Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m

ProtokollRiksdagens protokoll 1917:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet von Sydow avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga
propositioner:

nr 227, angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
fondmedel;

nr 263, angående anslag för avsättning till lånefonden för
tjänstemannasamhället vid Mörby m. m.;

nr 266, angående uppförande av ett nytt hospital vid Hälsingborg;
och

nr 271, angående rätt för åtskilliga tjänstemän av lägre grad vid
statens järnvägar med särskild yrkesutbildning att i avlöningshänseende
tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöringstid.

Justerades protokollen för den 18, 19 och 20 i denna månad.

Anmäldes och boirdlades:

lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av 20 kap. 2 § strafflagen; samt

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13. i
anledning av väckt motion om åvägabringande av utredning, huruvida
och under vilka villkor statsbidrag skall kunna lämnas som
hjälp till bosättning åt personer, vilka ämna ingå äktenskap.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 94, i anledning av väckta motioner om anslag till befrämjande
av inhemsk linodling m. m.; och

nr 95, i anledning av väckt motion angående förhöjning av
stadsbidrag till innehavare av vissa odlingslägenheter och skogstorp.

kammaren.

Onsdagen den 25 april, f. m.

Första kammarens protokoll 1917. N:r 35.

1

Sr Bo. 2

Onsdagen den 25 april, f. m.

Anmäldes ocli godkändes lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 100, till Konungen i anledning av dels Kungl. Ma.j:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 1 ock
2 §§ rättegångsbalken, dels Kungl. Ma,j:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken m. m., dels
ock en med anledning av förstnämnda proposition väckt motion.

Föredrogos ock känvisades till konstitutionsutskottet de av kerr
Kvarnzelius m. fl. väckta motionerna:

rur 129, om åtgärder för åvägabringande av ett närmare samarbete
mellan regering och riksdag i viktigare utrikespolitiska angelägenheter;
samt

nr 130, om ändring av §§ 9, 16, 19, 21 ock 24 riksdagsordningen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran bevillningsutskottets
betänkande nr 28.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkanden nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för tullfri disposition av tullpliktiga utställningsföremål,
som införts till baltiska utställningen i Malmö år
1914, ock

nr 27, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för befrämjande av sulfitsprittillveirkningen
i riket,

bifölls vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
till lantförsvaret av de till Flyinge kungsgård hörande områdena
Räfthagen ock kungsmarkerna i Malmöhus län m. m. ävensom
en i ämnet väckt motion;

nr 41, i anledning av väckt motion angående försäljning av de
s. k. Stenhammarstomterna inom Flens municipalsamhälle;

nr 42, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om tillämpningen av gällande bestämmelser angående
villkoren för lån från odlingslånefonden; samt

nr 43, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj :t angående ytterligare åtgärder för livsmedelsproduktionens
säkerställande m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Ousdugeu ilen 25 april, f. m.

3 Nr 35.

Föredraga anyo första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1(1, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Ma,i:t angående åstadkommande efter fredsslutet av ett förnuftig
ekonomiskt samarbete mellan alla stater.

I anledning av en inom andra kammaren avgiven motion, nr
•åJ’raVi-Lindhagen, både nämnda kammare på hemställan av
sitt femte tillfälliga utskott för sin del besluta, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t — under uttalande av att ett handelskrig
etter det militära kriget måste anses som en stor olycka för alla
länder även de neutrala — hemställa, att Kungl. Maj it ville, efter
samråd med de norska och danska regeringarna, inrikta sina bemödanden
pa att, i vad på de nordiska rikena kunde ankomma, efter
fredsslutet ett förödande ekonomiskt krig mellan de olika staterna
_ skulle i möjligaste mån undvikas.

^ , P,e^a beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till sitt första tillfälliga utskott, vilket i nu föredragna utlåtande
av angiven orsak hemställt, att första kammaren icke måtte biträda
andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Herr S t r o m: Här har inträffat, att andra kammarens tillfälliga
utskott tillstyrkt en motion, som sedan blivit av andra kammaren
bifallen, medan första kammarens tillfälliga utskott avstyrkt
densamma huvudsakligen på den grund, att utskottet anser en skrivelse
till Kungl. Maj:t överflödig, då Kungl. Maj:t säkerligen opåmint
komme att tillvarataga vad i motionen åsyftas. Det kan kanske
vaxa så, att Kungl. Maj:t kommer att göra detta, men då nu
andra kammaren bifallit motionen och det skulle kunna — trots att
motiveringen för avslag är hållen i moderat form — ändå uppstå delade
meningar om vad riksdagen vill, därest första kammaren skulle
avsla vad andra kammaren här bifallit, tyckes det mig, då nu i
alla fall första kammarens utskott vill det samma som andra kammaren
beslutit, att kammaren kunde biträda andra kammarens mening,
i synnerhet som denna sak är viktig och det skulle vara av
stor betydelse, om kamrarne kunde fatta sammanstämmande beslut,
och ber jag således att fa yrka bifall till andra kammarens här föreliggande
beslut.

Herr Hammarskjöld: På grund av vad utskottet anfört
skall jag i korthet yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i
föreliggande utlåtande hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag a utskottets hemställan biträda andra kammarens
i ärendet fattade beslut; och förklarades den förra, propositionen, vilken
upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Om åtgärder
för ekonomiskt
samarbete
mellan alla
stater.

Nr 35.

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

4

Onsdagen den 25 april, f. m.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 10, i anledning av andra kammarens beslut rörande väckt
motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om nedbringande av
statens tryckningskostnader.

I anledning av en inom andra kammaren väckt ock till dess
femte tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 141, av herr Inqvarson
•m. fl., hade nämnda kammare på hemställan av sagda utskott för
sin del beslutit, det riksdagen ville anhålla, att Kungl. Ma,j:t måtte
låta verkställa utredning, huru kostnaderna för statens tryck skulle
kunna nedbringas genom inrättande av en statens tryckeriexpedition,
ett statstryckpri av lämplig omfattning eller andra anordningar,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning
kunde föranleda.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet
till förberedande behandling av sitt andra tillfälliga utskott, vilket
i förevarande utlåtande på anförda grunder hemställt, att första
kammaren icke måtte biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut.

Reservationer hade avgivits:

a) av herrar von Kock och Hedenström, vilka ansett, att utskottets
utlåtande bort hava viss i reservationen angiven lydelse och att
utskottet bort hemställa, att första kammaren måtte för sin del besluta,
att riksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning om i vad mån kostnaderna för statens tryck skulle
kunna nedbringas genom inrättande av en statens tryckeriexpedition
och specialtryckerier för vissa statens ämbetsverk eller genom vidtagande
av andra anordningar, samt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill en sådan utredning kunde föranleda; ävensom

b) av herr Ström, som yrkat, att utskottet måtte hemställa, att
första kammaren ville biträda andra kammarens i ärendet fattade
beslut.

Herr von K och: Såsom herrarna torde finna, har i andra
kammaren väckts en motion, som går ut på att riksdagen hos Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning rörande nedbringande av statens
tryckningskostnader, i främsta rummet genom inrättande av ett statens
eget tryckeri för utförande av statens eget tryck. Andra kammarens
utskott har i någon mån modifierat detta förslag, och andra
kammaren har sedermera beslutit att begära utredning, huru kostnaderna
för statens tryck må kunna nedbringas genom inrättande av
en statens tryckeriexpedition, ett statstryckeri av lämplig omfattning
eller andra anordningar.

Sedan frågan hänskjuta till första kammarens tillfälliga utskott
n:r 2, har där en ganska grundlig diskussion och utredning av densamma
ägt rum, och såsom framgår av utskottsutlåtandet, ha utskottets
ledamöter delat sig på tre linjer: maioriteten vill icke, att
någon åtgärd skall vidtagas från riksdagens sida utan låter det hela
vila i regeringens hand, medan en reservant tillstyrker bifall till

Onsdagen den 25 april, f. in.

Nr 85.

andra kammarens utskotts förslag, och herr Hedenström och jag reserverat
oss till förmån för en utredning, som skulle gå ut på, huruvida
kostnaderna för statens tryck må kunna minskas genom inrättande
av en statens tryckeriexpedition och special tryckerier för
vissa av statens ämbetsverk eller genom vidtagande av andra anordningar.
Då såväl majoritetens som reservanternas ståndpunkter ganska
utförligt motiverats i betänkandet, torde det icke vara behövligt
för mig att utförligt redogöra för de olika skälen. Jag ber blott
att få göra ett par små antydningar angående den ställning, vi reservanter
intagit i frågan.

Det är väl en åsikt, som alla kunna dela, att man icke minst i
dessa tider bör så mycket som möjligt är minska på statens utgifter,
och då det visat sig under senare år, att kostnadsbeloppet för statens
.tryck sprungit i höjden högst väsentligt, så att detsamma belöper
sig till mellan 2 och 3 miljoner kronor, är det ganska nära till
hands liggande att göra en utredning, om icke möjligen man i någon
mån kunde minska denna kostnad. Motionären har närmast åsyftat
inrättande av ett statens tryckeri, och det är en tanke, som lätt
fångar intresset. Man får till en början den uppfattningen, att detta
måhända vore rätta vägen. Emellertid kan icke förnekas, att mot
inrättande av ett statstryckeri tala åtskilliga skäl — de finnas angivna
i betänkandet och reservationen —- och det är väl rätt tvivelaktigt,
om en större ekonomisk fördel skulle vinnas genom inrättandet
av ett sådant statens tryckeri. Emellertid vilja icke vi reservanter
intaga en bestämd ställning till denna fråga men anse i alla fall, att
tillkomsten av ett sådant statstryckeri bör föregås av andra åtgärder,
ägnade att minska ifrågavarande kostnader och att, om man så finner
lämpligt, förbereda tillkomsten av detta statstryckeri.

Reservanterna, som sålunda för närvarande ställa sig avvisande
mot nämnda förslag, förorda vissa andra åtgärder i första hand, och
bland dessa ha vi särskilt framhållit dels inrättande av specialtryckerier
för vissa statens ämbetsverk och dels även inrättande av en
statens tryckeriexpedition för allt statens tryck.

Beträffande först specialtryckerierna är det för herrarna väl bekant,
att flera ämbetsverk redan inrättat sådana. Sedan många år
bär riksbanken sitt sedeltryckeri, järnvägsstyrelsen har ett tryckeri
för biljetter och under senare åren har tillkommit ett special tryckeri
för postens räkning. Detta grundades i Malmö och har efter hand utvecklats
på ett mycket fördelaktigt sätt. Det har numer förflyttats
till Stockholm och vuxit i storlek, så att det nu använder 40 man
och tillfälligtvis ytterligare 20. Det är modigt att här trycka allt
vad posten för egen räkning behöver, blanketter, formulär och övriga
trycksaker. Yi ha i reservationen visat, att väsentliga besparingar
kunnat åstadkommas på denna väg, och den besparing postverket
under sista året erhållit uppgår till över 36,000 kronor, således eu
ganska betydande besparing. Det ligger nära till hands att antaga,
att dylika anordningar kunna träffas även för andra ämbetsverk,
och därför är det även rätt naturligt att vi påkalla utredning, antingen
huruvida detta specialtryckeri må kunna utvidgas, så att det

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

(Forts.)

Nr 35. 6

Onsdagen den 25 april, f. m.

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

(Forte.)

kunde ataga sig tryck för andra ämbetsverks räkning, eller ock
huruvida andra specialtryckerier böra komma till stånd.

Den andra fråga, som vi anse böra bliva föremål för utredning,
rör inrättande av eu statens tryckeriexpedition. Såsom herrarna
minnas, är detta en gammal fråga, som 1913 framfördes genom en
kung!, proposition, men då förföll. Propositionen blev mycket sent
avgiven och kunde därför icke bliva behandlad på tillfredsställande
sätt Dessutom voro meningarna delade i lokalfrågan; man var
nämligen tveksam om den nya expeditionen borde sammanslås med
riksdagens tryckeri eller icke. Kiksdagen uttalade sig i alla fall för
lämpligheten av en statens tryckeriexpedition. Det sades i riksdagsskrivelsen
i ämnet ifrån, att riksdagen funne »det synnerligen önskvärf,
att en sådan tryckeriexpedition som föreslagits komme till
stånd». Denna tanke har också väckt mycket intresse bland statens
ämbetsverk. Yi hava i reservationen gjort en kort sammanfattning
av ämbetsverkens yttranden i frågan, vilken tämligen oförtydbart
visar, att sympatierna äro betydande för en sådan anordning. Det
är endast ett ämbetsverk, som ställer sig i någon män avvisande mot
tanken härpå, nämligen telegrafstyrelsen, som anser det tillräckligt.
om en enda person erhölle uppdrag att såsom sakkunnig hjälpa och
råda ämbetsverken i deras tryckeriangelägenheter.

Det kunde visserligen vara tillräckligt för att styrka behövligheten
av en sådan expedition att hänvisa till ämbetsverkens yttranden
i frågan, men det bär dessutom ansetts av visst intresse att utröna,
vilken erfarenhet riksdagens tryckeriexpedition i frågan förvärvat
sig, och det har därför, såsom herrarna finna, införskaffats
ett _ yttrande från föreståndaren för riksdagens tryckeriexpedition,
däri en del synpunkter i frågan meddelas. Vad som här särskilt
är ägnat att väcka intresse är, att det visat sig, att genom riksdagens
tryckeriexpedition väsentliga besparingar kunnat vinnas i de fall, då
riksdagens utskott använt expeditionens förmedlande hjälp. De
särskilda utskotten, ha icke gjort detta, utan gått direkt till tryckerierna
för att göra sina beställningar, och utredningen har nu visat
att utförandet av dessa har i allmänhet åsamkat staten större kostnader
än vad fallet varit med de utskott, som använt sig av expeditionens
förmedling. I korthet sagt bär det visat sig, att det uppstått
en merkostnad, en fördyring av 75 % för det, varom utskotten själva
direkt förhandlat med tryckerierna, i jämförelse med det, som gått
genom riksdagens tryckeriexpedition. Nu kan jag gärna medgiva, att
även andra omständigheter ha spelat in i denna fråga, såsom t. ex. den
ofta rådande brådskan i de särskilda utskottens arbete, och att man på
grund härav nödgats använda tryckerierna nattetid och på helgdagar.
Men i det stora hela tror jag, att utredningen visar, att väsentlig
besparing har åstadkommits genom tryckeriexpeditionen. Det
är ej heller svårt att inse på vad sätt en dylik besparing kan beräknas
uppstå för en statens tryckeriexpedition: först och främst därigenom
att expeditionen på lämpligt sätt fördelade trycket på en
massa olika tryckerier och ställde det så, att någon stockning icke
behövde förekomma för något visst tryckeri och därigenom natt -

Onsdagen den 25 april, f. in.

7 Nr 85.

arbete och övertidsarbete förekommes, vilket nödvändigt fördyrar °"‘
själva trycket. Vidare därigenom att expeditionen skulle kunna
fördela trycket även bland landsortens tryckerier, där kostnaderna ning»ko»ti
regel äro lägre än i huvudstaden, och slutligen därigenom, att tryc- nåder.
keriexpeditionen skulle beställa papper för allt statens tryck och (Forts.)
på så sätt inbespara mycket. Jag vill särskilt betona behovet av en
sådan expedition för de många kommittéernas räkning. Det är självklart,
att då en kommitté efter eget behag, utan sakkunnig ledning
beställer trycksaker, så kan icke detta ske med tillräcklig sakkunskap.
Funnes en sakkunnig expedition, som lämnade råd och upplysningar
och i övrigt biträdde kommittén vid kontrollen av räkningar
och dylikt, borde väsentlig besparing kunna ske.

Nu säger utskottets majoritet, att frågan kan ordnas utan riksdagens
åtgärd, det är en regeringens sak att ordna densamma. Vi
reservanter anse emellertid, att då frågan bragts inför riksdagen,
då det visat sig att kostnaderna för statstrycket ständigt ökas och
det även kunnat påvisas vissa utvägar för deras minskning, bör även
riskdagen begära utredning i detta ämne.

Detta är, herr talman, i korthet de synpunkter, som varit bestämmande
för reservanterna. Jag tror att de äro hållbara och ber,
på de grunder som anförts och ytterligare utvecklats i reservationen,
att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Herr Ström: Jag har reserverat mig till förmån för andra
kammarens beslut. Den fråga det här gäller är av stor betydelse
i flera avseenden och först och främst därför att stora besparingar
här kunna göras. Vid aktgivande på vilka väldiga summor statsutgifterna
numera uppgå till för statens tryck, torde detta vara en
synpunkt, som icke bör alldeles förbises.

Den andra orsaken varför man nu bör reflektera på denna
frågas lösning, synes mig vara den, att det behöves en centralisering
av statstrycket. Decentraliseringen är nu oerhörd, och egentligen
finnes ingen ordning, vilket dels medför ökad kostnad och dels
en rad andra olägenheter.

Nu vill jag emellertid villigt erkänna, att utskottet i sina anmärkningar
mot motionen kan delvis hava rätt. Den är en smula
klent motiverad, men detta har sin grund däri, att frågan förut
varit föremål för riksdagens omprövning och att då ha förelegat
motioner, som utförligare berört motiven för denna sak. Nu har
andra kammaren på förslag av dess tillfälliga utskott icke biträtt
motionärens hemställan utan gått en något modifierad väg och föreslagit
en utredning, som skulle avse nedbringandet av kostnaderna
för statstrycket genom huvudsakligen inrättande av en statens tryckeriexpedition.
Detta har satts i främsta rummet, i andra rummet
inrättande av ett statstryckeri av lämplig omfattning eller andra
anordningar. Det var således en modifiering av motionen, som andra
kammarens utskott föreslog och denna bifölls också av andra kammaren.
Nu bär emellertid första kammarens utskott ansett sig icke
kunna tillstyrka andra kammarens beslut, såsom man kan se av

Sr 35. 8

Onsdagen den 25 april, f. m.

^”nnt/e^at”" ^skottets betänkande. Då nu tvenne reservationer föreligga, av
statens tryck- v^.Jta. ,^eu ena> av herrar von Koch och Hedenströrn, är synnerligen
ningskost- utförlig och val motiverar inrättandet av specialtryckerier, har annader.
ledningen till, att jag icke kunnat biträda denna, varit den, att

(Korts.) dessa reservanter icke tillräckligt kraftigt krävt även ett stats tryckeri.

Jag vill dock erkänna, att enligt min uppfattning man
även kan gå den vägen att i första rummet en statens tryckeriexpedition
komme till stånd, men jag har den livliga övertygelsen att
det är nödvändigt icke minst för centraliseringens skull, att ett
statstryckeri kommer till stånd någorlunda samtidigt, och då detta
förbisetts av de andra tvenne reservanterna, har jag för min del måst
stanna. vid att förorda andra kammarens beslut. Jag skall emellertid,
då icke någon allt för avgörande skillnad förefinnes emellan
våra ståndpunkter och jag icke vill riskera ett avslag på grund av
skilda yrkanden, sluta med att, med påpekande av vad jag sagt, icke
göra något yrkande.

Herr Nyländer: Herr greve och talman! Denna fråga om
inrättande av. ett statstryckeri eller tryckeriexpedition har, såsom
herrarna ha sig bekant, redan förut några gånger varit föremål för
riksdagens prövning.

Vid 1913 års riksdag framlade Kungl. Maj:t en proposition om
inrättande i riksdagens nuvarande tryckeriavdelnings lokal av en
statens tryckeriexpedition med tillhörande organisation av föreståndare
och tjänstemän m. m., vilken expedition skulle, enligt dåvarande
departementschefens mening, sedermera komma att utvecklas och förbindas
med ett statstryckeri i en eller annan form.

Propositionen vann emellertid icke riksdagens bifall bland annat
på den grund, att ärendet icke syntes riksdagen vara tillräckligt
eller nöjaktigt utrett.

Sedermera väcktes vid 1915 års riksdag motion i frågan, men
denna avslogs av första kammaren, enär kammaren ansåg, att riksdagen
redan förut uttalat sig och att Kungl. Maj:t har frågan om
hand samt att riksdagen allt fortfarande bör invänta Kungl. Maj :ts
förnyade framställning i ärendet.

Innevarande års andra tillfälliga utskott har, såsom synes, nu
ställt sig på samma ståndpunkt som första kammaren gjort 1915,
och. därför avstyrkt bifall till den av andra kammaren beslutade
skrivelsen till Kungl. Maj:t i ifrågavarande ämne. Och utskottet
synes mig ha härför anfört sa starka skäl, att jag vågar hoppas att
kammaren skall finna sig kunna bifalla utskottets hemställan.

-De ara(\e reservanterna von Koch och Hedenström hava åberopat
sig pa åtskilliga ämbetsverks uttalanden och i reservationen gjort
en sammanfattning därav samt citerat en del utdrag ur ifrågavarande
uttalanden. Dessa utdrag äro emellertid enligt min mening
alltför knapphändiga och därför i viss mån vilseledande.

Så t. ex. framhålla riksgäldsfullmäktige alldeles bestämt den
meningen, att tanken på inrättande av ett statstryckeri icke bör förverkligas.
Denna mening synes fullmäktige vara grundad på goda

Onsdagen den 25 april, f. m.

9 Nr 35.

skäl, vilka emellertid torde kunna förstärkas med erinran om de
ekonomiskt ogynnsamma resultat, som dylika statstryckerier i vissa
främmande länder lämnat. Fullmäktige äro därför av den uppfattningen,
att tanken på inrättande av en sådan anstalt i vårt land
bör övergivas. Generalpoststyrelsen yttrar visserligen, att en statens
tryckeriexpedition skulle kunna bliva till nytta, men tillägger, att
frågan om ett statstryckeri är av så genomgripande beskaffenhet,
att styrelsen för närvarande icke är beredd att intaga definitiv
ståndpunkt till denna fråga. Poststyrelsen framhåller emellertid
såsom sin åsikt, att genom infordrande av anbud från olika håll
har priset å postverkets blanketter nedbringats så lågt, att någon
avsevärd ytterligare nedpressning av tryckningskostnaderna svårligen
torde kunna förväntas. Kungl. järnvägsstyrelsen avstyrkte på
sin tid bifall till den år 1915 i ämnet väckta motionen. Socialstyrelsen
förordar visserligen förslaget om inrättande av en statens
tryckeriexpedition men framhåller tillika, att en nödvändig komplettering
av denna anordning skulle emellertid vara, att statsmyndigheterna
vid behov ägde rätt att i erforderlig utsträckning få sitt tryckningsarbete
omedelbart utfört av enskilda tryckerier, således med
förbigående av tryckeriexpeditionen. Kommerskollegium påpekar
att den nuvarande anordningen erbjuder åtskilliga fördelar, som icke
må äventyras genom förverkligande av det tilltänkta nya förslaget.
Statistiska tabellkommisionen anser det föga sannolikt, att den föreslagna
tryckeriexpeditionen skall i någon nämnvärd grad kunna
åstadkomma fördelaktigare priser, ävensom att skyldigheten för ämbetsverken
att. i fråga om uppgörande av tryckningsavtal anlita
tryckeriexpeditionen såsom mellanhand skulle ej sällan komma att
medföra allvarliga olägenheter, då fråga är om tryck av brådskande
natur. Tabellkommissionen ansåg ock i sitt yttrande 1915, att en
skrivelse till Kungl. Maj:t i detta ärende icke vore av behovet påkallad.
. Av telegrafstyrelsens utlåtande, som något utförligare relateras
i utskottets betänkande, finna herrarna att även där inga
vidare sympatier uttalas varken för en tryckeriexpedition eller ett
statens tryckeri. Boktryckarekammaren avstyrker ju ock på det
allra bestämdaste, att det föreliggande förslaget må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Av denna komplettering till de utdrag ur ämbetsverkens uttalanden
som reservanterna anfört, framgår ingalunda, att fullständig
enighet läder utan snarare tvärtom att, såsom utskottet framhåller,
meningarna gå vitt i sär. Och utskottet har icke av dessa myndigheters
yttrade mening kunnat finna något som helst starkt talande
skål för, att en skrivelse i frågan nu skulle behöva till Kungl. Maj :t
avlåtas.

Då reservanterna vidare och herr von Koch nu i sitt anförande
synas söka ytterligare stöd för sitt förslag uti det yttrande, som
på herr. von Kochs begäran avgivits av föreståndaren för riksdagens
tryckeriexpedition J. P. Velander, så kan jag icke underlåta påpeka,
att detta yttrande i själva verket lika mycket talar för bifall
till utskottets förslag. Det heter nämligen däri, »att, om något

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

(Forts.)

Nr 35. 10

Onsdagen den 25 april, f. m.

Om nedbrin- nämnvärt skall kunna vinnas, är nödigt att expeditionens mängd av
statens6tryck- tryckalster kan överskådas och att stockning undvikes; detta skulle
ningskost- emellertid vara omöjligt, om det inflytande arbetsmaterialet tidtals
nader. hopas i långt större mängd än vanligt. Om t. ex. en statstryckeri (Forts.

) expedition kunde någorlunda jämnt fördela statens tryck på tryc kerier

och årstider samt hade för detta ändamål tillräcklig personal,
skulle tillflödet av allt riksdagstryck, som koncentreras på några
månader, ovillkorligen framkalla antingen en stockning eller ock
anställande av en större personal än som för övriga delar av året
behövdes. »Den särskilda inblick i och överblick av riksdagsarbetet,
som kräves för riksdagstryckets ordnande, är ock något, som visserligen
bör vara förenat med tryckeritekniska insikter, men ej kan
ersättas av enbart sådana.» En gemensam statens tryckeriexpedition
synes sålunda herr Veländer anse olämplig. »Ett huvudvillkor»,
säger herr Velander vidare, »är att expeditionens förståndare erhåller
ett bemyndigande i fråga om arbetets ordnande och fördelning,
vilket ej neutraliseras genom ämbetsverkens detaljf or dringar, såsom
i riksdagsarbetet till stort omfång sker genom utskottskansliernas
order: att efterkomma varje önskan i fråga om snabbhet, nattarbete
m. m. omöjliggör naturligtvis besparingar, där sådana kunde eljest
vara möjliga, och inskränker expeditionens verksamhet till en utsändnings-
och kostnadsgranskningsanstalt».

Det torde ock vara detta dyrare nattarbete som bidragit till att
kostnaden för särskilda utskottens utlåtanden blivit så avsevärt
större än kostnaderna för övriga utskottsutlåtanden under den i yttrandet
omförmälda tidsperioden 1913—1916. Och föreståndaren
uppgiver själv, att dessa särskilda utskotts utlåtanden i regel varit
av brådskande natur och att deras kanslipersonaler oftast äro ovana
vid den vanliga utskottsgången. Man torde sålunda ej kunna med
fog påstå, att tryckningskostnaderna för dessa utskottsutlåtanden
blivit så avsevärt stora, endast eller uteslutande därför att de tryckts
utan förmedling av tryckeriexpeditionen.

Utskottet har emellertid ingalunda ställt sig avvisande mot
att besparingar göras för minskande av de avsevärt stora statens
tryckningskostnader, som tyvärr år efter år synas ökas, utan att
allt bör göras som göras kan för nedbringande av ifrågavarande kostnader.
Men utskottet är icke övertygat om, att ett riksdagens ingripande
nu i av motionären antydd riktning obetingat skulle kunna
leda till målet.

Det har synts utskottet att, då Kungl. Maj:t ju redan en gång
tagit initiativ i frågan, riksdagen bör avvakta Kungl. Maj:ts utredningar
och därpå grundade åtgöranden i saken.

På grund av vad sålunda anförts, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Österberg: Det torde tillåtas mig att i denna fråga få
säga några ord, emedan jag tror, att jag på grund av egen erfarenhet
bör kunna vara något så när i tillfälle att objektivt betrakta vad

Onsdagen den 25 april, f. in. 11

som här föreligger med avseende på inrättandet av ett statens eget
tryckeri.

Det framgår av motionen, att huvndmotivet för motionärens
framställning rör sig om nedbringande av statens tryckningskostnader,
och för det ändamålet skulle det vara lämpligt att inrätta ett
statens eget tryckeri. Erfarenheten visar dock oförtydbart, att tryckerikostnaderna
över huvud taget under årens lopp i förhållande till
ökade krav från statens sida vuxit väsentligt. Så är det klarlagt,
att tryokerikostnaderna i och för sig i själva verket icke skulle kunna
genom inrättandet av ett eget statstryckeri i den ringaste män förbilligas,
utan man torde kunna med fullt fog säga, att nämnda kostnader
därigenom skulle i betydlig mån komma att fördyras. Man
m-åste nämligen vid bedömandet av denna fråga utgå från att, om
staten skulle inrätta ett tryckeri, som skulle motsvara de krav man
skulle vara berättigad att ställa på ett sådant, för utförande huvudsakligen
av allt statstryok, icke blott riksdagens utan även alla ämbetsverks
och myndigheters tryck, så skulle man finna, att en sådan
anläggning skulle i och för sig kräva en betydande anläggningskostnad.
Den skulle komma att kräva en betydande stab av tjänstemän
och arbetare, och den skulle ändå vid vissa tillfällen visa sig
sakna förmågan att snabbt effektuera ingående beställningar. Ser
man på den kapitalkostnad, som skulle krävas för inrättande av ett
statstryckeri, och på de krav och de anspråk, som skulle framställas
av respektive tjänstemän och arbetare vid ett sådant tryckeri, och
andra därmed förenade kostnader och jämför därmed de låga betalningsvillkor,
som över huvud taget göra sig gällande, då de enskilda
tryckerierna utföra arbetet, skall man finna, att det icke i minsta
mån skulle komma att uppstå någon vinst, utan att det enligt min
bestämda övertygelse säkerligen skulle fördyra tryckningskostnaderna
rätt väsentligt. Jag har under många år haft tillfälle att kontrollera
ingående entreprenadanbud på olika ämbetsverks tryck, och jag
har för endast två månader sedan varit i tillfälle att kontrollera, när
det gällde anbud på utförande av tryck för telegrafverket, och jag
har kommit till den uppfattningen, att så nedpressade som prisen då
voro på förekommande tryckalster, kunde man absolut icke gå längre,
om det också funnes tillgång till ett statens eget tryckeri. Och
i detta sammanhang vill jag säga det, att det visar sig av den tabell,
som är uppgjord och finnes intagen i herr Veländers meddelande, att
trydkerierna i landsorten, trots där gällande billigare tryekningstariffer,
till följd av konkurrensen mellan stockholmstryckerierna icke
äro under utan i någon mån över stockholmstryckerierna med avseende
å tryckningskostnaderna, detta naturligtvis beroende i icke
oväsentlig mån på den omständigheten, att stockholmstryckerierna
hava modernare anläggningar, i det de hava att förfoga över billigare
maskinella anordningar för produktionen, än vad landsortstryckerierna
i många fall kunna hava. Här säges, att med avseende på riksdagen
och övriga verk och inrättningar tryckerikostnaderna ställa sig
i viss män vida högre, och att det är nödvändigt att vidtaga åtgärder
för nedbringande av dessa kostnader. Men då bör man i vissa fall

Nr 35.

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

(Forts.)

Nr Bo. 12

Onsdagen den 25 april, f. m.

<>mandorn hänsyn till en annan omständighet, nämligen huruvida respek .

itatens tryck-tive verk ocl1 inrättningar i kravet på blanketter, formulär, storlek,
ninyskost- papper och dylikt iakttaga den sparsamhet som är nödvändig. Man
nader. kan sätta^ ifråga, huruvida de iakttaga den sparsamhet som är nöd(Forts.
) vändig, då det gäller att koncentrera den massa tryck, som för närvarande
utföres på statens bekostnad. Man behöver endast gå till de
luntor som utdelas här i riksdagen och sätta i fråga, huruvida det i
många fall är nödvändigt, att dessa luntor över huvud tryckas. Det
kan sättas i fråga huruvida icke med avseende på dessa kommittéutredningar,
som innefatta en massa tabeller med dyrbara sättningskostnader,
de skulle kunna i viss mån sammandragas till översikter
över betänkandena och huvudpunkterna och själva originalhandlingarna
göras tillgängliga i något av statens arkiv för dem, som närmare
ville forska i dessa luntor. Genom att förnuftigt göra sammandrag
av en massa stora och vidlyftiga betänkanden skulle säkerligen
många tusen kronor i tryckningskostnader kunna inbesparas
och vad vederbörande utskott eller kommittéer utarbetat ändå komma
de verkligen intresserade till gagn.

Även förekommer bland annat på ett ställe i reservationen en
hänvisning till hur det skulle gå till att spara genom inrättande av
ett specialtryckeri, och däri hänvisa reservanterna till postverket och
nämna på sidan 10: »Den besparing postverket erhållit genom nämnda
tryckeri och bokbinderi har för år 1916 beräknats till 36,642 kronor.
» Men så säger man omedelbart i sammanhang därmed: »Därvid
har som utgiftskostnad beräknats 4 1/2 % ränta å kapitalvärdet av
inköpta maskiner och tryckstilar. Däremot har ej beräknats någon
ränta för erforderligt driftkapital, ej heller hyra för lokal, emedan
sådan funnits tillgänglig utan ersättning.» Och man kan vara livligt
övertygad om att lyse, värme och andra agremanger komma också
till utan särskild kostnad för tryckeriledningen. Ja, gör man kalkyler
på det sättet, är det ingen konst att åstadkomma billiga tryckalster
för statens vidkommande, ty om man i fråga om anläggande
av ett stort statstryckeri, liksom när det gäller kalkyler för enskilda
tryckerier, frånräknar lyse, ljus, värme och en mängd andra för den
enskilde nödvändiga agremanger, så kommer man naturligtvis till det
resultatet, att det enskilda trycket ställer sig dyrare i omkostnader
mot vad ett statstryckeri skulle göra. Men på det sättet bör man
icke gå till väga, då man framhäver den synpunkten, att staten genom
anordnande av ett specialtryckeri eller ett annat större tryckeri
skall åstadkomma billigare tryck än den ertskilde.

Dessutom påpekade herr Yelander åtskilliga saker, som jag endast
i en punkt skall göra anmärkning mot, därför att den efter mitt
förmenande är en av anledningarna till tryckerikostnadernas fördyrande.
Han framhåller nämligen, att särskilda utskottens tryckerikos+nader
i förhållande till de ständiga utskottens tryckerikostnader
ställa sig 75 % högre, än vad de ständiga utskottens tryckerikostnader,
som gå genom tryckeriexpeditionen, uppgå till. Men man får väl
i detta fall taga hänsyn till den omständigheten, att de särskilda utskotten
på grund av det egenartade arbete, som föreligger nämnda

Ousdagen den 25 april, f. in.

13 Nr 35.

utskott, hava en hel mängd korrektur, en hel mängd hastigt påkom- 0m n*llfir‘»-met förslagstryck m. m., som naturligtvis bidrager till att höja tryck- stft""a *<,.***■
ningskostnaderna. Och det är ett faktum, som icke kan förnekas, att,'' ningskostom
det förekommer en massa korrektur av ett tryckningsarbete, för- under.
dyra givetvis dessa korrektur tryckningskostnaderna ofantligt. Det (Forts.t
kan vara fall, då en sida, som kan sättas för 1: 50 kronor, går till
6 ä 7 kronor i korrekturkostnad. Det är självfallet, att det förekommer
arbeten, som kräva en massa korrektur, och det finnes författare,
som börja det egentliga författandet först sedan de fått det första
korrekturet. Då förstår man också, varför en del tryckningsarbeten
bli så oerhört dyra. Kommer ett ordentligt genomtänkt och genomläst
manuskript, såsom vid vanligt boktryck, tryckeriet tillhanda,
och gäller det icke annat än den direkta kostnaden för sättning, tryckning
och papper, då är det klart, att med den konkurrens, som råder
mellan de många tryckerierna här i landet, staten tillförsäkras så
billiga tryckningskostnader, att det är alldeles säkert, att det icke
kan med ett eget tryckeri åstadkommas billigare.

Däremot är det klart, såsom också vid föregående tillfällen av
åtskilliga myndigheter framhållits, att det skulle för de olika tryckbeställarna
vara av synnerligen stort värde, om en sakkunnig person
alltid stode till buds, då det gällde bedömande av huru man skall
gå till våga vid tryckbeställning både i fråga om valet av pappersformat
och papperskvalitet och ifråga om en mängd andra rent tekniska
spörsmål. En sådan person skulle efter mitt förmenande kunna
inbespara många tusen kronor, om han finge en sådan ställning, att
han verkligen kunde uppträda såsom effektiv rådgivare. Men en sådan
person behövde självfallet icke vara dyrt avlönad. Man har
förslagsvis talat om att lönen skulle sättas till 20,000 kronor, men
man har också tänkt sig, att föreståndaren skulle hava en lön av

9,000 kronor. Det synes mig, att det finnes i detta land en mängd
skickliga, duktiga tryckerifaktorer, som säkerligen för ett belopp
av 6,000 å 8,000 kronor skulle kunna ställa sin sakkunskap till statens
förfogande. Och om det anställes en dylik person, skulle det
ju genom hans försorg och under hans sakkunniga ledning kunna
skapas ett system med avseende å statens tryck. Det skulle också genom
hans rådgivande verksamhet kunna vidtagas en mängd förenklingar
och förbättringar med avseende på tryckets framställande. Det
kunde dessutom med avseende på fördelningen av trycket kunna ske
betydliga besparingar, nämligen om det rörde sig om att en massa
blankettryck och mindre brådskande tryck, i stället för att såsom
det nu ofta är fallet pressas fram för att tryckas under den mest verksamma
säsongen, nämligen under vintermånaderna, i stället förlädes
till den döda säsongen, då tryckerierna hava litet arbete. Eördelas
arbetet förnuftigt över en mängd tryckerier och de finge räkna på
tryckning under den synpunkten, att det gällde ett mellansticksarbete
för att hålla maskiner och arbetare i verksamhet, skulle givetvis på
det sättet tryckningskostnaderna väsentligt nedbringas.

Det synes mig, i det läge frågan för närvarande har, icke finnas
något skäl att besvära Kungl. Maj:t med en skrivelse på den grund -

Nr 35. 14

Onsdagen den 25 april, f. in.

0mandmat'' Va*’ som..andra kammarens tillfälliga utskott föreslagit. Och jag kan
stötel ''tZjck- ^naPPt flnna> att i frågans nuvarande läge och med framhållande av
ningskost- oe synpunkter som i utskottets förslag föreligga, man behöver ens
nader. följa reservanternas förslag. Jag ställer mig därför på den ståndört.
) punkten att, om det visar sig av behovet påkallat, att det åtgöres

något _—och det kan göras åtskilligt — Kungl. Maj :t, efter det han
satt sig in i frågan och närmare tagit reda på vad som under den
närmaste tiden är mest trängande, till riksdagen framkommer med
ett förslag, varigenom man skulle kunna lösa detta spörsmål och då
närmast att hänskjuta ärendet till en sakunnig person, som först
tager saken om hand. Därefter kan en tryckeriexpedition bliva den
andra utvägen för lösning av fragan om förbilligande och förenkling
av statens tryck.

Jag ber, herr talman, att på grund av denna min uppfattning
få ansluta mig till den ståndpunkt, som utskottet kommit till, och
yrkar på den grund bifall till utskottets hemställan.

Herr C la son: Jag anhåller att få understödja den av herr
von Kock avgivna reservationen.

Den som haft något att göra med ämbetstryck eller i samband
med kommittéarbeten eller sekretariat haft med dylika saker
att skaffa vet, hur ytterst väsentliga inbesparingar skulle kunna
göras genom ett praktiskt anordnande av rent tekniska frågor som
exempelvis manuskriptens uppställning och anordning, en noggrann
och praktisk anordning av den första korrekturläsningen, själva
tryckets anordnande, exempelvis en förnuftig uppställning av tabeller
och dylika saker, en planmässig fördelning av det erforderliga
trycket, i den man det kan ske, på olika årstider på olika
tryckerier även i landsorten, undvikande av nattryck o. s. v.
Jag skulle i dessa hänseenden kunna draga fram från min egen erfarenhet
åtskilliga exempel på hur man t. ex. kan få väsentligt billigare
tryckningskostnader genom anlitande av tryckerier i landsorten
för sådant officiellt tryck, där sådana kunna anlitas. En
god del av de fullständigt onödiga kostnader, som nu faktiskt uppstå
genom brister i dessa hänseenden, skulle utan tvivel kunna inbesparas
genom inrättandet av en statens tryckeriexpedition, som här skulle
tillhandagå med råd och upplysningar, utöva nödig kontroll, övervaka
ändamålsenlig fördelning o. s. v. Jag har också flera gånger
själv hatt i tankarna att bringa denna sak inför riksdagen.

Fragan om ett stort gemensamt statstryckeri är däremot en
helt annan fråga, om vilken meningarna kunna vara och äro mycket
delade, och mot vilken det här enligt min uppfattning gjorts mycket
vägande och väsentliga gensagor. Såvitt jag kan finna, riktade
sig emellertid vad som yttrades av utskottets ordförande, huvudsakligen
mot upprättandet av ett gemensamt statstryckeri, men däremot
icke egentligen mot tanken pa inrättandet av en sakkunnig
myndighet, som i detta fall skulle kunna bistå med råd och utöva
nödig kontroll. Icke annat än jag kunde förstå, gick den siste ärade

Onsdagen den 25 april, f. in.

15 Nr 35.

talarens anförande i hela dess senare del just ut på att understryka
gagnet av en sådan kontroll, som därigenom kunde utövas.

Jag anser därför, att det finnes mycket goda skäl för en riksdagsskrivelse
i enlighet med det av herr von Koch framlagda förslaget,
och jag vill tillägga, att det i detta fall icke synes mig vara
påkallat att invänta Kungl. Maj:ts initiativ utan att avlåta någon
skrivelse, dåtju förhållandet är det, att när Kungl. Maj:t för några
år sedan tog initiativ i frågan, så tillbakavisade riksdagen detta initiativ.

Jag ber således att bestämt få tillstyrka bifall till herr von
Kochs reservation.

Herr Magnusson, Gerhard: Herr talman! Jag kan mycket
väl förstå de betänkligheter, som uppresa sig mot upprättandet
av ett statens eget tryckeri, ty det gäller ju att med stora kostnader
upprätta ett sådant och att möta alla de stora behov, som särskilt
under riksdagstiden göra sig gällande, med en stor del material och
en väldig uppsättning i fråga om stilar och annat, vilket gör, att
man förmenar, att under övriga delar av året, då riksdagen icke är
samlad, det skall vara omöjligt att finna någon användning för all
denna material och ha det hela i gång och att på detta sätt förvaltningen
av detta stora tryckeri skulle bli allt för kostsam och för
staten sålunda mindre förmånlig. Detta förstår man, men å andra
sidan kan man icke förstå, tycker jag, alla de betänkligheter, som
sedan rests mot den övriga delen av den framställning, som andra
kammaren enat sig om, nämligen att upprätta en statens tryckeriexpedition.

Det förefaller mig som om uti utskottets motivering och i de
bilagor, som följa utskottets betänkande, det i stället borde ha
varit klart för utskottet, att det kunde med fullt fog och med stöd
för övrigt av dessa utredningar ha framlagt åtminstone förslaget om
denna centrala tryckeriexpedition. Det förefaller mig, som om den
utredning, som riksdagens tryckeriexpedition gjort, också skulle
ha givit ett starkt stöd åt ett sådant förslag, ty därav framgår, att
med den fackmässiga distribution och, som jag föreställer mig, även
det fackmässiga bedömande, som föregått beställningar till tryckerierna
för konstitutions-, stats-, banko-, bevillnings- och jordbruksutskotten,
ha tryckningskostnaderna dock begränsats till i medeltal
per ark 74 kronor 80 öre, vilken beräkning avser fyra år, under
det andra utskott, de särskilda utskotten, vilkas utlåtanden icke gått
genom tryckeriexpeditionen och således icke på samma sätt underkastats
denna fackmässiga distribution och detta fackmässiga omdöme,
kostat per ark 131 kronor 27 öre. Man ser ju skillnaden,
och det förefaller, som om dessa siffror skulle tillräckligt belysa
just nödvändigheten av en sådan här fackmässig distribution och
ett sådant fackmässigt bedömande, varför jag tycker, att utskottet
borde ha slutat sitt utlåtande med att åtminstone yrka bifall till det
förslag om utredning angående en sådan tryckeriexpedition, som här
av andra kammaren föreslagits.

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

(Forts.)

Nr 85. 16

Onsdagen den 25 april, f. m.

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

(Forts.)

Nu skulle jag för min del, om det varit möjligt, gärna ha velat
rycka loss särskilt detta yrkande, men eftersom det här synes finnas
ett ganska starkt stöd för den reservation, som framlagts av herrar
von Koch och Hedenström, så ber jag att som den kanske enklaste
utvägen få yrka bifall till denna reservation. Jag vill då hoppas,
att man vid voteringen här i kammaren om denna sak skall gå ut
ifrån ■— ehuru jag icke vet, om detta är reservanternas mening — att
man i ett sådant beslut här vill huvudsakligen understödja tanken
på en sådan tryckeriexpedition, som och jag tror, att säkerligen ingen i
denna kammare skall ha någonting emot, då allt som framkommit
tydligen synes visa, att en sådan verkligen är av behovet påkallad.

Jag ber att få yrka bifall härtill.

Herr Danström: Jag anser mig böra framhålla, att utskottet
visst icke ställt sig avvisande i fråga om en tryckeriexpedition, men
utskottet har ansett, att någon särskild utredning icke nu behöver
begäras hos Kungl. Maj:t om en sådan expedition, enär det redan
föreligger en sådan utredning i de sakkunnigas utlåtande av 1913,
på vilket Kungl. Maj:ts proposition nämnda år delvis grundade sig.
Kungl. Maj :t tog dock icke steget fullt ut, utan äskade anslag till
en tryckeriexpedition i mindre mått, än de sakkunniga hade föreslagit,
för att därigenom få saken billigare. Det betonades därvid
tydligt, att det endast var på försök, som en sådan expedition skulle
inrättas. Nu har emellertid utskottet ansett, att det möjligen finnes
en ännu billigare och ginare väg att vinna samma mål, att minska
statens tryckningskostnader, än att inrätta ett nytt ämbetsverk, som
tydligen skulle komma att utvecklas allt mer och mer och slutligen
draga stora kostnader för staten.

Utskottet har framhållit, att en fackman, som anställdes för detta
ändamål, skulle kunna åstadkomma samma resultat i fråga om att
ordna statens tryck och kontrollera kostnaderna för detsamma, och
därvid har utskottet särskilt pekat på vad telegrafstyrelsen yttrade
med anledning,av den utredning, som förekom 1913. Jag vill citera
detta, enär det är synnerligen belysande för saken: »Enligt det
uppgjorda förslaget skulle det tillskapas ett helt nytt ämbetsverk,
visserligen på extra stat, med nio å tio tjänstemän och en kontrollmyndighet
om två å tre personer, för vilka institutioners avlönande
till en början beräknats en årlig kostnad av 39,100 å 46,600
kronor.» Telegrafstyrelsen ansåg, att allt detta arbete, denna kontroll
och detta ordnande av statens trycksaker skulle kunna utföras
av »en enda person, som vore fullt förfaren i alla till tryckeribranschen
hörande områden, närmast då en person, som själv fungerat
såsom faktor vid större tryckeri.»

Det^är alldeles tydligt, att när man haft ett sådant uttalande
att tillgå, utskottet mast hysa betänkligheter mot att utan vidare
tillstyrka inrättandet av en tryckeriexpedition, ordnad som ett ämbetsverk,
ty ett sådant bleve det slutligen. Jag undrar, om det inte
vore skäl att till en början göra ett försök, huruvida det icke vore
tillräckligt att anställa en sådan fackkunnig man. Skulle det sedan

Onsdugen deu 25 april, f. in.

17

visa sig, att det arbete, som lades på honom, överstege hans krafter,
da vore det skäl att tänka på att inrätta en tryckeriexpedition.

Det nämndes av den föregående talaren, att den tryckeriexpedition,
som riksdagen har, skulle ha visat, att den genom sitt ordnande
av arbetet bidroge till att riksdagens tryckalster bleve billigare.
Ja, det vill jag visst icke förneka. Så sker nog, men om
man tar som exempel därpå, att de särskilda utskottens tryck betydligt
fördyrats, så beror det nog icke på att de ej gått genom
expeditionen, utan därpa, att man för dem måst på grund av brådskan
betjäna sig av nattarbete och överarbete och att många förslagstryck
måst tagas samt den ursprungliga texten gång på gång
omarbetats i korrekturen. Detta, vilket nog sker även i ett och
annat av de ständiga utskotten, fördyrar i hög grad, ja, mångdubblar
tryckningskostnaderna. Det exempel, som här anfördes, torde således
icke bevisa så synnerligen mycket.

Yad angår utvägen att anlita en fackkunnig person för ändamålet,
är den redan praktiserad av generaltullstyrelsen, som i flera
ar betjänat sig av en sådan fackman för att biträda vid beställningar
av trycksaker och granskning av räkningar för dem, och generaltullstyrelsen,
som funnit, att därigenom mycket vunnits, säger i sitt
yttrande, att denna planläggning av arbetet och denna granskning
av inkomna kostnadsberäkningar föranlett, att de av vederbörande
tryckerier ursprungligen beräknade kostnaderna blivit i avsevärd
grad nedbriugade.

Således ha vi redan praktisk erfarenhet därpå, att man kan
vinna samma mål genom att anställa en fackkunnig man utan att
därför behöva inrätta ett helt ämbetsverk, och jag tror, att det vore
skäl att i första hand gå den vägen.

Det är uppenbart, att en sådan tryckeriexpedition skulle fördyras
även därigenom, att man måste förhyra lokal för detta nya
ämbetsverk, ty det går nog icke att, som Kungl. Maj:t trodde i sin
proposition 1913, använda de lokaler, som riksdagens tryckeriexpedition
numera använder. De äro alldeles otillräckliga för ändamålet,
och bägge expeditionerna skulle behövas under riksdagstiden.
Under sadana förhallanden skulle det således till kostnaderna för en
statens tryckeriexpedition även tillkomma hyra för lokaler.

Jag anhåller på grund av vad jag anfört att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr AV i de 11: Herr talman! Som ämbetsman nödgas jag

på det bestämdaste vitsorda, att något måste göras för att få en bättre
kontroll över statens tryck och därmed åstadkomma besparingar i
kostnaderna. Pa vilket sätt detta skall ske lämnar jag öppet.

Den utredning som är föreslagen av två reservanter pekar endast
pa vissa möjligheter men utesluter icke, att även andra kunna
tagas i beaktande, och då således detta reservanternas förslag synes
mig lämpligt, så ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herrar
von Kochs och Hedenströms reservation.

Första kammarens protokoll 1917. Nr 35. 2

Nr it».

Om nedbringande
av
statens tryckningskostnader.

(Forte.)

Nr 35. 18

Onsdagen deu 25 april, f. in.

Om nedbrinnande
av
statens tryckningskostnader.

(Forts.)

Herr Alkman: Herr vice talman! Den av de föregående

ärade talarna, som särskilt angav sig själv som fackman på detta
område, ägnade större delen av sitt anförande åt att tala mot upprättandet
av ett statstrycken, en fråga, som ju emellertid ligger något
vid sidan om den reservation, mot vilken han närmast vände sig. dag
får säga, att för egen del skulle även jag ha haft vissa betänkligheter
mot upprättandet av ett statstryckeri med den stora omfattning,
som man föreslagit, men då på helt andra skäl än de som den
talaren anförde. Jag skulle ha varit rädd för att gå med på det.
därför att det säkerligen vore omöjligt att få ett tryckeri, som på
en gång kunde vara fullt sysselsatt för statens räkning hela året
och samtidigt så organiserat, att det året om räckte till för sitt ändamål,
detta på grund av den stockning under olika säsonger som statens
tryck liksom även det enskilda trycket här i landet är underkastat.
Men den frågan hör som sagt knappast hit.

Vad beträffar den reservation, som avgivits av herrar von Koch
och Hedenström så tror jag, att det skulle vara synnerligen klokt av
kammaren att godkänna den. De bägge särskilda utvägar för att
åstadkomma ett förbilligande av statens tryckkostnader, som där anges,
förefalla mig att vara synnerligen praktiska, bägge två.

Vad beträffar förslaget, att kammaren skulle uttala sig för en
vidare utveckling av specialtryckerier för statens olika affärsdrivande
verk, så skulle detta icke innebära något annat än att man utrustade
statens affärsdrivande verk på samma sätt som man sett, att
de enskilda industrierna finna det vara förmånligt att utrusta sig.
Jag vill peka på att exempelvis tändsticksfabrikerna funnit det med
sin synnerliga fördel förenligt att med sig förena specialtryckerier
för sitt etikettryck, och på samma sätt skulle det alldeles givet ur
driftsynpunkt vara fördelaktigt, att sådana affärsdrivande verk, som
ha stort tryckbehov, ordna sig för att åstadkomma detta själva, åtminstone
när det är fråga om specialtryck.

Den fråga, som här är den största, är ju emellertid frågan om en
tryckeriexpedition, en fråga, som ju tidigare varit före. Jag kan
icke förstå, hur man skall kunna ha några verkliga betänkligheter
mot det. Praktiskt taget samtliga ämbetsverk som uttalat sig —
och vi ha nu hört, att representanter för ämbetsverk haft samma
mening — ha förklarat, att det för dem är hart när omöjligt att utöva
den kontroll över tryckerikostnaderna, som är behövlig, för att
dessa kostnader icke skola stiga för högt, och det måste också var
och en, som har någon fackkännedom på detta område, förstå vara
alldeles omöjligt.

Det räcker icke att, som en ärad talare gjorde, hänvisa till att
entrenrenadsystemet ger tillfälle för ämbetsverken att ta det lägsta
anbudet, ty det är en massa tryck, som måste utföras under sådana
förhållanden, aH olika anbud icke kunna infordras, utan det gäller
att vända sig till ett tryckeri för att i hast få det eller det gjort. Är
det då så, att ämbetsverken icke ha tillgång till den sakkunskap som
erfordras för att kontrollera de räkningar de få, är det givet, att dessa

O usel ngen den ^5 april, f. in.

19 N* 95.

räkningar bli saltade, och jag tror mig känna, att de också blivit det
emellanåt.

Nu har den siste ärade representanten för utskottet som talat
hänvisat till den utväg, som av telegrafstyrelsen är föreslagen och
som också har funnit anslutning från ett och annat håll här i kammaren,
nämligen att man skulle kunna reda sig med en enda sakkunnig
person. Men hur tro herrarna, att det skulle vara möjligt,
för en enda sakkunnig person att räcka till som rådgivare åt alla
statens ämbetsverk, som ha med tryck att göra? Det är en uppgift,,
som för en enda person är fullständigt oöverkomlig. Nog får man,
om man vill ha ökad kontroll på detta område, finna sig i att ställa
tillräckliga arbetskrafter för ändamålet till förfogande, och det räcker
sannerligen icke med en enda person. Skall man ha denna kontroll,
får man finna sig i att ordna det på det sättet, att det blir något
som man här kallat ett ämbetsverk, ty med en enda man räcker det
icke.

Jag skall icke uppehålla kammaren längre, men jag har goda
skäl att tro, att den utredning som är föreslagen av reservanterna är
sådan, att det skulle vara synnerligen olyckligt, om kammaren icke
ville genom sitt bifall till detta förslag godkänna de synpunkter som
där angivits.

Om tiedbringarn]€
av
stil tens try ckning
* kostnader.

CForts.),

Herr Magnusson, Gerhard: Endast ett par ord!

Det förefaller av herr Danströms anförande, som om det skulle
finnas en oöverkomlig motsats mellan utskottet och reservanterna,
så att man i ena fallet å reservanternas sida skulle hålla på, att det
skulle inrättas ett stort ämbetsverk för denna sak, och i andra fallet
från utskottets sida, att man skulle vilja ha en enklare anordning.
Om det är så, tycker jag, att det är egendomligt, att utskottet icke
har kommit till ett sådant slut och föreslagit denna enklare anordning,
ty här föreslås ju avslag på alltsammans. Jag tycker ic/ke,
att det behöver förstås på det sättet, att första kammaren genom ett
eventuellt beslut att godkänna reservationen har uttalat sig för ett
nytt ämbetsverk, utan hela frågan lägges iu i Kungl. Maj:ts händer.
Och när det nu är på det sättet, att man från olika ämbetsverk vittnar
såsom ett känt faktum, att man diskuterar utstyrseln, ordalagen
och åtskilligt dylikt i korrekturet i stället för att diskutera sådant
i manuskriptet, så fördyras kostnaderna för trycket, såsom den förste
ärade talaren framhöll, kanske fyra gånger, därför att man icke på
ett tidigare stadium, redan i manuskriptet vidtagit alla anordningar
och anstalter, som måste vidtagas för att förbilliga det hela. Dev
är tydligt, att när man framför sådant, kan Kungl. Maj:t taga hänsyn
till detta, och i händelse det visar sig möjligt, att en enda fackman
kan hinna med det hela, kan Kungl. Maj :t komma med det förslaget.
Är det nödvändigt att göra en större expedition med flera
tjänstemän, så får Kungl. Maj:t komma fram med det förslaget,
men icke har man väl på något sätt uttalat sig för vare sig det ena
eller det andra genom ett bifall till reservationen, utan man har blott
ställt sig välvilligt till saken, och då passar det sig på det hela

Nr 35.

Om‘ nedbringande
ao
statens teckning
skostnader.

fFortä.'')''

20 Onsdagen den 25 april, f. in.

taget, att man ger Kungl. Maj:t en vördsam påstötning, att man
väntar en utredning och ett förslag härom.

Herr Danström: Jag vill blott tillägga det, att riksdagen
i överensstämmelse med statsutskottets hemställan redan år 1913
skrev till Kungl. Maj:t och anhöll, att en ny proposition i ärendet
måtte framläggas. Det synes således alldeles onödigt, att riksdagen
ännu en gång besvärar Kungl. Maj:t med en skrivelse i ärendet. Och
vad angår reservanternas hemställan om utredning av saken, så är
den utredningen ju redan gjord. Det föreligger, såsom jag nyss
påpekat, ett sakkunniges utförliga förslag, vilket ej torde behöva
ändras utom beträffande kostnaderna för en statens tryckeriexpedition,
vilka sannolikt måste beräknas högre. Under sådana förhållanden
synes mig en ny skrivelse till Kungl. Maj :t icke behöva ifrågakomma
för att få ärendet åter bragt inför riksdagens prövning och
avgörande.

Herr von K o c h: Herr talman! Jag tillåter mig dock, att gent.
emot den föregående talaren, påminna, att den proposition, som år
1913 av Kungl. Maj:t avgavs, blev av riksdagen avslagen, och vid
sådant förhållande föreligger ju ett alldeles bestämt skäl att begära,
att en ny, fullständig och tillfredsställande utredning kommer till
stånd.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt under överläggningen förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herrar von Koch och Hedenström vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade herr vice talmannen sig
finna den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning varav uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det förslag, som innefattas i den av herrar
von Koch och Hedenström vid första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 10 avgivna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 36.

Onsdugen den 25 april, f. in.

21 Nr Ilo.

Som andra kammarens beslut i ämnet således icke blivit oför- 0m nedjn-inändrat
godkänt, skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen ärendet till ä"n,,e av
andra kammaren aterlamnas tor vidare behandling. ningskost -

nad^r.

Herr statsrådet Hammarström avlämnade Kungl. Maj:ts nådiga 4E°rt?0
propositioner:

nr 264, angående krigstidshjälp under år 1917 åt vissa f. d.
befattningshavare i statens tjänst;

nr 265, angående upplåtande av lägenheter m. m. från Kungsörs
kungsladugård i Västmanlands län; och

nr 267, angående tilläggspension åt förste aktuarien i statistiska
centralbyrån F. A. Sundberg.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 12, i anledning av andra kammarens
beslut rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
beredande åt obemedlade av vidsträcktare tillfällen att förvärva jord
och bostäder samt jordbruksinventarier, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 60,
i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för tillgodoseende
av härens behov av tekniska hjälpmedel, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 61, i anledning av Om anslag åt
väckt motion om anslag till Svenska freds- och skiljedomsföreningen, svenska freds och

skilje I

en inom andra kammaren av herr C. Lindhagen m. fl. väckt domsföreninmotion
(nr 18), vilken hänvisats till förberedande behandling av senstatsutskottet,
hade föreslagits, att riksdagen ville bevilja Svenska
freds- och skiljedomsföreningen för år 1918 enahanda anslag, som i
iiksstaten upptagits för riksdagens interparlamentariska grupp, eller

16,000 kronor, såsom bidrag till bestridande av föreningens kostnader
för det folkliga fredsarbetets organisation, fredspropagandau,
utgivande av fredslitteratur, deltagandet i anordnandet av de allmänna
och de nordiska internationella fredskongresserna m. m.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anfört skål hemställt,
att herr Lindhagens m. fl. motion nr 18 icke måtte av riksdagen
bifallas.

Reservation hade anförts av herrar A. C. Lindblad, K. V. Ry~
dén, B. Eriksson i Grängesberg, A. Anderson i Råstock och K. O,

Strid, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riskdagen måtte
till understöd åt svenska freds- och skiljedomsföreningen på extra
stat för år 1918 bevilja ett förslagsanslag, högst 3,000 kronor.

»r 85. ®2

Onsdagen den 25 april, f. m.

Om anslag åt Herr Lindblad, Anders: Som kammarens ledamöter behågade
finna, har jag jämte några andra reserverat mig för ett andomsforenin-
slag till svenska freds- och skiljedomsföreningen på högst 3,000 kr.
gen. Moiionären har begärt ett anslag på 10,000 kronor, i likhet med vad
■(Forts.-) riksdagen anslagit till den interparlamentariska gruppen under föregående
år. Men utskottet har avstyrkt varje anslag till svenska fredsoch
skiljedomsföreningen. Yi ha funnit, att detta lilla anslag av

3,000 kronor, som vi här förordat, borde riksdagen giva för att därigenom
sätta svenska freds- och skiljedomsföreningen i stånd ätt
kunna arbeta mera energiskt för de syften, som föreningen har att
främja. Om det i någon tid är behövligt för fredsvännerna att arbeta,
så är det väl i den nuvarande, icke blott för att söka åstadkomma
en fred mellan de krigförande staterna, utan framför alltför
att befästa den fred, som kan komma att i sinom tid slutas. Det
är klart, att medlemmarna i svenska freds- och skiljedomsföreningen
icke alls äro så ekonomiskt situerade, att de kunna ensamma bära de
bördor, som äro förenade med en verklig fredsagitation, och därför
ba de hemställt om detta anslag. För min del har jag funnit, att
det är befogat, och jag har gått med på ett tillstyrkande av ett mindre
belopp än det av motionären begärda.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till min reservation.

Herr Nilsson, Johan: Motionärerna erinra själva i motionen,
om att riksdagen redan under detta år och även under föregående
år beviljat medel till dessa ändamål. Under tredje huvudtiteln
äro nämligen åtskilliga belopp uppförda såsom bidrag, dels till internationella
skiljedomstolen i Haag, internationella fredsbyrån i Bern
och interparlamentariska unionens byrå och generalsekretariat och
dels till riksdagens interparlamentariska grupp. Nu är förhållandet
att det finns flera fristående föreningar utom Svenska freds- och
skiljedomsföreningen. Det finnes åtskilliga, som äro upptagna i
någon sorts fredskalender, som jag har liggande här. Jag skall icke
upptaga tiden med att läsa upp vilka de äro, men skall den ena
föreningen ha statsanslag så ligger det ju nära till hands att de övriga
också anse sig berättigade därtill. Om man granskar denna
förenings verksamhet, och om man kastar en blick på de skrifter, som
denna förening utger, så får man den uppfattningen att denna förenings
verksamhet är av rent politisk natur, och det kan väl icke anses
lämpligt att riksdagen anslår medel till politiska föreningar. Det
har man åtminstone sökt undvika hittills, och jag hoppas, att man
skall söka undvika det också för framtiden. Vidare tror jag, att man
icke använder ett för starkt uttryck, om man säger, att denna förenings
verksamhet är utav rent försvarsnihilistisk natur. Under sådana
förhållanden tror jag och vill hoppas, att riksdagen intager samma
ställning till detta anslags beviljande som den gjort hittills, nämligen
att avslå den begärda framställningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 25 april, f. in. 23 Nr 85.

Herr Kl ef beck: Herr talman! Jas må säga, att det gjort ^ska^fredl
på mig ett ganska nedslående intryck, att utskottet avstyrkt denna
billiga begäran. „ „ domsfdrenin När

det gäller att anslå penningar till militära ändamål, då läm- </«».
na vi miljoner på miljoner, men när det gäller att understödja en (Fort*.)

förening, som vill bereda vägen för fredsidéerna, då vilja vi icke
offra ett så litet belopp som här är föreslaget. Nu kan det val hända,
att man från somliga kammarledamöters sida kan göra vissa invändningar
mot det sätt, varpå denna förening i ett eller annat avseende
verkar, men det kunna vi väl vara ense om, att dess strävan
är att göra fredssaken känd och föra fredsidéerna till mer och mer
inflytande i samhället. Att den verkar i det syftet är väl alldeles
uppenbart. Jag skulle vilja tillägga, att när krigspolitiken medfört
så fruktansvärda följder för hela Europa som nu är fallet, det sannerligen
är på tid, att även statsmakterna här framfor krigspolitiken
börja befrämja fredsidéerna. Jag ber därför att för min del fa yrka
bifall till reservationen.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
förekomna yrkanden propositioner, först pa bifall till vad utskottet
i nu ifrågavarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att det
förslag skulle antagas, som innehölls i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Ma,i:ts proposition angående inlösen
av ett antal exemplar av vissa delar av ortnamnskomiyitténs
arbete över ortnamn i Älvsborgs län, samt

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder
för kvinnas utnämning och befordran till rektor vid kvinnligt
folkskoleseminarium,

bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 64, i anledning av
väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om begräns- ian(ishövdinning
av landshövdingarnas boställs våningar m. m. gamasbostäiis I

anledning av två likalydande motioner, väckta den ena inom vanm3ar m-mförsta
kammaren (nr 18) av herr C. G. Ekman och den andra inom
andra kammaren (nr 53) av herr J. B. Eriksson i Grängesberg m. fl.,
vilka motioner för förberedande behandling remitterats till statsutskottet,
hade utskottet i nu föredragna utlåtande nå åberonade
grunder hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla det täcktes Kungl. Makt låta verkställa utredning, huruvida
och i vilken utsträckning den nu till landshövdingarna utgående
bostadsförmånen in natura skulle kunna ersättas med kontant hyresersättning.

Nr 35. 24

Onsdagen den 25 april, f. m.

ning av n utlatandet fanns fogad en reservation av herrar A. Ekman,

landshövding y- ,G''11 ■ Ekelund, J. Nilsson, O. Bergqvist, J. L.

g amas bast alls- ideell, K. U. Malmborg och A. B. Rooth, vilka ansett, att utskottet

vänkär m m bort av angivet skal hemställa, att ifrågavarande motioner icke måtte
(lorta.) till någon riskdagens åtgärd föranleda.

a Vlst: Såsom kammaren behagade finna, är vid

detta utlåtande fogad en reservation. Reservanternas motivering
sammanfaller med utskottets. Det har från båda sidor framhållits,
att det ärende, som här föreligger, är värt beaktande och att det kan
finnas fall, när länsstyrelsens behov av utvidgade lokaler kan tillgodoses
genom att aptera någon del av landshövdingens bostad. Emellertid
äro förhållandena i de olika länen synnerligen olika. Nu har
utskottet hemställt, att det skulle bliva en allmän utredning om dessa
förhållanden. Reservanterna vilja icke gå med på en sådan, enär
det ju kan hända, att då frågan om utvidgande av ämbetslokaler för
länsstyrelsen på en plats kanske först framdeles blir aktuell, förhålandena
kunna ha så ändrat sig,, att det genom utredningen åstadKomna
resultatet icke längre är tillämpligt i det föreliggande fallet.
Reservanterna anse, att den bästa utvägen är, att det för varje särskilt
tall tages under övervägande, vad i detta avseende kan göras,
och förutsatta, att Kungl. Maj:t icke skall underlåta detta. En sådan
utredning, som här är ifråga, skulle utan tvivel komma att medföra
kostnader, utan att det därmed avsedda ändamålet skulle kunna
vinnas.

Då reservanternas förslag lika bra och bättre än utskottets träffar
det mai vartill framställningen syftar, ber jag, herr talman, att
fa yrka bifall till reservationen.

Herr E k ma n, Carl Gustaf: I den föreliggande frågan

ha utskottet och reservanterna åstadkommit det konststycket att
ehuru deras yrkanden äro från varandra fullständigt skiljaktiga, är
motiveringen över hela linjen sammanfallande. Och om denna motivenng
har jag i egenskap av motionär att säga, att jag är fullt
tillfredsställd med vad som däri säges. Det gäller blott att sedermera
från denna förutsättning komma till ett verkligt resultat, och
då förefaller det mig som om reservanternas hemställan skulle vara
otillfredsställande. Det är sant, som den föregående ärade talaren
säde, att förhållandena på olika håll äro olikartade, men icke skall
val den omständigheten, att förhållandena äro olikartade, i och för
sig kunna innebära ett skäl mot utredningen. I regel är det väl så,
att när förhållandena äro olikartade, men man likväl behöver en
överblick över det hela, just då anser man, att det föreligger skäl för
6" Utrfed"ln?, och dessutom tror jag, att man även vid ett lokalt
olika förfaringssätt kan ha nytta av, om man har en överblick över
läget i det. hela och kan följa vissa enhetliga principer. Det är
också i enlighet med den uppfattningen, som statsutskottets flertal
hemställt om en utredning, vars kostnader icke kunna bliva så synnerligen
avskräckande, utan tvärt om kunna begränsas till ett särdeles

Onsdagen den 25 april, f. in.

25 Nr 155.

ringa belopp. Jag tillåter mig därför, herr talman, att hemställa om 0m tegrånt
bifall till utskottets förslag.

nxng av
landshuvdin -

.. , o # garnas boställs Överläggningen

ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med våningar m. m.
föreliggande yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad (Forts.)
utskottet i det nu under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan
antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av väckt motion om viss ändring i villkoren
för statsbidrag till folkskollärares avlöning;

nr 66, i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
bestämmelser angående statsbidrag till fortsättningsskola; och

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
regleringsåtgärder inom Dalälvens flodområde.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtanden

nr 37, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående åvägabringandet av en lag rörande kåd- och barrplockning,
i syfte, bland annat, att förhindra uppkomsten av inhemsk
industri med kåda och barr såsom råvara,

nr 38. i anledning av väckt motion i fråga om exportförbud å
kåda och barr samt produkter därav, samt

nr 44, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
i fråga om åbokommitténs uppgifter,

bifölls vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 8 på aftonen.

Föredrogs ånyo lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om barn utom
äktenskap m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 20 januari 1917 dagtecknad proposition, nr 33,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
i propositionen framlagda förslag till

1) lag om barn utom äktenskap;

2) lag om äktenskaplig börd;

Nr 35. 26

Onsdagen den 25 april, f. ra.

3) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 3 § i lagen om äktenskaps
ingående och upplösning;

4) lag om adoption;

5) lag om införsel i avlöning, pension eller livränta;

6) lag om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från
riket;

7) lag om ändring av vissa bestämmelser i strafflagen;

8) lag om ändrad lydelse av 65 och 67 §§ utsökningslagen;

9) lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 10 juli 1899 om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänsteman;

10) lag, innefattande tillägg till gällande stadganden om jäv, så
ock till 1 kap. 6 § rättegångsbalken;

11) lag om ändrad lydelse av 30, 31 och 35 §§ konkurslagen;

12) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

13) lag om ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring;

14) lag om ändrad lydelse av 2, 7 och 35 §§ i lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete; och

15) lag om ändrad lydelse av 2 § 17:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,
hade utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 95, av herr Alexanderson,

nr 96, av herrar O. Bergqvist, Sam. Stadener, Ch. Meurling och
P. Valerius Olsson, samt

nr 97, av herrar Maurits Hellberg och Jacob Larsson; ävensom

inom andra kammaren:

nr 287, av herr Janson i Kungsör,

nr 330, av herrar Sven Persson, F. V. Thorsson, Bernh. Eriksson,
Viktor Larsson, A. J. Bärg och Värner Rydén, friherre Erik
Palmstierna samt herrar J. A. Ingvarson, Herm. Lindqvist, Knut
Tengdahl och Carl Lindhagen, samt

nr 331, av herrar Jakob Pettersson, D. Persson i Tallberg, Axel
Schotte, W. Bäckström, Linus Lundström, Erik Röing, O. Olsson i
See, Rob. Karlsson. Oscar Bogren, E. F. Hellberg i Lycksele, G. W.
Sjöberg, Emil Molin i Dombäcksmark, J. P. Igel, Ing. Bergman,
Oscar Osberg, Albert Mossberg, Gast. Eklund, Alfred Bolander, E.
A. Nilson, Swen Jönsson, Johan Jönsson, Axel Modig, J. Byström
och Carl Lindhagen.

Herrar G. H. von Koch, F. Holmquist, Alfred Stämer, Helge
Bäckström, Alfred Petrén, Elof Ljunggren, E. V. Gelinj Edv. Allmän
och J. Sandler hade instämt i motionens nr 97 syfte, varjämte
herr Nils Eden instämt i motionens nr 331 syfte.

Utskottet hade i förevarande utlåtande avfattat sin hemställan

Onsdagen den 25 april, f. in.

27 Nr 85.

under tre med A), B) och C) betecknade punkter, av vilka punkten
A) innehöll åtskilliga lagförslag.

I fråga om sättet för detta utlåtandes föredragning yttrade

Herr Gezelius: I avseende på föredragningssättet tillåter

jag mig hemställa,

att 12 § i förslaget till lag om barn utom äktenskap måtte föredragas
först;

att lagförslagen därefter föredragas vart för sig praragrafvis
och, där så anses lämpligt, momentvis, med ingresser, rubriker och
utskottets hemställan sist;

att vid behandling av förenämnda 12 § i förslaget till lag om
barn utom äktenskap diskussionen må omfatta betänkandet i dess
helhet;

att lagtexten ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant
av någon kammarens ledamot begäres;

att, för den händelse lagförslagen eller något av dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet lämnas
öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende
på de delar, som bli med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunna föranledas; samt

att i avseende på nummerbeteckningar å paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kammarens
beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Vid utlåtandet funnos fogade åtskilliga reservationer, av vilka
flera utav de vid punkten A) i utskottets hemställan anförda avgivits
av herr Pettersson i Södertälje. I den först antecknade av dessa hade
reservanten, på åberopade grunder, för olika paragrafer i utskottets
förslag till lag om barn utom äktenskap förordat viss angiven, från
utskottets förslag avvikande lydelse.

Punkten A).

I denna punkt hade utskottet på anförda skäl hemställt, att riksdagen,
med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke
kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del
antaga särskilda lagar om barn utom äktenskap m. m., så lydande,
som utskottets utlåtande utvisade.

Nu företogs till behandling

Utskottets förslag till lag om barn utom äktenskap.

12 §.

Denna paragraf lydde sålunda;

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.

Nr 35. 28

Onsdageo den 25 april, f. m.

Lagforslag om Barnet tage arv efter moder och mödernefränder och ärves av
åkunskap dem, såsom vore barnet av äktenskaplig börd.

(Forts.) Efter fader och fädernefränder have barnet ej arvsrätt; ej heller

vare de berättigade till arv efter barnet. Är barnet avlat i trolovning,
eller hava föräldrarna efter dess avlelse ingått trolovning med
varandra, äge dock sådant trolovningsbarn arvsrätt efter fadern och
fadern efter barnet; och skall, ändå att vid trolovningen föräldrarna
voro så besläktade eller besvågrade, att äktenskap dem emellan
måste återgå, eller endera var gift med annan, arvsrätt, som nu
sagts, äga rum, där föräldrarna eller en av dem var i god tro.

I herr Petterssons i Södertälje vid punkten A) först antecknade
reservation motsvarades nu föredragna paragraf i utskottets förslag
av eu paragraf med nummer 13, vilken förordats att lyda på följande
sätt:

Barnet tage arv efter moder och mödernefränder samt efter fader
och fädernefränder och ärves av dem, såsom vore barnet av
äktenskaplig börd.

I detta förslag hade, utom annan, herrar Stärner och Petrén
instämt.

Herr Petrén: Herr talman! Det lagförslag, som nu föreligger
till behandling, berör ett område, där lagstiftningen varit
synnerligen efterbliven och försummad. Enligt hittillsvarande lagstiftning
ha nämligen de utom äktenskapet födda barnen varit ställda
uti en synnerligen ogynnsam situation. Flertalet av dessa barn
ha fått växa upp under mycket beklagansvärda förhållanden, som
varit ägnade att inverka skadligt på såväl deras kroppsliga hälsa
som andliga utveckling. Det torde sålunda närmast höra till undantagen,
att det utom äktenskapet födda barnet får komma i åtnjutande
av den särskilt för den första levnadstiden så viktiga modersvården.
Då den ogifta modern under nuvarande förhållanden
ofta måste ensam med sitt arbete sörja för sitt och barnets uppehälle,
blir hon sällan i tillfälle att amma och själv sköta sitt barn,
utan måste i regeln fortast möjligt utackordera detsamma. Yilken
hälsorisk detta innebär framgår med all tydlighet av statistiken, som
utvisar, att dödligheten under första levnadsåret bland de utomäktenskapliga
barnen äro bortemot dubbelt så stort som bland de
in°mo äktenskapet födda. De ogynnsamma verkningarna på hälsotillståndet,
saknaden av ett eget föräldrahem och av en moders personliga
omvårdnad föra med sig, inskränka sig emellertid ingalunda
till den första levnadstiden. T. o. m. femte levnadsåret kan
man sålunda för barn utom äktenskapet konstatera större dödlighet
än bland barn i allmänhet.

Till belysande av under huru myckét ogynnsammare förhållanden
de utom äktenskapet födda barnen växa upp må också nämnas,
att direkt fattigunderstöd till barn under 15 år är 8 gånger så vanligt
bland dessa barn som bland inom äktenskapet födda. De dåliga

Onsdagen den 25 april, f. in.

29 Nr 85.

förhållanden, varunder de utomäktenskapliga barnen få växa upp, Lagföring <»*
ha också, enligt statistikens vittnesbörd, ett ogynnsamt inflytande barn
på deras andliga och moraliska utveckling. Sålunda rekryteras från '' (i,.orta,
deras led eu relativt större proportion brottslingar, vagabonder och
andra samhällsonyttiga individer. De fakta jag nu anfört visa ju
tydligt, hurusom eu förbättring av de utom äktenskapet födda barnens
ställning icke endast är av vikt för de enskilde utan är cn
fråga av stor samhällelig betydelse.

Om det nu också inte kan förnekas, att det är omöjligt att genom
lagstiftning skapa samma situation för de utomäktenskapliga
barnen som för de inom äktenskapet födda, i det att det i allmänhet
icke kan undgås, att utomäktenskapliga barn bli lidande på, att föräldrarna
icke ingå äktenskap, så bör dock det krav ställas på en
lagstiftning å området, att detta barnets oförskylda lidande mildras
så långt det är möjligt.

Alla äro vi säkert överens därom, att det förslag till lag om
barn utom äktenskap, som utskottet i huvudsaklig överensstämmelse
med lagberedningens förslag tillstyrkt, innebär ett högst betydande
framsteg. Dock är med detta lagförslags antagande icke allt gjort,
som göras kan för att de utomäktenskapliga barnen skola bli likställda
med de inom äktenskapet födda.

Innan jag går att framlägga de anmärkningar jag härutinnan
har att göra, vill jag emellertid ej underlåta att först i korthet omnämna
de högst avsevärda förbättringar, lagförslaget innebär. Till
dessa förbättringar höra framför allt de noggrannare bestämmelserna
om underhållsskyldighet, införandet av barnavårdsmannainstitutionen
samt de stadganden, som avse att såvitt möjligt konstatera, vilka
föräldrarna äro. En av de viktigaste orsakerna till de beklagliga
förhållanden, under vilka de utomäktenskapliga barnen hittills ej
sällan vuxit upp, har just varit den, att det ofta icke vidtagits några
åtgärder för fadersskapets fastställande, och att det därför varit synnerligen
vanligt, att fäderna helt och hållet undandragit sig skyldigheten
att bidraga till vården och uppfostran av sina barn. Det
har därför föreslagits, att åtgärder från det allmännas sida böra företagas
för att få faderskapet fastställt, och äro regler uppställda för
denna frågas ordnande vare sig genom erkännande eller genom dom.

I detta sammanhang må också nämnas, att det föreslås upphävande
av rätten för ogift moder att vara okänd.

Vidtagandet av åtgärderna för fastställandet av barnets börd
åligger enligt lagförslaget den s. k. barnavårdsmannen, som enligt
detsamma skall förordnas för varje utomäktenskapligt barn. Innehavaren
av denna nya funktion, vilken kan vara såväl kvinna som
man, har att i allmänhet bistå modern med råd och upplysningar
samt tillse, att barnets rätt och bästa vederbörligen tillvaratages. I
sistnämnda hänseende åligger det barnavårdsmannen sålunda att
ofördröjligen vidtaga åtgärder för tillförsäkrande av underhåll åt
barnet, biträda vid indrivandet av barnavårdsunderhållet från fadern
och att, där så är nödigt, bevaka barnets rätt även gentemot modern.

Genom barnavårdsmannainstitutionen har man sålunda avsett att so -

Nr 35. 30

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag ömka få den föreskrivna underhållsskyldigheten såvitt möjligt full båZZiT

gJordv

“tv tsT'' Kunna lagförslagets föreskrifter om underhållsskyldighet så--°r '' lunda göras effektiva, böra de vara ägnade att högst väsentligt förbättra
de utomäktenskapliga barnens ekonomiska ställning. I och
för sig innebära de nämligen ett betydande framsteg, därom kan ej
mer än en mening råda. Medan de utomäktenskapliga barnen enligt
hittills gällande lag allenast varit tillförsäkrade »nödtorftig föda och
uppfostran, till dess de sig själva nära kunna», innehåller det föreliggande
lagförslaget bestämmelser därom, att underhållsbidraget
skall utgå efter bada föräldrarnas villkor, att barnets uppfostran
alltså skall avpassas efter bådaderas ekonomiska och sociala förhållanden.
Den föreslagna lagen nöjer sig sålunda icke med att, i fall
där fadern är i bättre ekonomisk ställning än modern, underhållet till
barnet skall bestämmas efter den senares villkor allenast.

Förutom till lämnande av underhåll till barnet skall fadern enligt
lagförslaget emellertid vara skyldig att bidraga även till moderns
underhåll under tiden närmast före och närmast efter nedkomsten,
vilken senare tid, i fall där amningen eller annan vård om
barnet medför avsevärt hinder i moderns förvärvsverksamhet, kan
utsträckas till nio månader, den vanliga amningstiden. Hittills har
ju den ogifta kvinna, som väntat ett barn, i allmänhet befunnit sig
uti en högst olycklig situation. Fastän hennes arbetsförmåga mot
slutet av havandeskapet är mer eller mindre nedsatt, måste hon dock,
övergiven och utan hjälp som hon ofta är, fortsätta sitt arbete ända
till havandeskapets sista dagar och återupptaga det så fort som möjligt
efter nedkomsten i stället för att ägna sig åt den nyblivna moderns
naturliga uppgift: att amma och i övrigt sköta sitt späda barn.
Med de nu föreslagna bestämmelserna avses alltså dels att bereda modern
vila någon tid före nedkomsten. vilket redan det har betydelse
för barnets hälsotillstånd, och dels att sätta henne i tillfälle att under
digivningstiden ägna sig åt sitt barn, något som — frånsett den
moraliskt fostrande verkan detta kan hava å den unga modern —
från synpunkten av barnets hälsa är av den allra största betydelse.
Erfarenheten har nämligen visat, att bland barn, som icke komma i
åtnjutande av den för de första levnadsmånaderna naturliga födan,
modersmjölken, dödligheten under första levnadsåret är fyra gånger
större än bland barn som ammas. När man vet detta, förstår man,
vilken betydelse just detta onaturliga slitande av bandet mellan
modern och det späda barnet haft för den större dödligheten i den
tidigaste levnadsåldern bland de utom äktenskapet födda barnen.

Av särskild vikt är naturligtvis, att underhållsbidragen komma
modern och barnet tillgodo .rätt tid. I sådant syfte innehåller lagförslaget
åtskilliga bestämmelser, såsom att bidraget skall utgå i
förskott, i regel för månad, att talan om dess utfående kan anhängiggöras
före barnets födelse, och att det kan provisoriskt utdömas
före rättens slutliga utslag o. s. v. Genom den föreslagna lagen
om införsel hava också möjligheterna att utfå ad öm t bidrag för vissa
fall blivit större. Full trygghet för att det ådömda underhållet

Ousdngcu den 25 april, f. in.

81 Nr 85.

alltid skall kunna uttagas och komma barnet och modern tillgodo Wförslag om
i rätt Hd, torde dock icke kunna vinnas, med mindre det allmänna, 4®r" u''om
när så är behövligt, åtager sig att 1''örskottera underhållet. Onsk- a
ligt hade varit, att förslag härom framlagts samtidigt med de före- '' °r
liggande lagförslagen. Av alldeles särskild vikt är det att la bestämmelser
om förskott — naturligtvis utan fattigvårds karaktär —
för underhåll, som ådömts för tiden närmast före nedkomsten och
under amningstiden, då den ogifta kvinnan, som i det föregående
framhållits, ofta befinner sig i ett för henne speciellt nödläge.

Frånsett att lagförslaget saknar dylik specialbestämmelse är
min huvudsakliga anmärkning mot detsamma, att man i tvenne
hänseenden icke tagit steget fullt ut att, så långt lag det förmår,
göra de utomäktenskapliga barnen likställda med inom äktenskapet
födda barn, i det att man icke velat giva det utom äktenskapet födda
barnet faderns namn utan dennes samtycke, och ej heller velat tillerkänna
detsamma arv efter fadern. Jag skall icke här ingå på namnfrågan
utan uteslutande uppehålla mig vid arvsfrågan, varom den
paragraf, som nu närmast är under diskussion, handlar.

I fråga om rättigheten till arv, står lagförslaget i huvudsak på
den nuvarande rättens ståndpunkt, så till vida som det, med undantag
för trolovningsbarnen, icke vill tillerkänna de utomäktenskapliga
barnen annan arvsrätt än efter modern och mödernefränder. I utskottets
yttrande, att de uppgifter, som föreligga, blivit lösta på ett
sätt, som överensstämmer med nutida rättsuppfattning, kan jag för
min del icke instämma, i vad som gäller förslagets begränsning beträffande
här ifrågavarande barns arvsrätt. Enligt vad som framgår
av lagberedningens historik i frågan är det mer än ett hundra år
sedan kravet på arvsrätt efter fader för utomäktenskapliga barn blev
i den svenska riksdagen framfört. Vid 1815 års riksdag väcktes
nämligen inom prästerståndet en motion, att s. k. oäkta barn skulle
åtnjuta arv efter såväl fader som moder, om ock mindre än s. k.
äkta barn, därest sådana funnes. Lagutskottet föreslog alternativt
att s. k. oäkta barn skulle tillerkännas en begränsad arvsrätt efter
bägge föräldrarna, därest de erkänt barnet, men bifölls detta förslag
endast av prästerståndet. Därefter väcktes under både 1850- och
60-talen förslag om arvsrätt för här ifrågavarande barn efter såväl
fader som moder, därvid lagutskottet vid såväl riksdagen 1859—

1860 som riksdagen 1862—1863 hemställde, att s. k. oäkta barn
skulle lika med s. k. äkta barn taga arv ej blott efter sin moder utan
även efter fadern, om denne i viss form erkänt barnet. År 1917,
mer än ett halvt sekel senare, vill lagutskottet emellertid icke ens
gå sa långt i tillmötesgående av de rättfärdighetskrav, arvsrätt efter
fader, för det utom äktenskapet födda barnet innebär, i det att det
vill tillerkänna sådan rätt endast för den grupp, som benämnes trolovningsbarn.

De skäl. utskottet anfört för uteslutande av alla Övriga utom
äktenskaret födda barn från arvsrätt efter fader äro följande:

1) någon väsentlig förbättring i de utomäktenskapliga barnens
ställning skulle därmed ej vinnas, 2) förhållandet mellan fadern och

Nr 35. 32

Onsdagen deu 25 april, f. m.

Lagföring om hans utom äktenskapet föda barn är vida mindre intimt än förhål4“rn
utum - landet mellan modern och barnet, 3) fruktan för att medgivande av
arvsrätt åt sådana barn skulle verka försvagande och upplösande på
°r '' äktenskapet, 4) de svårigheter och lidanden, som därigenom skulle
kunna beredas mannens legitima familj samt 5) vanskligheterna med
avseende på faderskapsbevisningen.

Av dessa skäl synes mig endast det sistnämnda, nämligen den
ovisshet om faderskapet, soim i åtskilliga fall kan råda, vara av någon
betydelse. Som reservanten inom lagberedningen, revisionssekreteraren
Tiselius, framhållit, bör dock icke betydelsen av detta skäl överskattas.
Visserligen är det sant, att man måste ställa större krav på
bevisningen om faderskapet, därest fastställande av detta skall medföra
arvsrätt. Medan sålunda enligt det av utskottet förordade förslaget
underhållsskyldigheten helt enkelt kunnat knytas vid faderskapet,
har den starkare bevisning, som uti det av reservanten, revisionssekreteraren
Tiselius, inom lagberedningen reservationsvis framförda
förslaget med hänsyn till arvsrätten krävts beträffande fastställandet
av faderskap, haft till följd, att häri måst skiljas på underhållsskyldighet
och faderskap, så att det förutsättes, att det kan
förekomma fall, där underhållsskyldighet blir ålagd en person, utan
att han blir förklarad för fader. Härav skulle naturligtvis följa, att
det bleve ett relativt större antal barn, som rättsligen komme att
sakna fader, och detta förhållande synes ha varit det väsentligaste
skälet för lagberedningens majoritet att icke vara med om arvsrätt
efter fader för de utom äktenskapet födda barnen. Dessa barn, som
rättsligen icke hava någon fader, skulle nämligen — säger lagberedningen
— komma att bilda en pariasklass och få en synnerligen dålig
ställning. Däremot kan emellertid invändas, att för närvarande alla
utomäktenskapliga barn utgöra en pariasklass, och att det väl icke
bör utgöra något hinder att söka lyfta så stor del som möjligt av
dem till samma rättsliga ställning som andra barn, även om det icke
är möjligt att kunna göra det med alla. En viktig och rättvis reform,
som kommer många till del, bör väl icke underlåtas, därför att ej
alla kunna få gott av densamma.

Utgör sålunda den svårighet för faderskapsbevisningen, som i
en del fall onekligen kan finnas, icke något skäl för mig att frångå
rättfärdighetskravet att ett barn alltid skall ärva sin fader, hava
de övriga skälen, som av utskottet anförts häremot, för mig än mindre
betydelse. Vad då först beträffar den av utskottet framhållna synpunkten.
att det utom äktenskapet födda barnets arvsrätt efter fader
skulle tillfoga dennes legitima familj svårigheter och lidande,
skall jag be att få anföra vad härom yttrats i den av herr Pettersson
i Södertälje avgivna reservationen. Däri säges:

»Såsom inom lagberedningen erinrats av dess reservant, revisionssekreteraren
Tiselius, får i detta avseende icke förbises, att vad
som skulle kännas kränkande för faderns hustru och barn i äktenskapet
i de flesta fall långt mindre vore den ekonomiska förlust, som
det utomäktenskapliga barnets arvsrätt innebure för dem, än själva
det faktum att han har barn utom äktenskapet. Men även enligt ut -

Onsdagen den 2b april, f. in.

33 Nr 35.

sikottets förslag ''bör faderskapet alltid inom kort tid från barnets La9förslag om
födelse riittsligen fastställas. Har detta skett, äga modern och bar- Munsla™.
net obetingad möjlighet att göra faderskapsförhållandet gällande. ^orts^
Redan detta bär vara tillräcklig anledning för fadern att före ingåendet
av äktenskap underrätta sin trolovade om barnets tillvaro.

Har barnet arvsrätt efter fadern, måste det för honom framstå som
en ofrånkomlig plikt att icke för sin trolovade dölja dess tillvaro; och
torde genom stadganden angående kyrkobokföringen böra beredas
möjlighet för vardera parten att före vigseln förvissa sig, huruvida
den andra har barn utom äktenskap. Hen öppenhet dem emellan,
som kan väntas bliva regel, måste i hög grad befordra verklig familjelycka
och vara det bästa skyddet mot skandaliserings- och utpressningsförsök.

För övrigt torde det intrång, som arvsrätt efter fader för utomäktenskapliga
barn skulle medföra för faderns hustru och äkta barn,
strängt taget ej vara större än det, som för vederbörande uppstår, om
en person, som har barn ! ett föregående äktenskap, efter dess upplösning
ingår ett nytt och däri avlar barn. I det ena som i det andra
fallet kan dessutom hustrun genom äktenskapsförord skydda sin
egendom från att tillfalla andra än dem hon själv önskar.»

Härtill må fogas den synpunkten, att i vilket fall som helst det
väl dock är för mycket begärt, att hänsynen till hustrun och de inom
äktenskapet födda barnen skall tillfoga ett annat barn, det utom
äktenskapet födda, en orätt. Ty det måste, efter mitt sätt att se,
betecknas som en orättvisa att med förlust av arvsrätt straffa ett
oskyldigt barn för det föräldrarna knutit en illegal förbindelse. Visserligen
synes utskottet mena, att det icke är blodsbandet i och för
sig utan samhörigheten, som bör utgöra arvsrättens grund, då det
till stöd för sin ståndpunkt, att utomäktenskapliga barn böra ärva
endast moder, ej fader, framhåller, att sambandet mellan fadern och
det utomäktenskapliga barnet är vida mindre intimt än sambandet
mellan modern och detta barn. Det lär väl dock icke kunna bestridas,
att arvsrätt enligt gällande svensk rätt är mera grundad på
blodsbandet än på samhörigheten. Sålunda kan en person, som saknar
närmare släktingar, ärvas av anförvanter i långt avlägsna släktled,
med vilka hall icke haft någon som helst beröring, ja, om vars
tillvaro han till och med kanske saknar kännedom. Vid sådant förhållande
måste det väl betecknas som en inkonsekvens i lagen, att
en mans allra närmaste släkting, hans eget — må vara utom äktenskapet
födda — barn, är uteslutet från arvsrätt. Utskottet försvarar
detta förhållande med att fadern i regel icke befattar sig med sådant
barn på annat sätt än att han lämnar underhållsbidrag till detsamma,
och att hans intresse för detsamma är så ringa att sådant bidrag ofta
icke kan erhållas utan anställande av rättegång. Det synes mig
dock obilligt, att den omständigheten, att fadern lämnat barnet och
dess moder ensamma och för dem icke hyser något intresse, skulle
beröva barnet dess rätt till arv efter fadern. I detta sammanhang
må i övrigt erinras därom, att om ett inom äktenskapet fött barn kommer
att vistas hos sin från fadern frånskilda moder, som är fullstän Första

kammarens protokoll 1917. Nr 85. 3

Nr 35.

Lagförslag o-,
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

34 Onsdagen den «J5 april, f. m.

1 digt övergiven av fadern, imister icke detta barn sin arvsrätt efter
fadern även om samhörigheten mellan dem alldeles upphört.

Nu invändes mot rätten till arv efter fadern, att sådan icke skulle
medföra någon nämnvärd förbättring i de utomäktenskapliga barnens
ställning då fäderna till dessa barn, enligt vad statistisk utredning
givit vid handen i allmänhet tillhöra de mindre bemedlade klasserna,
vadan i regel föga eller intet torde finnas att ärva. • Må
vara, att så är förhållandet, så blir det dock i varje enskilt fall,
där en ekonomiskt välsituerad person efterlämnar ett utomäktenskapligt
barn, en orättvisa, att detta barn icke såsom övriga barn erhåller
del i kvarlåtenskapen. Och för övrigt, även om arvsrätten
rent ekonomiskt sett spelar en jämförelsevis obetydlig roll, så är,
såsom lagberedningens reservant, revisionssekreteraren Tiselius, betonat,
denna rätt av största vikt i etiskt och socialt hänseende. Han
framhåller nämligen, i fråga om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt,
att om dessa barn i likhet med barnen inom äktenskapet finge
arvsrätt efter båda föräldrarna, skulle detta bidraga till att så småningom
utplåna den skamfläck, som i mångas ögon häftar vid dessa
barn, och som utan deras eget förvållande åsamkar dem lidande och
sociala nackdelar.

Det skäl, som mest torde hava påverkat känslorna mot den fulla
arvsrätten för utomäktenskapliga barn, torde vara det jämväl av utskottet
anförda, att den allmänna sedligheten och äktenskapets helgd
därigenom skulle bli lidande. Denna synpunkt är det, som legat till
grund för 1734 års lags i hög grad inhumana bestämmelser om utomäktenskapliga
barn. Att dessa bestämmelser emellertid icke haft åsyftad
verkan, därom vittnar den ökning i de utomäktenskapliga barnens
antal, som under årens lopp alltjämt ägt rum, för närvarande uppgående
till omkring 15 procent av alla levande födda barn. Lagberedningen
har utgått ifrån att till denna alltjämt fortgående ökning i de
utomäktenskapliga barnens antal har den hittillsvarande lagstiftningens
ståndpunkt rent av bidragit, i det att enligt dess förmenande
lagens njugghet vid utmätandet av föräldarnes förpliktelser emot dessa
barn uppmuntrar till lösa förbindelser i stället för att avhålla därifrån.
''

Det är sålunda så långt ifrån, att man behöver befara, att införandet
av den fulla arvsrätten för utomäktenskapliga barn komme att
verka försvagande och upplösande på äktenskapet, att det tvärtom
är all anledning att antaga, att denna rättvisa reform skulle verka
främjande på den allmänna sedligheten genom höjande av känslan för
fadersskapets förpliktelser. Hittills har ju, kan man säga, mannen
icke behövt känna ansvaret fullt ut för sina handlingar på det sexuella
området, då sättandet av ett barn till världen ofta haft så ringa
påföljd för honom. Införandet av icke allenast underhållsskyldighet
för barnafadern utan även tillerkännande av arvsrätt för det barn.
som blir frukten av en illegitim förbindelse, är sålunda motiverat ej
mindre med hänsyn till barnets rätt än till det höjande av mannens
ansvarskänsla detta otvivelaktigt skulle medföra. Beviljande av
arvsrätt efter fader för utomäktenskapliga barn vore därför, som lag -

Onsdagen den 25 april, f. in.

35 Är 35.

beredningens reservant framhåller, icke blott en gärd av rättvisa åt
dessa av lagstiftningen så länge försummade barn utan ock eu för
samhället i dess helhet gagnelig åtgärd.

De medlemmar i lagutskottet som reserverat sig mot utskottets
ståndpunkt i arvsfrågan ha delat sig på tvenne linjer. Herr Persson
i Norrköping m. fl. ha uttalat sig för, att det utomäktenskapliga barnet
skall taga arv efter fader men icke efter fädernefrände*, under
det att herr Pettersson i Södertälje i sin reservation påyrkat, att det
utomäktenskapliga barnets arvsrätt utsträckes även till fädernefränder.
Väl kan med fog invändning göras mot arvsrätt för fjärmare
släktingar, men jag ser icke något skäl att göra en begränsning för
det utomäktenskapliga barnet härutinnan, så länge denna begränsning
icke skett för de inom äktenskapet födda barnen. För mig står
det såsom ett solklart rättfärdighetskrav, att det utomäktenskapliga
barnet bör i arvshänseende fullt likställas med barnet inom äktenskapet.

Med anledning av vad jag anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den förevarande paragrafen med den formulering, som
den erhållit i den av herr Pettersson i Södertälje avgivna reservationen.

Lagförslag om
barn utom.
äktenskap.
(Forte.)

Herr G e z e 1 i u s: Föreliggande lagförslag är, såsom av den föregående
ärade talaren redan framhållits, av utomordentligt stor och
genomgripande betydelse för stora delar av vårt folk. Med hänsyn
till denna utomordentliga betydelse måste jag givetvis förutsätta, att
kammaren satt sig in i spörsmålet i dess helhet så, att någon närmare
utveckling av de principer, på vilka lagförslaget är byggt, icke lär
vara nödig. Med hänsyn till den begränsade tiden torde en sådan
utveckling jämväl vara olämplig.

Jag är enig med den förste talaren därom, att lagförslaget på
ett mycket omstörtande sätt söker råda bot på missförhållanden av
stor och delikat natur, vilka hittills förelegat. Jag är också ense med
honom därom, att en sådan utomordentligt kraftig omläggning är av
förhållandena motiverad, men jag måste gentemot den åskådning,
som han lagt till norm för frågans bedömande, erinra därom, att
en sådan omläggning av en lagstiftning kräver ett visst hänsynstagande
därtill, att lagstiftningen icke kommer att få sådan innebörd
och räckvidd, att den står främmande för rättsuppfattningen inom
stora delar av folket, och att lagstiftningen kommer att verka så främmande
för denna åskådning, att dess tillämpning i sina konsekvenser
kommer att medföra olägenheter, vilka man genom en mindre långt
gående lag kan förekomma.

Och vidare vill jag mot den förste ärade talarens uppfattning erinra
därom, att man vid en lagstiftning, som närmast berör de utom
äktenskapet födda barnens och deras mödrars rätt och intresse, icke
får glömma, att lagstiftaren även måste beakta andra legitima samhällsintressen.
andra samhällsindividers berättigade anspråk.

I de två hänseenden, där man kan iakttaga mera vittgående skillnader
i ståndpunkt med hänsyn till frågans principiella innebörd och

Nr 35. 36

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

praktiska verkningar, som av den förste talaren berördes, nämligen
namnfrågan för de utom äktenskapet födda barnen och arvsrätt efter
fader för dessa barn, skall jag i likhet med den förste talaren inskränka
mig till att beröra det sistnämnda spörsmålet. Jag förväntar,
att det första av dessa spörsmål kommer att vid föredragningen
av första paragrafen bliva föremål för kammarens uppmärksamhet.

I avseende på de utom äktenskapet födda barnens arvsrätt efter
fader utgår den förste talaren liksom reservanterna i övrigt från, att
enligt gällande svensk rätt arvsrätt grundas på blodsbandet. Detta
är så till vida riktigt, som blodsbandet helt erkännes såsom grunden
till arvsrätt efter moder och mödernefränder för barn födda utom
äktenskapet. 1734 års lag däremot har såsom grund för arvsrätt lagt
det genom äktenskap grundade familjebandet. Men det är icke endast
nu gällande rättsåskådning, som bör vara bestämmande, då man går
att stifta en ny lag på ett område av denna innebörd. Ser jag då på
den moderna arvsrättsdoktrinens ståndpunkt, så vill den icke erkänna
blodsbandet såsom allena bestämmande grund i avseende på arvsrätten.
Den fordrar — och denna åskådning har jämväl fått sig uttryck
i flera utländska nya lagar på förevarande område ■— att med
blodsbandet förenas den samhörighet, den gemenskap i livsintressen,
den kärlek ocvh tillgivenhet, som är det egentliga bärande skälet för
arvsrätten. Och det torde icke vara förmätet att utgå från, att i en
kommande lagstiftning i vårt land på arvsrättens område — en lagstiftning,
som redan är föremål för uppmärksamhet för utarbetning
—• den synpunkten kommer att i större eller mindre utsträckning bliva
bestämmande. Att blodsbandets grund icke behöver utgöra en nödvändig
förutsättning för arvsrätten, visar modern lagstiftning utomlands,
som exempelvis tillerkänner efterlevande make arvsrätt. Åven
för vår nuvarande rättsåskådning, sådan den är uttryckt i lagstiftningen,
är arvlåtarens vilja i avsevärd omfattning bestämmande för
arvsrätts utgående i realiteten. Den nästan obegränsade testationsrätten
kan ju med vissa undantag vara helt bestämmande i fråga om
fördelningen av kvarlåtenskapen efter en arvlåtare. Då nu reservanterna
till stöd för sin ståndpunkt gent emot utskottet åberopa såsom
en skäligen bevisande faktor, att man låter bryllingar och än avlägsnare
släktingar i fråga om arvsrätt komma i en fördelaktigare ställning
än de oäkta barnen, röra sig reservanterna med en lagstiftning,
vars riktighet de säkerligen äro de första att bestrida och vars omläggning
de anse vara ett starkt grundat önskemål. Under sådana
förhållanden synes det mig, som om deras utgångspunkt eller åberopandet
av gällande svensk rätt icke skulle vara tillfredsställande vid
bedömande av förevarande fråga.

Ser jag då till, huru arvsrätten efter fader för barn födda utom
äktenskapet ter sig från en mera modern åskådning på ifrågavarande
arvsrättsområde, lär det nog, om man håller sig till faktiska
förhållanden, vara obestridligt, att barn födda utom äktenskapet stå i
en helt annan relation till modern än till fadern, i det att ojämförligt
långt flera av de utomäktenskapliga barnen hava sitt samliv och sin
uppfostran av och med modern än av och med fadern. Det är ett för -

Onsdagen den 25 april, f. in.

Nr 35.

57

hållande, som ingen lagstiftning i världen lärer kunna helt undanröja.
Det har sin förklaring redan i fysiologiska förhållanden, det har sin
förklaring i det levande livets krav, i den känslans värld, som lagstiftningen
icke mäktar mera än i oväsentliga delar påverka.

Huru man än anordnar lagstiftningen på ifrågavarande område,
lär man därför få utgå från denna sak såsom en faktor, vilken lyckligtvis
icke kan rubbas. Lyckligtvis: ty det är givetvis från barnets
synpunkt en utomordentligt god sak, att åtminstone modersbandet
håller dessa barn i en så god personlig ställning, som det över huvud
taget är möjligt att åstadkomma.

Vill män nu söka att med lagens hjälp giva de utom äktenskapet
födda barnen arvsrätt efter fadern, så riskerar man, om
man fasthåller vid den av mig nu omnämnda utgångspunkten, att
detta först och främst kommer att verka försvårande i de hänseenden,
där dock en möjlig och en av oss alla erkänd rätt bör finnas,
rätten att av fadern i största möjliga omfattning utkräva hans underhållsplikt
gent emot barnet. Låter man nämligen ett fastställande
av faderskapet, sådant det i lagförslaget anordnats för tillgodoseende
av underhållspliktens fullgörande, åtföljas av arvsrätt
efter fader — och fädernefrände!- — är det, därom torde vi tilläventyrs
kunna vara eniga, ofrånkomligt, att i de konkreta fallen
svårigheterna komma att ökas för ett medgivande från barnafaderns
sida om faderskapets existens och ju starkare rättsverkningar lagen
i detta hänseende etablerar, desto större bli svårigheterna att kunna
på sådant sätt, som lagen måste fordra, konstatera förutsättningarnas
tillvaro. Därifrån kommer jag till den konsekvens av sistnämnda
förhållanden, vid vilken anhängarna av arvsrätten efter fader
för utom äktenskapet födda barn i inbördes oenighet splittrats: de
utomordentliga svårigheter man här har att räkna med. Dessa
svårigheter beröra bevisningsfrågan och beröra den på det mest intima
sätt. Det föreliggande förslaget bygger i stort sett i detta
avseende på nuvarande lags eller låt mig säga nuvarande rättstilllämpnings
grund. Det kan knappast vara möjligt att frångå det
system, efter vilket man för närvarande söker konstatera de sakliga
förutsättningarna för utdömande av underhållsbidrag, ty det är
med det bevisningssystem, som för närvarande gäller inom vårt
land även på förevarande område, på grund av förhållandena i
övrigt, bland annat den medicinska vetenskapens uppfattning, omöjligt
att komma närmare än till en relativt svag sannolighetsbevisning
för att nödgas fastslå, att förutsättningar för den verklige
eller förmente faderns underhållsbidrag föreligga. Det utomordentligt
ringa mått av bevisning, som rättstillämpningen kräver
för åläggande av värjemålsed — den normala metoden för fastställande
av icke direkt erkänd barnuppfostringsplikt från faderns
sida — har lagförslaget icke kunnat i stort sett frångå. Men det
är av alla erkänt, att om man vid fastställande av denna underhållsplikt
fogar påföljden av arvsrätt efter barnafadern och därtill
efter barnafaderns släkt, det icke är möjligt att gå fram på den
väg, på vilken man hittills gått och det blir då, såsom jag fram -

Lagför&lay om
barn utom
äktenskap.
(Korts.)

Nr 35. 38

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag om IjöII, icke möjligt att nöja sig med bevisning efter denna metod.
äkt" “k0™ •^■an m^s^e i en eller annan form då tillstädja rätt till invändning
(Forts) 0m Here eventuella fäder. Exceptio plurium, som är den tekniskt
korta termen härför, kan man under sådana förhållanden icke undgå.
Dess konsekvenser äro i sin tillämpning utomordentligt motbjudande
och otillfredsställande. Och då jag nu sysselsatt mig med
fragan huvudsakligen från barnets synpunkt, vill jag särskilt framhålla,
att man, om en sådan invändning om flera måste beaktas,
ej sällan komme till en situation, då man följdriktigt icke kan tillerkänna
barnet rätt till någon fader. Det gives två linjer, efter
vilka anhängarna av arvsrätt i förevarande hänseende ''hava tänkt
sig lagstiftningen, två vägar, som skilja sig väsentligt. Bägge äro
synnerligen otillfredsställande. Jag är i tveksamhet om, åt vilken
man bör giva företrädet, antingen man skall frånkänna barnet underhållsrätt
gentemot någon eller tillerkänna det dylik rätt gentemot
alla. I viiketdera fallet som helst blir barnets ställning utomordentligt
svår och från social synpunkt absolut fördömlig, från
vilken sida man än ser den. Och om det också är sant, att sådana
fall finnas även med den nuvarande lagstiftningen på området, så
avser dock lagstiftningen att söka råda bot och väsentligt råda bot
i detta avseende. Det är för övrigt en annan sak om man genom
lagstiftningens anordnande i ifrågavarande hänseende frammanar
ett brutalt konstaterande av det beklagliga missförhållandet eller
man i största möjliga mån åtminstone söker undgå, att det skall
verka direkt nedsättande för barnet.

Men såsom jag i mina inledande ord framhöll, är det icke
heller möjligt att vid en lagstiftning av ifrågavarande innebörd
helt se bort från övriga samhälleliga intressen och andra samhällsindividers
berättigade anspråk. Jag kan icke värja mig för den
uppfattningen, att det erkännansvärda intresse som reservanterna
visa för de utomäktenskapliga barnens rätt, i viss mån har förlett
dem att se saken alltför ensidigt och att se bort från synpunkter,
vilka enligt min mening även måste beaktas vid bedömandet av det
föreliggande spörsmålet.

Från samhällelig synpunkt generellt sett är det omöjligt för
mig att komma ifrån den uppfattningen, att man genom ett likställande
av barn födda utom äktenskapet såväl i avseende på arv
efter fader och fädernesläkt som med hänsyn till namnrätt efter
honom, gör den i samhällets intresse vidmakthållna vigselfästa förbindelsen
i viss mån betydelselösare, om man ger konkubinatförhållandet
en jämbördig ställning med de vigselfästa äktenskanen
i dessa utomordentligt betydelsefulla delar. Särskilt under vissa
tidsströmningar är det icke möjligt annat, än att detta kom^e att
i avsevärd mån försämra den äktenskapliga förbindelsens ställning.
Dess utomordentliga betydelse för samhället är en sak, som lagstiftarna
alltid, i konsekvens med den ståndpunkt, som var bestämmande
för oss, då vi helt nyligen stiftade nya äktenskapslagar, få
lov att beakta.

Ser jag till de samhällsindivider, vilkas intressen närmast be -

Onsdagen den 25 april, f. in.

39 Nr 86.

röras av ifrågavarande förhållanden — faderns legitima förbindelser,
hans familj, hans lag-gifta hustru och hans åkta barn — är
det ofrånkomlige, att den omläggning av lagstiftningen, som ifrågasattes
frän reservanternas sida, måste komma att öva ett avsevärt
inflytande. Den lagstiftning, till vilken man hänvisar såsom en
föregångslagstiftning och ett mönster för oss på detta område —
för övrigt den enda -—• den norska, har på ett sätt, som jag skall
taga mig friheten att framdeles beröra med några ord, beaktat
dessa synpunkter i en helt annan utsträckning än reservanterna
här gjort. Om man endast i någon mån erkänner riktigheten av
den utgångspunkt, från vilken jag har utgått vid min behandling
av denna fråga, är det en ofrånkomlig konsekvens, att erkännandet
av etc barn fött utom äktenskapet till likställighet med medlemmarna
i faderns familj, vilka i motsats mot barnet hava haft livsgemenskap
med arvlåtaren, måste komina att verka menligt å familjeförhållandet.
Det utom äktenskapet födda barnets anspråk kan
icke ens presumeras uppbäras av den hänsyn till ett gemensamt intresse,
som dock åtminstone såsom regel måste förutsättas inom
familjen. Vidare kan man med fog framhålla, att med den arvsrätt,
som för närvarande gäller i vårt land — vilken ger barnen
lika rätt inbördes, oavsett den ålder och utveckling de hunnit,
som ger den fullvuxne lika mycket som barnet i vaggan med hela
sin utbildning och uppfostran framför sig, då arvlåtelsen skor —•
skulle det såsom regel bli till de utom äktenskapet födda barnens
förmån att jämställa dem med de inom äktenskapet födda, då ju
de utom äktenskapet födda barnen i regel äro de äldre. Och vad
beträffar den efterlevande änkan efter en fader till ett utom äktenskapet
fött barn, vilket skulle ha rätt i det samfällda boet, äro konsekvenserna
för oss alla och en var så uppenbara, att jag knappast
behöver närmare belysa dem. Med den lagstiftning i vårt land,
som gäller på förevarande område, skulle det icke vara någonting
ovanligt, att en förmögenhet, som hustrun till det väsentliga infört
i boet, vid faderns död skulle komma att till avsevärd del gå till
ett barn, om vars tillvaro hon dittills saknat kännedom, eller i
fråga om vilket hennes intresse i de flesta fall är av negativ art. Det
behöver för övrigt icke gälla enbart en efterlevande änka, det kan
gälla barnen i familjen. Familjens ekonomiska standard kan vara
bestämd av ett samarbete mellan hemmets medlemmar, och den
egendom, som går till skiftes, kan vara resultatet av ett samarbete,
i vilket modern eller de hemmavarande barnen många gånger hava
varit de icke minst bidragande. I trakter av vårt land, där jag
känner lantbefolkningens förhållanden rätt väl, är det ingenting
ovanligt, att de hemmavarande barnen för sitt arbete i det gemensamma
hemmets intresse icke få någon som helst kontant gottgörelse,
åtminstone icke någon nämnvärd — ett system, som ifrån
andra synpunkter nog''har sina sidor. Frukten av deras arbete, ekonomiskt
sett, ligger för dem i det samlade hemmet. Det ter sig
för deras rättsåskådning mycket främmande, om, då arvet en gång
faller, en delning av detta hemmets resultat skall ske med en främ -

Lag för slag om
barn atoni
äktenskap.

(Forte.)

Nr 85. 40

Onsdagen den 25 april, f m.

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

i deras ögon är helt ovidkommande. En omläggning av
lagstiftningen i enlighet med reservationen torde därför få lov att
kombineras med en omläggning av rättsreglerna på ifrågavarande
område, eu omläggning, som vore desto nödvändigare, då den svenska
lagstiftningen på ifrågavarande rättsområde har den karaktär
den har och i väsentliga delar skiljer sig icke minst från den norsk3;
där förutsättningarna även på detta område äro väsentligen annorlunda
för det av reservanterna framlagda förslagets.

. d del hänseende, jag här berört frågan, har jag nog så länge
tagit kammarens uppmärksamhet i anspråk. Jag kan emellertid
icke undgå att något sysselsätta mig med vad som från reservanternas
sida aberopats från främmande lagstiftning till stöd för deras
ståndpunkt. I det avseendet skall jag endast i korthet beröra och
accentuera en del förhållanden i några av de lagstiftningar som
av reservanterna hava åberopa! s. Jag skall då be att få erinra
därom, att varken i England, Skottland, Tyskland, Österrike-Ungern,
Kyssland eller Danmark äga barn utom äktenskapet rätt att ärva
fader ^eller fädernefränder.

o ^ad Danmark angår bär en snart förestående omläggning i
ifrågavarande hänseende framhållits såsom sannolik. Det har hänvisats
till att folketinget vid antagande av den nu gällande lao-en
om barn utom äktenskap uttalade sig för arvsrätt efter fader och
fädernefränder, och att lagtinget kan förväntas snart komma att
uppgiva sitt motstånd. Jag anser mig skyldig att fästa uppmärksamheten.
på _ att, enlig-t de uppgifter från sakkunnigt håll, som
jag erhållit, ifrågavarande danska lag så sent som 1913 var före rVi

f-ii än1flnnr och att frä£an varken då eller vid något annat
ti nalle, sedan den 1907 avgjordes, upptagits inom representationen.
Det synes knappast tyda på något levande intresse eller någon stadgad
foDmenmg i Danmark för en ändring i detta hänseende
. Yad an,”år den romanska rätten bygger den fortfarande i princip
pa regeln, att faderskap ej ens får efterforskas. Då reservanterna
tala om ett frivilligt erkännande, som enligt detta rättssystem
medior lamujerättsliga verkningar, är det kanske lättare att första
saken, om man kallar den för vad den i själva verket är, en legitima.
mn eller en adoption. Det är i viss mån i sak detsamma, som
vi samtidigt med denna lag föreslagit riksdagen att antaga. Detta
ar givetvis av en väsentligt annan innebörd än vad reservanterna
„ r vll''!.a ,öres/a med åberopande av romansk rätt. I den romanska
ratten ar för barn födda utom äktenskapet, arvsrätten efter såväl
lader som moder for övrigt inskränkt till hälften mot barn, födda
inom äktenskapet, och även i viss mån begränsad i förhållande till
andra släktingar.

Den nya franska lagstiftningen, som av reservanterna åberopats,
inskränker — såsom också framhållits, men som bör ytterligare
pointeras — faderskapstalan till vissa noggrant begränsade fall
Man bor icke heller förbise, att enligt fransk rätt det skriftliga beviset
tnlerkännes stor betydelse, under det vittnesbevisningen endast
ager en relativt ringa tillämpning. I mål av ifrågavarande art är

Onsdagen den 25 april, f. m.

41 Nr 35.

vittnesbevisning utesluten. Huru detta skulle, tillämpat pa vårt Lagförtlag om
svenska systern, te sig för de stackars barnens underhåll, det torde Manskap
var och en med erfarenhet rörande dessa förhållanden lätt kunna (ji''orts)
säga sig själv. Det är i undantagsfall, vid erkännande i viss form
genom skriftlig handling, vid ett yttre kriterium på faderskapet,
eller på grund av föregående förhållande till barnet, som en dylik
rätt i den nya franska lagen införts. Denna bestämmelse är ändock
förenad med en mycket fri prövningsrätt från domstolarnas
sida och begränsad särskilt i ett avseende, vilket angiver den galliska
uppfattningen om det legitima äktenskapet och den legitima
familjerättens ställning, i det den utesluter att erkännande under
äktenskap får lända till skada för andra maken eller barnen. I
fråga om övriga romanska länder är det tvivelsutan onödigt att besvära
kammaren med en närmare redogörelse. De hava sitt föredöme
i den franska lagen.

Den schweiziska lagen av år 1907, som också åberopats, har
upptagit den franska regeln om faders frivilliga formella erkännande
av barn som grund för faderskap med familjerättslig verkan och
med endast halv arvsrätt mot äkta barn. Faderskapstalan föres med
enahanda rätt till arv, frånsett trolovningsfallen, då fadern vid samlaget
begått förbrytelse mot eller missbrukat honom tillkommande
myndighet över modern. De två senare fallen äro ju jämförelsevis
sällsynta. Eljes medför faderskapstalan allenast rätt till underhåll.

Man har, enligt vad förarbetena till den schweiziska lagen utvisa,
ieke ansett sig kunna i andra fall nå den säkerhet om faderskapet,
som skulle erfordras för att däråt giva familjerättsliga verkningar,
och det kan säkerligen, säges det från auktoritativt håll, icke förnekas,
att den schweiziska lagen anses vara ett utmärkt lagverk, som
gått långt på den sociala reformens område.

I fråga om den norska lagen och dess förutsättningar torde det
från utskottets sida vara lämpligt att något närmare belysa reservanternas
åberopande därav. Den norska lagstiftningen införde
1915 i princip rätt för barn utom äktenskap att ärva fader och
fädernefränder. I vissa viktiga avseenden äro emellertid förhållandena
i Norge avsevärt olika våra. Redan 1892, således mer än 20
år förut, fingo i Norge de utom äktenskapet födda barnen sin underhållsrätt,
särskilt från faderns sida avsevärt förbättrad. Fyllnadseden
för modern infördes redan då, och de exekutiva tvångs- och
straffmedel, som i vårt föreliggande lagförslag hava sitt uttryck
särskilt i lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta, blevo
redan då i Norge införda, Det är givet, att under sådana förhållanden
den allmänna uppfattningen rörande förpliktelserna och lagens
makt vid dessa förpliktelsers uttagande hunnit påverkas i Norge på
ett helt annat sätt än som hos oss kan förutsättas, om vi i ett slag loge
det steg, som Norge först efter 22 år vågat taga helt. När detta
förslag blev de norska statsmakternas beslut, hade det föregåtts av
ingående debatter inom och utom representationen, och det genomfördes
endast med en knapp majoritet och mot regeringens liberala
majoritet.

Nr 35. 42

ODsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

1 I ett hänseende jag förut berört, äro, i fråga om en fader, förenad
i äktenskap och med legitim familj, förhållandena i Norge sjmnerligen
olikartade de svenska. Särskilt för norska allmogebefolkningen
är odels- och aasaedesrätten i Norge av utomordentligt stor betydelse
och utan någon motsvarighet hos oss. Odelsrätten innebär
lösningsrätt för äkta släktingar till familjens odelsgods eller
gods, som under viss tid, 20 år, varit i familjens besittning. Aasaedesrätten
ger rätt åt äldsta äkta sonen eller dottern att efter en låg
värdering, som till och med kan understiga halva taxeringsvärdet,
lösa till sig en var fastighet på landet, den må hava varit i familjens
besittning hur kort tid som helst. Från odels- och aasaedesrätten
äro de utom äktenskapet födda barnen uteslutna. Det erkändes från
anhängarna, även de längst gående, till arvsrätt för barn, födda utom
äktenskapet, att därhän kunde man icke i Norge gå att lämna denna
odels- och aassedesrätt även åt barn, födda utom äktenskapet.

I Norge finnes vidare ett institut, rätten att sitta i oskiftat bo,
som har stor betydelse för den legitima familjens såväl änkor som
barn. Trots att denna rätt för närvarande är av den räckvidd, att en
utbrytning av arvsrätten för ett barn icke i regel skulle kunna ske,
förrän barnet nått viss ålder, så ifrågasattes det under förhandlingarna
om barnlagen i Norge, att rätten att sitta i oskiftat bo dock
skulle ytterligare utsträckas till skydd för samhörigheten mot utomståendes
anspråk på boets splittring. Ändring härutinnan skedde
emellertid icke, men däremot skedde i samband med arvsrättens utsträckande
till barn, födda utom äktenskapet, en ändring i lagstiftningen
om makars egendomsförhållanden, varigenom rätt till boskillnad
med utbrytning av vad vardera maken infört i boet eller
förvärvat genom arv eller testamente kan på grund av dylika arvsrättsanspråks
framställande i vissa fall erhållas. iLven på detta område
kräves det beaktande, såsom den norska lagstiftningen även
ansett sig böra göra, trots att förutsättningarna, såsom jag nämnt,
där och hos oss äro av så olika art i berörda förhållanden.

Vid bedömande av, huruvida hänvisningen till Norge bör föranleda
ett godkännande av reservanternas yrkande, må vidare beaktas
det kända förhållandet, att i Norge finnes det processlagstiftning
med fri bevisprövning och möjlighet att höra parterna som
vittnen, då däremot hos oss en dylik möilighet är utesluten — en
avsevärd skillnad beträffande faderskapsbevisningen.

För betsande av, huru jämförelsevis försiktigt den norska lagstiftningen
gått fram på området, skulle jag kanske även beröra,
att den lämnar befogenhet till återupptagande av en redan avdömd
fråga om faderskap, då under vissa förutsättningar skäl till närmare
prövning av förhållandet kan anses föreligga.

Om man från den norska lagstiftningen vill hämta stöd för reservanternas
ståndpunkt i denna fråga, går man långt utöver vad vid
en närmare undersökning visar sig berättigat. De tillgodoseenden
av även andra intressen, jag tillåtit mig framhålla, har av den norska
lagstiftaren beaktats i en omfattning, som hos oss i sakens nuvarande
skede vore omöjlig. På de flesta av de områden jag nu be -

Onsdagen dem 21) upril, f. in.

4ä Nr tf.

rört är ny lagstiftning även inom vårt land ifrågasatt. Frågan om
arvsrättens omläggning, eller för att gå i den råtta ordningen, lrå- ähtmskap.
gan om makars egendomsförhållanden, är föremål för utredning och (|oorta.)
torde kunna förväntas bliva föremål för avgörande redan inom en
snar framtid.

Vid den nu förevarande paragrafen har jag, herr greve och talman,
såsom reservant låtit göra en anteckning, som avser ett yrkande,
till vars framställande tillfälle kommer att erbjudas vid en senare
paragraf. Fullständigheten hade måhända krävt, att jag sökt
i detta sammanhang beröra detta yrkandes innebörd. ^ Men jag har
tyvärr redan alltför länge tagit kammarens tid i anspråk.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i nu föredragna paragraf.

Herr Hellberg: Herr talman! Det föreliggande förslaget
har fört inför våra tankar eu av vart samhälles allra ohyggligaste
företeelser: det moderna människooffret. Man kunde också kalla den
det urgamla människooffret, som ännu praktiseras i modern tid.

Detta offer pågår för att försona sedlighetens stränga gudom.
Människonaturen är som bekant ond, och en av ondskans kraftigaste
yttringar är osedligheten, d. v. s. könsumgänget utan vigsel. Det
betraktas som ett särskilt svårt brott, vilket måste exemplariskt bestraffas.
Och det bestraffas än i denna dag enligt gammal »god»
barbarisk princip, det vill säga så, att straffet går ut över de svaga
och värnlösa, över kvinnorna och barnen. Kvinnorna göras ärelösa
och barnen göras så långt möjligt rättslösa, och båda utlämnas till
allmänt förakt och misshandel. Mannen däremot såsom den starkare
parten, förblir ostraffad, så vitt man icke skall räkna till straff, att
han i värsta fall ådömes att betala ett mycket ringa penningbelopp.

Detta offer av de svaga och värnlösa, som sedligheten krävt i
århundraden, kräver den än och kräver större och större offer. Ty
som bekant tilltager antalet oäkta barn oupphörligt, tilltager båda absolut
och relativt. För närvarande uppgår det, såsom det nämnts
från denna plats, till ungefär 20,000 om året eller mellan en sjättedel
och en sjundedel av alla födda barn. Och statistiken visar, hur
olyckligt ställt för dessa barn det är från begynnelsen. Fn del av
dem kommer aldrig till denna hårda, värld, tack vare ett milt öde, som
förunnar dem att do redan vid födelsen. De som komma till världen,
do till ett mångfaldigt större antal än de som äro födda inom äktenskapet,
under den späda barnaåldern. Och sedermera vet man, vilket
öde som ofta väntar dem. Vid behandlingen av denna fråga bör icke
förgätas, vilken roll änglam åkeriet spelar i vårt land, och hur många
»oäktas» lott blir fattigvården. Från begynnelsen hemlösa i detta
samhälle, komma de naturligtvis mer eller mindre ofta trots bättre
anlag att drivas in på banor, som leda i fördärvet, till prostitution
och brottslighet.

Allt detta sker som sagt för sedlighetens skull. Och denna upprörande
okristliga råhet, som ännu för 50 år sedan fick en ärkebiskop -

Nr 35. 44

Onsdagen den 25 april, f. in.

lagförslag om lig välsignelse, har länge som allt bestående känts som något helt
äktenskap. naturligt °°h självfallet. Men de bästa ha i alla tider, det är redan
(Forte.) erinrat om förut, opponerat mot den upprörande misshandel, som gått
ut över de s. k. oäkta mödrarna och oäkta barnen. Det synes mig, att
det kunde vara på tiden, att definitivt bryta med detta otäcka sedlighetsfariseismens
offerväsen, så långt i mänsklig makt står att göra
slut på det. Det vore på tiden, tycker jag, att dess gräslighet toge
en ända, när vi befinna oss i början av det tjugonde århundradet. Det
vore på tiden att mot hittills tillämpade principer ställa de störa,
enkla, mänskliga rättskrav, som för det moderna rättsmedvetandet äro
alldeles självklara.

Dessa rättskrav skulle jag vilja sammanfatta i två satser: var.ie
barn har rätt till en far och eu mor; och varje far och mor har ansvar
för sina barn, lika ansvar och lika ansvar för alla sina barn.
Dessa krav anser jag måste genomföras utan prut; endast därigenom
kan den orätt som begåtts — icke försonas, ty den kan ej försonas,
den förblir i evighet en mänsklighetens blodskuld, men den kan åtminstone
undvikas för framtiden, så långt det är möjligt att undvika
den.

Det förslag, som nu föreligger, är en s. k. klok kompromiss mellan
urgammal orätt och modernt rättsmedvetande. Det är den s. k.
gyllene medelvägen. Som mål för den nya lagstiftning, som nu skall
införas, har, det framhåller lagberedningen, satts att tillse, i vad mån
det är möjligt att genom lagstiftning verka till förbättrande av de
utom äktenskapet stående barnens ställning. Den betonar, att det
icke kan bli tal om full likställighet med de inom äktenskapet födda
barnen, och den tillägger, att »det torde icke vara ändamålsenligt».
Men den är nog human att säga, att »olikheterna böra icke göras
större än med hänsyn till omständigheterna kan finnas skäligt». Det
är ett verkligen obetalbart uttalande. Jag skall naturligtvis icke
förneka — det har betonats tillräckligt starkt förut, och det är därför
överflödigt, att jag ytterligare uppehåller mig därvid — att detta
lagförslag innehåller många synnerligen viktiga och glädjande förbättringar
i de rådande förhållandena. Men den sörjer på samma
gång för, att barnen, de s. k. oäkta barnen, och deras mödrar hållas
kvar i sin gamla pariasställning och avskiljas från de äkta. Utskottet
har nämligen, såsom förut påvisats, vägrat gå med på, att tillerkänna
de utomäktenskapliga barnen arvsrätt och namnsrätt efter
fadern.

I fråga om namnrätten skall jag först göra en liten erinran. I
den punkten kan det nog påstås, att det framlagda förslaget innebär
ett rent. reaktionärt steg. Det finns en part, som vid denna frågas
behandling saknar talan, tyvärr saknar talan i detta land, och det är
kvinnorna. Och man må väl säga, att om det vore någon fråga, där
deras röst borde kunna göra sig hörd i riksförsamlingen, är det en
fråga som denna. Emellertid ha de vaknaste bland dem begagnat
den väg. som stått öppen, att genom opinionsyttring föra fram vad
de i denna fråga ha på hjärtat. Det har i kammaren utdelats en
framställning från Centralstyrelsen för kvinnornas politiska röst -

Onsdagen den ‘25 april, f. in.

45 Nr 35.

rättsförbund, som innehåller en del krav och fordringar, vilka ha Lagförslag om
prövats och gillats vid ett 140-tal kvinnliga möten i vårt land. I barn utom
denna framställning förekommer en erinran om, att det framlagda ^ortsT
lagförslaget synes genom sin allmänna prägel i fråga om namns- och °rs''
arvsrätten hava brutit mot den praxis, som gick rätt långt i riktning
av att tillerkänna åt barnet faderns namn. Som denna praxis utbildat
sig småningom och jämväl vunnit den stadga, att den tillämpas
också vid kyrkobokföringen, torde det väl vid sådant förhållande få
anses, att den vilar på ett mer eller mindre verkligt utvecklat rättsmedvetande,
och att lagens underkännande av detta rättsmedvetande
skall komma att verka därhän att fädernas redan förut svaga ansvarskänsla
ytterligare försvagas. Det torde ligga inom mångas erfarenhet,
att vad som här uttalas är med verkliga förhållandet överensstämmande.
Själv känner jag från min hembygd sådana utom
äktenskapet födda barn, som redan för länge sedan fått taga sin faders
namn, fastän han tillhörde en högre samhällsklass än de. Detta
skall numera överstrykas genom den nya lagstiftningen.

Utskottet har som motiv för sin avstyrkande hållning till denna
fråga anfört en del skäl, som redan förut varit belysta av den förste
talaren och ytterligare framhållits och utvecklats av den andre i ordningen.
Det kan ju icke undvikas vid debatter om sådana frågor, att
man delvis kommer att upprepa vad förut sagts, men jag skall söka
i största möjliga korthet sammanfatta de invändningar, jag har att
göra mot dessa skäl.

Om den första delen av dessa skäl, som går ut på att visa, att de
utomäktenskapliga barnen icke kunna anses ha rätt till namn och
arv, får jag säga, att den motiveringen på mig gjort ett ytterst obehagligt
intryck genom den — jag kan icke använda ett mildare uttryck
— estniskt sentimentala ton som genomgår den. Där talas nu
först och främst om, att barnet står rent fysiologiskt sett närmare
modern än fadern — det skälet gäller väl i all rimlighet såväl de
äkta som de oäkta barnen. Sedermera lägges emellertid mycket stor
vikt på de inomäktenskapliga barnens ställning. De leva tillsammans
med föräldrarna, och det uppstår sålunda ett förhållande av
mer social och etisk natur, som enligt utskottets förmening utgör
den rätta och starkaste grunden för namns- och arvsrätt. Det heter
sedan om de utomäktenskapliga att »de sedliga och faktiska förutsättningarna
för att tillerkänna barnet rätt till namn och arv efter
fadern saknas följaktligen». — Man må då i förbigående anmärka,
att sådana faktiska och sedliga förutsättningar ju i enstaka fall kunna
saknas även i fråga om de äktenskapliga barnen: det kan hända,
att en fader alldeles totalt försummar sina barn. Men om han skulle
händelsevis lämna arv efter sig vid sin död, icke sättes det i fråga,
att hans barn skulle mista arvsrätten därför, att det icke bestått något
sådant »faktiskt och sedligt» förhållande mellan fadern och barnen.
Det kan också anmärkas, att det ju aldrig här i landet praktiserats,
att fosterbarn fått arvsrätt, fastän de stått i detta förut’ nämnda
förhållande till sina fosterföräldrar. — Sedan tillägges det i utskottsmotiveringen:
»Och fadern å sin sida kan icke tilläggas den

Kr 35. 46

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag om
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

rätt och plikt att uppfostra barnet och inverka på dess utveckling,
som synes böra vara en förutsättning för barnets nämnda rättigheter.»

Detta är något enastående i motiveringsväg: därför, att fadern
icke kan åläggas att fullt och helt uppfylla de förpliktelser han har
gentemot barnet, därför skall barnet förlora sin rätt! Det synes
mig verkligen vara att tillämpa i den allra rysligaste mening den
gamla bibliska satsen att »den som litet haver från honom skall ock
varda taget det han har». — Om något för mitt rättsmedvetande
skulle motivera eu olikhet i rättigheter mellan barn inom och utom
äktenskapet, skulle övervägande skäl tala för att i arvsrättsligt hänseende
de utom äktenskapet födda barnen finge en bättre ställning
än de inom äktenskapet födda; dessa senare åtnjuta ändå nämligen
ofantligt stora fördelar, som dess värre icke kunna komma de
andra till del.

Såväl utskottet som den närmast föregående talaren bar hänvisat
till, alt blodsbandet icke kan erkännas uteslutande såsom grund för
arvsrätten, och för övrigt betonat, att samlevnadsförhållandena
äro det avgörande. Om något verkligen berättigar till arvsrätt, S3^-nes det mig vara vad, såsom den föregående talaren uttryckte det.
livets egna förhållanden kräva. Men om något kan sägas vara rakt
stridande mot livets verkliga förhållanden, synes det mig vara eu
sådan ordning, som han förordade. Gentemot allt detta talet om gemenskap
i vanor, hemliv och allting, som anförts till stöd för hans
ståndpunkt, en ståndpunkt som, enligt vad reservanterna påvisa, Gud
ske lov visst icke enhälligt erkännes av juridiska auktoriteter, tillåter
jag mig anföra ett enda uttalande av en kvinnlig norsk läkare_i
en broschyr om de utomäktenskapliga barnens. arvsrätt. Hon skriver:
»Det som hinder ett barn vid dess far är icke det, att han givit

anledningen till moderns havandeskap, icke heller det att han ingått
äktenskap med henne, icke hans penningutgifter, icke hans kärlek,
icke det att barnet växer upp i hans hem och att dess andliga liv får
sin näring av hans — lika litet som moderns och barnets enhet i
egentligaste mening består däri, att hon bär det i sitt sköte och föder
det med smärta och när det av sin egen kropp. Allt detta är livsvillkor
för barnet, i högsta grad värdefulla och var på sitt sätt oumbärliga
livsvillkor, om dess utveckling skall bli vad den kan och hör
bli: — men livet självt år dock mera än livsvillkoren. Det sanna
bandet mellan föräldrar och barn hestår däri, att barnets liv vuxit
fram ur båda föräldrarnas liv, ur bådas hela och odelade personligheter,
som blomman vuxit fram ur den planta, som bär den, atf.barnet
är kött av bådas kött och ande av bådas ande. Detta och intet

Sedan säker utskottet göra troligt, att det icke skulle vara till
fördel för barnet att få namns- och arvsrätt efter fadern. Vad
namnsrätten beträffar anser utskottet det vara såväl för barnet som
för modern lyckligast och lämpligast att barnet bär samma namn
som modern. Ja, i de fall där det verkligen är sa, och sadana. fall
kunna tänkas, där hava reservanterna i sitt förslag ställt Öppet för
modern att bestämma, om så skall ske. Men huru kan utskottet på -

Onsdagen den 25 april, f. in. 47

stå, att det för det stora flertalet fall skulle vara till fördel för
barnet och modern, att icke barnet bär faderns namn. Den som aldrig
så litet känner förhållandena vet ju, att när modern och barnet
ha samma namn bägge äro så att säga märkta, deras pariaställning
i här berörda avseende är affischerad för alla människor. De äro
utlämnade till allt det förakt, all den misshandel och all den råhet,
som tyvärr så rikligt frodas i alla samhällslager. Det är däremot
uppenbart, att, därest barnet tager faderns namn, modern och barnet
komma i samma ställning som om modern vore frånskild eller fadern
vore död.

Vidare påstår utskottet, att arvsrätten rent ekonomiskt spelar
en jämförelsevis ringa roll. Jag vill mycket gärna medgiva, att i
de flesta fall finnes det ingenting att ärva för de barn, som tillhöra
den här ifrågavarande kategorien. Men det är anmärkningsvärt, att,
när utskottet kommer till frågan om faderskapsbevisningen lägges
desto större vikt på arvet. Utskottet förmenar också, att »de fördelar
på det sociala och etiska området, som skulle vinnas genom här ifrågavarande
rättigheter, såsom höjande av barnens sociala ställning
och fädernas ansvarskänsla torde helt visst i det praktiska livet bliva
av ringa betydelse». Ty, säger utskottet, »barnens mindre lyckligt
lottade ställning är framför allt att finna i det förhållandet att de
sakna förmånen att få uppväxa i ett gemensamt hem under föräldrars
kärlek och vård». Man blir verkligen förvånad när man läser
detta. Är det särskilt beklagansvärda med dessa utomäktenskapliga
barn, att de icke få växa upp i gemensamt hem under föräldrars kärlek
och vård? Visserligen är det ganska beklagligt, när barn träffas
av ett sådant öde. Men man får komma ihåg att det träffar även
ofantligt många inom äktenskapet födda barn. Alla som mist sina
föräldrar i tidigare år och barn av frånskilda makar befinna sig i
denna ställning. Men inte äro de några parias, som äro utlämnade
till allmän ringaktning. Mej, det som gör skillnaden mellan de s. k.
äkta och oäkta barnen är naturligtvis den vanfrejd de senare blivit
stämplade med i och med det att det är känt, att de äro oäkta. Det
är detta, att de icke stå i samma förhållande till sina föräldrar som
de äktenskapliga barnen, att de kännas som ett slags »livets utlänningar»,
för att begagna ett uttryck som använts om en annan människokategori
— det är dessa förhållanden, som för hela deras öde
och olycka äro avgörande. Jag vill naturligtvis erkänna, att den
olikheten visst icke kan helt upphävas genom den lagstiftning som
reservanterna påyrka, det kan den icke. Men denna lagstiftning kan
åtminstone väsentligen bidraga att mildra deras ställning, att göra
den mindre svår än den för närvarande är.

Så är det ett huvudargument för utskottets ståndpunkt, att det
skulle åstadkomma sedligt nedbrytande verkningar och allmän förargelse,
om man i namns- och arvsrättshänseende likställde de inomoch
utomäktenskapliga barnen. Det talas sålunda om, att »denna
likställighet mellan inomäktenskapliga och utomäktenskapliga förbindelser,
som skulle följa med den lagstiftning som reservanterna
föreslå, är ägnad att verka försvagande och upplösande på äkten -

Nr So.

Latjjörslatj om
barn utom
äktenskap.
(Korts.)

Nr 35. 48

Onsdagen den 25 april, f. in.

Lagförslag o\
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

skåpet». Huru kan utskottet skriva någonting sådant som att likställighet
mellan äktenskapliga och utomäktenskapliga förbindelser
skulle bli följden av den likställighet mellan barnens namns- och
arvsrätt? Är det någon förståndig människa som anser hela äktenskapets
innehåll vara uttömt med det, att barnen få namn och arv
efter fadern? Är det ingenting annat som konstituerar äktenskapet?
En utomäktenskaplig förbindelse kan vara snart sagt ögonblicklig.
Två människor träffas en gång i livet, skiljas, och se varandra kanhända
icke mer. Menar man, att, om ett barn efter detta sammanträffande
hade arvsrätt efter fadern, detta sammanträffande skulle
likställas med äktenskaplig förening? Det är ju inte mening i sådant.

Sedan säger utskottet, att det skulle vara att befara att de mera
varaktiga utomäktenskapliga förbindelserna, konkubinaten, skulle
ökas, om reservanternas förslag bleve lag. Redan den förste talaren
har med åberopande av reservationen och lagberedningen visat, huru
ringa grund det finnes för detta påstående. För min del skall jag vara
kättersk nog att säga, att talet om konkubinaten — vilka f. ö. tyckas
hava frodats fulkomligt lika bra under den nuvarande stränga lagstiftningen
och således icke synas kunna botas genom några lagstiftningsåtgärder—
icke förskräcker mig så synnerligen mycket. Jag
tillmäter i allmänhet icke former så stor betydelse. Jag kan tänka
mig konkubinat som äro mycket bättre än äktenskap. Det beror
ändå ytterst på, huru människor lösa sina livsuppgifter och förhållanden
till varandra; detta är till sist det avgörande och icke
om till äventyrs den ena eller andra ceremonien försummats? Men
om också konkubinaten skulle ökas, vilket jag inte anser kan bli
följden av strängare förpliktelser för faderskap, så vill jag säga, att
kan äktenskapet upprätthållas endast genom fortsatta barnaoffer, då
må det falla. För min del är jag dock övertygad om, att sådana konsekvenser
äro rena skräckmålningar och ingenting annat.

Så utmålar man alla dessa för familjen obehagliga konsekvenser
av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Jag skall i detta sammanhang
beröra ett par moment, som kommit fram i den senaste talarens
anförande.

Yad hustruns förmögenhetsandel i boet beträffar, är det många
gånger anmärkt, att den kan säkerställas genom äktenskapsförord.
Men dessutom vore det en enkel lagstiftningsåtgärd, som säkert ingen
skulle motsätta sig, att bestämma att de utom äktenskapet födda
barnen icke äga arvsrätt till de boets tillgångar, som införts av den
make, med vilken barnet icke har blodsband.

Jag skall också, medan jag kommer ihåg det, beröra talet om
den norska lagens undantag från arvsrätten, nämligen de som röra
odels- och aasmdesrätten. Genom föregående talares utredning har
det blivit tillräckligt tydligt men bör dock understrykas, att denna
rätt är en privilegierätt, åtminstone vad aasaedesrätten beträffar, en
rätt, som tillkommer endast ett eller vissa av även de äkta barnen.
Således skiljes även mellan dem, och då kan det icke vara synnerligen
beviskraftigt, att detta undantag gjorts. Jag är dock villig
medgiva, att denna eftergift i viss mån kan hava berott på nödtvång

Onsdagen den 25 april, f. in.

49 Nr 35,

och innebär en kompromiss — jag kan mycket väl tänka mig, att Lagförslag om
de norska bönderna inte lia något särskilt starkt utvecklat rättsmedvetande.
Men det bör också erinras att i debatten om den norska ^ortj ^
lagen år 1915 från vänsterns sida framhölls, att lagens förkämpar
voro beredda att taga konsekvenserna även i fråga om nyssnämnda
rätt, fastän det för ögonblicket då icke förelåg något förslag i den
punkten.

Hela denna uppmålning av de olägenheter för legitima familjer,
som skulle följa med oäkta barns arvsrätt, synes mig vara familjeegoism
i sin allra högsta prydnad. Det är obehaget, otrevnaden, de
olustiga företeelserna för legitima familjer som skola överväga de
oäkta barnens rätt. Man sätter en individs rätt mot eu annan individs
bekvämlighet. När jag läste detta, kom jag att erinra mig ett
fall ur verkligheten, som berättades för mig för någon tid sedan.

Det var hos en mycket förmögen, det var visst till och med en miljonärsfamilj
en kvinna, som gick såsom hjälp i huset; hon företog
sig en dag att gå fram till frun och begära en liten förbättring i sin
dåliga avlöning. Då gav frun henne det oförlikneliga svaret: Det
kan ni väl förstå, att om på det sättet den ena efter den andra skulle
komma och begära högre lön, då skulle vi icke längre kunna ha det
som vi nu ha det. Det är överklasscynismen i sin härligaste prakt
att kunna säga till en fattig kvinna, som begär en smula förbättring
i sina dåliga löneförhållanden: skulle vi giva eder en 25-öring mer
om dagen, kunde vi inte längre ha det som vi nu ha, och det är huvudsaken.
Det är precis samma tankegång som går igen här, en
tankegång som jag också är säker om har den varmaste resonans hos
denna kammares majoritet.

Slutligen är det ett skäl, som onekligen har verklig betydelse,
och det är det som rör faderskapsbevisningen. Här måste jag erkänna,
att det faller sig svårt för mig att prestera tillräcklig motbevisning,
därför att jag icke är jurist. Men jag vill i allmänhet säga,
att jag.tror man gör alldeles för mycket affär av denna sak; den är
i .praktiken icke på långt när så viktig som man velat göra den. Så
vid det vanskliga fall, då en kvinna kan ha haft umgänge med flera
män, måste man komma ihåg, att kvinnor som leva tillsammans med
flera män av en barmhärtig natur i regel äro befriade från barnsbörd.
Ifråga om själva bevisningen tror jag inte det nödvändigt
kräves en strängt logisk bevisning. Det väsentliga är att kunna
åstadkomma sådan på faktiska förhållanden byggd bevisning, som
kan övertyga domstolen om, att förhållandena i detta fall äro beskaffade
på ett visst sätt. Naturligtvis kan det tänkas att misstag
begås, det kan ju icke förnekas. Men sådana förekomma icke endast
i detta fall. I otaligt många fall inom rättsskipningen kunna misstag
begås. Ofelbarhet är ingen mänsklig egenskap. Jag vill då fråga:
skulle det vara så himmelsskriande upprörande om vid ett tillfälle en
man komme att ådömas underhållsskyldighet — ty något annat är
det icke fråga om i sådant fall — för ett barn som har annan fader.

Man ser oupphörligt inom äktenskapet barn, som veterligen icke hava

Första kammarens protokoll 1917. Nr 35. 4

Nr 35.

Lagförslag o:
barn utom
äktenskap.
(Forte.)

50 Onsdagen den 25 april, f m.

den fader, vars namn de bära, och det foga sig människor något sa när
uti. Är det då något så förskräckligt upprörande i denna tanke, att
något sådant skulle kunna hända även utom äktenskapet födda barn.
Jag tycker, att man gör för mycket affär av denna sak. Men jag
har talat med en jurist här i Stockholm, som har stor erfarenhet både
så/som domare och advokat, och han bär sagt mig, att det icke i hela
hans praktik förekommit ett enda fall, ja han gar längre och säger
att han under den icke ens hört refereras ett enda fall, då domstolen
misstagit sig i fråga om underhållsskyldighet till barn. En reservant
i andra kammaren bär från sakkunniga i Danmark begärt
upplysning angående den där bestående ordningen, då _ flera män
kunna förklaras för fäder. Deras uttalanden äro ganska intressanta.
Medan deras omdömen mycket skilja sig beträffande denna anordnings
lämplighet eller olämplighet, äro de enstämmiga ifråga om,
att de fall som förekommit varit synnerligen få. En kyrkoherde, som
är moraliskt indignerad över denna anordning och bl. a. talar om att
det bildas konsortier för skörlevnad, säger att man dock »grumme
lidt» hört talas om sådana fall. Jag tycker att det är ganska talande,
vittnande om att förhållandena i verkligheten icke äro sådana
som man velat framställa dem.

Jag har överhuvud taget fått det intrycket, att utskottet befunnit
sig i den gynnsamma ställningen, att kunna med breda penseldrag
måla ut såsom avskräckande sådana förhållanden, som äro rena undantagsförhållanden.
Det är klart att det på detta sätt åstadkommer
en stark effekt, men målningen blir icke verklighetstrogen.

Till denna målningsverkan hör också utskottets av den första
talaren upptagna påvisning, att det skulle bli tre klasser av barn: de
i äktenskap födda, de utom äktenskap födda, vilkas fader är känd
och de utom äktenskap födda, ifråga om vilka icke kunnat fastställas
vem som är fadern. Jag måste säga, att detta skäl på mig gör ett
ganska svagt intryck. Om utskottet med sitt förslag skapat en enda
klass av barn, gjort alla likställda, då skulle jag medgivit att det
varit ett framsteg. Men en sådan likställighet hade icke kunnat
ernås på annan väg än den som blott rent teoretiskt kan tänkas, att
flytta ned de inom äktenskapet födda barnen i samma kategori som
de utom äktenskapet födda. Skillnaden mellan andra och tredje klasserna
enligt reservanternas förslag kan omöjligen imponera på mig.
— Det är också en annan skillnad mellan utskottets och vårt förslag
i denna punkt, som synes mig avgörande. I utskottets förslag sätter
lagen en skillnad i rättighet mellan inom och utom äktenskanet födda
barn. Den vill icke. att dp utom äktenskapet föda barnen skola vara
i afseende å rättigheter likställda med de inom äktenskanet födda.
Enligt vårt förslag återigen bär lagstiftningen giort allt vad i mänsklig
förmåga stått för att åstadkomma en likställighet. Yi sträva så
långt som det går för att rätta orättvisorna, men det finnes tyvärr i
deHa livet, där så mycket beklagansvärt förekommer, fall, som lagen
icke kan hjälna. Men jag är övertygad om att den principiella ståndpunkt
lagen intager, i hög grad skulle bidraga att hos människor,
hos den allmänna opinionen framkalla den rätta uppfattningen om

Onsdagen (lön april, f. in.

51 N r tto.

dessa stackars barn, som kommit i den ställning att lagen icke kan Lagf&niag om
hjälpa dem så, att det skulle uppstå en strävan att på andra vägar ba,rn u.tom
hjalpa, dar lagen icke kan hjalpa. (Forts)

Uet förefaller mig, som om utskottet i slutet av sitt utlåtande,
trots den imponerande rad av skäl som anförts, ändå skulle ha en
känsla av, att dess förslag icke är tillfredsställande. Där talas om,
att man bör framgå med försiktighet och varsamhet och avvakta
det nuvarande förslagets verkningar. Den närmast föregående talaren
erinrade särskilt om, att det som reservanterna föreslå är
någonting som är främmande för den folkrättsliga uppfattningen
inom stora lager. Ja, vi få väl se, hur det förhåller sig med den
saken, när andra kammarens beslut föreligger. Jag tror inte att
dessa breda lager, inom vilka man visserligen skulle kunna vänta
sig åtskillig råhet och mycken fördom, komma att sätta sig emot
vad vi .yrkat. Jag befarar snarare, att det är hos de samhällslager,
på vilka man kunde ha rätt att ställa större fordringar, hindret
skall främst ligga, och skälet är icke så synnerligen svårt att förstå.

Jag kan icke hjälpa, att jag har en annan uppfattning än den
utskottet uttalar, då det framför allt manar till försiktighet. Jag
kan icke finna att det är rätt, att lagen ständigt skall vara på efterkälken,
åskilliga hästlängder efter de mest upplystas rättsmedvetande.
Det synes mig tvärtom vara riktigt att, när ett lagförslag
föreligger, söka gå fram så långt som möjligt på den väg, man finner
rättfärdig. Ty därigenom kommer lagen att bli en hjälp för
rättsmedvetandets ombildning, och denna hjälp är synnerligen värdefull,
liksom jag å andra sidan är övertygad om, att lagen kan
genom orättfärdiga bestämmelser ännu länge bevara en övervunnen,
utdömd rättsåskådning. Jag är sålunda viss om att 1734 års lag i
här förevarande fall har oerhörda synder på sitt samvete. Lagen
har varit sämre än mångfaldiga människor. Skulle de hava begagnat
sig av de möjligheter, som lagen gav dem i stor utsträckning,
så hade förhållandena varit ännu värre än de bedrövliga, som
i alla händelser bestå. Det förefaller mig alltså, att i denna fråga
borde lagstiftningen hissa den rena, klara rättens standar: det
skulle säkerligen bli en ledning för mångas omdöme.

Jag skulle också kunna uttrycka detta på annat sätt. Jag
skulle vilja säga, att om en rättvis lagstiftning nu bleve antagen,
skulle den komma att verka rent preventivt gent emot en hel mängd
fall, som man vill förebygga, då i och med det att man antoge en
lagstiftning ungefär sådan som reservanterna föreslagit, det på det
kraftigaste betonades, att det medför verkligt ansvar att skaffa
barn till världen. Det är icke en lättvindig sak, som man kan
slänga ifrån sig bäst man gitter, det är någonting mycket allvarligt
och medför föräldraförpliktelse likaväl som då det galler barn inom
äktenskapet. Lomme detta att genom lagen understrykas, tror jag
att därmed ett mycket kraftigt medel för åstadkommande av bättre
sedliga förhållanden vore vunnet.

Ja. mina herrar, jag vet naturligtvis att jag här talar för
döva öron. Mot reservanternas krav kommer här att ställas det

Nr 35. 52

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o\
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

gamla non possumus, eller, vi kunna kanske säga non volumus: vi
vilja icke. Och den som icke vill, han vill icke! Jag är också väl
medveten om, att en mängd av kammarens ledamöter med en viss
ringaktning hört på vad jag sagt, därför att det synts dem vara
så kallat känslotänkande. Men, mina herrar, det är nog så ändå,
om man skulle undersöka saken, att de flesta människors tänkande

— man kan gott säga allas — är känslobetonat i hög grad. Frå gan

är blott, vilka känslor som besjäla dem. För min ringa del har
jag i detta anförande låtit känslor tala, som hos mig äro mycket,
mycket gamla, och som jag hyst alltifrån min tidiga barndom då
jag minnes, att jag själv deltog i misshandeln av dessa stackars
olyckliga oäkta barn. Jag har också sedermera haft upplevelser,
som ytterligare befäst mina känslor i detta avseende. Det har sålunda
bl. a. hänt mig att en kvinna, som jag känt från min ungdomstid,
råkat komma bland dessa som fått barn utom äktenskapet.
Denna kvinna föresatte sig från den stund hon visste att hon skulle

bli mor, att viga sitt liv till kamp för det nya liv, hon skulle

bringa till världen! Och detta löfte höll hon troget och samvetsgrant.
Men hon har för mig skildrat vad hon från den dagen

haft att utstå av mänsklig råhet från alla lager, både från de obil dade

bottenlagren, som icke hava bättre vett, men också icke mindre
från dessa sedliga kretsar, där trygga familjefruar, som aldrig
haft en aning om vad en sådan ställning som hennes vill säga, från
sin bekväma samhällsposition anse sig hava suverän rätt att med
oändlig ringaktning se ned på en sådan kvinna, vars skorem de
icke äro värdiga att upplösa.

Om man har sådana rent personliga erfarenheter som denna

— och jag har naturligtvis icke blott den nu nämnda utan mångfaldiga
andra — så gör man sig det löftet, att, om en gång det
kommer en stund då man kan säga ett ord i denna fråga, man åtminstone
skall ärligt tala ut det som ligger en på hjärtat, hur lönlöst
det än må vara. Jag förstår att detta, som jag finner vara en
solklar rättvisa, är dömt att falla. Men, mina herrar, ni kunna
vara förvissade om, att rättens stämma tystnar icke, den kan icke
nedvoteras genom något majoritetsbeslut!

Herr Högberg: Herr talman! Den föregående ärade talaren
började sitt anförande med ett konstaterande av den gamla sanningen,
att världen är ond. Ja, visserligen är den ond och är det lätt att påvisa
världens ondska, då man talar om de utom äktenskapet födda
barnens och deras mödrars ställning. Men tyvärr är det så, att lagstiftningen
endast i ringa mån kan påverka samhällets uppfattning,
vilken bestämmes av dess medlemmar. Den föregående talaren uppställde
det enkla och i många avseenden tilltalande rättskravet, att varje
barn skall hava rätt till far och mor, och att både far och mor skola
hava lika ansvar i förhållande till barnet. Jag skulle vilja säga, att
detta påstående, som jag gärna medger innehålla en avsevärd proportion
rättvisa, i huvudsak dock är en konsekvens av ett dogmatiskt
jämlikhetsbegrepp. När jämlikhetskravet kommer i beröring med fa -

Onsdagen den 25 april, f. ro.

53 Nr «i5.

miljeförhållandena, uppstår givetvis en konflikt, ty vad är det ut- La(>.förslag om
märkande för familjen? Det är väl det, att familjens samtliga medlemmar,
och far och mor i främsta rummet, sträva för sin och de sinas a f
framgång, för förbättring av deras ställning i världen. Erfarenheten
har visat, och jag tror, att den historiska erfarenheten bekräftar detta,
att lagstiftningen gör klokt, om den i viss mån tillmötesgår dessa
naturliga familjeinstinkter. Följaktligen bör lagstiftningen giva den
i överensstämmelse med samfundets lagar stiftade familjen en i viss
män privilegierad ställning. Denna torde väl i främsta rummet böra
tillkomma makan och modern. Handlar lagstiftningen härefter, kommer
den till det resultat, att den bör från arvsrätt utesluta mannens
barn med älskarinnan eller konkubinen. Ett bifall till förslaget om
arvsrätt för mannens barn utom äktenskapet skall efter min mening
öka antalet konkubinatförbindelser, och detta tror jag ingalunda skall
bliva gynnsamt för samfundets utveckling. Utskottets hemställan
— det tyckes behöva erinra därom — förbättrar i hög grad de oäkta
barnens ställning.

Den föregående talaren uppehöll sig även vid de skäl, som utskottet
för sin del åberopar till försvar för sin hemställan och mot
förslaget om arvsrätt och namnrätt för dessa barn. Jag tror, att det
är onödigt att bemöta talaren i dessa delar, ty av hans anförande torde
intet rubba giltigheten av vad utskottet sagt. Han erinrade emellertid
om att svensk rätt utesluter fosterbarn från arv efter sina föräldrar.
Ja, det är sant, men denna orättvisa torde vi väl vara beredda
att avhjälpa genom bifall till förslaget om adoption. Han polemiserade
mot utskottets yttrande, att det för ett utom äktenskapet fött barn
i regel skulle vara fördelaktigare att vistas hos modern och bära
hennes namn. Han förnekade, att så vore fallet, och så är naturligtvis
icke alltid ftillet. Men han framhöll inte, vad utskottet i detta avseende
yttrat, nämligen att lagförslaget lämnar det fritt för fadern att
låta barnet bära hans namn, och detta förväntar utskottet alltid skola
bliva fallet, om fadern har barnet hos sig. Häri torde utskottet hava
rätt. I fråga om förmögenheten efter fadern har ju utskottet påpekat,
att fadern genom testamente eller på annat sätt kan tillförsäkra sitt
barn utom äktenskapet en större eller mindre del av sin förmögnhet.

Talaren tillät sig även att bagatellisera de av herr Gezelius framhållna,
existerande praktiska svårigheterna att med hänsyn till de i vår
rätt gällande bevisningsreglerna kunna tillerkänna barn utom äktenskapet
arvsrätt efter fadern. Jag tror inte, att det är skäl att bagatellisera
dessa svårigheter. För mig synas de så pass stora, att även om
jag inte ansåge, att principiella skäl talade mot arvsrätt för barn
utom äktenskapet efter fadern, jag skulle vilja säga, att det med nuvarande
rättsordning beträffande process och bevisning ej är lämp-''
ligt att införa en dylik rätt.

För övrigt skulle nog, såsom talaren framhöll, ett godkännande
av denna arvsrätt, sammanställt med vår process, medföra det resultat,
som utskottet framhållit, nämligen att man här i landet finge
barn av tre olika klasser, och även detta synes mig böra undvikas.

Utvägen häremot är att avslå reservationen.

Nr Bo. 54

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka bifall till utskottets
hemställan under denna paragraf.

Herr von Koch: Herr talman, mina herrar! När man tar

del av den behandling, som denna fråga fått hos regeringen och
utskottet, frapperas man av att så .jämförelsevis få av de önskemål,
som framställts av det på detta område praktiska livets män, blivit
tillgodosedda. Het omtalas inte ens i propositionen, att det har inhämtats
utlåtanden från flera institutioner, vilka i sitt dagliga arbete
hava a,tt tillse och hjälpa dessa utom äktenskapet.födda barn,
och inte heller omnämnes det, att från åtskilliga myndigheter utlåtanden
inhämtats, än mindre vad de yttrat. Och när man sedermera
tar del av utskottets utlåtande, är det ganska nedslående, att
med ett enda undantag intet av motionärernas praktiska förslag blivit
tillgodosett. Hur högt jag än skattar lagberedningens av alla
vhsordade, storstilade arbete, kan jag inte undgå att finna, att
det på vissa punkter hade varit till gagn, om man beaktat dessa
praktiska synpunkter, till exempel den, att barnavårdsmannen bör
utses i den kommun, där modern vistas, och icke i kyrkoskrivningskommunen.
Hade man tillgodosett detta önskemål, så hade därmed
säkert'' kunnat vinnas, att barnavårdsmannen kunnat utses tidigare
och en hel del av de beklagliga änglamakerifallen kunnat förekommas.
Man hänvisar i utskottsutlåtandet till att det är så lätt för
en blivande moder att skaffa sig utfl.yttningsbetyg, och att på det
sättet kyrkoskrivningsorten och vistelseorten skulle sammanfalla. Men
den, som en liten smula känner till detaljerna, förstår, att detta i
många fall inte kommer att ske, och att modern därigenom kommer
att gå miste om den hjälp, som hon bäst behöver under den
tid, då hon skall föda sitt barn till världen.

Ett annat uppslag, som utskottet inte heller tillgodosett, är,
att man skulle kunna åt de institutioner, som hava med barnens
hjälpande att skaffa, uppdraga barnavårdsmannaskapet. Det är formella
skäl, som hindrat utskottet därvidlag. På en omväg har
man i alla fall ansett sig kunna anlita dessa institutioner, och då
är därigenom alltid något vunnet.

Slutligen vill jag säga, att i fråga om minimiåldern beträffande
underhållsbidrag från föräldrarnas sida utskottet inte heller kunnat
tillgodose de praktiska intressena. Jag återkommer kanske lång-,
■re fram och i ett annat sammanhang till denna sak.

Jag tillåter mig även i detta sammanhang rikta ett ord till den
representant för regeringen, som är här närvarande, att det är av
mycket stor betydelse, att, då denna lag, om den blir antagen, skall
träda ut i livet och bli tillämpad, det lämnas barnavårdsnämnderna,
som skola få med denna sak att göra, en vägledning och upplysning.
Det är för alla praktiska barnavårdsvänner bekant, att dessa nämnder
inte tillkommit för detta syfte. De äro ännu så länge i fråga
om sitt arbetssätt tydligen ganska litet ägnade att utföra det arbete,
som lagen ställer på dem, och det skulle för dem vara av stor be -

55 Nr

Onsdagen den 25 april, f. m.

lydelse, om de erliölle vägledning och råd i sill betydelsefulla ar bete.

. äktenskap.

Härmed har jas i förbigående omnämnt några praktiska orga- (pörte.)
nisationsfrågor och övergår nu till det, som hittills uteslutande tagit
kammarens uppmärksamhet i anspråk, nämligen den stora trägen
om utom äktenskapet födda barns arvsrätt efter sin fader. Jag
ansluter mig därvid obetingat till dem, som tro, att detta är en betydelsefull
fråga, och att den bör lösas efter reservanten herr Petterssons
förslag. Mina skäl härför äro sociala och etiska. Först
och främst anser jag, att det bör bringas rättvisa åt dessa barn,
varigenom de skulle erhålla bättre ställning i samhället och ökade
•möjligheter att skaffa sig en framtid, något som vi väl önska alla
barn i samhället. Och för det andra skulle det väcka ökad ansvarskänsla
hos fäderna, om de fullt ut finge bära konsekvensen av sina
handlingar.

Nu är jag medveten om att dessa sociala och etiska skäl fullständigt
underkännas av utskottet. Utskottet yttrar nämligen rent
ut: »De fördelar på det sociala och etiska området, som skulle vinnas
genom här ifrågavarande rättigheter, såsom höjande av barnens
sociala ställning och fädernas ansvarskänsla, torde helt visst i det
praktiska livet bliva av ringa betydelse.». Och för att nu bevisa
detta kommer utskottet med en massa olikartade skäl. Det mest
förvånande av dessa — vill jag säga — det. som mest väck e mm
uppmärksamhet, är, att utskottet till och med gar så långt, att utskottet
knappast anser, att denna arvsrätt skulle spela någon roll
ens för de utom äktenskapet födda barnen! Då kan man verkligen
med skäl fråga, varför man skall bråka med hela denna sak, om
detta vore sant, och man kan också fråga, varför utskottet vill
tillerkänna denna rätt åt trolovningsbarnen, om den icke i alla - fall
■skulle vara av utomordentligt stor betydelse för dem i deras framtida
liv.

Det äi för övrigt mot äktenskapets neddragande, som man riktat
sina anmärkningar. Man går så långt, att man säger, att det
skulle försvaga och verka upplösande på äktenskapet,. om man
nu genomförde denna arvsrätt. Då jag läste lagberedningens om
vidsynthet talande betänkande, blev .jag glad och tillfredsställd över
att man i alla fall där icke anförde denna synpunkt och ansåg, att
man på grund därav borde vägra barnen arvsrätt. Men så mycket
mera har man tagit upp den i utskottets utlåtande, där. verkligen
detta gamla u‘nötta skäl användes så långt som det är möjligt. Jag
kan icke neka mig nöjet att här i kammaren i jämförelse med förevarande
lagutskottsutlåtande i dessa punkter ställa det utlåtande, som
vid 1862—63 års riksdag avgavs av den riksdagens lagutskott i
samma fråga. Jag vill påminna, att det då gällde arvsrätt efter
moder och mödernefränder och begränsad arvsrätt efter fader. I
detta lagutskottsbetänkande yttrades bland annat: »Själva mängden
av de förslag, som för frågans lösning blivit av detta stånd omfattade.
synes i och för sig utmärka, att det stadgande, varigenom oäkta
barn berövas all arvsrätt--åtminstone icke numera uppbäres

Jir 85. 56

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag om av folkets allmänna mening, utan att tvärtom dess rättsmedvetande
ähunskå”1 finner siff sårat av samma stadgandes bestånd; och nekas kan väl
a(Forte*)’ icke. att et* sådant stadgande befinner sig i uppenbar strid med de
enklaste begrepp om rättvisa och mänsklighet då barn straffas för
de felsteg som ligga föräldrarna till last.» Och särskilt i fråga
om farhågan att äktenskapets sedliga grund skulle neddragas, yttrar
man: »Utskottet tror icke, att äktenskapet är så uteslutande
eller i så huvudsaklig mån byggt på förutsättningen av egendomsgemensamhet,
att dess anseende eller famil,iebandets sammanhållande
skulle äventyras genom uppfyllande i ifrågavarande hänseende av
rättvisans bud emot de oäkta barnen.»

Jag kan komplettera detta uttalande med det, som fälldes några
år tidigare, nämligen vid 1853—54 års riksdag i prästerståndet av
kontraktsprosten Quiding, då han säde något, som kan med lika fog
sägas i våra dagar. Han yttrade: »Det är väl sagt, att oäkta barns
arvlöshet är tillkommen för att skaffa helgd åt äktenskapet; men
då detta stadgande om arvlöshet icke förmår att förhindra tillkomsten
av vad man kallat oäkta barn, så träffar det ju icke den punkt
eller det mål, som därmed skulle åsyftas. Själva arvlösheten är ett
straff, som mot all regel träffar den oskyldige, som felet icke begått,
men lämnar dem strafflösa, som därtill gjort sig skyldiga. Det
verkar således icke avskräckande på dem det skulle verka. — —
Måhända skulle vida säkrare ett stadgande, att alla barn dela sina
föräldrars efterlämnade egendom, förekomma orena förbindelser eller
också verka livstidstrogen förening, därigenom det man åsyftat då
verkligen vunnes eller äktenskapets helgd.» Det är onekligen en
ganska stor skillnad i uppfattning, som gör sig gällande i utskottets
utlåtande år 1917 och i det utskottsutlåtande och de övriga yttranden!
jag nu citerat, ungefär ett halvsekel tillbaka i tiden.

Jag vill tillägga, att väl alla vilja stödja dch främja äktenskapet
och dess tillkomst, men det är väl med andra medel, som
detta skall ske, med sådana medel, som icke innebära en orättvisa
mot vissa personer, som man vill sträva mot detta mål.

Vad vidare beträffar utskottets påstående, att det skulle medföra
lidande och olägenhet för den legitima familjen, om man nu medgåve
denna arvsrätt, har utskottet även där gjort bestämda uttalanden
exempelvis genom att påstå, att dessa utom äktenskapet födda
barn i regel skulle vara begåvade med ett mindre hänsynsfullt sätt,
då det gäller att göra sina anspråk gällande. Jag vill i detta hänseende
i alla fall påminna om, att enligt lagförslaget meningen är
att omedelbart efter barnets födelse fastställa faderskapet, och det
är då möjligt för fadern att meddela sin legitima maka denna omständighet.
Det kan knappast vara lä.mpligt att lagstiftningen försöker
hjälpa till att understödja ett bedrägeri i detta avseende.

Även här har lagtuskottet vid 18(52—63 års riskdag gjort ett
uttalande, som är ganska betecknande för dess uppfattning. »Man
bär vidare», säger utskottet, »emot arvsrättighet för oäkta barn
åberonat den skandal inom familien, denna rättighet skulle kunna
medföra. Men för en sådan möjlighet torde icke rättvisan höra

Onsdagen den april, f. in.

57 Nr 85.

uppoffras. Skandalen ligger väl också i själva det begångna felet Lagföring »>„
och icke i de anspråk därav kunna uppstå.» äktaulap

En medlem av borgarståndet yttrade vid 1853—54 års riksdag (Fort«)
i denna fråga följande: »Utskottet har endast fästat sig vid de obehag,
som — — skulle uppstå inom det lagliga äktenskapet, .lag
nekar visserligen icke heller detta sin riktighet; men kan på samma
gång icke underlåta att fråga: är det då obilligare att föräldrarna
något få svida för sina missgärningars skull, än att barnen skola
gorå det, som platt icke rå för att de kommit till världen? Det beror
ju alltid på föräldrarna själva, om de vilja skona sig för slikt obehag,
men barnen kunna icke avvända det.»

Jag skall icke ingå på den mycket omdebatterade och även här
på ett ingående sätt behandlade frågan om faderskapsbevisningen.

Jag kan dock icke, helst som saken blivit berörd av flera andra,
underlåta att göra några reflektioner, då jag ser, hur utskottet här
skrivit om omöjligheten för domstolarna att åstadkomma en tillfredsställande
faderskapsbevisning. Det må tillåtas en undran, om
det verkligen är riktigt och rättvist av utskottet, där så många jurister
sitta, att fälla en dylik inkompetensförklaring över domstolarna
och deras arbete. Frågan gäller att införa bestämmelser, som
t. ex. redan äro införda i Norge. Det gäller att överlämna åt domstolarna
ett arbete, som de hittills icke stått främmande för, och jag
har mycket svårt att förstå, att man på förhand skall på alla möjliga
sätt försöka visa, att den uppgift man velat ställa på dem icke
kan uppfyllas. Det har för övrigt alltid för mig stått såsom ganska
orimligt, att man skall bedöma hela denna arvsfråga, denna arvsrätt
för de många tusen barnen utom äktenskapet, uteslutande efter
det lilla fåtalet fall, där det kan råda allvarliga tvivel om faderskapet.
Det riktiga är väl, såsom reservanten i lagberedningen uttalat,
att det bör verkställas en noggrann faderskapsbevisning, efter
vilken arvsrätt kan medges, då faderskapet blivit fastställt, medan
man för övriga fall, som äro fåtaliga, föreskriver underhållsskyldighet
utan arvsrätt. För mig står det såsom en självklar sak, att detta är
den riktiga vägen; men jag vill i detta sammanhang tillägga, att jag
icke kan gå med på det förslag, som från visst håll framställts, att
ett flertal fäder under vissa omständigheter skulle kunna bliva underhållsskyldiga
för ett och samma barn. Jag tror, att den väg,
reservanten i lagberedningen har intagit, i fråga om underhållsskyldigheten,
är den riktiga.

För mig är sålunda klart, såväl att äktenskapets helgd skulle
ökas, som att ansvaret och sedlighetskänslan avsevärt skulle stärkas,
om man genomförde denna arvsrätt. Och jag vill säga, då nu reservantens
i lagberedningen yttrande i denna punkt förut blivit citerat,
att det på ett mycket vackert sätt harmonierar med det yttrande, som
fälldes vid 1859—60 års riksdag av en medlem av prästerståndet,
kyrkoherden Wennerström. Han yttrade föliande, och de orden äro
betecknande för den tidens humana uppfattning: »Ett kristligt samhälle
bör söka att tillämpa kristendomens stora grundsatser: kärlek
och rättvisa; men icke är det kärlek, icke är det rättvisa att förneka

Nr So. 5S

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o\
barn utom
äktenskap
(Forts.)

‘den oskyldige vad honom med rätta tillkommer. Man har sagt att
osedligheten skulle genom antagandet av utskottets förslag komma
att tillväxa. Men jag tror tvärtom, att genom den lätthet, varmedosedliga
föräldrar nu kunna kasta ifrån sig de utom äktenskap födda
barnen, osedligheten i hög grad befordras, men att däremot, om man
i de oäkta barnen såge arvspretendenter, ett förut icke befintligt band
skulle läggas på den osedliga lustan. Man har även talat om denskandal,
som förslaget möjligen skulle komma att föranleda. Men
om man lägger skandalen i den ena vågskålen samt rättvisa och billighet
i den andra så torde valet icke bliva särdeles svårt. Skandalen
ligger för övrigt i det brottsliga sätt, varpå de oäkta barnen tillkommit,
och icke uti deras arvsanspråk.»

Till slut, mina herrar, skulle jag vilja säga, att då utskottet så
ofantligt starkt betonat, att tiden icke är mogen för denna reforms
genomförande, och då man säger, att i vårt land befolkningen, särskilt
den som bor på landsbygden, ännu icke hunnit att bilda sig en
opinion i denna fråga utskottet dock icke anfört något bevis
för sitt påstående i denna del. Eljest brukar man säga att då
en fråga lång tid varit uppe till allmän diskussion och
det väckts en mängd motioner därom uti riksdagen, och dessa där
blivit grundligt prövade och beslut även fattats, detta väl i alla fall
är tecken på, att opinionen är tämligen enig på detta område. Och
jag vill säga, att denna fråga verkligen ventilerats under det sista
århundradet om och om igen. Den kom upp första gången 1815,
således för hundra år sedan. Sedan behandlades den vid riksdagarna
1853—54 1859—60, 1862—63, 1885 och 1912. Långa och utomordentligt
intressanta debatter hava förekommit under ståndsriksdagarna
i alla fyra stånden, och domprosten Biörling hade rätt, då
han i ett riksdagsanförande sade: »Så långt min riksdagserfarenhet
sträcker sig tillbaka, har denna fråga om oäkta barns arvsrätt förevarit
och alltid blivit med ökad värme omfattad, vadan det vill synas,
som denna fråga vunnit allt större och större insteg i den allmänna
opinionen.»

•Tåg vill tillägga, att det ju är åtskilligt i hela saken, som tyder
på, att även i våra dagar opinionen mer och mer går i den riktning,
som jag förut här antytt. Särskilt ha från kvinnohåll givits ganska
starka uttryck för en sådan uppfattning. Jag vill också nämna, att
bland dern, som arbeta inom fattigvården och barnavården, samma
uppfattning torde göra sig allmänt gällande, d. v. s. bland dem, som
haft tillfälle att arbeta bland dessa samhällets styvbarn. Vid ett
nyligen hållet möte, dit riksdagens ledamöter inbjudits, var det, så
vitt jag kan erinra mig. blott en talare, som yttrade sig emot denna
arvsrätt, medan alla de övriga voro för densamma, och jag tror, att
det är sant vad en talare då yttrade, när han sade: »Tänkande mäns
och kvinnors rättskänsla kommer icke att bli tillfredsställd, förrän
denna reform blir genomförd.»

Vi kunna icke. herr talman, tänka oss, att denna frårra blir
olöst för all framtid. Det kan tänkas två eventualiteter, den ena
att den nu löses och den andra att den blir uppskjuten till framtiden.

Onsdagen den 25 april, f. m.

59 Nr 35.

Jag för min del hör till dem, som önska, att då nu hela denna fråga Lagförslag om
om utom äktenskapet födda barns rättsförhållanden håller på att Äktenskap
regleras, det vore riktigt, att man i samband därmed även genom- ^ortä ^
förde denna arvsrätt. Barnens rätt kräver det, och det erfordras även
ur synpunkten av att stärka föräldrarnas sedlighet och ansvarskänsla.
Samhället skulle — tyvärr alltför sent — genom en sådan
åtgärd sona någon del av de lidanden, som samhället tillskyndat
dessa barn.

Då jag, herr talman, nu ber att få yrka bifall till den reservation,
som av herr Pettersson i Södertälje anförts angående arvsrätt
efter fader för utom äktenskapet födda barn, så vågar jag därvid
åberopa vad som i denna kammare år 1903, när frågan om arvsrätt
efter moder och mödernefränder var före, yttrades av en i kammaren
utomordentligt högt skattad medlem, vilken nu icke längre tillhör
kammaren. Han sade: »Det finns en känsla för vilken lagstiftningen
aldrig får vara främmande, och det är känslan för den naturliga
rättvisan.» Det är till den känslan jag vädjar, då jag ber kammaren
att godkänna förslaget till arvsrätt efter fader för dessa barn.

Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Innan
jag går att i största korthet framlägga min syn på det föreliggande
omstridda problemet om arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter
fadern, kan jag inte underlåta att till en början uttala en mvcket
bestämd protest mot den blodiga oförrätt gentemot lagberedningen,
som min vän herr Hellbergs rättfärdighetskänsla tyvärr förledde
honom att begå, då han på ett sätt, som måste sägas vara i allra
högsta grad missvisande, citerade ett efter hans uppfattning »obetalbart»
uttalande av lagberedningen. Kammarens ledamöter, som
inte närmare känna sammanhanget och innebörden av detta uttalande,
måste hava fått den uppfattningen, att lagberedningen satt
sig såsom en uppgift före att hålla de utomäktenskapliga barnen
på ett lämpligt lägre plan än barnen inom äktenskapet, ehuru deras
ställning visserligen skulle förbättras. Ingenting kan vara oriktigare
än detta. Det vet var och en. som tagit närmare kännedom
om detta betänkande och sett, av vilken anda det är besjälat. Vad
lagberedningen konstaterar är helt enkelt, att faktiska förhållanden
här givas, mot vilka lagparagrafer studsa tillhaka som mot en pur.

Man kan inte gå utom de mänskliga villkor, som en gång äro givna.

Man måste taga den hänsynen, ty söker man spränga, fram utan
att taga hänsyn till de olikheter, som faktiskt finnas, riskerar man
att åstadkomma någonting vida sämre, än man skulle hava gjort,
om man tagit hänsyn till dessa faktiska förhållanden. Jag erkänner,
att sedan jag genast vid åhörandet av herr Hellbergs ord, besluta
mig för att avgiva denna protest, min lust därtill något minskades
i fortsättningen. Ty så småningom blevo vi verkligen litet
var. särskilt utskottsmajoriteten, och däribland alltså även jag
själv, ställda vid den moraliska skampålen på ett sådant sätt. att
det är från en mycket låg punkt, som jag för närvarande kan avgiva
denna protest. Men jag har i alla fall velat gorå det.

Nr 35. 60

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o:
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

Det är ett rätt färdighetskrav, man framför allt gör gällande,
då man kräver arvsrätt för barn utom äktenskapet efter fadern.
Detta är med styrka betonat av herr Hellberg, och det framgick
även av herr von Kochs anförande ävensom av flera andra anföranden,
som hållits i denna sak här och annorstädes. Det är inte fråga
om annat, än att detta är den bärande synpunkten för dem, som
ställt sig på denna ståndpunkt.

Ett rättfärdighetskrav!

Ja, jag tror, att det varit av ett ofantligt moraliskt värde, att
denna lösen, detta moraliska program, satts upp i detta land gentemot
den eländiga, förkastade ställning, vari de utomäktenskaphg-a
barnen på ett så orättfärdigt sätt befunne sig. Gentemot en sådan
behandling av dessa barn, som av gammalt varit rotfast hos oss.
har det för visso behövts, att man satt upp en sådan klar lösen som
den, att barn utom äktenskapet skola hava samma rätt till namn
och samma rätt till arv som barn inom äktenskapet. Ty denna
lösen har varit ägnad att sätta i relief, att riktigt tydligt framhäva,
huru oiantligt långt från det riktiga vi för närvarande befinna oss.

Men så kommer omsider en dag. då ett dylikt ideellt rättfärdighetskrav
vuxit sig så starkt, att det genom lagstiftning skall
omsättas i praktiken. Då blir det en annan fråga, om det vid avvägandet
av de allehanda svårigheter, inför vilka denna lagstiftning
då finner sig ställd, skall befinnas, att man gör den bästa
rättvisan åt kärnan i detta ideella rättfärdighetskrav genom att
realisera programmet just sådant, som det mera i slagordets form
en gång blivit uttalat, eller om det efter prövning av hela frågan
skall visa sig, att detta nog är omöjligt, och att det delvis är på
andra vägar, varpå man allena kan nå målet, — att man genom att
realisera den gamla lösen oförändrad i själva verket inte vinner
det bästa, men däremot finner sig ställd inför åtskilliga vanskligheter,
kanske även den vanskligheten, att man, medan man gapar
efter mycket, mister själva huvudstycket.

Det synes mig, att det vid utredningen av det ärende, som nu
befinner sig här på kammarens bord, framgått, att det förhåller sig på
det sättet med detta spörsmål. Vi skola komma ihåg, att det är på
ett urgammalt, allmänmänskligt område, som vi befinna oss. på de
enklaste familje- och arvsförhållandenas område, således på ett område,
där inte mänskligheten för endast någon kort tid sedan sökt
ta itu med det eller det av tillfällig anledning uppkomna problemet;
utan det gäller här ett sedan hedenhös, sedan förhistorisk tid
befintligt problem, som funnits hos alla folk och på vilket nedlagts
oändligt mycket tankearbete, strid och kamp sedan sekler tillbaka.
Det är naturligt, att när lagstiftningen kommer in på detta gamla
område, det skall, befinnas, att den ställes inför gamla, naturliga
begränsningar .i sina möjligheter, vilka begränsningar det visat sig
inte ga att helt och hållet avlägsna. Där äro de olika möjligheterna
ungefär redan prövade; man kan visserligen komma ett litet
stycke, framåt, men man skall aldrig lyckas lösa problemet i hela
dess vidd.

Onsdagen den 25 april, f. m.

61 Nr 35.

De faktiska förhållanden, vilka man här stöter emot som mot
en mur. äro två, och jas: trotsar vem som helst att kunna komma
ifrån dem. Det ena, det är att fadern och modern till ett barn
utom äktenskapet icke ha bildat ett gemensamt hem, i vilket, barnet
fostras upp under vård av dem båda, utan de leva skilda var för
sig. De kunna leva skilda så, att den ena bildat familj på sitt
håll och den andra på sitt. Det andra förhållandet — som fått sitt
uttryck i en välkänd gammal sats — det är, att modern i 99 fall
på 100 är möjligt att bestämt angiva, under det att fadern ej med
absolut visshet kan bestämmas; och denna ovisshet blir beträffande
de utomäktenskapliga förbindelserna till en verkligt praktisk ovisshet,
som ställer oss inför ofantligt svåra problem, när det gäller att
ställa en viss person till rätta att stå såsom fader. Det är framför
allt inför dessa bägge fakta, som även detta förslag, liksom så
många föregående, måst stanna.

Jag vill erinra om att det i hela världen icke finnes något folk
mer än det norska, som — dock icke ens det norska i den omfattning,
som här föreslås — vågat sig på, att i någon egentlig praktisk
omfattning acceptera arvsrätt för barn inom utomäktenskapliga förbindelser.
Om man läser den framställning, som herr Jakob Petterssons
reservation innehåller, skall man måhända få en helt annan
uppfattning, men i så fall har man också råkat ut för en missuppfattning.
Det är nämligen så, att i ett flertal av de stater, som där
uppräknas, i själva verket till och med den stränga regeln gäller, att
i allmänhet allt efterforskande efter faderskapet är förbjudet, alltså
inte tillåtet ens för att tvinga ut hans underhållsskyldighet. Detta
är ju en rättslig ordning, på vilken vi verkligen kunna se ned såsom
varande mera barbarisk än vår egen. De lagregler som i reservationen
återgivas, kunna efter sitt innehåll hänföras till två grupper.
Vissa stater hava dels medgivit en fader att utan sammanhang med
ingående av äktenskap legitimera sitt oäkta barn genom en frivillig
och uttrycklig akt, då han säger: »jag vet, att jag är far till detta
barn och jag legitimerar det såsom mitt barn», dels ock bestämt, att
för vissa barn, som äro avlade under särskilt upprörande förhållanden,
såsom under missbruk från faderns sida av hans ställning gent
emot modern eller liknande, samt under vissa mycket stränga förutsättningar
i övrigt, som jag nu inte skall närmare inlåta mig på, det
kan bli fråga om fastställande av faderskapet på det sätt, att arvsrätt
uppstår. Desa undantag bestyrka emellertid endast regeln. I själva
verket är det alltså blott ett land i världen, Norge, — och ett fåtal
stater i Nordamerika — som hava arvsrättens princip genomförd,
dock endast i begränsad utsträckning.

Då en sådan lag genomfördes i Norge, rådde, såsom bekant, därom
mycket delade meningar. I den då sittande liberala regeringen
var majoriteten mot förslaget, men underlät emellertid att uppträda i
debatten, och den bekanta energiska vilja, som ledde vännerna av förslaget,
herr Castberg, kom därför att kunna genomdriva detsamma;
men som bekant dock blott under det bestämda villkor från de norska
lantmännens sida, att bestämmelsen inte skulle omfatta odels- och

''^agförslag on>
barn utom
äktenskaji.
(Forte.1)

Nr 35.

.agför slag o
barn utom
Äktenskap.
(Forts.)

62 Onsdagen den 25 april, f. ra.

aasaetesrätten, det vill med andra ord säga, att själva den ekonomiska
grundval, som ligger i besittning av fast egendom, för den norska allmogens
del blev oberörd. Så kan man praktiskt taget och i grova
drag uttrycka innebörden av bestämmelserna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad herr G-ezelius påpekat
beträffande de norska förhållandena, nämligen att det dessutom
ges en rätt för änka att sitta kvar i oskiftat bo med den påföljd, att
verkan av att hennes make dött inte framträder, förrän hennes egna
barn nått mogen ålder, även i den händelse att faderns son utom
äktenskapet kommer och påyrkar skifte, enär han vill hava ut sitt.
Det är sålunda under helt andra förhållanden, som den norska arvsrätten
medgives. Och skillnaden blir inte mindre stor, utan vida
större, därigenom att de regler, enligt vilka bevisningen i faderskapsmålet
kan fullgöras, äro så helt annorlunda än våra på grund av de
svenska och norska processlagarnas så skilda innehåll.

Nu hava emellertid två skäl, kan jag säga, anförts till stöd för
den meningen, att arvsrätten och endast arvsrätten här förmår skapa
vad man vill skapa, nämligen rättfärdighet. Det ena är, att grunden
för arvsrätten ändock är blodsbandet. Ja, så heter det i herr
Jakob Petterssons motion. Men i hans reservation heter det, att man
torde kunna utgå ifrån, att dess »egentliga grund» enligt 1734 års
ärvdabalk är den naturliga släktskapen eller blodsbandet, ehuru det
visserligen är sant —säges det vidare — att vad som motiverat arvsrätten
icke är blodsbandet i och för sig, utan den samhörighet, som
blodsbandet representerar. Översatt på något klarare svenska betyder
detta, att den egentliga grunden för arvsrätten således icke är
blodsbandet, utan den samhörighet, som blodsbandet i allmänhet representerar.
Emot denna syn på saken anför man ju — vi hava hört
det i debatten — den vidsträckta arvsrätt, som går ända bort till sysslingar
bryllingar och så vidare. Det anföres å andra sidan ock, att
personer, mellan vilka verklig samhörighet äger rum, sakna inbördes
arvsrätt, därför att blodsbandet icke finns. Man har sålunda nämnt
fosterbarn. Man skulle också kunna tala om andra personer, som
leva tillsammans, t. ex. en gammal hushållerska för en ungkarl, vilken
med honom delar ljuft och lett, men i boet efter honom icke får
någon del. Ja, visst är det så. Men å ena sidan är anledningen,
varför arvsrätten sträcker sig så långt bort till avlägsna släktingar,
vilka icke haft någon beröring med den avlidne, alltigenom historisk.
Det betyder, att vi stå kvar i denna del på en rent föråldrad ståndpunkt,
och det finnes intet tvivel om, att då lagberedningen om några
år kommer fram till sitt arbete med ärvdabalken, den för oss, till i likhet
med andra kulturfolk, kommer att föreslå en mycket kraftig beskäring
av denna arvsrätt.

Man då man anför detta, det nyssnämnda skälet, såsom nu skett,
även från socialdemokratiskt håll där man el''esf har en sådan prbiciniell
motvilja mot arvsrätten, då måste jag fråga: hur står det till med
sammanhanget och konsekvensen i tänkandet — i fråga om vad som
bör ske i avseende på beskäringen av arvsrätten? Yi skola väl. då
det är fråga om att lagstifta om något nytt, icke se oss tillbaka icke

63 Nr 35.

O u 8(1 ngen den 25 april, f. in.

se i>å vad vi äga såsom en föråldrad rest av gammal lagstiftning, Lagförslag
utan se framåt, dit lagstiftningens linjer peka. Dessa bryllingars,
sysslingars och även kusiners arvsrätt är dock, som antytt en kva de- /portg \
va från den tid, då hela släkten levde i ekonomisk gemensamhet. Bortfallandet
av en individ i släkten verkade då blott därhän, att de övriga
medlemmarna i släkten inträdde i den rätt till även hans andel som redan
förut förelåg för dem såsom en, blott icke ännu aktuell rätt Men
dessutom skola vi komma ihåg, att avlägsnare släktingars arvsrätt
inträder blott i de sällsynta undantagsfall, att närmare arvingar icke
finnas och vidare att sedan länge lagstiftaren sör.jt för att även i så
fall endast i sällsynta undantagsfall någon arvsrätt alls för dem inträder,
i det att i dylika fall vederbörande arvlåtare ju kan fritt testamentera
och vanligen ock testamenterar all sin egendom åt andra
håll. Detta är således något, som redan nu är på avskrivning, men som
säkert bör i än högre grad komma på avskrivning.

Å andra sidan hava vi just i detta betänkande en lag om adoption
inrymd, enligt vilken fosterbarn skola få arvsrätt efter fosterföräldrar.
Vi hava också säkerligen att vänta en lagstiftning, enligt vilken
äkta makar skola få sig tillerkänd arvsrätt efter varandra, såsom
i Tyskland och på andra håll är fallet. Det är upprörande, att det nu
kan komma en avlägsen släkting och vid dödsfallet taga hälften av
makarnas bo, därför att den avlidne icke kommit sig för att göra
det testamente han säkerligen velat göra.

Men kvar komma naturligtvis alltid att stå en hel del fall, då
personer leva i samhörighet med varandra, utan att arvsrätt för dem
kan stipuleras. Detta beror emellertid icke på något annat, än att
lagstiftningen här som eljest, ja här kanske mer än eljest, är hänvisad
till att kunna såsom grund för rättigheten peka på lätt fixerbara
och klara fakta såsom föräldraskap o. s. v. och icke kan peka på
sådana fakta i en del fall, där samlivet visserligen eljest varit så stadigvarande
och så intimt, att det i och för sig kunde berättiga till
arv. Var gränsen går, där det blott är fråga om samliv och andra
kriterier saknas, är omöjligt att fixera, ehuru vi måste erkänna, att
vår rättfärdighetskänsla mången gång uppröres av att den efterleva
nrle« icke skall få behålla det lilla bo, vari han eller hon haft sin
varelse förut. Detta kan man dock tyvärr icke gorå något för. Lagen
måste ha en fast gräns och är då hänvisad till att taga hänsyn
till vad som äger irum i det stora hela, och det kan icke hjälpas, att
någon kan förbehålla den, att i det och det enskilda fallet en upprörande
oförrätt blir följden. Det är så, men någon fast regel måste
man likafullt ha. Samhället, lagstiftningen kan icke undvika detta.

Det är nu en gång allt rättslivs eviga villkor.

Beträffande nu denna arvsrätt, som man vill stipulera för utom
äktenskapet födda barn, så tror jag. att man har anledning att betänka
att efter vad veterligt är dessa barn i det ojämförligt stora flertalet
fall skulle komma att taga arv i mycket fattiga familjer, där den
avlidnes kvarlåtenskap väsentligen utgöres av lösöreboet, eller där
han möjligen dessutom ägt en större eller mindre fastighet, som givit
familjen dess bostad och kanske dess uppehälle. Jag säger, att

Nr 35. 64

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

''jag tror, att man ändå måste ställa sig något tveksam till tanken, att
en person, som icke levat med den familjen, som icke känt någon samhörighet
med den, utan kanske snarare har en rätt så naturlig känsla
av en viss antagonism mot samma familj, som hans far bildat med en
annan kvinna än hans mor — att denna person, säger jag, skall
kunna uppträda och säga: jag skall ha min del; vi skola nu ställa
till auktion på detta lösöre; jag vill ha min andel i den här hemmansdelen
eller den här lägenheten o. s. v. Och det blir icke mindre
upprörande, ifall förmögenheten kommer från hustruns sida, något
som ju icke hindrar, att även fast egendom är gemensam i de otaliga
fall, dä redan under den gamle bondens livstid hans son eller måg
jämte hustru köpte hemmanet, som därigenom fick karaktär av gemensam
egendom. Det finns talrika andra fall, då förmögenheten
sammanbragts med hustruns hjälp, kanske med de uppväxande eller
redan uppvuxna barnens hjälp, och då i dess tillkomst den utomstående
icke har någon del. Är man verkligen så viss, att i de praktiska
fall, som man kommer att kunna visa på, det skall te sig så, att den
klara och höga rättfärdigheten kommer till tillämpning genom den
arvsrätt, man här kämpar för?

Jag skall icke uppehålla mig länge vid de argument, som enligt
herr von Koehs mening skulle vara utskottets huvudargument, nämligen
att det här skulle gälla att bevaka sedlighetens och äktenskapets
intressen. Jag måste säga, att jag icke förstår, vad som varit
anledningen för honom att påstå, att utskottet i motsats till lagberedningen
skjutit i förgrunden detta argument. I utskottsbstänkandets
allmänna motivering, som omfattar omkring sex sidor, framföres
ifrågavarande argument — vilket jag gärna kan säga icke för
mig spelat någon roll — på sex rader, och dessa sex rader utgöras
egentligen av ett referat från lagberedningen.

Däremot framstår såsom utskottets huvudargument ett, som jag
ännu icke berört, nämligen den praktiska svårighet, som uppstår i
fiåga om bevisningen av faderskapet. Jag pekar på detta och frågar:
är man så säker, att man icke, genom att hårt hålla på just den gamla
formeln för lösandet av detta rättfärdighetskrav, i själva verket
gör det vida sämre för dessa barn och mödrar, än om man s^ippte
denna formel och accepterade den nya formel för rättfärdighetskravets
uppfyllande, som lagberedningens förslag innebär?

Def visar sig, hur lätt man tager på denna bevisningsfråga då
man, såsom herr Hellberg nyss, kan resonera från den förutsättningen,
att den försvåring av bevisningen som arvsrätten drager med
sig, endast avser frågan om faderskapet, men däremot lämnar underhållsskyldigheten
oberörd. Ja, men ett sådant uttalande ger vid
handen, att man icke alls satt sig in i detta verkligen praktiska
problem, som dock till sist blir proberstenen för, vilka av oss som äro
de barmhärtigare: vännerna av arvsrätten eller deras motståndare.
Det är ju ändå så, att om man såsom verkan av, att faderskapet blivit
på ett eller annat sätt konstaterat, stadgar arvsrätten, så är det
icke blott underhållsskyldigheten utan även faderskapets betydelse

Onsdagen den 25 april, f. in.

65 Nr

för arvsrätten, som vid bevisningens bedömande måste tagas i betraktande.
Det medför naturligen, att domstolarna måste ställa väsentligt.
högre krav på bevisningen än de fullkomligt minimala, som vi ju
hittills haft uti vart land. Väsentligt högre krav kommer man icke
att kunna undvika. Praktiken kommer alldeles givet att utveckla sig
i den riktningen och det i en utsträckning, som ingalunda blir obetydlig.

Och detta är icke sa underligt. Ty det förhåller sig verkligen
icke så som herr Hellberg ville göra gällande, att det endast är i
några ytterst. sällsynta undantagsfall, som det kan uppkomma den
frågan, huruvida icke även en annan man haft förbindelse med kvinnan
under konceptionstiden. Den frågan kommer naturligtvis upp
ofantligt ofta, därför att mannen har till en sorts ursäkt och till en
omtyckt utväg i försvaret att draga fram den möjligheten. Det
vet man ju redan från nuvarande praxis — då det dock egentligen
är klart för svaranden på förhand, att det är förbjudet och kommer
att avskäras av domaren med ett: »Det är icke tal om den
saken nu, ni får icke tala om någon annan, det är fråga om er nu»
— att han ändå kommer med invändningen: »Hon har varit med
andra» °o. s. v. Detta är, som varje domare, varje nämndeman och
varje rådman kunna bevittna, det dagliga förhållandet vid domstolarna.
Men det är ju klart, hur verkan skulle bli, ifall det uppmuntrades
därmed, att denna invändning verkligen släpptes fram.
Och att denna invändning måste släppas fram, därom är man ju fullkomligt
ense bland arvsrättens vänner. Och det är icke bara så,
att denna invändning skulle släppas fram för att genast dräpas. Ty
det kan icke nekas, att med de tämligen lösa bevis, som man får
röra sig med angående förbindelser mellan man och kvinna, svaranden
också ganska ofta kan vara i tillfälle att draga fram rätt
så besvärande. omständigheter gent emot kvinnan i det här fallet.

Detta är icke teoretiska antaganden, utan det bestyrkes på det
allra bestämdaste av t. ex. den danska erfarenheten. Det var visst
någon talare, som med stöd av någon dansk kyrkoherdes och några
andra personers uttalande trodde, att detta icke vore förhållandet;
men dessa personer voro nog icke inne i saken, sådan den ter sig
vid vederbörande domstolar, särskilt i Köpenhamn. Där visar erfarenheten
något annat, såsom på den sociala kongress, där frågan
nyligen debatterades, vitsordades av lagberedningens ordförande på
grundval av de erfarenheter han under 14 dagars domstolsbesök i
Köpenhamn hade vunnit och de upplysningar han förskaffat sig
från dem, som verkligen kände till saken. Således är det nog hopplöst
att inbilla sig, att icke man måste köpa arvsrätten med förlust
7 1^e^en * stort antal fall att få vare sig arv eller under hallsbidra.

fi
tas vida högre.

I en del fall kommer man däremot att. rädda underhållsbidraget,
men i vilket skick? Kvinnan har lidit den fruktansvärda förödmjukelsen,
att det blivit uppenbarat, att hon vid ungefär samma

Första hammarens protokoll 1917. Nr 35. 5

Lagförslag om
barn utom.
äkttnskag.
(Forts.''

>''r -iö. 66

Onsdagen den 25 april, f. m.

j. tgfursiag om ti,} taft förbindelse med ett flertal män, utan att det således kan
^iktentr-a™ konstateras, vilken av dem som är fader till barnet. Man blir där''(Fort»/''
ställd i valet mellan olika utvägar, alla mindre tilltalande. Antingen
att icke låta någon giva underhåll -— ingen av reservationslinjerna
har vågat sig på detta — eller att låta en få betala det
hela, de andra som likvisst befunnits lika skyldiga undslippa, eller
slutligen att låta dem dela underhållet. Men detta sista leder till
stora svårigheter att få ut det. Det leder till stora svårigheter vid
bestämmandet av hur mycket var och en skall betala, om man utgår
från att det skall fördelas med hänsyn till deras olika villkor
— villkor, som efter en tid kunna komma att vara helt andra än
ursprungligen var fallet. Om man låter det tagas ut av en med
regressrätt mot de andra, kommer man i ytterligare svårigheter.

Och slutligen, vilken ställning får detta barn, som underhålles
av ett flertal fäder? Herr Petrén anmärkte, att det väl icke är så
farligt, om man därmed skapar en »pariasklass», ty vad är nu förhållandet?
Jo, nu äro alla dessa utomäktenskapliga barn en pariasklass.
Ja, det må vara ganska mycket sanning i det, om också
icke lika mycket sanning i dag som för tio eller tjugufem år sedan.
Men efter denna lagstiftnings genomförande utan vare sig arvs- eller
namnrätt blir deras situation en helt annan. Det är detta man skall
komma ihåg. Det är icke med de äldre förhållandena man skall
jämföra, utan med de nya, och då måste man säga sig, att dessa
barn med underhållsbidrag av flera »fäder», rörande vilka det är
ovisst, vilken av dessa flera som är fadern, komma visserligen att
utgöra en klass för sig, en klass i ett synnerligen obehagligt läge.

Det är säkerligen gunås inte så, som herr Hellberg lyckligen
trodde, att den mänskliga råheten går att förvandla bara därför att
lagen går långt i förväg, därför att lagen uppställer större krav
på människorna, än de för tillfället äro i stånd att på grund av sin
moraliska beskaffenhet fylla. Lagen får nog tyvärr hålla kontakten
med den verkliga beskaffenheten av människorna så gott den
kan. Men det är visserligen sant, att den skall leda ett stycke förut,
och jag vågar påstå, att genom den lagstiftning, som här är föreslagen,
lagen också skulle komma att visa sig i detta stycke verkligen
fylla den uppgiften.

Jag skall icke syssla mera med själva huvudfrågan. Jag skall
nu erinra om att det också från högerhåll inom kammaren avgivits
en reservation vid denna 12 §, som innebär, att man icke heller anser,
att arvsrätt bör tillkomma så kallade trolovningsbarn. Från
motsatta sidan har det redan under debatten erinrats — jag tror,
att det var av herr von Kock -—- att de skäl, som tala emot arvsrätt
för barnen utom både äktenskap och trolovning, i själva verket
tala emot trolovningsbarnet, där icke heller detta utgör en del av
sin faders familj och med avseende å vilket också bevisningssvårigheter
föreligga. Ja, det är fullkomligt riktigt, och det ligger en
sorts konsekvens i den ståndpunkt, som högerreservanterna intagit
—■ för utskottets ståndpunkt stå visst endast jag och ett par ledamöter
av utskottet från andrakammarsidan -—- men det är å andra

Onscliigcn (loa ~5 april, f. m.

Nr 35.

57

sidan klart, att så stark är den strömning, som kräver arvsrätt för
barn utom äktenskapet, och så mycket hänsyn har man att taga till ai''tenshij>.
den vitt utbredda stämningen härför i landet, att man icke bör taga (|rorts.)
ett steg bakåt just nu från vad som redan är av gammalt gällande
rätt. Dessa trolovningsbarn äro ju de barn, som ha gällt som barn
i så kallade ofullkomnade äktenskap enligt äldre rätt, och det kan
icke vara riktigt att gå så bröstgänges tillväga under några förhållanden,
att man skulle borttaga denna hos oss av gammalt erkända
arvsrätt i fråga om arv efter fader. Dessutom kan det sägas, att i
fråga om dessa trolovningsförhållanden klarheten om det rätta faderskapet
är icke oväsentligt större, än vad den är i fråga om de
rent lösa förbindelserna, och detta bör ju också bidraga till att man
står kvar på den ståndpunkten.

Herr talman! Jag ber för min del att få yrka bifall till den
föredragna paragrafen i utskottets betänkande.

Herr Stadener: Herr greve och talman! Jag begärde ordet,
när den föregående ärade talaren lät förstå, att ''kravet på arvsrätt
för utomäktenskapliga barn skulle ha med sig ett strängare processuellt
förfarande vid faderskapets eller underhållspliktens fastställande,
och att detta återigen skulle medföra för modern det obehaget,
att hon i månget fall skulle bli beträdd med att under konceptionstiden
ha haft umgänge med flera män. Därmed föll han tillbaka
på ett av de motiv, som lagberedningen och utskottet anfört för
att förvägra de utomäktenskapliga barnen arvsrätt. Detta motiv
har verkligen på mig verkat upprörande.

Det säges nämligen på den sjuttonde sidan av utskottets utlåtande
på fullt allvar, att erfarenheten visat, att det alldeles icke är
ovanligt, att mödrarna till utomäktenskapliga barn under konceptiotionstiden
haft umgänge med flera män, och att till följd härav faderskapet
skulle vara särdeles dunkelt. Jag har icke velat underlåta
att här uttala mitt beklagande av att detta generella misstänkliggörande
av de olyckligt ställda mödrarna fått inflyta i framställningen.
Den erfarenhet i detta ärende, som det har fallit på min lott
att göra under min verksamhet, berättigar verkligen icke ett dylikt
omdöme. Jag vet mycket väl, att denna osympatiska insinuation är
ett ofta använt medel hos pliktförgätna fäder för att undandraga sig
följderna av en lättsinnig handling, men den förtjänar i regeln icke
tilltro, och allra minst förtjänar den enligt mitt omdöme den framskjutna
plats, som den erhållit i detta sammanhang.

Den ärade talare, som allra först förde talan för utskottets hemställan,
betonade, att den grundläggande principen för lagstiftningen
i detta ärende måste vara, att den befinner sig i korrespondens med
det förefintliga rättsmedvetandet, och den siste talaren antydde fullständigt
detsamma, då han sade, att lagen måste räkna med de faktiska
förhållandena. De förmenade, att man med denna utgångspunkt
måste komma till den konklusionen, att de utomäktenskapliga
harnen måste utestängas från arvsrätt. Jag har emellertid under
åhörandet av debatten undrat över att, så vitt jag kunnat märka,

Nr 35. 68

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

1 ingen av talarna haft i hågkomst en grupp av utomä.ktenskapliga barn,
vars fäder ingalunda behöva släpas inför domstol för att fadersskapet
skall bringas till bevisning, utan vars fäder, ofta åtföljda av
mödrarna, självmant infinna sig hos dem, som föra civilregistret,
och begära att bli antecknade som föräldrar till detta barn, som är
fött utom äktenskapet, och även, tillägger jag, utom trolovning. I
födelseboken skall antecknas för detta barn såväl fader som moder,
under det att, såvitt jag förstår, för övriga utomäktenskapliga barn
i födelseboken endast införes anteckning om moder. Det är alldeles
säkert, att dessa åtgöranden och denna frivilligt uttalade önskan
om att bli antecknad för framtiden som barnets föräldrar från faderns
sida innebära, att han ikläder sig faderskapets förpliktelser,
inklusive arvsrätt. Detta är i det allmänna rättsmedvetandet och i
den allmänna uppfattningen hos vår allmoge fullständigt fastslaget
och klart, och jag påstår, att det föreliggande förslaget gent emot
denna grupp av utomäktenskapliga barn avviker från de faktiska
förhållandena och utgör ett steg tillbaka från en rättsuppfattning,
som den allmänna opinionen redan tillägnat sig.

Jag vet nog, att man kan svara — huruvida det står att läsa
i utskottets handlingar, erinrar jag mig icke — att för en sådan
fader det alltid står fritt att adoptera barnet och därigenom skänka
det denna arvsrätt. Men vår allmoge älskar säkerligen icke så
invecklade rättsliga procedurer i detta sammanhang, som en adoption
skulle vara, ty adoptionen blir, som kammaren finner av det föreliggande
förslaget, ett rättsmål, som skall anhängiggöras inför domstol,
och den vägen kommer man nog icke att anlita i de fall, om vilka
jag nu talar. Men kunde fadern genom sin enkla och rättframma
anmälan, att han är fadern och önskar bliva antecknad som fader,
skaffa barnet arvsrätt, skulle han i många fall gorå det. För mig
är det obegripligt, att man skall så krångla till denna sak för vår
allmoge, att man praktiskt taget i vissa, av mig nu angivna fall utestänger
den från möjligheten att giva barnen arvsrätt.

Till vad som anförts för arvsrätt åt de utomäktenskapliga barnen
i allmänhet skall jag icke tillfoga mycket. Jag skall endast
säga, att jag för min de] icke kan medgiva giltighet åt utskottets
mening, att man, därest dessa utomäktenskapliga barn erhålla arvsrätt
efter fader, skulle gynna tillväxten av varaktiga utomäktenskapliga
förbindelser. Förekomsten av sådana varaktiga utomäktenskapliga
förbindelser beror på helt andra omständigheter. Bland annat
härleder det sig från kvinnans ofta förekommande obenägenhet
att på nåd och onåd underkasta sig mannens ekonomiska målsmansskap
i äktenskapet. Jag är övertygad om att det är just denna obenägenhet,
som är den mest verksamma befordraren av de så kallade
varaktiga utomäktenskapliga förbindelserna, men barnens arvsrätt
har föga eller, som jag snarast håller för troligt, alls intet att göra
med denna sak.

Jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet särskilt vid den
grupp av utomäktenskapliga barn, som jag helt nyss redogjorde för,
och jag skall därtill endast säga, att jag även i allmänhet finner

Onsdagen den 25 april, f. in.

HD Hr 85.

''kravet på arvsratt för de utom; ik 1, etisk ap 1 i ga barnen grundat. Denna om

arvsrätt synes mig vara riktig från barnens egen synpunkt. Den *“"* “£a°"‘
synes mig riktig från moderns synpunkt, då jag är ur stånd att “,k
finna, varför mödernet skall betungas mera än fädernet. Det synes °r ''''
mig också riktigt, att denna arvsrätt skulle i själva verket vara även
en välgärning mot mannen, då den utan tvivel väcker hans ansvarskänsla.
Den synes jämväl vara en välgärning mot samhället, efter
som den befriar samhället från det tyngande medvetandet av att
orätt ständigt begås, ty om den saken är man dock djupt medveten
i det nutida samhället. Dessutom skulle enligt min tanke denna
arvsrätt ha med sig en välbehövlig och strängare moralisk hygien,
enär till följd av densamma utan tvivel mången man skulle mer än
en gång betänka sig, innan han inläte sig på utomäktenskapliga förbindelser.

Det är mycket möjligt, att vad jag anfört icke kommer att godtagas
som någon tillfyllestgörande vederläggning av de skäl, som
utskottet anfört för sin mening, men jag har önskat att uttala det
som ett uttryck för det, som enligt min föreställning i detta ärende
överensstämmer med såväl samvete som religion. En föregående
talare har citerat en eller möjligen flera prästmän inom riksdagen i
flydda tider, som haft samma tankegång i detta ärende som den
jag nu företräder, och jag skall till hans citat endast lägga ännu
ett uttalande, som nu är ett sekel gammalt och som fälldes i prästteståndet
år 1815 av prosten Agrell. »Ett barn», säger han, »som
icke är vållande till sin föraktliga födelse, nekar man en av de viktigaste
samhällsrättigheter, en rättighet, som grundlägger dess framtida
lycka och välstånd, ja, jag vågar tillägga, en naturlig rättighet,
ty intet är naturligare än att barn få ärva sina föräldrar, och jag kan
icke finna, att någon bör förlora en rättighet utan att själv hava

förnekat den----. Om oäkta barn återfå den naturliga rätten ,

att ärva sina föräldrar, skall sådant ofelbart bliva det verksammaste
medlet till hämmande av tuktlöshet i samhället.»

Det gläder mig att kunna i denna fråga stå på samma sida
som denne och flera andra mina kolleger i prästämbetet, och då jag
tror och håller före, att det är vida klokare, att man lagstiftar med
beslutsamhet att öva rättfärdighet även mot de obetydligaste, än att
man lagstiftar på grund av skräck eller farhåga för följder, vilka
man dock i alla fall icke kan i detalj överblicka, så anhåller jag,
herr greve och talman, att få yrka bifall till vad den av herr Pettersson
i Södertälje avgivna reservationen vid 12 § innehåller, varvid jag
framför allt velat lägga kammaren på hjärtat den grupp av utomäktenskapliga
barn, vars fäder självmant anhålla att bliva som fäder
betraktade.

Herr von Mentzer: Det var ett yttrande av herr Hellberg,
som gjorde, att jag icke kunde sitta stilla och tiga. Till att
börja med vill jag giva ett erkännande åt ett par av honom uttalade
grundsatser. Han sade, att han ville som huvudsynpunkter i detta
ärende fastslå, att varje barn har rätt till far och mor, och att varje

Nr 35. 70

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag om far och mor ha lika ansvar för sitt barn. De orden synas mig i
barn utom sannins- vara gyllene ord och väl värda att ihågkommas, när den
uUinUap. gom nu ar -y fragai lastsläs. Det är väl värt att komma ihåg,

or '' att fast lagen endast säger, att barnet skall ha det och det och
fadern skall vara skyldig att göra det och det, så är icke med att
det blivit fullgjort, som lagen säger, fyllt vad som är det innersta
kravet. Därmed att barnet får en viss penningsumma . av sin fader
har icke barnet fått ut sin rätt hos sin fader, rätten till att få den
faderliga tillsynen och den faderliga uppfostran. Därmed _ att
fadern betalat en viss penningsumma har han således visst icke
fullgjort sin skyldighet emot'' barnet, utan han står därvid fortfarande
i skuld både till samhället, som fordrar barnets uppfostran
av bägge föräldrarna, och till den Gud, mot vilken han brutit genom
sin lösa förbindelse.

Vidare synes det mig, att när här under diskussionen, liksom
eljest ofta taias om rättfärdighetskrav, därvid. förekommit en mycket
ensidig syn på saken. Man har sett ensidigt på de olyckliga
barnens ställning och sagt, att rättfärdigheten kräver det och det.
Jag vill visst icke motsätta mig, att det övas barmhärtighet mot
dessa barn, och att allt göres, som göras kan, för att hjälpa dem
fram till att bliva vad de äro avsedda att bliva, goda medborgare i
samhället och lyckliga människor. Men man kan taga denna rättfärdighetssynpunkt
så ensidigt, att man glömmer andra synpunkter,
som icke få glömmas i detta ärende. Lagberedningen har mycket
riktigt ställt i spetsen i sitt utlåtande ett uttalande,. att en
huvudsak i detta ärende är, att man kommer ihåg familjens och
hemmets betydelse, att man kommer ihåg, att förutsättningen för
statens lycka och välgång är goda hem. Man kan driva satsen
om rättfärdighetskravet, sett ensidigt från de enskilda olyckliga
barnens sida, så långt, att man, på samma gång man. tillgodoser
det, omhuldar det allmänna läge, vari barnen befinna sig, till den
grad, att man därigenom bidrager att efter hand föröka antalet
av dessa olyckliga barn. Man kan komma att förminska antalet hem
och undergräva staten själv. Man får, som jag förut sade, i detta
ärende icke glömma familjen, och familjens och hemmets huvuduppgift
är, såvitt jag förstår, att hålla familjemedlemmarna till ett
troget uppfyllande av den plikt, som åligger var och en därinom.
och den, som på sådant sätt uppfostrats till en god familjemedlem
och lärt sig att inordna sig under familjens och hemmets krav, blir
också en god medborgare, och få vi många sådana goda hem och
goda medborgare, hava vi uppfyllt en av de första förutsättningarne
för statens bestånd. Det är således ingalunda, såsom herr Hellberg
försökte göra gällande, familjeegoismen, som man härvid vill skydda.

Men det, som väsentligen gjorde, att jag begärde ordet, var de
störa oid, varmed herr Hellberg började sitt anförande. Han talade
om, att här måste rättsmedvetandet omdanas. Yi hava levat
i en gammal barbarisk sed. sedligheten har krävt offer och sedlighetsfariseismens
offerväsen har varit riktat mot de svaga och oskyldiga.
Det där är stora ord och låter mycket, men den sedlighet.

Onsdagen den 25 april, f. m.

71 Nr :i:>.

som rått i vårt land, och som våra fäder omhuldat och varit trögna,La^‘l°f0''‘
har varit grundad på det ordet, som säger: »Du skall icke gorå hor», äktenskap.
Och den, W försöker att röja undan den lagen, lian blir i sanning (Forts.)
lik vad jag såg omtalat i en tidning häromdagen. Där omtalades,
att det var en råtta, som ville fram, och så träffade hon på en fil,
som låg i vägen, och den tänkte hon gnaga bort. Och så satte hon
sig att gnaga och gladdes efter en stund, ty det var en stor hög
med spånor vid sidan av henne, men när det närmare undersöktes,
vad spånorna voro, var det vita spånor av hennes egna tänder.

Jag är särskilt tacksam emot utskottet för det förslag, som
föreligger, därför att det endast och uteslutande omtalar det privata
förhållandet mellan barnet och föräldrarna och mellan fadern
och modern utan att det ringaste inlåta sig på det allmännas förhållande
i detta stycke. Det skulle ju ligga nära till hands att
frukta, att detta lagförslag skulle innebära det första steget till
vidare åtgärder, vilka vi hava skymtat. Vi hava sett, huru foten
liksom varit lyftad till att taga ännu ett steg, nämligen att överflytta
skyldigheterna i detta avseende på det allmänna. _ Under
förhoppning att det steget icke kommer att tagas, vill jag i huvudsak
biträda förslaget och ber i fråga om den föredragna paragrafen
på de skäl, som framförts både av utskottet och här i kammaren,
att få yrka bifall till denna paragraf.

Herr Hellberg: Ja, jag har inte begärt ordet, men eftersom
jag fick det, skall jag passa på att begagna det. Jag hade i alla fall
tänkt att begära det. Jag hade nämligen den anledningen därtill,
att herr Alexanderson i början av sitt anförande, om jag fattade honom
rätt, tillvitade mig att på ett vilseledande sätt ha citerat vad
lagberedningen yttrat. Jag skall då anhålla att få ordagrant läsa
upp den passage, som jag citerade i något sammandrag, och jag tror
inte, att det skall bli möjligt för någon att upptäcka någon väsentlig
skillnad.

Efter att ha erinrat om att den gamla lagens njugghet vid utmätning
av föräldrarnas förpliktelse emot de oäkta barnen uppmuntrar
till lösa förbindelser i stället för att avhålla därifrån, fortsätter
lagberedningen: »Däremot måste den omständigheten att dessa barns
faktiska läge är så dåligt innebära en kraftig maning för lagstiftaren
att tillse, i vad mån det må vara möjligt att genom lagstiftningen
verka till förbättrande av deras ställning.» Så kommer det, som jag
egentligen citerade: »Att därvid i främsta rummet uppställa såsom
mål att åvägabringa full likställighet mellan barn inom och utom äktenskap
torde dock icke vara ändamålsenligt. De faktiska förhållande- •
na äro så olika, att i många hänseenden olika rättsregler krävas. Men
olikheterna böra icke göras större, än som med hänsyn till sådana
omständigheter kan finnas skäligt.» Jag tror, att detta skall vara
mycket nära överenstämmande med vad jag anförde.

Eftersom jag fått ordet, skall jag, då såväl den förste som den
siste av talarna för utskottets förslag hänvisat till den allmänna meningen
— herr Gezelius talade ju om, att man i stora lager inte var

Sr 35. 72

Ouadageu den 25 april, f. in.

La''urnlZmm “i0®611 för -vt taga detta steg’ herr Alexanderson betonade, att det
kunskap. ar m0Jh&t att gå fram på denna väg o. s. v. — be att få med (Forts.

) dela, något som i detta ögonblick kan ba ett visst intresse* för kammaren,
nämligen att i medkammaren den nu föredragna paragrafen
bar antagits med den väldiga majoriteten av 128 röster mot 72. Det
synes mig vittna om att man i dessa djupa lager bar en ganska klar
uppfattning av att det steg, som reservanterna nu föreslagit, är färdigt
att tagas. Det går tydligen i den kammaren —• det är bara bär,
som det inte går.

Herr P e t r é n: Innan vi gå till votering i denna fråga, skall
jag be att fa nämna nagra ord med anledning av berr Alexandersons
replik till mig. Herr Alexanderson invände bland annat mot reservanternas
ståndpunkt i denna fråga, att de barn, som enligt deras
förslag rättsligen skulle komma att sakna fader, skulle komma i vida
ogynnsammare situation, än den de utomäktenskapliga barnen för
närvarande hava. Jag kan medgiva, att denna anmärkning kan vara
riktig, därest man går på den linje, som förordats av berr Pettersson
i Södertälje, ty det är ju givet, att om flera män skulle dömas till underhållsskyldighet
mot en moder och ett barn, detta barn skulle komma
i en mycket prekär situation, i en socialt sett mycket ogynnsam
ställning. Däremot kan jag icke finna, att anmärkningen har någon
giltighet, därest man ansluter sig till det förslag, som framställts av
reservanten inom lagberedningen, revisionssekreteraren Tiselius, enligt
vilken endast en person kan dömas underhållsskyldig mot barnet,
ty da kan jag icke se att dessa barn, som komma att rättsligen sakna
fader, lomme att befinna _sig i en sämre situation rättsligt sett —
ekonomiskt komma de ju i allmänhet i en bättre — än de utomäktenskapliga
barnen över huvud taget för närvarande befinna sig i.
Vid sådant förhållande kan jag icke finna någon anledning att icke
söka skaffa så många som möjligt av de utomäktenskapliga barnen
samma situation i rättsligt hänseende som de inom äktenskapet födda
barnen.

Det synes mig för övrigt egendomligt, att när det gäller att lägga
skyldigheter på de utomäktenskapliga barnen, man icke ryggat
tillbaka för faderskapets ovisshet, varom här så mycket och naturligtvis
med en viss rätt talats. Jag vill nämligen erinra om att enligt
6 § i det föreliggande lagförslaget underhållsskyldighet är ålagd
utomäktenskapligt barn mot fadern trots de minimala fordringar på
faderskapsbevisningen, som utskottets förslag kräver, medan däremot
arvsrätt efter fader förvägras ett utomäktenskapligt barn. Jag kan
icke annat än beteckna detta som en inkonsekvens i lagförslaget.

Herr Alexanderson ville tolka ett yttrande i herr Petterssons i
bödertälje reservation, däri han säger, att det är den samhörighet, som
blodsbandet representerar, vilken motiverar arvsrätten, därhän, att
det alltså ytterst blir samhörigheten, som skall vara grunden för arvsrätten.
Jag för min del vill tolka detta yttrande så, att därmed är
sagt, att det dock är det naturliga, att det skall vara ett intimt samband
och samhörighet mellan barnet och den, som bidragit till att

Onsdagen den 25 april, f. in.

73 Är 35.

vara upphov till detsamma, den som givit det i arv sina kroppsliga
och andliga egenskaper och därför bör vara medansvarig för dess
framtida utveckling. Till den orätt, som således enligt mitt förmenande
ligger redan däri, att det utomäktenskapliga barnet skall leva
utan samhörighet med bada föräldrarna, en orätt, som ju på grund
av förhållandena icke alltid kan undvikas, kan jag icke finna det vara
skäl att lägga över den orätten, att man icke, så långt möjligt är, ger
det samma rättsliga ställning som det inom äktenskapet födda barnet.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Lagförslag on
barn utom
äktenskap.
(Forte.)

Herr Gezelius: Herr talman! Herr Alexanderson berörde

i slutet av sitt anförande den reservation, gom av bland andra mig
har antecknats vid 12 § i fråga om trolovningsbarnens arvsrätt. Av
den korta karaktäristik han sökte lämna av denna reservations innebörd
befarar jag, att kammaren fått en fullkomligt vilseledande
uppfattning om vad denna reservation innebär och vart den syftar.
Jag är med hänsyn härtill vid den föredragna paragrafen skyldig
att upptaga kammaren ett ögonblick med att söka klarlägga denna
reservations innebörd och syfte.

Jag bär vid 12 § yrkat bifall till utskottets förslag oförändrat,
men med hänsyn till det sammanhang, som ett av mig och mina
medreservanter vid 35 § avsett tillägg har med tillämpningen av
12 §, ansågo vi det riktigast att redan vid 12 § fästa kammarens
uppmärksamhet därpå.

Denna vår ståndpunkt, sådan den fått sig ett uttryck i reservationen,
avser icke att beröva trolovningsbarnen arvsrätt efter fadern.
Den avser endast att begränsa rätten att göra sådant anspråk
gällande till viss tid. Då samma talare även karakteriserade
förslaget såsom — jag citerar honom icke verbotim -—- »reaktionärt»,
anser jag mig kunna klarlägga värdet av en sådan karaktäristik
lättast och mest koncist, om jag besvärar med att läsa upp
de rader, vilka den av lagberedningens ledamöter, som här åberopats
såsom den legislative auktoriteten för den mest »frisinnade»
ståndpunkten, revisionssekreteraren Tiselius, anfört till stöd för ett
förslag av samma reella innebörd, men med den vidare omfattningen,
att det berör faderskapet över huvud taget.

Revisionssekreteraren Tiselius yttrar, såsom framgår av lagberedningens
förslagsidan 262: »Bestämmelsen om barnavårdsman nens

skyldighet att sörja för ett ofördröjligt fastställande av barnets
börd medför ett visst skydd mot obehörigt väckande av faderskapstalan
efter det en tillfredsställande utredning eller bevisning angående
de avgörande omständigheterna, särskilt dem som berättiga framställandet
av exceptio plurium, genom tidens lopp blivit försvårad
eller omöjliggjord. På grund av den lockelse till framställande av
obehöriga anspråk, som arvsrätten efter fader kan medföra, synes
ytterligare skydd böra beredas genom stadgande av en viss preskriptionstid
för anställande av talan om fastställande av faderskap
eller om rätt till arv på grund av faderskap, som icke förut är fastställt
genom erkännande eller dom. Denna preskriptionstid torde

Nr 35. 74

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o\
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

lämpligen kunna bestämmas till två år från barnets födelse. eller,
om hinder möter att då anhängiggöra talan, ett år efter det hindret
upphörde. För det fall att den uppgivne fadern är död, bör förstnämnda
preskriptionstid vara ovillkorlig, enär, å ena sidan, det redan
fallna arvet måste utöva en särskild lockelse till väckande av
faderskapstalan samt, å andra sidan, den uppgivne faderns efterlevande
i regel sakna kännedom om de för faderskapsfrågan avgörande
omständigheterna.»

Med denna motivering föreslår revisionssekreteraren Tiselius ett
tillägg i en paragraf, som han betecknar såsom 34 a). Den omfattar
mer, än vi reservanter hava upptagit. Vi hava icke någon
anledning att tillstyrka en sådan bestämmelse, såvitt den rör faderskap,
utan att trolovningsbarnaskap föreligger. Jag behöver icke
säga mer för att klargöra, att vår ståndpunkt således icke innebär,
att vi vilja bestrida trolovningsbarnen arvsrätt, men vi vilja förekomma
den praktiska olägenheten och den även för barnet självt
i regel mindre tillfredsställande situationen, att ett sådant anspråk
kan framställas långt fram i tiden, kanske av trolovningsbarnets
ättelägg, nedrivande förhållanden, som tillskapats utan något hänsynstagande
till det okända förhållandet av ett trolovningsbarns existens.
Därmed kan man visserligen formellt säga, att man gör ett
reellt ingrepp i trolovningsbarnens arvsrätt, sådan den ställde sig
före den gamla äktenskapslagens ersättande med den nya, men denna
invändning torde realiter knappast vara hållbar. Det är sant,
att trolovningsbarnabegreppet enligt den gamla lagen tenderade att
erhålla samma innebörd som enligt den nu gällande äktenskapslagen,
men hur utvecklingen i det hänseendet kommer att ställa sig,
torde vara för tidigt att med någon bestämdhet yttra sig om. Detta
är de synpunkter, som varit bärande för mig i fråga om denna
försiktighetsåtgärd, som i viss mån bevarar barnet från att förlora
arvet efter fadern genom underlåtenhet att i tid, medan utredningen
kan ske jämförelsevis tillförlitligast, iakttaga den rätt, som lagen
vill giva det.

Då jag har ordet, kan jag icke underlåta att beröra, vad en
talare, herr Stadener, anförde. Han ville söka slå fast, att den
förutsättning, på vilken uppfattningen om den omfattning exceptio
plurium, därest den godkändes, skulle komma att få i tillämpningen
vilade, icke hade sin grund i verkligheten. Jag vill icke ifrågasätta,
att icke den erfarenhet han vunnit kan giva stöd för denna åskådning,
men jag skall våga hemställa, huruvida han icke räknar med
möjligheten, att erfarenheten hos andra kan vara något annorlunda.
Jag ber att i det hänseendet få hänvisa till lagberedningens uppfattning
i detta spörsmål och tillåter mig erinra, att lagberedningen
har berett sig tillfälle till förhandlingar med ett avsevärt antal icke
minst på detta område synnerligen kunnigt och erfaret folk. Det
är för visso icke minst på den på sådan väg vunna erfarenheten,
som lagberedningen har byggt sin uppfattning i frågan. Om han
haft tillfälle att övervara fattigvårdsförbundets kongress och där
hört, vad lagberedningens ordförande yttrade om erfarenheterna från

Onsdagen den 25 april, f. in.

75 Nr JK.

Danmark, hade det också kanske varit skal, att han beaktat, vad^r''
dessa erfarenheter givit vid handen. Ai sta i detta hänseende .icke Äktenskap.
i samma ställning som man gör i Danmark, därför att vi icke hava (Forts.)
samma möjlighet till ett objektivt bedömande av dessa förhallanden,
i den mån de komma inför domstol, ty hos oss avvisar domstolen
sådana invändningar, men det gör den icke i Danmark, flan
kunde då tilläventyrs också ansett sig höra taga någon hänsyn till
den erfarenhet man anser sig hava vunnit i Danmark och .Norge.

Han skulle tilläventyrs, om förhållandena vant mer känd a för honom
än genom hans subjektiva erfarenhet från hans yrke, kunnat
taga hänsyn till den uppfattning franska författare uttalat om den
beräknade tillämpningen av den legitimations!''orm, som den nya iranska
lagen infört för beredande av familj er ättslig ställning gentemot
fadern åt barn födda utom äktenskapet. Han skulle då kanske icke
lagt den enkla synpunkten på denna fråga, att man icke skall gorå
den krånglig och invecklad, och icke, såsom han nu gjorde avvisat
adoptionslagförslaget med den anmärkningen, att det vore byggt pa
(principen om att det skulle prövas, huruvida förutsättningarna för
en god adoption föreligga eller icke. .Tåg är övertygad om, att, om
han anlagt samma samvetsömma rättfärdighetskänslokrav även här,
som han ville frånkänna sina motståndare i denna fråga, hans uttalande
icke skulle hava fått den form det erhöll.

Herr Stadener: Herr talman! Den siste ärade talaren formade
sina slutord något för kraftigt. I mitt enkla anförande torde
icke kunna återfinnas något som helst försök att frånkänna mina
motståndare rättfärdighetskänsla, varpå jag jämväl själv vill göra
anspråk. Att sedan innehållet uti denna känsla och uti olika samveten
är skiljaktigt, är ingen ny upptäckt. o

Det torde icke vara den ärade talaren okänt, att jag pa grund
av vissa yttre omständigheter haft tillfälle att. förvärva mig åtskillig
erfarenhet såväl i Danmark som i Frankrike. Det synes mig
därför icke föreligga någon anledning för mig att taga tillbaka
vad jag uttalat, i synnerhet som jag är fullt viss om att de förhallanden
inom folklivet, som vi nu tala om, icke äro på långt när
jämförliga, då det å ena sidan gäller vår svenska allmoge och a
andra sidan befolkningen i en stad som Köpenhamn eller en stad
som Paris.

Herr Alexanderson: Jag skall ej uppehålla kammarens

tid länge alls. Jag måste erkänna, att jag gav en något förkortad
och kanske missvisande redogörelse för innebörden i den av herr
Gezelius m. fl. vid 12 § fogade reservationen. Men som herr Gezelius
nu i alla fall alldeles riktigt upplyst, innebär dock reservationen,
att man är strängare i fråga om trolovningsbarns arvsrätt än
man hittills varit beträffande barn födda i ofullkomnade äktenskap.

Jag erinrar om att bland dessa sistnämnda ^även funnos sådana, där
trolovning mellan föräldrarna icke varit ingången, men väl ett äktenskapslöfte,
kanske ett ganska flyktigt sådant, avgivits. Det skulle

Nr 35. 76

Onsdagen den 25 april, f. m.

Lagförslag o
barn utom
äktenskap.
(Forts.)

1 således innebära ett steg i motsatt riktning mot det, som andra
kammaren genom sitt av herr Hellberg omförmälda beslut tagit, ett
steg åt andra hållet, om första kammaren följde reservationen, och
jag hemställer, om det icke vore det riktigaste, att kammaren även
i denna punkt stannar vid status quo i fråga om arvsrätten.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock att
paragrafen skulle antagas med den lydelse, som förordats för 13 §
i herr Petterssons i Södertälje vid punkten A) först antecknade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
av utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning varav uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 12 § i lagutskottets förslag till lag om
barn utom äktenskap, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, antages ifrågavarande paragraf med den lydelse
som förordats för 13 § i herr Petterssons i Södertälje beträffande
nämnda lagförslag avgivna reservation.

Vid slutet av den häröver anställda omröstningen befunnos rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 48.

Herr talmannen hemställde, att som tiden vore långt framskriden,
den fortsatta föredragningen av ifrågavarande ärende måtte få
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Denna hemställan bifölls.

Herr Bondeson väckte följande motioner:

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt lärare vid folkhögskolor; och

nr 1^’.* anledning av Kung!. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring åt lärare vid lantmannaskolor.

Dessa motioner hänvisades, nr 131 till statsutskottet och nr
132 till jordbruksutskottet.

Onsdagen den 25 april, f. in.

77 Nr 35.

Herr Tyjunfjrjren, Augusl, avgav följande av honom m. fl. undertecknade
motioner:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen angående försäljning av
brännvin; och

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till förordning om
fortsatt tillämpning under år 1918 av förordningen om spirituosaaccis.

Ifrågavarande motioner blevo på begäran bordlagda.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kung], Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner:

nr 227, angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens
fondmedel;

nr 263, angående anslag för avsättning till lånefonden för
tjänstemannasamhället vid Mörbjr m. m.;

nr 266, angående uppförande av ett nytt hospital vid Hälsingborg;
och

nr 271, angående rätt för åtskilliga tjänstemän av lägre grad
vid statens järnvägar med särskild yrkesutbildning att i avlöningshänseende
tillgodoräkna sig viss föregående tjänstgöringstid.

Föredrogs och hänvisades till första särskilda utskottet Kungl.
Maj:ts nådiga proposition nr 264, angående krigstidshjälp under år
1917 åt vissa f. d. befattningshavare i statens tjänst.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl Maj:ts
nådiga proposition nr 265, angående upplåtande av lägenheter m. m.
från Kungsörs kungsladugård i Västmanlands län.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts nådiga
proposition nr 267, angående tilläggspension åt förste aktuarien
i statistiska centralbyrån F. A. Sundberg.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa
förskottsvis utgivna medel;

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättande
från fjärde huvudtitelns allmänna besparingar av vissa förskottsvis
utgivna medel;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående till- •
stånd för vissa beställningshavare å staten för artilleriets fabriker

Jir 35. 78 Onsdagen den 25 april, f. m.

och tyganstalter att för rätt att åtnjuta ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
av ett stickspår från Åkers styckebruks järnvägsstation
till Åkers krutbruk;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående engångskostnader för försvaret;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av elektrisk belysning i Svea och Göta livgardens kasernetablissemang;
och

nr 93, i anledning av väckt motion, om skyldighet för befattningshavare
vid armén och marinen, vilka från arméns eller marinens
matinrättningar hämta tillagad portion, att härför utgiva viss
ersättning

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse nr 101, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om expropriation m. m., dels ock
i anledning därav väckta motioner. ,

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 6, angående regleringen av utgifterna under riksstatens sjätte
huvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskilt
hyresbidrag åt gifta underofficerare med vederlikar vid armén;

nr 71, i anledning av väckt motion om ersättning till verkmästaren
K. J. Eriksson för en av honom konstruerad elektrisk tändapparat; nr

72, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
för fortsättande och avslutande av ett sjökrigshistoriskt arbete
m. m.;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av allmänna besparingar å riksstatens femte huvudtitel till
inköp av två tomtdelar i Karlskrona m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av behållning å vissa extra anslag till utförande av ändringsarbeten
å minfartyget Clas Eleming;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
till tjänstårsberäkning för kemisten K. A. Schröder;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts i punkt 204 under åttonde
huvudtiteln av statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till musikföreställningar för allmänheten jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 77, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ökade

Onsdagen den 25 april, 1''. in.

79 Nr 35.

medel till utgifter för bränsle, lyshållning m. m. vid tekniska högskolan
jämte en i ämnet väckt motion;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om rätt för
föreståndaren vid kronohäktet i Ystad Gustaf Edvard Rockström att
för åtnjutande av löneförhöjning tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag
till utförande av en brobyggnad över Saltösund i Karlskrona;

nr 80, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående anvisande
av anslag till statsunderstöd åt hantverksidkare för utbildande
av lärlingar samt till lärlingspremier;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt förste aktuarien i statistiska centralbyrån Ernst Jonas Höijer
och aktuarien därstädes Kurt Jonas Henrik Wittrock; samt

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rörelsekapital för tillämpningen av gällande förfoganderättslag
i fråga om industriella råvaror o. d.;

första sammansatta stats- och lagutskottets memorial:
nr 3, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 1 i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fastighetsbildning i stad m. m.,
dels ook en i ämnet väckt motion; och

nr 4, angående ersättning åt av utskottet anlitad sakkunnig
ävensom åt utskottets tjänstemän och vaktbetjaning.

lagutskottets utlåtanden :

nr 31, i anledning av väckt motion om ändring i 3 § av lagen
den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om anställande
av barnmorska;

nr 32, i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17
kap. 3 § strafflagen;

nr 33, i anledning av väckt motion angående skrivelse till Kungl.
Maj:t om vidtagande av lagstiftningsåtgärder till förstärkt skydd
gentemot för samhället farliga återfallsförbrytare;

nr 34, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående en hela riket omfattande vanhävdslag;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen m. m.;

nr 36, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t
angående ändring i 18 kap. 13 § strafflagen, avseende ytterligare inskränkning
i försäljningen av s. k. preventiva medel m. m.;

nr 37, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående sådan skärpning av 18 kap. 13 § strafflagen, att
skyltning med för tukt och sedlighet sårande bilder må kunna förhindras; nr

38, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om omarbetning av gällande bestämmelser angående
nybyggnadsskyldighet vid ecklesiastika löneboställen;

nr 39, i anledning av väckt motion om ändring av 64 § i ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910;

Nr 35. 80

Onsdagen den 25 april, f. m.

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning
till kronoombud vid viissa ecklesiastika bostälksyner;

nr 41, i anledning av Kungl Maj tis proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 6 § i lagen om kyrkofond den 9
december 1910;

nr 42, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående införande av sådan bestämmelse i strafflagen, att
kupering av hästar betraktas som straffbart djurplågeri;

nr 43, i anledning av Kungl. Ma j tis proposition med förslag till
lag om ändringar, i och tillägg till lagen den 28 maj 1886 angående
eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 52 och 104 §§ i stadgan den 9 november
1866 om skiftesverket i riket m. m.; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till
lag med särskild bestämmelse att tillsvidare gälla i fråga om skydd
för vissa främmande patent; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj tis proposition angående åtgärder för befordrande av potatisodlingen
m. m.

Kammaren åtskildes kl. 5,12 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1917. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

i 71038