Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen (Riksdagens protokoll 1944:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 3 och den 6 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för hudgetåret 1944/45 till Folkskolor m. m.: Underhållsoch
materielbidrag jämte i ämnet väckt motion;

nr 259, i anledning av väckta motioner örn vissa ojämnheter vid löneklassplacering;
samt

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 249, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag örn djurskydd, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
252, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 254, angående den centrala organisationen för utlänningskontrollen;
nr 255, angående statliga åtgärder för tryggande av bränsleförsörjningen;
nr 256, angående åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift; nr

258, angående vissa anslag till socialstyrelsen; samt
nr 259, angående vissa anslag till nykterhetsvården.

Föredrogos och hänvisades till bapkoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 260, angående allmänna grunder för pensionering av vissa f. d. anställningshavare
vid vägväsendet; samt

Första hammarens protokoll ldhh. Nr 17. X

1944.

Första kammaren. Nr

Tisdagen den 9 maj.

Nr 17.

Tisdagen den 9 maj 1944.

nr 261, angående pension av statsmedel åt vissa f. d. befattningshavare hos
vägdistrikt.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 257, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen
den 11 juni 1937 (nr 344); samt

nr 262, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, statsutskottets
utlåtanden nr 118—127, bevillningsutskottets betänkanden nr 32
och 33, bankoutskottets utlåtande pr 44, första lagutskottets utlåtanden nr
23—26, andra lagutskottets utlåtanden nr 34 och 35, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 37—44 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 6.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
n,r 257 och 262.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet Andersson, Om förbättrat
som tillkännagivit, att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara brandskydd
herr Holmbergs interpellation örn förbättrat brandskydd vid barnhem m. fl. ^fl^inrättinrättningar,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kam- '' ningar“
mare herr Holmberg har till mig riktat följande frågor:

1. Har statsrådet observerat de svåra brister i brandskyddsanordningarna,
som nu senast branden i dispensärbarnhemmet i Rödeby avslöjat?

2. Är det statsrådets avsikt att i anledning härav vidtaga några åtgärder
till förebyggande av liknande katastrofer i framtiden, t. ex. att låta utarbeta
ett förslag till lag med föreskrifter beträffande de fordringar, som skola ställas
på brandskyddet i byggnader, som användas för barnhem, skolinternat,
sjukhem eller liknande ändamål?

Interpellationen har föranletts av den eldsolycka, som den 27 mars i år drabbade
stiftelsen Första majblommans dispensärbarnhem i Rödeby. Den officiella
undersökningen örn olyckan är mig veterligt ännu ej avslutad. Genom Svenska
brandskyddsföreningens försorg har emellertid numera verkställts en utredning
rörande orsaken till branden och de omständigheter, som lett till att
branden fick så svåra verkningar. På sakens nuvarande ståndpunkt kan slutlig
ställning icke tagas till denna utrednings resultat. Med hänsyn till vissa
uttalanden i interpellationen samt formuleringen av interpellaptens första fråga
anser jag mig emellertid böra framhålla, att utredningen synes giva stöd
för den uppfattningen, att brandskyddsanordningarna vid hemmet varit förhållandevis
tillfredsställande. Att branden ledde till en katastrof synes hava
berott på ett sammanträffande av flera olyckliga omständigheter. Det kan antagas,
att praktiskt taget varje ingripande utifrån för brandsläckning vid
denna speciella eldsvåda skulle lia varit utan inverkan på möjligheterna att
rädda människoliv.

I interpellationen göres gällande, att det beträffande anstalter av förevarande
slag är helt överlämnat åt de kommunala myndigheterna att ställa krav
på brandskyddet. Detta är icke riktigt. Dispensärbarnhemmet i Rödeby stod
liksom andra barnhem och liksom ålderdomshemmen under övervakning av vederbörande
länsstyrelse i enlighet med de allmänna föreskrifter därom, som
givas i barnavårds- och fattigvårdslagarna, och vidare under den tillsyn, som
socialstyrelsen i egenskap av centralt organ för den sociala barnavården och
fattigvården utövar med biträde av statens inspektör för barnavård och fattigvård.
över arbetshem och alkoholistanstalter har socialstyrelsen att utöva uppsikt.
Icke minst därför, att allvarliga eldsvådor vid olika tillfällen under senare
år inträffat vid vårdanstalter, har socialstyrelsen på olika sätt ägnat
brandskyddet i sådana anstalter uppmärksamhet. Senast i januari 1942 har
styrelsen, efter samråd med Svenska brandskyddsföreningen, meddelat generella
föreskrifter rörande brandskydd m. in. att lända till efterrättelse för ålderdomshem,
barnhem, arbetshem, alkoholistanstalter m. fl. anstalter. Såvitt
hittills blivit känt har rödebybranden intet samband med åsidosättande av de

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om förbättrat brandskydd vid barnhem m. fl. inrättningar. (Forts.)
meddelade föreskrifterna. Omedelbart efter rödebybranden har statens inspektör
för fattigvård och barnavård med Svenska brandskyddsförenjngen upptagit
frågan örn ytterligare åtgärder till förekommande av eldsolyckor vid vårdanstalterna.

En anijan sak är, att landsbygdens brandförsvar på många håll är otillfredsställande
och att detta inverkar även på möjligheterna att upprätthålla
ett effektivt brandskydd vid vårdanstalterna. I denna del skulle ett genomförande
av det förslag till ny brandlagstiftning, som år 1942 framlagts av
brandförsvarsutrednjngen, medföra flera särskilt för landsbygdens del betydelsefulla
förbättringar. Sålunda skulle enligt förslaget varje kommun, även
på landsbygden, bliva pliktig att ordna, ett brandförsvar, varmed bl. a. skulle
följa skyldighet att anskaffa brandredskap, hålla brandsyn o. s. v. Det är
min förhoppning, att ett lagförslag i ämnet, grundat på utredningens betänkande,
skall kunna föreläggas årets riksdag.

Att tillskapa en särskild brandskyddslag för här ifrågavarande anstalter
synes icke erforderligt eller lämpligt. Den allmänna brandlagstiftningen och
de särskilda föreskrifter, som meddelas av tillsynsmyndigheterna, torde ge
tillräckliga möjligheter att trygga tillkomsten av ur skyddssynpunkt effektiva
anordningar.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få framföra mitt tack för det svar, som jag
har erhållit. Det är mycket positivt, och det överträffar mina förväntningar,
emedan det utlovar — det kan man väl säga — en på basis av brand försvar sutredningens
förslag uppgjord proposition örn ny brandlag redan till innevarande
års riksdag. Örn en sådan lag genomföres och örn den, såsom utredningen
hade tänkt sig, »i särskild grad inriktas på att förebygga brand», betyder
det inte bara det bättre brandskydd för barnhem, ålderdomshem, skolinternat
och sjukhem, som jag har efterlyst, utan ett bättre brandskydd och brandförsvar
för hela den svenska landsbygden.

Herr statsrådet har i sitt svar framhållit, att länsstyrelserna redan nu ha
möjlighet att i egenskap av övervakande myndigheter ställa krav på brandskyddet
vid barnhem och ålderdomshem. Statsrådet har vidare påpekat, att socialstyrelsen
har samma möjlighet och att den så sent som i januari 1942 meddelade
vissa anvisningar rörande brandskyddet vid barnhem och ålderdomshem
jämte andra under styrelsen lydande anstalter. Jag vill inte förringa vare sig
länsstyrelsens möjligheter i detta avseende eller socialstyrelsens lovvärda försök
att genom cirkulärmeddelanden ge anvisningar örn brandskyddets ordnande,
men jag kan inte underlåta att påpeka, att man inte bör överskatta länsstyrelsernas
nämnda möjligheter eller socialstyrelsens anvisningar, så att man
tror, att de uppväga de brister, som bero på efterblivenheten och ofullkomligheten
hos nuvarande brandlagstiftning.

Beträffande det förevarande aktuella fallet, som gäller branden i barnhemmet
i Rödeby, säger herr statsrådet, att en av Svenska brandskyddsföreningen
företagen utredning synes ge stöd för uppfattningen, att brandskyddsanordningarna
vid hemmet voro förhållandevis tillfredsställande. Riktigheten av detta
yttrande beror givetvis på vilka krav man ställer på brandskyddet. Örn man
skall antaga, att de krav på brandskyddet, som ha uppställts i stadgan angående
hotell- och pensionatsrörelse, äro minimikrav och även böra gälla i fråga
örn ett barnhem, måste man säga, att brandskyddet vid detta barnhem var föga
tillfredsställande. Enligt hotellstadgan fordras, att i varje hotell och pensionat,
som har minst åtta rum och plats för sexton gäster, rummen skola, därest de
ligga i andra våningen eller högre upp, vara belägna mellan två utrymnings -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

(Jin förbättrat brandskydd vid barnhem m. fl. inrättningar. (Forts.)
trappor. Om så inte är fallet, skola utanför fönstren finnas nödbalkonger och
nödstegar.

Barnhemmet i Rödeby v<ar, enligt en på Svenska brandskyddsföreningens utredning
baserad artikel i senaste numret av föreningens tidskrift, Brandskydd,
ett hus i tre våningar. Första våningen var av sten och de två övriga av trä.
Det inrymde 24 barn förutom personal. Av de fyra i andra våningen belägna
sovsalarna för barn lågo endast två mellan en utrymningstrappa och en cirka
tre meter över marken belägen altan. Dessa sovsalar hade alltså två utrymningsmöjligheter.
De övriga två hade som enda utrymningsväg husets innertrappa,
vilken vid brandens utbrott omedelbart övertändes. I tredje våningen i huset
voro ett par av rummen belägna mellan innertrappan och en yttertrappa, vilken
omständighet kom att tjäna som räddningsmöjlighet för ett par pojkar i dessa
rum, men de tre återstående rummen i översta våningen hade ingen utrymningstrappa
alls, sedan innertrappan övertänts, och inte heller några nödbalkonger
och nödstegar. De som befunno sig i dessa rum voro nödsakade att hoppa ut,
således från tredje våningen, för att rädda livet.

Hotellstadgan föreskriver vidare, att det skall finnas alarmanordningar, så
att alla i huset omedelbart kunna varskos i händelse av eldfara och på det
sättet beredas tillfälle att rädda sig. Någon sådan alarmanordning fanns inte
här. Hade den funnits, är det möjligt, att åtminstone de äldre av de elva barn,
som nu funno döden i lågorna, hade väckts och kunnat rädda sig ut genom
fönstren, som ju här inte sutto högre än tre meter över marken.

Socialstyrelsens anvisningar beträffande brandskyddet vid barn- och ålderdomshem
ställa inte så stora krav som hotellstadgan, men man måste säga, att
inte ens socialstyrelsens fordringar voro tillfredsställande uppfyllda. I socialstyrelsens
allmänna anvisningar beträffande brandskyddet säges det, att man
skall sörja för utrymningsvägar, som leda kortaste vägen ut i det fria. Så hade
endast delvis skett vid barnhemmet vid Rödeby. Vidare föreskrives, att rökavstängande
dörrar skola finnas på lämpliga ställen i utrymningsvägarna. Örn hur
det var ställt i Rödebyhemmet i det avseendet berättar artikeln i Brandskydd,
där det heter: »En svaghet var dock givetvis, att den inre trappan var öppen
och sålunda icke kunde stängas av mellan de olika våningarna.» Faktiskt var
det just denna öppna trappa, som möjliggjorde, att elden omedelbart efter utbrottet
spred sig från bottenvåningen till andra våningen och vidare till den
översta.

Socialstyrelsens anvisningar säga också, att de, som icke själva kunna rädda
sig ur ett brinnande hus, såvitt möjligt skola förläggas i bottenvåningen och
omedelbart invid utrymningsvägar och icke i vindsrum eller andra lokaler med
trånga och krokiga trappförbindelser. Likväl befann sig åtminstone ett litet
barn i ett av vindsutrymmena och kunde räddas till livet endast på det sättet,
att en sköterska tog det i famnen, när hon hoppade ut från tredje våningen.

Socialstyrelsens anvisningar säga vidare, att eldfarliga oljor inte få förekomma
inom anstaltens område i större kvantitet än högst en liter åt gången. I
detta fall stod i hallen en t juguf emli ters dunk med cellulosalaek, och strax innan
eldsvådan utbröt, hade hela köksgolvet bestrukits med dylikt lack. I spisen
i köket var fyren tänd, och denna antände sedan lackgasen. Det kanske kan invändas,
att cellulosalack inte räknas som eldfarlig olja. Men den är i själva verket
mera eldfarlig än till och med bensin.

Det är för övrigt inte så underligt, att brandskyddet på anstalten inte stod i
överensstämmelse med socialstyrelsens anvisningar, ty trots att dessa utfärdats
mer än två år före branden, har föreståndarinnan för hemmet — enligt vad hon
vid polisutredningen förklarat ■— inte fått del av dem, och hon hade inte heller
någon som helst kännedom örn deras existens. I vilken mån länsstyrelsen i egen -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om förbättrat brandskydd vid barnhem m. fl. inrättningar. (Forts.)
skap av övervakande myndighet har sökt kontrollera, att anvisningarna följts,
vågar jag inte uttala mig om, men nog förefaller det, som örn länsstyrelsens intresse
för brandskyddet i åtminstone detta hem har varit högst minimalt. Det
kan exempelvis framhållas, att instruktionen för föreståndarinnan — ett dokument,
som man får förutsätta, att den övervakande myndigheten hade kännedom
örn — inte med ett ord nämnde begreppet brandskydd.

Med hänsyn till dessa fakta måste man nog instämma med artikelförfattaren
i tidskriften Brandskydd, när han hävdar, att det hade varit lyckligt för barnhemmet
i Rödeby och dess skyddslingar, örn kommunen haft sitt brandväsende
ordnat och således förfogat över brandteknisk sakkunskap, som kunnat lämna
hemmets föreståndarinna råd och anvisningar beträffande brandskyddet.

Dessa fakta, vilka jag förmodar herr statsrådet har förbisett, böra uppmärksammas
för att ingen av vad statsrådet här har anfört beträffande länsstyrelsens
möjligheter att ingripa och socialstyrelsens strävanden att förbättra brandskyddet
skall föranledas att tro, att det kanske inte är så angeläget, att den
bebådade nya brandlagen införes.

I samma syfte vill jag till slut påpeka, att skolinternaten, som jag i min interpellation
också behandlade, inte alls beröras av länsstyrelsens på barnavårdsoch
fattigvårdslagarna grundade övervakning eller av socialstyrelsens anvisningar.
Där vistas nämligen, i den mån det rör sig örn internat, som drivas i förvärvssyfte,
inte fattiga barn, vilkas uppehälle bekostas av det allmänna eller
välgörande inrättningar, utan barn till relativt välsituerade eller rika personer.
Man måste emellertid konstatera, att brandskyddet på dessa inrättningar ofta
är uselt. Jag skall tillåta mig att ge ett exempel utöver det, som jag anfört i
min interpellation.

Tidigt i våras började Göteborgs stad underhandla om inköp av byggnader,
som tidigare använts av Tyringe flickpension i Hindås, för att där inrätta ett
semesterhem för husmödrar. Stadens brandchef förklarade vid besiktning av
byggnaderna, att han endast sedan mycket kostsamma och omfattande ändringsarbeten
vidtagits ville godkänna dem ur brandskyddssynpunkt, och då
med absolut förbud mot användande av den översta våningen i den största av de
två. bygg-naderna. Han betecknade båda byggnaderna i befintligt skick såsom
veritabla dödsfällor i händelse av brand. Ändå hade de kort tid dessförinnan
använts som internat för ett stort antal flickor i åldern 10—15 år, utan att
någon ansvarig myndighet hade haft något att invända däremot. Folk sände
sina döttrar dit och betalade för deras vistelse där, allt i tro att det var väl sörjt
för dem på alla sätt. Likväl var anläggningen sådan, att örn eld uppstått där,
medan den användes som skolinternat, man hade fått uppleva en katastrof, emot
vilken branden i sigtunaskolan skulle ha varit en ren bagatell. Örn emellertid
nu den nya brandlag, som herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har bebådat, blir verklighet, har man all anledning att förvänta, att
brandskyddet i dylika inrättningar liksom brandskyddet i allmänhet kommer
att kraftigt förbättras.

Jag vill därför, herr talman, sluta med att uttrycka min innerliga önskan,
att statsrådet kommer att bli i tillfälle att uppfylla sin egen förhoppning örn att
kunna för innevarande års riksdag framlägga det nämnda lagförslaget.

Äng. uppskovet
med
uppförandet
av vissa reumatologiska

kliniker.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Bagge, som meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Wiklunds interpellation angående uppskovet med uppförandet av
vissa reumatologiska kliniker, och nu jdtrade: Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har dess ledamot herr Wiklund frågat mig vilka de motiv

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. uppskovet med uppförandet av vissa reumatologiska kliniker. (Forts.)
varit, som avhållit mig från att framlägga proposition angående uppförande
av reumatologiska specialkliniker vid undervisningssjukhusen i Stockholm och
Uppsala.

Såsom kammarens ledamöter torde erinra sig, fattade fjolårets riksdag principbeslut
örn att karolinska sjukhuset skulle utbyggas med en dermatologisk
och en pediatrisk klinik. I propositionen i detta ärende, nr 151, anmäldes
preliminärt reumatikersakkunnigas förslag örn att även två specialkliniker för
de reumatiska sjukdomarna skulle komma till stånd. Av dessa kliniker skulle
enligt förslaget den ena förläggas till karolinska sjukhuset och den andra anknytas
till akademiska sjukhuset i Uppsala. Av propositionen framgår emellertid,
att åtskilliga invändningar under remissbehandlingen framkommit mot
sakkunnigförslaget. I själva verket kunde man konstatera en anmärkningsvärd
oenighet bland de medicinska experterna örn den lämpliga anordningen av reumatikersjukvården
och av den akademiska undervisningen pa detta område.
Vidare hade pensionsstyrelsen i sitt yttrande påpekat, att de för reumatiker
avsedda vårdplatserna på styrelsens anstalter under den första delen av krigsåren
icke kunnat fullbeläggas. Härtill kom, såvitt gäller karolinska sjukhuset.
att lärarkollegiet vid institutet enhälligt uttalat, att både den dermatologiska
och den pediatriska kliniken borde komma till utförande före en eventuell
reumatisk klinik. Slutligen är att märka, att den byggnadstekniska utredningen
rörande de båda reumatologiska klinikerna i fjol befann sig på ett förberedande
stadium. På grund av nu anförda omständigheter ansåg jag, att med prövningen
av frågan örn uppförande av de båda reumatikerklmikerna borde ansta åtminstone
något år. Fjolårets riksdag godkände utan meningsskiljaktighet den ståndpunkt,
som jag för min del intagit i propositionen.

I skrivelse den 2 september 1943 gjorde reumatikervårdssakkunniga förnyad
framställning örn anslag till klinikernas uppförande. I anslutning därtill ha
framlagts resultaten av en serie intensivundersökningar rörande förekomsten
av de reumatiska sjukdomarna i skilda delar av vart land. Henna inventering,
sorn bedrivits av docenten Edström i Lund, har tillika med det av de sakkunniga
förebragta materialet synts mig starkt tala för behovet av ökade vårdmöjligheter
för de reumatiskt sjuka och av förbättrade villkor för forskningen och
undervisningen rörande de reumatiska sjukdomarna. För att fa fragan ingående
och allsidigt belyst lia därefter inom ecklesiastikdepartementet överläggningar
förekommit med de främsta experterna pa hithörande områden. Resultaten
av dessa överläggningar synas mig kunna sammanfattas salunda, att någon
tvekan numera icke rader örn önskvärdheten av att de föreslagna undervisningsklinikerna
i Stockholm och Uppsala sa snart som möjligt komma till
stånd, medan i fråga om sättet för reumatikervårdens ordnande ute i landet
betydande meningsskiljaktigheter alltjämt äro för handen. Att proposition
örn anslag till uppförande av undervisningsklinikerna icke heller i år kan
föreläggas riksdagen beror på följande omständigheter.

Vad först den föreslagna kliniken vid karolinska- sjukhuset beträffar, kommer
förverkligandet av det av riksdagen redan i princip beslutade utbyggnadsprogrammet
att medföra, att vissa för sjukhusets drift gemensamma anläggningar
bil otillräckliga. Hot är därför nödvändigt att utvidga dessa gemensamma
anläggningar. Frågan är emellertid, för vilket patientantal de
böra beräknas, ett spörsmål, som har ganska stor ekonomisk räckvidd. För
att kunna besvara detta spörsmål har byggnadskommittén ansett erforderligt
att vinna en samlad överblick av de önskemål örn utvidgningar i olika hänseenden,
som uppställas från målsmännens för deli medicinska undervisningen
sida. En preliminär undersökning i detta syfte har givit vid handen, att karolinska
institutets lärarkollegium finner det önskvärt icke endast att till sjuk -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. uppskovet med uppförandet av vissa reumatologiska kliniker. (Forts.)
huset knytes den nu ifrågavarande reumatiska kliniken utan även att dit överflyttas
de neurologiska och neurokirurgiska klinikerna vid serafimerlasarettet.
Förslag är vidare att vänta örn upprättande av kliniker för medicinsk tuberkulos,
thoraxkirurgi, urologi och kirurgisk plastik. Byggnadskommittén har ansett,
och för egen elei ansluter jag mig till dess ståndpunkt, att man icke kan
taga ställning till dessa vittutseende byggnadsfrågor, utan att få en detaljerad
plan för täckandet av lokalbehovet för de undervisningskliniker, örn vilkas
förläggande till karolinska sjukhuset beslut ännu icke fattats av statsmakterna.
Ett. förberedande arbete för en utredning i detta syfte har redan igångsatts,
och jag hoppas därför, att resultatet av undersökningen skall föreligga i
så^ god tid, att nästa års. riksdag skall kunna taga ställning till dessa spörsmål.
För att icke föregripa undersökningen har jag icke ansett det lämpligt
att nu till prövning upptaga frågan örn sjukhusets utbyggande med den reumatiska
kliniken. Jag har vid mitt ståndpunktstagande även tagit hänsyn till
att riksdagen, såsom jag nämnt, i fjol ansåg, att såväl den dermatologiska som
den pediatriska kliniken borde komma till stånd före den reumatologiska samt
att det i nuvarande läge på byggnadsmarknaden knappast låter sig göra att
samtidigt bygga mer än en klinik. Jag vill emellertid nämna, att jag avser att
uppdraga åt kommittén för karolinska sjukhusets fortsatta utbyggnad att fullfölja
utredningen i denna del.

Vad åter den av reumatikervår ds sakkunniga föreslagna nya sjukvårdsinrättningen
i Uppsala beträffar, har byggnadsstyrelsen i början av december
1943 inkommit med ett förslag till en kombinerad ortopedisk och reumatologisk
klinik. I enlighet nied riktlinjer, som angivits av de sakkunniga, ha
reumatikeravdelningarna föreslagits inrättade som ett »klimatologiskt forskningsinstitut»
med anordningar för luftkonditionering saint med särskilt isolerade
ytterväggar. Detta förslag har därefter, liksom förslaget till nybyggnad
för stockholmskliniken, varit underkastat en ingående granskning av 1940
års civila byggnadsutredning jämte en för ändamålet tillkallad medicinsk expert,
överläkaren vid Nynäs kuranstalt med. dr Fredrik Sundelin. Resultaten
av denna granskning ha framlagts med en skrivelse, som den 25 april detta år
inkom till departementet. I sitt sakkunnigutlåtande erinrar dr Sundelin, att
anledningen till den säregna konstruktionen av den föreslagna uppsalakliniken
vore, att reumatiska sjukdomar skulle vara mycket sällsynta i tropikerna
samt att tropikklimatet mången gång skulle vara den bästa terapien för en
svårt reumatisk sjuk. Den sakkunnige anser, att dessa påståenden icke äro
bevisade, och framhåller, att de energiskt bestridas av en del forskare. Som
exempel anföres en omfattande undersökning vid en forskningsinstitution i
Brasilien. Denna undersökning synes giva vid handen, att de reumatiska
affektionerna inom det tropiska bältet i Brasilien äro utomordentligt vanliga,
att de uppträda lika ofta om inte oftare än i områdena utanför detta samt
att det icke föreligger något som helst samband mellan frekvensen av reumatiska
sjukdomar och olika klimatiska betingelser. Den sakkunnige har ansett
detta utgöra ett vägande skäl emot anordnandet av ett artificiellt tropiksjukhus.
Därjämte kunna många både teoretiska och praktiska invändningar göras
emot en dylik sjukhusanläggning. Det bör även framhållas, att de föreslagna
särskilda värmeanordningarna draga ganska betydande merkostnader såväl
för klinikens uppförande som för driften av densamma. Civila byggnadsutredningen
har i anslutning till den ifrågavarande expertutredningen ansett sig
berättigad att utgå från att tropikklimatanläggningen icke bör komma till utförande.
Utredningen har därjämte föreslagit en serie förenklingar och rationaliseringar,
som skulle medföra en högst betydande kostnadsminskning.
Det av civila byggnadsutredningen framlagda förslaget innebär sålunda en

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. uppskovet med uppförandet av vissa reumatologiska kliniker. (Forts.)
principiellt annan lösning än den av reumatikervårdssakkunniga föreslagna.
Uppenbarligen böra såväl nämnda sakkunniga som företrädarna för den medicinska
forskningen och utbildningen vid Uppsala universitet ävensom direktionen
för akademiska sjukhuset få tillfälle att yttra sig över byggnadsutredningens
principlösning. Innan dessa utlåtanden föreligga, kan en på allsidig
utredning grundad proposition i detta ärende icke läggas fram för riksdagen.

Herr Wiklund: Herr talman! Jag ber att till chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt hjärtliga tack för det utförliga svar, jag erhållit på
min interpellation. Jag ber också att få uttala min tacksamhet för att jag har
fått tillfälle att i god tid taga del av interpellationssvaret.

Innan jag närmare går in på herr statsrådets svar på min interpellation, vill
jag, herr talman, anföra några uppgifter örn de reumatiska sjukdomarnas invalidiserande
verkningar i vårt land.

Reumatismen har i alla tider varit mänsklighetens svåraste gissel. Den är ej
blott folkhälsans farligaste fiende, utan även folkekonomiens. Hos mer än en
fjärdedel av samtliga invalider i Sverige utgör reumatismen invaliditetsorsak.
Bodde alla på ett ställe, skulle de fylla en stad av Hälsingborgs storlek.. Tuberkulosinvalidema
uppgå ej ens till halva detta antal, barnförlamningsinvaliderna
icke ens till en trettiondel. Vi få i vårt land årligen 5 000 nya reumatisminvalider.
Reumatismen kostar oss 20 miljoner arbetsdagar örn året
och i form av sjukhjälp, sjukvård, fattigvård m. m. årligen cirka 100.miljoner
kronor. Kapitaliserat blir detta belopp en summa lika stor som Sveriges hela
statsskuld före kriget.

Varför fängslar ej reumatismen vår uppmärksamhet på samma sätt som
t. ex. barnförlamningen? Jo, därför att den senare har ett dramatiskt, häftigt
förlopp, under det att den förra har ett mera smygande och långrandigt förlopp.
Vår uppmärksamhet slappnar, därför att sjukdomen tar år, och den
reumatiske invaliden glömmes oförmärkt bort. Det ligger något tragiskt över
att så skall behöva vara fallet, men just därför får icke samhället göra sig
skyldigt till att dessa stackars sjuklingars vårdbehov blir undanskymt.

Herr statsrådet anför, att fjolårets riksdag delade hans uppfattning örn att
med prövningen av frågan örn uppförande av de båda reumatikerklinikerna
i Stockholm och Uppsala borde anstå åtminstone något år. Men det fanns dock
tydligen en part, som icke var av samma uppfattning som riksdagen och herr statsrådet,
nämligen reumatikervårdssakkunniga, som i september i fjol kommo med
en förnyad framställning örn anslag till klinikernas uppförande. Det material,
som dessa sakkunniga framlade, synes nu statsrådet tala för behovet av ökade
vårdmöjligheter för de reumatiskt sjuka och av förbättrade villkor för forskningen
och undervisningen rörande de reumatiska sjukdomarna. Och resultaten
av de överläggningar, som sedan fördes inom ecklesiastikdepartementet, tyckes
nu statsrådet kunna sammanfatta så, att ingen tvekan numera råder örn nödvändigheten
av att de föreslagna undervisningsklinikerna i Stockholm och Uppsala
så snart som möjligt borde komma till stånd. Det är med stor tillfredsställelse
jag konstaterar en fullkomlig överensstämmelse i sakfrågan mellan
herr statsrådet och mig.

Men i fråga örn tidpunkten för inrättandet av undervisningsklinikerna kan
herr statsrådet icke lämna något bestämt besked eller något bestämt löfte,
vilket är att beklaga. Så mycket är säkert, att någon proposition i ärendet ej
kommer att föreläggas årets riksdag, utan frågan ställes på framtiden av en
hel del olika skäl, där byggnadsfrågor av komplicerad natur torna upp sig,
som i sin tur synas leda till nya utredningar.

Bland de funderingar man haft nämnde herr statsrådet, att rcumatikerav -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. uppskovet med uppförandet av vissa reumatologiska kliniker. (Forts.)
delningarna föreslagits inrättade som ett »klimatologiskt forskningsinstitut»
med anordningar för luftkonditionering samt med särskilt isolerade ytterväggar.
Denna, som man kunde tycka, strålande idé Ilar överläkaren vid Nynäs
kuranstalt, doktor Sundelin, obarmhärtigt slagit ihjäl, och i anledning härav
har civila byggnadsutredningen — en annan expert på de reumatiska sjukdomarnas
behandling — ansett sig berättigad att utgå från att tropikklimatanläggningarna
icke böra komma till utförande.

Hela herr statsrådets resonemang i denna för lidande människor vitala fråga
slutar, synes det mig, i pessimism. Vi ha därför fått besked örn att någon
proposition i detta ärende icke kommer att föreläggas riksdagen, innan olika
utredningar utförts och olika sakkunniga — i regel av divergerande uppfattning
örn bästa sättet att lösa reumatikervården — yttrat sig och kommit till
ett eventuellt resultat. Någon upplysning örn när detta kan ske, kan herr statsrådet
tydligen icke lämna med hänsyn till den mängd invändningar av både
teoretisk och praktisk art, som komma att framföras av olika experter.

Jag skulle kunna nöja mig med det anförda, men jag kan inte förbigå dem,
som lida av reumatismen och dess följder. När jag läste herr statsrådets svar
blev jag en smula besviken, då jag trodde mig finna, att statsrådet fastnat i
utredningarnas återvändsgränd på detta område. Därför vill jag säga blott
några ord örn de nuvarande vårdmöjligheterna för dessa stackars människor.
För närvarande kan en stor del av dem, som lida av reumatism, icke komma
in på vårdanstalterna, förrän sjukdomen börjat övergå till invalidiserande stadium.
Det gäller här främst den kroniska ledgångsreumatismen.

En av orsakerna är, att patienterna och även läkarna ej till fullo inse denna
sjukdoms farlighet och betj^delsen av sjukhusvård i första början. Därför
komma de till sjukhusvård ofta alltför sent. Botemedlet här är främst upplysning.
Den viktigaste orsaken är emellertid, att antalet vårdplatser för de
reumatiskt sjuka å för dem avsedda platser — d. v. s. pensionsstyrelsens —
äro så ytterligt få. Där kan man ej taga emot mera än eirka 4 % av de ledgångsreumatiskt
sjuka i landet, varför det där blir lång köbildning och långa
väntetider. På lasaretten och sjukstugorna, där flertalet vårdas, anser man som
sin viktigaste plikt att vårda de akut sjuka, vilkas sjukvårdsbehov är mera
imperativt, och resultatet blir, att de reumatiskt sjuka, örn de nu efter flera
veckors väntetid där bli intagna, blott få stanna ett par veckor, vilket ur behandlingssynpunkt
ej har någon som helst betydelse. Skall man här ändra
sjukdomsförloppet, fordras en vårdtid av flera månader, och då måste därjämte
vården vara rationell efter moderna principer, vilket tyvärr blott förekommer
på ett fåtal platser. Det är därför fullt förklarligt, att så många
lasaretts- och sjukstugeläkare äro negativt inställda mot reumatikervården.
Med den vård och den vårdtid, som de bestå de reumatiskt sjuka, nå de ingen
effekt, och då anse de det hela hopplöst och meningslöst. Däri ligger även den
djupaste grunden till den animositet, som många sådana läkare ha mot reumatikervården:
de anse den djupast sett hopplös, på samma sätt som en gång tuberkulosvården
betraktades.

Väntetiden vid pensionsstyrelsens anstalter är nu officiellt sex till åtta veckor.
I verkligheten har den sedan minst ett år tillbaka varit tre månader eller
längre. Pensionsstyrelsen räknar nämligen officiellt väntetiden från den dag
alla remisshandlingar äro klara; i verkligheten bör väntetiden räknas från
den dag patienten fick sitt läkarintyg örn att vård behövdes — så räknas ju
väntetiden vid alla andra sjukdomar. Denna väntetid har ökat de sista två
åren, och i samma mån som upplysningen stiger, d. v. s. som patienterna få
en uppfattning örn att bästa botemedlet mot kronisk ledgångsreumatism är rationell
sjukhusvård på tidigt stadium, kommer med nödvändighet de nuvarande

Onsdagen den 10 maj 1044.

Nr 17.

Ang. uppskovet med uppförandet av vissa reumatologiska kliniker. (Forts.)
vårdmöjligheternas oerhörda bristfällighet att visa sig. Deri akuta ledgångsreumatismen
inträffar i 50 procent av fallen före 20 år. Största sjukligheten
ligger mellan 15 och 20 år — det är främst en ungdomens sjukdom. De flesta
organiska hjärtklaffel — vilka som bekant i mer än 90 procent hero på reumatisk
feber eller akut ledgångsreumatism — uppstå i harna- eller ungdomsåren.
Kronisk ledgångsreumatism är ungefär lika vanlig mellan 15 och 55 år.

Jag skall sluta mitt inlägg i denna fråga med ett beklaga den oenighet, som
råder bland cle medicinska experterna örn den lämpligaste anordningen av
reumatikersjukvården och av den akademiska undervisningen på detta område.
Det är därför mer än nödvändigt, att vi med det snaraste få de begärda reumatikerklinikerna
i Stockholm och Uppsala, där en verklig, vetenskaplig forskning
på här nämnda sjukdomars område kan bedrivas, ty ett sådant forskningsarbete
är första förutsättningen för en riktig förståelse av de reumatiska sjukdomarna.
När man kommit därhän, kommer nämligen också den av mig nämnda
oenigheten bland våra experter om den bästa reumatikersjukvården att så
småningom försvinna.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! När den ärade interpellanten sade,
att denna fråga nu skulle köra in i utredningarnas återvändsgränd, tror jag
att han gjorde sig skyldig till alltför stor pessimism. Det är ju klokt och nyttigt,
att man lägger fram saken precis sådan som den är, och det tjänar ingenting
till att beslöja de svårigheter, som föreligga. Jag är emellertid för min
del särskilt angelägen att främja reumatikervården och är följaktligen även
mycket intresserad av att de nya behandlingsmetoder, som man kan komma
fram till vid den akademiska undervisningen, bliva utnyttjade. I vad på mig
ankommer skall jag därför göra vad jag kan för saken.

Jag tror nu inte, att den omständigheten, att vi måste göra en del utredningar
för att inte behöva handla i blindo, kommer att fördröja lösningen av
frågorna, åtminstone såvitt de falla under mitt departements domvärjo. Vi ha
nämligen redan nu här i Stockholm flera stora byggnadsföretag i gång. Riksdagen
har ju nyligen beslutat byggandet av en dermatologisk klinik vid karolinska
sjukhuset. Jag hoppas vidare, att det till nästa års riksdag skall kunna
läggas fram proposition örn uppförande av en pediatrisk klinik. Dessutom
gäller det att flytta de teoretiska undervisningsinstitutionerna från de gamla
lokalerna till Norrbacka. Detta är väldiga byggnadsföretag, och man kan inte
taga itu med allt på en gång. Särskilt under nu rådande förhållanden få vi
taga litet i sänder. Även i Uppsala ha vi flera projekt, som få komma i första
hand. På sjukvårdens område ha vi där exempelvis en nybyggnad för den psykiatriska
kliniken, vartill medel redan anvisats av riksdagen, och en örn- och
tillbyggnad för bampolikliniken och barnavårdscentralen, beträffande vilken
jag hoppas att anslag skall kunna äskas på beredskap sstat i år.

Jag tror därför inte, att dessa nödvändiga utredningar skola fördröja saken,
såvitt angår den akademiska undervisningen. Vad beträffar själva reumatikervården
spela givetvis klinikerna en, underordnad roll. Det är blott en ytterst
ringa del av de sjuka, som kan få möjlighet till vård vid dessa.

Herr Wiklund: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra ett
tack för det löfte han lämnat att lia speciellt den vetenskapliga forskningen i
fråga örn de reumatiska sjukdomarna i vänlig åtanke.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 257, mod förslag till lag örn ändrad lydelse av 54 och 56 §§ utlänningslagen
den 11 juni 1937 (nr 344).

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Föredrog-s och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
262, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m.

Om. snabbare. Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, i anledning av
fyllande av vackt motion örn åtgärder till snabbare fyllande av under valperiod uppkominmn
rikaria- men Vighet inom riksdagens kamrar.

gens kamrar. . J en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 351, av herr Håstad, hade hemställts, att riksdagen, efter utredning
och förslag av konstitutionsutskottet, måtte besluta vidtaga sådana ändringar
a.v riksdagsordningen och vallagen, vilka gjorde det möjligt att förkorta den
tid, som för närvarande åtginge för att fylla under valperioden uppstånden ledighet
i kamrarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion

1) ville såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 28 moni. 1 riksdagsordningen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 28.

1. Hos Konungen göres av varde- 1. Hos Konungen göres av vardera
kammaren anmälan örn de ledighe- ra kammarens talman anmälan örn de
ter inom kammaren, vilka skola un- ledigheter inom kammaren, vilka skoder
samma eller innan nästa riksdag la under samma eller innan nästa
fyllas, varefter Konungen anbefaller riksdag fyllas, varefter Konungen anDess
befallningshavande föranstalta, befaller Dess befallningshavande föratt
riksdagsmän utses i de avgångnes anstalta, att riksdagsmän utses i de
ställe. avgångnes ställe.

2) för sin del ville antaga följande

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen den 26 november 1920
(nr 796) örn val till riksdagen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

26 §.

Har riksdagsman annorledes än i Har riksdagsman annorledes än i
21 § sägs avgått före utgången av den 21 § sägs avgått före utgången av den
tid, för vilken han blivit vald, och tid, för vilken han blivit vald, och
skall platsen besättas från den val- skall platsen besättas från den valkrets,
som utsett den avgångne, då krets, som utsett den avgångne, då
skall Konungens befallningshavande skall Konungens befallningshavande
vid offentlig förrättning, som hålles vid offentlig förrättning, som hålles
så snart ske kan och varom underråt- så snart ske kan och varom kungötelse
minst åtta dagar förut meddelas reise senast dagen förut anslås offentgenom
anslag och medelst tryck så ligen och införes i ortstidningar, verk -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Orri snabbare fyllande av ledigheter inxrni riksdagens kamrar. (Forts.)
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

som med Konungens befallningsha- ställa ny röstsammanräkning enligt de
vandes kungörelser vanligen förfares, i 21 och 22 §§ angivna grunder,
verkställa ny röstsammanräkning enligt
de i 21 och 22 §§ angivna grunder.

Är i — -— — platsen tilldelats.

Efter avslutande---- under försegling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1945.

Reservation hade anförts av herrar Sandegård, Herlitz, Källman, Fast,
Nordström och Hansson i Skediga, vilka inom utskottet yrkat avslag på förslaget
till ändring av § 28 mom. 1 riksdagsordningen.

På framställning av herr talmannen beslöts, att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1. \ '' ; • i4 i

Herr Herlitz: Herr talman! Jag är nästan generad över att behöva taga
kammarens tid i anspråk och resa en debatt i ett ämne av så ringa betydelse
som detta. Men konstitutionsutskottets majoritet — som i förbigående sagt är
åtskilligt knappare än som framgår av utlåtandet — får taga på sig sin del av
ansvaret, då den tagit ett initiativ, som enligt min tanke mycket litet motsvarar
grundlageps krav på dylika initiativ, nämligen att det skall gälla högst
nödiga eller nyttiga förändringar i grundlagarna.

Vad man här vill, är att förkorta proceduren vid en inom kamrarna uppkommen
ledighet på det sättet att det helt enkelt skall göras en anmälan av
talmannen i stället för av kammaren. Vid läsningen av utskottets utlåtande
ha kammarens ledamöter säkert fått den föreställningen ■— man kan inte gärna
få någon annan föreställning, när man läser utlåtandet — att denna förenkling
avser alla fall, då ledighet uppkommer i kamrarna. Då skall alltså vederbörande
kammare inte behöva besväras, utan talmannen ensam skall kunna
sköta örn saken. Men det förhåller sig inte på det sättet. Utskottet har inte
uppmärksammat eller i varje fall inte angivit, att saken är betydligt mera
komplicerad.

Ledigheter kunna uppkomma på många olika sätt. Jag kan för det första
inte tänka mig annat än att utskottet räknar med, att då ledighet uppkommer
till följd av avsägelse, skall fortfarande gälla bestämmelsen i 29 § riksdagsordningen,
enligt vilken avsägelsen skall godkännas av vederbörande kammare.
Här kan det sålunda inte bli någon tidsvinst. Saken är komplicerad, då
avsägelsen föranledes av att ledamoten går över från en kammare till en annan.
I sådana fall tillämpas olika praxis beträffande frågan, huruvida kammaren
skall godkänna avsägelsen eller inte. Jag vet inte riktigt, hur utskottsmajoriteten
sett på det särskilda problemet.

För det andra kan ju en ledighet uppkomma på så sätt, att en ledamot av
kammaren blir obehörig att bekläda sitt uppdrag. Han kan t. ex. råka i konkurs,
bliva ställd under förmyndare eller brista i skattebetalning. Hur tänker
sig utskottet saken i detta fall? Jag kan inte se annat än att man härvid fortfarande
får hålla sig till vad som står i 32 § riksdagsordningen, som stadgar,
att det tillkommer kammaren att pröva behörigheten för riksdagsmannakallets
utövande för dem, mot vilka anmärkning förekommer. Fullt säkert är inte

Xr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn snabbare fyllande av ledigheter inom riksdagens kamrar. (Forts.)
detta, men jag förmodar, att det måste vara utskottets tanke, att det i sådana
fall fortfarande skall fordras ett kammarbeslut.

Så lia vi det mera intrikata fall då ledigheten uppkommer genom att en
riksdagsman blir av domstol förklarad obehörig att innehava sitt mandat. För
att göra saken mera konkret för kammarens ledamöter vill jag erinra örn det
berömda fall, som förelåg i fråga om herr Z. Höglund någon gång under förra
världskriget. Det ankom då på kammaren att an,mäla den uppkommande
ledigheten, men kammaren underlät att göra detta. Jag är inte säker på, örn
utskottet tänker sig, att det i ett sådant fall fortfarande skall ankomma på
kammaren att anmäla ledigheten eller om talmannen skall göra det.

Såsom ett säkert tillämpningsområde för den nya ordningen återstår sedan
egentligen endast det fall, då en ledighet uppkommit genom dödsfall.

Vad jag nu har att invända mot hela detta projekt är för det första, att det
är en ^ganska egendomlig ordning, att talmannen skall pröva ärenden och skriva
till Kungl. Maj :t under en tid, då riksdagen faktiskt inte fungerar och då
kamrarnas kanslier äro upplösta. Det är nämligen just för förpuppningstiden
som man vill ha den här förenklingen. För det andra vill jag invända, att osäkerhet
kvarstår på en del punkter; man vet inte, när det räcker med anmälan
av talmannen och när prövningen skall ankomma på kammaren. Jag har också
på känn, att det kan uppkomma situationer, då talmannen kan ställas inför
kinkiga och delikata spörsmål.

Men vad jag framför allt har att invända mot förslaget är, att den vinst vi
göra är så hjärtans obetydlig. Som jag sade, tycks det bara bli någon vinning
med det hela i fråga örn ledigheter, som uppkomma genom dödsfall. Dessutom
förhåller det sig ju så, att under normala förhållanden blir det överhuvud taget
ingen vinst. När riksdagen är samlad, får man ju ett kammarsammanträde efter
några få dagar. Det är bara när vi tillämpa förpuppningsförfarandet, vilket vi
vant oss vid under nuvarande utomordentliga förhållanden, som förfarandet i
enstaka fall möjligen får någon praktisk betydelse. Men är det verkligen meningen,
att vi skola giva oss till att göra grundlagsändringar med hänsyn till
de särskilda behov som förpuppningsförfarandet kan medföra? Någon kanske
säger, att han gärna vill vara med örn detta, eftersom man kan räkna med förpuppningsförfarandet
såsom en för framtiden brukbar anordning. Den ståndpunkten
kan jag förstå. Men om vi skola se saken på det sättet, vill jag framhålla,
att det finns en mängd andra ting i lagar och författningar, mycket viktigare
ting än denna lilla detalj, som vi i så fall få se till att få ändrade. Man
betänker inte, på vilka lösa boliner vi röra oss under dessa förpuppningsförhållanden,
hur formellt otillfredsställande denna ordning är. Jag vet inte, örn
man t. ex. tänker på, att medan riksdagen är förpuppad, har talmannen möjlighet
att när han vill sammankalla kammaren. Och det finns intet hinder för
en utskottsordförande att under förpuppningstiden kalla ett utskott till sammanträde,
för den händelse utskottet skulle vilja taga något initiativ eller av
annan anledning. Att det för närvarande inte blir något gnissel, beror på det
vackra samförstånd som nu räder. Men oformligheterna i fråga örn förpuppningstillståndet
äro sådana, att de i tider av starkare politiska motsättningar
verkligen kunna bliva beaktansvärda. Örn man alltså verkligen vill ordna upp
våra konstitutionella förhållanden med hänsyn till förpuppningsväsendet finns
det en mängd andra mycket viktigare frågor att lösa. Yad det här gäller är
blott en liten och betydelselös detalj.

På grund av det anförda ber jag att få yrka avslag på vad utskottet under
denna oPunkt hemställt. Utskottets hemställan under punkten 2) rör en annan,
härifrån fristående fråga, och på denna punkt ansluter jag mig till utskottet.

Häri instämde herr Källman.

Onsdagen den 10 maj 1044.

Nr 17.

Om snabbare fyllande av ledigheter inom riksdagens kamrar. (Forts.)

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det är väl ostridigt, att den nu
gällande ordningen för fyllande av uppkomna ledigheter är mer än nödigt omständlig
och tidsödande. Inom utskottet kar man också varit överens örn att ett
snabbare förfarande kan vara av behovet påkallat. Meningarna ha emellertid
blivit delade i fråga örn 28 § riksdagsordningen, som ger bestämmelser om själva
anmälan örn ledigheter. Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse åligger
det vardera kammaren att hos Konungen göra anmälan örn de ledigheter inom
kammaren, vilka skola under samma eller innan nästa riksdag fyllas. Utskottet
har föreslagit, att denna anmälan i stället skall göras av talmannen. Herr
Herlitz menar nu, att det är ett besynnerligt förfaringssätt att överlåta åt talmannen
att pröva varjehanda förhållanden, vilka kunna stå i förbindelse med
uppkomna ledigheter.

Ja, nog försöker man göra sakerna konstigare än de verkligen äro. Det är
märkligt, hur man hänger fast vid gamla byråkratiska former ända in i det
sista. Man dissekerar frågorna och försöker göra dem märkvärdigare än de
äro. Jag vill påpeka för herr Herlitz, att det står i bestämmelsen, att kammaren
skall göra anmälan örn de ledigheter, som skola fyllas. Bestämmelsen gäller
alltså alla ledigheter, som uppkomma och som skola fyllas. Nog tror jag, att vi
med gott samvete och fullt förtroende kunna överlåta detta åt talmannen utan
att vi behöva riskera att någon obefogad eller olämplig åtgärd skall vidtagas.
Kammarens talman har säkert i detta hänseende lika goda möjligheter som
kammaren i sin helhet, så att något hinder ur den synpunkten för att taga
bort denna gamla regel finns alltså inte.

Omständigheten i det nu tillämpade förfaringssättet kommer kanske mest
till synes, då det gäller återbesättande av en ledighet under en förpuppad riksdag.
Det blir då nödvändigt att kalla kammaren till ett sammanträde med allt
vad därmed i fråga örn tidspillan och kostnader för en så tämligen enkel procedur
sammanhör. Genom utskottets förslag kan man undvika allt detta.

Jag tror inte, att vi behöva göra saker och ting vidlyftigare än vad de verkligen
äro. Vi bönder tycka nog många gånger, att professorer försöka göra frågorna
konstigare än vad som är behövligt och framför allt så konstiga, att vanligt
enkelt folk inte begriper dem. Även örn detta beträffande professor Herlitz
inte håller streck ''alla gånger, tycker jag nog, att han i detta fall gör sig
skyldig till ett sådant handlingssätt.

Jag kan nämna, att andra kammaren nyss med stor majoritet bifallit utskottets
hemställan, och jag hoppas och tror, att första kammaren nu kommer
att göra detsamma. Jag vill därför, herr talman, sluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Gustavson.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag skulle kunna nöja mig med
att instämma med herr Herlitz, då han enligt mitt förmenande uttömmande
anfört de skäl, som kunna frambäras mot utskottets förslag. Som kammaren
finner av utlåtandet, är jag emellertid inte med bland reservanterna. Detta har
sin grund i ett misstag. Inom utskottet röstade jag för den mening, som reservanterna
gjort gällande, och jag anmälde också reservation, men jag kom
som sagt av förbiseende inte med på reservationen. Jag har därför ansett mig
böra begära ordet för att tala om, att jag rätteligen skulle befinna mig bland
reservanterna.

Utskottets vice ordförande bär ju nyss sagt, att det genom utskottets förslag
skulle bliva ett snabbare och enklare förfarande vid återbesättande av uppkomna
ledigheter. Jag kan emellertid inte finna, att detta är förhållandet i andra

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om snabbare fyllande av ledigheter inom riksdagens kamrar. (Forts.)
fall än då riksdagen är förpuppad. Och som herr Herlitz nämnde, finns det,
örn vi nn skola utgå från att förpuppningsförfarandet kommer att bliva en
för framtiden bestående anordning, åtskilliga andra ting som behöva ändras
i våra grundlagar. Men man behöver ju inte utgå därifrån i detta sammanhang,
och då det således enligt min mening icke är nödvändigt att i detta fall göra
denna ändring i grundlagen och man inte bör besluta om ändringar däri, som
icke äro nödiga eller nyttiga — jag tycker knappast att ändringarna enligt
det förslag som här föreligger äro någondera delen — hemställer jag, herr talman,
i likhet med herr Herlitz örn avslag å utskottets förslag i vad det rör den
nu föredragna punkten.

Herr Sandström: Herr talman! När man hörde min ärade vän herr Herlitz,
kunde man nästan få den uppfattningen, att utskottet helt och hållet av eget
initiativ framlagt det förslag, som nu ligger på kammarens bord. Så är ju dock
ingalunda fallet, utan anledningen har varit en av herr Håstad väckt motion,
som refereras på första sidan i utlåtandet.

Man kan ju säga som herr Herlitz och den siste ärade talaren, att detta är
en ganska liten fråga. Ja, jag skall medge, att den kan synas liten, men det
är ett rätt viktigt spörsmål för de personer, vilkas rätt kan komma i fråga.
Vi ha ju haft tillfälle att se fall, då nuvarande tidsutdräkt med återbesättande
av ledigblivna befattningar i kamrarna har vållat rätt betydande olägenhet
och svårighet, bland annat vid tillsättandet av utskotten.

Vad är det då egentligen, som hela saken rör sig örn? Jo, som herrarna veta,
ha vi av ålder i grundlagarna bestämmelser örn återbesättande av ledigblivna
riksdagsmannatjänster, dels då ledigheten uppstår under pågående riksdag och
dels då ledighet uppstår mellan riksdagarna. Men när dessa bestämmelser tillkommo,
hade man ju, herr talman, ingen tanke på nuvarande situation, då
vi ha dessa s. k. förpuppade riksdagar — då alltså riksdagsarbetet upphör
i juni eller juli månad och riksdagsmännen resa hem, men den formella upplösningen
av riksdagen inte sker förrän i slutet av december. Om det då under
denna mellantid uppstår en ledighet i en kammare genom en ledamots bortgång,
så finnes ingen annan möjlighet att återbesätta den platsen än att kalla
kammaren till ett sammanträde här i Stockholm för att kort och gott besluta
en anmälan till Konungen örn ledamotens bortgång. Det är väl ändå en ganska
orimlig omgång!

Vad utskottet nu föreslår är inte några konstigheter; förslaget innebär i sak
helt enkelt att under denna mellantid talmannen får, när anmälan örn dödsfall
kommer in, vidarebefordra denna anmälan till Konungen för att platsen skall
återbesättas. Alla dessa andra fall, som herr Herlitz berörde, regleras ju,
såsom han själv påpekade, i § 32 riksdagsordningen. Uppstår anmärkning av
ena eller andra slaget mot en riksdagsman, skall ju kammaren pröva ärendet.
Det blir därför, jag upprepar det, endast den enkla ändringen, att, eftersom talmannen
skulle få anmäla på grund av dödsfall ledigbliven plats, icke hela
kammaren skulle behöva kallas till Stockholm och sammanträda för att besluta
i den frågan. Jag understryker ännu en gång, att jag anser detta vara en
mycket enkel och praktisk åtgärd, och jag har hittills inte funnit några bärande
skäl anförda däremot.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Herlitz: Herr talman! Utskottets ärade vice ordförande beklagade, att
jag hade gjort denna sak krångligare än den är, och jag lyssnade med intresse
till hans anförande, i förhoppning att han skulle kunna återställa saken till

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Örn snabbare fyllande av ledigheter inom riksdagens kamrar. (Forts.)
dess ursprungliga enkelhet och reda upp de dunkla punkterna. Jag blev tyvärr
besviken i det hänseendet.

Jag ställde fram en hel del frågor — om hur utskottet tänkt sig det fallet
och det fallet, örn det är talmannen eller kammaren, som skall besluta etc. —
men herr vice ordföranden gav inte något svar på dessa frågor. Jag nödgas
säga, att just genom det enkla sätt, på vilket herr vice ordföranden tog saken,
tycker jag att den dess värre har blivit ytterligare kinkig.

Herr talman! Jag kan icke annat än vidhålla mitt yrkande.

Herr Källman: Herr talman! Jag kan inte neka mig nöjet att framhålla, att
vad herr Sandström anförde endast innebar ett vitsordande av vad herr Herlitz
sagt i sitt första anförande.

Jag tror att hela hemligheten beträffande utskottets framställning ligger
däri, att man inte beaktat innebörden av § 32, 2 mom. riksdagsordningen, som
talar örn att det är kammaren, som prövar eventuell obehörighet att inneha
riksdagsmannauppdrag.

Herr Sandström har nu vitsordat, att, när det är fråga örn uppkommen ledighet
på grund av dödsfall, man enligt utskottets förslag vinner det, att talmannen
under en förpuppad riksdag kan göra en anmälan till Konungen örn
återbesättande av den uppkomna ledigheten, men eljest icke. Det gäller bara
ett fall således, och det vill jag alldeles särskilt fästa kammarens uppmärksamhet
på. Men ett snabbare återbesättande av en ledig plats vinnes genom vad
utskottet föreslagit i punkten 2), och i den punkten äro alla utskottets ledamöter
eniga.

Herr Johanson, Karl Angust: Herr talman! Jag vill bara säga herr Källman,
att det han här framfört örn paragraf 32 mom. 2 är felaktigt. Utskottet
har beaktat innebörden i angivna paragraf.

Detta är en så enkel sak, att jag tycker att kammaren borde ta utskottsförslaget
utan något resonemang.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt; och
förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr
20 punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Första kammarens protokoll 7944. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn snabbare fyllande av ledigheter inom riksdagens kamrar. (Forts.)
Då emellertid herr Herlitz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 85;

Nej — 50,.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten 2. '' ''

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av
beställningar för långtjänstunderbefäl vid armén och kustartilleriet m. m.;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående penningbidrag
och premier åt värnpliktiga m. m.;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående omorganisation
av rättsmedicinalväsendet; samt

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1944/45 till bidrag till fiskares försäkring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 123, i anledning av väckta moSvenska
be- tioner angående anslag för budgetåret 1944/45 till Svenska befolkningsförbundeT^amil
bundet familjevärnet för upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan.

jevämet. I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
E. Arrhén m. fl. (1:180) och den andra inom andra kammaren av herr F.
Hyling m. fl. (11:283), hade hemställts, att riksdagen, till Svenska befolkningsförbimdet
familjevärnet för bedrivande av objektiv upplysningsverksamhet
örn vår befolkningsfrågas allmänna läge och förutsättningarna för dess
lösning ville bevilja ett reservationsanslag av 60 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:180 och 11:283 ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr Arrhén: Herr talman! Såsom av motionen och utskottets utlåtande
framgår, ingick i direktiven vid tillsättandet av 1941 års befolkningsutredning
bland annat, att den skulle ta ställning till frågan örn förutsättningarna
för en upplysningsverksamhet i befolkningsfrågan. Utredningen har också,
vilket likaledes framgår av utlåtandet, i en promemoria till Kungl. Maj:t av
den 6 februari 1943 framlagt förslag och kostnadsberäkningar för en dylik
verksamhet utan att detta efterkommande av Kungl. Maj :ts egna direktiv hittills
föranlett åtgärd från regeringens sida.

Med hänsyn till sakens vikt och betydelse är det motionärernas varma förhoppning,
att Kungl. Majit, vilket också utskottet synes hålla för troligt,
med det snaraste för riksdagen framlägger en proposition på detta område, ett
initiativ som vore desto mera önskvärt som i annat fall en på privat initiativ
inledd verksamhet löper fara att allvarligt äventyras.

Jag har, herr talman, som ärendet nu ligger till, för dagen intet yrkande.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Om anslag till Svenska befolknings förbundet familjevärnet. (Forts.)
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till tullverket jämte i ämnet väckt motion; och

pr 125, i anledning av väckta motioner angående förbättrande av skogsarbetarnas
bostadsförhållanden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12G, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 till förbättrande av
bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1. Anslag till

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet gjorda framställning hade ut- ''nwMånelwå
skottet i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte för budgetåret 0 an ^ ‘
1944/45 under femte huvudtiteln såsom förslagsanslag anvisa

a) till Statens byggnadslånebyrå: Avlöningar 735 000 kronor,

b) till Statens byggnadslånebyrå: Omkostnader 225 000 kronor.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är inte för att framställa något yrkande
örn ändring i statsutskottets! och Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt
som jag begärt ordet, även örn man ju kan tycka, att det kanske kan ge litet
tråkiga föraningar beträffande den kommande statsverksamheten på detta
område, då man finner att bara en sådan här sak som statens byggnadslånebyrå
skall behöva dra så stora kostnader i administration, som det nu är fråga
örn, och ändå föranleda så stora förseningar som i praktiken varit fallet. Jag
har begärt ordet för att påpeka en -sak, som jag anser vara oriktig i det sätt,
på vilket byggnadslånebyrån utövar en viss del av sin verksamhet.

Riksdagen fattade nämligen förra året ett beslut i denna fråga, avsett att
möjliggöra även för andra kreditinstitutioner än sparbanker, hypoteksföreningar
och dylika att meddela tilläggslån och tertiärlån. När man bygger ett hus,
har man i regel under byggnadstiden byggnadskreditiv i de vanliga affärsbankerna.
Men när sedan huset blivit färdigt och dessa tilläggslån och andra
lån kanske skola lämnas ut, så fordrar statens byggnadslånebyrå att dessa
lån ovillkorligen skola flyttas över till sparbanker, hypoteksföreningar eller
dylika institutioner. Jag har svårt att inse, att det kan vara riktigt, att byggnadslånebyrån
på eget bevåg och trots vad riksdagen beslutat, skall ensidigt
hålla på ett sådant system. De personer, som skola ha dessa lån, böra ju ha
något litet att säga till örn själva; de kunna ha vissa skäl för att få ha sitt
lån i en bank, där de kanske ha andra affärsförbindelser, där de kanske lia
trivts bra och där^de alitsa själva vilja ha sina lan placerade. Förutsättningen
för att så. skall få ske är, som också riksdagen har uttalat, dels att Svenska
bankföreningen har utfärdat en allmän förbindelse för sina medlemmar att
hålla samma ränta som sparbankerna och dels att varje långivande bank också
i sin tur förbinder sig att tillämpa samma lånevillkor som sparbankerna.

En sådan allmän förbindelse har lämnats från bankföreningen och har också
lämnats från enskilda banker i fall, då dylika lån sökts hos dem. Men trots

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Anslag till inrättande
av
pensionärshem.

Anslag till statens byggnadslåriebyrå. (Forts.)
detta följer byggnadslånebyrån den, som det tycks, bestämda praxis att inte
tillåta några andra än sparbanker, hypoteksföreningar och dylika att lämna
ut ifrågavarande lån.

Jag har här en skrivelse från statens byggnadslånebyrå till en låntagare i
Kalmar, däri byrån uttryckligen säger, att »affärsbankslån av byrån för närvarande
endast godtages som underliggande kredit i fall, då lån på förmånligare
eller enahanda villkor ej kunna erhållas i sparbank, hypoteksförening
eller annat därmed jämförligt kreditinstitut, som har fastighetsbelåning till
sin huvudsakliga uppgift».

Jag skulle nu vilja hemställa, huruvida icke herr statsrådet ville beakta
denna sak och tänka över örn det kan finnas något verkligt motiv för
att byggnadslånebyrån skall få självsvåldigt besluta i en sådan sak,
ty jag får säga det, herr statsråd, att det innebär faktiskt en mannamån
gentemot olika enskilda företag, att en statlig institution skall kunna dela ut
sina gracer på detta sätt mot statsmakternas direktiv. Det är knappast riktigt
trevligt att se att så sker, utan jag tycker det borde vara likhet inför lagen i
detta fall, då alla villkor i övrigt äro uppfyllda.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till inrättande av pensionärshem
för budgetåret 1944/45 anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000
kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet förehaft
dels en inom andra kammaren av herr E. Jonsson i Skutskär väckt motion
(11:19), vari hemställts, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla örn
sådan ändring av gällande författning angående statsbidrag för anordnande
av pensionärshem, att statsbidrag, på sätt i motionen angivits, framdeles kunde
utgå även till pensionärsbostäder inrymda i enskilda hyreshus av egnahems -

typ,

dels ock en inom samma kammare av herr D. Hall m. fl. väckt motion (II:
110), vari hemställts, att riksdagen måtte för ifrågavarande ändamål anvisa
6 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till motionen II: 110
till Bidrag till inrättande av pensionärshem för budgetåret 1944/45 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 6 000 000 kronor,

b) med bifall till motionen II: 19 hos Kungl. Maj:t hemställa örn utredning
av frågan örn anordnande av pensionärsbostäder på landsbygden.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Bernhard Nilsson, Holmström, Heiding, Svensson i Grönvik, Pettersson i Dahl,
Staxäng och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen II: 110

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Anslag till inrättande av pensionärshem. (Forts.)
till Bidrag till inrättande av pensionärshem för budgetåret 1944/45 under femte
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 4 000 000 kronor,

b) med bifall — ---på landsbygden.

Herr Nilsson Bernhard: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter finna av
den vid denna punkt fogade reservationen, har det icke varit reservanternas
avsikt att ej tillhandahålla det kapital, som erfordras för den verksamhet, som
i denna punkt avhandlas, utan reservanterna anse, att de två miljoner kronor,
som utskottet därutöver föreslår med anledning av en motion, skulle kunna
beslutas i samband med kommande förslag till allmän beredskapsstat. Genom
en sådan anordning vinnes ju, att den ordinarie staten inte behöver betungas
med dessa två miljoner kronor.

Det framgår av utskottets utlåtande, att de medel, som Kungl. Maj:t begärt
för detta ändamål, alltså 4 miljoner kronor, kunna beräknas vara tillräckliga
för att finansiera behovet fram till den kommande hösten. Men för
byggnadsverksamheten, som visserligen delvis bedrives året runt, är den lämpligaste
tiden i alla fall sommaren, och man tycker då att det borde kunna
förutsättas, att när medel finnas tillgängliga för att tillfredsställa behoven
fram till instundande höst, borde det vara tillräckligt med detta belopp och
att man vid en senare tidpunkt borde kunna bestämma örn de ytterligare medel,
som kunna befinnas erforderliga. Det är just med anledning härav som
reservationen har avgivits.

Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att på s. 9 i utskottets utlåtande,
där alltså punkten 2:o) behandlas, säger utskottets majoritet, sedan
den konstaterat, att man redan nu räknar med möjligheten av en väsentligt
större bostadsproduktion än den, på vilken anslagsberäkningen grundats:
»Härav föranledd ökning av medelsbehovet torde emellertid kunna tillgodoses
genom anslag å allmän beredskapsstat för nästa budgetår, varom förslag ännu
icke förelagts riksdagen.»

Precis samma ståndpunkt som utskottsmajoriteten intagit på s. 9 ha reservanterna
i fråga örn punkten 4:o) intagit i sin reservation. Jag tycker, att
konsekvensen kräver, att man också på denna punkt går efter samma linje
som utskottet följt beträffande punkten 2:o), och jag ber nu med detta, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då reservanterna tydligen räkna
med att ytterligare medel för lånebidrag till pensionärshem skola upptagas i
beredskapsstaten, är det ju, det medger jag gärna, icke mycket som skiljer reservationen
från utskottets förslag. Men förhållandet är ju dock det, att byggnadslånebyrån
redan nu kan se, att de i propositionen upptagna medlen komma
att vara förbrukade redan i höst. När man dessutom har erfarenhet av hur lång
tid det tar för kommunerna att få sådana här förslag godkända och genomförda
i de första instanserna, skulle det vara mer än betänkligt, örn ansökningarna ytterligare
skulle stoppas i byggnadslånebyrån här uppe i Stockholm av brist på
medel för ändamålet. För statens del kan man ju säga att det kommer på ett ut,
örn medel beviljas nu eller örn de komma att upptagas i beredskapsstaten. För
övrigt vet inte riksdagen, vilka villkor och regler som komma att fastställas
för att få medel just på beredskapsstaten. Det är för att trygga denna mycket
vällovliga verksamhet, så att den inte hämmas på något sätt, som utskottets majoritet
har velat redan nu tillstyrka att dessa ytterligare medel beviljas.

Jag menar alltså med detta, att vill man att denna verksamhet skall kunna
fortsätta oavbrutet, så bör man också ställa medel till förfogande därför.

Det är ur dessa, synpunkter, herr talman, som jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Ang. förvärv
av aktier i
Västeråsbanan.

Anslag till inrättande av pensionärshem. (Forts.)

Herr statsrådet Möller: Herr talman!Det ligger i sakens natur, att jag inte
kan avstyrka den reservation, som är fogad till detta utlåtande. Å andra sidan
måste jag ju säga, att det naturligtvis är mycket välkommet att anslaget ökas.

Detta anslag är självfallet mer eller mindre tilltaget på en höft, då ingen kan
på förhand riktigt avgöra, hur mycket pengar som behövs för ändamålet. Jag
har för min del icke ansett mig böra begära mer än de fyra miljonerna, eftersom
byggnadslånebyrån för sin del inte hade föreslagit ett högre belopp, och det
kan väl vara tvivelaktigt, örn jag i en finansberedning hade kunnat överhuvud
taget åstadkomma att det i statsverkspropositionen upptoges ett högre belopp
än det, som här har föreslagits.

Det är klart som dagen, att ingen kan bättre än jag behjärta denna verksamhet.
Jag betraktar den verkligen såsom en av de viktigaste som samhället för
närvarande bedriver, därför att den innebär för varje pensionär, som kan få
bostad i ett pensionärshem, helt andra utsikter att klara sig på den folkpension,
som för närvarande utgår, än han har, örn han nödgas hyra bostad i den öppna
marknaden.

Jag har i varje fall velat avge den deklarationen, att jag, så som saken ligger
till, inte har ansett mig kunna föreslå ett högre belopp och därför icke heller
anser mig kunna avstyrka det förslag, som reservanterna här bjuda på.
Skulle det, därest kammaren eventuellt skulle följa reservanterna, visa sig att
det kommer att krävas mera pengar, finns de ju möjlighet att sörja för den saken
i början av nästa riksdag, hur än beredskapsstaten kommer att läggas upp.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 126 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 127, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående förvärv av aktier i Stockholm—Västerås—Bergslagens
nya järnvägsaktiebolag.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)

a) besluta, att aktierna i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag
skulle på avtalade villkor förvärvas av staten;

b) till Förvärv av aktierna i Stockholm—Västerås—Bergslagens nya järnvägsaktiebolag
för budgetåret 1944/45 under statens affärsverksfonder, statens
järnvägar, anvisa ett investeringsanslag av 25 200 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet bland annat berört vissa olägenheter, som föranletts
av det inträffade uppskovet med Västeråsbanans statsinlösen, samt uttalat
en förväntan, att arbetet på övriga privatägda banors införlivning med
statsbanenätet skulle omedelbart fortsättas så att det av statsmakterna år 1939
uppställda målet nämligen ett i statens hand enhetligt drivet svenskt järnvägssystem
kunde snarast möjligt uppnås.

Reservation hade anmälts av herrar Holmström och Hall, vilka dock ej antytt
sin mening.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har vid detta utlåtande en blank reservation.
Den innebär att jag anser att, när det gäller statens förvärv av enskilda
järnvägar, propositionen bör innehålla utförligare uppgifter, särskilt siffror,
som göra det möjligt för riksdagen att grundligare bedöma ärendet.

Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Eklund: Herr talman! Inte heller jag ämnar göra något annat yrkande
än örn bifall till utskottets hemställan, men som en av representanterna för det
län som närmast beröres av frågan vill jag först uttrycka min tillfredsställelse
över att denna fråga nu äntligen kommit så långt, att det kan fattas ett positivt
beslut.

Utskottet påvisar ett par fördelar, som uppnås genom det förestående beslutet.
Den ena fördelen är att en enklare förvaltning kan genomföras vid inte
mindre än elva stationer, som äro gemensamma för statens järnvägar och Västeråsbanan,
den andra är att det blir en betydande minskning av tomvagnsdragningen.
Båda delarna medföra säkerligen en ganska stor utgiftsminskning. Därtill
komma ju fördelarna för den trafikerande allmänheten genom lägre taxor,
lägre biljettpriser och kanske också genom bättre samtrafikförbindelser, som
man nog hoppas på i ett och annat fall. För personalens del hoppas man ju också
på att beslutet skall medföra vissa fördelar. Om jag är riktigt underrättad,
skulle pensionsförmånerna för järnvägens personal ganska avsevärt förbättras,
och det är sannerligen behövligt, så anmärkningsvärt små som pensionerna äro
inom detta järnvägsföretag. Det är således många och goda anledningar, som
tala för ett bifall till utskottets förslag, även örn priset måhända kan synas
litet högt. ... „ .

Till slut skulle jag emellertid vilja framföra det önskemålet, att den elektrifiering
av järnvägen, som förebådas av såväl departementschefen som kungl, järnvägsstyrelsen,
måtte komma till utförande så snart som möjligt. Det måste enligt
mitt förmenande anses vara en stor brist, att denna stora bana, som inom
sitt trafikområde har så stor och tät bebyggelse och så många stora produktionsföretag,
icke redan är elektrifierad. Nu väntar man att detta skall ske så
gott som omedelbart, och förhoppningen därom har naturligtvis i hög grad bidragit
till det stora intresset i våra trakter för denna frågas lösning.

Jag hoppas således att elektrifieringen måtte komma till stånd med det.snaraste
på de delar av banan, där det kan vara lämpligt och ekonomiskt möjligt,
och jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Andersson: Den förste talaren uttalade det önskemålet,
att propositionerna örn förstatligande av järnvägar skulle innehålla mera sif -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)
fermaterial. Att så icke sker, beror ju förnämligast på att man inte vill tynga
riksdagstrycket, då man utgår ifrån att de kalkyler, som det bär gäller, äro
av så speciell art, att endast ett ringa antal av riksdagens ledamöter anstränga
sig att tränga^ igenom dem. Dessutom har naturligtvis vederbörande utskott
tillfälle att från järnvägsstyrelsen inhämta ytterligare upplysningar i alla de
avseenden som kunna ha intresse för sakens belysning.

I statsutskottets utlåtande förekomma nu vissa uttalanden, som väl få betraktas
som ett klander av den takt, vari järnvägsförstatligandet hittills bedrivits.
_ Ehuruväl jag kan förstå, att det råder delade meningar örn denna sak,
finner jag det dock rätt egendomligt, att klandret kommit just i år. Till 194-4
års riksdag ha nämligen framlagts propositioner örn statsinlösen av enskilda
järnvägar till ^en sammanlagd banlängd av 795 kilometer, alltsammans avseende
bredspåriga järnvägar, och köpeskillingen för dessa belöper sig till
29 433 000 kronor. Detta är, i penningar räknat, den största transaktion av
detta slag som ägt rum, sedan principbeslutet om förstatligandet träffades år
1939. Den näst största var det första året, 1940, då banor köptes för 24 miljoner
kronor, men då var omkring hälften av banlängden smalspårig. Under
de mellanliggande åren ha affärerna varit av betydligt mindre omfattning.

Att inlösensprocessen inte bär hunnit genomföras under den tid som man
från början angav som önskvärd, är val ganska förklarligt med hänsyn till
vad som har inträffat under mellantiden. Jag är övertygad om att därest man
år 1939 hade kunnat förutse, att ett världskrig skulle utbryta och pågå i fem
år och kanske ännu längre, hade uttalandena om takten i järnvägsförstatligandet
blivit mindre optimistiska. För min del hyser jag också den uppfattningen
— och jag har grund för den — att även örn inte kriget och krisen hade kommit,
hade inlösensprogrammet ändå icke kunnat genomföras inom de fem åren.
Jag grundar detta antagande på den långsamma takt, som förstatligandet
hade under första och^andra året, då inga som helst ansatser från regeringshall
gjordes för att påverka den omfattning, i vilken järnvägsstyrelsen grep
sig an med programmet. Jag bygger mitt antagande även på det faktum, att
man började med att inlösa små och relativt betydelselösa banor. Hade man
i stället börjat med de stora banorna, är det sannolikt, att programmet hade
kunnat avverkas på kortare tid. Men i avseende på programmets utformning
från .början frånsäger jag mig allt ansvar, ty dispositionerna voro redan gjorda
när jag tillträdde min nuvarande befattning

I den mån deli nuvarande regeringen är ansvarig för dröjsmålet, beror detta,
såsom jag tidigare varit i tillfälle att utveckla i denna kammare, därpå, att
de gynnsamma konjunkturerna för järnvägarna ha drivit upp anspråken hos
banornas ägare, så att det inte alltid varit möjligt att komma fram till acceptabla
uppgörelser. Såväl jag som mina kolleger i regeringen ha nämligen
fattat riksdagens beslut örn förstatligandet av de enskilda järnvägarna så. att
staten icke skall betala vad som helst, utan att man i varje fall skall ha skyldighet
att pröva, örn villkoren äro skäliga. Denna prövning bär lett till att
regeringen i alla fall utom i ett har ansett sig kunna till riksdagen vidarebefordra
de förslag örn förstatligande, som kommit ifrån järnvägsstyrelsen,
och i alla de fall, som bringats under riksdagens prövning, ha också positiva
beslut fattats.

Motiven för min och regeringens ståndpunkt härutinnan angåvos i ett yttrande
i propositionen om förstatligandet av vissa banor till riksdagen 1941,
där jag uttalade, att därest den dåvarande och alltjämt förhandenvarande förhållandevis
goda inkomstgivningen hos järnvägarna skulle avsevärt minska
möjligheten att ernå överenskommelser örn förvärv av enskild järnväg på för
staten skäliga villkor, hinder icke syntes böra möta att i avvaktan på den kom -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)
mande utvecklingen låta tills vidare anstå med övertagande av sådan järnväg.
Detta uttalande lämnades av 1941 års riksdag utan erinran.

Det enda fall, då jag icke ansett mig kunna till riksdagen vidarebefordra
ett förslag örn statsinlösen av enskild bana, är S. W. B., med vilka banor en
preliminär överenskommelse förelåg redan 1942. Inom regeringen ansågo vi
då, att det begärda priset var för högt, varför saken den gången fick förfalla.

Med stöd av vissa påståenden av järnvägsstyrelsen synes statsutskottet nu
vilja ifrågasätta, huruvida de nu föreliggande villkoren för inlösen av S. W. B.
äro så mycket förmånligare än 1942 års förslag. Jag vill då säga, att någon
kalkyl härutinnan med absolut exakthet icke kan göras, därför att några av
faktorerna äro ovissa och svåra att siffermässigt bestämma. Håller man sig
till de kända och påtagliga siffrorna, är det dock uppenbart att villkoren nu
äro förmånligare i den omfattning som klarlagts i propositionen.

Köpeskillingen år 1942 var 1 300 000 kronor högre än nu, men därmed är
naturligtvis inte jämförelsen färdig. Fråga är ju också, örn det objekt man
förvärvar är detsamma i båda fallen. Så är nu inte förhållandet, och det är
bedömningen härutinnan, som lämnar rum för olika meningar. Men åtminstone
i ett eller två fall tror jag att jag skall kunna lämna ytterligare bidrag
till denna diskussion örn förhållandet mellan de (båda avtalen.

Med förvärvet följer nu rätten till vissa kapitalutdelningar, som äro att förvänta
från de försäkringsanstalter, där Stockholm—Västerås—Bergslagernas
järnvägar ha varit delägare. Beloppet av dessa utdelningar har jag beräknat
till 800 000 kronor. Järnvägsstyrelsen räknar med 600 000 kronor, men jag
vill säga, att jag har goda skäl för min gynnsammare beräkning därvidlag.
Örn man minskar köpeskillingen enligt 1944 års avtal med detta belopp, blir
skillnaden mellan de båda förslagen 2,1 miljoner kronor.

På bedömandet inverkar naturligtvis också vad aktieägarna haft möjlighet
att taga ut i det ena och det andra fallet och vad som har på sådant sätt tagits
ut ur företaget under mellantiden. I 1942 års uppgörelse förutsattes att aktieägarna
skulle ha rätt att taga ut en utdelning på 10 procent med 2,25 miljoner
kronor, Nu förutsattes en utdelning av 7 procent med 1,5 miljoner, men jag
vill inte säga att skillnaden mellan dessa båda belopp utan vidare kan gottföras
1944 års förslag, och jag är därför beredd att lämna denna faktor utanför
vid kalkylationen.

Ekvationen har blivit alldeles onödigt tillkrånglad, därför att man fört in
frågan om utskiftningsskatt vid eventuell upplösning av järnvägsbolaget och
på det sättet fått fram en helt olika verkan i de båda fallen. Enligt 1942 års
förslag beräknade järnvägsstyrelsen, att aktieägarna i järnvägsbolaget skulle
få erlägga utskiftningsskatt med 2,5 miljoner kronor, vilket alltså skulle bli en
extra inkomst för statskassan på affären. Så som årets förslag är lagt, blir det
järnvägsstyrelsen som svarar för avvecklingen, och följaktligen skulle det också
bli järnvägsstyrelsen som svarade för en eventuell utskiftningsskatt. Jag har
härom i propositionen anfört, att frågan om utskiftningsskattens storlek efter
1942 års uppgörelse var alldeles oviss och beroende på de dispositioner, som
järnvägsbolaget kunde komma att vidtaga för att bringa ned aktievärdet eller
draga ut på avvecklingen.

Nu säger utskottet, att detta resonemang icke är riktigt, men utskottet påpekar
inte vari felaktigheten i resonemanget skulle bestå, och såvitt jag kan
bedöma, är järnvägsbolaget i sin fulla rätt att dröja med avvecklingen och vidtaga
dispositioner, som göra att det kanske inte blir någon utskiftningsskatt att
tala örn. Därmed intet ont sagt om aktieägarna; de ha naturligtvis intresse av
att få behålla så mycket som möjligt av rovet för egen del.

i\r 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)

Jag skulle alltså stanna i tacksamhetsskuld till utskottet, om jag finge veta,
på vilket sätt staten skulle kunna tvinga järnvägsbolaget att avveckla och alltså
drabbas av denna utskiftningsskatt på 2,5 miljoner kronor. I ett fall, som ligger
parallellt med detta och som behandlas av riksdagen i år är läget detsamma,
men där har man i kalkylerna icke förutsatt att staten skulle få någon utskiftningsskatt.
Där har man i förväg vetat, att vederbörande järnvägsbolag kommer
att fortbestå och därigenom tills vidare undgå en dylik extra beskattning.
I det nu aktuella fallet blir utskiftningsskatten en transaktion mellan staten
och ett av dess egna organ, och jag håller för ganska troligt, att saken skall kunna
ordnas utan att statens järnvägars fond behöver belastas med detta skattebelopp.
På grund av dessa synpunkter har jag velat hålla frågan örn utskiftningsskatten
alldeles utanför kalkylerna i förevarande fall.

Gentemot dessa siffermässiga beräkningar kan ju alltid invändas, att Västeråsbanan
i statens järnvägars regi skulle ha lämnat så mycket bättre driftresultat,
att detta mer än väl uppväger den besparing, som staten gör i fråga örn
kontant utlägg vid inlösenstillfället. Ja, ett sådant antagande kan naturligtvis
göras, men det är rent hypotetiskt, och emot detta kan man göra motsatta antaganden.
FaktunKär i varje fall, att åtskilliga fraktsatser skulle ha blivit
sänkta vid statens övertagande, och likaså är det ju klart, att statens järnvägars
högre standard på åtskilliga områden skulle lia medfört ökade omkostnader.
Jag vill inte bestrida, att där funnits åtskilligt att rationaliseringsvis hämta,
men statens järnvägar ha själva vitsordat, att Västeråsbanan åtminstone under
senaste tiden skötts på rationellt sätt. Därav drar jag den slutsatsen, att vad
som intjänats av företaget måste finnas kvar, i den mån det icke har utdelats
till aktieägarna.

Kvar står naturligtvis alltid vinsten i allmänt rationaliseringshänseende: den
vinst, som man överhuvud taget vill inkassera genom järnvägsnätets enhetliggörande.
Värdet av detta kan ju varken jag eller statsutskottet få fram i några
siffror.

Med vad jag här sagt har jag ingalunda velat framställa det nu föreslagna
statsförvärvet av Västeråsbanan som någon lysande affär. Tvärtom. Jag har
nämligen den uppfattningen, att köpeskillingen trots allt är för hög och att det
skulle varit synnerligen önskvärt att komma till ett lägre inlösenvärde. Att detta
icke lyckats, beror som sagt på de för järnvägen goda konjunkturerna. Men jag
tvekar inte heller att säga, att det även beror på att järnvägsstyrelsen vid ett
tidigare tillfälle accepterat ett inlösenpris som låg högre. Det är inte så lätt att
sedan få ett avtal på basis av en lägre summa. Orsaken till att jag ändå nu har
ansett mig böra tillstyrka statens förvärv av dessa banor är, att programmet för
järnvägselektrifieringen eljest skulle komma att förryckas. Västeråsbanans huvudlinje
är utan gensägelse den järnväg, som med hänsyn till trafikintensitet
nu står främst i tur att elektrifieras. Såvitt man kunde bedöma, skulle detta icke
komma att ske i de nuvarande ägarnas hand, och det blev då önskvärt att så
snart som möjligt få statsförvärvet till stånd för att kunna påbörja elektrifieringen.
Jag har också för avsikt att redan till denna riksdag föreslå en proposition
med begäran örn ett begynnelseanslag för detta ändamål.

Vad det fortsatta arbetet med statsinlösen av de enskilda järnvägarna angår,
så har utskottet uttalat ett stort intresse för att det skulle gå så fort som möjligt.
Jag vill då meddela, att det pågår förhandlingar i vanlig ordning med ett
par företag, och varken från min sida eller från någon annans har det gjorts
några som helst ansatser att hindra järnvägsstyrelsens verksamhet därutinnan.
Jag tror också, att den väntade konjunkturnedgången vid ett fredsslut skall inverka
på säljarnas villkor, så att man skall få lättare än under de näst föregående
åren att komma fram till för staten rimliga uppgörelser. Ju närmare vi

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.'')
komma fredskrisen, desto lättare bör det gå att komma överens med de enskilda
järnvägarnas ägare, och på så sätt har uppskovet med inlösningsprogrammet lett
till den fördelen för staten, att ju längre man väntar, desto billigare kan man
förvärva de ifrågavarande banorna.

Såvitt jag kunnat finna vid läsningen av statsutskottets utlåtande, har man
inom utskottet icke visat något intresse för att staten kan förvärva de enskilda
banorna på rimliga villkor, och det är kanske på den punkten som utskottets
mening och min går isär. Jag har nämligen fattat principbeslutet 1939 på det
sättet, att man skulle se till att i varje fall få den för staten förmånligast möjliga
uppgörelsen. Andra ha kanske fattat beslutet så, att staten skulle förvärva
de enskilda järnvägarna, kosta vad det kosta vill.

Herr Forslund: Herr talman! Med hänsyn till det intresse jag hyser för
järnvägsväsendets rationella utveckling och för en samordning på det sätt,
som man tänkte sig år 1939, ber jag att få uttala min tacksamhet för det steg
som nu har tagits. Jag riktar detta tack till herr statsrådet, som är den ansvarige
för att denna proposition föreligger vid årets riksdag, jag tackar även
dem, som ha medverkat till att åstadkomma en uppgörelse, och jag är helt naturligt
fullt belåten med det utlåtande, som utskottet här bar avgivit.

Jag vill emellertid påminna om att vi för två år sedan hade anledning att
diskutera frågan örn inlösen av denna järnväg. Vid det tillfället framställde
jag, som herrarna måhända minnas, en interpellation efter det att järnvägsstyrelsens
förslag örn inköp då blivit förkastat av regeringen. Av det interpellationssvar,
som jag då erhöll från herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
framgick att regeringen ansåg att ett för högt pris
var åsatt inlösen. Statsrådet anförde också att man hade en skiljaktig mening
emot järnvägsstyrelsen på det sättet, att statsrådet ansåg att det var
toppriser, som järnvägsstyrelsen hade kommit med i sitt förslag. Jag uttalade
vid detta tillfälle, att när det gällde en bana av denna storleksordning och
utomordentliga betydelse i vårt sammanlagda järnvägsnät, var det mycket
svårt att föreställa sig att man skulle kunna få detta pris reducerat. Jag
gjorde det antagandet, att örn man kunde reducera priset med ett par miljoner
kronor, så vore det i förhållande till det sammanlagda köpebeloppet en reducering,
som icke ens översteg fem procent. Ty då som nu var det ju icke fråga
om en köpeskilling på 24 eller 26 miljoner kronor, utan man ikläder sig dessutom
skyldigheten att inlösa de skuldförbindelser, som bolaget har, och de
värden man inköper belöpa sig därigenom i själva verket till en kostnad av
42 miljoner kronor.

Vi ha då att se efter vad staten har lyckats uppnå med ali den hjälp, som
här har fått rycka in för att få till stånd en förmånligare uppgörelse och som
jag tycker att det var mycket förståndigt att anlita, då man därigenom fick en
möjlighet att komma ur ett trångmål, som synes lia förelegat under nära två
års tid. Och man finner då, att hur man än diskuterar frågan örn priset kommer
man ändå fram till att man inte ens lyckats uppnå den reducering i priset
med fem procent, som jag då tänkte att man måhända kunde lia en möjlighet
att genomdriva.

De som nu ha granskat kalkylerna ha byggt dem på fredspriserna ■— det
omtalas ju i årets proposition att järnvägsstyrelsens kalkyl bygger på normalår.
Vi veta också från propositionen år 4939, hur man tänkte sig att prisberäkningen
skulle ske vid eventuellt användande av tvång, så att skiljedom skulle
anlitas; då hade man skisserat upp förfarandet så, att man skulle bortse från
de sämsta och de bästa trafikåren och på det sättet skapa fram ett normalår,
liggande mellan 1931 och 1938. Det är ju detta som även nu har skett. Den

Nr 17.

Onsdagen den ]0 maj 1944.

Äng. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)
kalkyl, som man då kommit till i det föreliggande förslaget, visar att grunderna
för beräkningarna icke äro ändrade. Att en jämkning kunnat ske tror
jag har blivit möjligt mera på grund av att man frångått det gamla förfarandet,
nämligen att köpa egendomen såsom sådan, och i stället köpt aktierna.
Därigenom har det blivit en möjlighet till resonemang örn priserna för dessa
aktier, och vederbörande säljare ha därunder kunnat jämka med sig en liten
smula. Vad beträffar den jämkning, som sålunda har skett med hänsyn till
vad staten får betala nu och vad deu skulle ha fått betala enligt 1942 års förslag,
är det ju på det sättet, att järnvägsstyrelsen tvistar med vederbörande
och även med statsrådet om vad den egentligen har givit staten. Järnvägsstyrelsen
kommer till det resultatet, att det blir en prisskillnad till statens
förmån på 400 000 kronor. Utskottet synes ha godtagit denna beräkning. Och
örn även jag tar denna siffra såsom sannolik, vad betyder den i själva verket?
Jo, den betyder icke fullt en procent av den sammanlagda köpeskillingen. Och
då måste jag uppställa frågan: Kan det vara affärsmässigt, att man sysslar
med en så stor affär under två års tid med alla därmed sammanhängande olägenheter,
för att slutligen uppnå ett resultat, som inte reducerar inköpspriset
med större belopp än knappt en procent av hela inköpsvärdet?

_ Jag måste påstå att det har besannats vad jag sade den 15 april 1942, när
vi diskuterade denna sak, att det helt säkert inte skulle lyckas att komma
fram till något nämnvärt bättre resultat än det som då förelåg. Det enda man
har ljmkats åstadkomma är sålunda att man måst vidbliva den gamla ordningen
under två års tid, och man får under ett tredje år arbeta under provisoriska
förhållanden, vilket också har sina besvärligheter.

Under sådana omständigheter måste jag säga att statsrådet, som föredrog
detta ärende i statsrådsberedningen år 1942, enligt min mening då icke uppnådde
det bästa och lyckligaste resultatet. Jag tror att det skulle ha varit
riktigare örn regeringen redan 1942 hade smällt till och gjort upp denna affär,
även med det obetydligt högre pris som det då var fråga om. Vad är det som
därmed skulle ha vunnits? Jo, det hade vunnits att man under dessa två år
av en högkonjunktursperiod kunnat inlemma denna viktiga bana i trafiksystemet
i dess helhet. Vi veta nu att vi under den tid av mycket stark trafik, som
varit rådande, bättre skulle lia kunnat fördela denna trafik och låtit den i
större utsträckning uppbäras av linjer, som iiro elektrifierade. Det visar sig
också att järnvägsstyrelsen är beredd, trots att man går in under bolagsformen,
att redan från den 1 juli söka åstadkomma en sådan ordning i transportförfarandet,
att man så långt som möjligt skall undvika transporter av vagnar och
gods på icke elektrifierade linjer. Om man kunnat förfara på detta sätt under
de två gångna åren, skulle man endast därigenom ha vunnit så väsentligt,
att det vägt upp det obetydligt högre pris, som för två år sedan hade måst
betalas. Alla dessa fördelar, som för övrigt i korthet äro omnämnda i utskottets
utlåtande, ha ju sitt säkra ekonomiska värde, och de kunna sammanräknade
sannolikt representera väsentliga belopp. Enbart möjligheten att eliminera
elva samstationer, som man hittills haft, och göra dem till enhetsstationer
är av ofantligt stor betydelse, vilket envar som känner till vårt trafikväsen
mycket väl vet. Vidare kan man tänka på den avrustning, som måste bli möjlig
vid en så stor bana i fråga om förvaltning och administrativ personal och
även i andra hänseenden — det inträder ovillkorligen en minskning i fråga örn
behovet av personal och man kan också bättre utnyttja trafikapparaten genom
samköming med närbelägna linjer.

Utöver detta vill jag påminna örn en sak, som också borde något ha beaktats
och som herr Eklund redan varit inne på, nämligen kostnaderna för trafikanterna.
De äro ju ingen ovidkommande part, utan människor till vilka man bör

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)
ta all möjlig hänsyn. I det betänkande, som år 1938 avlämnades av 1936 års
järnvägskommitté, har man redovisat vad ett förstatligande skulle betyda i
fråga örn minskade inkomster för järnvägarna. Jag vill då påpeka att S. W. B.
fört en sådan taxepolitik beträffande den egna trafiken och de övergångsavgifter,
som finnas, att enligt denna statistik, som jag inte hört att någon kunnat
rikta några vägande anmärkningar emot, gällde det för trafikanternas del
en merkostnad på över en halv miljon eller närmare 600 000 kronor per år.
Dessa uppgifter grunda sig på 1935 års trafikrörelse. Gör man sedan de nödvändiga
kompletteringarna fram till krisens inträdande, alltså till och med
år 1938, kommer man upp till nära 700 000 kronor. Och fullföljer man räkneproceduren
till 1942, när vi sist talade örn denna sak, vad fingo då trafikanterna
på S. W. B. betala mera genom att banan var ett enskilt företag? Jo,
cirka 1 200 000 kronor. När vi nu skola räkna ihop vinster och förluster, få
vi således också ta hänsyn till det förhållandet, att om staten nu kunnat spara
400 000 kronor eller om vi rent av kunna säga en miljon eller två miljoner
kronor, så ha trafikanterna under samma tid fått betala ut över två miljoner
kronor.

Jag måste fråga mig örn man verkligen tänkt igenom detta trafikekonomiska
problem. För att uppnå en med en knapp procent reducerad inköpssumma har
man under två års tid bibehållit ett system, varigenom man har åsamkat trafikanterna
en utgift på drygt två miljoner kronor. Jag skall dessutom färska
upp de gjorda beräkningarna med en liten detalj och skall då beröra förhållandena
på min »egen» station på denna trafikled, som ju även användes som förortsbana.
.Vad betyder den nuvarande ordningen för trafikanterna på denna
förortslinje? Jo, den betyder att trafikanterna i månadsbiljetter och tur- och
returbiljetter på förortslinjen Stockholm—Kungsängen få betala 220 000 kronor
per år mera än örn statsbanornas taxa vore gällande. Det betyder sålunda
att man är framme vid en förlust för de enskilda trafikanterna på 440 000
kronor på den korta tiden av två år. Trafikanterna på den lilla station där
jag bor och som heter Spånga ha -— jag säger det rent ut — på grund av regeringens
avslag 1942 på det då framlagda förslaget i merkostnader för sina
resor fått betala 60 000 kronor per år. Detta är, mina herrar, för fattiga människor
som bo ute i förorterna inget litet belopp. Det skulle ha varit mycket
kärt för oss örn vi kunde ha fått använda dessa 60 000 kronor per år till något
helt annat ändamål än att låta S. W. B:s förvaltning äta upp dessa pengar.
Det vore enligt min mening en sund ekonomisk politik.

Nu kanske herr statsrådet kommer att göra den erinran mot mitt resonemang,
att en ordning, varigenom inkomsterna minskas, väl måste betyda att
resultatet blir sämre för staten såsom sådan. Nej, mina herrar, det är inte
meningen! Och jag är nästan säker på att järnvägsstyrelsen skall kunna bemästra
detta problem på det sättet, att avgiftsminskningen kan elimineras genom
en ekonomisk driftsomläggning, så att det inte behöver uppstå någon förlust
för staten. Jag tycker för övrigt att hela systemet är sådant, att det
kravet skall ställas på järnvägsstyrelsen -—- örn staten köper en bana, på
vilken inkomsterna genom ändrade taxor bli minskade, är det järnvägsstyrelsens
skyldighet att se till att denna förlust kompenseras på något sätt, främst
naturligen genom en förnuftigare trafikverksamhet.

Nu är jag framme vid ett problem vid sidan av den föreliggande frågan om
S. W. B.-banan, som jag också vill säga ett par ord örn, nämligen fördröjandet
av statens inlösen av de enskilda järnvägarna. På den punkten har utskottet,
tror jag, uttalat sig fullt riktigt. Vi behöva väl inte tvista örn detta,
utan det är endast ett konstaterande som man kan göra, att vad som här fördröjts
under de två åren faktiskt har även fördröjt förstatligandet av de andra

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)
banor, som återstå. Nu invänder någon, och det gjorde statsrådet också, att
med hänsyn till kriget och allt som inträffat är det väl inte så märkvärdigt
att så har skett. Javäl, men går man litet närmare in på frågan skall man
finna att detta dröjsmål, örn man räknar efter samma grunder som kommittén
utgått ifrån vid sina beräkningar och med uppräkning dessutom med
en skälig procent under tiden, i själva verket betyder att allmänheten för de
ännu icke inköpta normalspåriga järnvägarna får vidkännas en merkostnad
på mellan fem och sex miljoner varje år. Och då skulle jag vilja ställa frågan:
ha vi verkligen råd med detta bara för att vi skola gå något sättare fram när
det gäller dessa inköp? Är det inte i stället så, att krisen själv manar oss att
gå allvarligare och mera målmedvetet fram? När jag nämnde siffran fem ä
sex miljoner är Västeråsbanan inräknad; tar man bort denna bana kommer
man upp i ett belopp på mellan fyra och fem miljoner. Jag vet inte varför de
människor, som bygga och bo utefter Berslagsbanan, för de tjänster, som göras
av denna koncern —• ty i den inkluderas ju fler banor än den gamla B. J.
— skola betala en merkostnad av nära två miljoner kronor örn året i jämförelse
med de människor som bo vid en statsbana.

Det är denna frågeställning som enligt min mening måste göras, när man
har att bedöma frågan, huruvida förstatligandet skall gå i raskare takt eller
inte. Jag reserverar mig naturligen för att dessa siffror kanske böra jämkas
något nedåt eller uppåt, men i stort sett är jag tämligen säker på att underlaget
för kommitténs beräkningar är ungefärligen riktigt. Och beräkningarna
äro i alla fall tillräckligt korrekta för att visa en klar tendens när det gäller
spörsmålet örn vilka merkostnader de banor, som ännu inte äro inlösta av
staten, åsamka trafikanterna på dessa banor.

Jag skulle ytterligare kunna utlägga dessa saker, men jag skall inskränka
mig till att ge denna deklaration i samband med det nu föreliggande köpet
av Västeråsbanan. Och jag vill samtidigt utan något som helst högmod konstatera,
att det resonemang som jag förde 1942 har blivit till fullo bekräftat.
Men även järnvägsstyrelsen har fått rätt i sina år 1942 gjorda beräkningar.
För de i förhållande till köpesumman små belopp, som man här har sparat, har
man åstadkommit mycket mera i skada, framför allt genom att lägga bördorna
på dem, för vilka bördorna i stället borde lättas.

Jag vill emellertid ännu en gång uttala min tacksamhet för att frågan nu
i alla fall kommer till ett avgörande. Och för vad som skett anser jag att det
är regeringen som sådan, som är ansvarig. Kommunikationsministern har här
redovisat för frågans handläggning och uppvisat att ärendet behandlats i
statsrådsberedningen, och det får därför bli ett delat ansvar för att man inte
lyckades komma till ett resultat redan tidigare. Och nu skulle jag, i likhet
med vad jag gjorde år 1942, än en gång genom statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
vilja vädja till regeringen att den måtte taga allvarligare
på detta problem och så snart som möjligt söka komma fram till en
rimlig lösning. Vi få örn några dagar anledning att tala örn hur det egentligen
bör förfaras i de fall, då man inte kan få till stånd sådana avtal som man från
statens sida anser sig kunna acceptera.

Jag slutar alltså med att uttala ett tack för vad som nu blivit gjort, och jag
vill tillägga en önskan örn god fortsättning på samma väg men med något
raskare takt.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Kontentan av första delen av den
föregående ärade talarens anförande var ju, att staten icke bör pruta på de belopp,
som begäras, när det är fråga örn att inlösa enskilda järnvägar. Han tyckte,
att detta är fnuttigt och en politik som hamnar sig. Jag måste säga, att det

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. förvärv av aktier i Vasteråsbanan. (Forts.)
kanske icke är så lätt för statsmakterna att gå till förhandlingar med ägarna
av enskilda järnvägar, när dessa veta, att det i riksdagen finnes en sådan uppfattning,
som närmast går ut på att staten skall betala vad ägarna begära och
därmed basta.

Beträffande sifferkalkylerna, tjänar det ju inte mycket till att ingå på en
fortsatt diskussion om dessa. Herr Forslund har godtagit järnvägsstyrelsens
siffror. Jag bar visat på att dessa siffror i två avseenden icke kunde vara helt
acceptabla. Jag bar vid mina beräkningar kommit till andra slutsatser än han.
Om jag eliminerar utskiftningsskatten från ekvationen, vilket jag anser mig ha
full rätt att göra, kommer jag till ett plus för det nya förslaget av mellan 2 och
3 miljoner kronor och icke 400 000 kronor, som herr Forslund säger.

Vad trafikanterna angår, märkte nog den föregående ärade talaren själv, att
han kom in i en motsägelse, när han samtidigt ville bevisa, hur förmånligt det
skulle ha varit att köpa banan redan år 1942 och ögonblicket därefter kom fram
till en beräkning av bur mycket trafikanterna skulle ha tjänat på detta. Det
sista måste ju betyda, att järnvägen under statens järnvägars regi skulle ha
fått så mycket mindre inkomster, ty någonstans skola ju pengarna tas. Jag
upprepar, vad jag säde i mitt första anförande, att vad företaget bär indrägt,
finnes kvar i olika former med undantag av vad som har utdelats till aktieägarna.
De belopp, som gått till akteägarna, äro icke så mycket större än vad staten
skulle ha fått betala i räntor, örn förvärvet hade skett år 1942. Jag förmodar
att den kalkyl som herr Forslund gör, är beroende på antagandet, att statens
järnvägar skulle ha kunnat utveckla och sköta trafiken på ett så mycket
mer ändamålsenligt och praktiskt sätt, så att vinst skulle komma att inställa
sig både för trafikanterna och för statens järnvägar. På den punkten kan man
naturligtvis ha olika meningar, men örn man såsom herr Eklund förutsätter, att
personalen också skall få det bättre i fråga örn löner, pensionsförmåner och annat
sådant, vilket naturligtvis i och för sig är riktigt, ha vi också där en post,
som står på minussidan och som man måste taga hänsyn till, när man från statens
sida göra upp kalkylerna.

Det är gott och väl att herr Forslund uppträder som talesman för trafikanterna.
Mig veterligen har dock icke från trafikanternas sida några yrkanden
framförts på att järnvägens förstatligande borde påskyndas. I detta speciella
fall måste man betrakta Västerås stad såsom den mest intresserade parten.
Västerås är ju en stad med stor befolkning som har behov av goda kommunikationer.
Där ligga också stora industrier, som i allt väsentligt äro beroende av
Västeråsbanan för sina transporter. Från Västerås stads sida har det icke visats
någon villighet att överlämna banan till statens järnvägar, utan man har tvärtom
gjort vad man kunnat för att fördröja överlåtelsen. Eftersom Västerås stad är
den förnämsta delägaren i bolaget borde väl staden ha bevakat trafikanternas
intressen.

Vad andra järnvägar angår, har jag fått en petition från trafikanter på Bergslagsbanan
med anhållan örn att denna hana icke skall förstatligas. Jag anför
detta såsom exempel på vilken uppfattning man kan lia på trafikanthåll. Jag
vill inte säga, att denna uppfattning är riktig, men saken är dock icke så där
alldeles självklar som herr Forslund tycks utgå ifrån att den är.

o Jag kan avsluta denna diskussion med herr Forslund — det är icke första
gången vi tala örn detta — med att säga, att jag bär ansvaret för 1942 års beslut
örn avvisande av det förslag, som då förelåg, lättare än jag bär ansvaret
för det positiva förslag, som jag nu har framlagt.

Herr Nilsson, Johan i Malmö: Herr talman! Herr kommunikationsministern
uttalade ett visst missnöje med det sätt, varpå utskottet behandlat en del av

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. förvärv av aktier i Väst er ås b anan. (Forts.)
de angelägenheter, som nu äro föremål för överläggning. Han riktade sig särskilt
mot att utskottet just nu anmärkt på den långsamma takt, i vilken förstatligandet
av de enskilda järnvägarna sker, och undrade, varför man inte
redan tidigare kommit med detta påpekande. Jag vill då fästa herr kommunikationsministerns
och även kammarens uppmärksamhet på att vid krigets
början väcktes det motioner örn att med hänsyn till tidsförhållandena tills
vidare inhibera förstatligandet. Utskottet genmälde, att örn förstatligandet
någonsin skulle genomföras snabbt, vore det just under en krigstid, då staten
mer än annars behövde ett enhetligt järnvägssystem i landet. Att vi från utskottets
sida just nu ytterligare tryckt på angelägenheten av ett snabbt förstatligande
beror på att de fem år, som från början anslogos för frivilliga överenskommelser,
nu ha gått till ända. Förstatligandet ansågs nämligen innebära
en hel rad av fördelar. Ju förr förstatligandet kunde ske, desto tidigare skulle
också staten komma i åtnjutande av dessa fördelar. Därför uttalade sig också
redan vederbörande kommitté för en lagstiftning, avseende att få till stånd
tvångsförsäljning eller tvångsinlösen av de enskilda järnvägarna. De fem år,
som man 1939 räknade med för förstatligandets genomförande, ha sålunda nu,
som sagt, gått till ända. Därför anser jag, att både utskottet och riksdagen
ha intresse av att uttala sig för en mera ökad takt i fortsättningen i fråga örn
förstatligandet.

Sedan sade herr kommunikationsministern i slutet av sitt första anförande,
örn jag inte hörde fel, att han i utskottets sätt att ta på dessa frågor spårade
ett bristande intresse för förstatligandet. Örn detta verkligen var hans mening,
vill jag till svar erinra om att utskottet redan nu har signalerat örn möjligheten
av en lagstiftning i syfte att öka takten i förstatligandet.

Det har här också talats örn vilket köp, som hade blivit fördelaktigast: 1942
års köpeavtal eller det som nu ligger på kammarens bord. Därvidlag har utskottet
— även örn herr kommunikationsministern icke är nöjd därmed — intagit
en försiktig hållning, i så måtto att utskottet ansett sig ha skäl att säga,
att skillnaden mellan de olika förslagen icke är så stor, att den har någon
nämnvärd ekonomisk betydelse vid en affär av denna storleksordning. Örn man
såsom utskottet anser sig kunna underskriva en sådan uppfattning, måste man
fråga sig, örn inte detta långa dröjsmål med förstatligandet dock vållat staten
en hel del förluster, ty tillgodogörandet av de fördelar, som voro ställda i
utsikt redan från början, har blivit fördröjt. Det är också alldeles uppenbart,
att uraktlåtenheten att verkställa inköpet år 1942 haft en ofördelaktig inverkan
på förstatligandet i dess helhet. Örn förstatligandet har fördröjts därigenom
att man inte slog till den gången, måste ju också förlusterna för staten
vara mycket stora, även om jag här i dag icke siffermässigt kan ange dem.

Herr kommunikationsministern ansåg vidare, att utskottet genom sitt skrivsätt
liksom krånglat till frågan örn utskiftningsskatten, som ju delvis är avgörande
för hur stor vinsten blir. Utskottet anser, att kommunikationsministern
på den punkten i propositionen uttryckt sig på ett sådant sätt, att det
nästan verkar som örn han ville ge en lektion i hur man skall undgå att få höga
skatter. Ett sådant påpekande från utskottets sida anser jag icke vara att
krångla till saken. Man hade ju för övrigt kunnat undgå att tvista om denna
sak om köpet hade gjorts enligt 1939 års riksdagsbeslut, nämligen att köpa
värdet av järnvägarna i stället för aktierna. Nu skedde köpet i strid mot
nämnda beslut.

Det kunde vara frestande att här ytterligare ingå på siffrorna i kalkylerna,
men departementschefen och herr Forslund — som ju närmast anslöt sig till
utskottets uppfattning •— ha redan expedierat dessa siffror, så att det kanske
kan vara onödigt för mig att på nytt föra fram siffermaterialet i diskussionen

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. förvärv av aktier i Västeråsbanan. (Forts.)
för att belysa utskottets ståndpunkt. Jag understryker emellertid, att vi inom
utskottet lia den uppfattningen, att det icke är någon nämnvärd skillnad mellan
förslagen, och då är det också uppenbart, att ett dröjsmål från år 1942
till 1944, kanske t. o. m. till 1945, förorsakat stora förluster för staten, som
jag dock icke kan siffermässigt ange.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Forslund: Herr talman! Herr statsrådet Andersson ville göra gällande,
att man av mitt resonemang skulle kunna draga den slutsatsen, att jag vore
beredd att godtaga vilket förslag som helst som komme ifrån en säljare. Det
borde väl ligga i sakens natur, att man inte ens kan misstänkas för att vara
sa oförnuftig i ekonomiska ting. För att framtidens barn icke skola få det
intrycket, att jag har låtit dessa ord stå oemotsagda, vill jag än en gång understryka
vad jag sade och komplettera detta med vad jag yttrade örn köpet
redan den 15 april 1942. Jag framhöll då, att »örn det kan ske efter en sänkning
av köpeskillingen, skulle det naturligtvis bara glädja mig, eftersom jag
inte har något intresse av att staten skall betala mer för banan än som är
absolut nödvändigt».

Medan jag har ordet, ber jag också att ännu en gång få betona, att den ekonomiska
besparing, som enligt mitt resonemang är möjlig för trafikanterna,
visserligen går ut över järnvägsföretaget, men den skall kompenseras genom
en förnuftig anordning av trafiken, så att det hela skall bli till ekonomisk
nytta för statens och trafikanternas samfällda intresse.

Herr Sundberg: Herr talman! Herr Johan Nilsson påtalade den stora förlust,
som staten skulle ha åsamkats på grund av den minskade takt, varmed
järnvägsförstatligandet skett under de senaste åren. Jag tror inte, att herr
Johan Nilsson därvidlag kan stödja sig på någon objektiv grund, helt enkelt
av den anledningen att statistiken vid statens järnvägar för närvarande icke
är sådan, att den visar, huruvida det uppstått vinst eller förlust för staten
i fråga örn driften på de förstatligade banorna.

o Jag vill emellertid i detta sammanhang uttrycka den förhoppningen, att en
sådan statistik må komma att tagas upp på den vidare basis, som den en
gång tidigare haft, d. v. s. omfatta särskilda banor eller bandelar, så att man
så småningom kan få ett verkligt begrepp örn vad förstatligandet betytt.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Herr Sundberg ifrågasätter
riktigheten av mina påståenden örn den förlust som staten lidit genom det
försenade förstatligandet. Vi ha inga siffror, så att vi kunna ange denna förlust
i något fixerat belopp, men jag kan i alla fall fästa herr Sundbergs
uppmärksamhet på att statsutskottet i varje utlåtande, som utskottet har skrivit
örn inköp av olika järnvägar sedan 1939, alltid anfört en råd av förmåner
sorni erhållits genom inköpen i fråga. Och örn vi antaga, att dessa förmåner
bil lika stora i fortsättningen som hittills, tror jag inte, att det är oriktigt
att säga, att den långsamma takten har förorsakat förluster, som visserligen
icke kunna siffermässigt angivas, men som dock äro av mycket stor betydelse.
Jag är övertygad örn att, örn herr Sundberg genomgår alla utskottets utlåtanden
rörande dessa inköp, skall han i brist på den statistik, som han efterlyser,
få en god uppfattning örn fördelarna med hela förstatligandet av järnvägarna.
, s :*j''f ifdgfj

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Första kammarens protokoll 1944. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner om frihet från omsättningsskatt vid
försäljning, som i viss begränsad omfattning bedrives av biodlare med honung
av egen skörd: och

nr 33, i anledning av väckt motion angående utredning rörande frågan örn
ändamålsenligheten av nu gällande lagstiftning angående alkoholhaltiga drycker.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av väckt motion angående ändring i visst avseende av gällande bestämmelser om
sparbanks utlåningsrörelse, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. stral fet
för olovlig
underrättelseverksamhet

m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning av väckt
motion med förslag till lag örn vissa ändringar i 8 kap. strafflagen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 138,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Undén hemställt, att riksdagen
ville för sin del antaga i motionen infört förslag till lag örn vissa ändringar
i 8 kap. strafflagen.

I det av motionären framlagda lagförslaget var 14 a § så lydande:

(Föreslagen lydelse:)

(Nuvarande lydelse:)

Den som, i annat fall än förut är
sagt, inom riket för främmande makts
räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet
i militärt eller politiskt
syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet
till fängelse eller straffarbete
i högst två år. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må till
böter dömas.

Den som, i annat syfte än förut är
sagt, mot ersättning eller på uppdrag
av främmande makt bedriver verksamhet
inom riket för anskaffande av hemliga
uppgifter rörande annan främmande
makts militära förhållanden, dömes
för olovlig underrättelseverksamhet till
fängelse eller straffarbete i högst två
år. Äro omständigheterna synnerligen
mildrande, må till böter dömas.

Motionärens förslag innebar vidare, att de i 8 kap. 26 och 28 §§ strafflagen
upptagna bestämmelserna örn straff för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet
och för underlåtenhet att »upptäcka» sådan verksamhet skulle upphävas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, I: 138, måtte besluta
att för sin del antaga följande

F ö r s 1 a g

till

Lag

om ändring i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 8 kap. 14 a § strafflagen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan nngives samt att i samma kapitel skall införas en ny
paragraf, betecknad 28 a §, av den lydelse nedan sägs.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)

8 KAP.

14 a §.

Den, som----böter dömas.

Allmän åklagare ma ej utan Konungens lov väcka åtal för brott, som nu
är sagt.

28 a §.

Allmän åklagare _ må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott, som avses
i 26 eller 28 §, i vad de hänföra sig till 14 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»Erfarenheten av de senaste årens tillämpning av 14 a § torde giva vid
handen, att lagrummet erhållit en avfattning, som möjliggör ingripande i
större omfattning än vad vid bestämmelsernas tillkomst torde ha förutsatts.
Det är fördenskull enligt utskottets mening motiverat att en begränsning av
lagrummets tillämpningsområde kommer till stånd. Vid utskottets överväganden
i detta hänseende har det dock icke synts utskottet möjligt att åstadkomma
en tillfredsställande avgränsning genom antagande av det lagförslag
som framlagts i motionen. Bland annat har tveksamhet yppats örn lämpligheten
av att inskränka straffbarheten till anskaffande av hemliga uppgifter
rörande annan främmande makts militära förhållanden. Oavsett att den totala
karaktär som utmärker våra dagars krigföring ofta gör det svårt att
draga en gräns mellan militära och politiska förhållanden, kan en hemlig
underrättelseverksamhet som närmast är av politisk art vara av sådan beskaffenhet
att dess tolererande kan äventyra vårt lands vänskapliga förbindelser
med främmande makt. Bland de fall av olovlig underrättelseverksamhet,
sorn föranlett åtal, saknas icke exempel härpå.

Huvudändamålet med en straffbestämmelse mot olovlig underrättelseverksamhet,
som icke avser svenska förhållanden, måste vara att såvitt möjligt
förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin verksamhet till
Sverige. Förekomsten av sådan verksamhet kan givetvis ur olika synpunkter
inverka ofördelaktigt pa vart utrikespolitiska läge. Med det angivna huvudsyftet
är uppenbart att ingripande bör kunna äga rum mot den, vilken såsom
agent för främmande makts räkning här i riket insamlar eller låter insamla
^PPSdff^r avseende annan främmande makt, vilka ej genom publicering eller
eljest blivit allmänt kända. Det synes också nödvändigt att förberedelse och
medverkan till dylik verksamhet straffbeläggas i större utsträckning än vad
i fråga örn andra brott är vanligt. Utskottet erinrar härutinnan örn de förut
atergivna bestämmelserna i 26 och 28 §§. Saväl i 14 a § som sistnämnda bestämmelser
kunna dock enligt ordalagen utnyttjas på ett alltför omfattande
satt Het torde emellertid stöta på betydande svårigheter att, utan åsidosättande
av vart lands intressen, uppdraga en bestämd gräns för det straffbara
området, och utskottet hur för sin del funnit att en ändring av brottsbeskrivningen
i 14 a § överhuvud icke lämpligen kan företagas annat än i samband
med ^en revision av 8 kap. strafflagen i dess helhet. Straffrättskommittén är
också för närvarande sysselsatt med en sådan revision. Det betänkande örn
brott mot staten och allmänheten som kommittén torde komma att avlämna
under innevarande år innefattar förslag till ändrad lydelse av 8 kap. Lagförslag
i ämnet torde enligt vad utskottet inhämtat vara att förvänta till nästa
ars riksdag. Utskottet vill understryka vikten av att så kommer att ske. Med

Xr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
den kännedom utskottet erhållit om tillämpningen av nu ifrågavarande lagbestämmelser
synes det emellertid utskottet angeläget att en ändring härutinnan
kommer till stånd utan dröjsmål. Någon annan framkomlig väg har
därvid icke erbjudit sig än att — i avbidan på den förestående allmänna omarbetningen
av 8 kap. strafflagen — låta anställandet av åtal för olovlig underrättelseverksamhet
och sådan förberedelse eller medverkan därtill som avses
i 8 kap. 26 eller 28 § strafflagen föregås av en lämplighetsprövning av
utomstående myndighet.»

Reservation hade avgivits av, utom annan, herr Branting, som av angivna
orsaker yrkat, att ur det första av de nyss återgivna styckena av utskottets
motivering skulle utgå den del, som började med orden »Vid utskottets överväganden»
och slutade med orden »exempel härpå».

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Den som läser första lagutskottets
utlåtande i föreliggande ärende, således angående herr Undéns motion örn
ändringar i lagstiftningen beträffande s. k. olovlig underrättelseverksamhet,
kan inte undgå att märka, hur synpunkterna på denna lagstiftning ha förskjutits
under de gångna åren. Vid krigsutbrottet 1939 tog man ju omedelbart vissa
initiativ till skärpning och utbyggnad av den förut gällande spionerilagstiftningen.
Då kom den lagstiftning till stånd, som sedan antogs av urtima riksdagen
år 1939. Därefter följde ju de stora krigshändelserna i vår närhet, den 9
april, med Danmarks och Norges ockupation o. s. v., och då började också nya
idéer att göra sig allt starkare gällande inom vårt rättsliv. Det befanns, att de
1939 företagna förändringarna i lagstiftningen ingalunda skulle vara tillräckliga.
De sakkunniga, som arbetade på en modernisering av 8 kap. strafflagen,
förklarade då bl. a., att »så länge man tillåter ett främmande lands medborgare
att röra sig fritt i riket torde det vara omöjligt att på ett verkligt effektivt
sätt hindra all spioneriverksamhet där från sådant lands sida». I den andan
gick man således till verket. De sakkunniga underströko särskilt, hurusom vårt
neutrala lands relationer till främmande makt kunde äventyras genom en härifrån
bedriven underrättelseverksamhet, riktad mot annan främmande makt,
Detta skenbart objektiva uttalande syftade i realiteten helt enkelt på Sveriges
förhållande till Tyskland. Detta kunde försämras, ansågs det, örn medborgare
ifrån de allierade nationerna skulle försöka att härifrån taga reda på förhållanden
i Tyskland eller i något av alla de länder, som Tyskland vid denna tidpunkt
hade ockuperat. I det läget slog vår spionerilagstiftning in på helt nya
banor — banor som enligt min syn på saken voro äventyrliga nog för rättssäkerheten.

I det föreliggande utskottsutlåtandet refereras på s. 5 den nya princip,
som då gjorde sig gällande för vår spionerilagstiftning. Det erinras där örn ett
mycket klargörande uttalande beträffande vilka allmänna riktlinjer som för
framtiden borde tillämpas i fråga örn spionerilagstiftningen. Det heter bl. a.: »I
stället för att såsom nu straffbelägga endast vissa spionerihandlingar torde böra
eftersträvas att göra lagbestämmelserna allmänt tillämpliga å sådana handlingar
som kunna skada rikets säkerhet. Härigenom kan även uppnås en i viss
mån förenklad avfattning av straffbuden.» Man skulle med andra ord beskriva
de brottsliga handlingarna på ett så allmänt och vittomfattande sätt, att sedan
snart sagt vilka handlingar som helst kunde bli straffbara, allenast man
örn dem kunde anse, att de skadade rikets säkerhet i något avseende, eller kunde
befaras så göra. Och så begåvades vi med de ytterligt vidgade, flytande och
skärpta lagbestämmelser, som tillkommo genom lagen av den 17 maj 1940.

Trycket mot vårt land gjorde sig emellertid allt starkare gällande, och vi

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
tyckte tydligen, att läget blev allt hotfullare. Därför följde också år 1942 ytterligare
en rad utvidgningar oell skärpningar av bestämmelserna i detta olycksaliga
8 kap.

Sedermera har ju dock en viss tillnyktring- börjar göra sig gällande. Nu stå
vi här i dag inför detta verkligen ganska märkliga utskottsutlåtande av är
1944, i fråga örn vilket man väl kan säga, att helt nya signaler äntligen blåsas
beträffande denna lagstiftning. Utskottet förordar ju nu en mycket effektiv
kontroll- och spärranordning beträffande tillämpningen av vissa paragrafer i
8 kap. strafflagen. Utskottet anför i åtskilliga punkter en bestämd kritik både
mot gällande lags formulering och mot rättspraxis och begär på det hela taget
ett helt nytt 8 kap. Jag skall tillåta mig att här först fästa kammarens uppmärksamhet
på utskottets redogörelse för tillämpningen av den nu närmast avhandlade
14 a §.

Utskottet framhåller härvidlag bl. a., att när straff har utdömts enligt detta
lagrum, har det i de flesta fall varit fråga örn att upplysningar lämnats icke
örn Sverige, utan örn förhållanden i något främmande land. Utskottet understryker,
att det i många fall rört sig om upplysningar från vederbörandes eget
hemland, varifrån den åtalade måst fly, sedan landet ockuperats av fienden.
Utskottet understryker också med rätta, att vederbörande i åtskilliga fall synas
ha handlat av rent patriotiska motiv.

Dessa synpunkter på ifrågavarande gärning — i varje fall på den vanligaste
form, i vilken den förekommer — klinga onekligen ganska annorlunda än vad
som anfördes när denna lagstiftning infördes. Då talades det ju i mer eller
mindre dystra ordalag örn hur ett land kunde bli operationsområde för utländska
spioneri- och underrättelsorganisationer, vilkas verksamhet icke avsåge
det land där organisationen arbetade, således Sverige, utan ett annat land.
Detta fick icke tolereras, förklarade man, dels ur allmän ordningssynpunkt
och dels med hänsyn till våra vänskapliga förbindelser med främmande makt,
d. v. s. i realiteten nied Tyskland.

Jag har under genomgång av detta ärende undrat, huruvida det i något fall
har förekommit, att någon bar blivit dömd enligt 14 a §, därför att han har
handlat på ett sådant sätt som ansetts äventyrligt för vårt lands goda förbindelser
med England eller Sovjetunionen. Det har upplysts, att så verkligen
förekommit, under år 1944, i några fall. Några sådana åtal lära alltså verkligen
ha förekommit under sista tiden, nämligen när det gällt personer som
genom sina åtgöranden ansetts kunna lädera våra goda förbindelser med
England.

Efter dessa synpunkter på vad slags brott det här varit fråga örn och vilka
s. k. brottslingar som denna rättsskipning i praktiken har fungerat mot, skall
jag också tillåta mig att fästa kammarens uppmärksamhet på lagutskottets kritiska
anmärkningar i åtskilliga avseenden. Det förefaller, som örn man i allmänhet
inte har riktigt beaktat, hurusom detta utlåtande går till rätta med
nuvarande lag och rättspraxis.

Först och främst fastslår utskottet, att rättspraxis icke tycks ha tagit hänsyn
till det krav, som riksdagen trodde sig uppställa för ifrågavarande handlingstyps
straffbarhet, nämligen att den åtalade gärningen skulle utgöra led i
en verksamhet. Enligt lagens ordalydelse är det olovlig underrättelseuerÄ:-samhet som har kriminaliserats. Utskottet skriver därom visserligen med avsikt
försiktigt, men dock fullt begripligt: »Det synes också ha förekommit, att lämnande
av upplysningar vid något eller några enstaka tillfällen — låt vara avseende
militära förhållanden -— blivit bedömt såsom bedrivande av sådan hemlig
underrättelseverksamhet varom här är fråga. Begreppet ''verksamhet’ synes
överhuvud taget lia erhållit en vidsträcktare innebörd än som överensstäm -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
mer med utskottets uppfattning örn vad detta begrepp i förevarande sammanhang
bör betyda.» Det är ju rätt mycket sagt av utskottet, men det är säkerligen
icke för mycket.

Utskottet riktar sig sedan mot den tillämpade straff mätningen och skriver:
»Huruvida den tillämpade straffmätningen varit väl avvägd har naturligtvis
undandragit sig utskottets bedömande, även örn de utdömda straffen mången
gång kunnat förefalla utskottet strängare än handlingarnas natur motiverat.»
Sedan konstaterar utskottet, att bötesstraff överhuvud taget icke kommit till användning
vid denna sorts mål, ehuru böter ju ingår i straffskalan, och att villkorlig
dom tillämpats i ytterst begränsad omfattning, ehuru, som utskottet
säger, »med hänsyn till de utmätta straffen förutsättningar därför förelegat i
ett icke ringa antal fall och anledning saknats att anse villkorlig dom principiellt
utesluten i mål av ifrågavarande art.»

Utskottet vänder sig därefter mot avfattningen av 14 a § och framhåller, att
»erfarenheten av de senaste årens tillämpning av 14 a § torde giva vid handen,
att lagrummet erhållit en avfattning, som möjliggör ingripande i större
omfattning än vad vid bestämmelsernas tillkomst torde ha förutsatts». Det
är så sant som det är sagt! Men här står man, mina herrar, just inför konsekvensen
av den lagformuleringsprincip som de sakkunniga av år 1940 inaugurerade,
när de skrevo, att i stället för att straffbelägga endast vissa spionerihandlingar,
så torde böra eftersträvas att göra lagbestämmelserna allmänt
tillämpliga på sådana handlingar som kunna skada rikets säkerhet. Erfarenheten
har med andra ord visat, att man hamnar i det ovissa, örn icke strafflagen
på ett konkret och tydligt sätt riktar sig mot vissa klart beskrivna handlingstyper
utan i stället gives en allmän och svävande formulering. Det är nu genom
erfarenheten fastslaget, att riksdagen genom att antaga så skrivna lagar
möjliggör en icke förutsedd och icke önskad rättstillämpning. Litet längre
fram i utskottets utlåtande heter det också beträffande såväl 14 a § som beträffande
26 och 28 §§, att de enligt ordalagen kunnat tillämpas på ett alltför
omfattande sätt.

Yi skola också observera, att utskottet — med ali rätt för övrigt — framställer
anmärkningar ur politiska synpunkter mot hittills tillämpad praxis.
När utskottet föreslår, att åtal enligt 14 a och ett par andra paragrafer icke
skola få komma till stånd annat än efter Kungl. Maj :ts förprövning, framhålles
också, att denna anordning »är avsedd att utgöra en prövning av ifrågasatt
åtals lämplighet ur politiska och andra förekommande synpunkter. Utskottet
finner det uppenbart att en sådan förprövning skall vara ägnad att
förebygga onödiga eller eljest olämpliga åtal enligt nu ifrågavarande lagrum».
Såvitt jag förstår, skulle utskottet icke ha skrivit på detta sätt, örn icke anledning
därtill hade förefunnits. Utskottets uttalande innebär en indirekt kritik
av åtskilliga hittills företagna åtal också ur sådana synpunkter som här
ha anförts.

Jag har verkligen anledning att understryka även dessa synpunkter. Yad
har Sverige t. ex. haft för verkligt intresse, vare sig rättsligt eller politiskt,
av att häkta och strängt bestraffa norrmän, som ha gått in i Norge, eller avsett
att göra det, för att där taga reda på hur tyskarna bära sig åt och vad de
ha för sig? Man kommer helt enkelt inte ifrån de politiska synpunkterna på
åtal av denna beskaffenhet. Jag har sett, att man i pressen ondgjort sig över
att Kungl. Majit nu enligt utskottets förslag skall få i sin hand att avgöra,
när åtal enligt denna lag bör komma till stånd. Ett sådant arrangemang skulle
ur allmänna rättsliga synpunkter vara förkastligt, har man menat, och kanske
öppna möjlighet för godtycke. Här blir det ju dock alltid fråga örn ett politiskt
avgörande. Själva brottets natur är sådan. Det kommer man icke ifrån.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)

Då är det väl ändå bättre, Ilar utskottet ansett — och det tycker jag med — att
detta avgörande lägges i Kungl. Maj:ts hand än att det får bero på ett bedömande
av annan myndighet.

Utskottet sammanfattar sina synpunkter på så sätt, att man understryker
vikten av att få fram ett helt nytt förslag till 8 kap. strafflagen. Men eftersom
man naturligtvis inte kan genomföra en sådan reform från den ena dagen till
den andra, och utskottet med den kännedom, som man nu har fått örn tillämpningen
av ifrågavarande lagbestämmelser, anser det angeläget, att en ändring
i denna tillämpning kommer till stånd utan dröjsmål, har utskottet anvisat
den utvägen, att Kungl. Maj:t efter den 1 juli skall förpröva vissa av dessa
åtal.

Det har, herr talman, för mig varit en glädje, örn jag så får säga, att vara
med örn ett utskottsutlåtande som uttalar sig på detta sätt i nu refererade
delar. Vad blir emellertid konsekvensen av dessa lagutskottets välgrundade
kritiska anmärkningar mot gällande lag och tillämpad rättspraxis.-'' Vad bör
bli konsekvensen av utskottets mening, att en ändring i tillämpningen av
denna lag bör komma till stånd snarast möjligt? Man har alltså nu på vederbörligt
auktoritativt håll slagit fast, att den nuvarande lagen går för långt,
att den tillämpas på ett sätt, som man inte har avsett, och att tillämpningen
ibland också har varit olämplig ur allmänna synpunkter; vidare att straffmätningen
har varit för sträng och att här överhuvud taget behövs en ny lag.
Konsekvensen av allt detta bör väl, synes det mig, också bli den, att justitieministern
tar upp en annan fråga till övervägande, nämligen frågan örn
amnesti för åtskilliga av de män och kvinnor, som nu ha fallit offer för en
lagstiftning och en rättspraxis, vilka ha fått så klart underbetyg. Jag syftar
alltså på amnesti åt dem, som i denna stund avtjäna långa och stränga frihetsstraff
efter domar enligt denna lag.

Jag har mig bekant, att det i en del fall av denna beskaffenhet har förekommit,
att nåd har beviljats, och det är ju gott och väl! Det finns kanske
emellertid andra fall, där de dömda ingalunda anse sig ha gjort något illa
och inte äro benägna, att erkänna sig ha haft orätt i sin verksamhet. Därför
äro de inte heller benägna att begära nåd. Jag har för den skull talat örn
amnesti och inte örn nåd.

En strafflagstiftning har åtminstone enligt min syn inte sitt huvudsakliga
intresse ur teoretiska juridiska synpunkter, utan dess verkliga betydelse ligger
i dess verkningar ute i det praktiska livet. Örn vi här på papperet eller diskussionsvis
framföra kritiska anmärkningar och erkänna, att den nuvarande
spionerilagen är bristfällig och att rättspraxis inte överensstämmer med vad
som i varje fall har varit lagstiftarens mening, så är det visserligen gott och
väl. Men det ligger främst vikt uppå att sedan också i det verkliga livet
undanröja den orätt, som lagen kan lia vållat.

Den fråga, som jag senast har tillåtit mig beröra, alltså amnestifrågan,
skulle ju ha kunnat tas upp i särskild ordning, interpellationsvis. Jag har ändå
inte velat försumma detta tillfälle att i förbigående beröra också den sidan av
saken, och det skulle vara mycket tacknämligt, örn justitieministern ville här
preliminärt meddela sina synpunkter.

Utskottsutlåtandet har ju emellertid närmast föranletts av herr Undéns motion,
och när det har gällt att ta ställning till denna, har frågan gestaltat sig
så: vilket är bättre, att 14 a § örn den hemliga underrättelseverksamheten
skrives om i enlighet med motionärens förslag, eller att man får en ordning,
som måste komma att starkt begränsa åtalen enligt den nuvarande lagen, nämligen
att man inför en förpTÖvning av Kungl. Maj:!? En tredje möjlighet hade
naturligtvis också kunnat; övervägas, och jag tiar för min del haft stora sym -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
patter för den linjen. Jag syftar på att det hade varit möjligt att beträda båda
vägarna, att både godta herr lindens förslag till omskrivning av 14 a § och
samtidigt införa Kungl. Maj :t.s förprövning. När utskottet emellertid inte
har velat reflektera på den linjen, har jag för min del ansett, att man faktiskt
vinner mera på den av utskottet föreslagna linjen.

Jag vill visst inte fördölja, att jag anser herr Undéns lagtext betydligt
överlägsen den nuvarande lagformuleringen, och det i flera avseenden. Men
jag kan å andra sidan inte dölja för mig själv, att även med herr Undéns
lagtext, läst på det sätt, som vi nu veta, att domstolarna läsa 8 kap. strafflagen,
kan man komma till mycket otillfredsställande resultat. I herr Undéns
lagförslag talas det om hemliga uppgifter rörande annan främmande makts
militära förhållanden. Detta skulle alltså vara själva objektet för den underrättelseverksamhet,
som det här är fråga om. Jag är emellertid för min del
övertygad örn att man i praktiken kommer att anse så gott som alla uppgifter
örn främmande makt såsom hemliga. Och jag är likaledes övertygad örn
att när domstolarna, såsom nu sker, skola rådfråga vissa militära instanser,
huruvida en viss omständighet skall anses vara av militär natur, så blir svaret
från dessa militära instanser: »Ja, den omständigheten har militär betydelse.»
Militärerna anse nu för tiden, kanske med viss rätt, att nästan alla uppgifter
ha militär betydelse.

Under dessa förhållanden är jag för min del en smula skeptisk beträffande
den omedelbara praktiska vinsten av en ny lag enligt herr Undéns förslag.
Jag har, liksom utskottets majoritet, menat att det viktiga nu är att
snarast . möjligt förhindra en mängd åtal av ifrågavarande slag d. v. s. att
starkt inskränka processerna örn hemlig underrättelseverksamhet. Och från
dessa utgångspunkter bär jag alltså stannat för att förorda det nu anbefallda
förprövningsförfarandet.

Jag vill tillåta mig att särskilt fästa kammarens uppmärksamhet på betydelsen
av detta förprövningsförfarande i ett speciellt avseende, nämligen
när det gäller åtal enligt 8 kap. 28 § strafflagen. Enligt utskottets förslag
skall ju förprövning ske också därvidlag. Detta är det lagrum, som kriminaliserar
underlåtenhet att tala örn för svensk polismyndighet vad man vet örn
vissa förehavanden, som äro kriminaliserade enligt 8 kap. strafflagen. Vad
innebär, mina herrar, detta stadgande i praktiken? Jag har i min egen advokatpraktik
sett mycket egendomliga fall, där det har gällt åtal enligt 28 §.
Vi kräva enligt denna 28 § t. ex., att en norrman, som känner till en del örn
någon hemlig norsk underrättelsetjänst beträffande vad tyskarna göra i Norge,
genast skall gå till den svenska polisen och tala om allt vad han vet. Örn han
inte gör det, är han hemfallen åt straff. Men vad skulle ett sådant beteende
betyda ur norsk synpunkt? Enligt gällande norsk rätt skulle detta innebära,
att vederbörande gör sig skyldig till angiveri och förräderi — grova brott, som
enligt norsk lag straffas med döden. Detta blir sålunda i praktiken följden
av kravet i strafflagen 8: 28, att var och en är skyldig att tala om allt, som
han kan känna till om vissa förehavanden, vilka enligt nu gällande svensk
lag äro att betrakta som brott — samtidigt som dessa förehavanden ju ingå
som led i de ockuperade folkens befrielsekamp. Det är alltså verkligen allt
skäl i världen, att Kungl. Majit får i uppgift att förpröva åtal enligt 28 §.

Om jag sålunda, för min del har varit med om det slut, till vilket lagutskottet
har kommit, och även till stora delar gillar dess motivering, kan jag
ändå, herr talman, i en viss punkt av principiell betydelse icke följa utskottets
motivering. Jag syftar på det ställe där utskottet synes ha engagerat sig
för att också för framtiden i vår spionerilagstiftning skall behållas den 1939
och 1940 införda principen, att vissa upplysningars inhämtande eller medde -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
lande skall kriminaliseras på den grunden, att de kunna innehålla något, vars
meddelande kan lända till men för rikets vänskapliga förbindelser med främmande
makt. Som jag i en särskild reservation har närmare utvecklat, förefaller
mig denna synpunkt icke lämpligen böra komma till användning vid
brottskonstruktioner i allmänna strafflagen. Man inför ju härmed vid brottsbedömningen
ett osäkert och från fall till fall skiftande element, som ligger
helt utanför både vad en domstol i allmänhet är skickad att bedöma
och vad den tilltalade rimligen har kunnat överblicka eller avse. Och framför
allt lägger man ju, genom att i svensk strafflag knäsätta en sådan synpunkt,
omständigheterna direkt till rätta för de utländska makter, som av
något skäl vilja blanda sig in i vår inhemska rättsskipning. Det är också
klart, att våra vänskapliga förbindelser med främmande makt inte barra
bero på oss. De bero ju också på vad man vill och vart man syftar på
det främmande hållet. Det är klart, att man där kan ta än den ena, än
den andra anledningen till att vilja påstå, att ett förfarande här i landet
är av beskaffenhet att inverka menligt på våra goda förbindelser. Det är därför,
synes det mig, också ett oting att överhuvud taget låta sådana eminent
politiska förhållanden bli så att säga en av byggstenarna, när man i strafflagen
skall konstruera ett visst brott.

Jag har, herr talman, från dessa utgångspunkter velat föreslå, att ett visst
närmare angivet stycke i utskottets motivering skall utgå. Jag är medveten örn
att utskottet också på andra ställen i sitt utlåtande har laborerat med den
straffrättsliga föreställning, som jag här har vänt mig emot, men bifaller
man reservationsyrkandet, blir det ju ändå fullt klart, hur riksdagen betraktar
denna viktiga straffrättsliga och politiska principfråga.

Därför vill jag, herr talman, sluta med att yrka bifall till lagutskottets utlåtande
i övrigt, men beträffande motiveringen bifall till den av mig framställda
reservationen.

Herr Undén: Herr vice talman! I egenskap av motionär vill jag gärna framföra
det traditionella tacket till utskottet. Det är i detta fall ett mycket uppriktigt
tack från min sida, dels för att utskottet har ägnat ett så omsorgsfullt
arbete åt den viktiga fråga,, som har berörts i motionen, dels också och framför
allt för att utskottet har kommit till ett positivt resultat.

Man kan kanske å andra sidan beklaga, att utskottet inte redan förra
gången denna fråga var uppe, nämligen vid 1942 års riksdag, ägnat spörsmålet
lika mycken prövning, ty hade det skett och hade den av mig då väckta

motionen--som sammanfaller med vad utskottet nu föreslår —- blivit antagen

redan 1942, tror jag, att många för vårt land komprometterande åtal skulle
lia förebyggts.

Man kan väl nu säga, att det råder en ganska allmän enighet örn att den
nuvarande paragrafen örn olovlig underrättelseverksamhet är alltför vidsträckt
avfattad och ger anledning till kritik. Det måste ju ha gått ganska långt,
när landets justitieminister i ett offentligt anförande nödgas konstatera, att
denna paragraf har lett till stötande tillämpningar, såsom skedde i ett föredrag
av justitieministern i höstas. Och även utskottet säger ju i sitt utlåtande,
att erfarenheten av lagens tillämpning visar, att den har fått en avfattning,
som är för vidsträckt.

Jag har i motionen liksom vid tidigare tillfällen i riksdagen siirskilt pekat
på de fall, då flyktingar ha blivit åtalade för att de ha givit underrättelser
angående förhållandena i sitt hemland. Vid 1942 års riksdag bemöttes detta
av dåvarande chefen för justitiedepartementet med den förklaringen, att om
flyktingar överlämnade sina iakttagelser rörande förhållandena i sitt hem -

Nr IT.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
land, skulle det inte betraktas som en »verksamhet» — etet var inte en fortlöpande
verksamhet —• och skulle alltså inte komma in under strafflagsparagrafen.
Men detta justitieministerns yttrande har tydligen inte lyckats slå
igenom bland domstolarna. Det har från advokathåll sagts mig, att man har
åberopat justitieministerns ord vid rättegångar utan att emellertid utslagen
ha visat någon påverkan av hans tolkningstes. Nu erkänner ju också utskottet,
att det har förekommit fall, då lämnande av enstaka upplysningar har blivit
straffat enligt denna paragraf, trots att det inte motsvarar, vad utskottet har
menat med verksamhet. Alltså ha både utskottet och dåvarande justitieministern
lagt in en annan betydelse i detta ord än vad som har antagits av domstolarna
i deras praxis.

Jag skulle vilja nämna ett annat exempel på fall, som lia kommit in under
denna paragraf. För några år sedan dömdes en hel rad både svenska och
norska medborgare till straff för att de hade konspirerat i syfte att införa ett
visst föremål från Norge till Sverige. Själva corpus delicti var vissa norska
kartor. Det ansågs lia varit olovlig underrättelseverksamhet, att dessa norska
kartor hade införts till Sverige genom samverkan mellan en hel rad av personer.
Det var, skulle jag tro, ett tiotal personer, som den gången blevo dömda
till straff.

Man kan nu fråga sig: vem ägde egentligen förfoga över dessa hemliga
norska kartor? Var det månntro ockupationsmakten, som utan lov hade trängt
in i landet, eller var det Quislingregimen, som vi här i Sverige inte erkänna
som en legal norsk regering? Nej, det var naturligtvis den norska regeringen
i London. Man kan alltså säga, att dessa kartor ingalunda voro på villovägar,
utan de voro på rätt väg, när de kommo in i Sverige.

Örn vi fråga oss efter grunden för denna strafflagsbestämmelse, skulle den
ju — enligt vad utskottet här framhåller — vara att skydda vårt vänskapliga
förhållande till andra länder. Det är alltså av hänsyn till vårt förhållande
till andra länder, som vi straffa denna olovliga underrättelseverksamhet. Örn
vi nu erinra oss en något färskare kartaffär, kommer det där tidigare rättsfallet
onekligen i en ganska grotesk belysning. Här har, kan man säga, bedrivits
olovlig underrättelseverksamhet en gros från tyska myndigheters sida.
De ha uppsnappat våra hemliga kartor, och inte nog därmed: de ha tryckt
dem i massupplagor för att fördela dem bland sina trupper. Det är ju en
handling, som står alldeles utanför våra strafflagsparagrafers räckvidd. Men
man får väl säga, att det ser litet egendomligt ut, örn vi så omsorgsfullt vårda
vårt vänskapliga förhållande till främmande länder som skedde i det första fallet,
och å andra sidan utsättas för den sortens bemötande som tryckningen av
de där generalstabskarforna innebär.

Om jag får säga några ord örn den av mig väckta motionens innehåll, vill
jag först i förbigående rätta ett skrivfel, som beklagligtvis insmugit sig i lagtexten.
I första raden av 14 a § har använts ordet »syfte» i stället för ordet
»fall». Det är ett rent skrivfel.

Jag har alltså föreslagit en begränsning av själva förutsättningarna för
straffbarhet, och det har jag gjort, därför att när jag förra gången kom med
förslaget, att åtalsfrågan skulle prövas av Kungl. Maj :t, avvisades detta både
av lagutskottet och av justitieministern såsom olämpligt förfarande. Det är
också klart, att man kan anföra vissa invändningar mot att lägga den där
prövningen i regeringens händer. Det är ingalunda någon idealisk lösning av
spörsmålet att överantvarda prövningen av om åtal skall anställas åt regeringen,
och tillämpningen av en sådan paragraf kan ju också växla alltefter
den regering, som skall ha denna tillämpning i sin hand. Jag böjde mig
alltså för de avvisande argument, som anfördes från olika håll, och försökte

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
därför i stället i årets motion att skriva örn paragrafen och inskränka den till
att strafflägga olovlig underrättelseverksamhet, avseende hemliga militära förhållanden,
och med ytterligare den begränsningen, att bara sådana gärningar
skulle straffas, som voro företagna på uppdrag av främmande makt eller mot
vederlag.

Jag skall inte gå närmare in på att försvara denna formulering, eftersom utskottet
har valt en annan väg och frågan på det viset kommer under ny prövning,
men jag måste säga, att jag inte av utskottets resonemang är övertygad
örn att man, inte skulle kunna dra en gräns mellan politisk och militär underrättelseverksamhet
och att man därför skulle vara tvungen att införa en vidsträcktare
formulering. Jag vill framför allt erinra örn att vi under förra
världskriget överhuvud taget inte straffade detta slag av underrättelseverksamhet,
vare sig det avsåg politiska eller militära förhållanden, och mig veterligt
ledde detta inte till några katastrofer för Sveriges förhållande till
främmande makter. Om man alltså nu nöjer sig med att begränsa paragrafen
till att gälla en rent militär underrättelseverksamhet, tror jag för min del inte,
att en sådan begränsning skulle visa sig medföra några vådor.

Det kan möjligen ur en annan synpunkt riktas anmärkningar häremot. Herr
Branting ansåg, att även en sådan formulering skulle vara för vidsträckt, och
det är ju möjligt, att den i tillämpningen inte skulle visa sig ändamålsenlig ur
den synpunkt, som jag här har företrätt. Detta vill jag inte nu uttala mig örn.
men i varje fall tror jag inte, att det är riktigt, att man från början utgår från
att det är så utomordentligt nödvändigt att ha med alla slag av underrättelseverksamhet
under denna straffbarhetsregel. Jag har i min motion framhållit,
att en god del av den underrättelseverksamhet, som man här vill komma åt, är
alldeles oåtkomlig för strafflagen. Den sker t. ex. när tidningskorrespondenter
skaffa in underrättelser rörande krigförande länder och telegrafera dem till
sina tidningar, eller när främmande legationer och konsulat samla in underrättelser
rörande de politiska eller ekonomiska förhållandena i fiendeländerna.

Men det är verkligen en omständighet, som något komplicerar frågan och
som även — jag erkänner det — är av en viss betydelse, när det gäller att ta
ståndpunkt till en definitiv formulering av denna paragraf. Det är en fråga,
som inte har berörts direkt av utskottet, fastän den något antytts i herr Bräntings
reservation. Man har under den senaste tiden — och det visste jag inte,
när jag skrev min motion — tillämpat denna paragraf på någonting, som man
kan kalla för flyktingspionage, alltså på sådana åtgärder, som bestå i att hit
komma exempelvis norska quislingar och spionera på sina landsmän för att sedan
berätta därom, när de komma tillbaka till Norge. Där utövas då eventuellt
repressalier mot de norska flyktingarnas anhöriga. Likaså förekommer
det, att andra flyktingar här bli föremål för dylikt spionage och angiveri till
vederbörande i hemlandet. Jag tror till och med. att justitieministern har anfört
dessa fall såsom en ny motivering för att politisk underrättelseverksamhet
även i fortsättningen borde vara straffbar. Jag tror, att detta i varje fall kan
karakteriseras som en motivförskjutning. Då man formulerade denna paragraf,
torde man ingalunda lia haft någon tanke på denna sorts gärningar. Alltjämt
är det kanske inte så säkert, att sådana handlingar komma in här annat
än i särskilda fall. Jag har i varje händelse svårt att föreställa mig, att den
nuvarande paragrafen skulle vara någon effektiv regel beträffande beivran av
dylikt flyktingspionage. Själva grunden för strafflagsparagrafon är ju den,
att s. k. olovlig underrättelseverksamhet skall vara menlig för Sverige. Vederbörande
skola alltså bli straffade, därför att det skadar vårt förhållande till
annan makt, örn vi tolerera den där verksamheten. Men antag t. ex., att, hiir
komma agenter för tyskarnas nazistparti och spionera på statslösa flyktingar

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
i Sverige. Det kan ju inte skada Sveriges förhållande till någon annan makt,
om vi tolerera detta. Dessa statslösa ha överhuvud taget ingen regering bakom
sig, som på något sätt känner sig kränkt, örn vi skulle tolerera ett dylikt
spionage.

Jag vill alltså därmed säga, att hela denna typ av gärningar inte passar in
under 8 kap. strafflagen utan är ett spörsmål alldeles för sig. Jag vill erkänna,
att om man nu i praxis har tillämpat lagen på en del sådana fall under
sista tiden, så kan det kanske vara olägligt att skriva örn paragrafen på ett
sätt, som skulle omöjliggöra denna tillämpning, eftersom vi inte ha någon annan
paragraf, som passar. Men jag skulle i varje fall vilja framföra det önskemålet,
att man vid den fortsatta revisionen av 8 kap. inte blandar ihop flyktingspionaget
med den olovliga underrättelseverksamhet, som eljest här straffas.
Detta flyktingspionage är väl dessutom en ganska tillfällig företeelse,
och även ur den synpunkten borde det knappast ha sin plats i allmänna strafflagen.

Jag anser alltså visserligen, att utvägen att ställa åtalen enligt denna paragraf
under Kungl. Maj :ts kontroll är en tillfällig åtgärd, som kan omedelbart
få till effekt att minska åtalen enligt paragrafen och på det sättet gagna
det egentliga syftet med motionen, men samtidigt tror jag — och det är väl
också utskottets mening — att det inte kan vara den bästa lösningen av frågan.
När denna kommer upp nästa gång, bör man alltså försöka komma fram
till en mera adekvat beskrivning av brottet, och det kan ju hända, att örn utskottet
nu har tagit två år på sig för att komma fram till den ståndpunkt, som
motionären hade 1942, så behövs det kanske bara ett år för att utskottet skall
komma fram till den formulering, som jag har tillåtit mig föreslå i år.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Då första lagutskottet här har
föreslagit en ganska betydelsefull ändring i gällande allmänna strafflag, tillåter
jag mig att säga några ord i frågan.

De stadgande^ i 8 kap. strafflagen, som nu äro under behandling, ha varit
föremål för kritik — och en ganska stark sådan — ända sedan sin tillkomst.
Kritiken har avsett både omfattningen av området för straffbara handlingar och
utformningen av reglerna. I sistnämnda hänseende har man särskilt gjort gällande,
att brottsbeskrivningen har blivit oklar, att bestämmelserna överhuvud
taget äro så vaga, att man inte riktigt vet, vad som skall läggas därunder och
vad som inte hör dit.

Det skulle inte falla mig in att försöka bestrida, att det kan finnas anledning
till kritik mot de stadganden, som här äro i fråga. Då dessa bestämmelser en
gång infördes, skedde det —- såsom redan har nämnts här i debatten — i det
syftet, att man. ville förekomma, att vårt land skulle bli något slags central för
hemlig spioneri- och underrättelseverksamhet. Man utformade då med öppna
ögon bestämmelserna ganska oklart, man gav dem en ganska vid omfattning
för att man genom strafflagen skulle kunna komma åt allt, som kunde förekomma
av denna art i vårt land och som kunde bli till allvarlig skada för landet
i ett ömtåligt läge. Detta bakomliggande syfte är alltså, såvitt jag rätt har bedömt^
det, den egentliga anledningen till att de bestämmelser, som finnas här,
äro så obestämda.

När jag nu erkänner att viss anledning till kritik i detta fall finnes, vill jag
därmed ingalunda ha sagt att all den kritik, som riktats mot stadgandena i
8 kap., är berättigad. Det har förekommit åtskillig överdriven sådan, som nog
ofta har bottnat i att vederbörande ej känt till vad som faktiskt bär förekommit
i de olika mål, som blivit föremål för domstolsbehandling. På grund av sin

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
ömtåliga natur handläggas de ju i mycket stor utsträckning inom lyckta dörrar,
och den stora allmänheten får därför icke kännedom örn vad som faktiskt
har skett.

Men även örn betydelsen av den kritik, som förekommit, bör reduceras med
hänsyn härtill, skall jag villigt medge att skäl för den finnas. Med beaktande
därav och på grund av den erfarenhet jag hade skaffat mig örn tillämpningen
av denna lagstiftning upptog jag omedelbart då jag tillträdde mitt nuvarande
ämbete till allvarligt övervägande frågan om en lagändring. Jag undersökte,
örn det kunde anses lämpligt och påkallat att till årets riksdag från Kungl.
Majlis sida framlägga ett förslag till ändrade regler i 8 kap. strafflagen, men
fann att tillräckliga skäl icke förelågo. Det var särskilt tre synpunkter som
vid dessa överväganden voro avgörande.

Den första anledningen ligger i öppen dag. Såsom första lagutskottet erinrar
och som alla i kammaren veta, är för närvarande en särskild kommitté,
sträffrättskommittén, sysselsatt med att omarbeta vissa kapitel i vår allmänna
strafflag, och i dess uppdrag ingår uttryckligen att verkställa en allmän översyn
av 8 kap. strafflagen. Man har anledning räkna med att denna straffrättskommitté
inom en nära framtid, jag hoppas inom ett pär månader, skall kunna
framlägga ett förslag till revision av hela detta kapitel. Efter vederbörlig remissbehandling
skulle det sedan bli möjligt att till nästa års riksdag framlägga
ett nytt förslag angående 8 kap. Då arbetet på en revision av ett omstritt kapitel
i strafflagen hunnit fortskrida så långt, måste det självfallet vara mycket
starka skäl för att man, utan att avvakta denna allmänna översyn, från Kungl.
Maj :s sida skall komma med förslag till ändringar. Man bör enligt min mening
vara försiktig med att alltför tätt göra ändringar i de allmänna lagarna, men i
detta fall skulle det ha blivit så, att man i år lagt fram ett förslag till ändring
och nästa år kanske ett mera genomgripande. Detta var ett av de skäl som
gjorde att jag ansåg, att man icke nu från Kungl. Maj :ts sida borde framlägga
något förslag.

Men denna synpunkt var icke i och för sig avgörande. Hade jag kommit till
den uppfattningen att här verkligen var fara å färde, skulle jag icke låtit detta
mera formella skäl bli bestämmande för ett ställningstagande i frågan. Jag
undersökte därför praxis för att se örn tillämpningen var sådan att den kunde
anses, skola vi säga stötande för det allmänna rättsmedvetandet. Jag fann att
det har förekommit fall — det har jag sagt offentligen tidigare, och jag kan
upprepa det här — som för en vanlig medborgare kunna verka stötande. Men
vid undersökning av alla de utslag, som meddelats i mål enligt 8 kap. strafflagen,
fann jag att utvecklingen hade gått i en riktning, som jag anser lycklig,
och att man undan för undan fått fram en praxis mot vilken inga allvarliga
erinringar kunde riktas. De stötande fallen hade förekommit då denna lagstiftning
började tillämpas, men allteftersom åren gått ha de blivit mer och mer sällsynta
för att så småningom helt och hållet försvinna. De straff som ådömts
under senaste året ägnade jag särskild uppmärksamhet, och jag tror mig kunna
säga, att därunder icke har förekommit något som ej står i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen.

Jag vet att herr Undén i sin motion har åberopat ett fall, som han och väl
även andra anse stötande; det har ju också blivit mycket uppmärksammat i
pressen. Jag vill i anledning av det bara säga, att det exempel herr Undén framfört
är hämtat från underrättens dom och att vederbörande icke är dömd enbart
för den sak som här avses, utan även för en hel del annat. T hovrättens
dom har den omständighet, som herr Undén särskilt pekat på, tagits upp såsom
eif moment bland alla andra, vilka tillsammans skola styrka att vederbörande
har gjort sig skyldig till olovlig underrättelseverksamhet. Jag skall inte

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
vidare ingå på detta mål. Det ligger nu under högsta domstolens prövning,
och vi få avvakta dess utslag.

Det tredje skälet till att jag ej ansåg mig höra lägga fram förslag var
att vi, som herr Undén påpekade i sitt anförande här, ha fått en ny form av politisk
underrättelseverksamhet, som det enligt min mening skulle vara stötande
örn vi inte kunde straffa, nämligen flyktingspionaget. Det är alldeles riktigt,
som herr Undén framhöll, att man inte hade en tanke på det då denna lagstiftning
ursprungligen kom till. Det är en företeelse som blivit uppmärksammad
först långt efter det att lagstiftningen genomfördes. Jag delar herr Undéns
uppfattning att det i vissa fall kan vara tveksamt, örn ett sådant flyktingspionage
faller under 8 kap. 14 a §. Men jag är fullt övertygad örn att
andra fall höra under denna paragraf. Om till exempel folk från quislinglägret
i Norge kommer hit för att spionera på norska flyktingar, något som
ju har förekommit, anser jag att man bör kunna tillämpa 8 kap. 14 a §. För
att man skall kunna komma åt denna mycket osympatiska form av, örn man
nu vill kalla det spionage eller underrättelseverksamhet, bör det enligt min
mening finnas en straffbestämmelse för den s. k. politiska underrättelseverksamheten.

Jag fann alltså vid mina överväganden, att man icke kunde taga bort alla
straffbestämmelser för politisk underrättelseverksamhet, örn man icke var
beredd att sätta något annat i stället, och skulle man givit sig in på det, hade
det fört med sig en ganska vidlyftig revision av 8 kap.

Här har antytts att man i fråga örn detta flyktingspionage kunde gå andra
vägar, varför strafflagens bestämmelser icke skulle vara nödvändiga. Vi ha
ju särskilda förläggningar, där utlänningar intagas, och man menar att vi
skulle kunna göra så med dessa personer. Ett sådant resonemang låter ju bestickande
och bra, men man glömmer att hela vårt förläggnings- och försvarsinstitut
är så konstruerat, att en person tages in i förläggning eller förvar i
afbidan på att han skall förpassas ur riket. De som kommit hit för att bedriva
flyktingspionage vilja ju ingenting hellre än att återvända till sitt land
igen. Ett tagande _ i förläggning eller förvar innebär med nuvarande lagstiftning
icke något hinder för vederbörande att örn de så önska utresa ur riket.
Enda sättet att komma åt dessa personer är därför, så vitt jag kan se, att
döma dem till straff för den verksamhet de gjort sig skyldiga till.

Det var alltså dessa omständigheter — att vi snart ha att vänta en allmän
översyn av 8 kap., att praxis har gått i en god riktning och att vi ej för närvarande
kunde göra några fundamentala ändringar i 8 kap. 14 a § — som
gjorde att jag ansåg mig icke böra lägga fram proposition för årets riksdag.

Nu skulle jag vilja begagna tillfället att nämna några siffror för att belysa
den praxis, som utbildat sig på detta område, och hur denna lagstiftning har
tillämpats. Under år 1942 dömdes sammanlagt 59 personer för brott mot 8
kap. strafflagen. Under år 1943 var antalet 68, och under innevarande år ha
till dags dato icke mindre än 59 personer dömts för brott mot 8 kap. Under
tiden från den 1 januari 1942 till dags dato lia alltså sammanlagt 186 personer
dömts för brott mot 8 kap. strafflagen, Av dessa är det ett ganska
stort antal som dömts enligt den nu ifrågavarande paragrafen, alltså 8 kap.
14 a §, som innehåller bestämmelser om straff för politisk och militär underrättelseverksamhet.
Under år 1942 var antalet 18 personer, under år 1943
var det 32 personer, och under innevarande år är det fram till denna dag 34
personer, som dömts enligt 8:14a§. Men örn man undersöker de olika fallen
skall man finna, att mycket lå ha dömts enbart för politisk underrättelseverksamhet.
I det alldeles övervägande antalet fall avse domarna rent militär
eller såväl militär som politisk underrättelseverksamhet. Så vitt man kan se

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
av utslagen, dömdes under åren 1942 och 1943 sammanlagt endast 4 personer
för enbart politisk underrättelseverksamhet. Under de gångna månaderna i år
är det 7 personer som dömts för enbart politisk underrättelseverksamhet, och
de gälla samtliga s. k. flyktingspionage. Jag vill här tillfoga den reservationen,
att dessa utslag, som ju insändas till justitiedepartementet, ibland äro
mycket knapphändiga, varför man inte så lätt kan få fram exakta uppgifter
ur dem.

De straff som tillämpats äro mycket varierande. Möjligheten att utdöma
bötesstraff har använts i mycket ringa utsträckning; så vitt jag kunnat finna
är det endast i två fall som böter lia ådömts, och de ha förekommit under
sista tiden. Villkorlig dom, som också kan användas här, har likaså förekommit
i rätt ringa utsträckning; så vitt jag kunnat finna har det varit sammanlagt
13 fall, där vederbörande av domstol erhållit villkorlig dom. I de övriga
fallen har det varit ovillkorliga frihetsstraff av mycket växlande längd:
från en månad upp till tre år.

Nådeansökningar ha som bekant ingivits i ganska stor utsträckning beträffande
just domar enligt 8 kap., och i anledning av ett par särskilt uppmärksammade
fall har i pressen ganska livligt diskuterats hur nådeinstrumentet
användes i just dessa brottsfall. Jag vill därför även här i kammaren
lämna några uppgifter örn vad som förekommit i nådeväg under de gångna
åren. Från och med den 1 januari 1940 till den 1 maj i år ha till Kungl.
Maj:t inkommit sammanlagt 70 ansökningar örn nåd i mål, där vederbörande
dömts enligt 8 kap. Av dessa 70 ansökningar härrörde 30 från svenskar och
40 från utlänningar. Av ansökningarna ha sammanlagt 45 avslagits, därav
25 från svenskar och 20 från utlänningar, medan de övriga 25 lia bifallits,
därav 5 från svenskar och 20 från utlänningar.

Sammanlagt har alltså nåd beträffande brott mot 8 kap. under dessa år
givits i 25 fall av 70. Det kan ju låta ganska mycket, och jag vill förtydliga
siffrorna med att säga, att de 25 fallen givetvis icke avse s. k. full nåd, utan
att nådebesluten ha tämligen skiftande innebörd. I vissa fall har det bara
gällt för vederbörande att få tillgodoräkna sig viss tid, som han på grund av
sjukdom fått vistas utanför fängelset under straffavtjänandet. I andra fall
har nådebeslutet gått ut på villkorlig dom eller villkorlig frigivning för vederbörande
o. s. v. Men de fall som förekommit ha enligt min mening varit av den
natur, att mänskliga och humanitära skäl talat för att man borde använda nådeinstitutet,
jag vill inte säga för att korrigera domar, men för att taga bort en
del ojämnheter, som verkat mindre tilltalande.

Medan jag är inne på detta vill jag närmare redogöra för de fem fall, där
svenskar ha fått nåd. En person har sålunda fått avräkna sjukdomstid, och
en annan hade dömts villkorligt av domstolarna men begärde av alldeles speciella
skäl att få slippa den övervakning, som i regel följer med den villkorliga
domen, vilket beviljades nådevägen. I tvenne fall ha särskilda humanitära
skäl, ungdom i det ena och ålderdom i det andra fallet, talat för användning
av nådeinstitutet, och i det femte och sista fallet förelågo speciella
omständigheter.

Jag tror mig härmed lia redovisat, hur 8 kap. tillämpats, hur straffmätningen
har blivit och alltså hur det hela har verkat. Såsom jag nämnde i
början kunna berättigade anmärkningar göras, och den kanske viktigaste
kritiken, som ju har understrukits både av utskottet och av herr Branting
och herr Undén, är att begreppet »verksamhet» fått en alltför vid tolkning.
Min företrädare i ämbetet uttalade vid genomförandet av den sista lagändringen
klart och tydligt, att här skulle krävas en formlig verksamhet och icke
blott en tillfällig åtgärd. I praxis har man kommit att i viss mån bortse från

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. streiffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
detta, men under den senaste tiden Ilar så vitt jag vet icke förekommit något
fall. där man vidgat begreppet verksamhet utöver vad det språkligt ger uttryck
åt. Jag tror mig kunna säga, att praxis under sista tiden i ganska stor
utsträckning har följt de linjer, som herr Undén skisserat upp i sin motion,
med det undantag jag tidigare har angivit, nämligen det politiska flyktingspionaget.
^ För min del har jag också verkat för en enhetlig praxis på detta
område, så att man skulle få bort de stötande ojämnheter, som tidigare ha
kunnat förekomma, och neutralisera de faror, vilka ligga i den vaghet som
utmärker lagstiftningen.

Nu har första lagutskottet funnit — liksom jag vid min prövning i höstas —
att man icke bör ingå på någon direkt ändring av gällande lagbestämmelser,
utan avvakta det förslag till revision av desamma, som vi ha att vänta från
straffrättskommittén. Första lagutskottet har i stället föreslagit att prövningen
nu skall läggas hos Kungl. Majit, icke bara i syfte att åstadkomma en
enhetlig praxis, utan också för att Kungl. Majit skall tillse, att det blir en
snävare praxis än som tidigare har varit fallet. Inom utskottet har man tydligen
diskuterat huruvida prövningen borde ske hos Kungl. Majit eller hos
justitiekanslern, och därom föreligger ju en reservation som går ut på att
prövningen skulle ligga hos justitiekanslern.

För min del har jag intet att erinra mot en enhetlig prövning av åtal enligt
8 kap. 14 a § och dess följdparagrafer. Jag tror att det är av värde att
få en enhetlig praxis härvidlag, och det går helt i linje med de strävanden jag
försökt att genomdriva. Sedan medger jag att det kan diskuteras, hos vem
denna prövning skall läggas. Åtskilliga skäl kunna ju tala för att den skulle
ligga hos statens högste åklagare, nämligen justitiekanslern, som alltså finge
såsom sin väl huvudsakliga uppgift på detta område att tillse, att det icke
blir någon ojämnhet i landsfogdarnas åtalspraxis. Men man kan inte komma
ifrån att det i fråga örn åtalsprövningen i viss mån måste bli ett politiskt
bedömande. Man får säga vad man vill, men ett hänsynstagande till de politiska
omständigheterna måste i detta fall ske. Örn man lägger prövningen hos
.justitiekanslern, måste det enligt min mening leda till att han i många fall,
om icke i alla, kommer att rådgöra med någon representant för regeringen för
att utröna dess uppfattning örn de allmänna politiska och utrikespolitiska
synpunkterna. Under sådana förhållanden skulle det måhända bara bli en
omgång att förlägga prövningen hos justitiekanslern.

Jag har alltså för min del ingenting att erinra mot att prövningen av dessa
frågor lägges hos Kungl. Majit. Denna prövning skulle då ske i justitiedepartementet.
Jag skall icke göra några bestämda uttalanden örn den praxis
jag i så fall kommer att tillämpa. Av vad jag här anfört torde dock framgå,
vilka linjer jag kommer att följa; de bli i ganska mycket överensstämmande
med de synpnkter, som framkommit i motionen, med det flera gånger nämnda
undantaget i fråga örn det politiska flyktingspionaget.

För min del har jag alltså intet att erinra mot första lagutskottets förslag i
denna fråga.

Herr Linnér: Herr talman! Jag har kommit att få mitt namn under detta
utlåtande, fastän jag dessvärre mycket litet haft tillfälle att deltaga i första
lagutskottets behandling av ärendet, och det är därför angeläget för mig att på
vissa punkter klargöra min ståndpunkt.

Först vill jag då rikta en anmärkning mot vissa uttalanden i utskottets motivering.
På s. 12 säger utskottet, att den tillämpade straffmätningen undandrager
sig dess bedömande, men sedan ingår utskottet, såsom också herr Branting
mycket riktigt har anmärkt, på ett sådant bedömande av straffmätningen. Jag

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
anser för min del att detta icke är lämpligt. Lagutskottet kan uttala generella
omdömen, men det bör icke inlåta sig på kritik av straffmätningen i individuella
fall.

Vad sedan beträffar själva sakfrågan måste man nog, åtminstone så vitt jag
kunnat döma av de överläggningar inom utskottet jag bade tillfälle att deltaga
i, komma till det resultatet att någon ändring i den ifrågavarande paragrafen
icke kunde göras. De skäl som för mig varit avgörande äro tre. Först och främst
saknade vi tillräckliga upplysningar för att inom lagutskottet verkställa en sådan
revision. Vidare visste vi, att straffrättskommittén mycket ingående sysslat
med revision av hela 8 kap., icke minst denna paragraf, och därvid kommit fram
till en annan avfattning av densamma än som föreslås av herr Undén. För det
tredje fingo vi under överläggningarnas gång kännedom örn vad som här har kallats
för flyktingspionage, och jag tror att det för alla ledamöter framstod såsom
ganska stötande, om denna mycket osympatiska form av verksamhet genom en
omredaktion skulle ha blivit straffri.

Om nu praxis vid tillämpningen av 14 a § icke i allo hade tolkat paragrafen
så som egentligen varit avsett, återstod i själva verket ingenting annat än att gå
den väg utskottet har valt och skapa en enhetlig prövning av åtalsfrågan. För
min del anser jag således att denna metod har varit den riktiga, men jag tror
att det val av prövningsmyndighet, som utskottsmajoriteten här har gjort, är
olyckligt. Herr Branting använde i sitt anförande uttrycket att en sådan paragraf
skulle göra det möjligt för utländsk makt att lägga sig i den inhemska
rättsskipningen, och det förefaller mig som örn denna möjlighet skulle bli mycket
större, örn prövningen av åtalsfrågan lägges hos en rent politisk instans.
Överhuvud taget är det efter min uppfattning ganska angeläget att skilja rättsskipningen
— jag tänker då på såväl domstolarna som åklagarmyndigheterna
—• från de politiska organen. Därtill kommer den omständigheten att justitiekanslern
enligt straffrättskommitténs förslag till revision av 8 kap. skall pröva
såväl frågan om åtal enligt den paragraf, som motsvarar 14 a §, som också
åtalsfrågan när det gäller motsvarigheten till den nuvarande 4 § i 8 kap., vilken
ju har en mycket starkare politisk betoning än 14 a §. Straffrättskommittén har
uppgjort sitt förslag efter mycket ingående överväganden och överläggningar
på olika håll, och jag tror att det innebär den riktiga lösningen.

Om jag haft tillfälle till det skulle jag av denna anledning för min del ha
anslutit mig till herr Gezelius’ reservation. Eftersom det icke är möjligt att
ställa ett slutligt yrkande endast på grund av herr Gezelius’ reservation, tilllåter
jag mig, herr talman, att yrka återremiss till första lagutskottet för att
frågan örn vilken myndighet som skulle företaga åtalsprövningen på det sättet
ånyo skall tagas under övervägande.

I herr Linnérs yttrande instämde herr Siljeström.

Herr Schlyter: Herr talman! Första lagutskottet måste sätta stort värde på
de erkännsamma ord, som den ärade motionären riktade till utskottet för dess
behandling av hans motion. Han kunde ju lia särskild anledning att uttala dem
eftersom utskottet, såsom han själv erinrade, har upptagit den tanke, som han
framförde redan vid 1942 års riksdag.

Herr Undén beklagade nu, att utskottet icke redan år 1912 hade känt sig moget
att gå in på denna nu föreslagna linje. Då skulle vi, menade han, lia undgått
smäleken av åtskiliga av de åtal och domar, som nu ha blivit en verklighet.
Härpå vill jag svara, att vi för två år sedan icke hade de erfarenheter
att bygga på, som utskottet nu i sitt utlåtande har kunnat taga hänsyn till.
Jag måste medge, att motionären visade en framsynthet som är värd att lov Första

kammarens protokoll 19A1*. Nr 17. 4

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet ni. m. (Forts.)
ordas. Utskottet var emellertid för två år sedan icke moget att beträda denna,
såsom den siste ärade talaren starkt tiar understrukit, dock i vissa avseenden betänkliga
väg att till en politisk instans förlägga prövningen av frågan huruvida
åtal skall väckas eller ej.

Herr Undén antog, att utskottet till ett kommande år skulle vara moget att
ansluta sig till den linje, som lian i år Ilar förordat. Jag anser, herr talman,
ingalunda uteslutet att den lagstiftning, som nästa år eventuellt blir antagen,
kommer att tillgodose mycket av de synpunkter herr Undén har framfört, och
det tror jag vore lyckligt. Jag anser att den kritik, som han den ena gången
efter deli andra offentligen har framställt mot 8 kap. och dess tillämpning,
kommer att bli av stort värde för lagens slutliga utformning.

Herr Branting har emellertid redan i sitt inledningsanförande — vilket innehöll
en mycket värdefull kommentar till utskottets utlåtande och ett instämmande
i allt väsentligt i vad utskottet anfört — framhållit, att utskottets
förslag i år i sina nyttiga verkningar sträcker sig utöver motionen, vilket även
herr Undén medgav. Herr Undén, begränsade sitt ändringsförslag till de politiska
fallen, men utskottet fäster synnerlig vikt vid att justitieministern får
tillfälle att underkasta åtalsfrågan en förberedande granskning även i de fall
då militär upplysningsverksamhet åberopas.

Justitieministerns anförande har gjort det onödigt för mig att här framhålla
vilka svårigheter det skulle ha erbjudit för utskottet att framlägga ett ändringsförslag,
som i sak införde andra bestämmelser än den nuvarande 14 a §.
Om det för justitieministern framstod såsom betänkligt att gripa in i det utredningsarbete.
som för närvarande ankommer på straffrättskommittén. och i
år framlägga förslag till en partiell ändring av en paragraf i 8 kap. när man
har anledning att vänta, att kapitlet i dess helhet nästa år blir föremål för behandling.
måste ju denna betänksamhet ha varit ännu mycket större för utskottet.
Vid sidan om herr Undéns motion förelåg inom utskottet ingenting annat
än ett prelimigärt utkast från straffrättskommittén, som vi icke voro mogna
att acceptera och mot vilket i varje fall jag personligen i flera avseenden
hade mycket starka betänkligheter. Örn nu utskottet skulle ha gett sig till att
för riksdagen framlägga förslag till en ny lagparagraf, skulle vi ha förbigått
alla de instanser, som annars skola höras innan man skrider till en lagstiftning.
Enligt det vanliga tillvägagångssättet borde ju först och främst kommitténs
förslag ha varit definitivt utarbetat och motiverat, sedan skulle det ha
gått på remiss till myndigheterna, varefter justitieministern i departementet
med de yppersta medhjälpare skulle ha uppgjort ett lagråd sutkast, och sedan
skulle han fått lagrådets yttrande över detta, innan han slutligen bestämde
sig för det förslag som skulle gå till riksdagen. Här skulle det bli föremål för
motioner, och till sist skulle lagutskottet med stöd av allt detta samlade material
ha föreslagit riksdagen att taga ställning till saken. Hela denna lagstiftningsprocedur
skulle vi alltså ha hoppat över för att nu förelägga riksdagen
förslag till omedelbar lagändring, och när vi icke göra det, herr talman,
säges det att första lagutskottet har gått bet på uppgiften. Jag påstår att
det hade varit alldeles otillbörligt, ja en hybris, om första lagutskottet skulle
ha tilltrott sig att på det sättet kunna lösa en lagstiftningsuppgift av denna
svåra art.

Då utskottet nu i stället har framlagt förslaget att justitieministern skall
handha förprövningen i dessa mål, innebär det, såsom vi uttryckligen framhållit,
en avsikt hos utskottet, att justitieministerns prövning skall medföra en
verklig begränsning av tillämpningen av 14 a §. Det är icke meningen — såsom
när man överlåter åt justitiekanslern att pröva huruvida åtal skall väckas
eller inte — att justitieministern skall sitta med lagparagrafen framför sig

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
och överväga: »Falla dessa fakta under denna paragraf, och skall det alltså
bli åtal i enlighet med dess innehåll?», utan justitieministern skall ur alla de
synpunkter han i det individuella fallet finner vara av betydelse pröva, huruvida
det är lämpligt eller icke att väcka åtal. Detta är ett mycket ovanligt
provisorium, och jag vet mig aldrig förut ha varit med om någonting liknande.
Men det är också en allvarlig situation vi befinna oss i, eftersom vi ej äro i
stånd att för riksdagen framlägga en paragraf, som på tillfredsställande sätt
fixerar i vilka fall åtal få väckas. Då har utskottet haft det stora och välgrundade
förtroendet för justitieministern att vi anse, att han i avbidan på
lagförslagets framläggande kan fungera såsom en mänsklig prövare av alla de
enskilda fallen.

Herr Branting har, såsom jag redan nämnt, i sitt anförande lämnat en mycket
värdefull kommentar till utskottets utlåtande, och det är min förhoppning
att hans anförande, när det blir tillgängligt för de lagstiftande organen,
skall komma att utöva sitt inflytande på det förslag, som i sinom tid kommer
att framläggas för riksdagen. Med »i sinom tid» avser jag, herr talman, nästa
år; utskottet har genom upplysningar från justitiedepartementet fått en alldeles
bestämd och fast grund för antagandet att lagförslaget skall komma att
framläggas för nästa års riksdag, och det är inte meningen att provisoriet
skall räcka längre än till dess.

När sedan herr Branting yrkar strykning av ett visst stycke i utskottets
motivering, kan jag för min personliga del sympatisera även med vad han
därom har att anföra. Jag tror inte det hade spelat någon större roll, antingen
utskottets utlåtande haft den motivering, vi nu föreslå, eller den herr Branting
förordar. Det av honom till uteslutning föreslagna stycket innehåller
emellertid de mera formella synpunkter, som utskottet åberopar när det anser
sig icke kunna tillstyrka herr Undéns motion, och det förefaller mig därför
som örn det skulle bli en viss lucka i utskottets utlåtande därest dessa ord
strökes. Men av någon större saklig betydelse är det inte.

Då återstår bara för mig, herr talman, att med ett pär ord svara på herr
Linnérs anförande. Flan ogillade att utskottet hade ingått i kritik av domstolarnas
straffmätning. Utskottet har i princip, såsom han själv refererade,
uttryckligen sagt ifrån att det icke varit vår avsikt att ingå i något bedömande
av enskilda fall. Det måste emellertid vara en rättighet för ett riksdagsutskott,
när det har att pröva en fråga örn lagändring, att bedöma hur lagen
i dess tidigare lydelse har blivit dllämpad. Därtill behöver jag kanske
bara foga, att utskottet enligt min mening befinner sig i mycket gott sällskap,
då även justitieministern såvitt jag förstod framförde en kritik av lagtillämpningen
av principiellt alldeles samma natur som den utskottet har framfört.

Sedan yrkade herr Linnér återremiss till utskottet för att på det sättet få
ett uttalande från riksdagen, huruvida den önskade justitieministern eller
justitiekanslern såsom prövningsinstans. Jag har redan, herr talman, anfört
skälen till att vi ha föreslagit justitieministern. Frågan kommer att ligga helt
annorlunda till när det gäller att ett annat år definitivt utforma innehållet i
8 kap. strafflagen. Hade vi haft möjlighet att föreslå en paragraf med straffbestämmelserna
i definitivt skick, skulle det ha varit mycket naturligare att
ifrågasätta justitiekanslern såsom den granskningsmyndighet som man i alla
fall ville sätta in på detta ömtåliga område. Mea detta är, som jag nyss sade,
en helt annan uppgift, som det inte är frågan örn nu. Jag kan icke anse, att
justitiekanslern vore läinidig eller skickad att utföra den uppgift, som utskottet
här vill anförtro åt justitieministern.

Vad slutligen angår den synpunkten att de politiska inflytandena skulle
kunna komma att göra sig i särskilt hög grad gällande genom att det på pap -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
peret står, att justitieministern ansvarar för åtalsprövningen, ber jag kammaren
erinra sig att justitieministern för en liten stupel sedan nämnde, att man,
örn uppgiften lägges på justitiekanslern, får räkna med att denne håller sig i
intim kontakt med departementschefen. På den vägen, blir det då i alla fall
möjlighet att utöva det ofta verkligt önskvärda politiska inflytande, som här
kan komma i fråga. Med anledning av justitieministerns uttalande nyss, att
praxis på senare tid har visat sig ingalunda otillfredsställande, vill jag i detta
sammanhang gärna säga, att jag tror att vi stå i tacksamhetsskuld till justitieministern
för denna utveckling.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att första lagutskottet, efter den långvariga och förmodligen ingående
behandling det har ägnat motionen, slutat med ett positivt ställningstagande
i frågan.

Jag hör till dem som hellre hade sett, att utskottet kunnat åstadkomma
en verklig omarbetning av själva lagparagrafen. Jag har betänkligheter mot
att i regeringens hand lägga den delikata uppgift, som det innebär att utöva
granskningen av alla dessa vitt skilda fall och bestämma över örn åtal skall
ske eller ej. Jag misstänker, att justitieministern kan komma i omständigheter,
som man helst inte skulle vilja försätta honom i. Men när nu motionären
har avstått från att yrka bifall till sin motion och ansluter sig till utskottet,
finns det inte någon möjlighet att komma fram till ett positivt resultat annat
än på utskottets väg.

Jag anser för min del att ett beslut bör komma till stånd redan i år, och
jag har lättare att övervinna mina betänkligheter mot att lägga denna prövning
i regeringens hand efter den deklaration, som justitieministern här har
avgivit. Han har förklarat att han kommer att verkställa denna prövning i
den anda, som kommit till synes i motionen. Jag uttalar min tillfredsställelse
över den deklarationen. Vi kunna alltså se fram mot en mildare regim på detta
område i det kommande.

Men detta gör att vissa förut avkunnade domar, alldeles bortsett från det
omdöme man har örn domstolarnas sätt att handha sin uppgift, framstå i
en desto mera gräll belysning. Det måste sägas vara stötande att personer,
som efter övergången till den nya Bergquistska regimen tydligen inte alls
skulle ha åtalats, avtjäna mångåriga fängelsestraff, som ådömts före denna
tid. Jag vill därför mycket kraftigt ansluta mig till den vädjan, som herr
Branting här har riktat till regeringen, att upptaga frågan örn möjligheten
av amnesti i ett flertal av dessa tidigare fall, och jag vill också uttala den förhoppningen,
att denna prövning måtte ske rätt snart.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Den här diskuterade frågan ingår även i följande
utlåtande, som lagutskottet har avgivit i anledning av vår motion,
vilken omsluter ett helt komplex av vad vi bruka kalla paniklagar. Jag vill
inte föregripa behandlingen av detta lagutskottets utlåtande nr 24, men till
den speciella fråga, som förts fram av motionären herr Undén och till vilken
lagutskottet har tagit ställning, vill jag ändå säga ett pär ord.

Så vitt jag förstår har dels av motionären och dels av reservanten i utskottet,
herr Branting, anförts så ovederläggliga skäl för en lagändring —
som reservanten dock inte ansett sig kunna formulera i sin reservation — att
de borde ha varit tillräcklig motivering för utskottet att gå ett steg längre.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)
Trots att jag således icke kan vara alldeles tillfredsställd med slutresultatet,
vill jag dock gärna prisa utskottet för dess positiva inställning.

Jag kau inte dela herr Schlyters uppfattning att en förändring av 14 a §
skulle vara utesluten på grund av hänsyn till en sådan vidunderlig tågordning
i lagstiftningsfrågor som han här skildrade. Visserligen brukar det ju
i lagfrågor gå till på det vis, som herr Schlyter här erinrade kammaren örn,
med denna väldiga procedur och hela detta papperskvarnmaskineri, som måste
fungera till sista kvarnstenen, innan ett lagutskott kan anse sig kompetent
att framlägga ett positivt förslag i en lagfråga, men jag skulle ha blivit mycket
glad, örn herr Schlyter åtminstone inte betraktat denna tågordning såsom
evig och oföränderlig. I vissa fall har det nämligen visat sig, att riksdagen
varit ytterligt rapp och utan hänsyn till kunglig tågordning genomfört
vissa lagar. Under de lugnare förhållanden, som nu råda i lagstiftningshänseende
här i riksdagen, borde man därför mycket väl kunnat forcera alla
dessa hinder och intaga en positivare ställning. Detta så mycket mer som
motionären, herr Undén, har föreslagit en i mitt tycke riktigt bra lagtext;
ingen har egentligen kritiserat hans formulering. Motionären har alltså tillmötesgått
alla de krav, som sammanhänga med dessa kungliga tågordningsprocedurer,
genom att själv föreslå en formulering, som skulle vara betydligt
bättre än den som nu existerar i lagen.

Utskottet har kommit till det resultatet, att Kungl. Maj:t i dessa fall skall
pröva huruvida åtal bör anställas eller ej. Jag är för min del tillfredsställd
med att »Kungl. Maj:t» i detta fall betyder justitieminister Bergquist; jag
instämmer gärna i att det är en fördel.

Men jag kan icke oförbehållsamt uttala min tillfredsställelse med att justitieminister
Bergquist i fortsättningen skall pröva, om åtal bör anställas
eller ej, ty när jag hörde hans anförande, som jag naturligtvis med stort intresse
tog del av, fick jag det intrycket att han, även för att vara justitieminister
och bunden av sitt ämbete, något för mycket nedvärderade de faror,
som ligga i denna lagstiftning. Efter det att man hade åhört justitieministerns
anförande kunde det förefalla som örn denna lag inte vore så värst farlig. Det
var egentligen detta sorn gjorde att jag tog ordet, ty jag vill icke låta en
sådan framställning stå alldeles oemotsagd.

Tidigare ha här i kammaren bland annat av mig anförts konkreta exempel
på vilka oerhörda faror som ligga i den tänjbara formuleringen av omdiskuterade
paragraf i kap. 8, och jag tror därför inte att vi böra låta justitieministern
nedvärdera farorna såsom han här gjorde. Han hänvisade till att praxis
har blivit bättre och bättre. Ja, det är ju tacknämligt, och jag tror att den
kommer att bli ännu bättre under justitieministerns mer direkta handläggning
av ärendena. Men egentligen är denna uppgift en börda, som jag, om jag
vore justitieminister, skulle betacka mig för att få på mina axlar. Med ett
sådant obestämt tillämpningsområde som i detta fall och med hänsyn till de
påtryckningar, som alltid kunna förekomma i sådana mål, kan det bli en
ganska krävande uppgift att fälla avgörandet. Det borde dessutom åtminstone
på strafflagstiftningens område vara så, att av lagens formulering klart framginge,
om åtal skall anställas eller icke. Det är ju ändå detta som lagstiftningen
bör eftersträva, ty örn den saken icke är klar blir det ett godtycke i
utövandet av rättsskipningen -—• ett godtycke vars existens man tidigare har
givit belägg för och som jag inte ytterligare skall exemplifiera. Örn man nu
flyttar över avgörandet från åklagarmyndigheter och domstolar till Kungl.
Majit, är det visserligen i dagens konkreta situation ett bestämt framsteg, men
det är icke ett tillstånd som bör eftersträvas, att regeringen skall taga politisk
ståndpunkt till örn åtal får anställas eller icke.

Nr 17,

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)

Jag har för min del endast velat göra dessa kommentarer till diskussionen.
Jag har givetvis icke något särskilt yrkande, utan jag är på det klara med att
utskottets linje, såsom saken ligger till, är den enda man kan ansluta sig till.

Innan jag slutar vill jag emellertid gärna instämma i herr Åkerbergs anförande
och i vad herr Branting sagt, särskilt då beträffande frågan örn amnesti.
Det finns några fall -—■ jag skall inte alls säga vilka •—• där utan tvivel
en amnesti skulle mötas med ganska allmän tillfredsställelse av alla de element
bland folket, som icke äro quislingar eller nazister, och jag tror, att regeringen
härigenom skulle kunna gottgöra en del, som i varje fall för den stora massan
av Sveriges folk tett sig såsom vrångt och oriktigt.

Jag vill därför i den mån det kan lia någon verkan livligt ansluta mig till
vad herr Branting och herr Åkerberg i det stycket anfört,

Herr Siljeström: Herr talman! Redan vid läsningen av föreliggande utlåtande
ställde jag mig ytterst tveksam inför den lösning beträffande åtalsfrågan,
vartill utskottet kommit. Jag ansåg nämligen för min del, att utskottet
här gjort ett ganska allvarligt avsteg från en princip, som jag anser man
bör sätta högt, nämligen principen att hålla domstolarna och deras verksamhet
helt utanför den politiska maktens ingripande. Denna princip är såvitt jag
förstår så viktig, att man endast i yttersta nödfall bör göra ett avsteg därifrån.

Jag blev emellertid ännu mera betänksam, när jag hörde det anförande, i
vilket första lagutskottets ordförande tillstyrkte denna lösning. Han säde, örn
jag fattade honom rätt, att man avsåg att justitieministern inte skulle vid sin
prövning efterse, huruvida det föreliggande fallet föll under paragrafens ordalydelse,
utan justitieministern skulle vid ärendenas prövning taga hänsyn till
alla de synpunkter, som han kunde anse vara värda beaktande.

Örn jag nu fattat forsta lagutskottets ordförande rätt, frågar jag mig, vad
man då överhuvud taget skall med paragrafen och dess ordalydelse att göra.
Det förefaller mig som om man här vore inne på en ganska betänklig väg.
Man har en lagparagraf, som säger så och så, men det är inte meningen, att
den paragrafen skall tillämpas efter sin ordalydelse, utan den politiska maktens
representant skall bestämma, hur i de särskilda fallen skall förfaras. Det
är detta jag inte kunnat ansluta mig till, och jag undrar, om inte herrarna
själva vid närmare eftertanke måste inse, att ni äro inne på ganska farliga vägar,
då ni rekommendera en dylik lösning. Det har visserligen sagts, att det
är en nödfallslösning, som inte kommer att få giltighet mer än ett år, då man
utgår från att det blir en ny lagstiftning nästa år, men inte heller det tycker
jag kan motivera ett så allvarligt avsteg från viktiga lagstiftnings- och domarprinciper
som man här gjort.

För min del har jag anslutit mig till den tanken — jag har inte varit med
i utskottet, varför jag inte har något ansvar för utskottets handläggning av
ärendet — att man borde låta justitiekanslern som den högste åklagaren prövade
fall som kunna förekomma. Jag kan inte förstå, att det är riktigt att, såsom
jag tror först justitieministern men sedan även herr Schlyter påstod,
justitiekanslern skulle springa och fråga någon i regeringen, hur han i det
särskilda fallet skulle göra. Det har jag verkligen inte tänkt mig, utan jag
har tänkt mig, att han på eget ansvar skulle avgöra dessa frågor. Örn herrarna
mena, att han inte själv kan göra detta, utan behöver anlita regeringen, har
jag för min del nog en högre tanke örn justitiekanslern än herrarna.

Jag har med dessa få ord endast velat motivera min anslutning till den
tanke, som framkom under utskottsbehandlingen, nämligen att dessa frågor
böra anförtros åt justitiekanslern, och jag instämmer i det yrkande, som framställts
av herr Linnér.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. straffet för olovlig underrättelseverksamhet m. m. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! Jag undrar örn herr Siljeström glömt bort den
tid, då han själv såsom expeditionschef i justitiedepartementet var med och behandlade
ett mycket stort antal fall, i vilka justitieministern hade att taga
ställning i åtalsfrågor. Det har ju gällt, att åtal i vissa tryckfrihetsmål inte
fått väckas annat än efter justitieministerns förordnande. Jag tror inte att någon
domstol i Sveriges land känt sig pa något sätt politiskt beroende, därför
att en åklagare inte fått väcka ett dylikt åtal utan att justitieministern givit
lov till det.

På samma sätt förhåller det sig i detta fall. Det kan inte bli tal örn något politiskt
inflytande på domstolarna. Justitieministerns uppgift är att avskära ett
antal fall, i vilka åtal inte får väckas. I de fall, då åtal väckes, saknar han
varje förmåga att påverka domstolen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats l:o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Branting, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen, som förordats i den
av honom vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o) att utlåtandet
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes till en början propositioner, dels på bifall till det framställda
återremissyrkandet, dels ock på avslag därå; och förklarades den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt herr Bräntings yrkande; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 263,
med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 6 § förordningen den 17 juni
1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening
att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning av väckta
motioner angående revision av 8 kap. strafflagen m. m.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 74 i första kammaren av herr Linderot och nr .121 i andra kammaren
av herr Hagberg i Luleå m. fl. I motionerna, vilka vörö likalydande
hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa:

1) att en sådan omarbetning skyndsamt måtte företagas av 8 kap. strafflagen
och proposition i följd därav framläggas, att endast verkligt spioneri
och ett utlämnande av sådana uppgifter, vilkas offentliggörande innebure en
försämring av Sveriges försvarsläge bleve straffbelagt,

2) att sådan omarbetning skyndsamt måtte företagas av förordningen den
22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna och proposition i följd
därav framläggas, att av ordalydelsen otvetydigt framginge, att endast under
den tid något sådant förhållande avhandlades, som med hänsyn till rikets försvarsläge
borde hemlighållas, rättegången finge hållas inom lyckta dörrar.

Orri revision
av 8 kap.
strajllagen
m. m.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)

3) att proposition om sådan ändring- av rättegångsbalken måtte framläggas,
att beslut örn handläggning av mål inom lyckta dörrar skulle kunna särskilt
överklagas,

4) att proposition örn sådan ändring av utlänningslagen måtte framläggas,
att utlänning icke skulle av administrativ myndighet utöver vad för svensk
medborgare gällde kunna berövas sin frihet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 74 och II: 121, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

_ Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Schlyter, Branting,
Ahlkvist och Gezelius, fru Gustafson samt fröken Öberg ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
I: 74 och II: 121, ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl.
Maj :t ville låta verkställa utredning angående tillämpningen av gällande bestämmelser
örn offentlighet vid domstolarna i mål av den i motionerna avsedda
beskaffenhet ävensom angående rätt för part att föra särskild talan mot beslut,
varigenom domstol förordnat örn måls handläggning inom stängda dörrar,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Holmberg: Herr talman! Det torde inte vara någon överdrift att säga,
att de lagar vilka beröras i de föreliggande motionerna ha tillkommit i panikens
tecken. Regeringen som föreslog dem och riksdagen som antog dem stodo
under intryck av de antidemokratiska krafternas stora framgångar under krikets
första skede. De trodde att de demokratiska krafterna i världen skulle lida
nederlag och inställde sig på den såsom oundviklig ansedda nyordningen genom
att, såsom motionen med stöd av bland andra professor Sundberg säger,
börja bygga upp den svenska lagstiftningen på grundval av »föreställningar
av omisskänneligt nationalsocialistiskt ursprung». Den gamla svenska rättssäkerheten,
över vilken man tidigare vid varje tillfälle tillkännagivit sin stolthet,
sattes å sido till förmån för godtycket och hänsynen till vad man kallade
rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt, d. v. s. i verkligheten
främmande makts krav på de svenska domstolarnas och den svenska polisens
inskridande mot handlingar, som tidigare inte bara ansetts såsom tillåtliga utan
också såsom självklara.

Det var ingen tillfällighet skulle jag tro att man, när 8 kap. strafflagen helt
och hållet förändrades, såsom jag tror justitieministerns ord nyss folio, glömde
bort flyktingsspionaget. Detta var vid den tidpunkt, då lagändringarna gjordes,
visst inte så okänt som justitieministern syntes vilja berätta för oss.
Tvärtom är det en form av spionage, som redan vid tiden före kriget var mycket
väl bekant här i Sverige, inte minst efter det att år 1938, örn jag inte minns
fel, en nationalsocialistisk organisation här i Sverige avslöjades verksam för
främmande makts räkning i spionage på sådana politiska flyktingar, som redan
vid den tidpunkten funnos här i Sverige. Detta flyktingsspionage bedrevs emellertid
endast av de antidemokratiska krafter, unde! intryck av vilkas framgångar
man handlade, och det är ur den synpunkten ganska förklarligt, att
man vid denna tidpunkt glömde bort detta flyktingsspionage och först på senare
tid börjat upptäcka, att det existerar något sådant.

Det sägs i motionen, att den ifrågavarande lagstiftningen inte överensstämmer
med det svenska folkets rättsmedvetande. Såvitt jag är i stånd att bedöma,
stå de ändringar, som företagits i 8 kap. strafflagen i den bjärtaste

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Om revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
motsats till detta rättsmedvetande, oell det förefaller som örn de som haft
tillfälle att tillämpa dem varit mycket starkt medvetna härom, ty man har
konsekvent sökt dölja för folk, hur dessa lagar i praktiken verkat genom att
handlägga alla åtal, som anställts på grundval av 8 kap. strafflagen såsom
hemliga. Samtidigt har den lagstridiga s. k. fria bevisprövningen i dylika mål
tillämpats i full utsträckning med resultat, att det godtycke, till vilket redan
lagens tänjbarhet och dess politiska karaktär samt de hemliga rättsförhandlingarna
inbjuda, fått ett betydligt ökat spelrum. I många fall har följden blivit, att
det inte varit rättvisa som skipats utan repressalier som utövats mot de åtalade.
Jag tror att jag, trots justitieministerns vittnesbörd om lagens tillämpning,
kan säga att många av de mål, som resulterat i långvariga frihetsstraff, inte
skulle ha givit annat resultat än frikännande, därest rättegångarna varit offentliga
och det på grund därav varit nödvändigt för domstolarna att taga hänsyn
till den allmänna opinionen samt inte tillämpa den s. k. fria bevisprövningen
på det sagolikt ogenerade sätt, som i vissa fall förekommit.

Den behandling, som under de senaste åren beståtts politiska flyktingar i
Sverige, har också varit av mycket reaktionär karaktär och stått i strid med
rättsmedvetandet hos folk i allmänhet. När man kommit så långt, att en människa
utan rannsakning och dom och utan att hon kan anklagas för att på
något sätt ha förbrutit sig mot svensk lag kan stoppas i fängelse för praktiskt
taget obegränsad tid och där åläggas arbete på samma sätt som en straffarbetsfånge,
har rätten avlösts av rättslöshet. Den behandling, som under de
gångna åren vederfarits vissa politiska flyktingar, har satt en mycket svår
fläck på den ära, som Sverige under tidigare skeden förvärvat för en human
och rättvis behandling av politiska flyktingar. Lagen örn vissa tvångsmedel,
som beröres i motionerna, har varit så skriven, att den i stor utsträckning
kunnat utnyttjas till rena politiska trakasserier. Det är tydligt, att man åtminstone
i viss mån varit medveten därom. Därpå tyder inte minst, att man
undan för undan avkortat den tid som polismyndigheterna haft rätt att utan
hörande av någon högre myndighet hålla en människa, anhållen. När lagen
först kom till uppgick denna tid till 30 dagar. Det inträffade då, att en av
mina medarbetare i Arbetartidningen i Göteborg, hos vilken man vid den stora
polisrazzian år 1040 hade funnit en studieplan i leninism — en studieplan
som självfallet också ägnade några ord åt det beväpnade upprorets teori, sådan
Lenin framlagt den i anslutning till förhållandena i Ryssland före revolutionen
år 1917 •— anhölls av polisen, som sedan genom polismästaren i Göteborg
utfärdade en kommuniké örn att man hos den anhållne hade funnit ett
revolutionskompendium och en revolutionsplan, som motiverade en närmare
granskning. Mannen hölls sedan anhållen i jämnt 30 dagar och var under denna
tid tre gånger i förhör. Det förelåg uppenbart politiskt trakasseri i detta fall.

Jag skulle även kunna ge exempel på hur man begagnar rätten att censurera
post till att utöva politiskt trakasseri. Under vintern 1941—42 inträffade
det för Arbetartidningen i Göteborg — det inträffade även för andra tidningar
— att de pressinformationer, som värjo dag skickas ut av de allierades härvarande
legationers pressbyråer till svenska tidningar, fördröjdes på sin väg
från Stockholm till Göteborg en vecka och upp till tio dagar. Det verkar ju
rena komiken, örn man påstår, att det skulle varit nödvändigt att på grund av
misstankar mot tidningarna eller enskilda personer på deras redaktioner på
det sättet sabotera befordrandet av det material det här var fråga örn. På
Arbetartidningen i Göteborg vände vi oss lill postverket och klagade samt anhöll
örn undersökning. Långt om hinge fingo vi meddelande från postverket,
att det tyvärr överhuvud taget inte kunde uttala sig i denna fråga. Vi vände
oss då till säkerhetspolisen med begäran om undersökning och framhöllo, att

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
det absolut inte kunde vara nödvändigt att på det sättet sabotera försändelserna.
Säkerhetspolisen sade sig inte ha med saken att göra och vägrade ta
befattning med framställningen. Den avdelning U slutligen, som sysslar med
denna verksamhet, existerar inte officiellt, trots att dess rättigheter äro fastslagna
i lagen. Dit kunde vi således inte vända oss. Vi stodo alltså i den situationen,
att här finns en lag, vilken ger myndigheterna vissa rättigheter, som
de tillämpa på uppenbart oriktigt sätt. När man skall klaga, finns ingen
myndighet till vilken man kan vända sig, ingen myndighet som erkänner att
den är ansvarig för tillämpningen av lagen och ingen hos vilken man kan
få rättelse gentemot en tillämpning, som innebär rena rama politiska trakasseriet.
Denna censur pågår fortfarande. Den bedrives visserligen inte riktigt
på samma sätt som tidigare — den har ändrats som allt annat — men den
bedrives fortfarande i mycket stor utsträckning. Jag vet naturligtvis inte
vilka personer som äro utsatta för den, men med hänsyn till den erfarenhet
jag har örn hur denna censur är inriktad, skulle det inte det minsta förvåna
mig örn generalpostdirektör Örne själv, som ju har vissa demokratiska och
kanske allierade sympatier, hör till dem som äro utsatta för censur av sin
post.

Den panik och psykos som rådde, då dessa lagar kommo till, har släppt numera,
ty det är klart för alla, att de antidemokratiska krafterna inte komma
att segra som man en gång trodde utan äro dömda till ett oundvikligt nederlag.
Följden är redan att praxis, när det gäller att tillämpa dessa olika lagar,
inte längre är densamma som förr. Straffmätningen har'' blivit betydligt mildare
än den var tidigare. Detta är bra i och för sig, men det skulle ju vara
ännu mycket bättre, örn man förändrade lagarna, så att tidigare gällande rätt
återställdes.

Utskottet har tydligt visat, att det har sympatier för den tankegång som
är framförd i de föreliggande kommunistiska motionerna. Det kommer fram
i dess ställningstagande till den motion, örn vilken det nyss behandlade utlåtandet
rörde sig, där utskottet ju intar den ståndpunkten, att regeringen bör
få avgöra, huruvida i vissa fall åtal skall anställas eller inte. Jag måste inom
parentes säga, att det ju inte är något vidare smickrande omdöme vare sig
örn lagarna eller domstolarna som ligger däri att man överlåter åt en politisk
instans som regeringen att avgöra huruvida lagarna skola tillämpas. Detta
kommer också till uttryck i ställningstagandet till en motion, som behandlas
i ett efterföljande utlåtande samt i övrigt i vad utskottet sagt i sitt föreliggande
utlåtande beträffande de hemliga rättegångarna och behandlingen av de
politiska flyktingarna. Jag tycker ändå, att utskottet kunde ha visat sig litet
mindre ängsligt och att herr Linderots motion kunde ha bifallits, ty man borde
väl inte ha mindre brått nu, då det gäller att få bort dessa monstruösa lagar,
än man hade på den tiden, då det gällde att kalla dem till liv.

Den reservation, som avgivits av herrar Schlyter, Branting med flera, betecknar
emellertid ändå ett så pass stort framsteg, att jag skall tillåta mig att
här yrka bifall till densamma.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Såsom framgår av det rätt omfattande
utskottsutlåtandet är det ej vare sig likgiltighet för de i motionerna
avhandlade frågorna eller uppfattningen, att allt är bra som det är, som
föranlett utskottsmajoriteten att hemställa, att motionerna icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Den första punkten i motionärernas hemställan har ju redan ingående behandlats
här i kammaren och beslut fattats, varför jag kan förbigå den.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Om revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)

Beträffande den andra punkten nied hemställan om omarbetning av bestämmelserna
örn offentlighet vid underdomstolarna har utskottet påvisat, att enligt
nu gällande bestämmelser rättegången i princip skall vara offentlig. Undantagen,
då rätten kan besluta om handläggning inom lyckta dörrar, utgöras
huvudsakligen av mål, som äro stötande för anständigheten och sedligheten
och mål, där enskildas förhållahden, yrkeshemligheter o. dyl. behandlas,
vilka ej böra komma till allmänhetens kännedom samt sådana fall, då något
kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för
främmande makt.

Motionerna avse synbarligen endast ändring i sistnämnda hänseende.

Utskottet framhåller, att det mången gång är svårt eller till och med omöjligt
att på förhand avgöra huruvida under handläggning av ett mål sådana
omständigheter kunna förekomma, att målet bör handläggas inom stängda
dörrar. Vidare säger sig utskottet ej kunna bedöma, huruvida domstolarna i
mål av förevarande art förordnat örn handläggning inom stängda dörrar i
större utsträckning än hänsyn till rikets säkerhet påkallat. Så långt är utskottet
enigt. Majoriteten fortsätter sedan, att den inhämtat upplysningar,
att tillämpningen av ifrågavarande lagbestämmelser torde bliva föremål för
undersökning av de sakkunniga, som tillkallats för att verkställa utredning
rörande tillämpningen av 1937 års lagstiftning örn allmänna handlingars offentlighet.
Utskottets majoritet har kommit till den slutsatsen, att den på
grund av det anförda icke funnit sig böra förorda bifall till motionärernas
förslag i denna del.

Angående sedan frågan om huruvida beslut om handläggning av mål inom
stängda dörrar skall kunna särskilt överklagas synes en sådan bestämmelse
vara av tvivelaktigt värde, åtminstone för den tilltalade. Om handläggningen
av ett mål skall avbrytas med anledning av anförda besvär förlänges tiden
för målets avgörande, vilket kan medföra obehag för häktad person. Skall
handläggningen fortsättas utan hinder av besvären förefinns möjlighet redan
nu för häktad person att i samband med överklagande av rättens beslut föra
talan mot beslut, att rättegången mot honom skall företagas inom stängda
dörrar. Utskottet anser det också angeläget, att domstolarna i största möjliga
utsträckning upprätthålla principen om rättegångarnas offentlighet. Vi tro,
att detta är till större fördel för den åtalade än rättigheten att överklaga
rättens1 beslut. Vid övervägande av dessa synpunkter har utskottets majoritet
därför funnit sig icke böra tillstyrka någon framställning i enlighet med
motionärernas förslag.

Vi ha den uppfattningen — och det har väl varit en allmän praxis i riksdagen
— att då frågor äro under utredning, riksdagen inte ånyo begär en utredning
i samma fråga. Därför ha vi inte kunnat följa reservanterna.

Beträffande slutligen frågan, huruvida administrativ myndighet skall vara
berättigad att beröva utlänning hans frihet, utöver vad som gäller för svenska
medborgare, pågår även en utredning, och det beräknas, att de sakkunniga
redan innevarande år komma att avlämna förslag till ny utlänningslagstiftning
samt att proposition i ämnet väntas komma att föreläggas 1945 års riksdag.
I avbidan på denna lagstiftning utfärdade Kungl. Majit redan förra
året bestämmelser i syfte att öka rättssäkerheten för de utlänningar, som i
administrativ ordning berövats sin frihet. Med hänvisning till pågående utredning
och redan vidtagna åtgärder avstyrker utskottet också enhälligt bifall
till motionärernas hemställan i denna del.

Herr talman! I anslutning till det anförda får jag yrka bifall till utskottets
förslag, som innebär, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! Såsom den föregående talaren redan har framhållit,
är utskottsmajoritetens och reservanternas motivering hela utlåtandet
igenom alldeles identisk, och det är endast i fråga om konklusionerna som vi
skilja oss åt. Vi inom utskottet ha enhälligt understrukit vikten av offentlighet
vid domstolarna. Utskottet har kommit till den uppfattningen, att vi i fråga
örn de mål, som det här gäller, ha fått åskådningsmaterial, som styrker den
gamla hävdvunna svenska uppfattningen örn offentlighetens stora betydelse
för en god rättsskipning, och utskottet har inte kunnat undgå känslan, att inskränkningarna
i offentligheten ha varit menliga för rättsskipningen på detta
område. Det finns alltså inte någon som helst meningsskiljaktighet inom lagutskottet
på denna punkt. Vi skilja oss åt i frågan, om vi skola skriva till
Kungl. Maj:t och begära en undersökning av de nuvarande förhållandena eller
örn vi skola hänvisa till den utredning angående allmänna handlingars offentlighet,
som redan pågår.

Såsom man kan inhämta av den till 1940 års riksdag avgivna berättelsen,
tillkallades på grund av Kungl. Maj :ts bemyndigande i mars 1939 ett antal
sakkunniga under ordförandeskap av universitetskansler Undén för att verkställa
en utredning rörande tillämpningen av den nya lagstiftningen örn
allmänna handlingars offentlighet. Det hade visat sig, att det rådde en viss
osäkerhet vid lagtillämpningen, och det ansågs betydelsefullt, att praxis från
början kom in på goda banor. Utredningen skulle enligt direktiven tjäna som
grundval för överväganden, huruvida och i vad mån åtgärder kunde anses
erforderliga för att åstadkomma en praxis, som tillgodosåg kravet på en så
vidsträckt offentlighet som möjligt, utan att andra berättigade intressen
träddes för nära.

Utredningen kom sedan på grund av händelsernas utveckling att ligga nere.
Först den 3 december 1943 förordnades, såsom vi se i den i år framlagda
riksdagsberättelsen, att utredningen skulle återupptagas, och nya sakkunniga
tillkallades under ordförandeskap av justitierådet Gärde. De ha börjat utredningsarbetet.
Enligt min uppfattning ligger emellertid denna utredning något
vid sidan av det som motionärerna här begära, nämligen en utredning angående
offentligheten vid domstolarna. Visserligen har de sakkunnigas ordförande
förklarat, att, såsom det står i utskottets utlåtande, tillämpningen av ifrågavarande
lagbestämmelser torde bliva föremål för undersökning av de sakkunniga.
Huruvida dessa ha tänkt sig, att undersökningen skulle leda till något förslag
om ändrad lagstiftning, vet man icke. Utskottsminoriteten har på denna
punkt ansett sig böra med avvikelse från majoritetens hänvisning till den
sittande sakkunnigkommittén uttalade följande: »Frågan synes emellertid utskottet
förtjänt av en undersökning, vilken lämpligen torde kunna anförtros
åt de sakkunniga, som tillkallats för att verkställa utredning rörande tillämpningen
av 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet.»

Ännu en punkt i motionen har föranlett ett positivt uttalande från minoritetens
sida. Det gäller frågan, huruvida det skall vara tillåtet att föra särskild
talan i högre rätt emot ett beslut av underdomstol att utesluta offentligheten.
Det sades här nyss av utskottets talesman, att en sådan klagorätt kanske inte
skulle få så stor praktisk betydelse. De personer det här gäller sitta i allmänhet
häktade, och man kan inte låta målet vila, medan frågan om offentligheten
går till högre rätt. Jag tror i alla fall, att en klagorätt här skulle kunna ha
sin betydelse. Hovrätten kan mycket snart efter det att överklagande skett
fatta ståndpunkt till besvären, och om den skulle gå klaganden till mötes och
förklara, att offentligheten icke hade bort uteslutas, kommer detta hovrättens
beslut den fortsatta handläggningen av målet till godo, men framför allt tror
jag, att en dylik rättighet att få denna viktiga rättsskipningsfråga prövad av

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Om revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
en högre instans kommer att betyda, att den lägre instansen kommer att allvarligare
överväga frågan, huruvida den skall utesluta offentligheten eller
icke.

Under senare år har man på många områden kunnat konstatera, att likgiltigheten
för gammal uppfattning örn offentlighetens betydelse har gått mycket
långt. Vi i utskottet ha vid behandling av ärenden kunnat rekvirera
en viss handling från något departement för att vinna upplysningar. Handlingen
har varit hemligstämplad, men inte varit av den beskaffenhet, att vi
kunnat inse behovet av hemligstämplingen. När man inom utskottet har uttryckt
önskan om att handlingen skulle stencileras och delas ut till utskottets
ledamöter, ha vi vänt oss till högre tjänstemän inom ifrågavarande departement,
och sedan dessa tagit saken under övervägande, har hemligstämpeln
strukits. I dessa fall var hemligstämpeln alldeles onödig. Det är min övertygelse,
herr talman, att om det här införes ett rättsmedel mot beslut örn handläggning
inom lyckta dörrar, denna klagomöjlighet kommer att lända rättsskipningen
till gagn på grund av sin blotta existens.

Då det alltså inte finns någon principiell meningsskiljaktighet inom utskottet,
utan det endast gäller den praktiska frågan, om riksdagen skall eller icke
skall giva ett positivt uttryck för sin uppfattning och begära, att frågan blir
föremål för utredning, tycker jag, herr talman, att första kammaren gärna
kunde bifalla reservanternas hemställan, varom jag ber att få framställa
yrkande.

Häri instämde herr Petersson, Knut.

Herr Siljeström: Herr talman! Såsom första lagutskottets ordförande framhållit,
föreligger icke någon större skiljaktighet mellan reservanterna och utskottsmajoriteten.
När jag emellertid — jag har icke deltagit i ärendets utskottsbehandling
— ansluter mig till majoriteten, vill jag något närmare motivera
detta.

Herr Holmberg yttrade, att den praxis, som har införts, nämligen att spionerimål
handläggas inom lyckta dörrar, har kommit att medföra, att de domar,
som fällas i dessa mål, icke äro ett utslag för rättvisa, utan ha tillkommit
i repressaliesyfte. Vidare uttalade han, att örn dessa rättegångar icke hade
hållits inom stängda dörrar, utslagen icke blivit fällande, utan friande. Jag
tycker, att herr Holmberg skall akta sig för så stora ord, ty han vet nog
icke, vad han talar om, och jag protesterar emot att de svenska domstolarna
utsättas för så grova beskyllningar som här har framställts. Jag har själv
icke handlagt något som helst ärende av denna beskaffenhet, varför jag icke
talar i egen sak, men jag vet, att de svenska domstolarna stå över sådana beskyllningar.

Inom utskottet råda delade meningar, huruvida man utan vidare skall låta
den pågående utredningen rörande tillämpningen av lagstiftningen om allmänna
handlingars offentlighet taga hand om även denna fråga eller örn man
skall skriva till Kungl. Maj :t och påminna i saken. Jag anser för min del,
att det kan vara ganska nyttigt, att en utredning kommer till stånd, ty jag
tror, att den kommer att giva vid handen, att det förfarande, som har praktiserats
vid domstolarna med rättegångar inom lyckta dörrar, i regel varit
riktigt. Men jag är en smula rädd för den anmärkning, som minoritetens uttalande
här otvivelaktigt innebär. I detta uttalande ligger en misstanke om att
allt icke varit riktigt bra. Och det är den jag icke velat ansluta mig till.

Jag bär precis samma uppfattning som herr Schlyter, att rättegångens
offentlighet är en av de viktigaste principerna för vår rättsordning, och jag

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
har vid. ett annat tillfälle, då denna fråga bragtes på tal, jag tror av herr
Linderot, uttalat, att offentlighetsprincipen har gått domarna och domstolarna
så i blodet, att vi ofta få kämpa emot, när parterna begära förhandlingar inom
lyckta dörrar. Särskilt i äktenskapsmål förekommer det ofta, att parterna
hemställa, att målen skola behandlas inom lyckta dörrar, ty de vilja icke ha
sin smutsiga byk tvättad inför offentligheten, men som regel bifallas icke
dessa yrkanden. Jag tror icke, att man här behöver vara rädd för att det försiggår
något smussel, ty sådant är ganska främmande för den uppfattning,
som präglar våra domstolar.

Vad sedan beträffar den andra frågan, rätten att klaga, tror jag, att herr
Schlyter i mångt och mycket har rätt, när han säger, att blotta förhandenvaron
av denna kommer att vara ett incitament för domstolen att tänka sig
noga för, men jag undrar, örn det icke snart kommer att visa sig, att denna
rätt är av föga värde. Hur skall det egentligen gå till här? En domstol beslutar,
att målet skall handläggas inom lyckta dörrar, kanhända icke hela målet
utan blott vissa delar. Så klagas det hos överrätt. Förmodligen måste väl
rättegången förklaras vilande under tiden, annars kanske den blir slutförd,
innan hovrättens utslag hunnit meddelas. Då har hovrätten blott att tillgå
protokollen från ifrågavarande rättegångstillfälle. Vad kan den då göra? Jo,
hovrätten kan icke gärna, örn den har en annan uppfattning än underrätten,
säga annat än att med hänsyn till vad som vid det rättegångstillfället förekommit
vid underrätten, målet icke borde ha handlagts inom lyckta dörrar. Vad
betyder detta för underdomstolen? Det kommer nytt material in i rättegången,
ty uppskovet har kanske motiverats just med att det behövdes ytterligare
material. Då får domstolen ånyo taga ställning till frågan om offentligheten.
Hovrättens utslag har ju giltighet endast beträffande underdomstolens beslut
vid den föregående handläggningen. Men när det nya materialet kommer in,
har underdomstolen på nytt fri prövningsrätt. Därför tror jag, att det i praktiken
kommer att visa sig, att klagorätten icke betyder någonting, och då kommer
mycket snart detta lilla incitament att förlora sin verkan.

Jag ansluter mig, på de skäl jag nu har anfört, till utskottets hemställan,
till vilken jag yrkar bifall.

Herr Linderot: Herr talman! Det var herr Siljeströms yttrande om domstolarnas
okränkbarhet och ofelbarhet, som uppkallade mig. Det är inte första
gången vi här i kammaren byta ord, herr Siljeström och jag, just örn detta tema.
Jag måste slutligen reagera litet kraftigare än jag tidigare har gjort gentemot
den mening herr Siljeström företräder, att de svenska domarna och de svenska
domstolarna såsom institutioner skulle vara ofelbara, samtidigt som jag betonar,
att jag aldrig här i kammaren har smädat svenska domstolar eller den svenska
domarkåren. Jag tror, att herr Siljeström är en mycket rättrådig domare och
att de svenska domarna i allmänhet kunna inrangeras under begreppet rättrådiga
domare. Men jag anser det vara ett mycket långt steg därifrån och till att
reagera, som örn domstolarna utgjorde något ofelbart. Enligt den kristna religionen
finns det bara ett ofelbart ting, och det är den allsmäktige Guden, men
domstolarna i Sveriges rike äro icke ofelbara. Det kan fällas vrånga domar, som
i högre instanser kunna rättas till, och örn domstolarna vore ofelbara och om
hela rättsmaskineriet vore ofelbart, skulle en dom, fälld i underrätt, aldrig kunna
korrigeras, ty då måste antingen underrätten eller den högre rätten ha haft
fel. Jag vill ha sagt detta, inte därför att jag är allmänt fientlig mot herr
Siljeströms månhet att vårda domarkårens ära och anseende. I den mån domarkårens
ära och anseende angripes, bär han all rätt att slå vakt om den. Men
han skall inte i kammaren säga, att det är en smädelse mot domarkåren, när

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Örn revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
herr Holmberg kritiserar några domar, som fällts på grund av en lagstiftning,
som domarkåren själv icke rår för och som rättvisans högste vårdare, herr justitieministern
själv, anser vara av den art, att man knappast kan fälla en rättrådig
dom enligt den.

Herr talman, jag har i fråga om själva saken ingenting mer att anföra än
vad herr Holmberg tidigare har anfört såsom motivering för den motion, som
jag har väckt i kammaren. Jag är av den meningen, att utskottet i detta fall
har varit så välvilligt i sin motivering som man rimligen kunde vänta sig, men
jag tror också, att kammaren utan minsta betänkligheter kan ansluta sig till
den reservation, som herrar Schlyter, Branting m. fl. ha avfattat och här ställt
såsom sitt yrkande gentemot utskottets. Ett bifall till reservationen betyder ett
framsteg, och herr Schlyter har så väl motiverat, varför det vore lämpligt att
i en fråga, där man egentligen principiellt är enig inom utskottet, taga steget
ifrån den principiella enigheten till det praktiska handlandet, som reservanterna
lia företrätt.

Jag ber alltså för min del att i likhet med herr Holmberg få avstå från yrkande
örn bifall till den motion jag har väckt för att möjligen kunna vinna det
framsteg, som ligger i ett bifall till reservationen.

Herr Branting: Herr talman! Herr Siljeström protesterade med stor kraft
mot herr Holmbergs misstanke, att möjligen resultatet av domstolarnas behandling
av vissa spionerimål skulle blivit annorlunda, örn rättegångarna varit
offentliga. Herr Siljeström förmenade, att det här inte spelat den ringaste roll
för behandlingen av målen, om de handlagts inom lyckta dörrar eller inte. Det
är ju mycket möjligt, att herr Siljeström härvidlag har rätt. Men just det hemlighetsmakeri,
som har praktiserats, möjliggör i alla fall, att det uppstår ett
sådant misstroende emot rättsskipningen, som kom till uttryck i herr Holmbergs
yttrande. Och det är bland annat för att förekomma ett sådant misstroende, som
det är av så utomordentligt stor betydelse, att man inte håller dörrarna till rättssalen
stängda annat än när det är absolut nödvändigt.

För övrigt kan man väl inte bortse ifrån att vår numera vunna erfarenhet av
praxis vid spionerirättegångama och beträffande verkningarna av den nuvarande
spionerilagstiftningen har givit oss en syn på dessa ting, som det varit
nyttigt örn vi fått litet tidigare. Det har under hela kristiden varit så svårt att
tala örn spionerilagstiftningen, just därför att ingen egentligen har vetat, hur
den i allmänhet har tillämpats. De enskilda initierade ha egentligen bara kunnat
känna till enstaka fall. Det är naturligtvis gott och väl, att justitieministern
här i dag —• vid behandlingen av det föregående ärendet -— meddelade, hur
praxis numera gestaltar sig och vad resultatet av dessa rättegångar numera i
allmänhet blir. Men trots det stora förtroende, som vi ha till justitieministern i
dessa och andra ting, är det klart, att det skulle vara ännu bättre, örn dessa
rättegångar kunnat bedrivas offentligt i större utsträckning än som skett och
örn svenska folket därigenom fått klart för sig, hur spionerimålen handläggas.

Jag tycker, att denna sak är av så stor vikt, att en särskild riksdagsskrivelse
därom är i hög grad motiverad. Och jag vill liksom herr Schlyter betona, att
den särskilda sakkunnigutredning, som pågår, dock icke har fått direktiv att
utreda frågan om rättegångarnas offentlighet och ännu mindre frågan om möjligheterna
att i särskild ordning överklaga domstolsbeslut, att en viss rättegång
skall hållas inom stängda dörrar. Det är visserligen sant, att man med en
larg tolkning av de direktiv, som de sakkunniga erhållit, kan i vissa avseenden
sammankoppla dessa spörsmål med den fråga, som de närmast fått att behandla,
nämligen huruvida vissa handlingar skola vara offentliga eller inte, men frågekomplexen
äro dock icke identiska.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

■64

Om revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)

Jag vill därför, herr talman, instämma med herr Schlyter och yrkar bifall
till reservationen.

Herr Holmberg: Herr talman! Jag vill bara tillåta mig att påpeka för herr
Siljeström, att jag inte generaliserade på det sätt, som han ville göra gällande.
Jag säde, att den hemliga rättegången och den fria bevisprövningen
ge mycket stort ruin för godtycket och ibland lett till att man har kunnat
kalla utslagen för repressalier i stället för rättvisa. Jag sade vidare inte, att
alla utan att många av de mål rörande brott mot 8 kapitlet strafflagen, som
ha resulterat i fällande dom, skulle ha slutat med frikännande, örn inte den
hemliga rättegången och den fria bevisprövningen hade tillämpats. Det står
jag för, herr Siljeström, och jag skulle vilja anföra blott ett enda exempel,
som ganska nyligen har påtalats i dagspressen, på vad man kan bli dömd
för under rådande förhållanden.

En ung kvinna dömdes till fem månaders straffarbete. Varför? Jo, polisen
hade iakttagit, att hon vid tre eller fyra tillfällen hade träffat en utlänning.
Vad hade hon haft för sig med denne? Något förbjudet? Nej, det kunde polisen
inte bevisa, men den ansåg sig kunna anta det. Hon bestred detta och
påstod, att det var en personlig affär. Från polisens sida påpekades som
mycket graverande, att hon inte vid något av sammanträffandena hade kysst
utlänningen. Och så dömdes hon till fem månaders straffarbete för praktiskt
taget ingenting annat än att hon hade försummat att kyssa utlänningen, när
polisen såg det. För dylikt kan man bli dömd, när hemlig rättegång och fri
bevisprövning tillämpas. En sådan dom skulle vara omöjlig vid en offentlig
rättegång.

Herr Gärde: Herr talman! Det kan icke råda någon som helst meningsskiljaktighet
om värdet för rättsskipningen av offentligheten. Sedan uråldriga
tider, så långt tillhaka som skriven lag finnes bevarad, har den svenska rättsskipningen
varit offentlig. Denna offentlighet gör det möjligt för envar att
följa domstolens verksamhet och bilda sig en uppfattning örn, huruvida denna
står i överensstämmelse med lag och förordning och med god domarsed och
rättsuppfattning överhuvud taget. De undantag från offentlighetsprincipen,
vilka såvitt angår underrättsförfarandet kommit till stånd, ha till stor del
införts under senare tid. Anledningen till dessa undantag har huvudsakligen
varit hänsyn till enskilda intressen. Det har särskilt varit familjerättsliga förhållanden,
som skyddats mot offentlighet; å sträffprocessens område har detsamma
gällt i fråga örn brottmål mot ungdom.

Vid sidan av dessa av sociala hänsyn påkallade inskränkningar har emellertid
vår lag upptagit en regel örn att förhandlingarna skola hållas inom
stängda dörrar, då det kan antagas, att vid förhandlingarna skall förekomma
något, som kan vara menligt för rikets förhållande till främmande makt. Det
är här alltså fråga örn en rent preventiv åtgärd från domstolens sida. När
domstolen skall taga ståndpunkt till frågan, huruvida av denna anledning förhandlingarna
skola hållas inom lyckta dörrar, vet domstolen i regel ej vilket
processmaterial som kommer att förebringas. Det blir alltså fråga örn en viss
sannolikhetsbedömning. Annat är givetvis förhållandet, örn det hemliga materialet
är konkretiserat i vissa bestämda skriftliga handlingar. Då kan ju
domstolen på förhand förutse, att det just är detta material, som kräver sekretess,
och i ett sådant fall bör naturligen domstolens beslut örn offentlighetens
utestängande inskränka sig till den del av handläggningen, som avser just
dessa handlingar. Situationen är däremot en helt annan, då ett processmaterial,
vilket domstolen ännu ej har tillgång till, kan väntas innehålla upplys -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Örn revision av 8 kap. strafflagen m. to. (Forts.)
ningar som påkalla sekretess. Domstolen måste fatta sitt beslut, innan rättegången
i denna del börjar. Örn nu domstolen meddelat förordnande örn handläggning
inom lyckta dörrar, bör domstolen, så snart den finner att några
farhågor för att material av denna beskaffenhet skall förekomma ej längre
föreligga, omedelbart övergå till förhandling inför öppna dörrar. Den bör alltså
i sådant fall korrigera sitt tidigare beslut. Jag är mycket tveksam, om
något skulle vinnas genom att införa talerätt gentemot domstolens beslut, just
därför att domstolens beslut på grund av sakens beskaffenhet måste bygga
på sannolikhetsantaganden och i hög grad är betingat av processens utveckling.
Ett sådant beslut gäller allenast en viss situation, som snabbt kan förändras.
Ur processuell synpunkt skulle det medföra mycket stora olägenheter,
örn på grund av missnöje mot beslutet hela processen skulle stoppasi upp. Parter
och vittnen, som kommit tillstädes, kanske långväga ifrån och med dryga
kostnader både för dem enskilt och för statsverket, skulle få resa tillbaka
med oförrättat ärende för att sedan örn en tid åter bliva inkallade. Visserligen
måste man finna sig även häri, örn det funnes utsikt till att man skulle
vinna något av värde nied klagorätten. Men sannolikheten talar för att hovrätten
på detta stadium knappast kan fatta något beslut, som kommer sanningen
närmare än underrättens. Materialet är på detta stadium alldeles för
vagt och bristfälligt för att man skall kunna komma till något definitivt beslut
i frågan, huruvida rättegången i sin helhet bör handläggas inom lyckta
dörrar eller inte. En annan sak är frågan, huruvida underrättens beslut bör
få överklagas med hänsyn till den fortsatta sekretessen i fråga örn protokoll
och andra handlingar, som avse det ifrågavarande rättegångstillfället. Domstolens
beslut har nämligen betydelse även ur denna synpunkt.

_ Jag bär velat med några ord belysa dessa spörsmål särskilt med hänsyn
till att jag, som här nämnts, är ordförande i den sakkunnigutredning, som
har att syssla med vissa närliggande ämnen. Jag har delgivit chefen för justitiedepartementet,
som är min uppdragsgivare i detta fall, utskottets uttalande
i frågan, huruvida nu ‘förevarande ämne inginge i de sakkunnigas uppdrag.
Jag har därvid fått rätt att meddela, att departementschefen gillade
den uppfattning, som på denna punkt kommit till uttryck i utskottets utlåtande,
och att sålunda de sakkunniga även vid bifall till utskottets hemställan
komma att till utredning upptaga frågan örn tillämpningen av gällande
bestämmelser örn offentlighet vid underdomstolarna, medan uppdraget däremot
knappast kan anses innefatta en närmare undersökning av parts befogenhet
att överklaga underrätts beslut örn handläggning inom lyckta dörrar.
I denna del har kammaren sålunda att taga ståndpunkt till, om en utredning
är erforderlig eller inte. Jag har för min del den uppfattningen, att man
med hänsyn till dessa frågors natur har mycket litet att vinna ur offentlighetssynpunkt^
genom en klagorätt, medan däremot de proeessuella olägenheterna
av en sådan klagorätt äro uppenbara.

Herr Schlyter: Herr talman! Ehuru ordföranden i den sakkunnigkommitté,
till vilken man tänker .sig alt denna fråga skulle överlämnas, gjort ett uttalande
i negativ riktning angående nyttan och nödvändigheten av en klagorätt,
är jag för min personliga del beredd att med allra största förtroende till
hans kommitté överlåta en utredning av spörsmålet. Jag tror inte, att saken
kan på rak arm lösas så enkelt som herr Gärde här antydde. Om lian och hans
kommitté få tillfälle att tränga närmare in i frågan, tror jag, att de komma
att avvinna den nya synpunkter. Herr Gärde var troligen inte närvarande under
mitt förra anförande, ty jag underströk ju uttryckligen, att det inte var

Första kammarens protokoll 7U>th. Nr 17. 5

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
meningen, att ett överklagande av beslut om handläggning inom lyckta dörrar
skulle ha till resultat, att de pågående rättsförhandlingarna uppskötes, med
påföljd att tillstädeskomna parter och vittnen finge resa hem. Jag sade uttryckligen,
att detta inte vore så praktiskt, men att det i alla fall har sina betydelse,
örn hovrätten får lov att pröva, huruvida offentligheten med rätta uteslutits
i målet. Jag menar, att hovrätten kan få ett gott material som grundval
till en sådan prövning.

Även herr Siljeström bestred den praktiska betydelsen av klagorätten. Han
medgav, att det kunde vara av ett visst värde, att klagorätten fanns, och att
den kunde vara ägnad att göra prövningen från underrättens sida ännu noggrannare
än för närvarande. Men han menade, att hovrätten inte kunde vara
i stånd att på det då föreliggande materialet träffa ett avgörande, som kunde
bliva till gagn för målets fortsatta handläggning. Med anledning härav skall
jag, herr talman, be att få nämna ett analogt fall, som var aktuellt för 30 år
sedan.

Jag sysslade då i processkommissionen med en speciell fråga, beträffande
vilken påföljande år framlades förslag för riksdagen, nämligen frågan örn
summa revisibilis och därmed sammanhängande begränsningar i fullföljdsrätten.
I fråga örn rätt att överklaga häktningsbeslut fördes i det sammanhanget
precis samma resonemang som i dag föres av herrar Siljeström och
Gärde. Det ansågs, att ett överklagande av underrätts beslut örn häktning
inte kunde ha någon praktisk betydelse. Till hovrättens prövning skulle det
alltid få gå, men år 1915 beslöt riksdagen, att talan i häktningsfrågor inte
fick fullföljas separat till högsta domstolen. Vi resonerade alltså precis som
man nu gör. Det material som bringas under den högre instansens prövning
återger blott vad som dittills förekommit i målet. Nya synpunkter kunna
komma fram, vilka medföra, att högsta instansen inte kan träffa något slutligt
avgörande. Riksdagen gillade dessa synpunkter, och klagorätten uteslöts.
Det dröjde emellertid inte länge, förrän den riksbekanta förräderiprocessen
gick av stapeln. Det uppkom då fråga örn att de tilltalade skulle överklaga
häktningsbeslutet i högsta instans, och det väckte, kan jag säga, allmän förtrytelse
i landet, att klagorätten var utesluten. För egen del fann jag, att
vad som i det sammanhanget förekom var av sådan beskaffenhet, att det visade
att vi misstagit oss. Även örn det inte är ofta som klagorätten kan behöva
tagas i bruk, kan den i enstaka fall bliva av verkligt stor betydelse. Uppfattningen
härom vann en sådan utbredning, att en motion, som jag året därpå
skrev åt några riksdagsmän och som gick ut på att återinföra rätten till klagan
i högsta instans över beslut örn häktning, blev bifallen av båda kamrarna.

Jag menar alltså, att det här föreligger en analogi till det då förda resonemanget.
En klagorätt kan i enstaka fall få stor betydelse._ Bland annat
leder den till att örn hovrätten skulle anse att offentligheten inte bort uteslutas,
bliva protokollen i målet offentliga. Som det nu är, skall domstolen
besluta hemlighållande av protokollen i högst 70 år. På detta sätt undandrages
offentligheten inte bara den muntliga rättsf Örilaodlingen utan även, så
länge målet är av intresse, all kännedom örn målet.

Jag förstår inte, herr talman, att det kan råda så stor tvekan örn att visa
detta lilla intresse för tillgodoseende av kraven på offentlighet i rättsskipningen,
att kammaren skulle behöva tveka att bifalla reservationen.

Herr Linderot: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för att lämna en
upplysning till dem, som kanske inte haft tillfälle att läsa min motion. Jag
vill meddela, att vi inte förbisett, att det särskilt under krigstid kan förekomma
mål av den art, att rättegången måste hållas inom lyckta dörrar. I

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Om revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
motionens yrkande Ilar tydligt angivits, att sådant som med hänsyn till rikets
försvarsläge bör hemlighållas inte skall behandlas vid offentlig rättegång.
Jag har velat meddela detta för att ingen skall tro, att vi betrakta denna sak
på något verklighetsfrämmande sätt och vilja få riksdagen att acceptera en
ordning, enligt vilken alla rättegångar skulle vara offentliga. Så är alltså
ingalunda fallet.

För dem som i fortsättningen komma att handlägga denna fråga — jag
tänker närmast på herr Gärde och hans kommitté, som väl får hand örn utredningen
— vill jag framhålla, att det vore lämpligt att man skapade sådan
praxis, att domstolen när det blev nödvändigt hemligstämplade vissa handlingar
eller handlade vissa delar av målet inom lyckta dörrar. Man skulle alltså
inte för hela målet välja det ena eller andra alternativet. På så sätt skulle
säkert många av de olägenheter, som nu uppstå av det vidsträckta bruket av
hemliga rättegångar, kunna elimineras. Man kunde alltså stänga dörrarna till
rättssalen, när rikets intressen uppenbarligen skulle skadas av offentligheten,
men öppna dem igen, då handläggningen övergick till frågor, som inte rimligen
kunde medföra någon skada i detta hänseende. För de åtalade är det av
stor psykologisk betydelse, att de ha känslan av att den allmänna opinionens
uppmärksamhet är riktad på deras mål.

Jag tror alltså, att kammaren, när nu min motion väl knappast kan vinna
bifall, dock bör kunna följa reservationen.

Herr Gärde: Herr talman! Gentemot utskottets ärade ordförande vill jag
säga, att klagorätten i fråga örn häktning är av väsentligt annan karaktär än
den ifrågasatta klagorätten mot beslut örn förhandlingarnas hållande inom
lyckta dörrar. I det fall herr Schlyter relaterade medför ju icke klagorätten
att rättegången med den häktade avbrytes, utan, den fortgår, och målet kan
till och med slutdömas, innan besvären i fråga örn häktningen prövats i högre
rätt. I vissa fall kan dock denna besvärsrätt leda till, att den häktade frigives,
medan målet mot honom ännu pågår. Helt apnorlunda förhåller det sig med
frågan örn förhandling inom lyckta dörrar. Den förhandling som det är fråga
om har alltid redan ägt rum, när besvären prövas av hovrätten, och hovrättens
prövning avser ju blott denna förhandling. Hovrätten kommer alltså alltid i
efterhand. I fråga örn eventuellt kommande förhandlingar i målet kan hovrätten
ej yttra sig, eftersom hovrätten inte vet vilket processmaterial, som då kan
förekomma. Ej heller underrätten har i sitt beslut tagit ståndpunkt till denna
fråga.

Däremot skall jag villigt erkänna, att en besvärsrätt kan lia betydelse med
hänsyn till den framtida sekretessen, vilket jag även framhöll i mitt tidigare
anförande. Detta spörsmål anser jag emellertid falla under det uppdrag, som
de sakkunniga redan fått.

I anledning av herr Linderots sista anförande vill jag meddela, att processlagberednjngen
i ett för några månader sedan framlagt förslag gått just den
av herr Linderot anvisade vägen och förordat att vid företeende av hemliga
handlingar endast den del av processen som rör dessa handlingar skall förlöpa
inom lyckta dörrar.

Herr Branting: Jag kan inte hjälpa, herr talman, att jag har det intrycket,
att herr Gärde talar örn detta spörsmål ur något väl teoretiska synpunkter.
Det bör kanske i alla fall observeras av kammaren, att bland reservanterna
även finnes en borgerlig jurist, herr Gezelius, som i sin yrkesutövning kommit
i kontakt med dessa frågor. Han har också anslutit sig till den ståndpunkten,
att en särskild utredning är av behovet påkallad.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)

Herr Gärde talar om dessa ting, som jag sade, ur teoretiska synpunkter.
Han yttrade exempelvis, att domstolen redan från spionerimålets början skall
överväga, om någonting kan tänkas förekomma under handläggningen, som
bör hemlighållas, och han framhöll att detta är mycket svårt, innan domstolen
vet vilket material som skall förebringas. Domstolen kanske därför försiktigtvis
inleder handläggningen med en förklaring att den skall äga rum inom lyckta
dörrar. Men om domstolen sedan finner, att detta förordnande inte var behövligt,
kan — enligt herr Gärde — den fortsatta handläggningen äga rum
offentligt. Detta är naturligtvis teoretiskt sett riktigt. Men, jag vill göra gällande,
att en sådan övergång från hemlig till offentlig rättegång i praktiken
aldrig förekommer. Ett mål, som från början förklarats vara ett s. k. hemligt
mål, förblir hemligt mål till sista stavelsen, oavsett vad som förekommer.

Herr Gärde talar även om de svåra olägenheter ur processuell synpunkt,
som skulle följa med möjligheten till ett särskilt överklagande. Herr Gärde
skildrade för oss, hur redan vittnena kommit tillstädes och allting stod redo
för att börja processen — och så blev plötsligt hela denna apparat bragt ur
funktion, därför att svaranden tillåtit sig att överklaga beslutet om handläggning
inom lyckta dörrar. Men jag förstår inte. att herr Gärde är alldeles främmande
för den processuella anordning, som man brukar kalla för förberedelse
— ett förberedande sammanträde. En fråga om rättegångens offentlighet kan
ju och bör tagas upp vid första rättegångstillfället och härvid läggas till rätta
på ena eller andra sättet. Först härefter inkallas vittnen och processen lägges
upp i hela sin omfattning, örn så är erforderligt. Så går det ju i regel till redan
nu, och så lär det också komma att gå till, sedan den av herr Gärde så
varmt förordade processreformen blivit genomförd.

Man säger nu också, att de tilltalade ingenting skulle ha att vinna på en
särskild talerätt. Detta är verkligen ett bevis på, hur litet man varit i kontakt
med dessa ting i praktiken. Vi erinra oss väl dock alla åtminstone ett fall,
vilket stod omnämnt i tidningarna, då ett antal utländska medborgare i rätt
bemärkt ställning, tilltalade för olovlig underrättelseverksamhet, genom sin
advokat särskilt begärde, att förhandlingarna skulle hållas offentligt. Det blev
offentliggjort, att en, sådan begäran hade framställts. Framställningen ledde
inte till något resultat, domstolen stängde dörrarna, och så blev allting tyst
i detta mål ända till dess att Kungl. Majit beviljade nåd!

Jag vill inte på något sätt bestrida, att detta spörsmål är svårt att komma
till rätta med. Saken är svår av många skäl. Det går ju t. ex. oftast så till, att
en process av detta slag startar med att åklagaren lägger fram en polisrapport,
som är hemligstämplad. Denna hemliga polisrapport lämnar materialet
för processen. Domstolen måste då fråga sig, hur den skall kunna förhandla
offentligt på basis av ett hemligstämplat dokument. Det blir sålunda under
nuvarande förhållanden i realiteten icke domstolen utan säkerhetspolisen, som
med sin röda stämpel på sin rapport avgör frågan örn processens offentlighet.

Många synpunkter kunna alltså anläggas på^ denna fråga, och den tarvar
väl en närmare utredning. Det är visserligen beklagligt, att herr Gärde värjer
sig för att få detta uppdrag till det han förut fått. Jag är dock övertygad om
att han, trots den motvilja mot uppdraget, som han nu lagt i dagen, efter närmare
studium av saken, skall komma till intressanta och värdefulla resultat.
Jag fasthåller därför vid reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna Teser -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Örn revision av 8 kap. strafflagen m. m. (Forts.)
vationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 24,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstnings apparat; och befminos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —- 53;

Nej — 63.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9
januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

Genom en den 25 februari 1944 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 110, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara ni. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., vilken enligt lag den 4 juni 1943 (nr 280) gäller
till och med den 30 juni 1944, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1945; dock att från och med den 1 juli 1944 4 § i lagen skall hava följande
ändrade lydelse.

4 §•

Åtgärd, varom---avsedda ändamålet.

Har förordnande -— --— upphäva detsamma.

Då någon med stöd av 3 § kvarhållits mer än fem dygn, skall anmälan
därom ofördröjligen göras hos justitiekanslern. Har den misstänkte ej inom
femton dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, skall
han frigivas, där ej justitiekanslern medgiver, att han må kvarhållas under
viss ytterligare tid, högst femton dagar.

Äng. fortsatt
giltighet av
den s. k.
tvångsmedelslagen.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. tvångsmedelslagen. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande proposition, nr 110, måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr Knut Petersson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag skall inte bli mångordig. Denna
fråga dryftades rätt ingående, när den senast var före i kammaren. Det är
kanske onödigt att upprepa det meningsskifte, som då förekom, även örn de
därvid framförda erinringarna i mycket stor utsträckning fortfarande äro
giltiga. Jag bär emellertid till utskottets utlåtande fogat en reservation. Vissa
omständigheter ha gjort, att den icke utmynnat i något yrkande, varför jaganser
mig skyldig att något förklara, vad som ligger bakom.

Jag har inte velat motsätta mig en tvångsmedelslag. Under rådande förhållanden
är det väl tämligen tydligt, att polisen har behov av vissa extra
tvångsmedel. Däremot har jag inte lika förbehållslöst som utskottet kunnat
ansluta mig till en förlängning av den nuvarande lagen.

Det kan finnas mycket att invända mot det sätt, på vilket lagen har blivit
tillämpad, och kanske också mot själva lagtexten. Vad som upplysts inom
utskottet bär i varje fall inte övertygat mig örn att missförhållandena numera
blivit avlägsnade. Man får snarare medgiva, att de fortfarande florera
i ganska stor utsträckning. Att det har blivit bättre efter den senaste lagändringen
skall jag villigt erkänna. Den tillsyn, som man genom lagändringen
uppdragit åt justitiekanslern, har otvivelaktigt resulterat i en hälsosam återhållsamhet
från polismyndigheternas sida. Jag tror också, att det har skett
en ganska avsevärd upprensning i ''fråga om den tidigare ganska vidlyftiga
kontrollen av brev och telefonmeddelanden. Men, som sagt, åtskilliga missförhållanden
stå nog kvar, och därför skulle jag för min del gärna ha sett, att
utskottet i sitt utlåtande hade uttalat en bestämd önskan att en ökad återhållsamhet
måtte iakttagas ifrån polismyndigheternas sida.

Nu kan man naturligtvis säga, att man inte kommer så långt, om man bara
siktar på lagens tillämpning. Den bygger ju på själva lagtexten, som i vissa
delar är otillfredsställande. En talare vid fjolårets debatt påpekade, att sådan
som 2 § nu är formulerad, inbjuder den faktiskt till missbruk. Den är så
vidsträckt och så tänjbar, att man kan säga att polisen har fria händer, när
det gäller att avgöra användningen av dessa extra maktmedel.

Man lägger också märke till två enligt min mening ganska betänkliga tendenser
i utvecklingen. Det förefaller t. ex. som örn övervakningen av brev
och telefonsamtal mer och mer blir en rutinsak. Har man en gång börjat att
läsa andras brev, så fortsätter man med det, oavsett örn de motiv som ursprungligen
iförelågo alltjämt äro giltiga eller inte. Man upptäcker en hel
del intressanta saker; de ha kanske inte alls avseende på polisens^ egentliga
uppgift att uppdaga brott, men de kanske ha intresse ur andra synpunkter,
och så fortsätter man som sagt att läsa dessa brev eller lyssna på dessa telefonsamtal.
Det förefaller också ha försiggått en viss ändamålsförskjutning.
Det finns anledning förmoda att kontrollen över brev och telefonsamtal i
själva verket utnyttjas för ett ganska omfattande affärsspionage i statlig regi.
en sak som synes mig vara ytterst betänklig.

På grund av dessa förhållanden och även örn man tar hänsyn till den ytterligare
utsträckning av kontrollen, som kan väntas i och med att justitieombudsmannen
åtagit sig en viss undersökning rörande verkningarna av denna
lag, får man nog en annan gång taga under allvarligt övervägande att företaga
en grundlig omarbetning av lagens 2 §. Jag vill därför till justitiemi -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. fortsatt giltighet av den s. k. t v å ng smede i s lagen. (Forts.)
nistern rikta en vädjan i sådant syfte. Skall lagen ännu en gang förnyas,
koppas jag att nian underkastar den nuvarande lagtexten en grundlig revision,
vilket faktiskt är starkt av behovet påkallat.

Det bär icke varit mig möjligt, herr talman, att formulera dessa önskemål
i ett direkt yrkande. Det förelåg ju icke något förslag till ny lagtext ^i utskottet,
och därför kan jag inte heller här i kammaren ställa något sådant
yrkande, men jag har velat framföra dessa önskemal i förhoppning att de
måtte vinna beaktande, när Baken en annan gång kommer före.

Herr Schlyter: Herr talman! Som representant för utskottet har jag verkligen
svårt för att säga något enda ord till bemötande av herr Knut Petersson.
Jag kan icke finna, att det råder någon meningsskiljaktighet mellan honom
och utskottet på någon enda punkt Han anförde en utveckling av informationsväsendet,
grundad på de lästa breven, som han betecknade såsom ytterligt betänklig.
Även i det fallet delar jag hans mening, och denna uppfattning har
kommit till uttryck i utskottets yttrande genom andra satsen i andra stycket,
där det heter: »Utskottet finner anledning att i detta sammanhang starkt understryka
angelägenheten av att de särskilda tvångsmedlen icke tillgripas eller
utnyttjas för andra syften än de i lagen uttryckligen medgivna.»

Denna fråga, herr talman, diskuterades förra året, då samma ärende behandlades,
och i protokollet för lördagen den 22 maj 1943, nr 18 s. 61 angav jag
ganska detaljerade uppgifter om de missbruk som voro konstaterade inom utskottet
redan förra året. Jag uttalade även den meningen, att justitiekanslems
uppgift skulle bli att hålla trafikmedelscensuren inom lagens råmärken, och
fortsatte: »Det bör med styrka understrykas, att justitiekanslern icke äger såsom
något slags sedvanerätt acceptera en tillämpning av trafikmedelscensuren
vid sidan örn lagen, som tilläventyrs må ha insmugit sig.»

Jag har under utskottets behandling denna gång konstaterat, att någon ändring
icke har skett i det informationsväsende som grundas på de lästa breven,
utan det fortsätter alltjämt på samma sätt. Jag vill därför alldeles särskilt
understryka slutorden i utskottets yttrande: »Av utskottets denna dag avgivna
utlåtande nr 26 framgår att justitieombudsmannen påbörjat en särskild undersökning
rörande bland annat verkningarna av ifrågavarande lagstiftning.» Det
är utskottets förväntan, att justitieombudsmannen går till botten med denna
fråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 26, i anledning
av väckta motioner örn verkställande av en undersökning rörande verkningarna
av 8 kap. strafflagen och lagen örn vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning av väckta
motioner örn tillfälligt förbud mot avstyckning, varigenom åker och äng skiljas
från jordbruksfastighets skogsmark.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 22 i första kammaren av herr

Orre tillfälligt
förbud mot
visa avstyrkning■ -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)

Andersson, Gustav Emil, m. fl. och nr 43, i andra kammaren av herr Pettersson
i Norregård m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att förslag måtte föreläggas
innevarande års riksdag om tillfälligt förbud mot sådan avstsmkning, som
möjliggjorde att åker och äng skildes från jordbruksfastighet tillhörande
skogsmark.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Enligt gällande bestämmelser om tilldelning av skog vid avstyckning från
jordbruksfastighet kan skog, som i förhållande till styckningsfastigheten är
att betrakta som överloppsskog, skiljas från jordbruket, även örn det i orten
finnes andra jordbruksfastigheter som äro i stort behov av skog. De nya avstyckningsregler,
varom fastighetsbildningssakkunniga ämna framlägga förslag,
syfta enligt uppgift i de sakkunnigas yttrande över förevarande motioner
framför allt till att effektivare än för närvarande skydda jordbruket genom
restriktiva villkor för avstyckning. Särskilt är meningen att ge uttryck
åt tanken, att man vid prövningen huruvida skog må skiljas från jordbruket
skall taga hänsyn icke blott till de av styckningen närmast berörda jordbruksfastigheternas
skogsbehov utan även till intresset att i orter, där jordbruket
i allmänhet för att bli bärkraftigt behöver stöd i skogsbruk, all befintlig
skog, som härför erfordras och är för ändamålet tjänligt belägen, bibehålies
vid jordbruksjorden.

Om nu under tiden till dess de sakkunnigas förslag blivit framlagt och
slutligen bedömt klyvning av blandade jordbruks- och skogsfastigheter äger
rum eller kan antagas komma att äga rum på ett sätt och i en utsträckning,
som skulle utgöra märklig fara för förverkligandet av syftet med förslaget,
torde starka skäl kunna anföras för ett tillfälligt förbud mot avstyckning
i den riktning motionärerna föreslagit. Då utskottet förutsätter, att
Kungl. Majit med uppmärksamhet följer utvecklingen på området, anser utskottet
det emellertid ej erforderligt, att riksdagen gör någon framställning i
frågan.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, ,att förevarande
motioner icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

Reservation hade avgivits av herrar Hallagård och Hedlund i Rådom, vilka
inom utskottet yrkat bifall till förevarande motioner.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Jag har jämte tolv andra av
kammarens ledamöter väckt en motion örn åtgärders vidtagande för att förhindra
den nu pågående styckningen av mindre bondejordbruk på sådant sätt
att skogen skiljes från jordbruket och blir en egen skogsfastighet. I detta syfte
ha vi begärt, att riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t, vari
det begäres, att Kungl. Maj :t måtte till innevarande års riksdag framlägga förslag
örn tillfälligt förbud mot sådan avstyckning, som möjliggör att åker och
äng skiljas från jordbruksfastighet tillhörande skogsmark.

De förhållanden som jag känner till särskilt från min hembygd, Jönköpings
län, men även från andra län göra denna fråga aktuell, i synnerhet som 1939
års fastighetsbildningssakkunniga ha fått ett så omfattande och tidsödande
uppdrag, att de icke ännu kunna komma fram med förslag i fråga örn ändrad
jorddelningslagstiftning. Man vet ännu inte när en sådan lagstiftning kan träda
i kraft. Under nuvarande krisförhållanden ha emellertid en hel del samvetslösa
jobbare från städer och andra samhällen liksom virkeshandlare från landsbygden
begagnat tillfället att göra sig goda vinster genom att köpa skogrika

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Örn tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)
gårdar, avverka så mycket skog som möjligt och sedan sälja inägorna och i en
del fall även den sämre utmarken men behålla den bästa produktiva skogsmarken
och genom ägostyckning göra den till en fristående jordbruksfastighet.

Jag har här en liten förteckning från Jönköpings län över dylika jorddelningsärenden
som avgjorts eller äro under handläggning. Det gäller över ett
trettiotal gårdar i Jönköpings län, och jag skall för att bevisa vad det är fråga
örn nämna ett par exempel. Utskottet tycks nämligen ha ganska svårt att fatta
vad saken gäller åtminstone att döma av utlåtandet, där utskottet inte berört
den egentliga sakfrågan utan gått omkring den och talat om annat.

I en socken i Jönköpings län finns ett mindre jordbruk med 39 hektar skogsmark
men endast 2,5 hektar åker och 1,5 hektar äng. Det köptes år 1941 av en
disponent, som därefter försålde inägorna till grannarna. Skogsskiftet undantogs
och skulle bli egen fastighet. Av dessa två små granngårdar, som köpte
inägorna, hade den ena. 17, den andra 20 hektar skog. Jag tror att örn man
skall göra någonting för att få fram bärkraftiga jordbruk i skogsbygden, kan
det aldrig bli stora jordbruk, men de måste i stället lia så mycket skog, att
den tillsammans med jordbruket kan försörja en familj, och det skulle dessa
två granngårdar ha kunnat göra, om de hade fått köpa den skogsmark på 39
hektar och fått ungefär 20 hektar var att lägga till sina förut allt för ringa
skogsmarker. Det är ju en omdömesfråga, örn det är till men för jordbruket i
allmänhet att en sådan delning sker, men den lantmätare som handlade ärendet
ansåg att det inte var till men för jordbruket, att denna skog bildade egen
skogsfastighet, vilket det uppenbarligen är. När sedan överlantmätaren godkänt
delningen, är den fastställd, örn inget överklagande sker, och på detta
sätt omöjliggöres på grund av gällande lag och lantmätarnas sätt att tillämpa
den alla vidare åtgärder för att göra dessa små jordbruk till bärkraftiga bondejordbruk.

Jag kan ta ett annat fall, där det var en gård med 6 hektar åker och 19
hektar skogsmark, som likaledes har varit föremål för ett sådant jobberi. Åkern
såldes till en granne, som endast hade 16 hektar skogsmark, och dessa 19
hektar skogsmark frilädes till en självständig skogsfastighet.

Åter ett annat fall: Det var en gård på 5 hektar åker, 4 hektar äng och 16
hektar skogsmark, som år 1943 såldes till en typisk jobbare. Denne försöker
nu sälja inägorna till grannar och ämnar behålla skogsmarken som en särskild
fastighet. Dessa grannar ha också otillräckligt med skogsmark: den ene 15,
den andre 31 hektar. Ärendet är inte avgjort, men det är ju möjligt att det
lyckas.

I ett annat fall är åkerarealen 6 hektar, ängen 2 och skogen 17. Där har man
försökt bilda en skogsfastighet på 10 hektar för att ta ifrån detta så att det
skall bli ännu sämre än det förut är. Ärendet ligger i ägodelningsrätten. överlantmätaren
har avstyrkt, men man vet ju inte hur det går.

Ett annat fall som illustrerar, hur litet man tänker på att gagna jordbruksnäringen
i orten utan tvärtom skadar den, är en gård, som har 6 hektar åker,
1 hektar äng och 50 hektar produktiv skogsmark. Don tillhör en by med ursprungligen
sex jordbrukare. Denna gård var bland dem sorn hade de största
arealerna skogsmark och de minsta åkerarealerna, alltså ett lämpligt objekt för
sådana där jobbare som vilja tjäna pengar och bara spoliera gårdarna. I denna
by finns en gård med 5 hektar åker men endast 6 hektar skogsmark. Det kan ju
aldrig bli ett bärkraftigt jordbruk. En annan gård har 6 hektar åker och 26
hektar skogsmark och en tredje har 8,5 hektar åker och 30 hektar skogsmark.
Den sistnämnda gårdens ägare har köpt hälften av inägorna till den gård som
bär avses, men han har ju för litet .skogsmark till denna åkerareal efter skogsbygdens
förhållanden. Men den som har 5 hektar åker och bara 6 hektar skogs -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)
mark skulle ju rätteligen lia haft möjlighet att köpa åtminstone 25 hektar av
den skogsmark som man nu söker frilägga till en egen skogsfastighet.

Jag skulle kunna mångfaldiga dessa exempel. För att inte alltför mycket
upptaga kammarens tid skall jag avstå därifrån, men det är över trettio kända
fall från Jönköpings län, som jag har här och som bevisa hur detta sönderstyckande
av ibland bärkraftiga, ibland ofullständiga bondejordbruk sker på sådant
sätt, att det icke står i överensstämmelse med de syftemål som statsmakterna
gått in för, nämligen att även i skogsbygderna skapa bärkraftiga jordbruk
genom att se till att de få tillräcklig skogsmark. Dessa styckningar möjliggöras
nu genom den gällande lagen, om inte lantmätarna hålla strängt på
att de skola låta sitt avgörande vara beroende av örn styckningen är till allmänt
men för jordbruksnäringen eller ej. Örn de hellre göra förrättningen för
att göra vederbörande till viljes, blir det sådana här missförhållanden, men
detta har utskottet tydligen mycket litet beaktat, ty jag har inte kunnat finna
någonting i dess utlåtande om denna sak.

Motionen bär ju också i utskottet varit föremål för underliga och växlande
öden, som man inte kan undgå att bli litet förvånad över. Motionens kläm innebär,
att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära att få förslag i frågan
framlagt till årets riksdag. Utskottet väntade emellertid åtskillig tid, innan utskottet
behandlade motionen. Utskottet tänkte inte utremittera den till fastighetsbildningssakkunniga,
utan det var först sedan de sakkunniga begärt att få
motionen remitterad till sig, som detta skedde. Den upplysningen har jag fått
utanför utskottet. När utlåtandet den 11 mars kom in, dröjde det ytterligare
två månader, innan motionen låg på kamrarnas bord. Nu är möjligheten försutten
att med något resultat yrka bifall till motionen. Man klagar här i kamrarna
över att man har för litet att göra i början av riksdagen, men varför kunna
då inte utskotten behandla en sådan motion, där man begär ett förslag till
årets riksdag, så hastigt som möjligt, så att man kan komma fram till ett resultat,
vare sig nu detta blir bifall eller avslag? Då hade man åtminstone saken
undangjord, så att man inte behövde avgöra det ärendet mot slutet av riksdagen,
då man har mera att syssla med.

Fastighetsbildningssakkunniga, som jag för övrigt stod i kontakt med innan
jag väckte motionen, ha tillstyrkt den. Det fäster utskottet inget som helst avseende
vid. Utskottet lämnar i stället en lång redogörelse över gällande lag —
för fullständighetens skull kunde utskottet gärna ha tillagt, att denna lag helt
naturligt kringgås av jobbarna — men denna redogörelse har egentligen ingenting
att göra med det väsentliga innehållet och syftemålet med motionen, som
är att förhindra bildandet av sådana här små fristående skogs fastigheter, som
aldrig bli något annat än jobbarobjekt.

Sedan övergår utskottet i slutet av sitt utlåtande till att tala örn vad man
skall göra av överloppsskogen; det är början till utskottets eget yttrande. Utskottet
borde ha kunnat införskaffa upplysningar om att åtminstone i större
delen av småbrukarbygderna i våra skogstrakter finns det ingen överloppsskog
att fördela, ty där är skogen fördelad på de fastigheter som finnas. I allmänhet
är skogsmarken otillräcklig, och man kan få fram verkliga bondejordbruk
endast genom uppdelning av vissa jordbruk med åtföljande skog i stället
för att frånskilja skogen till särskilda skogsfastigheter, så att jordbruket aldrig
kan bli verkligt bärkraftigt. Men detta har utskottet inte observerat. Det
talar i stället om vad man skall göra med överloppsskogen, som inte finns. Det
är inget svar på motionen.

De nya avstyckningsregler, som fastighetsbildningssakkunniga ämna° framlägga
i sitt förslag, bli naturligtvis bättre än de nuvarande, ty det ingår ju i
deras direktiv, >att de skola söka åstadkomma någonting bättre än den nuva -

Onsdagen deli 10 maj 1944.

Nr 17.

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)
rande lagstiftningen. Men så säger utskottet: »Om nu under tiden till dess de
sakkunnigas förslag ''blivit framlagt och slutligen bedömt klyvning av blandade
jordbruks- och skogsfastigheter äger rum eller kan antagas komma att
äga rum på ett sätt och i en utsträckning, som skulle utgöra märklig fara för
förverkligandet av syftet med förslaget, torde starka skäl kunna anföras för
ett tillfälligt förbud mot avstyckning i den riktning motionärerna föreslagit.
Då utskottet förutsätter, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen
på området, anser utskottet det emellertid ej erforderligt, att riksdagen
gör någon framställning i frågan.» Alltså menar utskottet, att det inte är riktigt,
att det redan nu föreligger en verklig fara, ty hade utskottet menat det,
skulle man ju inte ha varit så tveksam, att man uttryckt sig på detta sätt. Det
är förvånande, att inte utskottsmajoriteten känner till, att det försiggår en
dylik för bondejordbruket mycket skadlig ägostyckning, som jag förut påpekat.
Och när utskottet förutsätter, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet skall
följa utvecklingen på detta område, vill jag erinra om att örn man begär styckning
av en gård på det sätt som jag här talat örn och inägorna säljas till grannar,
medan skogsmarken behålles som en egen fastighet, och överlantmätaren
godkänner detta, så går saken inte vidare. Sedan har inte Kungl. Maj :t möjlighet
att ta reda på saken, ty då är den avgjord. Det enda skulle vara, att några
av ortens befolkning för Kungl. Majit anmälde, att en lantmäteriförrättning
skett och vunnit laga kraft, som de anse otillbörlig. Kan utskottet verkligen
mena, att Kungl. Maj :t på detta sätt skall hållas underkunnig örn vad
som sker på detta område?

Skall man trösta sig med att vad som sker får väl fortsätta tills fastighets^
bildningssakkunniga bli färdiga? Något tillfälligt förbud, som förhindrar
denna egendomsspoliering, vill man inte vara med örn, utan saken får ha sin
gång, och så kommer man med några allmänna talesätt örn att Kungl. Majit
skall ha sin uppmärksamhet riktad på detta. Kungl. Majit har sannerligen
tillräckligt mycket att lia sin uppmärksamhet riktad på även örn Kungl. Majit
inte behöver hålla ögonen på hur vissa myndigheter och tjänstemän fullgöra
sina skyldigheter vid sitt ställningstagande till en gällande lags mycket svaga
uttryck om vad som är till men för jordbruksnäringen.

Utskottets negativa inställning till denna motion och motionens märkliga
behandling i utskottet kunna inte tolkas på annat sätt än att utskottet inte
har velat göra någonting för att stävja detta jobberi med jordbruks- och skogsfastigheter
och denna hemmansklyvning, som i många fall omöjliggör åstadkommandet
av verkligt bärkraftiga jordbruk ute i småbrukarbygderna. Men
utskottets ståndpunkt kan ju förklaras med att det i majoriteten icke finns någon
representant för den jordlbrukargrupp, vars intressen det bär gäller. Det
finns ingen som har erfarenhet av eller på nära håll har kunnat bilda sig en
uppfattning örn vad saken verkligen gäller. Men den som själv har varit en
liten småbrukare, odlat upp ett litet småbruk i en sådan skogstrakt och levat
mitt ibland en sådan småbrukarbefolkning, där det i hela socknen inte finns
ett enda jordbruk som är så stort som 10 hektar, vet vad saken betyder, när
man ser att det lyckas för jobbare att komma över kanske en av de bästa gårdarna
i denna lilla socken eller by och dela upp den så att han skapa.!'' sig etf
jobbarobjekt eller en mycket förmånlig kapitalplacering i en ofta tämligen stor
skogsmark. En sådan skog är den bästa kapitalplacering som finns, men det
är ingen förmånlig kapitalplacering för dessa personer att lia ett litet dåligt
jordbruk och underhålla husen på detsamma. Det gäller att göra sig av med
detta såpört sorn möjligt och behålla endast skogen. Mea utskottet vill inte
stoppa sadant, inte ens i dessa kris!ider, då sådana tendenser göra sig mera
märkbara än annars.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)

Jag kan inte annat än med skärpa vända mig emot detta sätt att behandla
frågan. ''Tyvärr är det nu på grund ''av den långt framskridna riksdagstiden
omöjligt att nå ett positivt resultat vid denna riksdag, och jag nödgas därför
avstå från att yrka bifall till motionen. Jag har emellertid under hand fått
reda på att det finns möjligheter att på annat sätt komma fram till ett resultat
som överensstämmer med motionens syfte, och då kanske utskottet inte kan
ställa sig lika nonchalant som det gjort nu.

I detta anförande instämde herr Nilsson, Bror.

Herr Norman: Det är mycket möjligt, att det hade varit av värde för utskottet
att ha fått del av det material, som den ärade talaren här har gjort
utdrag ur. Jag tycker att det borde lia varit motionären angeläget att tillställa
utskottet det rikhaltiga material, som han här framhållit föreligger.

Beträffande handläggningen av detta ärende så ligger saken så. till, att när
vi hade den stora remissbehandlingen av de till utskottet hänvisade motionerna
— den 3 februari, om jag inte minns fel — lafö vi denna motion ligga
jiå bordet därför att vi ansågo, att den nära sammanhängde med det utredningsuppdrag
som fastighetsbildningssakkunniga fått, och först ville undersöka,
örn det var tänkbart att något förslag från deras sida skulle komma
fram, innan motionen måste behandlas. När vi kommo underfund med att man
inte kunde vänta något sådant förslag så tidigt, remitterades'' motionen dit.
Det är riktigt, som den ärade talaren framhållit, att fastighetsbildningssakkunniga
uttalat ett önskemål att få avgiva yttrande i frågan. Detta skedde
dock endast en vecka efteråt. Hedan den 10 februari beslöts remiss till fastighetsbildningssakkunniga,
och därmed var ju inte någon längre tid försutten.
Utskottet tog upp denna motion till behandling tidigare ^än de övriga
jordmotioner, som förelågo inom utskottet, just med tanke på att om här
skulle göras någonting, så var det ganska brådskande och framför allt nödvändigt,
att utskottet klarade av denna fråga före påsk. Yi vörö från början
inriktade på detta, och majoriteten var också positivt inställd till motionens
krav. Nu kunde inte motionen slutbehandlas, så att något utlåtande från utskottet
kunde komma före påsk, utan slutbehandlingen måste uppskjutas till
efter påsk.

När vi då resonerade örn, vilka riktlinjer som skulle kunna utformas i motiveringen
för ett tillstyrkande av motionen, funno vi, å ena sidan, att utskottet
var nödsakat att inbjuda riksdagen att i förväg ta bestämd ståndpunkt
till de riktlinjer, efter vilka fastighetsbildningssakkunniga ämna utarbeta sitt
lagförslag. Men det ansågs inte riktigt att på det sättet binda riksdagen för
vissa bestämmelser i ett ännu icke slutbehandlat lagförslag, innan alla remissinstanser
hade hörts o. s. v. Örn utskottet skulle tillstyrka denna motion,
så vore vi, å andra sidan, nödsakade att säga ifrån, att avstyckningsförbudet
icke finge göras så bestämt att det hindrade komplettering av de ofullständiga
jordbruken. Det har ju varit en fråga, som sedan gammalt har intresserat
riksdagen, att alla möjligheter att komplettera de ofullständiga jordbruken
skola tillvaratagas. Det är nog så att detta spörsmål har ganska olika aktualitet
i olika delar av landet, och jag skulle tro, att det är särskilt i den bygd,
där den ärade talaren är hemma, som man gjort sådana tråkiga erfarenheter,
under det att man från andra håll och från jordbrukskunnigt folk inom utskottet
-— sådant saknas dock inte helt och hållet, vilket herr Andersson här
påstod — har framhållit, att några sådana missförhållanden inte ha kunnat
märkas, medan man däremot inom många andra områden av vårt land mycket
ivrigt eftersträvade att kunna komplettera ofullständiga jordbruk, som ha
tillräckligt med skog men som behöva mera odlingsjord.

Onsdagen den 10 maj 1914.

Xr 17.

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)

Skulle man nu på detta område få en skärpt lagstiftning, som kanske skulle
kunna avstänga ett sådant där jordbruk från möjligheten att få mer odlingsjord
sig tilldelad eller att kunna få köpa sådan jord utan att samtidigt behöva
köpa skogsmark som det jordbruket måhända inte behöver för att bli ett bärkraftigt
jordbruk, skulle det inte vara någon lämplig lösning. Skulle utskottets
majoritet emellertid tillstyrka motionen — och det var som sagt dess bestämda
avsikt — måste utskottet säga ifrån, att den blivande lagstiftningen
inte finge hindra en sådan komplettering av de ofullständiga jordbruken. Men
detta skulle å andra sidan vara att föregripa de lagstiftningsåtgärder, som
fastighetsbildningssakkunniga ämna framlägga förslag om, och riksdagen
skulle således genom ett beslut med en sådan motivering omöjliggöra eller
lägga hinder i vägen för de sakkunniga att utforma sitt lagförslag så som
de tänkt sig. Då utskottet kommit till denna uppfattning, hade vi hunnit så
långt in på denna riksdagssession att utskottet icke gärna kunde begära ett
lagförslag till årets riksdag. Vi ansågo därför den ståndpunkt, som utskottet
slutligen intog, vara den riktigaste, och jag skulle tro att vi icke därigenom
på något sätt ha förhindrat en sådan lagstiftning, som motionärerna lia
önskat.

Bortsett från den omständigheten, att en lag inte gärna skulle kunna antagas
redan vid vårriksdagen, synas motionärernas syftemål ändå kunna uppnås,
dels genom att fastighetsbildningssakkunniga ha detta problem till föremål
för sin uppmärksamhet — de sakkunniga lia ju möjlighet att ta initiativ i
frågan och göra framställning därom till Kungl. Maj :t — och dels genom
att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet har blivit fäst på frågan. Utskottet har
icke alls med sitt uttalande menat, att Kungl. Majit skulle följa vad som
sker ute i bygderna beträffande avstyckningar och därigenom lia sin uppmärksamhet
fäst på den frågan, utan utskottet har menat att Kungl. Majit,
när nu Kungl. Maj :t när. som helst, skulle jag tro, får mottaga fastighetsbildningssakkunnigas
utredning, får sin uppmärksamhet fäst på frågan. Skulle
Kungl. Majit då komma till den uppfattningen att det behövs en tillfällig
lagstiftning för att förhindra en forcerad olämplig avstyckning, till dess'' den
blivande lagen kommer till stånd, är det ganska naturligt, att Kungl. Majit
då tar initiativ till att bringa frågan under riksdagens prövning.

Syftet med motionen tror jag således har nåtts, och orsaken till att utskottet
icke har ställt sig positivt till densamma är, att utskottet inte vill inbjuda
riksdagen att ta ståndpunkt till sådana direktiv för denna tillfälliga lagstiftning,
som skulle på något sätt stå i vägen för den lagstiftning, som nu är
föremål för fastighetsbildningssakkunnigas övervägande.

Jag hemställer örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Andersson, Gustav Emili Herr talman! Jag kan inte riktigt följa med
andra lagutskottets ärade ordförande i hans resonemang här, när han bland
annat säger att utskottet har varit så betänksamt i fråga örn att tillstyrka motionen
därför att ett bifall till densamma skulle kunna förhindra en komplettering
av ofullständiga jordbruk. Andra lagutskottets avstyrkande av motionen,
d. v. s. ställningstagande emot motionens syftemål, innebär ju tvärtom,
att utskottet ger en viss sanktion åt vad som nu sker på detta område, nämligen
att gårdar uppdelas så, att närliggande mindre jordbruk tillföras inägorna
men skogsmarken behålles för annat ändamål. Det blir aldrig några verkligt
bärkraftiga jordbruk på det sättet, och motionärerna vilja förhindra att
sådana jordbruk skapas. Når en sadan gard delas upp, så skall även, skogsmark
följa med till de olika delarna, så att det verkligen uppstår bärkraftiga
jordbruk.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)

Det torde för övrigt inte vara så stor skillnad i detta avseende mellan skogsbygderna
i sydsvenska höglandet och andra skogsbygder i vårt land. Just dessa
mindre jordbruk, som behöva kompletteras, ha i allmänhet för litet skogsmark
och för litet åkerjord för att kunna bli verkliga bondejordbruk. Även
örn man inte kan göra dem till verkliga bondejordbruk med 25—30 tunnland
åker, så kan man genom att tillföra dem skog göra dem till jordbruk, som
brukaren och hans familj kunna existera på under drägliga förhållanden. I
norra Sverige, som jag känner tämligen väl till, eftersom jag rest rätt mycket
där, även i obygderna, finns det på många håll odlingsbar mark, som tillhör
en större gård men som den gården inte har någon direkt användning för. Det
är ju inte fråga om att dela lipp en sådan gård och låta den försvinna såsom
fastighet, men det går mycket väl för sig att ifrån den gården sälja litet, och
för all del inte så litet, av den odlingsbara marken till något mindre jordbruk
i närheten, utan att huvudgårdens bärkraft äventyras.

Vad vi ha inriktat oss på är att bestående jordbruk inte skola försvinna till
men för jordbruksnäringen i orten, och utskottet borde väl ha kunnat förstå,
att meningen med motionen var att söka hindra en uppdelning av jordbruk
på det sättet att skogsmarken frånskiljes för att bilda egen skogsfastighet,
något som sker i penningplaceringssyfte och ofta bedrives som ett rent jobbargeschäft,
eftersom sådana fastigheter gå lätt i handeln och alltid äro eftersökta.

Jag protesterar på det bestämdaste emot att utskottets ordförande lägger i
min mun påståendet, att det inte finns något jordbrukskunnigt folk i utskottet.
Jag sade, att det finns ingen i utskottet som på grund av sin verksamhet bär
erfarenhet av och kännedom örn hur det verkligen är ställt för dessa mindre
jordbrukare. Det påståendet vidhåller jag, ty en storgodsägare på södra Mores
slättbygd är inte detsamma som en liten småbrukare i de stenigaste och magraste
delarna av Småland, och en hemmansägare uppe i Dalarna, som har mycket
stora skogsmarker och kanske flera gårdar, representerar heller inte de
ofullständiga småbruken. De båda bondeförbundare som reserverat sig känna
kanske till sådana jordbruk bättre, men de äro heller inte några verkliga småbrukare,
utan de ha ägor, som kunna karakteriseras såsom vanliga bondejordbruk.
Den verkliga erfarenheten av ett ofullständigt jordbruk får man, örn
man får leva på ett jordbruk om t. ex. 5 hektar åkerjord och 15, 20 eller 25
hektar av kanske icke så bra skogsmark nere i Smålands magra trakter, och
därför står jag för vad jag har sagt, nämligen att utskottets majoritet verkligen
inte äger någon på praktisk erfarenhet grundad kännedom örn detta.

När vidare utskottets ordförande sade, att motionens syftemål har uppnåtts
med utskottets avstyrkande utlåtande och med dess rätt underliga motivering
och behandling av den, ställer jag mig verkligen mycket frågande. Hur
kan det vara möjligt, att en motions syftemål kan vinnas genom ett avstyrkande
utlåtande? Motionen går ut på ett positivt krav örn att det fortast möjligt
och helst under innevarande års riksdag skall framläggas förslag örn provisorisk
förbudslag mot jordbruksegendoms förstöring. När nu utskottet avstyrker
detta men det ändå säges, att motionens syftemål härigenom har nåtts, så begriper
jag faktiskt inte detta ■— det går inte i en småländsk småbrukare med
hans enkla bondförstånd. Det fordras nog mycket hög teoretisk kunskap och
stor bildning för att kunna begripa det! Nej, det är nog tvärtom så, att motionens
syftemål inte har nåtts och att utskottets negativa inställning till saken
och dess förhalning av motionens behandling i stället säkerligen resulterar i
att egendomsklyvningen för att åstadkomma nya skogsfastigheter kommer att
forceras ännu mer, till skada för vårt lands jordbruk i framtiden.

Onsdagen den 10 maj 1944.

-Nr 17.

79-

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)

Herr voll Heland: Herr talman! Även om jag inte är småbrukare, vågar jag
ta till orda i denna fråga.

Vid denna riksdag Ilar det väckts långa och vackra motioner i jordbruksfrågan,
och även om dessa motioner utmynnat i utredningsyrkanden, har dock
grundprincipen i dem varit, att man önskar en rationalisering av landets
jordbruk. Med rationalisering menai- man då, att landets jordbruk skall få en
annan struktur, d. v. s. bli bärkraftigt.

Nu föreligger emellertid en motion, som vill hindra, att man går den motsatta
vägen och fortsätter att stycka upp gårdarna mer än som redan har skett.
Andemeningen i denna motion borde vara densamma som den som från samtliga
partiers sida inlägges i önskningarna örn en rationalisering av vårt lands
jordbruk. Det är därför som jag för min del med största förvåning har tagit
del av detta utskottets utlåtande.

Den föregående ärade talaren har ju redan bemött utskottets ordförande, när
denne säde, att utskottet inte har velat åstadkomma en lagstiftning, som skulle
kunna hindra en komplettering av ofullständiga jordbruk. Med föreliggande
motion avses, herr utskottsordförande, att man skall söka hindra att ytterligare
ofullständiga jordbruk uppstå och att de jordbruk, som nu finnas, bli sönderstyckade
till nackdel för vårt lands jordbruksnäring i dess helhet.

Vidare nämnde utskottets ordförande, att utskottet inte heller genom ett
beslut nu hade velat hindra en lagstiftning, som de sakkunniga eventuellt
skulle komma att föreslå. Läser man de sakkunnigas utlåtande, finner man
dock att dessa bl. a. skriva på följande sätt: »Emellertid skulle ett tillfälligt
av kristidsförhållandena föranlett avstyckningsförbud vara av värde även ur
den synpunkten att därigenom övergången till ny lag med skärpta restriktioner
skulle förmedlas.»

Härav framgår att de sakkunniga alltså ha önskat en tillfällig lagstiftning
under kristiden.

Utskottets _ ställningstagande synes mig, herr talman, verkligen vara ett
eklatant bevis för att man här i riksdagen ofta talar och skriver på ett sätt
men handlar på ett annat. Det måste lia förelegat något missförstånd i utskottet
beträffande denna fråga, och jag förmodar, att utskottsrepresentanterna,
örn så kan bli möjligt, gärna skulle vara med örn att rätta till detta
utlåtande, som jag anser måste vara felaktigt med hänsyn till den mening, som
ju att döma av de väckta jordbruksmotionerna. bör finnas hos riksdagsmajoriteten.

För att alltså underlätta för utskottet att rätta till detta misstag, ber jag,
herr talman, att få yrka återremiss av utlåtandet.

Herr Mannerskantz: När man skall motivera sin ståndpunkt i en fråga,
skulle jag hålla före att man, åtminstone i denna kammare, lyckas bäst därmed,
om man inte påstår, att majoriteten i utskottet är osakkunnig i frågan,
vilket den ärade motionären här velat göra gällande. Den saken bör man i
allmänhet vidröra så litet som möjligt och i stället låta detta framgå av de
olika talarnas inlägg för att sedan överlämna åt åhörarna att själva döma i
saken. Jag undrar, örn inte det egentligen är ett riktigare sätt att behandla
ärenden i denna kammare!

Huvudfrågan är väl, örn man skulle vinna mera för jordbruket i allmänhet,
örn man ginge på motionens förslag, än örn man avvaktade fastighetsbildningssakkunnigas
betänkande. Om man skulle bifalla vad motionen begärt
och dymedelst, såsom utskottets ordförande har sagt, för att motivera detta
skulle vara tvungen att uttala sig i det närmaste fullständigt örn hur en sådan
förbudslag skulle vara beskaffad, är frågan, huruvida den verkan en

gg Nr 17. Onsdagen den 10 maj 1944.

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)
sådan lag skulle medföra skulle bli ett plus eller ett minus för jordbruket i allmänhet.
Det är uppenbart att det just under den senaste tiden förekommit
fall av missbruk av den nuvarande lagens bestämmelser på detta område,
enligt vilka jord icke får avstyckas utan att det följer tillräckligt med skog
med, men det är nog också på det sättet att bestämmelserna tillämpas rätt
olika på olika håll.

Jag har nog inte så liten kunskap örn dessa ting som den ärade motionären
här har försökt få mina kammarkamrater att tro. Södra Möre härad är nämligen
till övervägande delen av samma karaktär som Jönköpings län; tre fjärdedelar,
således den större delen därav, omfattar uteslutande skogsbygd med, insprängda
småbruk här och var, och jag känner personligen sedan trettio år tillbaka
till hundratals sådana och hittar nästan lika bra i den trakten som jag hittar
här i riksdagshuset. Om man där vill avstycka åker från ett jordbruk, så
går inte lantmätaren och inte heller överlantmätaren med på detta med mindre
man låter så pass mycket skog medfölja som kan anses vara för orten normalt.
Örn den nuvarande bestämmelsen örn avstyckning tillämpas på annat
sätt i Jönköpings län, vilket tydligen har skett, så undrar jag dock, om detta
är en tillräcklig anledning för att i all hast tillskapa en lag, som skulle kunna
medföra andra olägenheter, vartill jag strax skall komma. Enklare vöre
då att det från chefen för lantmäteriväsendet, som dessutom är ordförande r
fastighetsbildningssakkunniga, utfärdades fastare direktiv om att nuvarande
bestämmelser skola tillämpas sa som faktiskt sker i de flesta länen, vilket
jag och andra utskottsledamöter övertygat oss örn genom samtal med representanter
för andra landsändar.

Det är dock att märka., att den lag, som föreslås i motionen, icke är .avsedd
att gälla enbart för några få socknar i Jönköpings län, utan det är fråga örn
en lag för hela riket, och denna måste då med nödvändighet komma att gälla
ganska strävt och strängt.

Vilka nackdelar och följder skulle man då riskera att en sadan tillfällig
lag, som ju måste bli mycket hård, skulle få? Jo, den skulle på ett ganska
effektivt sätt förhindra, vad herr von Heland säde, att man allmänt önskade
— jag förmodar att han syftar bl. a. på högerns lantbruksmotion — att
jordbruken skulle kunna bli så bärkraftiga som möjligt. Först och främst är
det väl nu så, att ganska många sådana försäljningar av tilläggsjord, som
skulle kunna ske, icke bli av, örn alltför mycket skog skall medfölja, Då
behåller ägaren hellre både skogen och den åkermark, som han lätt skulle
kunna avvara och som kanske ligger i en utkant av egendomen men ligger
nära grannens gård. Så är förhållandet i flertalet fall, och alla sådana försäljningar
skulle förhindras, även örn ett licensförfarande tillämpades, ty ett
licensförfarande innebär alltid ett aterhallande moment, och folk drar sig för
en sådan omgång och en sa lang väntetid som ett licensförfarande medför.
Det andra momentet är det, att mången jordbrukare, som skulle vilja köpa
sig tilläggsjord, faktiskt inte anser sig vilja köpa alltför mycket utan vill
nöja sig med att få så mycket skog därtill som den nuvarande lagen tilllåter,
särskilt örn han, såsom nu ofta är fallet, har skog förut. Han ansel
sig nämligen inte kunna orka med att också köpa in ett mahända rätt avsevärt
skogskomplex. .

Jag säger inte, att förhållandet är tillfredsställande som det är, och jag tror
också att fastighetsbildningssakkunniga kunna komma Hain med förslag till
en förbättring av nuvarande lagbestämmelser på detta område, men jag anser
icke, att en provisorisk lag på detta område skulle innebära nå,got plus.

Därest det hade varit så ofrånkomligen och överhängande, nödvändigt att få
en sådan lag som man av motionärens under debatten här visade ganska stora

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Om tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)
upprördhet skulle kunna tro, hade väl fastighetsbildningssakkunniga haft
möjlighet att vända sig till regeringen för att få ett sådant lagförslag framlagt.
De lia således inte behövt gå fram på det sättet — jag vet inte örn det
bar gått till på det sättet men man kan ju tänka sig det -— att i stället animera
en motionär att hos riksdagen begära en lagstiftning, som de kunde lia begärt
förslag om direkt hos Kungl. Maj :t.

Det är också ett annat fel i motionärernas förslag, som jag tycker är värt
att påtala. Motionärerna ha lagt huvudvikten vid att det är nu under kristiden
som dessa påtalade förhållanden blivit så vanliga. Därför skulle den föreslagna
filifällighetslagen inte bara gälla till dess fastighetsbildningssakkunniga hunnit
få fram sitt förslag och detta i form av en proposition hade antagits av riksdagen,
utan tillfällighetslagen skulle gälla under hela den tid krisen kommer
att vara. och alltså det moment, som animerar till sådant jobberi, finnes kvar.
Då skulle vi råka ut för det förhållandet, att det lades fram en proposition med
förslag till en definitiv lag, vilken kanske skulle bli antagen av riksdagen, under
det att vi samtidigt skulle ha en tillfällighetslag gällande ovanpå denna.
Det är åtminstone ur lagskrivarsynpunkt en anomali, som inte heller är så värst
tilltalande.

På det jordpolitiska området anser jag* det vara mest önskvärt att man reducerar
antalet ofullständiga jordbruk så mycket som möjligt. Att i alla tider
upprätthålla ett prisläge på jordbruksprodukter, som möjliggör för en liten
småbrukare att föra en tillvaro i nivå med andra människors bär i landet, tror
jag faktiskt inte ligger inom möjligheternas gräns, även örn man skulle
önska det.

Jag är av den uppfattningen, att en sådan tillfällighetslag nog skulle lägga
större hinder i vägen för kompletterandet av ofullständiga jordbruk än som
redan finnas. Det är huvudmotivet för mitt ståndpunktstagande, och det är
baserat på ett ganska grundligt genomtänkande av detta spörsmål. Dessutom
skulle jag vilja säga, att den tid, som utskottet har ägnat åt denna motion, är
mycket avsevärd. Utskottet har fattat ståndpunkt till saken efter så pass mycket
resonemang om både för- och nackdelar, att den ärade motionärens mer
eller mindre beslöjade beskyllningar för att vi tagit för lätt på den faktiskt
inte ha något fog för sig. Jag tror att dylika frågor klaras bäst, örn man resonerar
örn dem med lugn och med så stor objektivitet som möjligt.

Herr talman! Jag hemställer, att kammaren måtte gå på den väg, som utskottet
så gott som enhälligt föreslår. Man gagnar nämligen jordbruket i allmänhet
bäst genom att inte rusa åstad för hastigt med lagändringar.

Som en liten parentes mot slutet av mitt anförande skulle jag vilja säga, att
det kan förefalla av det sätt på vilket reservationen är formulerad, som örn
herrar Hallagård och .Hedlund i Rådom, som äro reservanter här, hade inom
utskottet stritt som lejon för sin uppfattning och där fört fram motionärernas
synpunkter. Jag kan bestämt påstå, att de ha knappast sagt ett enda ord till
motionens förmån, och jag kan inte komma ihåg, att de ens ha ställt något
.yrkande om bifall till motionen.

Herr Andersson, Gustav Emil, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Först skall jag ge herr Mannerskantz rätt i att utskottet använt
mycken tid för behandlingen av denna motion. Det måste ju vara fullkomligt
riktigt, det vela vi alla, eftersom frågan kommer upp till behandling först i
dag. Men när han sedan säger, att han anser, att denna utskottets behandling
resulterat i det bästa möjliga, när i själva verket ingenting göres åt saken, har
jag mycket svårt att förstå honom. Det vittnar inte om någon förståelse för

Första kammarens protokoll Nr 17. 6

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)
vad saken här gäller, ty det förhållandet att utskottet inte vill göra något åt
saken innebär i realiteten att man ger dessa jobbare fria händer under ännu
några år framåt i deras förstörelsearbete. Det kan inte vara tal om att man
genom en sådan provisorisk lagstiftning skulle lägga hinder i vägen för komplettering
av ofullständiga jordbruk, utan motionen vill förhindra, att jordbruk
skola förstöras genom att de styckas sönder på ett sådant sätt, att vad
som blir kvar utgöres av skogsfastigheter vilka ligga i jobbarhänder. Är det
detta, som herr Mannerskantz ömmar för, så må man ju säga, att resultatet av
utskottets arbete verkligen är gott, men annars är det det sannerligen icke!

Herr Mannerskantz vände sig vidare mot att jag — som han påstod — hade
talat om utskottets okunnighet. Så sade jag inte, utan jag har bara sagt, att
det icke inom utskottsmajoriteten finns någon praktisk erfarenhet av hur det
är att leva på ett ofullständigt jordbruk. Att herr Mannerskantz är en duktig
och praktisk jordbrukare, som känner till sådana saker, har jag aldrig bestritt,
men därmed är inte sagt, att jag inte har rätt i min uppfattning, att
man, då det gäller att skapa bärkraftiga jordbruk i skogsbygderna, måste låta
jordbruken få tillräckligt nied skogsmark. När en gård styckas upp, skall erforderlig
skog följa med åkerjorden, annars går det inte att skapa bärkraftiga
jordbruk. Om herr Mannerskantz kan anvisa en annan framkomlig väg skulle
vi vara honom tacksamma, men det lär inte vara möjligt.

_ Herr Mannerskantz sade vidare, att det inte förekommer någon sådan styckning
av jordbruk i Kalmar län. Hans uttalande måste bero på att han inte känner
till att lantmäteristyrelsen haft att handlägga mångå sådana ärenden från
Kalmarlän. Den nackdel, som han talade örn, nämligen att man inte skulle
kunna få köpa tilläggsjord, har intet samband med vad motionärerna yrkat.

Herr Norman: Herr talman! Herr Andersson nämnde herr Pettersson i Hällbacken.
Det var närmast honom jag tänkte på, när jag påpekade, att det inom
utskottet funnits sakkunnigt folk, som varit med bland majoriteten. Herr Pettersson
i Hällbacken representerar väl en landsända, där det kanske finns fler
ofullständiga jordbruk än i någon annan del av vårt land, men där problemet
ligger helt annorlunda till. Där är det nämligen ofta så, att det till de ofullständiga
jordbruken finns så mycket skog, att det ur jorddelningslagens synpunkt
icke behöver bli ökad skogstilldelning, medan det däremot ofta erfordras
odlingsjord för att jordbruken skola bli bärkraftiga.

När vi behandlade detta ärende i utskottet, voro vi i ganska livlig förbindelse
med fastighetsbildningssakkunniga. Jag blottar väl ingen hemlighet, örn
jag säger, att en av de principer, efter vilken fastighetsbildningssakkunniga
ämna lägga.sitt lagstiftningsförslag är den, att när det gäller skogstillgången
skall man vid en avstyckning icke räkna med örn det enskilda jordbruket behöver
mera skog eller inte, utan man skall taga hänsyn till hela bygden. Örn
hela bygdens odlingsområde är så stort, att det inte finns tillräckligt med skog,
skall en avstyckning av bara odlingsmark icke få ske.

Då vi diskuterade denna fråga i utskottet, stötte vi ganska snart på detta
problem örn de ofullständiga jordbruken sådana som vi ha dem åtminstone
uppåt landet. Det var en ganska allmän mening, att vi icke kunde tillstyrka
en tillfällig lagstiftning, som hindrar, låt vara endast för en övergångstid, denna
möjlighet till komplettering med endast odlingsbar jord, när detta behövs.
Vi resonerade med fastighetsbildningssakkunniga örn hur vi skulle kunna tänka
oss direktiven för en tillfällig lagstiftning. Vi framhöllo för dem, att om vi
skulle kunna tillstyrka denna tillfälliga lagstiftning, komme utskottsmajoriteten
att säga ifrån att den icke finge utformas så, att komplettering av odlingsbar
jord till ofullständiga jordbruk förhindras. Då fingo vi det svaret,

Onsdagen deli 3 0 maj 1944.

Nr 17.

Örn tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)
att om vi skreve så, vore en tillfällig- lagstiftning meningslös. Det var närmast
från den utgångspunkten som vi till slut kommo till elen uppfattningen,
att vi göra hela denna fråga den bästa tjänsten, om vi inte nu tillstyrka en
lagstiftning, där vi i motiveringen komma med det ena eller andra direktivet,
som Iean stå hindrande i vägen för ett bedömande av den kommande lagstiftningen,
så att detta bedömande blir på något sätt begränsat.

Beträffande syftet nied motionärernas framställning heter det ju i motionen,
att i lawaktan på det lagförslag, som fastighetsbildningssa.kkunniga skola
komma med, vore det av särskilt värde att ha ett tillfälligt avstyckningsförbud.
När jag talade örn att syftet kanske var uppnått, avsåg jag, att frågan ju nu
bär aktualiserats, så att när fastighetsbildningssakkunniga framlägga sitt förslag,
finns det ganska stora möjligheter för att i samband därmed också överväges
frågan örn en tillfällig förbudslagstiftning till dess att detta lagförslag
Ilar genomgått alla instanser och slutligt förslag blivit antaget av riksdagen.

Herr voll Heland: Herr talman! Som replik till utskottets försvarare synes
det mig endast vara erforderligt att läsa upp ett par meningar ur de sakkunnigas
tillstyrkande yttrande. Det heter där: »De sakkunniga, som med uppmärksamhet
följt utvecklingen av fastighetsförhållandena inom olika bygder,
anse sig även kunna vitsorda, att på grund av kristiden tendenserna att söka
placera kapital i jord avsevärt ökats, därvid särskilt skogsmark synes vara
begärlig. Och enär dylik mark, som redan skilts från jordbruket, mera sällan
hålles till salu, blir det helt naturligt jordbrukarnas skog som främst kommer
i fråga som spekulationsobjekt. Över förvärv från'' bolags sida kail hållas tämligen
effektiv kontroll genom den särskilda bolagsförbudslagen, men de s. k.
enskilda skogsköparnas verksamhet underkastas ju icke motsvarande uppsikt.
Den fara, som genom denna verksamhet hotar jordbruket, blir särskilt betänklig
under tider av sådan isolering som den, vari vårt folk för närvarande
tvingas leva.»

De sakkunniga lia således tillstyrkt en tillfällig lag för att få rättelse på
missförhållandena under krisen. ,Jag för min del litar mer på de sakkunniga i
detta fall än på utskottsmajoriteten och vidhåller därför, herr talman, mitt
yrkande.

Herr Andersson, Gustav Emil: Herr talman! Jag vill ännu en gång för utskottets
ordförande framhålla, att det ju är fullständigt orimligt att påstå,
att syftet med motionen kan vinnas genom att utskottet avstyrker densamma,
och sedan säga, att man skall vänta och se, vad fastighetsbildningssakkunniga
komma med, när ju fastighetsbildningssakkunniga själva sagt, att de anse, att
det vore en fördel för deras arbete, örn det bleve en sådan här tillfällig förbudslagstiftning.

Sedan vill jag säga till herr Mannerskantz, vilket jag inte hann med i mitt
förra anförande, att när han förklarar, att vi vilja ha en krislagstiftning, som
skall gälla även sedan fastighetsbildningssakkunniga kommit med sitt förslag,
så vill jag endast rekommendera herr Mannerskantz att läsa motionen. Det
är en fullt tillräcklig replik till honom i det fallet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Örn tillfälligt förbud mot viss avstyckning. (Forts.)

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes oell godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas utlåtandet åter till utskottet.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befminos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej —- 26.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid ånyo skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning
av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till kungörelse örn
ändrad lydelse av 59 § byggnadsstadgan den 20 november 1931 (nr 364) dels
ock en i ämnet väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. statsbidrag
till åt] rder
för ökad
skog spröd iktion
i Norrland
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 37, i anledning av väckta
motioner angående viss ändring i villkoren för statsbidrag från anslaget till
åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 158 av herr Carlström m. fl. och 11:324 av herr Andersson
i Gisselås m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa, att kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 599) angående
villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. måtte ändras så, att bidrag från sagda anslag jämväl finge
utgå efter enahanda grunder, som för övrigt gällde till skogsvårdsåtgärder å
skogar, lydande under allmänna skogsvårdslagen och belägna inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Utskottet hade i dtet nu förevarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:158 och 11:324 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade anmälts av, utom annan, dels herr
Gabrielsson, dels friherre Beck-Friis, dels ock herr Svedberg.

Herr Carlström: Herr talman! I förevarande utlåtande föreslår utskottet,
»att de likalydande motionerna I: 158 och II: 324 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd». Motionärerna ha hemställt, »att riksdagen i skrivelse till

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ant7. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

Kungl. Maj:t ville hemställa, att kungörelsen ilen 14 juni 1940 (nr 599) angående
villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland m. m. måtte ändras så, att bidrag från sagda anslag jämväl
må utgå efter enahanda grunder, som för övrigt gälla, till skogsvårdsåtgärder
å skogar, lydande under allmänna skogsvårdslagen och belägna inom
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län».

När riksdagen år 1940 gick in för denna nya gren av underst-ödsverksamhet,
låg till grund för det förslag, som Kungl. Maj :t då framlade, en utredning
gjord av den s. k. norrländska skogsutredningen. Kungl. Maj :ts förslag kom
att innebära en väsentlig beskärning av det förslag, som utredningen hade
framlagt. Utredningen hade föreslagit dels ett anslag på 5 miljoner kronor örn
året under en tjuguårsperiod och dels att anslaget skulle omfatta de fyra
nordligaste länen. Kungl. Maj :ts beskärning av förslaget innebar, att verksamheten
skulle begränsas till de skogar inom lappmarken, som lyda under
den s. k. lappmarkslagen, och vidare en del allmänningsskogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker samt en del skyddsskogar i Jämtland
och Dalarna.

Motionärerna begära nu att tillämpningsområdet för denna verksamhet, som
har visat sig tilldraga sig stort intresse, särskilt i Västerbottens län, skall utvidgas
till att omfatta vad norrlandsutredningen ursprungligen föreslog.

De anslag, som det här är fråga örn, äro av två slag, nämligen dels ett s. k.
grundanslag, dels ett tilläggsanslag. Grundanslaget utgår för närvarande då
det gäller nybyggnad eller förbättring av skogsvägar med 40 procent och till
övriga åtgärder med 60 procent av de av skogsvårdsstyrelserna godkända kostnaderna.
Motionärerna ha begärt, att samma grunder skola gälla för det utökade
tillämpningsområdet. Utskottet har visserligen uttalat sig ganska välvilligt,
men anser sig ändå icke kunna tillstyrka motionerna, utan framhåller,
att frågan är av en sådan angelägenhetsgrad att den självklart bör upptagas
av den nya norrlandsutredningen. Vi motionärer ha ansett, att, då denna fråga
redan tidigare är fullständigt utredd, det är onödigt att den skall utredas på
nytt. Därför ha vi begärt att få den ändringen till stånd, att tillämpningsområdet
för anslaget skall utsträckas till att omfatta hela de fyra nordligaste
norrländska länen, således även de områden, som lyda under den allmänna
skogsvård slagen.

Någon av kammarens ledamöter kanske undrar, vad det innebär ekonomiskt
sett för staten, ifall ett dylikt beslut nu skulle fattas-. Man frågar sig kanske,
örn inte det område, som nu omfattas av den allmänna skogsvårdslagen i Norrland,
är betydligt större än de arealer, som lyda under lappmarkslagen och lagarna
örn allmänningsskogar och skyddsskogar. Det nya område, som vi nu
begära skall infogas under detta anslags tillämpningsområde, är givetvis till
storleken mycket större, men de åtgärder, som här ifrågasättas, äro endast avsedda
att utföras på marker, där skogarna så att säga ligga i vanhävd. Det
är icke blott ett norrländskt utan ett nationalekonomiskt intresse för hela landet
att öka produktiviteten inom dessa skogsområden. Som alla skogsmän
känna till ha ju avverkningarna på sina håll under de senaste åren varit större
än återväxten. Vi stå därför inför en period, då skogstillgångarna komma att
avtaga och tillgången på råvaror för våra träindustrier komma att minskas
med påföljd icke blott att vi riskera att få en ökad arbetslöshet utan också en
betydligt reducerad nationalinkomst. Jag understryker emellertid ännu en
gång, att de åtgärder, som det loir är fråga örn, givetvis endast avse de områden,
där skogen så att säga befinner sig i vanhävd.

Man kan få ett begrepp om omfattningen av dessa åtgärder inom det utöka -

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

de område, sora det nu är fråga örn, örn man tar del av deli norrländska skogsutredningens
betänkande. Där uppskattas de sammanlagda åtgärderna i dagsverken.
Man räknar inte i hektar utan med att det behövs så och så många
dagsverken för de olika åtgärderna. Utredningen har kommit till att det skulle
behövas ungefär 15 miljoner dagsverken för att få dessa åtgärder utförda inom
samtliga skogar i de fyra nordligaste norrländska länen. Av dessa 15 miljoner
dagsverken falla ungefär 6 miljoner på det område, som nu är föremål för
åtgärder. Det skulle således bli ungefär 9 miljoner dagsverken, som skulle
falla på det område i de fyra nordligaste länen, som nu lyder under den allmänna
skogs vårdslägen, Med dessa siffror har jag givit herrarna ett begrepp
örn storleken av de behövliga åtgärderna inom det nya område, som vi föreslå
skall infogas i tillämpningsområdet för detta anslag.

Jordbruksutskottet vill nu, som sagt, hänvisa denna fråga till den nya
norrlandsutredningen. Utskottet framhåller bl. a., att man är tveksam om
huruvida det understödsbelopp, som nu utgår, skall tillämpas även för det nya
utvidgade området, och hänvisar till att skogsvårdsutredningen föreslagit ett
lägre belopp för det område, som det nu är fråga örn. Det belopp, som skogsvårdsutredningen
på sin tid föreslog för skogarna i kustlandet, var något lägre
än vad som nu tillämpas inom lappmarkerna. Där utgår anslaget med 60 procent
för skogsvårdsåtgärder och 40 procent för väganläggningar. Skogsvårdsutredningen
föreslog på sin tid ett anslag varierande mellan 65 och 50 procent
för rent skogsvårdande åtgärder och 25 procent för väganläggningar, då
det gällde skogar på enskild mark. Skillnaden är således inte så stor i fråga
örn bidraget till skogsvårdande åtgärder, även örn den är något större beträffande
väganläggningar. Men väganläggningar komma väl i detta fall att intaga
en mycket underordnad roll. Avsikten är ju att väganläggningar icke
skola utföras annat än inom skogsområden, där det kan bli fråga om större
avverkningar inom en nära framtid.

Yi motionärer ha emellertid ansett, att de bidragsgrunder, som nu gälla, för
lappmarksskogarna, även böra få tillämpas för de skogar, som det nu är fråga
örn, således skogarna i kustlandet. Man har nämligen möjlighet till en gradering
av anslagsbeloppet, då man kommer till tilläggsanslaget. Förutom grundbidraget
utgår nämligen under vissa förhållanden tilläggsbidrag till sådana
skogsägare som själva bruka sin fastighet. Tilläggsbidraget beviljas under förutsättning
att ägaren har svårt att fullgöra de förpliktelser, som han åtagit
sig, eller örn verkningarna av de skogliga åtgärderna komma att inställa sig
först efter lång tid. I sådana fall kan tilläggsbidrag utgå med högst hälften
av grundbidraget. Där har man således en möjlighet att variera på anslagsbeloppens
storlek.

Som skäl för sin inställning att ''bidragsbeloppen inte skola utgå efter enahanda
grunder, som nu gälla, anför utskottet till slut, att produktionsbetingelserna
inom det nya. området äro mycket växlande. Ja, men detta gäller också
inom lappmarksområdena. Förutsättningarna för skogsvårdande åtgärder
variera naturligtvis lika mycket inom lappmarksområdet som i kustlandet. De
kunna skifta högst betydligt inom en och samma fastighet både i fråga örn
bonitet och dylikt.

Herr talman! Jag skall inte upptaga tiden längre. Jag har endast velat
framföra dessa synpunkter och tillåter mig nu att yrka bifall till motionen
I: 158.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skall fatta mig kort i synnerhet som det
icke råder några delade meningar mellan ut.skottsmajoriteten och motionärerna

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

i fråga om själva syftet med strävandena att befrämja skogsvården i Norrland.
Ilar råda bara delade meningar örn huruvida man med ett enda penndrag skall
utvidga användningsområdet för det norrländska skogsproduktionsanslaget till
att gälla alla de fyra nordligaste länen.

Såsom den föregående ärade talaren erinrade om hade ju skogsproduktions -kommittén föreslagit andra grunder inom kustlandet än inom lappmarken. När
1940 års riksdag fattade beslut i detta ämne, sades det ifrån att denna verksamhet,
som i första hand skulle bedrivas inom lappmarken, finge betraktas
såsom en försöksverksamhet. Grunderna för bidragsprocenten bestämdes också
just med hänsyn till förhållandena inom lappmarken. Att då med ett enda
penndrag utvidga användningsområdet till att gälla de fyra norrländska länen
förefaller mig, lindrigt sagt, vara väl djärvt. Det är endast på den punkten -—
jag understryker det än en gång — som utskottet har ansett att, såsom skogsstyrelsen
påpekat i sitt remissvar, bidragsgrunderna m..m. böra bli föremål
för grundligt övervägande, innan man går in för att utvidga användningsområdet.
Jag hoppas därför, att kammarens ärade ledamöter skola förstå, att det
i princip icke råder några som helst delade meningar i saken.

När det nu råkar vara en norrbottning, som är motionär i ämnet och här
talat så varmt för motionen, kan jag inte underlåta att påpeka, att man inom
Norrbottens län ju har ett utomordentligt stort arbetsområde inom länets lappmark,
där detta anslag enligt nu gällande bestämmelser får användas. Man bör
väl bearbeta de marker, som redan ligga inom de nuvarande bestämmelsernas
tillämpningsområde, innan man ropar på att användningsområdet skall utvidgas.
Jag är för övrigt övertygad örn att norrlandsutredningen, som redan har
börjat att diskutera detta spörsmål, så snart som det överhuvud taget blir
möjligt kommer att framlägga ett förslag i detta ämne, vilket då säkerligen
kommer att vara av den beskaJfenheten, att vi utan några delade meningar
kunna vara med örn att tillstyrka det. Jag tror, att vi kunna komma fram till
ett snabbare resultat genom att låta norrlandsutredningen ha hand om saken
än örn vi nu tillsätta en särskild utredning för denna fråga. Jag förutsätter
nämligen bestämt, att riksdagen icke låter sig förledas att nu utan vidare utvidga
användningsområdet för ett anslag, som vid sin tillkomst var avsett
som en försöksverksamhet inom ett visst begränsat område. Man bör därför se
litet närmare på de bestämmelser, som nu gälla, innan man utvidgar användningsområdet.

Det är, herr talman, endast på denna punkt, som det råder skiljaktiga meningar,
och jag behöver därför icke i övrigt uppta kammarens tid med något
längre anförande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svedberg: Herr talman! Jag har till utskottets utlåtande fogat en
blank reservation, då jag inte kunnat följa utskottsmajoriteten särskilt i fråga
örn den motivering, som nu återfinnes i utlåtandet.

Denna fråga är enligt min mening av stor betydelse för Norrland i dess helhet.
Då Norrland under normala förhållanden, när exportmöjligheter finnas,
svarar för minst 50 procent av vårt lands export och 80 procent av vår skogsproduktion,
borde det vara i statsmakternas intresse att i större utsträckning
än vad som hittills varit fallet vidtaga åtgärder flir att trygga återväxten i de
norrländska skogarna. Ett utsträckande av detta anslags användningsområde
är icke minst befogat därför att ett flertal enskilda skogsägare, i. kustdistrikten
under de senaste åren fått tillbaka sin avverkningsrätt. Tidigare har ju
avverkningsrätten sedan 40 —45 år tillbaka legat i skogsbolagens händer. Under

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

liela denna tid lia de enskilda skogsägarna måst betala garantiskatt, men icke
haft någon nytta av sina skogsarealer. Det känns givetvis ganska svårt för
dessa skogsägare att nu börja med skogskultivering, när de under så lång tid
icke lia haft något utbyte av sina skogsmarker.

Man bör också tänka på den möjlighet, som beredes genom skogsproduktionsanslaget
att ordna betesfrågan på ett bättre sätt än hittills. Jag förvånar mig
verkligen över att en av mina länskamrater, herr Näslund, motarbetar att skogsproduktionsanslagets
användningsområde skall utsträckas även till kustdistrikten.
Detta är så mycket mera märkligt som ju herr Näslund är ledamot av
Västerbottens läns skogsvårdsstyrelse, som i en särskild skrivelse till skogsstyrelsen
bl. a. anfört: »Genom de ordinarie anslagen kan man ej heller på
samma sätt som genom produktionsanslaget råda bot mot vissa missförhållanden
i skogarna, som kunna göra skäl för beteckningen skoglig vanhävd. Som
villkor för erhållande av bidrag från sistnämnda anslag gäller nämligen, att.
vissa eftersatta gallringar och genomhuggningar i yngre och äldre skog samt
avverkning av trasbestånd måste utföras utan bidrag, för att statsbidrag skall
kunna erhållas till andra åtgärder.»

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län anför i övrigt att det är nödvändigt,
att skogsvårdsanslaget även kommer till användning i kustsocknarna. På grund
av den stora folktätheten och de stora kreatursbestånden där är det, framhåller
man, nödvändigt att åtgärder vidtagas för att ordna betesfrågan på ett bättre
och mera tillfredsställande sätt. Skogsvårdsstyrelsen skriver: »Antalet kreatursenheter
var år 1937 inom länets kustland 97 498 st. och inom lappmarken
36 286 st. Per brukningsenhet blir detta för kustlandet cirka 5,3 kreatursenheter
och för lappmarken cirka 2,4 kreatursenheter.»

Jag har därför, som sagt, icke kunnat följa utskottet i dess motivering, annat
än i den del där man principiellt anser att detta anslag bör få ett vidgat användningsområde.
Samtidigt vill dock utskottet hänskjuta frågan härom till
en ny utredning. Skogsproduktionsutredningens betänkande förelåg emellertid
klart så sent som år 1939, och det torde väl icke vara så stora förändringar
som lia inträffat sedan dess, att statsmakterna icke kunna grunda sitt avgörande
på denna utredning och nu besluta att skogsproduktionsanslagets användningsområde
skall utsträckas i enlighet med dessa sakkunnigas förslag.
Jag anser därför, att man icke genom att hänskjuta en så viktig fråga som denna
till ytterligare utredning skall fördröja möjligheterna för att få till stånd
en bättre skogsvård i Norrland, något som är en nationalekonomisk fråga av
stora mått.

_ Att vi reservanter inte lia kommit med en särskild hemställan beror på att
vi trodde, att möjlighet skulle ha förelegat inom utskottet för att utskottet skulle
ha tagit initiativ till att förorda skogsproduktionssakkunnigas förslag. Dessutom
förefanns inom utskottet den uppfattningen, att den motion som väckts närmast
tog sikte på att grunderna för erhållande av bidrag skulle vara desamma
oavsett örn det gällde kustlandet eller lappmarken. Detta sistnämnda kan kanske
vara en av orsakerna till att utskottsmajoriteten följde den linje, som man
stannade för. Enligt min mening borde det dock lia funnits möjlighet för utskottet
att taga initiativ och yrka att skogsproduktionisutredningens förslag
skulle komma i tillämpning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få förena mig med herr Carlström i
hans yrkande örn bifall till motionen.

Herr Bergli, Bagnar: Timmen börjar bli nugot sen, och syd- och mellansvenskarna
betrakta måhända denna fråga som något periferisk. Jag skulle

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

fördenskull inte lia begärt ordet, herr talman, om det inte förhållit sig så, att
det sätt, varpå denna fråga behandlats av skogsstyrelsen och icke minst av
jordbruksutskottet, förefaller mig vara en smula oroande i den mån som denna
behandling kan få betraktas som symptomatisk för det sätt, varpå aktuella
norrlandsfrågor skola behandlas under den tid, som den nu sittande norrlandsutredningen
arbetar. När Kungl. Maj :t i början av detta år tillkallade
särskilda sakkunniga, som skulle ägna sig åt frågan örn det norrländska näringslivets
förkovran, fanns det nog bland oss intresserade en del pessimister,
som fruktade, att man här var i färd med att anlägga en kyrkogård, där även
gagneliga projekt skulle finna en för tidig grav. Och jag kan inte hjälpa, att
jag tycker, att detta ärendes behandling i viss män ger stöd för dessa farhågor.

Det har här redan erinrats om sakens förhistoria — att vi hade en skogsproduktionsutredning,
som föreslog vissa skogsbefrämjande åtgärder, att denna
utredning tänkte sig ett anslag på 5 miljoner kronor örn året under 20
år framåt, att Kungl. Majit begärde och fick en miljon för 1940/41, att Kungl.
Maj :t året därpå begärde en halv miljon och fick även den, att däremot Kungl.
Maj :t i år ingenting begärt och att så denna motion kommit fram, som syftar
till dels att tillämpningsområdet i enlighet med produktionsutredningens förslag
skulle utvidgas till att omfatta de fyra nordligaste länen samt en del av
Kopparbergs län i stället för enbart lappmarkerna och dels att bidragsgrunderna
skulle bli enhetliga.

När nu skogsstyrelsen har yttrat sig över denna motion, förtjänar det att
erinras örn vad skogsstyrelsen skrev i fjol, då det var fråga örn en motion av
herr Carlström och herr Andersson i Hedensbyn, vari man tänkte sig tillämpningsområdet
utvidgat till att omfatta några flera socknar än det nuvarande
tillämpningsområdet. Då sade skogsstyrelsen, att det här var fråga örn en försöksverksamhet
och att vi måste avbida ytterligare erfarenheter. Nu föreslås i
motionen i enlighet med utredningens förslag, att de fyra nordligaste länen
skulle komma in under bidragsbestämmelserna. Då säger skogsstyrelsen, att
visserligen finns det nu erfarenheter, och goda erfarenheter, men vi måste
överväga detta ytterligare, innan vi kunna ge oss in på en utvidgning av tilllämpningsområdet.
Det är samma tonfall, som sedan kommo igen i herr Näslunds
anförande. Och så slår man framför allt ned på den del av motionen,
som avser bidragsreglerna. Man kan inte, heter det, utan noggrant övervägande
tillämpa enhetliga bidragsregler, eftersom skogsproduktionsutredningen i
den delen tänkte sig differentierade bidrag.

Det är dessa två motiv, som skogsstyrelsen har anfört som stöd för sitt
avslagsyrkande. Även en tredje synpunkt anlägger skogsstyrelsen, och den
förefaller mig vara inte minst märkvärdig. När motionärerna lia fört fram saken
nu, så har det varit bl. a. därför att det först och främst skulle vara fråga
om en åtgärd sinventering -— det har ju sagts, att det är angeläget att få en
sådan gjord, så att man kunde lia arbeten att sätta i gång under den befarade
blivande fredskrisen. På det svarar skogsstyrelsen, att norrlandsutredningen
ju kan ta hand örn dessa saker ganska snabbt, och därför kan norrlandsutredningen
tillgodose även beredskapssynpunkten. Också i det fallet talar herr
Näslund med skogsstyrelsens tunga. Men både skogsstyrelsen och herr Näslund
synas förbise, alf örn en åtgärdsinventering skall grundas på ett förslag
från norrlandsutredningen. kan detta förslag inte komma fram förrän till
nästa års riksdag — det skulle verkligen vara en förvånande snabbhet, som
skulle visas, ifall ett förslag skulle komma fram till detta års riksdag. Jag
förutsätter sålunda, att ett förslag kan komma fram först vid nästa års riks -

£0

Xr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland ni. ni.

(Forts.)

dag, och därmed är själva inventeringen ett år försenad, med de nackdelar som
detta kan medföra, då det eventuellt kan gälla att möta en kris med ökad arbetslöshet.

När nian sedan kommer till jordbruksutskottets utlåtande, är det ju rättvist
att erkänna, att jordbruksutskottet är ofantligt välvilligt i sin motivering. Vad
utvidgningen av tillämpningsområdet beträffar, säger jordbruksutskottet, att
utskottet inte har någonting att principiellt erinra, utan det anser också att
en sådan utvidgning är högeligen angelägen. I det fallet är utskottets ståndpunkt
betydligt mer positiv än den som skogsstyrelsen och herr Näslund intagit.
Sedan hakar emellertid utskottet upp sig på bidragsreglerna och förklarar,
att den sidan av saken bör man överväga. Det förhöll sig så, som jag
sade, att skogsproduktionsutredningen hade föreslagit differentierade regler,
medan motionärerna tänka sig enhetliga sådana.

Men nu är det plats för en liten reflexion: örn det verkligen förhåller sig
så, att utskottet varit så välvilligt som det sagt i sin motivering, varför föreslår
inte jordbruksutskottet med den initiativrätt, som utskottet har, att i den
delen måtte få tillämpas de redan utarbetade och föreslagna reglerna? Det
hade såvitt jag begriper varit den logiska konsekvensen av motiveringen. I
stället slutar utskottet också med att föreslå, att norrlandsutredningen skall få
hand örn denna sak.

Jag har, då jag nu något kritiskt granskat dels skogsstyrelsens och dels
jordbruksutskottets motiveringar och dels framför allt deras yrkanden i förhållanden
till motiveringarna, gjort detta därför, att jag inte kunnat finna,
att dessa yrkanden, särskilt då vad jordbruksutskottet beträffar, stå i något
rimligt förhållande till de välvilliga motiveringarna. Det är denna omständighet,
herr talman, som gör, att jag betraktar denna utskottets inställning som
ett ganska oroande tecken, ifall den nu faktiskt betyder, att den mammututredning,
som tillsatts för att ta hand örn de norrländska näringsfrågorna, skall
bli en avstjälpningsplats för alla projekt, som kunna komma fram under den
tid utredningen arbetar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till motionen.

I herr Ragnar Berghs yttrande instämde herr Velander.

Herr Näslund: Herr talman! Det må ursäktas mig, om jag gör ett konstaterande,
det nämligen, att för varje timme som går, komma vi närmare den
17 september. Ty annars torde det väl knappast ha funnits någon anledning
till att mina kamrater i långa och vältaliga anföranden nu utpeka mig som
en mot skogsvården i Norrland avogt inställd person. Det förhåller sig snarare
tvärtom så, att jag gång efter annan fått mottaga erinringar för att jag tagit
i för häftigt när det gällt att tala för norrländska intressen. Men när jag i detta
fall blivit angripen för att jag känner mig förpliktad att uppträda så pass
sakligt, att jag inte kan rekommendera en utvidgning av tillämpningsområdet
för en lag, vars regler i detta fall inte äro utformade enligt den ursprungliga
tankegången, så må det ursäktas mig, herr Bergh och herr Svedberg, örn jag
känner mig en smula besviken på mina kamrater.

Jag skall endast med några få ord ytterligare bidraga till debatten, sedan
hoppas jag att den inte skall behöva fortsätta längre.

Vad beträffar herr Berghs omsorg och omtanke om beredskapsplanläggningen
vill jag bara göra en fråga: varför har man i Norrbottens län inte använt dessa
anslag ens inom lappmarkerna, där de ju få användas? Där är så gott som
ingenting gjort ännu.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

Och, herr Svedberg-, vad beträffar utskottets rätt till initiativ på det här området,
varigenom man skulle lia kommit till ett förnuftigare yrkande, ber jag
bara att få säga att klandret förefaller mig drabba herr Svedberg själv, eftersom
herr Svedberg var med vid realbehandlingen av detta ärende såväl på avdelningen
som i utskottet.

Hade det varit på det sättet, att jag hyst någon som helst misstanke, att ett
-bifall till jordbruksutskottets föreliggande förslag skulle i något det minsta
avseende verka hämmande på skogsvården i Norrland, så skulle jag inte ha
tvekat att gå på bifall till motionen. Men jag är fullkomligt övertygad örn att
så inte är förhållandet. Därför är det, herr talman, som jag har intagit den
ståndpunkt jag gjort.

Jag hoppas, att när vi måhända nästa år ha att behandla ett förslag från
Kungl. Maj :t i föreliggande ämne, skola vi inte ens behöva diskutera det — vi
ha bl. a. inget val framför oss då.

Herr Bergli, Hagnar: Endast en kort replik, herr talman!

Hur högt jag än aktar min ärade vän herr Näslund på västerbottensbänken
och hur högt jag än personligen sätter de herrar, som fått uppdraget att arbeta
på utredningen örn Norrlands näringsliv, vill jag likväl förklara, att jag
inte tänker döma dem efter deras många vackra ord, utan jag tänker tillämpa
den gamla regeln att döma dem efter deras gärningar.

Sedan vill jag också svara på herr Näslunds direkta fråga, varför vi inte
inom Norrbottens län i tillräcklig utsträckning använt den möjlighet, som redan
finns, när det gäller de norrbottniska lappmarkerna. Det förhåller sig på det
sättet, att den frågan omedelbart framkallar en genfråga. I Västerbottens län,
där herr Näslund sitter i skogsvårdsstyreisen, har man med så starkt intresse
ägnat sig åt denna inventering och dessa skogsvårdande åtgärder, att de pengar
som anvisats för ändamålet uppges inte ha räckt till, utan att det har uppstått
en ganska avsevärd brist. Just i Västerbottens län har man de allra bästa
och vidaste erfarenheterna av denna verksamhet, och skogssvårdsstyrelsen i
Västerbottens län, i vilken alltså herr Näslund, om jag inte är oriktigt underrättad,
är en högt ärad ledamot, har också i en mycket varmt tillstyrkande skrivelse
hemställt hos skogsvårdsstyrelsen, att den måtte tillstyrka bifall till motionen.
Jag vill fråga: hur kommer det sig, att representanten för ett län, där
nian har sådana goda erfarenheter, inte vill utsträcka verksamheten så, att dessa
välsignelser även kunna få spridas till andra områden än lappmarken?

Att vi ha gjort för litet i Norrbottens län och haft anledning att i detta fall
skämmas en smula för västerbottningarna, det är i och för sig beklagligt. Men
det kan ingalunda, örn man som herr Näslund är intresserad av att en utvidgning
sker, betraktas som något motiv för att en utvidgning av tillämpningsområdet
inte skulle ske. Snarare kan man säga, att det är synd, att de möjligheter,
som redan finnas, inte tillräckligt utnyttjats. Men det kan inte anföras som
motiv för att en utvidgning icke behöver ifrågakomma.

Herr Svedborg: Herr talman! Jag vill ytterligare anföra att efter dc senaste
årens stora tvångsuttagningar av ved i Norrland anse skogsägarna allmänt
att anslagen till skogsvårdsåtgärder borde utökas i stor utsträckning, i
synnerhet som det sista året tvånget upphört i Västerbottens och Norrbottens
län och följaktligen arbetskraft i högre grad blivit tillgänglig.

Jag vill vidare sorn replik till herr Näslund endast anföra slutklämmen i
den skrivelse, som herr Näslund varit med örn att inge till skogsstyrelsen.

Ni- 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

Där läser man följande: »Under hänvisning- till vad som anförts, får skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län hemställa att skogsstyrelsen ville tillstyrka,
att statsbidrag från norrländska skogsproduktionsanslaget även måtte få utgå
inom Västernorrlands och Jämtlands län samt inom Västerbottens och Norrbottens
läns kustland», varjämte det hemställes att medel måtte ställas till skogsvårdsstyrelsens
förfogande.

När herr Näslund själv varit med om att inom skogsvårdsstyrelsen förorda,
att anslag även skulle komma kustlandet inom Västerbottens och Norrbottens
län till del, liksom även Västernorrlands och Jämtlands län, tycker jag det
är fullt förståeligt, att jag uttalar min förvåning över att herr Näslund här i
kammaren och även i utskottet förfäktat en från denna ståndpunkt avvikande
mening.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skall börja med att svara på herr Svedbergs
anförande. Jag vill framhålla att när skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län varmt tillstyrkte bifall till motionen, så var givetvis tankegången
den, att de regler, som skogsproduktionskommittén utarbetat, skulle komma
till användning. Här är ju detta ingalunda fallet. Det var det vi väntade på,
och jag kan inte förstå att det skulle kunna vara någon felaktig ståndpunkt,
örn man i detta sakläge inte kan tillstyrka en motion, som inte är så särdeles
klokt avfattad och vars yrkande är fullkomligt orimligt.

Herr Bergh vill jag svara, att jag inte fick något svar på min fråga. Jagfrågade,
varför man i Norrbottens'' län inte först hade använt detta anslag
inom det område, där det fick användas. I stället för att ärligt svara på den
frågan kommer han med insinuanta och felaktiga upplysningar beträffande
Västerbotten. Herr Bergh, studera det här ärendet litet bättre, så behöver inte
herr Bergh göra sig skyldig till sådana felaktigheter! Skogsvårdsstyrelsens
i Västerbottens län svaga ekonomi beror ingalunda på den omständigheten,
att skogsvårdsstyrelsen gjort för mycket i fråga örn användningen av det anslag
som vi nu tala örn. De kostnader, som skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län lagt ned på inventeringsåtgärder och skogsvårdande åtgärder, ha bestridits
av det här ifrågavarande anslaget, som varit tillräckligt, och inte av
det ordinarie anslaget. När herr Bergh blandar in skogsvårdsstyrelsens i Västerbottens
län svaga ekonomiska ställning i detta sammanhang, så gör sig
herr Bergh därför skyldig till ett mycket anmärkningsvärt — ja, jag kanske
skulle använda ett milt uttryck och säga felaktigt bedömande. Herr Bergh
kan naturligtvis inte dessa saker.

Ja, herr talman, det kanske inte skulle skada att tänka på föredragningslistan
i övrigt och nu slutföra denna debatt. Man kan inte göra skogsvården
ett skapande grand nytta, hur mycket än herrarna klandra vår ståndpunkt.
Jag hyser ett brinnande intresse för skogsvården och kommer fortfarande att
göra det. Men i varje situation, där det finns sakliga skäl att inta en sådan
ståndpunkt, som jag gjort i detta fall, skall jag göra det i fortsättningen
också.

. Jag skall till sist säga en sak med anledning av herr Berghs första
anförande, vari han fann anledning att tolka utskottets utlåtande på ett sådant
sätt, att det kunde inge oro för framtiden. Jag ber att få försäkra herr
Bergh, -att denna oro är fullkomligt ogrundad. Särskilt skulle jag vilja lämna
denna försäkran beträffande andra avdelningen i jordbruksutskottet. En snällare
och beskedligare och välvilligare utskottsavdelning än jordbruksutskottets
andra avdelning och ett beskedligare och snällare utskott än jordbruksutskottet
in pleno när det gäller att gå med på vad andra avdelningen föreslå -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Äng. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

g-it, det tiar jag under min femtonåriga riksdagsmannatid inte varit med om.
Herr Bergh kan vara alldeles lugn!

Jag hemställer, herr talman, fortfarande örn bifall till utskottets utlåtande.

Herr Tjällgren: Herr talman! dag hade från början inte tänkt deltaga i
denna debatt, utan trodde att denna fråga skulle kunna göras'' upp av herrarna
på västerbottens- och norrbottensbänken. Eftersom det emellertid fälldes.
ett yttrande av min synnerligen gode vän herr Bergh på norrbottensbänken
örn att det inte skulle vara en »egendomlig behandling», som detta ärende
fått inom utskottet, fann jag mig föranlåten att begära ordet,

Jag vill försäkra herr Bergh, att detta ärende är behandlat minst lika
honnett som alla andra ärenden inom jordbruksutskottet. Motionen framlades
inom den s. k. laga motionstiden och har sedan varit remitterad till den myndighet,
som vi väl alla få anse vara den högsta myndigheten på detta område,
nämligen skogsstyrelsen. Och skogsstyrelsen har avstyrkt motionen med den
motivering, som återfinnes på s. 3 i utskottsutlåtandet. Jag skall inte trötta
med att läsa upp mer än ett par rader. Skogsstyrelsen säger bl. a.: »Bland
de spörsmål, som böra underkastas omprövning, återfinnas bidragsvillkoren;
det torde exempelvis icke Amra självfallet att — såsom motionärerna synas
förutsätta — samma bidragsvillkor skola gälla i andra delar av Norrland som
i lappmarkerna.»

Vidare har herr Näslund redan erinrat örn att man inte tagit detta anslag
i anspråk i någon nämnAmrd omfattning just inom Norrbottens län, men det
oaktat vilja norrbottningarna nu utsträcka lagen till att gälla ett ännu större
område.

Jag Auli också erinra om att ytterligare en västerbottning har varit med vid
detta ärendes behandling i jordbruksutskottet, herr Gabrielsson, som inte är
här i dag. ÄA’en han står på utskottsmajoritetens sida — jag hör att herrarna
protestera, och kanske jag gör mig skyldig till ett misstag. Han var i alla
fall med Arid behandlingen aAr detta ärende redan på ett tidigt skede i utskottet.

En sak är ganska egendomlig. Här har nu jordbruksutskottet gått på den
linje, som tillstyrkts av en överordnad myndighet. Alldeles nyss behandlade
vi ett ärende från andra lagutskottet, där andra lagutskottet klandrades för
att det inte rättat sig efter vad som uttalats av en överordnad myndighet. •—
Här klandras emellertid jordbruksutskottet för att det har följt en överordnad
myndighet.

Vidare anser jag att det är för tidigt att här gång på gång komma med
uttalanden örn den tillsatta norrlandsutredningen. Det är väl inte alldeles
.säkert att allt, som skickas dit, kommer att begravas. I det avseendet står i
utskottsutlåtandet följande att läsa: »Nämnda utredningsarbete skall enligt
direktiven så bedrivas, att frågor där praktiska resultat fortast kunna uppnås
först skola upptagas till övervägande. Utskottet utgår därför från att frågan
kommer att upptagas till övervägande av nämnda sakkunniga och att förslag
i ämnet så snart som möjligt komma att framläggas.»

Jag har velat säga detta. Jag bestrider på det bestämdaste, att detta ärende
inom jordbruksutskottet har handlagts på något annat sätt än vad som är
överensstämmande med gällande regler.

Herr Carlström: Herr talman! Jag vill efter herr Näslunds anförande
förklara, att jag verkligen inte bär någon möjlighet att följa med hans resonemang.
Motionen har varit uppsänd flir yttrande till skogsvårdsstyrelsen

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. statsbidrag till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

i Västerbottens län, oell denna skogsvårdsstyrelse tillstyrkte på det varmaste
bifall till motionen. Herr Näslund är själv medlem av skogsvårdsstyrelsen.
När frågan sedan kommer till jordbruksutskottet, där herr Näslund också är
ledamot, säger han att motionens förslag är galet och uppåt väggarna —
den uppfattningen fick åtminstone jag av herr Näslunds yttrande.

Jordbruksutskottets ordförande åberopade skogsstyrelsens utlåtande. Det
är ju ett utlåtande av en överordnad myndighet, som man alltså bör rätta
sig efter, sade han. Emellertid har jordbruksutskottet åtminstone förra året,
då denna fråga också v,ar på tal, infordrat yttrande även från andra sakkunniga
myndigheter, nämligen från skogsvårdsstyrelserna inom de län, som
beröras. Huruvida jordbruksutskottet gjort detta i år vet jag inte, men några
sådana yttranden finnas i varje fall inte redovisade i utskottsutlåtandet.

Nu tycker man ju, att de landsdelar, som detta berör, borde få tillfälle att
uttala sin mening därom. Skogsstyrelsens mening kände man . väl till redan
från början, ty denna styrelse var ju bunden av sitt ställningstagande,
då den skrev sina petita till Kungl. Majit förra hösten. Jag tror i alla fall,
att motionärerna lia gott sällskap. Den 10 januari 1944 ingavs nämligen till
Kungl. Majit en skrivelse från Norrlands skogsvårdsförbund, Svenska skogsvårdsföreningen
och Sveriges skogsägareförbund. Denna skrivelse innehåller
samma yrkande som motionärerna här ha framställt. Dessa organisationer
få väl ändå anses vara auktoritativa på detta område. Även örn herr Näslund
nu vill underkänna motionärerna i denna fråga, så bör han väl ändå
godta dessa organisationer, som representeras av experter —• Norrlands skogsvårdsförbund
av chefen för Cellulosabolaget direktör Hérnod, skogsvårdsföreningen
av generaldirektör Bo von Stockenström och Sveriges skogsägareförbund
av landshövding A. von Sneidern.

Herr Bergli, Ragnar: Jag vill uttrycka min tacksamhet mot jordbruksutskottets
ärade herr ordförande, framför allt därför att hans milda tonfall i
någon mån dämpade den i detta sammanhang väl eldfängde vännen herr Näslund
på västerbottensbänken.

När emellertid herr Tjällgren sin plikt likmätigt försvarar utskottet, kan
det nog ändå inte hjälpas, att man finner en viss skillnad mellan hans hjärtas
röst och hans muns ord. Även han fann nycken välvilja i utskottets inställning.
Men det var honom omöjligt — och det kommer också för framtiden att
bli utskottets ärade herr ordförande omöjligt — att ur detta utskottsutlåtande
utläsa annat än att klämmen står i orimligt förhållande till motiveringen.
Det är också utskottets ärade herr ordförande omöjligt att förklara,
varför inte herr ordföranden och herr Näslund på västerbottensbänken, närde
båda äro välvilligt inställda, försökt genomdriva, att utskottet begagnat
den rätt det har att föreslå de bidragsgrunder, som man i princip är med på,
i enlighet med vad skogsproduktionsutredningen på sin tid hemställde.

Dessa frågor måste fortfarande stå obesvarade. För dagen få vi i varje fall
hoppas, att det sedan skall gå bra, och jag litar även på min vän herr Näslunds
löfte. Jag tror inte, att vi skola behöva bli osams i denna fråga, och
jag tycker, att det är onödigt, att herr Näslund tar i så häftigt i dag. Det
fanns i varje fall ingen saklig anledning till det, örn inte bakom detta lilla
temperamentsutbrott möjligen låg en känsla av att det kanske, ändå är litet
oförsiktigt av en norrlänning att vara med om att till en speciellt för norrlandsfrågor
tillsatt utredning hänvisa inte bara de frågor, som behöva^ utredas,
utan även sådana, som äro utredda och det av kapaciteter på området

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. statsbidrag till åtgärder för ölcad skogsproduktion i Norrland m. m.

(Forts.)

som naturligtvis äro mycket större än jag och sannolikt även större än herr
Näslund.

Herr Tjällgren: Hed anledning av att här påtalats, att motionen inte blivit
remitterad till skogsvårdsstyrel serna, kanske särskilt dem i Norrbottens och
Västerbottens län, vill jag bara säga, att det, såvitt jag vet, inte brukar vara
praxis, att när man remitterar ett ärende till en myndighet, remitterar man
samtidigt också till en denna myndighet underordnad instans. Jag tror inte,
att detta skulle vara lämpligt, och så ha vi åtminstone aldrig gjort i jordbruksutskottet.

Sedan vill jag rätta en felaktighet, som jag gjorde mig skyldig till i mitt
förra anförande, då jag talade örn herr Gabrielsson. Att han varit med örn utskottsbehandlingen
av frågan, är mycket riktigt, men han har antecknat en
blank reservation. Jag ber alltså att få rätta vad jag först sade.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för fördelning
av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar;

nr 39, i anledning av väckta motioner angående rationell yrkesutbildning
inom skogsbruket m. m.;

nr 40, i anledning av väckta motioner angående utredning av frågan örn
markkartering av Sveriges jordbruks jord; samt

nr 41, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser rörande
förvaltningen och fördelningen av statsbidrag för nyodling m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 42, i anledning av väckta Äng. villkoren
motioner örn viss ändring i villkoren för erhållande av bidrag och lån ur av- l°r bidrag ur
dikningsanslaget och avdikningslånefonden. °nePnden "

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande m- mmotioner,
nämligen 1:223 av herr Lodenius m. fl. och 11:320 av herr Hansson
i Skediga, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Hajd
måtte begära sådan ändring i villkoren för erhållande av bidrag och lån ur
avdikningsanslaget respektive avdikningslånefonden, att av lantbruksstyrelsen
prövad och godkänd båtnadsuppskattning, verkställd av lantbruksingenjör och
två gode män utan samband med syneförrättning, tillmättes samma vitsord
som dylik uppskattning verkställd vid syneförrättning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:223 och 11:320 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd!.

Herr Lodenius: Herr talman! Efter de långa debatter, som ha pågått här i
kammaren, och med hänsyn till den långt framskridna tiden kan det kanske
anses förmätet av en enskild motionär att begära ordet i denna fråga, då ett

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Äng. villkoren för bidrag ur avdikningslånefonden m. m. (Forts.)
praktiskt taget enhälligt utskott bär avstyrkt motionerna — det finns ju endast
en blank reservation. Jag skulle inte heller ha begärt ordet, herr talman,
om det inte varit så, att motionärerna inte äro ensamma örn sin mening, utan
denna delas av kungl, lantbruksstyrelsen. Och man får väl anse, att lantbruksstyrelsens
mening i den fråga det här rör måste tillmätas mycket stor betj?-delse.

Jag skall emellertid försöka fatta mig så kort som möjligt. Här gäller det
ju närmast det fallet, att för ett torrläggningsföretag syneförrättningen blivit
gjord för några år sedan. Sedan ha såväl material- som arbetskostnaderna ökat,
och därigenom har alltså förhållandet mellan företagets kostnad och dess båtnad
blivit ofördelaktigt, så att lån eller statsbidrag inte kan utgå. För att lån
och statsbidrag skola kunna utgå fordras nämligen — såsom anges i utskottets
utlåtande — en viss relation mellan företagets kostnad och dess båtnad.

I motionen redogöres för ett fall i Stockholms län, där kostnaden har ökat
och där man har föranstaltat örn en ny båtnadsuppskattning. Förrättningsmannen,
alltså lantbruksingenjören, har jämte två godemän företagit en ny båtnadsuppskattning
och kommit till det resultatet, att även båtnaden borde ökas
med viss procent. På det sättet skulle man kunna få lån och bidrag.

Mot detta vänder sig nu utskottet i sitt utlåtande, där det förklaras, att värdet
av den båtnad, som beräknas uppkomma genom ett torrläggningsföretag, i allt
väsentligt synes böra vara oberoende av konjunkturväxlingarna. »En tillfällig
stegring av konjunkturerna på jordbrukets område synes därför icke böra kunna
få till följd en omräkning och höjning av det för ett visst torrläggningsföretag
genom lagakraftvunnen förrättning fastställda båtnadsvärdet.» Jordbruksutskottet
stöder, som det självt säger, till stor del sitt uttalande på ett yttrande
i ärendet av 1942 års torrläggningssakkunniga. Mot denna åsikt står emellertid,
som jag nämnde, lantbruksstyrelsens. Dennas yttrande är åtminstone till en del
relaterat i utskottets utlåtande. Sedan lantbruksstyrelsen har påpekat, att jordvärdena
stegrats sedan krigsutbrottet, säger den: »Det kan icke anses riktigt
att vid bedömandet av ett torrläggningsföretags ekonomiska förutsättningar
och därmed även frågan om dess understödjande med statsmedel bortse från nu
nämnda förhållanden» — alltså värdestegringen på fastigheterna. »Torrläggnings
verksamheten har till uppgift att befrämja livsmedelsproduktionen och
får sålunda ur denna synpunkt betraktas som ett betydelsefullt allmänt intresse.
Icke minst med hänsyn härtill synes det angeläget att skapa möjlighet
för en anpassning av villkoren för statens understödjande av hithörande arbeten
efter inträdande konjunkturförändringar i fråga om arbetspriser och jordvärden.
Framhållas må, att en dylik anpassning sedan åtskilliga år tillbaka
sker under fallande konjunkturer genom motsvarande reducering av statsunderstödet.
Enbart denna omständighet kunde synas utgöra tillräckliga skäl för
en anpassning av understödet i motsatt riktning vid stigande arbetspriser.»
Detta är alltså lantbruksstyrelsens åsikt, och jag måste, herr talman, säga, att
jag tycker, att dess uttalande i detta fall har mycket starka skäl för sig.

För att inte ta upp tiden längre skall jag under hänvisning till vad lantbruksstyrelsen
har sagt —- vilket ju fullständigt överensstämmer med vad som
framhålles i motionerna —- be, herr talman, att få yrka bifall till motionen
1:223 och den likalydande motionen 11:320.

Herr Tjällgren: På grund av den långt framskridna tiden skall jag endast
be att med hänvisning till utskottets motivering få yrka bifall till dess hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enligt med de yrkanden
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad ut -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Ang. villkoren för bidrag ur avdikningslånefonden m. m. (Forts.)
skottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till de i ämnet väckta motionerna: och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ,ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 43, i anledning
av väckt motion angående utredning örn sådana anordningar vid vattenkraftsanläggningar
och andra byggnader i vatten, att fiskens gång icke onödigt
hindras, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 44, i anledning av väckta Örn tryggande

motioner angående tryggande av landets försörjning med fisknät. av landets för sörjning

med

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande fisknät.
motioner, nämligen 1:227 av herr Arrhén och 11:334 av herrar Staxäng
och Janson i Frändesta, hade anhållits, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte hemställa om en skyndsam och allsidig utredning angående möjligheterna
att ur beredskapssynpunkt nu och framdeles trygga landets försörjning
med fisknät.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I: 227 och 11:334 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Arrhén: Herr talman! I förevarande utlåtande har jordbruksutskottet
avstyrkt motionärernas hemställan örn en utredning angående möjligheterna
att nu och framdeles ur beredskapssynpunkt trygga landets försörjning med
fisknät. Vi ha här ett fall av samma slag, som det herr Tjällgren nyss talade
om, där utskottet gått emot remissinstanserna. Såväl industrikommissionen
som textilrådet och Svenska fiskredskapsimportörernas förening ha uttalat sigtor
en utredning av den art, som motionärerna föreslå.'' Det är för övrigt beklagligt,
att utskottet inte också inhämtat yttrande från livsmedelskommissionen
och lantbruksstyrelsen, vilka lia ett betydande intresse för detta spörsmål.

Likväl anför även utskottet i sitt resonemang — det vill jag villigt erkänna
synpunkter, som äro värda beaktande.

Trots utskottets avstyrkande ha motionerna kanske i alla fall haft en god
sak med sig: vi lia fått en god redogörelse för situationen på detta område.

Den visar, att 70 procent av landets försörjning med fisknät täckes genom import.
Detta belyser faktum, att våra fiskare ha haft stora svårigheter både
på västkusten och på östkusten samt även vid insjöar att utöva sitt yrke, och
dessa svårigheter ha inträffat under en tid, då det har varit mera önskvärt
än någonsin att i största möjliga utsträckning utöka fisket till fromma för
konsumenterna. Det är väl klart för alla, att det är utomordentligt riskabelt
att på detta sätt lämna en viktig del av vår folkförsörjning i en så besvärlig
situation beträffande redskapsförsörjningen, som vi gjort just i fråga örn fisknäten.
Endast genom lyckliga omständigheter lia vi haft möjlighet att i utlandet
få tillverka en del av de nät, som erfordras. Det är närmast fråga örn
de fintrådiga näten. Men tillverkningen har inte heller utomlands varit stor,
och den har förmodligen inte blivit så billig.

Det skulle alltså, herr talman, enligt mitt tycke, ha varit angeläget, att den
i motionerna föreslagna utredningen — som tillstyrkts av remissinstanserna
— hade fått komma till stånd. Då de handelspolitiska övervägandena efter
fredsslutet skola ske, finns det kanske inte mycken tid över för att utreda

Första kammarens protokoll 1944. Nr 17. 7

Örn utredning
rörande organisationsväsendet.

98 Nr 17. Onsdagen den 10 maj 1944.

Om tryggande av landets försörjning med fisknät. (Forts.)
frågan om det ekonomiskt och försörjningspolitiskt bästa sättet att trygga vår
försörjning på detta område.

Såväl för motionärerna som för remissinstanserna har det framstått som
önskvärt, att denna utredning verkställes redan nu, i god tid före den situation,
som kan tänkas uppkomma efter kriget. Denna utredning skulle givetvis vara
förutsättningslös beträffande de medel, som skulle kunna tjäna till tryggande
nu och i framtiden av landets försörjning med fisknät. Sedan väl utredningen
kunnat lägga fram ett material1, hade man givetvis att mot varandra väga skälen
för olika lösningar.

Enligt min åsikt kan det, herr talman, inte vara ändamålsenligt att på detta
sätt skjuta en så pass viktig utredning på framtiden, och jag tillåter mig därför
att yrka bifall till det i motionen I: 227 framställda yrkandet om utredning.

Herr Tjällgren: Även denna motion har remitterats till olika myndigheter,
och dessas utlåtanden ha givit vid handen, att den ökade lagerhållning, som
motionärerna ifrågasatt, inte lämpligen kan åstadkommas under nuvarande
krisförhållanden. Bland annat har man anfört svårigheten att anskaffa lämpliga
maskiner, och på grund därav har det inte varit möjligt att för närvarande
i avsevärd mån öka den inhemska produktionen. Myndigheterna ha vidare
ansett, att svensk tillverkning vore det enda riktiga här och att man bör
försöka skapa en sådan, så fort det finns möjlighet därtill, men man har som
sagt inte ansett, att man nu kunde gå in för sådana åtgärder, som motionärerna
föreslå.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid vad utskottet bär sagt och vid de
skäl, som lia föranlett utskottet att avstyrka motionerna, utan jag ber med
dessa få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr
6, i anledning av väckt motion örn utredning rörande organisationsväsendet på
det ekonomiska området m. m.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 259, hade herrar Nordenson och Herlitz hemställt, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att en allsidig utredning måtte företagas
rörande organisationsväsendet på det ekonomiska området, med särskiltavseende
på dess utveckling under de senaste åren, samt att, i den mån härvid
åtgärder från det allmännas sida — exempelvis särskild lagstiftning rörande
ideella föreningar — befunnes påkallade, förslag i dessa ämnen måtte föreläggas
riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har blivit tillfrågad, örn jag har väckt
denna motion i egenskap av näringsidkare eller politiker, och på bägge frågor -

Onsdagen den 10 maj 1944.

Nr 17.

Om utredning rörande organisationsväsendet. (Forts.)
na kan jag svara nej. Det är varken näringspolitiska eller partipolitiska motiv,
som lia föranlett motionen; den är närmast utflödet av mångåriga funderingar
över hithörande problem.

Både min medmotionär och jag ha haft anledning att från olika utgångspunkter
närmare studera organisationsväsendet inom näringslivet, och det är de
reflexioner och erfarenheter, som detta bär medfört, som ha givit anledning till
motionen. Vi ha med den velat i främsta rummet fästa uppmärksamheten på
den stora betydelse, som organisationsväsendet har fått inom näringslivet, och
den starka utveckling, som det har undergått under de senaste åren, och vi ha
velat understryka vikten av att det åstadkommes en allsidig klarläggning av
de hithörande problemen.

Det har i utskottets utlåtande liksom i remissvaren fästs särskilt avseende
vid att vi lia yrkat, att Kungl. Majit skulle ta under omprövning, vilka förslag
som kunde föranledas av utredningen, men detta har inte för oss varit
huvudsaken. Tvärtom ha vi ansett, att det viktigaste här var, att nian fick en
utredning till stånd på området, och vi ha framhållit, att även örn denna utredning
icke skulle leda till några särskilda åtgärder, så skulle den ändå ha
fyllt sin uppgift.

Det har framhållits, att det redan finns rätt mycket utredningsmaterial, och
det är visserligen fallet, men detta är antingen huvudsakligen refererande
eller belyser vissa speciella områden av organisationsväsendet. Någon mera
sammanfattande framställning från enhetliga synpunkter finns det inte. Det
har i något av remissvaren framhållits, att det här problemet bäst skulle lämpa
sig för den fria samhällsvetenskapliga forskningen, och det är ett ganska träffande
omdöme. Men det är en ren tillfällighet, örn ett sådant problem blir föremål
för en vetenskaplig utredning. Området är dessutom så stort, att det väl
skulle kunna kräva flera forskares gemensamma krafter. Det är alltför ovisst
att vänta på att någon enskild person skall ta upp ämnet och göra en utredning.
Därför ha vi ansett det nödvändigt, att man anlitar den statliga utredningsapparaten.

Vad som tydligen också har väckt betänkligheter är tanken på en stor parlamentarisk
kommitté för att behandla frågan. Till detta ställer även jag mig
avvisande. Jag tror, att en utredning på detta område med fördel skulle kunna
göras av några vetenskapligt skolade krafter under ledning av något av våra
centrala ämbetsverk, exempelvis kommerskollegium, och att sedan regeringen
skulle kunna ta under omprövning, örn det erhållna utredningsresultatet skulle
föranleda några åtgärder.

Men det finns även ett rent praktiskt skäl för att man gör en sådan här undersökning.
Gång efter annan komma ju problem, som beröra organisationsväsendet,
upp till behandling i de politiska instanserna. Jag vill erinra örn den
mycket livliga debatten om fackföreningsrörelsen under 1930-talet, vilken debatt
bland annat utmynnade i att riksdagen hos Kungl. Majit begärde en utredning
angående de ideella föreningarnas rättsliga ställning — en fråga, som även vi
ha berört i vår motion. Jag vill också erinra örn andra åtgärder, exempelvis dem,
som stå i samband med 1939 års prisregleringslag. I den befullmäktigas regeringen
att föreskriva skyldighet för näringsidkare att tillhöra viss sammanslutning
för att äga Tält att utöva sitt yrke. Det är alltså en föreskrift örn
tvångskartellisering. Sådana föreskrifter finnas även på en del andra områden.
Men dylika åtgärder från det allmännas sida lia självfallet en ganska betydelsefull
principiell inverkan på den fortsatta utvecklingen, och det synes mig
därför angeliiget, att dessa åtgärder ställas in och bedömas i ett sammanhang,
så att man verkligen kan överblicka, vart utvecklingen på detta område bär
llän. Men örn det skall vara möjligt, måste vi skaffa oss en allmän överblick

100

Nr 17.

Onsdagen den 10 maj 1944.

Om utredning rörande organisationsväsendet. (Forts.)
över alla hithörande synnerligen mångskiftande problem. Det förutsätter ett
allsidigt material, sett från enhetliga synpunkter.

Det är därför jag tror, att en sådan utredning också i fortsättningen kan
ha en rent praktisk betydelse. Jag är övertygad om att vi ganska ofta i fortsättningen
komma att få upp till behandling problem på detta område, och jag
tror, att behovet av den art av kartläggning, som jag här bär förordat, då kommer
att bli alltmer kännbart.

Jag måste därför för min del beklaga, att utskottet inte har ansett sig kunna
tillmötesgå våra önskemål örn en utredning. I frågans nuvarande läge har jag,
herr talman, inte något särskilt yrkande.

Häri instämde herr Herlitz.

Herr Ekströmer: Med stort intresse har jag åhört herr Nordensons anföförande.
Jag har märkt, att hans framställning kanske var ej så litet annorlunda
än vad man kan utläsa ur motionen. Ty denna har faktiskt — örn jag
har läst den rätt — tre ganska bestämda yrkanden.

För det första yrkar man på en utredning, som skulle ha till syfte att ge en
översikt över organisationernas gestaltning -— detta har herr Nordenson också
påpekat i sitt anförande. Vi ha då påvisat, att det finns en ganska rikhaltig
litteratur i detta ämne. Hur den är beskaffad, vill jag inte närmare gå in på.
Men jag undrar verkligen, örn en sådan kartläggning, som herr Nordenson nu
yrkar på, har någon som helst praktisk betydelse. Man må betänka, att här
gäller det kanske tusentals föreningar.

Vidare vilja motionärerna, att utredningen skulle omfatta en undersökning,
huruvida behov förefinns av en statlig reglering för skapande av ändamålsenliga
former för organisationernas arbete, uppdragande av gränser för deras
maktutövning och förebyggande av skadliga verkningar av deras verksamhet.
Utskottet har menat, att en sund utveckling av organisationsväsendet bäst främjas,
örn organisationerna framdeles som nu lämnas den största rörelsefrihet.
Skulle missbruk eller missförhållanden uppkomma, får man val vid behov försöka
ställa dessa till rätta. Med tanke på den mångskiftande verksamhet, som
organisationerna utöva, tror jag för min del, att det helt enkelt är omöjligt för
en utredning att på förhand kunna vare sig bedöma de lämpliga formerna för
organisationernas verksamhet, avgränsa deras maktutövning eller förebygga
missförhållanden. Man får nog i dessa avseenden handla från fall till fall.

Slutligen vilja motionärerna även lia en utredning av frågan i vad mån organisationerna
kunna och böra utrustas med funktioner i det allmännas tjänst.
.iven här tror jag, att uppkommande spörsmål få lösas från fall till fall, vilket
ju hittills gått ganska val i lås. Jag behöver bara erinra örn våra stora jordbruksorganisationers
märkliga insats under kristiden.

Utskottet ser kanske litet annorlunda på denna fråga än motionärerna. Vi
äro merendels rent praktiska män och icke så särskilt vetenskapligt lagda.
Åtminstone har jag fått för mig, att motionen mest innehåller teoretiska funderingar,
i synnerhet som motionärerna t. o. m. själva säga, att de knappast
ha förhoppning om att den föreslagna utredningen skulle leda till några positiva
resultat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade proposition
nr 263.

Lördagen den 13 maj 1944.

Nr 17.

101

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till skrivelse till Konungen
med anmälan örn de ledigheter inom kammaren, som skulle fyllas innan nästa
lagtima riksdag.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 7.35 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermidagen; och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr statsrådet Eiverlöf avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 253, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;
samt

nr 265, med förslag till brandlag och brandstadga m. m.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren för sin del ville besluta, att ett särskilt
utskott, bestående av t.jugufyra ledamöter, tolv från vardera kammaren, måtte
tillsättas för behandling av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition nr 265, med
förslag till brandlag och brandstadga m. m., än även de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl. Maj:t eller i enskilda, motioner göras
i detta ämne eller andra i omedelbart samband därmed stående frågor; ävensom
att andra kammaren inbjudes att i detta beslut förena sig med första kammaren.

Under förutsättning att denna inbjudan bifalles av andra kammaren, hemställer
jag, att första kammaren för sin del måtte besluta, att antalet suppleanter
i detta särskilda utskott ifrån första kammaren skall vara tjugu.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Ett protokollsutdrag i ämnet justerades och avsändes till andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 245, angående bakteriologiska undersökningar av dricksvatten; och
nr 246, angående alkoholistvårdsproblemen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 261, i anledning av Kungl. Mhj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän jämte i
ämnet väckta motioner;

102

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1944.

nr 262, i anledning av väckt motion angående resekostnads- och traktamentsersättning
till icke lagfaren ledamot av övervakningsnämnd;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till Krigsrätterna: Avlöningar, m. m.;

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till kostnader enligt 19 § i lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete m. m.;

nr 265, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning i
vissa fall i anledning av yrkessjukdom m. m.;

nr 266, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till inventering av typskogar m. m.;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till kostnader
för allmänna fastighetstaxeringen år 1945; samt ^

nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret
1944/45 till statens organisationsnämnd m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 270, till Konungen i anledning av väckt motion angående åtgärder
till snabbare fyllande av under valperiod uppkommen ledighet inom riksdagens
kamrar.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 271, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för fördelning
av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar; samt

nr 272, i anledning av väckta motioner angående rationell yrkesutbildning
inom skogsbruket m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majrts proposition
nr 263, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 384) angående rätt för svenskt aktiebolag och
svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond,
m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 253 och 265.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion örn viss ändring i stadgan om ersättning
för riks dags mannauppdragets fullgörande, m. m;

nr 22, i anledning av väckta motioner örn revision av tryckfrihetslagstiftningen
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 128, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befatt -

Lördagen den 18 maj 1944.

Nr 17;

103

uingur, vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas, m. m.;

nr 129, i anledning av väckta motioner om anslag till statens järnvägars
personals idrotts- och friluftsverksamhet;

nr 130, i anledning av väckt motion angående utredning örn behovet av nya
järnvägsförbindelser i Norrland;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsfrågor
berörande staden mellan broarna samt Riddarholmen i Stockholm m. rri.
jämte i ämnet väckt motion; samt

nr 132, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1944/45 till allmänna
indragningsstaten ;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1944/45 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning av
rusdrycker, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
försäljning till telegrafverket av riksbankens fastighet i Vänersborg;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av yrkessjukdom m. m., i vad avser punkt 6 angående livränta
till Svea Osmé Konstantia Larsson; samt

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående årligt understöd
åt vissa arbetare vid Salsåkers sågverk m. fl.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 13 § lagen
örn förenings- och förhandlingsrätt; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nya moratoriebestämmelser
för värnpliktiga m. fl.;

jordbruksutskottets memorial och utlåtanden:

nr 35, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter;

nr 36, med överlämnande till riksdagen av departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar m. m. av fast kronoegendom;

nr 45, i anledning av väckt motion angående utredning om åtgärder för
försörjning av Holmön i Sävars socken med elektrisk kraft;

nr 46, i anledning av väckta motioner angående utbyggande av den inhemska
kvävegödningstillverkningen under statlig medverkan;

nr 47, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser örn
utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling, m. m.;

nr 48, i anledning av väckt motion angående revision av gällande jaktlag,
jaktstadga och fridlysningsbestämmelser, m. m.;

nr 49, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående inrättande av en
försöksgård i Norrbottens län, m. m., jämte en i ämnet väckt motion;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande

104

Nr 17.

Lördagen den 13 maj 1944.

jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till ersättningsanskaffningar
och förnyelsearbeten för statens reproduktionsanstalt
för budgetåret 1944/45, m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kristillägg
för budgetåret 1944/45, såvitt angår nionde huvudtiteln;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, såvitt angår jordbruksärenden;
samt

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bidrag
till lin- eller hampberedningsanläggningar m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckta motioner angående åtgärder mot landsbygdens
avfolkning och angående en allsidig utredning örn landsbygdens befolkningsfråga
m. m.; samt

nr 11, i anledning av väckt motion angående utredning örn rätt för kommun
att bevilja stipendier eller andra bidrag till studieändamål;

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckt motion angående skapande av en gemensam nordisk
arbetsmarknad; samt

nr 8, i anledning av väckt motion angående utredning örn förstatligande av
apoteksväsendet, däri inbegripet droghandeln och läkemedelsindustrien.

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 396,
utvisande att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
örn tillsättande av ett särskilt utskott för behandling av Kungl. Majrts proposition
nr 265 m. m.

Herr förste vice talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde
onsdagen den 17 innevarande månad företaga val av ledamöter och
suppleanter i det särskilda utskott, kamrarna nu beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4.13 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

442376