Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1922:18

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Svensson avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:

nr 178, angående införselmonopol jämte fastställande av högsta
pris å socker;

nr 189, angående pension åt polismannen W. Svedlund m. fl.;

nr 204, med förslag till förordning med särskilda föreskrifter angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m.;

nr 228, angående vissa lån till främjande av bostadsproduktionen
m. m.;

nr 232, angående statsbidrag till erkända alkoholistanstalten Hemmet
Gunnarskog;

nr 235, med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen
den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister;

nr 236, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen
den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;
samt

nr 239, med förslag till kungörelse med bestämmelser för ordinarie
tjänstemän vid lots- och fyrstaten i fråga om rätt till pension.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj: ts propositioner
:

nr 202, angående utsträckning av tiden för anmälan om inlösen
av skattefrälseräntor;

nr 217, angående dels vissa ändringar i avlöningsreglementet den
22 juni 1921 för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, dels ock ändrade bestämmelser
angående ålderstillägg för civila befattningshavare i statens
tjänst; samt

Förslå hammarens protokoll 1922. Nr IS. 1

18 22. första

kammaren.

S8.

Onsdagen den 22 mars f. m.

Nr 18. 2

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om avskaffande
av tvåkammarsystemet.

nr 218, angående avlöningsförhöjningar åt vissa icke-ordinarie befattningshavare
inom den civila statsförvaltningen m. m.

Herr statsrådet Åkerman avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:

nr 206, angående åtgärder med föranledande av ökningen i göromålen
inom Södra Roslags domsaga;

nr 214, angående ersättning åt häradsskrivare för röstlängders
upprättande;

nr 215, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 7 kap. 7,
13 och 19 §§ vattenlagen;

nr 220, med förslag till lag om ändrad lydelse av 24 § i lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar;

nr 223, med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. 11 §
strafflagen; samt

nr 231, angående reglering av löneförhållanden vid statens uppfostringsanstalt
å Bona m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion angående det nuvarande tvåkammarsystemets avlösning
av en mera ändamålsenlig folkrepresentation.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 106, hade herr Linäftag
en hemställt, att riksdagen ville anhålla, att regeringen måtte:

1) efter övervägande förelägga riksdagen förslag till det nuvarande
ändamålslösa tvåkammarsystemets avlösning av en mera ändamålsenlig
folkrepresentation;

2) vid detta övervägande såsom den för närvarande ändamålsenligaste
utvägen särskilt beakta en lösning, som borttoge första kammaren
och bibehölle andra kammaren såsom ensam folkrepresentation
dock utan bostadsband.

Konstitutionsutskottet, som senast vid 1917, 1919 och 1920 års
riksdagar avstyrkt förslag om införande av enkammarsystem, och som
ej funnit skäl att ändra denna sin ståndpunkt, hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herr Reuterskiöld, som
ansett utskottets motivering hava bort erhålla den lydelse, reservationen
utvisade.

Herr Lindhagen: Jag skall till att börja med be att, innan
jag kommer in på själva saken, få tillåta mig några konstitutionella
erinringar. Redan utskottets betänkande angiver otvetydigt, varuti dessa

Onsdagen den 22 mars f. in.

3 Nl- 18.

erinringar komma att bestå, ty uti rubriken till sitt utlåtande talar utskottet
om, att motionen angår ”det nuvarande tvåkammarsystemets
avlösning av en mera ändamålsenlig folkrepresentation”, men i sitt utlåtande
talar utskottet om, att den endast avser införande av enkammarsystem,
och därför yrkas avslag på motionen. Den konstitutionella
erinran, som jag skall be att få göra, är, att utskottet har underlåtit,
att, såsom grundlagen föreskriver, bereda detta ärende och avgiva
utlåtande över motionen. Av hela motiveringen och av yrkandets
första punkt, som är huvudsaken, framgår, att motionärens huvudsyfte
har varit att få frågan i hela dess. vidd under debatt, och motionären
har velat lämna öppet, huruvida den nya representationen skall byggas
på ett enkammarsystem eller ett tvåkammarsystem, men på samma
gång tillåtit sig uttala den uppfattningen, att utvecklingen mot ett enkammarsystem
är att föredraga framför ett förändrat tvåkammarsystem.
Och denna ståndpunkt har i motionen grundats därpå, att det
nuvarande tvåkammarsystemet icke är ändamålsenligt utan ändamålslöst,
och därför skall man diskutera möjligheterna till en förändring.

Utskottet har som sagt helt och hållet underlåtit att yttra sig om
motionen i huvudsak, vilket också, såsom man ser, framgår av den
ofantliga dissonansen mellan utskottets rubrik och dess utlåtande. Nu
har visserligen 1809 års lagstiftare förklarat, att den lagstiftande makten
borde organiseras, så att den var ”visligt trög till verkning, men
fast och stark till motstånd”. Dessa förhoppningar hos 1809 års lagstiftare
synes det nuvarande konstitutionsutskottet hava i sitt utlåtande
drivit ända till absurditet, ty nog är detta utlåtande trögt till verkning
och fast och starkt till motstånd, det kan man ju såga.

Nu skulle egentligen konstitutionsutskottet vara ett föredöme för
riksdagens övriga institutioner. Det skulle bevara den gamla traditionen
om lojalitet mot andan i författningen genom att giva övertygande
grunder eller åtminstone för egen del avgiva ett motiverat utlåtande
beträffande vad det rör sig om i ärenden, som hänskjutits till
utskottet. En sådan föreskrift har man ansett sig vara nödgad att
införa i rättegångsbalken, ty där står uttryckligen i 24 kap. 3 §, att
”domaren skall ej gå något mål förbi, som käranden efter stämningen
i saken föreställt”. Här har utskottet gått detta mål förbi, som motionären
i motionen föreställt. Nu skulle det därför vara riktigast att
yrka återremiss till utskottet. Men det kan ju vara ganska hopplöst,
ty där det inte finns någon vilja, finnes ej heller någon väg. Efter dessa
erfarenheter om, huru konstitutionsutskottet numera ganska nonchalant
avfärdar en sak, som den grundlagsenligt skall taga upp till behandling,
blir det väl bäst, om jag lever nästa år, att såsom en opinionsyttring
föreslå det tillägg till grundlagen, att utskottet skall utföra sina
lagliga skyldigheter, d. v. s. till grundlagen överflytta även den bestämmelse,
som man ansett vara nödvändig att införa i rättegångsbalken till
kontroll på domare. Denna kontroll kanske behöves nu även på utskotten
och i all synnerhet på konstitutionsutskottet.

I andra punkten i motionen har jag endast uttalat som mitt per -

Om avskaffande
av tvåkammarsystemet.

(Forts.)

Nr 18. 4

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om avskaffande
av tvåkammarsystemet.

(Forts.)

sonliga önskemål, att vid den allsidiga omprövning, som ifrågasattes
i första punkten, skulle jag helst se, att man lade sig vinn om det enkammarsystem,
som jag på grundval av den i motionen anförda motiveringen
anser vara en naturlig konsekvens av den författningsrevision,
som nu kommit till stånd. Men även här möta vi hos utskottet bara det
latinska ordet: ”Sic volo, sic jubeo.” Icke något skäl! Det sägs vara
helt enkelt, att ”konstitutionsutskottet, som senast vid 1917, 1919 och
1920 års riksdagar avstyrkt förslag om införande av enkammarsystem,
har ej funnit skäl att ändra denna sitt ståndpunkt och får alltså hemställa,
att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd”.
Det är uttytt: vi vilja ha det så, och någon vägledning för riksdagsmännen
på vilka grunder behöves icke. Utskottet har här manifesterat
sig som en vanlig avklädd makthavare. Även här måste jag åberopa rättegångsbalken,
som för domare föreskriver följande: ”All dom bör fästas
på skäl och lag och ej på godtycke, och skall själva saken och målet,
däri tvisten består, med dess nödiga omständigheter, tydligen däri utsättas,
så ock de huvudskäl och den lag, därå slutet grundas.” Detta
utlåtande är ej fäst på skäl utan på godtycke. Även här har utskottet
åsidosatt nämnda naturliga fordran, som också framgår av grundlagens
föreskrift, att utskottet skall avgiva utlåtande. Det bör då måhända
också tagas i övervägande till nästa riksdag, om man bör även i detta
avseende införa i grundlagen till utskottens ledning ett påbud, som
överensstämmer med vad rättegångsbalken anser vara nödvändigt att
föreskriva för domare.

För resten är det till på köpet på det sättet, att det är icke blott
tre riksdagars konstitutionsutskott, som utskottet i det lilla utlåtande,
som det består motionen, åberopar, utan i själva verket fem. Ty 1917
års utskott inskränkte sig till att på de skäl, som anförts av utskottet
1912 och vid senare riksdagen 1914, hemställa om avslag. Gå vi till
dessa skäl, så påträffas flera olika grunder, som icke hänga ihop; det
enda, som utskottet hemställt till riksdagen, är således, att den på hullerombullerskäl,
vilka som helst, skall avslå motionen, och till på köpet
hänvisas riksdagsmännen att själva forska i handlingarna från föregående
år för att bilda sig ett omdöme. Ett så nonchalant utskottsutlåtande
som detta söker verkligen sin like. Nu får jag säga, att det är
glädjande, att det finnes en reservation av professor Reuterskiöld. Han
har manifesterat, att han vill såsom statsrättsiärare vid universitetet
upprätthålla grundlagens anda, och han har avgivit en rättrådig reservation,
däri han inlåtit sig på själva saken i alla dess huvudgrunder och
gjort ett uttalande, vari jag icke instämmer till fullo, men för vilket
jag bugar mig, ty han har fullgjort sin grundlagsenliga plikt. Hans
reservation står såsom ett brännmärkande av utskottets hemställan, då
han avgivit den, därför att han uppenbarligen ansett, att utskottet icke
hade fullgjort sin förpliktelse enligt grundlagens bild att avgiva utlåtande
över förevarande motion. Det betänkliga med detta utskottsutlåtande
är också, att man har lyckats i övrigt samla en till synes åtminstone
tämligen enhällig mening inom utskottet. Förr voro utlåtandena

Onsdagen den 22 mars f. in.

>r 18.

• detta ämne egentligen icke så enhälliga, där förekommo nyanser.
Särskilt voro socialdemokraterna alltid måna om att framhålla, hurusom
de ville för sin del hålla frågan öppen. Men nu har högern inom
utskottet lyckats, vilket lyckas mer och mer, locka in socialdemokraterna
i sina led. Sålunda ha vi här fått ett utlåtande, vari även socialdemokraterna
förklarat, att de aldrig vilja ha ett enkammarsystem, för
guds skull under inga förhållanden, ehuru de förut betonat, att den
frågan måste vi hålla öppen.

Högern har förlorat sin maktställning i riksdagen formellt, men
bibehåller den i realiteten. På grund av skicklighet i formerna, i dialektiken
och i hindrandets konst överrumplar den oss, det enkla folket
från landet. Här se herrarna, att socialdemokraterna enhälligt, utom
herr Vennerström, frankt uttala, att de äro på det klara med, att något
enkammarsystem aldrig kan ifrågakomma. Jag gratulerar herr Clason
till denna stora victoria.

Om jag nu skall göra ett yrkande, kommer jag icke alls att yrka
bifall till andra punkten, som är en bipunkt, men som utskottet gjort
till en huvudpunkt, utan jag kommer att yrka bifall till första punkten
med denna förmildrande formulering, att riksdagen måtte hos regeringen
anhålla om ett övervägande, huruvida och på vad sätt det nuvarande
tvåkammarsystemet bör avlösas av en mera ändamålsenlig
folkrepresentation. Gentemot detta yrkande skall då ställas utskottets
hemställan: aldrig något enkammarsystem! Guds fred, yxskaft! Det
blir en trevlig votering. Men, som sagt, rätteligen borde yrkas återrerniss
på ett sådant utlåtande, där grundlagen åsidosatts.* Uskottets
vice ordförande har på min fråga privat medgivit, att utskottets utlåtande
icke är fullt renhårigt, och han har förklarat för mig i dag
på morgonen, att det blivit nödvändigt att göra en sådan kompromiss,
tv eljest hade det blivit nästan lika många meningar i utskottet, som
dej: varit ledamöter. Det är emellertid endast genom fritt uttalande
frågan kan bli verkligt värdefullt belyst och en diskussion kan komma
till stånd. Men här har man genom en intetsägande kompromiss förkvävt
denna diskussion inom utskottet. Herr Clason kan vara övertygad,
att denna fråga kommer tillbaka till nästa riksdag, kanske i
många former.

Ja, nu skulle jag yttra något också om frågan i sak. Jag har betecknat
det nuvarande tvåkammarsystemet såsom ändamålslöst. Det
är slumpen, som får avgöra, huru ett beslut faller i ena eller andra
kammaren, och knappast kammarens särskilda kynne och beskaffenhet.
Om detta har högern alltid varit enig, ty då den nuvarande representationsformen
skulle genomföras, framhölls ofta från det hållet, att denna
reform blir bara en dubbelform för ett enkammarsystem, och därför
vore den värdelös. Då är ju i själva verket högern med på, att det
bör tagas i övervägande vad jag anhållit. På samma sätt med socialdemokraterna
! De ha en gång betonat, att denna dubbelrepresentation,
som hotade, vore ett oting. Det ville till ett nytt andrakammarsystem
eller ett enkammarsystem, och därför borde hela frågan hållas

Om avskaffande
av tvdkammarsystemet.

(Forts.)

Nr 18. G

Onsdagen den 22 mars f. in.

Om avskaffande
av tvåkammarsystemet.

(Forts.)

öppen. Var liberalerna hålla sig i denna fråga, är omöjligt att utleta
ur protokollen.

Om man ''.sålunda utgår från, att det förr eller senare måste komma
någon nybildning, så maste ivi tänka oss först ett nytt tvakammarsystem.
Jag har för min del velat genom motionen få till riksdagens
handlingar åtminstone antecknad en avvikande och hitintills knappast i
riksdagen tillkännagiven mening om de olika uppfattningarna för ett
tvåkammarsystem, som förut varit debatterade. Man har stannat i
stort sett vid att det är sakkunskapen, som skall representeras i första
kammaren eller med andra ord: första kammaren skall representera
”bildningen”, och andra kammaren skall representera ”obildningen’''.
Tåg kan icke tänka mig, att ett sådant framtidsperspektiv är en rationell
lösning, som kan godtagas. Ty vad är bildning först och främst? - Jo,
det är hjärtats bildning, och den representeras icke speciellt genom
sakkunskapen. Det tror mången, men det är icke på diet sättet. Vetenskapen
är icke vetenskapsmännen, det är två skilda ting. Vetenskapen
får aldrig plats i denna kammare, men väl kunna vetenskapsmännen
få det, och de äro precis lika alla andra människor. Samvetet får
mycket eller lika litet plats då som nu i någondera kammaren. Det
är ju ofta så, att till sist blir kampen för själva saken en kamp mot
sakkunskapen, nämligen mot den byråkratiska sakkunskapen. Det är
åtminstone min under många år genomlevade erfarenhet.

Men vad1 som är särskilt farligt enligt min uppfattning i det nya
systemet med sakkunskap i första kammaren, grundad på det ena eller
andra systemet, det är, att därigenom skapas det bara en ny återuppståndelse
av intressespelet, ett nytt organiserande av konflikter, och
det äventyras därigenom ock stora möjligheter att kunna smuggla in
något eller mycket eller allt av det gamla förstakammarsystemet. Därför
har jag för min dlel kommit fram till, att det nuvarande ändamålslösa
tväkammarsystemet bör avlösas av ett verkligt enkammarsystem.
Det är ändamålsenligare än det nuvarande. Jag har sammanfattat
mina synpunkter däruti, att genom denna nya organisation befrias
svenska folket från åtskilliga trätor, sina besvär med valrörelser,
sina ändlösa utgifter samt får samla .-ig på en punkt uti sina politiska
bemödanden.

Jag skall i detta sammanhang be att få trycka något på kostnadsfrågan.
Man ville nyligen i en motion, som behandlades här i riksdagen,
minska riksdagskostnaderna genom att minska arvodena till riksdagsmännen.
Jag tillät irrig då anmärka, att ett rationellare sätt vore att
ha bara en kammare, vilken kunde bliva ordentligt betald, så att ledamöterna
kunde föda sina hemmavarande familjer och ändå själva icke
lida nöd här i Stockholm.

Det har lyckats mig få en uppgift om vad första kammaren kostade
svenska folket förra året, enligt min uppfattning alldeles onödigt.
Riksdagsmännens arvoden — detta kunna herrarna gärna höra på, ty
det är här fråga om pengar — uppgingo då till 629,849 kronor,
resekostnaderna till 52,828 kronor 11 öre, summa 682,677 kronor 11

Onsdagen den 22 mars f. in.

7 Nr 18.

öre, tjänstemännens och betjäningens arvoden ocli dyrtidstillägg till
184,902 kronor 50 öre, tryckningskostnader m. m. för protokoll 58,981
kronor 88 öre, för motioner 17,489 kronor 41 öre, för bokbinderikostnader
13,600 kronor samt för tryckpapper, det senare dock reducerat
till nuvarande pris, 9,600 kronor, tillhopa 99,671 kronor 29 öre och
diverse utgifter till 5,170 kronor 78 öre. Summa summarum kronor
972,421: 68. Därtill kommer naturligtvis kostnaden för die större upplagor,
som få tryckas av de kungl. propositionerna och kommittébetänkandena
på grund av första kammarens tillvaro. Tänk nu, mina
herrar —• handen på hjärtat allesammans! — tänk om <vi i stället skulle
kunnat få använda dessa pengar, 972,421 kronor 68 öre, till att bygga
bostäder och nödvändiga uthus för skapande av nya tillfällen till jordbruk
för svenska folket! Är det verkligen någon, som i ett sunt ögonblick
icke tycker, att det vore bra mycket bättre att använda pengarna
så, då vi ju ha en andra kammare, som kan krångla tillräckligt och
lika bra med våra angelägenheter? Varför skola vi göra det ännu
mera invecklat? Men det beror som sagt naturligtvis därpå, att första
kammaren icke har någon annan karaktär än den nuvarande andra.
Om första kammaren ändå representerade något verkligt stort, något
nytt samvete eller vetenskapen, men det gör den inte, och den kan icke
göra det, ty, som jag sagt, vetenskapen får icke plats i kammaren,
utan det är endast vetenskapsmännen, och de äro precis samma sorts
folk.

Nu bär motionären icke velat stanna vid detta enkammarsystem,
som enligt hans mening vore rikigare. Det står nämligen i motionen,
att sedan detta väl skett, kommer i .sinom tid fortsättningen obevekligt
som stjärnornas gång. Vad är då denna fortsättning? Jo, det är den
fortsättningen, att den upplösning av partibanden, som redan börjat
manifestera sig i utskottens enhälliga motstånd numera mot de andliga
värdena och även i detta betänkandes enhällighet, att denna upplösning
av partibanden, som har en negativ karaktär, måste i tidernas längd
utlösa sig i något positivt. Med andra ord, då blir det samvetspolitiken,
som tager ledningen. Tillskapas en första kammare, som skall representera
något annat än andra kammaren i framtiden, så är det som
jag sagt bara ett nytt organiserande av konflikter med intressesynpunkter.
Då blir det fortfarande omöjligt att nå en samlad folkmening,
som sysslar omsider med det väsentliga. Det blir omöjligt att samla
människorna om en sådan ny politik, .som utmynnar i goda gärningar,
utan politiken blir fortfarande inriktad på ett konstlat tillskapande av
slitningar och motsatsförhållanden mellan intressen.

Slutligen må anmärkas, att det som sagt är en betänklig sak, att
numera tyckes utskottet vara nästan enigt om, att enkammarsystem icke
vidare skall få vara ens en öppen fråga, och därvid vänder jag mig
med undran särskilt till socialdemokraterna. En kort rekapitulation av
frågans tidigare behandling skall uppenbara de olika skäl, som tidigare
anförts av utskottet och varpå det nu grundat sitt betänkande.

Hjalmar Branting förklarade år 1902, då regeringen tillsatte röst -

Om avskaffande
av två
kammarsystc
mel.
(Forts.)

Nr 18. 8

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om afskaf- rättskommit ten: ”Utveckling fram emot enkammarsystem är den ratio^kammarsysu
ne^a lösningen ur alla svårigheter.” År 1911 förelåg vid den socialmet
demokratiska partikongressen partistyrelsens förslag, att man borde
(Forts.) dels införa kravet på ett republikanskt statsskick i programmet, dels
åter lämna frågan om två- eller enkammarsystem öppen. Jag väckte
då förslag vid kongressen, om ett uttalande, att ett demokratiskt styrelsesätt
bör konsekvent leda till ett enkammarsystem och i all synnerhet
efter införande av proportionella val. Det visade sig, att stämningen
för detta yrkande inom kongressen var så dominerande, att det antogs
till och med utan votering, under det att votering ägde rum om de
andra konstitutionella spörsmålen. Detta behöver ju icke betyda, att
man sedan skall kvarstå vid) den meningen. Tiderna förändras och vi
med dem, och den första kammare, som vi då riktade oss emot, var
en annan än den, som vi nu ha. Det kan ju förändra synpunkten på
många sätt.

Jag skall nu gå igenom händelseförloppet mycket kort. Konstitutionsutskottet
har ock fattat sig kort i denna fråga under alla dessa
år — två, tre, en gång ända till fem rader. De tidigare motionerna
voro emellertid andra än den här framkomna. I föregående fall var
det blott fråga om enkammarsystemet, men denna syftar till ett allsidigt
övervägande av representationssättet.

År 1912, till vilket utskottet indirekt hänvisat, avstyrktes motionen
också av konstitutionsutskottet, därför att den ”avsåg en så genomgripande
förändring av det svenska statsskicket, att utskottet fann sig
redan på grund därav böra avstyrka motionen”. Detta utlåtande med
innebörd att ett förslag i riksdagen, väckt i grundlagsenlig ordning,
skall avstyrkas, därför att det syftar till en genomgripande förändring,
det var högern och liberalerna eniga om. Socialdemokraterna Branting,
Wavrinsky, Nilsson och Larsson i Västerås framhöllo, att den naturliga
vägen var att avskaffa den 40-gradiga röstskalan. Några konturer för
det förordade enkammarsystemet hade ej heller uppdragits. Av dessa
skäl hade dessa reservanter biträtt det slut, vartill utskottet kommit.
Vi svarade, att våra vägar äro båda utvägarna på samma gång, och
att ett yrkande på ett enkammarsystem endast skulle stödja kravet på
40-gradiga skalans avskaffande, sålunda ett påtryckningsmedel. Det
var 1912.

Vid senare riksdagen 1914 yttrade konstitutionsutskottet, att ”med
hänvisning till vad 1912 års konstitutionsutskott anfört” hemställde utskottet
om avslag på motionen. Det var den samlade högerns och liberalismens
mening, att sålunda genomgripande förslag icke skulle få
väckas i riksdagen. Mot denna motivering reserverade sig socialdemokraterna
Waldén, Olof Olsson, Hallén och Sterne och hänvisade till
den allmänna och lika kommunala rösträttens väg.

Så kom år 1917. Då anförde konstitutionsutskottet, att ”med hänvisning
till vad 1912 och 1914 års konstitutionsutskott anfört” hemställdes,
att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd. Samma skäl
således: ingen genomgripande åtgärd kan föreslås i riksdagen och där

Onsdagan flen 22 mars f. ni.

9 Nr 18.

vinna understöd. Detta är följaktligen ett av de skäl, varpå jämväl det
nuvarande konstitutionsutskottet inbjuder kammaren att fatta sitt beslut,
tv det bänvisar bland annat till 1917 års utskott. Sålunda, när kammarens
ledamöter nu rösta för utskottets förslag, ha de också sagt, att genomgripande
förändringar i våra författningar icke få bli föremål för
något understöd från riksdagens sida. Mot 1917 års motivering reserverade
sig socialdemokraterna Olof Olsson, Larsson i Västerås, Hallén,
Kropp och Törnkvist in blanco. Herr Hallén förde i andra kammaren
socialdemokraternas talan, och han betonade först med skärpa det oefterrättliga
i konstitutionsutskottets motivering. Vidare framhöll han, att
den bästa taktiken var den 40-gradiga skalans grusande. Därmed kom
första-kammarproblemet upp i en helt annan dager. Olika alternativ
kunde då uppstå. Ett sådant var ett tvåkammarsystem, ”då vi få liksom
två nya kammare, som böra vara alldeles likbesläktade”. ”Men”, tilläde
han, ”man måste erkänna, att det är en opraktisk idé, ty då får man två
stycken andra kammare, om man så vill, vilket är alldeles onödigt.” Det
är precis detsamma, som jag nu tillåtit mig framhålla.

År 1919 yttrade utskottet helt enkelt, att ”utskottet finner ingen anledning
att tillstyrka motionärernas jmkanden”. Det är den kortaste motivering,
som konstitutionsutskottet avgivit, och visar, hur förevarande
fråga genomgående åtnjutit den storslagna behandling, vilket är värdigt
det främsta utskottet i riksdagen, som skall värna om svenska folkets
rättigheter och grundlagens anda. Gentemot utskottet hade den liberale
ledamoten herr Jansson i Edsbäcken en skiljaktig mening beträffande
motiveringen. Han var den förste, som framhöll, att den då pågående
författningsreformen komme att föra vårt författningsliv in på delvis
helt nya banor. Att innan ens erfarenhet vunnits, hur dessa reformer
komme att verka, fatta nya vittgående principbeslut syntes olämpligt.
Socialdemokraterna Larsson i Västerås, Oscar Olsson, Engberg och
Gylfe förklarade i särskild reservation, att de icke utan vidare kunde utgå
från enkammarsystemets överlägsenhet över tvåkammarsystemet. De betraktade
frågan om enkammarsystem eller tvåkammarsystem som ”en
öppen fråga, vars besvarande i den ena eller andra riktningen tillkommer
den demokrati, som på den nya rösträttens grund går att pröva det nuvarande
representationsskickets tjänlighet för sina syften”. Detta betonades
ytterligare starkt under diskussionen i riksdagen.

Det nuvarande konstitutionsutskottet har också inbjudit kammaren
att fatta ståndpunkt i denna fråga med hänsyn till de åsikter, som 1920
års konstitutionsutskott hade. Utskottet svarade då, ”att utskottet anser,
att, innan den författningsreform, om vilken vid 1918 års urtima riksdag
uppgörelse träffades, är i alla delar genomförd, frågan om en sådan
genomgripande förändring av vårt representationssystem, som i motionen
åsyftas, icke bör upptagas, och får på denna grund hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.” Det
är således det tredje skälet, som det nuvarande konstitutionsutskottet
åberopar för att kammarens ledamöter skola, i den händelse de hava tid,
gå och forska efter i arkiven för att genom en sådan behaglig omväxling

Om avskaffande
av tvåkammarsystemet.

(Forts )

Nr 18. 10

Onsdagen den 22 mars f. in.

Om avskaf- kunna bedöma grunderna för sitt ställningstagande. Detta utskottsut^kammarsyste
^tan<^e var enhälligt. Jag för min del var icke motionär då och har
met icke varit det på senare tid. Det var i den gamla tiden åren 1912 och

(Forts.) 1914, som jag motionerade, men sedan ha andra tagit upp denna sak.

Under debatten år 1920 yttrade jag, att jag för min del förstod mycket
väl denna utskottets synpunkt. Jag frågade blott: när kommer den
tidpunkt, då man åter får taga upp dessa frågor, och förmodade, att det
kunde ske, sedan nyval försiggått till kamrarne. Dessa nyval hava nu
ägt rum, och med anledning därav har jag tillåtit mig att i överensstämmelse
med min uppfattning upptaga frågan till behandling, ehuru i en
annan omfattning och gestalt.

Konstitutionsutskottet år 1922 har nu bland annat ansett — förutom
herr Reuterskiöld, som gått in på saklig behandling av frågan — att tiden
ännu icke är kommen, och att man därför skall vänta ytterligare någon
tid. Jag vet icke hur länge, men det är väl, tills partiledningarna taga
upp saken, tv förr lär någon annan väl icke få röra vid den.

Nu vet jag icke, om möjligen även andra stämningar kunna spela
in vid denna frågas behandling. Här ligga vi och simma i vårt lilla hav
av arvoden ganska behagligt, och om man dessutom då och då får sola
sig i nådens solsken på det ena eller andra sättet, är det ju också ganska
tilltalande. Jag kan mycket väl förstå, att avskaffandet av en sådan
idyll måste taga emot här och var, och jag vet icke, om det är konstitutionella
betänkligheter med hänsyn till svenska folkets rättigheter eller
framtida, hägrande utsikter eller vår bekvämlighet för tillfället, som
mest överväga i våra hjärtan. Jag vågar icke här inlåta mig på ett avgörande,
ty jag kan icke rannsaka hjärtan och njurar.

Man kan måhända icke heller undgå den förnimmelsen, att första
kammaren fyller en onämnd, men ganska viktig uppgift, som man icke
gärna vill avhända den. Den är nämligen en avstjälpningsplats för refuserade
andrakammarledamöter och vidare en pensionsanstalt för sådana
partimedlemmar, som tycka, att det blir för långa nattplena i andra
kammaren —- och då flyttar man dem till högre sfärer. — Härtill kommer
icke minst, att många förtjänta yngre partiförmågor, som ej få
plats i andra kammaren, kunna sättas till politiskt arbete genom inval
i den första.

Så demokrater vi äro, så äro vi slutligen också, som vi veta, egentligen
representanter för löntagarnes partier. Tyngdpunkten i de sociala
missförhållandena och slitningarna ligger väl i den oerhörda skillnaden
mellan att arbeta för egen räkning och för andras räkning. Böndernas
gamla demokrati hade en ganska olika karaktär. Det gamla lantmannapartiet
hade rötter i den svenska jorden, och dess skaror arbetade för
egen räkning. De kunde nöja sig med detta, och de sade också till sin
ledare, greve Arvid Posse, då han aspirerade på regeringsmakten, att
de följde honom till konseljens port, men icke innanför densamma. De
demokratiska partierna nu för tiden äro, om man ser saken i stort, väsentligen
mer eller mindre rotlösa löntagare. Dessa partier bestå huvudsakligen
av liberala tjänstemän och socialdemokratiska arbetare, vilka

Onsdagen den 22 mars f. in.

11 Nr 18.

alla nödvändigt måste hava en befattning, och samtliga sträva efter högre
befattningar. Riksdagen är också ett utrymme för ett sådant sökande
efter platser, och man skall väl icke i denna trängsel avsäga sig även eu
sådan möjlighet.

Det må nu förhålla sig hur som helst med dessa saker. I alla fall,
herr talman, är jag tveksam, om jag skall yrka återremiss, som är det
rätta, eller om jag skall yrka bifall till det yrkande, som jag nyss framställde
''och som lyder, att riksdagen ville hos regeringen anhålla om ett
övervägande, huruvida och på vad sätt det nuvarande tvåkammarsystemet
bör avlösas av en mera ändamålsenlig folkrepresentation. Tillsvidare,
herr talman, tills jag får höra, huru debatten kommer att gå, yrkar jagbifall
till det, som är nödvändigt och riktigt, nämligen återremiss till
utskottet för laglikmätig behandling.

Om avskaffande
av tv A
kammarsyste
niet.
(Forts.)

Herr Cl ason: Efter den föregående ärade talarens påpekande

om de dryga riksdagskostnaderna, särskilt tryckningskostnaderna i
första kammaren, skall jag försöka fatta mig kort. Jag vill emellertid
då först säga det, att för att en fruktbringande diskussion skall komma
till stånd i vilket ämne som helst, fordras en gemensam utgångspunkt.
Det är det, som icke bär förelegat mellan motionären och utskottet.
Motionären har, trots vad han nu velat göra gällande i sitt anförande,
i sin motion efter åtskilliga resonemang, som voro ganska intressanta
att läsa, kommit till det resultatet, att tvåkammarsystemet skall avskaffas,
och har därefter dragit sin andra slutsats, att då första kammaren
skall avskaffas. Här saknas den gemensamma utgångspunkten
för honom och utskottets majoritet. Utskottets majoritet har varit
övertygad om, att vi icke stå i den situationen, att tvåkammarsystemet
bör avskaffas. Att under sådana förhållanden inlåta sig på en, så vitt
jag kan förstå, gagnlös diskussion med motionären om denna sak har
utskottet icke funnit tjäna till något. Detta har naturligtvis varit anledningen
till utskottets förslag, att motionen icke skulle till någon riksdagens
åtgärd föranleda. Motionärens båda klämmar gå nämligen ut
från, att tvåkammarsystemet bör avskaffas.

Motionären var icke nöjd med att utskottet i sin motivering hade
hänvisat till föregående utskotts uttalanden, och han anmärkte särskilt,
att riksdagsmännen av denna anledning tvingades att gå och läsa dessa
föregående utlåtanden. Jag undrar, om icke detta förekommer bra
ofta inom utskotten, och att man har ganska goda skäl för att använda
en sådan åtgärd. Dessa föregående uttalanden innehöllo nu i stort
sett, att vid de tillfällen, då frågan under senare år varit före, på olika
sätt uttryckts den tanken, att här det var fråga om en så genomgripande
förändring, att man icke ville gå in därpå. Man hade en gång
tillagt, tror jag, att man över huvud taget icke ville gå in på en sådan
ändring, och en annan gång att representationsskicket just då var under
ombildning, och man skulle ju mycket väl nu kunnat därtill lägga,
att denna ombildning av representationsskicket, denna genomgripande
ombildning definitivt fastställdes av föregående års riksdag. Under så -

Nr 18. 12

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om afskaf- dana förhållanden tror jag, att innebörden av dessa skäl fullständigt
{ande av tva- bibehållit sin valör.

kammarsyste- _ , , .„ ... 0 . ... , „

met Den arade talaren ville lämna nagra interiörer tran utskottet och

(Forts.) ville göra gällande, att detta utlåtande tillkommit genom något överrumplingsförsök.
Jag är alldeles säker på, att om han konfronterar
de uppgifter, som han nyss lämnade, med de uppgifter, som han kan
erhålla från utskottets vice ordförande, skall han finna, att vice ordföranden
icke kommer att stå för de uppgifter, som den ärade talaren
i den riktningen lämnade. Det var så långt ifrån fråga om något
överrumplingsförsök, att utlåtandet låg på utskottets bord i ett par
dagar. Det var icke alls fråga om att genom någon sorts överrumpling
driva igenom detsamma, ty det var ganska lång överläggning inom
utskottet om huru utlåtandet skulle formuleras. Det var icke fråga
om att i något avseende undertrycka någons mening i denna fråga.

Talaren upptog bland andra argument frågan om den besparing,
som skulle kunna ske genom att avskaffa första kammaren. Ja, man
kan väl lika väl tala om den besparing, som skulle kunna ske genom
att avskaffa andra kammaren, och det ligger kanske också inom motionens
linjer? Jag vill emellertid ock påpeka, att hela detta besparingsproblem
icke, om man nu går in på den sidan av saken, behöver lösas
genom att avskaffa tvåkammarsystemet. Det kan helt enkelt lösas genom
att minska antalet ledamöter i båda kamrarna; man kan ju också
på det sättet bibehålla tvåkammarsystemet. Går man den vägen, kommer
man, som har visats vid föregående tillfällen, t. ex. i en motion
vid någon av de närmast föregående riksdagarna, närmare de riktlinjer
för ledamöternas antal i kamrarna, som äro gällande i en hel
råd av främmande parlament. Besparingsargumentet må gälla vad det
kan, men att det skulle leda till tvåkammarsystemets avskaffande, det
kan icke med något fog påstås.

Då den ärade talaren ville gång på gång göra gällande, att den,
som röstar för utskottets utlåtande, skulle härmed hava godkänt alla
de skäl, som anförts av detta utskott och alla föregående utskott, till
vilka detta utskott hänvisat, skall jag endast be att få erinra, att
enligt den ståndpunkt, som många gånger hävdats i denna kammare,
innebär en anslutning till ett utskotts kläm, vari det hemställes om
avslag, visst icke något godkännande av alla de motiv, som hava förevarit
för avslag. Dessa motiv kunna naturligtvis hava varit olika hos
den ena eller andra utskottsledamoten.

Huvudsaken för utskottet har, tror jag, varit, att utskottet anser,
att med de olika utgångspunkter, som råda mellan motionären och utskottet,
det i detta ögonblick icke är lämpligt, eller finns icke någon
möjlighet att med anledning av motionärens förslag få fram denna
fråga till någon fruktbringande diskussion. Vill motionären eller någon
annan ett annat år komma med förslag om första kammarens ombildning
i enlighet med vissa riktlinjer, förmodar jag, att utskottet kommer
att taga dessa riktlinjer i övervägande. I detta fall har icke motionären
gjort det. Han har fastmer förklarat, att tvåkammarsystemet

Onsdagen den 22 mars t'', m.

13 Nr In.

är ändamålslöst och bör avlösas av eu mera ändamålsenlig folkrepresentation,
och han har därvicl kommit till det resultatet, att första kammaren
bör avskaffas.

För min del vill jag i detta sammanhang även framhålla en annan
omständighet. Herr Lindhagen brukar alltid i sina motioner uppträda
som målsman för vad han vill kalla samvetspolitik. Då vill jag säga,
att det också finns folk, för vilka samvetspolitiken, om jag får använda
samma terminologi som herr Lindhagen, bland annat innebär, att man
skall försöka så väl som möjligt använda sin tid och sina krafter. Därtill
hör också, att man icke använder tiden på så sätt, att man slösar
bort tid och krafter på diskussion av sådant, som man under föreliggande
förutsättningar måste anse vara gagnlöst att diskutera. Man kan
bättre använda sin tid och sina krafter. Och om man icke skall göra
detta med sin egen tid och egen kraft, så skall man väl icke heller
belasta andra med sådant. Jag har den uppfattningen, att kamrarna
verkligen icke äro till för att fungera som diskussionsklubbar i sådana
frågor, där man på förhand kan säga, att något verkligt gagneligt
resultat icke kommer fram under diskussionen. Jag tror, att detta är
tillämpligt på denna motion och har varit det på åtskilliga andra motioner
av denne talare.

Jag hemställer om bifall till utskottets utlåtande.

Herr Ekman, Karl Johan: Herr talman! Jag förstår mycket
väl herr Lindhagens misstämning över att hans motion icke blivit
så vidlyftigt behandlad i utskottet, som ömkligt varit. Men det finnes
nog en annan väg att råda bot på förhållandet än den, som utskottet
har valt, nämligen införandet av en viss begränsning av motionsrätt en.
Jag har tillåtit mig att vid denna riksdag väcka förslag i detta hänseende.
Därmed skulle en motionär på förhand kunna veta, vilka villkor
han har att uppfylla, och huru hans motion skall vara beskaffad för att
kunna komma under allvarlig prövning. Det är ett sätt, som är ofantligt
mycket angenämare för en motionär än att bara bliva nedklubbad.
Det kan finnas åtskilliga andra utvägar, men jag har velat påpeka en.

Herr Lindhagen: Jag vill först gentemot herr Clason säga,
att jag har aldrig i mitt anförande använt ordet överrumpling, utan jag
sade bara det, att vice ordföranden i konstitutionsutskottet i dag på morgonen
upplyst mig om, att det i utskottet äventyrades så många olika
meningar, att man löste frågan genom kompromiss. Kompromiss är ju
motsatsen till överrumpling, ty kompromissen är ett sakligt och sansat
övervägande.

Så framhöll herr Clason, att båda klämmarna innehålla, att tvåkammarsystemet
är odugligt, och att man skall övergå till enkammarsystem.
Det står icke alls det, herr Clason, i första klämmen, och jag
tycker åtminstone, att åtminstone utskottets ordförande borde kunna läsa
innantill, så att man icke behöver i onödan diskutera sådana saker.
Detta belyser dock, hur ytligt saken behandlats i utskottet.

Om avskaffande
av tråka
mmarsy stemet.

(Forts.)

Jfr 18. 14

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om avskaffande
av tvåkammarsystemet.

(Forts.)

Herr Ekman menade, att ett sätt att komma ifrån en diskussion,
som denna, var en inskränkning i motionsrätten. Men då hade ju herr
Ekman icke blivit i tillfälle att i år väcka sina tre teatermotioner, och
det hade varit synnerligen bedrövligt för svenska folket, eller hur herr
Ekman ?

Slutligen är det ganska karakteristiskt, att herr Clason framhöll,
att om herr Lindhagen kommer fram med en motion, som upptager olika
alternativ för första kammarens nybildning, med bibehållande av tvåkammarsystemet,
då kan man inlåta sig på saken. Men så snart ett förslag
rör vid ett övervägande att möjligen övergå till enkammarsystem, då
förtjänar det icke något avseende utan hör till dessa motioner, som böra
avfärdas så fort som möjligt, och en diskussion i det ämnet tillkommer
icke alls riksdagen. En sådan konsekvens beror emellertid därpå, att
de makthavande själva icke vilja på några villkor släppa ett sådant eventuellt
fäste som första kammaren och därför hänföra motionen till
utopiernas värld.

Vad särskilt beträffar herr Clasons beskärmande över att första
kammaren icke är någon diskussionsklubb, så strider det mot protokollen,
som ju bara äro en enda lång diskussion. Vad menar herr Clason, då
han anser, att man icke skall diskutera sådana frågor, som icke kunna
leda till några förnuftiga och praktiska resultat? Vad menar herr Clason,
tycker han, att hans egen parti- och intresseordning i världen, som lett
till världskrig, är något förnuftigt och praktiskt? Hur kan herr Clason
med sin uppfattning vara med om att årligen bevilja och diskutera vissa
anslag till ecklesiastikstaten, som skall ombesörja, att det predikas samvetspolitik?
Hur kan herr Clason upptaga kammarens tid och länsa
svenska folkets pung med att diskutera och släppa till pengar till sådana
onyttiga saker som att det skall tillsättas en särskild ämbetsmannakår för
att predika ”frid på jorden och människorna en god vilja”. Just detta,
förklarade herr Clason tydligt, hör icke till denna församling och kan icke
leda till några praktiska och gagneliga resultat. I valrörelserna är däremot
herr Clason mycket gudlig och predikar samvetspolitik, så vitt
det kommer an på anslag till ett reaktionärt prästerskap.

Ja, herr talman, jag har yrkat återremiss, men bara för att få tillfälle
att göra två yrkanden i dag. Ett återremissyrkande tjänar ingenting
till. Jag återkallar därför det senare och hemställer, att riksdagen
ville hos regeringen anhålla om ett övervägande, huruvida och på vad sätt
det nuvarande tvåkammarsystemet bör avlösas av en mera ändamålsenlig
folkrepresentation. Mot detta står då utskottets yttrande, att eftersom
utskottet icke kan tillstyrka enkammarsystem, avstyrker utskottet motionen.
Det är som sagt ”Guds fred — yxskaft”. Hur ni skola rösta,
det vet jag icke. Men man tager naturligtvis auktoriteternas förslag,
huru olyckligt det än må vara, för att sedan icke bry sig om det nästa
gång.

För övrigt har icke någon av socialdemokraterna här i kammaren,
som varit med om detta utlåtande, uppträtt och förklarat sin ställning
till denna fråga. Jag har bett att få uppgift om det är eder mening,

Onsdagen den 22 mars f. m.

15 Nr 18.

att socialdemokraterna hädanefter icke som förut vilja hålla frågan om
ny första kammare eller enkammarsystem öppen, eller om eder mening
är den, som står avfattad i utskottets utlåtande. Socialdemokraterna
hava i så fall godkänt den åsikten, att man aldrig under några förhållanden
bör inlåta sig på ett enkammarsystem utan bara ett tvåkammarsystem
— väl möjligen på en nyare grund.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att
riksdagen ville hos regeringen anhålla om ett övervägande, huruvida
och på vad sätt det nuvarande tvåkammarsystemet borde avlösas av en
mera ändamålsenlig folkrepresentation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
samt förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nei;

"Vinner Nej, bifalles herr Dindhagens under överläggningen gjorda
yrkande.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

~ Ta — 101;

Nej — 12.

Herr statsrådet Olsson avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:

nr 199, med förslag till förordning om automobilskatt m. m.;
nr 200, med förslag till förordning om ändring i vissa delar av
förordningen den 30 juni 1916 om automobiltrafik;

nr 203, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 17 §
2, 3 och 5 mom., 18 § samt 45 § 3 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker;

nr 229, med förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i
lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension;

nr 230, med förslag till förordning angående förbud under viss
tid om införsel till och försäljning inom riket av Öl;

nr 233, angående understöd å allmänna indragningsstaten åt maskinisten
P. E. Engströms änka och minderåriga barn; samt

Om avskaffande
av tvåkammarsystemet.

(Forts.)

Kr 18.

IG

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

nr 234, angående vissa ändringar i den vid förordningen den 9
juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor fogade tulltaxa.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 e. in.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t angående upphörande
av strafflagen för krigsmakten.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 144, som behandlats av första lagutskottet, hade herr Vennerström
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla,
att Kungl. Maj: t ville låta utreda, huruvida och i vad mån den
för krigsmakten gällande strafflagen skulle kunna upphöra att gälla,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hade i det föreliggande utlåtandet på grund av vad däri
anförts hemställt:

1) att riksdagen måtte med anledning av förevarande motion i
skrivelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl. Maj: t täcktes, efter
verkställd utredning, låta företaga en fullständig omarbetning av nu
gällande strafflag för krigsmakten samt därvid särskilt taga under
övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna
i nämnda lag kunde vidtagas, ävensom för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2) att ifrågavarande motion, i vad den ej blivit genom utskottets
hemställan under 1) besvarad, icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservationer hade avgivits av, utom andra, herr Hcderstierna, som,
med instämmande av herr Rogberg, anfört:

”Vid 1919 års riksdag väcktes två motioner, härav den ena av
samma motionär som nu, vilka motioner inneburo bland annat liksom
nu en önskan att upphäva den för krigsmakten gällande strafflagen.
I anledning av denna motion yttrade första lagutskottet bland annat,
att det icke syntes kunna förnekas, att frågan om upphävande av krigslagarna
stode i ett nära samband med försvarsfrågan i dess helhet. Det
läge därför i öppen dag, att jämväl förstnämnda fråga efter vederbörlig
utredning komme under omprövning vid den allmänna försvarsrevision,
som vore avsedd att komma till stånd. Att genom ett uttalande
i ena eller andra riktningen föregripa denna utredning torde icke vara
lämpligt, än mindre att utan föregående utredning nu intaga en bestämd
ståndpunkt till samma fråga. Vid sådant förhållande och då
utskottet icke ansåg sig i anledning av de inom riksdagen väckta motionerna
böra ingå på frågan om revision av krigslagarna, hemställdes.

Onsdagen den 22 mars f. in.

17 Nr 18.

att dessa motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Denna hemställan blev av riksdagen bifallen.

På de skäl, som av 1919 års första lagutskott sålunda anfördes,
hemställer jag, att förevarande motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.”

Vidare hade reservation avgivits av herrar Jacob Larsson, Lindqvist
i Halmstad och Söderberg mot vissa delar av motiveringen.

Herr Hederstierna: Man kan icke säga, att det är vidare
uppmuntrande att deltaga i lagstiftningsarbetet i detta land. Man håller
på åratal igenom i en kommitté med att utarbeta ett lagförslag. Detta
lagförslag går sedermera till myndigheterna, hamnar slutligen i lagrådet
och går därifrån till riksdagen, varefter man efter åtskilligt kompromissande
från ömse håll lyckas få igenom en lag, som man då tror
skall få leva i frid och ro och tillämpas någon tid framåt. Men ofta
dröjer det icke längre än till nästa riksdag, förrän man i motioner är
framme och tummar på lagförslaget, som man året förut har antagit.
Icke fullt så galet, men icke långt därifrån, har det gått här i fråga om
våra krigslagar. Man höll på att utarbeta dessa under 13 års tid, och
vid det arbete, som då nedlades på det förslaget, var kanske framför
allt häradshövding Karl Staaff den ledande mannen. Sedan kom förslaget
inför riksdagen, och man enade sig om en processordning och om en
strafflag för krigsmakten, som genomfördes vid 1914 års riksdag. Det
dröjde då i alla fall så pass länge som till år 1919, innan man i riks-''
dagen fick några förslag om att upphäva krigslagarna, det ena förslaget
av herr Lindhagen och det andra av herr Vennerström.

När lagutskottet vid 1919 års riksdag upptog dessa motioner till
behandling, så enades man om ett uttalande, att ”Enligt utskottets förmenande
lärer det icke kunna förnekas, att frågan om upphävande av
krigslagarna står i ett nära samband med försvarsfrågan i dess helhet”,
och man borde taga denna fråga ”under omprövning vid den allmänna
försvarsrevision”, som vore avsedd ”att komma till stånd. Att genom
ett uttalande i ena eller andra riktningen föregripa denna utredning
torde icke vara lämpligt, än mindre att utan föregående utredning nu
intaga en bestämd ståndpunkt till samma fråga”. Om detta utskottsbetänkande
enades alla partier, och vi, som voro med om detta år 1919,
hoppades då, att därmed skulle den frågan vara avgjord. Den gick
igenom i riksdagen bara efter korta yttranden av herr Lindhagen i
första och av herr Hage i andra kammaren; men det dröjde icke längre
än till 1920 års riksdag, så kom herr Vennerström igen och även herr
Lindhagen, tror jag, och då brast den enhälliga fronten från föregående
års riksdag. Utskottet gick visserligen icke in på frågan om upphävandet
av krigslagarna, men det förklarade, att det ansåg, ”att det
bör tagas under övervägande, huruvida ej de särskilda straffbestämmelserna
kunna i flera fall avsevärt mildras”, och särskilt pekade man
på sträf farten mörk arrest.

I fråga om detta utskottsbetänkande förefunnos skiljaktiga meningar,

Första kammarens ''protokoll 1922. Nr IS. 2

Om upphörande
av
x strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

Jfr 18. 18

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmak
ten.

(Forts.)

i det att dels högern vidhöll den ståndpunkt i frågan, som första
lagutskottet vid 1919 års lagtima riksdag intagit, och dels särskild reservation
avgavs av socialdemokraterna inom utskottet, som hemställde
om utredning angående möjligheten att i fredstid avskaffa strafflagen
för krigsmakten. Första kammaren biföll utskottets förslag, andra kammaren
biföll den socialdemokratiska reservationen och därmed hade frågan
förfallit för den riksdagen. Vid 1921 års riksdag förekom ingenting
annat än frågan om dödsstraffets borttagande, som ju var en fråga
för sig.

Men nu har frågan kommit igen i en motion, väckt av herr Vennerström,
vari hemställes, att strafflagen för krigsmakten måtte upphöra att
gälla. Att vi icke hava motsvarande motion här i första kammaren,
det beror kanske på att herr Lindhagen vid den tiden, då motionen
skulle hava avgivits, icke var fullt välmående. Nu hava vi här fått ett
utskottsutlåtande, däri man på det hela taget har ställt sig på samma
ståndpunkt som vid 1920 års riksdag. Man har tagit avstånd från tanken
på att upphäva all krigslagstiftning. Detta vill utskottsmajoriteten
icke vara med om utav särskilda skäl, och det har jag icke någon anledning
att gå in på, då jag icke själv vill vara med om något sådant.
Men däremot hemställer man om utredning angående omarbetning av
strafflagen för krigsmakten, och det är egentligen två skäl, som man anför
härför. Det ena skälet är det, att denna strafflag innehåller åtskilliga
saker av processuell art och att den berör förhållanden, som icke äro
av militär beskaffenhet, samt slutligen, att krigslagarna äro mycket svåra
att tyda och tillämpa, och därför hemställer man om omarbetning av dem.

Jag kan måhända dela den uppfattningen, att krigslagarna hava medfört
åtskilliga svårigheter i tillämpningen, men detta ha lagtillämparna
vant sig vid, de hava arbetat sig in i det, och nu tror jag, att lagtillämpningen
har vunnit en ganska ordentlig stadga. Jag kan icke tro, att det
skulle precis leda till att underlätta lagtillämpningen, om man nu börjar
på att omarbeta denna lag, som nu bara har existerat under åtta år och
som lagskipare numera hunnit vänja sig vid.

Det andra skälet, som lagutskottet anfört, är, att man vill hava
en humanisering av strafflagen för krigsmakten, och man opponerar sig
särskilt emot den stränga arresten. Jag och min medreservant hava ju
ansett, att det vore riktigast att bibehålla samma ståndpunkt, som vi
enades om vid 1919 års riksdag, d. v. s. att, när man nu har en allmän
försvarsrevision, som skall se på försvarsväsendet i dess helhet, är det i
sin ordning, att denna försvarsrevision samtidigt undersöker, om det
skulle vara lämpligt att på något sätt rubba de nuvarande krigslagarna.
Då ser man ju på försvarsväsendet i dess helhet och då synes det oss
i sin ordning att man även ser på denna fråga. Skulle man därvid behöva
adjungera med sig några lagskipare inom krigslagstiftningens område
eller några andra personer, så är detta mycket lätt gjort. Men att nu
börja att gå särskilt fram med den här frågan och att börja röra på
den för åtta år sedan införda krigslagen, synes mig icke lyckligt. Det
kan icke vara lämpligt att oupphörligt rubba på bestående lagar. Om

Onsdagen den 22 mars f. m.

19 Nr 18.

en lagstiftning icke är fullt i modern form, kan man låta omarbeta den
och gå till botten med den — det har man gjort under de tretton år
man förut arbetade på krigslagarna — men låt det sedan vara slut med
det, tills det blir tid att genomgående omarbeta lagen. Någon sådan tid
har, så vitt jag kan förstå, icke ännu kommit, och jag tror, att det är
olyckligt med detta ständiga tummande på bestående lagar.

Jag hemställer därför, herr talman, om avslag å utskottets hemställan
och om bifall till den av mig och herr Rogberg avgivna reservationen.

Herr Larsson, Jacob: Ja, jag kan inte alls förundra mig över
att utskottets ärade vice ordförande finner det vara föga tilltalande att
deltaga i lagstiftningsarbetet i denna tid, då man så snart efter det att
man antagit ett stort lagförslag redan vill börja tumma på det. Men jag
hemställer ändå, om icke just den omständigheten, att denna år 1914
antagna krigslagstiftning blivit föremål för upprepade försök att få den
underkastad en allvarlig revision, bottnar just i det sätt, på vilket 1914
års lagstiftning kom till. Det är visserligen sant, att mångåriga förberedelser
föregingo 1914 års krigslagstiftning, och den starkaste framstöten
gjordes ju genom riksdagens skrivelse 1901. Det är också alldeles
riktigt, att programmet för det då igångsatta reformarbetet var i stora
drag uppställt av herr Karl Staaff, men tyvärr har vid lagstiftningsarbetet
sedermera detta program frångåtts och förfelats i ganska väsentliga
stycken. Det är därför inte underligt, att man nu påkallar en ''revision
av 1914 års lagstiftning.

Som kammaren säkerligen observerat, ha utskottsledamöterna från
högerpartierna både i första och andra kammaren, vilka gått helt eller
delvis emot den ståndpunkt, som utskottets majoritet intagit, delat sig
på två linjer. Herrar Hederstierna och Rogberg i denna kammare ha
gått fram på den rena avslagslinjen, herrar Pettersson i Bjälbo och
Olsson i Kalmar ha delvis följt utskottet men delvis gått emot utskottet.

Nu kan det ju vid ett ytligt betraktande förefalla, som om högerreservanterna
från andra kammaren skulle ha ställt sig mest tillmötesgående
gentemot reformkravet. Men jag undrar, om inte förhållandet
i verkligheten är det rakt motsatta. Herrar Pettersson i Bjälbo och
Olsson i Kalmar äro ense med utskottet om att hos Kungl. Maj: t begära
en fullständig omarbetning av den nu gällande militära strafflagstiftningen,
men ställa sig bestämt avvisande mot att vid denna omarbetning
de humanitära synpunkterna skola få göra sig gällande liksom mot
att den ännu ganska drakoniska krigslagstiftningen skall bringas till närmare
överensstämmelse med nutida rättsbegrepp.

Herrar Hederstierna och Rogberg ställa sig på den rena avslagslinjen,
men jag tror, att man tar miste, om man förutsätter, att kravet
på en humaniserad militär strafflagstiftning skulle kunna påräkna större
sympatier hos herrar Hederstierna och Rogberg än hos herrar Pettersson
i Bjälbo och Olsson i Kalmar. Men högerreservanterna från denna kam -

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

Nr 18. 20

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

ritare ha, som man naturligtvis kunnat vänta, visat sig besitta tillräcklig
sens commun för att finna det icke vara precis lämpligt att under nuvarande
förhållanden i detta sammanhang gå i bräschen emot en humanisering.
av krigslagarna. Därför ha reservanterna ifrån denna kammare
nöjt sig med att ställa sig på en rent formell ståndpunkt och, kan man
säga, hyllat satsen: vänta och se.

Vad skulle nu följden bliva, om, emot all rimlig förmodan, riksdagen
skulle följa antingen den ena eller andra gruppen av högerreservanter?
Följer man denna kammares högerreservanter, då har riksdagen
visserligen för närvarande avvisat reformkravet men icke gjort något
uttalande emot just de humanitära strävanden, som kraftigast uppbära
reformyrkandet. Skulle riksdagen däremot antaga herrar Petterssons
i Bjälbo och Olssons i Kalmar reservation, då har riksdagen påkallat
en lagteknisk omarbetning av den militära strafflagen, men bestämt avvisat
varje anspråk på att få straffbestämmelserna humaniserade i enlighet
med nutida rättsuppfattning.

Om man jämför dessa båda högerreservationer, så anser jag mig
verkligen ha fullt skäl att säga, att den av andrakammarreservanterna
framförda linjen är rent reaktionär. Beträffande den av herrar Hederstierna
och Rogberg framlagda linjen skulle det visserligen vara nedslående,
om riksdagen följde densamma, men därmed har åtminstone
icke satts spärr för utvecklingen.

Nu tror jag lyckligtvis, att man i detta sammanhang icke alls behöver
räkna med den av herrar Pettersson i Bjälbo och Olsson i Kalmar
avgivna reservationen, utan vi få väl här närmast sysselsätta oss med
den, som avgivits av herrar Hederstierna och Rogberg.

Utskottets ärade vice ordförande har nu presterat en slags utläggning
av den text, som återfinnes i den vid betänkandet fogade reservationen.
Textorden äro hämtade från utskottsutlåtandet 1919, men därvid
är /att märka, att den ståndpunkt, som intogs av lagutskottet och
riksdagen 1919, har först utskottet och sedan riksdagen själv gått ifrån.
Om kammarens ledamöter behagade jämföra utskottsutlåtandena från
1919 och 1920, vilka båda äro till sina väsentliga delar återgivna i här
föreliggande betänkande, så ser man, att medan utskottet år 1919, i likhet
med herrar Hederstierna och Rogberg nu, endast under hänvisning till
sambandet mellan den militära strafflagstiftningen och försvarsfrågan i
övrigt samt till en förestående försvarsrevision ansåg sig icke böra ingå
på frågan om revision av krigslagarna i anledning av de då väckta motionerna,
så har lagutskottet 1920 alldeles fallit ifrån denna ståndpunkt.
År 1920 åberopar lagutskottet icke detta samband mellan en reform av
den militära strafflagstiftningen och en pågående försvarsrevision — som
det synes mig med full rätt. Det finnes ju onekligen ett bestämt samband
mellan den militära strafflagstiftningen och vårt försvarsväsende
i övrigt, och det har understrukits med synnerlig styrka både 1901 och
i 1905 års kommittébetänkande och sedermera år 1914. Men vad var det,
som var kärnpunkten i de då framförda synpunkterna? Det var, att ett
övergående till, i stort sett, en värnpliktsarmé måste kräva en helt annan

Onsdagen den 22 mars f. in.

21 Nr 18.

militär strafflagstiftning än den, som kunde tolereras, då man hade en
armé, som till övervägande del var en yrkesarmé. Nu är vår försvarsorganisation
byggd i huvudsak på värnpliktssystem. Och det finnes naturligtvis
icke den allra ringaste anledning att antaga, att den nu pågående
försvarsrevisionen skulle komma att riva upp denna grund och fota en
ny försvarsorganisation på en yrkesarmé. Det samband, som påvisats
mellan den militära strafflagstiftningen och försvarsfrågan i övrigt, bör
därför nu icke utgöra något som helst hinder att upptaga ett reformarbete
på den militära strr/flagstiftningens område.

Då återstår spörsmålet: föreligger över huvud någon anledning
att nu, så kort tid efter antagandet av nu gällande strafflag för
krigsmakten, gå i författning om en genomgripande reform? Ja, jag
återkommer därvid till vad jag i början pekade på, nämligen det sätt,
på vilket 1914 års strafflag för krigsmakten tillkommit, och vill man se
det allra bästa belägg för att det är fullt befogat att kräva en genomgående
reform av den militära strafflagstiftningen, så kan det hänvisas
till lagrådet, och jag antar, att även de ärade högerreservanterna i denna
kammare äro böjda att tillerkänna lagrådet en synnerligen hög kompetens
i fråga om bedömandet av en fråga sådan som denna.

Om kammarens ledamöter behagade genomläsa det i utskottets betänkande
intagna referatet av lagrådets yttrande vid prövningen av nu gällande
krigslagstiftning, så kunna de nog icke komma ifrån det intrycket,
att resultatet av denna lagstiftning måste i och för sig vara i hög grad
otillfredsställande. Lagrådet slutar sin principiella granskning med några
ord, som kunna anses vara nästan en fullständig förkastelsedom över
hela denna lagstiftning. Lagrådet säger, att för att råda bot på de anmärkta
bristerna skulle krävas en fullständig omarbetning av lagförslaget.
Men det fanns icke tid till detta. Vi veta ju, att vi 1914, då vid
sommarriksdagen denna militära lagstiftning förelädes riksdagen till
prövning, levde under synnerligen prekära förhållanden. Det ansågs vara
av största behov påkallat, att man då fick igenom en ny militär strafflagstiftning,
och det ansågs också vara alldeles nödvändigt, att denna strafflagstiftning
gick i en väsentligt humaniserande riktning, därest man skulle
kunna ha förhoppning om att det då framförda förslaget till omdaning
av vårt försvarsväsende skulle kunna vinna riksdagens bifall.

Nu skall det villigt erkännas, att genom 1914 års strafflag för krigsmakten
ganska beaktansvärda framsteg vunnits på krigslagstiftningens
område. Det var särskilt i två hänseenden, som de tidigare förhållandena
på ett lyckligt sätt utbyttes mot nya, först och främst det, att det civila
elementet gjordes till det dominerande vid krigsdomstolarna, och vidare
att en ganska kraftig nedsättning av straffsatserna, framför allt straffminima,
i många fall genomfördes. Men, detta erkänt, så kvarstå dock
många ouppfyllda reformkrav. Vad särskilt humaniseringen angår, erkändes
även av lagrådet vid dess yttrande över nu gällande strafflag, att
det kunde sättas i fråga, om man icke vid reformen hade bort gå ännu
längre än i förslaget hade skett.

Nu var ju 1914 års krigslagstiftning en kompromiss. Det få vi väl

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

Kr 18. 22

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

alla vara ense om, och den dåvarande justitieministern gav, då han presenterade
sitt strafflags förslag i andra kammaren en augustidag 1914,
.detta tillkänna på ett ganska tydligt sätt. Han dolde icke för kammaren,
att särskilt beträffande den stränga arresten hade han måst kompromissa
med sitt bättre jag, och han förutsåg, att den då föreslagna lagstiftningen
på många håll skulle komma att väcka mycken besvikelse. Men han ville
trösta med — ett yttrande, som ju var ganska riktigt — att påpeka, hur
sällan i livet det är som man på en gång vinner allt man eftersträvar.
Genom antagandet av detta förslag vunne man i alla fall redan mycket.
Och det hade han ju fullkomligt rätt i. Således, den man, som närmast
bar det konstitutionella ansvaret för framläggandet av förslaget till nu
gällande militära strafflag, har själv erkänt, att detta var ett kompromissförslag.
Som sådant är det ju alldeles tydligt, att det måste vara behäftat
med väsentliga och stora brister.

Vad är det utskottets majoritet nu hemställer om? Jo, det är att
man skulle taga initiativ till att få dessa brister avhjälpta. Nu sade utskottets
ärade vice ordförande, att det icke är lyckligt, att sedan en lag
så jämförelsevis kort tid varit i tillämpning genast börja rubba på den.
Ja, jag tror inte man behöver misstaga sig, om man tar för givet, att
det reformarbete, till vilket utskottet inbjuder riksdagen att taga initiativ,
kommer att taga sin rundliga tid. Det är inte gjort i brådrasket. Men
ju förr man går i författning om att börja reformarbetet, dess förr kan
man också tänka sig få en tillfredsställande militär krigslagstiftning.

Nu är det ganska uppmuntrande från min synpunkt sett — nedslående
antagligen, sett från utskottets vice ordförandes synpunkt — att i denna
fråga första lagutskottet verkligen gått från klarhet till klarhet för varje
gång det haft att behandla denna fråga. År 1919 ställde sig utskottet
på den ståndpunkt där reservanterna nu stå, d. v. s. utskottet ställde sig
av formella skäl avböjande utan att vilja taga ståndpunkt till frågans
realitet. År 1920 tog utskottet ett steg vidare, släppte den formellt avböjande
ståndpunkten, gick in för en positiv linje och påyrkade en utredning
i syfte att vinna en humanisering av strafflagen för krigsmakten.
År 1922 tar första lagutskottet ytterligare ett steg. Man fasthåller kravet
på en humanisering av strafflagen för krigsmakten. Men man påfordrar
en fullständig omarbetning för att icke blott i denna humaniserande
riktning utan även i lagtekniskt hänseende få den nuvarande lagen
förbättrad.

Det förslag, som nu föreligger är, så vitt jag kan finna, vida bättre
än det, som förelåg från utskottsmajoritetens sida år 1920. Jag vill icke
dölja, att det även i år inom utskottet naturligtvis varit olika meningar,
men då i alla fall det skrivelseförslag, som utskottet nu föreslår, innebär
ett avgjort framsteg, så ha vi enats om detta skrivelseförslag.

Däremot har jag för min del icke velat göra mig medansvarig för
den motivering, som föreligger i utskottsbetänkandet. Då ärendet behandlades
i utskottet, hade jag ett särskilt yrkande, som gick ut på att
utskottet i år borde företaga en sammanjämkning mellan kamrarnas olika
beslut 1920, varigenom frågan då bragtes på fall. Jag hade därtill hu -

Onsdagen den 22 mars f. m.

23 Nr 18.

vudsakligen två skäl. Det första skälet var tanken på det faktiska läget
i riksdagen vid frågans avgörande år 1920. Hurudant var detta läge?
Andra kammaren anslöt sig till en vid utskottsbetänkandet fogad reservation
av herr Walles in. fl., vilken gick ut på ett avskaffande av krigslagstiftningen
och den militära strafflagstiftningens inarbetande i den allmänna
strafflagen. Första kammaren antog utskottets förslag, gick således
på revisionslinjen i humaniserande riktning. Men vi få icke bortse
från att i denna kammare den mening, som sedan blev andra kammarens,
dock samlade en stark minoritet vid omröstningen om kontraproposition,
en minoritet så stark, att den motsvarade något över en tredjedel av kammarens
hela medlemsantal. Jag ansåg därför, att det hade varit riktigare
att, med hänsyn tagen till de starka sympatier, som inom riksdagen kommit
den uppfattningen till del, att man borde taga sikte på ett lägre liggande
mål än blott en revision i humaniserande riktning, nu söka komma
till en gemensam sammanjämkningslinje. År 1920 förklarade visserligen
lagutskottet, sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut, att en sammanjämkning
icke kunde äga rum. Men det veta vi ju, att denna förklaring
icke grundade sig därpå, att utskottet ansåg en sammanjämkning över
huvud taget omöjlig, utan den berodde därpå, att det fanns ingen möjlighet
att ena utskottets ledamöter om en sammanjämkningslinje. Den sammanjämkningslinje,
som jag nu inom utskottet föreslog, gick ut på en
skrivelse i överensstämmelse med utskottets förslag 1920 men med tilllägg,
att vid den blivande utredningen även den frågan skulle tagas under
övervägande, om och i vilken mån ett upphävande av den speciella strafflagstiftningen
och dennas inpassande i den allmänna strafflagen vore möjligt
och önskligt. Jag blev ensam i utskottet om denna uppfattning, och
därför har den frågan fått falla.

Men jag hade även verkliga sakskäl för denna ståndpunkt. Utskottet
säger självt här i sin motivering, att utskottet vill särskilt framhålla det
av lagrådet påtalade förhållandet, att i strafflagen för krigsmakten upptagits
bestämmelser angående brott, som icke ha något med militära förhållanden
att skaffa, och lagrådet pekar ganska kraftigt på att gränserna
mellan vad som borde anses vara militär strafflagstiftning och vad som
borde tillhöra den allmänna strafflagstiftningen icke på nöjaktigt sätt uppdragits,
och om man bara helt flyktigt kastar ögonen på kapitelrubrikerna
i strafflagen för krigsmakten, så finner man, att den nuvarande strafflagen
för krigsmakten hela linjen utefter upptar förbrytelser, vilka med
avseende å brottsbestämningarna sammanfalla med paralleller, vilka falla
under den allmänna strafflagen.

Nu är jag inte blind för att ett sådant särskiljande och ett inarbetande
i den allmänna strafflagen av vad som rätteligen borde höra dit
skulle möta ganska stora svårigheter ur lagteknisk synpunkt. Därför har
jag ju inte någon särskild anledning att urgera min ståndpunkt, då jag
anser det vara ganska självfallet, att innan man kan taga ett sådant steg,
ett annat måste gå förut, och detta, som måste gå förut, det är just vad
utskottet i sin hemställan föreslagit.

På grund av vad jag sålunda anfört och med den reservation gent -

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

Nr 18. 24

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

emot utskottets motivering, som jag här redogjort för, skall jag be, herr
vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Leander: Herr förste vice talman! Önskan att få strafflagen
för krigsmakten avskaffad'' har naturligtvis sin grund i, att man
därigenom tror sig kunna gagna de värnpliktiga. Man vill sörja för att
de icke utsättas för några övergrepp utan röna en human behandling
under den tid de skola vapenövas, och det är ju ett mycket vällovligt
syfte. I dylikt hänseende vill man också hava bort krigsdomstolarna,
varom riksdagen för ett par år sedån avlät skrivelse till Kung!. Maj:t.
Då dessa båda spörsmål stå i ett ganska intimt sammanhang med varandra,
torde det ursäktas mig, att jag något berör även frågan om
krigsdomstolamas avskaffande.

Jag får bekänna, att jag är nog kättersk att icke tro på fördelarna
för dem det vederbör av realiserandet av detta önskemål, utan jag
tror tvärtom, att det är en fördel för de värnpliktiga, att det finns
både en strafflag för krigsmakten och krigsdomstolar, även om båda
kunna behöva i någon må reformeras, och jag stöder detta mitt omdöme
på en viss erfarenhet.

Då Karlskrona ju är en militärstad ex professo, så intagas på
straffängelset där nere en hel mängd militärfångar, som skola avtjäna
frihetsstraff för begångna förseelser emot strafflagen för krigsmakten.
Vissa år kan antalet sådana fångar uppgå till ett par hundra eller
kanske till och med därutöver. Nu inträffar emellertid, att den, som
har begått brott, förseelser gent emot strafflagen för krigsmakten, också
kan hava begått ett brott, för vilket han skall rannsakas inför civil
domstol. Gången är då vanligtvis den, att han först rannsakas inför
krigsrätten och sedan hänvisas till civil domstol för att där slutdömas.
Man har därvid nästan undantagslöst gjort den iakttagelsen, att den
civila domstolen i allmänhet tillämpar strängare straff för mot krigslagen
begångna förseelser, än vad krigsrätterna bruka göra, och jag
menar, att det väl åtminstone i någon mån är ett bevis för, att icke
krigsdomstolarna fara alltför hårdhänt fram med de värnpliktiga eller
med krigsmännen utan snarare tvärtom. Och man förstår, att de, som
nu hava säte och stämma i krigsdomstolarna, bland vilka också skall
finnas en underofficer, att de, säger jag, ändå stå krigsmännen bra
mycket närmare än vad fallet kan vara med civila domare. Dessa
krigsdomstolar kunna också taga hänsyn till förmildrande omständigheter,
och det gorå de förvisso också.

Nu är det ju bara fråga om avskaffandet av strafflagen för krigsmakten,
och jag menar, att utskottet bär anfört mycket goda skäl för
sin ståndpunkt att vilja ha den kvar så att jag skall icke vidare yttra
mig om den saken, utan anser mig därvidlag kunna biträda utskottets
hemställan. Det föreligger emellertid vid innevarande års riksdag en
proposition om en sjömanslag, som enligt förslaget skall brytas ut ur
den allmänna sjölagen, och det egendomliga är att just dessa, som nu
vilja hava bort strafflagen för krigsmakten, emedan den är en special -

Onsdagen den 22 mars f. m.

25 Kr 18.

lag, ingenting hava emot att vara med om att skapa en speciallag, då

det gäller just sjömännen. strafflagen

Å andra sidan ''vill jag också villigt biträda utskottets hemställan för krigsmakrörande
strafflagens humanisering i vissa punkter. Det skulle kunna (Jen''
anföras rätt många sådana punkter, men jag vill icke längre upptaga ortstiden,
utan jag skall nöja mig bara med ett eller ett par påpekanden.

Paragraf 82 i strafflagen för krigsmakten innehåller straffbestämmelser
för vanvördigt yttrande. Det heter där i första momentet: För olämpar

krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt eller
vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom
med hotelse eller annan missfirmande gärning, och sker det i eller för
ämbetet eller tjänsten, dömes till fängelse eller varde, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.” Alltså
kan på grund av denna paragraf en krigsman, som kanske i uppretat
och upphetsat tillstånd kommit att fälla ett oöverlagt yttrande eller uttryck
rörande sin förman, med stöd av straffbestärrtmelsen dömas till
årslångt fängelsestraff, och man måste väl ändå anse, att det är ganska
hårt. Skall det nödvändigt vara fängelsestraff för dylika förseelser, så
borde man stipulera ett straffmaximum, och jag skulle kunna anföra
exempel på — trots att jag vidhåller, vad jag förut sagt, att krigsrätterna
i allmänhet döma ganska milt — att en krigsman har kunnat
dömas till 6 månaders fängelse bara för ett ganska oskyldigt uttryck,
som han fällt rörande en överordnad.

Sedan pekar ju utskottet särskilt på den stränga eller den mörka
arresten, och jag tror, att det vore mycket klokt av herrar militärer, om
de ville eftergiva denna strafform. Det går säkerligen ändå att upprätthålla
disciplinen ibland krigsfolket. Redan 1901 års kommitté påpekade
ju: ”Att lagens bestämmelser härutinnan likväl icke böra göras
strängare, än ändamålet fordrar, säger sig självt.” Och kommittérade
tillägga: ”Onödig stränghet kan nämligen såväl å andra som särskilt
inom ifrågavarande område alltför lätt alstra bitterhet och trots i
stället för motsatsen och därigenom åstadkomma något helt annat, än
vad man vill vinna”, och det är ju fullt riktigt. Därför upprepar jag,
att herrar militärer, d. v. s. befälet, säkerligen skola gorå en god gärning,
om de nu läte mörkret härutinnan vika för ljuset. Det finns
exempel på, och jag skulle kunna framdraga även sådana, att en person,
som har begått en förseelse, för vilken han fruktar att få sträng
eller mörk arrest, tänker som så: det är bäst, att jag ökar på litet, att
jag begår någon ny förseelse, på det att jag måtte få frihetsstraff. I
så fall förvandlas ju den stränga arresten till den art frihetsstraff,
till vilket personen dömes.

Jag ber alltså, herr förste vice talman, på grund av vad jag nu
anfört att få helt och fullt ansluta mig till utskottets hemställan, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Rogberg: Herr talman! Jag skall endast anhålla att få
ingå i någon granskning av det anförande, som den ärade talare, som

Jfr 18. 26

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphö- uppträdde som nummer två i ordningen, här höll. Han erinrade om det
^strafflagen sätt’ varpå kriSslagarna vid 1914 års riksdag kommit till. Men sättet
för krigsmak- för deras tillkomst, vilket må vara det ena eller det andra, torde väl
ten. vara utan någon större betydelse, under förutsättning att krigslagarna
(Forts.) något så när motsvara det allmänna rättsmedvetandet och blivit något
så när väl tillämpade. I det avseendet torde det inte förefinnas några
större anmärkningar, och om man frågar sig, om det över huvud taget
är anledning att nu gå i författning om en genomgående omarbetning
av strafflagen för krigsmakten, så torde man hava full rätt att därtill
svara nekande. Hänvisningen till vad lagrådet yttrade vid granskningen
av det förslag, som ledde till 1914 års lagstiftning, bör icke tillmätas
alltför stor betydelse. Jag påstår, att om man ser litet i detalj på de
särskilda bestämmelserna i de nu gällande krigslagarna, så kan man
säga, att krigslagarna i ett och annat avseende äro i behov av komplettering,
t. ex. angående den omtalade mörka arresten, men i behov
av omarbetning äro de icke. När i krigslagarna vissa partier införts,
som kanske icke hava sin plats inom dem, så lär det hava skett därför
att 1914 års lagstiftare ansett, att bestämmelsernas intagande i själva
krigslagarna erbjöd ett ökat mått av trygghet för de värnpliktiga.

Så kommer jag då till frågan om humaniseringen, och då vill
jag i förbigående främst säga, att efter min uppfattning ett eventuellt
bifall till det förslag, som innefattas i den av herrar David Pettersson
och Olsson i Kalmar avgivna reservationen, ingalunda hindrar, som
hä.r blivit antytt, att vid omarbetningen en skälig humanisering jämväl
blir iakttagen. Skulle en humanisering av krigslagarna verkligen
vara behövlig, så skulle jag vara den siste att motsätta mig den saken;
men när herrarne hava hört herr Leanders anförande, vari han sade,
bland annat, att krigsdomstolarna genomgående döma lindrigare än
de civila domstolarna, bör man ju ställa sig mer än tveksam till den
saken. Herr Leander har erinrat om att vissa bestämmelser i strafflagen
äro av särskilt sträng natur, men herr Leander har icke upplyst
om, huruvida domstolarna begagnat sig av lagens strängaste mått, och
än mindre upplyst om, huruvida krigsöverdomstolen ställt sig på samma
stränga ståndpunkt, som dfe lägre domstolarna kanske i ett enskilt fall
gjorh Jag tror, att även vidkommande humaniseringstanken det ej
föreligger alltför stora anledningar att nu, oberoende av den verksamhet,
som pågår för krigsväsendets hela omorganisation, vidtaga särskilda
åtgärder beträffande strafflagen, som ju står i så intimt förhållande
till hela försvarsväsendet såsom sådant.

Jag ber ytterligare att få säga, att jag har funnit ännu eu anledning
till min egen ståndpunkt uti en artikel om krigslagarna som jag under
hösten förra året läste i Svenska furirförbundets tidning. Författaren,
som säkerligen är en man med sakkunskap på sitt område, konstaterar
där — för att begagna det språk, han för — att det numera icke går
väl och icke bär sig för befälet att leva rövare med de värnpliktige.
Detta innebär ju, att nu gällande lag otvivelaktigt innehåller ett fullt
tillfredsställande skydd för dessa senare. Men författaren påstår, att

Onsdagen den 22 mars f. in.

27 Nr 18.

krigslagarna icke givit underbefälet det skydd, som det i sin egenskap "epp*°''
av befäl ansåge sig ha rätt att fordra, och följden, säger författaren, r™*fefl°geH
är den, att posten som underbefäl icke är vidare tilltalande för Sveriges krigsmakunga
män nu för tiden. Detta synes mig beklagligt, och jag fragar, och ten.
jag vill gärna ställa samma fråga till kammaren: Är det icke bättre (Forts.)

att ha en billig och rättvis krigslag i händerna på ett fullgott befäl och
underbefäl än att ha en tilläventyrs alltför mild sådan lag i händerna
på ett underbefäl och befäl, som kanske ej längre är av fullgod beskaffenhet?
StälJd inför den frågan, kan jag ej komma till annat resultat,
än att jag ansluter mig till den uppfattning, för vilken herr Hederstierna
gjort sig till tolk: men jag kan upprepa, att skulle kammaren
vilja ansluta sig till den linje, som herr David Pettersson gjort sig till
talesman för, skulle det icke stå i större strid mot min uppfattning.

Emellertid yrkar jag bifall till herr Hederstiernas reservation.

Herr K 1 e f b e c k : Herr talman, denna fråga, som nu föreligger

till kammarens avgörande, berör ett synnerligen ömtåligt ämne, där
känslor av mycket stark natur göra sig gällande, de må sedan härflyta
från olika synpunkter. Det finnes å ena sidan en hel del människor,
som mycket starkt känna det oriktiga i att strafflagen för krigsmakten
är sådan, att enligt deras mening de värnpliktige icke vederfaras full
rättvisa, och att genom dessa lagar icke heller förebygges, att de värnpliktige
utsättas för en sådan behandling, som de kunna känna kränkande
för sitt människovärde. Särskilt blir ju detta för dem motbjudande,
om de få den uppfattningen, att detta mindre riktiga förhållande
skall ha något slags sken av laglighet över sig. Å andra sidan möter
man känslorna hos människor, som betrakta fosterlandet och dess försvar
såsom det högsta av allt och därför inbilla sig, att varje åtgärd
i den riktning, som här föreslås, är ägnad att skada försvaret, även
om de icke försöka klargöra för sig, om något samband i dessa båda
hänseenden föreligger.

Jag vill nu försöka att icke låta mig behärskas vare sig av den
ena eller den andra av dessa känslor, utan söka framhålla saken rent
sakligt, så gott jag kan. Jag vill då säga, att detta önskemål om en
humanisering av strafflagen för krigsmakten sannerligen ej är något
påhitt från dessa dagar. Det frambars, såsom här erinrats, redan 1901
i en av flera representanter i riksdagen väckt motion, vilka ville hava
den reformen genomförd, att krigslagstiftningen ej skulle avvika från
den allmänna lagstiftningen i andra fall, än där det var absolut nödvändigt.
Riksdagen gjorde denna deras ståndpunkt i viss grad till sin
egen, då den i en skrivelse hemställde, att i den särskilda strafflagen för
krigsmakten måtte borttagas förekommande avvikelser från den allmänna
strafflagen, eller att dessa åtminstone måtte begränsas. Det har
också framhållits i dag, hurusom dessa av riksdagen godkända synpunkter
sedermera underströkos av lagrådet 1914, då det sade, att man hade
behov av att gå något längre, än som skett, särskilt genom att beträffande
åtskilliga förbrytelser sänka för dem satta straffminima. Det är

Nr 18. 28

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphö- visserligen sant, att den beslutade lagstiftningen i någon mån tagit
ra,ndLl av hänsyn till lagrådets anmärkningar, men även om det antagna förslaget
förrkrigsmak- gälla, så vitt jag förstår, lagrådets anmärkningar alltjämt.

ten. Nu skall man dock observera — det har redan vidrörts av några

(Forts.) föregående talare — att så länge vi icke hade allmän värnplikt, kunde
det ligga någon reson i att man fastställde strängare bestämmelser för
militärer än för andra medborgare, i ty att de förra ju trätt in i sin
ställning genom sitt eget fria val, under det att de värnpliktiga tvingas
in i värnpliktstjänstgöringen. Det har därför också var gång, då det
på allvar varit fråga om att utsträcka värnpliktstjänstgöringen, föreslagits,
att i bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten åtskilliga
mildringar skulle företagas. Så var det 1901 och på samma sätt 1914.

Vad är det då, som gör, att man ställer sig avvisande mot dessa
krav? Jo, det som man i allmänhet får höra är, att det måste finnas en
disciplin, om man skall kunna upprätthålla en stark krigsmakt, och
detta är ju ett axiom, som ingen bestrider. Men då kommer man
till den stora frågan, hur man skall vinna denna åtrådda disciplin, och
därvidlag har man, när man gick på de gamla vägarna, icke behövt
överväga utan bara sagt: ju strängare och starkare straffbestämmelserna
äro, desto bättre blir disciplinen. Det synes mig, att ett sådant
sätt att resonera bottnar i okunnighet i psykologi och särskilt mycket
stor okunnighet om unga mäns sinnesbeskaffenhet. Den minsta erfarenhet
torde ge vid handen, att man genom onödig stränghet, genom
kitslig stränghet, hos de unga åstadkommer allt annat än disciplin.
Man väcker i stället trots, som tager sig uttryck på alla möjliga sätt,
och den värnpliktige blir mer och mer skicklig i att visa sitt trots på
sådant sätt, att man ej kan komma åt honom med de gällande straffbestämmelserna.

Det gäller i stället, synes det mig, att söka komma till en verklig
disciplin och att söka upp de vägar, på vilka man kan nå den. Det
förefaller mig då vara ett första villkor, att man försöker göra klart
för de värnpliktige, vad det är för mål som de måste sträva att nå
fram till, att man söker levandegöra för dem, att värnandet av vårt
lands frihet är någonting så stort, att det behöver bli föremål för
deras energiska arbete och ansträngningar, detta dock icke givet i något
slags militär kommandoton, med vilken man förklarar det sagda vara
självklart. Ty det kan hända, att många saker, som av somliga anses
självklara, behöva framställas för andra så, att de förstå det stora
i dem. Men därmed är icke allt klart ändå, utan denna framställning
bör göras på sådant sätt, att de värnpliktige fatta, att de vägar, som
framställas såsom ledande till detta mål, verkligen också göra det. Om
en värnpliktig begriper, att han skall arbeta för ett stort och högt mål,
och begriper, att de vägar, som anvisas, verkligen leda dit, skall man
få se, att han är villig att giva sin kraft och underkasta sig uppoffringar.

I sammanhang härmed bör ock enligt min mening mycket noga
iakttaga*, att det allmänna förhållandet mellan befäl och manskap får

Onsdagen den 22 mars f. m.

29 Nr 18.

i högre grad en annan ande över sig, än som ännu förekommer. Det °™ndu/t’^''
linnés glädjande undantag, och dem talar jag icke om, utan önskar
bara, att de allt mer och mer bli regel. För ernåendet av denna all- för krigsmakmänna
förändring i förhållandet mellan befäl och manskap vill jag ten.
som ett önskemål framhålla, att de värnpliktige icke måtte behandlas (Forts.)
med detta gränslösa öfversitteri, som så ofta förekommer, varvid den
värnpliktige får höra, att han är den största idiot, som trampar vår
jord, om en knapp i rocken ej är knäppt eller dylikt, utan att de värnpliktige
få känna, att de äro personligheter, att deras personlighetsvärde
erkännes, och att de behandlas med sympati och förståelse,
kamratligt, gärna med litet humor, så att de fatta förtroende för dessa,
under vilkas ledning de äro satta. Fn disciplin, som vinnes på dessa
vägar, är av oändligt mycket högre valör än den som kommenderas
fram med stränga straffbestämmelser, och en sådan disciplin håller
provet på ett helt annat sätt än den, som vinnes med andra medel.

Nu säger man, att man icke skall bråka med detta nu, ty hela
förs-varsväsendet bär hänskjutits till försvarsrevisionen. Gent emot
detta vill jag bara invända, att det möter intet hinder alls att, om man
så vill, remittera detta ärende till försvarsrevisionen, liksom ock att
den i så fall får kompletteras med några juridiskt sakkunniga personer,
som kunna taga befattning med ärendet. Dock vill jag säga, att
frågan, om krigslagstiftningen skall humaniseras eller ej, icke nödvändigt
behöver sammankopplas med frågan om tiden för värnpliktsövningarnas
fullgörande, ty det ''skall vara precis samma anda, som skall
råda inom värnpliktsarmén, vare sig värnpliktstiden är kort eller lång.

Sedan vill jag säga ytterligare något om själva behovet av hela
denna lagstiftning, utöver vad jag redan anfört. Jag vill då hänvisa
till det kapitel i strafflagen för krigsmakten, som berör krigsartiklarna..

Där kunna vi läsa paragraf efter paragraf, där vi åtminstone från vår
sida finna, att straff och brott icke på något sätt svara mot varandra,
även med hänsyn tagen till de extra ordinära förhållanden, som med
krigstillstånd sammanhöra. Jag skall bara peka på ett par exempel
utan att alls vilja påstå, att de äro särskilt signifikativa. Där förekommer
t. ex., att en person hissar parlamentärflaggan för tidigt,
som man tycker. Då blir det strängt straff. Händer det, att en person
befinnes mindre nykter på sin post, får han mycket strängt straff.

Det finnes en hel mängd sådana saker. Vidare vill jag — frånsett
krigsartiklarna — hänvisa till de exempel på för strängt straff i förhållande
till brottet, som jag hade äran framhålla, då detta förslag
var före 1920, och till den mörka arresten, som från läkarhåll fullständigt
utdömts såsom en ovärdig strafform, skadlig och för hälsan ödeläggande.
Vidare också till de -stränga straff, som äro stadgade för
rymning. Visserligen blevo dessa 1918 något nedsatta, men då man
tänker på vad som kan falla under begreppet rymning, finner man
enligt min mening fortfarande straffbestämmelser, som äro allt för
stränga. Det har gjorts gällande, åtminstone såsom någonting möjligt,
att en person, som skall fara ut till sin kasern efter slutad permission

Xr 18. 30

Onsdagen den 22 mars £. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

och kommer för sent till permissionsbåten, som går från staden, skall
kunna straffas för rymning.

Till sist kan jag i detta sammanhang påpeka ett par kapitel i
strafflagen för krigsmakten, där straff och brott särskilt litet svara
mot varandra, nämligen hela fjärde delen av strafflagen för krigsmakten,
sotn handlar om befälhavares disciplinära myndighet. Hit hör
även 21 kap., »om handlar om ”tillrättavisningar”, som ådömas för
alla möjliga småsaker. Däribland förekomma sådana straff som förbud
att under viss bestämd tid, upp till femton dagar, vistas utom kasernområdet
eller för person ombord på fartyg förbud mot landpenmission
ända upp till trettio dagar. Där ha vi exempel på stadganden, som
enligt vår mening i alldeles särskild grad behöva komma under revision,
så att straffbestämmelserna mera komma att svara mot brotten.

Nu svarar herr Rogberg på detta, att domstolarna tillämpa ju så
milt de bestämmelser, som gälla. Men det är väl icke något bevis i
fråga om bestämmelsernas eget innehåll, ty det skall väl icke vara så,
att bestämmelser skola givas, som äro av den natur, att de rent av
uppfordra de dömande myndigheterna till att med största tänkbara
mildhet söka tillämpa dem. Jag vet t. ex., att det förekommit, såsom
det framgår av militieombudsmannens berättelser under årens lopp,
att krigsrätter blivit åtalade, därför att de, drivna av sitt rättsmedvetande,
för en, som de tyckte, lindrig förseelse givit något så när
rimligt straff och därigenom kommit i strid med själva lagbestämmelserna.
De hava i sådana fall blivit åtalade eller på annat sätt tillrättavisade
av militieombudsmannen. Att behålla bestämmelser, som
äro så uppenbart orättfärdiga, att de nödga en förståndigt dömande
myndighet att med åsidosättande av lagen söka ådöma lindrigare straff,
synes mig vara någonting, som man med det snaraste borde söka komma
ifrån. När sedan herr Rogberg slutade med att sätta upp som
enda återstående alternativ att ha kvar vår nuvarande lagstiftning och
ett fullgott befäl eller få en humaniserad lagstiftning och ett mindre
gott befäl, förstår jag icke, var logiken hamnar, ty jag kan ej tänka
mig annat, än att ett fullgott eller dåligt befäl blir precis sådant det är,
oberoende av om det har en hygglig eller en omänsklig lag att tillämpa.

Jag skulle vilja sluta med att säga ett par ord om varför fyra
av socialdemokraterna i lagutskottet gått med på lagutskottets förslag
obetingat utan att reservera sig mot motiveringen. De tre övriga socialdemokraterna
ha ju stått kvar helt på den ståndpunkt de flesta av oss
intogo 1920, nämligen vid kravet att få den särskilda strafflagen för
krigsmakten helt och hållet borttagen och i stället inarbetad i den allmänna
strafflagen. Vi fyra ha tyckt, att man också kan gå den vägen;
vi ha icke några principiella betänkligheter däremot, men vi ha menat,
att det för de värnpliktige huvudsakliga icke är, om den eller den
bestämmelsen står i strafflagen eller i en särskild lag för krigsmakten,
utan för de värnpliktige är huvudsaken, att de bestämmelser, som
reglera straffen, äro av så hygglig natur, att de stå i överensstämmelse
med vad som gäller för vanliga civila medborgare.

Onsdagen den 22 mars f. m.

31 Nr 18.

På vilken väg vinner man nu enligt vår mening fortast detta
mål? Jo, det gör man enligt vår mening genom att följa utskottets
förslag obeskuret. Ty såsom den juridiska sakkunskapen uttalat, skulle
det på ett ytterst betänkligt sätt inverka på den allmänna strafflagens
överskådlighet, om alla dessa bestämmelser skulle inarbetas däri, med
påföljd att den bleve tekniskt svår att tillämpa. Det må vara hur som
helst därmed —• den saken imponerar kanske mer på lagutskottet än
på kammarens ledamöter — men det finnes två andra skäl. Det första
är, att den tidpunkt, inom vilken vi kunna motse ett fullständigt förslag
till ny strafflag'', ligger i ett så avlägset fjärran, att innan den tiden
kommer, kanske värnpliktige under ett par generationer komma att få
lida under de nuvarande straffbestämmelserna.

Vidare erkänna de, som önska, att det skall bli en inarbetning
i strafflagen av dessa bestämmelser, att alla bestämmelser, som speciellt
hänföra sig till krigstjänsten, icke kunna inarbetas i strafflagen, utan
att det måste givas en särskild författning om den saken, en disciplinstadga
således. Disciplinstadgan skulle sålunda utvidgas, men vad skulle
det hava till följd? Jo, så vitt jag kan förstå, intet annat än det, att
just de delar av strafflagen för krigsmakten, under vilka de värnpliktiga
mest lida av oemotsvarigheten mellan brott och straff, just
de kapitlen komme att utvidgas; och sålunda skulle ett befäl, som icke
utövade sitt domarkall på humanaste sätt, kunna få ökad anledning
och ökade möjligheter att trakassera de värnpliktige.

Herr Leander ville giva oss socialdemokrater en liten gliring därför,
att vi vore villiga att på detta fält slopa speciallagstiftningen. Han
framhöll, att vi däremot vore villiga att på ett annat område, beträffande
sjömännen, införa en speciallagstiftning, som skulle brytas ut
ur den allmänna lagen. Och detta stämde icke mycket med vartannat,
menade han. Jag vill bara påpeka, att denna jämförelse är, enligt
min mening, alldeles orimlig, ty vad sjömanslagen beträffar är det icke
alls fråga om straff och brott såsom i den allmänna strafflagen för
krigsmakten, utan där är det fråga om avtal mellan arbetsgivare och
arbetare, något som sålunda icke har sin motsvarighet i fråga om strafflagar,
utan i fråga om arbetstidslagar och andra avtalslagar.

Jag ber om ursäkt, att jag uppehållit kammarens tid så länge. Och
jag ber att få sluta med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hindhagen: Jag skall endast be att få göra några allmänna
erinringar.

Det har under debatten talats om, att vi särskilt därför att vi hava
en värnpliktsarmq böra se till, att straffen bliva humana gent emot de
värnpliktige, och det ställes också i sista delen av utskottets utlåtande i
utsikt, att den nya reformen av strafflagen, som ju ligger i vida fältet,
skulle vi få nöjet att tillämpa på vår nya värnpliktsarmé. Gent emot
detta vill jag framhålla, att humanitet bör tillämpas lika väl mot legosoldater
som mot värnpliktige. Jag vill absolut icke göra någon skillnad
i det hänseendet.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

Nr 18. 32

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

Vidare har jag framfot allt känt mig mycket ointresserad av detta
betänkande, då det egentligen är en början till att locka oss slå fast, att
.den allmänna värnplikten fortfarande skall bestå under långliga tider
framåt. Detta utlåtande är ett alldeles särskilt understrykande av denna
utsikt och därför har jag icke kunnat annat än smärtsamt beröras av
detsamma.

Det framgår vidare av detta betänkande, att utskottet i första rummet
ansett, att en del organisatoriska och formella reformer böra vidtagas
i den nuvarande strafflagen för krigsmakten, och först i andra
planet kommer en hemställan om, att man även bör se till att humanitetens
fordringar bliva uppfyllda. Reservanterna herrar Pettersson i Bjälbo
och Olsson i Kalmar hava tagit bort till och med denna hänvisning till
humanitära hänsyn, och det gör ju, att hela betänkandet i den punkten
lutar mera mot organisatoriska och formella förändringar än mot humanitära
sådana. Huruvida det nu är nödvändigt att börja bråka med organisatoriska
och formella ändringar i en strafflag, som man i huvudsak
vill bibehålla, därom törs jag icke fälla något omdöme. Utskottet och
herr Hederstierna äro härom av olika meningar, och jag vågar icke säga
vem som har rätt. För min del sätter jag det humanitära i första rummet,
då jag anser, att de gamla strafflagarna över huvud taget äro byggda
på orimliga principer i fråga om straffen och deras utmätande.

Jag skall i detta sammanhang tillåta mig att beröra en punkt, som
utskottet helt och hållet förbigått, nämligen dödsstraffets avskaffande i
krigsartiklarna, trots debatterna därom förra året. Herr Hederstierna
nämnde i sitt anförande, att om herr Lindhagen icke varit sjuk vid första
motionstidens utgång, så hade han förmodligen väckt en motion i detta
ämne. Jag nickade då bifall, vilket betydde, att jag tänkt upprepa den
motion jag väckte i fjol om att dödsstraffet borde utstrykas även ur
krigsartiklarna. Denna motion avstyrktes av utskottet, men det fanns två
reservanter, dels herr Per Albin Hansson i Stockholm, som ansåg, att
i motiveringen borde inflyta, att även den saken skulle tagas i övervägande
av vederbörande sakkunniga, och dels herr Jacob Larsson, som
höll före, att riksdagen skulle i en eventuell skrivelse till Kungl. Maj: t
särskilt betona, att man borde taga under övervägande frågan om dödsstraffets
avskaffande även ur krigsartiklarna, åtminstone i görligaste
måtto. Under debatten föll herr Jacob Larsson ifrån sin reservation och
förklarade, att han naturligtvis icke kunde yrka bifall till densamma, men
jag måste ju vidhålla min ståndpunkt och yrka bifall till min motion. Den
anställda voteringen utföll så, att trots den ganska ogynnsamma situationen
utskottets förslag samlade endast 46 röster, under det att icke
mindre än 32 röster avgåvos för bifall till motionen.

Nu vill jag vid detta tillfälle endast åberopa vad jag sade då, nämligen
att de så kallade krigsartiklarna fullkomligt drypa av blod, och att
fortfarande uppehålla dem tycker jag icke är någonting tidsenligt och
allra minst något humanitärt. I varje händelse, om man anser sig böra
hava kvar detta föråldrade vapen, bör man åtminstone, såsom herr Jacob
Larsson ifrågasatte, i görligaste mån inskränka dess användning. Därom

Onsdagen den 22 mars f. in.

33 Nr 18,.

innehåller nu utskottets betänkande i år ingenting alls. Icke ens herr
Jacob Larsson har fällt någon lans för att få fram något i den vägen
i detta betänkande, och detta har varit anledningen till att jag här velat
påminna om denna kulturfråga. Enligt min uppfattning — jag upprepar
vad jag nämnde förra gången — var det avskaffande av dödsstraffet,
som skedde förra riksdagen, icke någon gärning som vi gjort
utan endast ett försenat infriande av 1864 års lagstiftares testamente till
eftervärlden. De avskaffade faktiskt dödsstraffet och förväntade, att detsamma
snart även skulle bliva formellt avskaffat. Det dröjde årtionden,
innan detta testamente exekverades av riksdagen. Det skedde i fjol.
Men dödsstraffet avskaffades i fjol icke av oss utan av 1864 års lagstiftare.
Den gärning vi däremot kunna upptaga såsom en ny sak är att
avskaffa dödsstraffet ur krigsartiklarna. Det ligger dock icke en skymt
av en sådan tanke i utskottets betänkande, utan om man läser dess motivering,
så får man snarare det intrycket, att utskottet helt och hållet
tagit avstånd därifrån.

Jag har som sagt, herr talman, intet yrkande att göra, då detta
betänkande saknar två huvudpunkter, som jag anser vara de viktigaste,
nämligen perspektiven om värnpliktens avskaffande och om dödsstraffets
avskaffande även ur krigsartiklarna. Jag är likgiltig för utgången.

Herr Pers: Herr talman! Jag kan säga, att denna sak icke upprört
någon så djup känsla hos mig heller, lika litet som hos herr Lindhagen,
men vad mig beträffar är anledningen kanhända en annan. Jag
tror, att vi gå i riktning av större humanisering av förhållandet mellan
befäl och menige, och jag tror, att detta kommer att fortgå oberoende i
stort sett av lagstiftningen, men jag tror också, att det är önskvärt, att
lagstiftningen förändras i sammanhang med en sådan förändring av den
allmänna uppfattningen.

Herr Lindhagen, för att säga några ord med anledning av hans
anförande, sympatiserade icke med utskottets behandling av frågan, tydligen
därför att utskottet icke gått in i detaljer. Men när utskottets utlåtande
slutar med en allmän hemställan om en humanisering av krigslagarna,
har man ansett sig icke böra gå in i några särskilda detaljer. Jag
tror, att herr Lindhagen måste medgiva, att hela tidsläget går i en för hans
uppfattning gynnsammare riktning än förut, och däri bör ju ligga något,
som kan försona honom med vad utskottet kommit med. Det är sant,
att de nuvarande krigslagarna äro så färska som från år 1914, men själva
detta årtal gör, att man tänker på att tidens vindar farit ganska illa fram
med mycket från år 1914, så att även denna sak kan tåla vid att ses på
litet närmare, när man nu i alla fall har fått en viss utluftning av en
hel del saker, som ansågos självklara på den tiden.

Reservanterna från första kammaren hänvisa till det samband, som
denna sak har med försvarsfrågan i dess helhet, och därav anse de, att
det bör följa, att försvarsrevisionen även skall taga denna fråga under
behandling. Men jag undrar ändå, om man med skäl kan säga det. Det
här är väl ändå en sak, som kan behandlas separat, och jag undrar, om

Första kammarens protokoll 1922. Nr 18. 3

Om upphö
rande av
strafflagen
för krigsmak
ten.

(Forts.)

Kr 18. 34

Onsdagen den 22 mars f. m.

Om upphörande
av
strafflagen
för krigsmakten.

(Forts.)

Om arbete å;

tuberkulos konvalescen ter.

icke dessa frågor om krigslagarnas humanisering och försvarsrevisionen
skulle vinna på, om de behandlades visserligen i kontakt med varandra,
så att man vet var man håller hus, men i alla fall under särskilda
arbetsdirektioner. Försvarsrevisionen, föreställer jag mig, har krubban
så pass full ändå, att den icke kan behöva få även denna sak till sina
övriga uppgifter.

Jag skall, herr talman, endast säga ett par ord gent emot herr Rogbergs
yttrande, att om riksdagen skulle följa andrakammarreservanterna.
herrar Pettersson i Bjälbo och Olsson i Kalmar, det icke vore otänkbart,
att krigslagarna lika väl skulle komma att humaniseras. Ja, men kan man
verkligen säga det? Jag föreställer mig, att den beredning, som skulle
taga upp frågan, ändå måste gå tillbaka till riksdagens behandling därav,
och när den då funne, att riksdagen avslagit förslaget om, att det skulle
uttryckligen utsägas, att krigslagarna skulle humaniseras, skulle detta
utgöra ett bestämt direktiv för, att det kunde man icke inlåta sig på,
då riksdagen tagit avstånd från denna tanke.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Hederstierna vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 4 i anledning av väckt motion, nr 36, om skrivelse till Kung!.
Maj: t angående beredande av lämpligt arbete åt tuberkulossjuka konvalescenter.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 36, hade herr Wahl hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj: t måtte anhålla om utredning angående
de åtgärder, som kunde vidtagas för beredande av lämpligt arbete
åt tuberkulossjuka konvalescenter, samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angiven orsak
hemställt, att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Petrén, Alfred: Såsom herrarna finna av betänkan det,

har motionen avstyrkts på den grund, att en utredning i frågan
redan är igångsatt av svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Vid
sådant förhållande skall jag icke tillåta mig att göra något annat yrkande
än det utskottet framställt, och ej heller har jag någon erinran
att göra mot innehållet i utskottets betänkande, då utskottet anslutit
sig till det krav, som framställts av motionären. Emellertid har jag
likväl begärt ordet för att framhålla en synpunkt.

Onsdagen den 22 mars f. ni.

35 Nr 18.

I utskottets betänkande erinras, att det givetvis blir förenat med
betydande ekonomiska uppoffringar att lösa konvalescentvården i av
motionären antydd riktning. Detta kan naturligtvis icke förnekas, men
framhållas må dock i detta sammanhang, att inrättande av arbetskolonier
för lungtuberkulösa, anordnade i intimt samband med tuberkulossjukvårdsanstalterna,
otvivelaktigt har även det gagnet med sig,
att platserna i de egentliga tuberkulossjukvårdsanstalterna komma att
bättre räcka till, och att alltså platser i dessa genom anordnande av
arbetskolonier sålunda kunna sparas. Under nuvarande förhållanden
måste ju nämligen en del obemedlade tuberkulossjuka, som endast hava
sig själva, sin egen arbetskraft att lita till, antingen stanna kvar å sjukhusen
ännu någon tid efter det att de icke längre hava behov av egentlig
sjukhusvård, och sålunda från sjukhusens synpunkt onödigt upptaga
plats å dessa, eller också måste de återvända till samhället och återupptaga
sitt arbete, innan de ännu fullständigt återvunnit sina krafter.
Men följden därav blir ofta den, att i synnerhet om arbetet måste ske
under sådana förhållanden som äro ur hygienisk synpunkt mindre
tillfredsställande — och det är ofta fallet med dem, som drabbas avlungtuberkulos
— snart nog recidiv av sjukdomen inträder med det
resultat, att sjukhusvård åter blir nödvändig. För alla mindre bemedlade
tuberkulossjuka är det därför av största betydelse, att frågan om
arbetskolonier för alla, som icke längre behöva sjukhusvård i egentlig
mening, men som dock ännu icke återvunnit hälsa och arbetskraft i
den grad, att de kunna återupptaga sitt arbete, blir ordnad.

Av vad jag nu yttrat torde också framgå, att med de nuvarande
tuber kuloss jukvårdsanstalternas verksamhet de resultat, som man åsyftat,
icke kunna fullt nås, förrän denna viktiga fråga blir ordnad.

Till sist skall jag be att få instämma i och stryka under utskottets
uttalade förhoppning, att Kungl. Maj: t, så snart nationalföreningens
utredning blivit fullbordad, tager frågan om hand och så fort ske kan
inkommer till riksdagen med förslag i denna viktiga fråga.

Om arbete åt
tuberkuloskonvalescenter.

(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu
föreliggande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 22 april
1921 om rätt för Konungen att i visst fall åsätta särskild tullavgift;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av 3 § i förordningen den 6 november
1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;
samt

nr 17, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående införande av obligatorisk hundskatt för hela riket.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Jfr 18. 36

Onsdagen den 22 mars f. m.

Omavlöningen Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial nr 17, med förslag angåf°sonafShoT
en<^e avlöningen för tjänstemän och vaktbetjänte hos riksdagens kamrar
riksdagen och Utskott.

I detta memorial hade utskottet hemställt, att riksdagen, i anledning
av ett utav kamrarnas herrar talmän framlagt förslag, måtte

1: o) besluta, att under innevarande års riksdag, utöver de i 1919
års avlöningsbestämmelser för de hos kamrarna, de ständiga och tillfälliga
utskotten samt i riksdagens kansli anställda tjänstemän och vaktbetjänte
fastställda arvoden, ersättning finge utgå till de tjänstemän
och betjänte, vilka vore innehavare av statstjänster, med två tredjedelar
av vad vederbörande befattningshavare visat sig faktiskt hava på grund
av tjänstgöring hos riksdagen avstått av den till statstjänsten hörande
lönen:

2: o) besluta, att mom. 7 i omförmälda avlöningsbestämmelser skulle
erhålla följande ändrade lydelse:

Vid slutet av varje riksdag må till vardera av de under hela riksdagen
i kamrarna anställda förste vaktmästarna och till de kamrarnas
vaktmästare, som ombesörja utdelningen av postförsändelser till kamrarnas
ledamöter, utbetalas ett belopp av 50 kronor. Därjämte må, jämväl
vid slutet av varje riksdag, till envar av de vaktmästare, vilka efter
klockan elva e. m. tjänstgjort vid aftonplena, utbetalas en extra ersättning
av fyra kronor för varje gång sådan tjänstgöring ägt rum; samt

3: o) uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret att, med beaktande
av vad i memorialet anförts, låta verkställa utredning beträffande
avlöningsförhållandena för här ifrågavarande personal, ävensom att vid
nästkommande års riksdag i vederbörlig ordning framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Herr von Geijer: Herr greve och talman! Jag skall be att
på denna punkt få yrka, att ärendet måtte återremitteras till bankoutskottet
på grund av ett förbiseende, vilket bottnar i den skrivelse, som
kanslideputerade avgivit. I denna skrivelse hemställes, såsom också
upprepas i bankoutskottets utlåtande, ”att under innevarande års riksdag,
utöver de i 1919 års avlöningsbestämmelser för de hos kamrarna,
de ständiga och tillfälliga utskotten samt i riksdagens kansli anställda
tjänstemän och vaktbetjänte givna arvoden, viss ersättning måtte få
utgå till vissa tjänstemän och betjänte”. Det är de sista orden ”och
betjänte”, som felaktigt insmugit sig i kanslideputerades skrivelse. Man
har nämligen icke haft samma bestämmelser i fråga om vaktmästare,
som anställts i riksdagen, som beträffande de där anställda tjänstemän.
Vaktmästarna hava hittills nödgats avstå hela den avlöning, som de
haft i sina ämbetsverk. Man har gått ut ifrån, att deras befattningar
i ämbetsverken och i riksdagen äro ungefär likvärdiga, och någon
direkt anledning att avsevärt öka ersättningen har icke ansetts föreligga,
dock att det givits något högre avlöning inom riksdagen än inom
respektive ämbetsverk, dels därför att man velat försäkra sig om att få
ett tillräckligt antal, dels ock därför att vaktmästaretjänstgöringen varit

Onsdagen den 22 mars f. m.

37 Nr 18.

något längre inom riksdagen. Emellertid skulle ett bifall till bankout- ^tnavlSningen
skottets memorial, vilket upprepar kanslideputerades hemställan i första ^7

punkten innebära, att vaktmästarna automatiskt skulle få en löneför- riksdagen,
höjning, vilken icke varit avsedd eller begärd. Man skulle kunna tänka (Forts.)
sig den möjligheten att helt enkelt i sammanställningen i första punkten
”tjänstemän och betjänte’'' utesluta de två sista orden, ”och betjänte”,
men då det väl ändå torde vara värt att beakta denna omständighet
och alla på densamma inverkande omständigheter — särskilt frågan
om ålderstilläggen, vilka jag har anledning antaga de fått behålla, anser
jag det bästa sättet att behandla ärendet vara att återremittera detsamma
till bankoutskottet. Samma yrkande kommer att framställas
i andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende
på förevarande memorial endast yrkats att detsamma skulle visas
åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i memorialet hemställt samt vidare på återremiss; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t angående
revision av bestämmelserna rörande pensionsåldern för civila befattningshavare
i statens tjänst, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående försäljning
av delar utav Västgöta och Skaraborgs regementens förutvarande
mötesplats Axvalls hed;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition, nr 81, angående
försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från
sådana egendomar;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående vissa försäljningar
från häradsallmänningar;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående godkännande
av försäljning av kronan såsom danaarf tillfallna lägenheten Annelund
i Ljusnarsbergs socken av Örebro län; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 juni 1913 (nr 80) angående
vård av enskildes skogar på Öland.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 5 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923

Tfr 18. 38

Onsdagen den 22 mars f. in.

av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen
till socialdepartementet.

Punkterna 1—66.

Av dessa lades punkterna 8, 19, 21, 24, 32, 48 och 57 till handlingarna.
Vad utskottet i de övriga nu ifrågavarande punkterna hemställt
bifölls.

Anslag till
nya pr ovinsialläkarbefattningar.

Punkten 67.

Kungl. Maj: t hade föreslagit riksdagen dels medgiva, att å avlöningsstaten
för förste provinsialläkare och provinsialläkare finge från och
med år 1923 uppföras ytterligare tio provinsialläkare, en var med en
årlig avlöning av 5,500 kronor, därav 4,000 kronor lön och 1,500 kronor
tjänstgöringspenningar, vartill kunde komma två ålderstillägg å lönen, det
ena med 500 kronor efter fem år och det andra jämväl med 500 kronor
efter ytterligare fem år;

dels föreskriva, att för åtnjutande av de med sagda befattningar
förenade avlöningsförmåner skulle gälla vad i kungörelsen den 13 juni
1919 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och
med år 1920 fastställda avlöningsförmåner och i därtill senare efter
riksdagens hörande gjorda tillägg funnes stadgat i fråga om motsvarande
befattningar;

dels ock, vid bifall till vad sålunda föreslagits, för tiden 1 januari—
30 juni 1923 upptaga det ordinarie anslaget till förste provinsialläkare
och provinsialläkare, nu för år 1,506,300 kronor, med ett belopp av
780,650 kronor.

I sammanhang med Kungl. Maj: ts förevarande förslag hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande motioner, väckta den ena
(nr 67) inom första kammaren av herr Ernst Svensson och den andra
(nr 124) inom andra kammaren av herr A. W. Lundén, vari hemställts,
att riksdagen ville, med bifall till vad Kungl. Maj: t föreslagit rörande
anslag för ökande av antalet provinsialläkare, uttala, att vid distriktsindelningens
bestämmande hänsyn borde tagas till i motionen berörda förhållanden.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj: ts förevarande
förslag och med avslag å herrar Ernst Svenssons och Kundens berörda
motioner

a) medgiva, att å avlöningsstaten för förste provinsialläkare och
provinsialläkare finge från och med år 1923 uppföras ytterligare fem
provinsialläkare, en var med en årlig avlöning av 5,500 kronor, därav
4,000 kronor lön och 1,500 kronor tjänstgöringspenningar, vartill kunde
komma två ålderstillägg å lönen, det ena med 500 kronor efter fem år
och det andra jämväl med 500 kronor efter ytterligare fem år;

b) föreskriva, att för åtnjutande av de med sagda befattningar
förenade avlöningsförmåner skulle gälla vad i kungörelsen den 13 juni
1919 angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de från och

Onsdagen deri 22 mars f. m.

39 IV r 18.

med år 1920 fastställda avlöningsförmåner och i därtill senare efter riksdagens
hörande gjorda tillägg funnes stadgat i fråga om motsvarande
befattningar;

c) vid bifall till vad sålunda föreslagits, för tiden 1 januari—30
juni 1923 upptaga det ordinarie anslaget till förste provinsialläkare och
provinsialläkare, nu för år 1,506,300 kronor, med ett belopp av 766,900
kronor.

Herr von Sneidern: Herr talman, mina herrar 1 Jag beklagar.
att detta ärende har kommit samtidigt i båda kamrarna, så att
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet till följd därav ej
kan bär försvara den kungl. propositionen, som jag hört sägas, att han
för närvarande gör i andra kammaren.

Här har statsutskottet — och jag beklagar det — enhälligt gått
på en sparsamhetsväg, som jag tror i detta fall ej är fullt berättigad.
Den stora sparsamhet, som visats i så många avseenden från Kungl.
Maj:ts sida, tror jag även i detta fall blivit tillräckligt iakttagen från
Kungl. Maj:ts sida, så att det varit en överflödsgäming, att det ytterligare
dragits på denna sträng från statsutskottets sida. Var oah en
måste givetvis behjärta sparsamhetssträvandena. Men då det rör ett
område som detta, där så stora missförhållanden göra sig gällande ute
i landet, såväl i norr som i söder, så är det att beklaga, att man söker
bryta ned den plan, som är uppgjord för utvecklandet av läkarverksamheten
i vårt lands olika delar. Som kammaren ju väl känner till, så upprättades
en plan av en på detta område arbetande kommitté, som blev
färdig med sitt utlåtande 1920, och enligt denna plan skulle under den
närmaste tiden tillsättas ytterligare 10 ordinarie provinsialläkare för varje
år. Riksdagen beviljade 10 platser förra året, men när Kungl. Maj: t nu
återkommer vid årets riksdag, så har statsutskottet sparat och ej velat
tillstyrka mer än 5 nya platser. Redan ur sparsamhetssynpunkten,
hur mycket man än beaktar och i det nuvarande läget måste beakta
den, kan jag ej vara med om det slut, vartill utskottet kommer. Utskottet
måtte också funnit, att detta argument, hur starkt det än är,
dock ej är fullt tillräckligt, utan statsutskottet bar även hänvisat till
en annan sida av saken och vill använda begränsningen av antalet nya
platser för att driva läkarna upp till Norrland, där vi veta, att svårigheterna
beträffande tillsättandet av läkarplatser är större än i de övriga
delarna av landet. Jag tror, att ingen bär i denna kammare och allra
minst jag i någon mån underskattar de ytterst svåra förhållanden, som
i detta avseende råda uppe i Norrland, men jag tror ej det skall lyckas
att på detta sätt råda bot på svårigheterna där uppe. Vi finna, att uppe
i Norrland är det för närvarande ej mindre än 17 ordinarie provinsialläkardistrikt,
som stå obesatta till följd av brist på sökande. Om
man nu ej tillsätter så många nya platser nere i landet, så tyckes utskottet
tro, att det därigenom skulle bli flera sökande dit upp. Så har
ju hittills ej visat sig vara förhållandet, utan läkande föredraga att
stanna nere i landet och taga de extra provinsialläkarplatser, som där

Anslag till
nya provin
sialläliarbe
fattningar.

(Forts.'')

Nr 18. 40

Onsdagen den 22 mars f. m.

Anslag till
nya provinsiollåkarbtfattningar.

(Forte.)

kunna finnas. Resultatet av att det ej öppnas möjlighet till erhållande
av nya platser nere i landet, blir endast det, att en del svårt betungade
extra provinsialläkardistrikt där nere och de fattiga kommuner, som
stå bakom dessa distrikt, bli nödgade att med utomordentligt stark
påkänning av sin ekonomi betala kostnaderna för att hålla sig med
läkare.

För att råda bot på förhållandet i Norrland, får man gå en annan
väg och söka göra det mera lockande för läkarne där uppe samt skaffa
ökade möjligheter för utbildning av ett större antal läkare. Det finnes
ett stort antal medicine studerande, men däremot finnes det begränsade
möjligheter för deras utbildning. Här äro väl de två vägar, som
man har att gå för att råda bot på bristerna uppe i Norrland, men
det lyckas ej genom någon svältkur beträffande läkarförhållandena
nere i södra delen av landet.

Nu tillåter jag mig att göra en hemställan om bifall till den kungl.
propositionen — samma yrkande har gjorts i andra kammaren; jag
tror, att debatten där pågår — men skulle kammaren, vilket jag hoppas
ej måtte ske, avslå mitt yrkande, vill jag dock göra en hemställan
till Kung!. Maj:t, att när dessa fem platser beviljas, det direktiv, som
gjorts av statsutskottet, ej måtte uppfattas på det sättet, att dessa platser
uteslutande eller till största delen användas till att öka antalet av obesatta
distrikt uppe i Norrland, utan att även de distrikt och de platser
i södra delarne av landet, där behoven också äro mycket stora, måtte
komma i atanke och deras behov bli tillgodosedda och beaktade av
Kungl. Maj :t.

Jag ber att få yrka bifall till den kungl. propositionen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Att det i denna punkt skulle

komma framställningar från olika håll om bifall till Kungl. Maj: ts
förslag, det förutsåg man nog redan inom utskottet. Det var man sålunda
förtrogen med. Det var självklart, att man på de håll. där man
nu trodde sig vara i tur att få ordinarie provinsialläkardistrikt, skulle
intressera sig för att en minskning i den tidigare uppgjorda planen ej
komme till stånd. Det är, som sagt var, mycket begripligt. Men när
den föregående ärade talaren ville göra gällande, att vad som nu föreslås
från utskottets sida innebure ett brytande mot en förut godkänd
plan, så vill jag säga att så förhåller det sig icke. Det är sant, att den
kommitté, som tidigare haft att utreda detta ärende, kommit till det
resultat, att man borde för en tid framåt årligen tillsätta 10 nya
ordinarie befattningar. Förslaget utarbetades ju under den tid. när Vi
ännu hade göda statsfinanser, när vi hade ett starkt tillopp av överskottsmedel
från statsregleringarna, under vilka förhållanden man givetvis
önskade att så mycket som möjligt främja sjukvårdsintressena. Men
jag vill erinra om, att riksdagen ej opponerade sig emot, utan godtog
statsutskottets uttalande, när utskottet samtidigt betonade, att då det
förordade, att 10 nya platser skulle tillsättas, så innebar det ej, att man
därmed prejudicierade en fortsättning av den angivna planen, utan man

Onsdagen den 22 mars f. m.

41 >r 18.

förbehöll sig redan från början uttryckligen rätt att få för varje år
och inför den situation, i vilken man då stod, pröva, huruvida och i ^uåkarbcvilken
män man skulle kunna fortsätta att realisera planen i fråga. Det fattningar.
var redan i fjol vissa betänkligheter inom utskottet mot att gå så fort, (Forts.)
som det från kommitterades sida ifrågasatts. Naturligt är, att dessa
betänkligheter växt, då det allmänna kommit i den ekonomiska situation,
som det nu befinner sig i.

Därtill kommer givetvis det obestridliga sambandet mellan å ena
sidan antalet obesatta ordinarie provinsialläkarbefattningar i Norrland
och å andra sidan det föreliggande förslaget om nya liknande befattningar
på andra håll. Det är ju känt, att vi ha haft en mycket stark
läkarbrist, men man har nu förhoppningar om, att denna brist, efter
hand skall bliva avhjälpt. Det stora tilloppet av studerande på området
i fråga innebär ju ett dylikt löfte. För närvarande förhåller det sig
dock så, att tillskapandet av nya ordinarie befattningar i södra Sverige
delvis motverkar tillsättandet i Norrland av ordinarie befattningshavare.

Att så verkligen är fallet fick utskottet också bekräftelse på. Från
deputationer, som voro uppe i denna fråga, meddelades, att e. o. provinsialläkare
på vissa håll i mellansverige, voro betänkta på att flytta
till Norrland och där söka ordinarie befattningar. Då det gällde läkare,
vilka man ville behålla, önskade man därför möjlighet att för dem
kunna ställa i utsikt snar ombildning av deras befattningar i mellansverige
till ordinarie. Jag tror sålunda, att ett faktiskt sammanhang
existerar mellan de obesatta norrlandsbefattningarna å ena sidan och
det förslag, som nu föreligger, å den andra.

Inom utskottet var det i denna fråga högst olika meningar, som
gjorde sig gällande. Det fanns medlemmar, som ansågo, att man fick
nöja sig "med att stanna på status quo för närvarande. Då man på
många områden får minska statsunderstödet och draga in förut lämnad
statshjälp, ansåg man, att man på detta område kunde stanna nagra år
vid vad man hittills lyckats åstadkomma. Andra däremot ansågo, att
då det i allt fall gällde ett område som detta, där det vore önskvärt
att så fort som möjligt förbättra förhållandena, man borde åtminstone
i viss omfattning gå propositionen till mötes, och det stannade vid,
att man slutligen enade sig om att tillstyrka 5 nya ordinarie provinsialläkarbefattningar.
Jag tror, att frågan låg så inom utskottet, att
hade ej enighet vunnits om detta antal, det är möjligt, att majoriteten
kommit att stanna vid status quo, d. v. s. att ej tillstyrka några nya
befattningar för närvarande. Detta med hänsyn dels till de ökade utsikterna
att därigenom få de distrikt, som i det här avseendet befinna
sig i den svåraste belägenheten, nämligen norrlandsdistrikten, tidigare
besatta med ordinarie innehavare, och dels å andra sidan nödvändigheten
att på alla områden varsamt öka utgifterna — ty detta är det fråga
om här.

Det förslag, statsutskottet efter en ingående behandling och med
fullständig enighet framlagt, torde under nuvarande förhållanden kunna
anses vara starkt motiverat, och jag vågar tro, att om också, som sagt,

Jfr 18. 42

Onsdagen den 22 mars f. m.

nval<t>roJ''n re!,resenlanter f°r orter, som därigenom få frågan om sina ordinarie
”kärnkarl^ provinsialläkardistrikt något undanskjuten, göra energiska ansträngninfattningar.
för att hindra den föreslagna begränsningen, riksdagens flertal

(Forts.) ändock skall finna utskottets hemställan bäst sakligt grundad.

Vad slutligen beträffar det önskemål, som den ärade talaren uttalade,
när lian sade, att om också riksdagen följde statsutskottet, så
borde därav icke följa, att man skulle förlägga de nya provinsialläkardistrikten
enbart till Norrland, utan att i det avseendet ett allsidigt
övervägande borde ske mellan samtliga distrikt, som bär kunna ifrågakomma,
sa vill jag säga för min del, och jag tror jag kan säga det
även a utskottets vägnar, att i det avseendet ha vi ingen erinran att
göra mot att det uttalande, som talaren i sådant avseende gjorde, väl
beaktas.

Jag ber, herr greve och talman, att få hemställa om godkännande
av utskottets förslag oförändrat.

Herr Rosen: Det är mycket glädjande, att statsutskottet återigen
framhållit nödvändigheten av att det göres någonting för att få
de I?* vakanta pronvinsialläkartjänsterna i Norrland tillsatta, men den
enda åtgärd, som hittills vidtagits, inskränker sig ju till att man regelbundet
annonserar platserna lediga, och lika regelbundet inträffar, att
ingen sökande anmäler sig. \ isserligen förekom det, när ansökningstiden
utgick för några dagar sedan, att ett par sökande anmält sig
till två tjänster, men av dessa har bara den ene fått förord till båda
platserna. Hur den frågan skall lösas, vet jag ej. — Emellertid nämnde
herr von Sneidern, att det vore nödvändigt, att dessa tjänster göras
mera lockande. Ja. riksdagen har ju gång på gång förbättrat förhållandena
för läkarna. Det har vidtagits åtgärder på åtskilliga håll uppe i
Norrland även från kommunernas sida för att göra förhållandena
bättre. Det linnés kommuner, som tillhandahålla läkarbostäder fritt,
och det finnes kommuner, som tillhandahålla delvis möblerade läkarbostäder,
men likväl stå dessa tjänster alltjämt vakanta. Läkarna få
flyttningsbidrag, högre löner o. s. v., men ingenting hjälper.

Jag har förut uttalat som min uppfattning, att det ej blir någon
ändring till det bättre, förrän vi fa tvangskommendering av läkare
till Norrland. Det synes, som om man även på läkarhåll börjar få klart
iöi sig, att det är den enda utvägen. lag ber att få läsa upp några
lader ur ett brev från provinsialläkaren i Råneå i Norrbotten, doktor
Fr. Gesandt. som skriver, att han i en uppsats år 1920 i Svensk
läkartidning framhållit, att det enligt hans mening framför allt är
okunnighet om förhållandena där uppe, som gör, att så många läkardistrikt
sta vakanta. Han förordar nu för sin del ett stadgande om en
ovillkorlig skyldighet för varje frisk medicine kandidat, som fullgjort
vissa bestämda kliniska tjänstgöringar, att under en viss tid, t. ex.

manader> stå till medicinalstyrelsens förfogande för vikariattjänst,
i första hand i de båda nordligaste länen, men helst i hela Norrland’.
Han säger, att om eu sådan tvångskommendering skulle komma till

Onsdagen den 22 mars f. in.

43 Jfr 18,

stånd så skulle därigenom okunnigheten bland läkarna om forhallan- prov-n
(lena i Norrland snart automatiskt skingras, lian pekar på sig själv siaiiakarb<-som ett exempel i det fallet. Han nämner, att han på sin tid blev fattningar.
tvångskommenderad till Norrbotten som civil läkarstipendiat, men se- (Fort».)
dan han fått kännedom om förhållandena där uppe, så har han kvarstannat
där, och då han nu efter 18 tjänstår söker transport söderut,
till Västerbottens län, Robertsfors distrikt, sa sker det därför, att däi
finnes en bra sjukstuga.

Det börjar kanske sålunda klarna så småningom också for lakarna.
Men jag tror, att det är nödvändigt att slå in pa den antydda
vägen, om man verkligen någon gång skall få läkartjänsterna där uppe
besatta. Jag har intet yrkande att göra, men jag tillåter mig uttala
den förhoppningen, att regeringen skall ägna saken all möjlig uppmärksamhet.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på bifall till
råd utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på bifall
till Kungl. Maj: ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr von Sneidern begärde votering, i anledning varav uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr

5 A punkten 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Kungl. Maj: ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 46.

Punkterna 68—88.

Av dessa lades punkten 76 till handlingarna. Vad utskottet i de
övriga nu ifrågavarande punkterna hemställt bifölls.

Punkten 89. Anslag till

I denna punkt hade utskottet — i enlighet med Kungl. Maj :ts
därom gjorda framställning och under hänvisning till vad vederbo- ’nstaUer
rande statsrådsprotokoll i ämnet innehölle hemställt, att riksdagen
måtte för tiden 1 januari—30 juni 1923 upptaga det ordinarie förslags -

Kr 18. 44

Onsdagen den 22 mars f. m.

Anslag till
tuberkulo»-sjakvårdsart
stal ter.

(Forts.)

anslaget till bidrag för driftkostnaderna vid tuberkulossjukvårdsanstalt.r
nu for ar 2,o00,000 kronor, med ett belopp av 1,250,000 kronor.

a 11 '' Ja8‘ kommer ej att framställa något annat vrkande

an om bifall till utskottets förslag, men jag skall tillåta mig att till denna
punkt anknyta några korta reflexioner. Även i dessa tider, då alla äro
ense om att man måste spara så mycket som möjligt, finnes det åtminstone
ej några delade meningar angående lämpligheten av att bifalla
ett saaant anslag, som det här är fråga om. Den angelägenhet, som det
har ror sig om, är av så viktig och behjärtansvärd natur, att detta som
sagt ej kan komma i fråga. Man kan dock kanske inte undgå att i alla
fall gorå sig den frågan: finnes det då ej någon möjlighet att åtminstone
någon gång i framtiden komma därhän, att man skall slippa att "iva ut
sa ofantliga summor till tuberkulossjukvården? Och kan man icke tänka
sig, att det skulle kunna finnas effektivare medel än de nu tillgängliga
till bekämpande av denna ^förhärjande sjukdom? Båda dessa frågor
skulle givetvis få sitt svar, om man även beträffande tuberkulosen kunde
finna ett specifikt medel av samma slag som för andra sjukdomar, såsom
difteri, smittkoppor och sådana. Men förutsättningen för att ett sådant
specifikt medel, ett sådant serum eller vad man vid kalla det, skall kunna
finnas en gång, ar givetvis, att den bakteriologiska forskningen bedriyes
under de bästa förutsättningar och med så stor energi som möjli°t
Och jag kan ej underlåta att i detta sammanhang fästa kammarens uppmärksamhet
på ett uttalande, som statsutskottet på en annan punkt har
gjort, då det uttryckt sin önskan, att det bakteriologiska laboratoriet skall
sättas i tillfälle att bedriva sin serumtillverkning under så ekonomiskt
gynnsamma betingelser som möjligt.

Det är två saker, som jag härvidlag anser vara av vikt. Först och
främst, att det bakteriologiska laboratoriets nuvarande drift ej blir oekonomisk,
och för att den ej skall bli oekonomisk, fordras naturligtvis
att den får den ^törsta möjliga omfattning. Jag skall endast i allra
största korthet påpeka, att man här måste instämma i statsutskottets
mening, att bakteriologiska laboratoriets serumtillverkning bör utnyttjas
så långt som någonsin är möjligt, och att endast den kvantitet av serumbehovet,
som sedan blir kvar, överlämnas till privat företag. Men för
att den bakteriologiska forskningen här i Sverige skall få de. bästa och
gynnsammaste förutsättningar, så måste också laboratoriets byggnadsväg
lösas så snart och så effektivt som möjligt. Jag kan ej underlåta
att påpeka, att denna fråga nu väntat på sin iösning i 14 års tid, och
att den nu timligen i och med det kommittébetänkande, som berör laboratoriets
organisation, kommit inför regeringen. Visserligen har majoritetens
förslag blivit avstyrkt av samtliga sakkunniga, men i alla fall har
nu utledning verkställts, och jag tillåter mig därför uttala den förhoppningen,
att regeringen måtte finna det möjligt att lösa denna byggnadsfraga
pa ett tillfredsställande sätt sa snart som möjligt. Jag tror, att man
skulle kunna tänka sig, att detta skedde, i likhet med vad fallet är i Morge.
successivt, sa att man ej förbyggde sig på en gång och ej åsamkade

Onsdagen den 22 mara f. in.

45 >!• 18.

statsverket en alltför påfrestande engångsutgift. Om det skulle befinnas
möjligt för regeringen att verkligen skrida till ett positivt och avgörande
steg i denna fråga, så tror jag också, att vi skulle ha kommit ett mycket
avsevärt steg fram på vägen till en effektivare tuberkulosvård här i landet.

Tåg ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petrén, Alfred: Den föregående ärade talaren uttalade
den förhoppningen, att man skulle försöka komma dithän en gång,
att man kunde få ett specifikt medel även mot tuberkulos liksom mot
en del andra sjukdomar och berörde i detta sammanhang en tidigare
punkt i statsutskottets betänkande, nämligen den som rör tillverkningen
av sera vid statens bakteriologiska anstalt. I anledning härav kan det
vara skäl att nämna, att bakteriologiska anstalten vid sidan av produktionen
av redan utexperimenterade sera mot vissa sjukdomar också har
den vetenskapliga uppgiften att söka framställa nya sera för sjukdomars
bekämpande. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att det
just är med hänsyn till att bakteriologiska institutet skall kunna ägna
sig så mycket som möjligt åt denna sin vetenskapliga uppgift, som detta
avtal ''har skett med ett enskilt institut om att på detta överlåta tillverkningen
av en del av det serum, som behövs för behandlingen av
difteri. Jag kan naturligtvis icke nu, herr talman, inlåta mig på den
frågan, då den icke tillhör den punkt, som nu behandlas, utan jag skall
sluta med att uttala samma önskan, som den föregående ärade talaren
uttalade — det må kanske vara mig tillåtet, eftersom han erhöll den
tillåtelsen — nämligen att det skulle vara av vikt, att den bakteriologiska
anstaltens lokalfråga kunde få en tillfredsställande lösning. De nuvarande
förhållandena bero ju på att så icke skett. Jag menar, att det
faktum, att den bakteriologiska anstalten icke mäktat att under dessa
år, då det åtgått så mycket difteriserum, framställa allt sådant som
behövts, sammanhänger med de ogynnsamma lokalförhållanden, under
vilka detta institut arbetar. Men jag vill erinra om, att medicinalstyrelsen
redan mycket tidigt har gjort framställning om byggnad för den
statsmedicinska anstalten. Den gjorde nämligen en sådan framställning
år 1908 och upprepade den 1911, och det var Kungl. Maj:t, som
gav byggnadsstyrelsen i uppdrag att söka lösa denna fråga på annat
sätt. Nu, då frågan åter kommit tillbaka till medicinalstyrelsen, har
medicinalstyrelsen återigen tillstyrkt att få en fullkomligt ny anstalt
för statens bakteriologiska institut, och jag skall sluta mitt anförande
med att uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:t så fort som möjligt
lägger fram förslag i denna fråga.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 90—139.

Av dessa lades punkterna 104, 114, 132 och 138 till handlingarna.
Vad utskottet i de återstående punkterna hemställt bifölls.

Anslag till
tuberkulos
sjukvårds
anstalter
(Forts.)

Nr 18. 46

Onsdagen den 22 mars f. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 5 B angående regleringen av utgifterna under tilläggsstatens
för år 1922 femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Dyrtidshjälp Punkten 4.

‘barnmorskor Kungl. Maj: t hade föreslagit riksdagen att till beredande enligt
ornmorj or grun(]er> som av Kungl. Maj: t närmare bestämdes, av dyrtidshjälp åt
distriktsbarnmorskor och vissa av kommun fast anställda barnmorskor
med högst 200 kronor till varje på tilläggsstat för år 1922 anvisa ett
förslagsanslag av 370,000 kronor.

För ifrågavarande ändamål hade riksdagen å tilläggsstat för år 1921
anvisat ett anslag av enahanda belopp som det av Kungl. Maj: t å 1922
års tilläggsstat nu äskade.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

”Vid prövning av Kungl. Maj: ts förevarande förslag har utskottet,
med hänsyn till den minskning i levnadsomkostnaderna, som under senaste
tiden ägt rum, ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke en
nedsättning av det maximibelopp, som för närvarande må såsom dyrtidstillägg
utgå till de barnmorskor, varom nu är fråga, skäligen bör
vidtagas, och har utskottet efter övervägande funnit sig böra föreslå,
att sagda belopp begränsas till 150 kronor. Någon sänkning av den
inkomstgräns, vid vars uppnående dyrtidshjälp ej må utbetalas, har utskottet
dock ansett sig icke böra förorda.

Vid bifall till vad utskottet sålunda föreslagit, kan det av Kungl.
Maj: t äskade anslagsbeloppet minskas med i runt tal 90,000 kronor till
280,000 kronor.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må till beredande av dyrtidshjälp
åt distriktsbarnmorskor och vissa av kommun fast anställda
barnmorskor med högst 150 kronor till varje, på tilläggsstat för år 1922
anvisa ett förslagsanslag av 280,000 kronor.”

Herr von Koch: Herr talman! Jag skulle vilja hemställa, att
kammaren i denna punkt med frångående av utskottets förslag måtte
godkänna det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt.

Som kammaren torde finna, har Kungl. Maj:t föreslagit, att det
s. k. dyrtidstillägget till barnmorskor nu skall utgå med högst 200
kronor liksom tillförne. Utskottet har däremot Hemställt, att detta
tillägg skall begränsas till högst 150 kronor om året till varje tilläggsberättigad,
och att sålunda en besparing av 90,000 kronor skall göras.

Det kan ju vid ett ytligt betraktande synas vara mycket lämpligt

Onsdagen den 22 mars f. in.

47 Nr 18.

att, i och med levnadskostnadernas minskning, såsom utskottet också
framhåller, aven dyrtidstillägget minskas. Emellertid ber jag kammarens
ledamöter beakta, att det här är fråga om ett dyrtidstillägg, som är av ett
alldeles säreget slag. Man kan knappast kalla det för dyrtidstillägg
eller dyrtidshjälp, utan det är ett bidrag, som av staten lämnas för att
hjälpa de i ekonomiskt hänseende sämst ställda barnmorskorna i landet.
Denna hjälp utgår nämligen, som herrarna torde finna, allenast till de
barnmorskor, vilka hava under 1,500 kronors inkomst om året, och
bidraget upphör att utgå, när inkomsten belöper sig till 1,500 kronor
om året. Det är sålunda eu åtgärd för att hjälpa de barnmorskor, som
äro sämst situerade, antingen de äro anställda hos kommunerna eller
de äro s. k. distriktsbarnmorskor.

Nu har utskottet föreslagit, att denna hjälp skall minskas till 150
kronor. Ja, mina herrar, det kan tyckas för många här, att 50 kronor
är en obetydlighet: 50 kronor, vad betyder det! Men för dessa personer,
som kanske hava en lön av 800 å 1,000 kronor om aret, betyder
i själva verket denna hjälp icke så litet. Enligt utskottets förslag skall
nu dyrtidshjälp lämnas endast till sådana barnmorskor, vilkas inkomst
understiger 1,350 kronor om året. Sparsamhet, mina herrar, är ju eu
dygd, framför allt i dessa tider, men det kan finnas tillfällen, då man
går något för långt i sparsamhet. Det kan knappast behövas, att man
i denna kammare erinrar om den betydelsefulla uppgift, som barnmorskorna
hava sig ålagd, men jag vill framhålla, att det icke allenast
är så, att de bära ansvaret för liv och död i en kritisk tidpunkt, då den
nya världsmedborgaren träder fram i världen, utan vad jag vill särskilt
betona och med stöd av egen erfarenhet från mina resor på landsbygden
kraftigt understryka, det är, att dessa barnmorskor kunna anses
hava i stigande utsträckning fått jämväl en annan betydelse och en
annan uppgift under senare tider. De hava i ganska stor omfattning
börjat användas i folkhygienens tjänst, och de hava särskilt vid tillkomsten
av de nya barnavårdslagarna, t. ex. i fråga om barn utom
äktenskapet, fått en viktig uppgift sig ålagd. Jag kan från min erfarenhet
intyga, att det finns kommuner i vårt land, där dessa barnmorskor
äro snart sagt de enda, som kunna på ett verksamt sätt biträda
i dessa viktiga angelägenheter.

Jag kom häromdagen till en av de mest avlägsna, mest isolerade
kommunerna i vårt land, och fann, att å denna avlägsna ort, där man
skulle tro, att förhållandena i detta hänseende voro goda, bortåt 50
procent av alla barn voro födda utom äktenskapet, och att i denna
trakt, där hemmen kunde väntas lämna behövlig fostran, åtgärder
måste påkallas för att skilja vissa av barnen från hemmen och uppfostra
dem i hem för varnartiga. Jag fann också, att i denna kommun
barnmorskan var den enda, som man egentligen kunde vända sig till,
för att få hjälp i det stora arbete, som där förelåg. Men jag har
också kommit till kommuner, där barnmorskorna äro så medtagna av
ekonomiska bekymmer och svårigheter, att man icke kunnat påkalla
deras biträde, vare sig i barnavårdsnämnden eller i fattigvårdsstyrel -

Dyrtidshjälp
ät distriktsbarnmorskor

m. fl.
(Forts.)

>''r 18. 4S

Onsdagen den 22 mars f. m.

Dyrtidshjäip. sen euer på annat sätt. Jag menar med detta, att det är en ganska stor
barnmorskor sa^- om man. utan större kostnader, utan att anställa nya funktionärer
m. fl. av något slag —* vilket man nog kan kosta på sig i de stora städerna

(Forts.) och i de störa landskommunerna — kan använda sig av dessa, över allt

befintliga, omkring 2,000 barnmorskor just på detta viktiga område
för barnavård, fattigvård och sjukvård. Men då kräves det, att dessa
barnmorskor hava en någorlunda betryggad ekonomisk ställning.

Den nedsättning i barnmorskornas löneförmåner, som nu föreslås,
är, som jag nämnde, icke så stor ifrån vår synpunkt sett, men på landsbygden
betyda dessa pengar icke så litet, och särskilt vad angår de
isolerade kommunerna tror jag det är av utomordentlig betydelse, att
just denna hjälp lämnas till så stort belopp som möjligt, ty där, mina
herrar, är fattigdomen ännu och icke minst i dessa tider så stor, att
det allt som oftast inträffar, att barnmorskorna icke kunna få någon
som helst ersättning för sina förrättningar. Deras ekonomiska ställning
är då mycket bekymmersam.

Det är därför, -herr talman, som jag velat vädja till kammaren att
icke godkänna utskottets förslag i dess nuvarande avfattning, utan
gå på den linje, som Kungl. Maj: t föreslagit, nämligen att riksdagen
skulle såsom hittills bevilja en dyrtidshjäip av 200 kronor om året under
förut givna villkor. Jag tillåter mig sålunda, herr talman, att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt.

Herr Nilsson, Johan, i Skottlandshus: Ja, herr talman,*

statsutskottets förslag får icke uppfattas så, som den siste ärade talaren
ville göra gällande, att det innebär ett underskattande av barnmorskornas
stora betydelse i deras tjänsteförrättning, utan statsutskottet har sett
på frågan rent ekonomiskt och har icke haft anledning att gorå något
annat nu, därför att förhållandet är det, att barnmorskorna fingo sina
löner reglerade och godkända av riksdagen för två år sedan. Då avvägdes
ju deras ekonomiska förhållanden, men utöver sin lön hava
de under två års förlopp fått ett fast dyrtidstillägg av 200 kronor var
om året. Såsom den ekonomiska situationen nu reglerar sig, är det
tydligt, att man anser, att här någon minskning nu bör kunna äga
rum, och man kan säga, att sedan den kungl. propositionen utarbetats,
en förskjutning ägt rum i den riktningen, att någon minskning utöver
Kungl. Maj: ts förslag skulle vara berättigad.

Herr von Koch sade, att man går för långt i sparsamhet, men
det tror jag icke, att man i något hänseende kan göra, sådana som
tidsförhållandena nu äro. Det är visserligen sant, att utskottets förslag
för barnmorskorna innebär en minskning i inkomst, men om man jämför
deras ställning med en mängd medborgares här i landet i närvarande
stund, så tror jag, att de hava en ganska tillfredsställande ekonomisk
ställning. Det är ju så, att de utöver de direkta lönerna på sina håll
hava ganska betydande extra inkomster.

Jag tror därför, att kammaren utan tvekan kan följa statsutskottets
förslag härutinnan, till vilket jag ber att få yrka bifall.

Onsdagen den 22 mars f. ni.

49 Nr 18.

Fröken Hesselgren: Herr greve och talman! Jag har begärt
ordet för att yrka bifall till Kungl. Maj: ts proposition.

Jag förstår mycket väl, att vi nn behöva spara och spara på alla
håll och kanter, men jag måste å andra sidan säga, att detta icke borde
få gälla, när denna sparsamhet skall gå ut över en kår av kvinnor,
som ha ett så maktpåliggande och slitsamt arbete, på samma gång som
de på många håll verkligen leva under ytterst svåra ekonomiska förhållanden.
Det har visserligen sagts här, att deras löner nu hava reglerats
och att det har blivit bättre för dem. Ja, det är sant, det har
blivit bättre, men från vad har det blivit bättre? Jo, ifrån eu oerhört
dålig ställning!

Det har också påpekats här, att de kunna räkna med de extra
inkomster, som de enligt av kommunerna fastställd taxa ha rätt att
taga ut av sina patienter. Men dessa taxor, som i sig själva äro mycket
små, kunna de f. n. räkna på i mycket mindre grad än förut. Redan
under normala förhållanden ha de haft ytterst svårt att få ut dessa
av sin fattigare klientel. I Skåne är det kanske lättare, men om vi
tänka på förhållandena uppe i de fattiga Norrlandsdistrikten och även
i Värmland och i Småland, visar det sig, att det är sällan som barnmorskorna
verkligen kunnat få ut denna extra inkomst. Under den
förfärliga depressionstid vi nu leva i och under rådande arbetslöshet,
blir det naturligtvis ännu svårare för dem att få ut sina taxor. Vad
hava de sålunda att leva av? Jo, de hava sin ordinarie inkomst, som
i bästa fall med dyrtidstillägget kan gå upp till 1,500 kronor jämte
möjligen någon liten extra inkomst. Nu är det att märka, att dessa
människor hava icke rättighet att skaffa sig extra inkomster på annat
sätt än genom utövande av sitt yrke. Det står nämligen i deras stadga
föreskrivet, att de icke få använda sina händer till något grovarbete.
Detta betyder även att de icke ens alltid kunna sköta de grovsysslor,
som höra till deras eget hem, att de icke alltid kunna få tvätta sina
kläder själva eller skura sina golv, utan att de måste hava extra hjälp
därför. Dessa 50 kronor, som säkerligen förefalla många av herrarna
här som ingenting, betyda kanske just den lön en barnmorska måste
betala för att erhålla den extrahjälp, som hon behöver för att kunna
skona sina händer och sköta sitt yrke så som hon är skyldig att göra.
Hennes yrke är ju också i hög grad beroende av om hon är renlig
och noggrann i skötseln såväl av sig själv som av sina patienter, härpå
hänger framgången av hennes arbete och renlighet kostar pengar. Det
torde med fog kunna sägas att vi åtminstone till en viss grad ha denna
strävsamma kår att tacka för det faktum, att barnsängsfeber och småbarnsdödligheten
har sjunkit så betydligt som den gjort i vårt land,
och då tycker jag, att det är bra hårt, att man nu vid en tidpunkt, då
deras ekonomiska förhållanden säkerligen i alla fall bli sämre, skulle
hjälpa till att göra den ännu sämre genom detta avdrag.

Herr greve och talman! Jag ber att på det allvarligaste få yrka
bifall till Kungl. Maj: ts proposition.

Första kammarens y»''otokoU 1922. Nr IS. 4

Dyrtidshjälp
åt distriktsbummorskor

m. fl.
(Forts.)

Nr 18. 50

Oasdagen den 22 mars f. m.

Dyrtidshjålp
åt distriktsburnmorskof

m. fl.
(Forts.)

Herr Ekman, Carl Gustaf: Det är sannerligen, herr talman,
icke någon trevlig och lätt uppgift att gent emot anföranden sådana
som det sista här försvara utskottets hemställan, men jag tror i varje
fall, att man kan säga, att utskottets förslag vilar på goda och sakliga
grunder.

Då jag hörde herr von Koch för en stund sedan säga, att sparsamheten
är en dygd, men att det kan sparas på orätt plats och sparas så,
att man egentligen skadar sig själv — snålheten kan bedraga visheten
— så påminde jag mig särskilt vad som förekom vid en riksdag för ett
par år sedan. Jag gav då särskilt akt på en tidning, som med särskild
kraft^ yttrade sig i varje fråga, där inom statsutskottet eller riksdagen
förelåg olika meningar beträffande anslag. Denna tidning förordade vid
varje sådant tillfälle det högre anslagsbeloppet. Men samma dag som
riksdagen åtskildes och det gällde att sammanfatta sin mening om det
sätt varpå riksdagen fyllt sin uppgift, så förklarade tidningen i fråga,
att riksdagen alldeles särskilt brustit däri, att den visat sig icke beakta
nödvändigheten av sparsamhet i statsförvaltningen. Det är nog så, att
var och en tycker, då han kommer till det område, som alldeles speciellt
intresserar honom, att den av statsutskottet anbragta sparsamheten är
missriktad och malplacerad. Men jag tror, att det är nödvändigt att följa
ungefär samma principer över hela linjen, även om ur den enskildes synpunkt
det ena fallet kan se mer behjärtansvärt ut än det andra.

Nu förhåller det sig så med ifrågavarande befattningshavare, att
de under kristiden erhållit sina löner reglerade och reglerade på ett sådant
sätt, att förbättringen i deras löneställning blivit procentuellt större än
på något annat motsvarande område. Det lönebelopp, som man för dem
tidigare räknat med, har väl, kan man säga, genom löneregleringen under
kristiden ungefär tredubblats. Därpå har sedermera, med hänsyn till
dyrtiden, lagts ett särskilt dyrtidstillägg, men i stället för att såsom
andra dyrtidstillägg följa priskurvan har detta givits i form av ett visst
fixt anslag. När det sålunda här är fråga om ett dyrtidsanslag, som har
denna fixa karaktär, och då nu i övrigt alla statens befattningshavare,
jämväl alla kvinnliga befattningshavare, få å den del av deras lön, som
utgår i form av dyrtidstillägg, vidkännas minskning — och detta gäller
jämväl i en hel del fall befattningshavare, som stå kvar på den löneställning
som de hade före 1914 — då hemställer jag, huruvida det verkligen
kan sakligt försvaras, att man här skulle låta en befattningshavaregrupp
stå kvar i orubbat läge med sitt dyrtidstillägg, trots att denna
grupp under kristiden fått sin grundlön reglerad på det sätt, som faktiskt
skett. Åtminstone har icke statsutskottet, som har skyldighet att
taga hänsyn till att det följes ungefär likartade principer över hela linjen
och att söka skipa rättvisa mellan olika befattningshavare, sett sig i stånd
att förfara på i det ena fallet det sättet och i det andra fallet på ett helt
motsatt sätt.

Jag måste dessutom säga, att det är uppenbart, att med den prissänkning
i levnadskostnaderna, som nu ägt rum, dessa befattningshavare
i fortsättningen komma att med hänsyn till sin totalinkomst, även därest

Onsdagen den 22 mars f. in.

51 >''r 18.

utskottets förslag bifalles, stå i ett bättre läge än de gjort tidigare under
kristiden, då de varit hänvisade till samma löneinkomster och ungefär
samma dyrtidstillägg som de nu skulle få uppbära.

På grund av vad jag sålunda anfört tillåter jag mig att hemställa
om godkännande av utskottets förslag.

Herr statsrådet Sandler: Herr talman! Efter de klargörande
anföranden, som hållits till förmån för Kungl. Maj: ts förslag av två
föregående talare under debatten, är det egentligen icke mycket att tilllägga
beträffande de motiv, som tala för ett bifall till regeringsförslaget.
Det är egentligen en enda punkt, som jag skulle vilja särskilt stryka
under.

Jag tror nämligen, att det är viktigt, att man i denna kammare icke
fäster avseende uteslutande vid den omständigheten, att detta anslag
framträder under rubriken dyrtidshjälp, vilket ord naturligtvis framkallar
analogier med alla andra dyrtidstillägg, som denna riksdag har att
behandla och som därför helt naturligt framkallar hos kammaren det
intrycket att, hur det nu än må vara med denna kårs ansvarsfulla arbete
och med eventuella bristfälligheter beträffande denna kårs avlöningsförhållanden,
måste vi behandla detta dyrtidstillägg som alla andra sådana
och följaktligen låta det undergå tillbörlig beskäring på grund av de
rådande prisförhåilandena. Jag tillåter mig understryka, att, såsom framhållits
redan under den föregående debatten, det dock här är fråga om
ett anslag av en helt annan karaktär än de vanliga dyrtidstilläggen, enär
det utgår under sådana förhållanden, att över huvud taget utgåendet av
anslaget är beroende av storleken av vederbörandes inkomst. Det förefaller
mig verkligen, att man nog mycket väl kan diskutera här både
länge och väl, huruvida det bör betraktas såsom dyrtidstillägg, eller om
det bör betecknas såsom eu lönefyllnad beträffande de befattningshavare,
som hava de -lägsta inkomsterna. Jag tror därför, att kammaren icke
behöver, såsom den siste ärade talaren sade, känna sig utan vidare bunden
i sin uppfattning rörande dyrtidstilläggets nödvändiga nedgång och
för den skull här bifalla statsutskottets hemställan. För min del vågar
jag tro, att det sannerligen icke skulle ske någon riksolycka, ifall Kungl.
Maj: ts förslag i denna punkt vunne kammarens bifall.

Jag vågar hemställa till kammarens benägna övervägande, huruvida
det ändock icke skulle kunna vara önskvärt, med hänsyn till beskaffenheten
av det arbete, som denna kår har att utföra, att kammaren i denna
punkt icke följer statsutskottet, utan den kungl. propositionen.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber att i korthet få replikera
herr statsrådet och säga, att det här, så vitt jag förstår, icke kan
vara någon som helst tvekan om att detta är en dyrtidshjälp, avsedd
att motsvara den dyrtidshjälp, som i övrigt utgår till befattningshavare
i allmänhet. När man valde den form för dyrtidshjälp, som i det
föreliggande fallet gäller, så skedde det med hänsyn till de egenartade
förhållanden, varunder lönen för ifrågavarande befattningshavare utgår.

Dyrtidshjälp
åt d us t rikt sbarnmorskor

m. fl.
(Forts.)

År 18. 52

Onsdagen den 22 mars f. m.

Dyrtidshjälp
åt distriktsbcirr
morsk ott
m. fl.
(Forts.)

Det var emellertid vid det tillfället ingen som helst tvekan om att det
här verkligen var fråga om dyrtidshjälp, utan det gällde då endast
att välja en form, som anpassade sig efter denna befattningshavaregrupps
anställningsvillkor.

Jag vill därtill blott lägga, att det ”naturligtvis icke sker någon
riksolycka”, om Kungl. Maj:ts förslag bifalles — det har heller ingen
påstått. Det är bara det skälet emot ett sådant bifall, att vi därmed
mot den ene befattningshavaren handla si, mot den andre så och mot
den tredje på ett annat sätt. Fullständigt betydelselöst torde det dock
icke vara, om statsmakterna med skäl kunna få den erinringen riktad
emot sitt förfarande. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Hult: Herr talman! Med anledning av vad som anförts
från statsutskottshåll angående den lönereglering, som för ett par år
sedan genomfördes för distriktsbarnmorskorna, kan det kanske vara
lämpligt att med några ord erinra om hur den löneregleringen ser ut.
Det är för närvarande så, att barnmorskorna åtnjuta en lön av tillsammans
800 kronor jämte naturaförmåner, vartill kommer taxa efter
av barnmorskestyrelsen fastställda grunder. Man kan väl ändå inte
såga, att en lönereglering, som medger nämnda löneförmåner och fastställd
efter grunder som för övrigt blivit utarbetade långt innan denna
lönereglering kom till stånd, är av den beskaffenhet, att den motiverar
ett frångående av Kungl. Maj:ts förslag. Jag har i min befattning
att avlöna omkring 50 barnmorskor i vårt län och känner därför mycket
väl till förhållandena. Jag vet, att deras inkomster av taxan under
den sista tiden blivit mycket små. Det är endast den ordinarie lönen
de ha att trygga sig till, och denna utgår i de allra flesta fall med 800
kronor om året kontant jämte de förmåner jag nyss talade om. Jag
tror följaktligen, att förhållandena äro sådana, att det är högst behjärtansvärt,
att barnmorskorna även under år 1922 få det dyrtidstillägg
om 200 kronor, som kommit dem till del de närmast föregående åren.
Jag ber därför, herr greve och talman, att få ansluta mig till yrkandet
om bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt
därunder framkomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare därpå att kammaren,
med avslag å vad utskottet hemställt, så vitt det skilde sig från
Kungl. Maj: ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och anslogs
en omröstningsproposition av följande lydelse :

Den, som vill, att kammaren, med avslag å statsutskottets i dess
utlåtande nr 5 B punkten 4 gjorda hemställan, så vitt den skiljer sig från

Onsdagen den 22 mars f. m.

53 Xr 18.

Kungl. Maj: ts framställning
oförändrad, röstar

ämnet, skall bifalla denna framställning Dyrtidshjaip

åt distrikts -

åt distriktsburnmorskcr

m. fl.
(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Punkterna 5—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

Herr statsrådet Åkerman avlämnade Kungl. Maj: ts propositioner:

nr 179, angående fortsatt utbyggande av tekniska högskolan;

nr 180, angående dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda
xmdervisningsanstalter;

nr 186, angående inredning och möblering av nybyggnad för hantverksskolan
i Kristinehamn för blinda;

nr 187, angående pension åt f. d. lärarna vid tekniska skolan i Stockholm
C. H. Österberg och P. Malmén samt vaktmästaren vid samma
skola C. G. A. Agrén;

nr 194, angående inredning och utrustning av tandläkarinstitutets
nya lokaler;

nr 225, angående. omorganisation av bergsskolorna i Filipstad och
Falun;

nr 226, med förslag till grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret
1922—1923 åt dels kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade
pastorat samt åt kontraktsprostar och vissa extra ordinarie präster, dels
•ock innehavare av prästerliga emeritilöner;

nr 227, angående vissa bestämmelser rörande pension för t. f. rektor
vid blindundervisningsanstalt;

nr 237, angående nya byggnader för folkskoleseminariet i Linköping;
samt

nr 238, angående nybyggnad för de kemiska och fysiska institutionerna
vid Chalmers tekniska institut.

Ta — 56;
Nej — 59.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 64, till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition

Nr 18. 54

Onsdagen den 22 mars f. m.

med förslag till dels förordning angående uppbörd av avgifter för försäkringar
i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för
olycksfall i arbete, dels ock förordning om ändrad lydelse av §§ 4, 8
och 12 i förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av bifogade läkareintyg får jag härmed vördsamt
anhålla om ledighet från och med den 22 innevarande månad tillsvidare
från riksdagsgöromålen.

Stockholm den 22 mars 1922.

E. Hagfält.

Riksdagsman E. J. Hagfält, som lider av cholelithiasis, är på grund
av denna sin sjukdom oförmögen till arbete under de närmaste dagarna,
intygar

Stockholm den 20 mars 1922.

/. Tillgren,

Leg. läk.

På gjord proposition bifölls ansökningen för den tid det i åberopade
läkarintyget omförmälda hindret varade.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades vidare herr Rune från
och med den 20 nästkommande april till och med den 3 påföljande maj
för bevistande av en internationell järnvägskongress i Rom.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:
nr 7 A, angående regleringen för tiden 1 januari—30 juni 1923 av
utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet;

nr 7 B, i anledning av vissa av Kungl. Maj: t under tilläggsstatens
för år 1922 sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet,
gjorda framställningar;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående användande
av överskott i Djurgårdskassan till säkerställande under 1923 av
Ulriksdals kungsgårds förvaltning och drift;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående ändrade
tjänstledighetsavdrag för viss militär personal;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående efterskänkande
i vissa fall av återbetalningsskyldigheten av till indelt manskap
vid armén oriktigt utbetald krigstidshjälp;

Onsdagen den 22 mars f. m.

65 Nr 18.

nr 21, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående officerares och underofficerares med vederlikar tjänstgöringstraktamenten; nr

22, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition angående bestridande
av kostnader för avhjälpande av vissa stormskador inom Älvsborgs
fästning och Nya varvet;

nr 23, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ändrad
disposition av medel, anvisade till förändring av undervattenssidotuberna
å vissa pansarbåtar; och

nr 24, i anledning av vissa utav Kungl. Maj: t gjorda framställningar
om anvisande å 1922 års tilläggsstat under fjärde huvudtiteln
av anslag till förstärkning av åtskilliga för marinen avsedda ordinarie
reservationsanslag;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående disponerande
av 1921 års avkastning av statens hästavelsfond;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till
förordning med vissa bestämmelser angående skogsvårdsavgifter från
skyddsskogarna inom Jämtlands län;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj : ts proposition, nr 60, angående försäljning
av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter från sådana
egendomar;

nr 23, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj: t
angående upplåtande av kronoegendomar för utrönande av jordbrukets
verkliga produktionskostnader; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående understöd
till delägarna i Jukkasjärvi by till täckande av vissa utgifter vid
laga skifte av byn; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion, nr 5, angående förenkling av
skatteuppbördsväsendet; och

nr 6, i anledning av väckt motion, nr 101, om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande inom rikets stora städer av hygieniska bostäder
för den ogifta manliga befolkningen.

Efter föredragning av Kungl. Maj: ts denna dag avlämnade propositioner
blev propositionen nr 237 på begäran bordlagd, varemot de
övriga nu hänvisades, nr 178, 203, 230 och 234 till bevillningsutskottet,
nr 179, 180, 186, 194, 206, 214, 225, 226, 228, 231, 232 och 238 till statsutskottet,
nr 187, 189, 227, 229, 233 och 239 till bankoutskottet, nr 199,
200 och 215 till andra särskilda utskottet, nr 204 till konstitutionsutskottet
samt nr 220, 223, 235 och 236 till behandling av lagutskott.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts förslag om an -

Jfr 18. 56

Onsdagen den 22 mars e. m.

visande av medel till täckande av kostnader för Flaten- och Snesensjöarnas
reglering.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Herr Frändén avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 123, i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till lag
om allmänna vägar på landet.

Motionen hänvisades till andra särskilda utskottet.

Kammaren åtskildes kl. 3,24 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 22 mars e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets memorial nr 11, i anledning av olika meningar
mellan kamrarna, till vilket utskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 128 bör hänvisas; samt

bevillningsutskottets betänkande nr 18, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändringar av vissa rubriker i den vid förordningen
den 9 juni 1911 (nr 80) med tulltaxa för inkommande varor
fogade tulltaxa.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 147, med förslag till lag om sparbanker m. m.;
nr 148, angående anslag dels till avlöning åt en föredragande inom
finansdepartementet i ärenden rörande sparbanksväsendet, dels ock till
bestridande av kostnaderna för sparbanksinspektörens verksamhet;

nr 182, med förslag till förordning angående beskattning av
socker m. m.;

nr 191, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. m.;

Onsdagen den 22 mars e. m.

67 Nr 18.

nr 205, med förslag till lag om ändrad lydelse av 52 och 168 §§
i lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse;

nr 211, angående anslag till bestridande av vissa utskylder för
det franska beskickningshuset i Stockholm;

nr 216, med förslag till förordning angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker; samt

nr 240, angående ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Dessa propositioner föredrogos var för sig, och hänvisades därvid
propositionerna nr 147 och 205 till bankoutskottet, propositionerna
nr 148 och 211 till statsutskottet, propositionen nr 191 till bevillningsutskottet
samt propositionen nr 240 till behandling av lagutskott. Propositionerna
nr 182 och 216 blevo på begäran bordlagda.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter
kammarens sammanträde avslutades kl. 8,10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 18. 58

Torsdagen den 23 mars.

Torsdagen den 23 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Efter föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 182, med förslag
till förordning angående beskattning av socker m. m., hänvisades
denna proposition, så vitt den angick förordningsförslaget, till bevillningsutskottet,
i vad den avsåg pensionering, engångsunderstöd och tillfälliga
understöd, till bankoutskottet samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
proposition nr 216, med förslag till förordning angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 237, angående nya byggnader för folkskoleseminariet i Linköping.

Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial
nr 11, i anledning av olika meningar mellan kamrarna, till vilket
utskott Kungl. Maj:ts proposition nr 128 bör hänvisas.

Föredrogos men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 7 A och B samt nr 18—24, bevillningsutskottets
betänkande nr 18, jordbruksutskottets utlåtanden nr 20—24 ävensom
första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 5 och 6.

Friherre Fleming erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag skall be att få föreslå, att på morgondagens föredrag -

Torsdagen den 23 mars.

59 Nr 18.

ningslista främst bland två gånger bordlagda ärenden uppföres bevillningsutskottets
betänkande nr 18.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 3,09 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.