Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m (Riksdagens protokoll 1943:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 55, angående viss kreditgivning till Finland;

nr 66, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.;

nr 67, angående ersättning till G. W. Johansson i anledning av sjukdom
ådragen under militärtjänstgöring; samt

nr 70, angående inrättande av en försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Justerades protokollen för den 23, 24 och 27 nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 43, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen
å kapitalbudgeten under statens affärsverksfonder gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1943/44 i avseende å postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk.

_ Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

nr 56, angående temporär utsträckning av rätten för fiskefartyg att intaga
gods från provianteringsfrilager i vissa städer; och

nr 57, angående utsträckning i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen
stadgade tidsfrister för åtnjutande av tullfrihet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 58, angående uppförande av vissa byggnader å Ladugårdsgärde i Stockholm;
och

nr 59, angående anskaffning av vissa radiostationer.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 60, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid fristående
centraldispensärer;

nr 61, angående delaktighet i statens pensionsanstalt för vissa icke-ordinarie
lärare vid statsunderstödda handelsgymnasier; och

nr 62, angående rätt till tjänstårsberäkning i pensionshänseende i vissa fall
för befattningshavare hos skogsvårdsstyrelse.

1943.

Första

kammaren.

Nr 8.

Tisdagen den 2 mars.

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr 8.

Nr 8.

Tiedagen den 2 mars 1943.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 63, angående anslag till telefonstationsbyggnad i Trollhättan;
nr 64, angående om- och tillbyggnad av garnisonssjukhuset i Boden; samt
nr 65, angående anslag till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 68, angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
69, angående återbetalning av vissa pensionsavgifter till f. d. länsjägmästaren
C. O. F. Stenborg och läns skogvaktaren A. Johansson Rova.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 72, angående viss ökning av malmbrytningen i Luossavaara gruvfält; och
nr 73, angående anslag till statens intressekontor, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 3 och 32—34,
bankoutskottets utlåtanden nr 4—8, första lagutskottets utlåtanden nr 10—13,
andra lagutskottets utlåtanden nr 2—8 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 4 och 5.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 55, 66, 67 och 70.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 203, av herr Anderson, Axel Ivar, och herr Nordenson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av Malmö—Simrishamns m. fl.
järnvägar; och

nr 204, av herr Granath, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 71, med
förslag till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1943/44
m. m.

Sedan revisionssekreteraren J, A. E. Nordenfalk, som den 7 november 1941
utsetts till ställföreträdare för riksdagens militieombudsman, erhållit begärt
entledigande från detta förtroendeuppdrag, företogs val av tjugufyra valmän
för att utse ställföreträdare för militieombudsmannen. Därvid avlämnades 81
godkända valsedlar, alla med partibeteckningen »Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:
herr Anderberg,

» Andersson, Elon,

» Björkman,

» Boman,

» Branting,

» Elmgren,

» Eskhult,

» Granath,

» Gustavson,

» Herlitz,

» Holstenson,
friherre Lagerfelt,
herr Linder,

» Mannerskantz,

» Petersson, Knut,

» Sandegård,

» Schlyter,

» Siljeström,

» Strand,

» Tjällgren,

» Undén,

» Wagnsson,

» Wistrand,

» Åkerberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse riksdagens militieombudsmans ställföreträdare. Därvid avlämnades
57 godkända valsedlar, alla med partibeteckning »Den gemensamma
listan» och upptagande namnen på följande personer i denna ordning:

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

herr Andersson, Gunnar,

» Andersson, Verner,

» Elowsson, Nils,

» Kriigel,

» Sylwan,

» Åqvist.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
55, angående viss kreditgivning till Finland.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av
förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
67, angående ersättning till G. W. Johansson i anledning av sjukdom ådragen
under militärtjänstgöring.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
70, angående inrättande av en försvarets bostadsanskaffningsnämnd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 203, av herr Anderson, Axel Ivar, och herr Nordenson, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Malmö—Simrishamns m. fl.
järnvägar; och

nr 204, av herr Granath, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under
riksstatens tredje huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Kades till handlingarna.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Kades till handlingarna.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Punkten 21.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Upplysningsarbete rörande
mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor för budgetåret 1943/44
anvisa ett anslag av 12,000 kronor.

Vidare hade i en inom första kammaren av herr J. Nilsson i Malmö väckt
motion (1:73) hemställts, att riksdagen måtte till freds- och utrikespolitisk
upplysning för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 25,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionen I: 73, till Upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och
utrikespolitiska frågor för budgetåret 1943/44 anvisa ett anslag av 12,000
kronor.

Reservation hade anmälts av herrar Joh. Nilsson i Malmö, Karl Andersson
och Lindberg i Umeå, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen
I: 73.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! I denna punkt har jag tillåtit
mig att jämte ett par andra ledamöter av statsutskottet anteckna en reservation,
vari vi yrka bifall till en av mig väckt motion om höjning av anslaget till
25,000 kronor. Till och med budgetåret 1938/39 utgick detta anslag, som då
endast avsåg fredsupplysning, med 30,000 kronor. För budgetåret 1939/40 nedsattes
emellertid anslaget med 15,000 kronor, alltså halva beloppet, samt för
budgetåret 1940/41 med ytterligare 5,000 kronor. Då kristiden utgjorde motiveringen
härför, skedde den första nedsättningen utan någon större invändning,
men vid den senare nedsättningen yrkade jag med instämmande av flera av
kammarens ledamöter avslag under framhållande av att man till ett kommande
år borde gå tillbaka till det ursprungliga beloppet. Efter en motion i fjol beslöt
riksdagen emellertid att öka anslagsbeloppet med 2,000 kronor, ett alltför
ringa belopp, örn man tar i betraktande att anslagsramen samtidigt vidgades
dithän att även kostnaderna för utrikespolitisk upplysning skulle bestridas med
medel från detta anslag. Då anslaget år 1939 på 30,000 kronor uteslutande avsåg
fredsupplysning, hade det i fjol varit så mycket mera berättigat att höja
anslaget till sitt förra belopp som anslaget även skulle anlitas för kostnaderna
för utrikespolitisk upplysning. När jag nu bland annat med hänsyn till den
i fjol beslutade vidgade användningen av anslaget i min motion hemställt, att
anslaget i fråga måtte höjas till 25,000 kronor, har emellertid utskottet av ekonomiska
skäl icke ansett sig kunna gå med på det, vilket i sin ordning givit
anledning till den vid punkten fogade reservationen.

Då jag i fjol uttalade farhågor för att den då föreslagna ändringen av
fredsanslagets karaktär, varigenom det skulle komma att gälla även utrikespolitisk
upplysning, ännu mera skulle försvaga fredsorganisationernas arbete,
fattades detta tydligt.vis på sina håll som örn jag vore motståndare till utrikespolitisk
upplysning överhuvud. Dock måste jag tillägga, att missuppfattningen
tycktes vara större utom riksdagen än inom densamma. En göteborgstidning,
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, ståtade samma dag som debatten pågick
med ett telegram, vars rubrik omtalade, att det väckt en oerhörd sensation,
att en riksdagsman ansett utrikespolitisk upplysning onödig. Och nästa dag
fann ledarskribenten näring av samma tema i inledningen till en längre artikel,
där justitie- och utrikesministrarnas »landsskadliga verksamhet» påtalades. Att
en sådan verksamhet kunde tolereras berodde i hög grad på sådana riksdagsmän
som jag, som enligt skribentens mening ansåg utrikespolitisk upplysning onödig.
Inom parentes kan jag nämna att jag en tid senare föreläde min ärade vän

Anslag till
upplysningsarbete
rörande
mellanfolkligt
samarbete
m. m.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till upplysningsarbete rörande mell an folklig t samarbete m. m.

(Forts.)

på Göteborgsbänken protokollet från debatten och föreslog honom, att han
kunde arrangera en pristävlan såsom vissa tidningar ibland göra och utlova
ett mycket högt pris utan risk att få betala det till den som kunde upptäcka
vad som givit anledning till telegrammet.

En annan tidning, Nordens frihet, som särskilt gjorde sig gällande i brevlådorna
under sin första utgivningstid, hade upptäckt, att mina ord i debatten
utgjort ett pinsamt intermezzo åtminstone på pressläktaren.

För att man inte i dag skall bli ledsen på nytt vare sig i salen eller på läktaren,
vill jag emellertid säga, att i anförandet i fjol fanns ingenting av det som
man påstod i dessa tidningsartiklar. Jag reste hem efter debatten, och när jag
återkom var protokollet tryckt. Där stod att jag ansåg, att utrikespolitiska institutet
också hade en uppgift att fylla och att jag inte motsatte mig anslag till
detta institut men att detta icke fick ske på fredsanslagets bekostnad.

Herr talman! Det är inte min mening att tvista med kamraterna i kammaren
eller kollegerna på läktaren om vad jag yttrade i fjol. Det gällde ju inte då att
närmare gå in på frågor på det. utrikespolitiska området. Då jag emellertid det
oaktat vidrör ämnet, skulle jag endast vilja tillägga, att fredsupplysningen
icke skulle vara fullständig, örn inte samtidigt de utrikespolitiska frågorna klarlädes.
Detsamma är förhållandet med de utrikespolitiska frågorna: Den som
sprider upplysning örn dessa men samtidigt är motståndare till fredsupplysningen
ger en missvisande, ensidig bild av de utrikespolitiska förhållandena.
En sådan talare kan invända, att det inte finns någon fredsorganisation, som
enligt hans mening på ett tillfredsställande sätt kan sprida fredsupplysning,
men detta berättigar honom inte alls att vara motståndare till fredsupplysning.
Han kan i så fall medverka till startandet av andra, enligt hans mening härför
mera lämpade organisationer.

Örn fredsorganisationernas lämplighet diskuterade vi ganska ingående här
i riksdagen för 20—25 år sedan. Vissa fredsorganisationer gåvo nämligen då
sin verksamhet en inriktning, som verkade stötande. De satte likhetstecken mellan
fredsupplysning och försvarsvägran. Ett litet land skulle inte ha något
försvar. Vi som inte kunde dela denna uppfattning utan ansågo, att man inte
kunde undvara ett försvar så länge andra stater hade ett försvar, hävdade denna
mening gentemot dessa fredsorganisationer. Vi ville deltaga i fredsarbetet
men ville samtidigt ha ett försvar, som kunde uppehålla beredskap och utgöra
en vakt kring våra kuster.

Det saknades för övrigt länge sakligt och vederhäftigt material för fredsupplysningen.
1929 startades så informationsbyrån för mellanfolkligt samarbete
för fred. Dess tillkomst motiverades med behovet av en studie- och upplysningscentral
för de i fredens intresse arbetande krafterna i Sverige. Dess uppgift blev
också att samla och i fredsfrämjande syfte sakligt bearbeta studiematerial av
vikt rörande frågor om krig och fred samt att ställa sitt arbetsresultat i fredsverksamhetens
tjänst. Denna sin uppgift söker också nämnda byrå fylla genom
att utgiva tidskriften Mellanfolkligt Samarbete, genom skrifter behandlande
fredsfrågan och därmed sammanhängande problem, genom pressmeddelanden,
vari ges en saklig och objektiv upplysning örn den internationella utvecklingen,
genom sitt bibliotek, som anlitas bland annat av studerande, forskare och tidningsmän,
genom sin konsultationsverksamhet, i vilken ges upplysningar i hithörande
frågor, genom kurs- och föreläsningsverksamhet, genom studiematerial
och studieplaner, som utarbetats och som användas särskilt inom folkrörelserna,
samt genom att bistå organisationer, som arbeta i samma syfte. Genom
dess medverkan har också, herr talman, flera andra organisationer kommit till
stånd, bland andra utrikespolitiska institutet, förut kommittén för utrikespoli -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellan!otidigt samarbete m. m.

(Forts.)

lisk upplysning. Så långt det är möjligt upprätthåller^ byrån förbindelser med
upplysningscentra i andra länder även under denna svåra tid.

Genom den minskning från 30,000 kronor till 10,000 kronor, herr talman,
som fredsanslaget under kristiden undergått, har denna fredsorganisation haft
svårt att uppehålla den omfattande verksamhet, som bedrevs före minskningen
av anslaget. Detta måste anses vara ett fel och en försummelse från statsmakternas
sida, ty denna och andra fredsorganisationer borde tvärtom stå starka
och väl beredda att fortsätta fredsarbetet, när friheten en gång på nytt har
segrat i världen. Nu kan man ju invända såsom så ofta förr i dessa debatter,
att vårt folk är så fredligt sinnat, att särskild Gasupplysning är obehövlig.
Men vårt folk är inte det enda avgörande när det gäller krig och fred. Det
bör i stället vara en plikt för oss, ett av tradition fredligt folk, att söka förbindelse
med andra såväl små som stora folk och försöka förmå dem att göra
fredens idéer till sina. För närvarande möta vi en hel värld, som säger sig kämpa
för freden, diktatorerna enligt sina egna uppgifter lika energiskt som ledarna
för demokratierna. Men katastrofen har kommit. Det blir därför fredligt
sinnade människors uppgift, att, samlade i starka organisationer av fredlig
karaktär, förhindra att katastrofen i framtiden på nytt bryter lös. Därför är det
så viktigt, att fredsorganisationerna icke raseras under krigstiden. I stället bör
man lämna dem det ekonomiska stöd, utan vilket de icke kunna uppehålla sin
verksamhet.

När vi nu, herr talman, i statsutskottet icke kunna ena oss om att höja anslaget
för freds- och utrikespolitisk upplysning, varom jag motionerat, antar
jag att kammaren icke kommer till annat resultat. Man tar ju alltid hänsyn
till den prövande myndigheten, och har den nu ansett att ekonomien hindrar
ett bifall till motionen, är det givet, att kamrarna gärna följa den förberedande
myndigheten. Jag tillåter mig ändå — även örn jag ej tänker begära
votering — att yrka bifall till reservationen, och jag gör det under den bestämda
förhoppningen, att riksdagen till ett kommande år i ord och gärning
bättre skall slå vakt om fredéns idéer än vad som hittills skett under de gångna
krigsåren.

I detta anförande instämde herrar Wiklund, Oscar Olsson, Emil Petersson,
Leander, Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Bäcklund, Brandt, Näsström,
Bäckström, Karl August Johansson och Forslund.

Herr Lindström: Herr talman! Den föregående ärade talaren måste få den
elogen, att han är värd beundran för den ihärdiga kamp, som han under många
år har fört här i riksdagen för fredsupplysningen. Det är ju stora ting — det
gäller ingenting mindre än att bereda människorna för freden och dess värv.
Statsutskottet har icke på något sätt förbisett vikten av detta arbete. Det
visade sig i fjol, då utskottet tillstyrkte en ökning av anslaget utöver vad
Kungl. Maj :t hade föreslagit. Statsutskottet är också villigt att ge erkännande
särskilt åt den upplysningsverksamhet, som vissa organisationer, som^få del av
detta anslag, bedriva i utrikespolitiska frågor. En tidningsman, som får mycket
trycksaker att gå igenom, vill särskilt använda tillfället för att stryka under
värdet av det arbete som utrikespolitiska institutet utför. Särskilt gäller detta
institutets skrifter och det övriga material, som institutet mot betalning ställer
till förfogande för dem som kontinuerligt vilja följa den utrikespolitiska utvecklingen.
Det är alltså inte något undervärderande av denna verksamhet, som
har förmått statsutskottet att stanna vid Kungl. Majlis förslag i den här
punkten.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Anslag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m

(Forts.)

Deri föregående ärade talaren berörde i sitt ''anförande de gamla fejderna
omkring den här frågan och påminde örn att det fanns misstro mot tidigare
s. k. fredsupplysning och fredspropaganda, Det har blivit mycket bättre i det
avseendet nu, men då jag lyssnade till den ärade talarens anförande kunde jag
ändå inte undgå att märka, att det fanns en liten fläkt från de gamla tidernas
fredspropaganda i hans anförande. Han var inne på den, jag måste säga mycket
utopiska tanken, att det skulle vara möjligt för oss just nu att genom ökat
anslag till fredsupplysningen^ påverka utvecklingen ute i världen. Jag understryker,
herr talman, än en gang, att detta är en utopi. Örn fredsarbetet skall
bygga på sådana utopier, tror jag att det inte kommer att få den fasta grund,
som det behöver för att kunna ge verkliga bidrag till uppbyggandet av världens
fred.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag
i denna punkt.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Yad herr Lindströms anförande.
beträffar väntade jag mig att någon annan representant för utskottsmajoriteten
skulle motivera dess ståndpunkt. I utskottet gick man inte så långt
som herr Lindström gjorde; han var inte heller närvarande vid frågans behandling
där. Ordföranden på avdelningen motiverade majoritetens ståndpunkt
med att det var ekonomiska hänsyn som hindrade utskottet från att tillstyrka
motionen, även örn man i princip gillade den. Jag tror inte det är för mycket
sagt örn jag omtalar vissa, föredragningar i statsutskottet, som visat att man
pa en hel del punkter a fjärde huvudtiteln mycket väl skulle kunna göra besparingar
å betydande summor och många gånger det lilla belopp som begärts
till höjning av anslaget till freds- och utrikespolitiskt upplysningsarbete, nämligen
13,000 kronor. Det skulle kunnat ske utan förfång för försvaret, men det
har liksom blivit en bekvämlighetssak att säga nej till anslag för fredsupplysning.
Det förefaller mig vara rimligt att ge en allmosa till fredsupplysningen,
när vi äro inne på den åttonde miljarden i anslag till försvaret. Detta
skulle säkerligen kunna ske utan alltför stora samvetsbetänkligheter, örn blott
den goda viljan fanns.

Herr Lindström säger att det ä,r en utopi att en liten stat kan påverka större
stater. Den uppfattningen kan jag inte godtaga. En stat som den svenska,
som har levt i fred. i över hundra år, bör lia både rätt och skyldighet att söka
påverka andra nationer, även örn de äro större. Det gäller att påverka icke
allenast regeringar och _ parlament, utan framför allt folken genom fredsorganisationerna,
Det blir icke fred i världen, förrän folken själva ha tagit
fredens sak i egna händer, och dithän menar jag man bör söka komma med hjälp
av freds- och andra organisationer. Jag har icke sagt som herr Lindström "påstod,
att denna paverkan pa andra folk skulle ske just nu, när stormen brutit
lös, utan i framtiden när friheten inte längre är fängslad. Men det är enligt min
mening klokt att genom fredsorganisationerna stå beredda härtill när kriget
en gång tar slut. Men då måste fredsorganisationernas arbete upprätthållas
även under krig. Därmed- faller sålunda herr Lindströms tal om utopi.

Länge ansåg emellertid jag — och det anser jag fortfarande — att det
parti jag tillhör är den allra bästa fredsorganisationen, men då det finns en
hel del andra folkgrupper som också böra vinnas för fredsarbetet och freden,
kom jag, efter de debatter som på sin tid fördes om denna fråga här i kammaren,
slutligen till den uppfattningen att statsmakterna på denna punkt i tredje
huvudtiteln borde anvisa ett anslag som gjorde det möjligt även för de speciella
fredsorganisationerna att bedriva sitt upplysningsarbete. I början av min

Onsdagen den 3 marg 1943.

Nr 8.

Ansl-ag till upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete m. m.

(Forts.)

riksdagstid var det fullkomligt upprorsstämning i kamrarna när fredsanslaget
diskuterades, ehuru det på den tiden inte gällde mer än ett eller ett par tusen
kronor. Man stred med förbluffande häftighet örn dessa 2,000 kronor, och de
fredsorganisationer som då funnos ,blevo utsatta för mycket skarp kritik. Herr
Lindström ger mig rätt i att andra organisationer nu ha tillkommit. Detta
tycker jag borde mjuka upp motståndet och öka villigheten att anslå medel
även till detta ändamål. Jag anser att det saknas något i vårt politiska arbete,
om vi inte stödja det fredsarbete som dessa organisationer utföra.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 22—24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 32, i anledning av
Kungl. Majrts förslag angående anslag å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1942/43 till nybyggnader för sjökrigsskolan, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. fortsatt
proposition angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsen
dot. för försvars I

en till riksdagen avlåten proposition, nr 3, hade Kungl. Maj:t föreslagit vaundet.
riksdagen att

dels förklara, att den av Kungl. Maj:t den 30 juni 1942 med stöd av riksdagens
beslut angående beredskapsstat för försvar sväsendet för budgetåret
1942/43 fastställda förskottsstaten skulle tillsvidare äga fortsatt giltighet med
den ändringen, att under driftbudgeten, femte huvudtiteln, upptoges ett nytt
anslag till Åtgärder för reglering av arbetsmarknaden av 40,000,000 kronor,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i den utsträckning, som erfordrades för
upprätthållande i avsedd omfattning av den personella beredskapen inom försvarsväsendet,
överskrida de å nämnda stat under fjärde huvudtiteln uppförda
anslagen Ca Arméns löpande utgifter (Da), Cb Marinens löpande utgifter
(Ea), Cc Flygvapnets löpande utgifter (Fa) och Ea övriga utgifter (Gb).

Med förmälan att utskottet komme att senare avgiva utlåtande beträffande
Kungl. Maj:ts förslag om uppförande å förskottsstaten för innevarande budgetår
av ett nytt anslag å 40,000,000 kronor till åtgärder för reglering av
arbetsmarknaden, hade utskottet i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att
riksdagen måtte

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. fortsatt giltighet för för skotts staten för fö rs v ar sv ä sondel. (Forts.)

a) förklara, att den av Kungl. Majit den 30 juni 1942 med stöd av riksdagens
beslut angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43
fastställda förskottsstaten skulle tillsvidare äga fortsatt giltighet,

b) bemyndiga Kungl. Majit att i den utsträckning, som erfordrades för upprätthållande
i avsedd omfattning av den personella beredskapen inom försvarsväsendet,
överskrida de å nämnda stat under fjärde huvudtiteln uppförda anslagen
Ca Arméns löpande utgifter (Da), Cb Marinens löpande utgifter (Ea),
Cc Flygvapnets löpande utgifter (Fa) och Ea Övriga utgifter (Gb).

Herr statsrådet Wigforss: Jag kan inte underlåta att vid behandlingen
av detta utskottsutlåtande yttra några ord örn en sak som ur många synpunkter
är för regeringen obekväm.

Kammaren vet ju, att förskottsstaten ger regeringen befogenhet att på egen
hand utanordna mycket stora belopp, och det har Kungl. Majit också gjort.
Under de senaste veckorna har Kungl. Maj :t fått göra det utan att vara därtill
grundlagsenligt befogad. För att förskottsstaten skall få lov att tillämpas under
riksdagen skall nämligen riksdagen inom trettio dagar från öppnandet ha
medgivit Kungl. Majit denna rätt. Det har nu icke skett, men det har varit
alldeles omöjligt för regeringen att stoppa utbetalningarna till försvarsberedskapen,
och jag förmodar att de flesta här i kammaren också anse att det har
varit omöjligt.

Under sådana förhållanden hade det varit önskvärt att statsutskottet, då det
nu fastställer staten, hade uttalat något ord örn att när regeringen på detta sätt
har överskridit sina befogenheter, har det skett med riksdagens medgivande.
Huruvida en sådan rätt tillkommer riksdagen, vågar jag icke uttala mig om,
men det förhållandet att beslutet uteblivit, måste väl förutsättas innebära att
statsutskottet anser att man kunnat vänta därmed, utan att det medfört något
grundlagsbrott.

Det säges nu ingenting härom i statsutskottets utlåtande, och jag skulle
gärna vilja höra, örn man icke från utskottets sida tolkar detta tidigare uteblivande
av ett beslut så, att man anser att Kungl. Majit gjort rätt i att handla
så som skett.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Efter vad herr statsrådet och
chefen^ för finansdepartementet nu yttrat, finns det ju anledning att säga några
ord från utskottets sida.

Herr statsrådet förutsatte i slutet av sitt anförande att statsutskottet ansåge
att regeringen hade rätt att, trots att beslut från riksdagens sida inom den
föreskrivna tiden icke förelåg, ändå tillämpa förskottsstaten, som om riksdagen
hade beslutat ge regeringen den befogenhet som det här är fråga örn. Nu
vet icke heller jag, örn ett sådant tyst medgivande i och för sig kan giva regeringen
den önskade fullmakten. Så mycket kan man väl inte inlägga i det fördröjande
av frågans avgörande från statsutskottets sida, som man måste medge
föreligger, då frågan borde ha blivit underställd riksdagens prövning tidigare.
Ett tyst medgivande kan icke gärna formellt ge den önskade fullmakten emot
grundlagens bestämmelse, då finansfullmakten utgår efter trettionde dagen från
riksdagens sammanträdande. Och liksom herr statsrådet ställde sig frågande
till huruvida kamrarna på ett särskilt yrkande ägde rätt att här ge den begärda
fullmakten, vågar icke heller jag för min del påstå att ett sådant beslut
i och för sig skulle kunna ge regeringen en sådan fullmakt. Vi lia emellertid
under de senaste dagarna i utskottet varit medvetna om att regeringen har överskridit
sina befogenheter, då pengar utanordnats för det ändamål som anges
i förskottsstaten.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Äng. [örtsaft giltighet för [örskottsstaten för försvetrsväsendet. (Forts.)

Då riksdagen icke i rätt tid fattat formellt beslut om fullmakten^oell sådan
således icke förelåg, borde väl regeringen egentligen ha sett sig urståndsatt att
på den vägen täcka ifrågavarande utgifter. Det hade strängt taget varit den
formellt logiska följden av att beslut icke fattades i rätt tid. Emellertid äro vi
nog inom utskottet av den uppfattningen att medlen mast utanordnas och att
de använts för ändamål som stå i full överensstämmelse med riksdagens beslut
vid fastställandet av beredskapsstaten, och från statsutskottets sida ha vi naturligtvis
ingenting att erinra mot vad som skett. Härigenom får ju fullmakten
så att säga en retroaktiv verkan. Jag kan inte förstå annat än att örn kamrarna
nu godkänna det föreliggande utskottsutlatandet, kan detta beslut anses ha en
sådan verkan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 75, angående lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar
m. m.; och

nr 76, angående anslag till uppförande och drift av en fabriksanläggning för
tillverkning av syntetiskt gummi m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts Äng. lån till
proposition angående anslag å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942[Svenska skif43
till lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. jämte en i ämnet väckt(i£“?ea“icm_
motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 25, hade Kungl. Majit, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den
29 januari 1943, föreslagit riksdagen att _

dels medgiva, att flottans skifferoljeverk å Kinnekulle _ finge i huvudsaklig
överensstämmelse med de av föredragande statsrådet i sistnämnda statsrådsprotokoll
uppdragna riktlinjerna överföras till Svenska skifferoljeaktiebolaget
samt att Kungl. Maj :t finge vidtaga i samband därmed^ erforderliga åtgärder,
dels ock till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43 under kapitalbudgeten: fonden för låneunderstöd
anvisa ett reservationsanslag av 25,600,000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr A. Törnkvist väckt motion
(II: 296) hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 25 måtte uttala sig för att, i avvaktan pa ytterligare erfarenheter pa skifferoljeproduktionens
område, Kinnekulleverket förbleve under sin hittillsvarande
ledning samt att Kungl. Majlis proposition i övrigt måtte bifallas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag

å motionen II: 296, „ . . . ...

a) medgiva, att flottans skifferoljeverk å Kinnekulle finge i huvudsaklig
överensstämmelse med de av föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 29 januari 1943 uppdragna riktlinjerna överföras till
Svenska skifferoljeaktiebolaget samt att Kungl. Maj :t finge vidtaga i samband
därmed erforderliga åtgärder;

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43 å kapiltalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa
ett reservationsanslag av 25,600,000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Torsten Ström, Sven Larsson,
Karl Andersson, Törnkvist och Wallentheim, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj :ts proposition, i vad densamma avsåge överförandet av
flottans skifferoljeverk å Kinnekulle till Svenska skifferoljeaktiebolaget;

°) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1942/43 a kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd anvisa
ett reservationsanslag av 24,700,000 kronor;

c) till Markförvärv m. m. för flottans skifferoljeverk å Kinnekulle å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 å kapitalbudgeten under fonden
för förlag till statsverket anvisa ett reservationsanslag av 900,000 kronor.

Herr Ström, Torsten: Herr talman! I den reservation som fogats till utskottsutlatandet
ha reservanterna ganska utförligt motiverat, varför en sammanslagning
av ifrågavarande båda företag inte bör komma till stånd. Jag
skulle kunna nöja mig med att hänvisa till reservationens innehåll, men jag
anser det vara lämpligt att med några ord erinra örn vad herr Algot Törnkvist
uttalar i den motion som han har väckt i andra kammaren. Där heter det
bland annat: »Flottans skifferoljeverk har sedan 1932 drivits av marinförvaltningen,
som under de år, som sedan dess förflutit, kunnat förskaffa sig
en vidsträckt erfarenhet i fråga örn framställning av skifferoljor ur alunskiffer
och därmed sammanhängande problem. Under hela denna tid har bergsingenjören
Sven V. Bergh förestått verket. Under Berghs ledning hava de
teoretiska beräkningar och praktiska experiment bedrivits, som lett fram till
att vi, när vi i och med avspärrningen i huvudsak blevo avstängda från importen
av för försvarsväsendet nödvändiga brännoljor, stodo redo att igångsätta
byggandet av oljeverk för storindustriell drift. Det är tack vare Berghs
uppfinning, som vi inom landet sa snabbt kunde sätta i gång tillverkning av
brännoljor ur de egna naturtillgångarna, en uppfinning som även för skifferoljebolagets
verksamhet är av vital betydelse.» Så långt motionären.

, TlU detta vill jag foga att det vore oklokt att nu helt hastigt försvåra för
ingenjör Bergh att fortsätta med sina arbeten på att söka tillvarata de olika
biprodukterna vid Kinnekulleverket. Det har sagts att det saknas tillräckligt
kvalificerad ekonomisk ledning vid Kinnekulleverket och att denna anläggning
därför bör uppgå i Svenska skifferoljeaktiebolaget. Jag har mig bekant
att driften vid verket har rationaliserats genom vid flera tillfällen företagna
tidsstudieundersökningar, utförda av särskilt tillkallade experter. Noggrant
genomförd teknisk statistik föres över de olika tillverkningarna. Bokföringen
är ordnad enligt fullt modern industriell praxis. En kontoplan Ilar upplagts,
som möjliggör att den ekonomiska ställningen noga kan följas inom verkets
olika delar.

Fragan örn en sammanslagning är enligt min mening för tidigt väckt, och
den uppfattningen delas av ett flertal personer. I söndags kunde man i SocialDemokraten
läsa uttalanden av några som tillfrågats angående sammanslagningen.
Ett av dessa uttalanden hade gjorts av Kooperativa förbundets chef,
herr Albin Johansson. Hans svar kan sammanfattas i endast några korta
°jd, nämligen att det vöre bra med en tävlan mellan de båda företagen, ty
tävlingsanda skadar aldrig ett företag.

Vidare har Svenska uppfinnareföreningen uttalat sig och i ett utlåtande för -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Ang. lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget nu. m. (Forts.)
klarar föreningen beträffande en sammanslagning av skifferoljeverken i Kinnekulle
och Kvarntorp, att de ekonomiska fördelarna av en koncentration, i
detta fall vore om inte obetydliga så dock otillräckligt utredda och långt ifrån
självklara. Å andra sidan skulle en sammanslagning innebära, att man skulle
gå miste om konkurrensens stimulans, vilken i detta fall är desto mera betydelsefull,
då vid de båda skifferoljeverken olika system användas, vilkas föroch
nackdelar behöva utredas. Styrelsen för Svenska uppfinnareföreningen
anser sig icke kunna eller böra taga ställning till de olika metodernas för utvinning
av skifferolja fördelar och nackdelar utan vill endast uttala som sin
bestämda åsikt, att utvecklingen bäst gynnas genom att låta skifferverket på
Kinnekulle tills vidare kvarstå som ett fristående statligt företag. Styrelsen
anser vidare, att de försök, som enligt föreliggande uppgifter äro igångsatta
vid Kinnekulle för utvinning av ytterligare värdefulla biprodukter ur avgaserna,
böra fullföljas av initiativtagaren och uppfinnaren Bergh personligen.
Det är nämligen att befara, att därest ingenjör Bergh skulle komma att underordnas
en ny styrelse, som icke tidigare följt gången av detta arbete, utvecklingen
skulle komma att fördröjas till men för vår folkförsörjning.

Jag skulle kunna fortsätta att citera ytterligare en del uttalanden, men jag
skall inte trötta kammaren därmed. För min personliga del anser jag emellertid,
att det hade varit lämpligt att skjuta på denna fråga åtminstone, något
år, intill dess man hunnit slutföra de experiment, som fortfarande pågå på
Kinnekulle. Det kan invändas mot detta, att örn skifferotjeverket på Kinnekulle
uppgår i skifferoljeaktiebolaget i Kvarntorp dessa arbeten kunna fortsätta
på samma grunder som hitintills. Jag betvivlar emellertid, att detta blir
möjligt, ty det blir inte samma arbetsro för utförande av experimenten på
Kinnekulle som det varit då företaget drivits på det sätt som hittills skett. Vidare
tror jag, att en del andra intressen kanske i någon mån kunna göra sig
gällande. Vi ha i Skaraborgs län en stor och mäktig kalkindustri. Vi ha vidare
ett stort företag som förser byggnadsmarknaden med vissa byggnadsmaterial.
Det kan tänkas, att från dessa håll komma att göras ansträngningar för att
det inte skall bli en stor statlig industri på Kinnekulle. Allt _ som allt anser
jag emellertid, herr talman, att denna fråga örn sammanslagning av de båda
företagen är för tidigt väckt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Bäcklund.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det är självfallet att när man efter
flera års krig gick att överväga frågan örn en utvidgning av skifferoljeanläggningarna,
man var mycket tveksam örn huruvida man skulle ge sig in på en
så omfattande utbyggnad, som nu är ifrågasatt. Emellertid föranledde de överväganden
som gjordes, att man ansåg det icke vara försvarligt att inte företa
den utbyggnad som kan inom relativt kort tid ge oljeutvinning. Man kan ju
säga, att den skulle lia kommit förr. Utbyggnaden av oljeverken har emellertid
skett i en mycket snabb takt, och det var vidare nödvändigt att avvakta en del
erfarenheter av de nya utbyggnaderna. På det sättet har det blivit möjligt att
redan från början kunna konstruera utbyggnaden på det lämpligaste sättet.

Som vi alla veta, ha våra. importmöjligheter blivit ytterst begränsade, och
när det gäller import av flytande bränsle äro de för närvarande knappast
några alls. I en sådan situation är det ju nödvändigt att söka åstadkomma den
inhemska produktion, som överhuvud taget kan vara möjlig. För min del anser
jag, att man inte kan stå till svars med att inte göra vad som är möjligt för
att i möjligaste mån trygga brilnnoljeförsörjningen. Trots att det naturligtvis

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
med hänsyn till framtida verksamhet är en vansklig ekonomisk affär, torde
man i alla fall vara skyldig att göra den föreslagna utbyggnaden av skifferoljeverken.
Det är nödvändigt, emedan man måste se till att täcka behovet av
flytande bränsle för den förstärkta flotta, som man med dryga pengar undan
för undan får fram. Sedan är det ytterligare en sak som gör det angeläget att
öka tillförseln av bränsle, nämligen behovet att tillgodose fiskets behov av olja
i största möjliga omfattning. På sistone har det ju blivit möjligt att tillföra
även fisket en del skifferolja. Ytterligare kan anföras, att vår fabrikation av
svavel vid skifferoljeverken är mycket betydande och att behovet av svavel
inom landet för viktig produktion är synnerligen stort. Här sammanfalla således
ett flertal intressen, som tala för en utvidgning av skifferoljeindustrien.

Vad beträffar den nu förordade sammanslagningen av de båda företagen för
skifferoljeframställning, det äldre Kinnekulleverket och det nybildade Närkeverket,
var den redan 1940 föremål för överväganden. För min del ansåg jag då
bäst att tills vidare låta Kinnekulle- och Kvarntorpsanläggningarna arbeta var
för sig, helst som den stora anläggningen vid Kvarntorp måste snabbyggas,
varför ledningen för denna anläggning komme att bliva strängt upptagen under
byggnadstiden. Samma var förhållandet vid Kinnekulleverket, som tidigare
påbörjat en rätt stor utvidgning. De olika anläggningarna voro ju också delvis
byggda för oljeutvinning efter olika metoder, och det kunde vara bra att låta
verken följa sina egna och i vissa avseenden olika linjer. Detta senare borde
ej utesluta samarbete för ernående av bästa möjliga resultat. Det förväntade
samarbetet har också ägt rum och varit till stor ömsesidig nytta för båda företagen.

Då det nu föreliggande förslaget örn utvidgning av anläggningarna utarbetades,
måste givetvis därvid ånyo övervägas huruvida en sammanslagning skulle
ske, särskilt som riksdagen två gånger — 1940 och 1941 — givit sin bestämda
mening till känna i det avseendet. Likaså har krisrevisionen mycket bestämt
förordat ett överförande av det av marinförvaltningen ledda Kinnekulleverket
till det statliga bolaget.

Erfarenheterna från tiden under och efter de gjorda utbyggnaderna synas
mig ha visat, att det nog var bäst att under byggnads- och starttiden de olika
företagen finge arbeta var för sig, men att det i samband med den nu planerade
utvidgningen bör verkställas en fullständig samordning genom överförande av
Kinnekulleverket till Svenska skifferoljeaktiebolaget.

Samtliga hörda myndigheter ha tillstyrkt sammanslagningen; även marinförvaltningen
har gjort detta i princip, ehuru med vissa reservationer. I fråga
örn de av marinförvaltningen framförda synpunkterna vill jag framhålla, att
med all säkerhet det statliga bolaget vill utnyttja såväl marinförvaltningens
medverkan som den speciella sakkunskap som ämbetsverket förfogar över.

Den siste ärade talaren, herr Ström, säde att så många uttalat sig offentligen
emot denna sammanslagning. Ja, åtskilliga lia gjort det, men här bör väl i alla
fall tågås med i räkningen, att samtliga hörda myndigheter ha tillstyrkt en
sådan sammanslagning. Dessa myndigheters uttalanden måste väga tyngre än
enskilda uttalanden i tidningarna. Det går mycket lätt att åstadkomma en tidnings
p rop agan d a, det veta vi, och den kan ha sin betydelse, men den får inte
ta överhanden över noggranna överväganden och beredningar av ansvarsskyldiga
myndigheter.

Åtskilliga skäl tala för ett inordnande av Kinnekulleverket under skifferoljeaktiebolaget.
Genom ett sådant inordnande vinnes dels att även flottans
skifferoljeverk kommer att drivas under bolagsform, dels att de båda statliga
skifferoljebolagen erhålla en gemensam ledning.

Själva det förhållandet, att även flottans skifferoljeverk på detta sätt kom -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Äng. län till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
mer att drivas linder bolagsform, medför åtskilliga fördelar. I 1942 års militära
bolagsutredning har pekats på vissa av dessa, bl. a. de smidigare anställningsförhållanden,
som bolagsformen medgiver i förhållande till andra statliga
företagsformer. Inom skifferoljeindustrien, vilken ju är en ny och relativt oprövad
industri, är det av mycket stor betydelse för ett effektivt handhavande av driften
att beslut kunna fattas och effektueras snabbt. Bolagsformen torde ur denna
synpunkt vara överlägsen de förvaltningsformer, som nu gälla för marinens
skifferoljeverk. Jag anser, att det finns tydliga belägg för att den form under
vilken Närkeverket arbetar, alltså bolagsformen, i nämnda hänseende varit
till mycket stor fördel. Närkeverket kunde byggas på en exceptionellt kort tid
tack vare att beslut kunde fattas i den mån det undan för undan var behövligt.
Med all respekt för den energi som nedlagts på skifferoljeverket å Kinnekulle
för att man även där skulle bli färdig så fort som möjligt, kan man peka på
det faktum, att Närkeverket, som påbörjades långt efter det utvidgningen av
Kinnekulleverket satts i gång, blev färdigt för leverans av olja i mera betydande
mängd nästan lika tidigt som Kinnekulleverket i vad avsåg de likartade
ugnsmetoderna. Det finns två Berghs-ugnar i Närkeverket, nästan identiskt lika
med dem å Kinnekulle. Dessa ugnar vid Närkeverket ha, trots att de blevo färdiga
nästan ett år senare än Kinnekulleugnarna, hittills givit lika stor kvantitet
olja som motsvarande ugnar å Kinnekulle.

Fördelarna av en gemensam ledning av de båda skifferoljeföretagen äro kanske
i första hand följande.

Såväl vid anläggningsarbetet som vid driften kommer man vid de båda verken
att möta mycket likartade problem. Det synes då ganska självklart att
bl. a. den personal, som måste finnas för de olika delarna av verksamheten,
exempelvis skifferbrytning, transport, krossning, destination, svavelutvinning,
på effektivaste sätt kan nyttiggöras, örn i så stor utsträckning som möjligt
den för vissa uppgifter specialutbildade personalen får handlägga motsvarande
problem på de båda ställena. Samma synpunkt gäller givetvis också den högsta
tekniska ledningen. Även då det gäller forskningsarbetet, som givet måste
bedrivas med det målet för ögonen, att genom utvinnande av så mycket värdefulla
produkter som möjligt åstadkomma bästa ekonomiska resultat av driften,
måste det givetvis vara fördelaktigast att ledningen av detta ligger hos en
personal, som har omedelbar tillgång till alla vunna resultat och kan på bästa
sätt dirigera det fortsatta forskningsarbetet. En samordning utesluter ingalunda.
att ledningen på det ena verket kan lia en mycket självständig verksamhet,
men det måste vara möjligt att snabbt kunna observera alla de olika resultat,
man kan komma till på de olika verken, för att kunna gemensamt utnyttja
ytterligare förbättringar o. dyl. Kanske blir detta än viktigare när man kommer
över till en fredsmässig tillverkning eller en tillverkning som vi hoppas
skall fortsätta efter kriget. Framställning och försäljning av biprodukterna
på den allmänna marknaden bli då i hög grad avgörande för huruvida företagen
skola kunna fortsätta eller inte. Jag tror säkert, att det såväl nu som då
är fördelaktigare med bolagsform och med en ledning fristående från en förvaltningsmyndighet
med så många andra betydande uppgifter som marinförvaltningen.

Herr Ström drog fram vilken betydande insats bergsingenjör Bergh gjort på
detta område, vilket är alldeles riktigt. Bergsingenjör Sven Bergh har varit en
föregångsman, som med den a.v honom uppfunna metoden för skifferoljeframställning
genom tillgodogörande av värmet vid förbränning av koks gjort en
storartad insats för lösandet av skifferoljeproblemet. Jämväl på lösandet av
andra tekniska problem i samband med skifferoljefabrikationen och förädlingen
av de utvunna produkterna har Bergh nedlagt ett skickligt och framgångs -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
rikt arbete. Såväl han som övriga, vilka på förtjänstfullt sätt medverkat till
den rätt betydande skifferoljeframställning som redan sker, äro värda allmän
erkänsla och tacksamhet för vad de uträttat. Jag hoppas och räknar med
att bergsingenjör Berghs tekniska kunnighet och uppfinningstalang fortfarande
skall komma den statliga skifferoljeframställningen till godo. Bergsingenjör
Bergh är skicklig uppfinnare och god tekniker, men för den stora tillverkning
det nu är fråga om behövs också speciella affärs- och driftsledare.

Herr Ström antydde något örn att det skulle finnas krafter som inte ville
ha till stånd en utbyggnad å. Kinnekulle. Jag måste gentemot detta säga, att
jag finner^det ganska olämpligt att komma med sådana antydningar, när man
inte har något som helst bevis för ett sådant påstående och enligt min mening
ingen som helst anledning att tro att det skulle kunna finnas de som av otillbörliga
skäl. ville förhindra ytterligare utbyggnad å Kinnekulle.

Orsaken till att man inte nu verkställt någon större utbyggnad å Kinnekulle
är, att skifferförekomsterna i Närke äro betydligt överlägsna dem å Kinnekulle
i vad oljehalt och mäktighet beträffar. Föroreningar av ortsten eller
kalksten i skiffern på Kinnekulle äro så betydande, att man är tvungen bryta
en mängd kalksten samtidigt med den oljeförande skiffern, vilket ju fördyrar
kostnaderna i oerhört hög grad. Vidare har det visat sig, att skifferoljeverket
å Kinnekulle inte förlagts på den rätta platsen, utan att man måste flytta
brottet och kanhända en del anordningar i samband därmed till annan plats.
En betydande utvidgning vid Kinnekulle förutsätter antingen, att man genom
dagbrott skalar en stor del av berget, spolierar anläggningar, byggnader o.
dyl., som ligga i vägen eller också att man använder underjordsbrytning. Den
senare metoden torde vara att föredraga. Man har emellertid i fråga örn underjordsbrytning
av skiffer icke någon erfarenhet att bygga på, och därför måste
man söka pröva sig fram. När man nu gör en mindre utvidgning å Kinnekulle
kan man använda även underjordsbrytning för att på så sätt skaffa sig erfarenhet
örn denna metod. Örn detta visar sig gå bra, som man hoppas att det
skall göra, får man söka på denna väg komma fram till en större utvidgning
av brytningen på Kinnekulle.

Det skulle, herr talman, vara åtskilligt att tillägga i denna fråga, men jag
hoppas att vi inte skola alltför mycket fördjupa oss i detaljdiskussioner i detta
ämne. Den viktigaste frågan är ju huruvida riksdagen är villig att biträda
förslaget örn denna utvidgning av skifferoljeindustrien. Beträffande sammanslagningen,
av de båda företagen tar jag för självfallet, att var och en som
tränger in i frågan kommer till samma uppfattning som de hörda myndigheterna,
nämligen att en sammanslagning är till förmån för skifferoljeindustrien.

Herr Ågvist: Herr talman! Då statsutskottet besökte Kvarntorp, erhöllo
vi ingående informationer, och det kan måhända vara av intresse för kammarens
ledamöter att få del av några av dessa.

Det är ett synnerligen värdefullt tillskott i landets försörjning med olja som
Svenska skifferoljeaktiebolaget nu kan ge. Det område, för vilket sökts koncession,
nämligen 1,500 hektar, indelas i tre olika klasser. Först och främst
den mest oljerika delen, som ger sex å sju procent olja och är 2.4 kvadratkilometer
och beräknas ge 30 miljoner ton skiffer samt räcka i tjugufem år. Den
andra delen ger mellan fem ä sex procent olja och är 3.4 kvadratkilometer.
Denna del beräknas, ge omkring 70 miljoner ton skiffer och väntas räcka i
sextio år. Denna skiffer är något mera oljefattig. Den tredje delen är mera
kalkstensbelagd, och där måste brytningen ske med underjordisk metod. Denna
håller 6.6 kvadratkilometer och beräknas ge 160 miljoner ton samt räcka i tvåhundra
år. Det är här som Ljungströmsmetoden användes. Dessutom finns det

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Ani/, län till Svenska skifferoljeaktiebolaijet m. m. (Forts.)
inom en radie av en halv mil ytterligare 16.8 kvadratkilometer, för vilket område
ej sökts koncession. Detta beräknas ge 370 miljoner ton, och utåt Hjälmaren
finns det sedan ytterligare skiffertillgångar.

Första oljan kom fram i april månad 1942. Därefter har produktionen stegrats
successivt till den 1 oktober 1942. Efter den tiden har hållits en jämn drift,
och brytning har kunnat ske med 2,500 kubikmeter skiffer i månaden. Tills nu
ha brutits c:a 20,000 kubikmeter skiffer. Man utvinner ur skiffern råolja samt
förädlingsprodukter, såsom bensin, toluol och solarolja, den sistnämnda Dieselmotorolja.

Kostnaderna utgöras av värmen och ångan. Denna fås genom permanenta
gaser. Efter utbyggnaden erhåller man 50 ton lågtrycksånga. Sedan företaget
fått sin egen kraft, utvinner man svavel, ammoniumsulfat, som är ett gödningsämne,
och vidare gaser med högt värmevärde. Vissa delar kunna användas för
framställning av glykol samt flaskgas, som förvaras på stålflaskor och kan användas
för olika ändamål.

Den beräknade produktionen av olja kalkyleras med nuvarande drift till
30,000 ton. Efter utbyggnaden stiger produktionen med ytterligare 40,000 ton,
och den sammanlagda produktionen vid Kvarntorp blir således 70,000 ton
per år. Vi komma då upp till ungefär en tiondel av Sveriges normala behov.
Till fisket på Västkusten går i år 5,000 ä 6,000 ton Dieselolja, ett ganska
bra tillskott, då man vet, att det behövs 25,000 ä 30,000 ton. För lantbrukets
traktorer behövs det också 25,000 ä 30,000 ton, och man beräknar kunna leverera
5,000 ä 6,000 ton i år. Den huvudsakliga delen av oljan går till försvarets
behov.

Oljan produceras i två Berghs-ugnar och en ugn enligt industrimetoder samt
en Kockesholmsugn, vilka samtliga producera 500 ton per dygn var. Det är
svårt att säga vilket system som är det bästa. För Kvarntorp är det bäst med
en kombination.

Anläggningskostnaden beräknas till 1,060 kronor per ton hittills. Som biprodukter
utvinner man svavel, ammoniak och gasbensin. Svavelverket kom i
gång i november-december förra året, och gasbensinen kommer fram från och
med nu. Vid ett högt värmevärde utvinner man tjugu procent svavelväte, som
tvättas ut i svavelverket. Svavlet är av utomordentligt hög kvalitet. Det är rent
svavel, som användes för konstsilkesmassefabrikation. Det har varit förenat med
svårighet att anskaffa svavel för detta ändamål. Sådant erhölls tidigare från
Norge, men verkligt rent svavel erhölls från Amerika och Italien. Genom att
skifferverket vid Kvarntorp nu framställer en hög kvalitet av svavel är frågan
tillfredsställande löst, vilket har sin stora betydelse för konstsilkesmasseindustrien.

Kostnaderna för olja ha hittills uppgått till 173 kronor 79 öre per ton,
men då är det att märka, att svavel verket icke kom i gång förrän i novemberdecember
1942. Det är den huvudsakliga biprodukten, som hittills utvunnits,
men man beräknar att också kunna utvinna ammoniak och gasbensin, och man
beräknar då komma ned till en kostnad av 112 kronor 28 öre per Ion, sedan
kreditering för svavlet är gjord. Med svavel kostar oljan nu 192 kronor 15
öre.

I runt tal beräknar man att anläggningskostnaderna gå till 1,000 kronor per
ton och år, driftskostnaderna till 180 kronor per ton med biprodukterna, och
för biprodukterna skulle man erhålla 80 kronor per ton för svavel, utom vad
man kan utvinna av de övriga biprodukterna. Man kommer då till ett pris
av 100 kronor per ton olja. Det är de utsikter man har för den närmaste framtiden.

Första kammarens protokoll 19Jf3. Nr 8.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skiffenoljeaktiebolaget m. in. (Forts.)

Enligt särskilda utskottets utlåtande i december 1940 kostade deli importerade
oljan 42 kronor per ton före kriget och 60 kronor per ton under 1940.

Det är ju ett mycket vackert resultat, som Kvarntorp har kommit fram till
hittills, och vid en utökad drift, som väl riksdagen nu kommer att besluta, är
det troligt, att vi kunna få ned kostnaderna ytterligare och allra helst sedan
man kunnat jdterligare utvinna biprodukter.

Ljungströmsmetoden beräknas ge 22,000 ton olja per år. Ingenjör Ljungström
vill helst använda kalkstensbelagd mark, alltså den fattigare delen av
skifferområdet. Överskottet av elektrisk energi användes för Ljungströmsmetoden,
vilket kommer att nedbringa priset. Kostnaden för denna metod är helt
beroende av priset på elektrisk energi. I den mån vi i Kvarntorp kunna producera
elektrisk energi, passar metoden utomordentligt bra tillsammans med
den Berghska metoden och industrimetoder.

I visst avseende är Ljungströmsmetoden överlägsen. Den ger mera bensin och
mindre brännolja. Denna metod är också icke allenast ekonomiskt gynnsammare
utan kräver mindre arbetskraft och material, varför styrelsen är angelägen
att få bygga ut driften enligt denna metod så fort omständigheterna
medgiva. Man beräknar nu att elektrisk energi skall kunna erhållas för en
produktionskapacitet av 22,000 ton råolja per år.

Beträffande svavellukten, som har varit mycket besvärande, får jag än en
gång påpeka att svavelverket icke har varit i full gång förrän ganska nyligen,
och för närvarande är det icke någonting kvar av lukten mer än från svavelhögarna.
Lukten kommer alltså att försvinna 100 procentigt, men i början fick
svavlet gå upp i luften och orsakade denna besvärande lukt, vilken även i
viss mån varit skadlig för växtligheten. Den lukt, som nu finnes kvar, härrör
från kokshögarna, och denna köks kommer att användes för att fylla ut brotten
och återställa dem i sitt naturliga skick. Lukten kommer alltså hädanefter
bort.

Vad Kinnekulle beträffar, uttalade redan särskilda utskottet år 1940, att
en sammanslagning under gemensam regi torde komma under omprövning. Det
måste anses vara en naturlig sak, säger propositionen, att huvudparten av produktionsökningen
förlägges till Närkes skifferområde.

Skifferbolaget vill givetvis arbeta med det slutmålet för ögonen att komma
ned till ett pris för skifferoljan, som gör tillverkningen i minsta möjliga
omfattning beroende av dess ställning som beredskapsindustri och även under
vanliga förhållanden så långt som möjligt gör den konkurrenskraftig med importerad
olja.

Från olika synpunkter är det därför viktigt att ett intimt samarbete på forskningens
område kan äga ruin med Kinne-Kleva-verket, och man måste givetvis
alltid kunna ha en intim kontakt med varandra för att ekonomiskt utnyttja de
olika möjligheterna, så att bästa möjliga resultat vinnes på båda platserna.

För skifferbolaget är givetvis Kinne-Kleva ett sämre företag, som vi från
ekonomisk synpunkt icke lia något särskilt intresse av. Det är för det gemensamma
intresset och för landets intresse, som man vill gå in för en sammanslagning
för att kunna utnyttja de resurser, som finnas. Det gäller att arbeta
intensivt på forskningens område och på det ekonomiska området, tills den
tiden stundar, då kriget tar slut och vi återigen få räkna med import av olja
som konkurrens.

Vid vårt besök i Kvarntorp talade man örn att det blir billigare arbetslöner
i Kinnekulle. Kostnaden där har ensidigt uppgivit® till 5 ä 6 kronor per ton
för bruten skiffermassa, under det att kostnaden i Kvarntorp skulle ställa sig
i 8 kronor per ton. Men det är då att märka, att Kvarntorp utvinner sex gånger
så mycket olja som Kinne-Kleva, varför de totala kostnaderna i Kinne-Kleva
bli mer än dubbelt så stora som i Kvarntorp.

Onsdagen deli 3 mars 1943.

Nr 8.

Ang. lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)

Utom vad jag här har nämnt, får man numera vid Kvarntorpverket fram
300 ton kalk per dygn, som med fördel kan användas för jordbrukets behov,
ifall så erfordras. Cirka 750 arbetare och tjänstemän äro anställda vid Kvarntorp,
och ett antal bostadshus äro redan uppförda.

Det intryck vi fingo vid statsutskottets besök i Kvarntorp den 25 februari
är att ett väl ordnat, intensivt och energiskt arbete bedrives för framställning
av för landet nödvändiga och viktiga produkter. På kort tid har utförts en
anläggning av betydande mått, och ett träget forskningsarbete bedrives alltjämt
för vinnande av bästa möjliga resultat. Därom vittnar också det val ordnade
stora laboratoriet. Ingenjören dr Ljungström lämnade oss en redogörelse
beträffande sin metod för framställning av olja genom elektrisk uppvärmning,
en väg som sedan 20 år försökts i Amerika, utan att man där lyckats komma
till resultat. Svensk uppfinnarförmåga får här såväl som på andra områden
möjlighet att exploatera sin kunnighet och bli till stor heder och nytta för landet.
Det är heder åt de män som stå i ledningen för svenska skifferoljeverken
såväl i Kvarntorp som i Kinnekulle.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Bergquist att avlämna kungl, propositioner.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 74, angående anslag för forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader;
samt

nr 77, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 34.

Herr Ekströmer: Herr talman! Efter statsrådet Domös och nu senast herr
Åqvists uttalande kanske det inte vore så mycket att tillägga i denna sak.
men eftersom jag har begärt ordet må det tillåtas även mig att anföra några
synpunkter.

Jag vill ej neka till, att den föreliggande propositionen i första ögonblicket
väckte ganska stora betänkligheter genom storleksordningen av de penningbelopp,
som nu skulle investeras i skifferoljetillverkningen. 25 miljoner kronor
är ^mycket pengar även i dessa tider, och sett mot bakgrunden av de belopp
på tillsammans omkring 37 miljoner kronor, som tidigare anslagits till
detta ändamål, syntes beloppet nästan skrämmande. Man har ju också brukat
anse ifrågavarande produktion helt och hållet krisbetonad och har egentligen
aldrig vågat hoppas på att skifferoljan i prishänseende någonsin skulle
kunna konkurrera med den importerade oljan, när tiderna återigen bli normala.
Ett närmare studium av propositionen och framför allt ett besök vid Kvarntorp
har emellertid gett åtminstone mig en betydligt gynnsammare syn på
denna fråga:

För närvarande havi ju ett trängande behov av olja för militära ändamål,
och den ökning av årsproduktionen, som genom utvidgningarna vid Kvarntorp
och Kinnekulle skulle vinnas inom relativt begränsad tid, är för visso
högst välkommen för vårt försvar,'' liksom för övrigt också för andra ändamål.
Hedan ur denna synpunkt bör därför ett bifall till propositionen vara ganska
självklart. Ett uppskov sådant som herr Ström föreslog skulle enligt min mening
vara högst betänkligt och bör ej ifrågakomma.

Äng. lån till
Svenska
skifferoljeaktiebolaget

m. m.
(Forts.)

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skifferoljeak tiebolag et m. m. (Forts.)

Det visar sig emellertid också, att våra skifferoljeverk — särskilt må jag
säga verket i Kvarntorp — äro upplagda efter sådana linjer, att man nog kan
hysa en visserligen svag, men dock ej alldeles ogrundad förhoppning om att
här icke blott byggs upp en industri för stunden, utan en industri som kan
få den största betydelse för landets ekonomiska liv. Våra skifferoljetillgångar
i Närke och även annorstädes synas vara praktiskt taget outtömliga. Hittills
ha de fått ligga orörda, då man under fredstiden icke haft något behov att
utnyttja deni, emedan vi kunnat importera olja till billigt pris i hur stora
mängder som helst. Det tycks nämligen vara så, att enbart oljeutvinning icke
kan göra vår skifferindustri räntabel. Men lyckligtvis innehåller skiffern även
andra mer eller mindre värdefulla ämnen, och kan man tillvarata dessa ekonomiskt,
kommer hela problemet i ett gynnsammare läge. Jämsides med oljeutvinningen
pågår för närvarande, såsom också herr Åqvist har framhållit,
både i Kvarntorp och Kinnekulle ett ivrigt forskningsarbete, och goda resultat
synas redan ha vunnits. Vilket värde dessa kunna ha ur industriell synpunkt
är ju ej gott att säga, men man arbetar målmedvetet och, som det föreföll,
med friskt mod, och jag måste säga, att jag har en icke ringa veneration
för den moderna kemiens möjligheter. Skulle man lyckas, har man måhända
lagt grunden till en kemisk industri av stora mått, vilken som sagt framdeles
kan lia en mycket stor betydelse för landets ekonomi. Åtminstone för mig
göra dessa, kanske svaga men dock befintliga, möjligheter den föreslagna kapitalinvesteringen
så att säga mera aptitlig, när man nu ändå på grund av
försvarsmaktens behov är tvingad att anslå så stora penningar som de varom
här är fråga.

Inom utskottet har meningsskiljaktighet praktiskt taget uppstått endast beträffande
en detalj i propositionen, nämligen den planerade sammanslagningen
av företagen i Kvarntorp och Kinnekulle. Här har ju redan förut talats
örn denna fråga, men som jag ser saken, borde endast en mening kunna råda,
nämligen att en sammanslagning skulle innebära mycket stora fördelar. Först
och främst vinner man enhetlighet i fråga örn själva oljeproduktionen, varvid
erfarenheter från de olika verken utan omgång kunna utbytas till båda verkens
favör, och vidare enhetlighet i förvaltningen och i försäljningsarbetet.
Men kanske ännu mer står att vinna genom enhetlighet i forsknings- och experimentarbetet.
I Kvarntorp är redan ett väl utrustat laboratorium i gång,
och alla skäl synas mig tala för att forskningsarbetet koncentreras dit. Herr
Ström talade örn önskvärdheten att få till stånd en tävlan mellan de olika
verken i fråga om forskningsarbetet, men jag tror ej, att någon behöver vara
orolig för denna sak, ty den utländska konkurrensen lärer nog komma att
sörja för att det blir en tillräckligt stor tävlan, så att forskningsarbetet här
hemma ej kommer att stagnera.

Ålla sakliga skäl tala sålunda för att de båda verken sammanslås såsom i
propositionen föreslagits, och några personliga hänsyn böra icke få stå i vägen
för denna naturliga rationalisering. Bergsingenjör Bergh får förvisso ett
rikt verksamhetsfält även efter sammanslagningen och säkerligen mera tid
till just det arbete, nämligen forskningen, som jag tror ligger bäst till för
hans psyke.

Herr talman! Vårt försvarsväsende har ett oavvisligt behov av olja och
skulle med den nu föreslagna utvidgningen erhålla ett högst värdefullt tillskott
inom överskådlig tid; vi lia icke alldeles ogrundade förhoppningar
örn att, tack vare målmedvetet forskningsarbete i samband med oljeutvinningen,
kunna lägga grunden till en kanske livskraftig kemisk industri för tillvaratagande
av våra betydande skiffertillgångar; en sammanslagning av de
båda skifferverken är därvid naturlig och för det helas framgång önskvärd.
Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Ang. lån till Svenska skifferoljeaJctiebolai/et m. m. (Forts.)

Herr Andersson, Karl: Herr talman! I allmänhet kan man nog säga att det
finns skäl för en sammanslagning av olika industrier, sådana som de här ifrågavarande,
när de ägas och innehas av samma person, i detta fall staten.
När jag likväl har anslutit mig till den uppfattning som framgår av reservationen,
alltså avslag på en sammanslagning just nu av de båda skifferverken,
beror detta på de siirskilda omständigheter, varunder dessa verk alltjämt
arbeta, och de särskilda förhållanden som här ligga till grund.

Vi lia att märka, när det gäller dessa båda staten tillhöriga skifferoljeverk,
Kinnekulle och Kvarntorp, att de i många väsentliga avseenden skilja sig från
industriella företag i allmänhet. För det första har varje företag sina råvaror
på platsen, omedelbart intill verket. Vidare alstra verken sin egen kraft och
äro alltså självförsörjande därvidlag, tack vare herr Berghs ugnar. Kinnekulleverket
använder uteslutande ugnar av den berghska typen, och även Kvarntorpverket
får sin kraft tack vare Berghs-ugnar, bortsett från den för den
ljungströmska metoden erforderliga energien. På båda platserna har man således
egna råvaror och egen krafttillförsel.

Hen vidare och framför allt är det för mig avgörande skälet att denna
oljeproduktion alltjämt står på försöksstadiet. Och den kommer enligt min
mening att befinna sig där ända tills den har visat sig i stånd att framställa
olja till sådana priser, att det blir möjligt att uppehålla driften vid dessa företag
även efter kriget i konkurrens med den importerade oljan. Örn vi se på
de nuvarande produktionskostnaderna, skulle man kunna ifrågasätta huruvida
staten i det hela taget borde investera mera kapital i dessa företag just nu,
därest inga förbättringar vore att vänta i fråga om produktion och avkastning.
Enligt uppgifter som vi fingo i Kvarntorp kräver den där framställda råoljan
112 kronor per ton i rena driftskostnader. Då har man inte räknat med
någon förräntning av det där investerade kapitalet på 30 miljoner kronor och
inte gjort några tillägg för avskrivningar å anläggningarna eller dylikt. Medtagas
dessa poster i kalkylerna, så att man räknar med tre procents förräntning
av kapitalet och en ungeför lika stor procentuell avskrivning å byggnader
och anläggningar, kommer oljepriset i dag upp till över 130 kronor per ton
råolja, vilket pris är tre gånger högre än vad denna olja kostade fritt svensk
hamn före kriget. Under sådana förhållanden har man rätt att fråga sig, huruvida
det skall bli möjligt att upprätthålla denna oljeproduktion, när vi en
gång få fred. För min del är jag ganska tveksam på den punkten, såvida inte
sådana förbättringar och nya uppfinningar kunna göras, att tillverkningen av
biprodukter kommer att täcka en stor del av produktionskostnaden. Det är på
detta område som man enligt min mening alltjämt befinner sig på försöksstadiet.

Vidare är det att märka, att produktionsförhållandena ställa sig väsentligt
olika vid dessa båda företag. Vid Kvarntorp ligger skiffern så att säga i dagen.
Man behöver endast avlägsna det överliggande jordlagret, så finns omedelbart
därunder ett skifferlager av cirka 15 meters mäktighet. Man har således för
närvarande inga svårigheter med kalkstenen. Den påträffas inte där dagbrottet
nu befinner sig. Däremot är skifferkoksen ett problem i Kvarntorp. Den
kan endast tillvaratagas vid de berghska ugnarna. Vid de båda övriga ugnarna
i Kvarntorp blir den således en avfallsprodukt. Den måste återtransporteras
till brottet och där täckas med jord fiir att förhindra att den fortsätter
att brinna. Gasen och askan äro andra problem vid Kvarntorp. Där gäller det
alltså att göra dessa ämnen till föremål för nya undersökningar och experiment
fiir att utvinna mesta möjliga av dem. Liksom vid Kinnekulle finns det
i Kvarntorp ett svavelverk, men örn man bortser därifrån ha biprodukterna
i Kvarntorp tills dato utnyttjats i ganska liten omfattning. Vid Kinnekulle

Nr 8.

Onsdagen dea 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skif f erot jenk tiebolag et m. m. (Forts.)
däremot Ilar man kalkstensproblemet att räkna med. Skiffern täckes där av
ett kalkstenslager om 3.5 meters mäktighet, som nu måste undanskaffas. Det
blir väldiga kalkstenspartier som måste lagras och läggas åt sidan. Hittills
har man inte kunnat utnyttja denna kalksten. För Kinnekulleverket är det
alltså detta problem som anmäler sig i första hand och som blir det allra väsentligaste.
Men utom det att skiffern i Kvarntorp nu är lättare att bryta, innehåller
den också en högre procent av olja och ger således ett bättre resultat
än Kinnekulleskiffern vid i övrigt samina produktionskapacitet. Under det att
Kinnekulleskiffern beräknas innehålla 4,5 procent olja, ha proven vid Kvarntorp
utvisat omkring 6 procents oljehalt. Redan detta förhållande ger ju ett
väsentligt bättre utgångsläge för Kvarntorpanläggningen än för Kinnekulleverket.

Detta är alltså själva utgångsläget för de båda företagens arbetsmetoder,
och utvinningen av olja Ilar därför helt naturligt visat sig bli avsevärt bättre
vid Kvarntorp.än vid Kinnekulle. Dock måste jag för min del säga, att herr
Aqvists skildring nog i viss mån var något av en skönmålning, framför allt
kanske beträffande Ljungströmsmetoden. Det är nog riktigt att Ljungströmsmetoden
utvinner en högre procent av lättare råolja, örn man nu vill kalla den
bensin, men det sker på bekostnad av den råolja som stannar kvar i berget.
Den totala utvinningen vid Ljungströmsmetoden är nämligen lägre än vid
ugnarna. Den utvinner endast 60 procent av oljan i skiffern, under det att
ugnarna utvinna 80 procent. Enligt de uppgifter vi fingo i utskottet, är det den
tyngre oljan som kvarstannar i jorden och som visar ett bättre resultat i toppen
beträffande den lättare oljan. Det är således någonting mycket relativt, när
man talar örn att Ljungströmsmetoden ger bättre resultat. Skall man tills vidare
tala örn någon skillnad beträffande dessa två metoder, blir det i verkligheten
den att Ljungströmsoljan ställer sig ännu dyrare än ugnsoljan i produktionskostnad.

När emellertid läget är det, att man har olika svårigheter att brottas med
på de olika platserna, förefaller det mig som om den fortsatta forskningen
och experimenteringen med biprodukter skulle ställa sig gynnsammast och bli
bäst bedriven vid det verk som har att brottas med de största svårigheterna,
alltså Kinnekulle. För Kinnekulleverket är det som jag nyss sade angeläget
att utnyttja kalkstenen, och en annan väsentlig uppgift är att söka nedbringa
produktionskostnaderna genom att utveckla biproduktionen, så att resultatet
åtminstone kan bli lika fördelaktigt som vid Kvarntorp, där produktionskostnaderna
för närvarande äro lägre. Det synes mig således föreligga naturliga
betingelser för en viss konkurrens, örn man vill kalla det så, mellan företagen
i vad gäller att förbättra sina resultat. På ett sådant stadium anser jag att de
båda verken var för sig böra få arbeta självständigt vidare tills resultaten
ligga klara.

Också andra skäl kunna anföras. Utvinningen av kalk som biprodukt vid
Kinnekulleverket i den myckenhet som det här rör sig örn, minst hundra tusen
ton årligen, om den nuvarande brytningen skall fortsätta, är av mycket stort
värde inte minst för det svenska jordbruket, och kanske framför allt för åkerbruksbygderna
runt Vänern. Vi ha ju också fått bevittna, huru såväl kooperativa
förbundet som även lantbrukaresammanslutningar lia intresserat sig för
denna kalkstensförekomst på Kinnekulle och äro beredda att taga till vara och
utnyttja densamma.

Men vad som framför allt har betydelse, är nog huruvida Kinnekulleverket
framdeles får behålla den uppfinnare, som bär lagt grunden inte bara för
Kinnekulleverket utan också för Kvarntorpverket och som hitintills kan sägas
ha varit den som burit fram denna oljeproduktion här i landet. Statsrådet Domö

Onsdagen den o mars 1943.

Nr 8.

Äng. lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget to. to. (Forts.)
uttalade sill förhoppning örn att oljebolaget även i fortsättningen skulle få förmånen
att räkna med ingenjör Berghs kapacitet. För egen del är jag inte alldeles
övertygad om detta. Det har funnits en viss spänning mellan dessa två
företag tidigare, och det synes mig som örn denna spänning inte ännu helt har
utplånats. Det är inte osannolikt att en sammanslagning får den följden, att
just den största kapaciteten på detta område kommer att ställa sig vid sidan
av företaget. Som bevis för bolagsordningens styrka anförde statsrådet Domö
det rekordartat snabba sätt varpå Kvarntorpverket hade uppförts. Ja, vi ha
sett dessa oerhörda anläggningar som kosta över 30 miljoner kronor, och det
är utan tvivel en mycket god prestation att de blivit uppförda på ungefär två
års tid. Men förutsättningen för Kvarntorpverkets anläggning och drift är inte
bolagsordningen som sådan, utan den Berghska uppfinningen. Det är erfarenheterna
vid Kinnekulleverket och de uppfinningar och rön, som där ha gjorts,
som möjliggjort att Kvarntorpverket kunnat byggas så snabbt och lämna de
resultat det i dag gör, och förtjänsten är således inte bolagsordningens.

Jag har med detta, herr talman, sökt angiva de väsentliga skälen som jagbar
funnit tala för att dessa båda företag tills vidare, i varje fall något år
framåt, få arbeta självständigt och var för sig söka visa vilka resultat de kunna
komma till och även för att visa huruvida denna inhemska oljeproduktion
skall kunna upprätthållas efter kriget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Då jag tror mig ha funnit, att den i
sig själv mycket oväsentliga frågan, örn ledningen för Kinnekulleverket blivit
det stora diskussionsämnet, har jag velat taga till orda. _

Den stora frågan i detta fall är väl ändå inte vilken ledning som skall finnas
för oljeindustrien utan förslaget om en mycket kraftig utvidgning av skifferoljeindustrien,
Det förvånar mig därför i någon mån, att organisationsfrågan
kan göras så stor.

Som alla känna till, har staten två oljeföretag. Det ena är ett bolag, som exploaterar
skiffer i Kvarntorp, det andra är marinförvaltningens å Kinnekulle.
Båda företagen ägas alltså av staten, och båda företagen måste ha en ledning.
Det räcker inte, att man har en uppfinnare, det räcker inte, att man har en
driftsledare, utan det måste finnas en ledning för företaget. Staten kan inte
bara överlämna driften av ett företag till en enskild person utan att staten
håller i tömmarna. Det måste finnas en styrelse, inte sant?

Nu har staten i detta fall två styrelser, den ena är ett bolag, den andra
är marinförvaltningen. Det föreliggande förslaget går ut ifrån att staten
skall koncentrera sin verksamhet på det sättet, att det blir samma ledning för
båda företagen. Det måste väl ändå anses, att örn staten på två olika håll driver
en verksamhet av identiskt samma slag, bör det vara en och samma ledning.
Ingen kan väl misstänka mig för att i onödan vilja avhända försvarsväsendet
inrättningar och institutioner. Men jag har nu några års erfarenhet,
och jag måste säga: det är inte rimligt eller möjligt att låta marinförvaltningen
fortsätta såsom företagsledare på detta område. Yi skola komma ihåg, att
marinförvaltningen för närvarande har en långt större uppgift sig ålagd än
detta verk någonsin har haft. Marinförvaltningens ingenjörsavdelning sysselsattes
för närvarande med fartygsbyggnader och andra liknande ting i en
utsträckning, som frestar verkets förmåga till det yttersta. Man kan icke räkna
med att detta verk samtidigt skall kunna utöva en modern driftsledning
över ett så pass stort och från marinförvaltningens andra verksamhet så artskilt
företag sorn Kinnekulleverket.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skif''feroljeak tiebolag et m. m. (Forts.)

Oavsett vilket beslut riksdagen här kommer att fatta, är jag bergfast övertygad
om att det allenast är en tidsfråga, när beslut om sammanslagning måste
fattas. ! det förvaltningsförslag, som för närvarande är under utarbetande
och som jag hoppas, att riksdagen om ett par veckor skall kunna få del av,
måste jag gå ut ifrån deli uppfattningen, att marinförvaltningen icke kan driva
denna industriella verksamhet. Följaktligen tala alla skäl för att staten
koncentrerar ledningen på en hand. När nu staten har ett speciellt organ för
detta i det bolag, som staten har bildat, är det väl högst naturligt, att ledningen
lägges dit. Det vore väl orimligt, om staten skulle resonera som så: »Vi lita
inte på vårt eget bolag och vår egen bolagsstyrelse, vi lita icke på att detta
bolag kommer att göra det för staten bästa.» Inte heller kan det talet hålla
streck, att örn den enskilde man, det här är fråga om, får vara i okvald besittning
av Kinnekulle, komma där att nås de allra mest glänsande resultat.
Vi få väl ha förtroende för att vårt eget företag gör det bästa, som här kan
göras.

Det är inte roligt att diskutera namn, och jag kommer inte att göra det.
Jag skulle bara vilja säga, att det inte är klokt av reservanterna att dra fram
en enskild man och tillskriva honom alla möjliga slags dygder. Herrarna kunna
väl förstå, att detta lätt kan väcka motsägelselusta. Det finns dock i världen
många metoder för att utvinna olja ur skiffer. Den Berghska metoden är
svensk, och den är på sitt sätt lyckad. Alla veta, att det finns en annan svensk
metod, som också tillämpas i Kvarntorp. Den är lika genuint svensk, och man
får kanske säga, att den är ännu mera enastående. Kvarntorpföretaget arbetar
för närvarande, örn jag inte minns fel, med fyra metoder. Det är ju i långt
högre grad ett försöksverk än Kinnekulleverket. Varför skall man låta den ena
erfarenheten och den ene uppfinnaren spela en sådan avgörande roll? Det ligger
i sakens natur, jag upprepar det än en gång, att bolaget kommer att i
statens intresse ta ut de bästa fördelar både i Kvarntorp och i Kinnekulle.
Och lita vi inte på ledningen för vårt eget bolag där, få vi väl i stället se till
att få en ledning, som vi kunna lita på. Vi få inte framställa det, som om bolaget
vöre en mot staten fientlig inrättning, som det gäller att akta och
skydda det stackars Kinnekulleföretaget för.

Jag vill sluta med att säga, att jag efter flera års erfarenhet kommit till
den bestämda meningen, att ett företag av den storleksordning, som Kinekulleverket
har, icke lämpligen kan vara ett bihang till en förvaltning, som har så
oerhört stora uppgifter på helt andra områden och när staten har en styrelse,
som är tillsatt speciellt för att sköta oljeutvinning ur skiffer, är det naturligt
och riktigt, att ledningen för hela verksamheten lägges hos den.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Såsom försvarsministern redan
framhållit, är det egendomligt, att den stora ekonomiska frågan om de många
miljonerna alldeles har skjutits undan i diskussionen, medan hela intresset har
koncentrerat sig på den tämligen enkla organisationsfrågan, vilken styrelse som
skall sköta de båda företagen. Det kan ju synas vara ett uttryck för lokalpatriotism,
om jag här talar för propositionen, liksom herr Åqvist kanske
också kan misstänkas för att lia drivits av sådana bevekelsegrunder. Då skulle
också herr Ström och kanske även herr Andersson i Rixö kunnat av sådana
hänsyn ta till orda för bibehållandet av det nuvarande tvåstyrelsesystemet. Jag
vill då påpeka, att för mig spelar det ur lokalpatriotisk synpunkt ingen roll.
örn ledningen av Kvarntorpverket får handha skötseln även av Kinnekulleverket
eller ej. Styrelsen sitter för ovigt i Stockholm, och det finns inte någon
representant för Närke i densamma.

För övrigt är det ju inte enbart lockande och lustigt att ha ett sådant här

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Äng. lån till Svenska skifferoljeciktiebolaget m. m. (Forts.)
företag i sill bygd. Det är en sak pa bade gott oell ont. Tillverkningen förorenar
luften och fördärvar växtligheten samt revolutionerar förhållandena pa
mångahanda sätt. Den socken, Ekeby, där Kvarntorp ligger var förut en enkel,
renodlad bondesocken. Nu bär den helt hastigt förvandlats till en stor industrikommun
Då kommer oron för framtiden med. Det kan ur ekonomisk synpunkt
vara fördelaktigt att få ett stort företag, men loir blir det efter kriget om
företaget då avvecklas, som man kanske kan befara. Da blir glädjen lorby!

i sorg och veklagan. , . , •

Jag tror därför inte, att man kan säga, att va,re sig herr Aqvist och, jag
å ena sidan eller herrar Ström och Andersson i Rixö å andra sidan ha någon
anledning att ur lokal synpunkt kläda skott för den ena eller andra uppfattningen.
Jag tror, att vi på båda sidor kunna ta sakligt på fragorna.

Vad sammanslagningen beträffar, anser jag, att det inte har anförts tillräckligt
starka skäl för att bibehålla det nuvarande systemet, alldeles bortsett
från att riksdagen själv mycket tydligt har uttalat sig för ett sammanförande.
Här har sagts, att det efter en sammanslagning kommer att bil svart för ingenjör
Bergh att tillvarata biprodukterna på Kinnekulle. Jag kan inte forsta, varför
det skulle bli besvärligare, därför att han kommer att lyda under en av
staten tillsatt styrelse i Stockholm i stället för under marinförvaltningen. J ag
har för resten, särskilt efter vad försvarsministern här sagt, svart att tänka
mig att marinförvaltningen skulle ha något speciellt intresse lör dessa ting.
Och’ då här har sagts, att det är bra med tävlan — herr Ström talade örn konkurrensens
stimulans — kan man le åt detta. Alla veta ju, att någon egentlig
konkurrens inte kan tänkas förekomma nu mellan dessa bada företag. De la
ändå sälja allt vad de kunna producera.

Herr Ström sade också, att det är bra, om olika tillverkningsmetoder tilllämpas,
så att man kan jämföra dem med varandra. Ja, det är i .Kvarntorp,
sorn alla de olika tillverkningsmetoderna ha tillämpats. Dar har man verkligen
prövat dem, under det att vid Kinnekulle bara en metod, den berghska, har

Vad de olika metoderna beträffar, har det, örn jag bortser från den ljungströmska,
som ju står i särklass, visat sig vid Kvarntorp, att såväl den berghska
metoden som de båda andra ha fördelar och nackdelar. Den berghska metoden
ger ett mindre utbyte av olja, men den ger ett överskott pa värme, som kan
användas vid tillverkningen i de andra ugnarna. Man kail alitsa säga, att metoderna
på ett lyckligt sätt komplettera varandra. Tack vare det överskott av
värme, som de berghska ugnarna ge, kan man driva tillverkningen vid Kvarntorp
utan att behöva anskaffa något bränsle utifrån. . , -,

Såsom redan tydligt framgått under debatten, gäller det bär i hog graci
en personfråga. Jag vill inte säga något ont om det. Jag anser det naturligt,
att man slår vakt om en person, som är duktig. Ingenjör Bergh har gjort en
banbrytargärning på detta område, som han är värd bade tack och erkänsla,
ersättning och belöning för. Men han har samma fel som duktiga karlar i allmänhet
ha: han har svårt att underordna sig, han har svårt att erkänna andras
duktighet, och han har svårt att gå med på att något annat än den egna förtjänsten
bör skjutas i förgrunden. Den egna förtjänsten, i detta lall elen egna
metoden, blir så lätt ett självändamål, och det är ju inte meningen, badare! har
staten intet intresse av att bålla under armarna. „ T

Herr Ström sade, att ingenjör Bergh borde få arbetsro pa Kinnekulle, dag
tror, att det inte finns någon risk för alf han inle skall fa arbetsro, bara lian

själv ger andra sådan. . ... , ....

Här har också talats örn att det finns privatintressen, som skulle motsätta
sig att denna tillverkning utvecklas, framför allt genom ett mera rationellt till -

2ö iSr 8. Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skifferoljeak tiebolag et m. m. (Forts.)
varatagande av biprodukterna. Sådana hämningar finnas även uppe i Närke.
Privata företag som Yxhult och andra ha gjort framställningar, att Kva.rntorpsbolaget
inte genom att i den ena eller andra formen utnyttja biprodukterna
skulle få konkurrera ihjäl dessa i närheten liggande privata företag. Jag har
inte märkt, att styrelsen i Kvarntorp nämnvärt påverkats av dessa synpunkter.
För närvarande gäller det ju i första rummet att få fram så stor kvantitet olja
som överhuvud taget är möjligt. Särskilt i fråga örn vissa produkter — speciellt
cementen — bigga ju yttre förhållanden hinder i vägen. Men jag är livligt
övertygad örn att när förhållandena bli sådana, att det verkligen gäller att
utveckla denna produktion och pröva vad den duger till inte bara under rådande
krisförhållanden utan även efter fredsslutet, kommer Kvarntorpsbolagets
styrelse inte att på något sätt låta påverka sig av privata hänsyn i hämmande
riktning.

Vad beträffar denna produktions framtidsmöjligheter, tror jag, trots vad
jag i början av anförandet säde örn oron i bygden, att det finns utsikt till att
produktionen skall kunna fortsätta, även bortsett från att det säkert kommer
att vara ett starkt statsintresse, att den fortsätter också örn den inte skulle kunna
konkurrensmässigt hävda sig på den fria marknaden. Detta beror givetvis i
hög grad på priset på importerade oljor efter kriget, och detta kommer att bero
av den skattepolitik, som staten för. Jag misstänker, att staten kommer att
lägga en mycket hård skatt på dessa oljor, och då blir det givetvis lättare folden
inhemska produktionen att hävda sig.

Herr Andersson i Rixö hyste vissa farhågor. Han anförde siffror, som närmast
skulle tyda på att det vore ganska utsiktslöst att fortsätta produktionen.
Jag tror inte, att man bör låta avskräcka sig av sådana uppgifter beträffande
kostnaderna. Jag har från bolagets egen direktör fått den uppgiften, att om
man bortser från anläggningskostnaderna, som ju äro betydande, skulle vid
Kvarntorp kunna utvinnas en olja, som i pris gott skulle kunna konkurrera
med den importerade olja, som salubjöds här i landet före kriget. Då ju anläggningskostnaden
redan är betalad, skulle man på grundval av en sådan
kalkyl gott kunna tänka sig möjligheten av en fortsatt produktion även efter
kriget. Under alla förhållanden finns den möjligheten vid Kvarntorp. Jag almera
tveksam om huruvida den finns vid Kinnekulle. Det kan väl inte gärna
vara möjligt, att man skulle anse sig böra bibehålla detta företag under en
särskild regim för att det, ehuru icke konkurrensdugligt, skulle kunna bestå
efter kriget.

Herr talman! Jag tror inte, att konkurrensen under kriget mellan de båda
företagen kan lia någon betydelse alls. Den kan inte spela in vid det bedömande,
som riksdagen i dag har att företa. Under alla förhållanden är det
givetvis rationellt, när staten äger två företag av precis likadan art, att dessa
drivas under en gemensam regi och inte hänvisas att driva både konkurrens
och allehanda kampanjer mot varandra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Karlsso», Gottfrid: Herr talman! Jag har begärt ordet i detta ärende
närmast därför att en organisation, som jag kan anses företräda, har haft avtal
nied marinförvaltningen alltsedan 1932, då denna fick hand örn ledningen av
oljeutvinningen vid Kinne-Klevaverket. Avtalets syfte har varit att tillvarata
kalkstenen och elen skiffer, som inte var lämplig för utvinning av olja, och nyttiggöra
det till sådana produkter, sorn voro av värde för det svenska lantbruket.
Kooperativa förbundet har enligt detta avtal ända sedan 1932 tillverkat
jordbrukskalk av denna sten och skiffer. Det har skett via en särskild ekonomisk
förening, i vilken Kooperativa förbundet äger hälften och Svenska lant -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Äng. lån till Svenska skiffsröljeaktiebolaget ra. m. (Forts.)
männens riksförbund den andra hälften. Jag vill här betyga, att det mellan
marinförvaltningen, som haft ledningen av Kinne-Klevaverket, och den andra
avtalsslutande parten har rått ett utmärkt samarbete under de år som gatt.
1932 års avtal utgick förra året, och ett nytt avtal är nu preliminärt uppgjort,
ett avtal som helt naturligt måste underställas regeringen, innan det kan träda
i kraft. Det är avsett, att verksamheten skulle fortsätta.

Vi togo visserligen i början vissa risker, men det hela har gått ekonomiskt
bra och varit fördelaktigt främst för det västgötska lantbruket, som fatt kalk
till rimliga priser. Samtidigt har det varit en fördel för Kinnekulleverket, att
denna kalksten och skiffer kunnat utnyttjas. Jag föreställer mig, att detta gett
Kinne-Klevaverket en bättre ekonomi än om man inte haft möjlighet att tillvarata
dessa produkter vid sidan örn oljetillverkningen. Det är klart, att när
man haft ett sådant utmärkt samarbete med den andra parten, har man velat
fortsätta det till fromma för det hela.

Här har emellertid sagts, och det säges också i propositionen och i utskottsutlåtandet,
att det måste vara av mycket stor betydelse, att man kan utvinna
det mesta möjliga av flytande bränsle inom landet, då det inte går att få in
något utifrån. Denna strävan har ju ingen någonting att erinra mot. Det Ilar
inte heller rests något motstånd vare sig nu eller vid tidigare tillfällen, då frågan
varit förelagd riksdagen, mot det anslag, som har begärts, för att möjliggöra
utvinnande av flytande bränsle i största möjliga utsträckning. .Inte ens reservanterna
resa något motstånd mot en fortsatt investering av kapital av mycket
stora mått, för att det svenska samhällets behov av flytande bränsle i så
stor utsträckning som möjligt skall kunna tillgodoses genom inhemsk tillverkning.
Men för att förverkliga denna mycket lovvärda strävan är det enligt mitt
förmenande —- där står jag på samma ståndpunkt som reservanterna — inte
nödvändigt att sammanslå de båda oljeverken under en styrelse.

Mot reservanternas tal om att konkurrensen mellan de båda företagen innebär
en fördel har invänts, att detta inte kan ha någon betydelse. Herr^ andre
vice talmannen yttrade nyss, att olika metoder att utvinna olja provas på samma
ställe, nämligen vid Kvarntorp, och att det där sålunda blir konkurrens
mellan dessa metoder. Men det ligger väl inte till riktigt på samma sätt, örn
man har bara ett företag, som då det är två relativt självständiga företag, som
sträva efter att enligt olika metoder söka nå bästa möjliga resultat till fromma

för det hela. „ „ „ .

Det har också sagts av herr Ekströmer, att forskningsarbete pagar såväl i
Kvarntorp som i Kinne-Kleva, och det finns, menar man, ingen anledning att
tro, att det inte skulle komma att pågå lika intensivt, om det sammanföres under
en ledning. Jag har den uppfattningen, att detta arbete på att utnyttja de
olika metoderna på bästa sätt ovillkorligen måste stegras, om det är två relativt
självständiga företag, som sinsemellan tävla örn att na bästa möjliga resultat.

Jag skall inte ta mera tid i anspråk, herr talman. Jag har velat antora det
nu sagda som motivering för att jag vid den kommande voteringen röstar för
reservationen, till vilken jag nu hemställer örn bifall.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag delar herr Åkerbergs mening, att det
stora problemet här är att avgöra, huruvida man skall offra nya stora miljonbelopp
för att möjliggöra en ökad oljeutvinning eller ej. Örn.den saken tyckes
det ju i varje fall inom utskottet inte ha rått delade meningar, örn jag nu
bortser från vad som möjligen kan ligga bakom en blank reservation av herr
Svensson i Grönvik.

Jag har också den uppfattningen, att det inte tjänar någonting till att lia

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skif ferolje aktiebolag el m. m. (Forts.)
t. ex. krigsfartyg, . än mindre att bygga nya, som kosta hundratals miljoner,
om man inte har olja att driva dem med. Vårt försörjningsläge är ju sådant, att
man får såsom en krisåtgärd offra så mycket man kan för att t. ex. göra det
möjligt för våra fiskare att i största möjliga utsträckning bidraga till folkhushållningen.
Örn den punkten råder således i stort sett fullkomlig enighet.

Men jag är övertygad örn att detta är ett kristidsproblem och i första hand
bör ses som ett sådant. Företagsamheten i vårt land är så stor, att örn framställning
av olja, ur skiffer vore kommersiellt lönande under vanliga förhållanden,
inklusive rimliga fraktförhallanden, sa skulle vi ha haft en blomstrande
skifferindustri för länge sedan. Den tillvaro, som Kinnekulleverket har fört.
vilket, kan man val säga, är en ren beredskapsinstitution, för flottans räkning,
är efter min mening ett tillräckligt bevis för att en oljeindustri i vårt land under
normala tider icke har förutsättningar för ekonomisk drift. Örn man, i fall man
lågt ned stora kapitalkostnader och sedan står inför valet att fortsätta med
driften eller ej, säger: »Vi skriva bort all kapitalkostnad och räkna inte med
något skgs krav på förräntning eller dylikt», då kunna möjligen förhållandena
ställa, sig litet annorlunda. Därom kan jag naturligtvis inte yttra mig. Men
jag vill säga, att vi måste i denna dag gratulera oss till, att vi lia haft en sådan
beredskapsmdustri i liten skala uppe på Kinnekulle, därför att det är den.
som säkerligen har varit en av^ de väsentliga förutsättningarna för att man
mycket snabbt kunnat sätta, i gång med oljeutvinning på annat håll. Och jag
tror, att det är alldeles riktigt, som t. ex. herr Åqvist framhöll, att man har
anledning att vara glad över att det har gjorts nied en sådan fart — en sådan
amerikansk fart brukade man säga förr i världen -— som har skett. Men örn
herr Åqvists^ framställning i allt väsentligt var riktig, och det tror jag deli
var '' alitsa att ravaran, ol.jeskiffern är minst 50 procent rikare på olja i
Kvarntorpsområdet lin vid Kinnekulleområdet och ligger bättre till och är
lättare att taga ut, i det man slipper gå under jorden och kan ta råvaran i
öppet schakt — då är det väl uppenbart, att Kvarntorp skall ha oerhört mycket
större förutsättningar för att kunna bestå i fredstid än ett verk uppe vid
Kinnekulle. Jag litar däremot inte på herr Åqvists resonemang, då han talade
om, att örn man räknade bort priset på svavel, så blir kostnaden för olja
så och så mycket. Vad svavel.kommer att kosta efter det kriget är slut och
fredsknsen ebbat ut, är det ,]u ingen, som vet. Men det finnes väl ingen anledning
att förutsätta, att inte italienskt svavel skall komma i marknaden och
att priset skall bestämmas av kostnaderna där nere och av fraktkostnaderna.
När bristen på tonnage har försvunnit, förmodar jag således, att priset på svavel
kommer att falla högst betydligt, och på samma sätt tror jag det är klokt
att resonera i fråga örn andra biprodukter, som kunna utvinnas.

Då är således för mig denna organisationsfråga inte en fråga örn hur man
skall reda sig under ett fåtal år, tills det blir fred eller fredskrisen är slut, utan
.det blir närmast en fråga örn hur man skall bete sig vid avvecklingen av denna
industri, pa samma sätt som det har gällt att avveckla den torvindustri, som
vi hade under förra världskriget, och Sveagruvan, för att taga ännu ett
exempel.

Jag är helt naturligt fullt övertygad om olämpligheten av att i längden
driva två. skilda företag, och speciellt blev ,iag fullkomligt övertygad av försvarsministerns
anförande örn att det är fullkomligt orimligt, att marinförvaltningen,
som har helt andra uppgifter, skall driva ett verk, som skall försöka
att halla sig uppe i konkurrensen under fredstider. Men örn det gäller att nedlägga
verken en gång -— det kan, vara nyttigt att ha en beredskapsmdustri
av litet matt, ^ som närmast skall utgöra ett frö till expansion, när en kris
kommer, örn så behöves — då är jag inte lika säker på, att hans resonemang

Oasdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Ang. lån till Svennka skifferoljeaktiebolaget m. m. (Forts.)
Faller. Då är det mycket möjligt, att det är bättre att låta marinförvaltningen,
om jag så må säga, blamera sig med ett dåligt ekonomiskt driftsresultat, som
dock kanske är det bästa, som kan åstadkommas, än, att låta en förnäm bolagsstyrelse,
som uppträder med pretentioner på kommersiellt anseende, göra det,
Och jag får säga, att jag har av den förda diskussionen inte blivit övertygad
om vilket som egentligen är det klokaste. Jag har för mig, att det verkliga
skälet för utskottsmajoritetens ståndpunktstagande är ett hopp örn att här
skall bli en industridrift, som kommer att stå sig under normala tider, och det
tvivlar jag på. Men jag skall inte tillåta mig att uttala något slags säkert
omdöme örn den saken, utan jag är bara litet skeptisk med hänsyn till erfarenheter,
som gjorts på liknande områden.

Jag känner inte någon av de personer, som äro intresserade i dessa företag,
tekniskt eller ekonomiskt. Jag har således ingen uppfattning örn ingenjör
Berghs betydelse eller örn betydelsen av ledningen för Kvarntorpsverket eller
dess laboratorier o. s. v., ty dessa saker känner jag inte alls. till. Men jag kan
inte hjälpa, att jag alltid anar, att det är litet sunt förnuft i vad Kooperativa
förbundets chef säger, och han har uttalat sig för att man skulle vila på hanen
ett år, och jag tycker det är ett råd, som det inte kan vara så farligt att följa.
Om man följer det rådet, så skaffar man sig ett års betänketid.

Det kan ju hända, att marinförvaltningen har några skeppsbyggnadsingenjörer
eller ingenjörer av andra slag, som behövas bättre på annat håll, men
som nu sysselsättas vid Kinnekulleverket. Men har den inte det —- och det vet
jag ingenting örn —- så förstår jag inte, att man under ett ar kan förlora sa
mycket, ifall man fortsätter i de gamla spåren.

Ja, herr talman, mitt resonemang är ju ingalunda knivskarpt, och orsaken är,
att jag känner för litet till detaljerna för att kunna bilda mig ett bestämt omdöme
örn saken, men jag har på känn, att det inte kan vara någon fara med att
lugna sig ett år, och därför kommer jag att rösta med reservanterna.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Innan denna debatt avslutas,
skall jag be att få säga några ord om den uppfattning jag har i detta spörsmål.

Beträffande själva sammanslagningen anser jag, att det ar en välbetänkt
åtgärd. Denna tanke är inte heller ny, ty redan inom särskilda utskottet vid
urtiman 1940 gjorde den sig starkt gällande och togs under noggrann omprövning.
Men det hjälper nu inte vad en del försäkra örn sin ställning, att den
är oberoende av alla personliga hänsyn. Det var i alla fall den gången så,
att vissa hänsyn till personer avgjorde frågan, d. v. s. medförde, att vi. inte
ansågo oss kunna sammanslå dessa båda företag. Nu har ju ett förslag härom
kommit, och jag tycker, som sagt, att det är välbetänkt.^ Man kan ju ej i evighet
taga personliga hänsyn vid avgörandet av dessa frågor. Om det nu verkligen
är så -— såsom vi hoppas och tro — att vi genom en sammanslagning
kunna bättre utnyttja krafterna och möjligheterna, så förefaller det åtminstone
mig vara vår skyldighet att medverka härtill.

Beträffande sedan de stora kapital, som åtgå, så har jag varit litet tveksam
på den punkten innan jag anslöt mig till majoriteten inom statsutskottet. Jag
skulle i själva verket helst ha velat få fram ett förslag, som avvek både från
reservationen och majoritetens förslag, i detta fall propositionens. Jag skulle
nämligen velat ha fram ett förslag, som enbart avsåg en sammanslagning,
men att företagen fortsatte med samma ekonomiska tillgångar, som de hittills
ha använt. Jag tror nämligen, att man inte kan vara så alldeles över sig
säker på hur det kommer att ställa sig i fortsättningen efter kriget. Och då
man inte står på så absolut fast grund, som man skulle önska i fråga om be -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget, m. m. (Forts.)
drivandet av denna verksamhet, så skulle jag helst se, att man fortsatte den
efter en sammanslagning, men vore försiktig med att utnyttja de 25 miljoner,
som här begäras.

Nu vet jag, ju, att vi ha svårigheter i fråga örn oljan. Vi behöva den, men
kunna inte få den importerad, och det är ju klart, att man helst vill stå på
den säkra sidan i det avseendet. Men fastän inte någon har velat framställa
ett sadant yrkande i statsutskottet, så skulle jag i alla fall vilja ha till protokollet
antecknat, att jag för min del ej skulle anse det vara någon fara å färde,
om man nu vore försiktig med användandet av det stora kapital, som här kräves,
tills man står på fastare grund beträffande produktionen och dess ekonomiska
resultat.

Det är denna, örn jag så får säga, reservation eller betänksamhet, som jag
har anfört inom statsutskottet, fastän jag anslöt mig till majoriteten där. jag
ber alltså trots dessa betänkligheter att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Försvarsministern yttrade i sitt anförande,
att det vore oklokt av reservanterna att inblanda enskilda personer i
debatten. ^ När jag nämnde ingenjör Berghs namn, så gjorde jag det därför,
att statsrådet Domö tidigare dragit in honom i debatten och räknat med hans
fortsatta medverkan vid oljetillverkningen.

Sedan yttrade försvarsministern, att den berghska ugnen visade det sämsta
resultatet. Ja, det är riktigt, att vid Kvarntorp lämna de två andra ugnarna
— det finnes två berghska ugnar och två av annan konstruktion — ett bättre
resultat än den berghska anläggningen. Men dessa ugnars drift är helt och
hållet beroende av att kunna erhålla värme från den berghska anläggningen.
Förutsättningen för att dessa ugnar i Kvarntorp skola lämna ett gott resultat
är alltså den berghska ugnen. Den berghska ugnen ligger således, kan man
säga, till grund för Kvarntorpsindustrien och dess nuvarande driftsresultat.
Om vi inte hade denna ugn, så finge de övriga ugnarna i Kvarntorp tillföras
värmeenergi utifrån i form av ved eller något annat bränsle och skulle då icke
lämna det ekonomiska resultat de nu göra.

Jag vill till sist, herr talman, säga, att jag i det stora hela taget delar herr
Björnssons uppfattning i denna sak. När oljeproduktionen har kommit över
försöksstadiet här i landet, och när det finnes anledning att räkna med, att en
oljeproduktion skall kunna fortsätta även under fredliga tider, då skall jag
vara med örn att förorda en sammanslagning.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den hemställan, som innefattades i den av herr Torsten Ström m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ström, Torsten, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Äng. lån till Svenska skif f erot jeakt isbolag et rrv. m. (Forts.) .

Vinner Nej, bifalles den hemställan, som innefattas i den av herr Torsten
Ström m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Majit? förslag i fråga örn ersättning till E. Hedblom
i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn bestridande av änkan
Signe Hanna Viktoria Jernbom tillkommande livränta;

nr 6, i anledning av väckt motion örn gratifikation och pension åt förre vaktmästaren
å riksdagens tryckeriexpedition J. D. Bergstrand;

nr 7, i anledning av väckta motioner örn gratifikationer åt änkorna efter två
hos riksdagens andra kammare anställda vaktmästare; samt

nr 8, i anledning av väckt motion om förhöjd pension åt förre trädgårdsmästaren
vid Tumba bruk J. Th. Jansson.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till Lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av
betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m., bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner om lika arvsrätt för utomäktenskapliga och inom äktenskap födda
barn.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 175 i första kammaren av herr Linderot
samt nr 265 i andra kammaren av herrar Persson i Stockholm och Hagberg
i Luleå. I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn förslag till
en sådan revidering av arvslagen, att utomäktenskapliga barn erhölle lika arvsrätt
som de inom äktenskap födda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, I: 175 och IT: 265, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Linderot: Herr talman! Denna fråga kanske ej betraktas såsom hörande
till de större, men icke förty anses den av mycket stora delar av folket
som en viktig fråga, en rättsfråga av stor principiell betydelse, och det är
ju inte en, utan flera gånger, som riksdagens uppmärksamhet har påkallats
för att en lösning i sådan riktning, som motionen förutsätter, skulle åstadkommas.
Nu är det emellertid ett enigt utskott, som hänvisar till att utredning
pågår, varför motionen icke anses böra föranleda till någon åtgärd.

Äng. utomäktenskapliga

barns arvsrätt.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. ulomäktenskapl i g a barns arvsrätt. (Forts.)

Jag vill ge utskottets ledamöter den upplysningen, att jag mycket väl var
medveten örn att utredning pågår, så det är inte genom ett förbiseende härav,
som motionen har tillkommit, utan den har tillkommit bl. a. för att giva
utredningen en liten puff framåt. Och dessutom har motionen tillkommit för
att pröva, huruvida inte riksdagen skulle vilja positivt taga ståndpunkt i en
fråga, där en utredning pågår. Jag anser nämligen inte frågan vara så komplicerad,
att det just därför måste föreligga ett omfattande utredningsmaterial,
för att riksdagen skulle kunna taga ståndpunkt. Om så vore fallet, då
vore det ju meningslöst att motionera. Nej. jag tror, att riksdagen här skulle
kunna taga principiell ståndpunkt utan att avvakta utredningens resultat. Jag
ber att få rikta uppmärksamheten på att utredningen pågår sedan 1936, och
jag undrar, örn frågans komplicerade natur motiverar en utredning, som nu
går på åttonde året.

Det är tyvärr så, och jag ville passa på tillfället att fästa uppmärksamheten
på den saken, att en fråga, som man inte vill klart avvisa, en fråga, där
man inte egentligen vill bekänna färg, utan som man vill skall avföras från
dagordningen utan att man behöver taga ståndpunkt till den, en sådan fråga,
av vilken art den vara må, hänvisas alltid till utredning.

Nu får man ju vara glad, när en fråga hänvisas till utredning. Då finnes
alltid en möjlighet till att den kan återkomma. Men det finnes graderingar
i det fallet. Det händer, att den fråga, man väckt, hänvisas till förutsättningslös
utredning, och då skall motionären vara mycket, mycket misstänksam, ty
då vill man, att det skall dröja mycket länge, innan den återkommer. Så finnes
det en formulering till, och den återfinnes i riksdagens skrivelse till Kungl.
Maj :t i den här frågan från år 1936. Där heter det, att Kungl. Maj :t bör låta
verkställa en allsidig förutsättningslös utredning. Och när man skriver både
»allsidig» och »förutsättningslös» örn en utredning, då kan man vara övertygad
örn att den inte kommer tillbaka i motionärens livstid. Och det är just
det tråkiga, att det här är fråga örn en sådan allsidig förutsättningslös utredning.
Det är det, som jag har velat påkalla kammarens uppmärksamhet för,
och jag har alltså tagit till orda icke i den tron, att jag skulle kunna övertyga
kammaren örn att man nu bör fatta ett positivt beslut, men jag har inte velat
försitta tillfället att visa på denna utomordentliga parlamentariska apparat,
som man har tillskapat och till vilken man kan hänvisa frågor, som borde lösas
genast. Jag har dessutom velat be de utredningsmän, som för närvarande ha
hand om denna fråga, att icke fästa sig så förfärligt mycket vid det allsidiga
och det förutsättningslösa, utan någon gång låta frågan örn utredning bli konkret
och återkomma med ett förslag, så att riksdagen kan taga ståndpunkt i
frågan.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till den av mig väckta motionen i
detta ärende.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag skall gärna bekänna färg i själva saken.
Jag delar den mening, som motionären har gjort sig till talesman för, och jag
önskar liksom han, att utredningen snart måtte leda till ett positivt resultat.
Jag tror också, att det inte finnes någon anledning att antaga, att denna utredning
kommer att dröja längre än som är nödvändigt. Det är ju så numera
med många utredningar, att de få ligga nere under nuvarande tidsförhållanden,
och utskottet har svårt för att pådriva departementet i frågor av denna
art. Men det finns ingen anledning att draga i tvivelsmål att det även är utskottets
önskan, att den nu ifrågavarande utredningen inte måtte fördröjas
längre än som är erforderligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Ang. utomäkt enskaplig a barns arvsrätt. (Forts.)

Herr Linderot: För att intet missförstånd skall föreligga ber jag få säga,
att jag inte Ilar avsett vare sig utskottets ärade ordförande eller någon annan
med det klander, som jag här i allmänhet uttalat för att frågan nu inte föreligger
till positivt beslut i riksdagen. Jag förstår, att utskottet icke, som
saken ligger till, har kunnat göra på annat sätt. Men jag vill uttala min tillfredsställelse
över att utskottets ordförande har anslutit sig till denna lilla
anmaning, som jag gjort till utredningsmännen, och jag känner mycket väl
till, att herr Schlyter hör till dem, som säkerligen inte vilja förhala frågan.
Han har ju själv visat sitt positiva intresse långt, långt tidigare för denna frågas
riktiga lösning, och jag vill inte, att det skall framstå, som örn jag hade
inneslutit herr Schlyter — framför allt inte honom — i mina klandrande ord.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckta Ani- hemmamotioner
örn ändring i gällande arvslagstiftning i syfte att säkerställa hemma- ”(7^er™
varande barns rätt till ersättning för arbete i hemmet. n^ng tör ariei<>

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, ’ hemmet.
till lagutskott hänvisade motioner, nr 87 i första kammaren av herr Gustavson
m. fl. samt nr 134 i andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte begära utredning angående sådan ändring av gällande
arvslag, att då arvet bestode av jordbruksfastighet eller till sådan hörande
lösegendom barn, som efter en uppnådd ålder av 16 år arbetat i hemmet, skulle
med förmånsrätt erhålla ett belopp motsvarande halv lantarbetarlön enligt gällande
avtal, att detta belopp icke finge påverka ifrågavarande barns arvsrätt
i övrigt och att sådan fordran icke skulle preskriberas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:87 och 11:134, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag konstaterar beträffande detta utlåtande
detsamma som man gör i fråga örn flertalet utskottsutlåtanden. Utskottet
skriver synnerligen välvilligt, men resultatet blir i alla fall i den kända stilen,
att »förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda».

Trots de blommor, som kastats på båren, vill jag i egenskap av motionär icke
låta begravningen ske i fullkomlig tysthet.

Utskottet framhåller bl. a., att frågan är komplicerad och ganska krånglig
att reda upp. Det äro vi motionärer mycket medvetna örn. Yi ha därför nöjt
oss med att endast begära en utredning. Jag skulle kunna nämna flera exempel
på hur behjärtansvärd denna sak är, vilket ju också utskottet medger. Jag
skulle kunna anföra exempel på hem, där ett eller flera av barnen givit sig
ut i unga år och uppnått en synnerligen stabil ställning i livet. De ha kanske
blivit tjänste- eller ämbetsmän i något av de olika verken. Det av syskonen,
som stannat hemma och hållit ihop hemmet, har fått nöja sig med en mycket
torftigare tillvaro, trots alt han kanske haft samma förutsättningar och möjligheter
som de andra att slå sig fram i livet. Utan hjiilp av den, som stannat
hemma, skulle hemmet kanske icke ha kunnat bibehållas, utan det hade över Forsta

kammarens protokoll 19Jf3. Nr S. 3

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Äng. hemmavarande barm rätt till ersättning för arbete i hemmet. (Forts.)
gått till, såsom man säger på landsbygden, oskylda personer, ty föräldrarna
hade inte på ålderns dagar kunnat orka med att behålla det. När föräldrarna
sedan fallit ifrån, komma de andra syskonen, som ha det bra mycket bättre
ställt, hem och yrka på att arvet skall delas och gården säljas till den högstbjudande.
I många fall går det därhän, att det av barnen, som gått hemma på
gården och slitit och arbetat, inte orkar med att betala den begärda köpesumman.
Gården kommer då ut i marknaden och kanske köpes av en person, som har
mycket tvivelaktiga förutsättningar för att kunna driva jordbruk, men som har
tillräckligt med pengar för att kunna köpa stället. Det är för att råda bot på
denna orättvisa, som vi ha väckt vår motion.

Utskottet invänder, att det finns en hel del andra kategorier, som motionärerna
ha glömt och som man anser borde vara med. Man räknar upp »barn
till arrendatorer, torpare, lant- och skogsarbetare eller andra personer utan
egen gård». Även dessa gruppers söner och döttrar borde enligt utskottets mening
beredas möjlighet att kvarstanna på landsbygden. Det är riktigt, men man
kan väl inte påstå, att frågan beträffande torpares, lant- och skogsarbetares
barn är aktuell på samma sätt som när det gäller jordbrukarnas barn. Man
kan väl inte säga, att barnen i en lantarbetar- eller torparfamilj genom sitt
arbete hemma hjälpa till att hålla hemmet samman på samma sätt som jordbrukarnas
barn. Beträffande arrendatorernas barn är det för övrigt inte heller
riktigt att påstå, att motionärerna ha lämnat dem utanför, ty vi ha ju i
vår motion skrivit: »då arvet består av jordbruksfastighet eller till sådan hörande
lösegendom.» Vi ha således inte glömt bort arrendatorernas barn.

Man kan visserligen, såsom utskottet framhåller, befara, att det kan komma
att uppstå stora bevisningssvårigheter, när det gäller att fastställa, huruvida
de hemmavarande barnen fått ersättning för sitt arbete eller inte. Det är
alldeles riktigt. Men därför behöver man väl inte dra sig för svårigheterna. Vi
ha ju nöjt oss med att begära en utredning, och det hade väl blivit denna utrednings
uppgift att försöka komma till rätta med de svårigheter, som här
anmäla sig.

Jag anser, att detta är en mycket viktig fråga och att det, örn man kunde
göra något åt den, skulle vara ett, låt vara litet steg i rätt riktning för att
i någon mån hejda den oroväckande flykten från landsbygden och avhjälpa
den alltmer kännbara bristen på arbetsfolk inom jordbruket.

Såsom saken nu ligger till, med ett enhälligt utskott, som icke har ansett
sig kunna tillstyrka en utredning, och då det icke finns någon reservant, är
det ju ganska hopplöst och skulle kanske till och nied verka som en demonstration,
örn jag nu skulle yrka bifall till motionen. Jag skall därför icke göra
detta, utan nöjer mig med att på detta sätt ha beledsagat riksdagens beslut
med en förhoppning om att denna fråga för framtiden icke måtte bli bortglömd,
utan att den skall komma tillbaka.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få sluta mitt anförande utan att
ställa något yrkande.

I herr Gustavson yttrande instämde herrar Löfvander och Ljungdahl.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Om ändring Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning av väckt
av § 13 ord- motion om viss ändring av § 13 ordningsstadgan för rikets städer.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion^ nr 186,
7 städer. vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Björck m. fl. anhållit, att

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Örn ändring av § 13 ordning sstadgan för rikets städer. (Forts.)
riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa om sådan ändring av § 13 ordningsstadgan
för rikets städer, att tillstånd till anordnande av offentliga och
därmed jämställda icke-kulturella nöjestillställningar ej finge av polismyndighet
eller landsfiskal meddelas, därest ansökan därom blivit avstyrkt av fullmäktige
i kommunen eller av de personer, åt vilka de uppdragit att å kommunens
vägnar avgiva yttranden i ärenden angående beviljande av sådant
tillstånd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, 1:186, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Björck: Herr talman! Jag har med intresse tagit del av den redogörelse,
som ingår i utskottets motivering för yrkandet örn avslag på vår motion.

Vi finna av denna redogörelse, att riksdagen vid upprepade tillfällen under
senare år har gjort framställningar till Kungl. Maj :t om revision av ordningsstadgan
för rikets städer. Man har därvid särskilt framhållit önskvärdheten
av att de kommunala myndigheterna måtte beredas ökat inflytande på
dessa frågors handläggning. Riksdagen har både år 1936 och 1938 skrivit till
Kungl. Maj :t i denna fråga på grund av väckta motioner. 1938 tillsatte Kungl.
Maj :t en särskild sakkunnig, som fick i uppdrag att utreda ifrågavarande
spörsmål. Det är rätt intressant att finna att i direktiven för denna utredning
framhålles bl. a. att ordningsstadgan måste anses föråldrad och i behov
av revision. I december 1939 beslöt emellertid Kungl. Majit att denna utredning
skulle vila tills vidare. Sedan riksdagen första gången skrev till Kungl.
Majit i denna fråga ha nu sju år förflutit. Det är således fler än herr Linderot,
som ha anledning att fråga sig, varför vissa ärenden skola behöva ta så
lång tid. Utredningen vilar nu på fjärde året, och man biir då inte förtänka
oss, som äro intresserade av att något göres i denna sak, att vi genom en
motion vilja ge vederbörande en påminnelse.

Jag tillåter mig att påminna om att förlidet år gjordes i andra kammaren
genom en motion en framstöt i samma syfte som nu. Motionärerna framhöllo
då, vilket jag skall tillåta mig att citera, bl. a. att den reglering och sanering
av det offentliga nöjeslivet, som avsågs med tillkomsten av 1932 års
ordningsstadga, näppeligen kan sägas ha åstadkommits. Enligt en P. M. till
denna stadga ålåg det landsfiskalerna att samverka med de kommunala myndigheterna.
En undersökning — det var en statistisk undersökning, som gjordes
i vissa län — visar emellertid att det hört till sällsyntheterna, att de kommunala
myndigheterna ens ha tillfrågats. I det utlåtande, som andra kammarens
första tillfälliga utskott avgav över denna motion, heter det bl. a.:
»Rörande den framkomna frågan örn revision av 1932 års ordningsstadga i
syfte att återupprätta kommunernas medinflytande i fråga örn nöjeslivets art
och omfattning i kommunerna finner utskottet anledning understryka att en
viss oklarhet synes råda beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser.
Ordningsstadgans nuvarande bestämmelser förefalla också vara alltför vaga.
De ge icke enhetlig vägledning vid bedömandet av inkomna ansökningar ur
ordnings.synpunkt och synas icke ge rum för prövning ur behovssynpunkt.
Bestämmelserna böra därför underkastas revision, så att de bli klart preciserade
och därigenom i stånd att vara en pålitlig grund för en enhetlig bedömning
över hola riket. Beträffande
stämmelserna örn nöjestillställningar av s. k. ti vol ikaraktär eller av enskild
person i vinningssyfte anordnade tillställningar böra få starkt restriktiv karaktär.
I fråga om nöjestillställningars beviljande synes en lämplig avväg -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Om ändring av § 13 ordnings st ad g an för rikets städer. (Forts.)
ning erhållas, örn avgörandet bibehålies hos polismyndigheten men att kommunala
organ såsom drätselkammare, kommunalnämnd, nykterhetsnämnd
och barnavårdsnämnd tillerkännas yttranderätt i dessa ärenden.»

Vad jag här citerat är i stort sett vad vi ha velat få fram med vår motion.
Vi anse emellertid, att de kommunala organen böra ha icke endast yttranderätt,
utan i någon mån också beslutanderätt i dessa frågor, åtminstone i vissa fall.
Då vederbörande kommuner få vidkännas följderna av nöjeslivets urartning,
böra de enligt vårt förmenande inte stå alldeles utan inflytande, när det gäller
nöjestillställningarnas anordnande. Vi ha med vår motion velat ytterligare
understryka önskvärdheten, för att inte säga nödvändigheten, av att denna
fråga snarast möjligt bringas till sin lösning. I förhoppning om att den utredning,
som nu har vilat i snart fyra år, måtte återupptagas snarast möjligt,
har jag emellertid, herr talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Gustavson.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion, angående viss ändring i lagen om folkpensionering
;

nr 3. i anledning av väckt motion angående utredning örn höjning av inträdesåldern
för medlemskap i erkända sjukkassor;

nr 4. i anledning av väckt motion örn viss ändring i 19 kap. 10 § jorddelningslagen;
samt

nr 5, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i lagen örn semester.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Om viss änd- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckt
ring i den s. k. motion angående viss ändring i lagen örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshaenexttarlagen.
vare jn]QSa under nyttjanderätt upplåtet område.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 131,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herrar Wagnsson och Magnusson
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
örn utredning, huruvida icke den i lag av den 18 juni 1925 örn rätt i vissa
fall för nyttjanderättsinnehavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
i 1 § fastställda tiduunkten, den 1 januari 1919, skulle kunna framflyttas
till en senare tidpunkt.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Hage, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid detta avstyrkande utskottsutlåtande
fogat en blank reservation. Jag har därutöver i utskottet yrkat bifall till den
utredning, som begäres i motionen, och ansett mig kunna göra detta, inte
minst därför att det icke i denna fråga — såsom det här har betonats med
avseende på en del andra avstyrkta motioner — pågår någon utredning. Jag
skall därför nu be att få säga några ord för att motivera min inställning.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Örn viss ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)

Jag vill då först framhålla, att de olika slag av lagar, som vi undan för
undan ha framskapat i vårt land för att skydda de svenska hemmen, kunna betraktas
såsom en samhällsbevarande lagstiftning i detta ords bästa bemärkelse.
En sådan lagstiftning finns nu exempelvis i form av en socialt betonad
hyreslag och en social arrendelag, som, såvitt jag vet, antagligen kommer att
bli föremål för behandling senare under riksdagen. Slutligen existerar en sådan
hemskyddslagstiftning i den ensittarlag, som första gången antogs av
riksdagen år 1918. Denna lag gick ut på att man skulle bereda ensittare rätt
att även i de fall, då jordägaren inte var benägen att gå med därpå, lösa sig
till den jord, på vilken vederbörande hade byggt en bostad av viss beskaffenhet.
Jag är övertygad om, att denna lag har varit till oerhört stor nytta och
välsignelse runt om i landet. Men jag har samtidigt klart för mig, att lagen
inte på alla punkter är tillfredsställande, trots att det blev en viss justering
av densamma år 1925. Det har nämligen sedan dess vid inte mindre än fem
riksdagar framkommit yrkanden om, att lagstiftningen skulle förbättras till
förmån för ensittarna. Det är därvidlag särskilt ett krav,. som har framförts
och som vi nu även behandla här i dag, nämligen att den tidpunkt, före vilken
en bostad skall ha varit uppförd på respektive ensittarmark, för att ensittaren
skall vara berättigad till expropriation, skall framflyttas från den^ 1 januari
1919 till en senare tidpunkt. Detta yrkande göres nu också av de båda motionärer
vilkas motion här behandlas.

Motionärerna anse sig — vilket jag vill särskilt understryka — kunna åberopa
det förhållandet, att ett framflyttande av denna tiduunkt påyrkats redan
på ett tidigt stadium från mycket auktoritativt håll. Detta krav framfördes
nämligen på sin tid av den s. k. jordkommissionen, som ville att tidpunkten
skulle framflyttas till den 1 januari 1925, varigenom ett större antal ensittare
skulle komma i åtnjutande av lagens förmåner. Det torde nog vara en allmän
uppfattning, att jordkommissionen bestod av praktiskt och teoretiskt kunniga
män, som kunde bedöma denna jordlagstiftningsfråga.

Man kan naturligtvis uppställa den frågan, huruvida det verkligen alltjämt
existerar ensittare, som inte ha fått köpa sig till sin mark, då det ju
ändock har skett en oerhörd mängd ensittarköp här i landet. Detta senare är
riktigt, men det måtte i alla fall finnas en opinion på en hel del ställen i landet,
där man inför sina ögon ser vissa fall, i vilka man måste fråga sig, varför
inte den eller den ensittaren skall kunna få köpa sig till sin jord lika väl
som de andra ha fått det. Svaret i alla dessa fall är, att man har att rätta
sig efter denna lagbestämmelse, att det på ensittarmarken skall ha varit uppfört
ett nöjaktigt hus med ett visst värde den 1 januari 1919. De, som händelsevis
råkat få huset uppfört år 1920 eller 1921, således i alla fall mycket
långt tillbaka i tiden, kunna inte hjälpas med den nuvarande lagen.

Det skulle vara mycket önskvärt att få reda på, hur mångå det är som det
vore rimligt att man kunde hjälpa på grund av att de befinna sig i denna situation.
Jag framförde också i utskottet den meningen, att man, innan man
intog den negativa ståndpunkt, som utskottet stannat för, borde göra en undersökning
och vända sig till vederbörande myndigheter .för att söka inhämta
upplysning om detta, vilket skulle vara mycket värdefullt. Men detta yrkande
avslogs.

Såsom jag redan förut påpekat, har det vid fem riksdagar framförts motioner,
nämligen år 1925, 1933, 1934, 1937 och nu i år, i vilka man begärt en
utredning i denna fråga. Dessa motioner emanera från olika håll av landet,
vilket styrker mig i min uppfattning örn det berättigade i detta. krav. Åren
1925 och 1933 framförde herr Lindhagen yrkanden i denna riktning. Jag vet
av gammal erfarenhet, att han många gånger framförde motioner, som han

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Om viss ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
blivit anmodad av folk ute i bygderna att väcka. Vidare framfördes två motioner
år 1934, den ena av en folkpartist, herr Danielsson, och den andra av
min partivän, herr Weijne, båda från Älvsborgs län. De gjorde gällande att
det fanns en opinion, som krävde en lagstiftningsändring på denna punkt. År
1937 väcktes en motion av herr Jonsson i Haverö på Norrlandsbänken, och
1943 har nu denna motion framlagts av herr Wagnsson och herr Magnusson
i Kalmar, representerande Kalmar län. Då det på detta sätt från olika delar
av landet framkommit yrkanden, som grundat sig på en viss opinion i dessa
olika trakter av landet, ger detta oss anledning att tro, att det verkligen existerar
en hel del ensittare, som icke ha kommit i åtnjutande av denna lagstiftnings
förmåner och som rent moraliskt sett borde ha ungefär samma rätt att få hjälp
av lagen som de, som nu kommit i åtnjutande därav. Det har i detta sammanhang
. särskilt framkommit, att när man i vissa fall har gjort försök att
uppnå frivillig överenskommelse med jordägaren, har detta inte lyckats.

Jag vill för min del tillmäta den motion, som väcktes av Norrlandsrepresentanten
herr Jonsson i Haverö år 1937, särskilt stort avseende. Jag vet, att den
mannen har praktiskt sysslat med denna fråga. Han är inte som jag teoretiker
på detta område, utan har, som sagt, praktiskt sysslat med saken och hjälpt en
hel mängd ensittare med framställningar för att få lagen tillämpad för deras
vidkommande. Han har under detta arbete kommit till den uppfattningen, att
det behövde göras en ändring i lagen.

I övrigt vill jag påpeka, att denna fråga även är aktuell på en del håll bland
personer, som kanske mera teoretiskt syssla med dessa problem. Det påvisades
nämligen inom utskottet, att man inom en sittande kommitté, som behandlar
några liknande jordlagar, diskussionsvis även varit inne på tanken, att ensittarlagen
borde ändras till förmån för äldre ensittare, som bott länge på
sin mark.

Jag vill i det sammanhanget mycket starkt betona, att naturligtvis varken
den nu föreliggande motionen eller de föregående motionerna, liksom inte heller
mitt yrkande, syfta till att vem som helst som plötsligt uppför en bostad på
annans mark — i de flesta fall väl efter vederbörandes tillåtelse därtill —
skulle få denna rätt att lösa till sig marken. Med det yrkande, som jag kommer
att göra, avser jag endast, att lagen skall tillämpas med avseende på äldre
ensittare, som länge haft sin bostad på marken eller brukat jorden. I vissa fall
är det ju fråga örn mark för jordbruk, och i andra gäller det mark, på vilken
endast en bostad är uppförd. Ett sådant yrkande träffas ju icke av den invändning,
som ligger bakom utskottets avslagsyrkande, nämligen att om man
går in för en dylik utvidgning av lagen och ytterligare ruckar på den tid, som
är fastställd i nu gällande lag, skulle följden bli, att jordägarna skulle känna
sig mer osäkra i innehavet av sin jord och därför bli mindre benägna att utarrendera
småställen. Det är givet, att en sådan invändning kanske kan göra
ett visst intryck vid första påseendet. Jag har emellertid resonerat med folk,
som praktiskt sysslat med saken, och de understryka, att detta påstående är
överdrivet Det ligger naturligtvis alltid någonting i detta påstående, men det
kan inte få vara avgörande — då skulle man ju aldrig ha kunnat ge sig in på
att stifta någon ensittarlag. Ty det är klart, att så snart man tvångsvis åstadkommer
en lösningsrätt av jord till förmån för ensittare, så läderar man alltid
i någon mån jordägarens rätt.

Då man emellertid en gång gjorde detta på goda skäl, framför allt på grund
av sociala hänsyn, menar jag att det också är rimligt, att man någon gång
tittar på lagen och om den behöver någon ändring, särskilt på den punkt,
varom nu är tal, också genomför en sådan. Jag vill påpeka att lagen existerat
oförändrad sedan 1925. Vi ha en massa sociala lagar av olika slag, även

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Om viss ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
jordlagar, och nästan alla dessa ha då och då måst underkastas justeringar.
Det vore ganska egendomligt, om just denna lag skulle undantagas fran regeln.
Jag föreställer mig alltså, att det kunde vara rimligt att åtminstone vara med
örn så mycket, som yrkas i denna motion, nämligen att låta verkställa en

Ut Jag*vfll för övrigt i detta sammanhang påpeka, att rädslan att flytta; tidpunkten
inte funnits i samma utsträckning förut, ty en gång ha vi llyttat den
från 1918 till 1919. Då drog man sig inte för en sådan åtgärd.

Vad jag avser med det yrkande, jag kommer att framställa — det kommer
inte att bifallas, det är tydligt och klart — är i första hand att fa klarlagt,
hur många fall det finns i bygderna, där det verkligen vöre rimligt att genomföra
en justering av ensittarlagen till förmån för ensittare, som uppenbarligen
borde få samma rätt att inlösa sitt ställe som andra ensittare latt.
Det kan ju tänkas, att av denna utredning framgår, att det inte finns sa manga
sådana fall, och då är det uppenbart att detta yrkande i viss man förlorar sin
aktualitet. Men när det väckts motioner år från år — och jag ar övertygad örn
att flera motioner komma att väckas i fortsättningen — skulle det i torsta
hand vara berättigat att få veta, utan att man därför behöver ta någon ståndpunkt
i principfrågan, hur många människor det existerar ute i bygderna av

denna kategori. ,, . ,

Jag har, herr talman, då denna fråga behandlats i andra lagutskottet reserverat
mig två gånger, nämligen 1934 och 1937, och jag har fortsatt darmed aven
i år. När jag gjort detta, har det skett även darfor att bland de ensittare, som
ännu inte fått lösa in sin jord, finns det också en hel del, som driver Jordbruk
på ett stycke jord. även örn det måhända inte är sa stort. Och galler det att
fatta ståndpunkt i frågan, huruvida man skall ta större hänsyn, såsom utskottet
velat göra, till jordens ägare än till jordens brukare, sa, menar jag a
den, som brukar jorden och frambringar nyttigheter at samhället, ar den nationalekonomiskt
sett förnämligaste medborgaren, som hellre bor tillgodoses
än den, som äger jord men inte frambringar några produkter pa densamma.
Och den synpunkten skulle jag vilja tro har alldeles särskild aktualitet just nu.

Jag har velat anföra dessa synpunkter, även örn jag vet att jag ar en ropandes
röst i öknen. Med den syn på saken som jag fatt da jag suttit i andra
lagutskottet och behandlat denna fråga ända sedan den forst korn fram i riksdagen,
kan jag inte göra någonting annat än markera, att jag alltjamt haller pa
att det vore rimligt att göra någonting med anledning av de ständigt ar tran
år upprepade motionerna i riksdagen ! denna fråga. Man behover darfor inte,
som jag förut sagt, intaga någon principiell ståndpunkt i sjalva Dagan. Men
det vore värdefullt, örn en utredning bara kunde bortlägga hur det star till pa
detta område i landet. Det påstås dock från en hel del hall, att det har finnes

människor som borde hjälpas. „ , , • • „

Jag skall med dessa ord, herr talman, be att fa payrka en utredning i överensstämmelse
med motionens hemställan.

I detta anförande instämde herr Magnusson.

Herr Norman: Herr talman! Jag kanske först kan få tala om att utskottet
inte varit så motvilligt, när det gällt herr Hages önskemål, som skulle kunna
framgå av hans yttrande. Han talade om att han inom utskottet bett att vi
skulle försöka ta reda på, hur det låg till med avseende på dessa^ förhållanden
ute i landet, men att detta blivit avslaget. Vi bordläde dock Dagan pa herr
Hages yrkande och försökte på olika vägar och genom att "använda_ oss till
olika myndigheter få ett begrepp örn det ungefärliga antalet tall, dar man -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

. Örn viss ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
niskor skulle kunna få gagn av en reviderad lagstiftning. Men det visade sig
vara omöjligt för utskottet att få någon uppgift om detta — helt naturligt,
eftersom de människor, som sitta på ofri grund och som veta att ensittarlagen
inte är tillämplig pa deras förhallanden, förmodligen aldrig göra något försök
att få lösningsrätt. Myndigheterna kunna därför inte ha reda på mer än ett
och annat enstaka fall, då man kommer i personlig kontakt med vederbörande.
Ftt sadant enskilt fall kan ju synas mycket behjärtansvärt, och det är väl detta
som töranlett, att motioner gång efter annan framkommit med yrkanden sådana
som det nu föreliggande.

Herr Hage har redan klarlagt det historiska perspektivet på denna fråga,
men det kanske bör kompletteras en smula. Ensittarlagen var ju till sin karaktår
uteslutande retroaktiv; den åsyftade att komma till rätta med ett socialt
missförhållande, som förelag vid ett visst tillfälle. Få grund av svårigheter
som förr hade förefunnits för mindre bemedlade att skaffa sig en egen torva’
där de kunde bygga sin bostad, hade denna upplåtelserätt använts i stor utsträckning,
och läget var, när ensittarlagen kom till, sådant, att en hel del av
dessa människor riskerade att fa ga ifrån sina hem, därför att jordägaren gjorde
anspråk pa marken. De hade inga möjligheter att utan hans medgivande
lösa in den såsom sin egendom. Syftet med lagen var att lösa detta sociala
problem, som då förelåg. Men det framgick tydligt, att man här syftade till
att råtta till förhållanden, som inte vörö tillfredsställande vid just detta tilllä1^
men där lagen sedan i fortsättningen inte skulle lia samma tillämplighet.

•j1 ^age Påpekade visserligen, att en framflyttning av den i lagen angivna
tidpunkten en gång har ägt rum och att det gjordes en framställning från
jordkommissionen något år efteråt, att tidpunkten ytterligare skulle framflyttas.
Med detta menar han sig lia funnit ett skäl för sin önskan att en ytterligare
framflyttning av tidpunkten nu skulle ske. Det var dock ett helt annat
läge just då än vad fallet varit sedermera, när dessa nya yrkanden örn framflyttning
av tidpunkten kommit fram. De första ändringarna skedde så att
säga i nära sammanhang med lagens tillblivelse. Lagen stiftades 1918, det
skedde en framflyttning av tiden 1919 i samband med en revidering av lägen,
och jordkommissionens förslag förelåg, vill jag minnas, år 1921. Det skedde
således under själva brytningstiden, då man hade detta sociala problem aktuellt
framför sig på ett helt annat sätt än vad som sedan varit fallet.

När herr Hage redogjorde för dessa förhållanden, glömde han att påpeka, att
när diskussionen då stod om en framflyttning av den tidpunkt, före vilken
bostadshus skulle vara uppförda för att lösningsrätt skulle föreligga, jämte
andra förutsättningar för denna lösningsrätt, gjordes starka principiella invändningar
emot ett sådant yrkande, liksom även praktiska invändningar. Herr
Hage har varit inne på dessa praktiska invändningar, som vid olika tillfällen
låtit tala örn sig. En ändring skulle kanske hjälpa i en del fall, men stjälpa
i andra fall. En revidering i det nu föreliggande fallet skulle lätt kunna föranleda,
att det visade sig uppstå mycket stora svårigheter att överhuvud taget
få en dylik upplåtelserätt, som dock i kanske rätt många fall kunde vara
av stor betydelse.

. Under diskussionen inom utskottet har en synpunkt framförts, som nog har
sitt värde den framfördes för resten av en av jordkommissionens medlemmar,
som alitsa ar 1921 hade payrkat en viss framflyttning, men som nu i år
var pa det klara med att man knappast kunde revidera lagen i detta avseende.
Han påpekade det allt allmännare intresse, som folk har att skaffa sig
möjligheter att väl utnyttja sin fritid genom att bygga en liten sommarstuga
vid en sjöstrand. Ofta kunna de inte fa en sadan stuga uppförd på fri grund,
men de kunna arrendera en tomt, och så har man gjort i mycket stor utsträck -

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Örn viss ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
ning. Skulle man nu rucka på denna lagstiftning, så föreligger det säkerligen
ganska bestämda risker för att möjligheterna till en sådan upplåtelserätt, som
har sin stora betydelse, skulle minskas.

Det är naturligtvis så, som jag redan antytt, att man kan påträffa ett och
annat och kanske inte så få fall, där det, örn man bedömer spörsmålet från
detta enskilda fall, kan synas berättigat att lösningsrätten utsträckes. Jag
tror dock inte att rätta vägen att lösa dessa särskilda fall är att gå till en
revidering av ensittarlagen.

Herr Hage påpekade, att det är så med alla lagar, att vi besluta en lagstiftning
vid ett tillfälle, men så komma vi underfund med att lagen behöver
förbättras, och så blir det ändringar. Ensittarlagen har emellertid inte varit
undantagen från en sådan handläggning, utan den har reviderats i vissa avseenden.
Herr Hage erinrade örn ett resonemang som förts inom en utredningskommitté.
Att denna kommitté sysslat även med detta spörsmål, sammanhänger
med att den har fått till sig hänvisade vissa frågor rörande ensittarlagen,
och jag vill minnas, att det är på riksdagens initiativ som dessa andra spörsmål
rörande ensittarlagen blivit föremål för utredning. Alltså är ensittarlagen
ingalunda tabu i alla avseenden. Men just när det gäller tidpunkten för den
bebyggelse, som måste vara villkoret för att lösningsrätt överhuvud taget skall
föreligga, är detta en så betydelsefull principiell del av lagstiftningen, att jag
tror att det skall vara svårt att rucka på densamma. Det är klart, att det kan
tänkas sådana situationer, då det kunde vara socialt motiverat. Men för en
lagändring måste det föreligga ett socialt problem av betydligt större räckvidd
än vad som för närvarande här synes vara fallet.

Under sådana förhållanden har utskottet inte kunnat annat än fasthålla vid
den ståndpunkt, som det alltid tidigare måste intaga, när motioner av liknande
art behandlats i utskottet. Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inskränka mig till några korta erinringar
i anledning av herr Normans anförande.

Jag erkänner, att det är riktigt, såsom han framhöll, att utskottet bordläde
frågan för att försöka få några närmare upplysningar örn, hur den kunde
ligga till. Men jag måste för min del påstå, att den utredning, som gjordes
efter bordläggningen, var mycket summarisk. Man frågade så där mera allmänt
några myndigheter: »Kan ni lämna några upplysningar om detta?»

Jag framförde den synpunkten, att det kunde vara lämpligt att vända sig
till lantmätare eller länsstyrelserna. Nu är därutöver att märka, att vi hade
mycket gott om tid i utskottet. Det är beklagligtvis så, att andra lagutskottet
har litet att göra, och det kommer antagligen att bli så också i fortsättningen
på grund av att det sociala arbetet för närvarande i någon mån stagnerat.
Örn man verkligen velat göra en utredning, kunde frågan ha fått vila på bordet
en längre tid och man kunde ha vänt sig till länsstyrelser och andra myndigheter,
som väl antagligen kunnat lämna åtminstone några upplysningar örn,
hur saken ligger till.

Vidare påpekade herr Norman, att det var vissa bestämda sociala missförhållanden
som existerade, när lagen kom till 1918. Och vi veta ju, att då utlöpte
en del femtioåriga kontrakt, och man kunde riskera att jordägarna vid
kontraktstidens slut skulle driva bort ensittarna. Detta är riktigt. Men det
är att märka, att sådana sociala olägenheter lära cxislera och i måhända ännu
större utsträckning nu. Ty det Ilar sagts mig av folk, som äga sakkunskap
på detta område, att numera avse de överenskommelser, som finnas, mycket
kortare tid än femtio år, och därutöver finns det en hel del ensittare, som över -

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Örn viss ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
huvud taget inte alls ha något skriftligt på upplåtelserna. Deras belägenhet
är alltså rent av svårare än vad fallet var för en mycket stor del ensittare år
1918.

Vidare skrämde herr Norman oss med den där aspekten, att örn man tillgriper
en sådan lagstiftning som den här föreslagna, kan det till och med
hända, att örn en löntagare eller en grosshandlare i staden vill skaffa sig en
stuga på landet, skulle han sedan ha rätt att expropriera den jord, på vilken
han byggt stugan. Jag är emellertid övertygad om, att det gudskelov aldrig
i denna riksdag, vare sig i första kammaren eller i andra, kan tänkas uppstå en
majoritet, som är inne på så vansinniga linjer. En expropriationsrätt av det
slag, som herr Norman talade om, berörs inte på något sätt i det yrkande, som
föreligger i motionen. Här gäller det att hjälpa gamla ensittare, som suttit på
sina ställen under en mycket lång tid och av vilka en del bruka jorden och en
del lia dem som egna hem för bostadsändamål. Det är sålunda en helt annan
typ av människor, som det gäller att hjälpa. För övrigt är det väl också så,
att även om riksdagen går med på att hjälpa dessa, kan riksdagen säga nej,
ifall det — vilket är alldeles otänkbart — skulle komma fram krav på att
t. ex. en grosshandlare från staden, som byggt upp en liten sommarstuga,
också skulle få expropriera jorden. Därvidlag bestämmer riksdagen själv, hur
långt lagstiftningen skall sträcka sig.

Jag tycker att vad jag anfört i detta avseende till stor del avväpnar de
argument, som framförts av utskottet, och jag ber alltjämt att få yrka bifall
till motionen.

Herr Norman: Herr talman! Farhågorna ligga naturligtvis inte på det
plan, som herr Hage här antydde. Även örn man har herr Hages och kanske
hela riksdagens ord på att lagstiftningen inte kan ta sådana former, att den
risk det här talats örn kan föreligga, så se naturligtvis inte jordägarna på
spörsmålet med utgångspunkt från vad som kan yttras vid ett sådant tillfälle
som detta, Örn man ruckar på den fastställda tidpunkten, kan det lätt tänkas
att de resonera som så, att nu är fältet upprivet; nu vet man inte vad som
kan komma. Även örn riksdagen förklarar, att lagen inte skall utvidgas på
detta sätt, kunna de få den föreställningen att risken i alla fall finns och på
grund av detta faktiskt bli obenägna att upplåta mark.

Örn jag ett ögonblick återkommer till undersökningen i utskottet, så är det
sant att den inte gav något resultat. Men det berodde inte på att vi voro likgiltiga,
när det gällde att försöka få reda på förhållandena. Herr Hage framhöll
att det skulle ha varit lämpligt att höra länsstyrelserna. Ja, hos länsstyrelserna
brukax en notarie vara anställd, som bl. a. har i uppdrag att lämna
råd och upplysningar just rörande ensittarlagen och möjligheterna för dess
tillämpning. Vi frågade personligen sådana tjänstemän, om de hade sig bekanta
några fall, då det kommit upp personer och klarlagt sina förhållanden
och där det visat sig, att de inte kunde få lösningsrätt på grund av att de inte
hunnit få tomten bebyggd före år 1919. På detta fingo vi ett negativt svar.
Jag vill alltså inte låta utskottet taga på sig beskyllningen, att det ställt sig
alltför likgiltigt till herr Hages önskemål i detta fall.

Herr Hage: Jag vill bara helt kort erinra herr Norman örn att mitt yrkande
i utskottet gick ut på, att det skulle riktas en rundfråga till länsstyrelserna.
Vid en sådan skulle det säkerligen ha kommit fram ett helt annat
material, än om man frågar en enda länsstyrelse eller möjligen ett par.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Orri viss ändring i den s. k. ensittarlagen. (Forts.)
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; samt

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ^ lag om
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angar anslagsfraga; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överlåtelse av vissa
områden till Tärna kommun i Västerbottens län.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, n,r 45, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
för förskottsstaten för försvarsväsendet.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden,
i utlåtande nr 33 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m.; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för arrendator
att bortföra stråfoder m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr

46, att utskottets hemställan i utlåtande nr 7 samt, i fråga örn förslaget nr

47, att utskottets hemställan i utlåtande nr 8 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 71 och 74—77.

Herr Nilsson, Bernhard, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
av gällande skattegruppering m. m.

Motionen bordlädes.

Nr 8.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Interpellation Herr Franzon erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Abortbehandli™''av
^r^gan tilhör i befolkningshänseende för närvarande ett av de mera bränabortfrågan.
1’ nan(^e problemen, och iner och mer har man fått upp ögonen för den fara det
ökade antalet aborter innebär för samhället. Jämlikt artikel av dr Gunnar
Inghe, tryckt i Acta obstetrica et gynecologica scandinavica, voro under början
av 1930-talet i runt tal 10,000 årliga aborter registrerade. Det verkliga årliga
abortantalet har dock av skilda auktoriteter beräknats till 30 ä 40,000.
Den tidigare angivna siffran 10,000 är baserad på kända fall, och man måste
hava i minnet, att blott en ringa del av abortfallen kommer till sjukhusens och
läkarnas kännedom — där aborten förflyter utan medicinska komplikationer
förblir den okänd. Enbart i Stockholms län vårdas dock årligen vid dess olika
sjukvårdsanstalter c:a 500 abortfall. Av dessa äro c:a 25 % eller 125 ogifta
kvinnor. Man har anledning förmoda, att dessutom ett stort antal aborter
förekomma utanför sjukhusen. Många av aborterna äro givetvis oförvållade,
men ett mycket stort antal äro avsiktligt framkallade, och detta torde så gott
som alltid vara fallet bland de ogifta kvinnorna. Även örn aborteringen i regel
avlöper utan komplikationer, medför den dock årligen i några fall döden, i
många fall långvarig sjukdom och även framtida ohälsa.

När man går att söka bot mot detta tidens onda, är det av vikt att i första
hand analysera orsakerna till avsiktligt framkallad abort, och i detta sammanhang
gäller det blott de avsiktliga aborterna. Saken ställer sig något olika för
de gifta och ogifta kvinnorna. För de gifta, som redan ha flera barn, dominera
de ekonomiska förhållandena, rädslan för att det dagliga brödet ej skall räcka
till, trångboddheten, det ökade slitet och släpet, som ytterligare ett barn medför,
den störda nattron o. s. v. För gifta kvinnor utan eller med blott ett eller
ett par barn men med relativt god ekonomi är det rena bekvämlighetsskäl, som
driva dem att abortera, obehaget av själva grossessen, olusten att besvära sig
med ett barns skötsel, ovilligheten att minska på sin standard i fråga örn nöjen
och förströelser o. s. v.

Huvudskälet för de ogifta kvinnorna att abortera är känslan av vanära,
rädslan att få ett s. k. oäkta barn. Dessutom spela naturligtvis ekonomiska skäl
in, faran att mista sin plats och bekymmer för att utan man och hem sörja
för ett barn.

När man går att undersöka möjligheterna för samhället att hjälpa detta
klientel, torde det vara skäl att liksom vid analyseringen av orsakerna skilja
på de gifta och ogifta kvinnorna. De största svårigheterna möta, när det gäller
de gifta kvinnorna. För dem dominera de ekonomiska bekymren, och botemedlet
är bättre bostäder, minskade skatter, hjälp med hem och hushåll, skolfrukostar
åt barnen m. m. dyl., allt åtgärder som mera utgöra riksfrågor än
kommunala och landstingsfrågor. I enstaka fall är det dock möjligt att även
direkt hjälp kan ges, och jag återkommer till detta längre fram. För de ogifta
kvinnorna kunna flera möjligheter till hjälp tänkas. I första hand är det
viktigt, att dessa olyckliga kvinnor få anvisning på någon person, till vilken
de kunna.vända sig med förtroende och som kan och vill lyssna till dem. De
befinna sig ofta i djupaste förtvivlan, när väl graviditeten konstaterats, och
för många äro självmordstankar ej främmande. Hittills har samhället tagit
hand örn de ogifta blivande mödrarna först på ett sent stadium, i grossessens
7 :e och 8 :e månad och strax före förlossningen, men under den första havandetiden
stå de i regel ensamma och hjälplösa. Visserligen kan det till 300 kronor
maximerade mödrahjälpsbidraget börja utgå, så snart en graviditet är konstaterad,
men i realiteten sker detta ej förrän en eller ett par månader före
förlossningen, då en barnavårdsman blivit utsedd.

Graviditeten konstateras i regel vid besök hos någon läkare, och de verkliga
svårigheterna börja på allvar först när kvinnan fått definitivt besked.

Onsdagen den 3 mars 1943.

Nr 8.

Interpellation ang. snar behandling av abortfrågan. (.Forts.)
Det är nu första hjälpen bör sättas in. Läkaren bör veta vem han skall hänvisa
kvinnan till, och därför bör det vid något eller flera sjukhus inom varje län
eller stad anställas en lämplig person, en kurator, som kan träffas på bestämd
tid och plats. Denna kurator skall sedan i detalj sätta sig in i kvinnans svårigheter.
Många utvägar till hjälp kunna tänkas. Hon kan eventuellt komma
till tals med den manliga parten och förmedla ett äktenskap. I andra fall kan
hon bli den förmedlande länken mellan kvinnan och hennes föräldrar. I åter
andra fall bör hon ha möjlighet att placera henne hos en lämplig familj, där
hon kan få bo och sköta ett för hennes tillstånd avpassat arbete, eller också
kan man hänvisa henne till ett upptagningshem. Vidare torde det säkerligen
mången gång bliva nödvändigt med omedelbar ekonomisk hjälp, varför en sådan
kurator borde hava möjlighet att hjälpa med mindre penningsummor. Ett sådant
ekonomiskt bidrag kan även tänkas bliva den lämpliga och nödvändiga formen
för hjälp till gifta kvinnor i många fall. För dem torde även hjälp av s. k.
hemsystrar en och annan gång komma till pass, vidare ^ackordering av ett
eller flera barn i en stor kull under någon tid eller vistelse på ett vilohem
under några veckor.

Enligt föreliggande upplysningar har befolkningskommissionen bearbetat
abortfrågan. Med anledning härav och då det finnes län, som tagit upp berörda
spörsmål till förberedande behandling, anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
interpellation:

1. Har herr statsrådet tillfälle att giva meddelande om när frågan kan beräknas
komma upp till behandling och huruvida man kan emotse statsrådets
medverkan till en snar behandling av detta så viktiga problem?

2. Kunna sådana initiativ från statsrådets sida förväntas, att statsbidrag
tillförsäkras städer och landsting, vilka söka lösa frågan i antydd riktning?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.02 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 8.

Lördagen den 6 mare 1943.

Lördagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 78, angående disponerande av avkastningen av statens hästavelsfond,
m. m.;

nr 79, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940
(nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 80, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 9 januari
1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.;
nr 81, med^förslag till lag örn ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen;
nr 82, angående ändring av gällande bestämmelser rörande älgavgifter
m. m.;

nr 83, angående visst ägoutbyte mellan kronan och Jönköpings stad m. m.;
nr 85, angående bidrag till vårdhem för lättskötta sinnessjuka; samt
nr 91, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bilagda läkarintyg hemställes örn ledighet från riksdagsarbetet
t. o. m. den 14 mars.

Hultafors den 4 mars 1943.

Vördsamt
Fredrik Ström.

Riksdagsman Fredrik Ström är på grund av hypertoni oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet under tiden 2—14 mars 1943, varder härmed intygat.

Stockholm den 27 februari 1943.

J. Tillgren,

. leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ledamoten av riksdagens första kammare, agronom Gunnar Andersson,
Rossvik, under tiden fr. o. m. den 4 mars 1943 på grund av influensa är förhindrad
deltaga i riksdagens sammanträden, intygas.

Eskilstuna den 4 mars 1943.

H. Nässén,

legitimerad läkare.

Lördagen den 6 mars 1943.

Nr 8.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 52, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr
19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet
m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
jämkning av arrendeavtal i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfråga; och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse av
vissa områden till Tärna kommun i Västerbottens län.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 71, med förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret 1943/44 m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick nionde huvudtiteln, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående anslag för forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 75, angående lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personbilsringar
m. m.;

nr 76, angående anslag till uppförande och drift av en fabriksanläggning
för tillverkning av syntetiskt gummi m. m.; samt

nr 77, angående grunder för kristillägg åt statliga befattningshavare m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Nilsson, Bernhard,
m. fl. väckta motionen, nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående fortsatt giltighet av gällande skattegruppering m. m.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 78—83, 85 och 91.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckt motion angående den borgerliga kommunens övertagande
av beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter; nr

2, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser om
rätt till deltagande i val av kommunala revisorer m. m.; samt

nr 3, i anledning av väckta motioner angående vidtagande av åtgärder till
skyddande av valhemligheten vid allmänna val;

Nr 8.

Lördagen den 6 mars 1943.

statsutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1943/44 under riksstatens
sjätte huvudtitel, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående ändring av den
för budgetåret 1942/43 fastställda förskottsstaten för försvarsväsendet;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Karlskrona;

_nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående disposition av
visst äldre reservationsanslag; samt

nr 39, i anledning av väckt motion om nya lönebestämmelser för chefsbe-*
fattningarna vid de af färsdrivande verken m. m.;

''bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 9, angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning;

nr 10, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning; samt

nr 11, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor
samt avdelningskontor i Malmö;

första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av väckt motion angående
överförande av trafikförsäkrings- och automobilförsäkringsverksamheten till
riksförsäkringsanstalten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner om införande av högertrafik; samt

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.; ävensom

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion angående skrivelse till Konungen rörande avfattningen av sådana
kungl, propositioner, som avse ändringar i gällande författningsbestämmelser.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430998