Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m (Riksdagens protokoll 1943:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsntskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 265, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn särskilt undantag från skyldighet att utgiva lagfartsstämpel
och skatt för gåva efter vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs
län.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 311, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1943/44.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 314, angående slutlig reglering av
riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 315, angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick anslag till kristillägg under nionde
huvudtiteln, till jordbruksutskottet, i vad propositionen rörde dels anslag till
kristillägg under tolfte huvudtiteln med undantag av kristillägg till personal
å indelningsstat, dels ock dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst, till bankoutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
316, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition nr 317, angående grunderna för uttagande
av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1943 m. m.

Propositionen hänvisades, såvitt angick de procenttal, varmed bottenskatt
enligt 18 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle utgå
för år 1943, till bevillningsutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 318, angående Göta pansarlivgardes förläggning m. m.; och
nr 319, angående gäldande från anslaget till oförutsedda utgifter av vissa
kostnader.

Första kammaren.

Onsdagen den 2 juni.

Första hammarens protokoll 1948. Nr 21.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Majits proposition
nr 320, med förslag till lag angående begränsning av dyrtidstillägg
å lön och pension, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Majits proposition
nr 321, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 305, av herr Mannerskantz, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
statens bosättningslån;

nr 306, av herr Ericson, Frans, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;

nr 307, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Majits proposition
angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;

nr 308, av herr Johansson, Lennart, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;

nr 309, av herr Ericsson, Herman, och herr Berg, Robert, i anledning av
Kungl. Majits proposition angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;
samt

nr 310, av herr Berg, Robert, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet
och manskapsavlöningsreglementet, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger
m. m.

På framställning av herr talmannen beslöts att ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende skulle redan vid detta sammanträde företagas till avgörande.

Sedermera bifölls på gjord proposition vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 264, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förlängd giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 39 bifölles även av andra kammaren.

IVid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner örn utsträckning av tiden för röstmottagning å postanstalt
vid kommunala val, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om lagård- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning av väckt

ring för un- motion angående ändring i vallagen i syfte att underlätta valdeltagandet.
ierlättande av . . .

valdelta- I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mogandet.
tion, nr 153, av herr Werner m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag till 1944 års riksdag

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om lagändring för underlättande av valdeltagandet. (Forts.)
om sådan ändring i vallagen, att valdeltagandet underlättades för i motionen
angivna väljargrupper och efter de riktlinjer, som i motionen angivits.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Andersson i Ovanmyra, Holmström,
Per Andersson och John Gustavson, som ansett, att utskottet i anledning av
motionen bort hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
örn utredning och förslag i motionens syfte.

Herr Gustavson: Herr talman! Detta utlåtande behandlar en motion, som
har till syfte att underlätta för avlägset boende att kunna deltaga i allmänna
val. Motionärerna begära bara en utredning, men utskottet har icke kunnat
vara med därom. Utskottet säger bl. a., att det inte har förebragts några bärande
skäl för denna utredning.

Såsom framgår av motionen, visar ju officiell statistik rörande valdeltagandet
från städerna och landsbygden åren 1936—1940, att städernas röster ökat
med i runt tal 78 tusen, medan landsbygdens röster minskats med i runt tal
115 tusen. Detta tycker man borde vara ett skäl, som måste betraktas såsom
så pass bärande, att man inte bör sätta sig emot en utredning örn åtgärder,
som eventuellt skulle åtminstone i någon mån råda bot på detta icke tilltalande
förhållande. Statistiska centralbyrån säger på tal om nedgången i valsiffrorna
från landsbygden följande: »Till det lägre valdeltagandet vid 1940
års val torde de till följd av bristen på drivmedel sämre kommunikationerna
ha varit en bidragande orsak, varigenom i synnerhet landsbygden drabbats.»
Det är ett uttalande av en offentlig myndighet, som man inte torde kunna
lämna alldeles ur räkningen.

Nu säger man att det skulle vara mycket svårt att ange, vilka kategorier
sorn avses i motionen. Men kan det exempelvis vara så svårt att i lagtexten
angiva, att det gäller personen som äro bosatta på öar? Det tycker jag skulle
vara synnerligen lätt. Motionärerna ha ju bland annat påyrkat, att de,
som måste anlita sjövägen för att komma till vallokalen, skulle få möjlighet
att avlämna sin röst på posten under den tid före valet, som gäller för en del
andra kategorier, nämligen aderton dagar. Om man nu tycker, att det är för
lång tid, kan man nöja sig med en kortare tidrymd. Det är en sak som utredningen
kunde komma att överväga. Jag anser att man inte behöver se saken
så mörkt och.hopplöst som utskottsmajoriteten gjort.

Det är enligt mitt_förmenande en synnerligen behjärtansvärd sak att bereda
t.^ex. dem, som bo på Öar, möjlighet att deltaga i val. Jag kan nämna att för
några ar sedan hade vi ett val i Bohuslän, där valkretsen bestod av ett stort
antal Öar. Det blev storm och oväder på valdagen, och så gott som inga på
dessa öar kunde deltaga i valet. Hade dessa valmäns röster kunnat inverka på
valets utgång, är det nästan troligt, att länsstyrelsen hade tagit i övervägande
att upphäva valet, men när nu detta inte var fallet, blev det inte överklagat.
Men man mäste väl i alla fall anse, att det inte hade varit ur vägen, örn
dessa människor hade kunnat insända sina röster per post.

Vi komma att oni en liten stund behandla ett annat utskottsutlåtande, där
det galler att giva andra kategorier möjlighet att fullgöra sin rösträtt, en
fråga varom meningarna äro synnerligen delade och där man kan starkt ifrågasätta
huruvida en utsträckning av rösträtten på den punkten överensstämmer
med vanlig rättskänsla. Jag anser att det är bra mycket mera behjärtansvärt
att råda bort för de i motionen påtalade missförhållandena.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om lagändring för underlättande av valdeltagandet. (Forts.)

Jag vill med dessa ord, herr talman, be att få yrka bifall till den av herr
Andersson i Ovanmyra m. fl. avgivna reservationen, som innefattar en hemställan
örn en skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning i motionens
syfte.

Herr Källman: Herr talman! Motionären klagar över att valdistrikten äro
för stora och avstånden till vallokalerna för långa. Antalet röstande har minskat
på landsbygden och ökat i städerna, och han vill rätta till detta med en
effektivare uppdelning av valkretsarna. Motionären vill i vallagen ha fastslaget,
att vallokalerna skola förläggas så, att avståndet dit endast undantagsvis
överstiger 5 kilometer. Då detta emellertid är en mycket godtycklig
gräns, vill han också att dc, som bo bortom halvmilsgränsen, skola få tillfälle
att rösta på posten från adertonde dagen före valet. Det är i stort sett vad
motionären yrkar.

Beträffande frågan om ändring i valkretsindelningen på annat sätt än som
enligt nuvarande lagstiftning är möjligt kan konstitutionsutskottet inte tillstyrka
någon ändring. Det ligger alldeles säkert inom ramen för vår kommunala
självstyrelse att möjliggöra största tänkbara valdeltagande. Yar och en
som är boende i kommunen och äger rösträtt vid riksdagsmannaval är behörig
att väcka förslag hos länsstyrelsen örn uppdelning av valkretsen i flera distrikt.
Naturligtvis skall sedan yttrande inhämtas från kommunalstämma, magistrat
eller stadsfullmäktige, men det är det enda som erfordras. Yi tycka att det är
nog med denna anordning.

Motionären anför, att de ledande inom en kommun kunna motsätta sig en
uppdelning i flera valdistrikt, emedan kostnaderna för valnämnd m. m. bli något
större, oell han tillägger, att en minoritet kan ha svårt att få förståelse
för sina synpunkter. Men minoriteterna kunna ju inte få bestämma. Är det
någon som väcker förslag och det finns majoritet i kommunen för en ytterligare
uppdelning i valdistrikt, bifaller länsstyrelsen förslaget. I övrigt är detta
inte på något sätt någon partifråga. Det intresserar alla partier att få ett livligt
valdeltagande, och följaktligen finns det alla utsikter att med litet god
vilja lösa frågan inom ramen av den lagstiftning som nu gäller.

Motionären anför exempel på att där man uppdelat valkretsen i många valdistrikt
är valdeltagandet bättre. Han nämner, att Västerbottens län i det avseendet
gått före, och det är alldeles riktigt. Man har t. ex. i Vilhelmina socken
hela 40 valdistrikt, i Skellefteå landsförsamling 30, i Degerfors 25 och i Nordmaling
23 valdistrikt. I motionärens eget län, Värmlands län, har man exempelvis
i Färnebo socken 6 valdistrikt, i Sunne 7 och i Väse 5 valdistrikt.
I herr Gustavsons län har man på Öckerö inte mindre än 9 valdistrikt. Allt
detta visar alltså, att det går för sig att inom ramen av nu gällande vallag
ordna på det sätt motionären önskar, men Kungl. Maj :t och riksdagen lära
väl inte ha möjlighet att på lagstiftningens väg göra en lämplig indelning i
valdistrikt. Det överstiger lagstiftningens och statsmakternas förmåga.

I fråga örn motionens yrkande örn vidgad rätt att rösta på postanstalt, vill
jag säga, att man inte gärna kan precisera, vilka som skola anses avlägset
boende eller inte kunna komma till vallokalen på annat sätt än sjöledes. Det
är mycket svårt att göra det. Skulle vi emellertid lagstifta så, att dessa människor
skulle äga rätt att rösta å postanstalt från och med den adertonde dagen
före valdagen, vem skall då träffa avgörandet, vilka som äro behöriga
att rösta före valdagen? Jag kan tänka mig, att en på platsen ny postexpeditörselev
kan komma att handlägga saken. Det är ju orimligt att begära, att
en sådan tjänsteman skulle känna befolkningen och kunna avgöra, vilka som
skola få rösta på detta sätt. Dessutom rubbas, såsom konstitutionsutskottet

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om lagändring för underlättande av valdeltagandet. (Forts.)
framhåller, hela valsystemet, örn en stor del av väljarkåren skulle tillerkännas
rätten att rösta å postanstalt.

Under hänvisning till att konstitutionsutskottet på starka skäl avstyrkt motionen
i dess båda delar tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustavson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Jaj

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 313, angående anslag till vissa reservtelefonstationer m. m.; och
nr 323, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande
taxering för inkomst av under år 1943 stormfälld skog.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 11, i anledning av väck- Om avskaffa
motioner om avskaffande av utskylds-, fattigvårds- och konkurs strecken lande av vissa
såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid allmänna val. rosträttsstreck.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 91 av
herr Andersson i Malmö m. fl. samt nr 154 och nr 155 av herr Hall.

I motionen II: 91 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i .skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag avseende borttagandet
av fattigvårdsstrecket som villkor för rösträtt till allmänna val.

I motionen II: 154 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn förslag till 1944 års riksdag örn att fattigstrecket,
skattestrecket och konkursstrecket skulle avskaffas som diskvalifikationsgrund
för deltagande i kommunala val.

I motionen II: 155 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn förslag till 1944 års riksdag om upphävande
av fattigstrecket i riksdagsordningens 16 §.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av motionerna II: 91, II: 154 och II: 155 i

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

örn avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om förslag till 1944 års lagtima
riksdag angående avskaffande av utskyldsstrecket, fattigvårdsstrecket och
konkursstrecket såsom diskvalifikationsgrunder för rösträtt vid politiska och
kommunala val.

Reservation hade anförts av herrar Andersson i Ovanmyra, Holmström, John
Gustavson, Albertsson, Albert Andersson, J. Lennart Johansson, Lindmark,
Nolin och von Friesen, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att

1) motionen 11:155,

2) motionen 11:91 samt

3) motionen II: 154

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Holmström: Herr talman! Reservanterna ha inte diskuterat frågan örn
huruvida de s. k. rösträttsstrecken böra avskaffas. Vi ha endast konstaterat, att
den är av en betydande inrikespolitisk innebörd och att den därför i nuvarande
situation inte hade hort få tagas upp till behandling. Vi hänvisa till den överenskommelse,
som vid samlingsregeringens bildande träffades mellan de fyra
stora partierna i vårt land, och som fick sitt uttryck i den programförklaring,
som hans excellens herr statsministern och herr statsrådet Bagge å samlingsregeringens
vägnar avgåvo i riksdagen den 13 december 1939. I denna sades
det: »En förutsättning för samlingsregeringens arbete är att inre politiska meningsskiljaktigheter
undanskjutas.» Vi reservanter hävda, alldeles bestämt, att
frågan örn de s. k. rösträttsstreckens avskaffande är av sådan innebörd, och vi
anse lika bestämt, att frågan därför inte hör få tagas upp till behandling. Vad
man i ett historiskt ögonblick högtidligen har kommit överens örn, bör man också
hålla.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! När motionärerna ha yrkat på ett
upphävande av såväl skattestrecket som fattigvårdsstrecket och konkursstrecket,
kan man fråga sig, örn tiden nu är inne för att vidtaga en sådan åtgärd.
Det har ju alltid varit en värdemätare inom respektive församlingar på dem,
som skola styra och ställa för de övriga, att de skola ha fullgjort sina skyldigheter.

Nu kan man naturligtvis göra gällande, att många på grund av arbetslöshet
eller sjukdom inte ha möjlighet att betala sina skatter och på så sätt bli berövade
sin rösträtt. Jag hade varit mycket tacksam, om motionen i fråga hade
innehållit en begäran örn utredning på den punkten. I stället är motionen avfattad
så, att den kräver, att man utan vidare skall upphäva nyss nämnda
streck.

Jag undrar, hur det skulle se ut i en, församling, örn man helt slopade kravet
på att de, som handha kommunens angelägenheter, själva skola ha fullgjort
sina skyldigheter. Jag tror att det skulle väcka ganska stor harm hos de medborgare,
som gjort rätt för sig. Åtminstone förr har man sagt — det är modernare
tider nu, och man kanske inte kan följa med i utvecklingen — att en
person först bör lära sig att sköta sina egna finanser, innan han får träda in
och klara av andras. Jag tror, att vi mycket väl skulle kunna tillämpa den satsen
nu på denna fråga. Däremot vill jag, såsom jag nyss sade, poängtera, att örn
man genom en utredning kan åstadkomma regler örn att de, som inte självförvållat
gjort sig skyldiga till skatteskolkning eller dylikt, skola få behålla sin
rösträtt, så har jag ingenting emot det. Men vi skola inte förglömma, att vi ha

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
permanenta skatteskolkare i varje kommun, som inte genera sig för att sluta
en anställning ock taga en ny plats kara för att slippa fullgöra sina skyldigketer.
Sådana personer anser jag inte böra få kekålla sin rösträtt eller vara lämpliga
att kandkava en kommuns angelägenheter, örn de skulle bli valda till
det. Jag håller därför på att man, örn man vill ta hand örn andras angelägenheter,
bör själv lia fullgjort sina skyldigheter till det allmänna.

Jag tror inte heller att de personer, som äro omhändertagna av fattigvården
för varaktig försörjning, känna så stort behov att få behålla sin rösträtt.
De äro nog inte så angelägna örn att få delta i kommunens angelägenheter, när
de ha råkat i misär och inte ha möjlighet att själva klara sig.

Jag finner det också litet förvånande, att socialdemokraterna så i gemen ha
gått in för förslaget. Jag vet, att speciellt inom deras egna föreningar inom
landsorganisationen bli de uteslutna och få inte utöva någon rösträtt, örn de
inte fullgjort sina skyldigheter till respektive organisationer. Jag tycker, att
man borde anlägga ett liknande betraktelsesätt på de kommunala angelägenheterna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som är
fogad vid utskottsutlåtandet.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Talesmannen för reservahterna, herr
Holmström, inskränkte sig i sitt yttrande till att hänvisa till den programförklaring,
som avgavs av statsministern och statsrådet Bagge å samlingsregeringens
vägnar den 18 december 1939, enligt vilken förklaring det varit nödvändigt
att genom samlingsregeringens tillkomst åstadkomma en »manifestation
av den nationella enigheten kring de nu väsentliga uppgifterna för svensk politik
utåt och inåt», medan sådana frågor, som medföra inrepolitiska meningsskiljaktigheter,
skulle undanskjutas, till dess — det är ju konsekvensen — man
kan komma över de besvärligheter, som voro anledningen till att samlingsregeringen
bildades. Med hänsyn därtill skulle enligt herr Holmströms mening
de frågor, som beröras i motionerna, överhuvud taget inte få upptagas till behandling,
och därför yrkade han avslag på utskottets förslag.

Nu är det naturligtvis så, att när denna deklaration har avgivits av medlemmar
av samlingsregeringen, har den väl närmast syftat till att det från regeringens
sida inte kunde bli fråga örn att framföra frågor av sådan inrepolitisk
art, varom meningsskiljaktigheter av större omfattning kunde anses vara
rådande. Men deklarationen kan väl inte gärna få lägga hinder i vägen för
riksdagen att skriva till Kungl. Majit och begära en utredning örn ett spörsmål,
som riksdagens majoritet anser böra utredas. Sedan blir det ju regeringens
sak att i kraft av denna deklaration och den uppfattning regeringen har
taga ståndpunkt till och avgöra, huruvida en sådan framställning från riksdagens
sida skall medföra det av riksdagen åsyftade resultatet, nämligen en
utredning i frågan. Det spörsmålet få vi som sagt överlåta till regeringen att
avgöra. Det kan väl inte vara allvarligt menat från herr Holmströms sida, att
man överhuvud taget inte skall få ta upp sådana .spörsmål till behandling i
riksdagen.

Herr Elofsson, som sedan hade ordet, uttalade, att örn motionen varit formad
på ett visst sätt, skulle han i viss utsträckning kunna biträda ett förslag med
begäran om utredning, men då så inte var fallet, yrkade han avslag på utskottets
hemställan. Herr Elofsson anförde det gamla och så slitna talesättet, att det
skulle väcka harm bland befolkningen i en kommun, örn de, som handha dess
angelägenheter, inte själva fullgjort sina skyldigheter. Men örn något sådant
skulle komma att ske och skulle det väcka harm, skulle det väl omedelbart
medföra, att de, som handha kommunens angelägenheter, bli skjutsade undan

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
vid nästkommande val och andra utsedda, och här gäller det för övrigt inte
valbarhetsvillkor, utan rösträttsvillkor.

Nej, enligt utskottsmajoritetens uppfattning äro de streck, som finnas kvar,
av sådan art, att de inte längre äro motiverade, och detta därför att de ■— i varje
fall gäller det skatte- och konkursstrecken — äro av mycket konjunkturartad
beskaffenhet. I tider, då det råder ekonomisk depression i landet, inträffar det
att personer, som äro synnerligen ordentliga och ha en mycket god vilja att
fullgöra sina skyldigheter gentemot samhället i skattehänseende, råka ut för
den malören, att deras förmåga att fullgöra dessa skyldigheter inte räcker till.
Det föreligger en oförskylld oförmåga från dessa personers sida. Vi ha ju
tidigare många gånger diskuterat möjligheten att få till stånd en uppdelning
mellan sådana fall, som äro självförvållade, och sådana som icke äro självförvållade
i detta hänseende. Det har emellertid visat sig vara ogörligt att åstadkomma
en sådan uppdelning. Därför kan det inte hjälpas att i några få fall personer
komma att få rösträtt utan att de själva ens göra några försök att fullgöra
sina skyldigheter. De få väl komma med de också, då det, såsom jag nyss sagt,
visat sig ogörligt att på ett tillfredsställande sätt skilja agnarna från vetet.

Detsamma gäller i fråga om konkursstrecket. Den, som är försatt i konkurs,
råder inte över sig själv och sitt gods, såsom termen lyder. Han skall därför
inte få anses vara en så fullgod medborgare, att han bör ha rättighet att deltaga
i skötseln av allmänna angelägenheter. Men, mina herrar, det finns ju åtskilliga
personer, som äro i mycket hög grad beroende av sina fordringsägare, även örn
dessa inte drivit det dithän, att de försatt vederbörande i konkurs. Man kan väl
inte därför säga att en dylik person är mindre beroende än den, vars fordringsägare
ha fullföljt saken så att vederbörande har blivit försatt i konkurs.

Dessa olika slag av streck åstadkomma endast oreda och besvärligheter vid
röstlängdernas uppgörande, och det är för att få litet mer reda och ordning som
utskottsmajoriteten ansett det vara önskvärt att få bort dessa streck.

Vad speciellt fattigvårdsstrecket beträffar, förhåller det sig ju så, att bestämmelserna
därom tolkas olika på olika håll i landet. I ett valdistrikt kan alltså
en medborgare bli fråntagen sin rösträtt, därför att han råkat i en viss situation,
medan en medborgare i ett annat valdistrikt, som kommit i precis samma situation,
får behålla sin rösträtt, då bestämmelserna där tolkas på ett annat sätt.

Jag tror att det ur åtskilliga synpunkter vore klokt, om riksdagen för sin del
beslöt att hemställa hos Kungl. Maj :t om en utredning av frågan. Sedan må det
— jag upprepar vad jag i början av mitt anförande sade till herr Holmström •—
bli regeringens sak att avgöra i vad mån denna fråga är av den art, att den
med hänsyn till den regeringsproklamation, som utfärdades vid samlingsregeringens
tillkomst, bör få ligga till sig och tagas upp först längre fram.

Jag har, herr talman, intet ytterligare att tillägga, utan hemställer örn bifall
till konstitutionsutskottets förslag.

Häri instämde herr Andersson, Anders.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Såsom den förste talaren
erinrade örn, ingick i den överenskommelse som träffades, när den nuvarande
samlingsregeringen bildades, att inrikespolitiska frågor av partiskiljande natur
.skulle skjutas åt sidan. Regeringen bildades med hänsyn till utrikespolitiken
och försvarsfrågan. Samlingen kring dessa uppgifter var det huvudsakliga ändamålet
med regeringsbildningen, och man förutsatte givetvis att överenskommelsen
också skulle hållas.

Nu får man höra av den siste ärade talaren, att den deklarationen och den
överenskommelsen gällde blott regeringen och att den deklaration, som hans ex -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om avskaffande av vissa rösträtIsstreck. (Forts.)
cellens herr statsministern avgav, skall tjäna till rättesnöre endast för regeringen.
Riksdagen, påstår den ärade talaren, har naturligtvis full frihet att
taga initiativ och fatta beslut i vilka frågor sorn helst.

Jag måste säga att detta var ett mycket egendomligt sätt att tolka en sådan
överenskommelse. Jag undrar vad man på det hållet skulle säga, örn det i dag
sutte en statsminister från något av de borgerliga partierna, som hade avgivit
en liknande deklaration, och hans partivänner stege upp och sade: »Ja, det där
bry vi oss inte örn. Yi tillråda riksdagen att handla på ett annat sätt.»

En sådan tolkning kan icke godtagas. Den meningsriktning jag har äran
företräda har under dessa bekymmersamma år lojalt sökt att hålla den överenskommelse
som träffades mellan partierna år 1939, och vi måste därför också
bestämt säga ifrån, att vi icke kunna tillåta att den pa detta sätt brytes. Det
kan icke ske utan efterverkningar.

Den fråga som det här gäller är i alldeles särskild grad sådan att inrepolitiska
meningsskiljaktigheter förefinnas, en stridsfråga av särskild klass. Är
det så, att kammaren följer de meningar, som den siste talaren har hävdat å
utskottsmajoritetens vägnar, vill jag å min partigrupps vägnar deklarera att
det beslut, som kammaren då fattar, kommer att skrivas upp på det konto
som skall väga i vågskålen, när det gäller att taga ställning till frågan örn samlingsregeringens
fortbestånd. Det bör sägas ifrån, att det da också skall hållas
i minnet från vilket håll den första signalen till en inrikespolitisk brytning
gavs.

Jag yrkar, herr talman, avslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag skulle naturligtvis
inte lia blandat mig i denna diskussion, men när herr Johansson i
ganska hotfull ton förklarade, att man från socialdemokratiskt håll vore i
färd med att bryta den grundläggande överenskommelsen vid samlingsregeringens
tillträde, kan jag inte underlåta att säga att jag tycker att herr Johanssons
uttolkning av vad som sagts i regeringsdeklarationen är ganska
märklig, kanske inte minst därför att denna uttolkning ju måste innebära,. att
man från riksdagens egen sida påyrkar att regeringens deklaration praktiskt
taget skall binda riksdagen i fråga örn dess rätt till initiativ.

När det vid samlingsregeringens tillträde hette att inrepolitiska tvistefrågor
skulle undanskjutas, hade detta givetvis i första hand avseende på regeringens
arbete, men man utgick naturligtvis också ifrån att partierna i riksdagen
skulle vara beredda att bära upp den grundval, som regeringen hade angivit
för sitt arbete. Detta har emellertid inte betytt att regeringen av riksdagen
krävt, att riksdagen i alla frågor skulle säga ja och amen till vad regeringen
föreslagit. Det förhåller sig väl också på det sättet, att. meningsskiljaktigheterna
här i riksdagen under samlingsregeringens tillvaro ibland varit ganska
stora. Jag tror att det skulle vara tämligen meningslöst att ge sig in.i en undersökning
av vilket parti som först började synda mot den s. k. lojaliteten.
Jag tror att kontot då skulle bil ganska växlande, och fråga är,, örn det. socialdemokratiska
partiet efter en sådan undersökning skulle visa sig ha givit anledning
till det hotfulla språk som herr Johansson förde.

Jag vill för övrigt påpeka att det ju inte visat sig vara möjligt att undanskjuta
endast de inrikespolitiska tvistefrågorna. Jag erinrar om att riksdagen
under samlingsregeringens tillvaro har vidtagit en så betydelsefull ändring i
vår författning som sänkningen av åldersstrecket vid politiska och kommunala
val. Man skulle väl kunna anse att denna förändring — i den mån det
har stått strider mellan partierna rörande de inrikespolitiska och särskilt för -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
fattningsfrågorna -— vore av större betydelse än det förslag som nu föreligger
om att upphäva vissa begränsningar i utövandet av rösträtten.

Jag vill med detta endast ha sagt att det förefaller mig, som örn man gjorde
klokt i att inte på det sättet pressa vad som förklarades vid regeringens tillkomst,
att man beträffande praktiskt taget varje fråga kunde väcka lojalitetsspörsmålet.

Sedan är det en annan sak, om riksdagen anser sig böra skriva till Kungl.
Majit i en fråga som denna. Därom skall jag inte uttala mig. Min sakståndpunkt
känna alla; jag har hela tiden varit för en ordning som inte i onödan
berövar någon hans möjlighet att deltaga i de allmänna avgörandena. Men sedan
blir det, såsom här redan sagts, regeringens sak att taga ställning till en
riksdagens begäran. Och jag förklarar utan vidare: det kan icke komma i fråga
att regeringen som svar på en sådan riksdagens begäran skulle framlägga förslag
i dessa ting, såvida man icke inom regeringen kan bli enig örn att göra
det. Det är på det sättet jag anser att man måste upprätthålla överenskommelsen
örn undanskjutande av de inrepolitiska menings skiljaktigheterna, att
man icke inom regeringen under motstånd av en minoritet kan driva fram
ett regeringsförslag av denna art. Det är därför mycket troligt att en skrivelse
från riksdagen i detta avseende helt enkelt inte kan effektueras av samlingsregeringen.

Kerr Gustavson: Herr talman! Jag ber att få säga några ord till herr
Gottfrid Karlsson.

Herr Karlsson har inte förnekat, och inte heller hans excellens herr statsministern
ifrågasatte i sitt anförande, att den nu debatterade frågan måste
hänföras till sådana inrepolitiska tvistefrågor, varom här har talats. Herr
Karlsson har som sagt icke förnekat detta; men han säger att den, överenskommelse,
som partierna träffade vid regeringens tillkomst, inte innebar att
riksdagens ledamöter skulle vara förhindrade att taga initiativ i frågor av
det slaget, och att det blir regeringens sak att avgöra, huruvida dessa initiativ
komma att leda till några åtgärder från dess sida. Ja, men örn herr Karlsson
är på det klara med att denna fråga är av den beskaffenheten, vill jag fråga
honom, örn han anser att det är överensstämmande med god ton och örn det är
taktiskt klokt att föra fram den, då man på förhand vet att regeringen anser
sig förhindrad att taga upp frågan. Vi hörde alldeles nyss av hans excellens
herr statsministern att det är mycket tvivelaktigt, örn regeringen kommer att
göra någon framstöt i detta fall, och att det i varje fall inte kommer att ske,
såvida regeringens ledamöter inte äro eniga örn det.

Man får val anse det vara ganska unikt att enskilda motionärers förslag
under sådana förhållanden accepteras av konstitutionsutskottet utan någon
som helst föregående utredning.

Herr Karlsson gick också in på själva sakfrågan. Han talade örn alla dem som
råkat illa ut i ekonomiskt avseende. Men han talade inte — liksom inte heller
motionärerna gjort •— örn att det också finns notoriska skatteskolkare och
skojare som göra vad de kunna för att slippa undan sina skyldigheter mot
samhället.

Jag skulle för övrigt vilja påminna herr Karlsson örn ett fall, där väl även
han mycket styvt håller på att rättigheter skola vara förenade med skyldigheter.
Jag tänker på en ekonomisk förening. En medlem i en sådan är skyldig
att betala sin medlemsavgift för att få vara med örn att besluta i dess angelägenheter.
Jag har ofta sett annonser från fackföreningarna i samband med
deras konferenser, där det krävs att stämplad medlemsbok skall visas upp vid
ingången. Medlemmarna skola sålunda förete kvitto på att de betalat sina kon -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
tingenter eller uppvisa att de av eu eller annan anledning fått anstånd därmed
eller blivit befriade därifrån för att få deltaga i föreningens avgöranden. Om
man nu sätter en sådan, enskild ekonomisk förening över eller framför samhället
skulle jag kunna förstå herrarnas ståndpunkt, men gör man inte det,
är den ståndpunkten fullkomligt oförklarlig.

Jag har ingenting emot att de, som oförskyllt ha råkat i svårigheter och
kommit på restlängd med sina skatter eller blivit omhändertagna av fattigvården,
få ha sin rösträtt kvar, men så länge vi inte kunnat finna något sätt
att i detta fall skilja fåren från getterna, örn jag får använda det uttrycket,
anser jag att man inte kan göra något åt saken.

Vi skola heller inte glömma att de inskränkningar, som nu föreskrivas, inte
äro så förskräckligt hårda. Man behöver endast betala sin kommunalskatt vart
tredje år. Örn man inte häftar för mer än två av de under de tre senaste åren
förfallna utskylderna, förlorar man inte sin rösträtt. Jag skulle också vilja
ifrågasätta, örn förlusten av rösträtten tynger hårdast på dessa stackars människor,
som oförskyllt kommit i ekonomisk misär. Det är väl förlusten av en
hel del annat, som kommer dem att känna sig ofria och beroende av sina medmänniskors
mer eller mindre långt gående välvilja i mycket högre grad än
den omständigheten, att de på valdagen inte få utöva någon rösträtt.

Jag har velat göra dessa erinringar med anledning av herr Karlssons anförande.
Jag anser att riksdagen inte bör begära av regeringen att föra fram
en sak som denna, då det, enligt vad vi nyss hörde av hans excellens herr statsministern,
är mycket tveksamt örn regeringen kommer att göra något åt saken.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag vill inte gå in på frågan, huruvida utskottets
ställningstagande är förenligt med det samarbete, som var en förutsättning
för samlingsregeringen, eller ej. Den har redan blivit belyst i debatten
från olika synpunkter. Jag skulle i stället vilja yttra några ord örn själva de
föreliggande förslagen såsom sådana och därvid se dem mer ur principiell synpunkt.

Jag tolkar de föreliggande motionerna och utskottets utlåtande på det sättet,
att man anser att den demokrati, som finns här i landet, allt fortfarande är behäftad
med vissa skönhetsfel, vilka det är angeläget att bortoperera. Mer än
skönhetsfel kan det ju knappast vara fråga örn, eftersom deras faktiska betydelse
är tämligen begränsad. Det är ju endast få procent av valmännen som på
grund av dessa kvarstående streck äro utestängda från att utöva sin rösträtt.
Och då dessa valmän nog torde återfinnas inom alla partier, är det knappast
troligt att man genom ett borttagande av de återstående rösträttsstrecken skulle
partimässigt vinna något för vare sig den ena eller den andra meningsriktningen
här i landet.

Frågan ligger i själva verket mest pjå det principiella planet och jämförelsevis
litet på det praktiska. Dessa streck äro rudiment av tidigare konstitutionella
garantier, och det är sålunda ur synpunkten, om dessa äga något berättigande,
som man har att bedöma frågan.

Olika företrädare för utskottet ha framhållit att för närvarande många personer
äga rösträtt vilkas ställning ej är avsevärt olika deras, som på grund av
strecken förvägras rösträtt. De förmena att detta är en orättvisa. En person
kan vara så jäktad av sina borgenärer, att han sannerligen inte har tid att tänka
på allmänna angelägenheter, men får ändock rösta; konkursgäldenär får det icke.
För att rätta till detta vill man ge även den, vars ohållbara tillstånd fortskridit
därhän att han blivit försatt i konkurs, möjlighet att rösta. Sådan är den mentalitet
som ligger bakom förslagen.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)

Jag skulle emellertid vilja kasta om själva bevismetoden i dylika fall. När
det gäller samhällets angelägenheter, ha vi väl inte först och främst att fråga,
örn det är orättvist mot den ena individen i förhållande till den andra individen,
utan vi ha väl att fråga: vad tillföres samhällslivet genom de nya elementen,
vilka tillgångar i samhällslivet vinner man genom att åt dem lämnas rösträtt?

När den allmänna rösträtten en gång i tiden infördes i landet, skedde det i
den mycket starka och övertygande känslan att här funnos värdefulla, mycket
värdefulla element i samhället som med nödvändighet borde vinnas för samhällsarbetet
och få sitt tillfälle att deltaga däri. Sedan det steget tagits, tror
jag att de finns mycket få i detta land som beklaga att det togs. Samhället har
vunnit på det. Det har skapats tillgångar för samhället, som i dessa tider
resulterat i ett samförstånd som förvisso inte andra förhållanden skulle ha
förverkligat. Vilka element är det emellertid som man nu vill ge rösträtt
och vilkas medverkan i samhällsarbetet man anser vara så önskvärd? Det är
ju folk som, låt vara kanske någon gång av oförmåga, men i de flesta fall av
slarv, ha försummat sina skyldigheter mot samhället. Det är personer som inte
ha kunnat sköta sina egna angelägenheter så, att de kunna råda över sig och
sitt gods. Det är personer, som vegetera på samhällets försörjningsinrättningar
—- förlåt uttrycket, men det är i alla fall så — personer som ha lämnat samhällsinsatserna
helt och hållet bakom sig, i den mån de någonsin ha gjort några,
och som äro helt och hållet beroende av samhället för sin egen försörjning.
Kunna, sådana personers insatser verkligen förväntas bliva någon tillgång för
samhället? Drivas inte de, som framföra och göra sig till tolk för sådana reformkrav.
som i dag behandlas, i själva verket av en formell tankegång, som
redan lämnat realiteten långt bakom sig?

Jag har velat framhålla dessa synpunkter, därför att det. som man på vissa
håll kanske anser vara en vinst för demokratien, en gång i tiden kan komma
att kännas som en belastning. Vi veta ju av egen erfarenhet från senare år, att
demokratien, lika litet som någon annan statsform, är i sig själv säkrad till sitt
bestånd. Den måste ledas av en oupphörlig självbesinning och återhållsamhet och
kunna försvara sin egen ställning. Det har den ju också gjort här i landet, och
kanske kommer den också att göra det över hela världen. Ingen kan dock se
vad framtiden bär i sitt sköte; det kan återigen uppstå faror och hot för det demokratiska
styrelseskicket. Då är det enligt min mening stor anledning att se
till, att man inte seglar med någonting som skulle kunna kallas för lik i lasten.
Man bör se till, att rätten att deltaga i avgörandet av samhällets angelägenhet
er icke lämnas sådana som sakna förutsättningar alf bära upp denna
rätt.

Ur denna synpunkt ber jag, herr talman, alf få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmström: Herr talman! T konsekvens med min uppfattning, att
sakfrågan inte bör upptagas till behandling, skall jag inte heller i detta anförande
diskutera själva saken. Jag vill endast konstatera, att en debatt dock
kan. ha. sin stora nytta, ty den visar tydligt, att det finns stora meningsskiljaktigheter
i denna fråga, Jag hade tillfälle att vid behandlingen i utskottet
säga, att debatten där hade ungefär samma karaktär som de stora
rösträttsstriderna under deras stormdagar. Alla de gamla arg-umenten och
motargumenten kommo fram inom utskottet. Det var en ganska livlig debatt.
Jag skall således beträffande sakfrågan inskränka mig till att konstatera
detta.

Jag förstår faktiskt inte, hur herr Gottfrid Karlsson läser. Och jag är
vanvördig nog- att inte heller riktigt förstå, hur hans excellens herr statsministern
tolkar samlingsregeringens programförklaring. Det står ju i den

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
tydligt och klart: »En förutsättning för samlingsregeringens arbete är att
inre politiska meningsskiljaktigheter undanskjutas». Vårt svenska folk har
väl ändå gått och trott, att vi inte skulle kivas, när vi i dessa ofärdstider
sitta i samma båt. Så får man här höra, att detta gäller endast regeringen
och inte riksdagen! Jag förstår uppriktigt sagt inte ett sådant resonemang.

Hans excellens herr statsministern framhöll såsom ett prejudicerande fall,
att riksdagen år 1941 beslutat en sänkning av rösträttsåldern. Ja, men den
frågan låg inte till på samma sätt som denna. Det rådde därvidlag inte några
större meningsskiljaktigheter, i det att alla politiska partiers ungdomsorganisationer
stodo bakom de motioner, som då framlades. Inte heller i konstitutionsutskottet
var det någon större meningsskiljaktighet. Vi voro tre motionärer
den gången, och vi hemställde, »att riksdagen i anledning av de i
ämnet väckta motionerna ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit ville med beaktande av de av oss angivna synpunkterna överväga
frågan örn en sänkning av rösträttsåldern vid politiska och kommunala
val och för riksdagen framlägga de förslag som härav kunna föranledas».

Det rådde således i den frågan inte några sådana politiska meningsskiljaktigheter,
som det gör beträffande den föreliggande. Debatten visar det tydligt,
och konstitutionsutskottets utlåtande visar det även fullt klart, då ju
samtliga borgerliga representanter reserverat sig mot utskottsmajoritetens
förslag.

Herr Engberg: Herr talman! Jag var med som suppleant i 1918 års författningsutskott
och följde intresserat alla de diskussioner i rösträttsfrågan, som
där ägde rum, och jag har sedan med intresse under många år som ledamot
av konstitutionsutskottet följt dessa frågor.

När jag lyssnade till herr Wistrand, var det första som slog mig, att i hans
anförande kom till uttryck en annan syn och en annan anda än den, som
man på borgerligt håll företrädde i författningsutskottets överläggningar.
Jag erinrar örn att dåvarande ledaren av förstakammarhögern, herr Trygger,
öppet erkände, att man naturligtvis inte får säga, att var och en som kommer
i det läget, att han inte kan betala sin skatt, själv har förvållat detta,
men å andra sidan förmenade han, att det var bäst att man höll på ett utskyldsstreck,
när det inte hade presenterats någon möjlighet att skilja fåren
från getterna.

Den ärade talaren på Stockholmsbänken anlade en annan, en vida mindre
nyanserad synpunkt. Han började med att framhålla, att detta är en mycket
liten fråga, ja, den är så liten, att han ville reducera den till en estetisk fråga;
det var fråga örn en skönhetsfläck. Men under anförandets gång växte
den estetiska frågan till en stor fråga, och i slutspurten av hans tal hade
den vuxit ända därhän, att den inte bara var en stor fråga, utan den var en
politisk fråga. Jag vet inte vilket stadium i talarens anförande som man
närmast skall taga fasta på; örn det är på den inledande betraktelsen över
frågan som en estetisk fråga eller på avslutningen med dess patetiska vädjan,
om det allmänna tillföres något värde genom vad det är för sorts folk
man här släpper fram.

Örn det, herr talman, gällde valbarheten, således. den fråga som ligger
under utredning, tror jag, att den ärade talaren och jag inte alls skulle vara
oense, ty därvidlag är det rätt och slätt ett anständiglietskrav, att den, som
väljes till ett kommunalt förtroendeuppdrag, skall ha hetalt sina skatter. Det
håller även jag på. På den punkten råder mellan den ärade talaren och mig
ingen meningsskiljaktighet. Den frågan föreligger emellertid inte här, utan
här är det rätt och slätt fråga örn rösträtten.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)

Vad innebär rösträtten i en demokratisk stat? Jo, den är helt enkelt ett
uttryck för förtroendet till den enskildes omdöme och ansvarskänsla och att
man utifrån personlighetsprincipen och med erkännande av människovärdet
skall ge åt var och en en lika möjlighet att utöva inflytande.

Vad först beträffar utskyldsstrecket, herr Wistrand, lia vi ju tagit bort
det i fråga örn de politiska valen. Det gäller således inte för valen till andra
kammaren. Finns det då någon rim och reson i att det skall gälla för de
kommunala valen? Jag bär alltid trott, och inte bara trott utan varit förvissad
örn, att den valhandling som äger rum, när det gäller att sammansätta
riksdagen, där rikets viktigaste angelägenheter skola avgöras, är ofantligt
mycket viktigare än den kommunala valhandlingen. Kan då sunt förnuft
finna ett sammanhang i att det icke skall vara utskyldsstreck, när jag deltar
i det viktigare valet, men att det skall vara utskyldsstreck, när jag deltar i
det mindre viktiga?

Tag sedan konkursstrecket, herr Wistrand! Antag att herr Wistrand skulle
komma i den situationen, att han försättes i konkurs. Inte skulle jag ett
ögonblick anse, att herr Wistrands omdöme, hans intelligens och allmänna
duglighet på något sätt ha antastats genom en sådan o1 veka. Det vore lika
klyftigt att säga, att den, som går på gatan och bryter av sig benet, skall
mista rösträtten. Det finns ju massor av människor, som försättas i konkurs
på grund av förluster genom borgensförbindelser eller genom att ett företag,
som de litat på, kraschat -— därav ha vi ju haft åtskilliga erfarenheter här
i landet. Men nog vore det orimligt att för den skull hänföra dessa människor
till dem, som icke längre vore värdefulla för samhället. Deras värdefullhet
i avseende å omdöme, duglighet och kunnighet kan ju inte ha påverkats
härav.

Ser jag återigen på fattigvårdsstrecket, måste jag säga mig, att örn dessa
olyckliga människor, som råkat ut för fattigdom — och det är många, många
tusen i detta land — men som genom den moderna socialvården få hjälp på
församlingshemmen, skulle berövas sin rösträtt, vad vore det då som förelåge?
Jo, att man ansåge, att deras omdöme, deras värdefullhet som medborgare,
deras människovärde därigenom på något sätt hade antastats eller reducerats.
För det första strider hela denna syn mot vad som ligger under dep
moderna socialvården, och för det andra vore det många i fråga örn omdömeskraft
värdefulla människor som skulle sättas ur spelet och som sättas ur
spelet, örn man fortfarande skall behålla fattigvårdsstrecket.

Jag går emellertid, herr talman, tillbaka till utskyldsstrecket. Jag gör det,
därför att jag är landshövding i ett län, där jag med egna ögon sett massfattigdomen,
den oförvållade massfattigdomen bland människor, som få slita
och släpa dag ut och dag in. Kanske drabbas av sjukdom familjer med mycket
små inkomster och med många munnar att mätta, och när man ser, hur
familjeförsörjarna då till det yttersta göra vad de kunna för att ändå klara
sig och sin familj, men ibland inte mäkta komma ut med utskylderna, står
det för mig som något fruktansvärt, att man endast därför skall beröva dem
deras rösträtt. Jag kan inte finna det vara rimligt, utan obarmhärtigt och
omänskligt. Låt vara att procenten är liten, som herr Wistrand sade, så är
det ändå inte här fråga om en skönhetsfläck. Det är fråga örn ett förnuftskrav
och ett rättfärdighetskrav.

Samma grundsatser, som lett oss fram till att taga bort utskyldsstrecket
för de politiska valen, böra rimligtvis även leda oss fram till att taga bort
det för de kommunala valen. Jag kan inte se, att denna fråga är någon politisk
tvistefråga, utan det är en konsekvensfråga, en renlighetsfråga. Därför
kommer jag, herr talman, att ge min röst för konstitutionsutskottets förslag.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Hans excellens herr statsministern
gav i sitt anförande den upplysningen, att därest en riksdagsskrivelse
i enlighet med den föreslagna kommer till regeringen, kommer den inte
att effektueras, såvida inte regeringens ledamöter äro fullt ense. Detta yttrande
vittnar örn att statsministern är beredd att taga hänsyn till oliktänkande
och inte vill pressa fram ett förslag, örn vilket enighet icke kan nås.

Det förefaller mig, som örn efter denna upplysning en riksdagsskrivelse
icke bör komma till stånd. Jag tycker även, att de fyra såsom underlag för
den nuvarande regeringen samverkande riksdagspartierna i de stora inrikespolitiska
frågorna borde kunna visa varandra så stor hänsyn, att de icke i
den offentliga debatten driva fram motsättningar, sådana som i den föreliggande
frågan, som uppenbarligen är en partiskiljande fråga.

Jag förmenar också, att det bör vara riksdagspartierna angeläget, även örn
de ha formell rätt att göra framställningar till regeringen, att inte till regeringen
befordra frågor, som åstadkomma påfrestningar för sammanhållningen
inom regeringen. Helt säkert förekommer det ändå spörsmål, som kunna vara
besvärliga, utan att besvärligheterna behöva ökas genom framställningar från
riksdagen.

Jag föreställer mig, att det vore ett bevis på hänsynstagande till samarbetet
mellan de politiska partierna, örn kammaren avslår utskottets hemställan och
följer det yrkande, som herr Holmström framställt i sin reservation.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Herr Gustavson frågade mig, örn
jag icke tyckte, att detta ärende var en tvistefråga av sådan art som ej nu bör
upptagas till behandling, och han tilläde, att det enligt hans mening här gäller
en fråga av sådan art. Men enligt vår uppfattning är den icke och bör icke
vara det. Någon politisk fråga kan den icke vara, då man, såsom herr Wistrand
mycket riktigt anförde i sitt yttrande, icke från något håll kan räkna
på politiska fördelar som följd av det förslag, konstitutionsutskottets majoritet
här har förordat.

Herr Gustavson anställde också en del betraktelser över den ordning, som
gäller inom arbetarnas organisationer, alldeles som herr Elofsson tidigare
gjorde, ehuru jag då icke ansåg nödigt att upptaga saken till bemötande. Där
får ju ingen, som icke betalt sina avgifter, deltaga i avgörandena.

Jag trodde överhuvud taget inte det skulle vara nödvändigt att diskutera
detta spörsmål, ty det måste vara uppenbart för vem som helst, att det är
en väsentlig skillnad mellan att vara ansluten till en förening och att vara
medborgare i ett samhälle. Medborgare äro vi på grund av att vi äro födda i
samhället, men medlem i en förening är man icke utan vidare.

Herr J. B. Johansson sade i sitt första anförande med något av högtidlighet
i tonen, att det parti han representerar icke skulle uraktlåta att påpeka vilken
partigrupp inom riksdagen det var, som tog initiativet till att spränga enigheten
mellan partierna. Hans excellens herr statsministern har ju redan erinrat
örn att divergerande uppfattningar om en del av regeringens åtgärder tidigare
ha förekommit i riksdagen. Örn man gjorde en närmare undersökning av
dessa fall, skulle jag knappast tro att resultatet komme att bli oförmånligt för
den socialdemokratiska riksdagsgruppen, snarare tvärtom.

Herr Holmström uttalade sin förvåning över mitt sätt att läsa vad som står
skrivet i reservationen, där programförklaringen vid samlingsregeringens tillkomst
åberopas. För att få veta vad som varit meningen med en lag bör man
ju, herr Holmström, gå till den, som Ingen skrivit har. Detsamma gäller proklamationen,
och vi lia här fått reda på vad den innebar. Efter hans excellens

16 Nr 21. Onsdagen den 2 juni 1943.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
herr statsministerns förklaring i detta hänseende finner jag det onödigt av
herr Holmström att uttala sin förvåning över mitt sätt att läsa.

Jag kan icke finna, att de, som talat för reservationen, ha anfört några skäl
av sådan art mot utskottets förslag, att det bör föranleda kammaren att ta någon
annan ståndpunkt i den föreliggande frågan än vad utskottets majoritet har
föreslagit. Jag tillåter mig därför, herr talman, att vidhålla mitt tidigare framställda
yrkande.

Herr Wistrand: Herr talman! Herr Engberg riktade här en filippik mot
mig, som han inledde med att mitt anförande icke uppbars av någon logiskt
sammanhållen ståndpunkt. Herr Engbergs uppfattning måtte bero på att han
lyssnat mera förstrött på mig. Annars skulle han nog ha funnit, att det var en
mycket genomtänkt logik i mitt anförande. Jag är fullt villig att upprepa
vad jag sagt, men det vore ju att tynga debatten, och det finns antagligen andra
ledamöter i kammaren som mera uppmärksamt hört på. Det kanske också
blir tillfälle för mig att mera privat tala med herr Engberg örn saken sedan.

Emellertid är det alldeles riktigt en grundskillnad mellan herr Engbergs
och min ståndpunkt i detta fall. Jag ser på vad som är nyttigt för samhället,
medan herr Engberg ser på vad han anser individen har rätt att fordra av
samhället. Demokrati består i, säger herr Engberg, att lita på den enskildes
omdöme. — Ja, det är rätt till en viss grad. Men demokratien kan icke utsträcka
denna tillit även till sådana fall, där alla indikationer tala för, att
vederbörande överhuvud taget icke kan ha något omdöme alls. Örn man så gör,
är man inne på en väg, som kan bli farlig en gång i framtiden. Ger mig kanske
inte herr Engberg rätt i att demokratiens svårigheter mången gång föranletts
just därav att den alltför mycket litat på det enskilda omdömet hos de
stora valmansskarorna?

Herr Sandegård: Herr talman! Med anledning av vad herr J. B. Johansson
yttrat får jag kanske lov att lägga ett ord till debatten.

Så vitt jag inte sett fel, föreligger vid årets riksdag en motion i anledning
av propositionen örn samhällsfientliga partier, vilken undertecknats av, jag
vill minnas, sex mycket framstående representanter för den politiska högern.
Med anledning av herr J. B. Johanssons vädjan åt vårt håll att likasom gräva
ned den partipolitiska stridsyxan just nu ville jag säga, att det skall bli mycket
intressant att se i vad mån herr J. B. Johansson själv skulle vilja vidtaga
samma åtgärd, när den motionen kommer att behandlas av kammaren. Den föreliggande
frågan är kanske inte så stor, och möjligen är saken inte märkvärdigare
än att vi litet till mans i någon mån låta oss drivas av någon liten partidjävul,
som är ute och går. I den mån det ser ut att lugna på ute i världen,
upptäcka vi nog, att även en riksdagsman har anledning påminna sig, icke bara
att han ej är något annat än en människa, utan också att han faktiskt ingenting
annat är än en partimänniska.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det var ganska intressant
att höra, att herr Sandegård betraktar en framstöt mot partier, som bedriva
statsfientlig verksamhet, såsom ett utslag av brist på lojalitet från högerpartiets
sida. När vi väckte denna motion, trodde vi oss föreslå en åtgärd, som
skulle vara riksgagnande och kunna stödjas av alla. Herr Sandegård tycks ha
intagit en annan ståndpunkt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om avskaffande av vissa rösträttsstreck. (Forts.)
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustavson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 11
röstar

T, • • Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
,apy° uPPlästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde omröstning verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej -— 51.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 129 i anledning av Kungl Maj :ts proposition angående ändrad organisation
av det centrala sjukhusarkivet m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

,“5 130’.i1fnle,]ninff av vissa av Kungl. 1 statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1943/44 till ersättning till posttioner"
^ befordran av tjänsteförsändelser m. m. jämte i ämnet väckta mo Vad

utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 131, i anledning av Kungl Maj-ts Ann ,vhw

^gående elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien hering av
jamte i amnet vackta motioner. järnvägs SlJrniL

til1 nksda«en avlåten proposition, nr 195, hade Kungl. Maj:t, under Ä3-SS£
aberopande av bi lågt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikations- lienärenden
för deri 2 april 1943, föreslagit riksdagen att till FJektrifiering av
järnvägslinjen Östersund—Storken för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten
under rubrik Statens affärsverksfonder, Statens järnvägar, anvisa ett inves
tenngsanslag av 6,000,000 kronor. ’ nves

c. b lva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
oven Lansson (I: 246) och den andra inom andra kammaren av herr ,/. /. A.

Första kammarens protokoll 19J,8. Nr SI. '' ''9

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Äng. elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien. (Forts.)

Dickson m. fl. (II: 354), hade hemställts, att riksdagen måtte till elektrifiering
av järnvägslinjerna Östersund—Storlien och Varberg—Uddevalla för
budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 13,000,000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr Gustaf Karlsson m. fl. (I: 247) och_ den andra inom andra
kammaren av herr J. W. Mårtensson m. fl. (II: 355), hemställts, att riksdagen
måtte till elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien för budgetåret
1943/44 å kapitalbudgeten anvisa ett investeringsanslag av kronor
6.000,000 samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att förslag måtte föreläggas 1944 års riksdag örn elektrifiering av järnvägslinjen
Varberg—Herrljunga—Uddevalla.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört bland annat:

»De fördelar, som den elektriska driftsformen medför i form av en mera
enhetlig och tidsenlig utrustning av bannätet, ökad kapacitet samt ökat oberoende
av utländskt lokomotivbränsle, lia tidigare vid olika tillfällen utvecklats
av utskottet. Därvid har särskilt beaktats den större lämplighet de elektriska
loken med deras större dragkraft äga för järnvägslinjer, som gå fram
genom sådan starkt kuperad terräng som allmänt förekommer exempelvis i
Norrland. Även ur militär synpunkt har efter hand gagnet av järnvägselektrifieringen
blivit allt klarare insett. Främst ha därvid tagits i betraktande de
högst betydligt förstärkta möjligheterna att avveckla den ökade trafikbelastning,
för vilken bansystemet kan tänkas bliva utsatt under krig.

Det hårt ansträngda finans- och arbetsmarknadsläget men också den utav
avspärrningen framtvingade nödvändigheten av en den strängaste hushållning
med landets tillgångar på koppar och annan för elektrifieringsarbetena
erforderlig råmateriel bör dock å andra sidan vid ärendets bedömande beaktas.
Med hänsyn till sistnämnda faktorer finner utskottet, att riksdagens
beslut nu bör begränsas till en elektrifiering av sträckan Östersund—Storlien.
Härtill bör dock knytas en bestämd förväntan, att så snart tidsförhållandena
det medgiva förslag framlägges örn elektrifieringarnas utsträckning även till
de av järnvägsstyrelsen i detta avseende förordade järnvägslinjerna Uddevalla—Herrljunga—Borås—Varberg.

Med åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

a) att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition och med avslag
å motionerna I: 246 och II: 354, till Elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien
för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under statens affärsverkfonder,
statens järnvägar, anvisa ett investeringsanslag av 6,000,000
kronor;

b) att motionerna I: 247 och II: 355 må anses besvarade med vad utskottet
ovan anfört.»

Herr Nisser: Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr 195, som ligger
till grund för detta utskottsutlåtande, anföras vissa uttalanden av järnvägsstyrelsen.
Där återfinnes pa sid. 14 bland annat följande: »Genom en elektrifiering
till Storlien böra också kunna lösas vissa^kraftfrågor för denna ort, som
hittills varit beroende av en under kristiden opålitlig dieselreserv.»

Detta är en sanning, men det är icke hela sanningen, ty denna ort bär icke
behövt vara hänvisad till en opålitlig dieselreserv. Ett närbeläget kraftverksbolag
har nämligen redan för många år sedan erbjudit elektrisk kraft till denna
trakt. Statens järnvägar ha emellertid icke accepterat dessa erbjudanden, och
därför har denna opålitliga dieselreserv kvarstått som den enda möjligheten att
tillgripa vid förefallande behov.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Äng. elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien. (Forts.)

Jag vet icke vad som egentligen ligger under denna lilla passus i järnvägsstyrelsens
skrivelse. Möjligen avser man att, sedan järnvägselektrifieringen
blivit genomförd,^ från denna kraftledning försörja Storlien med elektrisk kraft
till ett särskilt lågt, pris. Såsom torde vara bekant åtnjuta hotellen i Storlien
redan nu vissa förmåner från statens järnvägars sida, vilka förefalla andra likartade
hotell uppe i denna trakt ganska opåkallade. De fråga sig, varför just
Storliens hotell skola gynnas framför andra.

Frågan är nu, örn, detta särskilda tillmötesgående skall sträcka sig så långt,
att Storlienhotellen i fortsättningen skola få köpa elektrisk ström från statens
järnvägars kraftledning till ett exceptionellt lågt pris. Det kommer i så fall att
väcka ytterligare olustkänslor hos de andra hotellen där uppe. Enligt min
mening bör subventionen, örn den nu kommer till stånd, icke ske efter sådana
linjer. Detta gäller för övrigt även den subvention till Storlienhotellen, som
redan nu äger rum. Anse statsmakterna, att dessa hotell böra subventioneras,
skall det ske medelst direkta anslag och icke förtäckt genom vissa förmåner
fran statens järnvägar, som i detta fall framstå som den som lämnar stödet till
hotellen.

Jag vet som sagt icke, örn här ligger någon underförstådd mening, att denna
subvention skall vidare utsträckas och bli ännu större än den redan nu är. Men
örn så^är, har jag redan nu velat rikta uppmärksamheten på dessa förhållanden,
så att denna sak kan behandlas på ett annat sätt i fortsättningen.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
Karlshamn—-Vislanda—Bolmens järnväg m. m.;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
med Vänersborgs stad örn reglering av vissa brofrågor m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnader i Hässelby villastad och i Lännersta; nr

135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1943/44 till August Abrahamsons stiftelse för slöjdlärarutbildning;
samt

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till utbyggande av karolinska sjukhuset m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 137, i anledning av Kungl. Anslag till
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till karolinska sjuk- karolinska

huset och serafimerlasarettet jämte i ämnet väckta motioner. sjukhuset och

serafimer I

detta utlåtande hade utskottet hemställt, bland annat, att riksdagen måtte lasarettet.
i anledning av Kungl. Maj :ts i proposition nr 175 framlagda förslag samt med
bifall till motionerna I: 226 och II: 332,

1. bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills vidare från och med
budgetåret 1943/44, vidtaga de ändringar i personalförteckningen för karo -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet. (Forts.)
linska sjukhuset, som föranleddes av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 5 mars 1943 anfört;

2. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för karolinska sjukhuset, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

3. till Universitetssjukhus: Karolinska sjukhuset: Avlöningar för budgetåret
1943/44 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4,133,000 kronor.

Departementschefens förslag innebar bland annat, att en förste underläkartjänst
vid radiumhemmet skulle tills vidare indragas.

I de likalydande motionerna I: 226, av herr A. Forslund m. fl., och II: 332,
av herr B. von Friesen m. fl., hade hemställts, att riksdagen matte besluta,
att vid radiumhemmet skulle som hittills vara anställa 8 underläkare varav
— i enlighet med förslag av direktionens besparingskommitté — 3 förste och
5 andre.

Herr Sundberg: Herr talman! Den, som i likhet med mig vid ett flertal tillfällen
under de två sista decennierna på grund av anhörigas iråkade sjukdomar
haft anledning att vända sig till radiumhemmet för vårds erhållande, känner
behov av att vid ett tillfälle som detta vittna icke blott örn den utomordentliga
skicklighet, den höga ambition och den osparda möda, man där ägnar patienterna,
utan ock örn den stora arbetsbörda, som för den utomstående synes påvna
vederbörande läkare. Det är visserligen sant, att jag icke haft tillfälle att iakttaga
andra än dem jag direkt haft att göra med, chefläkaren professor Berven
och några av hans underläkare, men da dessa alltid vant, som det synts mig,
till överbelastning upptagna, har jag ingen anledning antaga annat än att de
övriga läkarna haft det ställt på samma sätt. Jag har ofta gjort mig den frågan,
hur det varit möjligt för dessa läkare att vid sidan av de rent sjukvårdande
uppgifterna kunna ägna sig åt den forskning, som man dock vet att de med
stor och erkänd framgång bedrivit.

Jag vill tillägga att de sjukdomsfall, för vilka jag nödgats anlita radiumhemmet,
icke endast föranlett ett enstaka besök, utan omfattat en hel sene
sådana, varför mina iakttagelser icke kunna anses vara av tillfällig natur.
Jag är också glad över att kunna omvittna, att samtliga de av mig åsyftade
fallen lett till fullständig hälsa, trots att i varje fall ett av dem var av sådan
karaktär, att det från början ansågs obotligt.

Med de erfarenheter jag sålunda haft örn de välsignelsebnngande resultaten
av radiumhemmets verksamhet samt det plikttrogna och energiska arbete, läkarna
där utföra, är jag glad över den ståndpunkt utskottet intagit i denna
fråga, vilken innebär att indragning av någon läkartjänst icke bör komma till

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
förlossningsvården samt den förebyggande mödra- och barnavården jämte i

ämnet väckt motion; „ . . . ,

nr 139, i anledning av Kungl. Majit proposition angående överskridande
av viss anslagspost i envar av de för riksförsäknngsanstalten, för länsstyrel

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

serna, för landsfiskalerna m. fl., för poliskåren i Boden samt för luftskyddsinspektionen
fastställda avlöningsstaterna; samt

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till statens hyresråd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn rätt att
använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande -Äng.
nr 2, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående ^^ing och
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, m. m., jämte i ämnet importav
väckta motioner. tobaksvaror

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och första lagutskottet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och första lagutskott hänskjutits
Kungl. Maj :ts den 9 april 1943 dagtecknade proposition, nr 200, med
förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror,
m. m., jämte i anledning därav väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 200 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, måtte

A) 1) för sin del antaga under punkten infört förslag till lag angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror;

2) för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning örn vissa
ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror ;

3) för sin del antaga under punkten infört förslag till förordning om
skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror;

B) besluta, att anm. 2 vid nr 159 i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) fogade tulltaxan från och med den 1 juli 1943 skulle hava
den ändrade lydelse, som under punkten angivits;

C) bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar träffa överenskommelse
med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet örn sådana ändringar i gällande
avtal angående utövandet av statens tobaksmonopol, som föranleddes av nyssnämnda
lags antagande;

D) bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
träffa avtal därom, att av bolagets medel skulle utgå gottgörelse till de
inom tobaksbranschen sysselsatta personer, som avsåges i den föreslagna ersättningsförordningen,
i enlighet med den i sagda förordning omförmälda
kommissionens beslut;

E) lämna följande motioner, nämligen,:

de likalydande motionerna I: 256 av herr Åqvist m. fl. och lii 368 av herr
Molander m. fl.,

de likalydande motionerna I: 257 av herr Holmström m. fl. och lii 369 av
herrar Olson i Göteborg och Staxäng,

motionen I: 252 av herr Herlitz samt

motionen lii 367 av herr von Friesen,

i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört och hemställt, utan åtgärd.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Äng. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. m. (Forts.)

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Då jag begärt ordet i denna fråga,
är det närmast för att anknyta några reflexioner till vad som här föreslås
i fråga örn nyetableringskontroll av detaljhandeln inom tobaksbranschen.

Enligt nu gällande ordning är det ju i praktiken tobaksmonopolet som bestämmer
vem som skall få bli återförsäljare av monopolets varor, fast det
sedan inte är något som hindrar en dylik godkänd försäljare att i sin tur sälja
åt andra försäljare, och dessutom har möjligheten att importera varit öppen
för andra än monopolbolaget.

Genom, de nu föreslagna bestämmelserna kommer nuvarande möjlighet till
nyetablering inte längre att finnas. Från kooperativa förbundets sida se vi
däri engara för att våra föreningar skola ställas utanför möjligheten att tillhandahålla
även tobaksvaror till sina medlemmar.

Nu har jag visserligen.bemärkt, att utskottet i sin motivering för tillstyrkande
av propositionen, i vad det rör nyetableringskontrollen, talar örn att
detta är för att skapa bättre arbetsbetingelser för tobaksaffärerna i städer
och stadsliknande samhällen. Detta är visserligen gott och väl, men det är
dock ett så betänkligt avsteg från den nu rådande ordningen, att det finns
anledning att befara, att detta skall komma att åberopas som stöd för krav
i skråmonopolistisk riktning från den privata detaljhandelns sida, Ja, herr
talman, det är tyvärr inte bara att befara, att en sådan situation skulle komma
att inträda — den Ilar redan inträtt. Inte många dagar efter det denna kungl,
proposition framlagts i riksdagen, uppvaktades regeringen av en deputation
från Sveriges köpmannaförbund, varvid framfördes krav örn införande av legala
kompetensvillkor för att få rättighet att idka handel samt örn införande
av nyetableringskontroll, och härvid anfördes, att en dylik kontroll har rekommenderats
vid framläggande av förslag till ny lag örn tobaksmonopol.

Ett ytterligare exempel på hur dylika strävanden lätt smitta av sig, utgör
ett uttalande, som enligt en notis i dagspressen gjorts av bageriidkarna vid
deras rikskongress, där det betonas vikten av att bagarna inom olika samhällen
få till stånd samarbetsnämnder, bl. a. för att kontrollera nyetableringar.

Vad skulle det betyda örn dessa önskemål kunde uppfyllas? Jo, ingenting
mer och ingenting mindre än införande av skråtidens monopol på dessa områden
och därav följande nackdelar för den stora allmänheten i dess egenskap
av konsument. Ty örn denna monopolisering av handeln skulle komma till
stånd, komme det utan tvivel att återverka på varupriserna. Det skulle inte
vara möjligt för konsumenterna att själva avgöra, huruvida det förelåge behov
av att öppna en ny butik på en viss plats, utan det skulle bestämmas av det
organ, som hade att handhava nyetableringskontrollen.

Jag vågar bestämt göra gällande, att den frihet, som nu finnes i dessa avseenden,
jämsides med andra åtgärder, har varit till ovärderligt gagn i strävandena
att höja levnadsstandarden för folket här i landet.

Jag vill, herr . talman, i detta sammanhang bringa i erinran ett yttrande
av statsrådet Wigforss vid behandlingen av prisregleringslagen här i kammaren
den. 22 november 1939. Statsrådet Wigforss yttrade då bl. a.: »Den
enda uppgift, som prisregleringslagen är avsedd att fylla, är att se till, att
inte under denna exceptionella tid prisstegringar äga rum, som äro på grund
av. marknadsförhållandena obefogade.» Så fortsatte statsrådet att tala om
svårigheterna att vinna det angivna syftet och att detta inte skulle lyckas,
örn man uteslutande vöre hänvisad till dessa ingripanden från det allmännas
sida. Statsrådet litade i mycket hög grad på den möjlighet att konkurrera,
sorn.finnes, inom näringslivet, och han fortsatte: »Det finns sådana krafter,
de finnas inom det. enskilda näringslivet. Jag kan härtill foga, att de finnas
inom en stor organisation, som inte i lagförslaget är omnämnd, därför att den

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. m. (Forts.)
självfallet utövar samma funktioner, som jag skulle vilja tillskriva lagförslaget,
nämligen att försöka hålla nere priserna; jag. tänker på de stora kooperativa
sammanslutningar, på vilka man säkerligen i inte ringa utsträckning
får bygga, när man tänker sig, att man skall kunna hindra en sådan utveckling
av marknaden, som leder till en monopolisering och obefogad prishöjning.
»

Ja, mina herrar, denna funktion som prisreglerande faktor har den kooperativa
rörelsen haft möjlighet att fylla tack vare den frihet sorn. nu finnes,
men detta torde lia varit uteslutet, örn vi haft en sådan nyetableringskontroll
för handeln i allmänhet som här föreslås i fråga om tobakshandeln.

Nu kan det förstås göras den invändningen mot vad jag sagt, att det här
ju endast är fråga om att ordna distributionen av varor, vilkas tillverkning,
och nu även import, handhaves av ett statsmonopolbolag. Ja, det är visserligen
riktigt, men jag har nyss pekat på hurusom de krafter, som arbeta., för
att få nyetableringskontroll införd för handeln i allmänhet, passat på att åberopa
den här föreslagna åtgärden till förmån för sina strävanden.

Jag borde ju, herr talman, som en konsekvens av vad jag anfört yrka avslag
på det föreliggande förslaget, men då jag förstår, att ett sadant yrkande
inte har någon som helst utsikt att vinna kammarens bifall, skall jag inte
göra det. Jag skall i stället rikta en fråga till statsrådet Wigforss —- lian
är ju tyvärr inte närvarande, varför jag inte. har hopp örn att omedelbart få
något svar, men jag vill ändå låta frågan gå till kammarens protokoll — huruvida
han anser, att det här omstridda området för nyetableringskontroll är ett
sådant specialområde, som det inte kan vara tal om att i detta hänseende lia
till förebild, på sätt som vissa näringsidkare föreslagit.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Med hänsyn till den enighet, som rådde
inom utskottet vid behandlingen av föreliggande fråga, hade jag hoppats att
slippa besvära kammaren med något anförande. I anledning av herr Karlssons
yttrande finner jag mig emellertid böra säga några ord.

Det synes mig, som örn de farhågor, herr Karlsson har pekat pa i sitt anförande
här, i detta sammanhang äro väsentligen överdrivna. Jag skulle vilja
fråga: örn nu förhållandena inom köpmannaförbundet äro sådana, .att vederbörande
där anse sig ha skäl att bringa inför statsmakterna spörsmålet om en
nyetableringskontroll och andra krav i fråga örn sin näring, skulle da icke
dessa krav ha framkommit, även örn icke detta förslag till monopolisering av
tobaksimporten hade förelegat? Ha kraven framlockats genom denna åtgärd,
föreställer jag mig att det i stor utsträckning är en inbillning att något behov
föreligger. Men örn behovet är starkare än så, är jag övertygad örn att vederbörande
på detta område nog hade vidtagit sina åtgärder, oavsett örn tobaksimporten
är monopoliserad eller icke.

Jag har under utskottsarbetet haft rikliga tillfällen att taga del av de synpunkter
herr Karlsson här har anfört. De ha framförts till utskottet i utförliga
inlagor och ha vid dess behandling av frågan blivit noggrant övervägda. Detta
har dock icke kunnat leda till något annat resultat än som här föreligger, nämligen
hemställan om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Karlsson gjorde nu på slutet å kooperationens vägnar ett medgivande,
nämligen att förhållandet kanske blir ett annat, då det galler ett statsmonopol
än i fråga örn den fria och privata näringsutövningen på handelns område. Alla
måtte veta, att skillnaden härvidlag är stor. I det senare fallet bestämma vederbörande
enskilda företag örn försäljningsvillkor och allt vad därtill hörer,^ och
återförsäljarna ha ingenting annat att göra än att packa sig därefter. Någon

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Äng. statsmonopol ä tillverkning och import av tohaksvaror m. m. (Forts.)
appellmöjlighet lär knappast givas därvidlag. Annorlunda ställer det sig vid
ett statsmonopol. De av kammarens ärade ledamöter, sorn varit med här under
någon tid, måste veta, hurusom riksdagens ingripande i dessa frågor år efter
ar påkallats^ i framställningar fran än den ena och än den andra parten. Det
förefaller mig otänkbart, att man av rädsla för en sådan fara, som herr Karlsson
här talade örn, skulle avstå från att handla på ett förnuftigt och, jag vill säga,
ovillkorligen nödvändigt sätt för att söka komma till rätta med de spörsmål vi
här ha att göra med. Jag vill i detta sammanhang erinra kammaren örn alla
framställningar örn hjälp at tobakshandlandena och örn alla de åtgärder, som
manbar trott sig böra vidtaga för att få någon reda och ordning i distributionsförhållandena.
Och med dessa distributionsförhållanden är spörsmålet örn importen
intimt sammanknutet. Miljon efter miljon har riksdagen beviljat_med

eller utan framställning från monopolets och Kungl. Maj:ts sida _ för att

komma till rätta med distributionsfrågan, och efter tjugofem års arbete har
man inte kommit längre än där man nu står. Om det här vore så, herr Karlsson,
att man kunde tänka sig en sådan ordning, som råder inom den privata affärsvärlden,
där den, som vill sätta upp en affär för att driva den, får hålla till
godo med att göra det pa de villkor, som vederbörande föreskriver, då vore förhållandet
ett annat. Men här gar man till Kungl. Maj :t och till riksdagen, och
dessa statsmakter lägga sig i och bestämma sådana ting, sorn ju rätteligen borde
avgöras av den som står för tillhandahållandet av varorna åt återförsäljaren.

Jag kan ju få nämna ett pär siffror — jag ämnar, herr talman, inte trötta
kammaren med många, men jag kan få nämna ett par. De kasta en belysning
över vart det har barkat \ väg. Här ha höjts jämmerrop från tobakshandlandenas
sida, berättigade eller oberättigade — i många fall ganska berättigade.
Det är inte någon fet näring, som dessa tobakshandlande driva — det är sant,
trots det att avansen vid varuförsäljningen är utomordentligt god — och det
hänger inte på ^att rabatterna äro för små, utan det hänger därpå, att det är för
många, som slåss om detta levebröd, något som gör, att omsättningen blir så
liten, att den icke ger tillbörlig inkomst åt näringens utövare.

Jag kan taga som exempel ^kostnaderna när det gäller cigarretter. Där framträder
saken som tydligast. Låt oss antaga, att en detaljhandlare försäljer cigarretter
för 100 kronor. Av dessa 100 kronor tar staten 74 kronor och 56 öre.
Återförsäljaren tar 11 kronor av de 100 i ersättning för sitt besvär, och monopolet
får 14 kronor och 44 öre för tillverkningen och allt vad därtill hörer. Dessa
14 kronor och 44 öre utgöra ersättning för inköp av tobaken i utlandet, för
framforsling till fermenteringsplatserna där, vidare ersättning till de personer,
som taga del i den förberedande behandlingen i utlandet. Med det beloppet
skola vidare täckas kostnaderna för förvaringen där ute i åratal, till dess hemfrakten
kan ske, vidare den dyrbara frakten, låt oss säga från Orienten till
Sverige, och sedan för förvaringen här i lager under åtskilliga år —■ man ligger
ju under normala förhållanden inne med stora lager i allmänhet — och för
omvårdnaden och tillsynen, vidare för fabrikationen och distributionen till detaljhandlandena.
Av dessa 100 kronor, säger jag, skola 14 kronor och 44 öre
räcka till allt detta. Men tobakshandlare^ som lämnar ut varan över disken,
tar 11 kronor av de 100.

o Det dr ju proportioner, som äro orimliga. Skall staten driva en rörelse under
sådana former och icke våga vidtaga vissa åtgärder av fruktan för att något
icke önskvärt skall kunna ske på den privata marknaden, då kan staten lika
gärna slå igen butiken.

Hur har det blivit pa detta sätt? Jo, det har blivit så, därför att monopolet
har saknat möjligheter att ordna med distributionen på ett vettigt sätt. På det

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Ang. statsmonopol å tillverkning och import av tohaksvaror m. m. (Forts.)
sättet förfar inte Kooperativa förbundet eller konsumtionsrörelsen i detta land,
ty då skulle den lia fått göra bankrutt för länge sen. Den ordnar saken på ett
förnuftigt sätt och ser till, att butiker finnas där, varest de ha en uppgift
att fylla och där de göra nytta. Och vi äro alla tacksamma mot denna kooperativa
rörelse för allt vad den har gjort till höjande av standarden inom varudistributionen
och även fabrikationen i detta land. Den har skapat en butikskultur,
vars betydelse inte kan överskattas. Men inte har den kunnat förfara
som man gör på det område det nu gäller, där det växer upp tobaksaffärer som
svampar ur jorden. Jag har förut sagt här i kammaren att man — och det kan
vem som helst övertyga sig örn — kan stå i ett gathörn och upptäcka 9, 10 tobaksaffärer.

Alla, som sälja tobak, räkna på att de skola kunna leva på denna sin näring,
men att söka få någon inskränkning till stånd i fråga örn antalet skulle inte gå
an, ty då fruktar man, att bagare och andra handlande skola komma och begära
statsmakternas ingripande för att åstadkomma en nyetableringskontroll,
som det kallas här. Det är ju orimligt, och det finnes ju intet sammanhang
mellan dessa saker.

Jag talade örn cigarretter. Beträffande dem framträda dessa orimligheter
allra starkast. Jag tar nu alla varuslag sammanlagt och begagnar samma exempel,
alltså ett utförsäljningspris av 100 kronor. Örn man försäljer en kvantitet
tohaksvaror för 100 kronor, så går skatten i genomsnitt upp till 72 kronor
95 öre, 16 kronor 43 öre får tobaksmonopolet för hela sin insats, och 10 kronor
62 öre tar återförsäljaren för att han på monopolets blankett skriver en rekvisition,
varefter varorna skickas hem till honom på statens bekostnad — han
skickar visserligen in pengar, när han tar ut varorna — och för att han sköter
själva distributionen.

Jag menar, herr talman, att på något sätt måste man från statsmakternas sida
söka komma till rätta nied detta. Jag hade en tid trott, att det skulle vara möjlig
att få en sådan där fri ordning till stånd, där var och en, som ville sälja
tohaksvaror, också skulle få sälja tohaksvaror med en avans, som stöde i rimligt
förhållande till det arbete, som utföres. Vi få inte glömma bort, att det är
fråga örn en försäljning, som inte kräver några särskilda kvalifikationer. Att
sälja tohaksvaror är ungefär lika konstigt som att sälja frimärken. Det är inte
heller fråga örn någon skicklighet att göra inköp, ty varorna äro prissatta, när
man köper dem, och de äro prissatta med stämplar, när man säljer ut dem, så
att det hela är en mycket enkel sak. Det borde kunna gå för sig att få en
distributionsanordning, som vore fullt tillfredsställande med hänsyn till allmänhetens
krav, och som gåve återförsäljaren en rimlig utkomst, även med rabattsatser,
som vore betydligt lägre än de rent orimliga, som nu existera.

Hur ha vi då kommit elit? Ja, det har skett på det sättet, att riksdagen gång
efter annan sagt ifrån, att man inte får vara för snål mot tobakshandlarna.
Och när man från monopolets sida har protesterat mot den ordningen, så ha ju
riksdagen och regeringen haft avgörandet i sina händer, och så ha vi kommit
fram till en ordning, som man nu slutligen har funnit vara ohållbar.

Jag tror, att den där målningen av Ilin på väggen, som från Kooperativa
förbundets sida har gjorts, är en svartmålning utan skäl. Jag tycker, att man
på det hållet, diir man är van vid sunda affärsprinciper, borde inse, att den ordning,
som här räder, icke är sund och att vi måste begagna de möjligheter vi
ha att komma till rätta med problemet, och det syftar det nu föreliggande förslaget
till. En trygghet för att man inte skall gå konsumenternas intressen för nära och
inte heller återförsäljarnas måste ju dessutom ligga däri, att förslaget, såsom
herrarna finna, innebär, att distributionsfrågorna skola vara underkastade
omprövning av en särskild av staten tillsatt nämnd. Det uppdraget har anför -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Äng. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. m. (Forts.)
trötts icke åt monopolet utan åt en särskild nämnd, som är sammansatt på det
viset, att ordföranden, vice ordföranden och ytterligare en medlem i nämnden
skola utses av Konungen. Två ledamöter skola utses av kommerskollegium
bland personer, vilka företräda de enskilda återförsäljarnas intressen, samt två
ledamöter utses av monopolets utövare. Det förefaller mig, som örn detta skulle
vara trygghet nog för att icke några som helst ingrepp skola komma att ske i
friheten att saluhålla tobak från Konsums butiker, lika litet som från andra
butiker i landsorten, där ju försäljningen av tobaksvaror i allmänhet sker
i andra butiker än i specialbutiker. Det finnes väl inte någon, som har sysslat
med detta ärende under alla dessa år — det är för resten många år, det är inte
något nytt det här — som har drömt örn att man skulle förhindra konsumtionsföreningarna
att saluföra tobaksvaror ute i bygderna. I städerna blir det ju
ett något annat förhållande, men inte heller där föreställer jag mig, att det kan
bli något hinder. Det är ju trängseln mellan specialaffärerna för tobak, som
skapat den situation, som vi nu leva i. Det kan icke föreligga någon som helst
risk för att det här sker ett intrång i den rätt att återförsälja tobaksvaror, som
Kooperativa förbundet nu slår vakt om -— det skulle vara en orimlighet.

Jag har, herr talman, nu uteslutande talat örn försäljningen, men jag sade
redan i början, att det råder ett sådant samband mellan försäljning och import,
att man icke gärna kan lösa den ena frågan utan att man samtidigt löser även
den andra. Här har man från monopolledningens sida under åtskilliga år och
med mycken stor kostnad och utgifter på många miljoner sökt att avlösa^ en
del förmåner, som dessa s. k. specialister haft, och vidare sökt att få till stånd
en minskning av antalet tobaksaffärer, så att det skulle givas möjligheter för
återförsäljarna att tjäna ett rimligt levebröd på sina affärer såsom tobakshandlande.
Detta har inte länt till något resultat. När man löst ut en affär, så
ha örn några år eller något år två affärer i stället växt upp. Örn monopolet
har nekat rabatträtt till dessa nyetablerade, så ha de dels kunnat förse sig
med varor genom import av tobaksvaror — om de ej importerat själva, så
finnes det ju grossister, som lia stått till tjänst och oftast eggat upp dem att
sätta upp affärer för omsättning av utländska tobaksvaror —■ och dels ha de
haft möjlighet att köpa tobaksvaror i andra hand, d. v. s. de ha köpt av en annan
detaljist, som haft rätt till viss rabatt. Visserligen ha de då fått ett pär
procents lägre rabatt än den hade, som de köpt av, men det har ändå varit
möjligt för dem att inte endast starta utan även upprätthålla en affär. Så har
den närt sig fram en tid, medan man legat efter monopolet för att få egen rabatträtt.
I längden har monopolet icke ansett sig kunna neka sådan rätt enär
lagen ju föreskriver, att handeln skall vara fri. På så sätt har antalet tobaksaffärer
ökat, och så har det allmänna skallet om nödläget resulterat i, att man
ökat på de förmåner som skulle möjliggöra för dem att leva på sin näring, med
resultat, som jag nu har pekat på.

Jag vill även nämna, hur rabatten genom statsmakternas åtgöranden ökats
under krigstiden. Under 1938—39 utgjorde rabatten till återförsäljare av tobaksmonopolets
egna varor ungefär 20.5 miljoner kronor, men under 1942—43
utgjorde den 33.5 miljoner. Den har alltså stegrats under dessa krisår med icke
mindre än 65 procent, och det är väl ett dyrtidstillägg, som ingen annan grupp
av affärsmän kan uppvisa maken till, föreställer jag mig.

Nu är det möjligt, att det här föreliggande förslaget inte väsentligen råder
bot på de olägenheter, jag har pekat på, men det är ett inslående på en väg,
som kan leda fram till inte endast en förnuftigare ordning i fråga örn kostnadsfördelningen
mellan tillverkning och distribution, utan även ett bättre ekonomiskt
resultat också för återförsäljaren utan att beskära allmänhetens berätti -

Onsdagen den 2_ juni 1943. Nr 21. 27

Äng. statsmonopol å tillverkning och import av tohaksvaror m. m. (Forts.)
gade krav på god tillgång på tobaksvaror och utan att bli på något sätt prejudicerande,
såvitt jag förstår, i fråga om den fria handeln i övrigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linnér: Herr talman! Vid 1936 och 1937 årens riksdagar beslöts en
ändring i § 60 regeringsformen. Denna ändring fastställdes sedan av Kungl.
Majit, och lagrummet har därefter i hithörande delar följande lydelse: »Ej
heller må statens inkomster förpaktas eller, till vinning för kronan eller enskilda
personer och korporationer, några monopolier fastställas utan genom lag stiftad
av konung och riksdag samfällt i den ordning § 87 stadgar.»

Enligt min uppfattning står det nu av Kungl. Maj :t framlagda förslaget i
uppenbar strid mot regeringsformens här citerade stadgande, något som innebär,
att första gången en sådan fråga kommer upp efter genomförandet av
grundlagsändringen — som i själva verket innefattar ett förtydligande av vad
som förut gällde — kränkes grundlagen. Meningen med denna formulering av
§ 60 regeringsformen var uppenbarligen den, att ett monopol icke kan införas
utan att det går ut över åtskilliga enskilda rättigheter, och man ville genom
ändringen i regeringsformen trygga de enskilda rättsinnehavarna på det sätt,
som man kunde, nämligen genom att i civillag skulle fastställas de regler, efter
vilka ersättning skulle utgå. Man har inte alldeles varit blind för detta i propositionen,
men man har ansett, att det skulle möta alltför stora svårigheter att
följa grundlagen, och därför har man låtit bli.

Lagrådet har gjort en uttrycklig anmärkning på denna punkt. När departementschefen
behandlar lagrådets anmärkning, så inskränker han sig till att
konstatera, att ett hänsynstagande till anmärkningen skulle medföra vanskligheter,
och så låter han det vara. När sedan saken kommer till utskottet, så säger
utskottet, att »delade meningar ha uppstått inom utskottet, huru berörda grundlagstadgande
bör tolkas». Och så har utskottet hittat på en kompromiss, som
återfinnes i den sista nya punkten i övergångsbestämmelserna i lagen.

Enligt min uppfattning innebär denna av utskottet uppfunna kompromiss
icke någon lösning, utan grundlagsstridigheten står kvar. I stället borde man
i den föreslagna civillagen lia fått bestämmelser av i huvudsak följande innehåll.
Först och främst borde finnas en bestämmelse örn sammansättningen av
det organ, som skall fastställa ersättningen — låt oss kalla det för en expropriationsnämnd
eller något liknande. Vidare borde angivas vilka rättsägare, som
skulle kunna komma i fråga till ersättning. Ytterligare borde grunderna för
denna ersättning anges, med det undantag, att avtal kunde träffas angående
ersättningen. Och slutligen borde man lia en bestämmelse örn själva proceduren
för ersättningen — allt helt enkelt efter mönstret av den lag, som vi i svensk
rätt få anse var en förebild, när det gäller sådant tvångsförvärv, nämligen expropriationslagen.
Denna innehåller i åtskilliga punkter särbestämmelser, där
man kommer in på lika tvistiga och kvistiga rättsförhållanden som dem, vilka
det här är fråga örn. Man har löst svårigheterna på ett tillfredsställande sätt,
och jag tror, att man skulle kunna säga, att det inte skulle falla någon riksdagsman
in, att man i fråga örn t. ex. förvärv av fastighet, där det gäller att
gå fram över äganderätten och åtskilliga andra till fastigheten knutna rättigheter,
skulle nöja sig nied att i expropriationslagen hänvisa till, att Kungl. Majit
skulle i en förordning fastställa reglerna. Det är således efter min uppfattning
ganska klart, att roan här kränkt grundlagens bestämmelser.

I det läge frågan nu har tjänar det inte till att ställa något yrkande, men
jag har inte ansett, att en sådan sak kunde få passera i riksdagen utan att
förhållandet påpekades.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Äng. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. m. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag beklagar, att herr Gärde ej är närvarande
här. Detta ärende är behandlat av ett sammansatt bevillnings- och
första lagutskott för att dessa synpunkter, som landshövding Linnér här påtalade,
skulle bli tillbörligen beaktade.

Det upplystes inom utskottet, att man noga övervägt frågan inom regeringen
och där kommit fram till det resultatet, att då det samtidigt med förslaget
till denna monopollag förelåg förslag till förordning örn ersättningarna
vid införande av monopolet, med föreskrifter örn tillvägagångssättet, så kunde
det anses i sak vara nog.

Inom utskottet påvisade man emellertid, att det kunde anses som en brist,
att man inte i själva monopollagen införde en bestämmelse angående ersättningsförfarandet
vid denna monopolisering. Och till den ändan skrevs det in här,
såsom kammaren finner på sid. 22 i utskottets utlåtande, följande: »Till dem,
som till följd av införandet av statsmonopol å importen till riket av tobaksvaror
förlora näringsverksamhet eller anställning, skall ersättning utgå enligt
de grunder och i den ordning Konungen och riksdagen bestämma.» När vid
lagförslaget jämväl är fogat förslag till en dylik förordning, så läto de, sorn i
utskottet representera sakkunskapen, sig nöja med en sådan ordning och ansågo
för sin del, att allan rättfärdighet med hänsyn till grundlagens krav därigenom
borde vara uppfylld.

Herr Sjödahl: Herr talman! Jag är delvis förekommen av den siste ärade
talaren. Jag vill dock påpeka, att den grundlagsbestämmelse, som herr Linnér
uppläste, säger, att några monopolier inte må fastställas utan genom lag,
stiftad av Konung och riksdag gemensamt. När det gäller själva fastställandet
av en utvidgning av tobaksmonopolet till att även omfatta ett importmonopol,
så skall det alltså ske genom en lag, stiftad av Konung och riksdag, och på
den punkten har också grundlagens bestämmelse klart blivit följd. Jag vill
erinra örn, att grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen, och tolkar man den
så, gäller det här att fastställande av monopol skall ske genom lag, och det
har både av Kungl. Maj:t och bevillningsutskottet iakttagits.

Jag vill också erinra örn, att i den kanske mest använda kommenterade
upplagan av grundlagarna, nämligen professor Malmgrens, har det pekats på,
att syftet med hela denna nya grundlagsstiftning har varit att fastställa, att
Kungl. Maj :t icke får avgöra detta på egen hand genom sin ekonomiska lagstiftning,
utan det skall ske i samarbete med riksdagen. Införandet av ett
monopol bör vidare icke kunna ske genom att saken behandlas som en skattefråga,
som kan drivas till gemensam votering. Här har man även i stället föreslagit
en lag och därmed följt stadgandet, sådant som det har formulerats genom
ändringen, för några år sedan.

Sedan har utskottet funnit det lämpligt att i monopollagen föreslå en bestämmelse
om att ersättning till vissa personer skall utgå efter en förordning,
som antagits av såväl Konung som riksdag. Det har varit av lämplighetsskäl,
som detta har medtagits i lagtexten såsom en övergångsbestämmelse. Saken
var visserligen självklar med hänsyn till den ställning, som riksdagen alltid
intagit till sådana frågor och som överensstämmer med en allmän rättsuppfattning,
men man ansåg det ändå vara lämpligt, att en dylik bestämmelse
intogs.

Herr Linnér: Jag antar, att herr Sjödahl inte vill tolka sin egen teori på
det sättet, att det skulle vara tillräckligt att i civillagen sätta in, att ett monopol
skall genomföras på det och det området. Det är naturligtvis inte meningen
med denna grundlagsbestämmelse, utan meningen är just den, som jag

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Äng. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror m. m. (Forts.)
förut angav, att man skall trygga rättssäkerheten genom att ge beslutet örn
monopolets införande formen av en civillag. De rättigheter man därigenom vill
skydda äro just de privata rättsägares, vilkas intressen oundvikligen komma
att kränkas genom monopolet. Det är bestämmelserna örn ersättning till dem,
som i huvudsak böra angivas i en civillag, och det är detta, som icke har skett.
Det kan inte ske annat än i form av en civillag, och bristen avhjälpes inte
genom den här lilla kompromissen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, -bifölls vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckt motion angående viss ändring av stadsplanelagen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angå*
ende förlängd giltighet av gällande indelning i ortsgrupper jämlikt lagen
den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;

nr 33, i anledning av väckt motion angående rätt för fattig, å sanatorium
vårdad lungsjuk att för personligt bruk uppbära del av sjukpension, m. m.;

nr 34, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i förordningen
om mödrahjälp;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. jämte i anledning därav
väckta motioner; samt

nr 36, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr
12, i anledning av väckta motioner angående reformering av gällande bestämmelser
örn det svenska språkets stavning.

I följande inom första kammaren väckta och till dess första tillfälliga utskott
för behandling hänvisade motioner hade yrkats:

i motion nr 16, av herr Brandt m. fl., att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt_ några praktiska,
fördomsfria personer att utarbeta förslag till en grundlig reform av
vår rättstavningsfråga, och

i motion nr 69 av herr Hage m. fl., att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda frågan örn och
på vilket sätt en reformering av gällande bestämmelser örn det svenska språkets
stavning borde ske, så att dessa bestämmelser komme att helt eller till
övervägande del utformas med hänsyn till talspråket, alltså efter den fonetiska
principen.

Utskottet, som inhämtat yttrande över motionerna från bland annat skolöverstyrelsen,
hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»I likhet med skolöverstyrelsen finner utskottet att möjligheterna för undanröjande
av onödiga svårigheter vid rättstavningen böra uppmärksammas

Örn reformering
av rättstavningen.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
och undersökas. Hänsyn bör emellertid tagas till frågans språkhistoriska
och kulturpolitiska sidor. Tidpunkten för en allsidig utredning av detta
spörsmål bör enligt utskottets mening väljas då förutsättningar äro för handen
för det kulturella samarbetet med övriga nordiska länder. Det är nämligen
av stor betydelse att hänsyn tages till att de skriftspråkliga överensstämmelserna
med våra nordiska frändefolk icke mer än nödvändigt brytas.

Folkskollärarekårens skriftspråkskommitté har som bekant nyligen hos
Kungl. Maj :t ingivit framställning örn åtgärder för modernisering och förenkling
av rätts ta vningsnormerna samt hemställt, att ärendet måtte för yttrande
hänskjutas till 1940 års skolutredning. Därigenom har det spörsmål,
som motionärerna upptagit, redan bringats inför Kungl. Majit.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att förevarande
motioner I: 16 och I: 69 icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.»

Herr Brandt: Herr talman! Jag läste i måndags i någon tidning -— jag tror
det var Arbetet — en rubrik på tre rader med feststil: »Andra kammaren mot
en reform av stavningen.» Så felaktig kan en tidningsrubrik bli, när den,
som satt den, inte har en aning örn vad utskottsutlåtandet innebär och när
det inte heller blir någon debatt i kammaren, som kan ge vägledning. Jag
återkommer till detta. Faktum är emellertid, att båda de tillfälliga utskotten
ha hemställt, att motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Men det är en helt annan sak än att de skulle ha sagt, att det inte hör bli någon
reform av vårt stavningss ätt.

Den väsentliga anledningen till avslagsyrkandet uppgives vara, att frågan
örn en reformerad stavning redan har bragts under regeringens prövning genom
folkskollärarnas skriftspråkskommittés förslag. Man menar, att det då kan
vara överflödigt att skriva till Kungl. Majit örn saken. Ja, skälet är kanske
ganska lyckligt funnet, men jag tycker inte, att det är bärande, ty dels väcktes
dessa . stavningsmotioner, innan folkskollärarnas skriftspråkskommitté framlade
sitt förslag, och dels har riksdagen egentligen inte anledning att frivilligt
liksom ställa sig vid sidan i en sak, som så nära berör hela svenska folket.
Varför skall riksdagen säga: »Detta få andra klara upp.» Det är visserligen
sant, ^att vår sista rättstavningsreform — Fridtjuv Bergs 1906 — kom
till stånd på grund av Kungl. Maj :ts administrativa lagstiftning utan riksdagens
medverkan, men om detta var så lyckligt, kan man ju ifrågasätta.

Nu ha kamrarnas tillfälliga, utskott inhämtat yttranden från skolöverstyrelsen
och svenska akademien. De lia också fått motta yttranden från modersmalslärarnas
förening, som den kallas — den är visst inte alla svenska modersmålslärares
förening utan bara till för dem vid läroverken — och från folkskollärarnas
skriftspråkskommitté.

Skolöverstyrelsen säger, att den ingenting har att erinra mot en allsidig utredning
vid lämplig tidpunkt av denna fråga örn förenkling av stavningen.
I själva verket har ju första kammarens tillfälliga utskott ställt sig bakom
skolöverstyrelsens uttalande. Det är utskottets enhälliga mening, att vid lämplig
tidpunkt bör en allsidig utredning komma till stånd. Skolöverstyrelsen har
alltså ingenting emot att det blir en utredning.

Svenska akademien är direkt avvisande, såsom man kunde begripa på förhand.
Läroverkslärarna ställa sig naturligtvis också avvisande, men folkskollärarna,
som utgöra en betydligt större kår än läroverkslärarna och äro minst
lika upplysta som de, stå naturligtvis genom sin skriftspråkskommitté bakom
kravet pa en utredning. De tillstyrka alltså en utredning, och det är just vad
motionärerna ha begärt. Jag upprepar, att bakom folkskollärarnas skrift -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
språkskommitté stå samtliga folkskollärarorganisationer och praktiskt taget
alla folkskolans lärare i hela Sverige. Man har nämligen gjort stickprov —
det är inte skriftspråkskommittén, som gjort dem — med petitionslistor till
förmån för en rättstavningsreform, och dessa stickprov lia visat hundraprocentig
anslutning. Detta saknar ju inte sin betydelse. Folkskolans lärare veta
nog bättre än andra, var skon klämmer eller kanske riktigare hur illa skon
klämmer, och de kunna vitsorda sanningen av författarinnan Moa Martinssons
utsaga vid det »bordssamtal» örn stavningen som Dagens Nyheter hade
anordnat i slutet av februari. Moa Martinsson, som är arbetarbarn, säger: »Jag
har plågats med ’dt’ och ’fv’ under Östgötaskollärarnas färla, så jag vet vilket
helvete stavningen är för alla arbetarbarn.» Att Fridtjuv Bergs reform 1906
lättade denna börda något råder det inget tvivel om, men det återstår mycket
att göra.

Dess bättre lia inte utskotten tagit så starkt intryck av den »mördande och
enhälliga kritik» — det var en tidning, som skrev så —• som beståtts såväl
motionerna som skriftspråkskommitténs förslag, ty utskottens utlåtanden äro
ju välvilliga. De äro också enhälliga, det har jag redan nämnt, ehuru enhälligheten
till äventyrs har åstadkommits genom den inte ovanliga kombinationen
av en positiv motivering och en negativ kläm. I själva verket ha utskotten
—- de herrar ledamöter, som bry sig om denna fråga, torde vara vänliga
att observera detta — samma yrkande som motionärerna, fastän detta yrkande
inte står i klämmen utan i motiveringen. Andra kammarens utskott skriver:
»I likhet med motionärerna finner utskottet att en officiell utredning
av stavningsfrågan bör ske med syfte att få till stånd en sådan modernisering
och förenkling av stavningsreglerna, att det svenska språket även i skrift
kunde mer än vad som nu är fallet bli hela svenska folkets egendom.» Beträffande
förstakammarutskottet har jag redan nämnt, att det refererar skolöverstyrelsens
utlåtande, som inte bär något att erinra mot en allsidig utredning
vid lämplig tidpunkt. Det är i sak detsamma. Det uttalande, som jag
nyss citerade, har andrakammarutskottet hämtat från folkskollärarnas skriftspråkskommitté,
och därigenom har utskottet ju ställt sig bakom kommitténs
ståndpunkt i detta hänseende.

Motionärerna lia följaktligen ganska stor anledning att vara nöjda, inte precis
med att man avstyrkt motionerna, låt vara på de skäl som anförts, men
med att man faktiskt går på samma linje. Det skall man inte komma ifrån.
Det är sant, att andra kammarens tillfälliga utskott — första kammarens
är mera kortfattat i sitt utlåtande — i annat sammanhang uttalar, att motionärernas
förslag synes väl radikalt. Jag förmodar, att utskottet härvid syftar
närmast på den tanke — det är bara en tanke — som har framförts i den
motion, under vilken mitt namn står först, att ett särskilt tecken, skulle skapas
för sje-ljudet. Enligt den regel, som man har följt från början, att varje
ljud borde lia ett tecken och inte mer än ett, tilläto vi oss verkligen erinra
örn möjligheten att ta en bokstav, nämligen z. och låta den beteckna sje-ljudet,
sedan den vill blivit pensionerad från siri överflödiga uppgift att beteckna s- och
ts-ljud. Det är klart, att man i pressen har haft mycket roligt åt detta radikala
förslag. Det var emellertid bara ett exempel. Jag vill säga, att för egen
personlig del kail jag mycket vill medverka till genomförande av folkskollärarnas
skriftspråkskommittés förslag, att man i stället använder s + j såsom
generellt tecken för sje-ljudet. Men å andra sidan är det ju på tok att därtill
använda två bokstäver, som för övrigt inte beteckna något sje-ljud. Det heter
dock »sjuk» och inte »s-juk». Men för allt i världen, det är en god sak, om
man låter två bokstäver beteckna sje-ljudet i stället för att ha tjugu eller trettio
olika beteckningssätt.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)

Detta, var alitsa det radikala. Bortser nian fran sje-ljudet, är inte vår motion
mera radikal än folkskollärarnas förslag.

De invändningar, som i den offentliga debatten ha framförts emot reformförslagen,
gå alla igen i svenska akademiens yttrande, som förstakammarutskottet
har berett den hedern att komma med som bilaga. Örn herrarna vilja
följa med betänkandet, finna ni, att svenska akademien mot slutet sammanfattat
sina synpunkter i fem kritiska punkter, och dem skall jag här mycket
kort bemöta.

Akademien uppgiver först, att den sprakhistoriska åskådning, som ytterst
ligger till grund för motionärernas framställning, numera får anses övergiven
och inte längre vetenskapligt normgivande. Nej, det är ju klart, ty svenska
akademiens urkonservativa åskådning är naturligtvis normgivande. Jag medger,
att det är riktigt, att språkhistoriska åsikter kunna skifta som alla andra
asikter i världen, men svenska akademien är den sista institution, sorn skall
erinra därom, ty då vi 1906 fingo den bergska stavningsreformen, avstyrkte
svenska akademien denna, ehuru den gången den normgivande språkhistoriska
åskådningen talade för reformen. Nu har läget skiftat litet, nu äro språkmännen
litet mera konservativa, och följaktligen skall deras ståndpunkt vara normgivande
för all framtid.

„ Vår ™otion a.ngår, sä ger den inte uttryck åt någon annan språkhistorisk
åskådning än. att rättstavningsfragan inte är någon vetenskaplig fråga, utan
en rent praktisk fråga örn. det bekvämaste sättet att uttrycka sig i skrift. En
numera avliden spakhistoriker, professor J. A. Fundell, som naturligtvis betraktas
som gammalmodig av svenska akademien, säde en gång, att en professor
inte är mera sakkunnig i rättstavningsfrågan än vilken annan tänkande
manniska som helst. Själv var han som bekant filolog. Den danske språkvetenskapsmannen
Otto Jespersen, som avled för ett par månader sedan hade
alldeles samma mening som Lundell, så att svenska akademien har tydligen
inte helt den s. k. vetenskapen på sin sida. Otto Jespersen skriver: »Da sproget
Lener det rent praktiske formaal at vare et meddelelsemiddel, man det
manlig bedömmes alene ud fra den effektivitet, hvormed det opfylder dette
iormaal.» För övrigt vänder sig Otto Jespersen mot allt slags pedanteri i rättskrivningen
Man menar, att det faktiskt inte är så viktigt, hur folk stavar
Fransen mellan bildade och obildade dras ju inte av ortografien. Jag kan tänka
mig, att någon talare efter mig kommer att utnyttja detta argument till förman
tor att allting- skall bil vid det gamla. Man säger, att eftersom folk kan
vana bildat eller obildat, hur stavningen än är, så låt det för allt i världen
bil vid det gamla. Men den ståndpunkten är inte riktig. Redan Jespersen säger,
att naturligtvis skall man inte ha kaos och anarki i stavningen. Man bör
väl kunna ena sig om att det är önskvärt, att folk stavar någorlunda lika

När jag nämnt Jespersen namn, ställt honom vid Lundells sida och spelat
ut honom mot svenska akademien, får jag kanske också lov att nämna ett annat
namn, som niohanda inte har samma tyngd. Det är den finske folkskolinspektoren
Gosta Lavonius i Helsingfors. Han har förklarat, att rättskrivningsnormernas
förenkling och modernisering, så att de motsvara det nutida svenska
språket, bor vara särskilt betydelsefull för svenskarna i Finland Här har
nian eljest sagt, att svenskarna i Finland rakt inte vilja vara nied örn en retorin.

Svenska akademiens andra punkt lyder så här: »En stavningsreform av
liragasatt omfattning skulle vara så ingripande, att intet kulturspråk kan
uppvisa en motsvarighet.» Ja, kanske det, fast jag inte tror det. Men det skulle
val i sa tall bero pa att knappast något språk har en så vanvårdad ortografi
som det svenska — låt mig inskjuta: tack vare bland annat svenska akade -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
miens vanvård av vårt språk — naturligtvis med undantag för engelskan. Yad
gör denna svenska akademi för att rykta det svenska språket, såsom dess uppgift
skulle vara? Svenska akademien, mina herrar, skriver, för att ta ett par
exempel, »elektricitet» med c men »elektrisera» med s, »balansera» med s men
»advocera» med c, »karaktär» med ä och »karakterisera» med e — det sista har
jag från min utgångspunkt ingenting emot, men svenska akademien, som ju tar
sådan hänsyn till samhörighetslagarna och härledningen, borde sannerligen
vårda språket litet annorlunda. Den diskvalificerar faktiskt sig själv.

Det är inte sant, som svenska akademien menar, att det skulle vara föråldrat
att kräva en stavningsreform. Norge, Holland. Tyskland, Ryssland och Turkiet
ha under de sista 10—15 åren genomfört omfattande sådana reformer. Akademien
omnämner dem och försöker slå bort dem. Antingen äro de inte så omfattande
som den, som här har föreslagits, eller också äro de inte egentliga
stavningsreformer, säger man. Men i själva verket var väl den turkiska reformen
rent av revolutionerande; man övergav det gamla museimanska, arabiska
alfabetet och övergick till det latinska, varvid man började läsa från vänster
till höger på raderna i stället för tvärtom. Det var väl radikalt så det räcker.
Jag tror därför inte, att svenska akademien kan påstå, att vi äro värst. Vi inta
allesamman en skäligen moderat ståndpunkt, när vi vilja ha en liten förenkling.

Engelska regeringen ligger sedan ett par år tillbaka på en petition i rättstavningsfragan,
undertecknad av ett halvt tusental universitetslärare, däribland
internationellt kända språkmän och språkpedagoger. Örn någon ämnar ta till
orda mot mig, hoppas jag, att han erinrar sig, att det verkligen har framlagts
ett ^sådant förslag i England och att det stödes av synnerligen framstående
språkmän — vilket jag dock menar inte betyder så värst mycket, därför att jag
vidbliver min uppfattning, att stavningsfrågan inte är någon vetenskaplig
fråga och att vilken tänkande, vettig människa som helst begriper den lika bra
som en professor, t. o. m. i språk.

Den tredje punkten gäller den s. k. skandinaviska språkgemenskapen. Det är
väl bäst, att jag återger ordagrant, vad akademien där skriver: »Det fortsatta
närmandet mellan Nordens folk skulle avgjort motverkas, örn svenska skriftspråket,
på detta sätt avlägsnade sig från grannspråken genom ändrade ljudbeteckningar.
» Det är detta argument, som just i denna tid för många har
blivit det bärande, och det är ju synnerligen känslobetonat. Jag menar ändå,
att det är ohållbart. För egen del vågar jag hävda den uppfattningen — och
det har jag gjort, långt innan det blev så på modet som just nu att tänka nordiskt
— att de moderna skandinaviska skriftspråken inte böra förete större
olikhet än som betingas av de nutida språkens faktiska skiljaktigheter. Jag
menar därför, att de skandinaviska språkens stavning bör regleras efter enhetliga
grunder, så att lika eller i det närmaste lika ljud betecknas på samma sätt
i de olika språken. Jag har alltså sagt detsamma som utskottet och kritikerna
ute i landet. Det är med stor orätt man förebrår motionärerna för att inte ta
någon hänsyn till närmandet mellan Nordens folk.

Jag vågar också tro, att en sådan man som den av mig nyss citerade danske
språkmannen Otto Jespersen har lika gott omdöme i den nordiska frågan som
svenska akademien. I ett meningsbyte med en dr Sven Clausen — det är klart,
att det finns olika meningar i Danmark också — förklarar han, att han finner
argumenten för de svenska folkskollärarorganisationernas stavningsreform
»overordentlig vel grundede», och han fortsätter: »De vil også slöjfe det stumme
1 i ljud, ljus etc.» Det är ju dessa paradigmer, som mest citerats i debatten.
Folkskollärarna och vi vilja alltså slopa dc stumma ljuden, t. ex. 1 i »ljus» och
»ljud», vilket Sven Clausen och — kan jag tillägga — alla lians eftersägare

Första hammarens protokoll 191t3. Nr 21. 3

Nr 21.

Onsdasen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
i Sverige göra så stort nummer av, i det de »beskedent anmoder Gud om at
forbyde» detta »av bensyn til det nordiske målsträv».

En annan dansk, Mogens Nisser, ordförande i den danska föreningen för
»nordisk sprogrögt», försäkrar oss svenskar, att örn vi ge oss till att stava
»jus» i stället för »ljus» —■ ni höra ju ingen skillnad -— och »jöra» i stället för
»göra», »jup» i stället för »djup» och »sjön» i stället för »skön», så kommer
ingen enda dansk eller norrman att ta i en svensk bok. Och så avfyrar han en
gruvlig salva med detta tillägg: »Det är upprörande, det är falsk demokratism
att rätta stavningen efter de minst bildades behov», således efter deras, som
sällan skriva. Ja visst, skriftspråket är inte till för pigor och annat enkelt folk,
som få nöja sig med att skriva »pigstavning», så att man kan skilja på dem och
s. k. bildat folk. Jag tycker, att det är rätt skönt att mot sådana dåraktiga uttalanden,
som givit så starkt genljud i Sverige, få spela ut den lugne dansken
Otto Jespersen, som inte är fallen för överord. Han säger bara till svar på
Sven Clausens »Gud forbyde»: »Hvorfor dog egentelig?» — Varför menar man
egentligen, att detta skulle vara ett hinder för nordiskt »målsträv»? — »Ben,
der vil förstå tält svensk, må dog fra förste färd vänne sig til at opfatte kind,
kära, sken, skjorta, skjuta, Göteborg, gärna, ljud o. s. v. med desse fra dansk
awigende lyd, og der vil det snarere väre en fordel end et hinder», ■— jag understryker
att det enligt hans uppfattning snarare skulle vara en fördel än ett
hinder — »hvis han også i skriften vännes til at se disse former: så stetter de
to ting hinanden —■ og de svenske fra dansk forskellige former må man dog
låre, ikke just att uttale men i hvert fald at förstå, når de lyder i en svenskers
mund. Det kommer man icke bort fra. Det Hytter ikke som strudsen at stakke
bodet i en busk: hellere se sandheden lige i öjnene.»

Jag tillägger, att när man säger ljus, hör man ju inte att det skrives med
lj. Man har sagt, att om man tar bort 1-et, vet man inte att »jus» har att göra
med lyse. När en pojke således säger, att »juset lyser», skulle han inte förstå,
att »jus» har med lyse att göra! Nonsens!

Dessa invändningar bottna sannerligen inte annat än i det känslobetonde tänkande
som är helt naturligt, när det gäller språkets klädedräkt. Det djiker för
övrigt i detta sammanhang upp ett minne för mig. När jag var en liten pyrvel,
hörde jag en gång vid kvällsvarden i mitt hem i en prästgård i Skåne en diskussion
i denna fråga. Det hade stått i prästtidningen Vårt land, att »nu står
styggelsen på heligt rum, nu bär man våldsam hand på Frälsarens egen heliga
och dyrbara person, nu skriver man Kristus med K i stället för som fordon
med Ch». Detta är ungefär samma argument som man nu anför beträffande
stavningen av orden ljus och lyse och samhörigheten dem emellan.

I sin fjärde kritiska punkt finner svenska akademien, att även hänsynen till
det geografiska och historiska namnmaterialet (Göteborg—Jöteborj) samt
till det gängse internationella ordförrådet manar till försiktighet. Det kan man
naturligtvis säga, men man kan väl inte därför i evighet skriva Göstaf!: i stället
för Gustav, fastän Gustav Vasa skrev så. Ehuru jag för egen del allt intill min
död kommer att skriva mitt fäderneärvda namn Brandt med dt, tillåter jag
gärna historien, örn den nu kommer att befatta sig med detta obetydliga namn,
att justera bort bokstaven d. Jag tycker för övrigt, att det inte behöver sägas
mycket mer om det där pratet — ifall uttrycket tillåtes —■ örn hänsyn till namnmaterialet
och det internationella ordförrådet. Vi tillåta ju oss att kalla utländska
städer och länder som vi vilja. Vi kalla Firenze för Florens, ett namn
som vi tagit från engelsmännen. Bukarest är den svenska namnformen för Bucuresci
o. s. v. Jag tror nog att vi komma att göra på samma sätt i framtiden
också.

För det femte och sista anser svenska akademien, att den rent pedagogiska

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
vinsten skulle i själva verket visa sig mindre än vad motionärerna vilja göra
gällande. — Det vore ju en allvarlig invändning, örn den vore riktig, men
sannolikt kunna folkskollärarna bedöma den saken bättre än de språklärde i
svenska akademien. Motionärerna lära inte inför detta svaga argument vika en
tum från sin väl dokumenterade åsikt, att — såsom vi uttrycka det i motionen

— »våra barn få använda lång tid och mycket arbete för att lära sig ’rättstav T

^^ och arbete som förvisso kunda användas bättre». Jag undrar, hur
mångå i denna kammare, som vilja bestrida befogenheten av detta påstående, att
inlärandet av rättstavningen kostar så mycket tid och arbete, att man sannerligen
borde använda denna tid och detta arbete bättre, bl. a. för svenska språket.
Svenska akademien citerar i detta sammanhang med tillfredsställelse Carl
Cederblad, som har gjort några undersökningar över stavfelen. Inom parentes
vet jag inte, varför akademien citerar just honom, ty han är ju egentligen
akademiens motståndare. Svenska akademien har vid sina updersökningar av
felprocenten totalt förbisett, vad just Carl Cederblad påpekat, att barnen bli så
förvirrade av vår konstiga och oregelbundna stavning, att de till slut inte kunna
stava ens de enklaste ord rätt. Svenska akademien säger nämligen, att den största
felprocenten lia vi icke, såsom man skulle kunna tro, i de oregelbundet stavade
orden utan i de ljudenliga. Det är faktiskt på det sättet, såsom allt skolfolk vet,
att barnen till slut inte^kunna. stava de enklaste ord, bara därför att de ha för
Sig att det skall vara sa konstigt att* stava. Vårt språk är så oregelbundet och
vanvardat, att barnen inte kunna ana, att det i något enda fall stavas på ett vettigt
och ljudenligt sätt. Örn svenska akademien hade tagit hänsyn till detta,
hade den måst avsta fran siri slutledning, da den säger att felprocenten inte är
sa stor som man kunde vänta sig.

Det är fara i dröjsmål. Örn vi uppskjuta en stavningsreform alltför länge,
kan det gå oss som grekerna, som lia två grekiska språk, ett officiellt och ett
i olhin al, pa vilket en mängd tidningar och böcker tryckas. Eller det kan gå som
i England, där —— såsom Moa Martinsson uttrycker saken — »det fina språket,
det lyriska, är kinesiska fortet stora flertalet». Carl Cederblad har rätt — och
jag upprepar, att hela Sveriges tusenhövdade folkskollärarkår ger honom rätt

— när han säger, att »fäderneslandet är mer än mark och bröd. Det finns också
ett andens fädernesland, som svenska arbetare och bönder ha full arvsrätt
till. Ar språket för krångligt för att bli allmän egendom, måste det reformeras.»

Jag är nu, herr talman, strax färdig med mitt anförande. Vår motion slutar
med yrkandet, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt några praktiska, fördomsiria
personer att utarbeta förslag till en grundlig reform av vår rättstavningsiraga.
När jag skev motionen, fick jag i en handvändning här i kammaren sexton
namn under . den. Jag brydde mig inte örn att springa omkring för att få
Hera, men jag försäkrar, att som stämningen då var, innan denna storm hade
väckts i landet mot en stavningsreform, hade jag kanske lätt nog kunnat få
halva kammaren med på motionen. Jag förstår emellertid, att dessa ord att man
skall uppdraga åt några praktiska, fördomsfria personer att utarbeta förslag
i saken, kanske kunna sticka någon i ögonen. Jag erkänner gärna, att när jag
skrev dessa ord, tänkte jag just på svenska akademien, som ordentligt har diskvalificerat
sig genom sin vanvård av språket och sin oresonliga konservatism.
Akademien har på detta område fört en ren non possumus-politik. För min del
skall jag emellertid mycket gärna vara med örn att justera ordalagen i motionens
yrkande. Om jag i stället yrkar, att riksdagen matie i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla örn utredning vid lämplig tidpunkt av frågan örn en reformerad
rättstavning, är detta precis samma tankegång som båda utskotten lia.. Jag Iean
inte inse, varför de båda utskotten nödvändigtvis skulle behöva gå på avslag
pa motionerna. Jag medger, att de lia formell anledning och alf man kan skjuta

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
ifrån sig saken och säga, att frågan i alla fall är bragt inför Kungl. Maj :t, men
jag bestrider, att riksdagen skulle ha. anledning att liksom göra sig urarva^ i
fråga örn svenska språket och ställa sig utanför hela denna fråga. Örn jag vågar
antaga, att någon av regeringens ledamöter vill låna mig sitt öra ett ögonblick,
skulle jag vilja begagna tillfället att vädja till Kungl. Majit att Kungl.
Majit vid behandlingen av elen fråga, som folkskollärarna dragit inför regeringen
verkligen ville ägna detta problem uppmärksamhet vid lämpligt tillfälle.
’ . ..... . ... .

För egen del drar jag mig, herr talman, inte för att, även örn detta förslag
blir nedvoterat, framställa det yrkandet, att riksdagen matte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn utredning vid lämplig tidpunkt av frågan örn en reformerad
rättstavning.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall först be att få uttrycka min tillfredsställelse
och glädje över att stavningsfrågan denna gång kommit upp till behandling
i kammaren redan klockan 2 på middagen, sa att det finns tillfälle
att säga några ord. Förra gången, nämligen år 1919, behandlades detta spörsmål
klockan 3 på natten, och ärenden, som behandlas klockan 3 pa natten i
denna kammare, bli ju inte föremål för mycken uppmärksamhet.

Någon kanske frågar, varför vi överhuvud taget skola behöva diskutera
denna sak. Het föreligger ju här ett utskottsutlåtande, som avstyrker bifall
till motionerna men i vilket det samtidigt finns uttryckta vissa sympatier för
motionärernas linje, och detta kunde väl, menar man, vara nog, sa att det inf®
revs upp en utförligare debatt i kammaren, Pa denna fråga vill jag emellertid
svara, att örn det inträffar — vilket jag tror, att det kommer att göra —
att frågan örn en reformering av vår rättstavning i någon form upptages till
behandling, så brukar alltid den, som sysslar med en dylik utredning, gå tillbaka
till riksdagens protokoll för att se efter vad som sagts under debatten.
För den skull skall jag be att få säga några ord i frågan.

Jag vill till att börja nied påpeka, att jag är en gammal stavningsmotionar.
Jag väckte min första motion i detta ämne år 1919, och örn jag lever till nasta
år,°kan jag således då fira tjugofemårsjubileum som. stavningsmotionär. Jag
återkom med en liknande motion 1920, och nu har jag också i ar väckt en
dylik motion. Jag vill därför gärna framföra en del synpunkter i denna sak.

Jag vill då inledningsvis framhålla — även herr. Brandt snuddade vid detta

_ att de motioner, som väckts i år, ha underskrivits av tjugotre ledamöter

från olika partier i båda kamrarna, Detta ger ju en antydan örn, att det finns
intresse för saken. I övrigt förstår man ju av den framställning, som folkskollärarin
kommit med, och av den debatt, som förts i pressen, att denna
fråga tilldrar sig uppmärksamhet i vida kretsar. Utskottet har emellertid nu
dröjt så länge med att komma med sitt utlåtande, att intresset för fragan
väl under tiden något ebbat ut, men jag hoppas, att det skall väckas till liv

igen genom debatten här i dag. , „ .

Såsom redan den föregående talaren framhöll, lia de föreliggande motionerna
avstyrkts. För min del vill jag emellertid säga, att. det .är glädjande, att
första kammarens tillfälliga utskott inte har åberopat sig på svenska akademien
som auktoritet, när det bestämde sin inställning. Från mina utgångspunkter
är första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande pa den punkten
mera tillfredsställande än den motivering för avslag, som användes av andra
kammarens tillfälliga utskott. Jag erkänner, att det i andra kammarens, tillfälliga
utskotts utlåtande finns vissa medgivanden, som icke återfinnas i det
i denna kammare föreliggande utlåtandet. Men just i den omständigheten,
att första kammarens tillfälliga utskott har underlåtit att åberopa svenska

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
akademien som auktoritet i denna fråga, ser jag ändå en ljuspunkt. Jag måste
nämligen, liksom den föregående ärade talaren, säga att svenska akademien
•— vilket jag Ilar kunnat konstatera under dessa år — vid alla de tillfällen,
då denna fråga varit föremål för behandling, har intagit en rent utvecklingsfientlig
inställning.

Denna utvecklings fientliga inställning har åter kommit till synes i det föreliggande
utlåtandet på så sätt, att svenska akademien i viss mån tar avstånd
från, den bergska stavningsreformen. Svenska akademien anser synbarligen
att »hava» bör stavas''»hafva» och »vitt» »hvatt» samt att t. ex. ett sådant ord
som »skadat», neutrum av »skadad», skall skrivas »skadadt», trots att det
inte finns någon svensk, som kan vricka tungan på ett sådant sätt, att han
kan uttala ett d framför t.

Svenska akademien anför såsom skäl för sin ståndpunkt bl. a., att det är
en mycket stor skillnad mellan skriftspråket och talspråket, varför det helt
enkelt inte är rimligt, att de skola överensstämma. Man säger på något ställe,
att talspråket förändras och utvecklas, medan skriftspråket är konservativt
och stillastående, vilket man finner fullt riktigt. Vi, som ivra för nystavning,
ha en rakt motsatt paroll. Vi säga nämligen, att det som örat hör, hör —
i så stor utsträckning som möjligt — ögat se med avseende på stavningen.

Vad innebär nu svenska akademiens uppfattning? Jo, den innebär, att i och
med att talspråket förändras, blir avståndet mellan talspråket och skriftspråket
allt större år från år. Följden av detta blir, att vanligt enkelt folk
. inte kan tillägna sig en tillfredsställande förmåga att stava rätt. När vi 1931
firade tjugofemårsjubileet av den bergska stavningsreformens genomförande,
gjorde Dagens Nyheter en enquéte och frågade en del sakkunniga personer,
vad de tyckte örn den bergska stavningsreformen. En av dem som svarade —
professor Zachrisson i Uppsala — förklarade därvid bl. a., att han gillade
reformen, och han påpekade särskilt, att i ett land, där han ingående kände
till förhållandena, nämligen England, är avståndet mellan skriftspråket och
talspråket så stort, att nio tiondelar av befolkningen icke på ett tillfredsställande
sätt behärska skriftspråket. En utveckling, som leder till ett sådant resultat,
måste ju sägas gå i antidemokratiens tecken. Innebörden av en demokratisk
åskådning på detta område måste nämligen vara den, att man gärna
vill, att så stor del av folket som möjligt även i de djupa leden skall kunna
stava rätt.

Nu förklarade visst den föregående ärade talaren, att örn man vill göra gällande,
att skillnaden mellan en person, som kan stava, och en person, som icke
kan det, innebär en klasskillnad, så är detta inte riktigt. Och det kanske
man kan säga, men det uppfattas i alla fall på en hel del håll på detta sätt.
Örn man t. ex. får ett brev från en person, som stavar illa, är det inte utan,
att man lätt får den uppfattningen, att vederbörande inte är en riktigt förstklassig
och duktig människa. Den, som intar en sådan inställning till stavningsfrågan,
att han vill bevara ett tillstånd, under vilket avståndet mellan
skriftspråket och talspråket blir allt större och därmed svårigheterna att rätt
behärska skriftspråket alltmer ökas, den verkar enligt mitt förmenande genom
sin inställning i antidemokratisk riktning. Han har inte på alla punkter tillägnat
sig den demokratiska åskådningen, som givetvis måste gå ut på att
så många medborgare i landet som möjligt skola få största möjliga kunskaper
även på detta område.

Man förstår ju mycket väl, att då svenska akademien vid flera tillfällen intagit
en sådan ståndpunkt som den här förut nämnda, så resignerar folk i allmänhet,
böjer sig och finner sig i förhållandena sådana de äro. Så småningom
får man också därigenom lätt den uppfattningen, att detta väl måtte vara sak -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
kunskapens sista ord i frågan och att det väl här bland deni, som förstå sig
på saken, finns en enhällig opinion på denna punkt. Lyckligtvis är det emellertid
inte på detta sätt, utan det finns tvärtom en lång rad av akademiker och
språkvetenskapsmän, som under gångna tider haft och alltjämt lia samma uppfattning,
som ligger bakom tillkomsten av motionerna. Jag vill bara nämna
den numera avlidne professor Noreen och professor Lundell, vid vilkas sida det
finns en hel råd av akademiker och språkforskare — en del av dem döda,
andra ännu i livet —- som gå och gått på vår linje. Jag kan nämna namnen
Zachrisson, Danell, Cederschiöld, doktor Hedén, som gav initiativ till den motion,
som år 1919 framfördes i andra kammaren, Schagerström, Odal Ottelin,
Leffler, Tamm, Hernlund, Brate, Svahn, lektor Petrini m. fl. Örn det är någon
som tior att vi som gå på reformlinjen äro i dåligt sällskap så är detta
alls icke förhållandet. Vi äro tvärtom alltjämt i mycket gott sällskap. Trots att
en del av märkesmännen på detta område icke längre äro bland de levandes
antal, finns det alltjämt en hel del personer i ledande ställning inom de intellektuella
kretsarna, som gå på samma linje som vi.

I dessa dagar har det emellertid uppstått en stor profet på detta område, en
författare som heter Bengtsson och som för övrigt har skrivit en mycket uppmärksammad
roman, »Röde Orm». Han hade ett heja-möte här i Stockholm i
denna fråga och förklarade för sin del, att de, som hade den uppfattning, som
vi motionärer företräda, äro intellektuellt undermåliga och dumma och icke
begripa saken. Jag vill gentemot detta endast säga, att man ju alltid får ta
skönlitterära författare med en smula salt, och man får inte tro allt, vad de
säga. De kunna vara mycket bra på sitt område, men när det gäller praktiska
frågor, är det nog bäst att ty sig till andra människor, när man skall intaga
sin ståndpunkt.

I övrigt vill jag framhålla samma sak som herr Brandt snuddade vid i detta
sammanhang, nämligen att det givetvis i första hand är praktiska synpunkter,
som böra läggas på frågor av detta slag. Språket är ju dock ändå till för praktisk
användning och inte blott för att tjänstgöra som något slags undersökningsmaterial
för vetenskapsmän. Det är till 99 procent inriktat på att användas
i det praktiska livet. Från den utgångspunkten har man anledning att säga,
att språket bör vara så praktiskt och lättlärt som möjligt. Men nu torde det väl
inte finnas mer än en mening örn att det svenska skriftspråket icke är lättlärt.
Att man sedan kan komma och säga att t. ex. det engelska skrivspråket är ännu
mer svårlärt, är ju en sak för sig. Det är också ett faktum, att det även från
motståndarhåll vid många undersökningar kommit fram den uppfattningen,
att det svenska skriftspråket är mycket svårlärt. Detta heror på många omständigheter,
bl. a. på tillvaron av stumma bokstäver, vidare på att kort vokalljud
ibland utmärkes med dubbel följande konsonant, ibland icke, samt att ä- och
å-ljuden stavas så olika. Det beror också på, att vi ha så många beteckningar
för sje-, tje-, ng- och j-ljuden samt på att vi stava ord, som ljuda lika, på olika
sätt, för att det inte skall bli förblandningar. Dylika likljudande ord stå emellertid
i allmänhet i ett sådant sammanhang i texten, att man inte behöver förblanda
orden och misstyda dem. Ty i de allra flesta fallen framgår av sammanhanget,
vad man menar med det eller det ordet. Följden av att det existerar
sådana dubbelord, som ha olika betydelse, är emellertid att anhängarna av
det nuvarande stavsättet anse, att det noga måste inpräntas hos barnen, hur man
stavar det ena eller det andra ordet. Det är inte lätt för barn i de yngre åldrarna
att förstå skillnaden. Jag var t. ex. själv en gång närvarande i en skola,
där man skulle förklara skillnaden mellan »kära barn» och »tjära båten». En
liten pilt reste sig då upp och talade örn, att när man »tjärar barn», så stavar
man med k, och när man »tjärar båten» stavar man med tj.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)

En annan svårighet är, att det i många fall är ordens härledning, som är
avgörande för hur man skall stava, vilket är en ganska krånglig regel. Slutligen
ha vi den omständigheten, att en hel del låneord från utländska språk
alltjämt bibehålla sin utländska stavning. Det är naturligtvis särskilt svårt
att inlära de utländska ordens stavning för folk, som inte ha kunskaper i främmande
språk. Jag skall be att få ta ett enda ord som exempel. Vi möta ganska
ofta i våra tidningar ordet »enquéte». Den, som har lärt sig franska, förstår
mycket lätt hur ordet skall stavas, men för vanliga enkla människor, som inte
ha lärt sig franska, är det oerhört svårt att lära sig hur »enquéte» skall stavas.
Vederbörande kanske frestas att göra på samma sätt, som en journalist i en
tidning här i Stockholm gjorde. Han stavade ordet — vilket jag anser vara
rejält gjort — »angkät». Jag tycker, att det skulle vara mycket lämpligare att
följa den metoden än att ha kvar den gamla stavningen. Det var för övrigt
visst i Aftontidningen som jag såg detta nya stavningssätt. Följden av den gamla
regeln, att de utländska orden skola — åtminstone i de flesta fall —• stavas
på samma sätt som i ursprungsspråket, blir givetvis, att en mängd människor,
som inte ha tillägnat sig kunskaper i utländska språk, synda mot den rätta
stavningen.

På något ställe i bilagorna till utskottets utlåtande antydes det, att det
kanske inte skulle komma att uppstå så stora besparingar, örn man nu genomförde
en stavningsreform. På den punkten vill jag emellertid hänvisa till vad
som framkom vid den enquéte som gjordes, då denna fråga för en del år sedan
var uppe och då man frågade personer, som sysslade med detta, vilka erfarenheter
de gjort med avseende på resultatet av den bergska stavningsreformen. Läroverksöverstyrelsen,
som var motståndare till reformen — det existerade ju på
den tiden en särskild läroverksöverstyrelse och en skolöverstyrelse för folkskolorna;
de hade ännu inte slagits ihop ■— uttalade, att styrelsen av de enquétesvar,
som inkommit, fått den uppfattningen, »att det bergska stavningssättets
införande hade medfört lättnader i modersmålsundervisningen på skolans lägre
stadier och att därigenom erhållits en tidsbesparing som kom andra uppgifter
för modersmålsundervisningen till godo».

Jag tror man kan våga det påståendet, att detta är riktigt. Och i det
sammanhanget vill jag säga, att när jag varit med örn att väcka en motion i
frågan, har jag också lagt nationalekonomiska synpunkter på saken. Jag
måste upprepa, vad jag i det stycket sagt i min motion, nämligen att örn
man har en tillkrånglad stavning, som tar längre tid att lära än vad som
annars är behövligt och därför kräver ett större antal undervisningstimmar
och lärare, så medför detta ur nationalekonomisk synpunkt en improduktiv
belastning av hela samhället. Den synpunkten tycker jag särskilt bör observeras
i en tid som den nuvarande, när man så mycket sysslar med att åstadkomma
rationalisering på alla möjliga områden.

Det var från sådana utgångspunkter som jag väckte motionerna år 1919
och år 1920. År 1919 bifölls av andra kammaren motionen om en utredning
i syfte att åstadkomma en mera fonetisk stavning, efter tillstyrkan av ett
enhälligt utskott och utan debatt i kammaren. Och de män, som sutto i detta
utskott, voro inte vilka som helst — ordförande var nuvarande försvarsminister
Sköld, och i övrigt sutto där representanter för lärarkåren och för jordbrukarna.
Jag minns nu särskilt folkhögskollärare Welin, som, örn jag minns
rätt, var rektor vid en folkhögskola i Västergötland och som representerade
högern i denna valkrets. Alla dessa voro eniga ■— trots att svenska akademien
hade avstyrkt förslaget örn utredning. Sedan kom frågan till första
kammaren, där den avslogs, men den behandlades som sagt klockan .‘5 på natten.
Professor Bergman, sorn talade för utredningskravet, höll dock ett kort

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
anförande. Vidare talade en representant för utskottsmajoriteten, som gått på
avslag, och så föll klubban, och frågan hade fallit. Men man vet ju, att första
kammaren vid denna tidpunkt — och det bör man, beakta även i detta sammanhang
— hade en sådan sammansättning, att förstakammarmajoriteten utgjorde
en broms mot alla nya tankar i tiden, både när det gällde politiska frågor
och rent praktiska spörsmål.

Är 1920 upprepades motionen. Då avslogs den emellertid i andra kammaren,
men det är att märka, att det avgavs 70 röster för kravet på utredning
mot 76 emot. Även vid det tillfället tillstyrkte andra kammarens tillfälliga
utskott, liksom 1919, enhälligt motionen örn utredning. Orsaken till avslaget
var, att man under tiden från 1919 organiserat en mycket intensiv motrörelse
i landet, och de, som i kammaren kämpade för en utredning, såsom herr Sköld
och även herr Engberg — den senare visserligaren med vissa reservationer —
kommo till korta inför denna opinion. En sådan motopinion har kommit till
synes även nu ute i landet. Den yttrar sig på många olika sätt, exempelvis
så, att man försöker löjliggöra nystavarna. När folkskollärarnas framställning
kommit och motionerna väckts i riksdagen, såg man hurusom en del
tidningar offentliggjorde en text med nystavning, och sedan sade man till
läsarna: »Titta bara, hur tråkigt det här ser ut! Det förstår ni väl, att ett
skriftspråk, som ser ut på det här sättet, inte kan vara lämpligt. Hela nationen
skulle reagera mot detta.» Så uttryckte man saken.

Jag måste göra gällande, att stavningen endast är en vanesak. Det är givetvis
så, att när man ser ett ord stavat på ett nytt sätt, sedan man under
många år vant sig vid att stava ordet på ett annat sätt, så reagerar ögat. Jag,
var med år 1906, inte i riksdagen, men jag var i alla fall redan ute i livet,
och när den bergska reformen då genomfördes, skall jag ärligt erkänna, att
jag reagerade, när jag såg att »hava» skulle stavas med bara v i stället för
fv. Det finns alltså ett slags konservatism i ögat, som gör att man känner
sig irriterad, när man skall gå över till en ny stavning. Men örn man väl
gått över till en ny ordning och alla stava på det nya sättet, så tror jag att
det är lika säkert, att Ögat reagerar lika starkt, även örn man går tillbaka
till den gamla ordningen. För den saken behövs väl inte något annat bevis
än den unge man, som aldrig lärt sig gammalstavning, utan började sin skolgång
efter den bergska reformens genomförande och som en dag fick ett
brev från sin farfar, som stavade gammalstavning. Den unge mannen kom
med brevet i handen och sade: »Det är rent av rysligt, att farfar skriver
’hafva’ — hur kan man skriva någonting så felaktigt!»

Alltså, det är så, att hela denna sak i själva verket är en vanesak ■— man
vänjer sig så småningom vid den nya stavningen. Argumentet, att den föreslagna
nya stavningen ser så konstig ut — som ofta blivit anfört i detta sammanghang
— är sålunda inte mycket värt.

Emellertid finns det också en hel del andra argument. Ett säger, att man
inte skall bryta den historiska utvecklingen och synda mot den historiska
traditionen. Våra förfäder ha stavat gammalstavning, alltså skola vi fortsätta
med detta i mesta möjliga mån och inte göra några ändringar. Men hur förhåller
det sig i verkligheten med den saken? Jag tillät mig för en tid sedan
att i all anspråkslöshet i en artikel i tidningen Social-Demokraten belysa,
hur det svenska skriftspråket, d. v. s. stavningen, förändrats genom tiderna.
Det är ett mycket intressant kapitel, icke minst därför, att demonstrerandet
av denna utveckling åskådliggör, att stavningsreformer —- liggande i linje
med tendensen i de nu framförda yrkandena — genomförts undan för undan
under de gångna tiderna. Och detta reformerande har synbarligen skett under
inflytande av att talspråket undan för undan genomgått en viss förändring.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
Man kan påvisa, att det ingalunda har varit på det sättet — något, som
svenska akademien uppställer som ett ideal — att skriftspråket stått stilla.
Tvärtom har skriftspråket ändrats undan för undan, och örn vi nu fortsätta
på samma väg, så följa vi den historiska traditionen och synda icke emot den.

Sedan är det naturligtvis en annan fråga, hur ofta och hur grundligt vi
skola genomföra stavningsreformer. I det fallet vill jag bara säga, att göra
vi en reform grundligt och radikalt, behöva vi inte så ofta tillgripa nya reformer.
Och då kunna vi undvika det obehag, som blir en följd, örn reformer
av detta slag måste genomföras ganska ofta.

Jag har tillåtit mig att i den här nämnda artikeln ta ett litet exempel ur den
svenska bibeln som visar, hur dessa stavningsreformer ha genomförts tid efter
annan. Jag har valt början av första Mosebok, där det talas örn skapelsen,
den bekanta texten örn att »i begynnelsen skapade Gud himmel och jord», och
jag har demonstrerat, hur denna text undergått genomgripande förändringar
i stavningen. Det skulle vara intressant att här demonstrera detta, men jag
skall inte göra det. Jag skall bara nämna de olika källor jag utgått ifrån:
Gustav Vasas bibel av 1541, Karl XII:s bibel av 1715, provöversättningen år
1774, gamla testamentet av år 1878, 1897 års bibel samt slutligen 1917 års
bibel. Beträffande var och en av dessa bibeleditioner konstaterar man, att en
hel del har förändrats med avseende på stavningen.

Nu finns det emellertid ännu en invändning, som även återkommer i svenska
akademiens utlåtande i frågan. Man säger: »Örn man åstadkommer ändringar
i stavningen, så försvårar man för nutidens folk att läsa äldre tiders litteratur.
» Det är möjligt, att ett sådant uttalande från svenska akademiens sida
gör ett visst intryck. Nu vill jag emellertid säga, att det är en försvinnande
liten del av det svenska folket som sysslar med att läsa äldre tiders litteratur.
Men invändningen har ju ändå ■— om den är riktig —• en viss betydelse, så
som jag ser saken. Jag har därför försökt att bilda mig en uppfattning örn
hur det egentligen förhåller sig därmed i verkligheten. Jag har här i min hand
»konung Kristoffers landslag», som kom till i mitten av 1400-talet — boken
är ju utgiven senare, men man har använt den stavning, som förekom i mitten
på 1400-talet, alltså 500 år tillbaka i tiden. Men denna text är sådan — trots
alla de stavningsreformer, som genomförts sedan denna tid -— att vilken människa
som helst kan läsa, vad där står. Det måtte väl vara ett bevis för att det
är ett överdrivet påstående, då man säger, att örn man vidtar en stavningsreform,
kunna kommande släkten inte läsa, vad föregående släkten lia skrivit.

Jag skall ta några rader ur denna bok för att bevisa vad jag säger. Där
finns en balk, som heter »Tiufwa Balker», som innehåller bland annat följande:
»Stihl man i annars Trägårdhe / Äple eller andra Frukt a/ komber Bondin
eller hans Hion och tager han ther widh: Taghi aff honom Klädhe b/ eller
annar ting til widhermälis. Gitter han thef prövat modh tweggia manna
witnom / thå bote hin thre mark / och åther skadhan.» Det innehar helt enkelt,
att om någon snattar äpplen i trädgård och bonden eller hans tjänstefolk får
tåg i tjuven, så ha de rätt att dra av honom kläderna — det var ju en ganska
radikal åtgärd —• för att ersätta äpplena, och örn det dessutom kan bevisas, att
vederbörande gjort sig skyldig till detta brott, skall han dessutom böta tre
mark och slutligen betala för den åverkan, som han har åstadkommit. Detta
förstår man utan någon svårighet, och för att ytterligare klargöra, att det förhåller
sig på det sättet, lät jag en person med vanlig folkskolebildning läsa
det. Han läste det perfekt och översatte det till nutidssvenska utan vidare.

Jag måste alltså påstå, att även detta argument måste vara överdrivet.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till vad jag nu har sagt, ehuru det
finns mycket att ytterligare anföra i denna fråga. Jag har för min del begärt

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
en utredning. Hur denna utredning skall ske, vill jag inte säga någonting
bestämt om. Här har föreslagits, dels att den skulle hänskjutas till en redan
nu sittande kommitté, dels att den, —• såsom herr Brandt uttryckte saken —
skulle överlämnas åt »några praktiska, fördomsfria personer». Om nu emellertid
Kungl. Maj :t går med på en utredning av frågan, överlämnar jag med fullt
förtroende åt Kungl. Maj :t att utse de män, som skola utreda saken. Emellertid
menar jag, att det vore önskvärt, att denna utredningskommitté inte finge
en sådan sammansättning, att dess majoritet redan från början utgjordes av
principiella motståndare till reformen. Då är det inte mycket bevänt med en
utredning. Däremot tycker jag, att det är rimligt, att även representanter för
en sådan uppfattning, som den svenska akademien har framfört, få deltaga.
Likaså böra givetvis språkmän medverka i utredningen, men inte endast
språkmän, utan även människor från det praktiska livet —■ jag tänker därvid
exempelvis på journalister, som ju mycket ofta ha att syssla med sådana här
saker, och typografer, som väl veta vad som förorsakar svårigheter med stavningen
på grund av erfarenheter, som de fått i sitt arbete.

Nu har emellertid herr Brandt framfört ett yrkande, som ungefärligen går
i stil med mitt, och under sådana förhållanden kan jag för min del sluta med
att yrka bifall till herr Brandts förslag.

Herr Ericsson, Herman: Herr talman! Ingen av de båda ärade motionärerna
har varit så stygg mot utskottet, att jag egentligen behöver polemisera mot
dem. De ha gått djupare in på frågan än vad utskottet har gjort. Utskottet
har inte varit inne på någon realprövning av spörsmålet, huruvida man nu
skulle företaga en utredning örn stavningen, emedan utskottet ansett nuvarande
tidpunkt inte vara lämplig för en sådan reform. Jag skall sålunda inte polemisera
med de båda ärade talarna på de punkter, där de varit inne på realfrågan.

Under den debatt, som förts, har det ju andragits starka skäl både för och
emot en stavningsreform. Motionärerna ha anfört skäl i sina motioner, som man
inte kan bortse ifrån, och även i vissa yttranden ha skäl framställts som tala
för en reform på rättstavningens område. Men det har också framförts starka
skäl emot en reform. Svenska akademien, vars yttrande såsom bilaga åtföljer
utskottets utlåtande, har angivit de starkaste skälen i avstyrkande riktning —
det är de skäl, som herr Brandt här sökte bemöta på vissa punkter. Men utom
av akademien har det även i debatten i pressen och annorstädes emot en reform
anförts skäl, som man måste ta hänsyn till. Det har sagts, att det för närvarande
skulle bli mycket dyrt att genomföra en stavningsreform, emedan
man skulle få lov att ändra stavningen i läroböckerna och sålunda skaffa nya
läroböcker. Och inte nog härmed, utan de böcker, som finnas tryckta och
säljas i bokhandeln, skulle bli omoderna efter genomförandet av en reform.
Det är självklart att det ligger något i detta resonemang, men med kännedom
örn hur det gick till efter 1906 års reform, då man successivt införde nya
läroböcker, bör man kanske inte tillmäta detta skäl alltför stort värde.

Man säger också att ett införande av en mer fonetisk stavning stöter på
stora svårigheter på grund av att det ju finnes olika dialekter med olika uttal
i olika delar av landet. Ja, det är ju bekant att samma ord kan uttalas synnerligen
olika i Skåne, i Mellansverige och i Norrland. Men därvidlag skulle
man måhända, örn man kunde genomföra en försiktig stavningsreform, just
på den vägen kunna komma fram till något, som man skulle kunna kalla
ett riksspråk eller ett riksuttal, som också skulle kunna bli betydligt vackrare
än det, som nu förekommer i många delar av landet.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)

Lärarnas skriftspråkskommitté har anklagats för att den uteslutande anlagt
pedagogiska synpunkter på frågan. Det har utskottet i viss mån tagit hänsyn
till, när vi såsom skäl för vårt avslagsyrkande icke åberopat svenska
akademiens yttrande, utan stött oss på skolöverstyrelsens utlåtande. Det är
klart att folkskollärarna, som få hand örn barnen, medan de äro små och som
skola lära dem att stava, ha större känning av detta problem än vad de lärare
ha, som få hand örn barnen, när dessa hunnit bli något äldre, såsom läroverkslärare
och andra. Det är därför, förmodar jag, som skolöverstyrelsen och folkskollärarkåren
hysa ett större intresse för just den pedagogiska synpunkten
än man gör på andra håll. Det är sålunda helt naturligt, såvitt jag förstår,
att folkskollärarnas skriftspråkskommitté lagt huvudsakligen pedagogiska
synpunkter på frågan. En reform har också, såvitt jag förstår, stor betydelse
ur pedagogisk synpunkt. Vid den utredning, som företogs efter den förra
stavningsreformen, visade det sig ändå, att man hade kunnat få ned felstavningsprocenten
i folkskolan mellan 40 och 50 procent. Det är uppenbart, att
örn man kunde nå ett lika gott resultat med en reform nu och därmed spara
tid i skolarbetet, så kunde man använda denna tid till att undervisa barnen
i något annat skolämne som de lia stor nytta av i livet.

»Den föreslagna reformen skulle betyda ett starkt avbrytande av våra litterära
och skriftliga traditioner», har det också sagts såsom ett skäl mot en
reform. Det skälet vågar jag inte yttra.mig om. Vi lia heller inte i utskottet
tagit ställning till huruvida det kan vara tillräckligt bärande för ett avslagsyrkande.

Det har emellertid även från folkskollärarnas skriftspråkskommitté framförts
två sakligt starka och betydelsefulla invändningar mot att man nu skulle
gå till ett positivt beslut i frågan. Det ena är den svårighet att bygga stavningen
på talspråket, som jag förut varit inne på, och det andra är det språkliga
sambandet mellan Nordens länder. Och det är just synpunkten om det
vådliga i ett avbrytande av detta samband som varit mest utslagsgivande för
utskottets ståndpunktstagande, när det nu avstyrkt motionerna. Herr Brandt
citerade nyss åtskilliga danska skriftställare och språkmän. Jag skall ta mig
friheten, herr talman, att citera bara ett litet stycke ur en tidning, som är ett
organ för dansk språkvård. Där säger man bland annat: »Ur samma synpunkter
beklagar man att svenska folkskollärare ingivit förslag till en svensk
rättskrivningsreform, genom vilken skillnaden mellan det svenska och det
danska språket ytterligare skulle ökas, till obotlig skada för den breda danska
befolkningens stigande intresse för frändefolket. Skriftspråket har», fortsätter
man, »i allt högre grad blivit en sammanbindande länk mellan de nordiska
brödrafolken, varför det är av avgörande betydelse att denna grundval för
samhörighet och förståelse icke undergräves.»

Detta var alltså en dansk röst. Det är helt naturligt att det även finns liknande
röster i Finland och Norge. Vi ha ju starka språkliga band även med
Norge, och jag tror i själva verket, att det norska talspråket har flera anknytningspunkter
till svenskan än det danska. Våra bröder och systrar i de
svenskspråkiga områdena i Finland skulle säkerligen inte heller hälsa en reform
på detta område med glada känslor.

Ehuru utskottet alltså är av den meningen, att cn försiktig reform kunde
vara att tillråda, ha vi ändå av de skäl, som jag här nämnt, nödgats ställa
oss på den ståndpunkt, som vi ha gjort, nämligen att yrka, att motionen icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)

Herr Fahlander: Herr talman! När jag varit med örn att ansluta mig till
den enhälliga uppfattningen inom utskottet, är det inte för att jag i och för
sig är motståndare till en stavningsreform. Efter vad utskottets ordförande nyss
anfört, kan jag begränsa mig till att göra några personliga tillägg av principiell
innebörd.

Det skulle vara önskvärt, att en rättstavningsreform föregicks av ett ingående
nordiskt samarbete, så att de jämkningar, som kunde genomföras inom
respektive språk, härvid bleve genomförda och att resultatet bleve nordiska
språk, som gjorde det lättare för respektive länders folk att förstå varandra.
Detta skulle bli en utomordentlig plattform för ett vidgat nordiskt samarbete
också i flera andra avseenden. J ämte de vackra tal, som vi så of ta höra örn den nordiska
enheten, skulle det vara hälsosamt och klädsamt att kunna få in också
ett konkret fall. Jag tror, att örn en rättstavningsreform jämte den vanliga motiveringen
även skulle få detta motiv i sällskap, skulle det innebära att reformen
finge en högre grad av nödvändighet över sig, och att den då lättare skulle
kunna genomföras.

Vidare kan man diskutera frågan, vilken tidsintervall det bör ligga mellan
varje rättstavningsreform. Jag skulle helt kort vilja formulera min synpunkt
på dep frågan så, att rättstavningsreformer inte få förekomma så ofta, att
en och samma generation efter genomgången elementär skolutbildning skall
behöva genomlida mer än en rättstavningsreform. Det skulle betyda en tidsintervall
mellan reformerna på minst sextio år. Och ta vi detta som utgångspunkt
skulle också det nordiska samarbetet till dess hinna klarna. På 1960-talet skulle vi alltså kunna vara färdiga för en reform, som skulle ha större
räckvidd och en vidare innebörd, än örn man nu går till ett beslut.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har inte något annat yrkande att framställa
än det som finns i utskottets kläm, men jag har i likhet med ett pär föregående
talare velat framlägga några synpunkter på den föreliggande frågan med
anledning av vad de två första talarna framhållit. Jag skiljer mig principiellt
högst avsevärt från den åsikt, som min ärade vän herr Brandt gav uttryck
åt, när han sade att detta är en fråga, som inte bör betraktas ur vetenskapliga,
utan endast ur praktiska synpunkter, och vidare att detta är en fråga som
varje tänkande människa bär lika stor kompetens att bedöma som den som är
mera ipne i de vetenskapliga sammanhangen. Detta är ur rent saklig synpunkt
oriktigt.

Örn man närmare studerar frågan, stöter man nämligen förr eller senare på
språkvetenskapliga och språkpsykologiska synpunkter. Man gör det redan vid
första steget, alltså när det gäller frågan örn själva den teori, på vilken denna
radikala rättstavningsframstöt vilar: teorien att skriftspråket har att rätta sig
efter talspråket och att det alltså måste existera ett enhetligt rikstalspråk. Redan
en föregående talare har påmint örn att en sådan förutsättning inte finns.
Yi ha inte något enhetligt rikstalspråk i Sverige, och jag tror knappast att
det finns något land, som kan skryta med att ha ett enhetligt rikstalspråk. I
olika bygder talar man olika. Yi ha visserligen kommit närmare den språkliga
enhetligheten under de senaste årtiondena. Jag vill påminna örn att det även
här i den svenska riksdagen ännu för ett par generationer sedan faktiskt var
så, att riksdagsmän från olika landsändar måste anlita tolk i kamrarna för att
kunna göra sig förstådda av samtliga ledamöter. Det finns en gammal historia,
som jag tycker är ganska betecknande, örn en skånsk riksdagsman i andra

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
kammaren, som när han höll sitt jungfrutal hade ett synnerligen energiskt och
sakligt förträffligt anförande, som dock större delen av kammaren inte förstod.
När han satte sig ned, kom en av tolkarna fram och frågade, örn han inte ville
lia det översatt, ty det var ett så utmärkt anförande att det borde meddelas
till allmän kännedom i kammaren. Då svarade han: »Örn de inte förstår mitt
språg. så får de allt löv te å läro sej de, för ja tänker sia möed här.»

Ja, så var det på den tiden. Yi ha numera kommit ett gott stycke längre i
riktning mot ett enhetligt rikstalspråk. Men varför ha vi gjort det? Jo, till
stor del tack vare vårt enhetliga skriftspråk, som inläres i våra skolor och som
inpräntas i allmänheten genom den ökade läsningen av tidningar och böcker.
Det är alltså inte riktigt att tillskriva talspråket ensamt den ledande rollen
i språkutvecklingen. Skriftspråket spelar också en viktig roll i denna utveckling.
I Danmark har det kanske gjort det i ännu högre grad än här, men
även i Sverige kunna vi, om vi göra oss mödan, konstatera, hur skriftspråket
verkar normerande och återhållande mot ett alltför slarvigt utvecklat talspråk.
Det är ingalunda så, att skriftspråket är eller bör vara någon talspråkets ödmjukt
tjänande slavinna; de äro båda faktorer i vår språkutveckling, som gå
hand i hand och stödja varandra, även örn givetvis talspråket var det ursprungliga.

I samma män som ett folks kulturutveckling når höjd och stadga, i samma
mån utvecklas emellertid talspråket långsammare. Detta påminner svenska
akademien örn i sitt yttrande. Se vi på de europeiska folkens språkutveckling,
så finna vi, att den våldsammaste revolutionen i språkutvecklingen, såväl med
avseende på det fonetiska som i andra avseenden, skedde under de politiskt
mest upprörda århundradena, då det var dåligt med den kulturella stadgan. Örn
vi t. ex. tänka på språkutvecklingen i Spanien, så finna vi att just under de
århundraden, då folkvandringarna hade brutit ned den latinska traditionen och
då det oupphörligen var krig mellan den inhemska befolkningen och den inträngande
moriska, växte det spanska språket så att säga vilt och fick därigenom
en radikalt förändrad natur mot vad det hade varit under romartiden.
Likadant gick det på andra håll, men det är inte så nu för tiden. Vårt eget
språk har en gång mot slutet av medeltiden också undergått en genomgripande
revolution dels på grund av att det inte fanns några sådana normgivande faktorer,
som allmänna skolor och litteratur utgöra, och dels på grund av ett starkt
inflytande utifrån, särskilt från det lågtyska språket. Men ju mer vår kultur
har utvecklat sig, desto långsammare har språkutvecklingen gått, dess mera
konservativ har dess hållning blivit.

Det är därför knappast riktigt att som ett par talare ha gjort här i dag
påstå, att det är fara i dröjsmål: örn vi inte skyndade oss att ändra vår stavning
i enlighet med talspråket, komme det, menade de, att bli en alltför svårövers
ti gli g klyfta mellan talspråk och skriftspråk. Det går faktiskt inte så fort. Jag
vill dessutom säga, att .jag inte kan betrakta det som något så olyckligt, örn
det finns cn lely fia mellan talspråkets uttal och skriftspråkets beteckningar.
Jag undrar t. ex. Inar manga fransmän som skulle vilja vara med örn en radikal
stavningsreform, som bl. a. införde en enhetlig beteckning för.äd judet i de
franska verbaländelserna -ait, -aient o. s. v., med påföljd att förvirring angående
formerna uppstode i skrift. Man kan säga som herr Brandt, att man ju inte
hör skillnaden i dessa ändelser, när man talar, och då bör man kunna uppfatta
meningen även i skrift. Må så vara, men de äro i alla fall en värdefull hjälp
vid uppklarandet av de grammatiska sammanhangen.

Jag kan inte dela denna förment radikala uppfattning, att det skulle vara
en välsignelse, örn skriftspråket rättade sig strikt efter talspråket, vilket för
övrigt, som redan har sagts, är en illusion, eftersom vi ännu inte ha något en -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
hetligt rikstalspråk. Om vi så småningom komma fram till ett sådant, är det
just tack vare vårt skriftspråks inflytande.

Jag måste vidare instämma med deni, som ställa sig skeptiska beträffande
den rent pedagogiska vinsten av en sådan här reform. Givetvis skulle i vissa
avseenden lättnader kunna uppstå. Men det är i alla fall ett faktum, såsom har
påpekats av svenska akademien och även berörts av herr Brandt, att de stavfel,
som skolbarn begå, mycket ofta icke gälla de svåra orden utan de ur stavningssynpunkt
enkla orden. Stavfelen äro inte uteslutande beroende på att vissa stavningsregler
äro så svårinlärda. Jag skulle snarare vilja säga, att konsten att
stava rätt i rätt hög grad beror på en medfödd, nedärvd förmåga, någonting i
stil med musikalisk eller matematisk begåvning. Den sammanhänger väsentligen
med minnestypen. De människor, som lia ett utpräglat synminne, som
lätt komma ihåg ordbilder, få lättare för att stava rätt än andra. Nu kan det
också hända, att de nuvarande undervisningsmetoderna i folkskolan inte
alltid äro de lyckligaste. Örn man försöker att inplanta rättstavning med hjälp
avjjudanalys, komma de, som inte ha så gott hörselminne, till korta, ty de lia
svart att tydligt återge detaljerna i hörselbilden. Vi ha här att göra med psykologiska
skillnader mer än med sociala. Dea som under hela sitt liv har svårt
att stava, behöver inte nödvändigt vara en obildad människa. Jag känner framstående
vetenskapsmän, som haft svårt att stava rätt. Jag har även bland mina
nära anhöriga personer, som inte kunna anses höra till de minst bildade skikten
i vårt land, men som heller aldrig lia kunnat tillägna sig en korrekt stavning.
Man rör sig nog på illusionernas område, när man tror, att man skall kunna
bibringa alla barn en lika g-od, likformig rättstavningsförmåga.

Man Jedär örn att detta i främsta rummet är ett demokratiskt och socialt
önskemål. Men det demokratiska och sociala önskemålet ligger däri, att så många
som möjligt och helst hela vårt svenska folk får en god bildning och tillfälle att
utbygga den, men det består knappast i att alla behärska konsten att stava rätt.
Man har övervärderat denna stavningsfråga. Man har på ett ensidigt sätt
skjutit fram den i. diskussionen på bekostnad av andra språkliga bildningsfrågor.
Jag måste instämma i den kritik, som professor Wellander i en nyttig
liten skrift, »Språkvård och kulturvård», har riktat exempelvis mot svenska
akademien, emedan i dess ordlista endast har ägnats uppmärksamhet åt stavningen
men inte åt uttalet, accentueringen och andra lika viktiga saker.

Man skulle antagligen kunna nå bättre rättstavningsresultat i skolorna
med en något omlagd undervisningsmetod: örn man mera lade an på ett inpräglande
av ordbilderna genom flitig läsning och skrivning, så komme man
nog.längre än genom en ensidig ljudanalys. Den största svårigheten ligger naturligtvis
däri att folkskolan tyvärr slutar så tidigt, att den, som efter skolgångens
slut inte läser och skriver något vidare, inte har stor möjlighet att
bibehålla den förvärvade färdigheten. Därför är det ett verkligt önskemål att
så många som möjligt av vårt svenska folk efter skolans slut fortsätta att
syssla med läsning och skrivning, så att de inte komma i samma situation som
en gubbe, jsom professor Wellander påstår sig en gång ha hört säga: »Det
gör inte så mycket, hur jag stavar, för jag skriver sällan annat än i motboka.
»

Örn jag. får göra ännu en anmärkning beträffande folkskolans rättstavningsundervisning,
så skulle det vara den, att jag fruktar att man där alltjämt i
onödan kör med en del sällsynta ord. Jag undrar, om folkskolinspektör Brandt
inte då och. då under forskningsresor inom sitt distrikt träffar på den »förtjusande
dalkjusan» eller den sällsynta »fiskgjusen» eller de numera i lag förbjudna
»ljustren» och andra stavningsegendomligheter, som barnen belastas
med. Professor Wellander anför ett ganska dråpligt exempel på vad som kan

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
förekomma i en rättskrivningslära; det är en som är tryckt i Göteborg år
1921 och antagen som lärobok i Göteborgs folkskolor. Stycket lyder så bär:
»En ljum afton kom en fiskgjuse flygande över en djup sjö. En försupen
djäkne inbillade sig, att det var djävulen, och började fäkta med ett ljuster,
så att han fick ont i ljumsken.» Detta måste ju hänföras till den värsta struntlitteraturens
kategori, och det är beklagligt, om detta slags övningar verkligen
fortfarande förekomma i våra folkskolor.

Med allt behjärtande av de svårigheter, som man utan tvivel har i folkskolorna,
och den myckna tid, som man måste lägga ned på att lära barnen
stava, vill jag likväl hemställa, att man överväger, huruvida man icke skulle
kunna ändra undervisningsmetoderna så, att det bleve lättare för barnen att
inlära den nuvarande stavningen, och uppmuntrade dem till fortsatt läsning
och skrivning, vilket skulle hjälpa dem att befästa sin färdighet. Jag tror,
att det ur många synpunkter skulle vara en bättre inriktad ansträngning än
de säkerligen av mycket ideella skäl föranledda ansträngningar, som nu göras
att radikalt ändra det svenska språkets stavning.

Att det finns andra kategorier svenska medborgare än lärarna och barnen,
som ha med denna fråga att göra, vill väl inte någon av motionärerna och deras
anhängare bestrida. Detta är något, som sannerligen inte bara angår lärare
och skolbarn; det angår alla läsande och skrivande svenskar. Eftersom våra
analfabeter, skall jag hoppas, äro mycket fåtaliga, kan man väl våga säga, att
det angår hela vårt svenska folk. Det är dock inte någon småsak att ändra
den yttre formen för vår språkdräkt så att all före reformen tryckt litteratur
skulle få ett i hög grad främmande utseende..Det är heller inte någon småsak
att genom en radikal stavningsreform bryta sambandet med de övriga nordiska
folkens språk. Under denna vinter, då vi ha diskuterat rättstavningsfrågan
i Sverige, har det kommit den ena förfrågningen efter den andra, särskilt
från Danmark, huruvida det verkligen ifrågasattes här i Sverige att
vi skulle göra en sådan reform utan att rådföra oss med danskar, norrmän
och svenskfinnar. Jag anser det alldeles otänkbart, att något sådant skulle
kunna ske. Yi ha i dessa tider vunnit ett helt annat medvetande örn nordisk
samhörighet även i kulturellt avseende än tidigare, och denna samhörighet
bygger icke minst på språket. Skola ändringar därvidlag göras, bör det ske
efter samnordisk förberedelse och inte endast från svensk sida.

Det är slutligen inte heller någon bagatell, örn man ändrar stavnings sättet
på sådant sätt att vi få svårare än nu att känna igen lånord inom vårt eget
språk och besläktade ord i andra europeiska kulturspråk. Det är av pedagogiskt
värde, att man med hjälp av stavningen kan känna igen ord från det ena
språket till det andra. För att t. ex. ta ordet nation, stavas det för närvarande
praktiskt taget i alla europeiska länder likadant som det ursprungliga latinska
ordet, med den gamla latinska beståndsdelen -tion bibehållen. Skriver man
detta i stället med sj, så bortfaller detta igenkännande. Dessutom är det inte
alla svenskar, som säga »nasjon», utan de flesta säga antagligen »nätsjön» och
»natsionell», inte »nasjonell». Det är ett litet exempel dels på svårigheten att
ändra i enlighet med uttalet och dels på saker, som kunna gå förlorade för
språkundervisningen genom dylika reformer. Man bör ju tänka även på
andra delar av språkundervisningen än på undervisningen i modersmålets
stavning.

Detta är, herr talman, de huvudsakliga synpunkter, som göra att jag ställer
mig synnerligen tveksam inför kraven på en genomgripande rättstavningsreform.
Jag tror visserligen att det kan vara skäl att överväga en viss rationalisering
t. ex. av stavningen av sj-ljudet, som ju är alldeles onödigt differentierad.
Men vad jag tror bäst behöver rationaliseras i fråga örn stavningen är

Nr 21.

Onsdagen dea 2 juni 1943.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
de utländska lånorden i svenskan. Därvidlag vill jag instämma med dem, som
kritiserat svenska akademiens ordlista för dess inkonsekvens.

Jag Ilar emellertid den uppfattningen, att detta icke är någon, fråga som
brådskar, och dessutom vill jag i likhet me_d utskottet påminna örn att saken
nu av folkskollärarnas skriftspråkskommitté är bragt inför Kungl. Majit
och hänvisad till en utredning.

Jag anser därför, att utskottets avvisande av motionerna är berättigat, och
jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall icke fördjupa mig i de lärda
synpunkter, som från vissa håll anlagts på denna fråga, utan jag skall försöka
ta den från rent folklig synpunkt och försöka göra en sammanfattning
av vad det strängt taget är fråga örn på det ena och det andra hållet.

Det är två synpunkter, som här stå emot varandra. Av den ena synpunkten
fingo vi en talangfull framställning nyss av herr Pauli. Den andra synpunkten
är den, som man kan kalla — och det får jag anta vara en stor heder för kåren
•— folkskollärarnas synpunkt gentemot, låt oss säga, den högre bildningens
synpunkt-— det har nämligen kommit uttalanden från det andra hållet med
anspråk på att det skulle vara den man representerar.

Vad är det då de, som företräda folkskollärarnas synpunkt, vilja i denna
fråga? Jo, folkskollärarna vilja, att språket, skriftspråket till vilket stavningen
hör, skall vara hela folkets egendom eller, som det också har uttryckts i
andra kammarens utskotts utlåtande, med instämmande i motionerna: utskottet
finnér, »att en^officiell utredning av stavningsfrågan bör ske med syfte att få
till stånd en sådan modernisering och förenkling av stavningsreglerna, att det
svenska språket även i skrift kunde mer än vad som nu är fallet bli hela det
svenska folkets egendom».

Det må vara hur hög, hur storartad och hur lysande högre bildning som helst,
som står emot denna ståndpunkt, så är det dock berättigat, när man ställer
sig emot. den,, att i någon mån syna dess motivering närmare i sömmarna.

Vad vill då denna högt bildade synpunkt i detta fall beträffande svenska
folket? Ja, när det är fråga örn hela svenska folkets egendom, är det givetvis
också fråga örn en egendom, som de, vilka ha den, skola kunna med glädje och
trygghet begagna sig av. Vill den högre bildningen säga, att den stora mängden
av svenska ^folket, män och kvinnor, med någon större trygghet begagnar
sig av sin förmåga att skriva svenska, som det nu är ställt med stavningsreglerna?
Det är en allvarlig synpunkt, anser jag. Motsidan håller därvid synnerligen
starkt fast vid, att svenska språket kanske rent av i första liand skall
vara en de mera bildades, språkligt bildades t. o. m., egendom, och man skulle
därför kunna kalla de synpunkter, som från det hållet läggas på rättskrivningsfrågan,
för i stor utsträckning antikvariska, arkeologiska eller historiska
synpunkter. Detta är synpunkter, som jag för övrigt inte har något emot, men
de skola hållas inom rimliga gränser. Det viktigaste är inte dessa, de djupare
språkligt bildades synpunkter, utan det viktigaste är frågan, örn svenska språket
och naturligtvis da i första hand det nu levande svenska språket —
skall bli hela svenska folkets egendom eller icke.

Här har ifrån olika hall, bade i debatten och i de anförda uttalandena från
svenska akademien, pekats pa att man skriver även för kommande släkten
och på vikten och betydelsen av att icke förändringar göras på sådant sätt,
att uui ,svark för allmänheten, när den i sina bildningssträvanden vill
ga tillbaka till värdefull litteratur som inte finnes i nytryck. Ja, tänk så storartade
synpunkter pa denna praktiska fråga! Är det någon större allmänhet
som brukar ga tillbaka i sin läshunger till litteratur som inte föreligger i ny -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Orri reformering av rättstavningen. (Forts.)
tryck med modern stavning-? Jag har stora sympatier för sådant bildningsintresse,
men att man för detta bildningsintresse skulle offra det levande svenska
folkets intresse för vad som nu skrives, tycker jag är att gå väl långt i sin
ömhet och omtänksamhet mot en liten grupp.

Svenska akademien påpekar, att riksspråket, även det talade, för större delen
av svenska folkets barn, när de komma in i skolan, är ett främmande språk,
som de i viss mån måste lära sig. Det har påpekats här i debatten, att skriftspråket
är ett annat främmande språk vid sidan av talspråket. Det finns således
i viss utsträckning tva främmande svenska språk, som vid sidan av modersmålet
skola inläras i folkskolan. Jag opponerar mig inte mot den synpunkten,
men jag frågar: vad är det för rimlig anledning att göra svårigheterna
större än som är behövligt, när barnen skola lära sig dessa två främmande
språk: det talade riksspråket och skriftspråket? Det är för mig icke något
nationellt intresse, att riksspråket och skriftspråket skola skilja sig åt mer
än alldeles nödvändigt, och jag anser, att de skilja sig åt mer än alldeles nödvändigt,
örn skriftspråket skall utsiras med historiska krusiduller. Och något
annat blir aldrig en hel del av de svårigheter, som möta i den svenska rättskrivningen,
för menige man.

Det är en sak, som svenska akademien har alldeles rätt i och som herr Pauli
egendomligt nog var ganska litet inne på; jag trodde att det skulle komma till
synes, när han citerade professor Wellanders uttalande. Det är den synpunkten,
att det för att stava rätt är nödvändigt med läsvana och skrivvana. Det betyder
åtskilligt mera än rättstavningsövningar, det har svenska akademien alldeles
Bland motstandarna till stavningsreformcn kan man, utom professor
Wellander, nämna herr Engberg här i kammaren, som har gjort ett mycket
tornuttigt uttalande i den frågan och som också har anslutit sig till professor
Wellanders mycket tacknämliga synpunkt, att god rättstavning har ganska litet
med verklig bildning att göra. Det gläder mig att herr Pauli också var något
inne på de vägarna. Det är alldeles riktigt, men hur skall man med denna
rättskrivmngsdrill och drill i fråga örn svenska språket i övrigt kunna få tid
att läsa och skriva mycket i folkskolan? Man har mycket litet tid att läsa och
skriva i folkskolan, och för att det överhuvud taget skall bli något resultat av
den myckna läsning och skrivning man vill ha, örn man kan hinna med den,
är det nödvändigt att den sker med glädje. Undervisningen skall läggas så att
barnen i skolan tycka att det är roligt att läsa och skriva. Ju roligare de tycka
att det är, desto mera läsa och skriva de. Tro herrarna att ett rättstavningssystem
sadant som det nuvarande bidrar till någon läs- och skrivglädje i skolorna? Nu

säger man: det är inte så farligt med svenska språkets stavning. Herr
Pauli liksom svenska akademien är inne på den saken i sin, jag höll på att
säga något övermaga kritik av folkskollärarnas synpunkter. Man säger, att när
Cederblad gjorde sm undersökning, så fann han att det inte var i fråga örn de
icke ljudstavade orden som de flesta felen kommo till synes. Herr Brandt har
redan varit inne på den saken genom att påvisa, att rättstavningsreglerna i vårt
sprak äro sådana, att man skulle kunna säga rent av de flesta i skolorna veta
varken ut eller jn, och örn de få ett ord, som det inte finns några svårigheter i,
kan det hitta på att hända att de tycka att det ser för enkelt ut, och så sätta de
dit en konstighet för att det skall se lärdare ut.

Jag skall la ett synnerligen belysande exempel, sorn ligger något utanför
vad folkskollärarnas krav i fråga örn rättskrivningsreformen äro inne på, men
som vigar hur olyckligt det är i vårt land med tryggheten och säkerheten, när
det galler skrivningen. Jag fick ett brev ifrån cn svensk, i vilket ordet förtreta

Första kammarens protokoll 10Jt3. Nr 21. \

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
förekom Först var det stavat riktigt, men sedan var e överstruket och det stod
ett ä över. När jag träffade honom sedan, sade jag: »Vad menar du egentligen.''''
Du har inte mer än ett stavfel i ditt brev, men det är fullkomligt barockt. Du
har skrivit förtreta med ä». — »Ja», sade han, »jag trodde först att det skulle
stavas med e, men så kom jag att tänka på att man stavar tre ta med ä.»

Ja, örn det är 30 procent av svenska folket, som i uttalet inte skilja melian e
och ä, är det på grund av virrvarret i vår rättskrivning egentligen helt naturligt,
att en person, även örn han är rätt van att skriva, kan råka ut för en sadan
förvirring, att därför att man stavar »treta» med ä, så stavar man också

»förtreta» med ä. . ....

När herr Pauli talade örn de många konstiga orden: dalkjusa, ljumske, ljuster
o s v., och att det inte är de orden, det stavas fel på, utan de enkla orden,
så får man svara, att det heror just på eländet med den egendomliga, kaotiska

rättstavning vi ha. ,, . „ ,

Hur de synpunkter, som folkskollärarna ha berömmelsen av att ha framfört,
behandlas, ha vi ju sett i den polemik som togs upp så fort motionen var inlämnad,
och jag citerade det sista av de typiska uttrycken gentemot nenna, folkskollärarnas
och min synpunkt från en mycket förnämlig tidskrift, som jag gärna
läser och har den största aktning för, nämligen Svensk Tidskrift. Där talas
det örn den »narrkåpa» som reformivrarna sömma och den karikatyr av en
ortografi som förslaget i stort sett innebär. Det sågs sedan örn den ståndpunkt
sorn folkskollärarna intaga: »Man skall först bevisa, att det är svårare att lära
sig ett svårt men konsekvent format sprak än en inkonsekvent förvrängning
därav » Lyckligtvis ha vi i debatten varit fria från sådana bildningshögfhildiga
ordasätt, men det är typiskt, att en stor del av den svenska pressen med
chefredaktörernas benägna medverkan varit fulla av sådana utbrott i en fråga,
som jag dock anser vara på grund av vad jag redan sagt en synnerligen viktig
fråga. Bakom dessa uttalanden ligger tydligen någonting annat än de djupt
vetenskapliga och med starkt patos framförda synpunkter som vi har hort.
Ock vad ligger bakom? Det framgar av delilia artikel och andra, att ingen
svensk författare torde förfalla till ett sadant stavsätt. Bakom detta ligger, att
inga bildade svenskar kunna överhuvud taget med allvar taga i beaktande sådana
synpunkter som de här framförda. „

Och varför inte? Ja, till en början skulle jag vilja säga, att det är någonting
som påminner en smula örn den gamla pennalismen i de förnäma skolorna. Har
jag haft besvär att lära mig dessa konstigheter, menar man, så kunna de som
komma efter verkligen också ha det besväret. Eller också är. det någonting i
den vägen: detta är dock ett av bevisen på min höga bildning, att jag kan
stava rätt, och därför vill jag inte låta fråntaga mig denna min andliga

^Härmed är inte på något vis sagt, att de som yttrat sig här i kammaren
i debatten och än mindre språkmännen och svenska akademien kunna förfalla
till sådana synpunkter, men jag vill fästa uppmärksamheten på. att under den
väldiga storm som har uppkommit under stort jubel av medlöparna är det
inte alls att förvåna sig över, ifall sådana synpunkter påvisas, i ali synnerhet
när man tar hänsyn till att en mycket lärd herre, som jag nyss citerade, i en
mycket ansedd tidskrift talar örn »narrkåpa» o. s. v. „

Nå, dessa rättstavningsregler, som han håller så mycket på, äro de ett sadant
virrvarr, ett sådant kaos, som jag påpekat? Jag vill fästa uppmärksamheten
på att jag redan har talat örn den rätta metoden i fråga örn rättskrivning,
och därför är det inte meningen, att vad jag nu säger skall vara någon
sorts pedagogisk anvisning. Men eftersom herr Pauli tog direkta exempel,
skall jag också anföra ett direkt exempel.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)

Nar jag för ett par år sedan tjänstgjorde i första realskoleklassen i en skola
Ilar i. Stockholm och fick liand om barn direkt från folkskolans sjätte klass,
bley jag förbluffad^ över hur illa de stavade, och jag tänkte: »Jag skall val
fa någon rätsida pa dem», ty jag hade glömt hur barock den svenska rättstavningsläran
är. Där förekom det vanliga felet, att bygden stavades med
två g. Jag sade: »Hör du min tös, varför har du stavat bygden med två g?»
—■ »Jo, därför att det kommer av bygga.» — »Ja», sade jag, »det gör det,
och därför skall det stavas nied ett g, för, ser du, örn du talar om en välbyggd
bondgård, skall det vara tva g, men inte därför att ordet kommer av bygga
utan därför att det är.ordet bygga. Det är en annan form av bygga.» Och
sa klarade jag da ut skillnaden mellan böjningsformer av ord och avledningar,
och det lyckades jag göra så att alla töserna sade: »Det begriper vi; det skall
klaras.» — »Kom nu ihåg det», sade jag, »att i. avledda ord stavar ni inte långt
medljud dubbelt.» »Ja, säkert.» Sa skulle jag* sätta mig, men for upp som
stucken av en geting, fast det inte fanns någon sådan på stolen, och sade:
»Detta var galet. Hur stava ni byggnad?» ■— »Med två g», säde ''någon litet
osäkert. »Ar det inte ett avlett ord?» — »Jo», sade jag, »men ni skall komma
ihåg, att när avledningsändelserna börja med n, 1 och r, skall det vara dubbelteckning.
» . Det var ju inte värre än att de kunde behärska det, och jag skulle
sätta mig igen, men så kom jag på: »Hur stavas översvämning?» — »Två m»,
säde de glatt. »Nej», sade jag, »det stavas med ett.» — »Yarför det?», säde
. • 11>>i^0, ^^''r^ro folk i Sverige vill det», säde jag helt enkelt, »och

ni skall komma ihåg, att m får ni aldrig dubbelteckna utom mellan två vokaler

och i slutet av tre ord. Men så var det en sak till: Hur stavar ni sant?» _

»Med två n», säde en av dem, »det är ju bara en annan form av ordet sann.»_

»Nej, det skall ni låta bli», sade jag, »det är en grov bock.»

Nu är det inte bara småbarn, som bli förtretade över att sant skall stavas
Tan*1’ met^ari sfdlt och släppt och alla andra ord med samma slut skola
dubbeltecknas, utan det är också en så pass uppskattad författare som Vil»''a.
t i >n(^’ antagligen har tyckt att kineseriet i svensk rättstavning
gatt tor långt, så jag har kommit på honom med att han stavar sant med två n
Det tycker jag inte är vackert; jag tycker det är vackrare med ett n, men
jag vill att även andra dubbla medljud skola stavas enkelt och inte dubbelt
framför annan konsonant.

»Juha», säde jag, »nu tror jag vi lia kommit till slutet.» Men så korn jag
ihåg, att »lågt», fast det är en böjd form av lägga skall stavas med ett g
hedan orkade jag inte längre, annars hade det väl kommit en hel del saker till
i detta sammanhang. Detta tillstånd — säga herrarna och damerna på den
»bildade» kanten — vilja. folkskollärarna avlösa med ett rättstavningskaos
V ad ar da det nuvarande tillståndet för någonting?

Jag får således säga, att det är svårt att få ett värre virrvarr än det vi ha
Och nu kommer jag att begå ett kätteri mot folkskollärarna också, därför
att jag.nite kan draga ut alla principer i deras yttersta konsekvenser. Jag
haller visst inte pa att den fonetiska principen skall vara i allo utslagsgivandede
.praktiska synpunkterna, när det gäller svenska språket och
dess utbredning till allas trygga egendom här i landet. Det var därför jair teir
exemplet med förtretad, som stavades nied ä.

Har i Sverige ha vi vid en stavningsreform genomfört en stor dumhet:
nar ja,g var liten grabb och gack i folkskolan, och det var när det bestämdes
att a-ljudet aven kort ä-ljud, i stor utsträckning skulle tecknas med ä i stället
tor c och det fa vi sota för nu, när allt större del av svenska folket håller
pa att tappa förståelse för a-1 judet — inte norrlänningar oell skåningar och
annat hyggligt folk i landsorten men stockholmarna, en hel del södermanlän -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
ningar, västmanlänningar, upplänningar o. s. v. Jag vet inte varifrån herr
Hage är, men jag lyssnar alltid med stor glädje till när lian talar örn vilken
»gledje» lian Ilar haft.

Särskilt det korta ä-ljudet är det ju fullkomligt galet, att man skall stava
med ä. Vi ha ju så många vanliga ord, t. ex. »detta», som av icke stockholmare
uttalas med ett brett, ordentligt ä, men jag tror att även folkskolärarna
i gemen medge, att det skulle se underligt ut, örn det skulle stavas med ä.
Varför skall då svenska språket envisas med detta outrerade ä-ljudstavande
med ä — utom framför r, ty även stockholmare kunna säga ordentligt och
rejält ä framför r, det är det inte tu tal om.

Varför tar jag upp denna sak? Är det bara för att jag skall spela professor,
d. v. s., som någon sagt, en man av annan mening än alla andra?
Nej, det är inte därför utan på grund av de verkligt glödande tonfall, med
vilka herr Pauli och svenska akademien och alla andra lärda som yttra sig
i ''denna fråga tala örn att vi skola akta oss för att slita sambandet mellan de
nordiska språken.

Hur stava norrmännen ä-ljudet? Även det långa ä-ljudet stavas genomgående
med e. Säga de »tre», när de mena »trä»? Ja, 60 procent, skulle jag
tro, men norrlänningar i Norge och en del av västlänningarna komma aldrig
på den idén att säga »tre» när de mena »trä». De veta att e är tecken för
ä- och e-ljud och bry sig inte ett dugg om vad majoriteten i Norge säger, och
det kan jag inte finna att vare sig norska folket eller norska kulturen tar
någon skada av. Men jag kan .säga, att man vinner oerhört mycket tid, som
kan användas väl i skolorna, när man slipper det elände med ä-ljudets stavning
som vi ha här i Sverige.

Beträffande norrmännen skall jag ta upp den punkt, som herr Pauli slutade
med. Jag bär beundrat norrmännens konsekvens, när det gäller att stava
främmande ord, liksom — och det är viktigare —- deras utomordentliga överlägsenhet
över svenskarna, när det gäller det dubbla medljudets teckning och
reglerna därför. Jag har inte märkt att norrmännen, när de ha genomfört
en stavning, som närmar sig talspråkets mer än skriftspråkets, ha därigenom
förlorat någonting i språklig kultur eller språklig hävd. Och när svenska
akademien säger, att det i få länder skrives en så levande och frisk, tidsenlig
och nyskapande tidnings- och berättarstil som i England, flög det i mig:
»Än Norge?» Det är visst inte nödvändigt att stava uppåt väggarna för att
få fram en god berättar- och tidningsstil här i världen.

Jag skall liksom alla andra, ehuru utan allt för starkt darr på rösten, sluta
med nödvändigheten att försöka hålla de nordiska språken samman i stället
för att få dem mera skilda ifrån varandra. Jag har redan varit inne på att Norge
dock tillhör de nordiska folken, och det kan vara skäl att taga någon
hänsyn även till norrmännen i detta sammanhang. Men jag vill inte, att detta
tal örn den nordiska språkgemenskapen skall lägga hinder i vägen, så att vi
i ännu tjugu år, som herr Fahlander önskade, få hålla till godo med det virrvarr
vi ha. Jag håller på att det är ett stort nationellt intresse att så fort
som möjligt få en stavning-, som gör att man i skolorna bland barnen hanglädje
av skrivningen och icke en olustkänsla på grund av rättstavningens
osäkerhet, och detta är för mig det viktigare. Jag är visst benägen för samarbete
mellan de nordiska språkmännen, och jag har inte någon rädsla för
det. Tvärtom anser jag att språkmännen här ha sitt givna ord i laget, bara
de inte förhäva sig och vilja bli utslagsgivande i denna verkligt folkliga bildningsfråga,
de breda lagrens, de djupa lagrens bildningsfråga. Men jag anser
att de svenska språkmännen äro i nödfall så pass verserade i fråga örn
danska och norska liksom finländska sprakén, att de duga till att göra upp

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
förslag till en rättstavningsreform även utan en stor internordisk kommitté,
som skulle behöva kanske årtionden på sig för att komma fram till ett resultat.
För övrigt anser jag — och jag hoppas att norrmännen allt fortfarande
äro styvsinta på den punkten —- att det nog är säkrast, att varje land självt
bestämmer angående sin språkutveckling, även örn det bara är fråga örn rättstavningen,
ehuru med all möjlig hänsyn tagen till att inte komma bort ifrån
varandra.

Jag anser således, att man skall ta med försiktighet även dessa deklamationer
angående nödvändigheten att vänta, tills man blir färdig med en gemensam
nordisk utredning. Här ha vi en svensk kulturfråga av allra största
betydelse fastän samtidigt en nordisk kulturfråga. Man skall ordna det så,
att det viktigaste får bli det viktigaste, men inte på något sätt förbise, att
det ligger stor vikt uppå att också ha den nordiska språkgemenskapen i sikte.

Herr talman! Just på grund av att det är två så starkt skilda åskådningar,
som stå emot varandra, föredrar jag andra kammarens tillfälliga utskotts motivering
framför den som vårt första tillfälliga utskott framlagt. Andra kammarens
tillfälliga utskott har tagit upp detta, som för mig är huvudsaken
och hjärtesaken: att man bör få till stånd en sådan modernisering och förenkling
av stavningsreglerna, att det svenska språket även i skrift skall bli mer
än som nu är fallet hela det svenska folkets egendom. Jag är alldeles säker
på att ordföranden i första tillfälliga utskottet förstår, att jag därmed icke
riktar någon anmärkning mot hans eller utskottets ståndpunkt. Vi vilja detsamma,
och det framgick av ordförandens uttalande här, i vilket jag till allra
största delen varmt kan instämma. Det är således bara en rent formell sak
för mig, när jag, herr talman, till den lilla kraft och verkan det hava kan,
yrkar bifall till utskottets förslag, men med den motivering som finns i andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

Herr Wahlmark: Herr talman! Det är kanske förenat med en viss risk att
yttra sig i denna debatt efter det att så lärda män som de två senaste talarna
yttrat sig, men jag har tagit risken närmast med hänsyn till ett yttrande, som
herr Brandt citerade, att det är inte endast professorer, som äro sakkunniga
i dessa frågor, utan vilken tänkande människa som helst. Värre kanske det är,
om man med den syn på tingen som jag har stöter vissa folkbildare för huvudet
genom att inte helt och hållet acceptera de synpunkter som de lagt på frågan.
Jag syftar då närmast på vad herr Hage och den siste ärade talaren yttrade.
Örn man skulle gå emot dem, kanske man betraktas som antidemokratisk och
reaktionär.

Rättstavningsreformatorema utgå ifrån att det är ytterst illa beställt med
rättstavningen hos de breda lagren inom vårt folk och att orsaken därtill är
att söka i — som herr Brandt m. fl. säga •— att vårt svenska skriftspråk är
vanvårdat och rent a.v befinner sig i förfall och att det för att återupprätta
skriftspråket och göra det mera lättillgängligt för allmänheten behöves en reform
av rättstavningen. Jag skall inte uppehålla mig allt för mycket vid de
uppenbara överdrifterna i motiveringen för detta krav; i stället skall jag liksom
herr Pauli beröra den pedagogiska sidan av denna fråga, som de olika förslagsställarna
lia framhållit som den kanske väsentligaste.

Det skall efter motionärernas mening bli oerhört mycket lättare att lära sig
stava, sedan den nuvarande stavningen ersatts med t. ex. dim Brandtska. Jag
tror det inte. I skolorna blir det säkerligen lika svårt, örn det stavningssättet
skall tillämpas, som örn det nuvarande stavningssättet bibehålies, och örn så
är förhållandet, blir det ju inte heller som herr Brandt påstår, att rättstavningsläran
försvinner av sig själv. Därmed uteblir väl också den av honom förespeg -

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
lade enorma vinsten, som skulle uppstå för barnen, för skolorna och för samhället.

Den svenska folkskolan av i dag är säkerligen en helt annan än den sorn fanns
för femtio år sedan, då jag gick i den. Utvecklingen, både i stad och på landsbygden,
har nog varit rätt kraftig, och jag kan inte föreställa mig annat än
att undervisningen i rättstavning har följt med i den utvecklingen. Örn jag ur
minnet erinrar mig hur pass goda rättstavare vi voro i folkskolan pa min tid
och jämför oss med våra dagars skolbarn, tror jag att det proportionellt sett
fanns fullt ut lika många goda rättstavare för femtio ar sedan. Ända ha vi fatt
till stånd den bergska rättstavningsreformen, som skall ha betytt så oerhört
mycket enligt vad åtskilliga talare här påstått. Jag vill inte uttala någon
förkastelsedom över den reformen. Jag har själv tillägnat mig den, visserligen
med en viss svårighet, men det har gått.

Jag är således övertygad örn att en stavningsreform i och för sig inte åstadkommer
det åsyftade resultatet. Jag tror i stället, och det var också herr Pauli
inne på, att en annan undervisningsmetod skulle betyda mycket mera än vad
en reformerad stavning skulle göra. En framstående pedagog har sagt mig,
att man borde inlära rättstavningen på samma sätt som man t. ex. lär in multiplikationstabellen:
lägg fram ett visst antal ord, som barnen få lära sig utantill
och öva dessa gång på gång, och så småningom skall också den nuvarande
stavningen kunna läras in och behärskas av barnen_fullt ut lika bra som någon
annan. Det behövs övning och åter övning i konsten att stava rätt. Jag vågar
påstå detta, därför att jag för åtskilliga år sedan var vad jag vill kalla en
professionell rättstavare, d. v. s. en som mot betalning stavade rätt — jag har
nämligen utövat rättstavning såsom yrke. En typograf, närmast en sättare,
måste kunna stava rätt för att kunna behärska det. yrke, som han valt till sitt.
Han skall överföra det skrivna ordet till det tryckta, och han skall därvid utom
att stava rätt även kunna interpunktion, abbreviationer och avstavningsregler.
Andra typografiska tecken får han icke heller vara främmande för. Dessa
kunskaper inläras inte på en gång, utan de mäste småningom övas in. En
sättare får därför ofta nog vara en författares rättstavare, dels på grund av
att författaren måhända inte själv är så skicklig rättstavare, dels på grund
av att det kan vara ett svårläst manuskript och dels därför att författarens
stavning inte överensstämmer med den tidnings eller publikations, där hans
alster skall införas. Samma förhållanden som gälla för typografen tror jag
också gälla för en maskinskriverska eller en stenograf. Jag är alldeles övertygad
örn att stenograferna här i riksdagen ha gjort åtskilliga av riksdagsmännen
inte blott till goda vältalare utan också till goda rättstavare, när stenograferna
lia tagit hand örn ett skrivet manuskript som talaren haft till förfogande.

Utom detta vill jag tillägga, att jag inte heller är anhängare av ljudenlighetsprincipen
i rättstavningen. Den är i varje fall inte oundgängligen nödvändig
för rättstavningen. Jag tar såsom exempel de dövstumma, som. icke
hava ljudet, varken det hörda eller det talade, men ändå, efter vad jag hört,
äro rätt så goda rättstavare. Vad beror det på? Naturligtvis på att det är
seendet, som därvidlag är förmedlare av kunskapen i rättstavning. Dessa dövstumma
måste säkerligen i hög grad vara tänkande människor, liksom de som
herr Brandt ville lia såsom speciellt sakkunniga. De måste tänka sig för vid
ett ords stavning och erinra sig dess böjning eller avledning från andra ords
bokstavering i grundformen. De måste tänka efter, varifrån ordet härleder
sig. Det är således visst inte betydelselöst, att man av stavningen kan härleda
ett ord från dess grundform och således kunna gå till ordstammen, vilket
herr Olsson inte ville erkänna såsom en riktig norm. Likaså gäller det beträf -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
tande homograferna, att de dövstumma få lära sig dessa ords olika betydelser.

Jag kan också fråga: Hur skola de dövstumma när det gäller ljudenligheten
få förståelse för att östgöte eller mexikan uttalas på det sätt som motionären
Brandt m. fl. vill att orden skola uttalas? Örn man går till stavningen
av östgöte, är det riktigast att uttala det med j-ljud och inte med sjeljud.
Sistnämnda uttal vill jag kalla för slangspråk.

Skulle man inte överhuvud taget kunna tänka sig, att de utländska språken
kunde få vara i fred och att vi, örn vi skola påbörja en rättstavning, ägna oss
uteslutande åt vårt svenska språk?

Det har sagts, att frågan redan är avgjord med utskottsutlåtandet. Jag har
kanske därför varit litet för mångordig, men jag, lika väl som motionärerna,
har velat framlägga min syn på frågan.

Till slut vill jag framhålla, att jag anser vårt språks klädnad både enkel
och korrekt. Den är inte vanvårdad och befinner sig ännu mindre i förfall.
Jag vill emellertid inte helt motsätta mig en ytterligare förenkling av den, såsom
genom att befria den från grannlåter i t. ex. kraschan eller stjärna. Jag kan
således vara med örn en justering i fråga örn sje-ljudet, men jag vill under inga
förhållanden lia en dräkt av den typ, som herr Brandt vill påkläda språket.
Jag vill alltså inte motsätta mig en utredning av frågan, men jag vill bestämt
hävda, att denna inte får utföras av vandaler utan måste anförtros åt kunniga
män och kvinnor med förståelse för vårt modersmål, dess traditioner och även
dess samhörighet med övriga nordiska språk.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Engberg: Herr talman! Jag är övertygad om att jag inte var ensam om
att under den siste ärade talarens anförande för mig själv göra den reflexionen:
Gud ske lov, att vi efter de pedagogiska fackmännens inlägg fingo ett uttalande
från den stora allmänheten, till vilken jag också vill räkna mig.

Den föregående ärade talaren har erfarenhet såsom typograf. Jag har en stor
del av mitt liv verkat såsom tidningsman och har samarbetat med typografer.
Jag har skrivit tusentals artiklar i mina dagar, men jag har alltid skrivit dem
med den stavning, som fanns före den bergska reformen. Jag är nämligen, herr
talman, gammalstavare — jag skriver dt och hv och fv o. s. v., och jag finner
det vara en intellektuell njutning att iaktta de goda och solida regler som
man en gång fick lära sig i skolan. Men det skulle, herr talman, inte falla mig
in att vilja tvinga min stavning på andra. Jag har såsom tidningsman alltid
betraktat stavningsfrågan ytterst såsom typografens och korrekturläsarens angelägenhet.

Nu kommer jag in på ett kapitel, som den siste ärade talaren också var inne
på, och det är, mina herrar: Hur läsa vi, när vi läsa en bok eller en tidning?
Bokstavera vi ordet? Visst inte! Vi låta blicken glida över sidan, följa raderna
och identifiera ordbilderna. Vi gripa dem liksom i rockskörtet och behöva inte
analysera stavningen. Vi känna igen dem. Jag bestrider därför på det bestämdaste,
att det väsentliga i stavningsfrågan skulle vara ljudenligheten. Det är,
herr Brandt, ett fullkomligt misstag att tro det. Det är det visuella, ögats förrättning
så att säga, som ligger i botten på stavningen. Därvidlag ha vi erfarenheten
att hänvisa till. Om vi besinna hur svenska folket — även desåkallade
bildade — stavade, innan vi fingo 1842 års obligatoriska folkskola, och
jämföra det med dagens stavning, är jag övertygad om att vi skola finna, att
konsten att stava nu ilr ofantligt mera utbredd. Den har följt med den allmänna
läskunnigheten, och don behärskas i stort sett bättre än förr. Oavlåtligt förbättrade
undervisningsmetoder, stegrad utbildningsgrad Lös lärarna, ökad lif -

Nr 21.

0n6dagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
teraturtillgång och daglig vana vid tidningsläsning ha bidragit till det bättre
resultatet. I det sammanhanget vill jag stryka under särskilt en synpunkt, som
herr Wahlmark berörde, den, nämligen att vilken stavningsreform vi än genomföra,
blir det nog i alla fall så, att det genomsnittliga antalet försyndelser
mot rättstavningen blir ungefär lika stort. Antåg att herr Brandts reform blir
genomförd. Är herr Brandt övertygad örn att frekvensen av stavningsfel just
därför blir mindre? Därom vet han inte ett dugg, ty det är inte experimentellt
utforskat, och det har helt enkelt inte kunnat ske. Herr Brandt gör gällande
att stavningen efter hans reform skulle bli enklare, men när han skulle visa,
varför den blir enklare, föll han tillbaka på ljudenligheten. Men trots radion
och trots mycket annat är det ändå Gud ske lov så att vårt svenska språk är
mångfärgat och dialektiskt splittrat. Det är det som ger charm åt språket.
Våra sockendialekter äro ytterst den stora språkreservoar, ur vilken språket
får sin förnyelse.

Därmed är jag inne på skriftspråket. Om någon, av herrarna lyssnat till
min ärade vän herr Mosesson i andra kammaren, kanske ni liksom jag ha funnit,
att han har fallit för frestelsen att tala, såsom också jag ofta gör, som en bok,
d. v. s. under iakttagande av de grammatikaliska reglerna. Varför är det så?
Jag skall be att få vittna, herr talman, av egen erfarenhet. Mitt modersmål
är icke rikssvenskan, är alltså icke det svenska skriftspråket. Jag talar av födsel
och ohejdad vana en sockendialekt, som helt naturligt kommer på min
tunga, när jag är hemma på min faders gård och bland de mina. Men just den
som är uppfostrad med en sockendialekt såsom sitt modersmål, vilken väsentligt
skiljer sig från högsvenskan, får i skriftspråket en norm för sin egen
språkutveckling, och det är en mycket förnämlig och god norm. Vad är det,
mina herrar, som har varit den stora normen här i Sverige praktiskt taget
ända från 1500-talets mitt? Det har varit bibeln. I århundraden har bibeln på
de svenska hemmens bord betytt den verkliga normen för det så kallade skriftspråket,
och det är inget tvivel örn att professor Lindqvist har rätt, när han i
förordet till sin upplaga av 1526 års översättning av nya testamentet framhäver,
hurusom tillvaron av det fasta skriftspråk, som fanns i den översättningen,
har betytt enormt mycket även för det svenska talspråkets stadga och utveckling.
De båda stå i växelverkan med varandra och böra göra det. Det får
inte finnas en järnridå mellan skriftspråk och talspråk, det är riktigt, men det
får inte heller vara så, att skriftspråket skall kapitulera och handlöst kasta
sig i armarna på talspråket, när talspråket notoriskt är så olika i olika delar
av landet. Ty det är inte så, herrar Brandt och Hage, att ögat skall se vad
örat hör.

Hänvisningen till dövstumsundervisningen är ju redan gjord här. Jag kan
själv intyga, att jag varit och hört på sådan undervisning och just fäst mig
vid, hur svårt det måste vara för dem, som inte kunna höra, att ändå i skrift
reda sig så bra. Det sammanhänger givetvis med att det är ordbilden som är
det väsentliga.

Herr Oscar Olsson sökte göra gällande, och jag kan inte neka till att han då
ställde kammarens intellektuella offervilja på ett halsbrytande prov, att det
skulle vara de nuvarande rättstavningsreglerna, som skulle ha åstadkommit,
att en, medborgare, som skrev till honom, skrev »förträtad» i stället för »förtretad».
Den saken har inte det minsta med de gällande rättstavningsreglerna
att göra. Den sammanhänger i stället med den avart av svenskt språk, som
stockholms dialekten är, och beror på att stockholmarna utplånat uttalsgränsen
mellan ä och e. Titta hos ep så framstående diktare som Oskar Levertin, som
rimmar på »leva» och »väva». För stockholmaren är det just därför lätt att
råka ut för det bryderi, som herr Oscar Olsson pekade på. Den gamle medi -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
cinaren professor Clason lär åtskilliga år efter genomförandet av den bergska
stavningsreformen ha ansett sig kunna konstatera, att efter den ymniga övergången
till brett ä-ljud skulle svenska folkets käftar i allmänhet ha blivit
bredare!

Men skämt åsido skulle jag gent emot herr Oscar Olsson vilja framhålla, att
örn man i likhet med honom patetiskt hävdar, att i stavningsfrågan står å ena
sidan en folklig synpunkt och å den andra vad vi väl då få kalla en ofolklig,
så är det ett besynnerligt sätt att resonera. Ty jag frågar mig: varför skulle
vårt svenska skriftspråk komma närmare folket och mera bli folkets egendom,
örn vi genomförde en stavningsreform i överensstämmelse med exempelvis den
av herr Brandt förordade? Nej, herr Oscar Olsson, det svenska språket, särskilt
i betydelsen av de litterära skatter som vi ha, blir svenska folkets egendom
i samma mån som läsvanan och läslusten stegras ute i landet och man utnyttjar
litteraturen och i samma mån som vår svenska folkskola förbättras och,
såsom jag hoppas, mer och mer koncentrerar sig på modersmålet såsom det förnämsta
ämnet. Det är vägen till att göra vårt skriftspråk till den svenska nationens
egendom.

Jag passar också på att rätta ett historiskt misstag, som min ärade vän herr
Oscar Olsson begick. Han menade att den norska stavningsreformen hade varit
föreskriven av en önskan att vara förnuftig, ljudenlig, o. s. v. Det var inte så,
herr Olsson. Det förhöll sig nämligen på det sättet, att norrmännen hade danskans
litterära språk, och när Norge blev en självständig nation, var det hos
norrmännen en önskan, som var mycket naturlig och sympatisk, att även vilja
visa, att de hade ett eget skriftspråk. De behövde inte ha danskarnas litterära
språk till låns. Därav kom sig också, att de hade en önskan att i ortografien,
i rättstavningen, markera skillnaden mellan sin egen och den danska stavningen
så kraftigt som möjligt. Det var, herr Olsson, den historiska, faktiska
och sanningsenliga bakgrunden till genomförandet av den norska stavningsreformen,
en bakgrund som är mycket begriplig.

Vi få komma ihåg, att ett skriftspråk inte bara är ett budskap från människa
till människa utan också från generation till generation, från släktled
till släktled. Det är inte mig och jag hoppas inte någon i kammaren likgiltigt,
örn den klassiska svenska litteraturen, representerad av exempelvis Tegnér,
skall vara som en tillsluten skrift för generationer framåt genom att dess yttre
skepelse bryskt göres sådan, att den inte kännes igen. Det är särskilt därför
att litteraturen även är ett budskap mellan generationerna och inte bara mellan
människorna inom samma släkte, som man får gå fram med stor varsamhet,
när det gäller att ändra skruden. Jag skulle också tro, att det engelska
språket är för oss ett vittnesbörd örn att även där uttalet står i den mest skärande
strid med stavningen. Sammanhanget med det förflutna är ett kulturvärde,
mot vilket svårigheterna i ortografien väga fjäderlätt. Ändringarna komma
mycket långsamt, och böra också göra det.

Vi ha ingen anledning, herr talman, att forcera något i denna fråga. Det har
förflutit alldeles för kort tid ännu efter den bergska stavningsreformen, för
att man nu skall taga något större steg på detta område.

Jag får också bekänna att jag i denna fråga gått igenom en inre kris. Jag
minns att när jag som ung student kom till Uppsala, jag tog starkt intryck av
Adolf Noreens och Lundells och andra radikala nystavares uppfattning. Jag
tyckte i teorien att de hade rätt, oell jag ansåg att min egen praxis stred med
den teoretiska övertygelse, som jag genom dem kommit till. Men den stred inte
så mycket däremot, ali, jag lämnade min gammal stavning, utan jag vidblev den.
Åren gingo och jag följde med dessa frågor, och jag måste säga, att jag mer
och mer närmade min teori till min praxis. Jag gick igenom samma utveckling

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
som åtskilliga andra och fann mig vara i samförstånd med den modifierade
teori, för vilken professorerna Herman Geijer och Bengt Hesselman ha gjort
sig till målsmän. Jag står personligen i teoretiskt avseende deras övertygelse
ganska nära. Jag anser sålunda, herr talman, att om jag talar örn gott, skall
jag lia d med, vilket finns i stammen, för att visa vad jag menar. Jag har inte
gått dithän som löjtnanten gjorde på balen, då damen — det var efter den
bergska nystavningsreformen ■— anmärkte, att det luktade svedt, och han svarade:
»På grund av nystavningen kan jag inte förstå, vad min nådiga menar.»
Jag har i stället den uppfattningen, att det kan vara nyttigt, att man inte alldeles
utplånar det sakliga sammanhanget i orden.

Men när man nu gör det hela till en fråga om ett bildningsstreck eller inte,
vill jag såsom gammal tidningsman säga, att manuskript, som man tar emot på en
tidningsredaktion, äro många, men de bäst stavade äro ingalunda de bästa i intellektuellt
och sakligt avseende. Det kan komma in manuskript som äro mycket
illa stavade, men där ändå stiliseringen är förnäm och tanken klok och riktig.
Genom att diktera ned manuskriptet för en maskinskriverska får man den
stavning, som är officinens. Jag förmenar, att frågan örn bildning eller obildning
kommer då sannerligen inte i förgrunden. Ty. herr Brandt — jag ställer
frågan direkt: Hur många av oss här i Sverige är det, som få sina handskripta
anslagna till offentlig läsning? Gå och studera anslagstavlorna nu för tiden!
Det är mest maskinskrivna för att inte säga tryckta saker. Det är högst få
medborgare i detta land, som för allmänheten behöva lägga fram prov på hur
de i själva verket stava. Stavningsfrågan har ingenting med den verkliga bildningsfrågan
att göra.

Förresten skulle jag vilja avråda min vän herr Oscar Olsson att så ironiskt
som han gör tala örn att här står något slags bildningsfalang och förfäktar
sina synpunkter. Vi äro ganska obildade allesamman, när det gäller vårt modersmål,
varmed vi aldrig bli färdiga. Herr talman, jag betraktar modersmålet
såsom en förnäm dam, som man skall nalkas med rena avsikter. Jag vill ha
vårt svenska skriftspråk kvar ungefär som det är. Jag vill inte att klumpiga
händer skola sträckas fram för att fingra på det i oträngt mål. Därför kan jag
inte vara med örn den alltför välvilliga motivering, som utskottet har bestått
denna enligt min mening mycket oöverlagda motion.

När man från utskottets sida rent utav ger på hand, att frågan skall hänskjutas
till 1940 års skolkommission — jag vet nu inte hur i Herrans namn
denna kommission skall hinna med allt — och att den förtjänar att tagas upp
till en utredning, då stegrar jag mig, herr talman. Då säger jag nej, och därför
yrkar jag bifall till utskottets kläm med strykande av utskottets motivering.

I herr Engbergs yttrande instämde herrar Wistrand, Fredrih Ström, Franzon,
Herlitz, Dahlström, Ekströmer, Ljungdahl, Löfvander, Lindström, Mattsson,
Andrén, Karl Johan Olsson, Sandegård, Björck, Björkman, Kringel, Boman,
Elon Andersson, Holmström, Ber Andersson och Tjällgren.

Herr Olsson, Oscar, erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det var först två små misstag, som herr Engberg gjorde sig skyldig
till och som jag skall be att få rätta, därför att jag är säker på att han inte
är glad åt att göra misstag. Han gör det nämligen säkert inte medvetet. Han
sade, att jag hade talat örn att det norska språkets förnuftiga stavning berott
på en önskan örn en förnuftig rättstavning. Jag har lika väl som herr Engberg
noggrant läst igenom svenska akademiens utredning, så den kan jag, och jag
bara konstaterade, att norskans förnuftiga stavning berodde på att de inte i
oträngt mål hade tagit en stavning, som inte i onödan gjorde skillnad mellan

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
skriftspråk och det talade språket. Vad mitt exempel beträffar, var det också
ett misstag att påstå, att jag direkt tillskrev den nämnda felstavningen de nuvarande
svenska rättskrivningsreglerna. Jag sade tvärtom, att det inte hade
med dem att göra, men jag påpekade, hur det gick, när man hade virriga principer
och virriga regler att handskas med.

Det viktiga jag ville säga var emellertid, att jag ingenting alls hade att anmärka
mot det mesta av första delen av herr Engbergs anförande, så länge han
talade i synnerhet för officiella skrivare, journalister och typografer, samt
dessutom för dövstumma. När det gäller samtliga dessa kategorier, tror jag
han hade rätt nästan hela vägen. Men det är en hel del andra, som den här saken
gäller, och det var dem som jag hela tiden tänkte på under mitt anförande.

Vidare är jag glad, att herr Engberg på slutet kom fram till att stavningen
inte är något bildningstecken. Men just på grund därav kan jag inte förstå, att
det finns skäl att ordna det på ett sådant sätt, att skriftspråket på grund av
sin stavning skall skilja sig mer än nödvändigt från talspråket, och suggerera
fram en falsk bildningsgräns bland folket på grund av förmågan att stava
»rätt».

Herr Mannerskantz: Herr talman! När jag begärde ordet var det för att
ställa det yrkande som nu framställts av den senaste talaren. Det kunde ju då
vara onödigt att ytterligare taga upp tiden. Nu är det emellertid så att de första
talarna i denna debatt enligt min mening ha berört hela denna fråga så ensidigt
och handskats med denna mycket dyrbara sak så ofantligt barbariskt,
höll jag på att säga, att jag knappast kan underlåta att anföra några synpunkter.

Jag har tagit mig friheten att föra med mig en bok, författad av Frans G.
Bengtsson. Några av de synpunkter som han där framhåller ha inte fått så
pregnanta uttryck här i debatten, och jag ber därför att nu få anföra en del
av dem.

Författaren börjar med att säga att mänskligheten sönderfaller i tre kategorier:
skolmästare, skolbarn och övriga individer. Alla tre kategorierna syssla,
mer eller mindre framgångsrikt, med stavningens svåra konst, och alla äro därför
intresserade av ämnet. Men deras intressen och synpunkter äro av olika slag.
Då är frågan, vilken kategoris intressen man bör ta mest hänsyn till. Han uppehåller
sig först vid »övriga individer» i ett ganska roligt avsnitt och kommer
fram till följande slutsats: »Vår syn på reformer är klar: lia vi funnit oss till
rätta med de krångligheter som finnas, hör nästa generation kunna göra sammaledes
; och ha vi fått lida fortvarande plåga på grund av den plumpa och oförlåtliga
åverkan språket led genom bortskärandet av dt, önska vi både oss själva
och andra förskonade från flera dylika påfund.»

Sedan kommer författaren in på problemet örn skolbarnen, och det är ju mycket
örn dem, som motionärerna och herr Oscar Olsson här ha talat. Det sätt på
vilket Frans G. Bengtsson uttrycker sin syn på den saken tycker jag är så välformat
att jag vill återge hans framställning in extenso. Hans uppfattning sammanfaller
helt med mina tankar om saken.

»Vända vi oss nu till kategori nummer två, skolbarnens», säger författaren,
»så har den däremot förvisso åtskilligt att anmärka •—- eller rättare sagt: enligt
sin natur och sin position måste denna kategori i detta sammanhang från
början protestera mot allt, liksom vi en gång gjort när vi skulle dresseras. Ett
barn, inbegripet i att stappla fram längs stavningsinlärandets törnestig, fäster
sig inte så mycket vid den ena eller den andra lilla förbättringsmöjliga detaljen;
ty från början är det en lidelsefull anhängare av en enda stor, allomfattande
och verkligt hjälpsam förbättring, nämligen att i grund slopa hela detta

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
eländiga stavningspåfund, uppfunnet av de vuxna endast som ett utslag av
kitslighet och översitteri. Att lära sig stava överträffas i meningslös ohygglighet
endast av att lära sig tvätta sig. Välmenande stupida farbröder tro sig
tilläventyrs göra det lättare för barnet genom att avskaffa en liten svårighet här,
en annan där, rationalisera och förenkla; men barnet kan endast svårmodigt le
åt all dylik menlös beskäftighet, ty från dess synpunkt är hela saken från början
ohjälplig och endast möjlig att gå i land med genom ett stoiskt accepterande
av det oundvikliga. Örn en av delawarernas hövdingar, fastbunden vid
tortyrpålen och färdigspäckad med ett tjog påtända granstickor, såge till sig
framträda en blid filantrop, som förklarade sig vilja lindra hans hårda lott genom
att borttaga två eller tre stickor, så skulle naturligtvis nämnde hövding
avbryta sin påbörjade dödssång endast för att spotta denne välmenande dåre
i_ ansiktet; och analog är barnets reaktion inför alla löjeväckande försök att
lindra dess situations fundamentala obehag genom borttagandet av ett och
annat litet ng eller lj. Ett martyrium förblir proceduren alltid, hur den än vrides
och vändes, så länge det i en friare och bättre värld finns kvar skatbon att
klättra efter.»

På det sättet tror jag för min del, herr talman, att barn komma att uppskatta.
även en mycket långt gående stavningsreform. Det är som Frans Gr.
Bengtsson säger: »En sak är alltså utan vidare klar: stavningsreformer, örn
de äro av ytterst grundlig och hänsynslös art, kunna visserligen hos skolbarn
framkalla ett visst mått av dystert godkännande, men kunna hos dem aldrig
tänkas alstra någon verklig djupare belåtenhet, inte ens örn man når fram till
ett förenklingssystem där hela språket stavas med sju bokstäver och en valfri
krumelur.»

Men sedan komma den tredje sortens människor och blanda sig i spelet, de
som Frans G. Bengtsson kallar för skolmästarna. Med dem, säger han, ha vi
träffat en överenskommelse, vi ha utbildat dem vid seminarier och lagt ner
mycken möda på dem, knappast överträffad av den omsorg som »romarna slösade
på sina gladiatorer». När de så blivit färdigutbildade och vi överlämnat våra
barn åt dem, eftersom vi inte ha tid att lära dem allting själva, i den förvissningen
att de skola lära dessa barn vårt språk som vi vilja att det skall skrivas,
vad sker då? »En vacker dag komma de och säga att det gamla stavningssystemet
inte längre passar dem. Har man hört på maken? Det är just detta
system vi med sådan omsorg låtit dem öva sig i för att få dem kompetenta:
vi ha därigenom från början förutsatt att det är exakt detta system vi vilja ha
inpräntat i den yngre generationens huvuden, — inte något annat, för oss
okänt,, förenklat, ur luften gripet. När de på ett sådant sätt söka göra saken
lättare för sig genom att hitta på förenklingar, är det att bryta överenskommelsen
på eli. högst besynnerligt sätt — ungefär som om ett lag fotbollsspelare
plötsligt gjorde min av att vilja modernisera gamla besvärliga regler genom att
med bollen under armen bana sig väg in i mål.»

»Man resonerar ungefär så här: Språket utvecklas; därvid utvecklas talspråket
fritt, men skriftspråket kan numera inte följa med i loppet eftersom det i
sin normerade gestalt är fastbundet; det måste därför då och då tillåtas att ta
ett språng framåt för att nå fatt talspråket, där detta i jämn lunk rör sig framåt
mot något slutligt volapukstadium eller telegramideal; ett sådant språng blir
en stavningsreform, vilken alltså med jämna mellanrum, helst så korta som
möjligt, är av nöden. Så ungefär är den reformatoriska tankegången. Den bygger
på ett enkelt postulat, betraktat som självklart: skriftspråket skall rätta
sig efter talspråket. Detta postulat ter sig bärkraftigt nog, ända tills man faller
på den idén att fråga varför. Varför är inte den exakta motsatsen lika
sann? Varför skall inte tvärtom talspråket i någon mån rätta sig efter skrift -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
språket? Är inte skriftspråket minst lika förnämt? Är det inte tack vare skriftspråket
vi överhuvud ha ett svenskt språk i stället för en samling primitiva dialekter
endast?»

»I själva verket ha i alla högre kulturer talspråk och skriftspråk föga med
varandra att göra; de existera som divergerande grenar från samma rot; i varje
fall som två självständiga storheter, där skriftspråket minst av allt är ett talspråkets
lydiga epifenomen. Talspråket är en samling skäligen godtyckliga
läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är
ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer
och utvecklingsmakare få hand örn det, och dess förvittring och sönderfall är
ett med kulturens. Ätt skriftspråket till sin form skiljer sig från talspråket är
som det bör vara, alldenstund det så radikalt skiljer sig från detta redan till
sitt innehåll.»

»Den klass människor, åt vilken främst uppdraget kan överlåtas att säga
ifrån, när omändringar av språket äro av nöden, är inte skolmästarnas utan
skribenternas. Vi bära, som Äflas, hela härligheten på våra skuldror, dag för
dag, och kunna därför bäst yttra oss om eventuella kanter som skava. Så länge
vi utan klagan fortsätta att låta våra Remi ngtonapparater rada upp bokstavstecknen
i vedertagna konfigurationer, kan resten av mänskligheten med gott
samvete ägna sig åt andra problem; och först när vi, insnärjda i trassliga ngoch
sje-ljud som vuxit oss över huvudet och berövat oss sjustjärnan och dess
ängder, till sist, drivna till det yttersta, resa oss — med sorl ur våra dalars
natt — kan behovet av reformer i skriftspråket möjligen sägas lia blivit överhängande.
»

Detta tycker jag, herr talman, är en lämplig tankeställare för dem som nu
vilja gripa sig an med att fördärva en av våra allra dyrbaraste arvedelar, och
de synpunkter, som jag här återgivit, tror jag äro värda mycket mera beaktande
än allt vad man här talat örn beträffande skolutbildning och annat.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten, då de två senaste talarna ha
sagt saker och ting som helt och hållet sammanfalla med mina åsikter, och då
många ledamöter instämde i deras anförande. Jag tycker att första kammaren
skulle fylla en nästan traditionell uppgift genom att, när det gäller en i så
verkligt hög grad kulturell fråga som denna, se till att vårt språk inte här blir
utsatt för ett attentat.

Jag ansluter mig därför, herr talman, till herr Engbergs yrkande att utskottets
motivering måtte utgå.

Herr Brandt: Herr talman! Jag begärde ordet närmast för ett replikera
herr Engberg. Jag skulle dock först ett ögonblick vilja föra herr Engbergs
talan. Jag är fullkomligt övertygad örn att han inte är särskilt tacksam för
herr Mannerskantz instämmande, utan att han kanske travesterande säger
med de gamla romarna: ve dem som efter oss lia sagt vad vi sagt. Ty örn två
säga detsamma, är det dock icke detsamma. Debatten har otvivelaktigt förts
på ett högt plan, men när Frans G. Bengtssons stenåldersman infördes här,
synes det mig att detta inte minskade det barbari som herr Mannerskantz eljest
beskyllde motionärerna för.

Skall man nu behöva erinra örn att utskottsbetänkandena äro enhälliga?
Det är ju möjligt att det har dolt sig personer av olika inställning bakom
dem. Därför är jag tacksam för att herr Engberg kommit och skilt dem åt.
Det är bra att ett sådant inlägg göres och att det mynnar ut i ett yrkande,
ett yrkande realiter på avslag. Det är bra, det klarar linjerna. Men jag hoppas
att majoriteten inte skall vinnas för herr Engbergs urkonservativa ståndpunkt.
Ty visserligen är det sant att man, som herr Engberg sade, bör nalkas

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
modersmålet, såsom man nalkas en fin dam, med rena avsikter, men man
skall väl i alla fall våga nalkas även en fin dam ganska intimt vid vissa tillfällen.
För övrigt förmodar jag att herr Engberg hade i tankarna en reminiscens
från Uppsala av vad ärkebiskop Nathan Söderblom en gång sade till
Bengt Lidforss, då han tyckte att denne umgicks något frivolt med teologien
— Bengt Lidforss sysslade som bekant även med teologi.

Herr Engberg framställde en fråga, och eftersom det väl var en retorisk
fråga, kan jag få omskriva den i annan form. Det är få människor som behöva
framlägga sin stavning inför allmänheten, menade han. Det är riktigt.
Herr Engberg var kanske inte närvarande, då jag började mitt anförande —
det var ju för flera timmar sedan. Jag instämmer livligt i hans uppfattning
att det inte betyder så oerhört mycket, hur man stavar. Jag var i alla fall
den som först i dagens debatt erinrade om att man inte bör överdriva betydelsen
av denna färdighet, och jag citerade på tal därom, vill jag minnas,
även den danske språkforskaren Otto Jespersen. Men det är en sak, herr Engberg,
att erkänna detta och att medge att man därför, när barnen tentera in
till l5 eller l4, inte bör kugga dem därför att de ha ett par stavfel. En annan
sak är — och därom kunna vi väl vara ense —• att det likväl är ganska
önskvärt att det inte förekommer alltför stora olikheter i stavningen. Örn man
mottar ett brev från en person, som skriver klokt och förståndigt, och det
är illa stavat, så tycker man ändå att det är tråkigt, ty det röjer dock faktiskt
en viss brist, inte på bildning i djupare mening, men på bekantskap med
det skrivna ordet. Örn man är normalt skapad, med normal visuell-motorisk
läggning, inhämtar man ju ändå till slut det skrivna språket så pass bra att
man inte behöver göra alltför många stavfel.

_ Det är egendomligt att här har anförts såsom ett argument emot oss, som
vilja ha en något mera ljudenlig stavning, att man inhämtar minnesbilderna
mera genom ögat än genom örat. Detta, är i och för sig absolut riktigt. Det
är ingenting att diskutera örn. Det är fastslaget att flertalet människor tillhör
den visuellt-motoriska typen och att utpräglat auditiva äro sällsynta. Redan
av den anledningen är det ju tokigt att man ännu i dag i våra folkskolor i stor
utsträckning ägnar sig åt diktamensövningar. Lärarinnan dikterar under rättskrivningslektionerna.
Det är ju inte på det sättet man lär barnen att stava
rätt. Det är möjligen ett sätt att kontrollera att de inhämtat färdigheten. Den
riktiga metoden att lära sig stava är att skriva och att läsa. »Skriv, skrivare,
skriv!» Att skriva är rörelse, det är det motoriska. Att läsa, det är det visuella.
Men, herr Engberg och andra, det är väl lika obestridligt att när man
skall skriva det man hör, är det bra att det inte är för stor olikhet mellan
hörselbilden och synbilden.

Herr Engberg har djärvts påstå, att vilka stavningsregler vi än hitta på,
kommer det att göras lika många stavfel. Och i varje fall, säger herr Engberg,
kan man aldrig påvisa att de bli färre. Det är visserligen mycket svårt
att kontrollera den saken, men jag skulle vilja ställa den frågan till herr Engberg,
och jag är tacksam för ett svar: menar herr Engberg alltså på fullaste
allvar att barnen efter den bergska reformen, som avskaffade dt, fv, hv o. s. v.,
fortfarande skulle skriva samma stavfel som de gjorde före reformens genomförande?
Det är intet tvivel örn att denna reform medförde en lättnad.
Tidigare begingos en mängd stavfel, som icke förekomma nu. Örn man fortsätter
på den inslagna stråten och ordnar det så att sje-ljudet inte stavas på
ett tjog olika sätt och inte heller j-ljudet, kommer väl rimligtvis — vågar man
inte säga detta a priori? — antalet stavfel att minskas när det gäller dessa
ljud? Herr Olsson talade t. ex. om »byggnad» och »bygd» och allt detta. Om
man finge en ordentlig regel för medljudets stavning — i folkskollärarnas

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Om reformering av rättstavningen. (Forts.)
förslag har man ju tänkt sig att detta ljud i allmänhet skall vara enkeltecknat
— får man väl antaga att det blir mycket färre fel. Ty vi veta att såsom
det nu är, begås oändligt många fel i fråga örn det dubbla medljudet. Det är
många lärare som säga att fastän det är tokigt att skriva dj, lj, g.j, stj o. s. v.,
går det i alla fall ganska lätt att nöta in dessa beteckningar — jag ger opponenterna
rätt däri — men det dubbla medljudet — och det är ju en mycket
väsentlig sak, fastän jag i motionen inte uppehållit mig så mycket därvid —
är en oerhört besvärlig historia.

Nog äro väl, herr Engberg och andra, folkskollärarna ganska vittnesgilla
i denna fråga! Jag tycker att det var ganska olämpligt av herr Mannerskantz
att upptaga tiden inte med att framlägga sin egen mening, utan med att läsa
innantill, för övrigt ganska tråkigt och trist, vad som kail vara rätt trevligt
att höra, när Frans G. Bengtsson själv föredrar det. Att lyssna till skämtaren
går an, men att höra hans traggel dragas här, var föga upplyftande.
Lärarna böra vi verkligen respektera på det område som är deras fackområde.
De ha olika uppfattningar i många frågor, kanske i alla andra frågor, de
tillhöra olika partier, men nog är det anmärkningsvärt att, såsom det nämndes
här förut, lärarna praktiskt taget hundraprocentigt yrka på denna reform.
Jag nämnde stickprovet. Jag kan tala örn saken en gång till, örn herr Engberg
inte hade tillfälle att höra det förut. När man lade ut petitionslistor till
förmån för en reformerad rättstavning, så skrevo alla lärare i ett stort skoldistrikt
under dem. Det måste finnas någon anledning. Lärarna ha den bästa
kännedomen örn svårigheterna. De något äldre veta också att den bergska reformen
medförde en stor lättnad. De lia all anledning antaga att det blir
lättare även genom en sådan reform som nu föreslås. Sedan må det, jag medgiver
det villigt, finnas även andra synpunkter. Förvisso. Men jag menar att
den pedagogiska synpunkten är väsentlig och att det icke duger att bagatellisera
den. Det har svenska akademien gjort, och det är egentligen en ganska
dålig gärning. Akademien kunde lia hållit sig så att säga på sin mammas gata
och inte försökt att underminera folkskollärarnas ställning eller framställa
deras uttalanden såsom mindre värda. Folkskollärarna lia i årtionden hållit
på att förbereda det förslag som nu-framlagts. Det synes mig att vi i denna
kammare lia all anledning att stanna inför det.

Nu är det klart att vi inte komma längre vid voteringen än till ett bifall
till utskottets förslag. Herr Olsson framställde ett speciellt yrkande. Jag
tror att det vore skäl i att de som ändå med säkerhet komma att bli utslagna
vid omröstningen anslöte sig till yrkandet om bifall till utskottets hemställan.
Jag erinrar ännu en gång örn att även första kammarens utskott dock klart
och tydligt ställt sig på don linje som närmast kan karakteriseras såsom skolöverstyrelsens,
nämligen att det vid lämplig tidpunkt bör bli en officiell utredning
örn en förenkling och modernisering av stavningen. Det kan man faktiskt
samla sig omkring, ehuruväl andrakammarutskottets motivering, som
jag läst upp här, i och för sig är bättre, eftersom den helt ansluter sig till
skriftspråkskommitténs framställning. Men då vi ju inte kunna antaga att
första kammaren skulle taga andra kammarens motivering, utan det är troligare
att den stannar för sitt eget utskotts motivering, vilken ju i alla fall
är oändligt mycket bättre för oss, som önska ett fortsatt reformarbete, än rent
avslag, vill jag vädja, örn det nu är tillåtet, till herrar Olsson och Hage att
förena sig med mig i det yrkande som jag framställde i början av debatten
och som ju endast innebär en hemställan örn fortsatt utredning vid lämplig
lidpunkt. Därigenom tillgodoser man även deras intressen som mena att vi
böra vänta tills den stora krisen i världen är över.

• Jag vidhåller således, herr talman, mitt ursprungligen framställda yrkande.

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har undertecknat den förevarande motionen
med en reservation. Då det har varit föremål för olika tolkningar vad
jag har inlagt i denna reservation, ber jag att få klargöra min ståndpunkt.

Jag har med detta undertecknande velat ge uttryck åt den uppfattningen,
att vi äro mogna för att upptaga till prövning frågan örn rättstavningen och
att i den vidtaga vissa förenklingar. Men jag har icke kunnat biträda de mycket
vittgående yrkanden som motionen innehåller.

När jag har intagit den ståndpunkten, har jag ansett mig böra taga hänsyn
till den uppfattning som bär kommit till uttryck även bland språkforskare.
Jag bekänner att jag därvidlag har varit något efter min tid. Jag har i likhet
med herr Engberg upplevt den tid då språkforskningen i Uppsala dominerades
av namnen Noreen och Lundell. Jag tog icke så starkt intryck av dem att jag
accepterade alla deras tankegångar. Tvärtom. Jag ställde mig ganska avvisande,
men jag kom i alla fall så långt att jag accepterade den Fridtjuv-Bergska
stavningen. Tyvärr kan jag icke smickra mig med att därvidlag vara lika
konservativ som min ärade vän herr Engberg har visat sig vara. Men jag vill
erinra örn att den tankegång som då kom till uttryck bland språkforskarna
var den, att man kunde bortse från de språkhistoriska omständigheterna och
behandla stavningen såsom en praktisk fråga, där det gällde att göra det som
man efter hand ansåg vara det vid varje tillfälle lämpligaste. Jag vill också
erinra örn att en mera radikal uppfattning på detta område även kom till uttryck
hos äldre språkmän. Därvidlag kan man nämna Esaias Tegnér d. y.
som var en av de två medlemmar av svenska akademien som år 1906 författade
det utlåtande rörande den bergska stavningsreformen som akademien
åberopade såsom sitt eget. Han framhöll redan år 1886 i ett yttrande på tal örn
de stumma bokstäverna i vissa förbindelser sådana som hv, hj, lj m. fl. följande:
»Så mycket må först oförbehållsamt utsägas, att dessa bokstäver en gång,
förr eller senare, måste avlägsnas ur vår skrift.»

Jag vill inte dölja att jag i någon mån har tagit intryck av dessa förhållanden
och ansett att man skulle kunna gå fram med successiva reformer, och
jag har därvid ansett mig stå i samklang även med språkvetenskapens män.
Förhållandena ha emellertid väsentligt ändrats såsom framgår av vad svenska
akademien nu säger. Herr Engberg sade att han intog den något modifierade
ståndpunkt som representeras av vissa nu levande professorer, och han nämnde
bl. a. professor Hesselman. Jag vill då säga, att här föreligger en radikalt ny
ståndpunkt. Man måste säga att Adolf Noreens både köttsliga och andliga
arvtagare ha gjort sig totalt urarva på den punkten. Detta framgår icke minst
av akademiens eget uttalande, där det uttryckligen säges att »den språkhistoriska
åskådning som ytterst ligger till grund för motionärernas framställningar
numera får anses övergiven och icke längre vetenskapligt normgivande».

Jag måste tillstå, att detta icke har varit mig bekant, men jag vill också
uppriktigt erkänna att jag i mycket hög grad tar intryck av denna deklaration.
Visserligen går jag kanske icke så långt som herr Engberg och säger att den
förnäma dam, som vi hylla uti svenska språket, ovillkorligen skall få behålla
sin dräkt alldeles oförändrad genom seklerna. Liksom en successiv anpassning
har skett under gångna tider, tror jag nog att sådana ändringar kunna befinnas
motiverade även i fortsättningen. Men jag har alldeles klart för mig, att vi icke
böra göra sådana ändringar annat än i samförstånd med dem som närmast
ha att sörja för språkvården, nämligen våra språkmän. När nu dessa så vitt
jag förstår intaga en helt annan ståndpunkt, är detta för mig ett mycket tungt
vägande argument.

Jag vill icke heller neka till att frågan örn sambandet med våra grannspråk
har en mycket stor betydelse.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)

Under sådana omständigheter måste jag medgiva, att det finns mycket starka
skäl att låta denna motion falla på grund av det enligt min mening klart förändrade
läget. I det sammanhanget skulle jag emellertid vilja göra en liten reflexion.
Den^ändring i ståndpunkt bland språkmännen, som ägt rum under de
sista trettio åren, är såvitt jag förstår en helt enkelt enorm pendelsvängning,
ganska ovanlig i vetenskapens värld, dess bättre. Jag vill uttala den vördsamma
förhoppningen att våra språkmän, när ytterligare trettio år ha gått, icke
måtte lia gjort en pendelsvängning så långt i motsatt riktning, att de äro villiga
att acceptera alla de enligt min mening för långt gående yrkanden, som
gjorts bland annat i motionen.

Jag har intet yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att rikta ett par
korta repliker till några av de talare, som yttrat sig i denna debatt.

Mot herr Engberg vill jag då först säga, att örn hans uppfattning hade verklig
motsvarighet i den allmänna opinionen ute i landet, då skulle icke en sådan
enhällig opinionsrörelse kunnat åstadkommas i detta land, som skett genom
folkskollärarnas framställning. I ett demokratiskt land kan det icke inträffa
att en så stor grupp som folkskollärarkåren gör en enhällig framställning örn
reformering av gällande bestämmelser, därest icke resomns finnes bland folket
för framställningen. Det måste därför ute bland folket finnas en resonansbotten
för den framställning örn reform av stavningen, som gjorts av folkskollärarna.

Jag vill i detta sammanhang påminna örn, vad som inträffade under tiden
efter 1906 års reform. Det fanns då en mycket stark opinion mot den bergska
reformen, och på grundval av denna bildades en förening inom landet, som
arbetade så mycket den kunde för sådana riktlinjer, som herr Engberg nu
har talat för. Den existerade dock endast till en tid. Den fick icke så mycket
understöd ute bland folket, att den kunde leva och fortsätta sin verksamhet,
utan den dog så småningom på grund av bristande näring. Detta är ett ganska
gott bevis för, hur det ligger till ute i landet härvidlag.

Det har vidare sagts här i debatten, att man icke vinner någonting genom en
s^av.11in®:''sre:^orm'' ^ avseendet tycker jag emellertid man bör kunna lita
pa läroverksöverstyrelsens här förut av mig refererade utlåtande örn den bergska
reformens verkningar. Denna styrelse är ju en sakkunnig institution, och
dess utlåtande som tillkom omkring aren 1917—1918 — avgavs under ämbetsmannaansvar.
Dess utredning grundades på inhämtade upplysningar och
utvisade, att det var en allmänt radande uppfattning bland dem, som berördes
av denna bergska reform, att den år 1906 vidtagna förändringen i stavsättet
medfört lättnader vid modersmalsundervisningen på skolans lägre stadier och
att därigenom ernåtts en tidsbesparing, sorn kommit andra uppgifter för modersmålsundervisningen
till godo. Detta är väl örn något ett auktoritativt uttalande,
_ avgivet under ämbetsmannaansvar och på grundvalen av inhämtade
upplysningar.

Herr Engberg upprepade också det gamla påståendet, att gångna tiders
litteratur i en framtid skulle bli som en tillsluten bok, örn vi nu överginge till
cn reformerad stavning. I det avseendet vill jag hänvisa till vad jag sade^i mitt
forsta anförande. Herr Engberg var kanske inte i tillfälle att höra det. Jag
läste några rader ur en bok med stavning från tiden omkring 1450. Sedan dess
har stavningen reformerats under 500 år, och jag erkänner gärna, att man
naturligtvis förstår texten något sämre än örn den vore skriven med nuvarande
stavning. Hot är emellertid inget hinder för en nutidsmänniska att

Första kammarens protokoll WJfS. Nr SI. 5

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
förstå denna text i kung Kristoffers landslag, som jag anförde i mitt förra
anförande. När så stora reformer lia kunnat ske på stavningens område och
vi sena tiders barn likväl kunna läsa denna gamla text utan att behöva stappla
på orden, vore det märkvärdigt, örn den betydligt mindre reform, som
här ifrågasattes, skulle leda till, att vi fullkomligt utestängdes från möjligheterna
att läsa vad exempelvis Tegnér skrivit. Det är ju överdrifter i allra
högsta grad.

Herr Oscar Olsson antydde, att det här är fråga örn en motsättning och
en konkurrens mellan en större del av de akademiskt bildade lärarna och
folkskollärarna. Var och en vet ju, att det under långa tider har existerat
en sådan konkurrens och aversion mellan dessa båda kategorier. När då en
enhällig framställning kommer från folkskollärarna i denna fråga, är det
ganska naturligt, att icke läroverkslärarna anse sig kunna vara med om
detta; det vore att sänka sig för långt med hänsyn till de senares allmänna
bildningsståndpunkt och förutsättningar i övrigt.

Jag fick ett litet intryck av detta, när jag väckte min stavningsmotion
1919. En dag mottog jag ett anonymt brevkort, avstämplat i Uppsala och
underskrivet med »Akademiker». Där stod: »Bornera icke, svagdricka.» Man
skall naturligtvis icke fästa sig så mycket vid anonyma brev, men jag .skulle
hålla för troligt, att det bland läroverkslärare och akademiska element i övrigt
i en viss utsträckning finnes en sådan överlägsen uppfattning örn vad
som kommer från kretsar, som ligga under deras egen nivå. Det är nog i stor
utsträckning sådant, som varit utslagsgivande för den uppfattning, som nu
har tagit sig uttryck och som resulterat i ett motstånd från det hållet.

Ja, herr talman, jag skall inskränka mig till dessa repliker. Jag förstår,
att det yrkande jag gjort icke har någon möjlighet att slå igenom, men jag
har också konstaterat, att bakom yrkandet örn bifall till utskottets negativa
förslag stå två mycket oförenliga uppfattningar, nämligen den Engberg—
Pauliska uppfattningen och den uppfattning, som framförts av utskottets
ordförande. Utskottets ordförande synes ha någon sympati för, att det i alla
fall skall ske en utredning i denna fråga förr eller senare. Örn de, som i alla

fall vilja göra någonting — fastän de kanske äro tveksamma örn tiden när

detta skall ske — mera allmänt skulle rösta för mitt förslag örn en utredning
av frågan, understryka de enligt min mening på ett bättre sätt vad de

vilja, än genom att rösta tillsammans med herrar Engberg och Pauli, som

icke vilja någon reform alls.

Från den utgångspunkten skall jag be att alltjämt få yrka bifall till mitt
förslag.

Herr Holmbäck: Herr talman! För min del tillhör jag dem som anse, att
den moderna stavningen i allt väsentligt är lämplig. Jag vill alltså icke vara
med örn någon större ändring av densamma.

Å andra sidan måste jag säga mig, att förändringar åtminstone i vissa hänseenden
skulle kunna tänkas. Särskilt har jag fäst mig vid en synpunkt, som
gjorts gällande av min medarbetare i Svenska landskapslagar, professor Wessén,
vars sakkunskap på hithörande områden naturligen icke kan jävas, nämligen
att man i vissa fall borde tillåta dubbelformer i stavningen. Det skulle alltså
vara tillåtet icke blott att stava exempelvis noggrant med ett n, som nu är
fallet, utan också med två n. I vissa fall får jag verkligen säga, att jag många
gånger stått rådvill och ibland måst söka mig till lexikon, och så är väl fallet
med flera av kammarens ledamöter.

Vad nu angår utskottets motivering heter det ju där: »I likhet med skolöverstyrelsen
finner utskottet att möjligheterna för undanröjande av onödiga svå -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)
righeter vid rättstavningen böra uppmärksammas och undersökas.» Detta är ju
en utomordentligt moderat motivering för en reform, och jag tror att man gott
kan instämma i densamma. Jag kommer alltså att rösta för utskottets avslagsyrkande
med den motivering utskottet givit.

Herr Nisser: Herr talman! Det är ju i regel så, att alla frågor som beröra
svenska språkets rykt och ans komma mycket buller åstad. Så har det varit
även denna gång. Emellertid erkännes ju även av språkmän, att en hel del
inkonsekvenser för närvarande förekomma i det svenska språkets stavning, och
det vore väl då lämpligt att ta upp denna fråga för att avskaffa åtminstone
dessa.

Huruvida man vill gå in på en mycket djupgående reform eller ej kan ju
bero på personligt bedömande. Jag hör av herr Engberg att han använder gammalstavningen,
och det är ju hans sak. Jag vill icke heller förmena honom att
mäta i aln och väga i skålpund örn han så vill. Det fanns nog på sin tid de, som
ansågo att dessa system icke borde ha ändrats.

Motionen utmynnar i en ganska försiktig hemställan, att Kungl. Maj:t ville
uppdraga åt några praktiska, fördomsfria personer att utarbeta förslag till en
grundlig reform'' av vår rättstavning. Det beror alltså på Kungl. Majit vilka
personer som anses lämpliga att göra denna utredning. De praktiska personerna
böra vara språklärare och andra med praktisk erfarenhet av vårt språk, och de
fördomsfria personerna bör man ju söka bland språkvetenskapsmännen, som ha
en vidare syn och kunna överblicka hela detta fält på ett annat sätt än de, som
mera ytligt syssla med språkfrågor. Jag kan alltså icke finna annat än att
den hemställan, som gjorts, icke borde behöva väcka så stor opposition.

Man har också framhållit, att tidpunkten nu icke är lämplig för att genomföra
en reform, och det kan ju så vara. För visso ha vi för närvarande större
och mycket allvarligare saker att ägna intresse och krafter åt, men jag tror
att de allra flesta borde kunna enas örn att det svenska skriftspråket behöver
en fortgående tillsyn och icke får leva kvar som ett dött språk. Det svenska
skriftspråket skall vara ett levande språk.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade,
att i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande yrkanden:
l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Engberg,
att utskottets hemställan skulle bifallas med uteslutande av motiveringen;
3:o), av herr Olsson, Oscar, att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med godkännande av den motivering, som innehölles i andra kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 i anledning av inom nämnda
kammare väckta motioner i samma ämne; samt 4:o), av herr Brandt, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning vid lämplig
tidpunkt av frågan örn reformerad rättstavning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Engberg begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första kammarens första tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 12, röstar

Ja;

68 Nr 21. Onsdagen den 2 juni 1943.

Örn reformering av rättstavningen. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med uteslutande av motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Brandt begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

J a — 38;

Nej — 45.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 13, i anledning av väckt motion angående åstadkommande av
bättre vägledning för den studerande ungdomen vid dess val av levnadsbana,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Äng. större Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr
ftriÄ i2.>s. av väckt motion angående åstadkommande av större plan hamnbygg-

mässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.

nad<po.,tiken. föranledande av en inom första kammaren av herr Ericsson, Carl Eric,

väckt motion, nr 72, hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att första
kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla dels örn verkställande snarast möjligt av en utredning
för åstadkommande av större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken,
dels ock örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill denna utredning
kunde föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande: »Utredningen,
som bör vara förutsättningslös, synes jämte en undersökning om planmässighet
i hamnbyggandet jämväl böra omfatta en undersökning av de transportkostnader,
som betingas av olika transportmedel och transportvägar, samt i vad
mån en minskning av dessa kostnader står att vinna genom en eventuell omläggning
av trafiken. I samband härmed synes även hamntaxepolitiken böra
tagas under omprövning. Med hänsyn till resultatet av en sådan undersökning
bör härefter, örn så befinnes lämpligt, upprättas en generalplan för hamnbyggnadspolitiken,
vilken plan sedan skulle kunna vara till ledning vid prövning
av uppkommande förslag till hamnbyggnadsföretag samt vid beviljandet
av statsbidrag till dylika företag. För att planen skall kunna tjäna detta sitt
syfte, erfordras emellertid att den ständigt hålles aktuell. Utom handelshamnarpa
bör utredningen också omfatta fiskehamnarna, därvid jämväl för sistnämnda
hamnars del böra undersökas möjligheterna att åstadkomma en rationalisering.
»

Herr Berg, Robert: Herr talman! I en motion nummer 54 i andra kammaren
och en likalydande motion i första kammaren har hemställts, att en kon -

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Äng. större planmässighet i den svenska hamnby g gnadspolitiken. (Forts.)
centration av hamnväsendet i vårt land måtte komma till stånd, och det är
med hänsyn till dessa motioner vi nu ha att behandla föreliggande utskottsutlåtande.

Motionärerna lia yrkat på att en utredning måtte åvägabringas för att få
den transoceana trafiken koncentrerad till ett mindre antal hamnar. I det
sammanhanget nämner man icke ett ord om den övriga trafik, som förekommer
på våra hav. Vi ha också en trafik som heter atlanttrafik, en annan som
heter östersjötrafik och slutligen en tredje som heter kustfart. Mena motionärerna,
att en koncentrering av den transoceana trafiken också skall innebära,
att ali annan sjötrafik koncentreras till dessa hamnar?

I motionen förordas ett mindre antal hamnar, men man kan icke få en bild
av hur stort detta antal skall vara. Man vet icke örn motionärerna mena Stockholm,
Göteborg och Malmö, eller örn de mena dessa hamnar jämte de i Norrköping,
Hälsingborg och Gävle. Så mycket är emellertid klart, att den transoceana
trafiken i huvudsak utföres av djupgående fartyg och att våra hamnar
i allmänhet icke äro rustade för att taga emot dem. Följaktligen ligger
den reflexionen nära till hands, att motionärerna när de tala örn koncentrering
allenast tänka på Göteborg. I Stockholm är djupet 8 meter, vilket icke
är tillräckligt för djupgående fartyg på tio ä tolv tusen ton. Malmö kan icke
heller komma i fråga, ty där är djupet allenast 7 meter, och i frihamnen 9
meter. Mindre fartyg från den transoceana trafiken kunna mottagas här, men
blir det fråga örn ett av de större fartygen måste det gå till Limhamn, där vattendjupet
är mer än 9 meter. — När man tar del av dessa motioner, söker man
naturligtvis få klarhet i vad motionärerna mena. Detta är emellertid alldeles
omöjligt. Någon sådan klarhet står icke att vinna.

Motionärerna klaga emellertid över att våra handelshamnar erhållit statsbidrag
för utbyggnad och fördjupning av hamnarna. Man anser denna hamnpolitik
förkastlig, ty den har under en hundraårsperiod kostat statsmakterna
i runt tal 148 miljoner kronor. De stora hamnarna ha i regel icke fått någonting
av dessa statsbidrag på 1,500,000 kronor årligen till vårt hamnväsende,
och därför anse motionärerna dessa statsbidrag onödiga. Men under det motionärerna
endast tala örn en koncentrering av den transoceana trafiken och
icke nämna ett ord örn atlant- och östersjötrafiken, kunna kammarens ledamöter
säkerligen förstå det intresse man med nödvändighet hyser i de olika
hamnarna av mindre storleksordning för att kunna taga emot åtminstone denna
senare trafik. Man kan väl aldrig föreställa sig att motionärerna avse, att
också den trafiken skulle dirigeras till det mindre antal hamnar som de särskilt
tänka på. Varje industri- och annat företag har ju intresse av att få sitt
råmaterial transporterat från hamnen så billigt som möjligt och likaså att
kunna sända de producerade varorna till avsättningshamnen med minsta möjliga
kostnad. Men i och med att man, såsom motionärerna vilja, koncentrerar
trafiken till ett mindre antal hamnar, fördyrar man ju dessa transporter för
de industrier och företag, som ligga närmare andra redan befintliga hamnar.

Utskottet har vid sin behandling av detta ärende icke kunnat godtaga motionärernas
resonemang om att den hamnpolitik, som bedrivits de senare åren,
varit olämplig och rent av förkastlig. Utskottet har inhämtat utlåtanden dels
från kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dels från
handelskamrarna på olika håll i vårt land. Det enda stöd motionärerna härvidlag
lia fått är från kommerskollegium. Alla de övriga hörda institutionerna
lia visserligen icke ställt sig motvilliga mot en utredning, men likviil samtidigt
lagt fram sådana synpunkter som givit utskottet anledning att så att
säga fullständigt plocka sönder de argument motionärerna i detta avseende
lia använt. Väg- och vallcnbyggnadsstyreisen, som ju haft att behandla alla

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni ^943.

Äng. större planmässighet i den svenska hamnhy g g nääs politik en. (Forts.)
framställningar om statsbidrag för utvidgning och fördjupning av våra handelshamnar,
har i sitt utlåtande fullständigt omintetgjort det argument motionärerna
här lia framfört. Styrelsen anser för sin del, att någon överdrift
i detta avseende icke förelegat, utan framhåller att de åtgärder, som i dessa
fall vidtagits, varit till gagn för såväl industrier som företag i närheten av
hamnarna.

Motionärerna ha vidare pekat på statsmakternas bidrag till våra fiskehamnar.
Det är ju allmänt bekant att några fiskehamnar, som kommo att ställa
sig mycket dyra, byggdes på statens bekostnad omkring år 1926. Statsbidraget
till fiskehamnar under den hundraårsperiod jag tidigare nämnt belöper
sig dock icke till mer än cirka 34 miljoner kronor. Motionärerna anse att
detta belopp är för högt och att man därför icke bör decentralisera fiskehamnarna
i sådan utsträckning som nu är fallet. Man får då icke klart för sig,
vad motionärerna mena att denna fiskarbefolkning skulle ha tagit sig till
utan dessa bidrag till hamnförbättringar på olika håll. Örn de icke ha någonstans
att lägga till med sina båtar när de komma från havet, vet man icke
örn motionärerna mena att de skola simma i land med sin fångst, eller hur
det nu skulle kunna gå till. Hamnväsendet för fiskarbefolkningens vidkommande
är ju ännu i denna dag av den sämsta tänkbara beskaffenhet.

Motionärerna ha i detta avseende ansett, att de statsbidrag som utgå till
dessa fiskehamnar, icke äro på ett ändamålsenligt sätt använda. Fiskarbefolkningen
på våra olika kuster har nog tillräckliga bekymmer och svårigheter att
kämpa med utan att man av den även skulle fordra, att den skulle bekosta dessa
ganska, åtminstone för deras vidkommande, dyra hamnanläggningar. Men det
är ju inte nog med att fiskarna ha hamnar, där de kunna lägga till med sina
båtar, då de komma in med sina fångster, utan det är även nödvändigt, att de
ha ett skydd för sina båtar, när stormen vräker på och de icke kunna gå ut till
havs och bedriva sin vanliga näring. Man kan väl inte begära, att denna strävsamma
befolkning själv skall få vidkännas kostnaderna för dessa försiktighetsanordningar.
Motionärerna lia emellertid varit oförsiktiga nog att inte på något
som helst sätt lämna närmare motiveringar för sina yrkanden i detta avseende.

Motionärerna tala örn en koncentrering av den transoceana trafiken, men som
jag tidigare nämnt bedrives denna trafik av de större och mera djupgående
fartygen. Den enda hamn som kan ta emot dessa fartyg är hamnen i Göteborg.
Stockholms hamn kan det inte, inte heller Malmö, och jag tror inte holler någon
annan hamn. När man tagit del av motionärernas synpunkter, kan man
inte undgå att fråga sig: Menar man verkligen att all trafik skall förläggas
till denna plats? Före den 9 april 1940, således innan Skageracksspärren kom
till, pågick ju sjöfarten på Göteborgs hamn obehindrat, och fartygstrafiken
ökade allt mer och mer. Vederbörande krävde av hamnpersonalen, att den
skulle vara med om införande av skiftarbete, så att lossning och lastning skulle
kunna äga rum oavbrutet natt och dag. Man gick med på detta arrangemang,
men efter en liten tid visade det sig, att alla spåranläggningar, som funnos i
Göteborgs hamn, voro blockerade av lastade järnvägsvagnar. Slutligen måste
lossningen stoppa, därför att man inte hade någon plats för de olika varorna.
Man kan således konstatera, att även denna anordning sprack. Vill man återupprepa
en sådan anordning, skall man följa motionärernas yrkande.

Utskottet har icke, som jag tidigare sagt, kunnat tillägna sig denna synpunkt,
utan har ansett att våra industriella företag äro beroende av att bli
betjänade även från andra håll än vad den koncentration, som motionärerna
åsyfta, kan erbjuda. Utskottet har således icke kunnat godtaga de synpunkter
som motionärerna i detta avseende framfört, och det är ju uppenbart, att ingen

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Äng. större planmässighet i den svenska hamnby g gnadspolitiken. (Forts.)
annan heller kan göra det, ty de kostnader, som statsmakterna nedlagt på våra
hamnar under den gångna hundraårsperioden, äro inte större än de olika kommunala
myndigheternas kostnader, då det gällt att anskaffa maskinella lossnings-
och lastningsanordningar för att därigenom icke allenast betjäna industriens
och företagens intresse utan även rederinäringens intresse. På det
hållet har man naturligtvis intresse av att få lasta och lossa så fort som möjligt,
och för den skull ha dessa maskinella anordningar införts litet varstans i
våra hamnar. De ha säkerligen varit till gagn för båda parter. Dessa maskinella
lossnings- och lastningsanordningar få ju kommunerna eller de enskilda
företagarna själva betala. För sådant ändamål erhålles inget statsbidrag, och
man kan således utgå ifrån att dessa kostnader ha drabbat kommunerna i
ganska stor utsträckning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att
det ännu finns fiskehamnar som lia behov av fördjupning och förbättring, och
styrelsen anser, att de medel som för detta ändamål anslås från statsmakternas
sida äro mycket väl använda pengar.

Utskottet har, som jag tidigare nämnt, icke kunnat acceptera motionärernas
synpunkter, utan har ansett, att frågan har ett intresse både för statsmakterna
och för kommunerna. Den bör sålunda utredas, men icke som motionärerna föreslagit
genom en utredning utan vidare. Utskottet har ansett att denna utredning
bör vara förutsättningslös. Förutsättningen för att jag för min del skall
ansluta mig till utskottets hemställan är, att denna utredning i verkligheten
blir förutsättningslös.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande.

I detta anförande instämde herr Karlsson, Gustaf, och herr Berling.

Herr Ekströmer: Herr talman! Eftersom den siste talaren ej hade något
yrkande kanske jag icke behövt taga till orda, men jag vill ändå göra detta
för att rätta till ett misstag, vartill han gjorde sig skyldig. Han säger, att
motionärerna yrka en koncentrering av den transoceana trafiken i allmänhet.
Detta är ej riktigt, utan motionärerna ha blott yrkat en koncentrering av den
transoceana Zmjetrafiken. Det är en betydande skillnad. Beträffande så att
säga vanlig trafik, således icke linjetrafik, ha de icke gjort något yrkande. De
ha endast tänkt sig, att ett betydligt förbilligande av transportkostnaderna för
vår export och import av allehanda varor, som fraktas med linjebåtarna, skulle
uppstå örn en koncentration kunde äga rum, varigenom dessa båtar i stället för
att behöva angöra en hel del större eller mindre hamnar endast skulle behöva
angöra några få hamnar, vilka då kunde särskilt utrustas med anordningar,
sorn skulle möjliggöra ett förbilligande av lastnings- och lossningskostnaderna
etc. Detta är motionärernas mening.

Som herr Berg mycket riktigt anmärkte har utskottet ej utan vidare accepterat
motionärernas uträkningar, ty varje sak har två sidor. Det skulle kunna
hända att ett förbilligande av sjöfrakterna skulle kunna motvägas av ett fördyrande
av landtransporterna, ävensom att man finge kosta på alltför dyra anordningar
i de stora hamnarna. Utskottet har emellertid ej velat förneka att
möjligheter finnas att uppnå fördelar genom en koncentration, varför utskottet
icke motsatt sig en som det på ett ställe står allsidig och på ett annat ställe
förutsättningslös utredning. Jag tror att utskottets ståndpunkt är ganska förnuftig.

Beträffande övriga hamnar ha motionärerna påtalat, att en viss planlöshet
gjort sig gällande vid beviljande av statsbidrag, och detta är nog riktigt. Som
utskottet skriver ha ansökningar örn statsbidrag granskats kanske mera ur teknisk
än ur allmänt ekonomisk synpunkt, och ehuruväl några svårare missgrepp

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Äng. större planmässighet i den svenska hamnhy g g nääs politik en. (Forts.)
icke kunnat konstateras, Ilar likvisst utskottet ansett att en översyn för framtiden
vore lämplig. Någon klagan över att så och så många miljoner kronor
kostats på våra hamnar har mig veterligt icke försports. Tvärtom anser man
nog, att det kostats på för litet på svenska hamnbyggnader. Yad man däremot
klagar över är att kostnaderna fördelats på ett kanske icke alltid så lämpligt
sätt. Detta få vi hålla i minnet.

Kort sagt har inom utskottet rått en viss tvekan beträffande motionärernas
önskemål, en tvekan som också kommit till uttryck i samtliga hörda myndigheters
och institutioners yttranden. Utskottet har emellertid ansett att en allsidig
utredning bör igångsättas och att gärna, örn det är möjligt, en generalplan
för hamnbyggnadspolitiken upprättas. Detta skulle då gälla icke blott vanliga
hamnar utan även fiskehamnar. Jag tror icke att några hamnbyggnader, som
ha ett verkligt förnuftigt ändamål, därigenom komma att bli hindrade i sin
utveckling. Jag tror tvärtom att man genom en sådan utredning kan hoppas
på att en del onödiga kostnader både för kommuner och stat kunde undvikas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Syftet med de motioner som ligga till
grund för detta utlåtande torde nog ligga ganska klart i dagen. I varje fall för
de ledamöter av statsutskottet, som i början av april i år gästade Göteborg,
torde det inte råda något tvivel örn syftet med dessa motioner. Detta är att
koncentrera handelshamnarna, så att den transoceana trafiken skall komma att
gå på någon eller några hamnar. Vilka dessa hamnar skulle vara, är ju även
ganska lätt att tänka sig, ty när det gäller den större transoceana trafiken är
det inte så synnerligen många att välja på.

Utskottet har emellertid i sitt utlåtande funnit det angeläget att gentemot
detta önskemål örn en koncentration framhålla, att denna stora trafik, som
framför allt när det gäller vår export och import är av avgörande betydelse,
inte bör bli monopoliserad för ett litet antal orter eller hamnar. Jag skall
emellertid inte uppehålla mig längre vid denna fråga. Den föregående talaren
har ju redan varit inne på den.

Däremot vill jag göra några erinringar i anledning av utskottets utlåtande
i ett annat avseende. Det förefaller mig som örn utskottet gått något vid sidan
av såväl de avsikter som det yrkande motionärerna avsett. Jag avser därmed
utskottets utlåtande i vad det gäller fiskehamnarna. Fiskehamnarna utgöra ju
en hamnfråga för sig. De ha intet, eller i varje fall mycket litet, gemensamt
med handelshamnarna. Fiskehamnarna kunna inte heller koncentreras till endast
ett litet fåtal hamnar. De måste förläggas efter våra kuster för att tjäna
fiskarna och fisket.

Örn man kan säga att frågan örn handelshamnarna befinner sig på ett outrett
stadium, kan detsamma inte med fog sägas örn fiskehamnarna. Väg- och vattenbyggnadstyrelsen
har redan uppgjort ett mycket stort program för dessa fiskehamnar,
ett program som omfattar sju stycken rent statliga fiskehamnar och
inte mindre än tjugunio stycken statsunderstödda fiskehamnar. Undersökningar
ha gjorts beträffande dessa hamnar, liksom kostnadsberäkningar. Man har konstaterat
att det föreligger behov av dylika hamnar. Det är egentligen bara en
anslagsfråga för att dessa arbeten skola igångsättas. Fiskehamnarna ha kostnadsberäknats
till sammanlagt cirka 8 miljoner kronor, och det behövs ingen ny
utredning för att klarlägga vare sig behovet, läget eller kostnaderna för dessa
arbeten. Detta har nämligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan gjort. Därför
frågar jag mig, varför utskottet, endast på grund av att motionärerna så
där i förbigående nämnt fiskehamnarna, även i sitt utlåtande sagt, att utom
handelshamnarna utredningen bör omfatta även fiskehamnarna, därvid jämväl

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

Äng. större ''planmässighet i den svenska hamnhy g gnadspolitiken. (Forts.)
för sistnämnda hamnars del böra undersökas möjligheterna att åstadkomma en
rationalisering.

Då jag icke finner det vara motiverat eller nödvändigt att denna utredning
även skall omfatta dessa fiskehamnar, skulle jag vilja hemställa om att utskottet
måtte vara med örn att stryka den sista satsen i sin motivering, så att utredningen
endast komme att omfatta det som motionärerna egentligen åsyfta. Jag
fruktar nämligen att ett beslut i den riktning som utskottet föreslagit, kan
komma att sätta en käpp i hjulet för utbyggandet av de fiskehamnar, som redan
äro utredda och kostnadsberäknade, vilket skulle vara ganska olyckligt
med hänsyn till rådande förhållanden på detta område. Yi skola komma ihåg
att under de senaste åren, just under krigsåren, har det skett en mycket stark
utveckling, när det gäller fisket och framför allt när det gäller fiskebåtarna.
Fiskeflottan har nybyggts i ganska stor omfattning. Det har byggts större och
mera djupgående båtar, och dessa båtar behöva bättre och djupare hamnar.
Byggandet av dessa fiskehamnar bör för den skull påskyndas. Det får inte fördröjas
genom en utredning som kan komma att ta många år i anspråk och som
jag befarar kan förhindra ett utbyggande av dessa hamnar till skada och men
för vår fiskenäring.

Jag skulle således vara tacksam örn utskottet ville stryka denna sats i sin
motivering, vilket utskottet bör kunna göra så mycket mer som andra kammarens
tillfälliga utskott i samma fråga icke har gjort gällande, att fiskehamnarna
skola medtagas i utredningen.

Örn emellertid denna motivering skall stå kvar, förväntar jag att utskottet
i varje fall är berett att förklara, att det därmed inte har avsett att skapa något
hinder för fiskehamnarnas fortsatta utbyggande. Jag förväntar även att arbetena
därpå inte heller skola fördröjas.

Jag har, herr talman, tillsvidare intet yrkande, men jag vill uttala en önskan
och förhoppning att utskottet måtte villfara min begäran att stryka sista satsen
i sin motivering.

Herr Heuman: Herr talman! Det har inte varit utskottets mening att på
något som helst sätt genom sitt uttalande motverka fiskehamnarnas utbyggande
på ett sätt som kan vara av behovet påkallat. Detta framgår av utskottets
uttalande på sid. 9 i utlåtandet, där utskottet säger: »Även fisket,
som enligt vad erfarenheten icke minst under senare år utvisat är av utomordentlig
betydelse för folkhushållningen, fordrar ändamålsenliga hamnar.»
Härmed har utskottet således deklarerat sin ståndpunkt i denna fråga. Att
utskottet tagit upp denna fråga beror närmast på att motionärerna anmärkt
på de stora anslagen till dessa fiskehamnar. Dessa anmärkningar ha vi inom
utskottet icke ansett befogade, då vi ansett att fiskehamnarnas utbyggande
får betraktas som en följd av att man velat bringa fiskarbefolkningen och
fiskenäringen en hjälp. Att utskottet sedan yrkar att denna fråga skall tagas
med i utredningen, beror på att utskottet ansett, att man från statens sida bör
ge fiskehamnarna det stöd, som dessa kunna vara i behov av.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag är förekommen av herr Heuman, och
jag vill endast ytterligare understryka, att denna utredning ju är avsedd att
vara helt och hållet förutsättningslös. Jag kan inte förstå, varför man skulle
riskera, att frågan örn fiskehamnarna skulle komma i efterhand.

Herr Andersson nämnde, att man redan beträffande några hamnanläggningar,
det var visst sju stycken, höll på med en utredning, men jag förstår
inte, varför man skulle stanna vid dessa, ty det kanske behövs fiskehamnar

Första kammarens protokoll 1943. Nr 21. 6

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

Äng- större planmässighet i den svenska hamnhy g gnadspolitihen. (Forts.)
pa många fler ställen. Med den betydelse fisket bar för vår folkförsörjning
skulle det inte förvåna mig örn denna utredning skulle betyda en utveckling
till förmån för fiskehamnarna.

Jag är för min del inte under några som helst omständigheter beredd att
stryka den del av motiveringen, som herr Andersson önskade. Jag tror ej att
detta är till fördel för fisket. Jag vidmakthåller mitt yrkande.

Herr Andersson, Karl: Herr talman! Jag kan förstå, att inte utskottet på
stående fot vill göra en ändring i sin motivering. Men då jag anser att denna
fråga örn våra fiskehamnar är ganska väsentlig, och då jag befarar att en
utredning jämväl skulle komma att omfatta dessa hamnar och därvid kanske
för flera år framåt omöjliggöra de nödvändiga arbeten, som redan äro förberedda
och som vänta på anslag, ser jag mig föranlåten, herr talman, att
yrka bifall till utskottets förslag men med utelämnande av den sista satsen
i utskottets motivering på sid. 10, som lyder: »Utom handelshamnarna bör
utredningen också omfatta fiskehamnarna, därvid jämväl för sistnämnda
hamnars del böra undersökas möjligheterna att åstadkomma en rationalisering.»

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Anledningen till att utskottet inte kan
gå med på att slopa denna sats i motiveringen är bl. a., att en del av de
stora fiskehamnarna även ha använts och användas som importhamnar i konkurrens
med näraliggande handelshamnar och alltså inkräkta på deras uppland.
Skall man utreda denna fråga, kommer man inte ifrån att taga hänsyn
till dylika tendenser.

De bekymmer, som herr Andersson i Risö hyser för att detta medtagande
av fiskehamnarna i utredningen skall medföra, att åtgärderna för utbyggande
av en del fiskehamnar skulle fördröjas, finner jag alldeles obefogade, ty
utredningen gäller ju i första hand handelshamnarna. Fiskehamnarna har
man ingenting att göra med i annan mån än de användas som importhamnar.
Jag kan inte tänka mig, att dessa bekymmer äro befogade.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder yrkats
dels att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Andersson, Karl, att utskottets hemställan skulle bifallas
med uteslutande av sista meningen i motiveringen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Karl Anderssons yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste

Onsdagen den 2 juni 1943.

Nr 21.

''Äng. större planmässighet i den svenska hamnby g gnadspolitiken. (Forts.)
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle kammarens beslut i förevarande
ärende genom utdrag av protokollet delgivas andra kammaren.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 313 och 323.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 311, av herr Löfvander m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena;

nr 312, av herr Sundberg m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44; och
nr 313, av herr Lindström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1943/44.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag);

nr 261, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter
inom vissa byar i Kopparbergs län, m. m.;

nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring; samt

nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142) m. m.

Anmäldes sammansatta bevillnings- och första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 266, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition
med förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 2 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 267, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459).

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 36 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 141, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942;

Nr 21.

Onsdagen den 2 juni 1943.

nr 142, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott;

nr 143, i anledning av väckta motioner angående åstadkommande av ett rationaliseringsprogram
för sjukhusvård och sjukhusdrift;

_ nr 144, i anledning av väckt motion örn anställande av socialkuratorer vid
sjukhusen; och

pr 145, i anledning av väckta motioner örn anslag för budgetåret 1943/44 till
insamlande och bearbetande av uppgifter angående de lungsjukas levnadsförhållanden
i Sverige;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag lag örn avgifter
för sjöfolks pensionering, m. m.; och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för vissa barnmorskor, m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckta motioner örn åtgärder till förhindrande av oskälig
arrendestegring;

nr 38, i anledning av väckt motion örn viss komplettering av gällande rekvisitionslag; nr

39, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen örn inskränkning
i rätten att återtaga avbetalnings gods från vissa värnpliktiga m. m.; och

nr 40, i anledning av väckt motion örn viss ändring i krigsfamiljebidragsförordningen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432207