minskas; den maktsfär han
hittills haft blir mindre.

Man kallar detta för ett konsultativt, ett rådgivande, ett upplysande
referendum. Om man någonsin verkligen kan ha rättighet att tala
om ordets makt över tanken eller säga att orden döda begreppen, så

Nr 31. 26

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- förefaller det mig vara tillämpligt just i detta fall. En folkomröstning
lagstiftning av sådan art som här är fråga om blir icke vad man med beteckningen
0>tivfolkoni- skulle angiva — rådgivande, upplysande; den blir ett uttryck för en viljeröstning.
yttring. Det kan dragas direkt ur begreppet som sådant, men erfaren(Forts.
) heten ger belägg för slutsatsen. Detta institut har funnit användning
utomlands, och man har material till slutsatser. Rösträttskommittén
har uppdragit åt en av sina ledamöter med vetenskapliga kvalifikationer
att ur den tillgängliga litteraturen göra en sammanställning och därav
draga slutsatser, sålunda en sammanfattning, hur detta institut uppkommit,
hur det verkat och vilka dess utvecklingsmöjligheter äro. Av
denna utredning framgår enligt min mening fullt tydligt, att justr vad
jag antytt såsom liggande i detta instituts begrepp bekräftats av erfarenheten.
Institutet har först förekommit i Förenta staterna sedan
rätt så länge sedan — dess första tillämpning kan förläggas till mitten
av förra århundradet. — Det framgår tydligt av utredningen att
obenägenhet hos representationerna att fatta beslut i brännbara frågor
varit den yttersta, den första impulsen till det konsultativa folkomröstningsinstitutets
bringande till användning. Det. gällde frågan,
huruvida staten skulle åtaga sig skyldigheten att lämna skolundervisning.
Representationen fann det vara obekvämt att härvidlag på egen hand
fatta beslut och den använde då utvägen att göra lagens giltighet beroende
av en konfirmerande folkomröstning. Till synes var det ju icke
härvidlag fråga om ett institut av den art, som nu föreligger utan om
decisiv eller åtminstone semidecisiv. Emellertid befanns detta förfarande
icke överensstämma med konstitutionen. De amerikanska domstolarna,
som synas hava en viss befogenhet att pröva lagenligheten av representationens
beslut, förklarade, att det fattade beslutet icke överensstämde
med konstitutionen. För undvikande av denna svårighet uppfanns då
den form, som nu föreligger här, nämligen rent så kallat konsultativt
referendum, d. v. s. att på förhand innan de ordinarie statsmakterna
fattat beslut hänskjuta frågan till yttrande av folket. I utredningen
heter det i denna del: ”Anledningen till detta och liknande förfaringssätt
uppgives i allmänhet ha varit en utpräglad benägenhet hos de amerikanska
statskongresserna att skjuta ifrån sig ansvaret för avgörande
i tvivelaktiga och ömtåliga frågor”. Sålunda samma slutsats eller att
det ursprungliga skälet till att konsultativ folkomröstning kommit till
användning varit en obenägenhet hos representationen att fatta beslut.
Jag kan i denna stund gå ännu längre. Jag undrar, om icke den sympati
— vi veta vad som ligger bakom, nämligen nykterhetsfrågan —
sem en och annan hyser för det föreslagna institutet, just bottnar i
obenägenheten att direkt taga position i en sådan fråga som nykterhetsfrågan.

Vidare heter det i denna utredning: ”Man kan också se, exempelvis
i Amerika, att representationerna själva, då de bestämt sig för en
folkkonsultation, ofta gjort detta i klart syfte att slippa ifrån ansvaret
av eget avgörande, som de faktiskt överlämnat åt folket.”

Onsdagen den 4 maj f. m.

27 Nr 81.

Om man över huvud taget har något förtroende för utredningar,
synes det mig, att mitt påstående om den egentliga grunden for institutets^J^
tillkomst, representationens obenägenhet att fatta beslut, vore adagalagt ^IV y0//i0f„.
och styrkt. Med detta till utgångspunkt, frågar jag mig, om icke all an- rostning
ledning föreligger för antagandet, att institutets blotta härvaro — vi skul- (korts.)
le ju taga detsamma helt som det färdigbildats utomlands även om lagavfattningen
bleve en annan — skall hava den verkan att hos svenska
riksdagen framkalla just det, som i dess ursprungsland varit anledningen
till dess inventerande, nämligen obenägenhet att i vissa fall fatta beslut,
rädsla för valmännen, och att det just kommer att verka därhän,
att representationen mer och mer kommer att begagna sig av den väg
som lagen anvisar att skjuta ifrån sig ansvaret.''''

Alla de citat, av vilka jag använder mig, röra visserligen förhållandena
i Amerika, och det kan ju sägas, att det förhåller sig annorlunda
i andra länder. Emellertid Förenta staterna är ursprungslandet och
det, där institutet vunnit utbildning och användning, även om det på
sista tiden även använts i några andra länder. Såväl utskottet som
motionärerna peka på två särskilda fall i Danmark och Norge, ett från
vartdera landet, där denna kvasiform blivit använd och jag skall, med
herr talmannens tillåtelse, återkomma till dem litet senare. Beträffande
det inflytande, folkkonsultationen haft på statslivet, yttras: ”För statslivet
betyder det konsultativa referendum sålunda en ombildande kraft,
ett uppmjukande så att säga av det representativa systemet, ett medel
till närmande mellan folket och representationen, som i verkligheten
kan föra fram detta till deltagare i de förefallande frågornas avgörande”.

Vidare säges det, att den konsultativa omröstningen ”i allmänhet betraktats
såsom åtminstone i den ena riktningen avgörande”. Det omtalas
också ett resultat — från Australien — att därest vissa frågor blivit
bragta under konsultativ omröstning, dessa frågor därigenom avförts
från den allmänna valrörelsen. Den diskussion, som där förekommit,
har icke rört sig om dessa frågor, ”enär folkets mening om desamma
fattats såsom imperativt mandat för de valda kandidaterna, och dessas
personliga åsikt i frågan har man under sådana omständigheter ej ansett
sig behöva taga hänsyn till”. Det förefaller mig, och det framliålles
också såväl i reservationen till kommitténs betänkande som i
reservationen till förevarande utlåtande, att både det ursprungliga motivet
till den konsultativa folkomröstningens användande och utvecklingen
av institutet tydligt visa dithän, att riksdagen verkligen på detta sätt
självmant kommer att mer eller mindre binda sig. Jag vet icke, i huru
stor grad detta kommer att ske, men att det blir ett avsteg från den
gamla formen, är för mig alldeles ofrånkomligt.

Det är vidare vissa anmärkningar som kunna framställas mot institutet.
Visserligen gälla dessa anmärkningar i viss mån folkomröstningsinstitutets
alla former sålunda jämväl den decisiva formen. Utskottet
anser det vara oriktigt att göra så då fråga endast är om den
konsultativa formen, ett föregripande sålunda. Jag kan icke finna, att

Sr 31. 28

Onsdagen den 4 maj f. m.

Åtig. grund- reservanterna rå för detta. Det är, såsom jag förut nämnt, beroende på
om^onsulkfatt fra£an styckvis förelägges riksdagen och att riksdagen sålunda icke
tiv folkom- blir i tillfälle att bedöma frågan i hela dess vidd utan nu brådstörtat
röstning, skall avgöra endast en sida av densamma. Om därvid anmärkningar kom(Forts.
) ma att riktas åt jämväl den decisiva formen kan ej hjälpas.

Anmärkningarna gälla dels frågeställningen och dels frågan om en
objektiv upplysning.

Vad då först frågeställningen angår, skall ju folket, då en fråga
hänskjutits till detsamma, kunna svara ja eller nej. Således ett renodlat
svar. Föreligger ett utarbetat, motiverat och provat lagförslag, som
därtill riksdagen antagit och Kungl. Maj :t godkänt, då kan man
möjligtvis hoppas på att kunna få ett, åtminstone formellt svar på frågan,
vill ni eller vill ni icke taga den lagen. Men i rent principiella
strider och då det gäller ett förhandsuttalande bliva svårigheterna långt
större och i vissa fall oöverstigliga, om det gäller en segsliten och stor
fråga, som i sig innesluter möjligheter till många modifikationer. Om
jag då tager den fråga, som nu ligger bakom, nämligen nykterhets frågan,
är det oändligt många skiftande meningar från den ena polen till den
andra: skola vi ha sådana restriktioner, som exempelvis finnas i Norge,
där man kan få lätta viner och starkt Öl, eller skall gränsen sättas vid
exempelvis 21/4 % alkohol? Nykterhetsfrågan är nästan omöjlig att
få fram i den form, att folket verkligen kan avgiva ett adekvat svar
på den frågan: vill ni eller vill ni icke ha totalförbud?

Vad sedan frågan om en objektiv upplysning beträffar, så kan det
icke hjälpas, att svårigheterna i detta fall bli ännu större. Man har i
utlandet sökt på många sätt få fram en officiell upplysning. Man
har ansett att regeringarna böra giva en objektiv upplysning om skälen
för och emot för att utgöra en vägledning för valmännen, då de skola
bilda sin egen mening. Vidare har man tänkt sig möjligheten att anförtro
åt majoriteten och oppositionen inom representationerna att därvidlag
var för sig framkomma med sina skäl. Jag vill hemställa, huruvida
herrarna verkligen tro att, om det rör sig om en verkligt brännande
fråga, beträffande vilken folkomröstning skulle ske, målsmännen för
dessa meningar våga lita på dylik så kallad objektiv upplysning. Nej,
förvisso icke. De komma icke att lita på något annat än agitationen.
Utskottet avfärdar den av reservanten till kommitténs betänkande gjorda
anmärkningen, att detta institut skulle medföra agitation, såsom varande
utan fog. Jag hemställer till herrarna att själva fälla ett omdöme
huruvida icke, därest det blir konsultativ omröstning i nykterhetsfrågan,
en agitation skulle komma att gå ut över landet. Min mening är, att
det kommer att resas talarestolar över hela landet och att målsmännen
för de olika synpunkterna komma att uppträda och avlösa varandra i
oavbruten följd. Huruvida valmännen verkligen pa detta sätt skola kunna
bibringas någon verklig upplysning, blir en annan fråga, men att agitation
icke kan undvikas, förefaller mig påtagligt. För min egen del

Onsdagen den 4 maj f. m.

29 Nr 31.

tager jag utskottets påstående, att denna min mening skulle sakna fog,
tämligen lätt. om konsulta Nu

torde alla vara ense om, att det är nykterhets frågan, som här tiv folk omligger
bakom. Nykterhetskommittén avgav sitt betänkande i augusti rö.^n^)
IQ20 och folkomröstningskommittén sammanträdde några veckor där- or s''
efter j september. Redan vid dess första sammanträde beslöts en skrivelse
till Kungl. Maj :t huruvida det icke vore lämpligt att man först
upptoge till behandling frågan om en konsultativ folkomröstning. Kungl.

Maj it medgav detta, ehuru för visso utan tanke att följden skulle bliva
den, att enskilda motionärer skulle på grund därav bära fram
förslag om konsultativt referendums införande. Emelleitid är det påtagligt,
att det var nykterhetsfrågan såsom sådan som föranledde denna
skrivelse. Vad tänkte man sig då vinna av en folkomröstning i nykterhetsfrågan?
Jo, svarar man, man ville ha upplysning — vilket skulle
vara det huvudsakliga, efter vilket man strävade om den allmänna
opinionens läge, huru folket ställde -sig till denna fråga.

När det gäller nykterhetsfrågan, kan man kanske dela upp.åsikterna
om densamma i tre grupper: de yttersta, de rena förbudsivrarna;
de, som under alla förhållanden äro mot varje form av förbud; och de
stora mellanliggande skikten, vilka i detta sammanhang äro de viktigaste.

Dessa senare kunna åter delas upp i två grupper. För det första de
som i grund och botten äro förbudsvänner, men vilka de betänkliga erfarenheter,
som den senare tiden givit dels i eget land vi ha ju under
kristiden haft så gott som förbud, så hårda restriktioner att de närmat
sig förbud — dels från våra grannländer i öster och väster gjort tveksamma
och benägna för modifikationer. Betänkligheterna grundas
givetvis därpå att om en förbudslag genomföres utan att bäras upp av
meningen hos det stora flertalet av befolkningen, är fara å färde att
respekten för lagen minskas, att lagöverträdelser av mångahanda art äro
att förvänta, att dessa komma att betraktas med överseende, med ett ord
att aktningen för lagen, som är samhällets grundval, i ganska betänklig
grad kommer att undergrävas. Erfarenheterna från de nämnda grannländerna
bestyrka enligt min mening betänkligheterna. För dem,
som i grund och botten äro förbudsvänner men som icke kunna blunda
för konsekvenserna, ställer sig därför frågan så: ja, endast under förutsättning
att det verkligen finnes en mycket utbredd mening om lämpligheten
av att totalförbud bör införas, endast om det är^en mycket
stor del av folket som önskar detsamma, kan man våga sig på saken och
då kan man måhända hoppas, att den mindre delen så småningom skall
böja sig, då lagen uppbäres av en så stark mening inom landet.

De andra, som i grund och botten icke äro förbudsvänner, säga
som så: är det verkligen en så överväldigande stark mening för totalförbud,
kunna vi ta det, fastän vi i själ och hjärta icke så önska.

Jag vill då fråga: kunna nu verkligen dessa två senare grupper tro
att det svar som ernås genom en konsultativ omröstning kommer att

Nr 31. 30

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- bli ett riktigt svar på deras frågor. Jag är icke riktigt säker på, att det
lagstiftning bHr förhållandet.
om konsulta tiv

folkom- I reservationen har framhållits några siffror angående förhållandet
röstning, mellan en beräknad majoritet vid en omröstning och hela valmänskåren,
(Forts.) ejjer mecj ancjra or(f huru stor del utgör i procent en beräknad majoritet
av hela valmanskåren. Siffran 56 %, som förekommer i reservationen, är
godtyckligt vald. Jag kan emellertid taga en annan siffra, som, ehuru
givetvis också godtycklig, ty man vet ju icke, vilken siffra en omröstning
kan giva, men som i så måtto är av intresse, att den var
den verkliga vid den omröstning i Norge, som utskottet talar
om. Det visade sig där, att 66,5 % av befolkningen deltagit i omröstningen.
Nu vill jag säga — det är icke för att förringa den siffra
jag kommit med, utan det är endast min enskilda mening — att jag icke
tror, att man vid en konsultativ omröstning i vårt land skulle uppnå
denna siffra. Men vi kunna ju utgå ifrån att det av den valmanskår
på ungefär 3,5 miljoner, varom här är fråga, 66,5 % komma att deltaga
'' i valet. Nykterhetskommittén har som bekant föreslagit två alternativ,
nämligen bekräftande referendum och konsultativt referendum. Förslaget
om bekräftande referendum kan ju givetvis i detta sammanhang
ej komma under omprövning, men jag vidrör förslaget, enär kommittén
tänkt sig en kvalificerad majoritet på 3/5 vara avgörande för
ett förslags antagande. Man kan ju därför utgå från att kommittén
tänkt sig att 3/5 av valmanskåren vara lämpligt stort underlag för den
folkopinion, förutan vilken det ej vore skäl att tänka på förbudet. Jag
vill då först antaga, att 66,5 % av de valberättigade deltagit i omröstningen
och att majoriteten är 3/5 av dessa. Dessa 3/5 representera
emellertid icke mer än 39,9 eller knappt 40 % av hela valmanskåren.
Men de 60 andra % var finnas de? Jag vill nu göra ett tankeexperiment.
Jag höjer majoriteten till 2/3. Denna majoritet representerar
icke mer än 44,4 % av hela valmanskåren, var de 55 %, som icke höra
till denna majoritet, höra, vet man icke. Om jag nu går ett steg ännu
längre och höjer majoriteten till är jag äntligen framme vid att
denna majoritet representerar 49,8 % eller således nära hälften av hela
valmanskåren. Nu måste man fråga sig: huru skola de frånvarande
beräknas, skola de anses ha röstat för eller emot. Jag vill erinra om att
för åtskilliga år sedan —- det är väl närmare 15 år sedan — fråga var
uppe om referendum i ett annat sammanhang där det gällde lokalt veto,
och att man där tänkte på att spekulera i de frånvarandes röster och placera
dem på den ena eller den andra sidan. Jag vill säga att det, enligt
min mening, är fullständigt lönlöst att kunna tänka sig att man skall
få en bestämd norm, efter vilken man skall kunna placera de som icke
deltagit i valet. Varje försök att ställa dem på den ena eller den andra
sidan blir en konstruktion; detta är enligt min mening fullständigt ofrånkomligt,
och förhållandet är likadant, som om man skulle göra försök
att dela upp valmännen efter kön och säga att männen skola rösta för sig
och kvinnorna för sig. Denna tanke har, efter vad jag hört, framkastats,

Onsdagen den 4 maj f. m.

31 Nr 81.

och detta har naturligtvis skett därför, att man ansett, att det mera gäl- Ang. grundler
männen än kvinnorna och att vad männen i detta sammanhang säga
därför skulle ha större betydelse än kvinnornas ord. Jag undrar, om tivfolkomicke
varje försök till dylik uppdelning endast kommer att framkalla nya röstning.
strider. Min övertygelse är emellertid att livlig opposition skulle resas (Forts.)
gent emot en dylik värdesättning av den ena kategoriens röster i förhållande
till den andra, icke minst därför, att en dylik uppdelning
sannolikt icke vilar på fullt rationell grund. Jag minnes ett yttrande
en gång i andra kammaren av S. A. Hedin vid ett tillfälle då såsom så
många andra gånger förslag vore å bane att söka minska brännvinskonsumtionen.
Den utväg man den gång föreslog var att höja tillverkningspriset.
Hedin sade då: Vet herrarna, vem som får betala denna
förhöjning? Jo, det är hustrun med de sex barnen. Det är alldeles
klart, att arbetarhustrurna ovillkorligen komma att säga: Det är oss
framför alla andra det gäller; och varje försök att förringa värdet av
deras röster kommer att bekämpas. En uppdelning härutinnan blir därför
fullständigt lönlös.

Jag tror, för att göra en sammanfattning, att det blir nästan omöjligt
för valmännen att kunna giva ett uttryck för vad de verkligen vilja;
kanske bli de själva en gång överraskade, när resultatet av deras yttrande
kommer i dagen, när lagen, som följt på omvälvningen, föreligger,
och det är mycket möjligt att mången då kommer att säga: Nej, det var
icke så jag menade. Jag tror sålunda icke, att de äro i stånd att riktigt
kunna giva sin-mening tillkänna, och ännu mindre tror jag, att riksdagen
sedermera blir i stånd att ur de olika meningarna draga fram någon
verklig upplysning, som kan tjäna såsom ett råd i denna sak. Det blir,
som jag i ett annat sammanhang sagt, endast något formellt.

Det är icke utan att det förefaller mig, som om utskottet anser denna
svaghet, denna osäkerhet vara en fördel, ty utskottet åberopar åtminstone
densamma såsom ett bevis för att riksdagen icke behöver anse sig bunden
utan att riksdagen kan draga de slutsatser den anser sig kunna draga.

Jag vill då först anmärka, att det väl är en alltför stor apparat för ett
så pass litet resultat. Det är icke någon obetydlig sak att sätta 3,5 miljoner
människor i gång med en agitation och propaganda, vartill man
kanske aldrig förr skådat maken, och det blir dock i alla fall ett tämligen
klent resultat. Det blir de 70 uttolkarnas exeges, huru man skall bestämma
i det fallet och huru man skall bestämma i ett annat fall. Jag
samtalade för en eller annan dag sedan med ett par personer, som voro
av annan åsikt, än den jag företräder. Därvid framhöll jag mina betänkligheter
och sade: Tro ni verkligen, att man kan få fram det material
och det underlag, som dock är syftet? Tro ni, att man kan få ett svar,
huruvida meningen i landet är så grundad att man vågar sig på ett försök
som erfarenheten dock visat innebära stora risker? Den ene svarade
— och svaret blev rätt så belysande från min synpunkt: ”De frånvarande
få stå sitt eget kast”. Den andre svarade: ”Kommer det att
bli stor majoritet, exempelvis 3/4, så godtager jag den”, men jag fram -

Nr 81. 32

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- höll, att 3/4 representera ändock icke fullt hälften av alla röstberättiom^onsulta-
gade- ”Ja’ det kan icke hjälpas, de frånvarande få stå sitt kast”. Ja,
tiv folkom- resultatet kommer att bli avgörande, även om det icke är ett adekvat utröstning.
tryck för folkmeningen, det är tydligt. Om man tvivlar på att denna
(Forts.) slutledning är riktig, kan jag hänvisa till vad som skett i Norge. Vid
just den omröstning, som utskottet här självt åberopar, så bestämdes
det redan på förhand, att den skulle vara avgörande.

I kommittébetänkandet har ordföranden i kommittén haft ett särskilt
yttrande — det var visserligen angående en annan sida av saken,
. men norska omröstningen nämndes där. Beträffande dennas inflytande
faller då yttrandet: ”Ej minst det sistnämnda exemplet visar, huru
nära till hands det kan ligga för dem som därav hava intresse att söka
utnyttja även en konsultativ folkomröstning såsom i realiteten, om ej
i formen, avgörande”. Norska stortingets majoritet förklarade på förhand,
innan omröstningen skett, att så komme det att gå. I stortinget
förklarade sålunda statsrådet Berg, att han kände sig förpliktad att
framlägga en förbudsproposition, vare sig förbudet vann stor eller liten
majoritet. Man erkände också ifrån det hållet, och från mycket förbudsvänliga
talare underströks detta särskilt, att omröstningen i realiteten
vore att fatta som avgörande. Med andra ord, ”omröstningen vore väl
reellt, men icke formellt avgörande, den vore väl politiskt men icke juridiskt
bindande”.

Ja, det vet jag också! Det är min livliga övertygelse, att vad sorts
kvalificerad majoritet man än till en början kommer att uppställa såsom
nödvändig för att åt den må kunna givas‘vitsord som utslag på folkviljan
så kommer man snart, sedan det visat sig omöjligt att finna en
rationell grund för dessa regler, att nöja sig med enkel majoritet av de
i omröstningen deltagande och att utvecklingen faktiskt kommer att utmynna
i, att så fort omröstningen har givit majoritet i en fråga, så
är den avgörande. En-annan sak är det därvidlag, när det är fråga om
ett decisivt referendum; där kan man göra det villkorligt ifrån början.
Jag vill inte gå in på frågan om det decisiva referendum, men jag har
velat framhålla dessa saker jämväl därför att utskottet till synes tyckes
anse sig hava riktat ett ordentligt hugg mot reservanterna, när utskottet
säger, att det är en inkonsekvens av reservanterna att säga, att man
icke kan bibringa allmänheten någon upplysning och man på samma gång
säger, att dessa svar bliva bindande. Jag har velat säga, att ett adekvat
svar, ett verkligt svar, som kan för ansvarsfulla representanter utgöra
ett verkligen upplysande besked angående folkmeningen, det tror
jag icke, att man får, men man får något annat, ett annat svar, men
att detta, det oaktat blir bindande. Man får ett utslag, som man icke
vet hur det tillkommit, men som kommer att respekteras och som kommer
att lydas.

Så är det vidare, herr talman, till sist fråga om utvecklingen av detta
institut. Detta är bara början, det är första gången — jag upprepar det
ännu en gång — det är första gången det varit under diskussion på

Onsdagen den 4 maj f. m.

33 Nr ttl<

allvar, huruvida vi skola göra det avsteget ifrån den gamla uppfattnin- Ang. grundgen,
att representationen är obunden, och att riksdagen ensam och instiftning
allena representerar svenska folket. Nu säger man här: ”J9., men det°™,y^oikdmär
väl ingen risk, det är ju helt och hållet att överdriva och svartmåla, röstning.
tv”, säger man, ”det ligger i riksdagens och Kungl. Maj :ts hand att (Forts.)
avgöra detta.” Javäl, det är så utskottet har tänkt sig det, men hur länge
tror man den saken kan hålla, om man en gång gått in på och godkänt
principen om folkets direkta deltagande vid sidan jämte eller över riksdagen.
Icke kan man tänka sig, att det ligger inom möjligheternas område
att därvidlag kunna hålla igen. Jag vill bara säga en sak till. Tro
herrarne verkligen, att det ligger inom möjligheternas område att man
kan bibehålla initiativet, som det heter, enbart hos en majoritet i riksdagen
och hos Kungl. Maj :t.

Jag kan taga ett exempel — en fiktion naturligtvis — men vi kunna
tänka oss, att vi hava genomfört och fört in i vår grundlag detta lagstadgande,
som möjliggör institutets användande; då föreligger kanske nästa
år den situationen, att man skall bringa nykterhetsfrågan till omröstning.
Meningarna skifta, det kan hända, att detta förslag faller, att
riksdagen avslår och säger, att den icke vill låta denna fråga gå till konsultativ
folkomröstning, tro herrarne verkligen då ett ögonblick, att nykterhetsvännerna,
eller representanterna för förbudet, skola låta sig nöja
med detta? Tro ni icke, att det skulle snart ligga på bordet ett förslag
om utvidgning av institutet. Och tro ni icke, att folket, som en gång fått
känna den insikt om den detsamma tillerkända makten, eller att om det
får avgiva sitt vittnesbörd så blir dess vilja bestämmande, att icke det
skulle känna sig stimulerat att söka utvidga sin maktsfär och
jämväl själv vilja bestämma när denna viljeyttring skall avgivas. Jag
tror icke att vi kunna behålla initiativet där förslaget lagt det och den
garanti, som både herrar kommittéledamöter och utskottsledamöter hava
ansett vara så stark däri att detta initiativ ligger hos riksdagens majoritet,
tror jag för min del kommer att visa sig vara rätt så lätt att attackera.

Herr talman''! Jag har i detta sammanhang ingenting vidare att anföra.
Sammanfattningen är lätt gjord; för min del yrkar jag avslag
å såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

Herr Hellberg: Det undras mig, herr talman, om inte det ganska
patetiska anförande, som vi nyss avhört från reservanten, skulle hava
gjort en ändå starkare verkan, om i detta anförande på något ställe hade
förekommit något litet erkännande, att det väl ändå kunde finnas något
berättigat i det yrkande, som utskottet framställt. Jag tror, att det är
psykologiskt riktigt, att om man vill nedgöra vare sig en person eller en
sak, inte bara tala ont om den utan erkänna, att det kan finnas hos den
även något gott. Då får den, som hör på eller läser, det intrycket, att
det föreligger åtminstone ett försök att döma objektivt; men om man
bara så att säga över lag stryker ned alltsammans, så inställer sig gärna
hos åhöraren eller läsaren den betraktelsen, att nog kan det väl kanske

Första kammarens protokoll 1921. Nr 31. 3

Nr afl. 34

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- vara dåligt, men så dåligt, som man säger att det är, är det väl ändå
lagsstiftning jn^e

° "tiv folk om- Nu finns det, det är ju sant, någon enstaka gång en talare, som
röstning, föreställer sig, att han genom ett så att säga summariskt nedslag på en
(Forts.) sak skall kunna fullständigt tillintetgöra den. Jag erinrar mig från mina
första riksdagsår en talare, som trodde, att han skulle kunna på det sättet
alldeles förgöra den kvinnliga rösträtten; men jag tror inte, att min
ärade vän från Trälleborg anser sig kallad att utföra något sådant
underverk — och det angav han ju också själv, att han inte förväntade
sig. Emellertid hade jag det intrycket av hans anförande, att han sökte
att hopa allt oförmånligt, som kunde sägas om det föreliggande förslaget,
till en enda stor fördömelse.

Han började med att besvära sig över det förhållandet, att enskilda
motionärer här hade tagit upp frågan på grund av den föreliggande
utredningen och inte avvaktat Kungl. Maj :ts förslag, och han stämplade
detta såsom något rätt otillbörligt. Jag får emellertid säga, att när
riksdagen, såsom här varit fallet, själv har begärt en utredning, och när
den utredningen i den del, som det nu är fråga om, föreligger, så måtte
det väl vara riksdagens rätt, därest Kungl. Maj :t av en eller annan anledning
inte finner sig böra taga något initiativ, att själv göra det. Den
rätten tror jag inte vi låta bortdisputera ifrån oss, den hålla vi nog allesammans
på i grund och botten — därvidlag tror jag partierna i grunden
tänka rätt lika.

Reservanten berörde i detta sammanhang det oegentliga i att frågan
bara upptagits endels. Därmed förhåller det sig ju så, att sedan den
kommitté, åt vilken utredningen av den överlämnats, hade blivit tillsatt,
så framkom nykterhetskommitténs betänkande efter nära 10 års
arbete, och detta betänkande gick ut på ett yrkande, att frågan om förbud
skulle underkastas folkomröstning. Då syntes det kommittén, att
därigenom frågan gjorts så aktuell, att man ansåg sig böra göra en
förfrågan hos regeringen, huruvida inte den konsultativa delen av folkomröstningen,
om vilken meningarna nu mer och mer hade samlat sig,
kunde upptagas till undersökning för sig, och som bekant gav regeringen
därtill sitt bistånd. Det synes sålunda, som om här förelegat en giltig
anledning för ett sådant tillvägagångssätt, som kommittén för sin del
följt och som sedermera har fullföljts av motionärerna i riksdagen. Vi
hava ju för resten från våra närmaste grannländer, Danmark och Norge,
exempel på att man, när ett verkligt behov förelegat, utan någon som
helst utredning upptagit frågor till konsultativ omröstning — i Norge
har det förekommit till och med mitt under pågående utredning.

Jag tror alltså, att det är riktigt, som kommittén och utskottet framhållit,
att den konsultativa folkomröstningen kan behandlas för sig och
den decisiva för sig. Detta har ju nu bestritts av den föregående ärade
talaren, och han har för sin del menat, att när man talar om konsultativ
omröstning, så är det inte något annat än en lek med ord. Han säger
i sin reservation till utskottets betänkande — och han upprepade ungefär

Onsdagen den 4 maj f. in.

35 Nr 81.

detsamma här i kammaren: ”Varje form av lagstadgat referendum måste Ang. grundbliva
en viljeyttring, som kommer att kräva åtlydnad, och riksdagen lagstiftning
kommer att betrakta resultatet som en befallning och att rätta sig där-0?” ko.ns''lltaefter.
” Sålunda i detta fall anser ''han frågan om konsultativt eller deci- ristning1''
sivt referendum vara något underordnat, effekten blir alltid densamma. (Forts.)

Nu har han sedermera såväl i sin reservation som i sitt anförande
i dag medgivit, att denna verkan av referendum visst inte kommer att
föreligga så klar, som man skulle vilja tro av det citerade yttrandet, utan
han har uppvisat, ganska utförligt, .särskilt i sitt muntliga anförande i
dag, att vid en sådan omröstning det av olika skäl kan bli, som hans uttryck
föll i dag, omöjligt för valmännen att giva uttryck för vad de anse,
och — menade han — än mindre lärer det bliva möjligt för riksdagen
att ur detta draga ut någon mening. Men icke desto mindre vidhåller
han, att detta utslag av omröstningen skall komma att verka såsom imperativ,
såsom en befallning. Jag får bekänna, att för min del är jag
alldeles oförmögen att inse, huru detta går i hop. För mig föreligger här
en klar motsägelse.

Jag skall be att något få belysa, hur jag ser på hela den nu föreslagna
omröstningen.

Jag vill då först och främst betona och särskilt understryka -— därför
att jag tror att om man icke fasthåller detta, så kommer man lätt
till alldeles oriktiga konsekvenser — att den i verkligheten säkerligen
kommer att bliva ett undantagsinstitut, någonting som endast sällan kommer
till användning. Detta först och främst därför att det synes mig
vara alldeles lönlöst att söka få bifall till ett yrkande på folkomröstning
i en fråga som inte är av den beskaffenhet, att den verkligen starkt och
levande intresserar folkmeningen i landet: varje omröstningsförslag i en
annan fråga kommer att falla till marken, därför att det inte finns resonans
för den. Och sådana frågor, som äro av den beskaffenhet, att de
kunna uppkalla en mycket stark och allmän folkmening, som har behov
av att på detta utomordentliga sätt giva sig tillkänna — ty, märk väl,
folkmeningen får ju annars normalt giva sig tillkänna vid valen — sådana
frågor, som på ett alldeles särskilt sätt sysselsätta folkmeningen
så att ett allmänt krav på en folkomröstning uppstår, tror jag bli relativt
taget mycket få. Erfarenheten utifrån — jag tänker särskilt på Schweiz
— visar, att det antal folkomröstningar, som där verkställts, inte är
synnerligen stort, om man summerar ihop dem under årens lopp; i jämförelse
med det otal av frågor, som representationen haft att handlägga,
äro de rent av ett försvinnande fåtal.

Så kommer därtill — och därpå lägger kommittén liksom utskottet
mycket stor vikt —- att här är genom den föreslagna grundlagsbestämmelsen
den garantien införd, att båda kamrarna skola vara eniga om att
skicka en fråga till folkomröstning för att en sådan omröstning skall
komma till stånd. Jag tror verkligen, att man kan antaga om Sveriges
riksdag, att den inte kommer att i onödan skicka ut alla möjliga frågor
till omröstning, om inte för annat så av det skäl att, när det redan nu

Nr 81. 36

Onsdagen den 4 maj f. m.

om
tiv folkom
röstning.
(Forts.)

Ang. grund- på senare tid träffats särskilda anstalter för att undvika allt för ofta upplagsstiftning
repacje Val, så är det givet, att om man år efter år, år efter år ställde
konsulta- ^ såcjana folkomröstningar, skulle folk bliva alldeles uttröttade på dessa.

En dylik — om jag så får säga referendumtrötthet, komme också att
medföra att de erhållna svaren kanske bli mindre upplysande på grund
av de röstandes fåtalighet. Jag tror således, att det är alldeles oriktigt,
när man resonerar så, som om det föreslagna institutet skulle bliva något,
som på allvar konkurrerade med representationen i behandling och beslut
i de olika frågorna.

Nu har det emellertid påståtts att, när en sådan folkomröstning
kommer till stånd, det resultat den ger kommer att bliva avgörande så
att det inte är lönt för representationen att resa sig emot det utan det blir
imperativt. Och det vill jag medgiva, att om det föreligger en alldeles
övermäktig folkmening, så gör den sig alltid gällande i varje fall. Vi
hava, som bekant, inte här i landet haft referendum, men nog veta de
närvarande, att det har förekommit fall, då folkmeningen bestämt riksdagens
beslut genom sin styrka. Den saken känna vi allesamman till,
så att det tjänar ingenting till att härvidlag leka med ord: är en folkmening
tillräckligt stark, så tvingar den ovillkorligen sin vilja igenom,
det kan inte hjälpas. — Men här må man komma ihåg att, när riksdagen
själv beslutar att skicka en fråga till utlåtande av folket direkt, så äro
naturligtvis de, som rösta för ett sådant beslut, för sin del på det klara
med att folkmeningens ställning till denna fråga är en faktor av allra
största betydelse för beslutet i frågan. Sådana frågor veta vi allesamman
kunna förekomma, vilkas avgörande i mycket hög grad beror på
just hur folkmeningen ställer sig till dem. Det kan finnas lagstiftningsåtgärder,
som man genomför endast i det fall, då man är förvissad om
att en stark folkmening uppbär dem. Som ett nära liggande exempel på
detta kan man ju anföra förbudsfrågan — det har ju ibland förbudsvännerna
själva betonat, att de inte våga sig på en förbudslagstiftning
med mindre än avsevärt stark folkmening därför föreligger. Men det
kan naturligtvis mycket väl tänkas, att .en sådan samlad folkmening, som
ovillkorligen kräver en viss åtgärd, inte alls föreligger, utan svaren från
folkomröstningen på de frågor, som uppställas, komma att bliva ganska
delade, så att det kanske väger ungefär jämnt eller kanske så att någon
majoritet finns för den ena sidan, men i alla fall en icke så synnerligen
stark majoritet. Ja, då undrar jag, om inte det fallet inträffar, att i
själva verket representationens olika ledamöter komma att i denna fråga
rösta var och en på sitt sätt. Ofrivilligt medgav reservanten det själv,
när han sade, att det blir historien om de 70 uttolkarne. Det tror jag
visst, att det kan bliva i ett sådant fall, men då blir nog ock vars och
ens beslut, allt eftersom han tolkar innebörden av utslaget.

Herr von Gei jer tog det fallet, att det skulle komma att röstas av
exempelvis mellan 50 och 60 procent röstägande, och att av dessa återigen
majoriteten bara skulle komma upp till — han nämnde respektive
— från knappa 40 till inemot 50 procent. Ja, när ett utslag blir sådant,

Onsdagen den 4 maj f. m.

37 Nr 31.

sfi blir no^ behandlingen i riksdagen ungefär sällan, som man hade till- Ang grundfälle
att se i den danska riksdagen efter den ar 1916 verkställda folkomröstningen
angående försäljningen av de västindiska öarna, da tolk- tiv folkomningen
av utslaget faktiskt var mycket olika, och särskilt från dem, som röstning.
voro motståndare till försäljningen — det var högersidan — mycket (forts.)
energiskt framhölls, att flertalet suttit hemma, så att man inte hade något
begrepp om dess mening, och att av dem, som deltagit i omröstningen,
inte så alldeles överväldigande många röstat för, med ett ord det ansågs,
att denna omröstning i själva verket inte var någon tillräcklig utvisare
av folkmeningens ställning.

Nu anmärkte herr von Geijer mot ett dylikt fall, att det ju då är
att ställa till förfärligt mycket bråk för att få ett svar, som ingenting
säkert säger i fråga om folkmeningens ställning. Ja, men ligger inte just
däri ett slags ”giv akt!” för riksdagen att inte i onödan ställa till med
sådana folkomröstningar? Endast i det fall, där det hänt, att frågan så
allmänt intresserar folk, att det finns ett verkligt behov, ja man kan
säga, en verklig längtan efter folkomröstning, endast då -— det är min
övertygelse •— kommer riksdagen att besluta en sådan.

Den ärade reservanten åberopade också erfarenheterna från Amerika
och sade, att det där visat sig, att folkomröstningen framdrivits av
en obenägenhet hos representanterna att själva fatta beslut: de hade
velat skjuta ifrån sig ansvaret och lägga det på folket direkt. Ja, men
man måste väl ändå göra klart för sig, att det'' bör bli en mycket stor
skillnad på institutets användning i ett land, som sedan lång tid tillbaka,
sedan årtionden tillbaka haft decisiv folkomröstning, som oupphörligt
kommit till användning, så att det så att säga ingått i folkmedvetandet,
att i alla verkligt viktiga frågor den direkta folkomröstningen skall av- .
göra, huruvida det beslut, som representationen fattat, skall bliva lag
eller icke — det måste bli en betydande skillnad på förhållandena i ett
sådant land och i ett land, där ännu aldrig folkomröstning försökts och
där man föreslår, att den allra mildaste formen därav, den som endast
kan tjäna till vägledning och upplysning för representationen, skall införas.
Det är för resten bekant, att i Amerika den konsultativa omröstningen
begagnats såsom en förklädd form av decisiv folkomröstning,
därför att grundlagen ansetts lägga hinder i vägen för en decisiv sådan,
under det att domstolarna ansett, att konsultativ folkomröstning utan
grundlagshinder kunde försiggå.

Naturligtvis är det vanskligt — därutinnan vill jag bestämt skilja
mig ifrån den föregående ärade talaren — att profetera, hur institutet
kommer att verka, vi äro inte i stånd att säga, varken han eller jag, hur
det kommer att bliva, ty det beror på en stor mängd faktorer, men nog
tycker jag, att de små erfarenheter som vi hava från de skandinaviska
länderna, inte alls peka på sådana konsekvenser, som han förutspådde.

Jag har inte hört talas om att det varit ens något förslag uppe om folkomröstning
i Danmark, sedan man tillgrep den som utväg för att slita
tvisten om försäljningen av de västindiska öarna för fyra, fem år sedan,

Nr 81. 38

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- Och det skall bli intressant att se, sedan man nyligen röstat om förbudet
omkonsulta’ ’ oNorge> om där kommer upp någon fråga under den närmaste tiden, som
tiv folkom-g*? till folkomröstning. Jag vill som sagt för min del inte profetera,
röstning, men jag skulle hålla för rätt sannolikt, att så inte blir förhållandet. Och
(Forts.) det stämmer med den uppfattning, som jag förut framhållit såsom synnerligen
avgörande, nämligen att institutet endast undantagsvis kommer
till användning.

Jag ser, att jag bär redan upptagit tiden länge, fastän min redliga
avsikt var att vara så kort som möjligt, och jag skall därför bara i korthet
beröra ett par av de ytterligare invändningar, som den ärade reservanten
gjorde. Han hade många bekymmer för frågeställningen. Han
ville söka troliggöra, att det skulle bli så gott som omöjligt att åstadkomma
en frågeställning, som kunde framkalla några klara svar. Jag
tror, att det är alldeles onödiga bekymmer. Det enda fall som föreligger
i den undersökning kommittén föranstaltat har gällt, att tre frågor uppställts
och besvarats på ett sådant sätt, att inte något klart svar kunde
framgå. Det var i Viktoria i Australien — det kan ju nämnas för
kuriositetens skull, att kort förut en annan australisk stat haft en omröstning
om bra nära likartade tre frågor, där omröstningen givit ett
fullkomligt klart och tillfredsställande svar. — I undersökningen säges
med avseende på fallet från Viktoria, att det är ganska möjligt, att den
rätt låga kulturståndpunkt, varpå folket befinner sig gjorde, att svaret
utföll som nämnt. Men av detta enda fall kan väl inte den slutsats dragas,
att det skulle vara någon allmän svårighet att formulera frågorna
så, att svaren kunde giva upplysning. Särskilt när det, som fallet i regel
torde bli vid en konsultativ omröstning, gäller att giva ett enkelt ja eller
nej i en stor fråga, tror jag inte, att några vanskligheter komma att
uppstå.

Herr von Gei jer talade om frågeställningen i nykterhetsfrågan. Där
råda ju så många meningar allt ifrån förbudet ända till fullständig försäljningsfrihet.
Men inte är det väl meningen att man skulle genom en
folkomröstning Utröna befolkningens ställning till alla dessa olika skiftningar.
Nykterhetskommittén har ansett det väsentliga vara att få veta,
om hur folkmeningen ställer sig för eller-mot förbud. Och då är det
klart, att de, som äro för, rösta ja, och att de andra, vare sig de vilja ha
starka restriktioner, såsom det Brattska systemet eller fullständig ”supfrihet”,
som appellisterna rösta emot. Den saken synes mig så enkel, att
jag tror alla bekymren för att frågeställningen inte skulle kunna klaras
äro alldeles onödiga.

Så var det fråga om den objektiva upplysningen. Ja, den saken
har varken kommittén för sin del eller utskottet, som anslutit sig till
kommitténs ståndpunkt, upptagit. De anse, att det blir en fråga för varj e
särskilt fall att avgöra, om man skall försöka sig på en sådan objektiv
upplysning eller inte. Nu förefaller det mig, att just vid den konsultativa
omröstningen, när det gäller att få utrönt, hur folkmeningen i en
viss fråga, som är föremål för allmänt intresse, ligger, bör det inte före -

Onsdagen den 4 maj f. m.

39 Nr 31.

ligga något särskilt starkt behov av eu sådan objektiv upplysning, då det Ang.grundnämligen
i en sådan fråga kan antagas, att ett alldeles övervägande fl
tal redan har sin ståndpunkt given, och att det därför bara gäller att få tiv folkomveta,
hur meningarna fördela sig. Men nog kan det tänkas former av röstning.
objektiv upplysning, som ändå inte alls drabbas av den kritik, som reser- (Forts.)
vanterna riktat emot densamma. Ett sådant fall förekom exempelvis
vid den förutnämnda danska folkomröstningen, där man skickade ut till
kommunerna en framställning av frågans behandling av statsmakterna,
så att var och en kunde läsa hur den låg. Men frågan om objektiv upplysning
är i alla fall en senare fråga, som man får diskutera för varje
särskilt fall och pröva, om det kan finnas önskvärt att söka åstadkomma
eu sådan eller‘inte.

Nu menade emellertid den ärade talaren, att om vi började med
folkomröstningen på det mer beskedliga sätt som nu föreslagits, så komme
det inte att dröja länge, förrän saken utvecklade sig vidare, och han
uppdrog en rad av konsekvenser, som skulle verka mycket avskräckande.

Det påminner mig något om den bekante herre i Lund, som inte ansågs
kunna gå utanför stadens norra port utan att fortsätta ända till nordpolen.
Jag tror, att den svenska riksdagen i detta som i andra fall väl
har någon förmåga att själv pröva, vad som är lämpligt eller inte, och
kommer utvecklingen att gå i den riktning, att institutet ytterligare utvecklas,
ja, då tror jag inte, att vi hindra det mycket genom att vi försöka
spjärna emot nu i allra första början.

Jag har för min del den uppfattningen, att här föreligger ett legitimt
behov. Jag vill inte ett ögonblick fördölja det för mig — det har
för övrigt framgått av vad jag tidigare sagt — att vad som gör denna
fråga så aktuell, det är den fråga, som ligger bakom, det är nykterhetsfrågan.
Och det är inte någon ny tanke, att det i den frågan skulle
anordnas folkomröstning. Herrarna minnas nog, att vi under åratal diskuterat,
huruvida det inte i denna fråga vore önskvärt, att man kunde
anordna s. k. lokal omröstning inom kommunerna, omfattande män och
kvinnor. Kravet på detta lokala veto är redan mycket gammalt. Nu
ha förhållandena förändrats så, att i stället kravet på en allmän folkomröstning
om förbudet, blivit aktuellt. Det synes mig, att nykterhetsfrågan
just är en som särskilt lämpar sig för en sådan folkomröstning,
därför att den så intimt ingriper i folklivet, så starkt berör de mångtaliga
familjerna ute i landet. Därför tror jag också, att kravet på en sådan
omröstning som för resten, såsom herrarna veta understrukits från
mångfaldiga håll genom adresser, som ha inskickats till riksdagsmännen,
är så starkt, att det ovillkorligen kommer att göra sig gällande förr eller
senare, uppburet som det är av medvetandet, att detta är en berättigad
utväg att få klarhet i frågan.

Nu kan ju disputeras huruvida omröstningen komme att göra slut
på agitationen eller inte. Det kan inte förutsägas med säkerhet; men jag
tror, att man med en viss sannolikhet kan säga, att därest riksdagen kommer
att nu, som jag hoppas, besluta, att vi skola införa den konsulta -

Nr 31. 40

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- tiva folkomröstningen, då kommer, sedan den använts i nykterhetsfrågan,
om^onsulta- ett v''sst ^uSn att inträda. Man har fått kännedom om hur läget då för
tiv folkom- ögonblicket är, och man kan sannolikhetsberäkna, att det inte i hastigröstning.
heten kommer att så mycket förändra sig.

(Forts.) Som sagt: jag vill inte, i motsats till den föregående talaren, spå

något om de verkningar, som kunna uppstå, därest riksdagen nu beslutar
i överensstämmelse med utskottets förslag. Den, som varit med någon
tid i det offentliga livet, har väl mångfaldiga månger gjort för sig den
betraktelsen, att alla reformer, som vi besluta, äro endels: de medföra
befrielse från ett missförhållande, som funnits förut, men medföra gärna
nya missförhållanden, och det enda man kan hoppas är,, att man så att
säga ”byter upp sig” litet — något mera är knappt att vänta vare sig av
den ena eller andra reformen. Det är ungefär som med den bekanta
förutsägelsen om, hurudan årsväxten skall bli: man brukar säga, att
den blir aldrig så bra, som man hoppas, och aldrig så dålig, som man
fruktar. Jag tror i alla fall, att det krav, som nu här framställes, är
synnerligen välgrundat. Det uppbäres alldeles otvivelaktigt av en mycket
stark folkmening, och jag tror, att det är berättigat, att denna folkmening
då får uttryck i grundlagen. Jag tror, att försöken att dämma upp
emot den inte skulle komma att bli lyckobringande.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, helt att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Reuterskiöld: Herr talman, mina herrar! Den siste

ärade talaren berörde i sitt anförande helt i förbigående en punkt, som
jag nödgas rikta uppmärksamheten på. Han nämnde, att här kommit
under våren till riksdagens ledamöter framställningar från nykterhetsorganisationer
landet runt. Och det betonades av honom, och jag betonar
för min del också, att dessa strukit under en viss allmän uppfattning
av den reforms betydelse, varom nu är fråga, men jag undrar, om
det icke också ligger en missuppfattning om reformens betydelse i dessa
framställningar, ty de gå ju i allmänhet ut på kravet att nu rösta för en
förbudsomröstning. Man menar, att genom antagande av det konsultativa
referendum får man förbudsomröstningen. Mina herrar, jag undrar,
om det är så alldeles säkert. För det första är det nu allenast en
grundlagsfråga, som blir vilande. Efter de nya valen vet ingen, om den
går igenom. För det andra: konstitutionsutskottet betonar med mycken
styrka gång på gång, att den starkaste garantien ligger i fordran på
beslut av riksdagen, genom sina två kamrar, och Kungl. Maj :t. Om
det nu finnes majoritet för ett referendums införande i grundlagen, är
därmed ingalunda sagt, att det också kommer att finnas en majoritet
för begagnande av detta referendum i och för en förbudsomröstning. Antingen
har konstitutionsutskottet rätt, att den nämnda fordran är en
stark garanti, och då är det nog så ovisst med förbudsomröstningen,
eller också är den ingen garanti, och då vet jag ej vad utskottet egentligen
har åstadkommit genom detta sitt påstående. För min del måste
jag säga, att det förefaller mig som en omväg, nykterhetsvännerna här

Onsdagen den 4 maj f. m.

41 Nr 81.

gå; till fullo förstår jag, att den, som ej .är intresserad av förbudsom- Ang. grund röstning,

kan kasta fram förslaget om referendum: det är ett uppskov

med frågan. Men jag förstår ej nykterhetsvännerna själva, som gå tivfolkom.

på den bogen att nu kasta all sin kraft på referendum med den fullkorn- röstning.

liga visshet, att det dock gäller denna enda fråga; ty därmed undanskjuta (Forts.)

de den i verkligheten och göra den beroende av eu grundlagsändring för

att sedan få taga upp striden på nytt. Vad blir det för skillnad mellan

den kamp, som eljes skulle nu föras om förbudsomröstning, oberoende

av referendum, och den kamp, som längre fram ock måste föras om

tillämpning av ett blott i princip beslutat referendum? Samma kamp i

sak förestår, även om referendum tages, och ingen vinner något genom

detta referendum från nykterhetssynpunkt. Jag skulle snarare säga, att

genom att taga denna väg stänga nykterhetsvännerna möjligheten att få

en omröstning på annat sätt.

Man har ju menat, att en omröstning utan att något därom säges
i grundlagen ej skulle vara möjlig. Men jag erinrar om att konstitutionsutskottets
majoritet vid förra årets riksdag uttalade som sin mening,
att den var möjlig. Om man nu för att undgå bestridandet sätter in den
i grundlagen — och det är ju det, som är meningen — då frågar man
sig: varför vill man sätta in den ? För att lösa frågan, om referendums
användande innebär ett brytande eller icke av det representativa systemet.
Det är herr Edéns formulering i betänkandet, som skarpt och
klart pekar på detta. På sid. 42 säger han: ”Hindren ligga i^det av

grundlagarna uppbyggda representativa systemet i dess helhet”. För
att nu komma ifrån de hinder, som skulle ligga i detta, är det, som man
vill införa saken i grundlagen. Det är då förunderligt, att Jconstitutionsutskottet
nedlägger ett sådant arbete och en sådan möda på att i sin
motivering bevisa, att det konsultativa referendum icke bryter det representativa
systemet, för att sedan i sin kläm komma med ett tillstyrkande
av motionerna, vilka innebära, att det bryter det representativa
systemet. Nu är det enligt mitt förmenande så, att en omröstning -—
jag delar i viss mån majoritetens i konstitutionsutskottet förra året
ståndpunkt — är möjlig utan referendum. Den är möjlig på administrativ
väg, och jag skulle kunna saga, att vad utskottets majoritet i år har
skrivit angående karaktären av ett konsultativt referendum till punkt
och pricka passar in på det administrativa enligt svensk rätt — fast man
bara sysslat med utländsk.

Nu har man som sagt sökt bevisa, att detta konsultativa referendum
ej bryter det representativa systemet; och även detta slår in på den administrativa
omröstningen, men inte alls på det referendum, som här är
föreslaget. Herr Eden säger i sitt yttrande 1 kommittén, att gi undlagama
endast känna en form för uttryckande av svenska folkets gemensamma
vilja eller önskningar, nämligen genom riksdagen”. Ja, mina
herrar, men här är det i själva verket ej fråga om ett uttryck för det
svenska folkets gemensamma önskningar och vilja, utan om vi följa konstitutionsutskottets
betänkande och dess motivering, så finna vi, att det

Nr 31. 42

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang grund- snarare är fråga om att få reda på, hur allmänheten ställer sig och hur

omkonsuUa- det ska11 gå att visavi densamma i allmänhet genomföra en viss lagstifttiv
folkom- n|n&- Konstitutionsutskottet säger på sid. 6: ”En konsultativ omröströstning.
ning är blott i de fall berättigad, då folkets uppfattning i ett viss spörs(Forts.
) mål utgör ett synnerligen betydelsefullt led i det motivkomplex, ur vilket
den enskilde riksdagsmannens och riksdagens ståndpunkt rörande spörsmålets
lösning växer fram.” Man vill få en utredning, ett material, en
statistik. Ja, det är som med utredningen i varje annan fråga. Man
behöver statistik och material, och det är det, som här skall skaffas.
För min del undrar jag blott, om det ej för all lagstiftning bör gälla,
att man tager hänsyn till folkopinionen och möjligheterna att i praktiken
fa allmänheten att följa den lag, som man stiftar. Om det nu bara
gäller att samla material, och om här icke ligger något annat bakom,
då behöver ej detta konsultativa referendum skrivas in i grundlagen!
Jag skall ej gå in på den motivering, som herr Edén i sitt yttrande givit,
och vari han särskilt vänt sig mot mig. Den är kanske av mera teoretiskt
än praktiskt intresse och vittnar blott om den ensidigt formalistiska syn
han alltid anlägger på spörsmålen; och jag skall därför i detta sammanhang
förbigå densamma.

För så vitt man med utskottet verkligen icke avser, att i referendum
skulle ligga någonting annat, ett annat och fördolt syfte, då behöves
alltså ej detta referendum. Men om man med detta referendum
skulle mena, att man också vill skapa suggestionen av en folkvilja, då
förståi jag, att det representativa systemet brytes, men då förstår jag ej,
varför konstitutionsutskottet gör sig så mycken möda för att visa, att
ingen sådan suggestion är avsedd att skapas. Nu säger man kanhända:
allt detta är bara ren formalism! Varför skulle man ej lika bra kunna
sätta in det som ända gäller också i grundlagen? Jo om man sätter in
det i grundlagen, så får institutet en annan karaktär. Förslaget går ut
på, som synes av utskottets betänkande, att ändra § 49 i regeringsformen
och § 1 i riksdagsordningen, där just den grundsatsen slås fast, att riksdagen
representerar det svenska folket. Och så sätter man till ett moment
2, som gör undantag från denna regel. Har man ej i och med detsamma
sagt, att just i viktiga frågor, i ärenden av särskild vikt och beskaffenhet
det är nödvändigt, att folkets mening skall inhämtas, och
att härför fordras en särskild akt av Kungl. Maj :t och riksdagen, en
särskild lag, stiftad av Konungen och riksdagen gemensamt? Denna
s. k. garanti, som utskottet så skarpt stryker under, den innebär ett
negerande av utskottets hela motivering. Om man sätter in denna .bestämmelse
i paragrafen om det representativa systemet, så kan man ej
komma ifrån, att referendum även som konsultativt, även i den form,
som här föreslås, bryter detta system. En helt annan sak hade det varit,
om man satt in regeln i § 87, som ett möjligt moment i lagstiftningen,
och sagt, att lagstiftningen i vissa frågor skall ej ske annat än efter
referendum, men det har man ej gjort. Det betyder, att, såsom herr
Edén uttrycker det i sitt uttalande i kommittébetänkandet, man skapar

Onsdagen den 4 maj f. m.

43 Nr 31.

ett nytt organ, nämligen folket i omröstning. Och detta nya organ det Ang. grundkan
ej, såsom också den förste ärade talaren här har betonat, komma att ^9 konsultabetyda
något annat än att det giver uttryck för en folkets vilja. Man tiv folkomvinner
således, såsom han uttryckt saken, något helt annat än det, som röstning.
man, åtminstone att döma av utskottets motivering, avser att vinna. (I-orts.)
Och om Kungl. Maj :t och riksdagen göra sig mödan att i särskild lag
officiellt uttala, att en fråga är av den stora vikt och betydelse, att man
behöver därom tillspörja folket självt i val eller folket i omröstning, då
torde man ej heller kunna komma ifrån, att man i detta fall vill veta
ej blott, hur allmänheten ställer sig; man vill då ej blott få kännedom
statistiskt om hur många enskilda människor, som hysa den eller den
meningen, utan man vill få ett underlag för en lagstiftning i form av
just suggestionen av en folkvilja. Ett administrativt referendum åtel,
även om det kallas med annat namn, bryter icke det representativa systemet,
därför att Sveriges folk enligt grundlagens förutsättningar — se
t. ex. § 57 i dess äldre lydelse — kan verka oberoende av riksdagen
under ledning av Kungl. Maj :t.

Tåg kommer till sist till frågan om skillnaden mellan det decisiva
och det konsultativa referendum. Man har sagt: här gäller det Ju bara
det konsultativa referendum, ej alls det decisiva. Det är ej något avgörande!
Jag undrar, om ej skillnaden ligger däri, att i det konsultativa
referendum hemställes till folket, om det godkänner en viss princip, och
i det decisiva framställes frågan, om folket godkänner principens genomförande
på ett visst sätt; men vilketdera är viktigare, den reala frågan
om principens godkännande eller den rent formella frågan om sättet
för denna princips genomförande? Om man nu håller fast vid, att ett
konsultativt referendum ej binder, så kan det vara sant, men det är sant
endast med avseende å sättet, ej med avseende å själva principen.

Jag skulle därför vilja i korthet sammanfatta min uppfattning så,
att förbudsfrågan skymmer bort principfrågan i det spörsmål, som bär
föreligger, och jag undrar, om ej detta bortskymmande av principfrågan
uteslutande blir till skada för förbudsfrågan. Den vinner ingenting för
sin lösning genom denna omväg, men principfrågan blir avgjord här i
riksdagen, utan att utredningen i dess helhet föreligger, utan att vi veta
ens om det konsultativa referendum kan tagas oberoende av det decisiva.

Vi ha i själva verket åtminstone möjligen — jag vill gå så långt, att
fast jag tror, att vi verkligen gjort det, jag blott säger möjligen — bundit
oss hven för det decisiva. Jag hemställer, huruvida det kan vara riktigt
att för en chimär, för en dröm, som ej förverkligas, för ett mål, förbudsomröstningen,
som man på den vägen ej vinner, men som man kan
vinna på en annan väg och säkert lika lätt skulle kunna vinna på denna
andra väg, blanda ihop den med en annan fråga, för vilken ingen enda,
efter vad jag tror, i denna kammare är intresserad, nämligen frågan
om referendum i och för sig, om ett konsultativt referendum i och för
sig. Alla ha betygat och betonat, att det är förbudsfrågan, som ligger
bakom. Då ställer sig för mig frågan så: gagnas eller gagnas icke för -

Nr 31. 44

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- budsfrågan genom detta beslut? Jag för min del skulle aldrig motsätta
lagstiftning mjg — eller åtminstone anse det mycket rimligt — att företaga en förC1>tiv
folkom- budsomröstning på administrativ väg. Kung! Maj :t tillfrågar kommuröstning.
nernas män och kvinnor eller tillfrågar länsmenigheternas män och
(Forts.) kvinnor om deras ståndpunkt i en viss fråga genom Konungens befallningshavande.
Vad hindrar riksdagen att skriva till Kungl. Maj :t och
begära detta? Måhända är det dock som jag betonat, verkligen så, att
man i grund och botten ej bara vill veta, vad folket och allmänheten tänker,
vill få ”upplysning” av dem, som först behöva upplysning, innan
de kunna giva ett råd, utan det kan ju hända, att det är så, att man
i själva verket vill vända sig till sin huvudman, folket, för att få veta
dess uppfattning, och jag undrar, om det ombud, som har att handla
för en huvudman, även om det ej har en fullt klar instruktion, men likväl
vet, vilken uppfattning denne huvudman hyser, ej då handlar därefter.
Så vida man vill på denna omväg vinna det, som ej står att vinna
genom det administrativa referendum, då kan jag förstå nykterhetsvännernas
ståndpunkt i denna fråga, men då överensstämmer den ingalunda
med konstitutionsutskottets motivering, som skulle övertyga om
att här ingen fara vore å färde och att allt vore i sin ordning.

Jag ber, herr greve och talman, att få yrka avslag å såväl utskottets
hemställan som motionerna.

Herr K 1 e f b e c k: Herr talman ! Om herrarne giva akt på namnen
på reservanterna, så finna ni där representanter för både den fysiska
och den andliga styrkan, och för båda har jag mycket stor respekt.
Men jag får säga, att när jag läst reservationen och när jag hört de båda
anföranden från den motsatta sidan, som här förekommit, så minskades
i rätt avsevärd grad respekten. Ty dels fick jag det intrycket, att dessa
”stärka karlar”, som det kallas, ej äro detta i nämnvärd grad, och dels
tycker jag, att de betydligt överdrivit sin bevisföring, och det är ju en
gammal regel, att den, som bevisar för mycket, bevisar i själva verket
för litet.

Det har sagts såsom den väsentliga invändningen mot förslaget,
att det skulle införa det imperativa mandatet. Jag skall bara i korthet
snudda vid detta, sedan herr Hellberg mera utförligt berört det. Men
såvitt jag förstår, kan ej detta sägas med verklig sanning, om man håller
fast vid, att det här är fråga om ett rådgivande, upplysande referendum.
Man har då sagt, att det i alla fall skall innebära, att vi genom
ett sådant referendum skulle drivas att taga befallning av folkmeningen,
och för det andra att vi, innan en viktig fråga skulle avgöras, ej skulle
våga att själva taga position, utan hänskjuta saken till referendum för
att så få dela på ansvaret. Jag får säga, att jag för min del ej tror
på någon av de där båda meningarna. Man har anfört som exempel
nykterhetsfrågan. Jag får då säga, att min uppfattning i fråga om förbudet
är fullt klar, och det skall vilja till en alldeles osedvanligt stark
folkmening vid ett referendum för. eller emot, om mitt votum i fråga

Onsdagen den 4 maj f. m.

45 Sr 81.

om förbudet av det skall röna någon annan inverkan än så att jag genom Ang grundöetsamma
fått upplysning om, huru läget är i landet. Aldrig heller
jag, att deri dag skall komma, när jag ställd inför en viktig flaga skall tiv folkomtveka
att, om än under mycket ödmjuk självkänsla, taga ansvaret för röstning.
mitt votum, och aldrig skulle det falla mig in att skjuta ansvaret på (Torts.)
andra. Jag tror, att i det stycket äro vi svenskar tämligen lika varandra
inom alla partier. Det ligger icke för vår röst att kröka rygg för
mycket vare sig uppåt eller nedåt, utan ha vi fått en verklig uppfattning
om en sak, våga vi i allmänhet stå för den. Och när reservanterna måla
ut folk såsom i sådan grad osjälvständiga, vill jag gorå gällande, att
detta träffar åtminstone icke oss svenskar, utan det är andra figurer,
reservanterna hava målat på väggen, figurer på vilkas realitet jag
tvivlar.

När reservanterna återigen gå till bevisningen, menar jag, som jag
sade i början av mitt anförande, att de bevisa för mycket. De tala om
att man skulle till folket hänskjuta alla möjliga lagförslag, och den siste
ärade talaren frågade, varför man, om man skall hava en konsultativ omröstning,
icke då bör inhämta folkets mening beträffande all lagstiftning.

Tåg vädjar till vem som helst, om icke detta är att fullständigt skjuta
över målet. Vi hava t. ex. i ar behandlat en ny konkurslag med, jag
vill minnas, ett par, tre hundra paragrafer. Är det någon som på allvar
vill göra gällande, att vi skulle gå ut till folket med denna tjocka lunta
av konkurslagsparagrafer och fråga: vilja ni, att vi skola antaga denna
lag eller icke? Vi hava i dag antagit förändrade bestämmelser i en
mängd punkter av utsökningslagen. Kan någon på allvar göra gällande,
att det kan finnas någon förnuftig mening i att hänskjuta frågan om
en sådan lags antagande eller förkastande till referendum? Eller om
jag tager själva nykterhetsspörsmålet — finns det någon enda,^som
på allvar vill göra gällande, att detta spörsmål i hela dess vidd, såsom
den förste ärade talaren uppdrog det, skulle hänskjutas till referendum?

Är det icke uppenbart för oss alla, att ett hänskjutande till referendum
av denna fråga skulle röra sig om den enda punkten — för övrigt. utomordentligt
viktig: vill det svenska folket hava förbud eller vill det icke
hava förbud?

I fråga om bevisföringen menar jag dessutom, att reservanterna och
den förste ärade talaren hava gjort sig skyldiga till rätt mycken inkonsekvens.
Ena stunden säger man, att referendum innebär ett imperativt
mandat; den andra stunden gör man sig all möda i världen att bevisa,
hur föga vägledande ett utslag av referendum kan vara. Det kan kanske
— framhåller man — bliva endast en tredjedel av alla röstberättigade
- i landet, som vid folkomröstningen frambära sin önskan, och da är det
ju ingenting att taga hänsyn till. Jag frågar, såsom herr Hellberg gjorde,
hur dessa alldeles motsatta synpunkter samtidigt kunna goras gällande.

Herr Reuterskiöld gjorde sig också, såvitt jag förstår, skyldig till
att bevisa för mycket. Han riktade mot oss den anmärkningen, att vi

Nr Bl. 46

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- skulle hava gjort gällande alldeles olika meningar i utskottets motivering
lagstiftning och j utskottets kläm. I motiveringen skulle vi framhålla, att referentiv
folkom- “um lcke bl7ter det representativa systemet, men 1 klämmen skulle vi
röstning. hava givit uttryck åt att detta representativa system skall brytas. För
(Forts.) att bevisa detta uppläste han det föreslagna andra momentet av § 49
regeringsformen. Jag vill gentemot detta endast säga, att i nämnda
moment betonas icke blott, att då det med hänsyn till något ärendes
särskilda vikt prövas nödigt, skall folkets mening inhämtas genom allmän
folkomröstning, utan i samma moment betonas också, att efter omröstningen
skall ärendet behandlas i grundlagsenlig ordning. Sålunda är
i grundlagen tydligt utsagt, att representationens rätt och plikt att avgöra
frågan är obeskuren, och vid bedömandet av den föreliggande frågan
har tillförts oss endast den omständigheten till de föregående, att
vi hava fått en uppfattning om huru den, såvitt det kunnat utrönas, övervägande
meningen bland folket ställer sig i den föreliggande frågan.
Det är och blir således icke någon skyldighet för oss att obetingat böja
oss för utslaget av referendum utan hänsyn till den större eller mindre
procent av de röstberättigade, som därvid uttalat sig, utan vi hava att
efter vår egen uppfattning på grund av föreliggande utredning — vartill
hör även det moment, som nu är ifråga — bilda oss ett omdöme i
ärendet och därefter avgiva vår röst.

Det var även en annan anmärkning, som herr Reuterskiöld riktade
mot oss, att vi nämligen skulle hava låtit förbudsfrågan skymma principfrågan,
fastän vi nu gå att avgöra principfrågan, och att detta i sin
ordning kan bliva till nackdel för förbudsfrågan. Vad beträffar sammanhanget
mellan dessa båda frågor vill jag endast i förbigående säga,
att det synes vara omöjligt att därvidlag komma till något som helst
resultat, om jag får uttrycka mig så, ty när det var fråga om att anställa
en förbudsomröstning utan införande av bestämmelser i grundlagen,
som medgåve ett sådant förfarande, förklarades från många och
inflytelserika håll, att en sådan omröstning icke vore grundlagsenlig och
icke borde få förekomma. När man nu vill i grundlagen införa bestämmelser,
som klart och tydligt giva möjlighet till att anordna en omröstning
i den ena eller andra frågan, vill man återigen göra gällande, att
det icke bör vidtagas någon sådan grundlagsändring, ty här gäller det
strängt taget endast förbudet och icke den stora principfrågan. I stallet
är det väl så, att det just är principfrågan, som nu skall avgöras, samt
att sedan förbudsfrågan är ett exempel, ett mycket viktigt exempel på
när en sådan omröstning alldeles särskilt är på sin plats. Andra sådana
exempel kunna ju också under tidernas lopp framträda, och då är det ju
endast en fördel, att rätten till omröstning i ärendet är alldeles oomtvistad,
och det menar jag, att den blir, om den blir inskriven i vår grundlag.

Det som för mig är avgörande i denna fråga är, att det alltid måste
vara av utomordentlig betydelse att före en viktig frågas avgörande inhämta
folkmeningen. Den omständigheten är ett betydelsefullt led i
mitt bedömande av frågan vid dess avgörande, och jag sätter värde på

Onsdagen den 4 maj f. in.

47 Nr .11.

att detta led icke saknas. Jag tror också, att detta institut, såsom ut -Ang. grundskottet
framhåller, kraftigt skulle bidraga till att det skulle komma till lagstiftning
stand eu närmare samverkan mellan folket och folkets representanter, tiv folkomett
förhållande som jag anser vara uteslutande till mycket stor fördel röstning.
både för representationen, för folket och för frågornas behandling. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att under åberopande framför allt av de skäl,
som utskottet anfört, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr T r y g g e r: Herr greve och talman, mina herrar! Denna
fråga har här belysts från olika håll, så att jag i själva verket icke skulle
behöva göra annat än instämma med herr von Gei jer. Det må dock tilllåtas
mig att med några ord framställa saken, sådan jag ser den.

Enligt min åsikt är det skadligt för avgörandet av en viktig fråga,
att den hänskjutes till ett omedelbart uttalande från folkets sida. Under
alla omständigheter måste man åtminstone fordra, att frågan, innan ett
sådant hänskjutande förekommer underkastats den mest omsorgsfulla
utredning, liksom också att representationen blivit i tillfälle att fatta
beslut angående densamma. Det är nämligen så, att en stor fråga sällan
kan bedömas isolerad, utan den måste bedömas med hänsyn till åtskilliga
andra frågor, och därför anbefaller det sig helt naturligt, att representationen
först blir i tillfälle att se frågan från dessa vidsträcktare synpunkter,
innan folket, om man så anser lämpligt, blir i tillfälle att godkänna
eller förkasta representationens beslut. Men den konsultativa
folkomröstningen innebär ju, att frågan outredd skall underkastas ett uttalande
från folkets sida, innan representationen fattar sitt beslut.

Nu har man sagt från deras sida som här försvara utskottets betänkande,
att folkomröstningens resultat icke blir bindande för representationen,
när denna sedermera går att fatta sitt beslut. För min del är
jag av den bestämda uppfattningen, att detta resultat i verkligheten kommer
att anses bindande. Har detta institut införts i grundlagen och en
fråga hänskjutits till folkomröstning, är jag övertygad om att majoriteten
i vår nuvarande representation icke kommer att känna sig berättigad
att avvika från den uppfattning, som har gjort sig gällande hos folket.

Herr Hellberg erkände också detta, såvitt jag förstod honom rätt. Han
sade, att finns det en bestämd folkmening i en stor och viktig fråga och
har denna uttalat sig, kommer det nog att gå så, som denna folkmening
önskar. Min ärade granne här på Stockholmsbänken var däremot av
den uppfattningen, att vi vore så duktiga karlar, att vi skulle upptaga
folkomröstningsresultatet endast såsom ett faktum likställt med andra
fakta, när vi bedömde frågan, och följaktligen icke känna oss mera bundna
av detta faktum än av varje annat, som kunde komma i fråga vid sakens
avgörande. Ja, jag tror visst, att min ärade granne är en sådan
modig karl. Men lika övertygad är jag, att de flesta andra icke äga
ett så starkt mod. Detta är ju emellertid endast en tro — jag tror det
ena, och min ärade motståndare tror något annat. Men nu är det ju
alldeles klart, att har man den uppfattning, som jag för min del försökt

Nr 31. 48

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang grund-gorå gällande, att resultatet av en konsultativ folkomröstning i själva
om konsta- verket kommer att„verka kka kraftigt som en s. k. decisiv folkomrösttivfolkom-mnS’
maste man på det allvarligaste beklaga, att frågan om den konsulröstning.
tativa folkomröstningen kommit fram lösryckt ur sitt sammanhang med
(Forts.) folkomröstningsinstitutet över huvud taget. Och även om man nu icke
vill vara lika sträng mot motionärerna för att de fört fram frågan, som
man är vid bedömande av lämpligheten av kommitténs åtgärd att behandla
denna fråga särskilt, kan man i alla fall icke underlåta att anse,
att det hela lidit av den behandling, som man givit saken.

Till stöd för att det i alla fall icke skulle vara så farligt att antaga
den ifrågavarande grundlagsändringen har man här gjort gällande
att det skulle fordras beslut av konung och riksdag för att en folkomröstning
skulle äga rum. Härvidlag vill jag emellertid säga, att jag
icke tror, att motståndskraften hos Kungl. Maj :t och riksdagen blir
synnerligen stark, ifall röster kraftigt göra sig gällande för att en folkomröstning
skall äga rum i en viss fråga. Om nu föreliggande förslag
skulle bliva grundlag, undrar jag verkligen, huruvida Kungl. Maj :t och
riksdagens majoritet skulle satta sig emot en folkomröstning i förbudsfrågan.
Jag är alldeles övertygad om att man med hänsyn till den tanke,
som man anser ligger till grund för den nu föreslagna ändringen av
grundlagen, skulle anse sig vara pliktig att giva vika för deras önskan,
som vilja underställa denna fråga folkomröstning. Men jag tror också’
alt, aven 1 andja där det icke finns en lika stark mening på vissa
håll för en frågas genomförande, skulle representationen bliva ganska
mjuk och Kungl. Maj :t ganska snäll, när ett yrkande framställdes, om
att folkomröstning skulle få äga rum. Det är ju icke så farligt att låta
folket yttra sig, skulle det låta då — det binder ju icke! Men sedan
folkomröstningen ägt rum och fragan kommit tillbaka, då vore nog resultatet
givet.

Om jag nu ser bort från förbudssaken och betraktar frågan om referendum
1 dess helhet, kan jag icke hjälpa, att jag har det intrycket,
att de, som vilja vara med om folkomröstningsinstitutet, liksom hava en
känsla av att representationen i själva verket icke har krafter nog för
att ensam fylla den uppgift, som enligt grundlagen tillerkänts densamma.
Detta ar ganska märkvärdigt. Demokratien har under åtskilliga år arbetat
för att öka riksdagens inflytande på kungamaktens bekostnad och
har berövat kungamakten den ena maktbefogenheten efter den andra;
ja, det fmns ju till och med många som påstå, att vi redan hunnit så
långt, att vi ha en regerande riksdag — men när man väl kommit till
en sådan maktbefogenhet, blir man rädd för sin egen makt och det ansyar,
som denna medför, och vill därför kasta över en del av ansvaret
på folket, på huvudmannen, ja, på massan, så att man i själva verket icke
kan taga leda pa om det är den ena eller den andra, som får ansvaret.
Jag ^vill såga, att det förefaller mig nästan, som om demokratien kände
en ånger över den stora seger, som den vunnit. För min del måste
jag visserligen erkänna, att det är vackert av den som syndat, när han

Onsdagen den 4 maj f. m.

40 Nr 81.

börjar ångra sig, men ibland kan ångern taga sådana uttryck, att den Ang. grundgår
för långt. Särskilt hava vi väl alla den moraliska upp fattningen,
att även den största synd icke berättigar syndaren att taga livet av sig tivfolkomsjälv.
Det synes mig, att representationen, även om den känner, att den röstning.
saknar de egenskaper, som den egentligen borde hava, eller det mora- (Forts.)
Ilska mod, som dess inflytelserika ställning kräver, icke därför bör anse
sig pliktig försvinna såsom maktcentrum. Den borde i stället försöka
förbättra sig; det finns väl möjlighet att göra den mera kvalificerad.

Man har de senare åren reformerat åt ett håll; kunde man icke nu försöka
reformera åt det motsatta hållet? Under alla omständigheter har
man att akta sig för att överlåta makten och ansvaret åt en folkopinion,
som icke blivit tillräckligt upplyst och som uppenbarligen icke kan äga
samma ansvarskänsla som de, vilka av folket blivit valda till dess representanter.

Herr greve och talman! Jag ber att få yrka bifall till herr von
Geij ers reservation.

Herr Strömberg: Herr greve och talman, mina herrar! Då
jag tillåtit mig begära ordet i denna fråga, är det icke därför, att jag
tror mig kunna andraga några nya synpunkter utöver dem, som herrar
Hellberg och Klefbeck så grundligt utvecklat till försvar för utskottets
ståndpunkt. Men då jag tillhör utskottets majoritet, anser jag mig likväl
böra i korthet angiva de skäl, som bestämt mig för att nu gå med på
denna reform, vilken inom rätt stora lager av vårt folk motses med
mycket stort intresse.

Jag ber då att gentemot den siste ärade talaren få säga, att det
nog icke är så, att demokratien börjat omfatta denna princip att hänskjuta
vissa frågor till folket, först sedan den nu en gång kommit till
makten i vårt land. Det är tvärtom så, att detta är ett krav, som omfattats
under årtal åtminstone av de båda stora vänsterpartierna, och
man kan således säga, att det är endast ett led i utvecklingen. I varje
fall visar denna debatt i dag, att vårt ställningstagande för eller emot
konsultativt referendum bestämmes av huruvida vi över huvud vilja taga
någon hänsyn till en allmän folkopinion eller icke. Vi som hava gått
med på utskottets förslag hålla alltjämt före, att det är en god och förnuftig
regel att söka inrätta samhällsarbetet efter linjer, som sammanfalla
med folkflertalets mening — alltså en politik icke mot utan med
folket. Vad utskottet här med anknytning till motionärernas framställning
föreslagit är ju, såsom redan framhållits, ingenting annat än att
man vill öppna möjlighet för konung och riksdag att hänskjuta en viss
fråga till folkomröstning. Riksdagen har således rätt och möjlighet att
själv bestämma, vilka ärenden som här kunna komma i fråga, och häri
ligger ju framför allt för högern, som i princip är emot detta institut, en
garanti för att detsamma icke kommer att missbrukas. Det har redan
tidigare här i dag framhållits, att faran för att en hel mängd olika frågor
skulle hänskjutas till folkomröstning alls icke är stor. Vi kunna taga ett
exempel. Vi utgå från att denna grundlagsändring blir upphöjd till lag

Första kammarens protokoll 1921. Nr 31. 4

Nr 31. 50

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- och att redan nästa år i motioner inom riksdagen framföras förslag om
cm konsulta* att hänskjuta vissa frågor till folkomröstning. Vi tänka oss sålunda, att
liv folkom- frågan om monarkiskt eller republikanskt statsskick kommer upp, och
röstning, att även nykterhetsfrågan, som i dag rätt mycket berörts i debatten,
(Forts.) kommer att föreligga. Låtom oss vidare göra det tankeexperimentet,
att från högern påyrkas, att frågan om åttatimmars dagens upphävande
skall hänskjutas till folkomröstning. Av dessa tre frågor blir det helt
naturligt endast nykterhetsfrågan, som det kan bli tal om, därför att den
skär igenom partibanden och kan samla en majoritet inom riksdagen.
Farhågorna för att detta institut skulle komma att missbrukas synas
mig alltså icke vara så välgrundade, som herr von Geijer och hans medreservanter
vilja göra gällande.

Det har talats om att folkomröstningsinstitutet skulle innebära ett
underminerande av riksdagens ställning, i det att en del av riksdagens
makt skulle överflyttas direkt till folket. Vad som kan medgivas i detta
avseende är vad utskottet framhåller i sin motivering, att ett omröstningsresultat
givetvis kan tänkas påverka riksdagen, dock icke så att
det kan betraktas såsom ett till riksdagen givet imperativt mandat. Debatten
omkring nykterhetsfrågan visar för övrigt, att det är icke så farligt
ställt med den saken. Man anser sig hava ganska fria händer gentemot
en majoritet vid en folkomröstning för allmänt rusdrycksförbud.
Sålunda uttalar som bekant nykterhetskommittén, att det bör erfordras
en majoritet av minst 60 procent av de i omröstningen deltagande för
att riksdagen skall fatta beslut i frågan. Det socialdemokratiska partiet
kräver, att denna majoritet skall utgöra två tredjedelar av de röstande,
och vi känna nog också till att det finnes riksdagsmän, som icke av
någon opinion i världen skulle kunna förmås att giva sin röst för allmänt
förbud. Fastän man konstaterar detta, måste man dock säga, att
det naturligtvis skulle hava sitt värde att i en fråga som denna hava
äveii en allmän folkmenings oförtydbara manifestation till ledning, i den
mån och på det sätt detta är möjligt.

Det har också framhållits, att det föreliggande förslaget bär i sig
fröet till en väsentlig förändring av den maktfördelning mellan konung
och folk, varpå vårt statsskick vilar. Liksom föregående talare kan icke
heller jag finna, att detta resonemang är hållbart. Riksdagen uttalar sig
ju ibland i frågor, som beröra konungens administrativa lagstiftning; så
har ju denna kammare nyligen gjort i psalmboksfrågan. Jag kan icke
se, varför man icke skulle kunna ge folket samma rätt att i stora vitala
frågor giva sin mening till känna. Men icke tror jag för min del, såsom
reservanterna här sökt göra gällande, att det blir i fråga om ordningsföreskrifter
och polisförordningar, som detta kommer att ske. Herr
von Geijer söker nog, såsom bär redan framhållits, alltför mycket måla
eu karrikatyrbild av den lagstiftning, som det här gäller. Den kraft
och energi, som han utvecklar mot förslaget, påminner rätt mycket om
det motstånd, som andra folkliga spörsmål tidigare hava rönt från detta
håll.

Onsdagen den 4 maj f. m.

51 Nr 81.

Med anknytning till vad jag sålunda här yttrat och med fullt in-Ang. grundstämmande
i vad herrar Hellberg och Klefbeck anfört ber jag, herr tal -lagstiftning
man, att få yrka bifall till utskottets hemställan. om röstning.

Herr Ljunggren: Även jag skulle ju ha kunnat nöja mig med (Forts.)
att instämma med herrar Hellberg och Klefbeck, som här hava utvecklat
utskottets synpunkter, men då jag i en punkt i avseende å motiveringen
icke har kunnat följa utskottet, har jag antecknat mig såsom reservant
och vill endast med ett par ord angiva min ställning i denna punkt.

På sidan 5 i betänkandet gör utskottet ett principuttalande, som jag
för min del icke kunnat vara med om att underskriva: ”Det decisiva referendum
åter innebär ju, att folket erhåller beslutanderätt, och åstadkommer
sålunda en avsevärd omläggning av det representativa systemet”.
Vad det gäller är alltså utskottets uttalande om det decisiva referendum
till skillnad från det konsultativa, som utskottet förordar och
som utskottet menar icke på samma sätt ingriper i avseende på det representativa
systemet. Jag måste för min del säga, att utskottets uttalande
om denna form av referendum kan icke vara riktigt när utskottet
säger, att den innebär en beslutanderätt för de i omröstningen deltagande.
Om, såsom herr Trygger här anförde, riksdagen exempelvis
antager ett lagförslag, men gör dess ikraftträdande beroende av vissa
villkor, däribland en viss majoritet vid en folkomröstning, kan man väl
ändå icke därför säga, att avgörandet i själva sakfrågan har förlagts
utanför riksdagen och hos folket. Ty det är väl riksdagen, som även
i detta fall har i sin hand att besluta eller icke besluta de villkor, som
skola uppfyllas för att det antagna lagförslaget skall träda i kraft. Jag
menar sålunda, att utskottet icke har på ett distinkt sätt skilt mellan folkets
beslutanderätt å ena sidan och riksdagens och Kungl. Maj :ts beslutanderätt
å andra sidan. Utskottet har talat om det decisiva referendum
i allmänhet, men icke preciserat olika slag av sådant referendum.

Det är därför jag icke velat vara med om att underskriva ett sådant uttalande,
ehuru jag naturligtvis icke skall framställa något yrkande om
ändring på denna punkt, då det torde löna sig föga mot ett i övrigt enhälligt
utskott.

Her von Geijers anförande förde i minnet ett annat uttalande av
herr von Gei jer från debatten här, då vi förra gången diskuterade frågan
om referendum, däri han bland annat yttrade följande: ”När riksdagen
år 1902 skrev och begärde en utredning om den allmänna rösträtten,
var ordet ''allmän rösträtt’ uttalat och kunde ej tagas tillbaka.” Jag kom
att tänka på detta uttalande, när jag bevittnade, med vilken iver och
energi herr von Gei jer, liksom även talare efter honom, gick till storms
mot det nu föreliggande förslaget. Man anser tydligen, att dess antagande
skulle innebära oerhörda faror för det representativa systemet, och
man är rädd för att över huvud taget tala om referendum eller i varje fall
för ett reglerande av institutet genom att inskriva det i grundlagen, så att
man kan få någonting bestämt att rätta sig efter. Detta måste vara orsaken

Nr 81. 52

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- till att man vänder sig så bestämt emot förslaget, ty av herr Tryggers anlagsstiftning
förande hörde vi ju nyss, att han för sin del ingalunda är rädd för en
0r>tiv folkom- omröstning i och för sig, utan om kravet därpå reser sig med tillräcklig
röstning, styrka, kan herr Trygger vara med om själva saken. Men om man så(Forts.
) lunda icke har någonting emot anordningen i och för sig, förvånar det
mig, varför man skall vara så rädd för att införa bestämmelser därom
i grundlagen, ty riksdagen och Kungl. Maj :t ha ju fortfarande i sin
hand att bestämma, om det skall bliva omröstning rörande en viss fråga
eller icke. Då är det märkvärdigt, att man inlägger så ofantligt stor betydelse
i det beslut, som här fattas, när man — i allt fall herr Trygger —
i själva sakfrågan icke är så rädd av sig.

Som skäl mot förslaget anför man bland annat — det var herr von
Geijers argumentering — att det skulle innebära en ny era i vårt statsliv.
Det är också ett uttalande, som jag icke finner bärande som argument
mot detta förslag. När referendumfrågan var före — år 1908,
vill jag minnas, att det var — gjorde herr Staaff beträffande samma
argumentering följande uttalande, som jag anser vara synnerligen träffande
även i detta sammanhang: ”Ja, det är ju naturligt, att man i fråga
om införandet av en ny princip alltid kan säga, att den passar icke ihop
med redan befintliga principer, och därför bör den icke införas. Men det
är ju icke i och för sig något skäl.” Han polemiserade sedan vidare mot
denna uppfattning och vände sig mot den tidens anhängare av proportionalismen,
i det han förklarade, att man med samma argumentering gent
emot dem skulle kunna säga, att eftersom det var något nytt de ville införa,
kunde man icke vara med om det. Jag menar alltså, att detta icke är
någon argumentering i sak. Det är alldeles riktigt, att det här är fråga om
någonting nytt, men det är därför icke sagt, att man ovillkorligen bör motsätta
sig det.

Här har nu talats om att riksdagen binder sig med hänsyn till sin
beslutanderätt genom att man anställer sådana omröstningar. Men då
skulle jag vilja rikta en fråga till herr Trygger, som eventuellt kunde
vara med om en folkomröstning, ty enligt herr Tryggers mening kunde
ju, om det finns en tillräckligt stark opinion för en folkomröstning, riksdagen
besluta, att en sådan skulle anställas även utan en grundlagsändring,
vilket för övrigt också är min uppfattning. Jag ville fråga herr
Trygger: om en sådan folkomröstning utfaller med tillräckligt stark
majoritet för det ena eller andra förslaget, binder icke den lika väl som
eu omröstning, vilken anordnas i enlighet med en paragraf i våra grundlagar?
Jag tycker, att hela argumenteringen faller på denna punkt; de
som äro motståndare till grundlagsändringsförslaget lägga ju icke alls
samma synpunkter på frågan i de olika fallen.

Eftersom herr von Geijer förde på tal frågeställningen och i detta
hänseende erinrade om den omröstning, som år 1896 verkställdes i staten
Viktoria i Australien såsom ett bevis på att det är förenat med stora
vanskligheter att uppställa frågorna på sådant sätt, att de kunna besvaras
med ja eller nej, vill jag säga, att det är alldeles riktigt, att i den ut -

Onsdagen den 4 maj f. m.

53 Nr 81.

redning, som föreligger om det konsultativa referendum, detta anföres Ang. grundsåsom
ett exempel på att vid en omröstning de röstande hava svarat ja lagstiftning
pa alla tre fragorna, ehuru man utgar tran att fragorna utesluta var- tivf0ik0mandra.
Jag har därför funnit anledning att närmare se på denna om- röstning.
röstning och frågeställningen vid densamma, och jag har åtminstone (Forts.)
för min del kommit till det resultatet, att de svar, som avgåvos, voro
fullt tydliga och att frågorna visst icke uteslöto varandra. Det gällde
nämligen först frågan om en konfessionslös skolundervisning, och en
sådan ville majoriteten av de röstande vara med om att bibehålla. Sedan
var det fråga om fakultativ undervisning i religion för barn, vilkas
föräldrar så begärde, och de röstande svarade, att även detta ville de
vara med om. Jag kan icke förstå, att man icke kan svara ja på såväl
den första som den andra av dessa frågor.

Denna sak har ju emellertid tagits upp i debatten, och det har påvisats,
att det ligger i Kungl. Maj :ts och riksdagens hand att ställa frågorna
så, att de kunna besvaras med ja eller nej, och är det endast om
en viss princip som man röstar, blir ju saken så mycket enklare.

Herr von Gei jer talade vidare om att det skulle uppstå ett kaos vid
en sådan omröstning. Å ena sidan skulle sålunda omröstningen binda
riksdagen, därför att den utfaller i en viss riktning, och på detta sätt
komma att upphäva det representativa systemet. Å andra sidan säger
herr von Geijer, att det skulle bli ett kaos, då varken de röstande skulle
komma att veta vad de vilja, eller riksdagen, som sedan skulle taga
resultatet i övervägande, skulle kunna se vad de röstande menat. Jag
frågar: hur kan det vara möjligt, att ett sådant kaotiskt resultat, som
herr von Geijer menar skulle uppstå, skulle kunna på något sätt binda
representationen vid frågans avgörande? Man kan för övrigt tänka på
riksdagsmannavalen, där de olika partierna uppställa sina valprogram
och i dem införa det ena kravet efter det andra, och sedan skola valmännen
rösta på riksdagsmän, som svära på det ena eller andra programmet.
Jag undrar då, vilket som är lättare: att sätta sig in i en fråga,
som intresserar hela folket — såsom enligt min uppfattning den fråga,
som nu varit på tal — och som ligger fullkomligt klar vad principerna
beträffar eller att sätta sig in i ett långt valprogram, kanske bedöma alla
partiernas valprogram, och sedan efter dessa välja riksdagsmän?

Herr Reuterskiöld uttalade, att vad särskilt den fråga angår, som
det nu gäller, så löses denna icke därigenom, att man nu ändrar grundlagarna,
ty det kan mycket väl hända, att det icke blir någon omröstning
i alla fall. Ja, för all del, det är mycket möjligt, att det icke blir någon
omröstning, men det behöver väl icke, såvitt jag förstår, inverka
på ståndpunktstagandet i detta sammanhang. Kunna vi säga, att vi få
en omröstning, om vi följa herr Trygger, som rekommenderar en omröstning
utan grundlagsändring? Det är mycket möjligt, men det är
också lika möjligt, att vi icke få någon. Jag tycker alltså, att frågan
om hur riksdagen kommer att besluta därvidlag icke behöver inverka
på vårt ståndpunktstagande, då det gäller denna grundlagsfråga.

Nr 31. 54

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- För övrigt vill jag göra den anmärkningen gentemot herr Reuterom^onsulta
ski°lds argumentation, att, försåvitt jag icke fattat honom orätt i hans
tiv folkom- uttalanden inom utskottet och i Statsvetenskaplig tidskrift, så anser han
röstning, icke, att en omröstning kan gå för sig genom beslut av konung och riks(Forts.
) dag, med mindre grundlagarna ändras. Däremot har han uttalat den
uppfattningen, att Kungl. Maj :t kan på administrativ väg anordna en
folkomröstning, och han har inbjudit dem som nu vilja hava en omröstning
att förena sig med honom om denna linje. Men då frågar jag herr
Reuterskiöld och med honom liktänkande, om de kunna garantera, att
denna väg kommer att anses fullt överensstämmande med grundlagarna.
Jag är icke övertygad om att de kunna svara ett bestämt ja på den frågan.
Här rekommenderar sålunda herr Trygger en linje, vars grundlagsenlighet
stått under debatt och till och med så starkt varit satt i
tvivelsmål, att denna kammares ärade talman har vägrat att framställa
proposition på ett förslag, som utgått från en sådan grundlagstolkning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att en annan av högerpartiets ledare,
herr Lindman, redan förra året i debatten uttalade, att den väg,
som herr Trygger nu anvisat, enligt hans uppfattning vore stridande
mot våra grundlagar.

Herr Reuterskiöld säde, att här har det talats om att en omröstning
utan en föregående grundlagsändring skulle bryta det representativa
systemet och däremot har uppställts utskottets uttalande, att referendum
icke bryter det representativa systemet. För min del har jag
den uppfattning, som gjorts gällande från en del håll som herr Trygger
nu synes dela, att en folkomröstning utan en grundlagsändring alldeles
icke är stridande mot våra nuvarande grundlagar och icke heller på
något sätt bryter det representativa systemet. Vad beträffar herr Reuterskiölds
linje skulle jag vilja fråga, hur ett referendum anordnat av
Kungl. Maj :t på administrativ väg skulle ställa sig i förhållande till
det representativa systemet. Vid en sådan omröstning skjutes ju riksdagen
fullständigt åt sidan.

Kungl. Maj :t kan anordna en folkomröstning, när Kungl. Maj :t behagar.
Hur går det då med riksdagens beslutanderätt? Jag tycker att
den linjen betydligt mycket mera avviker från det representativa systemet
än den som förordats av utskottet.

Vad beträffar herr Tryggers yttrande, att ett lagförslag först borde
antagas av riksdagen och därefter underställas folkomröstning, får jag
för min del säga, att jag icke alls skulle hava något emot att gå denna
väg, om den visar sig vara framkomlig. Utskottet har ju emellertid påvisat,
att det råder olika meningar i denna fråga, men att de flesta anse,
att det i alla fall medför stora fördelar att hava frågan ordnad på ett
grundlagsenligt sätt, och det är också med hänsyn därtill, som jag förenat
mig i utskottets yrkande.

Slutligen skulle jag ha velat till herr Trygger, som jag dock ser
icke är här närvarande, säga, att det visserligen är rörande, att han har
omsorg för demokratien och icke vill att den skall begå självmord genom

Onsdagen den 4 maj f. m.

55 Nr 81.

att antaga detta förslag, men här har förut i dag talats så mycket om själv- Ang. grundansvar,
och jag tycker, att herr Trygger och hans meningsfränder b°r<^eow''feo»wu//otillämpa
detta även i denna fråga. Låt var och en svara för sig själv; tiv folkomlåt
sålunda även demokratien svara för sig själv och sitt eget liv! Det röstning.
kanske ibland kan bli nog så svårt även för andra åsiktsriktningar att (horts.)
göra sig tillräckligt gällande. Därför tycker jag, att det är onödigt att
alldeles speciellt ömma för demokratien i detta fall.

När jag på grund av mitt ledamotskap i utskottet måste taga itu
med denna fråga, gick jag tillbaka i handlingarna några år och tog även
fram den motion, som herr David Bergström väckte vid 1897 års riksdag,
däri han begärde ett anslag till anordnande av en folkomröstning
1 fråga om den allmänna rösträtten. Denna motion, som remitterades
till statsutskottet, avslogs som bekant den gången, ehuru rösträttsfrågan
sedan kom igen oupphörligt. Behandlingen av den frågan påminner i
mycket om det nu föreliggande spörsmålet. Det förefaller mig nämligen,
som om man hade gjort detta spörsmål betydligt större än det i själva
verket är. Jag tror för min del uppriktigt sagt icke, att denna anordning,
att folket skulle få uttala sig i vissa frågor för att representationen skulle
fä veta, hur landet ligger i det ena eller andra avseendet, skulle på
något sätt underminera samhället och de grundvalar, varpå det representativa
systemet vilar. Men av reservationen och av herrar von Geijers
och Tryggers uppträdande i dag, liksom också av debatten i andra kammaren,
vill det nästan synas, som om herrarna menade, att om riksdagen
går med på detta förslag, skulle det innebära mycket stora faror
för den lugna samhällsutvecklingen. Det trodde man också, när talet
först uppkom om den allmänna rösträtten. Dåvarande chefen för justitiedepartementet
hade år 1896 ett yttrande i rösträttsfrågan, som jag
tycker karakteriserar debatten i dag och den argumentation, som här
har förts. Han yttrade sig på följande sätt till statsrådsprotokollet:

”Varken inom riksdagen eller därutom här den uppfattningen mera allmänt
kunnat göra sig gällande, att de grunder, varpå det svenska folkets
representation för närvarande är byggd, böra undergå någon genomgripande
förändring; och vad särskilt angår det av några framställda
yrkandet på allmän rösträtt, är en sådan anordning av valrätten helt
visst av den allmänna uppfattningen i vårt land betraktad såsom alldeles
oförenlig med en lugn och ostörd samhällsutveckling.” Jag är alldeles
övertygad om, att om herrarna tänka tillbaka på den tid, som har gått,
sedan detta uttalande gjordes år 1896, skola herrarna nog — vilken
uppfattning ni än må ha om den allmänna rösträtten — ändå kunna
vara ense med mig om att sådana faror för den lugna utvecklingen, som
här talas om, har den alldeles icke medfört. Och till och med min ärade
kamrat på Kronobergslänsbänken, som när den sista författningsreformen
genomfördes, tyckte sig höra suset av den annalkande barbarskogen,
tror jag skall nu erkänna, att även sedan denna kammare har ombildats
efter denna författningsreforms genomförande är den rätt så
samhällsbevarande. Och några faror för samhällets grundvalar tror jag

Nr 31. 56

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- icke hava uppstått. Jag tror sålunda, herr talman, att man kan taga

omkon!uZg- även denna fråga sanska lusnt- För min del ser jag saken uteslutande
tiv folkom- ur praktisk synpunkt; jag ser den alltså icke främst ur nykterhetssynröstning.
punkt, ehuru personer ur andra läger framför allt lagt denna synpunkt
(Forts.) på frågan. Jag tror som sagt, att det är en praktisk anordning, som
man bör införa för att utröna folkmeningen i sådana frågor, där denna
folkmening har den största betydelse för frågornas lyckliga lösning.

Det är sålunda ur dessa synpunkter som jag, herr talman, ber att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr greve och
talman, mina herrar! I denna fråga av utomordentligt stor vikt har
jag tillåtit mig begära ordet för att i korthet angiva de synpunkter jag
har på det föreliggande spörsmålet. Jag har gjort det även därför, att
jag ser, att ännu icke någon lantman begärt ordet för att yttra sig i
frågan.

Jag ber då först att få på det allra livligaste och kraftigaste instämma
i de anmärkningar, som den förste ärade talaren, reservanten till
utskottets betänkande herr von Gei jer riktade mot det sätt, på vilket
denna fråga har underställts riksdagen till behandling. Det har, såsom
han säde, blivit allt mera vanligt, att enskilda medlemmar av kommittéer
motionsvis söka få i riksdagen genomdrivna förslag, lösryckta ur det
sammanhang, i vilket de egentligen skulle ses. Så skedde för några dagar
sedan, då ett förslag behandlades och av riksdagen antogs, som kom
från en ledamot av jordkommissionen. En motion, framburen av enledamot
av försvarskommissionen, har också varit under behandling,
och om några dagar komma ytterligare en del ärenden, väckta av enskild
ledamot av jordkommissionen, att underställas riksdagens prövning.
Det kan gå an, när det är mindre viktiga saker, som det gäller, men
då det är en fråga av så stor och genomgripande betydelse som det här
föreliggande spörsmålet, kan det icke vara riktigt, att den föres fram
så brådstörtat som här skett. Man har rätt att förvänta, att i en så
viktig^ fråga ^initiativet skall läggas hos Kungl. Maj :t, eller åtminstone,
att frågan så beredes, att myndigheterna i landet få tillfälle att avgiva
yttranden i ärendet, så att de enskilda riksdagsmännen kunna läsa sig
in i ämnet och se frågan från olika synpunkter. Jag förmenar, att om
riksdagen bifaller föreliggande utskottsbetänkande, Kungl. Maj :ts prövningsrätt
i detta avseende har föregripits.

Nu ligger ju frågan så till att den kommitté, som haft* att behandla
detta ärende, har under utredning även frågan om införandet av decisivt
referendum. Det hade varit önskvärt, att man fått se utredningens resultat
även beträffande det decisiva referendum, så att man kunnat
bilda sig en uppfattning även i denna del av frågan. Jag förstår icke,
varför det har blivit en sådan brådska med ärendets framförande. Motionärerna,
herr Edén med flera, säga själva i sin motion: ”Vi hava
ingen som helst anledning att betvivla, att regeringen skall ägna densamma
all uppmärksamhet, och vi hysa den förhoppningen, att en kungl.

Onsdagen den 4 maj f. m.

57 Nr 81.

proposition i anslutning till kommitténs förslag i sinom tid skall fram- Ang. grundläggas.
” ”1 sinom tid”, säga motionärerna. Vad är det som gjort, att lagstiftning
en sådan brådska nu förefinnes, så att man icke kunnat låta ärendet0^ folkumberedas
av Kungl. Maj :t? Det gäller dock enligt mitt förmenande ingen- röstning.
ting mindre än införande till en del av ett nytt statsskick. Det hade då (Forts.)
varit önskvärt, om ärendet hade varit bättre berett. Det torde väl även
vara mindre vanligt att på enskilda motionärers framställning omedelbart
vidtaga en så betydande grundlagsändring.

Nu vilja motionärerna, att vi skola antaga detta förslag om konsultativt
referendum, men det är icke säkert, att om så sker frågan om
referendum i dess helhet därför är slutgiltigt prövad, och vi ha ingen
garanti för att icke samma motionärer snart nog komma med yrkande
på införande av decisivt referendum. Motionärerna säga själva på sidan
8 i motionen: ”Huruvida författningens utbyggande bör fullföljas även
genom införande av decisiv folkomröstning, blir alltså en fråga för sig,
vilken fortfarande står öppen.” Man förbehåller sig sålunda full handlingsfrihet
på denna punkt.

Man ställer också till sig själv den frågan, vilka ärenden som skola
bliva föremål för konsultativ folkomröstning. Såväl kommittén som
motionärerna och utskottet hava pekat i främsta rummet på nykterhetsfrågan.
Men jag tillåter mig att fästa uppmärksamheten på att i en
annan av de väckta motionerna, herr Vennerströms motion, påpekas, att
även andra frågor kunna göras till föremål för folkomröstning, och han
nämner därvid även frågan om bibehållande eller avskaffande av det
monarkiska statsskicket. Man ser således, att redan i motionerna höjas
röster för att även andra betydelsefulla frågor skola underkastas folkomröstning,
och man kan vara övertygad om att dessa krav på institutets
utsträckta användning icke komma att tystna, förrän man fått sin
vilja igenom, och vågar riksdagen i framtiden komma att säga nej, kommer
det att heta, att folkmeningen icke har fått göra sig gällande.

Men även när det gäller nykterhets frågan, synes mig, som om motionärerna
själva hyst vissa betänkligheter, ty de säga på sidan 9: ”Visserligen
utgör förbudsfrågan endast ett enstaka fall, och det kan med
skäl ifrågasättas, huruvida en grundlagsstiftning är motiverad endast av
hänsyn till detta enda fall, hur betydelsefullt det i och för sig än må
vara. Men man torde icke kunna undgå att erkänna, att även i andra
angelägenheter av särskild vikt och säregen natur ett motsvarande behov
kan framträda för statsmakterna.” Ja, vilka andra frågor och
behov är det som framträda? Det har pekats på en fråga, nämligen
den av herr Vennerström anförda, av mig nyss omnämnda, det monarkiska
statsskickets avskaffande. Andra frågor kunna ju också komma
upp.

Man ser sålunda att genom att antaga detta lagförslag öppnar man
möjlighet till en stor och allmän diskussion, en stor strid först om vilka
frågor, som skola hänskjutas till folkomröstning, och sedan om hur dessa
frågor skola lösas. Man kan också vara övertygad om, att om kon -

Nr 81. sS

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- sultativt referendum bleve upphöjt till grundlag, det vid varje riksdag
om£Sskulle Väckas motioner med yrkande om dess användande i en mängd
tiv folkom- spörsmål. Motionärerna säga på sidan 9, att ”själva idén om folkets
röstning, direkta medverkan fått en plats i medvetandet såsom en i vissa viktiga
(Forts.) ärenden och under vissa förhållanden tänkbar utväg. Hela statslivets
utveckling under senaste tid har fört detta med sig.” Detta skall således
vara en fortsättning på de författningsstrider, som tidigare förts,
och nu tror man sig ha funnit lösningen. Det är en ny författningsstrid,
som synes börja, och man pekar fortfarande på, att det är ett
demokratiskt krav. Man har skäl att fråga i synnerhet det liberala partiet,
som särskilt driver denna fråga: När skall demokratien anses vara
genomförd? En av motionärerna, herr Sävström, går till och med så
långt i sin motion, att han säger, att konsultativ omröstning i vissa fall
kan vara lämpligare för utrönandet av folkets uppfattning än nyval. Jag
håller före, att folkets ställning till nykterhetsfrågan klargöres icke genom
en allmän folkomröstning. Det kommer säkerligen, även om en sådan
anordnas, att uppstå nykterhetsstrider här i jandet och i riksdagen,
och nykterhetsdiskussionen kommer att fortsätta som hittills, och det
kommer att drivas propaganda för saken. Ingen lär väl tro, att förbudsvännerna
lägga ner sin agitation om en allmän folkomröstning går
dem emot.

Man har också i betänkandet pekat på, att vissa länder vid vissa tillfällen
använt folkomröstning. Men jag håller före, att denna form
icke är överensstämmande med gammal svensk rättsuppfattning. Den
svenska rättsuppfattningen innebär, att svenska folket låter sig representeras
av dem, som handla och besluta å svenska folkets vägnar, och
jag tror, att om valmännen själva skulle tillfrågas i denna sak, skulle
det kanske inte bli majoritet för det av utskottet tillstyrkta förslaget.

Herr Hellberg nämnde, att denna fråga bottnar i ett allmänt folkmedvetande.
Jag anser det icke vara så. Det vore önskligt, om folket
i val finge tillfälle att yttra sig om detta spörsmål, så att det icke
avgöres så hastigt som exempelvis rösträtten år 1918. Det höjdes då
kraftiga röster för att folket skulle få höras, men detta förvägrades.
Jag tillåter mig framställa en liknande vädjan denna gång, att folket i
val måtte få yttra sig om detta spörsmål, så att det blir föremål för allmän
diskussion ute i landet. Så har icke skett. Frågan har icke tillräckligt
diskuterats, och det har icke bildats någon opinion. De enstaka
resolutioner, som tillställts riksdagens ledamöter från några nykterhetsorganisationer,
kunna icke anses utgöra bevis för att den allmänna opinion,
som påstås skola finnas, verkligen existerar.

Jag håller således före, att då ärendet icke blivit så berett, som önskligt
hade varit, då riksdagens skrivelse icke heller av kommitterade tagits
till efterrättelse, och då vidare denna frågas .avgörande enligt min
mening skulle betyda en inkompetensförklaring från representationen,
anser jag mig icke kunna annat än till protokollet låta anteckna, att jag
röstat emot det föreliggande förslaget. Jag kan icke vara med om att

Onsdagen den 4 maj f. m.

59 Nr 81.

så underkänna representationen, att jag skulle vilja medverka till ett Ang. grunderkännande,
att vi icke kunna besluta i frågor utan att dessförinnan
skicka ut en massa frågeformulär till miljoner människor, som med0™^
mycket bråk och besvär skola besvara dessa. Jag ber därför, herr greve röstning.
och talman, att få yrka avslag å utskottets hemställan och bifall till den (Forts.)
av herr von Gei jer avgivna reservationen.

Herr Lindhagen: Jag blir antagligen tvungen att rösta för bifall
till detta förslag, ehuru jag känner mig mycket tveksam och gör det
ogärna, detta på grund av att såväl i kommitténs betänkande som i konstitutionsutskottets
utlåtande fattas något av det, som jag anser vara
bland det väsentligaste, för att icke säga det väsentligaste, då man skall
gå fram på denna nya väg. Jag menar den s. k. objektiva upplysningen
åt de röstande, innan de sättas att rösta på kommando av partierna.

Vad själva saken angår, huruvida man över huvud taget skall inlåta
sig på folkomröstning eller icke, har ju för deras del, som gå vo upphov
till riksdagsskrivelsen 1920, saken då och även år 19x7 och 1919 tillräckligt
utdebatterats, så att vi nu egentligen icke ha något att tillägga.

Att de ledamöter av kammaren, som då voro emot saken, nu måste upprepa
sina skäl för att fälla även detta förslag, är ganska naturligt. Men
från andra sidan är som sagt saken utdebatterad och då det talats så
mycket i ämnet, skall jag icke utöka diskussionen. Jag vill bara fastslå,
att meningen med det nya institutet ju är, att förrän folket blir upplyst
och moget, kan heller aldrig anordnas någon upplyst och mogen styrelse
för detsamma. Och ett folk blir aldrig upplyst och moget, så länge dess
rättigheter att delta i riksstyrelsen består i att vart tredje år, eller numera
tyvärr blott vart fjärde, på kommando av valledningama lägga i
valurnan en valsedel, med vars tillkomst det haft mycket litet att skaffa.

Den allmänna och lika valrätten är således enligt min mening ett mycket
litet steg eller rent av ett tuppfjät mot utvecklingens stora horisont. Vi
måste lägga till ett nytt litet steg genom att slå in på den vägen att bereda
folket självt tillfälle att bli så upplyst och moget, att det inte bara
genom ombud får avgöra frågor av ovanlig vikt för detsamma.

Nu har det invänts, att detta skulle leda till imperativt mandat. Men,
herr Trygger, det är väl en bra formell synpunkt, då hela vårt parlamentariska
liv ju bara är ett uttryck för det imperativa mandatet? Hur
ofta har man exempelvis icke fått höra: ''''Vi kunna icke yttra oss i denna
fråga, ty ämbetsverken ha icke sagt något.” Komma sedan ämbetsverken
med sina grunder och skäl, slukas dessa i regel obesedda av majoriteten.
En annan fråga beror kanske på vad vederbörande utskott säger,
ty vad ett utskott föreslår en kammare blir vanligen avgörande,
det blir alltså ett imperativt mandat för de enskilda medlemmarna. Vi
veta också, hur svårt det är att här i kammaren få ett någorlunda stort
röstetal för en ny fråga, som sedan i alla fall slår sig igenom, om icke
någon eller några av partiledarna uppträda för densamma. Men göra
de det, så kommer åtminstone hälften av vederbörande parti att gå med.

Nr 31. 60

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- Vad är detta annat än ett imperativt mandat från partiledarna för partiomkons\ulta-
medlemmarna;_ Nu är ingenting värre hänt, än att ett förslag framte
folkom- kommit, att själva det folk, som vi skola representera, också får säga
röstning, sin mening. Detta imperativa mandat är bra mycket ofarligare och
(Forts.) mera sakligt grundat än de olika partibyråkratiernas imperativa mandat
mot de stora väljaremassorna.

Det är nu i varje fall enligt min mening — och den kanske rent av
är ostridig — en nödfallsåtgärd att bryta ut detta förslag ur det stora
hela. Det skulle aldrig fallit någon in att föreslå denna utbrytning, om
det icke varit för nykterhetsfrågans skull. Här gäller det således, huruvida
vi för nykterhetsfrågan behöva göra en förberedande lagstiftning
till den, som kommittén slutligen skall föreslå. Ja, så bråkigt som det är
med nykterhetsfrågan, tycker jag verkligen också, att vi böra bereda oss
tillfälle att få höra den allmänna meningen rörande densamma, helst
som det även av förbudsmotståndare alldeles särskilt åberopas, att det
måste finnas en synnerligen allmän mening, om saken över huvud taget
skall kunna ordnas. Man gör alltså även förbudsmotståndarna en tjänst
genom att de bli i tillfälle att se, hur saken verkligen ligger. Då det nu
blir nya val i höst, är det av vikt, att detta förslag blir antaget som
vilande och sedan kan komma upp till slutligt avgörande nästa år, så
att vi äntligen få klarhet. Enklast hade det naturligtvis varit att på
samma sätt som i andra länder utan grundlagsändring anslå belopp för
en frivillig folkomröstning. Men nu ha de lärde ansett detta alldeles
stridande mot vår författning, i olikhet med vad man ansett exempelvis
i Norge och Danmark. Då vi kört fast i denna formalism, finns det
ingen annan utväg än att antaga grundlagsändringen såsom vilande.
Men jag vill betona, hur betänkligt det är att ge motståndarna till en
verklig folkomröstning — vilket detta icke alls är — detta kraftiga argument:
”Nu ha vi genomfört detta, stopp nu och icke vidare!” Om i
stället hela saken utan någon förberedande grundlagsändring kommit
fram, hade man haft utsikt att få den bedömd i hela dess vidd och kunde
då även kommit fram till den decisiva omröstningen, vilken är den, som
har skälen för sig och innebär det egentligen nya.

Nu har jag för min del trott — och det betonade jag redan 1917
i den motion jag då väckte och likaså 1919 och 1920 — att det tjänar
ingenting till att införa även detta nya slag av demokratisk befogenhetsutövning,
ifall vi icke kunna ändra något på det gamla systemet. Vad
tjänar det till att ge denna nya rätt åt folket, då rättens utövning skall
helt och hållet ligga i de stora organiserade partiernas händer och påverkas
av alla de förgiftade medel dessa organisationer ha till sitt förfogande
för att, i stället för att sprida upplysning och verka för mogenhet
bland massorna, hålla dem kvar i okunnighet och omogenhet ? Skall
man därför på något sätt gå in på detta nya, har jag för min del funnit,
att det måste tillkomma någonting, som kan kallas för objektiv upplysning.
Det måste bli slut på den s. k. boskapsskötseln, och det måste
bli möjligt för de menige i landet att rösta efter insikt och egen över -

Onsdagen den 4 maj f. m.

61 Nr Bl.

tygelse. I annat fall bli de tvungna att i blindo följa färdiga meningar, Ang. grundsom
tillagas redan i partitidningarnas rubriker och vid de privata råden^"^™”^
mellan de ledande inom varje parti. I de två andra motioner, som be- tiv folkomhandlade
saken 1920, fanns icke ett ord om denna viktiga punkt, varken röstning.
i den, som kom från yttersta högern, eller den, som kom från yttersta (Forts.)
vänstern, trots att påpekanden gjorts både 1917 och 1919. Därav tror
jag mig finna, att det är ett bra kallt hjärtelag hos våra partiledningar
för strävandet att göra folket moget och upplyst. Emellertid var konstitutionsutskottet
1920 nog snällt att i slutet av sitt betänkande ägna
två rader åt denna sak med en liten anmärkning, som väl innebar: att
låt den då för guds skull också bli utredd, så får herr Lindhagen sitt
lystmäte! Knappast låg bakom detta någon känsla hos utskottet för att
detta var den allra viktigaste kärnpunkten?

Så kommer jag till kommitterades förslag och finner där, att kommitterade
skaffat en utredning om ”objektiv upplysning” i utlandet. De
ha funnit två system, ett schweiziskt och ett nordamerikanskt. Det
schweiziska duger inte, men det nordamerikanska finner kommittén i
stort sett vara ganska gott. Vidare säga kommitterade, att ur principiella
synpunkter tala vissa skäl — observera, mina herrar, ”vissa”, icke
”alla” skäl, som det borde stå — för att folkomröstningsinstitutet kompletteras
med något system för bibringande av objektiv upplysning om
de till omröstning framlagda spörsmålen. Men så kommer kommittén
då vidare och frågar sig, om det tjänar någonting till, och utan någon
ytterligare motivering hamnar sålunda denna sak i den stora papperskorgen.
Kommitterade säga helt enkelt att ”dessa principiella skäl för
officiell upplysningsverksamhet vid folkomröstning kunna emellertid
ej, enligt kommitténs mening, motivera att i grundlagen införa bestämmelser
därom”. — Att det icke i grundlagen skall finnas ens en antydan
om, att man sökt göra sitt bästa för att skaffa en dylik upplysning, är,
såvitt jag kan förstå, en fullständig bankruttförklaring. Men det kanske
är ett utslag av samma syn, som genomgick konstitutionsutskottets utlåtande
i frågan om att låta nya testamentet rycka fram i vår praktiska
politik i form av en ny grundlag, som skulle verka oroande och upplösande
på våra gamla partier. Detta, sade utskottet, kunde icke bifallas,
emedan det stred mot principerna för vår nuvarande grundlag. Således
vår nuvarande grundlag måste upprätthållas i sin värdighet och
att med den införliva gamla sanningar och samvetets röst skulle strida
emot dessa principer. En förkrossande kritik i själva verket på vår författning.
Att folket skulle få en objektiv kunskap och icke en partiundervisning
är således antagligen det, som i själva verket fortfarande
stöter oss, och därför tycka vi, att några bestämmelser därom icke heller
böra införas i grundlagen.

Sedan ha kommitterade också funnit —- och taga därvid nästan
helt och hållet tillbaka det principiella erkännande de förut givit — att
det är så många svårigheter, tekniska svårigheter, med saken. Det kan
visserligen i några fall tänkas, att det skulle kunna gå bra, likaväl som

Nr 31. 62

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- det en gång gick i Danmark; men i andra fall menar man, att en uppom
Skonsu''lta tysningsverksamhet skulle stöta på hart när oöverkomliga svårigheter,
tiv folkom- utan att det samtidigt finns garanti för att den uppfyller sitt ändamål.
röstning. Detta är väl ingenting annat än en fullständig bankruttförklaring. Man
(Forts.) säger ifrån, att det icke finns någon möjlighet att ge folket upplysning
för det omdöme det skall fälla, utan vi få nöja oss med den gamla partiundervisningen.
Med andra ord: vi få avstå från alla förhoppningar att
någonsin få se ens en glimt under årtusendenas lopp av det tusenåriga
riket vid en avlägsen horisont.

Slutligen ha kommitterade ansett att det här är en bestämd skillnad
mellan den decisiva och den konsultativa folkomröstningen. Vid den
. förra föreligger en omdiskuterad fråga i utrett skick, under det vid den
konsultativa omröstningen varje partiskhet vid den officiella upplysningen
i ännu högre grad än vid den decisiva kan verka förryckande
på omröstningens resultat. Vad är nu detta för tal? Skulle icke en
partiskhet i upplysningen verka förryckande likaväl vid en decisiv som
vid en konsultativ omröstning? Självfallet, så vitt jag förstår. Dessa
två former böra för övrigt täcka varandra. Där en konsultativ omröstning
lämpligen kan äga rum, där är också plats för en decisiv, och där
en decisiv kan ske, är det icke heller ur vägen att anställa en konsultativ,
om man icke kan besluta sig för den decisiva formen. Denna
skillnad är således konstruerad under intryck av den obenägenhet för
själva saken, som naturligtvis besjälar oss alla på grund av våra politiska
vanor, som göra att vi rygga tillbaka för de meniges andliga frihet.

Men så sluta kommitterade i alla fall: ”Det bör, enligt kommitténs
mening, stå statsmakterna fritt att i denna punkt träffa avgörande från
fall till fall, allteftersom sakens natur och övriga omständigheter det påkalla”.
Denna svävande anvisning kan jag naturligtvis, av skäl jag nyss
anförde, icke alls vara med på. Men skall denna svävande utväg med,
så bör den självfallet också komma in och få något uttryck i själva lagförslaget.
Så har dock i själva verket icke skett. Konstitutionsutskottet
har ursprungligen enhälligt godtagit kommitterades framställning, som
återges i ett litet stycke på sid. 4 i konstitutionsutskottets betänkande:
”Kommittén har härvid utgått från förutsättningen, att någon begränsning
av statsmakternas beslutanderätt härutinnan ej är behövlig,
då den starkaste garantien mot missbruk av institutet ligger just i fordran
på Konungens och riksdagens gemensamma beslut.” Men detta är
ju ingen garanti för det folk, som Konung och riksdag skicka ut att
rösta. Så säger utskottet vidare: ”En alltför detaljerad reglering av
det nya institutet i grundlagarna synes ägnad att på ett obehörigt sätt
binda statsmakternas handlingsfrihet; de närmare bestämmelserna om
folkomröstning synas lämpligast böra givas från fall till fall etc.” Det
är således ett obehörigt sätt att binda statsmakternas handlingsfrihet,
att de icke på samma sätt som hittills få prisgiva menige man åt hela
detta förvildningsarbete, som äger rum exempelvis i valrörelserna.

Nu är det ganska intressant att se, att i kommitténs betänkande

Onsdagen den 4 maj f. m.

63 Nr 81.

finnas tre marginalrubriker, som stå i följd. Den första heter: ''Tråg q- Ang. grundställningen
vid omröstningarna”, den andra: ”Objektiv upplysning
omröstningen” och den tredje: ”Sättet och tiden för omröstningen”.0mHy"^^
Alla dessa tre saker skulle nu naturligtvis avgöras ”från fall till fall”, röstning.
Vad gör då lagförslaget? Det upptar i grundlagen den första och den (Forts.)
sista punkten för avgörande från fall till fall, men hoppar fullkomligt
över den objektiva upplysningen, med påföljd att 49 :e paragrafen, 2:a
momentet, 2:a punkten i regeringsformen fått följande lydelse: ”1 lagen
bestämmes, vilken eller vilka frågor skola genom omröstningen besvaras,
så ock tid och sätt för densamma”. Den andra marginalrubrikens
innehåll är av regeringen och konstitutionsutskottet fullständigt överhoppat,
fastän även därom sagts, att det skulle behandlas från fall till fall.

Nu vet jag verkligen icke, hur jag skall under sådana förhållanden
ställa mig. Helst skulle jag vilja yrka avslag på det hela, om jag fick
följa mitt hjärtas böjelse. Men då jag finner, att förslaget i alla fall
är ett glidande in på det nya, dit vi slutligen skola komma, är det kanske
klokt att taga det som en första början. Framför allt är det nödvändigt,
att en folkomröstning kommer till stånd i nykterhetsfrågan, och jag är
därför beredd att med svidande hjärta yrka bifall till denna ofullkomliga
och primitiva ansats i folkomröstningsfrågan. Men den objektiva upplysningen
måste i alla fall in på något sätt. Nu inträffade det olyckliga,
att denna sak framfördes i två motioner vid motionstidens utgång.

Om det varit en kunglig proposition, hade det funnits tid att föreslå ändringar
och tillägg. Nu vet ingen, om det gått an, att i anledning av
väckt motion ex analogia begagna en motionstid av femton dagar för
att föreslå ändringar. Herr talmannen tycker nog, att det vore alldeles
på tok, och det är ju möjligt, att så är. Men det gjordes någon ansats
i den riktningen under de gamla goda tiderna i andra kammaren. Då
blundade talmannen de la Gardie ofta för sådana saker och tyckte, att
om det icke gick för sig på annat sätt, så låt gå med ett yrkande även
först under diskussionen. Jag yrkade själv en gång i själva debatten
ett nytt anslag, och efter en intim rådplägning upptog talmannen detta
yrkande till sakbehandling och votering.

Nu undrar jag, vad talmannen tycker om ett litet tillägg, som jag
sålunda inte fått framföra genom motion. Jag har frågat honom, och
han ville betänka sig. Han såg visst icke ogärna, om det kunde gå för
sig, men jag vet ju icke, till vilket resultat han kommit. Men det må
bli hur som helst, jag måste i alla fall göra ett yrkande till protokollet.

Jag föreslår således, herr talman, att förslagets 49 :e paragraf, 2:a moment,
2:a punkt måtte få följande lydelse: ”1 lagen bestämmes, vilken
eller vilka frågor skola genom omröstning besvaras, tid och sätt för
densamma, så ock 1 vad mån objektiv upplysning om den till omröstning
hänskjutna frågan må kunna meddelas de röstande.” Jag har mot
min egen övertygelse använt uttrycket ”i vad mån”, och då kunna väl
herrarna vara nöjda.

Nr 31. 64

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang grund- Herr v o n G e i j e r: Herr greve och talman! Endast några ord

om konsulta- replik-_ Jag är uppkallad av den talare, som hade ordet närmast

tiv folkom- e^er mig i början av debatten. Det föreföll mig, som om han tämligen
röstning, konsekvent sökte förringa värdet av den utredning, som jag pekat på,
(Forts.) rörande förhållandena i länder utom Europa, särskilt Amerika. Jag
vil^då först och främst erinra om, att detta institut icke vunnit någon
tillämpning att egentligen tala om inom Europa. Han åberopade två
fall och tryckte särskilt på dem: Danmark och Norge — jag skall strax
komma dit. Emellertid, den slutledning, som jag åberopade mig på, anser
jag kunna redan i och för sig dragas ur allmänmänskliga synpunkter,
men det oaktat vill jag påminna om, att riksdagens skrivelse begärde
en fullständig utredning om, hur institutet verkat i främmande länder.
Nu föreläggen utredning just för dessa länder, som man naturligtvis
icke kan gå förbi.

Vad sedan Norge och Danmark beträffar, är det en särskild historia.
En gång i vartdera landet har folkomröstningen tillämpats, som
jag sade i mitt första anförande — ja, möjligen glömde jag att tala
om Norge, jag erinrar mig icke det säkert. Där var det emellertid fråga
om att förlänga en provisorisk lag, alltså en lag, som redan förelåg.
Men oavsett detta, kanske andra omständigheter av betydelse kunna
förefinnas, och jag vill t. ex. peka på, att Norge har enkammarsystem
utan upplösningsrätt och utan någon traditionell kungamakt och därtill
med en så besynnerlig valkretsindelning, att något sådant kan inträffa
som faktiskt inträffade under valperioden 1913—1915, att det nämligen
satt en majoritet i representationen, som bestämde utgången av alla frågor,
men som vilade på knappa 26 procent av folkmängden. Detta är
väl helt säregna förhållanden, som kunna bereda uppfattningen för ett
referendum!

Vad Danmark beträffar vill jag taga fasta på ett yttrande av samme
talare. Han sade att Danmark och Norge använt systemet, då verkligt
behov förelegat. Detta strider fullständigt mot den utredning, som
jag mer än en gång åberopat. Det var icke fråga om detta. I Danmark
stod det en ren taktisk-politisk strid, och själva sakfrågan var icke huvudsaken.
I Danmark hade man fått en ny grundlag år 1915, men
då frågan om försäljning av de västindiska öarna år 1916 uppkom, satt
ännu representationen kvar, vald efter de gamla rösträttsgrunderna. Oppositionen
krävde nya val, vilket särskilt den radikala ministären motsatte
sig. Striden kom då att stå för eller emot nya val. Men för att
motverka detta framfördes folkomröstningen såsom ett schackdrag; ministären
och dess parti framställde förslag därom såsom schackdrag
mot upplösningskravet. Denna omständighet var orsaken och enbart den.
Om herrarna icke vilja tro endast på min uppgift, vill jag åter referera
till utredningens ord: ”De politiska förutsättningar, varunder den danska
folkomröstningen i den västindiska frågan sålunda åvägabragtes,
förete åtskilliga egenartade drag. Först och främst är det icke utan
en viss förvåning man konstaterar, att denna fråga icke i och för sig

Onsdagen den 4 maj f. in.

65 Nr 81.

var något tvisteämne mellan partierna. Det stod egentligen ingen strid Ang. grundmellan
dessa om konventionens lämplighet, och det var från början tära- lagstiftning
ligen klart, att därom icke heller ute i landet fanns några större me-0™^wf,“^a''
ningsskiljaktigheter. Vi ha alltså exempel på en av riksdagen frivilligt röstning”
företagen folkomröstning i ett spörsmål, där intet verkligt behov förelåg (Forts.)
att utröna folkopinionen och där riksdagen i sak hade sin mening klar.”

Yrkandet om folkomröstningen kom från den radikala vänstern enbart
såsom ett motdrag mot anspråken på upplösning av riksdagen. Därefter
heter det i utredningen: ”Intet parti torde heller från början önskat
framdriva en folkomröstning, utan denna är helt och hållet ett omständigheternas
verk.” — Icke kan man väl åberopa detta såsom stöd
för att ett verkligt behov av en sådan folkomröstning förefanns i våra
grannländer. Nej, vi få då lov att gå till de länder, som jag förut talat
om.

I detta sammanhang vill jag säga, att då jag gjorde min anmärkning
om att upplysningsverksamheten var svår och omöjlig att utföra
och att den endast måste bliva i form av propaganda, visade herr Hellberg
på Danmark. Ja, när alla voro eniga, var det väl icke så rasande
svårt att få-”objektiv upplysning”. Omröstningen var ju bara ett spegelfäkteri.

Vidare pekade herr Hellberg på att jag för min del såg så förskräckligt
många farligheter i detta. Ja, jag vet inte, om jag kanske
tog till för mycket, men jag tror, att jag har fog för min tro med påstående
om den fara och den risk, jag anser ligga i detta nya. — Herr
Hellberg talade vidare om en herre i Lund, som icke vågade gå utom stadens
norra port för att inte komma till Nordpolen. Det var ju överdrivet
och det fanns icke heller någon rimlig anledning att i mina ord
lägga en sådan överdrift, men en bit på vägen kommer det att bära. Jag
vill fortfarande hänvisa till samma utredning. Det heter där om den
allmänna utvecklingsgången av folkomröstningen i Förenta staterna
och Australien: ”Om båda länderna gäller emellertid i stort sett samma
sak, nämligen att folkomröstningsinstitutets tidigare författningsenliga
existens beträffande vissa områden införlivat det med det allmänna
uppfattningssättet och på så sätt historiskt politiskt berett väg för dess
tillämpning, i fall av behov, även på andra områden.” Det är utredningens
slutresultat, och jag har icke pekat på någonting annat. Gentemot
detta sätter nu herr Hellberg sin man från Lund. Utvecklingen får
sedermera visa, vem som har rätt. Herr Hellberg sade ytterligare, att
jag profeterade, men han sade själv gång på gång: ”jag tror, jag tror”.

Då vill jag säga, att en tro eller en profetia om, huru detta institut kommer
att verka i framtiden, väl betyder ungefär detsamma.

Jag vill också säga några ord med anledning av vad herr Ljunggren
sade. Det kan visserligen sägas, att det icke tillkommer en talare
att söka rätta en annan talares uppfattning av en tredje talares yttrande,
men då jag själv fick en släng av sleven, torde det vara tillåtet att i
detta sammanhang säga, att herr Ljunggren alldeles missuppfattade, vad

Första kammarens protokoll ig2i. Nr 31. 5

Nr 81. 66

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- herr Trygger sade. Jag hörde noga på den sistnämndes yttrande, och
lagstiftning herr Ljunggren lade ord i herr Tryggers mun, som denne aldrig fällt.
tiv folk om- Därom råder intet tvivel. Herr Trygger nämnde ingenting om möjröstning.
ligheterna för åvägabringandet av en folkomröstning. Han sade en(Forts.
) däst: Skall en sådan äga rum, kan det icke ske utan en grundlagsändring.

— Därmed har herr Trygger icke ingått på någon realprövning, om
det var lämpligt eller icke. Beträffande den decisiva folkomröstningen
behandlade herr Trygger den frågan i en hypotetisk form. Han resonerade
nämligen i hypotetisk form med detta institut såsom en verklighet.
Vad mig själv beträffar argumenterade herr Ljunggren icke
så litet mot det yttrande, som jag skulle hava haft om en omröstning i
Australien. Jag vill erinra herrarna om, att jag icke fällde ett enda ord
om denna omröstning. Herr Ljunggren får förlåta mig, om jag säger,
att det icke är den allra första gången som han argumenterat mot yttrandén,
som i själva verket icke blivit uttalade eller som han, om de
verkligen uttalats, i god tro lagt en annan betydelse i än de faktiskt ägde.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Herr talman! När jag hörde

dels borgmästaren von Geijer, dels justitierådet Trygger, dels professor
Reuterskiöld, och jag vill tillägga, i viss mån borgmästaren Lindhagen,
påminde jag mig så livligt ett sällskap, där man diskuterade olika yrkens
innebörd och utgifter. Man kom då till frågan om juristernas uppgift,
och då sade någon, att deras uppgift vore att göra en enkel, klar
och lättbegriplig sak invecklad, svårbegriplig och svårlöst.

Vad är det här fråga om? Så vitt jag förstår, är det fråga om
att genom ett tillägg till grundlagen på ett för alla obestridligt sätt möjliggöra,
att Konung och riksdag kunna i de fall, då de anse det lämpligt,
i viss fråga utröna folkets mening. Det är självklart, att ett sådant
beslut kommer till stånd endast på områden, där det för lagstiftaren
är alldeles särskilt önskvärt att känna denna folkmening, och i frågor,
som på ett sådant sätt ingripa i folkets liv, att man har anledning antaga,
att folket i regel har både intresse för och sakkunskap i det ämne,
som det gäller att uttala sig om. Med ett ord: här skapas en form, varigenom
möjliggöres att på ett omstritt opinionsområde vinna fullständig
klarhet om den allmänna meningen.

Nu visar det sig emellertid, att man på vissa håll betecknar detta
såsom något synnerligen ödesdigert. Huvudreservanten utvecklar detta
i en ovanligt utförlig reservation. Man tycker sig riktigt se, hur kallsvetten
flödat, då han i denna långa reservation skrivit ned allt det han
anser kunna anföras mot förslaget. Och i hans första inledande anförande
betecknade han folkomröstningen såsom en ny politisk aera, och
han kände sig uppenbarligen själv såsom skyddsvakt mot det onda, som
nu håller på att komma över oss.

För min del måste jag säga, att jag icke förstår, att man på detta
sätt försöker göra frågan större än den i själva verket är. Jag vill
icke underkänna dess betydelse, men jag måste alldeles bestämt säga,

Onsdagen den 4 maj f. in.

67 Nr 81.

att jag har haft svårt att följa med åtskilligt av vad här blivit sagt,Ang. grundnär
man velat påstå, att ett godkännande av utskottets förslag skulle in- lagstiftning
verka i olika riktningar på ett för folkrepresentationen och lagstiftningen0”^,
olycksdigert sätt. röstning.

Såsom en egendomlighet förtjänar först antecknas att samma re- (korts.)
servant, som förklarat sig i huvudsak instämma med herr von Geijer,
visat sig vara i huvudsak oenig med honom. Jag kan nämligen icke
finna annat än att herr von Geijers huvudopposition inriktats däremot
att en dylik omröstning skulle komma att på ett oriktigt sätt nedsätta
riksdagens inflytande och ställa riksdagsmännen i ett slags beroende
ställning, som icke yore förenlig med representationens idé. Professor
Reuterslciöld fann däremot lämpligt att för sin del särskilt förorda för
nykterhetsvännerna, vilkas förbuds fråga han ansåg att det i första hand
här gällde, att följa honom, som ville att en dylik omröstning skulle komma
till stånd alldeles oberoende av riksdagen och utan att dess mening
behövde inhämtas. Jag kan icke finna annat än att dessa båda reservanter
på denna väsentliga punkt, trots förklaringen om huvudsakligt
instämmande med varandra, äro inbördes djupt oeniga. Det visade sig
för övrigt också av herr Tryggers anförande, att han, .såvitt jag förstår,
alldeles icke godkände utgångspunkterna för den von Geijerska
reservationen.

Här har från flere håll såsom huvudmotiv mot det föreliggande
förslaget anförts, att det skulle komma att på ett olämpligt sätt inverka
på riksdagsmännen, då de gå att träffa sitt avgörande. Jag har under
denna diskussion frågat mig själv: Vad är det en riksdagsman egentligen
representerar? Vad ligger i begreppet folkrepresentant? Jo, naturligtvis
skyldighet att i avgöranden, som bli honom förelagda, försöka
efter sitt omdöme träffa beslut, som gagna och främja hela folkets
bästa. Men jag kan nu icke annat än anse, att representanterna
i allmänhet också med skäl känna det såsom en plikt att söka -— naturligtvis
efter mogeh prövning såväl när det gäller penningar och lagar
som statsskick — förverkliga de önskningar, som besjäla väljarna. Jag
har ytterst svårt att förstå, när man här hör beklaganden över den beroende
ställning, som en riksdagsman skulle komma att intaga till valmännen
genom en deklaration rörande de senares mening. Vad t. ex.
beträffar Stockholm, har ju högern här ledamöter i riksdagen som förklara
sig vara speciella medelklassrepresentanter eller tjänstemannarepresentanter,
vilkas huvuduppgift ju av dem själva angives vara att inom
riksdagen företräda vissa separata intressen. Jag har även svårt att
förstå professor Reuterskiölds förskräckelse härför, då han i riksdagen
gång på gång varit angelägen att betona, att hans riksdagsmandat är
kombinerat med och alldeles särskilt avser att förverkliga önskningarna
hos vissa valmansgrupper. När man framträder såsom speciell representant
för dylika intressen, förefaller det mig som om det icke går väl
ihop med denna ställning å ena sidan och å andra sidan den fruktan
man nu visar, att man skulle behöva taga hänsyn till en viss valmans -

Nr 81. 68

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- mening, uttalad på det sätt som genom allmän folkomröstning skulle kom lagsstiftning

ma att ske.

0”t''k°Mkom- För övri&t ber iaS särskilt få framhålla, att, då jag förnummit att
röstning, högerns ledare i bägge kamrarna, herr Lindman i andra kammaren och
(Forts.) herr Trygger i denna kammare, med alldeles särskild energi uppträda
emot detta förslag, men att båda två därvid uppfattat det såsom ett
förslag, som i första hand tar sikte på förbudsomröstning å nykterhetsområdet,
det då finnes anledning spörja dem, när enligt deras mening
nykterhetsintresset lämpligen bör komma till uttryckt Vid riksdagsmannaval
i höstas här i Stockholm hörde jag herr Lindman håna dem,
som vid ett dylikt val läte sin ståndpunkt bestämmas av hänsynstagande
i nykterhetsfrågan. Vid det kommunala valet nu i vinter i Stockholm
läste jag också om att herr Trygger för sin del fällt ett liknande uttalande
mot dem, som vid stadsfullmäktigevalet toge dylika hänsyn. Sålunda,
icke vid val av riksdagsman, icke vid val av stadsfullmäktige och
icke heller vid en särskild omröstning finner man skäligt eller lämpligt,
att detta intresse skall få gorå sig gällande. Ja, man instämmer
också med huvudreservanten däri, att upplysningsverksamheten på detta
område är ytterst riskabel! Då vill jag fråga: Vid vilka tillfällen är
det som högerpartierna vilja realisera sitt ofta affischerade intresse för
nykterhetssaken ? Det får och bör ju icke ske i sammanhang med val
av riksdagsmän och stadsfullmäktige och icke heller genom särskild folkomröstning.

För övrigt, vad menar man egentligen med talet om ”våldsam propaganda”,
som man sagt kommer att uppstå och som herr von Gei jer
sökte beskriva på detta sätt: ”Samma svårighet bjuder härvid — kanske
i vidsträcktare mån än vid de flesta andra frågor — den ''objektiva upplysningen’
eller — varför leka med ord — den våldsamma propaganda,
som kommer att kastas över landet. Målsmännen för de talrika, skiftande
meningarna komma, en var, att tala och verka för sin sak. Svårt
är att förstå, hur valmännen skulle kunna finna reda i den förbistring,
som måste uppstå, när de olika talarna efterträda varandra i talarstolarna
och var och en förordar sitt patentrecept. Att en samvetsgrann
riksdagsman ur detta kaos kan utläsa den verkliga folkmeningen förefaller
mig svårt att förstå.” — Är icke detta det sätt och det enda möjliga
sätt, varpå stora, för valen grundläggande frågor egentligen kunna
dryftas, för att därpå må kunna grundas en flertalsrepresentation och
riksdagsbeslut? Jag ber att få fråga dem, som år 1914 kände sig oförhindrade
att fatta beslutet i försvarsfrågan: Skedde detta icke efter

en föregående valstrid, som ord för ord och sats efter sats passar in
på den beskrivning av upplysningsarbetet, som herr von Gei jer nu betecknat
såsom olämpligt och oriktigt? Jag förstår då icke, när man
menar, att landet vid en omröstning skulle komma i sämre läge och i
andra förhållanden än dem, som hittills varit rådande. Jag kan icke
se, att man i något avseende med framgång kan på det sätt som reservanterna
gjort motivera ett avstyrkande.

Onsdagen den 4 maj f. m.

69 Nr 31.

Vidare ariföres, att det kan hända, att man vid en dylik omröstning Ang. grundicke
kan få fram eu klar medborgarmajoritet. Ponera, säger reservan-^gs stiftning
ten, att de som rösta utgöra 56 procent av valmännen och att det seder-””''iV/o/ytommera
inom dessa 56 procent framkommer en majoritet. Denna majoritet- röstning.
utgör ju likväl minoritet inom hela det stora antalet röstberättigade, där- (Forts.)
för att så många underlåtit deltaga i omröstningen. Man kan då icke
vara säker på, menar reservanten, att de, som utgöra majoriteten vid
denna folkomröstning, alldeles givet hava en motsvarighet inom nationen
i dess helhet. Visst låter det sig sägas. Men det är väl precis på
samma sätt, när frågorna avgöras enbart genom val av riksdagsmän.

Vilket parti är det, som i detta ögonblick representerar en majoritet
bland valmännen? Jag återkommer till valet 1914. Det parti, som då
kände sig oförhindrat att kräva en lösning i enlighet med sin åsikt representerade
icke majoriteten ens bland de i valet deltagande och detta
då så mycket mindre bland de i hela landet befintliga valmännen. Man
betecknar nu en liknande situation vid en folkomröstning såsom ett synnerligen
tilltrasslat läge, som man bör söka undvika. Det är ju blott
samma situation, säger jag, som vi nu gång på gång befinna oss i och
i vilken försämring icke kommer att uppstå genom det nu föreliggande
förslaget.

Så säger huvudreservanten också, att det är en olägenhet vid omröstningen,
att man måste svara endast ja eller nej samt att omröstningen
exempelvis i förbudsfrågan icke ger rum för några mellanmeningar,
utan att man endast har att ge sitt votum fullt och helt åt den
ena eller den andra sidan. Ja, detta har redan herr Hellberg svarat på,
då han erinrade därom, att representanterna för mellanmeningar i nykterhetsfrågan,
d. v. s. sådana meningar som anse en viss försäljning böra
komma till stånd om också under restriktiva former, naturligtvis komma
att rösta nej på förbudskravet och sedermera, när det gäller att reglera
den försäljning, som man sålunda tillåter bestå, göra denna sin
mellanmening gällande.

Huvudreservanten invänder däremot, att det är oerhört svårt för
en person att deltaga i en dylik omröstning, då han kan vara principiell
förbudsvän men för sin del kan anse, att förbudet bör genomföras först
om det vunnit så och så stark anslutning i landet, ett förhållande, som
han icke kan känna till, då han går att rösta. Reservanten sade vidare
i detta sammanhang, att det finns förbudsvänner, som vilja genomföra
förbudet oberoende av allt annat. Jag skall då be att först få säga, att
jag icke har träffat några sådana svenska förbudsvänner. Samtliga förbudsvänner,
som jag har mött i detta land, äro fullt eniga om att en
dylik lagstiftning blott bör komma till stånd på grundval av en klar
majoritet vid beslutets fattande. Men om det förhåller sig så, att en
person vid en folkomröstning har svårt att rösta, därför att han därvid
icke vet, huruvida han har meningsfränder i förbudsavseende i ett större
eller mindre flertal — om den svårigheten finnes för den enskilde röstande
vid en folkomröstning, huru mycket större skall svårigheten då

Nr 31. 70

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- icke vara för en riksdagsman, som befinner sig i den ställningen, att
lagsstiftninghan är principiell förbudsvän men önskar stödja sitt votum på känne™konsulta-
dom angående den allmänna meningen i landet! Han befinner sig i en
röstning betydligt mera ansvarsfull ställning. Det blir ju för honom omöjligt
(Forts.) att skaffa sig det material för frågans bedömande, som han önskar
lägga till grund för sin röstning. På dylika konstruktioner som reservanternas
går det sannerligen icke att åvägabringa en nöjaktig och tillräcklig
avslagsmotivering.

Professor Reuterskiöld sade ett par tre gånger, att om nykterhetsvännerna
följde hans linje, skulle de lika säkert och lika fort komma
fram. Jag vet icke, varpå han grundar detta påstående. Jag vet icke,
hur han kan skaffa oss en regering, som är villig att enbart på eget initiativ
och utan samråd med riksdagen komma till ett sådant resultat, att
1 den anordnar en folkomröstning. Jag tror icke, att det är lämpligt för
någon att lova vad som i detta avseende kan komma att inträffa. Det
förefaller mig, att det här gäller att efter en våg undanröja ett förefintligt
hinder, nämligen det som består däri att många människor anse
en dylik omröstning icke kunna göras utan grundlagsändring och att
man gör klokt om man går med om detta undanröjande, även om den
slutliga lösningen av huvudfrågan får komma till stånd på en annan
väg.

I detta avseende ber jag endast att få säga ett par ord till herr
Trygger. Såvitt jag uppfattade honom rätt, ansåg han, att om en folkomröstning,
mot vilken han enligt min mening icke anfört alltför starka
skäl, skulle komma till stånd, detta då borde ske först sedan riksdagen
behandlat ärendet i fråga. Jag förutsätter då, att han menade, att den
behandlingen skulle resultera i ett riksdagsbeslut. Men då frågar jag:
Är det herr Tryggers mening att han åt folkomröstningen vill inrymma
överhöghetsställning i förhållande till statsmakterna? Vill han åt folkomröstningen
giva rätt till ett definitivt avgörande? Jag inkasserar då
med tacksamhet detta medgivande från högerhåll. Det är möjligt, att
den dag kommer, då detta medgivande behöver tagas i anspråk.

Herr Trygger raljerade en smula med demokratien och menade, att
den tydligen nu vore rädd för sin egen styrka och att detta föranledde
densamma att i kinkiga fall vädja till folket. Jag tror visst icke, att
en sådan rädsla förefinnes. Men om det är så, att demokratien, då
det gäller stora frågor, skulle vilja före avgörandet övertyga sig om att
bakom demokratiens krav verkligen stode ett folkflertal, så förefaller
det mig som om det ur verkligt god konservativ synpunkt ingenting skulle
vara att däremot erinra. Däremot måste jag säga, att den rädsla eller
det en smula blandade förakt och rädsla för folkomröstningen, som låg
i herr Tryggers slutord, då han sade, att man icke får fästa allt för mycket
avseende vid ett ouppfostrat och i de olika ärendena icke tillräckligt
insatt folkflertals mening, förefaller mig vara en ståndpunkt, som i
längden icke är vare sig imponerande eller hållbar. Efter allt vad som

Onsdagen den 4 maj f. m.

71 Nr 31.

förekommit under de sista åren hade jag trott, att man verkligen skulle Ang. grundslippa
höra så mycket av detta tal. lagstiftning

Till herr Johansson på Hallandsbänken, som reagerade mot att
ken vore "brådskande”, vill jag endast genmäla, att detta är ett gammalt röstning.
krav, som länge förelegat. Det nya som tillkommit är att man på vissa (Forts.)
håll ansett det nödvändigt att, för att en omröstning skulle kunna anordnas,
en grundlagsändring kommer till stånd. Då herr Johansson
vidare ropar: låt folket i val yttra sig, vill jag svara honom: visst får
folket i val yttra sig; det gäller ju här en grundlagsfråga, som blir definitivt
avgjord först sedan folket i val bekräftat riksdagens första gången
fattade beslut. Därför förstår jag icke, när herr Johansson med
ängslan i rösten fordrade, att man skulle låta detta förslag underställas
folket i val. Så blir ju som sagt verkligen fallet.

Jag vill sluta med att säga, att det icke är första gången ett folk,
som velat grunda och värna sin lycka, sin hälsa och framtid — en strävan
som i själva verket ligger bakom detta krav — först och främst har
att kämpa emot dem, som tro sig kallade att vara folkets ledare. Det
är, som sagt, icke första gången, och det blir säkert icke heller den sista.

Men det hindrar icke ett kärnsunt och utvecklingsdugligt folk att obetvingligt
gå mot sina mål. Jag vet, att det skall göra det i detta fall. Och
jag hoppas, att det första steget blir taget i dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Winberg: Herr talman! Det är icke någonting ovanligt,
att man i en politisk debatt får bevittna, hurusom man från både
motståndare och anhängare av en viss reformfråga överdriver frågans
betydelse i alldeles särskilt hög grad. Detta synes mig även vara fallet
i dag beträffande den föreliggande frågan. Från motståndarnas sida
har man målat upp ett alldeles avskräckande spöke och först och främst
framhållit, att ett beslut i den riktning, som utskottet föreslagit, bestämt
skulle strida emot den svenska författningen. Det skulle innebära ett
fullkomligt nytt statsskick, med mera sådant. För min del måste jag
säga, att alla dylika uttalanden vittna om dåligt sinne för proportioner.

Ty vilja vi vara ärliga, få vi väl ändå — vare sig vi äro anhängare av
eller motståndare till detta förslag .— säga, att vi icke kunna ''tillmäta
detsamma någon så avgörande betydelse, som man här velat göra gällande.
Det är verkligen belysande för de frågor, som bliva föremål för
stora och omfattande debatter och främst parlamentariska frågor, som
efter mycken vånda till slut komma fram till en s. k. lösning, att de komma
fram i det skick, som den här föreliggande frågan. För min personliga
del har jag ofantligt svårt att komma överens med mig själv
om, vilken ståndpunkt jag vid ett slutligt avgörande skulle intaga till
denna fråga. Jag anser nämligen-referendum sådant det här föreligger
ingalunda innefatta något verkligt folkomröstningsinstitut i den
form, som skulle vara av betydelse för demokratiens utveckling, utan
det utgör endast ett surrogat för någonting sådant och därtill
ett surrogat i så betänklig form, att det mycket starkt

Nr 31. 72

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- kan ställas under debatt, huruvida det verkligen kommer att gagna eller
lagsstiftning skada de intressen, för vilka den verkliga demokratien kämpar. För
/”/Tom- m^n Personliga del är jag principiell motståndare till konsultativ omröströstning.
ning, därför att jag har svårt att förstå, vad man egentligen vinner där(Forts.
) med, samt dess ställning, betydelse och karaktär. Ty antingen skall det
väl vara så, att när man använder sig av omröstning, skall det utslag den
ger av statsmakterna respekteras. Men då är det väl alldeles onödigt
att hava en sådan omgångs form, som man föreslår. Eller också skall
man, såsom man här tycks hålla särskilt strängt på, icke på något sätt
rubba statsmakternas överhöghet att i sista hand, oberoende av folkopinionen,
fatta sin ståndpunkt i frågan. Man menar alltså, att det är
nödvändigt att statsmakterna medgivas rätt att i en viss viktig fråga,
som varit föremål för konsultativ omröstning, därvid denna givit visst
resultat, fatta sitt beslut i strid mot det utslag, som folkomröstningen
givit. Är det meningen, då driver man ju bara med svenska folket.
Först begär man, att det skall giva sin mening tillkänna, och sedan fäster
man icke något avseende vid dess mening. Det är humbug.

Så är det en annan sak, som jag också vill framhålla beträffande
betydelsen av det här föreliggande reformförslaget. Går man närmare
in på frågan och ser på de praktiska verkningarna, kan det, såsom förut
framhållits, på allvar ifrågasättas, huruvida detta tillvägagångssätt kommer
att förbättra möjligheterna att genomföra en reform eller om det
kommer att utgöra ytterligare ett hinder för reformens genomförande.
Såvitt jag förstår, kan icke konsultativ folkomröstning speciellt i den
frågan det nu är tal om, d. v. s. nykterhetsfrågan, komma till stånd, förr
än Konung och riksdag anse, att sådan konsultativ folkomröstning bör
äga rum. Jag föreställer mig, att Konung och riksdag icke komma till
ett sådant resultat, förrän t. ex. riksdagsmajoriteten i båda kamrarna
är av den meningen, att det skulle vara nyttigt för folket att få en sådan
lagstiftning genomförd. Först under sådana förhållanden skall man
lämna frågan till folket att avgöras genom konsultativ folkomröstning.
Men då får jag verkligen säga, att värdet av en sådan konsultativ folkomröstning,
vars resultat skall granskas och bliva föremål för vidare beslut
av statsmakterna, är synnerligen problematiskt, ty äro riksdag och
Kungl. Maj :t av den meningen, att något verkligen i den frågan bör göras
i lagstiftningsväg, går det lika lätt för riksdag och Kung! Maj :t att
besluta i frågan. Med denna utgångspunkt skulle jag givetvis, om jag
bara skulle se på den frågan som här närmast är tal om i dag, d. v. s.
nykterhetsspörsmålet, helst vara benägen att yrka bifall till den av herr
K. J. Ekman avgivna reservationen till utskottets betänkande; men då
jag för det första icke kan vara med om att skapa ett folkomröstningsinstitut,
som bara avser en enda fråga, kan jag av den anledningen icke
biträda densamma. Och därtill kommer, att det är mycket delade meningar
om huruvida över huvud taget proposition kan framställas på
det yrkandet.

Innan jag slutar, skall jag be att få säga några ord i anledning av

Onsdagen den 4 maj f. m.

73 Nr 81.

ett uttalande, som herr Trygger fällde, därför att han där kanske mera Ang. grundomedvetet
kom att beröra en ganska om punkt. lagstiftning

0 om konsulta -

Herr Trygger funderade nämligen på hur det kunde komma sig
att man här ville förorda att införa någonting så nytt som en konsultativ
folkomröstning. Han undrade, om icke representationen hade kraft
nog att stå för ett beslut i frågan, utan ville på omvägar eller på någon
genväg avlasta det ansvar, som vilade på folkrepresentationen, och han
ställde den supponerade svagheten hos folkrepresentationen i samband
med — såsom jag förmodar han ansåg — det politiska nedbrytningsarbete,
som man hållit på med här i landet, nämligen att vi hava kringskurit
Kungl. Maj :ts makt den ena gången efter den andra och lagt
den på folkrepresentationen, och han fann det egendomligt, att denna
folkrepresentation ändå hade så svag ryggrad, att den icke skulle kunna
själv stå för sina beslut i förekommande frågor. Jag skall icke giva
mig närmare in på de konstitutionella finesserna i detta resonemang,
ehuru därom vore åtskilligt att säga, men jag vill uppehålla mig något
vid den, såsom jag förut nämnde, ömma punkten. Huruvida herr Trygger
ser saken ur samma synpunkt som jag, lämnar jag därhän. Men
jag förstår, att från den synpunkt herr Trygger ser saken måste han
givetvis med vemod se denna beskäring av Kungl. Maj :ts makt och
överförandet av kraftillskottet till den folkvalda representationen. Å
andra sidan måste jag säga mig att, om det skulle vara så — vilket
jag icke alls vill gå in på — att folkrepresentationen icke har den styrka,
som man skulle önska, går det icke i längden att upprätthålla denna över''höghetsställning,
som den anses intaga såsom varande den enda representation,
som det svenska folket har. Om det är så, att anseendet
tyvärr kanske dagligen sjunkit av orsaker, som jag icke viil gå in på,
så kan det vara möjligt, att herr Trygger och jag hava samma uppfattning,
men då hava vi kommit fram dit på vitt skilda vägar. Herr
Trygger ser anledningen därtill i de svårigheter han påpekat; jag ser
anledningen till detta tillstånd däri, att alla dessa vackra tal vi hört här
om att vi fått demokratien genomförd här och att svenska folket fullständigt
behärskar sina egna öden, det är väl ändå, när allt kommer omkring,
endast en stor bluff. Fortfarande är det väl i stort sett pengarna
och deras innehavare, som behärska förhållandena i landet, och allt
detta vackra tal om demokratien voro vi anhängare av allihop, även jag,
intill dess vi måste reagera och säga, att demokratien icke förverkligats.
Därför återstår nu således för oss att säga: vad kunna vi då vidtaga
för att få förhållandena i detta avseende ändrade? Då måste jag konstatera,
att utvägarna, som herr Trygger indirekt pekade på: tillbakagång
till det gamla förhållandet, stärkande av Kungl. Maj :ts makt, som
skulle kunna rädda oss — de utvägarna äro för alltid stängda. Det
kan icke reflekteras vidare på dem. Det återstår då icke annat än att
söka skapa en annan form för representationens sammansättande, så
att den på ett bättre sätt, än vad nu är fallet, återspeglar det svenska folkets
olika lager. För att uppehålla ställningen en tid framåt bör man kan -

tin folkomröstning.

(Forts.)

Nr 31. 74

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grund- ske dessutom söka skapa till ett institut vid sidan, där det svenska folket,
omkonsulta-Ut3in beskärin£ av dess makt, 1 viktigare frågor kan göra sin mening
/iz//o/£om-£akande- Da ar det klart, såsom jag förut sade, att det förslag, som
rastning, nu föreligger, endast är ett surrogat för sådana åtgärders vidtagande.
(Forts.) Skall man fästa avseende vid och erkänna riktigheten av den gamla
latinska satsen ”vox populi, vox dei”, vilket på svenska språket lär
betyda att folkets röst är detsamma som guds röst, så tror jag icke, att
man med folkets röst i detta sammanhang menar i överförd bemärkelse,
d. v. s. överlåtande på några lagstiftare, utan jag tror, att författaren
till denna sentens utgick därifrån, att med folkets röst menades
den stora massans utslagsgivande röst, när den givit tillkänna
sin mening i en viss fråga. Då synes det märkvärdigt, om vi icke skulle
i dessa framåtskridandets tider kunna fortfarande hålla fast vid andemeningen
i den gamla latinska sentensen och medgiva, att utslaget från
folkets breda lager är den högsta röst man kan åstadkomma. Men då är
det oriktigt, när man i någon form fordrar, att folkets röst beskäres
på sådant sätt, att man gör den till en gyckelbild, såsom skett i föreliggande
förslag. Och i viktigare frågor skulle jag vilja rekommendera
herrar samhällsbevarare — som icke äro några samhällsbevarare, utan
tvärtom — att åtminstone möjliggöra den lugna utvecklingens gång.
Men om ni i fortsättningen såsom hittills alltför mycket hålla på denna
”non-possumus-politik”, så kan det inträffa en vacker dag, att det blir
svårt att bibehålla kontinuiteten på det politiska och ekonomiska livets
områden; och därför kan jag icke förstå de förfärliga svartmålningar,
som i dag från den sidan serverats. Skulle ni tro er kunna
köpa denna lugna utveckling här i landet till det billiga pris, som föreliggande
förslag erbjuder, då skulle ni vara fullständigt politiska analfabeter,
om ni inte utan vidare slog till. För min del kan jag icke tillmäta
förslaget någon betydelse och har som sagt varit synnerligen tveksam
huru jag skulle ställa mig själv till detsamma. Jag vill emellertid tillkännagiva,
att jag vid en eventuell votering kommer att rösta för utskottets
förslag, detta icke därför att jag anser, att genom detta förslags genomförande
någonting anmärkningsvärt vinnes för svenska folkets räkning,
men jag anser ofrånkomligt, att svenska folket även får uppleva
den desillusionen att vad här förespeglats och ansetts vara av'' stor betydelse,
det kommer i sin praktiska tillämpning kanske att befinnas vara
av skäligen ringa betydelse.

Herr Lyberg: Jag kan icke underlåta att inlägga min gensaga
mot en uppgift, som lämnats i den av herr von Geijer m. fl. avgivna
reservationen. Jag kan så mycket mindre underlåta att göra det, som
denna uppgift kommit igen under diskussionen och anförts såsom ett
vägande skäl mot föreliggande förslag.

Den uppgift jag åsyftar återfinnes i reservationen på sid. 14 i utskottets
utlåtande och innehåller, att beredande av möjlighet genom ändrad
lagstiftning att anordna s. k. konsultativ folkomröstning skulle prim

Onsdagen den 4 maj f. m.

75 Nr 81.

cipiellt strida mot ”deri uppfattning av representantskapet, som vunnit Ang. grunduttryck
i RF § 49 ocli RO § i”, och som ”allt från de lider, då reP^''^konsuUasentation
funnits som en faktor i vårt statsliv, vant allenast en, den°”‘v folkom_
att representationen i sina beslut vore obunden”. Och så fortsätta reser- röstning.
vanterna: ”Det nya, varom här är fråga, innebär en förändring av denna (Forts.)
urgamla svenska rättsuppfattning”. -Jag bär redan förut någon gång haft
anledning sätta frågetecken inför uppgifter om urgammal svensk rättsuppfattning.
Nu förhåller det sig i själva verket så, att urgammal
svensk rättsuppfattning varit diametralt motsatt den i reservationen angivna.
Den urgamla svenska rättsuppfattningen var nämligen den, att
väljarna hade rätt att till och med juridiskt binda sina ombud i landskapstingen
och sedermera vid riksdagarna. Den ägde bestånd ända
fram till frihetstiden. Och trots det att frihetstidens grundlagar införde
en annan, mera modern åskådning i detta hänseende, gjorde sig den
gamla uppfattningen gällande mot grundlagen under den bekanta
s. k. principalatstriden, som rörde frågan, huruvida icke fortfarande
valmännen hade rätt att binda sina representanter i ständerna. Och
under denna strid gick man så långt, att det ifrågasattes att hårt straffa
sådana, som hade en uppfattning, motsatt den som gjordes gällande, eller
att vederbörande valmän kunde giva dylika s. k. imperativa mandat,
som betyda, att mandatinnehavaren har skyldighet att ställa sig till efterrättelse
mandatgivarnas uppdrag och vid uraktlåtenhet härutinnan eventuellt
underkastad ansvar för trolöshet mot huvudman. Det var för att
reagera mot denna uppfattning, som man 1810 i den nya riksdagsordningen
införde bestämmelsen, att riksdagsman icke kunde bindas av något
annat än grundlagens föreskrift.

Genom den bestämmelse, som sålunda infördes i riksdagsordningen
och nu åberopas, har man alltså icke velat säga annat, än att riksdagsman
icke är juridiskt bunden av de meningar, som uttalats av valmännen.

Därmed faller också, förmenar jag, hela detta resonemang om att ett
införande av möjlighet till konsultativ omröstning skulle principiellt
strida emot vårt representationsskick. Och det egendomliga är, att en
ärad talare och reservant, som anser omröstningsinstitutet stå i strid
varken med representationssystemets allmänna innehåll eller med
grundlagarnas särskilda bestämmelser, likväl med styrka söker göra
gällande att, om det ifrågasatta tillägget göres i § 1 riksdagsordningen,
detta betyder, att man gör undantag från samma paragrafs första moment,
där det talas om riksdagens representantskap för svenska folket.

Han synes anse, att, om man i samma paragraf har två stadganden, det
senare stadgandet måste vara undantag från det förra. Jag hemställer,
huruvida han icke möjligen kan tänka sig, att man inför ett nytt stadgande
på den plats i lagen, där man tycker det bäst passar i sammanhanget,
utan att det för den skull utgiver sig för ett undantag från ett förutvarande
stadgande i samma lagrum.

För övrigt är det ganska svårt att inse, varför det kan vara sa
avskräckande att grundlagsfästa en rättighet, som riksdagen enligt sam -

Nr 31. 76

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang grund- me talares uppfattning redan har, ehuru den icke finnes utsatt i grundomkonsulta-
lfen’ nämligen rättigheten att, om så prövas lämpligt, med Kungl.
tiv folkom- :ts begivande bestämt tillfråga folket om dess mening i en särskild
röstning, fråga, likasom Kungl. Maj :t sedan enligt uttryckligt lagbud kan genom
(Forts.) riksdagsupplösning och nya val ställa en dylik fråga till folket.

Nu har emellertid samme talare, herr Reuterskiöld, lagt en, som
det förefaller mig, ganska trång syn på föreliggande spörsmål. För honom
är frågan realiter ingenting annat än detta: kän förbudsfrågan gagnas
av möjligheten till folkomröstning, eller gagnas den icke? Jag vet
icke, om icke möjligen detta uttalande om frågan uteslutande kan hava
sin grund i taktiska skäl. För mig är i stället spörsmålet detta: kan man
genom en konsultativ omröstning förvänta att få ett helt och klart uttryck
för folkmeningen i en stor och i folkets liv djupt ingripande fråga,
få ett klarare uttryck, än som är möjligt med nuvarande konstitutionella
former? Så vitt jag förstår, är det just här man har att vindicera fram
fördelen av konsultativ omröstning. Det kan icke förnekas, först och
främst att folkmeningen har betydelse — ehuru icke alltid avgörande
betydelse — för besuten i riksdagen, framför allt i lagstiftningsfrågor;
det kan vidare icke förnekas, att man genom att höra folket uteslutande
om en sådan viktig fråga får ett tydligare svar, än om den såsom
vid val blandas tillsammans med andra frågor, varom folket då vill uttala
sig; till sist och kanske framför allt, måste det vara en fördel, om
man kunde få en mycket viktig fråga belyst på detta sätt av folkmeningen,
utan att den känner sig bunden av de partiband, som f. n. göra
gällande vid valen. En fråga av dylik natur synes mig nykterhetsfrågan
vara.

Nu har emellertid framhållits av herr von Geijer — som i sitt anförande
särskilt strök under det — att det vore synnerligen svårt att
åstadkomma en riktig frågeställning t. ex. i förbudsfrågan. Han synes
emellertid förbise, att denna svårighet naturligtvis komme att göra sig
gällande, då frågan om stiftande av lag om folkomröstning i särskilda
fall behandlas. Det är givet, att, om det då skulle befinnas omöjligt —
vilket jag dock icke tror — att åstadkomma en riktig frågeställning, riksdagen
icke kan antaga ett förslag till lag i förevarande hänseende, så
vida man nämligen tror, att riksdagen skall taga hänsyn till föreliggande
vägande skäl. Men det som verkligen en smula förvånar mig är, att
samme reservant uttalar farhåga, att man kunde vänta sig, att ytterlighetsmeningarna
därvid framför andra skulle komma till sjn rätt, och att
man däremot icke både någon förhoppning om att mera medlande, modifierade
åskådningar skulle kunna komma fram i frågorna och få ett
gensvar hos folket. Ja, det beror naturligtvis på, huru lagen i det speciella
fallet blir avfattad. Jag tillåter mig dock erinra, att den medlande
åskådningen i åtskilliga frågor under de sista decennierna av vårt
politiska liv har lyckats att göra sig gällande i jämförelsevis stor omfattning.
Det är sannerligen riktigt rörande, då man nu hör en representant
för ytterlighetsståndpunkten till höger hava en sådan omsorg om

Onsdagen den 4 maj f. m.

77 Nr 81.

mellanåskådningarna. Betyder det kanske, att dessa ytterlighetsmän hä- Ang. grunddanefter
skola söka arbeta för att de mera medlande och mera mo d i f i e -rade åskådningarna komma till sin rätt till och med i högre grad än tiv folk o tnhiltills
varit fallet? Då jag icke är övertygad därom, synes mig denna röstning.
uttalade rädsla för ytterligheterna och den föregivna omsorgen om för- (Forts.)
budskravet likasom talet om demokratiens självmord •—• när detta tal
kommer från det håll det gör — endast giva oss särskild anledning att
tro, att de skäl, som tala för bifall till föreliggande motion, äro särskilt
kraftiga. Jag tillåter mig således, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen: Under diskussionen har av herr Lindhagen
yrkats bifall till utskottets förevarande förslag med den ändring, att
regeringsformen § 49, mom. 2, punkt 2 måtte erhålla följande lydelse:
''1 lagen bestämmes, vilken eller vilka frågor skola genom omröstningen
besvaras, tid och sätt för densamma, så ock i vad mån objektiv upplysning
om den till omröstning hänskjutna frågan må kunna meddelas de
röstande”. Då emellertid detta yrkande faller utom ramen för så väl
motionerna som utskottets hemställan, anser jag mig grundlagsenligt
förhindrad att därå framställa proposition.

Herr Lindhagen: Med anledning av detta tillkännagivande

återstår mig endast att beklaga att denna .fråga icke blivit framlagd genom
proposition från regeringen, så att den kunnat av enskilda ledamöter
i kammaren motionsvis kompletteras. Det finnes stora luckor uti
propositionen, såsom även framgått av vad som här i dag anförts.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på avslag därå, och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Vfd slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 81. 78

Onsdagen den 4 maj f. m.

Ang. grundlagsstiftning

om konsultativfolkomröstning.

(Forts.)

Ja — 73;

Nej — 40.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen
av kammarens förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Om tidpunk- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av kommu aV väckt motion om införande i kommunallagarna av bestämmelse, att
^nalarevi- kommunala revisorer skola väljas före ingången av det år, revisionen
sorer. omfattar.

Detta utlåtande lydde sålunda:

”1 en inom andra kammaren väckt motion, nr 68, har herr Andersson
i Igelboda hemställt, ''att riksdagen för sin del måtte antaga sådana
ändringar av kommunallagarna, att val av kommunala revisorer kommer
att ske före det års ingång, som revisionen skäll omfatta’.

Beträffande den till stöd för detta yrkande förebragta motiveringen
får utskottet hänvisa till motionen.

Syftet med föreliggande motion är enligt utskottets mening så till
vida värt beaktande, som det i många fall kan innebära en fördel, att
kommunala revisorer väljas redan före det års ingång, som revisionen
skall omfatta, då de därigenom sättas i tillfälle att omedelbart efter revisionsårets
ingång genom aktgivande på kommunens förvaltning förbereda
sig på sitt revisionsuppdrag. Då emellertid kommunallagarna
i sin nuvarande lydelse icke synas lägga hinder i vägen för primärkommunerna
att använda det av motionären förordade förfaringssättet, torde
någon lagändring icke vara av behovet påkallad. Motionens syfte torde
i stället böra vinnas genom att man i de kommuner, där så anses lämpligt,
begagnar sig av möjligheten att utse revisorer före revisionsårets
början.

Utskottet får alltså hemställa, att förevarande motion icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.”

Reservation hade anmälts av, utom annan, herr K. J. Ekman.

Herr Ekman, Karl Johan: Jag har vid betänkandet anmält
reservation i syfte att yrka avslag å motiveringen, som enligt min tanke
är fullkomligt stridande mot gällande kommunallagar. Enligt dessa
skola revisorerna väljas i december varje år och deras uppdrag skall
vara fullgjort så tidigt, att revisionsberättelsen kan föredragas på* landet
å marsstämman eller däremot svarande kommunalfullmäktigesamman -

Onsdagen den 4 maj f. m.

79 Nr ill.

träde och i stad vid stadsfullmäktigesammanträde, resp. allmän råd-Om nd/mni''-stuga i maj månad det nästföljande året; med andra ord: de i december
utsedda revisorerna hava att granska det gångna årets räkenskaper och nalareviförvaltning.
I motionen yrkas nu den förändring, att revisorsvalet i de- sorer.
cember skall avse det kommande årets räkenskaper och förvaltning. (Forts.)

Motionen är visserligen avstyrkt, men av det skäl, att, enligt utskottets
mening, kommunallagarna i deras nuvarande lydelse icke skulle
lägga hinder i vägen för kommunerna att använda det av motionären
förordade förfaringssättet och sålunda utse revisorerna för det kommande
förvaltningsåret.

Det är dock lätt att finna, att så icke kan vara kommunallagarnas
mening. Så t. ex. heter det i kommunalförordningen för stad § 71 :. . .
Räkenskaperna skola före den 1 april överlämnas till magistraten, som,
med föreläggande av viss tid för revisionsberättelsens avgivande, dem
inför protokollet revisorerna tillställer. Särskilda av staden tillsatta
styrelser skola före den 1 mars till drätselkammaren avlämna redovisning
för de medel, de under föregående år omhänderhaft, för att i stadens
allmänna räkenskaper upptagas och tillika med dem granskas.

Alltså, varje års räkenskaper skola före den 1 mars det följande
året avlämnas till granskning; och någon granskning dessförinnan under
löpande förvaltningsår känna kommunallagarna icke till.

Motionären har såsom skäl för sitt förslag anfört, att då revisorerna
utses för det kommande året, kunna de under hela året följa förvaltningens
gång, och att det ofta kan vara svårt att långt efteråt avgöra,
huruvida en förvaltningsåtgärd varit befogad eller ej. Och utskottet
har i motiveringen anslutit sig till denna tankegång. Gagnet av
en sådan anordning torde dock kunna i hög grad betvivlas, liksom det
också är ostridigt, att den icke överensstämmer med kommunallagarne.

Det kan icke vara lämpligt, att kommunens nämnder och styrelser, drätselkammare,
kommunalnämnd, kyrkoråd, skolråd m. fl. skola vid utövningen
av sitt uppdrag vara underkastade en ständigt fortlöpande uppsikt
av på förhand utsedda revisorer, som skulle kunna när som helst ingripa
för att motsätta sig en förvaltningsåtgärd, som de anse mindre
välbetänkt. Men jag undrar, om kommunernas nämnder och styrelser
verkligen vilja finna sig uti ett sådant förmynderskap från revisorernas
sida. Dessutom förutsätter den nya anordningen, att revisorerna under
förvaltningsåret när som helst skola hava tillträde till nämndernas och
styrelsernas sammanträden och förhandlingar. Ty i annat fall finnes
ingen möjlighet för dem, att bilda sig någon tillförlitlig och vederhäftig
uppfattning utav de förvaltningsåtgärder som vidtagas. En förvaltningsåtgärd,
t. ex. för inköp för gasverkets räkning av ett parti kol,
kan för den utomstående, som icke är inne i förvaltningens alla detaljer,
te sig oklok eller förhastad, under det att den kanske i själva verket är
synnerligen klok och välbetänkt. Sådant kan till fullo bedömas först
då förvaltningsåret är till ända och förvaltningen i dess helhet i ett
sammanhang föreligger till bedömande av revisorerna. Men att dessa,

Nr 81. 80

Onsdagen den 4 maj f. m.

Om tidpunkten
för val
av kommunala
revisorer.

(Forts.)

utan att i detalj deltaga i överläggningarna och besluten, skulle kunna
under förvaltningsårets lopp bilda sig någon verkligt vederhäftig uppfattning
om befogenheten av ur sitt sammanhang lösryckta förvaltningsåtgärder,
tillåter jag mig bestrida. För övrigt, om dessa revisorer skulle
i fråga om någon förvaltningsåtgärd anse sig kallade att ingripa, på vad
sätt skulle detta då ske? Våra kommunallagar medgiva icke revisorerna
någon sådan befogenhet. Jag återgår till det nyss anförda exemplet:
Om gasverksstyrelsen i juni månad inköpt ett större parti kol och
revisorerna vilja ingripa däremot. Vad skola de göra och på vad sätt
kunna de ingripa däremot? De kunna icke ställa till någon extra decharge
eller eljest få frågan i laglig ordning prövad. Det enda de
kunna gorå.är kanske att anmäla saken till stadsfullmäktige, men hur
är det möjligt att stadsfullmäktige då skola kunna ingripa''i styrelsens
förvaltning så i detalj ?

Frånsett det förmynderskap, som skulle följa av en sådan anordning»
ligger det ganska nära till hands att tänka sig, att i många fall,
då en styrelse eller nämnd redan från början av förvaltningsåret vet
om, vilka personer som komma att granska dess räkenskaper, kan åtskilligt
maskopi förekomma mellan styrelsen och de utsedda revisorerna.
Det är grundtanken i all sådan granskning, att de, vilka granskningen
gäller, icke skola ha tillfälle att på förhand påverka dem, som skola
granska deras räkenskaper och förvaltning.

Således då det uttalande, som här gjorts i motiveringen, alls icke
överensstämmer med gällande kommunallagar och dessutom — om den
nya anordningen enligt konstitutionsutskottets motivering skulle på detta
sätt komma att införas mera allmänt — det skulle kunna ha ganska betänkliga
och beklagliga påföljder, får jag, herr greve och talman, yrka
avslag på utskottets motivering; i klämmen instämmer jag naturligtvis.

Herr Stendahl: Jag skall bliva så kort som man över huvud

kan vara. Utskottet har icke med sitt uttalande avsett att ifrågavarande
revisorer skulle bli valda för det löpande året eller att de skulle få tillträde
till vederbörande styrelsers och nämnders sammanträden. Det
är emellertid icke mer än vad som förekommer i köpmannavärlden, hos
bolagen i första hand, att revisorerna äga tillgång under det löpande
året till styrelsers och nämnders protokoll samt att de, om så önskas,
under joppet av året kunna följa med räkenskaperna. Detta är således
icke något ingripande i de förvaltande styrelsernas och nämndernas arbete.
Den föregående ärade talaren påstod, att kommunallagarna icke
lämnade rum för en tolkning sådan som utskottet nu förordar. Den
citation han anförde ur kommunalförfattningen har också föredragits
i konstitutionsutskottet, men konstitutionsutskottet intog en motsatt
ställning till den ärade föregående talaren och man var någorlunda enig
om, att konstitutionsutskottets tolkning i detta fall var den riktiga, och
tillåter jag mig således, herr talman, att i anslutning härtill yrka bifall
till konstitutionsutskottets förslag, inklusive motiveringen.

Onsdagen den 4 maj f. m.

81 Nr 81.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt där-Omtidpunkunder
framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad ut- ten för val
skottet i förevarande utlåtande hemställt med godkännande av motive- av k°mmu;
ringen samt vidare på bifall till utskottets hemställan med ogillande av ’''söler
motiveringen; och förklarades den förra propositionen, vilken uppre- (Forts.)
pades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 17, 71 och 72 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 26, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser för tobaksmonopolets inköp av inom landet odlad
tobak.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande
nr 35, angående vissa pensioner och understöd från allmänna
indragningsstaten, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av väckt motion angående revision av gällande förordningar om kommunalstyrelse
på landet och i stad.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för
läroverksadjunkten Karl Gustaf Harlin att för erhållande av ålderstilliägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående komplettering
av naturvetenskaplig undervisningsmateriell och inredning av lokaler
för den naturvetenskapliga undervisningen vid folkskoleseminariet
i Uppsala;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till
tekniska skolan i Stockholm; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj :ts under åttonde huvudtiteln av
statsverkspropositionen gjorda framställning angående förstärkande av
reservationsanslaget till tekniska läroverk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Första kammarens protokoll 1921. Nr 31.

Nr 31. S2

Onsdagen den 4 maj f. m.

Understöd åt
vissa yrkesundervisningsanstalter.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 91, i anledning av Kungl. Maj ds under åttonde huvudtiteln
.av statsverkspropositionen gjorda framställningar angående understöd
åt kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning.

Punkten 1.

I den till riksdagen den 7 januari 1921 avlåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av punkt 212 av det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen dels
besluta, att nu gällande bestämmelser angående lärlingsskolplikt skulle
utsträckas att kunna omfatta icke blott sådana minderåriga, som vore
anställda i industri, hantverk, handel eller husligt arbete, utan även minderåriga,
som vore anställda i annan därmed jämförlig hantering;

dels medgiva, att från anslaget till understöd åt kommunala anstalter
för yrkesundervisning understöd finge, oavsett om den undervisning,
som avsåges, hade obligatorisk karaktär eller icke, enligt de närmare bestämmelser,
som Kungl. Maj :t, i huvudsaklig överensstämmelse med de
av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
den 7 januari 1921 angivna grunder, funne gott utfärda, årligen utgå
för av kommun upprättad anstalt för yrkesundervisning:

1) till avlöning åt rektor och övriga lärare med belopp, beräknat
efter antalet undervisningstimmar, nämligen:

a) i lärlingsskola för industri, hantverk, handel eller annan därmed
jämförlig hantering i samtliga läroämnen utom dem, som avsåge husligt
arbete, med 3 kronor 33 öre för varje undervisningstimme;

b) i lärlingsskola för husligt arbete eller annan därmed jämförlig
hantering eller hushållsskola ävensom i lärlingsskola för .industri eller
hantverk eller annan därmed jämförlig hantering i läroämnen, som avsåge
husligt arbete, med 2 kronor 33 öre för varje undervisningstimme
;

c) i yrkesskola för industri, hantverk, handel eller annan därmed
jämförlig hantering eller ettårig handelsskola med 3 kronor 67 öre för
varje undervisningstimme;

d) i yrkesskola för husligt arbete eller annan därmed jämförlig
hantering med 2 kronor 67 öre för varje undervisningstimme;

e) i verkstadsskola eller annan närstående, ej förut nämnd anstalt
för yrkesundervisning med högst 3 kronor 33 öre för varje undervisningstimme,
dock att understödsbeloppet ej finge överstiga två tredjedelar
av sammanlagda beloppet av den till skolans lärare för den tid,
understödet avsåge, utgående avlöning;

2) till undervisningsmateriell med belopp, motsvarande hälften eller
i vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna för densamma;

dels bestämma, att för statsunderstöds utgående från förenämnda
anslag skulle gälla följande villkor:

1. a) att anstalten vore anordnad i enlighet med de i stadga för den

Onsdagen den 4 maj f. in.

83 Hr 81.

kommunala yrkesundervisningen ävensom i fastställt reglemente meddelade
föreskrifter;

b) att undervisningen, såvida ej av tillfälligt påkommet förfall annan
anordning nödvändiggjordes, bestredes av lärare, som blivit i vederbörlig
ordning förklarade behöriga eller eljest av skolöverstyrelsen godkända
för ifrågavarande undervisning;

c) att anstalten hade till sitt förfogande lokaler samt inrednings- och
undervisningsmateriell, som godkändes av skolöverstyrelsen;

2) att arvoden åt rektor och övriga lärare utginge med belopp, beräknade
efter i medeltal för varje undervisningstimme: minst 5 kronor
vid lärlingsskola för industri, hantverk, handel eller annan därmed jämförlig
hantering i samtliga läroämnen utom dem, som avsåge husligt arbete
; minst 3 kronor 50 öre vid lärlingsskola för husligt arbete eller annan
därmed jämförlig hantering, vid hushållsskola eller vid lärlingsskola
för industri, hantverk eller annan därmed jämförlig hantering i läroämnen,
som avsåge husligt arbete; minst 5 kronor 50 öre vid yrkesskola
för industri, hantverk, handel eller annan därmed jämförlig hantering
eller ettårig handelsskola samt minst 4 kronor vid yrkesskola för husligt
arbete eller annan därmed jämförlig hantering;

3) att undervisningen i lärlingsskola vore för lärjungarna avgiftsfri;

4) att undervisningsmateriell, för vilkens anskaffning eller underhåll
statsunderstöd beviljats, av skolöverstyrelsen godkändes, och att materiellen
icke utan överstyrelsens medgivande och under iakttagande av
därvid angivna villkor avyttrades eller eljest användes för andra ändamål,
än vid understödets beviljande avsetts;

dels medgiva, att understöd till kommunala anstalter för yrkesundervisning
finge jämväl för år 1921 utgå i enlighet med nu föreslagna
grunder, under förutsättning att vederbörande kommun underkastade
sig därmed förbundna villkor;

dels höja det på ordinarie stat uppförda förslagsanslaget till understöd
åt kommunala anstalter för yrkesundervisning, nu 700,000 kronor,
med 300,000 kronor till 1,000,000 kronor;

dels ock medgiva, att utan hinder av de av 1918 års riksdag fastställda
grunder för understöds utgående till av kommun upprättade skolor
för den lägre yrkesundervisningen understöd från det i 1921 års
riksstat uppförda ordinarie förslagsanslaget till understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning finge utgå till Sundsvalls stads vävskola,
Västerviks möbelsnickarskola och Stockholms stads verkstadsskolor
för verksamheten vid nämnda skolor under år 1919 och 1920 med
belopp, som av Kungl. Maj :t bestämdes.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

I) avslå Kungl. Maj :ts framställning, i vad den avsåge, att nu gällande
bestämmelser angående lärlingsskolplikt finge utsträckas att kunna
omfatta icke blott sådana minderåriga, som vore anställda i industri,
hantverk, handel eller husligt arbete utan även minderåriga, som vore
anställda i annan därmed jämförlig hantering;

Understöd åt
vissa yrkesundervisninnsanstalter.

(Forts.)

Jfr 31. 84

Onsdagen den 4 maj f. m.

Understöd åt
vissa yrkesundervisningsanstalter.

(Forts.)

II) medgiva, att statsunderstöd finge, oavsett om den undervisning,
som avsåges, hade obligatorisk karaktär eller icke, enligt de närmare
bestämmelser, som Kungl. Maj :t, i huvudsaklig överensstämmelse
med de av departementschefen i statsrådsprotokollet över ecklesiastik-;
ärenden den 7 januari 1921 angivna grunder, funne gott utfärda, årligen
utgå för av kommun upprättad anstalt för yrkesundervisning:

1) till avlöning under år 1922 åt rektor och övriga lärare med belopp,
beräknat efter antalet undervisningstimmar, nämligen:

a) i lärlingsskola för industri, hantverk eller handel i samtliga läroämnen
utom dem, som avsåge husligt arbete, med 3 kronor för varje
undervisningstimme;

b) i lärlingsskola för husligt arbete eller hushållsskola ävensom i lärlingsskola
för industri eller hantverk i läroämnen, som avsåge husligt
arbete, med 1 krona 83 öre för varje undervisningstimme;

c) i yrkesskola för industri, hantverk eller handel eller ettårig handelsskola
med 3 kronor 33 öre för varje undervisningstimme;

d) i yrkesskola för husligt arbete med 2 kronor för varje undervisningstimme
;

e) i verkstadsskola eller annan närstående, ej förut nämnd anstalt
för yrkesundervisning med högst 3 kronor för varje undervisningstimme,
dock att understödsbeloppet ej finge överstiga två tredjedelar av
sammanlagda -beloppet av den till skolans lärare för den tid, understödet
avsåge, utgående avlöning;

2) till undervisningsmateriell med belopp, motsvarande hälften eller

1 vissa undantagsfall intill två tredjedelar av kostnaderna för densamma;

III) bestämma, att för statsunderstöds utgående skulle gälla följande
villkor:

1. a) att anstalten vore anordnad i enlighet med de i stadga för den
kommunala yrkesundervisningen ävensom i fastställt reglemente meddelade
föreskrifter;

c) att anstalten hade till sitt förfogande lokaler samt inredningsoch
undervisningsmateriell, som godkändes av skolöverstyrelsen;

2) att arvoden åt rektor och övriga lärare under år 1922 utginge
med belopp, beräknade efter i medeltal för varje undervisningstimme:
minst 4 kronor 50 öre vid lärlingsskola för industri, hantverk eller handel
i samtliga läroämnen utom dem, som avsåge husligt arbete; minst

2 kronor 75 Öre vid lärlingsskola för husligt arbete, vid hushållsskola
eller vid lärlingsskola för industri eller hantverk i läroämnen, som avsåge
husligt arbete; minst 5 kronor vid yrkesskola för industri, hantverk
eller handel eller ettårig Itendelsskola samt minst 3 kronor vid yrkesskola
för husligt arbete;

Onsdagen den 4 maj f. m.

85 Nr 31.

3) att undervisningen i lärlingsskola vore för lärjungarna avgiftsfri -Understöd åt

4) att undervisningsmateriell, för vilkens anskaffning eller under håll

statsunderstöd beviljats, av skolöverstyrelsen godkändes, och att ninysanstalmateriellen
icke utan överstyrelsens medgivande och under iakttagande ter.
av därvid angivna villkor avyttrades eller eljest användes för andra än- (Forts.)
damål, än vid understödets beviljande avsetts;

IV) medgiva, att understöd till kommunala anstalter för yrkesundervisning
finge jämväl för senare hälften av år 1921 utgå i enlighet
med nu föreslagna grunder, under förutsättning att vederbörande
kommun underkastade sig därmed förbundna villkor;

V) uppföra det ordinarie förslagsanslaget till understöd åt kommunala
anstalter för yrkesundervisning med oförändrat belopp, 700,000
kronor;

VI) till beredande av arvodesförhöjning åt lärare vid kommunala
anstalter för yrkesundervisning under år 1922 i enlighet med förut angivna
grunder bevilja på extra stat för år 1922 ett förslagsanslag av
88,000 kronor;

VII) avslå Kungl. Maj :ts framställning, i vad den avsåge beredande
av understöd åt Sundsvalls stads vävskola, Västerviks möbelsnickarskola
och Stockholms stads verkstadsskolor för verksamheten vid nämnda
skolor under åren 1919 och 1920.

Herr Nilson, Karl August: Ehuru detta statsutskottets

betänkande är enstämmigt, vågar jag påpeka det ledsamma förhållandet,
att statsutskottet frångått Kungl. Maj :ts förslag i vad det avser bidrag
till de kommunala lärlingsskolorna. Då denna sak för alla kommuner
blivit en mycket viktig och en mycket dyrbar angelägenhet, vore det så
mycket sorgligare, om riksdagen på detta sätt undandroge sig att lämna
det bidrag som kommunerna, då de upprättade dessa skolor, beräknade.

Kungl. Maj :t har här framlagt förslag, att till de kommunala lärlingsskoloma
skulle utgå statsbidrag för lärarnas avlöning med 3 kr. 33 öre
per timma och till lärarinnorna i hushållsekonomi 2 kr. 33 öre. Det är
på dessa punkter som statsutskottet har prutat till 3 kr. resp. 1 kr. 83 öre.

Då denna reform infördes, var utgångspunkten den, att staten skulle
bidraga med 2/3 av ifrågavarande kostnader, i fall en sådan skola inrättades.
Nu ser det av detta betänkande ut, som om i fortsättningen statens
bidrag icke skulle uppgå till 2/3, men det är allmänt känt, att det
är icke möjligt att skaffa lärare till dessa lärlingsskolor för ett genomsnittspris
av 4 kr. 50 öre i timmen. Redan nu är förhållandet sådant,
att detta pris icke understiger 5 kr. i timmen, och medelpriset för lärare
i dessa kommunala lärlingsskolor är omkring 6 kr. per timme. Jag har
i dag fått en uppgift med dessa siffror från vederbörligt håll. Då det
på många håll inträffar, att dessa lärarkrafter måste betalas med ända
till 8 kr. per timma, är det tydligt, att den föreslagna lönen av 4 kr. 50
öre per timma är fullkomligt otillräcklig, då redan nu i genomsnitt timavlöningen
är 6 kr., och sättes statsbidraget till 3 kr. per timma, blir
proportionen mellan statens och kommunernas bidrag till ifrågavarande

Nr 31. 86

Onsdagen den 4 maj f. m.

Understöd åt skolor helt och hållet förryckt. Kommunen får alltså vidkännas hälften
vissa yrkes-av postnaden jämte andra kostnader. Jag fäster kammarens uppmärkrdng
sanstal-samhet på detta förhållande, och jag ber att få påpeka, dels att de kommuter.
ner som redan inrättat skolor av ifrågavarande slag tyngas rätt hårt av
(Forts.) kostnaderna, och dels att de kommuner, som ännu icke inrättat dem, naturligtvis
bli tveksamma, huruvida de kunna våga sig på ett sådant företag,
och de komma att undandraga sig det.

Motiveringen för utskottets hemställan är ju helt enkelt den, att
då kamrarne förut prutat på timlönen åt lärarne vid fortsättningsskolorna,
måste de också pruta på timlönerna för lärarna vid ifrågavarande
lärlingsskolor. Men så vitt jag förstår, är det två fullkomligt artskilda
saker. Lärarna vid fortsättningsskolorna äro i de flesta fall folkskollärare,
som kanske i allmänhet äro betalda med denna timpenning, och
det är i allmänhet möjligt att skaffa lärare till dessa skolor för det priset.
Men lärarne vid lärlingsskoloma utgöras av ingenjörer och bildade
yrkesmän, och dessa gå icke att skaffa för detta pris. Saken är prövad
på många platser, och resultatet är redan känt.

Då därför motiveringen i utskottets hemställan är fullkomligt grundläggande
för frågans avgörande, får jag, herr talman, hemställa att beträffande
punkt 1 mom. a) och b) under II jämte hela andra avdelningen
yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Vad jag vill ha fram,
det är ökning av timavlöningen för vissa kategorier av lärare, som jag
här ovan omnämnt, och jag yrkar bifall till Kungl. Maj :ts förslag rörande
desamma.

Herr Bergqvist: Man kan giva den ärade talare, som yttrade
sig i frågan, rätt däri, att det är väl drygt för kommunerna att bestrida
avlöningen för lärarna vid dessa skolor. När ärendet behandlades på
statsutskottets andra avdelning, beslöt också avdelningen att tillstyrka
Kungl. Maj :ts förslag sådant det föreligger, men då åttonde huvudtiteln
behandlades i utskottet och utskottet satte ned timpenningen för
lärarne vid fortsättningsskolorna, återremitterade utskottet denna punkt
till avdelningen, för att avdelningen skulle taga under övervägande huruvida
icke även här en nedprutning borde ske. Det är oförnekligt, att
dessa båda frågor i den kungl. propositionen hade ställts i visst samband
med varandra. När alltså utskottet hade föreslagit nedprutning
med hälften av den tillökning i timavlöningen för lärarna vid fortsättningsskolorna,
som Kungl. Maj :t begärt, och riksdagen godkänt detta
utskottets förslag, så fann avdelningen för sin del icke någon annan
utväg än att även på denna punkt pruta bort hälften av den tillökning
i timavlöningen, som Kungl. Maj :t begärt. Detta har utskottet också
bekräftat genom sitt föreliggande förslag, och jag anser mig därför icke
kunna annat än yrka bifall till utskottets förslag, sådant det här föreligger.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste
vice talmannen, att därunder yrkats dels att vad utskottet i den nu före -

Onsdagen den 4 maj f. m.

87 Nr 81.

dragna punkten hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Nilsson, Käril!nderstöd åt
• August, att vad utskottet under samma punkt hemställt i avdelningarna V^dervis-S
I och IV—VII skulle bifallas men att i avseende å avdelningarna II ningsanstaloch
III kammaren skulle, med avslag å vad utskottet i dessa avdelningar ter.
hemställt, såvitt det skilde sig från Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda fram- (Forts.)
ställningar, bifalla dessa framställningar oförändrade.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till vad utskottet hemställt vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understöd
till upprättande och underhåll av särskilda boksamlingar för fortsättningsskolor
samt för vissa till yrkesundervisningen hörande läroanstalter
;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående täckande
av brist i räkenskaperna för åkerbrukskolonien Hall;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för verkställande av undersöknings- och försvarsarbeten å för kronans
räkning inmutade områden inom Norsjö socken av Västerbottens län;
samt

nr 100, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning
till tredje stadsfogden i Stockholm Viktor Karlson för visst av
honom till statsverket inbetalt belopp.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Behandlingen av de återstående ärendena på föredragningslistan
uppsköts till aftonsammanträdet.

Avgåvos och hänvisades till konstitutionsutskottet nedannämnda
motioner:

nr 226, av herrar Schotte och Rosén, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den
26 november 1920 om val till riksdagen; och

nr 227, av herr Pålsson, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 om val till riksdagen.

Jfr 31. 88

Onsdagen den 4 maj e. m.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5,10 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 4 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.; och dess förhandlingar leddes
till en början av herr andre vice talmannen.

Anmäldes och bordlädes första lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i
vissa delar av strafflagen m. m. ävensom en i ämnet väckt motion.

Ang.reyi- Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 101, i anledning av
Beskows rätt yäckta.motior;er om rätt för revisorn C. G. Beskow att vid beräknande av
till ålders- ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tid, därunder han varit utesluten från
tillägg, revisorsförordnande.

I i en inom andra kammaren av herr W. Kant m. fl. väckt motion,
nr 24, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att — då Kungl. Maj :t, enligt vad
en motionen bifogad avskrift av ämbetsskrivelse rörande ålderstillägg
åt andre kansli sekreteraren i finansdepartementet F. T. Franzén utvisade,
vid den Kungl. Maj :t tillerkända prövning rörande ålderstillägg
funnit extra revisorerna i kammarrätten å äldre avlöningsstat böra i
fråga om ålderstillägg likställas med extra revisorer därstädes å nyare
avlöningsstat — revisorn C. G. Beskow vid beräknande av ålderstillägg
matte få tillgodoräkna sig den tid från och med den 1 januari 1914 till
och med den 29 juni 1916, da han, enligt vad i motionen angivits, varit
utesluten från extra revisorsförordnande i kammarrätten.

Vidare hade herr Th. Borell i en inom första kammaren väckt, till
statsutskottet likaledes remitterad motion, nr 113, under åberopande av
motiveringen till förut berörda motion, likaledes hemställt om rätt för
Beskow att vid beräknande av ålderstillägg få tillgodoräkna sig ifrågavarande
tid.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet av angiven orsak hem -

Onsdagen den 4 maj e. m.

89 Nr 81.

ställt, att herr Kants m. fl. och herr Borells berörda motioner icke måtte Ang. revivinna
riksdagens bifall. Beskows rätt

till åld ers Herr

B o r e 11 : Herr vice talman! Som herrarna finna, har Mugg

statsutskottet enhälligt avstyrkt förevarande motion. Jag förstår mycket or
väl, att statsutskottet i en fråga som denna måste lägga ganska formella
synpunkter på saken. Då jag nu, trots detta enhälliga avstyrkande, ändå
vågar ta till ordet för min motion, sker det i den förhoppningen, att
riksdagen med den större frihet, som riksdagen givetvis har, skall låta
billighetssynpunkter bliva gällande. Jag tror för min del, att billighet och
rättvisa i detta fall tala för bifall till motionen.

Sakförhållandet är i korthet följande. Revisor C. G. Beskow hade
under viss tid haft förordnande i kammarrätten såsom extra revisor. Så
framkom det emellertid mot honom från förste revisorerna en del anmärkningar,
vilket gjorde, att kammarrätten den 31 december uteslöt
honom från vidare förordnande såsom extra revisor och gav en yngre
tjänsteman förordnandet. Det upprepades, så att det blev inalles fyra
yngre tjänstemän, som fingo förordnande med förbigående av Beskow.
Anmärkningarna från förste revisorerna tyckas ha berott på att man
ansett, att Beskow icke gjort tillräckligt med anmärkningar i sin tjänst,
att han sålunda icke ådagalagt tillräckligt nit och intresse. Det visade
sig emellertid, när Beskows anmärkningar kommo fram till kammarrätten,
att detta var fullständigt misstag, och att han gjort så många anmärkningar,
att de berättigade honom till en provision, som vida översteg
det sedvanliga. Då begärde Beskow, att kammarrätten skulle upphäva
sitt beslut och åter giva honom förordnande. Detta vägrade emellertid
kammarrätten. Beskow fullföljde talan mot detta beslut hos
Kungl. Maj :t, och den 9 juni 1916 återförvisade Kungl. Maj :t ärendet
till kammarrätten med förklarande, att Beskow borde haft förordnande
före de fyra yngre tjänstemän, som förordnats med förbigående av honom.
I följd härav fick han den 30 juni 1916 åter revisorsförordnande.
Emellertid hade han alltså på grund av anmärkningar, vars
behörighet sedermera underkänts, från den 31 december 1913 till den 30
juni 1916 varit förlustig sitt förordnande som extra revisor. Han hade
dock under tiden gått kvar i kammarrätten och haft en del smärre förordnanden
som amanuens o. d.

Det är givet, att avbrottet i förordnandet förorsakade honom mycket
kännbara ekonomiska förluster. Han gick ju förlustig det högre arvode,
som var förenat med förordnandet. Det är emellertid icke detta
det är fråga om nu, utan nu gäller det endast, att han vid beräknande
av ålderstillägg skall få räkna sig till godo den tid, som han utan eget
förvållande varit utesluten från förordnande. På grund av befintliga
prejudikat vet man, att förordnande som extra revisor medför rätt att
räkna sig den tid under vilket sådant förordnande innehafts till godo
vid beräknande av ålderstillägg. Det är således denna rätt han nu vill
ha, eller således att få räkna den tid, som han utan eget förvållande

Nr 31. 90

Onsdagen den 4 maj e. m.

Ang. revi- vant utesluten från förordnande, sig till godo vid beräknande av ålsornC.
G^ derstillägg. För min del kan jag icke finna annat än att synnerligen
till °ålders- §°da skal tala *°r ett bifall härtill. Nu vill heller icke, såvitt jag förtillägg.
står, utskottet bestrida detta, men utskottet fruktar de konsekvenser,

(Forts.) som skulle följa av ett dylikt medgivande. Jag tror för min del, att
man i detta fall icke behöver vara rädd för konsekvenserna. Det föreliggande
fallet är så säreget, att man torde kunna påstå, att det icke
kommer att upprepas. Åtminstone skall det bli ytterst få sådana fall,
som kunna inträffa, och således ytterst små belopp, som det skall kunna
gälla. Jag vill för övrigt sätta ifråga, om det icke, i fall ett och annat
sådant fall skulle förekomma, är rätt och billigt, att staten tar konsekvenserna
därav.

Då således Beskow, såvitt jag förstår, har blivit ganska hårdhänt
behandlad, då det vidare gäller så pass litet belopp och då någon fara
för konsekvenser i framtiden icke kan anses föreligga, så tillåter jag mig
att vädja till kammaren att bifalla min motion, och jag vågar uttrycka
den förmodan, att statsutskottets ärade ledamöter egentligen icke skola
ha så mycket emot en sådan utgång av saken. Jag tillåter mig således
yrka bifall till min motion.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Den siste ärade talarens för hoppning,

att man från statsutskottets sida icke skulle ha så mycket
emot ett bifall till motionen, kan jag för min del åtminstone icke vitsorda.
Jag tror tvärtom, att vi skulle finna det ytterst egendomligt och
olämpligt, om man här skulle lämna bifall till motiohärernas förslag.

Först må då erinras om den utsträckning av rätten till ålderstilllägg,
som kom till stånd genom ett i fjol fattat beslut, det beslutet nämligen,
att befattningshavare skulle få tillgodoräkna sig ålderstillägg för
hela den tid han i statens tjänst utfört arbete, som ansetts likvärdigt
med eller av högre värde än det han i sin befattning utfört, och detta
oavsett om det var fråga om sammanhängande tjänstgöring eller ej, och
oavsett i vilken befattning detta arbete utförts. För att riksdagen skulle
slippa besväras med frågor av denna art, lämnade man också i Kungl.
Maj :ts hand att i största utsträckning tillämpa det nya beslutet.

Nu är det emellertid så, att man icke är tillfredsställd med att få
tillgodoräkna sig den tid en tjänsteman innehaft olika befattningar, utan
nu vill man införa den principen, att man också skulle få tillgodoräkna
sig den tid man icke bestritt befattning. Ty det är ju faktiskt det kravet,
som ligger bakom den föreliggande motionen och vars godkännande
ett bifall nu skulle innebära. Den argumentation, som man i
detta fall bygger på, går ju därpå ut. Orsaken varför, säger man emellertid,
denna befattningshavare under de 2j4 år motionen gäller icke
innehaft befattningen var, att han icke därtill fick förordnande av den
myndighet, som hade att tillsätta befattningen ifråga. Ja, men det är ju
en mängd fall, där det inträffar, att myndigheter ha olika mening vid
tillsättning av befattningar, vare sig det gäller att utnämna till en ordi -

Onsdagen den 4 maj e. m.

Oi Nr !$1.

narie befattning eller att förordna å viss extra befattning. I samtliga Ang. revisådana
fall, där klagomål över underordnad myndighets utnämnings-^™™cbeslut
skulle komma till stånd, och där den överordnade myndigheten ^ å[jers_
har annan mening än den underordnade, skulle, såvitt jag förstår, av tillägg.
ett bifall till detta förslag följa, att på en och samma befattning två per- (Forts.)
soner skulle komma att räkna ålderstillägg, nämligen dels den, som
faktiskt bestrede befattningen ifråga, och dels den, som den överordnade
myndigheten ansåge ha bort före annan utnämnas eller förordnas till
befattningen ifråga. Det kan väl ändå icke vara rimligt.

Nu säger den ärade talaren, att det är fullständigt oförskyllt och
fullständigt utan hans eget åtgörande som Beskow icke erhållit dylikt
förordnande. Jag vågar icke uttala mig därom. Dock vill jag tro, att
när det gäller fortsatt förordnande å samma befattning, skulle icke en
myndighet, och därtill en myndighet med den karaktär av domstol, som
det här är fråga om, utan varje som helst anledning låta förordnandet
på sätt som här skedde upphöra och förordna en annan. Nog måste
det finnas anledning, ty skulle så icke varit fallet, så ligger bakom påståendet
från motionärernas sida om att tillbakasättandet skedde fullständigt
oförskyllt en ganska skarp och långt gående anklagelse mot
myndigheten ifråga.

Jag vågar således tro, att det fanns anledning. Men det förekommer
ej sällan även i dylika fall olika meningar mellan överordnad och
underordnad myndighet om vem, som bör förordnas till befattningen.

Och då, som sagt, ett bifall här uppenbart skulle kunna komma att medföra
som konsekvens precis samma anspråk i en massa andra fall, tillåter
jag mig hemställa, att riksdagen måtte följa statsutskottet, som i denna
punkt varit fullständigt enhälligt om att det icke vore lyckligt att gå på
ett tillstyrkande av motionen.

Jag yrkar alltså bifall till statsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som
därunder förekommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i
nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare på bifall till herr Borells
i ämnet väckta motion; och förklarades den förra propositionen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser om avdrag vid 1922 års taxering
till inkomst- och förmögenhetsskatt;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordningar om ändrad lydelse av dels 20 § 1 och 2 mom. samt 21 §
1 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin, dels ock 25 § x mom. i förordningen den 7 augusti 1907 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker; samt

Sr 31. 92

Onsdagen den 4 maj e. m.

nr 29, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse, av 25 § 4 och 5 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående beskattning av socker, dels ock väckt motion
angående bättre utnyttjande av den vid sockertillverkningen anställda
kontrollpersonalens arbetskraft.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets
utlåtande nr 36, angående vissa framställningar rörande pensioner och
understöd.

Punkten 1.

Uhnjearbeta- 1 en *nom an^ra kammaren av herr V. V. Hedlund i Östersund
renHolsts vackt motion, nr 51, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att ett
årligt understöd å 300 kronor finge från och med den 1 januari 1921
utgå till änkan Frida Karolina Holst, född Häggström, så länge hon
förbleve i sitt nuvarande änkestånd, ävensom 75 kronor årligen till vart
och ett av hennes fyra minderåriga barn intill de- fyllt 18 år.

änka och
barn.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 51, måtte
medgiva, att vart och ett av avlidne linjearbetaren Anders Daniel Holsts
omyndiga barn Anders Sten Folke, Iris Birgit Frideborg, Karl Hugo
Lennart och Nils Rune Valdemar finge från och med den 1 januari
1921 och till och med det kalenderår, under vilket barnet uppnådde 18
års ålder, av telegrafverkets medel uppbära ett årligt understöd av etthundra
kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Walles, Borg,
Borggren och Wikström, vilka hemställt, att riksdagen, i anledning av
förevarande motion II: 50, måtte medgiva, att avlidne linjearbetaren
Anders Daniel Holsts änka, Frida Karolina Holst, född Häggström, och
minderåriga barn Anders Sten Folke, Iris Birgit Frideborg, Karl Hugo
Lennart och Nils Rune Valdemar finge från och med den 1 januari
1921 av telegrafverkets medel uppbära årliga understöd, änkan med trehundra
kronor, så länge hon förbleve i sitt nuvarande änkestånd, samt
vart och ett av barnen med sjuttiofem kronor till och med det år, under
vilket det fyllde 18 år.

Herr Walles: Jag ber att få taga kammarens uppmärksamhet

i anspråk några korta ögonblick. Jag har i likhet med några andra ledamöter
av utskottet icke kunnat vara med om avslag på förevarande
motion, enär vi ansett, att skäl ha talat för bifall till densamma.

Onsdagen den 4 maj e. m.

93 Nr 81.

Motionären har hemställt, att änkan efter den i telegrafverkets tjänst
en gång anställde linjearbetaren Holst skulle erhålla en pension av 300 ''”!*Yl0lsts
kronor, och denna framställning har telegrafstyrelsen ansett vala rimlig änka och
samt för sin del velat tillstyrka. Utskottet har emellertid ansett, att barn.
sådan pension icke borde utgå, utan har stannat vid statskontorets ut- (Forts.)
talande om, att enbart de fyra minderåriga barnen skulle erhålla ett belopp
av 100 kronor årligen. Majoriteten har härvid, synes det mig,
förbisett ett förhållande av synnerlig betydelse. Den har nämligen grundat
sitt utlåtande huvudsakligen därpå, att änkan, som endast är 37 år
och fullt arbetsför, skulle vara i tillfälle att försörja sig och sina barn.

Man har ansett, att en mor med fyra små barn — i det här fallet är
barnens ålder resp. 2, 4. 6> och 8 ar — skulle kunna ataga sig en sådan
sysselsättning, att hon skulle kunna försörja dem, men jag hemställer,
huruvida det är rimligt att begära, att en mor som har fyra små barn
i denna ålder att vårda skall kunna ha tid övrig att skaffa sig nämnvärd
utkomst.

Jag vill även framhålla, att det finnes starka skäl, som tala för, att
Holsts död följde, ehuruväl en avsevärd tid framöver, på grund av
olycksfall i tjänsten. Den avlidnes närmaste chef, förste linjeingenjören
N. Hedén, framhåller nämligen i ett utlåtande: ”För egen del anser jag,
att ett direkt sammanhang mellan olyckan och sjukdomen förefinnes,
men vederbörande läkare har dock ej med sådan säkerhet kunnat bestyrka
detta, att sjukdomen kunnat räknas som förorsakad av olycksfall
i arbetet.” Jag skulle tro, att här dock föreligger ett sådant fall, som
utan att vara så vittfamnande till sina konsekvenser, bör ge anledning
till ett bifall till den väckta motionen, och jag ber, herr vice talman,
att få yrka bifall till densamma.

Herr Gustafsson: Herr vice talman! Det är alldeles rik tigt,

som den föregående ärade talaren anfört, att i detta ärende föreligger
ett särskilt ömmande fall. Utskottet har tagit saken under så välvillig
omprövning som möjligt. Vi ha gått motionärens framställning
till mötes på så sätt, att vi beviljat vart och ett av barnen upp till 100
kronor per år i stället för 75 kronor, som motionären begärt, men utskottet
har däremot icke ansett sig kunna på enskild motionärs framställning
gå med på att pensionera änkan, i synnerhet som hon är så
relativt ung. Hon är 37 år gammal. Med anledning härav har utskottet
ansett sig förhindrat att bifalla motionen i dess helhet.

Jag får för min del hemställa, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre
vice talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten
anförda reservationen; och förklarade herr andre vice talmannen, efter

Nr 31. 94

Onsdagen den 4 maj e. m.

Understöd åt att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan sig
TenHolsts fmna denna ProP°sition vara med övervägande ja besvarad.
änka och

barn. Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och an (Forts.

) slogs en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
36, punkten x, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Walles
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 37;

Nej — 50.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

°kension^i - Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 37, i anledning av
läroverks- Kungl- MaJ :*s proposition angående tilläggspension åt läroverksadjunkadjunkten
^en ^ Hesslén.

A. Hesslén.

I en till riksdagen den 18 mars 1921 avlåten, till bankoutskottet
hänvisad proposition nr 291 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att adjunkten vid
högre allmänna läroverket i Uppsala August Hesslén finge, efter erhållet
avsked från adjunktsbefattningen, under sin återstående livstid
uppbära utöver den pension, vartill han enligt gällande bestämmelser
vore berättigad, en tilläggspension från allmänna indragningsstaten till
sadant belopp, att sammanlagda pensionsbeloppet uppginge till 2,500
kronor för år.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på åberopade skäl hemställt,
att Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition icke måtte av riksdagen
bifallas.

Herr Ljunggren: Här föreligger nu ett sådant fall, där man

Onsdagen den 4 maj c. m.

95 Nr »1.

kan säga, att den högsta rätt kommer att verka som den högsta orätt. Om tillag g sHär
är en läroverksadjunkt, som har tjänstgjort 117/ år sonl lärare vilt fäZverkt
enskild läroanstalt, nämligen vid Fjellstedtska skolan i Uppsala. Han (uijUnkten
har nu fått tillstånd att kvarstå i tjänst till och med innevarande ter- a. Hesslén.
mins slut. När han nu efter över 30 års tjänstgöring avgår från denna (Forts.)
sin tjänst, är han tillerkänd en pension av 1,720 kronor.

I ansökan till Kungl. Maj :t har läroverksadjunkten Hesslén hemställt,
att han måtte få räkna åtminstone någon tid av sin tjänstgöring
vid Fjellstedtska skolan såsom tjänstgöring varå beräknades pension.

Kungl. Maj :t hemställer i så måtto om bifall till hans framställning, att
Kungl. Maj :t i proposition föreslagit, att han skulle få vara berättigad
att uppbära en pension av 2,500 kronor om året, d. v. s. att han skulle
få det honom tillerkända pensionsbeloppet ökat med 780 kronor.

Nu förstår jag ju mycket väl, att bankoutskottet, när det behandlat
det här ärendet, i likhet med mig ansett, att alla reala skäl tala för, att
han skulle få det här pensionstillägget. Men bankoutskottet måste följa
de formella synpunkterna, och med hänsyn till dessa vågar bankoutskottet
icke yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag. 1874 utkom en förordning,
som gav läroverkslärarna rättighet att vid lönetur beräkna °viss
tjänstgöring på andra områden. Nu har denna förordning under långa
tider tolkats på det sättet, att lärare även vid beräkning av pension
skulle få tillgodoräkna sig sådan tjänstgöring, varom här är fråga. Det
har emellertid varit en felaktig tolkning av Kungl. Maj ds förordning,
men i allmänhet bär, som Kungl. Maj d framhåller, den uppfattningen
varit gällande, att de skulle ha denna rätt. Det är nu med anledning av
detta, som läroverksadjunkten Hesslén försummat att i tid övergå i statstjänst,
som han enligt meddelat beslut var berättigad att göra, och pa grund
av detta förbiseende skall han nu fa lida, da bankoutskottet sett sig
nödgat att avstyrka hans framställning. Kungl. Maj d säger, att han
naturligtvis icke har någon juridisk rätt att åberopa här, men billighetsskäl
tala för, att man i någon mån tillmötesgår hans framställning. Och
dessutom framhåller Kungl. Maj d någonting, som är, tycker jag, det
avgörande i det här sammanhanget, nämligen att det är orimligt ja,

Kungl. Maj d säger rent ut, att det är omöjligt att leva på den pension
av 1,720 kronor, som nu skulle tillerkännas honom. Detta är, tycker
jag, när det gäller att bedöma själva sakfrågan, alldeles avgörande. När
därför bankoutskottet i slutet av sitt utlåtande säger, att då i övrigt
”icke anförts några särskilda omständigheter, som kunna påkalla en höjning
av den Hesslén lagligen tillkommande pensionen, har utskottet ansett
sig böra avstyrka bifall till Kungl. Maj ds proposition , så tycker
jag för min del, att detta Kungl. Maj ds förslag har uppvisat, att bär
föreligga just sådana särskilda omständigheter, som man icke gärna
kan komma förbi, när det gäller en fråga som denna. . Dessutom erinras
i den kungl. propositionen om ett liknande fall, nämligen da läroverksadjunkten
Hjorth, som tjänstgjort såsom lärare vid Beskowska
skolan, fick rättighet att uppbära en pension på 2,500 kronor. Denna

Nr 31. 96

Onsdagen den 4 maj e. m.

Om tilläggs- pension höjdes något år senare — jag vill minnas det var år 1919 — så
läroverks- att ^en kom nåSot över 3,000 kronor — den uppgick visst till 3,100 kroadjunk
t en nor- N.u säSer emellertid bankoutskottet, att detta precedensfall i själva
A. Hesslén. verket inte kan åberopas i detta sammanhang, ty när riksdagen beslöt
(Forts.) att göra detta medgivande, så skedde det därför att man ville ge ett erkännande
åt Hjorth för hans pedagogiska skriftställarskap.

Jag har nu inte haft tillfälle att läsa igenom handlingarna från
1917 års riksdag, så att jag vet, huruvida riksdagen verkligen angivit
speciellt detta som skäl. Det är ju mycket möjligt, att så är förhållandet.
Men man kan ju också säga, när det är fråga om en lärare, som
oförvitligt tjänstgjort i över 30 år och som har goda vitsord i alla instanser
över sin lärargärning, att det är rätt och tillbörligt, att man, när
det finnes möjlighet därtill, ger honom ett erkännande för det uppfostrararbete,
som han utfört. Jag menar således, att med ungefär samma
skäl som riksdagen 1917 och 1919 kunde gå ifrån formerna, skulle riksdagen
i detta sammanhang kunna göra det och taga hänsyn till billighet
och rättvisa i stället för till de formella synpunkterna.

Men då utskottet talar om konsekvenserna, vill jag också fästa uppmärksamheten
vid vad Kungl. Maj :t säger i sin proposition, att detta
nu egentligen är det enda fall, som kan ifrågakomma i dylikt sammanhang.
Om riksdagen skulle med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
bifalla Kungl. Maj :ts förslag, kan, enligt vad Kungl. Maj :t
framhållit, ett sådant fall som detta icke vidare återkomma. Några
konsekvenser, som man skulle behöva dra sig för, finnas enligt denna
upplysning från Kungl. Maj :ts sida sålunda icke.

Innan jag slutar, bör jag kanske också fästa uppmärksamheten på
att utskottet på sid. 4 talar om en utredning, som hade åberopats föd
några =år sedan. Det var år 1918, när det gällde frågan beträffande
lärarkårens rätt att räkna tjänstgöring på andra områden än i statstjänst,
varvid det talades om, att det skulle åstadkommas en utredning. Nu säger
bankoutskottet, att efter vad utskottet känner till har någon sådan utredning
ännu inte ens igångsatts och att man bör avvakta utredningens
resultat. Men jag hemställer i alla fall till herrama, om det kan vara
rättvist, att denne man skall få lida på detta sätt, därför att en utredning,
som är påtänkt, inte ens är igångsatt.

Jag tycker, att vad som här upplysts i ärendet från Kungl. Maj :ts
sida är av den beskaffenhet, att det är mera överensstämmande med
rättvisa och billighet att nu bifalla Kungl. Maj :ts proposition, och jag
hemställer vördsamt till kammaren, att den måtte göra detta.

Herr Gustafsson: Herr vice talman! Det kan visserligen

till en viss grad vara sant vad den föregående ärade talaren säde, "att
kanske även här billighetsskäl kunna göras gällande, men då vi i bankoutskottet
taga hänsyn till billighetsskäl, brukar saken vanligen ligga så
till, att det gäller pensioner, som ligga under det pensionsbelopp vederbörande
här i varje fall skulle erhålla, och således kunna icke billighetsskäl
här anföras annat än möjligtvis som ett komplement till det hela.

Onsdagen den 4 maj e. m.

97 Nr 81.

Vad vidare beträffar frågan om konsekvenserna i detta fall, så är 0,n t*U°99*-ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag inte så alldeles ofarligt, som herr
Ljunggren utmålat saken, ty om också ett dylikt fall icke kan komma adjunkten
att inträffa vid Fjellstedtska skolan, så ha vi dock vid andra enskdda A. Hess ten.
skolor här i landet många fall, som komma bra nära det här föreliggande (Forts.)
och som ännu inte äro reglerade, och det är med hänsyn till dessa fall,
för vilka det här föreliggande skulle bli ett precedensfall, som utskottet
ej vill tillstyrka bifall till denna anhållan.

Det kan ju tyckas vara hårt, att en man, som så många ar tjänstgjort
oförvitligt vid en sådan skola, inte samtidigt har kunnat gå in 1 pensionskassan,
så att han kunnat bidraga till sin pensionering och få statspension
med tillgodoräknande av hela tjänstgöringstiden. Men det är
nu så här i världen i allmänhet, att det är många saker, som inte äro
ordnade, och utskottet har verkligen undersökt här, om vi inte på formell
väg skulle kunna komma fram till ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Men vi ha inte kunnat det. Vill sedan riksdagen anta Kungl.

Maj :ts förslag — det gäller här en tilläggspension på 780 kronor, om
jag inte sett fel — så skall jag för min del inte ha något vidare att erinra
däremot, men, herr talman, det är så många gånger som utskottet
fått påskrivet för att vi inte äro konsek venta, t)ch det är verkligen svart
för oss ibland, då vi inte ha några gällande författningar att gå efter.

Vi ha därför inte kunnat göra annorlunda än vi gjort i detta fall.

För min del ber jag således, herr vice talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Widell: Jag begärde ordet i anledning av vad bankout skottets

ärade vice ordförande yttrade, om jag fattade honom rätt, att
ifall kammaren ville bifalla Kungl. Maj :ts proposition, stode detta för
kammarens räkning. För min del får jag på det allra livligaste varna
för ett sådant steg. Jag tror, att det skulle kunna få fullständigt oöverskådliga
konsekvenser, om kammaren skulle bifalla denna proposition.

Den talare, som förde den kungl. propositionens talan, ansåg visserligen,
att-några liknande fall icke kunde uppkomma. Jo, redan av propositionen
framgår, att så kommer att ske, och jag tror, att sådana fall komma
att uppstå i mycket stor utsträckning.

För min del ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljunggren: I anledning av herr Widells anförande vill

jag säga, att det inte var mitt påstående, att icke detta kunde föranleda
någon upprepning, utan jag endast åberopade en upplysning i Kungl.

Maj :ts proposition.

Vidare vill jag säga, att det dock många gånger har förekommit,
att inte bara andra kammaren utan även denna kammare i sådana fall,
där rättvisa och alla billighetsskäl talat därför, ha bortsett från de formella
synpunkterna, som bankoutskottet naturligtvis alltid håller på, och
mera sett på den reella rättvisan och billigheten. Jag tycker, att kamma Första

kammarens protokoll 1921. Nr 31.

Nr 81. 98

Onsdagen den 4 maj e. m.

Om tilläggs- ren borde göra så även i detta fall, som är så påtagligt, att man, om ett
läro^rks* sa<^ant hänsynstagande till den reella rättvisan skall ske i något fall, inte
adjunkten gärna kan undgå att nu bifalla Kungl. Maj :ts proposition.

A. Hesslén.

(Forts.) Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr andre

vice talmannen enligt därunder framkomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle bifalla Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning
; och förklarade herr andre vice talmannen sig finna den förra
propositionen, vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ljunggren begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
37, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej •— 26.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förhöjning
av vissa av statsmedel utgående understöd; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 254 a § i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr talmannen infann sig nu och övertog ledningen av kammarens
förhandlingar.

Ang. tillstånd Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande andra laghll
försälj- utskottets utlåtande nr 25, i anledning av väckt motion angående tillstånd
”''"kommiss- till försäljning av fideikommissjord m. m.
jord m. m.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 87, vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville:

Onsdagen den 4 maj e. m.

<)0 Nr 81.

1) förklara, att tillstånd till försäljning av fideikommissjord, utöver Ang. tillstånd

vad den av riksdag och Konung antagna förordningen den 3 februari till för säl]-r ö , „ . , 0 . , . . , . .. ning av hdei 1810

uppenbarligen medgave, icke finge 1 administrativ vag utan riks- kommiss dagens

samtycke för varje fall eller genom en ny av riksdag och Konung jord m. m.
stiftad lag äga rum, ävensom underrätta regeringen om denna sin upp- (Forts.)
fattning med anhållan om det av riksdagen begärda lagförslaget rörande
jordfideikommiss snarast möjligt;

2) redan nu medgiva, att försäljning av jord för egnahem, småbruk
och liknande ändamål finge tillstädjas, därest det sociala ändamålet befunnes
genom försäljningen och därvid fästade villkor vara tillbörligen
tillgodosett, varvid även borde göras det förbehåll, att ändamålet med
försäljningen ej finge genom jordens återgång till jordägaren eller annorledes
upphävas utan tillstånd därtill, i den ordning Konungen bestämde
;

3) besluta, att det kapital, som erhölles för försåld fideikommissfastighet,
skulle vara underkastat enahanda bestämmelser, som i en framtida
lagstiftning angående fideikommiss kunde varda meddelade i fråga
om fideikommissfastigheter.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt
:

A) att det under 1) uti ifrågavarande motion framställda yrkandet
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

B) att det under 2) i samma motion framställda yrkandet icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda;

C) att det under 3) i samma motion framställda förslag icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Punkten A.

I en vid utlåtandet fogad reservation hade herr Lindhagen beträffande
den nu föredragna punkten på angivna grunder hemställt, att
riksdagen måtte bifalla motionens yrkande under denna punkt eller, om
detta ej ansåges kunna omedelbart ske, återremittera ärendet till utskottet,
för att utskottet måtte bliva i tillfälle att däröver avgiva lagligt
utlåtande.

Herr Lindhagen: Förevarande motion har av mig blivit väckt,
för att åtminstone jag för min del skulle freda mig från ansvar för
det sätt, på vilket 1810 års förordning rörande försäljning av fideikommissegendom
av Kungl. Maj :t tillämpats. Saken är nämligen den,
att riksdagen två gånger gjort framställningar till Kungl. Maj :t om att
på några förnuftiga villkor få fideikommissegenskapen hos jordbruksfastighet
avskaffad. Denna sak har legat under utredning i departementet.
Sedan har det inte blivit någonting utav, och nu, efter en mycket
lång väntan, har saken omsider överlämnats till jordkommissionen.

Det är ju klart, att för att jordkommissionen skall kunna föreslå

Nr 31. it»

Onsdagen den 4 maj e. m.

Ang. ti/fcfåndåtgärder, varigenom man med begagnande av den rätt, som det allmänna
till försälj- ]:lar sä att säga över fideikomiss jorden genom fideikomisstvånget, ermng
av /“^‘‘håller ett resultat, som är socialt gagneligt och på samma gång gagneligt
jordm!tn'' för samhället i allmänhet, så böra naturligtvis de nuvarande fideikom(Forts.
) missen så litet som möjligt upphävas på villkor, som göra, att man inte
kan bli i tillfälle framdeles, då den slutliga lagstiftningen kommer, att
på ett förnuftigare sätt ''förfoga över desamma.

Nu har jag för min del funnit, och det tror jag knappast skall
kunna jävas, att regeringen under senare tider i alltjämt ökat tempo
överskridit den begränsade rättighet för Kungl. Maj :t, som stadgades
med riksdagens tillstånd i 1810 års förordning, nämligen rättigheten att
ge dispens från fideikommissbrevens uppfyllande. Det säges uttryckligen,
att detta skulle kunna ske, för det första för att i trängande fall
möjliggöra upptagande av lån mot inteckning i fastighet, vidare för det
andra för att möjliggöra ett förmånligt byte av jord och för det tredje
— och det är det, som det här nu skulle hänga på — skulle det vara
medgivet, såsom det står i motiven till riksdagens skrivelse, ”då sådana
villkor och förbehåll i stiftelsen förekomma, som för innehavaren vore
tryckande, för jordens hävd hinderlige eller i avseende på sammansättningen
och innehållet otydlige eller stridige”. Riksdagen framhöll, att
den var övertygad, att sådana omständigheter mycket sällan skulle yppa
sig. Och det var tydligen med andra ord för de fall när det förekom
fideikomissbrev med sådana underliga villkor, som icke på något sätt
passade för en ny tid, det var för sådana fall, säger jag, som Kungl.
Maj :t med riksdagens samtycke medgivits att i administrativ väg lätta
på dessa villkor.

Nu har det emellertid, som det ofta går med administrativa befogenheter,
inträffat, att man under utövningen av denna befogenhet vidgat
den omärkligt, man kan säga omedvetet, år från år under tidernas lopp.
Under senare tider har det inträffat sådana fall, att man verkligen kan
säga, att Kungl. Maj :t numera anser sig ha fullkomligt fria händer att
häva vilket fideikommiss som helst.

På sista tiden har man försökt att något litet dämpa denna frikostighet
genom att företrädesvis medge överlåtelse, så snart det begärdes
att få sälja fideikommissjord, om vilken bevis kunde företes, att den
skulle överlåtas på samma gång till arrendatorerna av densamma. Då
kunde Kungl. Maj :t vara med om det och medge överlåtelsen. Detta
har skett i ganska stor utsträckning, och nu har det blivit regel, att så
snart fideikommissinnehavaren kan ådagalägga, att han har ett avtal
med arrendatorn om att denne vill övertaga fastigheten och köpa den,
anser sig Kungl. Maj :t kunna göra ett medgivande i detta avseende.
Redan detta strider ju, så vitt jag förstår, mot 1810 års förordning,
ty där har man inte alls förutsatt något sådant tillstånd, som ju inte
kan sägas vara av det i denna författning avsedda ändamålet påkallat.
Med tillämpning av denna''praxis säljas nu även mycket stora egendomar,
utan att den nya lagstiftningen fått tillfälle att verka på dem, och

Onsdagen den 4 maj e. in

101 Nr iil.

med dessa stora egendomar, som kunna omfatta ofantliga jordområden,tillstånd

arrangeras sedan ofta ett vanligt jobberi, vilket just skulle förebyggas

genom den nya lagstiftningen. kommiss Vidare

är det att betänka, att man om dessa försäljningar till arrendatorerna
inte vet, huruvida de äro för arrendatorerna lämpliga. Un- r
der de sista åren har det blivit en formlig rasning av fideikommissarier
med begäran om att få sälja stora delar av sina fideikommiss just för
att få utnyttja de ovanligt höga jordvärden, som på sista tiden varit
gällande. Det går då till på det sättet, att fideikommissarien själv tillkallar
s. k. sakkunniga att värdera jorden. Det är hans folk, han betalar
dem, och vad han sedan ger för förhållningsorder, vet man inte,
men arrendatorerna få ingenting att säga i fråga om värderingen. Sedan
förelägges arrendatorn ett kontrakt, ofta med hotet, att ”om ni inte går
med på det här, äventyrar ni att förlora ert arrende”, ett arrende, som
kanske i mannaminne gått från far till son — sådana exempel ha vi i
jordkommissionen haft åtskilliga.

I ett fall förekom det till och med, att jordägarens sakkunniga och
synemän, som skulle värdera fastigheten, gåvo arrendatorn det föreläggandet,
att om han inte inom viss tid hade undertecknat köpekontraktet
med godkännande av värderingssumman, som under kristiden fastställdes
av synemännen, komme fastigheten att försäljas på auktion till den
högstbjudande. Så säker var jordägaren på att Kungl. Maj :t framdeles
skulle medge detta, att han i förväg till och med tillät sig att ge arrendatorn
ett sådant föreläggande. I ett par, tre fall ha arrendatorerna givit
sig tillkänna för jordkommissionen eller för vissa dess ledamöter
och sagt, att de blivit tvungna att underskriva ''kontraktet, och att de
helst skulle se, att hela denna affär kunde gå tillbaka. En sade uttryckligen,
att han underskrivit sin egen ruin o. s. v.

Den sociala hänsyn, som Kungl. Maj :t nu tagit till utgångspunkt för
sin senaste praxis, nämligen att låta alla arrendegårdar gå till salu,
när jordägaren kan visa köpekontrakt på dem, den sociala hänsynen är
mycket primitiv enligt min uppfattning, och de sociala kraven skulle
tarva en helt annan och mera ingående behandling. Nu faller ju jordvärdet,
så att kanske tillströmningen av fideikommissarier, som vilja sälja,
avstannar något, men stiger det igen, ha vi dem åter framme. Jag menar,
att då riksdagen varit med om att stifta 1810 års författning, och läser
man motiveringen, läser ordalagen, förstår man, att den är en undantagsförfattning
och icke en författning, enligt vilken man får disponera
över jorden med så frikostig hand som regeringen på sista tiden tillåtit
sig. Jag har därför väckt mitt förslag, för att det skall finnas någon
jord kvar att lagstifta om. Vidare är det väl så, att lagarna böra hållas
i helgd och detta även av de administrativa myndigheterna. För en
domare gäller, att man skall ha respekt för gällande lag, men även rätt
att fordra en annan. Men här begås utan någon betänksamhet överträdelser
av 1810 års förordning. Det heter till och med i regerings -

Nr 81. 102

Onsdagen den 4 maj e. m.

Ang. tillstånd resolutionerna att regeringens överträdelser ske ”jämlikt 1810 års förtill
försälj- fattning”.

ning av fidei- . o

kommiss- Det är emellertid svart nu för tiden, då riksdagen är representerad
jord m. m. i regeringarna, att få till stånd något klander från riksdagen mot
(Forts.) regeringen, ty det parlamentariska styrelsesättet är sådant. Förr i världen
gick det gladeligen; då skulle denna motion tagits emot välvilligt.
Men numera är det svårt att i någon fråga få åtgärder vidtagna, som
anses hota majoritetspartiernas prestige.

Vilken åsikt man än må ha, huruvida denna författning är överskriden
eller icke, är det nu så, att när en motionär här begärt att få
denna sak under riksdagens bedömande, som själv stiftat denna lag, med
andra ord att få en förklaring av 1810 års författning, har utskottet
på den saken svarat allenast: ”Huruvida Kungl. Maj :t vid de lämnade
medgivandena till försäljning av fideikommiss jord överskridit sin befogenhet
är en fråga, som icke faller under lagutskottets bedömande.”
Det har varit omöjligt inom jordkommissionen att få ett erkännande av
att jordkommissionen hade någon anledning att för sin del ingripa. Den
har sagt: detta är en sak, som vi ej blanda oss i. Jordkommissionen
kan ju vara i sin rätt, om den nödvändigt vill ställa sig på den ståndpunkten.
Men att lagutskottet, som fått ärendet till sig remitterat av
kammaren för att yttra sig däröver eller lämna en förklaring av en lag,
här kan på ett sätt, som strider mot vad grundlagen uttryckligen föreskriver,
säga, att detta överskrider lagutskottets befogenhet, det innebär
ju att kammaren obefogat remitterat frågan till lagutskottet. Jag tror
dock ej, att kammaren, som remitterat ärendet, går in på detta. Snarare
skulle då utskottets yttrande kunna anses innebära, att från talmannens
sida borde vägras proposition på utskottets betänkande, som stode
i bestämd strid mot grundlagarna.

Jag tycker, att lagutskottets utlåtande är ganska hastigt hopkommet
för att tala rent språk. Jordbrukskommittén har sagt, att den icke
lägger sig i detta. Det tycks, som om lagutskottet i sitt bekymrade läge
hade menat: varför skola vi blanda oss i det ? Vi få se, när slutligt betänkande
från kommissionen föreligger, vad som kan komma ut av detsamma.

Det har föresvävat lagutskottet någonting om konstitutionellt ansvar,
men det att motionären anmärkt på en lags tillämpning och begärt
en rättvis tillämpning är något helt annat än, att gå till konstitutionell
aktion. Här har icke påkallats halshuggning av någon minister eller
annat äventyr; det är helt enkelt icke alls fråga om något ingripande
mot ministrarnas personer, utan endast att riksdagen skall förklara vad
som är dess mening med 1810 års författning. Det händer ofantligt
många gånger, att riksdagen petitionerar i vilka frågor som helst och
även i fråga om lagars tillämpning. Men till yttermera visso står det i
riksdagsordningen, att lagutskottet skall avgiva yttranden över dit
hänskjutna frågor om lagförklaringar. Här föreligger en sådan fråga,

Onsdagen den 4 maj e. in.

103 Nr 81.

och därför måste lagutskottet, så vitt jag förstår, ingå i prövning av Ang. tillstånd

donna sak till försal,-

denna satt. . .. . ... .ning av fide, -

Jag kan darfor, herr talman, ej undgå att, aven om jag darmed kommissbesvärar
kammaren, yrka bifall till det andra alternativet i min reser- jord m m
vation under punkten A, nämligen att kammaren behagade återremittera (Forts.)
denna punkt till utskottet, för att utskottet må få tillfälle att däröver
avgiva lagligt utlåtande. Det är möjligt att ett sådant yrkande också
blir framställt i andra kammaren.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar! Det var

ganska grava anmärkningar den ärade motionären riktade mot utskottets
utlåtande. Jag befarar, att den huvudsakliga gensagan riktade sig mot
vårt avstyrkande av motionen, men tog formen av en anmärkning mot
det sätt, varpå vi motiverat det slut, vartill vi kommit. Jag tror dock,
att motionären något missuppfattat vårt utlåtande. Som motionären
själv erinrade, ligger hela denna fråga nu under utredning, detta på grund
av föregående riksdagsbeslut, dels rikdagsbeslutet av år 1909 och dels
beslutet av den senare riksdagen 1914 som avsåg att få till stånd en mer
utvidgad utredning än den 1909 begärda. Om bägge dessa skrivelser
ha vi erinrat i motiveringen. På grund av dessa skrivelser igångsattes
en utredning av enskild inom departementet tillkallad person, en utredning,
som hade en mer historisk karaktär, varefter till jordkommissionen
ärendet överlämnades, för att den skulle behandla frågan 1
vad den avsåg de ekonomiska och sociala synpunkter, som vore att
taga i betraktande vid fideikommissens avlösning. Vad sedan den arvsrättsliga
frågan beträffar, är den under behandling av lagberedningen,
dä denna sysselsätter sig med en omarbetning av ärvdabalken. Man kan
således säga, att denna fråga för närvarande är föremål för en synnerligen
allsidig och ingående utredning, en utredning som vi naturligtvis
från vår sida på det livligaste önska, att den med det snaraste måtte
leda till positivt resultat. Men att under det man avvaktar detta resultat
gå till lagstiftningsåtgärder av någon art ha vi ej ansett vara lämpligt.
Det må gälla en definitiv lagstiftning eller en provisorisk lagstiftning av
den art, som av motionären föreslagits, eller en lagförklaring, som ju
även den är en lagstiftningsakt, jämbördig med vanlig lagstiftning. Ej
heller ha vi ansett det befogat att i närvarande ögonblick komma med
en ny skrivelse från riksdagen och begära ett snabbt framläggande av
denna lagstiftning. Vi ha funnit detta så mycket mindre lämpligt, som
två likartade skrivelser blivit -avlåtna, vilka lett till det utredningsarbete,
som för närvarande pågår. Detta ha vi utsagt i motiveringen, då vi
yttrat: ”Under sådana förhållanden och då någon större olägenhet genom
det uppskov med ny lagstiftning i ämnet, som den anbefallda utredningen
givetvis måste medföra, knappast kan befaras, anser utskottet
det icke vara lämpligt att, i anledning av en ledamots av jordkommissionen
motionsvis framställda förslag, nu vidtaga lagstiftningsåtgärder på
ifrågavarande område.” Det är således det slut, vartill vi kommit, att

Nr 31. 104

Onsdagen den 4 maj e. m.

ning av fidei
kommissjord
m. m.
(Forts.)

Ang. tillstånd v{ ansett, att för närvarande ingenting lämpligen kan vidtagas, och på.
den grund ha vi yrkat avslag å motionen.

Vidare ha vi i motiveringen tillagt en punkt, mot vilken motionären
särskilt vänt sig, nämligen denna: ”Huruvida Kungl. Maj :t vid de lämnade
medgivandena till försäljning av fideikommiss jord överskridit sin
befogenhet är en fråga, som icke faller under lagutskottets bedömande.”
Jag tror, att man ur saklig synpunkt icke kan göra någon invändning
mot vad denna punkt innehåller. Vad man möjligen kunde ifrågasätta
vore ju, huruvida detta uttalande verkligen svarar till motionärens yrkande
och motivering för detsamma. Jag tror dock, att så är förhållandet.

Herr Lindhagen anser, att vad han yrkat bär är en lagförklaring i
den tekniska meningen enligt grundlagen. Jag betvivlar emellertid detta.
En lagförklaring innebär en tydning av gällande lag, i den mån som dess
tillämpning är oviss. Hur en lagförklaring låter, skall jag tillåta mig
visa genom att anföra vad den sista lagförklaring, som är given, innehåller.
Den hänför sig just till en lag, som vi för icke länge sedan diskuterade,
nämligen den norrländska förbudslagen. Det uppstod tvekan,
huruvida denna lag, som avsåg förbud för bolag att förvärva fastighet,
skulle gälla även i fall av expropriation. Då föreslog Kungl. Maj :t
själv för riksdagen en lagförklaring, som blev av riksdagen antagen.
Denna förklaring lyder på följande sätt:

”Förklaring av lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förklaras, att det i lagen den 4 maj 1906 angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom meddelade
förbudet icke avser förvärv, som sker omedelbart på grund av
stadgande i lag eller jämlikt Konungens medgivande till expropriation.”

Går jag därefter till den lagförklaring, som närmast dessförinnan
avgavs — det är ej ofta lagförklaringar förekomma ’— så var det år
1892 på grund av en enskild motion vid det årets riksdag. Det hade uppstått
tvekan, huruvida vid stämning man kunde med en stämning träffa
både part och vittnen. Då avgavs en så lydande förklaring av riksdagen
:

”Förklaring av allmänna lagens stadgande om stämning.

Härigenom förklaras, att bestämmelserna i 11 kap. 3 § rättegångsbalken,
att, om någon begär stämning å flera i en och samma sak, de
alle må genom en stämning inkallas, och i 17 kap. 3 § samma balk, att,
där någon beropar sig å flera vittnen i samma sak, de må genom en
stämning inkallas, om det bekvämligen ske kan, icke äro så att förstå,
som skulle, till följd av samma bestämmelser, den, som begär stämning
å motpart och vittne i samma sak, vara oberättigad att få dem genom en
stämning inkallade.”

Denna förklaring godkändes och utfärdades av Kungl. Maj :t.

För att finna någon tidigare lagförklaring får man gå mycket långt

Onsdagen den 4 maj e. m.

105 Nr 31.

tillbaka i hävderna, och faktiskt har sådan förekommit endast i myckelAng tillstånd
få fall under vår nuvarande författning. ning av fidel ig

tror ej, att sedan herrarna hört dessa exempel på hur en lagfor- kommissklaring
låter, herrarne mena, att under det begreppet kan inpassas ett jord m. m.
uttalande från riksdagen, som skulle läggas så som herr Lindhagen före- (korts.)
slår, eller att riksdagen skulle förklara, att utöver vad den av riksdag
och konung antagna förordningen den 5 februari 1810 uppenbarligen
medgiver, icke någon åtgärd av ifrågavarande art finge i administrativ
väg äga rum etc. Ett sådant uttalande säger ingenting om hur förordningen
skall tydas, utan det kommer endast att stå som ett naket påstående,
och förordningens tillämpning kan lika mycket efter som före detta
uttalande bli föremål för olika tolkning. På grund av detta motionärens
yrkande och på grund av vad han i motiveringen till motionen sagt om
Kungl. Maj :ts sätt att tillämpa 1810 års förordning, tror jag därför,
att den punkt vi satt till i slutet av vår motivering, ehuru den ej absolut
behövts för vårt avslagsyrkande, dock kan anses vara synnerligen befogad
och lämpligen bör stå kvar. Den ärade motionären anför vidare,
att han på något sätt måst föra fram denna sak, och att den måste upptagas
i lagstiftningsväg. Som jag sagt, ha vi behandlat spörsmålet på
det enda sätt vi ansett ligga inom vårt befogande. Det utskott, som har
att på annat sätt upptaga frågan, är konstitutionsutskottet. Olika fideikommissförsäljningar
ha år från år offentligt diskuterats men ha aldrig
givit anledning till någon som helst åtgärd från konstitutionsutskottets
sida vare sig i dechargeutlåtandet eller i en reservation till detsamma.

Om den ärade motionären vill hava saken framförd i denna form, finnes
det för en enskild riksdagsman tillfälle att göra en anmärkning enligt
57 § riksdagsordningen mot det statsråd, som har kontrasignerat Kungl.

Maj :ts beslut. Det finns sålunda en direkt angiven väg att beivra saker,
som innebära överträdelse av lag och författning från Kungl. Maj :ts
sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag är tacksam för att den siste talaren er bjudit

mig en konstitutionell utväg att beivra denna sak. Men jag vill
ej begagna den, ty jag vill ingen syndares död i detta fall utan endast
en förklaring av ett sakligt förhållande, varför jag vördsamt avböjer
denna aktion, som jag icke alls vill inlåta mig på.

Nu framgick det i alla fall, att sista punkten i utskottets betänkande
var ganska sjuk, ty ordföranden förklarade, att den kanske ej
hade behövts, men den hade slunkit in, och då kunde den ju få vara
kvar. Han behövde också ett mycket långt försvar för att förklara, att
den i alla fall fortfarande kunde äga bestånd. Jag tror nu, att det
varit bra, om den varit borta, ty det står uttryckligen — jag upprepar
det än en gång —: ”Huruvida Kungl. Maj :t vid de lämnade medgivandena
till försäljning av fideikommissjord överskridit sin befogenhet är
en fråga, som icke faller under lagutskottets bedömande”. Jag upprepar,

Nr 31. 106

Onsdagen den 4 maj e. m.

Ang. tillstånd att denna sak, i vad mån den dock av riksdagen stiftade författningen
Jill försälj- ay jgIO [ praktiken blir tolkad efter riksdagens mening eller ej, är
ntnkommiss- något, som riksdagen har befogenhet att yttra sig om, och att när en
jord m. m. motionär i laga ordning väckt en motion och den blivit remitterad till
(Forts.) lagutskottet, detta utskott också enligt min mening har skyldighet att
yttra sig över densamma. Det behöver för resten ej vara i form av en
lagförklaring, utan riksdagen har rättighet att petitionera rörande vilka
lagars tillämpning som helst och uttala vad den anser om dessa. Riksdagen
har till och med många gånger sagt, att Kungl. Maj :t i administrativ
väg förfarit oriktigt, då Kungl. Maj :t gjort en administrativ författning
av vad som borde vara lag, och det har hänt, att lagutskottet
på eget bevåg föreslagit, att riksdagen skulle uttala sig därhän, att det
gällde en lag, vid vars stiftande riksdagen skall/vara med, och att Kungl.
Maj :t icke ensam får utöva lagstiftningsbefogenheten.

Hur man sedan skall formulera en lagförklaring, är ju en annan sak.
Om utskottet vill göra det bättre än motionären föreslagit, lämnar ju
motionärens vida förslag i den punkten en mycket tillräcklig plattform
för vilken formulering som helst. Detta är en sak. Men en annan är
att säga: någon lagförklaring kan ej komma i fråga. Här har i alla fall
begärts ett uttalande från - riksdagen i denna fråga. Därför kan jag,
herr talman, icke annat än pliktskyldigast vidhålla mitt yrkande om
återremiss.

Vad sedan angår frågan, att denna sak är under beredning — den
siste talaren sade till och med med en synnerligen allsidig och ingående
beredning — så vet ju därom varken den talaren eller jag något, ty jordkommissionen
har icke börjat någon utredning, och om den kommer
att bli allsidig och ingående eller ej, vet man icke. Men det kan ju
hända, och jag tackar den siste talaren för hans goda mening om jordkommissionen.
Emellertid — utredningen må bli hur allsidig och ingående
som helst — om man avvaktar en sådan utredning, är det så mycket
större skäl att bifalla vad motionären yrkat i saken. Ty, som jag anförde
i mitt första anförande, vad det här gäller är att bevara så mycket
jord som möjligt, så att när denna allsidiga och ingående utredning
kommer med sina resultat, icke en stor del av vad den skulle verka på
är putz weg. Detta må väl vara något, som är särskilt ägnat att stöda
denna allsidiga utredning. Detta kan jordkommissionen ej göra något
åt, då jordkommissionen är obefogad att ingripa och därför har jag vänt
mig till riksdagen och lagutskottet, som härvid ha befogenheten. Vart
skulle man annars vända sig?

Jag vädjar fortfarande till herr talmannen, som remitterat denna sak
till lagutskottet och fått en sådan bakläxa från utskottet.

Herr von Sneidern: Gent emot den föregående ärade talaren
vill jag erinra, att, då jag yttrade mig om en allsidig utredning, gällde
det icke blott jordkommissionen utan även lagberedningen. Vidare ber
jag att få erinra, att vi på grund av det pågående utredningsarbetet av -

Onsdagen den 4 maj e. m.

107 Nr SI.

visat såväl en provisorisk lagstiftning som en lagförklaring ävensom an-Ang tillstånd

vändandet av den petitionsrätt, d. v. s. en skrivelse till Kungl. Maj :t

till vilken den ärade talaren hänvisade oss. kommiss jord

m. m.

Herr Lindhagen: Ja, herr talman, jag glömde en sak. För- (Forts.)

hållandet är, att lagutskottet, sedan det talat om huru bra det är förspänt
i jordkommissionen, säger att det icke anser lämpligt att, i anledning av
en ledamots av jordkommissionen motionsvis framställda förslag, lagstiftningsåtgärder
skola företagas på ifrågavarande område. Vad är
detta för ett skäl? Jag har icke väckt detta förslag i egenskap av ledamot
i jordkommissionen utan i egenskap av riksdagsman och till fullföljd
av ett mer än 20-årigt riksdagsarbete i jordfrågan. Skall det stiftas en
lag, att så snart man är ledamot av jordkommissionen får man icke
komma fram med någonting, vad är det för slag?

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
därpå att punkten skulle visas åter till utskottet; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav upsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 25 punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 22.

Punkten B.

Beträffande denna punkt hade'' herr Lindhagen i förenämnda reservation
på grund av vad däri anförts hemställt om bifall till det under
punkten B behandlade yrkandet i motionen.

Herr Lindhagen: Jag ber att få meddela kammaren, att re sultatet

av den sista voteringen icke blott visade jaröster utan även 22
nej, vilket senare ej på något hörbart sätt meddelades kammaren. Därmed

Kr 31. 108

Onsdagen den 4 maj e. m.

ning av fideikommissjord
m. m.
(Forts.)

Ang. tillstånd skall jag anse mig tillfredsställd, och jag ber att få förklara, att jag
till försälj- ämnar begära votering i denna eller följande punkt.

Jag vill nu, herr talman, blott säga, att om kammaren anser det
vara lämpligt, att regeringen fortfarande skall få olagligen upphäva
det ena fideikommisset efter det andra och på det sättet minska omfånget
av den jord, varå en blivande lagstiftning skulle tillämpas — om
riksdagen går på så lösa boliner, tjänar det ingenting till att yrka bifall
till förevarande punkt. Jag har i denna punkt hemställt, att riksdagen
måtte medgiva Kungl. Maj :t att under den närmaste tiden i trängande
fall få gå utöver 1810 års författning utan att behöva fråga riksdagen i
varje särskilt fall. Men när nu kammaren sagt, att Kungl. Maj :t gärna
får olagligen upphäva fideikommiss, kunna även nödvändiga behov hädanefter
tills vidare tillfredsställas på olaglig väg, och därför behöver
jag ej yrka, att det skall få ske lagenligt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt.

Punkten C.

I avseende å punkten C hade herr Lindhagen i sin vid utlåtandet
fogade reservation anfört:

”1 ''denna punkt åberopas i tillämpliga delar, vad som av mig anförts
i föregående punkt. Här föreligger dessutom, att regeringen, som
såvitt jag förstår uppenbarligen anser sig kunna frångå 1810 års författning
nästan så mycket som helst, däremot förklarat sig sakna befogenhet
att i dessa överträdelser åtminstone göra den lilla inskränkning
och begränsning, som jordkommissionen till förekommande av överträdelsernas
äventyrligheter i någon del åtminstone ansett bör äga rum.
Det synes då böra vara för riksdagen angeläget och för regeringen eftersträvansvärt,
att regeringen erhåller nu omsider den befogenhet, som
den här skyndat att frånsåga sig.”

Herr Lindhagen: I här föreliggande fråga har jordkommis sionen

i det utlåtande, som genom Kungl, Maj :t från densamma infordrats
i anledning av förevarande motion, i känsla av att det kanske
ändå icke är så riktigt väl beställt med dessa medgivanden om upphävande
av fideikommiss, föreslagit, att Kungl. Maj :t skulle beträffande
det fideikommisskapital, som skulle sättas i stället för jorden, uppställa
det villkor, att fideikommissarien skulle vara bunden av de bestämmelser,
som i en framtida lagstiftning angående fideikommiss kunde meddelas
rörande dylika kapital, såsom varande bytesvederlag för den jord,
som man rätteligen eljest skulle blivit i tillfälle att lagstifta om. Kungl.
Maj :t, som funnit sig kunna upphäva fideikommiss utan stöd, så vitt jag
förstår, av gällande lag, har däremot ansett sig obefogad att fästa några
villkor vid den köpeskilling, som skulle träda i jordfideikommissets
ställe. Motionären har ansett, att Kungl. Maj :t bör beredas denna lilla

Onsdagen den 4 maj e. m.

109 Nr 31.

lagstiftningsbef ogenhet för att därigenom kunna åstadkomma en in-Ang. tillstånd
skränkning i äventyrligheterna vid fideikommissens upphävande utan ^Tideiavvaktan
av en blivande lagstiftning. Det är detta medgivande, som"''"^®^"
motionären velat att riksdagen skall giva Kungl. Maj :t, så att Kungl. jord m. m.
Maj :t kan bifalla jordkommissionens hemställan i detta avseende. (Forts.)

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till förevarande punkt
i min motion.

Herr von Sneidern: Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan, tilläggande i detta sammanhang allenast, att man i den lagstiftning,
som eventuellt kommer till stånd rörande fideikommiss jord,
lärer vara oförhindrad att meddela föreskrifter även på det område
herr Lindhagen talat om.

Herr Lindhagen: Den siste ärade talaren, som ju varit med åtskillig
tid i riksdagen, vet nog, att om man skänker bort något med full
äganderätt utan att göra några villkor vid överlåtelsen av själva äganderätten,
så går det sällan att komma efteråt och försöka göra några sådana
villkor. Uppställer man icke några villkor genast, kommer ett
försök därtill sedan att betraktas som ett ingrepp i redan förvärvad
äganderätt. Vad den siste talaren förespeglade synes därför vara utan
betydelse.

Herr von Sneidern: Gent emot herr Lindhagen ber jag att få
erinra, att det kapital, varom här är fråga, fortfarande är fideikommiss.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen i förevarande del, och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning av
väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående lagstiftning till tillskogsawtryggande
åt åbo å under bruk skatteköpt hemman av avverkningsrät- verkning..
ten till hemmanets skog.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 120, vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Granath, med
instämmande i motionen av herrar Olson i Gävle, Högström och Sävström,
föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att i ett blivande lagförslag angående åborätt till under bruk skatteköpta
hemman sådana bestämmelser måtte inarbetas, som tryggade avverkningsrätten
av hemmanets skog åt den, som innehade hemmanet med
stadgad åborätt.

Kr 31. no

Onsdagen den ''4 maj e. m.

Ang. vissa
åbors rätt
till skogsavverkning.

(Forts.)

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Lindhagen: Jordkommissionens yttrande har infordrats
även rörande denna motion och i detta yttrande säger kommissionen,
att olika meningar göra sig tydligt gällande i fråga om åbors rätt till skogen.
Kommissionen vill för närvarande icke yttra sig i saken utan anser,
att man dessförinnan bör avvakta ett par utlåtanden, som äro att
vänta från domstolarna rörande tolkning av nu gällande lag.

För min del har jag varit med om att så många gånger både väcka
denna fråga och diskutera densamma, att jag har ungefär på känn, huru
den ligger sedan gammalt. Jag har sedan många, många år tillbaka mer
än en gång väckt denna fråga i riksdagen, och för mig står det alldeles
tydligt, att åborna av kronan fått sig med åborätten upplåtet även det
väsentliga förfogandet över den till fastigheten hörande skogen. Sedan
bestämdes genom en särskild författning av år 1757, att åborna först
skulle hembjuda saluskog till bolagen för det pris, som gällde i den allmänna
marknaden, men om bolagen icke ville köpa skogen till detta pris,
skulle åborna ha rättighet att sälja den till andra. Det var en inskränkning
i den äldre rätten. Nd ha åboma sedan årtionden tillbaka kämpat
för sina skogar. Ingen myndighet har hjälpt dem, ingen lagstiftning
har kommit emellan, utan den ena rättigheten efter den andra har helt
enkelt blivit dem fråntagen. Om man skall kunna bevara ett självständigt
bondestånd här i landet, lärer det enligt min uppfattning icke kunna ske
på annat sätt än att lagstiftningen måste söka trygga även dessa åbor
uti ett skäligt förfogande över den till hemmanet hörande skogen. Det
är icke värt, att man försöker stödja sig på gamla förvittrade författningar,
som föranlett så många olika tolkningar, utan det måste bli
en ny och tydlig lag. Motionären har väckt detta förslag särskilt därför,
att han under den oändliga väntetiden på en utredning, som aldrig tager
slut, velat bereda åborna något skydd genom utarbetande av ett riksdagsuttalande,
att en lagstiftning så fort som möjligt bör komma till
stånd. Åborättskommittén har suttit i många år, och dess förslag har
nu hänskjutits till jordkommissionen, som är upptagen med så många
andra förslag, att man icke kan veta, när den en gång i tidernas längd
kan hinna taga denna fråga under omprövning. På det sättet komma
åborna aldrig att få klarhet rörande sina rättigheter. Jag tycker därför,
att motionen är väl grundad. Och jag ber att få yrka bifall till
motionen med den ändring att efter ordet ”som” i den sats, som börjar
med orden: ”som tryggade azwerkningsrätten” inskjutas orden: i möjligaste
mån, ifall det skulle visa sig behövligt att göra något visst undantag.

Herr Julin: Jag har deltagit i andra lagutskottets behandling

av denna fråga och därvid företrätt en annan mening än den, till vilken

Onsdagen den 4 maj e. in.

in Nr 81.

utskottets majoritet kommit, men likväl icke reserverat mig. Jag ansåg Ang. vissa
mig nämligen icke kunna tillstyrka bifall till motionen, utan jag önskade
närmast en skrivelse till Kungl. Maj :t, som skulle i någon mån kun- verkni„g.
na påskynda jordkommissionens arbete, men då det visade sig vara ut- (Forts.)
siktslöst att vinna gehör för denna ståndpunkt, avstod jag från att reservera
mig. Jag är i tillfälle att kunna meddela kammaren, att en av
de domar, på vilka man uppgivit sig vänta, nu fallit och expedierats,
och att den går i motsatt riktning mot den av högsta domstolen fällda
dom, som i början av utskottets utlåtande åberopats. Det visar sig
alltså, att rättstillämpningen är synnerligen vacklande, och jag anser det
därför vara synnerligen önskvärt, att lagbestämmelser så fort som möjligt
komma till stånd. Motionären utgår givetvis från den ståndpunkten,
att, huru det än förhåller sig med den formella rätten, så måste
dock den verkliga rätten stanna på åbornas sida, och därför har han
formulerat i klämmen i sin motion så som han gjort. Det torde vara så,
att tiden ridit förbi de gamla bestämmelserna, och att det för den fråga
det här närmast gäller, nämligen skogens bestånd, skulle vara lyckligt,
om Kung], Maj :ts dom av år 1897 kunde bliva den, vars grundsatser
bleve normerande för den nya lagstiftningen, och med denna önskan
ber jag, herr talman, att, sedan nu ett yrkande här gjorts av herr Lindhagen,
få ansluta mig till detta.

Herr von Sydow: Herr greve och talman, mina herrar! Av

utskottets betänkande se herrarna, huru denna sak ligger. Frågan gäller,
i vad mån åbor å under bruk skatteköpta hemman skola ha nyttjanderätt
till hemmanets skog, huruvida de få avverka skogen endast till
husbehov eller även till avsalu. I förbigående vill jag nämna, att denna
fråga icke har några stora dimensioner. Den har mycket litet att skaffa
med herr Lindhagens omtalade verksamhet för bevarande av ett självständigt
bondestånd här i landet, ty det finnes i själva verket i hela Sverige
endast 39 sådana åbor varom här är fråga. Icke desto mindre böra
naturligtvis dessa åbor, de må vara flere eller färre, få tillgodonjuta sin
rätt, och det är heller ingen, som förmenar dem det. Frågan om dessa
åbors rätt till skogen å hemmanet har varit föremål för åborättskommitténs
behandling, och denna kommitté har uttalat såsom sin åsikt, att
åborna endast hava rätt att nyttja skogen till husbehov, fastän den
medgivit, att ett prejudikat visar i annan riktning. Sedermera har, såsom
herr Lindhagen anmärkte, frågan överlämnats till jordkommissionen.
Nu föreligger här en motion med yrkande, att riksdagen, innan jordkommissionen
avgiver sitt betänkande, skall giva ett direktiv åt kommissionen
att låta förslaget gå i den riktning, att åborna även skola få rätt
att avverka skog till avsalu. Det synes mig vara mycket orimligt, att
riksdagen på detta sätt skulle i förväg lägga sig uti det resultat, till vilket
kommissionen kan komma. Kommissionen har själv tagit avstånd
från denna tankegång och förklarat, att den för närvarande icke kunde
tillstyrka motionen. Kommissionen ville för närvarande icke uttala sig

Ur 81. 112

Onsdagen den 4 maj e. m.

Ang. vissa
åbors rätt
till skogsavverkning.

(Forts.)

i själva saken, enär den dessförinnan ansåge sig böra avvakta laga dom
i två på Svea Hovrätts prövning beroende mål. Det är nu en egendomlig
tillfällighet att, såsom den siste ärade talaren påpekade, just i dag Svea
Hovrätts dom har fallit i ett av dessa mål. Hovrätten har kommit till
samma resultat som åborättskommittén, nämligen att åborna endast hava
rätt att nyttja skogen till husbehov. Hovrättens dom är inappellabel i
fråga om åbons talan och saken alltså definitivt avgjord för honom.
Då Svea hovrätts dom i det andra målet kan väntas mycket snart, så inträder
inom kort den situationen, att jordkommissionen kan avgiva utlåtande
i frågan. Som saken nu ligger, finner jag icke minsta skäl föreligga
för att riksdagen skulle giva kommissionen något direktiv.

Herr greve och talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr J u 1 i n: Den föregående ärade talaren framställde saken

så, som om motionären skulle begärt, att riksdagen skulle föregripa
jordkommissionens utredning och säga till denna kommission: så och så
skall ni avfatta edert utlåtande. Detta torde emellertid icke vara riktigt.
Motionären har endast begärt, att riksdagen skall uttala sin mening,
men han har naturligtvis icke begärt, att riksdagen skall såga, huru
jordkommissionen skall uttala sig.

Herr Lindhagen: Den högsta domstolens dom, varom ut skottet

talar i sitt utlåtande och som även här under diskussionen omnämnts,
fälldes år 1897. Här föreligger nu en annan dom av Svea hovrätt,
som går i motsatt riktning. Vad som är rätt enligt gällande lag
är sålunda ganska vanskligt. I allmänhet ha sådana arrendatorer och
torpare, som stödja sig på gamla, hävdvunna rättigheter, som icke fått
något klart uttryck i lag, haft ofantligt svårt att göra sin rätt gällande,
och på samma sätt har kronans talan i jordfrågor haft synnerliga svårigheter
att kunna göra sig gällande gent emot storindustrien. Den siste
ärade talaren ansåg, att ett bifall till motionen skulle innebära ett föregripande
av utredningen, och att riksdagen därigenom skulle giva ett
direktiv i frågan. De härskande partierna giva alltid direktiv till egen
fördel. Storindustrien har givit ofantligt många direktiv i fråga om
vattenlagstiftningen, bönderna hava givit direktiv i fråga om sina bördor
och borgerskapet i fråga om sina. Här är det fråga om en samhällsklass,
som icke är representerad i riksdagen, och därför tycka vi, att vi icke
kunna giva något direktiv, och däruti ha vi rätt. Vi sakna intresse att
känna med dem, vi känna endast med oss själva, och därför har denna
samhällsklass egentligen ingen talan i denna kammare.

Herr von Sydow: Jag kan icke medgiva, att herr Julin hade
rätt, då han uppgav, att jag skulle citerat motionen på ett felaktigt sätt.
Kungl. Maj :t har anbefallt jordkommissionen att utarbeta lagförslag
i ärendet och nu föreslår motionären, att riksdagen måtte i skrivelse till

Onsdagen den 4 maj e. m.

11 j Kr 31.

Kungl. Maj :t hemställa, att i det blivande lagförslaget måtte sådana Ang. visso
bestämmelser inarbetas, som trygga avverkningsrätten av hemmanets öbors rätt
skog åt den, som innehar hemmanet med stadgad åborätt. Jag kan icke ‘''lirkning^
finna annat än, att detta är ett klart direktiv, i vilken riktning utred- (Forts.)
ningen bör gå.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen med den ändring, att näst framför ordet ”tryggade”
insattes ”i möjligaste mån”; och förklarades den förra propositiohen,
vilken upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av
3 § i lagen om fattigvården den 14 juni 1918.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 47,
i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om kapitalökning för egnahemslånefonden ävensom en i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts dels i statsverkspropositionen
dels ock i proposition nr 2 om tilläggsstat för år 1921
gjorda framställningar om rikets allmänna kartverk ävensom en i ämnet
väckt motion.

Punkten 1:0. Anslag till

I den till riksdagen den 7 januari 1921 avlåtna propositionen an-rikets allmängående
statsverkets tillstånd och behov hade Kungl. Maj :t i punkt 102 na kartverk
under nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen dels medgiva, att be- m‘m
nämningarna å de i kartverkets ordinarie avlöningsstat och övergångsstat
upptagna befattningarna såsom geodet, kartograf och topograf ändrades
till statsgeodet, statskartograf och statstopograf; dels godkänna
sådana ändringar i ordinarie avlöningsstaten för rikets allmänna kartverk,
att tillämpas från och med år 1922, att där uppfördes ytterligare
två statsgeodetsbefattningar med avlöning lika med nuvarande samt att

Första kammarens protokoll igzr. Nr 31.

Nr 81. 114

Onsdagen den 4 maj e. m.

Anslag till anslagsposter till arvoden åt extra personal, gratifikationer åt ritar- och
TataSrgravörelever samt vikar>atsersättningar höjdes från 26,500 kronor med
m. m. 3.-000 kronor till 29,500 kronor; dels vid bifall härtill öka det bestämda
(Forts.) anslaget till avlöningar vid rikets allmänna kartverk från 212,045 kronor
med 11,000 kronor till 223,045 kronor; dels ock öka reservationsanslaget
till kartarbeten m. m. vid rikets allmänna kartverk från 201,800 kronor
med 21,900 kronor till 223,700 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft en inom
första kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 37,
av herr Andersson, Gunnar, vari hemställts, att riksdagen behagade besluta
att hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande och föreläggande för
riksdagen snarast möjligt av förslag till allmän plan för den fortsatta
kartläggningen av rikets land- och sjöterritorium samt till organisation
av ett civilt rikskartverk för denna kartläggnings genomförande, ävensom
förslag till ett gemensamt ordnande av utbildningen för blivande
tjänstemän inom detta rikskartverk och inom lantmäteriet.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker
hemställt,

1) att riksdagen måtte

dels medgiva, att benämningarna å de i kartverkets ordinarie avlöningsstat
och övergångsstat upptagna befattningarna såsom geodet,
kartograf och topograf ändrades till statsgeodet, statskartograf och statstopograf; dels

godkänna sådana ändringar i ordinarie avlöningsstaten för rikets
allmänna kartverk, att tillämpas från och med år 1922, att där uppfördes
ytterligare två statsgeodetsbefattningar med avlöning lika med
de nuvarande samt att anslagsposten till arvoden åt extra personal, gratifikationer
åt ritar- och gravörelever samt vikariatsersättningar höjdes
från 26,500 kronor med 3,000 kronor till 29,500 kronor;

dels vid bifall härtill öka det bestämda anslaget till avlöningar vid
rikets allmänna kartverk från 212,045 kronor med 11,000 kronor till
223,045 kronor;

dels ock öka reservationsanslaget till kartarbeten m. m. vid rikets
allmänna kartverk från 201,800 kronor med 21,900 kronor till 223,700
kronor.

Bifölles dessa förslag, komme ordinarie anslaget till rikets allmänna
kartverk att upptagas sålunda:

avlöningar, bestämt anslag ........................ kronor 223,045

ålderstillägg, förslagsanslag ...................... „ 41,15g

kartarbeten m. m., reservationsanslag .............. „ 223,700

Summa kronor 487,900.

Onsdagen <kn 4 maj c. in.

115 Nr 31.

2) att den i ämnet väckta motionen ej måtte till någon riksdagens Anslag till
åtgärd föranleda. rikets allmän na

kartverk

Vid utlåtandet fanns fogad eu reservation av herr Andersson, Gun- (p^rts)
tiar, som under 1 :o) yrkat, att utskottet i konsekvens med det uttalande,
som av utskottet gjorts å sidorna 6 och 7 i motiveringen angående kartverkens
fortsatta arbeten och deras organisation, då alltjämt från departementschefens
sida intet åtgjorts med anledning av riksdagens uttalande
i ärendet 1912, i sin hemställan å sid. 8 bort giva punkt 2 följande
lydelse:

2) att riksdagen må hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande och
föreläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till allmän plan
för den fortsatta kartläggningen av rikets land- och sjöterritorium samt
till sådana förändringar i kartverkens organisation, som kunna därav
vara betingade.

Herr Andersson, Gunnar: Herr talman! Jag tillhör de

olyckliga, som tagit sig före att motionsvis framföra en fråga av den art,
att på samma gång den är av den största betydelse för vårt folk, det
dock obestridligen om densamma gäller, att den är ytterst svår att ge
en sådan form, att den väcker uppmärksamhet och kring sig samlar
ett något större intresse och därmed följande djupare inträngande i
densamma. Den frågan är det komplex av tekniska och organisatoriska
spörsmål, som man av ålder brukar kalla kartverks frågan! Sedan
årtionden har Sveriges riksdag gång på gång brottats med lösningen
av den uppgiften, att på billigaste och rationellaste sätt söka skapa nya,
goda kartor över landet och senast för nio år sedan eller år 1912 framställde
riksdagen till Kungl. Maj :t en anhållan att få en allsidig
utredning såväl av kartfrågan i egentlig mening som ock
angående organisationen av de verk, som ha att framställa våra
kartor. Men myndigheterna ha somnat in — medgivom gärna under
trycket av de gångna svåra årens arbetsbörda — och riksdagens
skrivelse ligger stillsamt i de nådiga pappershögarna. Nu har jag sökt
åter få fart i papperen, och jordbruksutskottet har haft den stora vänligheten
att skriva flera vackra ord om frågan och den uppmärksamhet
synpunkterna i min motion kunna vara värda, men slutklämmen är, att
”motionen ej må till någon riksdagens åtgärd föranleda”. Jag är naturligtvis
till rörelse tacksam för välviljan, men kan inför slutresultatet av
densamma ej underlåta att erinra mig en av mig mycket vördad husfrus
vanliga ord, när beröm slösades på de anrättningar, varpå hon bjöd:

”bry er ej om att berömma, det enda beröm jag förstår är att ni ta om
igen”. Det är detta att ta nya tag i frågan, utskottet velat förmena oss,
medan jag med min reservation velat förmå kammaren att ta ett tag
och friska upp Kungl. Maj :ts minne av att det finnes en kartfråga, som
det gäller att snarast ta i lag med.

Varför denna motvilja hos utskottet att göra något? Yttersta grun -

Jfr 81. no

Onsdagen den 4 maj e. in.

ntfXL-dCn är aW0 vi ailtjämt ha sa svaSa kartor och så få kartor över stora
na kartverk c^eJar vårt land, att till och med den bildade allmänheten icke fullt förm.
tu. står, vilken insats i kärleken till landet, i förståendet av hembygdens
(Forts.) natur, i möjligheterna för våra naturrikedomars tillgodogörande och
1 mycket annat goda och rikt givande kartor skulle utgöra. Den grafiska
kartbilden är inom stora områden ej blott för forskningen, utan även
för naturrikedomarne och för hjärnans träning till klarhet och skärpa
i naturåskådningen av orimligt mycket större betydelse än flertalet vet
och förstår. Men därför är ock kartan — d. v. s. den karta i stor skala
och med omfattande detaljrikedom — vilken ännu icke finnes över vårt
land, ett kulturverktyg av orimlig betydelse.

Det är dessa synpunkter, som föranlett mig, som under många år
haft förmånen att i länder med moderna kartor se dessas betydelse,
att göra den lilla insats jag förmår till att få en uppryckning till stånd
1 den festinalente-politik, som nu bedrives. Man skulle ju kunna ha
väntat, att våra stora kartverks ledare med öppna armar skulle mottaga
det bistånd, som välvilligt erbjudes dem till kartans fulländande och höjande.
I själva verket synes det emellertid, av skäl, som jag strax skall
något beröra, som om så ej vore fallet.

Varför skall man förbättra? Varför skall man bråka? Vi ha det
i kartverksbyråerna så lugnt, så lugnt och så bra! Vi låta den gamla
kartverksmaskinen stilla rulla fram i beprövade hjulspår även nu sedan
var störa huvudkarta, 100,000-delskartan, snart är färdig, vi komplettera
den där den är alltför felaktig och när vi omkring år 1933 möjligen äro
färdiga^därmed så kunna vi ju tänka på vad som då skall hända. Så
ser byråkratien i våra kartverk saken, och den har ett argument, varmed
den söver jordbruksutskottet, nämligen: akta er, det kan komma att
kosta pengar, pengar att ge landet den stora skänken av en modern förstklassig
karta! Akta er!

Ja, visst kan det komma att kosta pengar, i synnerhet om man vill
ha en sådan karta någorlunda snart färdig, men, mina herrar, det kostar
också pengar att odla jord, att Bygga fabriker, och ändå göra vi det,
därför att vi veta att det åtminstone i längden skall ge vårt folk större
och rikare livsmöjligheter. Detsamma är förhållandet med kartarbetena,
de bli ingalunda räntelösa om de rätt, kunnigt och väl bedrivas, de ge
rätt stora bidrag till möjligheten att utveckla vårt näringsliv och vidga
vår kunskap om land och hembygd.

Det kan ej komma i fråga att här i afton i detalj utveckla mina synpunkter
på huru kartverksfrågan i detalj skall ordnas, ty det är redan
gjort i motionen, men jag har ej kunnat underlåta att fästa kammarens
synnerliga uppmärksamhet på att vi stå inför ett avgörande, antingen
vederbörande vilja det eller icke, av om och huru vårt ekonomiska kartverk
skall fullföljas inom de stora delar av landet, där vi ännu sakna en
ekonomisk karta. Åstadkomma vi en s. k. lösning av det spörsmålet
utan att upptaga frågan om huru framtidens topografiska karta — vilken
ovillkorligen förr eller senare kommer till stånd — skall utformas,

Onsdagen den 4 maj e. in.

x 17 Nr 81.

ja, då blir det som så ofta är fallet, då byråkratien opåtalt får organi- Anslag till
sera, att vi komma att göra dubbelarbeten, stora, dyrbara och onödi
dubbelarbeten. Därför bör riksdagen ej lämna det år 1912 gjorda taget
utan se till att samtidigt bliva lösta frågorna om huru den fortsatta (Forts.)
ekonomiska kartan och den nya topografiska kartan i större skala än den
nuvarande skola förhålla sig till varandra, huru de skola se ut och huru
arbetena med dem billigast må kunna organiseras.

Man har från auktoritativt håll sökt förneka kännedom om att för
närvarande inom våra kartverk dubbelarbeten bedrivas. Jag tror till
fullo, att man i ledningen ej har reda på det, men jag behöver beklagligt
nog ej ta tillbaka en enda bokstav av vad jag i motionen därom sagt såsom
skäl för en sammanslagning av rikets allmänna kartverk och sjöknrteverket.
Jag kan berätta för kammarens ledamöter att exempelvis
så sent som år 1915 två tjänstemän, en från vartdera verket, gick och
mätte samma strandkontur å Almö, Aspö m. fl. öar i Blekinge skärgård
— flera exempel skulle kunna andragas, men jag vill icke trötta kammaren
därmed. Sådant kostar pengar och medför dessutom understundom
att kustkonturen blir rätt så olika på kartoma. Men i kartverket
förklarar man att allt, allt är idealt organiserat.

Men jag återkommer till huvudspörsmålet. — Stunden är inne, att
vi med det snaraste ta upp och omsorgsfullt förbereda frågan om ett
nytt svenskt kartverk i större skala än vår gamla, för sin tid storartade
topografiska karta i 1: 100.000, vilken naturligtvis bör bibehållas och
kompletteras. Det är detta jag icke förmått få utskottet med på. Skall
jag skvallra om, vad jag tror vara den närmaste orsaken till att det
icke med entusiasm gått med på förslaget om utredning härom, så tror
jag att det varit rädsla för att det skulle kosta pengar.

Då vill jag för det första säga, att vi icke få lov att av ögonblickets
svåra förhållanden låta vår blick för framtiden bliva skum. Det tar år
att få planen för ett nytt kartverk genomarbetad och fastställd, och
så vitt jag förstår, behövs för dessa förarbeten icke beviljas ett öre utöver
de stora summor, som redan utgå till våra kartverk. Men inte behöva
vi för övrigt vara så rädda för att upptaga viktiga framtidsspörsmål,
även om de komma att kosta penningar, blott de äro för landet
och våra efterkommande gagneliga. Glömmen ej, mina herrar, att det
var det stympade, fattiga men dock storvulna Sverige, som i förra århundradets
tidigaste årtionde hade kraft och mod nog att taga upp frågan
cm det första stora, detaljerade kartläggandet av fosterlandet, som vi nu
njuta av och som vi under beundran och tacksamhet snart ha fört till
slut! Ett folk utan framsynthet och offervillighet har ingen framtid.

Jag tror att, om man icke skall gå in på detaljer, jag nu har sagt
vad som kan sägas angående vikten av att de nya och fordrande men
också givande kartuppgifterna snarast möjligt tagas upp.

Vill man det måste man emellertid även in på frågan om hur det
lämpligast skall ske, in på frågorna om kartverkets organisation. På dessa
skall jag emellertid i afton inlåta mig endast för så vitt det gäller själva

Mr 31. 118

Onsdagen den 4 maj e. m.

Anslag till
rikets allmän
no kartverk
in. m.
(Forts.)

kärnpunkten, nämligen civilt eller militärt kartverk eller populärare och
''riktigare formulerat: kartframstäilning en livsuppgift för dem, som-leda
densamma, eller en tillfällig uppgift för militärer, som antingen misslyckats
på sin egentliga bana, eller som äro unga och dugliga och använda
kartverket som språngbräda för vidare militär befordran?

Vi giva i allmänhet våra fackmän en ingående speciell utbildning
vid dyrbara läroanstalter, vi fordra långa års förberedande studier av
våra ingenjörer, våra högre militärer, våra skogsmän m. fl., men av våra
ledande kartmän, som ha ett minst lika svårlärt yrke som andra, fordra
vi ingen systematisk vetenskaplig utbildning. Varje arbetsam löjtnant
som har lust för kartarbete kan utan förbildning komma in vid
verket, får där en kort propedevtisk kurs, och sedan får han
som varje annan hantverkare under praktiskt mätningsarbete
lära yrket. När han är led på det och längtar ut till sin
egentliga militära verksamhet, lämnar han det helt och hållet under en
ofta lång följd av år. Har han sedan tur eller vad man skall kalla det,
och är så duglig, att han kommer in i generalstaben, så riskerar han en
vacker dag att bli kartverkschef, ty det måste vara en generalstabsofficer.
Han är då lika litet som sin högste militäre chef och förman,
generalstabschefen, kartkunnig. Han kan för visso bli en samvetsgrann
ämbetsman, men det skall andra förutsättningar till för att bliva en
verklig fackman och vetenskapsman, som i grunden förstår den mycket
fordrande och allsidig naturvetenskapligt-matematiskt utbildning krävande
vetenskapsgren, som benämnes kartografi.

Skall denna komma till den blomstring i Sverige, som den en gång under
gångna århundraden ägde, då fordras det att den blir en livsuppgift
och att de män som ägna sig åt densamma ha, om de i övrigt lämpa
sig härför, möjlighet att nå själva toppen, nå ledningen av landets kartarbeten.

Het är betecknande nog, att vi aldrig sett dem, som under senare
tider lett våra kartverk, deltaga, vare sig i hemlandets eller utlandets
kartografiska eller geografiska publikationer, i diskuterande av de många
nya och viktiga problem, som sysselsätta samtiden på kartografiens område.
De ha helt enkelt ej ägt nog vetenskaplig bildning på sitt verksamhetsområde
härför. Tron I verkligen, mina herrar, att det går att i
långben hålla uppe en vetenskaplig kartografi, duglig för vårt lands speciella
krav, på detta sättet? Jag vill härpå svara ett bestämt nej!

Det har sagts, att det ar nödvändigt av militära hänsyn, att ledningen
av de allmänna kartverken ligger i militärens händer. Detta är
alldeles felaktigt. Lika litet som järnvägar, telegraf, kanongjuteri m.
fl., vilka också äro oundgängliga för krigföringen, ligga i militäreng
händer, lika litet behöver kartframställningen stå under dess ledning.
Det är alldeles nog med en byrå inom det framtida rikskarteverket, som
utför speciellt militära kartarbeten och gör militära synpunkter gällande
i den mån så är nödigt, på samma sätt som fallet är med den militära
byrån vid järnvägarna.

Onsdagen den j maj c. m.

i U) Nr II.

Ja, jag har till och med i min motion omtalat, hurusom man under Anslag till
världskriget fann i de länder, där bandet mellan kartverken och general-r''^
staben var för starkt knutet, att kartverkens personal i alltför stor ut- ° m m
sträckning måste tagas i bruk för militära krav, och det var förenat (Forts.)
med stora olägenheter att icke äga ''tillräcklig, väl utbildad civil personal
för utförande av de nya, omfattande kartarbeten kriget krävde. Med
en viss förnäm överlägsenhet har från s. k. sakkunnigt håll förklarats,
att detta uttalande bevisade min okunnighet på området. Jag skall därför
här taga mig friheten citera ett uttalande av en av världens främste
fackmän på kartografiens område. Herrarna kunna sedan själva bedöma,
på vilken sida okunnigheten ligger.

I Zeitschrift för Vermessungskunde, Hefte 8, aug. 1919, har f. d.
chefen för preussiska kartverket general von Bertrab — således en man
för vilken även våra militärer kunna ha respekt; att han dessutom är
ingenjör-doktor vid universiteten i Berlin och Munchen kan ju inom andra
kretsar stadga hans anseende — i denna gamla förnäma tidskrift
bär som sagt general von Bertrab skrivit en uppsats med titeln: ”Die
Notwendigkeit einer Neuorganisation des Staatlichen Vermessungswesens”.
Uppsatsen gäller Preussens kartor. Han säger där: ”Kriget
Tiar också i en annan riktning givit oss en allvarlig läxa. Förberedelserna
för krigsmätningarna ålågo under fredstiden kartverket efter de
Bestämmelser chefen för generalstaben lämnade. Icke alltid gingo dessa
1 den riktning, som kartverket föreslog, och därför blevo också förberedelserna
för kriget beträffande kartan otillfredsställande. Vad som
emellertid gjorde detta mindre lyckliga förhållande verkligt farligt var
att i och med mobiliseringen kartverket planmässigt upplöstes och dess
i kartarbeten förfarna officerare utsändes i trupptjänst. Helt hänvisad
till sig själv och utan varje sakkunnig ledning gick hela krigskartläggningsorganisationen
helt i stycken, etc.”

Jag tror att jag utförligt nog visat, att vilja vi ha verkligt goda
kartor, ett i längden verkligt framstående kartframställande ämbetsverk,
då måste detta och generalstaben helt skiljas åt och vardera
fullfölja sin uppgift. Det gäller ingalunda att få bort officerarne ur
kartverket men det gäller att få bort generalstabens gradpasserare
och att lägga ledningen i händerna på dem, som ägna sitt liv åt den
svenska kartan.

Herr talman, vikten av den fråga jag här gjort mig till tolk för
gör att jag ej kan nöja mig med att som utskottet artigt följa blott till
dörren av det rum, där framtidens svenska karta skall komma till stånd,
utan att jag måste uppmana kammaren att även träda in i detta rum och
tydligt säga ifrån: nu måste här tagas i lag med arbetet på allvar efter
delvis nya linjer! Detta gör, att jag, herr talman, måste yrka bifall till
min reservation, vars i jämförelse med motionens dämpade kläm är av
följande lydelse:

att riksdagen må hos Kungl. Maj :t anhålla om utarbetande och
föreläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag till allmän plan för

Nr 81. 120

Onsdagen den 4 maj e. m.

Anslag till den fortsatta kartläggningen av rikets land- och sjöterritorium samt till

rikets allmän- sådana förändringar i kartverkens organisation, som kunna därav vara
na kartverk « . «

m. m. betingade.

(Forts.)

Herr Ericsson, Aaby: Herr greve och talman! Jag kanske
bör med några ord bemöta den ärade motionären och siste talaren, vilken
själv kallade sig för den ”olycklige” motionären, ett adjektiv, som
jag rakt icke kan finna vara på honom tillämpligt, ty jag tror, att ytterst
få motionärer hava hugnats med en så välvillig motivering för avstyrkande
av motionen som den, som kommit den siste ärade talaren till del
Han erkände också detta själv; men mina herrar, förhållandet är ju
det, som han själv sade, att riksdagen har, visserligen icke i skrivelse
T912, såsom han tycktes mena — utan i motiveringen till ett förslag
om lönereglering, uttalat sig i denna fråga och därvid sagt, att det vore
önskligt, att något göres för en omorganisation ifrån grunden, vidare
har vederbörande statsråd i innevarande års statsverksproposition under
nionde huvudtiteln strukit under precis detsamma, därmed också visande,
att han har sin uppmärksamhet riktad på frågan. Under sådana
förhållanden torde väl, enligt gammal god riksdagspraxis, det icke vara
skäl att besvära Kungl. Maj :t med en skrivelse. I motiveringen till utskottets
betänkande framhålles allt detta.

Till sist ber jag få säga den ärade motionären, att han har framkastat
en hel del — jag vågar säga — mindre vänliga uttalanden mot
de personer, som för närvarande under ämbetsmannaansvar handlägga
de ärenden, som höra till kartverket. Utskottet har hört den ärade
motionären till och med om möjligt ännu utförligare än som förunnats
kammaren i afton, och utskottet har också hört de personer, som han
här i viss mån angripit, och om vilka den ärade motionären inom utskottet
yttrat, att han ansett dem båda kunniga och vederhäftiga i sina
uttalanden. Utskottet har därvid funnit, att det stod en del påståenden
emot varandra, som utskottet icke ville ställa sig som skiljedomare mellan.
Jag måste konstatera, att liksom utskottet gav sin aktning och sitt
erkännande åt motionären, så måste utskottet giva sitt erkännande åt
de upplysningar, som ifrån fackmannahåll kommit oss till del, ty de
verkade i hög grad vederhäftiga.

Jag ber i korthet att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet fogade reservationen och bifall i övrigt till vad utskottet hemställt
; och förklarades den förra propositionen, vilken upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 2:0.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Fredagen den 6 maj.

121 Nr 81.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 49,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förlängd giltighetstid
av avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 14, i anledning av väckt motion om tillägg i Reglementariska
Föreskrifter för riksdagen, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag
av protokollet delgivas andra kammaren.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 15, i anledning av väckt motion om ändring i Ordningsstadgan
för riksdagens första kammare, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10,18 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna. .

Fredagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Herr andrevice talman n e n yttrade: Mina herrar! Sedan
vi sist voro samlade här till plenum, har det sorgebudet ingått, att ledamoten
av denna kammare Carl Gustaf Theodor Wickman genom döden
ryckts bort ur vår krets. Efter någon tids sjuklighet fick han i går,
Kristi himmelsfärdsdag, för alltid sluta sina ögon.

Vi ägna den bortgångne vår samfällda gärd av aktning och saknad.
Han var — det hava vi sett — intresserad, samvetsgrann, rättskaffens i
sitt arbete för allmänt väl, och han var en pålitlig och god kamrat.

Frid över hans minne!

Första kammarens protokoll 1921. Nr 31.

Nr 31. 122

Fredagen den 6 maj.

Herr statsrådet Muvroy avlämnade Kungl. Maj :ts proposition
358, angående ersättning åt statens järnvägar för genom taxenedsättning
förorsakad inkomstminskning.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 175, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anvisande av medel
till kapitalökning för fonden för räntefria studielån jämte en i ämnet
väckt motion;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag till
kapitalökning för fonden för torvindustriens befrämjande; samt

nr 177, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag
för bekämpande av arbetslösheten samt lindrande av nöd.

Efter föredragning av ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 507, med delgivning av nämnda kammares beslut över
dess femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 8, i anledning av väckt motion
om skrivelse till Kungl. Maj :t i fråga om åtgärder för utbetalande
månatligen av statspensioner, beslöt första kammaren hänvisa detta
ärende till sitt andra tillfälliga utskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 94—98 och 102—108 samt bankoutskottets
memorial nr 40.

Vid föredragning av bankoutskottets memorial nr 41, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkt 15 av bankoutskottets
utlåtande nr 30 angående vissa framställningar rörande elvte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första
lagutskottets utlåtande nr 37.

Fredagen den 6 maj.

123 Nr 81.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 46, med överlämnande till riksdagen av förteckning över försålda
kronoegendomar.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 51 och 52.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning rörande anslag till åtgärder för
skifteslagsindelning i vissa delar av Kopparbergs län.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
memorial nr 54.

Efter föredragning av Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade proposition
nr 358 hänvisades dénsamma till statsutskottet.

Herr Pettersson, Ivar, avlämnade en av honom och herr Johansson,
Johan, i Tväråselet undertecknad motion, nr 228, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående provisorisk förhöjning av tullsatsema för
vissa industriprodukter.

Motionen hänvisades till bevillningsutskottet.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,16 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1921. Tryckeri A.-B. Thule.